Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961 (Proposition 1961:108)

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

Nr 108

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående ökad utbildning
av läkare och tandläkare m. m.; given Stockholms
slott den 83 mars 1961.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF ADOLF

Ragnar Edenman

Propositionens huvudsakliga innehåll

Enligt läkarprognosutredningens betänkande »Om läkarbehov och läkartillgång»
kommer behovet av läkare att från nuvarande cirka 6 400 heltidsarbetande
läkare växa till 11 000 ä 11 500 år 1970 och 15 000 ä 16 000 år
1980. Med utgångspunkt i dessa bedömningar av det framtida läkar behovet
förordas i propositionen en väsentlig ökning av läkarutbildningskapaciteten.
Som en första etapp föreslås att den årliga intagningen vid de medicinska
lärosätena ökas från 453 till 560 nybörjare i de teoretiska ämnena. Med
hänsyn till storleken av läkarbehovet anses det emellertid angeläget, att
erforderligt utrednings-, förhandlings- och planeringsarbete redan nu påbörjas
i syfte att en ytterligare utökning av läkarutbildningens kapacitet
skall kunna genomföras utöver höjningen av nybörjarintaget till 560. Detta
arbete bör inriktas på att i första hand planera för en ökning av utbildningskapaciteten
upp till åtminstone omkring 650.

Förslaget om en första utbyggnadsetapp till 560 nybörjare per ar innebär
bland annat att medicinska högskolan i Umeå bygges ut till ett fullständigt
medicinskt lärosäte. Utbildningskapaciteten föreslås bli höjd från för närvarande
40 till 60 nybörjare per år i de kliniska ämnena. Så snabbt ske kan
bör teoretiska institutioner uppföras i Umeå. De första medicinsk-teoretiska
kurserna i Umeå beräknas kunna pabörjas läsaret 1965/66.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 108

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

Vidare innebär den föreslagna första utbyggnadsetappen, att utbildningen
i Stockholm i de teoretiska ämnena redan från och med vårterminen
1962 ökas från 138 till 168 nybörjare per år och i Lund — likaledes från och
med vårterminen 1962 — från 110 till 120 nybörjare per år. För Uppsalas
och Göteborgs del innebär denna etapp endast mindre ökningar.

Sedan denna första utbyggnadsetapp genomförts kommer det att bli
möjligt för samtliga studerande att genomgå hela sin läkarutbildning på en
och samma studieort.

Statsverkets löpande årliga kostnader vid full utbyggnad av den i propositionen
förordade första utbyggnadsetappen har beräknats till drygt 6,2
miljoner kronor. Därtill kommer engångskostnader med cirka 28 miljoner
kronor samt eventuella kostnader för ianspråktagande av vissa kliniker. I
den förordade utbyggnadsetappen ingår bland annat inrättande av ett
femtontal professurer och laboraturer (motsvarande). Av professurerna
förutsättes komma på Umeå en i vart och ett av ämnena anatomi, histologi
och fysiologi, pa Lund en i klinisk fysiologi och en i ortopedi, den senare
med placering vid Malmö allmänna sjukhus samt på Stockholm en i klinisk
epidemiologi och en i socialmedicin.

Med utgångspunkt i en prognos om det framtida tandläkarbehovet uttalas
i propositionen att planeringen för odontologisk utbildning och forskning
bör inriktas på att, sa snart omständigheterna det medger, uppnå en
sammanlagd årlig intagningskapacitet av omkring 360 studerande mot för
närvarande 240. Det förordas, att tandläkarinstitutet i Umeå bygges ut till
ett fullständigt lärosäte för odontologisk utbildning och forskning. Intagmngskapaciteten
föreslås bli ökad till 60 nybörjare per år med början
1962/63. Statsverkets löpande årliga kostnader vid full utbyggnad av den i
propositionen förordade utbyggnaden i Umeå har beräknats till drygt 2
miljoner kronor. Därtill kommer för statsverkets del vissa engångskostnader
bland annat cirka 3,8 miljoner kronor för inredning och utrustning.

Vidare förordas i propositionen att erforderligt förberedelsearbete sker för
anordnande i Göteborg av odontologisk utbildning för 100 nybörjare per år.

Slutligen förordas i propositionen att tandteknikerutbildning anordnas i
Umeå från och med läsåret 1963/64.

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 23 mars 1961.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lindholm, Kling, Skoglund,
Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam, Hermansson.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Edenman, anmäler —
efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter — fråga om
ökad utbildning av läkare och tandläkare m. m. och anför därvid följande.

I. Läkarbehov och läkartillgång

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 juni 1959 tillkallade
chefen -för inrikesdepartementet den 31 juli 1959 sju sakkunniga för att
verkställa en utredning av det framtida läkarbehovet och därmed sammanhängande
spörsmål.

A. Läkarprognosutredningen

Utredningen1, som antog benämningen läkarprognosutredningen, överlämnade
den 27 december 1960 sitt betänkande »Om läkarbehov och läkartillgång»
(SOU 1961: 8) Till betänkandet har fogats särskilda yttranden av
ledamöterna Biörck och Hjern.

Över betänkandet har, efter remiss, utlåtanden avgivits av statskontoret,
kanslern för rikets universitet efter hörande av de medicinska fakulteterna
(motsvarande), statens medicinska forskningsråd, statistiska centralbyrån,
medicinalstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, socialstyrelsen, pensionsstyrelsen,
riksförsäkringsanstalten, försvarets sjukvårdsstyrelse, centrala sjukvårdsberedningen,
1955 års universitetsutredning, 1957 ars epileptiker -

1 Generaldirektören A. Engel, ordförande, professorn G. Biörck, medicine licentiaten B. Hjern,
juris doktorn Å. Larsson, professorn B. Rexed, lönedirektören W. Romberg och generaldirektören
R. Sterner.

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

utredning, mentalsjukvardsberedningen, överståthållarämbetet, länsstyrelserna
i Stockholms län, Uppsala län, Östergötlands län, Malmöhus län, Göteborgs
och Bohus län, Älvsborgs län, Örebro län, Gävleborgs län, Västernorrlands
län, Jämtlands län, Västerbottens län och Norrbottens län. Till
överståthållarämbetets och berörda länsstyrelsers utlåtanden har fogats
yttranden från vederbörande kommunala myndigheter.

Vidare har vissa kommunala myndigheter samt organisationer och sammanslutningar
beretts tillfälle att yttra sig över betänkandet. Med anledning
härav har yttranden avgivits av samtliga läns landstings förvaltningsutskott,
Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet, Svenska
landskommunernas förbund, Sveriges akademikers centralorganisation
(SACO), Sveriges förenade studentkårer (SFS), Tjänstemännens centralorganisation
(TCO), Landsorganisationen i Sverige (LO), Svenska läkaresällskapet,
Sveriges läkarförbund, Svenska landsbygdens kvinnoförbund,
Folkpartiets kvinnoförbund, Högerns kvinnoförbund, Sveriges socialdemokratiska
kvinnoförbund, Svenska landsbygdens ungdomsförbund samt dess
studentförbund, Folkpartiets ungdomsförbund, Högerns ungdomsförbund,
Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund (SSU), Sveriges socialdemokratiska
studentförbund samt Riksförbundet Sveriges föräldraföreningar för
cp-barn.

Av betänkandet inhämtas i huvudsak följande. 1

1. Nuvarande läkartillgång m, m.

Efter en kort redovisning av nuvarande förhållanden ifråga om läkarutbildningens
omfattning och effektivitet m. m. och efter att ha granskat
tidigare gjorda läkarprognoser uttalar utredningen, att sjukvårdens expansionskraft
betydligt oftare underskattats än bedömts rätt. Framtidens
läkarbehov har, sa långt verkligheten givit ett facit till räkneexemplen,
ännu aldrig överskattats. I något fall har man kommit ganska nära i sin
bedömning — detta gäller framförallt f. d. generaldirektören Axel Höjers
utredning år 1948 om den öppna vården — men i de flesta fall har man
grovt underskattat utvecklingen.

Under de senaste hundra åren har läkarkårens storlek i relation till folkmängden
ökat mycket kraftigt. Medan läkartätheten år 1860 utgjorde 1
läkare på mer än 8 000 invånare har vi i dag en läkartäthet, som motsvarar
1 läkare på cirka 1 000 invånare. Särskilt har utvecklingen efter år 1920
varit mycket accentuerad och under denna tid har läkartätheten mer än
tredubblats. I slutet av 1950-talet var antalet invånare per läkare följande
i olika länder.

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

År	Land	Antal invånare per läkare	År	Land	Antal invånare per läkare
1958	Sovjetunionen	601	1956	Norge	850
1958	Österrike	607	1957	Danmark	853
1958	Tjeckoslovakien	615	1956	Australien	854
1958	Schweiz	688	1958	Nederländerna	880
1958	Västtyskland	725	1958	England och Wales 900
1958	USA	790	1958	Sverige	1 130
1958	Nya Zeeland	796	1957	Finland	1 695
1958	Belgien	835

Utredningen understryker, att läkartätheten i och för sig inte utgör nagot
adekvat mått på hälso- och sjukvårdens standard i olika länder. Läkartätheten
måste bl. a. bedömas med hänsyn till utbildningens mål och innehåll,
tillgången på annan sjukvårdspersonal och dess kvalifikationer liksom
tillgången på andra hjälpkrafter och på teknisk utrustning samt den arbetsfördelning,
som följer av detta. Med hänsyn härtill får de redovisade uppgifterna
inte pressas men ger ändå en översiktlig bild av läget internatio -

nellt sett.

Av särskilt intresse är givetvis läkarkårens ökning under de senare decennierna
och en redovisning härför sedan år 1940 lämnas i följande tabell.

	Tillskott	genom	Döda	Bestånd vid	periodens slut	Utländska
År	legitimation	resolution1	Total	Därav kvinnor	läkare2
1940		1	42	3 436
41		1	47	3 522
42	144	1	56	3 601
43	174	—	40	3 687
44	155	1	40	3 879
1945	194	—	50	4 089
46	176	6	47	4 244	337
47	161	15	57	4 354	353	103
48	182	35	58	4 497	372	169
49	177	40	59	4 719	413	327
1950	218	47	52	4 915	445	263
51	206	73	55	5134	493	243
52	186	29	52	5 285	528	255
53	166	74	62	5 452	572	148
54	209	34	68	5 619	623	181
1955	234	42	48	5 840	671	191
56	259	29	59	6 045	721	167
57	293	58	56	6 333	782	258
58	302	36	55	6 602	841	375
59	298	45	67	6 870	908	413
1/1—30/9						419
1960	192	30	46	7 043	953

1 Utländska läkare, som jämlikt Kungl. Maj:t resolution fått generell behörighet att utöva

läkarkonsten i riket. Ett antal av dessa läkare har sedermera legitimerats och ingar da i tillskottet
av legitimerade. .. .

2 Läkare med utländsk examen som utan generell behörighet förordnats av medicinalstyrelsen
som vakansvikarie m. m. Från och med år 1958 ingår i antalet en grupp läkare som fatt tidsbegränsad
behörighet att utöva läkarkonsten i riket.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 108 år 1961

Av de utländska läkarna utan generell behörighet eller utan legitimation
var 323 nordiska och 213 (samtliga nordiska) innehade tidsbegränsad behörighet.
Tabellen belyser också de kvinnliga läkarnas andel av kåren sedan
år 1946. Den procentuella andelen uppgick detta år till 8 procent och ökade
till 9 procent år 1950, 11 procent år 1955 och utgör idag 14 procent. Det
ökade kvinnliga inslaget i läkarkåren har bl. a. inneburit, att bland de
kvinnliga läkarna åldersfördelningen visar en tydligare övervikt för de yngre
årsklasserna än bland de manliga läkarna.

När det gäller läkarnas åldersfördelning inom olika verksamhetsområden
konstaterar de sakkunniga, att tjänsteläkarkåren till övervägande del omfattar
äldre läkare, medan hälften av läkarna vid kroppssjukhusen är under
40 år. Läkarna vid mentalsjukhusen uppvisar däremot en mera jämn åldersfördelning.

Antalet läkartjänster vid kroppssjukhusen har under de senare decennierna
ökat mycket kraftigt i förhållande till de övriga tjänstegrenarna. Expansionen
har till övervägande del ägt rum vid lasaretten. Utredningen framhåller,
att detta bl. a. är en följd av den ökade specialisering av vården, som
erfarenhetsmässigt medför krav på en ökad läkartäthet. Under femårsperioden
1953—1958 har ökningen vid lasaretten uppgått till 32 procent medan
läkarantalet vid sjukstugor, epidemisjukhus och sanatorier varit så gott som
oförändrat. Ökningen inom mentalsjukvården har utgjort 14 procent och
inom tjänsteläkarväsendet 6 procent. Utredningen konstaterar emellertid
att antalet läkartjänster på grund av vakanser inte motsvaras av samma
antal läkare. Den största andelen vakanser återfinns vid mentalsjukhusen,
där ungefär en fjärdedel av tjänsterna saknar vikarie eller uppehälles av
vikarie utan föreskriven kompetens. Antalet vakanser har här liksom vid
kroppssjukhusen ökat under förra året, medan man kan märka en viss nedgång
av vakanserna inom provinsialläkarväsendet. Med hänsyn till den relativa
andelen vakanta tjänster, är läget sämst vid de statliga mentalsjukhusen
och därnäst vid sanatorier och odelade lasarett. Av samtliga vakanser
inom den slutna vården finns två tredjedelar vid de delade lasaretten. De
största svårigheterna synes föreligga inom specialiteterna anestesi, epidemiologi
och radiologi.

Utredningen har avstatt från att bestämma storleken av den föreliggande
läkarbristen, eftersom vakansuppgifterna inte ger något säkert underlag för
sadana beräkningar. Detta beror bl. a. på systemet med förordnanden på
viss tid, som ur utbildningssynpunkt inte kan förlängas. Detta medför,
att tjänsterna ledigförklaras med täta mellanrum. Dessutom influeras inrättandet
av nya tjänster av läkarbristen på så sätt, att myndigheterna avstar
från att inrätta nya tjänster, som endast skulle bli tjänster på papperet.
Det föreligger alltså en dold brist, som består av skillnaden mellan antalet
inrättade tjänster och ett okänt behov av tjänster.

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

Enligt utredningen är kännedomen om läkarnas yrkesverksamhets- och
arbetstidsförhållanden en viktig faktor från prognossynpunkt. Läkarkårens
samlade framtida arbetsinsats påverkas nämligen framför allt dels av den
gradvis skeende föryngring av kåren, som äger rum på grund av den ökade
utexaminationen, dels av att andelen kvinnliga läkare omkring 1980 kan
väntas ha ökat till drygt 20 procent av de yrkesverksamma läkarna mot
9 procent år 1950 och 14 procent år 1959. Genom en enkät till samtliga
läkare har utredningen infordrat uppgifter om arbetstidsförhållandena år
1959. De sakkunniga understryker dock, att det material, som pa detta sätt
inkommit, inte objektivt mäter arbetsinsatsen i tid eller andra måttenheter
utan endast belyser vad de tillfrågade läkarna subjektivt angivit som sin
arbetstid. Av utredningens redogörelse för undersökningen inhämtas bl. a.
följande.

Enkäten omfattade alla läkare med legitimation eller generell behörighet
och antalet tillfrågade läkare var 6 535, varav 838 kvinnor. Bearbetningsbara
svar inkom från 86,3 procent av de manliga och 82,3 procent av de
kvinnliga läkarna. För att avhjälpa de brister, som bortfallet kunde tänkas
medföra, kompletterades enkäten med hjälp av en urvalsundersökning. Materialet
visade, att andelen manliga, ej yrkesverksamma läkare utgjorde 5
procent av samtliga och för de kvinnliga läkarnas del 8 procent. Under 65
års ålder var endast 1 procent av de manliga mot omkring 7 procent av de
kvinnliga läkarna ej yrkesverksamma. I åldern över 65 år var andelen yrkesverksamma
66 procent för männen och 74 procent för kvinnorna.

För beräkningen av tillgången på läkare är det, betonar utredningen, nödvändigt
att även veta i vilken utsträckning de yrkesverksamma läkarna
utövar yrket. Resultatet av denna del av undersökningen redovisas i följande
tabell.

Genomsnitt av redovisad arbetstid i

					Veckotimmar per	Veckotimmar per
						11 månaders
Ålder	Månader	Veckotimmar	arbetsår inkl.	arbetsår exkl.
					forskning	forskning
	Män	Kvinnor	Män	Kvinnor	Män	Kvinnor	Män	Kvinnor
—29	10,7	9,6	65	58	63	51	55	49
30—34	10,7	9,2	62	53	61	45	54	42
35—39	10,9	9,6	60	54	60	48	51	44
40—44	10,7	9,9	57	48	56	43	49	41
45—49	10,5	10,3	54	43	52	40	48	39
50—54	10,6	10,0	52	46	50	42	47	40
55—59	10,5	9,8	54	43	52	40	48	39
60—G4	10,4	10,3	50	47	48	43	46	42
65—69	9,4	9,8	35	30	31	27	30	25
70—74	9,5	8,6	25	24	22	19	22	19
75—	10,1	9,2	23	22	22	17	20	17

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 108 år 1961

I fråga om den salunda företagna undersökningen anför utredningen i
huvudsak följande.

Fördelningen av arbetstid i månader räknat är i stort sett jämn upp till
65-arsaldern. Sedan sjunker talen något — ökningen i gruppen 75 år och
äldre far betraktas som uttryck för den felkälla, som ligger i att medeltal
beräknats på ett alltför litet antal individer. I stället kommer den minskade
arbetsprestationen till uttryck i mindre antal arbetstimmar per vecka. Den
genomsnittliga arbetstiden per vecka har sitt maximum i den yngsta åldersklassen
och sjunker sedan oavbrutet även om sänkningen blir mera påtaglig
först fr. o. m. 6o-årsåldern. Ett enkelt mått på arbetsinsatsen av samthga
läkare, som uppnått 65 ar eller mer, bör enligt utredningen vara att
läkna med dem till en tredjedel. Beträffande tiden före pensionsåldern föreligger
med hänsyn till kvalitetsfaktorn stora svårigheter att inbördes gradera
arbetsinsatsen för olika åldersgrupper. Utredningen anser dock, att
man med tillfredsställande sannolikhet kan uppskatta kvinnans arbetsinsats
upp till 65 ar till omkring 75 eller 80 procent av männens, beroende på om
man inräknar forskningstid eller inte. När det gäller läkarna inom olika
verksamhetsfält är privatpraktikernas arbetstid den lägsta medan tjänstelakarnas
ligger högst, så länge man inte inkluderar tid för forskning i sjukhusläkarens
arbetstid, da denne kommer i paritet med tjänsteläkarens i de
yngre åldersklasserna. Tjänsteläkarnas arbetstid ligger på ungefär samma
niva ända upp till pensionsåldern, medan sjukhusläkarnas sjunker från den
yngsta åldersklassen.

För att få ett underlag för beräkningen av den framtida läkartillgången
har utredningen fastställt vissa förutsättningar. De sakkunniga har sålunda
antagit, att inslaget av kvinnliga medicine studerande kommer att öka från
25 till SO procent fr. o.m. läsåret 1965—66. Läkarnas ålder vid legitimationstillfälle
förutsättes vidare sänkas från nuvarande 28 till 27 år enligt
den nya studieordningen. Studieavbrottsfrekvensen har antagits vara 5 procent
för manliga och 15 procent för kvinnliga studerande. De ej yrkesverksamma
har bland de manliga läkarna uppskattats till 5 procent "och bland
de kvinnliga till 8 procent. I antalet heltidsarbetande läkare har medräknats
alla manliga läkare under 65 år men av de kvinnliga endast 75 procent. Av
läkarna över 65 år har medräknats en tredjedel. Slutligen har dödligheten
bland läkarna beräknats efter senast tillgängliga uppgifter.

Mot denna bakgrund kan, framhåller utredningen, vid oförändrat intag
av cirka 453 medicinare per år antalet heltidsarbetande läkare beräknas öka
från 6 200 år 1959 till omkring 9 000 år 1970 och 11 200 år 1980. I dessa
siffror ingår utländska läkare med legitimation eller generell behörighet.
Däremot har inte i detta sammanhang medräknats de cirka 400 utländska
läkare utan sadan behörighet, som nu finns i landet. Med nuvarande intag
skulle läkarkåren sålunda öka ganska snabbt fram till år 1980 men likväl i
relativt långsammare takt än under de senaste decennierna. Läkartätheten
i Sverige skulle år 1970 bli likvärdig med den som i slutet av 1950-talet fanns i Danmark, Norge och Belgien och först under 1980-talet skulle

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961 9

Sverige få samma läkartäthet, som redan nu finns i t. ex. Schweiz och Västtyskland.

Utredningen har slutligen i detta sammanhang framlagt vissa siffror, som
visar hur en förändring av antalet intagna studerande inverkar på läkarbeståndet
i slutet av åren 1970, 1975 och 1980. Om man t. ex. utgår från att
antalet medicine studerande ökas med 100 fr. o. m. läsåret 1963/64 och läsåret
1969/70 ökas med ytterligare 50, betyder detta en ökning med 47 läkare
år 1970, 508 läkare år 1975 och 965 läkare år 1980. Till dessa tal lägges
sedan hälften av motsvarande tal för 1969/70, d.v. s. 207 läkare för år
1980 eller tillsammans 47 läkare år 1970, 508 år 1975 och 1 172 år 1980.
Omräknat i heltidsarbetande innebär detta 44, 479 och 1 102 läkare.

2. Perspektiv på hälso- och sjukvårdens framtida utveckling

Utredningen har granskat hälso- och sjukvårdens utveckling under åren
1940—1958 från konsumtions-, arbetskrafts- och kostnadssynpunkt samt
försökt att med vissa antaganden ge ett perspektiv på utvecklingen fram
till år 1980. De sakkunniga understryker, att de ingående diskuterat värdet
av sådana framskrivningar av hittillsvarande tendenser men funnit det vara
av intresse för den fortsatta diskussionen att beskriva varthän de hittillsvarande
tillväxttendenserna på hälso- och sjukvårdens område leder under
vissa angivna förutsättningar.

Konsumtionsutvecklingen

Utredningen betonar, att begreppet konsumtionsvolym inom sjukvården
är utomordentligt svårdefinierat, men man har trots allt försökt att nå fram
till en metod att mäta och därigenom få möjlighet att prognosticera sjukvårdskonsumtionens
kvantitativa utveckling. Med hänsyn till det begränsade
syftet med den företagna mätningen har utredningen ansett det lämpligt
att i första hand uttrycka hälso- och sjukvårdskonsumtionen genom att
helt enkelt räkna det antal personer, som passerar genom hälso- och sjukvårdsapparaten.
Den tillgängliga statistiken räcker emellertid inte alltid till
för en sådan räkneoperation, framhåller utredningen, som i anslutning härtill
anför bl. a. följande.

Bäst är det ställt i fråga om den slutna vården, där uppgifter om antalet
varje år för vård intagna personer kan användas som ett mått med någorlunda
tillfredsställande approximation. Ett speciellt mätproblem inom den
slutna kroppssjukvården erbjuder den vårdgren, som går under benämningen
vård av långvarigt kroppssjuka. Ofta är uppgiften att tillfredsställa
ett permanent vårdbehov, som inte upphör förrän den vårdbehövande dör.
Antalet intagna per år är därför inte något mått på konsumtionens volym
på samma sätt som inom akutsjukvården. Då konsumtionen verkligen av -

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 108 år 1961

ser vård och inte »bot», ger antalet vårddagar ett bättre uttryck för konsumtionsutvecklingen.
Inom den öppna vården finns det endast i undantagsfall
uppgifter om antalet behandlade personer, i andra fall finns uppgifter
om antal behandlingar eller dylikt. Det har emellertid inte varit möjligt
att enbart på basis av dessa uppgifter konstruera ett användbart mått.
Som ett kompletterande underlag för uppskattningen av konsumtionsutvecklingen
inom den öppna vården har därför använts antalet vid apoteken
varje år expedierade recipe, d. v. s. varje läkemedelspost på ett recept.

I fråga om den slutna kroppssjukvården (exkl. förlossningsvård
och långtidsvård) framhåller utredningen, att antalet intagningar ökat
från i runda tal 447 000 år 1940 till 689 000 år 1950 och 814 000 år 1958. Sedan
början av 1940-talet har alltså antalet intagningar i det närmaste fördubblats.
Ökningen har varit särskilt markant under tiden 1940—1945, vilket
torde sammanhänga med att medelvårdtiden inom sluten lasarettsvård
under denna femårsperiod minskade med 4,2 dagar. Motsvarande siffror för
perioden 1945—1950 var 2 dagar och för tiden 1950—1958 endast 1,3 dagar.
Det förhållandet, att ökningen i vårdkapaciteten omedelbart utnyttjades
för en ökad intagning, tyder enligt utredningen på ett efterfrågetryck,
som skulle ha tagit sig uttryck i en konsumtionsvolymkurva på en högre
nivå, om sjukvårdens resurser varit större.

När det gäller vården av långvarigt kroppssjuka har antalet
åldringar ökat samtidigt som en växande andel av detta klientel blivit intagna
vid vårdformer inom den slutna kroppssjukvården. Antalet vårddagar
har i det närmaste tredubblats sedan 1940-talets början.

Inom förlossningsvården har dels antalet förlossningar per år
ökat under perioden och dels har en genomgripande förskjutning skett i
relationen mellan hemförlossningar och anstaltsförlossningar, varjämte antalet
intagningar de senaste åren uppgått till 6 procent mer än hela antalet
födda barn. Med denna utgångspunkt och med ledning av tillgängliga prognoser
för antalet födda beräknar utredningen, att antalet intagningar i förlossningsvård
kommer att öka från 114 800 år 1960 till 134 000 år 1980.

Beträffande den slutna mentalsjukvården har utredningen
med hänsyn till det statistiska underlagets bristfällighet ur förevarande synvinkel
valt uppgifterna om antalet förstagångsintagna vid statens och de
tre storstädernas mentalsjukhus. Eftersom en betydande del av klientelet
emellertid består av kronikerpatienter, har utredningen stannat för att i
sina beräkningar också medtaga antalet vårddagar och har därefter företagit
en sammanvägning av de båda komponenterna. Antalet förstagångsintagningar
har ökat från 4 800 år 1940 till 10 840 år 1958, och antalet
vårddagar har under samma tid ökat från 9 843 000 till 12 051 000.

För den öppna sjukvården är uppgifterna om antalet behandlade
personer ytterst sporadiska men utredningen anser, att antalet konsultationer
och vid apoteken expedierade recipe, som avser enskilda förbrukare,

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 108 år 1961

ger en viss — låt vara osäker — möjlighet att uppskatta hur antalet behandlingar
har utvecklats. När det gäller konsultationerna har antalet beräknats
på grundval av uppgifter av och i samråd med riksförsäkringsanstalten.
Antalet konsultationer per 100 sjukförsäkrade har under tiden 1944
—1958 ökat från 157 till 280 och motsvarande siffror för antalet recipe per
100 invånare under samma tid uppskattas till 254 respektive 399.

Efter genomgången av de refererade delområdena, för vilka även särskilda
indexvärden redovisats, har utredningen sammanfattat de erhallna resultaten
till en helhet för att i ett enda matt visa, hur den totala sjukvårdskonsumtionens
volym har utvecklats. Denna sammanvägning
har utförts som ett vägt totalindex, varvid som vägningstal (vikter)
för de delindices, som ingår i beräkningarna, använts vardomradenas
andel i procent av de sammanlagda sjukvårdskostnaderna. Med kraftiga
reservationer i metodfrågan och beträffande tillgängliga uppgifters kvalitet
framlägger utredningen följande totalindex för sjukvårdskonsumtionen (exklusive
förlossningsvård) under perioden 1940—1958.

År	Lasaretts-, epidemi- och lungtbe-vård	Vård av långvarigt kroppssjuka	Mental- sjukvård	Öppen vård	Totalt
1940 .......	..... 77	83	90
1945 .......	..... 100	100	100	100	100
1950 .......	..... 118	145	114	125	121
1955 .......	..... 130	209	128	147	141
56 .......	..... 133	222	135	151	146
57 .......	..... 136	230	137	156	150
58 .......	..... 139	238	135	161	153

Av sammanställningen framgår, att ökningen av sjukvårdskonsumtionen
under perioden 1945—1958 skulle ha uppgått till 53 procent eller cirka 3,3
procent per år. Denna ökning förklaras enligt utredningen delvis av befolkningsutvecklingen,
vilken lett till att folkmängden under samma period ökat
från 6,7 till 7,4 miljoner. Utredningen framhåller dessutom, att befolkningens
ändrade ålderssammansättning förklarar en del av ökningen. Vid traditionella
konsumtionsundersökningar är det, anför utredningen vidare, vanligt
att undersöka konsumtionen per konsumentenhet i stället för per capita,
eftersom konsumtionen varierar för olika åldrar. Man undersöker i sådana
fall konsumtionens storlek för olika åldersklasser och uttrycker alderstrukturen
och befolkningsstorleken i konsumentenheter. Pa liknande sätt har
utredningen gått tillväga i detta sammanhang. Genom denna konstruktion
har man fått möjlighet att mäta, hur mycket sjukvårdskonsumtionen har
ökat, bortsett från folkmängdsökningen och ålderstruktursförskjutningen,
kvantitetsmässigt sett. Under perioden 1945—1958 finner utredningen, att

Kungl. Maj:ts -proposition nr 108 år 1961

den totala sjukvårdskonsumtionen per konsumentenhet har stigit med 31
procent. Utredningen analyserar inte närmare vad som kan ligga bakom
denna volymmässiga ökning men räknar upp en rad faktorer, som var för
sig kan förklara en del av den, såsom kommunikationernas utveckling och
urbaniseringen, den fulla sysselsättningen och levnadsstandardens höjning i
övrigt, den socialpolitiska upprustningen och den medicinska forskningen.

Utredningen har vidare gjort vissa beräkningar av vad som skulle bli följden,
därest den iakttagna ökningen av konsumtionen per konsumentenhet
skulle fortsätta under åren 1958—1980 i samma takt som hittills — d. v. s.
antingen i oförändrad absolut takt (alt. A) eller med fortsatt procentuell
stegring (alt. B). Härvid erfordras också uppgifter om det framtida antalet
konsumentenheter. Enligt en av statistiska centralbyrån utförd befolkningsprognos
framgar, att folkmängden mellan 1960 och 1980 kan beräknas öka
från 7,5 miljoner till omkring 8,5 miljoner, eller med 12,5 procent. Under
samma period skulle, enligt utredningen, antalet konsumentenheter öka med
cirka 19 procent. Med utgångspunkt i nyssnämnda antaganden beträffande
konsumtionen per konsumentenhet kan, framhåller utredningen vidare, den
totala konsumtionen av sjukvård därefter beräknas och uttryckas som en
fortsättning på det totalindex, som redovisats för perioden 1940—1958. De
tva alternativen, i vilka jämväl förlossningsvården medtagits, ger följande
resultat för den totala konsumtionsvolymen (1945 = 100).

År alt. A alt. B

1958 .............. iso 150

1960 .............. 160 161

1965 .............. 183 189

1970 .............. 208 218

1975 .............. 233 253

1980 .............. 258 290

Arbetskrafts- och kostnadsutvecklingen

Utredningen betonar, att under perioden 1945—1958 arbetskraften
inom sjukvården ökat från cirka 57 000 till omkring 98 000 år 1958
eller med t2 procent, d. v. s. med 4,3 procent per år. För det senaste året
fördelar sig arbetskraften på cirka 19 000 män och 79 000 kvinnor. För år
1960 har antalet sysselsatta inom sjukvården uppskattats till 109 000, vilket
innebär att, om man endast tar i beaktande de tre senaste årens utveckling,
ökningen skulle uppgå till inte mindre än 5,5 procent per år. I fråga
om de senaste årens exceptionellt starka ökning framhåller utredningen
huvudsakligen följande.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 108 år 1961

Ökningen sammanhänger bl. a. med ett ökat sjukhusbyggande, arbetstidsförkortningen
och ett gynnsammare rekryteringsläge i fråga om biträdesoch
ekonomipersonal. Dessutom är det sannolikt, att det under 1950-talet
blivit allt vanligare med deltidsarbete bland den kvinnliga sjukvårdspersonalen.
Därtill kommer, att sjukvårdspersonalen utgjort en växande andel av
hela befolkningen i motsvarande arbetskraftsåldrar (25—65 år för män och
20—60 år för kvinnor). Ökningen har uppgått från cirka 1,4 procent år 1940
till 2,8 procent år 1960. Härvid bör emellertid observeras, att kvinnorna
inom sjukvården representerar en betydligt större andel av den förvärvsarbetande
befolkningen än av de angivna åldrarna. Framförallt bör uppmärksammas,
att år 1960 inemot 10 procent av samtliga förvärvsarbetande
kvinnor var sysselsatta inom hälso- och sjukvården (jämfört med 4,5 procent
av kvinnorna i åldern 20—60 år). I fråga om männen utgjorde de sjukvårdsanställda
mindre än 1 procent.

Vid beräkningen av den framtida arbetskraftsutvecklingen
har utredningen använt fyra olika modeller. Den första modellen
bygger på antagandet, att sjukvården i framtiden skall få öka sin andel av
arbetskraften i ungefär samma takt som under de senaste åren. Dessa beräkningar
ger för åren 1970 och 1980 en personal av storleksordningen
150 000 respektive 190 000 personer mot omkring 110 000 år 1960. Enligt
den andra modellen har utredningen antagit en viss procentuell ökning för
att belysa vilken ökningstakt, som är nödvändig för att minska personalbristen.
De gjorda beräkningarna innebär en årlig ökning av 5,5 procent
under de närmaste 5 åren, varefter ökningen skulle avtaga och under aren
1966—1970 uppgå till 4,5 procent per år för att under 1970-talet stanna vid
3,5 procent per år. Härvid skulle personalen komma att uppgå till 250 000
personer år 1980. De övriga räknemodellerna anknyter till det nyss redovisade
perspektivet på sjukvårdskonsumtionens framtida volym enligt de
två redovisade alternativen och ger till resultat en sjukvårdspersonal på
209 000 respektive 234 000. Utredningen anser sammanfattningsvis, att nuvarande
utvecklingstendenser i olika avseenden pekar på en hälso- och sjukvårdspersonal
av storleksordningen 200 000—250 000 år 1980.

Utredningen betonar, att utbildnings- och yrkesstrukturen
hos de anställda är en mycket viktig faktor när man skall
bedöma den framtida arbetskraftsutveeklingen. Under tiden 1947—1958
har vårdpersonalen ökat med 4,5 procentenheter, medan ekonomipersonalen
genom rationaliseringsåtgärder minskat i ungefär samma grad. Utredningen
gör det antagandet, att vårdpersonalen kommer att öka i samma takt under
1960-talet och sålunda komma att utgöra omkring 80 procent av totalarbetskraften
år 1970 och därefter bibehållas vid denna procentandel. Läkarnas
andel har under perioden 1947—1958 varierat mellan 9,4 och 8,9 procent.
Andelen sjuksköterskor har ökat från 24,8 till cirka 27 procent, en ökning,
som enligt utredningen dock delvis är skenbar med hänsyn till deltidsarbetets
ökade omfattning. Andra grupper, som kan anses särskilt viktiga

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 108 år 1961

sasom medhjälpare till läkarna, nämligen läkarsekreterare, sjukgymnaster,
arbetsterapeuter och kuratorer, utgjorde endast 4,6 procent av vårdpersonalen
år 1958.

Med utgångspunkt i procenttalen för vårdpersonal (80 %) och läkare

%) erhålles — framhåller utredningen — enligt de båda beräkningsalternativ,
som angivits i fråga om konsumtions volymens framtida ökning, ett
läkarantal år 1970 av 11 100 respektive 11 700. År 1980 skulle läkarantalet
uppgå till 15 100 respektive 16 900. I anslutning härtill understryker utredningen
kraftigt den bristande tillgången på sådan kvalificerad sjukvårdspersonal,
som skulle kunna övertaga vissa uppgifter, vilka nu åvilar läkarna.
Utredningen föreslår, att en undersökning snarast kommer till stånd av rekryterings-
och utbildningsbehovet av sjuksköterskor, läkarsekreterare, kuratorer,
psykologer, arbetsterapeuter, sjukgymnaster, laboratriser m. fl. De
sakkunniga menar också, att naturvetare och ingenjörer, statistiker och
databehandlare i ökad utsträckning kan komma att behövas i den framtida
sj ukvårdsorganisationen.

Utredningen behandlar även sjukvårdens kostnadsutveckling.
Därvid har, framhåller utredningen, utvecklingen av de totala offentliga
realkostnadema för sjukvård, i brist på en speciell prisindex för
sjukvården, beräknats med hjälp av samma prisindex som används för bruttonationalprodukten
(BNP). Under perioden 1946—1958 finner utredningen,
att kostnaderna ökat från cirka 620 miljoner till cirka 1 670 miljoner
kronor, mätt i 1954 års priser, motsvarande en årlig ökning av drygt 8,6
procent. För perioden 1948—1958 utgjorde den årliga ökningen 7,8 procent.
Under samma tid har sjukvårdskostnadernas andel av BNP ökat
från 1,82 till 3,30 procent eller med 0,123 procentenheter årligen. Efter sjukförsäkringsreformens
genomförande har ökningen varit än starkare och uppgått
till omkring 0,14 procentenheter. Sjukvårdskostnadernas ökade andel
av BNP under de senaste åren beror enligt utredningen också på de ökade
investeringarna. Vissa preliminära uppgifter tyder på att investeringarna
ökat särskilt kraftigt under de tre senaste åren.

Utredningen betonar, att den på grund av svårigheten att uppskatta de
enskilda konsumenternas utgifter, i sitt framtidsperspektiv beträffande
kostnadsutvecklingen begränsat sin bedömning
till de offentliga utgifterna. Utredningen ställer först upp ett antagande om
sjukvårdskostnadernas fortsatta tillväxt i förhållande till BNP för att i
grova drag ge en uppfattning om de ekonomiska resurser, som samhället
kan tänkas vilja disponera för hälso- och sjukvårdsändamål. Dessutom har
antagits, att BNP skall fortsätta att växa med 3,5 procent per år. Under
förutsättning att sjukvårdsutgifternas andel av BNP vidare kommer att
fortsätta att stiga med 0,14 procentenheter per år, skulle enligt utredningen
de offentliga hälso- och sjukvårdsutgifterna år 1980 motsvara cirka 6,4 pro -

Kungl. Maj:ts -proposition nr 108 år 1961

cent av BNP eller 7 000 miljoner kronor i 1954 års priser, vilket innebär
en dryg fyrdubbling jämfört med år 1958. Utvecklingen innebär samtidigt
en avtagande procentuell ökning av sjukvårdskostnaderna, från cirka 50
procent per femårsperiod under 1950-talet till omkring 35 procent per femårsperiod
under 1970-talet.

Enligt en andra modell har utredningen också gjort ett schematiskt överslag
beträffande den kostnadsmässiga innebörden av den i det föregående
redovisade konsumtions- och arbetskraftsutvecklingen. Under hänvisning
till de i det föregående redovisade alternativen för den framtida personalutvecklingen
och med antagande av att relationen mellan kostnadsökning och
personalökning kommer att bli bestående under de kommande 20 åren framhåller
utredningen, att beräkningarna enligt de olika alternativen ger starkt
varierande resultat i fråga om kostnaderna år 1980. Enligt det lägsta alternativet
skulle kostnaderna (mätt i fasta priser) bli ungefär 3,5 gånger större
än år 1958 och enligt det högsta alternativet skulle de bli cirka 5,5 gånger
större. Ett av alternativen, som anger 1980 års kostnader till 6 970 miljoner
kronor och som har till utgångspunkt ett antagande om den framtida relationen
mellan sjukvårdspersonalens storlek och konsumtionsvolymen (betänkandet
s. 95, alt. 3 a), stämmer väl överens med den nyss återgivna
kostnadsberäkningen, enligt vilken kostnaderna skulle fortsätta att öka sin
andel av BNP med genomsnittligt samma antal procentenheter per år som
under åren 1955—1958.

Utredningen understryker, att en sådan kostnadsstegring skulle innebära
att sjukvården ännu hårdare än hittills komme att konkurrera med andra
områden om utrymmet i nationalhushållet. Detta skulle säkerligen medföra
krav på kostnadsbegränsning genom rationalisering eller åtgärder för att
hämma expansionen, vilket skulle bryta sig mot önskemålet om fortsatta
standardstegringar. Enligt de sakkunnigas mening är det dessutom tvivelaktigt,
om man under de närmaste decennierna kommer att vara beredd att
i ökad grad använda priset som hämsko på efterfrågeutvecklingen. Man
synes därför enligt utredningen böra räkna med en fortsatt kraftig ökning
av totalkostnaden för hälso- och sjukvården.

3. Programmatisk beräkning av det framtida läkarbehovet

Enligt utredningen utgör framskrivningen av hittillsvarande utvecklingstendenser
inom hälso- och sjukvården en lämplig bakgrund, mot vilken en
på mera överlagda planer grundad utveckling av sjukvården kan betraktas.
Enligt direktiven har utredningen i detta avsnitt byggt på olika statliga utredningar
och av myndigheter fattade beslut men har också ansett det nödvändigt
att inom olika vårdområden, efter diskussioner med ett stort antal
experter, skapa sig en egen uppfattning om behovet av läkare. Så har varit

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

fallet inom åldrings- och kronikervården samt rehabiliteringsfrågorna, omgivningshygienen
och den förebyggande hälsovården. Även den snabba utvecklingen
av serviceorganen, d. v. s. laboratorier och andra institutioner
inverkar starkt på läkarbehovet liksom den medicinska forskningen och undervisningen,
som erhållit ett kraftigt ökat stöd under senare år. Utredningen
betonar också, att medicinen till sin natur är internationell och att
man i framtiden måste räkna med att läkarna i ökad omfattning kommer
att verka utomlands såväl i länder under utveckling som i internationella
organisationer.

Lasarettsvård

Enligt utredningen markeras utvecklingen av lasaretts vården under 1940-och 50-talen i stort sett av en eftersläpning jämfört med tidigare decennier.
Efter byggnadsregleringens upphävande har emellertid investeringsaktiviteten
ökat, vilket redan manifesterat sig i ett ökat vårdplatsantal. Att denna
expansion kommer att fortsätta framgår enligt utredningen av att huvudmännen
för perioden 1961—1965 anmält ett investeringsbehov av cirka
1,59 miljarder kronor, d. v. s. omkring 320 miljoner kronor per år mot en
årlig investering av cirka 175 miljoner kronor under tiden 1955—1959. Förklaringen
härtill kan till stor del sökas i den pågående kvalitetsförbättringen
av sjukvården, genom ökad specialisering och bättre och nya serviceavdelningar
av olika slag. De sakkunniga anser i likhet med regionvårdsutredningen,
att denna utveckling kommer att sätta sin prägel på sjukvården
under de närmaste decennierna i högre grad än utökningen av vårdplatsantalet.

Utredningen redogör för den enligt dess mening sannolika utvecklingen
under det närmaste decenniet inom skilda områden av lasarettsverksamheten
samt anför därvid huvudsakligen följande.

_ När det gäller regionvårdsspecialiteterna utgår de sakkunniga från regionvårdsutredningens
uppgifter om ett totalbehov av cirka 375 läkare vid
full utbyggnad av toppspecialiteterna. Därtill kommer 40 läkare för det beslutade
regionsjukhuset i Örebro. Med hänsyn till nu föreliggande befolkningsprognoser
bör totalantalet läkare uppräknas till sammanlagt cirka 430.

Vad angår sjukhusens laboratorieorganisation skall enbart vid respektive
regionsjukhus finnas följande laboratorier, nämligen fysiologiskt, virologiskt,
allergologiskt, cytologiskt och isotoplaboratorium samt inom vissa
regioner dessutom koagulations- och hormonlaboratorium. Dessa laboratorier
tillkommer alltså utöver dem, som bör vara företrädda vid varje centrallasarett,
nämligen kliniskt-kemiskt laboratorium, blodgivarcentral och patologisk
avdelning. Eftersom utvecklingen på senare tid gått mycket snabbt
inom de teoretisk-kliniska disciplinerna, har utredningen anordnat vissa
»hearings» med företrädare för en råd ämnen för att få deras synpunkter på
de sannolika utvecklingstendenserna. Utredningen är i stort sett enig med
de tillkallade experterna och beräknar, att laboratorieorganisationen vid

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

regionsjukhusen kominer att kräva cirka 230 läkare ar 1970, medan läkarbehovet
för centrallasarettens laboratorieorganisation beräknas till cirka
185 samma år.

I fråga om sjukhusens vårdavdelningar har de sakkunniga utgått från ett
önskvärt antal vårdplatser, som fått bestämmas av s. k. bäddkvoter. Genom
att applicera bäddkvoterna på den beräknade folkmängden år 1970 har utredningen
kommit fram till hur denna »ideala» sjukvårdsorganisation kan
komma att te sig i fråga om vårdplatser detta år. Eftersom den nuvarande
läkartätheten inom detta område inte är ett helt adekvat uttryck för läkarbehovet
med hänsyn dels till att myndigheterna måst hålla tillbaka inrättandet
av nya tjänster och dels till en allmän tendens att öka läkartätheten,
har utredningen ansett det försvarligt att antaga en viss ökning.

1 brist på tillfredsställande material för en exakt bedömning för framtiden,
har utredningen generellt antagit att läkartätheten kommer att öka med
10 procent fram till år 1970. Läkarbehovet har för detta ar uppskattats till

2 420, fördelat med 85 läkare för allmän vård, 650 för kirurgi inklusive uroiogi,
1 060 för intern medicin inklusive lungsjukdomar och epidemiologp
160 för öronsjukdomar, 110 för ögonsjukdomar, 170 för pediatrik och 185
läkare för ortopedi.

Beträffande förlossnings- och gynekologplatserna bör erinras om att utvecklingen
av medicinska skäl går mot förlossningsvård på specialanstalter.
Med en vårdtid av 8 dagar och en önskvärd beläggning av genomsnittligt
80 procent av platserna kan man beräkna cirka 35 patienter per vårdplats.
Eftersom antalet förlossningar på anstalt kan beräknas till omkring 123 500
år 1970 skulle vårdplatsbehovet då utgöra cirka 3 550. Platsbehovet för
Gynekologi har uppskattats till 40 per 100 000 invånare, vilket mnebar

3 200 vårdplatser år 1970. Eftersom antalet läkartjänster nu motsvarar 5,2
läkare per 100 platser skulle detta år 1970 — med en antagen ökning av
läkartätheten med 10 procent — innebära omkring 375 läkare år 1970 tor de
båda vårdgrenarna tillsammans.

Läkarbehovet för neurologi och dermatologi har beräknats enligt regionvårdsutredningens
normer, vilket innebär cirka 30 läkare för neurologi och
cirka 40 läkare för dermatologi år 1970.

Den öppna vården vid sjukhusen är för närvarande föremal föi utredning
och dess ökade omfattning är en faktor, som sedan länge drivit antalet
sjukhusläkare i höjden. Enligt utredningen finns det ingen anledning antaga,
att den nuvarande arbetsformen kommer att nämnvärt förändras.
Den öppna vården bör som hittills i huvudsak kunna ombesörjas av den
slutna vårdens läkare. .

Röntgenologiens frammarsch som självständig specialitet kan avläsas i
antalet nyinrättade lasarettsläkartjänster. Expansionen framgår också av
att antalet undersökningar ökat från 1 187 000 år 1953 till 1 907 000 ar
1959. Den genomsnittliga ökningen uppgick till 120 000 undersökningar
per år. Utredningen räknar med en fortsatt årlig ökning av detta slag, vaivid
antalet undersökningar avrundat nedat kan beräknas till cirka 3 miljoner
år 1970. Utredningen anser det rimligt att räkna med ett genomsnittligt
antal undersökningar av 4 500 per läkare, vilket skulle innebära
ett behov av cirka 670 läkare år 1970. Slutligen bör erinras om att det redan
nu föreligger ett starkt behov av ytterligare arbetskraft, eftersom mte

2 — Bihang till rikadagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 108

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 108 år 1961

mindre än 15 procent av antalet tjänster är vakanta, varav ungefär hälften
utan vikarie.

För anestesiologi fanns den 30 september 1960 totalt 131 läkartjänster
varav 54 oyerlakartjänster. Enligt utredningen bör överläkare med eller
utan underläkare fmnas vid alla lasarett, som är delade eller där delning
kan förutses, och utredningen beräknar i första hand att 35 överläkartiänster
bor tillkomma. Eftersom totalantalet anestesier, som fordrar narkosläkares
medverkan kan beräknas till omkring 265 000, skulle utöver de
nyssnämnda oyer akartjänsterna ytterligare ett 30-tal biträdande överlakar-
eller underlakartjanster behöva tillkomma för att täcka verksamheten.
1 avrundat tal raknar utredningen med ett sammanlagt behov av
200 anestesiologer vid 1960-talets slut.

När det slutligen gäller ämnet patologi finns det för närvarande 54 tjänster
varav 25 inom stockholmsområdet. Av de 31 huvudmännen har endast
10 tillgång till patolog. Aven om ett par av de mindre sjukvårdsområna
sannolikt inte inom avsevärd tid torde komma att inrätta patologtiänster,
bor inan enligt utredningen dock räkna med ytterligare 18 överläkartjanster
och ett 10-tal underläkare. Efter samråd med patologförbundet har
de sakkunniga stannat för att en patolog bör utföra 300 obduktioner per
ar och gora mikroskopisk diagnostik på cirka 2 000 preparat, varför det för
narvarande skulle behovas minst 75 tjänster. På grund av bl. a. befolkningsökningen,
nagot stegrade dödlighetssiffror och att vissa tjänster är förenade
med undervisning beräknar utredningen antalet patologtjänster till
90 ar 1970. Med hansyn till att rättsmedicinarna rekryteras ur patologernas
krets uppskattas slutligen antalet rättsmedicinare till 15 år 1970.

Sammanfattningsvis understryker de sakkunniga, att den gjorda exposén
över lasarettsväsendets sannolika utveckling måste bli schematisk och att
den inte innebär kategoriska riktlinjer för den kommande utvecklingen.
De resultat, utredningen kommit fram till, redovisas i följande tabell, där
antalet läkare år 1960 jämföres med det beräknade läkarbehovet år 1970
inom skilda områden av lasarettsverksamheten.

Specialitet	Antal läkare 1960	Beräknat läkarbehov 1970
Regionvårdsspecialiteter ......	240	430
Region laboratorier ..... 1	j- 135	230
Övriga Iasarettslaboratorier ...	185
Lasarettens vårdavdelningar ..... därav	2130	2 865
obstetrik och gynekologi . ..		375
neurologi på Iänsplanet.......		30
dermatologi på Iänsplanet ......		40
Röntgenologi .....	380	670
Anestesiologi .....	130	200
Patologi .......	55	90
Summa	3 070	4 670

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

Långtidss jukvård

Utredningen erinrar om att statens sjukhusutredning i ett betänkande år
1947 föreslog, att lcronikervården skulle utbyggas intill 3 promille av folkmängden,
motsvarande 20 000 vårdplatser. I slutet av 1959 uppgick antalet
vårdplatser till något över 16 000 och antalet exspektanter utgjorde omkring
6 000. I relation till folkmängden respektive antalet personer över
70 år innebar detta 2,9 respektive 40 promille.

Enligt de sakkunniga har kronikerbegreppet under de senare decennierna
avsevärt utvidgats, bl. a. som följd av att de psykogeriatriska sjukdomarna
blivit föremål för allt större intresse. Härtill kommer att gränsen mellan
vården av långtidssjuka och åldringssjukvården är mycket flytande. Utredningen
använder därför begreppet långtidssjuk vare sig sjukdomstillståndet
är orsakat av det fysiologiska åldrandet eller av annan långvarig sjukdom.
Praktiska skäl talar enligt utredningen för att till denna kategori av sjukdomar
också hänföres de med senilitet sammanhängande kroniska mentala
sjukdomstillstånden. Hela detta sålunda avgränsade vårdområde benämner
utredningen långtidssjukvård.

Efter samråd med en rad olika experter förordar de sakkunniga en decentraliserad
organisation av långtidssjukvården i medvetandet om, att en
dylik organisation kommer att bidraga till kvalitetshöjning och ökad elasticitet
inom denna starkt expanderande vårdgren. Dessutom uttalar sig utredningen
i princip för en gemensam sjukvårdsorganisation för ifrågavarande
vårdkategorier samt framhåller i anslutning härtill huvudsakligen följande.

I den gemensamma organisationen bör också vara inbegripna vissa mentalt
sjuka åldringar, som nu vårdas på mentalsjukhus utan att vara i behov
av dess resurser. Organisationen måste tillika vara mera differentierad an
tidigare på grund av det växlande behovet av diagnostik, behandling och
tillsyn. Vidare måste organisationen utformas så, att den lämnar gott utrymme
för hemvård och möjliggör ett intimt samarbete mellan sluten och
öppen vård. Sjukvårdsområdena bör indelas i delområden med ett lasarett
som kärna och under ledning av en särskild läkare.

Utredningen har i sitt betänkande (s. 142 ff) lämnat en ingående redogörelse
för den tänkta organisationens olika element. De sakkunniga har
kommit fram till ett platsbehov av cirka 40 000 år 1970, motsvarande 55
promille av befolkningen över 70 år och anser, att 2 000 vårdplatser bör
finnas vid centrallasaretten för långvarigt kroppssjuka, 12 000 platser vid
centrala sjukhem i anslutning till lasaretten och 26 000 platser vid perifera
sjukhem. För hela organisationen beräknas läkarbehovet. till omkring 360
heltidsanställda läkare mot nu cirka 40. Utredningen räknar med att den
tänkta organisationen i stort sett skall vara genomförd omkring år 1970.
De sakkunniga understryker dock osäkerheten i beräkningarna med hän -

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 108 år 1961

syn till åldringarnas växande antal. Även inom hemsjukvården utnyttjas
tjänsteläkare och privatpraktiker, vilkas medverkan också är erforderlig
vid de perifera anstalterna.

CP-vård, vanförevård, vård av kroniskt sjuka barn, reumatikervård

Utredningen betonar, att nu ifrågavarande vårdgrenar har nära beröring
i medicinskt avseende och griper organisatoriskt in i varandra. Vidare ingår
rehabiliteringen som en mycket viktig del av vården, och denna blir därför
starkt socialt betonad samt förutsätter ett intimt samarbete med socialvårds-,
undervisnings- och yrkesutbildningsmyndigheter. Ett annat gemensamt
drag för dessa vårdgrenar är enligt utredningen den stora roll, som
tillkommer sjukgymnaster, arbets- och talterapeuter samt kuratorer och
lärarpersonal. Personalbristen på detta område har i hög grad verkat fördröjande
på utvecklingen liksom bristen på statistiskt underlag om hithörande
gruppers storlek och vårdbehov.

I fråga om de olika vårdgrenarna anför utredningen i huvudsak följande.

Endast beträffande cp-vården föreligger en tillfredsställande inventering
av vårdbehovet genom 1958 års cp-utrednings betänkande (SOU
196°: 14). Läkarprognosutredningen uppskattar läkarbehovet inom detta
vårdområde till cirka 10. När det gäller ortopedien, har 1955 års
riksdag förordat dess utbrytande ur vanförevården och inlemmande i den
ordinarie sjukvårdsorganisationen samt vanföreanstalternas omvandling till
arbetsvardsinstitut. I fråga om de senare har emellertid planeringen mer
eller mindre avstannat, och vanföreanstalternas verksamhet fortgår i stort
sett som tidigare.

I fråga om den medicinska rehabiliteringen har medicinalstyrelsen
redan 1954 uppdragit vissa allmänna riktlinjer, och även kommittén
för översyn av hälso- och sjukvården i riket (ÖHS-kommittén) har
framlagt vissa förslag i organisationsfrågan. Utredningen räknar med ett
allmänt utbyggande av rehabiliteringsorganisationen i huvudsak enligt de
uppdragna riktlinjerna och betonar starkt dess betydelse både för sjukvård
och socialvård. Inom medicinalstyrelsen utarbetas vidare en plan för såväl
den neurologiska rehabiliteringen som för talvården
och utredningen har tagit hänsyn härtill vid beräkningen av läkarbehovet.

Beträffande de kroniskt sjuka barnen bör enligt utredningen
erinras om en nyligen företagen inventering i Örebro län. Man framhåller
beträffande grupperna psykisk efterblivenhet och neuroser, att resurser eller
utarbetade planer redan finns inom mentalvården. De blinda och döva omhändertages
inom hörsel- och blindvården. Däremot saknas ännu planmässig
vård för vissa kongenitala missbildningar. Enligt utredningen torde, sedan
vårdbehovets storlek ytterligare undersökts, någon typ av region- eller
riksanstalt för långtidssjuka barn komma att anordnas. Behovet av läkares
medverkan är emellertid ganska litet tidsmässigt sett.

Reumatologien har genom beslut vid 1960 års riksdag godtagits
som regionvårdsspecialitet med den inskränkningen, att forsknings- och

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

undervisningskliniker endast skall finnas vid de nuvarande undervisningsklinikerna,
medan reumatikervården vid övriga regionsjukhus tills vidare
anses kunna — liksom vid centrallasaretten — tillgodoses genom subspecialisering
inom intemmedicinen. Dessutom bör pensionsstyrelsens reumatikeravdelningar
överföras till de kommunala sjukvårdshuvudmännen, För
de sålunda förutsedda cirka 1 275 vårdplatserna räknar utredningen med
samma relativa läkarbehov som vid invärtesmedicinska kliniker varjamte
en biträdande överläkare bör tillkomma vid varje centrallasarett, som nu
saknar reumatologisk avdelning.

Mot bakgrunden av den sålunda lämnade redogörelsen för de olika verksamhetsgrenarna
beräknar de sakkunniga att organisationen i stort sett bör
vara genomförd 1970 och att härför krävs cirka 195 läkare.

Mentalsjukvård

Enligt mentalsjukvårdsdelegationens i tre olika betänkanden framlagda
beräkningar uppgår läkarbehovet — varvid delegationen utgått från invånarantalet
vid 1957 års ingång — till sammanlagt 1 836 läkare och med
följande fördelning på olika vårdkategorier.

Mentalsjukhus och in entals jukhem .................................

Psykiatriska lasarettsavdelningar...................................

Psykisk barna- och ungdomsvård ..................;...... ■ • • • ■ • • • •

Öppen vård vid mentalsjukhus, lasarett, mentalvardsdispensärer (hjälp verksamhetsöverläkare)

........................................ • •

Vården av psykiskt efterblivna, familjerådgivning, rehabilitering, alkoholistvård
m. m. inom sjukvårdsområdena ........................

Psykiatrisk undervisning vid mentalsjukhus ........°......••;••• •<>" -

Statliga uppgifter för psykiskt efterblivna, psykopatvard, kriminalvård,
rättspsykiatri och alkoholistvård samt enskild verksamhet (företagspsykiatri
och privatpraktik)......................................

535

440

151

196

184

100

230
1 836

Läkarprognosutredningen utgår från att delegationens program borde
vara genomfört 1970 även om det är mindre sannolikt att så blir fallet.
Emellertid är det framhåller utredningen, här inte fråga om en tillgångsutan
om en behovsuppskattning. Utredningen framhåller vidare, att om
hänsyn tages till senaste uppgifter om befolkningsutvecklingen delegationens
siffra bör uppjusteras till i runt tal 2 000 läkare. Samtidigt maste enligt
utredningen vissa reduktioner göras av detta tal, dels därför, att ett
30-tal läkare för vården av senilklientelet av utredningen inräknats bland
långtidssjukvårdens läkare, dels ock därför att 86 av delegationen medräknade
privatpraktiserande specialister bör innefattas i gruppen allmänläkare
och specialister. Å andra sidan bör inom mentalsjukvården medräknas ett
50-tal internister och kliniska kemister och möjligen även andra representanter
för den kliniskt teoretiska medicinen. Slutsiffran bör därför enligt
utredningens mening reduceras med 66 läkare till omkring 1 930 läkare ar
1970.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 108 år 1961

Epilepsivård

1957 års riksdag fattade beslut om organisationen av epileptikervården.
Beslutet innebar, att värden skulle ombesörjas dels vid epileptikersjukhus
med särskilda observationsavdelningar och dels vid epileptikerhem. I fråga
om läkartätheten vid dessa sjukhus borde en läkare på 100 ä 125 patienter
tills vidare vara normgivande. För närvarande finns 12 epileptikeranstalter
med sammanlagt cirka 1 000 platser. Två av dessa är epilepsisjukhus med
vardera två heltidsanställda läkare. De övriga anstalterna är epileptikerhem
med en deltidsanställd läkare vid varje hem.

De sakkunniga anser, att utredningsarbetet beträffande epileptikerna i
huvudsak bör vara förlagt till de neurologiska klinikerna och ser också fram
mot en subspecialisering av neurologisk pediatrik. De stora epilepsisjukhusen
bör inte utbyggas ytterligare och anstalterna bör helt ges karaktär av
skolhem, yrkeshem och vårdhem för svårare fall. När det gäller ett planerat
sjukhus i Norrland är det enligt utredningen önskvärt, att detta ges en försiktig
dimensionering. Vidare anser utredningen, att den mera permanenta
värden bör decentraliseras till mindre hem av typen skolhem, yrkeshem etc.

I fråga om läkarbehovet framhåller utredningen, att 6 läkare bör tillkomma
vid centrallasarettens neurologiska kliniker och att ytterligare en läkare
för barnneurologi bör anställas vid regionsjukhusens pediatriska kliniker.
Vid epilepsisjukhusen bör beläggningen minskas så att läkarantalet ej behöver
ökas. De perifera hemmen bör kunna repliera på regionsjukhus
eller neurologiska kliniker. De nuvarande hemmen bör vidare kompletteras
med ett 10-tal smärre hem, belägna så, att samarbete kan etableras med
pediatrisk och neurologisk sakkunskap. Det sammanlagda läkarbehovet utgör
enligt utredningen 20 läkare.

Allmänläkare och privatpraktiserande specialister

Vad först angår flertalet tjänsteläkare — kommunalläkare i städer
över 40 000 invånare behandlas av utredningen i samband med hälsovården
och sadana privatpraktiker, som inte ägnar sig åt specialistverksamhet,
erinrar utredningen först om att öppen vård i stor utsträckning
också utövas vid sjukhusen. Endast vid vissa storstadspolikliniker
finns emellertid särskilda läkare anställda för denna vårdform. Den
öppna vårdens omfattning framgår av att sjukhus (och poliklinikläkare) år
1958 hade ett konsultationstal på cirka 7 250 000, medan tjänsteläkare och
privatpraktiker svarade för cirka 8 000 000.

Enligt utredningen kommer allmänläkarna att väl hävda sin ställning i
framtiden, inte minst med hänsyn till sjukhusvårdens stigande kostnader,
som framtvingar en orientering mot förbättrade öppnavårdsformer. Samtidigt
motverkas strävan mot öppen vård av att den slutna sjukvården sub -

Kungl. Maj ds ''proposition nr 10S år 1961

ventioneras genom sjukförsäkringen, varför en revision av sjukförsäkringens
förmåner enligt utredningen synes motiverad. Vidare betonar utredningen,
att långtidssjukvården kommer att bli ett stort arbetsfält för allmänläkarna,
varjämte man har att vänta ökade krav från företag, industrier och den
offentliga förvaltningen. I samma riktning pekar önskemålen om periodiska
hälsokontroller och ett ökat deltagande av allmänläkare i mentalsjukvården.

Utredningen har kommit fram till ett behov av 2 650 allmänläkare år
1970 samt anför härom i huvudsak följande.

När det gäller det framtida behovet av allmänläkare bör erinras om att
det för närvarande finns 600 provinsialläkartjänster och 260 kommunalläkartjänster.
Antalet privatpraktiker, som inte utövar specialistvård, kan
beräknas till 800 och det sammanlagda antalet allmänläkare kan sålunda
uppskattas till omkring 1 650. Flera utredningar har ställt behovet av allmänläkare
i relation till folkmängden och kommit fram till ett behov av en
läkare på 4 000 invånare för landsbygden och i städerna en läkare på 2 500
—3 000 invånare. Om man ser på tillgängliga data för besök i öppen vård,
finner man, att den årliga ökningstakten varit 2,5 procent. Utredningen
har extrapolerat denna tendens till år 1970 och har kommit fram till ett
behov av 2 150 läkare. Med hänsyn till det väntade behovet av regelbundna
hälsokontroller behöver detta tal ökas med 500 läkare till ett sammanlagt
behov av 2 650 läkare, vilket motsvarar en läkare per 3 000 invånare.

Antalet privatpraktiserande specialister uppgår till omkring
400. Enligt utredningen ligger det nära till hands att tro, att den
växande specialiseringen bland läkare i allmänhet också kommer att göra
sig gällande bland privatläkarna. Av riksförsäkringsanstaltens samplingsundersökningar
1955/56 och 1958 framgar, att konsultationsfrekvensen
för de privatpraktiserande specialisterna låg något högre än för allmänläkarna.
De sakkunniga framhåller, att det torde finnas särskilda förutsättningar
att förvänta sig en ökning av specialistgruppen inom sådana verksamhetsgrenar,
som inte fordrar större insatser i fråga om hjälppersonal,
laboratoriemöjligheter, diagnostisk apparatur m. in. Hit hör sådana specialiteter
som internmedicin, pediatrik, psykiatri, ögon, öron och dermatologi.
Utredningen antar därför, att specialistgruppen kommer att öka i minst
samma takt som allmänläkargruppen, vilket innebär, att antalet specialister
skulle bli drygt 525 år 1970.

Hälsovård

I samband med att sjukvården nått en relativt tillfredsställande nivå, har
hälsovårdsfrågorna fått ökat utrymme i den offentliga debatten. Exempel
härpå utgör, framhåller utredningen, frågorna om vatten- och luftföroreningar,
livsmedelsinfektioner, den radioaktiva strålningen och förebyggandet
av polio. I anslutning härtill anför utredningen i huvudsak följande.

Kungl, Maj:ts proposition nr 108 år 1961

Under senare år har en rad viktiga författningar utkommit, reglerande
och befordrande saväl den humana som veterinärmedicinska hälsovården,
bl. a. 19o8 ars hälsovardsstadga. Vattenvård och strålskydd har tillgodosetts
genom_ särskilda statliga organ. Statens bakteriologiska laboratorium
och statens institut för folkhälsan har fått ökade resurser. Vidare har 1952
ars kommunindelning givit ökad effektivitet och auktoritet åt hälsovårdsnämndernas
verksamhet.

IN är det gäller omgivnings hygienen ligger ansvaret i första
hand hos primärkommunerna med länsstyrelsen som närmast överordnad
instans. OHS-kommittén har föreslagit en kraftig utbyggnad av förste provinsiailakarmstitutionen
och en inplacering av denna i det regionala hälsovardsorganet
länsstyrelsen. Länsläkare (förste provinsialläkare) föreslås få
saval biträdande länsläkare som hälso vårdskonsulent och länssköterska vid
sm sida. Kommittéförslaget har ännu inte prövats av statsmakterna, men
prognosutredmngen räknar in de föreslagna läkarna i sin behovskalkyl Detsamma
gäller förslaget, att städer över 40 000 invånare skall utrustas med
en stadshygieniker för omgivningshygienisk och socialmedicinsk verksamUtredningen
räknar inte med ökade uppgifter inom omgivningshygienen
för provinsialläkarna utan emotser i stället en avlastning för dem genom
den nya länsläkarorganisationen och bättre teknisk sakkunskap inom
halsovardsnämnderna.

Beträffande den individuella förebyggande vården, för
vilken ansvaret ligger hos landstingen och städerna utanför landsting, är
enligt utredningen ökad forskning påkallad, innan vården kan nå en tillredsstallande
niva. Redan nu torde emellertid tillgängliga resurser berättiga
tih en intensifiering av åtgärderna mot våra stora folksjukdomar såsom
cancer, hjärt- och kärlsjukdomar, ämnesomsättningsrubbningar och reumatiska
sjukdomar. I första hand bör man därvid sikta på profvlaktiska åtgärder
men också på tidig diagnostik för att möjliggöra en effektivare behandling.
Medicinalstyrelsen arbetar för närvarande på att komma fram
till systematiska åtgärder av antytt slag beträffande cancer. Vidare bör beaktas,
att periodiska hälsokontroller, som i första hand är en uppgift för
allmanlakarna, i inte oväsentlig omfattning medför remisser för närmare
utredning av specialist och eventuell inläggning på sjukhus, något som givetvis
leder till en merbelastning för sjukhusen och dess specialister. I detta
sammanhang bör framhållas, att organ av typen cancercentraler och hjärtkarlstationer
i första hand enligt de sakkunnigas mening bör utprovas vid
regionsjukhusen. Utredningen upptar dock inte särskilda läkare för dessa
uppgiiter utan räknar med verksamheten som en form av målforskning, vilket
gor det berättigat att inrymma dess utövare i forskargruppen.

Till. hälsovårdens läkarpersonal räknar utredningen vidare läkarna vid
lnedifinalsljTekn, statens bakteriologiska laboratorium, statens institut för
olkhalsan, statens farmacevtiska laboratorium och statens rättskemiska
laboratorium. I fråga om yrkesmedicinen emotser utredningen en utveckling
mot yrkesmedicinska centraler med ett begränsat antal vårdplatser vid
centrallasaretten inom större sjukvårdsområden med starkt utvecklad industri
Vid varje yrkesmedicinsk central bör finnas 2—3 läkare. Utredningen
medtager slutligen under förevarande avsnitt behovet av rättsläkare och
läkare i den militära förvaltningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

Det samlade läkarbehovet år 1970 för de av utredningen redovisade hälsovårdsuppgiftema
framgår av följande sammanställning.

Medicinalstyrelsen, statens farmacevtiska laboratorium, statens rätts kemiska

laboratorium............................................

Statens bakteriologiska laboratorium ................................

Statens institut för folkhälsan ......................................

Länsläkare och biträdande länsläkare................................

Stadshygieniker ...................................................

Yrkeshygieniker-yrkesmedicinare ...................................

Rättsläkare .......................................................

Militär förvaltning ................................................

211

Forskning och undervisning

Den starka expansion, som forskningen över huvud taget företer i vårt
land, framgår — betonar utredningen — bl. a. av de statliga anslagens höjning
från 33,9 miljoner kronor för budgetåret 1946/47 till 214,6 miljoner
kronor budgetåret 1958/59. De totala statliga anslagen för budgetåret 1959/
60 uppgår enligt en inom utredningen av ledamoten Rexed gjord framräkning
till 231,7 miljoner kronor, varav 22 procent avser medicinsk forskning.

Utredningen redogör för vissa beräkningar avseende forskningskostnader,
antalet tjänster för forskning och undervisning m. m. samt anför därvid i
huvudsak följande.

År 1955 uppgick medelsförbrukningen inom medicinsk forskning till 29,8
miljoner kronor, varav 24,5 miljoner utgjorde statliga anslag. För år 1959
har anslagen beräknats till 50,7 miljoner kronor. Inberäknat privata anslag
och anslag från utlandet på 14,2 miljoner kronor beräknas den totala medelsförbrukningen
år 1959 till 64,9 miljoner. Medelsförbrukningen utgjorde
0,65 promille av bruttonationalprodukten år 1955 och 1,03 promille år 1959.
Häri ingår cirka 2,5 miljoner i utländska anslag. Med utgångspunkt från en
skisserad ökning av antalet tjänster och doktorander har forskningskostnadema
för år 1970 beräknats till 148 miljoner kronor motsvarande 1,61 promille
av den för år 1970 beräknade bruttonationalprodukten, allt i 1959 års

penningvärde. . , ,

Universitetsutredningen har framlagt förslag om förstärkning av forskarpersonalen
bl. a. i syfte att ge toppforskarna större möjlighet att ägna sig
åt forskning och forskarhandledning. Detta sker bl. a. genom ökning av antalet
professurer och laboraturer, inrättandet av personliga professurer, ökat
antal lärartjänster, vissa minimiresurser beträffande assistent- och amanuenspersonalen,
inrättandet av forskarassistentbefattningar, ökat antal e. o.
docentbefattningar och nya e. o. forskardocentbefattningar.

Antalet akademiska tjänster har ökat från 144 budgetåret 1945/46 till
709 budgetåret 1960/61. Den s.k. rekryteringsgruppen — innefattande assistenter,
amanuenser och doktorandstipendiater — har under denna tid
8-dubblats och den s. k. karriärgruppen — omfattande e. o. docent- och
forskardocenter samt särskilda forskartjänster — har 5-dubblats. Utvecklingen
belyses också av antalet disputationer, som oavbrutet ökat sedan

26 Kungl. Maj:ts ''proposition nr 108 år 1961

slutet av 1930-talet fram till senare år, då en relativ stabilisering skett och
da cirka 30 procent av licentiaterna disputerar. Detta innebär, att det finns
en bred bas för forskarrekrytering och att åtskilliga läkare efter avlagd
Ti-j i 6X?n™ mte omedelbart inträder i sjukvården. Enligt av Rexed
utiord beräkning kommer antalet forskare år 1970 att vara 1 035 varav
sluttjanster och docenttjänster uppgår till 620. En del av de senare torde
etter nagon tid återgå till sjukvården, medan andra för alltid kvarstannar
mom forskningen Rexed framhåller, att man sålunda under 1950-talet genom
de manga disputationerna fatt fram en bred forskarrekryteringsbas
som under 1960-talet måste medföra ett ökat antal karriärtjänster och under
1970-talet sluttjänster.

När det gäller den medicinska forskningen utanför den strängt akadennska
verksamheten har universitetsutredningen funnit, att 49 läkare tillhörde
denna grupp 1955/56. Samtidigt utgjordes den akademiska forskningskretsen
av 446 läkare. Lakarprognosutredningen framhåller, att den i sin
om t omiormalda enkät till läkarna funnit 526 läkare, som uppgivit, att de
uvudsakligen ägnar sig åt forskning. Denna siffra bör jämföras med antalet
akademiska tjänster år 1959 (568), vartill kommer 10 procent för den
utantor fakulteterna bedrivna forskningen, d. v. s. sammanlagt omkring 620
personer. Med hänsyn till att de akademiska tjänsterna också avser undervisning
och sjukvård, är det berättigat att antaga, att vissa läkare i enkäten
inte angivit forskning som huvudsakligt arbetsområde, varför de båda beräkningarna
är väl förenliga.

Enligt utredningens mening ägnar sig ett fåtal av de läkare, som hänförts
i forskargruppen, uteslutande åt forskning. Integrationen mellan undervisning
och forskning är i vårt land så fullständig, att en uppdelning inte
kan astadkommas. Därför har utredningen behandlat dem som en gemensam
grupp. Härtill kommer att praktiskt taget alla läkare vid undervismngssjukhusen
har undervisningsuppgifter, varför dessa helt redovisats
efter sm huvudsakliga arbetsuppgift, sjukvården. Vidare är vissa lärarbetattmngar
deltidstjänster förenade med läkarverksamhet, varför inte heller
dessa redovisats i detta sammanhang. Utredningen anser därför, att det
forut angivna antalet läkare, 1 035, täcker såväl forskningens som undervisningens
behov år 1970.

För beräkningen av antalet forskare år 1970 har utredningen utgått från
1960 års siffror. Den tidigare angivna siffran avseende antalet akademiska
tjänster (709) måste emellertid, anför utredningen, reduceras dels för att
undvika dubbelräkningar och dels emedan utredningen i sina jämförelser
med tillgången på läkare gjort beräkningarna på legitimerade läkare. Av sluttjänsterna
(professorer och laboratorer) har utredningen därför endast upptagit
100. Samtliga e. o. docenter och motsvarande docenter har medtagits.
I fråga om de s. k. rekryteringstjänsterna har utredningen vidare räknat
med att cirka 150 kan beräknas vara besatta av ej legitimerade läkare. Av
de sammanlagt 709 tjänsterna har utredningen därför antagit, att omkring
440 uppehälles av legitimerade läkare, som inte redovisats i andra avsnitt
i betänkandet. En motsvarande beräkning för år 1970 leder enligt utredningen
fram till att av de förut redovisade 1 035 tjänsterna endast 730
bör medtagas i detta sammanhang.

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

Sammanfattningsvis framhåller utredningen, att resultatet av
den programmatiska beräkningen av det framtida läkarbehovet inom de
tre huvudområdena sjukvård, hälsovård samt undervisning och forskning
utvisar ett totalbehov av cirka 11 300 läkare år 1970 enligt följande sam -

manställning.

		Nuläge	Erforderligt antal läkare år 1970
A. Sjukvård		4 670
	• 3 2001	360
Cp-vård, vanförevård, rehabilitering, vård av kroniskt	sjuka barn,	195
* V* . 1 • 1 O 1		1 930
	1 570	20
		2 050	3175
		100	210
		450	730
	Summa	6 370	11 290

1 Den nuvarande statistiken medger ej specificering.

4. Slutsatser och förslag

Utredningen betonar, att den framtida hälso- och sjukvårdspolitiken givetvis
måste samordnas med övriga grenar av samhällets aktivitet samt
anför i anslutning härtill bl. a. följande.

Det är självklart, att en starkt expanderande hälso- och sjukvård inte
bara måste vägas mot andra behov utan även måste öka kraven pa en förnuftig
och ändamålsenlig organisation av densamma. Då utredningen ar
övertygad om att hälso- och sjukvårdspolitiken är en ytterligt viktig samhällets
angelägenhet och då man kan konstatera brister i nuet, anser utredningen
sig kunna räkna med att den i det framtida handlandet kommer^att
ges en hög prioritet. Det är självfallet, att takten i förverkligandet maste
bestämmas av ekonomiska och andra realiteter, men den bör inte få bestämmas
av bristande planläggning i t. ex. utbildningspolitiken.

Även om uppgiften inte har varit att föreslå ett generalprogram for den
totala hälso- och sjukvårdsapparatens utbyggnad och organisation under
de kommande decennierna, så innebär uppdraget dock, att utredningen skall
söka förutse utvecklingen. Denna måste ha sin utgångspunkt i nutidens värderingar
och standardmått men också i aktuella föreställningar om framtidens
samhälle och dess sociala och medicinska problem och om forskningens
sannolika inflytande pa formerna för hälsans främjande och sjukdomars
bekämpande i detta samhälle. Den bild av den framtida hälso- och
sjukvårdsorganisationen, som konstruerats som ett metodologiskt nödvändigt
underlag för prognosen, har givetvis fatt en sa realistisk prägel som
möjligt. All erfarenhet talar emellertid för att den, liksom andra prognoser,
skall visa sig vara ett inte särskilt långlivat barn av sin tid. Mot denna in -

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

vändning star det lika självklara förhållandet, att man inte kan avvara
framtidsbedömningar. Varje beslut vi fattar, eller underlåter att fatta, är
grundat pa nagot slags uppfattning om framtida behov och möjligheter; vi
vet, att då det gäller läkartillgången, påverkar dagens handlande utvecklingen
på mycket lång sikt framåt.

Beträffande 1970 års läkarbehov — uppskattat till 11 300 läkare — uttalar
de sakkunniga, att de anser det både rimligt med hänsyn till samhällets
resurser och önskvärt, att det framlagda programmet är genomfört
detta år. Utredningen understryker, att den programmatiska bedömningen
av läkarbehovet stämmer väl överens med de beräkningsalternativ, som
konstruerats på grundval av den framtida konsumtion sutvecklingen.

_ I fråga om läkarbehovet år 1980 har utredningen endast sökt ange vissa
riktlinjer för utvecklingen under 1970-talet och därvid särskilt uppehållit
sig vid mentalsjukvården, omgivningshygienen, den förebyggande vården,
den öppna värden och en accelererad förstärkning av forskningens resurser.
När det gäller möjligheten att i ökad utsträckning överflytta arbetsuppgifter
från läkarna till annan kvalificerad vårdpersonal, måste man enligt utredningen
räkna med två mot varandra stridande utvecklingstendenser.
Å ena sidan anser utredningen det både angeläget och sannolikt, att en sådan
överflyttning sker och att sålunda »läkartätheten» skall sjunka inom
varje område för sig. Å andra sidan synes man säkerligen böra räkna med
att en växande del av hälso- och sjukvårdens expansion kommer att äga
rum inom de läkartäta områdena. Utredningen betonar, att den i detta läge
inte ansett sig kunna införa ett godtyckligt antagande om vilken tendens,
som kommer att överväga.

