Kungl. Maj:ts proposition Nr 107 (Proposition 1933:107)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Nr 107.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om ägofred,
m. m., given Stockholms slott den 10 februari 1933.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Majit härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till

1) lag örn ägofred;

2) lag örn säkerhet för utbekommande av viss ersättning enligt lagen
örn ägofred; samt

3) lag om ändrad lydelse av 5 § andra stycket lagen den 14 juni 1907
(nr 36 s. 25) örn servitut.

Under Hans Majrts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

K. Schlyter.

Bihang Ull riksdagens protokoll 1933.

1 sami.

Nr 10 7.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107

Förslag

till

Lag om ägofred.

Härigenom förordnas som följer:

1 KAP.

Om vård av hemdjur.

1 §.

Var, som äger eller till underhåll eller nyttjande mottagit hemdjur,
vare pliktig att medelst hägnad eller vallning eller på annat sätt hålla
sådan vård örn dem, att de ej olovligen inkomma å annans ägor.

2 §.

Örn rätt för delägare i samfälld mark att där utsläppa hemdjur är
särskilt stadgat.

2 KAP.

Örn stängselskyldighet.

3 §.

Nyttjas fastighets ägor till bete för hemdjur och finnas djuren tjänligast
genom stängsel kunna hållas från angränsande ägor å annan
fastighet, skall på yrkande från endera sidan stängsel hållas mellan
ägorna. Dock må stängsel ej fordras, där skogs- eller utmark möter å
ömse sidor, med mindre stängsel mellan ägorna fanns den 1 januari
1932.

Mellan ägor skilda av väg, varå grind eller led ej må hållas, äger
stängselskyldighet ej rum.

Örn stängselskyldighet i visst fall, där ägorna å ena sidan omfattas av
betesreglering, stadgas i 3 kap.

4 §.

I stängsel tage den sida, som genom betning föranleder stängselskyldigheten,
del med fyra femtedelar och grannen endast med en femtedel.
Föranledes skyldigheten av betning å ömse sidor, tage vardera lika lott.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Vardera sidan skall svara för viss sträcka å marken; och skall den,
där ej annat överenskommits, utläggas i ett sammanhang. Möter å en
sträcka på grund av markens beskaffenhet större svårighet än å annan
i fråga örn stängslets uppförande eller underhåll, skall vid fördelningen
skälig minskning i längd däremot beräknas; ingår i stängslet grind eller
led, skall avseende ock fästas å större kostnad för grinden eller ledet.

5 §.

Stängsel skall sättas i ägogränsen.

Går ägogräns i älv, å, dike eller annat vatten, som ej gör fred utan
stängsel, hålle var sin del av stängslet å sin egen sida, och tage håda
lott i det stängsel, som däremellan sättes över vattnet. Finnes lämpligare,
att hela stängslet sättes å ena sidan, må det ske. Samma gälle,
där fastigheters ägor skiljas av väg. Går ägogräns över berg eller annorstädes,
där stängsel ej kan uppföras utan synnerlig svårighet eller
oskälig kostnad, varde stängslet satt å annat ställe, som är närmast och
prövas tjänligt. Vållas i fall, örn vilka nu är sagt, skada eller intrång
å fastighet, där stängslet sättes, svare härför de stängselskyldiga var
efter sin andel i skyldigheten. Ersättning, som på grund härav skall
gäldas, bestämmes i penningar att utgå på en gång.

6 i

Stängsel skall vara så beskaffat, att det fredar mot större hemdjur
(hästar och nötkreatur).

Prövas i fråga örn visst län eller viss del av län erforderligt, att
stängsel fredar jämväl mot mindre hemdjur eller visst slag av sådana
djur, ankommer på Konungen att efter hörande av vederbörande landsting
och hushållningssällskap därom meddela föreskrift. Sådan före1
skrift åge tillämpning jämväl i fråga örn stängsel, som skall hållas i
gränsen mellan det område föreskriften avser och invidliggande mark.''

7 §.

Stängsel skall örn våren vara i fredgillt stånd den 15 maj och därefter
underhållas, intill dess på hösten tjäle kommer i marken.

Prövas i fråga örn visst län eller viss del av län lämpligt, att den tid,
då stängsel örn våren skall vara fredgillt, sättes till annan dag än den
15 maj, ankommer på Konungen att efter hörande av vederbörande
landsting och hushållningssällskap därom meddela föreskrift.

Om rätt för länsstyrelse att bestämma, vilken tid av året grind över
allmän väg skall hållas avlyftad, är särskilt stadgat.

8 §.

Skall stängselskyldighet utgöras av delägare i samfälld jord, tage dessa
del i skyldigheten efter vars och ens lott i jorden.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Har yrkande, att stängsel skall fordras för samfälld jord, vid omröstning
i laga ordning mellan delägarna lämnats utan bifall, vare de, som
blivit överröstade, ej därav hindrade att påyrka stängslet, där de vilja
övertaga de övriga delägarnas andelar i detta.

9 §.

För stängselskyldigbet svare i fråga örn fastighet, som tillhör kronan
eller allmän inrättning, innehavaren samt i fråga örn annan fastighet
ägaren. Är fastighet upplåten på arrende, ligge skyldigheten, i vad angår
stängsels underhåll, å arrendatorn.

Ny ägare eller innehavare vare pliktig fullgöra vad företrädaren eftersatt
i stängsels uppförande eller underhåll men svare ej för bidrag
i penningar, som förfallit till betalning, innan han tillträdde fastigheten.

Örn stängsel kring prästgård är särskilt stadgat.

10 §.

Vad i denna lag är stadgat örn stängselskyldighet äger icke tillämpning
beträffande tomt i stad eller ort å landet, varest finnes tomtindelning
såsom i stad.

3 KAP.

Om rätt till gemensamt bete och om betesreglering.

11 §•

Möter skogs- eller utmark å ömse sidor örn ägogräns och kan ej enligt
vad i 3 § stadgas stängsel i gränsen fordras, skall skogs- eller utmarken,
i den mån den ej hålles inhägnad, anses upplåten till gemensamt bete för
större hemdjur.

Är för visst län eller viss del av län meddelad föreskrift, varom i 6 §
andra stycket sägs, skall inom länet eller länsdelen rätten till gemensamt
bete även avse sådana mindre hemdjur, som föreskriften angår.

Å den till gemensamt bete upplåtna marken må från fastighet, vartill
hör del i marken eller på grund av servitut betesrätt därå, ej utsläppas
flera hemdjur än som skäligen kunna vinterfödas å fastigheten.

12 §.

Prövas för skogsåterväxtens skyddande inom visst län eller viss del
av län erforderligt, att rätt till bete å ohägnad mark, som i 11 § sägs,
varder helt eller i viss mån, såsom beträffande vissa slag av hemdjur
eller viss tid av året, förbjuden, ankommer på Konungen att efter hörande
av vederbörande landsting och hushållningssällskap därom meddela
föreskrift.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107. 5

13 i

Nyttjas skogs- eller utmarken till särskilda fastigheter på grund av
vad i 11 § stadgas till gemensamt bete, skall, där det för någon av fastigheterna
yrkas, betesreglering ske, såframt nödig betesmark för varje
fastighet kan utan oskälig kostnad eller olägenhet för fastighetens brukande
anordnas å fastighetens område eller, örn för viss fastighet tillgång
därtill ej finnes, fastighetens betesbehov lämpligen kan tillgodoses genom
upplåtelse av betesmark å annan fastighet tillhörande del av skogs- eller
utmarken.

Anses betesreglering ej lämpligen kunna omfatta skogs- eller utmarken
i dess helhet, må den begränsas att avse den del av marken, som tillhör
två eller flera fastigheter, under förutsättning att behovet av bete
för den eller de fastigheter, vartill återstående del av marken hör, kan å
fastigheterna skäligen tillgodoses.

Skogs- eller utmark, som hålles inhägnad utan att stängselskyldighet
äger rum, skall vid betesreglering anses såsom gemensam betesmark.

Å mark, för vilken betesreglering trätt i tillämpning, äger rätt till gemensamt
bete ej vidare rum för de fastigheter, vartill marken hör. Ej
heller må därefter något område av marken nyttjas till bete för den
fastighet, till vilken området hör, med mindre erforderlig hägnad hålles
kring området.

14 $.

Finnes vid betesreglering upplåtelse av betesmark enligt 13 § böra för
någon fastighet äga rum å annan fastighet, skall från denna upplåtas vad
för ändamålet erfordras.

Åsämjas ägarna till två eller flera fastigheter, att betesmark upplåtes
gemensamt för fastigheterna, och finnes sådant lämpligt, må det ske.

Vid upplåtelse, som nu sagts, skall tillses, att sådan mark tages i anspråk,
som med hänsyn till beskaffenhet och läge är därtill mest lämpad,
samt att olägenhet ej därigenom tillskyndas brukandet av den fastighet,
varå betesmarken upplåtits.

15 $.

Betesmark, som upplåtits enligt 14 §, skall hållas inhägnad samt, i den
mån det kan ske utan oskälig kostnad, anordnas för betesbruk och därefter
bibehållas i ett för sådant bruk ordnat skick. Skyldighet, som nu sagts,
åligger fastighet, för vilken betesmarken upplåtits; och skall beträffande
sådan skyldighet vad i 9 § är stadgat om ansvarighet för stängselskyldighet
äga motsvarande tillämpning.

Örn tid, då hägnad kring betesmarken skall hållas i fredgillt stånd, gällö
vad i 7 § är stadgat.

I fråga örn ansvarighet för skyldighet jämlikt 3 § att hålla stängsel i
ägogräns och i fråga om rätt att fordra stängsel i sådan gräns skall så
anses som örn betesmarken tillhörde fastighet, för vilken den upplåtits.

6 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Har betesmarken, upplåtits å skogsmark, skall, så länge upplåtelsen äger
bestånd, den för skogsmarken gällande skogsvårdslagstiftningen icke äga
tillämpning å betesmarken.

16 §.

För upplåtelse av betesmark så ock för skada och intrång, som föranledes
av de i 15 § första stycket angivna arbeten, skall ersättning gäldas
av ägaren till fastighet, för vilken marken upplåtits. Sådan ersättning
skall bestämmas i penningar samt fastställas att utgå, i vad den avser
upplåtelse av mark samt skada eller intrång till följd av betesmarkens
inhägnande, årligen med lika belopp och i övrigt på en gång.

Har ersättning bestämts att utgå för skada eller intrång till följd av
betesmarks anordnande för betesbruk, må åtgärd i sådant syfte ej vidtagas,
innan ersättningen guldits.

17 §.

Där skyldighet enligt 15 § första stycket eller 16 § åligger två eller
flera fastigheter gemensamt, svaras för envar av dem efter dess nytta av
betesmarken.

18 $.

Stadgandena i 13—17 §§ örn fastighet, vartill hör del i gemensam betesmark,
åge motsvarande tillämpning å fastighet, vartill på grund av servitut
hör betesrätt å sådan mark, dock att betesreglering ej må påfordras
för fastigheten.

I fråga örn servitut, som nu sagts, må vid betesreglering, där det kan
ske utan någons förfång, föreskrivas, att den berättigade skall med markägarens
uteslutande utöva betesrätten å visst område av den fastighet,
varå servitutet ligger. Dock må därtill ej anvisas mark å annan del av
fastigheten än den betesrätten förut avsåg.

19 §.

Nyttjades område, som betesreglering avser, före den 1 januari 1932 enligt
rådande sedvana i orten stadigvarande till bete för fastighet, vartill
ej hör del i området eller på grund av servitut betesrätt därå; kan å
fastigheten skäligen vinterfödas minst ett större hemdjur och finnes, att
nödig betesmark ej kan anordnas å fastigheten utan oskälig kostnad eller
olägenhet för dess brukande, men att dess betesbehov kan, sedan erforderliga
upplåtelser enligt 14 och 18 §§ ägt rum, lämpligen tillgodoses genom
upplåtelse av betesmark å området, skall vid regleringen från fastighet,
varå sådan mark är att tillgå, upplåtas vad för ändamålet erfordras.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Fastighet, för vilken behovet av betesmark prövas vara större än för
annan, åge företräde till erhållande av upplåtelse enligt första stycket.

I fråga om upplåtelse, som nu sagts, skola bestämmelserna i 14 § andra
och tredje styckena samt 15—17 §§ äga tillämpning.

20 §.

Gränsar skogs- eller utmark, som till följd av hetesreglering ej må nyttjas
till gemensamt bete för de fastigheter, vartill marken hör, intill annan
skogs- eller utmark, och nyttjas markerna till gemensamt bete för andra
fastigheter, skall, där det yrkas för någon av förstnämnda fastigheter,
stängsel hållas mellan markerna. I stängslet skola dessa fastigheter
gemensamt taga del med en femtedel och de andra med fyra femtedelar,
och skall inom vardera fastighetsgruppen stängselskyldigheten fördelas
efter varje fastighets nytta av stängslet.

Beträffande stängselskyldighet, som nu sagts, skola bestämmelserna i 4 §
andra stycket samt 5—9 §§ äga motsvarande tillämpning.

4 KAP.

Om behandlingen av stängsel- och betesfrågor.

Om syneförrättning.

21 §.

Yäckes fråga örn stängselskyldighet eller hetesreglering, skall saken,
där ej förening enligt vad i 36 eller 37 § sägs därom träffas, företagas till
prövning vid syneförrättning i den ordning nedan stadgas.

22 $.

Rätt att för fastighet påkalla syneförrättning samt att därvid föra talan
tillkommer dess ägare.

Är enligt 9 § annan än ägaren pliktig att svara för fastighet åliggande
skyldighet att uppföra eller underhålla stängsel, äge ock han påkalla förrättning
för bestämmande av underhållsskyldigheten ävensom att vid syneförrättning
föra talan i den mån honom enligt 9 § åliggande förpliktelse
av förrättningen beröres.

Innehavare av nyttjande- eller servitutsrätt till fastighet, som syneförrättning
angår, vare jämväl i annat fall än ovan sagts berättigad att vid
förrättningen föra talan såvitt denna berör hans rätt.

23 §.

Till företagande av syneförrättning skall länsstyrelsen på ansökan förordna
person, åt vilken uppdraget finnes kunna anförtros. Angår den
sökta förrättningen fastigheter inom skilda län, vare länsstyrelsen i ettvart
av länen behörig att upptaga ansökningen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

I ansökningen böra fullständigt uppgivas ärendets omfattning och beskaffenhet,
de fastigheter saken förmenas angå, vederbörande ägare till
namn och hemvist samt sådana nyttjande- och servitutsrättshavare, vilkas
rätt kan vara beroende av förrättningen.

Örn förordnandet skall länsstyrelsen underrätta länets lantmäterikontor
ävensom, där den sökta förrättningen angår fastighet i annat län, lantmäterikontoret
i detta län och, där den angår fastighet i stad eller samhälle,
varest den för städerna gällande ordning för bebyggande skall iakttagas,
byggnadsnämnden i staden eller samhället.

24 $.

Förrättningsmannen skall, örn han finner sådant nödigt eller någon av
sakägarna det äskar, vid förrättningen biträdas av två gode män, vilka aV
sakägarna eller, örn dessa ej åsämjas, av förrättningsmannen utses bland
dem, som äro valda till nämndemän eller ägodelningsnämndemän eller till
gode män vid lantmäteri- eller mätningsförrättningar.

I fall, där syneförrättning handlägges utan biträde av gode män, skall
vad i denna lag är stadgat örn synemännen i tillämpliga delar gälla förrättningsmannen.
Bestämmes under förrättningens fortgång, att gode
män skola tillkallas, verkar det ej rubbning av åtgärd, som dessförinnan
vidtagits.

Stanna synemännen i olika meningar, galle vad de flesta säga. Har
var sin mening och kan jämkning ej ske, gälle förrättningsmannens.

25 $.

1 fråga örn förrättningen skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse
vad i gällande lagstiftning örn delning av jord å landet är i fråga
örn laga skifte stadgat örn anlitande av sakkunnigt biträde, örn kallelseoch
kungörelseförfarande, örn anmälan rörande förordnande av god man
för delägare, som är å okänd eller fjärran belägen ort, örn jäv mot lantmätare,
god man och sakkunnigt biträde samt örn uppskov och protokoll
vid förrättning. Därvid skall vad enligt nämnda lagstiftning gäller örn
lantmätare och lantmäteristyrelsen lämpas till förrättningsmannen och
länsstyrelsen.

Är uppenbart, vilka äro sakägare, må, utan hinder av att kallelse och
kungörelse ej verkställts i den ordning, som i första stycket avses, förrättningen
företagas, där samtliga sakägare infinna sig eller av förrättningsmannen
blivit minst fjorton dagar förut bevisligen kallade till förrättningen.

26 §.

Synemännen och sakkunnigt biträde njute ersättning enligt vad särskilt
är stadgat. Sådan ersättning så ock kostnad för kallelser eller annat,
som för förrättningen är av nöden, skall, där ej annorlunda är särskilt
stadgat, av sökanden genast erläggas.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Vid förrättningen skall efter ty finnes skäligt bestämmas, vilken eller
vilka sakägare skola slutligen gälda berörda ersättning och kostnad samt,
örn flera prövas därtill skyldiga, efter vilken grund beloppet skall mellan
dem fördelas.

27 §.

1 mom. Vid förrättning rörande stängselskyldigbet skall efter omständigheterna
tillses:

huruvida sådan skyldighet äger rum samt vilka fastigheter skyldigheten
åligger;

huru skyldigheten skall fördelas mellan fastigheterna;
huru stor andel i stängselskyldighet, som enligt 20 § gemensamt åligger
viss grupp av fastigheter, helöper å varje till gruppen hörande fastighet;

vilken sträckning å marken skall anvisas varje fastighet eller fastighetsgrupp,
som stängselskyldighet åligger;

varest stängsel i fall, då sådant enligt 5 § må sättas annorstädes än i
ägogräns, skall uppföras;
huru stängsel skall vara beskaffat;
inom vilken tid stängsel skall vara uppfört;

huruvida och med vilket belopp ersättning enligt 5 § skall erläggas;
huru utgift för förrättningen skall gäldas enligt 26 § andra stycket.

2 mom. Vid förrättning rörande betesreglering skall efter omständigheterna
utredas:

vilket område förrättningen lämpligen bör avse;

huru, med tillämpning av bestämmelserna i 13, 14 och 18 §§, rätten till
bete å området bör regleras för varje fastighet, vartill hör del i området
eller på grund av servitut betesrätt därå;
å vilken tid betesregleringen skall träda i tillämpning;
huruvida och på vilket sätt enligt 19 § betesmark å området bör upplåtas
för där angiven fastighet;

med vilka slag av hemdjur betning må äga rum å betesmark, som upplåtits
enligt 14, 18 eller 19 §, samt huru sådan mark i övrigt må nyttjas till
bete för den eller de fastigheter, för vilka den upplåtits;

huru och inom vilken tid dylik betesmark skall inhägnas och anordnas
för betesbruk;

huruvida och med vilket belopp ersättning enligt 16 § skall erläggas
samt inom vilken tid ersättningen skall gäldas;

huru skyldighet, som enligt 15 § första stycket eller 16 § åligger två eller
flera fastigheter gemensamt, skall mellan dem fördelas;
huru utgift för förrättningen skall gäldas enligt 26 § andra stycket.

28 $.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

ven samt medelst synemännens påskrift vitsordad. Föreningen vare ej
gällande, med mindre föreningen av synemännen prövas överensstämma
med de i denna lag stadgade grunder.

Förer förening kronans eller allmän inrättnings rätt, skall, ändå att
dess ombud därå ingått, föreningen i avseende å sådan rätt ej gälla, med
mindre den varder av vederbörande myndighet godkänd.

29 §.

Sedan alla vid förrättningen förekommande frågor blivit avgjorda genom
förening eller behörigen utredda, skola synemännen för sakägarna
framlägga skriftligt utlåtande i saken.

Utlåtandet skall innehålla synemännens besked, med angivande av skälen,
i de i 27 § eller eljest här ovan omförmälda frågor. Skall, enligt
vad i 41 § sägs, styrelse för samfällighet utses, skola synemännen uppdraga
åt en eller flera av sakägarna att i den i 44 § stadgade ordning utfärda
kallelse till sammanträde för styrelseval och tillika bestämma den
tid, inom vilken valet skall äga rum och anmälan därom göras hos länsstyrelsen,
ävensom, där samfälligheten omfattar fastigheter i skilda län,
hos vilken länsstyrelse sådan anmälan skall ske.

Sist förklaras förrättningen avslutad med tillkännagivande, vid vilken
domstol talan mot förrättningen må anhängiggöras samt vad enligt 31 §
skall iakttagas för sådan talans bevarande.

30 §.

Avskrift av förrättningsprotokollet med det i 29 § omförmälda utlåtande
jämte avhandlingar örn ingångna föreningar och övriga vid förrättningen
upprättade handlingar skall av förrättningsmannen inom en månad
efter förrättningens avslutande överlämnas till någon i orten boende
pålitlig person, som av sakägarna eller, örn dessa ej äro ense, av synemännen
utses att mottaga samma handlingar; och vare handlingarna hos
den sålunda utsedde tillgängliga för envar, som åstundar att granska
eller avskriva dem.

Förrättningsmannen åligger jämväl att inom tid, som i första stycket
sägs, dels örn dagen för förrättningens avslutande skriftligen underrätta
de i 23 § tredje stycket omförmälda myndigheter, dels ock, där förrättningen
angår betesreglering, till vederbörande skogsvårdsmyndighet översända
avskrift av förrättningshandlingarna.

Med skogsvårdsmyndighet förstås i denna lag skogsvårdsstyrelse, stiftsnämnd,
skogsstatstjänsteman eller annan myndighet, envar beträffande
skog, som står under myndighetens uppsikt eller förvaltning.

31 §.

Är sakägare missnöjd med förrättning, skall han vid talans förlust inom
tre månader efter förrättningens avslutande instämma samtliga övriga
sakägare till domstol.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Åro svarandena flera än tio, skall i avseende å stämningens delgivning
vad i 11 kap. 12 och 25 §§ rättegångsbalken stadgas om stämning å helt
byalag äga motsvarande tillämpning.

32 §.

Klandras ej förrättning såsom i 31 § sägs, gånge därvid meddelat utlåtande,
i vad det avser annan fråga än i 49 eller 62 § omförmäles, i verkställighet
såsom laga kraft ägande dom.

Ändå att talan föres mot förrättningen, må förordnande örn verkställighet
å utlåtandet, i vad därigenom någon förpliktats att uppföra stängsel,
meddelas av överexekutor, därest sökanden ställer säkerhet såsom i 48 §
utsökningslagen sägs för skadestånd, vartill han kan kännas skyldig, örn
utlåtandet varder av domstol ändrat. Domstol, varest talan mot förrättningen
är anhängig, må, när skäl därtill äro, förordna, att verkställighet,
varom nu är sagt, ej må äga rum.

