Kungl. Maj:ts proposition nr 107 (Proposition 1940:107)

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

Nr 107.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen nied förslag till lag angående
ändring i vissa delar av lagen den 27 juni 1924
(nr 320) om förmynderskap, m. m.; given Stockholms
slott den 8 mars 1940.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till

1) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 27 juni 1924 (nr 320)
om förmynderskap;

2) lag om ändrad lydelse av 13 § lagen den 27 juni 1924 (nr 321) angående
införande av lagen om förmynderskap;

3) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 27 juni 1924 (nr 322)
örn vård av omyndigs värdehandlingar;

4) lag angående ändrad lydelse av 2 kap. 1 och 18 §§ lagen den 9 juni
1933 (nr 314) om boutredning och arvskifte;

5) lag angående ändrad lydelse av 52 c § lagen den 22 juni 1911 (nr 74)
om bankrörelse;

6) lag angående ändrad lydelse av 24 § lagen den 29 juni 1923 (nr 286)
örn sparbanker;

7) lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 26 juni 1936 (nr 373)
med vissa bestämmelser örn centralkassor för jordbrukskredit; samt

8) förordning om ändrad lydelse av § 2 mom. 3 och 4 samt § 4 förordningen
den 21 juni 1922 (nr 277) angående postsparbanken.

GUSTAF.

K. G. Westman.

Bihang till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 107.

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 27 juni 1924 (nr 320) om

förmynderskap.

Härigenom förordnas, att 3 kap. 11 och 15 §§, 4 kap. 2 §, 8 kap. 8—
11 §§, 9 kap. 3, 4, 7 och 8 §§, 11 kap. 8 och 9 §§ samt 12 kap. 17 § lagen
den 27 juni 1924 om förmynderskap1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt
i det följande angives samt att i lagen skola införas två nya paragrafer, en i
7 kap. med beteckning 12 § och en i 8 kap. betecknad 11 a §, av den lydelse
nedan sägs:

3 KAP.

11 §.

överförmyndaren vare skyldig att föra bok angående förmynderskap,
som inskrivits enligt 4 kap. och stå under hans tillsyn, över ärenden rörande
förmynderskap, vilka ej inskrivits, skall särskild förteckning förås.

15 §.

Närmare bestämmelser om överförmyndarens verksamhet samt om förandet
av den bok och den förteckning, varom i 11 § förmäles, meddelas
av Konungen.

4 KAP.

2 §.

Förmynderskap för underårig skall inskrivas, då fader, efter vilken den
underårige är arvsberättigad, eller moder avlider, eller då dessförinnan
egendom, som skall stå under förmyndarens förvaltning, annorledes än
genom upptagande av lån tillfaller den underårige eller någon rättens åtgärd
vidtages i fråga, som rör förmynderskapet.

Inskrivningen skall--— Stockholms rådstuvurätt.

7 KAP.

12 §.

Är omyndig ende delägaren i dödsbo eller äro underåriga syskon, som
hava gemensam förmyndare, ensamma delägare i oskiftat bo, skall, om
boet förvaltas av förmyndaren, å förvaltningen tillämpas vad i 8 och 9 kap.
stadgas.

1 Senaste lydelse av 11 kap. 9 § se SFS 1930: 110.

Kungl. Maj.ts proposition nr 107. 3

8 KAP.

8 §•

Aktier, obligationer, skuldebrev och andra sådana värdehandlingar skola,
såframt sammanlagda värdet överstiger tvåtusen kronor, i den omyndiges
namn nedsättas i öppet förvar hos riksbanken eller annan bank. Vill förmyndaren
uttaga nedsatt värdehandling, söke han överförmyndarens tillstånd.
Sådant tillstånd erfordras ej, där värdehandlingen allenast skall
genom bankens försorg överföras till annan bank för att där nedsättas i
öppet förvar. De nedsatta värdehandlingarna skola under överförmyndarens
tillsyn vårdas i enlighet med vad örn dylik vård av omyndigs värdehandlingar
särskilt stadgas.

Vad sålunda örn nedsättning av omyndigs värdehandlingar föreskrivits
skall ej äga tillämpning i avseende å bevis eller motbok rörande tillgodohavande
å räkning hos bank, ej heller i avseende å bevis, som utfärdats örn
inskrivning i statsskuldboken eller Sveriges allmänna hypoteksbanks skuldbok
eller skuldbok hos annan inrättning, som Konungen bestämmer, såframt
å beviset finnes antecknat, att inskrivningen skett med förbehåll, att kapitalbelopp
å inskriven fordran eller därå utställd obligation eller ock inskriven
obligation eller å sådan obligation belöpande kapitalbelopp ej må lyftas utan
överförmyndarens tillstånd.

Obligationer, vilka utfärdats av staten eller Sveriges allmänna hypoteksbank
eller annan inrättning, som Konungen bestämmer, skola, såframt ej
obligationerna äro nedsatta i öppet förvar hos bank eller överförmyndaren
medgiver undantag, inskrivas i statsskuldboken eller bankens eller inrättningens
skuldbok med förbehåll, varom i andra stycket sägs.

Hava underåriga —--värdehandlingar sammanräknas.

Finnas omyndigs värdehandlingar, som skola förvaltas av förmyndaren,
i öppet förvar hos bank utan att hava nedsatts enligt denna lag, skall å dem
tillämpas vad i lagen är stadgat om nedsatta värdehandlingar.

9§.

Omyndigs medel, som innestå hos bank, må ej uttagas utan överförmyndarens
tillstånd efter vad därom särskilt är stadgat. Vad nu sagts gäller ej
ränta, som innestått kortare tid än ett år. Överförmyndarens tillstånd vare
ej heller erforderligt, där medlen allenast skola genom bankens försorg överföras
till annan bank.

Medel, som böra hållas tillgängliga för ändamål, varom i 6 § sägs, må
insättas med förbehåll, att medlen må uttagas utan överförmyndarens tillstånd.

När skäl därtill äro, äge överförmyndaren förordna, att förbehåll, som i
andra stycket sägs, ej skall gälla.

10 §.

Ej må förmyndaren utan överförmyndarens tillstånd överlåta eller pantsätta
omyndigs värdehandling, medan den är nedsatt. Betalning av kapital -

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

belopp å omyndigs värdehandling må, medan den är nedsatt, uppbäras allenast
av banken.

Ej heller må utan överförmyndarens tillstånd överlåtelse eller pantsättning
ske av bevis angående inskrivning i skuldbok, varom i 8 § förmäles,
såframt å beviset finnes antecknat förbehåll som där sägs, eller av bevis
eller motbok rörande tillgodohavande å räkning hos bank, såframt 9 § första
stycket är tillämpligt å tillgodohavandet.

H §•

Försummar förmyndaren att nedsätta värdehandling eller inskriva obligation
enligt vad i 8 § är stadgat, anmäle överförmyndaren försummelsen hos
rätten eller domaren, och äge rätten att genom vite tillhålla förmyndaren att
fullgöra sitt åliggande. Innan anmälan göres efter vad nyss är sagt, bör
överförmyndaren, där det lämpligen kan ske, erinra förmyndaren örn hans
skyldighet.

11 a §.

Förvärvar omyndig värdehandling, som i 8 § avses, eller äger omyndig
eljest att av annan utfå sådan värdehandling, må den som skall utgiva handlingen
fullgöra sin förpliktelse genom att i den omyndiges namn nedsätta
handlingen i öppet förvar hos bank, såvida ej den omyndige äger att själv
förvalta handlingen. Förpliktelse att utgiva penningbelopp må ock fullgöras
hos bank, ändå att den ej grundas å nedsatt värdehandling; och skola
medlen av banken insättas för den omyndiges räkning enligt vad örn betalning,
som uppbäres å nedsatt värdehandling, är särskilt stadgat.

Äger omyndig att av dödsbo utfå värdehandling eller penningar på grund
av giftorätt, arv eller testamente eller såsom underhåll enligt lagen örn arv,
vare boutredningsman eller testamentsexekutör pliktig att, såframt ej värdet
är ringa eller överförmyndaren eljest medgiver undantag, nedsätta värdehandlingen
eller inbetala medlen hos bank enligt vad i första stycket stadgas.
Vad nu sagts om skyldighet att inbetala penningmedel hos bank skall
ock gälla, där någon, som här i riket driver försäkringsrörelse, skall utgiva
försäkringsbelopp, som tillkommer omyndig, och fråga ej är om pension
eller livränta eller örn försäkringsbelopp, som den omyndige äger att själv
förvalta. I andra fall äge överförmyndaren genom meddelande till den,
som skall utgiva värdehandling eller penningar, förordna, att nedsättning
eller inbetalning skall ske hos bank.

Den, som nedsätter värdehandling eller inbetalar penningar hos bank enligt
vad i denna paragraf är stadgat, vare pliktig att ofördröjligen underrätta
förmyndaren därom.

9 KAP.

3 §.

Å förteckning, som i 2 § avses, skall förmyndaren teckna försäkran under
edlig förpliktelse, att hans uppgifter äro i allo riktiga och att ej något är

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

med vilja och vetskap utelämnat. Rätten åge vid vite förelägga honom att
bestyrka detta med ed, såframt yrkande därom framställes av överförmyndaren
eller det eljest finnes påkallat. Har annan tagit befattning med den
omyndiges egendom, må ock edgång åläggas honom, om skäl därtill äro.

4 §•

Saknar omyndig — ---- ägde rum.

Vad i 3 § stadgas skall i tillämpliga delar gälla anmälan, varom i första
stycket sägs.

7 §■

I förteckning över omyndigs egendom, så ock i årsräkning och sluträkning
skola tillgångar och skulder fullständigt angivas med uppgift å de särskilda
tillgångarnas värde. Finnes hos den omyndige fordringshandling, som blivit
intecknad i honom tillhörig fastighet eller tomträtt, skall detta särskilt angivas.
Äro medel insatta hos bank, skall uppgift lämnas örn den räkning,
varå medlen innestå. I fråga om värdepapper, som ej äro nedsatta hos bank
efter vad i 8 kap. stadgas, skall nummer eller annan beteckning anmärkas.
Finnas tillgångar, som stå under den omyndiges eller annans särskilda förvaltning,
skall förmyndaren jämväl lämna uppgift därom, så ock om dessa
tillgångars värde, såframt det är honom kunnigt. Skola i årsräkning eller
sluträkning upptagas tillgångar eller skulder, för vilkas fullständiga angivande
erfordras utförlig uppräkning, må, där det lämpligen kan ske, beträffande
dem hänvisning göras till förut avgiven förteckning eller årsräkning.

Förteckning och---förmyndarens postadress.

8 §■

Innehåller förteckning —--- erforderliga delar.

Upptager förteckning, årsräkning eller sluträkning värdehandlingar, som
ej äro nedsatta hos riksbanken eller annan bank efter vad i 8 kap. stadgas,
skall vid förteckningen eller räkningen fogas intyg av två personer, att värdehandlingarna
finnas i förmyndarens förvar. Innestå medel hos bank, skall
genom bevis från banken styrkas beloppet av innestående medel, så ock i
vad mån förbehåll gjorts, att medlen må uttagas utan överförmyndarens
samtycke. Beloppet av medel, som innestå enligt motbok, må ock styrkas
av två personer.

11 KAP.

8 §•

Vad i 5—10 kap. stadgas i fråga örn förmyndare och omyndigs egendom
skall i tillämpliga delar gälla i avseende å god man och egendom, som skall
förvaltas av god man, med iakttagande dock av vad här nedan i 9—11 §§
föreskrives.

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

9 §•

God man---över egendomen.

Förteckning, som---av förmyndaren.

Vad i 9 kap. 3 § är stadgat örn förteckning, som avgives av förmyndare,
skall även gälla med avseende å förteckning, som avgives av god man.

Har egendom---är stadgat.

12 KAP.

17 §.

Överförmyndarens eller rättens tillstånd till åtgärd beträffande omyndigs
egendom må sökas allenast av förmyndaren. Mot överförmyndarens eller
rättens beslut i avseende å sådant tillstånd så ock mot överförmyndarens
förordnande, att förbehåll, varom i 8 kap. 9 § andra stycket sägs, ej skall
gälla, ma talan föras allenast av förmyndaren samt, såframt ärendet angår
omhändertagande av egendom, varöver den omyndige äger råda, eller återkallelse
av förmyndarens eller överförmyndarens tillstånd för omyndig att
driva näring, av den omyndige själv, om han fyllt sexton år.

Mot överförmyndarens---ej föras.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1941.

Medel, som förvaltas av förmyndare eller god man och som nämnda dag
innestå å räkning hos bank utan villkor att de må lyftas allenast med
överförmyndarens tillstånd, må uttagas utan sådant tillstånd, såframt ej överförmyndaren
annorlunda förordnar. Insättas efter lagens ikraftträdande medel
å räkningen eller lägges upplupen ränta till kapitalet, vare så ansett
som örn därvid gjorts förbehåll, varom i 8 kap. 9 § andra stycket sägs.

Kungl. Maj.ts proposition nr 107.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 13 § lagen den 27 juni 1924 (nr 321) angående
införande av lagen om förmynderskap.

Härigenom förordnas, att 13 § lagen den 27 juni 1924 angående införande
av lagen om förmynderskap1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angles: 13

§.

Med den---Stockholms stad.

I Stockholms stad skall överförmyndare icke utses, utan skall vad i 3 kap.
11 § och 5—12 kap. nya lagen ävensom i denna lag stadgas om överförmyndare
i stället gälla i fråga örn förmyndarkammaren. Dock må frågor
örn samtycke, tillstånd eller förordnande, varom sägs i 8 kap. 5, 8, 9, 10, 11 a
och 13 §§ nya lagen, upptagas och avgöras av viss ledamot av förmyndarkammaren,
någon dess tjänsteman eller annan lämplig person, som rådstuvurätten
förordnar, och skall i sådant fall å denne tillämpas vad i nya lagen
stadgas örn överförmyndare. I avseende å fullföljd av talan mot beslut,
som förmyndarkammaren meddelar, skall vad i 12 kap. 25 § nya lagen
stadgas ej äga tillämpning, utan skall i stället härom gälla vad som är föreskrivet
om talan mot rättens beslut.

Arvode enligt---bouppteckningsavgift utgått.

Angående avvecklingen---av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1941.

1 Senaste lydelse se SFS 1933: 212.

Kungl. Maj.ts proposition nr 107.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 27 juni 1924 (nr 322) om
vård av omyndigs värdehandlingar.

Härigenom förordnas, att 1—3, 5—7, 9—13 och 15 §§ lagen den 27 juni
1924 om vård av omyndigs värdehandlingar1 skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives:

1 §•

Hava för---utan verkan.

Finnas eljest i öppet förvar hos bank omyndigs värdehandlingar, å vilka
skall tillämpas vad i lagen om förmynderskap är stadgat beträffande nedsatta
värdehandlingar, åge vad i första stycket sägs motsvarande tillämpning.

2 §•

I fråga örn inhemska värdehandlingar vare banken pliktig

1) att, örn —--skall göras,

2) att lyfta —--sådan utdelning,

3) att, örn — — — uppsagd obligation,

4) att, då enligt kungörelse i allmänna tidningarna företrädesrätt till teckning
av ny aktie tillkommer den omyndige, därom underrätta förmyndaren
samt efter framställning av denne verkställa teckningen och jämväl i övrigt
lämna erforderligt biträde till aktiernas utbekommande eller ock föranstalta
örn försäljning av teckningsrätten,

5) att, då enligt kungörelse i allmänna tidningarna ny aktie tillkommer
den omyndige till följd av aktiekapitalets ökning medelst överföring av besparade
vinstmedel, vidtaga erforderliga åtgärder för aktiernas utbekommande,

6) att å---jämväl uppsägning,

7) att, när å inteckningshandling belöper betalning vid fördelning av köpeskillingen
efter exekutiv auktion eller av löseskilling eller annan ersättning
med avseende å den intecknade egendomen, på framställning av förmyndaren
förete handlingen och uppbära betalningen,

8) att, då eljest betalning belöper å nedsatt värdehandling, på framställning
av förmyndaren förete handlingen, örn det erfordras, och uppbära
betalningen,

1 Senaste lydelse av 2 § se SFS 1934: 262.

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

9) att, då å värdehandling uppburits kapitalbelopp, därom ofördröjligen
underrätta såväl förmyndaren som överförmyndaren och, då medel eljest
uppburits av banken, underrätta förmyndaren i den ordning, varom överenskommelse
träffats med honom,

10) att, där uppgift örn gäldenärens adress kan av banken utan väsentlig
omgång eller tidsutdräkt inhämtas eller eljest på förfrågan meddelas
av förmyndaren, vidtaga laga åtgärder för fordrans vidmakthållande,

11) att ombesörja anteckning om innehav av inteckningshandling och,
när överförmyndaren medgivit inteckningshandlings uttagande för annan
åtgärd av inskrivningsdomaren, förete handlingen hos domaren,

12) att, när överförmyndaren samtyckt till att värdehandling eljest uttages
för att företes hos myndighet eller tjänsteman, förete handlingen hos
myndigheten eller tjänstemannen, samt

13) att, då enligt kungörelse i allmänna tidningarna offentlig stämning
utfärdats angående dödande av värdehandling, så ock då banken genom
meddelande från överexekutor erhållit underrättelse, att exekutiv auktion
å intecknad egendom blivit utlyst, därom underrätta förmyndaren.

Beträffande utländska---handlingarnas förvaring.

3 §•

Kapitalbelopp, som av banken uppbäres å omyndigs värdehandling, skall
i den omyndiges namn insättas å sådan bankräkning, att medlen kunna utan
föregående uppsägning uttagas, eller å annan bankräkning, som förmyndaren
bestämmer. Insättning må ej utan överförmyndarens medgivande
ske å räkning, från vilken uttag må göras utan hans tillstånd. Ränta och
annan avkastning, som uppbäras av banken, skola, såvitt ej annan bestämmelse
givits av förmyndaren, i enahanda ordning insättas å bankräkning,
dock att därvid må göras förbehåll, varom i 8 kap. 9 § andra stycket lagen
örn förmynderskap sägs.

5 §.

Vill förmyndaren, att nedsatt värdehandling skall uttagas ur bankens
förvar, eller vill han giva banken uppdrag att överlåta eller pantsätta sådan
handling, vare banken pliktig tillse, att överförmyndarens tillstånd till åtgärden,
där det erfordras, föreligger. Påkallar i sistnämnda fall förmyndaren
bankens biträde till influtna medels anbringande, skall banken ock tillse,
att tillståndet innefattar samtycke därtill, om sådant samtycke erfordras.

Skall aktieteckning----- samtycke föreligger.