Enligt de av utredningen använda räknealternativen skulle ett antagande
om oförändrad läkarandel år 1980 innebära ett läkarantal om 15 100 respektive
16 900. Utredningen har, som en preliminär riktpunkt för utbildningsplaneringen,
stannat för att läkarbehovet år 1980 skulle komma att uppgå
till 15 000 ä 16 000 heltidsarbetande läkare.

I fråga om den jramtida läkartillgången framhåller utredningen, att det
inte har ingått i dess uppdrag att taga ställning till vilka åtgärder som
behovsprövningen bör föranleda. De sakkunniga lämnar emellertid några
upp^ift^r för att belysa situationen. Av denna redogörelse framgår i huvudsak
följande.

Vid oförändrat intag kommer läkarantalet att uppgå till 8 960 år 1970
och 11 220 år 1980, vilket skulle innebära ett underskott på 2 340 läkare
ar 1970 och 4 280 läkare år 1980. Om man räknar med en nettoinflyttning
av 50 utländska läkare under 1960-talet skulle underskottet för de nämnda
aren^ reduceras tih 1 795 respektive 3 760. För att uppnå balans mellan
tillgång och efterfrågan ar 1980 skulle det nuvarande intaget höstterminen
1961 behöva ökas till 800 medicine studerande. Utredningen anser det emellertid
orealistiskt att räkna med en sådan kapacitetsökning. Underskottet
skulle kunna reduceras till 1 575 respektive 1 590 läkare, om intaget hösten

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

1961 höjdes till cirka 550 och därefter ytterligare höjdes till omkring 700
fr. o. m. hösten 1965.

Eftersom åtgärder för att åstadkomma en rimlig balans mellan tillgång
och efterfrågan på läkare inte bör skjutas pa framtiden, föreslår de sakkunniga,
att en särskild utredning företages om möjligheten och lämpligheten
av att ett antal svenska studenter genom statlig medverkan under
1960-talet inskrives vid utländska lärosäten för att där antingen undergå
viss del av utbildningen eller avlägga läkarexamen i dess helhet. Enligt de
sakkunniga bör målsättningen därvid vara att på detta sätt utbilda något
eller några 100-tal studerande i början på 1960-talet. I detta sammanhang
pekar utredningen på att ett visst antal av våra egna utbildningsplatser
kan komma att reserveras för studenter från utvecklingsländerna och att
svenska läkare kan komma att tagas i ansprak för internationellt arbete.

Utredningen framhåller också, att en viss förkortning av läkarnas genomsnittliga
arbetstid torde ha skett under efterkrigstiden. Om en sådan
arbetstidsförkortning — trots de begränsade möjligheterna med hänsyn till
läkarbristen — skulle komma till stånd för cirka 80 procent av läkarna och
uppgå till exempelvis 10 procent, skulle detta enligt utredningen kalkylmässigt
innebära ett ytterligare läkarbehov av cirka 900 läkare år 1970
och ytterligare omkring 1 200 läkare år 1980.

De sakkunniga understryker, att dess beräkningar av läkarbehovet bör
betraktas som en inledning till en rullande jramtidsbedömning. Även om
ansvaret för den yrkes- och utbildningsprognostiska verksamheten genom
beslut av 1960 års riksdag lagts på arbetsmarknadsstyrelsen, är det enligt
utredningens mening nödvändigt att även medicinalstyrelsen, som har det
högsta inseendet över hälso- och sjukvården, ges möjlighet till en fortlöpande
prognosverksamhet. Med hänsyn till medicinalstatistikens ofta påtalade
bristfällighet finner utredningen det därför nödvändigt med en
snabb översyn av medicinalstatistikens olika grenar. En ökning av personella
och andra resurser för styrelsens statistiska avdelning bör enligt
utredningen dessutom snarast komma till stånd.

Beträffande arbetskrajtsutvecklingen i framtiden erinrar utredningen om
att den totala hälso- och sjukvårdspersonalens ökning under 1960-talet kan
väntas bli underlättad genom en gynnsam utveckling av de samlade arbetskraftsresurserna.
Under 1970-talet kan däremot utrymmet för en ökning
av den kvinnliga sjukvårdspersonalen förefalla trängre. Emellertid är det
utredningens uppfattning, att man synes tendera att underskatta den
kvinnliga arbetskraftens ökning under 1970-talet, eftersom de olika orsaker,
som reglerar kvinnornas deltagande i förvärvslivet, måste antas resultera i
en starkare ökning av kvinnornas yrkesintensitet än prognosen räknat med.
Härtill kommer, anför de sakkunniga vidare, att man bör uppmärksamma
möjligheterna att genom en medveten politik underlätta för kvinnorna att
kvarstå och efter avbrott återinträda i arbetslivet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

I fråga om kostnadsutvecklingen framhåller utredningen att en beräknad
bruttonationalprodukt av 110 miljarder år 1980, varav t. ex. 6 procent används
för hälso- och sjukvård, ger dubbelt så stort utrymme för andra
behov som en bruttonationalprodukt av cirka 51 miljarder år 1958, varav
3,3 procent används för hälso- och sjukvård. Dessutom förhåller det sig
enligt utredningen sa, att en fortsatt utveckling av medicinsk forskning,
hälsovård, sjukvård och rehabilitering i hög grad måste betraktas som produktionsfrämjande
och därmed också kommer andra områden tillgodo.

När det gäller fördelningen av de tillgängliga resurserna mellan den nu
dominerande, dyrare sjukhusvården och den öppna vården, understryker
de sakkunniga kraftigt, att den fortsatta utvecklingen kan väntas bli mera
balanserad. Starka skäl föreligger enligt de sakkunniga för en dämpning av
utbyggnadstakten inom vissa slag av sjukhusvård till dess att personaltillgången
blir mera tillräcklig. Strävandena bör, anför utredningen vidare,
inriktas sa, att det blir större utrymme för en expansion av den öppna vården
utanför sjukhus. Dessutom bör läkarna, vare sig de arbetar i sluten eller
öppen vård i största möjliga utsträckning få biträde av annan personal och
all kvalificerad personal få möjlighet att lasta av enklare arbetsuppgifter på
andra befattningshavare. För en rationell planering och drift av hälso- och
sjukvården krävs enligt utredningen biträde av vetenskapligt och praktiskt
skolad företagsekonomisk, administrativ och teknisk expertis.

Under hänvisning till de gjorde antagandena och beräkningarna föreslår
utredningen

att intaget av medicine studerande vid svenska läroanstalter snarast ökas
till det högsta möjliga utan avkall på undervisningens kvalitet;
att en skyndsam utredning företas om möjligheterna att vid utländska medicinska
läroanstalter organisera utbildning av svenska studerande;
att utbildningen av övrig personal inom hälso- och sjukvården omedelbart
blir föremål för utredning i syfte att fastställa de utbildningsbehov, som
kan föranledas av den förutsedda utvecklingen;
att åtgärder vidtages, så att utredningens beräkningar — vilka bör betraktas
som inledningen till en rullande prognosverksamhet — blir kontinuerligt
uppföljda och senast år 1965 blir föremål för en mera genomgripande
omräkning och korrigering;

samt att medicinalstyrelsen tillföres de ökade resurser, som kan vara erforderliga
för att förbättra, utvidga och intensifiera medicinalstatistiken,
bl. a. i syfte att medicinalstyrelsen i sin allmänna planerings- och
sin tillsynsverksamhet skall kunna verka för en så långt som möjligt
samordnad anpassning av personella och materiella resurser till hälsooch
sjukvårdens utveckling och inriktning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

5. Särskilda yttranden

Ledamöterna Biörck och Hjern har, såsom närmare framgår av betänkandet
(s. 198 ff) bl. a. framhållit, att tidsnöden under det starkt forcerade
arbetet tvingat utredningen att förbigå eller ofullständigt behandla många
viktiga frågor. Även om reservanterna delar kommittémajoritetens uppfattning,
att ett ökat antal läkare är nödvändigt, anser de, att det inte
varit möjligt att på grundval av utredningsmaterialet ta ställning till i vilken
takt detta behöver ske. De ställer sig också tveksamma till den prognosmetod,
som utredningen använt sig av genom att fortskriva rådande
trender, utan att tillräckligt allvarligt fråga sig, när dessa trender kommer
att brytas. — De pekar också på den gemensamma nordiska arbetsmarknaden
för läkare, som kan innebära en förbättrad läkartillgång för Sveriges del,
och som borde föranleda en gemensam nordisk prognosverksamhet och utbildningsplanering.

B. Yttranden

Läkarprognosutredningens synpunkter på den framtida
sjukvårdspolitikens utformning och dess förslag
om en omedelbar och snabb utökning av utbildningskapaciteten
tillstyrkes av det stora flertalet remissinstanser, som
antingen helt ansluter sig till utredningens förslag eller också biträder förslaget
med detaljinvändningar mot vissa avsnitt i utredningen. Till den
förra gruppen hör bl. a. statskontoret, överståthållarämbetet, statens medicinska
forskningsråd, 1955 års universitetsutredning, flertalet av länsstyrelserna,
de flesta landstings förvaltningsutskott, landskommunernas förbund,
LO, folkpartiets ungdomsförbund, Sveriges socialdemokratiska
kvinnoförbund, Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund (SSU), Sveriges
socialdemokratiska studentförbund och SFS.

Länsstyrelsen i Stockholms län hälsar sålunda med tillfredsställelse, att
utredningen genom ett forcerat arbete kunnat framlägga sina förslag så
snabbt och framhåller, att utredningen klart påvisat behovet av läkarutbildningens
utbyggnad intill den gräns som är möjlig med bibehållna
kvalitetskrav. Länsstyrelsen ifrågasätter t. o. m. — liksom länsstyrelsen i
Örebro län — möjligheten av att utredningens siffror för läkarbehovet ligger
i underkant.

iAnsstyrelsen i Västerbottens län framhåller, att den i olika sammanhang
understrukit att en ökning av läkarantalet är erforderlig. Enligt länsstyrelsens
uppfattning måste läkarbristen betecknas som katastrofal särskilt på
åldrings-, barn- och mentalsjukvårdens område men även när det gäller
tjänsteläkarväsendet. Även länsstyrelsen i Norrbottens län uttalar allvarliga
bekymmer för läkarbristen och betonar, att verksamma åtgärder utan
dröjsmål måste vidtagas på detta område.

Kungl. May.ts proposition nr 108 år 1961

Behovet av snabba och radikala åtgärder för att minska läkarbristen har
inte minst understrukits av landstingens förvaltningsutskott. Enligt landsting
ets förvaltningsutskott i Uppsala län måste statsmakterna sätta in sin
kraft på åtgärder för att öka läkartillgången, eftersom den nödvändiga utbyggnaden
av sjukvården f. n. riskeras på grund av personalbristen. Södermanlands
läns landstings förvaltningsutskott anser, att utredningens beräkningar
snarast är tilltagna i underkant och att Sverige, när det gäller
läkartillgangen, måste räknas till utvecklingsländerna. Förvaltningsutskottet
i Älvsborgs läns landsting betonar, att ett beslut om en utökad läkarutbildning
maste fattas omedelbart för att kunna få någon verkan under
1960-talet. Med hänsyn till de bristande resurserna för den kliniska utbildningen
föreslår utskottet en skyndsam utredning om möjligheterna att förlägga
klinisk utbildning till sådana större centrallasarett, som inte ligger
på för stort avstånd från universiteten. Örebro läns landstings förvaltningsutskott
framhåller, att redan föreliggande hälso- och sjukvårdsplaner inom
länet under 1960-talet kommer att ställa anspråk på cirka 140 nya läkartjänster,
vilket innebär något mer än en fördubbling av nuvarande antal
tjänster, vartill kommer ett starkt ökat behov inom olika vårdområden
under 1970-talet. Enligt utskottet talar därför mycket för att läkarbehovet
under dessa decennier kommer att vara större än det av utredningen framräknade.
Förvaltningsutskottet i Kopparbergs läns landsting framlägger
liknande synpunkter och beklagar, att dåvarande generaldirektören Axel
Höjers 1948 gjorda bedömningar om läkarbehovet inte beaktades i större
utsträckning. För Norrbottens läns landstings förvaltningsutskott ter det
sig närmast ofattbart, att man först nu fatt till stånd en allsidig bedömning
av läkarbehovet. Hittills har läkarkårens organisationer praktiskt taget
ensamma fått bestämma utvecklingstakten på detta område, och detta har
nu satt sådana spår på nästan alla sjukvårdsområden, som medfört allvarliga
skador för samhället. Enligt utskottets mening behövs ingen särskild
motivering för att statsmakterna nu med all kraft vidtar åtgärder för att
realisera läkarprognosutredningens förslag.

Av de övriga remissinstanser, som oreserverat anslutit sig till utredningens
förslag ma framhallas att Landsorganisationen i Sverige funnit utredningens
konklusioner väl underbyggda men betonar möjligheten av att det
framräknade läkarbehovet kan komma att visa sig otillräckligt. För att
möjliggöra, att en ytterligare höjning av levnadsstandarden kommer till
uttryck i en ökad konsumtion av hälso- och sjukvård fordras en särskilt
kraftig ökning av läkarkåren, vilket skulle medföra en rimligare avvägning
mellan värdet av läkarens tid och patientens. Folkpartiets kvinnoförbund
tillstyrker att utredningens förslag realiseras så långt det är möjligt. Även
folkpartiets ungdomsförbund är av samma mening och anser, att inte ens
den största genomförbara ökningen av läkarutbildningen kommer att täcka
läkarbehovet under de närmaste decennierna. Även om så skulle bli fallet,

Kungl. May.ts proposition nr 108 år 1961

är därmed ingen skada skedd med hänsyn till att svenska läkare i ökad
utsträckning torde bli i tillfälle att tjänstgöra i underutvecklade länder och
internationella organisationer.

Enligt Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund skulle läget inom sjukvården
ha varit helt ohållbart, om inte Sverige under efterkrigstiden kunnat
utnyttja utländska läkare. Enligt förbundet står det fullkomligt klart att
läkarbristen kommer att bestå också under de kommande decennierna om
inte omedelbara åtgärder nu vidtages pa utbildningssidan, och troligen har
de gjorda beräkningarna snarast tilltagits i underkant. Förbundet ansluter
sig emellertid till utredningens förslag under förutsättning att en sådan
ökning av läkarantalet kommer till stånd, att det framräknade behovet
helt kan tillgodoses. I annat fall kommer läkarbristen att gå ut över sådana
eftersatta områden som mentalsjukvården, tjänsteläkarväsendet, den förebyggande
vården och långtidssjukvården. Förbundet förutsätter, att ett
realiserande av utredningens förslag också innebär ett accepterande av därmed
förenade kostnader både när det gäller staten och de övriga sjukvårdshuvudmännen.
SSU hänvisar bl. a. till att tidigare gjorde prognoser vilat
på ett otillfredsställande material, som varit missvisande, och ansluter sig
helt till de grunder på vilka prognosutredningen byggt sina antaganden
för den närmaste 20-årsperioden. Sveriges socialdemokratiska studentförbund
är av samma mening och understryker, att det torde vara en allmänt
omfattad grundvärdering, att medborgarna skall kunna få erfordeilig
vård, oavsett de kostnader, som härigenom åsamkas samhället. Vidare
framhåller SFS, att den nuvarande svåra läkarbristen av allt att döma
ytterligare kommer att skärpas under de närmaste decennierna, varför
medel omedelbart måste ställas till förfogande för en omfattande läkarutbildning.

Såsom närmare framgår av det följande har också mentalsjukvårdsberedningen
i huvudsak tillstyrkt förslaget om en snabb utbyggnad av
läkarutbildningen och anser, att det för mentalsjukvården uppskattade
läkarantalet tills vidare bör kunna godtagas i princip.

Även den grupp remissinstanser, som diskuterat vissa grundläggande
avsnitt i utredningen, har med ett fåtal undantag betonat nödvändigheten
av snabba och radikala åtgärder för att komma till rätta med den nuvarande
och framtida läkarbristen. Diskussionen om utredningsmaterialet
har i dessa fall huvudsakligen koncentrerats till metodologi ska och
ekonomiska spörsmål. Till denna grupp hör bl.a. medicinalstyrelsen,
centrala sjukvårdsberedningen, arbetsmarknadsstyrelsen, statistiska
centralbyrån, kanslern för rikets universitet, medicinska fakulteterna i Lund
och Göteborg, länsstyrelserna i Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands
län, Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet samt några
landstings förvaltningsutskott.

;j — Bihang till riksdagens protokoll 1901. 1 saml. Nr 108

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

Medicinalstyrelsen framhåller bl. a. följande.

En vägande invändning mot metodiken är, att den av utredningen anvanda
baspenoden kännetecknats av diverse konsumtionsinskränkande förhallanden
(byggnadsreglering, läkarbrist m.m.), som inte medgivit de inneboende
tendenserna att fritt utveckla sig. Kurvan över konsumtionen per
konsumentenhet för perioden 1945—1958 utsäger endast, att så snart en
utbyggnad av hälso- och sjukvården skett, har denna motsvarats av en
okad efterfrågan. Kalkylen bekräftar sålunda endast det kända förhållandet,
att efterfrågan på hälso- och sjukvården för närvarande icke är tillfredsställd.
Kxtrapoleras nu denna kurva framåt i tiden, måste både dess
form och dess stigningsgrad bli osäkra inom mycket vida gränser. Även
mot extrapoleringen av personalen per volymenhet av konsumtionen kan invändningar
göras. Aven om man har anledning vänta sig arbetstidsförkortningar
och dylikt i framtiden, synes det med tanke på hur dylika förändringar
kommer till, mer än eljest vanskligt att förutsätta en exakt upprepning
under perioden 1960—1980 av vad som inträffat 1945—1958. Kalkylerna
tjänar därför, som utredningen själv framhåller, närmast att demonstrera
ett räkneexempel. Den svagaste punkten, när det gäller det programmatiska
avsnittet, synes vara den av utredningen gjorda framskrivningen
av viss del av den öppna vårdens behov enligt utvecklingstendensen under
tiden 1955/56—1958, inte minst därför att den grundar sig på så kort observationstid
Vad man särskilt saknar är en bättre samordning av de önskemal
beträffande läkare och vårdplatser för skilda vårdgrenar, som redovisas
i början av programavsnittet. Sannolikt hade man därvid funnit att behovet
totalt sett kunnat minskas. Styrelsen beklagar även i detta sammanhang,
att utredningen icke funnit anledning eller tid att närmare analysera
det av mentalsjuk vårdsdelegationen framlagda programmet, enär så stor
del av det totala läkarbehovet beräknats falla inom mentalsjukvårdens
område.

Medicinalstyrelsen betonar dock att en kännbar läkarbrist föreligger, att
utredningens kalkyl av 1970 års läkarbehov torde ange en läkarkår av rimlig
storleksordning och att läkartillgången med nuvarande utbildningstakt
inte kommer att motsvara detta behov förrän omkring år 1980, varför
läkarutbildningen i möjligaste mån måste forceras.

Centrala sjukvårdsberedningen betonar — såsom utredningen själv framhållit
att det är utomordentligt svårt att göra en långsiktig prognos med
någon högre grad av säkerhet, eftersom den påverkas av en mängd olika
faktorer, såsom befolkningsutveckling, allmän standardstegring, kommunikationernas
utveckling, medicinska framsteg in. m. Vid vägningen av de
olika faktorerna mot varandra har utredningen nödgats göra så många
subjektiva bedömanden, att slutsatserna blir mycket osäkra, men ej därför
värdelösa. Även om sjukvårdsberedningen med viss tvekan godtar utredningens
motiv för det framtida läkarbehovet liksom när det gäller möjligheterna
att snabbt öka utbildningskapaciteten torde någon risk för överproduktion
av läkare knappast föreligga. Arbetsmarknadsstyrelsen understryker
den svåra uppgift, som förelagts utredningen, och finner det värde -

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

fullt, att de sakkunniga ställt frågan om läkarbehovet mot bakgrund av
beräkningar av hela sjukvårdspersonalens storlek och sökt bedöma sjukvårdens
utvecklingstendenser i relation till de framtida ekonomiska och
arbetskraftsmässiga resurserna. Även om ännu underlag i stor utsträckning
saknas på dessa områden för en framtidsbedömning, delar styrelsen på allmänna
grunder utredningens uppfattning, att dess resultat ligger inom
rimliga och sannolika gränser.

Statistiska centralbyrån framhåller bl. a. följande.

Det är — såsom också utredningen framhåller — särskilt uppskattningen
av den s. k. konsumtionsvolymen, som innehåller betydande osäkerhetsmoment.
Centralbyrån är fullt medveten om den svåra situation, som utredningen
här befunnit sig i, men vill påpeka, att utredningen trots de
gjorda reservationerna tvingats grunda en del av sitt arbete på förhållandevis
bristfälliga förutsättningar. Utredningen har sålunda, när det gäller
kroppssjukvården i sina beräkningar använt uppgifter om antalet intagningar.
För den slutna mentalsjukvården har utredningen däremot använt
såväl siffrorna över antalet förstagångsintagna som antalet varddagar och
inom den öppna vården har beräkningarna grundats dels på antalet konsultationer
och dels på antalet expedierade recipe. Härefter har de sakkunniga
företagit en sammanvägning till ett vägt totalindex, varvid man har
valt att som vägningstal för de delindices, som ingår i beräkningarna, använda
de olika vårdområdenas andel i procent av de sammanlagda sjukvårdskostnaderna.
.... . .

Statistiska centralbyrån vill starkt ifrågasätta vad som skall tolkas in i
denna indexserie för den s. k. konsumtionsvolymen. Centralbyrån anser, att
möjligheter helt saknas att bedöma vilken grad av verklighetsöverensstämmelse
en sådan av helt disparata serier vägd totalindex har. Dessutom
ifrågasättes om dessa komplicerade beräkningar ger en bättre utgångspunkt
för framtidsbedömningen än vad en direkt prognos pa läkarantalet skulle ge.

Statistiska centralbyrån understryker emellertid, att det trots kritiken
av utredningens metodik inte finns någon rimlig anledning att anta, att de
felmarginaler, som omgärdar beräkningar av detta slag, skulle vara av den
storleksordningen att man genom att realisera den föreslagna utbyggnaden
av läkarutbildningen skulle få för stort läkarantal.

Kanslern för rikets ''universitet anser visserligen att eu schematisk pi ognos
för en tjugoårsperiod endast kan bli en lek med siffror, men framhåller, att
den programmatiska prognosen utgör en betryggande motivering för slutsatsen,
att en väsentlig ökning av läkarantalet snarast bör komma till stånd.
Även de medicinska fakulteterna i Lund och Göteborg ifrågasätter värdet
av vissa av de beräkningsgrunder som utredningen använt, men anser det
fullt klarlagt, att en ökning av utbildningskapaciteten måste komma till
stånd.

Länsstyrelserna i V ästernorrlands, Gävleborgs och Jämtlands län anser
å sin sida, att utredningens bedömningar utgör ett godtagbart underlag
för de framlagda förslagen. Enligt 1955 års univcrsitetsutredning iir den av
utredningen använda metodiken den enda rimliga, da det gäller att söka

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

få ett underlag för en beräkning på relativt lång sikt, eftersom beräkningarna
ytterst vilar pa den uppfattningen, att människorna även i framtiden
kommer att se en förbättrad hälso- och sjukvård som ett mycket
väsentligt led i den välståndshöjning, som är att räkna med.

Svenska landsting sförbundet framhåller bl. a. följande.

Det är i hög grad tillfredsställande att en prognos på detta område nu
kommit till stånd, eftersom förbundet vid olika tillfällen efterlyst effektiva
åtgärder för en kraftig ökning av läkarutbildningen. Läget är f. n. sådant,
att sedan länge planerade utbyggnader av sjukvården hindras på
grund av personalbristen.

Den nu verkställda prognosen skiljer sig i väsentliga hänseenden från
sina föregångare. Den utgör ett allvarligt försök att på grundval av tillgängligt
statistiskt material skissera den framtida utvecklingen inom hälso- och
sjukvården och på basis därav beräkna det erforderliga läkarbehovet. Styrelsen
vill gärna ge sitt erkännande åt det sätt på vilket utredningen arbetat.
Detta betyder inte, att de företagna beräkningarna skulle i allo vara
invändningsfria. Men de brister, som eventuellt föreligger, har till väsentlig
del förorsakats av det bristfälliga statistiska underlaget.

Även om man kan ställa sig frågande inför detaljer i den schematiska
prognosen är det dock uppenbart, att beräkningarna har ett stort värde och
ger intressanta utblickar över utvecklingen. Den programmatiska delen av
prognosen är, såvitt styrelsen kan bedöma, verklighetstrogen. Snarast kan
man förmoda, att de angivna siffrorna för läkarbehovet är tilltagna i underkant,
förutsatt att utvecklingen far fortgå ostörd av yttre och inre omständigheter.
Kraftansträngningar måste därför göras för att så snabbt som
möjligt bygga ut läkarutbildningen.

Liknande synpunkter framföres av Svenska stadsförbundet, som finner
utredningens försök att bedöma utvecklingen som epokgörande. Den osäkerhet,
som helt naturligt måste prägla ett arbete av detta slag, har emellertid
omgärdats av sådana säkerhetsmarginaler, att det framräknade läkarantalet
snarast ter sig som en minimisiffra, något som också understrykes av
Folkpartiets ungdom sförbund.

Med hänsyn till läkarbristens allvarliga situation biträder det stora flertalet
remissinstanser utredningens förslag om en skyndsam utredning om
möjligheterna att organisera utbildning av svenska studenter
vid utländska medicinska läroanstalter. Karolinska
institutets lärarkollegium och Svenska läkaresällskapet avvisar dock
förslaget, under det att medicinska fakulteten i Göteborg och förvaltningsutskotten
i Skaraborgs och Östergötlands läns landsting ställer sig mycket
tveksamma till förslaget. Gävleborgs läns landstings förvaltningutskott kan
biträda förslaget endast såvitt gäller en utbildning i de övriga nordiska länderna.
— Däremot har endast ett fåtal remissinstanser föreslagit ett
fortsatt överförande av utländska läkare till Sverige.

Endast från ett fåtal remissinstanser har utredningens metodikresultat

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

blivit föremål för kraftig kritik. Sveriges läkarförbund avstyrker sålunda
att beslut fattas om en ökad intagning av medicine studerande på grundval
av utredningens beräkningar. Förbundet framhåller bl. a. följande.

Utredningens extrapoleringsmetodik får till konsekvens, att 1980 års beräknade
behov skulle blivit lägre om under 1950-talet byggnadsrestriktionerna
varit strängare och läkarbristen mindre uttalad, men högre om sjukvårdens
utbyggnad under det senaste decenniet kunnat fortgå snabbare.

Med samma metodik men med annat val av basår kan man komma till
helt andra resultat än utredningens. Varje analys, som i likhet med utredningens
icke underbyggs med en analys av de faktorer, som styr trenden,
blir emellertid helt godtycklig. Bakom måste ligga en föreställning, att de
senaste decenniernas snabba utbyggnad inom sjukvården inte förbättrat
relationen mellan resurser och behov. Detta förefaller märkligt med hänsyn
till betydelsen av exempelvis den allmänna sjukförsäkringen och förbättringen
av de allmänna kommunikationerna.

De sakkunniga har medgivit, att den av dem beskrivna trenden, utgående
från 40-talets förhållanden, någon gång måste böja av, men har icke i små
mekaniska prognosstudier funnit utrymme att närmare beakta detta iorhållande.
Den avmattning av utvecklingstakten inom vissa delområden,
som i dag föreligger, skulle emellertid påverka slutresultatet mycket kraitigt
i en tjugoårsprognos.

Enligt förbundet bör däremot utredningens programmatiska studier
utbyggas men under hänsynstagande till bl. a. de risker för dubbelräkningar,
som kan bli följden av att en rad parallella utbyggnadsprogram skisseras
fristående från varandra. Härtill kommer, att redan en förskjutning av utbyggnaden
på ett par år reducerar behovet med tusentalet läkare. Om programmet
skulle förverkligas år 1975, kan sålunda läkartillgången redan med
nuvarande intag förväntas bli tillräcklig. Framförallt är det emellertid
angeläget att nu genomföra sådana åtgärder, som kan medföra snabba lättnader
i nuvarande bristsituation. Därför bör bl. a. företagas en allmän
strukturrationalisering av hälso- och sjukvårdsorganisationen. Vidare bör
de s.k. »flaskhalsproblemen» analyseras närmare för att möjliggöra ett
maximalt utnyttjande av sjukhusens alla avdelningar. Andra åtgärder, som
kan medföra en lättnad är enligt förbundet rationalisering av formulär och
blanketter och dessutom bör utnyttjandet av läkararbetskraft för rent tekniska
uppgifter kunna minskas.

Även Svenska läkaresällskapet är synnerligen kritiskt mot väsentliga
delar av läkarprognosutredningens betänkande. Sällskapet ställer över
huvud frågan om den läkartäthet, som skulle bli följden av en årlig intagning
av 700—800 studerande är förenlig med vår traditionella sjukvårdsorganisation.
Sällskapets kritik riktar sig emellertid i första hand mot den
av utredningen använda metodiken och framhåller bl. a. följande.

Fn mekanisk prognos av (lön typ som utredningen framlagt kan inte användas
som underlag för bedömning av vare sig läkarbehovet eller den erforderliga
läkarutbildningskapaciteten. Med vissa modifierade antaganden,

Kungl. Maj.ts proposition nr 108 år 1961

vilka är minst lika befogade som de av utredningen använda, kommer man
för övrigt till helt andra resultat än vad utredningen gjort. Jämförelsen
med tidigare prognoser vilket innebär ett påstående eller åtminstone en
antydan att utredningens prognos icke kan ge en överskattning, eftersom
tidigare prognoser inte gjort det — är oiogisk och uppenbart utan bärkraft.
Jämförelsen mellan läkartätheten i Sverige och läkartätheten i andra länder
är irrelevant; utredningen framhåller själv i olika sammanhang, att förhållandena
härvidlag maste bedömas med hänsyn till utformningen av
hälso- och sjukvårdsorganisationen i övrigt. Sverige har ett större antal
vårdplatser inom den slutna vården och sannolikt också en större sjukvårdspersonal
i förhållande till antalet invånare än flertalet andra länder. Utredningen
har på ett förtjänstfullt sätt sammanfattat ett program för utbyggnaden
av hälso- och sjukvården. Huvudsakligen på grundval av jämförelser
med resultaten av den mekaniska prognosen lokaliserar utredningen detta
utbyggnadsprogram till år 1970. Det torde icke ha ingått i utredningens
uppgift ätt undersöka i vilken utsträckning det över huvud taget är möjligt,
att programmet skall kunna genomföras till år 1970. Under sådana
omständigheter hade det emellertid varit i hög grad önskvärt att en uppskattning
även gjorts av det läkarbehov, som skulle föreligga, om programmet
realiseras först vid en senare tidpunkt. Det för programmet beräknade
antalet läkare utgör ca 11 300 år 1970; med programmets standard och med
vederbörlig hänsyn till förändringarna i befolkningens storlek och ålderssammansättning
skulle, enligt sällskapets beräkning, motsvarande antal bli
ca 12 300 år 1980. Sällskapet anser dock, att den med programmet åsyftade
standarden kan ernås med ett icke oväsentligt lägre antal läkare.
1 rogrammet beaktar nämligen inte i tillräcklig grad, att morbiditeten kan
forväntas fortsätta att minska, att genomförandet av en effektiv långtidssjukvård
kan förväntas möjliggöra rationaliseringar och arbetsbesparingar
pa andra områden samt att inom mentalsjukvården den förändrade vårdorganisationen
och de mera aktiva metoderna för terapi kan förväntas medföra
en åtminstone temporär men dock sannolikt ganska långvarig minskning
av vårdbehoven.

Utredningen har vidare i huvudsak underlåtit att undersöka de effekter,
som befolkmngsutvecklingen (utöver folkmängdens ökning och förskjutning
i åldersstrukturen), urbaniseringen, kommunikationernas utveckling, socialförsäkringens
fortgående reformering och de medicinska framstegen haft
och kan förväntas fa pa efterfrågan inom hälso- och sjukvårdens område.

Läkaresällskapet framhåller slutligen, att — om det föreligger en akut
läkarbrist — utredningen bort framlägga konkreta förslag om hur en bättre
balans mellan tillgång och efterfrågan skulle kunna åstadkommas under
1960-talet. Bland tänkbara åtgärder för att nå detta syfte nämner sällskapet
bl. a. ett bättre utnyttjande av de äldre läkarnas arbetskapacitet,
en temporär höjning av pensionsåldern för vissa Iäkarbefattningar, åtgärdei,
som garanterar fortlöpande tillträde till kurserna för medicine kandidater
och åtgärder, som minskar läkarnas arbete med uppgifter, vilka inte
tillhör den kvalificerade hälso- och sjukvården. Dessutom borde man ha
övervägt åtgärder, som främjar de kvinnliga läkarnas intresse och möjlig -

Kungl. Maj ds proposition nr 108 år 1961

het att utöva sitt yrke i full utsträckning liksom organiserandet av enklare
vårdformer i vissa fall.

SACO understryker, att någon allmängiltig definition av begreppet sjukvårdskonsumtion
inte existerar. Antalet intagningar i sluten vård kan t. ex.
inte ge någon uppfattning om konsumtionen av läkarnas tjänster i sluten
vård. Minst lika viktigt är det att ta hänsyn till vårdtidens längd, fallens
art samt omfattningen och intensiteten i vården. Det bristfälliga sambandet
mellan konsumtionsutvecklingen och det valda statistiska måttet är,
enligt SACO, ännu mera uppenbart i fråga om recipeserien. Denna serie mäter
nämligen varken läkemedelskonsumtionens utveckling eller konsumtionen
i öppen vård. För att behovet av läkare skall kunna fastställas med ledning
av en extrapolerad utveckling av sjukvårdskonsumtionen måste härutöver
krävas, att den under tidigare år registrerade konsumtionsutvecklingen
varit oberoende av läkarantalets utveckling. Om det faktiska läkarantalet
påverkat sjukvårdskonsumtionen sådan den är beräknad i utredningen,
kan den extrapolerade utvecklingen inte tillmätas någon självständig
innebörd. Uppenbarligen är detta fallet med den av utredningen beräknade
utvecklingstendensen. Extrapoleringen blir därför meningslös och
kan inte användas för att bestämma det framtida läkarantalet. Eftersom
man inte kan finna en sådan oberoende serie hade, om man överhuvudtaget
vill använda en schematisk metod, det mest korrekta varit att i absoluta
tal direkt extrapolera läkarantalets utveckling med korrigering för befolkningsutvecklingen.

Enligt SACO förefaller däremot den programmatiska prognosen vara utförd
enligt rimliga principer, även om det hade varit värdefullt om denna
prognos kunnat göras mera detaljerad och konkret samt kunnat föras fram
till år 1975. Emellertid torde den programmatiska prognosen berättiga till
slutsatsen, att utredningens beräkning av läkarbehovet är rimlig för en
enligt utredningens antaganden utbyggd hälso- och sjukvård år 1970.

De ekonomiska aspekterna på utredningens förslag har i första
hand uppmärksammats av sjukvårdshuvudmännen och deras organisationer.

Svenska landstingsförbundet t. ex. ställer sig frågande rörande möjligheten
för det allmänna att ekonomiskt bära en sådan belastning, som utredningen
skisserat. Förbundet år av den bestämda uppfattningen, att en utveckling
av den antydda omfattningen inte år möjlig, om landstingen skall
lita endast till sina nuvarande inkomstkällor. En retardering av utvecklingen
måste därför befaras, om inte särskilda åtgärder vidtages. Liknande
synpunkter har även framförts av några landstings förvaltningsutskott.
Hallands läns landstings förvaltningsutskott framhåller emellertid, att erfarenheten
hittills visat, att både samhället och de enskilda både nu och
tidigare är villiga till betydande ekonomiska insatser på sjukvårdens område.

Kungl. May.ts proposition nr 108 år 1961

Svenska stadsförbundet uttalar, att kostnadsperspektivet förvisso ter sig
överväldigande men att den av utredningen skisserade utvecklingen inte
kan bedömas som orealistisk. Kostnadsstegringen måste emellertid medföra,
att sjukvården ännu hardare än hittills får konkurrera med andra områden
inom samhällslivet. Detta kommer att medföra krav på rationaliseringsåtgärder,
och förbundet understryker i detta sammanhang utredningens uttalande,
att sjukvården kräver biträde av företagsekonomisk och administrativ
expertis i större utsträckning än som nu är fallet. Enligt centrala
sjukvårdsberedningen är det givetvis svårt att i nuläget avgöra, om samhället
om 20 år vill se de dåvarande ekonomiska resurserna ianspråktagna
för hälso- och sjukvårdsändamål i den ifrågasatta omfattningen. Under
alla omständigheter kommer den starka utbyggnaden av sjukvårdsanläggn
in garn a att ställa stora krav pa landets ekonomi samt projekterings- och
byggnadskapacitet. Svårigheter kan därför komma att uppstå för utbyggnaden
inte bara av sjukvardsanläggmngar utan även av de produktiva anläggningar,
som utgör en förutsättning för den väntade tillväxten av bruttonationalprodukten
.

En stark tveksamhet mot ett snabbt genomförande av prognosutredningens
förslag har av varierande skäl framförts av några remissinstanser. Mentalsjukvårdsberedningen
anser det sålunda otänkbart, att det skisserade
behovet av psykiater skall kunna vara tillgodosett år 1970. Lärarkollegiet
vid medicinska högskolan i Umeå framhåller, att kollegiet inte är övertygat
om att det föreslagna läkarantalet är önskvärt och eftersträvansvärt
med hänsyn till att redan nuvarande intag år 1980 medför en läkartäthet av
den storleksordning, som nu finns i de länder, där man nu talar om läkaröverskotL
Lärarkollegiet förordar därför endast, att intaget under tiden
fram till år 1965 utökas så mycket som är möjligt ur teknisk och ekonomisk
synpunkt utan att standarden i läkarutbildningen sänkes. Enligt länsstyrelsen
i Älvsborgs län bör ökningen av utbildningskapaciteten ske i en
jämnare takt än den, utredningen föreslagit, med hänsyn till kraven på de
sökandes lämplighet och undervisningens kvalitet. Tjänstemännens centralorganisation
framhåller, att organisationen på grund av osäkerheten i utredningens
material maste begränsa sig till att biträda en viss ökning av
läkarintaget, och ifrågasätter om inte de olika medicinska specialisternas
bedömningar lett till en viss överskattning av personalbehovet. Högerns
kvinnoförbund förordar en temporär ökning av läkarintaget i avvaktan på
en mera tillfredsställande läkarprognos.

I anslutning till den refererade diskussionen om metodspörsmål och ekonomiska
frågor torde böra framhållas, att praktiskt taget alla remissinstanser
understrukit nödvändigheten av rullande prognoser och av
en förbättrad medicinalstatistik.

Vad först angår det av läkarprognosutredningen framlagda förslaget, att
dess beräkningar kontinuerligt blir uppföljda genom rullande p r o g -

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

no ser och senast år 1965 blir föremål för en genomgripande omräkning
och korrigering, har remissinstanserna betonat, att prognosverksamheten
måste avse såväl läkare som all annan sjukvårdspersonal för att utbildningsbehoven
och fördelningen av arbetsuppgifter de olika grupperna emellan
skall kunna bedömas. Medicinalstyrelsen understryker också, att kommande
prognoser bör uppmärksamma läkarkårens fördelning såväl yrkesmässigt
som geografiskt.

Centrala sjukvårdsberedningen uttalar, att samhället skyndsamt bor tillskapa
ett effektivt organ för prognosverksamhet, forskning, rådgivning och
effektivisering av insatserna på sjukvårdsområdet, varvid vetenskapligt och
praktiskt skolad personal med företagsekonomisk, administrativ och teknisk
utbildning bör engageras i betydligt större omfattning än hittills. Centrala
sjukvårdsberedningen torde med en rimlig utbyggnad kunna göra en
betydelsefull insats för att underlätta för sjukvårdshuvudmännen att så
effektivt som möjligt utnyttja de ekonomiska och personella resurserna.

Ett flertal av landstingens förvaltningsutskott understryker med skärpa,
att en ökning av läkarantalet ovillkorligen kräver en undersökning om behovet
av det behövliga antalet sjuksköterskor, läkarsekreterare, kuratorer,
arbetsterapeuter, sjukgymnaster, laboratriser in. in. for att uppna balans
mellan de olika grupperna av sjukvårdspersonal. Dessutom framhålles, att
utbildningen av de nämnda grupperna kan ske snabbare än utbildningen
av läkarna. En tillfredsställande tillgång på sådan personal skulle otvivelaktigt
också ge möjlighet att avlasta läkarna från en råd arbetsuppgifter
och därmed skulle läkarbristen bli mindre besvärande än vad som nu är
fallet. Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller, att den redan i samband med
sin prognosverksamhet tagit upp hithörande fråga med medicinalstyrelsen.
I samband härmed aktualiseras, enligt styrelsen, också behovet av personal
med medicinsk grundutbildning, kombinerad med exempelvis teknisk, naturvetenskaplig
eller psykologisk utbildning.

SFS föreslår, att en särskild prognosgrupp inrättas för hälso- och sjukvården
med uppgift att kontinuerligt insamla och statistiskt bearbeta inkommande
uppgifter, så att personalbehovet ständigt är känt och utbildningens
omfattning kan anpassas därefter. Enligt Gävleborgs läns landstings
förvaltningsutskott bör en gemensam prognos- och utbildningsverksamhet
komma till stånd inom de nordiska länderna.

Svenska läkaresällskapet slutligen uttalar, att den föreslagna prognosverksamheten
inte bör grundas på beräkningar av den typ, som lakarprognosutredningen
använt.

Med hänsyn till att prognos verksamhet en måste bygga på en aktuell
och väl utformad medicinalstatistik, förordar remissinstanserna
praktiskt taget genomgående, att medicinalstyrelsen erhåller de personella
resurser, som erfordras i detta hänseende. Svenska läkaresällskapet förordar
dessutom, att en utredning sker beträffande omläggning och rationalisering

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

av statistiken sa, att de moderna databehandlingsmaskinernas möjligheter
kan utnyttjas samt uppgiftslämnande och primärbearbetning i görligaste
mån kan förenklas. Statistiska centralbyrån biträder i princip önskemålen
om en upprustning av medicinalstatistiken men vill i detta sammanhang
hänvisa till statsmakternas beslut om den svenska statistikens omläggning
och om tillsättandet av en delegation för statistikfrågor, som har till uppgift
att i samverkan med myndigheterna planlägga genomförandet av den
beslutade omläggningen och verka för en rationell statistikproduktion.

Slutligen må nämnas, att vissa remissmyndigheter starkt understrukit
betydelsen av en snabb upprustning och utökning av läkarantalet inom
speciella sjukvårdsgrenar.

Riksförsäkring sanstalten liksom flera andra remissinstanser biträder sålunda
med stort eftertryck utredningens uppfattning, att den p r o f y 1 a ktiska
medicinen i framtiden kommer att få en långt mera framträdande
plats än nu och därmed kommer att kräva ökade läkarresurser.
Även Landsorganisationen i Sverige understryker den förebyggande hälsovårdens
betydelse och framhåller att inte minst industrihälsovården måste
tillmätas en större vikt än tidigare. Pensionsstyrelsen uppehåller sig särskilt
vid betydelsen av den medicinska rehabiliteringen och betonar,
att läkaren har en nyckelställning inom detta område. Styrelsen anser,
att möjligheter bör tillskapas för en samordning och ytterligare utökning
av verksamheten, kombinerad med bl. a. fullgoda utbildningsmöjligheter
i anslutning till de medicinska fakulteterna.

Ett ganska stort antal remissinstanser betonar betydelsen av en väl utbyggd
öppen vård. Enligt länsstyrelsen i Västemorrlands län är det
särskilt angeläget att denna vårdform med det snaraste får tillgång till
erforderligt antal läkare, eftersom det nuvarande tillståndet med vakanser
och korttidsvikariat snarast maste brytas. Länsstyrelsen i Norrbottens län
framhåller, att det nuvarande tillståndet inom den öppna vården medfört
en onormal belastning för den slutna vården. Med hänsyn till de stigande
kostnaderna inom sluten vård bör, enligt Skaraborgs läns landstings förvaltningsutskott,
den öppna vården få prioritet framför en forcerad utbyggnad
och specialisering inom den slutna kroppssjukvården. Även förvaltningsutskottet
i Norrbottens läns landsting fastslår, att det rådande läget inom
den öppna vården framtvingat en onormal dimensionering av den slutna
vårdorganisationen. Svenska landskommunernas förbund uttalar, att avfolkningsbygdernas
behov av allmänläkare måste tillgodoses. Just i glesbygderna
finns förmodligen ett uppdämt läkarbehov, och det finns ingen
anledning att antaga, att behovet av läkare på landsbygden skulle vara
mindre än i tätorter och städer.

Beträffande vården av de långtidssjuka erinrar länsstyrel -

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

sen i Uppsala län, att det tidigare förelegat vissa motsättningar mellan
kommunerna som huvudmän för ålderdomshemmen och landstingen som
huvudmän för kronikervården. Länsstyrelsen betecknar det som en trängande
angelägenhet, att frågan om vården av de långtidssjuka nu får en
tillfredsställande lösning, varigenom en väsentlig förbättring erhålles av
förhållandena på ålderdomshemmen. Länsstyrelsen förordar därför livligt
utredningens synpunkter på denna fråga och att åtgärder vidtages för att
trygga läkartillgången vid de nya vårdinstitutionerna. Östergötlands läns
landstings förvaltningsutskott å sin sida kan f. n. inte godtaga utredningens
förslag, om detta skulle innebära ett överförande på landstingen av samtliga
de åligganden, som nu ankommer på primärkommunerna. Däremot torde
det vara naturligt att vid en senare tidpunkt till landstingen överföra t. ex.
vården av de senilt dementa. Svenska landskommunernas förbund konstaterar
däremot med tillfredsställelse, att utredningen utgått ifran att de
långvarigt sjuka i princip bör beredas annan vård än den, som nu i ett stort
antal fall står till förfogande på ålderdomshemmen. Högerns ungdomsförbund,
slutligen, delar utredningens uppfattning, att ett organisationsprogram
för långtidssjukvården bör sikta på ett intimt samarbete mellan sluten
och öppen vård bl. a. för att underlätta vård i hemmen.

I fråga om mentalsjukvården framhåller mentalsjukvårdsberedningen
bl. a. följande.

Den statligt drivna mentalsjukvården är för närvarande föremål för en
omfattande materiell upprustning. En kraftig utbyggnad av de personella
resurserna måste emellertid komma till stand för att godtagbara vardförhållanden
även i detta hänseende skall kunna uppnås. Att utbyggnaden på
personalsidan inte såsom önskvärt varit kunnat ske jämsides med den materiella
upprustningen har till väsentlig del varit beroende på den rådande
kännbara läkarbristen. Även om läkartätheten under senare ar kunnat något
förbättras, måste den ännu betraktas som helt otillräcklig. Härtill kommer
det ökade behov som föranledes av nytillkommande sjukhus och vårdplatser.

Vid bedömningen av läkarbehovet måste självfallet även den största betydelse
tillmätas den snabba utvecklingen av olika psykiatriska behandlingsmetoder
under senare år, en utveckling som radikalt förändrat den
tidigare bilden av den slutna vården som ett i stort sett passivt omhändertagande
av patienterna med en jämförelsevis begränsad aktiv terapi. Denna
utveckling karakteriseras genomgående av en väsentligt ökad aktivitet inom
alla grenar av behandlingsverksamheten, de rent medicinska och psykoterapeutiska
liksom de på rehabiliteringens och socialterapiens område.
Läkarna har härigenom ställts inför nya och omfattande arbetsuppgifter.
Enligt vunna erfarenheter har detta en starkt stegrande inverkan på behovet
av läkare. Inte minst gäller det i fråga om de olika medicinska behandlingsmetodernas
utveckling. Psykofarmakologin kan här sägas ha
vuxit fram som en helt ny forskningsgren inom psykiatrin. Den har fort
med sig, att läkarna måste skaffa sig och vidmakthålla en ingående känne -

Knngl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

dom om och förtrogenhet med handhavandet och verkningarna av den
mångfald nya medicinska preparat, som redan ar att tillgå och som ständigt
ökar.

Pa den organisatoriska sidan har man vidare att emotse en förskjutning
av den psykiatriska verksamheten mot en alltmera utvecklad öppen vård.
Såväl ur patientsynpunkt som ur rent ekonomiska synpunkter får en sådan
linje anses eftersträvansvärd men också den kommer att ställa ökade ansprak
pa läkarnas medverkan. Även om patienterna på denna väg kommer
att i större omfattning kunna utskrivas från sjukhusen, och ökade förutsättningar
sålunda skapas för deras sociala återanpassning innebär detta
inte, att de ur psykiatrisk synpunkt alltid kan rubriceras som helt återställda,
Man måste räkna med att en betydande andel av klientelet även
fortsättningsvis måste stå under kontinuerlig läkarkontroll. Genom en utbyggd
öppen vård kommer också att skapas möjligheter att tillgodose det
behov av vård för lättare psykiska åkommor som i dag svårligen kan tillgodoses.
En stigande upplysning och kännedom om de ökade behandlingsmöjligheterna
måste därvid förutsättas komma att kraftigt öka efterfrågan
från allmänhetens sida på vårdåtgärder för psykiska besvär och sålunda
öka anspråken på läkarnas medverkan.

Vilka konsekvenser på den personella sidan som den sålunda fortskridande
utvecklingen kan komma att få och hur psykiaterbehovet med hänsyn
härtill kan tänkas gestalta sig är i dagens läge inte möjligt att bilda sig
en säker uppfattning om. Det program som i detta hänseende framlagts i
mentalsjukvårdsdelegationens huvudbetänkande kan emellertid anses i
stort sett atergiva de principiella riktlinjer, efter vilka en översiktlig behovsuppskattning
synes böra genomföras. Resultaten av en inom mentalsjukvårdsberedningen
pågående undersökning av de moderna vårdmetodernas
inflytande på det framtida behovet av sjukhusplatser torde kunna ge
ytterligare underlag för en sådan bedömning.

Särskilda åtgärder måste därför under alla förhållanden vidtagas i syfte
att göra psykiaterbanan mera attraktiv. Det synes också nödvändigt att
försöka astadkomma en väl avvägd fördelning av tillgängliga läkarresurser.
Vidare är det angeläget att söka råda bot på den bristande tillgången på de
för patientvården erforderliga hjälpkrafterna.

Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller att läkarbristen trots de senare
årens upprustning fortfarande är akut. Det måste anses tvivelaktigt, om
bristen kommer att täckas även vid en utökning av läkarantalet i stort.
En av anledningarna härtill är säkerligen, att arbetet inom detta område
inte ger samma ekonomiska utbyte som inom andra sjukvårdsgrenar. Länsstyrelsen
anser det därför nödvändigt med sådana åtgärder, som kan medverka
till att stimulera läkarna att arbeta inom mentalsjukvården. Folkpartiets
kvinnoförbund poängterar särskilt behovet av utökade resurser
för barnpsykiatrien och Högerns ungdomsförbund påpekar, att rättspsykiatrien
befinner sig i ett nödläge på grund av psykiaterbristen, otillräckliga
behandlingsresurser och ofullständig medicinsk utrustning.

Betydelsen av en utökad forskning har betonats bl. a. av statens
medicinska forskningsråd. För att klara de ökade krav, som ett genom -

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

förande av prognosutredningens förslag skulle medföra, är den viktigaste
uppgiften att en kraftig ökning av undervisnings- och forskningsresurserna
sker. Rådet instämmer helt med de synpunkter som framlagts i utredningen
av rådets sekreterare och som i stort sett innebär en fördubbling av antalet
forskartjänster under 1960-talet. Förvaltningsutskottet i bppsala läns
landsting understryker, att de väldiga belopp, som prognosutredningen
räknar med, ställer ett oavvisligt krav på att forskningen på allt sätt
utbygges och stödjes av det allmänna. Landsorganisationen i Sverige
betonar, att den arbetsfysiologiska forskningen, som är ytterst väsentlig
både för samhället och den enskilde, kommer att kräva ett växande antal
läkare. Folkpartiets kvinnoförbund erinrar om att all förbättring av hälsooch
sjukvården stöder sig på den medicinska forskningens resultat och befarar,
att de gjorda beräkningarna av antalet forskningsläkare är i knappaste
laget, inte minst med tanke på att forskningen också bör vara inriktad
på att ge en vetenskaplig grund för en sundare livsföring.

II. Tandläkarbehov och tandläkartillgång

Frågan om det framtida behovet av tandläkare har under 1950-talet
behandlats av'' flera offentliga utredningar. För den aktuella bedömningen
av frågan synes särskilt två av de utförda analyserna äga intresse. Den ena
har redovisats av 1951 års tandläkarkommitte (SOU 1953: 36), den andra
av 1957 års folktandvårdssakkunniga (SOU 1960: 1). Därjämte har under
sommaren och hösten 1960 utförts en samlad översyn rörande tandläkarbehovet
av den s.k. tandläkarprognosdelegationen 1960, vars resultat sammanfattats
i ett betänkande om »Behovet av tandläkare 1970—1990».

A. 1951 års tandläkarkommitte

Med anledning av folktandvårdens rekryteringssvårigheter tillsattes i
januari 1951 en utredning, benämnd 1951 års tandläkarkommitté. Denna
utredning fick i uppdrag att undersöka det framtida behovet av tandläkare
för att med ledning därav söka beräkna den behövliga examinationskapaciteten
samt bedöma huruvida behovet kunde täckas av de befintliga tandläkarhögskolorna
eller nödvändiggjorde inrättande av den tredje beslutade
högskolan. De sakkunniga skulle även pröva möjligheterna att i samband
med utbildningen främja rekryteringen av tandläkare till folktandvården
samt diskutera sådana uppslag i utbildningsfrågan, som avsag att tillgodose
folktandvårdens speciella behov inom landet i dess helhet eller en viss landsända,
t. ex. Norrland.

Kungl. Maj.ts proposition nr 108 år 1961

Kommittén framlade i november 1953 ett betänkande rörande »Ökad
examination av tandläkare» (SOU 1953: 36). Häri redovisades vissa statistiska
undersökningar gjorda av ett inom kommittén verksamt statistikutskott.
Undersökningarna var utförda i avsikt att dels belysa det aktuella
tandvårdsbehovet, dels ge en uppfattning om den årliga behandlingstiden
för personer som åtnjutit regelbunden tandvård. Statistikutskottets arbetshypotes
innebar, att efter 25 års förlopp (omkring 1980) antalet årligen
återkommande fall skulle motsvara tre fjärdedelar av Sveriges befolkning
med följande fördelning:

80 procent av åldersgruppen 3—7 år,

100 procent av åldersgruppen 7—25 år,

80 procent av åldersgruppen 25—45 år,

60 procent av åldersgruppen över 45 år.

Antalet regelbundna fall i svensk tandvård år 1980 skulle därmed uppgå
till totalt 5,8 miljoner i åldrarna från 3 år och uppåt. För den reviderande
värden åt detta antal individer skulle vid en variation av behandlingstiden
per fall över 7 ar — från 1,25 timmar till 2,0 timmar — erfordras så många
effektiva tandläkare som anges i följande tabell. Re viderings tiden för behandling
av gruppen 3—7 år beräknade utskottet i anslutning till 1946 års
folktandvardssakkunniga till 2,8 timmar per fall; för dem som under skolåldern
varit regelbundna fall räknades med 1,5 timmar respektive 1,65
timmar årlig revideringstid under resten av livet.

Årlig revideringstid i timmar för regelbundna fall över 7 år	Erforderligt antal »effektiva» tandläkare år 1980
1,25	4 600
1,50	5 300
1,65	5 700
2,00	6 700

Statistikutskottet använde vid beräkningen av antalet »effektiva» tandläkare
år 1980 fyra alternativ beträffande examination vid tandläkarhögskoloma
från och med år 1960.

Alternativ	Årlig total intagnings-kapacitet vid tandläkarhögskolorna	Årlig exami-nation	Beräknat antal »effektiva» tandläkare år 1980
I ..........	180	162	4 610
II ..........	230	207	5 420
m ..........	280	252	6 240
IV ..........	330	297	7 050

För de prognoser som baserats på 1,5 timmar per fall fann utskottet, att
den önskade anslutningen till tandvården aldrig skulle uppnås vid intagningsalternativet
I; vid alternativ II skulle den uppnås år 1976; vid alternativ III

Kungl. May.ts proposition nr 108 år 1961

år 1971 och vid alternativ IV år 1968. Om prognoserna baserades på antagandet
om 1,65 timmar per fall, skulle den önskade anslutningen aldrig uppnås
vid alternativ I; däremot skulle den vid alternativ II uppnås år 1990,
vid alternativ III år 1975 och vid alternativ IV år 1971. Baserades prognoserna
på en revideringstid av 2,0 timmar per fall, skulle den beräknade anslutningen
till tandvård aldrig uppnås vid alternativen I och II, vid alternativ
III uppnås år 1978 och vid alternativ IV år 1974.

Tandläkarkommittén framhöll för sin del, att åtskilliga viktiga antaganden,
som legat till grund för de av statistikutskottet gjorda prognoserna, av
självklara skäl varit mer eller mindre osäkra. Den statistiska utredningen
hade därför endast kunnat bli vägledande för kommitténs ståndpunktstagande
beträffande ökad utbildning av tandläkare. Kommittén uttalade
vidare:

Det nuvarande nödläget inom folktandvården måste enligt kommitténs
mening anses kräva omedelbara kraftåtgärder för en snabb ökning av tandläkarnas
antal, och det är därför av stor vikt, att man söker pressa antalet
av de vid utbildningsanstalterna nyintagna eleverna i höjden under de närmaste
årtiondena. Så länge marknaden för de privatpraktiserande tandläkarna
icke är mättad, har kommittén ansett sig böra varna för åtgärder,
som endast innebär en mindre ökning av den nuvarande examinationskapaciteten.

Kommittén ansåg det önskvärt att söka så öka tandläkarutbildningen,
att ytterligare 150 tandläkare per år kunde utexamineras. Men då en dylik
utökning skulle kunna leda till en viss överproduktion av tandläkare, stannade
kommittén vid 120 såsom en godtagbar siffra i fråga om utökningen
av den årliga intagningen. Kommittén föreslog därför, att den årliga intagningen
vid de odontologiska utbildningsanstalterna skulle ökas från 180
till 300. Detta mål kunde nås genom inrättandet av en ny fullständig tandläkarhögskola
för västra Sverige samt en odontologisk läroanstalt i övre
Norrland, vilken kunde medverka till att behovet av tandläkare i den nordliga
delen av landet blev tillgodosett. Kommittén föreslog en årlig intagning
av 300 studerande, fördelade på tre tandläkarhögskolor, i Stockholm,
Malmö och Göteborg, och en högskoleklinik i Umeå, administrativt underordnad
tandläkarhögskolan i Stockholm och med undervisningen ingående i
denna högskolas utbildningsschema.

De synpunkter som framkom vid remissbehandlingen av betänkandet har
redovisats i propositionen 1955: 138.

1951 års tandläkarkommittés förslag om ökad examination av tandläkare
blev i november 1954 föremål för gemensam beredning mellan cheferna för
social-, finans-, ecklesiastik- och inrikesdepartementen. Vid denna beredning
var vederbörande departementschefer överens om att den odontologiska
utbildningsorganisationen borde utbyggas i sådan omfattning, att
sammanlagt 300 elever kunde intagas varje år. Denna utbyggnad borde i

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

första hand ske genom inrättande av en tredje tandläkarhögskola i Göteborg
för intagning av 100 elever årligen. Ett förslag om ökad utbildning
i Malmö blev föremål för ingående diskussioner. I fråga om den föreslagna
Umeå-kliniken framfördes dels norrländska folktandvårdssynpunkter, som
talade till förmån för detta alternativ, dels invändningar mot den mycket
väsentliga merkostnad som Umeå-projektet skulle medföra i jämförelse med
Malmö-alternativet.

Med anknytning till denna diskussion lät chefen för ecklesiastikdepartementet
en särskild departementsberedning närmare undersöka de åtgärder,
som med hänsyn till föreliggande organisatoriska och ekonomiska förutsättningar
skulle kunna vidtagas för att snarast möjligt öka det odontologiska
undervisningsväsendets utbildningskapacitet. Nämnda beredning sammanfattade
sina förslag i en departementspromemoria, vilken överlämnades i
februari 1955.

Beredningen hade vid sitt arbete utgått från att det av arbetsmarknadspolitiska
och stat sfinansiella skäl icke vid den tidpunkten var möjligt att
förelägga riksdagen ett slutgiltigt förslag om inrättande av en ny tandläkarhögskola
i Göteborg. Beredningen föreslog dels att intagningen vid tandläkarhögskolan
i Malmö skulle utökas med 20 studerande per år, dels att en
odontologisk högskoleklinik i Umeå skulle inrättas med utbildning under
sex av de tio studieterminerna för 20 studerande per termin. De av beredningen
föreslagna åtgärderna skulle alltså tillsammans skapa 60 nya utbildningsplatser,
varav 20 vid Malmö-högskolan och 40 vid högskolekliniken i
Umeå. Den totala ökningen av antalet tandläkarstuderande från 180 till
240 föreslogs ske redan från och med höstterminen 1955.

I propositionen 1955: 138 angående ökad examination av tandläkare
framhöll departementschefen bland annat följande.

Jag har på anförda skäl funnit mig böra biträda den uppfattningen,
att det odontologiska undervisningsväsendet, som för närvarande årligen
kan mottaga 180 nya elever, bör så utbyggas, att ytterligare 120 eller sammanlagt
300 elever kan intagas varje år. Jag har vidare ansett mig böra tillstyrka
de i departementspromemorian föreslagna utbildningsanordningarna,
varigenom elevintagningen från och med nästa hösttermin (1955) kan ökas
med 60 till 240. För att sammanlagt 300 elever skall kunna intagas varje år,
erfordras alltså ytterligare 60 utbildningsplatser. Ett ökat antal utbildningsplatser
erhålles, då det från arbetsmarknadspolitiska och statsfinansiella
synpunkter befinnes möjligt att inrätta en till Göteborg förlagd tredje tandläkarhögskola.
Emellertid kan sägas att nämnda tandläkarhögskola, då den
kommer till stånd, lämpligen bör dimensioneras för intagning av ett större
antal elever än 60 per år. Vid nu avsedda tidpunkt bör enligt min mening
en omprövning ske av hur stort antal elever som i fortsättningen lämpligen
bör intagas vid Malmö-högskolan. Såvitt nu kan bedömas, synes i här förutsatta
läge närmast böra ifrågakomma att åter begränsa intagningen vid
denna högskola till 80 per år och dimensionera Göteborgs-högskolan för
intagning av ett lika stort antal elever per år.

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

Statsutskottet anslöt sig i sitt utlåtande 1955:148 till departementschefens
uppfattning beträffande intagningens omfattning. Utskottet underströk
angelägenheten av att åtgärder successivt vidtages för ernående av en intagningskapacitet
om 300 elever per år. Med anledning av motioner om
anordnande av tandläkarutbildning i Göteborg förordade utskottet, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle anhålla om en plan för förverkligande
av förslaget om inrättande i Göteborg av den i princip beslutade
tredje tandläkarhögskolan. Förslaget om en ökning av Malmö-högskolans
utbildningskapacitet tillstyrktes av utskottet, som därjämte ansåg sig böra
biträda förslaget om en högskoleklinik i Umea. Riksdagen beslutade sedermera
i överensstämmelse med utskottets utlåtande (Rskr 1955: 326).

B. 1957 års folktandvårdssakkunniga

1957 års folktandvårdssakkunniga avgav i december 1959 ett betänkande
om »Folktandvården» (SOU 1960: 1). Häri redovisades bland annat folktandvårdens
hittillsvarande utveckling samt det beräknade framtida behovet
av tandläkare inom folktandvården. Vid slutet av ar 1959 fanns 22
centraltandpolikliniker, 24 polikliniker för tandreglering och 679 distriktstandpolikliniker.
På nämnda kliniker tjänstgjorde sammanlagt 1 597 tandläkare,
av vilka 473 hade utländsk men ej svensk examen.

Inom folktandvården erhöll år 1957 659 000 barn fullständig tandvård
och 64 000 partiell. Motsvarande siffror för vuxna var 184 000 respektive
274 000. De sakkunniga beräknade, att ytterligare 91 000 barn färdigbehandlats
inom den i kommunal regi bedrivna skoltandvarden.

Behandlingseffekten per tandläkare har ej utretts av de sakkunniga. I
fråga om tidsåtgången i timmar per fullständigt behandlade barn har de
sakkunniga hänvisat till publikationen »Allmän hälso- och sjukvård», där
vissa siffror sammanförts angående den organiserade barntandvården för
åren 1953—1957. Det erhållna medelvärdet av 2,1 timmar per barn beräknades
utgöra tidsåtgången för fullständig och årligen reviderande tandvård
av det permanenta bettet i åldrarna 7—15 år. Tidsåtgången per barn i
övriga åldersgrupper uppskattades till 3 timmar i åldrarna 3—5 år, 1,5
timmar för sexåringar och 2,5 timmar i aldrarna 16—19 ar. För mjölktandvården
i åldrarna 6—10 år beräknades en timme per barn och år. Dessa
siffror bygger dels på uppgifter från Stockholms stads folktandvårdsstyrelse
(1958), dels på material framlagt av 1951 års tandläkarkommitté.

Vad beträffar anslutningen till tandvård i de olika åldersgrupperna har
de sakkunniga funnit det motiverat att räkna med 70 procent i åldrarna
3—G år, 100 procent i skolåldrarna 7—15 år och — med hänsyn till ett
blivande nionde skolår — 100 procent även för sextonåringarna samt slutligen
50 procent i åldrarna 17—19 år.

4 — JHhang till riksdagens protokoll 1961. 1 sand. Nr 10S

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 108 år 1961

För bedömning av det framtida behovet av tandläkare inom folktandvårdsorganisationen
har de sakkunniga utgått från en uppskattning av behandlingstiderna
inom olika åldersgrupper av barn samt av den procentuella
anslutningen till tandvård i dessa åldrar. Med förutsatt bibehållande
av nuvarande avvägning i distriktstandläkarnas tjänstgöringstid mellan
vuxentandvård och barntandvård — 45 respektive 55 procent — har följande
prognos uppgjorts för tjugoårsperioden 1960—1980.

År 1960 skulle ha krävts drygt 2 200 tandläkare för en hundraprocentig
tandvård i åldrarna 7—15 år. Under de följande åren väntas en minskning
— till ej fullt 2 000 år 1970. Behovet torde 1980 uppgå till cirka 2 070
tandläkare. För sexåringarnas tandvård hade 1960 behövts drygt ett hundratal
tandläkare. Antalet varierar fortsättningsvis endast obetydligt. För
sextonåringarna skulle 1960 ha behövts cirka 325 tandläkare. Detta antal
torde sjunka successivt till omkring 250 år 1980. Behovet av tandläkare
för de permanenta tändernas vård i åldrarna 6—16 år har sålunda beräknats
till 2 670 år 1960, något över 2 300 år 1970 och omkring 2 450 år 1980.
För årsgrupperna 17—19 år behövdes drygt 400 tandläkare 1960. Behovet
vantas bli ganska oförändrat 1970 och 1980. Mjölktand vården under förskoleåldern
och de första skolåren (upp till 10 år) skulle 1960 ha behövt
drygt 1 000 tandläkare. År 1970 fordras ett något mindre antal, 1980 ett
något större — cirka 1 150 tandläkare.

Av betänkandet framgår sålunda, att man för den angivna tandvården i
samtliga dessa åldrar beräknat ett behov av omkring 4 100 tandläkare 1960,
omkring 3 750 år 1970 och omkring 4 000 år 1980. Siffrorna anger endast
behovet inom den egentliga distriktstandvården. Därtill anges ett behov
av ytterligare inemot 300 tandläkare för lasarettstandvård och tandregleringsvård.

I samband med redogörelsen för folktandvårdens målsättning konstaterade
de sakkunniga, att verksamheten bör inledas i barnaåren och med hänsyn
till bristen på tandläkare koncentreras till de mest angelägna arbetsuppgdterna.
Folktandvårdens grundläggande uppgift bör därför enligt de
sakkunniga vara att ge tandvård åt barn i åldrarna 6—16 år eller i vart fall
7—16 år. Närmast därefter i angelägenhet sgrad bör vara ungdomar i åldrarna
17 10 ar. Denna ungdomstandvård bedömdes av de sakkunniga som

mer angelägen än den i och för sig betydelsefulla systematiska mjölktandvården.
Förslag att begränsa folktandvården till enbart barntandvård avvisades
i betänkandet, då folktandvården ansågs böra vara tillgänglig utan
behovsprövning även för vuxna.

Den av de sakkunniga framlagda utredningen visar sålunda ett mycket
betydande behov av tandläkare. Det är enligt de sakkunniga knappast troligt
att detta behov kan tillgodoses inom rimlig tid, även med den ökade
examination av tandläkare, som tillkomsten av en fjärde tandläkarhögskola
kan väntas medföra. De sakkunniga understryker angelägenheten av att
denna högskola — om vars inrättande statsmakternas principbeslut föreligger
— snarast kommer till stånd.

Kungl. May.ts proposition nr 108 år 1961

Vid remissbehandlingen av folktandvårdssakkunnigas betänkande — såvitt
gäller frågan om utbildningskapaciteten — har bland annat följande
synpunkter framförts.

Universitetskanslern ansåg, att avvägningen av tandläkarhögskolornas
utbildningskapacitet bör ske med hänsyn icke blott till folktandvårdens
tandläkarbehov utan även till samhällets behov i övrigt av tandläkare.

Lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan i Stockholm framhöll, att bristen
på tandläkare inom folktandvården icke kan tänkas bli täckt med mindre
än att examinationen av tandläkare ökas. Därför bör Umeå-institutet omgående
utbyggas till en fullständig tandläkarhögskola och tandläkarhögskolan
i Göteborg snarast förverkligas. Dock kommer återverkningarna härav
förmodligen ej att väsentligt påverka rekryteringen till folktandvården
förrän relativt sent.

Lärarkollegiet vid tandläkarhög skolan i Malmö framförde krav på ett
omedelbart inrättande av en tandläkarhögskola i Göteborg.

Även socialstyrelsen fann en snabb och kraftig utbyggnad av tandläkarutbildningen
vara synnerligen angelägen, emedan folktandvården fortfarande
mer än 20 år efter starten icke kan arbeta med mer än halv kapacitet.

Medicinalstyrelsen instämde i kravet om ytterligare utbildningsplatser för
tandläkarstuderande. För att man snarast möjligt skall kunna åstadkomma
en ökning av den svenska tandläkarkåren, bör dels ökad intagning ske vid
de befintliga tandläkarhögskolorna, dels en ny tandläkarhögskola inrättas i
Göteborg. Vidare bör möjligheter beredas för svenska studenter att efter
odontologiska studier vid välrenommerad högskola i utlandet komplettera
utbildningen i Sverige och avlägga svensk tandläkarexamen.

Svenska stadsförbundets sjukvårdsdelegation delade de sakkunnigas uppfattning,
att det föreligger behov av ökad examination av tandläkare, samt
biträdde kravet på inrättande av en fjärde tandläkarhögskola.

Svenska landstingsförbundet fann, att den väsentligaste förutsättningen
för förbättrad tandläkarrekrytering till folktandvården är, att en utbyggnad
av utbildningskapaciteten kommer till stånd. Detta är nödvändigt inte
minst med hänsyn till att de sakkunniga vid beräkningarna av tandläkarbehovet
inom folktandvården angivit en siffra som väsentligt överstiger vad
som framkommit vid tidigare gjorda uppskattningar. Förbundet, som i annat
sammanhang uttalat, att ett årligt intag om 300 tandläkarstuderande
vore ett minimum, konstaterade att detta antal i dagens läge är helt otillräckligt.
Den till Umeå förlagda tandläkarutbildningen bör snarast utbyggas
till en fullständig tandläkarhögskola samt den i princip beslutade
tandläkarhögskolan i Göteborg förverkligas.

Örebro läns landstings förvaltningsutskott ansåg mycket tala för att tandläkarbehovet
framdeles kommer att ytterligare öka. Att räkna med att
kariesförebyggande åtgärder av olika slag skulle kunna medföra någon
minskning i efterfrågan på tandläkarvård torde icke vara realistiskt. Med

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

hänsyn till utbildningstiden för tandläkare torde det därför finnas anledning
att redan nu undersöka framtida behov av eventuellt ytterligare en tandläkar
högskola.

Västerbottens läns landstings förvaltningsutskott underströk, att den
nödvändigaste åtgärden för att klara den uppkomna krissituationen är en
utbyggnad av utbildningskapaciteten. Förvaltningsutskottet fann det därför
självklart, att omedelbara åtgärder vidtages för att det till Umeå förlagda
tandläkarinstitutet utbygges till en fullständig tandläkarhögskola.

Sveriges tandvårdsinspektörsförening biträdde förslaget att en fjärde
tandläkarhögskola snarast kommer till stånd i Göteborg. Om det i framtiden
mot förmodan skulle visa sig att examinationen av tandläkare blir
för stor, kan studerandeantalet vid högskolorna skäras ned till båtnad för
undervisningen och den vid högskolorna bedrivna forskningen.

Svenska tandläkare-sällskapet och Sveriges tandläkarförbund ansåg, att
det nuvarande underlaget för bedömning av tandvårdsbehovet under de
närmaste årtiondena ej är tillfredsställande, och uttryckte önskemål om en
särskild översyn rörande tandläkarhögskolornas erforderliga utbildningskapacitet.
Det slutliga ställningstagandet till förslaget om inrättande av en
tandläkarhögskola i Göteborg borde anstå till dess att denna utredning
föreligger.

1957 års folktandvårdssakkunnigas förslag har föranlett chefen för inrikesdepartementet
att i propositionen 1961: 1 XI ht, s. 341 ff., uttala bland
annat följande.

De sakkunniga har funnit, att den nuvarande målsättningen för folktandvården
alltjämt bör gälla. Folktandvården bör alltså även i fortsättningen i
princip stå öppen för alla. Även för egen del anser jag — särskilt med
hänsyn till de delar av landet där för närvarande endast få eller inga privata
tandläkare finns — att det icke skulle vara försvarligt att förbehålla folktandvårdens
knappa resurser för vissa patientkategorier.

I likhet med de sakkunniga anser jag vidare, att generell förtursrätt för
ungdom icke kan införas, eftersom detta skulle innebära att på många håll
ingen vuxentandvård alls skulle kunna meddelas. En sådan ordning skulle
strida mot folktandvårdens allmänna målsättning. Däremot vill jag förorda,
att medicinalstyrelsen bemyndigas medgiva förtursrätt för 16—19-åringar inom visst område. Förutsättning härför bör dock vara, att ytterligare
tandläkararbetskraft kan ställas till förfogande för detta ändamål,
t. ex. genom införandet av deltidstjänster eller eljest.

Ehuru de sakkunniga framlagt vissa förslag i rekryteringsfrämjande syfte,
anser de likväl att enda möjligheten att i längden skapa en bättre rekrytering
till folktandvården är att öka utbildningskapaciteten genom inrättande
av ytterligare en tandläkarhögskola. Denna fråga kommer emellertid att
prövas av Kungl. Maj:t i annat sammanhang.

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

C. Behovsundersökningen 1960

I 1955 års universitetsutrednings sjätte betänkande, »Universitet och
högskolor i 1960-talets samhälle. Riktlinjer och förslag till utbyggnad»
(SOU 1959:45), behandlades frågan om det framtida behovet av tandläkare.
Utredningen framhöll i denna fråga bland annat följande.

Varje bedömning av tandvårdsbehovet är beroende .av värderingar, men
det torde råda enighet om att den folktandvårdsorganisation, på vars uppbyggnad
satsats åtskilligt, för framtiden måste bibehållas och i varje fall
när det gäller barntandvården utvecklas. Man kan emellertid konstatera,
att utvecklingen inom folktandvården de senaste åren varit mindre tillfredsställande.
Enligt uppgift från medicinalstyrelsen var den 1 mars 1959
antalet vakanser vid folktandvården 197, det största antal som dittills förekommit.
Av det totala antalet tandläkare i folktandvården — 1 565 —
skulle så många som 435 eller 28 procent utgöras av tandläkare utan svensk
legitimation. Av dem med svensk legitimation torde ett stort antal vara
sådana som tjänstgör inom folktandvården under en förhållandevis kort tid,
varefter de söker sig över till privat praktik.

Aled tanke på att det mycket stora omedelbara behovet snabbt måste
tillfredsställas och att man samtidigt måste överväga efterfrågan på tandläkare
på längre sikt, föreslår universitetsutredningen, att en särskild översyn
— analog med den som nyligen igångsatts för den medicinska utbildningen
— göres rörande tandläkarhögskolornas erforderliga utbildningskapacitet.

Även om man håller fast vid den behovsbedömning, som föranledde 1951
års tandläkarkommitté att förorda en sammanlagd intagning på 300 studerande,
så finns det förhållanden på forskningens och utbildningens områden
som talar för att utbildningskapaciteten bör höjas utöver vad som
föreslogs av kommittén. Det finns anledning räkna med att den vid tandläkarhögskolorna
forskande personalen kommer att öka väsentligt de närmaste
årtiondena. Vidare måste man för framtiden beakta att det under
senare år starkt ökade antalet kvinnliga odontologie studerande kommer
att leda till att den totala arbetsinsatsen från ett givet antal examinerade
tandläkare kommer att minska.

Ä andra sidan finns det faktorer som på längre sikt kan verka minskande
på tandvårdsbehovet. Hit hör tidigare och mera regelbundet omhändertagande
av patienten, förbättrade kostvanor, förbättrad munhygien, effektivare
arbetsmetoder, fluoridering och andra resultat av en intensifierad
forskning.

Under hänvisning till vad här anförts och till 1951 ars tandläkarkommittés
uttalanden vill universitetsutredningen för egen del understryka, att
ett genomförande av det år 1955 fattade principbeslutet om att en tredje
tandläkarhögskola skall upprättas och förläggas till Göteborg framstår som
synnerligen angeläget. Enligt det 1955 fattade beslutet avsåg man att åstadkomma
en årlig nyintagning av 300 elever. Vid den föreslagna utredningen
bör emellertid prövas vilken utbildningskapacitet som är erforderlig med
hänsyn till det framtida behovet av tandläkare.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 108 år 1961

På grundval av universitetsutredningens sjätte betänkande framlades vid
1960 års riksdag propositionen 119 angående riktlinjer för utbyggande av
universitet och högskolor m. m. Beträffande tandläkarutbildningen uttalade
departementschefen därvid bland annat följande.

I fråga om tandläkarhögskolornas samlade utbildningskapacitet har utredningen
funnit anledning förorda att ett ställningstagande sker först sedan
en ny undersökning om det framtida tandläkarbehovet genomförts. Efter
samråd med chefen för inrikesdepartementet vill jag nu förorda, att en
snabb samlad översyn göres beträffande tandläkarbehovet, bland annat med
beaktande av 1957 års folktandvårdssakkunnigas betänkande om folktandvården
(SOU 1960: 1) och de synpunkter därpå som framkommit vid remissbehandlingen
av detta betänkande.

Sedan de odontologiska förhandlingssakkunniga av chefen för ecklesiastikdepartementet
anmodats att låta föranstalta om nämnda översyn beträffande
tandläkarbehovet uppdrog de sakkunniga åt ledamoten professor
Gösta Westin att verkställa densamma (tandläkarprognosdelegationen

1. Tandläkarprognosdelegationen

Oen av tandläkarprognosdelegationen 1960 verkställda översynen sammanfattades
i betänkandet »Behovet av tandläkare 1970—1990» (stencilerat),
vilket överlämnades den 17 oktober 1960.

