Kungl. Maj:ts proposition Nr 108 (Proposition 1930:108)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

Nr 108.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående vissa åtgärder till
det svenska jordbrukets stödjande; given Stockholms slott den
21 februari 1930.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Maurts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

J. B. Johansson.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott
den 21 februari 1930.

Närvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden
Lubeck, Beskow, Borell, von Steyern, Malmberg, Lindskog, Bissmark,
Johansson, Dahl.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Johansson, anför efter gemensam
beredning med chefen för finansdepartementet:

I inledningen till nionde huvudtiteln till innevarande års riksdag erinrade
jag örn de svårigheter, varmed jordbruket för närvarande hade att
kämpa. Jag anförde därvid, att den svenska jordbruksnäringens läge
under senare tid förvärrats och med rätta framkallat en allmän oro bland
lantmännen. Jordbrukets bekymmersamma ställning hade jämväl med
skärpa framhållits i en mångfald från skilda delar av landet till Kungl.
Maj:t inkomna framställningar från sammanslutningar och enskilda ävensom
i resolutioner vid möten. Efter att något hava berört de förhallanden,
vari anledningen till svårigheterna närmast vore att söka, uttalade jag,
att jag funne ställningen på jordbrukets område vara så allvarlig, att ett
kraftigt ingripande från statsmakternas sida syntes oundgängligen påkallat,
samt tillkännagav tillika min avsikt att föreslå Kungl. Majit att för
riksdagen framlägga förslag till ett flertal åtgärder, som ansetts erforder Tl

ihan rf lill riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 8C> hafi. (Nr 108.) 1

Inkomna

framställ ningar.

2 Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

liga i syfte att bereda bättre pris och avsättningsmöjligheter för svenska
jordbruksprodukter samt i övrigt understödja jordbrukets idkare. Jag
meddelade vidare, att jordbruksutredningen i en till mig ingiven preliminär
rapport ifrågasatt bestämmelser, avseende åtgärder för tryggande av
den svenska veteskördens avsättning inom landet såsom brödsäd, samt som
åtgärder härutinnan tänkt sig, att handelskvarnarna skulle åläggas inmalningstvång
av sådan storlek som av förhållandena betingades, att bestämmelser
skulle meddelas beträffande inblandning av svenskt vetemjöl
i importerat vetemjöl och att veteförsäljningen inom de veteodlande bygderna
skulle organiseras. Jag framhöll emellertid, att de sålunda ifrågasatta
åtgärderna svårligen kunde vara tillräckliga för att bringa jordbruket
den omedelbara hjälp, som nu vore ofrånkomlig, samt att jag på
grund därav samtidigt hade under beredande frågan rörande höjda tullsatser
å vissa slag av spannmål.

Sedan jordbruksutredningen inkommit med slutligt betänkande i ämnet
samt förevarande frågor inom jordbruksdepartementet varit föremål
för vidare utredning, anhåller jag att för Kungl. Maj:t få anmäla ärendet.

Behovet av åtgärder för stödjande av spannmålsodlingen.

Beträffande till en början de krav, som gjorts gällande i de till jordbruksdepartementet
inkomna framställningarna rörande stödjande av jordbruksnäringen,
må här anmärkas följande.

Lantbrukare från Uppsala, Stockholms och Västmanlands län hava vid
möte i Uppsala den 25 augusti 1929, under framhållande av de ogynnsamma
förhållanden, som sedan flera år rått för landets jordbruk, hemställt, att
sådana åtgärder måtte snarast vidtagas, att jordbrukets och dess binäringars
produkter komme i ett med andra varor jämförligt prisläge, att landets
brödsädesproduktion måtte skyddas mot hejdlös import, att spannmålshandeln
måtte regleras, eventuellt genom upprättande av lagerhus eller understöd
till föreningar eller bolag, som ville uppföra sådana, att statens, landstings
och kommuners institutioner måtte åläggas att företrädesvis använda
svenska produkter, att jordbrukets kreditbehov likasom exporten av lantbruksprodukter
måtte tillfredsställande ordnas och att, örn i sistnämnda hänseende
gällande handelstraktater lade hinder i vägen för vidtagande av erforderliga
åtgärder, dessa traktater måtte ofördröjligen uppsägas.

Av mötet utsedda kommitterade hava i anslutning till förberörda hemställan
samt efter vidare utredning i ämnet föreslagit bland annat, att verkligt
skydd måtte beredas jordbruket och dess binäringar genom permanenta
eller provisoriska tullsatser av tillräcklig storlek eller genom importreglering
eller ock genom anlitande av båda nämnda hjälpmedel i förening. I fråga
örn tullsatserna å malen och omalen spannmål hava kommitterade föreslagit,
att dessa måtte regleras efter ett för näst föregående år fastställt indextal i
likhet med vad fallet vore vid beräkning av löner. Vidare har föreslagits
förbud mot import av spannmål utöver vad som vore erforderligt för täckande

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

av konsumtionsbehovet under iakttagande av att viss andel, 30—50 procent,
av konsumtionsbehovet måste utgöra svensk vara, samt att utländsk spannmål,
för att få här i riket försäljas till utsäde, skulle märkas så att den
tydligt skilde sig från svensk vara. Ytterligare har föreslagits vidgade
möjligheter för erhållande av lån på billiga villkor till upprättande av
mindre uppsamlingslagerhus.

I de yrkanden, som vid omförmälda möte i Uppsala framställts, och de
förslag, som i anslutning därtill framförts av mötets kommitterade, hava
instämt sörmländska jordbrukare samlade till möte i Katrineholm den 21
september 1929, lantbrukare och lantarbetare från Uppland och Västmanland
samlade till möte i Sparrsätra den 20 oktober 1929, lantbrukare, Askare,
lantarbetare och trädgårdsfolk samlade till överläggning i Norrtälje den 23
oktober 1929, lantbrukare och arbetare m. A. samlade till möte i Sundsvall
den 3 november 1929 ävensom jordbruksfolkets riksförbund. I den vid
mötet i Uppsala antagna resolutionen hava vidare instämt jordbrukare församlade
till möte i Flen den 20 oktober 1929.

Jordbrukare i Östergötlands län samlade till möte i Linköping den 12
oktober 1929 hava hemställt, att statsmakterna måtte vidtaga de åtgärder, som
stöde till buds för att lätta jordbrukets betryck, att åtgärder sålunda måtte
vidtagas mot importen av brödsäd och havre samt utländskt mjöl, att vid
offentliga inrättningars upphandling svenska produkter måtte tillerkännas
företräde, samt att möjligheterna för belåning av spannmål måtte vidgas.

I denna resolution hava instämt jordbrukare i Kristianstads län talrikt samlade
till möte i Kristianstad den 2 november 1929, jordbrukare inom
Malmöhus län samlade till möte i Lund den 20 november 1929 och gotländska
jordbrukare samlade till möte i Visby den 13 november 1929.

Jordbrukare i Norra Kalmar län samlade i Västervik den 19 oktober
1929, jordbrukare i Skaraborgs län samlade till möte i Skövde den 26
oktober 1929, jordbrukare från Södra Dalarna samlade i Hedemora den 12
november 1929, jordbrukare inom Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps
område samlade i Borås den 30 november 1929 och lantmän inom Gävleborgs
län vid möte i Söderhamn den 1 december 1929 hava framställt i
huvudsak enahanda yrkanden.

Vidare hava lantmän och för modernäringen intresserade män och
kvinnor från Södra Kalmar län samlade till möte den 17 oktober 1929 yrkat,
att den svenska brödsädesodlingen måtte skyddas genom tullförhöjningar
motsvarande penningvärdets fall från den tidpunkt, då de nuvarande tullsatserna
fixerades, att även havreodlingen måtte beredas tullskydd samt att
kvarnindustrien måtte åläggas att vid förmälning använda viss Axerad
minimiprocent svensk spannmål.

Jordbrukare i örebro län samlade i örebro hava hemställt, att tullsatserna å
vete, råg, korn, ärter och bönor måtte i anslutning till gällande indextal
höjas med 70 procent till 6 kronor 30 öre per 100 kilogram, att tullen å mjöl
måtte höjas efter samma beräkningsgrund samt att tull måtte införas
jämväl å havre.

Lantbruks styrelsens yttrande.

4 Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

Yrkanden om höjning av å spannmål utgående tullsatser liava framställts
jämväl av åtskilliga jordbrukare från Blekinge län.

I samtliga framställningar yrkas tillika åtgärder i skilda hänseenden
till främjande av den animaliska produktionen, varjämte betonas vikten
av att åtgärder omedelbart vidtagas.

Sedan dessa framställningar remitterats till lantbruksstyrelsen och, såvitt
de berörde spörsmål, som vore föremål för utredning av 1927 års tullkommitté,
till denna, hava såväl lantbruksstyrelsen som tullkommittén avgivit
utlåtanden den 23 november 1929.

Utöver de sålunda remitterade framställningarna hava sedermera dylika inkommit
från Stockholms, Malmöhus, Skaraborgs och Norrbottens läns hushållningssällskap,
från Vättle, Ale, Kullings och Björke häraders lantbruksklubb,
från 3,400 lantbrukare i Jönköpings län, från Kronobergs läns lantmannaklubb,
från lantbrukare och lantarbetare samlade till möte i Tierp den
17 november 1929, från jordbrukare sammanträdande den 29 november
1929 på möte utlyst av Jönköpings läns lantmannaklubb, från lantbrukare
samlade till möte i Karlskrona den 7 december 1929, från värmländska
jordbrukare vid möte i Karlstad den 8 december 1929, från jordbrukare
från alla delar av Skåne samlade till möte i Eslöv samma den 8 december,
från ångermanländska jordbrukare samlade i Nässland samma dag, från
Östergötlands och södra Södermanlands spannmålsbandlarförening, från
jordbrukare samlade till möte i Växjö den 14 december 1929, från jordbrukare
inom By, Folkärna och Grytnäs församlingar i södra Dalarna samlade
till möte i Folkärna den 15 december 1929, från jordbrukare från
skilda delar av Skåne samlade till möte i Hörby den 20 december 1929,
från Stockholms läns moderata förbunds arbetsutskott, från jordbrukare
samlade till möte i Njurunda den 7 januari 1930, från jordbrukare
samlade till möte i Hudiksvall, från ett jordbruksmöte i Sundsvall
hållet den 13 januari 1930, från lantbrukare och lantarbetare samlade till
möte i Stora Tuna den 1 februari 1930, från Nassebotraktens lantbrukare
samlade till möte i Nassebo den 7 februari 1930, från till möte församlade
jordbrukare med flera inom Bygdeå, från lantbrukare, skogs- och lantarbetare
inom Västernorrlands län samlade till möte i Sundsvall, från
möte med jordbrukare med flera inom Vännäsbygden samt från jordbrukare
och andra för jordbruket intresserade samlade till möte i Örnsköldsvik
den 16 februari 1930. I dessa ävensom i än ytterligare inkomna framställningar
bar hemställts, att åtgärder motsvarande de ovan angivna
skyndsamt måtte vidtagas för att stödja jordbruksnäringen.

Lantbruksstyrelsen anför i sitt berörda utlåtande rörande det inhemska
konjunkturläget inom jordbruksnäringen i huvudsak följande:

Lantbruksstyrelsen holle före, att jordbrukets ekonomiska läge i vårt land
för närvarande vore ägnat att ingiva allvarliga bekymmer. Företeelsen
vore icke säregen för det svenska jordbruket; den sträckte sina verkningar
över såväl europeiska som transoceana länder, vilket i ej ringa grad min -

Kungl. May.ts proposition Nr 108.

skade utsikterna till en ändring inom den närmaste framtiden. Det svenska
jordbrukets nuvarande betryckta läge hade karakteriserats som en kris.
Åtskilligt talade ock för att detta vore riktigt. Ett mera direkt statistiskt
konstaterande av graden utav det tryck, varunder jordbruket lede, läte sig
endast med stor svårighet samt ofullständigt verkställa. De beklagliga
följderna gjorde sig icke desto mindre redan märkbara och man torde hava
anledning förvänta, att därest ingen ändring i läget inträdde, detta snart
skulle bliva förhållandet i ännu högre grad. Det gällde därför att med
största möjliga skyndsamhet ingripa och göra vad göras kunde. Detta vore
enligt styrelsens förmenande så mycket mera angeläget som jordbrukets
motståndskraft mot dylika påkänningar icke vore vad den borde vara. Jordbrukets
ekonomi hade under en följd av år efter hand försvagats. Härtill
hade medverkat dåliga skördeförhållanden, smittsamma kreaturssjukdomar,
stigande arbetslöner, fallande priser, högre fraktkostnader å jordbrukets
alster samt ytterligare skärpt konkurrens å såväl den inhemska som den
utländska marknaden; vidare hade till följd av det försämrade penningvärdet
effektiviteten av de tullar, som till jordbruksnäringens skydd åsatts
vissa jordbruksprodukter, i avsevärd grad minskats. De räntabilitetsundersökningar,
som under en följd av år genom styrelsens försorg utförts vid
ett större antal svenska jordbruk, gåve ock tydligt vid handen, att dessa
jordbruks avkastning under senare år i genomsnitt varit svag, och då man
kunde utgå från att dessa jordbruk i fråga örn allmänna förutsättningar
och skötsel legat över, kanske väsentligt över jordbruk i allmänhet, torde
man utan större risk att misstaga sig kunna taga för givet, att jordbruk
över lag under senare år snarare berett sina brukare förlust än vinst. Där
icke vinst från andra näringsgrenar eller särskild inkomst av tjänst, rörelse
eller i jordbruket icke investerat kapital kunnat tillgripas, sade det sig
självt, att det hela kunnat hållas i gång endast genom att anlita själva
driftskapitalet för täckande av löpande utgifter. Men ett utsvältande över
lag av ett jordbruk måste mycket snart föra till en nedsatt förmåga att
följa med i jordbrukets fortgående utveckling, en utveckling, som i regel
ställde krav på brukarens möjlighet att undan för undan i driften insätta
nytt kapital. Stillaståendet överginge mycket snart och automatiskt i tillbakagång,
ett förhållande, som, örn det icke hejdades, kunde medföra de
mest betänkliga följder för landets förmåga av självförsörjning, för dess
handelsbalans, för dess hela ekonomiska liv samt för dess sociala hälsa, och
kulturella ställning över huvud taget. Med den centrala ställning jordbruket
intoge i det svenska näringslivet, vore jordbruksnäringens trivsel
icke endast eller ens huvudsakligen en näringens egen inre angelägenhet,
den måste tvärtom betraktas och behandlas som en hela landets och folkets
gemensamma angelägenhet. Såsom förhållandena i fråga om jordbrukets
ekonomi utvecklats efter världskriget, hade den del av befolkningen, som
direkt eller medelbart hade sin utkomst av jordbruket, måst nöja sig med
en betydligt lägre levnadsstandard än den vida övervägande delen av den

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

övriga befolkningen, ett förhållande som kommit att på ett särskilt i ögonen
fallande sätt utsträckas över jordbrukets arbetare.

Lantbruksstyrelsen bifogar sammanställningar — se Tab. 1 och 2 sid. 158—
163 — av medelpriserna per månad under 1913 och tiden januari 1925—oktober
1929 å lantbrukets viktigaste produkter, och utvisa dessa, att medelpriset för
oktober 1929 beträffande varuslagen ost och ägg för september 1929 —
överstigit medelpriset under år 1913 för vete med 25 procent, för råg med
22 procent, för korn med 16 procent, för havre med 8 procent, för ärter
med 10 procent, för nötkreatur till slakt med 15 procent, för får till slakt
med 41 procent, för svin till slakt med 41 procent, för smör med 49 procent,
för ost med 38 procent och för ägg med 45 procent.

Styrelsen framhåller, att sett mot det allmänna prisläget i landet — kommerskollegii
svenska partiprisindex angåve den allmänna prisförhöjningen
under oktober 1929 i förhållande till år 1913 till 38 procent — vittnade de
atergivna siffrorna om det för närvarande beklagliga prisläget för så betydelsefulla
jordbruksprodukter som spannmål och kött. Ännu betänkligare
staude sig de angivna siffrorna, om hänsyn toges till prisläget å jordbrukets
produktionsmedel. Enligt inom lantbruksstyrelsen utförda sammanställningar
i syfte att klarlägga denna fråga skulle för tiden 1 januari—30 juni 1929
prislaget å jordbrukets produktionsmedel, örn hänsyn toges till den relativa
genomsnittsförbrukningen därav, med 61 procent överstiga motsvarande prisläge
år 1913. Att jordbrukets produktionskostnader intoge en så ogynnsam
ställning i förhållande till det allmänna prisläget, torde framför allt bero
därav, att icke mindre än 36.5 procent av jordbrukets utgifter beräknats
hanfor liga till arbetskostnader, vilka, såvitt anginge jordbruket, för närvarande
ställde sig cirka 80 procent högre än 1913.

Vid övervägande av vad som vore att göra, anför lantbruksstyrelsen, att
åtskilligt talats om behovet av jordbruksdriftens rationalisering, samt att
man i en mera omfattande och genomförd organisation av och samarbete i
jordbrukets inköps- och försäljningsförhållanden sett ett medel att vinna ej
obetydliga värden. Styrelsen vitsordar riktigheten härav men erinrar, att
åtskilligt redan vore gjort på dessa områden. Särskilt i fråga örn den ekonomiskt
mest effektiva rationaliseringen av jordbruksdriften, ekonomiseringen
av den mänskliga arbetskraften, torde kunna ifrågasättas, om icke mångenstädes
optimum redan vore nått, kanske överskridet. Såsom botemedel i
jordbrukets nuvarande läge lede både rationaliseringen och uppbyggandet av
en bättre ekonomisk organisation av två olägenheter, dels vore de allt för
långsamt verkande dels ställde de vid ett eventuellt förverkligande betydande
krav på ekonomiska tillskott.

Såsom en utväg har jämväl förordats, att jordbrukets produktion i långt
högre grad än hittills skulle överföras till frambringande av animaliska
alster. En sådan förändring har tänkts skola medföra en motsvarande nedgång
i spannmålsodlingen. Örn ock åtskilligt syntes tala för en försiktig
orientering åt en ökad animalisk produktion, vilket för övrigt i ej ringa
utsträckning torde kunna ske jämsides med en i stort sett bibehållen odling

Kungl. May.ts proposition Nr 108.

av spannmål, främst genom ett bättre utnyttjande av förekommande betesmöjligheter,
måste i fråga örn förverkligandet av detta program erinras att
en sådan omläggning toge i anspråk avsevärd tid och ej ringa kapitaltillskott
och förty såsom ett jämförelsevis hastigt verkande medel mot en okad
kris måste tillmätas ett underordnat värde. Härtill komme, att det vöre
långt ifrån säkert, att en genomgripande sådan omläggning vöre uteslutande
fördelaktig för jordbruket, för vilket det måste innebära en viss trygghet
att hava företagarerisken något fördelad. Och ur det allmännas synpunkt
— främst folkförsörjningens och försvarets — måste det betraktas som en
styrka, att största möjliga del av konsumtionsbehovet av brödsäd producerades
inom landet. En utbredd spannmålsodling medförde dessutom alltid
en viss upplagring på ett stort antal händer av brödspannmål, en reserv,
vilken i ett kritiskt läge kunde vara av utomordentlig betydelse.

Läget inom jordbruket syntes med skäl kunna påkalla ej blott den enskilde
yrkesutövarens ansträngningar utan även statens mellankomst. Aven
örn statens möjligheter att i fall sådana som detta verksamt träda emellan
nog vore betydligt mera begränsade än man skulle kunna tro, kunde doc
åtskilligt från detta håll åtgöras.

Lantbruksstyrelsen finnér sig ej böra ingå i närmare provning av de
önskemål och förslag, som berörts i de till styrelsen remitterade framställningarna,
men betonar angelägenheten av, att de åtgärder, som finnas bora
vidtagas, fortast möjligt komma till stånd.

1927 års tullkommitté anmäler för sin del i skrivelse den 23 november
1929, att den icke vore i tillfälle att för det dåvarande avgiva några positiva
förslag i de frågor, som berördes i de till kommittén remitterade framställningarna,
och som folie inom området för kommitténs uppdrag.

Sedan härefter åt professorn Nils Wohlin och kommerserådet Ragnar Särskilda
Sohlman uppdragits att skyndsamt inkomma med en kortfattad redogörelse sakkunniga.
för läget på den svenska spannmålsmarknaden ävensom med förslag till de
tullsatser å omalen spannmål och mjöl, vilka i händelse en tullförhöjning
skulle komma till genomförande lämpligen borde ifrågakomma, hava dessa
den 4 december 1929 avgivit två promemorior i ämnet, innefattande den ena
en framställning av läget på den svenska spannmålsmarknaden och den
andra sådant förslag till tullförhöjningar, som under nyssnämnda, i uppdraget
givna förutsättningar syntes de sakkunniga böra ifrågakomma.

Nämnda två sakkunniga anföra till en början rörande det internationella
läget för jordbruksnäringen:

Jordbrukskrisen vore av internationell karaktär och ginge tillbaka till k''Ji°srednbre'')1kbin
tiden närmast efter kriget. Under sitt första skede var den väsentligen en ternationeU
följd av penningvärdets stegring. Sannolikt förorsakades det starka fallet företeelse,
å jordbruksprodukter under sagda tidsskede även till en viss grad av den
vid jämförelse med förhållandena före kriget rådande disproportionen mellan
världsproduktionen av livsmedel och världskonsumtionen av samma artiklar.

° Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

Genom slärk utvidgning av brödsädesarealen i vissa transoceana länder och
kraftig ökning inom vissa av dessa av den animaliska produktionen hade
tillgången ökats i större omfattning än som motsvarade världsbehovet, och
särskilt vad Europa med sin nedsatta köpkraft kunde förbruka. Redan
under denna tid framträdde slutligen den anmärkningsvärda inkongruens
mellan å ena sidan priserna å jordbruksprodukter och å andra sidan priserna
å åtskilliga jordbrukets industriella nödvändighetsartiklar, som spelat en
sa stor roll vid analysen jämväl i fortsättningen av jordbrukskrisens orsaker.
Efter det den egentliga deflationskrisens verkningar på näringslivet meleher
mindre övervunnits, hade emellertid konjunkturerna för jordbruket
allt fortfarande varit ganska tryckta. Väl hade än den ena än den andra
av jordbrukets produkter tidvis haft ett något högre prisläge, men oftast
hade detta varit av kort varaktighet. Prisbildningen å de animaliska produkterna
hade, ehuru tidvis även den ogynnsam, dock i stort sett varit ur
producenternas synpunkt något förmånligare än prisläget för de vegetabiliska
produkterna och särskilt prisläget å spannmålsmarknaden. Det syntes i
varje fall för närvarande vara de låga spannmålspriserna, som för jordbruket
saväl i den nya som den gamla världen vore mest otillfredsställande.
Orsakerna till denna mindre fördelaktiga konjunkturutveckling på jordbruksområdet
läge tydligen främst i den — trots vissa tendenser mot produktionsbegränsning
i vissa transoceana länder — fortfarande bestående, bristande
jämvikten mellan tillgången å jordbruksprodukter och efterfrågan å desamma.
Väl hade Europas köpkraft i samband med det industriella livets
återhämtning avsevärt ökats och Centraleuropa åter blivit ett viktigt avsättningsland
för såväl brödsäd som animaliska produkter. Visserligen hade
vissa utomeuropeiska länder, som tidigare knappast spelat någon roll som
afnämare av brödsäd, börjat i viss omfattning köpa särskilt vetemjöl från
Förenta staterna. Trots dessa i stabiliserande riktning verkande omständigheter
hade världsmarknadspriserna ändock icke nått det jämviktsläge, som
skulle betingas av det nya penningvärdet samt av priserna å övriga stora
världshandelsartiklar. Tillgängliga indexsiffror för grosshandelspriserna å
de stora standardartiklarna på världsmarknaden visade, att särskilt de
vegetabiliska jordbruksprodukterna och bland dessa främst den ledande
artikeln vete fortfarande under senare hälften av 1920-talet läge på en nivå,
som ställde producenterna av dessa varor i en ogynnsam särställning. Särskilt
gällde detta, örn man jämförde jordbruksprodukternas indextal med
motsvarande tal för vissa råmaterialier för byggnadsverksamheten, såsom
järn, cement, trävaror m. m. Disproportionen vore dock numera väsentligt
mindre än under åren närmast efter kriget och skulle måhända icke behöva
starkare understrykas, därest icke priserna å allehanda för jordbruksbefolkningen
betydelsefulla industriella halv- och helfabrikat ställde sig relativt
ännu ogynnsammare. Enligt mångas uppfattning vore jordbrukets nuvarande
svårigheter i avsevärd grad att tillskriva just denna omständighet.
Arbetslönerna inom jordbruket vore i de flesta länder lägre än lönerna
mom industrien — eller åtminstone lägre än lönerna inom flertalet industri -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

grenar — ett förhållande, som jämväl torde böra ses i belysning av det
sagda. Förhållandena vore icke fullt likartade i alla länder. I vissa länder
torde den för jordbruket ofördelaktiga prisrelationen mellan jordbruks- och
industriprodukter vara något mera och i andra länder något mindre framträdande,
beroende bland annat på vederbörande lands tullagstiftning. Vidare
företedde de olika ländernas jordbruk ganska stora skiljaktigbeter såväl i
allmänhet som särskilt i avseende å sin inriktning mot förträdesvis animalisk
produktion. Avsättningsmöjligheterna kunde ock vara mera eller mindre
gynnsamma. Men med dessa reservationer syntes det likväl uppenbart, att
jordbrukets svårigheter för närvarande vore väsentligt likartade över större
delen av världen, och att de verkligt effektiva botemedlen mot dessa svårigheter
följaktligen läge utanför ett enstaka mindre lands maktresurser.

De sakkunniga lämna till komplettering av de sålunda angivna huvuddragen
av den internationella jordbrukskrisen följande sifferuppgifter: Den
stora deflationskrisen avspeglades i generalindexens fall från 251 år 1920
till 129 år 1923; de obetydligt förbättrade siffrorna för åren 1924 och 1925
hade sin orsak i det industriella näringslivets då begynnande återhämtning,
men till mindre del berodde de även på någon förbättring av priserna å
vegetabiliska produkter; under de därefter förflutna åren till och med år
1928 hade generalindex åter sjunkit så att mot en siffra av 139 för år 1924
svarade en siffra av 120 för år 1928. Den nedåtgående konjunkturen hade
icke varit fullt densamma för de olika varugrupperna. De sakkunniga hänvisade
till följande sammanställning av de av »The Statist» utgivna grosshandelspriserna:
se Tab. 3, sid. 164.

De sakkunniga fortsätta: I denna sammanställning komme den ogynnsamma
relationen mellan industri- och jordbruksprodukternas priser till
ganska tydligt uttryck. Medan index år 1913 för vegetabiliska livsmedel
var 69 och för samtliga industriella råvaror 85 — och skillnaden mellan
de båda talen sålunda var 16 — voro motsvarande tal för år 1923 respektive
98 och 134 — innebärande en skillnad av icke mindre än 36 och ännu
år 1928 var differensen något större än år 1913.

De sakkunniga hänvisa vidare till belysande av förhållandet mellan
lönerna inom industri och jordbruk i Förenta staterna och i Sverige till
följande inom socialstyrelsen uppgjorda diagram: se Tab. 4, sid. 165.

De sakkunniga anföra härom: Av diagrammet angående arbetslönerna i
Förenta staterna framginge, hurusom arbetslönerna inom jordbruket, efter
att under krigsåren och fram till år 1920 hava stigit hastigare än lönerna
inom industrien, under deflatjonsåren sjunkit vida kraftigare och under tiden
därefter legat på en — vid jämförelse med år 1913 — lägre nivå än arbetslönerna
inom industrien. Örn lönerna inom dessa båda huvudgrenar av
näringslivet år 1913 sattes lika med 100, var indextalet år 1925 för industrilönerna
217 och för lönerna inom jordbruket 168. Att läget för jordbruket
under de följande åren icke förbättrats framginge av att motsvarande
indextal åren 1926, 1927 och 1928 voro för industrien respektive 222, 222
och 225 och för jordbruket respektive 171, 170 och 169. År 3 928 lågo så -

Jordbrukskrisens
förlopp
och. yttringar
inom
Sverige.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

lunda lönerna inom industrien 125 procent över 1913 års lönenivå, medan
motsvarande procenttal för lönerna inom jordbruket var allenast 69.

Rörande läget å den internationella spannmålsmarknaden hänvisa de sakkunniga
till följande tabell, utvisande börsnoteringarna i New York under
tiden januari 1922—oktober 1929 å de ledande vetesorterna, de inom Förenta
staterna odlade mjukare vetesorterna Red Winter och Hard Winter samt
det kanadensiska vårvetet Manitoba: se Tab. 5, sid. 166.

De sakkunniga anmärka i anslutning till denna tabell, att de starkaste
prisfallen inträffat under höstar med rikliga skördar samt att, ehuru varje
världsskörd självfallet i det närmaste förbrukades av världskonsumtionen,
priset gåve uttryck för förhållandet mellan tillgång och efterfrågan, sådan
denna sistnämnda bestämdes av de olika ländernas behov och köpkraft i förening.
Tydligt vore alltså, att man flere år efter penningvärdets stabilisering
i flertalet länder hade att göra med en lågkonjunktur inom jordbruket och
närmast för spannmålsodlingen, vars orsaker vore att söka i andra än
monetära förhållanden.

Rörande jordbrukskrisens förlopp och yttringar inom Sverige, särskilt
med hänsyn till spannmålsmarknaden, anföra de sakkunniga i huvudsak
följande:

Prisbildningen å de stora världsmarknadsartiklarna hade i vårt land under
det gångna årtiondet väsentligen bestämts av prisläget å världsmarknaden.
De svenska indextalen, sådana dessa för olika varugrupper utarbetades av
kommerskollegium, följde med avseende å sina inbördes relationer och
växlingar i tiden ganska väl de internationella serierna av motsvarande
indextal.

Rörande de ifrågavarande svenska indextalen hänvisa de sakkunniga till
en av dem gjord sammanställning: se Tab. 6, sid. 169.

De sakkunniga framhålla, hurusom denna tabell utvisade, att totalindex
efter det stora prisfallet fram till 1922 —1923 stabiliserat sig vid en nivå
av 161—163, att index, som dock redan 1926 sjunkit till 149, åren 1927 och 1928
utgjort respektive 146 och 148, men under januari—oktober 1929 åter sjunkit
så att indextalet för denna tid varit 141. — En jämförelse av indextalen
för olika varugrupper visade, att indextalen för grupperna »vegetabiliska
livsmedel», »animaliska livsmedel», »gödningsmedel», »bränsle och smörjoljor»,
samt »råvaror för och fabrikat av järn- och metallindustri» läge under totalindex,
medan indextalen för grupperna »kalk, cement, tegel och glas», »pappersmassa,
papp och papper», »textila råvaror och fabrikat»,( »råvaror för fabrikat av läderindustri»,
»kautschukvaror», »kemiskt-tekniska råvaror och fabrikat» samt
»trävaror» överstege nämnda totalindex. Indextalet för gruppen fodermedel
hade varit underkastat rätt stora växlingar. För år 1928 visade grupperna
»vegetabiliska livsmedel» och »animaliska livsmedel» med varandra sammanfallande
indextal av 141; endast indextalen för »gödningsmedel», »bränsle
och smörjoljor» samt »råvaror för och fabrikat av järn- och metallindustri»
läge detta år på ännu lägre nivå. Indextalet för »fodermedel», 161, tydde

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

på en för den animaliska produktionen ogynnsam proportion mellan priserna
å dessa viktiga inköpsartiklar och samma jordbruksgrens produktpriser.
Indextalet för varugrupperna »kalk, cement, tegel och glas» samt »trävaror»,
respektive 162 och 185, markerade byggnadsmaterialiernas dyrhet jämfört
med jordbrukets produktpriser. Under de tio första månaderna av år 1929
framträdde krisen å marknaden för vegetabiliska livsmedel i skarp belysning.
Indextalet för denna varugrupp var under dessa månader i medeltal 128
d. v. s. hade vid jämförelse med det närmast föregående året sjunkit med
13 enheter, under det indextalet för grupperna »gödningsmedel» sjunkit med
allenast 3 enheter och indextalen för flertalet industriella standardartiklar
antingen stigit eller ock undergått en mindre markerad sänkning. Nu anförda
prisrelationer skulle för jordbrukets vidkommande ställa sig än mer
ogynnsamma, därest man jämförde producentpriserna å spannmålen med de
priser, som jordbrukarna Ange betala för ett flertal färdiga nödvändighetsartiklar.
— Det vore för de sakkunniga lika litet som på tal örn den
internationella jordbrukskrisen möjligt att i den avgivna promemorian
närmare analysera orsakerna till nu påpekade förhållande; och framginge
även för Sveriges vidkommande, att den i flertalet främmande länder
uppmärksammade skillnaden mellan löneläget inom industrien och löneläget
inom jordbruket efter fredskrisen varit starkt framträdande. Det
förut återgivna diagrammet rörande lönerna inom industrien och inom
jordbruket i Sverige visade, att efter det lönerna inom jordbruket en
kortare tid de sista krigsåren stigit starkare än lönerna inom industrien,
de förra sedermera under deflationskrisen utsatts för en relativt större nedgång
än industrilönerna, samt att löneläget inom jordbruket under hela den
därefter förflutna tiden varit avgjort mera ogynnsamt än vad som i genomsnitt
varit fallet på det industriella arbetsfältet. Situationen i förevarande
avseenden vore alltså i huvudsak densamma i vårt land som i Förenta
staterna och för övrigt i allmänhet inom övriga främmande länder.

Till upplysning om det svenska spannmålsprisets variationer hänvisa de
sakkunniga till sammanställningar, innefattande uppgifter å priserna i
Sverige å vete och råg under tiden januari 1920 till den 8 februari 1921
enligt Sveriges allmänna lantbrukssällskaps noteringar samt för tiden därefter
till och med oktober 1929 enligt Svensk spannmålsnotering. Sammanställningarna
innefatta uppgifter å priserna å nämnda sädesslag i Malmö,
Kalmar, Halmstad, Göteborg, Norrköping, Stockholm ävensom för en del
av ifrågavarande tid i örebro, Kristianstad, Falkenberg och Gävle, jämte
på grundval av dessa uppgifter uträknade riksmedelpriser; och äro dessa
senare priser följande: se Tab. 7, sid. 170.

De sakkunniga framhålla i anslutning till dessa sammanställningar, att
den svenska noteringen å vete under de tidigare åren i fråga örn årsväxlingar
och variationer under skilda år i allmänna drag följde de amerikanska
noteringarna och sålunda priset å världsmarknaden. Den förut berörda
svenska konjunkturutvecklingen framträdde däremot med ali önskvärd

Variationerna
i avseende
å de svenska
spannmålspriserna.

12 Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

tydlighet i noteringarna under de senaste åren, särskilt i höstnoteringarna.
Noteringen under oktober 1929 vore den lägsta, som förekommit sedan
hösten 1923, då deflationskrisens verkningar på vetemarknaden varit som
svårast. Rågpriset följde i det stora hela, om ock icke undantagslöst, vetepriset.
Jämväl rågnoteringen för oktober 1929 vore den lägsta, som på flera
år förekommit. Motsvarighet härtill hade icke förefunnits sedan hösten
1925. Hösten 1929 markerade sålunda med avseende å såväl vete som råg
ett bottenläge för de svenska noteringarna, därest man jämförde situationen
med åtminstone de tre nästföregående årens priskonjuktur, men i stort sett
t. o. m. örn man ginge tillbaka ända till tiden för det stora prisfallet under
de första efterkrigsåren.

I fråga örn prisutvecklingen å korn och havre hänvisa de sakkunniga
till en sammanställning av Sveriges allmänna lantbrukssällskaps noteringar
under tiden januari 1926—oktober 1929 å svenskt 2-rads korn och svensk
svart havre, innefattande medelprisen för Malmö, Kalmar, Halmstad, Göteborg,
Norrköping, Stockholm och Örebro: se Tab. 8, sid. 171.

De sakkunniga framhålla, att även för kornet och havren hösten 1929
markerade den svagaste priskonjunktur, som sedan flera år förekommit.

Beträffande partipriset å ärter åberopa de sakkunniga en inom lantbruksstyrelsen
uppgjord sammanställning — se Tab. 1, sid. 158 — av medelpriset
å denna artikel under år 1913 samt tiden januari 1925—oktober 1929.

De sakkunniga anmärka, att det låga priset å ärter hösten 1929 saknade
motsvarighet åtminstone så långt tillbaka som till de första åren av 1920-talet,

Importen av Rörande importen av spannmål under tiden januari 1925—oktober 1929
spannm . hänvisa ^ sakkunniga till bifogade uppgifter: se Tab. 9, sid. 172.

De sakkunniga anföra i anslutning till dessa uppgifter bland annat: Vårt
land producerade endast en del av det vete, som förmaldes vid de svenska
kvarnarna, medan återstoden importerades från transoceana länder. Denna
import växlade visserligen från år till år, allt efter den svenska veteskördens
storlek och kvalitativa beskaffenhet, men importen vore städse tillräckligt
stor för att utöva ett starkt inflytande å prisbildningen. Rågimporten utgjorde
en vida mindre del av landets sammanlagda rågförbrukning, men
den rågimport av 80—100,000 ton, som förekommit året 1927—1928, vore
likväl tillräcklig för att äga ett stort inflytande på priset; därtill komme,
att rågen i sina allmänna prisväxlingar merendels följde vetet. Nämnvärd
import av korn förekomme icke, men priset å såväl korn som havre följde
i sina allmänna växlingar priset å brödspannmål. Något tvivel örn att den
nuvarande krisen å spannmålsmarknaden i vårt land i första rummet hade
internationella orsaker kunde i varje fall icke råda. Endast en anpassning
av världsproduktionen efter världsmarknadens absorptionsförmåga och köpkraft
kunde åvägabringa en mera varaktig stabilisering av de vegetabiliska
jordbruksprodukternas priser eller ock kunde ett sådant resultat så småningom
framgå av en ökad efterfrågan på sådana stora utomeuropeiska marknader,
där vete och vetemjöl hittills endast utgjort mindre handelsartiklar.

Kungl. May.ts proposition Nr 108.

Vad nu sagts uteslöte icke, att vid sidan av de internationellt verksamma
faktorerna även faktorer av mera begränsad räckvidd och speciell natur
kunde göra sig gällande.

Jordbrukskrisen inom ett visst europeiskt land kunde tillspetsas genom
att särskilt ogynnsamma faktorer tillstötte, som icke i samma grad träffade
andra länder. De europeiska staterna vore numera med få undantag ej
nämnvärda exportörer av livsmedel till andra världsdelar, mende dreve
stundom hård konkurrens inbördes; därvid bomme ibland även sådana åtgärder
till användning, som möjliggjorde s. k. dumping på närliggande
marknader. Den rådande situationen, ej minst inom Europa, avveke i hög
grad från den mellanfolkliga ordning på handelns område, som på den ekonomiska
världskonferensen i Genéve år 1927 rekommenderats till efterföljd.

Rörande frågan huruvida den svenska spannmålsmarknaden utvisade några
särdrag eller örn speciella omständigheter verkade förvärrande på den av
den internationella priskonjunkturen orsakade situationen anföra de sakkunniga:
. . .

Den svenska brödsädesodlingen hade under åtskilliga höstperioder efter

kriget endast till viss del, understundom endast i ringa mån kunnat tillgodogöra
sig det tullskydd den åtnjöte. Den uppfattningen hade varit
mycket utbredd, att kvarnindustrien och särskilt storkvarnarna inom landet,
på grund av den obehindrade tillgången till transoceanskt vete redan tidigt
på höstarna och bruket att denna tid av året inmala endast en mindre
procent svenskt vete i mjölet ägde ett naturligt övertag å den inhemska
marknaden gent emot de oorganiserade producenterna av spannmål. Utredning
av denna fråga, såvitt anginge tiden från den slutliga spannmalsregleringens
upphörande hösten 1920 till sommaren 1926, hade verkställts
av 1926 års kvarntrustutredning. Som en allmän sammanfattning av utredningens
resultat kunde anföras, att uppfattningen örn kvarnarnas starkare
ställning gent emot spannmålsproducenterna under somrar med rikliga
utbud i väsentliga delar visat sig riktig; därvid emellertid i uttrycket
»starkare ställning» icke borde inläggas några föreställningar örn ett mindre
lojalt förfarande från kvarnarnas sida. Någon uppköpsorganisation kvarnarna
emellan med avseende å uppköp av svensk spannmål hade icke förekommit
örn man för de mellansvenska kvarnarnas vidkommande bortsåge
från en’obetydlig och kortvarig ansats därtill strax efter spannmålshandelns
frigivande hösten 1920. Att särskilt tidigt på höstarna inmalningsprocenten
av svenskt vete vore låg, berodde i väsentlig mån på den svenska spannmålens
högre fuktighetshalt vid denna tid, d. v. s. på en faktor, som
utgjorde ett av förädlingsindustriens förfarande oberoende moment i prisbildningen.
Den stundom relativt låga inblandningsprocenten jämväl en tid
längre fram på hösten sammanhängde — i den mån densamma icke hade
samma förklaringsgrund - med de nutida storkvarnarnas ur affärssynpunkt
naturliga strävan att framställa ett mjöl av den kvalitet, som bageriindustrien
fordrade, och att icke riskera en för stark konkurrens med det iinpor -

Orsakerna
till pristrycket
å
spannmålsmarknaden

under Höstmånaderna.

Kvarnindustrien
och
spannmålskrisen.

De svenska
atförselfeevisen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

terade amerikanska vetemjölet. I detta sammanhang finge slutligen beaktas
en del kvarnars i förhållande till sin förmalningskapacitet mera begränsade
lagringsutrymmen. Med beaktande av dessa omständigheter gav undersökningen
likväl vid handen, att situationen på höstarna merendels tilläte en
större återhållsamhet fran kvarnarnas sida jämfört med jordbrukarnas behov
att sälja.

Sedan emellertid utförselbevis för spannmål införts från fr. o. m. den 1
augusti 1926, hade denna fråga tvivelsutan kommit i ett något förändrat
läge. Medan möjligheterna till export ännu under höstmånader med riklig
tillgång dessförinnan praktiskt taget varit stängda, öppnade systemet med
utförselbevis vissa sådana ventiler. Därav följde ett något mera hävdat
prisläge på höstarna än under åren dessförinnan.

Rörande utförselbevisens verkningar i avseende å den inhemska prisbildningen
å vete och råg hänvisa de sakkunniga till följande inom kommerskollegium
upprättade sammanställning av de svenska och danska noteringarna
å nämnda sädesslag för tiden januari 1922—oktober 1929, samt skillnaden
mellan dessa noteringar; de danska noteringarna hava omräknats i svenskt
mynt enligt för varje tid gällande växelkurser: se Tab. 10, sid. 182.

De sakkunniga framhålla, att denna sammanställning utvisade, att den
svenska vetenoteringen september—november 1925 legat endast omkring
1 krona 50 öre över köpenhamnsnoteringen, vilket, i den mån kvaliteterna
kunde anses jämförbara, innebure, att tullskyddet, 3 kronor 70 öre per 100
kilogram, icke kunnat ens till halva sitt belopp utnyttjas. Under vissa
veckor sistberörda höst ävensom under åtskilliga tidigare höstar hade ställningen
för de svenska producenterna varit ännu mera ogynnsam. Under
september—november 1926 hade den svenska noteringen legat icke obetydligt
mera än 3 kronor över den danska. Av kommerskollegium och lantbruksstyrelsen
på sin tid gjord utredning örn utförselbevisens verkningar pekade
tydligt på atl förbättringen främst vore att tillskriva anordningen med utförselbevis.
Under höstarna 1927 och 1928 hade läget icke varit fullt lika
gynnsamt, men vid jämförelse med åren före utförselbevisens tillkomst, dock
alltjämt ur producenternas synpunkt något gynnsammare. Under hösten
1929 hade det svenska vetepriset under september med 3 kronor 2 öre och
under oktober med 2 kronor 32 öre överstigit det danska priset. Vad
sålunda anförts örn vetet, gällde även örn rågen, ehuru rågtullen liksom
före kriget genomgående komme producenterna mindre till godo än vetetullen.

Verkningarna av utförselbevisen framginge jämväl av en jämförelse mellan
det svenska vetepriset och cifpriserna svensk hamn å vissa amerikanska
veteslag. — Vid denna jämförelse finge beaktas, att det svenska vetet på
grund av vissa naturliga prisdifferentierande faktorer, dess högre vattenhalt
och därav betingade lägre mjölutbyte, av de jämförelsevis omfattande uppköpen
under hösten betingade magasinerings- och skötselkostnader samt
lagringssvinn ävensom av höstköpen betingade riksmoment, ansåges hava

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

omkring 10 procent lägre värde än det amerikanska vetet av sorterna Red
Winter och Hard Winter. Till grund för jämförelse mellan svenska och
amerikanska vetet ansåges höra läggas å ena sidan noteringen å svenskt
vete, höjd med 10 procent, och å den andra sidan cifpriset i svensk hamn å Red
Winter eller Hard Winter, eller ock å ena sidan den svenska noteringen
och å andra sidan cifpriset svensk hamn å La Plata-vete.

De sakkunniga åberopa till upplysning örn skillnaden under tiden oktober
1920—oktober 1929 mellan det svenska riksmedelpriset, höjt med 10 procent,
och eif priserna i svensk hamn å Red Winter och Hard Winter samt mellan
det svenska riksmedelpriset och cifpriset i svensk hamn å La Plata-vete
följande sammanställning: se Tab. 11, sid. 185.

De sakkunniga framhålla i anslutning till denna sammanställning, under
erinran att svagheter vidlådde dessa jämförelser, att det svenska vetet under
hösten 1926 stått i ett avgjort gynnsammare förhållande till priset å
det importerade vetet än fallet varit 1925. Red Winter-noteringen hösten
1928 lämpade sig av vissa skäl icke för jämförelse; men jämförelsen med
La Plata-vetet antydde, att det svenska vetet även på höstarna 1927—1929
betalats något bättre i förhållande till importvetet än vad fallet varit under
höstperioderna före år 1926.

Såsom ytterligare bekräftelse å de verkningar, utförselbevisen sålunda
angivits hava medfört, åberopa de sakkunniga exportsiffrorna å vete och
råg för år 1928 samt januari—oktober 1929 och utvisade dessa siffror, att
från Sverige utförts år 1928 69,000 ton vete och 11,000 ton råg samt under
januari—oktober 1929 nära 49,000 ton vete och 4,400 ton råg. Danmark
vore den förnämsta och med avseende å råg praktiskt taget den ende köparen.
Vete hade exporterats jämväl till Tyskland samt i smärre mängder
till Estland, Lettland, Holland, Belgien, Frankrike och England. Ehuru
denna export i och för sig varit föga betydande, Ange dock antagas, att den
medverkat till det vid jämförelse med tiden före 1926 förbättrade förhållandet
mellan priset inom landet å det svenska vetet och vetenoteringen i
Köpenhamn.

De sakkunniga anföra vidare: Vad sålunda anförts torde giva åtminstone
en antydan örn, huru frågan om producenternas och kvarnarnas inbördes
förhållande för närvarande borde bedömas. Alltjämt verkade visserligen
alla förut framhållna faktorer, som på den inhemska spannmålsmarknaden
ställde kvarnarna i en starkare position än jordbrukarna. Genom de båda
numera fullt utbildade sammanslutningarna inom den stora kvarnindustrien
för inköp av transoceanskt vete vore dessa inköp måhända ännu bättre organiserade
än för några år sedan, och de stora kvarnföretagen torde i såväl
tekniskt som merkantilt avseende vara väl rustade för konkurrensen
med det utländska mjölet. Avigsidan av denna ur vissa synpunkter lyckliga
situation vore alltjämt densamma som tidigare. Även för närvarande
torde gälla, att under höstarna pristrycket å den inhemska marknaden —
ehuru i övervägande grad föranlett av förhållandena på världsmarknaden

Inverkan å
den svenska
marknaden
av export
av tysk
spannmål
till Sverige.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

— genom nu angivna förhållanden något accentuerats. Det tillgängliga
siffermaterialet tydde — trots sin ofullständiehet och sina brister — på att
de med kvarnindustriens uppköpspolitik sammanhängande faktorerna likväl
icke numera, icke ens under den svårartade situationen hösten 1929, hade
fullt samma betydelse som före 1926. Skulle detta antagande vara riktigt,
Ange det dock icke fattas sålunda, som vore på denna punkt allt väl beställt
och reformåtgärder obehövliga. Eftersom utförselbevisens verkningar
vore begränsade och en icke obetydlig del av tullskyddet å den omalna
brödsäden alltjämt förbleve av producenterna outnyttjad, syntes det gamla
spörsmålet örn en bättre organisation av den svenska spannmålsskördens
försäljning värt den största uppmärksamhet. Uppenbart vore, att en stark
organisation spannmålsproducenterna emellan, en välordnad kreditgivning
till dem samt ett antal till deras förfogande stående lagerhus vöre av behovet
påkallade.

Angående inverkan å den svenska spannmålsmarknaden av export till
Sverige av tysk råg och tysk havre hänvisa de sakkunniga till följande
jämförelse mellan priserna å svensk och tysk råg, eif svensk hamn inklusive
tull, under tiden 4 september—28 december 1928 och tiden 3 september—26
november 1929 samt noteringarna i Berlin å tysk råg den 3 september—29
november 1929: se Tab. 12, sid. 189.

De sakkunniga anföra härom: Det framginge, att den tyska rågen under
1928 exporterats till priser, vilka eif svensk hamn inklusive tull legat vid
omkring 20 kronor per 100 kilogram. Under sagda år hade till Sverige
importerats sammanlagt omkring 99,000 ton utländsk råg, varav den övervägande
delen eller omkring 71,000 ton från Tyskland; importen hade företrädesvis
ägt rum under hösten fram till årets slut. Denna import hade
varit 9 gånger så stor som vår genom utförselbevisen möjliggjorda export
samma år. Mot en import från Tyskland av 71,000 ton hade praktiskt taget
icke svarat någon svensk export. Det torde icke behöva närmare utvecklas,
vilken betydelse en så pass ansenlig rågimport måste hava haft för
prisbildningen å den svenska marknaden. Den svenska rågskörden 1928
uppskattades till 436,000 ton, och rågimporten uppginge sålunda till mera
än 20 procent av den inhemska skörden. Man funne vidare, att den svenska
rågnoteringen under berörda tid med omkring en krona understigit cif-priset
på den tyska rågen inklusive tull men i övrigt i sina huvuddrag följt
det senare prisets smärre växlingar Under hösten 1929 hade nämnda cifpris
å den tyska rågen legat ända nere vid 16—17 kronor — åtskilliga
veckor till och med vid 15—16 kronor per 100 kilogram. Den svenska rågnoteringen
hade jämväl under denna tid nära anslutit sig till priset å den
tyska rågen. Under tiden januari—oktober 1929 hade importerats omkring
79,000 ton råg, varav omkring 66,000 ton från Tyskland. Denna import
hade under höstmånaderna visat en påtaglig stegring vid jämförelse med
övriga tidigare månader av året. Sålunda hade från Tyskland införts un -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10S.

der augusti 10,093 ton, under september 6,751 ton och under oktober 8,097
ton till angivna cif-priser svensk hamn av 15—16 kronor. Rågskörden hösten
1929 uppskattades preliminärt till 416,000 ton. Importkvantiteterna
under augusti—oktober utgjorde visserligen endast en ganska liten procent
av landets rågskörd, men även kvantiteter av nämnda storlek utövade inflytande
å prisbildningen, detta desto mera som man för rågimportens vidkommande
huvudsakligen endast hade att räkna med importen från Tyskland.

Rörande noteringen i Berlin å råg under tiden september—november 1929
anföra de sakkunniga, att tabellen upptoge noteringar i Berlin å tysk råg
i kvalitet närmast jämförlig med den tyska exportrågen. Vid jämförelse
med de förut återgivna cif-priserna i svensk hamn å tysk råg framginge,
att det tyska inlandspriset under berörda månader med icke mindre än
3—4 kronor per 100 kilogram överstigit förenämnda cif-pris efter avdrag
av den svenska tullen. Man torde i denna företeelse se en verkan av åtskilliga
samverkande faktorer, såsom begränsade lagringsmöjligheter i Tyskland,
där rådande kapitalbrist och höga räntor ävensom de tyska utförselbevisen.

Efter det de sakkunniga härefter lämnat vissa uppgifter örn åtgärder, som
nyligen vidtagits eller vore å bane i vissa främmande länder till stödjande
av den inhemska spannmålsodlingen — rörande detta ämne hänvisas till det
följande — anföra de sakkunniga slutligen, att den sålunda givna redogörelsen
för läget å den svenska spannmålsmarknaden tydligt pekade på en kris av
mycket allvarlig natur, vars långvarighet vore svår att med större grad
av säkerhet bedöma, men som vöre värd så mycket större uppmärksamhet
som den föregåtts av en följd av år med i stort sett ganska svaga konjunkturer
och sålunda träffat en ekonomiskt försvagad jordbruksbefolkning. Det
förefölle som örn man i flertalet europeiska länder, där odlingen av brödspannmål
intoge en central plats i lanthushållningen, skulle äga liknande
erfarenheter och icke minst med hänsyn därtill vidtagit stödjande åtgärder.
En följd därav hade blivit, att spannmålsöverskotten i ökad grad kommit
att överföras till de länder, vilka icka vidtagit motsvarande åtgärder, och
sålunda bidragit till att här skärpa spannmålsodlingens svårigheter.

Sedermera har jordbruksutredningen, åt vilken uppdragits att efter
vissa närmare angivna riktlinjer verkställa utredning rörande jordbrukets
ekonomiska läge samt angående de åtgärder, som borde vidtagas i
syfte att höja jordbrukets ekonomiska bärkraft till förbättrande av deras
ställning, som hade sin utkomst av jordbruksarbete, den 18 januari 1930
avgivit särskilt betänkande angående åtgärder till vete och rågmarknadens
stödjande. I detta betänkande lämnar utredningen en inledande
framställning av den inhemska vete- och rågmarknadens läge under senare
år, samt anför till en början rörande landets produktion av vete
och råg:

Bihang till riksdagens protokoll 10110. 1 sami. Sä haft. t Nr 108). 2

Samman fattning.

Jordbruks utredningen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

LduktionPav'' Medan den för vete- och rågodling använda arealen som helhet beret®
och råg. traktad sedan tiden före kriget hållit sig i det närmaste oförändrad, hade
en mycket stark förskjutning inträtt beträffande arealens fördelning å de
två nämnda sädesslagen. Vetearealen hade sålunda ökats från 120 461
hektar i medeltal för åren 1913-1915 till 229,160 hektar i medeltal för
åren 1927—1929 d. v. s. med 90.2 procent, medan rågarealen minskats från
383,503 till 269,151 hektar eller med 29.8 procent. Denna minskning hade
träffat höstrågsarealen i relativt något högre grad än vårrågsarealen.
Vetearealens ökning gällde i främsta rummet vårvetet. Förskjutningarna
i den inbördes proportionen mellan vete- och rågarealen hade i allt
väsentligt försiggått efter kriget. Sålunda översteg vetearealen i medeltal
för åren 1927—1929 med 59.9 procent motsvarande medeltal för åren
1919—1921, medan rågarealen samtidigt minskats med 27.4 procent.

Förändringarna i vete- och rågodlingen framträdde ännu starkare i
skördestatistiken. Sålunda hade vete- och rågskörden tillsammantagen
ökats från 876,425 ton i medeltal för åren 1913—1915 till 896,976 ton i medeltal
för åren 1927 1929 d. v. s. med 2.3 procent. För vetet enbart uppgmge
ökningen till 90.6 procent, varemot rågskörden minskats med 33.8
procent. Från treårsperioden 1919—1921 utgjorde ökningen för vete 67.2
procent och minskningen för råg 32.i procent. Då motsvarande förskjutningar
i fråga örn arealen stannade vid resp. 59.9 och 27.4 procent, gåve
alltså siffrorna vid handen, att veteskörden stigit och rågskörden nedgått
per arealenhet räknat.

Från 1919—1921 till 1927—1929 hade veteskörden per arealenhet ökats
med 4.5 procent; denna ökning vore helt att tillskriva vårvetets stegrade
avkastning. Rågskörden hade samtidigt nedgått med 6.5 procent; denna
nedgång skulle blivit ännu större, därest icke vårrågen uppvisat en avsevärt
ökad skörd per arealenhet. Nedgången av hektarskörden för råg
förklarades emellertid av att ogynnsamma väderleksförhållanden rått
såväl 1927 som 1928. Beträffande vetet vore dock den slutsatsen befogad,
att oberoende av de klimatiska växlingarnas inverkan veteskördens storlek
per hektar efter kriget varit stadd i avsevärd ökning.

Veteodlingens starka ökning under de senaste åren jämte rågodlingens
tillbakagång torde kunna betecknas såsom en av de mest djupgående förändringar,
som den svenska växtodlingen sedan lång tid tillhaka undergått.
Ökningen av veteodlingen framträdde såsom resultat av en tvåfaldig
utveckling nämligen dels en kraftig ökning av såväl höst vetesom
i ännu högre grad av vårvetearealen i de landsdelar, till vilka veteodlingen
av gammalt väsentligen varit lokaliserad, d. v. s. rikets egentliga
slättbygder, dels en betydande utbredning av veteodlingen i södra
och mellersta Sveriges mera skogrika bygder. Rågodlingen hade samtidigt
gått tillbaka i praktiskt taget hela landet, dock mest å slättbygderna.

Som allmän utvecklingstendens gällde, att rågen å den bördigare jord -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

månen alltmera undanträngts av vetet. Förhållandet finge tillskrivas ett
flertal samverkande omständigheter, däribland växtförädlingens framsteg,
varigenom härdiga och rikt givande vetesorter framkommit, vilka
gåve såväl större och säkrare som i viss mån mindre ömtåliga och arbetskrävande
skördar än rågen. Samtidigt hade en omfattande övergång
ägt rum inom landets hrödsädesförhrukning, vilken haft till följd, att
prisförhållandet mellan vete och råg förskjutits till förmån för vetet. Ytterligare
torde de efter kriget låga konstgödselpriserna särskilt gynnat
veteodlingen.

Körande den inhemska förbrukningen av vete och råg anför utrednin- inhemsk förgen:
Sveriges egen produktion av vete och råg hade av gammalt varit ''>™knir|K^v
otillräcklig för täckande av befolkningens brödsädeshehov. Under årtion- V6te °C
dena närmast före kriget hade det årliga införselbehovet rört sig i fråga örn
vete kring 150,000 å 200,000 ton och i fråga om råg kring 100,000 ton eller
något mindre. I äldre tid hade en betydande del av såväl vete- som rågimporten
skett i form av mjöl; denna import hade dock tack vare industritullarna
och den inhemska kvarinindustriens kraftiga utveckling
från 1890-talets mitt till större delen upphört. Nämnvärd export av vete
och råg hade efter spannmålstullarnas införande ej förekommit förrän
under de senaste åren; däremot hade mjöl av vete och råg tidvis i viss
omfattning exporterats.

Till upplysning örn Sveriges förbrukning av vete och råg under tiden
dels närmast före dels ock efter kriget meddelar utredningen bifogade
sammanställning — se Tah. 13, sid. 190 — avseende åren 1913—1916 samt 1919
—1922 och 1927—1929. Utredningen anmärker, att i sammanställningen inoch
utförseln av vetemjöl samt införseln av vetegryn evalverats till
omalen spannmål under antagande av en utmalningsprocent av 70 för
vetemjöl, 50 för vetegryn samt 65 för rågmjöl.

Av sammanställningen framginge, att importen av omalet vete under
åren närmast före och efter kriget legat på ungefär samma storleksnivå,
örn man bortsåge från den låga siffran för konsumtionsåret 1921.—1922,
då den inhemska skörden var ovanligt stor. För konsumtionsåren 1927—

1928 och 1928—1929 kunde iakttagas en kraftigt ökad veteimport trots
starkt ökade skördar. Vid sidan av veteimporten hade införseln av
vetemjöl efter kriget visat avsevärd stegring. Å andra sidan kunde påvisas
en ej oansenlig export av vete för tiden efter införselbevisens tillkomst
år 1926; mindre export av vetemjöl hade jämväl förekommit efter
kriget. Beträffande rågen visade sig den inhemska skörden under åren
närmast efter kriget icke blott tillräcklig för att fylla konsumtionens behov
utan medgav därjämte i viss utsträckning export i form av såväl
omalen spannmål som mjöl. Med den inskränkning av rågodlingen, som
de senaste åren medfört, hade läget i berörda avseenden helt förändrats.

Trots minskade krav från konsumtionens sida hade rågskörden visat sig

Inhemsk produktion
av
mjöl.

20 Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

otillräcklig för det inhemska behovet, varför rågimport av ungefär samma
omfattning som före kriget blivit erforderlig.

Landets totala förbrukning av vete och råg bortsett från utsäde visade
beträffande vetet ej större förskjutning mellan åren närmast före och efter
kriget. Däremot företedde konsumtionsaren 1927-—1929 en veteförbrukning,
som med omkring 53 procent överstege motsvarande förbrukning under
konsumtionsåren 1919—1922. Förbrukningen av råg bade jämfört
med förhållandena före kriget avsevärt nedgått redan under de första
ef ter krigsåren; denna nedgång hade sedermera i stort sett fortsatt. För
konsumtionsåren 1927—1929 läge sålunda förbrukningssiffran cirka 11
procent under motsvarande siffra för konsumtionsåren 1919—1922.

Totalförbrukningen av vete och råg fördelad per invånare utgjorde
1913—1916 78.2 kilogram vete och 108.4 kilogram råg, 1919—1922 71.7 kilogram
vete och 85.5 kilogram råg samt 1927—1929 106.1 kilogram vete och 74.9
kilogram råg. Dessa siffror ådagalade den utpräglade utvecklingstendens
bän mot ökad vete- och minskad rågförbrukning, som utmärkt efterkrigsårens
konsumtionsförhållanden.

I fråga örn produktionen av mjöl anför utredningen vidare: Förmal ningen

av vete och råg för konsumtionens behov verkställdes i allt väsentligt
vid landets egna kvarnar. Importen vore av större praktisk betydelse
endast i fråga örn vetemjöl, varav införseln under de senaste
åren torde motsvarat omkring 5 procent av konsumtionen.

Rörande den inhemska förmalningen av brödsäd förelåge ej fullständiga
uppgifter. Kommerskollegii industristatistik redovisade endast mjöl framställt
av egen eller inköpt spannmål, men däremot icke mjöl, som malts
mot tull eller lön; man ägde dock fog för antagandet att denna senare
förmälning avsåge ganska betydande mängder vete och råg.

Kommerskollegii industristatistik, som upptoge kvarnar ned till ungefär
4,000 kronors intjänad förmalningslön för år, utvisade rörande kvarnindustriens
produktion av vete- och rågmjöl samt vetegryn:

Kvarnindustriens produktion av vete- och rågmjöl samt vetegryn.

	1913	1920	1921	1922	1923	1924	1925	1926	1927	1928
	Ton	Ton	Ton	Ton	Ton	Ton	Ton	Ton	Ton	Ton
Vetemjöl-..	256,675	212,804	222,095	264,485	279.161	294,015	285,886 277,684	266,385	286,725
Vetegryn...	214	1,410	548	351	432	3,911	4,829	4,735	3,475	3,751
Rågmjöl...	151,911	155,541	133,845	142,120	169,501	175,079	162,6871 153,712	159,758	163,833

Av denna sammanställning framginge, att produktionen av vetemjöl
de senaste åren legat ej oväsentligt över förkrigsnivån och att rågmjöls -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

produktionen jämväl legat något högre under de senaste åren än före
kriget; det senare syntes ägnat att överraska, då förbrukningssiffrorna
för råg utvisat betydande nedgång. Förklaringen kunde tänkas ligga i
en överflyttning till en viss grad av rågförmalningen från tull- till handelskvarnar.
Möjligt vore ock, att den särskilt på senaste tid i stor utsträckning
praktiserade inblandningen av vetemjöl i rågmjöl verkat förryckande
å statistiken, i det inblandat vetemjöl måhända stundom redovisats
tillsammans med rågmjölet och i statistiken upptagits som rågmjöl.

Av uppgifterna lämnade av 36 av rikets kvarnar, däribland samtliga
storkvarnar, framginge rörande den uunder konsumtionsåret 1 augusti 1928
—31 juli 1929 rådande proportionen mellan svensk och utländsk råvara vid
kvarnarnas vete- och rågmjölsproduktion, att av bela den förmalda vetemängden,
400,595 ton, utgjordes endast 37.i procent av svenskt vete samt
att av den förmalda rågen, 123,000 ton, endast 23.9 procent utgjort svensk
råg. Även örn 1928 års inhemska skörd varit av mindre god kvalitet,
gåve dock uppgifterna en tydlig föreställning örn det framskjutna rum,
som vete och råg av utländskt ursprung för närvarande intoge såsom råvara
vid handelskvarnarnas mjölproduktion. Inmalningen av svenskt
vete och råg vore särskilt låg under sommarmånaderna, sannolikt sammanhängande
med att större partier då endast mera sparsamt funnes tillgängliga
i marknaden.

Såsom blandningsvete för höjande av mjölets bakningsduglighet användes
i främsta rummet hårt nordamerikanskt vete; Manitobavetet vore särskilt
känt för sin hårdhet och höga glutenhalt. Även vissa kvaliteter av
La Plata-vete vore användbara för blandningsändamål. Australiskt och
europeiskt vete tillhörde däremot samma grupp av mjuka och relativt
glutenfattiga veten som det svenska. Importen av berörda veteslag torde
helt få betraktas såsom en fyllnadsimport för ersättning av inhemskt vete.
Meddelade uppgifter gåve vid handen, att förmalningen av utländskt vete
vid 24 kvarnar representerande 49 procent av hela den förut redovisade förmalningen
av vete, under konsumtionsåret 1928—1929 till 56 procent bestått
av vete från Förenta staterna och Kanada. Därnäst i betydenhet
kom La Plata-vete, som representerade 26 procent, australiskt vete,
som representerade 16 procent, oell europeiskt vete, som representerade 2.4
procent av förmalningen av utländskt vete. Proportionen mellan de importerade
veteslagen kunde dock växla mycket från det ena året till det
andra hroende på de utomeuropeiska skördarnas skiftande storlek och kvalitet;
särskilt gällde detta fördelningen på nordamerikanskt och La
Plata-vete.

Rörande prisutvecklingen för vete och råg åberopar utredningen sammanställningar
av priserna å svenskt vete och svensk råg enligt svensk
spannmål snotering samt priserna å billigast offererade sort av utländskt
vete och råg enligt samma notering ävensom Köpenhamns noteringar å

Prisutvecklingen
för
vete och råg.

Läget å den
inhemska
vetemarknaden.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

danskt vete och rag, allt för åren 1922-1929, samt anför i anslutning härkom
helhet visade prisuppgifterna, att de svenska vete- och rågpriserna
till viss grad anpassat sig efter prisrörelserna å den utländska marden.
^ Anpassningen hade dock merendels varit ofullständig i det pri utlandspriser11^1

^ ^ råg * regel Iegat avsevärt under motsvarande

Prisskillnaden mellan det inhemska vetet samt billigaste offererade sort
av utiandskt vete hade vanligen varit avsevärt större än prisskillnaden

fo ran+ .e,, svienska ock det danska vetet. Förklaringen härtill torde
fa förutsattas ligga i kvalitativa skiljaktigheter.

Prisuppgifterna gåve en tydlig hild av det tryckta läge, som under senare
ar varit radande å vete- och rågmarknaden. Beträffande det svenska
vetet hade jämsides med prisfallet å världsmarknaden en ytterligare prisorsamrmg
gjort sig gällande, vilken under de senaste åren företrädesvis
orde ha, berott på den svenska skördens betydande ökning och därmed
sammanhängande avsättningssvårigheter synnerligast på hösten, då en
pristryckande anhopning av saluutbuden vore en regelbundet återkommande
företeelse. Denna prisförsämring hade medfört, att tullskyddet
som regel blivit till större eller mindre del ineffektivt. Berörda förhållande
galide, örn än i mindre utpräglad grad, även för rågens vidkommande.
Prisrörelserna för . svenskt vete och inom landet framställt vetemjöl
hade i stort sett gått i samma riktning, örn än förändringarna i nedåtgående
riktning relativt sett varit större för vete än för mjöl. Även i fråga
örn priserna å svensk råg och inom landet framställd rågsikt kunde en
liknande överensstämmelse i prisrörelsernas riktning konstateras, ävensom
att prisförändringarna för rågsikten varit relativt mera begränsade än
för råg. En jämförelse mellan priserna för svenskt och utländskt vetemjöl
för tiden från och med år 1926 visade ock i stort sett, att överensstämmelsen
mellan prisrörelserna för nämnda mjölsorter varit synnerligen
god.

Utredningen anför vidare rörande läget å den inhemska vetemarknaden
bland annat:

I första hand vore det givetvis prisrörelserna å den internationella vetemarknaden,
som verkat utslagsgivande i fråga örn det svenska veteprisets
fluktuationer. En jämförelse mellan sistberörda pris och världsmarknadspriserna
gåve emellertid ofta vid handen en bristande överensstämmelse,
vartill orsaken tydligen finge sökas i speciella inhemska marknadsförhållanden.
Såsom norm för världsmarknadspriset å svenskt vete brukade
man betrakta noteringarna i Köpenhamn å danskt vete, beroende
på att danskt vete vore av ungefär samma kvalitet som det svenska, på
att priserna i Danmark vore oberörda av tullsatser samt på att den danska
noteringen ungefär representerade det pris, vartill svenskt vete kunde
köpas utom landet. Eli jämförelse mellan riksmedelspriset å svenskt vete

fiungl. Maj:ts proposition Nr 108.

och Köpenhamnsnoteringen å danskt vete med tillägg av svensk tull utvisade
för vissa perioder en mycket betydande prisskillnad till det danska
vetets favör. Örn man betraktade utvecklingen under tiden efter 1921
års allmänna ekonomiska kris, funne man sålunda, att det svenska priset
fr. o. m. hösten 1922 t. o. m. våren 1924 med undantag för vår- och sommarmånaderna
1923 läge 2 å 3 kronor under det danska, inklusive svensk
tull. Under hösten 1924 och första kvartalet 1925 var differensen obetydlig,
men på våren 1925 steg den åter till 2 å 3 kronor, å vilken nivå densamma
ungefärligen kvarstod även under sistnämnda års höst. Fr. o. m.
år 1926 kunde en ej oväsentligt förbättrad prisöverensstämmelse iakttagas.
Det danska priset plus tull låg under åren 1926 och 1927 som regel
avsevärt mindre än 1 krona över det svenska. Jämväl under 1928 och 1929
var prisskillnaden jämförelsevis måttlig, även örn en bestämd tendens till
ökad spänning kunde konstateras. Bortsett från sommarmånaderna, vilka
på grund av den relativt obetydliga omsättning av inhemskt vete, som då
förekomme, vore av underordnat intresse, rörde sig det danska vetets
överpris omkring 1 krona å 1 krona 50 öre, vilket på ett ungefär torde
motsvara exportkostnaden för svenskt vete. Med år 1926 hade sålunda
en förändring inträtt å den inhemska vetemarknaden i så måtto, att prisläget
fr. o. m. nämnda år bättre än tidigare anpassat sig efter utlandspriset,
även örn alltjämt en avsevärd differens till det svenska vetets nackdel
kvarstått. Orsaken till denna förändring finge tydligen sökas i utförselbevisens
tillämpning fr. o. m. augusti 1926. Före införandet av berörda
bevis inträdde som regel varje höst vid den nya skördens salubjudande
prissänkning i den omfattning, att tullskyddet blev till större delen outnyttjat.
Med utförselbevisen förbättrades läget så tillvida, att prisskillnaden
tack vare de genom bevisen öppnade exportmöjligheterna kunde
begränsas till ungefär det belopp, som exportkostnaden representerade.
Härvid borde dock ej förbises, att den bättre överensstämmelsen mellan
det svenska och danska priset till någon del kunde bero pa pristryckande
inverkan i Danmark av den svenska exporten.

Då det gällde att klargöra orsakerna till den inhemska vetemarknadens
regelbundet tryckta läge särskilt på hösten och under närmast följande
månader, syntes särskilt två faktorer få tillmätas avgörande betydelse,
nämligen dels vissa speciella svaghetsmoment i marknadens funktioner,
dels den inhemska veteodlingens utveckling under och efter kriget. Med
avseende på förstnämnda faktor finge erinras örn det kända förhållandet,
att utbuden av vete såväl som annan spannmål vore i hög grad koncentrerade
till hösten, beroende bland annat på att lantmännen då för likvidering
av tidigare gjorda inköp av produktionsförnödenheter samt skatter
och räntor m. m. vore i särskilt stort behov av kontanta medel samt på
att effektiv organisation saknades för vetets lagring och för en planmässig
fördelning av försäljningarna på en mera långvarig tidsperiod. Utbudens
anhopning under en relativt kort tidrymd måste givetvis utöva en pris -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

tryckande verkan, vilken bleve desto starkare, som köparna av vete, d.
v. s. i sista hand huvudsakligen landets kandelskvarnar, å ena sidan ägde
begränsade lagrings- och inköpsmöjligheter och å andra sidan helt naturligt
utnyttjade läget för så billiga inköp som möjligt.

De skadliga verkningarna av ifrågavarande anhopning av utbuden hade
successivt skärpts genom den andra ovan berörda faktorn, bestående i veteskördens
kraftiga ökning under de senare åren. Så länge ännu veteskörden,
såsom närmast före kriget, stannade vid omkring 250,000 ton,
lådde ingen större svårighet att absorbera densamma inom landet för
brödsädesändamål. I och med skördens efter hand inträdda starka ökning
hade läget härutinnan erfarit en djupgående förskjutning. För att
rätt förstå förskjutningens innebörd syntes det behövligt att först taga
vissa förhållanden i samband med landets vetemjölsproduktion och brödkonsumtion
i betraktande.

För att få fram bakkraftiga mjölkvaliteter hade landets storkvarnar
sedan länge inblandat vissa mängder hårt glutenrikt vete vid förmalningen,
vilket vanligen importerats från Nordamerika, särskilt Kanada, eller
Sydamerika (La Plataländerna). Den mest effektiva vetesorten för angivna
ändamål vore det extremt hårda, företrädesvis i Kanada odlade
Manitobavetet, vilket dock i stor utsträckning kunde ersättas av andra
hårda vetesorter, däribland vissa La Plata-veten. Vid mjölproduktionen
hade ävenledes sedan länge vissa medelhårda eller mjuka vetesorter av
utländskt, främst sydamerikanskt och australiskt, ursprung kommit till
användning, varvid från början otillräcklig tillgång på inhemskt vete givetvis
utgjort en huvudanledning till importen. Slutligen hade skörden
av svenskt vete, vilket tillhörde den mjuka mellaneuropeiska typen, stått
till kvarnindustriens förfogande i på sistone kraftigt växande omfattning.
För att kunna förmala allt svenskt som brödsäd användbart vete skulle
det vara nödvändigt för kvarnarna att vid den ökade tillgången på sådant
vete och då vetemjölsproduktionen på senaste tiden hållit sig å en tämligen
oförändrad nivå successivt minska sin import av vete och sålunda
använda en i fråga örn sammansättningen till viss grad förändrad råvara.
Redan i behovet av en sådan ändring torde ligga en viss svårighet för
ökad förmälning av svenskt vete, då en industri, som beträffande råvaruanskaffning
och produktion arbetade under stabiliserade förhållanden,
torde kunna förutsättas ogärna underkasta sig rubbningar härutinnan.