6 §•

När omyndigs värdehandlingar av bank tagas i förvar enligt denna lag,
skall banken till förmyndaren överlämna skriftligt förvaringsbevis, innefattande
erkännande, att banken förvarar och förvaltar värdehandlingarna
enligt bestämmelserna i lagen. I beviset skola handlingarna förtecknas med
angivande av deras nominella värde och skall i fråga om värdepapper nuna -

Kungl. Maj.ts proposition nr 107.

mer och annan beteckning anmärkas. Ett likalydande bevis skall ofördröjligen
översändas till överförmyndaren.

Då för omyndig värdehandlingar första gången av bank tagas i förvar
enligt denna lag, skall av förmyndaren skriftlig uppgift lämnas å den omyndiges
och förmyndarens namn och postadress, å den överförmyndare, under
vilkens tillsyn förmynderskapet står, samt, om den omyndige är underårig,
å hans ålder och föräldrarnas namn och hemvist. Sker ändring av förmyndarens
eller den omyndiges hemvist eller postadress, eller varder tillsynen å
förmynderskapet överflyttad till annan överförmyndare, vare förmyndaren
pliktig göra anmälan därom.

7 §•

Banken vare pliktig att årligen före januari månads utgång till förmyndaren
och överförmyndaren översända uppgift rörande de värdehandlingar,
som för myndlingens räkning voro nedsatta i bankens förvar vid föregående
års utgång, så ock avskrift av bankens räkning för året med den omyndige.

9 §•

Då tillstånd att uttaga nedsatt värdehandling sökes, skall uppgift lämnas
om det ändamål, för vilket handlingen skall uttagas. Finnes det icke behövligt,
att handlingen uttages för det uppgivna ändamålet, eller kan det
antagas, att den omyndiges rätt och bästa skulle genom handlingens uttagande
sättas i fara, skall tillstånd vägras.

Vill förmyndaren, att nedsatt värdehandling skall försäljas eller pantsättas,
vare han pliktig att uppgiva, vartill de influtna medlen skola användas.
Erfordras för de influtna medlens användande till det uppgivna ändamålet
överförmyndarens samtycke, och finner överförmyndaren samtycke därtill
ej böra givas, skall tillstånd till försäljningen eller pantsättningen vägras.

Meddelas tillstånd att försälja nedsatt värdehandling, skall hanken, där
ej överförmyndaren annorlunda förordnar, utlämna handlingen direkt till
köparen och uppbära betalningen. Tillstånd att pantsätta nedsatt värdehandling
medför ej rätt att uttaga handlingen utan att överförmyndaren särskilt
medgivit det; sådant medgivande må lämnas allenast såframt pantsättning
ej utan avsevärd olägenhet kan ske, medan handlingen är nedsatt i
bankens förvar. I övrigt åge överförmyndaren vid tillstånd till åtgärd med
avseende å nedsatt värdehandling foga de villkor, som i varje fall finnas
erforderliga, åliggande det banken att noggrant iakttaga dessa villkor.

Skall nedsatt värdehandling överföras från den bank, där den finnes i förvar,
till annan bank, varde handlingen utlämnad direkt till denna bank. Den
förra banken skall ofördröjligen underrätta överförmyndaren om åtgärden.

10 §.

Tillstånd, som i 9 § avses, gäde allenast under tre veckor från tillståndets
meddelande, såframt ej överförmyndaren bestämt annan tid för tillståndets
giltighet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 107.

11 §.

Har tillstånd av överförmyndaren meddelats enligt vad i 9 § sägs, skall förmyndaren
sist inom en månad därefter till överförmyndaren lämna redogörelse
för de åtgärder, som vidtagits, såframt ej fråga är allenast om anskaffande
av medel, som böra hållas tillgängliga för den omyndiges underhåll
eller vården av hans egendom. Överförmyndaren åge, örn det finnes
erforderligt, utsätta annan tid för redogörelsens avlämnande. Har förmyndaren
mottagit avräkningsnota, betalningsbevis eller annan handling
till styrkande av vidtagen åtgärd, skall handlingen i huvudskrift eller besannad
avskrift bifogas redogörelsen. Då handlingen översänts i huvudskrift,
skall den efter redogörelsens granskning återsändas till förmyndaren.
Där ej nedsättning av uttagen eller förvärvad värdehandling skett,
skall förmyndaren genom intyg styrka, att influtna medel blivit så anbragta,
att nedsättning ej erfordras.

12 §.

Då tillstånd, som i 9 § avses, förfallit, skall förmyndaren inom tid, som i
11 § stadgas, hos överförmyndaren anmäla, att tillståndet icke blivit använt,
så ock förete bevis därom.

13 §.

Innestå hos bank omyndigs medel, som ej må uttagas utan överförmyndarens
tillstånd, skall vad i 9, 11 och 12 §§ stadgas angående ansökan örn
tillstånd till uttagande av nedsatt värdehandling och om sådan ansökans
prövning, så ock om förmyndarens skyldighet att ingiva redogörelse för vidtagna
åtgärder eller anmälan, att tillståndet icke blivit använt, i tillämpliga
delar gälla rörande ansökan om tillstånd att uttaga medel, om sådan ansökans
prövning och örn skyldighet för förmyndaren att ingiva redogörelse för
medlens användning eller anmälan, att tillståndet icke blivit använt. Då fråga
är om uttagning av medel till bestridande av utgifter för den omyndiges underhåll
eller för vården av hans egendom, må tillståndet givas tills vidare och
avse visst sammanlagt belopp under kalenderår. Tillståndet må ock avse,
att medel, som innestå eller insättas å viss räkning, tills vidare må lyftas
utan särskilt medgivande av överförmyndaren. I annat fall gäde ej överförmyndarens
tillstånd för längre tid än tre veckor från det tillståndet meddelades.

Kunna insatta---lyftning tillgängliga.

Skola medlen enligt tillståndet användas för inköp av värdehandling eller
utlånas, må, där överförmyndaren ej annorlunda förordnar, medlen utlämnas
allenast mot det att banken mottager värdehandlingen eller fordringsbeviset
i öppet förvar eller erhåller bevis, att nedsättning därav ägt rum hos
annan bank eller att inskrivning, som avses i 8 kap. 8 § andra och tredje
styckena lagen om förmynderskap, skett med förbehåll, som där sägs.
Skola medlen enligt tillståndet användas till köp av fast egendom eller tomt -

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

rätt, skall, där överförmyndaren ej annorlunda förordnar, utbetalning av
banken verkställas direkt till säljaren. I övrigt åge överförmyndaren vid tillstånd
till uttagning av medel foga de villkor, som i varje fall finnas erforderliga,
åliggande det banken att noggrant iakttaga dessa villkor.

Skola medel allenast överföras till annan bank, åligge den bank, där medlen
innestå, att insätta dem hos den andra banken och att ofördröjligen underrätta
överförmyndaren därom. Vid insättningen må ej fogas förbehåll
om rätt för förmyndaren att uttaga medlen utan överförmyndarens tillstånd.

15 §.

Vad i denna lag stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga örn vård
av värdehandlingar, som tillhöra den, för vilken god man förordnats efter
vad i 11 kap. 3 eller 4 § av lagen om förmynderskap stadgas, så ock i fråga
om medel, som för hans räkning innestå hos bank och ej må uttagas utan
överförmyndarens tillstånd.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1941.

Kungl. Ma]:ts proposition nr 107.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2 kap. 1 och 18 §§ lagen den 9 juni 1933
(nr 314) om boutredning och arvskifte.

Härigenom förordnas, att 2 kap. 1 och 18 §§ lagen den 9 juni 1933 om boutredning
och arvskifte skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

2 KAP.

1 §•

Då dödsbodelägare det begär, skall rätten förordna, att egendomen skall
avträdas till förvaltning av boutredningsman, samt utse någon att i sådan
egenskap handhava förvaltningen. Har någon genom testamente blivit utsedd
att i avseende å förvaltningen träda i arvingars och universella testamentstagares
ställe (testamentsexekutör), äge jämväl han påkalla beslut som
nu är sagt. Sådant beslut skall ock meddelas på begäran av den, som erhållit
legat eller äger föra talan örn fullgörande av ändamålsbestämmelse, där
det prövas nödigt för legatets eller ändamålsbestämmelsens verkställande,
eller på begäran av borgenär eller den, som står i ansvar för betalning av
gäld efter den döde, där det måste antagas, att dödsboet är på obestånd eller
att sökandens rätt eljest äventyras. Är dödsbodelägare eller den, som erhållit
legat, omyndig eller har enligt 11 kap. 3 eller 4 § lagen örn förmynderskap
god man förordnats för honom, skall dödsboet avträdas till förvaltning
av boutredningsman, om överförmyndaren det begär och rätten finner skäl
därtill.

Skall enligt----stycket sägs.

Beslut enligt---laga kraft.

18 §.

Boutredningsman vare----utredningen beroende.

Äro flera — — — till last.

Om skyldighet att hos bank nedsätta eller inbetala värdehandlingar och
penningmedel, som tillkomma omyndig eller den, för vilken god man förordnats,
stadgas i lagen om förmynderskap.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1941.

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 52 c § lagen den 22 juni 1911 (nr 74) om

bankrörelse.

Härigenom förordnas, att 52 c § lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse1
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

52 c §.

Omyndig ma utan särskild tillåtelse av förmyndaren förfoga över medel,
som den omyndige, efter det han fyllt sexton år, själv insatt hos
bankaktiebolag. Sådana medel må ej av bolaget utbetalas till förmyndaren
utan den omyndiges samtycke. Har förmyndaren erhållit överförmyndarens
tillstånd att omhändertaga medlen och därom hos bolaget företett
bevis, åge den omyndige ej längre förfoga över medlen. I fall, varom nu
är sagt, skall anteckning, att den omyndige ej äger förfoga över innestående
medel, verkställas å bevis eller i motbok, som av bolaget utlämnats,
när beviset eller motboken företes hos bolaget.

I fråga om medel, som stå under förvaltning av förmyndare eller god
man efter vad i lagen örn förmynderskap är stadgat, må, utom såvitt angår
ränta som innestått kortare tid än ett år, uttag utan överförmyndarens tillstånd
göras allenast såframt förbehåll därom skett enligt 8 kap. 9 § andra
stycket nämnda lag. Överförmyndaren åge när som helst förordna, att förbehållet
ej skall gälla. Har sådant förordnande meddelats, skall anteckning
därom verkställas a bevis, som utfärdats örn insättningen, eller i motbok,
som utlämnats av bolaget. Överförmyndare, förmyndare och god man
äga på begäran erhålla bevis angående beloppet av de medel, som insättas
eller innestå, sa ock, örn meddelat tillstånd icke blivit använt, intyg därom.

Utan hinder därav, att motbok rörande insättning å sparkasseräkning
eller därmed likartad räkning förut utfärdats, må ny motbok utfärdas för
den, till vilkens förmån medel insättas med förbehåll enligt 8 kap. 9 § andra
stycket lagen om förmynderskap, så ock för omyndig, som fyllt sexton år, för
vilken utfärdats motbok å medel, varöver den omyndige ej äger själv
förfoga. Innestå medel, som förvaltas av förmyndare eller god man, å motbok
med förbehåll, som nyss sagts, må annan motbok utfärdas för insättning
av medel utan sådant förbehåll.

1 Nuvarande lydelse se SFS 1924:335.

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1941.

I fråga om medel, som förvaltas av förmyndare eller god man och som
nämnda dag innestå å räkning hos bankaktiebolag utan villkor att de må lyftas
allenast med överförmyndarens tillstånd, skall, där ej överförmyndaren
annorlunda förordnar, så anses som om förbehåll enligt 8 kap. 9 § andra
stycket lagen om förmynderskap gjorts, att de må lyftas utan sådant tillstånd.
Vad nu sagts skall ock gälla medel, som efter ikraftträdandet av denna
lag insättas å räkningen, och ränta, som lägges till kapitalet.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 24 § lagen denr29 juni 1923 (nr 286) om

sparbanker.

Härigenom förordnas, att 24 § lagen den 29 juni 1923 om sparbanker1
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

24 §.

Omyndig må utan särskild tillåtelse av förmyndaren förfoga över medel,
som den omyndige, efter det han fyllt sexton år, själv insatt å motbok.
Sådana medel må ej från sparbanken utbetalas till förmyndaren utan
den omyndiges samtycke. Har förmyndaren erhållit överförmyndarens tillstånd
att omhändertaga medlen och därom hos sparbanken företett bevis,
åge den omyndige ej längre förfoga över medlen. I fall, varom nu är sagt,
skall anteckning, att den omyndige ej äger förfoga över innestående medel,
verkställas i den avräkningsbok, som omförmäles i 31 §, så ock i motboken,
när den nästa gång företes hos banken.

I fråga om medel, som stå under förvaltning av förmyndare eller god man
efter vad i lagen om förmynderskap är stadgat, må, utom såvitt angår ränta
som innestått kortare tid än ett år, uttag utan överförmyndarens tillstånd
göras allenast såframt förbehåll därom skett enligt 8 kap. 9 § andra stycket
nämnda lag. Överförmyndaren äge när som helst förordna, att förbehållet
ej skall gälla. Har sådant förordnande meddelats, skall anteckning därom
verkställas såväl i avräkningsboken som i motboken. Överförmyndare, förmyndare
och god man äga på begäran erhålla bevis angående beloppet av de
medel, som insättas eller innestå, så ock, örn meddelat tillstånd icke blivit använt,
intyg därom.

1 Senaste lydelse se SFS 1937: 364.

Kungl. May.ts proposition nr 107.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1941.

I fråga om medel, som förvaltas av förmyndare eller god man och som
nämnda dag innestå å motbok utan villkor att de må lyftas allenast med
överförmyndarens tillstånd, skall, där ej överförmyndaren annorlunda förordnar,
så anses som örn förbehåll enligt 8 kap. 9 § andra stycket lagen om
förmynderskap gjorts att de må lyftas utan sådant tillstånd. Vad nu sagts
skall ock gälla medel, som efter ikraftträdandet av denna lag insättas å motboken,
och ränta, som lägges till kapitalet.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 26 juni 1936 (nr 373) med
vissa bestämmelser om centralkassor för jordbrukskredit.

Härigenom förordnas, att 4 § lagen den 26 juni 1936 med vissa bestämmelser
om centralkassor för jordbrukskredit skall erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives:

4 §■

Omyndig må utan särskild tillåtelse av förmyndaren förfoga över medel,
som den omyndige, efter det han fyllt sexton år, själv insatt hos centralkassa.
Sådana medel må ej av kassan utbetalas till förmyndaren utan den
omyndiges samtycke. Har förmyndaren erhållit överförmyndarens tillstånd
att omhändertaga medlen och därom hos kassan företett bevis, åge den
omyndige ej längre förfoga över medlen. I fall, varom nu är sagt, skall
anteckning, att den omyndige ej äger förfoga över innestående medel, verkställas
å bevis eller i motbok, som av kassan utlämnats, när beviset eller
motboken företes hos kassan.

I fråga om medel, som stå under förvaltning av förmyndare eller god
man efter vad i lagen örn förmynderskap är stadgat, må, utom såvitt angår
ränta som innestått kortare tid än ett år, uttag utan överförmyndarens tillstånd
göras allenast såframt förbehåll därom skett enligt 8 kap. 9 § andra
stycket nämnda lag. Överförmyndaren åge när som helst förordna, att förbehållet
ej skall gälla. Har sådant förordnande meddelats, skall anteckning
därom verkställas å bevis, som utfärdats örn insättningen, eller i motbok,
som utlämnats av kassan. Överförmyndare, förmyndare och god man
äga på begäran erhålla bevis angående beloppet av de medel, som insättas
eller innestå, så ock, om meddelat tillstånd icke blivit använt, intyg därom.

Utan hinder därav, att motbok rörande insättning å sparkasseräkning
förut utfärdats, må ny motbok utfärdas för den, till vilkens förmån medel

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

insättas med förbehåll enligt 8 kap. 9 § andra stycket lagen om förmynderskap,
så ock för omyndig, som fyllt sexton år, för vilken utfärdats motbok
å medel, varöver den omyndige ej äger själv förfoga. Innestå medel,
som förvaltas av förmyndare eller god man, å motbok med förbehåll, som
nyss sagts, må annan motbok utfärdas för insättning av medel utan sådant
förbehåll.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1941.

I fråga om medel, som förvaltas av förmyndare eller god man och som
nämnda dag innestå å räkning hos centralkassa utan villkor att de må lyftas
allenast med överförmyndarens tillstånd, skall, där ej överförmyndaren annorlunda
förordnar, så anses som örn förbehåll enligt 8 kap. 9 § andra stycket
lagen örn förmynderskap gjorts att de må lyftas utan sådant tillstånd.
Vad nu sagts skall ock gälla medel, som efter ikraftträdandet av denna lag
insättas å räkningen, och ränta, som lägges till kapitalet.

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av § 2 mom. 3 och 4 samt § 4 förordningen den 21
juni 1922 (nr 277) angående postsparbanken.

Härigenom förordnas, att § 2 mom. 3 och 4 samt § 4 förordningen den
21 juni 1922 angående postsparbanken1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives:

§ 2.

Mom. 3. Den, som---förbehåll utfärdas.

I fråga örn medel, som stå under förvaltning av förmyndare eller god man
efter vad i lagen örn förmynderskap är stadgat, må, utom såvitt angår ränta
som innestått kortare tid än ett år, uttag utan överförmyndarens tillstånd göras
allenast såframt förbehåll därom skett enligt 8 kap. 9 § andra stycket
nämnda lag. Överförmyndaren åge när som helst förordna, att förbehållet
ej skall gälla. Har sådant förordnande meddelats, skall anteckning därom
verkställas i motboken. Överförmyndare, förmyndare och god man äga
på begäran erhålla bevis angående beloppet av de medel, som insättas eller
innestå, så ock, örn meddelat tillstånd icke blivit använt, intyg därom.

Rörande förbehåll, som eljest gäller i fråga örn de å motbok insatta medlen,
skall anteckning finnas i motboken.

1 Senaste lydelse av § 2 mom. 3 och § 4 se SFS 1924: 342 samt av § 2 mom. 4 se SFS 1937:363.
Bihang till riksdagens protokoll 19i0. 1 sami. Nr 107. 2

Kungl. Majus proposition nr 107.

Morn. 4. En och samma person äger i allmänhet ej utbekomma mer än
en motbok. Utan hinder därav, att motbok förut utfärdats, må ny motbok
utfärdas för den, till vilkens förmån medel insättas med förbehåll enligt 8
kap. 9 § andra stycket lagen örn förmynderskap, så ock för omyndig, som
fyllt sexton år, för vilken utfärdats motbok å medel, varöver den omyndige
ej äger själv förfoga. Innestå medel, som förvaltas av förmyndare eller
god man, å motbok med förbehåll, som nyss sagts, må annan motbok
utfärdas för insättning av medel utan sådant förbehåll.

Förutom motbok —--av sparavtal

§ 4.