33 $.

När stämning, varom i 31 § förmäles, är utfärdad, skall å landet domaren
och i stad rättens ordförande därom genast underrätta förrättningsmannen,
vilken har att till domstolen insända förrättningsprotokollet och
övriga förrättningen rörande handlingar. Förrättningsmannen vare ock
pliktig, där domstolen så prövar nödigt, att inställa sig vid rätten för att
höras i målet. Gottgörelse åt förrättningsmannen för sådan inställelse
skall förskjutas av den part, som klandrat förrättningen; och pröve domstolen
i slutliga utslaget, huruvida kostnad, som någon sålunda förpliktats
att gälda, skall helt eller delvis gottgöras honom av annan part.

Efter målets slutliga handläggning skall, därest ärendet icke återförvisas
till förrättningsmannen, förrättningsakten jämte avskrilt av utslag
i målet genom rättens försorg översändas till lantmäterikontcret i det län,
varest förrättningsmannen förordnats, för att där förvaras; och skall tilllika
avskrift av utslaget tillställas förrättningsmannen så ock, där målet
angår betesreglering, vederbörande skogsvårdsmyndighet. Varder ärendet
återförvisat till förrättningsmannen, skall förrättningsakten jämte avskrift
av utslaget från rätten översändas till denne; och vare han skyldig
att omedelbart örn ärendets återförvisande underrätta de i 23 § tredje
stycket omlörmälda myndigheter ävensom, där ärendet angår betesreglering,
skogsvårdsmyndigheten.

Föres ej talan mot förrättningen, åligge förrättningsmannen att inom
sex månader efter dess avslutande insända förrättningsakten till den myndighet,
hos vilken, enligt vad i andra stycket sägs, akten skall förvaras.

Huru förrättningsman må genom vite tillhållas att fullgöra honom åliggande
skyldighet att redovisa förrättningsakt, därom förordnar Konungen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

34 §.

Yppas tvist mellan ägare, innehavare av nyttjanderätt eller andra örn
bättre rätt till vad såsom ersättning enligt 5 eller 16 § skall utgå, skall
tvisten hänvisas till särskilt utlärande.

35 §.

Vad genom förrättning eller dom blivit bestämt angående stängselskyldighet
eller betesreglering vare gällande mot ny ägare eller innehavare
av fastighet, som stängselskyldigheten eller betesregleringen angår.

Om föreningar.

36 §.

Varder i annan ordning än vid syneförrättning upprättad skriftlig och
av vittnen styrkt förening rörande stängselskyldighet eller betesreglering,
som överensstämmer med de i denna lag stadgade grunder, och hava, där
föreningen avser upplåtelse av betesmark, i föreningen tydligt angivits
den upplåtna markens läge och gränser, den eller de fastigheter, för vilka
den upplåtits, sätt och tid för markens inhägnande och anordnande för
betesbruk samt huruvida ersättning skall utgå och i så fall med vilket
belopp ersättningen skall i den ordning 16 § föreskriver gäldas, äge envar,
som deltagit i föreningen, låta intaga den i domboken hos den eller de allmänna
underrätter, inom vilkas domvärjo de fastigheter, föreningen angår,
äro belägna. Sedan vare föreningen gällande mot framtida ägare
eller innehavare av fastigheterna så ock, där intagande i domboken ägt
rum i stad, där rådstuvurätt finnes, inom en månad och eljest sist vid
det ting, som infallit näst efter två månader sedan föreningen ingicks,
mot den, som efter upprättandet men före föreningens intagande i domboken
blivit ägare eller innehavare. Förening, som slutits för boställe eller
kronan eller allmän inrättning tillhörig, på viss tid upplåten fastighet,
havé dock ej verkan mot senare innehavare, med mindre föreningen blivit
av vederbörande myndighet godkänd.

Sedan förening enligt första stycket intagits i domboken, skall utdrag
av domboken i ärendet genom rättens försorg översändas till länets lantmäterikontor
så ock, där föreningen angår hetesreglering, till vederbörande
skogsvårdsmyndighet.

37 $.

Träffas förening, att stängsel ej skall hållas mellan angränsande
ägor, oaktat stängsel enligt denna lag kunnat äskas, eller att stängsel
skall vara av viss annan beskaffenhet än den, som enligt 6 § eller med
stöd därav meddelad föreskrift är för orten gällande, eller att stängsel

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

skall helt eller delvis sättas annorstädes än i 5 § är föreskrivet; är föreningen
upprättad på sätt i 36 § sägs och har i förekommande fall däri
tydligt angivits den sträckning, vari stängslet skall framgå, skall om
sådan förenings intagande i domboken och örn verkan av föreningen så
ock örn översändande av utdrag av domboken, sedan föreningen däri intagits,
vad i 36 § är stadgat äga motsvarande tillämpning.

I förening, som nu sagts, böra upptagas de villkor med avseende å hemdjurs
vård, varom överenskommelse träffats vid föreningens upprättande.

Förening, som i denna paragraf avses, äger ej giltighet utöver tio år
sedan den blivit intagen i domboken.

Om jämkning.

38 §.

Har i laga ordning bestämts örn skyldighet att hålla stängsel eller
att hålla betesmark inhägnad och i ett för betesbruk ordnat skick, och
varder fastighet, som skyldigheten helt eller delvis åligger, sedermera
delad eller sammanlagd med annan fastighet, åge envar, vars rätt är
därav beroende, fordra sådan jämkning av skyldigheten, som enligt
denna lag är påkallad med hänsyn till delningen eller sammanläggningen.
Intill dess frågan härom avgjorts svare, där delning skett, de
nybildade fastigheterna gemensamt för skyldigheten i förhållande till
varje fastighets taxeringsvärde.

Inträda eljest, sedan fråga örn stängselskyldighet eller betesreglering
blivit i laga ordning avgjord, sådana ändrade förhållanden, som på
frågan synnerligen inverka, äge envar sakägare påkalla frågans återupptagande.
Dock må fråga örn stängselskyldighet ej ånyo upptagas,
förrän tio år förflutit från det frågan slutligen avgjordes, med mindre
stängselskyldighet för fastighet förklarats icke äga rum eller dess andel
i stängsel bestämts till allenast en femtedel men fastighetens ägor
därefter nyttjas till betning, som medför behov av stängsel. Ej heller
må, sedan betesreglering i laga ordning ägt rum, fråga väckas, att rätt
att nyttja regleringsområdet till gemensamt bete skall tillkomma de
fastigheter, regleringen angått, eller någon av dem.

39 §.

Vid jämkning av stängselskyldighet skall envar, i den mån så kan ske,
bibehållas vid den sträcka han förut haft. Erhåller därvid någon i utbyte
mot sitt förra stängsel annat, som är sämre, njute han ersättning
för skillnaden i värde. Den som vid jämkningen erhåller minskning
i honom åliggande stängselskyldighet havé ej rätt att för stängsel, från
vars underhållande han befrias, fordra betalning av den, som därmed belastas
utöver sin förra stängselskyldighet, i annat fall än då jämk -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

ning föranledes av förhållande, som i 38 § andra stycket andra punkten
sägs, samt jämkningen påkallats inom tio år från det stängselfrågan
slutligen avgjordes.

40 §.

Påkallas jämkning, skall, där ej förening enligt vad i 36 eller 37 §
sägs därom träffas, saken företagas till prövning vid syneförrättning med
dem, som saken angår; och gälle örn sådan förrättning i tillämpliga delar
vad ovan är stadgat örn syneförrättning.

Om stängsel- och betessamfälligheter.

41 §.

Ilar i laga ordning hestämts, att vissa sakägare gemensamt skola hålla
stängsel eller verkställa arbete för betesmarks inhägnande och anordnande
för beteshruk, och äro dessa flera än två, skall för samfälligheten
utses styrelse, bestående av en eller flera ledamöter.

Vilja sakägarna antaga stadgar rörande handhavande av samfällighetens
angelägenheter, skola dessa stadgar för att bliva gällande fastställas
av länsstyrelsen.

42 §.

Anmälan örn val av styrelse skall göras hos länsstyrelsen inom tid,
som i laga ordning bestämts. Försummas det, äge länsstyrelsen på
yrkande av någon, vars rätt kan vara beroende därav, att styrelse finnes,
förordna syssloman att, intill dess efter inkommen anmälan örn
verkställt val förordnandet återkallas, handhava samfällighetens angelägenheter
och företräda sakägarna på sätt örn styrelse är stadgat. Syssloman
åtnjute av sakägarna arvode, som bestämmes av länsstyrelsen.

Sker ändring i styrelsens sammansättning, skall styrelsen ofördröjligen
göra anmälan därom hos länsstyrelsen.

Örn anmälan, som i denna paragraf sägs, så ock örn förordnande av
syssloman skall underrättelse på sakägarnas bekostnad intagas i länskungörelserna.

43 i

Vad i 3 kap. 15 samt 17—21 §§ vattenlagen är stadgat skall äga motsvarande
tillämpning i fall, som i 41 § denna lag avses, dock att förordnande,
som i 3 kap. 17 § vattenlagen sägs, skall införas i länskungörelserna
samt att talan, varom i 3 kap. 20 § samma lag förmäles, skall
anhängiggöras hos den allmänna underrätt, som i 46 § denna lag stadgas.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

44 $.

Sakägares rätt att deltaga i handhavandet av samfällighetens angela^
genheter utövas å sammanträde, därvid envar av sakägarna äger rösträtt
etter det andelstal, som är bestämmande för hans delaktighet i kostnaderna
för det arbete, som åligger samfälligheten. Kallelse till sammanträde
skall, där ej i gällande stadgar annorlunda bestämts, antingen skriftligen
delgivas samtliga sakägare minst en vecka före sammanträdet eller
ock minst fjorton dagar därförut kungöras såväl i kyrkan för den eller de
församlingar, där stängslet eller betesmarken är, som ock i minst en av
ortens tidningar. Beträffande sådant sammanträde skall i övrigt vad i
3 kap. 22 § vattenlagen är föreskrivet i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

45 §.

Vad i 3 kap. 23—25 §§ vattenlagen är stadgat skall äga motsvarande
tillämpning i fall, som avses i 44 § denna lag; dock skall talan, varom
i 3 kap. 23 § vattenlagen förmäles, anbängiggöras bos den allmänna
underrätt, som i 46 § denna lag stadgas.

Om laga domstol.

46 §.

Mål örn stängselskyldigbet skall upptagas vid allmän underrätt i den
ort, där svarandens fastighet ligger eller, där flera fastigheter å svarandesidan
äro. de flesta av dem äro belägna.

Mål örn betesreglering skall anhängiggöras vid rätten i den ort, där
det område regleringen avser i sin helhet eller till största delen är beläget,
eller, örn målet allenast angår fråga örn upplåtelse av betesmark,
vid rätten i den ort, där betesmarken är belägen.

5 KAP.

Om skadestånd samt örn rätt att bättra annans hägnad och att

intaga annans hemdjur. y

47 §.

Kommer någons hemdjur olovligen in å annans ägor och gör därå
skada, vare djurets ägare pliktig ersätta skadan, ändå att han ej är
därtill vållande. Vad ägaren sålunda nödgats utgiva äger han söka åter
av den, som vållat skadan.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Yad nu stadgats om ägare till hemdjur galle ock den, som mottagit
djuret till underhåll eller nyttjande.

48 $.

Försummar stängselskyldig att å tid, som i 7 § sägs, hålla sitt stängsel
i fredgillt stånd och avhjälper han ej ofördröjligen befunnen brist,
då han därom tillsäges, stånde själv den skada, som genom försummelsen
vållas å hans ägor, samt ersätte skada och förlust, som därav tillskyndas
annan, mot vilken stängselskyldigheten gäller.

Komma genom försummelsen den stängselskyldiges egna hemdjur in
å annans ägor, gånge, ändå att han ej tillsagts örn bristen, som i allmänna
strafflagen skils.

49 $.

Avser försummelsen underhåll av stängsel och bättrar den försumlige
ej ofördröjligen efter tillsägelse, må den, mot vilken stängselskyldigheten
gäller och som kan av försummelsen lida men, hålla syn genom
två ojäviga män, av vilka den ene skall vara nämndeman, ägodelningsnämndeman
eller god man vid lantmäteri- eller mätningsförrättningar.
Har den försumlige i god tid kallats till synen och varder
bristen vid synen vitsordad, förelägge honom synemännen viss tid,
ej kortare än fem dagar, inom vilken han skall hava botat bristen, vid
äventyr att denna eljest må avhjälpas av den, som påkallat synen.
Denne läte efter utgången av sagda tid, till utrönande av huruvida vid
synen befunna brister blivit avhjälpta, anställa efterbesiktning i samma
ordning som örn syn stadgats; dock vare efterbesiktning icke av nöden,
därest den försumlige avlämnat skriftligt erkännande, att åtgärd för
bristens avhjälpande ej vidtagits. Därefter njute den, som fordrar rättelse,
utmätning hos den försumlige ej mindre för kostnaden för synen
och för efterbesiktning, där sådan erfordrats, än även för det belopp,
vartill det eftersatta arbetet av synemännen uppskattats, samt vare pliktig
att därefter ofördröjligen ombesörja arbetets utförande. Nöjes ej
den andre däråt, instämme sitt klander till domstol inom tre månader
efter utmätningen eller vare sin talan kvitt.

Den som fordrar rättelse äge ock, därest bristen ej ofördröjligen efter
tillsägelse avhjälpes, själv bota denna och njute sedan av den försumlige
betalning för vad arbetet visas skäligen hava kostat.

Vad här ovan är stadgat örn stängsels underhåll äge motsvarande
tillämpning, där någon brister i underhåll av hägnad kring betesmark,
som upplåtits enligt denna lag.

50 §.

Utsläppes hemdjur å tid, då skyldighet att hålla stängsel i fredgillt
stånd ej äger rum, skall tillses, att det ej ofredar annans ägor.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

År hemdjur otamt eller okynnigt, så att det bryter eller flöjer över
gill hägnad, skall, ändå att djuret utsläppes å hägnade ägor, därom tagas
sådan vård, att annans mark ej ofredas.

51 §.

Den, vars ägor lidit skada av annans hemdjur, läte skadan genast synas
och värderas av två ojäviga män.

52 i

Finner någon å sina ägor annans hemdjur, som dit olovligen inkommit,
äge han intaga djuret. Dock vare han pliktig att örn intagningen
genast underrätta djurets ägare eller, örn han är frånvarande, den som
är satt i hans ställe. Är ägaren ej känd, åligge intagaren att ofördröjligen
låta kungöra intagningen i kyrkan för den församling, där intagningen
skett, samt i en å orten spridd tidning.

Den, som intagit hemdjur, vare skyldig att underhålla och vårda djuret.
Sedan underrättelse eller kungörelse ägt rum enligt första stycket,
äge han rätt att nyttja djuret.

53 §.

Ågare till intaget hemdjur havé ej, utom i de i 54 § angivna fall, rätt
att återfå djuret, förrän han antingen i lösen därför utgiver det värde,
vartill skadan beräknats enligt 51 §, så ock kungörelsekostnad samt det
belopp, vartill kostnaden för djurets underhåll och vård av två ojäviga
män uppskattats, med avdrag för den nytta intagaren under tiden haft
av djuret, eller ock för sådan lösen ställer full pant eller borgen. Nöjes
ej djurets ägare åt värdering eller uppskattning, som nu sagts, eller vill
han av annat skäl återvinna vad han utgivit i lösen, instämme saken till
domstol inom tre månader efter det djuret utlöstes.

54 $.

Kan den, som intagit hemdjur, ej på sätt i 51 § sägs visa vilken
skada det gjort, och har han ej heller med djurets ägare träffat överens
kommelse örn skadans värde, vare han skyldig att utgiva djuret utan
annan lösen än de kostnadsbelopp, som omförmälas i 53 §.

Har intagaren underlåtit att underrätta eller kungöra enligt 52 §,
give ut djuret utan lösen och gälde ersättning till ägaren för det denne
varit i saknad därav.

I nu angivna fall stånde det fritt för intagaren att efter stämning
utsöka vad honom i lösen kan tillkomma i den mån hans fordran ej
guldits vid djurets utlämnande.

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr 107. 2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

55 $.

Bjuder ägaren till intaget hemdjur lösen efter vad i 53 § eller
54 § första stycket sägs, men vill intagaren ej utlämna djuret, nedsätte
ägaren det belopp i penningar, vartill lösen uppgår, eller ställe full pant
eller borgen därför bos utmätningsmannen i orten eller annan i orten
boende pålitlig person; vägras honom ändå att utfå djuret, eller vill intagaren
ej utgiva det utan lösen i fall, som i 54 § andra stycket sägs,
vare ägaren berättigad att av utmätningsmannen på den tredskandes
bekostnad erhålla handräckning för djurets utbekommande. Intagaren
vare ock pliktig ersätta all den skada och kostnad, som vållats ägaren
genom hans vägran.

56 i

Varder intaget hemdjur ej utlöst inom fjorton dagar efter det underrättelse
enligt 52 § skett, vare intagaren berättigad att utan ytterligare
anmaning låta sälja djuret å offentlig auktion och ur köpeskillingen
uttaga honom tillkommande lösen.

57 %.

Bliver ägare till intaget hemdjur ej känd inom fjorton dagar efter
det kungörelse enligt 52 § ägt rum, läte intagaren lysa på sätt örn hittat
kreatur finnes stadgat, och gånge sedan som i dylikt fall i lag skils. Vill
han hellre förfara på sätt i 56 § är sagt, vare oek därtill berättigad.

58 §.

Uppkommer tvist, huruvida den, som intagit hemdjur, funnit det å
sin mark, äge rätten, där han ej annorledes kan styrka sin uppgift härom.
förelägga honom att bekräfta den med ed. Gitter han ej gå eden,
gälde ersättning till djurets ägare för den skada, som denne genom intagningen
tillskyndats.

Enahanda ersättningsskyldighet åligge intagaren, där denne till följd
av försummelse, varom i 48 § förmäles, eller annat eget vållande skall
själv vidkännas den skada, som djuret gjort å hans ägor.

6 KAP.

Om förseelser mot föreskrifter rörande betning samt om förverkande
av rätt till betesmark.

59 §.

Bryter någon uppsåtligen mot bestämmelsen i 11 § tredje stycket eller
mot betesförbud, varom i 12 § förmäles, straffes med dagsböter.

Lag samma vare, där någon i strid med bestämmelsen i 13 § fjärde

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

stycket uppsåtligen nyttjar till bete i regleringsområde ingående mark,
som tillhör honom eller varå han äger särskild betesrätt, utan att erforderlig
hägnad hålles omkring marken.

Begår någon förseelse, som i första eller andra stycket sägs, av oaktsamhet,
vare straffet böter från och med fem till och med femtio kronor.

Innefattar förseelse, som i denna paragraf avses, förbrytelse mot allmänna
strafflagen, skall gärningen bedömas enligt vad i 4 kap. 1 §
strafflagen är för likartat fall stadgat.

60 $.

Allmän åklagare och vederbörande skogsvårdsmyndighet åge lika behörighet
att åtala förseelse, som i 59 § avses.

Böter, som ådömas för sådan förseelse, tillfalla skogsvårdskassan eller,
där skogsvårdsstyrelse ej övar tillsyn över skogsvården, kronan. Saknas
medel till böternas gäldande, förvandlas de enligt allmänna strafflagen.

61 §.

Där å skogs- eller utmark, som enligt 11 § skall anses upplåten till gemensamt
bete, eller å område, varå betesreglering ägt rum, hemdjur hålles
å bete i uppenbar strid med bestämmelserna i denna lag eller föreskrift,
som enligt lagen meddelats, vare delägare i marken eller området så ock
innehavare av särskild betesrätt därå berättigad intaga djuret; och skall
i ty fall vad i 52—58 §§ är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Vad den, som intagit hemdjur enligt första stycket, uppburit i ersättning
för skada, som djuret gjort å marken eiler området, vare han pliktig
utgiva till den, som lidit skadan.

62 $.

Varder betesmark, som upplåtits enligt denna lag, ej anordnad för betesbruk
på sätt och inom tid. som i laga ordning bestämts, eller varder åtgärd,
som erfordras för betesmarkens bibehållande i ett för betesbruk
ordnat skick, eftersatt och vidtages ej rättelse elter tillsägelse, må på talan
av ägaren till den fastighet, varifrån betesmarken upplåtits, domstol förklara
rätten till betesmarken förverkad så ock efter hörande av vederbörande
skogsvårdsmyndighet förplikta ägaren till den lustighet, för vilken
betesmarken upplåtits, att inom viss tid vidtaga de åtgärder för betryggande
av skogsålerväxt å betesmarken, som av förhållandena påkallas.

Talan, som nu nämnts, må ock, där betesmarken upplåtits å skogsmark,
föras av skogsvårdsinyndigheten, varvid det åligger domstolen att före
målets avgörande bereda ägaren till den fastighet, vari Iran betesmarken
upplåtits, tillfälle att däri yttra sig.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Domstol, varest talan enligt denna paragraf är anhängig, åge, när skäl
därtill äro, meddela förbud att å betesmarken avverka skog.

63 §.

Har den tid för vidtagande av åtgärd till betryggande av skogsåterväxt,
som enligt 62 § blivit bestämd, gått till ända, och förekommer anledning
antaga, att åtgärden icke fullgjorts, läte skogsvårdsmyndigheten genom
besiktning å marken undersöka förhållandet; och åge beträffande
besiktningen och förfarandet därefter bestämmelserna i 15 och 16 §§
skogsvårdslagen motsvarande tillämpning.

7 KAP.

Övergångsbestämmelser.

64 $.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1934.

65 §.

Genom denna lag upphävas:

5 kap. samt 9 kap. 1—4 §§ och 6—8 §§ byggningabalken, i den mån dessa
stadganden ännu äga giltighet;

förordningen den 31 januari 1815 huru laggill stängsel bör vara beskaffad
jämte kammarkollegii kungörelse den 17 oktober samma år angående
ändring i sagda förordning;

förordningen den 21 december 1857 (nr 59 s. 1) örn ägors fredande emot
skada av annans bemdjur samt om stängselskyldighet samt lagen den 15
juni 1923 (nr 218) örn ändrad lydelse av § 5 i förordningen;

så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning stridande mot
denna lags bestämmelser.

66 §.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum,
som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället
tillämpas.