Ännu större betänklighet måste större rubbningar i nyss berörda avseende
möta från kvarnindustriens synpunkt, därest det kunde tänkas, att
desamma skulle ogynnsamt påverka industriens mjölförsäljning. Att betänkligheter
i sådan riktning till viss grad kunde vara befogade, torde
också vara otvivelaktigt. För en jämn avsättning torde sålunda gälla
som en förutsättning, att mjölkvaliteterna hölles i möjligaste mån jämna,
vilket svårligen vore förenligt med längre gående ombyten i råvaruhänseende.
En övergång till nya mjöltyper, vilka i fråga örn bakningsdug -

Kungl. May.ts proposition Nr 108.

lighet kunde befinnas svagare än de tidigare, innebure tydligen risk föi
missnöje bland kundkretsen, särskilt bagerierna, vilka ur konkurrenssynpunkt
självfallet vore intresserade av att kunna tillhandahålla allmänheten
höga och jämna hrödkvaliteter. Att det här gällde ett känsligt område,
insåges därav, att bagerierna även under nuvarande förhållanden importerade
avsevärda kvantiteter vetemjöl. Även storkvarnarnas inbördes
konkurrens utgjorde ett viktigt hinder för en ändring av mjöltypen,
i det under rådande avtalsförhållanden i fråga örn prissättningen å mjöl
kvarnarnas naturliga strävan att bibehålla och eventuellt utvidga sin
marknad komme till uttryck i viss tävlan med avseende på det salubjudna
mjölets kvalitet.

Att faktorer av ovan berörda art medverkat till de svårigheter, som
med veteskördens stegring alltmera gjort sig gällande å den inhemska
vetemarknaden, torde vara otvivelaktigt och syntes, dessutom, bestyrkas
av såväl produktionsstatistiken för vetemjöl som importstatistiken för
vete. Produktionen av vetemjöl och gryn vid industrikvarnarna utgjorde
år 1913 257,000 ton och hade för åren 1927—1928 stigit till i medeltal
280,000 ten, alltså en ökning av 9 procent. Samtidigt steg importen av
vete från 200,000 till 250,000 ton eller med 25 procent, vilket syntes antyda,
att importerat vete använts av kvarnarna i relativt större omfattning under
de senaste åren än före kriget. Även med hänsyn tagen till den oregelbundenhet,
som i berörda avseende rådde på grund av den svenska skördens
varierande kvalitet m. m., syntes i varje fall tydligt, att kvarnarna
efter kriget icke ökat sin förmälning av svenskt vete tillnärmelsevis i en
omfattning, som motsvarade skördeökningen. Följden härav hade blivit,
att vete i betydande omfattning måst dels användas som djurfoda, dels
exporteras.

På grundval av de bokföringsresultat, som genom lantbruksstyrelsen^
försorg årligen bearbetas, meddelas till belysande av jordbrukets räntabilitet
följande medeltal sammanställda för bokföringsåren 1923—1928.

Kontrollerade jordbruk ....
Areal jordbruksjord, hektar
Medelskörd per hektar i

skördeenheter....................

Ekonomiska resultat per
hektar:

Bruttoavkastning ... kr.

Driftkostnader............ »

Nettoavkastning ........ »

Förräntning spr ocent

Bokföringsresultat från kontrollerade jordbruk.

1923 —	1924—	1925—	1926—	1927 —
1924	1925	1926	1927	1928
276	262	300	346	400
19,602	19,828	22,354	23,090	24,349
2,200	1,870	2,150	2,180	2,120

403	370	404	391	390
362	356	361	357	368
41	14	43	34	22
2.5	0.9	2.8	2.2	1.4

Det svenska
jordbrukets
räntabilitet
enligt föreliggande
bokföringsresultat.

I andra länder
vidtagna
åtgärder.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

För 5-årsperioden 1923—1928 föreligga inalles 1,584 bokslut. Den i medeltal
per år kontrollerade arealen omfattar omkring 22,000 hektar jordbruksjord
representerande större och mindre jordbruk från nästan alla
rikets län.

Hektarskördarna vid de kontrollerade jordbruken äro i genomsnitt 8
procent högre än medelskörden per hektar åker för hela riket enligt den
officiella skördestatistiken.

Bruttoavkastningen anger värdet av lantbrukets samtliga slutprodukter
inklusive till jordbrukarefamiljen lämnade lantbruksprodukter jämte
hyresersättning för familjens bostad. I driftkostnaderna ingår även
skälig ersättning för jordbrukarens och hans familjs eget arbete i lanthushållningen,
vilken ersättning beräknats efter gällande arbetslön för
motsvarande lejd arbetskraft. Nettoavkastningen, som är skillnaden mellan
bruttoavkastning och driftkostnader, anger den ränta, som erhållits
på lantbrukskapitalet. Vid värdesättningen av såväl fastighets- som
driftskapital hava försiktigt beräknade marknadsvärden lagts till grund.
Fastighetsvärdet har sålunda i många fall upptagits lägre än taxeringsvärdet
å jordbruksjorden.

De kontrollerade jordbruken hava i medeltal för 5-årsperioden 1923—1928
givit en nettoavkastning av 31 kronor per hektar, vilken nettoavkastning
motsvarar en förräntning å lantbrukskapitalet av 2 procent (vägt medeltal).
Denna förräntning betyder, att för de jordbrukare, vilka haft skuldräntor
att betala för omkring 40 procent av hela lantbrukskapitalet, nettoavkastningen
nätt och jämnt räckt till att betala denna skuldränta. Någon
ränta på den egna, i lanthushållningen nedlagda förmögenheten har
däremot icke erhållits, utan ifrågavarande jordbrukares hela inkomst
från jordbruket är den arbetsinkomst de kunnat förtjäna. Vid starkare
skuldsättning bär nettoavkastningen icke räckt till att täcka hela gäldräntan.

Beräknar man på grundval av boksluten för ifrågavarande 5-årsperiod
huru stor arbetslön, som kunnat i genomsnitt betalas vid dessa jordbruk,
sedan lantbrukskapitalet först förräntats efter 5 procent å fastighetsvärdet
och 6 procent å driftskapitalet, erhåller man som resultat 33.4 öre per
fullgod manstimme. Denna arbetslön utgör i medeltal endast 71 procent
av den vid ifrågavarande jordbruk gällande arbetslönen för lejd arbetskraft
under samma 5-årsperiod.

För bokföringsåret 1928—1929 föreligger i december 1929 avslutade räkenskaper
för 101 jordbruk. Medelförräntningen vid dessa jordbruk är
2.6 procent.

Angående åtgärder, som till stödjande av jordbruket under senare tid
i andra länder vidtagits, hänvisas till en härom såsom bilaga B, sid. 131 vid
detta protokoll fogad särskild framställning. Av denna redogörelse framgår,
att under de två sistförflutna åren betydande höjningar av tullsatser -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

na å brödsäd företagits i Tyskland, Frankrike, Italien, Litauen och Finland,
att importtull å brödsäd införts i Polen, att importtull å bland annat
havre och korn införts i Lettland samt att förslag örn höjning
av tullsatserna å spannmål föreligger i Tjeckoslovakien och Förenta
Staterna. Det framgår vidare, att för att trygga förbrukningen av inhemsk
brödsäd skyldighet för kvarnarna att vid sin förmälning i viss utsträckning
använda inhemsk brödsäd föreskrivits i Tyskland, Frankrike,

Spanien och Luxemburg, att förslag örn införande av dylik reglering av
brödsädesförbrukningen förberedes i Tjeckoslovakien, att minimipriser
vid uppköp av vete stadgats i Spanien, att licenssystem för import och
transitering av vete införts i Belgien och Luxemburg samt att i Norge
och Schweiz statsmonopol eller därmed jämförbar ordning gäller beträffande
handel med och import av brödsäd, därvid icke obetydliga belopp
av statsmedel utgå till understödjande av brödsädesodlingen. I England
och Danmark hava i vissa andra hänseenden åtgärder genomförts till
skydd för den inhemska produktionen. Sålunda har i stor utsträckning
genomförts bestämmelser örn märkning och kvalitetsbeteckning av varor
av inhemsk produktion. I England, Danmark och Norge gäller med vissa
undantag förbud för införsel av levande djur och kött från flertalet länder.
I England hava vidare genomförts avsevärda skattelindringar för
landets jordbrukare.

Den i det föregående givna framställningen utvisar oförtydbart, vad Oepartesom
för övrigt är ett allmänt känt förhållande, att jordbruksnäringen för mentschefen.
närvarande arbetar under synnerligen tryckta villkor. Örn konjunkturläget
för jordbruket alltsedan tiden efter världskrigets upphörande kan ä spannmålssägas
hava varit ogynnsamt, hava förhållandena under innevarande skör- marknaden,
de år tillspetsats i en omfattning, som måste betecknas såsom oroväckande.
Huvudanledningen tili denna ogynnsamma konjunkturutveckling är
otvivelaktigt att söka däri, att å världsmarknaden icke råder jämvikt
mellan tillgång och efterfrågan å jordbrukets produkter.

Huru förhållandena i detta avseende te sig beträffande artiklarna vete,
råg och havre framgår av följande redogörelse:

Enligt uppgifter publicerade av Internationella lantbruksinstitutet i
Rom har den med vete besådda arealen, Sovjetunionen undantagen, stigit
från 79.4 miljoner hektar i medeltal under åren 1909—1913 till 96.5 miljoner
hektar år 1928. Denna stegring, som motsvarar cirka 21 procent, är större än
befolkningstillväxten i världen under samma tidsperiod; denna har, bortsett
från Sovjetunionen och Kina, från 1913 till 1928 uppskattats till 11 procent.
Då härtill kommer, att hektaravkastningen i vissa av de mera betydande
produktionsländerna stegrats genom utsträckt användning av konstgödsel
och förbättrat utsäde, har världsproduktionen av vete kommit att
väsentligt ökas i jämförelse med förkrigstiden. Stegringen av världsproduktionen
framgår av denna tabell, däri Sovjetunionen, Kina och vissa
andra produktionsländer av mindre betydenhet icke äro inbegripna:

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

Miljoner ton

Medeltal 1909—1913 ................................................ 82.3 100

År 1925 .................................................................... 90.5 HO.o

* 1926 ................................................................... 91.5 111.2

* 1927 .................................................................... 96.7 117.5

8 1928 .................................................................... 104.2 126.6

Medeltal 1925—1928 ................................................ 95.7 116.3

Då emellertid konsumtionen av vete ej företer tendens till ökning i samma
omfattning som produktionen, har följden blivit, att under senaste
åren den för export avsedda kvantiteten vete i genomsnitt betydligt överstigit
behovet. Veteförrådet har sålunda ökats på sätt, som framgår av
denna uppställning:

Miljoner ton

Skördeår Kvantitet avsedd Verkligen expor- x

för export terad kvantitet Overski

1925— 1926 ........................................ 21.8 18.5 3.3

1926— 1927 ........................................ 27.9 22.6 5.3

1927— 1928 ........................................ 27.6 21.6 6.0

1928— 1929 ........................................ 32.0 23.o 9.o

Det från föregående års skördar kvarvarande veteförrådet uppgick sålunda
vid innevarande skördeårs början till åtminstone 9 miljoner ton;
enligt senare meddelade uppgifter till 11.5 miljoner ton. Emellertid har
1929 års veteskörd varit av ej obetydligt mindre omfattning än föregående
års; den har beräknats uppgå till cirka 91.5 miljoner ton och understiger
sålunda veteskörden för år 1928 med cirka 12 procent. Man torde
därför kunna antaga, att en del av det nu lagrade veteförrådet
skall komma att tagas i bruk för tillgodoseende av konsumtionen
under år 1930. Vid bedömandet av utsikterna på vetemarknaden under
de närmaste åren måste man emellertid taga hänsyn till, att nedgången
av produktionen under det tilländalupna året icke berott på minskning
av den odlade arealen — denna har i stort sett bibehållits i samma omfattning
som tidigare — utan i första hand på mindre gynnsamma klimatiska
förhållanden, vilka medverkat till en lägre skördeavkastning än vanligt
i de transoceana länderna. Det jämförelsevis ringa skördeutbytet under
år 1929 måste sålunda snarare anses såsom en följd av tillfälliga omständigheter
än såsom ett tecken till en inträdande varaktig förbättring
av prisförhållandena på vetemarknaden. Härtill kommer, att under senaste
tiden i de större importländerna i Europa, såsom Tyskland, Frankrike
och Italien, vidtagna tullförhöjningar och andra restriktioner för
importen med all sannolikhet komma att medföra en minskad konsumtion
i dessa länder av transoceanskt vete, ett förhållande, som i sin tur måste
leda till ett väsentligt ökat tryck på marknaden i de länder, som icke tillgripit
liknande åtgärder till skydd för sin veteodling.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

Enligt av Internationella lantbruksinstitutet offentliggjorda uppgifter
har den med råg besådda arealen, Sovjetunionen undantagen, nedgått från
i medeltal 19.5 miljoner hektar under åren 1909—1913 till 19.2 miljoner hektar
år 1927 och 18.6 miljoner hektar år 1928. Världsproduktionen av råg har samtidigt
sjunkit från i medeltal 26.i miljoner ton under åren 1909—1913 till
22.g miljoner ton år 1927 och till 24.6 miljoner ton år 1928. Denna nedgång''
torde dock icke enbart bero därpå, att den med råg besådda arealen minskats,
utan jämväl vara att hänföra till en nedgång av hektaravkastningen.

Örn sålunda å ena sidan världsproduktionen av råg sjunkit i jämförelse
med förkrigstiden, synes å andra sidan en ännu kraftigare nedgång
av konsumtionen hava försiggått, vilket bland annat torde förklaras därav,
att en betydande förskjutning ägt rum i riktning mot ökad veteförbrukning
på bekostnad av rågkonsumtionen. En följd härav har blivit,
att särskilt under goda skördeår tillgången på råg i exportländerna betydligt
överstiger den efterfrågan, som gör sig gällande på avsättningsmarknaderna.

Enär såsom mera betydande avsättningsländer för råg endast ifrågakomma
de skandinaviska och baltiska staterna samt Nederländerna och
Österrike, kan den internationella rågmarknaden numera i stort sett sägas
vara begränsad till Europa. Denna begränsning av marknaden medför,
att även en relativt ringa förändring i tillgång eller efterfrågan å
denna artikel kommer att mera kännbart påverka prisbildningen än vad
fallet är beträffande vete, för vilken vara finnes ett avsevärt större avsättningsområde.
De viktigaste exportländerna i fråga örn råg äro för
närvarande, bortsett från Sovjetunionen, vars utförsel är oberäknelig,
Tyskland och Polen.Prisbildningen på den internationella rågmarknaden är
därför numera i första hand beroende av förhallandena i dessa bada länder
och särskilt av utvecklingen på spannmålsmarknaden i Tyskland.

I Tyskland bär enligt en preliminär uppskattning rågskörden år 1929
uppgått till 8.ii miljoner ton mot 8.52 miljoner år 1928. Med tillägg av kvarvarande
lager från tidigare år, vilka beräknas till cirka 750,000 ton, hava
trots det lägre skörderesultatet under år 1929 de för export disponibla förråden
varit avsevärt större sistnämnda år än under det föregående året.
Denna omständighet i förening med den tyska jordbruksnäringens brydsamma
läge, vilket förorsakat, att en jämförelsevis betydande andel av
skörden salubjudits under hösten, har för innevarande skördeår medfört
ännu lägre priser än tillförne. De inhemska tyska priserna hava i sin tili
påverkat exportpriserna, vilka emellertid till följd av den höjning av utförselbevisens
värde, som ägt rum i samband med den i juli 1929 vidtagna
tullförhöjningen å råg, kunnat sänkas icke blott i samma omfattning, som
medgivits av prisfallet på den inhemska marknaden, utan därutöver jämväl
med ett belopp motsvarande förhöjningen av utförselbevisens värde.

Polens exportöverskott av råg under skördeåret 1929—1930 har skattats
till inemot 225,000 ton. Det har beräknats, att därav cirka 60,000 ton utförts
intill den 1 januari 1930. Sedan under sistliden höst även Polen infört
exportpremier för råg, har en skärpt konkurrens mellan polsk och

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

tysk råg uppkommit på den europeiska marknaden, ett förhållande som
ytterligare påverkat priserna i fallande riktning.

Varken i Tyskland eller Polen torde under de närmaste åren kunna förväntas
någon mera avsevärd nedgång av den med råg odlade arealen.

Den med havre besådda arealen har, enligt Internationella lantbruksinstitutets
uppgifter, med bortseende från Sovjetunionen, något ökats, nämligen
från i medeltal 41.i miljoner hektar under åren 1909—1913 till 42.4 miljoner
hektar år 1928. Samtidigt har en stegring av världsproduktionen av havle
ägt rum från 52.i miljoner ton 1909—1913 till 57.3 miljoner ton år 1928.
Den internationella havremarknaden är huvudsakligen förlagd till Europa
men är å andra sidan något vidsträcktare än marknaden för råg.
Bland de mera betydande importländerna märkas Storbritannien, Frankrike,
Schweiz, Nederländerna, Belgien och de skandinaviska länderna.
På exportmarknaden dominera för närvarande Tyskland och Argentina,
vilka under skördeåret 1929—1930 enligt verkställda preliminära beräkningar
vardera hava ett utförselöverskott av cirka 400,000 ton mot 231,000
ton för Tyskland och 371,000 ton för Argentina under skördeåret 1928—
1929. Den tyska havreexporten har under goda skördeår i regel samma
inflytande å prisbildningen på den internationella marknaden som dpn
tyska rågexporten och är i varje fall av avgörande betydelse för utvecklingen
av havreprisen i de skandinaviska länderna. Samma förhållanden,
som för närvarande inverka på den tyska rågexporten, göra sig även gällande
i fråga örn utförseln av havre, och jämväl utsikterna för den närmaste
framtiden torde i huvudsak vara desamma för de håda sädesslagen.
Framhållas må, att under hösten 1929 priserna på den inre tyska
marknaden sjönko till en lägre nivå än under något av de närmast föregående
fem åren.

Denna redogörelse torde ådagalägga, att huvudanledningen till det genomgående
tryckta läget å den internationella spannmålsmarknaden är,
att förbrukningen av spannmål icke stegrats i samma omfattning som
produktionen.

Läget för den Av jordbrukets alster av animalisk produktion är det ägg, fläsk och
Zktionen.0'' smör’ samt '' mindre man ost, sorn numera betinga pris nämnvärt överstigande
totalindex för den genomsnittliga allmänna prisförhöjningen. Ä
andra sidan är priset å nötkreatur till slakt långt under denna index.
Tages därjämte hänsyn till att prisläget å jordbrukets produktionsmedel
väsentligt överstiger index för den allmänna prisförhöjningen, måste
konjunkturen för den animaliska produktionen betecknas som för närvarande
icke tillfredsställande. Man måste dessutom — av skäl, som i
det följande komma att närmare angivas — räkna med att betingelserna
för den animaliska produktionen komma att ytterligare försämras.

Behov av Något verkligt avhjälpande av den inträdda lågkonjunkturen för jordingripande.
bruket lärer ej vare sig i vårt land eller annorstädes kunna ernås, förr än

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

en mera jämn avvägning åter kommit till stånd mellan tillgång ock efterfrågan
å jordbrukets alster. Huru länge det nuvarande tillståndet
kan förväntas komma att fortfara, torde ej kunna med någon sannolikhet
förutsägas. Tydligt är dock, att man måste räkna med, att lågkonjunkturen
kommer att bestå ännu en tid framåt. Jordbruket behöver i allmänhet
jämförelsevis lång tid för att inrätta sig efter förändringar i villkoren
för dess bedrivande.

Hedan den omständigheten att mera än 40 procent av befolkningen har
sin utkomst av jordbruket torde ådagalägga, att denna näring av ekonomiska
och sociala skäl är av den vikt för landet, att den måste upprätthållas,
även örn detta kan komma att påfordra uppoffringar av staten
och av andra samhällsklasser. Det kan icke undvikas, att dylika offer
nu måste göras. Jordbruket har under snart ett helt årtionde arbetat
under ogynnsamma villkor. Det har sålunda i ett ekonomiskt försvagat
tillstånd mött den nu pågående krisen. Följderna härav hava ej heller
uteblivit. Från vissa håll inberättas, hurusom jordbrukarnas insättningar
i bankerna under senare tid märkbart avtagit, medan deras
uttag i stället avsevärt ökat. Antalet exekutiva auktioner å fast egendom
å landet visa ock tecken till stegring. Då tillika, såsom redan antytts,
utsikter till bättring i jordbrukets produktionsvillkor icke kunna
skönjas, kan man ej frånkomma, att läget med bjudande allvar manar
statsmakterna att stödjande ingripa, där så lämpligen kan ske.

Vid övervägande av vilka åtgärder, som böra vidtagas, må till en
början anmärkas att, i den mån genom en ytterligare rationalisering
av jordbruksdriften, förbättrade kreditmöjligheter och en förbättrad
organisation av jordbrukets inköps- och försäljningsförhållanden fördelar
för jordbruket stå att vinna, dessa dock icke förrän efter en relativt lång
tid komma att giva sig till känna och över huvud äro av mindre värde, där
även med vidtagandet av dylika åtgärder utövningen av jordbruksnäringen
icke är lönande. Då vad som nu i första hand lträves är snabbt verkande
åtgärder, kunna dessa medel icke i föreliggande situation bringa
effektiv hjälp. Det må i detta sammanhang starkt betonas att, därest man,
såsom ifrågasatts, bereder vidgade kreditmöjligheter till befordrande i olika
hänseenden av jorbruksnäringen, man dock tillika måste tillse, att låntagarna
äga förutsättningar att återbetala sålunda erhållen hjälp.

Det må ock erinras därom att, på sätt lantbruksstyrelsen jämväl antytt,
ekonomiseringen av den i jordbruket använda mänskliga arbetskraften
i stort sett sannolikt redan drivits så långt som med uppehållande av
jordbrukets produktionsgrenar i dess nuvarande omfattning lämpligen
kan ske. Ett stöd för riktigheten av denna uppfattning torde i viss mån
kunna hämtas i de av socialstyrelsen publicerade uppgifterna örn läget
på jordbrukets arbetsmarknad. Enligt dessa uppgifter har tillgången på
manliga lantarbetare successivt under åren 1913—1928 väsentligt minskats:
se Tab. 14, sid. 191.

Åtgärder på
längre sikt.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

Den kraftiga nedgången under hela 1920-talet i antalet socknar, där
tillgången på manliga lantarbetare varit otillräcklig, en nedgång, som visat
sig vara konstant även efter det industrien åter kommit i gång i normal
omfattning, torde näppeligen kunna förklaras på annat sätt, än
att en icke oväsentlig reduktion av antalet vid jordbruket sysselsatta arbetare
under detta årtionde ägt rum.

Att genom en utvidgad föreningsverksamhet bland lantmännen jordbrukets
omkostnader i någon mån kunna ytterligare nedbringas är sannolikt.
Spörsmålet örn sättet för ernående av ett utvidgat, på kooperativ grund
lagt föreningsväsen bland jordbrukarna bar varit föremål för undersökning
av jordbruksutredningen. Så vitt rör frågan örn underlättande av
bildandet av föreningar för anläggning av spannmålslagerbus och i samband
därmed för inköp och försäljning av spannmål, föreligger i dess förenämnda
betänkande örn åtgärder för vete- och rågmarknadens stödjande
ett av utredningen utarbetat förslag, och kommer jag att i denna proposition
upptaga förevarande ämne till behandling. Jämväl vissa andra
grenar av jordbrukets föreningsväsen hava av jordbruksutredningen berörts
i dess betänkanden angående jordbrukets kreditförhållanden och angående
vissa åtgärder för mejerihanteringens och smörexportens befrämjande.
Jag bar för avsikt, att föreslå Kungl. Maj :t att jämväl i dessa frågor
framlägga vissa förslag till årets riksdag. Vad i anslutning till dessa
propositioner kan komma att av statsmakterna beslutas, innefattar emellertid
allenast åtgärder, vilkas verkningar först i en framtid komma att
giva sig till känna.

Att, under uppehållande i huvudsak av jordbrukets nuvarande produktionsförmåga,
på andra än nu antydda vägar i stort sett ernå någon
nämnvärd minskning av jordbrukets omkostnader lärer icke utan menliga
följder låta sig göra. Arbetslönerna vid jordbruket ligga redan nu
så lågt, att en ytterligare sänkning av dessa avgjort måste betecknas såsom
icke önskvärd. Huru förhållandena i sistberörda avseende te sig,
framgår därav att, medan veckolönen för manliga industriarbetare år 1928
legat 120—125 procent över 1913 års lönenivå, bar motsvarande lön inom
jordbruket från 1913 till 1928 stigit för manliga tjänare och sommardaglönare
i egen kost endast med 64 procent och för statavlönade körkarlar
med 85 procent.

Vad angår jordbrukets övriga omkostnader synas ej heller möjligheter
till en verksam nedskärning föreligga. Hinder härför utgöra framför allt
de uppdrivna priserna å för jordbruket oumbärliga industriartiklar, såsom
maskiner, redskap och olika slag av byggnadsämnen.

Omläggning
till ani malis k
produktion ?

Vad härefter angår frågan örn möjligheten att företaga en omläggning
av produktionen från spannmålsodling till övervägande kreatursskötsel
må framhållas, att örn än någon ytterligare utveckling hän mot en jordbruksdrift,
i större utsträckning än vad för närvarande är fallet baserad
på animalisk produktion, kan anses lämplig och önskvärd, en sådan örn -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

läggning, företagen i större omfattning oell inom loppet av kortare tid,
möter betydande svårigheter.

Till en början må erinras därom, att en icke obetydlig förskjutning i
fråga örn inriktningen av jordbrukets produktion otvivelaktigt ägt rum
under det sist förflutna årtiondet. Att så skett framgår av en jämförelse
mellan åkerjordens användning år 1919 och år 1927 — uppgifterna
för år 1927 grunda sig å de vid sistnämnda års jordbruksräkning erhållna
resultat. En dylik jämförelse utvisar, att från 1919 till 1927 den totala
åkerarealen minskats från 3,772,000 hektar till 3,744,000 hektar eller med

28.000 hektar. Denna minskning står, såsom ock av statistiska centralbyrån
framhållits, i samband med att i södra och västra Sverige åkerjorden
i icke ringa omfattning igenlagts till permanenta betesmarker. Jämförelsen
utvisar vidare, att medan den med höstsäd besådda arealen så
till vida bibehållit sig oförändrad, att summan av arealen för höstvete
och arealen för höstråg är ungefär densamma — den utgjorde år 1919

461.000 hektar, därav 110,000 hektar höstveteareal, och år 1927 464,000 hektar,
därav 196,000 hektar höstveteareal — har den med vårsäd, vårvete,
vårråg, korn, havre, blandsäd och ärter — besådda arealen minskats från

1.230.000 hektar år 1919 till 1,156,000 hektar år 1927, eller med 74,000 hektar.
Vårvetearealen har ökats med 6,000 hektar, men vårrågarealen har å
andra sidan minskats med 12,000 hektar. Samtidigt har arealen för foderväxter
till hö och frötäkt samt arealen för gräs till bete och grönfoder
ökats från 1,342,000 hektar till 1,448,000 hektar eller med 106,000 hektar.

Men en förskjutning i större omfattning i angivna riktning av jordbrukets
produktion innebär att, samtidigt som landet blir beroende av
ytterligare import av brödsäd, vårt överskott för export av animaliska
produkter kommer att ytterligare ökas. Vår exportmarknad för den animaliska
produktionen är emellertid begränsad.

Sveriges viktigaste exportartiklar av animalisk produktion äro smör,
fläsk och nötkreatur. Smör exporteras dels till England dels till Tyskland;
fläsk så gott som uteslutande till England och nötkreatur till Tyskland.

Rörande den internationella omsättningen av smör torde följande, av
jordbruksutredningen meddelade uppgifter vara av intresse:

Köpare av smör äro i Europa England, Tyskland och Schweiz samt utanför
Europa Kanada. Exportörer äro de skandinaviska länderna, främst
Danmark, Finland, de baltiska staterna, Polen och Holland samt vidare
Nya Zeeland, Australien och Argentina.

Under åren 1909—1913 absorberade England 70.9 procent av den totala
smörexporten, Tyskland mottog under samma tid 17.:; och Schweiz 1.7 procent
av exportöverskottet å denna vara. Till utomeuropeiska länder gick i
medeltal 7.r, procent av samma överskott. År 1928 utgjorde motsvarande
procenttal för England 64, för Tyskland 26.8, för Schweiz 1.7. Vidare gick
6.8 procent till utomeuropeiska länder.

Bihang lill riksdagens protokoll 19,10. 1 sami. 89 höft. (Nr 108.) 3

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

Importländerna hava ökat sin förbrukning av smör. Importen av smör
har sålunda stegrats till England från 206,000 ton i medeltal åren 1909—
1913 till 302,000 ton år 1928, till Tyskland från 50,300 ton i medeltal åren
1909 1913 till 126,000 ton år 1928 och till Schweiz från 5,000 ton i medeltal
åren 1909—1913 till 8,000 ton år 1928.

Emellertid hava ock flertalet av de länder, som äro säljare av smör, väsentligt
ökat sin export.

Till upplysning örn förändringarna i de mest betydande smör exporterande
ländernas utförsel från åren 1909—1913 till år 1928 meddelas följande
sammanställning:

Danmark ................................

Holland....................................

Irländska fristaten ................

Sverige ....................................

Finland ....................................

Frankrike ................................

Ryssland och Sibirien............

Estland, Lettland och Polen

Nya Zeeland............................

Australien................................

Argentina ................................

I medeltal 1909 — 1913 ton	1928 ton
85,800	147,000
31,800	44,600
—	25,700
20,600	17,500
10,800	13,300
14,500	8,600
67,100	30,000
—	35,100
17,500	73,600
35,100	49,800
3,000	20,000

Denna tabell visar avsevärd ökning av exportsiffrorna för Danmark,
Nya Zeeland, Australien och Argentina, varemot minskning föreligger
för Sverige, Frankrike samt Ryssland med Sibirien. Som nya exportländer
av betydelse hava tillkommit Irländska fristaten samt Polen och
de baltiska staterna.

En sammanfattning av tillgängliga uppgifter örn tillförseln till världsmarknaden
av smör och grädde från olika länder utvisar, att den totala
tillförseln utgjort — tillförseln av grädde har därvid omräknats i däremot
svarande kvantitet smör — i medeltal under åren 1909—1913 312,000
ton och för år 1928 435,000 ton. Ökningen av totalomsättningen av smör
under angivna tid utgör enligt dessa siffror omkring 40 procent.

Det mest betydande avsättningsområdet för fläsk är England. De största
exportörerna av fläsk äro Danmark, Holland, Irländska fristaten, Sverige,
Förenta Staterna och Kanada.

Till upplysning örn Englands import av fläsk (bacon) må nämnas följande
siffror avseende åren 1913 och 1929: Totalimporten utgjorde respektive
242,000 och 414,000 ton. Därav kom från Danmark 116,500 respektive
248,500 ton, från Holland 9,000 respektive 45,000 ton, från Sverige 3,000
respektive 19,000 ton, från Förenta Staterna 95,000 respektive 31,500 ton,
och från Kanada 12,000 respektive 10,000 ton. Från Irländska fristaten kom

Kungl. Margis proposition Nr 108.

år 1929 25,000 ton. Ryssland, Polen och de haitiska staterna, beträffande
vilka länder detaljuppgifter saknas för år 1929, exporterade år 1928
till England 25,000 ton bacon.

I olika länder företagna undersökningar hava givit vid handen, att
konjunkturförändringarna i fråga om prisutvecklingen å fläsk förete regelbundna
vågrörelser, i det att på 18—24 månader med stigande priser
pläga följa 15—22 månader med fallande priser. Dessa båda tidsperioder
bilda sålunda en priscykel, omfattande 3—4 år. Prisvariationerna äro
huvudsakligen beroende på förändringar i utbuden, d. v. s. tillgången å varan
är avgörande såsom prisbestämmande faktor, medan efterfrågan i
detta avseende är av mindre betydelse. Genom beräkning av svinproduktionens
omfattning och sammansättning, varav i sin tur det framtida
utbudets storlek bliver beroende, kunna följaktligen vissa hållpunkter erhållas
för att bedöma tendensen i prisutvecklingen. En annan faktor av
betydelse vid undersökning av prisutvecklingen är förhållandet mellan
fläsk- och fodermedelspriser. Då skillnaden mellan dessa priser är ett uttryck
för produktionens räntabilitet, måste relationen dem emellan få avgörande
inverkan på produktionens omfattning.

Enär utbudet av svin är den bestämmande faktorn för prisutvecklingen,
är av intresse att undersöka, hur produktionsförhållandena för närvarande
gestalta sig i de mest betydande exportländerna.

I Danmark har svinproduktionen ökats avsevärt. Svinstocken uppgick
sålunda den 15 juli 1928 till 3.36 miljoner stycken och samma tid år 1929
till 3.65 miljoner stycken, vilket innebär en ökning under nämnda tid med
8.6 procent. Uppgifter rörande svinstockens sammansättning ävensom förhållandet
mellan priset å fläsk och priserna å fodermedel giva vid handen,
att svinstocken sannolikt kommer att ytterligare ökas under innevarande
år.

I Nederländerna har svinproduktionen likaledes tilltagit. Ingångna
uppgifter antyda, att en ytterligare stegring av produktionen jämväl där
är att förvänta under innevarande år.

I Förenta Staterna har, enligt vad en i juni månad 1929 företagen räkning
utvisar, den totala svinstocken i jämförelse med samma månad föregående
år minskats med cirka 8 procent. Å andra sidan väntas, att svinstocken
kommer att under våren 1930 visa avsevärd stegring i jämförelse
med samma tid föregående år. Med ledning av dessa uppgifter har amerikanska
jordbruksdepartementet beräknat, att stegring av produktionen
med ökat utbud och därmed följande prisfall kommer att inträda under
slutet av innevarande eller början av nästkommande år.

Ehuru ej av samma betydelse som England, utgör även Tyskland ett förhållandevis
viktigt avsättningsområde för svin och fläsk. Enligt beräkningar
av konjunkturforskningsinstitutet i Berlin befinner sig jämväl i
nämnda land svinstocken i kraftig tillväxt, vilket väntas komma att därstädes
under loppet av år 1930 medföra fallande priser å fläskmarknaden.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

Såsom avsättningsort för svenska nötkreatur kan, sedan för närvarande
i såväl Norge som England gälla importförbud, praktiskt taget endast
Tyskland komma i betraktande. Sveriges nötkreatursexport till sistnämnda
land, som år 1913 belöpte sig till 15,901 stycken och 1914 till 27,370 stycken,
har efter kriget väsentligt minskats och uppgick år 1928 till endast 4,862
stycken. Detta förhållande torde i huvudsak vara att tillskriva de i Tyskland
vidtagna tullförhöjningarna. Enligt det nyligen godkända tilläggsavtalet
till 1926 års svensk-tyska handels- och sjöfartstraktat har Sverige som
bekant medgivits rätt att efter den lägre tullsatsen av 16 RM. per 100
kilogram till Tyskland utföra en kontingent av 5,000 till 7,000 djur.
För den export av nötkreatur, som överstiger denna kontingent, kommer
en tullsats av 24.50 RM. att tillämpas.

Ovisst synes vara, huruvida nu gällande importförbud i Norge
och England för levande djur inom den närmaste framtiden kommer att
upphävas. Man torde vidare icke kunna räkna med någon nämnvärd export
av kött. I Tyskland försvåras köttimporten av där rådande organtvång,
vartill kommer, att tullen numera höjts från 37.so till 45 RM.
I England och Norge hava importförbud för kött utfärdats. I Norge
har dock detta satts ur kraft för införsel från vissa svenska län,
som sedan längre tid tillbaka icke varit smittade av mul- och klövsjuka.

På den engelska marknaden har Danmark beträffande smör
avgjort företräde framför Sverige. Av olika anledningar torde möjligheter
säkerligen icke, i allt fall icke inom avsevärd framtid, förefinnas
för oss att å den engelska marknaden tillvinna oss samma ställning som
Danmark. Det må ock anmärkas, hurusom jämväl det danska jordbruket
arbetat under låg räntabilitet, ehuru de danska animaliska jordbruksprodukterna
å den engelska marknaden betinga priser, som betydligt överstiga
vad för svensk vara där kan uppnås. Visserligen har under sistförflutna
året det danska jordbruket lämnat ett gynnsammare driftresultat.
Att så blivit fallet beror på att Danmark år 1928 haft rekordartad skörd
samt att priserna å det danska jordbrukets animala produkter, i synnerhet
fläsk, varit särskilt gynnsamma. Jämväl det danska jordbruket har
emellertid svårighet att finna avsättning för sin produktion, och man anser
sig redan nu kunna förutsäga, att det danska jordbrukets förräntningskapacitet
under innevarande skördeår åter kommer att minskas.

Å den engelska marknaden torde vidare med hänsyn till den hårda konkurrens,
som där numera råder, icke kunna, till efter svenska förhållanden
vinstgivande priser, beredas avsättning för en sådan ökning av produktionen
av animaliska livsmedel i Sverige, som skulle betingas av en omläggning
av vår jordbruksdrift efter samma grunder som den danska.
Konkurrensen å denna marknad har nämligen efter världskriget avsevärt
tilltagit vid jämförelse med förhållandena dessförinnan, då Holland, Danmark
och Sverige intogo en ledande ställning å detta avsättningsområde.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

Finland och de baltiska staterna funno då inom Ryssland marknad för
sitt överskott av animaliska livsmedel. Sedan emellertid detta land numera
upphört att i berörda avseende spela någon roll, hava jämväl dessa
stater i England sökt avsättning för sitt överskott av smör, fläsk och ägg.
Såväl Finland som de haitiska staterna hava under sist förflutna årtiondet
ej obetydligt ökat sin produktion av dessa artiklar. Till upplysning örn
den roll dessa stater i berörda avseende för närvarande intaga må ytterligare
nämnas, att av den totala smörexporten år 1928 13.7 procent kom fran
Estland, Lettland och Polen samt 2.8 procent från Finland. Örn samtliga
dessa länder gäller, att de äga stora utvecklingsmöjligheter å förevarande
område.

Men den svåraste konkurrensen å deli engelska marknaden möter säkerligen
från Englands besittningar, främst Nya Zeeland och Australien, samt
från Sydamerika. Inom berörda områden har smörproduktionen vid jämförelse
med förhållandena före världskriget undergått en stark stegring;
i synnerhet gäller detta produktionen av smör å Nya Zeeland, som sedan
förkrigstiden mer än fyrdubbla! sin smörexport. Jämväl örn dessa länder
gäller, att de anses äga stora möjligheter till ytterligare ökad produktion.

Vad särskilt konkurrensen från de engelska besittningarna beträffar
förstärkes dess innebörd av en rörelse, som sedan lång tid pågått och
som åsyftar att beträffande sådana artiklar som inom nämnda områden
producerats för export, däribland alster av jordbruk, såsom smör,
fläsk och ägg, ä den engelska marknaden tillerkänna berörda landområden
företräde framför andra länder. Ämnet har sedan lång tid och ingående
dryftats inom England och de därav berörda, till det engelska imperiet
hörande länderna. Även örn beträffande de artiklar, som beröra vårt
land, ett genom statliga åtgärder utbildat preferenssystem ännu ej kommit
till stånd, är dock obestridligt, att de till imperiet hörande länderna
de facto åtnjuta företräden å den engelska marknaden. Berörda förhållande
utgör en av förklaringarna till de svårigheter vår smörexport å
England haft och har att kämpa med.

När det gäller att genom statliga åtgärder påverka utvecklingen för en
sådan näringsgren som jordbruket, torde nian dessutom, måhända mindre
än eljest, äga rätt att se allenast till de möjligheter, som för dagen föreligga;
man bör jämväl taga viss hänsyn til! utsikter och risker, som framtiden
kan väntas medföra. Härvid måste framhållas, att ett utvecklat, genom
statliga åtgärder befordrat preferenssystem mellan England och de till
det engelska imperiet hörande länderna med avseende å alster av jordbruk
torde kunna komma att mer eller mindre fullständigt undanrycka
de ekonomiska förutsättningar, å vilka vår nuvarande export till England
av animaliska jordbruksprodukter är baserad. Möjligheten av att
ett sådant system kan komma till stånd, torde vara vida större än man
i vårt land hittills i allmänhet velat föreställa sig. De faror för vår jordbruksproduktion,
som skulle bliva en följd av ett inom det engelska im -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

periet genomfört preferenssystem, äro otvivilaktigt av den allvarliga beskaffenhet,
att de enbart för sig böra utesluta tanken på att man i vårt
land för närvarande övergår till en på animalisk produktion ensidigt inriktad
jordbruksdrift.

Att Sverige på den tyska marknaden skall kunna påräkna avsättning
för en mera väsentligt ökad produktion av animaliska produkter torde få
anses mindre sannolikt. Även på den tyska marknaden möter Sverige konkurrens
från Danmark, Finland, de baltiska staterna och Polen. Visserligen
har Tyska rikets import av smör vid jämförelse med förkrigstiden stegrats
med cirka 75,000 ton. Fr. o. m. innevarande år har emellertid den tyska
införseltullen å smör höjts från 27.50 RM. till 50 RM. per 100 kilogram.
Denna tullförhöjning kan förväntas medföra minskad efterfrågan å smör
i Tyskland och till följd därav minskning av importbehovet beträffande
denna vara. Betydelsen härav för Sveriges smörexport belyses därav att
Tyskland under senare år absorberat mellan 40 och 50 procent av vår utförsel
av smör. Höjningen av den tyska smörtullen torde ock komma att
verka minskning av Danmarks, Finlands, de baltiska staternas och Polens
smörexport på Tyskland. Följden torde bliva, att såväl Sverige som
övriga nämnda stater komma att bliva hänvisade till att på den engelska
marknaden söka avsättning för en större andel av sin för export avsedda
smörproduktion än hittills. Detta måste i sin tur förväntas orsaka prissänkning
å smör å den engelska marknaden.

Möjlighet att i Tyskland vinna avsättning för ett ökat exportöverskott
å fläsk torde, bland annat på den grund att i Tyskland råder organtvång
vid införsel av färskt fläsk, icke förefinnas.

Såsom sammanfattande omdöme torde i anslutning till denna redogörelse
för läget å våra exportmarknader kunna uttalas, att man beträffande
våra mest betydande artiklar av animalisk produktion, smör, fläsk
och nötkött, har att där emotse skärpt konkurrens och försvårade avsättningsmöjligheter.
I varje fall måste man räkna med, att en mera väsentlig
ökning av den animaliska produktionen oundvikligt kommer att trycka
ned priserna å våra utländska marknader för dessa artiklar.

Att förhållandet bliver detsamma på den inhemska marknaden, torde
knappast behöva särskilt framhållas. Efter den omgestaltning av det
ekonomiska livet, som samfärdselns utveckling framkallat, är en ökning
av tillgången inom landet på en vara — därest denna ej röner stark efterfrågan
utom landet — med hänsyn därtill, att varan numera lättare kan
föras ut i marknaden, för den inhemska prisbildningen av vida större betydelse
än fordom.

Det må ock ihågkommas, att vissa områden i Sverige äga större
naturliga betingelser för brödsädesodling än för ett på övervägande
kreatursskötsel inriktat jordbruk. Detta gäller avgjort de östra provinserna
av landet, där nederbördsförhållandena äro förmånliga för höstsäden.
Genom i regel tillräcklig nederbörd under hösten befordras höst -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

sädens första utveckling; däremot är höstsäden mera motståndskraftig
mot de torkperioder, som i dessa trakter i regel inträffa under våren och
försommaren. Å vårsäd och vallodlingar verka dessa torkperioder
mera ogynnsamt. Beträffande dessa områden — det gäller i stort
sett Uppsala, Stockholms och Södermanlands län, Östergötlands slättbygd,
Kalmar läns slättbygd, Öland och Gotland — måste därför sägas, att höstsäden
där obetingat är den gröda, som säkrast lämnar god skörd.

Vidare är att beakta, att mellan jordbrukets håda huvudgrenar, spannmålsodlingen
och kreatursskötseln, råder ett intimt samband; de äro vid
varje välskött jordbruk samordnade så att de stödja och bero av varandra.
Men även mellan grödorna på åkern råder en dylik inbördes avhängighet.
Detta har tagit sig uttryck däri, att man använder en viss
regelbunden växtföljd, grundad på vad erfarenheten visat vara under
givna förhållanden mest lämpligt. Olika växtslag ställa olika krav på
jordens bearbetning, dess renhetsgrad samt beskaffenhet i gödslingshänseende.
Detta måste beaktas vid bestämmande av växtföljden. Höstsäden
är den odling, som vid sidan av rotfruktsodlingen giver den största
avkastningen och skapar de största betingelserna för hög avkastning å
efterföljande grödor. Det måste därför befaras, att en minskning av höstsädesarealen
kommer att medföra en minskad skördeavkastning på växtföljden
i dess helhet.

En uppdelning av produktionen mellan å ena sidan odlandet av sådana
växtsorter, olika slag av foderväxter, som fordras för ett framgångsrikt,
på övervägande kreatursskötsel baserat jordbruk, och å andra sidan odlandet
av höstsäd för avsalu, innebär ock en jämnare fördelning av de
risker, som äro förbundna med jordbruksdriftens olika grenar. Ena året
kunna betingelserna för höstsädesodlingen vara gynnsamma, under det att
betingelserna för odlandet av foderväxter och för den animaliska produktionen
över huvud äro sämre; ett annat år kan förhållandet vara tvärtom.
Till de faktorer, som härvid spela in, höra omständigheter, vilka odlarna
hava föga eller ingen möjlighet att bedöma. Det gäller icke endast att hilda
sig en uppfattning örn prisläget inom landet och å världsmarknaden för
jordbrukets olika produkter; för olika växtslag mer eller mindre gynnsamma
temperatur- och nederbördsförhållanden utöva ofta ett avgörande
inflytande. Erfarenheten har emellertid visat, att en, allt efter i olika
trakter förefintlig olika jordmån och olika klimatologiska betingelser,
lämplig avvägning av förhållandet mellan höstsädesodlingen och odlandet
av foderväxter jämte kreatursskötseln i längden leder till de ur ekonomisk
synpunkt bästa och mest jämna driftsresultaten.

I detta sammanhang må ock erinras örn de särskilda risker, ett pa kreatursskötsel
baserat jordbruk har att räkna med i de smittosamma kreaturssjukdomarna.
Mul- och klövsjukans härjningar utgöra i det avseendet
ett talande exempel.

Höstsädesodlingen är jämväl av betydelse för vinnande av en, så vitt

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

möjligt jämn fördelning av arbetet vid jordbruket under de olika årstiderna.
En minskad köstsädesodling oell därav föranledd ökad vårsädesodling
måste emellertid medföra en större anhopning av arbetet till kortare
perioder vid sådd och skörd, en olägenhet som i vårt land förstärkes
därav, att med hänsyn till klimatologiska förhållanden tiden för vårbruk
och skörd i allt fall är begränsad till jämförelsevis korta perioder.
Denna olägenhet har ytterligare accentuerats i samma mån som jordbruket
måst inrätta sig1 pa att, under avstående från den för jordbruket
allt för dyra lejda tillfälliga arbetskraften, uppehålla driften med tillhjälp
av året örn sysselsatta, mera fast anställda krafter.

En mera avsevärd minskning av höstsädesodlingen måste vidare leda
till minskad användning av arbetskraft vid jordbruket. Höstsäd är jämte
rotfrukter de grödor, som fordra mest arbete. Någon mera avsevärd
ökning av rotfruktsodlingen såsom följd av en inskränkning av
spannmålsodlingen torde knappast kunna påräknas; därtill ställa sig
arbetskostnaderna för denna gröda allt för höga. Belysande för utvecklingen
beträffande rotfruktsodlingen är, att medan odlingen av potatis,
sockerbetor och foderrotfrukter år 1919 omfattat tillhopa 291,000
hektar, samma odling år 1927 enligt den då företagna jordbruksberäkningen
omfattat allenast 261,000 hektar. Trots den under samma tid inträdda
förskjutningen mellan jordbrukets produktionsgrenar till förmån för
kreatursskötseln har alltså beträffande odlingen av dessa växtslag en
arealminskning av 30,000 hektar ägt rum.

Man måste sålunda, i händelse en omläggning av produktionen i förut
angiven riktning skall ske, räkna med, att från jordbruket kommer att
frigöras arbetskraft, för vilken måste beredas sysselsättning på annat håll.
Denna konsekvens av en omläggning av driften torde bliva ofrånkomlig.

Det lärer emellertid komma att möta betydande svårigheter att bereda
den från jordbruket frigjorda arbetskraften utkomst vid industrien, där
överskott på arbetskraft redan föreligger. Ihågkommas må ock, att möjligheterna
för lantarbetare att i större omfattning emigrera numera äro
i hög grad begränsade, sedan lagarna örn rätt till invandring i de länder,
som i detta fall kunna ifrågakomma — främst Amerikas förenta stater —
avsevärt skärpts. Här möter alltså ett arbetslöshetsproblem av sannolikt
ej ringa omfattning.

Vad nu anförts torde utvisa, att jordbruket icke har samma möjligheter
som handel och industri att anpassa sig efter förändrade förhållanden.
Då den jordbrukande befolkningen, trots att det ekonomiska utbytet av
den animaliska produktionen i stort sett under sist förflutna årtionde ställt
sig något gynnsammare än utbytet av den vegetabiliska, dock uppehållit
odlingen av brödsäd i samma omfattning som förut, så beror detta
icke på hos denna befolkning inneboende motvilja mot förändringar

låt vara att psykologiska faktorer måhända spelat en viss örn
ock underordnad roll. Jordbrukarna kunna som skäl till sin i detta fall

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

ådagalagda obenägenhet att övergå till en jordbruksdrift med huvudvikten
lagd vid kreatursskötsel hänvisa till återhållande faktorer av reell
innebörd. Ett uppgivande i större omfattning av brödsädesodlingen skulle
innebära övergång till en mindre intensiv jordbruksdrift, en driftform,
som tillika måste anses förenad med ej obetydligt större risker än brödsädesodlingen.
En omläggning av jordbruksdriften kräver, i vilken riktning
den än företages, men i synnerhet därest det gäller att i större omfattning
övergå till animalisk produktion, betydande tillskott av kapital.
Att inom rimlig tid ernå den ökning av kreatursstocken, som utgör förutsättningen
för ett på övervägande animalisk produktion baserat jordbruk,
låter sig ej göra utan kapitalutlägg av den storlek, att de vid den över
lag försvagade ställning, vari jordbrukets utövare i följd av den långvariga
lågkonjunkturen råkat, icke kunna åvägabringas annorledes än
genom upplåning.

Vad särskilt lantarbetarklassen beträffar torde det bli den, som hårdast
kommer att drabbas av en sådan omläggning av jordbruket, som blir nödvändig,
därest brödsädesodlingen ej kan i sin nuvarande omfattning vidmakthållas.
I stort sett urståndsätta att vare sig erhålla arbete vid industrien
eller att utvandra, lära lantarbetarna bliva hänvisade till de
arbetstillfällen och de lönevillkor, som ett jordbruk, vars räntabilitet
ytterligare minskats, kan bjuda. Men jordbruket är redan nu hänvisat
att betala sina arbetare löner väsentligt understigande dem, som stå att
ernå inom industrien. Att undvika en ytterligare skärpning av den nu
rådande disproportionen mellan industri- och jordbruksarbetarelöner synes
böra eftersträvas.

Det nu rådande ovissa läget på världsmarknaden torde ej heller lämpa
sig för att man för närvarande tvingar jordbruksnäringen att mera ensidigt
inrikta sig på animalisk produktion. Klok förtänksamhet torde
tvärtom bjuda, att man tills vidare, utan att befordra mera häftiga omkastningar,
i stort sett försöker avvakta utvecklingen.

Var, örn i gamla eller nya världen, en eventuellt nödvändig minskning
av brödsädesodlingen slutligen skall äga rum, lärer kunna framgå först
efter en längre tids erfarenhet angående produktionsbetingelserna i de
olika länderna. I detta sammanhang må härom blott framhållas, att
avkastningssiffrorna för den svenska veteodlingen äro ungefär dubbelt
så höga som för den amerikanska. Hektaravkastningen beträffande
vete uppgick sålunda år 1928 i Amerika till 11.7 deciton och i Sverige beträffande
höstvete till 23.8 deciton och beträffande vårvete till 17.3 deciton.
Däremot äro de amerikanska produktionskostnaderna, i första hand
förbrukningen av arbetskraft och kostnaderna för gödsling, proportionsvis
lägre. Särskilt i fråga örn gödslingskostnaderna måste emellertid en
utjämning vara att emotse, då spannmålsodling å de amerikanska jordarna
i längden ej lärer kunna fortgå utan ökad gödsling. En förskjutning

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

till den svenska spannmålsodlingens favör i fråga om dess konkurrenskraft
gent emot den amerikanska synes sålunda i en framtid möjlig.

Över huvud torde man på goda grunder kunna göra gällande, att förutsättningarna
i Sverige för en lönande brödsädesodling, i ungefär den
utsträckning denna här för närvarande bedrives, icke äro mindre än vare
sig i övriga europeiska brödsädesodlande länder eller i Amerika. Detta
omdöme gäller obetingat i fråga örn rågen, av vilket sädesslag i Sverige
odlade sorter ej blott i fråga örn kvantiteten utan jämväl beträffande
kvaliteten — där särskilt ogynnsamma bärgningsförhållanden ej föreligga
äro fullt jämbördiga med övriga i marknaden förekommande. Vad beträffar
det svenska vetet, som är av den mjuka mellaneuropeiska sorten,
fyller det därav framställda mjölet för närvarande icke de anspråk, som
den svenska allmänheten och bagerierna blivit vanda vid att ställa. Emellertid
torde ett för den svenska konsumtionen fullt tillfredsställande vetemjöl
kunna erhållas även med inblandning av en väsentlig andel svenskt
vete.

Örn sålunda marknadsläget för jordbrukets animaliska produkter, landets
naturliga förutsättningar för jordbrukets olika huvudgrenar, de risker,
som äro förbundna med en ensidigt inriktad jordbruksdrift, läget på
arbetsmarknaden och utsikterna för framtiden för brödsädesodlingen avgjort
synas mana till att man för närvarande icke bör framtvinga en omkastning
av det inbördes förhållandet mellan jordbrukets två huvudgrenar,
kommer härtill, att hänsynen till landets självförsörjning och försvar i
händelse av krigsutbrott med styrka tala för, att man söker vidmakthålla
brödsädesodlingen i ungefär dess nuvarande omfattning. Vikten av denna
synpunkt torde ej behöva särskilt understrykas för den generation, som
upplevat världskriget. Här må blott omnämnas, att krigsberedskapskommissionens
på sin tid verkställda undersökningar utvisade, att vår produktion
av livsmedel ej tålde vid någon minskning, därest vi, i händelse av
avspärrning, skulle kunna uppehålla oss på landets egen alstring. Att
man annorstädes har öppen blick för betydelsen av ett lands förmåga till
åtminstone relativ självförsörjning framgår därav, att man i flertalet
andra europeiska länder, som ej hava tillförseln över världshaven tryggad,
vidtagit eller förbereder särskilda åtgärder för att uppehålla den
inhemska brödsädesodlingen.

Av den nu lämnade redogörelsen för läget å den internationella och
inhemska marknaden för spannmål och för våra mest betydande artiklar
av animalisk produktion ävensom för de olika betingelserna i vårt land
för och betydelsen av brödsädesodling och en på övervägande kreatursskötsel
inriktad jordbruksdrift torde framgå, att jag finner avgörande
skäl tala mot, att en minskning i större omfattning av brödsädesodlingen
för närvarande kommer till stånd. Brödsädesodlingen är emellertid, jämte
odling av annan spannmål för avsalu, den gren av lanthushållningen, som

Kungl. Marits proposition Nr 108.

numera är minst räntabel. Kravet på särskilda åtgärder till stödjande av
odlingen av brödsäd synes vid sådant förhållande icke kunnas lämnas utan
avseende.

Vilka åtgärder böra vidtagas?

Inmatnings- och inblandningstvång.

Jordbruksaredningen har begränsat sitt förslag till stödjande av den Jordbmksutinhemska
brödsädsmarknaden till att huvudsakligen och i första hand redningen.
avse reglering av vetemarknaden inom landet. Körande skälen till att St“edt^''drkaT
utredningens förslag sålunda inriktats främst å vetemarknaden anför naden.
utredningen, efter det den till en början framhållit, att kornets användning
som brödsäd numera vore relativt taget av mindre betydelse och
att den därför icke ansett sig böra ingå på läget på kornmarknaden:

I medeltal disponerades åren 1913—1915 för vete- och rågodling 504,000
hektar, varav 24 procent för vete. Motsvarande areal utgjorde åren 1927
—1929 i medeltal 498,000 hektar, varav 46 procent för vete. Den sammanlagda
vete- och rågarealen hade sålunda ej undergått nämnvärd förändring.
Skördestatistiken visade, att veteskörden sedan tiden närmast före
kriget ungefär fördubblats till sin kvantitet, medan rågskörden minskats
med inemot en tredjedel, en utveckling som accentuerats särskilt under de
senaste åren. Rörande orsakerna till denna förskjutning torde särskilt
få hänvisas till den moderna växtförädlingens stora insatser, varigenom
avsevärt mera givande och för landet lämpade vetesorter framkommit.
Betydelsen härav hade förstärkts genom det vanligen rådande högre prisläget
å vete, vartill komma att rågen vore mera ömtålig än vete för
ogynnsam väderlek och i följd därav ofta mera arbetskrävande vid skörd
och lagring. Med inskränkningen av sockerbetsodlingen hade även följt
en viss ökning av särskilt vårvetearealen.

Rågodlingens tillbakagång hade medfört, att råg i större partier numera
tillfördes marknaden endast från begränsade delar av landet, såsom
Kalmar och Kristianstads län samt Västergötland, där förekomsten
av lättare, för rågodling lämpad åkerjord vore jämförelsevis riklig. Ett
första skäl till att förevarande utredning och förslag synts böra i främsta
rummet inriktas på förhållandena å vetemarknaden vore, att den inhemska
rågmarknaden minskats i omfattning. Ett andra skäl lage däri
att den svenska rågen vid god bärgning i kvalitetshänseende vore fullt
likvärdig med, örn icke överlägsen de vanliga å världsmarknaden förekommande
rågsorterna. • Någon avsättningssvårighet på grund av naturlig
olikhet i kvalitet förefunnes icke. Med avseende å det svenska
vetet vore ställningen härutinnan till'' viss grad en helt annan. Läget å
den inhemska vetemarknaden brukade dessutom verka normerande även

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

i fråga om rågmarknaden. En sanering av den förra torde därför kunna
väntas återverka även å den senare.

Det vore ett livsintresse, att de svårigheter, som under de senaste åren
tryckt vetemarknaden, på ett effektivt sätt avhjälptes. Såsom mål borde
därvid uppställas, att hela veteskörden, i den mån den vore lämplig sorn
brödsäd, ock toges i anspråk för berörda ändamål samt att vetet betalades
med ett pris, ungefär motsvarande världsmarknadspriset för likvärdigt
vete med tillägg av tull.

En svensk normalskörd av vete uppginge för närvarande till 510,000
å 520,000 ton. Elter avräkning av 49,000 ton till utsäde, 10,000 ton för industriell
användning, 51,000 ton slösäd, svinn och växtskadad vara, återstode
400,000 ton att disponera till brödsäd. Årsförbrukningen av vete till
brödsäd beräknades utgöra omkring 575,000 ton. Med ledning av inom
socialstyrelsen och statistiska centralbyrån utförda undersökningar kunde
nämligen årsförbrukningen av vetemjöl anses motsvara i genomsnitt
90 kilogram vete per person av jordbruksbefolkningen och 80 kilogram
vete per person av den övriga befolkningen. Den jordbruksbefolkning,
för vilken angivna genomsnittsförbrukning skulle gälla, kunde uppskattas
till omkring 2 miljoner och den övriga befolkningen till 4.12 miljoner.
Den beräknade veteförbrukningen bleve sålunda respektive 180,000 ton
och 330,000 ton. Därtill komme den mängd vete, som motsvarade kvarnarnas
inblandning av vetemjöl i annat mjöl, uppgående till omkring
65,000 ton. Summan av dessa tre poster utgjorde 575,000 ton, varav den
disponibla kvantiteten inhemskt vete 400,000 ton, motsvarade 70 procent.
Därest den inhemska skörden i dess helhet skulle finna användning som
brödsäd, erfordrades sålunda för hela konsumtionsåret en inmalning av
70 procent svenskt vete vid kvarnarnas tillverkning av vetemjöl.

Förda underhandlingar med representanter för Svenska kvarnföreningen
och Kooperativa förbundet hade givit vid handen, att kvarnarna i
allmänhet icke kunde genomföra en så hög inmalning av svenskt vete
i det av dem tillverkade mjölet, så vitt icke garantier skapades för att i
den svenska maiknaden icke utbjödes bättre mjöl än det kvarnar enligt
ett dylikt åtagande kunde mala. Som skäl anfördes, att den svenska allmänheten
med bagerierna i spetsen allt mera vant sig vid bakkraftigt
mjöl med hög inblandning av utländskt vete. En ökad inblandning av
svenskt vete skulle till viss grad sänka mjölets styrka. En ökning av den
redan för närvarande besvärande importen, särskilt av amerikanskt
mjöl, skulle därmed framkallas. Hedan på denna punkt krävdes sålunda
statsingripande.

Utredningen anser, att lösningen av frågan örn reglering av vetemarknaden
förutsatte organisatoriska åtgärder av skilda slag, för vilkas
åvägabringande statens medverkan syntes nödvändig.

Efter en kort redogörelse för de åtgärder, som vidtagits i Norge, Tyskland,
Frankrike, samt ett omnämnande av att åtgärder jämväl vidtagits

Kungl. May.ts proposition Nr 108.

I andra länder såsom Polen, England och Förenta staterna, upptager utredningen
till prövning frågan om lämpligheten av att införa statsmonopol
beträffande införsel av och handel med vete. Ett dylikt system tillämpades
i Norge, där all import av spannmål ombesörjdes av staten och
där staten tillika till på visst sätt beräknade priser uppköpte all inom
landet salubjuden spannmål av vete, råg och korn ävensom, intill viss
myckenhet, havre. En i viss mån likartad anordning syntes vara träffad
i Schweiz. Utredningen framhåller, att systemet torde inveckla staten
i stora och svåröverskådliga affärer samt utestänga odlarnas eget
initiativ och intresse för marknadens förbättrande. En annan utväg anser
utredningen vara importförbud i förening med licensförfarande. Jämväl
en sådan anordning finner utredningen vara förenad med betydande
svårigheter samt lätt giva anledning till missnöje. Utredningen uttalar vidare,
att tullens och utförselbevisens höjning i förening med höjd mjöltull
sannolikt skulle leda till viss höjning av prisläget inom landet för vete,
men framhåller tillika, att man härmed ej torde uppnå någon förbättring
av själva avsättningsmöjligheterna inom landet, då en tullförhöjning,
därest den bleve utnyttjad, svårligen kunde anses ägnad att öka
intresset för köp av inhemskt vete.

Utredningen finner elter prövning av olika utvägar frågan böra lösas
enligt följande plan. Såsom grundläggande åtgärd för en stabilisering
av vetemarknaden torde böra genomföras en planmässig organisation av
lantmännen i landets veteodlande bygder. Lagerhus böra uppföras för
lagring av vete i syfte att förekomma anhopning av saluutbud på hösten
och att befordra en mera jämn fördelning av försäljningarna. Därjämte
böra de tilltänkta lantmannaorganisationerna utrustas med kapital för
inköp av vete. Vidare böra kvarnarna åläggas att vid tillverkning av
vetemjöl inmala svenskt vete av den myckenhet som erfordras för att
säkerställa den inhemska veteskördens förbrukning som brödsäd (inmalningstvång).
Ytterligare bör för att förhindra ökad import av mjöl genomföras
skyldighet för importörer av vetemjöl att i infört sådant mjöl
inblanda mjöl av svenskt vete i samma omfattning som det åligger kvarnarna
att inmala svenskt vete (inblandningstvång). Såsom verkställande
organ för genomförande av den sålunda tänkta regleringen av vetemarknaden
bör tillsättas en särskild nämnd, statens spannmålsnämnd.

Utredningen framhåller emellertid tillika, att jämväl läget å ragmark- utredningens
naden påkallade stödjande åtgärder från det allmännas sida. Utredningen
anser sålunda, att även råg bör kunna intagas i de av utredningen plane- r&gmarkrade
lagerhusen samt med anlitande av statens kredit inköpas av lager- naden.
husföreningarna i oell för marknadens lättande och tillgodoseende av
lantmännens penningbehov. Vidare bör den tilltänkta spannmål snämnden
följa prisutvecklingen inom och utom landet även för råg, undersöka
marknadsförhållandena och framlägga förslag till sådana åtgärder, som

Imnalningstvånget
enligt
utredningens
förslag.

46 Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

kunde stärka marknadsläget inom landet. Utredningen anser vidare ett
förmalningstvång för svensk råg härvid kunna tänkas ifrågakomma. En
sådan åtgärd skulle enligt utredningens uppfattning kunna bliva av betydelse
med hänsyn till den omfattande import av råg, som på senare
tid ägt rum, och de företeelser av dumpingartad karaktär, som präglat
marknadsläget för detta spannmålsslag.

Angående de riktlinjer, efter vilka ett inmalningstvång beträffande
vete bör genomföras, bar utredningen anfört:

För att säkerställa förbrukningen av veteskörden såsom brödsäd inom
landet syntes det oundviklig att föreskriva viss minimiinmalning av
svenskt vete vid kvarnarnas vetemjölsproduktion. Enligt inhämtade uppgifter
utgjorde inmatningen av svenskt vete vid landets stora och medelstora
kvarnar under konsumtion såret */» 1928—131 j7 1929 i genomsnitt
blott 37.i procent; även örn en skörd av den höga kvalitet som den senaste
skulle medföra en avsevärt högre inmalning, syntes det tydligt, att reglerande
åtgärder vore nödvändiga; verkställda beräkningar hade visat,
att för förbrukning av en skörd ungefär lika stor som innevarande års
skulle erfordras omkring 70 procents inmalning. Inmalningsbebovet komme
för framtiden att växla allt efter skördarnas storlek och kvalitet.
Såsom maximum finge tänkas den gräns, som icke kunde överskridas
utan att mjölets bakningsdugligbet i mera avsevärd grad nedsattes. Till
denna gräns torde dock ett gott steg återstå. Nyssnämnda procenttal
för den behövliga inmalningen vore en genomsnittssiffra för bela vetemjölsproduktionen.
Då de smärre kvarnarnas produktion och löneförmalning
i regel avsåge mjöl av uteslutande svenskt vete och även de
större kvarnarna tillverkade vissa mjölkvaliteter med avsevärt högre
inmalning än angivna genomsnittsprocent, följde därav, att inmalningen
av svenskt vete vid en skörd av nuvarande storlek i praktiken borde
kunna begränsas till en väsentligt lägre procentsats för vissa mjölsorter.
Från sakkunnigt båll hade vidare meddelats, att mjöl av hög bakningsduglighet
kunde framställas med ganska ringa inmalning av utländskt
vete, blott sådant av de hårdaste och mest glutenrika kvaliteterna valdes,
samt att tillgången på extremt hårt vete å världsmarknaden med
den kanadensiska odlingens kraftiga utveckling blivit synnerligen god.
Därtill komme, att tack vare den svenska växtförädlingens fram stp, g de
i landet odlade vetesorterna vore stadda i avsevärd förbättring med avseende
å hårdhet och glutenhalt. På grund härav minskades behovet av
utländskt vete för bibehållande av mjölets höga kvalitet. Givet vore
dock, att veteodlingen kunde nå en omfattning, som omöjliggjorde skördens
fulla förbrukning som brödsäd inom landet. I sådant fall finge man
tänka sig regleringsåtgärder även å detta område; att bestämma dylika
åtgärder borde dock ankomma på lantmännens egna organisationer.

Såsom grundval för fastställande av minimiprocenten för inmalning

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

av svenskt vete, vilket fastställande borde ligga hos Kungl. Majit efter
förslag av spannmålsnämnden, erfordrades varje höst en möjligast pålitlig
uppskattning av skördens storlek och kvalitet. Vidare erfordrades
till ledning för inmalningsprocentens successiva anpassning efter tillgången
av svenskt vete periodvis under förbrukningsårets fortsättning
uppgifter rörande storleken av i marknaden tillgängliga veteförråd.

Uppskattningen varje höst av skördens storlek och kvalitet kunde ske
på huvudsaklig grundval av statistiska centralbyråns statistik, som hädanefter
komme att meddela skördeuppgifter i början av september av
mera noggrann art än de uppgifter, som hittills brukat offentliggöras i
början av oktober. För erhållande av de periodiska uppgifterna syntes
en framkomlig väg vara, att kvarnar och lagerhusföreningar förpliktades
att till spannmålsnämnden t. ex. vid slutet av varannan månad avgiva
rapporter rörande inneliggande förråd av svenskt vete. Dessa rapporter
borde av lagerhusföreningarna kompletteras med uppskattning
av de veteförråd, som kunde finnas kvar hos deras medlemmar samt hos
inom deras respektive områden befintliga veteodlare, som icke vore anslutna
till föreningarna. Örn så funnes erforderligt, borde även allmänna
inventeringar av landets förråd av svenskt vete vidtagas. Det skulle tillkomma
spannmålsnämnden att på grundval av sålunda erhållet material
föreslå de jämkningar av inmalningsprocenten, som syntes påkallade.
Denna procent borde bestämmas för perioder av två månader i sänder,
så förlagda, att period började den 1 november, då den nya skörden åtminstone
delvis undergått tillräcklig eftermognad för att lämpa sig för
förmälning i större utsträckning.

Tryggandet av en tillräcklig och jämn tillförsel av svenskt vete till
kvarnarna torde kunna vinnas genom leveransavtal mellan kvarnar och
lagerhusföreningar. Den möjligheten måste dock städse stå öppen att
medgiva kvarnarna sänkning av inmalningsprocenten med åtföljande ökning
av importen.

Inmalningstvånget gjorde det nödvändigt, att kvarnarnas veteförbrukning
ställdes under kontroll. Därvid borde åt kvarnarna lämnas full
handlingsfrihet i fråga örn bestämmandet av mjöltyperna, varvid
dock den inskränkningen borde gälla, att i allt vetemjöl viss av Kungl.
Majit bestämd minimiinmalning av svenskt vete skulle äga rum. Kontrollen
skulle sålunda inriktas på kvarnarnas förbrukning av in- och utländskt
vete. Kvarnarna kunde lämpligen åläggas att föra journal över
den mängd dels svenskt dels utländskt vete, som förmaldes under var
och en av de perioder å två månader, för vilka inmalningsprocenten successivt
bestämdes. Denna journal skulle hållas tillgänglig för spannmålsnämnden
eller dess ombud. Vidare borde kvarnarna vara skyldiga
att föra och för kontrollant uppvisa sådana böcker över sina inköps- och
lager förhållanden, att deras förbrukning av dels svenskt dels utländskt
vete därav framginge. I övrigt borde det åligga kvarnarna att till -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

handahålla spanmnålsnämnden de statistiska uppgifter, som för kontrollens
handha vande befunnes erforderliga. Viss frihet borde medgivas
kvarnarna beträffande tillämpningen av inmalningsprocenten, så att
denna kunde tillfälligtvis över- eller underskridas, blott genomsnittsinmalningen
bleve den för varje tvåmånadersperiod bestämda. Kontrollen
kunde inskränkas till de större och medelstora handelskvarnarna, vilkas
antal stannade vid ett knappt 100-tal.

Med inmalningstvångets genomförande komme allmänheten att tillhandahallas
ett vetemjöl, som i genomsnitt bleve av mera svenskt ursprung.
Kisk för att mjöl av höga och bakkraftiga kvaliteter ej skulle
finnas att tillgå till den myckenhet som önskades, funnes icke, även örn
viss inskränkning bleve nödvändig i fråga örn sådana särskilt för bageriernas
behov framställda mjöltyper, som huvudsakligen bestode av hårt
utländskt vete. Möjligen komme bageribrödets volym att i någon mån
minskas, men dess smak och näringsvärde torde icke därmed nedsättas.
Ur storkvarnarnas synpunkt kunde inmalningstvånget måhända te sig
mera betänkligt. Det vore möjligt att kvarnar, som tekniskt inrättat sig
för nuvarande veteblandningar, komme att lida ekonomisk olägenhet av
övergång till ökad förmälning av svenskt vete. Denna övergång kunde
vidare innebära förstärkning av de smärre och medelstora kvarnarnas
ställning i konkurrenshänseende gent emot storkvarnarna, i det inmalningstvånget
torde medföra en viss utjämning i fråga örn mjölkvaliteterna
till de förras förmån. Dessa olägenheter ur storkvarnarnas synpunkt
torde aock motvägas av det ökade skydd mot utländsk konkurrens, som
förutsattes komma till stånd; enär denna konkurrens mest gällde de
högsta mjölkvaliteterna, komme detta skydd företrädesvis storkvarnarna
till godo.

För att inmalningstvånget skulle verka likformigt vid olika kvarnar
mäste vissa särskilda förhållanden beaktas. Sålunda borde förmälning
mot tull eller lön ställas utanför regleringen, enär i annat fall kvarnar
med sadan förmälning skulle beträffande möjligheten att importera vete
för egen förmälning komma i relativt gynnsammare läge än andra kvarnar.
Vidare borde från regleringen undantagas svenskt vete, motsvai
ande mjöl, som inblandades i rågmjöl. I annat fall skulle kvarnar med
jämförelsevis stor rågmjölsproduktion genom sådan inblandning kunna
bereda sig möjlighet att vid framställningen av vetemjöl använda relativt
mera utländskt vete än andra kvarnar. Ej heller borde tagas i betraktande
tillverkning av mannagryn och makaronimjöl, vilka tillverkningar
berörde rent utländsk vara. Detsamma borde gälla svenskt vete
svarande mot mjöl, som av kvarn exporterats, ävensom svenskt vete, som
förmalts tillsammans med annan brödsäd.

En med inmalningstvånget följande svårighet läge måhända däri, att
skiljaktighet kunde förefinnas mellan olika veteodlande delar av landet
i fråga om vetets glutenhalt och kvalitet i övrigt. Sådana skiljaktig -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

heter borde spannmålsnämnden beakta. Eventuellt finge skiljaktig inmalningsprocent
fastställas för kvarnar i skilda landsdelar.