Över betänkandet har utlåtanden avgivits av statskontoret, kanslern för
rikets universitet efter hörande av tandläkarhögskolornas lärarkollegier och
organisationskommittén för den medicinska högskolan i Umeå, skolöverstyrelsen,
överstyrelsen för yrkesutbildning, statistiska centralbyrån, medicinalstyrelsen,
arbetsmarknadsstyrelsen, Svenska stadsförbundet, Göteborgs
stad, Umeå stad, Svenska landstingsförbundet, Västerbottens läns landstings
förvaltningsutskott, Sveriges akademikers centralorganisation (SACO),
Sveriges förenade studentkårer (SFS), Tjänstemännens centralorganisation
(TCO), Svenska tandläkare-sällskapet och Sveriges tandläkarförbund. Dessutom
har Sveriges socialdemokratiska studentförbund inkommit med särskild
skrift i ämnet. Medicinalstyrelsen har senare efter anmodan av statssekreteraren
i ecklesiastikdepartementet inkommit med en skrivelse, vari
vissa delar av ämnet särskilt belyses. Vidare har docent A. Åslander i en
särskild skrivelse framfört synpunkter i ärendet.

Prognosdelegationen har sedermera, den 8 mars 1961, inkommit med en
skrivelse, vartill fogats en kompletterande promemoria innehållande en
alternativ prognos över tandläkarbehovet.

1 Efter framställning från förhandlingssakkunniga tillkallades numera föreståndaren vid tandlakarmstitutet
i Umeå professor L. Lysell och docenten vid universitetet i Uppsala G. Eklund att
som experter biträda vid fullgörandet av ifrågavarande utredningsuppdrag.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 108 år 1961 55

Av betänkandet och därtill fogade tabellmaterial inhämtas i huvudsak
följande.

Den nuvarande tandläkarkårens omfattning, sammansättning och
behandlingskapacitet

Det totala antalet tandläkare med svensk legitimation den 1 januari
1960 uppgick till omkring 4 660. Av dessa tjänstgjorde 1 140 inom folktandvården
och omkring 200 vid tandläkarhögskolorna. Antalet tandläkare inom
militärtandvården — med anställning pa halvtid — beräknades motsvara
25 heltidsanställda tandläkare. 220 tandläkare var ej yrkesverksamma och
ytterligare 40 hade sin verksamhet förlagd utom riket. Av de återstående
omkring 3 035 tandläkarna beräknades minst 2 800 vara aktiva tandläkare
i heltid inom privat praktikutövning.

Inom folktandvården tjänstgjorde förutom de 1 140 tandläkarna med
svensk legitimation ungefär 450 tandläkare med utländsk examen, d. v. s.
28 procent av hela antalet. Av folktandvårdens tandläkare uppehöll omkring
1 500 distriktstandläkartjänster, medan de övriga innehade antingen
centraltandpolikliniktj änster eller ortodontitjänster. De vakanta distriktstandläkartjänsternas
antal uppgick till i runt tal 260.

Bland dem som uppehöll distriktstandläkartjänster vid denna tidpunkt
fanns 200 nyexaminerade tandläkare, vilka under studietiden innehaft medicinalstyrelsens
folktandvårdsstipendium. För varje termin med stipendium
är vederbörande skyldig att under ett halvt år fullgöra tjänst inom folktandvården.

Mer än 2/3 av distriktstandläkarna hade sin tjänstgöring fördelad med
55 procent barntandvård och 45 procent vuxentandvård. Det övervägande
flertalet av de övriga distriktstandläkarna ägnade sig åt enbart barntandvård.

Under 1950-talet har utbildningen av tandläkare varit den största hittills
(1955—1959 examinerades omkring 180 per år) och totalt uppgått
till nära 1 550. Om man bortser från de tjänstepliktiga tandläkarna — stipendiaterna
— har den sammanlagda rekryteringen av svenska tandläkare till
folktandvården uppgått till omkring 470. Detta antal utgör något över 30
procent av de under decenniet examinerade tandläkarna.

Tandläkartätheten varierar starkt mellan olika delar av landet. I medeltal
för riket uppgick den 1 januari 1959 antalet individer per tandläkare till
omkring 1 570. Under det att relationstalen i de större städerna låg på
nivån en tandläkare per 850—1 150 invånare, var patientunderlaget i glesbygderna
— län med relativt få och små städer — mer än 2 000 invånare
per tandläkare. I Norrbottens län fanns salunda en tandläkare per 2 500
invånare, i Gotlands län en per 2 650 invånare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

Delegationen har även redogjort för folktandvårdens behandling skapacitet
inom olika åldersgrupper år 1959. Andelen fullständigt behandlade
utgjorde inom åldersgruppen 3—5 år 1,7 procent, för sexåringarna 32,4
procent och inom åldrarna 7—15 år — med fri skoltandvård — 61,9 procent,
d. v. s. genomsnittligt 47,3 procent för barn i åldrarna 3—15 år.
Bland ungdomarna erhöll i åldersgruppen 16—19 år 9,0 procent fullständig
tandvård. I åldrarna över 20 år utgjorde andelen fullständigt behandlade
3,3 procent. Inom folktandvården kom år 1959 totalt 930 000
personer i åtnjutande av fullständig tandvård. Antalet motsvarar 13,0 procent
av befolkningen. Den partiella vården omfattade för barn i åldrarna
^ år 4,2 procent samt för sextonåringar och äldre inklusive vuxna 4,6
procent. Av landets befolkning erhöll 1959 sammanlagt 1 253 000 personer
eller 17,5 procent fullständig eller partiell behandling inom folktandvården.
En framräkning ger vid handen, att detta innebär omkring 790 patienter
per tandläkare.

Av uppgifterna från 1959 framgår, att skoltandvårdens behandlingskapacitet
varierade mycket starkt från län till län och inom olika åldersgrupper.
Procenttalen kulminerade vid åldern 8 år, nådde över 60-procentsnivån i
åldrarna 7—13 år, dock under stegvis sänkning av värdena. Den ledande
principen för skoltandvården — en systematiskt år från år fortsatt likvärdig
bettre vision under perioden 7—15 år — har alltså hittills ej kunnat realiseras.
Behandlingen av mjölktandsbetten synes vara synnerligen eftersatt
liksom vården av sexåringarnas permanenta tänder. Vidare är i nästan alla
län bettrevisionen för 14- och 15-åringarna ytterst ofullständig. Delegationen
fann läget oroande även med hänsyn till att inom ungdomsgruppen
16—19 år endast 9 procent givits fullständig vård inom folktandvårdens
behandlingsram.

De ytterligt små värdena för behandling av vuxna över 20 år bör enligt
delegationen bedömas mot bakgrunden av att den privata sektorn koncentrerar
sin behandlingskapacitet på tandsjukvård åt denna grupp. Om man
utgår från att de 2 800 tandläkarna i privat praktikutövning årligen hinner
med fullständig tandsjukvård åt samma antal individer per tandläkare som
inom folktandvården — här framräknat till 585 patienter — finner man,
att privatpraktikerna årligen skulle fullständigt behandla 23,0 procent av
befolkningen (d. v. s. omkring 1 645 000 personer). Medräknas även den
partiella vården, når man fram till att sammanlagt 30,6 procent av befolkningen
(d. v. s. omkring 2 190 000 individer) årligen behandlas inom privat
tandvård.

Folktandvårdens jämte den privata sektorns tandläkare skulle enligt delegationens
antaganden för närvarande årligen kunna meddela fullständig
behandling åt omkring 36 procent (13,0 + 23,0 procent) av Sveriges befolkning,
medan den totala kapaciteten — inklusive de partiellt behandlade

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961 57

fallen — skulle motsvara i runt tal 48 procent (17,5 + 30,6 procent) av
rikets hela folkmängd.

Om målet för de närmaste årtiondena vore att nå omkring 75 procent av
befolkningen med en tandsjukvård av nuvarande typ — fördelad på folktandvården
och den privata sektorn — borde enligt detta resonemang en
ökning ske av den totala tandläkarkåren från nuvarande antal av 4 400
yrkesverksamma tandläkare till 6 875 effektiva tandläkare (42 timmars
arbetstid per vecka, 1 900 bruttotimmar per ar, varav 1 800 effektiva) eller
i runt tal 7 000 tandläkare.

Det beräknade behovet av tandläkare 1970—90

Som förutsättningar för prognosberäkningarna har delegationen angivit
dels den procentuella anslutningen till tandvård inom olika åldersgrupper,
dels den behövliga behandlingstiden i timmar per fall. I båda dessa avseenden
har delegationen vad beträffar barn och ungdom i aldrarna 3—19 år
följt 1957 års folktandvårdssakkunnigas antaganden; dock har delegationen
räknat med en hundraprocentig anslutning till tandvård i åldrarna 17 19

år. Därjämte har delegationen sökt beräkna anslutningsprocent och behandlingstid
för den vuxna befolkningen över 20 år. I följande tabeller anges de
sålunda av delegationen gjorda antagandena.

T andsjukvård åt barn och ungdom inom folktandvårdens ram

Årsgrupp	Procentuell anslutning	Behandlingstid i timmar per fall
3— 5 &r ........	.. 70	3,0
6 år ........	70 (mjölktänder + perm. tänder) 2,5
7—10 år ........	70 (mjölktänder)	1,0
7—15 år ........	. . 100 (perm. tänder)	2,1
16 år ........	.. 100	2,5
17—19 år ........	50	2,5
Tandsjukvård åt ungdom och vuxna inom	folktandvård och
	privat praktikutövning
Årsgrupp	_ Behandlingstid i tim. per fall Pr°ce,?t Alternativ anslutning j jj jjj
17—19 år (privatpraktik) ..... 50 2,5	2,5 2,5
20 år och äldre ...	........... 70 1,5	1,7 2,0

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

I fråga om behandlingstiderna har delegationen nämnt, att enligt aktuella
folktandvårdsrapporter tidsåtgången per fall för fullständig och årligen
reviderande tandvård i åldrarna 7—15 år i medeltal är 2,14 timmar och för
sanerande och restituerande tandsjukvård åt vuxna (16 år och äldre) 2,93
timmar.

En anslutning till tandvården av 70 procent av landets vuxna befolkning
bör enligt delegationen kunna uppnås, under förutsättning att nödvändigheten
av tandvård inpräntas under skol- och ungdomsåren.

Med utgångspunkt i 1960 års befolkningssiffror har delegationen förutsatt
följande fördelning av befolkningen (3 år och äldre) och de regelbundna
vårdfallen på folktandvård och privatpraktik.

		Antal fall	Procentuell fördelning
	Befolkning	Regel- bundna	Ej regelbundna el. ej i behov av vård	Regel- bundna	Ej regelbundna el. ej i behov av vård
Folktandvård
3—6 ......	......... 425 000	300 000	125 000	70	30
7—16 ......	......... 1 220 000	1 220 000	—	100	_
17—19 ......	......... 155 000	155 000	—	100	__
20—co ......	......... 3 000 000	1 800 000	1 200 000	60	40
Privatpraktik
17—19 ......		150 000	—	100	_
	......... 2 205 000	1 800 000		82	18

	Totalt 7 155 000	5 425 000	1 730 000	80	20

Med de redovisade förutsättningarna som grund har delegationen sökt
beräkna det totala behovet av tandläkare under perioden 1970—1990 samt
fördela dessa på folktandvård och privat praktikutövning. I fråga om behandlingstid
per revisionsfall inom det vuxna klientelet (20 år och äldre)
har räknats med tre alternativ — 1,5 timmar, 1,7 timmar respektive 2,0
timmar. Folktandvårdens totala behov av tandläkare vid de olika alternativen
blir 4 100, 4 300 respektive 4 600, under det att den privata sektorns
tandläkarbehov beräknats till 1 700, 1 900 respektive 2 200. För undervisning,
forskning, administration m. m. har antagits ett behov av 600 tandläkare.
Det totala behovet — vilket närmare framgår av följande sammanställning
— har sålunda fixerats till lägst 6 400 och högst 7 400 med ett
mellanalternativ om 6 800 tandläkare.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 108 år 1961

				Behov av tandläkare
			I	Alternativ II	in
A. Antalet tandlä-	Folktandvården
kare för årlig reviderande tandsjukvård enligt	Distriktstandläkare Barn—ungdom ........... Vuxna 20—co ............	2 300 1 500		2 300 1 700	2 300 2 000
redovisade förutsättningar	Specialisttandläkare Centraltandpolikliniker ....	300	i 100	300 i 300	300	i 600
	Privatpraktik
	Ungdom 17—19 .......... Vuxna 20—co ............	200 1 500	1 700	200 1 700 1 900	200 2 000	2 200
	Summa		5 800	6 200		6 800
B. Tandläkare för
undervisning, forskning och specialisttand-sjukvård vid fyra tandläkar-högskolor			600	600		600
	Totalt		6 400	6 800		7 400

Beräkningarna har utförts med hänsyn till enbart revisionsfallens vård.
Sålunda har ingen tid inräknats för akuta eller partiellt vårdade fall.
Här finnes alltså ett flexibelt utrymme, som kan beräknas motsvara ungefär
480 tandläkare. Delegationen har avsiktligt undvikit att höja totalantalen
med något skattat antal tandläkare för akut och partiell vård, emedan det
synts nödvändigt att inom beräkningens ram ha tillbörlig plats för den
minskning av tandläkarbehovet som inom de närmast följande årtiondena
förväntas bli resultatet av en framgångsrik, generell och individuell profylax
mot karies. Med hänsyn till den förväntade folkökningen 1960—1975 borde
enligt delegationen ha räknats med ett behov av ytterligare omkring 560
tandläkare. Ett sannolikt behov av omkring 1 000 tandläkare utöver prognosberäkningen
har sålunda enligt delegationen inte tillgodosetts. Delegationen
ansåg sig emellertid med denna underlåtenhet ha givit prognosen
behövlig säkerhetsmarginal främst med hänsyn till profylaktikens effekt.

I detta sammanhang har delegationen betonat, att den funnit sannolikheten
tala för att tandläkarbehovet för de närmaste 30 åren bäst bedömes
genom att man för det vuxna klientelet räknar med ett medelvärde av 2
timmar per behandling av revisionsfall. Hänsyn måste nämligen tagas till

60 Kungl. Maj:ts ''proposition nr 108 år 1961

dels ökad tid för reviderande tandvård åt äldre personer (parodontopatifallen),
dels tidsförlusten vid överförande av saneringsfall till revisionsfall
inom stora nu ej omhändertagna folkgrupper. Med beaktande av dessa synpunkter
har delegationen funnit det tillrådligt att räkna med att den högre
gränsen med ett totalt behov av omkring 7 400 tandläkare bör uppnås
senast 1990. Den lägre gränsen, 6 400 tandläkare, bör ha överskridits redan
omkring 1975, medan mellanlägets totalantal av 6 800 tandläkare bör ha
passerats före 1980.

Tillgången på tandläkare 1970—90 vid olika utbildningsalternativ

Tandläkarutbildningens omfattning under 1960-talet kan med ganska
stor säkerhet anges. Da utbildningen fordrar en studietid av fem år, är en
arlig examination av maximalt 240 tandläkare bestämd för perioden 1960

65. I betänkandet framhålles, att en ökning av antalet årligen intagna
tandläkarstuderande med 20 torde kunna ske tidigast kalenderåret 1963
eller läsåret 1963/64 genom utbyggnad av tandläkarinstitutet i Umeå
till tandläkarhögskola. Sålunda kan examinationen öka till maximalt 260
tidigast från och med kalenderåret 1967 eller läsåret 1967/68. Det större av
tidigare aktualiserade projekt, en tandläkarhögskola i Göteborg med högst
100 studerande, torde enligt delegationens mening ej möjliggöra ytterligare
ökning av intagningskapaciteten tidigare än kalenderåret 1965 eller läsåret
1965/66. Tandläkarexaminationen kommer därför att nå upp till maximalt
360 tidigast från och med kalenderåret 1969 eller läsåret 1969/70.

Prognosdelegationen har även gjort beräkningar rörande det framtida
antalet »effektiva» tandläkare vid olika intagningsalternativ alltifrån 260
vid tre högskolor till 360 vid fyra högskolor. Den tid som skulle åtgå för
att vid årlig intagning av 260 respektive 360 studerande täcka tandläkarbehovet
framgår av närslutna diagram. Vid en begränsning av intagningarna
till 260 studerande blir antalet effektiva tandläkare vid slutet av respektive
femårsperiod följande.

»Effektiva» tandläkare

1970 ................
1975 ...............
1980 ...........
1985 ..............
1990 ................

effekti''

andldka

10 000 -

9 000 -

8 000

7 400

7 000

6 800

6 400

6 000

5 000

4 600

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961
Totala antalet tandläkare 1960—2000.

A = Utbildning av 360 tandl. i årlig intagning
från och med 1965.

B = Utbildning av 260 tandl. i årlig intagning
från och med 1965.

Behovet av tandläkare har beräknats med
hänsyn till tre alternativ för behandlingstiden
per revisionsfall inom det vuxna klientelet:
Alt. I. 1,5 timmar.

Alt. II. 1,7 timmar.

Alt. III. 2,0 timmar.

Alt. III

Alt. II

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 108 år 1961

Om det årliga antalet intagna från 1965 höjes till 360 genom tillkomsten
av en tandläkarhögskola i Göteborg, blir det totala antalet »effektiva»
tandläkare vid slutet av respektive femårsperiod följande.

År

»Effektiva» tandläkare

1970

1975

1980

1985

1990

5 620

6 370

7 230

8 050
8 700

Delegationen framhåller, att endast genom det senare alternativet nås en
sådan snabbhet i utvecklingen, att landets totala behov av tandläkare kan
tillgodoses under loppet av 1970-talet; folktandvårdens bristsituation kan
eljest ej beräknas bli hävd.

Då utvecklingen på tandsjukvårdens område under det närmaste årtiondet
kommer att kunna påverkas av en rad nu ej mätbara faktorer, t. ex.
profylaktiska åtgärder, har delegationen funnit det angeläget föreslå, att
en ny prognos utjöres år 1970. Från dagens utgångsläge har det tyckts delegationen
vara motiverat att räkna med att den nya prognosen skulle kunna,
tänkas påvisa skäl för en sänkning av antalet årligen intagna till omkring
200 studerande redan från år 1975. Om intagningen av odontologie studerande
vid denna tidpunkt reduceras från 360 till 200, torde en begränsande
effekt beträffande antalet tandläkare nås, sedan nivån 7 200 passerats omkring
år 1980.

Delegationens förslag till åtgärder

Från tandsjukvårdens synpunkt har delegationen funnit det oväsentligt,
om behandlingen utföres inom folktandvården eller inom den privata sektorn,
om blott det totala behovet av tandläkare är tillgodosett. Fördelningen
har däremot stor betydelse för folktandvården med dess uppgift att såsom
socialmedicinsk organisation särskilt för de breda folkskikten möjliggöra en
kvalificerad och specialiserad årlig tandsjukvård till överkomlig kostnad.

En fortsatt brist på tandläkare inom folktandvården måste liksom hittills
lägga hinder i vägen för dess betydelsefulla arbetsuppgifter i folkhälsans
tjänst. Om åtgärderna för utökning av utbildningskapaciteten begränsas till
att endast i langsam takt söka tillgodose samhällets behov av tandläkare,
kommer detta att resultera i en olämplig överbelastning av den privata sektorn.
Blir däremot tandläkarbehovet snabbt tillgodosett, kommer antalet
privata praktikutövare att rationellt regleras genom en selektion av de
tandläkare som äger personliga förutsättningar för uppgiften. Detta borde
enligt delegationen enbart medföra fördelar vid den privata sektorns rekrytering
och sannolikt även vara till gagn för det hjälpsökande klientelet.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 108 år 1961

Delegationen har med hänsyn till här redovisade resultat funnit, att
endast en maximal utökning till 360 nyintagna tandläkarstuderande per ar
från 1965 ger möjlighet att inom loppet av 1970-talet tillgodose landets
behov av tandläkare.

De åtgärder som delegationen funnit nödvändiga i detta sammanhang
har sammanfattats i följande förslag.

1. Tandläkarinstitutet i Umeå bör utbyggas till högskola för utbildning
från tandläkarkandidatexamen till tandläkarexamen enligt förslag, utarbetat
av den odontologiska nämnden inom organisationskommittén för den
medicinska högskolan i Umeå, men med en årlig intagning av 60 studerande
från och med kalenderåret 1963 eller läsåret 1963/64.

2. Den av statsmakterna principbeslutade tandläkarhögskolan i Göteborg
bör inrättas med årlig intagning av 100 studerande från och med kalenderåret
1965 eller läsåret 1965/66.

3. En ny prognos beträffande behovet av tandläkare — bland annat med
hänsyn till resultatet av de profylaktiska åtgärderna — bör upprättas 1970,
varvid tandläkarhögskolornas lämpliga utbildningskapacitet från och med
läsåret 1975/76 fixeras.

4. Vid eventuell stark sänkning av antalet intagna svenska studerande
från år 1975 bör undersökas, om möjlighet föreligger att bereda studerande
från övriga nordiska stater liksom från andra länder tillfälle till fullständig
tandläkarutbildning vid de svenska odontologiska lärosätena.

Delegationens kompletterande beräkningar

Tandläkarprognosdelegationen har, som tidigare framhållits, inkommit
med en särskild skrivelse till vilken fogats en promemoria med kompletterande
beräkningar rörande tandläkarbehovet. Denna promemoria har ej
varit föremål för remissbehandling.

Delegationen anger att syftet med de kompletterande beräkningarna av
tandläkarbehovet varit att möjliggöra säkrare jämförelser med läkarprognosutredningens
behovsberäkningar. I promemorian upptages till diskussion
dels den framtida tidsåtgången vid årlig revisionsbehandling av vuxna, dels
inverkan av en generell arbetstidsförkortning inom tandvårdssektorn, dels
därjämte effekten av profylaktiska åtgärder mot karies.

I fråga om tidsåtgången framhåller delegationen, att den patientbehandling,
som avser bettsanering och restitution, i medeltal kräver 4 timmar per
fall. Den därefter inträdande årliga bettrevisionen har i delegationens betänkande
antagits omfatta 2 behandlingstimmar per patient, ett medelvärde
för tidsåtgång konstaterat inom skoltandvården. Något material för
exakt bestämning av nuvarande behandlingstider i vuxentandvård finns ej
tillgängligt, men enligt delegationen är det sannolikt, att den årliga revi -

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

sionsbehandlingen av vuxna genomsnittligt ej understiger 2 timmar. Vid en
framtidsbedömning bör hänsyn tagas bland annat till befolkningsförskjutningen
mot högre åldrar, anser delegationen, som förutser, att det åldrande
bettets sjukdomar kommer att träda i förgrunden. Dessa sjukdomar, främst
parodontopatierna, fordrar tidsödande behandling. Då den ekonomiska
standarden för de äldre befolkningsgrupperna successivt torde förbättras,
bör man enligt delegationen räkna med att 2,0 timmar per revisionsfall ej
kommer att vara tillräckligt inom vuxentandvård. För den kompletterande
prognosen har räknats med en genomsnittlig tidsåtgång av 2,5 alternativt
3,0 timmar vid tandvård åt vuxna.

En arbetstidsförkortning inom tandvårdssektorn med 15 procent är enligt
delegationen tänkbar. Detta skulle i folktandvården leda till sänkning
av tandläkarnas effektiva arbetstid från 1 800 till 1 500 timmar om året.
Vid den bedömning av tandläkarbehovet, som redovisas i följande sammanställning,
har delegationen förutsatt, att alla tandläkare tillämpar motsvarande
arbetstidsförkortning.

Alternativ för behandlingstid	Totalt tandläkarbehov vid
i timmar per patient i	15 procents arbetstids-
vuxentandvård	förkortning
2,0 (= betänkandet) ......	8 760
2,5 ......................	9 960
3,0 ..................	11 160

Om endast folktandvårdens tandläkare erhåller arbetstidsförkortning,
blir tandläkarbehovet vid behandlingsalternativet 3,0 timmar för vuxna
patienter totalt 10 640.

Effekten av profylaktiska åtgärder mot karies har av delegationen bedömts
bland annat mot bakgrunden av en undersökning inom grupper av
norrköpingsbam, som tillförts fluoriderat vatten under en sjuårsperiod. Undersökningen
visar, att effekt vinnes hos de 7-åringar, som alltsedan födelsen
åtnjutit fluoriderat vatten. En väsentligt mindre verkan utläses hos de 14-åringar, som alltsedan 7-årsåldern använt sådant vatten. Enligt delegationen
har hittills gjorda iakttagelser i fråga om profylaktiska åtgärder ej lämnat
bevisbart underlag för en så reducerad efterfrågan på tandsjukvård att
därmed ett avsevärt minskat tandläkarbehov inträder. Med hänsyn till
den möjliga effekten av profylaktiska åtgärder mot karies har delegationen
i sitt betänkande räknat med en marginal av omkring 1 000 tandläkare
under perioden 1970—90 utöver det angivna behovet. Delegationen accepterar
fortfarande marginalen som en säkerhetsåtgärd i syfte att göra sin här
redovisade bedömning av tandläkarbehovet realistisk.

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

2. Yttranden

Bland remissinstanserna råder enighet om nödvändigheten av ökad tandläkarutbildning.
Vid bedömningen av delegationens behovsprognos har
emellertid vissa invändningar rests, bland annat med hänsyn till prognosmetodiken.
Sålunda framhåller statistiska centralbyrån, att betänkandet
ej kan anses innehålla en prognos över tandläkarbehovet utan
närmast utgöra en plan för anpassningen av nyintagningarna vid tandläkarhögskolorna
till en nivå, som skall ge ett pa vissa antaganden grundat
tandläkarantal under en trettioårsperiod.

Den av delegationen förutsatta anslutningen till tandvård
inom olika åldersgrupper diskuteras i ett flertal remissyttranden. Även pa
denna punkt framför statistiska centralbyrån reservationer. Enligt centralbyråns
uppfattning måste delegationens antaganden omgärdas med mycket
betydande osäkerhetsmarginaler, dels på grund av att antagandena saknar
statistiskt stöd, dels på grund av deras statiska karaktär.

Lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan i Stockholm finner det utomordentligt
svårt att avgöra, huruvida de av delegationen antagna deltagarfrekvenserna
i årlig reviderande tandvård verkligen kan komma att vara
giltiga redan efter 10 å 20 år — förutsatt att tandläkarantalet till dess
blivit tillräckligt stort för att kunna möta en sådan efterfrågan. Avgörande
härför blir ej endast ekonomiska faktorer utan även i hög grad uppfostran
av folkets flertal till ett aktivt krav på regelbunden tandvård.

Lärarkollegiet vid tandläkarhög skolan i Malmö erinrar om att det råder
skillnad mellan verkligt tandvårdsbehov och efterfrågan på tandvård. Kollegiet
finner det otroligt, att efterfrågan på regelbunden tandvård i dagens
läge skulle kunna nå upp till 75 procent. Det är dock möjligt, att förbättrad
ungdomstandvård, upplysning, urbanisering och sociala ambitioner under de
kommande decennierna kan driva upp efterfrågan på tandvård till denna
höjd.

Även medicinalstyrelsen ställer sig tveksam inför möjligheterna att uppnå
den beräknade deltagarfrekvensen inom den tid som nu någorlunda kan
överblickas.

Svenska tandläkare-sällskapet och Sveriges tandläkarjörbund anser, att
antagandena rörande framtida deltagarfrekvens inom barn- och ungdomstandvård
på den offentliga sektorn i stort sett torde vara realistiska. I fråga
om anslutningen av vuxna till regelbunden tandvård år 1975 har organisationerna
gjort egna beräkningar, bland annat med hänsyn till skridningen
av den relativa anslutningen med tilltagande ålder men även med beaktande
av ökade vårdmöjligheter och förbättrad anslutning på grund av
propaganda. Resultaten av organisationernas bedömningar beträffande anslutningen
till såväl barn- och ungdomstandvård som vuxentandvård återges
i följande tabell.

5 — Iiiharuj till riksdagens protokoll 1001. t samt. Nr 108

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 108 år 1961

Åldersgrupp	Procentuell anslutning till tandvård
Delegationens prognos	Organisationernas prognos
Mjölktänder
3—5 ...................		70
6—10 ...................		70
Permanenta tänder
6 ...................		70
7—15 ...................		100
16 ...................		100
17—19 ...................		80
20—24 ...................	....... 70	80
25—34 ...................		75
35—44 ...................		65
45—59 ...................		55
60—69 ..................		40
70—co ....................		20

Delegationens antaganden beträffande genomsnittlig behandlingstid
för patienter inom olika åldersgrupper diskuteras av bland
andra statistiska centralbyrån, som påpekar att i de av delegationen omnämnda
folktand vårdsrapporterna den genomsnittliga vårdtiden för vuxna
(16 år och äldre) vid fullständig behandling var 2,93 timmar per fall. Delegationen
har med hänvisning till kvantitativt icke bekräftade förhållanden
och till antaganden i tidigare utredningar räknat med alternativen 1,5 respektive
1,7 och 2,0 för dem som är 20 år och äldre. Centralbyrån finner det
anmärkningsvärt, att delegationens maximialternativ är så mycket lägre än
den tid som anges i ett aktuellt empiriskt material.

Medicinalstyrelsen tar ävenledes upp frågan om behandlingstiderna för
det vuxna klientelet. Styrelsen accepterar delegationens alternativ in,
d. v. s. en behandlingstid om 2,0 timmar. Under en uppbyggnadsperiod,
innan majoriteten av de vuxna blivit s. k. revisionsfall, torde man helt
säkert få räkna med längre behandlingstid per individ än 2 timmar.

Svenska tandläkare-sällskapet och Sveriges tandläkarförbund hävdar, att
det av delegationen använda materialet beträffande tidsåtgång i barntandvård
ej håller måttet som prognosgrundande faktor. I gruppen barn med
regelbunden tandvård ingår nämligen många, som på grund av folktandvårdens
otillräckliga resurser ej erhållit årlig behandling och som därför vid
behandlingstillfället haft ett under flera år ackumulerat tandvårdsbehov.
Behandlingstiderna för vuxna har 1960 undersökts av Sveriges tandläkarförbund.
Undersökningen omfattade 69 slumpvis uttagna privatpraktiserande
tandläkare, som lämnade uppgifter för vardera 15 likaledes slumpvis
uttagna patienter, behandlade under minst tio år i följd. Undersökningen
gav vid handen, att de vuxna patienterna med nuvarande tandvårdsstan -

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

dard i genomsnitt kräver en behandlingstid av cirka 1,7 timmar per år.
Organisationerna har sammanfattat sina bedömningar beträffande tidsåtgången
för olika åldersgrupper i följande tabell.

Åldersgrupp	Behandlingstid i Delegationens prognos	timmar per fall Organisationernas prognos
Mjölktänder
3 5 ..................	........ 3,0	2,0
6—10 ..................	........ 1,0	1,0
Permanenta tänder
6 ..................	........ 1,5	1,0
7—15 ..................	........ 2,1	2,1
16 ..................	........ 2,5	2,5
17 19 ..................	........ 2,5	2,0
20—co ..................	........ 2,0 (alt. III)	1,7

Frågan om de profylaktiska åtgärdernas betydelse för det
framtida behovet av tandläkare behandlas av ett flertal remissinstanser.
Allmänt förutsättes, att profylaxen på längre sikt kommer att minska tandvårdsbehovet,
åtminstone i de lägre åldrarna.

Lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan i Stockholm anför huvudsakligen
följande.

1. Under 1950-talet har enligt folktandvårdens statistik en nedgång i
kariesfrekvensen iakttagits, vilken bland sjuåringarna under de tre senaste
åren uppgått till cirka 2 procent om året. Under särskilt senare delen av
1950-talet har upplysnings- och propagandaverksamheten, byggd på kariesforskningens
resultat, varit relativt intensiv och nedgången i kariessiffrorna
kan vara en frukt härav.

2. Dagligt tillförande av små mängder fluor, särskilt till den växande organismen,
genom dricksvatten eller på annat sätt, har visat sig ge en relativt
stark kariesreduktion. Man kan räkna med en sänkning av kariesfrekvensen
i de permanenta tänderna hos barn, som under uppväxttiden erhållit sådant
vatten, med 50—60 procent, och man har även funnit, att denna reduktion
till icke oväsentlig del kvarstår hos äldre personer. Tillsättning av fluor till
dricksvatten har åtminstone tills vidare i Sverige stött på hinder beroende
på att åtgärden ännu icke av samtliga sakkunniga bedömts vara säkerställd
utan icke önskvärda biverkningar.

3. Lokal applikation av fluor på tandytorna har visat sig inrymma stora
möjligheter till kariesförebyggande. Mest lovande ter sig de metoder, som
inrymmer fluortillsats till tandpastor, eftersom man därvid eliminerar behovet
av specialutbildad personal för applikation av skyddsämnet. Flera
undersökningar tyder sålunda på att en pasta innehållande små mängder
tennfluorur kunnat medföra en kariesreduktion med 15—50 procent hos
barn och cirka 35 procent hos vuxna.

Stora möjligheter att avsevärt minska tandläkarbehovet i landet finnes
sålunda, om fortsatta undersökningar eller rekommendationer från expert -

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 108 år 1961

håll kommer att leda till att en liten daglig fluormängd mera allmänt kommer
att tillföras Sveriges barn under uppväxtåren. Forskningen efter dessa
linjer liksom åtgärder, föranledda av vunna resultat, synes vara värda
särskilt beaktande och understöd av statsmakterna.

Enligt lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan i Malmö torde effekten av
en eventuell kariesprofylax närmast förflytta tandvårdsbehovet allt högre
upp i åldrarna och minska alltför tidiga bettstympningar genom onödiga
tandförluster. Vad detta kan komma att ha för inverkan på tandläkarbehovet
är svårt att säga, men troligen kommer det ej att väsentligt minska kravet
på tandsjukvård.

Medicinalstyrelsen framhåller i sitt yttrande, att styrelsen — dels med
hänsyn till det erfarenhetsmaterial som nu står styrelsen till buds, dels med
tanke på fluorprofylaxens senaste landvinningar — anser sig kunna uttala,
att förebyggande åtgärder samt eliminering av en del på behandlingstiden
ogynnsamt inverkande faktorer bör kunna medföra en reduktion av den
årligen erforderliga behandlingstiden med 20 procent. Behovet av tandläkare
inom distriktstandvården skulle därmed sjunka från av 1957 års folktandvårdssakkunniga,
genomsnittligt för tiden 1965—75, beräknade 3 800
till något över 3 000.

Arbetsmarknadsstyrelsen anför i detta sammanhang, att det finns två
motverkande komplex av tendenser, som påverkar framtidens behov av
tandläkare. Å ena sidan kommer en stigande realinkomst att kunna leda till
ökad efterfrågan på tandvård och därigenom också till ett ökat behov av
tandläkare, å andra sidan kan en förbättrad teknik och profylaktik leda till
en minskning.

Svenska landsting sförbundet erinrar om att delegationen vid sina beräkningar
arbetat med en säkerhetsmarginal på omkring 1 000 tandläkare med
hänsyn bland annat till den profylax mot karies som kan komma i fråga och
till att stora befolkningsskikt långsamt väntas komma till insikt om behovet
av årlig reviderande tandvård. Enligt landstingsförbundet kan emellertid
marginaler erfordras även av andra orsaker, exempelvis framtida generella
arbetstidsförkortningar, vilka kan medföra att fler tandläkare erfordras för
att tillgodose ett visst tandvårdsbehov.

Svenska tandläkare-sällskapet och Sveriges tandläkarförbund redovisar
ingående sina synpunkter beträffande betydelsen av förebyggande åtgärder
och framhåller därvid bland annat följande.

Åtskilligt material finnes för en skattning av profylaxens möjligheter.
Uppgiften underlättas av att karies är den tandsjukdom, som dels direkt
eller indirekt förorsakar huvuddelen av tandvårdsbehovet, dels också är
den, som hittills med största effekt kunnat förebyggas. En klar tendens i
kariesutvecklingen inom landet kan exempelvis utläsas ur folktandvårdens
statistik över kariesfrekvensen hos sjuåringar i hela landet. Denna statistik,
som anger det procentuella antalet kariesangripna permanenta tänder hos
sjuåringarna (de senaste åren dessutom också för sexåringarna), är visserli -

K-ungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

gen icke helt invändningsfri men dock betydligt säkrare än många andra

1 prognossammanhang använda data och skattningar. Folktandvårdens statistik
grundar sig dessutom på ett mycket stort primärmaterial.

Medan kariesfrekvensen kraftigt steg efter krigets slut, har den under
1950-talet långsamt sjunkit. Det torde icke vara felaktigt att antaga, att
detta berott på kariesforskningens resultat och den därpå byggda upplysnings-
och propagandaverksamheten, som tagit kraftig fart just under
1950-talet, till större delen genom insatser av frivilliga krafter.

Under de tre senaste åren, då det material som ligger till grund för
statistiken varit homogenare än tidigare, har kariesfrekvensen bland sjuåringarna
reducerats med cirka 2 procent per år. Det är känt, att den form
av karies, som dominerar bland sjuåringarna (fissurkaries), likväl mindre
påverkas av profylaktiska åtgärder än andra kariesformer (ytkaries). Det
finns därför en viss grund för antagandet, att kariesminskningen varit minst

2 procent per år inom hela befolkningen. Om man gör den försiktiga uppskattningen,
att SO procent av tandvårdsbehovet direkt eller indirekt förorsakas
av karies, betyder varje tvåprocentig kariesreduktion en minskning
av tandläkarbehovet med cirka 70 av ett totalantal av 4 500.

På grund av det ovan anförda torde man kunna räkna med en kariesreduktion
fram till 1970-talet om i runt tal 10 procent genom upplysningbeträffande
kost och hygien samt minst 10 och högst 30 procent genom användande
av fluor. De väntade fortsatta framstegen genom den kariesprofylaktiska
målforskningen har därvid icke tagits med i beräkningen. Om
man alltså räknar med de båda gränsvärdena tjugoprocentig respektive
fyrtioprocentig kariesreduktion och med att karies i dagens läge direkt eller
indirekt förorsakar SO procent av tandvårdsbehovet, skulle en reduktion av
hela tandvårdsbehovet med i runda tal 15 respektive 30 procent kunna uppnås.
Denna skattning är givetvis ganska osäker, men den har i motsats till
utredningens skattning ett kalkylerat underlag.

Medicinalstyrelsen har i särskild skrivelse uttalat sig om den av tandläkarorganisationerna
åberopade statistiken beträffande kariesfrekvensen.
Styrelsen framhåller i huvudsak följande.

Med aktuell kariesprocent hos sjuåringar respektive sexåringar menas den
procentuella andelen av frambrutna permanenta tänder som vid undersökningstillfället
uppvisar obehandlad karies. Statistiken bygger på undersökningar
och registreringar utförda av ett betydande antal distriktstandläkare.
Det är därför uppenbart, att siffrorna ej kan anses äga stor vetenskaplig
precision. När det gäller prognoser, där vissa approximationer och skattningar
under alla förhållanden är nödvändiga, synes det emellertid vara av
stort intresse och värde att söka utröna de tendenser som kan utläsas ur
ett riksomfattande material.

I det aktuella materialet finner man för åren 1956—59 den av tandläkare
organisationerna påpekade sänkningen av riksmedelvärdet för aktuell karies
från 28,8 till 27,1 procent , vilken sänkning utgör 5,9 procent. Fm fråga, som
man ställer sig inför dessa siffror, iir om en under perioden ökad behandlingav
de permanenta tänderna hos sexåringar möjligen kunnat medföra, att
förekomsten av obehandlade kariesangrepp hos sjuåringarna relativt sett
minskats. Fn undersökning visar dock, att eu tydlig reduktion av sjuåringarnas
aktuella kariesprocent inträtt även i de områden, där inga eller
obetydliga förändringar i sexårstandvårdens omfattning inträffat. Studiet

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 108 år 1961

av siffermaterialet tyder sålunda på att sänkningen av aktuell kariesprocent
under senare delen av 1950-talet berott på en verklig reduktion av kariesangreppet.
Denna kariesreduktion kan knappast ha varit begränsad till enbart
sex- och sjuåringar utan kan beräknas ha kommit alla yngre årgångar
tillgodo och med största sannolikhet även äldre barn och vuxna.

Eftersom fluorens användning för kariesförebyggande hittills varit ganska
obetydlig i Sverige och i huvudsak begränsad till ett fåtal städer och sjukvårdsområden,
ligger det närmast till hands att antaga, att kariesreduktionen
står i samband med de framsteg inom kariesforskningen, som gjorts
under 1940- och 1950-talen, och framför allt med de intensifierade ansträngningar
som under 1950-talet gjorts för att utnyttja dessa forskningsresultat.
Kariesreduktionen beror dock sannolikt främst på den under detta årtionde
starkt ökade förebyggande upplysningsverksamheten.

Folktandvårdens nuvarande brist på tandläkare och dess framtida behov
av ett större antal distriktstandläkare utgör för flertalet remissinstanser
motivering för krav på ökad tandläkarutbildning. Dock råder
delade meningar dels om den lämpliga storleken av utbildningskapacitetens
ökning, dels om åtgärderna för att åstadkomma denna ökning.

Statskontoret finner det önskvärt, att det odontologiska utbildningsväsendets
examinationskapacitet ökas i sådan grad, att bristen på tandläkare
kan hävas snarast möjligt. Om de av delegationen föreslagna åtgärderna
vidtages, torde dock risk föreligga, att man för undvikande av överproduktion
av tandläkare efter 1980 måste minska intagningen av studerande till
200 per år redan 1975. Mot denna bakgrund är det uppenbart, att starka
skäl talar emot förslaget om inrättande av en ny tandläkarhögskola i Göteborg.

Statistiska centralbyrån erinrar om att den av delegationen föreslagna
utbyggnaden av tandläkarundervisningen skulle medföra fullt utnyttjande
av de fyra högskolorna först från och med 1970. Om delegationens bedömning
av vad en prognosutredning år 1970 skulle komma fram till vore riktig,
skulle redan år 1975 utnyttjandegraden gå ned för att i början av
1980-talet ligga lägre än för närvarande. Även om man givetvis icke kan
bedöma tandläkarbehovet ännu längre fram i tiden, torde man likväl vara
berättigad att antaga, att belastningen på utbildningsresurserna även i
framtiden skulle komma att vara mycket ojämn på grund av den mycket
starka variation i nyintagningen som nu föreslås införd.

Lärarkollegiet vid tandläkar hög skolan i Stockholm ifrågasätter, huruvida
en intagning av 360 studenter per år kan vara rationell, om man har anledning
att räkna med en nedskärning efter tio år till 200 studenter per år.
Förutsatt att en ny prognosberäkning utföres 1970, har kollegiet emellertid
ingen invändning mot en kraftigt ökad intagning under åren 1965—71.
Under alla omständigheter är det ett starkt önskemål, att tandläkarutbildningen
sprides på fyra fullständiga högskolor; delegationens förslag i detta
hänseende tillstyrkes oreserverat. En något lägre totalintagning än den före -

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

slagna, exempelvis 320 studerande per år, skulle emellertid icke innebära
större försening av målsättningen, 7 400 tandläkare, än att detta antal
skulle uppnås 1983—84 i stället för 1980. Om intagningen vid en tandlakarhögskola
överstiger 80 studerande per år äventyras, enligt lärarkollegiets
uppfattning, kontakten mellan lärare och elever. En sänkning av antalet
studenter vid landets tandläkarhögskolor leder däremot till höjd utbildningsstandard
genom utökning av den individuella undervisningen och
ökade möjligheter till personlig kontakt mellan lärare och elever.

Lärarkollegiet vid tandläkare g skolan i Malmö finner liksom delegationen,
att det föreligger behov av ökad examination av tandläkare. Den brist
som är konstaterad kan ej täckas genom provisoriska anordningar \id de
existerande utbildningsanstalterna. Kollegiet hemställer i detta sammanhang,
att man vid planeringen av nya utbildningsanstalter överväger möjligheten
av en minskning till 80 studenter om året vid tandläkarhögskolan i
Malmö, d. v. s. det antal som högskolan ursprungligen byggdes för att mottaga.
Huruvida delegationens förslag om en årlig examination av 360 tandläkare
är riktigt grundat, kan kollegiet ej med bestämdhet avgöra till följd
av den osäkerhet som föreligger beträffande skillnaden mellan dagssituationen
på tandvårdsområdet och det uppsatta målet.

Universitetskanslern framhåller, att han i stort sett icke funnit anledning
till erinran mot de av delegationen gjorda beräkningarna rörande ökad intagningskapacitet
vid de odontologiska läroanstalterna. Om den nu rådande
tandläkarbristen skall kunna avhjälpas under tioårsperioden 1965—75,
krävs ofrånkomligt betydande insatser från det allmännas sida. I detta läge
framstår det såsom nödvändigt att riksdagens tidigare principbeslut avseende
tandläkarhögskola i Göteborg fullföljes. Kanslern ansluter sig därför
till delegationens förslag i denna fråga. Vidare erinrar kanslern om att han
redan tidigare förordat, att tandläkarinstitutet i Umeå ombildas till tandläkarhögskola,
samt tillägger, att den blivande tandläkarhögskolan i Umeå
bör dimensioneras för en intagning av 60 studerande årligen. För övervinnande
av tandläkarbristen måste man sannolikt under en övergångstid
räkna med en intagningskapacitet av årligen 100 studerande vid en var av
de tre högskolorna i Stockholm, Malmö och Göteborg, för Göteborgs-högskolans
vidkommande delvis i form av vissa provisoriska anordningar. På
längre sikt bör tandläkarhögskolorna dock dimensioneras för ett årligt
studerandeintag av högst 80.

Skolöverstyrelsen, som efterlyser en förbättrad skoltandvård, tillstyrker
delegationens förslag om en väsentlig ökning av antalet tandläkare såväl
inom folktandvården som inom den privata sektorn. Även arbetsmarknadsstyrelsen
finner klara belägg för att en kraftig och snar ökning av tandläkarkåren
är nödvändig. Styrelsen tillstyrker därför delegationens förslag, att
en tandläkarhögskola i Göteborg inrättas samt att Umea-institutet erhåller
utvidgade resurser och omorganiseras till högskola.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 108 år 1961

Medicinalstyrelsen, som kommit fram till samma behov av tandläkare
som delegationen, om än efter ett delvis annat beräkningssätt, anför huvudsakligen
följande.

Utöver det antal tandläkartjänster, som beräknats såsom erforderliga
inom folktandvården, cirka 3 350 eller längre fram eventuellt något mer,
torde krävas cirka 300 vikarierande tandläkare för att man skall uppnå
3 350 effektiva tandläkare. I distriktstandvården kommer barntandvården
att ägnas arbetstid motsvarande cirka 1 675 tandläkare; åt de vuxna skulle
ägnas arbete motsvarande ungefär 1 375 heltidsanställda tandläkare. Då
prognosdelegationen här angivit ett behov av 2 000 tandläkare inom folktandvården
men endast arbetskraft motsvarande 1 375 tandläkare står till
buds enligt styrelsens beräkningar, skulle i stället den privata tandvårdssektorn
behöva ökas med över 600 tandläkare och komma att uppgå till
mellan 2 800 och 2 900 effektiva tandläkare. Därmed skulle uppkomma ett
behov av sammanlagt omkring 6 800 effektiva tandläkare, motsvarande
enligt 1951 års tandläkarkommittés beräkningar 7 800 å 8 000 befintliga
tandläkare.

Medicinalstyrelsen är av den uppfattningen, att det är ett samhälleligt
intresse att söka uppnå erforderligt antal tandläkare, så snart detta lämpligen
lat er sig göra. Därefter bör tandläkarutbildningens omfattning avpassas
sa, att det uppnadda antalet upprätthålles respektive ökas i den
takt efterfrågan kan komma att ytterligare stiga. Med hänsyn till den eftersläpning,
som uppkommit genom att antalet intagningar vid tandläkarhögskolorna
etter år 1955 stannat vid 240, samt till kravet på en så snabb utökning
som möjligt av antalet tandläkare i landet bör en väsentlig ökning
av intagningarna ske. Detta bör främst astadkommas genom organiserande
nv en tandläkarhögskola i Göteborg för intagning av 100 studerande årligen.
Det bor undersökas, om denna högskola har möjlighet att mottaga de
forsta studenterna tidigare än under läsåret 1965/66, den tidpunkt delegationen
räknat med. Effekten av den ökade intagningen skulle då kunna göra
sig vållande fore 1970 eller i varje fall senast 1970 och det enligt styrelsens
menmg erforderliga antalet effektiva tandläkare vara uppnått 1975 eller
1976 Styrelsen anser vidare, att umeåinstitutet bör utvidgas till fullständig
hogskola, in eu finner det med hänsyn till patientunderlaget tveksamt, om
det later sig göra att öka antalet intagningar i den omfattning delegationen
föreslagit.

Svenska stadsförbundets sjukvardsdelegation tillstyrker prognosdelegationens
förslag beträffande utbildningen med hänsyn till olägenheterna av
en foitsatt bristsituation inom särskilt folktandvården. Den av statsmakterna
i princip beslutade tandläkarhögskolan i Göteborg bör sålunda inrättas
för årlig utbildning av 100 studerande från 1965/66 samt tandläkarutbildningen
i Umeå ökas till att omfatta 60 studerande per år från 1963/64.

Svenska landstingsförbundet ansluter sig i huvudsak till de slutsatser
prognosdelegationen dragit rörande den önskvärda utbyggnaden av utbildningskapaciteten.
Med hänsyn till att delegationen själv synes ha varit
något osäker vid sina bedömningar på längre sikt kan det ifrågasättas,
huruvida en ny tandläkarhögskola i Göteborg från början skall dimensioneras
för intagning av 100 studerande årligen. Alltför stora förändringar i

Kungl. Maj:ts -proposition nr 108 år 1961

utbildningskapaciteten torde nämligen böra undvikas. De svårigheter som
härigenom kan uppstå får dock vägas mot de problem som uppkommer
genom att längre tid förflyter, innan tandläkarbehovet blir täckt.

Västerbottens läns landstings förvaltningsutskott anser det vara ytterst
angeläget, att examinationen av tandläkare snarast bringas i nivå med de
ökade och berättigade kraven på tandvård. Förvaltningsutskottet tillstyrker,
att Umeå-institutet utbygges till tandläkarhögskola med ett årligt intag
av 60 studenter, samtidigt som en tandläkarhögskola tillskapas i Göteborg
med en årlig intagning av 100 studenter. Ett totalt årligt intag av 360 studenter
bör åstadkommas snarast möjligt. Med hänsyn till folktandvårdens
nuvarande läge kan det ifrågasättas, om de båda projekten till och med bör
påskyndas så, att delegationens tidsschema överträffas. Då tandläkarbrist
råder även i vissa områden inom Syd- och Västsverige, anser förvaltningsutskottet,
att detta behov måste täckas genom tillkomsten av en tandläkarhögskola
i Göteborg. Därigenom ökas Norrlands möjligheter att få behålla
där utbildade tandläkare.

SACO utgår i sitt yttrande från att tandläkarbristen kommer att bestå
under avsevärd framtid, om tandläkarhögskolornas nuvarande intagningskapacitet
bibehålies. Det torde sålunda från arbetsmarknadssynpunkt icke
kunna föranleda några erinringar, om intagningen av tandläkarstuderande
nu temporärt ökas. Delegationens förslag innebär emellertid, att intagningskapaciteten
utökas så sent, att den ökade examinationen inträder först
1970, då tandläkarbristen redan kan tänkas stå nära sitt slut. Delegationen
har också ansett det motiverat att räkna med att intagningen redan från
1975 skulle minskas till 200. Mot denna bakgrund synes det mindre ändamålsenligt,
att delegationen ej närmare övervägt andra intagningsalternativ
än ett lägsta och ett högsta. Enligt SACO:s mening är det vidare angeläget,
att en temporär höjning av intagningen kommer till stånd tidigare än vad
delegationen föreslagit.

TCO finner det utomordentligt angeläget, att bristen på tandläkare snarast
häves, och tillstyrker delegationens förslag om att den sammanlagda
intagningskapaciteten vid tandläkarhögskolorna höjes till 360 studerande
per år. Skulle senare prognoser visa, att behovet av nyexaminerade tandläkare
kommer att reduceras mot slutet av 1970-talet eller under 1980-talet,
kan givetvis intagningen anpassas därefter och de friställda lokalerna disponeras
för andra undervisnings- och forskningsändamål.

SFS avstyrker den av delegationen föreslagna dimensioneringen av intagningen
till tandläkarhögskolorna samt anför huvudsakligen följande.

En snabb höjning och cn därefter följande radikal sänkning av intagningen
vid tandläkarhögskolorna medför, att en mycket stor grupp av den
aktiva tandläkarkåren under slutet av 1900-talet kommer att befinna sig i
samma åldersskikt. Då denna grupp försvinner ur aktiv tjänst, kommer
man på nytt att ställas inför en bristsituation. Med hänsyn till de olägen -

Kungl. May.ts proposition nr 108 år 1961

heter som vidlåder delegationens förslag anser SFS, att man kan och bör
tillåta sig en mindre starkt ökad utbildningskapacitet än den av delegationen
föreslagna. Enligt SFS:s mening bör intagningen vid de odontologiska
utbildningsanstalterna snarast höjas till 280 studerande per år. Även enligt
SFS:s förslag kommer behovet av 7 400 tandläkare att fyllas inom en rimlig
tidsperiod — med all sannolikhet redan inom fem år efter den tidpunkt då
behovet enligt delegationens beräkningar bör vara fyllt. SFS förordar, att
intagningen till vardera av tandläkarhögskolorna i Stockholm och Malmö
nedskäres till 80 studerande per år från och med läsåret 1963/64, att tandläkarhögskolan
i Göteborg inrättas vid början av samma läsår, att tandläkarinstitutet
i Umeå utbvgges till högskola med fullständig utbildning och
i första hand för examination från och med år 1963, samt att fördelningen
mellan Göteborgs- och Umeå-högskolorna av de resterande 120 utbildningsplatserna
närmare överväges med hänsyn till bland annat patientunderlaget.

Sveriges socialdemokratiska studentförbund betonar, att den framtida
efterfrågan på tandvård ej enbart kommer att påverkas av den förväntade
standardstegringen utan också av möjligheterna att erhålla tandvård till
rimligare pris än i dagens läge. Dessutom kommer de äldre samhällsmedlemmarna
tack vare den allmänna tjänstepensionen att i helt annan utsträckning
än för närvarande efterfråga tandvård. Delegationens beräkningar
innebär, att tre fjärdedelar av befolkningen skall kunna få regelbunden
tandvård först om tjugo år. Enligt betänkandet har ett sannolikt
behov av omkring 1 000 tandläkare icke tillgodosetts genom delegationens
prognosberäkning. Studentförbundet finner emellertid, att även detta behov
bör täckas, och föreslår därför, att ytterligare 80 studenter utöver vad
delegationen föreslagit årligen intages, fördelade med 20 studenter per
högskola.

Svenska tandläkare-sällskapet och Sveriges tandläkarförbund uttalar, att
det föreliggande betänkandet icke lämnat tillräcklig grundval för bedömning
av frågan om behovet av ökad tandläkarexamination. Organisationerna
förordar därför omedelbara undersökningar framför allt beträffande det
nuvarande och väntade tandvårdsbehovet hos vuxna samt uttalar i övrigt
huvudsakligen följande.

En företagen granskning^ och komplettering av betänkandet har givit
vid handen, att den nu rådande tandläkarbristen är på väg att hävas
och att bristen än mer kan minskas genom förebyggande åtgärder mot
tandsjukdomar. Behovet av en ytterligare utvidgad examination av
tandläkare är därför tvivelaktigt. Skulle statsmakterna likväl finna
en temporär utbildningsökning önskvärd, anser organisationerna, att
tandläkarinstitutet i Umeå snarast bör utbyggas till tandläkarhögskola för
fullständig utbildning från och med andra studieåret och efter tillkomsten
av teoretisk-medicinska institutioner i Umeå från och med första studieåret.
Med hänsyn till patientunderlaget tvekar organisationerna inför en ökning
av utbildningskapaciteten i Umeå till 60 studerande per år. Värdet av en
ny tandläkarhögskola, vilket från tandvårdssynpunkt behöver ytterligare
utredas, bör emellertid även bedömas med hänsyn till utbildningskvaliteten,
som bland annat kräver terminsgrupper om högst 40 studenter. Vidare tor -

Kungl. Maj:ts fr oposition nr 108 år 1961

de i detta sammanhang hänsyn böra tagas till behovet av en nybyggnad
för tandläkarhögskolan i Stockholm. Under en övergångsperiod om cirka tio
år skulle den nuvarande trånga och otidsenliga högskolan kunna fungera
jämsides med en nybyggd tandläkarhögskola. Sedan den tillfälliga bristsituationen
hävts, kunde den nuvarande högskolan i Stockholm nedläggas.
Om det befinnes ekonomiskt försvarligt att även uppbygga en helt ny högskola,
är Göteborg otvivelaktigt lämpligaste förläggningsort.

Förslaget om en ny prognos rörande tandläkarbehovet
tillstyrkes allmänt av remissinstanserna. Enligt statskontoret, lärarkollegiet
vid tandläkarhögskolan i Stockholm, lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan
i Malmö och medicinalstyrelsen bör denna prognos utföras 1970. Även
universitetskanslern instämmer i detta förslag med hänsyn till att man vid
nämnda tidpunkt bör kunna bedöma effekten av de profylaktiska åtgärderna.
Arbetsmarknadsstyrelsen, SACO, SFS, Svenska tandläkare-sällskapet
och Sveriges tandläkarförbund anser däremot, att man kontinuerligt bör
följa upp prognoser, så att gjorda antaganden i tid kan korrigeras.

III. Organisationen av utökad läkarutbildning

Till följd av beslut av 1955 års riksdag framlade 1955 års läkarutbildningsutredning
i sitt betänkande »Kliniska utbildningsplatser för blivande
läkare» (SOU 1956: 34) två alternativ för att öka den medicinska utbildningskapaciteten
med omkring 65 propedeutiska och kliniska platser. Enligt
det ena alternativet, förordat av utredningens majoritet och benämnt
»Befintliga lärosäten», borde den avsedda utbildningskapaciteten åstadkommas
genom ökning av de propedeutiska och kliniska utbildningsplatserna
i Uppsala, Lund och Göteborg. Enligt det andra alternativet, förordat
av ledamoten Lundgren i utredningen och benämnt »Norrland», skulle
erforderliga propedeutiska utbildningsplatser kunna anordnas vid befintliga
lärosäten, medan av de behövliga kliniska utbildningsplatserna 25 borde
anordnas i Göteborg och 40 vid en ny läroanstalt i Norrland. Ledamoten
Lundgren föreslog också, att vid den nya läroanstalten efter en kortare
övergångstid även skulle anordnas propedeutisk undervisning. Riksdagen
fattade i anledning av propositionerna 1957:91 och 1957:188 beslut om
alternativet Norrland genom upprättande av en ny medicinsk högskola i
Umeå med 40 propedeutiska och kliniska utbildningsplatser. Den kliniska
utbildningen skulle enligt besluten ta sin början den 1 januari 1959 och den
propedeutiska utbildningen den 1 juli 1962.

Även det av majoriteten av 1955 års läkarutbildningsutredning förordade
alternativet »Befintliga lärosäten» har numera genomförts. 1959 års riksdag
beslöt nämligen i anledning av propositionen 1959: 93 — vilken baserades
på en utredning av utredningsmannen för vissa medicinska utbild -

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

ningsfragor m. m. professor B. Rexed — att den årliga nybörjarintagningen
i Göteborg skulle höjas med 45 studerande från och med läsåret 1960/61.
Därigenom har det sammanlagda antalet ärligen tillgängliga nybörjarplatser
för medicine studerande ökat till 453. Höjningen av intagningen läsåret
1960/61 bygger på att från och med läsåret 1962/63 propedeutisk undervisning
för minst 40 studerande ärligen kan meddelas vid medicinska högskolan
i Umeå. Den sålunda beslutade höjningen av det årliga nybörjarintaget
skall tills vidare gälla för fem år, d. v. s. för intagningen till första
studieåret under perioden 1960/61—1964/65.

I nedanstående tabell anges den från och med budgetåret 1960/61 gällande
utbildningskapaciteten vid de medicinska lärosätena. Andra raden
visar den nettoomflyttning av studerande efter det andra studieåret, som
är en nödvändig konsekvens av den nuvarande utbildningskapaciteten på
skilda stadier vid de olika lärosätena.

Antalet utbildningsplatser vid de medicinska läroanstalterna 1960/61

_Uppsala Gote Stock- Umeå Totalt

Intagning av studerande till prekliniska
kurser (de två första studieåren) .. 90

Omflyttning av studerande inför det

propedeutiska året .............. — 5

Tillgängliga propedeutplatser (tredje

studieåret) ...................... 80

Tillgängliga kliniska platser ........ 80

1 Den propedeutiska utbildningen i Umeå är planerad att börja ht 1962.

1955 års universitetsutredning framhöll i sitt sjätte betänkande, »Universitet
och högskolor i 1960-talets samhälle. Riktlinjer och förslag till utbyggnad»
(SOU 1959: 45), att utredningen med hänsyn till att en särskild
läkarprognosutredning tillsatts ej funnit anledning att framlägga något konkret
förslag rörande utbyggnad av de medicinska läroanstalternas utbildningskapacitet.
I propositionen 1960:119 angående riktlinjer för utbyggande
av universitet och högskolor m. m. uttalade departementschefen, att
frågan om utökad intagningskapacitet vid de medicinska utbildningsanstalterna
borde prövas först sedan läkarprognosutredningen avslutat sitt
arbete.

Genom beslut den 23 september 1960 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen
för ecklesiastikdepartementet att uppdraga åt högst fyra experter att inom
ecklesiastikdepartementet biträda med beredning av vissa frågor rörande
ökad läkarutbildning. Med anledning härav tillkallade departementschefen
samma dag en expertgrupp, vilken antagit namnet läkarutbildning sberedning
en.

no	115	138	—	453
-14	— 9	— 12	+ 401
90	100	120	401	430
90	100	120	40	430

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 är 1961

A. Läkarutbildningsberedningen

Läkarutbildningsberedningen1 har sammanfattat resultatet av sitt arbete
i ett betänkande rubricerat »Program för ökad läkarutbildning» (stencilerat),
vilket överlämnades den 19 januari 1961.

Över betänkandet har, efter remiss, utlåtanden avgivits av statskontoret,
kanslern för rikets universitet efter hörande av de medicinska fakulteterna
(motsvarande), skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning, byggnadsstyrelsen,
medicinalstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, direktionen för
karolinska sjukhuset, direktionen för akademiska sjukhuset i Uppsala,
ingeniörsvetenskapsakademien, statens institut för folkhälsan, statens medicinska
forskningsråd, statens tekniska forskningsråd, organisationskommittén
för den medicinska högskolan i Umeå, lokaliseringsutredningen rörande
statlig verksamhet, farmaceututbildningskommittén, kommittén för
nya utbildningsvägar vid de filosofiska fakulteterna, kommissionen för förhandlingar
rörande karolinska sjukhusets utbyggande m. in., kommittén för
akademiska sjukhusets i Uppsala utbyggande, 1959 års statliga kommission
för förhandlingar om medicinsk undervisning i Lund och Malmö, 1958 års
statliga förhandlingskommission i Göteborg, utrustningskommittén för
Göteborgs universitet, 1955 års universitetsutredning, utrustningsnämnden
för universitet och högskolor, nämnden för undervisningssjukhusens utbyggande,
mentalsjukvårdsberedningen, överståthållarämbetet, länsstyrelserna
i Stockholms län, Östergötlands län, Malmöhus län, Göteborgs och
Bohus län, Örebro län samt Västerbottens län. Till överståthållarämbetets
och berörda länsstyrelsers utlåtanden har fogats yttranden från vederbörande
kommunala myndigheter.

Vidare har vissa kommunala myndigheter samt organisationer och sammanslutningar
beretts tillfälle att yttra sig över betänkandet. Med anledning
härav har yttranden avgivits av Stockholms läns landstings förvaltningsutskott,
Östergötlands läns landstings förvaltningsutskott, Malmöhus
läns landstings hälso- och sjukvårdsstyrelse, Göteborgs och Bohus läns
landstings förvaltningsutskott, Örebro läns landstings förvaltningsutskott,
Västerbottens läns landstings förvaltningsutskott, styrelsen för Kronprinsessan
Lovisas vårdanstalt för sjuka barn, styrelsen för föreningen för bistånd
åt lytta och vanföra i Stockholm, Svenska landstingsförbundet,
Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund, Svenska arbetsgivareföreningen,
Sveriges akademikers centralorganisation (SACO),
Sveriges förenade studentkårer (SFS), Landsorganisationen i Sverige (LO),
Tjänstemännens centralorganisation (TCO). Sveriges läkarförbund, Svenska
läkaresällskapet, Konservativa studentförbundet, Sveriges socialdemokra -

1 Professorn 15. Rexed, verkställande ledamot, t. f. avdelningschefen S. Moberg, t. f. budgetsekreteraren
S.-O. lledengren samt medicine licentiaten K. G. Wcnnström.

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

tiska studentförbund, Sveriges liberala studentförbund samt Svenska landsbygdens
ungdomsförbunds studentförbund.

Dessutom har Överläkarföreningen för Linköpings lasarett samt vissa
kliniska lärare inkommit med särskilda skrifter i ämnet.

Av betänkandet inhämtas i huvudsak följande.

1. Föreliggande planer på utbyggnad av den medicinska utbildningsorganisationen
m. m.

Beredningen har vid sin granskning av förutsättningarna för en ökad
läkarutbildning funnit, att en omfattande utbyggnad av de teoretiska institutionerna
och klinikerna pågår eller är planerad. Dessa utbyggnader, vilka
kommer att innebära kraftiga förstärkningar av förefintliga utbildningsresurser
förutsatt att lokalerna ges en ändamålsenlig utformning, innebär i
huvudsak följande.

I Uppsala är en generalplan för de teoretiska institutionernas utbyggnad
under utarbetande. Den fysiologiska institutionen står först i tur
till en nybyggnad. Kungl. Maj:t har genom beslut i juni 1960 beviljat medel
för projektering för nybyggnad av denna institution. Preliminära planer
föreligger vidare från fakultetens sida rörande en ny mikrobiologisk institution
samt rörande utbyggnader av den medicinsk-kemiska institutionen, den
farmakologiska institutionen och de patologiska institutionerna. Längre
fram i tidsprogrammet ligger slutligen nybyggnader för ämnena anatomi
och histologi.

Vad gäller de kliniska ämnena pågår för närvarande en utbyggnad av
akademiska sjukhuset i enlighet med en av riksdagen och Uppsala läns
landsting år 1958 antagen generalplan. Genom utbyggnaden beräknas vårdplatsantalet
vid sjukhuset öka från cirka 1 100 till omkring 1 600 platser.
Vissa i utbyggnadsprogrammet ingående byggnader är redan under uppförande
och hela utbyggnaden av sjukhuset beräknas vara i huvudsak slutförd
mot slutet av 1960-talet.

För den teoretiska undervisningen i Lund-Malmö föreligger planer
på nybyggnad av medicinsk-kemiska institutionen. En dylik nybyggnad
kommer att innebära utökade utrymmen jämväl för den farmakologiska
institutionen, som nu är inrymd i samma hus. En ny patologisk institution
i Lund är för närvarande under uppbyggnad och projekteringsarbetet för en
ny bakteriologisk institution i Lund har påbörjats.

Den kliniska undervisningen i Lund kommer att få starkt förbättrade
resurser genom den vid lasarettet pågående utbyggnaden. Enligt beslut av
Malmöhus läns landsting skall nämligen vid lasarettet i Lund uppföras ett
s.k. centralblock med olika byggnadsdelar för medicin, kirurgi, neurologi,
neurokirurgi och laboratorieenheter. Blocken beräknas vara färdigställda
år 1968. Vidare har beslut fattats om uppförande av en ny barnpsykiatrisk
klinik, varigenom även den psykiatriska kliniken kommer att erhålla förbättrade
lokalförhållanden, samt om en tillbyggnad till epidemisjukhuset.

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

Planer föreligger slutligen på att upprusta öronklinikens och — i ett senare
skede — hudklinikens lokalresurser.

För den kliniska undervisningen i Malmö erbjuder sjukhusen goda förutsättningar.
Klinikerna är stora och uppvisar ett rikhaltigt patientmaterial.
Till de goda förutsättningarna bidrager också stadens mycket snabba befolkningstillväxt.
Allmänna sjukhuset i Malmö är nu föremål för en omfattande
utbyggnad. I fråga om de kliniker och avdelningar, som upplåtits
för undervisningen, kan sålunda nämnas, att centrallaboratoriet nyligen erhållit
nya lokaler och att planer föreligger rörande ny- och ombyggnader
för kirurgiska kliniken med angränsande specialiteter, bland annat ortopediska
kliniken samt för röntgenologiska avdelningen och radioterapeutiska
avdelningen.

Vad de kliniker i Malmö beträffar, som icke för närvarande är ianspråktagna
för undervisning, kan följande nämnas. Nyligen har ögonkliniken
erhållit nya lokaler. En nybyggnad för den psykiatriska kliniken är vidare
under uppförande och en ny öronklinik är planerad i anslutning till det nya
kirurghuset. För epidemivården planeras likaså lokalökning.

I Göteborg är utbyggnaden av de teoretiska institutionerna i stort
sett slutförd. Utbyggnaden av Sahlgrenska sjukhuset är likaså i huvudsak
avslutad och därmed har ett stort utbyggnadsprogram genomförts — vissa
ny- och tillbyggnader återstår dock. Sålunda skall psykiatriska kliniken
förses med bland annat undervisnings- och forskningsutrymmen. En ombyggnad
av jubileumskliniken är vidare aktuell ävensom en tillbyggnad till
kvinnokliniken nr 1. För sjukhuset erforderliga laboratorie- (och undervisningslokaler
avses skola infogas i en planerad tillbyggnad till sjukhusets
centralkomplex.

Barnsjukhuset i Göteborg uppfyller icke de krav, som måste ställas pa
en modern undervisningsklinik. Planer föreligger därför på att i staden
uppföra ett nytt barnsjukhus. Vidare har stadens sjukvårdsmyndigheter
sedan länge planerat ett nytt sjukhus vid sidan om Sahlgrenska sjukhuset.
Staden med sin mycket snabba befolkningstillväxt (år 1970 beräknas folkmängden
uppgå till cirka 500 000) måste nämligen öka sin sjukhuskapacitet
och en ytterligare omfattande utbyggnad av Sahlgrenska sjukhuset torde av
många skäl inte vara aktuell. Den definitiva förläggningen av ett nytt sjukhus
är ännu inte fastställd, ehuru det nya sjukhuset erhållit arbetsnamnet
Östra sjukhuset. Enligt uppgift från stadens sida kommer projekteringen av
sjukhuset att påbörjas inom en snar framtid. Förutsättningar uppges föreligga
att vissa delar av sjukhuset kommer att vara färdigställda 1968.

I sammanhanget skall också erinras om att två sjukhus i Göteborgs
omedelbara närhet finns, vilka kan vara av intresse för en ökad läkarutbildning,
nämligen Mölndals lasarett med en kirurgisk, en medicinsk, en
obstetrisk-gynekologisk klinik, en öronklinik och en röntgenavdelning samt
Kungälvs lasarett med för närvarande en allmän avdelning och en röntgenavdelning.
Sistnämnda sjukhus utbygges nu. Huvudman för dessa båda
sjukhus är Göteborgs och Bohus läns landsting.

T Stockholm planeras vad giillcr de teoretiska institutionerna en
utbyggnad av farmakologiska institutionen vid karolinska institutet. Enligt
institutets egna planer pa utbyggnad av övriga teoretiska institutioner kommer
först i tur de anatomiska och histologiska institutionerna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

För den kliniska undervisningen disponeras i första hand de statliga
undervisningssjukhusen i Stockholm, nämligen karolinska sjukhuset och
serafimerlasarettet. Dessutom har upplåtits för undervisning i klinisk epidemiologi
epidemisjukhuset i Stockholm, för undervisning i pediatrik Kronprinsessan
Lovisas barnsjukhus; för undervisning i obstetrik-gynekologi,
patologi och oftalmiatrik kvinnokliniken, patologiska institutionen och
ögonkliniken vid Sabbatsbergs sjukhus samt för undervisning i psykiatri
psykiatriska kliniken vid S:t Görans sjukhus. Även andra Stockholms stad
tillhöriga sjukhus har i begränsad omfattning upplåtits för anordnande av
viss undervisning.

Det snabbt ökande sjukvårdsbehovet inom Stockholms stad och län,
regionsjukvårdens utbyggande samt den medicinska undervisningens och
forskningens krav gör en skyndsam förstärkning av sjukvårdsorganisationen
inom staden och länet av behovet starkt påkallad. Omfattande planer på
en utbyggnad av sjukhusresurserna inom stockholmsområdet föreligger för
närvarande. Sålunda skall i enlighet med ett mellan staten och staden träffat
avtal (det s. k. sabbatsbergsavtalet) Sabbatsbergs sjukhus utbyggas till ett
fullständigt undervisningssjukhus. Huvudparten av den till serafimerlasarettet
förlagda undervisningen skall överflyttas till det nya sabbatsbergssjukhuset.
Ett lokalprogram för detta sjukhus har nyligen framlagts. I sammanhanget
. bör dock erinras om att finans- och sjukvårdsborgarråden i
Stockholm i skrivelse den 3 januari 1961 till chefen för inrikesdepartementet
— under åberopande av ett till skrivelsen fogat expertutlåtande, enligt vilket
en förläggning av det nya undervisningssjukhuset till ett av Stockholms
stad planerat nytt sjukhus i Enskede-Dalen vore avgjort överlägset placeringen
av sjukhuset vid Sabbatsberg — ifrågasatt förhandlingar om sabbatsbergsavtalets
eventuella tillämpning på Enskede-Dalen i stället för
på sabbatsbergsområdet.

Vad gäller Stockholms stads ut byggnad splaner i övrigt kan nämnas, att
en upprustning av S:t Görans sjukhus pågår och att nya sjukhus planeras i
stadens södra förorter. Det Stockholms läns landsting tillhöriga Mörby
lasarett är för närvarande föremål för en omfattande om- och tillbyggnad.

I Umeå pågår för närvarande i enlighet med i propositionen 1957: 188
uppdragna riktlinjer uppförandet av propedeutiska institutioner. Dessa
institutioner beräknas vara färdiga till hösten 1962, då den propedeutiska
utbildningen skall taga sin början. I en senare byggnadsetapp, som är planerad
vara avslutad senast år 1966, kommer bland annat de farmakologiska
och bakteriologiska institutionerna att erhålla ytterligare ökade utrymmen.

Lasarettet i Umeå är för närvarande föremål för en omfattande utbyggnad,
föranledd såväl av sjukhusets ianspråktagande för undervisning och
forskning som av dess ställning som regionsjukhus i Umeå-regionen.

I detta sammanhang torde vidare få nämnas, att beredningen även berört
möjligheterna att förlägga propedeutisk och fullständig klinisk utbildning
till ett sjukhus utanför de fem medicinska lärosätena. Beredningen framhåller,
att de sjukhus, som därvid kan komma i fråga, måste ha eller planeras
få ett tillräckligt antal specialavdelningar för att en fullständig klinisk
utbildning skall möjliggöras. De sjukhus utanför de nuvarande undervisningsorterna,
som på grund härav i första hand kan bli aktuella, är enligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

beredningen lasaretten i Linköping och Örebro, vilka båda är
avsedda att utbyggas till regionsjukhus. En omfattande upprustning av
dessa två sjukhus pågår eller är planerad.

2. Allmänna synpunkter på ökad läkarutbildning

Läkarutbildningsberedningen har undersökt förutsättningarna för en ökad
utbildning av läkare bland annat genom intervjuer med företrädare för den
medicinska undervisningen vid våra undervisningsanstalter. Ämnesföreträdarna
har därvid framlagt önskemål om de förstärkningar i fråga om
personal och materiel, vilka enligt deras mening är nödvändiga för en ökad
utbildningskapacitet. Beredningen har tagit ställning till vissa av de framförda
önskemålen och har i ett särskilt kostnadsavsnitt framlagt ett ramförslag
rörande förstärkningar för en begränsad ökning av läkarutbildningen
(alternativ C). Beredningen har emellertid ansett, att — då den rådande
läkarbristen kommer att vara mycket kännbar under innevarande decennium
— en återhållsamhet vad gäller inrättande av nya lärartjänster är
högst angelägen. De läkare, som måste engageras i undervisningen såsom
lärare, representerar nämligen en minskning av det nytillskott av läkare
som under 1960-talet tillföres sjukvården i vårt land. Beredningen har
inte heller ansett sig kunna beakta de olika krav på personalförstärkningar
vid nuvarande utbildningskapacitet, som från olika håll förts fram, utan har
i sina förslag begränsat sig till att ange kostnaderna för en ökad utbildning
vid nuvarande standard.

En ökad utbildning av läkare kräver, att ett betydande antal nya
lär arkrafter av olika grader utnyttjas för undervisningen. Läkarutbildningsberedningen
tar upp frågan hur den nödvändiga lärarförstärkningen
på lämpligaste sätt skall tillgodoses. Från ämnesföreträdarna har i
åtskilliga fall till beredningen anmälts behov av nya permanenta lärartjänster,
t. ex. laboraturer vars innehavare kan i olika avseenden företräda
och avlasta professorn i respektive ämnen. Undervisningen i huvudämnena
och vissa specialämnen för ett ökat antal kandidater innebär, har det sagts,
att institutionen eller kliniken skall svara för ett stort antal undervisningstimmar,
vilka endast till en mindre del täcks av de ordinarie lärarnas undervisningsskyldighet.
Det har framhållits, att undervisningen därigenom blir
svårorganiserad och tillfälliga lärarkrafter ej alltid star till buds. Fn ökning
av antalet lägre lärartjiinster belastar också enligt ämnesföreträdarna de
ordinarie lärarna genom de ökade kraven på forskningsundervisning och
-handledning.

Beredningen behandlar härefter de olika tjänstetyper, som kan komma i
fråga för lärare vid en utökad utbildning av läkare, samt anför därom i
huvudsak följande.

6 — Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 sand. Nr 108

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

Enligt beredningens mening torde inrättande av laboraturer inte vara
det mest ändamalsenhga för att tillgodose behovet av en ökad och effektiv
undervisning, när fråga är om tillskott till en befintlig lärarstab i ett ämne.
Laboraturer är i hög grad forskartjänster och liksom professorstjänster motiverade,
där behov av subspecialisering föreligger. För forskningens behov
kan vidare kvalificerade befattningar av här aktuell nivå tänkas inrättade
genom de statliga forskningsråden. Vid inplaceringen i den lokala sjukvårdsorganisationen
blir också en ny laboratur för huvudmannen liktydig
med en ny överläkaravdelning, vilket ofta skapar svårigheter.

\ id de filosofiska fakulteterna samt vid de tekniska högskolorna finns en
ny tvp av ordinarie under visningst jänster benämnda universitetslektor åt.
Beredningen har övervägt införande av sådana tjänster även inom de medicinska
disciplinerna. Möjlighet torde föreligga att i vart fall inrätta lektorstjänster
mom teoretiska ämnen och inom vissa kliniska laborationsämnen
med omfattande övningsundervisning. Beredningen är å ena sidan medveten
om svårigheterna att vid tillsättning av en lektorstjänst erhålla garantier
för att tjänsteinnehavaren har ett sådant intresse och sådan fallenhet
för elementär undervisning, att han permanent kommer att ägna den sin
huvudinsats. Å andra sidan synes de skäl, som talar för att man vid en
växande undervisningsbörda inrättar tjänster med huvudvikten lagd på
undervisningen, vara så starka, att frågan om en ny typ av medicinska
undervisningstjänster nu bör aktualiseras. Professorn och laboratorn (motsvarande)
torde i de ämnen, där lektorstjänster införes, kunna meddela huvuddelen
av den katedrala undervisningen. Lektorn bör biträda professorn
vid organiserandet av undervisningen. Han bör instruera och övervaka
assistenter och övrig underordnad lärarkraft, övervaka och även leda vissa
kvalificerade laborationer, samt, där så lämpligt är, ge en viss katedral
undervisning. Undervisningsskyldighet, kompetenskrav m. m. för lektorat
vid de medicinska fakulteterna bör bli i huvudsak desamma som för lektorstjänsterna
vid de filosofiska fakulteterna och de tekniska högskolorna.