67 i

De vid nya lagens ikraftträdande anhängiga mål, som röra ämne,
varom i nya lagen föreskrift givits, skola handläggas och bedömas enligt
äldre stadganden; dock att, där mål örn bägnadsskyldighet blivit anhängiggjort
inom ett år före nya lagens ikraftträdande och sådant mål,
då nya lagen träder i kraft, ännu icke av underrätten avdömts, målet skall

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

bedömas efter nya lagen. Angår mål, som efter ty nu sagts skall handläggas
och hedömas enligt äldre stadganden, fråga, varom förmäles i § 17
andra stycket i förordningen den 21 december 1857, skall vad i sagda
lagrum är föreskrivet fortfarande gälla, och äge, där part ej fullgör honom
enligt nämnda lagrum åliggande hägnadsskyldighet samt underlåter
att ofördröjligen efter tillsägelse ombesörja vad som eftersatts, bestämmelserna
i’ 48 och 49 §§ nya lagen motsvarande tillämpning.

Har genom överenskommelse eller beslut enligt äldre stadganden träffats
bestämmelse örn hägnadsskyldighet i ägogräns, skall vad sålunda
bestämts efter nya lagens ikraftträdande fortfara att gälla till dess på
yrkande av sakägare frågan örn skyldighet att hålla stängsel i ägogränsen
blivit avgjord enligt nya lagen. Väckes yrkande, som nu sagts, skall
vad i 39 § är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Har före nya lagens ikraftträdande hållits syn enligt § 22 i förordningen
den 21 december 1857, skall vad i förordningen är stadgat örn rätt till
utmätning efter synen fortfarande gälla.

69 §.

Har lägenhet före den 1 januari 1908 avsöndrats till besittning på viss
tid eller livstid, skola i fråga örn hållande av stängsel mellan lägenheten
och stamhemmanet äldre bestämmelser äga tillämpning.

70 §.

Genom nya lagen förringas ej giltigheten av förening, som upprättats
enligt § 19 i förordningen den 21 december 1857, och äge beträffande sådan
förening nämnda förordning fortfarande tillämpning. Vilja vederbörande
jordägare efter nya lagens ikraftträdande förnya föreningen, skall därvid
sagda lag tillämpas.

71 $.

Betesförbud, som meddelats genom kungörelsen den 28 januari 1876
(hr 7 s. 1) angående inskränkning i betesrätt å ohägnad mark och därtill
sig anslutande kungörelser eller med stöd av 3 mom. i § 5 förordningen
den 21 december 1857, sådant detta lagrum lyder enligt lagen den 15 juni
1923. skola gälla såsom vöre de utfärdade enligt 12 § i nya lagen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Förslag

till

Lag om säkerhet för utbekommande av viss ersättning
enligt lagen örn ägofred.

Härigenom förordnas som följer:

Har vid betesreglering enligt lagen örn ägofred blivit bestämt, att ersättning
jämlikt 16 § sagda lag skall årligen gäldas av ägare till fastighet,
åge den ersättningsberättigade, där hans fordran ej stått inne längre
än ett år efter förfallodagen, att ur fastigheten, ändå att den kommit i
annans hand, njuta betalning med enahanda förmånsrätt, som enligt 17
kap. 6 § handelsbaden tillkommer enskild ränteägare för avgäld av fast
egendom.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1934.

Förslag

till

Lag örn ändrad lydelse av 5 § andra stycket lagen den
14 juni 1907 (nr 36 s. 25) örn servitut.

Härigenom förordnas, att 5 § andra stycket lagen den 14 juni 1907 örn
servitut skall erhålla följande ändrade lydelse:

Örn förflyttning av servitut i sammanhang med laga skifte samt örn
jämkning vid betesreglering av område för servituts utövande är särskilt
stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1934.

Kungl. Majis proposition Nr 107.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsdrenden, hållet inför
Hans Mayl Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 16 september 1932.

Närvarande:

Statsministern Hamrin, ministern för utrikes ärendena friherre Samel, statsråden
Gärde, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd, Larsson,
Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist, Petersson.

Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet
anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Gärde, fråga örn
ny ägofredslagstiftning samt anför:

»I skrivelse den 13 november 1913 anhöllo hushållningssällskapens ombud,
att Kungl. Majit måtte taga under övervägandé, huruvida icke nu
gällande bestämmelser örn laggill hägnads beskaffenhet borde omarbetas
i sådant syfte, att billigare och mera virkesbesparande hägnader kunde
komma till allmännare användning.

Över denna framställning avgåvo till följd av remiss domänstyrelsen
och lantbruksstyrelsen den 29 december 1914 gemensamt utlåtande.

Vidare hemställde riksdagen i skrivelse den 29 augusti 1914, nr 190,
att Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning i syfte att vinna ändring
av ej mindre gällande stängselförordning än även förordningen den
31 januari 1815 samt de övriga bestämmelser, vilka därmed kunde stå i
sammanhang, ävensom för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen
kundo föranleda.

Över skrivelsen avgåvos under 1915 infordrade yttranden av länsstyrelser,
skogsvårdsstyrelser och hushållningssällskaps förvaltningsutskott
ävensom av lantbruksstyrelsen, domänstyrelsen och över jägmästarna.

Slutligen hemställde riksdagen i ny skrivelse den 18 mars 1925, nr 78,
att Kungl. Majit måtte låta verkställa den i skrivelsen den 29 augusti
1914 påkallade utredningen samt för riksdagen framlägga det förslag,
vartill utredningen kunde föranleda.

Till följd av remisser avgåvos under år 1925 yttranden över sistnämnda
skrivelse av samma myndigheter och korporationer, som yttrat sig
över 1914 års riksdags skrivelse i ämnet, ävensom av domänintendenterna.
Här för utom yttrade sig Sveriges skogsägareförbund i ärendet.

Med anledning av omförmälda skrivelser förordnade Kungl. Majit den
2 augusti 1927 numera revisionssekreteraren Thor Sjöfors att biträda inom
justitiedepartementet vid lagstiftning angående stängselskyldigheten,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

och sedermera tillkallades, jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 27
mars 1928, ledamoten av riksdagens första kammare lantbrukaren L. Tjällgren,
ledamöterna av andra kammaren lantbrukaren Gustaf Andersson i
Håsjön samt hemmansägarna C. J. Johansson i Uppmälby och E. 0.
Magnusson i Tumhult ävensom länsjägmästaren Wilh. Lothigius att
jämte Sjöfors i egenskap av sakkunniga inom justitiedepartementet deltaga
i överläggningar angående lagstiftning i sagda ämne. Till fullgörande
av sitt uppdrag avgåvo de sakkunniga den 3 oktober 1928 betänkande
med förslag till lag örn ägofred jämte motiv (statens off. utredn.
1928: 24).

över betänkandet hava till följd av remisser yttranden avgivits av
lantmäteristyrelsen, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, centralrådet för
skogsvårdsstyrelsernas förbund, samtliga länsstyrelser och hushållningssällskaps
förvaltningsutskott, samtliga skogs vårdsstyr elser med undantag
av skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs län, överlantmätarna i Kronobergs,
Kalmar, Kristianstads, Skaraborgs och Kopparbergs län, styrelsen för
svenska stadsförbundet, Sveriges allmänna lantbrukssällskap och Sveriges
skogsägare förbund.

En sammanställning av dessa yttranden torde såsom bilaga få fogas
vid detta protokoll (bil. A).

Efter avgivandet av sistnämnda yttranden har frågan örn revision av
gällande stängsellagstiftning upptagits till behandling av centralrådet
för skogsvårdsstyrelsernas förbund, som uppdragit åt särskilda kommitterade,
länsjägmästaren K. E. Kallin, centralrådets sekreterare, docenten
vid skogshögskolan Erik Lundh samt sekreteraren i Sveriges skogsägareförbund,
jägmästaren Nils Schager, att verkställa utredning rörande
de allmänna riktlinjer, som därvid borde följas. Sedan nämnda
kommitterade den 19 mars 1931 till centralrådet avgivit yttrande med
förslag i ämnet samt centralrådet hänskjuta ärendet till 1931 års ordinarie
stämma med skogsvårdsstyrelsernas förbund, har centralrådet i
skrivelse den 1 juni 1931, enligt av stämman lämnat uppdrag, hos Kungl.
Majit gjort framställning örn reformering av gällande stängsellagstiftning
i huvudsaklig överensstämmelse med vissa i skrivelsen angivna
grundlinjer.

Under en kortare tid år 1929 samt från hösten 1931 har frågan örn
ny ägofredslagstiftning varit föremål för fortsatt beredning inom justitiedepartementet.
För vinnande av närmare kännedom dels rörande den
omfattning, vari skogs- och utmarker i landet hållas ohägnade sinsemellan
och sålunda enligt gällande stängselförordning skola anses upplåtna
till gemensamt bete, dels ock i vad mån rationellt betesbruk tillämpas å
jordbruk av skilda storleksklasser i landet samt rörande förutsättningarna
för anordnande av sådant betesbruk å de särskilda brukningsdelarna
m. m., hava under beredningen vissa uppgifter härutinnan infordrats
från skogsvårdsstyrelserna och hushållningssällskapens förvaltnings -

Kungl. Majda proposition Nr 107.

utskott. Även sammanställningar av dessa uppgifter torde såsom bilagor
få fogas vid detta protokoll (bil. B och C).

Vid ifrågavarande beredning har på grundval av förenämnda sakkunnigas
utredning och de däröver avgivna yttranden samt centralrådets
omförmälda skrivelse jämte i ärendet infordrade uppgifter utarbetats ett
nytt förslag till lag om ägofred, i det följande benämnt departementsförslaget,
ävensom förslag till lag om säkerhet för utbekommande av viss
ersättning enligt lagen örn ägofred. Jag anhåller nu att få anmäla dessa
förslag för Kungl. Maj:t.

Innan jag ingår pä nämnda förslag, torde jag få lämna en översikt av Gällande
gällande bestämmelser örn ägofred ävensom i korthet redogöra för behovet *
av ny lagstiftning i ämnet. fred.

De nuvarande bestämmelserna örn ägofred innefattas huvudsakligen i förordningen
den 21 december 1857 (nr 59 s. 1) örn ägors fredande emot skada
av annans hemdjur samt örn stängselskyldighet med däri vidtagna ändringar,
förordningen den 31 januari 1815 huru laggill stängsel bör vara beskaffad
samt kammarkollegii kungörelse den 17 oktober samma år angående
ändring i sistnämnda förordning. Härförutom upptagas vissa bestämmelser
örn stängsels beskaffenhet samt örn rätten att nyttja tegskiftad
eller samfälld mark till bete i 5, 9, 11 och 12 kap. byggningabalken samt
i lagarna den 20 juni 1918 (nr 399) och den 7 april 1922 (nr 133) örn förbud
mot utsläppande av tjur, hingst eller bagge å samfälld betesmark. Vidare
återfinnas stadganden örn ansvar för överträdelse av bestämmelserna i
1857 års stängselförordning och örn annan kränkning av ägofred i 24 kap.

8—10 §§ strafflagen. Slutligen må erinras, att till förevarande lagstiftningsområde
jämväl böra räknas lagen den 18 juli 1928 (nr 309) örn de
svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige samt lagstiftningen angående
flyttlapparnas rätt till renbetning och renar i vissa gränsområden.

1857 års stängselförordning uppställer i § 1 såsom allmän regel, att ägare
av hemdjur är pliktig att medelst hägnad eller vallning eller på annat
sätt hålla sådan vård örn djuren, att de icke olovligen inkomma på annans
ägor. Försummas denna skyldighet, är djurägaren enligt 24 kap. 9 § strafflagen
underkastad bötesansvar samt enligt 6 kap. samma lag pliktig ersätta
genom försummelsen uppkommen skada. Den, å vars ägor hemdjuret inkommit,
är berättigad att intaga djuret samt behålla det, intill dess ägaren
utgiver ersättning för liden skada ävensom gottgörelse för djurets vård
och underhåll. Omförmälda allmänna regel äger dock ej tillämpning beträffande
mark, som ligger i tegskifte eller samfällighet. I fråga örn rätt
för delägare i sådan mark att där utsläppa hemdjur gälla bestämmelserna
i 5, 9, 11 och 12 kap. byggningabalken samt lagarna den 20 juni 1918 och den
7 april 1922.

Vid sidan av regeln örn liemdjursägares vårdnadsplikt upptager slängselförordningen
bestämmelser örn stängselvitsord mellan grannar. Enligt

Kungl. Maj:ts -proposition Nr 107.

§ 2 äger dylikt vitsord principiellt rum i alla fall, då ägor äro skilda genom
rågång eller genom skifte, som fastställts eller vunnit laga kraft, oavsett
agornas beskaffenhet. Från denna bestämmelse gäller dock ett flertal undantag,
som angivas i §§ 4 samt 7—9. Enligt förstnämnda paragraf äger
stängselvitsord ej rum för den, som med åker, äng eller plantering möter
skog, utmark eller beteshage, och enligt § 7 är förhållandet enahanda för den,
som med ägor möter kronopark eller annan skog eller mark, som står under
kronans omedelbara vård och ej upplåtits till nyttjande åt enskild person
eller viss myndighet. Undantagsbestämmelsen i § 8 innebär, att ägare av
utjord eller urfjäll ej har stängselvitsord, där cj sådan jord möter eller
annan jord, som möter, förut tagit del i stängsel, och stadgandet i § 9
åsyftar, att innehavare av lägenhet, som lyder under annan fast egendom,
ej har rätt att av ägaren till denna egendom fordra deltagande i stängsel,
där ej sådant deltagande förut ägt rum eller finnes avtalat.

I de fall, då stängselvitsord enligt stängselförordningen föreligger, skola
grannarna i allmänhet taga del i stängslet till hälften vardera. Denna
regel gäller dock ej undantagslöst. Utgöras de ägor, mellan vilka stängsel
enligt förordningen skall upprättas, å ömse sidor av skog, utmark eller
beteshage och finnes den ena sidan märkligen betungas av stängslet utan
motsvarande nytta, må stängselskyldigheten för denna sida, örn den ej
själv fordrar stängsel, nedsättas under hälften efter ty domaren prövar
skäligt.

Beträffande stängsels beskaffenhet hänvisar stängselförordningen till de
bestämmelser, som härutinnan meddelats i 5 kap. 3 § byggningabalken
samt förordningen den 31 januari 1815. I förstnämnda lagrum stadgas, att
gärdesgård bör stängas tät och fast, två alnar hög, och två alnar mellan
vart par stör samt att, där gård av sten eller annat, efter ortens lägenhet,
göres, även den bör vara så fast, att den ej lätteligen kan rivas eller falla,
samt så hög och tät, att boskap och svin hållas ute. I förordningen den 31
januari 1815 har laggillt stängsels beskaffenhet närmare bestämts. I
denna indelas de i riket brukliga hägnaderna i fem allmänna klasser, nämligen
1) stängsel av trä, gärdesgård, staket eller plank, 2) stengård med
eller utan gärdesgård eller vall ovanpå, 3) jordvall med eller utan gärdesgård
eller häck ovanpå, 4) vattengrav och 5) levande häck. Enligt förordningen
skola, då vid lagens föreskrift örn gärdesgård bör förbliva, alla
övriga stängsel av trä anses för laggdin, när de med samma höjd äga samma
fasthet som vanlig gärdesgård. I förordningen meddelas därjämte närmare
bestämmelser örn höjden av de till övriga klasser hörande hägnader
eller, i fråga örn vattengrav, örn djupet och bredden av sådan grav. Slutligen
stadgas, att förutom de i förordningen särskilt angivna hägnaderna de
flera stängningssätt, vilka efter tillgång å stängselämnen och andra lokala
omständigheter kunna i varje landsort vara användbara, skola anses lag
gilla, när de äga den höjd, som blivit bestämd för varje huvudklass, vartill
de kunna hänföras; dock att såväl dessa som de särskilt angivna hägna -

Kunni■ Maj:ts proposition Nr 107.

derna skola i allt äga den bredd, fasthet och täthet, att de ej kunna av
kreatur stötas omkull eller genomträngas, vadan s. k. rishag eller brottgård
av sammanhopade rishögar eller nedfällda okvistade träd icke kunna anses
för laggill stängsel. Då fråga uppstår örn stängsel mellan grannar i by
eller rågrannar, må enligt förordningen en var nyttja det stängningssätt
av de i förordningen gillade, som han kan finna för sig vara lindrigast.

Enligt stängselförordningen må ägare av angränsande fastigheter
genom förening avsäga sig rätten till stängselvitsord eller avtala,
att det stängsel, som enligt förordningen skall hållas mellan deras
fastigheter, skall vara av viss annan beskaffenhet än nyss
sagts. I § 19 av förordningen stadgas sålunda, att, därest angränsande
jordägare överenskomma, att stängsel ej skall upprättas eller
hållas mellan deras ägor eller viss del därav, ändå att stängsel enligt
förordningen kunnat äskas, eller att hägnaden ej må fordras så tät, att
den gör fred mot mindre hemdjur, såsom får, getter, svin och fjäderfä, jordägarna
hava att därom i vittnens närvaro upprätta skriftlig förening samt
i denna införa de villkor i avseende å hemdjurs vård, som äro överenskomna,
samt låta föreningen intagas i protokollet hos den eller de domstolar,
under vilka den jord lyder, varom avtalet är slutet. Sedan så skett,
äger föreningen giltighet även mot framtida ägare eller innehavare av
berörda jord. Föreningen har dock ej gällande kraft utöver tio år, sedan
den intagits i rättens protokoll, men det är jordägarna obetaget att förnya
den för högst tio år för varje gång.

Genom de i stängselförordningen upptagna bestämmelserna örn stängselskyldigliet
har tillämpningen av regeln örn hemdjursägares vårdnadsplikt
i hög grad begränsats, såvitt angår förhållandet mellan grannar. Sagda
plikt äger enligt förordningen i dylikt fall huvudsakligen giltighet, allenast
då rätt till stängselvitsord ej är för handen eller sådant vitsord ej begagnats,
ävensom under den tid av året, då skyldighet att hålla stängsel
i fredgillt skick ej föreligger, nämligen från hösten, då tjäle kommer i
jorden, till den 15 maj. Härförutom äger vårdnadsplikten i berörda fall
tillämpning, dels då stängsel, som någon enligt förordningen är skyldig
att hålla, ej är i fredgillt skick — för deli granne, som ej ansvarar för
bristen i stängslet, gäller dock plikten allenast intill dess han underrättat
den stängselskyldige om bristen och denne därefter njutit erforderlig tid
för bristens avhjälpande — dels ock i fråga örn sådana okynnes eller
otaina kreatur, mot vilka laggill stängsel ej bereder skydd.

Itegeln om hemdjursägares vårdnadsplikt har i stängselförordningen
underkastats även en annan begränsning än den, som föranledes av bestämmelserna
örn stängselskyldighet. I § 5 av förordningen föreskrives,
att, därest ägor, mellan vilka stängsel kan fordras, å ömse sidor utgöras av
skog, utmark eller beteshage och stängsel ej finnes mellan ägorna, dessa,
så länge detta förhållande fortfar, skola anses upplåtna till gemensamt
mulbete, där ej annorlunda iir avtalat. I fall, som nu sagts, har jordägaren

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

sålunda ej någon skyldighet att hålla sina djur å sin egen mark utan står
det honom fritt att låta dessa heta å grannens ägor.

I den rätt till gemensamt mulbete å ohägnad skogs- eller utmark, som
enligt stängselförordningen sålunda äger rum, hava emellertid vissa inskränkningar
stadgats genom kungörelsen den 28 januari 1876 (nr 7 s. 1). I
denna föreskrives, att till skydd för skogens återväxt skall till efterrättelse
från 1877 års början gälla, att å ohägnad mark, som anses vara till gemensamt
mulbete upplåten, skall, därest samtliga delägare ej annorlunda
överenskomma, betande av getter eller får vara förbjudet inom sjutton angivna
län i riket eller delar av län på vissa för de särskilda länen bestämda
tider av året, dock att det icke är delägare i betesmarken förmenat att å sitt
eget område beta getter och får, såvida han örn dem håller sådan vård, att
de icke inkomma på annans område. Kungörelsen har sedermera genom
särskilda kungörelser den 20 november 1885 (nr 69 s. 1) och den 21 januari
1910 (nr 5 s. 1) utsträckts att äga tillämpning, förutom inom berörda län,
.jämväl inom vissa delar av Kopparbergs län. Därjämte hava beträffande
de tider av året, då de i förstnämnda kungörelse avsedda betesförbud skola
gälla, samt beträffande kungörelsens tillämpningsområde inom ifrågavarande
sjutton län vissa ändringar vidtagits genom kungörelserna den 11
oktober och den 1 november 1907 (nr 91 s. 5), den 11 december 1908 (nr
151 s. 1), den 18 februari och den 18 november 1910 (nr 19 s. 1 och nr 123
s. 2) samt den 9 februari 1912 (nr 8).

I syfte att möjliggöra av skogsvårdshänsyn påkallade ytterligare inskränkningar
i förenämnda mulbetesrätt har den 15 juni 1923 (nr 218) utfärdats
lag örn ändrad lydelse av § 5 i stängselförordningen, vilken lag
trätt i kraft den 1 juli samma år. I denna lag stadgas, att, där för skogsåterväxtens
skyddande inom visst län eller viss del av län prövas erforderligt,
att rätt till bete å ohägnad mark, som i berörda paragraf avses,
varder helt eller i viss mån, såsom beträffande vissa slag av hemdjur eller
viss tid av året, förbjuden, det ankommer på Konungen att efter vederbörande
landstings och hushållningssällskaps hörande därom meddela särskilda
föreskrifter. Enligt ifrågavarande lag äger Konungen sålunda förbjuda
betning å här avsedd ohägnad mark ej allenast av får och getter
utan även av andra slag av hemdjur. Lagen upptager därjämte föreskrifter
örn ansvar för den, som överträder i lagen avsett betesförbud, samt örn
rätt att åtala sådan överträdelse. I övergångsbestämmelserna till lagen
föreskrives, att de betesförbud, som meddelats genom förenämnda kungörelse
den 28 januari 1876 och i anslutning därtill meddelade kungörelser,
skola gälla, som vore de utfärdade enligt lagen, men att kungörelserna
i övrigt skola upphöra att gälla med lagens ikraftträdande.

Med stöd av 1923 års lag har Kungl. Maj:t genom särskilda kungörelser
den 15 januari 1926 (nr 8 och 9) meddelat förbud mot bete å här avsedd
ohägnad mark dels inom Älvsborgs län av får, getter och hästar under
hela året samt av andra hemdjur under tiden intill den 1 juli varje år,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

dels ock inom Frösåkers kärad av Stockkolms län av får. I båda fallen
skola förbuden äga giltighet allenast under förutsättning, att icke samtliga
delägare i marken annorlunda skriftligen överenskomma. Sådan
överenskommelse, som skall delgivas vederbörande länsstyrelse, må ingås
att gälla under en tid av högst fem respektive ett år.