Inmalningstvånget skulle i anslutning härtill enligt utredningens förslag
förverkligas enligt i huvudsak följande regler. Ett konsumtionsår,
som räknas från och med den 1 november ett år till och med den 31 oktober
följande år, indelas i förmalningsperioder omfattande två kalendermånader.
Det skall åligga en var, som driver kvarn, att under varje förmalningsperiod,
varunder förmälning av importerat vete vid kvarnen
.äger rum, att vid framställning av vetemjöl och mjöl, däri ingår mjöl av
vete, förmala till brödsäd dugligt svenskt vete till den myckenhet, att det
svenska vetet kommer att i genomsnitt för perioden utgöra viss av Konungen
för perioden fastställd procentuell andel (inmalningsprocent) allmia
den myckenhet vete, som under perioden vid kvarnen förmales. Importerat
vete må icke i något fall förmalas utan tillsats av svenskt vete
till viss minsta procentuella andel av den sammanlagda myckenheten,
som Konungen härutinnan bestämt.

Vete, som vid kvarn förmalts för vissa närmare angivna ändamål —
för tillverkning av mannagryn, makaroni, för export, tillsammans med
annan brödsäd, mot tull eller lön eller som efter förmälning blandats med
mjöl av annan brödsäd än vete ävensom svenskt vete, svarande mot mjöl,
som användes till fullgörande av föreskriven inblandningsskyldighet —
undantages från regleringen. Inmalningsprocenten för viss förmalningsperiod
skall så bestämmas, att den myckenhet till brödsäd dugligt svenskt
vete, som beräknas inom landet förefinnas under tiden från periodens början
till slutet av löpande konsumtionsår, efter avdrag av vad som därav
anses under samma tid bliva erforderligt för andra ändamål än den inhemska
konsumtionen av vete såsom brödsäd, må kunna beräknas bliva
använd vid den inhemska konsumtionen under nämnda tid av vete såsom
brödsäd. För att möjliggöra framställning av vetemjöl, som genomsnittligt
under hela konsumtionsåret är av ungefärligen jämngod beskaffenhet,
må inmalningsprocenten för viss period sättas lägre än som följer av
huvudregeln, dock skall, örn så sker, inmalningsprocenten för en eller flere
senare förmalningsperioder under konsumtionsåret sättas i motsvarande
mån högre, örn så eljest erfordras. Som den gräns, över vilken inmalningsprocenten
icke må sättas, angives, att det framställda mjölet skall bliva
av god bakningsduglighet.

Angående sättet för ernående av begränsning av mjölimporten har utredningen
anfört:

Den minskade inmalningen av utländskt vete skulle sannolikt giva särskilt
bagerierna anledning att i ökad omfattning importera amerikanskt
och kanadensiskt vetemjöl. Då en sådan påföljd vore ägnad att skada
såväl jordbrukets som kvarnarnas intressen, syntes den böra förebyggas.
Två utvägar stöde till buds, nämligen antingen en tullförhöjning å vete Bihang

till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 89 haft. (Nr 108.) 4

Inblandningstvånget

enligt utredningens
förslag.

50 Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

mjöl eller ock föreskrift, att mjölimportör skulle vara skyldig inblanda
mjöl av svenskt vete i det importerade. Möjligen kunde som ett tredje
alternativ tänkas ett licensförfarande; de praktiska svårigheterna vid
tillämpningen av ett sådant syntes dock så stora, att detta alternativ torde
kunna lämnas ur räkningen.

Tullförhöjning vore enklast att förverkliga och hinder torde icke föreligga
i våra handelsavtal. Frånsett att handelspolitiska skäl kunde tala
mot tullförhöjning, vore det vanskligt att bedöma huru stor höjningen
borde vara för att fylla sitt ändamål utan att i praktiken verka prohibitiv.
Från bagerihåll hade framhållits, att utom beträffande vissa brödsorter
tullsatsen å mjöl icke spelade avgörande roll. Från kvarnhåll
hade framhållits, att den nuvarande mjölimporten icke kunde stoppas
genom prisreduktion å inhemskt mjöl. För närvarande torde de stora
mjukbrödsbagerierna, bland annat vid tillverkning av s. k. franska bröd.
använda en mjölblandning bestående av omkring 50 procent inom landet
tillverkat bagerimjöl och 50 procent amerikanskt vetemjöl. Då i det förra
mjölet inginge cirka 60 procent utländskt vete, använde dessa bagerier
för vissa brödsorter blott omkring 20 procent inblandning av rent svenskt
vetemjöl. Från bagerihåll hade ock förklarats, att man, då det gällde
att hålla brödets kvalitet uppe, icke kunde vara tillfredsställd med ökad
svensk inmalning.

Tullförhöjning å vetemjöl innebure jämväl med avseende å prisbildningen
inom landet å mjöl konsekvenser, som vore svåra att överblicka.
Under senare år hade det svenska mjölpriset i stort sett följt världsmarknadsprisets
utveckling, därvid tullskyddet åtminstone för de högre
vetemjölskvaliteterna vanligen på ett ungefär utnyttjats. Örn mjöltullen
skulle avsevärt höjas och höjningen finge en motsvarande prisstegring
å mjöl inom landet till följd, bleve konsekvensen en stegring av de
allmänna levnadskostnaderna utan att säkerhet vunnes för en höjning
av vetepriset motsvarande mjölprisernas höjning. Från kvarnhåll hade
emellertid framhållits, att prisbildningen för mjöl inom landet sannolikt
ej skulle påverkas av en tullförhöjning, enär numera rådde konkurrens
mellan kvarnarna i helt annan grad än förr. Att så vore fallet sammanhängde
dels med försvagad sammanhållning inom Svenska kvarnföreningen,
dels med Kooperativa förbundets kvarndrift dels ock med tillkomsten
och moderniseringen av ett avsevärt antal medelstora till kvarnföreningen
ej anslutna kvarnar, vilkas konkurrenskraft dessutom komme
att ökas, därest inmalningstvång föreskreves.

Berörda osäkerhet beträffande effektiviteten av en tullförhöjning och
dennas konsekvenser i avseende å prisbildningen hade bibringat utredningen
den uppfattningen, att införande av mjölblandningstvång vöre atfc
föredraga. Innebörden av ett dylikt tvång skulle vara, att importör av
vetemjöl ålades att inblanda mjöl av uteslutande svenskt vete i det importerade
i samma proportion, i vilken det ålåge kvarn att inmala svenskt

Kungl. Maurts proposition Nr 108.

vete. Det borde dock stå importör fritt att i olika delar av ett infört
parti inblanda olika stor procent svenskt mjöl blott den fastställda inblandningsprocenten
iakttoges för partiet i dess helhet. Handelspolitiska
skäl torde ock kräva en sådan likställighet mellan inmalnings- och inblandningstvånget.
Vidare borde det åligga importör av vetemjöl att i
allt infört vetemjöl inblanda viss minimiprocent svenskt mjöl; därigenom
förhindrades att importörerna komme i gynnsammare ställning än kvarnarna.
På denna väg syntes en effektiv begränsning av mjölimporten
kunna påräknas; det kunde t. o. m. väntas, att denna import komme att
väsentligt minskas, då bageriernas intresse av densamma till följd av
blanduingstvånget komme att till viss del upphöra, helst som mjöl av
ungefär lika hög utländsk inblandning kunde erhållas från kvarnarna
inom landet. — Blandningstvånget skulle icke äga tillämpning med avseende
å vetemjöl, som importerades för tillverkning av makaroner eller
för annan tillverkning, som krävde uteslutande utländskt mjöl.

I avseende å prisbildningen torde verkan av blandningstvånget på
grund av de med anordningen förenade kostnader och restriktioner vara
liktydig med tullförhöjning. I den mån förut återgivna uppfattning,
att en tullförhöjning icke skulle påverka mjölpriserna inom landet, vore
riktig, borde denna äga tillämpning jämväl på ett blandningstvång. Ett
dylikt tvång komme i allt fall icke att fördyra mjölet i den grad, att
priserna inom landet av denna anledning kunde nämnvärt höjas.

Med avseende å anordningen och kontrollen av mjölblandningstvånget
torde en starkt begränsad rörelsefrihet för importörerna bliva nödvändig.
Inblandningen av svenskt mjöl borde verkställas före mjölets utlämnande
till importören under tullmyndighets uppsikt. Import borde medgivas
endast via ett antal större hamnar såsom Göteborg, Hälsingborg, Malmö,
Norrköping och Stockholm samt möjligen någon norrländsk hamn. Av
staten anskaffade blandningsapparater uppställdes å dessa platser under
tullverkets lås. Kostnaden för fem sådana anläggningar kunde, oberäknat
lokalutrymme, anslås till omkring 30,000 kronor. Blandningen utfördes
av kompetenta personer, som vid behov torde tillfälligtvis kunna ställas
till tullverkets förfogande från å platsen belägen kvarn. Importören
bolde för arbetet erlägga avgift av den storlek som beräknades erforderlig
för att täcka de med blandningen förenade kostnaderna. Av
importören för inblandning anskaffat svenskt mjöl skulle levereras direkt
från kvarn till blandningsstation och vara åtföljt av intyg från
kvarnen att mjölet malts av enbart svenskt vete. Såväl kvarnen som
tullverket skulle över sålunda levererat mjöl föra särskild journal. Övervakandet
och planläggningen av mjölblandningen skulle handhavas av
spannmålsnämnden.

Reglerna för inblandningstvånget kunna i anslutning till det anförda
j korthet sammanfattas sålunda. Den, som till riket inför mjöl av vete,
skall vara pliktig att, medan varan ännu står under uppsikt av svensk

Lantbruks styrelsen.

De åtgärder,
som komma
att vidtagas,
böra omfatta
även rågen.

52 Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

tullmyndighet, låta i det importerade mjölet inblanda mjöl av svenskt
vete, som är dugligt till brödsäd, till sådan myckenhet, att det svenska
mjölet kommer att, i genomsnitt, utgöra den andel av hela den blandade
myckenheten mjöl, som uttryckes med inmalningsprocenten under den
förmalningsperiod, varunder varan importerats. I importerat mjöl av
vete skall städse inblandas viss av Konungen fastställd lägsta andel mjöl
av svenskt vete. Mjöl importerat för vissa ändamål, bland annat för tillverkning
av makaroni, är undantaget från blandningstvånget.

över utredningens förslag hava yttranden inkommit från lantbruksstyrelsen,
kommerskollegium, statskontoret, generaltullstyrelsen samt
fullmäktige för riksbanken och riksgäldskontoret. Till kommerskollegium
hava vidare yttranden över förslaget avgivits av Svenska kvarnföi
ellingen, Kooperativa förbundet, föreningen Sveriges spannmålsintressenter,
Sveriges bageriidkareförening samt Sveriges kolonialvaruengrossisters
riksförbund.

Lantbruksstyrelsen finner anmärkningsvärt, att utredningen ensidigt
och så gott som uteslutande behandlade veteodlingen och dess produkter,
under det att frågan örn rågodlingens stödjande ägnats jämförelsevis
ringa uppmärksamhet. Styrelsen anför härom:

Frånsett att av det relativa prisläget för rågen framginge, att rågodlarna
lör närvarande vore sämre lottade än veteodlarna, syntes det av utredningen
framlagda materialet utvisa, att fullt lika stora skäl förelåge för
en stödaktion från det allmännas sida till förmån för rågodlingen som
för veteodlingen. Redan det förhållandet, att rågodlingen omfattade en
avgjort större areal och därmed ock med all säkerhet ett större antal
odlare än veteodlingen, talade härför. Enligt av utredningen anförda
siffror översteg år 1929 den med råg besådda arealen — trots den under
året väsentligt ökade veteodlingen — med cirka 22,000 hektar den areal,
som var besådd med vete. Att skörden av vete samma år översteg rågskörden
med cirka 100,000 ton, visade, enligt styrelsens förmenande endast,
att veteodlingen dels i allmänhet gåve högre avkastning per hektar
dels ock vore förlagd till ort, som i avseende å jordmån och klimat redan
förut torde vara bättre rustade att motstå kristidens svårigheter. Med
de fördelar i form av högre skörd och bättre pris, som veteodlingen medförde,
torde kunna förutsättas, att det vore den i fråga örn jordmån svagast
lottade delen av landets jordbrukare, som ägnat sig åt rågodling.
Man torde ock få räkna med, att det i stor utsträckning vore det mindre
och medelstora jordbruket, som vore rågodlande.

Örn styrelsen funné billigt och rättvist, att det allmänna ägnade rågodlingen
samma intresse som veteodlingen, förelåge andra ur allmän
synpunkt synnerligen beaktansvärda skäl, som talade i samma riktning.

Den av utredningen anförda statistiken visade, att vid en jämförelse
av medeltalen för tre årsperioderna 1913—1915 och 1927—1929 veteskördens
stegring i avrundade tal kunde angivas till cirka 200,000 ton och
rågodlingens nedgång till samma mängd. Detta innebure nästan en fördubbling
av veteodlingen och en nedgång av rågodlingen med i runt tal

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

en tredjedel. Man skulle kunna tro, att detta avspeglades i utrikeshandeln
med brödsäd. Så syntes dock icke vara fallet. Om mjöl och gryn
inräknades med det värde de representerade som spannmål, utgjorde enligt
av utredningen förebragta siffror nettoimporten under treårsperioden
1912—1914 i medeltal för vete och råg cirka 181,000 respektive 95,000
ton, under det att motsvarande siffror för treårsperioden 1927—1929 vore
cirka 218,000 respektive 80,000 ton.

Trots den starka stegringen av veteskörden hade sålunda importen av
vete icke minskats utan ökats. Detta skulle icke vara ägnat att förvåna,
därest veteförbrukningen till människoföda i motsvarande grad stigit.
Enligt utredningens siffror skulle totalförbrukningen av vete och råg
under ett konsumtionsår per innevånare hava i runda tal utgjort:

Konsumtionsåren 1913—1916
» 1927—1929

Vete	Råg	Summa
kg	kg	kg
78.2	108.4	186.6
106.1	74.9	181.0

Därest dessa siffror verkligen återgåve förbrukningen av vete och råg
till människoföda, borde samma förändring kunna återfinnas i fråga örn
kvarnindustriens produkter. Så syntes dock icke vara fallet. Enligt betänkandet
hade den undersökta delen av kvarnindustrien år 1913 producerat
cirka 256,000 ton vetemjöl och cirka 152,000 ton rågmjöl emot cirka
286,000 ton vetemjöl och 163,000 ton rågmjöl år 1928. Visserligen torelåge
en ökning av vetemjölsproduktionen, men denna motsvarades av
en örn ock något mindre ökning av rågmjölsproduktionen. Dessa siffror
syntes icke giva stöd åt den av utredningen förutsatta förändringen i
fråga örn den inrikes förbrukningen av vete och råg.

I någon mån förklarades dessa motsättningar av en ökad vetekonsumtion
och en minskad rågkonsumtion hos den självförsörjande landsortsbefolkningen,
vars förbrukning dock högst obetydligt berörde den egentliga
kvarnindustrien. I huvudsak lage emellertid förklaringen däri, att vid
beräkningen av konsumtionen hänsyn icke kunnat tagas tili den mängd
brödsäd, ofta av fullt malningsduglig beskaffenhet, som på grund av
prisläge eller andra förhållanden tagits i anspråk för utfodring. De återgivna
siffrorna gjorde troligt, att detta skett i betydande omfattning. Örn
styrelsen förmått rätt tyda läget, gåve detta vid handen, att veteförbrukningen
till människoföda blivit av utredningen för högt tilltagen. Minskades
den härför beräknade siffran, reducerades ock den beräknade totalförbrukningen
av spannmål. Häri läge intet anmärkningsvärt; man
torde med skäl kunna förutsätta, att den starkt förbättrade levnadsstandarden
medfört en ökad förbrukning av andra, dyrbarare livsmedel och
en viss minskning i brödsädesförbrukningen.

Denna belysning av jordbruksutredningens siffermaterial gåve starkt
stöd för riktigheten av det antagandet, att veteodlingen inom landet vore
på väg att nå sådan omfattning, att fara torde föreligga för att — med
iakttagande av att import av utländskt vete till mjölkvalitetens höjande
icke helt kunde undvaras — hela den del av den inhemska veteskörden,
som lämpade sig för hrödändamål, icke genom några genomförbara åtgärder
kunde härför komma till användning inom landet.

Sådana förhållandena vore, måste man räkna med att åtgärder, som
ensidigt verkade i riktning mot cn mera vidgad veteodling, kunde få
oväntade följder. Skulle stöd liimnas enbart åt veteodlingen, vore fara

Inmalningstvång
eller
statsmonopol.

Bildandet av
lantmannaorganisationer.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

värt, att vete komme att odlas jämväl å jordar och i klimat, där råg
vöre den mest naturliga grödan, och att medan överskottet på vete stege,
iågproduktionen ginge tillbaka och behovet av denna vara måste fyllas
genom ytterligare ökad import. Vad styrelsen anfört syntes med tydlighet
visa nödvändigheten av att åtgärder till stödjande av brödsädesmarknaden
gjordes fullt lika effektiva i fråga örn råg som vete.

,.?.e.^r^^an<^e härefter frågan om vilka åtgärder, som höra vidtagas till
stödjande av brödsädesmarknaden, anför styrelsen:

Styrelsen kunde icke underlåta att framålla, att en verklig utredning
av denna fråga synts förtjänt att verkställas. Intet annat land hade ansett
sig kunna stödja en hjälpaktion för brödsädesproduktionen enbart på bestämmelser
örn inmalningstvång för inhemsk spannmål. Ett dylikt tvång
hade i regel ansetts böra åtföljas av höjda skyddstullar eller av importmonopol
eller av båda dessa åtgärder. Tyskland och Frankrike hade vid
sidan av inmalningstvång genomfört betydande tullförhöjningar. Att
märka vöre, att inmalningstvånget i Tyskland, där veteskörden vore relativt
betydligt mindre än i vårt land och inmalningen av inhemsk vara
på grund därav kunde fastställas till betydligt lägre procent, måste lättare
hilva effektivt. Frankrike hade genomfört ett synnerligen långt
gående inmalningstvång.

Styrelsen beklagar, att icke närmare undersökning företagits, huruvida
något hel- eller halvstatligt monopolsystem kunnat utfinnas, som på ett
mera tillfredsställande och framför allt snabbare sätt, än som kunde väntas
genom enbart inmalningstvång, vore ägnat att stabilisera brödsädesmarknaden.
Det kunde icke utan vidare anses uteslutet, att sådana former
härför kunde utfinnas, som i principiellt avseende vore mindre avskräckande
än det föreliggande förslaget. De ekonomiska konsekvenserna
for statsverket av utredningens förslag syntes jämväl vara av den
art, att det icke kunde anses utan närmare undersökning givet, att varje
slag av monopol skulle i detta avseende medföra större risker.

Däiest styrelsen icke missförstått utredningens förslag, utgjorde dess
grundpelare dels att en omfattande organisation av lantmännen bildades
och bleve effektiv, dels att en tillförlitlig uppskattning av varje års
skörd gjordes och att på grund av denna stadgades inmalningstvång så
avvägt, att hela skörden av till bröd ändamålsenligt vete utmaldes till förbrukning
inom landet. En sådan organisation tedde sig visserligen enkel
och naturlig och kunde även bliva effektiv, därest de antagna förutsättmngarna
med visshet kunde beräknas vara eller inom snar framtid komma
att vara för handen. I detta avseende gåve dock hittills vunnen erfarenhet
anledning till viss betänksamhet.

Grundförutsättningen för hela stödjeplanen vore, att en effektiv organisation
av lantmännen i de viktigare brödsädsodlande bygderna
astadkommes. Redan här mötte ett osäkerhetsmoment av ej ringa betydenhet.
Kunde en sådan organisation av lantmännen i de spannmålsodlande
bygderna eimas, att dessa överlämnade hela sin försäljning av
brödsäd till organisationen och denna senare sattes under fullt affärsmässig
ledning, vore mycket vunnet; i dylikt fall kunde måhända inmalnmgsfrågan
ordnas på ett avsevärt enklare sätt genom samarbete mellan
det allmänna samt ledningarna för lantmannaorganisationen och kvarnindustrien.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

Erfarenheten från de senast gångna 25 åren talade dock icke för, att
en funktionsduglig organisation av föreslagen typ, ens nied stöd från det
allmännas sida, skulle kunna åstadkommas inom så snar tid, att av denna
kunde förväntas något avgörande inflytande på den nu rådande jordbrukskrisen,
som krävde omedelbart verkande åtgärder.

Ett annat huvudmoment i förslaget utgjordes av inmalningstvånget Det av utredoch
det därav föranledda blandningstvånget i fråga örn importerat mjöl.

Till grund för bestämmande av inmalningstvångets omfattning skulle nings- och
enligt förslaget ligga av spannmålsnämnden gjorda beräkningar över inbiandningsstorleken
av den skörd, som förelåge för förbrukningsåret, räknat från tvunget,
den 1 november; dessa beräkningar skulle vara så noggranna, att därav
framginge den för konsumtionen tillgängliga mängden brödspannmål;
inmalningsprocenten skulle enligt det av utredningen framlagda förslaget
till lag med vissa bestämmelser till stöd för avsättningen av svenskt vete
så bestämmas, att hela den beräknade myckenheten till förmälning duglig
brödsäd, i den mån den icke erfordrades för andra ändamål, kunde a,ntagas
under konsumtionsåret bliva använd av den inhemska konsumtionen.
Stor svårighet mötte redan på denna punkt, och ännu svårare bleve
att på förhand beräkna storleken av den till brödsäd verkligt lämpliga
delen av skörden. En var, som mera ingående följt motsvarande verksamhet
under världskriget, visste, vilka oerhörda svårigheter dessa beräkningar
då medfört; de hade dock grundats på speciella, med stora
kostnader företagna uppskattningar; vid beräknandet av den för kvarnarna
tillgängliga mängden spannmål hade jämförelsevis säker utgångspunkt
funnits i fastställda regler för den självförsörjande befolkningens
konsumtion. Av det föreliggande förslaget framginge allenast, att beräkningarna
av skördens storlek skulle grunda sig å den allmänna statistiken.
Medel för åstadkommande av en mera omsorgsfull undersökning
hade icke beräknats. Att under sådana förhållanden förutsätta att för
dessa mycket betydelsefulla kalkyler erhålla tillräckligt säkra utgångspunkter
syntes väl optimistiskt.

Styrelsen finner starka skäl tala för att veteproduktionens stegringgått
betydligt snabbare än förbrukningen av vete. Den ringa överensstämmelsen
mellan totalförbrukningen och kvarnarnas mjölproduktion
gjorde, att styrelsen måste ställa sig tveksam jämväl inför den av utredningen
gjorda grundkalkylen över veteförbrukningen och den därpå avfattade
beräkningen, att vid normal skörd en inmalningsprocent av 70 skulle
vara lämpligt avvägd. Styrelsen droge i tvivelsmål, att den antagna förbrukningen
av vete per person inom jordbruksbefolkningen av 90 kilogram
och inom landets övriga befolkning av 80 kilogram, varpå denna beräkning
baserades, vore, särskilt i fråga örn landsbygdens folk, fullt riktig,
därest hänsyn togcs jämväl till de betydande delar av landet, där
veteodling ej förekomme. Det vore antagligt att här förelåge en överskattning
av förbrukningen. Men även örn de angivna förbrukningssiffrorna
kunde tillmätas vitsord, syntes den av utredningen företagna
kalkylen för beräknande av erforderlig inmalningsprocent vara på en
för hela systemet viktig punkt missvisande.

Då väl endast i undantagsfall eller åtminstone i jämförelsevis liten omfattning
inblandning av utländskt vete förekomme i det vetemjöl, som
förbrukades av den veteodlande jordbruksbefolkningen, och det av denna
förbrukade mjölet således endast sällan härstammade från den kvarnpro -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

duktion, som utredningen förutsatte skulle tagas med i beräkningen vid
fastställande av vid kvarnarna verkställd inmalning, syntes det styrelsen
naturligt, att denna förbrukning icke bort ingå i kalkylen. Detta borde
så mycket mindre vara fallet, som utredningen syntes hava reducerat
jordbruksbefolkningen med hänsyn till det förhållandet att viss del av
denna icke vore veteproducerande. Då utredningen förutsatte, att ej heller
den vetemängd, som användes för inmalning i eller tillverkning av mjöl
för inblandning i mjöl av andra sädesslag — en mängd, som utredningen
uppskattade till 65,000 ton per år — skulle ingå i regleringen, syntes
även denna kvantitet hava bort ställas utanför kalkylen. En på utredningens
eget material grundad beräkning borde därför erhålla följande
utseende. För den icke veteodlande befolkningens förseende med vetemjöl
hade som erforderlig beräknats en vetemängd av 330,000 ton per år. Till
fyllande av hela konsumtionen förfunnes 400,000 ton, därifrån dock borde
avräknas dels den för jordbruksbefolkningens mjölbehov beräknade veteförbrukningen
180,000 ton, dels veteåtgången för inblandning av mjöl i
andra sädesslag, 65,000 ton, eller tillhopa 245,000 ton. För den icke veteodlande
befolkningens behov återstode 155,000 ton vete eller cirka 47
procent av den för denna befolkning erforderliga vetemängden. Det av
utredningen förebragta materialet gåve således icke motiv för ett högre
inmalningstvång än 47 procent.

Styrelsen finner dock åtskilligt — jämväl av utredningen förebragta
siffror — tyda på, att de beräknade förbrukningssiffrorna vore väl högt
tilltagna. Skulle så vara fallet ökades — t. o. m. vid en jämförelsevis
ringa minskning av förbrukningen — hastigt nog den procent, vartill ett
inmalningstvång måste sättas, för att den inhemska skörden skulle i dess
helhet förbrukas. Det vore därför icke överraskande, örn en ingående utredning
gåve vid handen, att trots allt inmalningsprocenten för att bliva
effektiv måste sättas betydligt högre än förenämnda, på utredningens
siffror grundade kalkyl gåve vid handen.

Det anförda visade, att stora svårigheter mötte vid beräknandet av
det skäliga och lämpliga inmalningstvånget, Riktigheten av denna beräkning
vore dock grundläggande för hela systemets effekt. En för
högt beräknad inmalningsprocent komme att i hög grad öka efterfrågan
på svenskt vete och kunde därigenom driva upp priset för det svenska
vetet måhända t. o. m. över prisläget för hästa utländska vara inklusive
tull. Visserligen kunde en minskning i den påbjudna inmalningsprocenten
verkställas, men skulle förändringar i detta avseende visa sig erforderliga,
komme med säkerhet snart förtroendet för systemet att i betänklig
grad rubbas. Att inmalningstvånget i början av konsumtionsåret,
då det svenska vetets malningsduglighet vore mindre, sattes något
lägre för att sedermera höjas, vore betydelselöst. Faran läge däri att genom
felaktiga kalkyler förmalningstvånget kunde komma att under senare
delen av förbrukningsåret avsevärt minskas i skärpa eller helt
borttagas. Enbart känslan av, att så kunde komma att ske, måste betydligt
minska effekten hos förmalningstvånget såsom prisreglerande
faktor.

Styrelsen erkänner, att principiellt sett ett inmalningstvång kunde
hava en så stark inverkan å prisbildningen att den, som hade inmalningstvånget
i sin hand, kunde framkalla nästan vilken prissättning som
helst, under förutsättning att inmalningstvånget sattes så högt, att den
inhemska spannmålen nätt och jämnt räckte att täcka detta. Säkerheten

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

för att i vårt land ens för närvarande så kunde ske, vöre dock örn tvistbar.
Skulle ett överskott av inhemsk spannmål vara för handen, miste
tydligen inmalningstvånget sin makt över prisbildningen. Under alla
förhållanden måste inmalningstvånget, därest det skulle tjänstgöra såsom
enbär eller huvudsaklig prisreglerare för brödsäden, handhavas med
alldeles speciell erfarenhet och klokhet. Förutsättningen för att ett misslyckande
skulle kunna undvikas vore, att absolut säkra uppgifter angående
såväl skördemängd och skördekvalitet som förhrukningsbeho\
förelåge. Att utan dylika säkra uppgifter söka utnyttja förmalnmgstvångets
fulla makt över prisbildningen kunde medföra ett läge, som
framkallade krav på statlig prisreglering av brödsäden. .

Upprepade förändringar beträffande inmalningstvångets oinlattning
måste medföra för hela systemets effektivitet mindre önskvärda spekulationer
visande sig i ljusning efter varan, när inmalningsprocenten vore
låg, och återhållsamhet, när samma procent vöre relativt hög.

Styrelsen ställer sig tveksam rörande lämpligheten av att använda höjning
av tullsatsen å mjöl såsom medel till förhindrande av att den reglerande
inmalningens verkan förtages genom införsel av utländskt mjöl.
En höjning av tullen å mjölet kunde nämligen knappast tänkas satt så hog,
att icke ändock en avsevärd mjölimport skulle komma till stånd, därest
inmalningstvånget måste sättas vid en hög procent. Ett ytterligare skäl
mot en allt för hög mjöltull vore, att kvarnarna därigenom skulle erhålla
för stor mjölighet att till egen fördel reglera priset å det inom landet
tillverkade mjölet.

Styrelsen förklarar sig däremot icke kunna göra belogade erinringai
mot den av utredningen föreslagna utvägen att genom inblandningstvång
av inhemskt vetemjöl i det importerade i samma utsträckning sorn
inmalningstvång stadgats vid förmälning inom landet förhindra oskälig
konkurrens med kvarnarna från mjölimportörernas sida.

Skulle inmalningstvånget sättas vid sådan höjd som utredningen förutsatt,
syntes det styrelsen, som örn utsikterna för förslagets effektivitet
skulle komma att t. o. m. överstiga förslagets förväntningar. Importen
av vetemjöl hade hittills i stor utsträckning verkställts av bagerierna
eller för dessas räkning och det torde knappast vara troligt, att ett bageri
för rätten att få införa t. ex. 300 säckar amerikanskt vetemjöl ville
åtaga sig att inköpa 700 säckar av enbart svenskt vete förmält mjöl,
låta frakta detta till importkvarn och på egen bekostnad inblanda det införda
mjölet med möjlighet att i en viss del av detta kunna sätta inblandningen
av svenskt mjöl till en fastställd, mahända jämförelsevis lag
minimiprocent. Åtskilligt talade lör, att de föreslagna bestämmelserna
komme att medföra, att mjölimporten så gott som helt bomme att upphöra.
Det läge nära till hands att antaga, att det föreslagna inblandningstvånget
just finge den prohibitiva verkan i fråga örn mjölimporten, som
utredningen anfört som huvudmotiv emot höjd mjöltull. Ur styrelsens
synpunkt vore häremot intet att erinra, blott åtgärder samtidigt \idtoges
till förhindrande av att kvarnindustrien oskäligt utnyttjade situationen
till sin fördel. Skulle sa icke ske, kunde lätt hända, att de
åtgärder, som vidtagits i syfte att stödja jordbruksnäringen i dess
ojämna kamp med kvarindustrien, komme att i första hand gagna den
senare.

Lantbruks styrelsens förslag.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

Styrelsen förklarar, att dess erinringar ej innebure, att en anordning
av i. stort sett samma innebörd och med samma syfte som det av utredningen
framlagda förslaget icke borde komma till stånd. Styrelsen
hade intet att erinra mot att utredningens förslag lades till grund fölen
sådan anordning, under villkor att av styrelsen framförda synpunkter
därvid vunne beaktande. Då detta syntes förutsätta en genomgripande
omarbetning av vissa delar av förslaget, holle styrelsen för lämpligt,
att möjligheten av och sättet för en anordning i förevarande syfte
underkastades ytterligare utredning; därvid borde även tagas under omprövning
lämpligheten av att införa statsmonopol i en eller annan form
beträffande import av och handel med brödsäd.

Då den sålunda föreslagna utredningen måste taga sådan tid, att förslag
ej kunde föreläggas årets riksdag, hade styrelsen, samtidigt som
den tillstyrkte omedelbart framläggande för riksdagen av vissa delar av
utredningens förslag, undersökt huruvida icke för mellantiden vissa förenklade
anordningar skulle kunna träffas, varigenom den svenska brödsädesskördens
användning till förmälning kunde i väsentlig grad säkerställas.

Anordningar avseende ett mera fullständigt utnyttjande för den inhemska
brödförbrukningens behov av svensk brödsäd måste i ett läge
som det nuvarande tillmätas mindre stark effekt i prisreglerande syfte
än åtskilliga andra statsåtgärder, främst tullar. Det rådande läget för
spannmålsodlingen kunde icke i avsevärd måtto förbättras enbart genom
sådana åtgärder som utredningen föreslagit. Då förslag örn höjda tullsatser
å spannmål vore att förvänta, kunde ett uppskov med det fulla genomförandet
av utredningens förslag icke väcka större betänkligheter.

Det vore dock tydligt, att effektiviteten av en tullförhöjning skulle
ökas, örn samtidigt åtgärder kunde träffas örn ökad inmalning i den
svenska mjöltillverkningen av svensk råvara. Detta kunde ske antingen
genom tvingande föreskrifter eller genom överenskommelse med kvarnindustrien.
Den senare åtgärden hade tidigare prövats, såvitt styrelsen
hade sig bekant, icke utan viss framgång. Utredningen hade vid företagen
undersökning funnit sistberörda väg oframkomlig på grund av bristande
medverkan från kvarnarna. Örn styrelsen icke vore felaktigt underrä.
itad, grundade sig detta motstånd väsentligen på lins kvarnarna
förefintlig naturlig oro för att, örn kvaliteten hos det svenska mjölet
komme att i minsta grad sjunka, konkurrensen med en fri mjöl.import
bleve kvarnarna övermäktig. Bleve hinder lagda för importen av mjöl
av andra eller bättre kvaliteter än kvarnarna, vid tillämpning av visst
inmalningstvång, kunde tillverka, torde starkare motstånd mot lämplig
överenskommelse icke från kvarnarnas sida vara att befara. Mycket
skulle vinnas, åtskilliga av inmalningstvångets mindre tilltalande sidor
skulle undvikas, örn frågan kunde ordnas på överenskommelsens väg. Att
en frivillig överenskommelse med mjölimportörerna vore utesluten, läge
dock i sakens natur. Kunde bindande avtal träffas med kvarnindustrien,
skulle bärande skäl dock ej kunna anföras mot att samma förpliktelser
tvångsvis ålades importörerna av mjöl. En sådan åtgärd krävde riksdagens
medverkan. Enklast löstes fragan, örn riksdagen bemyndigade
Konungen att utfärda bestämmelser örn såväl inmalning av svensk råvara
vid tillverkning av mjöl som inblandning av svenskt mjöl vid import
av mjöl, i huvudsak enligt de grunder styrelsen angivit vid prövningen
av utredningens förslag. En lag i ämnet borde allenast innehålla rätt

Kungl. Maj:ts -proposition Nr 108.

för Konungen att fastställa dels skyldighet för kvarnindustrien att vid
förmälning inblanda viss procent svenskodlad vara dels ock skyldighet
för importör av mjöl att i importerad vara inblanda mjöl av enbart svensk
råvara i samma omfattning som kunde bliva bestämt eller med kvarnindustrien
avtalat i fråga om inmalning av svensk vara i inom landet
tillverkat mjöl. Ytterligare erforderliga föreskrifter borde utfärdas i administrativ
ordning. Vad styrelsen tänkt sig böra ingå i en lag i ämnet
framginge av ett av styrelsen upprättat lagförslag. En lösning av spörsmålet
enligt nu angivna riktlinjer möjliggjorde för Kungl. Majit att
på lämpligt sätt träffa åtgärder till ökande av förbrukningen av inom
landet odlad brödsäd.

De fördelar, som skulle vinnas med den av styrelsen föreslagna formen,
vore dels att kontrollen över kvarnindustrien borde kunna i hög
grad förenklas dels att det torde ligga inom möjlighetens område att, örn
så befunnes lämpligt, träffa överenskommelse med kvarnindustrien örn
viss prissättning å normalmjöl med fastställd inmalningsgrad i förhållande
till priset å utländsk råvara med tillägg av tull.

Inblandningstvång beträffande importmjöl bomme att i ej ringa omfattning
hämma importen av mjöl och kunde därför komma att i väsentlig
grad gynna kvarnarna. Då kvarnars möjlighet till fri prissättning å
sina produkter därigenom ökades, vore ett åtagande till skydd för konsumenterna
örn viss prissättning å det inhemska mjölet ej orimligt.

Svenska kvarnföreningen anför, att tvekan kunde råda, huruvida för- Svenska

slaget verkligen vore ägnat att lämna jordbrukarna någon större hjälp; bingen.

i det skick, förslaget förelåge, tede det av åtskilliga bristfälligheter och
kunde för konsumenterna och kvarnarna medföra åtskilliga allvarliga
olägenheter; åtgärder i den föreslagna riktningen kunde visserligen, i
vad anginge kvarnarna, genomföras, men det vore därvid av vikt, att
vissa erinringar vunne beaktande. Föreningens anmärkningar äro i huvudsak
följande:

Det hade hittills näppeligen inträffat, att den svenska veteskörden icke
vunnit full avsättning. Föreningen hade år från år köpt och inblandat
svenskt vete så långt det med hänsyn till konsumenterna varit möjligt.
Föreningen hade icke kunnat märka, att vid skördeårens slut hos lantmännen
funnits kvar nämnvärda, för marknaden avsedda osålda vetelager.
Då marknaden för svenskt vete även i fortsättningen komme att
stå i fullkomligt beroende av prisutvecklingen i utlandet, komme den med
förslaget åsyftade prisförbättringen att begränsas till den skillnad i
pris, som hittills rått mellan svenskt vete i Sverige och danskt eller
tyskt vete i respektive Danmark och Tyskland med avdrag av den svenska
och tyska tullsatsen. Denna prisskillnad hade genom utförselbevisen
i hög grad reducerats och den prisförbättring å svensk brödsäd, som med
förslaget kunde uppnås, bleve därför endast ungefär en krona per 100
kilogram, så vida det icke vore avsett, att priset å svensk brödsäd skulle
överstiga vad för densamma betalades i utländsk närliggande hamn.

För vissa odlingsområden, särskilt sådana som ej inom området hade
handelskvarn men läge någorlunda väl till för export, kunde prisförbättringen
ej ens bliva det förut angivna; fraktkostnaderna från odlingsområdet
till kvarn komme nämligen att föranleda prisavdrag. Vad

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

lantmännen skulle vinna genom de föreslagna åtgärderna, vore följaktligen
jämförelsevis litet.

Förslagets genomförande komme ock att medföra svårigheter och olägenheter.

Tjr synpunkten av mjölproduktionens ostörda fortgång måste varje
konstlat ingripande motses med stor tvekan. Vetemarknadens gestaltning
och utveckling samt de på vetepriserna inverkande förhållandena
vöre så mångskiftande, att det icke vore möjligt att på förhand yttra
sig örn vilka verkningar den föreslagna tvångslagstiftningen kunde få.
En sådan lagstiftning borde i varje fall i särskilt hög grad präglas
av försiktighet och omsorgsfullt taga hänsyn till alla konsumtionens
och produktionens berättigade intressen. Ur nu angivna synpunkter vore
förslaget i viktiga hänseenden bristfälligt.

Rörande konsumtionsåret »/» 1928—-1929 gåve utredningen följande
uppgifter:

Skörd efter avdrag av utsäde ........................ 472,332 ton

Import av omalet vete ................................... 277,239 »

Summa 749,571 »

Export av omalet vete.................................... 77,290 »

Rest 672,281 »

Produktionen av vetemjöl och gryn hade åren 1925—1928 i medeltal utgjort
283,368 ton och kunde för sistförflutna konsumtionsåret ej väsentligt
hava överstigit 300,000 ton. Örn till 70 kilogram mjöl åtginge 100
kilogram spannmål, hade för 300,000 ton mjöl åtgått i runt tal 430,000
ton spannmål. Skillnaden mellan förut angivna restsumma 672,281 ton
och 430,000 ton utgjorde mer än 240,000 ton. Hur denna kvantitet funnit
användning hade endast ofullständigt förklarats. Då i allt fall under
skördeårets sista .månader nämnvärda kvantiteter svenskt vete icke funnits
tillgängliga i allmänna marknaden och ej heller funnits lagrade å
annat håll, måste även sistnämnda överskott hava konsumerats inom landet.
Därest icke oväsentliga delar av denna kvantitet jämväl skulle tillföras
marknaden, finge detta stort inflytande och utgjorde följaktligen
ett osäkerhetsmoment, som krävde särskilt beaktande vid beräknande av
lnmalmngsprocenten. Dea statistik, utredningen förutsatte för beräknand®
av denna Procent, vore f. ö. icke till fyllest. Mera fullständiga uppgifter
från samtliga odlare angående av dem till avsalu innehavd spannmål
samt från lagerhållare av spannmål torde under olika delar av året
böra infordras, så att en verklig spannmålsinventering kunde äga rum.

En angelägenhet av stor vikt vore ock, att mjölkvaliteterna hölles så
Tnö;’ljgt under hela skördeåret. En sådan jämnhet kunde upprätthållas
allenast under förutsättning av en någorlunda jämnt fördelad
inblandning av olika råvaror. Vid användandet av ett flertal olika råvarusorter
kunde lättare en utjämning av eventuella förskjutningar i
blandmngeiis sammansättning ernås. Redan med nuvarande förbrukningslorhållanden
hade under skördeårets sista månader så stor kvantitet
svenskt vete, som kunnat användas, icke stått till kvarnarnas förfogande
Mjölproducenternas intressen tvingade dem att framställa en vara av
jamn och likartad beskaffenhet. Örn mjölkvaliteten höjdes, kunde redan

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

tillverkad vara icke finna avsättning. Härav följde, att inmalningsprocenten
dels icke borde höjas allt för snabbt dels ock ej borde sättas högre,
än att upprätthållandet av samma procentsats under längre tid kunde
genomföras. Växlingar i inmalningsprocenten kunde medföra rubbningar
i spannmålshandeln, förmalningen och mjölhandeln.

Då skördestatistiken vore mycket bristfällig, måste bestämmelserna örn
fastställandet av inmalningsprocent lämna möjlighet till elasticitet i
handhavandet. Såsom inmalningstvångets syfte borde i lag allenast angivas
en ökad förbrukning av svenskt vete, dock icke i större omfattning
än att en likformig mjölkvalitet under konsumtionsåret kunde anses säkerställd.

Utredningen bade icke tagit hänsyn till att kvarnar, som hittills haft
sin produktion mera inriktad på ett bakkraftigt mjöl och därför använt
mera utländsk spannmål, komme att träffas hårdare av den föreslagna
ordningen. Tillräckliga hänsyn hade ej heller tagits till det svenska vetets
olika förmåga att lämna bakkraftigt mjöl. Redan mellan höstkvaliteterna
funnes skillnad mellan olika delar av landet. En del vårvete,
producerat under gynnsamma förhållanden, kunde ej ens rubriceras som
mjukt vete. Att den svenska växtförädlingen skulle ernått en förbättring
av vetets hårdhet och glutenhalt, hade icke märkts beträffande höstvetet,
som fortfarande utgjorde den helt övervägande delen av veteproduktionen.
Då vidare vete odlades huvudsakligen endast inom vissa landskap,
vore det lättare för kvarnar belägna inom dessa landskap att anskaffa
erforderlig myckenhet svenskt vete för fullgörande av inblandningstvånget
än för övriga kvarnar. Det vore vidare tvivelaktigt, örn
det vore möjligt att sörja för en jämn fördelning till jämförliga priser
av tillförseln till kvarnarna.

Kooperativa förbundet förklarar sig vara av den uppfattningen, att det
försök jordbruksutredningen gjort att genom frivillig överenskommelse
med storkvarnarna vinna säkerhet för en så stor inblandning av svenskt
vete i kvarnarnas produkter, att konsumtionen av det svenska vetet bleve
säkerställd, borde fullföljas. Förbundet anför vidare:

Förbundet hade förklarat sig berett att frivilligt inblanda så stor del
svenskt vete som kunde anses erforderligt, för att trygga dess avsättning.
För genomförande av ett frivilligt åtagande talade icke minst den
omständigheten, att inblandningsprocenten sannolikt icke behövde stegras
i den grad, som jordbruksutredningen förutsatte.

Med de föreslagna tvångsåtgärderna följde betydande olägenheter. Det
vore sålunda sannolikt, att inblandningen av svenskt vete bleve hög under
höst- och vintermånaderna, medan den under sommarmånaderna bleve
ringa eller ingen. Det kunde antagas, att kvarnarna komme att utnyttja
detta sålunda att de under den tid, då tillverkningen måste baseras på
importvete, forcerade såväl tillverkning som försäljning. Även importen
av amerikanskt vete komme säkerligen att under sådana perioder
starkt ökas. Resultatet bleve lätt nog att vid den tid, då den svenska
veteskörden fördes i marknaden, mjölbehovet bleve fyllt för månader
framåt. Ordnades saken genom överenskommelse med kvarnarna utan
fastställande av inblandningsprocent för bestiimda förmalningsperioder,
finge kvarnarna naturligt intresse av att under förbrukningsåret före -

Kooperativa

förbundet.

Kungl. Majlis ''proposition Nr 108.

Sveriges
bageriidka reförening.

Sveriges
kolonialvaru -engrossisters
riksförbund.

Kommerskollegium.

Allmänna synpunkter.

taga förändringar i inblandningen under aktgivande på att mjölets kvalitet
under hela konsumtionsåret hölles möjligast jämn; kvarnarna skulle
då sakna intresse av forcerad användning av utländskt vete.

Bn annan olägenhet vore det kvalitativt växlande skördeutfallet i olika
delar av landet. I av bärgningsförhållandena gynnade provinser finge
kvarnarna tillgång till ett mera värdefullt förmalningsmaterial. Denna
ojämnhet kunde måhända motverkas genom justering av inmalningsprocenten;
dylika modifikationer komme dock att lätt nog giva rum för
godtycke.

Den föreslagna ordningen skulle vålla så många skadliga störningar,
kräva så omfattande fiskaliska föranstaltningar och lägga så dyrbara
tvångsband på näringslivet, att det kunde ifrågasättas, om den kunde
bliva till gagn för landet.

Sveriges bageriidkareförening anför bland annat:

Den föreslagna inblandningen komme ej blott att verka fördyrande på
mjölet utan även på grund av variationer i inblandningsprocenten att
för bagaren omöjliggöra att i förväg beräkna produktens kvalitet. Kvarnarna
hade hittills ej kunnat åstadkomma de mjölsorter, som vore behövliga
för de finare bageriprodukterna. En naturlig och riktig väg till
skydd för den svenska spannmålen vore införandet av ett väl avpassat
tullskydd. För att undgå större mjölimport kunde tänkas, att endast
bagare finge köpa importerat mjöl, eventuellt i samma kvantiteter som
för närvarande. En annan utväg vore licensförfarandet. Den kvantitet
oblandat amerikanskt mjöl, som vore nödvändig för de finare bageriprodukterna,
vore så ringa — 2.5 å 3.5 procent av hela konsumtionen — att
den ej vore av betydelse för avsättningen av svenskt mjöl.

Sveriges kolonialvaruengrossisters riksförbund framhåller:

Blandningstvånget innebure ett maskerat importförbud och komme att
vålla importörerna svårt avbräck. Blandningstvånget skulle nämligen
vålla så stora transportkostnader och olägenheter för importören, att
hans självkostnader komme att överstiga kvarnarnas utförsäljningspris.
Vidare bleve kvaliteten å det blandade mjölet sämre än å det mjöl kvarnarna
kunde åstadkomma, enär de senare hade större möjlighet att reglera
inblandningen. Importörer i städer med blandningsanstalter gynnades
på de övrigas bekostnad. Ett importförbud i förening med licensförfarande
vore att föredraga framför blandningstvånget. Det kunde
därvid tänkas, att maximipris behövde fastställas å det importerade
mjölet.

Kommerskollegium anför bland annat:

Kommerskollegium funne utredningens förslag att begränsa stödåtgärderna
till att närmast avse vetemarknaden anmärkningsvärt redan av den
anledningen att veteodlingen visat sig mera ekonomiskt bärkraftig än odlingen
av råg. Sedd i förhållande till det samlade värdet av landets skörd
vore den planerade stödaktionen dessutom av begränsad räckvidd. Förutsatt
att 2/0,000 ton vete funnes i öppna marknaden för kvarnarnas inköp,
skulle denna kvantitet efter ett till 20 kronor per 100 kilogram förhöjt
pris motsvara 54 miljoner kronor. Värdet av landets samlade skörd
utgjorde å andra sidan för år 1928 omkring 1,140 och för 1929 omkring

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

1,050 miljoner kronor. Den del av veteskörden, som till nytta för producenterna
skulle påverkas av de föreslagna åtgärderna, representerade sålunda
i värde endast eirka 5 procent av hela skördevärdet.

Med ledning av i tull- och traktatkommitténs utredningar och betänkanden
lämnade uppgifter rörande den samlade nettoskörden av brödspannmål
från olika grupper av jordbruk samt antalet vid inom de olika
grupperna sysselsatta personer, hade kollegium verkställt en beräkning
rörande de föreslagna åtgärdernas verkningar under förutsättning att
därigenom vnnnes en höjning av priset å såväl vete som råg med 1 krona
50 öre per 100 kilogram. Denna beräkning utvisade, att vinst skulle uppkomma
å brukningsdelar örn 10 hektar och däröver, att vinsten å de egentliga
bondejordbruken omfattande åkerareal av 20—30 respektive 30—50
hektar skulle utgöra 46 respektive 85 kronor per brukningsdel, samt att av
hela antalet jordbruk 76.2 procent skulle åsamkas förlust och endast 23.»
procent hade någon fördel av åtgärderna. Av antalet vid jordbruk sysselsatta
personer skulle 57 procent åsamkas ökad utgift; ytterligare 25 procent
vore knutna vid sådana brukningsdelar, för vilka årsvinsten understege
50 kronor per brukningsdel.

Örn dessa siffror jämfördes med de utgifter, som åvilade jordbrukaren i
form av skatter, räntor, löner och i vissa fall utgifter för elektrisk energi,
syntes det påtagligt, att den beräknade vinsten knappast gåve stöd för så
vittgående ingrepp i det fria näringslivet som förslaget medförde.

Den på grund av prisförhöjningen beräkneliga vinsten å 270,000 ton vete
rörde sig omkring 4 miljoner kronor. Såsom jämförelse kunde erinras
därom att en prisförhöjning av ett öre per liter å leveranserna av mjölk
till mejerierna — uppskattade till omkring 1,800 miljoner liter per år —
skulle tillföra lantbruket omkring 18 miljoner kronor årligen.

Kollegium avstyrker bestämt inmalningstvånget samt anför härom:

Avgörande hinder av vare sig kvarnteknisk eller bageriteknisk natur
syntes ej föreligga mot ökad inblandning av inhemskt vete i vetemjölet,
i varje fall ej under år med någorlunda gynnsamma bärgningsförhållanden.
Orsaken till den starka inblandningen av särskilt de hårda
nordamerikanska vetesorterna torde vara av komplicerad art och i viss
mån sammanhänga med bagerirörelsens inriktning på starkt ökad daglig
produktion av färskt vetebröd i ett tempo, som i sin ordning påverkats
av arbetsförhållandena inom bagerinäringen och av bagerilagens
bestämmelser ävensom av den i viss mån restriktiva tillämpning av
dessa bestämmelser, som vederbörande fackförbund genomdrivit och vidmakthållit.
Den större bakkraften hos det utländska mjölet avsåge närmast
ökad jäsningsförmåga, till följd därav större och längre bibehållen
volymökning hos den jästa degen ävensom ökad volym av det därav
framställda brödet.

En ökad användning av inhemsk brödsäd syntes både önskvärd och naturlig.
Att genom inmalningstvång reglera avsättningen av inhemskt
vete till kvarnindustrien måste möta de största svårigheter.

Det kunde sålunda sättas i fråga, huruvida säkerställandet av avsättningen
av landets hela veteskörd kunde anses i och för sig lämpligt och
tillrådligt. En dylik åtgärd skulle vara ägnad att vidmakthålla, måhända
skärpa, en produktionsinriktning hos jordbruksnäringen, vars ekonomiska
lämplighet under nuvarande förhållanden starkt ifrågasattes. Härtill
komine, att det föreslagna systemet uppenbarligen i tillämpningen skulle

Inmalnings tvånget.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

Inblandnings tvånget.

Generaltull styrelsen.

möta de största vanskligheter och giva upphov till synnerligt missnöje
inom vida kretsar av befolkningen. Det kunde ifrågasättas, huruvida det
kunde under alla förhållanden genomföras utan komplettering innefattande
rätt att tillgripa förfogande lag och maximiprissättning å spannmål.
Tänkbart vore, att producenterna i hopp örn kommande prisstegring
vägrade leverans av inhemsk spannmål i erforderlig myckenhet för
att täcka den fastställda inmalningsprocenten. Örn veteodlingen ökades
i en omfattning, som omöjliggjorde skördens fulla förbrukning inom landet
som brödsäd, ställdes i utsikt regleringsåtgärder, vilka dock skulle
ankomma på lantmännens egna organisationer. Realiserandet härav syntes
problematiskt.

Den periodiska regleringen av inmalningstvånget komplicerades ytterligare
därigenom att vetekvaliteterna från de olika odlingsområdena varierade
inbördes även från år till år. Regleringen av inmalningen torde
under angivna förhållanden möta svårigheter av liknande art som krigsårens
tvångsreglering och i sin tillämpning te sig lika förhatlig utan att
uppbäras av den nödvändighet ur försörjningssynpunkt, som då förelåg.

Kollegium avstyrker jämväl inblandningstvånget under åberopande av
de skäl Sveriges bageriidkareförening anfört samt tillägger ytterligare:

Inblandningstvånget skulle uppenbarligen verka såsom ett rent importförbud.
Skulle ett inmalningstvång genomföras, torde detta mest
rationellt ske genom importförbud för vetemjöl i förbindelse med licensgivning,
i huvudsak baserad på den import, som ägt rum under närmast
föregående år.

Generaltullstyrelsen erinrar, att kostnaderna för anskaffande av lokaler
för blandningsanläggningarna med erforderliga apparater och utrymmen
för lagring torde bliva ganska betydande, varjämte själva blandningsproceduren
kunde förväntas bliva både kostsam och tidsödande. Styrelsen
anför vidare bland annat:

Frihet från mjölblandningstvång syntes böra ifrågakomma i åtskilliga
andra fall än utredningen föreslagit, nämligen dels i avseende å
vetemjöl, som infördes i egentlig gränstrafik, dels beträffande vetemjöl,
som antingen efter utförsel från riket åter infördes, så framt det styrktes
att varan vid utförseln innehållit föreskriven myckenhet mjöl av svenskt
ursprung, eller ock eljest infördes under sådana förhållanden att tullfrihet
för varan åtnjötes enligt 5, 6 och 8 §§ i tulltaxeförordningen, dels
ock i fråga örn vetemjöl, som jämlikt 5 § k) i samma förordning förtulla
des såsom överskott å skeppsproviant.

I de fall, då mjölblandning icke ifrågakomme, torde hinder för varans
för fuktning vid vilken behörig tullplats som helst icke förefinnas.

Styrelsen förutsatte, att lokaler för blandningsproceduren med erforderligt
utrymme för lagring och expedition ävensom blandningsapparater,
vågar och annan möjligen erforderlig attiralj anskaffades genom spannmålsnämnden.
Tullverkets befattning med importvaror skulle emellertid
i flera hänseenden och i avsevärd omfattning fortfara längre tid
efter det den befattning, tullverket enligt tullstadgan hade att taga med
importvaran, redan upphört. Styrelsen vore icke övertygad örn lämpligheten
av dylika anordningar. Den ifrågasatta förlängda befattningen

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108-

för tullverket med importvaran kunde säkerligen icke fullgöras utan
förstärkning av den bevaknings- och kontorspersonal, som stöde till tullverkets
förfogande. Förverkligandet av utredningens förslag skulle därför
åsamka tullverket särskilda kostnader. Det kunde icke antagas, att
hos tullmyndigheterna funnes förutsättning för prövning av sakkunskapen
hos den personal, som skulle verkställa blandningsarbetet. Det vore
mindre lämpligt, att den vid blandningsanläggningarna sysselsatta tullpersonalen
skulle lyda under såväl vederbörande chefsmyndigheter i tullverket
som statens spannmålsnämnd och dess ombud. Det vore enligt
styrelsens mening mest ändamålsenligt, örn till riket inkommet mjöl, som
vore underkastat blandningstvång, efter verkställd förtullning från tullverket
överlämnades till spannmålsnälundens representant vid vederbörlig
blandningsanläggning och att tullverket därmed bleve skilt från vidare
befattning med varan med undantag för det fall, att densamma anmäldes
till återutförsel under tullkontroll. Återställande av varan till
tullverket för återutförsel syntes endast sällan kunna ifrågakomma. Se
dan importvara överlämnats till spannmålsnämndens ombud, syntes
denne böra övertaga alla de funktioner, som enligt förslaget skulle ankomma
på tullverket, måhända med undantag av den bevakning, som
bleve erforderlig vid verkställandet av inblandningen; härför behövlig
personal kunde efter anmälan hos tullanstalten på platsen ställas till förfogande
mot ersättning enligt förrättningstaxan vid tullverket.

De av utredningen föreslagna åtgärderna till stödjande av vete- oell
rågmarknaden åsyfta i första hand att underlätta avsättningen av men
därjämte att i sin mån reglera prisbildningen å inhemsk brödsäd.

Avsättningen av den till brödsäd tjänliga inhemska skörden av vete, å
vilket sädesslag utredningens förslag huvudsakligen inriktats, skall sålunda
säkerställas genom införandet av lagstadgat inmalningstvång så
ordnat, att under varje tvåmånadersperiod av ett konsumtionsår det skall
åligga envar, som driver kvarn, att vid förmälning av importerat vete
jämväl förmala till brödsäd dugligt svenskt vete i sådan omfattning, att
det svenska vetet kommer att i genomsnitt under perioden utgöra minst
den av Kungl. Maj:t för perioden fastställda inmalningsprocenten av hela
den myckenhet vete, som under perioden förinales vid kvarnen. Då inmalningsprocenten
under konsumtionsårets förmalningsperioder skall sä
beräknas, att hela den till brödsäd dugliga inhemska veteskörden, efter
avdrag av vad som erfordras till utsäde och vissa andra ändamål, under
konsumtionsåret bliver använd vid den inhemska konsumtionen av brödsäd,
skall den av utredningen såsom önskvärd angivna regleringen av
prisläget å vete ernås medelst nämnda förbrukningstvång i förening
med vissa åtgärder åsyftande att reglera tillförseln av vete till kvarnarna.
Sistnämnda önskemål skall enligt utredningens förslag ernås genom
bildande av lagerhusföreningar i de veteodlande bygderna. På dessa
föreningar skall ankomma att uppbygga lagerhus. Föreningarnas uppgift
för reglering av priserna å vete skall bestå i att förhindra anhopning av
saluutbuden under höstarna och åstadkomma en jämnare fördelning av
försäljningarna under konsumtionsåret. Föreningarnas verksamhet skall

milling lill riksdagens protokoll 1930. 1 sami. ,V.» höft. f.Yr 10H.J 5

Departements chefen.

Allmänna synpunkter.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

i anslutning härtill gå ut på dels att lagra vete för medlemmarnas räkning
i avvaktan på lämpligt försäljningstillfälle, dels att med av staten
tillhandahållna lånemedel uppköpa vete för att lätta marknaden dels ock
att förmedla försäljning av vete utan föregående upplagring i lagerhus.

Mot ett genomförande av den av utredningen enligt nu angivna riktlinjer
framlagda planen till sanering av vetemarknaden har kommerskollegium
invänt bland annat, att den prisförhöjning, som skulle uppkomma å
den del av den inhemska veteskörden, som försåldes i öppna marknaden
— av kollegium uppskattad till 270,000 ton — icke kunde beräknas till mer
än 1 krona 50 öre per 100 kilogram eller till omkring 4 miljoner kronor,
att — även under förutsättning av att håde vete- och rågpriset påverkades
av åtgärderna —■ av hela antalet jordbruk 76.2 procent skulle åsamkas förlust
och endast 23.8 procent hava någon större eller mindre fördel av förslagets
genomförande, samt att antalet personer sysselsatta inom jordbruk,
vilka skulle åsamkas ökad utgift av åtgärderna, motsvarade cirka 57 procent
av hela jordbruksbefolkningen.

Det torde vara svårt, för att icke säga ogörligt, att till ett ungefärligt
belopp uppskatta den prisförhöjning, som kan antagas uppkomma för odlarna
genom de ifrågasatta åtgärderna. Det må visserligen vara riktigt,
att prisskillnaden till det svenska vetets nackdel mellan utländskt likvärdigt
och svenskt vete under senare år, närmare bestämt efter utförselbevisens
tillkomst, i allmänhet icke överstigit 1 krona 50 öre per 100 kilogram.
Någon säkerhet för att icke en sådan situation åter kan inträffa,
att marginalen till det svenska vetets nackdel stiger, förefinnes dock ej.
En sådan möjlighet torde föreligga däri att beloppen av de tyska utförselbevisen
kunna bliva ytterligare höjda. Vidare vet man icke vad inverkan
å den inhemska prisbildningen en eventuell ytterligare stegring av
världsmarknadsöverskottet å vete kan få. Även örn man vill hoppas, att
en dylik stegring icke skall inträda, torde nödig försiktighet bjuda, att
man i allt fall räknar med, att så kan ske och att därvid jämväl kan framträda
en tendens till ökat avstånd mellan priset å utländskt vete och det
inhemska priset å likvärdig vara.

Härtill kommer, att de föreslagna åtgärderna enligt det nu föreliggande
förslaget hava till uppgift icke allenast att möjliggöra, att odlarna erhålla
ett pris motsvarande priset å utländsk vara med tillägg av nu gällande
tullsats utan med tillägg av en, på sätt i det följande skall närmare
angivas, förhöjd tullsats.

Att 76.2 procent av hela antalet jordbruk genom de föreslagna åtgärderna
skulle åsamkas förlust, är uppenbarligen icke riktigt. Kollegium
har i berörda hänseende grundat sina beräkningar å vissa i tull- och
traktatkommitténs betänkande lämnade uppgifter angående tullsystemets
betydelse för olika grupper av jordbruk. Denna kommitté lät göra en undersökning
gående ut på att visa, å ena sidan, vilka jordbruk, som producerade
tullskyddad spannmål till avsalu, vilka, som kunde anses hava dra -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

git direkt nytta av tullskyddet, och storleken av den vid dessa jordbruk
levande befolkningen, samt ä andra sidan, i vilken omfattning och i vilka
delar av landet det förekomme, att jordbrukarna icke själva kunde producera
eget behov av tullskyddad spannmål. Undersökningen avsåg att
belysa ställningen i genomsnitt åren 1913—1919. lie uppgifter, som ligga
till grund för undersökningen, äro dels den officiella jordbruksstatistik
ken dels ock de s. k. uppskattningslistor, som i samband med den statliga
regleringen av spannmå Ishandeln och förbrukningen av spannmål upprättades
sommaren 1918 för beräkning av spannmålsleveranserna till staten.
Den totala skörden beräknades på grundval av den officiella jordbruksstatistikens
uppgifter för åren 1913—1917. Beräkningarna angående
produktionens fördelning på större och mindre brukningsdelar samt mellan
försäljning och hemkonsumtion ävensom angående antalet personer å
de särskilda storleksgrupperna av jordbruk grundades å det material
uppskattningslistorna innehöllo. Beräkningarna avsågo Götaland och
Svealand, med undantag av skogs- och fjällbygden i Kopparbergs län,
samt Gästrikland. Beträffande norra Sverige, där odlingen av brödsäd
ansågs så obetydlig, att endast i undantagsfall överskott för avsalu plägade
uppstå, utfördes endast summariska beräkningar.

Jordbruken uppdelades efter åkerarealens storlek i 9 grupper, nämligen
brukningsdelar örn O.21;—1 hektar, 1—2 hektar, 2—5 hektar, 5—10 hektar,
10—20 hektar, 20—30 hektar, 30—50 hektar, 50—100 hektar samt över 100
hektar. Brukningsdelar understigande 1 hektar medtogos ej beträffande
södra och mellersta Sverige, enär de personer, som bruka dessa jordlotter,
knappast kunna anses tillhöra jordbruksbefolkningen. Frånsett dessa brukningsdelar,
som uppgå till omkring 44,000, företogs för varje särskild storleksgrupp
inom respektive län och naturligt jordbruksområde en beräkning
rörande totalskörden av brödsäd. Från totalskörden avdrogs utsädet,
varvid erhölls den för konsumtion tillgängliga nettoskörden. Därefter
företogs för samma storleksgrupper och områden en uppskattning dels rörande
de kvantiteter, som åtgått för jordbruksbefolkningens egen konsumtion,
därvid man utgick från en förbrukning av 225 kilogram malen
spannmål per person och år, dels rörande den del, som förbrukats till
kreatursföda, vilken beräknades till 5 procent av bruttoskörden. Sedan
från nettoskörden dragits vad som sålunda beräknats hava åtgått för
jordbruksbefolkningens egen konsumtion och för utfodring, framkom det
överskott av eller den brist på brödsäd, som var för handen beträffande
jordbruk tillhörande de olika storleksgrupperna. Resultatet av berörda undersökning
framgår av bifogade sammanställningar — se Tab. 15—17 sid.
192 och 193 — vilka visa dels det av spannmålsodlingen frambragta överskottet
å brödsäd, dels antalet brukningsdelar, för vilka den egna produktionen
icke täcker behovet av brödsäd, dels ock antalet till dessa brukningsdelar
hörande personer samt motsvarande uppgifter för bruknings -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

delar med överskott; beträffande norra Sverige räknades utom vete- och
rågskörden 60 procent av kornskörden som brödsäd.

Nämnda resultat kan sammanfattas sålunda, att å hela antalet brukningsdelar
i norra Sverige och antalet brukningsdelar från 1 hektar och
uppåt i södra och mellersta Sverige skulle förefinnas ett saluöverskott
av 2,008,000 deciton, vilket motsvarar 29.3 procent av totaltillgången d. v. s.
av den beräknade nettoskörden av brödsäd med tillägg av inköpt brödsäd;
att av hela antalet på angivet sätt beräknade brukningsdelar, 381,171 stycken,
105,806, motsvarande 27.8 procent, utvisa överskott å brödsäd och återstoden,
275,365, motsvarande 72.2 procent, utvisa brist å brödsäd; samt att
av hela den jordbrukande befolkningen, beräknad till 2,392,208 personer,
1,038,405 personer motsvarande 43.4 procent, tillhöra brukningsdelar, som
utvisa överskott å brödsäd, medan resten eller 1,353,803 personer eller 56.o
procent tillhöra brukningsdelar, som utvisa brist å brödsäd.

Mot de resultat, vartill denna undersökning lett, må anmärkas:

För beräkningen av den totala brödsädsskörden hava använts uppgifter
från den officiella jordbruksstatistiken örn skörden per hektar i genomsnitt
för åren 1913—1917. Större delen av denna period infaller under
kristiden med så abnormt svaga skördeår som 1917. Att redan denna omständighet
är ägnad att göra resultatet missvisande, därest man vill betrakta
detta såsom avspeglande läget f. n., torde framgå av denna sammanställning
av statistikens skördesiffror för vete och råg:

Medeltal åren 1918 1928 1929

1913—1917 loa ton ton ion

vete ............ 239,692 241,885 521,332 509,600

r‘ig................ 552,099 490,050 435,692 415,900

Summa 791,791 731,935 957,024 925,500

Relativtal 100 92 121 117

Dessa uppgifter utvisa, att brödsädsskörden f. n. är ungefär 20 procent
högre än de år undersökningen omfattar. Det torde vara uppenbart, att
enbart denna omständighet är ägnad att ur brödsädesodlingens synpunkt
giva en väsentligt fördelaktigare bild av läget än den av tull- och traktatkommittén
verkställda undersökningen utvisar.

Men härtill kommer, att den för undersökningen företagna uppskattningen
av skördens storlek vid olika storleksgrupper av jordbruk vilar
På mycket osäker grund. Den år 1918 för folkhushållningskommissionens
räkning verkställda skördeuppskattningen var avsedd att utgöra en beräkning
av hektarskörden för varje brukningsdel, vilken beräkning skulle
ligga till grund för fastställandet av odlarnas leveransplikt till staten beträffande
spannmål. Uppskattningen sådan den verkställdes var vidare
en uppskattning av den växande grödan. Båda dessa omständigheter vörö
ägnade att göra uppskattningen mindre tillförlitlig. Det torde vara ett
allmänt känt förhållande, att dessa uppskattningar, särskilt i fråga örn

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

de mindre brukningsdelarna, i stort sett höllos i underkant. Den omständigheten
att uppskattningarna företogos, medan grödan stod på rot, torde
dessutom, i synnerhet ett år som 1918 med låg skörd och därmed följande
ojämna sädesfält, lätt leda till en undervärdering av skördeutfallet, särskilt
vid uppskattning av mindre arealer, där svagheterna vid en okulär
besiktning lättare iakttagas än å de större.

Slutligen vilar den av tull- och traktatkommittén företagna undersökningen
på en antagen förbrukning av brödsäd hos den jordbrukande befolkningen
av 225 kilogram per person. Det kan numera utan risk för
misstag fastslås, att denna siffra är för högt tilltagen. Att så måste vara
fallet, är redan framhållet i en reservation till tull- och traktatkommitténs
betänkande.

Statistiska centralbyrån har sedermera verkställt en undersökning angående
brödsädsförbrukningen vid vissa mindre jordbruk. Denna undersökning,
som grundar sig å uppgifter angående brödsädesodlingens omfattning
under år 1925 vid för premiering anmälda mindre jordbruk,
ej överstigande 15 hektar, utvisar ett medelvärde av brödsädsförbrukningen
inom de i undersökningen företrädda jordbruken — undersökningen
omfattar omkring 1,000 jordbruk fördelade på hela landet — av
180 kilogram per person. Statistiska centralbyrån framhåller emellertid,
att med hänsyn till att beträffande jordbruksbefolkningen i dess helhet
man borde räkna med bland annat lägre barnantal och lägre antal
medlemmar per hushåll samt därmed följande högre förbrukning per person,
siffran 180 såsom genomsnittsvärde på brödsädsförbrukningen inom
den jordbrukande befolkningen vore för låg. En uppskattning med ledning
av förbrukningssiffrorna för hushåll av skilda slag gåve enligt centralbyråns
mening ett genomsnittsvärde å denna förbrukning, som uppginge
till omkring 200 kilogram.

Emellertid hava verkställda undersökningar givit vid handen att,
därest man bortser från den utan tvivel onormalt stora utfodring av
brödsäd, som för närvarande äger rum, det på goda grunder torde kunna
betvivlas, att brödsädsförbrukningen inom jordbruksbefolkningen uppgår
ens till så stor mängd som av statistiska centralbyrån sålunda antagits
eller 200 kilogram per person.

En inom jordbruksdepartementet gjord undersökning av förbrukningen
av brödsäd vissa år, då prisläget därå valdt sådant, att användning av
brödsäd till kreatursföda icke varit ekonomiskt lönande, och följaktligen
icke kail antagas hava förekommit i sådan omfattning, att hänsyn därtill
behöver tagas, har givit till resultat, att för berörda år — undersökningen
avser beträffande vete tre och beträffande råg fyra konsumtionsår
under 1920-talet — förbrukningen av brödsäd per innevånare i riket kan
uppskattas till 155 kilogram. Vid fördelning av denna förbrukning mellan
jordbruksbefolkningen och den övriga befolkningen bär ansetts, att förbrukningen
inom jordbruksbefolkningen kunde skattas till omkring 165

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

kilogram per person och förbrukningen inom den övriga befolkningen tili
omkring 145 kilogram per person.

Eli undersökning av förbrukningen av råg och vete inom armén _

härvid dock icke inräknats den förbrukning, som äger rum utöver de av
armén tillhandahållna ransonerna — utvisar en genomsnittsförbrukning
av 140 kilogram per person och år. En motsvarande undersökning vid
ett antal ålderdomshem i riket har givit till resultat, att den årliga genomsnittsförbrukningen
där av brödsäd likaledes kan skattas till 140 kilogram
per person och år.

I anslutning till vad sålunda framkommit har inom statistiska centralbyrån
verkställts omräkning av den av tull- och traktatkommittén åbei
opade utredningen rörande överskott och brist å brödsäd inom brukningsdelar
av olika storlek på grundval av en förhöjning med 20 procent
av de vid denna utredning framkomna skördesiffrorna samt en förbrukningssiffra
för jordbruksbefolkningen av i ena fallet 200 kilogram och i
andra fallet 175 kilogram omalen spannmål per person. Resultatet av omräkningen
framgå av Tab. 15—17, sid. 192 och 193, och äro i korthet följande.
\ id en förhöjning av veteskörden med 20 procent och en nedsättning av
förbrukningen av brödsäd till 200 kilogram respektive 175 kilogram per
person ökas det totala salufria överskottet av brödsäd från 2,008,000 dehton
till 3,875,000 respektive 4,370,000 deciton eller från 29.3 till 47.i respektive
53.i procent totaltillgången d. v. s. av nettoskörden med tillägg
av inköpt brödsäd. Antalet brukningsdelar, som utvisa överskott å brödsäd,
förskjutes från 105,806 till 165,604 respektive 175,600 eller från 27.8
till 43.4 respektive 46.i procent. Storleken av den del av den jordbrukande
befolkningen, som tillhör brukningsdelar med överskott å brödsäd, ökas
från 1,038,405 personer till 1,366,719 respektive 1,415,341 eller från 43.4 till
57.i respektive 59.2 procent.

Här återgivna beräkningar utvisa att, därest man vill bilda sig en uppfattning
av brödsädesodlingens betydelse för Sveriges jordbrukare och
för olika storleksgrupper av jordbruk, de resultat, vartill tull- och traktatkommittén
kommit, vilka resultat kommerskollegium i sitt utlåtande
åberopat, i varje fall äro i avsevärd omfattning missvisande.

Vidare får vid bedömande av brödsädesodlingens betydelse icke förbises
de indirekta fördelar denna medför för den icke brödsädesodlande
jordbrukaren, därigenom att den motverkar en för långt driven övergång
till produktion av animaliska livsmedel och därmed bidrager till att hålla
prisläget å dessa senare alster vid en högre nivå. Den förlust, som enligt
kommerskollegii uppfattning skulle tillskyndas de jordbrukare, som icke
odla brödsäd, lärer väl komma att bestå i det ökade pris, som dessa i likhet
med den icke jordbrukande befolkningen skulle få vidkännas vid inköp
av spannmålsprodukter. Den ringa storleksordningen av en eventuell
prisökning härvidlag torde framgå av en jämföresle med de siffror jag i
det följande kommer att framlägga i fråga om verkningarna i dylikt avseende
av en tullförhöjning.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

Beträffande förhållandet till de icke brödsädesodlande jordbrukarna ma
i detta sammanhang jämväl erinras örn, att jag senare under riksdagens
lopp kommer att förelägga Kungl. Majit förslag till ett flertal åtgärder
till verksamt stödjande av andra grenar av jordbruket än spannmålsodlingen.
.