1948 års läkarutbildningskommitté föreslog i sitt betänkande om läkarutbildningen
(SOU 1953: 7) inrättande av en särskild klinisk lärartjänst i
Ce 30, förenad med en betydande undervisningsskyldighet (130 timmar)
för innehavaren. De tjänster, som sedermera inrättades, kom att få eu annan
konstruktion. Den katedrala undervisningsskyldigheten uppgår nämligen
endast till 65 timmar per år. Tjänsterna är extra ordinarie, placerade i
Ae 24 och mnehas under begränsad förordnandetid. Rätten till omförordnande
för innehavaren är dock icke begränsad. Den kliniska lärartjänsten är
vidare förenad med befattning som biträdande överläkare vid vederbörande
kommunala undervisningssjukhus.

Berörda kliniska lärartjänster förekommer endast vid de kommunala undervisningssjukhusen
i Lund-Malmö, Göteborg och Umeå samt Kronprinsessan
Lovisas vårdanstalt för sjuka barn i Stockholm. De motsvaras vid
Övriga undervisningssjukhus av biträdande överläkare i Ae 24, som likaså
har 65 timmars undervisningsskyldighet. För de biträdande överläkartjänsterna
tillämpas begränsad förordnandetid, och önskemål har till beredningen
framförts om fastare anställningsförhållande för innehavarna av
dessa tjänster liksom för innehavarna av de kliniska lärartjänsterna.

För att de kliniska ämnenas behov av undervisningsförstärkning skall
kunna tillgodoses på ett fullt tillfredsställande sätt utan att antalet tjänster

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

ökar i icke önskvärd omfattning, räknar beredningen med att med innehav
av tjänst som klinisk lärare i Ae 24 skall följa skyldighet att vid behov
meddela katedral undervisning 130 timmar i stället för 65 timmar årligen.
Frågan i vad mån denna ökning av undervisningsskyldigheten skalHöranleda
ändrade lönevillkor torde få upptagas till förhandlingar i vanlig ordning.
Beredningen är inte redo att förorda en ordinariesättning av de föreslagna
kliniska lärarbefattningarna, då det enligt beredningens mening finns
skäl att bibehålla deras karaktär av meriteringstjänster. Fn mer tryggad
anställningsform kunde dock enligt beredningen erhållas, om tjänsteinnehavarna
medgavs omförordnande utan att tjänsten dessförinnan behövt
ledigförklaras. Beredningen finner det lämpligt, att kliniska lärartjänster av
föreslagen typ även inrättas i de större kliniska läroämnena i Stockholm och
Uppsala.

Beredningen berör härefter bland annat frågan om sjuksköterskep
erson a len samt framhåller, att en betydande sjuksköterskebrist för
närvarande råder vid vissa undervisningssjukhus, vilket ogynnsamt påverkar
undervisningsmöjligheterna. En ökad läkarutbildning innebär — anför
beredningen vidare — ett ökat utnyttjande av undervisningssjukhusens
resurser och en fortsatt sjuksköterskebrist skulle kunna äventyra en dylik
ökning. Beredningen betonar med eftertryck angelägenheten av fortsatta
åtgärder för avhjälpande av sjuksköterskebristen vid undervisningsklinikerna
och anför ytterligare följande.

Från skilda håll har till beredningen föreslagits att till sjuksköterskor vid
undervisningssjukhusen skulle utgå ett särskilt arvode för det merarbete,
som är föranlett av undervisningen och forskningen. Ett liknande arvode
utgår till sjukgymnaster, som vid utbildningssjukhusen deltar i handledningen
av sjukgymnastelever. Beredningen, som är medveten om att en
ökning av de kliniska utbildningsplatserna kommer att ställa ytterligare
krav på sjuksköterskepersonalen vad gäller såväl handledning av de studerande
som ökade arbetsinsatser i övrigt för undervisningen och forskningen,
anser i princip att ett genomförande av ifrågavarande förslag skulle vara
ägnat att väsentligt förbättra rekryteringssituationen. Beredningen är emellertid
medveten om att ett realiserande av förslaget är förenat med svårigheter,
men med hänsyn till vad tidigare framhållits är det nödvändigt, att
frågan om ett särskilt undervisningsarvode till sjuksköterskepersonalen vid
undervisningssjukhusen liksom andra personalproblem, sammanhängande
med en utbyggnad av undervisningssjukhusen, blir föremål för fortsatta
överväganden.

När beredningen behandlar förslag om ökad läkarutbildning vid de olika
läroanstalterna förklarar sig beredningen förutsätta, att undervisningen
kan läggas upp inom ramen för den nuvarande medicinska examensstadgan.
Beredningen säger sig emellertid vara medveten om att ett
genomförande av ökad läkarutbildning i vissa fall nödvändiggör vissa omläggningar
i nu tillämpade kurskombinationssystem.

För att i framtiden kunna tillförsäkra medicine studerande en obruten
studiegång även under det s. k. fria kliniska skedet är det enligt bered -

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

ningens mening angeläget, att de resurser förstärkes, som gör det möjligt
att snabbt kunna vidtaga åtgärder mot hotande köbildning i studiegången.
Beredningen understryker betydelsen av det kontinuerliga prognosarbete
på kort sikt som utföres av undervisningsnämnderna. Nämndernas möjligheter
därvidlag bör enligt beredningen förbättras så att vid en ökad utbildningskapacitet
de redan i nuläget iakttagna tendenserna till köbildning
kommer att kunna bemästras. Beredningen förutsätter vidare, att även i
fortsättningen medel årligen ställs till universitetskanslerns disposition för
anordnande av extra kurser i kliniska ämnen.

3. Alternativ för ökad läkarutbildning

Beredningen redovisar ett antal av beredningen undersökta alternativ för
ökad läkarutbildning, benämnda alternativ A—H. I samtliga redovisade
alternativ ingår utbyggandet av den medicinska högskolan i Umeå till en
fullständig medicinsk läroanstalt. Beredningen anser, att en sådan utbyggnad
bör vara den första åtgärden vid varje ökning av läkarutbildningen.

Vid de av beredningen redovisade alternativen till ökning av läkarutbildningen
har avgången av elever mellan de teoretiska och propedeutiska kurserna
antagits uppgå till mellan 4 och 5 procent. Vidare har beredningen i
görligaste mån eftersträvat lösningar, som möjliggör för de studerande att
fullfölja sina medicinska studier på den studieort, vid vilken de intagits.
Beredningen anlägger även vissa allmänna synpunkter på utbildningskapaciteten
vid en medicinsk läroanstalt samt anför därom bland annat
följande.

Begränsningen i ett lärosätes utbildningskapacitet torde främst ligga på
den kliniska sidan, enär patienterna på undervisningsklinikerna inte i alltför
stor omfattning bör utnyttjas för demonstrationer eller i övrigt i undervisnmgssyfte.
Det är naturligtvis omöjligt att ange en exakt siffra för en
laroanstalts maximala utbildningsresurser. Erfarenheterna från såväl vårt
land som från utlandet talar emellertid för att årsintaget i huvudämnen per
undervisningssjukhus ej bör överstiga 100, om läkarutbildningens kvalitet
skall kunna, hållas på hög nivå och om det inom sjukhuset i övrigt skall
kunna bedrivas den sjukvård och den forskning samhället kräver. Där
speciella förutsättningar föreligger, exempelvis i form av dubbelkliniker,
måste utbildningskapaciteten dock anses kunna överstiga angivna siffra.
Beredningen har funnit, att den kliniska utbildningskapaciteten vid ett
lärosäte med två varandra kompletterande undervisningssjukhus under
vissa förutsättningar kan uppgå till omkring 160 intagna studerande årligen
i de kliniska ämnena, utan att utbildningskvaliteten behöver försämras.

Beredningen upptager härefter till behandling de olika alternativen för
ökad läkarutbildning.

Alternativ A. Samtidigt med att den medicinska högskolan i Umeå
u t bygges till en fullständig läroanstalt bör — för att umeålasarettets totala

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 108 år 1961

kapacitet skall kunna utnyttjas — antalet propedeutiska och kliniska utbildningsplatser
vid högskolan ökas från 40 till 60. De teoretiska institutioner,
som måste tillkomma för att göra den medicinska högskolan fullständig,
bör med hänsyn härtill och med beaktande av den beräknade avgången
dimensioneras för ett årligt nybörjarintag av 62 elever. Som en följd av
utökningen i Umeå bör antalet kliniska utbildningsplatser vid landets övriga
lärosäten ökas med 40 elever. De förändringar i förhållande till nuläget, som
ett genomförande av detta första alternativ leder till, framgår av följande
tablå.

	Uppsala	Lund-Malmö	Göteborg	Stockholm	Umeå	Totalt
I ....	90	no	115	138	62 (+62)	515 (+62)
II ...	. . 86 (+6)	105 (+15)	no (+io)	132 (+12)	60 (+20)	493 (+63)
III ...	.. 86 (+6)	105 (+15)	no (+io)	132 (+12)	60 (+20)	493 (+63)

I — Intagning av studerande till de prekliniska kurserna.

II — Intagning av studerande till de propedeutiska kurserna.
III :_j Intagning av studerande till de kliniska kurserna.

Alternativ B. Beredningen konstaterar, att vid genomförande av
alternativ A vissa tröskelproblem i Lund-Malmö och Göteborg kommer att
uppstå. Dessa problem måste enligt beredningen lösas. Därvid uppkommer
vissa engångskostnader. Samtidigt blir det emellertid möjligt att utan mer
betydande kostnadsökningar höja intagningen med ytterligare 10 studerande
i Lund-Malmö och 5 i Göteborg.

Uppsala

Lund-Malmö

Göteborg

Stockholm

Umeå

Totalt

86 (+6)

120 (+10)

115 (+25)

120 (+ 5)
115 (+15)

138

132 (+12)

62 (+62)

60 (+20)

530 (+77)
508 (+78)

Alternativ C. I Stockholm föreligger enligt beredningen möjligheter
att vid karolinska institutet och dess nuvarande undervisningssjukhus öka
intagningskapaciteten till 168 elever årligen i de teoretiska ämnena och till
160 årligen i de propedeutiska och kliniska ämnena.

Uppsala

Lund-Malmö

Göteborg

Stockholm

Umeå

Totalt

I ...... 90

II o. III 86 (+6)

120 (+10)

115 (+25)

120 (+ 5)
115 (+15)

168 (+30)
160 (+40)

62 (+62)

60 (+20)

560 (+107)
536 (+106)

Alternativ D och E. Beredningen har funnit det möjligt att, om
Malmö allmänna sjukhus i sin helhet utnyttjas för undervisning, höja den
årliga intagningen i de teoretiska ämnena vid medicinska fakulteten i Lund
till 168 elever samt i de propedeutiska och kliniska ämnena till 160 elever
årligen. Samma utbildningskapacitet torde enligt beredningen kunna er -

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

hållas i Göteborg genom utnyttjande för undervisning av ett nytt sjukhus
i staden eller dess omgivning.

En ytterligare ökning av utbildningskapaciteten utöver alternativ C
finner beredningen således vara fullt möjlig genom vissa anordningar antingen
i Lund-Malmö eller i Göteborg. Valet mellan berörda orter synes
beredningen främst vara en kostnadsfråga. Från utbildningssynpunkt torde
båda läroanstalterna ha samma förutsättningar. Beredningen framhåller, att
kostnaderna för ett genomförande av det ena eller det andra alternativet
delvis är beroende av förhandlingsuppgörelser mellan staten och vederbörande
sjukhushuvudman. Två likvärdiga alternativ har därför uppställts
av beredningen.

Alternativ D.

	Uppsala	Lund-Malmö	Göteborg	Stockholm	Umeå	Totalt
I ...... II 0. III	90 86 (+6)	168 (+58) 160 (+70)	120 (+ 5) 115 (+15)	168 (+30) 160 (+40)	62 (+62) 60 (+20)	608 (+155) 581 (+151)
Alternativ E.
	Uppsala	Lund-Malmö	Göteborg	Stockholm	Umeå	Totalt
I ...... II 0. III	90 86 (+6)	120 (+10) 115 (+25)	168 (+53) 160 (+60)	168 (+30) 160 (+40)	62 (+62) 60 (+20)	608 (+155) 581 (+151)

Alternativ F. Vid behov av en än större ökning av utbildningskapaciteten
synes det enligt beredningen naturligt att utnyttja möjligheterna
till ökad utbildning i såväl Lund-Malmö som Göteborg.

Uppsala

Lund-Malmö

Göteborg

Stockholm

Umeå

Totalt

I ...... 90

II o. III 86 (+6)

168 (+58)

160 (+70)

168 (+53)
160 (+60)

168 (+30)
160 (+40)

62 (+62)

60 (+20)

656 (+203)
626 (+196)

Alternativ G. Vill man gå längre i ökning av utbildningskapaciteten
föreligger enligt beredningen olika möjligheter. En är att förlägga medicinsk
utbildning till en helt ny studieort och där utnyttja ett befintligt sjukhus
Enda tänkbara sjukhus för en sadan utbildning är regionsjukhusen i Linköping
och Örebro. Beredningen räknar med att i varje fall till en början
intagningskapaciteten i de propedeutiska och kliniska ämnena på en ny ort
(av beredningen benämnd Örköping) bör begränsas till 60 nybörjare per år.

Beredningen finner det önskvärt, att en ny medicinsk högskola förses med
egna teoretiska institutioner. Av kostnadsskäl kan det emellertid bli nödvändigt
att låta den teoretiska utbildningen under en övergångstid äga
rum vid ett eller flera befintliga lärosäten. En tänkbar möjlighet är därvid

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

att dimensionera de teoretiska institutionerna i Umea för ett elevantal av
124 elever i stället för 62 elever. Detta arrangemang förutsätter en förflyttning
av elever från Umeå till Örköping efter de tva första studiearen.

Uppsala

Lund-Malmö Göteborg

Stockholm

Umeå

Örköping

Totalt

I ...... 90

IT o. III 86 (+6)

168 (+58) 168 (+53)

160 (+70) 160 (+60)

168 (+30)
160 (+40)

124 (+124)
60 (+ 20)

60 (+60)

718 (+265)
686 (+256)

Alternativ H. I Stockholm torde enligt beredningen möjligheter till
ökad utbildning inte vara uttömda med alternativ C. Genom utnyttjande
av ett tredje sjukhus för undervisning torde det vara möjligt att öka den
kliniska utbildningskapaciteten till 220 intagna årligen. Intagningen i de
teoretiska ämnena borde då med hänsyn till den beräknade avgangen uppgå
till 230 elever årligen. Beredningen finner emellertid detta alternativ av
vissa skäl, vilka kommer att beröras i det följande, mindre lämpligt.

Uppsala

Lund-Malmö

Göteborg

Stockholm

Umeå

Örköping

Totalt

I ...... 90

II o. III 86 (+6)

168 (+58)
160 (+70)

168 (+53)
160 (+60)

230 (+ 92)
220 (+100)

124 (+124)
60 (+ 20)

60 (+60)

780 (+327)
746 (+316)

Beredningen har på angivet sätt redovisat olika alternativ för en ökning
av läkarutbildningen i vårt land från ett absolut minimialternativ med en
ökning av 62 elever årligen till ett absolut maximialternativ med en ökning
av 327 elever årligen. Enligt beredningen anger dessa alternativ de från
allmänna sjukvårds- och utbildningssynpunkter acceptabla utbildningsnivåerna
inom en överskådlig tid. Givetvis skulle andra kombinationer kunna
uppställas för ernående av skilda utbildningsnivåer. Beredningen har emellertid
stannat för de här angivna varianterna som underlag för fortsatta
överväganden.

4. Nödvändiga resurser för ökad läkarutbildning vid skilda lärosäten

Uppsala

Som framgår av den i det föregående lämnade redogörelsen utgår beredningen
från att i Uppsala ytterligare sex utbildningsplatser skall tillkomma
i de propedeutiska och kliniska ämnena för att göra Uppsala helt »självförsörjande».

Vid sådant förhållande föreligger enligt beredningen inte några absoluta
krav på nybyggnader för en ökad undervisning under det propedeutiska
året. Den föreslagna ökningen kommer emellertid att accentuera
behoven av tillbyggnader och nybyggnader för de institutioner, dar krav
föreligger på ökade utrymmen av andra skäl, sasom farmakologiska institu -

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

tumen, bakteriologiska och virologiska institutionerna samt patologiska
institutionerna.

19o5 års läkarutbildningsutredning hävdade beträffande de kliniska
un dervisningsplatserna i Uppsala, att det patientmaterial, som
vid dåvarande upptagningsområde och med tillskott av utomlänspatienter
kunde disponeras för undervisningen kvantitativt och kvalitativt för vissa
kliniker lämpligen inte medgav ett större antal studerande än 80. Vid den
tidpunkt, då den av beredningen ifrågasatta ökningen av utbildningskapaciteten
blir aktuell, torde emellertid, framhåller beredningen, genom den nu
påbörjade utbyggnaden av akademiska sjukhuset de kliniska utbildningsforhållandena
ha avsevärt förbättrats. Beträffande lokalfrågor i övrigt
samt vissa lärarfrågor anför beredningen dessutom bland annat följande.

\ id nu påbörjade och kommande byggnadsplanering av kliniker vid akademiska
sjukhuset är det väsentligt att beakta de krav på ökade lokalutrymmen,
som den har aktuella ökningen för med sig. Detta är enligt vad
beredningen funnit särskilt angeläget för de medicinska och kirurgiska poliklinikerna
lmsom för kvinnokliniken och ögonkliniken. Planeringsarbetet
^°.r®Ilde “f^ bhmkcr har fortskridit mycket långt, och beredningen har
arior under hand till byggnadskommittén för akademiska sjukhuset frarnort
små synpunkter angående de lokalmässiga behov som uppstår vid en
oknmg med sex utbildningsplatser.

För undervisningen i neurologi innebär den professur i neurokirurgi, som
enligt riksdagens beslut skall inrättas budgetåret 1962/63 samt tillkomsten
av en särskild neuroKirurgisk klinik år 1962 en betydande undervisningsforstarknmg.
Likasa kommer ett genomförande av det i årets statsverksproposition
framlagda forslaget om en professur i socialmedicin att skapa
förutsättningar för den aktuella ökningen av utbildningen i detta ämne För
undervisningen i psykiatri innebär vidare tillkomsten av en professur i
»tung psykiatri» vid Ulleråkers sjukhus en betydande förstärkning.

* pediatrik torde tillkomsten av en barnkirurgisk avdelning och

utökade lokalutrymmen för barnpsykiatri komma att innebära vissa förbättrade
undervismngsmöjligheter. Likaså torde tillkomsten av Folke Bernadotte-hemmet
— för barn med cerebral pares — innebära en förstärkning
or utbildningen i berörda ämne. De nuvarande lokalerna för pediatriska
khmken i Uppsala är emellertid trånga, och eu ökning av elevantalet skärper
dartor det redan nu manifesterade behovet av det »pediatric centre»
som ingar i generalplanen för akademiska sjukhuset.

Vid universitetet i Uppsala finns inga akademiska tjänster för hygien och
rättsmedicin. Fn undervismngsorganisation för hygien bör enligt beredningens
mening tillkomma inom en snar framtid. Lokaler för en hygienisk
institution torde kunna beredas i den byggnad, som nu disponeras av
fysiologiska institutionen. Da beredningen räknar med att fysiologiska institutionen
erhaller nya lokaler inom eu femårsperiod torde således lokalfrågan
tor en blivande hygienisk undervismngsorganisation inte behöva vålla svårigheter.

Undervisningen i rättsmedicin meddelas nu i provisoriska former. Sedan
ang tid tillbaka föreligger önskemål om inrättande av en rättsläkarstation
i Lppsala, vilket i likhet med vad som gäller på övriga studieorter skulle
kunna bil basen för undervisningen i rättsmedicin. Enligt uttalande av

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

chefen för inrikesdepartementet i 1960 års statsverksproposition är det dock
synnerligen ovisst, när en statens rättsläkarstation kan komma att anordnas
i Uppsala. En ökad undervisning måste emellertid på nytt aktualisera denna
fråga.

Lund-Malmö

Beredningen har i sina alternativ angivit tre nivåer för en möjlig utökning
av utbildningskapaciteten i Lund-Malmö. De olika nivaerna framgar
av följande tablå (ökningen angives inom parentes).

Preklin. Prop. Klin.

Nuvarande intag ......... 110 90 90

Alternativ A ............ 110 105 (-f- 15) 105 (+15)

Alternativ B ............ 120 (-f- 10) 115 (+ 25) 115 (-j- 25)

Alternativ D ............ 168 (-j- 58) 160 (-j- 70) 160 (+ 70)

En förutsättning för en ökning av antalet utbildningsplatser i de propedeutiska
och kliniska ämnena från nuvarande 90 till 105 (alternativ A) är,
att Malmö stads sjukhus i ökad utsträckning utnyttjas för undervisning.
Denna ökning torde enligt beredningen komma att kräva vissa kostnader
av engångsnatur för staten. Beredningen har emellertid funnit det möjligt
att öka utbildningskapaciteten i samtliga ämnen med ytterligare tio platser
utan att mer betydande kostnader av engångsnatur tillkommer. En andra
ur kostnadssynpunkt rimligare nivå än alternativ A är således alternativ B.
Beredningen behandlar därför inte alternativ A utan diskuterar endast vissa
frågor sammanhängande med alternativen B och D.

Förutsättningar för en ökning av utbildningskapaciteten i de teoretiska ämnena till
120 platser samt i de propedeutiska och kliniska ämnena till 115 platser

(alternativ B)

En utbildning i Lund av 120 studerande årligen eller 60 per termin i d e
teoretiska ämnena kräver i och för sig inga tillbyggnader av nuvarande
institutioner. Men en sålunda ökad utbildningskapacitet kommer
att skärpa behovet av en nybyggnad för medicinsk-kemiska institutionen
och utökade lokaler för djuravdelningen vid fysiologiska institutionen. Den
ökade intagningen av elever förutsätter på några institutioner vissa enklare
inredningsarbeten samt komplettering av befintlig utrustning.

Vad de propedeutiska ämnena beträffar torde utökade lokalutrymmen
vid den tidpunkt, då den här ifrågasatta ökningen av utbildningskapaciteten
är aktuell, disponeras av farmakologiska, bakteriologiska och
patologiska institutionerna i Lund. Den ökade utbildningskapaciteten torde
därför utan svårigheter kunna genomföras i berörda ämnen.

För de kliniska ämnena och de kliniska laborationsämnena
såväl i Lund som i Malmö kommer den pågående utbyggnaden

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

av sjukhusen att skapa väsentligt förbättrade lokalmässiga förutsättningar.
Därom samt om vissa lärarfrågor anför kommittén i huvudsak följande.

Lunds universitet har föreslagit inrättande av en professur i ortopedi vid
Malmö allmänna sjukhus. Beredningen vill för sin del tillstyrka detta förslag
och anser, att den ökade utbildningskapaciteten accentuerar behovet av
en akademisk undervisningsorganisation för ämnet ortopedi i Malmö.

Den nuvarande undervisningen i klinisk fysiologi i Lund-Malmö ges
i provisoriska former i avvaktan på en fast akademisk organisation i
ämnet. Universitetskanslern har i sina anslagsäskanden för budgetåret
1961/62 föreslagit inrättande av en professur i ämnet med placering vid
lasarettet i Lund. Lokalutrymmen för berörda ämne kommer att kunna
disponeras. Beredningen anser för sin del, att det är ytterst angeläget att
en professur i klinisk fysiologi är inrättad vid den tidpunkt en ökad utbildningskapacitet
blir aktuell. Beredningen förordar därför inrättande av en
dylik professur.

För ämnet radioterapi i Malmö är det enligt ämnesföreträdaren under
nuvarande förhållanden otänkbart att med hänsyn till såväl disponibla
lokaler som patienttillgång öka antalet tjänstgörande medicine kandidater
vid radioterapeutiska kliniken. Radioterapin kommer enligt föreliggande
byggnadsplaner att erhålla nya lokaler, men frågan om vårdplatsantalet är
ännu inte löst. Denna byggnadsfråga är bland annat beroende av hur
regionsjukvården planeras i avseende på regionplatser i Malmö. Beredningen
vill för sm del betona önskvärdheten från undervisningssynpunkt av
en ökning av vårdplatsantalet vid den radioterapeutiska kliniken i Malmö.

I ämnet obstetrik-gynekologi är lokalförhållandena i Malmö vad gäller
undervisningsutrymmen för närvarande mycket besvärliga. För att inte
förvärra nuvarande lokalsvårigheter förordar beredningen en ökning av
kursantalet i berörda ämne från tre till fyra men understryker samtidigt
angelägenheten av att utökade kandidat- och föreläsningsutrymmen tillskapas
på kvinnokliniken i Malmö.

En ökning av de kliniska utbildningsplatserna i Lund-Malmö till 115 per
år förutsätter, som tidigare nämnts, ianspråktagande av vissa nu för undervisning
ej upplåtna kliniker vid Malmö allmänna sjukhus. Detta gäller
framför allt undervisningen i pediatrik. Visserligen har ämnesföreträdaren
angivit, att pediatriska kliniken vid lasarettet i Lund möjligen skulle kunna
mottaga hela den ifrågasatta ökningen av elever. Enligt beredningens mening
vore dock en sådan lösning från undervisningssynpunkt mindre lämplig.
Beredningen förordar därför, att Flensburgska barnsjukhuset, som nu
utgör allmänna sjukhusets pediatriska klinik, i viss utsträckning tages i anspråk
för undervisning. Flensburgska barnsjukhuset, som färdigställdes 1945,
har 120 barnmedicinska platser. Vidare finns en barnpsykiatrisk avdelning
om 10 platser. Lokalförhållandena är goda och en föreläsningssal finns.
Vissa inredningsarbeten torde dock bli nödvändiga för att bereda lämpliga
undervisningsmöjligheter.

I fråga om ämnet dermato-venereologi kan framhållas, att hudkliniken i
Lund är inrymd i otidsenliga och otillräckliga lokaler, varför undervisningen
får bedrivas under svåra förhållanden. En utökning av lokalutrymmena för
hudkliniken är planerad, och i samband därmed har en utökning av vårdplatsantalet
från nuvarande 42 platser till cirka 75 föreslagits. Det torde
emellertid vara tveksamt om denna utökning av vårdplatsernas antal kommer
att kunna genomföras. Enligt ämnesföreträdaren föreligger möjlighet
att för den nu aktuella ökningen i dermato-venereologi anordna erforder -

Kungl. May.ts proposition nr 108 år 1961

ligt antal utbildningsplatser i Lund. Beredningen har emellertid övervägt
möjligheten att vid en ökad utbildningskapacitet även utnyttja hudkliniken
i Malmö för undervisning, med hänsyn dels till de svårigheter som redan
i nuläget föreligger för undervisningen i ämnet i Lund, dels till ovissheten
om behovet av en ökning av vårdplatsantalet i Lund. Hudkliniken i Malmö
har för närvarande 74 vårdplatser och från Malmös upptagningsområde
torde kunna ställas ett betydligt rikare undervisningsmaterial till förfogande
än från Lunds område. De polikliniska lokalerna vid hudkliniken i Malmö är
nyrenoverade och för sjukvårdsbehov mycket lämpliga. Vårdlokalerna är
föråldrade, men möjligheter torde föreligga, att hudkliniken vid aktuell tidpunkt
kan få disponera nya för undervisning och forskning lätt anpassbara
lokaler. Skulle hudkliniken i Malmö tagas i anspråk för undervisning, synes
det beredningen ändamålsenligare att överflytta den nuvarande professuren
i dermatologi i Lund till Malmö och att förlägga undervisningen i sin helhet
dit än att endast utnyttja hudkliniken i Malmö för enstaka kurser. Beredningen
är dock inte beredd att med hänsyn endast till undervisningens behov
ta definitiv ställning till denna fråga.

Vid beredningens samtal med ämnesföreträdarna har önskemål framkommit
om att även andra kliniker vid Malmö allmänna sjukhus skulle utnyttjas
för undervisning. Sålunda har krav framförts, att psykiatriska kliniken
i Malmö skall utnyttjas i vart fall för en årlig kurs. Enligt beredningens
mening är dock detta icke ett absolut villkor för genomförande av den ifragasatta
ökningen av utbildningen. Psykiatriska kliniken i Lund kommer vid
den aktuella tidpunkten att disponera utökade lokalutrymmen och vårdplatser
därigenom att barnpsykiatriska avdelningen flyttat till en egen
klinik. Vidare innebär tillkomsten av en forskningsprofessur vid S:t Lars
sjukhus en betydande undervisningsförstärkning för berörda ämne.

För ämnet ojtalmiatrik kommer den ökade utbildningskapaciteten att
medföra vissa svårigheter framför allt från lokalsynpunkt, men beredningen
har liksom ämnesföreträdaren ansett, att det kommer att bli möjligt att
bemästra dessa svårigheter. Planerade byggnadsåtgärder kommer vidare att
skapa förutsättningar för utbildning av berörda elevantal i ämnena otorhino-laryngologi
och epidemiologi.

Förutsättningar för en ökning av utbildningskapaciteten i de teoretiska ämnena till
168 platser samt i de propedeutiska och kliniska ämnena till 160 platser

(alternativ D)

Beredningen förklarar, att den inte haft tillfälle att i detalj undersöka
förutsättningarna för en ökning av utbildningskapaciteten i Lund-Malmö
enligt alternativ D. Beredningen har därför endast gjort vissa översiktliga
beräkningar och bedömningar av förutsättningarna för en sådan ökning.
I de teoretiska ämnena torde det enligt beredningen vara möjligt att med
relativt små utbyggnader av anatomiska, histologiska och fysiologiska institutionerna
kunna meddela utbildning åt 160 elever årligen. För medicinsk-kemiska
institutionen och bakteriologiska institutionen förut sättes
nybyggnader, vilket i tidigare sammanhang har berörts. Fn nybyggnad för
den förstnämnda institutionen kommer också att kunna medföra ökade
lokalutrymmen för farmakologiska institutionen. I fråga om ämnet patologi

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

bör enligt beredningen undersökas huruvida den ifrågavarande utbildningskapaciteten
kan möjliggöras genom en omdisponering av nuvarande och tillkommande
lokalutrymmen. Beredningen framhåller, att en sådan ökning av
utbildningskapaciteten för de kliniska ämnena nödvändiggör, att samtliga
kliniker vid Malmö allmänna sjukhus tages i anspråk för undervisning.

Medicinsk utbildning i Lund-Malmö av 168 elever per år i de prekliniska
ämnena och av 160 nya elever i de propedeutiska och kliniska ämnena är
enligt beredningen fullt genomförbar. De närmare förutsättningarna härför
synes emellertid enligt beredningen böra utredas i särskild ordning.

Göteborg

Beredningen har i sina alternativ angivit följande nivåer för en ökning
av utbildningskapaciteten i Göteborg:

_ Preklin. Prop. Kiin.

Nuvarande intag......... 115 100 100

Alternativ A ............ 115 110 (+ 10) 110 (+10)

Alternativ B ............ 120 (+ 5) 115 (+ 15) 115 (+ 15)

Alternativ E ............ 168 (+53) 160 (+ 60) 160 (+ 60)

Beredningen har funnit, att utöver alternativ A en mindre ytterligare
ökning av utbildningskapaciteten upp till alternativ B kan åstadkommas
utan att mer betydande kostnader uppkommer. Beredningen behandlar därför
av dessa två alternativ endast det senare samt därjämte alternativet E.

Förutsättningar för en ökning av utbildningskapaciteten i de teoretiska ämnena till
120 platser samt i de propedeutiska och kliniska ämnena till 115 platser

(alternativ B)

De teoretiska institutionerna är dimensionerade för ett
nybörjarintag av 120 studerande. En höjning av antalet studerande med
fem från nuvarande 115 torde kunna ske utan svårigheter. Någon personell
förstärkning synes ej heller enligt beredningens mening vara nödvändig för
en ökning av utbildningskapaciteten med två respektive tre platser per
termin.

Nuvarande lokalutrymmen torde även för de propedeutiska
ämnena vara tillräckliga, enligt vad beredningen framhåller. Ämnesföreträdarna
för ämnet patologi har visserligen framlagt önskemål om viss
tillbyggnad av berörda institution i syfte att ställa i ordning vissa för demonstrationer
nödvändiga lokalutrymmen. Beredningen finner för sin del,
att erforderliga ökade utrymmen för undervisningen torde kunna arrangeras
genom en mindre omdisposition i förefintliga lokaler. Beredningen påpekar
dessutom, att ökade lokalutrymmen kommer att tillföras patologiska
institutionerna genom bakteriologiens utflyttning till nya lokaler.

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

Vad gäller de kliniska laborationsämnena och de kliniska
ämnena torde enligt beredningen förutsättningar finnas för nu
ifrågavarande ökning av utbildningskapaciteten. För propedeutiska årets
översikt skurser i medicin kan dock ökningen komma att medföra vissa
svårigheter på grund av lokalförhållandena. Dessa kurser fördelas nu mellan
Vasa sjukhus (två kliniker) och medicinska kliniken III vid Sahlgrenska
sjukhuset. Ämnesföreträdarna har ifrågasatt, om inte ökningen av utbildningskapaciteten
förutsätter, att en ny klinik tages i anspråk för den propedeutiska
undervisningen. Beredningen är för sin del tveksam om en sådan
åtgärd verkligen skulle vara av behovet påkallad.

Beträffande vissa andra ämnen anför beredningen huvudsakligen följande.

Ett genomförande av förslaget i årets statsverksproposition om inrättande
av en professur i neurokirurgi kommer att innebära en betydande
undervisningsförstärkning. Beredningen förutsätter också, att vid den tidpunkt
den här ifrågasatta ökningen av utbildningskapaciteten är aktuell
ytterligare en professur i röntgendiagnostik, varom behov anmälts i annat
sammanhang, skall ha inrättats. För att möjliggöra en fullgod utbildning
i ämnet pediatrik borde vid den för här ifrågasatt elevökning aktuella tidpunkten
en ny barnklinik vara färdigställd. Vidare ökar den mer omfattande
undervisningen i ämnet psykiatri angelägenheten av att en professur i s. k.
»tung psykiatri» inrättas vid Lillhagens sjukhus (prop. 1959: 79). I ämnet
ftisiologi föreligger enligt ämnesföreträdaren redan nu betydande lokal- och
personalsvårigheter. Beredningen vill för sin del understryka angelägenheten
av att de redan nu aktuella behoven av undervisningsförstärkning i
detta ämne tillgodoses.

Förutsättningar för en ökning av utbildningskapaciteten i de teoretiska ämnena till
168 platser samt i de propedeutiska och kliniska ämnena till 160 platser

(alternativ E)

Ifrågavarande ökning av utbildningskapaciteten förutsätter ianspråktagande
av ett nytt sjukhus för undervisning. Som tidigare berörts föreligger
planer på uppförande av ett andra sjukhus i Göteborg. Beredningen
anlägger i huvudsak följande synpunkter på omfattningen av detta
sjukhus samt på vissa andra frågor i anslutning till den nu berörda kapacitetsökningen.

Ett ianspråktagande av ytterligare ett sjukhus i Göteborg för klinisk
utbildning skulle kunna medge en klinisk undervisningskapacitet av 160
intagna studerande per år fördelade med 100 på Sahlgrenska och 60 på det
nya sjukhuset i ämnena patologi, medicin, kirurgi, obstetrik-gynekologi och
psykiatri samt i de kliniska laboratorieämnena. Inom de specialämnen, som
icke skulle finnas representerade med sjukvårdsavdelningar vid det nya
sjukhuset, torde det enligt fakulteten vara möjligt att bereda en fullgod
undervisning vid Sahlgrenska sjukhuset för ett kliniskt intag av cirka 160
nya studerande årligen. Detta skulle lämpligen kunna ske bland annat genom
utvidgning av specialkliniker på Sahlgrenska sjukhuset samt ianspråktagande
av de polikliniker inom motsvarande specialiteter, som kan komma
att uppföras i anslutning till det nya sjukhuset.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 108 år 1961

Enligt beredningens mening bör det planerade nya sjukhuset förses med
följande för undervisningen och forskningen erforderliga kliniker, polikliniker
och laboratorier:

medicinsk klinik med poliklinik,
kirurgisk klinik med poliklinik,
obstetrisk-gynekologisk klinik med poliklinik,
röntgendiagnostisk klinik,
psykiatrisk klinik med poliklinik,
patologiskt laboratorium,
kliniskt-bakteriologiskt laboratorium,
kliniskt-kemiskt laboratorium,
kliniskt-fysiologiskt laboratorium,
öronpoliklinik,
ögonpoliklinik samt
neurologisk poliklinik.

För undervisningens del räknar beredningen med att vårdplatsantalet vid
nämnda kliniker behöver uppgå till sammanlagt omkring 500 platser.

Planer föreligger vidare på uppförande vid det nya sjukhuset av en geriatrik
klinik, en klinik för infektionssjukdomar och en avdelning för fysikalisk
terapi samt, i anslutning till sjukhuset, ett särskilt mentalsjukhus.
Från fakultetens sida har önskemål framförts om vårdavdelningar i anslutning
till öron- respektive ögonpoliklinikerna vid det nya sjukhuset. Beredningen
kan inte anse inrättande av nämnda kliniker och avdelningar vara
absolut nödvändigt från undervisnings- och forskningssynpunkt. Dessa enheter
skulle därför med hänsyn till undervisningens behov kunna uppbyggas
i en eventuell senare etapp. För psykiatriundervisningens del vill
beredningen också betona angelägenheten av att diskussionerna om ett nytt
mentalsjukhus i Göteborg inte skall försena tillkomsten av den föreslagna
forskningsavdelningen vid Lillhagens sjukhus.

Vid Sahlgrenska sjukhuset kan vid ett utnyttjande av ett nytt sjukhus
för undervisning vissa omfördelningar av vårdplatserna mellan olika kliniker
bli av behovet påkallade. Beredningen räknar dock icke med att vid
dylika omfördelningar kostnadskrävande tillbyggnadsarbeten skall bli nödvändiga.

Från Göteborgs stads sjukvårdsförvaltnings sida föreligger önskemål om
att parallellt med läkarutbildningen i obstetrik-gynekologi vid stadens två
planerade förlossningskliniker — den ena vid Sahlgrenska sjukhuset och
den andra vid det nya sjukhuset — det även skall bli möjligt att bedriva
barnmorskeutbildning. Beredningen anser för sin del sådana möjligheter
föreligga men är inte nu beredd avge detaljerade förslag i ämnet.

Någon närmare utredning angående förutsättningarna att utnyttja vissa
andra sjukhus i Göteborgs omgivning för läkarutbildning,
nämligen Mölndals lasarett och Kungälvs lasarett har beredningen inte
genomfört.

De nya teoretiska institutionerna för anatomi, histologi,
medicinsk kemi och fysiologi är byggda för 120 studerande per år men har
erhållit sådan utformning, att såväl undervisnings- som forskningsavdelningarna
väsentligt kan utbyggas. Detsamma gäller för institutionerna i de
propedeutiska ämnena bakteriologi och farmakologi. Företrädarna för berörda
ämnen har för beredningen redovisat behov av lokalökningar vid

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 108 år 1961

ökad utbildningskapacitet. Dessa lokaltillskott skulle emellertid förutsätta
icke oväsentliga tillbyggnader till institutionerna. Beredningen ifrågasätter,
om inte de lokaler vid de teoretiska institutionerna, som nu är reserverade
för en framtida odontologisk utbildning, under en övergångstid skulle kunna
disponeras för läkarutbildning. Därest ifrågavarande lokaler kan utnyttjas,
blir enligt beredningens mening tillbyggnader av nämnda institutioner tills
vidare inte nödvändiga.

Stockholm

Beredningen har såsom förut framhållits angivit följande tre nivåer för
en ökning av utbildningskapaciteten vid karolinska institutet.

Preklin. Prop. Klin.

Nuvarande intag......... 138 120 120

Alternativ A............. 138 132 (+ 12) 132 (-f- 12)

Alternativ C............. 168 (+ 30) 160 (-j- 40) 160 (+ 40)

Alternativ H ............ 230 (+ 92) 220 (+ 100) 220 (+ 100)

En ökning av antalet kliniska utbildningsplatser vid karolinska institutet
enligt alternativ A kan genomföras utan ianspråktagande av nya kliniker
eller dylikt. Beredningen diskuterar inte i övrigt förutsättningarna för en
ökning av elevantalet enligt detta alternativ, utan hänvisar till de synpunkter
härom, som anförts i 1955 års läkarutbildningsutrednings betänkande
»Kliniska utbildningsplatser för blivande läkare» (SOU 1956:34). Beredningen
upptar till närmare behandling alternativ C samt berör även alternativ
H.

Förutsättningar för en ökning av utbildningskapaciteten i de teoretiska ämnena till
168 platser samt i de propedeutiska och kliniska ämnena till 160 platser

(alternativ C)

Möjligheterna att utöver alternativ A öka nybörjarintaget vid karolinska
institutet ter sig enligt beredningen relativt gynnsamma. De teoretiska
institutionerna har en betydande undervisnings- och forskningskapacitet,
vilken torde komma att ytterligare förstärkas, när vissa planerade om- och
tillbyggnadsprojekt blivit realiserade. De kliniska resurserna i huvudstaden
är stora och medger i och för sig en omfattande utbildning. Mot bakgrunden
härav har bland annat representanter för institutets lärarkollegium
ifrågasatt möjligheten att betydligt öka kapaciteten vid institutet i
förhållande till nuläget. Beredningen anser emellertid, att ett genomförande
av en sådan ökning är förenat med vissa speciella problem. I anslutning härtill
anför beredningen bland annat följande.

Det nuvarande serafimerlasarettet är föråldrat och starkt nedslitet. Visserligen
pågår för närvarande en viss upprustning vid lasarettet, vilken
upprustning är en absolut förutsättning för att lasarettet över huvud taget

Kungl. Maj:ts -proposition nr 108 år 1961

skall kunna utnyttjas för undervisningsändamål under ytterligare ett antal
år. Åtskilliga olägenheter kommer likväl att kvarstå. Det är därför mycket
angeläget, att lasarettet ersättes av ett modernt undervisningssjukhus. I
samband härmed bör erinras om att de neurologiska och neurokirurgiska
klinikerna skall erhålla nya klinikbyggnader vid karolinska sjukhuset, vilka
byggnader beräknas stå färdigställda 1963.

I det programförslag för Sabbatsbergs sjukhus, som nyligen framlagts,
har man utgått från 120 kliniska utbildningsplatser i Stockholm med ett
tillägg för en viss framtida mindre ökning. För att icke rubba förutsättningarna
för berörda program och med hänsyn till föreliggande svårigheter
vid serafimerlasarettet har beredningen vid sin bedömning av utbildningsförutsättningarna
räknat med 70 utbildningsplatser vid sabbatsbergssjukhuset
(serafimerlasarettet) under medicin-kirurgiåret. Vid karolinska sjukhuset
skulle således de enligt det förevarande alternativet återstående 90
eleverna erhålla utbildning i medicin och kirurgi. I pediatrik, psykiatri och
obstetrik-gynekologi samt i de kliniska ämnena under propedeutiska året
torde däremot en hälftendelning mellan karolinska sjukhuset och karolinska
institutets andra undervisningsklinik i respektive ämnen under vissa förutsättningar
kunna genomföras.

Som i det föregående angivits har från Stockholms stads sida ifrågasatts,
om inte det nya undervisningssjukhuset bör förläggas till Enskede-Dalen i
stället för till Sabbatsberg. Oavsett vilken lösning berörda fråga får, anser sig
beredningen för sin del kunna utgå från att det nya undervisningssjukhuset
skall bereda undervisningen och forskningen minst samma resurser, som
Sabbatsbergs sjukhus enligt det framlagda programförslaget skulle komma
att göra.

_ Som villkor för att den av beredningen ifrågasatta ökningen av utbildningskapaciteten
vid karolinska sjukhuset skall kunna genomföras har vissa
ämnesföreträdare angivit rätt väsentliga lokalökningar, främst i fråga om
kandidatutrymmen, undervisnings- och demonstrationsrum, ökade polikliniklokaler
samt läkarexpeditioner. I årets statsverksproposition har chefen för
inrikesdepartementet anmält, att en ny generalplan för karolinska sjukhuset
skall utarbetas av sjukhusledningen, bland annat med anledning av sjukhusets
infogande i Storstockholms sjukvårdsorganisation. Mot bakgrunden
härav är det för dagen icke möjligt att isolerat taga ställning till de lokaltillskott
den ökade utbildningen kräver, utan dessa måste lösas i samband
med upprättande av den nya generalplanen för sjukhuset. Det bör därför
enligt beredningens mening utan dröjsmål uppdragas åt sjukhusledningen
att vid sin översyn av sjukhusets resurser jämväl utreda de lokalmässiga
förutsättningarna för ett genomförande av en ökad utbildning i Stockholm
enligt alternativ C.

Vad de teoretiska institutionerna vid karolinska institutet
beträffar, har beredningen funnit det vara möjligt att med vissa smärre
lokala omändringsarbeten och med vissa förstärkta utrustningsanslag under
en övergångstid genomföra den ökade utbildningskapaciteten i nuvarande
lokaler. Ökningen accentuerar emellertid ett förverkligande av de föreliggande
planerna på utbyggnad av institutionerna.

I samband med diskussionerna om lärarförstärkning för de teoretiska
institutionerna har beredningen även uppmärksammat behovet av lärarjörstä->kning
för odontologiens del. Beredningen förordar därför, att vid anato -

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

miska och histologiska institutionerna inrättas en kvalificerad lärartjänst
med uppgift att tillgodose såväl tandläkarutbildningens behov som de ökade
behoven för läkarutbildning.

I fråga om vissa propedeutiska ämnen anför beredningen
huvudsakligen följande.

Nuvarande lokalutrymmen för farmakologi och bakteriologi jämte
för farmakologiens del en planerad tillbyggnad torde möjliggöra utbildning
av ett ökat elevantal. För ämnet patologi torde emellertid
vissa lokaltillskott, erfordras. En i annat sammanhang aktualiserad påbyggnad
av den patologiska institutionen vid karolinska sjukhuset fiamstår
som en oundgänglig förutsättning för ett genomförande av den aktuella
ökningen av elevantalet. Vid patologiska institutionen ^ id Sabbatsbergs
sjukhus torde vidare provisoriska utrymmen — eventuellt i form av en
mindre tillbyggnad — behöva iordningställas i avvaktan på definitiva utrymmen
i samband med den planerade ombyggnaden av sjukhuset. Den
ökade kapaciteten för obduktionsundervisningens del torde enligt beredningens
mening kunna möjliggöras genom en ökning av de nuvarande obduktionsgruppernas
storlek vid de statliga sjukhusen och vissa av Stockholms
stads sjukhus. En sådan åtgärd torde eventuellt förutsätta en ändring
av gällande avtal med staden. Beredningen förordar en sådan lösning
i stället för att — såsom ämnesföreträdarna föreslagit — ytterligare ett
sjukhus, exempelvis Mörby lasarett, tages i anspråk för ifrågavarande undervisning.
... .

Vad gäller de kliniska laborationsämnena synes den itragasatta ökningen
av elevantalet vara genomförbar utan vidtagande av särskilda byggnadsåtgärder.
Genomförande av förslaget i årets statsverksproposition om inrättande
av en laboratur i klinisk bakteriologi vid karolinska sjukhuset innebär
också en förstärkning av utbildningsresurserna, vilken bör underlätta ifrågavarande
ökning av utbildningskapaciteten. Även vid det propedeutiska
årets översikt skurser i medicin och kliniska undersökningsmetoder, vilka
meddelas vid karolinska sjukhusets medicinska thoraxklinik och S.t Eriks
sjukhus, torde undervisningen för det ökade elevantalet kunna meddelas
utan vidtagande av ytterligare lokala arrangemang. Ökningen av antalet
kursdeltagare vid sistnämnda sjukhus förutsätter dock en ändring av gällande
avtal med Stockholms stad om villkoren för anordnande av berörda
undervisning.

Beredningen behandlar härefter de kliniska ämnena samt anföi
i anslutning därtill huvudsakligen följande.

Med den fördelning av elevantalet mellan karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet,
som tidigare angivits, bör enligt beredningen möjlighet finnas
att för undervisningen i ämnena medicin och kirurgi genomföra den
ifrågasatta ökningen av antalet studerande. För karolinska sjukhusets del
erfordras dock för båda ämnena ökade lokalutrymmen. För undervisningen
i medicin vid serafimerlasarettet har ämnesföreträdaren förklarat sig icke
beredd att diskutera en ökning av utbildningskapaciteten utöver den nuvarande,
förrän garantier föreligger, att medicinska kliniken får övertaga
en betydande del av den nuvarande neurologiska klinikens lokaler. Beredningen
anser sig dock med bestämdhet kunna utga från, att sa stor andel
av den neurologiska klinikens vårdlokaler samt för undervisningen erfor 7

— Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt Nr 108

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

derliga utrymmen kommer att ställas till den medicinska klinikens förfogande,
att den nu berörda — förhållandevis obetydliga — ökningen av utbiidmngsplatserna
vid serafimerlasarettet utan svårigheter skall kunna Genomföras.

• c?611! ifr,ägasatta ökningen av utbildningskapaciteten för ämnet ortopedi
i btockholm ar möjlig att genomföra i nuvarande lokaler vid norrbackamstitutet
Undervisning i ämnet dermato-venereologi för det ökade studerandeantalet
torde kunna meddelas vid karolinska sjukhusets hudklinik
Amnesforetradaren anser det emellertid icke möjligt att vid nyssnämnda
klunk pa grund av framfor allt lokalsvårigheter undervisa mer än 132 elever
ärligen. Beredningen vill inte bestrida att lokalsvårigheter föreligo-er
men anser sig kunna utgå från att — vid upprättande av den nya generalplanen
för sjukhuset och om möjligt redan vid projekteringen av en beslutad
påbyggnad för sjukhusets allergilaboratorium — de krav på ökade undervisningslokaler,
som den ifrågasatta ökningen av antalet utbildningsplatser
kan komma att ställa, vinner beaktande.

. Undervisningen i klinisk epidemiologi är i sin helhet förlagd till epidemisjukhuset
i Stockholm. För närvarande fördelas det årliga elevantalet på
fyra kurser om vardera 30 elever, men vid den av beredningen ifrågasatta
ökningen av elevantalet måste en femte kurs tillkomma. Det är mot bakgrunden
harav än mer angeläget, att en av kanslern sedan flera år tillbaka
askad professur i amnet vid karolinska institutet kommer till stånd. Beredningen
forordar darfor inrättande av denna professur. Vid bifall härtill
maste enligt gallande avtal förhandlingar upptagas med Stockholms stad
°fn, V1~"0r *or. anor<Jnande av ifrågavarande undervisning vid epidemisjukhuset.
Beredningen har inte funnit anledning att i detta sammanhang
taga ställning till de lokalbehov, som torde komma att aktualiseras i samband
med mrattande av sagda professur utan förutsätter, att lärarkollegiet
vid karolinska institutet inkommer med förslag till de åtgärder härvidlag
som kan vara påkallade.

För den nuvarande undervisningen i oftcilmiatrik, som meddelas dels vid
karolinska sjukhuset och dels vid Sabbatsbergs sjukhus, råder besvärliga
lokaltorhallanden. Beredningen förordar att hela ökningen av elevantalet
forlagg.es
av saväl antalet deltagare per kurs som antalet kurser per år. Ämnesföretradaren
har anmält behov dels av väsentligt förbättrade lokalförhållanden,
dels av ytterligare en vårdavdelning. Beredningen vill för sin del understryka
angelägenheten av ökade polikliniska utrymmen och utgår från att
amnesföreträdarens önskemål härvidlag skall vinna beaktande vid det kommande
generalplanearbetet.

Den ifrågasatta ökade utbildningskapaciteten i ämnet oto-rhino-larynqologi
kan åstadkommas, därest vissa i 1981 ars statsverksproposition föreslagna
förbättringsarbeten inom polikliniken genomföres och därest en
mindre ombyggnad av föreläsningssalen kommer till stånd.

Uör ämnet pediatrik kommer ökning''en av elevantalet otvivelaktigt att
medföra vissa svårigheter. Kronprinsessan Lovisas vårdanstalt för sjuka
barn ar foraldrad och kommer enligt planerna att ersättas av ett nvtt barnsjukhus
vid Sabbatsberg. Beredningen vill understryka angelägenheten från
undervisningens synpunkt av att detta byggnadsprojekt om möjligt tages
i förtur. I avvaktan på tillkomsten av det nya barnsjukhuset förordar beredningen,
att utbildningsproblemet i pediatrik löses genom en ökning av
kursantalet. Skulle en sådan anordning inte anses genomförbar i Stock -

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 108 år 1961

holm, förordar beredningen, att Sachsska barnsjukhuset upplåtes för anordnande
av en kurs i ämnet per år. Vid sistnämnda sjukhus, som redan
tidigare tillfälligt tagits i anspråk för undervisning, finns erforderliga undervisningslokaler.
Sjukhuset lär enligt gällande donationsvillkor kunna upplåtas
för undervisningsändamål utan andra särskilda kostnader för staten
än de merkostnader i form av lärararvoden och handledararvoden, som
direkt avser undervisningen.

Den nuvarande undervisningen i ämnet socialmedicin är upplagd såsom
ett provisorium i avvaktan på en fast akademisk organisation i ämnet.
Kanslern har i sina anslagsäskanden för budgetåret 1961/62 föreslagit inrättande
av en professur i ämnet vid den senare tidpunkt, då tillfredsställande
lokaler kan erbjudas professorn. Beredningen anser för sin del, att det
är ytterst angeläget, att en professur i ämnet är inrättad vid den tidpunkt,
då här ifrågasatt ökning av utbildningskapaciteten kan vara genomförd.
Beredningen förordar därför inrättande av en dylik professur

För ämnet neurologi kommer förbättrade utbildningsförhållanden att
råda, när nervklinikerna vid karolinska sjukhuset är färdigställda. Den
ökade utbildningskapaciteten förutsätter emellertid en ökning av kursantalet
och detta nödvändiggör en brytning av den nuvarande fasta ämneskombinationen
psykiatri-neurologi.

Den aktuella ökningen av utbildningskapaciteten vad gäller undervisningen
i ämnet psykiatri bör kunna genomföras med bibehållande av nuvarande
kursantal vid vardera undervisningsklinikerna vid karolinska sjukhuset
och S:t Görans sjukhus. Beredningen vill understryka vikten av att
den nytillkommande kliniken för alkoholsjukdomar på lämpligt sätt infogas
i undervisningsordningen och vill betona önskvärdheten från utbildningssynpunkt
av att en forskningsprofessur i »tung psykiatri» i Stockholm inrättas
i enlighet med det förslag som framlagts i prop. 1959: 79.

Förutsättningar för en ökning av utbildningskapaciteten i de teoretiska ämnena till
230 platser samt i de kliniska och propedeutiska ämnena till 220 platser

(alternativ H)

Den tidigare berörda utbildningskapaciteten av 168 elever årligen ide
teoretiska ämnena torde enligt beredningen vara att betrakta
som den maximala vid nuvarande institutioner. För att åstadkomma en
ytterligare ökning av elevantalet erfordras betydande lokal- och personalförstärkningar.
Genom en förläggning av undervisningen till en för flera
institutioner gemensam undervisningsbyggnad har ämnesföreträdarna funnit
det lämpligt att organisera läkarutbildning av den omfattning, som
alternativ H innebär. De nuvarande institutionerna skulle då helt kunna
utnyttjas för forskning.

För den kliniska undervisningen skulle en utbildningskapacitet
om 220 elever årligen förutsätta att ett nytt med flertalet specialavdelningar
försett undervisningssjukhus tages i anspråk. Under det propedeutiska
året får enligt beredningen undervisningen i ämnet
patologi och i de kliniska laborationsämnena också förläggas till det nya
undervisningssjukhuset, medan undervisningen i farmakologi och bakterio -

100 Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

logi får anordnas efter samma linjer som undervisningen i de teoretiska
ämnena.

Enligt beredningens uppfattning synes med hänsyn till de stora k 1 iniska
resurserna i Stockholm här berörda ökade utbildningskapacitet
i och för sig vara möjlig att genomföra. Beredningen förklarar sig vara
medveten om att tillskapande av ett tredje undervisningssjukhus i Stockholm
skulle förutsätta en i vissa hänseenden genomgripande omplanering
av Stockholms sjukvårdsorganisation. Sålunda torde bland annat den nya
generalplanen för karolinska sjukhuset komma att påverkas därav.

Beredningen ställer sig emellertid tveksam till lämpligheten av att så
stora kurser undervisas gemensamt, som det i de teoretiska ämnena skulle
bli fråga om vid en kapacitet av 230 elever årligen. En betydande uppdelning
i grupper finge naturligtvis genomföras, men svåra problem skulle
otvivelaktigt kvarstå, när det gäller att leda och samordna undervisningen
för detta elevantal. Vissa allmänna lokaliseringssynpunkter torde också,
uttalar beredningen vidare, göra en sådan koncentrering av läkarutbildningen
till Stockholm mindre lämplig.

Beredningen framhåller, att den inte haft tillfälle att i detalj granska förutsättningarna
för ett genomförande av alternativ H. Skulle behov föreligga
av en ökad läkarutbildning av angivna storleksordning torde enligt
beredningen en särskild utredning böra vidtagas i sådant syfte.

Umeå

Beredningen har, som framgår av det föregående, angivit följande två
tänkbara nivåer för en ökning av utbildningskapaciteten vid medicinska
högskolan i Umeå.

Preklin. Prop. Klin.

Nuvarande intag ................ 0 40* 40

Alternativ A .................... 62 (+ 62) 60 (+ 20) 60 (+ 20)

Alternativ G .................... 124 (+ 124) 60 (+ 20) 60 (+ 20)

* De propedeutiska kurserna börjar ht 1962.

Beredningen har således räknat med två nivåer för utbildningskapaciteten
i de teoretiska ämnena i Umeå. I ena fallet skulle
de prekliniska institutionerna i Umeå dimensioneras så att samtliga elever,
som påbörjar sin medicinska utbildning i Umeå, får möjlighet att fullfölja
kurserna därstädes. I andra fallet, med en intagningskapacitet av 124 studerande
per år, har beredningen räknat med att under en övergångstid 60
studenter skulle genomgå teoretisk utbildning i Umeå för att därefter
flytta till ett nytt undervisningssjukhus (Örköping). Genom ett sådant
arrangemang skulle man kunna öka intaget av elever tidigare än som vore

101

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 108 år 1961

fallet, om man måste avvakta färdigställande av teoretiska institutioner pa
den nya undervisningsorten.

Vid den tidpunkt, då en ny utbildningsanstalt i Örköping erhaller egna
prekliniska institutioner, skulle de teoretiska institutionerna i Umeå enligt
beredningen kunna utnyttjas för olika former av kombinerad medicinsk och
naturvetenskaplig utbildning. Beredningens förslag i denna del kommer
att behandlas i det följande.

Personaluppsättningen i de teoretiska ämnena i
Umeå bör enligt beredningen få en utformning likvärdig den som gäller vid
övriga lärosäten. Beredningen understryker, att även om de teoretiska institutionerna
i Umeå dimensioneras för en utbildningskapacitet av endast 62
nybörjare årligen, en professur och en laboratur (motsvarande) erfordras i
vart och ett av de fyra stora ämnena. Vidare bör ämnet medicinsk fysik
bli representerat av en laboratur. Redan från början bör dessutom docenttjänster
inrättas. Dessa torde tills vidare icke böra bindas till de enskilda
ämnena. Härigenom erhålles större flexibilitet.

Följande personaluppsättning — såväl akademisk som teknisk personal
— för de teoretiska institutionerna finner beredningen motiverad vid en
utbildningskapacitet av 62 nybörjare.___

Befattning	Anatomi	Histo- logi	Med.5 kemi	Fysio- logi	Med. fysik	Summa
Professor (tillkommer 1 år före un-
dervisningens början) ..........	i	1	i	1		4
Laborator.......................	i	1	i	1	1	5
Docent1 (rörliga) ................						4
Assistent2 .......................	2	2	i	2	1	8
Forskarassistent i Ae 21 ..........			i			1
l:e amanuens ...................	2	1	3	2		8
3:e amanuens ...................	1	1	2	1	1	6
Laboratorieassistent i Aell ......	1	1	1	y2	V2	4
Instrumentmakare i Aell ........	y2	y2	1	V2	%	3(4)
	(+ y2)s	(+ y2)3
Kanslibiträde i Ae 74............	i	i	1	1	y2	4%
Institutionstekniker i Ae 94 .......	i		1	1		3
Institutionsvaktmästare i Ae 7* . ..		i				1
Laboratorieingenjör högst Ae 15 ..	y2	y2	1	y2	V2	3
Laboratoriebiträde högst Ae 9 ....	2	2(+ l)3	2	(y2)3	(y2)3	6(8)
Djurvårdare Ae 7................	1	1		1		3
Ekonomibiträde Ae 2/3 ..........	2	2	2	2	1	9
Hantverkare Ae 8 (gemensam) ... .						1

1 Två från och med det budgetår undervisningen i anatomi börjar, därefter en tjänst under vartdera
av de två följande budgetåren. , . ...

2 1 assistenttjänst vid varje institution inrättas terminen för undervisningens början.

• Inrättas två år efter undervisningens början.

4 Inrättas terminen före undervisningens början.

0 Beslut föreligger redan om inrättande av följande av bär nämnda tjänster: 1 professor, 1
assistent, 1 kontorist eller kanslibiträde, 2 laboratoriebiträden och 1 institutionsvaktmästare.

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

I anslutning till sammanställningen framhåller beredningen följande.

I tabellen har särskild personal angivits för såväl ämnet fysiologi som
medicinsk fysik. Dessa ämnen bör dock ingå i en och samma institutionsenhet.

Vad gäller tidsplanen för tillsättningen av berörda tjänster vill beredningen
understryka angelägenheten av att de prekliniska ämnesföreträdarna
tillsättes i så god tid, att de har möjlighet att organisera den kommande
utbildningen. Tjänsterna bör ledigförklaras i sådan tid, att utnämningen
av innehavarna av professurerna kan ske senast ett år före det, då
undervisningen är avsedd att börja. Beredningen anser vidare, att vissa
tjänster (se tabellen), vilkas innehavare bör vara ämnesföreträdare behjälpliga
vid undervisningens planläggning och övrigt förberedelsearbete vid institutmnen,
bör inrättas en termin före den, då undervisningen är avsedd att
borja. Som framgår av tabellen räknar beredningen vidare med att vissa
tekniska tjänster inrättas under en senare etapp, nämligen två år efter undervisningens
början.

För en utbildningslcapacitet av 12Jf nybörjare i de teoretiska ämnena i
Umeå räknar beredningen med samma personalstab som för motsvarande
institutioner i Göteborg (exklusive en personlig professur i medicinsk biokemi)
med en under visningskapaci tet av 120 elever. Beredningen finner
således följande personaluppsättning motiverad för de teoretiska institutionerna
i Umeå vid den nyss angivna utbildningskapaciteten.

Befattning	Anatomi	Histo- logi	Med. kemi*	Fysiologi o. med. fysik*	Summa
Professor ............		1	i	2	5
Laborator (motsvarande) .......	1	1	i	1	4
Lärare i Ae 24................				1
Docent (rörliga) ..............					4
Forskarassistent i Ae21 .....			2		2
Assistent ............		3	3	4	15
1 :e amanuens ...............		3	4	5	16
3:e amanuens .................		2	3	2	7
Forskningsingenjör i Ael9 ........	1	1			2
Laboratorieingenjör i högst Ae 15 . .	1		i		2
Instrumentmakare i Ae 11 ...	1	1	1	1	4
Laboratorieassistent i Aell .	2		i		3
Kansliskrivare i Ae 10 ....		1			2
Institutionstekniker i Ae 9 ...	1	1	1	1	4
Laboratoriebiträde i högst Ae 9 ...	3	3	4	3	13
Kontorist i Ae 9............			1	1
Vaktmästare i Ae 7 .....		1	y,	y2	3
Institutionsbiträde i högst Ae 5 ____	1	1	y2	y,	3
Ekonomibiträde i Ae 2/3.....		3	3	3	12

Motsvarar personalstaben i Göteborg med förstärkning i enlighet med prop. 1959: 93.

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

Utbyggandet av den medicinska högskolan i Umeå till en fullständig läroanstalt
förutsätter uppförande av teoretiska institutioner enligt
beredningen dimensionerade för ett nybörjarintag av antingen 62 eller
124 studerande per år. I den nuvarande medicinska högskolans organisation
ingår som förut nämnts en professur i medicinsk kemi, vilken beräknas bli
tillsatt våren 1962. Definitiva lokaler för den medicinsk-kemiska institutionen,
belägna i ett särskilt laboratorieblock inom lasarettet, beräknas bli
färdigställda 1964. Någon mer omfattande undervisning kan enligt beredningen
ej ges i dessa lokaler. Beredningen räknar därför med att en ny medicinsk-kemisk
institution måste uppföras samtidigt med uppförande av övriga
teoretiska institutioner.

Beredningen har i de båda för Umeå aktuella alternativen räknat med en
utbildningskapacitet av 60 intagna studerande per år i de propedeutiska
och kliniska ämnena. Beredningen, som anser tillgången
till patienter och lokalförhållanden för närvarande omöjliggöra en ökning
av utbildningskapaciteten härutöver, anför i övrigt huvudsakligen följande.

De propedeutiska institutioner (i farmakologi och bakteriologi), som skall
stå färdiga i maj 1962, har enligt vad beredningen konstaterat tillräckliga
dimensioner för den ifrågasatta utbildningsnivån. För den patologiska institutionen
är dock, anser ämnesföreträdaren, en lokalförstärkning behövlig
bl. a. vad beträffar obduktionslokalerna. Förslag om utnyttjande av rättsläkarstationens
nuvarande lokaler för obduktionsundervisning har nyligen
framlagts. Beredningen finner en sådan åtgärd önskvärd. Vidare anför ämnesföreträdaren
behov av en ökning av de planerade patologilokalerna med
ytterligare en våning. Beredningen anser för sin del en sådan lokalförstärkning
inte för närvarande motivei’ad från undervisningens synpunkt. Om
skäl därtill skulle uppstå, torde möjlighet finnas att i en tillbyggnad senare
bereda den patologiska institutionen vidgade lokalutrymmen.

Vissa kliniker och laboratorier disponerar för närvarande provisoriska
lokaler, vilket medför olägenheter för såväl sjukvården som undervisningen.
Förhållandena kommer emellertid att förbättras i den takt, som det planerade
byggnadsprogrammet realiseras. Vid den tidpunkt, då. den här ifrågasatta
ökningen blir aktuell, torde lokalmässiga förutsättningar finnas för
60 nybörjare per år. Det är emellertid väsentligt, att man vid det fortsatta
programmerings- och projekteringsarbetet beaktar de krav, som en ökad
utbildningskapacitet kan komma att ställa.

I anslutning till de kliniska laboratorierna är också, såsom förut nämnts,
den medicinsk-kemiska institutionen planerad. Motiveringen för att inrätta
en sådan institution vid en enbart klinisk läroanstalt har varit det starkt
framträdande behovet av att stödja forskningen vid den nya högskolan.
Den nu ifrågasatta utbyggnaden av medicinska högskolan förutsätter emellertid
tillkomsten av en medicinsk-kemisk institution i anslutning till övriga
teoretiska institutioner. Beredningen föreslår därför, att en helt ny medicinsk-kemisk
institution uppföres. De lokaler, som nu vid lasarettet i Umeå
är avsedda för medicinsk kemi, skulle därvid komma att friställas. Bered -

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

ningen anser, att dessa lokaler bör disponeras för den forskning, som bedrives
vid klinikerna.

Från olika håll har till beredningen framförts behov om ökat vårdplatsantal
(medicin, dermatologi, neurologi och psykiatri). Beredningen finner
det angeläget från utbildningssynpunkt, att ämnesföreträdarnas önskemål
härvidlag beaktas. Från nyssnämnda synpunkt vore det vidare enligt beredningens
mening olägligt om det nuvarande vårdplatsantalet på andra
kliniker (bl. a. öronkliniken) bleve föremål för minskning.

Den ökade utbildningskapaciteten i Umeå accentuerar planerna på utbyggnad
av lasarettet i Umeå till ett regionsjukhus. Enligt beslut av riksdagen
i anledning av propositionen 1960: 159 med förslag till riktlinjer för
regionsjukvårdens utbyggande m.m. skall lasarettet i Umeå förses med
Id. a. en barnkirurgisk klinik och en neurokirurgisk klinik, vilka kliniker
kommer att innebära förstärkningar, den förra för undervisningen i pediatrik,
den senare för undervisningen i neurologi. Sistnämnda klinik är planerad
att ingå i ett särskilt neurologblock med kliniker för neurologi, neurokirurgi,
psykiatri och neuroradiologi.

Goda utbildningsförhallanden i ämnet psykiatri för det ökade studerandeantalet
förutsätter tillkomsten av ytterligare en vårdavdelning vid berörda
klinik. Detta torde emellertid inte vara möjligt att åstadkomma förrän
det tidigare berörda neurologblocket är uppfört. Det är därför ytterst angeläget
att Umedalens sjukhus i ökad omfattning kan tagas i anspråk för
undervisning. Beredningen vill här erinra om ett uttalande av 1955 års läkarutbildningsutredning
i ett år 1957 avgivet betänkande med förslag rörande
professurer i psykiatri vid vissa sinnessjukhus (stencilerat): »I den
man statsmakterna framledes kommer att besluta om inrättande av teoretiska
medicinska institutioner i Umeå, synes enligt utredningens mening
böra undersökas i vad mån förutsättningar föreligger för inrättande av en
forsknings- och undervisningsenhet jämväl vid sinnessjukhus därstädes.»
I remissyttrande över detta betänkande ifrågasatte universitetskanslern i
likhet med lärarkollegiet vid karolinska institutet inrättande av en professur
vid medicinska högskolan i Umeå, även om det skulle visa sig omöjligt,
av finansiella eller andra skäl, att bygga upp teoretiska institutioner därstädes.
Beredningen anser det angeläget, att man vid en ökad utbildning i
Umeå på nytt upptar till behandling frågan om anordnande av forskning
och utbildning i psykiatri vid Umedalens sjukhus.

För ämnet socialmedicin är frågan om permanenta lokaler ännu inte löst.
Beredningen vill för sin del understryka angelägenheten av att lokaler
beredes socialmedicinen i direkt anslutning till sjukhusets olika kliniker.

För att den psykiatriska kliniken och den socialmedicinska institutionen
skall kunna fa tillgång till kvalificerad expertis — för psykiatriska kliniken
i psykologi och för socialmedicinska institutionen i statistik — har beredningen
föreslagit inrättande av en forskarassistenttjänst vid vardera enheten;
Dessa tjänster bör samtidigt knytas till en psykologisk respektive statistisk
institution i Uppsala eller Stockholm. Innehavarna av tjänsterna
skulle därvid vara behjälpliga vid den medicinska undervisningen och forskningen
vid respektive institutioner i Umeå men även ha möjlighet till egen
forskningsverksamhet.

105

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

Örköping

Beredningen har såsom ett alternativ för en utökning av läkarutbildningskapaciteten
inom landet angivit möjligheten av att förlägga medicinsk utbildning
till en helt ny studieort och där utnyttja ett befintligt sjukhus.
De enda sjukhus, som därvid kan komma ifråga såsom undervisningssjukhus,
anses vara regionsjukhusen i Linköping och Örebro. Beredningen använder
såsom förut nämnts namnet Örköping för den nya studieorten och
anför beträffande denna fråga inledningsvis bl. a. följande.

Det har inte varit möjligt för beredningen att närmare utreda förutsättningarna
för förläggning av medicinsk utbildning till de två berörda sjukhusen.
Med hänsyn härtill har det ej heller varit möjligt att jamföra de
båda sjukhusen. En dylik bedömning kan inte utföras endast på grundval
av undervisnings- och kostnadsfaktorer avseende läkarutbildningen. Synpunkter
av lokaliseringskaraktär måste också beaktas, vilket ligger helt
utanför beredningens möjligheter. Beredningen har emellertid anledning förmoda,
att det skall vara möjligt att åstadkomma en kvalitativt god läkarutbildning
på i varje fall något av sjukhusen i Linköping eller Örebro.

Beredningen har i sitt alternativ Örköping räknat med en utbildningskapacitet
i de kliniska ämnena av 60 intagna studenter per år.
Beredningen räknar vidare med att den nya medicinska högskolan förses
med propedeutiska institutioner bl. a. med hänsyn till den
samverkan mellan propedeutisk och klinisk utbildning, som förutsättes i den
nya studieordningen. Nybyggnader av betydande omfattning för den propedeutiska
utbildningen kommer således att erfordras. För den kliniska
undervisningen och forskningen torde sannolikt också vissa lokalförstärkningar
erfordras.

I fråga om den pre kliniska utbildningen framhåller beredningen
huvudsakligen följande.

Tillkomsten av en ny medicinsk högskola förutsätter enligt beredningens
mening även uppförande av teoretiska institutioner. En kvalitativt fullgod
propedeutisk undervisning och forskning kräver en intim samverkan med
teoretiska institutioner. Tidsfaktorn och ekonomiska skäl kan emellertid
motivera, att en ny medicinsk högskola utbvgges etappvis på så sätt, att
utbildningsmöjligheter under en första period anordnas i de propedeutiska
och kliniska ämnena, samt att under en senare etapp utbildningsmöjligheter
arrangeras i de teoretiska ämnena. Beredningen anser för sin del, att
de teoretiska institutionerna bör vara färdigställda fem år efter det undervisningen
i de propedeutiska ämnena börjat.

Enligt beredningens uppfattning talar flera skäl för att den prekliniska
utbildningen av de elever, som sedermera överflyttas till Örköping, under
en övergångstid förlägges till Umeå. De teoretiska institutionerna i Umeå,
som i vilket fall som helst uppföres, bör därvid dimensioneras för ett intag
av 124 studerande. Dessa institutioner bör sedermera, när Örköping erhållit
egna prekliniska institutioner, utnyttjas för olika former av blandad medicinsk
och naturvetenskaplig utbildning.

106

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 108 år 1961

Ett annat alternativ för tillgodoseende av teoretiska utbildningsplatser
för de elever, som senare skall fortsätta sin utbildning i Örköping, vore att
för dessa elever meddela preklinisk undervisning vid karolinska institutets
teoretiska institutioner. Om den kliniska utbildningskapaciteten i Stockholm
begränsas till 160 studerande årligen kunde de teoretiska institutionerna
utbyggas på sätt som angivits av beredningen vid behandlingen av
alternativ H och sålunda dimensioneras för ett nybörjarintag av 230. Därvid
skulle 62 studenter ha att efter de två första studieåren flytta till Örköping.
Från vissa utgångspunkter, exempelvis studiesociala, vore berörda
stockholmsalternativ sannolikt att föredra framför det angivna umeåalternativet.
Från utbildningssynpunkt däremot torde en teoretisk intagningskapacitet
av 230 studerande årligen vara mindre lämplig. I valet mellan de
nämnda alternativen för teoretisk utbildning torde vidare vissa allmänna
lokaliseringssynpunkter tala för Umeå framför Stockholm.

Vad gäller teoretisk utbildning av de studenter, som har att fullfölja sina
studier i Örköping, kan ett ytterligare alternativ beröras. Svenska studenter
kunde under en övergångstid sändas till utländska medicinska läroanstalter
för teoretiska studier och sedan beredas möjlighet att fortsätta propedeutisk
och klinisk utbildning i Örköping. Beredningen har inte haft anledning
att närmare utreda ett sadant alternativ, men vill som sin mening framföra,
att detta alternativ från alla synpunkter synes vara sämre än de, som förutsätter
teoretisk utbildning inom landet.

5. Tidsplan för ökad läkarutbildning

Med anledning av läkarprognosutredningens rekommendationer samt utredningens
uttalanden om behovet av betydande och snabba åtgärder på
utbildningsområdet har läkarutbildningsberedningen undersökt de tidsmässiga
förutsättningarna för att snabbast möjligt öka läkarutbildningskapaciteten
enligt det av beredningens alternativ, som skulle leda till en kapacitetsökning
med 265 nybörjarplatser och därmed till en årlig intagning av
718 studerande (alternativ G). Beredningen framhåller, att den därvid varit
medveten om de vanskligheter, som föreligger, särskilt svårigheten att redan
nu fastställa de olika, flera år framåt liggande tidpunkter, då ett antal byggnadsprogram
kan vara förverkligade. De risker, som ligger i att utgå från
att ett flertal svarbedömbara villkor kommer att vara uppfyllda, måste
emellertid enligt beredningen vägas mot nackdelarna av att uppskjuta
igångsättandet av en intagningsökning.

Efter att ort för ort ha diskuterat de tidsmässiga förutsättningarna för
en ökad läkarutbildning, föreslår beredningen följande i etapper uppställda
plan för en successiv ökning av utbildningskapaciteten
till den nivå, som alternativ G innebär. För varje etapp anges tidpunkterna
för påbörjande av anatomiundervisning (I), propedeutisk undervisning
(II) och medicinundervisning (III), samt omflyttningar av elever
inför den propedeutiska undervisningen (0). Inom parentes redovisas den
siffermässiga skillnaden i intag mellan de olika etapperna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

107

Etapp nr 1

Tid- punkt	Plats i studie-ordn.	Uppsala	Lund- Malmö	Göte- borg	Stock- holm	Umeå	Totalt
1/1 1962	I	90	120(-(- 10)	120(4- 5)	168(4- 30)	0	498(4- 15)
Omflyttn.	0	0	— 14	— 14	— 12	4- 40
1/1 1964.	II	86(+ 6)	100(4- io)	100	148(-f 28)	40	474(4- 44)
1/1 1965	III	86(+ 6)	100(4- io)	100	148(4- 28)	40	474(4- 44)

Etapp nr 2

Tid- punkt	rlats i studie-ordn.	Upp- sala	Lund- Malmö	Göte- borg	Stock- holm	Umeå	Totalt
1/7 1962	i	90	120	148(4- 28)	168	0	526(-f 28)
Omflyttn.	0	0	— 14	— 26	0	4- 40
1/7 1964	II	86	100	116(4-16)	160(4- 12)	40	502(4- 28)
1/7 1965	III	86	100	116(4-16)	160(4- 12)	40	502(4- 28)

Etapp nr 3

Tid- punkt	Plats i studie-ordn.	Upp- sala	Lund- Malmö	Göte- borg	Stock- holm	Umeå	Ör- köping	Totalt
1/7 1964	I	90	120	148	168	124(4- 124)	0	650(4- 124)
Omflyttn.	0	0	4-26	— 26	0	— 60	4-60
1/7 1966	II	86	140(4- 40)	116	160	60(4- 20)	60(4- 60)	622(4- 120)
1/7 1967	III	86	140(4- 40)	116	160	60(4- 20)	60(4- 60)	622(4- 120)

Etapp nr J+

Tid- punkt	Plats i studie-ordn.	Upp- sala	Lund- Malmö	Göte- borg	Stock- holm	Umeå	Ör- köping	Totalt
1/7 1965	I	90	168(4- 48)	168(4- 20)	168	124	0	718(4- 68)
Omflyttn.	0	0	0	0	0	— 60	4-60
1/7 1967	II	86	160(4- 20)	160(4-44)	160	60	60	686(4- 64)
1/7 1968	III	86	160(4- 20)	160(4- 44)	160	60	60	686(4- 64)

Beredningen framhåller, att den är medveten om att den för kapacitetsökningen
uppställda tidsplanen är utomordentligt pressad. Särskilt är detta
förhållandet såvitt gäller tidpunkterna såväl för färdigställande av de teoretiska
institutionerna i Umeå som för förverkligande av vissa av de åtgärder,
som blir nödvändiga med anledning av generalplanearbetet vid karolinska
sjukhuset.