Omyndig må utan särskild tillåtelse av förmyndaren förfoga över medel,
som den omyndige, efter det han fyllt sexton år, själv insatt å motbok. Sådana
medel må ej utbetalas till förmyndaren utan den omyndiges samtycke.
Har förmyndaren erhållit överförmyndarens tillstånd att omhändertaga medlen
och därom hos postsparbanken företett bevis, åge den omyndige ej längre
förfoga över medlen. I fall, varom nu är sagt, skall anteckning, att den
omyndige ej äger förfoga över innestående medel, verkställas i motboken,
när den nästa gång företes hos banken.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1941.

I fråga om medel, som förvaltas av förmyndare eller god man och som
nämnda dag innestå å motbok utan villkor att de må lyftas allenast med
överförmyndarens tillstånd, skall, där ej överförmyndaren annorlunda förordnar,
så anses som örn förbehåll enligt 8 kap. 9 § andra stycket lagen örn
förmynderskap gjorts att de må lyftas utan sådant tillstånd. Vad nu sagts
skall ock gälla medel, som efter ikraftträdandet av denna förordning insättas
å motboken, och ränta, som lägges till kapitalet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 16 februari 1940.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,

Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö.

Efter gemensam beredning med cheferna för kommunikations-, finansoch
jordbruksdepartementen anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet
Westman, fråga örn ändringar i förmynderskapslagstiftningen.

Föredraganden anför:

I skrivelse till Konungen den 24 april 1937 (nr 194) har riksdagen anhållit,
att Kungl. Majit ville låta verkställa en översyn av den gällande förmynderskapslagstiftningen.
Professorn vid universitetet i Uppsala Åke Holmbäck,
som enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 26 november 1937 tillkallats
för att såsom sakkunnig biträda vid den av riksdagen begärda utredningen,
har i november 1939 avlämnat betänkande med förslag i ämnet
(statens off. utredn. 1939:33). Sedan yttranden inhämtats över betänkandet,
får jag härmed anhålla att få upptaga ärendet till behandling.

Gällande rätt m. m.

De huvudsakliga bestämmelserna örn förmynderskap och godmanskap
äro upptagna i lagen den 27 juni 1924 om förmynderskap och promulgationslagen
till denna samt i lagen samma dag örn vård av omyndigs värdehandlingar.

Förmyndare för underårig är i första hand fader eller moder. Örn sådan
förmyndare icke finnes, utser vederbörande domstol till förmyndare den
som anses mest lämplig. Beträffande omyndigförklarad skall domstolen
städse utse den som finnes mest lämpad, oavsett om föräldrarna eller någon av
dem finnes i livet. Förmyndarens förvaltning står under tillsyn av överförmyndare.
Med undantag för Stockholm väljas överförmyndare inom de särskilda
kommunerna av det organ som i allmänhet utövar kommunens beslutanderätt.
I regel utgör kommunen även överförmyndarens distrikt. I Stockholm
är förmyndarkammaren överförmyndare, dock må vissa frågor upptagas
och avgöras av viss ledamot av förmyndarkammaren, någon dess tjänsteman
eller annan lämplig person som rådhusrätten förordnar.

Förmynderskap för underårig skall inskrivas hos rätten, när den omyndiges
fader eller moder avlider eller dessförinnan egendom tillfaller honom

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

eller någon rättens åtgärd vidtages i fråga som rör förmynderskapet. Förmynderskap
för omyndigförklarad inskrives i samband med omyndighetsförklaringen.

Försäljning eller inteckning av den omyndiges fasta egendom får ske endast
med samtycke av domstolen. I fråga örn annat förfogande över den
omyndiges egendom kan förmyndaren vara pliktig att inhämta överförmyndarens
samtycke. Penningar eller värdepapper, som av förmyndaren innehavas
för den omyndiges räkning, skola förvaras så, att de ej sammanblandas
med penningar eller värdepapper, som tillhöra förmyndaren eller
eljest innehavas av honom. Aktier, obligationer, skuldebrev och andra sådana
värdehandlingar skola av förmyndaren i den omyndiges namn nedsättas
i öppet förvar hos bank, såframt sammanlagda värdet överstiger 2,000
kronor. Särskilda regler träda därvid i kraft, enligt vilka värdehandlingarna
vårdas av banken, från vilken de icke utan överförmyndarens tillstånd
kunna utfås av förmyndaren. Omyndigs penningmedel, som ej böra hållas
tillgängliga för bestridande av utgifter för hans underhåll eller vården av
hans egendom, skola av förmyndaren göras räntebärande. Förmyndaren
äger att i myndlingens namn insätta medlen i fråga hos postsparbanken
eller i sparbank eller, för längre tid, i annan bank. Insättningen skall ske
under förbehåll att medlen icke få uttagas utan överförmyndarens tillstånd.
Dylikt förbehåll behöver dock icke ske, om sammanlagda beloppet hos
bank insatta medel icke överstiger 1,000 kronor.

Vad nu sagts om förmynderskap gäller i huvudsak även godmanskap.
Gode män utses av skilda anledningar, såsom då förmyndare av sjukdom
eller annan orsak är ur stånd att utöva förmynderskapet eller då både
förmyndaren eller hans make och den omyndige lia del i oskiftat dödsbo,
samt då myndig person på grund av sjukdom, som kan antagas vara
övergående, är ur stånd att bevaka sin rätt eller förvalta sin egendom eller
om det tarvas att bortovarandes rätt bevakas eller hans egendom förvaltas.

Efter tillkomsten av 1924 års förmynderskapslagstiftning ha vid olika tillfällen
framförts önskemål om ändringar av densamma i syfte att öka kontrollen
över förmyndares och gode mäns förvaltning.

Vid 1937 års riksdag väcktes i andra kammaren motion (nr 55) av herr
Holmbäck om revision av lagstiftningen i detta syfte. Första lagutskottet,
som behandlade motionen, yttrade i avgivet utlåtande (nr 36), att lagstiftningen
i stort sett motsvarat de förväntningar man ställt på densamma.
Mot kravet på en revision kunde anföras vissa invändningar med hänsyn
till att en del av de frågor som förts på tal varit föremål för ingående
överväganden vid lagens tillkomst. Betänkligheterna syntes emellertid enligt
utskottets mening böra vika, örn erfarenheten otvetydigt givit vid handen
att en eller annan jämkning skulle medföra väsentligt ökad trygghet.
Utskottet hade för sin del icke ingått på ett närmare bedömande av de
olika krav som framställts, men åtminstone en del av dessa syntes vara
värda beaktande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 107.

Utskottet förordade på grund av det anförda, att utredning i ämnet verkställdes,
varefter riksdagen i enlighet med utskottets hemställan avlät förenämnda
skrivelse till Konungen.

Huvudgrunderna i den sakkunniges förslag.

I betänkandet ha framlagts förslag till ett flertal ändringar av förmynderskapslagstiftningen.

Den sakkunnige har till en början i lagen om förmynderskap
föreslagit ändringar, genom vilka skulle klart utmärkas, att överförmyndaren
kan meddela vissa beslut även i fråga om förmynderskap som ej blivit
inskrivna vid rätten.

I fråga om förmyndarens förvaltning av omyndigs värdehandlingar har av
den sakkunnige föreslagits, att skyldighet att nedsätta värdehandlingarna
i bank skall inträda redan när sammanlagda värdet uppgår till 1,000 kronor,
medan gränsen nu är dragen vid 2,000 kronor.

Beträffande medel, som innestå hos bank, har den sakkunnige förordat,
att de i regel ej skola få lyftas av förmyndaren utan överförmyndarens tillstånd.
Nu gällande bestämmelser innebära, att förmyndaren kan fritt uttaga
medel å räkning som ej blivit spärrad. Från den nya regeln ha dock uppställts
flera undantag.

Den mest. genomgripande ändringen i förslaget berör frågan om förmyndarens
behörighet att företräda den omyndige gentemot tredje man. I syfte
att förhindra, att förmyndaren skall kunna förskingra omyndigs värdehandlingar
eller penningar innan de nedsatts eller insatts hos bank, har den sakkunnige
föreslagit en i förhållande till gällande rätt helt ny princip, i det att
förmyndaren enligt förslaget i regel icke längre skall vara behörig att
för den omyndige mottaga värdehandlingar eller penningar. Den som har
att utgiva värdehandlingar eller penningar som tillkomma omyndig skall i
stället nedsätta eller insätta dem hos bank. Åtskilliga undantag ha dock uppställts.
Bland dessa kan nämnas, att förmyndaren skall få mottaga prestationen,
örn den ej överstiger visst värde eller om den faller inom området för
rörelse som förmyndaren driver för den omyndiges räkning.

Rörande omyndigförklarad har den sakkunnige föreslagit införandet
av vissa särskilda bestämmelser, enligt vilka bland annat förmyndaren skall
vara skyldig att edfästa förteckning över den omyndiges egendom. Härigenom
skulle större trygghet vinnas, att ej förmyndaren undandöljer omyndigförklarads
tillgångar.

Den sakkunnige har vidare föreslagit en följdändring i lagen angående
införande av lagen om förmynderskap.

Betydelsefulla ändringar i lagen örn vård av omyndigs värdehandlingar
lia föreslagits. Sålunda har banken ålagts att lyfta medel
som belöpa å intecknat skuldebrev vid exekutiv auktion och andra förrättningar
samt att hos inskrivningsdomaren ombesörja åtgärder, som erfordras
beträffande inteckningen. Härjämte föreslås föreskrifter som åsyfta
att utbyte av omyndigs hos bank nedsatta värdehandlingar i regel skall örn -

Kungl. Majlis proposition nr 107.

besörjas av banken samt att banken i viss utsträckning skall verkställa utbetalningar
utan förmedling av förmyndaren. Pantsättning av omyndigs
värdehandling skall som regel få äga rum allenast hos banken eller med
banken såsom pantförvarare, varigenom undvikes att handlingen behöver
utlämnas till förmyndaren.

Den sakkunnige har också upprättat förslag till ändring av lagen örn
boutredning och arvskifte, däri upptagits föreskrift om befogenhet
för överförmyndare att, om dödsbodelägare är omyndig eller god man
förordnats, begära att dödsboet skall ställas under förvaltning av boutredningsman.

I övrigt har den sakkunnige förordat ett antal smärre jämkningar
i förmynderskapslagstiftningen samt vissa följdändringar i lagen örn
bankrörelse, lagen om sparbanker, lagen med vissa bestämmelser
om centralkassor för jordbrukskredit och förordningen
angående postsparbanken.

Yttranden.

Över betänkandet ha yttranden inhämtats från justitiekanslersämbetet,
hovrätterna, generalpoststyrelsen, bank- och fondinspektionen, sparbanksinspektionen,
försäkringsinspektionen, Stockholms rådhusrätt och förmyndarkammare,
rådhusrätterna i Göteborg, Malmö och Norrköping, överförmyndarna
i sistnämnda tre städer, föreningen Sveriges häradshövdingar, föreningen
Sveriges stadsdomare, svenska bankföreningen, svenska sparbanksföreningen,
svenska försäkringsbolags riksförbund, försäkringsjuridiska föreningen
och Sveriges advokatsamfund.

De i betänkandet framlagda förslagen ha i allmänhet vunnit anslutning i
yttrandena och ansetts innebära en i stort sett lämplig skärpning av kontrollen
över förmyndarförvaltningen. Erinringar lia dock framförts mot vissa
delar av förslagen. I

I frågan om värdegränsen för skyldighet att deponera omyndigs värdehandlingar
i bank har i vissa yttranden uttalats tvekan, huruvida den föreslagna
ändringen vore behövlig och lämplig. Detta är fallet med de yttranden
som avgivits av justitiekanslersämbetet, bank- och fondinspektionen,
svenska bankföreningen och Stockholms förmgndarkammare.

Gentemot förslaget att omyndigs bankräkningar i princip skola vara spärrade
ha, förutom detaljanmärkningar i flera yttranden, framförts erinringar
av bank- och fondinspektionen och svenska bankföreningen, vilka särskilt
framhållit, att den föreslagna anordningen skulle lägga en oskälig kontrollbörda
på bankerna. Även generalpoststyrelsen har framställt erinringar i denna
del.

Sparbanksinspektionen har över huvud taget funnit det betänkligt, att den
skärpta kontrollen över förmyndares förvaltning i så väsentlig grad förutsatte
medverkan från bankerna, vilket kunde befaras bliva alltför betungande
särskilt för de mindre sparbankerna. Enligt inspektionens mening borde

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

den eftersträvade kontrollen i viss utsträckning lia åstadkommits genom en
förbättrad övervakning från överförmyndarnas sida.

Mot förslaget att förmyndaren i princip ej skall vara behörig att för den
omyndiges räkning mottaga värdehandlingar och penningar har Svea hovrätt
anmärkt, att denna behörighetsbegränsning i den givna utformningen
skulle innebära ett besvärande band på den rättsliga samfärdseln och en
påtaglig fara för att tredje man skulle drabbas av rättsförlust. En annan väg
för frågans lösning borde sökas. Hovrätten över Skaile och Blekinge har
funnit, att de svårigheter som den nya principen medförde vore så allvarliga,
att det kunde ifrågasättas huruvida det föreslagna stadgandet borde införas.
Även svenska bankföreningen har ansett, att stadgandet i fråga vore av alltför
genomgripande natur. I övrigt har ett flertal detaljanmärkningar framställts
mot detsamma.

I några yttranden har såsom ett önskemål understrukits, att överförmyndarorganisationen
hörde förbättras. Slutligen har av hovrätten över Skane
och Blekinge uttalats, att frågan örn det allmännas ansvar för förmyndarmedel
bort upptagas till lösning i detta sammanhang.

Den organisation av förmynderskapsvården, som infördes genom 1924 års
lagstiftning, har visat sig innebära en betydande förbättring i jämförelse med
tidigare rådande förhållanden. Förmyndaren ställdes genom denna lagstiftning
under en väsentligt skärpt kontroll. Ett för lagstiftningen utmärkande
drag är likväl, att den bereder förmyndaren en icke obetydlig handlingsfrihet
vid förvaltningen av den omyndiges egendom. Att förmyndaren ej är
alltför bunden av formella föreskrifter i sin förvaltning är uppenbarligen
ur flera synpunkter en påtaglig fördel. Å andra sidan är det naturligt, att
en sådan frihet innesluter vissa möjligheter till missbruk, och erfarenheten
har ådagalagt, att överförmyndarna icke alltid förmått följa förmyndarnas
förvaltning så noga att rättsförlust för de omyndiga kunnat undvikas.
I vissa fall har som bekant sådan rättsförlust föranletts av grov försummelse
från överförmyndarens sida.

Föreliggande utredning synes ådagalägga, att kontrollen över förmyndarnas
förvaltning i vissa hänseenden kan ytterligare skärpas utan att alltför
tyngande band läggas på förmyndarna. Vissa av de nu föreslagna bestämmelserna
voro föremål för övervägande redan vid den gällande lagens tillkomst
och ansågos då icke böra genomföras. De skäl som anfördes däremot
lia emellertid i flera hänseenden minskat i styrka, sedan förmynderskapslagstiftningen
nu en längre tid varit i tillämpning samt de principer som
uppbära densamma ingått i allmänna medvetandet.

Den önskvärda skärpningen av kontrollen över förmyndarna kan genomföras
på flera olika sätt. Av vikt synes vara, att de nya eller ändrade bestämmelserna
icke utformas så, att de komma i strid mot grundlinjerna i lagen
eller kunna medföra osäkerhet i den ekonomiska samfärdseln. Dessa
krav synas även i stort sett ha beaktats av den sakkunnige. I yttrandena
ha dock berättigade invändningar anförts mot enskildheterna i förslaget.

Departement*-ch
pfeil.

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

Särskilt i fråga om den föreslagna inskränkningen av förmyndares behörighet
att mottaga värdehandlingar och penningar lia vägande erinringar framställts,
och i denna del synes en väsentlig omarbetning av förslaget vara nödvändig.
Även i övrigt torde den sakkunniges förslag böra i vissa hänseenden
jämkas med ledning av de synpunkter som framkommit i yttrandena.

De ändringar i förmynderskapslagstiftningen som betänkandet innehåller
komma i regel att bliva tillämpliga även å godmanskap. Detta har ej föranlett
någon erinran i yttrandena och synes lämpligt.

I några yttranden över den sakkunniges förslag lia framställts yrkanden
örn en förbättrad överförmyndarorganisation. Tillräckliga skäl att nu taga
under övervägande en allmän nydaning i detta hänseende torde ej föreligga.
Jag vill erinra, att beträffande förmynderskapsvården i Stockholm pågår
särskild utredning. Att upptaga spörsmålet om det allmännas ansvar för
förmyndarmedel till övervägande i detta sammanhang synes ej heller böra
ifrågakomma.

De särskilda förslagen.

Förslaget till lag om ändring av lagen om förmynderskap.

I betänkandet behandlas först frågan örn överförmyndares behörighet
att meddela beslut angående förmynderskap som
ej inskrivits hos rätten.

Den sakkunnige har uttalat, att enligt gällande lag överförmyndare torde
vara behörig att vidtaga åtgärder även i fråga om förmynderskap som icke
inskrivits hos rätten, ehuru detta icke direkt framginge av lagen. I samband
härmed har framhållits, att inom distrikt, där två eller flera överförmyndare
funnes, rätt att fatta beslut rörande icke inskrivna förmynderskap syntes
tillkomma envar av dem.

Då lagen borde giva klart besked i en så viktig fråga som beträffande
vilka förmynderskap som stöde under överförmyndarens tillsyn, har den
sakkunnige föreslagit ett tillägg till 3 kap. 11 § lagen om förmynderskap.
Enligt detta tillägg skall överförmyndaren, även om ett förmynderskap icke
är inskrivet, äga att samtycka till upptagande av lån å den omyndiges vägnar
och till ställande av försäkring, tagen i den omyndiges namn, såsom
säkerhet för dylikt lån. Vad nu sagts skall dock gälla endast örn lånet avser
bidrag till myndlingens uppfostran eller utbildning eller, om han ämnar
ingå äktenskap, kostnad för hans bosättning. Lånet får icke överstiga 1,000
kronor. Behörighet att meddela beslut som nu nämnts skall tillkomma överförmyndaren
inom det distrikt, där förmyndaren har sitt hemvist, och inom
distrikt med flera överförmyndare skall den överförmyndare, som rätten
därtill utser, äga sadan rätt. över beslut i ärenden av detta slag skall överförmyndaren
föra särskild förteckning.

Förslaget till ändring av 3 kap. 11 § har föranlett en följdändring i 15 §
samma kapitel.