I detta sammanhang vill jag jämväl hänvisa till vad jag redan tidigare

(se sid. 27) meddelat därom att inmalningstvång införts i Tyskland,
Frankrike, Spanien och Luxemburg samt förberedes i Tjeckoslovakien.

Av vad jag nu anfört torde framgå, att jag icke finner mig kunna tillmäta
avgörande vikt åt förenämnda invändningar, som framförts mot
en reglering av vetemarknaden sålunda att man medelst inmalningstvång
sörjer för avsättningen av det till brödsäd dugliga svenska vetet och medelst
ett sådant tvång i förening med åtgärder för att reglera tillförseln
till kvarnarna av svenskt vete söker åstadkomma reglering av priserna
å vete. Förslag i sådant hänseende kommer därför att av mig framlaggas.
Rörande frågan, i vilken omfattning och på vilket sätt regleringen
bör genomföras, kommer jag att, i anslutning till mot utredningens förslag
framförda anmärkningar, i vissa punkter intaga en från utredningens
förslag avvikande ståndpunkt. Det må framhållas, att den reglering
som av mig kommer att föreslås, allenast är att betrakta som en
försöksanordning av tillfällig karaktär som, i händelse den slår väl ut
bör komma till användning tills vidare, men som bör upphöra, sa snart
en förbättring av läget å världsmarknaden för brödsäd inträtt.

Emellertid bliver, såsom i det följande närmare skall utvecklas, den
inhemska veteodlingen icke räntabel, även örn det mål skulle ernås, att
för svenskt vete betalades ett pris ungefär motsvarande världsmarknadspriset
å likvärdig vara med tillägg av nu gällande tull. Härtill kommei,
att verkningarna av de av mig nu förordade åtgärderna icke omedelbart
kunna i full utsträckning giva sig till känna. Då emellertid verksamt
stöd åt brödsädesodlingen är omedelbart av behovet påkallat, kommer jag
att i det följande framlägga förslag om höjning av nu gällande tullsatser
å malen och örn alen spannmål samt om införande av tull å havre.

Vad härefter angår begränsningen av de av utredningen framförda förslagens
räckvidd till att i främsta rummet avse vetet må anmärkas, att
den omständigheten, att sedan åren 1918—1915 rågodlingen nedgått med
i runt tal en tredjedel, medan veteodlingen sedan nämnda tid nästan
fördubblats, icke i och för sig torde kunna åberopas till stöd för en dylik
begränsning. Såsom lantbruksstyrelsen framhållit, omfattar rågodlingen
fortfarande en avgjort större areal och med säkerhet jämväl ett större
antal odlare än veteodlingen. Det må och bemärkas, att rågodlingen företrädesvis
bedrives i sådana trakter av landet, där jordmånen är relativt
svag, och i stor utsträckning av medelstora och mindre jordbrukare.
Veteodlingen bedrives däremot till övervägande del i landets bördigare

I vad mån
böra åtgärder,
som vidtagas,
omfatta även
råg?

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

bygder oell sannolikt i relativt större omfattning å de större brukningsdelarna.
Ej heller vågar jag instämma i utredningens förväntan, att en
sanering av vetemarknaden i enlighet med av utredningen angivna riktlinjei
kommer att i prisförbättrande riktning återverka å rågmarknaden.
Goda skäl torde tvärtom kunna anföras till stöd för den farhågan, att ett
genomförande av utredningens förslag i oförändrat skick komme att öka
spänningen i avseende å det inbördes prisläget mellan vete och råg.

Det synes mig av lin anförda skäl uppenbart, att rågmarknaden icke
kan lämnas att reda sig själv. Detta torde ej heller hava irarit utredningens
avsikt. De förslag, som utredningen åsyftat skola gälla jämväl
låg, äro emellertid allenast sådana, som först i en framtid kunna få
någon verkan. Detta gäller i första hand de föreslagna lagérhusföreningarna,
vilkas verksamhet skulle omfatta även råg.

A andra sidan föreligger ett av utredningen jämväl åberopat starkt
skäl för att en viss åtskillnad iakttages i fråga örn åtgärder för stödjande
av marknaden för de båda brödsädesslagen. Detta skäl ligger i
den olikhet, som förefinnes i fråga örn kvaliteten å svenskt vete och svensk
råg vid jämförelse med utländsk vara av dessa sädesslag. Det svenska
vetet är av mjukare, mindre glutenrik och mera äggvitefattig beskaffenhet
än i synnerhet vissa å marknaden konkurrerande amerikanska vetesorter.
Detta har föranlett, att den svenska allmänheten numera fordrar
ett vetemjöl innehållande viss inblandning utländskt vete av nyss angivna
konsistens. Härav har med den inhemska veteodlingens stegring
följt en särskild svårighet att, i synnerhet under goda skördeår, inom landet
finna avsättning till brödsäd för hela den inhemska, till berörda ändamål
dugliga veteskörden. Beträffande rågen är däremot läget ett annat.
Den svenska rågen är i kvalitetshänseende vid god bärgning fullt
jämbördig med i marknaden förefintlig utländsk vara. Då härtill kommer,
att även vid goda skördeår den svenska rågskörden i regel ej motsvarar
den inhemska förbrukningen av råg, föreligger beträffande detta
sädesslag ej de förut berörda speciella avsättningssvårigheter, som äro
för handen ifråga örn det svenska vetet.

I den mån utredningens förslag åsyfta att säkerställa avsättningen inom
landet av inhemsk brödsäd, torde det av denna anledning, åtminstone
för närvarande, icke vara av behovet påkallat att låta dessa förslag omfatta
även råg. Vid genomförandet av ett inmalningstvång och ett av
detta föranlett inblandningstvång eller eventuellt andra åtgärder av enahanda
verkan torde det alltså vara befogat att, såsom ock utredningen
föreslagit, begränsa dessa åtgärder till att avse allenast vetet.

Vad åter angår sådana åtgärder, som avse att reglera tillförseln till
kvarnarna av den svenska brödsäden, alitsa att förekom ina anhopningen
av saluutbuden under höstmånaderna och dymedelst förhindra det särskilda
tryck å marknaden, som av denna anledning är en varje höst återkommande
företeelse, föreligga samma skäl att låta dessa åtgärder gälla

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

råg som vete. Vill man, såsom utredningen tänkt sig, förverkliga sist
angivna syftemål genom bildande av lagerhusföreningar, å vilka det
skall ankomma att lagra dels föreningens medlemmar tillhörig spannmål
dels ock för lättande av marknaden uppköpt spannmål, lärer denna verksamhet
böra omfatta båda nämnda sädesslag.

Till grund för utredningens förslag örn införandet av lagstadgat inmalningstvång
vid kvarnarnas mjöltillverkning i förening med inblandningstvång
vid import av utländskt vetemjöl ligger en beräkning att för
den inhemska veteskördens fulla användning som brödsäd skulle vid
kvarnarnas vetemjölstillverkning erfordras en inmalning av 70 procent
svenskt vete i genomsnitt för hela konsumtionsåret.

De anmärkningar, som särskilt från lantbruksstyrelsen framförts mot
de vid verkställandet av denna beräkning tillämpade grunder, synas mig
vara av den innebörd, att utredningens kalkyler i nämnda avseende icke
utan ytterligare kontrollundersökningar kunna läggas till grund för förslag
i ämnet. Svårigheter möta redan vid beräknande av storleken av
den del av veteskörden, som lämpar sig till människoföda. Ännu större
bliva svårigheterna, då det gäller att finna tillförlitliga normer för beräkning
av förbrukningen av vete och råg per innevånare inom jordbrukarklassen
och inom den övriga delen av befolkningen.

Då den jordbrukande befolkningens behov av vetemjöl i stort sett torde
fyllas genom sådan förmälning som sker mot tull eller lön, alltså genom
förmälning som enligt förslaget skall undantagas från regleringen, torde
fog finnas för lantbruksstyrelsens anmärkning därom, att vid beräkning
av inmalningsprocenten för den del av vetemjölstillverkningen, som beräknas
för den icke jordbrukande befolkningens förbrukning, veteförbrukningen
hos den jordbrukande befolkningen icke bör medtagas. Ej
heller torde det vara riktigt att i denna kalkyl medtaga den kvantitet
vetemjöl, som ingår i mjöl av andra sädesslag, i den mån detta härstammar
från inhemskt vete; jämväl denna förmälning är nämligen enligt
utredningens förslag till lag i ämnet undantagen från regleringen.

Därest utredningens kalkyler omräknas med iakttagande av nu berörda
anmärkningar, skulle för fyllande av den icke jordbrukande befolkningens
behov av vete, av utredningen uppskattat till 330,000 ton, finnas att
tillgå 155,000 ton av inhemsk skörd. Detta innebär, att för säkerställande
av deri svenska veteskördens förbrukning till brödsäd skulle i genomsnitt
för konsumtionsår erfordras en inmalning av cirka 50 procent svenskt
vete i det vid kvarnarna tillverkade vetemjölet.

Dessa beräkningar äro grundade på en av utredningen angiven veteförbrukning
av 90 kilogram per person inom den jordbrukande befolkningen,
som utredningen uppskattar till 2 miljoner personer, och av 80
kilogram per person inom den övriga befolkningen, av utredningen uppskattad
till 4.12 miljoner personer. Utredningen utgår alltså från en vete -

Inmalningsoch
inblandningstvång.

74 Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

förbrukning’ av i medeltal 83.26 kilogram per innevånare. Mot dessa beräkningar
bär lantbruksstyrelsen gjort gällande, att veteförbrukningen
till människoföda blivit för högt tilltagen.

Att en ansenlig ökning av vetekonsumtionen ägt rum under de två
sistförfluten årtiondena, torde vara ställt utom tvivel. Huruvida de av
utredningen angivna siffrorna giva en sann bild av den nuvarande konsumtionen,
kan icke, på grundval av den utredning som å förevarande område
föreligger, med någon högre grad av visshet för närvarande avgöras.
I allt fall måste man ställa sig frågande inför uppgiften, att vetekonsumtionen
inom den jordbrukande befolkningen skulle vara större än inom
befolkningen i övrigt. Tydligt är ock, att den omständigheten att, så vitt
av betänkandet framgår, hänsyn ej tagits till att vete jämväl förbrukas
till utfodring av kreatur, är ägnad att rubba kalkylernas tillförlitlighet.

Vissa skäl torde alltså tala för den av lantbruksstyrelsen hävdade uppfattningen,
att den årliga veteförbrukningen till människoföda per innevånare
är lägre än den av utredningen förutsatta. Men är den genomsnittliga
vetekonsumtionen per innevånare lägre än utredningen antagit,
blir ock totalförbrukningen lägre. Härav måste då följa en högre inmalning
av svenskt vete för att den inhemska skörden skall finna åtgång
som brödsäd. Att en genomsnittlig inmaling av cirka 50 procent svenskt
vete vid den inhemska vetemjölstillverkningen är för låg för att säkerställa
förbrukningen av den inhemska veteskörden som brödsäd, torde
vara sannolikt.

Tydligt är, att veteproduktionen inom landet stegrats i hastigare tempo
än den inhemska förbrukningen av denna vara. Med de osäkerhetsmoment,
som vidlåda de föreliggande beräkningarna, torde, vid uppdragandet
av gränserna för den uppgift ett inmalningstvång beträffande vete
bör fylla, den möjligheten icke kunna helt lämnas ur räkningen, att landets
egen produktion av vete redan kan hava uppnått en sådan storlek,
att dess förbrukning inom landet som brödsäd icke är möjlig, därest nian
samtidigt vill upprätthålla det av utredningen uppställda kravet, att det
tillverkade mjölet skall vara av god bakningsduglighet.

På grund av vad nu anförts finner jag mig icke för närvarande kunna
tillstyrka införandet av ett inmalningstvång av den stränghet, som utredningen
föreslagit.

A andra sidan kan jag ej heller biträda lantbruksstyrelsens förslag att
hänskjuta det slutliga ordnandet av frågan örn vad som bör göras för
att trygga avsättningen inom landet till brödsäd av dess egen produktion
av brödspannmål till förnyad utredning, därvid jämväl skulle undersökas
lämpligheten av statsmonopol i en eller annan form beträffande
import av och handel med brödsäd. En dylik utredning skulle kräva så lång
tid, att förslag icke skulle kunna föreläggas årets riksdag. Hedan detta
gör förslaget mindre tilltalande. I den enskildes handlingsfrihet så ingripande
åtgärder, som varje form av statsmonopol beträffande importen

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

av och handeln med brödspannmålen måste innebära, torde dessutom
icke böra tillgripas förrän erfarenheten visat, att andra medel icke leda
till målet. Det torde visa sig svårt att finna ett monopolsystem så anordnat,
att staten undgår att bliva invecklad i mer eller mindre svåröverskådliga
affärer; i allt fall torde varje sådant system vara ägnat att förringa
odlarnas eget intresse för och initiativ till avlägsnande av eventuella
missförhållanden i avseende å avsättning för och prisbildning å
varan. Möjlighet torde jämväl finnas för en tillfredsställande lösning
av den fråga, det här gäller, utan mera tidskrävande ytterligare utredningar.
Vad som i detta avseende tarvas är i första hand mera säkra
hållpunkter för beräkning av den inhemska förbrukningen av vete till
brödsäd. Undersökningar i detta avseende pågå.

Vad som bör eftersträvas synes vara att med minsta möjliga ingrepp
i den enskildes rörelsefrihet underlätta och stödja avsättningen av den
inhemska veteskörden eller största möjliga del därav för förbrukning
som brödsäd, i den mån skörden är därtill tjänlig. Den lämpligaste och
ur det allmännas synpunkt mest önskvärda formen för ernående av nu
angivna mål är otvivelaktigt, att kvarnarna genom avtal förbinda sig
att vid sin förmälning av vete använda svensk vara i för vinnande av
angivna syfte erforderlig utsträckning. Ett säkerställande av förbrukningen
till brödsäd av den inhemska skörden eller i allt fall den övervägande
delen därav på överenskommelsens väg skulle sannolikt förenkla
kontrollen över inmalningsbestämmelsernas efterlevnad. Självfallet
är mest önskvärt att kunna uppnå en tillfredsställande sådan överenskommelse
utan att behöva tillgripa tvångsföreskrifter i fråga om import
av vetemjöl, och detta även örn inmalningsprocenten i sådan händelse
mäste sättas något lägre. Kan emellertid en dylik överenskommelse ej
komma till stånd utan garanti mot konkurrens med importmjölet, torde
denna böra ställas genom ett inblandningstvång enligt de riktlinjer utredningen
angivit. Att såsom kommerskollegium ifrågasatt neutralisera
konkurrensen från det utländska mjölet genom importförbud i förening
med licensförfarande torde icke vara förenligt nied av Sverige tiaktatmässigt
gjorda utfästelser att icke hindra varuutbytet genom införseloch
utförselförbud. En tullförhöjning å mjöl måste, därest den skulle
verka som regulator å mjölimporten, i varje fall vid tillämpning av hög
inmalningsprocent, bestämmas till ett så avsevärt belopp, att denna utväg
icke torde kunna förordas.

Skulle överenskommelse med kvarnarna icke kunna träffas, bör dock jämväl
i nmalningstvång kunna påbjudas. Ett sådant tvång torde ock kunna
genomföras enligt regler, som äro bättre ägnade att anpassa detsamma
efter skiljaktigheter i tillgång och förbrukning av vete, än det av utredningen
föreslagna. Ett inmalningstvång bör sålunda icke hava till ändamål
att under alla förhållanden säkerställa avsättningen till människoföda
av hela den inhemska, till brödsäd tjänliga och tillgängliga veteskörden.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

En svårighet vid ordnandet av det föreliggande spörsmålet, vare sig
detta sker med hjälp av ett av statsmakterna påbjudet inmalningstvång
eller genom med kvarnarna träffad överenskommelse örn att vid förmälning
av importerat vete skall tillsättas till brödsäd dugligt svenskt vete
till viss fastställd procentuell andel, kan bliva prissättningen å mjölet.
Vissa skäl tala nämligen för, att ett inblandningstvång kan komma att i
större omfattning än som ur prisregleringssynpunkt är önskvärt verka som
hämsko å importen av vetemjöl. Det måste med hänsyn härtill bliva en
angelägenhet av vikt att söka förebygga, att kvarnarna bliva allenarådande
vid prissättningen å det inhemska vetemjölet. Betryggande säkerhet mot
prisuppskörtning beträffande vetemjölet torde bäst kunna åstadkommas
genom en med kvarnarna träffad överenskommelse, däri dessa förbinda
sig att tillhandahålla det av dem tillverkade mjölet till priser, som stå i
visst angivet förhållande till utlandspriserna å jämförlig vara med tilllägg
av tull. En sådan prisöverenskommelse torde emellertid lättare stå
att vinna, därest denna ingår såsom led i en större överenskommelse, som
omfattar jämväl frågan örn tvångsföreskrifter i fråga örn inblandning
samt, förutom prissättningen å, jämväl grunderna för tillverkningen av
mjöl.

På sätt redan framhållits bör det tillkomma Kungl. Maj:t att meddela
de närmare bestämmelser, som erfordras för tillämpningen av inmalningsoeh
inblandningstvånget. Härvid synas i stort sett de regler böra genomföras,
som utredningen tänkt sig. Mot vissa av dessa regler hava anmärkningar
framställts. I dessa avseenden torde Kungl. Majit först vid författningarnas
utfärdande böra intaga slutlig ståndpunkt.

I enlighet med den uppfattning jag sålunda uttalat rörande inmatnings-
och inblandningstvång torde av riksdagen böra begäras bemyndigande
för Kungl. Majit, att, där så prövas nödigt, förordna, att envar,
som driver kvarn och därvid förmaler utländskt vete, skall vara
pliktig att vid framställning av mjöl, innehållande vete, använda svenskt
vete i sådan omfattning, att det svenska vetet minst utgör i genomsnitt
viss procent av allt Ante, som förmales vid kvarnen, och tillika
viss procent av det i varje parti ingående vetemjölet, att — i samband
med sådant förordnande eller där kvarninnehavare i riket gent emot
staten utfäst sig att vid framställning av mjöl använda svenskt Ante
i viss omfattning — örn så prövas nödigt, stadga, att den, som till
riket inför mjöl, innehållande vete, skall vara pliktig att låta däri inblanda
mjöl av svenskt Ante i den grad, som gäller med avseende å förmälning,
att medgiva de undantag från ovan angivna förmalnings- eller
inblandningsskyldighet, som av förhållandena påkallas, samt att själv
eller genom därtill förordnad myndighet meddela närmare föreskrifter örn
förmalnings- eller inblandningsskyldigheten.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

De föreskrifter, som det på grund av ett dylikt bemyndigande skulle,
där överenskommelse angående viss förmalningsskyldighet ej kan träffas,
tillkomma Kungl. Majit eller den myndighet, Kungl. Majit bestämmer, att
utfärda rörande inmalningstvång, torde, i anslutning till vad jordbruksutredningen
i sådant hänseende föreslagit, böra innehålla i huvudsak följande.

Förmå klingspor lod skall omfatta två kalendermånader; period begynner
med början av konsumtionsår. Konsumtionsår räknas fr. o. m. den 1
november visst år t. o. m. den 31 oktober nästföljande år.

Vid beräkning av den myckenhet vete, som vid kvarn förmalts, bör icke
inräknas

1) vete, svarande mot mannagryn, som vid kvarnen framställts;

2) vete, svarande mot mjöl, som av kvarninnehavaren till innehavaren
av rörelse för tillverkning av makaroner levererats till fullgörande av försäljningsavtal
mellan dem eller som av kvarninnehavaren använts för
tillverkning av makaroner;

3) vete, svarande mot mjöl, som av kvarninnehavaren exporterats;

4) svenskt vete, som förmalts tillsammans med annan brödsäd;

5) svenskt vete, svarande mot mjöl, som av kvarninnehavaren blandats
med mjöl av annan brödsäd än vete;

6) svenskt vete, som vid kvarnen förmalts mot tull eller lön; samt

7) svenskt vete, svarande mot mjöl, som av kvarninnehavaren på grund
av försäljningsavtal med importör av mjöl av vete levererats till denne för
att användas vid fullgörande av inblandsningsskyldighet, eller som av
kvarninnehavaren använts i kvarnrörelsen för fullgörande av dylik
skyldighet.

Bestämmelserna örn, att vid förmälning av importerat vete viss minimiprocent
svenskt vete skall inmalas, böra icke äga tillämpning beträffande
vete, svarande mot mannagryn, som vid kvarnen förmalts, och ej heller
beträffande vete, svarande mot mjöl, som av kvarninnehavaren levererats
till innehavare av rörelse för tillverkning av makaroner i och för
fullgörande av försäljningsavtal mellan dem, eller som av kvarninnehavaren
använts för tillverkning av makaroner.

Vidare bör stadgas förbud för att utmala mannagryn till mjöl samt för
innehavare av rörelse för tillverkning av makaroner att utan behörigt tillstånd
använda från svensk kvarn inköpt mjöl av vete annat än i sin
nämnda rörelse.

I det föregående angivna grunder rörande tillverkning av makaroner
böra äga motsvarande tillämpning i fråga örn rörelse för tillverkning av
annan vara, beträffande vilken Kungl. Majit så förordnar.

Det bör vidare åligga den, som driver kvarn, vid vilken förmälning av
importerat vete äger rum, att föra särskild journal över vete, som vid
kvarnen förmales, samt böcker över sina inköp och lager av omalet svenskt
och importerat vete. Framstiilles vid kvarnen mannagryn, bör bok föras

Tilläinpningsbestämraelser

rörande inmalningstvånget.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

Tillämpningsbestämmelser

rörande blandnings
tvånget.

över lager och försäljning av denna vara. Vid varje bok bör i huvudskrift
eller bestyrkt avskrift fogas de kontrakt, kvitton eller andra handlingar,
som kunna tjäna som verifikationer till uppgifterna i boken.

Kvarninnehavare bör vara skyldig att på anfordran hålla föreskriven
bok med verifikationer jämte övriga för kvarnrörelsen förda böcker och
anteckningar ävensom andra handlingar, som kunna tjäna till upplysning
om förhållande, varom anteckning bör ske i föreskriven bok, tillgängliga
för granskning av vederbörlig myndighet.

Kvarninnehavare bör vidare åligga att till den myndighet, Kungl. Maj:t
bestämmer, dels avlämna statistiska uppgifter rörande kvarnrörelsen dels
ock anmäla, när under löpande konsumtionsår förmälning av importerat
vete tager sin början.

Innehavare av rörelse för tillverkning av makaroner bör förpliktas att
föra särskild bok över sina avtal örn inköp av mjöl av vete från svensk
kvarn. Motsvarande bestämmelse bör gälla, därest Kungl. Majit beträffande
tillverkning av annan vara bestämt, att med avseende å sådan tillverkning
skall tillämpas vad om tillverkning av makaroner finnes föreskrivet.

Då frågan örn vilka föreskrifter, som erfordras för tillämpningen av
en av kvarnarna frivilligt åtagen förpliktelse att vid sin förmälning av
importerat vete däri inblanda svenskt vete i viss omfattning, bliver beroende
av det innehåll, en med kvarnarna i berörda avseende träffad överenskommelse
kan erhålla, torde det tillkomma Kungl. Majit att i dylikt fall
utfärda de tillämpningsföreskrifter, som Kungl. Majit kan finna påkallade.

Tillämpningen av inblandningstvånget torde i väsentlig överensstämmelse
med jordbruksutredningens förslag böra ske enligt i huvudsak följande
riktlinjer.

Svenskt mjöl, som användes till inblandning i importerat mjöl, skall
vara försålt av innehavare av svensk kvarn direkt till importören eller
levererat från svensk kvarn, som av importören innehaves.

Inblandningstvånget skall icke tilländas

1) i fråga örn importerat mjöl, som utan att hava från tullverket utlämnats
för förfogande inom riket, under tullkontroll åter utföres ur riket;

2) i fråga örn vetemjöl, som införes i egentlig gränstrafik eller eljest
under sådana förhållanden, att tullfrihet för varan åtnjutes på grund av
stadgandena i §§ 5, 6 och 8 i tulltaxeförordningen den 4 oktober 1929;

3) i fråga örn mjöl, som av importören levereras till innehavare av rörelse
för tillverkning av makaroner till fullgörande av försäljningsavtal
mellan dem, eller som av importören användes för tillverkning av makaronor; 4)

i fråga örn rörelse för tillverkning av annan vara, örn vilken Kungl.

\Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

Maj:t förordnat, att därtill använt vete icke skall tagas i beräkning vid
fastställande av inmalningsprocenten.

Innehavare av rörelse för tillverkning av makaroner eller annan vara,
varom nyss nämnts, skall icke utan tillstånd av vederbörlig myndighet
äga använda från importör inköpt mjöl av vete för annat ändamål än i
sin ifrågavarande rörelse. Det skall vara förbjudet att utmala mjöl av
mannagryn, som importerats.

Tulldeklarering av importerat mjöl av vete, som icke må till riket införas
utan iakttagande av föreskriven inblandningsskyldighet, må ske
allenast vid de tullanstalter, som Kungl. Maj:t bestämmer.

I den mån så finnes erforderligt, bör vid dessa tullanstalter genom
statens försorg inrättas blandningsanläggningar, försedda med blandningsapparater
och vågar samt innefattande erforderligt utrymme jämväl
för lagring och expedition m. m.

Sedan importör beträffande importerat mjöl av vete fullgjort vad honom
enligt tullförfattningarna åligger för att han skall äga förfoga över
varan, skall denna under tullbevakning föras till vederbörande blandningsanläggning,
där varan skall förvaras under tullverkets lås. Från
blandningsanläggningen må varan, såvitt den icke under tullkontroll åter
utföres ur riket, av importören uttagas först efter det föreskriven inblandning
i varan av mjöl av svenskt vete ägt rum.

Inblandning av mjöl av svenskt vete bör ske efter importörens anvisningar
sålunda, att importören hos tullmyndigheten angiver den mängd
svenskt mjöl, som bör inblandas i varje av importören önskad del av det
parti utländskt mjöl, som importören anmält till blandning. Importören
skall tillhandahålla för blandning erforderlig myckenhet svenskt mjöl.
Blandningen verkställes under uppsikt av tullmyndighet av sakkunnig
personal, som därtill av tullmyndigheten anlitas.

Importör skall för blandningens utförande och för begagnande av blandningsanläggningen
till statsverket erlägga avgift, som uppbäres av tullmyndigheten.
Till blandningsanläggning inkommen vara må innehållas,
tills denna avgift erlagts.

Mjöl av svenskt vete skall, för att kunna användas vid blandning, vara
av innehavare av svensk kvarn levererat direkt till blandningsanläggningen.
Säck eller annan för dylikt parti använd förvaringspersedel skall
vara plomberad och åtföljd av skriftlig förklaring av kvarninnehavaren,
att intet av det i förvaringspersedeln innehållna mjölet framställts av
utländskt vete.

Uraktlåter importör att inom bestämd tid efter anmaning för blandning
tillhandahålla för ändamålet dugligt svenskt mjöl, skall tullmyndighet
äga att låta det införda mjölet för importörens räkning säljas å tullauktion
till person, som är villig låta fullgöra importören åliggande blandningsskyldighet.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

Underlåter importör att inom bestämd tid efter erhållen anmaning hos
tullmyndighet till blandning anmäla importerat mjöl eller meddela erforderliga
anvisningar för blandningens verkställande, bör tullmyndigheten
äga att, efter inhämtande av sakkunnigt yttrande, förfara på sätt bäst
synes.

Vederbörande tullmyndighet skall föra journaler över allt vid blandningsanläggning
blandat och uttaget mjöl av vete samt till den myndighet,
Kungl. Majit bestämmer, avlämna statistiska uppgifter rörande den
vid anläggningen förekommande verksamheten.

Tullmyndighet skall icke äga från blandningsanläggning utlämna mjöl
för leverans till innehavare av rörelse för tillverkning av makaroner, med
mindre importören till tullmyndigheten lämnar de upplysningar, Kungl.
Majit enligt därom utfärdade bestämmelser kan finna erforderliga. Det
bör i sådant avseende åligga importör att hålla av honom förda böcker, anteckningar
och andra handlingar, som kunna tjäna till upplysning, tillgängliga
för granskning av den myndighet, Kungl. Majit bestämmer.

Innehavare av rörelse för tillverkning av makaroner bör föra särskild
bok över sina avtal örn inköp av vete från importör av dylikt mjöl. Motsvarande
bestämmelse bör gälla för innehavare av rörelse för tillverkning
av annan vara, beträffande vilken Kungl. Majit förordnat, att för tillverkning
av sådan vara skall tillämpas vad som stadgats i fråga örn tillverkning
av makaroner.

Importör av mannagryn torde ock böra föra särskild bok över av honom
införd sådan vara.

Slutligen bör det tillkomma Kungl. Majit att utfärda för efterlevnad
av stadgandena angående såväl inmalnings- som inblandningstvånget erforderliga
ansvarsbestämmelser, ävensom föreskrifter örn åtalsrätt, behörig
domstol m. m.

Det torde tillkomma Kungl. Majit att vid utfärdandet av föreskrifter i
nu herörda ämnen vidtaga de modifikationer i vad ovan angivits samt
meddela de ytterligare stadganden, som kunna finnas påkallade.

Då vederbörande importör skall gälda kostnaderna för arbetet med
blandningens utförande ävensom erlägga viss ersättning för begagnande
av blandningsanläggningen, torde de kostnader, som på grund av blandningstvånget
komma att drabba statsverket, kunna begränsas till utgifter
för blandningsanläggningarnas inrättande, alltså för anskaffande av erforderliga
lokaler, blandningsapparater och nödig utrustning i övrigt.

Emellertid finnas blandningsanläggningar vid samtliga större kvarnar.
Enligt vad jag under hand inhämtat, kan påräknas, att dessa kvarnar komma
att ställa sina blandningsanläggningar till förfogande för utförande av

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

den mjölblandning, som kan påkallas av inblandningstvånget. Därest så
kommer att ske, skulle staten behöva sörja för inrättandet av allenast
något mindre antal blandningsanläggningar. För nämnda ändamål torde
vara tillräckligt att beräkna ett belopp av 25,000 kronor, som lämpligen
torde böra anvisas att utgå såsom förslagsanslag.

Bildandet av lagerhusföreningar, uppförande av lagerhus och beviljande

av kredit åt föreningarna.

Den i det föregående antydda planen för sanering av vetemarknaden
går i korthet ut på att genom en mera jämn reglering av saluutbuden av
vete under hela konsumtionsåret ernå för odlarna mera tillfredsställande
pris. En sådan reglering förutsätter, enligt vad jordbruksutredningen
framhåller, att den del av den salubjudna veteskörden, varav kvarnarna
ej hava omedelbart behov, uppsamlas i lagerhus och därefter
i mån av efterfrågan utsläppes i marknaden. Det är tänkt, ätt lantmännen
i de veteodlande distrikten skola sammansluta sig i föreningar,
på vilka det skall ankomma att uppföra för ändamålet erforderliga
lagerhus. Medel till byggande av lagerhus skall staten tillhandahålla
i form av lån mot säkerhet i lagerhusen. Lagerhusen skola dels
förmedla försäljning av vete från föreningsmedlemmarna direkt till
kvarnarna dels för medlemmarnas räkning mottaga och lagra vete dels
ock av föreningens medlemmar inköpa vete, då så finnes behövligt för att
lätta marknaden eller för att bereda medlem av föreningen tillgång till
penningar. För att möjliggöra en efter dessa riktlinjer av lagerhusföreningarna
driven affärsverksamhet ställes enligt utredningens förslag
till föreningarnas förfogande en löpande kredit i riksbanken, som av
föreningarna må tagas i anspråk mot erläggande av vanlig diskontoränta.
Säkerhet för sålunda beviljade lån skall utgöras av den spannmål
vederbörande förening inköpt. Huru utredningen i övrigt tänkt sig
förverkligandet av den sålunda i stora drag antydda organisationen har
utredningen på följande sätt angivit:

Grundförutsättningen för den skisserade saneringsplanen hestode i en
effektiv organisation av lantmännen i de viktigare spannmålsbygderna.
Berörda organisationsarbete måste, ehuru stödjande åtgärder krävdes från
det allmännas sida, bliva lantmännens egen sak samt torde åtminstone till
en del kunna anknyta till redan bestående organisationer, exempelvis lantmännens
centralföreningar. Man syntes kunna tänka sig en särskild organisation
förslagsvis benämnd lagerliusförening, inom var och en av rikets
slättbygder, d. v. s. Mälarlandskapen, östgötaslätten, Kalmarbygden,
skånska slätten och västgötaslätten. Huru organisationerna skulle ordnas
och deras lokala omfattning, finge överlämnas till lantmännens eget av liihamj

lill riksdagens protokoll 19110. 1 sami. 85 höft. (Nr 108.) *>

Lantmannaorganisationer
och lagerhus.

Jordbruks utredningens förslag.

Kungl. Marits proposition Nr 108.

görande. Sedan lagerliusföreningar bildats med nöjaktig anslutning av
respektive områdens veteodlare, skulle statsmedel ställas till föreningarnas
förfogande för uppförande av ett eller flere lagerhus, allt efter som behovet
krävde. Dessa statsmedel horde till hela anläggningskostnadens belopp
lämnas som lån, varvid i första hand den nuvarande spannmålslagerhusfonden
å en halv miljon kronor toges i anspråk samt därutöver lånemedel,
som särskilt anvisades. För lånen borde gälla räntefrihet under
de tre första åren samt amorteringsfrihet under sex år. Räntan borde,
därest staten ej funne skäl medgiva full räntefrihet, utgöra högst 4 1/s procent;
amorteringstiden borde vara 40 år. Som säkerhet för lånen skulle godtagas
inteckningar i lagerhusen.

Lagerhusen skulle från medlemmarna i respektive lagerhusföreningar
mottaga vete för lagring och på detta sätt mildra anhopningen av saluutbuden
på hösten samt säkerställa erforderliga leveranser till kvarnarna
under konsumtionsårets senare del. Vid uppskattning av det lagerhusutrymme,
som för angivet ändamål erfordrades, finge även tagas i betraktande
befintliga lagringsmöjligheter, främst kvarnarnas lagerlokaler.
Kvarnarnas lagerhus torde, inklusive pågående eller nära förestående nybyggnader,
rymma 150,000 ton spannmål. Därav kunde ungefär 120,000
ton beräknas komma på vete. För närvarande torde i normala fall högst
omkring 50,000 tons utrymme disponeras för lagring av utländskt vete.
Med den ökade förmälning av svenskt vete, som avsåges, torde behovet
av lagerutrymme för utländskt vete nedgå till cirka 40,000 ton, varefter
80,000 tons utrymme skulle återstå för lagring av svenskt vete.

Ett bedömande av huru långt detta utrymme räckte, förutsatte en uppskattning
av den ungefärliga storleken av de vetekvantiteter, som på hösten
komme i öppna marknaden. Därvid kunde man utgå från att vetepartier
av betydelse för den allmänna marknaden utbjödes i nämnvärd
omfattning endast från de egentliga spannmålsområdena och att alltså
skogsbygdernas veteproduktion kunde lämnas ur räkningen. Örn Jönköpings,
Kronobergs, Göteborgs och Bohus län, Värmlands och Kopparbergs
län räknades som skogsbygder, avginge på detta sätt 7 procent av
den som brödsäd disponibla vetemängden — uppskattad till 400,000 ton —
eller i runt tal 30,000 ton. Vidare finge avdragas den vetemängd, som
lantbefolkningen i veteområdena läte förmala för egen konsumtion. Denna
avgång syntes med ledning av jordbruksbefolkningens antal i berörda områden
kunna anslås till 100,000 ton. Därefter skulle återstå 270,000 ton att
disponera för öppna marknaden. Det kunde dock icke förutsättas, att
hela denna kvantitet på en gång komme i marknaden. Mognaden å höstoch
vårvete inträdde i olika landsdelar å skilda tider. Vidare kunde tiden
för tröskning variera betydligt å olika gårdar. Flere lantmän med egna
lagringsutrymmen behölle sitt vete till längre fram på konsumtionsåret.
Sistberörda lagring hos lantmännen kunde måhända anslås till 70,000 ton.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

Den kvantitet, som på tidigt stadium kunde påräknas för marknaden,
skulle alltså stanna vid omkring 200,000 ton. Kvarnarna borde därav vid
höstens början kunna taga emot 75,000 ton; vid denna uppskattning hade
tagits hänsyn till att kvarnarnas utrymme till någon del vore belagt med
vete av äldre skörd. Då, allteftersom förmalningen fortskrede, utrymme
bleve ledigt för ny upplagring, torde kunna beräknas, att vid slutet av
oktober eller början av november ytterligare 40,000 å 50,000 ton svenskt
vete skulle kunna mottagas av kvarnarna. Den vetemängd, för vilken
lagerutrymme borde finnas tillgängligt utanför kvarnarna, rörde sig
sålunda omkring 75,000 å 85,000 ton.

Statens nu befintliga, offentliga spannmålslagerhus, nio till antalet och
med en sammanlagd lagringskapacitet av nominellt 34,000 ton, fyllde icke
de krav i fråga örn belägenheten, som måste uppställas för att göra en
lagerhusinrättning effektiv. — Lagerhusen måste hava ett läge, som gjorde
deras begagnande så billigt och bekvämt som möjligt. Lämpligaste förläggningsorter
vore därför vid kaj i hamnstad, där större kvarn funnes.
Lossning och lastning kunde å sådan plats ske maskinellt. Lagerhusen
borde vidare, där de lokala förhallandena sadant medgave, föi läggas sa
nära kvarn, att överföring av spannmål även dit kunde verkställas direkt
via maskinella transportbanor. — Ledande synpunkter vid anläggandet av
statens lagerhus hade varit, att läget skulle erbjuda skydd mot fientlig
skadegörelse; de hade därför förlagts inuti landet, vilket gjorde deras begagnande
oekonomiskt, då spannmålens fraktning till och från lagerhusen
droge en kostnad, som spannmålen merendels icke kunde bära. En
undersökning avseende förhållandena per den 30 november 1929 hade ock
utvisat, att de fem lagerhus, som för närvarande vore i drift, endast ofullständigt
utnyttjades. Vid denna tidpunkt hade i berörda fem lagerhus
funnits lagrade följande kvantiteter spannmål:

	Eslöv	Klagstorp	Linköping	Vara	Åstorp	Summa
	ton	ton	ton	toli	ton	ton
Vete ....................	476	171	100	90	690	1,527
Råg........................	408	20	642	150	134	1,354
Korn ....................	85	35	—	—	—	120
Annan spannmål	98	—	—	122	—	220
Kli och oljekakor	17	—	—	60	—	77

Statens lagerhus kunde följaktligen i förevarande sammanhang icke
tillerkännas större betydelse. Åtminstone några av dem skulle dock kunna
fylla en uppgift särskilt som reservutrymme, varför det kunde tänkas
lämpligt, att de infogades i en lantmännens lagerhusorganisation. Om
det antoges, att statens lagerhus i någon mån kunde begagnas, och dessutom
i avvaktan på erfarenhet örn det tilltänkta systemet en viss säker -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

hetsmarginal nedåt hölles, syntes nyanläggning av lagerhus tills vidare
kunna stanna vid en kapacitet av omkring 50,000 ton spannmål; det hade
därvid tagits i beräkning, att även råg skulle vid behov kunna mottagas
för lagring. Lagerhusens antal, storlek och förläggning, lagringsavgifter
m. m. vore frågor, vilkas lösning måste föregås av lokala undersökningar
företagna av lantmännens egna organisationer. Förslagen borde prövas
och godkännas av Kungl. Majit efter spannmålsnämndens hörande. En
ekonomisk drift torde förutsätta minst 4,000 tons kapacitet. Ett lagerhus
av denna storlek kunde inklusive torkinrättning beräknas draga en anläggningskostnad
av omkring 250,000 kronor, tomtvärdet oberäknat. För
en beräknad lagringskapacitet av 50,000 ton skulle alltså krävas 12 å 13
lagerhus av förenämnda storlek med en sammanlagd anläggningskostnad
av i runt tal 3 miljoner kronor. Därav syntes, oberäknat den nuvarande
spannmålslagerhusfonden, för budgetåret 1930/1931 böra anvisas en miljon
kronor. Utom angivna 3 miljoner kronor erfordrades visst belopp för inköp
av tomtmark, där arrendering av sådan ej ställde sig lämpligare.
Sistberörda belopp kunde dock icke till storleken närmare uppskattas,
innan förberedande lokala undersökningar rörande lagerhusens förläggning
utförts. Medel för ändamålet torde tills vidare kunna tagas av det
för lagerhusen beräknade beloppet.

Sedan lagerhusföreningar bildats och behövliga lagerhus av dessa anlagts,
vilka åtgärder för att organisationen skulle bliva effektiv borde genomföras
i möjligaste mån samtidigt i hela landet, skulle systemet fungera
ungefär på följande sätt. För varje förening tillsattes en affärsledare med
uppgift att förmedla alla medlemmars försäljningar av vete och att förestå
rörelsen vid föreningens lagerhus; denna rörelse skulle även omfatta
inköp av vete från föreningens medlemmar. Försäljningen komme
alltså att omfatta såväl vete som levererades direkt till kvarn eller annan
köpare utan att passera lagerhus som vete av å lagerhus befintliga förråd.
Sistberörda förråd komme att bestå dels av vete, som av medlemmar inlagts
för vård och förvaring i avvaktan på lämpligt försäljningstillfälle,
dels av vete, som av föreningen genom affärsledaren inköpts för att lätta
marknaden och för att utan tidsutdräkt bereda medlemmar behövliga
kontanta medel. Det vore omöjligt att med någon säkerhet bedöma dem
omfattning, i vilken berörda inköp kunde väntas bliva erforderliga. Det
kunde som en gissning antagas, att en vetemängd motsvarande högst 80
procent av de nya lagerhusens kapacitet inköptes d. v. s. cirka 40,000 ton.
För inköp av en sådan kvantitet vete samt vid behov även råg i viss
omfattning, erfordrades ett rörelsekapital av omkring 8 miljoner kronor.
Därav syntes 5 miljoner kronor behövliga under budgetåret 1930/1931. Kapitalet
borde av staten ställas till förfogande i form av löpande kredit i
riksbanken och borde tagas i anspråk mot erläggande av vanlig diskontoränta.
Den inköpta spannmålen skulle utgöra säkerhet för krediten.

Kungl. May.ts -proposition Nr 108. 85

Spannmålsnämnden borde föreslå närmare bestämmelser rörande kreditvillkoren.

Beträffande prissättningen å vete borde principiellt gälla, att det svenska
vetet skulle av kvarnarna betalas med ett pris, som motsvarade
världsmarknadspriset å likvärdigt utländskt vete med tillägg av
svensk tull. Då det gällde att finna tillfredsställande objektiva
normer för jämförelse i värdehänseende mellan svenskt och utländskt
vete, syntes saken ställa sig enklast, örn nian godtoge noteringen i Köpenhamn
å danskt vete såsom världsmarknadspris å det svenska vetet.
I vissa situationer, t. ex. vid pristryckande dumping från andra länder,
kunde det dock tänkas nödvändigt att verkställa prisjämförelser med t.
ex. La Plata-vete. I dylikt fall erfordrades korrektioner för olikhet i
vikt, torrhetsgrad, glutenhalt, renhet m. m. Det borde ankomma på
spannmålsnämnden att under samråd med lantmännens organisationer,
kvarnar och vetenskapliga institutioner utreda och avgöra huru tillfredsställande
objektiva normer för jämförelse i värdehänseende mellan svenskt
och utländskt vete skulle uppnås. Spannmålsnämnden borde jämväl ombesörja,
att noteringar å svenskt vete offentliggjordes och i samband därmed
meddela sin uppfattning örn det svenska vetets värde, då skäl därtill
förelåge. Vidare borde nämnden för bedömande av det svenska vetets
värde införskaffa fortlöpande noteringar å olika utländska vetesorter.

Beträffande betalningen för av lagerhusföreningens medlemmar levererat,
genom affärsledaren försålt eller för lagring inköpt vete kunde
ifrågasättas, att leverantören erhölle betalning enligt det vid leveranstillfället
gällande priset. Därigenom uppstode ett spekulationsmoment, som
innebure risk för skadliga verkningar särskilt i två hänseenden, nämligen
dels på det sätt, att odlarna i förhoppning örn högre pris kvarhölle sitt
vete i den omfattning, att den jämna tillförseln till kvarnarna stördes, dels
därigenom att vete, som med anlitande av statskredit uppköpts för lagring,
vid inträdande prisfall icke kunde försäljas utan förlust. Det syntes
därför vara att föredraga, att säljaren vid leveranstillfället erhölle betalning
endast till viss del av gällande pris. Vid affärsårets slut verkställdes
avräkning för utrönande av det genomsnittspris, som respektive
förening erhållit vid sina försäljningar. Detta pris lades sedan till grund
för den slutliga regleringen av betalningen till de särskilda leverantörerna,
dock med iakttagande av skälig differens på grund av olikheter i
leveranstid, torrhetsgrad o. s. v. Lösningen av denna fråga torde böra
överlämnas till lantmannaorganisationernas eget avgörande.

I fråga örn den föreslagna lånefonden å 3 miljoner kronor till byggande
av lagerhus anför lantbruksstyrelsen bland annat:

Huru utredningen tänkt sig organiserandet av spannmålsodlarna framginge
ej tydligt av betänkandet. Enligt styrelsens förmenande torde det

Lånefonden
till byggande
av lagerhus.

Lantbruks styrelsen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

vara önskvärt, att härvid så vitt möjligt bibehålla och stödja redan befintliga
organisationer, så att dessa kunde fylla skäliga krav såsom förmedlare
av lantmännens spannmålsaffärer. Att skapa nya föreningar
med nya styrelser och nya direktörer m. m. kunde lätt leda till en ur ekonomisk
synpunkt ödesdiger överorganisation. En anslutning av organisationen
till de befintliga centralföreningarna syntes ock medföra den
fördelen, att veteodlande och rågodlande trakter komme att försättas i
samma ställning, då det gällde att begagna sig av statens åtgärder till
stödjande av brödsädesodlingen. Detta krävde visserligen icke med nödvändighet,
att centralföreningarna skulle övertaga den ifrågasatta verksamheten.
Ur styrelsens synpunkt vore huvudsaken, att de befintliga
föreningarnas organisation i största möjliga grad utnyttjades.

Den föreslagna lånefonden å 3 miljoner kronor vore avsedd att bliva
ett första stöd åt organisationen. Ur synpunkten av de intressen, styrelsen
hade att företräda, måste det anses fördelaktigt, om villkoren för lånen
bleve så gynnsamma som möjligt. Det vore sålunda önskvärt, att
räntefoten för erhållande av lån ur fonden bestämdes enligt utredningens
förslag. Räntefrihet under något eller några år syntes styrelsen jämväl
böra komma i fråga. De i övrigt föreslagna villkoren funne styrelsen,
jämväl ur de synpunkter styrelsen hade att tillgodose, kunna medföra
mindre önskvärda konsekvenser. Ordnades saken så, som förslaget innebure,
syntes lagerhus kunna uppföras utan att den förening, som byggde,
hade egna tillgångar — således utan anlitande av insatser från medlemmarnas
sida — och utan att föreningen ådroge sig eller sin styrelse minsta
ekonomiska ansvar. Då därtill varken ränta eller amortering skulle erläggas
under de tre första åren och under följande tre år endast en skäligt
tillmätt ränta, syntes det styrelsen som örn verklig frestelse kunde föreligga
till ett lättvindigt utnyttjande av fördelarna, med fara för att lagerhus
uppstode, som saknade det existensberättigande, en fast lantmannaorganisation
gåve, och som måhända snart skulle öka antalet av med statsmedel
uppförda, obegagnade lagerhus. Så vitt styrelsen rätt uppfattat
förhållandena, torde en nödvändig förutsättning för en fast lantmannaorganisation
vara, att dess medlemmar genom ett verkligt, örn ock jämförelsevis
obetydligt, ekonomiskt intresse vore bundna vid organisationen.
Ju förr detta ekonomiska intresse vuxe sig starkt, desto säkrare stöde
organisationen på egna ben, och desto större gagn kunde den göra sina
medlemmar. En aldrig så stor organisation, som grundades endast på
lånemedel och statshjälp, komme alltid att vila på lerfötter. Ur dessa
synpunkter borde det snarast vara till fördel, örn den föreslagna amorteringstiden
avkortades, den amorteringsfria tiden inskränktes och en om
ock ringa fordran på eget ekonomiskt intresse i företaget infördes.

Styrelsen ifrågasätter, örn icke utredningen något underskattat betydelsen
av statens lagerhus. Styrelsen ansåge sig böra bestämt förutsätta,
att sådana bestämmelser örn lån ur lagerhusfonden stadgades, att icke
nya lagerhus komme att med statsmedel anläggas inom områden, för vilka
statens nuvarande lagerhus kunde tillfredsställa behovet av lagerhusutrymme.

Föreningen

Sveriges

spannmålsin tressenter.

Föreningen Sveriges spannmålsintressenter, som förutsätter att med
de föreslagna lagerhusen avsåges mindre lagerhus vid järnvägsstationer,

Kungl. May.ts proposition Nr 108.

framhåller, att föreningens medlemmar, som bedreve sm rörelse från
magasiner å sådana platser, skulle bliva direkt lidande genom att de
statsunderstödda föreningarna öppnade lagerhus vid sidan av nämnda
magasin.

Kommerskollegium finner påtagligt, att inrättandet av lämpligt belägna
och i övrigt modernt utrustade lagerhus skulle kunna medföra fördelar
för spannmålsbandeln och särskilt för producenterna av brödspannmål.
Rörande frågan, vari dessa fördelar skulle bestå, hänvisar kollegium
till lagerhus- och kylhuskommitténs betänkande, däri dessa fördelar an -

givas sålunda:

1) Den inhemska spannmålsproduktionen skulle genom spannmålens

uppsamling i lagerhusen kunna utbjudas i större, ensartade och dartor
som handelsvara värdefullare partier. Genom den rationella behandlingen
vid lagerhuset ökades också spannmålens värde. Den gemensamma
lagerhusdriften kunde även förväntas, driva spannmålsproducenterna
till kraftigare ansträngningar för höjande av spannmålens kvalitet.
Genom kontrollen över samt klassificeringen av leveranserna till lagerhusen
eggades producenterna nämligen till större noggrannhet vid val av
utsäde och rationellare behandling av skörden. Den inhemska spannmålens
kvalitet skulle sålunda höjas, dess enhetlighet befordras. Att därav
en prisstegring å spannmålen till lagerhusföreningsmedlemmarnas
fördel skulle bliva en följd, syntes vara givet. Men. denna prisstegring
bleve icke en prisstegring i egentlig bemärkelse, det vill säga en ökning i
pris å oförändrad kvalitet, utan en prisstegring, som vore en följd av att
spannmålen levererats i finare kvalitet. .

2) Spannmålsproducenterna skulle efter lagerhusens tillkomst ej längre
nödgas —- av brist på egna lagerlokaler samt för anskaffande av. penningar
till jordbruksdriften m. m. — sälja sin spannmål å tid, då priserna vore
tryckta. Vid låga priser kunde nämligen spannmålen tills .vidare uppläggas
i lagerhusen och spannmålens försäljning förläggas till. en lämpligare
tidpunkt, under det att producenterna likväl hade möjlighet att
genast få pengar å denna spannmål genom att å densamma vid lagerhuset
förskott lämnades eller lombardlån bereddes.

3) Vid lagerhusen kunde uppsamling ske av för export lämplig spannmål.
..

4) Vid uppsamlings- eller vid centrallagerhus kunde av lantmannens
sammanslutningar eller av andra uppföras kvarnar till förmälning av
den i lagerhusen upplagda spannmålen.

Kommers kollegium.

Kommerskollegium tillägger vidare:

För spannmålsproducenterna hade de med lagerhusens inrättande förbundna
fördelarna ytterligare ökats, sedan, genom lagen, den 20 juni 1924
örn viss panträtt i spannmål under vissa villkor möjliggjorts bland annat
för ekonomisk förening, aktiebolag eller annan sammanslutning, däri
delägarna helt eller till övervägande del bestodo av jordbrukare, att upplåta
panträtt i spannmål, som utvunnits i delägarnas jordbruksdrift,
oaktat spannmålen ej befunne sig i föreningens besittning. En lantmannaförening,
som disponerade ett lagerhus, kunde alltså numera med

Statskon föret.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

iakttagande av bestämmelserna i nämnda lag använda i lagerhuset upplagd
spannmål, sorn utvunnits i föreningsmedlemmarnas jordbruksdrift,
såsom kreditobjekt och samtidigt driva handel med spannmål. Att dessa
fördelar endast i ringa grad gjort sig gällande i fråga örn de av staten
uppförda lagerhusen, måste tillskrivas dessas belägenhet och att vid valet
därav strategiska och icke driftsekonomiska synpunkter under fredstid
vant utslagsgi v ande. I dessa avseenden innebure utredningens förslag
rörande förlägguingen av de placera de lagerhusen ett bestämt företräde.
JNar slutligen med vår lagstiftning införlivats bestämmelser örn upplagsefler
lagerbevis, representerande själva varan, skulle säkerligen spannmafsfagerhusen
erhålla ännu vidsträekare betydelse.

Körande förslaget örn inrättande av en lånefond för anläggande av
lagerhus reserverar kommerskollegium sig på det bestämdaste mot, att
statslån motsvarande hela anläggningskostnaden skulle kunna utlämnas
till lagerhusföreningar utan annan säkerhet än inteckning i lagerhusen.
Kollegium anför härom bland annat:

Åventyrligheten av en dylik lånerörelse, som förutsattes finansierad
genom av staten upplånta medel, framträdde så mycket starkare genom
de föreslagna lånevillkoren. Lån utlämnade på av utredningen föreslagna
villkor bleve uppenbarligen närmast att betrakta såsom anslag med viss
eventuell återbetalningsskyldighet och borde då även så betecknas samt i
värjo fall utgå av skattemedel.

I betraktande av de stora förväntningar, som knutits vid inrätttandet
av lämpliga lagerhus, måste det anses anmärkningsvärt, att
den for sådant ändamål redan inrättade fonden hittills i så ringa
grad utnyttjats. De för lån ur denna fond stadg''ade villkoren torde vara
så förmånliga, att de, därest ett verksamt intresse i frågan visats av
lantmännen själva, knappast bort utgöra hinder för inrättande av spannmålslagerhus
med stöd av fonden. Att ändra lånevillkoren i den riktning
utredningen föreslagit, skulle innebära ett avsteg från sunda ekonomiska
principer. Tänkbart vore, att förening, bildad för att med stöd av
nr nämnda fond uppföra lagerhus, kunde under någon form erhaila
ytterligare stöd genom anslag av statsmedel, som för sådant ändarna!
beviljades av riksdagen.

Statskontoret anför bland annat:

Då lån skulle utlämnas till hela anläggningskostnadens belopp, kunde
säkerhet av inteckningar i lagerhusen icke anses betryggande. Därest
emellertid dylik säkerhet ansåges böra godtagas, torde föreskrift att så
skulle ske bora meddelas. Då utredning örn lagerhusens ekonomiska
bärighet icke framlagts, förefölle det svårt att nu avgöra, vilka villkor
som borde fastställas för låneverksamheten. Enligt utredningens förslag
— räntefrihet under tre år och amorteringsskyldighet fr. o. m. det sjunde
aret — skulle låntagaren hava att fr. o. m. sistnämnda år verkställa en
annuitetsbetalning av cirka 5.8 procent å det ursprungliga lånekapitalet
Länens löptid torde med hänsyn till beskaffenheten av den pant, som
Tor j ^ säkerhet för lånen, böra begränsas till exempelvis 30 år.

Med frihet från amortering under sex år skulle amorteringstiden sålunda

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

komma att omfatta 24 år och annuiteten bliva cirka 6.9 procent. Det
kunde möjligen ifrågasättas, örn icke för vederbörande låntagare skulle
vara mindre betungande, att amorteringsfrilieten inskränktes till den tid
av tre år, som för närvarande vore medgiven för lån från spannmalslagerhusfonden.
Därigenom skulle nämligen, med en amorteringstid av
27 år, annuiteten komma att utgöra cirka 6.47 procent å lånekapitalet. Med
hänsyn till den ekonomiska risk, som vore förbunden med denna laneverksamhet,
torde, särskilt för den händelse räntefrihet helt eller delvis
medgåves, de för utlåningen erforderliga kapitalmedlen böra anvisas at.
med ett efter dessa förhållanden avvägt belopp utgå av andra statsinkomster
än lånemedel.

Fullmäktige i riksgäldskontoret anföra:

Riksdagen tillämpade sedan några år i fråga örn avsättningarna tili
statens utlåningsfonder konsekvent den principen, att av lånemedel anvisades
endast så stor del, att inflytande räntor å utlämnade lån beräknades
komma att fullt täcka statens egna ränteutgifter å de för respektive
fond upplånade medlen. Låntmedelsandelen i utlåningsfonderna
borde med andra ord vara i största möjliga grad riskfri. Denna för vidmakthållande
av statens sunda finansiella ställning viktiga regel medgåve
ej att helt av lånemedel anvisa de för bildande av en lagerhusfond
erforderliga medlen. Då lån från fonden skulle lämnas till belopp motsvarande
hela anläggningskostnaden för respektive lagerhus och säker
heten utgjordes endast av inteckningar i lagerhusen, måste man, även örn
man utginge från att lagerhusens rörelse komme att drivas enligt sunda ekonomiska
principer, räkna med möjligheten av att betydande förluster för
staten kunde uppkomma å denna lånerörelse. Den föreslagna räntefriheten
under tre år å utlämnade lån medförde därjämte en nedgång a\
nutidsvärdet av lånen och innebure därmed även en viss kapitalförlust för
staten. Förlustrisken vid denna nya form av statlig utlåningsrörelse
syntes så stor, att det kunde ifrågasättas, huruvida ej det mest riktiga
vore, att hela lånefonden anvisades att utgå av andra statsinkomster än
lånemedel. I varje fall borde en mycket betydande del, ej understigande
hälften av anslagen till fonden, utgå av sådana statsinkomster och således
högst hälften av lånemedel. Därest lånen från fonden skulle bliva
helt räntefria, borde fonden ej ens till någon del bestå av lånemedel.
För uppkomna och bokförda förluster, i den mån dessa drabbade i fonden
ingående lånemedel, borde riksgäldskontoret successivt beredas ersättning
på sätt numera skedde i fråga örn statens övriga utlåningsfonder. I

I fråga örn det föreslagna löpande kreditivet å 8 miljoner kronor att av
lagerhusföreningarna .användas till inköp av vete och råg anför lantbruksstyrelsen: Närmare

utredning örn villkoren för denna kredit eller formerna för
dess fördelande funnes icke i betänkandet. Styrelsen ansåge det tveksamt,
huruvida denna kredit skulle avse — och uteslutande avse — att sätta
föreningarna i stånd att inköpa spannmål. Härmed infördes i föreningarnas
verksamhet ett spekulationsmoment, som kunde innebära fara
för deras framtida bestånd. Erfarenheten från liknande verksamhet
tidigare gåve vid handen, att största försiktighet härvid vore av nöden.
Enligt styrelsens mening hordo spannmålen förbliva i den ursprunglige

Fullmäktige i
riksgäldskontoret.

Kreditivet för
beviljande av
lån till inköp
av vete och
råg.

Lantbruks styrelsen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

Föreningen
Sveriges
Spannmålsintressenter.

Kommers kollegium.

Fullmäktige
i riksgäldskontoret.

ägarens ägo, till dess den slutligen avsattes. Föreningens uppgift skulle
endast vara att tjänstgöra som mellanhand, vilken i avvaktan på spannmålens
försäljning förmedlade lån åt ägaren mot säkerhet av varan. Föreningens
verksamhet bleve, därest så skedde, lugnare och säkrare och
förutsättningarna för dess förmåga att gagna medlemmarna för framtiden
större.

Styrelsen ansåge sig dock, ur de synpunkter styrelsen hade att företräda,
böra framhålla betydelsen av att sådana åtgärder vidtoges, att
lantmännen utan alltför betungande former och villkor kunde komma i
åtnjutande av den kredit, som vore en nödvändig förutsättning för att
spannmålsmarknaden icke under hösten och förvintern nedtrycktes på
grund av lantmännens av ekonomiska svårigheter orsakade massuthud,
så snart skörden bärgats och avtröskats.

Föreningen Sveriges spannmålsintressenter anför, att staten genom att
ställa ett belopp av 8 miljoner kronor till lantmannaföreningarnas disposition
såsom rörelsekapital skulle göra ett oberättigat intrång på spannmålshandlarnas
verksamhet, som varit till stor fördel för jordbruket.

Kommerskollegium avstyrker på det kraftigaste den föreslagna organisationen
av spannmålshandeln, åtminstone i den skisserade utformning
förslaget erhållit i utredningens betänkande. Kollegium anför härom
bland annat:

Utredningen hade avsett, att den av lagerhusföreningarna inköpta spannmålen,
som upplagts i föreningarnas lagerhus, skulle utgöra säkerhet för
den av riksbanken beviljade krediten. Så vitt anginge spannmål, som utvunnits
i jordbruksdrift utövad av respektive föreningars medlemmar,
vöre detta redan med för närvarande i ämnet gällande bestämmelser rättsligt
sett genomförbart. De tyngande föreskrifterna i 1924 års lag örn viss
panträtt i spannmål måste dock därvid iakttagas, och försäljningen av
den förpantade spannmålen måste jämväl ske i enlighet med bestämmelserna
i denna lag. Det vore dock ur synpunkten av bankens intresse av
fullgod säkerhet för belåningssumman föga tillfredsställande att räkna
med pantens värde såsom lika med inköpsvärdet.

Oavsett detta vore det i hög grad betänkligt att med begagnande av
statlig kredit bereda möjlighet för enskilda sammanslutningar utan
egentlig ekonomisk stadga att bedriva i viss mån spekulativ spannmålshandel.
Med hänsyn till de starka fluktuationerna i spannmålsprisen
och till de stora vanskligheter, som över huvud vore förbundna med ett
riktigt bedömande av läget och framtidsutsikterna på spannmålsmarknaden,
kunde det befaras, att en sådan verksamhet i allt för många fall
skulle visa sig förlustbringande.

Fullmäktige i riksgäldskontoret framhålla, att anordnande av kredit
för lagerhusföreningarna torde utgöra ett ofrånkomligt komplement till
inrättandet av en lagerhusfond, samt anföra vidare:

Det måste undvikas att, såsom utredningen syntes hava avsett, riksdagen
skulle ålägga riksbanken att ställa medel till lagerhusföreningarnas
förfogande mot säkerhet av den spannmål, föreningarna medelst
kreditens användande komme att inköpa. Mot ett dylikt ingrepp i riks -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

banksledningens fria prövningsrätt i fråga om bankens engagemang
måste ur principiell synpunkt inläggas en bestämd gensaga, detta sa
mycket mer som den ifrågasatta säkerheten måste betecknas som allt
annat än bankmässig. Då statsmakterna ansåge sig böra bevilja krediter
av ett eller annat slag, som ej vore riskfria, syntes det riktiga vara,
att riksdagen uppdroge åt riksgäldskontoret att på lämpligt satt handhava
kreditgivningen. Så hade ock under senare år i flere fall skeft.
I överensstämmelse härmed syntes även denna kreditfråga böra ordnas.
Två alternativ kunde därvid ifrågakomma. Det ena innebure, att krediten
ordnades i analogi nied vad som skedde i fråga om de stora krecli
terna till kristidskommissionerna, så att riksgäldskontoret skulle, hava
att direkt tillhandahålla lagerhusföreningarna medel efter rekvisition
och mottaga återbetalningar å utbetalda medel, varvid dock, för undvikande
av allt för stor ökning av riksgäldskontorets arbete, borde föreskrivas,
att uttag och insättningar finge ske endast i janina 100,000-tals kronor med rätt för föreningarna att hålla medel innestående i bank
intill dess betalning till riksgäldskontoret lämpligen kunde äga rum. Det
andra alternativet vore, att riksgäldskontoret träffade avtal med riksbanken
örn kreditens omhänderhavande av banken mot säkerhet av
förutom den inköpta spannmålen — en av riksgäldskontoret ställd .garanti.
Vilketdera av de angivna sätten, som komme till tillämpning,
syntes vara av relativt underordnad vikt. örn krediten skulle lämnas
direkt av riksgäldskontoret, borde å uttagna medel debiteras en ränta,
som täckte riksgäldskontorets egen upplåningsränta. Anlitades, åter det
senare förfarandet, kunde räntan, under förutsättning att krediten ordnades
i form av växelkredit, beräknas bliva riksbankens vid varje tillfälle
tillämpade lägsta växeldiskonto. . ...

Förslag rörande kreditvillkoren borde underställas riksgaldslullmaktiges
prövning. Fastställas borde ock, intill vilket belopp varje lagerhusförening
skulle äga begagna sig av krediten.

Fullmäktige ansåge lika med utredningen riktigt, att leverantör av
vete, som inköptes av lagerhusförening, vid leveransen erhölle betalning
endast till viss del av vid leveranstillfället gällande pris och att slutreglering
skedde efter affärsårets slut. För undvikande i möjligaste mån
av kapitalförluster vore det av vikt, att en sådan säkerhetsmarginal ej
gjordes allt för snäv.

Fullmäktige i riksbanken, som förutsätta, att särskilda medel för krediten
komme att ställas till riksbankens förfogande, hava intet att erinra
mot att förvaltningen av lånefonden omhändertages av riksbanken, samt
anföra bland annat:

Fullmäktige hade på sin tid enligt vissa särskilda föreskrifter medgivit
belåning av spannmål, upplagrad i statens spannmålslagerhus. Dylika
lån hade dock icke förekommit i någon större omfattning.

Riksbanken hade jämväl tillgodosett behovet av spannmålsbelåning
därigenom att åt centralkassor för jordbrukskredit beviljats rätt att i
riksbanken ^diskontera spannmålsväxlar, d. v. s. växlar, för vilka säkerhet
i form av tröskad eller otröskad spannmål pantförskrivits till
jordbrukskassa jämlikt lagen den 20 juni 1924 örn panträtt i spannmål.
Ej heller denna form av spannmålsbelåning hade för riksbankens vidkommande
i större utsträckning använts. Av fem befintliga central -

Fullmäktige
i riksbankm.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

Departements<hefen.

Lånefonden
till byggande
av lagerhus.

kassor hade fyra för år 1929 gjort framställning om och erhållit rätt att
^diskontera spannmålsväxlar till ett sammanlagt belopp av 400,000 kronor.
Krediten hade dock endast delvis utnyttjats. För år 1930 hade sammanlagda
kreditbeloppet för dylika växlar i överensstämmelse med respektive
centralkassors framställningar fastställts till 325,000 kronor.

Jämlikt förenämnda lag den 20 juni 1924 upphörde verkan av pantförskrivning
den 1 september, som infölle näst efter det sextio dagar
förflutit från anteckning i rättens register över dylika panrättsupplåtelser.
Denna bestämmelse avsåge spannmål, upplagd hos odlaren; begränsningen
av beiåningstiden vore nödvändiggjord av praktiska skäl.
Ej heller vid belåning av spannmål, upplagd i lagerhus, syntes en längre
lånetid lämplig. Ett uppskjutande av den belånade varans försäljning,
intill dess det nya årets produkter kommit i marknaden, skärpte ett prisfall
och måste sålunda avsevärt öka den med belåningen förenade risken.

I anledning av proposition till 1924 års riksdag beslöt riksdagen, att
en särskild fond, benämnd spannmålslagerhusfonden, skulle inrättas;
från denna fond, som skulle förvaltas av statskontoret, skulle lån i mån
av tillgång och intill ett belopp av 500,000 kronor årligen utlämnas för anläggande
av spannmålslagerhus eller anskaffande av spannmålstorkar.

De för erhållande av lån ur denna fond fastställda villkor äro i huvudsak
följande:

Lån tilldelas ekonomiska föreningar och aktiebolag, däri medlemmarna
eller aktieägarna helt eller till övervägande del bestå av jordbrukare, för
uppförande av uppsamlingslagerhus, centrallagerhus eller magasin för
till torkning avsedd spannmål samt för anskaffande av för torkning av
spannmål konstruerade maskinella anordningar s. k. spannmålstorkar.
Lån beviljas mot av statskontoret godkänd säkerhet intill högst 75 procent
av anläggnings- eller anskaffningskostnaden. Lån förräntas efter 5
procent örn året. Lån indelas med avseende å återbetalningen i två lika
stora delar, en amorteringsdel och en stående del. Å amorteringsdelen erlägges,
tills den blivit till fullo gulden, en annuitet av 7 procent, varvid såsom
ränta räknas 5 procent å det oguldna kapitalbeloppet av amorteringsdelen.
Amorteringsskyldighet inträder med fjärde året efter utgången
av det kalenderår, under vilket lånet utbekommits. Intill dess kapitalavbetalningen
börjar, erlägges endast ränta å lånets hela belopp. Därefter
erlägges, jämte föreskriven annuitet å amorteringsdelen, ränta å lånets
stående del, tills denna lånedel till fullo betalts. Lånets stående del kan
icke från statens sida uppsägas, innan amorteringsdelen guldits, så vitt
icke vissa närmare angivna förutsättningar föreligga; denna del av lånet
skall dock vara gulden inom fem år från det den sista inbetalningen å
amorteringsdelen bort fullgöras.

För denna fond har av 1924 års riksdag anvisats ett reservationsanslag
av 500,000 kronor. Fonden har emellertid allenast i ringa mån anlitats.
Lån ur fonden har beviljats till byggande av blott ett lagerhus, och har lånet
till detta bestämts till 57,000 kronor. Att fonden blivit så föga utnyttjad
torde bero på, att villkoren för erhållande av lån ur fonden ansetts
allt för stränga för att med stöd av dylika lån skulle kunna grundas ur

Kungl. May.ts proposition Nr 108.

ekonomisk synpunkt tillfredsställande lagringsverksamhet. Det torde sålunda
vara uppenbart att, örn man vill få till stånd en sådan verksamhet,
de villkor, under vilka lån för uppförande av lagerhus kunna av staten
medgivas, måste göras för låntagarna mera fördelaktiga.

Beträffande nyttan och behovet av spannmålslagerhus över huvud taget
anser jag mig kunna instämma i dåvarande departementschefens yttrande i
propositionen till 1924 års riksdag angående inrättandet av den förenämnda
lånefonden till anläggande av spannmålslagerhus; det framhölls i
nämnda yttrande, att spannmålslagerhus hade en betydelsefull uppgift
att fylla dels för underlättande av den i landet producerade spannmålens
avsättning på ett sätt, som bättre än dittills varit fallet tillgodosåge producenternas
intressen särskilt i förhållande till förefintliga mellanhänder,
dels ock för höjande av spannmålens kvalitet. I sistnämnda hänseende
vore av särskild vikt, att lagerhusen utrustades med moderna torkningsanordningar.

Att för en reglering av vetemarknaden i enlighet med den av utredningen
framlagda planen ett antal lagerhus i rikets slättbygder är av nöden,
behöver knappast särskilt framhållas. Vad angår de av utredningen
uppdragna riktlinjerna för åstadkommandet av erforderligt antal lagerhus
och behovet av dylika lagerhus synas dessa vara av beskaffenhet att
i huvudsak kunna läggas till grund för förslag i iimnet. Vid prövningen
av ansökningar örn lån till nya lagerhus bör dock tillses, att sådana ej anläggas
inom områden, där redan befintliga, staten eller enskilda tillhöriga
lagringslokaler kunna fylla behovet. Måhända kan härigenom någon
minskning ernås i det av utredningen beräknade behovet av lagringsutrymme
för 50,000 ton spannmål.

För genomförande av en anordning, varom nu är fråga, synes bliva påkallat,
att ett erforderligt antal lagerhus kommer till stånd. Initiativet
härtill måste utgå från lantmännen, som för ändamålet torde
böra sammansluta sig i bolag eller föreningar, i den mån ej redan förefintliga
sådana kunna tjäna som organ för verksamheten. I vad mån redan
befintliga lantmannaorganisationer kunna anses lämpade som underlag
för den tilltänkta lagerhusrörelsen får bero på en ingående prövning i
varje särskilt fall av dessas ekonomiska ställning, ledning och andra på
frågan inverkande omständigheter.

Åt lantmannaorganisationer, som efter sådan prövning funnits lämpade
för uppgiften, skall därefter av statsmedel kunna beviljas lån till byggandet
av lagerhus.

I fråga örn de villkor, som böra gälla för erhållande av dylika lån, torde,
i huvudsaklig anslutning till vad f. n. gäller för erhållande av lån från
spannmålslagertinsfonden, böra stadgas, att lån tilldelas ekonomiska föreningar
och aktiebolag, däri medlemmarna eller aktieägarna bestå av jordbrukare
eller sammanslutningar av jordbrukare, och att lån kunna beviljas
såväl för uppförande av uppsamlingslagerhusr centrallagerhus eller

94 Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

magasin till för torkning avsedd spannmål som ock för anskaffande av
spannmålstorkar.

Beträffande storleken av de lånebelopp, som kunna beviljas, torde böra
vidtagas den förbättring av nu gällande villkor, att lån kan medgivas intill
högst 85 procent av anläggnings- eller anskaffningskostnaden. Härvid
bör ankomma på Kungl. Majit att i varje särskilt fall pröva behovet.
Som säkerhet för lån för uppförande av lagerhus eller magasin böra lämnas
inteckningar med bästa förmånsrätt i den fastighet, varå byggnaden
är avsedd att uppföras, samt till belopp motsvarande det beviljade lånebeloppet.
I fråga örn villkoren för utbetalning av lån torde, i överensstämmelse
med vad f. n. gäller beträffande utbetalning av lån ur spannmålslagershusfonden
vid lån för uppförande av lagerhus eller magasin för
till torkning avsedd spannmål, böra föreskrivas, att lån må, efter prövning
i varje särskilt fall, kunna intill två tredjedelar utbetalas, dock ej
mer än som motsvarar två tredjedelar av den verkliga kostnaden för det
utförda arbetet, varemot återstoden bör innestå tills arbetet blivit efter
verkställd avsyning godkänt.

Räntor å lånen torde, i anslutning till vad utredningen alternativt föreslagit,
böra bestämmas till 4 V* procent; ränteskyldighet torde ej böra inträda
förr än med fjärde året efter utgången av det kalenderår, under vilket
lånet utbekommits. För att ej göra amorteringen allt för betungande
torde den tid, inom vilken lån skall vara till fullo guldet, böra bestämmas
till 40 år, därvid skyldighet att erlägga amortering ej bör inträda förr än
med sjunde året efter utgången av det kalenderår, under vilket lånet utbekommits.