I fråga om de teoretiska institutionerna i Umeå räknar beredningen med
att, därest projekteringsarbetena kan påbörjas våren 1961, institutionerna
för ämnena anatomi och histologi skall kunna vara uppförda den 1 juli 1964
samt institutionerna i medicinsk kemi och fysiologi med medicinsk fysik

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

ett år senare. Nyss angivna tidschema kan enligt beredningen hållas, även
om institutionerna dimensioneras för en intagningskapacitet av 124 nybörjare
per år. Beträffande Stockholm räknar beredningen med att tillbyggnader
för ämnet patologi kan vara färdiga tidigast den 1 januari 1964 samt
vissa ombyggnadsarbeten vid karolinska sjukhuset med anledning av generalplanearbetet
tidigast den 1 januari 1965.1 Göteborg är det större intaget
tidsmässigt beroende av tillkomsten av det nya undervisningssjukhuset och
i Lund-M almö är motsvarande intag beroende av tillkomsten av en ny medicinsk-kemisk
institution.

I anslutning härtill framhåller beredningen, att det med hänsyn till de
pressade tidsförhållandena givetvis kan bli erforderligt att något förskjuta
förverkligandet av delar av planen eller att vidtaga vissa möjliga förändringar
i densamma. Ett genomförande av den uppställda tidsplanen förutsätter,
understryker beredningen, en koncentrerad och målmedveten insats.
Med hänsyn till angelägenheten av att läkarutbildningen snarast möjligt
ökas anser beredningen, att tidsplanen bör i görligaste mån följas.

Ett genomförande av den angivna successiva utbildningsplanen kommer
enligt beredningen att medföra ett tillskott av läkare utöver dem som erhålles
med nuvarande intag, vilket tillskott kan beräknas till cirka 1 100
år 1975 och cirka 2 100 år 1980 (angivet i heltidsarbetande läkare). Antalet
läkare vid nämnda år skulle således, utan ytterligare nettoimmigration,
enligt beredningens beräkningar komma att uppgå till i runt tal respektive
11 200 och 13 300. Vid en nettoimmigration av 50 läkare per år under perioden
1960—1970 beräknar beredningen tillgångssiffrorna till omkring
11 700 år 1975 och 13 800 år 1980. Återstående underskott i förhållande
till läkarprognosutredningens behovssiffror för nyss nämnda år uppgår då
till cirka 1 700 läkare vid vartdera tillfället.

Alternativ G innebär, som förut angivits, en ökning av antalet intagna
medicine studerande från 453 till 718 per år. Trots den kraftiga ökningen
kommer emellertid, anför beredningen, det högre intaget att motsvara samma
andel av de utexaminerade studenterna från de allmänbildande gymnasierna
år 1965, som den lägre siffran motsvarar år 1960. Det rekryteringrsunderlag,
som kommer att finnas, synes beredningen med hänsyn härtill
såväl kvalitativt som kvantitativt vara fullgott även vid en högst betydlig
ökning av de medicinska läroanstalternas intagningskapacitet.

6. Blandad medicinsk och annan utbildning

Läkarbristen i vårt land kommer enligt beredningen inte att kunna hävas
inom överskådlig framtid även med en maximal utbildningsinsats inom landet.
Aled hänsyn härtill och då läkarutbildningen är lång och dyrbar, har

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

beredningen ingått på frågan om inte vissa arbetsuppgifter, som nu åvilar
läkare kan anförtros personer med annan och kanske kortare utbildning än
den läkarna har. Detta har i sin tur lett beredningen in på vissa överväganden
i fråga om en blandad medicinsk och annan utbildning.

Beredningen erinrar till en början om att inför 1960-talet med dess stigande
och alltmer differentierade behov av högt kvalificerad arbetskraft
samt, dess starkt stigande antal studenter frågor rörande olika former av
kombinationer av nu förekommande utbildning gång efter annan upptagits
till diskussion, bl. a. av 1955 års universitetsutredning. Vidare erinrar beredningen
om att kommittén för nya utbildningsvägar vid de filosofiska
fakulteterna för närvarande behandlar frågan rörande blandad filosofisk och
annan utbildning.

Beredningen ger därefter några exempel på möjliga former av blandad medicinsk
och annan utbildning. Därvid konstaterar beredningen först, att utvecklingen
inom den medicinska vetenskapen är sådan, att behovet av
forskare växer starkt. Denna utveckling synes beredningen motivera, att
förutsättningar av skilda slag skapas för en forskarutbildning av licentiatexamens
valör, vilken kan ge blivande forskare en kombinerad medicinsknaturvetenskaplig
eller medicinsk-teknisk skolning. Utvecklingen är vidare
sådan, att behovet ökar av personer med blandad medicinsk och annan utbildning
av samma valör som filosofie kandidatexamen. Beredningen pekar
därvid på möjligheten att i en filosofie kandidatexamen medtaga medicinska
ämnen. En blandad utbildning i medicin och naturvetenskap kan enligt
beredningen bli användbar för uppgifter inom fält sådana som radiobiologien
och mikrobiologien. Eu liknande blandad medicinsk-naturvetenskaplig
utbildning på kandidatnivå finner beredningen motiverad för vissa
arbetsuppgifter vid sjukhuslaboratorierna. Personer med en lämpligt sammansatt
kandidatexamen kan sålunda enligt beredningen ersätta vissa läkare
inom laboratorieområdet.

Enligt beredningens åsikt föreligger vidare behov av blandad medicinskteknisk
utbildning bl. a. till följd av det växande behovet av välutbildade
tekniker inom hälso- och sjukvården samt inom den farmaceutiska industrien.
En blandad medicinsk-farmaceutisk utbildning har diskuterats med
hänsyn till den farmaceutiska industriens behov av arbetskraft. Behovet av
klinikpsykologer inom sådana områden som mentalsjukvården, psykiatriska
barna- och ungdomsvården, rehabiliteringsvården, kriminalvården och sinnesslövården
skapar, framhåller beredningen, i sin tur behov av blandad
medicinsk-psykologisk utbildning.

De berörda typerna av blandad utbildning berör för medicinens del
främst de teoretiska ämnena. Med hänsyn härtill och med beaktande av vad
beredningen framhållit om expansionsmöjligheterna på olika orter för den
»rena» läkarutbildningens del synes enligt beredningen möjligheterna till

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

blandad utbildning i första hand böra beaktas vid utbildningsresursernas
dimensionering vid läroanstalter, där — förutom att lämpliga kombinationsämnen
finns eller kan tillkomma — möjligheterna till utbyggnad av
den »rena» läkarutbildningen är begränsade till följd av sjukvårdens krav.
Uppsala och Umeå synes beredningen av dessa skäl bäst lämpade för blandad
utbildning av denna typ.

Beredningen — som i samband med behandlingen av alternativet G angivit
förutsättningarna för att i Umeå bereda medicinsk teoretisk utbildning
för ett dubbelt så stort antal studenter, som senare kan få klinisk utbildning
där — finner för sin del starka skäl tala för att genom framsynt
byggnadsplanering möjligheter på lång sikt till kombinerad medicinsk och
annan utbildning skapas i Umeå. Uppläggningen av alternativ G är, framhåller
beredningen, sadan, att ett omedelbart principbeslut om dess genomförande
ändå skulle göra det möjligt att ingående utreda förutsättningarna
och formerna för olika former av blandad utbildning av antytt slag. Vid
ett sådant principbeslut om alternativ G behöver ställning ej tas till tidpunkten
för igångsättande av dylik blandad utbildning i Umeå. Å andra
sidan innebär, framhåller beredningen vidare, ett principbeslut om alternativ
G med hänsyn till vad som först sagts om innehållet i en blandad
utbildning — att planeringen för naturvetenskaplig utbildning och forskning
i Umeå kan påbörjas omedelbart.

7. Läkarutbildningsberedningens förslag till åtgärder

Mot bakgrunden av sina utredningar har beredningen avslutningsvis
sammanfattat sina synpunkter och därvid framlagt följande förslag till åtgärder.

Beredningen har vid en ökning av läkarutbildningen funnit behov föreligga
av nya typer av lärartjänster vid de medicinska läroanstalterna och
föreslår,

att ordinarie lektorstjänster i lönegrad Ao 26 försöksvis inrättas i teoretiskt
inriktade ämnen vid de medicinska lärosätena;
att de nuvarande tjänsterna som kliniska lärare i Ae 24 omändras och får
ökad undervisningsskyldighet och bättre anställningsvillkor samt
att vissa biträdande överläkartjänster vid de statliga undervisningssjukhusen
i Uppsala och Stockholm omändras till kliniska lärartjänster av
den nya typen.

Under förutsättning att statsmakterna vill överväga en ökning av den
nuvarande årliga intagningen av 453 medicine studerande framlägger beredningen
fem alternativ för möjlig ökning av utbildningskapaciteten, varav
ett minimialternativ medförande en ökning med 77 studerande (alternativ

Kungl. Maj:ts •proposition nr 108 år 1961 111

B) och ett maximialtemativ innebärande en ökning med 265 studerande
(alternativ G).

Under förutsättning att statsmakterna beslutar sig för att snarast möjligt
genomföra en ökning av läkarutbildningen till 718 studerande per år (alternativ
G) föreslår beredningen,

att ökningen sker etappvis från och med vårterminen 1962 i enlighet med
den i det föregående återgivna tidsplanen.

Beredningen utgår från att under alla förhållanden en viss ökning av
läkarutbildningen måste komma till stånd snarast möjligt. Därför förordar
beredningen som ett under alla förhållanden lägsta alternativ, vilket samtidigt
utgör första etappen av den enligt beredningens mening angelägna
uppbyggnaden,

att förslag förelägges 1961 års riksdag om förverkligande av en ökad läkarutbildning
enligt alternativ C.

Under förutsättning av fortsatt planeringsarbete för en större ökning av
läkarutbildningen än den beredningen förordat som en under alla förhållanden
nödvändig första etapp föreslår beredningen, att närmare utredningar
skyndsamt verkställes rörande kostnader och övriga förutsättningar

a) för en ökning av intaget i Lund-M almö till 168 studerande årligen i de
teoretiska ämnena och 160 studerande i de propedeutiska och kliniska ämnena,

b) för en ökning av intaget i Göteborg till 168 studerande årligen i de
teoretiska ämnena och 160 studerande i de propedeutiska och kliniska ämnena
samt

c) för att ge läkarutbildning i Linköping eller Örebro åt ett intag av 60
studerande årligen i de propedeutiska och kliniska ämnena.

Under förutsättning att statsmakterna beslutar förlägga läkarutbildning
i de propedeutiska och kliniska ämnena till Linköping eller Örebro föreslår
beredningen

att denna utbildning kommer till stånd från och med läsåret 1966/67 samt
att de teoretiska institutionerna i Umeå utbygges för att från och med
läsåret 1964/65 mottaga 124 nybörjare per år, varav 60 skall efter de
två första studieåren fortsätta sin utbildning i Linköping eller Örebro.

Beredningen har i olika sammanhang funnit behov föreligga av personal
med blandad medicinsk och naturvetenskaplig, teknisk eller annan utbildning
och föreslår,

att en närmare utredning verkställes rörande omfattningen och utformningen
av blandad medicinsk och annan utbildning.

112

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 108 år 1961

B. Yttranden

Allmänna synpunkter

I åtskilliga remissyttranden har kritik riktats mot läkarutbildningsberedningens
synpunkt, att nuvarande utbildningsst andard bör läggas
till grund för bedömningen av behovet av framförallt den för en ökad
läkarutbildning nödvändiga lärarförstärkningen.

Medicinska fakulteten i Uppsala betonar sålunda angelägenheten av att
man ser den nuvarande bristsituationen ur en bredare synvinkel och parallellt
med åtgärder för ett ökat intag av studerande även vidtager åtgärder
för att såväl de nuvarande som de kommande personalresurserna tillvaratages
på ett mera ändamålsenligt sätt än för närvarande. Detta innebär
enligt fakulteten, att man bör genomföra kraftiga åtgärder för en kvalitetshöjning
och för organisatoriska förbättringar jämsides med ett ökat intag.
Medicinska fakulteten i Göteborg anser det angeläget, att man vid bedömningen
av personalökningar etc. vid ökat intag tar hänsyn till de redan nu
förefintliga kraven på berättigade personalökningar med nuvarande studentantal,
enär utan dylikt tillskott utbildningen icke kan öka. Lärarkollegiet
vid karolinska institutet framhåller att dagens standard punktvis är
för låg, vilket för institutets vidkommande angivits i de årliga petita. Det
är enligt lärarkollegiet ett oeftergivligt krav, att den föreslagna upprustningen
byggs upp från en nivå, som i alla avseenden är tillfredsställande.

Sveriges läkarförbund understryker likaså kvalitetskravet i den medicinska
undervisningen och anser bl. a., att en oeftergivlig förutsättning för
en ökad läkarutbildning måste vara en kraftig upprustning av de personella
resurserna inom undervisningen. Läkarförbundet anför vidare:

Förbundet vill därför i första hand understryka att vid vilken nivå läkarantalet
i landet än kommer att ligga, garantier måste skapas för att läkarnas
utbildning ligger på toppen av dagens medicinska vetande. Detta
förutsätter såväl en högkvalificerad grundutbildning som en kontinuerlig
fortbildning. Läkarutbildningsberedningens förslag till anslagsökningar är
enligt förbundets mening ett kraftigt underbud i förhållande till de verkliga
behoven vid varje intagsökning.

Liknande synpunkter på utbildningsstandarden anföres av bl. a. statens
medicinska forskningsråd, Svenska läkaresällskapet, SACO, SFS och Sveriges
konservativa studentförbund.

Lärarfrågorna har ingående behandlats av remissinstanserna. Först skall
redogöras för framförda synpunkter på behovet av lärarförstärkning i de
kliniska ämnena. Angelägenheten av en sådan förstärkning understrykes i
flertalet yttranden. I fråga om utformningen av de för dessa ämnen erforderliga
lärartjänsterna råder däremot delade meningar.

Kungl. May.ts proposition nr 108 år 1961 113

En del remissinstanser finner det starkt motiverat, att förstärkningen sker
i form av inrättande av 1 a b o r a t u r e r i de kliniska ämnena.

Medicinska fakulteten i Uppsala anför sålunda bl. a. följande.

Fakulteten avser, att i sina ordinarie petitaäskanden ta upp önskemål om
nya ordinarie lärartjänster i de kliniska disciplinerna. Fakulteten anser, att
i vissa ämnen i första hand tjänster av laboratorstyp bör komma i fråga.
Detta gäller främst de kliniska ämnen, där undervisningen och forskningen
i många fall är omfattande och där ordinarie lärartjänst utöver professur
f. n. ej finns. I motsats till vad beredningen synes antaga, anser fakulteten
inte att en ny laboratorsbefattning i kliniska ämnen ined professur behöver
vara förenad med överläkartjänst och egen klinik vid ifrågavarande undervisningssjukhus.
Laboratur låter sig enligt fakultetens mening väl förenas
med befattning som biträdande överläkare. Om en klinik skall delas, anser
fakulteten, att det för den nytillkomna kliniken bör inrättas en professur.
Enligt fakultetens mening synes de av beredningen anförda skälen mot
laboratorslinjen ej heller bärande. Då beredningen framhåller, att laboraturer
är i hög grad forskartjänster motiverade av subspecialisering vill fakulteten
framhålla, att subspecialisering ingalunda motiverat laboraturerna
i de teoretiskt medicinska ämnena, och att fakulteten ej kan inse, varför
icke ett undervisnings- och forskningsbehov inom den kliniska sektorn kan
täckas genom en laboratur lika väl som inom den teoretiska.

Medicinska fakulteten i Göteborg anför bl. a. följande.

Fakulteten vill starkt framhålla, att den medicinska undervisningen till
helt övervägande del är av så kvalificerad art, att en minskning av lärarkompetensen
ovillkorligen innebure en försämrad undervisningskvalitet. Da
behov av ökad undervisningskvantitet inom ett ämne uppkommer, bör därför
i första hand laboratorsbefattning inrättas. Med hänsyn till den moderna
medicinens snabba utveckling och därmed uppkommande subspecialiteter
är det av vikt, att undervisningen i dessa delar blir täckt av lärare
med speciell kompetens inom vederbörande subspecialitet. Det torde enligt
fakultetens uppfattning vanligen inte bereda några svårigheter att finna
sådana kvalificerade befattningshavare, som även är väl kompetenta att
meddela undervisning för de studerande inom hela ämnet. Några hinder
torde inte föreligga för att dylika laboratorer skulle kunna inlemmas i sjukvårdsorganisationen
i egenskap av överläkare underställda klinikchefen
professorn. En dylik organisation finns redan vid karolinska sjukhuset.

Kanslern för rikets universitet anser likaså, att en laboratorstjänst mycket
väl kan förenas ej blott med befattning som överläkare utan även med
befattning som biträdande överläkare.

Beredningens förslag angående viss omändring av de kliniska 1 ärartj
änsterna samt inrättande av sådana tjänster jämväl vid de medicinska
läroanstalterna i Uppsala och Stockholm har lett till att flera
remissinstanser framfört skilda synpunkter bl. a. på dessa tjänsters utformning
samt på frågan hur det undervisningsbehov, som avses tillgodosett
genom sådana tjänster, bör täckas.

8 — Bihang till riksdagens ''protokoll 1061. 1 samt. Nr 108

114

Kungl. Maj.ts proposition nr 108 år 1961

Medicinska fakidteten i TJppsala anser sig inte kunna tillstyrka den föreslagna
tjänstetypen som klinisk lärare med samma undervisningsskyldighet
som professor. Enligt fakultetens mening finns inte heller några andra tillräckliga
skäl för att vid sidan av laboratorsbefattningar för den kliniska
undervisningen för närvarande införa någon annan typ av befattning utöver
de redan befintliga tjänsterna som biträdande överläkare med viss undervisningsskyldighet.

Medicinska fakulteten i Göteborg förklarar sig ha förståelse för beredningens
förslag att öka undervisningsskyldigheten för de kliniska lärarna
från 65 till 130 timmar per år men anser, att en sådan ändring av undervisningsskyldigheten
bör ha till följd att tjänstens karaktär ändras även i
andra avseenden. Fakulteten finner det starkt motiverat, att tjänsterna
ordinariesättes, att förordnandetid ej begränsas samt att tjänsterna placeras
i högre lönegrad. Fakulteten anser emellertid, att sådan förändring av
tjänsternas karaktär också skulle motivera en skärpning av kompetenskraven
samt vissa ändringar beträffande tillsättningsförfarandet vad angår
sakkunnigbedömning och lärarprov.

Lärarkollegiet vid karolinska institutet tillstyrker förslagen angående
ökning av de kliniska lärarnas undervisningsskyldighet och ombildning av
vissa biträdande överläkare till kliniska lärare vid de statliga undervisningssjukhusen
i Stockholm och Uppsala. Kollegiet uttalar vidare:

Erfarenheterna under den tid, automatisk infogning av tidsbestämd
undervisning i de biträdande^ överläkarnas vid karolinska sjukhuset, serafimerlasarettet
samt i viss man Sabbatsbergs och S:t Görans sjukhus varit
gällande, är växlande men icke genomgående goda. Särskilt i samband med
vikariat har såväl kompetensfrågor som timberäkningsfrågor vållat svårigheter,
som kunde ha undvikits, om det äldre systemet med undervisningsuppgifterna
arvoderade vid sidan av sjukvårdsuppgifterna bibehållits. Lärarkollegiet
anser det önskvärt, att en återgång till detta system snarast
sker, varvid ett mindre antal lärartjänster i lönegraden A 24, i överensstämmelse
med vad fallet är vid universiteten i Lund och Göteborg samt
medicinska högskolan i Umeå, synes böra inrättas vid institutet. Den enligt
lärarkollegiets uppfattning lämpliga avvägningen av antalet dylika tjänster
är, att sadana tjänster inrättas endast vid kliniker med mycket stor undervisningsvolym
så att vid sidan av lärartjänsterna arvodesmedel ändå finns
tillgängliga för viss del av undervisningen.

Kanslern vitsordar behovet av ett ökat antal lärartjänster i kliniska ämnen
med större katedral undervisningsskyldighet än 65 timmar per år.

Organisationskommittén för medicinska högskolan i Umeå är liksom
lärarkollegiet vid nämnda högskola tveksam om beredningens förslag i berörda
ämne. Organisationskommittén erinrar om att det i Umeå mött betydande
svårigheter att få nuvarande tjänster av ifrågavarande slag besatta.
Vid en ökad undervisningsskyldighet skulle dessa svårigheter bli
ännu mer framträdande.

Ilo

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 108 ur 1961

Direktionen för karolinska sjukhuset ställer sig tveksam till beredningens
förslag om utökning av de kliniska lärarnas i Ae 24 undervisningsskyldighet
samt till att ett antal tjänster som biträdande överläkare skulle ombildas
till lärartjänster i Ae24 med ökad undervisningsskyldighet. Även enligt
direktionens mening är erfarenheterna av det nuvarande systemet med
automatisk infogning av timbestämd undervisning i de biträdande överläkarnas
skyldigheter inte enbart positiva. Direktionen anför härom huvudsakligen
följande.

I många ämnen torde föreligga ett behov att kunna utvinna mer undervisning
av dessa befattningshavare medan det i andra ämnen inte behövs
någon eller endast obetydlig av dem meddelad undervisning. Överläkare
eller biträdande överläkare vid kommunalt undervisningssjukhus är skyldiga
att mot ersättning övertaga den undervisning eller examination inom
sitt verksamhetsområde, som befinnes erforderlig för ett ändamålsenligt
anordnande av studierna vid fakulteten. Enligt direktionens mening synes
ett sådant system med arvoderade undervisningsuppgifter vid sidan av
sjukvårdsuppgifterna med fördel kunna införas jämväl vid de statliga sjukhusen,
varigenom en från undervisningens synpunkt önskvärd smidighet
och flexibilitet torde kunna ernås. Vad gäller beredningens förslag om inrättande
vid de statliga undervisningssjukhusen av lärartjänster i Ae 24
i vissa fall i utbyte mot befintliga biträdande överläkartjänster är direktionen
ense med beredningen om nödvändigheten av ett antal dylika lärartjänster
men vill förorda, att desamma erhåller en något annorlunda utformning
än enligt beredningens förslag. Det är enligt direktionen väsentligt
från såväl undervisningens som forskningens synpunkt, att professorn
för ett kliniskt ämne avlastas vissa i och för sig betydelsefulla göromål.
Direktionen förordar därför att vid de »större» klinikerna i organisationen
införes en tjänst som överläkare med förordnande för viss tid, vars innehavare
skulle avlasta klinikchefen viss grundläggande undervisning och
visst administrativt arbete. Direktionen anser, att man därigenom jämväl
skulle kunna tillgodose det angelägna önskemålet att inom vissa kliniker
tillskapa en befordringstjänst för biträdande överläkare. Då innehavaren
av en sådan överläkartjänst kommer att verka som souschef inom vederbörande
klinik förutsätter direktionen, att tjänsten förenas med visst arvode.

Direktionen för akademiska sjukhuset anför:

Direktionen känner mot bakgrunden av sin erfarenhet tvekan, huruvida
beredningens förslag om kliniska lärarbefattningar är en tillräckligt genomgripande
åtgärd. Enligt direktionens mening erfordras härutöver en annan
befattningstyp för biträdande klinikchefer, vilka i olika avseenden skulle
bereda de genom sjukvård, undervisning och forskning hårt pressade klinikcheferna
en behövlig avlastning. Dylika befattningar kan tänkas utformade
som undervisnings- eller sjukvårdstjänster och behov av dem torde
föreligga vid större kliniker och avdelningar. I den mån tyngdpunkten
kommer att ligga på undervisning och forskning kan härvid laboratorstjänster
komma i fråga. Det synes böra övervägas att möjliggöra förening
av sådan tjänst med förordnande som biträdande överläkare. Härmed
berörda fråga torde ytterligare böra utredas.

116

Kungl. Maj ds proposition nr 108 år 1961

Svenska läkaresällskapet understryker nödvändigheten av att läkarenläraren
har ständig aktiv kontakt med forskning och sjukvård och föreslår
därför, att undervisningsuppgifterna för kliniska lärare i Ae 24 inte utsträckes
utöver de nuvarande.

Sveriges läkarförbund anser sig inte kunna biträda förslaget om en utökad
undervisningsskyldighet för de kliniska lärartjänsterna i Ae 24, utan
förordar, att det ökade undervisningsbehovet i erforderlig utsträckning tillgodoses
genom inrättande av laboraturer. Förbundet anför dessutom bl. a.
följande.

Förbundet, som vill erinra om att tjänster med 130 timmars katedral
undervisning per år hittills inom det akademiska undervisningsväsendet
inrättats i form av laboraturer, kan inte finna att beredningen förelagt
några övertygande skäl för ett frångående av detta hittillsvarande system.
Om man anser, att det med hänsyn till undervisningens behov är nödvändigt,
att av en akademisk lärare uttaga en katedral undervisning på 130
timmar per år, bör denna lärare beredas den fasta anställningsform, som
följer med en laboratur. Tjänsten som klinisk lärare har blivit en halvmesyr
som varken från undervisningens, sjukvårdens eller vederbörande befattningshavares
synpunkt kan anses ändamålsenlig eller tillfredsställande.
Ett av skälen härtill är — som beredningen själv framhåller — det osäkerhetsmoment
som ligger i tjänstens begränsade förordnandetid.

Samtliga i tjänst varande kliniska lärare i landet, som understryker behovet
av kontinuitet i undervisning och forskning vid de medicinska klinikerna,
anser att mycket starka skäl talar för att i första hand de nuvarande
kliniska lärartjänsterna ombildas till permanenta tjänster av likartad
karaktär som laboraturerna vid de teoretiska institutionerna. De kliniska
lärarna anser en ordinariesättning av tjänsterna och lönegradsuppflyttning
vara ett oavvisligt krav om undervisningsskyldigheten skall ökas. Ytterligare
sådana tjänster bör vidare enligt de kliniska lärarna inrättas vid de
kliniska institutioner, där så för undervisning och forskning fordras, så
att en väsentlig större del av den kliniska undervisningen täcks av ordinarie
lärare.

Beredningens förslag om förstärkning av lärarresurserna i de teoretiska
ämnena genom inrättande försöksvis av universitet slektorat
i vissa sådana ämnen tillstyrkes av bl. a. medicinska fakulteten
i TJppsala, lärarkollegiet vid medicinska högskolan i Umeå och lärarkollegiet
vid karolinska institutet. Sistnämnda kollegium anser dock, att docentkompetens
i det avsedda ämnet bör uppställas som behörighetsvillkor för
lektorstjänst. Kollegiet betonar också att assistent- och biträdeshjälp bör
beräknas för lektoraten, enligt samma normer, som tillämpas för laboraturer.
Detta med hänsyn till att lektorernas undervisningsbörda enligt kollegiet
väl synes medge egen forskning.

117

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

Medicinska fakulteten i Lund förutser svårigheter att i vissa ämnen inrätta
universitetslektorat. Medicinska fakulteten i Göteborg finner de av
beredningen föreslagna lektorstjänsterna mycket otillfredsställande. Enligt
fakulteten kan inrättande av sådana tjänster leda till en olycklig uppdelning
av lärarna i tvenne kategorier — den ena med skyldighet att såväl
bedriva forskning som meddela undervisning, den andra med så stor undervisningsbörda
att forskningen svårligen kan medhinnas. Fakulteten tillstyrker
dock beredningens förslag om inrättande av en lektorstjänst i klinisk
fysiologi i Göteborg.

Universitetskanslern anser sig inte böra motsätta sig att universitetslektorat
inrättas i teoretiska ämnen. Kanslern uttalar dock i anslutning härtill
följande.

Enär undervisningen i farmakologi endast pågår fyra månader per år,
ifrågasätter jag, om den omfattande tjänstgöringsskyldighet, som avses
vara förenad med här ifrågavarande tjänster, verkligen kan till fullo utnyttjas
för avsedda ändamål, om lektorat inrättas i detta ämne. Motsvarande
kan gälla andra teoretiska ämnen. Till frågan om inrättande av lektorat
i kliniska laboratorieämnen, närmast i klinisk fysiologi, är jag icke beredd
att nu taga ställning. Först synes mig böra klarläggas, om med lektorstjänst
i dylikt ämne bör vara förenad befattning inom sjukvården. Om
detta är fallet kvarstår frågan på vad sätt tjänsteinnehavaren lämpligen
bör och kan infogas i sjukvårdsorganisationen.

I fråga om de av beredningen berörda arbetsuppgifterna för universitetslektorerna
anför kanslern följande.

Oklart är, om samtliga de arbetsuppgifter, som beredningen angivit för
lektorerna, avsetts skola falla inom ramen för den undervisningsskyldighet
om 396 timmar per år, som normalt åvilar universitetslektor. Om så är
fallet, ifrågasätter jag, om ej tjänstgöringskyldigheten bör bestämmas till
visst antal tjänstgöringstimmar per år i stället för som vid de nuvarande
universitetslektoraten i form av visst antal undervisningstimmar per år.
Antalet tjänstgöringstimmar per år måste därvid komma att väsentligt
överstiga 396. I detta sammanhang vill jag erinra om att tjänstgöringsskyldigheten
för forskarassistent skall utgöra 800 timmar per år, då tjänstgöringsskyldigheten
fullgöres i form av enbart institutionsarbete, och minst
198 timmar, då den fullgöres i form av enbart undervisning.

Statens medicinska forskningsråd anser, att lektorstjänsterna förmodligen
kan vara lämpliga för vissa teoretiska institutioner men troligen svårare
att inordna i den kliniska undervisningen.

Sveriges läkarförbund har inte funnit anledning motsätta sig beredningens
förslag om inrättande av lektorstjänster i teoretiska ämnen men förutsätter
därvid att docentkompetens kommer att krävas för innehav av
dylik befattning.

118

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 108 år 1961

Direktionen för akademiska sjukhuset anser beträffande frågan om lektorst
jänster vid undervisningssjukhusen, att den föreslagna undervisningsuppgiften
är så omfattande, att tvekan kan råda, huruvida sjukvårdsuppgiften
kan bli tillräcklig för att göra befattningarna meriterande som karriärtjänster
inom sjukvården och därigenom tillräckligt attraktiva.

SFS betonar, att någon form av meritvärdering bör skapas, som jämställer
undervisning med forskning. SFS ifrågasätter dock, om universitetslektorat
är en lämplig form av nya lärartjänster inom den kliniska undervisningen.

Ett flertal remissinstanser understryker vad beredningen anfört rörande
dels sjuksköterskebristen vid undervisningssjukhusen, dels angelägenheten
av att särskilda åtgärder vidtages för att förbättra rekryteringssituationen
i fråga om sjuksköterskor. Sålunda yttrar t. ex. direktionen för
karolinska sjukhuset bl. a. följande.

Den medicinska vetenskapen kännetecknas av en utomordentligt snabb
utveckling. Av naturliga skäl har undervisningssjukhusen kommit att gå i
spetsen för denna utveckling. Dessa sjukhus såsom härdar för specialistvård,
forskning samt utbildning av skilda personalkategorier kräver insatser från
sjuksköterskepersonalen, som torde sakna motsvarighet vid andra sjukhus.
Icke minst den medicinska forskningen samt handledningen av studerande
kräver numera större insatser från sjuksköterskornas sida än tidigare. Mot
bakgrunden härav framstår det för direktionen som angeläget, att denna
personalkategori med hänsyn till sina kvalificerade och skiftande uppgifter
i lönehänseende tillerkännes en särställning. Direktionen är väl medveten
om att ett realiserande av detta förslag är förenat med svårigheter men
önskar framhålla, att en väsentlig ökning av utbildningskapaciteten vid de
undervisningssjukhus, som i dag kännetecknas av en betydande sjuksköterskebrist,
saknar mening, därest man icke är beredd att vidtaga verksamma
åtgärder till bristens hävande.

Sveriges socialdemokratiska studentförbund understryker, att sjuksköterskebristen
inte får bli ett hinder för en utökad läkarutbildning. Förbundet
önskar dock samtidigt peka på vikten av att den tillsatta utredningen
om vissa vårdpersonalgruppers utbildning snarast framlägger förslag i den
delen av utredningsuppdraget, som gäller frågan att låta lämpade undersköterskor
avancera till sjuksköterskor eller överta vissa av de senares
arbetsuppgifter.

Malmöhus läns landstings hälso- och sjukvårdsstyrelse anser, att en utredning
borde företagas beträffande sjuksköterskornas arbetsuppgifter. Styrelsen
uttalar vidare:

Det måste anses föga genomtänkt, att en kvalificerad undersköterska
med mångårig tjänst icke skall ha rätt att på sjukhus giva exempelvis en
diabetespatient insulinsprutor, medan hinder inte föreligger för patienten
själv eller hans anhöriga att i hemmet företaga samma operation.

I detta sammanhang bör nämnas att överstyrelsen för yrkesutbildning
i sitt yttrande berör frågan om det ökade behov av biträdesper -

119

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

son al inom kroppssjukvården, vilket kan uppstå med anledning av det
föreslagna utbildningsprogrammet och den därmed sammanhängande ökningen
av läkarantalet. Överstyrelsen, som förklarar sig visserligen inte
haft möjlighet att göra alltför säkra bedömningar, anser sig dock kunna
uttala, att den utökning av biträdespersonalen, som därvid kan bli aktuell,
icke synes bli större än att den skall bli möjlig att tillgodose.

I anslutning till vissa undervisningsfrågor har några remissinstanser
liksom beredningen betonat angelägenheten av att åtgärder
vidtages för att nu rådande tendens till köbildning effektivt skall kunna
bevakas och bemästras. SFS understryker sålunda behovet under ett övergångsskede
av anslag till extrakurser men framhåller samtidigt, att det
korrekta medlet mot köbildning enligt SFS:s mening är dels en väl planlagd
studiegång, dels en i den ordinarie studieplanen innefattad reservkapacitet
för den propedeutiska och kliniska undervisningen.

Lärarkollegiet vid karolinska institutet betonar likaså betydelsen av en
väl planlagd studiegång såsom det grundläggande botemedlet mot köbildning
samt yttrar dessutom huvudsakligen följande.

För närvarande råder det en besvärande köbildning till vissa kurser vid
institutet. Lärarkollegiet anser det därför starkt önskvärt, att de utredningar,
som måste föregå varje utökning av utbildningskapaciteten vid institutet,
bedrives med sådan skyndsamhet, att intagningen till det fria kliniska
skedets kurser redan under de närmaste två budgetåren kan ökas åtminstone
till en årsintagning av 160 studerande. Den förbättring i studiegången,
som därigenom skulle erhållas, skulle otvivelaktigt pa ett. verksamt
sätt ge ett snabbt tillskott till läkarkåren av nu väntande medicine kandidater.

Enligt medicinska fakulteten i Lund kommer vid en utökning av nuvarande
intagning undervisningskapaciteten i vissa ämnen att helt tagas i
anspråk av ordinarie undervisning, varför något utrymme för extra kurser
ej längre kommer att finnas.

Beredningens uttalande att det vid ökad utbildningskapacitet kan bli
nödvändigt, att för längre eller kortare tid bryta upp vissa fasta kurskombinationer
har föranlett Sveriges konservativa studentförbund ävensom SFS
att framhålla, att det från studentsynpunkt måste betraktas såsom olämpligt
med ofta förekommande förändringar i studieordningen.

Lärarkollegiet vid karolinska institutet anger för institutets del följande
avsteg från den på den nuvarande examensstadgan grundade studieordningen
såsom nödvändiga vid ökning av utbildningskapaciteten.

1. Kursen i radioterapi med tumördiagnostik flyttas från kirurgikursen till
kursen i oto-rhino-laryngologi.

120

Kungl. Maj.ts proposition nr 108 år 1961

2. Den obligatoriska hopkopplingen av neurologi och psykiatri bry tes och
annat ämne än neurologi får kombineras med psykiatri under två månader.

3. Socialmedicin utbrytes ur pediatrikblocket och omorganiseras till en
med annat ämne kombinerbar enmånadskurs; pediatrikkursen förkortas
därvid att tillsammans med barnpsykiatri genomföras på tre månader.

Alternativ för ökad läkarutbildning

De allmänna omdömena om det framlagda utbyggnadsprogrammet och
den av beredningen lämnade bakgrunden till detsamma är av skiftande
karaktär. Delvis olika åsikter har kommit till uttryck rörande de av beredningen
uppdragna riktlinjerna för ett större utbyggande av den medicinska
utbildningsorganisationen.

Beredningens förslag angående utbyggnad av den medicinska högskolan
i Umeå till en fullständig medicinsk läroanstalt tillstyrkes av samtliga remissinstanser,
som yttrat sig i denna fråga. Man har därvid understrukit de
allmänna utbildningsskälen och de vetenskapliga motiveringarna för berörda
utbyggnad men även betonat angelägenheten av att avskaffa det
studentsociala missförhållande, som ligger i att studenter mitt under studietiden
tvingas byta studieort.

Beträffande det av beredningen angivna programmet för den fortsatta
utbyggnaden av den medicinska undervisningsorganisationen anför remissinstanserna
i huvudsak följande.

Enligt medicinska fakulteten i Uppsala synes en kvantitetsutveckling
fram mot alternativ F kunna genomföras, därest inte ekonomiska hinder
härför uppstår. En utbyggnad upp mot detta alternativ torde enligt fakulteten
ej kunna genomföras snabbare än under loppet av en tioårsperiod.
Beträffande sättet för utbyggande av utbildningsorganisationen anför fakulteten
bl. a. följande.

Vid valet mellan antingen (a) ytterligare utbyggnad av de befintliga
lärosätena i Stockholm, Göteborg och Lund-Malmö eller (b) tillskapandet
av en ny högskola i Linköping eller Örebro eller t. o. m. i båda städerna,
eller (c) en kombination av bådadera, bör följande faktorer beaktas. Utbytet
av antalet utbildade läkare i relation till den ekonomiska och organisatoriska
insatsen torde bli större för alternativ (a) än (b). Det torde vidare
bli lättare att rekrytera lärarpersonal, framför allt beträffande underordnad
akademisk personal, för alternativ (a) än (b). Å andra sidan kan alternativ
(a) ej drivas hur långt som helst, enligt fakultetens mening t. ex. ej
•så långt som i beredningens alternativ H, utan risker bl. a. för brist på
patientunderlag för den kliniska undervisningen. Från denna synpunkt ter
det sig logiskt att, liksom beredningen, förorda först olika alternativ upp
mot alternativ F och därefter alternativ G med en ny högskola. Om ytterligare
utbildning skulle önskas, vore en andra ny högskola sannolikt gynnsammare
än beredningens alternativ H. Om en, eller t. o. m. två, nya hög -

121

Kungl. May.ts proposition nr 108 år 1961

skolor skulle inrättas uppkommer frågan om huruvida de skall utrustas
med fullständiga teoretiska institutioner. Detta är önskvärt av samma skäl,
som anförts beträffande Umeå, men dock med något svagare kraft bl. a.
eftersom Örebro har geografisk närhet till Uppsala och Linköping till Stockholm,
vilket något skulle minska olägenheten av frånvaron av teoretiska
institutioner lokalt.

Om statsmakterna skulle finna det möjligt och skäligt att inrätta en ny
medicinsk högskola uppkommer frågan om dess etappvisa utbyggande, och
om möjligt att övergångsvis öka den teoretiska utbildningen vid ett annat
lärosäte för att under det första året försörja den kliniska undervisningen
vid den nya högskolan med studerande. Enligt fakultetens åsikt borde
därvid Uppsala i första hand komma i fråga, dels därför att dess teoretiska
institutioner just befinner sig i ett utbyggnadsskede, som vid behov kan
anpassas till en större kapacitet än den nuvarande, och dels därför att möjligheten
till ett senare utnyttjande av den teoretiska överkapaciteten bl. a.
för blandad medicinsk och annan utbildning torde vara särskilt goda i
Uppsala. Det måste också i Uppsala vara lättare att rekrytera den stora
stab av underordnad lärarkraft, som skulle fordras för att utbilda de extra
studerande i de prekliniska disciplinerna.

Medicinska fakulteten i Göteborg förklarar sig i princip inte kunna biträda
förslag, som innebär att studerande nödgas flytta mellan olika lärosäten
under studietiden. Fakulteten avstyrker därför genomförande av det
alternativ, enligt vilket hälften av antalet prekliniska studerande vid den
medicinska högskolan i Umeå efter medicine kandidatexamen skulle förlägga
sin utbildning till annan studieort. Fakulteten förklarar sig vidare
vara av den uppfattningen, att — om statsmakterna skulle anse en så stark
utökning av antalet utbildningsplatser i landet som berörda alternativ innebär
erforderlig — den enda riktiga lösningen vore att i »Örköping» tillskapa
en fullständig medicinsk högskola med en utbildningskapacitet av
cirka 60 elever per år. Fakulteten uttalar i anslutning härtill följande.

Detta alternativ skulle dessutom ha den fördelen, att man undvek tillskapandet
av en klinisk högskola. En sådan är nämligen, såsom från många
håll och även av beredningen framhållits, olämplig, enär den icke ger tillfälle
till det för undervisningen och forskningen så betydelsefulla samarbetet
mellan klinikerna och de teoretiska institutionerna. Mot detta alternativ
talar dock det stora behovet av möjligheter för efterutbildning och fortbildning
av färdiga läkare, ett viktigt problem, som tyvärr ännu inte blivit lost.
De båda regionsjukhusen i Linköping och Örebro borde enligt fakultetens
mening reserveras för dylik verksamhet.

Lärarkollegiet vid karolinska institutet anser, att resurser för erforderlig
ökning av läkarutbildningskapaciteten torde finnas inom landet. Om en
kapacitetsökning med målsättningen att effektivt utnyttja dessa resurser
skall göra största möjliga nytta skall den enligt lärarkollegiet ske snabbt
och vara relativt stor, även om den efter något tjugotal år måste reduceras.
Enligt lärarkollegiet föreligger redan nu omständigheter, som talar för att
eu nedskärning av läkarutbildningen blir behövlig ungefärligen vid början

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

av 1980-talet. Försiktigtvis bör det därför antagas, att nu ifrågavarande
investeringar sker för en period av cirka 20 år. Lärarkollegiet anför vidare.

Om till följd härav en minskning av studentintagningen skall ske, synes
en sådan kunna genomföras med mindre avbräck för verksamheten vid ett
lärosäte med stort intag än vid en relativt liten läroanstalt. Med den osäkerhet,
som vidlåder bedömningen av läkarbehovet på längre sikt, måste
vidare de högst betydande kostnader, som är förenade med upprättandet
av en ny akademisk läroanstalt, te sig som så pass osäkra investeringar, att
deras berättigande med fog kan betvivlas; härvid bör beaktas även de studentsociala
frågor, ej minst bostadsfrågor, som sammanhänger med tillblivelsen
av ett nytt lärosäte. En provisorisk utbyggnad av en större läroanstalt
under en följd av år kräver säkerligen väsentligt mindre investeringar
än inrättande av ett helt nytt lärosäte och fordrar därför också mindre
avskrivningar för en framtida reduktion av utbildningskapaciteten.

Enligt lärarkollegiets mening vore det lyckligare, om de på Umeå-Örköpinglinjen
redovisade studerandena kunde undervisas vid ett eller flera
av de befintliga lärosäten, där ett mera allsidigt patientmaterial skulle stå
till undervisningens förfogande och de studerande för sin vetenskapliga
skolning kunde under den kliniska utbildningen bibehålla kontakten med
de teoretiska institutionerna. Stora, väl utrustade institutioner är av vikt
även för den vetenskapliga forskningen vid de kliniska enheter, som skulle
motsvara Örköpingsalternativet. Det är jämväl betydelsefullt, att vetenskapliga
institutioner förlägges till platser med bredare vetenskaplig verksamhet
än den enbart medicinska.

Mot bakgrunden av det anförda avstyrker lärarkollegiet förslaget Örköping.
Vid sådant förhållande aktualiseras det stockholmsalternativ, som
beredningen redovisar mellan alternativ G och H och som innebär en intagning
av 230. studerande till anatomikurs och 220 studerande till propedeutiskt
år vid institutet, en intagningskapacitet, som senare av beredningen
redovisas i alternativ H.

Enligt lärarkollegiets mening torde det större stockholmsalternativet varken
från utbildningssynpunkt eller lokaliseringssynpunkt vara olämpligt.

Universitetskanslern avstyrker alternativet G redan av den anledningen,
att berörda alternativ innebär överflyttning av studerande från ett lärosäte
till ett annat. Nämnda förhallande har enligt kanslerns mening medfört
studietidsförlängningar och medverkat till uppkomsten av köproblem.
Kanslern anser sig emellertid kunna tillstyrka, att åtgärder vidtages i syfte
att efter en tillräcklig övergångstid förverkliga alternativ F. Kanslern anför
vidare bl. a. följande.

Enligt, läkarprognosutredningens förslag, som av mig tillstyrkts, bör åtgärder
vidtagas för kontinuerlig uppföljning av utredningens beräkningar
genom en fortlöpande prognosverksamhet samt en mera genomgripande
omräkning och korrigering ske senast år 1965. Av nyss antydda skäl bör
enligt min mening resultatet av sagda omräkning avvaktas, innan ställning
tages till frågan, om utökning av läkarutbildningskapaciteten inom
landet utöver alternativ F. Under mellantiden bör lämpligen förutsättningarna
för en ytterligare dylik utökning närmare utredas.

Då det är angeläget, att vårt land så snart som möjligt tillföres ett ökat

123

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

antal läkare, bör därjämte såsom ett alternativ till en ytterligare ökad utbildning
inom landet åtgärder vidtagas för att under en begränsad tid bereda
ett antal svenskar tillfälle att med särskilt bidrag av statsmedel bedriva
medicinska studier utomlands. _

Enligt min mening är det icke tillrådligt att på grund av hittills torebragta
utredningar fatta beslut om en större utökning av utbildningskapaciteten
inom landet än som alternativ F avser. Skulle likväl en sådan utökning
anses böra bli föremål för avgörande redan nu, är jag närmast böjd förorda,
att utökningen sker genom upprättande av en ny högskola, som redan från
början förses med teoretiska institutioner.

Lärarkollegiet vid medicinska högskolan i JJmea anser, att de erfarenheter,
som hittills gjorts vid medicinska högskolan i Umeå talar bestämt
mot alternativ G i den mån detta alternativ innebär teoretisk utbildning
på en annan ort än Örköping. Lärarkollegiet uttalar vidare, att de stora och
väl utbyggda sjukhusen i Linköping och Örebro kanske borde reserveras
för det behov av efter- och vidareutbildning, som den av beredningen föreslagna
utbyggnaden av läkarutbildningskapaciteten enligt kollegiets mening
kommer att medföra. Även organisationskommittén för nämnda högskola
avstyrker inrättande av en medicinsk högskola i Örköping, som under en
avsevärd tid framåt skulle sakna stöd av teoretiska institutioner. Organisationskommittén
anför vidare.

Om statsmakterna trots de betänkligheter, som föreligger mot inrättande
av en medicinsk högskola utan teoretiska institutioner i Örköping, skulle
fatta beslut härom, vill organisationskommittén ifrågasätta, huruvida det
icke vore från åtskilliga synpunkter ändamalsenligare, att de studerande
skulle erhålla sin utbildning i de grundläggande teoretiska ämnena vid lärosäte
med geografisk belägenhet närmare Örköping än Umeå. En anknytning
av läroanstalten till Stockholm eller Uppsala skulle något minska olagenheten
av frånvaron av teoretiska institutioner.

Enligt direktionen för karolinska sjukhuset synes det inte uteslutet, att
en ökning av utbildningskapaciteten i enlighet med beredningens alternativ
G kan komma att visa sig medföra ett sådant läkartillskott efter år 1980,
att en nedskärning av läkarutbildningen da bör övervägas i syfte att nå
en önskvärd balans mellan tillgång och efterfrågan på läkare. Det finns därför
skäl, anser direktionen, att man vid planeringen av de medicinska utbildningsresurserna
strävar efter att astadkomma största möjliga flexibilitet.
Direktionen fortsätter:

Det torde icke kunna bestridas, att största garantier härför vinnes om
den erforderliga utbyggnaden av utbildningskapaciteten sker vid redan nu
befintliga lärosäten. Jämväl med hänsyn till förutsättningarna för medicinsk
forskning, önskvärdheten av att studenterna i sa ringa utsträckning
som möjligt tvingas byta studieort samt de statsfinansiella konsekvenserna
bör erforderlig kapacitetsökning såvitt möjligt uppnås genom ett maximalt
utnyttjande av redan befintliga lärosäten med närliggande undervisnmgssjukhus.

124 Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

Statskontoret förordar, att förslag förelägges 1961 års riksdag om förverkligande
av en ökad läkarutbildning åtminstone enligt alternativ C.
Statskontoret anför vidare bl. a. följande.

Därest en ökning av intagningen av medicine studerande utöver alternativ
C skulle övervägas synes det böra beaktas att en sådan förstärkning av
utbildningskapaciteten kan komma att få karaktären av ett provisorium.
Man måste nämligen utgå ifrån att en minskning av intagningen efter viss
tid blir aktuell för att förhindra en överproduktion av läkare. Med hänsyn
till de högst betydande kostnader, som det framlagda totala utbildningsprogrammet
skulle komma att medföra, torde det vara av vikt att detta
spörsmål blir föremål för noggrann utredning. Härvid synes särskild uppmärksamhet
böra ägnas det med mycket höga kostnader förenade uppförandet
av en ny medicinsk utbildningsanstalt i Linköping eller Örebro, vilket
lärosäte måhända efter förhållandevis kort tid finge nedläggas. Statskontoret
anser för övrigt att det — därest beslut skulle fattas om en maximal
ökning av utbildningskapaciteten — bör övervägas huruvida icke, istället
för att tillskapa ett nytt lärosäte, den i betänkandet redovisade stoekholmsvarianten
bör väljas.

Arbetsmarknadsstyrelsen anser, att det av beredningen förordade programmet
bör kunna accepteras som ett handlingsprogram för den närmaste
framtiden. Skulle det vid det fortsatta prognosarbetet visa sig, att en ytterligare
intagning pa lång sikt är erforderlig, bör förberedelser i god tid vidtagas
för att en sådan skall kunna genomföras utan tidsutdräkt. Styrelsen
anför dessutom huvudsakligen följande.

För att man skall kunna stanna för ett utbyggnadsprogram av den omfattning,
som beredningen förordat, är det enligt styrelsens uppfattning erforderligt,
att vissa kompletterande åtgärder nu vidtages bl. a, för att underlätta
för svenska studerande att skaffa sig medicinsk utbildning utomlands.
Speciellt angeläget förefaller det styrelsen, att man prövar möjligheten
att låta svenska studerande få hela sin medicinska utbildning utomlands
bortsett från en behövlig efterutbildmng i Sverige. Det bör tilläggas
att det synes lika naturligt, att Sverige på motsvarande sätt tar emot utländska
studerande.

Medicinalstyrelsen tillstyrker livligt, att förslag om förverkligande av
alternativ C förelägges 1961 års riksdag. Enligt styrelsens mening innebär
också alternativ G en acceptabel ökning av utbildningskapaciteten. Styrelsen
anför härjämte i huvudsak följande.

. Styrelsen har intet i princip att erinra mot en förläggning av undervisningen
till något av sjukhusen i Linköping eller Örebro. Som ersättning för
alternativet Örköping kan styrelsen emellertid tänka sig en ökning av intagningen
i Stockholm till 230 elever. Vid inrättande av permanenta anordningar
för ökad läkarutbildning, framför allt en ny högskola, bör man
ä.ven beakta att ett fortsatt intag av 718 elever på lång sikt kan leda fram
till ett antal läkare som jämfört med prognosutredningens beräkningar för
är 1980 ter sig mycket högt.

125

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

Statens medicinska forskningsråd förklarar sig önska stödja frågan om
ökad läkarutbildning ungefär efter beredningens ritningar men med huvudsaklig
inriktning på att befintliga anstalter utvecklas och förstärkes både
för undervisning och forskning.

Beträffande den kvantitativa målsättningen för ett allmänt utbyggnadsprogram
för läkarutbildningen understryker 1955 års universitetsutredning,
att enligt dess bestämda mening mycket snabba och kraftfulla åtgärder
är i hög grad motiverade. Utredningen anför vidare bl. a. följande:

Det av beredningen framlagda alternativet G med 718 årligen nyintagna
medicine studerande synes härvidlag lämpligen kunna läggas till grund för
ett nu beslutat utbyggnadsprogram för de närmaste åren. Utredningen vill
emellertid uttala, att en avsevärt högre siffra i och för sig ingalunda vore
orimlig, något som i görligaste män synes böra beaktas vid den aktuella
utbyggnadens planläggning. _ ... „

Universitetsutredningen, som delar beredningens principiella uppfattning
om att en medicinsk läroanstalt bör vara fullständig, vill understryka, att
en studiegång innefattande två års studier i Umeå och därefter omflyttning
till »Örköping» kan leda till komplikationer. Universitetsutredningen
vill för sin del framhålla, att en utbyggnad för att möjliggöra fyra terminers
teoretisk utbildning för ytterligare ett sextiotal årligen nyintagna medicine
studerande knappast kan sägas innebära någon verkligt betydande
merbelastning på utbildningsorganisationen eller någon betydande ökning
av antalet studerande vid en redan stor läroanstalt. Vid sidan av alternativet
Stockholm kunde enligt universitetsutredningens mening ett alternativ
Uppsala härvidlag förtjäna övervägande. Den teoretiskt-medicinska utbildningsorganisationen
där skulle knappast bli avskräckande stor, om alla eller
någon del av de för »Örköping» bestämda studenterna finge sin teoretiska
utbildning i Uppsala, vars teoretiskt-medicinska institutioner ända snarast
måste förnyas.

Lokaliseringsutredningen hänvisar inledningsvis till sitt yttrande över
universitetsutredningens betänkande »Universitet och högskolor i 1960-talets samhälle. Riktlinjer och förslag till utbyggnad», samt anför i anslutning
därtill bl. a. följande.

I enlighet med sin sålunda tidigare deklarerade uppfattning vill lokaliseringsutredningen
ånyo starkt framhalla vikten av att de medicinska utbildningsresurserna
i Stockholm ej utbygges utöver vad som^ betingas av
regionens eget behov. Som läkarutbildningsberedningen framhållit torde en
ytterligare ökning av antalet medicine studerande i huvudstaden vara
mindre lämplig med hänsyn till utbildningens effektivitet och organisation.
De av lokaliseringsutredningen tidigare påpekade svårigheterna att i Stockholm
lösa olika planeringsproblem och studentbostadsfrågor förtjänar också
framhållas. Enligt utredningens mening kommer redan genomförandet av
den beslutade utvidgningen av universitetsresurserna i huvudstaden att
föranleda bekymmer. Det synes vara all anledning att icke ytterligare
skärpa dessa svårigheter. Likartade synpunkter kan enligt lokaliseringsutredningens
mening i viss mån läggas på utbyggnaden vid universiteten
i Uppsala, Lund-Malmö och Göteborg.

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

Lokaliseringsutredningen anser, att det av beredningen framlagda alternativet
G bäst synes tillgodose behovet av ökade undervisningsresurser
samtidigt som det ger påtagliga lokaliseringspolitiska fördelar samt påbjuder
tillskapandet av ett fullständigt universitet i Norrland. Utredningen uttalar
vidare bl. a. följande.

Betydelsen härav för hela övre Norrland torde knappast behöva ytterligare
understrykas. Det framstår som angeläget, att övergångstiden med
ett ofullständigt universitet i Norrland blir så kort som möjlig. Förslaget
att inrätta en helt ny medicinsk högskola inom en »universitetslös» region
överensstämmer helt med lokaliseringsutredningens intentioner. Redan vid
underhandssamråd med universitetsutredningen gjorde lokaliseringsutredningen
gällande, att ett nytt universitet förlagt till lämplig stad i MellanSverige
borde komma till stånd. Tillkomsten av en ny medicinsk högskola,
vilken torde kunna bli början till ett nytt universitet, kan antagas få stor
betydelse för möjligheterna att på olika sätt bedriva en aktiv lokaliseringspolitik.
Självfallet kan man utgå från att universitet och högskolor har ett
betydande influensområde och att de positiva verkningarna sålunda kan
sträcka sig långt utanför den aktuella ortens gränser.

Lokaliseringsutredningen, som således vill tillstyrka alternativ G anser
att de båda aktuella städerna för en ny medicinsk högskola ( Linköping eller
Örebro) är^ lämpliga från lokaliseringssynpunkt. Om de mera långsiktiga
planerna på ett andra förvaltningscentrum skall påverka ortvalet, kan utredningen
först längre fram i år göra mera bestämda uttalanden.

Därest statsmakterna icke f. n. skulle finna möjligt eller lämpligt att
genomföra hela den i alternativ G föreslagna utbyggnaden av utbildningskapaciteten
förordar utredningen att man i första hand avstår från den
föreslagna utbyggnaden i Stockholm. Lokaliseringsutredningen avstyrker
bestämt ett genomförande av alternativ H, eller andra förslag, enligt vilka
den teoretiska utbildningen för den nya läkarhögskolan i Linköping eller
Örebro skulle förläggas till Stockholm.

Nämnden för undervisningssjukliusens utbyggande anför bl. a. följande.

Nämnden önskar understryka betydelsen — även från andra synpunkter
än behovet av en snabbt ökad läkartillgång — att slutlig ställning så
skyndsamt som möjligt tages i frågan, huruvida läkarutbildningen skall
ökas utöver vad beredningen i första hand förordat (alternativ C). Redan
ett genomförande av detta alternativ förutsätter åtgärder för komplettering
av gällande avtal på området ävensom i många fall relativt kostnadskrävande
kompletteringar och omdisponeringar m. m. beträffande lokaler och
utrustningar. Förutsättningarna för en utöver alternativ C ökad studentintagning
(enligt något av beredningens alternativ D—G) är delvis helt
andra.. Åtgärder, som vidtagits för att genomföra alternativ C, skulle sålunda
i stor utsträckning vara olämpliga för de längre gående alternativen.
Från kostnads- och andra synpunkter är det därför av vikt, att alternativ C
icke nu blir en etapp på vägen till det slutliga målet för en utökad läkarutbildning.

Kammarkontoret i Stockholms stad anser det vara att förvänta, att statsmakterna
nu finner det angeläget att utbygga utbildningskapaciteten för

127

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

att ernå balans mellan tillgång och efterfrågan på läkarpersonal. Kontoret
konstaterar emellertid, att om man jämför den av beredningen såsom ett
största alternativ föreslagna utbyggnaden av läkarutbildningskapaciteten
med den framlagda prognosen en stor brist under 1960- och 1970-talet ändå
kommer att föreligga.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län förordar, att snarast möjligt
den årliga intagningen av medicine studerande måttligt ökas i ungefär den
utsträckning, som avses i läkarutbildningsberedningens alternativ B eller
alternativ C. Förste provinsialläkaren i Göteborgs och Bohus län understryker
möjligheten av att i första hand kombinera preklinisk utbildning vid
utländska lärosäten med en utbyggnad av den kliniska utbildningen i hemlandet.
Förste provinsialläkaren pekar dessutom på de möjligheter till utvidgad
klinisk utbildning som sjukhusinrättningarna i Mölndal och Kungälv
erbjuder.

Göteborgs stadskollegium ansluter sig i princip till det utbildningsprogram
beredningen lagt fram samt framhåller att Göteborgs stad bör ha
intresse av att medverka till ökad läkarutbildning. Kollegiet anför vidare
i huvudsak följande.

Stadskollegiet anser det emellertid inte vara möjligt för staden att.på
nuvarande stadium taga definitiv ställning eller binda sig i fråga om utbildningsprogrammets
omfattning eller takten för detsammas genomförande.
Detta med hänsyn till att utredningar saknas både beträffande möjligheterna
att tillgodose behovet av sjuksköterskor och annan servicepersonal
såväl under nuvarande förhållanden som i fortsättningen, allteftersom utbildningsprogrammet
genomföres, och i fråga om sjukvårdshuvudmannens
möjligheter att utan kännbara skattehöjningar gå i land med det skisserade
utbyggnadsprogrammet.

Stadsfullmäktige i Kungälv, som på grundval av erfarenheterna av
hälso- och sjukvårdsarbetet inom den egna regionen vitsordar att läkarbristen
i dagens läge är uppenbar, hälsar med tillfredsställelse att åtgärder föreslås
för avhjälpande av denna brist samt framhåller i övrigt huvudsakligen
följande.

Stadsfullmäktige vill dock i detta sammanhang understryka vikten av
att rekryterings- och utbildningsproblem även för andra personalkategorier
inom sjukvården med största snabbhet tages upp till prövning. Utan
en samordning av dessa frågor kan den legitima sjukvårdens behövliga
expansion icke på ett rationellt sätt genomföras.

Drätselkammaren i Mölndal tillstyrker bifall till genomförande av läkarutbildningsberedningens
i sitt betänkande framlagda program för ökad
läkarutbildning, varvid beslut snarast enligt drätselkammaren bör fattas
om vidtagande av åtgärder för förverkligande av en ökad utbildning enligt
beredningens alternativ C.

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

Enligt länsstyrelsen i Malmöhus län synes det som om den av beredningen
förordade anordningen för ökad läkarutbildning enligt alternativ C
skulle vara en möjlig utväg att tillgripa i avsikt att snabbt få en ökning av
läkarutbildningen till stånd. Det bör enligt länsstyrelsens förmenande
vara både behövligt och möjligt att med den sålunda avsedda utbildningen
synkronisera åtgärder för ökad utbildning jämväl av biträdande personal
till läkarna.

Länsstyrelsen i Västerbottens län ansluter sig till beredningens program
angående alternativ G och yttrar i anslutning härtill följande.

Den av beredningen föreslagna anordningen med en utbildningskapacitet
av 124 elever årligen i de teoretiska ämnena måste — liksom under umeåhögskolans
uppbyggnad — godtagas under en övergångstid. Anordningen
möjliggör nämligen en förhållandevis snabb utökning av utbildningskapaciteten
i landet.

Stadsfullmäktige i Umeå tillstyrker alternativ G med hänsyn till den konstaterade
bristen på läkare i vårt land och till det förhållandet att ett principbeslut
om intagning av 124 studerande i Umeå skulle innebära, att man
nu även kunde påbörja planering för naturvetenskaplig utbildning och
forskning i Umeå.

Länsstyrelsen i Örebro län uttalar.

För att i möjligaste mån täcka det beräknade behovet av läkare och för
att kunna giva möjlighet för studerande från utvecklingsländerna att här
få utbildning till läkare bör en utökning av platsantalet ske till alternativ H.
Enligt länsstyrelsens uppfattning bör emellertid i stället för den i alternativet
föreslagna utökningen i Stockholm, i allt fall såvitt avser de propedeutiska
kurserna och den kliniska utbildningen, medicinska högskolor inrättas
vid regionsjukhusen såväl i Linköping som i Örebro och utbildningen
i de propedeutiska och kliniska ämnena förläggas dit.

Skulle det emellertid icke anses möjligt eller lämpligt att nu öka utbildningen
i nyssnämnda utsträckning, förordar länsstyrelsen, att utökning sker
i enlighet med beredningens alternativ G och att en utredning, vilken bör
omfatta en fullständig medicinsk högskola, skyndsamt verkställes rörande
kostnader och övriga förutsättningar för förläggning av en medicinsk högskola
till Linköping eller Örebro.

Länsstyrelsen i Östergötlands län, som bestämt avstyrker ytterligare utbyggnad
av extra utbildningsresurser i Stockholm eller annan universitetsort,
tillstyrker beredningens förslag om ökning av läkarutbildningen enligt
alternativ G.

Stockholm läns landstings förvaltningsutskott finner en ökning av läkarutbildningen
enligt den storlek som angives i alternativ G i och för sig tillfredsställande.
Utskottet anser emellertid att alternativet Örköping, i vart
fall tills vidare, bör skjutas åt sidan samt framhåller i övrigt huvudsakligen
följande.

129

Kungl. Maj ds proposition nr 108 år 1961

Den fortsatta utredningen om möjligheterna att tillskapa ytterligare kliniska
utbildningsplatser bör inriktas på det resultat, som kan framkomma
genom ett pågående samarbete i sjukvårdsplaneringsfrågor mellan Stockholms
stad och Stockholms läns landsting. Uppkommande utbildningsplatser
inom Stockholms södra och i länets där intill liggande delar synes
till och med kunna läggas till grund för tillskapandet av ytterligare en fullständig
medicinsk högskola inom Stockholm, därest det skulle visa sig svårt
att i önskvärd grad genomföra en utvidgning av karolinska institutets
verksamhet.

Göteborgs och Bohus läns landstings förvaltningsutskott tillstyrker beredningens
förslag beträffande Uppsala, Lund-Malmö, Göteborg, Stockholm
och Umeå. Utskottet anser däremot, att som alternativ till projektet Örköping
utvägar allvarligt synes böra övervägas att dels organisera utbildning
för svenska studerande vid utländska medicinska läroanstalter, dels falla
tillbaka på kliniker utanför undervisningssjukhusen i fråga om den kliniska
utbildningen.

Malmöhus läns landstings hälso- och sjukvårdsstyrelse framhåller att mot
bakgrunden av den aktuella situationen de av beredningen föreslagna åtgärderna
enligt alternativet C sedermera fullföljda av utredning beträffande
alternativet G, synes vara ägnade att utgöra en grundval för utbyggnad
av den medicinska undervisningen inom landet.

Västerbottens läns landstings förvaltningsutskott tillstyrker de förslag,
som framlagts om en väsentlig ökning av utbildningskapaciteten \ ld medicinska
högskolor.

Örebro läns landstings förvaltningsutskott finner det angeläget, att en
utvidgning upp till det i alternativ H angivna antalet läkarkandidater
genomförs snarast möjligt. En sådan utökning kan förutom genom läkarutbildningsberedningens
alternativ H även vinnas genom upprättande av
medicinska högskolor vid regionsjukhusen i såväl Linköping som Örebro.
Rörande beredningens alternativ Umeå-Örköping anför utskottet bl. a. följande.

Förvaltningsutskottet har intet att erinra mot beredningens förslag angående
utbyggnad av de teoretiska institutionerna i Umeå. Det betydande
avståndet till Umeå ger dock anledning till allvarliga invändningar mot
förslaget att elever, som skall fa sin kliniska utbildning vid lasarettet i Örebro,
skall fullgöra den prekliniska utbildningen i Umeå, synnerligast som
man bör förutsätta att de studerande därvid rimligen i främsta hand bör
rekryteras från områden, som har kortaste avstand och bästa kommunikationer
till den nya högskoleorten. I första hand bör därför undersökas, huruvida
icke den prekliniska utbildningen under en kort övergångstid kan erhållas
på närmare håll, exempelvis i Stockholm eller Göteborg. I fråga om
Göteborg har beredningen visat på en möjlighet att genom ianspraktagande
av de lokaler vid de teoretiska institutionerna, som nu är reserverade för
eu framtida odontologisk utbildning, praktiskt taget omgående öka intagningskapaciteten
vid de prekliniska kurserna till lf>8 elever. Den kliniska

9 — Biliang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt Nr 108

130

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 108 år 1961

utbildningskapaciteten kan emellertid inte ökas förrän ett helt nytt sjukhus
kommit till i Göteborg. Projekteringen av detta har ännu icke påbörjats.
Intill detta kommer till stånd kunde den prekliniska utbildningen ske
i Göteborg och den kliniska i Örebro. Samtidigt borde teoretiska institutioner
uppföras i Örebro, färdiga att tas i bruk vid den tidpunkt då det nya
sjukhuset i Göteborg kan inordnas i undervisningsorganisationen i Göteborg.

Östergötlands läns landstings förvaltningsutskott tillstyrker ett genomförande
av alternativ G, varvid som en första etapp förslag bör föreläggas
1961 ars riksdag om förverkligande av ökad läkarutbildning enligt alternativ
C.

Svenska landstingsförbundets styrelse tillstyrker, att redan vid årets riksdag
principbeslut fattas om utökande av intaget till de medicinska högskolorna
i enlighet med alternativ G samt att som en första etapp beslut fattas
om förverkligande av beredningens alternativ C.

Svenska stadsförbundet som i princip anslutit sig till den allmänna målsättning
för hälso- och sjukvården, som framlagts av läkarprognosutredningen,
finner det angeläget betona att höga kostnader för ökad läkarutbildning
maste betraktas såsom en från nationalekonomisk synpunkt god
investering med hänsyn till denna målsättning.

Svenska landskommunernas förbunds styrelse uttalar, att från de synpunkter
styrelsen har att företräda den icke har någon erinran mot beredningens
förslag.

LO förordar ett förverkligande av alternativ H men anser även, att förslaget
att låta studenter åtnjuta viss undervisning utomlands bör noga övervägas.
LO anför vidare i huvudsak följande.

Den internationalisering av utbildningen, som skulle bli fallet, om svenska
studenter fick viss del av sin utbildning utomlands leder över till våra egna
internationella förpliktelser speciellt mot utvecklingsländerna. LO vill framhålla
önskvärdheten av att en så kraftig utbyggnad av utbildningsresurserna
sker, att det möjliggör, att ett större antal studenter från utvecklingsländerna
erhåller läkarutbildning i Sverige. Som ett första steg vill LO
föreslå, att fem procent av antalet platser vid de medicinska utbildningsanstaltema
reserveras för studenter från u-ländema, vilket skulle betyda
utbildningsplatser för ett 40-tal studenter från dessa länder.

Välfärdssamhället maste syfta till att avskaffa köer och alltså även de
stora, köer som finns på hälso- och sjukvårdens område. Från samhällsekonomisk
synpunkt kommer trots de stora kostnader som är förenade därmed,
en utbyggnad till en intagning av minst 780 studerande, varav ett 40-tal
från u-länderna, att löna sig genom bl. a. de minskade kostnader i form av
forlorad arbetskraft som en ökad förebyggande och mer effektiv läkande
sjukvård medför.

TCO beklagar, att läkarprognosutredningens bedömning inte blivit föremål
för en prövning från samhällsekonomiska synpunkter, innan fråga om

131

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

en utbyggnad av utbildningsanstalterna upptagits till behandling, samt
anför i huvudsak följande.

TCO anser, att under förhandenvarande omständigheter ställning bör
tagas till frågan om ökad läkarutbildning utan direkt relation till läkarprognosutredningens
beräkningar samt förordar, att alternativ7 C blir föremål
för riksdagens snara beslut. De långsiktiga samhällsekonomiska konsekvenserna
av en läkarproduktion utöver berörda alternativ bör bli föremål
för närmare belysning. Vidare bör utredningsarbetet beträffande inrättande
av ytterligare en medicinsk utbildningsanstalt (alternativ G) fortsätta så
att dröjsmål i detta avseende ej behöver uppstå om ekonomiska resurser
kan bedömas föreligga.

SACO anser, att det — med hänsyn till dels den läkarbrist, som råder
redan i dag, dels den verkligt stora ökning av studenttillströmningen som
kommer under de närmaste åren — är angeläget, att erforderliga intagningsökningar
vid de medicinska läroanstalterna kommer till stand med största
skyndsamhet. SACO framhåller i huvudsak följande.

SACO förordar, att förslag förelägges 1961 års riksdag om förverkligande
av en ökad läkarutbildning enligt alternativ C. Vidare bör planeringsarbete
för en större ökning av läkarutbildning än alternativ7 C igångsättas, varför
de av beredningen föreslagna utredningarna rörande förutsättningar för
ytterligare ökad intagning av medicine studerande i Lund-Malmö och Göteborg
bör verkställas. SACO motsätter sig dock inte en undersökning rörande
förutsättningar för läkarutbildning i Linköping eller Örebro, även om SACO
ifrågasätter det välbetänkta i att i nuvarande läge splittra våra resurser på
ytterligare en medicinsk utbildningsanstalt. SACO betonar, att det är angeläget
att de här nämnda utredningarna bedrives parallellt med en av
SACO förordad överarbetning av läkarprognosen.

Sveriges läkarförbund framhåller, att beredningens alternativ för ökad
läkarutbildning kräver en ytterligare granskning innan de verkställes samt
anför.

Möjligen skulle inom en närliggande framtid delar av beredningens alternativ7
C kunna genomföras med bibehållen undervisningsstandard, förutsatt
att en kraftig upprustning påbörjas omedelbart. Utnyttjandet av7 flertalet
institutioners kapacitet är nämligen redan maximalt, varför även obetydliga
ökningar kommer att kräva betydande utbyggnader, om icke syftet
med reformen skall motverkas genom bl. a. förlängd studietid och sänkt
utbildningsstandard. Garantier för att en fullgod utbildning skall kunna
meddelas måste föreligga innan principbeslut om ökade intagningar fattas.

Då det gäller val mellan olika alternativ för en utökning av antalet intagningar
måste de åtgärder, som snabbast leder till resultat föredragas. Inom
denna kategori faller läkarutbildningsberedningens förslag om ökat utnyttjande
av utbildningskapaciteten vid befintliga lärosäten. Denna typ av åtgärder
ställer sig också minst kostsam med hänsyn till såväl materiella som
personella investeringar, eftersom man där kan utnyttja redan förefintlig
basorganisation.

Svenska läkaresällskapet anser, att läkarbristen i dagens läge är uppenbar
men finner, att en viss förbättring kan åstadkommas genom åtgärder som

132

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 108 år 1961

syftar till att minska läkarbehovet. \ idare pekar sällskapet på några vägar,
ägnade att minska anspråken på de medicinska utbildningsanstalterna,
såsom t. ex. kraftigt stöd åt profylaktiskt medicinskt arbete, inbegripet
medicinsk forskning, en blandad medicinsk och annan utbildning samt ett
större utnyttjande av icke läkarutbildad personal både inom forskning och
sjukvård. Sällskapet anför bl. a. följande.

En ökning av utbildningskapaciteten vid de teoretiska institutionerna är
inte endast beroende av antalet laboratorieplatser och lärarstabens storlek
utan också av en kvalitativt god rekrytering av forskare och lärare. En
sådan är emellertid lättare att genomföra för de teoretiska än för de kliniska
studierna. De senare är även beroende av patientmaterialets storlek
och sammansättning. Detta är redan nu på vissa håll synnerligen hårt utnyttjat
för undervisningsändamål och torde inte överallt klara någon större
ytterligare belastning. Utökning av antalet patienter på ett sjukhus innebär
i regel att antalet patienter vid de kliniker, som svarar för den grundläggande
kliniska utbildningen (medicin och kirurgi), knappast kommer att
väsentligt öka. Ökningen kommer huvudsakligen att falla på nya specialiteter,
som är viktiga för undervisningen men framför allt för den mer specialiserade
efterutbildningen. För den kliniska utbildningen kan inte i och
för sig viktiga föreläsningar, seminarier och konferenser på något sätt ersätta
det mycket väsentliga arbetet med egna patienter i tillräckligt stort
antal och med växlande sjukdomsbilder. En god praktisk klinisk erfarenhet
redan under den medicinska utbildningen före legitimationen är någonting
särskilt värdefullt och väsentligt för en kvalitativt högvärdig utbildning.
Detta skulle kunna tala för att man i större utsträckning sökte
utnyttja patientmaterialet vid vissa regionsjukhus för den kliniska utbildningen.
Läkaresällskapet anser dock, att denna fråga fordrar en noggrannare
genomarbetning innan definitiv ställning kan tas, och vill därför i
dagens läge inte förorda ett principbeslut om utbyggandet av ett nvtt
undervisningssjukhus i Örköping, så mycket mera som prognosen för den
tid då verkningarna av beslutet kommer att visa sig, kan ges ökad stadga
under utredningstiden. Ett utnyttjande av nya sjukhus och kliniker inom
områden, där det redan finns medicinska fakulteter, måste vara den väg
som i första hand rekommenderas. En fristående klinisk utbildningsanstalt
utan kontakt med prekliniska institutioner vill läkaresällskapet bestämt
avstyrka men hälsar i konsekvens därmed med tillfredsställelse beredningens
förslag om utbyggnad av medicinska högskolan i Umeå till fullständig
läroanstalt.

Beredningen framlägger ett förslag om utredning av möjligheterna att vid
utländska medicinska läroanstalter organisera utbildning av svenska medicine
studerande. Eu förstklassig läkarutbildning erbjuds säkert i många
andra länder. Det måste emellertid starkt betonas, att en sådan utbildning
måste vara kvalitativt högvärdig och anpassad till det svenska samhällets
behov. Det synes emellertid inte föreligga ett sådant nödläge, att vårt land
skulle i statlig regi behöva sända studerande utomlands för att erhålla sin
medicinska utbildning.

Sveriges konservativa studentförbund ställer sig tveksamt till möjligheterna
att ekonomiskt genomföra en utbyggnad av hälso- och sjukvården av

133

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

den storlek prognosutredningen anger. Förbundet anser emellertid, att beredningens
utbyggnadsalternativ är genomförbart i ungefär den utsträckning,
som föreslagits. Vad gäller det av beredningen förordade alternativet
Umeå-Örköping framhåller dock förbundet, att beredningen icke presenterat
några egentliga skäl för att man ej från början skall lägga teoretiska institutioner
i Örköping. Beträffande ytterligare utökning av utbildningskapaciteten
utöver vad beredningen förordat anser förbundet, att man i stället för
att utöka intagningen i Stockholm med de följder detta skulle fa inte minst
i form av mammutkurser vid de teoretiska institutionerna där, bör skapa
två nya högskolor den ena i Linköping och den andra i Örebro.

SLU:s studentförbund tillråder i första hand ett genomförande av det
av beredningen angivna Umeå-Örköping-alternativet. Beträffande antalet
medicine studerande vid svenska lärosäten tvekar emellertid förbundet att
nu sträcka sig längre än till att förorda en intagning av ca 600 studerande
per år. Mot denna bakgrund föreslår förbundet, att statsmakterna beslutar
en utbyggnad av den medicinska undervisningen efter en modell, som utgör
en kombination av beredningens alternativ B och G. För undervisningen
i Uppsala, Lund-Malmö, Göteborg och Stockholm skulle alternativ B tilllämpas,
medan utbyggnaden i Umeå och Örköping skulle genomföras enligt
alternativ G. Skulle statsmakterna besluta om en högre utbildningsnivå
förordar förbundet en första utbyggnad i Göteborg och/eller i Lund-Malmö
till en kapacitet enligt alternativen D och E. Utvidgning av utbildningen
i Stockholm bör endast ifrågakomma som en sista utväg, emedan besvärliga
förhållanden redan råder för studenterna i huvudstaden.

Sveriges liberala studentförbund förordar ett genomförande av alternativ
F och anser, att alternativen G och H från studenthåll måste betraktas
som olyckliga. De studentsociala svårigheter som är förknippade med en
förflyttning av elever, är alltför stora. Förbundet anser emellertid att den
kraftiga ökning av läkarutbildningen, som planeras, kan motivera, att de
två planerade regionsjukhusen i Linköping och Örebro tages i anspråk för
den numera alltmer påträngande fortbildningen.

Sveriges socialdemokratiska studentförbund förordar en intagning av 780
studerande årligen enligt alternativet H. Fem procent — d. v. s. 40 av
dessa studerande förutsättes vara från de s. k. utvecklingsländerna. Förbundet
tillstyrker vidare prognosutredningens förslag om en särskild utredning
rörande möjligheterna att vid utliindska läroanstalter organisera utbildning
för svenska studerande. Förbundet ser detta som ett försök att få till stånd
ett vidgat samarbete i utbildningsfrågor mellan olika länder.

SFS motsätter sig beredningens förslag om ett Örköping-alternativ vilande
på en preklinisk utbildning i Umeå. Det är enligt SFS, inte minst från
studcntsocial synpunkt synnerligen olämpligt att planera en permanent ut -

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

ökning av den medicinska utbildningen med hjälp av provisorier, som
tvingar studenten att mitt under sin studietid byta miljö.

Överläkarföreningen vid centrallasarettet i Linköping tillstyrker beredningens
förslag om en läkarutbildning enligt alternativ C. Föreningen anser
också, att under förutsättning att det framtida läkarbehovet kräver en
ökning av intagningskapaciteten upp till 718, alternativet G synes vara
att föredraga framför varianten med utökat antal studerande i Stockholm.
Beträffande alternativet att utbilda svenska studerande utomlands anför
föreningen:

Möjligheten att vid utländska universitet organisera utbildning av svenska
studerande ter sig djupt otillfredsställande även som temporär nödlösning.
Redan att förslag därom har framförts måste i utlandet väcka förvåning
och misstro mot vår förmåga att planera och ordna på ett sätt som motsvarar
de anspråk man bör ställa på ett land med vår kulturella och ekonomiska
standard.