Såsom förut nämnts, kar riksdagen i särskilda skrivelser den 29 augusti Behovet av
1914, nr 190, och den 18 mars 1925, nr 78, anhållit örn utredning i syfte att ny
vinna ändring av ej mindre gällande stängselförordning än även förordningen
den 31 januari 1815 samt de övriga bestämmelser, som därmed
kunde stå i sammanhang. I nämnda skrivelser har riksdagen med skärpa
framhållit, att de i stängselförordningen upptagna bestämmelserna örn
stängselvitsord och stängselskyldighet vore i flera hänseenden otillfredsställande,
vadan ett allmänt och starkt behov förelåge därav, att en omarbetning
av sagda förordning bomme till stånd. I skrivelsen den 18 mars
1925 har riksdagen till stöd för den däri gjorda framställningen särskilt erinrat
örn det under senare åren allt mera framträdande intresset från jordbrukarnas
sida för en rationell beteskultur, avsöndringsinstitutets allt
större användning samt den i utveckling stadda småbruks- och kolonisationsrörelsen.
Beträffande det närmare innehållet av ifrågavarande
riksdagsskrivelser hänvisas till förenämnda sakkunnigas betänkande (s. 33,

35, 42, 47 och 93).

De sakkunniga hava beträffande behovet av en revision av gällande be- De sakstämmelser
örn ägofred anfört, bland annat: kunniga.

Såsom ledande princip med avseende å ägofredens tryggande uppställde
stängselförordningen skyldighet för ägare av hemdjur att hålla sådan
vård örn dessa, att de ej olovligen inkomme å annans mark. Denna skyldighet
ägde emellertid enligt förordningen ovillkorlig giltighet allenast
mellan dem, vilkas ägor ej gränsade intill varandra. I förhållandet mellan
grannar, där ägofredens skyddande vore betydelsefullast, hade skyldigheten
förlänats en begränsad tillämpning och ägofredsintresset i stället huvudsakligen
tillgodosetts genom de i förordningen upptagna bestämmelserna
om stängselvitsord.

Enligt dessa kunde stängselvitsord principiellt göras gällande mellan
grannar, så snart deras ägor vore skilda genom rågång eller genom fastställt
eller lagakraftvunnet skifte. Detta innebure, att ägare av fastighet
i regel vore berättigad att av ägare till angränsande fastighet kräva
medverkan vid uppförande och underhållande av hägnad i ägoskillnaden,
oavsett huruvida ägorna å endera eller båda sidorna av denna betades
eller ej. Visserligen förutsattes i förordningen, att hägnad, som krävdes
av granne, skulle bereda ''ömsesidigt skydd emot skada av hemdjur’, men
förefintligheten i det konkreta fallet av ett dylikt skyddsbehov utgjorde
ej något villkor för rätten till vitsord. Fastighetsägare kunde sålunda begagna
vitsordet mot granne, oaktat ingendera hade behov av hägnad i råskillnaden.
Ej heller mötte hinder för den, som holle betesdjur å sin mark.
att göra vitsordet gällande mot granne, som ej läte beta sina ägor. I sist -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

nämnda fall innebure vitsordets tillämpning ett direkt avsteg från grundsatsen
örn kreatursägarens vårdnadsplikt, i det den djurägande grannen
tvingade den andre att medverka vid vården av hans djur genom att deltaga
i hållande av härför erforderlig hägnad. Den sistnämnde hade i berörda
fall ej annat intresse av hägnaden, än att denna fredade hans mark
mot grannens betesdjur, ett intresse, som enligt den i stängselförordningen
intagna principiella ståndpunkten ej borde utgöra grund för hägnadsskyldighet.
Nämnda intresse framträdde än starkare, då, såsom enligt förordningen
vore medgivet, stängselvitsordet begagnades av fastighetsägare,,
som ej holle betesdjur, mot djurägande granne.

Den utsträckta tillämpning, som stängselvitsordet sålunda principiellt
erhållit i stängselförordningen, hade måhända vid förordningens tillkomst
varit berättigad med hänsyn till det då hos oss allmänt rådande bruket att
låta kreaturen under sommaren fritt ströva omkring å skogs- och utmarken
för att söka sig föda. Detta bruk hade medfört, att hållande av hägnad
mellan skilda fastigheter i det övervägande flertalet fall varit av behovet,
påkallat. Nämnda betesform hade emellertid numera beträffande landets,
södra och mellersta delar i ej ringa utsträckning övergivits och ersatts med
ett intensivt betesbruk, enligt vilket kreaturen hölles å bete å särskilda
inhägnade betesområden, vilka genom röjning och andra åtgärder gjordes
lämpade för gräsproduktion. Genom den begränsning av betesmarkerna,
som härigenom ägt rum, hade behovet att hålla hägnad mellan skilda
fastigheter självfallet minskats. Detta minskade stängselbehov hade emellertid
ej föranlett motsvarande inskränkning i bruket att hålla hägnader
mellan olika fastigheter. Det inträffade nämligen ofta, att blott den ene
av grannarna omlade sitt betesbruk efter moderna grunder, under det den
andre fortfore med skogsbetningen och sålunda hade intresse av att hägnad
bibehölles i råskillnaden. Enligt stängselförordningen ägde den senare
tvinga den förre — oberoende därav att denne icke vidare hade någon
nytta av hägnaden — att deltaga i underhållet av denna i samma omfattning
som förut eller, i regel, till hälften. Detta förhållande medförde, att
mången jordbrukare, änskönt han insåge gagnet av en sådan omläggning i
och för sig, dock underläte att vidtaga densamma med hänsyn till den
ökade hägnadsbörda han därigenom ådroge sig. De nuvarande vitsordsreglerna
innebure sålunda ett direkt hinder för genomförandet av det intensiva
betesbruket i vårt land. Då genom denna betesform kreaturen bereddes
en rikligare och bättre näring än vad vid den extensiva skogsbetningen
vore möjligt samt den förra betesformen därjämte medförde den ur skogsvårdssynpunkt
viktiga fördelen, att den uppväxande skogen ej utsattes för
skadegörelse från kreaturens sida, vore det emellertid av stor nationalekonomisk
betydelse, att ifrågavarande hinder för dess fortsatta utveckling i
möjligaste mån undanröjdes.

En annan betydande olägenhet av nu gällande regler örn stängselvitsord
vore den onödiga förbrukning av hägnadsvirke, som därav föranleddes. I
många fall vore de i rågångarna uppförda gärdesgårdarna av mycket avsevärd
längd, och åtginge till dessa stora mängder stängselvirke. Till sistnämnda
förhållande medverkade dock även den omständigheten, att enligt
gällande bestämmelser örn laggill stängsels beskaffenhet dylikt stängsel
städse skulle freda även mot mindre hemdjur och sålunda måste anordnas
betydligt tätare än örn blott större hemdjur därigenom behövde utestängas.
Då till hägnader ofta användes unga och växtliga barrträd, vilkas avverkande
från skogsvårdssynpunkt mången gång vore olämpligt och oekono -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107. 31

miskt, innebure även nu ifrågavarande olägenhet en kännbar nationalekonomisk
förlust.

_ Begeln, att ägare av fastighet ägde stängselvitsord mot angränsande fastighetsägare,
hade emellertid enligt stängselförordningen ej obegränsad
tillämpning. Vissa undantag från regeln stadgades sålunda i §§ 4 samt
7—9 av förordningen. Ifrågavarande bestämmelser innebure, att ägare
eller innehavare av fastighet (ejler del därav) i vissa fall frånkänts rätt till
stängselvitsord med hänsyn till de mötande ägornas beskaffenhet eller
dessas kamerala natur utan avseende därå, huruvida dessa ägor betades
eller ej. Mot honom själv kunde däremot stängsel vitsord göras gällande
enligt förenämnda allmänna regler. Den principiellt olika ställning i
fråga örn rätt till vitsord, som vederbörande grannar i förevarande fall
sålunda intoge och som, på sätt nyss antytts, ej kunde anses grundad å
skilda ägoskyddsbehov, motsvarade tydligen ej vår tids rättsuppfattning.
Beträffande bestämmelserna i §§ 4 och 9 vore därjämte att märka, att dessa
genom de undantag från vitsordets tillämpning som däri stadgades beträffande
innehavare av inägojord respektive avsöndrad lägenhet, kunde
befaras motverka utvecklingen av småbruks- och egnahemsrörelsen samt
av nyodlingsverksamheten i allmänhet.

Det torde vidare vara tydligt, att ej heller sfängselförordningens föreskrifter
örn stängselskyldighetens fördelning mellan vederbörande grannar
överensstämde med nutida rättsuppfattning. Det måste sålunda anses
obilligt, att granne principiellt skulle svara för halva hägnaden i ägoskillnaden,
oavsett huruvida han läte beta sin mark eller ej eller han gjorde
detta i väsentligt mindre omfattning än den andre grannen.

Jämväl mot vissa andra bestämmelser i gällande stiingselförordning än
de nu angivna torde befogade erinringar kunna göras. Särskilt gällde
detta de i § 5 upptagna reglerna örn rätt till gemensamt mulbete å viss
ohägnad mark.

I de yttranden, som avgivits över sakkunnigförslaget, har behovet av en
ny lagstiftning örn ägofred, som i större utsträckning än stängselförordningen
vore grundad på hemdjurägares vårdnadsplikt, allmänt vitsordats.

Med hänsyn till den utveckling, som efter tillkomsten av 1857 års stängselförordning
ägt rum inom skilda områden av lanthushållningen, hava
otvivelaktigt bestämmelserna i sagda förordning liksom de ännu äldre
stadgandena örn laggiilt stängsels beskaffenhet blivit i flera avseenden föråldrade
och olämpliga. Vad de sakkunniga härutinnan anfört finner jag
i allt väsentligt äga giltighet. Det torde sålunda vara obestridligt, att den
nuvarande rätten till stängselvitsord mellan grannar i allmänhet är vidsträcktare
än sakens natur kräver samt att stängsel förordningens regler
härutinnan och örn stängselskyldighetens fördelning gynna de jordägare,
vilka fortfarande begagna sig av skogsbetning, på bekostnad av dem, som
övergått till intensivt betesbruk. Dessa regler utgöra följaktligen ett hinder
för den moderna betesskötselns utveckling. Å andra sidan synes
uppenbart, att de undantag från vitsordsrätten, som stadgas i §§ 4 samt
7—9 av stängselförordningen och som grunda sig å vederbörande fastigheters
kamerala natur eller de mötande ägornas beskaffenhet, ej äro för -

Yttrancten.

Departe mentschefen -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Förslaget
till lag on
ägofred.

Förslagets

allmänna

grunder.

De sakkunniga.

Vårdnadsplikt
och
stängselskyldighet.

enliga med nutida uppfattning. Vad angår bestämmelserna örn laggiilt
stängsels beskaffenhet medföra dessa, såsom de sakkunniga utvecklat, en
onödigt stor förbrukning av hägnadsvirke, varjämte den detaljerade avfattning,
som dessa bestämmelser i vissa hänseenden erhållit, ej lämnar
erforderligt utrymme för användande av stängsel, som enligt senare tiders
erfarenhet äro ändamålsenliga och effektiva. Vidare må framhållas, att
det från skogsvårdssynpunkt är av synnerlig vikt, att den 1 stängselförordningen
medgivna rätten till gemensamt bete å oliägnad skogs- och utmark
begränsas i möjligaste mån. De inskränkningar i denna rätt, som
ägt rum genom omförmälda kungörelse den 28 januari 1876 och de i anslutning
till denna sedermera utfärdade kungörelserna eller som vidtagits
med stöd av lagen den 15 juni 1923 örn ändrad lydelse av § 5 i stängselförordningen,
torde ej tillgodose skogsbrukets berättigade intressen. Med
hänsyn härtill och då jämväl i övrigt ändringar i hithörande bestämmelser
äro påkallade, har jag, i likhet med de sakkunniga samt de myndigheter
och korporationer, som yttrat sig över sakkunnigförslaget, funnit önskvärt,
att en revision av dessa bestämmelser snarast möjligt kommer till
stånd.

Jag övergår nu till att redogöra för det inom departementet utarbetade
förslaget till lag örn ägofred, därvid jag ämnar först uppehålla mig vid
de allmänna grunder, varpå enligt min mening den nya lagstiftningen bör
byggas.

I de sakkunnigas förslag har den nu stadgade skyldigheten för ägare
av hemdjur att hålla sådan vård örn dem, att de ej olovligen inkomma å
annans ägor, bibehållits såsom allmän princip i fråga örn ägofredens upprätthållande.
Enligt förslaget skall dock nämnda syfte ej uteslutande
tillgodoses genom vårdnadsplikten, utan vid sidan av denna har stängselskyldighet
i viss omfattning bibehållits såsom ägoskyddsmedel.

I överensstämmelse med vad nu gäller skall stängselskyldigheten enligt
förslaget utgöra en grannfastigheter åvilande förpliktelse med ändamål
att bereda ömsesidigt skydd mot hemdjur, men skyldigheten har i förslaget
givits en väsentligt mera begränsad tillämpning än i stängselförordningen.
Där fastigheter mötas med inägor (åker, äng eller plantering)
å båda sidor eller med inägor, å ena, samt utägor (skogs- eller utmark),
å andra sidan, skall sålunda enligt 3 § i förslaget stängselskyldighet
mellan fastigheterna äga rum allenast örn ägorna å vardera sidan
användas såsom betesmark för lösgående hemdjur eller hållande av stäng
sel mellan ägorna eljest medför nytta för båda fastigheterna med hänsyn
till ägornas användande för sagda ändamål. Är denna förutsätt
ning ej för handen, äger granne ej rätt till stängselvitsord, utan skall
ägofreden mellan fastigheterna helt tryggas genom vårdnadsplikten.
Mötas fastigheter med utägor å ömse sidor, skola grannarna jämlikt 4 §
i förslaget, i likhet med vad nu gäller såsom regel, äga ovillkorlig rätt

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

till stängselvitsord. Stängselskyldighet äger följaktligen i detta fall
rum, oavsett huruvida ägorna å endera eller båda sidorna betas eller ej.

I anslutning till de allmänna förutsättningar, varunder stängselskyldighet
enligt de sakkunnigas förslag sålunda skall föreligga, hava dessa
förordat, att dylik skyldighet skall gälla allenast mellan jordbruksfastigheter.

Enligt förslaget skall rätten till stängselvitsord vara ömsesidig, ej blott
då fastigheter mötas med skogs- eller utmark utan även då inägor möta
å endera eller båda sidorna. Något undantag från denna regel på grund
-av vederbörande fastigheters kamerala natur eller de mötande ägornas
beskaffenhet äger ej rum. De i §§ 4 samt 7—9 av stängselförordningen
upptagna bestämmelserna sakna sålunda motsvarighet i förslaget.

Beträffande stängselskyldighetens fördelning mellan vederbörande
grannfastigheter upptager sakkunnigförslaget i viss mån olika regler,
allteftersom de mötande ägorna utgöras av inägor å ena eller båda sidorna
eller å båda sidor bestå av utägor. I förra fallet skall vardera grannfastigheten
taga del i stängslet till hälften, dock att, där den ena finnes
hava väsentligt mindre nytta av detta än den andra, varderas andel skall
bestämmas efter dess nytta av stängslet. Även i senare fallet skall envar
av grannfastigheterna i regel svara för hälften av stängslet. Där endera
fastigheten ej kan anses hava nytta av sina ägor såsom betesmark
för lösgående hemdjur eller dess nytta i sådant avseende är väsentligt
mindre än den andras, må likväl den förra fastighetens andel nedsättas
under hälften efter ty skäligt prövas, dock ej under en femtedel. I båda
fallen gäller därjämte, att fastighet, för vilken stängsel fordras, ej må
åläggas mindre andel av detta än en tredjedel.

I den allmänna motiveringen till förslaget hava de sakkunniga uttalat,
att förslaget åsyftade att i möjligaste mån undanröja bristerna i stängselförordningen
och anpassa de däri upptagna bestämmelserna efter den
utveckling, som på hithörande områden ägt rum efter förordningens tillkomst,
men att, då denna utveckling ingalunda nått lika långt inom riket
i dess helhet utan stora skiljaktigheter härutinnan förelåge mellan rikets
olika delar, de sakkunniga funnit nödigt att iakttaga stor varsamhet vid
framläggando av förslag till nya eller ändrade bestämmelser. De sakkunniga
hade ansett sig äga desto större skäl härtill, som enligt de sakkunnigas
uppfattning den nuvarande enhetligheten i lagstiftningen borde i
största möjliga utsträckning bibehållas oell särbestämmelser för olika delar
av landet genomföras, allenast där detta vore oundgängligen nödvändigt.

Till stöd för de grunder, som i förslaget förordats med avseende å ägofredens
upprätthållande, hava de sakkunniga vidare anfört:

Do sakkunniga hade ansett någon tvekan ej kunna råda därom, att den
i § 1 av stängselförordningen föreskrivna vårdnadsplikten för ägare av
hemdjur borde bibehållas såsom ledande princip i fråga örn ägofredens
skyddande. Såsom redan den äldre lagberedningen framhållit i sitt år

Dilian/) lill riksdagens protokoll lHS?,. I sami. Nr 107. 8

34 Kungl. Maj:ts proposition Kr 107.

1847 avgivna betänkande, torde denna princip vara den enda, som vore
förenlig med en utbildad äganderätt och en längre framskriden odlings
behov. På grund av den snabba utveckling, som under de senare årtiondena
ägt rum, särskilt inom jord-, betes- och skogsbruken, samt den intensiva
kultur av olika ägoslag, som till följd härav allt mera genomförts,
hade jorden och dess avkastning väsentligt stegrats i värde och behovet
av deras skyddande mot skadegörelse av kreatur vunnit avsevärt
ökad betydelse. Den äldre rättens ståndpunkt, att det bordo ankomma
å jordägaren själv att freda sina ägor mot främmande betesdjur, hade
under denna utveckling kommit att te sig alltmera föråldrad och orättvis,
under det att grundsatsen örn djurägarens vårdnadsplikt framstode
såsom naturlig och ändamålsenlig.

Vid övervägande av den utsträckning, vari vårdnadsplikten borde hos
oss vinna tillämpning, finge emellertid ej förbises, att förhållandena på
hithörande områden vore mycket olika inom skilda delar av landet och
att utvecklingen ej överallt nått lika långt. Att helt grunda ägofreden
å nämnda plikt, kunde därför ej nu ifrågasättas. Allenast beträffande
rikets sydligaste delar samt möjligen vissa starkt odlade slättbygder i
mellersta Sverige, varest kreaturen i allmänhet hålles tjudrade eller vallades
under betesgången, torde detta utan olägenhet kunna ske. Beträffande
övriga trakter av landet, där det extensiva betesbruket alltjämt i
större eller mindre utsträckning användes, skulle otvivelaktigt stora svårigheter
uppstå, örn vårdnadsplikten i alla fall skulle tillämpas. På
grund av betesområdenas beskaffenhet vore inom ifrågavarande trakter
anordnande av effektiv vallning i många fall uteslutet, och, där detta
vårdnadssätt vore praktiskt möjligt, medförde det ofta, särskilt för de
mindre jordbrukarna, alltför betungande kostnader. Med hänsyn härtill
torde betesområdenas inhägnande för många jordbrukare alltjämt vara
den lämpligaste utvägen att kvarhålla kreaturen å dessa, och torde vid
sådant förhållande, åtminstone då skilda jordägares betesområden gränsade
intill varandra, stängselskyldighet i viss utsträckning böra bibehållas.
Därest skogsbetningen allmänt ersattes med ett intensivt betesbruk,
skulle tydligen ökade möjligheter skapas för ett fullständigt genomförande
av vårdnadsplikten, men torde ett förverkligande av denna förutsättning
under den närmaste framtiden ej vara att förvänta. Särskilt i
de norra länen, där skogsbetningen nu vore den i stort sett enda förekommande
betesformen, torde denna ännu länge komma att bliva förhärskande.

Av det anförda framginge, att en ny ägofredslagstiftning i vårt land ej
lämpligen kunde uteslutande grundas å djurägarens vårdnadsplikt utan
att vid sidan av denna stängselskyldighet borde i viss omfattning bibehållas
såsom ägoskyddsmedel. Den omständigheten, att, såsom nyss anförts,
beträffande vissa områden i södra och mellersta Sverige vårdnadsplikten
ensam torde vara tillfyllest för ägofredens tryggande, torde
ej böra föranleda, att för dessa områden en särlagstiftning i ämnet genomfördes.
Dels vore nämnda områden av relativt obetydlig utsträckning
och ej bestämt avgränsade från det övriga landet, dels ock torde
ett hänförande av dessa under den allmänna ägofredslagen ej hindra ett
tillämpande därstädes av vårdnadsplikten i den omfattning, som funnes
lämplig.

Förhållandet mellan vårdnadsplikten och stängselskyldigheten hade i
stängselförordningen reglerats på det sätt, att den förra skyldigheten
principiellt kompletterade den senare såsom ägoskyddsmedel. Där ägo -

Kungl. Majda proposition Nr 107. 35

fredsintresset tillgodosåges genom stängselskyldigheten, gällde sålunda
ej vårdnadsplikten, men agde denna tillämpning, där förhållandet vore
motsatt. Da denna regel bordo bibehållas i den nya lagstiftningen, kommo
frågan om den utsträckning, vari vårdnadsplikten borde i denna genomföras,
att vara beroende på den omfattning, i vilken stängselskyldighet
däri stadgades.

Nämnda regel örn förhållandet mellan vårdnadsplikt och stängselskyldighet
tede emellertid enligt stängselförordningen av ett betydelsefullt
undantag. Då mötande ägor utgjordes av skog, utmark eller "beteshage,
vöre vederbörande markägare befriade från vårdnadsplikt i förhållande
till varandra även i det fall, då dem tillkommande stängselvitsord ej begagnats
och. hägnad mellan ägorna sålunda ej funnes. Detta följdo avstadgandet
i § 5 mom. 2 i stängselförordningen, enligt vilket stadgande
dylika ägor skulle, där hägnad mellan dem ej funnes, anses upplåtna till
gemensamt mulbete, örn ej annorlunda vöre avtalat. Denna bestämmelse,
som enligt motiven till stängselförordningen föranletts av önskemålet att
vinna besparing i stängsel mellan mötande ägor av omförmälda beskaffenhet,
grundade sig ytterst därå, att beträffande dylika ägor i allmänhet
mötte stor svårighet att avhålla betande kreatur från grannens mark
annorledes än genom stängsel. De sakkunniga hade ansett, att ifrågavarande
undantag fran vardnadspliktens tillämpning borde i princip bibehållas
i den nya lagstiftningen.