Beträffande nu berörda förslag har Svea hovrätt uttalat, att det vore olämpligt
att begränsa överförmyndarens behörighet i fråga örn icke inskrivna förmynderskap
till de åtgärder som angivits i förslaget. Hovrätten anför:

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

I 3 kap. 11 § skola enligt förslaget inflyta bestämmelser till klarläggande
om och i vilken utsträckning överförmyndaren äger upptaga lån för den
omyndiges räkning utan att inskrivning av förmynderskapet äger rum. Om
syftet är att lånets upptagande överhuvud ej skall föranleda inskrivning, äro
de föreslagna reglerna ej tillfyllestgörande; enligt dessa äger väl överförmyndaren
pröva ärendet, ehuru inskrivning ej skett, men om lån kommer
till stånd och egendom sålunda tillfaller den omyndige, skall inskrivning i
allt fall äga rum jämlikt 4 kap. 2 §, i vars lydelse ej föreslås någon ändring.
Skall syftet vinnas, höra i sistnämnda lagrum inflyta regler av innehåll, att
upptagandet av lån av närmare angiven beskaffenhet ej skall föranleda inskrivning
av förmynderskapet. Den i 3 kap. 11 § upptagna bestämmelsen
om behörighet för rätten att uppdraga åt en bland flera överförmyndare att
handlägga här avsedda ärenden hör utgå, då rätten redan enligt 3 kap. 4 §
lärer äga sådan behörighet. I 11 § borde blott upptagas en föreskrift om
skyldighet för överförmyndaren att föra förteckning över åtgärder beträffande
icke inskrivna förmynderskap.

Förutom dessa erinringar från redaktionell synpunkt föranleder emellertid
förslaget även vissa sakliga anmärkningar. I en lag sådan som denna
böra så kasuistiska stadganden som de här föreslagna örn möjligt undvikas.
Behovet att belasta lagtexten med regler i ämnet synes ej vara synnerligen
stort. Vill man emellertid till legislativ behandling upptaga frågorna örn
skyldigheten att inskriva förmynderskap och om överförmyndarens befattning
med icke inskrivna sådana, bör utredningen ej begränsas till det i förslaget
uppmärksammade fallet. Enligt hovrättens mening vore det icke
lyckligt att ulan mera ingående undersökning frånkänna överförmyndaren
all annan befattning med icke inskrivna förmynderskap än den här avsedda.

Även svenska bankföreningen har ansett det olämpligt, att överförmyndarens
befogenheter begränsas på sätt skett i förslaget. Stockholms förmyndarkammare
har likaledes anfört, att överförmyndarens behörighet begränsats
alltför mycket, samt har påpekat, att överförmyndarens biträde kunde
vara erforderligt även i angelägenheter som icke direkt ägde ekonomisk innebörd.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har förordat, att med lån för uppfostran,
utbildning och bosättning borde jämställas lån för täckande av kostnaderna
för sjukvård eller anskaffande av utrustning för förvärvsverksamhet.
Vidare borde regeln rörande pantsättning av försäkringar hänföra sig
till alla försäkringar som tillhörde den omyndige och ej allenast dem som
tagits i hans namn. Av försäkringsjuricliska föreningen har anförts, att under
bestämmelsen borde rymmas även lån, som Ingés för premiebetalning
eller för betalning av ränta å tidigare lån med livförsäkring såsom säkerhet.
Överförmyndaren i Norrköping har uttalat, att bestämmelsen borde gälla utan
inskränkning till något visst belopp, då fråga vore örn bostadslån.

Slutligen lia Stockholms fänny murhammare samt rådhusrätten i Malmö
liksom en överförmyndare i staden ansett, att då flera överförmyndare funnes
i samma distrikt, behörigheten beträffande nu ifrågavarande åtgärder
borde regleras enligt samma grunder som eljest.

Stockholms förmyndarkammarn har i detta sammanhang 1ramfört förslag
örn sådan ändring av lagen att från nu gällande bestämmelser angående in -

Kungl. Maj-.ts proposition nr 107.

Departe ments chefen.

skrivning av förmynderskap och godmanskap undantagas sådana fall då tillgångar
saknas eller uppgå till allenast ringa belopp.

Det synes vara ett berättigat önskemål, att lån för den omyndiges räkning
må upptagas utan att inskrivning av förmynderskapet behöver äga rum.
En bestämmelse härom torde böra intagas i 4 kap. 2 § lagen om förmynderskap.
I fråga om lånebeloppet synes någon sådan begränsning därav som
den sakkunnige föreslagit icke vara påkallad. Överförmyndaren skall helt
naturligt i fråga örn icke inskrivna förmynderskap pröva lånebehovet på
samma sätt som i fråga om inskrivna förmynderskap. Jag vill erinra, att
icke inskrivna förmynderskap förekomma allenast i fråga om underåriga
barn, för vilka fadern eller modern eller adoptant är förmyndare.

Under 3 kap. 11 § synes böra intagas föreskrift, att överförmyndaren
skall föra särskild förteckning över ärenden som röra icke inskrivna förmynderskap.
I anslutning härtill bör i 15 § samma kapitel stadgas, att
närmare föreskrifter om förandet av sådan förteckning meddelas av Konungen.

Införas nu angivna stadganden i lagen, kan icke råda någon tvekan om att
överförmyndaren är behörig att vidtaga åtgärder beträffande icke inskrivna
förmynderskap. Någon särskild föreskrift, att förmynderskapet skall stå under
tillsyn av överförmyndaren i det distrikt där förmyndaren har sitt hemvist,
torde icke erfordras. För det fall att inom ett distrikt finnas flera överförmyndare
äger rätten enligt 3 kap. 4 § bestämma lämplig grund för förmynderskapens
fördelning mellan överförmyndarna.

Att såsom Stockholms förmyndarkammare ifrågasatt inskränka de fall, då
inskrivning av förmynderskap eljest skall ske, finner jag ej lämpligt.

Den sakkunnige har i betänkandet särskilt uppmärksammat det fall, att
omyndig är ensam delägare i dödsbo.

I betänkandet har uttalats, att i sådan händelse borde de föreskrifter, som
inskränka förmyndarens handlingsfrihet i fråga om förmynderskap i allmänhet,
tillämpas redan före den tidpunkt då dödsboförvaltningen avvecklats.
På grund av detta önskemål har den sakkunnige i 7 kap., som handlar
om vård av omyndigs rätt i oskiftat bo, intagit en bestämmelse, enligt vilken
de stadganden i förslaget, som röra deposition av omyndigs värdehandlingar,
spärrning av omyndigs tillgodohavanden och förmyndares behörighet att
mottaga värdehandlingar och penningar, skola tillämpas, därest omyndig
är ensam delägare i dödsbo.

Beträffande nu nämnda bestämmelse i förslaget har Svea hovrätt uttalat,
att under en ny paragraf i slutet av 7 kap. lämpligen borde stadgas, att 8 kap.
i dess helhet skall tillämpas då omyndig är ensam delägare i dödsbo. Dessutom
borde övervägas, huruvida icke jämväl reglerna i 9 och 10 kap. om
förmyndares redovisningsskyldighet och om tillsyn å förmyndares förvaltning
borde gälla, därest förmyndaren i denna sin egenskap och ej såsom boutredningsman
omhänderhar dödsboet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 107.

I det yttrande, som avgivits av förscikringsjuridiska föreningen, har förordats,
att den föreslagna bestämmelsen uttryckligen utvidgas till att omfatta
det fall att två eller flera delägare finnas i ett dödsbo och samtliga äro omyndiga.
Svenska bankföreningen har anfört, att bestämmelsen i fråga icke borde
gälla, om dödsboets egendom stöde under förvaltning av boutredningsman
eller testamentsexekutör.

I 7 kap. torde böra införas ett stadgande, varav framgår att bestämmelserna
i 8 och 9 kap. skola tillämpas å förmyndares förvaltning av dödsbo, i vilket
omyndig är ensam delägare. Att låta nämnda för förmynderskapsförhållanden
avpassade bestämmelser bliva tillämpliga även då dödsboet förvaltas av
boutredningsman eller testamentsexekutör synes däremot icke vara lämpligt.
Någon särskild föreskrift, att bestämmelserna i 10 kap. om tillsyn å
förmyndares förvaltning enligt 8 kap. skola tillämpas, da förmyndarförvaltningen
avser dödsbos egendom, torde icke erfordras.

Det nya stadgandet synes även böra gälla för det fall att underåriga syskon
som lia gemensam förmyndare äro ensamma delägare i oskiftat bo.

I betänkandet har på sätt framgår av förut lämnad redogörelse väckts
förslag om ändring av värdegränsen i fråga om skyldighet
att deponera omyndigs värdehandlingar m. m.

I 8 kap. 8 § första stycket stadgas nu, att aktier, obligationer, skuldebrev
och andra sådana värdehandlingar skola i den omyndiges namn nedsättas
i öppet förvar hos riksbanken eller annan bank, såframt sammanlagda värdet
av den omyndiges värdehandlingar överstiger 2,000 kronor. Ha underåriga
syskon gemensam förmyndare, skola syskonens värdehandlingar sammanräknas.
Vill förmyndaren uttaga nedsatt värdehandling, skall han söka
överförmyndarens tillstånd. Enligt andra stycket i paragrafen skall vad sålunda
föreskrivits ej äga tillämpning å bevis eller motbok rörande tillgodohavande
å räkning hos bank, ej heller å bevis som utfärdats om inskrivning
i statsskuldboken eller Sveriges allmänna hypoteksbanks skuldbok. I sistnämnda
fall förutsättes dock, att å beviset finnes antecknat, att inskrivningen
skett med förbehåll att kapitalbelopp å inskriven fordran eller därå
utställd obligation eller ock inskriven obligation eller å sådan obligation
belöpande kapitalbelopp ej må lyftas utan överförmyndarens tillstånd.

Den sakkunnige har framhållit, att det vore av betydelse, att den säkerhet
för omyndigs medel som inträder genom nedsättning hos bank komme
att åtnjutas även för kapital av mindre storlek än nu. Fördenskull bär han
förordat, att värdegränsen 1''astställes lill 1,000 kronor. Härjämte har föreslagits
en bestämmelse, enligt vilken även sådana värdehandlingar, vilka
äro nedsalta i öppet förvar bos bank utan att därvid förmynderskapsförvaring
åsyftats -— t. ex. av en person som sedermera blivit omyndigförklarad
— skola läggas under överförmyndarens kontroll.

Den sakkunnige bar vidare upptagit en bestämmelse, att obligationer, som
ej nedsatts i bank, alltid såvitt möjligt skola inskrivas i statsskuldboken eller
Sveriges allmänna hypoteksbanks skuldbok med förbehåll som förut nämnts.

Departe ments chefen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 107.

Departe ments chejen.

I flera yttranden ha, såsom förut framhållits, erinringar framställts mot
den föreslagna ändringen av värdegränsen för nedsättningsskyldighet från

2,000 till 1,000 kronor.

Av justiliekanslersämbetet har uttalats, att utredningen icke visade, att
tillräckliga skäl förelåge att föreskriva obligatorisk nedsättning av omyndigs
värdehandlingar, så snart värdet överstiger 1,000 kronor. Bank- och
fondinspektionen anför, att det överhuvud kunde sättas i fråga, huruvida
förslaget med dess omfattande detaljföreskrifter gåve ett skydd som stöde
i rimligt förhållande till det arbete och besvär som föranleddes av föreskrifternas
efterlevnad. Främst gällde detta den föreslagna skyldigheten att i
öppet förvar nedsätta den omyndiges värdehandlingar redan då värdet överstiger
1,000 kronor. Svenska bankföreningen har förklarat, att föreningen
icke kunde underlåta att uttala sin tveksamhet inför förslaget i denna del.
Dettas genomförande skulle åstadkomma rätt mycket ökat besvär utan någon
större nytta, då ett så ringa belopp som här vore i fråga merendels på mycket
kort tid åtginge för den omyndiges underhåll.

Stockholms förmgndarkammare erinrar för sin del om att vid tillkomsten
av förmynderskapslagen uttalades, att mindre förmögenheter ofta bestode
av fordringar hos enskilda personer mot skuldebrev med intecknings- eller
borgenssäkerhet och att det i dylika fall skulle vara förenat med oproportionerligt
besvär för förmyndarna att nödgas anlita bank för förvaring av
skuldebreven. Förmyndarkammaren uttalar, att det syntes vara ofta förekommande
att förmögenheter utgjordes av just sådana värdehandlingar. Såsom
exempel kunde nämnas det ganska vanliga fallet att underårig vid
arvskifte erhållit sin laglott i form av inteckning. En ändring av värdegränsen
syntes onödig och skulle föranleda en icke ringa ökning av antalet
depåer.

Beträffande andra stycket i 8 kap. 8 § har förmyndarkammaren påpekat,
att inskrivning i skuldbok även förekommer hos svenska bostadskreditkassan
och att Konungariket Sveriges stadshypotekskassa hade för avsikt att
tillåta ett liknande förfarande.

Den sakkunniges förslag att ändra den i 8 kap. 8 § angivna värdegränsen
för nedsättningsskyldighet har föranlett erinringar i flera yttranden. Med
hänsyn till de praktiska olägenheterna av den föreslagna ändringen torde
denna icke böra genomföras.

För uttagande av nedsatt värdehandling ur bankens förvar kräves enligt
lagrummet överförmyndarens tillstånd. Det synes lämpligt, att undantag
från denna bestämmelse medgives för det fall att värdehandlingen allenast
skall genom bankens försorg överföras till annan bank för att där nedsättas
i öppet förvar. Detta undantag medger uppenbarligen icke, att värdehandlingen
utan överförmyndarens tillstånd pantsättes hos annan bank eller att
förmyndaren på annat sätt förfogar över handlingen.

Den sakkunnige har uppmärksammat, att omyndigs värdehandlingar kunna
finnas i öppet förvar hos bank utan att de nedsatts av förmyndaren. För

Kungl. Maj.ts proposition nr 107.

sådant fall har föreslagits, att värdehandlingarna skola förbliva i bankens
förvar under villkor att de må uttagas allenast med överförmyndarens tillstånd.
En bestämmelse i detta syfte torde böra upptagas såsom sista stycke
i paragrafen. Bestämmelsen kan såsom den sakkunnige framhållit bliva av
praktisk betydelse, när en förmyndare omhändertager omyndigförklarads
egendom.

Med anledning av vad Stockholms förmyndarkammare anfört torde det
nuvarande stadgandet örn inskrivning i statsskiddboken eller i Sveriges allmänna
hypoteksbanks skuldbok böra utsträckas att gälla jämväl inskrivning
i skuldbok hos annan inrättning som Konungen bestämmer.

Den sakkunnige har föreslagit, att omyndigs obligationer som ej nedsatts
i bank skola såvitt möjligt inskrivas i statsskuldboken eller Sveriges allmänna
hypoteksbanks skuldbok med förbehåll som avses i andra stycket av
paragrafen. Genom sådan inskrivning skulle bland annat vinnas trygghet,
att förmyndaren icke utan överförmyndarens vetskap lyfter vinst som utfallit
å premieobligation. Bestämmelsen synes lämplig. Överförmyndaren
torde dock böra erhålla rätt att medgiva undantag från inskrivningsskyldigheten.
Vidare bör bestämmelsen utsträckas att gälla förutom obligationer,
vilka utfärdats av staten eller Sveriges allmänna hypoteksbank, även
obligationer utgivna av annan inrättning som Konungen bestämmer. Jag
vill anmärka, att inskrivningen för närvarande är kostnadsfri utom beträffande
premieobligationer, för vilka en engångsavgift uttages med 50 öre
för varje inskriven obligation.

Nu anförda bestämmelse kräver en följdändring av 11 §.

Som förut nämnts har den sakkunnige även väckt förslag örn nya regler angående
spärrning av omyndigs banktillgodohavanden.

I 8 kap. 4 § föreskrives, att omyndigs penningmedel skola göras räntebärande.
Förmyndaren äger för sådant ändamål bland annat insätta dem
hos postsparbanken eller sparbank eller för längre tid hos annan bank.
Under 6 § stadgas, att om den omyndige tillhöriga penningmedel böra hållas
tillgängliga för bestridande av utgifter för hans underhåll eller för vården
av hans egendom och medlen av sådan anledning icke kunna anbringas
på sätt angives i 4 §, medlen likväl skola insättas i den omyndiges namn
hos bank å en för ändamålet lämpad räkning, i den mån det lämpligen kan
ske. Enligt 9 § första stycket skall rörande omyndigs medel, som insättas
eller innestå hos bank, av förmyndaren göras förbehåll, att medlen ej må
uttagas utan överförmyndarens tillstånd enligt vad särskilt är stadgat. Sådant
förbehåll gäller ej ränta som innestått kortare lid än ett år. I andra
stycket föreskrives, att vad i första stycket sägs ej skall äga tillämpning i
fråga om medel som avses i 6 §, ej heller i något fall, om sammanlagda
beloppet hos bank insatta medel icke överstiger 1,000 kronor. lia underåriga
syskon gemensam förmyndare, skola vid beräkningen av nämnda belopp
syskonens medel sammanräknas.

Den sakkunnige har föreslagit, att i 9 § såsom huvudregel intages stad -

Kungl. Maj.ts proposition nr 107.

gande, att medel, som i den omyndiges namn insättas eller innestå hos bank,
ej må uttagas av förmyndaren utan överförmyndarens tillstånd. Vad nu sagts
skall dock enligt förslaget ej tillämpas å underårigs tillgodohavande å motbok
med bank, om å motboken innestående kapitalbelopp icke överstiger

1,000 kronor samt förmyndare för den underårige är fader eller moder. Ej
heller skall bestämmelsen gälla ränta, som innestått kortare tid än ett år, eller
då förmyndaren vid medlens insättande gjort förbehåll om rätt att utfå
medlen utan överförmyndarens tillstånd. Förbehåll, som sist nämnts, skall
förmyndaren äga att göra i fråga om medel som avses i 6 §. Förbehållet skall
allenast gälla för viss person såsom förmyndare. Har underårig, för vilken
fader eller moder är förmyndare, tillgodohavande å flera böcker med en
eller flera banker, skall — enligt en såsom tredje stycke av paragrafen upptagen
bestämmelse — överförmyndaren ålägga förmyndaren att förena tillgodohavandena
å en motbok, om detta finnes erforderligt.

Den sakkunnige har framhållit, att han övervägt införandet av en rätt för
överförmyndaren att låta spärra medel, som eljest skulle kunna lyftas av förmyndaren,
men funnit en sådan rätt av ringa praktiskt värde vid sidan av de
föreslagna bestämmelserna. På grund härav och då en dylik befogenhet
enligt den sakkunniges mening mötte betänkligheter ur allmän obligationsrättslig
synpunkt, hade den sakkunnige icke upptagit något förslag av angiven
innebörd.