Förutsättningarna vid skilda läroanstalter

I detta avsnitt behandlas de yttranden, som berört lokalmässiga och liknande
förutsättningar för en ökad utbildning vid de skilda läroanstalterna.
Vissa personella och kostnadsmässiga förutsättningar, som remissinstanserna
tagit upp, kommer att behandlas i annat sammanhang.

Byggnadsstyrelsen uttalar generellt angående utbyggnadsmöjligheterna,
att behovet av en omedelbar och snabb utbyggnad för en
mängd statliga ändamål, särskilt på den högre undervisningens område,
ställer utomordentligt stora krav på tillgängliga resurser för planläggning,
administration, projektering och byggande. Styrelsen anför härom följande.

I. olika sammanhang har byggnadsstyrelsen påpekat, att extraordinära
åtgärder maste tillgripas, om det skall bli möjligt att åstadkomma det erforderliga
lokaltillskottet i tillnärmelsevis önskad takt. Sålunda har styrelsen
framhållit, att den maste få ökade möjligheter att ekonomiskt konkur1’6.
™ om den kvalificerade tekniska arbetskraften. Det kan också bli
nödvändigt att i viss omfattning frångå den normala handläggningsordningen.

Ett par remissinstanser har i sina yttranden anfört vissa generella synpunkter
rörande förhandlingssituationen mellan staten å den
ena och de kommunala huvudmännen för undervisningssjukhusen å den
andra sidan.

1958 års statliga förhandling skommission i Göteborg samt 1959 års statliga
kommission för förhandlingar om medicinsk undervisning i Lund och
Malmö anför i ett gemensamt yttrande, att en ökning av läkarutbildningskapaciteten
kommer att ställa anspråk på mycket betydande kostnader
från statens sida och att det därför synes angeläget, att vid utbildningsverksamhetens
lokalisering rimlig hänsyn tages även till de ekonomiska villkor,

135

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

som från huvudmännens sida uppställes för sjukhusens utnyttjande för
undervisning och forskning. I samband härmed framhåller kommissionerna,
att en huvudman bör erhålla gottgörelse allenast för den merkostnad, som
den kliniska undervisningen och forskningen vållar honom. Det förhandlingsarbete
med huvudmännen för de olika undervisningssjukhusen, som
kommer att erfordras, bör enligt kommissionernas mening inriktas pa att
nå fram till enhetliga principer för statens bidrag till kommunala undervisningssjukhus.
Den statliga förhandlingsorganisationen måste också anpassas
efter de nya och utökade uppgifter, som den ökade läkarutbildningen förutsätter.
Enligt kommissionernas mening synes det lämpligt, att — så länge
förhandlingsarbetet på den statliga sidan icke kan ledas enhetligt — de
olika organ, som här kommer att agera, till sitt förfogande får gemensam
kanslipersonal.

Svenska stadsförbundet understryker angelägenheten av att vid de förhandlingar
som förutsättes med respektive sjukvårdshuvudmän viss enhetlighet
och likformighet eftersträvas. Så vitt möjligt bör förhandlingarna
koordineras. Stadsförbundet framhåller:

Härvid bör dock beaktas, att de lokala och historiska förutsättningarna
i vissa fall är olika och att någon fullständig likformighet icke torde vara
möjlig att uppnå. En dylik strävan efter likformighet för framtiden får icke
heller tagas till intäkt för försök från statsmakternas sida att försämra villkoren
för den undervisning, som redan pågår i kommunal regi och som
är resultat av tidigare förhandlingar med andra utgångslägen.

Uppsala

Samtliga remissinstanser, som uppehåller sig vid beredningens förslag att
öka den propedeutiska och kliniska utbildningskapaciteten i Uppsala med
sex intagna per år tillstyrker detta.

Medicinska fakidteten i Uppsala anser, att den av beredningen förordade
ökningen av antalet studerande på det kliniska stadiet i Uppsala kan genomföras,
dock fordras vissa tillägg till de av beredningen förordade förstärkningarna
av undervisningsresurserna. Fakulteten understryker också behovet
av undervisningsförstärkning i ämnena hygien och rättsmedicin.
Ämneslärarna i patologi anför behov av en snabb omdisponering av obduktionslokalerna.

Direktionen för akademiska sjukhuset i Uppsala anför, att man under
nuvarande förutsättningar, varvid främst patientunderlaget åsyftas, uppnått
och något pressat den övre gränsen för akademiska sjukhusets utbildningskapacitet.
Direktionen anför vidare följande.

Sjukhusets förutsättningar att emottaga ett ökat antal studerande kommer
att förbättras vid mitten av 1960-talet,. Direktionen vill emellertid
samtidigt betona behovet av utrymmen vid sjukhuset för den vidare- och
efterutbildning efter med .lic.-examen, som i allmänhet icke redovisas i dis -

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

kussionen om undervisningssjukhusens utbildningskapacitet men som likväl
enligt direktionen utgör en väsentlig sektor av verksamheten vid dessa sjukhus.

Styrelsen för statens institut för folkhälsan understryker angelägenheten
av att en hygienisk institution inrättas vid Uppsala universitet.

SFS anser den föreslagna ökningen av propedeutiska och kliniska utbildningsplatser
i Uppsala vara välkommen för studenterna, eftersom den innebär
att den medicinska utbildningen i Uppsala blir helt självförsörjande.

Lund-Malmö

De remissinstanser som diskuterar en utökning av utbildningskapaciteten
i Lund-Malmö anser möjligheter föreligga såväl enligt beredningens alternativ
B som alternativ D.

Medicinska fakulteten i Lund framlägger bl. a. följande lokalbehov, utöver
av beredningen anförda, för genomförande av alternativ B.

För farmakologiens del är nuvarande lokaler otillräckliga redan för undervisning
enligt nu gällande studieordning. Alternativ för möjliggörande av
intag i detta ämne är antingen att laborationerna utbytes mot demonstrationer
eller att en ny institutionsbyggnad uppföres snarast möjligt för medicinsk-kemiska
institutionen och att de härigenom frigjorda lokalerna tillföres
farmakologiska institutionen. I ämnet obstetrik och gynekologi i
Malmö förutsättes föreläsningssal och kandidatutrymmen tillbyggda. För
ämnet oftalmiatrik finns lokalbehov i form av utbyggnad av de polikliniska
utrymmena. För ortopedi och pediatrik i Malmö krävs bl. a. utrustning
av föreläsningssalar. I fråga om ämnet socialmedicin i Lund måste nuvarande
provisorium snarast möjligt ersättas med större lokaler. För samma
ämne i Malmö finns behov av utökade lokaler enligt plan som förelagts
sjukvårdsstyrelsen i Malmö. Samtliga vårdavdelningar vid Lunds lasarett
och Malmö allmänna sjukhus måste vidare stå till undervisningens förfogande.
I detta sammanhang bör uppmärksamheten fästas på den rådande
sjuksköterskebristen, vilken medför, att ett antal vårdavdelningar för närvarande
är stängda.

Fakulteten anför vidare, att den av beredningen diskuterade frågan om
en eventuell förflyttning av professuren och hela undervisningen i ämnet
dermato-venereologi från Lund till Malmö befinner sig under utredning
inom fakulteten. I avvaktan på vissa förhandlingar rörande nya lokaler för
ämnet är fakulteten ej beredd att nu taga ställning till frågan. Genomförandet
av alternativ B är emellertid enligt fakulteten ej avhängigt av hur
denna fråga löses.

Beträffande det av beredningen angivna alternativet D för Lund-Malmö
anger fakulteten, att en ökning av studentantalet till berörda nivå är möjlig
under vissa förutsättningar. Detta alternativ tarvar dock enligt fakulteten
ingående utredning.

137

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

Universitetskanslern ansluter sig till de farhågor som uttalats av lärarkollegiet
vid tandläkarhögskolan i Malmö för att en ytterligare utbildning
av medicinare vid universitetet i Lund kommer att medföra ökade lokalsvårigheter
för den del av tandläkarutbildningen, som är förlagd till universitetet.

Nämnden för undervisningssjukliusens utbyggande anser, att det från
åtskilliga synpunkter skulle vara av värde om den medicinska undervisningen
i landet kunde organiseras så, att till universitetet i Lund knöts två
i stort sett likvärdigt utnyttjade undervisningssjukhus i Lund och Malmö.
Vad ämnet radioterapi i Malmö beträffar anför nämnden, att förhållandena
vid Malmö allmänna sjukhus icke utgör något hinder för ett genomförande
av alternativ C. Ett uppskov med det slutliga ställningstagandet bl. a.
rörande vårdplatsantalet vid nämnda klinik är enligt nämndens mening
motiverat närmast med hänsyn till de planer på en ytterligare utökning av
studentantalet (enligt alternativ D), som beredningens betänkande innehåller.

Byggnadsstyrelsen anför bl. a. följande angående utbyggnadsmöjligheterna
i Lund.

I Lund blir investeringarna för universitetsändamål och för den högre
tekniska utbildningen utomordentligt höga under den närmaste femårsperioden.
Under det pågående generalplanearbetet för den vidare utbyggnaden
av Lunds universitet och den högre tekniska undervisningen har det
visat sig, att de senast gjorda markförvärven icke är tillräckliga för en
rationell planläggning. Det framstår nu som ytterst önskvärt, att ytterligare
mark omgående förvärvas för att inte en olämplig placering av i tiden närmast
liggande byggnader skall framtvingas.

Sjukvårdsstyrelsen i Malmö stad framhåller.

Sjukvårdsstyrelsen anser sig för närvarande icke kunna bestämt uttala sig
om möjligheterna att för Malmös vidkommande realisera de längst gående
alternativen och därmed följande lokalbehov. Trots att den av utredningen
framlagda tidsplanen synes vara väl pressad, torde dock svårigheterna icke
få anses oöverstigliga. Sjukvårdsstyrelsen är i varje fall beredd att i vad på
styrelsen ankommer medverka till en lösning av de föreliggande lokalproblemen
under förutsättning att de förhandlingar, som kommer att upptagas
med staten, leder till för staden godtagbara villkor.

Malmöhus läns landstings hälso- och sjukvårdsstyrelse liksom direktionen
för Lunds lasarett framhåller, att den fortsatta ökningen av undervisningen
förutsätter att nybyggnadsfrågorna vid lasarettet forceras. Lasarettsdirektionen
understryker samtidigt önskvärdheten av att pågående förhandlingar
angående aktuella statsbidragsfrågor snarast slutföres, sa att
byggnadsverksamheten inom lasarettet åter kan komma igång. Beträffande
beredningens synpunkter på förläggningen av undervisningen i dermatovenercologi
anför hälso- och sjukvårdsstyrelsen följande.

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

Styrelsen är helt oförstående beträffande den ifrågasatta överföringen av
undervisningen i dermato-venereologi från Lund till Malmö och delar helt
de betänkligheter direktionen och överläkarföreningen vid lasarettet i Lund
samt ämnesföreträdaren, professor Gösta Hagerman, anfört därom i särskilda
yttranden. Styrelsen är beredd, att så långt möjligt tillgodose de behov,
som kan uppstå med ökat studentantal. Ämnets anknytning till yrkesmedicinen
kan inte negligeras och sistnämnda specialitet är lokaliserad till
Lund. Samma är förhållandet beträffande de teoretiska institutionerna.
Beaktas även ämnets traditionella anknytning till lasarettet i Lund, kan
styrelsen icke finna annat, än att allt talar för att undervisningen i dermatovenereologi
såsom hittills bör ske i Lund.

Sjukvårdsstyrelsen biträder vidare förslaget om en professur i klinisk
fysiologi i Lund och anger att möjlighet föreligger att bereda lämpliga lokaler
för en dylik professur.

Göteborg

Remissinstanserna anser det vara möjligt att väsentligt utöka utbildningskapaciteten
i Göteborg men bl. a. den av beredningen föreslagna successiva
utökningen har blivit föremål för diskussion i vissa yttranden.

Medicinska fakidteten i Göteborg är av den uppfattningen att patientunderlaget
inom Göteborg är fullt tillräckligt för en väsentlig ökning av
läkarutbildningen och ställer sig därför positiv till att mottaga 168 studerande
per år. Fakulteten framhåller dock, att det måste anses fördelaktigast
att ha hela undervisningen förlagd till Göteborgs stad. Fakulteten anför
i fråga om alternativ B bl. a. följande.

Vid sina diskussioner med beredningen ställde sig fakulteten helt positiv
till att ärligen mottaga 120 studerande för preklinisk utbildning under förutsättning
att dess krav beträffande resurser för ernående av en tillfredsställande
undervisningsstandard uppfylldes. Däremot ansåg fakulteten, att
stadens sjukhus, även om tillräckliga personal- och anslagsresurser ställdes
till förfogande, för närvarande endast med stora svårigheter skulle kunna
mottaga 115 studerande per år på kliniskt stadium. Denna senare synpunkt
framhölls med än större skärpa av sjukvårdshuvudmannens representanter.

I fråga om den av beredningen förordade stegvisa ökningen av utbildningskapaciteten
i de propedeutiska och kliniska ämnena över alternativ B
(115 nyintagna årligen) till alternativ E (160 nyintagna årligen) anför fakulteten
följande.

Även om fakulteten har förståelse för behovet av en snabb utökning av
läkarutbildningen i landet, finner den det vara mindre tillfredsställande
med en sådan åtgärd. Skulle en utredning visa, att det större alternativet är
genomförbart, vore det lyckligast för undervisningens genomförande, om
man under den närmaste femårsperioden bibehölle undervisningskvantiteten
vid den nuvarande. Anledningen härtill är, att man under denna tid
skulle kunna uppfylla fakultetens krav på resurser för tillfredsställande
undervisning, genomföra den föreslagna detaljutredningen samt vidtaga
de utökningar av lokaler, personal och annat som är nödvändiga för alternativets
fullgoda genomförande.

139

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 108 år 1961

En tillbyggnad av patologiska institutionerna anser fakulteten icke nödvändig
om — därest utbildningen anordnas enligt det större alternativet —
100 studerande utbildas vid de nuvarande patologiska institutionerna och
60 vid den institution, som förutsättes bli uppförd i anslutning till ett östra
sjukhus. Skulle, såsom beredningen föreslagit, antalet utbildningsplatser
successivt ökas, varvid det mindre alternativet komme att existera under
ca 3 år, blir denna mellanperiod enligt fakultetens mening särskilt betungande
vad avser obduktionsundervisningen. Beträffande översiktskursen i
medicin är fakulteten av den bestämda uppfattningen, att även en tredje
klinik bör ställas till förfogande, om antalet utbildningsplatser under det
propedeutiska året skall ökas utöver det nuvarande.

I fråga om det lokalbehov som krävs för en undervisning enligt det större
alternativet anför fakulteten bl. a. följande.

Det är för undervisningen oundgängligen nödvändigt, att vid sidan av
poliklinikerna vid ett andra undervisningssjukhus en vårdavdelning för
vartdera ämnet otiatri och oftalmiatrik tillskapas. Utan dylika vårdavdelningar
kan nämligen icke fullgod undervisning och sjukvård meddelas. Ett
ytterligare skäl är, att behov av ökat antal vårdplatser föreligger. Enligt
fakultetens mening måste även övervägas, om icke en vårdavdelning för
ämnet neurologi bör inrättas vid det andra undervisningssj ukhuset, liksom
även poliklinik och vårdavdelningar för dermatologi och venereologi. Ett
genomförande av det större alternativet skulle vidare erfordra en utökning
av en del av de kliniska specialiteterna inom Sahlgrenska sjukhuset. Lokalbehovet
för undervisningen i de teoretiska ämnena kan icke tillgodoses enbart
genom ianspråktagande av de s. k. odontologiska lokalerna ens under
en övergångsperiod.

Nämnden för undervisning ssjukhusens utbyggande anför beträffande frågan
om utbyggnad av patologiska institutionen i Göteborg vid en ökad utbildning
enligt alternativ C:

För egen del vill nämnden förorda, att tillbyggnaden får anstå i avvaktan
på ett slutligt, ställningstagande till beredningens övriga alternativ för studentintagningen
vid universitetet. Därest deltagarantalet i de propedeutiska
kurserna skulle komma att för överskådlig framtid bestämmas till 115,
torde det bli ofrånkomligt att utöka obduktionslokalerna. Skulle åter ett
därutöver väsentligt ökat deltagarantal beräknas (alternativ E) blir en helt
annan planering nödvändig (ett andra sjukhus, till vilket patologiundervisningen
kan förläggas). Ett uppskov med tillbyggnaden blir emellertid vid
ett studentantal av 115 förenat med betydande olägenheter, varför provisoriet
måste göras så kortvarigt som möjligt.

Vad gäller frågan om den till det propedeutiska året hörande översiktskursen
i medicin finner nämnden de skäl, som utgör grunden till fakultetens
ställningstagande i denna fråga värda beaktande. Nämnden erinrar dock
om att förslagets genomförande iir avhängigt av en komplettering av gällande
avtal mellan staten och Göteborgs stad.

140

Kungl. Maj.ts proposition nr 108 år 1961

Nämnden betonar, att lokalresurserna beträffande ämnet pediatrik måste
förbättras, men erinrar samtidigt om att en planering för en till- och ombyggnad
av barnsjukhuset förestår bl. a. i syfte att vinna förbättrade undervisningslokaler.
Dessa om- och tillbyggnader utgör såvitt nämnden kunnat
utröna en bestämd förutsättning för ett till 115 utökat studentantal i berörda
ämne.

Byggnadsstyrelsen betonar den svåra arbetskraftssituationen i Göteborg,
som starkt försenat pågående byggen vid Chalmers tekniska högskola, där
andra omfattande och angelägna byggnadsprojekt påbörjas inom kort. Styrelsen
finner det icke vara realistiskt att räkna med någon tillbyggnad av
den medicinska fakulteten under de närmaste åren.

Göteborgs stads sjukvårdsstyrelse anser det vara möjligt att på stadens
nuvarande undervisningssjukhus taga emot ytterligare 15 studerande (alternativ
C). Styrelsen anger också att det av beredningen berörda byggnadsprojektet
för ett nytt barnsjukhus står inför omedelbar planering och projektering.
Detta sjukhus torde enligt styrelsen kunna stå färdigt vid den
av beredningen angivna tidpunkten 1 januari 1968, helst betydligt tidigare
med tanke på de brister, som vidlåder befintligt barnsjukhus.

Beträffande möjligheten att utnyttja ytterligare ett sjukhus i Göteborgs
stad för undervisning, framhåller sjukvårdsstyrelsen, att ett nytt centralsjukhus
i staden av den storleksordning som beredningen angivit måste
tillkomma. Styrelsen fortsätter:

Om man från början vet att detta sjukhus skall användas som utbildningssjukhus
för medicine studerande, föreligger inga svårigheter att anpassa
sjukhuset för detta ändamål, men det är önskvärt att besked härom
erhålles inom den närmaste tiden. Från stadens sida bör självfallet förutsättas,
att statsmakterna påtager sig de kostnader, som därigenom uppstår
både för anläggning och drift. Förhandlingar härom måste således föregå ett
definitivt beslut om upplåtelse av detta planerade sjukhus för undervisning
och forskning. Härvid beröres även Sahlgrenska sjukhuset, vars specialkliniker
skall mottaga ett ökat antal studerande.

Stadsfidlmäktige i Kungälv anser rimligt att de av beredningen nämnda
lasaretten i Göteborgs närhet — Mölndals och Kungälvs lasarett — tages
i anspråk för läkarutbildning i all synnerhet om man därigenom kan skapa
fram ett för utbildningen ändamålsenligare patientunderlag. En förutsättning
är dock, att staten gäldar de merkostnader för sjukhusets drift som
undervisningen för med sig.

Drätselkammaren i Mölndal anser det också lämpligt, att även möjligheterna
för en ökad läkarutbildning genom ianspråktagande av lasaretten
i Mölndal eller Kungälv prövas genom en närmare utredning om förutsättningarna
härför.

Göteborgs och Bohus läns landstings förvaltningsutskott framhåller, att
utvägen att utnyttja vissa sjukhus i Göteborgs omgivning bör prövas ytter -

141

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

ligare och är för sin del positivt inställd till att träda i förhandlingar därom.
Därvid bör, anför utskottet, särskilt beaktas dels att ett helt nytt normallasarett
håller på att uppföras i Kungälv, vilket beräknas bli färdigt att
tagas i bruk vid årsskiftet 1963/64, dels att projektering pågår till en ganska
omfattande utbyggnad av lasarettet i Mölndal, vilket projekt utskottet
räknar med att kunna påbörja nästa år och färdigställa senast 1965.

Sveriges konservativa studentförbund anser Mölndals och Kungälvs lasarett
olämpliga såsom undervisningssjukhus, då deras resurser är mycket
små. Kungälvs lasarett har, vilket även framhålles av SFS, ej ens godkänts
för assistenttjänstgöring.

Stockholm

Remissinstanserna anger möjlighet föreligga att bereda läkarutbildning
i Stockholm i enlighet med av beredningen angivna alternativ A och C,
även om någon remissinstans vad gäller utbildning enligt det sistnämnda
alternativet förutsätter ianspråktagande av sjukhus utöver karolinska sjukhuset
och serafimerlasarettet-Sabbatsbergs sjukhus. Även det av beredningen
angivna men icke förordade största alternativet i Stockholm med
en teoretisk utbildningskapacitet av 230 nybörjare per år och en propedeutisk
och klinisk utbildningskapacitet av 220 nybörjare per år har vunnit
vissa remissinstansers stöd, vilket redan delvis framgått av de yttranden som
redovisats under rubriken »Alternativ för ökad läkarutbildning». Utöver
de tidigare redovisade synpunkterna har följande framkommit rörande förutsättningarna
för ökad läkarutbildning i Stockholm.

Lärarkollegiet vid karolinska institutet, som avgivit dels ett till universitetskanslern
ställt yttrande och dels en till chefen för ecklesiastikdepartementet
ställd kompletterande skrivelse, anser, att en ökning av utbildningskapaciteten
i Stockholm enligt alternativ A kan genomföras med relativt
obetydliga omdispositioner och anslagsökningar. Alternativ C ställer sig
enligt lärarkollegiet kostsammare och mera svårgenomförbart, främst till
följd av att det tarvar om- och tillbyggnader ävensom ett mera omfattande
ianspråktagande av sjukhus drivna av Stockholms stad och län än
vad nu är fallet. Möjlighet torde emellertid också enligt lärarkollegiet föreligga
av en utbildningskapacitet enligt alternativ H vid institutet. Enligt
lärarkollegiet har det därvid visat sig, att såväl utbyggnadsmöjligheterna
vid de teoretiska institutionerna som patientunderlaget i Stockholms stad
och län utan tvekan medgiver för erforderlig klinisk undervisning ett intag
av denna storleksordning. Lärarkollegiet framlägger kalkyler rörande förutsättningarna
för en intagning enligt alternativ C och har också uppgjort
en skissartad plan syftande till att vid institutet intaga studerande till antal
enligt alternativ II eller ungefärligen en tredjedel .av alla medicine studerande
i riket. Lärarkollegiet anför härom följande.

142

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 108 år 1961

Då denna proportion ungefärligen torde motsvara antalet i stockholmsområdet
fast bosatta medicine studerande sett i relation till totalantalet
sådana studerande i hela landet, vore ett intag i Stockholm av denna storlek
ägnat att skapa ett minimum av ofrivilliga förflyttningar under studietiden.
För att kunna stävja köbildningstendenser ävensom mottaga överflyttande
studerande och dispensstuderande samt för att vinna en lämplig gruppindelning
föreslår lärarkollegiet härvid ett intag till anatomikurs av 240
studerande samt oförändrat antal utbildningsplatser för hela studietiden.

Lärarkollegiet betonar emellertid, att ett snabbt principbeslut från statsmakternas
sida, omedelbart följt av förhandlingar med vederbörande hos
staden och länet, måste komma till stånd, om befintliga möjligheter skall
fullt tillvaratagas.

Vad gäller lokala och vissa allmänna förutsättningar för en intagning
enligt alternativ C förutsätter lärarkollegiet för de prekliniska ämnena vissa
relativt okomplicerade omändringsarbeten och viss förstärkning av utrustningen.
För studierna till medicine licentiatexamen anser lärarkollegiet det
nödvändigt att till kommunala sjukhus ytterligare förlägga viss undervisning
i patologi, psykiatri, dermato-venereologi, ftisiologi och pediatrik samt
möjligen viss praktisk tjänstgöring i oto-rhino-laryngologi. Beträffande
medicin och kirurgi blir det vidare enligt lärarkollegiet nödvändigt att vid
serafimerlasarettet ianspråktaga lokaler tillhörande nuvarande nervkliniken
och neurolcirurgiska kliniken. Skulle detta visa sig omöjligt, måste kommunalt
sjukhus anlitas även för undervisning i medicin och kirurgi för ett antal
studerande.

En ökning av intagningen till 240 elever årligen till de teoretiska ämnena
förutsätter betydande byggnadsåtgärder. De behov som lärarkollegiet redovisar
berör endast vad som enligt kollegiets mening tillhör kursundervisningen.
Lärarkollegiet anför, att den av det ökade intaget följande expanderande
forskningsundervisningen och forskningen även måste tillgodoses
om också under ett något senare skede. Lärarkollegiet framlägger i anslutning
härtill följande förslag för tillgodoseende av lokalbehoven för de teoretiska
och vissa propedeutiska ämnen.

Centralt på institutets område — mellan morfologiska institutionskomplexet
och medicinska föreningen — bygges en för de teoretiska ämnena
gemensam byggnad som innehåller:

1) 2 föreläsningssalar (250 respektive 150 platser).

2) 24 lektions- och seminarierum.

3) Därtill hörande hall, kapprum, toaletter, dagrum etc. som genom en gång
är förbundna med medicinska föreningens byggnad. Medicinska föreningens
restaurant kan enligt uppgift klara det ökade intaget vad gäller
ekonomiutrymme och kök, medan restaurantlokalen, som redan nu är
för liten, måste ökas, vilket även torde kunna ske i detta komplex.

4) En flexibel laboratoriebyggnad som hänger samman med såväl föregående
(1—3) som med morfologikomplexet och som skulle innehålla lokaler
för anatomi och histologi ävensom kurslaboratorier för fysiologi och
bakteriologi.

143

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 108 år 1961

I detta komplex (1—4) skulle alla laborationsövningar i fysiologi och bakteriologi
äga rum samt all gruppundervisning i samtliga teoretiska ämnen.

Nu befintliga föreläsningssalar i fysiologi och anatomi räcker till för det
stora intaget medan histologi, kemi och farmakologi delvis måste förläggas
till de nya salarna.

De lokaler, som friställes i fysiologi och bakteriologi kan utnyttjas för de
nya lärarnas forskningsarbete, medan anatomi och histologi delvis låter
undervisningen expandera i den gamla byggnaden och i stället erhåller plats
för de nya lärarna i den nya byggnaden.

Farmakologiska institutionens nu projekterade tillbyggnad kommer att
räcka till för det stora intagets laborationsövningar.

Kemiska institutionernas stora undervisningsflygel torde det vara orationellt
att flytta. Förslaget är därför att även utnyttja de i samma plan liggande
forskningslaboratorierna för undervisning och att vidare genom att
delvis utnyttja laboratorierna för dubbla grupper klara av laborationsövningarna
inom befintlig byggnad. — En förutsättning är att forskningslaboratorierna
måste utrymmas och plats för de nya lärarna beredas, samt
en våning läggas på laboratorieflygeln, en tillbyggnad som redan framförts
i petita sedan ett flertal år.

Administrationen som redan nu har ohållbara lokalförhållanden förutsättes
få vissa tillfälliga utrymmen antingen i undervisningshuset eller i
farmakologiska institutionens tillbyggnad.

Lärarkollegiet framlägger icke förslag rörande uppläggningen av den kliniska
undervisningen vid en ifrågasatt utbildningskapacitet om 240 elever
årligen.

I sitt yttrande till universitetskanslern har lärarkollegiet även berört beredningens
förslag angående lärarförstärkning enligt alternativ C vid anatomiska
och histologiska institutionerna för odontologiens del. Lärarkollegiet
anför härom följande.

Undervisningen i odontologi omfattar i ettvart av nämnda ämnen årligen
100 föreläsningar jämte examination samt motiverar ovedersägligen en
särskild tjänst på tandläkarhögskolans i Stockholm stat. I skrivelse den
1 september 1960 framförde lärarkollegiet i anledning av lärarkollegiets
vid tandläkarhögskolan i Stockholm petita för budgetåret 1961/62 en livlig
tillstyrkan av att prosekturer i anatomi och histologi komme till stånd vid
högskolan. Lärarkollegiet vidhåller denna mening, vilken är grundad på
övertygelsen att den odontologiska forskningen är i utomordentligt starkt
behov av egna, självständiga företrädare för de prekliniska ämnena. Övergångsvis
synas dock prosektorer i anatomi och histologi på karolinska institutets
stat, erforderliga i samband med det föreslagna, till 168 studerande
per år ökade studentintaget till institutet, kunna ansvara för jämväl den
odontologiska undervisningen och forskningen med säte och stämma i tandläkarhögskolans
lärarkollegium.

Universitetskanslern avstyrker under hänvisning till vad lärarkollegiet
vid tandläkarhögskolan i Stockholm anfört i ämnet förslaget om inrättande
å karolinska institutets stat av två tjänster, gemensamma för institutet och
tandläkarhögskolan. Kanslern understryker i detta sammanhang ånyo

144

Kungl. May.ts proposition nr 108 år 1961

behovet av å tandläkarhögskolornas stat uppförda tjänster som laboratorer
och prosektorer för den prekliniska undervisningen inom odontologien och
den vetenskapliga forskningen på området. Likaså vill kanslern även här
leda uppmärksamheten på de farhågor, som uttalats av lärarkollegiet vid
tandläkarhögskolan i Stockholm, för att en ytterligare utbildning av medicinare
vid karolinska institutet kommer att medföra ökade lokalsvårigheter
för den del av tandläkarutbildningen, som är förlagd till institutet.

Direktionen för karolinska sjukhuset anger med anledning av det generalplanearbete,
som nyligen påbörjats vid sjukhuset, att betydande omdispositioner
kommer att erfordras vid inordnande av sjukhuset i Storstockholms
sjukvårdsorganisation. Direktionen anför, att först en närmare utredning
kan visa vilka konsekvenser denna sjukhusets förändrade sjukvårdsuppgift
kommer att få för möjligheten att öka utbildningskapaciteten av
läkare vid sjukhuset. Direktionen framhåller:

Direktionen håller emellertid före, att det skall visa sig möjligt att i det
kommande generalplanearbetet sammanjämka de varandra delvis motstridande
intressen, som här föreligger, men vill förutskicka att enligt dess
mening intresset av att öka utbildningskapaciteten vid sjukhuset icke får
tillgodoses på bekostnad av angelägenheten att ur sjukvårdsorganisatorisk
synpunkt åstadkomma en ändamålsenlig samplanering och samordning av
sjukvården inom storstockholmsområdet.

Direktionen erinrar vidare om att karolinska sjukhuset i nuläget har att
kämpa med betydande lokalsvårigheter. Av detta skäl erfordras ett betydande
lokaltillskott vid ett genomförande av beredningens förslag enligt
alternativ C. Direktionen anser sig dock för närvarande sakna möjlighet att
bedöma om och i så fall på vad sätt dessa lokalproblem kan lösas. Under
förutsättning att statsmakterna är beredda att tillskjuta för ändamålet erforderliga
medel är det emellertid direktionens förhoppning, att det skall
visa sig möjligt att inom rimlig tid lösa av beredningens förslag föranledda
lokalproblem.

Beträffande möjligheten att genomföra en ökning enligt alternativ H i
Stockholm anför direktionen bl. a. följande.

Direktionen vill med anledning härav erinra om att stora svårigheter
visat sig föreligga att genomföra det redan år 1948 avtalade sjukhusprojektet
för undervisningsändamål. Det av beredningen skisserade alternativet
H innebär en så betydande ökning av undervisningen inom stockholmsområdets
sjukhusväsende, att den totala sjukvårdsplaneringen inom detta
område måste på ett genomgripande sätt påverkas. Redan med nuvarande
undervisningsvolym har planeringen och genomförandet av skilda byggnadsprogram
försenats avsevärt på grund av den sedan länge aktuella frågan
om det nya undervisningssjukhusets definitiva placering. Därest beredningens
förevarande alternativ anses böra närmare övervägas måste ett
principbeslut härom fattas omedelbart, enär denna fråga måste komma att

145

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 108 år 1961

påverka nu inledda särskilda överläggningar rörande tillgodoseende av
karolinska institutets behov av ytterligare sjukhusplatser för medicinsk
undervisning och forskning.

Styrelsen för Kronprinsessan Lovisas vårdanstalt stöder det förslag om
tre tremånaderskurser i pediatrik som undervisningens representanter lagt
fram. Enligt ett sådant system kan således anför styrelsen maximalt 90 studerande
årligen emottagas vid Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus.

Styrelsen för statens institut för folkhälsan framhåller, att därest en av
byggnadsstyrelsen föreslagen tillbyggnad av institutet förverkligas, lokalmässiga
förutsättningar kommer att finnas för en ökad läkarutbildning i
ämnet hygien enligt beredningens program.

Byggnadsstyrelsen anför i fråga om utbyggnadsmöjligheterna vid karolinska
institutet i huvudsak följande.

Innan någon större byggnadsverksamhet igångsättes vid karolinska institutet,
måste en generalplan upprättas. Området är trångt och kommer
ytterligare att minskas genom nya kommunikationsleder. Det kan här
ifrågasättas om vissa institutioner, såsom folkhälsoinstitutet, rättskemiska
laboratoriet samt laboratorierna för farmaceuter och tandläkare, skall ligga
inom området. Enligt Kungl. Maj:ts beslut den 13 januari 1961 skall ny
generalplan upprättas för karolinska sjukhuset. Det synes därför angeläget,
att byggnadsstyrelsen snarast erhåller uppdrag att parallellt härmed upprätta
en motsvarande generalplan för institutets område.

Sjukvårdsstyrelsen i Stockholms stad tillstyrker i princip den ifrågasatta
utökningen av elevantalet i Stockholm enligt alternativ C. Den utvidgning
av stadens medverkan i läkarutbildning, som därvid föreslagits av
beredningen, bedömer sjukvårdsförvaltningen genomförbar vad beträffar
lokaler o. d. Särskilda överläggningar mellan staten och staden förutsättes
dock komma till stånd för reglering av ekonomiska frågor. Beträffande den
av beredningen skisserade utbildningsnivån om 220 kliniska platser i Stockholm
anför sjukvårdsstyrelsen bl. a. följande.

Sjukvårdsförvaltningen vill erinra om att staden haft betydande svårigheter
att genomföra det år 1948 avtalade sjukhusprojektet för undervisningsändamål
med de utökningar, som den därefter beslutade undervisningsreformen
påkallat. Det nu av beredningen diskuterade alternativet H
innebär uppenbarligen en så betydande utökning av undervisningen inom
stockholmsområdets sjukhusväsende, att den totala planläggningen på ett
genomgripande sätt påverkas. Redan med nuvarande undervisningsvolym
måste konstateras, att planeringen och genomförandet av de skilda sjukhusens
byggnadsprogram avsevärt försenats på grund av den sedan länge
högaktuella frågan om det nya undervisningssjukhusets definitiva placering.

Om det emellertid för läkarbehovets tillgodoseende på längre sikt befinnes
erforderligt att radikalt utöka kapaciteten för den medicinska undervisningen
i stockholmsområdet, iir sjukvårdsförvaltningen för sin del principiellt
positiv t ill att medverka i en sådan utredning. Denna fråga är dock
av sådan vikt och omfattning, att den måste närmare övervägas av be 10

— Iiihang till riksdagens ''protokoll 1961. 1 samt. Nr 108

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

rörda myndigheter inom Stockholms stad och län. Sjukvårdsförvaltningen
finner härjämte, att ett principbeslut om en sådan utredning är synnerligen
brådskande, enär denna fråga måste komma att påverka nu inledda
särskilda överläggningar rörande Stockholms undervisningssjukhus.

Från Stockholms stad har även understrukits angelägenheten av att de
professurer som beredningen föreslagit i socialmedicin och epidemiologi
snarast inrättas. Vidare har framhållits önskvärdheten av att undervisning
och forskning i geriatrik beredes erforderligt utrymme i programmet
för ökad läkarutbildning.

SFS anser det orealistiskt att — som beredningen gör enligt alternativ C
antaga, att det finns möjligheter att utan avkall på undervisningskvaliteten
undervisa ett så stort antal studenter vid karolinska institutet utan
omfattande tillbyggnader. SFS framhåller vidare, att det inte är möjligt att
överblicka problemen rörande den kliniska undervisningen enligt berörda
alternativ, förrän en generalplan för karolinska sjukhusets utbyggande föreligger.

Beträffande nya utbildningsmöjligheter i Storstockholm rekommenderar
SFS en utredning, om inte Enskede-Dalen-sjukhuset kan göras till ett självständigt
undervisningssjukhus. Därigenom och genom ett utvidgat utnyttjande
av Mörby lasarett borde Storstockholms undervisningsmöjligheter
avsevärt kunna förstärkas, anser SFS.

Sveriges socialdemokratiska studentförbund har anfört liknande synpunkter
angående möjligheterna att utnyttja ytterligare kommunala sjukhus
i Storstockholm för undervisning.

Styrelsen för föreningen för bistånd åt lytta och vanföra i Stockholm
anför att den årliga intagningen av studerande på det kliniska stadiet i
Stockholm enligt av beredningen angivet alternativ C torde kunna ske vad
undervisningen i ortopedi vid Norrbackainstitutets ortopediska klinik beträffar.
Ett därutöver utökat studentantal nödvändiggör emellertid enligt
styrelsens mening att undervisningen i ortopedi upptages jämväl vid annat
sjukhus inom Storstockholms sjukvårdsområde.

Umeå

Flertalet remissinstanser anser förutsättningar föreligga för en ökad propedeutisk
och klinisk utbildning i Umeå enligt det av beredningen angivna
alternativet C. Däremot råder stor tvekan angående lämpligheten att utbygga
de teoretiska institutionerna i Umeå för en intagningskapacitet enligt
alternativ G (124 elever årligen).

Lärarkollegiet vid medicinska högskolan i Umeå anför, att undervisningsmaterialet,
framför allt för ämnet patologi, är begränsat och behöver ut -

147

Kungl. Maj ds proposition nr 108 år 1961

ökas för att tillgodose undervisningens krav vid ökat studentintag. Vissa
åtgärder för att öka undervisningsmaterialet har föreslagits, och lärarkollegiet
anser att — om de föreslagna åtgärderna genomföres — intet hinder
föreligger för ett intag av 60 studerande per år vid de propedeutiska och
kliniska institutionerna. Lärarkollegiet anger dock att behov av lokalförbättring
föreligger för klinikerna och de kliniska laboratorierna vid högskolan
vid ett till 60 studerande per år ökat studentintag. För upprätthållandet
av undervisningens kvalitet är det också enligt lärarkollegiet av väsentlig
betydelse, att avdelningar för vissa specialiteter, som ännu saknas vid
lasarettet i Umeå, snarast möjligt inrättas. Lärarkollegiet nämner i första
hand neurokirurgi, thoraxkirurgi, kardiologi, urologi och barn-kirurgi. Även
för klinisk neuro-fysiologi saknas undervisningslokaler.

Lärarkollegiet anser sig inte kunna ta ställning till de av beredningen
anförda lokal- och personalbehoven vid de föreslagna teoretiska institutionerna.
Kollegiet framhåller emellertid, att ämnet medicinsk genetik, till
skillnad från vad beredningen föreslagit, bör bli representerat med en vid
högskolan placerad ordinarie lärare i spetsen för ett medicinskt genetiskt
laboratorium. Norrland erbjuder enligt kollegiet från olika synpunkter goda
arbetsmöjligheter för en humangenetiker.

Organisationskommittén för medicinska högskolan i Umeå understryker
vad lärarkollegiet anfört beträffande behovet av avdelningar inom specialiteter,
som ännu icke är representerade i Umeå, samt av att ämnet medicinsk
genetik blir representerat i Umeå. Vidare uttalar organisationskommittén
sin tillfredsställelse med den av beredningen föreslagna lösningen av
frågan om lokaler för klinisk forskning. Organisationskommittén anser försiktigheten
bjuda, att man för närvarande inskränker sig till en utbyggnad
av umeåhögskolan med teoretiska institutioner, avseende ett årligt nyintag
av 62 studerande. Kommittén anför härom bl. a. följande:

Organisationskommittén anser sig vidare böra framhålla, att ett realiserande
av projektet om ett årligt intag av 124 studerande i Umeå måste
för den medicinska högskolans del komma att innebära avsevärda svårigheter
i olika avseenden. Sålunda bör erinras om att det knappast torde låta
sfg göra att i Umeå anskaffa den assistent- och amanuenspersonal, som
kräves för undervisning av 124 studerande under de två första studieåren.
Uppmärksammas må vidare, att jämsides med en utbildning enligt alternativen
G och H av medicine studerande till ett så avsevärt antal som 124,
man måste räkna med preklinisk utbildning för ett 60-tal odontologie studerande
per termin eller alltså 120 dylika studerande per läsår, vilket måste
innebära mycket starka påfrestningar med avseende främst å de personella
resurser, som kan ställas till undervisningens förfogande.

Medicinska fakulteten i Uppsala betonar likaså de förväntade svårigheterna
att anskaffa amanuens- och assistentpersonal till teoretiska institutioner
i Umeå vid ett intag av 124 elever per år.

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

Nämnden för undervisning ssjukhusens utbyggande vitsordar behovet
av att en ny medicinsk-kemisk institution uppföres samtidigt med och i
anslutning till övriga teoretiska institutioner. Beträffande frågan om utökade
lokaler för de patologiska institutionerna är nämnden icke i tillfälle att
i detta sammanhang ta ställning vare sig till den omfattning i vilken de
fiamställda lokalbehoven bör tillgodoses eller till sättet därför. I fråga om
de kliniska ämnenas lokalbehov anför nämnden bl. a. följande:

Enligt nämndens mening saknas möjlighet att inom hittillsvarande uppbyggnadsskedens
ram tillgodose de behov av ökat vårdplatsantal, som i
beredningens betänkande redovisats som önskemål exempelvis från företrädaren
för medicin. Nämnden anser dock, att de lokaler och resurser i övrigt,
som efter avslutandet av pågående uppbyggnadsskede står till buds för de
olika specialiteterna, möjliggör —- såsom ett provisorium i avvaktan på
lasarettets slutliga utbyggnad — en undervisning av den omfattning, som
följer av ett godtagande för umeåhögskolans del av alternativ C. Det måste
emellertid betraktas som synnerligen angeläget, att det sista uppbyggnadsskedet
påbörjas och genomföres utan onödigt uppskov. Vid planeringen därför
bör — mot bakgrunden dock av befintligt patientunderlag — de av
ämnesföreträdarna framförda kraven på ökat vårdplatsantal m. m. uppmärksammas.
I samband med denna utbyggnad torde nämligen omdisponeringar
inom nuvarande byggnader vara möjliga.

Länsstyrelsen i Västerbottens län tillstyrker liksom stadsfullmäktige i
Umeå alternativet G med 124 elever årligen i de teoretiska ämnena. Länsstyrelsen
framhåller vidare vikten av att överläggningar om de ekonomiska
och organisatoriska frågor, som sammanhänger med en ökad läkarutbildning
i Umeå, kommer till stånd mellan staten, landstinget och Umeå stad.

Västerbottens läns landstings förvaltningsutskott anför bl. a. följande:

Det ökade studentintaget och andra omständigheter som tillkommit ändrar
väsentligt förutsättningarna för de tidigare träffade avtalen angående
medicinska utbildningen vid Umeå lasarett. Dessa avtal behöver därför
revideras. Västerbottens läns landsting är berett att omedelbart upptaga
överläggningar om de ekonomiska och organisatoriska frågor, som sammanhänger
med genomförande av den föreslagna ökade läkarutbildningen.

Sveriges liberala studentförbund förordar att de teoretiska institutionerna
i Umeå dimensioneras för 124 studerande, varav hälften för läkarutbildning
och hälften för blandad medicinsk och annan utbildning.

Örköping

Utöver vad som tidigare berörts angående möjligheterna att inrätta en
medicinsk högskola i Örköping kan här nämnas att länsstyrelsen i Örebro
län och Örebro läns landstings förvaltningsutskott redogjort för vissa förutsättningar
att utbygga lasarettet i Örebro till ett undervisningssjukhus.
Den sistnämnda remissinstansen har också ansett gynnsamma förutsättningar
föreligga för klinisk utbildning vid berörda lasarett.

149

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

Länsstyrelsen i Östergötlands län, Östergötlands läns landstings förvaltningsutskott
och överläkarföreningen vid Linköpings lasarett har redogjort
för vissa av de förutsättningar, som finnes, att vid lasarettet i Linköping
bedriva läkarutbildning. Nämnda remissinstanser har därvid kommit till
den uppfattningen, att goda förutsättningar föreligger för anordnande av
en medicinsk högskola i Linköping.

Svenska landstingsförbundet finner båda de av beredningen föreslagna
sjukhusen lämpade för utbyggnad till en medicinsk undervisningsanstalt.

Tidsplan för ökad läkarutbildning

En del remissinstanser har ställt sig tveksamma inför möjligheterna och
lämpligheten att förverkliga den av beredningen angivna tidsplanen för
ökad läkarutbildning enligt alternativ G.

Enligt medicinska fakulteten i Uppsala torde en utbyggnad upp mot
alternativ F, som förordas av fakulteten, inte kunna genomföras snabbare
än under loppet av en tioårsperiod. Medicinska fakulteten i Göteborg anser,
att man inte bör välja en åtminstone för Göteborgs del så utomordentligt
pressad etappordning, som här föreslagits.

Universitetskanslern ifrågasätter hållbarheten av tidsangivelserna. Organisationskommittén
för medicinska högskolan i Umeå ifrågasätter huruvida
de teoretiska institutionerna i Umeå skall kunna bli iordningställda för
att tagas i bruk sommaren 1964. Kommittén anser, att — för att inte alltför
stora förskjutningar i planen skall uppstå — det är av största vikt, att
de förhandlingar som måste komma till stånd mellan staten och Västerbottens
läns landsting skyndsamt igångsättes.

Direktionen för karolinska sjukhuset understryker att möjligheten att
färdigställa erforderlig tillbyggnad till patologiska institutionen vid karolinska
sjukhuset till den 1 januari 1964 icke nu låter sig med säkerhet bedömas;
sannolika skäl talar för att en förskjutning av denna tidpunkt måste
ske.

Enligt nämnden för undervisningssjukliusens utbyggande synes det i hög
grad osannolikt, att nybyggnaderna för de teoretiska institutionerna i Umeå
kan stå färdiga att tagas i bruk redan till höstterminen 1964. Nämnden
anför vidare bl. a. följande.

Den tidsplan med vilken beredningen räknar redan för alternativ C är på
vissa punkter synnerligen trång. Nämnden finner sig icke kunna undgå att
rikta uppmärksamheten på den påtagliga risken av förseningar vid förslagets
genomförande främst på grund av rådande arbetsmarknads- och produktionsförhållanden.
Men även omständigheten att den statliga organisationen
för planering in. in. på området är begränsad och redan nu ytterligt

150

Kungl. Maj ds ''proposition nr 108 år 1961

ansträngd, är vård allvarligt beaktande. Det synes därför påkallat med ett
försök till noggrannare bedömning av de reella förutsättningarna i tiden för
förslagens genomförande.

1955 års universitetsutredning, som även anser tidsplanen pressad, yttrar:

Det är mycket angeläget, att det nu framlagda programmet snarast lägges
till grund för beslut och att därefter alla möjligheter tillvaratages att
med utnyttjande av tillgängliga resurser och övergångsvis måhända i provisoriska
former få till stånd ett ökat intag redan under de närmaste 2 å 3
åren, något som får anses vara starkt motiverat med hänsyn till både läkarbristen
och efterfrågan på utbildningsplatser.

Byggnadsstyrelsen anför beträffande utbyggnadsprogrammet för de teoretiska
institutionerna i Umeå, att dessa institutioner troligen måste byggas
successivt, varför det inte kan tas för givet att ett elevintag utöver vad som
är möjligt med nuvarande lokalinnehav kan ske tidigare i Umeå än t. ex.
i Stockholm.

Även medicinalstyrelsen förklarar sig vara tveksam i fråga om möjligheterna
att hålla det av beredningen angivna tidsprogrammet. Styrelsen
anser, att svårigheter härutinnan kan komma att visa sig främst beträffande
Göteborg men även i fråga om Örköping.

Länsstyrelsen i Stockholms län samt Svenska stadsförbundet anser likaså
det angivna tidsprogrammet pressat. Stadsförbundet understryker dock
med hänsyn till angelägenheten av att på kortast möjliga tid minska den
befintliga läkarbristen önskvärdheten av att det genomföres.

Enligt SFS synes ökad intagning ej böra accepteras, förrän garantier skapas
att erforderliga nybyggnader kan färdigställas i god tid, innan de skall
tagas i anspråk för undervisning. Liknande synpunkter framföres av Sveriges
konservativa studentförbund.

Lärarkollegiet vid karolinska institutet har i sin kompletterande skrivelse
framlagt en tidsplan för en möjlig utökning vid institutet. I denna tidsplan
anges, att ett första intag av 168 till ämnet anatomi skulle kunna ske redan
år 1961. Intagningen enligt det av lärarkollegiet angivna större alternativet
i Stockholm (240 elever) skulle första gången kunna ske från år 1963. Lärarkollegiet
yttrar vidare:

Såsom tidsplanen utvisar, kommer med en snabb planering och ett effektivt
genomförande av erforderliga byggnadsåtgärder vid institutet ett till
168 studerande^ per år ökat intag att leda till ett behov av 160 propedeutiska
platser från och med höstterminen 1963 och ett behov av 240 sådana
platser från och med höstterminen (eventuellt redan vårterminen) 1965.
Lärarkollegiet har blivit övertygat om att öppnande — i allt fall i provisorisk
form — av behövligt antal utbildningsplatser inom senare stadier av
studierna kommer att — med skyndsam och omsorgsfull planläggning —
bli möjligt i erforderlig tid. För avarbetande av köerna inom det fria kliniska
skedet skulle då stå till förfogande tiden intill höstterminen 1965.

151

Kungl. Maj ds proposition nr 108 år 1961

Blandad medicinsk och annan utbildning

Det helt övervägande antalet remissinstanser är ense med läkarutbildningsberedningen
rörande behovet av en blandad medicinsk och annan utbildning.
Beredningens förslag om en närmare utredning angående en sådan
utbildning tillstyrkes också allmänt.

Arbetsmarknadsstyrelsen anför:

Förslaget (rörande blandad medicinsk utbildning) synes innebära dubbla
fördelar. Dels torde en sådan blandad utbildning vara direkt överlägsen den
traditionella läkarutbildningen för sådana, som sysslar med vissa speciella
grenar av medicinsk forskning eller annat medicinskt arbete. Dels innebär
förslaget en möjlighet att utan ytterligare belastning av de medicinska utbildningsanstalternas
kliniska undervisning möta ytterligare en del av
föreliggande utbildningsbehov av läkare. Styrelsen förordar alltså, att en
utredning över hithörande frågor göres, men vill understryka, att om man
inom rimlig tid vill nå praktiska resultat på detta område, det är angeläget
att redan nu ta upp förberedelser för en ytterligare kapacitetsökning av den
teoretiskt medicinska utbildningen.

Kommittén jör nya utbildning svägar vid de filosofiska fakulteterna
yttrar:

Kommittén är redan i färd med att i samarbete med Ingenjörsvetenskapsakademien
undersöka behovet av personal med en kombination av naturvetenskaplig
och medicinsk utbildning för ett av de i beredningens betänkande
omnämnda områdena, nämligen läkemedelsindustrien. Då det ligger
inom ramen för kommitténs uppdrag att undersöka behovet av och lägga
fram förslag till blandad filosofisk och annan utbildning, finner kommittén
det naturligt att frågor rörande sådana utbildnings vägar för arbetskraft
inom sjukvården hänskjutes till kommittén. Frågor rörande medicinskteknisk
utbildning finner dock kommittén ligga utom ramen för sina nuvarande
direktiv men är givetvis beredd att, om så skulle vara önskvärt,
anhålla att få tillkalla särskild expertis för en sådan utredning. För undersökningar
rörande det antalsmässiga behovet av personal med sådan blandad
utbildning torde ett samarbete med arbetsmarknadsstyrelsens prognosinstitut
i likhet med det som kommittén har ifråga om övriga utbildningskategorier
vara ändamålsenligt.

Farmaceututbildning skommittén framhåller bl. a. följande.

Icke minst med hänsyn till erfarenheter från utlandet är farmaceututbildningskommittén
övertygad om att personer med farmaceutisk utbildning
fortsättningsvis kommer att utnyttjas inom ett betydligt vidare verksamhetsfält
än som för blott några få år sedan i allmänhet antogs. I viss mån
är redan den nuvarande apotekarutbildningen en form av blandad naturvetenskaplig
och medicinsk utbildning . . . Det program till moderniserad
farmaceutisk utbildning som farmaceututbildningskommittén avser att
framlägga, torde i framtiden göra arbetskraft med högre farmaceutisk utbildning
än mer skickad att medverka på ett flertal arbetsområden utanför
apoteken och läkemedelsindustrien.

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

Farmaceututbildningskommittén framhåller vidare, att kommittén för
närvarande undersöker möjligheterna att mer eller mindre nära anknyta
farmaeeutiska institutet till annat högre lärosäte. Härvid beaktas enligt
kommittén i särskild grad möjligheterna för farmacien att på vissa områden
bilda en brygga mellan medicin och naturvetenskap.

Statens tekniska forskningsråd anmäler, att utbildningsfrågorna inom den
medicinska teknikens område ägnats stor uppmärksamhet inom rådet och
dess nämnd för medicinsk teknik. Rådet redogör för de olika utbildningskategorier,
som torde erfordras inom den medicinska teknikens område.
Rådet framhåller emellertid, att — för att stimulera intresset för medicinsk
teknik — det inte är tillräckligt att peka på att vissa angelägna uppgifter
inom medicin och sjukvård bättre skulle kunna skötas av specialutbildade
medicinska tekniker än av läkare. Det måste enligt rådet också skapas tillfredsställande
karriärmöjligheter för de medicinska teknikerna.

Ingeniörsvetenskapsakademien pekar pa att relativt klara linjer redan
erhållits beträffande utbildningen av forskare för t. ex. läkemedelsindustrien
genom de kontakter, som akademien tagit med kommittén för nya
utbildningsvägar vid de filosofiska fakulteterna samt med läkemedelsindustrin
och farmaceututbildningskommittén. Beträffande den medicinsktekniska
utbildningen har man enligt vad som är akademien bekant ej
hunnit lika långt, varför akademien anser, att man bör fästa särskild uppmärksamhet
vid denna fråga.

Örebro läns landstings förvaltningsutskott ifrågasätter, om inte behov
föreligger — förutom av blandad medicinsk och naturvetenskaplig respektive
teknisk utbildning — även av blandad medicinsk och ekonomisk
respektive social utbildning.

Beredningens synpunkt på den blandade medicinska utbildningens huvudsakliga
lokalisation till läroanstalter med en begränsad klinisk utbildningskapacitet,
d. v. s. Uppsala och Umeå, har berörts av flera remissinstanser.

Medicinska fakulteten i Uppsala anser förutsättningarna att organisera
dylik utbildning i Uppsala vara mycket goda. Dels finns i Uppsala, framhåller
fakulteten, tillgång till flertalet av de icke-medicinska institutioner,
vars ämnen kunde kombineras med den medicinska, dels befinner sig de
medicinskt teoretiska institutionerna i Uppsala i ett utbyggnadsskede; de
kunde då planeras sa att ett utökat antal studerande på de prekliniska och
propedeutiska stadierna kunde emottagas.

Organisationskommittén för den medicinska högskolan i Umeå finner det
vara av värde att blandad medicinsk och annan utbildning kommer till
stånd i Umeå. Vid projekteringen av de nytillkommande teoretiska institutionerna
synes enligt kommittén möjligheter böra hållas öppna för dylik

153

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 108 år 1961

utbildnings anordnande. Organisationskommittén vill emellertid erinra om
att de under uppförande varande byggnaderna för ämnena bakteriologi,
farmakologi och hygien i Umeå dimensioneras för ett intag av omkring 60
elever. Huruvida det kan bli möjligt att i nästa byggnadsetapp för dessa institutioners
del tillgodose önskemålet om blandad medicinsk och annan utbildning
undandrager sig för närvarande organisationskommitténs bedömmande.

Medicinska fakulteten i Göteborg ställer sig däremot tveksam till att
geografiskt dirigera den blandade utbildningen till en viss plats. Orsaken till
denna tveksamhet, framhåller fakulteten, är ej blott det förhållandet, att
åtminstone för avsevärd tid framåt en fullständig matematisk-naturvetenskaplig
fakultet kommer att saknas i Umeå, utan även övertygelsen, att de
studerande vid de olika universiteten bör beredas någorlunda lika möjligheter
i valet av utbildningsvägar och att tvångsförflyttningar i det längsta
bör undvikas.

Statens tekniska forskningsråd betonar, att en medicinsk-teknisk utbildning
av den typ, som rådet skisserat i sitt yttrande, i regel inte kan genomföras
utan tillgång till kvalificerade tekniska institutioner. Rådet anser det
därför naturligt, att den högre medicinsk-tekniska utbildningen — som
både omfattar studier vid teknisk högskola och medicinsk högskola eller
fakultet — i första hand anordnas på orter, där högre teknisk utbildning
meddelas, d. v. s. i Göteborg och Stockholm och senare även i Lund.

C. Vissa kostnadsberäkningar

Läkarutbildningsberedningens betänkande har karaktär av en översiktsplan.
Det är därför naturligt, att beredningen inte till samtliga framlagda
alternativ för ökad läkarutbildning kunnat knyta detaljerade kostnadsberäkningar
av det slag, som kan göras, då fråga är om konkreta och i alla
detaljer genomarbetade förslag. Härtill kommer att kostnaderna i samband
med genomförande av en utökad läkarutbildning enligt de av beredningen
framlagda »högre alternativen» blir beroende av förhandlingsuppgörelser
mellan staten och huvudmännen för de kommunala undervisningssjukhusen.
Kostnadsfrågorna för dessa alternativ är av nämnda anledning nu ej
möjliga att överblicka.

Så vitt gäller en utökad läkarutbildning enligt de »lägre alternativen»,
har beredningen däremot funnit det möjligt att framlägga ramberäkningar
avseende kostnaderna för den ytterligare personal och den höjning av
materiel an sl agen, som enligt beredningens bedömanden blir nödvändig vid
ett genomförande av kapacitetsökningen. I det följande kommer de av
beredningen beräknade tillkommande kostnaderna vid de olika

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

läroanstalterna för ett förverkligande av ökad läkarutbildning
enligt i huvudsak alternativ C (+107
elever) att behandlas.

Beträffande personalbehovet anger beredningen, att de ifrågasatta ökningarna
av utbildningskapaciteten kräver lärarförstärkningar av betydande
omfattning. Beredningen har, som tidigare berörts, förordat en omkonstruktion
av de nuvarande kliniska lärartjänsterna och samtidigt föreslagit,
att kliniska lärartjänster av den av beredningen förordade typen
inrättas vid de statliga undervisningssjukhusen i Uppsala och Stockholm.
Därvid har beredningen föreslagit, att vissa nu befintliga biträdande överläkartjänster
omvandlas till kliniska lärartjänster samt att nya kliniska
lärartjänster dessutom inrättas, vilka tjänster på lämpligt sätt bör infogas
i sjukhusorganisationen. Vidare har beredningen förordat inrättande försöksvis
av universitetslektorstjänster i medicinska ämnen. I det följande
kommer beredningens förslag rörande antal och placering av bl. a. här
nämnda nya tjänster att närmare redovisas.

I fråga om materielkostnader har beredningen beräknat en procentuell
höjning av materielanslagen till de medicinska läroanstalterna motsvarande
den av beredningen förordade ökningen av elevantalet vid respektive
läroanstalt. Beredningen har vidare gjort överslagsberäkningar av kostnader
av engångsnatur, såsom kostnader för förstärkning av tillgänglig utrustning,
kostnader för vissa inrednings- och omändringsarbeten etc. Beredningen
har däremot inte i sina kostnadskalkyler avseende befintliga lärosäten
angivit de höjningar av respektive läroanstalters omkostnadsanslag
som kan bli erforderliga. Ej heller har beredningen beräknat kostnader för
eventuell förstärkning av bibliotekens och administrationens personella och
materiella resurser.

I samband med att beredningens kostnadsberäkningar för en ökad läkarutbildning
enligt i huvudsak alternativ C i det följande framlägges, kommer
bl. a. de medicinska fakulteternas (motsvarande) synpunkter att redovisas,
så vitt gäller kostnadskalkylerna för ifrågasatt ökning av utbildningskapaciteten
vid skilda lärosäten. Universitetskanslern anser sig för
sin del pa grundval av föreliggande material inte kunna ingå på någon närmare
granskning av behovet av personal- och anslagsförstärkningar vid ett
realiserande av alternativ C. Rent allmänt hänvisar kanslern till de synpunkter,
som i olika hänseenden anförts i de av honom infordrade yttrandena.

Uppsala

Beredningen: Följande kostnader angives för en ökning från 80 till
86 av nybörjarantalet i de propedeutiska och kliniska ämnena.

155

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

1) Erforderlig personalförstärkning

Ämne	Omvandl. av bitr. överl. till lärare i Ae 24	Inrätt. av ny lärare i Ae 24	Assi- stent	Kont.-bitr. i regi. befordr.- gång	Lab. bitr. högst Ae 9	Arvode
Bakteriologi allm...... Bakteriologi klin.......			i
Patologi I ............			i
Patologi II............ Farmakologi........... Klinisk kemi .......... Övr. prop. kurser ......			i		1	+ 1000
Medicin ..............	2					— 7 800
Kirurgi ............... Ortopedi .............. Röntgendiagnostik .....		1				— 7 800
Radioterapi ........... Pediatrik .............	1					+ 3 600
Psykiatri.............. Bampsykiatri ......... Dermato-venereologi ... Klinisk epidemiologi ....	1					— 2 700
Ftisiologi.............. Neurokirurgi .......... Neurologi ............. Obstetrik och gynekologi Oftalmiatrik .......... Oto-rhino-laiyngologi ... Hygien ............... Socialmedicin.......... Rättsmedicin .......... Krigsmedicin ..........	1	1	X	1	1	— 3 900
Summa	5	2	4	1	2	—17 600

Personalkostnader (dyrortsgrupp 3):...................... 215 248 kr.

Anmärkning till denna och följande tabeller:

Alla kostnadsberäkningar avseende personal baserar sig på 1961 års löner och är
gjorda utifrån en löneklass högre än angiven lönegrad. I fråga om tjänster i reglerad
befordringsgång bär räknats med slutlön. Kostnaderna för en klinisk lärartjänst i Ae 24
— dyrortsgrupp 3 — är beräknade till 37 572 kronor.

2) Erforderlig höjning av materielanslaget:................ 41 000 kr.

Summa årliga kostnader: 256 248 kr.

3) Engång sanslag:

Utrustning avseende patologiska inst...................... 10 000 kr.

Utrustning avseende ämnet klinisk kemi................... 15 000 kr.

Utrustning avseende ämnet oto-rhino-laryngologi........... 4 000 kr.

Summa engångsanslag: 29 000 kr.

156

Kungl. Maj:ts •proposition nr 108 år 1961

Yttranden: Medicinska fakulteten i Uppsala anför, att undervisningsorganisationen
för åtskilliga både teoretiska och kliniska ämnen är
underdimensionerad redan för det nuvarande intaget, vilket beredningen
enligt fakultetens mening inte tagit tillräcklig hänsyn till i sina förslag.
Fakulteten anser därför, att utredningen i denna del måste kompletteras.
Såsom exempel på nödvändig personell förstärkning nämner fakulteten
ordinarie lärartjänster i hygien och rättsmedicin. För det förstnämnda
ämnet betonar fakulteten angelägenheten av att en professur inrättas. Vidare
anger fakulteten behov av lärarförstärkning i form av laboraturer bl. a.
i ämnet pediatrik.

Lund—Malmö

Beredningen: Följande kostnader angives för en ökning av nybörjarantalet
från 110 till 120 i de teoretiska ämnena samt från 90 till 115 i
de propedeutiska och kliniska ämnena.

1) Erforderlig personalförstärkning

Teoretiska ämnen

Ämne	Assistent	Arvode
Anatomi .................
Histologi .................		12 000
Fysiologi .................
Med. kemi ...............	1
• Summa	1	12 000

Personalkostnader (dyrortsgrupp 3):

33 420 kr.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 108 år 1961

Propedeutiska och kliniska ämnen

157

Ämne

fl •-*

—!i ^ g
fl Ö
> § ^

>>!*

Bakteriologi allm.
Bakteriologi klin.
Patologi, Lund .
Patologi, Malmö
Farmakologi ....
Klin. kemi .....

Klin. fysiol. Lund...... 1

Övr. prop. kurser

Medicin, Lund ........ 1

Medicin, Malmö....... 1

Kirurgi, Lund ......... 1

Kirurgi, Malmö ....... 1

Ortopedi, Lund........

Ortopedi, Malmö ...... 1

Röntgendiagnostik

Radioterapi ...........

Pediatrik ............. 1

Psykiatri.............. 1

Barnpsykiatri .........

Dermato-venereologi ...

Klin. epidemiologi...... 1

Ftisiologi..............

Neurokirurgi ..........

Neurologi .............

Obstetrik o. gynegologi,

Lund ...............

Malmö .............

Oftalmiatrik........... 1

Oto-rhino-laryngologi ... 1

Hygien ...............

Socialmedicin..........

Rättsmedicin ..........

Krigsmedicin ..........

Summa 2 9

5 4

+ 4 200

— 7 000

25 — 7 800

+ 3 000
+ 1 500

1* +8 000

1 —3 900

-f-4200

+ 1 500
+ 3 300

+ 1 500

3 9 — 2 7 +1500

1 Lab.-bitr. högst Ae 9.

2 Avsedd för klin. bakt., Lund, och klin. bakt., Malmö.

2 Lab.-ass Ae 11.

4 Lab.-sköterska Ae 10, Malmö.

2 Kanslibitr. Ae 7 och lab.-bitr. högst Ae 9.

” Avsedd för barnkliniken, Malmö.

Personalkostnader .................................... 771 474 kr.

2) Erforderlig höjning av materielanslaget: .............. 240 000 kr.

Summa årliga kostnader: 1 044 894 kr.

158 Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

3) Engång sanslag:

Inredning och utrustning av anatomiska inst.............. 10 000 kr.

Inredning och utrustning av histologiska inst.............. 12 500 kr.

Inredning och utrustning av medicinsk-kemiska inst....... 12 500 kr.

Inredning och utrustning av fysiologiska inst............. 8 500 kr.

Utrustning avseende patologiska inst.................... 25 000 kr.

Utrustning avseende ämnet klinisk kemi................. 20 000 kr.

Summa engångsanslag: 88 500 kr.

Statens kostnader för ianspråktagande och drift av Flensburgska barnsjukhuset,
Malmö, m. m. har av beredningen ej kunnat angivas.

Yttranden: Medicinska fakulteten i Lund framlägger specificerade
förslag om personal- och materielförstärkningar vid ifrågasatt utbildningskapacitet.
Äskanden framförs därvid bl. a. om inrättande av tre kliniska.
lärartjänster, tio kliniska amanuenstjänster samt fem assistenttjänster utöver
vad beredningen förordat. Fakulteten betonar, att fakulteten vid denna
sin framställning endast beaktat behovet av sådana förstärkningar, som
sammanhänger med ett ökat studentintag.

En överslagsberäkning av kostnaderna för den av fakulteten ifrågasatta
förstärkningen ger vid handen, att de årliga driftskostnaderna skulle komma
att öka med i runt tal 1,5 milj. kronor, varav drygt 1,2 milj. kronor
avser kostnader för ytterligare personal och återstoden höjning av materielanslag;
engångsanslagen kan på liknande sätt beräknas till i runt tal 0,3
milj. kronor.

Göteborg

Beredningen: Följande kostnader angives för en ökning av nybörjarantalet
från 115 till 120 i de teoretiska ämnena samt från 100 till 115
i de propedeutiska och kliniska ämnena.

159

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 108 år 1961

1) Erforderlig personalförstärkning


	o \| 3	av nu'' e 24 ti i Ae 2		BO fl Q) P fl	i	CO fl o	''fl fl £
Ämne	*-> "55 E >	vandl. re i A lärare		fl a cd	-u> fl ta	p fl fl B fl	s-> & fl	fl V "Ö O
	fl	fl fl	Ut	IP	CO (O	<v		c
	p	O isS c	fe	P	c	-1	H	<

Bakteriologi allm....... Bakteriologi khn....... Patologi ..............		2		1			+ 4 200
Farmakologi........... Khn. kemi ............		2		— 2	2		+ 1 5002
Klin. fysiologi ......... 1 Övr. prop. kurser......			1				+ 3 000
Medicin...............	4		2			23 * 5	—12 000
Kirurgi ...............	2		2			2*	— 4 000
Ortopedi .............. Röntgendiagnostik ..... Radioterapi ...........	1		1
Pediatrik .............	1						+ 4 000“
Psykiatri.............. Barnpsykiatri..........	X		1			la
Dermato-venereologi ... Khn. epidemiologi .....	1						+ 3 000
Ftisiologi..............							+ 900
Neurokirurgi .......... Neurologi .............			1				+ 4 200
Obstetrik och gynekologi	1						+ 3 300
Oftalmiatrik...........	1
Oto-rhino-laryngologi___ Hygien ............... Socialmedicin.......... Rättsmedicin .......... Krigsmedicin ..........	1
Summa 1	13	4	8	— 1	2	5 y2	+ 8 100

1 Lab.-bitr. högst Ae 9.

2 Arvode för kommunalanställd läkare.

2 Kanslibitr. Ae 7.

* Kontorsbitr. högst Ae 5.

5 Avsedd för lärare i barnkirurgi.

Personalkostnader (dyrortsgrupp 4): .................... 463 137 kr.

2) Erforderlig höjning av materielanslaget:.............. 110 000 kr.

Summa årliga kostnader: 573 137 kr.

3) Engångsanslag:

Inredning och utrustning av anatomiska inst.............. 5 000 kr.

Inredning och utrustning av bakteriologiska inst........... 21 900 kr.

Inredning och utrustning av patologiska inst.............. 30 000 kr.

Summa engångsanslag: 56 900 kr.

160

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 108 år 1961

Yttranden: Medicinska fakulteten i Göteborg förklarar sig vara av
den uppfattningen, att vissa av dess kliniker och institutioner i dagens läge
icke har sådana resurser, att de möjliggör helt tillfredsställande undervisningskvalitet.
Fakulteten specificerar sina äskanden avseende ökade resurser
för undervisning och forskning vid nuvarande studentantal samt betonar,
att fakulteten härmed avsett att nå upp till samma standard som övriga
lärosäten i landet enligt fakultetens mening redan har. Äskanden framföres
om bl. a. inrättande av fem nya professurer, sex laboraturer, fyra
kliniska lärartjänster, nio kliniska amanuenstjänster, sju assistenttjänster
samt tre forskarassistenttjänster.

En överslagsberäkning av kostnaderna för den av fakulteten ifrågasatta
»O-ställningen» av utbildnings- och forskningsstandarden ger vid handen,
att de årliga personalkostnaderna skulle komma att öka med i runt tal 1,5
milj. kronor. För den av beredningen ifrågasatta ökningen av utbildningskapaciteten
i Göteborg framlägger fakulteten därutöver förslag om förstärkningar
av en något större omfattning än den beredningen förordat.

Stockholm

Beredningen: Följande kostnader angives för en ökning av nybörjarantalet
från 138 till 168 i de teoretiska ämnena samt från 120 till 160
i de propedeutiska och kliniska ämnena.

1) Erforderlig personalförstärkning

Teoretiska ämnen

	Prosek- tor	Lektor	Forskar- ass.	Assist.	Lab.- Inst.- bitr. tekn. h. Ae 9 Ae 9
Anatomi ....	.......... u			1	I
Histologi .... Med. kemi ..		l1	2	1	y2
Fysiologi ....			2
Med. fysik ..			1
	Summa 1	1	5	2	i %
1 Gemensam för medicinsk och odontologisk undervisning och forskning.
Personalkostnader (dyrortsgrupp 5):			... 283 254 kr.

1 Instr.-sköterska (Ae 14).

2 Plac. vid S:t Eriks sjukhus.

* Vaktmästare (Ae7).

4 Innebär omvandl. av nuvarande klin. lärare i Ae24 till en ny av beredningen föreslagen klin.
lärare.

6 Beredningen utgår ifrån att kostnaderna för denna kliniska amanuens skall fördelas mellan
stat och kommun på samma sätt som för nämnda tjänster i Lund-Malmö, Göteborg och Umeå.
8 Kostnaden motsvarande klinisk lärare.

2 Lab.-bitr. (högst Ae 9) och kanslibitr. (Ae 7).

8 Lab.-bitr. (högst Ae 9).

8 Lärare (Ae 15).

161

Kungl. May.ts ''proposition nr 108 år 1961

Propedeutiska och kliniska ämnen

Amne

Öl

•- <L>

5-3

c ■

eu . Cl

> (H «

éii

G «

: -5

H —

■£

■«

«*!

-a

Bakt. allm.........

Bakt. klin..........

Patologi

KS..............

Sabb ............

Farmakol...........

Klin. kemi

KS..............

Ser..............

Klin. fysiol.

KS..............

Ser..............

Övr. prop. kurser . ..
Medicin

KS..............

Ser..............

Kirurgi

KS..............

Ser..............

Ortopedi...........

Röntg. diagn.......

Radioterapi ........

Pediatrik

KS..............

Lovisa...........

Psykiatr

KS..............

S:t Göran........

Barnpsyk..........

Dermatologi .......

Klin. epidem....... X

Ftisiologi ..........

Neurologi..........

Neurokir...........

Obstetrik o. gynekol.

KS..............

Sabb ............

Oftalmiatr.

KS..............

Sabb ............

Oto-rhino-laryngol. ..

Hygien ............

Socialmed.......... 1

Rättsmed..........

Krigsmed...........

Summa 2

1 —1

+ 5 000
+ 5 000

+ 4 000

— 6 000

— 4 000

— 1860

+ 2 000

+ 4 000
+ 4 000

+ 1000
+ 1000
+ 2 000
+ 1800
—12 600
+ 2 000

+ 4 000
+ 4 000

— 1

+ 600

l” + 27 — 6 000

+ 3 000

5 —

+ 4 940

Personalkostnader: .................................... 1 132 126 kr.

2) Erforderlig höjning av materielanslaget: .............. 440 000 kr.

Summa årliga kostnader: 1 855 380 kr.

11 — Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 108

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

3) Engång sanslag:

Kostnader för erforderliga byggnadsåtgärder m. m. vid karolinska sjukhuset
och övriga stockholmssjukhus har beredningen inte kunnat angiva.

Yttranden: Lärarkollegiet vid karolinska institutet har i sitt yttrande
till kanslern för rikets universitet och i sin kompletterande skrivelse till
chefen för ecklesiastikdepartementet angivit de behov av förstärkningar i
fråga om personal, material och utrustning, som enligt lärarkollegiet föreligger
för en ökad utbildningskapacitet i Stockholm enligt alternativ C. Härvid
har lärarkollegiet upptagit icke tillgodosedda äskanden för budgetåret
1961/62 och därutöver angivit behov av förstärkningar för den ökade intagningen.
Bland de äskanden, som lärarkollegiet angivit såsom icke tillgodosedda
för budgetåret 1961/62, kan bl. a. nämnas sex nya professurer,
19 nya laboraturer, sju biträdande överläkartjänster, tio andra tjänster i
Ae 24 (e. o. docenttjänster m.fl.), nio assistenttjänster samt tre forskarassistentt
j änster.

En överslagsberäkning av kostnaderna för den av lärarkollegiet ifrågasatta
förstärkningen ger vid handen, att de årliga driftskostnaderna skulle
komma att öka med i runt tal 7 milj. kronor, varav drygt hälften avser icke
tillgodosedda äskanden för budgetåret 1961/62; av återstoden (3,3 milj. kronor)
hänför sig cirka 0,4 milj. kronor till höjning av materielanslaget.

Kostnader av engangsnatur i form av byggnadskostnader, inrednings- och
utrustmngskostnader för här ifrågasatt ökning av utbildningskapaciteten
har av lärarkollegiet icke kunnat angivas.

Umeå

Beredningen: Följande kostnader angives för en utbyggnad av den
medicinska högskolan i Emea till en fullständig läroanstalt och dimensionerad
för en utbildningskapacitet av 62 nybörjare i de teoretiska ämnena
och 60 nybörjare i de propedeutiska och kliniska ämnena.

Kostnader för drift och uppförande av teoretiska institutioner

1) Personalkostnaderna (här angivna i dyrortsgrupp 5) för den i det föregående
angivna personalstaben uppgår till 1 399 968 kronor, vilket belopp
bör minskas med kostnaderna för den personalstab, som enligt beslut av
riksdagen kommer att inrättas för ämnet medicinsk kemi vid den medicinska
högskolan i Umeå, eller med 124 092 kronor.

Erforderlig personalförstärkning uppskattar beredningen till 1 275 876 kr.

2) Erforderlig höjning av materielanslaget............... 225 000 kr.

Beredningen uppskattar materielanslaget för de teoretiska ämnena i
Umeå till 74 % av motsvarande anslag till de teoretiska ämnena i Göteborg.
Nämnda procent-siffra utgör relationen mellan de av beredningen beräknade
personalkostnaderna för teoretiska institutioner i Umeå dimensione -

Kungl. May.ts proposition nr 108 år 1961 163

rade för en intagningskapacitet av 62 elever och nuvarande personalkostnader
för motsvarande institutioner i Göteborg.

3) Erforderlig höjning av omkostnadsanslaget:............ 300 000 kr.

Beredningen uppskattar nämnda kostnader till 75 % av nuvarande omkostnader
för de teoretiska ämnena i Göteborg.

Summa årliga kostnader: 1 800 876 kr.

Byggnadskostnadema för uppförande av teoretiska institutioner i Umeå
har av beredningen beräknats med utgångspunkt från kostnaderna enligt
1960 års priser för uppförande av de nuvarande teoretiska institutionerna i
Göteborg.

Kostnaderna för uppförande av Göteborgsinstitutionerna framgår av följande
tablå.

Institution	Ursprungs-kostnader (i mkr)	Kostnads- stegring	Kostnad 1/7 1960 (i mkr)
Etapp I (anatomiska och histologiska inst.) ....	9,6 (1/7-56)	15,3 %	11,1
Etapp II (medicinsk- ke-miska, fysiologiska och medicinsk fysiska inst.)	13,7 (1/7-58)	8,7 %	14,9
		Summa:	26,0

Anm.: kostnaderna inkluderar yttre arbeten.

Lokalbehovet i Umeå beräknas med utgångspunkt från utrymmesstandarden
per forskare m. m. i Göteborg. Vidare har räknats med utrymmen
för utbildning av 60 odontologie studerande (nybörjare) per år. Kostnaderna
för uppförande av institutionerna vid en intagningskapacitet om 62 nybörjare
per år har beräknats uppgå till 75 % av kostnaderna för uppförande
av institutioner med en intagningskapacitet om 120 nybörjare per år.

Byggnadskostnadema för teoretiska institutioner dimensionerade för ett
nybörjarintag av 62 elever årligen i Umeå blir enligt ovanstående beräkningsgrund
cirka..................................... 20 000 000 kr.

Kostnaderna för inredning och utrustning av de teoretiska institutionerna
har av beredningen beräknats enligt samma metod som byggnadskostnadema.