Beviljat lån torde, under samma förutsättningar som för närvarande
gälla beträffande lån ur spannmålslagerhusfonden, kunna uppsägas
till omedelbar återbetalning. Så bör kunna ske, då låntagaren
brister i honom åliggande förpliktelser beträffande honom beviljat lån
eller då lagerhus, magasin eller spannmålstork, vartill lån ur fonden erhållits,
icke drives eller underhålles på tillfredsställande sätt, eller då låntagaren
till annan överlåter eller uthyr sådan inrättning eller eljest avhänder
sig dispositionsrätten till densamma.

De ytterligare föreskrifter för lånerörelsen, som kunna finnas erforderliga,
torde böra utfärdas av Kungl. Majit.

Anläggningskostnaden för ett lagerhus örn 4,000 tons kapacitet inklusive
torkinrättning torde kunna beräknas till omkring 250,000 kronor, kostnad
för inköp av tomtmark, vartill lån av statsmedel ej torde böra medgivas,
däri ej inräknad. Beräknas det behövliga antalet lagerhus tillsvidare
till omkring 12, skulle statens lånebidrag härför, enär lån av statsmedel
förutsatts skola kunna utgå med 85 procent, utgöra 2,550,000 kronor.
Det torde emellertid kunna förutses, att ett så stort antal lagerhus icke
kan komma till utförande under första året. Organiserandet av lagerhusverksamheten
tager sin tid likasom planläggandet och utförandet av själ -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

va lagerhusen. Högre belopp än som motsvarar lånebidragen till 4 lagerhus
synes näppeligen behöva stå till förfogande. Med beräkning av ett
lånebidrag till varje lagerhus av högst 212,500 kronor skulle sålunda den
nya spannmålslagerhusfonden (lagerhusfonden för spannmål) höra för
nästkommande budgetår bestämmas till 850,000 kronor.

För den nya fonden hör i riksstaten uppföras ett reservationsanslag å
förslagsvis 850,000 kronor. Med hänsyn till de villkor, som skola gälla
för lån ur den nya fonden, torde, i enlighet med numera tillämpade grunder
för beredande av anslagsmedel till dylika fonder, av nämnda belopp
680,000 kronor böra utgå ur lånemedel och 170,000 kronor av andra statsinkomster.
Till ett förslag i sådant hänseende har hänsyn tagits i det
av Kungl. Majit framlagda förslaget till riksstat för instundande budgetår,
i det anslagsmedel för dylikt ändamål föreslagits beräknade dels
under nionde huvudtiteln punkt 93 och dels under utgifter för kapitalökning,
bil. 6 punkt 8. Erinras må, att enligt Kungl. Maj:ts, i överensstämmelse
med riksdagens beslut den 14 juni 1928 utfärdade kungörelse
(nr 209) med vissa bestämmelser rörande äldre reservationsanslag återstoden,
443,000 kronor, av anslaget för den nuvarande spannmålslagerhusfonden
kommer att, därest särskilt undantag ej göres, den 30 juni
1930 omföras till inkomsttitel för i anspråk tagna reservationer. Det synes
ock lämpligt att, i förenklingssyfte, överföra det från sistnämnda
fond utlämnade lånet till den nya fonden.

Örn lagerhusföreningarna skola bliva i stånd att fylla den uppgift,
som enligt den av utredningen upplagda planen skulle tillkomma dem,
torde det bliva erforderligt, att de ock äga möjlighet att uppköpa spannmål
för att dels vid förefallande behov lätta det tryck å marknaden, som
allt för rikliga utbud föranleda, dels ock bereda föreningsmedlemmar tillgång
till penningar. Otvivelaktigt kan en av lagerhusföreningarna sålunda
bedriven uppköpsverksamhet bliva ett betydelsefullt led i arbetet
för att hålla priset å den inhemska brödsäden uppe å den nivå, som priset
å världsmarknaden och gällande tullsats motivera.

En dylik verksamhet kan emellertid icke komma till stånd utan att staten
bereder föreningarna möjlighet till kredit. Ett oeftergivligt villkor
för att staten skall ställa lånemedel till en sammanslutnings förfogande
för ifrågavarande ändamål måste dock vara, att i största möjliga mån
betryggande säkerhet erhålles för att rörelsen bedrives efter ekonomiskt
sunda principer.

En ingående, efter affärsmässiga principer företagen prövning av vederbörande
sammanslutnings ekonomiska ställning och huruvida dess
ledning besitter för detta slag av rörelse erforderliga egenskaper, måste i
varje särskilt fall äga rum. Att så kommer att ske är av desto större vikt,
som man icke torde kunna fordra, att för dessa lån heredes långivaren

Kreditivet
för beviljande
av lån till
inköp av vete
oell råg.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

den betryggande säkerhet, som panträtt i inneliggande lager av spannmål
enligt lagen örn viss panträtt i spannmål innebär. Beträffande sådan av
lagerhusförening inköpt spannmål, som utvunnits ur föreningsmedlemmarnas
egen jordbruksdrift, är en sådan panträttsupplåtelse väl enligt nämnda
lag möjlig. Det omständliga förfarande, som är förknippat med dylik
upplåtelse, skulle emellertid otvivelaktigt allt för hårt klavbinda den tilltänkta
rörelsen. Örn denna verksamhet skall slå väl ut, måste största möjliga
frihet beredas föreningarna att bedriva sina köp och försäljningar
enligt fullt affärsmässiga grunder. Föreningarna måste hava möjlighet
att handla snabbt och att smidigt anpassa sig efter förändringar i prisläget.
Dessutom kan panträtt enligt nämnda lag icke av lagerhusförening
upplåtas i spannmål, som föreningen inköpt av annan än medlem av föreningen.

De lån, som beviljas föreningarna, måste alltså få karaktären av affärskrediter,
beviljade på ingående kännedom örn vederbörande förenings
ekonomiska ställning och vederbörande af färsledares drift och skicklighet.

Under betonande av att nu angivna principer vid kreditgivningen
måste strängt upprätthållas, anser jag mig, örn ock icke utan en viss
tvekan, kunna tillstyrka, att staten lämnar det stöd, som tarvas för att
nu berörda form av inköpsverksamhet skall, där förutsättningar därför finnas,
kunna komma till stånd. Jag förutsätter härvid givetvis, att spannmålsupphandlingen
utövas med största försiktighet och endast i de fall, då
verkligt behov därav förefinnes. Jag tillstyrker alltså, att en särskild
fond upplägges för utlämnande av lån till bedrivande av uppköp av spannmål.
I fråga örn storleken av denna fond har utredningen utgått från att,
när väl det beräknade antalet lagerhus kommit till stånd, skulle erfordras
ett belopp av 8 miljoner kronor. Det slutliga belopp, som kan behöva ställas
till förfogande, är svårt att beräkna, och torde detta bliva beroende
av den erfarenhet, som må vinnas rörande anordningens lämplighet. Innan
ännu dylik erfarenhet vunnits, torde det vara till fyllest, därest man
räknar med ett utlåningsbelopp för nästkommande budgetår av 2 miljoner
kronor att utgå av lånemedel.

Förvaltningen av fonden och kreditgivningen torde böra omhänderhavas
av riksbanken, på vilken det alltså skall ankomma att pröva inkomna
låneansökningar. Erforderliga medel för ändamålet torde böra
äskas av riksdagen för att av riksgäldskontoret ställas till riksbankens
förfogande. För nästkommande budgetår torde anslagets storlek böra
föreslås till nyssnämnda belopp, 2 miljoner kronor att utgå av lånemedel.
Denna fond torde böra redovisas i rikshuvudboken. Jag vill erinra, att
i det belopp, 10,000,000 kronor, som i det till 1930 års riksdag framlagda
förslaget till riksstat för budgetåret 1930/1931 under utgifter för kapitalökning,
(se bil. 6 punkt 8), beräknats till vissa åtgärder inom jordbrukets
område, hänsyn tagits jämväl till nu ifrågavarande anslagsändamål.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108. 97

Beträffande villkoren för erhållande av lån ur fonden (spannmålskreditfonden)
torde böra stadgas i huvudsak:

att lån må beviljas ekonomisk förening eller aktiebolag, däri medlemmarna
eller aktieägarna bestå av jordbrukare eller sammanslutningar av
jordbrukare, för underlättande av inköp från föreningsmedlemmarna
eller aktieägarna eller andra av vete och råg att levereras till lagerhus eller
annan lagringslokal, som innehaves eller står under betryggande kontroll
av föreningen eller bolaget,

att å beviljat lån icke må vid någon tid utestå högre belopp än som
motsvarar viss del, förslagsvis 80 procent, av det för samma tid bestämda
värdet av det inneliggande lager av spannmål, varöver låntagare äger
förfoga såsom underlag för krediten,
att å utestående lån beräknas ränta efter ty fullmäktige i riksbanken
bestämma.

Det torde ankomma på Kungl. Majit att efter hörande av fullmäktige
för riksgäldskontoret och riksbanken utfärda de ytterligare föreskrifter
i fråga örn säkerheten för beviljade lån samt beträffande villkoren i övrigt,
som kunna finnas erforderliga.

Spannmålsnämnden.

Såsom verkställande organ för åtgärderna till stödjande av spannmålsmarknaden
har utredningen tänkt sig att på statens bekostnad skulle tillsättas
en särskild nämnd, kallad statens spannmålsnämnd. Härom har
utredningen anfört:

Nämndens arbetsuppgifter skulle avse den centrala handläggningen av
ärenden sammanhängande med inrättandet av lagerhus, prisförhållanden
å vete- och rågmarknaden samt regleringen av inmalnings- och inblandningstvången.
Nämnden borde sålunda granska och till Kungl. Majit avgiva
utlåtanden rörande planer till lagerhusanläggningar samt låneansökningar,
som från lagerhusföreningar inkomme till Kungl. Majit. Nämnden
borde vidare tillse, att lagerhusen anlades i enlighet med av Kungl.
Majit fastställda planer. För utövande av nämndens informationsverksamhet
beträffande värdet och priserna å inhemsk spannmål erfordrades
fortlöpande noteringar å olika utländska vete- och rågsorter samt undersökningar
rörande de skilda faktorer, som konstituerade skiljaktigheter
i marknadspriset, såsom olikheter i avseende å hårdhetsgrad, glutenhalt,
vikt, torrhet, renhet o. s. v. Vidare borde nämnden offentliggöra prisnoteringar
å inhemsk spannmål.

För reglering av inmalningen måste nämnden varje höst verkställa
uppskattning av landets veteskörd. På grundval av denna uppskattning
Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 85 haft. (Nr 108.) 7

Jordbr licsnt
rednin g en.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

och inhämtade upplysningar rörande skördens kvalitet borde nämnden till
Kungl. Majit avgiva förslag rörande inmalningsprocent för perioden november—december.
Vidare borde nämnden avgiva förslag till inmalningsprocent
för senare tvåmånadersperioder, därvid den finge bygga särskilt
på uppgifter från kvarnar och lagerbusföreningar rörande storleken av
disponibla veteförråd samt eventuellt på särskilda allmänna inventeringar.

För kontroll av inmalningen borde nämnden dels tillhandahålla kvarnarna
formulär för journaler över inmalningen samt för inköps- och lagerbokföringen
m. m. dels genom utsända kontrollanter öva tillsyn över
tillämpningen av utfärdade inmalnings- och bokföringsbestämmelser. På
journalerna grundade statistiska uppgifter borde vid slutet av varje tvåmånaders
period insändas till nämnden för bearbetning och konstaterande,
huruvida föreskriven inmalning verkställts. Nämnden borde verka
för jämn tillförsel av vete till landets kvarnar. Örn tillförseln visade sådan
ojämnhet eller otillräcklighet, att svårighet uppstode för iakttagande av
föreskriven inmalning, borde nämnden undersöka möjligheten till förbättrad
tillförsel och vid behov bos Kungl. Majit föreslå sänkning av inmalningsprocenten
eller dess försättande ur kraft.

I avseende å mjölblandningstvånget borde nämnden upprätta förslag
till blandningsanläggningar och för deras drift behövlig organisation jämte
förslag till instruktion för tullverket rörande blandningens utförande och
övervakande m. m. Vidare borde nämnden låta verkställa inspektion
rörande utförandet av blandningen samt granskning av journaler, som
tullverket och kvarnarna borde föra över mjöl, som använts för blandningsändamål.
Jämväl på dessa journaler grundade statistiska uppgifter
borde insändas till nämnden för kontroll av blandnings- och inmalningsföreskrifternas
efterlevnad.

Vidare komrne en mängd arbetsuppgifter av mera löpande art att åvila
nämnden såsom t. ex. uppkommande specialfrågor och informationsspörsmål
i samband med genomförandet av regleringsåtgärderna. Nämnden
torde jämväl komma att tagas i anspråk för besvarandet av remisser i
spannmåls- och mjölfrågor samt för utredningar å området.

För att fylla de anspråk, som sålunda torde komma att ställas på nämnden,
syntes denna i behov av möjligast allsidiga sammansättning från de
näringsgrenar, som berördes av regleringen. Dessutom torde med hänsyn
till de allmänna intressen, som berördes av nämndens arbetsuppgifter,
en jämförelsevis manstark representation av dessa intressen böra ingå
i nämnden. Denna borde därför bestå av sju ledamöter, som jämte två
suppleanter för varje ledamot borde förordnas av Kungl. Majit för två år
i sänder. Två ledamöter borde representera jordbruksnäringen, en kvarnindustrien
och en bagerinäringen. Av de ledamöter, som icke företrädde
viss näring, borde Kungl. Majit förordna en till ordförande och en till
vice ordförande. En av nyssberörda ledamöter borde av Kungl. Majit

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

förordnas till verkställande ledamot i nämnden. Denna borde äga anställa
erforderlig kontors- och kontrollpersonal.

Lantbruksstyrelsen ifrågasätter, örn icke med tillsättandet av en spannmålsnämnd
borde anstå, till dess statsmakterna efter ny utredning finge
tillfälle taga slutgiltig ställning till frågan i hela dess vidd. Styrelsen
anför bland annat:

Den minskning i kravet på kontroll, som det av styrelsen framförda
förslaget örn reglering av inmalningen torde medföra, syntes göra behovet
av en särskild spannmålsnämnd mindre starkt. Noteringen å vete
och råg handhades för närvarande av Sveriges allmänna lantbrukssällskap
och leddes av en särskild nämnd, i vilken såväl jordbruket som
kvarnindustrien och spannmålshandeln vore representerade. Meningen
syntes vara, att statens spannmålsnämnd skulle övertaga denna funktion.
Huruvida handhavandet av denna uppgift hittills givit anledning till överflyttande
av verksamheten till nytt organ, undandroge sig styrelsens bedömande.
Att handhavandet av en handelsnotering skulle överflyttas till
ett rent statligt organ, hade hittills endast i rena undantagsfall ansetts
lämpligt.

Därest uppskattningen av den för vissa konsumtionsår tillgängliga
skörden av brödsäd kunde ske med ledning av statistiska centralbyråns
septemberrapport, därom dock styrelsen vore tveksam, syntes arbetet med
nämnda uppskattning bliva ringa. Beräkningen rörande skörden och den
på grund därav uppskattade tillgången på brödsäd till förmälning torde
med minst samma noggrannhet kunna verkställas av statistiska centralbyrån.
För inhämtande av de uppgifter rörande storleken av i marknaden
tillgängliga spannmålsförråd, som vore behövliga för eventuella ändringar
i inmalningsprocenten, funnes icke för närvarande något organ. För
detta ändamål förelåge sålunda en uppgift för spannmålsnämnden.

Jämväl för övervakandet av bestämmelserna örn inmalningstvånget
saknades för närvarande organ. Vakandet över efterlevnaden av bestämmelserna
angående inblandningstvånget kunde däremot överlämnas till
tullverket, där denna kontroll med rätta hörde hemma. I Tyskland utövades
kontrollen över inmalningstvånget genom inspektörer, som vore
anställda hos ett jordbrukskooperativt företag, men avlönade med statsmedel;
kvarnarnas redogörelser över verkställd förmälning avgåves till
jordbruksdepartementet. Jämväl i Sverige hade den kontroll, som vid
ett föregående tillfälle, med anledning av träffad överenskommelse örn
viss inmalning av svenskt vete, övats över kvarnindustrien, handhafts av
jordbruksdepartementet. Det syntes därför icke uteslutet, att kontrollen
jämväl nu skulle kunna ordnas utan inrättande av särskild spannmålsnämnd.
Nömme en sådan nämnd till stånd, vore det naturligt,. att kontrollen,
så vitt den berörde kvarnindustrien, överlämnades till denna
nämnd.

Då spannmålshandeln skulle först handhavas av lantmännens egna organisationer,
syntes det tvivelaktigt, huruvida spannmålsnämnden kunde
få någon större betydelse för åstadkommande av en jämn tillförsel av
svensk spannmål till kvarnarna.

Ärenden rörande spannmålslagerhusfonden hade hittills tillhört lantbruksstyrelsen
verksamhetsområde, men styrelsen hade intet emot att
dessa överflyttades å nämnden.

Lantbruks styrelsen.

Generaltull styrelsen.

Kommers kollegium.

Statskontoret.

Departements chefen.

100 Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 108.

Om styrelsen sålunda funne, att en del av de arbetsuppgifter, som
tänkts bliva tillagda spannmålsnämnden, vore av den natur, att ett särskilt
organ därför kunde anses lämpligt, syntes det dock tvivelaktigt, örn
denna verksamhet krävde en organisation av den omfattning och maktfullkomlighet,
som ifrågasatts. Den föreslagna organisationen syntes i
hög grad tungrodd. Intet utslöte, att nämndens sammansättning komme
att i hög grad växla från det ena sammanträdet till det andra och att
dess verksamhet därigenom bomme att brista i följdriktighet. En nämnd
om helst endast tre personer med högst tre ersättare bleve både bättre
arbetsduglig och svarade mera mot nämndens arbetsuppgifter. Av stor
betydelse vore jämväl, att den verkställande ledamoten tillerkändes tillräcklig
myndighet. Det vore nödvändigt att, därest nämnden skulle äga
rätt att hos vederbörande myndighet påkalla biträde och sådant biträde
skulle kunna påkallas utan att Kungl. Maj:ts medgivande varje gång inhämtades,
tillika tydligt angåves, att statens myndigheter hade skyldighet
lämna sådant biträde endast i den mån det kunde lämnas utan eftersättande
av verkets ordinarie arbete.

Generaltullstyrelsen hemställer, såsom redan omnämnts, att den befattning
med blandningstvånget, som enligt utredningens förslag skulle tillkomma
nämnda styrelse, i stället måtte omhänderhavas av spannmålsnämndens
representant vid vederbörande blandningsanläggning.

Kommerskollegium finner icke tillräcklig anledning föreligga för inrättande
av en spannmålsnämnd. Kollegium drager i tvivelsmål, huruvida
spannmålsnämndens verksamhet skulle kunna organiseras inom den
kostnadsram, som av utredningen angivits.

Statskontoret framställer mot förslaget örn inrättande av en spannmålsnämnd
icke någon erinran i annan mån, än att i instruktion för
spannmålsnämnden borde stadgas, att till bestridande av arvoden åt
nämndens ledamöter och personal, utgifter för lokal samt expenser m. m.
nämnden skulle efter rekvisition hos statskontoret, i mån av behov och
mot redovisningsskyldighet inför riksräkenskapsverket, uppbära de medel,
som för ändamålet anvisats.

Den centrala handläggningen av de ärenden, som föranledas av den
ifrågasatta regleringen, torde erfordra ett särskilt organ. Att inordna
utförandet av samtliga dessa arbetsuppgifter under något av våra befintliga
ämbetsverk — det enda, som i dylikt fall synes kunna ifrågakomma,
är givetvis lantbruksstyrelsen — torde knappast låta sig göra.
Den lämpligaste formen för ett sådant organ torde vara en nämnd bestående
av visst antal ledamöter, där de intressen bliva representerade, som
närmast beröras av regleringen.

Vid fastställandet av de arbetsuppgifter, som böra uppdragas åt en sådan
nämnd, bör iakttagas, att, liksom den föreslagna regleringen allenast

101

Kungl. May.ts proposition Nr 108.

avses bliva av tillfällig karaktär, skall ock till nämnden överlämnas allenast
sådana arbetsuppgifter, som sammanhänga med regleringen och tilllika
äro av dylik tillfällig natur.

Härav följer, att samtliga ärenden angående inrättande av lagerhus,
planer för lagerhusanläggningar, ansökningar örn lån till lagerhusföreningar
samt kontroll över att lagerhusen anläggas enligt av Kungl. Majit
fastställda planer icke skola tillhöra nämndens arbetsområde. Enär lagerhusen
givetvis skola bliva bestående jämväl efter det den nu planerade
regleringen upphört, böra samtliga ärenden rörande lagerhusväsendet hädanefter
som hittills tillhöra lantbruksstyrelsens arbetsuppgifter. Detta
utesluter icke, att det bör tillkomma nämnden att på Kungl. Majits anmodan
avgiva yttranden i ärenden tillhörande lagerhnsväsendet.

Iakttagandet av den förut angivna grundsatsen, att allenast uppgifter
av tillfällig karaktär och sammanhängande med regleringen höra uppdragas
åt nämnden, leder ock till, att åt denna nämnd ej bör anförtros att
handhava noteringarna å svensk spannmål. Att överlämna denna uppgift
åt ett statligt organ torde dessutom i och för sig knappast vara lämpligt.
Däremot bör det tillkomma nämnden att med uppmärksamhet följa
prisutvecklingen å spannmålsmarknaden och föreslå Kungl. Majit de åtgärder,
som nämnden med anledning därav kan finna påkallade. Givetvis
bör nämnden för att kunna fullgöra denna uppgift äga tillfälle att
låta verkställa erforderliga undersökningar, som kunna vara av betydelse
för bedömande av det inhemska prisläget å spannmål vid jämförelse med
det utländska.

På nämnden bör vidare ankomma att handhava den centrala ledningen
av tillämpningen av inmalningstvånget. Nämnden bör sålunda efter inhämtade
upplysningar angående skördens storlek och beskaffenhet till
Kungl. Majit avgiva förslag till inmalningsprocent för de förmalningsperioder,
vari konsumtionsåret är indelat, ävensom de förslag till lättnader
i inmalningsprocenten, som kunna finnas påkallade.

Nämnden skall vidare tillkomma att öva kontroll över att inmalningstvånget
fullgöres. För utövande av denna tillsyn bör nämnden äga utsända
särskilda kontrollanter.

Nämnden bör vidare följa tillförseln av spannmål till landets kvarnar
och föreslå Kungl. Majit de åtgärder i berörda hänseende, som den kan
finna påkallade.

Nämnden bör ytterligare upprätta förslag till mjölblandningsanläggningar
och för driften av dessa erforderlig organisation. Kontrollen över
inblandningstvångets fullgörande bör däremot utövas av tullverket, men
torde tullverket böra delgiva nämnden resultatet av den av tullverket
övade tillsynen samt till nämnden insända statistiska uppgifter angående
verkställd inblandning.

Antalet ledamöter i nämnden torde näppeligen behöva bestämmas till
så stort antal som sju. Då det erforderliga antalet emellertid torde i viss

102

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

män bliva beroende av om lagstadgat inmalningstvång skall genomföras
eller örn avsättningen av det till brödsäd tjänliga inhemska vetet kan i
önskvärd omfattning tryggas genom överenskommelse med kvarnarna, torde
böra överlåtas åt Kungl. Maj:t att träffa närmare avgörande angående
det antal ledamöter, varav nämnden skall bestå. Suppleanter torde ej
böra utses till större antal än som motsvarar antalet ordinarie ledamöter.
En av de utsedda ledamöterna skall av Kungl. Majit förordnas att vara
ordförande och en att vara vice ordförande. En av ledamöterna bör tilllika
av Kungl. Majit förordnas att vara verkställande ledamot. Denne
skall åligga att förbereda och inför nämnden föredraga förekommande
ärenden samt bringa nämndens beslut i verkställighet. Ledamöterna torde
böra förordnas på ett år i sänder.

Nämnden skall äga anställa erforderlig personal för fullgörande av den
nämnden åliggande övervakningsskyldigheten beträffande inmalningstvångets
fullgörande ävensom erforderlig kontorspersonal.

Kungl. Majit torde bestämma arvoden till nämndens ledamöter ävensom
till hos nämnden anställd personal, i senare fallet efter förslag
av nämnden.

Nämnden bör äga hos vederbörande myndighet påkalla de upplysningar,
som för nämndens verksamhet erfordras och av myndigheterna kunna
lämnas.

I övrigt torde nämnden hava att fullgöra de arbetsuppgifter, som
Kungl. Majit anförtror nämnden.

Det torde tillkomma Kungl. Majit att utfärda erforderliga bestämmelser
angående nämndens sammansättning och verksamhet och därvid företaga
de avvikelser från och tillägg till nu angivna grunder, som kunna
finnas påkallade.

Då, såsom jag redan framhållit, statens befattning med regleringen av
förbrukningen av det inhemska vetet måste bliva mera omfattande i händelse
ett lagstadgat inmalningstvång skall genomföras, torde ock för sådan
händelse det statliga organ, som närmast tänkts skola omhänderhava regleringen,
erfordra en större och mera kostsam organisation. Den årliga
kostnaden för spannmålsnämnden torde i dylikt fall böra beräknas till
60,000 kronor. Därest frågan örn inmalning av svenskt vete vid den inhemska
vetemjölstillverkningen kan ordnas på överenskommelsens väg,
torde spannmålsnämndens arbetsuppgifter, dess sammansättning och kostnaderna
för dess verksamhet kunna i motsvarande mån begränsas. Att
för berörda eventualitet angiva någon viss summa för kostnaderna för
nämndens uppehållande torde dock ej låta sig göra.

103

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

Anslag till cereala undersökningar.

I det föregående har framhållits, att det skall ankomma på spannmålsnämnden
att i samråd med lantmännens organisationer, kvarnar och vetenskapliga
institutioner utreda och avgöra frågor örn, huru tillfredsställande
normer skola utfinnas för jämförelse i värdehänseende mellan
svenskt och utländskt vete. Dylika jämförelser erfordra korrektioner för
olikhet i vetets torrhetsgrad, glutenhalt, renhet, bakningsduglighet m. m.
och därav föranledda kvalitetsundersökningar i nämnda hänseenden.
Jordbruksutredningen har föreslagit, att för utförande av berörda undersökningar
borde inrättas ett centralt cereallboratorium samt till stöd
härför anfört:

Mera komplicerade kvalitetsundersökningar erfordrades bland annat
för den inhemska växtförädlingens främjande, för värdejämförelser mellan
svenskt och utländskt vete samt för den klassificering av brödsäden,
som utgjorde ett viktigt önskemål i samband med den inhemska marknadens
organisation. För att fylla detta behov syntes staten höra inrätta
ett centralt cereallaboratorium. Ett sådant laboratorium skulle sannolikt
bliva av stor betydelse även för kvarnar och bagerier, som ej vore försedda
med egna laboratorier. Det torde höra anknytas till Centralanstalten för
försöksväsendet på jordbruksområdet. Frånsett utgifter för lokaler torde
inrättandet av ett sådant laboratorium draga en kostnad av omkring
25,000 kronor samt dess drift inklusive avlöning till föreståndare, assistenter
och extra biträden högst 50,000 kronor årligen; sistnämnda kostnad
kunde dock till en del täckas genom inflytande avgifter för analyser,
utförda åt enskilda näringsidkare. Spannmålsnämnden borde utarbeta
närmare förslag rörande laboratoriets anordning och personalutrustning
m. m.

Lantbruksstyrelsen finner uppenbart, att ett väl utrustat cereallaboratorium
kan bliva av icke ringa värde för brödsädsodlingens främjande
och även få betydelse för prissättningen å inhemsk spannmål, samt
anför vidare bland annat:

Laboratoriet syntes få föga samband med eller betydelse för den verksamhet,
som hittills bedrivits vid Centralanstalten för försöksväsendet pa
jordbruksområdet. Redan för närvarande bedreves emellertid vid Svalöf,
örn ock i mindre omfattning, en verksamhet i stort sett sammanfallande
med den, sorn tilltänkts det nu föreslagna laboratoriet. En utvidgning av
verksamheten vid Svalöf till sådan omfattning, att den tillfredsställde
de krav utredningen uppställt, kunde tydligen ske med mindre uppoffring
från statens sida än inrättandet av ett nytt laboratorium vid centralanstalten
skulle påfordra. Ett till Svalöf förlagt laboratorium skulle
vidare få fördel av den stora fackkunskap, som funnes hos ledarna av de
avdelningar därstädes, vilka handhade spannmålsförädlingen, samt bliva
av betydande värde för det där bedrivna växtförädlingsarbetet.

Jordbruksut redningen.

Lantbruks styrelsen.

104

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

Statskontoi et. Statskontoret tiar intet att erinra mot utredningens förslag om inrättandet
av ett cereallaboratorium.

Departements- Det torde vara uppenbart, att tillfälle bör beredas att företaga kvalitetsundersökningar
beträffande spannmål. Dylika undersökningar lära,
såsom framhållits, komma att bliva erforderliga för verkställande av nödvändiga
jämförelser i värdehänseende mellan svensk och utländsk spannmål.
Vidare torde man få räkna med, att dylika undersökningar kunna
finnas behövliga som underlag för fastställandet av inmalningsprocenten.

I viss omfattning torde emellertid dylika undersökningar redan nu kunna
aga rum vid Svalöf. Vidare finnas vid de större kvarnarna för detta
ändamål väl utrustade laboratorier. Enligt vad jag vid förfrågan hos
cheferna för åtskilliga av dessa kvarnar förvissat mig örn, finnes möjlighet
för staten att vid dessa laboratorier få utförda de undersökningar,
som finnas böra företagas, i den mån så kan ske utan åsidosättande av
kvarnarnas eget behov av undersökningar. Slutligen finnes i Köpenhamn
ett statligt dylikt laboratorium, där likaledes undersökningar av nu omförmäld
beskaffenhet verkställas. Då jag alltså finner betryggande säkerhet
föieligga för, att staten kan få sitt behov av dylika undersökningar
tillgodosett utan att ett nytt laboratorium nu behöver inrättas, anser jag
mig, i allt fall för närvarande, icke böra upptaga jordbruksutredningens
förslag i denna punkt. En särskild anledning till att frågan örn inrättandet
av ett statligt cereallaboratorium torde böra tillsvidare anstå
är att, örn ett dylikt laboratorium finnes böra inrättas, ytterligare utredning
torde erfordras såväl örn platsen för dess förläggning som angående
kostnadsfrågan.

För nästkommande budgetår torde alltså vara till fyllest, därest anslag
beviljas till bestridande av kostnaderna för av den föreslagna regleringen
påkallade cereala undersökningar. Ett belopp av 15,000 kronor
torde för berörda ändamål vara tillräckligt.

Höjningen av gällande tullsatser å spannmål.

DepacheZntS'' . Det förslag om inmalnings- och inblandningstvång jämte de övriga
åtgärder, jag i det föregående förordat, avse att stödja spannmålsmängd611
och att för den inhemska brödsäden ernå priser, som såvitt möjligt
motsvara världsmarknadspriset å likvärdig vara med tillägg av nu
gällande tullsats. Emellertid torde jämväl för det fall, att de av mig
sålunda förordade åtgärderna bliva genomförda, ytterligare åtgärder
mera direkt inriktade på att åstadkomma ett förbättrat prisläge för den
svenska brödspannmålen vara av nöden. Behovet härav förstärkes
ytterligare därav, att de av utredningen föreslagna åtgärderna kräva
jämförelsevis lång tid, innan deras verkningar kunna i full utsträckning

105

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

göra sig gällande. Vad som kräves är emellertid, såsom redan framhållits,
snabbt verkande medel. Jag kommer därför att framlägga förslag
örn böjning av nu gällande tullsatser å malen och omalen spannmål samt
örn införande av tull å havre.

Användandet av tullar såsom skydd för den inhemska produktionen av.
viss vara bliver av särskild betydelse under tider, när å världsmarknaden
tillgången av varan överstiger behovet. Enligt lagen örn det minsta motståndet
söker överskottet av varan vid dylika tillfällen sig i första hand
dit, där införseln är fri eller tullsatsen är lägst. I dylika länder göra
sig verkningarna av världsmarknadsöverskottet följaktligen mest kännbart
gällande. Ett jämförelsevis litet marknadsöverskott kan där i oproportionerlig
omfattning trycka ned det inhemska priset å varan. Vad nu
sagts gäller i första band och mest följdriktigt vid jämförelse mellan närbelägna
länder. I fråga örn länder, belägna på längre avstånd från varandra,
inverka givetvis fraktförhållandena i praktiken modifierande.

Då Italien, Frankrike och Tyskland äro de största förbrukarna å Europas
fastland av transoceanskt vete, kan det icke undvikas att, när samtliga
dessa tre stater till skydd för den inhemska brödsädesodlingen genomfört,
förutom andra åtgärder, betydande tullförböjningar å denna vara,
det å världsmarknaden förefintliga överskottet å brödsäd kommer att i
särskild grad trycka ned priset därå i de länder, som icke vidtagit motsvarande
skyddsåtgärder.

För vårt lands vidkommande tillkommer såsom ytterligare ett tungt
vägande skäl det tryck, den svenska spannmålsmarknaden är utsatt
för huvudsakligen från Tyskland. Till följd av kapitalbrist, höga
räntor och därmed följande höga kostnader för lagring av spannmål bar
de senaste åren, men särskilt sistlidne höst, en avsevärd andel av det tyska
exportöverskottet av spannmål kastats ut i marknaden på ett allt för tidigt
stadium av skördeåret och i anledning härav betingat oskäligt lågt
pris. Med hjälp av utförselbevisen hava betydande mängder brödsäd exporterats
till kringliggande länder för att dymedelst lätta den inhemska
marknaden. Dessa från tysk sida bedrivna dumpingförsäljningar hava
särskilt beträffande råg, i avseende å vilket sädesslag Tyskland såsom
den störste exportören intager en utslagsgivande ställning å världsmarknaden,
men jämväl beträffande vete, utövat en starkt pristryckande inverkan
å marknadsläget i de länder, bland dem Sverige, som varit föremål
för berörda tyska import.

Vad särskilt läget å rågmarknaden beträffar, är detta desto mera känsligt
för dumpingförsäljningar, som det i avseende å denna artikel icke
finnes någon stor internationell marknad. Sålunda har det i Tyskland
tillämpade systemet att medelst utförselbevis premiera export av råg
gjort det möjligt, att priset å tysk råg eif svensk hamn efter avdrag av
svensk tull under september—december 1929 stått 3 till 4 kronor lägre
än Berlinnoteringen å tysk råg. Då Sverige fyller den vida övervägande

Förhållandet
till världsmarknaden.

106

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

delen av sitt importbehov av råg från Tyskland — totalimporten av råg
uppgick år 1928 till 98,648 ton, därav 71,087 ton från Tyskland, och år
1929 till 94,317 ton, därav 80,298 ton från Tyskland1 — framgår härav, att
det tryck den tyska rågimporten utövar å den svenska marknaden är avsevärt.

Genom handels- och sjöfartstraktaten mellan Sverige och Tyska riket
den 14 maj 1926 förband sig Tyska riket att vid införsel av spannmål från
Sverige icke tillämpa högre tullsats än 6.50 EM. för vete och 6 RM. för råg,
allt för 100 kilogram. Sedan emellertid Tyska riksregeringen uppsagt denna
traktat att upphöra den 15 februari 1930, hava nu berörda bindningar
av tullsatserna på grund av det nyligen antagna tilläggsavtalet till traktaten
bortfallit. Från och med den 11 innevarande februari hava i stället
i december 1929 fastställda nya tyska maximitullsatser, eller 9.50 RM. för
vete och 9 RM. för råg, allt per 100 kilogram, trätt i tillämpning. Jämlikt
beslut av tyska riksdagen skola de enligt utförselbevisen tills vidare
utgående beloppen utgöra allenast för vete 6.50 RM. vid en tullsats från
6.50 till 9.50 RM. samt för råg 6 RM. vid en tullsats från 6 till 9 RM.

Något annat medel att neutralisera verkningarna av de till underpris
skeende utbuden av utländsk spannmål å den svenska marknaden än förhöjning
av tullarna torde — såvitt man icke vill tillgripa den av mig
i det föregående avvisade utvägen att monopolisera handeln med och
importen av brödsäd — icke finnas att tillgå.

För Sveriges vidkommande har den tyska marknaden städse ansetts
öva ett starkt inflytande. När frågan örn tullsatserna å svensk spannmål
tidigare varit å bane, har av nu angivna skäl ansetts, att i Sverige tullsatserna
å spannmål icke borde vara lägre än motsvarande tullsatser i
Tyskland. Denna synpunkt tillerkändes väsentlig betydelse, när de nu
gällande tullsatserna å spannmål år 1895 första gången fastställdes. Även
örn det f. n., bland annat med hänsyn till de extra ordinära förhållanden,
som råda å den tyska penningmarknaden, icke kan ifrågakomma att följdriktigt
tillämpa denna princip, lärer dock vara tydligt, att storleken av
de i Tyskland gällande tullsatserna å spannmål måste tillmätas stor vikt.
En allt för avsevärd skillnad melian de tyska och de svenska tullsatserna
å brödsäd kommer att i orimlig omfattning verka pristryckande
å den svenska marknaden.

Den senaste tidens erfarenheter angående läget å världsmarknaden för
spannmål torde för övrigt kunna sägas utgöra ett kraftigt belägg för satsen,
att ingen stat är helt herre över sin handelspolitik. Den redogörelse,
som finnes bifogad denna proposition angående i andra länder under senare
tid vidtagna eller förberedda åtgärder till skydd för jordbruket
(Bil. B), utvisar, att man i flertalet europeiska stater med protektionistiskt
inriktad handelspolitik ävensom i Förenta staterna sett sig nödsakad
att vidtaga eller funnit sig böra förbereda särskilda åtgärder till
skydd för den inhemska spannmålsodlingen. Där man icke mer eller

1 Uppgifterna för 1929 preliminära; jämför Tab. 9, sid. 173.

107

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

mindre fullständigt lagt handeln med och importen av brödsäd i statens
hand, har man i allt fall funnit sig höra med större eller mindre belopp
höja tullsatserna å nämnda artiklar. På åtskilliga håll, så i Tyskland
och Frankrike, hava håda dessa utvägar anlitats.

Det må i samband härmed erinras örn, att i Italien tullsatsen å vete i
september höjts från 7.50 till 11 guldlire per 100 kilogram samt att denna
senare tullsats i maj 1929 höjts till 14 guldlire, vilket efter en kurs av 72
kronor för 100 guldlire motsvarar 10 kronor 8 öre. I Frankrike, där tullsatsen
å vete tidigare utgjort 85 francs per 100 kilogram, har denna i maj
1929 höjts till 50 francs per 100 kilogram, vilket efter en kurs av 14 kronor
60 öre för 100 francs motsvarar 7 kronor 30 öre. I Tyskland bestämdes år
1925 tullsatserna å vete och råg till 5 RM. per 100 kilogram. Från och med
den 10 juli 1929 höjdes denna tullsats till 6.50 RM. för vete och
6 RM. för råg. I december 1929 träffades emellertid, såsom nyss antytts,
nya bestämmelser angående tullsatserna, därvid infördes ett s> -stern med variabla tullsatser. För upprätthållande av ett normalpris
å vete av 26 RM. (== 23 kronor 14 öre, efter en kurs av 89 kronor för 100
RM.) och å råg av 23 RM. (= 20 kronor 47 öre) per 100 kilogram, har
riksregeringen erhållit befogenhet att enligt vissa närmare bestämda
grunder fastställa tullsatserna inom en latitud, för vete från 3.so RM.

(= 3 kronor 10 öre) till 9,50 RM. (= 8 kronor 45 öre) och för råg från 3
RM. (— 2 kronor 67 öre) till 9 RM. (= 8 kronor), allt per 100 kilogram.

I det föregående har framhållits, beträffande det inhemska vetet, att Spannmåisäven
örn man för detta kunde uppnå ett pris ungefär motsvarande världs iönan(}e utan
marknadspriset för likvärdig vara med tillägg av tull, odlingen av vete tuiiförhöjning.
likväl icke bleve lönande och, i fråga örn rågen, att läget påkallar stöd
jämväl för odlingen av detta sädesslag. Riktigheten härav torde framgå
av en jämförelse mellan odlingsvillkoren beträffande dessa sädesslag under
tiden närmast före världskriget och för närvarande.

Vid tiden omkring 1913 hade sedan en följd av år de ekonomiska villkor,
under vilka jordbruket och dess olika grenar här i landet bedrevos, så stabiliserat
sig, att jordbrukets avkastning täckte kostnaderna för driften och
därtill gav skälig ränta, men i allmänhet ej mera, å det i näringen nedlagda
kapitalet. Förhållandena vid berörda tid torde därför vara väl ägnade
att tjäna som utgångspunkt, därest man vill söka hilda sig en uppfattning
örn jordbrukets nuvarande räntabilitet. Den mest tillförlitliga
ledning, som härvid står till huds, torde vara att jämföra å ena sidan
prisläget å jordbrukets produkter och å andra sidan omkostnaderna för
produktionen. Det framgår då, att enligt kommerskollegii prisindex prisläget
från 1913 till 1929 stigit för vegetabiliska livsmedel med 26 procent
och för animaliska livsmedel med 40 procent. En undersökning av enbart
priserna å vete och råg utvisar, att det inhemska priset å dessa sädesslag
under september—december 1929 legat allenast 25 28 respektive 18 25
procent över 1913 års medelpris, detta uträknat med ledning av noteringarna
å Stockholms hörs, de mest tillförlitliga prisuppgifter från denna tid,

108

Kungl. Maj:ts -proposition Nr 108.

som finnas att tillgå. Ä andra sidan hava jordbrukets produktionskostnader
vid en jämförelse mellan prisläget år 1913 och första halvåret år 1929
stigit med 61 procent. Då tillika av jordbrukets utgifter omkring 36 procent
beräknas utgöra arbetskostnader och dessa från 1913 stigit med omkring
80 procent, säger det sig självt, att den gren av jordbruket, som i
stort sett kräver förhållandevis mest arbete, nämligen brödsädesodlingen,
f. n. måste vara förlustbringande. Detta omdöme äger tillämpning jämväl
för det fall, att nu gällande tullsatser å brödsäd kunde till fullo utnyttjas.
Riktigheten härav torde bestyrkas av följande beräkningar.

Svenska riksmedelpriset å vete bar under september, oktober, november
och december 1929 utgjort respektive 18 kronor 62 öre, 18 kronor 29 öre,

18 kronor 17 öre och 18 kronor 42 öre, allt per 100 kilogram. Motsvarande
noteringar å danskt vete i Köpenhamn, vilka få anses närmast motsvara
världsmarknadspriset å nied det svenska likvärdigt vete, utgjorde 15 kronär
60 öre, 15 kronor 97 öre, 15 kronor 58 öre och 15 kronor 85 öre allt pellbo
kilogram. Lägges till de ernådda svenska riksmedelpriserna den del
av nu gällande tullsats, 3 kronor 70 öre per 100 kilogram, som ej utnyttjats,
eller respektive 68 öre, 1 krona 38 öre, 1 krona 11 öre och 1 krona 13
öre, erhållas följande priser å det svenska vetet, nämligen för september

19 kronor 30 öre, för oktober 19 kronor 67 öre, för november 19 kronor 28
öre och för december 19 kronor 55 öre, allt per 100 kilogram. Då det inhemska
medelpriset å vete 1913 enligt noteringarna å Stockholms börs
utgjorde 14 kronor 37 öre, skulle sålunda de svenska priserna å vete under
september, oktober, november och december år 1929 med tillägg av den
del av tullsatsen, som under dessa månader icke utnyttjats, ligga respektive
34.3, 36.9, 34.3 och 36 procent högre än 1913 års medelpris. Det svenska
riksmedelpriset å råg har hösten 1929 utgjort under september 16 kronor
26 öre, under oktober 15 kronor 85 öre, under november 15 kronor 47 öre
och under december 15 kronor 49 öre, allt per 100 kilogram. Motsvarande
noteringar å dansk råg i Köpenhamn utgjorde under september 13 kronor
36 öre, under oktober 13 kronor 39 öre, under november 13 kronor 3 öre och
under december 12 kronor 94 öre. Lägges till de svenska priserna den del
av tullsatsen å råg, som under samma månader icke kunnat utnyttjas,
eller respektive 80 öre, 1 krona 24 öre, 1 krona 26 öre och 1 krona 15 öre,’
erhållas följande priser, nämligen under september 17 kronor 6 öre, under
oktober 17 kronor 9 öre, under november 16 kronor 73 öre och under december
16 kronor 64 öre, allt per 100 kilogram. Medelpriset å råg 1913 utgjorde
enligt noteringarna å Stockholms börs 12 kronor 85 öre per 100
kilogram. Med tillägg av den del av tullsatsen, som icke kunnat utnyttjas,
skulle sålunda priserna å råg under september, oktober, november
och december 1929 ligga respektive 32.7, 33, 30.2 och 29.5 procent över 1913
års medelpris.

Da till utgångspunkt för en undersökning av prisläget å spannmålsmarknaden
valts 1913 års priser, har följts den regel, som vid jämförelser

109

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

av varuprisen torde vara bruklig. Det må emellertid anmärkas, att denna
basis för prisjämförelser i avseende å spannmål icke är fullt tillfredsställande.
Priserna å spannmål voro nämligen år 1918 onormalt låga. En
mera sann bild av det verkliga läget torde erhållas, därest man till grund
för jämförelsen väljer medelpriserna för treårsperioden 1911—1913. Medelpriset
enligt noteringarna å Stockholms börs för åren 1911—1913 utgjorde
för vete 15 kronor 84 öre och för råg 13 kronor 93 öre. Örn med
dessa treårstal jämföras höstpriserna 1929 med tillägg av den del av
tullsatsen, som icke utnyttjats, finner man beträffande vetet, att priset
å denna artikel legat under september 1929 21.8 procent, under oktober
1929 24.2 procent, under november 1929 21.7 procent och under december
1929 23.4 procent över förenämnda medelpris för treårsperioden
1911—1913. Motsvarande jämförelse beträffande rågen utvisar, att priset
å denna vara legat under september 1929 22.5 procent, under oktober 1929
22.7 procent, under november 1929 20.i procent och under december 1929
19.5 procent över förenämnda medelpris för treårsperioden 1911—1913.

Ehuru vid jämförelse mellan jordbrukets produktionskostnader år 1913
och första halvåret 1929 stegringen av nämnda kostnader ligger 21 procent
högre än den allmänna prisstegringen, som enligt kommerskollegii prisstatistik
för år 1929 vid jämförelse med. 1913 års priser, såsom förut nämnts,
utgör 40 procent, kan sålunda f. n., icke ens örn tullsatserna till dess hela
belopp skulle kunna utnyttjas, för vete och råg uppnås priser, som i förhållande
till 1913 års priser motsvara den allmänna prisstegringen.

En ytterligare omständighet värd att i detta sammanhang beakta är
den ringa prisstegring spannmålen undergått sedan tiden för spannmålstullarnas
införande. Ökningen av priserna å vete och råg från tiden
1881—1885 till december 1929 utgör sålunda allenast för vete 3.65 och för råg
3.67 kronor per 100 kilogram.

Mot användandet av tullar såsom medel att upphjälpa jordbruksnäringen
har invänts, att den prisförhöjning, som därigenom uppstode, endast
komma ett mindretal av jordbruksbefolkningen till godo. Rörande
huru förhållandena i detta avseende gestalta sig — så vitt kännedom därom
för närvarande står att vinna — hänvisar jag till den utredning, jag
därom förebragt under den avdelning av denna proposition, som avhandlar
inmalnings- och inblandningstvånget. Av denna utredning (sid. 66—70)
synes kunna dragas den slutsats, att av brukningsdelar, som äro att hänföra
till verkliga jordbruk, örn ej fullt, så nära hälften utgöras av
sådana, som hava överskott å brödsäd, och som sålunda hava direkt
fördel av prisförhöjning å denna vara, samt att å dessa brukningsdelar ej
obetydligt mer än hälften av den till jordbruksnäringen hörande befolkningen
har sin utkomst.

Tullar å brödsäd torde i form av högre arbetslön jämväl komma
de vid de brödsädsodlande jordbruken sysselsatta arbetarna till godo.
En jämförelse mellan arbetslönerna för jordbruksarbetare i Sverige och

Betydelsen för
jordbruksbefolkningen.

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

Förhållandet
till industritullar.

Inverkan å
brödprisen.

i Danmark utvisar, enligt uppgift i tull- och traktatkommitténs betänkande,
att penninglönerna från 1888 till 1910 stigit i Sverige med 80
procent och i Danmark med 62 procent. Det har uti en till samma betänkande
fogad reservation beräknats, att den större höjning av arbetslönen,
som under denna tid inträffat i Sverige, medfört en merkostnad i arbetslön
av 4—6 kronor per hektar åker och motsvarade hälften till hela den
av kommittén per hektar beräknade bruttoinkomsten av brödsädestullarna.

Förbises får ej heller, att tull å brödsäd bidrager till ett högre prisläge
å jordbrukets animaliska produkter. Att en mera omfattande övergång
från brödsädesodling till produktion av animaliska produkter skulle
såväl å våra exportmarknader som å den inhemska marknaden trycka
ned priserna för dessa senare alster, är redan förut vidrört.

Den omständigheten, att den sedan 1927 arbetande tullkommittén förklarat
sig för närvarande icke kunna till Kungl. Majit inkomma med förslag
till separat reglering av tullsatserna å spannmål, anser jag icke böra
i förevarande fall tillerkännas avgörande vikt. Extra ordinära förhållanden
kräva extra ordinära åtgärder.

Vad beträffar förhållandet mellan industri- och jordbrukstullar må
blott framhållas, att den nuvarande avvägningen av tullsatserna å industriartiklar
och jordbruksprodukter obestridligen är till jordbrukets
nackdel. Det kan sålunda nr denna synpunkt icke möta avgörande betänkligheter,
örn man utan att avvakta den utredning av dessa frågor,
som anförtrotts åt 1927 års tullkommitté, företager en måttlig höjning av
tullsatserna å de alster av lanthushållningen, vilkas framställande visat
sig vara ur ekonomisk synpunkt minst lönande. Det kan icke vara med
rättvisa och billighet förenligt, att en talrik och betydelsefull befolkningsgrupp
skall på grund av ogynnsamma konjunkturförhållanden och ett
efter nutida förhållanden mindre väl avvägt tullsystem tvingas ned i ekonomiskt
beroende och över huvud till en levnadsstandard långt under
den, som dess betydelse för samhället och hittillsvarande ställning berättigar
till. Det torde i ett dylikt läge vara befogat att söka mildra olikheten
i de betingelser det nuvarande tullsystemet förlänar åt inom samhället
verksamma produktionsgrenar.

Den förhöjning av vissa tullsatser, som nu ifrågasättes, bör, i anslutning
till vad ovan anförts, betraktas som en av omständigheterna påkallad,
provisorisk reglering av vissa tullsatser, företagen utan ståndpunkttagande
till de tullpolitiska principfrågorna, och vara avsedd att äga tilllämpning
tillsvidare i avvaktan på tullkommitténs förslag i ämnet eller
på att dessförinnan en förbättring i avseende å jordbrukets allmänna läge
kan utgöra skäl för ändring.

Rörande den föreslagna tullförhöjningens inverkan å brödprisen hänvisas
till bifogade P. M. (sid. 148) angående priserna å bagarbröd i medeltal
för städer och stadsliknande samhällen i olika delar av riket år 1913

lil

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

samt perioden 1923—1929 i förhållande till spannmålspriserna. En jämförelse
av prisutvecklingen å de viktigaste brödsorterna, spisbröd, grovbröd,
sötlimpa samt mjukt vetebröd med marknadspriserna för svensk och
utländsk råg och vete utvisar, att spannmålsprisernas fluktuationer återverka
på de priser allmänheten får betala för det hos bagarna inköpta
brödet. Att någon tid förgår mellan en förskjutning av spannmålsnoteringarna
och motsvarande ändringar av brödpriserna är naturligt. Det
framlagda materialet giver dock ej stöd för att den inom detaljhandeln
förefintliga strävan att utjämna smärre fluktuationer tages till intäkt för
ett ensidigt undvikande att följa prisnedsättningar. En annan sak är, att
brödpriserna efter 1913 stigit i proportionsvis större omfattning än spannmålspriserna.
Mot en genomsnittlig ökning av spannmålspriserna från
1913 till 1929 av 20 till 30 procent svara följande höjningar av brödpriserna
nämligen för spisbröd 65.9 procent, för sötlimpa 65.8 procent, för grovbröd
56.7 procent, för vetebröd bakat med vatten 72.7 procent och för vetebröd
bakat med mjölk 53.3 procent. Härtill hava andra faktorer än spannmålsprisens
höjning medverkat, ej minst förbudet mot nattarbete i bagerierna.

En höjning av spannmålens värde genom ökning av tullen med 2.3 öre per
kilogram, vilken höjning uteslutande uttages genom pålägg på mjölet men
icke på kliet, motsvarar, under förutsättning att det ökade spannmålspriset
icke föranleder någon som helst höjning av kvarnarnas eller bageriernas
prismarginal, följande höjningar av brödpriserna, nämligen för spisbröd
(cirka 1.25 kilogram spannmål) 2.9 öre per kilogram, för sötlimpa (cirka 1
kilogram spannmål) 2.3 öre per kilogram, för grovbröd (cirka 0.85 kilogram
spannmål) 2 öre per kilogram och för vetebröd (cirka 1 kilogram spannmål)
2.3 öre per kilogram.

Den ökning av levnadskostnaderna för ett s. k. normalhushåll inom
städernas arbetarbefolkning d. v. s. en familj bestående av man, hustru
och tre å fyra minderåriga barn, som en tullförhöjning å vete och råg
med 2.3 öre per kilogram kan väntas medföra, kan beräknas till cirka
13.80 kronor per år.

Tullförhöjningen torde, därest den varder av riksdagen antagen, böra
träda i tillämpning snarast möjligt efter riksdagens beslut, och dag, som
Konungen bestämmer. För att förebygga att de, som vid tiden för tullförhöjningen
innehava större förråd av spannmål av ifrågavarande slag
eller mjöl eller gryn därav, skulle vid försäljning av sina förråd göra en
oförtjänt vinst på grund av den genom tullförhöjningen uppkomna prisstegringen,
har jag för avsikt att föreslå Kungl. Majit att för riksdagen
framlägga förslag angående beskattning av vissa vid tiden för tullförhöjningens
ikraftträdande befintliga lager.

Beträffande frågan i vad mån ett genomförande av de föreslagna tullförhöjningarna
må inverka på de för nästkommande budgetår beräknade
tullmedlen skulle självfallet, för den händelse importen komme att fortgå
i oförändrad omfattning, en ej oväsentlig ökning av dessa medel bliva
följden. Å andra sidan skulle emellertid de särskilda bestämmelser i

Ikraftträdande
m. m.

112

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

fråga om inmalning och inblandning, som av mig föreslagits, medföra
en betydande minskning av importen. Vid sådant förhållande och då
någon tillförlitlig beräkning av de olika faktorernas verkningar ej låter
sig utföra, har vid uppgörande av förslaget till riksstat förslaget örn tullföl
höjning ej ansetts höra inverka på beräkningen av denna inkomsttitel
och har chefen för finansdepartementet meddelat, att han ej funnit anledning
frångå denna ståndpunkt.

Tullsatserna å vete och råg.

Med hänsyn till den invecklade naturen av de spörsmål, vilka sammanhängde
med verkningarna av en eventuell höjning av spannmålstullarna,
och den korta tid, som stått till förfogande, hava de sakkunniga
icke ansett sig kunna för egen del taga bestämd ståndpunkt till frågan
örn lämpligheten av en dylik åtgärd ur synpunkten av hela näringslivets
intressen. Rörande beloppen av de för vete och råg ifrågasatta tullsatserna
hava de sakkunniga anfört följande:

»Råg, vete och korn ävensom ärter och hönor, tjänliga till människoföda»
vore i gällande tulltaxa sedan 1911 sammanförda under en rubrik, nr 74,
för närvarande dragande en tullsats av 3 kronor 70 öre per 100 kilogram.
Havre, ävensom vicker och bönor m. fl. slag av foderspannmål vore däremot
tullfria. Det vore uppenbarligen förenat med stora vanskligheter att
angiva några fullt objektiva beräkningsgrunder rörande storleksordningen
av den förhöjning av vete- och rågtull, som finge anses erforderlig för att
bringa spannmålsodlarna erforderligt skydd.

Utginge man från penningvärdets allmänna nedgång med cirka 40 procent
från den tidpunkt, 1911, då de nuvarande tullsatserna fastställdes,
till nuvarande tid, komme man till en tullsats av 6 kronor per 100 kilogram.
Sökte man grunda en kalkyl därpå, att värdet av årets samfällda,
approximativt beräknade vete- och rågskörd borde genom förhöjning av
under senaste tiden gällande pris hringas i nivå med värdet av 1927 och
1928 års skörd av samma spannmålssorter, komme man till en tullförhöjning
av 2.05 respektive 2.35, såsom önskvärd, d. v. s. till ungefär enahanda
tullsats av 6 kronor per 100 kilogram.

Därest över huvud taget en tullförhöjning skulle kunna tänkas medföra
avsedd nytta, torde densamma enligt de sakkunnigas förmenande ej böra
understiga hälften av det nu gällande skyddet, d. v. s. 1 krona 85 öre. Den
förhöjda tullsatsen skulle i så fall komma att utgöra 5 kronor 55 öre eller
med någon avrundning nedåt 5 kronor 50 öre, allt per 100 kilogram.

De sakkunniga ansåge sålunda, att tullsatserna 6 kronor och 5 kronor
50 öre för vete och råg kunde alternativt ifrågasättas.»

Lantbruksstyrelsen anför i ett den 10 januari 1930 avgivet yttrande i
fråga örn storleken av det tullskydd, som borde tillkomma de olika sädesslagen,
att skyddet borde i viss män göras beroende av värdet å sä -

113

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

desslagen. Då världsmarknaden torde bäst hava anpassat värdet efter
såväl produktionskostnader som varans relativa värde, syntes det vara
mest rättvist att genom ett väl avvägt tullskydd världsmarknadens relativa
läge återställdes inom landet. Råg och vete hade i detta avseende
i alla länder likställts.

Slutligen borde framhållas, att en förhöjning av spannmålstullarna,
därest det skydd för dessa, som avsågs vid införandet, skulle återupprättas,
torde böra ställas i förhållande till den stegring, som ägt rum i fråga
örn jordbrukets produktionskostnader. På grund av inom lantbruksstyrelsen
utförda produktionskostnadsberäkningar hade inom styrelsen upprättats
en vägd index för jordbrukets produktionskostnader. Stegringen av
dessa kostnader i förhållande till prisläget år 1913 framginge av följande
för halvår uträknade medeltal:

lia halvåret 1926 ............................................ indextal 164

2:a » 1926 » 162

l:a » 1927............................................ » 162

2:a » 1927............................................ » 164

l:a » 1928 » 169

2:a » 1928 » 166

l:a » 1929 » 161.

Det torde sålunda kunna beräknas, att jordbrukets produktionskostnader
stegrats med drygt 60 procent och det syntes då rättvist, att denna
näring i sina nuvarande svårigheter finge sitt skydd ökat till ett belopp,
som svarade emot denna stegring. Skulle så ske, torde en tullförhöjning
till 6 kronor per 100 kilogram vara ofrånkomlig.

Därest man, med utgångspunkt från att den genomsnittliga stegringen Departementsi
varupriserna från 1913 till nuvarande tidpunkt kan skattas till 40 pro- chelencent,
vill företaga en mot denna allmänna prisstegring svarande höjning
av tullsatserna å brödsäd, kommer man till en tull av 5 kronor 18 öre
eller i avrundat tal 5 kronor 20 öre per 100 kilogram. Emellertid hava, såsom
i det föregående anmärkts, jordbrukets produktionskostnader sedan
1913 stigit med över 60 procent eller sålunda något mer än 20 procent utöver
vad som utgör den allmänna stegringen i varuprisen. En höjning av
tullsatsen, som motsvarar stegringen äv produktionskostnaderna för
jordbruket, leder till en tull av 5 kronor 92 öre eller i avrundat tal 6 kronor
per 100 kilogram.

En särskild anledning till att man för närvarande icke torde höra
stanna vid förenämnda lägre belopp synas mig de i det föregående berörda,
från vissa närliggande länder, särskilt Tyskland, bedrivna dumpingförsäljningarna
av spannmål utgöra. Därest jämväl den synpunkten beaktas,
att tullsatserna å brödsäd böra tjäna den inhemska odlingen sorn
skydd mot den särskilda konkurrens, som skapats genom dylika försäljningar
av brödsäd, torde en tullsats av 6 kronor per 100 kilogram icke
vara oskälig.

Iiiliang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 83 hafi. (Nr 108.) 8

Lantbruks styrelsen.

114 Kungl, Mattts proposition Nr 108.

Tullsatsen å ärter, bönor, korn och havre.

Till upplysning om skörd, import och export av ärter, korn och havre
hänvisas till uppgifterna i hilagda taheller 18—20, sid. 194—196.

Körande behovet av höjt tullskydd för dessa sädesslag har lantbruksstyrelsen
anfört:

När tull åsattes vete och råg, likställdes med dessa håda spannmålsslag
jämväl ärter och korn, vilka håda ansågos vara så betydande näringsmedel
för människor, att en dylik likställighet fanns naturlig, oaktat vid tiden
närmast före tullarnas införande av båda dessa varor förelåg en avsevärt
högre export än import. Havre sattes redan vid tullarnas införande
år 1888 i en särställning, i det att denna vara jämte vicker då åsattes
en tull av 1 krona per 100 kilogram emot 2 kronor 50 öre för vete, råg,
korn och ärter. I samband med en sänkning av tullen på övriga spannmålsslag
år 1892 borttogs emellertid tullen för havre och vicker.

Export- och importsiffrorna hade under de senast förflutna åren i fråga
örn de för närvarande tullbelagda spannmålsslagen visat ungefär samma
bild som åren närmast före tullarnas genomförande. I fråga örn havren
hade däremot en genomgripande förändring inträtt. Det förr stora exportöverskottet
hade förbytts till ett i regel mycket betydande importöverskott.
Orsaken till att numera förefunnes behov av import av havre,
torde vara att tillskriva minskad produktion. Endast beträffande havren
syntes ur import- och exportstatistiken skäl kunna hämtas till förändring
av det inbördes förhållandet i tullhänseende mellan spannmålsslagen. Beträffande
havre talade den ändrade utrikeshandeln, därest denna skulle
vara avgörande, för att tullskydd borde vara såväl mera motiverat som
effektivt än beträffande t. ex. korn.

Lantbruksstyrelsen hänvisade vidare till följande jämförelse mellan
prisläget å de olika sädesslagen vid tiden för spannmålstullarnas införande
och för närvarande:

	Pris i kronor	per 100 kg	Helativa tal, där priset å vete sättes lika med 100
	år 1881 — 1885	dec. 1929	år 1881—1885	dec. 1929
Vete..................	.................... 14.6 8	18.33	100	100
Båg....................	.................... 11.52	15.19	78	83
Korn ................	.................... 11.31	12.50	77	68
Havre................	.................... 8.97	10.59	61	58
Ärter ................	.................... 13.5 3	16.oo	80	87

Lantbruksstyrelsen anförde: Dessa siffror talade icke för den uppfatt ningen,

att prisläget för närvarande skulle giva mindre anledning till
skydd för dem, som odlade korn och havre, än för dem, som odlade vete
och råg. Snarare syntes de relativa prislägena tala för motsatsen.

115

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

En granskning av prisutvecklingen under senare år syntes jämväl giva
stöd för samma uppfattning.

Örn sålunda varken export- och importsiffrorna eller de inbördes prisförhållandena
syntes giva anledning till olika krav på skydd för de olika
sädesslagen, återstode att se till, huruvida ur andra synpunkter skäl härför
förelåge.

En princip vid tullsättning å varor, som berörde jordbruket, hade varit,
att fodermedel, som jordbrukaren förbrukade och för sin djurhållning inköpte,
i regel skulle vara tullfria.

I fråga örn ärter, med vilka bönor tjänliga till människoföda böra jämställas,
gällde, att dessa användes till såväl djur- som människoföda. Då
härvid i regel vore fråga örn olika slag av ärter, vilka kunde på det yttre
skiljas från varandra, hade frågan för detta varuslag lösts på det sätt,
att ärter användbara till människoföda vore fullbelagda, andra slag tullfria.
Beträffande de ärter, som för närvarande vore tullbelagda och för
vilka jämväl för framtiden, så länge nuvarande tullsystem ägde giltighet,
skydd torde böra beredas, syntes således ur dessa synpunkter full likställighet
böra råda med råg och vete. För alla tre varuslagen gällde
nämligen, att de i regel användes till människoföda men att de förekomme
som fodermedel dels vid dålig kvalitet dels när prislägena vore ur försäljningssynpunkt
ogynnsamma.

Korn användes förutom till fodermedel jämväl till mjöl och malt. Den
förstnämnda förbrukningen vore lokaliserad till Norrland och huvudsakligen
Norrlands jordbrukarehem. Någon användning av kornmjöl till
människoföda utöver hemförbrukningen torde emellertid förekomma, och
förr var tillförsel av korn till Norrland såväl från södra Sverige som jämväl
understundom från utlandet regel. Enligt vad lantbruksstyrelsen inhämtat
från tullverket hade importen av korn till Norrland på senare
åren helt upphört. Sista året kornimport av nämnvärd storlek förekommit
var år 1924, då till riket infördes 185 ton. Sedan dess hade endast cirka
2 ton år 1925 och 163 kilogram år 1927 införts. Alla skäl talade sålunda
för den uppfattningen, att korninförsel till förbrukning som människoföda
i Norrland icke för närvarande ägde rum. Huru stor förbrukningen
av kornmjöl i Norrland vore, hade lantbruksstyrelsen icke varit i tillfälle
att utreda. Korn vore för stora delar av Norrland det så gott som enda
sädesslaget och användes som födomedel för såväl människor som djur.
Någon beräkning av i vad mån det komme till användning för det ena
eller andra syftet torde icke vara lätt att göra. Då korn i förevarande
avseende knappast torde vara att betrakta såsom någon jordbrukets saluartikel,
torde denna fråga icke hava någon större betydelse för bedömandet
av behovet och betydelsen av skydd för korn. Korn förbrukades emellertid
också för bryggeriändamål. Av företagen utredning framginge, att
förbrukningen av malt under åren 1926—1928 uppginge till i genomsnitt
per år cirka 30,000 ton, för vars tillverkning åtgått cirka 40,000 ton korn,

116

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10S.

varav för samma tid i medeltal per år importerats något över 1,000 ton.
Under samma tid hade importen av korn varit synnerligen obetydlig, varav
nian kunde sluta sig till, att under senare år icke någon kornimport
av betydelse skett för bryggeriernas räkning, ett förhållande som också bestyrktes
av uppgifter från bryggeribåll. Den import, som bryggerierna
behövt verkställa, hade varit jämförelsevis ringa och huvudsakligen skett
i form av malt.

Örn Sveriges kornskörd i medeltal torde kunna beräknas uppgå till cirka
280,000 ton och därav cirka 26 procent folie på norrlandslänen, skulle
skörden i de södra delarna av landet uppgå till 200,000—210,000 ton. Örn
därifrån avräknades för bryggeriernas räkning cirka 40,000 ton och för
gryntillverkning cirka 10,000 ton, torde man kunna räkna med att återstoden
eller cirka 150,000 ton komme till användning till foder. I huvudsak
torde man kunna förutsätta, att detta korn förbrukades av odlarna
själva till utfodring av egna djur. Ett genom ökat skydd förhöjt
kornpris syntes under sådana förhållanden huvudsakligen komma att beröra
bryggerinäringen samt i någon mån gryntillverkningen. Ett ökat
skydd för korn torde däremot vara av icke ringa betydelse för dem, som
odlade maltkorn, särskilt således för Gotland och Skåne.

Beträffande havre framfördes vid 1888 års riksdag samtidigt med tullförslagen
för råg, vete och korn jämväl krav på tullskydd för havre och
vicker. Bevillningsutskottet anförde i sitt yttrande i ärendet, att det visserligen
kunde tyckas överflödigt att åsätta tull å havre, som vore en av
landets största exportartiklar. Med hänsyn till att i ett genomfört skyddssystem
tull jämväl på havre icke borde saknas och då erfarenheten visade,
att en icke obetydlig import av havre ägde rum, föreslogs emellertid en
tull å 1 krona per 100 kilogram. Riksdagen, som beslöt att åsätta vete,
råg och korn en tull av 2 kronor 50 öre per 100 kilogram, fastställde också
en tullsats av 1 krona per 100 kilogram för havre och vicker.

År 1892 genomdrevo motståndarna till spannmålstullarna en sänkning
av tullsatsen för råg, vete och korn till hälften eller 1 krona 25 öre per
100 kilogram. Samtidigt borttogs tullen på havre och vicker med den motiveringen,
att »någon särskild anledning att bibehålla den torde vara svårt
att uppvisa». Någon för jordbruket gynnsam prisförhöjande betydelse
kunde den icke hava, eftersom havren vore en av landets förnämsta exportartiklar.

När tullen å de övriga spannmålsslagen år 1895 höjdes till 3 kronor 70
öre, syntes frågan örn tull på havre icke hava varit uppe till behandling.

Orsaken till att havreodlingen endast en kort tid varit föremål för
skyddsåtgärder från statens sida torde vara att söka framför allt i det
ovan angivna motivet, att havre såsom en exportartikel icke vore i behov
av något tullskydd, då under alla förhållanden havrepriset inom landet
vore beroende av det pris, som uppnåddes vid export, eller världsmarknadspriset.
Ett visst inflytande på frågans behandling torde jämväl den

117

Kungl. Maj-As proposition Nr 108.

allmänna uppfattningen om att fodermedel, såsom varande jordbrukets
hjälpmedel, borde vara tullfria, hava haft. Då havre huvudsakligen spelade
roll som fodermedel, hade det, åtminstone från vissa håll, ansetts
naturligt, att den i tullhänseende fått följa de övriga fodermedlen.

Förhållandena hade emellertid i hög grad förändrats. Havreodlingen
inom landet hade gått så tillbaka, att det forna stora exportöverskottet förbytts
i importöverskott av betydande storlek. Havrens särställning bland
spannmålsslagen hade därmed upphört att göra sig gällande på samma
sätt som förr.

En jämförelse med export och import av korn — det spannmålsslag, som
i likhet med havre hade sin användning både till foder och till människoföda
— gåve vid handen, att kornimporten måste anses betydelselös
för det svenska jordbruket. Kornodlingen hade tydligen under det
skydd den åtnjutit bibehållits till en sådan omfattning, att den i stort sett
täckt landets behov och under senaste tiden, i likhet med vad som var
fallet omedelbart före tullarnas införande år 1888, lämnat tillgång till ett
rätt betydande exportöverskott. Export- och importstatistiken gåve sålunda
icke längre några skäl till att åtskillnad skulle göras emellan havre
och korn, utan talade fastmera för en likformig behandling av dessa båda
spannmålsslag i tullhänseende.

Av lantbruksstyrelsens sammanställningar av Sveriges allmänna lantbrukssällskaps
noteringar å havre — se Tab. 1 sid. 158 — framginge,
att detta spannmålsslag under senare åren haft större svårigheter att bibehålla
sin ställning på den svenska marknaden än övriga spannmålsslag.

Frånsåge man det av ett flertal omständigheter beroende relativt låga
prisläget för vete under 1928, vore havrens missgynnade ställning tydlig.
Ännu mera i ögonen fallande visade sig havrens relativt ogynnsamma ställning
på marknaden, örn man granskade prisläget sådant det utvecklat sig
under 1929 och gestaltade sig enligt noteringarna för senaste tiden. För
november 1929 visade noteringarna prislägen, som endast med följande
procenttal överstege 1918 års medelpris: vete 26 procent, råg 18 procent,
korn 13 procent, havre 3 procent. Prisfallet hade sålunda fortgått och
visat sig särskilt framträdande i fråga örn havre, som i december 1929
noterades i exakt samma pris som i januari månad 1913.

Orsaken till att verkan av de förhållanden, som föranlett det ur jordbrukssynpunkt
katastrofala prisfallet å spannmål, blivit så mycket kraftigare
i fråga örn havre än i fråga örn de övriga spannmålsslagen torde,
åtminstone till viss del, vara att söka i att havre varit i avsaknad av det
stöd, en skyddstull alltid vore emot dumping från andra länder, som i en
eller annan form statligt underlättade utförsel av viss vara.

Från en del håll gjordes gällande, att havrens låga marknadspris icke
ur jordbrukssynpunkt skulle utgöra någon olägenhet, då denna kunde
nied fördel av odlarna själva utnyttjas till utfodring. Emellertid lörefunnes
ett mycket stort legitimt helmi'' av havre i marknaden, dels till ut -

118

De sakkunniga.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

säde, dels till gryntillverkning ock dels till foder för sådana hästar, som
icke tillhörde jordbruksidkare. För vissa delar av vårt land, särskilt Halland,
Småland och Mellan-Sverige, hade havreodling till avsalu alltid
varit och vore allt fortfarande av stor betydelse för såväl det medelstora
som det större jordbruket. En prisförhöjning å denna vara skulle därför
där vara till mycket god hjälp. Då de, som själva bedreve jordbruk, ytterst
sällan örn ens någonsin till egen förbrukning inköpte foderhavre, torde å
andra sidan en sådan prisförhöjning icke kunna anses ur någon jordbrukssynpunkt
få ett skadligt inflytande. Endast där jordbruk vore förenat
med skogsbruk i större omfattning kunde ett naturligt behov av havreinköp
understundom anses föreligga, men torde detta behov då höra skrivas
på skogens konto.

En genom skydd för havreodlingen åstadkommen prisförhöjning torde
för havregrynskvarnarna icke medföra någon olägenhet alls under förutsättning
att samtidigt en motsvarande förhöjning vidtoges i det skydd
för sin tillverkning, dessa redan ägde. För övrigt torde under normala
skördeår ingen svårighet föreligga för det svenska jordbruket att sörja
för grynkvarnarnas behov av råmaterial. I gamla tider torde så i regel
hava varit fallet. Att nu grynkvarnarna i så stor omfattning använde
sig av importerad havre, torde i icke ringa grad sammanhänga med dels
lättheten att genom import erhålla stora, likartade partier, dels kvarnarnas
vana att täcka sig genom inköp för leverans vid vissa bestämda
tidpunkter.

Såsom särskilt skäl till skydd för framför allt utom råg även havre torde
höra med skärpa framhållas det ur jordbrukssynpunkt olyckliga prisläge,
vari denna vara kommit till följd av den dumping, som möjliggjorts genom
handelspolitiska åtgärder i vissa länder. Råg och havre syntes så
mycket mera böra bliva föremål för statens skyddande omvårdnad, som
odlarna av dessa sädesslag i regel tillhörde landets i avseende å jordmån
och klimat sämst ställda jordbrukare.