Av den förut lämnade redogörelsen för det huvudsakliga innehållet i avgivna
yttranden framgår, att bank- och fondinspektionen och svenska bankföreningen
framställt erinringar mot den sakkunniges förslag i nu ifrågavarande
del, därvid uttalats att förslaget lade en oskälig börda på bankerna.
Bankföreningen har vidare anfört, att förslaget icke försvårade utvägarna
för oriktiga manipulationer från förmyndares sida, samt uttalat, att man
icke hade rätt att förvänta, att funktionärerna i de tusentals bankkontoren
skulle vara i stånd att tillämpa de ifrågasatta stadgandena. Det syntes föreningen
allt annat än tilltalande att tänka sig att de vid något förbiseende
skulle bliva skadeståndsskvldiga. Skulle likväl förslaget genomföras, borde
det i allt fall enligt föreningens åsikt i möjligaste mån förenklas. Föreningen
har vidare anmärkt, att det vore föga rationellt att vissa av de föreslagna
bestämmelserna allenast gällde tillgodohavande å motbok och icke tillgodohavanden
hos bank i andra fall.

Även Svea hovrätt har förordat en förenkling av bestämmelserna i fråga
samt därvid anfört följande:

De föreslagna reglerna örn den automatiska spärrningen av omyndigs
tillgångar i bank kunna möjligen till en början vålla åtminstone de små
bankkontoren med mindre väl skolad personal vissa svårigheter. Den till
grund för dessa regler liggande tanken synes dock vara av värde, och om
reglerna i vissa hänseenden förenklas och klarare utformas torde det icke
möta alltför stora svårigheter för bankerna eller deras sammanslutningar
att utarbeta sådana tillämpningsföreskrifter till personalens ledning, att riskerna
för misstag ej bliva nämnvärt större än för närvarande. I förenklingssyfte
bör övervägas, huruvida icke den olikhet som i förslaget göres

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

mellan legala och förordnade förmyndare kunde bortfalla och vad där stadgas
om tillgodohavanden å motbok kunde utvidgas att gälla jämväl tillgodohavande
å räkning för vilken motbok icke utfärdas. Medel, över vilka
förmyndaren skall äga förfoga utan överförmyndarens tillstånd, böra föras
å särskild räkning. På överförmyndarens initiativ bör spärrning kunna
äga rum av dylika medel även då deras spärrfrihet icke grundar sig på ett
av förmyndaren vid medlens insättning gjort förbehåll, och det synes som
om överförmyndaren borde kunna giva föreskrift härom direkt till banken;
de skäl, som i betänkandet anförts för en motsatt ståndpunkt, synas
ej äga avgörande vikt.

Den i förslaget gjorda olikheten mellan legal och förordnad förmyndares
rätt att förfoga över banktillgodohavanden kan avlägsnas antingen därigenom
att båda erhålla behörighet att förfoga över smärre kapitalbelopp
eller ock därigenom att bådas förfoganderätt även då det gäller sådana
belopp göres beroende av överförmyndarens prövning, varvid den legala
förmyndaren som regel borde kunna påräkna samtycke. Väljes den senare
utvägen, bör det föreslagna tredje stycket i 8 kap. 9 § utgå.

Stockholms förmyndarkammcire har ansett, att en automatisk spärrning
vore av största värde men att undantagsbestämmelser av större räckvidd
än de föreslagna vore nödvändiga. En generell regel borde införas, att
allenast belopp, överstigande 1,000 kronor, skulle vara underkastade spärr,
dock med rätt för förmyndaren att göra förbehåll örn fri disposition beträffande
medel som avsåges i 6 §. I fråga örn godmanskap för bortavarande
syntes spärr undantagslöst böra föreskrivas.

Överförmyndaren i Norrköping har föreslagit, att beloppet av medel, som
på grund av förbehåll skulle kunna lyftas utan överförmyndarens samtycke,
borde bestämmas efter samråd med överförmyndaren. Överförmyndarna i
Malmö anse, att hos bank innestående medel böra vara spärrade oavsett beloppets
storlek.

Hovrätten över Skåne och Blekinge uttalar, att lagen bör medgiva alt
vid gåva till omyndig, vilken sker genom insättning i bank, förbehåll göres
rörande rätten till uttag.

Generalpoststyrelsen framhåller, att genomförandet av de nya bestämmelserna
skulle vålla postparbanken avsevärda svårigheter, samt anför
härom:

Hos postsparbanken utfärdade motböcker för omyndiga torde för närvarande
kunna uppskattas till över 500,000 st. Det stora flertalet av dessa
motböcker utgöres av sådana, där förmyndaren för den underårige är hans
fader eller moder och innestående kapitalbelopp understiger 1,000 kronor.
Därest de ifrågasatta nya bestämmelserna skulle innebära att medel å dessa
böcker icke fortsättningsvis skulle få uttagas utan tillstånd av överförmyndare,
skulle detta med hänsyn till det stora antalet dylika motböcker komma
att medföra avsevärda svårigheter. Örn en person begärde att få uttaga
medel å dylik bok, skulle det sålunda alltid bliva nödvändigt att kontrollera,
att personen i fråga verkligen vore förmyndare samt därjämte den omyndiges
fader eller moder.

Styrelsen tillåter sig fördenskull ifrågasätta, att sådana övergångsbestämmelser
meddelas, att nuvarande regler örn uttagningsrätt å motböcker, utfärdade
för omyndiga före den nya lagens ikraftträdande, må äga fortsatt
giltighet. Det synes jämväl önskvärt med föreskrift örn att senare inträffat

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

Departe ments chefen.

ombyte av förmyndare, i vad det avser dylika motböcker, ej heller beröres
av den nya lagens bestämmelser.

Vad härefter beträffar motböcker, som komma att utfärdas för omyndiga
efter lagens ikraftträdande, kan givetvis åt texten å den anmälningsblankett,
som insättaren har att ifylla för erhållande av postsparbanksbok, givas
sådan avfattning, att förmyndaren uttryckligen angiver, att medlen få
uttagas av honom utan överförmyndarens tillstånd. Därjämte skulle anteckning
om förbehållet införas i motboken på fullt tydligt sätt.

Det förekommer^ ej sällan, att annan person än förmyndaren uttager
motbok för underårig och insätter något mindre belopp, merendels som
gåva. Insättaren äger därvid rätt att förbehålla antingen sig själv eller
den omyndige eller ock tredje man dispositionsrätt över medlen. Styrelsen
utgår ifrån,^ att bestämmelserna i nya lagen ej utgöra hinder för att dylik
insättare må med laga verkan kunna göra förbehåll om att medlen få uttagas
av förmyndaren utan överförmyndarens tillstånd.

Även hovrätten över Skane och Blekinge och Stockholms fö ring lid ur kammare
lia framhållit behovet av övergångsbestämmelser.

Såsom den sakkunnige föreslagit torde böra stadgas, att omyndigs medel
som innestå hos bank i regel ej må uttagas av förmyndaren utan överförmyndarens
tillstånd. Det synes emellertid nödvändigt, att de föreslagna
bestämmelserna väsentligt förenklas.

Den nya huvudregeln bör upptagas såsom första stycke i 9 §. I enlighet
med den sakkunniges förslag bör den ej gälla ränta som innestått kortare tid
än ett år. Dessutom torde böra stadgas, att tillstånd av överförmyndaren ej
erfordras, därest medlen allenast skola genom bankens försorg överföras till
annan bank. Det må nämnas, att enligt bestämmelse, som kommer att föreslås
i 13 § lagen om vård av omyndigs värdehandlingar, förbud skall gälla
mot att vid medlens överförande uppställa förbehåll örn att de må uttagas
utan överförmyndarens tillstånd.

Vid insättning av medel som avses i 6 § torde förbehåll böra få göras
om rätt för förmyndaren att uttaga medlen utan överförmyndarens tillstånd.
Bestämmelse härom bör lämpligen intagas såsom andra stycke i 9 § och givas
sådan lydelse, att även annan än förmyndaren kan göra sådant förbehåll
vid insättning av medel för den omyndiges räkning. Tillräcklig anledning
synes icke föreligga att begränsa verkan av förbehållet så, att det icke
kommer att gälla, därest ombyte av förmyndare sker.

I överensstämmelse med vad Svea hovrätt uttalat synes böra införas
befogenhet för överförmyndaren att genom meddelande till bank spärra
räkning, a vilken förmyndaren eljest skulle kunna göra uttag utan överförmyndarens
tillstånd. Några avgörande betänkligheter häremot torde icke
föreligga och en sådan bestämmelse lärer vara nödvändig för att undvika
missbruk av möjligheten att göra förbehåll om rätt att uttaga medel utan
överförmyndarens tillstånd. Någon skyldighet att utöva kontroll i detta
hänseende kan uppenbarligen icke åläggas banken.

Med den av mig förordade anordningen komma uti ifrågavarande hänseende
allenast två slag av banktillgodohavanden att finnas, nämligen å
ena sidan sådana där för uttag fordras överförmyndarens tillstånd och å

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

andra sidan sådana där förbehåll gäller att medlen må uttagas utan tillstånd.
Med denna förenkling torde bestämmelserna ej komma att vålla bankerna
några avsevärda olägenheter.

Såsom i flera yttranden påpekats är det nödvändigt att till de nya stadgandena
foga en särskild övergångsbestämmelse. Denna torde böra innehålla,
att förmyndarmedel, som vid ikraftträdandet innestå å räkning hos
bank utan förbehåll om att medlen må uttagas allenast med överförmyndarens
tillstånd, alltjämt skola få uttagas utan särskilt tillstånd, om ej överförmyndaren
annorlunda förordnar. Därest medel efter lagens ikraftträdande
insättas å räkningen eller om upplupen ränta lägges till kapitalet, bör så anses
som om därvid gjorts förbehåll enligt 8 kap. 9 § andra stycket.

Ändringen av 9 § kräver en följdändring i 12 kap. 17 §.

Den sakkunnige har föreslagit vissa ändringar i 8 kap. 10 §
angående verkan av att värdehandling är nedsatt
hos bank m. m.

Enligt 8 kap. 10 § i dess nuvarande lydelse äger förmyndaren icke överlåta
eller pantsätta omyndigs värdehandling medan den är nedsatt. Betalning
av kapitalbelopp å omyndigs värdehandling må medan den är nedsatt
uppbäras allenast av banken. Vidare stadgas, att överlåtelse eller pantsättning
ej må ske av bevis, som utfärdats om inskrivning i statsskuldboken eller
Sveriges allmänna hypoteksbanks skuldbok, eller av bevis eller motbok rörande
tillgodohavande å räkning hos bank, såframt å beviset eller motboken
finnes antecknat förbehåll, varom i 8 och 9 §§ sägs.

Den sakkunnige har föreslagit, att 10 § ändras så, att överlåtelse eller
pantsättning av omyndigs värdehandling med överförmyndarens tillstånd kan
ske medan den är nedsatt i bankens förvar. Denna bestämmelse sammanhänger
med vissa föreskrifter som enligt den sakkunniges förslag skola upptagas
i 9 och 10 §§ lagen örn vård av omyndigs värdehandlingar. Även bevis
örn inskrivning av obligationer enligt 8 § förmynderskapslagen samt bevis
eller motbok rörande spärrat tillgodohavande hos bank skall enligt förslaget
kunna överlåtas eller pantsättas med överförmyndarens tillstånd.

De föreslagna ändringarna i 10 § förmynderskapslagen torde med vissa
mindre jämkningar böra genomföras. I det följande torde jag få återkomma
till frågan om de härmed sammanhängande ändringarna i lagen om vård
av omyndigs värdehandlingar.

Såsom i den inledande redogörelsen framhållits har den sakkunnige
framlagt förslag örn införande av ett stadgande enligt vilket förmyndare
icke annat än i vissa undantagsfall skall vara
behörig att för omyndig mottaga värdehandlingar eller
penningar.

Bestämmelserna i fråga ha av den sakkunnige upptagits såsom 9 a § i
8 kap. Beträffande de skäl som ligga till grund för bestämmelserna anför
den sakkunnige bland annat:

Bihang till riksdagens protokoll 19W. 1 sami. Nr 107.

Departe ments chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

Ett utsträckt skydd mot obehöriga förfoganden över tillgångar, som icke
äro placerade i bank, skulle kunna beredas genom föreskrifter att värdehandlingar
eller penningar, som någon hade att överlämna till förmyndare,
skulle placeras i bank av den, som hade att fullgöra prestationen, och att
redovisning till förmyndaren skulle ske med bankens kvitto. Utan olägenhet
skulle ett dylikt förfarande kunna användas i vissa särskilda fall: då
försäkringsbolag skall utbetala försäkringsbelopp, då boutredningsman utbetalar
arvsmedel eller utgiver värdehandlingar, som någon erhållit i arv,
då legat skall utgöras till omyndig, då omyndig erhåller utdelning i konkurs
eller vid s. k. tvångsackord. Till bestämmelser i denna riktning skulle
kunna läggas en föreskrift, att var och en, som hade att utgöra en prestation
i penningar eller varor till en omyndig, skulle äga att, i stället för att
fullgöra prestationen till förmyndaren, placera penningarna eller värdehandlingarna
i en bank och med bankens kvitto redovisa till förmyndaren. En
lagstiftning i nu nämnd riktning skulle emellertid visa betydande luckor
i skyddet för den omyndige. Så skulle man icke äga skydd mot förskingring
av medel, som inflyta vid försäljning av omyndigs fasta egendom. Man
skulle ej heller äga skydd t. ex. mot förskingring av förmyndarmedel av
den art, som nyligen visat sig i Stockholm. I detta fall hade en förmyndare
av en person för myndlingens räkning mottagit ett belopp av mellan 200,000
och 300,000 kronor — utgörande kapitaliserat underhållsbidrag och skadestånd
— samt omedelbart använt dessa penningar till spekulationer, vilka
gått med betydande förlust. Dylika fall kan man förhindra endast genom
ett generellt stadgande, att prestationer i penningar eller varor till den
omyndige i princip icke kunna fullgöras på annat sätt än genom att värdehandlingarna
eller medlen placeras i bank på sådant sätt att de bliva spärrade.

Det skäl, som kan anföras mot en dylik regel —- till vilken, i den mån
den innebär att förmyndaren icke äger mottaga den omyndiges medel eller
värdehandlingar, motsvarighet redan finnes i den tyska och den danska
rätten — är att den skulle lägga vissa band på den frihet, rättslivet för
närvarande äger. Om bestämmelsen förses med tillräckligt stora undantag,
torde emellertid dess antagande icke möta avgörande betänkligheter.

I enlighet med det anförda stadgas i den föreslagna paragrafen, att förmyndaren
icke utöver vad som framgår av tidigare bestämmelser i kapitlet
är behörig att utan tillstånd av överförmyndaren för den omyndige mottaga
värdehandlingar eller penningar. Denna huvudregel skall dock enligt
den sakkunniges förslag icke gälla: 1) om värdet av det som på en gång
skall emottagas, icke överstiger 500 eller, där förmyndare för underårig är
hans fader eller moder, 1,000 kronor, 2) penningar, som mottagas inom
området för rörelse, vilken med överförmyndarens samtycke drives för den
omyndiges räkning, eller vid förvaltningen av hans fasta egendom, 3) värdehandling,
som enligt 8 § andra stycket icke behöver nedsättas i bank, 4) värdehandling,
i vilken även annan än den omyndige äger del, samt 5) vad den
omyndige erhåller från oskiftat dödsbo på grund av 1 kap. 5 § lagen om
boutredning och arvskifte.

Då förmyndaren icke är behörig att emottaga värdehandlingar eller penningar,
skola enligt förslaget värdehandlingar i den omyndiges namn nedsättas
i öppet förvar hos bank och penningar insättas hos bank å sådan räkning,
att de kunna utan föregående uppsägning uttagas, samt utan förbe -

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

håll, att de få uttagas utan överförmyndarens tillstånd. Redovisning till
förmyndaren skall ske med bankens bevis örn nedsättning eller insättning.

I anslutning till 9 a § föreslås ett tillägg till 10 § som avser att komplettera
bestämmelserna i den förra paragrafen.

Mot de föreslagna bestämmelserna ha uttalats betänkligheter i flera yttranden.

Svea hovrätt, som framhållit att behörighetsinskränkningen för förmyndaren
i den givna utformningen skulle innebära ett besvärande band på
den rättsliga samfärdseln och en påtaglig fara för rättsförluster, har vidare
anfört bland annat:

Att förmyndaren, trots den vittgående bestämmanderätt i den omyndiges
angelägenheter som alltjämt skall tillkomma honom, i regel skulle sakna behörighet
att mottaga prestationer utöver viss värdegräns, är en för hävdvunnen
rättsuppfattning så främmande tanke, att man under avsevärd tid
framåt måste räkna med rättsvillfarelser på denna punkt. Detta gäller
så mycket mera som enligt förslaget värdegränsen skulle vara olika för
legala och förordnade förmyndare och undantagsbestämmelser med delvis
ganska svävande gränser skulle gälla. Förslaget innebär i själva verket, att
risken för oärlighet från förmyndarens sida i viss utsträckning överflyttas
från den, i vars intresse förmyndarförvaltningen är anordnad och som på
den grund är närmast att bära förlusten, till en förmyndarens medkontrahent,
som befinner sig i en måhända ganska ursäktlig villfarelse beträffande
de nya bestämmelsernas innebörd.

Om sålunda förslaget i denna del ej kan i oförändrat skick tillstyrkas,
torde syftet kunna till väsentlig del vinnas genom bestämmelser av mera
begränsad räckvidd. I vissa närmare angivna fall av stor praktisk betydelse
synes nämligen grundsatsen i fråga kunna upprätthållas. Detta gäller
till en början då prestationen skall verkställas av ett försäkringsföretag,
dock att undantag torde böra göras beträffande pensionsbelopp och andra
sådana periodiska prestationer. Ett fall som påkallar särskild uppmärksamhet
är likvideringen av omyndigs tillgodohavande i dödsbo. Skyldighet
att till bank inleverera omyndig tillkommande värdehandlingar och penningar
torde böra gälla för boutredningsman. Tveksamt synes däremot
vara, huruvida sådan skyldighet kan upprätthållas även då boutredningen
handhaves av dödsbodelägarna själva; att den som därvid har att företräda
den omyndiges intressen skulle sakna behörighet att emottaga vad som tillkommer
denne kunde lätt nog förbises av delägarna. Till vinnande av ökad
trygghet för den omyndige vore det dock önskligt, örn regeln även här
kunde upprätthållas. Detsamma gäller i åtskilliga andra fall, såsom beträffande
köpeskilling vid försäljning av fastighet, engångslikvid för fullgörande
av underhållsskyldighet, vinst å lott eller premieobligation som ej
är deponerad. Att för dessa och andra liknande fall uppställa en tvingande
föreskrift synes väl ej tillrådligt. Men åtskilligt kunde vinnas, örn i
lag upptoges en allmän regel, enligt vilken skyldighet att till omyndig utgiva
penningar eller värdehandling finge med laga verkan fullgöras hos
bank och i anslutning härtill gåves föreskrifter i syfte alt befordra anlitandet
av denna utväg. Sålunda kunde stadgas befogenhet för överförmyndaren
eller rätten att, då samtycke till viss rättshandling meddelas eller eljest,
föreskriva att prestation till omyndig skall ske i nämnda ordning. Naturligtvis
finge det sörjas för att föreskriften bragtes till den prestationsskyldiges
kännedom. Beträffande vinst å premieobligation, sorn för omyndigs

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

räkning inskrivits i statsskuldboken, bör den ifrågavarande skyddsregeln
gälla. Om bestämmelserna i ämnet utformas på nu angivna sätt, kunna
de utan olägenhet vinna tillämpning även beträffande prestationer av mera
begränsat värde.