Kostnaderna för inredning och utrustning av de teoretiska institutionerna
i Göteborg uppgår enligt beredningen till:

Institution Urspr.-kostn. Kostn.-stegr. Kostn. 1960

Anatomiska inst..... 1 809 000 (1956) 20 % 2 170 800

Histologiska inst..... 2 041 000 (1956) 20 % 2 449 200

Med.-kemiska inst. .. . 2 500 000 (1058) 10 % 2 750 000

Fysiologiska inst..... 1 800 000 (1958) 10 % 1 980 000

Mcd.-fysiska inst..... 800 000 (1958)10 % 880 000

Summa: 10 230 000

164

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 108 år 1961

Inrednings- och utrustningskostnader för teoretiska institutioner i Umeå
dimensionerade för ett nybörjarintag av 62 elever har beredningen beräknat
till .................................................. 7 600 000 kr.

Kostnader för de propedeutiska och kliniska ämnena
1) Erforderlig personalförstärkning

Amne

■*-* --o

<N ^

+->

*tf

< £

•“ g

''So

■*->

t-,

£ =1

4 £

►3 jS

"35

C/l

Klin

•*

Bakteriologi allm.......				1
Bakteriologi klin.......
Patologi ..............				2
Farmakologi...........				1
Klinisk kemi ..........						l1 2 3 4
Klin. fysiologi .........				1
Övr. prop. kurser ......							+ 2 000
Medicin...............	1	1			1		— 7000
Kirurgi ...............	1
Ortopedi ..............							+ 3 300
Röntgendiagnostik .....							+ 3 600
Radioterapi ...........
Pediatrik..............	1	1			1		— 2 000
Psykiatri..............	1		1*		1
Barnpsykiatri .........							+ 1500
Dermato-venereologi ...	1				1	l1
Klin. epidemiologi......							+ 1000
Ftisiologi .............							+ 1800
Neurokirurgi ..........
Neurologi .............	1				1
Obstetrik och gynekologi	1				1		— 3 900
Oftalmiatrik...........	1				1
Oto-rhino-laryngologi ...	1				1
Socialmedicin .........			1*				—12 852
Rättsmedicin ..........							+ 1000
Krigsmedicin ..........							+ 500
Summa	9	2	2	5	8	2	— 11 052

1 Instruktionssköterska i Ae 14.

2 Forskarassistent knuten till psykologiska inst. i Uppsala eller Stockholm.

3 Fotograf Ae9.

4 Forskarassistent knuten till statistiska inst. i Uppsala. Indragning av anslag å 12 852 kronor.

165

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

Personalkostnader: ....................................

2) Erforderlig höjning av materielanslaget:................

Summa årliga kostnader:

3) Engångsanslag:

Utrustning för patologiska inst...........................

Summa engångsanslag:

491 780 kr.
210 000 kr.
701 780 kr.

25 000 kr.
25 000 kr.

Utöver ovan angivna kostnadsberäkningar för en utbildningskapacitet i
Umeå enligt alternativ C har beredningen angivit följande kostnadskalkyler
för en utbyggnad av den medicinska högskolan i Umea
till en fullständig läroanstalt och dimensionerad
för en utbildningskapacitet om 124 nybörjare i de
teoretiska ämnena (alternativ G). „

Kostnader för drift och uppförande av teoretiska institutioner i Umea för
nämnda intagningsnivå har beräknats enligt kostnaderna i dagens penningvärde
för drift och uppförande av motsvarande institutioner i Göteborg.

Personalkostnaderna för den i det föregående angivna personalstaben i
Umeå uppgår till 1 839 936 kronor, vilket belopp bör minskas med kostnaderna
för den personalstab, som enligt beslut av riksdagen kommer att
inrättas för ämnet medicinsk kemi vid den medicinska högskolan i Umea,
eller med 124 092 kronor.

Erforderlig personalförstärkning uppskattar beredningen

till .............................................

Erforderlig höjning av materielanslaget:..............

Höjning av omkostnadsanslaget:.....................

Summa årliga kostnader:

1 715 844 kr.
300 000 kr.
400 000 kr.

2 415 844 kr.

Byggnadskostnader för uppförande av teoretiska institutioner:
..............................................

Inredning och utrustning av de teoretiska institutionerna.

26 000 000 kr.
10 230 000 kr.

Yttranden: Organisationskommittén för medicinska högskolan i

Umeå anser sig inte övertygad om att den av beredningen beräknade kostnadsramen
för uppförande av teoretiska institutionerna skall kunna hållas.
Organisationskommittén anser sig ej heller för närvarande kunna ta ställning
till huruvida de av beredningen beräknade anslagen för personal, materiel
samt inredning och utrustning av de tillkommande teoretiska institutionerna
är tillräckliga. Vad de angivna kostnaderna för de kliniska ämnena
beträffar understryker organisationskommittén liksom lärarkollegiet
vid nämnda högskola önskvärdheten av en ytterligare förstärkning av lärarkrafter
och arvoden i ämnena medicin, kirurgi, socialmedicin och hygien.

Utrustning snämnden för universitet och högskolor framhåller, att försiktigheten
synes bjuda, att totalkostnaden för utrustningen till teoretiska
institutioner i Umeå, dimensionerade för 62 nybörjare per år, beräknas till
mellan 70 och 80 procent av de omräknade kostnaderna för göteborgsinstitutionerna
eller till i runt tal högst 8 200 000 kronor. Nämnden anför vidare,
att en höjning av elevantalet i de propedeutiska och kliniska ämnena kan

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

komma att medföra behov av icke oväsentliga utrustningskompletteringar,
som beredningen inte tagit hänsyn till.

Sammanfattning av av beredningen beräknade tillkommande
kostnader för realiserande av ökad läkarutbildning
enligt alternativ C:

Lärosäte	Löpande kostnader	Driftbudgeten Engångs- kostnader	Totalt	Kapital- budgeten
Uppsala ..............	........ 256 248	29 000	285 248
Lund-Malmö ..........	........ 1 044 894	88 500	1 133 394
Göteborg .............	........ 573 137	56 900	630 037
Stockholm ............	........ 1 855 380	—	1 855 380
Umeå ...........		7 625 000	10 127 656	20 000 000
	Summa 6 232 315	7 799 400	14 031 715	20 000 000

Den tidsmässiga innebörden av beredningens förslag till ökad läkarutbildning
enligt alternativ C framgår av nedanstående plan. Ökningen av utbildningskapaciteten
förutsättes genomförd etappvis på så sätt att man
under ett första skede utnyttjar vissa befintliga resurser vid de nu fullständiga
lärosätena, varefter man i ett senare skede ökar det medicinska intaget
genom påbörjande av undervisning vid de teoretiska institutionerna i Umeå.

Etapp nr 1.

studie- Lund- Göte- Stockpunkt
or(jn sa''a Malmö borg holm

Umeå Totalt

1962 .....	I	90	120 (+10)	120 (+5)	168 (+30)	__
(Jmflyttn. .	0	0	— 14	— 14	— 12	+ 40
1964 .....	. II	86 (+6)	100 (+10)	100	148 (+28)	40
1965 .....	. III	86 (+6)	100 (+10)	100	148 (+28)	40

498 (+45)

474 (+44)
474 (+44)

Etapp nr 2.

Tid- punkt	Plats i studie-ordn.	Upp- sala	Lund- Malmö	Göte- borg	Stock- holm	Umeå	Totalt
1964 ....	I	90	120	120	168	62 (+62)	560 (+62)
Omflyttn. .	0	0	0	0	0	0
1966 .....	. II	86	115 (+15)	115 (+15)	160 (+12)	60 (+20)	536 (+62)
1967 .....	. . III	86	115 (+15)	115 (+15)	160 (+12)	60 (+20)	536 (+62)

I: Påbörjande av undervisning i anatomi.

II: Påbörjande av propedeutisk undervisning.

III: Påbörjande av undervisning i medicin.

0: Omflyttning inför det propedeutiska året.

Siffrorna inom parentes anger skillnaden i intagning från närmast föregående utbildningsnivå.

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

167

IV. Organisationen av utökad tandläkarutbildning
m. m.

Den nuvarande tandläkarutbildningen är förlagd till tandläkarhögskolorna
i Stockholm och Malmö samt till det till stockholmshögskolan hörande
tandläkarinstitutet i Umeå. Vid vardera av högskolorna intages 100 studerande
om året samt vid stockholmshögskolan dessutom 40 studerande per
årsgrupp för utbildning vid umeålinjen. Den totala intagningskapaciteten
vid de odontologiska läroanstalterna uppgår sålunda till 240 studerande om
året.

Tandläkarprognosdelegationen har i sitt betänkande framhållit, att tidigare
riksdagsbeslut kan anses ha angivit taket för realistiska och nu genomförbara
förslag i fråga om ökad tandläkarutbildning. Delegationen har i
sitt betänkande räknat med fyra tandläkarhögskolor, nämligen dels de två
nu befintliga i Stockholm och Malmö, dels en ny av riksdagen i princip
beslutad tredje högskola i Göteborg, dels en fjärde högskola i Umeå efter
ombildning av det där befintliga tandläkarinstitutet. I överensstämmelse
med tidigare riksdagsbeslut angående årlig intagning vid tandläkarhögskolorna
torde man, enligt delegationen, böra räkna med en årlig maximiintagning
av 100 studenter vid vardera av de tre högskolorna i Stockholm,
Malmö och Göteborg. Intagningen vid tandläkarhögskolan i Umeå förutsättes
kunna bli höjd till 60 studerande per år. Den årliga intagningskapaciteten
vid de odontologiska läroanstalterna skulle sålunda totalt sett kunna
höjas från 240 till maximalt 360 studerande.

A. Tandläkarhögskola i Umeå

1. Det nuvarande tandläkarinstitutets utformning

Med anledning av propositionen 1955: 138 angående ökad examination
av tandläkare beslöt riksdagen, såsom tidigare nämnts, om inrättande av
ett tandläkarinstitut i Umeå. Vid institutet utbildas från och med läsåret
1956/57 40 studerande per årsgrupp under tredje till och med åttonde studieterminerna.
Under såväl de båda inledande som de båda avslutande
terminerna är utbildningen förlagd till tandläkarhögskolan i Stockholm.
Från och med vårteminen 1959 uppgår antalet studerande vid umeåinstitutet
till 120, d. v. s. det totala antal som kan mottagas för utbildning därstädes
under de sex förstnämnda studieterminerna. Den avslutande utbild -

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

ningen i Stockholm under nionde och tionde studieterminerna ägde för
forsta gången rum läsåret 1959/60.

Tandläkarinstitutet i Umeå, som organisatoriskt tillhör tandläkarhögskolan
i Stockholm, står under ledning av dess rektor och lärarkollegium.
De för institutets verksamhet erforderliga statsmedlen anvisas i riksstaten
under anslagen till stoekholmshögskolan.

I maj 1957 slöts avtal mellan Kungl. Maj:t och kronan, å ena, och Västerbottens
läns landsting, å andra sidan, angående inrättande av en odontologisk
högskoleklinik (tandläkarinstitut) i Umeå. Enligt avtalet skall institutet
jämte en därtill knuten tandsköterskeskola vara inrättad i samband
med centrallasarettet i Umeå. Institutet skall tills vidare vara organiserat
för utbildning inom ämnena tandkirurgi, proteslära, karieslära med pulpaoch
rotbehandling, bettanalys, barntandvård, odontologisk ortopedi och
dental röntgendiagnostik. I vart och ett av de fem förstnämnda ämnena finns
vid institutet en laborator.

För undervisningen ställde landstinget till förfogande dels lokalutrymmen
med en golvyta av omkring 4 400 in2 i den till lasarettet hörande
laboratoriebyggnaden för den s. k. lasarettskliniken ävensom för tandsköterskeskolan,
dels utrymmen på omkring 430 m2 i den med laboratoriebyggnaden
sammanbyggda patologflygeln för dental histopatologi och rättsodontologi
samt för verkstäder och förråd m. m., dels lokaler omfattande
cirka 1 100 in2 inom en landstingets byggnad i kvarteret Fabriken vid Norrlandsgatan
för barntandvård och tandreglering (barnkliniken), dels ock utrymmen
om cirka 270 m2 i lasarettets djurlaboratorier för vid institutet bedrivna
vetenskapliga undersökningar. Nämnda lokaler disponeras hyresrätt
av Kungl. Maj:t och kronan, så länge utbildning av tandläkare respektive
tandsköterskor bedrives därstädes. Enligt avtalet utför och bekostar landstinget
den efter lokalernas användning avpassade fasta inredningen av lokalerna,
medan staten anskaffar och bekostar högskoleklinikens utrustande i
övrigt med inventarier, apparater och instrument etc. samt svarar för framdeles,
med hänsyn till undervisningens och forskningens behov, erforderliga
ändringsarbeten i lokalerna.

Avtalet innehåller även bestämmelser om att institutet från och med den
1 juli 1957 skulle utgöra landstingsområdets centraltandpoliklinik. Då
landstingets kostnader för folktandvård minskats genom institutets verksamhet,
har landstinget att lämna bidrag till driftkostnaderna. Vid institutet
verksamma laboratorer skall —— i den mån det befinnes erforderligt
för fullgörande av institutets skyldigheter mot landstingets folktandvård —
mot kommunalt årsarvode stå till landstingets förfogande för specialistkonsultation
och specialistvård samt för att biträda med utredningar, yttranden
och vårdförslag m. in. Avdelningstandläkare vid institutet är förpliktigade
att jämte sin lärartjänst under hälften av arbetsdagen vid insti -

169

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

tutets lärarklinik fullgöra arbete, motsvarande det som ankommer på tandläkare
inom landstingets folktandvård, mot ett kommunalt arvode som utgör
hälften av de avlöningsförmåner, vilka tillkommer lasarettstandläkare.
Assistenter och amanuenser vid institutet är skyldiga att dagligen under
fyra timmar tjänstgöra vid lärarkliniken och erhåller härför ersättning a\
statsmedel.

Frågan om att till Umeå överflytta en större del av den odontologiska
utbildningen aktualiserades i propositionen 1957: 91 angående utbyggnad
av den medicinska utbildningsorganisationen m. m. Det fortsatta arbetet
med nämnda fråga anförtroddes en inom ecklesiastikdepartementet tillkallad
beredning, som i oktober 1957 avgav betänkande med förslag om inrättande
av en medicinsk högskola i Umeå. Enligt beredningen talade starka
skäl för att undervisningen vid tandläkarinstitutet, sa snart förutsättningar
härför föreligger, utvidgas till att omfatta även nionde och tionde terminernas
undervisning. Nämnda fråga och spörsmålet om formerna för en
ändamålsenlig samverkan mellan den medicinska högskolan och tandläkarinstitutet
borde snarast möjligt utredas. Utredningsuppdraget borde enligt
beredningen anförtros organisationskommittén för den medicinska högskolan.
I propositionen 1957: 188 angående inrättande av en medicinsk högskola
i Umeå biträdde departementschefen vad beredningen sålunda föreslagit.

Kungl. Maj:t förordnade genom beslut den BO juni 1958, att oiganisationskommittén
för den medicinska högskolan i Umeå skulle äga att inom
sig utse en nämnd för frågor rörande tandläkarutbildningen. Samtidigt uppdrog
Kungl. Maj:t åt organisationskommittén att utreda frågan om utvidgning
av undervisningen vid tandläkarinstitutet i Umea till att omfatta
nionde och tionde terminernas undervisning.

I härmed sammanhängande frågor har sedermera tandläkarinstitutets
lärarförening i Umeå inkommit med en skrivelse.

2. Förslag om ombildning av tandläkarinstitutet till tandläkarhögskola

Den odontologiska nämnden,1 vilken tillsatts av organisationskommittén
för den medicinska högskolan i Umeå, verkställde pa organisationskommitténs
uppdrag nämnda utredning om utvidgad undervisning vid tandläkarinstitutet
i Umeå. Nämndens betänkande angående ombildning av tandläkarinstitutet
i Umeå till tandläkarhögskola (stencilerat) överlämnades den
20 januari 1960 av organisationskommittén, som till betänkandet fogat eu
skrivelse, vari kommittén anslöt sig till vad nämnden förordat och hem -

1 Professorn Gösta Westin, ordförande, landstingsdirektören G. Heimer, professorn C. Hirsch till
och med den 9 februari 1959, professorn G. Nyquist och professorn M. Odin från och med den 30
januari 1959.

170

Kungl. Mcij:ts proposition nr 108 år 1961

ställde, att Kungl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder i syfte att tandläkarinstitutet
i Umeå omorganiseras till tandläkarhögskola för utbildning från tandläkarkandidatexamen
till tandläkarexamen.

Över betänkandet har utlåtanden avgivits av statskontoret, kanslern för
rikets universitet efter hörande av tandläkarhögskolornas lärarkollegier,
överstyrelsen för yrkesutbildning, utrustningsnämnden för universitet och
högskolor, lokaliseringsutredningen rörande statlig verksamhet, medicinalstyrelsen,
nämnden för undervisningssjukhusens utbyggande, arbetsmarknadsstyrelsen,
byggnadsstyrelsen, länsstyrelsen i Västerbottens län efter
hörande av stadsfullmäktige i Umeå, Västerbottens läns landstings förvaltningsutskott,
Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Sveriges
förenade studentkårer (SFS), Tjänstemännens centralorganisation (TCO),
Svenska tandläkare-sällskapet och Sveriges tandläkarförbund. Därjämte har
professor J. Hertz inkommit med särskild skrivelse i ärendet, över vilken
lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan i Stockholm avgivit yttrande.

Av betänkandet inhämtas i huvudsak följande.

Studiernas uppläggning

Nämnden har funnit sig böra begränsa utredningen till att omfatta frågan
om den utbyggnad som befunnits nödvändig för att ge umeåinstitutet ställning
som självständig läroanstalt med utbildning under de fyra åren från
tandläkarkandidatexamen till tandläkarexamen. Detta sker genom en separation
från tandläkarhögskolan i Stockholm. Däremot förutsättes, att den
prekliniska utbildningen till odontologie kandidatexamen oförändrat anordnas
vid karolinska institutet även för umeåstudenterna.

Da den särskilda studieplanen för tandläkarinstitutet i Umeå uppgjordes,
togs hänsyn speciellt till institutets åtaganden som centraltandpoliklinik i
Umeå. De tekniska och kliniska momenten i utbildningen förlädes så tidigt
som möjligt i studiegången. Därmed fastslogs även institutets skiljaktiga
struktur i jämförelse med tandläkarhögskolorna, där ämnesavdelningarna
ingar sasom självständiga enheter. Uppgörandet av studieplanen för institutet
kännetecknades av strävan efter att i stället skapa en odontologisk
klinisk enhet inom Umeå lasarett. Verksamheten koncentrerades till en lasarettsklinik
med huvudparten av vuxentandvården och en barnklinik för
ämnena barntandvård och odontologisk ortopedi.

Nämnden har konstaterat, att den särskilda studieplanen i allt väsentligt
visat sig vara ändamålsenlig och givit mycket goda studieresultat. Uppdelningen
av verksamheten på få kliniska enheter och sammanslagningen av
den teknisk-odontologiska undervisningen möjliggör även i fortsättningen en
önskvärd koncentrering av tandläkarutbildningen. Den särskilda studieplanen
bör enligt nämndens uppfattning i största möjliga utsträckning tjäna

171

Kungl. Maj.ts ''proposition nr 108 år 1961

som förebild vid uppgörande av studieplan för den fullständiga utbildningen
från tandläkarkandidatexamen till tandläkarexamen vid tandläkarhögskolan
i Umeå.

Nuvarande lärarpersonal

Inom den odontologiska högskoleenhet, som tandläkarhögskolan i Stockholm
och tandläkarinstitutet i Umeå tillsammans utgör, är samtliga fem
professurer, i ämnena karieslära, proteslära, tandkirurgi, dental röntgendiagnostik
och odontologisk ortopedi jämte de fyra laboraturerna i tandhistopatologi,
parodontologi, pulpa- och rotbehandling samt farmakologi
placerade vid stockholmshögskolan. I såväl Stockholm som Umeå finnes
laboraturer i ämnena barntandvård, bettanalys med parodontoprotetik,
karieslära, proteslära och tandkirurgi. Umeåinstitutets stomme utgöres av
sistnämnda fem ämnen. Laboraturerna i barntandvård och bettanalys med
parodontoprotetik har självständig ställning med uppgift att meddela utbildning
till slutförhör för tandläkarexamen. Övriga laboraturer är underordnade
professurerna inom respektive ämne vid tandläkarhögskolan i
Stockholm, dit föreläsnings- och demonstrationsserier samt seminarier är
förlagda. Utbildningen i Umeå omfattar förutom i barntandvård och bettanalys
med parodontoprotetik huvudsakligen kursundervisning och klinisk
tjänstgöring.

Omfattningen av den lärarpersonal, som för närvarande är erforderlig för
undervisning av 40 studenter per år från och med tredje terminen till och
med åttonde terminen vid tandläkarinstitutet i Umeå framgår av följande
sammanställning. För umeåstudenternas utbildning under nionde och tionde
terminerna vid tandläkarhögskolan i Stockholm har dessutom krävts en
förstärkning av lärarresurserna därstädes.

Befattning	Karieslära	ProtesJära	För karieslära och proteslära enhetlig fantomkurs	Tandkirurgi	Pulpa- och rot- behandling	Odontologisk ortopedi	Barntandvård	Röntgenavd.	Bettanalys	Mottagningsavd.	Summa
3:e—8:e terminerna (Umeå) Laborator ........................	i	i		i			i		i		5
Avdelningstandläkare ..............	i	i	3	i	i	i	-	i	—	i	10
Assistent .........................	2	o	2	i	—	i	i	—	2	—	11
Amanuens ........................	—	—	—	i	i	i	2	i	—	—	6
	4	4	5	4	2	3	4	2	3	i	32
9:c—10:c terminerna (Stockholm) Avdelningstandläkare ..............	_	_	__	_	_	_	_	1	_	_	1
Assistent .........................	1	2	—	1	i						5
	1	2	—	1	i	—	-	1	—	—	C

inni. Undervisningen i tandhistopatologi bestrides av lärare från tandläkarhögskolan i Stockholm.

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

Ämnesindelning och ämnesföreträdare

För att nå större enhetlighet i fråga om de odontologiska läroämnenas
benämning har nämnden föreslagit följande beteckningar: cariologi (i stället
för karieslära), odontologisk protetik (proteslära), odontologisk kirurgi
(tandkirurgi), odontologisk röntgendiagnostik (dental röntgendiagnostik),
odontologisk ortopedi (odontologisk ortopedi), pedodonti (barntandvård),
histopatologi (tandhistopatologi), farmakologi (odontologisk farmakologi),
endodonti (pulpa- och rotbehandling) samt oralbakteriologi (speciell bakteriologi).
Härutöver föreslår nämnden två nya ämnen: teknologi (odontologisk
teknik) och oraldiagnostik (odontologisk diagnostik).

Nämnden har utgått från att man vid utbyggandet av umeåinstitutet till
självständig högskola i paritet med tandläkarhögskolorna i Stockholm och
Malmö borde tillämpa samma mall som där använts i fråga om personalorganisationen.
Denna princip har nämnden emellertid endast delvis ansett
sig kunna följa. I vissa fall har nämnden funnit det nödvändigt att konstruera
tjänsterna annorlunda än vid de existerande tandläkarhögskolorna.

Av skäl som redovisas i det följande har nämnden kommit fram till att
det vid den nya tandläkarhögskolan i Umeå bör finnas inrättade åtta professurer
och fyra laboraturer. Genom kopiering av de högre lärartjänsterna
vid tandläkarhögskolorna i Stockholm och Malmö nås en organisation för
umeåhögskolan omfattande fem professurer och åtta laboraturer. I båda
fallen tillkommer ett antal tjänster såsom avdelningstandläkare etc. Enligt
nämndens beräkningar skulle den föreslagna personalorganisationen leda
till lägre årliga driftkostnader än en organisation av samma typ som vid
de befintliga tandläkarhögskolorna.

I följande sammanställning redovisas ämnesvis dels de professors- och
laboratorstjänster som skulle finnas inrättade vid tandläkarhögskolan i
Umeå vid tillämpning av mallen från högskolorna i Stockholm och Malmö,
dels de tjänster som av nämnden föreslås bli inrättade vid umeåhögskolan.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 108 år 1961 173

Högre tjänster vid tandläkarhögskolan i Umeå
Vid tillämpningen av mallen frän tandläkar-högskolorna i Stockholm och Malmö	Enligt odontologiska nämndens förslag
Karieslära	Cariologi
professur	professur
laboratur	—
Proteslära	Protetik
professur	professur
laboratur	—
Tandkirurgi	Kirurgi
professur laboratur (parodontologi)	professur Parodontologi laboratur
Dental röntgendiagnostik	R öntg endiagnostik
professur	professur
Odontologisk ortopedi	Ortopedi
professur	professur
Barntandvård	Pedodonti
—	professur
laboratur	—
Tandhistopatologi	Histopatologi
_	professur
laboratur	—
Bettanalys med parodontoprotetik	Bettanalys med parodontoprotetik
laboratur	laboratur
Pulpa- och rotbehandling	Endodonti
laboratur	laboratur
Odontologisk farmakologi	Farmakologi
laboratur	laboratur
Materiallära	Teknologi
—	professur

Det har synts nämnden nödvändigt, att umeåhögskolan från början tillföres
det antal professurer som krävs för undervisningens och forskningens
utveckling. Sålunda bör enligt nämnden den nuvarande laboraturen i barntandvård
ändras till professur i pedodonti, medan en ny tjänst som professor
bör inrättas i histopatologi. I sin motivering för dessa förslag har
nämnden hänvisat bland annat till att 1955 års universitetsutredning i sitt
femte betänkande, »Forskningens villkor och behov» (SOU 1958:32), anfört,

174

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

att det inom nämnda ämnesområden skulle kunna ifrågakomma att omvandla
befintliga laboraturer till professurer.

I fråga om de högre lärartjänsterna i cariologi, protetik och parodontologi
(vid avdelningen för kirurgi) har nämnden ej ansett det möjligt
att följa principen för de övriga högskolornas organisation. Detta ställningstagande
betingas av att tandläkarinstitutet i Umeå från starten erhöll en
från den traditionella svenska tandläkarhögskoleorganisationen avvikande
utformning. Tandläkarhögskolorna i Stockholm och Malmö har nämligen
för varje kliniskt ämne en särskild avdelning för såväl undervisning och
forskning som för poliklinik, operationslokaler och tekniska eller kliniska
laboratorier. Umeainstitutet saknar däremot särskilda avdelningar för de
olika ämnena. Vid organisationen av institutet byggde Västerbottens läns
landsting i samband med Umeå lasarett en för de vuxnas tandsjukvård avsedd
klinik med lokaler för odontologisk utbildning jämte en separat barnklinik
i stadens centrum. Klinisk tandsjukvård utförd av de studerande —
frånsett de tandkirurgiska ingreppen — sker vid en kandidatklinik inom vardera
Iasarettskliniken och barnkliniken. Genom motsvarande samordning
av den tekniska laboratorieverksamheten inom de s. k. fantomkurserna uppnåddes
stora besparingar vid utnyttjandet av lokaler och utrustning. Undervisnings-
och tjänstgöringsperioden inom ramen för den tandtekniska utbildningen
reducerades jämväl med inemot fyra veckor.

Nämnden har icke kunnat finna någon motivering för att sönderbryta
organisationen för umeåinstitutet vid dess utbyggnad till tandläkarhögskola.
Ombyggnadsarbeten bör i görligaste mån undvikas. Med undantag
för ämnena röntgendiagnostik och endodonti samt laboratoriet i materiallära,
som alla måste beredas utrymmen i tre nytillkommande våningar,
torde den ursprungliga organisationslinjen böra fullföljas. Nämnden övertygades
under utredningen av hithörande problemkomplex om att den
tidigare nämnda kopieringsprincipen i fråga om de högre lärartjänsterna
under inga förhållanden bör få bryta umeåinstitutets enhetliga kliniska och
tekniskt laboratoriemässiga organisation. För närvarande är de s. k. fantomkurserna
i karieslära och proteslära vid institutet koncentrerade till en gemensam
kurs under ledning av institutets föreståndare. Splittras utbildningen
i tre kurser — två inom protetik och en inom cariologi — är enligt
nämnden de nuvarande laboratorierna ej längre tillfyllest. Då den
teoretiska undervisningen i materiallära måste ges i anslutning till fantomkurserna,
kommer de tekniska kurserna att uppdelas på fyra avdelningstandläkare,
varav en som föreståndare för en självständig avdelning i materiallära,
två för protetikkurserna och en för cariologikursen. Nämnden har
ansett, att man i stället bör astadkomma en gemensam fantomkurs sammanvävd
med utbildningen i materiallära. Genom en samordning kan tiden
för undervisning och tjänstgöring i protetik och cariologi nedskäras, varav
följer en så stor reduktion av undervisnings- och tentamensbördan, att en

175

Kungl. Mcij:ts ''proposition nr 108 år 1961

uppdelning på professur och laboratur i nämnda läroämnen ej blir erforderlig.
En laboratur i vartdera ämnet kan därigenom inbesparas och kursverksamheten
i stället ledas av en avdelningstandläkare inom respektive
ämne. Det har alltså synts nämnden vara motiverat att organisatoriskt samordna
undervisningen i materiallära med utbildningen i materiallärans tilllämpning
— d. v. s. den laboratorietekniska undervisningen — till ett nytt
självständigt ämne. Det nya ämnet torde från såväl undervisnings- som
forskningssynpunkt bli av sådan vikt, att ämnesföreträdaren bör beredas
professors tjänsteställning. Nämnden har sålunda föreslagit inrättande av
en professur i teknologi. Genom tillkomsten av denna professur tillgodoses
även kraven på en institution för materialprovning. Ämnet teknologi (motsvarande)
finnes företrätt av professurer i bland annat Danmark, Tyskland,
Schweiz och USA. Undervisningen i teknologi kräver i övrigt en avdelningstandläkare
med specialutbildning i protetik och randutbildning i cariologi
samt en laboratorieingenjör för utbildningen inom materiallärans tekniska
tillämpning.

Den befintliga laboraturen i tandkirurgi, är helt avsedd för ämnesområdet
parodontologi. Denna laboratur, vilken enligt nämnden ej bör bindas
vid någon existerande avdelning för kirurgi, måste även i fortsättningen
finnas för undervisning, examination och forskning i parodontologi. Studenternas
förberedande tjänstgöring och utbildning i ämnet har hittills ägt rum
på kandidatkliniken parallellt med undervisning och tjänstgöring inom
karieslära, proteslära och parodontoprotetik. Nämnden har ej funnit anledning
att frångå denna anordning, även om undervisningen och tjänstgöringen
i parodontologi kraftigt utvidgas vid överförandet till Umeå av nionde
terminens avslutande utbildning i ämnet.

övrig lärarpersonal

I fråga om avdelningstandläkartjänsterna vid den blivande tandläkarhögskolan
i Umeå har nämnden undersökt möjligheterna att åstadkomma en
organisation motsvarande den vid övriga tandläkarhögskolor. Med tillämpning
av denna princip skulle utöver de elva avdelningstandläkartjänster
som nu finns inrättade för utbildning av studerande vid umeålinjen erfordras
ytterligare elva tjänster. Avdelningstandläkama vid umeåinstitutet är
såsom nämnts skyldiga att jämte halvtidstjänst vid högskolekliniken fullgöra
tandsjukvård vid högskolans lärarklinik med landstinget som uppdragsgivare
under andra hälften av arbetsdagen. Detta har medfört, att nämnden
efter närmare prövning funnit det nödvändigt att framlägga ett annat
förslag i fråga om tjänster på denna nivå. Förslaget återges i följande sammanställning.

176

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

Ämne	Behovet av avdel-ningstandläkare vid umeåhög-skolan enligt nämndens förslag	Befintliga avdelnings-tandläkar-tjänster vid umeåinstitutet	Förslag till nya avdelnings-tandläkar-tjänster
Teknologi ........................	1	—	1‘)
Cariologi ........................	3	21)	l6)
Endodonti .......................	1	1	—
Protetik .........................	3	21)	1E)
Röntgendiagnostik ................	2	22)	—
Pedodonti .......................	1	—	1
Käkpro tetik (käkcentralen) ........	1	—	1
Bettanalys m. parodontoprotetik . . .	1	I1)	—
Kirurgi ..........................	2	1	1
Parodontologi ....................	1	—	1
Ortopedi ........................	1	1	—
Oralbakteriologi ..................	1	l3)	—
Summa	18	11	7

:) En tjänst inom respektive ämne finns f. n. vid den gemensamma fantomkursen.
z) En tjänst är f. n. placerad i Stockholm (umeålinjen).

“) Friställd tjänst (i stället chefstandläkare vid mottagningscentralen med kurs i oraldiagnostik).
*) Härjämte föreslås en laboratorieingenjör.

“) Ersätter en inom respektive ämne indragen laboratur.

På mottagningscentralen bör avdelningstandläkaren ersättas med en
chefstandläkare, som föreslås placerad i lönegrad A 24. Detta motiveras med
de ansvarsfyllda uppgifter som är förenade med tjänsten — utöver kursgivning
i oraldiagnostik bland annat fördelning av patientmaterialet. På
den nuvarande gemensamma fantomkursen finns tre avdelningstandläkartjänster,
varav två för proteslära och en för karieslära. Nämnda tjänster
bör enligt nämndens förslag överföras till klinisk kursgivning, den ena i protetik,
den andra i bettanalys med parodontoprotetik, den tredje i cariologi.
För ämnet teknologi fordras, som tidigare nämnts, en ny avdelningstandläkare
samt en laboratorieingenjör. I vartdera av ämnena cariologi och protetik
finns en avdelningstandläkare. En andra tjänst tillkommer inom respektive
ämne genom nyss föreslagna överföring. En tredje bör i vartdera
ämnet inrättas som ersättning för de båda laboraturer som föreslagits inbesparade
i karieslära respektive proteslära. I röntgendiagnostik tjänstgör en
avdelningstandläkare vid umeåinstitutet. En andra tjänst i ämnet erhålles
genom överföring från stockholmshögskolan, där umeåstudenterna nu under
nionde terminen erhåller viss röntgenutbildning. För kursgivningen i pedodonti,
käkprotetik (vid käkcentralen), kirurgi (operationskursen), parodontologi
och oralbakteriologi erfordras enligt nämnden nyinrättande av en avdelningstandläkartjänst
inom respektive ämne. Till bettanalys med parodontoprotetik
förutsätts en tjänst bli överförd från fantomkursen i proteslära.

177

Kungl. May.ts proposition nr 108 år 1961

Umeåinstitutets särskilda organisation med gemensam kandidatklinik,
där de studerandes propedeutiska och kliniska utbildning försiggår, synes
enligt nämndens uppfattning möjliggöra, att viss kursgivning av mera elementär
och rutinmässig karaktär överlåtes åt biträdande lärare. Dessa bör
i samarbete med avdelningstandläkarna och under ledning av professorer
och laboratorer meddela nämnda kursundervisning.

Tjänstgöringsförhållandena för assistenter och amanuenser vid tandläkarhögskolorna
är för närvarande under utredning inom odontologiska förhandlingssakkunniga.
Nämnden har emellertid funnit det nödvändigt att för
umeåhögskolans del föreslå vissa ändringar. Sålunda bör assistenttjänster av
samma typ som vid universiteten — med tjänstgöring under 1 000 timmar
per år för forskning och allmänt institutionsarbete — inrättas i de ämnen
där seminarieundervisning eller dylik teoretisk undervisning ingår. Övriga
assistenter i de kliniska ämnena bör i sin nuvarande tjänstgöring få inräkna
tid för förberedelse av eventuell kursundervisning. Nämnden har beräknat,
att behovet av assistenter för umeåhögskolan motsvarar sex tjänster med
universitetsassistents tjänstgöringsskyldighet och fjorton tjänster med nuvarande
tjänstgöringsförhållanden. Förslaget redovisas ämnesvis i följande
sammanställning.

Behovet av assistenter vid umeå- Befintligt

högskolan enligt nämndens förslag antal

Ämne —- assistenter

Assistent Assistent med 675

med 1 000 med 675 timmar

tim. per år tim. per år per år

Cariologi .......................... 1 2 31)

Protetik .......................... 1 2 31)

Kirurgi ........................... 1 — 1

Röntgendiagnostik ................. — 1 —

Ortopedi .......................... -— 2 21)

Pedodonti ........................ — 1 1

Histopatologi ..................... 1 — —

Teknologi ........................ 1 1 2

Bettanalys ........................ — 1 2

Parodontologi ..................... — 1 l1)

Endodonti ........................ — 1 l1)

Farmakologi ...................... 1 — —

Oraldiagnostik .................... — 1 —

Käkcentralen ..................... — 1 —

Summa 6 14 16

1 En tjänst i vartdera ämnet är för närvarande placerad vid stockholmshögskolan.

För assistenterna i de kliniska ämnena innebär nämndens förslag, att de
även framgent dagligen kan tjänstgöra på centraltandpolikliniken. Dock
bör enligt förslaget denna tjänstgöring utgöra tre i stället för fyra timmar

12 — Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 saml. Nr 108

178

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 108 år 1961

per dag liksom vid landets övriga tandläkarhögskolor. Ändring i berörda
hänseende förutsätter förhandlingsöverenskommelse med landstinget. Som
specialisttandläkare i käkortopedi föreslås en av assistenterna i ortopedi.
För sin verksamhet vid käkcentralen bör denne i likhet med avdelningstandläkarna
åtnjuta arvode från landstinget motsvarande halv lasarettstandläkarlön.

Även förste amanuenser bör i den totala tjänstgöringstiden få tillgodoräkna
sig tid använd för undervisningsförberedelser. Nämnden har räknat
med att dessa förste amanuenstjänster i fortsättningen skall besättas med
företrädesvis studerande under tionde terminen. Härigenom torde de studerande
stimuleras till livligare självstudier och intresseras för fortsatt
vetenskaplig verksamhet, något som i sin tur skulle medverka till en förbättrad
rekryteringssituation vid tillsättande av högre lärar- och forskartjänster.
I samma syfte har nämnden föreslagit, att med förste amanuenstjänst
ej längre skall förenas skyldighet att fullgöra tjänst vissa timmar
per dag inom den patientvårdande verksamheten vid centraltandpolikliniken.
Enligt nämndens uppfattning bör följande förste och tredje amanuenstjänster
finnas vid umeåhögskolan.

Förste amnuenser Tredje amanuenser

Ämne Enligt Nuvarande Enligt Nuvarande

nämndens antal nämndens antal

förslag förslag

Cariologi ......................... 2 _ _ _

Protetik .......................... 2 _ _ _

Kirurgi ........................... 1 X _ _

Röntgendiagnostik ................. 1 x x _

Ortopedi.......................... 1 x _ _

Pedodonti ........................ 1 2 1 _

Histopatologi ..................... 1 _ _ _

Teknologi ........................ . . X _

Bettanalys ........................ . . X _

Parodontologi ..................... 1 _ _ _

Endodonti ........................ — 1 _ _

Oraldiagnostik .................... X _ _ _

Käkcentralen ..................... . . X _

Oralbakteriologi ................... 1 _ _ _

Allmän patologi ................... 1 x _ _

Intern medicin .................... — _ X 1

Summa 13 7 6 1

Arvoderad kursgivning föreslås i allmän patologi, allmän kirurgi, intern
medicin, social odontologi, rättsodontologi, oto-rhino-laryngologi, tumördiagnostik,
pediatrik samt psykologi/psykiatri.

179

Kungl. Maj ds proposition nr 108 år 1961

Inom forskarkarriären föreligger enligt nämnden behov av e. o. docentbefattningar
och forskardocenttjänster. Nämnden har i avvaktan på
forskningens utveckling vid umeåhögskolan föreslagit inrättande av två
f or skarassistent t j änster.

Bilrädesper sonal

SIcöterskepersonalen vid tandläkarinstitutet utgöres av en instruktionssköterska,
en översköterska, tre avdelningstandsköterskor, tre kontrollbiträden,
ett röntgenbiträde och 22 tandsköterskor. För den utbyggda
tandläkarhögskolan har nämnden uppskattat behovet av sköterskepersonal
till en instruktionssköterska, tillika husmor, för tandsköterskeutbildningen,
fyra avdelningssköterskor, sex avdelningstandsköterskor, sju kontrollbiträden,
ett röntgenbiträde samt 26 tandsköterskor och 14 sjukvårdsbiträden.
Det förutsättes, att tandsköterskepraktikanter i samma utsträckning som
hittills kommer att fullgöra praktikanttjänstgöring vid umeåhögskolan.

Den av 1951 års tandläkarkommitté föreslagna tandteknikerskolan i
Umeå bör enligt nämnden snarast komma till stånd. Förslaget rörande tandteknikertjänster
vid högskolan bygger pa förutsättningen att tandteknikerskolan
hunnit träda i verksamhet. Vid institutet finns en tandteknikertjänst
i A 14, två i A 12 och sex i A 8. Då den största delen av det tandtekniska
arbete som behövs i den patientvårdande verksamheten kommer att bli utfört
på tandteknikerskolans praktikantlaboratorium, kan fyra av de sex
befintliga tjänsterna i A 8 indragas. Undervisningen i teknologi kräver dock,
att en ny tandteknikertjänst i A 12 inrättas för utbildningen av tandläkarstuderande
i laboratorietekmk och materiallära. Högskolan föreslås enligt
betänkandet erhålla sammanlagt sex tandteknikertjänster, varav en i A 14,
tre i A 12 och två i A 8.

Laboratorieorganisationen vid institutet omfattar för närvarande 4 %
laboratoriebiträdestjänst, en tjänst som fotograf och en som institutionsbiträde.
Den nya organisationen vid högskolan har av nämnden föreslagits
bestå av en laboratorieingenjör, två laboratorieassistenter, en förste fotograf,
en fotograf, en preparator, 23 laboratoriebiträden, en djurvårdare, fyra institutionsbiträden
samt ett fotobiträde. Laboratorieingenjörstjänsten i teknologi,
vilken föreslagits i stället för ytterligare en avdelningstandläkartjänst,
bör för innehavaren medföra skyldighet att biträda vid undervisningen
och vid inköp av apparatur och materiel. På det histopatologiska
laboratoriet liksom inom de kliniska laboratorierna kräver enligt nämndens
uppfattning de komplicerade analysuppgifterna, att den laborerande personalen
leds av laboratorieassistenter. I enlighet med universitetsutredningens
riktlinjer för förstärkning av den vetenskapliga basorganisationen bör varje
professor och laborator i kliniskt ämne för sitt vetenskapliga arbete få disponera
ett laboratoriebiträde. Detta bör även gälla för kursgivaren i allmän
patologi.

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

Institutets skrivpersonal består av en kontorist, ett kanslibiträde och två
kontorsbiträden. Nämnden har föreslagit, att skrivpersonalen vid högskolan
begränsas genom inrättande av två skrivcentraler, den ena vid lasarettskliniken
och den andra vid barnkliniken. Personalbehovet beräknas motsvara
fyra kontoristtjänster, sju kanslibiträdestjänster och fyra kontorsbiträdestjänster.

Verkstads- och ekonomipersonalen utgöres av en instrumentmakare, två
reparatörer, en expeditionsvakt och ett ekonomibiträde. Den för högskolan
nödvändiga verkstadspersonalen har av nämnden beräknats omfatta en
verkmästare, en instrumentmakare, fem reparatörer, en expeditionsvakt och
ett vaktmästarbiträde. Vidare erfordras två ekonomibiträden.

Nämndens förslag till åtgärder

I sin sammanfattning av det framlagda förslaget har nämnden konstaterat,
att tandläkarhögskolan i Umeå med bibehållande av sin hittillsvarande
struktur måste ges samma standard i fråga om personell och materiell utrustning
för undervisning och forskning som de övriga tandläkarhögskolorna.
Anordnandet av fullständig tandläkarutbildning i Umeå från tandläkarkandidatexamen
till tandläkarexamen medför behov av förstärkning
såväl för nionde och tionde terminernas undervisning som inom de ämnen,
där undervisningen av umeåstudenterna varit provisoriskt ordnad. Utan
andra kostnader än vad som föranledes härav kan — om nämndens organisationsförslag
godtages — den årliga intagningen av studerande vid tandläkarhögskolan
i Umeå ökas från 40 till 48.

Nämndens förslag innebär i huvudsak följande.

1. Tandläkarinstitutet i Umeå omorganiseras till tandläkarhögskola för
utbildning från tandläkarkandidatexamen till tandläkarexamen. Därvid
måste lärarorganisationen fullständigas.

2. Tandläkarhögskolan i Umeå inrättas från och med den 1 juli 1962.

3. Den årliga intagningen av studerande vid tandläkarhögskolan i Umeå
ökas från 40 till 48.

Förslag om årlig intagning av 60 studerande

I en den 15 december 1960 överlämnad promemoria, utarbetad av ordföranden
i den odontologiska nämnden, diskuteras möjligheterna att öka
den årliga intagningen vid tandläkarhögskolan i Umeå till 60 studerande.
Promemorian har remissbehandlats i anslutning till nämndens betänkande.

I promemorian konstateras, att högskolan genom rationell planering av
nytillkommande lokalutrymmen och lämplig anordning av den fasta utrustningen
i dessa kan öka det årliga intaget till 60 studerande. En i denna
omfattning höjd utbildningskapacitet medför ingen ändring av studiepla -

181

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

nen. Däremot måste personalorganisationen utvidgas. I fråga om lärarpersonalen
krävs förstärkning med ett antal assistent- och förste amanuenstjänster.
Även arvodeskostnaderna för de i nämndens förslag upptagna
biträdande lärarna torde öka något. Beträffande övrig personal såsom sköterskor,
sjukvårdsbiträden, tekniska biträden, skrivpersonal samt verkstadsoch
ekonomipersonal blir en ökning ofrånkomlig främst med hänsyn till den
vidgade tandsjukvårdande verksamhet som en ökning av studentantalet vid
högskolan medför.

I detta sammanhang kan erinras om att tandläkarprognosdelegationen
1960 i sitt betänkande »Behovet av tandläkare 1970—90» föreslagit, att
tandläkarinstitutet i Umeå utbygges till högskola med en årlig intagning av
60 studerande från och med kalenderåret 1963 eller läsåret 1963/64.

B. Tandläkarhögskola i Göteborg

Vid 1946 års riksdag fattades principbeslut om inrättande av en tredje
tandläkarhögskola (Rskr 1946: 454). Denna högskola borde enligt 1951 års
tandläkarkommitté, såsom i det föregående framhållits, förläggas till Göteborg.
Ett preliminärt förslag till avtal mellan staten och Göteborgs stad
hade uppgjorts av kommittén och godtagits av representanter för staden.
Förslaget innebar bland annat, att staden utan ersättning skulle tillhandahålla
tomt för högskolan. Med hänsyn till den minskning av stadens kostnader
för folktandvården, som skulle vinnas genom högskolans verksamhet,
åtog sig staden att dels bidraga till högskolebyggnadens uppförande och utrustning,
dels lämna årligt driftbidrag, bestämt för fem år i sänder.

Göteborgshögskolan förutsattes erhålla en intagningskapacitet om 100
studenter per år. Den skulle enligt avtalsförslaget fungera som stadens centraltandpoliklinik
jämte den vid Sahlgrenska sjukhuset befintliga centraltandpolikliniken
samt i viss utsträckning övertaga stadens distriktstandvård
för vuxna och barn.

Personalorganisationen vid göteborgshögskolan borde enligt kommitténs
förslag omfatta bland annat fem professorer och sju laboratorer samt även
i övrigt överensstämma med stockholmshögskolans dåvarande organisation.
Undervisningen skulle under de två första terminerna äga rum på medicinska
högskolans (numera fakultetens) teoretiska institutioner och under
de följande åtta terminerna på tandläkarhögskolan. Kommittén föreslog
även anslutning till tandläkarhögskolan av de i Göteborg befintliga av staten
bekostade tandtekniker- och tandsköterskeskolorna.

I detta sammanhang torde även böra erinras om att departementschefen
i propositionen 1955: 138 angående ökad examination av tandläkare m.m.

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

förklarade sig inte kunna tillstyrka, att den principbeslutade tandläkarhögskolan
inrättades vid dåvarande tidpunkt. Samtidigt underströks emellertid,
att en dylik högskola borde komma till stånd, så snart det från arbetsmarknadsmässiga
och statsfinansiella synpunkter blev möjligt. Den nya tandläkarhögskolan
borde enligt propositionen förläggas till Göteborg och dimensioneras
för en årlig utbildning av 80 studerande. Riksdagen beslöt i
enlighet med departementschefens förslag samt anhöll i skrivelse till Kungl.
Maj:t om en plan för förverkligande av förslaget (Rskr 1955: 326).

Vissa ytterligare utredningar har verkställts inom ecklesiastikdepartementet
i frågor sammanhängande med upprättandet av en odontologisk
utbildningsanstalt i Göteborg. Resultaten har sammanfattats i en promemoria,
daterad i juni 1959.

I promemorian redogöres för vissa alternativ beträffande läroanstaltens
organisation, lärarpersonalens sammansättning och de för utbildning och
forskning erforderliga lokalutrymmena. Enligt vad som framgår av promemorian
kan den prekliniska delen av tandläkarutbildningen förläggas till
redan färdigställda lokaler inom medicinska fakultetens teoretiska institutioner.
Vidare har utrymmen inom de mikrobiologiska institutionerna reserverats
för den speciella odontologiska bakteriologin. Möjligheterna att bereda
lokaler för tandhistopatologi och odontologisk farmakologi inom institutionerna
för patologi respektive farmakologi föreslås i promemorian bli närmare
utredd. Vid Sahlgrenska sjukhusets kliniker för allmän kirurgi, intern
medicin samt öron-, näs- och halssjukdomar torde plats kunna beredas för
undervisning åt odontologer i vederbörande medicinska läroämnen.

Den odontologiska utbildningens lokalbehov i övrigt måste enligt promemorian
tillgodoses genom nybyggnad. Härvid har tre olika lösningar diskuterats.
Gemensamt för de tre alternativen är, att utbildningens kliniska del
förlagts inom Sahlgrenska sjukhusets område och att denna del förutsatts
utgöra även centraltandpoliklinik och käkcentral vid sjukhuset. Enligt det
första alternativet inrymmes samtliga för utbildningen erforderliga
lokaler i en byggnad inom sjukhusets område, varvid det blir möjligt att
förlägga den kliniska delen av verksamheten till lokaler inom byggnadskomplexet.
Det andra alternativet innebär, att inom tomtområdet
för medicinska fakultetens teoretiska institutioner placeras en laboratoriebyggnad,
som även upptar utrymme för statens tandteknikerskola.
Inom sjukhusets område uppföres huvudbyggnaden med centraltandpoliklinik,
medan den odontologiska delen av käkcentralen förlägges till sjukhusets
operationscentral. I anslutning till ett nytt barnsjukhus bygges en
poliklinik för barntandvård och odontologisk ortopedi. Det tredje
alternativet förutsätter, att huvudbyggnaden placeras i omedelbar
närhet av de medicinska teoretiska institutionerna. Centraltandpolikliniken
och käkcentralen bör enligt detta alternativ erhålla lokaler inom sjukhusets

183

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

område. Avdelningarna för barntandvård och tandreglering kan placeras
antingen vid huvudbyggnaden eller i anslutning till ett nytt barnsjukhus.

I detta sammanhang torde böra erinras om att Kungl. Maj:t den 30
december 1959 uppdragit åt 1958 års statliga förhandlingskommission i
Göteborg att upptaga förhandlingar med Göteborgs stad i fråga om anordnande
vid lämplig tidpunkt av lokaler för odontologisk utbildning i Göteborg.
Förhandlingskommissionen skall vid fullgörandet av förevarande uppdrag
samråda med odontologiska förhandlingssakkunniga.

Frågan om en tandläkarhögskola i Göteborg har, såsom i det föregående
framhållits, behandlats även av tandläkarprognosdelegationen 1960, vilken
förordat, att den principbeslutade tandläkarhögskolan i Göteborg inrättas
för årlig utbildning av 100 studerande från och med kalenderåret 1965 eller
läsåret 1965/66.

C. Yttranden

Tandläkarhögskola i Umeå

Frågan om utbyggnad av tandläkarinstitutet i Umea har diskuterats av
en rad myndigheter och organisationer redan i samband med remissbehandlingen
av tandläkarprognosdelegationens betänkande om »Behovet av tandläkare
1970—90». Sedermera har även den odontologiska nämndens betänkande
angående ombildning av tandläkarinstitutet i Umeå till tandläkarhögskola
varit föremål för remissbehandling. Då i fortsättningen yttranden
över prognosdelegationens betänkande refereras, kommer detta att särskilt
anges.

Förslaget att utvidga den odontologiska undervisningen i Umeå till att
omfatta även nionde och tionde terminernas utbildning
bemöts genomgående positivt. Såväl utbildningsmässiga som studentsociala
skäl anses tala för en sådan åtgärd.

Ett flertal remissinstanser berör spörsmålet om den för umeåhögskolan
lämpliga utbildningskapaciteten. Förslaget om en årlig nyintagning
av 60 studerande har blivit föremål för skiftande bedömningar, med
hänsyn framför allt till det för högskolan tillgängliga patientunderlaget.

Vid remissbehandlingen .av prognosdelegationens betänkande har bl. a.
medicinalstyrelsen, Svenska stadsförbundets sjukvardsdelegation, Svenska
tandläkare-sällskapet och Sveriges tandläkarförbund ifrågasatt, om patienttillgången
kommer att bli tillräcklig för ett sa stort antal studerande per
årsgrupp.

184

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 108 år 1961

Lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan i Stockholm har vid samma remisstillfälle
framhållit, att vid bedömningen av patienttillgången hänsyn
måste tagas ej endast till studenternas ökade behov av patienter utan även
till att lärarnas behandlingskapacitet blir väsentligt större, då antalet lärartjänster
ökar.

Universitetskanslern har i detta sammanhang åberopat en skrivelse av
den 24 november 1960 från davarande föreståndaren för tandläkarinstitutet
i Umeå, professor G. Nyquist. Denne uttalar, att problemet hittills inte
varit brist på patienter utan att svårigheten bestått i att någorlunda rättvist
fördela behandlingskapaciteten trots den mycket stora tillströmningen
av patienter.

I några yttranden över den odontologiska nämndens betänkande framföres
ånyo farhågor för att patientunderlaget vid tandläkarhögskolan i
Umeå kommer att visa sig vara otillräckligt för utbildning av 60 studerande
per årsgrupp. Flertalet remissinstanser tillstyrker dock, att intagningskapaciteten
ökas till 60 studerande om året.

Medicinalstyrelsen hänvisar i sitt yttrande till att styrelsen tidigare framfört
önskemal om att problemen i samband med patientunderlaget för en
tandläkarhögskola i Umeå utredes. Styrelsen vidhåller, att den för sin del
ej utan närmare utredning vagar räkna med en högre intagning än 40 studerande
per år, samt framhåller i fortsättningen bl. a. följande.

-Den av styrelsen efterlysta utredningen rörande patientunderlaget för en
tandläkarhögskola i Umeå bör genom noggranna sifferuppgifter om olika
slag av remitterade eller anmälda patientfall klarlägga, huruvida erforderhgt
antal av för undervisningen tillräckligt instruktiva och omväxlande fall
star till förfogande — ej enbart ge en siffra över antalet anmälda patienter.
Styrelsens tveksamhet har i första hand gällt tillgången av patienter för
undervisningen. Härtill kommer emellertid problemet att erhålla patienter
åt de tjänstgörande vid lärarkliniken, där det stora flertalet av lärare avses
uti öra halvdags- eller i det närmaste hal vdagstjänstgö ring i praktisk tandvardsverksamhet.
Medicinalstyrelsen ifrågasätter starkt, om patienter kommer
att stå till förfogande i erforderlig utsträckning härför.

SFS uttalar tveksamhet inför förslaget om en utökning från 40 till 60
studenter per år med tanke på de svårigheter som redan nu finns beträffande
tillgången på från undervisningssynpunkt lämpliga patientfall. Även
SFS förordar, att frågan om patientunderlaget för umeåhögskolan göres till
föremål för en noggrann utredning.

Svenska tandläkare-sällskapet och Sveriges tandläkarförbund erinrar
om att man redan tidigare ifrågasatt, om patienttillgången medger en utökning
av umeåhögskolans utbildningskapacitet. Kan det emellertid utredas,
att patientunderlaget är tillräckligt, har organisationerna intet att erinra
mot att högskolan planeras för ett årligt intag av 60 studenter.

185

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

Lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan i Stockholm framhåller, att patientunderlagets
storlek är avgörande för utbildningskapaciteten vid den
föreslagna tandläkarhögskolan i Umeå. Med hänsyn till denna frågas utomordentliga
vikt har lärarkollegiet funnit det nödvändigt att genomföra en
utredning om patientsituationen. Lärarkollegiet uttalar i huvudsak följande.

Den del av den patientvårdande verksamheten problemet gäller torde
enbart beröra vuxentandvården. Kollegiet hyser inget tvivel om att efterfrågan
på barn- och specialisttandvård är tillräckligt stor även vid ett ökat
studentintag och en därmed ökad lärarkader inom dessa ämnesområden.
Beräkningarna i det följande avser enbart vuxentandvården. Följande tabeller
visar nuvarande tillgång på patienter i Umeå jämte den kapacitet
som lärar- och kandidatkliniker haft under de två senaste åren.

Antalet vårdsökande

Patientkategori		1959	1960
Inskrivna för fullständig behandling ...		2163	2 064
Avvisade eller enbart akutbehandlade .		1 254	1 548
	Totalt	3 417	3 612
Antalet färdigbehandlade patienter
Typ av behandling		1959	1960
Enbart lärarklinik ...................		1 278	1 389
Enbart kandidatklinik ..............		568	432
Både lärar- och kandidatklinik .......		126	109
	Totalt	1 972	1 930

Det framgår av tabellerna, att ett icke obetydligt antal patienter avvisats
beroende på att institutets behandlingskapacitet inte varit tillräcklig för
fullständig behandling av alla vårdsökande. Den första fråga som anmäler
sig blir därför, om detta överskottsklientel är så stort, att det räcker till för
en utökning till 60 studenter per år samt för motsvarande nödvändiga
ökning av lärarkadern. En beräkning av den kapacitet, som skulle följa
härav — kollegiets förslag till lärarorganisation har använts vid beräkningen
— ger följande resultat (professorer och laboratorer ej medräknade).

Behandlingskapacitet

Antal fall per år

60 studenter per årsgrupp................ 760

Lärarkliniken ........................... 2 240

Totalt 3 000

186

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

Det framgår alltså, att i dagens läge antalet vårdsökande medger den
föreslagna utökningen. Trots att det är synnerligen vanskligt att överhuvud
taget — och speciellt med hänsyn till den korta tid och de uppgifter som
stått till buds — avgöra om patientfrekvensen i framtiden kommer att vara
tillräcklig, finner sig lärarkollegiet kunna tillstyrka en intagning av 60 studenter
per år.

Förslaget om en årlig intagning av 60 studerande tillstyrkes vidare av
statskontoret, universitetskanslern, arbetsmarknadsstyrelsen och ST CO.

Västerbottens läns landstings förvaltningsutskott diskuterar möjligheten
att öka intagningskapaciteten utöver 60 studerande. Förvaltningsutskottet
anför i huvudsak följande.

Med hänsyn till patienttillgången torde till och med en ytterligare utbyggnad
— exempelvis för en nyintagning av 80 studenter per år — vara
fullt genomförbar. Det synes förvaltningsutskottet sannolikt, att en tandläkarhögskola
med årlig intagning av 80 studenter eller mera från ekonomiska
och organisatoriska synpunkter skulle för det allmänna ställa sig fördelaktigare
än en högskola med lägre intagning. I anslutning till nu pågående
och planerad utbyggnad av Umeå lasarett synes lokala förutsättningar
för en ytterligare ökad tandläkarutbildning vara möjliga att tillskapa.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anser i likhet med landstingets förvaltningsutskott,
att en årlig intagning av 80 studenter bör vara mera fördelaktig
än en lägre, om hänsyn tages till bl. a. ekonomiska faktorer.

Den odontologiska nämndens förslag beträffande lärarorganisationen
vid en tandläkarhögskola i Umeå diskuteras ingående av ett flertal
remissinstanser. Statskontoret, universitetskanslern, lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan
i Stockholm, Svenska tandläkare-sällskapet och Sveriges
tandläkarförbund har emellertid funnit det motiverat att avvakta med
slutligt ställningstagande, under hänvisning till att odontologiska förhandlingssakkunniga
inom kort väntas framlägga förslag angående tandsjukvårdens
ordnande vid de odontologiska läroanstalterna. Kommande förhandlingar
mellan staten och Västerbottens läns landsting förväntas därefter
utmynna i ett nytt avtal på andra grunder än för närvarande.

Lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan i Stockholm, lärarkollegiet vid
tandläkarliögskolan i Malmö och SACO finner, att nämndens förslag innebär
en underdimensionering vad beträffar lärarorganisationen. SFS anser,
att nämnden ej tillräckligt beaktat, att den odontologiska undervisningen
i långt högre grad än flertalet andra akademiska utbildningsgrenar kräver
personlig handledning. Lärarantalet måste dimensioneras härefter.

I fråga om de högre lärartjänsterna tillstyrkes allmänt nyinrättande i
Umeå av professurer i de ämnen som vid övriga tandläkarhögskolor företräds
av professur. Nämndens förslag om professur i stället för laboratur i
vartdera av ämnena pedodonti och histopatologi har vunnit anslutning utom
från statskontoret, som anser att frågan bör prövas gemensamt för alla

187

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

tandläkarhögskolorna. För ämnet teknologi förordar statskontoret, universitetskanslern
och lärarkollegiet vid tandläkare g skolan i Stockholm inrättande
av en laboratur i stället för den av nämnden föreslagna professuren.

Vad avser övriga lärartjänster förtjänar i detta sammanhang nämnas,
att universitetskanslern understrukit, att tandläkarhögskolan i Umeå måste
erhålla samma standard som övriga odontologiska läroanstalter. I stort sett
bör generella lösningar eftersträvas för alla tandläkarhögskolorna. Medicinalstyrelsen
betonar vikten av att man vid förhandlingar mellan staten och
landstinget tillgodoser personalbehovet för såväl undervisningen som folktandvården.
Förslaget att besätta förste amanuens-tjänsterna med kandidater
under dessas sista studietermin torde enligt medicinalstyrelsen ej vara
realiserbart med hänsyn till studenternas arbetsbörda inför examen. SFS,
Svenska tandläkare-sällskapet och Sveriges tandläkarförbund anser, att
studerande kan utnyttjas som förste amanuenser endast på halverade
tjänster.

Biträdespersonalens dimensionering blir avhängig av i vilken
utsträckning intagningskapaciteten utvidgas. Medan statskontoret anser,
att antalet biträden bör vara väsentligt lägre än vad som föreslagits, framhåller
universitetskanslern, att en organisation i enlighet med de principer
för tilldelning av laboratorie- och skrivbiträden, som nämnden förordat i
överensstämmelse med universitetsutredningens normer, är eftersträvansvärd
som allmän standard för samtliga tandläkarhögskolor; ett genomförande
härav torde dock få ske successivt. Svenska tandläkare-sällskapet och
Sveriges tandläkarförbund uttalar beträffande antalet tandsköterskor, att
det är ett minimikrav, att det för varje arbetsplats på lärarkliniken finns
en sköterska. Detta relationstal har sedan länge ansetts som ett minimum
inom folktandvården.

Antalet tandtekniker vid umeåhögskolan är i nämndförslaget underdimensionerat,
enligt vad som frainhålles av Svenska tandläkare-sällskapet
och Sveriges tandläkarförbund. Medicinalstyrelsen tillstyrker, att en statens
tandteknikerskola anordnas i Umeå. Överstyrelsen för yrkesutbildning
förordar, att på försök anordnas tandteknikerutbildning vid den planerade
tandläkarhögskolan i Umeå i enlighet med förslag från 1951 års tandläkarkommitté
(SOU 1958:25), dock först sedan viss justering av förslaget till
kursplaner vidtagits.

Den föreslagna studieplanen för tandläkarhögskolan i Umeå är
enligt universitetskanslern i behov av översyn. Det synes önskvärt, att en
förbättrad och för alla tandläkarhögskolorna likartad studieplan åstadkommes.
Iliirvid bör den reducering av den kliniska utbildningen, vilken nämnden
föreslagit för umeåhögskolan, bli föremål för särskild prövning. Lik -

188

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

nande synpunkter framföres av lärarkollegiet vid tandläkarliögskolan i
Stockholm och medicinalstyrelsen. Även SFS kräver en omprövning av förslaget.

Frågan om preklinisk utbildning i Umeå behandlas av bl. a.
statskontoret, som framhåller, att därest preklinisk medicinsk undervisning
anordnas i Umeå — i enlighet med läkarutbildningsberedningens förslag
— bör även övervägas, huruvida undervisning för tandläkarkandidatexamen
kan meddelas i Umea. Enligt utrustning snämnden för universitet och
högskolor synes det närmast nödvändigt att anordna preklinisk odontologisk
utbildning i Umeå vid ökning av det årliga intaget från 40 till 60 studerande.
Det torde nämligen knappast vara möjligt att bereda ett så stort
antal studenter preklinisk undervisning vid läroanstalter på andra platser.
Jämväl lokalisering sutredningen rörande statlig verksamhet utgår från att
utbildning under första studieåret kommer att anordnas vid högskolan så
snart som det blir möjligt.

Lokalfrågan har övervägts av bl. a. nämnden för undervisning ssjukhusens
utbyggande, som förordar utflyttning till särskild byggnad inom
lasarettsområdet av högskolans tekniska laboratorier in. m. Till en sådan
byggnad bör även tandteknikerskolan förläggas. Såväl SFS som Svenska
tandläkare-sällskapet och Sveriges tandläkarförbund anser, att åtskilligt
kunde vinnas i fråga om samordning och tidsåtgång, om ämnena pedodonti
och ortopedi bereddes plats inom högskoleområdet. Denna flyttning
bör tagas under övervägande, enär det ökade studentantalet kommer att
medföra krav på omfattande ombyggnader av nuvarande lokaler.

Högskoleorganisationen i Umeå diskuteras i yttrandet från
länsstyrelsen i Västerbottens län, som framhåller vikten av att den nya
tandläkarhögskolan och den medicinska högskolan sammanföres till ett
akademiskt lärosäte med härför avsedd egen organisation. En sådan åtgärd
skulle utgöra ett betydelsefullt steg på vägen till ett universitet för Norrland.
Statskontoret anser fragan om gemensamma anslag för den föreslagna
tandläkarhögskolan och den medicinska högskolan böra tagas under övervägande
i samband med spörsmålet om samordning av den administrativa
och kamerala organisationen.

Tandläkarhögskola i Göteborg

Vid remissbehandlingen av tandläkarprognosdelegationens betänkande
framkom vissa synpunkter beträffande förslaget om inrättande av en tandläkarhögskola
i Göteborg.

Statskontoret finner det värdefullt, att delegationen klart redovisat de

189

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

icke önskvärda konsekvenser som en kraftig på en gång företagen ökning
av intagningskapaciteten vid tandläkarhögskolorna kan få. Om beslut likväl
skulle fattas om inrättande av en tandläkarhögskola i Göteborg, bör
enligt statskontorets mening högskolans byggnader i största möjliga utsträckning
ges provisorisk karaktär, så att kostnaderna för uppförandet i
görligaste mån hålles nere.

Universitetskanslern anser, att slutligt ställningstagande ej nu bör ske till
den slutliga dimensioneringen av en tandläkarhögskola i Göteborg. Med
hänsyn till tandläkarbristen måste man sannolikt under en övergångstid
räkna med ett intag av årligen 100 studerande.

Lärarkollegiet vid tandläkarliögskolan i Stockholm förutsätter tandläkarutbildning
vid fyra högskolor. Lärarkollegiet vid tandläkarliög skolan i
Malmö finner det angeläget, att den sedan länge i princip beslutade tandläkarhögskolan
i Göteborg inrättas. Samma ståndpunkt intar arbetsmarknadsstyrelsen,
Svenska stadsförbundets sjukvårdsdelegation och Göteborgs
stadskollegium.

Medicinalstyrelsen beklagar, att arbetsmarknadspolitiska och statsfinansiella
hänsynstaganden förhindrat tillkomsten av en tandläkarhögskola i
Göteborg. Med hänsyn till kravet på en så snabb utökning som möjligt av
antalet tandläkare i landet bör en väsentlig ökning av intagningarna ske.
Det bör nu undersökas, om den föreslagna göteborgshögskolan kan inleda
verksamheten tidigare än vad prognosdelegationen räknat med. SFS anför
liknande synpunkter. Svenska landstingsförbundet ifrågasätter, om den nya
tandläkarhögskolan i Göteborg från början bör dimensioneras för intagning
av 100 studerande årligen.

Västerbottens läns landstings förvaltningsutskott är av den uppfattningen,
att den tandläkarbrist som råder i vissa områden av Syd- och Västsverige
måste täckas genom tillkomsten av en tandläkarhögskola i Göteborg.
Svenska tandläkare-sällskapet och Sveriges tandläkarförbund tillstyrker,
att en ny tandläkarhögskola förlägges till Göteborg, om det befinnes
ekonomiskt försvarligt att uppbygga en högskola för att påskynda hävandet
av tandläkarbristen.

D. Ökad tandteknikerutbildning

T anledning av propositionen 1947:253 angående anslag till utbildning
av tandläkare m. in. beslöt 1947 års riksdag, att statliga tandteknikerskolor
skulle inrättas i Stockholm, Malmö och Göteborg, de båda förstnämnda
i anslutning till existerande tandläkarhögskolor, sistnämnda under ledning
av Göteborgs sjukhusdirektion.

Genom beslut den 5 februari 1954 anbefallde Kungl. Maj:t 1951 års
1andläkarkommitté att verkställa utredning rörande utbildningen av tandtekniker.

190 Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

1. 1951 års tandläkarkommitté

1951 års tandläkarkommitté1 överlämnade den 13 juni 1958 betänkande
om »Ändrad utbildning av tandtekniker» (SOU 1958: 25). Över betänkandet
har utlåtanden avgivits av statskontoret, kanslern för rikets universitet
efter hörande av tandläkarhögskolornas lärarkollegier, skolöverstyrelsen,
överstyrelsen för yrkesutbildning, medicinalstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen,
byggnadsstyrelsen, statens lönenämnd, odontologiska förhandlingssakkunniga,
Svenska stadsförbundet, Göteborgs stad, Umeå stad, Svenska
landstingsförbundet, Västerbottens läns landstings förvaltningsutskott,
Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Svenska tandteknikerförbundet,
Svenska tandläkare-sällskapet, Sveriges tandläkarförbund samt Sveriges
den t allaboratorieägares riksförbund.

Av betänkandet inhämtas i huvudsak följande.

Den nuvarande utbildningen av tandtekniker omfattar sammanlagt
fyra år. För inträde till de statliga tandteknikerskolorna i Stockholm,
Malmö och Göteborg fordras en förberedande elevutbildning om
minst två år. Utbildningstiden vid respektive skola är ett år. Godkänd
genomgång av tandteknikerskola skall följas av godkänd praktikanttjänstgöring
under minst ett år, varefter medicinalstyrelsen äger att åt praktikant
utfärda behörighetsbevis som examinerad tandtekniker. Såväl den förberedande
elevutbildningen som praktikanttjänstgöringen fullgöres på av medicinalstyrelsen
auktoriserade arbetsplatser, vilka står under styrelsens överinseende.
Antagandet av elever till det förberedande årets utbildning och av
praktikanter ankommer på innehavare av auktoriserad arbetsplats. Eleverna
vid tandteknikerskolorna i Stockholm och Malmö antages av respektive
tandläkarhögskolas lärarkollegium, vid skolan i Göteborg av stadens
sjukhusdirektion. Antalet elevplatser vid tandteknikerskolorna är för närvarande
24 i Stockholm, 30 i Malmö och 30 i Göteborg.

I tandteknikerskolornas ettåriga undervisningsplan ingår utbildning i ämnena
tandanatomi, materiallära, plattprotes, kron- och broprotes, porslinsteknik
samt tandregleringsapparatur. Undervisningen omfattar dels omkring
620 lektioner och demonstrationer enligt kursplan, som fastställts av
universitetskanslern, dels laboratoriearbete. Undervisningen vid tandteknikerskolorna
är avgiftsfri. Såväl under den förberedande elevtiden som
under praktikanttjänstgöringen utgår viss lön. Endast den som innehar av
medicinalstyrelsen utfärdat behörighetsbevis är kompetent att inneha fast
anställning som tandtekniker i statens tjänst eller inom folktandvården.

1 Dåvarande ledamoten av riksdagens första kammare, redaktören G. Karlsson i Munkedal,
ordförande, landstingsmannen, lantbrukaren H, Mikaelsson, dåvarande medicinalrådet A.-B.
Maunsbach, legitimerade tandläkaren I. OIdmark och professorn Gösta Westin.

191

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 108 år 1961

Tandläkarkommittén kritiserar i sitt betänkande den nuvarande tandteknikerutbildningens
utformning och framhåller, att utbildningen i stort
sett varit oförändrad alltsedan skolorna inrättades. Under den tid som därefter
förflutit har emellertid den odontologiska laboratorietekniken snabbt
utvecklats, samtidigt som nya tekniska laboratoriegrenar tillkommit. Tandteknikerutbildningen
har därigenom blivit föråldrad, anser kommittén, som
vidare hävdar, att det ofta på de auktoriserade arbetsplatserna saknas tid
för den önskvärda handledningen. Den ettåriga skolutbildningen är därjämte
otillräcklig för bibringande av erforderliga teoretiska kunskaper och
praktiska färdigheter.

Kommittén framlägger i betänkandet förslag om ändrad utbildning
av tandtekniker. Detta innebär i huvudsak följande.

Kravet på jörkunskaper vid intagningen till tandteknikerskola bör skärpas,
för att eleverna skall kunna fullt tillgodogöra sig den teoretiska undervisningen.
Utöver avgångsbetyg med goda vitsord från folkskola bör krävas
bevis om godkända kunskaper i ämnena matematik, fysik och kemi enligt
fordringarna antingen för avgångsbetyg från enhetsskolans klass 9 g
eller för realexamen. Minimiåldern för rätt till inträde vid tandteknikerskola
bör sänkas från 18 till 16 år. Den hittills obligatoriska förberedande
elevutbildningen vid av medicinalstyrelsen auktoriserad arbetsplats under
minst två år bör försvinna, och eleverna intagas direkt till tandteknikerskola,
där utbildning sker enligt ny undervisningsplan under två år mot för
närvarande ett år. Efter godkänd examen från skolkursen bör varje elev
fullgöra ett års tjänstgöring som praktikant vid ett till skolan hörande
praktikantlaboratorium. Genom denna anordning vinnes större enhetlighet
i utbildningen. Elev som genomgått godkänd ettårig praktikanttjänstgöring
erhåller av medicinalstyrelsen utfärdat behörighetsbevis som examinerad
tandtekniker. Den föreskrivna sammanlagda utbildningstiden, som för närvarande
är fyra år, skulle sålunda enligt förslaget minskas till tre år.

Då det gäller att beräkna behovet av tandtekniker, är det
enligt kommitténs mening naturligt att som utgångspunkt välja tandläkarkårens
storlek. Den 1 januari 1958 fanns omkring 4 600 tandläkare verksamma
i landet, medan antalet tandtekniker uppgick till i runt tal 1 800.
Inom folktandvården tjänstgjorde 1 500 tandläkare och omkring 440 tandtekniker.
Relationen var sålunda totalt sett en tandtekniker per 2,5 tandläkare
och i folktandvården en tandtekniker per 3,4 tandläkare. Enligt
kommittén är behovet av tandtekniker inom folktandvården — med hänsyn
till den omfattande bamtandvården — betydligt mindre än för tandvården
i dess helhet.

Kommittén erinrar om att under perioden 1948—57 endast ett sextiotal
tandtekniker examinerats per år. Tillgången på kvalificerade tandtekniker

192

Kungl. May.ts proposition nr 108 år 1961

uppges enligt kommittén inom vissa delar av landet vara synnerligen
knapp. I fråga om det framtida behovet av tandtekniker anger kommittén
några alternativ. Om man räknar med en årlig examination av 220 tandläkare,
krävs ett årligt tillskott av ungefär 90 tandtekniker. Utgår man från
att årligen 300 tandläkare examineras, behövs en ökning av teknikerkåren
med omkring 120 per år. För båda dessa alternativ har använts relationstalet
en tekniker per 2,5 tandläkare. Enligt kommittén kan detta relationstal
emellertid bli avsevärt förändrat, bland annat på grund av odontologiens
snabba utveckling. Om relationen förändras till en tekniker på två
tandläkare, behöver teknikerkåren årligen ökas med 110 respektive 150
personer.

Kommitténs förslag vad avser tandteknikerskolornas utbildningskapacitet
innebär i huvudsak följande.

1. Antalet elevplatser vid de nuvarande tand tekn ikerskol om a i Stockholm,
Malmö och Göteborg ökas till 35 vid vardera skolan. Detta innebär
en höjning från nu sammanlagt 84 till 105 utbildningsplatser.

2. En ny tandteknikerskola inrättas vid tandläkarinstitutet i Umeå med
årlig utbildning av 20 elever. Denna skola avses öka tillgången på kompetenta
tekniker i Norrland. Det totala antalet utbildningsplatser blir härigenom
125.

En förutsättning för genomförande av de i betänkandet framförda förslagen
är enligt kommitténs uppfattning, att tandteknikerskolorna erhåller
en viss ökning av personalen samt avsevärt utvidgade
lokaler.

Vid var och en av tandteknikerskolorna finns för närvarande en föreståndare,
tillika huvudlärare, med placering i A 25. Vidare tjänstgör fem
andra tandläkare som timavlönade kursgivare ävensom en chefstekniker
(A 16) och ytterligare en teknisk befattningshavare. Kommittén föreslår,
att sistnämnde befattningshavare ersätts med tre tandtekniker (A 14) och
två biträdande tandtekniker (A 9). De båda biträdande teknikerna erfordras
dock ej vid tandteknikerskolan i Umeå. Enligt kommittén erfordras
vid vardera skolan jämväl en hantverkare, ett kanslibiträde och ett kontorsbiträde.
Vidare beräknas arvoden utgå till en kurator och två censorer.

Tandteknikerskolornas nuvarande lokaler i Stockholm, Malmö och Göteborg
har en golvyta av 390 respektive 450 och 450 kvadratmeter netto.
Enligt beräkningar, som verkställts av kommitténs experter, måste för
genomförande av kommitténs organisationsplan vid var och en av nämnda
tre skolor en sammanlagd golvyta av 1 100 kvadratmeter netto ställas till
förfogande. För tandteknikerskolan i Umeå synes enligt kommittén en golvyta
av 800 kvadratmeter netto vara tillräcklig. Vad beträffar tandtekniker -

193

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

skolan i Umeå har Västerbottens läns landsting förklarat sig villigt att tillhandahålla
erforderliga lokaler i anslutning till tandläkarinstitutet.

Kostnaderna för den föreslagna omläggningen av tandteknikerutbildningen
hänför sig dels till årliga avlöningar och omkostnader m. m.,
dels till utgifter av engång snatur för inredning och utrustning. I fråga om
avlöningskostnaderna kan man vid ett genomförande av kommitténs förslag
begränsa merutgifterna genom indragning av vissa tandteknikertjänster
vid tandläkarhögskolorna i Stockholm och Malmö samt vid tandläkarinstitutet
i Umeå.

Från ekonomisk synpunkt blir det enligt kommittén av stor betydelse
om praktikanterna kan svara för huvudparten av det tandtekniska arbete,
som erfordras för tandläkarhögskolornas patientvårdande verksamhet.
Kommittén har genom sina experter låtit närmare utreda detta spörsmål.
Denna utredning har enligt kommittén visat, att praktikanterna till största
delen kan fullgöra ifrågavarande tandtekniska arbete samt att de föreslagna
praktikantlaboratorierna därigenom kan förväntas utöva en i huvudsak
ekonomiskt självbärande verksamhet.