Förenämnda sakkunniga hänvisade efter en redogörelse för prisläget
för havre och korn i fråga örn inverkan å den svenska marknaden av tysk
import av havre till följande jämförelse mellan priserna å svensk och
tysk havre under tiden 4 september—28 december 1928 samt 3 september
—26 november 1929 ävensom till noteringarna i Berlin å tysk havre under
tiden 3 september—29 november 1929: se Tah. 21, sid. 197.

De sakkunniga framhöllo i anslutning härtill, att vad som anförts örn
den tyska rågexportens inverkan å den tyska marknaden gällde i huvudsak
även örn den tyska exporten på Sverige av havre. Samtidigt som det
tyska inlandspriset å havre varierat mellan 14 och 15 kronor hade hösten
1929 tysk havre å den svenska marknaden avsatts till pris, som tidvis legat
så lågt som närmare 11 kronor per 100 kilogram.

De sakkunniga fortsatte: Vägande skäl syntes kunna anföras för att

begränsa en eventuell tullförhöjning till vete och råg.

119

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

Det torde böra framhållas, att medan en tullförhöjning å brödspannmål,
avseende att bringa prisnivån i höjd med den under senaste åren rådande,
i viss utsträckning innebure en utjämning av den rådande disproportionen
mellan prisnivån för jordbruks- och industriprodukter, komme en genom
åsättande av tull å havre orsakad, relativ prisstegring å havren att
få en avsevärt mindre sådan utjämnande verkan. En sadan tull komme
fastmera att i övervägande mån belasta en viss annan del av själva jordbrukslianteringen
ävensom underhållet av dragare, erforderliga bland
.annat för skogsbruket i mellersta och norra Sverige.

Erinras finge även örn den ökade svårighet, som torde föreligga i avseende
på havren, att undgå, att en väsentlig del av den för producenterna
avsedda vinsten genom tullförhöjningen komme att till en början tillfalla
mellanhänderna (spannmålshandlarna).

I fråga örn beloppen av de för ärter, bönor, korn och havre ifrågasatta
tullsatserna anförde lantbruksstyrelsen:

Ärter syntes med hänsyn till såväl produktionscentra som näringsvärde
höra jämställas med brödsäden.

Då tullskyddet i fråga örn korn egentligen avsåge bryggerikorn, syntes
något skäl ej tala för att i tullhänseende skilja korn från brödsäd.

Vid beredande av tullskydd för havre syntes hänsyn böra tagas till ett
relativt lågt marknadsvärde. Örn man utginge från priset å grynhavre,
syntes detta ligga i runt tal 70 å 75 procent under medelpriset för brödsäden.
En skälig tull för havre syntes därför böra utgå med minst 70 procent
av den, som komme att fastställas för brödsäd. En tull å spannmål
i allmänhet av 6 kronor per 100 kilogram borde för havre medföra en tullsats
av lägst 4 kronor per 100 kilogram.

Med hänsyn till den likartade ställning ärter, bönor och korn intaga i
förhållande till vete och råg, finner jag dessa artiklar, i enlighet med vad
hittills varit fallet, böra i tullavseende likställas med vete och råg. ytterligare
skäl härtill synes mig beträffande kornet och ärterna den omständigheten
utgöra, att priserna å dessa artiklar fallit starkare än å den
egentliga brödsäden. Sin huvudsakliga betydelse torde en höjd tull å
korn få såsom skydd för odlingen av maltkorn. I övrigt utgör korn icke
någon större jordbrukets saluartikel; det odlas huvudsakligen för att täcka
det egna behovet av foder samt i Norrland dessutom till människoföda.

Angående behovet av stöd jämväl för den inhemska odlingen av havre delar
jag den uppfattning, åt vilken lantbruksstyrelsen givit uttryck. Väl
torde den omständigheten, att den inhemska havreskörden numera i regel
icke täcker vår förbrukning av denna vara, icke enbart för sig
innefatta tillräckligt skäl för åsättandet av införseltull å varan. Sedan
emellertid de från Tyskland bedrivna dumpingförsäljningarna av

Lantbruks styrelsen.

Departeme ntschefen.

120

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

havre numera bragt det inhemska priset å detta sädesslag ned i nivå
med 1913 års pris, synes mig kravet på en tull å havre vara väsentligt
starkare grundat. Vad förenämnda två sakkunniga anfört därom, att tull
å havre såsom medel att åstadkomma en utjämning av den rådande disproportionen
mellan prisnivån för jordbrukets och industriens alster skulle
få mindre verkan än tullförhöjning å brödsäden, kan jag icke tillerkänna
avgörande betydelse. Att en tull å havre jämväl i detta avseende kommer
att spela en viss roll, har icke av nämnda sakkunniga bestritts. Havre
odlas, särskilt i de kargare trakterna av landet, i betydande omfattning
utöver vad som fordras för att fylla det egna behovet av fodersäd. Att
en lämpligt avvägd havretull i berörda, mindre gynnsamt lottade jordbruksdistrikt
kommer att för producenterna få en viss betydelse, syne»
mig därför ovedersägligt. Med hänsyn till den svåra belägenhet, vari
jordbruket för närvarande över lag befinner sig, anser jag mig icke kunna
underlåta att föreslå anlitandet av jämväl det hjälpmedel, som en tull å
havre dock innebär. I anslutning till vad lantbruksstyrelsen anfört hemställer
jag, att å havre måtte fastställas en tull av 4 kronor per 100 kilogram.

Tullsatserna å mjöl av spannmål.

Rörande den utsträckning, i vilken mjöltullen av kvarnindustrien utnyttjats,
hänvisa de sakkunniga till kvarntrustutredningen, av vilken
framginge, att kvarnarna, trots att tullsatsen å omalen spannmål för 1926
endast i mindre grad kunnat av jordbruket utnyttjas, praktiskt taget utnyttjat
mjöltullen till i det närmaste hela dennas belopp. Till upplysning
örn huru förhållandena därutinnan ställt sig under tiden från 1926
hänvisa de sakkunniga — förutom till en sammanställning av svenska
kvarnföreningens priser å dess olika slag av vetemjöl och rågsikt under
tiden januari 1926—oktober 1929 — till följande jämförelse mellan noteringarna
under samma tid mellan svenskt och amerikanskt vetemjöl, det.
senare beräknat eif Göteborg med tillägg av tull: se Tab. 22, sid. 198.

De sakkunniga framhålla, att man funne, förutom en god överensstämmelse
mellan de svenska och amerikanska prisserierna, att den svenska
noteringen läge ibland något litet över och ibland något litet under cifpriset
å det amerikanska mjölet; sålunda en bekräftelse på riktigheten av
vad förut anförts örn mjöltullens utnyttjande.

Rörande tullsatserna å vete- och rågmjöl anföra de sakkunniga:

Den nuvarande mjöltullen hade som bekant allt ifrån början ansettsböra
innefatta, dels kompensation för erlagd spannmålstull vid förmälning
av importerad spannmål, dels därutöver ett visst tullskydd för den
inhemska kvarnindustrien. Man torde böra utgå från, att förstnämnda

121

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

kompensation vid en förhöjning av spannmålstullarna borde beräknas enligt
samma grunder som hittills, varemot någon anledning till förhöjning
av kvarnindustriskyddet icke torde föreligga.

Enär en gradering av tullskyddet efter olika mjölsorter och kvaliteter,
vilka motsvarades av olika utmalningsprocent av spannmålen, befunnits
svår att genomföra i praktiken, hade mjöltullens beräkning kommit att
baseras på en viss genomsnittlig utmalningsprocent, dock med en huvudvikt
lagd på det beräknade behovet av skydd för kvarnindustriens högre
förädlade huvudprodukter, d. v. s. kärnmjöl (vetemjöl) och rågsikt.

Enligt inom kommerskollegium verkställda utredningar, avseende kvarnrörelsen
under åren 1922 och 1923, hade vid ett antal stora och medelstora
kvarnar utmalningsprocenten för vete uppgått till

68.7—70 % vetemjöl av olika kvaliteter
6.3—8 % eftermjöl och
24 —22 % kli.

Totala malningsuthytet uppgick till omkring 99 procent.

Det borde måhända framhållas, att utbytesprocenten av finmjöl minskades
vid utmalning av de finare mjölsorterna, s. k. extra-kärnmjöl och kärnmjöl.
Även totala utmalningsprocenten av mjöl och eftermjöl bleve därvid
i regeln lägre än vid förmälning till enklare mjölsorter, såsom bagerioch
flormjöl.

Dessa utbytessiffror avsåge lämplig blandning av svensk och utländsk
spannmål, varvid det svenska vetet, på grund huvudsakligen av dess i regeln
högre fuktighetshalt, beräknades lämna 5—6 procent lägre utbyte än
det importerade amerikanska. Sammanlagda utmalningsprocenten av mjöl
och eftermjöl hade sålunda uppgått till 75—78 procent, varvid eftermjölet
funnit användning som inblandning i rågsikt och rågmjöl.

Utmalningsprocenten vid målning av rågsikt hade uppgått till:

63.6— 65.6 % finmjöl

11.4— 6.8 % eftermjöl samt

22.7- 23 X kli.

Sammanlagda mängden finmjöl och eftermjöl utgjorde sålunda 72.4 75
procent.

Eftermjölet användes såsom inblandning i sammalet rågmjöl eller (vid
den högsta utmalningen) till fodermjöl.

Då jämväl eftermjölen i regeln kunde beräknas ingå i mjölsorter, vilka
ätnjöte tullskydd, torde fog finnas för att vid uppskattning av tullskyddet
beräkna en genomsnittlig utmalning motsvarande 74 procent av den
förmalda spannmålen. Vid den nuvarande tullsatsen av 3 kronor 70 öre
per 100 kilogram skulle sålunda den i mjöltullen ingående kompensationen
för spannmålstullen utgöra 3.70 : 0.74 — kr. 5.oo. Kvarnindustriens tull -

122

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

skydd kunde sålunda beräknas utgöra per 100 kilogram förmald spannmål
1 krona 50 öre.

Det ovan angivna skyddet för kvarnindustrien torde kunna beräknas
uppgå till 2b—29 procent av förädlingskostnaden. Härvid hade emellertid
hänsyn ej tagits till skillnaden i fraktkostnad mellan utländskt mjöl och
den spannmålskvantitet, varav det vore framställt, liksom ej heller till
den fördel, som vid import av mjöl i säckar åtnjötes i form av tullfrihet
och taraavdrag för säckarna.

Med tillämpning av ovan anförda beräkningsgrunder skulle vid en till
5 kronor 50 öre, respektive 6 kronor förhöjd tull å vete och råg förhöjningen
i mjöltullen böra utgå med 135 procent av höjningen å spannmålstullen,
d. v. s. å 1 krona 80 öre respektive å 2 kronor 30 öre. Höjningen i mjöltullen
från dess nuvarande belopp skulle alltså böra utgöra 2 kronor 43
öre, respektive 3 kronor 10 öre. Med viss avrundning av siffrorna borde
därför mjöltullen utgå med 8 kronor 90 öre vid en spannmålstull av 5
kronor 50 öre och med 9 kronor 60 öre vid en spannmålstull av 6 kronor,
allt per 100 kilogram.

Tullen å vetemjöl och rågmjöl är för närvarande satt till sådant belopp,
att den per enhet innefattar, förutom tull å den mängd råvara, som erfordras
för att framställa den förmalda produkten, jämväl ett särskilt
skydd åt kvarnindustrien. Storleken av det i mjöltullen ingående särskilda
kvarnskyddet beror av hur stort mjölutbyte, som erhålles vid förmälning
av råvaran. Utbytesprocenten är i sin tur beroende av ett flertal faktorer,
såsom kvarnarnas tekniska utrustning, spannmålens kvalitet och vilken
mjölsort man vill erhålla. Spannmål av hög fuktighetshalt giver lägre
mjölutbyte. Vid förmälning till finare mjölsorter erhålles lägre mjölutbyte,
varvid dock är att beakta, att eftermjölet från förmälning till finare
sorter blandas i de grövre mjölsorterna.

De sakkunniga hava med stöd av inom kommerskollegium verkställda
undersökningar företagna vid ett antal stora och medelstora kvarnar kommit
till att sammanlagda utmalningen av mjöl och eftermjöl kunde uppskattas
beträffande vetet till 75—78 procent och beträffande rågen till
72.4—75 procent samt vid uppskattning av tullskyddet räknat med en genomsnittlig
utmalning motsvarande 74 procent av den förmalda spannmålen.
I anslutning härtill hava de sakkunniga funnit den i mjöltullen ingående
kompensationen för spannmålstullen utgöra 5 kronor och kvarnindustriens
tullskydd utgöra 1 krona 50 öre per 100 kilogram.

Jag finner den av de sakkunniga verkställda beräkningen av mjölutbytet
till i medeltal 74 procent och den därpå grundade uppskattningen av
det i mjöltullen ingående skyddet för spannmålsodlingen och för kvarnindustrien
till respektive 5 kronor och 1 krona 50 öre per 100 kilogram
böra godtagas. Beräkningarna grunda sig, enligt vad jag inhämtat, å

123

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

från sakkunnigt håll erhållna uppgifter. Med. tillämpning av nu angivna
grunder föranleder en höjning av tullen å vete och råg från 3 kronor 70
öre till 6 kronor per 100 kilogram en höjning av tullen å vetemjöl och rågmjöl
från 6 kronor 50 öre till i runt tal 9 kronor 60 öre per 100 kilogram.

Tullsatserna å mjöl av ärter och bönor, tjänliga till människoföda, samt
å mjöl av korn och havre torde, liksom för närvarande är fallet, åsättas
samma tullsats som mjöl av vete och råg.

Tullsatserna å gryn av spannmål.

Angående import, export och tillverkning av havregryn meddelas uppgifter
i Tah. 23, sid. 199.

Rörande det belopp, vartill en eventuell höjning av tullen å havre och
havregryn borde bestämmas, anföra de sakkunniga:

Skulle en tull å havre anses oundgänglig, torde densamma i konsekvens
med mjöltullens ovanberörda höjning fordra en förhöjning av den nuvarande
tullsatsen å havregryn, som utgjorde 3 kronor 50 öre per 100 kilogram.

Utbytesprocenten av havregryn varierade, liksom mjöluthytet, starkt
med råvarans kvalitet men torde i genomsnitt kunna beräknas utgöra föx
svensk havre omkring 50 procent och för utländsk havre upp till 57 procent.
Såsom biprodukt erhölles härvid 25—28 procent fodermjöl. Enär
sistnämnda produkt ej kunde anses åtnjuta tullskydd, torde den ej böra
medtagas i beräkningen.

Räknades utbytet till 55 procent, skulle kompensationen för tull å råvaran
böra motsvaras av en med cirka 180 procent å havretullen förhöjd
tull å havregryn.

Vid en tull av exempelvis 2 kronor per 100 kilogram havre borde sålunda
tullen å havregryn förhöjas med 3 kronor 60 öre eller 3.50 + 3.60 = 7.io
per 100 kilogram.

På sätt de sakkunniga framhållit, påfordrar införandet av tull å havre
jämväl höjning av tullsatsen å havregryn. Med utgångspunkt från ett
utbyte av 55 procent påkallar, under förutsättning att skyddet för havregrynsindustrien
bibehålies vid 3 kronor 50 öre per 100 kilogram, en tull
å havre av 4 kronor per 100 kilogram en höjning av tullsatsen å havregryn
från 3 kronor 50 öre till i avrundat tal 10 kronor 80 öre per 100
kilogram. Jag hemställer, att tullsatsen å havregryn måtte fastställas
till sistangivna belopp.

Tullen å andra slag av gryn än havregryn och risgryn torde, i likhet
med vad för närvarande är fallet, likställas med mjöltullen och salunda
bestämmas till 9 kronor 60 öre per 100 kilogram.

De sakkunniga.

Departements •
chefen.

124

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

Lantbruks styrelsen.

Departements chefen.

Tullsatsen å malt.

Rörande förbrukning av malt hänvisas till uppställningen i Tab 24
sid. 200.

Tullen å malt utgår för närvarande med 6 kronor 50 öre per 100 kilogram.
Till detta belopp höjdes tullen vid 1910 års riksdag från förut utgående
belopp av 5 kronor per 100 kilogram. Anledningen till denna
tullförhöjning var, att då till 100 kilogram malt åtginge 133—135 kilogram
korn, en tullsats av 5 kronor endast täckte tullvärdet å det i maltet ingående
kornet; maltindustrien erhöll sålunda intet skydd. Det ansågs
emellertid, att mälterierna lika väl som kvarnindustrien kunde göra anspråk
på skydd, i synnerhet som mältningskostnaden, vilken uppgavs uppgå
till i medeltal 3 kronor 50 öre per 100 kilogram, till stor del utgjordes
av arbetslön. Dessutom uppstode icke vid mältning såsom vid förmälning
av spannmål värdefulla avfallsprodukter. Det framhölls vidare, att det
importerade maltet vore mera extraktrikt och lättare att arbeta med och
därför allmänt föredroges av bryggmästarna. Det kunde därför befaras,
att importen skulle tilltaga till men för den inhemska odlingen.

Lantbruksstyrelsen har rörande förhöjning av malttullen anfört: Den

nuvarande tullsatsen innehure ett skydd för mälterierna av 1 krona 50 öre
per 100 kilogram. Enligt vad styrelsen inhämtat räknade man alltjämt
med en kornåtgång av 133—135 kilogram till 100 kilogram malt. Därest
samma skydd fortfarande skulle lämnas mälterierna, borde under sådana
förhållanden tullen å malt höjas med fyra tredjedelar av en eventuell tullförhöjning
å korn. Skulle korntullen höjas från 3 kronor 70 öre till 6
kronor eller med 2 kronor 30 öre per 100 kilogram, borde sålunda malttullen
höjas med 3 kronor 6 öre. I

I det föregående har framhållits, att en höjd korntull bleve av största
betydelse för dem, som odla maltkorn. Den föreslagna höjningen av korntullen
påfordrar dock som komplement en motsvarande höjning av malttullen.
Det kan eljest på goda grunder befaras, att bryggerierna komma
att föredraga importerat malt framför sådant av inhemsk vara. Rörande
det belopp, varmed malttullen hör höjas, ansluter jag mig till vad lantbruksstyrelsen
därom anfört, och torde i enlighet härmed tullen å malt
alltså höra höjas till i avrundat tal 9 kronor 60 öre per 100 kilogram.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

125

Utförselbevisen bibehållas.

Rörande frågan om utförselbevisens förhållande till spannmålstullarna
anföra de sakkunniga:

Det torde böra särskilt framhållas, att en förhöjd spannmålstull, lika
litet som det nu gällande tullskyddet, kunde förväntas under alla förhållanden
och vid alla tider på året i sin helhet komma de egentliga producenterna,
d. v. s. jordbrukarna, till godo. Såsom förut uppvisats, förorsakade
de starka utbuden av inhemsk spannmål under vissa tider på hösten
som regel en prissänkning av den storleksordning, att tullskyddets verkan
delvis borteliminerades. En viss reglerande inverkan till spannmålsproducenternas
favör hade under senare år åstadkommits genom utförselbevisen.
I varje fall intill dess eventuellt andra utvägar bereddes
för utjämnande av de nämnda verkningarna av spannmålsutbudens starka
säsongmässiga fluktuationer — exempelvis genom beredande av ökade
lagrings- och belåningsmöjligheter för den inhemska spannmålen — torde
det få anses såsom en nödig förutsättning för att en eventuell tullförhöjnings
prisförhöjande verkan i möjligaste mån skulle komma producenterna
till godo, att de nuvarande utförselbevisen bibehölles.

Jag ansluter mig till vad de sakkunniga härovan anfört rörande bibehållandet
av utförselhevisen. Nu gällande bestämmelser i ämnet, som
avse allenast vete och råg, äga giltighet till och med den 31 juli 1931.
Den omständigheten, att jämväl korntullen höjts, anser jag icke höra för
närvarande föranleda ändring i den ståndpunkt Kungl. Maj:t och riksdagen
tidigare intagit till frågan örn utförselbevisens tillämpning jämväl
med avseende å korn. Prövningen av detta spörsmål torde av skäl,
som närmare utvecklats i Kungl. Maj:ts proposition nr 107 vid 1928 års
riksdag, böra anstå till frågan örn utförselbevisens fortsatta tillämpning
för tiden efter den 31 juli 1931 kommer under behandling.

Kostnadsberäkningar.

Jordbruksutredningen har hemställt, att för täckande av kostnader för
spannmålsnämnden, för inrättandet av ett cereallaboratorium samt för anordnande
av mjölblandning måtte för budgetåret 1930/1931 anvisas ett
anslag å 100,000 kronor. I

I det föregående har jag beräknat, att för nästkommande budgetår
kostnaderna för spannmålsnämnden skola, i händelse att lagstadgat inmalningstvång
genomföres, belöpa sig till 60,000 kronor, att kostnaderna
för mjölblandningsanläggningar komma att uppgå till 25,000 kronor samt
att för bestridande av kostnaderna för verkställande av cereala undersökningar
erfordras 15,000 kronor. För samtliga berörda ändamål torde

De sakkunniga.

Departements chefen.

126

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

lämpligen för budgetåret 1930/1931 böra äskas ett gemensamt anslag å
100,000 kronor, vilket synes böra givas karaktären av förslagsanslag

I statsverkspropositionen till 1930 års riksdag nionde huvudtiteln, punkt
93, har för åtgärder till spannmålsmarknadens stödjande beräknats för
budgetåret 1930/1931 ett anslag av 100,000 kronor. Nämnda beräknade belopp
har avseende å de åtgärder, varom nu är fråga.

Departementschefens hemställan.

Föredragande departementschefen uppläser härefter upprättat förslag
till ändrad lydelse i vissa delar av den vid tulltaxeförordningen den
4 oktober 1929 fogade tulltaxan av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.

Härefter hemställer föredraganden, att Kungl. Majit måtte föreslå
riksdagen att

1) besluta, att den vid tulltaxeförordningen den 4 oktober 1929 fogade
tulltaxa skall från och med den dag innevarande år, Kungl. Majit bestämmer,
i de delar, vilka angivas i den härvid fogade bilagan A, hava den
ändrade lydelse, som i samma bilaga omförmäles,

2) bemyndiga Kungl. Majit,

att, där så prövas nödigt, förordna, att envar, som driver kvarn och
därvid förmaler utländskt vete, skall vara pliktig att vid framställning
av mjöl, innehållande vete, använda svenskt vete i sådan omfattning, att
det svenska vetet minst utgör i genomsnitt viss procent av allt vete, som
förmales vid kvarnen, och tillika viss procent av det i varje parti ingående
vetemjölet,

att — i samband med sådant förordnande eller där kvarninnehavare i
riket gent emot staten utfäst sig att vid framställning av mjöl använda
svenskt vete i viss omfattning — örn så prövas nödigt, stadga, att den,
som till riket inför mjöl, innehållande vete, skall vara pliktig att låta
däri inblanda mjöl av svenskt vete i den grad, som gäller med avseende
å förmälning,

att medgiva de undantag från ovan angivna förmalnings- eller inblandningsskyldighet,
som av förhållandena påkallas,

samt att själv eller genom därtill förordnad myndighet meddela närmare
föreskrifter örn förmalnings- eller inblandningsskyldigheten,

3) dels besluta, att en särskild fond, benämnd spannmålslagerhusfonden
skall inrättas, från vilken fond, som skall förvaltas av statskontoret,
lån må i män av tillgång utlämnas för anläggande av spannmålslagerhus
eller anskaffande av s. k. spannmålstorkar,

dels medgiva, att lån ur spannmålslagerhusfonden må utlämnas i huvudsaklig
överensstämmelse med omförmälda av föredraganden föreslagna
grunder,

dels ock såsom kapitalökning för spannmålslagerhusfonden å riks -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

127

staten för budgetåret 1930/1931 bland utgifter för kapitalökning under
rubrik »statens utlåningsfonder» anvisa ett reservationsanslag av 850,000
kronor, av vilket belopp 680,000 kronor skola utgå av lånemedel,

4) dels besluta, att en särskild fond, benämnd spannmålskred itfonden,
skall inrättas, från vilken fond, som skall förvaltas av riksbanken, lån
må i mån av tillgång utlämnas till sammanslutningar för bedrivande
av uppköp av spannmål,

dels godkänna vad i protokollet föreslagits i fråga örn villkoren för lån
ur spannmålskreditfonden,

dels ock såsom kapitalökning för spannmålskreditfonden å riksstaten
för budgetåret 1930/1931 bland utgifter för kapitalökning under rubrik
»statens utlåningsfonder» anvisa ett reservationsanslag av 2,000,000 kronor,
vilket belopp skall utgå av lånemedel,

5) till bestridande av kostnaderna för spannmålsnämndens verksamhet
samt för erforderliga anläggningar i anledning av föreskriven inblandning
av svenskt vetemjöl i importerat vetemjöl ävensom för verkställande av
cereala undersökningar för budgetåret 1930/1931 under nionde huvudtiteln
anvisa ett extra förslagsanslag av 100,000 kronor.

Vad departementschefen sålunda hemställt, däri
statsrådets övriga ledamöter förena sig, behagar
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Eegenten bifalla
samt förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse,
bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas
till riksdagen.

Ur protokollet:
Joh:s Thygesen.

BILAGOR OCH TABELLER

tinning till riksdagens protokoll 1930.

1 sami. 85 höft. (Nr 108.)

130

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

Bilaga. A.

Förslag: till ändrad lydelse i vissa delar av den vid tulltaxeförordningen den 4 oktober

1929 fogade tulltaxan.

	1 ----- E. Spannmål, omalen.	Tull för 100 kg. Kronor
86	Majs; ris, oskalat eller blott befriat från ytterskalet; vicker samt ärter och bönor, ej tjänliga till människoföda och ej hänförliga
	till annat nummer.......................................	fria
87 a	Havre ................................................. t1	4: — 6: —
87 b	Råg, vete, korn, ärter och bönor, tjänliga till människoföda ...... T
87 c	Andra, ej särskilt nämnda slag av omalen spannmål.................. T F. Spannmål, malen; malt, stärkelse m. m.	3: 70
88 a	Mjöl av råg, vete, korn, havre, ärter och bönor, tjänliga till män-
	niskoföda............................................ -p	9: 60 6: B0
88 b	Mjöl av andra vegetabilier, ej hänförligt till annat nummer......... T Gryn av spannmål:
89	havregryn...........................................................................x/E	10: so
(Ty.) 90	risgryn.............................................................................. X	2: —
91	andra slag .............................................. X/E	9: eo
92	Kli....................................................................................... Anm. Kliartade varor av vete eller råg skola tull-taxeras såsom mjöl, därest askan av torrsubstansen utgör mindre än 4-1 % av torrsubstansens vikt.	fritt
93	Malt, även krossat................................................... X	9: 6 0
94	Potatismjöl och annan stärkelse samt gryn av andra vegetabilier
	än spannmål...... T/E; ävensom bak- och jästpulver...... E......	20: —

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

131

Bilaga. B.

Åtgärder, som till stödjande av jordbruket under senare tid i andra länder
vidtagits eller äro under förberedelse.

De autonoma spannmålstullarna — d. v. s. de tullsatser, som fastställas
genom statens inre lagstiftning, sålunda icke genom överenskommelse
med främmande makt — blevo i 1902 års tulltariff, som i stort
sett alltjämt äger bestånd, bestämda till 7.50 Rink. (100 Rmk. =. 89 kronor)
för vete och 7 Rmk. för råg, korn, oell havre, allt per 100 kilogram.
I 1926 års svensk-tyska handelstraktat sänktes dessa tullsatser för Sveriges
vidkommande och bundos för vete vid 6.so Rmk., för råg och havre
vid 6 Rmk. och för korn vid 5 Rmk. per 100 kilogram. Av inrikespolitiska
skäl kommo dock ej dessa utan följande tillfälliga, ytterligare nedsatta
tullsatser i tillämpning nämligen för råg, vete och havre 5 Rmk. och för
foderkorn, som utbrutits ur tulltaxerubriken korn, 2 Rmk.; för annat
korn än foderkorn kom samma tullsats att gälla som den, vilken bundits
i den svensk-tyska handelstraktaten, d. v. s. 5 Rmk. — Den autonoma
tullsatsen för råg- och vetemjöl utgjorde i 1902 års tulltariff 18.75 Rmk.
Genom handelsfördraget mellan Tyskland och Frankrike år 1927 blev den
emellertid nedsatt till ll.so Rmk. per 100 kilogram.

Jämlikt beslut av tyska riksdagen upphävdes från och med den 10
juli 1929 förut omförmälda tillfälliga tullsatser å spannmål, i följd varav
de i svensk-tyska handelstraktaten fastställda maximitullsatserna 6.50
Rmk. för vete och 6 Rmk. för råg och havre trädde i kraft. För foderkorn
bibehölls tullsatsen 2 Rmk. Dessa tullsatser skulle gälla gentemot
alla länder, som med Tyskland avslutat handelsavtal innehållande stadgande
örn behandling såsom mest gynnad nation. Gentemot andra länder,
bland dem Canada, bragtes de autonoma tullsatserna omedelbart i tilllämpning.
För råg- och vetemjöl fastställdes, sedan bindningen för
sagda varuslag genom överenskommelse med Frankrike upphävts, en tillfällig
tullsats av 14.50 Rmk. per 100 kilogram.

Anledningen till att ytterligare förhöjning av spannmålstullarna icke
företogs under tyska riksdagens vårsession år 1929 var, att desamma bundits
i 1926 års svensk-tyska handelstraktat. Sedan denna traktat
från tysk sida uppsagts att utlöpa den 15 februari 1930, och förhandlingarna
med Sverige örn en ny överenskommelse avslutats, föreläde
riksregeringen i december 1929 tyska riksdagen ett förslag, innefattande
bland annat avsevärda höjningar av spannmålstullarna. Förslaget vann
i huvudsak riksdagens bifall. De fatlade besluten innebära, att de autonoma
tullsatserna i 1902 års tariff för vete och råg, d. v. s. 7.so Rmk. för
vete och 7 Rmk. för råg, skola bibehållas. För upprätthållande av ett
normalpris å vete av 26 Rmk. och a rag av 23 Rmk. per 100 kilogiam har
emellertid riksregeringen erhållit befogenhet att höja tullsatserna för
vete intill 9.so Rmk. och för råg intill 9 Rmk. eller ock att sänka desamma
för vete intill 3.oo Rmk. och för råg intill 3 Rmk. per 100 kilogram. Med
hänsyn till nu rådande prisläge hava de högsta medgivna tullsatserna,

Tyskland.

132

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

d. v. s. 9..on Kink. för vete och 9 Kink. för råg'', redan elen 11 februari 1930,
d. v. s. dagen för ikraftträdandet av tilläggsavtalet nr 2 till svensk-tyska
handelstraktaten, bragts i tillämpning. För korn höjdes den autonoma
tiillsatsen, vilken hädanefter skall tillämpas, från 7 till 9 Enik. per 100
kilogram; dock skall tullen å foderkorn utgå med 5 Kink. under år 1930
och med 2 Enik. per 100 kilogram från och med den 1 januari 1931. För
havre höjdes deli autonoma tullsatsen från 7 till 8 Rink. per 100 kilogram.
Sistnämnda två förhöjningar hava jämväl trätt i kraft den 11 februari
1930. Tullsatsen för råg- och vetemjöl skall utgå med ett belopp uppgående
till 1 Va gånger tullen å vete + 4.25 Rink.

I Tyskland tillämpas systemet med utförselbevis för spannmål. Till
undvikande av spekulation hava för dessa tills vidare vissa maximibelopp
fastställts. Sålunda skola utförselbevisen för vete utgå med ett belopp av

6.50 Rmk. per 100 kilogram och för råg med ett belopp av 6 Rmk. för 100
kilogram, så länge tullsatsen icke understiger 6.50 Rmk. för vete och 6
Rmk. lör råg. I sistnämnda fall skola utförselbevisen motsvara tullens
storlek. För havre skola utförselbevisen utgå med 6 Rmk. för 100 kilogram.
Vid utförsel av korn med en hektolitervikt av mer än 67 kilogram
skola utiörselbevis utgå med ett belopp av 6.50 Rmk. för en kvantitet
av högst 50,000 ton per kalenderår. För malt, gryn och flingor av
korn skola utförselbevisen beräknas efter ett belopp av 6.5a Rmk. lör 100
kilogram.

Motioner örn höjning av utförselbevisen till samma belopp som tullsatsen
för respektive spannmålsslag framfördes vid riksdagens sammanträde
i december månad 1929. Dessa motioner blevo då ej antagna; jämväl därefter
hava emellertid från jordbrukarhåll starka krav i sådan riktning
gjort sig gällande.

Enligt lag, utfärdad den 4 juli 1929, hava vidare kvarnarna ålagts att vid
förmälning av vete inblanda viss procent inhemskt vete, nämligen under
tiden 1 augusti—30 november 1929 minst 40 procent och däreiter intill
den 1 augusti 1930 minst 30 procent av den totala förmalningen. Riksjordbruksministern
har tillerkänts befogenhet att tillfälligt ändra prosentsatserna
eller att sätta förordningen ur kraft, örn prisutvecklingen
å spannmåls- och brödmarknaden därtill giver anledning. I enlighet härmed
har genom förordning den 3 oktober 1929 den obligatoriska användningen
av inhemskt vete under tiden augusti—november höjts från 40 till
45 procent. Samtidigt har bestämts, att vid förmälning av vete under
var och en av månaderna oktober och november 1929 minst 50 procent
skall utgöras av inhemsk vara. Genom en förordning den 29 november
1929 har slutligen sistnämnda procentsats fastställts att gälla jämväl
under vardera av månaderna december 1929 och januari 1930.

För animala produkter hava likaledes avsevärda tullförhöjningar genomförts.
Sålunda beslöt riksdagen i december 1929 att höja de autonoma
tullsatserna för levande nötkreatur från 18 till 27 Rmk. och för levande Inifrån
18 till 22.50 Rmk. per 100 kilogram. Samtidigt bestämdes, att tullsatserna
för nötkreatur och får avsedda för slakt icke skola kunna genom
handelsfördrag nedsättas, för nötkreatur under 24.50 Rmk. och för får
under 22.so Rmk. Dessutom beslöt man, att tullsatsen för levande svin skall
höjas med 50 procent, så snart det genomsnittliga priset å Berlinermarknaden
för svin av klass C (d. v. s. svin med en vikt av 100—120 kilogram)
under loppet av två veckor understigit 140 Rmk. per 100 kilogram. Denna
höjning förbliver i kraft, till dess det genomsnittliga priset under två

133

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

■veckor ånyo uppgått till 140 Knak. per 100 kilogram. Så snart åter det genomsnittliga
priset å Berlinermarknaden för svin av klass C under två
veckor överstigit 170 Enik. per 100 kilogi''am, skall tullsatsen sänkas med
50 procent. Denna nedsättning förbliver i kraft, till dess det genomsnittliga
priset under två veckor åter sjunkit till 170 Enik. lier 100 kilogram. Vidare
skall den för levande svin nu gällande autonoma tullsatsen av 18 Rmk.
icke kunna genom handelsfördrag nedsättas under 16 Emli. per KM kilogram.
Därjämte skola förpliktelser i fördragsväg icke kunna ingas,
varigenom tillämpningen av ovan angivna glidtullsystem omöjliggöres.
För nöt- oell fårkött, med undantag av ätbara inälvor, Ilar gällande autonoma
tullsats av 45 Rmk. per 100 kilogram satts i kraft, varjämte bestämmelse
utfärdats, att denna icke genom handelsfördrag skall kunna
sänkas. Detta innebär vid jämförelse med den i 1926 års svensktyska
handelsfördrag bundna tuilsatsen en höjning med 7.r>o Rmk. per
100 kilogram. Tullsatsen för fläsk, med undantag av ätbara inälvor samt
huvud och fötter av svin, skall icke kunna i fördragsväg nedsättas under
32 Rmk. per 100 kilogram. Vid en höjning av tullen å levande svin med
50 procent skall slutligen den autonoma tullsatsen för fläsk, 45 Rmk. per
100 kilogram, träda i kraft.

För smör fattades redan i juni 1929 beslut örn en höjning av den autonoma
tullen från 30 till 50 Rmk. per 100 kilogram. Dessutom bestämdes, att
denna tullsats icke skulle få sänkas genom handelsavtal före den 31 decemder
1933. Från sagda tidpunkt och intill den 31 december 1935 skulle tullen
icke i fördragsväg få bindas vid lägre belopp än 40 Rmk. och för tiden
från 1 januari 1936 icke vid lägre belopp än 30 Rmk. per 100 kilogram.
Då den tyska smörtullen i handelsfördraget mellan Finland och Tyskland
bestämts till 27.50 Rmk. för 100 kilogram, förutsatte ikraftträdandet av
detta riksdagens beslut, att överenskommelse träffades med Finland angående
ändring av fördraget på ifrågavarande punkt. Underhandlingar
i sådant syfte hava även upptagits och lett till avslutandet av ett
tilläggsavtal till det finsk-tyska handelsfördraget, varigenom Finland
mot kompensation i form av nedsättning av vissa tyska tullar, huvudsakligen
å industriprodukter, medgivit en höjning av den tyska smörtullen
till de av tyska riksdagen beslutade lägsta tullsatserna. Dessa hava i c:et
nya avtalet bundits intill utgången av år 1937.

Genom förordning elen 23 maj 1929 höjdes tullsatsen å vete från 35
till 50 francs (100 francs = 14 kronor och 60 öre), för vetemjöl svarande mot
en utmalning av 70 procent eller däröver från 60 till 80 francs, för vetemjöl
svarande mot en utmalning från 60 till 70 procent från 72 till 100 francs,
och slutligen för vetemjöl svarande mot en utmalning av 60 procent eller
därunder från 80 till 115 francs, allt per 100 kilogram. För råg och korn utgör
tullen för närvarande 15 francs, för rågmjöl 30 francs och för kornmjöl
25 francs. Den 18 januari 1930 höjdes tullen å havre från 15 till 21 samt
å havremjöl från 25 till 35 francs per 100 kilogram. Genom lag den 1 december
1929 har regeringen vidare erhållit befogenhet att utan parlamentets
hörande höja tullarna såväl å spannmål och produkter därav, som å kreatur,
kött, mejeriprodukter och potatis m. m. I sädén ordning utfärdade
författningar skola emellertid underställas parlamentet lör godkännande
inom loppet av 5 dagar från undertecknandet, eller, därest parlamentet
vid denna tidpunkt oj är samlat, vid början av dess därpå följande session.

Frånsett de tullförhöjningar, som sålunda genomförts, har Frankrike

Frankrike.

Italien.

134 Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

till skydd för spannmålsodlingen genom nyssnämnda lag den 1 december
1929 jämväl infört förmalningstvång för brödsäd. Denna lag och i anslutning
till densamma utfärdade följdförfattningar innehålla i huvudsak
följande. Jordbruksministern äger genom förordning fastställa,
huru stor procent inhemsk brödsäd skall ingå i det mjöl, som av
kvarnarna framställes för tillverkning av bröd eller andra livsförnödenheter.
Endast mjöl framställt av på dylikt sätt blandad säd må komma
till användning. För innevarande skördeår har inblandningen av inhemsk
brödsäd fastställts till 97 procent vid framställning av ordinärt bröd
samt till 20 procent vid tillverkning av dietbröd och finare bakverk. Dessutom
har bestämts, att varje bageri, som önskar framställa dietbröd eller
finare bakverk, skall före påbörjandet av sådan tillverkning härom göra
anmälan till prefekten i det departement, där bageriet är beläget. Bageriet
skall vidare avgiva skriftlig förbindelse att som kompensation för
den för ifrågavarande tillverkning erforderliga importen inom tre månader
återutföra lika stor kvantitet inhemsk brödsäd eller en häremot svarande
kvantitet mjöl. Jordbruksministern äger likaledes fastställa utmalningsprocenten
av inhemsk brödsäd, d. v. s. den procent mjöl, som skall utvinnas
ur viss kvantitet spannmål. I syfte att bereda myndigheterna möjlighet
att kontrollera efterlevnaden av förmalningstvånget har skyldighet
ålagts annan innehavare av spannmål eller mjöl än odlare att deklarera
den innehavda mängden inhemsk och utländsk hrödsäd eller mjöl. Genom
lagen den 1 december 1929 hava slutligen bestämmelserna angående temporär
tullfrihet vid införsel av brödsäd (»admission temporaire») ändrats
sålunda, att den hittills förefintliga möjligheten att på obestämd tid lagra
utländsk spannmål upphävts. Importör, som under temporär tullfrihet
infört viss kvantitet utländsk brödsäd, är numera skyldig att inom
loppet av tre månader utföra en mot sagda spannmålsmängd svarande
kvantitet mjöl.

För lättandet av trycket på spannmålsmarknaden har slutligen bestämts,
att vid export av brödsäd eller mjöl, som äger rum under loppet
av tre månader, räknat från ikraftträdandet av förenämnda lag den 1
december 1929, exportpremier skola utgå, motsvarande högst det sammanlagda
värdet av de tullavgifter, som under juli och augusti 1929 deponerats
vid införsel av brödsäd under temporär tullfrihet. Exportpremiens
storlek skall i varje särskilt fall bestämmas av en för ändamålet utsedd
kommission och skall icke kunna sättas högre än den för närvarande
utgående tullen vid införsel av motsvarande kvantitet utländsk vara.

Omnämnas må även, att genom en förordning den 18 januari 1930 tullen
höjts från 15 till 21 francs per 100 kilogram å färsk potatis1, som importeras
från 1 mars—1 juni samt från 3 till 6 francs å dylik potatis, som
införes under annan tid av året.

Tidigare hava tullhöjningar å bland annat levande djur och kött ägt
rum.

Genom en förordning av den 12 september 1928 höjdes tullsatserna för
vete från 7.r»o till 11 guldlire (100 guldlire = 72 kronor) och för vetemjöl
''från ll.so till 16.75 guldlire per 100 kilogram. Den 23 maj 1929 vidtogos
ytterligare höjningar av tullsatserna å spannmål och produkter därav,
nämligen för vete från 11 till 14, för vit majs från 7.sn till 14, för vetemjöl
från 16.75 till 20.30 och för majsmjöl från ll.so till 20.so guldlire per
100 kilogram. I övrigt hava tullsatserna höjts bland annat för bakverk av

135

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

vete, bröd och skeppsskorpor m. m. De sålunda genomförda tullförhöjningarna
hava motiverats med nödvändigheten att bispringa jordbruket i
dess nuvarande brydsamma läge.

För att öka den inhemska spannmålsproduktionen hava samtidigt åtgärder
av olika slag vidtagits, såsom anordnande av undervisning i
frågor berörande jordbrukets drift samt införandet av lättnader för anskaffande
av fullgott utsäde m. m. Dessutom söker regeringen främja
uppodlingen av för spannmålsproduktion ännu ej fullt utnyttjade områden;
sålunda hava bland annat omfattande torrläggningar av vattensjuka
marker föreslagits. Beträffande resultatet av denna verksamhet
må anföras, att den inhemska produktionen av vete, vilken under åren
1924—1928 årligen uppgick till i genomsnitt 57.4 miljoner deciton, år 1929
stigit till 70.g miljoner deciton. Den ökade produktionen har i första
hand ernåtts genom en stegring av hektaravkastningen — från 11.9 deciton
under åren 1924—1928 till 14.4 deciton år 1929 — men jämväl genom
någon ökning av den besådda arealen — från 4,828,000 hektar i medeltal
under åren 1924—1928 till 4,972,000 hektar år 1929. Till följd av ökningen
i den inhemska veteproduktionen bär importen av vete nedbringats för
december 1929 i förhållande till december 1928 med 1.6 miljoner deciton.
''Medan under månaderna juli—december 1928 veteimporten uppgått till
omkring 11.2 miljoner deciton, utgjorde den under samma månader 1929
allenast 3.32 miljoner deciton, alltså en minskning med omkring 7.88 miljoner
deciton.

Genom förordning den 15 juli 1929 har skyldighet stadgats för kvarnax'',
som importera vete, att vid förmalningen inblanda minst 75 procent inhemsk
vara. Samtidigt har minimipris införts för inhemskt vete under
tiden 16 juli 1929—15 juli 1930. Detta har fastställts till:

46 pesetas (100 pesetas 15 juli 1929 = 54 kronor och 50 öre) under senare
hälften av juli samt augusti och september månader 1929,

46.50 pesetas under månaderna oktober, november och december 1929
samt januari 1930,

47.50 pesetas under månaderna februari till och med maj 1930 samt till

48 pesetas under juni och första hälften av juli 1930; allt per 100 kilogram.

De autonoma tullsatserna utgöra för närvarande för vete och råg 4
guldkronor (100 guldkronor = 75 svenska kronor) samt för havre 3 guldkronor
per 100 kilogram. Tullarna å vete, råg och havre hava genom ett
handelsavtal med Jugoslavien den 9 juli 1928 nedsatts och bundits vid 2
guldkronor per 100 kilogram. Havretullen har genom ett avtal med
Ungern ytterligare sänkts till 1.50 guldkronor.

I österrikiska nationalrådet väcktes 1929 motion angående åtgärder till
skydd för den inhemska sädesodlingen. För utredning av denna fråga
tillsattes ett särskilt utskott, som i ett framlagt betänkande den 24 september
1929 anbefallde åtgärder av två slag: dels sådana, som avsåge
att för framtiden tillförsäkra sädesodlingen bättre betingelser, dels sådana
av mera tillfällig art. I förstnämnda hänseende föreslog utskottet, att
följande åtgärder skulle tagas under närmare övervägande, nämligen:
1) införande av spannmålsmonopol, 2) höjning av tullskyddet för spannmål
och 3) införande av utförselbevis för spannmål och nötkreatur m. fl.
jordbruksprodukter.

Spanien.

Österrike.

Tjeckoslova kien.

136 Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

Sistnämnda förslag är redan förverkligat, i det att utförselbevis införts,,
för spannmål och nötkreatur genom en lag den 27 september 1929 och för
arbetshästar, smör och ost genom en lag den 29 januari 1930. Utförselbevisen
äro fastställda till samma belopp som gällande tullsatser och
kunna ej användas till gäldande av tull för vara av annat slag än det, som
utförselbevisen avse.

Tulliörhöjningar kunna för närvarande icke äga rum, enär tullsatserna,
som ovan nämnts, bundits, bland annat i handelsavtal mellan Österrike
och Jugoslavien, vilket avtal icke kan bringas att upphöra före den 30
juni 1931.

Bland åtgärder av tillfällig art, som utskottet föreslagit, må anföras
beviljandet av sex miljoner schilling (100 schilling = 52 kronor och
50 öre) till understöd åt sädesproducenterna under 1930 samt viss restitution
av fraktkostnader vid boskapstransporter.

_ I övrigt torde böra omnämnas, att smörtullen år 1926 höjts från 20
till 40 och år 1927 ytterligare från 40 till 60 guldkronor per 100 kilogram.

Tjeckoslovakiska regeringen har enligt uppgift under övervägande
flera, delvis alternativa åtgärder till motverkande av jordbrukskrisen.
Dessa avse bland annat införande av förmalningstvång för råg och vete,
upprättande av importmonopol för spannmål, upphävande av konsumtionsskatten
å kött och köttprodukter, bildande av en fond för stödjande
av den inhemska spannmålsmarknaden samt slutligen höjning av tullarna
å vegetabiliska och animala produkter.

I avvaktan på regeringens förslag hava i tjeckoslovakiska nationalförsamlingen
motioner framlagts örn höjning av tullsatserna för bland annat
spannmål och produkter därav samt smör m. m.

Nedanstående tabell utvisar viktigare i motionerna föreslagna tullar i
jämförelse med de för närvarande gällande. I

Tullsats per 100 kg.
gällande föreslagen

tj. kr. tj. kr.

(100 tj. kr. = 11.10 sv. kr.)

Vete .....................................................	....... 30	75
Råg........................................................	...... 38	70
Korn .....................................................	....... 34	70
Havre .......................................	...... 36	70
Mjöl och förmalningsprodukter ......	...... 70	190
Smör............................................	...... 210	580

I motionerna hava även särskilda tilläggstullar föreslagits, utgörande
för vete och råg 20 tjeckoslovakiska kronor per 100 kilogram. Tilläggstullarna
äro avsedda att träda i tillämpning, så snart medelpriset på den
inhemska marknaden under ett kvartal understigit 215 tjeckoslovakiska
kronor för vete och 190 tjeckoslovakiska kronor för råg, allt per 100 kilogram.

Vidare bär i motionerna föreslagits, att tullsatserna icke må kunna i
fördragsväg nedsättas till lägre belopp än

137

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

för vete ........................	60 tj.	kronor per	100	kilogram
» råg ..........................	56 »	»	»	»	»
> korn ........................	56 »	»	»	»	»
» havre ......................	56 »	»	»	»	»
» mjöl och förmal-ningsprodukter.	150 »	» »	»	»
» smör ........................	450 »	» »	»	»

För närvarande kunna utförselbevis, uppgående till samma belopp, som
gällande tullsats, utfärdas vid export av bland annat råg, vete, havre och
mjöl därav ävensom iläsk och flott. I motionerna har nu föreslagits, att
utlörselbevis jämväl må kunna utfärdas för korn och malt, oxar, tjurar
och kor, ungnöt och kalvar, svin, färskt eller tillrett kött och fläsk, smör,
ost, grönsaker, frö m. m.

Slutligen hava i nationalförsamlingen förslag framlagts örn höjning av
tullsatserna å levande djur samt kött.

Med en befolkningstillväxt av över 1U miljon per år har landet tidigare
vid medelgod skörd lidit brist på brödsäd. De två senaste skördeåren
hava dock uppvisat överskott. Då brist på brödsäd förefunnits, hava restriktioner
genomförts i avseende å utförseln av spannmål, samtidigt som
införsel av brödsäd och mjöl tidvis medgivits endast efter i varje särskilt
fall meddelat tillstånd, detta i syfte att skaffa regeringen en mera
fuilständig kontroll över spannmålshandeln och att förebygga en försämring
av handelsbalansen genom alltför stor import. Sålunda stadgades
genom förordningar, som trädde i kraft den 1 oktober 1928, förbud
mot införsel av vete intill den 31 december 1928 samt av vete- och rågmjöl
intill den 31 mars 1929. Samtidigt förlängdes förut gällande bestämmelser
örn en exporttull å råg och rågmjöl av 15 zloty (109 zloty = 42
kronor), varjämte infördes en exporttull å vete av 20 zloty per 100 kilogram,
samt dessutom från och med den 12 oktober 1928 en exporttull å
havre till belopp av 10 zloty per 100 kilogram. Samtliga dessa exporttullar
skulle gälla till och med den 31 juli 1929.

Systemet med exporttullar har emellertid i stort sett avvecklats under
år 1929. Den 11 juni 1929 upphävdes tullarna å råg och rågmjöl, den 1
juli tullen å havre och den 31 augusti tullen å vete.

I slutet av år 1928 infördes importtullar å vete och råg örn 11 zloty per
100 kilogram, vilka tullsatser alltjämt gälla. För korn och havre infördes
från och med den 26 oktober 1929 en införseltull å samma belopp. Vidare
hava införseltullarna å vissa mjölsorter och gryn från den 30 september
1929 höjts och utgöra därefter för rågmjöl 16.50 zloty, för vetemjöl 19.50
zloty, lör annat mjöl 16.50 zloty, för krongryn 17 zloty, för bovetegryn 11
samt för andra gryn 18 zloty, allt per 100 kilogram.

Genom förordning den 26 juli 1929 återinfördes det redan några år tidigare
törelintliga, men sedermera upphävda införselförbudet för rågoch
vetemjöl. Sagda förbud gäller tillsvidare från och med den 1 augusti
1929. Den 1 januari 1930 infördes dessutom importförbud för alla slag
av gryn utom bovetegryn.

Enligt förordning av den 6 november 1929, som trädde i kraft den 16 i
samma månad och förklarats skola gälla till den 15 april 1930, hava
slutligen exportpremier för spannmål införts med följande belopp, nämligen
för vete och råg 6 zloty, för korn och havre 4 zloty samt för mjöl,

Polen*,

Estland.

Lettland.

Litauen.

138 Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

korngryn ock malt 9 zloty, allt per 100 kilogram. Premierna utbetalas
kontant. För ändamålet har anvisats 12.5 miljoner zloty, som beräknas
förslå för gäldande av exportpremier för 250,000 ton spannmål. En särskild
sammanslutning — föreningen av sädesexportörer — bar bildats
för att förmedla utförseln. Underhandlingar föras för närvarande mellan
nämnda polska syndikat och tyska spannmålsintressenter rörande en
överenskommelse till undvikande av konkurrens och för prissättning bland
annat med hänsyn till planerad export till Skandinavien. Det har beräknats
att till den 1 januari 1930 av 1929 års skörd med hjälp av exportpremierna
utförts cirka 100,000 ton spannmål och mjöl, därav 60,000 ton
råg, 25,000 ton korn och 10,000 ton havre.

Bland andra statliga åtgärder av betydelse må nämnas, att Polens
riksbank beviljat avsevärda krediter för belåning av spannmål.

Tullsatsen å vete, som tidigare utgjort 4 guldfrancs (100 guldfrancs =
72 kronor) per 100 kilogram, har från den 9 maj 1925 böjts till 10 guldfrancs
per 100 kilogram. Övriga spannmålsslag äro för närvarande tullfria.
Tullsatserna å mjöl utgöra numera, för osiktat vetemjöl 14, för siktat
vetemjöl 21 och för mjölsorter ej särskilt nämnda, däribland rågmjöl,
9 guldfrancs per 100 kilogram.

Utförselbevis utfärdas för vetemjöl.

Nu gällande lettiska tulltaxa, som innehåller dubbla tariffer, trädde i
kraft den 16 april 1928. Minimitullarna för spannmål utgöra enligt denna
för vete 7 lats (100 lats = 72 kronor) per 100 kilogram, för havre, korn
och blandsäd, som förut varit tullfria, 3 lats per 100 kilogram. Införseln
av råg är tullfri. Vidare utgör tullsatsen för siktat vetemjöl 25 lats per
100 kilogram, för osiktat vetemjöl, som förut varit tullfritt, 10 lats, för
osiktat rågmjöl, som likaledes förut varit tullfritt, 5 lats och för siktat
rågmjöl 12 lats per 100 kilogram.

Genom en den 30 december 1929 ikraftträdd förordning hava utförselbevis
införts för export av korn, havre, kornmjöl och -gryn, klöver- och
timotejfrö samt ägg. Utförselbevisen skola utgå med samma belopp
som tullsatserna för motsvarande varuslag och kunna användas till gäldande
av tull vid införsel av vete, socker, tobak, färsk och torkad frukt,
järn och stål samt fabrikat därav ävensom lantbruksmaskiner.

Såsom medel för avhjälpande av jordbrukskrisen hava i den offentliga
diskussionen förslag framförts örn importreglering för spannmål och förmalningstvång
m. fl. statliga åtgärder.

Nu gällande litauiska tulltaxa trädde i kraft den 2 juni 1929. Tullsatserna
för spannmål utgöra enligt denna:

För vete 30 litas per 100 kg. (100 litas = 37.2 5 kr.)

» råg........................................... 10 »

» andra, ej särskilt nämnda

spannmålsslag.................... 20 »

» vetemjöl ................................ 90 »

» annat mjöl, som inkommer i
förpackning, vägande mer
än 2 kg. ............................ 45 »

. Från och med den 25 augusti 1929 höjdes tullen å råg från 10 till 20
litas per 100 kilogram.

139

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 108.

I proposition till 1929 års riksdag föreslogs befogenhet för regeringen
att under år 1930 höja tullarna å bland annat råg, rågmjöl och korn
intill fyrdubbla beloppet av gällande grundtullar, beträffande råg
och rågmjöl dock under villkor, att medelpriset å utländsk råg under de
två sista månaderna före tullförhöjningen, beräknat fritt ombord ankomsthamn
och med. tillägg av den höjda tullen, icke överstege medelpriset
för råg, tullen inberäknad, under motsvarande månader de tre föregående
åren. I propositionens motivering angavs därjämte, att tullförhöjningens
storlek komme att bliva beroende av, i vilken grad den
tyska exportpremien (utförselbeviset) vore ägnad att nedtrycka försäljningspriset
å inhemsk råg, och huruvida garantier funnes mot prisstegring
å bröd över 1929 års pris. I sistnämnda syfte ställdes i utsikt visst
fortsatt fraktunderstöd för råg m. m. Dessutom föreslogos i propositionen
vissa förhöjningar av själva grundtullarna å havremjöl och havregryn,
kornmjöl och korngryn, osiktat och siktat vetemjöl samt vetegryn.
Riksdagen avslog regeringens förslag örn rörliga tullsatser för råg, rågmjöl
och korn men beslutade däremot höjningar av de fasta tullsatserna
å spannmål samt mjöl och gryn därav. Huru de enligt riksdagens beslut
för år 1930 fastställda tullsatserna å spannmål samt mjöl och gryn förhålla
sig till de förut gällande, framgår av följande uppställning.

Förutvarande tullsats 1930 års tullsats
Fink. pr 100 kg. (100 Fink = 9.38 kr.)

Råg och kom, omalna ............................	......... 50	75
Havre, omalen ........................................	......... 15	25
Vete, omalet ............................................	......... 75	100
Rågmjöl, oskrätt ...................................	......... 65	90
» skrätt.......................................	......... 95	130
Havremjöl och havregryn ...................	......... 55	80
Kornmjöl och korngryn .......................	......... 80	100
Vetemjöl, osiktat ...................................	......... 100	125
» siktat........................................	......... 120	150
Vetegryn..................................................	......... 120	125

Vidare har beslut fattats örn upprättande av ett statens spannmålsförråd.
Förordning härom har utfärdats den 20 april 1928. Syftet är i första
hand att täcka statens — arméns och övriga statsinrättningars —
behov av spannmål, men i andra hand att säkerställa en ökning av spannmålsproduktionen
med fäst avseende å landets självförsörjning och försvarsberedskap.
För ändamålet skola tre fasta spannmålslager eller silosinrättningar
anläggas, ett rymmande 5,000 ton och två rymmande vardera
2,500 ton. Det förra skall vidare förses med tidsenlig kvarn jämte
bageri. För spannmålsförrådets inrättande och förvaltning har avsatts
en fond av 33,500,000 mark.

Även för vissa animala produkter beslutades vid 1929 års riksdag tullförhöjningar.
Dessa framgå av följande uppställning.

Finland.

140

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

}Hor ge.

Förutvarande 1930 års
tullsats tullsats

Fmk. per 100 kg.

Svin, levande vikt................................................................... 105 140

Fläsk, icke i hermetiskt tillslutna förpackningar:

saltat eller rökt .................................................................... ISO 240

andra slag ........................................................................... 135 200

Kött, ej särskilt nämnt, icke i hermetiskt tillslutna förpackningar: saltat,

rökt eller torkat................................................... 90 ISO

andra slag ........................................................................ 60 120

En lag örn landets förseende med spannmål av den 25 juni 1926, vilken
trädde i kraft den 1 juli 1927, innehöll i huvudsak följande. Det under
kriget inrättade provisoriska statsmonopolet å införsel av brödsäd ersattes
med en koneessionsordning, enligt vilken under vissa i lagen närmare
angivna betingelser — innefattande bland annat viss förpliktelse till
inköp av i Norge odlad brödsäd —- enskilda importörer erhöllo rätt att
införa spannmål av vete, råg och korn samt förmalningsprodukter av dessa
sädesslag li undantagsfall även havre och förmalningsprodukter därav).
Staten skulle äga skyldighet att inköpa allt till människoföda dugligt,
inhemskt vete, råg och korn, som hembjöds densamma, ävensom årligen
minst 15,000 ton i Norge odlad havre, allt till i enlighet med lagens bestämmelser
fastställda priser. Vid inköp av vete, råg och korn skulle för
förstklassig vara betalas minst det pris, till vilket förstklassig
importerad vara levererades i norsk hamn, med avräkning av tull, samt
därjämte en s. k. korntrygd av 4 öre per kilogram. För vete, råg och
korn, som odlaren låtit förmala till eget bruk för att användas till människoföda,
skulle denne mot vederbörlig legitimation (förmalningsbevis
från av lantbruksdepartementet godkänd kvarn) likaledes erhålla en korntrygd
av 4 öre per kilogram, dock endast för en kvantitet av högst 200
kilogram per hushållsmedlem. Efter beslut av Konungen kunde korntrygd
utbetalas jämväl för havre i distrikt, där odlingen av andra sädesslag
vore förenad med särskilda svårigiieter. Enligt den genom lagen
den 25 juni 1926 åvägabragta ordningen skulle utgifterna för korntrygden
täckas genom tullar å vete och förmalningsprodukter därav, vilka
utgjorde 2 kronor 20 öre, respektive 3 kronor 80 öre per 100 kilogram (med
provisorisk tilläggstull 3 kronor 30 öre respektive 5 kronor 70 öre per 100
kilogram).

Berörda lag ersattes emellertid av en den 22 juni 1928 utfärdad lag,
som trädde i kraft den 1 juli 1929. Genom denna återinfördes statsmonopol
å införsel av vete, råg, korn och havre samt förmalningsprodukter
därav. Korntrygden avskaffades. Däremot förpliktades staten att uppköpa
all till densamma hembjuden, till människoföda duglig och i Norge
odlad spannmål av vete, råg, korn och havre till ett pris, som motsvarade
statens försäljningspris å det av produkten framställda mjölet efter
avdrag av malningskostnader och malningsförlust. Detta innebar för
vete, råg och korn ett överpris av cirka 4 öre per kilogram i förhållande
till världsmarknadspriset eif norsk hamn.

Konungen tillerkändes vidare rätt att besluta, att lagens inköpsbestämmelser
tillsvidare icke skulle träda i kraft beträffande havre, dock att

141

Kungl. Maurts proposition Nr 108.

staten årligen skulle inköpa minst 15,000 ton havre, därest sådan kvantitet
av god vara kunde erhållas till fastställt pris.

Genom resolution den 13 september 1929 har havre undantagits från
lagens föreskrifter örn statsinköp, samtidigt som särskilda bestämmelser
fastställts rörande statens inköp av norsk havre av 1929 års skörd. Sistnämnda
bestämmelser innebära följande:

1. Inköpen skola omfatta intill 20,000 ton, såvitt till »Statens Kornforretning»,
d. v. s. den myndighet, som handhaver spannmålsmonopolet,
hembjudes så stor kvantitet ägnad till målning av havregryn. I nämnda
kvantitet inbegripes den havre, som grynkvarnarna inköpa från odlare
för framställning av havregryn;

2. Inköpspriset skall vara lika med cifpriset norsk hamn för utländsk
vara utan tillägg av tull, men med ett pristillägg stigande från 2 öre per
kilogram, vid inköpens början under hösten, intill 4 öre per kilogram.

Under behandlingen av en proposition örn anslag till »Statens Kornforretning»
vid 1929 års storting upptog lantbrukskommittén frågan örn ytterligare
subvention åt brödsädesodiingen utöver den, som redan tillkommit
genom lagen den 21 juni 1928. I anslutning till ett av lantbrukskommittén
avgivet utlåtande och ett av »Statens Kornforretning» framlagt
förslag har härefter beslutats, att jämväl bygdekvarnarna må på »Statens
Kornforretnings» vägnar kunna företaga uppköp av till människoföda
tjänlig norsk spannmål, av vete, råg och korn direkt från producenterna
till det pris, vartill staten inköper spannmål, överpris inbegripet.
Kvarnarna skola som reduktion å överpriset från »Statens Kornforretning»
erhålla ett belopp av 3 kronor per 100 kilogram mot förbindelse
att hålla sådana förmalningssatser och försäljningspriser på förmalningsprodukterna,
som godkännas av »Kornforretningen». Samma belopp
skall ock utbetalas för havre och blandsäd, där odling av andra sädesslag
erbjuder särskilda svårigheter. Den spannmål, för vilken prisreduktion
utbetalas, skall vara odlad av leverantören själv och vara av
sådan kvalitet som normalt anses tjänlig för framställning av mjöl till
människoföda. Producenter, som sälja spannmål till bygdekvarn, hava
rätt att återbekomma mjöl, förmalt av deras egen spannmål. I sådant fall
blir förhållandet att betrakta och behandla såsom vanlig målning mot avgift
(»leiemalning»). Av den prisreduktion, som lämnas för sådan spannmål,
kan kvarnen tillgodogöra sig den vanliga förmalningsavgiiten. Eventuellt
överskott utbetalas till vederbörande producent. Av praktiska skäl
utbetalas överskottet samtidigt med leveransen av mjölet, men förfaller
till betalning först, när prisreduktionen mottagits från »Statens Kornforretning».

Statens inköpspris för råg utgjorde vid början av år 1929 22 kronor 50
öre och höjdes i februari samma år till 23 kronor. I september 1929 nedsattes
priset till 21 kronor och sjönk sedermera ytterligare i november till
19 kronor 50 öre. I december höjdes detsamma till 20 kronor.
För havre utgjorde statens inköpspris vid årets början 19 kronor
och i februari 20 kronor. Under hösten ägde en nedsiittning rum,
så att priset i november månad uppgick till endast 16 kronor, allt per
100 kilogram. Vetepriset var under första halvåret 1929 något lägre
men har under sistlidna höst legat högre än föregående års pris. Det
utgjordo i januari 24, i februari och oktober 25 samt i december 24 kronor
och 50 öre per 100 kilogram.

Från och med den 1 juli 1929 råder tullfrihet å alla slag av spannmål

Schweiz.

142 Kungl. May.ts proposition Nr 108.

och förmalningsprodukter därav, utom havre samt havregryn och havremjöl,
för vilka tull utgår med ett belopp av 1 krona 20 öre, respektive 3
kronor för 100 kilogram.

Slutligen må anföras nu gällande, den 11 juli 1927 ikraftträdda tullsatser
för viktigare animala produkter:

1. Levande djur:

Nötkreatur (»storfe») ........................................................ per kg. kr. 0.14

Får och lamm .................................................................... » st. » 5. o o

Svin och smågrisar............................................................ » kg. » O.ia

2. Matvaror av djur:

Korvar ock tungor......................................

Kött och fläsk:

saltat fårkött i tunnor ..........................

annat kött, därunder tarmar och blod

fläsk ..........................................................

Ägg ..............................................................

Ost .................................................................

Natursmör......................................................

Anm. Tara för fläsk i lådor 20 %.

Å samtliga ovan angivna grundtariffsatser utgår dessutom ett provisoriskt
tillägg å 50 procent.

Införseln av levande nötkreatur, svin, får och getter är tillsvidare förbjuden
från alla länder. Införseln av färskt kött och fläsk är för närvarande
endast tillåten från vissa i Sverige och Finland belägna län. I

I Schweiz utgå tullsatserna för vete, råg, havre och korn med 0.60 francs
(100 francs == 72 kronor) per 100 kilogram. Det största intresset knyter
sig för detta lands vidkommande dock ej till tullsatserna utan till den
statliga reglering, som införts beträffande spannmål och mjöl i syfte att
motverka den nedgång av spannmålsodlingen, som sedan lång tid tillbaka
ägt rum.

I december 1926 avslogs genom folkomröstning förslag örn legalisering
av det spannmålsmonopol, som bestått sedan krigsåren. Emellertid beslöt
förbundsförsamlingen, att under en övergångsperiod, innan definitiv monopolfri
lösning av spannmålsfrågan kommit till stånd, regimen med spannmålsmonopol
och förmalningspremier åt självhushållare skulle bibehållas.
Förordningen härom förlängdes sedermera att gälla till utgången av juni
1929. Den 3 mars 1929 företogs ny folkomröstning i spannmålsfrågan och
godkändes därvid i princip med omkring 450,000 röster mot 225,000 ett av
förbundsrådet framlagt förslag av i huvudsak följande innehåll: Spannmålsmonopolet
avskaffas. Staten åtager sig att köpa inhemsk brödspannmål
(råg och vete) till ett pris, som överstiger gällande världsmarknadspris
med omkring 8.50 francs, per 100 kilogram. Kostnaderna härför
(omkring 14 miljoner francs) täckas till väsentlig del genom höjning
av den s. k. statistikavgiften, som utgår å samtliga varor, som i ena
eller andra riktningen passera schweiziska gränsen. Härigenom undvikes,
att ökade bördor läggas direkt på brödkonsumtionen. Den spannmål,
som staten sålunda inköpt till överpris, avyttras därefter till kvarnarna,
vilka enligt en fördelning, som fastställes efter storleken av

» » » 0.7 5

» » » 0.15

» » » 0.3 O

» » » 0.2 5

» » » 0.5 O

» » » 0.6 O

» » » 0.2 5

143

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

deras årliga förmälning, äro skyldiga att till världsmarknadspris övertaga
på dem belöpande kvantiteter. För att kvarnarna skola kunna avyttra
den schweiziska brödsäden, försvåras importen av mjöl. Staten
betalar förmalningspremier till självhushållare. — Förbundsrådet
framlade därefter proposition med förslag örn de tillämpningsbestämmelser,
som erfordrades för att i praktiken omsätta folkomröstningsbeslutet.
Enär det emellertid visade sig omöjligt att före
den 1 juli 1929, då det förut nämnda provisoriet skulle upphöra, binna
genomföra den nya ordningen i definitiv form, avsåg propositionen antagande
av en mera tillfällig ordning att gälla under en begränsad tid,
under vilken praktiska erfarenheter skulle kunna vinnas, vilka sedermera
kunde tjäna till ledning vid utarbetandet av de defintiva tillämpningsbestämmelserna
i ämnet. Propositionen antogs i huvudsak, och den 22
juni 1929 utfärdades förbundsrådets kungörelse rörande provisorisk ordning
för landets förseende med spannmål. Enligt denna författning uppköper
staten all inom Schweiz producerad brödspannmål (vete, råg,
spelt och blandningar av råg och vete). För vete betalas 8.so francs per
100 kilogram mer än medelpriset på utländskt vete av likvärdig kvalitet,
franco schweiziska gränsen, tull inbegripen. Ett minimipris av 38 francs
och ett maximipris av 45 francs per 100 kilogram hava dock fastställts.
1929 års veteskörd övertages till ett pris av 42.50 francs per 100 kilogram.
För andra spannmålsslag bestämmas priserna med ledning av vetepriset.
I avsikt att gynna spannmålsodlingens utveckling inom de
små jordbruken, där säd icke produceras till avsalu, utbetalas för
konsumtion av egen spannmål i hushållen förmalningspremier till belopp
av 7.50 francs per 100 kilogram åt odlare på slättbygden och av 12
francs åt odlare i bergstrakter. Enär en i skyddssyfte införd tullsats
icke ansetts vara effektiv eller kunna förebygga dumping, har staten erhållit
uteslutanderätt att importera mjöl. Åtgärden avser en verklig
avspärrning av utländsk införsel, som dock skall kunna brytas genom
införseltillstånd, örn detta blir nödvändigt för reglering av priserna.
Denna nya ordning har trätt i kraft den 1 juli 1929 och är avsedd att
gälla en tid av tre år.

För att säkerställa landets behov av brödsäd vid kristillfällen hava
spannmålslager inrättats. Dessa skola bestå av 80,000 ton säd, varav hälften
skall förvaras av de federala myndigheterna och hälften av kvarnarna.
De senare äro skyldiga att på egen risk och bekostnad förnya och underhålla
de förråd, som ligga under deras förvar.

Till främjande av boskapsskötseln, som befinner sig i ett betryckt läge,
hava följande tullsatser för levande djur och kött införts:

Francs
pr st.

Tjurar till avel

100

» » »

» slakt med mjölktänder
» » utan »

Oxar med mjölktänder

till slakt
» bruk

100

» utan mjölktänder

Kor till slakt
» » bruk

144

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

Kvigor till slakt ..	...................................................... 80
» » bruk..	...................................................... 60
Kalvar ...................	......................................................20—25
Svin över 60 kg...	...................................................... 50
» under 60 » ..	...................................................... 40
Får...........................	...................................................... 5
	Francs
Kött, färskt	pr 100 kg.
Kalvkött..............	...................................................... 45
Fläsk ...................	..................................................... 70
Annat...................	...................................................... 35

I augusti 1928 utfärdade dessutom förbundsrådet importförbud för levande
nötkreatur och svin. Detta har hittills upprätthållits i fråga örn
nötkreatur, men beträffande svin har sedan oktober 1929 införsel av vissa
kontingenter tills vidare tillåtits från Tyskland, Österrike, Frankrike,
Italien m. fl. länder.

Exporten av mejeriprodukter är för den schweiziska utrikeshandeln av
utomordentlig betydelse; år 1927 utgjorde den 8 procent av landets totalutförsel.
Den schweiziska mejerihanteringen är som bekant företrädesvis
inriktad på framställning av ost och kondenserad mjölk, medan smörberedningen
spelar en jämförelsevis underordnad roll. År 1928 producerades
sålunda 70,790 ton ost, 45,000 ton kondenserad mjölk, men endast 14,800
ton smör. För handhavandet av ostexporten bildades under kriget ett statligt
exportmonopol. Detta avvecklades under år 1922 och ersattes av
en s. k. ostunion, omfattande bland annat centralförbundet för schweiziska
mjölkproducenter. Ostunionen övertog det statliga exportmonopolets
vinstmedel, cirka 12 miljoner francs, och erhöll dessutom för främjandet
av ostexporten en statskredit av 20 miljoner francs. Till täckandet av statens
utgifter härför bemyndigades förbundsrådet att upptaga vissa
avgifter vid utförseln av mjölk och ost. Centralförbundet för schweiziska
mjölkproducenter har tillförsäkrat ostproducenterna garanterade
minimipriser, vilka sedan den 1 november 1927 utgått med 262 francs per
100 kilogram för prima Emmenthalerost i stort format. Härigenom har
möjliggjorts utbetalandet av ett garanterat minimipris jämväl till mjölkproducenterna
av 24 centimes per liter oskummad mjölk.

Emellertid har den ökade ostberedningen i förening med försvårade avsättningsmöjligheter
för denna vara framkallat en överproduktion, som
föranlett centralförbundet nedsätta de garanterade minimipriserna.
Dessa utgå från den 1 november 1929 med 238 francs per 100 kilogram för
prima Emmenthalerost och med 22 centimes per liter oskummad mjölk.

För att begränsa ostproduktionen har en driftsomläggning inom mejerihanteringen
inletts, åsyftande en ökning av den smörproduktionen
på osttillverkningens bekostnad. För sådant ändamål har bland annat
centralförbundet jämväl garanterat smörmejerierna ett visst minimipris,
som utgått med 5.45 francs per kilogram smör intill den 1 november 1929,
då det nedsattes till 5.25 francs. Kostnaderna härför hava bestritts dels med
av staten anvisade medel, dels från en förbundet tillhörig garantifond.

De sålunda vidtagna åtgärderna hava dock ej varit tillräckligt effektiva
för att avhjälpa de svårigheter, som den tilltagande mjölkpro -

Kungl. Majda proposition Nr 108. 145

duktionen i förening med vikande priser på världsmarknaden för mejeriprodukter
vållat den schweiziska mejerihanteringen.