Även hovrätten över Skåne och Blekinge har framhållit nödvändigheten
av att medkontrahentens berättigade intressen beaktas samt uttalar härom:

Det föreslagna stadgandet i 9 a § skulle lägga vissa band på den frihet
rättslivet för närvarande äger. Då någon har att överlämna värdehandlingar
eller erlägga betalning till en omyndig, åvilar honom — gäldenären — den
icke alltid lätta uppgiften att undersöka, huruvida behörighet för förmyndaren
att mottaga prestationen är för handen eller anlitande av bank är nödvändigt.
Det är emellertid icke nog härmed. Därest skyddet för den omyndige
skall bli effektivt, måste påföljden därav, att betalning erlagts till förmyndaren
i fall då denne icke varit behörig, vara den att den verkställda betalningen
i förhållande till den omyndige är utan verkan. Den sakkunnige
torde utgå från att så är fallet. Emellertid torde det erfordras närmare lagbestämmelser
för att reglera verkningarna av betalning som erlagts till obehörig
förmyndare. Även andra praktiska olägenheter synas vara förenade
med det föreslagna betalningssättet. Sålunda torde det stå gäldenär öppet
att anlita vilken bank han önskar, vilket torde leda till att en omyndigs tillgodohavanden
antingen bliva splittrade å olika banker eller också skola överföras
fran en bank till en annan i ett stort antal fall. De svårigheter som yppa
sig synas vara så allvarliga, att det kan ifrågasättas huruvida det föreslagna
stadgandet bör införas. Det av den sakkunnige förordade betalningssättet synes
utan olägenhet kunna genomföras för vissa särskilda slag av penningutbetalningar,
t. ex. då försäkringsbelopp skall utbetalas. Däremot torde andra
utvägar till nödig kontroll böra undersökas när det är fråga om penningbetalningar
i allmänhet. Huruvida anlitande av postgirot kan erbjuda en
framkomlig väg torde icke vara möjligt att utan närmare utredning avgöra.

Hovrätten har vidare påpekat, att syftet att skydda den omyndiges egendom
icke syntes kunna åberopas till stöd för föreskrifter som hänförde sig
till formerna för gåva. Dessutom har hovrätten framställt vissa detaljanmärkningar
mot paragrafen samt härom anfört följande:

Värdegränsen under 1) hänför sig till »det, som på en gång skall emottagas».
Detta uttryck torde icke vara fullt tillfredsställande. Om ett större belopp
skall erläggas, kan ju förmyndaren åtkomma detsamma genom att med sin
medkontrahent överenskomma om en serie delbetalningar av vilka ingen
överstiger 500 resp. 1,000 kronor. Undantaget under 2) avser bl. a. penningar
som mottagas vid förvaltningen av den omyndiges fasta egendom. Detta uttryck
synes icke vara tillräckligt tydligt. Man kan ifrågasätta huruvida därunder
komma belopp som mottagas vid tomtförsäljningar, engångsersättningar^
som utgå vid upplåtande av vågrätt eller andra nyttjanderätter avseende
lång tid, till jordägare utgående avgäld från gruvinnehavare etc. Undantaget
torde böra omfatta endast sedvanlig, periodisk avkastning av fast
egendom.

Svenska bankföreningen, som ansett sig icke kunna tillstyrka förslaget i
oförändrat skick, har anfört följande:

Det förslag, som här framlägges, är av en ofantligt omfattande innebörd.
Det föreslås, att med vissa angivna undantag förmyndare icke skall vara behörig
att utan särskilt tillstånd av överförmyndaren mottaga värdehandlingar

Kungl. Maj.ts proposition nr 107.

eller penningar för den omyndige. Följden av dylik föreskrift skulle bliva,
att varje prestation i strid mot densamma, som någon, i okunnighet eller
missuppfattning av bestämmelserna, gjorde direkt till förmyndaren i stället
för till bank under spärrning, skulle vara rättsligt ogiltig. Det må antecknas,
att någon definition eller begränsning av begreppet värdehandling icke givits
samt att bland de i paragrafen nämnda undantagen finnas sådana, som icke
kunna fast avgränsas (penningar som mottagas inom området för rörelse, vilken
med överförmyndarens samtycke drives för den omyndiges räkning, eller
vid förvaltningen av den omyndiges fasta egedom).

I betänkandet bar icke gjorts något försök till lösning av de många komplikationer,
vartill ett realiserande av förslaget skulle föranleda. I synnerligen
många fall skulle ju prestationen icke kunna på rimligt sätt fullgöras
utan förutgången korrespondens mellan gäldenären och förmyndaren, vilket
måhända, då mora vore förestående, icke skulle kunna medhinnas.

En grundläggande förutsättning för att ett system i den riktning, som föreslagits,
överhuvud taget skulle kunna med båtnad tagas under övervägande,
synes vara, att hela vår förmyndarförvaltning bleve omlagd sålunda att den
erhölle en mera fast och centraliserad organisation. En dylik reform är icke
ifrågasatt och torde icke i detta sammanhang kunna aktualiseras.

Då vi således icke kunna tillstyrka förslaget i förevarande paragraf, anse
vi dock, att det är i hög grad önskvärt och att praktiska möjligheter jämväl finnas
att för vissa bestämt avgränsade områden åstadkomma anordningar i den
i förslaget anvisade riktningen. Vi tänka närmast på utbetalningar från försäkringsanstalter
och från stärbhus; måhända böra även räknas hit betalningar
eller vissa slag av betalningar, som göras från eller förmedlas genom
inrättningar eller kassor av beskaffenhet, som finge uttryckligt angivas.

Av Göta hovrätt har framhållits, att förslaget saknar bestämmelser för reglerande
av de rättsförhållanden, som kunna uppkomma mellan förmyndare
och omyndig samt tredje man för det fall att förmyndare i strid mot föreskrifterna
i den föreslagna paragrafen för den omyndige emottager värdehandlingar
eller penningar. Dylika bestämmelser syntes lika nödvändiga
som de bestämmelser i 8 kap. 16 och 17 §§ förmynderskapslagen, vilka reglerade
rättsförhållanden uppkomna med anledning av att avtal å den omyndiges
vägnar ingåtts utan att föreskrivet samtycke av överförmyndaren eller
rätten inhämtats. I

I vissa yttranden, där erinran ej framställts mot den föreslagna huvudregeln,
lia anmärkningar anförts beträffande undantagen. Justitiekanslersämbetet
har framhållit, alt det syntes vara en ganska enkel anordning alt låta
hyror och arrenden för omyndigs fastighet uppbäras av bank, varför tillräcklig
anledning att i denna del frångå huvudregeln icke syntes föreligga.

Förs ä kringsjuridi s k a föreningen har ansett behövligt, alt bestämmelserna
på flera punkter förtydligas och kompletteras. Föreningen anför:

Enligt förslaget skall förmyndaren utan överförmyndarens tillstånd äga
mottaga värdehandling eller penningar, örn värdet av det som på en gång
mottages icke överstiger 500 eller, där förmyndare för underårig är hans
fader eller moder, 1,000 kronor. Denna bestämmelse lärer böra tolkas så,
att de angivna beloppen gälla en var av flera myndlingar. Ett förtydligande
i denna riktning vore önskvärt.

I vissa fall kan ersättning samtidigt komma att utgå från samme försäkringsgivare
på grund av två eller flera försäkringsavtal. Ar försäkringsgiva -

Kungl. Maj.ts proposition nr 107.

ren skyldig tillse, att det, som på grund av två eller flera försäkringsavtal
samtidigt utbetalas, icke överstiger de angivna maximibeloppen, eller inskränker
sig hans skyldighet till att tillse, att utbetalning på grund av ett och
samma avtal ej överstiger maximibeloppen? Spörsmålet kan synas obetydligt,
men inom större försäkringsbolag, där varje bransch drives som en särskild
enhet och av särskild personal, skulle en effektiv kontroll härutinnan
bliva vansklig att genomföra till rimliga kostnader. Lagtexten synes höra så
formuleras, att maximibeloppen hänföra sig till ett avtal.

Från förbudet att utan överförmyndarens tillstånd mottaga penningar hava
enligt förslaget undantagits penningar, som mottagas inom området för rörelse,
vilken med överförmyndarens samtycke drives för den omyndiges räkning,
eller vid förvaltningen av hans fasta egendom. Tveksamhet synes kunna
föreligga, om vad häri innefattas, och dessutom synes i viss mån riktigheten
av den uppställda principen kunna sättas i fråga.

Örn en förmyndare med överförmyndarens tillstånd driver handelsrörelse
och skada uppkommer å ett varuparti, skulle förmyndaren utan tillstånd av
överförmyndaren hos försäkringsgivaren kunna lyfta ersättningsbeloppet, i
varje fall örn detsamma icke kan anses överstiga normal omsättning. Men
om t. ex. hela varulagret skulle förstöras, lärer det vara tvivelaktigt, örn utbetalning
kan ske till förmyndaren utan överförmyndarens tillstånd. Lagförslaget
giver icke i sin nuvarande formulering klarhet örn, hur en försäkringsgivare
i dylikt fall skall förfara. En mera bestämd gräns mellan de
fall, då utbetalning av skadeersättning kan äga rum till förmyndare utan
överförmyndarens medgivande, och då medgivande fordras, synes vara önskvärd.
Även då skadeersättningens mottagande otvivelaktigt måste anses ligga
inom området för rörelsen, lärer en begränsning av det fria beloppet vara
påkallad. Förslagsvis kan en dylik gräns sättas till 10,000 kronor.

Även i fråga örn ersättning för skada å fast egendom föreligger oklarhet,
i vad mån skadeersättning kan anses falla inom begreppet förvaltning av
egendomen. Ersättning för smärre reparationer i anledning av uppkommen
skada lärer väl kunna hänföras till uttrycket »vid förvaltning». Förutsättning
härför är emellertid, att man antager förefintligheten av en normal förvaltningsrisk
av principiellt samma slag som den för rörelse förutsatta företagarrisken.
I vissa fall skulle alltså även ersättning för skada å fast egendom
kunna utbetalas direkt till förmyndaren. Men ersättning för skada å hela
fastigheten eller å en betydande del av densamma torde enligt förslaget icke
kunna utbetalas på detta sätt.

Även Sveriges advokatsamfund anser, att bestämmelserna böra i vissa hänseenden
utformas på annat sätt. Samfundet bär uttalat bland annat:

Från förbudet för förmyndare att å den omyndiges vägnar mottaga värdehandlingar
och penningar lia vissa undantag medgivits. Som av motiven
framgår ha dessa undantag tillkommit i tredje mans intresse. Med hänsyn
härtill kan ifrågasättas, om icke möjlighet bör givas förmyndaren att utan
särskilt tillstånd från överförmyndaren för den omyndiges räkning mottaga
å dennes namn ställda checker, därest dessa korsats, ävensom växlar, och
detta oavsett om de mottagas i en för myndlingens räkning driven rörelse.
Vidare synes den rätt att å myndlingens vägnar mottaga pengar, som enligt
förslaget tillkommer förmyndare, som med överförmyndarens medgivande
driver anmälningspliktig näring för den omyndiges räkning, höra utsträckas
till de visserligen mer sällsynta men långt ifrån betydelselösa fall, då förmyndaren
driver icke anmälningsskyldig näring för myndlingen. — Å andra
sidan torde man böra överväga möjligheten av att till den omyndiges skydd
införa bestämmelser om att likvid för domfäst fordran, därest den uppgår
till visst belopp, skall erläggas icke till förmyndaren utan till bank.

Kungl. Maj.ts proposition nr 107.

Stockholms förmyndarkcimmare har framhållit, att de i undantaget under
1) angivna värdegränserna syntes kunna bestämmas till ett enhetligt belopp
samt att undantaget under 2) borde gälla även rörelse, för vilken överförmyndarens
tillstånd icke erfordrades. Särskilt undantag för det under 4)
avsedda fallet syntes ej behövligt.

I de avgivna yttrandena ha vägande erinringar framställts mot detta förslag,
vilket ansetts strida mot hävdvunnen uppfattning av förmyndarens ställning
och den reglering av hans befogenheter lagen i övrigt innehåller. Såsom
Svea hovrätt anfört kan befaras, att förslagets genomförande skulle
under lång tid framåt föranleda rättsvillfarelser. Även den omständigheten,
att ett flertal undantag från den föreslagna principen måste uppställas, gör
det antagligt att denna icke inom överskådlig tid skulle komma att ingå i
allmänhetens medvetande.

Med hänsyn härtill anser jag mig icke kunna förorda en sådan inskränkning
i förmyndarens behörighet att företräda den omyndige som den sakkunnige
föreslagit. Det torde emellertid, såsom den sakkunnige jämväl antytt,
vara möjligt att på en annan väg tillmötesgå den strävan som uppbär
förslaget.

En väsentlig förbättring av skyddet för den omyndige synes kunna vinnas
redan därigenom att i lagen upptages en regel, enligt vilken den som har
att utgiva omyndig tillkommande värdehandling eller penningar berättigas
att fullgöra sin förpliktelse genom att nedsätta värdehandlingen eller att inbetala
beloppet hos bank, även örn det icke utgör betalning å omyndigs
värdehandling som är nedsatt i bankens förvar. Det torde kunna antagas,
att en sådan rätt jämförelsevis snart skulle komma att allmänt tagas i anspråk
av bankerna själva liksom av vissa andra, jämförliga inrättningar.
Och några olägenheter av betydelse synas icke vara att befara. Jag vill
därför föreslå, att ett stadgande av angivna innebörd införes i lagen. Beträffande
inbetalning av penningmedel bör tillika föreskrivas, att medlen
skola av banken insättas i den omyndiges namn å spärrad räkning, utom
såvitt angår ränta och annan avkastning. En föreskrift i denna riktning
torde lämpligen kunna meddelas genom hänvisning till bestämmelserna i
3 § lagen om vård av omyndigs värdehandlingar, därest denna paragraf,
såsom i det följande föreslås, ändras därhän att kapitalbelopp som av
bank uppbäres å nedsatt värdehandling skall insättas å spärrad räkning.

För vissa särskilda fall torde kunna stadgas skyldighet att nedsätta värdehandling
eller inbetala penningar hos bank. Föreskrift om sådan obligatorisk
nedsättning eller inbetalning hos bank synes böra meddelas för boutredningsman
och testamentsexekutör beträffande värdehandlingar och
penningmedel, vilka tillkomma omyndig på grund av giftorätt, arv eller
testamente elier såsom underhåll enligt lagen örn arv. Beteckningarna boutredningsman
och testamentsexekutör användas här i samma betydelse
som i lagen om boutredning och arvskifte. För det fall att boutredningen
omhänderhaves av dödsbodelägarna synes däremot någon motsvarande skyldighet
svårligen kunna uppställas, helst sorn förmyndaren i sådan händelse

Departe ments chefen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 107.

har att själv deltaga i förvaltningen av boet. Enligt förslaget angående
ändring av nyssnämnda lag, vartill jag återkommer i det följande, skall
emellertid överförmyndaren erhålla rätt att påkalla, att dödsboets egendom
avträdes till förvaltning av boutredningsman. Sker detta, kommer tydligen
bestämmelsen om skyldighet för boutredningsman att nedsätta värdehandling
och inbetala penningmedel hos bank att bliva tillämplig.

I övrigt torde en tvångsföreskrift av detta slag böra ifrågakomma beträffande
penningmedel som tillkomma omyndig på grund av försäkring.
Härvid böra dock, såsom Svea hovrätt anmärkt, pension och livränta undantagas.

Den skyldighet att nedsätta värdehandling eller inbetala penningmedel hos
bank som nu föreslagits synes icke böra gälla, om värdet av det som skall
utgivas är ringa. I andra fall torde kunna anförtros åt överförmyndaren
att medgiva undantag, när han finner skäl därtill.

Av Svea hovrätt har föreslagits, att befogenhet stadgas för överförmyndaren
eller rätten att, då samtycke till viss rättshandling meddelas eller eljest, föreskriva,
att prestation till den omyndige skall ske i sådan ordning som förut
nämnts, därvid hovrätten emellertid anmärkt, att det naturligtvis finge sörjas
för att föreskriften bragtes till den prestationsskyldiges kännedom. Med
anledning av detta förslag vill jag förorda, att överförmyndaren erhåller befogenhet
att genom meddelande till den som skall utgiva värdehandling eller
penningmedel förordna, att förpliktelsen skall fullgöras på ifrågavarande
sätt. Någon viss form för sådant meddelande torde icke behöva stadgas.
Det bör sålunda vara tillfyllest, att meddelandet sker bevisligen.

Ur den omyndiges synpunkt är det obestridligen önskligt att jämväl giva
förmynderskapsdomstolen befogenhet att, då den meddelar tillstånd till överlåtelse
av eller inteckning i fast egendom eller tomträtt, uppställa såsom
villkor att köpeskillingen eller lånebeloppet skall inbetalas hos bank. Såsom
Svea hovrätt anfört är det emellertid nödvändigt, att medkontrahenten erhåller
vetskap om villkoret. Då domstolen i regel torde sakna kännedom
örn medkontrahenten, kan det icke stadgas, att han skall underrättas genom
meddelande från domstolen. Vad angår tillstånd till inteckning synes det
icke heller finnas möjlighet att genom villkorets intagande i tillståndsbeslutet
giva medkontrahenten del därav. Rättens medgivande fordras allenast för
att förmyndaren hos inskrivningsdomaren skall kunna erhålla inteckning i
fastigheten eller tomträtten och är således utan betydelse för upptagandet
av lån, sedan inteckning beviljats. När fråga är om tillstånd för förmyndaren
att överlåta fast egendom eller tomträtt, är däremot betalningsföreskriftens
införande i tillståndsbeslutet en i och för sig tänkbar väg för att bringa
den till medkontrahentens kännedom. Det kan dock befaras, att en sådan
föreskrift i beslutet ej sällan kommer att förbises eller missförstås, och det
synes mindre tilltalande, att örn medkontrahenten av misstag utgiver vederlaget
för egendomen till förmyndaren i stället för till bank, han kan bliva
nödsakad att erlägga det ännu en gång.

Av dessa skäl har någon bestämmelse, som tillerkänner domstolen be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

fogenhet att föreskriva att värdehandlingar och penningar skola nedsättas
eller insättas hos bank, icke ansetts böra meddelas. Den av mig föreslagna
bestämmelsen om befogenhet för överförmyndaren att meddela föreskrift
därom kan emellertid bliva av praktisk betydelse även vid överlåtelse av
fast egendom eller tomträtt i de fall då överförmyndaren erhåller kännedom
om medkontrahenten innan denne erlagt betalning för egendomen.