Beträffande de i förslaget stadgade förutsättningar för stängselskyldighet,
då de mötande ägorna å endera eller båda sidorna utgjordes av inägor,
hava de sakkunniga i förslagets motivering anfört, bland annat:

Då inägor mötte å någondera sidan, vore grannarna underkastade vårdnadsplikt
i förhållande till varandra, och måste det antagas, att granne i
dylikt fall i regel även utan stängselskyldighet komme att avhålla sina
hemdjur från den andre grannens område. Det torde dock ej kunna förnekas.
att även beträffande ägor, varom här vore fråga, vårdnadsplikten
i särskilda fall ej ensam innebure ett tillfredsställande skydd för ägofreden.
Dessa fall hänförde sig huvudsakligen till det förhållandet, att
vederbörande markägare till följd av deras ägors avlägsna eller spridda
läge ej vore i tillfälle att utöva rätten att intaga de kreatur, som olovligen
inträngde å dessa. Dylika fall förekomme huvudsakligen i de norra
länen, där det ej sällan inträffade, att slåtterängar, bäckröjningar och
andra dylika ägor hade ett sådant läge, att deras effektiva bevakande
från ägarens sida mötte svårighet. Att till skydd för sådan äga ålägga
granne, som läte beta sin mark, skyldighet att ensam hålla stängsel omkring
ägan torde emellertid ej böra ifrågakomma. Såsom av flera myndigheter
i Norrland mod skärpa framhållits, skulle en dylik skyldighet
för grannen ofta bliva oskäligt betungande. Även örn det vore önskvärt,
att ägarna bereddes lättnad med avseende å områdenas inhägnande, torde
sålunda vara tydligt, att detta mål ej borde vinnas genom överflyttande
av hägnadsbördan i dess helhet å ägarna av angränsande mark.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts torde stängselskyldighet
mellan vårdnadspliktiga grannar principiellt böra äga rum allenast under
förutsättning att marken å ömse sidor av ägoskillnaden användes såsom
betesmark för lösgående hemdjur och hållande av hägnad i ägoskillnaden
sålunda medförde nytta för båda grannarna vid fullgörandet av dem åliggande
vårdnadsplikt. Med hänsyn till stängselskyldighetens karaktär aven
fastighet åvilande förpliktelse ävensom av praktiska skäl torde emel -

36 Kungl. Maj:1a proposition Nr 107.

lertid skyldigheten ej böra begränsas till att uteslutande gälla i det fall,
då marken å ömse sidor av råskillnaden faktiskt användes såsom betes^
mark för lösgående hemdjur, utan utsträckas att äga tillämpning, även
då hållande av hägnad i ägoskillnaden eljest prövades medföra nytta för
en var av grannfastigheterna med hänsyn till markens användande för
nämnda ändamål. Även örn granne ej holle lösgående hemdjur å sin mark,
borde hans fastighet sålunda kunna bindas tili stängselskyldighet, därest
marken på grund av de i det särskilda fallet föreliggande förhållandena
lämpligen funnes böra användas till betesmark samt hägnaden vid en
dylik användning kunde anses för fastigheten medföra nytta. Genom
fastställande av en dylik objektiv grund för skyldigheten bleve denna ej
beroende av tillfälliga växlingar i vederbörande ägors användning och
uteslötes möjligheten för granne att på denna väg obehörigen undandraga
sig skyldighetens fullgörande.

Med avseende å förslagets bestämmelser örn stängselskyldighet, då de
mötande ägorna å ömse sidor utgjordes av skogs- eller utmark, hava de
sakkunniga erinrat, att, örn i detta fall stängsel mellan ägorna ej funnes,
grannarna enligt förslaget ej vöre underkastade vårdnadsplikt i förhållande
till varandra utan att för sådan händelse ägorna skulle anses upplåtna
till gemensamt mulbete, örn ej annorlunda blivit avtalat. Då stängselskyldigheten
sålunda i detta fall utgjorde det enda skyddet för ägofreden,
torde enligt de sakkunnigas mening härav följa, att vardera grannen
borde medgivas en oinskränkt rätt att kräva utgörande av sådan
skyldighet. Nämnda rätt borde sålunda äga rum, även örn marken ej av
någondera grannen betades. På grund av den gemensamma mulbetesrätten
ägde granne ej någon säkerhet, att ej betningen när som helst
ånyo upptoges av den andre grannen eller annan betesberättigad jordägare
samt att främmande betesdjur inträngde å hans ägor och därstädes
förorsakade skada.

I motiveringen till förslaget, att rätten till stängselvitsord skulle vara
ömsesidig, hava de sakkunniga anfört:

Av de grunder, varå stängselskyldigheten enligt de sakkunnigas förslag
vilade, torde följa, att skyldigheten principiellt borde vara ömsesidig
och alltså kunna göras gällande av båda grannarna. Tillräckliga
skäl att i detta avseende inskränka skyldighetens giltighet vare sig i de
fall, som avsåges i §§ 4 samt 7—9 i gällande^ stängselförordning, eller
eljest syntes ej föreligga. De farhågor, som fran vissa håll uttalats, att
stadgande av ömsesidig stängselskyldighet i nyssnämnda fall skulle bliva
oskäligt betungande för den granne, som nu vore befriad från sådan skyldighet,
kunde näppeligen anses grundade, därest skyldigheten bestämdes
på° sätt de sakkunniga föreslagit. Än mindre fog för_ dylika farhågor
torde föreligga, därest de regler rörande stängselskyldighets fördelning
mellan vederbörande fastigheter, som upptagits i de sakkunnigas förslag,
vunne godkännande. Vad särskilt anginge kronoparker samt andra allmänna
skogar, mot vilka granne enligt § 7 i stängselförordningen nu ej
ägde stängselvitsord, vore att märka, att den i § 5 morn. 2 stängselforordningen
medgivna rätten till gemensamt mulbete ägde tillämpning
även med avseende å nämnda skogar samt att, då dessa ofta vöre ohägnade
betning å dem i betydande omfattning ägde rum. Då de sakkunniga
ej ansett sig böra ifrågasätta någon ändring i nyssnämnda regel,

Kungl. Majds proposition Nr 107.

torde därför omförmälda skogar beträffande stängselskyldighet böra likställas
med enskild skogsmark. Beträffande avsöndrade lägenheter linge
framhållas, att den särskilda ställning i avseende å rätt till stängselvitsord,
som dessa enligt stängselförordningen intoge, grundade sig å äldre
rättsförhållanden, som numera upphört eller förlorat sin betydelse.

Till belysning av den ståndpunkt, som i förslaget intagits med avseende
å stängselskyldighetens fördelning, då inägor mötte å ena eller båda
sidorna, hava de sakkunniga anfört:

I detta fall torde av stängselskyldighetens eget innehåll följa, att fördelningen
principiellt borde äga rum efter den nytta vardera fastigheten bereddes
av hägnaden. Med nytta borde här självfallet förstås det gagn, som
hägnaden medförde för fastigheten med hänsyn till användandet av dess
ägor såsom betesmark för lösgående hemdjur. Såsom i flera yttranden
framhållits, torde emellertid vara obestridligt, att fastställande av en dylik
fördelningsnorm kunde befaras medföra vissa svårigheter vid tillämpningen
och lätt föranleda tvister mellan grannar. Från denna synpunkt
vore självfallet den enkla och klara hälftendelningsprincipen att föredraga.
Betydelsen av berörda olägenheter komme dock att avsevärt förringas,
därest, såsom de sakkunnigas förslag åsyftade, grannar bereddes
möjlighet att få tvister i hithörande frågor prövade och avgjorda under
enkla och billiga former. Även under denna förutsättning syntes emellertid
önskvärt, att tillämpningen av förstnämnda fördelningsprincip inskränktes
till sådana fall, då fastigheternas nytta av hägnaden vöre väsentligen
olika och kravet på ett hänsynstagande härtill vid fördelningen
sålunda gjorde sig gällande med särskild styrka. I andra fall torde däremot
någon mera ingående undersökning och avvägning av vardera fastighetens
nytta av hägnaden ej böra äga rum, utan stängselskyldigheten
lämpligen böra fördelas enligt hälftendelningsprincipen.

Nu angivna fördelningsnormer torde dock ej böra fastställas att gälla
utan inskränkning. En ytterligare synpunkt, som härvid krävde beaktande,
vore den fara för mindre väl grundade hägnadsanspråk från grannes
sida, som rätten till stängselvitsord obestridligen medförde. Med den
ståndpunkt i fråga om förutsättningarna för stängselskyldighet i bär avsett
fall. som av de sakkunniga intagits, vore väl denna fara principiellt
mindre än enligt gällande stängselförordning men, då varje sådan nytta
av hägnad, som förut sagts, huru ringa den än vore, för granne grundade
rätt till stängselvitsord, måste även enligt de sakkunnigas förslag nämnda
fara anses vara för handen. Ifrågavarande olägenhet vore av särskild
betydelse i de fall, då kostnaden för hägnadens uppförande och underhållande
vore stor i förhållande till den nytta, som vederbörande fastigheter
därigenom bereddes. Gällande stängselförordning erbjöde ett verksamt
korrektiv mot ifrågavarande missbruk av vitsordsrätten genom där stadgade
fördelningsregler, enligt vilka granne, som fordrade hägnad, städse
skulle svara för hälften av denna. I anslutning härtill hade de sakkunniga
ansett, att i den nya lagstiftningen granne, som fordrade hägnad,
borde, oberoende av den nytta hans fastighet genom hägnaden bereddes,
åläggas viss minimiandel av denna. Enligt de sakkunnigas asikt borde
denna andel lämpligen bestämmas till en tredjedel.

I fråga örn stängselskyldighetens fördelning, då de mötande ägorna å
ömse sidor utgjordes av skogs- eller utmark, hava de sakkunniga framhållit,
att skyldigheten i detta fall borde principiellt fördelas mellan vederbörande
grannar efter den nytta vardera grannens fastighet bereddes

Lagg illt
stängsels beskaffenhet.

Kungl. Martts proposition Nr 107.

av sina intill råskillnaden gränsande ägor såsom betesmark för lösgående
hemdjur men att vid fördelningen dock ej borde helt bortses från den
betydelse hägnaden i förevarande fall ägde såsom medel att freda vardera
grannens mark mot den andres hemdj nr.

Enligt sakkunnigförslaget skall laggillt stängsel i motsats till vad nu
gäller i regel ej freda mot mindre hemdjur (får, getter, svin och fjäderfä)
utan allenast mot större sådana (hästar och nötkreatur). Förslaget medgiver
dock Kungl. Majit befogenhet att, där beträffande visst län eller viss
del av län finnes erforderligt, att stängsel fredar jämväl mot mindre liemdjur
eller visst slag av sådana djur, efter hörande av vederbörande landsting
och hushållningssällskap därom meddela föreskrift. Sådan föreskrift
skall enligt förslaget äga tillämpning jämväl i fråga örn stängsel, som enligt
den föreslagna lagen skall hållas i gränsen mellan det område föreskriften
avser och invidliggande mark.

Beträffande förevarande fråga hava två av de sakkunniga, herrar Gustaf
Andersson och L. Tjällgren, varit av skiljaktig mening och ansett, att laggillt
stängsel borde i regel vara så beskaffat, att det fredade mot hästar,
nötkreatur, får och getter, men att, därest beträffande visst län eller viss
del av län ej funnes erforderligt, att stängsel fredade mot får eller getter,
Kungl. Majit borde äga befogenhet att i viss ordning därom meddela föreskrift.

Sakkunnigmajoriteten har till stöd för de av majoriteten föreslagna bestämmelserna
i ämnet anförti

Den fordran å laggillt stängsels freöningsförmåga, som gällande lagstiftning
uppställde, torde Tinder nu rådande förhållanden ej böra i hela
dess vidd upprätthållas. Behov av stängsel, som fredade mot svin och fjäderfä,
torde sålunda numera knappast föreligga inom någon del av riket.
I de fall, da dylika djur av ägaren lämnades att fritt ströva omkring, syntes
det böra ankomma å honom att själv sörja för att djuren ej inkomme å
annans mark. Enligt de sakkunnigas mening mötte ej svårighet att i
fråga örn dessa djur tillämpa ägarens vårdnadsplikt utan inskränkning.
Ej heller torde behov av hägnad, som skyddade mot får och getter, i alla
landsdelar vara för handen. Fårskötsel dreves numera, bortsett från enstaka
större avelsc-entra, i stort sett blott i Norrland samt i vissa skogsbygder
och mindre bördiga trakter av mellersta och södra Sverige ävensom
å Gotland. Getskötsel förekomme huvudsakligen blott i Norrland samt
vissa delar av Kopparbergs län. Därjämte borde uppmärksammas, att i
södra och mellersta Sverige får ofta hölles å bete i mindre inhägnade beteshagar
för att i möjligaste mån förebygga skadegörelse från djurens sida
å skogsåterväxten. Där detta vore fallet, hade djurägaren i regel ej något
behov av att. i rågång mot grannes fastighet hölles hägnad, som fredade
mot dylika djur. Från skogsvårdssynpunkt vore det tydligen önskvärt, att
nämnda bruk vunne en allt större utbredning samt erhölle tillämpning
även i fråga örn getter. Beträffande södra och mellersta Sverige torde
sålunda erforderligt ägoskydd i många fall kunna vinnas genom hägnad,
som fredade blott mot större hemdjur, varunder här inbegrepes hästar och
nötkreatur oavsett deras ålder.

Av det anförda framginge, att å vissa trakter ägofredsintresset kunde

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

behörigen tillgodoses genom hägnader, som utestängde allenast större hemdjur,
under det å andra hägnaderna borde äga sådan täthet, att de skyddade
även mot får eller getter. Då det vore av stor nationalekonomisk
betydelse, att grannar ej ålades att hålla tätare hägnad än behovet verkligen
krävde, torde vid bedömande av föreliggande fråga avgörande hänsyn
böra tagas till nyssnämnda förhållande.

Att i lag söka fastställa gränserna för de olika områden, där enligt vad
nu sagts skilda hägnadsbeliov förelåge, torde ej böra ifrågakomma. Dels
torde nämnda områden ligga så spridda samt hava så oregelbundna gränser,
att ett fullständigt angivande av dem i lag redan av denna grund vore
mindre lämpligt, dels ock vore ifrågavarande gränser underkastade successiva
förändringar på grund av jordbrukets och skogsskötselns utveckling.
Ett hänsynstagande till ifrågavarande skilda liägnadsbekov torde
därför böra ske antingen på det sätt, att det överlämnades åt lämplig myndighet
att för varje län eller annat lämpligt område pröva sagda behov och
med ledning därav bestämma, mot vilka hemdjur laggill hägnad inom
området skulle freda, eller ock sålunda, att i lag fastställdes, vilken fredningsförmåga
dylik hägnad med hänsyn till det i allmänhet rådande hägnadsbehovet
i regel skulle äga samt att åt viss myndighet uppdroges att
för de delar av landet, där särskilda hägnadsbeliov vore rådande, pröva
och avgöra frågan örn hägnads fredningsförmåga med hänsyn till dessa
behov. Enligt de sakkunnigas uppfattning torde av dessa alternativ det
senare vara att föredraga, enär därigenom vunnes fördelen av större enhetlighet
i lagstiftningen på detta område.

Vad anginge frågan örn den fredningsförmåga, som hägnad i allmänhet
borde äga och som sålunda borde i lag fastställas, torde, såsom förut framhållits,
inom södra och mellersta Sverige glest stängsel, skyddande blott
mot större hemdjur, i flertalet fall vara tillfyllest, under det i norra Sverige
eller åtminstone vissa delar därav tätt stängsel, fredande mot får eller
getter eller bådadera, i regel torde erfordras. Därjämte vore måhända ej
helt uteslutet, att inom någon del av landet behov av hägnad jämväl mot
annat slag av mindre hemdjur än får och getter kunde föreligga. Vid sådant
förhållande och då det uppenbarligen vore önskvärt, att glest stängsel
bomme till användning i alla fall, då liägnadsbehovet därmed kunde tillgodoses,
torde i lag såsom allmän regel böra föreskrivas, att laggill stängsel
skulle vara så beskaffat, att det fredade mot större hemdjur.

Den i nämnda regel uppställda fordran på laggill stängsels fredningsförmåga
borde emellertid, såsom nyss nämnts, enligt beslut av viss myndighet
kunna beträffande vissa delar av riket skärpas till att avse mindre
hemdjur eller visst slag av sådana djur. Dylik skärpning syntes lämpligen
böra kunna genomföras för visst län eller viss del av län. Med hänsyn
till den stora betydelse frågan örn laggillt stängsels beskaffenhet ägde för
den jordbruksidkande befolkningen samt vikten därav, att vid utövningen
av nyssnämnda beslutanderätt enhetliga grunder tillämpades, torde denna
böra tillkomma Kungl. Majit. Det syntes även böra föreskrivas, att, innan
beslut i förevarande avseende av Kungl. Majit meddelades, vederbörande
landsting och hushållningssällskap skulle i ärendet höras.

Därest spörsmålet om laggillt stängsels fredningsförmåga reglerades på
nu föreslaget sätt, uppkomma fråga, huruvida föreskrift, som Kungl. Majit
mod stöd av omförmälda befogenhet meddelade i nämnda avseende beträffande
visst område, borde äga tillämpning jiimväl beträffande stängsel,
som enligt förevarande lagstiftning skulle hållas i gränsen mellan nämnda

Kungl. Maj.-ts proposition Nr 107.

område och invidliggande mark eller huruvida i fråga om beskaffenheten
av dylikt stängsel den i lagstiftningen upptagna allmänna regeln skulle
gälla. Enligt de sakkunnigas mening borde detta spörsmål besvaras i enlighet
med det förra alternativet, enär i annat fall stängslet i nämnda gräns
i regel skulle bliva utan nytta för den granne, vars fastighet vore belägen
inom området.

Batt till bete Enligt sakkunnigförslaget skola, där ej stängsel hålles mellan mötande
% liogVtiler skogs'' eller utmarker, dessa så länge nämnda förhållande fortfar i likhet
utmark. med vad nu gäller anses upplåtna till gemensamt mulbete, örn ej annorlunda
blivit avtalat. Vårdnadsplikten äger sålunda i detta fall ej tillämpning
mellan delägarna i sagda marker.

Rätten till gemensamt mulbete är dock enligt sakkunnigförslaget i regel
begränsad att gälla blott större hemdjur (hästar och nötkreatur). I särskilt
fall kan emellertid rätten avse även mindre hemdjur. Örn beträffande
visst län eller viss del av län är gällande av Kungl. Majit enligt den
föreslagna lagen meddelad föreskrift, att laggill stängsel skall därstädes
freda jämväl mot mindre hemdjur eller visst slag av sådana djur,
skall nämligen inom sådant län eller länsdel ohägnad mark, varom nu
är fråga, där ej annorlunda avtalats, anses upplåten till gemensamt mulbete
även för sådana mindre hemdjur, som föreskriften avser.

I förslaget har bibehållits den Kungl. Majit nu medgivna befogenheten
att, där för skogsåterväxtens skyddande inom visst län eller viss del av
län sådant prövas erforderligt, efter hörande av vederbörande landsting
och hushållningssällskap, helt eller i viss mån förbjuda rätten till bete
å här avsedd ohägnad mark.

I motiveringen till förslaget i denna del hava de sakkunniga till en
början diskuterat, huruvida för beredande av erforderligt skydd för skogsåterväxten
å ohägnad mark, som här avses, betning därå borde generellt
förbjudas. De sakkunniga hava i detta avseende anfört, bland annat i

Enligt de sakkunnigas uppfattning vore det visserligen i och för sig
synnerligen önskvärt, att betning å egentlig skogsmark i största möjliga
utsträckning upphörde och ersattes med betning å inhägnade för ändamålet
särskilt anordnade marker, men borde nämnda mål i främsta rummet
eftersträvas på frivillighetens väg. Särskilt med hänsyn till den
stora betydelse skogsbetningen i stora delar av landet alltjämt ägde
för boskapsskötselns bedrivande och därmed för den jordbruksidkande
befolkningens ekonomiska förhållanden torde ett avlysande av denna
betesform genom direkta förbud ej böra ske i vidare mån än detta överensstämde
med de på varje ort i allmänhet rådande betesförhållandena
och den övervägande uppfattningen bland dess jordbruksidkande befolkning.
De bestämmelser, som upptagits i lagen den 15 juni 1923 örn rätt
för Kungl. Majit att meddela lokala förbud mot betning å ohägnad mark,
varom här vore fråga, hade erhållit en sådan avfattning, att de innebure
trygghet för tillgodoseende av nyssangivna synpunkter. I anslutning härtill
ansåge de sakkunniga, att dessa bestämmelser lämpligen borde i den
nya lagstiftningen oförändrade bibehållas.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107. 41

De sakkunniga Lava vidare undersökt, huruvida ifrågavarande rätt till
gemensamt bete lämpligen kunde upphävas genom utsträckande av vårdnadsplikten
för hemdjursägare att gälla även med avseende å ohägnad
mark, som här avses. De sakkunniga hava härom anfört:

En nödvändig förutsättning för att ett upphävande av nyss angivna
betesrätt skulle medföra avsett resultat torde vara, att hägnader mellan
mötande ägor av här avsedd beskaffenhet i allmänhet vore upprättade.
Utan sådana torde det nämligen i regel ej vara. praktiskt möjligt att avhålla
å skogsmark betande kreatur från annan tillhörig sådan mark. För
närvarande hölles emellertid inom stora områden av landet i allmänhet
ej hägnader mellan mötande ägor, som utgjordes av skogs- eller utmark.
Ett upphävande av ifrågavarande betesrätt skulle sålunda nödvändiggöra,
att jordägarna inom sagda områden allmänt anordnade och underhölle
hägnader mellan sina skogsskiften. Med hänsyn till den betydande .utsträckning,
som dessa skiften oftast ägde, skulle arbetet därmed bliva
för dem mycket betungande, och skulle till dessa hägnader åtgå stora
mängder stängselvirke, vartill i allmänhet unga och växtliga barrträd
skulle användas. Vad särskilt anginge Norrland och Dalarna skulle på
grund av den därstädes vanligen förekommande mycket långsträckta
skiftesformen kostnaderna för ifrågavarande hägnaders upprättande i
många fall bliva så höga, att de skulle överstiga värdet av betesavkastningen
å vederbörande skogsskiften, och ägarna till dessa sålunda nödgas
avstå från att beta skiftena. Då boskapsskötseln i. nämnda delar av landet
i stor utsträckning vore baserad på skogsbetning, skulle en sålunda
framtvungen inskränkning i denna kunna medföra ödesdigra ekonomiska
verkningar för befolkningen därstädes.