Det har därför ansetts nödvändigt minska den högst betydande importen
av smör, som år 1928 uppgick till ej mindre än 8,191 ton (mot
cirka 5,000 ton 1913). I sådant syfte har från och med den 12 augusti
1929 tullen å smör höjts från 20 till 70 francs per 100 kilogram. Samtidigt
härmed genomfördes även en förhöjning av tullen å flott från 20 till 40
francs. De ökade tullinkomster, som inflyta till följd härav, skola enligt
ett av förbundsrådet framlagt förslag användas bland annat för en reglering
av prisbildningen å smörmarknaden samt till förbättrande av kvaliteten
å mejeriprodukter.

Slutligen må i detta sammanhang även omnämnas, att tullen å potatis
den 20 augusti 1929 provisoriskt höjts från 2 till 4 francs per 100 kilogram.
Som skäl för denna åtgärd har bland annat erinrats örn, att Tyskland
redan genomfört en tullförhöjning, och att det kunde befaras, att
övriga potatisproducerande länder, framför allt Belgien och Holland,
komme att översvämma den schweiziska marknaden med potatis samt
nedpressa priserna till förfång för landets egna jordbrukare. Till förhindrande
av att tullförhöjningen skall verka fördyrande för konsumenterna
har det statliga spritmonopolets förvaltning erhållit bemyndigande
att använda 1.2 miljoner francs till fraktlättnader för potatistransporter
särskilt till städerna och avlägset belägna alpsamhällen.

I Danmark hava inga åtgärder till skydd för spannmålsodlingen vidtagits.
De uppnådde priserna hava emellertid under senaste år legat
under produktionskostnaderna. Verkställda undersökningar giva vid
handen, att den med spannmål besådda arealen lämnat ett underskott
per hektar av 43 kronor under räkenskapsåret 1927—1928 samt av 73 kronor
under räkenskapsåret 1926—1927.

Med stöd av en lag örn smittosamma husdjursjukdomar har förbud
utfärdats mot införsel och transitering av nötkreatur, får, getter,
svin och andra klövhärande djur, som komma från andra länder än Sverige,
Norge och Island. Djur, som inkomma från sistnämnda länder, skola
slaktas på införselorten och köttet förses med märke innehållande ordet
»utländsk». För 6—8 veckor gamla smågrisar gälla dock särskilda regler.
Införseln av kött och fläsk är förbjuden från andra länder än Sverige,
Norge, Island, Finland, Storbritannien och Irland. Införsel får vidare
endast äga rum genom förmedling av importör, som av lantbruksministeriet
erhållit särskilt tillstånd härtill.

Till Danmark infört kött, inom landet framställda köttvaror, vari råvara
av utländskt ursprung ingår, ävensom smör — som införts vare sig
till försäljning inom landet eller för återutförsel — skall förses med stämpeln
»utländsk» å själva varan eller å emballaget. Vid försäljning i
detaljhandel av utländskt smör skall varan ligga framlagd å för köparen
synlig plats och vara försedd med skylt, å vilken beteckningen »utländsk»
blivit anbragt. Då smöret avlämnas till köparen, skall omslaget, vari
densamma förpackats, likaledes vara försett med stämpeln »utländsk».

I varje butik, där utländska lantbruksprodukter försäljas, skall slutligen
å en i ögonen fallande plats vara anbragt anslag: »Här försäljas utländska
lantbruksprodukter.»

Ursprungsbeteckning har i övrigt föreskrivits vid införsel av bland annat
ägg, fjäderfä och honung.

Bihang till riksdagens protokoll 19,‘10. 1 sami. 8!> käft. (Nr 108.) 10

Danmark.

146

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

Neder länderna.

Belgien.

Luxemburg.

England.

I Nederländerna hava inga åtgärder till skydd för spannmålsodlingen
vidtagits. Till förklaring härav må nämnas, att landets produktion av
vete enligt uppgift icke skulle räcka till dess försörjning med brödsäd
under mer än cirka 6 veckor.

Det belgiska jordbruket har tillskyndats avsevärd skada till följd av
den import av spannmål, som ägt rum från Frankrike med stöd av i sistnämnda
land tillämpade exportpremier. Genom en den 20 januari 1930
ikraftträdd förordning har import till och transitering genom Belgien av
vete och vetemjöl gjorts beroende av särskilt tillstånd, som utfärdas av
jordbruks- och industriministrarna.

Genom en den 31 januari 1930 ikraftträdd förordning har import till och
transitering genom Luxemburg av vete och vetemjöl gjorts beroende av
särskilt tillstånd, som meddelas av statsministern.

Dessutom Ilar en förordning nyligen utfärdats, varigenom skyldighet
stadgas för kvarnarna att vid framställning av mjöl använda viss procent
inhemsk spannmål.

I England har man valt bland annat den utvägen att bereda jordbrukarna
lättnader i beskattningshänseende. Sålunda har i samband med den
kommunalskattereform, som genomfördes av parlamentet år 1928 och påföljande
år trädde i kraft, jordbrukarna erhållit särskilda förmåner i
fråga örn deras skyldighet att erlägga kommunal fastighetsskatt. De
kommunala utgifterna i England hava tidigare i huvudsak bestritts genom
en skatt, som åvilat den fasta egendomen och erlagts av nyttjanderättsinnehavaren.
Redan genom den s. k. Agricultural Rates Act 1923 erhöllo
jordbrukarna vissa lättnader i detta avseende, i det de befriades från
tre fjärdedelar av det belopp, varmed skatten å jordbruksfastighet skulle
utgå. Genom 1928 års reform efterskänktes även den återstående fjärdedelen.
Den minskning i kommunernas inkomster, som härigenom uppstått,
har kompenserats genom tillskott av statsmedel. De skattelindringar, som
sålunda kommit jordbruket till godo, torde uppgå till cirka fyra och en halv
miljoner pund, eller omkring 81 miljoner kronor för år räknat.

Vidare har fraktnedsättning å järnvägarna beviljats för jordbruksprodukter.
Denna förmån har värderats till närmare 15 miljoner kronor per
år. Ytterligare hava jordbrukets bidrag till kostnaderna för vägunderhållet
avsevärt minskats.

I övrigt hava jordbrukarna genom en 1928 antagen lag beretts vissa
lättnader i kredithänseende.

För att bereda inhemska lantbruksprodukter en särställning å heminamarknaden
hava bestämmelser örn märkning och gradering utfärdats beträffande
bland annat ägg, nötkött, vetemjöl och vissa alster av grönsaksodling.
En med rikliga anslag utrustad institution, »Empire Marketing
Board», är dessutom sedan 1926 verksam för att främja distribution
och försäljning i Storbritannien av lantmannaprodukter härrörande från
imperiet och har igångsatt ett betydande reklamarbete i syfte att förmå
de engelska konsumenterna att föredraga smör, fläsk och ägg från imperiet
framför motsvarande produkter från andra länder.

Slutligen må omnämnas, att förbud utfärdats mot införsel av levande
nötkreatur, får, getter, svin m. m. Undantag härifrån gäller för import
från Irland, Island och Färöarna, ävensom från Kanada, Sydafrika m. fl.

147

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

utomeuropeiska länder. Införselförbud gäller likaledes för kött av nötkreatur,
får, getter, svin m. m. från alla länder i Europa utom Island och
Irland. Undantag från detta förbud bar dock gjorts beträffande import
av »bacon» oell »hani» samt vissa andra särskilt uppräknade animala
produkter.

Den nu gällande tulltariffen, som under republikansk regim antogs
år 1922, medförde en genomgående skärpning av det amerikanska tullskyddet,
ehuru det vid denna tidpunkt framför allt var industriens krav,
sorn blevo bestämmande för tullrevisionens utgång. När tullfrågan efter
det senaste presidentskiftet åter blev aktuell, var utgångsläget ett annat.
Verkningarna av den allmänna jordbrukskrisen hade gjort sig starkt
kännbara jämväl i Förenta Staterna, varför det denna gång var jordbrukets
krav på förstärkt skydd för sina produkter, som. bildade utgångspunkten
för tullrevisionen. Denna, som påbörjades i januari 1929
och sedermera kommit att utsträckas även till industrivaror, ledde till
utarbetandet av ett förslag till tulltariff, som antogs av Representanternas
hus den 28 maj 1929. Förslaget innebar förhöjning av tullsatserna
för bland annat följande produkter:
vete från 30 till 42 cents per bushel örn 60 pund,
vetemjöl från 78 cents till $1.04 per 100 pund,
majs från 15 till 25 cents per bushel örn 56 pund,

majsmjöl och likartade produkter av majs från 30 till 50 cents per 100

pund,

bovete från 10 till 25 cents per 100 pund,

färskt nöt- och kalvkött från 3 till 6 cents per pund,

levande får och getter från $2 till 3 per st.,

färskt får- och getkött från 2 lU till 5 cents per pund,

färskt lammkött från 4 till 7 cents per pund,

levande svin från till 2 cents per pund,

färskt fläsk från 3/* till 2 V* cents per pund,

bacon, skinka och annat tillrett eller konserverat fläsk från 2 till 3 ''U

cents per pund,

smör från 8 till 14 cents per pund,

ost från 5 till 7 cents per pund eller, ad valorem, från minst 25 till minst

35 procent.

Dessutom föreslogos tullhöjningar för levande nötkreatur, mjölk samt
vissa mjölkprodukter.

Senatens finansutskott, till vilket det av Representanternas hus antagna
tulltarifförslaget sedermera överlämnats för vidare behandling,
har i huvudsak tillstyrkt de av huset godkända tullförhöjningarna och
härutöver föreslagit en höjning av tullen å havre från 15 till 16 cents per
bushel örn 32 pund ävensom ytterligare förhöjningar av tullsatserna å
mjölk, torrmjölk m. m. dyk Förslaget har ännu icke varit föremål för
prövning i senaten.

Sommaren 1929 antog kongressen en lag rörande statligt stöd åt jordbruksnäringen.
Denna lag går i huvudsak ut på upprättandet av en s. k.
federal agrarnämnd, »The Federal Farm Board», vilken bland annat skall
kunna bevilja lån till kooperativa organisationer och andra sammanslutningar
inom jordbruksnäringen för åvägabringande av en rationell distribution
och försäljning av lantbruksprodukter samt till förhindrande av
starka prisfluktuationer. För ändamålet skall en fond av 100 miljoner
dollars ställas till den federala agrarnämndens förfogande.

Förenta

Staterna.

148

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

Bilaga C.

P. M.

angående priserna å bagarbröd i medeltal för städer och stadsliknande
samhällen i olika delar av riket år 1913 samt perioden 1923—1929 i
förhållande till spannmålspriserna,

enligt uppdrag utarbetad av sekreteraren Hugo Heyman.

De svenska konsumtionsvanorna i fråga om bröd äro utomordentligt
skiljaktiga inom olika landsdelar. Det är härvid icke blott fråga örn
den naturliga skillnad, som i allmänhet består däri, att man på landsbygden
i vida större utsträckning lever på hembakat bröd och sålunda
är mer eller mindre oberoende av tillförsel från bagare, en vana, som
för övrigt särskilt till följd av de senaste årens med motorismen följande
förbättringarna i kommunikationerna rätt starkt avtagit. Utan det
gäller också i hög grad, att det bröd, som förtäres till dagligt bruk, vare
sig detta är bagarbröd eller hembakat, är av vitt skilda slag inom olika
delar av riket. Beroende på vilka brödsorter, som förnämligast ingå i
konsumtionen, har också jämväl i städerna bageriyrket hittills vunnit
insteg i mycket skiftande omfattning.

Går man söderifrån, finner man i huvudsak följande, i detta hänseende
karakteristiska områden.

I Skåne och närgränsande bygder i södra Sverige ätes övervägande
såsom vardagsbröd dels s. k. grovt bröd, stora mjuka ■ bröd, bakade av
huvudsakligen sammalet rågmjöl, i sin enklaste form vanligen syrade,
i högre kvaliteter med sirapstillsats (kavring m. m.), dels s. k. fint bröd
eller siktbröd, likaledes mjukt bröd i stora typer, bakade av rågsikt och
vetemjöl i ungefär lika delar. Brödens storlek och fasta konsistens göra
dem hållbara under längre tid, men de kräva särskilda ugnsanordningar
för sin utbakning, och det har därför såväl beträffande städernas som i
ganska stor utsträckning landsbygdens befolkning befunnits ekonomiskt
att för dessa brödsorter anlita medverkan av bagerier. De tillhandahållna
brödtypernas enhetlighet och de enskilda brödens storlek (1 å 2
kilogram eller mera) ha möjliggjort såväl fabrikationens som distributionens
anordning efter enkla linjer och till följd därav låga priser. I
relativt stor utsträckning omhänderhaves för övrigt denna brödtillverkning
av kooperativa hageriföretag. Av andra brödsorter förekommer
inom denna del av riket matbröd av vetemjöl, utbakat med mjölk, samt
vanligt kaffebröd m. m. Bagerifabrikationen härav spelar dock en relativt
underordnad roll. De hårda brödsorterna äro så gott som okända.

I de nordligare Götalandskapen äro även mjuka brödsorter, tillverkade
av sammalet eller siktat rågmjöl med inblandning av vetemjöl, det viktigaste
vardagsbrödet, men detta bröd göres vanligen i mindre typer än
längre söderut och är i stor omfattning föremål för hemhakning. Även
i dessa bygder spelar det hårda brödet en rätt begränsad roll, örn ock

149

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 108.

större än i Skåne. I ingen del av riket har bagerinäringen en så ringa
del i befolkningens brödförsörjning som i dessa bygder.

I mellersta Sverige bar tillverkningen av hårt rågbröd, spis- och knäckebröd
och delikatesstyper sin egentliga hemort, varifrån konsumtionen
även spritt sig över hela Norrland. Inom dessa delar av riket har däremot
under senare tider mycket litet mjukt bröd av sammalet rågmjöl
ingått i konsumtionen. Av rågsikt- och vetebröd åter finnas i de flesta
orter ett stort antal typer, men de flesta till formatet små eller högst
medelstora och i fråga örn tillverkningssättet i regeln porösa och starkt
jästa och därför föga hållbara. I tillverkningen av dessa brödsorter ha
hageriidkarna stor anpart, Priserna på mjukt bagarbröd måste i dessa
landsdelar av nyss antydda orsaker bliva förhållandevis höga. Med undantag
för spisbrödet och andra enklare slag av hårt rågbröd måste därför
brödkonsumtionen inom dessa betydande delar av riket sägas vara
påtagligt oekonomiskt inriktad. Under det senaste årtiondet lia dock på
ett rätt stort antal orter, särskilt i huvudstaden, försök gjorts att införa
stora mjuka bröd av typer, i huvudsak motsvarande det skånska gröva
och fina brödet; dessa bröd ha försålts efter vikt (kilobröd) och till priser,
vilka av ungefär samma skäl, som påpekades för Skånes del, kunnat
ställas jämförelsevis billiga.

I socialstyrelsens fortlöpande statistik över detaljhandelspriserna på
livsmedel ingår givetvis ett antal brödsorter. Av dessa uteslutas i efterföljande
redogörelse för prisutvecklingen knäckebröd och skorpor såsom
mindre betydelsefulla och medtagas spisbröd, grovbröd, sötlimpa (siktbröd)
samt mjukt vetebröd(matbröd) bakat med vatten och med mjölk.
Prisbildningen på dessa brödsorter bar jämförts med marknadspriserna
pä spannmål, respektive svensk och utländsk råg och vete. För tiden
efter världskriget har härför använts svensk spannmålsnotering, sådan
densamma anförts i tabell 7 å sid. 170 ff. För jämförelseåret 1913 har utnyttjats
börsnoteringen i Stockholm för svensk råg och vete; åtminstone
för åren efter kriget visar Stoekholmsnoteringen föga betydande avvikelser
från riksserien. För utländsk råg och vete ha däremot inga noteringar
funnits tillgängliga för förkrigsåret.

I fråga örn de olika brödsorterna ha lagts till grund för utredningen
de av socialstyrelsen uträknade medelpriserna per månad för samtliga
de orter, från vilka fortlöpande prisstatistik insamlas. Tillvägagångssättet
har å ena sidan medfört fördelen av en viss utjämning av priskurvan
i jämförelse med örn priserna för någon enstaka eller ett fåtal
orter använts. Å andra sidan har det emellertid haft den olägenheten
med sig, att även sådana orter fått påverka medelpriset, där den ena eller
andra brödsorten är mindre bruklig och därför betingar jämförelsevis
höga priser.

Även andra, de olika orterna emellan varierande faktorer än efterfrågan
påverka emellertid prisbildningen. Av den föregående framställningen
torde det vara klart, att ett försök till prisnotering å bröd, som med
full skärpa vidhölle, att brödtyper av exakt samma kvalitet (lika ingredienser,
storlek, utbakningsmetod o. s. v.) skulle noteras å alla orter,
måste leda till, att varje sort endast komme att noteras på någon enstaka
eller ett fåtal orter. Detta skulle medföra en alltför stor brist på överskådlighet
och skulle heller icke svara mot noteringens praktiska syfte,
som ju bland annat iir att möjliggöra jämförelser mellan olika orter i
fråga örn de priser, som av allmänheten faktiskt måste betalas för dess

150 Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

konsumtionsartiklar. Socialstyrelsen har därför under de olika rubrikerna
sammanfört det å olika orter försålda brödet, även örn detsamma
icke är fullt enhetligt till sin beskaffenhet. Så har t. ex. under rubriken
sötlimpa (siktbröd) medräknats olika slag av mjukt bröd med det
gemensamma kännetecknet, att det utbakas av en mjölblandning av rågsikt
och vetemjöl till bröd av större typer. Det är uppenbart, att inom
denna ram kan innefattas bröd av rätt växlande kvalitet, och man får
därför, vid jämförelse mellan prisnivån å olika orter, kanske mera begrepp
örn de skiftande pretentionerna på vardagsbröd av respektive huvudtyper
än på variationerna i mellanhandsmarginalen dessa orter emellan.
Eftersom brödvanorna i allmänhet äro mycket beständiga, betyder
detta dock föga eller intet vid jämförelser mellan de vid olika tidpunkter
rådande medelpriserna å bröd.

Yad här ovan sagts örn prismaterialets beskaffenhet torde böra beaktas
vid jämförelser mellan priserna på spannmål å ena sidan och det
färdiga brödet å den andra. För alla de i denna utredning medtagna
brödtyperna finner man å sådana orter, där respektive typer ba den största
förbrukningen såsom vardagsbröd och där man nöjer sig med relativt
enkel kvalitet å brödet — vilka bägge villkor oftast bruka uppfyllas samtidigt
— avsevärt lägre priser än de beräknade medelpriserna för samtliga
orter.

Resultatet av den verkställda utredningen har sammanfattats i bifogade
tabell, i vilken ingå dels de beräknade medelpriserna för samtliga
månader under år 1913 samt åren 1923—1929 för svensk råg och vete,
utländsk råg och vete — ej 1913 — (samtliga i kronor per 100 kilogram)
samt de fem ovan uppräknade brödsorterna (i öre per kilogram), dels relativa
tal — icke intagna i propositionen —, angivande respektive priser
i förhållande till varuslagets medelpris under 1923, som satts = 100. Med
hänsyn till att prismaterialet för 1913 i fråga örn spannmål dels är ofullständigt,
dels måhända icke fullt likformigt med det, som kommit till användning
för de följande åren, bar det ansetts mindre lämpligt att taga
detta år till basår för jämförelserna.

De absoluta priserna återgivas jämväl i bilagda grafiska framställningar.

Betraktar man resultatet av prissammanställningarna, torde man till
en början kunna fastslå, att för ef ter krigsår en priskurvorna för spannmål
och för bröd i stort sett visa en mycket karakteristisk parallellism,
örn ock de skarpa fluktuationer, som icke sällan förekomma i fråga örn
spannmålspriserna, äro rätt avsevärt utjämnade beträffande brödet. Av
särskilt intresse synes vara en jämförelse mellan spannmåls- och brödpriserna
bosten 1924 och vintern 1924—1925, då spannmålspriserna först
stege våldsamt och sedan efterhand åter dalade. Såsom naturligt är, då
en bel del andra produktionsfaktorer inom bagerinäringen voro oberörda
eller blott i mindre grad påverkade av prisstegringen, gingo brödpriserna
procentiskt räknat upp vida mindre än spannmålen. Även örn man
räknar i Ören per kilogram, finner man emellertid, vad rågbrödet beträffar,
en något mindre stegring än för spannmålen. Prisfallet kom liksom
uppgången något senare för brödet än för spannmålen, men förlöpte i
fortsättningen långsammare för brödet. Såväl under dessa år som under
efterkrigsperioden i allmänhet är det under alla omständigheter ett av
det här framlagda materialet klart belyst faktum, att spannmålspriser -

151

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

nas fluktuationer återverka på de priser allmänheten får betala för det
hos bagarna inköpta brödet både vid upp- och nedgång.

Att någon tid förgår mellan en förskjutning av spannmålsnotermgarna
och motsvarande ändringar av brödpriserna torde vara rätt naturligt.
Dels dröjer det alltid något, innan spannmål i nytt prisläge i form av
mjöl kommer bagaren tillhanda och av honom användes för hans fabrikation,
dels finner man på detta område av detaljhandeln som de flesta
andra en strävan att vid utförsäljningen utjämna smärre fluktuationer,
en strävan, som helt visst även av allmänheten uppskattas, blott den icke
tages till intäkt för ett ensidigt undvikande att följa prisnedsättningar i
partihandeln. Det framlagda materialet giver emellertid näppeligen stöd
för ett påstående, att så i större och allmännare utsträckning skulle skett
inom bagerinäringen under dessa år, även örn helt visst en detaljgranskning
för de särskilda orterna skulle kunna giva en del exempel i motsatt
riktning. ....... , ,,

En annan sak är däremot, huru brödpriserna i allmänhet under etterkrigsåren
förhålla sig tili samtidigt rådande spannmålspriser absolut odi
i förhållande till förkrigstiden. Vad prisutvecklingen sedan 1913 angår,
belyses densamma av tabellerna och diagrammen. Mot en genomsnittlig
ökning av spannmålspriserna 1913—1929 med 20 till procent svara
för perioden december 1913—december 1929 följande höjningar av brödpriserna,
nämligen för

spisbröd ................................

sötlimpa ................................

grovbröd ................................

vetebröd, bakat med vatten
» » » mjölk

Till denna visserligen för olika brödsorter rätt olika, men dock i förhållande
till spannmålsprisernas höjning genomgående betydande fördyring
ha sålunda jämväl andra faktorer än denna medverkat. Det är
icke tillfälle att här verkställa en fullständig utredning härav, men man
torde i allmänhet kunna peka på dels en för flertalet andra ingredienser
i brödet och materialier för dess framställning större, fördyring än för
spannmålen och mjölet, dels ökade arbetslöner och distributionskostnader.
I sistnämnda avseende torde ej minst förbudet mot nattarbete i
bagerierna ha medverkat. Det bör emellertid konstateras, att, vilka skäl
därför som än kunna andragas, köpbrödet hör tili dem av allmänhetens
viktigaste födoämnen, som sedan förkrigstiden förete den största procentiska
fördyringen, trots den låga prisstegringen för huvudingrediensen
spannmål.

Diagrammen giva emellertid en klar bild av, att per viktsenhet spannmålspriset
endast representerar en mindre del av brödpriset. Fullt korrekt
blir dock icke jämförelsen, utan att det beaktas, i vilken proportion
spannmål faktiskt ingår i de olika brödsorterna.

Vid dessa beräkningar måste man alltid röra sig med vissa approximationer
med hänsyn till olika fuktighetshalt hos brödet, vikten av andra
ingredienser än mjöl och vatten o. s. v. Såsom utgångspunkt torde man
dock kunna taga de av folkhushållningskommissionen fixerade förhållandetalen
vid brödransoneringens genomförande. Kommissionen fastställde
nämligen, att mot inköpsrätt till 1 kilogram mjöl skulle svara rätt

65.9 %
65.8 %

56.7 %

72.7 %
53.3 %.

152

Kungl. Martts proposition Nr 108.

att tillhandla sig 0.8 kilogram hårt bröd eller 1.8 kilogram mjukt bröd.
vilket borde giva ungefär lika valuta. I 1 kilogram hårt bröd ingår sålunda
cirka 1*/* kilogram mjöl och i 1 kilogram mjukt bröd cirka O.s
kilogram. Omräkning till spannmål ger följande resultat:

Hart bröd tillverkas av rent, sammalet rågmjöl. I 1 kilogram spisbröd
ingår sålunda cirka I.25 kilogram råg, vilken vid utmalningen icke lämnar
någon biprodukt.

. I fråga örn det mjuka brödet är folkhusbållningskommissionens relationstal
approximativt riktigt endast för enkla brödsorter, utan större inblandning
av andra ingredienser, såsom sötnings- eller fettamnen och
dylikt. Eljest blir mjölåtgången per viktsenhet bröd givetvis mindre.

. För sötlimpan (siktbrödet) användes rågsikt och vetemjöl i ungefär
lika delar. Spannmålsmängden blir cirka 0.5 kilogram råg och 0.5 kilogram
vete, varav ungefär 25 procent återstå i form av kli. Åtminstone i
sötat bröd av denna typ torde man icke böra räkna med högre mjölvikt
än cirka 75 procent av brödets vikt.

För grovbrödet användes i huvudsak sammalet rågmjöl, vanligen dock
med någon inblandning av vetemjöl. I spannmål torde man böra räkna
med 0.6 kilogram råg samt O.25 kilogram vete, vilket senare vid utmalningen
lämnat 20—25 procent kli.

För vetebrödet slutligen kan man räkna med högst cirka O.75 kilogram
mjöl per kilogram bröd och mindre vid högre kvaliteter. I runt tal torde
detta mjöl vara utmalet av cirka 1 kilogram vete, varav sålunda cirka
O.25 kilogram återstår i form av kli. Vid samtliga dessa kalkyler torde
det kunna antagas, att avdammningen vid utmalningen, som plägar beräknas
till 2 å 3 procent, ingår i den uppgivna mjölkvantiteten.

Vid ett spannmålspris av cirka 18 öre för råg och 20 öre för vete (de
priser, som noteringarna visa för den tidigare och större delen av år
1929) skulle sålunda i 1 kilogram bröd ingå spannmål till ett ungefärligt
värde av:

för spisbröd ........................................................ 22.5 öre

» sötlimpa ........................................................ 16.0 » 1

» grovbröd ........................................................ 15.! » 1

» vetebröd, bakat med vatten eller mjölk 17.0 » .1

Av skäl, som i det föregående anförts, giver en direkt jämförelse mellan
dessa spannmålsvärden och medelpriserna å bröd för samtliga orter
en något för ogynnsam bild av spannmålens andel i det verkliga vardagsbrödet.
Å de orter, där de olika brödsorterna företrädesvis användas för
detta ändamål, ställa sig deras utförsäljningspriser merendels så, att
spannmålsvärdet normalt kan sägas ingå i

spisbröd med ................................

sötbmpa » ................................

grovbröd » ...............................

vetebröd, bakat med vatten med
vetebröd, bakat med mjölk med.

30 å 38 %
25 » 33 X
33 » 43 %
22 » 26 X
18 » 22 X -

Höjes spannmålens värde exempelvis genom ökning av tullen med 2.3.
öre per kilogram, vilken böjning uteslutande uttages genom pålägg på
mjölet, men icke på kliet, och antager man vidare, att det ökade spann 1

Värdet av det vid spannmålens förmälning erhållna kliet har frånräknats med 12 öre
per kg., varefter hela kvarnkostnaden skall belasta mjölet.

153

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

målspriset icke föranleder någon som helst höjning av kvarnarnas eller
bageriernas prismarginal, skulle sagda prisstegring å råvaran motsvara
följande höjningar av brödpriserna:

spisbröd (c:a 1.2 5 kg. spannmål) 2.9 öre per kg.

sötlimpa ( » l.oo » » )............ 2.3 » » »

grovbröd ( » 0.85 » » )............ 2.o » » »

vetebröd (» l.oo » » )............ 2.3 » » » •

Det torde i detta sammanhang vara av betydelse att söka utröna förbrukningen
av mjöl och bröd i genomsnitt per familj av befolkningen.
Socialstyrelsens utredning angående »Levnadskostnaderna i städer och
industriorter omkring år 1923» ger viss ledning härvid..

De upplysningar, som kunna hämtas ur denna utredning, avse dels arbetar-
och lägre tjänstemannafamiljer, dels medelklasshushåll å orter
av ovannämnda typer inom olika delar av riket. Siffrorna avse förbrukningen
inom ett s. k. normalhushåll, d. v. s. ett bushåll, vars medlemmar sammanlagt
representera 3.3 konsumtionsenbeter enligt den vid undersökningen
tillämpade skalan (vuxen man = 1 konsumtionsenhet, kvinnor och
minderåriga lägre). Medlemmarna i dessa hushall utgöras i allmänhet
av man, hustru och 2 ä 3 minderåriga barn (i medeltal 4.45 individer).

Vad först beträffar hushåll inom ifrågavarande arbetar- och lägre tjänstemannagrupper,
uppgick i medeltal förbrukningen av mjöl och bröd,
omräknat till mjölvärde, till 166 kilogram rågmjöl och 225 kilogram vetemjöl
per år och hushåll. Härtill bör läggas en viss kvantitet mjöl och
bröd, som ingår i inköpt paltbröd och blodpudding, annan färdiglagad
mat samt förtäring utom hemmet. Uppskattningsvis torde man kunna
räkna med 6 kilogram rågmjöl och 10 kilogram vetemjöl, som på detta
sätt erhålles. Av veteprodukter inköpes dessutom drygt 1 kilogram
mannagryn. Slutligen torde det kunna uppskattas, att vid pass 10 procent
av det mjölvärde, som verkligen kommer ett hushåll _ tillhanda, på
vägen från kvarnen till konsumenten går till spillo. Särskilt bör härvid
beaktas förlusterna vid utbakning och gräddning i bagerierna, vid bröddistributionen
(gammalt och skadat bröd) samt i restaurangerna, men ej
heller vid mjöldistributionen kan viss, låt vara mindre avgång undvikas.
Per arbetarfamilj skulle med dessa tillägg belöpa sig cirka 190 kilogram
rågmjöl och 260 kilogram vetemjöl. Omräknat till spannmål gör detta
255 kilogram råg och 345 kilogram vete eller tillsammans cirka 600 kilogram
spannmål. Per individ motsvarar detta en förbrukning av cirka
135 kilogram spannmål örn året (182 kilogram per konsumtionsenhet).

För medelklasshushållen torde mjölmängden kunna minskas med drygt
10 procent och alltså motsvara en spannmålsåtgång av omkring 120 kilogram
per individ och år.

Förutsättes, såsom i det föregående skett, att en tullhöjning icke skulle
medföra en stegring av den i absoluta tal uträknade prismarginalen för
mjöl och bröd, skulle råg- och vetetullarnas höjning till 6 kronor per 100
kilogram, vilken kunde effektivt utnyttjas, medföra en fördyring av levnadskostnaderna
för ett s. k. normalhushåll inom städernas arbetarbefolkning
med cirka 13 kronor 80 öre per år.

Sedan tiden för denna utredning synes det otvivelaktigt, att inom ifrågavarande
samhällsklasser förbrukningen av spannmålsprodukter sjunkit
något, men närmare hållpunkter saknas för att beräkna nedgångens
storlek.

--------3^<?r*sK r&&

------

- -4 - Gl.t ävbrifsL

- Spisbröd

........ Sct1(»iyi&(5ckt bröd)-

Priser i eve risk oikutlinh^ råg samt rigbröd
månat! i^en 1913 &å.mt
0 « « pe r kg''

nö

lee
90
SO -VO -

M -

SÖ -yo

30 -

no -

lö 0.

154 Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

Tab. A.

Svenskt v et

------t/rUn^skt vett.

— — Vtitbtbi ba.k«it mtal lottta.

-------VcUbr^ bakåt mod mjölk.

PrLss-f* å svenskt och utländskt i/ete samt vetebröd
vn i nät ligren 19/3 samt 198.3- 19 $9.

Örn per fa g

/oo

SO \

SO t
Vo

30
30 ■-/o
0

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

156

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

Tab. C. Priser & svensk och utländsk råg och vete (spannmål) samt råg- och

vetebröd 1913 samt 1923—1929.

A. Båg.

Absoluta tal.

		Jan.	Febr	Mars	Aprl	Maj	Juni	1 Juli	Äng.	J Sept.	Okt.	Nov.	Dec.

Svensk råg ........	kr. pr 100 kg.	13.18	12.98	12.28	12.2C	12.8''	12.8	12.8''	12.7 2	13.06	13.o	13.oc	13.00
Utländsk råg.....	d:o									_
Spisbröd ...........	öre pr kg.	41	41	41	41	41	41	41	41	41	41	41	41
Sötlimpa...........	dio	38	38	38	38	38	38	38	38	38	38	38	38
Grovbröd ........	d:o	29	29	30	30	30	30	30	30	30	30	30	30
1923
Svensk råg ........	kr. pr 100 kg.	16.29	16.87	16.73	17.09	17.17	16.90	16.70	17.13	15.08	14.7 6	14.S4	14.91
Utländsk råg.....	d:o	20.8 0	20.78	20.08	20.09	19.24	17.58	16.75	16.3 5	17.10	17.50	17.52	17.95
Spisbröd...........	öre pr kg.	78	76	76	75	75	74	74	74	73	73	73	73
Sötlimpa...........	dio	66	65	65	65	65	65	65	64	64	64	64	63
Grovbröd .........	d:o	45	45	44	44	44	44	44	44	45	44	44	44
1924
Svensk råg .........	kr. pr 100 kg.	14.96	15.09	15.08	15.00	15.26	15.80	16.58	17.69	21.71	26.39	26.0 9	26.51
Utländsk råg......	d:o	18.42	18.47	18.09	17.70	17.64	18.13	19.35	20.3 3	22.5 8	26.7 7	26.20	27.39
Spisbröd............	öre pr kg.	73	72	72	72	71	71	71	71	71	75	77	77
Sötlimpa ...........	d:o	62	62	61	61	61	61	61	63	63	70	71	72
Grovbröd .........	d:o	44	44	43	43	43	44	43	45	46	52	53	53
1925
Svensk råg .........	kr. pr 100 kg.	28.16	29.05	28.4 6	25.26	25.92	24.95	20. oo	17.90	16.80	16.21	16.46	17.57
Utländsk råg......	d:o	30.24	30.34	26.66	24.04	25.19	23.61	21.96	20.8 7	19.08	16.94	17.13	18.31
Spisbröd............	öre pr kg.	78	78	79	78	78	78	78	78	76	75	74	73
Sötlimpa............	d:o	72	72	72	72	71	71	71	71	70	67	66	66
Grovbröd .........	d:o	54	54	54	53	53	53	53	52	51	50	48	49
1926
Svensk råg .........	kr. pr 100 kg.	17.57	17.06	16.94	18.71	19.12	18.74	18.68	17.72	18.87	20.39	20.96	20.2 4
Utländsk rag......	d:o	17.66	16.99	17.17	18.79	18.83	19.06	18.49	18.84	20.23	21.21	22.00	21.59
Spisbröd ............	öre pr kg.	73	72	72	72	72	72	72	72	72	71	72	72
Sötlimpa...........	d:o	66	66	66	66	66	66	66	66	66	65
Grovbröd .........	d:o	49	49	49	49	49	48	48	48	48	47	48	48
1927
Svensk råg .........	kr. pr 100 kg.	20.4 9	21.70	21.50	21.51	23.80	25.02	24.74	21.01	21.47	21.22	21.28	21.24
Utländsk rag......	d:o	22.il	23.16	22.66	22.2 6	24.13	24.04	21.96	21.09	21.93	21.49	22.18	22.54
Spisbröd............	öre pr kg.	72	72	72	72	72	73	72	73	73	73	74	74
Sötlimpa............	d:o	65	65	64	64	64	65	65	65	66	66		65
Grovbröd .........	d:o	48	48	48	48	48	48	49	49	49	48	48	49
1928
Svensk råg .........	kr. pr 100 kg.	21.16	21.04	22.20	23.66	24.6 7	23.98	22.86	22.07	18.80	19.31	19.81	19.16
Utländsk rag......	d:o	22.54	22.40	23.3 2	25.44	26.44	24''9 5	22.68	21.3J	20.02	20.2 7	20.0 7	20.0 2
Spisbröd............	öre pr kg.	74	74	74	74	75	77	76	76	76	74	73	73
Sötlimpa............	d:o	66	66	66	65	65	66	66	65	65	65	64	64
Grovbröd .........	d:o	49	49	48	48	48	49	48	49	48	48	48	48
1929
Svensk råg .........	kr. pr 100 kg.	18.80	18.66	19.13	18.82	18.2 8	16.75	17.53	17.13	16.26	15.85	15.47	15.49
Utländsk rag ......	d:o	20.19	20.63	20.61	20.li	18.69	18.il	18.32	17.56	16.78	16.81	15.79	15.57
Spisbröd............	öre pr kg.	73	73	72	72	71	71	71	71	71	69	68	68
Sötlimpa............	d:o	64	64	64	64	64	64	64	64	64	63	63	63
Grovbröd .........	d:o	48	48	48	48	48	48	48	48	48	48	48	47

157

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.
B. Vete.

Absoluta tal.

1913		Jan.	Febr.	Mars	April	Maj	Juni	Juli I	Aug.	Sept.	Okt.	No v.	Dec.

Svenskt vete ......	kr. pr 100 kg.	15.02	15.14	14.88	15.03	15.18	14.88	14.94	15,03	14.88	13.10	12.50	12.68
Utländskt vete ...	d:o
Vetebröd bakat											43	43	44
med vatten......	öre pr kg.	43	43	43	43	43	43	43	42	43
D:o d:o med mjölk	d:o	59	59	59	60	60	61	60	60	60	60	60	60
1923
Svenskt vete ......	kr. pr 100 kg.	19.66	20.03	20.7 4	21.62	22.0 8	22.0 3	21.60	21.75	17.il	17.01	17.28	17.28
Utländskt vete ■ ■■	d:o	22.6 0	22.67	22.68	23.il	22.89	22.00	20.51	19.67	20.3 9	20.56	20.21	19.95
Vetebröd bakat													76
med vatten......	öre pr kg	78	78	78	78	78	77	77	76	76	76	76
D:o d:o med mjölk	d:o	92	92	91	91	90	89	89	89	89	88	89	88
1924
Svenskt vete ......	kr. pr 100 kg.	17.53	18.39	18.50	18.48	18.71	19.09	19.76	20.62	23.56	26.98	27.14	27.61
Utländskt vete ••	d:o	20.2 9	20.22	19.91	19.91	20.2 7	20.71	23.23	25.0 8	25.67	28.2 6	28.34	29.44
Vetebröd bakat													85
med vatten......	öre pr kg.	75	75	74	74	75	75	74	76	77	84	85
D:o d:o med mjölk	d:o	88	88	87	87	88	87	86	89	90	99	100	100
1925
Svenskt vete .....	kr. pr 100 kg.	29.28	30.20	29.72	26.59	27.74	27.21	—	21.59	20.2 6	19.69	20.7 7	23.il
Utländskt vete ...	d:o	31.81	32.17	29.84	27.67	29.2 9	28.01	27.09	27.10	24.36	22.24	24.03	26.3 2
Vetebröd bakat
med vatten......	öre pr kg.	86	87	87	87	86	86	86	86	85	83	80	80 \|
i D:o d:o med mjölk	d:o	101	102	102	102	101	100	100	100	98	97	94	95 ,
1926
Svenskt vete ......	kr. pr 100 kg.	24.6 4	24.81	23.61	25.67	26.16	25.98	26.07	22.91	22.88	23.71	24.3 0	23.61
Utländskt vete •	d:o	26.21	25.2 2	24.2 4	26.29	26.50	26.34	25.84	25.42	25.ii	26.02	26.78	25.62
Vetebröd bakat
med vatten......	öre pr kg	80	80	80	79	80	79	80	79	79	78	78	78
D:o d:o med mjölk	d:o	95	94	94	94	94	94	90	94	93	92	92	93
1927
Svenskt vete ......	kr. pr 100 kg.	23.94	24.il	23.6 4	23.93	25.53	26.40	26.7 5	23.08	22.61	22.26	21.97	21.76
Utländskt vete ...	d:o	24.6 3	24.6 8	24.58	24.66	26.80	26.56	25.93	25.14	25.36	24.6 6	24.53	24.10
Vetebröd bakat
med vatten......	öre pr kg,	77	77	77	77	77	77	78	78	77	77	77	77
D:o d:o med mjölk	d:o	93	93	93	93	93	95	95	95	95	95	94	94
1928
Svenskt vete ......	kr. pr 100 kg.	21.61	21.84	22.8 0	23.67	24.04	23.14	22.2 0	21.15	18.68	18.66	18.87	18.79
Utländskt vete	d:o	24.oi	23.63	24.51	25.29	25.7 7	24.6 6	23.6 8	21.97	20.0 6	20.8 4	20.9 5	20.2 7
Vetebröd bakat
med vatten......	öre pr kg.	77	77	77	77	77	77	77	77	77	77	77	76
D:o d:o med mjölk	d:o	94	94	94	94	95	95	95	95	95	94	94	94
1929
Svenskt vete ...	kr. pr 100 kg.	18.86	19.45	19.68	19.no	18.26	17.69	19.46	19.70	18.69	18.29	18.17	18.42
Utländskt vete ...	d:o	20.6 9	21.35	21.04	21.39	20.2 4	19.96	23.17	22.4 0	20.7 7	21.49	21.69	22.60
Vetebröd bakat
med vatten......	öre pr kg.	76	76	76	76	76	76	75	75	75	76	76	76
D:o d:o med mjölk	d:o	94	94	94	94	94	94	94	93	93	92	92	92

158

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

Tab. 1. Medelpriserna per månad för spannmål och ärter kalenderåren

1913 samt 1925—1929. 1

Primäruppgifterna äro hämtade ur tidskriften Lantmannen samt avse för år 1913 medeltal
av priserna å Stockholms Börs och för 1925—1929 medeltal av Stockholmsnoteringarna.
För korn avse uppgifterna övrigt 2-radskorn, för havre, svart foderhavre samt för
vete, råg och ärter bästa kvaliteten. Samtliga priser gälla banfritt noteringsorten i parti
vid genast leverans per netto kassa.

Index är beräknat på basis av årsmedeltalen av priserna år 1913. Vid högre decimal än
en femma hava medelpris och index höjts med en enhet.

	V e	t e	R	å g	K o	r n	H a	yre	Ä r	e r
Ar och månad	i Kr. per 100 kg.	Index	Kr. per 100 kg.	1 \|Index	Kr. per 100 kg.	Index	Kr. per 100 kg.	Index	Kr. per 100 kg.	Index
1913
Januari .........	15: 02	104	13: is	103	11: 93	105	11: 13	103	17: 90	104
Februari .........	15: 14	105	12: 98	101	11:69	103	11: 09	102	17: 00	100
Mars ..............	14: 88	103	12: 29	96	11: 26	99	11: 00	102	17: 00	100
April ............	15: 08	104	12: 20	95	11: 78	104	11: 20	103	16: 70	98
Maj ...............	15: 18	105	12: 87	100	12: 00	106	11: 00	102	17: oo	100
Juni..............	14: 88	103	12: 87	100	12: oo	106	11: 00	102	17: oo	100
Juli ...............	14: 94	104	12: 8 7	100	12: oo	106	11: 11	103	17: 38	102
Augusti .........	15: 08	104	12: 7 2	99	11: 60	102	11: IS	103	17: 50	103
September ......	14: r.8	100	13: 06	102	11: 25	99	10: 44	96	17: 50	103
Oktober .........	13: 10	91	13: 06	102	10: 30	91	10: 0 7	93	17: 10	100
November ...	12: B0	87	13: oo	101	10: o o	88	10: 13	94	16: 6 0	97
December ......	12: 63	87	13: 00	101	10: o o	88	10: 48	97	15: 80	93
Medeltal	14: 3 7	100	12: 85	100	11: 32	100	10: 8 2	100	17: 03	100
1925
Januari .........	29: 07	202	28: 21	220	19: 58	173	15: 67	145	24: oo	141
Februari .........	30: 9 4	215	29: 16	230	21: 31	188	16: 34	151	23: oo	135
Mars...............	29: 81	207	—	—	21: 58	191	16: 7 8	155	23: oo	135
April ............	26: 50	184	—	—	20: 43	180	17: 07	158	23: 80	140
Maj ...............	27: 6 7	193	—	—	20: ii	178	17: 48	162	24: 60	144
Juni...............	27: 31	190	—	—	20: 7 5	183	17: 34	160	25: oo	147
Juli ...............	—	—	—	—	20: 83	184	17: 09	158	—	—
Augusti .........	21: 17	147	17: 63	137	18: oo	159	15: 81	146	22: 60	132
September ......	20: 4 7	142	16: 6 7	130	16: 27	144	14: o o	129	26: 50	156
Oktober .........	19: 9 7	139	16: o o	125	15:17	134	13: 86	128	26: oo	153
November ......	21: 08	146	16: 31	127	14: 9 7	132	14: 21	131	24: 5 0	144
December ......	23: 3 l	162	17:81	135	15: 19	134	14: 4 2	133	24: o o	141
	25: 20	175	20: 23	157	18: 6 8	165	15: 84	146	24: 18	142

Uppgifterna fullständigade till 1929 års utgång.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108. 159

Tab. 1. (forts.) Medelpriserna per månad för spannmål och ärter kalenderåren

1913 samt 1925-1929. 1

	TT ^	C	K å	%	K o	r n	Hav	r e	Ärt	e r
År oell månad \|	Kr. per 100 kg. 1	Index	Kr. per j 100 kg. ''	Index	Kr. per 100 kg.	Index	Kr. per 100 kg.	Index	Kr. per 100 kg.	Index
1926 j Januari .........	25: 03	174	17: 41	135	15: 13	134	15: 09	139	24: o o	141
Februari .........	24: 72	172	17: 03	133	15: 13	134	15: 43	142	24: oo	141
j Mars...............	23: 89	166	17: 58	136	15: 22	134	14: 7 8	136	23: 50	138
j April ............	25: 94	180	18: 97	148	15: 28	135	15: 20	140	22: 20	130
j Maj ...............	26: es	184	19: 69	152	15: 63	138	15: 6 9	145	21: 00	123
Juni...............	25: 94	181	18: 86	147	—	—	15: 06	139	21: 75	128
Juli ..............	26: 19	182	19: lt	149	15: 50	137	14: 7 5	136	21: 80	128
Augusti .........	23: 43	163	17: 89	139	15: 60	137	14: 64	135	21: oo	123
September ......	22: 7 6	158	19: 19	149	14: 64	128	13: 66	126	28: 6 0	168
Oktober .........	23: 83	166	20: 58	160	15: 89	140	13: 69	125	35: 76	210
\| i November ••	24: 19	168	20: 72	161	16: 33	144	13: 7 4	127	40: 00	235
[ December ......	23: 0 7	161	20: 00	156	16: oo	141	13: 36	123	32: 60	192
Medeltal	24: 61	171	18: 91	147	3 5:47	136	14: 58	135	26: 3 6	154
1927 Januari .........	23: 63	164	20: 58	160	16: 03	142	13: 38	124	34: 50	203
Februari .........	24: 09	168	22: oo	171	15: 78	139	13:2 8	123	34: oo	200
Mars.............	23: 6 0	164	21: 59	168	15: 68	137	13: 14	121	35: 7 5	210
April ............	23: 69	165	21: 47	167	15: 9 7	141	13: 18	121	—	—
Maj ...............	25: 2 5	176	23: 96	186	17: 81	157	14: 9 2	138	—	—
Juni...............	—	—	25: 26	196	18: oo	159	15: 26	141	—	—
Juli ............	—	j -	25: 13	196	—	—	15: 25	141	—
Augusti ........	22: 75	158	21: 50	167	—	—	15: oo	139	—
September ......	22: 33	\| 155	21: 78	169	18: oe	160	14: 21	131	37: 00	\| 217
Oktober ........	22: 19	154	21: 06	164	19:29	170	14: oo	129	39: 25	! 231
November .....	21: 80	152	21: 17	165	19: 50	172	14: 33	132	40: oo	235
December .....	21: 56	150	21: 08	164	\| 19: 08	168	14: ii	130	40: oo	235
Medeltal	23: os	160	22: 21	172	17: 50	154	\| 14:17	130	37: 21	218

1 Uppgifterna fullständigade till 1929 års utgång.

160 Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

Tab. 1. (forts.) Medelpriserna per månad för spannmål och ärter kalenderåren

1918 samt 1925-1929.1

	V e	t e	K	å g	K o	r n	H a	v r e	Ä r	e r
År och månad	Kr. per 100 kg.	Index	Kr. per 100 kg.	Index	Kr. per 100 kg.	Index	Kr. per 100 kg.	Index	Kr. per 100 kg.	Index
1928 Januari .........	21: 50	150	21: 28	166	19:47	172	14: 9 7	138	40: oo	235
Februari.........	21: 09	147	21: 22	165	20: 59	182	16: 09	149	40: oo	235
Mars...............	22: 19	154	22: 11	172	22: 64	200	18: 83	174	40: o o	235
April ............	23: 4 3	162	23: 46	183	24: 89	220	20: 04	185	45: oo	264
Maj ...............	23: 94	167	24: 8 6	193	25: 3 8	224	20: 03	185	43: 75	257
Juni...............	22: 83	159	23: 92	186	—	—	19: 69	182	—	—
Juli ...............	21: 76	151	22: 6 9	177	—	—	19: 78	183	—	—
Augusti .........	21: oo	146	22: oo	171	—	—	20: 68	191	—	—
September ......	18: 54	129	19: 08	148	17: 38	154	15: oo	139	36: oo-	212
Oktober .........	18: 31	127	19: 54	152	16: 76	149	14: 6 9	136	32: 8 0	193
November ......	18: 69	130	—	—	16: 60	146	15: o o	139	31: 50	185
December ......	18: 76	131	—	—	16: 38	145	14: 81	137	30: o o	176
Medeltal	21: oo	146	22: 02	171	20: oo	177	17: 47	161	37:67	221
1929
Januari .........	18: 84	131	—	—	16: 37	145	14: 72	136	29: 50	173
Februari.........	19: 59	136	19: 2 5	150	16: 50	146	14: 53	134	29: 00	170
Mars...............	19: 60	135	19: 2 6	150	16: 50	146	14: 56	135	29: o o	170
April ............	18: 64	130	18: 91	147	16: o o	141	14: 19	131	26: 7 5	157
Maj ...............	17: SI	124	18: 50	144	—	—	13: 69	126	25: 2 6	148
Juni......... .....	17: 03	119	—	—	—	—	12: 50	115	25: oo	147
Juli ...............	18: 92	132	—	—	—	—	12: 64	117	—	—
Augusti .........	19: 16	133	—	—	—	—	12: 86	119	—	—
September ......	18: 39	128	16: 06	125	14: 88	131	-	—	21: 75	128
Oktober .........	18: 03	125	15: 63	122	13: o o	115	11: 67	108	18: 80	110
November ......	18: 08	125	15: 16	118	12: 83	113	11: 19	103	17: 75	104
December ......	18: 33	128	15: 19	118	12: so	ilo	10: 59	98	16: oo	94
Medeltal	18: 68	129	17: 24	134 \|	14: 82	131	13: oo	120	23: 88	140

1 Uppgifterna fullständigade till 1929 års utgång.

161

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

Tab. 2. Medelpriserna per månad för vissa animaliska produkter under kalenderåren

1913 samt 1925-1929.1

Priserna för levande djur äro partipriser och utgöra medeltal av Sveriges allmänna lantbrukssällskaps
noteringar i Stockholm, Malmö, Göteborg och Linköping. Smörpriserna
äro likaledes partipriser och grunda sig på uppgifter till lantbruksstyrelsens smörprisstalistik
från ett flertal mejerier inom hela landet. Ost- och äggpriserna äro däremot detaljpriser,
hämtade ur Sociala meddelanden (Livsmedelspriser i Sverige).

Index: årsmedeltalet för år 1913 = 100.

1	—	L e	rand	e d j	u r
	Nötkreatur	Får	Svin	S m	ö r	Ost	Ä g	g
År och månad	(Kor, yngre,	kl. 1 feta)	(ungfår)	(80—100 kg.)
Öre per 100 kg. 1. vikt	Index	Öre per 100 kg. 1. vikt	Index	Jre per 100 kg. 1. vikt	Index	Öre per kg-	Index	Öre per kg-	Index	3re per tjog	Index
1913 Jan.	53.6	98	58.6	100	82.0	100	215.0	101	162	99	187	118
Febr.	53.1	98	59.5	102	80.6	98	220.7	104	162	99	172	108
Mars	53.1	98	61.7	105	80.3	98	222.7	105	163	99	142	89
April	54.4	100	61.7	105	79.9	97	204.7	96	164	100	120	76
Maj	54.5	100	64.8	110	81.2	98	192.8	91	163	99	119	75
Juni	53.6	98	61.6	105	81.9	99	198.2	93	165	101	126	79
Juli	55.6	102	60.7	104	85.4	104	202.8	95	165	101	137	86
Aug.	55.8	102	58.3	99	85.6	104	203.2	96	165	101	143	90
Sept.	55.8	102	57.2	98	85.6	104	220.5	104	165	101	154	97
Okt.	54.3	100	52.6	90	83.0	101	226.6	107	165	101	180	114
Nov.	54.2	100	52-9	90	80.2	98	220.8	104	164	100	205	129
Dec.	54.2	100	54.8	93	79.8	97	221.5	104	165	101	217	137
Medeltal	54.4	100	58.7	100	82.1	100	212.4	100	164	100	159	100
1925
Jan.	73.0	134	81.9	140	124.8	152	324.0	153	277	169	308	194
Febr.	72.5	133	91.9	157	122.8	150	358.8	169	276	168	257	162
Mars	74.4	137	94.2	160	123.9	151	365.8	172	273	166	221	139
April	77.6	143	104.o	177	128.9	157	310.6	146	270	165	199	125
Maj	79.0	145	107.3	183	127.9	156	297.3	140	266	162	192	121
Juni	81.5	150	104.2	178	129.5	158	315.5	149	264	161	200	126
Juli	83.3	153	97.7	166	130.8	159	328.6	152	262	160	208	131
Aug.	83.5	153	94.s	161	134.9	164	358.0	169	262	160	225	142
Sept.	80.»	149	90.5	154	132.7	162	367.0	173	261	159	250	157
Okt.	78.9	145	84.1	143	127.8	156	367.6	173	261	159	329	207
\ Nov.	76.7	150	85.3	i 145	129.6	158	325.1	153	260	159	397	250
Dec.	74.9	138	86.9	148	133.1	162	337.2	159	261	159	397	250
Medelta	78.o	143	93.6	159	128.9	157	337.5	159	266	162	265	167

1 Uppgifterna fullständigade till 1929 års utgång.

Bihang lill riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 85 hält. (Nr 108.)

162 Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

Tab. 2 (forts.). Medelpriserna per m&nad för vissa animaliska produkter under kalenderåren
1913 samt 1925—1929.1

		L e	van	le djur
År och månad	Nötkreatur	Får	Svin		O	s t	Ägg
(Kor, kl. 1 yngre, feta)	(ungfår)	(80—100 kg.)
	Öre per 100 kg. 1. vikt	Index	Öre per 100 kg. 1. vikt	Index	Öre per 100 kg. 1. vikt	Index	Öre per kg-	Index	Öre per kg-	Index	Öre per tjog	Index
1926 Jan.	73.4	135	87.8	150	134.1	163	281.8	133	260	159	318	200
Febr.	70.7	130	93.5	159	125.8	153	313.8	148	259	158	290	182
Mars	70.8	130	99.1	169	121.9	148	299.5	141	257	157	252	158
April	71.0	131	102.3	174	119.9	146	284.8	134	252	154	190	119
Maj	72.4	133	100.5	171	122.4	149	279.8	132	250	152	185	116
Juni	71.8	131	100.5	171	125.3	153	288.0	136	248	151	186	117
Juli	71.8	132	97.8	167	120.1	146	280.8	132	246	ISO	178	112
Aug.	72.2	133	91.0	155	116.5	142	284.5	134	245	149	198	125
Sept.	71.2	131	85.»	146	116.0	141	285.5	134	241	147	237	149
Okt.	69.4	128	81.0	138	111.7	136	277.0	130	241	147	277	174
Nov.	66.5	122	79.2	135	109.4	133	273.0	129	241	147	323	203 1
Dec.	65.3	120	79.3	135	105.7	129	296.0	139	241	147	325	204
Medeltal	70.5	129	91.5	156	119.1	145	287.0	135	248	151	247	155 \|
1927												''
Jan.	64.5	119	81.8	139	92.2	112	288.0	136	240	146	271	170
Fehr.	62.0	114	87.1	148	84.9	103	308.o	145	239	146	236	148
Mars	60.2	lil	90. o	153	82.6	101	287.0	135	237	145	202	127
April	60.1	110	92.3	157	81.1	99	279.0	131	238	145	172	108 ;
Maj	59.7	ilo	93.3	159	84.8	103	260. o	122	235	143	167	105
Juni	58.2	107	90.5	154	90.8	lil	264.0	124	235	143	171	108
Juli	59.8	110	88.3	150	88.0	107	256.0	121	232	141	173	109
Aug.	62.9	116	81.1	138	91.5	lil	282.0	133	234	143	202	127 ''
Sept.	63.9	117	80.5	137	99.5	121	319.0	150	234	143	243	153
Okt.	63.7	117	77.4	132	94.4	115	315.0	148	234	143	280	176 \|
Nov.	63.0	116	72.2	123	89.0	108	329.0	155	236	144	328	206
Dec.	62.1	114	75.8	128	84.o	102	300. o	141	236	144	338	213 i
Medeltal	61.7	113	84.2	143	88.6	108 \|	290.6	136 \|	236	144	232	146

1 Uppgifterna fullständigade till 1929 års utgång.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108. 163

Tab. 2 (forts.). Medelpriserna per månad för vissa animal iska produkter under kalenderåren
1918 samt 1925—1929.1

		L e	vand	e d j	u r
	Nötkreatur	Får	Svin	S m	ö r	O	t	Ä g	g
År och månad	(Kor, yngre,	kl. 1 feta)	(nngfår)	(80—100 kg.)
Öre per 100 kg. 1. vikt	Index	Öre per 100 kg. 1. vikt	Index	Öre per 100 kg. 1. vikt	Index	Öre per kg-	Index	Öre per kg-	Index	Öre per, tjog	Index
1928 Jan.	62.0	114	75.7	i 129	83.8	102	281.7	133	1 237	145	289	182
Fehr.	61.0	113	78.3	133	81.0	99	306.8	144	236	144	259	163
Mars	60.4	lil	85.2	145	79.0	97	318.1	150	236	144	214	135
April	62.0	114	90.7	155	82.0	100	294.1	138	236	144	176	lil [
Maj	63.8	117	91.2	155	95.8	116	285.5	134	236	144	173	109
Juni	64.8	119	89.2	152	120.6	147	284.4	134	238	145	181	114
Juli	68.8	126	83.9	143	118.8	145	296.0	139	238	145	183	115
Aug.	67.o	123	77.8	132	116.8	142	299.8	141	238	145	210	132
Sept.	65.8	121	76.4	130	115.8	141	316.6	149	238	145	246	155
Okt.	65.4	120	74.5	127	107.6	131	315.5	149	238	145	298	187
Nov.	63.2	116	72.4	123	100.1	122	325.1	153	239	146	337	212
Dee.	60.1	110	72.1	123	102.8	125	337.2	159	238	145	324	204
Medeltal	63.7	117	80.6	137	100.3	122	305.1	144	237	145	241	152
1929
Jan.	58.9	108	72.B	124	103.s	126	313.6	148	238	145	269	169
'' Febr.	58.9	108	77.0	131	103.8	126	310.0	146	238	145	257	162
Mars	57.3	105	89.6	153	103.2	126	287.0	135	238	145	280	176
April	59.2	109	95.0	162	113.5	138	258.0	122	237	145	186	117
Maj	61.2	113	94.9	162	116.6	142	265.0	124	237	145	178	112
Juni	61.1	113	95.2	162	122.4	149	282.1	133	236	144	180	113
Juli	64.0	118	93.4	159	127.7	155	277.1	130	234	142	188	118
Aug.	63.9	118	86.7	148	120.1	146	284.4	134	230	140	207	113
Sept.	63.0	117	84.8	144	111.9	136	316.4	149	227	138	231	145
Okt.	62.9	115	82.8	141	115.8	141	315.8	149	225	137	286	180
Nov.	60.8	S in	82.9	141	116.8	142	305.2	144	220	134	326	205
Dec.	59.1	109	83.5	142	1 15.5	141	282.2	133	217	132	305	192
Medelta	60.9	112	87.0	147	\| 114.8	139	291.4	137	231	141	241	150

1 Uppgifterna fullständigade till 1929 års utgång.

164

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

Tab. 3. »Statistisk indextal.

1867—1877 = 100.

	Vegeta- biliska födo- ämnen	Anima- liska födo- ämnen	Socker, kaffe och te	Summa födo- ämnen	Minera- lier	Textil- varor	Diverse industri- varor	Summa industri- varor	Total- summa	Vete
1918	69	99	54	77	lil	84	83	91	85	105
1920	227	263	198	234	295	262	244	264	251	96
1921	143	218	83	158	181	140	145	153	155	118
1922	107	184	82	130	142	134	124	132	131	105
1923	98	162	101	122	155	140	117	134	129	105
1924	119	158	105	130	158	170	120	146	139	107
1925	118	162	89	128	154	165	119	143	136	114
1926	108	150	88	119	154	133	114	131	126	99
1927	108	138	83	114	141	131	118	129	122	109
1928	107	142	78	114	123	136	117	124	120	109

165

Kungl, Maj:ts proposition Nr 108.

Tab. 4.

Index
300 r*

Arbetslöner

I Sverige

Industriarbetare

Jordbruksarbetare

-n -/ä -!9 -20 -2! -22 -23 -29- -25 -26 -27 -28

Ar 1913 -/■«• -75 -!6

Index

Arbetslöner

i U.S.A

Industriarbetare

Jordbruksarbetare

År 1913 "/A ~/5 -/6 -17 -16 -!9 -20 ~2) -22 -23 - 29- -25 -26 -27 ''28

1S6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

Tab. 5. Börsnoteringarna i New Tork å Red Winter Nr 2, Hardwinter Nr 2 och
Manitoba. Månadsmedeltal januari 1922—oktober 1929. Skillnaderna mellan de olika

noteringarna.1

1	Ked Winter c/bnshel	Hard Winter c/bushel	Manitoba c/bushel	S k i 1	Ina	d m e	lian
	Hard Winter och Red Winter	Manitoba och Hard Winter	Manitoba och Red Winter
1922.
Jan.............	—	124.49	131.29	—	+	6.80	—
Febr..........	—	145.15	152.59	—	+	7.44	—
Mars............	—	146.40	160.26	—	-j- 13.86	—
April .........	152.45	152.46	159.21	—	+	6.76	+ 6.76
Maj ............	148.71	149.38	158.22	+ 0.62	4*	8.89	+ 9.51
Juni............	130.47	131.46	147.6 7	+ 0.99	+ 16.21	+ 17.20
Juli ............	130.41	132.09	151.96	-f- 1.68	+ 69.87	+ 21.55
Aug.............	120.9 7	123.4 7	134.78	-f- 2.50	+	11.26	+ 13.76
Sept............	118.80	120.3 0	117.54	+ 1.50	—	2.76	— 1.26
Okt.............	134.9 4	134.6 7	130.8 5	— 0.2 7	—	4.82	— 4.59
Nov...............	137.51	137.68	131.28	+ 0.0 7	—	6.35	— 6.28.
Dec.............	138.3 9	138.51	134.6 2	+ 0.12	—	3.89	— 3.7 7
1923.
Jan.............	133.96	132.81	134.63	— 1.15	+	1.82	+ 0.67
Fehr..........	135.86	131.72	133.88	— 3.64	+	2.16	— 1.48
Mars............	144.2 5	134.50	131.81	— 9.75	—	2.69	— 12.44
April .........	148.4 2	139.91	139.4S	— 8.51	—	0.48	— 8.94
Maj ............	145.77	135.2 7	135.45	— 10.50	+	0.18	— 10.32
Juni............	135.83	125.65	130.16	— 10.18	+	4.50	— 5.68
Juli ............	116.97	116.85	124.2 2	— 0.12	+	7.37	+ 7.2 5
Aug.............	112.25	116.35	126.0 2	+ 4.10	+	9.67	+ 13.77
Sept.............	115.25	117.80	123.91	+ 2.55	+	6.11	+ 8.66
Okt.............	122.6 4	123.75	116.12	+ 1.11	—	7.68	— 6.52
Nov.............	121.24	119.43	112.88	— 1.81	—	7.10	— 8.91
Dec.............	121.43	121.6 2	111.86	+ 0.19	—	9.7 6	— 9.57
1924.
Jan. ..........	124.4 6	125.53	116.65	+ 1.07	—	8.88	— 7.81
Febr..........	127.40	127.96	119.08	+ 0.6 6	—	8.8 8	— 8.3 2
Mars..........	122.26	123.51	116.18	+ 1.25	—	7.3 3	— 6.08
April ........	121.15	120.35	114.45	— 0.80	—	5.90	— 6.70
Maj ............	121.82	121.13	117.75	— 0.19	—	3.38	— 3.57

1 Uppgifterna fullständigade till 1929 års utgång.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108. 167

1	Red Winter c/bushel	Hard Winter c/bushel		Skill	nåd me	Ilan
Manitoba c/bushel	Hard Winter och Red Winter	Manitoba och Hard Winter	Manitoba och Red Winter
Juni............	126.68	126.36	126.4 0	— 0.32	+ 0.04	— 0.28
i Juli ............	139.3 5	139.6 9	148.85	+ 0.34	+ 9.16	4- 9.50
j Aug.............	141.94	142.40	158.4 2	+ 0.46	+ 16.02	4- 16.4 8:
i Sept.............	145.82	144.19	159.07	— 1.63	+ 14.88	+ 13.2 5
! Okt.............	162.3 7	159.91	176.08	— 2.46	+ 16.12	4- 13.66
\| Nov............	171.00	165.75	182.19	— 5.25	+ 16.44	-f- Halft
j Dec.............	186.01	180.31	193.97	— 5.70	+ 13.66	+ 7.96
1925.
j Jan.............	215.88	201.4 5	216.91	— 13.93	+ 15.46	4- 1.58
Fehr. .........	209.63	202.7 7	217.75	— 6.86	+ 14.98	4- -8.12
j Mars............	192.43	186.00	196.50	— 6.43	+ 10.50	4- 4.0 7
i April .........	186.52	165.3 8	172.92	— 21.14	+ 7.54	— 13.60
i Maj ............	207.08	182.4 7	195.88	— 29.61	4- 13.41	— lis®
\| Juni............	196.14	176.91	187.26	— 19.23	4- 10.3 5	— 8.88
Juli ............	169.58	169.4 2	178.4 4	— O.ll	4- 9.02	4- 8.91
Aug.............	170.7 8	176.95	185.80	+ 6.17	-f- 8.85	4- 15.02
Sept............	160.74	161.68	152.69	+ 0.94	— 8.99	— 8.05
Okt.............	160.68	162.02	142.68	+ 1.34	— 19.34	— 18.00
Nov.............	177.51	178.30	158.26	+ 0.79	— 20.0 4	— 19.25
Dec............	193.74	194.6 0	179.58	-f- 0.86	— 15.02	— 14.16
1926.
Jan.............	200.il	198.55	181.35	— 1.56	— 17.20	— 18.76
Febr...........	197.76	192.77	179.78	— 4.99	— 12.99	— 17.98
Mars............	188.00	183.61	170.66	— 4.39	— 12.95	— 17.34
April .........	190.04	186.41	177.78	+ 3.63	— 8.63	— 12.26
Maj ............	183.9 9	180.84	171.85	— 3.15	— 9.49	— 12.64
Juni............	167.48	170.58	170.66	+ 3.10	4- 0.08	4- 3.18
Juli ............	156.3 8	160.17	176.51	+ 3.79	4- 16.34	4- 20.13
Aug............	146.67	J 52.4 4	167.43	+ 5.77	4- 14.99	4- 20.76
	145.2 5	150.3 9	160.4 2	+ 5.14	4-10.03	+ 15.17
Okt.............	151.61	155.77	160.85	+ 4.10	-f- 5.08	4- 9.24
Nov...........	150.0 2	153.00	157.81	-t- 2.98	4- 4.81	4- 7.79
Dec............	152.95	157.21	156.61	+ 4.26	— 0.60	4- 3.66
1927.						. .. . , !
\| Jan..........	152.7 2	160.84	159.85	-f- 7.62	— 0.49	4- 7.13
Febr.........	149.87	156.6 2	164.88	+ 6.75	4- 8.26	4- 15.oi
i Mars...........	145.62	151.99	167.05	+ 6.87	1 4- 15.06	4-21.43

168 Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

	Red Winter c/bnskel	Hard Winter c/bnshel	Mani toba c/bnshel	S k i 1	1 n a d m	elan
	Hard Winter och Red Winter	Manitoha och Hard Winter	Manitoba och Red Winter
April .........	145.2 2	151.07	163.39	-}- 5.85	4 12.8 2	4 18.17 ;
Maj ............	155.7 7	160.93	171.51	+ 5.16	! + 10.58	4 15.74
Juni............	156.52	163.03	176.79	4 6.51	1 4 13.76	4 20.27
Juli ............	152.98	159.12	178.23	4 6.16	+	\| 4 25.2 7 1
Aug.............	149.56	152.7 2	177.26	4 3.16	+ 24.53	; 4 27.69
Sept.............	141.10	144.04	162.48	4 2.9 4	+ 18.44	4 21.38
Okt...........	144.70	140.06	157.15	+ 4.64	4 17.09	4 12.45
Nov............	148.62	142.14	154.71	— 6.48	+ 12.67	4 6.09
Dec.............	148.21	145.25	160.10	— 2.96	4 14.8 5	4 11.89
1928.
Jan.............	152.18	145.8 5	161.21	— 6.28	4 15.36	4 9.08
Fehr.........	159.3 4	148.47	161.29	— 11.07	4 12.82	-f- 1.7 5
Mars............	171.72	156.8 2	166.41	— 14.90	4 9.59	— 5.81
April .........	198.72	172.19	176.80	— 26.58	4 4.61	— 21.92
Maj ............	210.80	172.89	176.33	— 37.91	4 3.44	— 34.4 7
Juni............	180.50	158.0 2	162.3 8	— 22.48	4 4.36	— 18.12 ;
Juli ............	164.00	142.7 7	149.85	- 21.23	4 7.08	— 14.15 \|
Aug.............	150.7 7	127.90	131.95	— 22.87	4 4.05	— 18.82 1
Sept.............	159.64	127.59	128.4 9	— 32.05	4 0.90	— 31.15
Okt.............	159.62	130.48	134.59	— 29.14	4 4.ii	— 25.03 i
Nov.............	156.64	131.48	132.91	— 25.16	4 1.43	— 23.73 \|
Dec.............	155.86	132.74	133.04	— 23.12	4 0.3o	— 22.8 2
1929.
Jan.............	156.63	134.41	136.31	— 22.22	4 1.90	— 20.82
Fehr..........	162.12	140.98	143.27	— 21.14	4 2.29	— 18.85
Mars............	153.66	138.34	142.24	— 15.32	4 3.90	— 11.42
April ........	143.23	130.46	136.51	— 12.77	4 6.05	— 6.72 \|
Maj ............	127.7 9	118.10	125.6 6	— 9.69	4 7.46	— 2.23 I
Juni............	131.92	120.58	128.35	— 11.34	4 7.77	— 3.67
Juli ............	151.29	145.6 2	170.54	— 5.67	4 24.92	4 19.25
Aug............	141.65	140.60	168.80	— 1.05	4 28.20	4 27.15
Sept.............	141.59	137-02	160.0 2	— 4.57	4 23.oo	4 18.43
Okt.............	140.56	136.18	15316	— 4.88	4 16.98	4 12.60 j
Nov..........	138.39	128.93	144.96	— 9.46	4 16.03	4 6.57
Dec...........	142.21	133.28 ''	153.08 I	— 8.93 ''	4 19.80	4 10.8 7 1

1’ab. 6. Indextal lör olika varugrupper

Sverige. Kommerskollegii index.

Medeltal tor år	Total	V egeta-biliska livs-medel	Ani ma-li ska livs-medel	Foder- medel	Göd- nings- medel	Bränsle och smörj- oljor	Råvarorför o. fabrikat av järn- o. metall-industri	Kalk, cement, tegel o. glas	Pappers-massa, papp o. papper	Textila råvaror och fabrikat	Kåvaror för och fabrikat av läder-industri	Kaut- schuk- varor	Kemisk- tekuiska råvaror och fabrikat	Trä- varor
1913...............	100	100	100	100	100	100	100	100	100	100	100	100	100	100
1920 ...............	359	262	304	288	340	606	359	356	509	444	297	318	423	350
1921 ...............	222	214	223	189	256	213	185	274	272	261	177	309	240	225
1922 ...............	173	174	162	149	169	151	141	197	183	219	134	226	197	178
1923...............	163	145	153	139	155	157	151	186	182	213	129	203	195	201
1924 ...............	162	149	154	146	186	144	132	176	169	221	129	203	183	193
1925 ...............	161	155	161	154	131	130	128	178	170	207	131	213	160	191
1926 .............	149	144	146	134	127	123	126	172	172	186	123	209	172	177
1927 ...............	146	147	135	140	126	117	118	163	161	178	126	175	168	183
1928 ...............	148	141	141	161	120	113	114	162	161	184	146	148	165	185
jan.—okt. 1929 ..	141	128	139	142	117	120	118	167	162	177	128	141	158	172
hela året 1929...	140	126	140	139	117	121	118	167	162	174	127	140	158	172

1 Uppgifterna fullständigade till 1929 års utgång.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108. 169

170

Kungl. Metias proposition Nr 108.

Tab. 7. Riksmedelprls & rote och råg1 uträknade efter svensk spannmälsnotering, före
den 8 februari 1921 efter Sveriges Allmänna Lantbrukssällskaps noteringar, för
Malmö, Kalmar, Halmstad, Göteborg, Norrköping, Stockholm och Örebro1.