De bestämmelser som jag i det föregående förordat torde böra införas
såsom 11 a § i 8 kap. förmynderskapslagen. Till paragrafen bör lämpligen
fogas stadgande om skyldighet för den som nedsätter värdehandling eller
inbetalar penningar hos bank att ofördröjligen underrätta förmyndaren
därom. För att paragrafen skall bliva tillämplig även å godmanskap torde
erfordras viss ändring av 11 kap. 8 §. En erinran örn skyldigheten för boutredningsman
och testamentsexekutör att nedsätta värdehandling eller inbetala
penningmedel hos bank bör upptagas i 2 kap. 18 § lagen örn boutredning
och arvskifte.

I vissa yttranden har berörts frågan om rättsverkningarna av att den
som är skyldig att nedsätta värdehandling eller inbetala penningmedel hos
bank i stället överlämnar handlingen eller beloppet till förmyndaren, därvid
ifrågasatts att särskilda bestämmelser i ämnet skulle vara erforderliga. Det
lärer emellertid av allmänna rättsregler följa, att den som åsidosätter lagens
föreskrift i nämnda hänseende ådrager sig skadeståndsskyldighet, om den
omyndige till följd därav kommer att lida förlust.

Jag vill nämna, att när omyndigs premieobligation inskrivits i statsskuldboken,
vinst å obligationen redan för närvarande utbetalas till förmyndaren
allenast med överförmyndarens tillstånd. I övrigt torde i administrativ ordning
för vissa myndigheter och inrättningar kunna meddelas föreskrift att,
när fråga är om utgivande av värdehandlingar eller penningmedel som tillkomma
omyndig, värdehandlingarna eller penningmedlen skola nedsättas
eller inbetalas hos bank.

Den sakkunnige har beträffande lagen om förmynderskap slutligen föreslagit
införande av bestämmelser örn skyldighet i vissa fall för
förmyndare att edfästa förteckning över omyndigs
egendom m. m.

I 9 kap. 2 § stadgas, att när första gången egendom, som skall stå under
förmyndarens förvaltning, tillfaller underårig, förmyndaren inom en månad
därefter skall till överförmyndaren ingiva förteckning över egendomen. Blir
den som uppnått myndig ålder förklarad omyndig, skall förmyndaren ingiva
förteckning inom tre månader från det förmynderskapet inskrevs. Erhåller
den omyndige egendom vid senare tillfälle, skall förteckning däröver ingivas
inom en månad. I 3 § samma kap. stadgas, att örn egendom tillfallit den
omyndige under de tre sista månaderna av året, särskild förteckning ej erfordras
och att i stället uppgift skall lämnas i nästa årsräkning. Saknar
omyndig tillgångar, skall anmälan därom göras hos överförmyndaren enligt
4 § samma kap.

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

Departe ments chefen.

Den sakkunnige framhåller, att när en person förklaras omyndig, det
kan erbjuda betydande svårigheter att få exakt kännedom om myndlingens
tillgångar. Om och i vilken utsträckning förmyndaren fått egendom under
sin förvaltning, kontrolleras blott genom att han till överförmyndaren jämlikt
9 kap. 2 eller 4 § inlämnar en förteckning å egendomen eller en uppgift,
att den omyndigförklarade saknar egendom under förmyndarens förvaltning.
Ett förstärkande av förmyndarens uppgiftsplikt syntes fördenskull
synnerligen önskligt. Den sakkunnige har föreslagit, att förmyndaren
skall å den förteckning över den omyndigförklarades egendom, han skall
ingiva, eller å sin förklaring att den omyndigförklarade saknar egendom,
under edlig förpliktelse intyga, att hans uppgifter äro i allo riktiga och att
ej något är med vetskap eller vilja utelämnat. Förmyndaren och den som
eljest tagit befattning med den omyndiges egendom skall enligt förslaget
kunna åläggas edgång. Bestämmelserna ha av den sakkunnige intagits under
9 kap. 7 §.

Beträffande 9 kap. 8 § har den sakkunnige föreslagit en ändring, som
utgör en följd av förslaget till lag angående ändring av lagen örn vård av
omyndigs värdehandlingar och som innebär, att förmyndaren befrias från
skyldighet att till överförmyndaren avlämna förvaringsbevis beträffande värdehandlingar
som nedsatts hos bank. Sådant bevis skall enligt förslaget tillställas
överförmyndaren av banken.

Stockholms förmyndarkammare har anfört, att enligt vad erfarenheten
visat förmyndarna icke alltid beaktat vikten av att de förteckningar och
anmälningar, som skola lämnas över omyndigs egendom, äro riktiga. Den
föreslagna skärpningen av det ansvar, varunder förteckningar och anmälningar
skola lämnas, borde därför gälla alla förmyndare och icke allenast
förmyndare för omyndigförklarade.

En skärpning av förmyndarens uppgiftsplikt synes välbehövlig. Den torde
emellertid böra avse alla förmyndare och ej såsom den sakkunnige föreslagit
allenast förmyndare för omyndigförklarad person.

I 9 kap. 3 § synes böra upptagas stadgande, att förmyndaren å förteckning
som avses i 2 § skall teckna edlig försäkran om uppgifternas riktighet.
Rätten bör erhålla befogenhet att vid vite förelägga förmyndaren
att edfästa denna, såframt yrkande därom framställes av överförmyndaren
eller det eljest finnes påkallat. Dessutom synes böra föreskrivas, att
örn annan tagit befattning med den omyndiges egendom, edgång må åläggas
honom. I 4 § bör stadgas, att nämnda bestämmelser i tillämpliga delar
skola gälla anmälan om att omyndig saknar tillgångar. Den nuvarande
bestämmelsen i 3 § örn att särskild förteckning i vissa fall ej erfordras synes
medgiva förmyndaren ett alltför långt anstånd med avlämnande av uppgift
örn att egendom tillfallit den omyndige och bör därför lämpligen utgå.

För att de föreslagna nya bestämmelserna i 9 kap. 3 § skola bliva tilllämpliga
även å gode män torde erfordras ett tillägg till 11 kap. 9 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

Beträffande 9 kap. 7 § torde böra vidtagas en följdändring av enbart
redaktionell natur. Den jämkning av 8 § samma kap. som den sakkunnige
föreslagit torde böra genomföras.

Förslaget till lag om ändring ai lagen angående införande av lagen om förmynderskap.

Den sakkunnige har föreslagit, att vissa frågor, som enligt 8 kap. 9 a och
10 §§ i förslaget till lag om ändring av lagen örn förmynderskap skola
prövas av överförmyndaren, skola i Stockholm få avgöras av viss ledamot
av förmyndarkammaren eller annan lämplig person som rådhusrätten förordnar.

Av Stockholms förmyndarkammare har föreslagits, att jämväl frågor örn
avtal angående sammanlevnad i oskiftat bo och om godkännande av bodelning
och arvskifte skola få avgöras av viss befattningshavare hos förmyndarkammaren.

I 13 § lagen angående införande av lagen om förmynderskap torde böra
intagas bestämmelse, att förut berörda frågor om spärrning av omyndigs
tillgodohavande, om tillstånd till överlåtelse eller pantsättning av värdehandlingar
och fordringar samt om skyldighet att nedsätta eller inbetala värdehandlingar
och penningmedel hos bank må handläggas av viss ledamot av förmyndarkammaren
eller av annan lämplig person som rådhusrätten förordnar. Däremot
anser jag mig icke kunna förorda, att ärenden av de slag förmyndarkammaren
angivit överlämnas till viss befattningshavares prövning.

Förslaget till lag angående ändring av lagen om vård av omyndigs värdehandlingar.

Den sakkunnige har såsom förut nämnts föreslagit betydelsefulla ändringar
av bestämmelserna om vård av omyndigs värdehandlingar.

Förslaget berör till en början frågan när lagen örn vård av
omyndigs värdehandlingar skall vara tillämplig. Enligt
vad som framgår av den förut lämnade redogörelsen har den sakkunnige
i 8 kap. 8 § lagen örn förmynderskap upptagit en bestämmelse, enligt vilken
omyndigs värdehandlingar, som finnas i öppet förvar hos bank, utan att ha
nedsatts av förmyndaren, icke skola få utgivas till förmyndaren utan överförmyndarens
tillstånd. I anslutning härtill har den sakkunnige såsom andra
stycke i 1 § lagen om vård av omyndigs värdehandlingar upptagit stadgande,
att om bank innehar värdehandlingar i öppet förvar och ägaren blir omyndigförklarad
eller handlingarna tillfalla omyndig, banken skall svara för handlingarnas
förvaring och förvaltning enligt samma lag från den tidpunkt då
förmyndaren påkallat att de skola förvaltas enligt bestämmelserna i lagen.

Bestämmelserna i lagen om vård av omyndigs värdehandlingar böra göras
tillämpliga i alla fall, då omyndigs värdehandlingar, som skola förvaltas av
förmyndaren, finnas i öppet förvar hos bank, utan att lia nedsatts enligt

Departe

menis chefen.

Departe

ments chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

lagen om förmynderskap. För sådant ändamål fordras ett tillägg till 1 §.
Bankens skyldighet att förvalta handlingarna enligt lagens bestämmelser
torde utan särskild åtgärd böra inträda, så snart banken får vetskap om att
innehavaren är omyndig. Särskild bestämmelse härom synes ej erforderlig.

Den sakkunnige har föreslagit vissa tillägg till bestämmelserna i 2 och
3 §§, som röra bankens skyldigheter i fråga örn nedsatta
värdehandlingar.

Den sakkunnige anför, att då betalning belöper å inteckning efter exekutiv
auktion eller expropriation eller då betalning å inteckning skall erläggas
enligt den s. k. ensittarlagen, vattenlagen, lagen om flottning i allmän
flottled eller gruvlagen, inteckningen skall, efter tillstånd från överförmyndaren,
av banken utlämnas till förmyndaren, varefter denne har att
uppbära betalningen. Samma regel gäller, då betalning utfaller å inteckning
vid fördelning genom Konungens befallningshavande av ersättning som utgår
på grund av brandförsäkringsavtal. Av den sakkunnige har föreslagits,
att banken hädanefter skall ombesörja inkassering av ifrågavarande belopp.

Den sakkunnige har vidare föreslagit, att det skall åligga banken att ombesörja
åtgärd hos inskrivningsdomaren som rör intecknat skuldebrev, såframt
förmyndaren gör framställning därom och, då fråga är örn åtgärd
genom vilken inteckningssäkerheten minskas, överförmyndaren samtyckt
därtill.

Dessutom har den sakkunnige föreslagit, att banken befrias från nu
stadgad skyldighet att underrätta överförmyndaren, då kapitalbelopp uppburits
å deponerad värdehandling. Föreskriften härom har av den sakkunnige
ansetts överflödig, för den händelse 3 § i lagen ändras i enlighet med
vad i det följande sägs. I övrigt har den sakkunnige föreslagit vissa redaktionella
jämkningar i 2 §.

I fråga örn 3 § har den sakkunnige erinrat, att medel, som uppbäras av
bank hos vilken omyndigs värdehandlingar ligga i förvar, enligt gällande
rätt skola ställas till förmyndarens förfogande. Den sakkunnige har ansett
tiden vara inne att fullständiga den omyndiges skydd genom föreskrift, att
kapitalbelopp som banken uppburit skall insättas å spärrad räkning. Sådan
föreskrift har upptagits i 3 §. Den sakkunnige har vidare föreslagit
vissa följdändringar i 5 §.

Enligt 6 § i lagen gäller nu, att banken vid nedsättning av omyndigs värdehandling
skall till förmyndaren överlämna skriftligt förvaringsbevis i två
exemplar, av vilka förmyndaren skall överlämna det ena exemplaret till
överförmyndaren. Den sakkunnige har föreslagit, att det ena exemplaret
hädanefter skall av banken översändas direkt till överförmyndaren. Vidare
har den sakkunnige i paragrafen infört bestämmelse för de fall att omyndigs
värdehandlingar finnas i förvar hos bank utan att ha nedsatts enligt
lagen örn förmynderskap. I 7 § har upptagits föreskrift, att banken årligen
skall till överförmyndaren översända uppgift rörande de värdehandling -

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

ar som för myndlingens räkning voro nedsatta i bankens förvar vid föregående
års utgång samt avskrift av bankens räkning med den omyndige.

Svea hovrätt har uttalat, att den befattning, som överförmyndaren enligt
förslaget förutsattes komma att taga med ärenden som berörde intecknade
skuldebrev, borde regleras i lagen örn förmynderskap.

Av Stockholms förmyndarkammare har hemställts, att i lagen borde bibehållas
föreskrift om att banken skall underrätta överförmyndaren, när
kapitalbelopp uppburits å värdehandling. Överförmyndaren kunde i så fall
bättre följa förmyndarförvaltningen.

I detta sammanhang må framhållas, att svenska bankföreningen ansett
att avgiften för vård av omyndigs värdehandlingar bör höjas. Denna
avgift må för närvarande i fråga örn inhemska värdehandlingar ej överstiga
en krona och beträffande utländska värdehandlingar 50 öre för varje påbörjat
tusental av handlingarnas värde.

Föreningen anför:

En följd av genomförandet av de i de omyndigas intresse föreslagna författningsändringarna
blir en högst betydande ökning av bankernas arbete
och därav föranledda kostnader. Förmyndaren kommer att i mycket erhålla
lättnad, medan banken förvandlas från en vårdare av anförtrodda
penningmedel och värdehandlingar till en verklig homme d’affaires för de
omyndiga. Den ersättning till bankerna, som för närvarande utgår, är
knappt tillmätt och otvivelaktigt i talrika fall förlustbringande, så mycket
mera som någon minimiavgift för omyndigförvar icke finnes stadgad. Vi
hemställa, att i samband med den nya lagstiftningen revidering företages
av gällande bestämmelser örn bankernas avgifter för dessa förvar. Det
lämpligaste synes oss vara, att bestämmelse meddelas, varigenom bankerna
berättigas att, vid sidan av taxan, betinga sig särskild ersättning för särskilt
arbete som icke skäligen kan anses ersatt genom densamma. En sådan
bestämmelse torde böra förbindas med stadgande av skyldighet för bank att
vid meningsskiljaktighet örn debiterings skälighet vara underkastad bankoch
fondinspektionens avgörande. Vi föreställa oss, att den närmaste följden
av en dylik ordning skulle bliva, att bankerna i samförstånd med inspektionen
uppgjorde en tariff för ersättning av sådant extra arbete, som kan i
förväg någorlunda bedömas, och till inspektionen avgåve en förbindelse att
icke överskrida densamma. En annan utväg är, att någon höjning medgives
av gällande avgifter för vård av omyndigs värdehandlingar, utgörande för

1,000 kronors värde en krona i fråga om inhemska handlingar och 50 öre i
fråga örn utländska handlingar. Med hänsyn till önskvärdheten av att kostnaden
för förvaltningen av de omyndigas tillgångar blir så måttlig som möjligt,
föreslå vi höjningen till allenast 25 öre eller således från en krona
till en krona och 25 öre och från 50 öre till 75 öre. Beträffande de
utländska värdehandlingarna erinra vi om, att de numera så vanliga valutaoch
betalningsrestriktionerna åsamka förvaltarna av dylika handlingar mycket
arbete.

Bank- och fondinspektionen har likaledes ansett, att bankerna böra erhålla
rätt till högre ersättning för förmynderskapsdepositioner och vad därmed
står i sammanhang.

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

Departe ments chefen.

Vad den sakkunnige föreslagit om skyldighet för banken att uppbära
belopp som utfallit å intecknat skuldebrev synes böra genomföras. Det bör
emellertid angivas, att skyldigheten inträder först efter framställning avförmyndaren.
Dessutom torde lämpligen böra meddelas föreskrift om att
banken, där eljest betalning skall lyftas å nedsatt värdehandling, skall vara
skyldig att på begäran av förmyndaren förete handlingen och uppbära betalningen.
En sådan föreskrift synes ej vara nämnvärt betungande för banken
och skulle innebära ett ökat skydd för den omyndige. Därigenom kan
i åtskilliga fall undvikas, att handlingen behöver utlämnas till förmyndaren,
då betalning ej frivilligt erlägges till banken.

I likhet med Stockholms förmyndarkammare anser jag, att skyldigheten
för banken att underrätta överförmyndaren om att kapitalbelopp uppburits
å värdehandling bör bibehållas.

Den föreslagna skyldigheten för banken att hos inskrivningsdomaren ombesörja
åtgärd rörande intecknat skuldebrev synes böra inskränkas till en
förpliktelse för banken att, om överförmyndaren samtyckt till handlingens
uttagande för sådant ändamål, ingiva den till inskrivningsdomaren. I anslutning
härtill torde böra stadgas, att där överförmyndaren eljest samtyckt
till att värdehandling uttages för att ingivas till myndighet eller tjänsteman,
banken skall ingiva handlingen till myndigheten eller tjänstemannen.
Vidtages en sådan ändring torde det hädanefter bland annat bliva överflödigt,
att en värdehandling utlämnas till förmyndaren för att han hos
myndighet eller tjänsteman skall kunna uppvisa den vid indrivande av fordran.
För anhängiggörande av talan är en avskrift av handlingen tillfyllest.

Utformas ändringarna av 2 § på nu angivet sätt synes ej erforderligt att,
såsom Svea hovrätt ifrågasatt, i lagen om förmynderskap meddela bestämmelser
angående överförmyndarens befattning med ärenden som röra inlecknat
skuldebrev. Det skall enligt 9 § i nu förevarande lag ankomma på
överförmyndaren att pröva, huruvida handlingen må uttagas för det uppgivna
ändamålet.

I detta sammanhang torde den i 2 § upptagna bestämmelsen örn skyldighet
för banken att underrätta förmyndaren, därest banken från överexekutor
erhållit meddelande örn exekutiv auktion å intecknad fast egendom, böra utvidgas
att gälla även då fråga är örn annan intecknad egendom.

Den sakkunniges förslag att banken genom ändring av 3 § skall åläggas
att insätta kapitalbelopp, som banken uppburit, å spärrad räkning synes lämpligt
och bör genomföras. I fråga om 5 § torde böra vidtagas en redaktionell
följdändring. Även de föreslagna ändringarna av 6 och 7 §§ böra genomföras.