De sakkunniga funné de olägenheter, som sålunda skulle vara förenade
med ett upphävande av ifrågavarande betesrätt, i och för sig synnerligen
avsevärda. Den omständigheten, att dessa olägenheter skulle direkt framkallas
genom en lagstiftning, som avskaffade en urgammal, för många
jordbrukare betydelsefull rätt, skulle uppenbarligen göra dem än mera
kännbara. En dylik lagstiftning skulle därför sannolikt å mångå orter
väcka ovilja och efterlevnaden därav äventyras. Med hänsyn härtill.och
då de fördelar, som genom denna skulle vinnas, enligt de sakkunnigas
uppfattning ej kunde anses uppväga omförmälda olägenheter, hade de
sakkunniga funnit sig ej böra föreslå ett upphävande av förenämnda mulbetesrätt.

Beträffande den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen, att ifrågavarande
rätt till gemensamt bete i regel skulle gälla allenast större hemdjur
men i särskilda lall avse även mindre hemdjur eller visst slag av
sådana djur, hava do sakkunniga framhållit, att nämnda bestämmelse
vore en följd av de i sakkunnigförslaget upptagna föreskrifterna örn laggillt
stängsels beskaffenhet. Med hänsyn till den grund, varpå nämnda
betesrätt vilade, syntes nämligen denna i varje särskilt fall böra gälla
allenast hemdjur av det eller de slag, som utestängdes genom laggillt
stängsel.

Do grunder för den nya lagstiftningen, som enligt det nu anförda föreslagits
av de sakkunniga, hava tillstyrkts eller lämnats utan väsentlig er -

öfra/Kfen

Kungl. Majlis proposition Nr 107.

luran av lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, svenska stadsförbundets
styrelse samt flertalet av de i ärendet hörda ortsmyndigheterna eller 16
länsstyrelser, 16 hushållningssällskaps förvaltningsutskott och 11 skogsvårdsstyrelser.
Lantbruksstyrelsen har dock förordat den ändring i sakkunnigförslaget,
att en oinskränkt vårdnadsplikt skulle fakultativt införas
för ägare av hemdjur på det sätt, att, där framställning härom gjordes
gemensamt av hushållningssällskap och landsting, Kungl. Majit skulle
äga förordna, att stängselvitsordet skulle upphöra inom visst hushållningssällskaps
område eller del därav och att i stället oinskränkt vårdnadsplikt
skulle där gälla.

Från de myndigheters sida, som sålunda i princip tillstyrkt sakkunnigförslaget,
har till stöd härför anförts, bland annat:

Vissa av de ortsmyndigheter, som i princip tillstyrkt de sakkunnigas
förslag, hava framhållit, att förslaget visserligen ej fullt tillgodosåge
skogsvårdens och beteskulturens intressen, men att det dock innefattade
så betydande förbättringar i gällande bestämmelser, att dess upphöjande
till lag vore att förorda.

I motsats till den uppfattning, som hävdats av förenämnda myndigheter,
har från flera håll gjorts gällande, att vårdnadsplikten i fråga örn
hemdjur borde i väsentligt större utsträckning än som skett i de sakkunnigas
förslag läggas till grund för en ny lagstiftning i ämnet, vadan förslagets
upphöjande till lag ej kunde tillstyrkas. Beträffande den närmare
utformningen av en dylik lagstiftning hava emellertid meningarna varit
delade.

Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund och ett mindretal ortsmyndigheter
samt Sveriges skogsägareförbund hava ansett, att vårdnadsplikten
borde helt eller utan betydelsefullare undantag genomföras i en
blivande ägofredslagstiftning. Centralrådet bär dock härvid — under

Kungl. Ma]:ts proposition Nr 107.

framhållande, att svårigheter beträffande visst län eller del av län kunde
uppstå för omedelbart genomförande av en dylik lagstiftning — föreslagit,
att Kungl. Majit måtte förbehålla sig rätt att för sådant område på vederbörande
länsstyrelses hemställan och sedan, landsting, hushållningssällskap
och skogsvårdsstyrelse lämnats tillfälle att yttra sig bevilja viss
tidsdispens för lagstiftningens ikraftträdande, under vilken tid nuvarande
hägnadslagstiftning utan större olägenhet kunde gälla. — Sveriges
skogsägareförbund har i nära anslutning härtill framhållit, att, då det
måhända ej vore möjligt att omedelbart införa full vårdnadsplikt i Nordsverige,
vissa övergångsbestämmelser borde därstädes komma i tillämpning
under en tidsperiod av tio å femton år.

Sveriges allmänna lantbrukssällskap har hemställt, att de sakkunnigas
förslag måtte omarbetas i sådan riktning, att principen om djurägarens
vårdnadsplikt bleve i möjligaste mån genomförd samt att stängselskyldighet
och stängselvitsord endast infördes såsom undantagsbestämmelser
med giltighet under en begränsad övergångsperiod i de områden av landet,
där förhållandena ännu icke medgåve, att ifrågavarande lagstiftning
uteslutande byggdes på ovannämnda grundprincip. Väsentligen enahanda
ståndpunkt har intagits av hushållningssällskapets förvaltningsutskott
i Stockholms län.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har uttalat, att do av de sakkunniga
föreslagna bestämmelserna torde i huvudsak kunna tillämpas i Norrland,
Dalarna och Värmland men att för det övriga Sverige vårdnadsplikten
borde bliva bestämmande vid avfattande av en ägofredslag, dock
med rätt för Kungl. Majit att beträffande län eller viss del av län på
framställning av landsting eller hushållningssällskap medgiva modifikationer,
gällande för viss tid, förslagsvis tio år varje gång.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har ifrågasatt, huruvida ej lagen
borde uppdelas i två (möjligen flera) avdelningar, den ena upptagande i
huvudsak de i förslaget innefattade stadganden och den andra bestämmelser
för sådana landsdelar och orter, där jord- eller skogsbruk nått en
högre grad av utveckling eller förhållandena eljest påkallade särbestämmelser,
vilken sistnämnda avdelning skulle vara avsedd att träda i tilllämpning,
först sedan Kungl. Majit, efter hörande av vederbörande landsting
och hushållningssällskap samt möjligen även andra, meddelat föreskrift
därom.

Ett flertal ortsmyndigheter har hävdat, att vårdnadsplikten borde principiellt
förlänas tillämpning även i det fall, då de mötande ägorna å ömse
sidor utgjordes av skogs- eller utmark, samt i anslutning härtill föreslagit,
att de i 4 § av förslaget upptagna reglerna örn stängselskyldighet måtte
utgå samt bestämmelserna i 3 § utsträckas att äga tillämpning även i
nyssangiva fall.

Slutligen har domänstyrelsen ifrågasatt, huruvida ej med hänsyn till nuvarande
snabba utveckling inom betesbruket med en ny ägofredslagstift -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

ning lämpligen borde anstå, till dess förståelse för nödvändigheten, ur
enskild och allmän synpunkt, av att betesfrågan till fromma för kreatursskötseln
rationellt ordnades och att skogen skonades för betesdjurens skadegörelse,
vuxit sig så stark och nått så breda befolkningslager, att förut*
sättningar verkligen förelåge för genomförande på området av en lagstiftning,
som effektivt hävdade hemdjursägarens vårdnadsplikt.

De myndigheter och korporationer, som efter vad nu sagts förordat en
mera utsträckt tillämpning av vårdnadsplikten än de sakkunniga ifrågasatt,
hava såsom skäl för sin ståndpunkt huvudsakligen anfört:

Den omfattande stängselskyldighet, som stadgats i de sakkunnigas förslag,
gynnade de fastighetsägare, vilka fortfarande begagnade sig av
skogsbetning och hindrade sålunda utvecklingen av ett rationellt skogsoch
betesbruk. Särskilt gällde detta föreskrifterna i 4 §, enligt vilka de
fastighetsägare, som anordnat moderna betesområden, bleve nödsakade
att dels hålla hägnader omkring dessa, dels ock deltaga i uppförande och
underhållande av stängsel i rågång mot granne, av vilket stängsel de dock
ej hade någon nytta. Den avsevärda hägnadsbörda, som enligt förslaget
sålunda skulle komma att åvila berörda fastighetsägare, innebure en påtaglig
orättvisa mot dessa och skulle tydligen direkt motverka och. fördröja
en allmännare övergång till mera tidsenliga driftsformer inom
betesskötseln och skogsbruket. En ny ägofredslagstiftning borde i stället
söka befordra övergången till ett rationellt betesbruk och sålunda bidraga
till ett värdeskapande och ett framåtskridande i kultur. För vinnande
av detta syfte borde denna lagstiftning i största möjliga utsträckning
grundas å principen örn hemdjursägares vårdnadsplikt, varigenom en
önskvärd utveckling på förenämnda områden skulle underlättas och därjämte
kravet på största möjliga begränsning av hägnaderna skulle tillgodoses.
Ett befordrande av dessa strävanden vore av betydelse även
från den synpunkt, att det ofta ställde sig direkt billigare att ordna
någorlunda goda kreatursbeten än att underhålla erforderliga rågångshägnader.
— De sakkunniga hade visserligen i åtskilliga avseenden avfattat
förslaget på sådant sätt, att särbestämmelser kunde i viss ordning
meddelas för speciella landsdelar, men hade den sålunda beträdda vägen
bort kunna utnyttjas i långt större utsträckning än som skett i syfte att
anpassa lagen efter olikartade behov å skilda orter. I varje fall syntes
det föga överensstämmande med de krav, som det jämförelsevis högt
utvecklade syd- och mellansvenska jordbruket ställde, att man för tillgodoseende
av ägofredslagstiftningens enhetlighet lade hinder för en utveckling
inom nämnda landsdelar, som visat sig vara fullt ekonomiskt
riktig. I fråga örn de stora delar av landet, där en intensivare skötsel av
skogs- och betesmark vore möjlig, torde tiden vara mogen att genom lagbestämmelser
fastslå, att det oordnade skogsbetet icke borde gynnas på
annan mera intensiv närings bekostnad samt att den markägare, som enligt
lag vore pliktig sörja för återväxtens betryggande, borde åtnjuta lagligt
skydd mot sådan åverkan genom främmande betesdjur, som skadade
eller omintetgjorde hans åtgärder i nyssangivna syfte. Det borde i detta
sammanhang uppmärksammas, att insikten om fördelen för såväl jordsom
skogsbruket av ett rationellt betesbruk särskilt under de senaste åren
starkt ökats i fråga om ej blott landets sydligare utan även dess norra
delar.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

I vissa yttranden hava särskilda erinringar framställts mot de av de
Sakkunniga föreslagna förutsättningarna för stängselskyldighet.

Från flera håll har sålunda gjorts gällande, att den i förslaget medgivna
stängselskyldigheten vöre alltför vidsträckt samt att förslagets bestämmelser
örn dylik skyldighet, då inägor mötte å endera sidan, i vissa
hänseenden vore otydliga. I det fall, då de mötande ägorna å ömse sidor
utgjordes av skogs- eller utmark, borde stängselskyldighet äga rum allenast
under förutsättning, att de mötande ägorna verkligen nyttjades såsom
betesmark för lösgående hemdjur.

Lantmäteristyrelsen har funnit den av de sakkunniga förordade begränsningen
av stängselskyldigheten att gälla allenast mellan jordbruksfastigheter
olämplig och till belysning härav anfört, att en dylik begränsning
kom me att medföra ovisshet och tvister beträffande de tiotusentals
lägenheter och smärre styckningslotter, vilka intoge en mellanställning
mellan den rena jordbruksfastigheten och bostadslägenheten. I regel
förefunnes i dessa fall ett behov av rätt till stängselvitsord. Styrelsen tillstyrkte
därför, att lagen ej formellt begränsades till jordbruksfastigheter.

Beträffande de av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna örn stängselskyldighetens
fördelning hava vissa myndigheter erinrat, att dessa
vore alltför abstrakt avfattade och därför bomme att giva anledning till
tvister mellan grannar. Därjämte har från några håll anmärkts, att den
garanti mot missbruk av vitsordsrätten, som man velat ernå genom föreskriften,
att granne, som fordrade stängsel, skulle svara för minst en
tredjedel därav, i erforderlig utsträckning torde vinnas genom bestämmande
av sagda grannes stängselandel till minst en femtedel.

I fråga örn laggill stängsels beskaffenhet har sakkunnigmajoritetens
förslag tillstyrkts av det övervägande flertalet av de i ärendet hörda myndigheterna
och korporationerna. Allenast två ortsmyndigheter i
Västernorrlands län hava förordat det av reservanterna herrar Andersson
och Tjällgren härutinnan framlagda förslaget.

Beträffande det närmare innehållet av yttrandena i förevarande avseenden
hänvisas till omförmälda sammanställning av dessa (bil. A sid.
156—187).

I det inledningsvis berörda förslag, som framlagts av särskilda
av centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund utsedda kornmitterade,
hava dessa gjort gällande, att en ny stängsellag för hela landet
borde grundas på full vårdnadsplikt samt att rätt till stängselvitsord
och stängselskyldighet sålunda principiellt borde bortfalla. Till
utveckling av denna ståndpunkt hava de kommitterade anfört, att kulturbeten
borde ersätta lösbetningen i skogen samt att möjlighet för kulturbetens
anordnande funnes å flertalet fastigheter. Beträffande sådana
orter, diir kulturbeten på grund av markens beskaffenhet eller olämplig
skiftesförläggning ej kunde anläggas, bordo emellertid Kungl. Majit äga

Centralrådet
för skogsvårdsstyrelsernas
förbund.

Särskilda

kominitte rade -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

att på ansökan av jordägare efter körande av vederbörande sltogsvårdsstyrelse
ock kuskållningssällskap meddela dispens från stadgandena om
vårdnadsplikt. För att en dylik ansökan skalle vinna beaktande borde
den dock vara gjord av jordägare, som representerade minst halva den utmarksareal,
som ansökningen omfattade. Inom område, med avseende
varå dispens meddelats, skulle ägofreden grundas å stängselskyldighet.
Jordägare inom dispensområde, vilken ej ville begagna sig av bete i skogen
och som ville upprätthålla betesfred å sin mark, borde dock ej kunna
åläggas att deltaga i hägnad till mera än en femtedel, oavsett om han
själv påkallade hägnad eller ej. Inom område, där vårdnadsplikt gällde,
skulle jordägarna hava full frihet att sämjevis överenskomma örn hägnaden
hållande mellan deras fastigheter. Den föreslagna lagstiftningen
borde träda i kraft i södra och mellersta Sverige fem år och i Norrland
och Dalarna tio år efter dess antagande av statsmakterna.

I motiveringen till sitt förslag hava de kommitterade närmare uttalat
sig örn möjligheterna att å de särskilda jordbruksfastigheterna i landet
anordna kulturbeten och i sådant avseende anfört:

Förhållandena härutinnan vore något olika i skilda landsdelar. I mellersta
och södra Sverige torde ägofigurernas form och skiftesförläggningen
vanligen ej uppställa några hinder. Ä större och medelstora fastigheter
torde det ej möta några svårigheter att i närheten av inägoområdet
avsätta lämplig mark till kulturbeten. Å fastigheter med obetydlig skogsareal
kunde givetvis ofta lämplig mark till betesvallar saknas. De kommitterade
ville emellertid framhålla, att i dylika fall även det gamla lösbetet
i skogen vanligen varit mer eller mindre värdelöst. Hade lösbetet
verkligen varit av värde genom förekomsten av rikt gräsproducerande
områden å utmarken, kunde dessa områden oftast omformas till kulturbeten.
Å småfastigheter vore avstånden ej så betydande, att det vållade
något nämnvärt besvär att driva djuren till betesområdet, även örn detta
ej skulle ligga intill inägorna. I sådana fall slutligen, då småfastigheter
utan gräsproduktion å egen utmark deltagit i gemensamhetsbete å
ohägnad mark, komme vårdnadsplikten måhända att medföra en försämring
av betessituationen. Någon orättvisa kunde emellertid knappast sägas
ligga häri. Dessa fastigheter hade förut utan vederlag profiterat av betet
å grannarnas mark. Nyheten bleve nu endast, att de hänvisades att föda
sina djur å egen mark.

I detta sammanhang ville de kommitterade erinra därom, att utvecklingen
på jordbrukets område ginge i riktning mot överförande av sämre
och mindre givande åkerjord till mångåriga betesvallar. Genom anlitande
av dylik åkerjord samt angränsande skogsmark och eventuella kärroch
sankmarker i skogen kunde betesfrågan säkerligen lösas å de flesta
fastigheter i södra och mellersta Sverige. Att så ej redan skett, berodde
förvisso mer på bristande intresse, insikter eller initiativkraft hos fastigheternas
ägare än på att lämplig mark saknades. De kommitterade vöre
sålunda av den meningen, att beträffande landets södra och mellersta delar
ägofördelningen och markens beskaffenhet i allmänhet voro sådan,
att hinder mot betesfrågans lösande genom kulturbeten ej förelåge och att
alltså med hänsyn till de jordbrukstekniska förhållandena ägofreden i
regeln borde kunna grundas endast på djurägarnas vårdnadsplikt.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

I Dalarna och Norrland vore förhållandena i viss nian avvikande. Ågofigurernas
form och skiftesförläggningen kunde därstädes stundom vara
sådan, att anläggandet av kulturbeten på varje särskild brukningsdel ej
vöre genomförbart. Man nödgades räkna med att häri för Dalarnas och
Norrlands vidkommande mångenstädes förelåge ett så bestämt hinder
mot betesfrågans lösande genom kulturbeten å varje fastighet för sig, att
lagstiftningen måste taga hänsyn därtill. Att på grund härav vissa avsteg
måste medgivas från principen om ägofredens grundande på ovillkorlig,
för varje särskild fastighet för sig upprätthållen vårdnadsplikt, syntes
ofrånkomligt.

Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund har för egen del i skrivelsen
den 1 juni 1931 i anslutning till nämnda kommitterades förslag uttalat,
att djurägarens vårdnadsplikt borde utan samband med stängselvitsord
utgöra den grundläggande principen i en ny stängsellagstiftning.
Centralrådet har däremot förklarat sig ej kunna biträda kommitterades
hemställan om stadgande av rätt för Kungl. Majit att medgiva dispens
från vårdnadspliktens tillämpning i fråga örn vissa trakter av landet.
Centralrådet ansåge visserligen, att svårigheter bomme att yppa sig beträffande
tillämpningen av sagda plikt, men man måste enligt centralrådets
mening å andra sidan förutsätta, att betydande svårigheter även
skulle uppstå vid bedömande av inkomna dispensansökningars lämplighet
och berättigande samt att förhållandena i gränserna mellan områden,
som beviljats och icke beviljats dispens, skulle bliva synnerligen komplicerade.
De sannolika praktiska konsekvenserna av ett dylikt dispensförfarande
måste därför enligt centralrådets mening omöjliggöra detsammas
förordande. Centralrådet ville i stället föreslå, att i den nya lagstiftningen
bestämmelser inrymdes, som möjliggjorde för markägare, där svårigheter
för vårdnadspliktens genomförande med avseende å varje enskild
fastighet förefunnes, att förena sig örn att visst område skulle utgöra
gemensam betesmark. För att dylika betesföreningar skulle bliva gällande,
borde skriftliga avtal därom upprättas, vilka skulle underställas
prövning av vederbörande länsstyrelse, som skulle äga, därest föreningarna
befunnes tjäna ett allmänt syfte, fastställa dessa för en tid av högst
tio år. Centralrådet förutsatte, att samtliga delägare i det område, med
avseende varå förening ifrågasatts, skulle vara ense örn föreningens upprättande
för att denna skulle komma till stånd, samt att fastställd förening
skulle äga giltighet mot ny ägare. Förutom bestämmelser i nu angivna
avseenden borde i" den nya lagstiftningen föreskrifter meddelas rörande
fördelning av stängselskyldighet i sådana fall, då ägare av intilliggande
fastigheter hade nytta av samma stängsel. För genomförande av den sålunda
förordade lagstiftningen vore viss övergångstid nödvändig. Under
denna tid kumle nu gällande stängsellagstiftning bibehållas med den ändring
allenast, att varje stängsel, som fredade mot större hemdjur, skulle
anses såsom laggill^

Centralrådet»
skrivelse deni
>/« 1931

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Departe mentschefen.

Vårdnadspt.
ikt (1 §.)

I likhet med de sakkunniga och i ärendet hörda myndigheter och korporationer
anser jag den nu stadgade vårdnadsskyldigheten för ägare av
hemdjur böra bibehållas i den nya lagstiftningen såsom allmän princip
med avseende å ägofredens upprätthållande. Med den intensiva kultur av
olika ägoslag, som utvecklingen inom jord- och skogsbruken i allt högre
grad medfört, bar intresset för de enskilda jordägarna att skydda sina
ägor mot främmande betesdjur vunnit avsevärt ökad betydelse, och rätten
att åtnjuta sådant skydd har kommit att framstå såsom ett naturligt
moment i äganderätten till jorden. I samband med denna utveckling har
principen örn hemdjursägares vårdnadsplikt allt mera genomträngt och
vunnit fäste i den allmänna uppfattningen. Riktigheten och skäligheten
av denna grundsats torde numera ej från något håll bestridas, och någon
tvekan lärer ej råda därom, att denna princip bör i en ny ägofredslagstiftning
genomföras, så långt detta utan uppgivande av fordran å lagstiftningens
effektivitet eller av andra viktiga samhällsintressen lämpligen
kan ske.

Vid bedömandet av den föreliggande lagstiftningsfrågan får emellertid
ej förbises, att ett nöjaktigt tryggande av ägofreden ej i alla fall kan ernås
genom vårdnadsplikteh. Dennas betydelse såsom medel att freda
någons ägor mot annans hemdjur är väsentligen beroende av de förutsättningar,
som i det särskilda fallet föreligga för markägaren att framtvinga
pliktens fullgörande. Där till följd av ägornas läge eller beskaffenhet
svårigheter möta att nöjaktigt bevaka dessa, torde vårdnadsplikten
i regel ej kunna anses såsom ett effektivt ägoskyddsmedel. Dylika
svårigheter torde i vårt land ofta vara för handen beträffande skogs- och
utmarker, särskilt där dessa stöta intill andra sådana marker. Ett uttryck
härför är den i gällande stängselförordning upptagna bestämmelsen,
att, örn mötande ägor utgöras av skogs- eller utmarker och stängsel
mellan dem ej finnes, ägorna skola anses upplåtna till gemensamt mulbete.
Understundom torde svårigheter i berörda avseende även föreligga beträffande
inägor, särskilt då dessa ligga insprängda bland ägor av förstnämnda
slag. Skulle ägofreden i fall, som här avses, grundas uteslutande
å vårdnadsplikt, torde jordägare för avhållande av främmande betesdjur
från sina ägor ofta bliva nödsakade att hålla särskild vakt å dessa.
En ägofredslagstiftning, som medförde denna konsekvens, vore uppenbarligen
otillfredsställande.