	Jan.	Febr.	Mars	April	Maj	Juni	Juli	Aug.	Sept.	Okt.	Nov.	Dec.
					A. V	e t	e.
1920	40.6 7	—	—	—	—	65.oo	73.7 5	50.2 9	49.2 6	49.7 9	47.84	38.94
1921	36.7 9	31.82	32.ll	32.09	34.30	36.84	33.64	30.91	26.80	23.44	20.7 5	21.35
1922	21.46	21.48	22.3 6	21.94	22.8 5	22.67	22.23	21.89	17.88	17.68	19.0 7	19.59
1923	19.66	20.08	20.7 4	21.52	22.08	22.03	21.50	21.75	17.11	17.01	17.23	17.28
1924	17.58	18.89	18.50	18.43	18.71	19.09	19.75	20.5 2	23.55	26.93	27.14	27.51
1925	29.23	30.2 0	29.72	26.59	27.74	27-21	—	21.59	20.25	19.59	20.7 7	23.11
1926	24.64	24.81	23.61	25.6 7	26.16	25.98	26.0 7	22.91	22.83	23.71	24.80	23.61
1927	23.9 4	24.ll	23.64	23.93	25.53	26.4 0	26.7 5	23.08	22.61	22.26	21.97	21.76
1928	21.64	21.84	22.80	23.58	24.04	23.14	22.20	21.16	18.63	18.56	18.87	18.79
1929	18.86	19.45	19.68	19.oo	18.26	17.69	19.46	19.70	18.62	18.29	18.17	18.42
					B. Båg.
1920	38.00	38.00	38.oo	38.00	38.00	37.92	37.38	35.71	33.79	33.41	33.38	32.32
1921	31.12	30.0 7	31.98	33.02	34.96	37.16	33.20	29.68	26.19	22.15	18.54	19.41
1922	20.88	20.io	20.33	20.3 3	21.36	21.80	21.44	19.72	15.59	14.95	16.07	16.30
1923	16.29	16.87	16.7 3	17.09	17.17	16.90	16.70	17.18	15.08	14.76	14.84	14.91
\| 1924	14.96	15.09	15.08	15.oo	15.26	15.80	16.58	17.69	21.71	26.3 9	26.09	26.51
! 1925	28.16	29.05	28.46	25.26	25.92	24.95	20. oo	17.90	16.80	16.21	16.46	17.57
I 1926	17.67	17.05	16.94	18.71	19.12	18.74	18.68	17.72	18.87	20.39	20.96	20.24
1927	20.49	21.70	21.50	21.51	23.80	25.02	24.7 4	21.01	21.47	21.22	21.28	21.24
1928	21.15	21.04	22.20	23.66	24.6 7	23.98	22.85	22.07	18.80	19.31	19.31	19.16
1 1929	18.80	18.66	19.18	18.82	18.28	16.75	17.58	17.13	16.26	15.85	15.47	15.49

1 Uppgifterna fullständigade till 1929 års utgång.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

171

Tab. 8. Priser & korn och havre per 100 kilogram enligt Sveriges allmänna lanbrnkssäIlskaps
noteringar. Medelpris för flera orter (Malmö) Kalmar, Halmstad, Göteborg,

Norrköping, Stockholm, Örebro).

År och månad	Korn svenskt 2-rads	Havre svenskt svart	År och månad	Korn svenskt 2-rads	Havre svenskt svart
1926			1928
-	16 13	14.64		19.91	14.51
		14.78		20.2 4	15.46
	15 25	14.46		22.80	17.83
		14.5 7		24.68	19.11
				25.06	19.66
	15 15	14.80		25.06	19.47
Juni ...............	15.31	14.68			19.5 7
Augusti ...........	15.28	14.60	Augusti...........	—,	20.68
September.......	14.9 2	1 13.18	September.........	17.05	15.oo
ni i i		13.81		16.70	14.89
		13 41		16.56	14.76
	15.98	12.83		16.52	14.75
1927	1929
1 • '' V ’ .				16.39	14.59
	16 oi			16.59	14.61
	15.84	12.65		16.99	14.48
	16.12	12.92		16.37	14.08
	18.26	14-. 5 2		16.73	13.50
		15 18		16.16	12.68
	19_ 5 o			16.18	13.01
Augusti ............		]5.oo	Augusti ............	16.88	13.10
September.........	18.74	14.21	September.........	14.7 9	13.10
rvi i i	19.66	14.06		13.77	11.59
	19.99	14.21		13.3 2	11.29
December.........	19.64	14.29	December.........	12.91	10.77

Anm. Prisen å korn äro inlandspris; prisen å havre äro prisen fritt svensk hamn, inklusive
tull.

Uppgifterna fullstiindigade till 1929 års utgång.

172

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

Tab. 9. Uppgift ä införseln till Sverige

Månad	År 19 2 5	•År 1 9 2 «
kg.	kr.	kg-	kr.
Januari ......................................	14,740,066	4,006,152	10,449,246	2,580,468 \|
Februari......................................	25,370,651	7,220,622	7,682,331	1,989,926
Mars .........................................	29,160,845	8,350,596	12,565,194	3,112,522
April .........................................	29,414,651	8,158,130	10,274,337	2,609,571
Maj .............................................	22,264,749	6,273,299	12,355,997	3,073,140
Juni.............................................	19.935,707	5,289,958	14,300,537	3,541,239
Juli............................................	13,939,840	3,595,751	15,565,819	3,809,946
Augusti .......................................	21,747,927	5,638,565	17,194,221	4,251,684
September....................................	17,849,989	4,584,286	22,473,013	5,411,013
Oktober .......................................	13,634,790	3,214,278	20,979,726	5,124,043
November ....................................	16,981,809	3,872,877	22,605,736	5,489,970 j
December ....................................	15,430,737	3,744,169	14,199,179	3,333,590 \|
Summa	240,471,761	63,948,683	180,645,336	44,327,112 l

(Forts.). Uppgift å införseln till Sverige av

Månad	År 1	9 2 5	Å r	9 2 6
kg-	kr.	kg.	kr.
Januari .......................................	3,949,744	926,217	3,911,325	565,756
Februari.......................................	6,392,326	1,563,201	1,413,742	191,480
Mars ..........................................	8,405,314	1,990,877	1,742,969	244,387
April ..........................................	7,658,944	1,806,718	4,402,998	644,284
Maj .............................................	8,668,374	1,967,386	5,567,658	857,371 \|
Juni.............................................	8,555,862	1,849,101	1,608,785	195,115
Juli.............................................	6,082,896	1,188,421	3,041,527	511,472
Augusti .......................................	3,526,736	676,360	1,242,528	218,002
September....................................	1,223,457	229,569	957,535	153,110
Oktober .......................................	272,857	41,605	240,823	34,563 I
November ....................................	3,226,648	436,780	561,988	102,940 j
December ..................................	2,570,790	383,885	10,101	1,999 \|
Summa	60,533,948	13,060,120	24,701,979	3,720,479 !

1 Siffrorna för år 1929 äro preliminära. Uppgifterna fullständigade till 1929 års utgång.

Kungl. Metias proposition Nr 108.

173

st oraalet rote (stat, nr 74 B) åren 1925—1929.l

År 1	9 2 7	År 1	9 2 8	Ari	9 2 9
kg-	kr.	kg-	kr.	kg-	kr.
11,024,285	2,646,063	13,214,685	2,979,338	21,388,070	4,143,961
12,948,906	3,097,669	17,745,530	3,997,038	13,445,829	2,581,082
13,816,996	3,211,964	22,459,136	4,873,715	11,399,988	2,235,295
10,645,546	2,461,753	28,675,473	6,345,585	34,943,026	6,821,692
24,836,918	5,615,293	22,280,644	4,917,617	24,030,392	4,658,544
25,980,175	6,109,095	16,268,742	3,749,268	15,113,336	2,886,972 1
18,608,818	4,444,529	10,093,629	2,216,937	25,304,332	4,902,034
20,754,971	4,870,077	22,431,681	4,850,512	25,482,767	4,987,166
29,184,809	7,042,412	\| 30,304,626	6,037,513	29,045,162	5,613,704
23,830,551	5,631,193	30,005,828	5,792,330	24,004,291	4,323,701
20,709,258	4,727,792	24,647,265	4,877,105	22,676,190	4,630,796
24,678,465	5,653,891	23,907,763	4,811,669	27,942,686	5,709,257
237,019,698	55,511,731	262,035,002	55,448,627	\| 274,776,069	53,394,204

omalen råg (stat, nr 74 A) åren 1925—1929.1

År 1	9 2 7	År 1	9 2 8	Ari	9 2 9
kg-	kr.	kg.	kr.	kg.	kr.
1 _		4,629,360	860,614	6,350,510	1,146,123
461,500	70,555	3,402,454	646,627	3,236,369	570,553
1,574,897	293,460	5,888,081	1,187,953	2,605,544	457,988
1,174,978	219,018	7,597,104	1,597,633	19,677,817	3,521,646
1,777,727	373,586	5,583,542	1,279,350	8,275,511	1,432,954
5,439,024	1,120,600	4,504,423	982,660	4,373,684	685,207
8,125,381	1,646,189	3,132,887	681,133	7,203,618	1,184,443
4,940,779	925,461	7,097,409	1,406,842	11,179,262	1,738,391
9,768,406	1,857,405	18,496,173	3,398,786	7,326,642	1,043,082
18,859,807	3,522,025	17,556,017	3,007,833	8,580,250	1,164,727
16,490,981	3,086,186	12,704,812	2,217,641	9,410,703	1,243,354
13,363,503	2,472,167	8,056,197	1,414,312	9,798,703	1,263,094
81,976,983	15,536,652	98,648,459	18,681,384	98,018,613	15,451,562

174

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

Tab. 9 (forts). Uppgift å införseln till Sverige

Månad	Å r 1	9 2 5	Å r 1	9 2 6
kg-	kr.	kg-	kr.
Januari ......................................	_	_	2,459	750
Februari......................................	10,993	3,755	1,756	512
Mars ..........................................	220,194	47,787	48	8
April ..........................................	130	17	—	—
Maj .............................................	163	91	2,003	214
Juni.............................................	38	8	—	—
Juli ...........................................	302,444	58,352	—	—
Augusti .............................. ......	2,095	633	—	—
September....................................	—	—	910	194
Oktober .......................................	—	—	2,638	413
November .................................	—	—	10,053	2,500
December ....................................	—	_ i	757	144
Summa	536,057	110,643	20,624	4,735

(Forts). Uppgift å införseln till Sverige av

Månad	Ari	9 2 5	År 1	9 2 6
kg.	kr.	kg.	kr.
Januari .......................................	3,715,479	606,734	3,171,423	466,316
Februari......................................	2,143,114	412,853	1,732,042	247,153
Mars ..........................................	4,337,233	777,928	4,517,026	651,986
April ..........................................	4,141,935	742,784	2.395,244	343,339
Maj .............................................	6,068,440	1,022,750	1,556,003	228,883
Juni.............................................	6,106,257	1,014,707	3,394,018	455,698
Juli .............................................	6,053,311	1,036,953	2,135,435	307,483
Augusti .......................................	1,287,096	217,457	1,938,790	289,443
September ....................................	3,516,313	586,070	3,158,311	425,836
Oktober ......................................	3,383,242	570,053	4.236,692	594,772
November ....................................	3,220,836	486,554	2,504,575	352,330 ;
December ....................................	4,357,775	644,665	946,102	122,835 \|
Summa	48,331,031	8,119,508	31,676,661	4,486,074

1 Siffrorna för år 1929 äro preliminära. Uppgifterna fullständigade till 1929 års utgång.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

175

av omalet korn (stat, nr 74 C) åren 1925—1929.1

Å r 1	9 2 7	Å r 1	9 2 8	År	9 2 9
kg-	kr.	kg-	kr.	kg-	kr.
		12,500	2,500	30	6
84,838	20,468	58,558	15,900	2,286	458
109	43	288,253	75,548	14,825	3,615
—	—	252,960	59,998	34,846	14,944
113	24	234,756	47,424	5,002	2,719
—	—	1,208	248	127	47
200	42	—	—	145	27
125	36	—	—	52	85
—	__	653	110	6,276	2,153
—	—	—	—	992	256
20,091	5,871	421	31	. _	—
—	—	—	—	1,185	540
105,476	26,484	849,309	201,759	65,766	24,847

omalen havre (stat, nr 75 A) åren 1925—1929.1

Å r 1	9 2 7	År 1	9 2 8	År 1	9 2 9
kg-	kr.	kg.	kr.	kg-	kr.
60,000	8,000	2,648,758	453,681	2,513,668	408,479
1,176,862	161,220	2,645,103	449,714	781,936	142,804
1,684,398	227,573	3,669,097	654,341	3,236,439	553,434
2,211,132	315,280	1,694,310	326,775	10,581,092	1,705,263
691,247	105,781	4,437,308	787.547	4,599,431	746,481
1,317,895	200,508	388,256	78,663	1,089,559	167,558
1,458,248	209,416	419,063	85,715	1,061,389	142,635
3,366,065	524,689	752,937	145,662	5,420,384	812,345
600,294	94,557	8,454,229	1,295,034	7,738,147	993,070
2,111,160	338,008	7,855,955	1,126,346	7,069,549	943,213
3,141,104	512,069	7,969,985	1,256,702	6,510,391	834,860
4,200,697	646,325	9,667,353	1,564,024	5,467,209	701,520
22,019,102	3,343,426	50,602,354	8,224,204	56,069,194	8,151,662

176

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 108.

Tab. 9 (forte.). Uppgift å införseln till Sr er ige

Månad	År 19 2 5	Ari	9 2 6
kg-	kr.	kg-	kr.
Januari .......................................	1,634,862	593,544	768,266	259,592
Februari.......................................	1,094,812	401,328	341,913	122,208
Mars.............................................	934,467	344,932	862,067	307,321
April ..........................................	891,366	341,568	894,264	303,304
Maj .............................................	704,853	269,575	967,922	342,034
Juni.............................................	726,973	274,313	952,011	325,277
Juli .............................................	876,185	322,718	1,016,041	348,136
Augusti .......................................	1,123,815	406,166	826,245	286,862
September ....................................	794,634	294,635	983,462	335,780
Oktober .......................................	777,805	282,107	1,392,043	464,196
November ....................................	1,546,874	529,077	1,920,242	641,421
December ....................................	1,155,372	389,557	1,479,533	485,405
Summa	12,262,018	4,449,520	12,404,009	4,221,536

	(Forte.).	Uppgift å i	nförseln till Sverige ai
Månad	Å r	9 2 5	Å r 1	9 2 6

	kg-	kr.	kg-	kr.
Januari .......................................	135,075	44,653	54,735	14,021
Februari......................................	64,421	17,739	32,017	7,510
Mars.............................................	365,611	121,196	29,331	7,947
April ..........................................	130,618	45,496	58,170	16.729
Maj .............................................	99,077	33,871	10,054	2,603
Juni.............................................	53,815	16,127	244	106
Juli .............................................	41,258	13,135	9,890	2,426
Augusti ............... .......................	155,018	46,553	3,821	941
September ....................................	1,982	577	220	80
Oktober .......................................	61,260	17,392	14,017	3,868
November ....................................	40,850	9,862	—	—
December ....................................	60,384	15,836	9,905	2,769
Summa	1,209,369	382,437	222,404	59,000

Siffrorna för år 1929 äro preliminära. Uppgifterna fullständigade till 1929 års utgång.

177

Kungl. Majlis proposition Nr 108.

av vetemjöl (stat, nr 79 B) åren 1925—1929.1

i t 1	9 2 7	År 1	9 2 8	År 1	9 2 9
kg.	kr.	kg.	kr.	kg.	kr.
1,152,265	381,545	1,659,020	531,535	1,582,311	431,768
909,856	300,068	1,252,806	395,971	965,168	270,256
902,018	293,494	1,476,173	464,869	905,358	250,044
925,589	308,919	1,477,830	463,504	2,035,807	547,545
1,121,342	357,085	1,941,848	612,428	1,795,894	487,003
1,278,477	422,840	1,341,922	422,641	1,272,294	349,031
1,024,917	339,798	1,329,616	420,850	1,251,788	333,194
993,448	339,410	1,369,796	413,735	1,374,327	384,192
1,108,020	374,281	1,653,544	488,182	929,262	266,592
1,498,454	499,355	1,936,775	549,457	1,552,008	452,135
1,860,965	604,454	2,088,047	593,949	1,285,622	372,962
1,928.110	623,241	1,752,825	508,191	1.648,461	484,257
14,703,461	4,844,490	19,280,202	5,865,312	16,598,300	4,628,979

rågmjöl (stat nr 79 E) åren 1925—1929.1

Ari	9 2 7	Ari	9 2 8	År 1	9 2 9
kg.	kr.	kg.	kr.	kg.	kr.
		256,430	71,674	236,687	56,471
2,467	887	186,687	53,102	158,313	36,916
9,850	2,803	158,567	45,286	91,214	23,703 \|
—	—	225,531	63,429	451,901	105,526
4,937	1,771	156,038	46,854	207,179	50,906
714	201	21,048	6,104	332,714	77,170
10,032	2,925	49,680	15,464	262,972	64,307
—	—	41,913	14,514	175,752	39,478
111,795	32,929	57,742	14,536	134,565	28,799
211,034	60,970	140,928	34,356	141,650	32,006
336,576	94,240	209,801	48,704	214,407	44,368
197,142	53,905	217,098	50,808	128,183	26.907
884,547	250,691	1,721,403	463,829	2,535,537	586,557

Bihang lill riksdagens protokoll 1930. 1 sami.

85 haft. (Nr 108.)

178

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

Tab. 9 (forts.). Uppgift å införseln till Sverige

Månad	Å r	19 2 5	Å r 1	9 2 6
kg.	kr.	kg.	kr.
Januari .......................................	121,642	41,481	183,058	51,053
Februari.......................................	103,858	34,614	124,781	36,214
Mars.............................................	188,116	62,725	119,757	35,723
April ..........................................	240,456	80,134	192,763	53,544
Maj .............................................	293,305	93,118	90,387	26,525
Juni.............................................	143,726	47,012	103,565	29,878
Juli .............................................	71,665	23,123	70,232	20,591
Augusti .......................................	53,504	18,598	51,998	14,865
September ....................................	170,532	49,295	60,482	17,266
Oktober .......................................	267,232	81,989	160,664	45,329
November ..................................	265,073	78,557	203,903	64,272
December ....................................	416.603	127,702	170,145	48,707
Summa	2,336,012	738,348	1,531,735	443,967

(Forts.).	Uppgift å införseln till Sverige av	omalda ärter
	Ari	9 2 5	Å r 1	9 2 6
jr o j

	kg.	kr.	kg-	kr.
Januari ......................................	43,696	51,212	36,981	30,737
Februari......................................	20,877	22,366	24,353	22,394
Mars.............................................	10,657	8,725	12,606	9,157
April ..........................................	8.947	4,874	11,012	8,078
Maj .............................................	25,456	9,108	29,351	10.694
Juni............................................	19,372	6,659	24,491	8,425
Juli.............................................	7,524	2,665	480	175
Augusti .......................................	4,783	1,961	2,450	873
September ....................................	9,697	4,506	4,040	1,475
Oktober ......................................	138,710	54,635	100	61
November ...................................	74,874	27,786	6,631	6,047
December ....................................	40,336	28,610	21,150	22,039
Summa	404,929	223,107	173,645	120,155

1 Siffrorna för år 1929 äro preliminära. Uppgifterna fullständigade till 1929 års utgång.

179

Kungl. May.ts proposition Nr 108.

av havregryn (stat, nr 79 G) åren 1925—1929.1

Ari	9 2 7	Ari	9 2 8	År 1	9 2 9
kg-	kr.	kg-	kr.	kg-	kr.
48,518	15,196	81,118	24,604	65,900	17,736
54,434	15,461	88,719	27,057	16,587	4,660
22,566	6,885	71,042	22,297	10,519	3,281
17,583	5,173	130,314	42,389	31,171	8,761
23,306	6,663	240,074	82,482	33,259	9,325
19,833	5,837	123,956	42,200	42,238	10,993
19,360	6,187	40,121	13,951	33,092	8,947
23,535	8,895	12,044	4,321	13,768	3,805
27,693	8,741	134,892	38,713	31,882	9,308
32,519	9,801	304,745	87,722	33,372	9,089
58,269	18,030	656,476	186,880	9,414	2,533
97,252	29,948	199,367	58,060	1,347	438
444,863	136,797	2,082,868	630,676	322,549	88,876

tjänliga till människoföda (stat, nr 74 D) åren 1925—1929.1

År 1	9 2 7	Ari	9 2 8	Ari	9 2 9
kg-	kr.	kg-	kr.	kg.	kr.
37,013	38,316	32,355	21,154	64,839	49,504
31,344	28,161	38,327	35,345	19,727	12,525
17,871	17,105	67,585	43,290	19,815	9,551
7,432	6,918	67,517	32,048	83,763	48,280
556	545	91,240	38,409	23,641	10,505 1
9,860	2,900	39,218	16,317	25,337	13,813
6,336	2,620	22,801	8,976	6,624	2,764
29,166	16,641	92,504	38,712	39,963	18,266
13,405	7,799	163,932	83,771	71,369	28,740
22,213	10,922	225,305	107,750	99,765	41,169
12,169	7,244	177,125	79,087	59,112	24,240
28,077	20,682	154,961	68,965	39,625	31,615
215,442	159,853	1,172,870	573,824	553,580	290,972

180

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

Tab. 9 (forts.). Uppgift å införseln till Sverige at Ginalda

Månad	Å r 1	9 2 5	Å r	19 2 6
kg-	kr.	kg.	kr.
Januari .......................................	208,157	101,812	223,097	79,775
Februari.......................................	274,028	138,002	157,613	49,903
Mars ..........................................	181,531	70,494	312,280	86,458
April .........................................	149,573	53,940	152,339	37,171
Maj .............................................	168,249	58,755	167,873	44,294
Juni.............................................	88,695	27,764	116,507	28,527
Juli .............................................	110,210	33,500	114,938	28,369
Augusti .......................................	79,884	25,698	82,688	20,212
September ....................................	77,419	27,901	130.731	39,773
Oktober ......................................	912,941	337,374	673,031	207,708
November ....................................	649,132	205,761	748,982	225,981
December ....................................	285,511	94,189	254,415	80,812
Summa	3,185,330	1,175,190	3,134,494	928,983

1 Siffrorna lör år 1929 äro preliminära. Uppgifterna fullständigade till 1929 års utgång.

Kungl. Martts proposition Nr 108. 181

bönor, tjänliga till människoföda (stat, nr 74 E) åren 1925—1929.1

År 1	9 2 7	Ari	9 2 8	Ari	9 2 9
k?-	kr.	kg-	kr.	kg.	kr.
149,803	48,329	234,734	105,453	227,930	140,970 ''
210,883	63,170	240,720	119,294	257,654	157,705 !
215,698	55,012	139,193	78,572	178,406	111,791
167,166	42,543	224,046	106,872	347,908	204,229 i
178,915	44,050	250,424	98,139	238,208	113,600 \|
150,954	38,626	95,534	38,328	78,530	37,121
130,791	34,072	170,309	59,383	73,871	28,142
123,383	33,637	197,398	67,327	70,046	29,521
111,083	34,073	134,578	64,210	142,702	55,187
549,663	216,654	286,260	174,873	1,060,215	406,016
761,380	335,173	598,596	365,865	602,703	228,892
350,990	155,797	391,676	237,222	290,357	110,418
3,100,709	1,101,136	2,963,468	1,515,538	3,578,530	1,623,592

182

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

Tab. 10. Månadsmedeltal av börsnoteringarna i Köpenham» å danskt vete och dansk råg,
omräknade enligt för varje tid gällande växelkurser i svenskt mynt. Det svenska riksmedelpriset
å vete och råg. Skillnaden mellan de svenska och danska noteringarna.*

	Vete		E å g	---
Svenska riksmedel- priset	Danska noteringar1	Skillnad	Svenska liksmedel- priset	Danska noteringar1	Skillnad
1922.
Januari ......	21.45	18.27	-f- 3.18	—	—	_
Februari......	21.48	19.79	+ 1.65	—	—
Mars............	22.36	21.22	+ 1.14	—	—
April .........	21.94	22.05	— O.li	—	—	—
Maj ............	22.8 5	23.70	— 0.86	—	—	—
Juni............	22.6 7	22.96	— 0.29	—	—	—
Juli ............	22.23	21.70	-f“ 0.53	—	—	—
Augusti ......	21.89	20.41	-f” 1.48	—	—	—
September ...	17.38	19.69	— 2.31	—	—	• —
Oktober ......	17.58	16.63	+ 0.95	—	—	—
November ...	19.07	17.80	+ 1.27	—		—
December ...	19.59	18.53	+ 1.06	—	_	—
1923.
Januari ......	19.66	8.60	“h 1-08	16.29	17.33	— 1.04
Februari ......	20.03	18.45	+ 1.58	16.37	17.11	— 0.7 4
Mars............	20.7 4	18.33	+ 2.41	16.78	16.51	+ 0.22
April .........	21.52	18.39	+ 3.13	17.00	16.59	+ 0.50
Maj ............	22.08	18.91	+ 3.17	17.17	16.58	+ 0.59
Juni............	(22.08)	19.13	+ 2.90	(16.90)	16.23	+ 0.67
Juli ............	(21.50)	—		(16.70)	—	—
Augusti ......	(21.75)	—	—	(17.13)	—	—
September ...	17.il	14.96	-f 2.15	15.08	14.29	+ 0.79
Oktober ......	17.01	15.49	+ 1.52	14.7 6	14.47	+ 0.29
November ...	17.23	15.81	+ 1.42	12.84	14.61	+ 0.23
December ...	17.28	16.19	+ 1.09	14.91	15.04	— 0.18
1924.
Januari ......	17.53	16.76	+ 0.77	14.96	14.94	+ 0.02
F''ebruari ......	18.3 9	16.51	+ 1-88	15.09	14.77	+ 0.32
Mars............	18.50	16.74	+ 1.76	15.08	14.99	+ 0.09
April .........	18.48	17.80	+ 0.68	15.00	_ l	— 1
Maj ...........	18.71	17.76	+ 0.95	15.26	—

* Uppgifterna fullständigade till 1929 års utgång.

För tiden jan. 1922 juni 1926 och jan. 1928—dec. 1929 medeltal av dagsnoteringar
i Börsen; för juli 1926 —dec. 1927 medeltal av en notering i veckan, hämtad ur Landtmannen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108. 183

	Vete	E å g
Svenska riksmedel- priset	Danska noteringar1	Skillnad	Svenska riksmedel- priset	Danska noteringar1	Skillnad
Juni............	19.09	17.57		1.62	15.80	—
Juli ............	19.76	18.32	+	1.43	16.58	—	—
Augusti ......	20.6 2	—		—	17.69	—	—
September	28.56	21.24	+	2.31	21.71	18.55	+ 3.16
Oktober ......	26.98	23.23	+	3.70	26.89	22.7 9	+ 3.60
November • • ■	27.U	23.43	+	3.71	26.09	22.2 6	+ 3.83
December •••	27.51	24.28	+	3.28	26.51	22.83	+ 3.6S
1925.
Januari ......	29.23	26.li	+	3.12	28.16	24.50	+ 3.66 \|
Februari ......	30.2 0	26.18	+	4.02	29.05	24.77	+ 4.23 S
Mars............	29.7 2	25.86	+	4.35	28.46	23.91	-f- 4.55
j April .........	26.59	24.91	+	1.68	25.26	22.63	+ 2.68
Maj ............	27.74	27.00	+	0.74	25.92	—	—
! Juni ...........	27.21	26.84	+	0.87	24.9 5	—	—
I Juli ............	—	—		—	20. oo	—	—
Augusti ......	21.69	19.63	+	2.06	17.90	17.17	+ 0.73
September ...	20.26	18.78	+	1.47	16.80	15.69	+ 1.11
i Oktober ......	19.59	18.06	+	1.53	16.21	14.28	+ 1.93
i November	26.7 7	19.27	+	1.50	16.46	14.50	+ 1.96
December	23.ll	21.32	+	1.79	17.57	15.48	+ 2.09
1926.
Januari ......	24.64	21.06	+	3.58	17.57	14.3 9	+ 3.18
Februari ......	24.81	20.26	+	4.55	17.05	14.05	+ 3.00
Mars............	23.61	19.77	+	3.74	16.94	13.58	+ 3.36
April .........	25.6 7	22.51	+	3.16	18.71	15.80	+ 3.41
Maj ............	26.16	22.75	+	3.41	19.12	15.69	+ 3.43
; Juni............	25.98	22.91	+	3.07	18.74	15.90	+ 2.84
Juli .........	26.07	23.41	+	2.66	18.68	—	—
Augusti ......	22.91	—		—	17.72	—	—
September ••	22.83	19.56	+	3.28	18.87	17.07	+ 1.80
Oktober ......	23.71	20.16	+	3.55	20.3 9	17.49	+ 2.90
November	24.30	21.07	+	3.28	20.96	18.76	4- 2.21
December • • ■	23.61	20.84	+	2.7 7	20.24	18.59	-j- 1.6 5
1927.
Januari ......	23.94	20.01	+	3.88	20.4 9	18.67	4“ 1.82
Februari......	24.ll	20.92	4*	3.19	21.70	19.6 l	4- 2.09
Mars ..........	23.64	20.6 9	+	2.95	21.50	19.45	-f 2.05

1 Se sid. 182.

184 Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

1	Vete	Såg
Svenska riksmedel- priset	Danska noteringar1	Skillnad	Svenska riksmedel- priset	Danska noteringar1	Skillnad
i April .........	23.93	21.10	+ 2.88	21.51	19.64	+ 1.87
Maj ............	25.63	23.12	+ 2.41	23.80	22.40	+ 1.40
Juni............	26.40	24.35	+ 2.05	25.0 2	22.85	+ 2.17
Juli ............	26.7 6	__	—	24.74	—	—
Augusti ......	23.08		—	21.oo	—	—
September ..	22.61	19.76	-j- 2.86	21.47	18.69	+ 2.78
Oktober ......	22.26	19.37	+ 2.89	21.22	18.81	+ 2.41
November ■	21.97	19.26	+ 2.71	21.28	18.85	+ 2.43
December ...	21.76	18.89	+ 2.8 7	21.24	19.02	+ 2.22
1928.
Januari .....	21.61	18.83	+ 2.78	21.15	18.93	+ 2.22
Februari ......	21.34	18.66	+ 2.68	21.04	18-74	+ 2.80
Mars............	22.30	19.95	+ 2.35	22.20	19.67	+ 2.53
April .........	23’53	21.28	+ 2.25	23.66	21.51	+ 2.15
Maj ............	24.04	21.64	+ 2.50	24.6 7	—	—
Juni............	23.14	20.SO	+ 2.34	23.98
Juli ............	22.2 0	20.23	+ 1.97	22.85	—	— i
Augusti ......	21.15	19.55	+ 1.60	22.0 7	—	—
September ...	18.63	15.49	+ 3.14	18.18	15.55	+ 3.26
Oktober ......	18.56	15.99	+ 2.57	19.31	16.6 4	+ 2.67 \|
November ...	18.87	16.80	+ 2.57	19.31	16.90	+ 2.41
December ...	18.79	16.24	+ 2.55	19.16	16.38	+ 2.88
1929.		.
Januari ......	18.86	16.64	+ 2.22	18.80	16.52	+ 2.28
Februari......	19.45	17.31	+ 2.14	18.66	17.03	-f- 1.63
Mars ...........	19.68	17.25	+ 2.43	19.13	17.23	+ 1.90
April .........	19.oo	1677	+ 2.23	18.82	16.89	+ 1.93
Maj ............	18.26	15.98	+ 2.28	18.28	15.94	+ 2.34
; Juni............	17.69	15.69	+ 2.00	16.75	15.17	+ 1.58
Juli ............	19.46	17.40	+ 2.06	17.58	—	—
Augusti ......	19.70	17.97	+ 1.73	17.13	—	- j
September ...	18.62	15.60	+ 3.02	16.20	13.36	+ 2.84 !
Oktober ......	18.29	15.97	+ 2.32	15.86	13.39	+ 2.46
November ...	18.17	15.68	+ 2.59	15.47	13.03	+ 2.44
December ...	18.42	15.86	+ 2.57	15.49	12.94	+ 2.55

Se sid. 182

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

185

Tab. 11. Cif-priser svensk hamn, exklnsive tall, & Hed Winter Nr 2, Hard Winter
Nr 2 och La Plata Det svenska riksmedelpriset å vete, förhöjt med tio procent.
Skillnaden mellan det förhöjda svenska riksmedelpriset samt cif-priserna å Hed Winter
och Hard Winter. Skillnaden mellan det svenska riksmedelpriset utan förhöjning

och cif-priset å La Plata.1

■	Cifpriser svensk hamn	Svenska riksmedel-priset, höjt med 10 %		Skillnaden mellan
	Eéti Winter	Hard Winter	La Plata	let svenska förhöjda pri-set och Ked Winter	det svenska förhöjda pri-set och Hard Winter	det svenska priset och La Plata
1920.
Januari ............	60.08	—	41.70	—		—	—	—
Februari............	65.01	—	47.28	—		—	—
Mars .................	62.4 7	62.73	49.7 9	—		—	—	—
April ...............	63.51	63.55	57.94	—		—	—
Maj ..................	68.09	68.14	67.28	—		—	—
Juni..................	64.91	64.91	60.71	—		—	—	—
Juli ..................	61.83	60.16	57.03	—		—	—	—
j Augusti ............	58.91	58.91	53.7 0	—		—	—	—
j September .........	59.35	59.85	54.06	—		—	—
Oktober ............	53.94	53.88	—	54.77	+	0.83	+ 0.94	—
November .........	48.91	48.91	—	(52.62)	+ (3.71)	+ (3.71)	—
December .........	43.67	43.74	—	(42.88)	—	(0.84)	—(0.91)	—
1 1921.
Januari ............	—	—	—	(40.47)			—	—
Februari............	35.81	35.81	32.62	34.4 5	—	1.36	— 1.36	— 1.30
l6/2-l6/3 ..........	35.83	35.3 5	31.76	34.66	—	0.67	— 0.69	— 0.25
le/3—''74 ............	30.0 8	30.36	29.08	35.69	+	5.51	+ 5.24	+ 3.2 7
«/«->7»............	28.6 7	29.19	27.49	35.85	+	7.18	+ 6.66	+ 5.10
la/6—16/b ............	31.90	32.36	31.81	39.51	+	7.61	+ 7.15	+ 4.11
lei''e-1Bh ............	28.5G	29.35	30.59	38.90	+	10.34	+ 9.65	+ 4.7 7
16/t—16/s ............	28.59	29.22	32.60	35.53	+	6.94	+ 6.31	— 0.30
*•/»-“/»............	27.00	27.17	29.90	31.52	+	4.5 2	+ 4.35	— 1.25
*79 —16/l0............	24.67	24.4 7	26.68	27.20	+	2.68	+ 2.78	— 1.85
.........	21.85	21.7S	21.84	24.45	+	2.60	+ 2.6 7	— 0.89
“/u—“/i* .........	22.03	21.75	19.86	22.47	+	0.42	+ 0.72	+ 0.6 7
l7i*-l7i............	20.89	20.7 5	18.60	23.96	+	3.07	+ 3.21	+ 3.18
1922. le/i—uh ...........	21.72	21.72	20.2 0	23.28	+	1.51	+ 1.61	+ 0.92
“/.-“/s ...........	23.05	23.10	22.95	24.31	+	1.26	+ 1.21	— 0.85

1 Uppgifterna fullständigade till 1929 års utgång.

186 Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

	Cifpriser svensk hamn	Svenska riksmedel-priset, höjt med 10 %	Skillnaden mellan
Hed Winter	Hard Winter	La Plata	viet svenska förhöjda pri-set och Red Winter	det svenska förhöjda pri-set och Hard Winter	\| det svenska priset och La Plata
16/s—15/l ............	22.99	23.05	21.37	21.69	— 1.80	— 1.36	— 1.65
April ...............	24.15	24.17	22.33	24.13	— 0.0 2	— 0.04	— 0.39
Maj ..................	23.98	24.01	22.86	25.14	+ 1.21	+ 1.13	— 0.01
Juni..................	21.18	21.35	20.59	24.94	+ 3.76	+ 3.59	+ 2.07
Juli .................	20.68	20.95	20.40	24.45	+ 3.7 7	+ 3.50	+ 1.83
Augusti ............	18.90	19.27	18.87	24.os	+ 5.18	+ 4.81	+ 3.0 2
September .........	18.55	18.76	17.78	19.12	+ 0.5 7	+ 0.36	— 0.40
Oktober ............	20.58	20.56	19.08	19.34	— 1.24	— 1.22	— 1.50
November .........	20.7 7	20.80	19.08	20.98	+ 0.21	+ 0.18	— 0.01
December .........	20.9 7	21.01	19.60	21.55	+ 0.58	+ 0.54	— 0.01
1923.
Januari ............	20.51	20.3 7	19.45	21.63	+ 1.12	+ 1.26	+ 0.21
Februari ............	20.82	20.84	19.3 7	22.03	+ 1.21	+ 1.69	+ 0.66
Mars..................	22.08	20.75	19.54	22.81	+ 0.73	+ 2.06	+ 1.20
j April ...............	22.57	21.43	19.61	23.6 7	+ 1.10	+ 2.24	+ 1.91
i Maj ..................	22.13	20.70	19.35	24.29	+ 2.16	+ 3.59	+ 2.78
1 Juni..................	20.8 7	19.48	18.5 2	(24.23)	+ (3.86)	+ (4.75)	+ (3.61)
i Juli ..................	18.09	18.08	16.89	(23.65)	+ (5.66)	+ (5.57)	+(4.6 1)
; Augusti ............	17.47	18.04	16.06	(23.98)	+ (6.46)	+ (5.89)	+ (5.69)
September .........	17.50	17.93	13.74	18.82	+ 1.26	+ 0.89	+ 0.37
\| Oktober ............	18.73	18.91	17.38	18.71	— 0.02	— 0.20	— 0.87
1 November .........	18.09	18.45	17.70	18.95	+ 0.26	+ 0.50	— 0.47
December .........	18.76	18.80	17.09	19.01	+ 0.25	+ 0.21	+ 0.19
1924.
Januari ............	19.29	19.45	16.48	19.38	— O.oi	— 0.17	+ 1.06
Februari............	19.86	19.96	16.44	20.23	+ 0.37	+ 0.27	+ 1.95
Mars .................	19.39	19.58	16.44	20.36	+ 0.96	+ 0.7 7	+ 2.06
April ...............	19.25	19.16	16.56	20.33	+ 1.08	+ 1.17	+ 1.92
Maj ..................	19.13	19.12	16.97	20.58	+ 1.45	+ 1.46	+ 1.74
Juni..................	19.81	19.78	17.61	21.oo	+ 1.19	+ 1.22	+ 1.48
Juli ..................	21.44	21.5 2	20.39	21.73	+ 0.29	+ 0.21	— 0.64
Augusti ............	21.05	21.14	22.59	22.5 7	+ 1.52	+ 1.43	— 2.07
September .........	21.86	21.66	23.28	25.91	+ 4.05	+ 4.25	+ 0.32
Oktober ............	24.57	24.25	25.09	29.62	+ 5.05	+ 5.37	+ 1.84
November .........	25.79	25.10	24.8 7	29.85	+ 4.06	+ 4.75	+ 2.2 7
December .........	27.68	26.88	25.34	30.26	+ 2.6 3 \|	+ 3.38	+ 2.17

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108. 187

	Cifpriser svensk hamn	Svenska riksmedel-priset, höjt med 10 %	Skillnaden mellan
Red Winter	Hard j Winter	La Plata	det svenska förhöjda pri-set och Red Winter	det svenska iörhöjda pri-set och Hard Winter	det svenska priset och La Plata
1925.				1
Januari ............	31.74	29.84	28.44	32.15	+ 0.41	4 2.31	4 0.7 9
Februari............	30.94	30.01	28.91	33.2 2	4 2.2S	4 3.21	-f 1-29
Mars..................	28.6 7	27.7 9	27.42	32.69	4 4.02	4- 4.90	4 2.3 0
April ...............	27.8 7	24.99	24.4 2	29.2 5	4 1.38	4 4.26	4 2.17
Maj .................	30.91	27.63	26.0 7	30.61	— 0.40	4 2.98	4 1.6 7
Juni..................	29.il	26.47	24.59	29.93	+ 0.82	4 3.46	4 2.62
Juli .................	25.68	25.66	22.33	—	—	—	—
Augusti ............	25.26	26.09	23.90	23.75	— 1.50	— 2.34	— 2.31
September .........	23.82	23.93	22.84	22.28	— 1.54	— 1.65	— 2.69
Oktober .........	23.99	24.17	21.33	21.55	— 2.44	— 2.6 2	— 1.74
November .........	26.45	26.5 5	23.39	22.85	— 3.60	- 3.70	— 2.62
December .........	28.91	29.02	25.92	25.4 2	— 3.49	— 3.60	— 2.si
1926.
Januari ............	29.7 9	29.61	24.8 7	27.10	-2.69	- 2.51	— 0.28
Februari............	29.50	28.82	23.47	27.2 9	— 2.21	— 1.53	-f* 1.34
Mars..................	27.90	27.2 7	21.53	25.86	— 2.04	— 1.41	4 1-98
April ...............	—	—	23.26	28.24	—	—	4 2.41
Maj ..................	—	—	23.06	28.78	—	—	4 3.io
Juni..................	—	—	23.41	28.5 8	—	—	4 2.57
Juli ..................	—	—	23.60	28.68	—	—	4 2.47
; Augusti ............	—	—	23.81	25.2 0	—	—	— 0.90
1 September .........	22.07	22.7 7	22.59	25.il	+ 3.04	+ 2.84	4 0.24
\| Oktober ............	23.2 4	23.82	23.4 8	26.08	4 2.84	4- 2.26	4 0.28
j November ........	—	—	22.7 7	26.73	—	—	4 1.58
December .........	—	-	21.43	25.9 7	—	—	4 2.18
1927.
; Januari ............	23.41	24.46	21.2 7	26.38	4- 2.92	4 1.87	-j- 2.6 7
Februari ............	23.04	23.9 7	21.28	26.52	4 3.48	4 2.55	4 2.88
Mars..................	22.41	23.28	21.31	26.00	4 3.59	4 2.7 2	4 2.33
; April ...............	—	—	21.34	26.32	—	—	4 2.59
	23.no	24.51	22.99	28.08	4 4.78	+ 3.67	4 2.54
\| Juni..................			23.43	29.04	—	—	4 2.97
: Juli .................	—	-	23.00	29.4 8	—	—	4 3.7 5
Augusti ............	—	—	22.9 5	25.3 9	—	—	4 0.13
September .........	—	—	22.0 9	24.S7	—	—	4 0.52

188 Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

	Cifpriser svensk hamn	Svenska riksmedel-priset, höjt med 10 %	Skillnaden mellan
Keti Winter	Hard Winter	La Plata	det svenska förhöjda pri-set och Red Winter	det svenska förhöjda pri-set och Hard Winter	det svenska priset och La Plata
Oktober ............	_	_	20.68	24.49			+ 1.40
November .........	—	—	20.70	24.17	—	—	+ 1.27
December .........	—	—	20.4 7	23.94	—	—	+ 1.29
1928.
Januari —........		—	20.46	23.7 7	—	—	+ 1.15
Februari ............	—	—	20.7 2	23.4 7	—	—	+ 0.62
Mars.................	—	—	21.46	24.58	—	—	+ 0.85
April ...............	—	—	21.98	25.88	-	—	+ 1.56
Maj ..................	—	—	22.50	26.44	—	—	+ 1.54
Juni..................	—	—	21.45	25.45	—	—	4 1.69
Juli ..................	—	—	20.68	24.42	—	-	+ 1.52
Augusti ............	—	—	18.8 7	23.2 7	—	—	+ 2.28
September .........	23.99	19,69	18.28	20.4 9	— 3.50	+ 0.90	+ 0.35
Oktober ............	24.il	20.10	18.68	20.4 2	— 3.69	+ 0.82	— 0.02
November .........	24.06	20.60	17.6 7	20.76	— 3.30	+ 0.16	4- 1.20
December .........	23.6 3	20.4 6	18.01	20.6 7	— 2.96	-f 0.22	4- 0.78
1929.
Januari ............	23.76	20.70	18.23	20.7 5	— 3.oi	+ 0.05	4 0.63
Februari............	23.96	21.05	18.6 6	21.40	— 2.55	-f- 0.3 5	4- 0.79
Mars..................	—	—	18.6 9	21.65	—	—	4- 0.99
April ...............	—	—	18.02	20.90	—	—	4- 0.98
Maj ..................	—	—	16.73	20.09	—	—	4- 1.53
Juni..................	—	—	16.60	19.46	—		4- 1.09
Juli ..................	—	—	19.41	21.41	—	—	4- 0.05
Augusti ............	21.17	21.03	19.66	21.67	+ 0.5 0	-f 0.64	-f 0.05
September .........	21.25	20.62	18.43	20.48	— 0.77	— 0.14	4- 0.19
Oktober ............	—	—	17.94	20.12	—	—	4- 0.85
November .........	—	—	17.54	19.9 9		—	4- 0.68
December .........	—	—	18.96	20.2 6		—	— 0.54

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108. 189

Tab. 12. Priser å svensk och tysk råg 1928 och 1929.1

	1	9 2 8				1	9 2 9			19 2 9
	Svensk	Tysk1 * 3		Svensk	Tysk 3		Tysk3
Sept. 4		69.5kg.	20.40	71—72	Sept. 3	16.46	72.8kg.	17.85	73-74	Sept. 3	17.43
				kg-					kg.
7	—	»	20.35	»	6	16.33	»	17.05	»	6	17.26
11	18.83	>	19.45	»	10	16.38	»	16.80	»	10	17.08
14	18.71	»	19.7 5	72 kg.	13	16.2 9		17.10	»	13	16.08
18	18.64		20.io		17	16.28		16.75	»	17	16.81
21	18.69	»	20.05	»	20	16.21	»	16.30	»	20	15.88
25	18.79		20.20		24	16.10		16.45	»	24	15.97
28	18.86		19.90		27	I6.00	»	16.45		27	16.12
Okt. 2	19.20	>	19.90	»	Okt. 1	I6.00	»	16.65	»	Okt. 1	16.06
5	19.20	72 kg.	20.05	»	4	16.05	»	16.80	74—75	4	16.51
									kg.
9	19.28	»	20.65		8	16.10		IB.65		8	16.61
12	19.19	»	20.40	»	11	16.13	»	16.55		11	15.93
16	19.31	»	20.50	»	15	16.10		16.30	»	15	15.93
19	19.31	»	20.30		18	16.10	T>	16.15	»	18	15.66
23	19.3 8	»	20.20	»	22	16.00		15.96	»	22	15.53
26	19.33	»	20.05	»	25	15.85	»	15.70		26	15.44
30	19.33		20.3 5	»	29	15.90	»	16.00		29	15.58
Nov. 2	19.88	»	20.0 6	»	Nov. 1	15.95		16.00	»	Nov. 1	15.28
6	19.33	»	19.90	»	5	15.80	»	15.35	»	5	14.50 j
9	19.33	»	19.75	»	8	15.70	»	15.46	■»	8	14.74
13	19.83	»	19.80	.	12	15.70	»	15.00	»	12	14.84
16	19.83	»	20.2 0		15	15.40	»	15.3 5	»	15	14.6 2
20	19.83	»	20.25		19	15.4 0		15.70	»	19	14.74
23	19.25	»	20.25	»	22	15.56	*	16.45		22	15.68
27	19.25	»	20.40	»	26	15.65	»	16.30	»	26	15.99
30	19.38	7>	20. oo	»	29	15.55	»	16.55	»	29	15.61
Dec. 4	19.38	»	20.16	»	Dec. 3	15.65	»	16.45	»	Dec. 3	15.46
7	19.25	»	20.15	»	6	15.68		16.15		6	15.51
11	19.25	»	19.80	»	10	15.68	»	15.70	»	10	14.9 7
14	19.26	»	20.10	»	13	15.63		15.10	»	13	14.71
18	19.0 0	.	20. oo	»	17	15.45		15.10	»	17	15.28
21	19.00	»	20.oo	»	20	15.45		15.36	»	20	15.20
28	19.00		19.95	»	27	15.4 6	»	15.oo		27	15.02
					31	15.46	i *	15.10		31	15.06

1 Ur Landtmannen. Uppgifterna fullständigade till 1929 års utgång.

3 eif. svensk hamn inkl. tull.

3 Notering å börsen i Berlin.

190

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.
Tab. 13. Sveriges förbrukning av vete och råg.

A. Vete.

Konsumtionsår Vs-51/?	Skörd, utsäde avdraget Ton	Import av omalen spannmål Ton	Export av omalen spannmål Ton	Import av mjöl1 Ton	Export av mjöl1 Ton	Import av gryn1 Ton	För- brukning Ton
1913—1914.....................	234,592	182,483	3191	14,960	736	2,402	433,510
1914—1915 .....................	216,306	155,108	3 58	25,300	—	1,136	397,792
1915—1916.....................	236,401	247,164	3 64	16,917	4	480	500,894
Medeltal	229,100	194,918	104	19,059	247	1,339	444,065
1919—1920 .....................	224,100	188,729	113	9,087	59	556	422,300
1920—1921 .....................	250,517	152,718	7,366	35,642	800	2,272	432,983
1921—1922 .....................	305,484	101,141	579	23,466	19,141	2,990	413,361
Medeltal	260,034	147,529	2,686	22,732	6,667	1,939	422,881
1927—19282 ....................	369,300	250,476	38,643	25,350	8,064	2,300	600,719
1928—19293.....................	472,332	277,239	77,290	26,838	7,798	2,254	693,575
Medeltal	420,816	263,858	57,967	26,094	7,931	2,277	1 647,147 I
		B.	Råg.				i
1913—1914.....................	508,875	99,534	3 251	19,716	118	—	627,756 !
1914—1915.....................	605,301	43,773	3 35	3,733	—	—	652,772 j
1915—1916 .....................	529,715	31,815	3 12	3,699	2	—	565,215 i
Medeltal	547,964	58,374	99	9,049	40	—	615,248 ;
1919—1920 .....................	502,558	15	3,479	105	2,773	—	496,426 1
1920—1921 ....................	498,153	12,906	44,714	218	8,922	—	457,641 1
1921—1922 .....................	606.183	580	37,018	378	10,414	—	559,709 \|
Medeltal	535,631	4 500	28,404	234	7,370	—	504,592 :
1927—1928*..................	332,036	97,871	14,578	2,982	681	—	417,630
1928—1929*...............	382,275	115,870	6,108	3,710	488	—	495,259 :
Medeltal	357,156	106,871	10,343	3,346	585	—	456,445

1 Evalverad till omalen spannmål.

2 Preliminära uppgifter.

3 Kalkylerad siffra.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108. 191

Tab. 14. Tillgången på manliga lantarbetare åren 1913—1928.

		Därav sådana (i %), varifrån tillgången
	redovisade		uppgivits vara
	socknar	god	tillräcklig	otillräcklig
1913................................................	2,158	5.0	61.9	33.1
1914................................................	2,199	11.8	67.1	21.1
1915................................................	2,192	8.9	67.7	23.4
1916................................................	2,149	2.7	45.0	52.8
1917................................................	2,174	4.0	52.1	43.9
1918...............................................	2,138	4.8	60.1	35.1
1919................................................	2,154	6.5	60.4	33.1
1920...............................................	2,074	9.0	64.1	26.9
1921................................................	2,047	47.9	47.7	4.4
1922................................................	2,112	47.7	48.7	3.6
1923................................................	2,115	33.4	60.2	6.4
1924...............................................	2,100	31.3	63.5	5.2
1925................................................	2,132	37.9	58.2	3.9
1926................................................	2,093	46.8	51.0	2.2
1927................................................	2,011	44.0	53.2	2.8
1928................................................	2,001	43.6	53.4	3.0

192 Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

Tab. 15.

Stort eksgrupp	Överskott eller brist 1000 dt	Överskott eller brist i % av totaltillgång1
225 kg	200 kg	175 kg	225 kg	200 kg	175 kg
Södra och mellersta Sverige 1—2 hektar..............................	— 342	— 274	— 225	— 77.4	— 69.5	— 65.2
2 5 » ..............................	— 465	— 270	- 169	— 49.6	— 32.8	— 22.9
5—10 » .............................	— 46	+ 248	+ 352	— 4.6	+ 21.8	+ 31.0
10—20 » .............................	+ 585	+ 979	+ 1,071	+ 38.9	+ 54.2	+ 59.3
20-30 » ..............................	+ 531	+ 753	+ 790	+ 57.6	+ 68.0	+ 71.5
30 -50 » ...........................	+ 635	+ 868	+ 902	+ 63.9	+ 72.7	+ 75.5
50 100 » ..............................	+ 478	+ 667	+ 697	+ 60.5	+ 70.2	+ 73.4
över 100 » ..............................	+ 632	+ 904	+ 952	+ 56.8	+ 67.1	+ 70.7
Samtliga	+ 2,008	+ 3,875	+ 4,370	+ 29.8	+ 47.1	+ 53.1

1 Totaltillgång = nettoskörd med tillägg för inköpt brödsäd.

Tab. 16.

S t o r 1	eksgrupp		B r	u k n i n	g s d e	1 a r	1 1
Ö v	e r s k o t t	Brist
225 kg	200 kg	175 kg	225 kg	200 kg	175 kg
					49,685	49,685	49,685
1 — 2 hektar	..................i v	O.o	O.o	0.0	lOO.o	100.0	lOO.o
	/Antal	_	9,513	14,961	89,132	79.619	74,171
2—5 »	..................\ %*■	O.o	10.7	16.8	lOO.o	89.8	83.2
	/Antal	16,409	65,227	69,775	58,594	9,776	5,228
5—10 »	.................. \ “/o1	21.9	87.0	93.0	78.1	13.0	7.0
	/Antal	53.464	54,815	54,815	1,351	—	—
10—20 »	..................\ V	97.6	lOO.o	lOO.o	2.6	O.o	O.o
	1 Antal	17,127	17,182	17,182	55	—	—
20—30 »	.................1 9b1	99.7	lOO.o	lOO.o	0.3	O.o	O.Oi
	f Antal	11,128	11,128	11,128	—	—	—
30 — 50 *	.................1 %l	lOO.o	lOO.o	lOO.o	O.o	O.o	O.o,
	/Antal	5,089	5,136	5,136	47	—	—
50 — 100 »	..................\ V	99.1	lOO.o	lOO.o	0.9	O.o	O.o
	/Antal	2,589	2,603	2.603	14	—	—
över 100 »	..................1 V	99.5	lOO.o	lOO.o	0.6	O.o	0.0
		105.806	165,604	175,600	198,878	139,080	129,084
Södra och mellersta Sverige < i l 7o	34.7	54.4	57.6	65.3	45.6	42.4
	Norra Sverige %1	—	—	—	76.487	76,487	76,487
		105,806	165,604	175,600	275,365	215,567	205,571
	Hela landet y	27.8	43.4	46.1	72.2	56.6	53.9

Av samtliga brukningsdelar tillhörande storleksgruppen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

193

Tab. 17.

S t o	r 1 e	k s g r u p p			Pers	o n e r
Överskott	Brist
225 kg.	200 kg.	175 kg.	225 kg.	200 kg.	175 kg.
		/ Antal				193,772	193,772	193,772
1 — 2 hektar		O.o	O.o	0.0	lOO.o	lOO.o	lOO.o
		/ Antal	_	40,869	64,254	404,724	363,855	340,470
2— 5	»	..................\ %1	O.o	10.1	15.9	lOO.o	89.9	84.1
		/ Antal	86,380	360,689	385,926	330,666	56,357	31,120
5— 10	»	..................\ ^o1	20.7	86.5	92.5	79.8	13.5	7.5
		/ Antal	360,591	370,340	370,340	9,749	—	—
10— 20	»	.................\ % 1	97.4	lOO.o	lOO.o	2.6	O.o	O.o
		/ Antal	149,911	150,632	150,632	721	—	—
20— 30		..................\ % 1	99.5	lOO.o	lOO.o	0.6	O.o	O.o
		/ Antal	134,980	134,980	134,980	—	—	—
30— 50	»	..................\ X1	100.o	lOO.o	lOO.o	O.o	O.o	O.o
		t Antal	117,732	119,187	119,187	1,455	—	—
50—100	»	..................1 % 1	98.8	lOO.o	lOO.o	1.2	O.o	O.o
		/ Antal	188,811	190,022	190,022	1,211	—	—
Över 100	*	..................\ % 1	99.4	100.0	lOO.o	0.6	0 o	O.o
			1,038,405	1,366,719	1,415,341	942,298	613,984	565,362
Sodra oell mellersta Sverige^ ^ i	52.4	69.0	71.5	47.6	31.0	28.5
					_	411,505	411,505	411,505
		Norra Sverige^ y i	O.o	O.o	O.o	lOO.o	lOO.o	lOO.o
		.. . , , . f Antal	1,038,405	1,366,719	1,415,341	1,353,803	1,025,489	976,867
		Hela landet^ 0/ i t 7o	43.4	57.1	59.2	56.6	42.9	40.8

1 Av samtliga personer tillhörande storleksgruppen.

Bihang till riksdagens protokoll 1930.

1 sami. 85 haft. (Nr 108.)

194

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

Tab. 18. Import, export och skörd av ärter tjänliga till människoföda.

Å r	Import- eliel export-överskott ;(— resp. +)	Skörd 4
1886 ........................	+ 3,772	49,800	1908
1887 ........................	+ 4,036	49,823	1909
1888........................	l+ 1,176	36,444	1910
1889 ........................	77	40,470	1911
1890......................	4+ 66	45,249	1919
1891........................	»-f 693	40,671	1913
1892 ........................	1+ 581	51,832	1914
1893 ........................	1 2+ 1,281	38,215	1915
1894 ........................	1 °+ 880	42,061	1916
1895 ........................	2+ 757	41,627	1917
1896........................	s+ 911	40,072	1918
1897 .......................	s— 43	40,709	1919
1898........................	2-b 212	34,728	1920
1899 ........................	2— 997	33,755	1921
1900 ........................	2— 1,154	39,998	1922
1901.......................	— 316	25,106	1923
1902 ........................	— 6,688	9,651	1924
1903 ........................	— 4,272	32,904	1925
1904 ........................	— 3,167	29,688	1926
1905 ........................	— 2,542	34,868	1927
1906 ........................	— 792	38,229	1928
1907 ........................	— 1,452	21,615	1929

Import-eller
exportöverskott

j(— resp. +)j

Skörd''

ian.—nov.

“ +

1,173

226

909

810

606

181

211

141

2,953

7,287

3,445

2,819

923

420

267

7,286

1,018

747

1,848

40,359

32,997

34,945

36,952

29,091

34,353

19,160

29.520
32,373
22,303
50,454
55,979

56.521
52,860
48,972
58,926
59,078
56,920
53,665

! 24,692
s 32,530
! 31,500

1 Ärter och åkerhönor.) Sillrorna lör import- resp. exportöverskottet för åren 1885—

Ärter och bönor. j 1900 kunna sålunda icke anses vara fullt riktiga.

3 Preliminär uppgift.

4 Gäller alla slags ärter.

Kungl. Majus proposition Nr 108.

195

Tält. 19. Import respektive export och skörd av korn åren 1886— Ilia».

Uppgifterna äro beträffande export och import hämtade ur publikationerna Handel och
Sveriges varuutförsel och -införsel för år 1928 och tidigare år samt Månadsstatistik övei
handeln för år 1929, beträffande produktionen ur E. Höijer: Tabeller till belysande av det
svenska jordbrukets utveckling 1871—1919 (Tull- och traktatkommitténs utredningal och
betänkanden V), för senare år (utom 1927—1929) ur Sveriges officiella statistik, publikationen

Jordbruk och Boskapsskötsel. 1

Å r	— import-överskott -f- export-överskott Ton	Inhemsk skörd Toli	Å r	— import-överskott + export-överskott Ton	Inhemsk skörd Ton
1886—1890...............	+ 16,282	332,461	1919.......................	— 6,134	276,903
1891—1895...............	— 6,511	317,184	1920........................	+ 499	243,320
1896 190<)...	— 7,230	313,920	1921.......................	— 7.157	261,134
1Q01 lQOr»	8,090	304,713	1922 ........................	+ 12,977	294,005
1906 — 1910...............	— 2,822	325,188	1923 .......................	+ 3,507	248,833
1911—1913...............	+ 452	333,935	1924........................	+ 3,432	288,525
1914 •	+ 731	265,009	1925 ........................	+ 13,258	314,101
1915 ..	— 7,767	300,025	1926 ........................	+ 32,249	325,954
1916........................	— 2,274	298,257	1927 ........................	+ 11,423	1 271,543
1917	7,636	247,532	1928 ........................	— 444	1 212,139
1918........................	— 2,890	251,524	1929 ........................	+ 2,137	2 235,200

1 Preliminär uppgift ur Statistisk Årsbok.

2 Hela året enligt Årsväxt och skörderapporter för september månad 1929.

196

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

Tab. 20. Import respektive export och skörd av havre åren 1886—1929.

Uppgifterna äro beträffande export och import hämtade ur publikationerna Handel samt
Sveriges varuutförsel och -införsel olika länder 1928 och tidigare år och Månadsstatistik över
handeln 1929, beträffande produktionen ur E. Höijer: Tabeller till belysande av det svenska
iordbrukets utveckling 1871—1919 (Tull- och traktatkommitténs utredningar och betänkan den
V), för senare år (utom 1927—1929) ur Sveriges officiella statistik, publikationen Jordbruk

och Boskapsskötsel. 1 2

Å r	— import-överskott 4- export-överskott Ton	Inhemsk skörd Ton	Å r	— import-överskott 4 export-överskott Ton	Inhemsk skörd Ton
1886—1890 ..............	+ 154,403	997,361	1919........................	— 22,293	1,075,475
1891—1895 ...............	4-119,758	1,105,920	1920....................	+ 8 471	1 OI 4 ROQ
1896-1900...............	4 4,812	1,044,769	1921........................	— 25,149	1,089,644
1901-1905...............	— 61,747	978,892	1922........................	4 46,193	1,119,895
1906—1910...............	— 65,153	1,214,673	1923 ........................	— 32,791	1,052,249
1911—1913..............	— 34,755	1,257,744	1924........................	— 62,405	1,032,680
1914........................	— 37,892	805,556	1925........................	— 42,983	1,175,852
1915........................	— 30,077	1,252,642	1926 ........................	— 25,724	1,271,470
1916........................	+ 6,810	1,238,435	1927 ........................	4 10,301	11,094,497
1917........................	— 1	891,222	1928........................	— 48,433	11,207,522
1918........................	— 5,286	814,070	1929 ........................	4 45,838	21,193,100

1 Preliminär uppgift enligt Statistisk Årsbok 1929.

2 Hela året enligt Årsväxt- och skörderapporter för september månad 1929.

197

Kungl. May.ts proposition Nr 108.

Tab. 21. Priser å svensk och tysk havre 1928 och 1929.1

—	19 2 8		19 2 9		1929
	Grynliavre, svensk	Havre tysk		Gryuhavre, j svensk j	Havre ''2, tysk		Havre, tysk3
Sept. 4	— Ingen	— 54—55 kg.	Sept. 3 }	— Ingen	12.10 54—56 kg.	Sept. 3	15.25
7	nor-	—	6	nor- mal-	11.96	6	15.26
11	— vikt	13.80	10	— vikt	12.00	10	15.2 5
14	14.50	14.25	13	—	12.15	13	15.34
18	14.67	15.00	17	—	12.00	17	15.43
21	14.50	14.7 6 53—54 kg.	20	—	—	20	15.16
25	14.58	15.oo	24	—	12.85	24	15.03
28	14.66	15.00	27	12.60	12.4 0	27	15.21
Okt. 2	14.88	15.oo	Okt. 1	12.75	12.42	Okt. 1	15.2 2
5	14.88	15.80	4	13.00	12.50 54—55kg.	4	15.53
9	15.19	15.80	8	13.00	12.90	8	15.84
12	15.2 6	16.00	11	13.25	13.00	11	15.57
16	15.31	16.10	15	18.2 5	12.90	15	15.67
19	15.68	16.6 0	18	13.25	12.75	18	15.48
23	15.63	16.50	22	18.25	12.26	22	15.37
26	15.56	16.00	25	12.75	12.85	26	15.04 1
30	15.69	15.90	29	12.oo	12.80	29	15.04
Nov. 2	15.7 5	16.7 5 53—56 kg.	Nov. 1	12.oo	12.40	Nov. 1	14.70
6	15.68	16.15	5	12.26	11.70	5	14.21
9	16.00 53 kg.	16.50 54—56 kg.	8	12.2 5	11.so	8	14.21
13	16.oo	16.40	12	12.oo	11.55	12	13.90
16	16.20	16.55 55—56 kg.	15	12.18	11.70	15	13.85
20	16.2 5	16.15	19	12.23	11.80	19	14.07
23	16.80	17.00	22	12.25	12.15	22	14.61
27	16.50	17.35	26	12.26	—	26	14.47
30	16.55	16.4 5 52—54 kg	29	12.25	—	29	14.07
Dec. 4	16.65	16.40	Dec. 3	12.25	11.70	Dec. 3	13.86
7	16.44	16.00 53 kg.	6	12.38	—	6	13.91
11	16.44	16.10	10	12.oo	—	10	13.42
14	16.88	16.00	13	12.oo	10.85 53—54 kg	13	13.20
18	16.81	16.00	17	12.oo	10.85	17	13.46
21	16.81	15.76	20	12.oo	—	20	13.60
28	16.81	! 15.70	27	12.0 0	—	27	13.68
		i	31	12.00	—	31	13.68

1 Ur Landtmannen. Uppgifterna fullständigade till 1929 ars utgång.
’ Cif. svensk hamn.

3 Notering å börsen i Berlin.

198

Kungl. Muj:ts proposition Nr 108.

Tab. 22. Prisnoteringar å svenskt oell amerikanskt vetemjöl.

	1	Pilsbury	Canadian			i Pilsbury	Canadi an
	j Svenskt	Best Patent	Spring Pa-		Svenskt	Best Patent	Spring Pa-
	Extra	eif Göteborg	tent eif Gö-		Extra	eif Göteborg	tent eif Gö-
	Patent	+ tull	teborg-(-tull		Patent	+ tull	teborg+tull
	Kr. pr 100	Kr. pr 100	w" o o		Kr. pr 100	Kr. pr 100	Kr. pr 100
	kg.	kg-	kg.		kg-	kg-	kg.
1926 jan.	44. os	49.80	_	1928 jan.	40.15		37.03
tebr.	42.48	48.18	—	febr.	39.84	—	37.26
mars	41.16	46.65	42.8 2	mars	40.14	—	38.31
april	42.70	-	42.9 5	april	41.32	—	39.86
maj	43.16	—	41.8 9	maj	42.39		40.6 3
juni	43.00	—	41.58	juni	40.7 3	—	37.4 9
juli	44.03	—	42.91	juli	39.4 4	—	35. G 9
aug.	43.48	—	41.19	äng.	37.68	—	33.38
sept.	42.00	—	42.20	sept.	36.70	—	33.27
okt.	42.5 5	—	41.26	okt.	36.50	—	33.7 0
nov.	43.05	—	41.67	nov.	36.44	—	33.8 7
dec.	42.47	—	40.61	dec.	36.25	—	33.7 5
1927 jan.	42.34	—	40.21	1929 jan.	35.89	—	34.04
febr.	42.72	—	40.91	febr.	36.40	—	35.10
mars	42.15	—	39.8 6	mars	36.7 5	—	35.4 9
april	41.86	—	39.55	april	35.98	—	33.98
maj	42.98	—	41.36	maj	34.94	—	32.65
juni	44.86	—	42.3 2	juni	34.90	—	33.22
juli	44.85	—	41.32	juli	37.93	—	39.5 9
aug.	43.58	—	40.66	aug.	39.57	—	40.2 4
sept.	42.90	—	38.18	sept.	38.63	—	39.61
okt.	40.94	—	37.78	okt.	37.84	—	38.4 4
nov.	40.50	—	37.15		j
dec.	40.50	—	37.30

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

199

Tali. 23. Import respektive export och tillverkning: av havregryn under åren

1913- 1928.

Uppgifterna äro — utom för år 1928 — hämtade beträffande import och export ur publikationen
Handel, beträffande tillverkning ur publikationen Industri, båda utgivna av Kommerskollegium.
För 1928 äro export- och importsiffrorna hämtade ur publikationen Sveriges
varuutförsel till olika länder 1928 och Sveriges varuinförsel till olika länder 1928 samt sålunda
preliminära. Tillverkningssiffrorna för 1928 äro meddelade från Kommerskollegium

och likaledes preliminära.

Havregryn

— Import -

Å r	överskott + Export-överskott ton	Tillverk- ning ton
1913 ..................	+ 4,858	25,140
1914 .................	+ 2,072	18,585
1915 .................	— 5,341	12,700
1916 ..................	— 728	14,686
1917 ..................	— 987	7,209
1918 ..................	— 895	6,183
1919 ..................	— 13,514	12,464
1920 ..................	— 4,572	11,387

Havregryn

Å r	— Import-överskott -f- Export-överskott ton	Tillverk- ning ton
1921 .................	— 3,688	16,154
1922 .................	— 4,050	13,145
1923 .................	— 6,454	16,418
1924 ..................	— 2,713	18,301
1925 ..................	— 1,714	20,829
1926 ..................	— 1,114	21,325
1927 ..................	+ 1,806	23,356
1928 ..................	— 554	23,901

200

Kungl. Majlis proposition Nr 108.

Tab. 24. Import respektive export samt tillverkning'' av malt åren 1901-1928.

Uppgifterna äro hämtade beträffande export och import ur publikationerna Handel samt
Sveriges varuutförsel och -införsel olika länder 1928 och Månadsstatistik över handeln 1929,
beträffande tillverkning ur publikationen Industri 1913—1926, senare ur Sveriges Industriella
Produktion (preliminära uppgifter). För åren 1901—1912 hava ej särskilda uppgifter om tillverkning
av malt funnits tillgängliga.

Å r	-f- Import-överskott — Export-överskott ton	Tillverk- ning ton	Å r	-f- Import-överskott — Export-överskott ton	Tillverk- ning ton
1901 ..................	+	1,497	?	1915 ..................	+	2,708	29,244
1902 .................	+	2,047	?	1916 ..................	—	2,200	36,980
1903 ..................	+	6,064	?	1917 ..................		—	19,916
1904 ..................	+	3,647	?	1918 ..................		—	6,739
]Q05	4-	760	?	1919 ..................		8,563	9,863
1906	-f	1,138	?	1920 ..................	+	405	27,719
1 Qfl7	4-	907	2	1921 ..................	-f	3,050	22,255
1908	-f	1,490	2	1922 ..................	+	2	22,220
1909	4-	595	2	1923 .................	+	401	19,714
1910	-f	651	2	1924 ..................	+	2,026	23,873
1911	4-	698	2	1925 ..................	4-	833	29,015
1Q12	-f	527	2	1926 ..................	4-	470	31,207
IQ] a	4-	839	39,922	1927 ..................	+	1,461	28,040
1914 ..................	+	379	36,227	1928 ..................	+	1,992	27,927

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

201

Innehållsförteckning.

Sid.

I. Inledning ........................................................................................................ 1

II. Behovet av åtgärder för stödjande av spannmålsodlingen........................... 2

a) Inkomna framställningar........................................................................ 2

b) Lantbruksstyrelsens yttrande................................................................ 4

c) 1927 års tullkommitté ..................................................................... 7

d) Särskilda sakkunniga ............................................................................ 7

e) Jordbruksutredningen ............................................................................ 17

f) Det svenska jordbrukets räntabilitet.................................................... 25

g) I andra länder vidtagna åtgärder ....................................................... 26

h) Departementschefens yttrande ............................................................ 27

III. Vilka åtgärder böra vidtagas?

1. Inmalnings- och inblandningstvång .................................................... 43

a) Jordbruksutredningens förslag....................................................... 43

b) Utlåtanden

Lantbruksstyrelsen........................................................................ 52

Svenska kvarnföreningen ........................................................... 59

Kooperativa förbundet ................................................................ 61

Sveriges Bageriidkareförening .................................................... 62

Sveriges Kolonialvaruengrossisters riksförbund ........................ 62

Kommerskollegium........................................................................ 62

Generaltullstyrelsen .................................................................... 64

c) Departementschefens yttrande ........................................................ 65

2. Bildandet av lagerhusföreningar, uppförande av lagerhus och be viljande

av kredit åt föreningarna.

a) Jordbruksutredningens förslag ........................................................ 81

b) Utlåtanden angående lånefonden till byggande av lagerhus

Lantbruksstyrelsen ........................................................................ 86

Föreningen Sveriges Spannmålsintressenter ............................ 86

Kommerskollegium........................................................................ 87

Statskontoret ............................................................................... 88

Fullmäktige i riksgäldskontoret ................................................ 89

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 samt. 85 höft. (Nr 108). 14

202

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.

Sid.

c) Utlåtanden angående kreditivet för beviljande av lån till inköp

av vete och råg

Lantbruksstyrelsen........................................................................ 89

Föreningen Sveriges Spannmålsintressenter................................ 90

Kommerskollegium........................................................................ 90

Fullmäktige i riksgäldskontoret ................................................ 90

Fullmäktige i riksbanken ............................................................ 91

d) Departementschefens yttrande....................................................... 92

a) om lånefonden till byggande av lagerhus........................... 92

0) om kreditivet till beviljande av lån till inköp av vete

och råg................................................................................ 95

3. Spannmålsnämnden

a) Jordbruksutredningens förslag........................................................ 97

b) Utlåtanden

Lantbruksstyrelsen........................................................................ 99

Generaltullstyrelsen ................................................................... 100

Kommerskollegium........................................................................ 100

Statskontoret ................................................................................ 100

c) Departementschefens yttrande ........................................................ 100

4. Anslag till cereala undersökningar

a) Jordbruksutredningens förslag........................................................ 103

b) Utlåtanden

Lantbruksstyrelsen........................................................................ 103

Statskontoret ................................................................................ 104

c) Departementschefens yttrande ........................................................ 104

5. Höjning av gällande tullsatser å spannmål

a) Departementschefens yttrande ........................................................ 104

b) Tullsatserna å vete och råg ........................................................ 112

De sakkunniga ............................................................................ 112

Lantbruksstyrelsen........................................................................ 112

Departementschefens yttrande .................................................... 113

c) Tullsatserna å ärter, bönor, korn och havre................................ 114

Lantbruksstyrelsen ............................................................ 114, 119

De sakkunniga ............................................................................ 118

Departementschefens yttrande .................................................... 119

d) Tullsatserna å mjöl av spannmål ................................................ 120

De sakkunniga ............................................................................ 120

Departementschefens yttrande .................................................... 122

e) Tullsatserna å gryn av spannmål ................................................ 123

De sakkunniga ............................................................................ 123

Departementschefens yttrande .................................................... 123

Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.	203
	Sid.
f) Tullsatsen å malt ............................................................	................ 124
Lantbruksstyrelsen.......................................................	................ 124
Departementschefens yttrande ....................................	................ 124
Utförselbevisen bibehållas
a) De sakkunniga .............................................................	................ 125
b) Departementschefens yttrande........................................	................ 125
Kostnadsberäkningar ............................................................	................ 125
Departementschefens hemställan .......................................	................ 126

Bilagor:

A. Förslag till ändrad lydelse i vissa delar av den vid tulltaxeförord -

ningen den 4 oktober 1929 fogade tulltaxan............................... 130

B. Åtgärder, som till stödjande av jordbruket under senare tid i andra

länder vidtagits eller äro under förberedelse............................... 131

C. P. M. angående priserna å bagarbröd i medeltal för städer och stads liknande

samhällen i olika delar av riket år 1913 samt perioden

1913 — 1929 i förhållande till spannmålspriserna ........................... 148

Tabeller.......................................................................................................... 158