Iett särskilt yttrande förordar ledamoten Oldmark, att till dess
erfarenhet vunnits endast en av de statliga tandteknikerskolorna omändras
enligt den framlagda planen. De övriga bör tills vidare bibehålla nuvarande
utbildningsplan med de förbättringar som kan verkställas inom dess ram.
Vidare synes det enligt reservanten onödigt att dimensionera den statliga
utbildningen så, att den tillgodoser hela behovet av nyrekrytering.

2. Yttranden

Flertalet remissinstanser behandlar utförligt kommitténs förslag om
ändrad utbildning av tandtekniker. Såväl Svenska tandteknikerförbundet
som lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan i Stockholm
och lärarkollegiet vid tandläkarhög skolan i Malmö anser, att den nuvarande
tandteknikerutbildningen är bristfällig. Svenska landstingsförbundet
finner dock de av kommittén åberopade skälen för en radikal omläggning
av tandteknikerutbildningen knappast vara bärande. Lämpliga åtgärder
för att effektivisera den nuvarande utbildningen torde enligt förbundets
mening först böra prövas.

Statskontoret förordar, att i första hand rådande olägenheter avlägsnas
inom den nuvarande utbildningens ram. Skulle detta visa sig ogörligt, bör
det framlagda förslaget försöksvis läggas till grund för utbildningen vid en
av de befintliga skolorna.

Universitetskanslern, lärarkollegiet vid tandläkarhög skolan i Stockholm
och lärarkollegiet vid tandläkarhög skolan i Malmö förordar i princip kommitténs
förslag.

13 — Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt Nr 10S

194

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

Skolöverstyrelsen tillstyrker de föreslagna skärpta inträdesfordringarna,
medan överstyrelsen för yrkesutbildning anser, att inträde bör kunna vinnas
av alla, som med godkända betyg avslutat den obligatoriska skolgången.
De för den följande yrkesutbildningen erforderliga kunskapsmåtten i
ämnena matematik, fysik och kemi bör enligt överstyrelsens mening kunna
förvärvas vid tandteknikerskolan. Överstyrelsen för yrkesutbildning uttalar
vidare, att den finner det angeläget, att det föreslagna utbildningssystemet
prövas någon tid, innan definitiv ställning tages till en reformering
av tandteknikerutbildningen.

Arbetsmarknadsstyrelsen hyser den uppfattningen, att kunskaper motsvarande
fordringarna för enhetsskolans klass 9 a bör vara ett tillräckligt
inträdeskrav vid tandteknikerskolorna. Med hänsyn till den för närvarande
relativt höga bortfallsprocenten finner styrelsen det önskvärt, att studiegången
blir mindre forcerad. Det synes dock tveksamt, om detta syfte kan
nås under den till tva år förlängda skoltiden, ifall den förberedande elevutbildningen
slopas.

Medicinalstyrelsen framhåller, att vissa för yrket lämpade elever med
främst praktiskt handlag kan komma att utestängas från utbildningen, om
allt för stort avseende fästes vid den teoretiska utbildningen. I övrigt anför
styrelsen huvudsakligen följande.

Styrelsen delar kommitténs uppfattning, att en intensifierad planmässigt
bedriven utbildning vid en skola kan förväntas ge bättre resultat än den
nuvarande, trots den förkortning av den totala utbildningstiden som föreslas.
Det synes aven värdefullt, att undervisningen anordnas som yrkesskoieutbildnmg
i direkt anslutning till avgång från enhetsskolans högsta
klass. Da justeringar beträffande såväl utbildningstid som kursplan kan bli
erforderliga, anser medicinalstyrelsen det värdefullt, om förslaget i dessa
delar far karaktären av försök och genomföres successivt. För en sådan
övergång talar även, att den arbetskraft som eleverna representerar på
folktandvårdens laboratorier måste ersättas med ökat antal utbildade tekmker.
I fråga, om praktikanttjänstgöringen finner styrelsen det sannolikt,
att handledningen och kontrollen vid de auktoriserade arbetsplatserna
skulle kunna betydligt effektiviseras, därest tjänstgöringen förlädes till ett
mindre antal lokala laboratorier, företrädesvis folktandvårdspolikliniker.
Härigenom skulle praktikanternas arbetsinsats fortfarande komma folktandvården
till godo.

Odontologiska förhandlingssakkunniga framhåller, att ett realiserande
av kommittéförslaget kommer att medföra en väsentlig förbättring ej endast
av tandteknikerutbildningen utan även av resurserna för högskolornas
tandsjukvardande verksamhet. De sakkunniga understryker angelägenheten
av att förslaget i sina huvuddrag snarast möjligt genomföres men uttalar
vidare, att tandteknikerskolorna bör organiseras som självständiga utbildningsanstalter
med särskilda styrelser.

Svenska stadsförbundet finner förslaget om en oavbruten skolutbildning

195

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

och praktikanttjänstgöring särskilt värdefullt. Göteborgs sjukhusdirektion
tillstyrker förslaget utom i den del det berör praktikanttjänstgöringen.
Enligt direktionens mening är det en fördel, att praktikanterna får arbeta
på sådana platser som de, där de senare blir anställda.

Svenska landstingsförbundet har — under förutsättning att man ej genom
effektivisering av den nuvarande utbildningen kan nå tillfredsställande
resultat — intet att erinra mot att utbildningen försöksvis omlägges vid en
skola enligt de av kommittén skisserade linjerna. Förbundet anför vidare i
huvudsak följande.

Det synes förbundet tveksamt, om inträdeskraven bör höjas. En viss del
av elevtiden bör enligt förbundet bibehållas. Samtidigt torde möjlighet
föreligga att något avkorta tiden för den teoretiska utbildningen. Ett slopande
av såväl förberedande elevutbildning som avslutande praktikanttjänstgöring
i hittillsvarande form torde för folktandvården innebära ett
betydande avbräck. Under alla förhållanden synes åtminstone viss del av
praktikanttjänstgöringen böra förläggas till auktoriserade laboratorier
utanför respektive högskolor.

TCO finner de av kommittén förordade åtgärderna väl ägnade att åstadkomma
en önskvärd förbättring av tandteknikerutbildningen. Organisationen
ansluter sig till förslaget om skärpta inträdeskrav samt anser, att behovet
av kunskaper i tyska och engelska bör uppmärksammas.

Svenska tandteknikerförbundet uttalar tillfredsställelse med förslaget om
krav på realexamenskunskaper i matematik, fysik och kemi för inträde vid
tandteknikerskola. Enligt förbundets uppfattning bör samma krav ställas
beträffande tyska och engelska. Endast genom att praktikanttjänstgöringen
förlägges till tandteknikerskola kan enligt förbundet garantier erhållas för
att eleverna får erfarenhet av alla de arbetsområden som det i dagens läge
är nödvändigt att behärska.

Svenska tandläkare-sällskapet och Sveriges tandläkarförbund hemställer,
att frågan om ändrad utbildning av tandtekniker göres till föremål för ytterligare
prövning. Organisationerna uttalar i huvudsak följande.

Den av kommittén föreslagna utbildningen kommer att ha till följd, att
kontakten mellan de statliga tandteknikerskolorna och dentallaboratorierna
går förlorad. För eleverna innebär förslaget fördyrad utbildning genom den
förlängda skoltiden och förlorad inkomst under elevtiden. Organisationerna
anser, att elevtiden på ett dentallaboratorium ger en helt annan inblick
i yrket än elevtiden vid en skola. Den förberedande elevutbildningen bör
bibehållas men avkortas till omkring ett år och samtidigt göras mer effektiv.
Skoltiden bör förlängas, men inom ramen för ett och ett halvt år bör
en tillfredsställande undervisning kunna ordnas. Förläggning av praktikanttjänstgöringen
till tandläkarhögskolorna kan visserligen erbjuda fördelar,
men starka skäl synes tala för att en tjänstgöring på auktoriserade arbetsplatser
skulle erbjuda en bättre lösning.

Sveriges dentallaboratorieägares riksförbund förordar, att utbildningstiden
för tandtekniker bibehålies vid fyra år, varav dock tre bör ägnas åt

196

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

kurser vid tandteknikerskola samt ett år åt praktikanttjänstgöring vid
auktoriserad arbetsplats.

Kommitténs förslag om ökad utbildning av tandtekniker
är baserat på en behovsberäkning, som flertalet remissinstanser ställer
sig avvaktande inför. Såväl universitetsmyndigheter och ämbetsverk som
arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer finner, att kommittén beräknat
behovet av tandtekniker något för högt.

Lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan i Malmö menar, att kommittén
något väl djärvt räknat med behov av en tandtekniker på två tandläkare.
Kollegiet anser emellertid, att den av kollegiet beräknade årliga elevintagningen
är väl försvarad med hänsyn till avgångsfrekvensen från kurserna,
samt framhåller, att den föreslagna tandteknikerskolan i Umeå är oundgängligen
erforderlig.

Medicinalstyrelsen erinrar om att odontologiens snabba utveckling visserligen
kan skapa behov av ett större antal tandtekniker men att å andra
sidan en väl genomförd barn- och ungdomstandvård samt intensifierad
kariesprofylaktisk verksamhet bör medföra minskad efterfrågan på tandtekniker.
Styrelsen förutsätter, att någon annan utbildning av tandtekniker
för folktandvårdens räkning än den statliga icke bör äga rum.

Överstyrelsen för yrkesutbildning finner, att vid den föreslagna dimensioneringen
av tandteknikerskoloma hänsyn inte tagits till den tandteknikerutbildning
som äger rum hos privatpraktiserande tandläkare och på kommersiella
laboratorier.

Arbetsmarknadsstyrelsen reserverar sig mot beräkningsgrunderna avseende
behovet av tandtekniker men tillstyrker kommitténs förslag, att en ny
tandteknikerskola inrättas i Umeå. Statskontoret anser däremot, att inrättandet
av en tandteknikerskola i Umeå tills vidare bör anstå.

Svenska stadsförbundet vitsordar, att tillgången på fullt kompetenta
tandtekniker är knapp. Den föreslagna utbildningskapaciteten torde dock
bli tillräcklig, åtminstone för den närmaste tioårsperioden. Frågan måste
därefter ägnas förnyad uppmärksamhet.

Svenska dentallaboratorieägares riksförbund anser, att kommittén gjort
en för hög uppskattning av tandteknikerbehovet. På ett tandtekniskt laboratorium
behöver nämligen inte all personal utgöras av examinerade tandtekniker.

TCO har inga erinringar mot att den årliga intagningen av tandteknikerelever
uppgår till omkring 125, under förutsättning att examinationen av
tandläkare kan beräknas komma att nå upp till 300 per år. TCO förutsätter
därjämte, att ingen annan utbildning av tandtekniker förekommer än den
av de sakkunnigas majoritet föreslagna.

Svenska tandteknikerförbundet anser, att kommitténs behovsberäkning -

197

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 108 år 1961

ar är något osäkra. Förbundet finner vidare, att kraven på en hög standard
bland yrkesutövarna tillgodoses endast genom den kontrollerbara undervisning,
som förordas av kommittémajoriteten.

Svenska tandläkare-sällskapet och Sveriges tandläkarförbund har övertygats
om att bristen på tandtekniker icke i första hand är en kvantitetsfråga
utan fastmer en fråga om kvalitet. I dagens läge föreligger behov av
ökat antal kvalificerade tandtekniker. En examination av 95 tandtekniker
per år behövs endast så länge som nuvarande bristsituation existerar. Årsexaminationen
kan därefter minskas till 80.

I fråga om personalbehovet vid tandteknikerskolorna anför
TCO, att kommittén på flera punkter synes ha gjort beräkningar i underkant.
Särskilt angeläget finner TCO det vara, att biträdande tandtekniker
knytes även till praktikantlaboratorierna.

Frågan om möjligheterna att täcka det beräknade lokalbehovet
beröres av odontologiska förhandlingssakkunniga, som bl. a. anför följande.

De sakkunniga har bedömt bl. a. frågan om möjligheterna att anskaffa
erforderliga lokalutrymmen. Då någon tandteknikerskola ännu inte kommit
till stånd i Umeå och då lokalfrågan därstädes synes vara möjlig att lösa
relativt snabbt, bör enligt de sakkunnigas mening beslut snarast fattas om
inrättande i Umeå av en tandteknikerskola, vilken sedan bör påbörja sin
verksamhet, så snart lokaler ställts till förfogande. Vid tandläkarhögskolan
i Malmö bör en omläggning av tandteknikerutbildningen ske, så snart erforderliga
lokaler kunnat anskaffas. Vad däremot Stockholm beträffar,
synes man böra avvakta en definitiv lösning av tandläkarhögskolans lokalfråga.
En omläggning av tandteknikerutbildningen i Göteborg synes böra
anstå, till dess att slutlig ställning tagits till de frågor, som står i samband
med inrättandet av en odontologisk läroanstalt därstädes.

Göteborgs sjukhusdirektion finner ej möjlighet föreligga att upplata ytterligare
utrymmen för tandteknikerskolan i Göteborg i närheten av de
befintliga lokalerna. Det synes därför direktionen önskvärt, att tandteknikerskolan
snarast möjligt erhåller lokaler på annat hall i staden, där hela
verksamheten i dess utvidgade form kan bedrivas.

Enligt universitetskanslern är det möjligt att genom förläggning av viss
praktikanttjänstgöring till folktandvården göra besparingar beträffande
lokalutrymmena för praktikantlaboratorierna vid tandteknikerskolorna.

Byggnadsstyrelsen bedömer möjligheterna att lösa lokalfragorna i Stockholm,
Göteborg och Malmö såsom goda, medan utsikterna att erhålla förhyrningar
i närheten av vederbörande tandläkarhögskola anses vara sämre.

Kostnaderna för genomförande av den föreslagna reformen behandlas
av bland annat statskontoret, som framhåller, att inga beräkningar

198

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 108 år 1961

redovisats i fråga om utgifter för nytillkommande lokaler. Den förlängda
studietiden innebär, enligt vad statskontoret hävdar, ökade utgifter även
för studiehjälp.

Sveriges dentallaboratorie ägares riksförbund ifrågasätter, om praktikantlaboratorierna
såsom kommittén antagit kommer att bli i det närmaste
ekonomiskt självbärande.

E. Vissa överslagsberäkningar beträffande kostnaderna

Umeå

Medel för verksamheten vid tandläkarinstitutet i Umeå har, som tidigare
nämnts, hittills beräknats under anslagen till tandläkarhögskolan i Stockholm.
De löpande kostnaderna för utbildning av 40 studerande vid umeåJinjen
under sex terminer vid tandläkarinstitutet i Umeå samt under de
båda inledande och de båda avslutande terminerna vid tandläkarhögskolan

1 Stockholm uppgår innevarande budgetår till omkring 2 115 000 kr.

I sitt förslag angående ombildning av tandläkarinstitutet i Umeå till
tandläkarhögskola har den odontologiska nämnden redogjort för vissa kostnadsberäkningar,
vilka förutsatte utbildning vid umeåhögskolan under
tredje till och med tionde terminerna samt intagning av 48 studenter per
årsgrupp. Nämnden beräknade med hänsyn till kostnadsförhållandena år
1959, att under driftbudgeten de löpande kostnaderna skulle uppgå till omkring
3 360 000 kronor. Till detta belopp kommer kostnader för preklinisk
utbildning av 48 studerande från umeålinjen vid tandläkarhögskolan i
Stockholm under de båda första studieterminerna. Engångskostnaderna för
utrustning av umeåhögskolan har av nämnden beräknats till omkring

2 780 000 kronor. I fråga om kostnaderna under kapitalbudgeten har nämnden
räknat med statliga utgifter av 600 000 kronor för vissa ombyggnadsarbeten
inom tandläkarinstitutets nuvarande lokaler.

De för förslagets genomförande nödvändiga nybyggnadsarbetena har
kostnadsberäknats till 4 500 000 kronor enligt byggnadsindex år 1959. Dessa
kostnader förutsätts ankomma på Västerbottens läns landsting.

Vid kontakt med företrädare för nyssnämnda landsting i februari 1960
framkom en rad positiva synpunkter rörande möjligheterna att öka intagningskapaciteten
vid en blivande tandläkarhögskola i Umeå till 60 studerande
om året. Med hänsyn bl. a. härtill har vissa nya överslagsberäkningar
beträffande de totala kostnaderna företagits, varvid förutsatts utbildning i
Umeå under samtliga tio studieterminer av 60 tandläkarstuderande per års -

199

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

kurs. Samtidigt har framräkning skett med beaktande av kostnadsförhållandena
innevarande budgetår. De sålunda gjorda beräkningarna återges i
följande sammanställning.

Kronor

Driftbudget

Löpande kostnader...................... 4180 000

Engångskostnader ...................... 3 775 000

Kapitalbudget ............................ 6 960 000

Då anslagen för löpande kostnader vid tandläkarhögskolan i Stockholm
kan reduceras med omkring 2 115 000 kronor i samband med tillkomsten
av en fullständig högskola i Umeå, har även framräknats de tillkommande
löpande kostnaderna, dels under de närmast följande budgetåren, dels totalt
vid full utbyggnad. Likaså har framräknats tillkommande engångskostnader
samt kostnader under kapitalbudgeten såväl för de närmast kommande
budgetåren som totalt för fullständig utbyggnad. Nämnda beräkningar
framgår av följande sammanställning.

Budgetår	D r i Löpande kostnader	ftbudget Engångs- kostnader	Kapitalbudget
1961/62 ....................... 1962/63 .......................	..... + SO 000
1963/64. ......................	_____ + 1 835 000	3 400 000	6 960 000
Vid full utbyggnad totalt........	_____ 2 065 000	3 775 000	6 960 000

För här redovisade beräkningar har förutsatts, att intagningen till de inledande
prekliniska studierna vid umeålinjen kommer att utvidgas till att
årligen omfatta 60 studerande (+20) från och med läsåret 1962/63. All
preklinisk utbildning måste, under en övergångsperiod, även fortsättningsvis
vara förlagd till annan studieort än Umeå. Höstterminen 1963 kommer som
följd av den utvidgade prekliniska utbildningen för första gången 60 studerande
att kunna påbörja tredje terminens odontologiska studier i Umeå.
Från samma tidpunkt kommer — enligt vad här räknats med — utbildning
att ske i Umeå under nionde studieterminen; den tionde terminens utbildning
inleds vårterminen 1964. Ombildningen av tandläkarinstitutet till
självständig tandläkarhögskola med fullständig personalorganisation måste
enligt detta program genomföras vid ingången av läsåret 1963/64. Om fullständig
medicinsk teoretisk utbildning kommer till stånd i Umeå från och
med läsåret 1965/66, kan preklinisk odontologisk utbildning påbörjas där

200

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

höstterminen 1965. Hur investeringskostnaderna vid nybyggnad av lokaler
för tandläkarhögskolan i Umeå kommer att fördelas mellan staten och
Västerbottens läns landsting har i detta sammanhang ej kunnat bedömas.

Göteborg

Kostnaderna för en tandläkarhögskola i Göteborg angavs av 1951 års
tandläkarkommitté i dess betänkande om »Ökad examination av tandläkare»
(SOU 1953: 36). Vid högskolan skulle enligt förslaget fullständig
tandläkarutbildning ges åt 100 studerande per årskurs. Kommittén, som i
allt väsentligt baserade sina beräkningar på kostnadsförhållandena år 1953,
fann att under driftbudgeten de löpande kostnaderna vid full utbyggnad
skulle nå upp till omkring 3,4 miljoner kronor och engångskostnaderna för
utrustning till i runt tal 4 miljoner kronor samt att under kapitalbudgeten
byggnadskostnadema skulle uppgå till 17 miljoner kronor.

De av tandläkarkommittén gjorda beräkningarna har omräknats med
hänsyn till kostnadsförhållandena under innevarande budgetår. De totala
kostnaderna för fullständig utbildning i Göteborg av 100 tandläkarstuderande
har under driftbudgeten uppskattats till 4,7 miljoner kronor för löpande
kostnader och cirka 7 miljoner kronor för engångskostnader samt under
kapitalbudgeten till cirka 22 miljoner kronor.

Den odontologiska utbildningen i Göteborg har beräknats kunna bli påbörjad
höstterminen 1965.

T andteknikerutbildning

I 1951 års tandläkarkommittés betänkande angående »Ändrad utbildning
av tandtekniker» (SOU 1958:25) redovisades beräkningar över de
kostnader som förverkligandet av förslaget skulle medföra. För den förordade
tandteknikerskolan i Umeå — med tvåårig skolutbildning för 20
elever per årskurs — uppskattades vid 1958 års kostnadsläge de löpande
kostnaderna till omkring 225 000 kronor. Enligt kostnadsläget innevarande
budgetår kan de löpande kostnaderna för umeåskolan beräknas till omkring
265 000 kronor. Engångskostnaderna för utrustning av skolan har bedömts
uppgå till i runt tal 500 000 kronor. Förutsatt att tandteknikerskolan i
Umeå inrättas från och med budgetåret 1963/64, torde av engångskostnaderna
300 000 kronor komma att falla på detta budgetår och 200 000
kronor på det därnäst följande. Västerbottens läns landsting har ställt i
utsikt att tillhandahålla erforderliga lokaler.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 108 år 1961

201

V. Departementschefen

Liikarbehovet och läkarutbildningen

Standarden inom den svenska hälso- och sjukvården är otvivelaktigt hög
vid jämförelse med andra länder. Genom bl. a. framträdande forskningsinsatser
samt en långt driven specialisering vid våra större sjukhus, varigenom
utvecklingen av avancerade vård- och behandlingsformer möjliggjorts,
har den svenska sjukvården kunnat väl hävda sig internationellt
sett. Emellertid är likväl många områden inom vår hälso- och sjukvård
ännu starkt eftersatta. Till en del beror denna eftersläpning på att vissa
områden av ekonomiska eller organisatoriska skäl ännu ej kunnat bli föremål
för den standardmässiga upprustning, som modern sjukvård av i dag
kräver. I betydande omfattning har emellertid bristerna sin förklaring i att
resurserna i fråga om sjukvårdspersonal, enkannerligen läkare, är otillräckliga.

Dagens läge och de jramtida utvecklingstendenserna inom vår hälso- och
sjukvård har, som framgått av den tidigare redogörelsen, ingående beskrivits
och analyserats av läkarprognosutredningen. Utredningen har skisserat
ett program för utvecklingen av landets hälso- och sjukvård för 1960-talet. Detta omspänner alla sidor av vår hälso- och sjukvårdspolitik och
det ger klart vid handen, att någon avmattning i den intensiva utvecklingstakt,
som präglat de senaste årtiondena, inte är att vänta. Programmet kräver
för sitt förverkligande en väsentlig ökning av läkarnas antal.

För tiden efter 1970 har utredningen ansett det inte vara möjligt att nu
dra upp mera preciserade riktlinjer för hälso- och sjukvårdspolitiken. Det
blir utvecklingen under 1960-talet som kommer att bilda utgångspunkten
för denna politik. För att skapa underlag för dagens utbildningsplanering
beträffande de medicinska läroanstalterna har det dock varit nödvändigt
för utredningen att söka ange mer långsiktiga utvecklingstendenser inom
den svenska hälso- och sjukvården. På basis av befolkningsutvecklingen,
sjukvårdskonsumtionens utveckling samt arbetskrafts- och kostnadsutvecklingen
inom hälso- och sjukvården har prognosutredningen sålunda gjort
beräkningar av det önskvärda läkarantalet fram till år 1980. För närvarande
finns i vårt land drygt 7 000 yrkesverksamma läkare; omräknat i heltidsarbetande
läkare har antalet uppskattats till cirka 6 400. Utredningen
har på grundval av sina skilda undersökningar och överväganden stannat
för att ange storleksordningen av 1970 års läkarbehov till 11 000 å 11 500
och av 1980 års läkarbehov till 15 000 ä 16 000, allt räknat i heltidsarbetande
läkare.

Den nuvarande läkarutbildningskapaciteten — 453 nybörjare per år —

202

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

har beräknats medföra att antalet heltidsarbetande läkare åren 1970 och
1980 skulle komma att understiga det av läkarprognosutredningen uppskattade
behovet med 2 300 respektive 4 300 läkare. Utredningen förordar
därför största möjliga ökning av intagningen vid de medicinska lärosätena
utan avkall pa utbildningens kvalitet. Vidare föreslår utredningen att man
undersöker möjligheterna att utomlands ge svenska studenter medicinsk utbildning.

I likhet med det stora flertalet remissinstanser anser jag att läkarprognosutredningens
analys av den nuvarande hälso- och sjukvårdssituationen
samt dess förslag till ett program för vår hälso- och sjukvårdspolitik under
1960-talet utgör ett värdefullt bidrag till debatten rörande hälso- och sjukvårdens
inriktning och dimensionering under kommande år.

Vad gäller de slutsatser om behovet av läkare, som kan dras ur prognosutredningens
programmatiska studie av 60-talets hälso- och sjukvårdsutveckling
å ena sidan och utredningens än mer långsiktiga statistiska analyser
å den andra sidan, är jag på samma sätt som utredningen och ett flertal
remissinstanser väl medveten om osäkerheten i underlaget för dessa slutsatser.
I det av utredningen skisserade programmet hänför sig dock osäkerheten
enligt min mening mera till enskildheter i behovsbedömningen på
olika områden än till tendenserna i stort. Redan för att kunna förverkliga
den utbyggnad av hälso- och sjukvårdsorganisationen på centrala vårdområden,
som i dag med relativt stor säkerhet kan väntas komma till stånd
på grund av föreliggande utbyggnadsplaner eller klart dokumenterat vårdbehov,
maste ett avsevärt läkartillskott bedömas såsom ofrånkomligt. Jag
vill härutinnan erinra om att inom lasarettsvården föreligger anmälda investeringsbehov
bara för den närmaste femårsperioden av drygt 1,5 miljarder
kronor och att enbart för utbyggnad av regionvårdsspecialiteterna enligt i
propositionen 1960: 159 framlagd plan har chefen för inrikesdepartementet
beräknat ett läkarbehov av över 200 läkare, vartill kommer behov av läkare
för laboratorieorganisationen och andra gemensamma anordningar. Utbyggnaden
och upprustningen av mentalsjukvården har av mentalsjukvårdsdelegationen
efter ingående beräkningar förutsatts kräva ett tillskott av närmare
1 500 nya läkarbefattningar. De förslag till förstärkningar av tjänsteläkarorganisationen
som framförts av ÖHS-kommittén och som för närvarande
bearbetas inom inrikesdepartementet avser en utökning med över
300 nya läkare. Med hänsyn till de sålunda exemplifierade behoven jämte
vad som krävs för att nå en tillfredsställande standard inom långtidssjukvården,
förebyggande hälsovård, forskning och undervisning samt en rad
viktiga specialområden ävensom för att kunna möta en med fortgående
standardstegring naturligen ökad sjukvårdskonsumtion, framstår för mig
det samlade resultatet av utredningens behovsberäkningar ingalunda såsom
orealistiskt. I likhet med bl. a. kanslern för rikets universitet anser jag därför
att utredningens bedömningar rörande läkarbehovet under de närmaste

203

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 108 år 1961

årtiondena kan tas som utgångspunkt för en planering av den medicinska
utbildningskapaciteten under 60-talet. Å andra sidan är det av vikt att det
av utredningen presenterade utredningsmaterialet successivt förnyas och
kompletteras. Arbetsmarknadsstyrelsens prognossektion synes under 60-talet böra ägna frågan om det framtida läkarbehovet fortlöpande uppmärksamhet.

I detta sammanhang vill jag i likhet med prognosutredningen understryka
vikten av att även övriga personalkategorier inom hälso- och sjukvården
göres till föremål för ingående studier vad gäller deras önskvärda
framtida utbildning och numerär och att behövliga konkreta åtgärder på
grundval därav fortlöpande vidtages. Jag vill härutinnan erinra bl. a. om
vikten av ökad utbildning av sjuksköterskor, sjukgymnaster, arbetsterapeuter
m. fl. vårdpersonalgrupper. En snabbt växande hälso- och sjukvårdsorganisation
kräver som underlag för en balanserad expansion ett alldeles
särskilt omfattande och intensivt studium av personalens storlek och arbetsuppgifter.
Frågan om i vilka former detta delvis mycket komplicerade arbete
bör bedrivas fordrar alltså ökad uppmärksamhet. Det fortlöpande
rationaliserings- och planeringsarbete som bedrivs av skilda sjukvårdshuvudmän
utgör en ansenlig del av en sådan verksamhet, men arbetet behöver
samordnas utifrån en gemensam grundsyn. Tänkbart är att bl. a. den pågående
utredningen angående centrala sjukvårdsberedningens organisation
m.m. kan skapa möjligheter för ökade insatser i detta hänseende. Såvitt
angår den statliga mentalsjukvården pågår undersökningar rörande personalens
storlek, arbetsuppgifter och utbildning inom mentalsjukvårdsberedningen.

En viktig förutsättning för ett framgångsrikt reformarbete beträffande
personalpolitiken inom hälso- och sjukvårdsområdet är, som prognosutredningen
påpekat, en utbyggd och effektivare medicinalstatistik. Jag finner det
vara angeläget att denna statistik successivt förbättras under de närmaste
åren.

Som framgått av vad jag nu anfört finner jag att de av läkarprognosutredningen
gjorda bedömningarna av läkarbehovets utveckling kan läggas
till grund för en planering av läkarutbildningens dimensionering.
Till frågan om de medicinska lärosätenas framtida dimensionering återkommer
jag längre fram. Jag vill här först ta upp till behandling det
av läkarprognosutredningen väckta förslaget att undersöka förutsättningarna
att utomlands utbilda svenska studenter till läkare. I och för
sig synes det framtida behovet av läkare komma att växa så starkt att det
kunde vara motiverat att pröva alla metoder att snabbt utbilda svenska
studenter för yrket. Detta kunde vara så mycket mer motiverat som antalet
intresserade och för medicinsk utbildning lämpade svenska studenter
med all sannolikhet kommer att öka mycket kraftigt under 60-talet,.

Vid remissbehandlingen har delade meningar i denna fråga kommit till ut -

204-

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

tryck men en majoritet av remissinstanserna har uttalat sig för en av staten
stödd medicinsk utbildning av svenska studenter utomlands.

Om svenska studenter i någon mer betydande omfattning skulle ges en
med svensk medicinsk utbildning likvärdig skolning utanför Norden torde
i första hand utbildning i Nederländerna, Schweiz, Storbritannien, Västtyskland
och Österrike komma i fråga. Många omständigheter tyder emellertid
på att möjligheterna att i dessa länder ge utbildning åt något mer
betydande antal främmande studenter under de närmaste åren kommer att
bli betydligt mindre än de har varit tidigare. Vidare bör beaktas att många
andra länder med betydligt mindre möjligheter än Sverige att i det egna
landet utbilda läkare torde komma att under 60-talet på annat håll söka få
utbildningsplatser för egna studenter. Här skall erinras om bl. a. de nya
afrikanska staternas behov av utbildning utomlands för den egna ungdomen.
Jag ställer mig därför, trots de många i och för sig vägande skälen,
tveksam inför tanken att i rådande läge förbereda medicinsk utbildning av
svenska studenter utomlands. Självfallet kommer det att stå svenska studenter
fritt att söka skaffa sig en medicinsk utbildning utomlands, men det
synes ej vara lämpligt att statsmakterna engagerar sig för att ingå avtal
om att studerande från vårt land skall få företräde till visst antal platser
vid medicinska lärosäten i utlandet.

Vad så gäller den medicinska utbildningen inom landet skall till en början
konstateras, att det snabbt växande behovet av läkare kräver att utbildningskapaciteten
snarast möjligt ökas högst betydligt. Läkarutbildningsberedningen
har, som tidigare redovisats, undersökt förutsättningarna för
en sådan ökning. Beredningen har funnit — vilket även så gott som genomgående
vitsordats av remissinstanserna — att goda förutsättningar nu föreligger
för avsevärda ökningar av läkarutbildningskapaciteten i landet.

Redan pågående och planerade om- och tillbyggnader av de medicinska
institutionerna och klinikerna vid befintliga lärosäten liksom den beslutade
utbyggnaden av regionsjukvården kommer att möjliggöra en betydande
ökning av läkarutbildningen. De växande studentkullarna under 1960-talet
kommer att skapa ett fullgott rekryteringsunderlag för en sådan ökning.

Som framgår av den tidigare lämnade redogörelsen har läkarutbildningsberedningen
redovisat åtta möjliga alternativ för en ökning av läkarutbildningen
i vårt land — från ett lägsta alternativ, som möjliggör en ökning av
intaget med 62 studerande per år, till ett högsta alternativ, som möjliggör
en ökning av intaget med 327 studerande per år, d. v. s. en höjning av intagningskapaciteten
från 453 till 515 respektive 780 studerande. De redovisade
alternativen torde ange de från allmänna sjukvårdssynpunkter godtagbara
och från utbildningssynpunkter möjliga utbildningsnivåerna inom
en överskådlig tid, även om, som beredningen angivit, viss tvekan i sistnämnda
avseende kan föreligga i fråga om det högsta alternativet.

205

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

Såsom rimliga alternativ — eller rättare sagt utbyggnadsetapper — för
fortsatta överväganden har beredningen framfört två, benämnda C och G,
innebärande en ökning av intaget med 107 respektive 265 studerande. Båda
dessa etapper förutsätter en utbyggnad av den medicinska högskolan i
Umeå till en fullständig läroanstalt. Ett realiserande av alternativ C innebär,
att i Uppsala årligen intas 90 studerande i de teoretiska ämnena och
86 studerande i de propedeutiska och kliniska ämnena, i Lund-Malmö och
Göteborg vardera 120 studerande i de teoretiska och 115 i de propedeutiska
och kliniska ämnena samt i Stockholm 168 studerande i de teoretiska och
160 studerande i de propedeutiska och kliniska ämnena. För Umeås del
slutligen innebär alternativ C, att där anordnas teoretisk utbildning med
ett årligt nybörj arintag av 62 studerande samt att den propedeutiska och
kliniska utbildningen där dimensioneras för ett årligt intag av 60 studerande.
Alternativ G förutsätter utöver etappen C, dels att Lund-Malmö och
Göteborg båda ökar till samma kapacitet som Stockholm (168 respektive
160) samt att en medicinsk utbildningsorganisation inrättas i Linköping
eller Örebro för utbildning av 60 studerande årligen i de propedeutiska och
kliniska ämnena. Dessa 60 studenter skulle få sin teoretiska utbildning i
Umeå. Enligt av beredningen angiven tidsplan skulle ökningen av intagningen
till de medicinska lärosätena kunna ske successivt fr. o. m. vartermien
1962. Den totala intagningskapaciteten enligt angivna tidsplan skulle
vara uppnådd höstterminen 1965.

Beredningen har utgått från att en första ytterligare ökning av läkarutbildningen
måste påbörjas omgående. Beredningen har därvid förordat
ett förverkligande av förslaget C som ett under alla förhallanden lägsta
alternativ, vilket samtidigt utgör första etappen av den enligt beredningens
mening angelägna vidare utbyggnaden.

Jag vill i denna sammanfattning av huvudpunkterna i beredningens förslag
även erinra om att beredningen funnit att en ökning av läkarutbildningen
kräver nya typer av lärartjänster vid de medicinska lärosätena.
Beredningen har sålunda föreslagit, att ordinarie lektorstjänster i lönegrad
Ao 26 försöksvis inrättas i teoretiskt inriktade ämnen. Vidare har
beredningen förordat att de nuvarande tjänsterna som kliniska lärare i
Ae 24 omändras och förbin des med ökad undervisningsskyldighet och bättre
anställningsvillkor samt att vissa biträdande överläkartjänster vid de statliga
undervisningssjukhusen i Uppsala och Stockholm omändras till kliniska
lärartjänster av den nya typen.

Resultaten av det brett upplagda utredningsarbetet beträffande läkarbehovet
och läkarutbildningen samt de relativt enstämmiga opinionsyttringar,
som kommit till uttryck vid remissbehandlingen, visar enligt min
mening, att tiden nu är mogen för ytterligare energiska insatser från samhällets
sida i syfte att åstadkomma en snabb och betydande ökning av

206 Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

läkarutbildningens kapacitet. Ett ställningstagande härutinnan kan sålunda
nu grundas inte blott på en klar dokumentation av ett ökande läkarbehov
i vårt land som en följd av vår strävan att förkovra och bygga ut vår
hälso- och sjukvård, utan även på vetskapen om att väsentliga organisatoriska
förutsättningar föreligger för att inom överskådlig framtid någorlunda
tillgodose detta behov. Till yttermera visso ger de ökande studentkullarna
i förening med ett starkt intresse hos ungdomen för medicinsk utbildning
en garanti för ett fullgott rekryteringsunderlag. Härtill kommer att
en ökning av läkarutbildningskapaciteten också utgör ett betydelsefullt led
i det arbete på en omstrukturering av det högre utbildningsväsendet, för
vilket riktlinjer uppdrogs vid fjolårets riksdag. Det framstår sålunda från
många skilda synpunkter som en för vårt samhälles fortsatta utveckling
utomordentligt viktig angelägenhet att ökade insatser göres för att tillgodose
det växande läkarbehovet.

En ökning av läkarutbildningskapaciteten förutsätter givetvis medverkan
av de berörda sjukvårdshuvudmännen. Med hänsyn till det starka
intresse för en ökad läkarproduktion, som visats från deras sida bl. a. vid
remissbehandlingen av de föreliggande betänkandena, utgår jag från att
det skall bli möjligt att få den erforderliga ytterligare samverkan till stånd
på för staten godtagbara villkor.

Med de utgångspunkter jag nu angivit och då det är synnerligen angeläget
att ökningen påbörjas utan dröjsmål förordar jag att, på sätt läkarutbildningsberedningen
föreslagit, såsom en första etapp den årliga intagningen
vid de medicinska lärosätena ökas från 453 till 560 nybörjare per
år i de teoretiska ämnena (alternativ C). Jag vill här göra det påpekandet,
att ett förverkligande av den av mig nu förordade ökningen skulle innebära
den kraftigaste kapacitetsutvidgning på detta område, som på en gång beslutats
i vårt land. Samtidigt vill jag erinra om att mitt förslag i denna
del innebär en från såväl allmänt utbildningspolitiska som från speciellt
läkarutbildningsorganisatoriska synpunkter betydelsefull vinst, nämligen
att den medicinska högskolan i Umeå — som i dag icke omfattar preklinisk
utbildning — göres till en fullständig medicinsk läroanstalt.

Med hänsyn till vad som anförts tidigare bör emellertid den nu aktuella
utbildningsplaneringen för de medicinska lärosätenas del inte begränsas till
att avse en årlig nybörjarintagning av storleksordningen 560. Jag vill erinra
om att läkarprognosutredningen för sin del ansett att behovet av läkare
kommer att uppgå till mer än 11 000 år 1970 och mellan 15 000 och 16 000
år 1980. Ökas läkarutbildningskapaciteten blott till 560 nybörjare per år
så kommer, under förutsättning av att inflyttningen av utländska läkare
inte ökar i mer betydande omfattning, sistnämnda antal läkare att uppnås
först omkring sekelskiftet. Det är därför angeläget, att erforderligt utrednings-,
förhandlings- och planeringsarbete redan nu påbörjas i syfte att en

207

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 108 år 1961

ytterligare utökning av läkarutbildningens kapacitet skall kunna genomföras
utöver den här såsom en första etapp förordade höjningen av det
årliga nybörjarantalet till 560. Inte minst med hänsyn till den pågående
och planerade utbyggnaden av i första hand regionsjukhusen är det viktigt
att klarhet så snart som möjligt vinnes om sättet för en fortsatt ökning av
den medicinska utbildningskapaciteten i landet.

Det fortsatta förberedelsearbetet synes kunna i huvudsak grundas på de
riktlinjer, som skisserats av läkarutbildningsberedningen. Det synes mig
emellertid av flera skäl inte möjligt eller lämpligt att här ta någon definitiv
ståndpunkt till vilken exakt kapacitetsnivå, som bör vara slutmålet för det
nu aktuella förberedelsearbetet. I förevarande sammanhang torde det vara
tillräckligt att ange, att arbetet bör inriktas på att i första hand planera för
en ökning av utbildningskapaciteten upp till åtminstone omkring 650.
Bl. a. med hänsyn till att man nu inte med säkerhet kan bedöma, huruvida
det alternativ, som skisserats i läkarutbildningsberedningens betänkande
(alternativ F), utgör det ekonomiskt gynnsammaste sättet att uppnå en
sådan ökning synes det fortsatta utrednings- och planeringsarbetet böra i
erforderlig mån omfatta även andra utvägar till kapacitetsökning, varvid i
första hand givetvis bör ifrågakomma sådana som kan utläsas av läkarutbildningsberedningens
skiss och vissa däröver avgivna remissyttranden.

Varje mer betydande ökning av läkarutbildningskapaciteten utöver den
av mig i det föregående förordade ökningen till 560 nybörjare per år kommer
att medföra avsevärda kostnadsökningar för staten. Det kommer nämligen
bl. a. att bli nödvändigt att för utbildningsändamål ta i anspråk ett
eller flera nya sjukhus. Frågan om takten i ett genomförande av den nu
diskuterade ytterligare intagningsökningen blir därför självfallet beroende
av det utrymme, som med hänsyn till budgetläge och arbetskraftstillgång
vid tidpunkt, då erforderligt utrednings-, förhandlings- och planeringsarbete
genomförts, bedömes tillgängligt för ändamålet.

Jag övergår nu till att närmare behandla vissa med den av mig förordade
utbyggnadsetappen C sammanhängande spörsmål.

Utbyggnadsetappen C innebär att medicinska högskolan i Umeå bygges
ut till ett fullständigt medicinskt lärosäte. Först när detta skett blir högskolan
i Umeå till alla delar en med övriga medicinska lärosäten fullt likvärdig
utbildningsanstalt. Därför bör så snabbt ske kan teoretiska institutioner
uppföras i Umeå. Jag vill här erinra om att Västerbottens läns landsting
i det avtal, som slutits mellan staten och landstinget angående den
medicinska högskolan, förbundit sig att enligt vad särskilt överenskommes
medverka vid en utbyggnad av högskolan till att omfatta även preklinisk
undervisning.

Läkarutbildningsberedningen har föreslagit att de teoretiska institutionerna
i Umeå dimensioneras för 124 nybörjare per år. Hälften av dessa ny -

208

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

börjare skulle efter avslutade studier i de teoretiska ämnena fortsätta
propedeutisk och klinisk utbildning i Örebro eller Linköping. Beredningen
har för sin del räknat med möjligheten att den teoretiska utbildningen i
Umeå skulle kunna börja hösten 1964. Förutsättningen härför är enligt vad
jag inhämtat, att det lokalprogram och den projektering som legat till grund
för de nyligen färdigställda teoretiska institutionerna i Göteborg skulle
kunna i allt väsentligt läggas till grund också för uppbyggnaden av institutionerna
i Umeå.

Med hänsyn till vad jag anfört beträffande riktpunkten för det nu aktuella
planeringsarbetet vill jag för egen del förorda att de medicinskteoretiska
institutionerna i Umeå dimensioneras för ett nybörj arintag, vilket
svarar mot omfattningen av det antal studerande som avses skola fullfölja
sin propedeutiska och kliniska utbildning i Umeå. Vid programmeringen
och projekteringen för nämnda institutioner bör emellertid övervägas
möjligheterna att i samband därmed — såsom förordats i propositionen
1960:119 (s. 384) angående riktlinjer för utbyggande av universitet
och högskolor m. m. (jfr SäU 1 s. 62) — förbereda en med läkarutbildningen
samordnad komplettering av utbildnings- och forskningsorganisationen med
centrala matematisk-naturvetenskapliga ämnen.

Med hänsyn till det anförda torde det inte vara möjligt att igångsätta
den medicinsk-teoretiska utbildningen i Umeå redan läsåret 1964/65. Jag
räknar i stället med att de första medicinsk-teoretiska kurserna skall kunna
påbörjas under läsåret 1965/66. I likhet med läkarutbildningsberedningen
och samtliga remissinstanser som uttalat sig i frågan anser jag att Umeås
utbildningskapacitet bör höjas från för närvarande 40 till 60 nybörjare per
år i de kliniska ämnena. Intagningen i nybörjarkurserna i de teoretiska ämnena
bör anpassas därefter. Läkarutbildningsberedningen har satt siffran till
62 per år, vilket med hänsyn till avgångsfrekvensen för närvarande synes
vara ett rimligt antal.

Jag finner den av läkarutbildningsberedningen förordade personalplanen
för de teoretiska ämnena vara i stort sett väl avvägd och kunna tjäna som
underlag för anslagsäskanden. I detta liksom i de följande fallen förutsätter
jag givetvis, att en närmare granskning sker vid det årliga budgetarbetet.
I enlighet härmed förordar jag, att i anledning av beredningens förslag
tjänster successivt inrättas och att på sätt beredningen föreslagit vissa
tjänster inrättas någon tid innan utbildningen i vederbörande ämnen påbörjas.
Härvid måste då beaktas att jag räknat med att utbildningen börjar
ett läsår senare än vad beredningen föreslagit. Skulle före år 1965 inträffa
några för den medicinska utbildningen mer väsentliga förändringar jämfört
med nuvarande förhållanden kan givetvis justeringar i den av mig nu förordade
personalplanen bli aktuella.

Vad jag nu förordat skulle innebära att i de teoretiska ämnena i Umeå
kommer att inrättas ett 70-tal nya tjänster, varav en professur i vart och

209

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

ett av ämnena anatomi, histologi och fysiologi samt en laboratur (motsvarande)
i vart och ett av ämnena anatomi, histologi, medicinsk kemi, fysiologi
och medicinsk fysik.

Läkarutbildningsberedningens förslag rörande personalförstärkningar i
de propedeutiska och kliniska ämnena föranleder ej några erinringar från
min sida. Frågan om förändring av de nuvarande tjänsterna som klinisk
lärare i Ae 24 torde emellertid bli föremål för prövning i annat sammanhang,
varför det ej här finns anledning att ta ställning till beredningens
förslag i den delen.

Vad gäller här behandlade och övriga av läkarutbildningsberedningen
framlagda förslag till anslagsförstärkningar för medicinska högskolan i
Umeå på driftbudgeten bör det ankomma på vederbörande myndigheter att
successivt framlägga erforderliga förslag. De beräkningar av de skilda anslagens
storlek som läkarutbildningsberedningen utfört finner jag vara i allt
väsentligt godtagbara.

Vad gäller frågan om uppförande av de teoretiska institutionerna vill jag
först erinra om vad jag tidigare sagt om tidpunkten för utbildningens påbörjande.
Det bör ankomma på byggnadsstyrelsen att utarbeta erforderliga
program- och projekteringshandlingar och inkomma med därav föranledda
anslagsäskanden. Vid byggnadsprogrammens uppgörande bör samråd äga
rum med läkarutbildningsberedningen och ledningen för medicinska högskolan
i Umeå. Vad beträffar de kliniska ämnena bör det ankomma bl. a.
på nämnden för undervisningssjukhusens utbyggande att i fråga om Umeå
— liksom även i fråga om övriga icke-statliga undervisningssjukhus —
medverka till att i tid åtgärder vidtages för tillgodoseende av uppkommande
behov av lokaler m.m.

Vad gäller den för medicinska fakulteten i Uppsala aktuella ökningen av
utbildningskapaciteten vid ett genomförande av etapp C — 6 platser i de
propedeutiska och kliniska ämnena — bör det ankomma på universitetsmyndigheterna
att i anslagsäskandena för läsåret 1963/64 och följande
framlägga förslag till erforderliga förstärkningar. Jag finner de av läkarutbildningsberedningen
gjorda kostnadsberäkningarna vara i allt väsentligt
godtagbara.

För den medicinska fakulteten i Lund innebär ett realiserande av etappen
C en ökning av den årliga intagningen i de teoretiska ämnena med 10
och i de propedeutiska och kliniska ämnena med 25. På sätt läkarutbildningsberedningen
föreslagit bör ökningen i de teoretiska ämnena genomföras
med början vårterminen 1962. Erforderliga medel för ökningen våren 1962
torde få bestridas ur den till Kungl. Maj:ts disposition ställda anslagsposten
under anslaget till extra utgifter vid universitet och högskolor (jfr
8;e ht 1961 s. 560 f.). För den ökade utbildningen i de teoretiska ämnena
från och med läsåret 1962/63 torde medel böra äskas i sedvanlig ordning

14 — Bihang till riksdagens protokoll 1061. 1 samt. Nr 108

210

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 108 år 1961

av universitetsmyndigheterna. Jag finner läkarutbildningsberedningens
kostnadsberäkningar för de teoretiska ämnenas del vara i allt väsentligt
godtagbara. Vad gäller utbildningen i de propedeutiska och kliniska ämnena
vid den medicinska fakulteten i Lund har läkarutbildningsberedningen förordat,
att denna skall genomföras i två steg, den ena med början vårterminen
1964 och den andra med början läsåret 1966/67. Med hänsyn till vad
jag förut föreslagit beträffande tidpunkten för igångsättandet av den teoretiska
utbildningen i Umeå förordar jag den ändringen att andra steget
påbörjas först läsaret 1967/68. Det bör ankomma på universitetsmyndigheterna
att i samråd med läkarutbildningsberedningen förbereda och i vederbörlig
ordning framlägga erforderliga anslagsäskanden för denna i två
steg genomförda ökning av utbildningskapaciteten i de propedeutiska och
kliniska ämnena i Lund. De kostnadsberäkningar som läkarutbildningsberedningen
redovisat för denna ökning finner jag i stort sett godtagbara.
Jag anser det sålunda motiverat, att drygt 30 nya tjänster inrättas vid universitetet
i Lund, varav en professur i klinisk fysiologi med placering vid
lasarettet i Lund och en professur i ortopedi med placering vid Malmö allmänna
sjukhus. Vidare förutsätter jag att läkarutbildning på för staten
godtagbara villkor skall komma att meddelas jämväl vid Flensburgska
barnsjukhuset i Malmö. I likhet med landstingets hälso- och sjukvårdsstyrelse
finner jag det vara lämpligast att professuren i dermato-venereologi
vid en enligt förslaget C ökad läkarutbildning tills vidare förblir placerad
vid lasarettet i Lund.

För medicinska fakulteten i Göteborg innebär ett genomförande av etapp
C att det årliga antalet nybörjare i de teoretiska ämnena ökas med 5 och i
de propedeutiska och kliniska ämnena med 15. För de teoretiska ämnenas
del synes, såsom läkarutbildningsberedningen förordat, denna obetydliga
ökning — 2 respektive 3 studenter per termin — kunna genomföras från
vårterminen 1962 utan några personalförstärkningar. Vad gäller ökningen
i de propedeutiska och kliniska ämnena bör det ankomma på universitetsmyndigheterna
att framlägga förslag om erforderliga förstärkningar från
och med läsåret 1967/68. Till grund för dessa äskanden torde — så länge
förslaget C utgör utgångspunkten — böra läggas de av läkarutbildningsberedningen
beräknade anslagsförstärkningarna, vilka jag funnit i stort
sett godtagbara.

Vad slutligen gäller konsekvenserna av ett genomförande av etappen C
för Stockholms del — karolinska institutet — kommer den årliga intagningen
vid de teoretiska ämnena att öka med 30 studerande. För de propedeutiska
och kliniska ämnena innebär etappen C en ökning med 40 nybörjare
per år. I ett första steg skulle intagningen öka med 28 nybörjare per
år och i ett andra med ytterligare 12. Ökningen i de teoretiska ämnena
synes kunna påbörjas vårterminen 1962. Medel för denna första ökning

211

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 108 år 1961

torde få anvisas ur den till Kungl. Maj:ts disposition ställda anslagsposten
ur anslaget till extra utgifter vid universitetet och högskolor (jfr 8:e ht 1961
s. 560). Erforderliga anslagshöjningar från och med läsåret 1962/63 för den
ökade undervisningen i de teoretiska ämnena — avseende bl. a. inrättande
av en prosektur i anatomi -—- torde böra äskas av vederbörande universitetsmyndigheter
med utgångspunkt i läkarutbildningsberedningens förslag till
anslagsökningar för ifrågavarande ämnen. Med anledning av lärarkollegiets
yttrande finner jag dock vissa förstärkningar utöver vad läkarutbildningsberedningen
förordat böra komma till stånd. Personalförstärkningar utöver
beredningens förslag till en sammanlagd kostnad av cirka 75 000 kronor för
samtliga teoretiska ämnen anser jag sålunda vara motiverade. Jag utgår
från att samråd sker med läkarutbildningsberedningen vid utarbetandet av
myndigheternas äskanden i dessa avseenden. Vidare torde det för de teoretiska
ämnenas del bli erforderligt med vissa ombyggnads- och inredningsåtgärder,
vilka ej föreslagits av läkarutbildningsberedningen. Av dessa kan
vissa behöva utföras under budgetåret 1961/62. Medel härför torde få anvisas
ur till byggnadsstyrelsens respektive till Kungl. Maj:ts disposition stående
anslag.

Ökningen av utbildningskapaciteten i de propedeutiska och kliniska ämnena
i Stockholm torde böra genomföras med början vårterminen 1964, då
14 elever per termin utöver de nuvarande 60 per termin bör kunna beredas
plats vid kurser i propedeutiska ämnen. Därefter bör från läsåret 1967/68
öleningen enligt alternativ C i dess helhet kunna genomföras i de propedeutiska
ämnena. Det bör ankomma på universitetsmyndigheterna att
framlägga erforderliga förslag till anslagsäskanden för ett genomförande av
här föreslagen ökning av den propedeutiska och kliniska utbildningens intagningskapacitet
till 160 elever per år. Den slutliga utformningen av den
för denna utbildning erforderliga personalorganisationen blir emellertid i
väsentlig mån beroende av lösningen av frågan om undervisningssjukhusen
i Stockholm. Jag vill i sammanhanget erinra om dels att en expertdelegation
i januari 1961 har tillsatts inom inrikesdepartementet med uppgift att verkställa
en förutsättningslös undersökning av olika möjligheter att tillgodose
karolinska mediko-kirurgiska institutets behov av ytterligare sjukhusplatser
m. m. för medicinsk undervisning och forskning, dels att Kungl. Maj:t samtidigt
anbefallt direktionen för karolinska sjukhuset att såvitt på den
ankommer vidtaga de åtgärder och till Kungl. Maj:t inkomma med de förslag,
som erfordras för sjukhusets anordnande och drift sasom regionsjukhus
i enlighet med de i propositionen 1960: 159 angående regionsjukvårdens
utbyggande m.m. föreslagna riktlinjerna. Jag utgår från att myndigheternas
äskanden, i vilka jämväl bör beaktas läkarutbildningsberedningens förslag
till an slagsförstärkningar för en ökning av nybörj arantalet till 160
vid karolinska institutet, anpassas efter de beslut som nu pågående utred -

212

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

ningar kan resultera i. Vilken lösning som än kommer att väljas för anordnande
av den ökade propedeutiska och kliniska utbildningen i Stockholm
räknar jag i likhet med läkarutbildningsberedningen med inrättande
av en professur i klinisk epidemiologi och en professur i socialmedicin
samt en prosektur i patologi.

Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen har läkarutbildningsberedningen
beräknat statsverkets löpande årliga kostnader — vid full
utbyggnad — för den av mig förordade utbyggnadsetappen C till drygt
6,2 miljoner kronor. Därtill kommer engångskostnader för nämnda etapp
med cirka 28 miljoner kronor, varav omkring 20 miljoner kronor på kapitalbudgeten,
samt eventuella kostnader för ianspråktagande av vissa kliniker.

Vad gäller läkarutbildningsberedningens förslag i övrigt vill jag här framhålla
följande.

Det synes mig välbetänkt att lektorat försöksvis inrättas i teoretiskt inriktade
ämnen. Jag förutsätter att förslag härom framlägges i myndigheternas
anslagsäskanden i huvudsak enligt den plan som föreligger i beredningens
betänkande. Vidare finner jag beredningens förslag till omvandling
av ett antal biträdande överläkartjänster till tjänster som kliniska lärare
vid de statliga undervisningssjukhusen i Stockholm och Uppsala vara
väl motiverat och räknar med att förslag härom framlägges av vederbörande
anslagsäskande myndigheter i stort sett i överensstämmelse med läkarutbildningsberedningens
rekommendationer. Beträffande den i anslutning
härtill vid remissbehandlingen väckta frågan om inrättande av laboraturer
i kliniska ämnen anser jag att, innan någon slutlig ställning därtill
tas, man bör avvakta erfarenheterna av den praktiska tillämpningen av den
preliminära förhandlingsöverenskommelse om de kliniska lärarnas insatser i
undervisningen, som i dagarna träffats.

Den betydande utökning av läkarutbildningens kapacitet, som jag nu
förordat, kommer under ett antal år framåt att i väsentlig mån öka belastningen
på de medicinska fakulteternas redan nu hårt pressade organisation.
Jag är medveten om att de successiva höjningar av utbildningskapaciteten
som jag förordat, i förening med ännu ej i alla ämnen fullt genomförda
kapacitetsökningar till följd av tidigare fattade beslut, i olika avseenden
kommer att medföra problem för de medicinska fakulteterna. Jag räknar
därför med att det kan bli erforderligt med viss förstärkning dels av de
medicinska fakulteternas administrativa resurser, dels av de anslag av tillfällig
natur som f. n. står till universitetskanslersämbetets disposition för
anordnande av extra kurser; jag utgår emellertid från att kanslersämbetet
har sin uppmärksamhet riktad på förefintliga möjligheter att effektivt utnyttja
tillgängliga kliniska utbildningsplatser för att smidigt lösa vissa tillfälliga
stockningsproblem under den kliniska studiegången.

213

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

Å andra sidan kan förutsättas att en stor del av de närmaste årens speciella
svårigheter kommer att upphöra, när i mitten av 60-talet medicinska
högskolan i Umeå utbyggts till ett fullständigt medicinskt lärosäte.

Tandliikarbehovet och tandläkarutbildningen m. m.

Antalet tandläkare i Sverige uppgick den 1 mars 1961 till i runt tal 5 300,
varav omkring 4 850 hade svensk legitimation. Inom folktandvården tjänstgjorde
1 710 tandläkare; 425 av dessa hade utländsk examen. Av folktandvårdens
omkring 2 000 tandläkartjänster var 285 vakanta, det största
antal som hittills registrerats.

De anförda siffrorna belvser dagens situation och därvid särskilt bristen
på tandläkare inom folktandvården. Inom denna organisation har bristen
på tandläkare länge utgjort ett hinder för realiserande av folktandvårdens
mål, ej blott i fråga om genomförandet av barntandvårdsprogrammet utan
även beträffande den vuxna befolkningens möjlighet att till rimlig kostnad
erhålla regelbunden tandvård.

Behovet av tandläkare har, som framgått av min tidigare redogörelse,
behandlats av flera utredningar och senast varit föremål för översyn av
1960 års tandläkarprognosdelegation.

Resultaten av de skilda beräkningarna slutar på ett framtida behov av
mellan 7 400 och 11 100 heltidsarbetande tandläkare. Anledningen till den
stora spännvidden i behovsberäkningama är framför allt olika bedömningar
av den genomsnittliga behandlingstid, som beräknas åtgå per patient och
år vid regelbunden vuxen-tandvård. Delegationen har här räknat med alternativ
mellan 2 och 3 timmars behandling. Som skäl för det högsta alternativet
har delegationen bl. a. anfört, att befolkningsförskjutningen mot högre
åldrar och de äldres förbättrade ekonomiska standard leder till att det åldrande
bettets sjukdomar — vilka kräver en tidsödande behandling — alltmer
kommer att träda i förgrunden. Vidare har delegationen utgått från
att inemot tre fjärdedelar av befolkningen skall erhålla regelbunden tandsjukvård
i framtiden. Den för en behovsundersökning rörande tandläkare
viktiga frågan om effekten av profylaktiska åtgärder mot karies har i prognosdelegationens
undersökningar beaktats genom att omkring 1 000 tandläkare
frånräknats vid delegationens olika behovsberäkningar.

Tandläkarorganisationerna har vid remissbehandlingen anfört, att man
ur folktandvårdsstatistiken kan utläsa, att kariesfrekvensen hos sjuåringarnas
permanenta tänder under de tre senaste åren reducerats med cirka 2
procent om året. Med anledning härav förmodar organisationerna, att kariesminskningen
varit minst 2 procent per år inom hela befolkningen. Medicinalstyrelsen,
som i särskild skrivelse uttalat sig om den av tandläkar -

214

Kungl. May.ts proposition nr 108 år 1961

organisationerna åberopade statistiken, finner att materialet tyder på en
verklig reduktion av kariesangreppen. Prognosdelegationen invänder häremot
i sin kompletterande skrivelse, att organisationerna har bortsett från
den årligen ökande behandlingen av sexåringarnas permanenta tänder. Tas
hänsyn dels härtill, dels till att behandling av sexåringarnas permanenta
tänder kan ha skett i ökad omfattning inom den privata sektorn, försvinner
i stort sett enligt delegationen den kariesreducerande effekt organisationerna
räknat med. Delegationen anser, att det för närvarande inte finns någon
svensk undersökning, som klarlagt den minskning av behandlingsbehov och
därmed tandläkarbehov, som en bestående kariesprofylaktik genom fluoridering
kan medföra.

Med hänsyn till osäkerheten hos olika faktorer, som påverkar det framtida
tandläkarbehovet, är det enligt min mening inte möjligt att i dag mera
exakt bestämma detsamma. Från planeringssynpunkt torde det emellertid
vara tillräckligt att konstatera att den nuvarande utbildningskapaciteten
ej inom överskådlig framtid resulterar i en sådan ökning av antalet tandläkare,
att någon förbättrad tandvårdsstandard kan uppnås. Det finns
därför anledning att eftersträva en sådan ökning av utbildningskapaciteten,
att icke blott den rådande bristen på tandläkare snabbt kan täckas utan
även den väntade ökningen i tandvårdsefterfrågan i rimlig omfattning kan
tillgodoses. Jag vill därför förorda att en ökning av tandläkarutbildningen
kommer till stånd och att denna ökning får den storlek, som mot denna
bakgrund och med beaktande av de speciella organisatoriska förutsättningarna
på det odontologiska utbildningsområdet kan anses tillfredsställande
avvägd. Med hänsyn till den odontologiska utbildningens organisation
finns därvid blott ett fåtal möjligheter att välja mellan.

Tandläkarutbildning sker för närvarande vid tandläkarhögskoloma i
Stockholm och Malmö samt vid det till stockholmshögskolan hörande tandläkarinstitutet
i Umeå. Dessa läroanstalter har tillsammans en årlig intagningskapacitet
av 240 studerande. Tillräckliga förutsättningar för anordnande
av odontologisk utbildning synes i dagens läge föreligga beträffande
fyra orter — Stockholm, Malmö, Umeå och Göteborg. Att öka den nuvarande
utbildningskapaciteten i Stockholm och Malmö, tillhopa 200 nybörjare
per år, synes mig av olika skäl inte görligt. Ökningen av kapaciteten
i Umeå kan — som jag strax skall närmare belysa — inte bli större än 20.
Behovsundersökningarna bär klart visat att en så begränsad ökning av
tandläkarutbildningskapaciteten är helt otillräcklig. Den innebär nämligen
att först omkring sekelskiftet antalet heltidsarbetande tandläkare skulle
komma att nå siffran 7 400. Kvar står då möjligheten att anordna tandläkarutbildning
också i Göteborg. Hittills gjorda erfarenheter tyder närmast
på att, om patienttillgången så medgiver, en odontologisk läroanstalt från
ekonomiska synpunkter bör dimensioneras för ett årligt intag av ca 100

215

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

studerande. De verkställda behovsundersökningarna och de utbildningsorganisatoriska
förutsättningarna leder därför enligt min mening till att
planeringen bör inriktas på att, så snart omständigheterna det medger, uppnå
en sammanlagd årlig intagningskapacitet av omkring 360 studerande.

Vid tandläkarinstitutet i Umeå sker nu utbildning av 40 studenter under
tredje till och med åttonde studieterminerna, medan den övriga utbildningen
vid umeålinjen är förlagd till stockholmshögskolan. Som framgatt
av min tidigare redogörelse har ett betänkande om ombildning av tandläkarinstitutet
till självständig högskola med utbildning även under nionde
och tionde terminerna framlagts av organisationskommittén för den medicinska
högskolan i Umeå. I detta betänkande, som utarbetats av organisationskommitténs
odontologiska nämnd, förordas en till 48 studerande ökad
intagning per år. Av en senare överlämnad promemoria framgår, att möjlighet
föreligger att öka intagningen till 60 studerande om året. Vid remissbehandlingen
av betänkandet jämte promemorian har i första hand frågan
om utbildningskapaciteten i Umeå diskuterats. Därvid har särskilt hänsyn
tagits till det tillgängliga patientunderlaget. Medicinalstyrelsen betonar, att
antalet vårdsökande måste vara tillfyllest dels för utbildning av ett ökat
antal studenter, dels för den tandsjukvård som skall utföras av ett ökat
antal vid lärarkliniken halvtidstjänstgörande lärare. Det är därför av betydande
intresse, att lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan i Stockholm genom
en separat utredning funnit, att patienttillgången i dagens läge är tillräckligt
stor för att medge en utökning av organisationen i Umeå till 60 studerande
per årsgrupp.

I överensstämmelse med den odontologiska nämnden och flertalet remissinstanser
anser jag, att starka skäl talar för förläggning av nionde och tionde
terminernas utbildning till Umeå. Jag föreslår därför, att i Umeå skall
meddelas undervisning under tandläkarutbildningens sista år från och med
läsåret 1963/64. Samtidigt bör institutet ombildas till en i förhållande till
tandläkarhögskolan i Stockholm fristående läroanstalt. Jag vill i anslutning
härtill inskjuta att frågan om läroanstaltens organisatoriska ställning
är föremål för prövning av organisationskommittén och därför inte bör
prövas i förevarande sammanhang. I och med institutets ombiklning måste
enligt nämndens förslag lärarorganisationen fullständigas. Då personalorganisationen
endast i mindre utsträckning behöver förstärkas vid en ökning
av utbildningskapaciteten till 60 studerande, finner jag det angeläget,
att på detta sätt ett antal nya utbildningsplatser tillskapas. Sedan det numera
klargjorts, att patientunderlaget är tillräckligt för att bära upp en
sådan ökning av utbildningsorganisationen, har jag funnit mig böra föreslå,
att utbildningskapaciteten i Umeå ökas till 60 studerande per år med
början vid tredje terminens utbildning höstterminen 1963.

Nämnden har i sitt betänkande framlagt ett detaljerat förslag till per -

216

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

sonalorganisation för den blivande odontologiska läroanstalten i Umeå. Jag
kommer här att till behandling ta upp endast de av nämnden föreslagna
högre lärartjänsterna. Professurer föreslås bli inrättade i ämnena cariologi,
protetik, kirurgi, röntgendiagnostik, ortopedi, pedodonti, histopatologi och
i ämnet teknologi. Laboraturer föreslås av nämnden bli inrättade i bettanalys
med parodontoprotetik, endodonti, farmakologi och i parodontologi.
Nämnden föreslår slutligen, att i motsats till vad som är förhållandet vid de
befintliga tandläkarhögskolorna laboraturer ej inrättas i cariologi och protetik.
Bland remissinstanserna tillstyrks allmänt inrättande i Umeå av professurer
i de ämnen som vid övriga tandläkarhögskolor företräds av professur.
Flertalet remissorgan ansluter sig även till förslaget om professurer
i stället för laboraturer i ämnena pedodonti och histopatologi. För ämnet
teknologi förordas i ett flertal yttranden inrättande av laboratur i stället
för av nämnden föreslagen professur.

För egen del finner jag, att det föreliggande förslaget om ordinarie lärartjänster
i stort sett bör genomföras. Dock är jag ej beredd att nu i detalj
ta ställning till den föreslagna personaluppsättningen. Det torde få ankomma
på vederbörande anslagsäskande myndighet att senare inkomma med
ett överarbetat förslag, vilket dock i stora drag bör vara uppbyggt enligt
det av den odontologiska nämnden framlagda förslaget.

Vad avser övriga lärartjänster för tandläkarutbildningen i Umeå har ett
flertal remissinstanser funnit det motiverat att avvakta med slutligt ställningstagande,
under hänvisning till att de odontologiska förhandlingssakkunniga
inom kort väntas framlägga förslag angående tandsjukvårdens
ordnande vid de odontologiska läroanstalterna. Jag finner i likhet med
nämnda remissinstanser att frågan om lärartjänsterna i övrigt bör tas upp
till prövning i ett senare sammanhang. Sak samma gäller frågorna om biträdespersonal
m. m. samt de anslag i övrigt, som erfordras för den blivande
läroanstaltens drift.

Frågan om lokaler för den odontologiska läroanstalten torde böra lösas
efter förhandlingar mellan representanter för staten och Västerbottens läns
landsting.

En utökning av den odontologiska utbildningskapaciteten i Umeå från
40 till 60 elever per årskurs från och med läsåret 1963/64 förutsätter vidare,
att 20 prekliniska utbildningsplatser utöver de nuvarande 40 vid
stockholmshögskolans umeålinje tillskapas från och med läsåret 1962/63.
Ett genomförande av mitt förslag, att från och med läsåret 1965/66 medicinsk
teoretisk utbildning anordnas i Umeå, skapar emellertid förutsättningar
att från och med samma läsår i Umeå anordna preklinisk odontologisk
utbildning. Med anledning av det anförda förordar jag dels att läsåren
1962/63—1964/65 preklinisk odontologisk utbildning för ytterligare
20 elever anordnas på lämpligt sätt, dels att från och med läsåret 1965/66

217

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

tandläkarutbildningen i dess helhet för 60 elever per år förlägges till Umeå.
Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att föranstalta om erforderliga
utredningar rörande den här aktuella prekliniska odontologiska utbildningen
för 20 elever under läsåren 1962/65.

Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen har de löpande årliga
kostnaderna för den av mig nu förordade utbyggnaden av tandläkarutbildningen
i Umeå — vid full utbyggnad — beräknats till drygt 2 miljoner
kronor. Därtill kommer för statsverkets del engångskostnader med cirka
3,8 miljoner kronor för inredning och utrustning. Statens andel i övriga
anläggningskostnader kan fastställas först efter förhandlingar.

Vid 1955 års riksdag (jfr SU nr 148 s. 45 ff.) bestämdes att en tidigare i
princip beslutad ny tandläkarhögskola skulle — utan att tidpunkten för dess
upprättande fixerades — förläggas till Göteborg. Härmed sammanhängande
frågor har sedermera varit föremål för överväganden inom ecklesiastikdepartementet.

Tandläkarprognosdelegationen har i sitt betänkande förordat inrättande
av en tandläkarhögskola i Göteborg för årlig intagning av 100 studerande
från och med år 1965.

I överensstämmelse med de synpunkter, som jag utvecklat i det föregående,
synes tandläkarutbildning i Göteborg böra anordnas så snart som det med
hänsyn till olika omständigheter låter sig göra. Från Göteborgs stads sida har
också framförts önskemål om att den i princip beslutade tandläkarhögskolan
snarast möjligt blir inrättad. Som jag redan antytt bör planeringen för en sådan
läroanstalt inriktas på en årlig intagningskapacitet av omkring 100 studerande.
Med hänsyn till önskvärdheten av att, där så ske kan, åstadkomma
samarbete med andra nordiska länder vid utbyggande av det högre utbildningsväsendet,
torde därvid böra undersökas förutsättningarna för att ge
kompetenta sökande från annat nordiskt land företräde till ett antal utbildningsplatser
vid en blivande odontologisk läroanstalt i Göteborg. Intresse
för ett dylikt arrangemang har vid preliminära kontakter visats från norska
regeringens sida.

Anordnande av en odontologisk läroanstalt i Göteborg kräver bland annat,
att överenskommelse träffas med Göteborgs stad rörande samordning med
stadens tandsjukvård av den patientbehandling, som fordras för utbildningens
bedrivande och för forskningen vid läroanstalten. Jag vill här erinra
om vad jag förut anfört om väntade förslag rörande tandsjukvårdens ordnande
vid de odontologiska läroanstalterna. Vidare måste förhandlingar med
Göteborgs stad äga rum och preliminärt avtal ingås mellan staten och staden
beträffande lokaler för odontologisk utbildning och forskning.

Med hänsyn till vad jag nu anfört synes det ej möjligt att här framlägga
en detaljerad plan för i vilken takt en ny läroanstalt i Göteborg bör uppföras.
Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att låta upptaga förhandlingar med

218

Kungl. May.ts proposition nr 108 år 1961

Göteborgs stad rörande anordnande av en odontologisk läroanstalt i Göteborg
samt att i övrigt nu genomföra det förberedelsearbete som fordras för anordnande
av tandläkarutbildning där. Först därefter torde, i den mån
budgetmässigt utrymme och erforderlig arbetskraft bedömes tillgängliga
för ändamålet, frågan böra underställas riksdagen för förnyad prövning.

Tandteknikerutbildning är för närvarande anordnad vid särskilda statliga
skolor i Stockholm, Malmö och Göteborg. Det sammanlagda antalet elevplatser
vid skolorna uppgår till 84. Före antagandet till tandteknikerskola krävs
att aspirant genomgått en tvåårig förberedande utbildning vid någon av
medicinalstyrelsen auktoriserad arbetsplats. Utbildningen vid tandteknikerskolorna
är ettårig. Härefter följer en ettårig praktikanttjänstgöring, innan
vederbörande erhåller av medicinalstyrelsen utfärdat behörighetsbevis som
examinerad tandtekniker. 1951 års t andläkarkommitté har, såsom framgår
av den tidigare lämnade redogörelsen, framlagt förslag dels om ökad utbildningskapacitet,
dels om ändrad utbildningsgång för tandtekniker. Enligt
betänkandet rader brist på kompetenta tandtekniker, framför allt i Nordsverige.
Av denna anledning föreslår kommittén inrättande av en fjärde
tandteknikerskola förlagd till Umeå. Denna bör enligt förslaget erhålla en
utbildningskapacitet av 20 elever per årskurs, samtidigt som viss ökning av
intagningarna förutsätts komma till stånd vid de existerande skolorna. Den
föreslagna utbildningsgången utesluter obligatorisk förberedande elevutbildning.
I stället har skolutbildningen föreslagits bli tvåårig. Praktikanttjänstgöringen
bör enligt kommittén förläggas till särskilda praktikantlaboratorier,
vilka bör anknytas till tandläkarhögskolorna. Dessa laboratorier avses
i praktiken komma att fungera som serviceorgan åt tandsjukvården vid
respektive högskolor.

Förslaget om inrättande av tandteknikerskola i Umeå tillstyrks nästan
undantagslöst av remissinstanserna, som emellertid i stor utsträckning ställer
sig avvaktande till förslaget om ändrad utbildningsgång för tandtekniker.
I ett stort antal yttranden förordas, att den nya utbildningsordningen
först prövas vid en tandteknikerskola, innan den genomföres generellt. I
den odontologiska nämndens förslag till personalorganisation för tandläkarhögskolan
i Umeå har förutsatts, att en tandteknikerskola med därtill
hörande praktikantlaboratorium inrättas samtidigt med ombildningen av
tandläkarinstitutet till självständig odontologisk läroanstalt. Särskilda teknikertjänster
för den tandsjukvårdande verksamheten vid högskolan har
därför inte upptagits i förslaget.

Jag förordar för egen del, att tandteknikerutbildning anordnas i Umeå
från och med läsåret 1963/64. Slutlig ställning till utbildningens uppläggning
och omfattning torde inte böra tas nu. Det torde få ankomma på
Kungl. Maj:t att föranstalta om de ytterligare utredningar i frågan, som
kan anses erforderliga, varvid även spörsmålet om huvudmannaskapet för
tandteknikerutbildningen i Umeå bör övervägas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961 219

Hemställan

Under åberopande av vad jag i det föregående anfört och förordat hemställer
jag, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

att godkänna av mig förordade förslag och riktlinjer för
utbyggande av läkar- och tandläkar- samt tandteknikerutbildningen.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordar Hans Maj:t Konungen
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse,
bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Kerstin Kylin-Almryd

220

Kungl. Maj:ts -proposition nr 108 år 1961

INNEHÅLL

Sid.

I. Läkarbehov och läkartillgång.................................... 3

A. Läkarprognosutredningen .................................... 3

1. Nuvarande läkartillgång m. in.............................. 4

2. Perspektiv på hälso- och sjukvårdens framtida utveckling..... 9

Konsumtionsutvecklingen................................ 9

Arbetskrafts- och kostnadsutvecklingen................... 12

3. Programmatisk beräkning av det framtida läkarbehovet...... 15

Lasarettsvård .......................................... 16

Långtidssjukvård ....................................... 19

CP-vård, vanförevård, vård av kroniskt sjuka barn, reumati kervård

................................................ 20

Mentalsjukvård ........................................ 21

Epilepsivård ........................................... 22

Allmänläkare och privatpraktiserande specialister.......... 22

Hälsovård.............................................. 23

Forskning och undervisning.............................. 25

4. Slutsatser och förslag...................................... 27

5. Särskilda yttranden ....................................... 31

B. Yttranden .................................................. 31

II. Tandläkarbehov och tandläkartillgång............................ 45

A. 1951 års tandläkarkommitté.................................. 45

B. 1957 års folktandvårdssakkunniga............................. 49

C. Behovsundersökningen 1960 .................................. 53

1. Tandläkarprognosdelegationen ............................. 54

Den nuvarande tandläkarkårens omfattning, sammansättning

och behandlingskapacitet ................................ 55

Det beräknade behovet av tandläkare 1970—90 ............ 57

Tillgången på tandläkare 1970—90 vid olika utbildningsalternativ
.............................................. 60

Delegationens förslag till åtgärder........................ 62

Delegationens kompletterande beräkningar................ 63

2. Yttranden ............................................... 65

Kungl. Maj ds ''proposition nr 108 år 1961 221

Sid.

III. Organisationen av utökad läkarutbildning ........................ 75

A. Läkarutbildningsberedningen ................................. 77

1. Föreliggande planer på utbyggnad av den medicinska utbildningsorganisationen
....................................... 78

2. Allmänna synpunkter på ökad läkarutbildning.............. 81

3. Alternativ för ökad läkarutbildning......................... 84

4. Nödvändiga resurser för ökad läkarutbildning vid skilda lärosäten
.................................................... 87

Uppsala ............................................... 87

Lund-Malmö ........................................... 89

Göteborg .............................................. 92

Stockholm ............................................. 95

Umeå.................................................. 190

Örköping .............................................. 105

5. Tidsplan för ökad läkarutbildning.......................... 106

6. Blandad medicinsk och annan utbildning.................... 108

7. Läkarutbildningsberedningens förslag till åtgärder............ 110

B. Yttranden .................................................. H2

Allmänna synpunkter ..................................... 112

Alternativ för ökad läkarutbildning......................... 120

Förutsättningarna vid skilda lärosäten...................... 134

Tidsplan för ökad läkarutbildning.......................... 149

Blandad medicinsk och annan utbildning.................... 151

C. Vissa kostnadsberäkningar ................................... 153

Uppsala ................................................. 154

Lund-Malmö ............................................. 156

Göteborg ................................................ 158

Stockholm ............................................... 160

Umeå ................................................... 162

VI. Organisationen av utökad tandläkarutbildning m. m................ 167

A. Tandläkarhögskola i Umeå................................... 167

1. Det nuvarande tandläkarinstitutets utformning.............. 167

2. Förslag om ombildning av tandläkarinstitutet till tandläkarhögskola
................................................. 169

Studiernas uppläggning.................................. 170

Nuvarande lärarpersonal ................................ 171

Ämnesindelning och ämnesföreträdare .................... 172

Övrig lärarpersonal...................................... 175

Biträdespersonal ........................................ 179

Nämndens förslag till åtgärder........................... 180

Förslag om årlig intagning av 60 studerande............... 180

222 Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

Sid.

B. Tandläkarhögskola i Göteborg................................ 181

C. Yttranden .................................................. 183

Tandläkarhögskola i Umeå................................. 183

Tandläkarhögskola i Göteborg ............................. 188

D. Ökad tandteknikerutbildning ................................. 189

1. 1951 års tandläkarkommitté ............................... 190

2. Yttranden ............................................... 193

E. Vissa överslagsberäkningar beträffande kostnaderna............ 198

Umeå ................................................... 198

Göteborg ................................................ 200

Tandteknikerutbildning ................................... 200

V. Departementschefen ............................................ 201