Med avseende å förevarande lagstiftningsfråga bör vidare uppmärksammas,
att ett fullständigt genomförande av vårdnadsplikten skulle —
förutsatt att plikten verkligen komme att fullgöras av hemdjursägarna
— i många fall åsamka dessa stora svårigheter och kostnader. Då vid
betning å skogs- eller utmark hemdjuren i allmänhet ej kunna lämpligen
kvarhållas å betesområdet annorledes än genom dettas inhägnande,
skulle en dylik lösning medföra, att de jordbrukare, som fortfarande ville
använda sig av skogsbetning, i regel bleve nödsakade att ensamma hålla

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

stängsel omkring sina skogsmarker. Med den utsträckning och. form,
som de särskilda fastigheternas skogsskiften i vårt land ofta hava, bleve
ett sådant stängselbesvär ej sällan synnerligen betungande. Att vid dylikt
förhållande genomföra en lagstiftning av nyssangivna innebörd möter
desto större betänklighet, som i fråga örn ett stort antal fastigheter i
landet praktiskt taget möjlighet ej föreligger att å varje enskild fastighet
anordna tillräckliga kulturbeten, vadan betesbehovet ej lämpligen
kan tillgodoses annorledes än genom betning å skogs- eller utmark. Jag
hänvisar i detta avseende till förenämnda från hushållningssällskapens
förvaltningsutskott infordrade uppgifter (bil. C) ävensom till det yttrande,
som avgivits av omförmälda av centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas
förbund utsedda kommitterade. Därest fastighetsägaren i dylikt fall
bindes till vårdnadsplikt beträffande de å skogs- eller utmarken betande
djuren, utan hänsyn därtill huruvida denna plikt kan av ägaren för rimliga
kostnader fullgöras, skulle detta kunna få till följd, att många
mindre jordbrukare bleve urståndsätta att fortfarande driva boskapsskötsel
och tvingades att lämna sina jordbruk eller dreves till ekonomisk ruin.

En ändamålsenlig lösning av förevarande lagstiftningsproblem torde Stängseiskyisålunda
förutsätta, att vårdnadsplikten liksom i gällande stängselförord- dishei 13 Sening
kompletteras med skyldighet att hålla stängsel för tryggande av ägofreden
mellan angränsande fastigheter. Stängselskyldigheten innefattar
enligt sakens natur ett säkrare värn för ägofreden än vårdnadsplikten
och medför, där båda grannarna deltaga i stängselbesväret, en lättnad i
vårdnadspliktens fullgörande. Stängselskyldigheten bör dock tydligen ej
förlänas tillämpning i andra fall än då ägofredsintresset ej lämpligen
kan tillgodoses genom vårdnadsplikten och bör sålunda fastställas att
gälla allenast då stängsel verkligen är behövligt för ägofredens upprätthållande
mellan vederbörande fastigheter.

Vad angår frågan, när behov av stängsel i berörda syfte kan anses
vara för handen, kan denna fråga betraktas från två i viss mån olika
synpunkter. Den ena av dessa tillgodoser den grannes intresse, som håller
betesdjur å sin mark, och innebär, att stängselbehov föreligger, då djuren
ej lämpligen kunna avhållas från den andre grannens ägor annorledes
än genom stängsel. Kunna djuren med mindre kostnad kvarhållas å betesområdet
genom tjudring eller vallning än genom stängsel, har förstnämnde
granne tydligen ej anledning att uppföra stängsel för sagda
ändamål. Den andra synpunkten beaktar däremot den grannes intresse,
som ej låter beta sin mark men som har behov av stängsel för att skydda
sina ägor mot den andres betesdjur. Enligt denna synpunkt kan stängselbehov
sägas vara för handen, så snart fara föreligger, att betesdjuren intränga
å den förres ägor och där förorsaka skada. Tydligt är, att den
senare synpunkten medför ett vidsträcktare stängselbehov än den förra.

Att konsekvent genomföra skyddssynpunkten i den nya lagstiftningen

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr 107.

50 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

bör uppenbarligen ej ifrågakomma. Detta skulle i praktiken innebära,
att stängsel mellan grannfastigheter städse skulle kunna krävas, då endera
grannen läte beta sin mark. Vill man lägga nämnda synpunkt till
grund för stängselskyldigheten, bör giltigheten av denna göras beroende
därav, att den ej djurägande grannens skyddsintresse i det särskilda
fallet är så betydande, att det kan anses uppväga den tunga, som stängselbesväret
innebär. Härvid är emellertid att märka, att, då nyssnämnda
intresse väsentligen beror på den noggrannhet, varmed den djurägande
grannen fullgör honom åliggande vårdnadsplikt, detta intresse lör ändras
allteftersom grannens fastighet byter ägare eller innehavare. Ett närmare
fastställande av detta intresse kan därför blott avse viss innehavare
av fastigheten. Då emellertid stängselskyldigheten enligt sin natur bör
gälla oberoende av växlingar i ägande- eller nyttjanderätten till den
fastighet, som skyldigheten åvilar, skulle skyldighetens grundande å
nämnda intresse medföra, att skyldigheten i vissa fall komme att gälla,
då skyddsbehov ej förelåge, under det i andra skyldigheten ej kunde utkrävas,
oaktat skyddsbehov vore för handen.

Svårigheter av nu angivna art möta ej i samma mån, därest stängselskyldigheten
grundas å den djurägande grannens stängselintresse. Detta
intresse är i huvudsak beroende på betesområdets beskaffenhet och läge
och kan sålunda väsentligen fastställas på grundval av förhållanden, som
äro av jämförelsevis varaktig natur. Visserligen äro även ifrågavarande
förhållanden tid efter annan underkastade förändringar, men dessa torde
i allmänhet ej inträda oftare än att jämkning utan större olägenhet då
även kan ske i stängselskyldigheten. Det är därjämte att märka, att skyldighetens
bestämmande med hänsyn till sagda intresse innebär, att skyldigheten
i stort sett begränsas till sådana fall, då det för betesbrukets utövare
är ekonomiskt fördelaktigt att hålla stängsel, och att sålunda en
lösning enligt denna synpunkt gynnar ett viktigt nationalekonomiskt intresse.
Slutligen må betonas, att en dylik lösning i det väsentliga torde
tillgodose även de ej djurägande jordägarnas ägofredsintresse samt att i
de särskilda fall, då detta ej är händelsen, nämnda intresse torde beredas
tillräckligt skydd genom vårdnadsplikten.

I enlighet med vad nu anförts har jag ansett, att frågan, huruvida stängselbehov
föreligger mellan angränsande fastigheter, bör avgöras med hän
syn till den grannes intresse, som håller betesdjur å sin mark, samt att
stängselskyldighet mellan dylika fastigheter sålunda principiellt bör äga
rum, allenast då nämnde granne ej lämpligen kan kvarhålla djuren å
sina ägor annorledes än genom stängsel.

I anslutning till denna allmänna grundsats uppställer departementsförslaget
såsom första förutsättning för stängselskyldighet mellan grannfastigheter,
att de mötande ägorna å någondera sidan nyttjas till bete för
hemdjur. Användas ägorna överhuvud ej för detta ändamål, äger enligt
förslaget stängselskyldighet ej rum. Allenast den omständigheten, att

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

mötande ägor framdeles kunna tagas i anspråk såsom betesmark för
hemdjur, Ilar ansetts ej utgöra tillräcklig grund för stadgande av sådan
skyldighet. Den olägenhet, som i dylikt fall kan uppstå för granne därigenom
att, där betning sedermera påbörjas å den andre grannens ägor,
den förres mark ligger ohägnad och löper fara att ofredas av den andres
djur, torde näppeligen böra tillmätas betydelse, då den förstnämnde är
oförhindrad att redan före betningens påbörjande uppföra stängsel i ägoskillnaden
med rätt för honom att efter sagda tidpunkt kräva den andres
förpliktande att deltaga i stängselhållet, förutsatt att betningen bedrives
på sådant sätt, att stängselskyldighet överhuvud föreligger.

Med anledning av de sakkunnigas farhågor, att, där -stängselskyldigheten
begränsas att uteslutande gälla i det fall, då de mötande ägorna faktiskt
användas såsom betesmark för hemdjur, skyldigheten härigenom
skulle bliva beroende av tillfälliga växlingar i ägornas användning och
möjlighet sålunda skapas för granne att på denna väg obehörigen un.
dandraga sig skyldighetens fullgörande, vill jag framhålla, att ett tillfälligt
avbrott i betningen ej bör för granne medföra befrielse från
stängselskyldighet eller nedsättning däri. Då sagda skyldighet avser en
varaktig anordning för kvarhållande å vederbörande fastighet av därå
betande hemdjur, bör dylik verkan kunna inträda, allenast där grannen
visar, att han stadigvarande upphört att nyttja sina ägor till bete. Även
i dylikt fall kan dock inträffa, att granne, sedan han på nyssangivna
grund befriats från stängselskyldighet eller erhållit nedsättning i denna,
återupptager betningen på sina ägor, men för sådan händelse bör han,
utan hinder av det träffade avgörandet, vara pliktig att åter deltaga i
stängselhållet efter förut gällande grund, förutsatt att behov av stängsel
för djurens kvarhållande å ägorna föreligger. Till frågan härom återkommer
jag i det följande. Jag vill erinra, att de växlingar med avseende å
ägors användande till bete för hemdjur, som i förevarande sammanhang
äro av betydelse, väsentligen förekomma vid övergång från extensiv! till
intensivt betesbruk, men växlingarna åsyfta i dessa fall just ett definitivt
överflyttande av betningen från skogs- och utmarker till kultiverade betesområden.
Det är uppenbarligen ej nödvändigt, att ägorna årligen nyttjas
till bete. Jämväl där dessa, såsom vid tillämpning av skiftesbruk är
fallet, betas periodvis med vissa års mellanrum, bör bär avsett betesnyttjande
anses föreligga. Med hänsyn till det nu anförda Ilar jag funnit
betänklighet ej möta mot stadgande såsom förutsättning för stängselskyldighet,
att de mötande ägorna skola å någondera sidan nyttjas till bete
för hemdjur.

Såsom ytterligare förutsättning för stängselskyldighet skall enligt
departementsförslaget gälla, att de hemdjur, som hållas å bete å någon
dera sidan, ej lämpligen kunna avhållas från motsidans ägor annorledes
än genom stängsel. Denna förutsättning är för handen, då med hänsyn
till betesområdets beskaffenhet oller läge svårighet möter att tjudra eliel -

52 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

valla djuren under betesgången eller, oaktat dylik svårighet ej förefinnes,
användande av nämnda vårdnadssätt drager större kostnad än hållande
av stängsel i ägoskillnaden. Härvid bör dock undantag göras för det
fall, att djuren måste hållas tjudrade å betesområdet för betets ändamålsenliga
utnyttjande. Då betning äger rum å skogs- eller utmark eller å
betesäng, lärer betesdjurens kvarhållande å området i regel lämpligast
ske genom dettas inhägnande. I vissa fall torde förhållandet vara enahanda,
då åker eller slåtteräng nyttjas till bete.

Enligt departementsförslaget skall stängselskyldighet mellan grannfastigheter
principiellt äga rum i alla fall, då nu angivna förutsättningar
för sådan skyldighet äro för handen. Den av de sakkunniga föreslagna
begränsningen av skyldigheten att gälla allenast mellan jordbruksfastigheter
har sålunda ej upptagits i förslaget. På sätt lantmäteristyrelsen
framhållit, synes en dylik begränsning vara ägnad att medföra svårigheter
vid lagens tillämpning. Genom de i departementsförslaget angivna
förutsättningar för skyldigheten torde tillämpningen av denna,
utan inskränkning av dess giltighet till vissa fastigheter, i erforderlig
mån begränsas. Ej heller har stängselskyldigheten, på sätt de sakkunnigas
förslag innehåller, begränsats att äga tillämpning allenast med
avseende å vissa ägoslag. Med den ändrade avfattning departementsförslaget
härutinnan erhållit avses dock ej någon saklig avvikelse
från sakkunnigförslaget. De i 3 och 4 §§ av sistnämnda förslag upptagna
beteckningarna å vissa ägoslag torde nämligen åsyfta att inrymma
alla ägor, vilkas skyddande emot skada genom hemdjur är i praktiken
påkallat.

Engeln, att stängselskyldighet mellan grannfastigheter städse föreligger,
då omförmälda förutsättningar för sådan skyldighet äro för banden,
har i departementsförslaget underkastats visst undantag för det fall,
att de mötande ägorna å ömse sidor utgöras av skogs- eller utmark. I dylikt
fall skall enligt förslaget sådan skyldighet äga rum allenast såframt
stängsel fanns mellan ägorna den 1 januari 1932.

Grunden till detta undantag är att söka i det sätt, varpå i vissa delar
av landet skogs- och utmarker skiftats mellan de särskilda fastigheterna.
Inom betydande områden hava skifteslotterna i skogs- och utmark givits
sådan form, att kostnaderna för lotternas inhägnande måste bliva
oskäligt höga och ej uppvägas av markägarnas nytta ur ägofredssynpunkt
av en dylik åtgärd. Det vanliga är, att ifrågavarande lotter hava
utseendet av tegar av ringa bredd och stor längd. Skiftesläggning av
denna art förekommer i nästan alla delar av landet men är förhärskande
i norra Sverige. Jag hänvisar i detta avseende till vad jordstyckningskommissionen
härom anfört i sitt den 16 oktober 1920 avgivna betänkande
(sid. 205 och 220) samt till de vid betänkandet fogade kartbilagoi-na,
bilderna 6—10, med tillhörande text. En följd av det skif -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

tessätt, som sålunda tillämpats beträffande skogs- och utmarker, är, att
inom ett stort antal av rikets län finnas större eller mindre komplex
av dylika marker, inom vilka hägnader ej hållas mellan de särskilda
skifteslotterna. Av förenämnda från skogsvårdsstyrelserna infordrade
uppgifter (bil. B) framgår, att i Skaraborgs, Värmlands, örebro, Kopparbergs,
Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och
Norrbottens län skogs- och utmarkerna i regel äro ohägnade, samt att förhållandet
är enahanda beträffande de mera utpräglade skogsbygderna i
Västmanlands län. Därjämte framgår av uppgifterna, att inom Stockholms,
Södermanlands, Uppsala, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Gotlands,
Hallands, Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs län ohägnade
skogs- och utmarker finnas i ej oväsentlig utsträckning. I Östergötlands,
Blekinge, Kristianstads och Malmöhus län förekomma däremot dylika
marker ej alls eller blott obetydligt.

Man torde med fog kunna antaga, att, där stängsel mellan mötande
skogs- eller utmarker ej uppförts under den långa tid, 1857 års stängselförordning
varit gällande, och ömsesidig rätt att fordra stängsel mellan
dylika marker ägt rum, de mötande markerna i regel äro av sådan form,
som förut sagts, eller eljest av sådan beskaffenhet, att hållande av stängsel
mellan dem i ägofredens intresse är en oekonomisk eller opraktisk åtgärd.
Detsamma torde i huvudsak gälla, där stängsel mellan dylika
marker väl uppförts under stängselförordningens giltighetstid (eller tidigare)
men sedermera borttagits eller till följd av bristande underhåll
förfallit. Det är visserligen tänkbart, att underlåtenheten att uppföra
stängsel eller vidmakthålla sådant i särskilda fall föranletts därav, att
betning ej äger rum å markerna, men, enligt vad skogsvårdsstyrelsernas
förenämnda uppgifter och utredningen i övrigt giver vid handen, torde
dylika fall förekomma i så ringa utsträckning, att de, praktiskt taget,
sakna nämnvärd betydelse. Man lärer därför vara berättigad presumera,
att, där stängsel för närvarande ej hålles mellan mötande skogs- eller utmärker,
förhållandena i stort sett äro sådana, att den nytta, som grannarna
skulle beredas av dylikt stängsel, ej motsvarar kostnaden för
stängslets uppförande och underhåll.

Det torde ej böra ifrågasättas, att i den nya lagstiftningen ägofreden
skall grundas på skyldighet att hålla stängsel i fall, som nyss sagts. Ett
bibehållande av stängselskyldigheten i detta fall skulle blott få till följd,
att skyldigheten liksom nu ej komme att tillämpas och att markerna sålunda
förbleve ohägnade. I fråga örn dessa marker torde därför respektive
markägares ägofredsintresse böra tillgodoses på annan väg. Till
denna fråga återkommer jag i det följande vid bestämmelserna örn betesreglering.

Ett undantagande från stängselskyldighetens tillämpning av de fall, då
nyttan av stängsels hållande mellan mötande skogs- eller utmärker ej
motsvarar kostnaden därför, kan ske antingen sålunda, att skyldighetens

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

giltighet göres i lagen direkt beroende av att nämnda förhållande ej är
för handen, eller på det sätt, att, i anslutning till förenämnda presumtion,
skyldigheten förklaras skola äga tillämpning mellan mötande skogsoch
utmarker allenast där stängsel mellan dylika marker för närvarande
finnes. Av dessa alternativ har jag med hänsyn till de betydande praktiska
fördelar, som det senare erbjuder, ansett detta vara att föredraga.
Ett stadgande enligt det förra alternativet skulle avsevärt försvåra lagens
tillämpning och inbjuda till tvister mellan grannar. Den omständigheten,
att vid stängselskyldighetens grundande å det andra alternativet från
sådan skyldighet kunna komma att undantagas enstaka fall, där förhållandet
mellan stängselnytta och stängselkostnad är ett annat än förut
sagts, torde ej höra tillmätas större betydelse, då departementsförslaget
åsyftar att bereda möjlighet för tillgodoseende i dessa fall av ägofredsintresset
annorledes än genom stängselskyldighet.

Vad angår den tidpunkt, då stängsel skall hava funnits melian vederbörande
marker för att stängselskyldighet mellan dem i förevarande fall
bör äga rum, torde denna tidpunkt böra bestämmas på sådant sätt, att
granne ej beredes möjlighet att innan den nya lagstiftningen träder i
kraft genom utnyttjande av sitt stängselvitsord eller uppförande av
stängsel i ägoskillnaden göra den föreslagna begränsningen av stängselskyldigheten
illusorisk. Med hänsyn härtill har sagda tidpunkt ansetts
böra fastställas till den 1 januari 1932.

Med avseende å innebörden av den särskilda förutsättning för stängselskyldighet,
som enligt departementsförslaget sålunda skall gälla, då de
mötande ägorna å ömse sidor utgöras av skogs- eller utmark, må framhållas,
att det är utan betydelse, huruvida det stängsel, varom fråga är,
uppförts på grund av gällande eller äldre stadganden örn stängselskyldighet
eller anordnats frivilligt av grannarna eller någon av dem. Åt sagda
förutsättning bör vidare givas den innebörd, att stängslet skall vara i sådant
skick, att det giver uttryck för grannarnas eller enderas vilja att
genom stängslet åtminstone i någon mera väsentlig mån upprätthålla
ägofreden mellan markerna. A ena sidan är sålunda ej nödigt, att
stängslet hålles i alla avseenden fredgillt, men å andra sidan är ej tillfyllest,
att stängslet till någon del kvarstår, där av förhållandena i övrigt
framgår, att grannarna uppgivit sin rätt att kräva stängselskyldighetens
utgörande eller, där fråga är örn frivilligt uppfört stängsel, uppenbarligen
ej åsyfta att därmed upprätthålla ägofreden mellan markerna.

Enligt departementsförslaget skall, då däri angivna förutsättningar för
stängselskyldighet äro för handen, i likhet med vad de sakkunniga föreslagit,
skyldigheten principiellt kunna göras gällande av vardera grannen.
Att detta bör vara fallet, då båda grannarna hålla betesdjur och för dessas
kvarhållande å respektive ägor hava behov av stängsel i ägoskillnaden, synes
uppenbart. Föreligger dylikt stängselbehov blott för den ene grannen,
torde ej heller vara föremål för tvekan, att den andre bör äga stängselvits -

Kungl. May.ts proposition Nr 107.

ord. Då stängslet för den förre är det lämpligaste medlet att fullgöra honom
åliggande vårdnadsplikt, bör den senare, som genom stängslet beredes
en tryggare ägofred, hava rätt att påfordra detta. Jag förutsätter härvid,
att, såsom i det följande skall närmare beröras, stängselvitsordets användande
av den senare för honom medför skyldighet att i viss omfattning
taga del i stängselbesväret. Mera tveksamt är, huruvida i berörda fall
även den granne, för vilken stängselbehov äger rum, bör hava vitsord.

I detta avseende må framhållas, att ett uteslutande av denne från rätten
till vitsord skulle medföra, att han finge ett ekonomiskt intresse att genom
eftersättande av sin vårdnadsplikt söka tvinga den andre att göra
gällande sitt stängselvitsord. Med hänsyn till de svårigheter, som i
många fall möta för en fastighetsägare att öva effektiv tillsyn å fullgörandet
från grannes sida av nämnda plikt, skulle dylika försök sannolikt
ej sällan hava utsikt att lyckas. Till förebyggande av en sådan, ej
önskvärd konsekvens av den nya lagstiftningen ävensom med hänsyn till
den nytta i form av en mera tryggad ägofred, som hållande av stängsel
i ägoskillnaden medför för den ej djurägande grannen, har jag ansett
stängselvitsordet höra vara ömsesidigt även i det fall, varom nu är fråga.

I likhet med de sakkunniga har jag ej funnit skäl föreligga att i den
nya lagen bibehålla de undantag från rätten till stängselvitsord, som
stadgas i §§ 4 samt 7—9 i stängselförordningen.

Av den i departementsförslaget upptagna grundsatsen, att stängselskyldighet
skall äga rum, allenast örn någondera grannfastigheten har behov
av stängsel för avhållande av betesdjur från den andras mark, torde följa,
att stängselskyldigheten bör fördelas mellan fastigheterna med hänsyn
till nämnda behov. Föreligger sådant stängselbehov för håda fastigheterna,
synas dessa böra taga lika del i stängslet. Är dylikt behov för
handen blott å ena sidan, bör fastigheten å denna sida tydligen svara
för väsentligt större del av stängslet än den andra. Även denna senare
bör dock vidkännas någon del av stängslet med hänsyn till den tryggare
ägofred fastigheten genom detta beredes samt till förebyggande av missbruk
av vitsordsrätten från fastighetsägarens sida. För underlättande
av lagens tillämpning och undvikande av tvister mellan grannar torde
i sistnämnda fall vardera fastighetens stängselandel böra i lagen fixeras.

I överensstämmelse med nu angivna grunder innehåller departementsförslaget,
att vardera fastigheten skall taga del i stängslet till hälften,
dock att, där ena sidan ej nyttjas till bete eller, där betning äger rum,
ej har behov av stängslet för djurens avhållande från grannens ägor,
fastigheten å den sidan skall svara för en femtedel och den andra fastigheten
för fyra femtedelar.