Såsom förut nämnts ha svenska bankföreningen samt bank- och fondinspektionen
ansett, att bankerna på grund av det ökade besvär som åsamkas
dem borde få uttaga högre ersättning för förmyndardepositioner än för
närvarande. Tillräcklig anledning att nu vidtaga en höjning av ersättningen
synes dock icke föreligga. Därest det skulle visa sig att bankernas arbete
genom de nya bestämmelserna undergått en ökning av någon betydelse,
torde emellertid frågan om höjning av ersättningen få upptagas till förnyat

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

övervägande. Jag vill erinra, att bankerna, jämlikt 8 § andra stycket, äro
berättigade till särskild gottgörelse för utgifter samt för åtgärd som efter
särskilt avtal vidtagits. Beträffande utländska värdehandlingar är banken
enligt lagen ansvarig allenast för handlingarnas förvaring.

Även i fråga örn försäljning och pantsättning av omyndigs
värdehandlingar har den sakkunnige föreslagit ändrade bestämmelser.

Gällande lag utgår från att det i princip är förmyndaren som bestämmer,
om en värdehandling, som tillhör den omyndige, skall försäljas eller pantsättas
eller om fordran skall indrivas, och att det är han som ombesörjer
dylika åtgärder. Förmyndaren äger enligt 9 § hos överförmyndaren begära
att få uttaga värdehandlingen, därvid överförmyndaren kan vägra att giva
tillstånd därtill allenast om omständigheter föreligga, på grund av vilka det
kan antagas, att den omyndiges rätt och bästa skulle sättas i fara genom
handlingens utlämnande. Endast såtillvida gäller en inskränkning i denna
regel, att förmyndaren är skyldig att vid sin ansökan att utfå värdehandlingen
tillika uppgiva det ändamål vartill de medel som inflyta skola användas.
Erfordras för detta ändamål överförmyndarens samtycke och finner
överförmyndaren samtycke ej böra givas, skall tillstånd till handlingens uttagande
vägras.

Den sakkunnige uttalar, att någon ändring av lagens bestämmelser knappast
kunde ske beträffande fordrans indrivande. Man syntes sålunda icke
kunna ålägga banken att verkställa indrivning. I fråga om värdehandlings
försäljning borde däremot en ändring äga rum. Sedan en värdehandling
deponerats, borde den principiellt utlämnas till förmyndaren endast om det
vöre oundgängligen nödvändigt. I enlighet härmed borde nedsatt värdehandling
i samband med försäljning utlämnas endast mot att banken erhölle
likviden för värdehandlingen. Denna likvid komme därefter, jämlikt det
föreslagna stadgandet i 3 §, att insättas å spärrad räkning i den omyndiges
namn. Den sakkunnige har vidare anfört, att det icke syntes lämpligt, att
om förmyndare önskade överflytta deponerad värdehandling från en bank
till en annan, detta skedde genom att han efter tillstånd av överförmyndaren
utfinge handlingen i den ena banken för att själv flytta över den till den
andra.

I anslutning till det anförda har den sakkunnige föreslagit, att i 9 § införes
bestämmelse, enligt vilken överförmyndaren vid meddelande av tillstånd
till uttagande av värdehandling för försäljning bör förordna att handlingen
får av banken utlämnas endast till den som förvärvar handlingen
och blott mot minst den likvid överförmyndaren bestämt. Skall värdehandlingen
överföras lill annan bank för att därstädes nedsättas i öppet förvar,
bör överförmyndaren enligt förslaget i samband med tillstånd till handlingens
uttagande förordna, att handlingen skall utlämnas direkt till denna
bank.

Beträffande pantsättning uttalar den sakkunnige, att om förmyndaren

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

önskar pantsätta en värdehandling, som tillhör den omyndige, han enligt
gällande rätt skall söka tillstånd att uttaga värdehandlingen, varefter han
pantsätter handlingen i den bank eller hos den privatperson, han anser
lämplig. Under panttiden har han med de undantag, som härflyta ur själva
pantförhållandet, dispositionsrätt över handlingen. I detta hänseende har
den sakkunnige ansett, att i princip en deponerad värdehandling skall pantsättas
hos den bank i vilken den är deponerad eller på villkor att banken
fortfarande skall innehava handlingen som tredje man. Vid pantsättningen
bör handlingen icke uttagas ur depån utan alltjämt tillhöra denna.

Bestämmelser i detta syfte ha upptagits såsom 10 §. Enligt denna paragraf
får överförmyndaren, om icke särskilda skäl däremot äro, medge
pantsättning av nedsatt värdehandling endast på villkor att pantsättningen
sker hos banken eller att banken fortfarande innehar handlingen som tredje
man.

I samband härmed har den sakkunnige föreslagit, att den nuvarande bestämmelsen
i 10 § om giltighetstiden av överförmyndarens tillstånd överflyttas
till 11 §. I 11 § stadgas nu skyldighet för förmyndaren att lämna
redogörelse till överförmyndaren angående de åtgärder som vidtagits med uttagen
handling. Detta stadgande har med en mindre följdändring överflyttats
till 12 §. De nuvarande bestämmelserna i 12 §, vilka avse att möjliggöra
kontroll över förmyndarens åtgöranden med kapitalbelopp som uppburits
å värdehandling, ha av den sakkunnige uteslutits, enär de enligt hans
förslag komme att bliva överflödiga. I

I de avgivna yttrandena ha framställts vissa erinringar mot innehållet i
9 §.

Svea hovrätt har anfört följande:

Enligt den föreslagna lydelsen av 9 § lagen om vård av omyndigs värdehandlingar
skulle med den tolkning, vartill avfattningen närmast synes föranleda,
överförmyndaren hava att vid meddelande av tillstånd till värdehandlings
uttagande för försäljning bestämma den minsta likvid, mot vilken
handlingen får utlämnas till förvärvaren. Frånsett de anmärkningar ur
formell synpunkt som kunna göras mot förslaget i denna del, vill hovrätten
uttala tvekan om lämpligheten att så starkt engagera överförmyndaren i
frågor om placering av omyndigs medel. Det lärer med fog kunna spörjas,
huruvida den här avsedda fördelningen av ansvaret för prissättningen är
lycklig och om överförmyndarna på alla håll i vårt land äro vuxna denna
krävande uppgift. Enligt hovrättens mening vore det bättre att allenast
medgiva överförmyndaren en rätt att stadga visst minsta pris än att ålägga
honom en skyldighet därtill. Måhända får förslaget, trots ordalagen, så
tolkas.

Hovrätten har vidare anmärkt, att om regeln angående överförmyndarens
bestämmande av minsta likvid genomföres, bestämmelse härom borde intagas
i lagen om förmynderskap.

Svenska bankföreningen har hemställt om sådan ändring av förslaget, att
det vid försäljning icke skall med nödvändighet åligga överförmyndaren att
bestämma visst pris som ej må underskridas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 107.

Av hovrätten över Skåne oell Blekinge har uttalats, att avfattningen av
9 § möjligen borde giva direkt uttryck åt principen, att tillstånd till uttagande
av värdehandling borde givas allenast då det vore oundgängligen erforderligt.

I fråga om 10 § i förslaget ha försäkringsinspektionen, svenska försäkringsbolags
riksförbund och försäkringsjuridiska föreningen framhållit, att
lagen icke borde begränsa möjligheten alt pantsätta försäkringsbrev hos det
försäkringsbolag som utfärdat försäkringen. Svenska bankföreningen har
ansett 10 § vara i behov av förtydligande på flera punkter.

Beträffande försäljning av nedsatt värdehandling synes böra föreskrivas,
att om tillstånd till försäljning meddelas, banken skall utlämna handlingen
direkt till köparen samt uppbära betalningen, där ej överförmyndaren annorlunda
förordnar. Någon särskild föreskrift om bestämmande av visst pris
vid meddelande av tillstånd till försäljning av värdehandling torde icke böra
upptagas. Det synes däremot böra givas en allmän bestämmelse, enligt vilken
överförmyndaren äger att vid tillstånd till åtgärd med avseende å nedsatt
värdehandling foga de villkor som i varje fall finnes erforderliga, med skyldighet
för banken att noggrant iakttaga vad överförmyndaren .sålunda föreskriver.

Vad angår pantsättning av nedsatt värdehandling bör lämpligen stadgas,
att tillstånd till uttagande av handlingen för sådant ändamål ej må beviljas,
där pantsättning utan avsevärd olägenhet kan ske, oaktat handlingen är nedsatt
i bankens förvar. Med anledning av vad i vissa yttranden anförts vill
jag framhålla, att en sådan bestämmelse icke försvårar belåning av försäkringsbrev
hos det bolag som meddelat försäkringen.

Vidare bör stadgas, att om nedsatt värdehandling skall överföras från den
bank, där den finnes i förvar, till annan bank, den skall utlämnas direkt
till denna bank. Det må erinras, att enligt den föreslagna nya lydelsen av
8 kap. 8 § lagen om förmynderskap överförmyndarens tillstånd till överföringen
ej skall erfordras, örn handlingen skall hos den andra banken förvaras
på enahanda villkor som förut. Överförmyndaren bör emellertid
underrättas om åtgärden.

Bestämmelserna i fråga torde böra upplagas i 9 §. I samband härmed
synes ur paragrafen kunna uteslutas föreskriften, att förmyndaren, om han
önskar uttaga värdehandling för fordrans indrivande, skall uppgiva för
vilket ändamål de medel som inflyta skola användas. Enligt den av mig
förordade ändringen av 2 § blir banken pliktig att, när förmyndaren skall
indriva fordran som grundas å nedsatt värdehandling, förete handlingen
och uppbära betalningen. Handlingen behöver därför ej utlämnas till förmyndaren.

Den nuvarande 10 § torde allenast böra undergå en redaktionell följdändring.
Beträffande 11 § erfordras dessutom en jämkning, som sammanhänger
med att, enligt den föreslagna nya lydelsen av ö g, förvaringsbevis rörande
nedsatta värdehandlingar skola tillställas överförmyndaren av banken i stäl Bihang

till riksdagens protokoll !9i0. I sami. Nr 107. I

Departe

ments chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

Departe
»lentsch
ef en.

let för nu av förmyndaren. Andra stycket i 11 § torde böra upptagas såsom
12 §. Bestämmelserna i den nuvarande 12 § torde såsom den sakkunnige
föreslagit böra utgå.

Av den sakkunnige lia slutligen föreslagits vissa ändringar av bestå mmelserna
om omyndigs medel som innestå å bankräkning
m. m.

Bestämmelserna finnas i 13 §. I denna paragraf har den sakkunnige upptagit
en ny föreskrift, enligt vilken överförmyndaren må medgiva generellt
tillstånd för förmyndaren att uttaga medel som innestå å viss motbok.

Den sakkunnige har vidare föreslagit införande av en bestämmelse, enligt
vilken överföring av tillgodohavande från en bank till annan skall ske utan
förmedling av förmyndaren. Dessutom har i paragrafen intagits en bestämmelse,
enligt vilken medel å spärrad räkning, som skola användas till likvid
av inköpta värdehandlingar eller utlånas, av banken må utbetalas allenast
mot att redovisning samtidigt sker av de värdehandlingar som den omyndige
förvärvar. Vid förvärv av fast egendom, tomträtt eller vattenfallsrätt skall
banken enligt förslaget verkställa utbetalning direkt till säljaren.

Beträffande innebörden av nu angivna bestämmelser har den sakkunnige
anfört, att de komme att erhålla betydelse bland annat vid försäljning av
värdehandlingar för inköp av andra. 1 detta fall borde bestämmelserna kombineras
med de stadganden som den sakkunnige upptagit under 9 §. Därav
följde, att handlingarna icke behövde gå genom förmyndarens händer.

1 fråga om 15 § har den sakkunnige föreslagit en bestämmelse, enligt
vilken ifrågavarande lag skall tillämpas, örn omyndig eller den, för vilken
god man förordnats, är ensam delägare i dödsbo, såframt detta icke står
under förvaltning av boutredningsman eller testamentsexekutör.

De föreslagna ändringarna av 13 § synas böra genomföras. Vad den sakkunnige
föreslagit örn förvärv av vattenfallsrätt torde emellertid sakna praktisk
betydelse och böra utgå. I likhet med vad jag förordat beträffande nedsatta
värdehandlingar synes i 13 § böra införas en bestämmelse, enligt vilken
överförmyndaren skall äga att vid tillstånd till uttagande av spärrade medel
foga de villkor som i varje fall finnas erforderliga. I övrigt torde vissa jämkningar
av huvudsakligen redaktionell natur böra vidtagas i den sakkunniges
förslag.

Det tillägg till 15 § som den sakkunnige förordat synes med hänsyn till
innehållet i de bestämmelser vilka jag ansett böra införas i 7 kap. lagen örn
förmynderskap icke vara behövligt. Paragrafen torde allenast böra undergå
en redaktionell följdändring.

Förslaget till lag angående ändring av lagen om boutredning och arvskifte.

I 2 kap. 1 § lagen örn boutredning och arvskifte har den sakkunnige
upptagit en bestämmelse, att örn dödsbodelägare är omyndig eller för honom

Kunni. Maj.ts proposition nr 107.

förordnats god man, boutredningsman skall av jätten föiordnas, såframt
överförmyndaren begär det.

Denna bestämmelse torde vara lämplig. Rätten synes dock böra äga att
pröva, huruvida överförmyndarens framställning bör bifallas. Dessutom
torde bestämmelsen böra utvidgas tili att omfatta det fall att den som erhållit
legat är omyndig eller att god man förordnats för honom.

Såsom förut nämnts bör i lagen örn boutredning och arvskifte under 2 kap.
18 § intagas en erinran örn stadgandena i den nya 11 a § i 8 kap. lagen örn
förmynderskap.

Övriga författniiigsförslag.

Den sakkunnige har upprättat förslag till ändringar av lagen örn bankrörelse,
lagen örn sparbanker, lagen med vissa bestämmelser örn centralkassor
för jordbrukskredit och förordningen angående postsparbanken. Ändringarna
äro i huvudsak föranledda av de nya bestämmelser som den sakkunnige
föreslagit angående förmyndares rätt att lyfta hos bank innestående
medel. I samband med införandet av dessa följdändringar har den
sakkunnige emellertid även upptagit bestämmelser örn rätt för överförmyndaren
att erhålla besked om omyndigs tillgodohavande.

Ifrågavarande folkslag torde böra jämkas i anslutning till den ändrade
lydelse som jag förordat beträffande 8 kap. 9 § lagen örn förmynderskap. Dessutom
synas särskilda övergångsbestämmelser vara erforderliga.

De nya bestämmelserna torde böra häda i kraft den 1 januari 1941.

I enlighet med vad sålunda anförts lia inom justitiedepartementet upprättats
förslag till

1) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 27 juni 1924 (nr 320)
om förmynderskap;

2) lag om ändrad lydelse av 13 § lagen den 27 juni 1924 (nr 321) angående
införande av lagen örn förmynderskap;

3) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 27 juni 1924 (nr 322)
ani vård av omyndigs värdehandlingar;

4) lag angående ändrad lydelse av 2 kap. 1 och 18 §§ lagen den 9 juni
1933 (nr 314) örn boutredning och arvskifte;

5) lag angående ändrad lydelse av 52 c § lagen den 22 juni 1911 (nr 74)
örn bankrörelse;

6) lag angående ändrad lydelse av 24 § lagen den 29 juni 1923 (nr 28(1)
om sparbanker; och

7) lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 2(1 juni 193(1 (nr 373)
med vissa bestämmelser örn centralkassor för jordbrukskredit.

Departe ment chefen.

Departe ments chefen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 107.

Med framläggande av förslag till ändring av förordningen angående postsparbanken
torde få anstå till dess förenämnda lagförslag undergått vederbörlig
granskning i lagrådet.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över de inom justitiedepartementet
upprättade lagförslagen, av den lydelse bilaga1 till detta protokoll
utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet
inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:
Sigrid Linders.

1 Denna bilaga, vilken frånsett mindre jämkningar av redaktionell natur är likalydande med
de vid propositionen fogade lagförslagen, har här uteslutits.

Kongl. Majlis proposition nr 107.

Utdrag ao protokollet, hållet i Kungl. Majlis lagråd den A mars
19 AO.

Närvarande:

justitieråden Eklund, ; :

Lawski,
von Steyern,
regeringsrådet Hjärne.

Enligt lagrådet den 27 februari 1940 tillhandakoininet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet
den 16 februari 1940, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättade förslag till

1) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 27 juni 192A (nr 320)
örn förmynderskap;

2) lag örn ändrad lydelse av 13 § lagen den 27 juni 192A (nr 321) angående
införande av lagen örn förmynderskap;

3) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 27 juni 192A (nr 322)
örn vård av omyndigs värdehandlingar;

4) lag angående ändrad lydelse av 2 kap. 1 och 18 §§ lagen den 9 juni 1933
(nr 31 A) örn boutredning och arvskifte;

5) lag angående ändrad lydelse av 52 c § lagen den 22 juni 1911 (nr 7A) örn
bankrörelse;

6) lag angående ändrad lydelse av 2A § lagen den 29 juni 1923 (nr 286) örn
sparbanker; och

7) lag angående ändrad lydelse av A § lagen den 26 juni 1936 (nr 373) med
vissa bestämmelser örn centralkassor för jordbrukskredit.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet hovrättsrådet
Gösta Walin.

Lagrådet länmade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

G. Lindencrona.

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

Utdrog av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 8 mars 1940.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,

Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö.

Efter gemensam beredning med cheferna för kommunikations-, finans- och
jordbruksdepartementen anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet
Westman, lagrådets den 4 mars 1940 avgivna utlåtande över de den 16
februari 1940 till lagrådet remitterade förslagen till

1) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 27 juni 1924 (nr 320)
örn förmynderskap;

2) lag örn ändrad lydelse av 13 § lagen den 27 juni 1924 (nr 321) angående
införande av lagen örn förmynderskap;

3) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 27 juni 1924 (nr 322)
örn vård av omyndigs värdehandlingar;

4) lag angående ändrad lydelse av 2 kap. 1 och 18 §§ lagen den 9 juni 1933
(nr 314) örn boutredning och arvskifte;

5) lag angående ändrad lydelse av 52 c § lagen den 22 juni 1911 (nr 74) örn
bankrörelse;

6) lag angående ändrad lydelse av 24 § lagen den 29 juni 1923 (nr 286)
örn sparbanker; och

7) lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 26 juni 1936 (nr 373) med
vissa bestämmelser örn centralkassor för jordbrukskredit.

Föredraganden anför:

Lagförslagen lia av lagrådet lämnats utan erinran. På sätt framgår av
vad jag anfört i samband med remissen av förslagen till lagrådet påkalla de
nya bestämmelserna i 8 kap. 9 § förmynderskapslagen jämväl ändring av
förordningen angående postsparbanken. I anledning härav har upprättats
förslag till förordning örn ändrad lydelse av § 2 mom. 3 och 4 samt § 4 förordningen
den 21 juni 1922 (nr 277) angående postsparbanken.

I lagförslagen ha vidtagits några jämkningar av uteslutande redaktionell
natur.

Föredraganden hemställer, att förenämnda förslag måtte jämlikt § 87 regeringsformen
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Kungl. Afaj.ts proposition nr 107.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
G. Lindencrona.