I likhet med sakkunnigmajoriteten och på de av denna anförda skäl häljås
ansett, att fordran å laggill stängsels fredningsförmåga bör i den nya
lagstiftningen begränsas att i regel avse allenast större hemdjur (hästar

Laggillt
stängseln beskaffenhet

(7 §).

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

och nötkreatur). På sätt sakkunnigmajoriteten framhållit, bör dock lag
stiftningen bereda möjlighet att beträffande de delar av landet, där betning
med mindre hemdjur i någon mera avsevärd omfattning äger rum, skärpa
kravet på sagda förmåga till att gälla även sådana hemdjur eller visst slag
av dessa. På grund härav och då den utformning, majoriteten givit sitt
förslag i förevarande avseende synts ändamålsenlig och väl avvägd, har
sagda förslag oförändrat upptagits i departementsförslaget.

Kält Hl‘ I fråga örn rätten till gemensamt bete å oliägnad skogs- eller utmark

(ii och 12§§). aar *lka med de sakkunniga, ansett betet å dylik mark ej böra inskränkas
genom direkta betesförbud i vidare mån än som föranledes av
den av Kungl. Maj:t nu medgivna befogenheten att i viss ordning meddela
sådant förbud beträffande visst län eller viss del av län.

Jag ansluter mig jämväl till de sakkunnigas uppfattning, att en generell
tillämpning av vårdnadsplikten beträffande ohägnade skogs- eller utmärker
ej bör ifrågakomma. Vårdnadsplikten kan i detta fall i allmänhet
ej fullgöras annorledes än genom uppförande av stängsel i ägoskillnaderna.
Då anordnande av dylika stängsel enligt vad förut utvecklats
i regel skulle draga kostnader, som ej stå i skäligt förhållande till
betesavkastningen å respektive skiften, skulle stadgande av sådan vårdnadsplikt
i stor utsträckning tvinga vederbörande fastighetsägare att
avstå från att låta beta skiftena. Med hänsyn till de svårigheter, som
en dylik utan beaktande av särskilda fastigheters olika förhållanden
framtvungen inskränkning i skogsbetningen skulle medföra för jordbrukarna
i här avsedda trakter, har jag ansett mig ej kunna tillstyrka en
lagstiftningsåtgärd i denna riktning. Det är jämväl att märka, att ett
stadgande örn generell tillämpning av vårdnadsplikt vid betning å ohägnade
skogs- och utmarker sannolikt i många fall ej skulle bliva effektivt
samt att det gemensamma betet å dylika marker sålunda skulle
komma att fortfara även efter genomförandet av en sådan lagstiftning.

På grund av vad sålunda anförts har i departementsförslaget rätten
till gemensamt bete å ohägnad skogs- eller utmark principiellt bibehållits.
I anslutning till de i departementsförslaget upptagna reglerna örn
stängselskyldighet mellan mötande skogs- eller utmarker, enligt vilka reg
ler sådan skyldighet skall äga tillämpning allenast där stängsel mellan
markerna funnits den 1 januari 1932, har dock såsom förutsättning för
betesrätten i förslaget angivits, att stängselskyldighet mellan markerna
ej äger rum. Denna bestämmelse har sin grund i önskemålet att begränsa
betesrätten, i den mån så lämpligen kan ske. Har stängsel den 1 januari
1932 hållits mellan markerna, skall sålunda, även örn stängslet sedermera
borttages eller förfaller, rätt till gemensamt bete å markerna ej vara
medgiven utan markägarna vara underkastade vårdnadsplikt i förhållande
till varandra.

Rätten till gemensamt bete innefattar enligt gällande stängselförord -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

ning ej hinder för delägare i den mark, som rätten avser, att inhägna
det område av marken, som tillhör honom, eller viss del därav, och
departementsförslaget åsyftar ej att härutinnan göra ändring. I tydlighetens
intresse har en uttrycklig bestämmelse i ämnet iniörts i förslaget.

Vad angår de sakkunnigas förslag, att rätten till gemensamt bete i
regel skall avse blott större hemdjur men i särskilda fall gälla även
mindre hemdjur eller visst slag av sådana djur, har jag funnit detta
välgrundat. En dylik bestämmelse har därför upptagits i departementsförslaget.
I detta har därjämte, jämväl i överensstämmelse med sakkunnigförslaget,
inrymts den nu gällande bestämmelsen örn befogenhet för
Kungl. Majit att beträffande visst län eller viss del av län helt eller delvis
förbjuda rätten till bete å här avsedd mark.

En konsekvens av den ståndpunkt, som jag i det föregående intagit
beträffande skyldigheten att hålla stängsel mellan mötande skogs- eller
utmarker och enligt vilken sådan skyldighet ej skall äga rum, där markerna
voro ohägnade den 1 januari 1932, är, att ägarna av dylika marker
genom lagstiftningen beredes möjlighet att på annat sätt få markerna
fredade mot främmande betesdjur. Nämnda inskränkning i stängselskyldighetens
giltighet skulle nämligen eljest, då, såsom nyss nämnts,
en tillämpning av vårdnadsplikt beträffande hemdjur i berörda fall principiellt
ej bör ifrågakomma, få till följd, att lagstiftningen skulle lämna
ägarna utan varje medel att skydda markerna mot skada av andras hemdjur.
Jag bortser här från den Kungl. Majit medgivna befogenheten att
under viss förutsättning meddela lokala betesförbud, vilken befogenhet
allenast i ringa utsträckning kan tillgodose berörda syfte. En dylik ståndpunkt
vore uppenbarligen ohållbar.

Vid övervägande av frågan, huru ägofredsintresset beträffande ohägnad
mark, som här avses, lämpligen bör tillgodoses, har jag funnit detta syfte
bäst kunna vinnas genom medgivande åt delägare i sådan mark av befogenhet
att under vissa förutsättningar erhålla reglering av rätten till
bete å marken eller visst område därav i ändamål att bringa den gemensamma
betningen därå till upphörande. Vissa bestämmelser i detta syfte
hava därför upptagits i departementsförslaget.

Enligt dessa bestämmelser kan berörda ändamål vinnas på två olika
vägar. Den ena innebär, att beträffande område, som göres till föremål
för dylik betesreglering, betningen för varje fastighet, som äger del i området
eller på grund av servitut äger betesrätt därå, begränsas till fastighetens
egen mark eller, där fråga är örn servitut, den fastighets mark,
som besväras av servitutet. Den andra åsyftar, att betningen för fastighet,
som nyss sagts, begränsas till särskild å regleringsoinrådet upplåten
betesmark utom fastighetens eller, vid servitut, den tjänande fastighetens
område. Enligt förslaget må sistnämnda utväg anlitas allenast örn och

Betesreglerinq

(13-20 §§>.

Betesreglerings
ändamål
oell allmänna
innebörd.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

i den män den förra ej lämpligen kan genomföras. Äro förhållandena
sådana, att intetdera av berörda tillvägagångssätt lämpligen kan tillämpas,
skall enligt förslaget rätten till gemensamt bete å regleringsområdet
fortfara.

Då betesreglering till sin natur är ett ägoskyddsmedel, må sådan reglering
företagas allenast på yrkande av delägare i det ohägnade skogseld
utmarksområde, varom fråga är. Äro samtliga delägare i området
villiga att tåla den gemensamma betningen därå, kan sålunda betesreglering
beträffande området ej äga rum. Med hänsyn till regleringens berörda
karaktär bar ägare till fastighet, som på grund av servitut äger
betesrätt å gemensamt betesområde, ansetts ej böra äga befogenhet att
påkalla betesreglering beträffande området.

Enligt departementsförslaget skall betesreglering principiellt företagas
särskilt beträffande varje komplex skogs- eller utmarker, som den 1 januari
1932 varit obägnat och som på grund bärav nyttjas till gemensamt
bete. Ifrågavarande komplex äro emellertid i många fall, särskilt i norra
Sverige, så omfattande, att praktiska svårigheter möta att på en gång
verkställa undersökning av betesförbållandena å hela komplexet. I departementsförslaget
har därför medgivits, att, örn betesreglering ej lämpligen
kan omfatta här avsett komplex i dess helhet, den må begränsas att
avse den del därav, som tillhör två eller flera fastigheter. Uppenbart
är, att regleringen städse bör omfatta minst två fastigheters i komplexet
ingående skogs- eller utmarker. Såsom ytterligare villkor för regleringsområdets
begränsande på nyssangivna sätt skall dock enligt förslaget gälla,
att behovet av bete för den eller de fastigheter, vartill återstående del
av komplexet hör, kan å dessa fastigheter skäligen tillgodoses. Sistnämnda
bestämmelse har tillkommit i ändamål att förebygga, att, då reglering
sker beträffande viss del av ett komplex, gränserna för denna del bestämmas
på sådant sätt, att verkställandet av betesreglering beträffande den
återstående delen av komplexet omöjliggöres eller oskäligt försvåras. I
övrigt har omfattningen av det område, som betesreglering skall avse,
ej i förslaget närmare bestämts utan har frågan härom ansetts böra vid
varje reglering prövas med hänsyn till föreliggande omständigheter och
med beaktande att regleringens ändamål må på lämpligaste sätt vinnas.

Begränsas regleringen att avse allenast viss del av sådant komplex, som
förut sagts, är att märka, att, där komplexet nyttjas till gemensamt bete
jämväl för andra fastigheter än dem, som äga del i regleringsområdet
eller på grund av servitut äga betesrätt därå, syftet med regleringen ej
vinnes, med mindre rätten att nyttja området till gemensamt bete bringas
att upphöra även beträffande förstnämnda fastigheter. Det torde emellertid
ej böra ifrågasättas, att betesrätten skall avlysas för dessa fastigheter
genom själva betesregleringen. En förutsättning för att en åtgärd
i detta syfte skulle bliva ef fektiv torde nämligen vara, att vid regleringen

Kungl. Majus proposition Nr 107.

även sistnämnda fastigheters betesförhållanden gjordes till föremål för
detaljerad undersökning och prövning, men detta är, såsom nyss framhållits,
med hänsyn till omfattningen av ifrågavarande komplex oftast
uteslutet. Frågan örn regleringsområdets fredande mot berörda fastigheters
betesdjur torde därför böra lösas på annan väg, och för vinnande
av detta syfte lärer intet annat lämpligt medel stå tili buds än områdets
inhägnande. I anslutning härtill har i departementsförslaget upptagits
föreskrifter örn hållande av stängsel i vissa fall mellan område, som varit
föremål för betesreglering, och angränsande skogs- eller utmark. Till
denna fråga återkommer jag i det följande.

Har fastighets skogs- eller utmark varit ohägnad deli 1 januari 1932
men efter sagda dag inhägnats, skall enligt förslaget utan hinder härav
marken vid verkställande av betesreglering anses såsom gemensam betesmark.
Mark, som nyss sagts, kan sålunda, under samma förutsättningar
som ohägnad skogs- eller utmark, inbegripas under dylik reglering.

Såsom förut nämnts, åsyftar betesreglering i första rummet att beträffande
visst ohägnat skogs- eller utmarksområde begränsa betningen för
varje fastighet, som äger del i området eller på grund av servitut äger
betesrätt därå, till fastighetens egen mark eller, där fråga är örn betesservitut,
till den fastighets mark, som besväras av servitutet. Genomförande
av en dylik begränsning i betningen, som i varje fall förutsätter,
att de särskilda fastigheternas betesmarker inhägnas, kan emellertid understundom
möta betydande svårigheter. Såsom exempel på dylika svårigheter
må här nämnas, att den mark, som i det särskilda fallet lämpligen
kan användas till bete å viss fastighet, har en så olämplig form, att
dess inhägnande kräver oskäligt hög kostnad, eller att för tillgodoseende
av viss fastighets betesbehov ett särskilt betesområde måste genom kulturåtgärder
anordnas å fastigheten men vidtagandet av dylika åtgärder med
hänsyn till markens beskaffenhet ställer sig alltför dyrbart, eller att fastigheten
ej har annan till bete användbar mark än åker och denna vid
tillämpande av ett rationellt jordbruk å fastigheten ej bör användas såsom
betesmark. I den mån hinder av nu angiven eller liknande art möta
torde begränsning av betningen till de särskilda fastigheternas områden
ej böra framtvingas. Jag erinrar, att, därest en dylik begränsning i alla
lall skulle genomföras, man härigenom skulle skapa svårigheter för jordbrukarna
i här avsedda trakter av liknande slag som ett tillämpande
av skyldigheten att hålla stängsel mellan ifrågavarande skogs- och
utmarker enligt vad förut framhållits skulle medföra. Med anledning
härav har i departementsförslaget såsom förutsättning för användande
av nu angivna tillvägagångssätt vid regleringen stadgats, att nödig
betesmark för vederbörande fastighet kan anordnas å dess eget område
utan oskälig kostnad eller förfång för fastighetens jordbruk. Är fråga
örn fastighet, som på grund av servitut äger betesrätt å annan fastighet.

Förutsättningar
för betesreglering
samt
verkan av sådan
reglering.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

skall vad nu sagts om betingelserna för anordnande av betesmark i stället
gälla sistnämnda fastighet.

Möter beträffande en eller flera av de fastigheter betesregleringen angår
hinder för tillämpande av nyssangivna tillvägagångssätt, må enligt förslaget
betesregleringens ändamål i iråga örn dessa fastigheter under
viss förutsättning vinnas på en annan väg. Förslaget medgiver i dylikt
fall, att betesbehovet för fastighet, som nyss sagts, tillgodoses genom
upplåtande av betesmark å till annan fastighet hörande del av regleringsområdet,
därvid betningen för den förra fastigheten — i den mån
betningen ej utövas å fastighetens eget område — skall begränsas till den
upplåtna betesmarken. Såsom förutsättning för upplåtelse av betesmark
gäller dock enligt förslaget, att betesbehovet lämpligen kan tillgodoses
på detta sätt. Uppenbart är, att frågan, huruvida denna förutsättning är
förhanden, skall bedömas med hänsyn såväl till den fastighets intresse, åt
vilken betesmarken upplåtes, som till den fastighets, varifrån upplåtelsen
sker, och nämnda förutsättning bör ej anses föreligga, med mindre å ena
sidan den mark, vars upplåtande ifrågasättes, med avseende å beskaffenhet
och läge är lämpad att användas såsom betesmark för den förra fastighe
ten och kan tagas i anspråk för detta ändamål utan oskälig kostnad samt
å andra sidan upplåtelsen kan äga rum utan att jordbruket å den senare
fastigheten därigenom tillskyndas förfång.

Departementsförslagets bestämmelser om upplåtelse av betesmark i samband
med betesreglering innebära, att fastighet vid dylik reglering kan
tvångsvis tilläggas betesrätt å annan fastighet. Sagda betesrätt är
närmast att likställa med ett servitut. Att ett dylikt ingripande i ägofredens
intresse ansetts böra medgivas har sin grund däri, att i förevarande
fall någon annan lämplig utväg att på en gång tillgodose sagda intresse
och behovet av bete för vederbörande fastighet ej stått till buds.
Mot förslagets ståndpunkt i detta avseende torde befogad erinran desto
mindre kunna göras, som man vid verkställande av laga skiften och andra
jorddelningsförrättningar å här avsedda skogs- och utmarker i regel synes
hava förutsatt, att hehovet av bete för de i förrättningen ingående fastigheterna
skulle fyllas genom gemensamt bete å sagda marker, vadan de särskilda
fastigheternas skiften utlagts utan hänsyn därtill, huruvida beho
vet kunde därå tillgodoses. Då betesbehovet för viss fastighet kan ändras
genom jorddelningsförrättning å fastigheten, dennas sammanläggning med
annan fastighet, expropriation eller annorledes, har sådan särskild betesmark,
varom här är fråga, ansetts böra upplåtas med servitutsrätt och ej
med äganderätt. I anslutning härtill kan enligt förslaget under vissa förutsättningar
fråga väckas örn jämkning av dylik upplåtelse, på sätt i den
speciella motiveringen skall närmare angivas.

Enligt förslaget må betesreglering företagas, allenast där betesbehovet
för samtliga fastigheter, som äga del i regleringsområdet eller på grund
av servitut äga betesrätt därå, kan tillgodoses på endera av de två vägar,

Kungl. May.ts proposition Nr 107.

som förut angivits. För dylikt fall skall rätten att nyttja regleringsområdet
till gemensamt bete upphöra för sagda fastigheter å tid, som vid
regleringen bestämmes. Möter däremot ifråga örn en eller flera av dessa
fastigheter hinder för betesbehovets tillgodoseende på förenämnda sätt,
skall enligt förslaget rätten att nyttja området till gemensamt bete fortfara.
Någon reglering av det gemensamma betet kommer sålunda i detta
fall ej till stånd. Förslagets ståndpunkt i detta avseende är betingad därav,
att det uppenbarligen skulle vara obilligt att upphäva rätten till
gemensamt bete för vissa av de fastigheter, som regleringen angår, samt
bibehålla den för de övriga. Det bör härvid uppmärksammas, att spörsmålet,
huruvida förutsättningarna för betesreglering i det särskilda fallet
äro för handen, i hög grad är beroende på regleringsområdets utsträckning
och läge. De ohägnade skogs- och utmarkskomplex, som finnas
i vårt land, torde i allmänhet medgiva regleringsområdenas bestämmande
på sådant sätt, att betesregleringar enligt de föreslagna bestämmelserna
därå kunna äga rum. Det må även framhållas, att, där betesreglering
i visst fall funnits ej kunna verkställas, frågan härom enligt
förslaget senare må återupptagas, därest ändrade förhållanden inträda,
som synnerligen inverka på frågan.

Såsom av det anförda framgår, åsyftar betesreglering, att ägarna till
de fastigheter, som äga del i regleringsområdet, samt innehavarna av särskilda
betesrätter å dessa fastigheter skola vid viss bestämd tidpunkt underkastas
vårdnadsplikt, envar beträffande de hemdjur, som av honom
utsläppas på regleringsområdet. Då, såsom förut framhållits, vid betning
å skogs- eller utmark vårdnadsplikten i allmänhet ej kan effektivt fullgöras
annorledes än genom markens inhägnande, har i förslaget, för att
trygga efterlevnaden av verkställd betesreglering, stadgats, att, sedan dylik
reglering ägt rum och rätten till gemensamt bete enligt därvid meddelad
bestämmelse upphört, fastighets i regleringsområdet ingående ägor
ej må nyttjas till bete för fastigheten, med mindre erforderlig hägnad
hålles omkring ägorna. Användas fastighetens ägor till bete i strid med
denna föreskrift, är enligt förslaget vederbörande ägare eller betesrättshavare
förfallen till ansvar.

Departementsförslaget förutsätter, att tiden, då rätten att nyttja regleringsområdet
till gemensamt bete skall upphöra för regleringsfastigheterna,
bestämmes på sådant sätt, att skäligt rådrum beredes vederbörande
rättsägare att, innan betesrätten upphör, inhägna och anordna erforderliga
betesområden å respektive fastigheter ävensom iordningställa de vid regleringen
upplåtna betesmarkerna.

I detta sammanhang må påpekas, att frågan, huru betningen skall bedrivas
inom de särskilda fastigheternas områden — här bortses från upplåtna
betesmarker — vid regleringen i allmänhet ej skall göras till föremål
för undersökning eller prövning i vidare mån än som erfordras för
bedömande, huruvida en överflyttning av betningen till sagda områden

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

enligt vad förut sagts lämpligen kan ske. Det ankommer sålunda principiellt
å vederbörande rättsägare att härutinnan själva besluta allenast
med den inskränkning, att betesområdena, såsom nyss nämnts, skola hållas
inhägnade. Beträffande fastighet, som på grund av servitut äger betesrätt
å regleringsområdet, torde dock i vissa fall vid regleringen böra föreskrivas,
huru servitutet må utövas å den fastighet, som därav besväras.
I detta avseende må erinras, att betesservitut, som nyss sagts, i regel avser
rätt för den härskande fastigheten att nyttja den tjänande fastighetens
ohägnade skogs- eller utmark i dess helhet till bete samt att innehavaren
av dylikt servitut ej torde vara berättigad att inhägna viss del av sagda
mark och med uteslutande av markägaren eller den, som eljest äger betesrätt
därå, nyttja den inhägnade delen till bete. För underlättande av betesreglerings
verkställande beträffande fastighet, som besväras av dylikt
servitut, synes emellertid innehavaren av servitutet vid regleringen böra
kunna tillerkännas en sådan rätt, som nyss sagts, under förutsättning att
markägaren eller annan rättsägare ej därigenom tillskyndas förfång. En
bestämmelse i detta syfte har därför upptagits i departementsförslaget.

Jag har övervägt, huruvida särskilda bestämmelser i övrigt borde
meddelas för ordnande vid betesreglering av förhållandet mellan
ägare till fastighet, som på grund av servitut äger betesrätt å regleringsområdet,
oell ägaren till den fastighet, som besväras av servitutet.
Då emellertid innehavare av betesservitut principiellt är underkastad
vårdnadsplikt beträffande de hemdjur, som på grund av servitutet hållas
å bete å den tjänande fastigheten, torde utan särskild föreskrift vara
tydligt, att, örn ej annat överenskommits, det ankommer å denne att,
där till följd av betesreglering betning å sagda fastighet må utövas allenast
å inhägnat betesområde, hålla erforderlig hägnad omkring den mark,
som på grund av servitutet nyttjas till bete å fastigheten. Meddelande av
särskilda bestämmelser i detta hänseende har förty ansetts ej vara behövligt.

upplåtelse av Finnes vid betesreglering en elier flera regleringsfastigheters betesbehov

betesmarker. tillgodoses genom upplåtelse av betesmarker, skall enligt förslaget i

regel åt en var av dessa fastigheter särskild betesmark upplåtas. Upplåtelse
av gemensam betesmark åt två eller flera fastigheter må dock ske, om
ägarna till fastigheterna därom åsämjas och sådan upplåtelse finnes lämplig.
Betesmark, som här avses, skall av den eller de fastigheter, åt vilka
den upplåtits, hållas inhägnad och, i den mån åtgärd i sådant syfte kan vidtagas
utan oskälig kostnad, anordnas för betesbruk och därefter bibehållas
i ett för sådant bruk ordnat skick.

Bestämmelsen örn betesmarks anordnande för betesbruk och bibehållande
i ett för sådant bruk ordnat skick är betingad av önskemålet, att upplåtelsen
ej bör avse större område än som är av behovet påkallat. Därest för
ändamålet avsedd mark särskilt anordnas för betesbruk, kan arealen av

Kungl. Maj:ts proposition Nr 1()7.

denna uppenbarligen bestämmas mindre än i motsatt fall. Såsom villkor
för skyldigheten att vidtaga åtgärd i berörda syfte bör dock gälla, att
denna kan utföras utan oskälig kostnad. Ett ytterligare skäl för ifrågavarande
bestämmelse ligger däri, att genom betesmarkens anordnande för
betesbruk och bibehållande i ett för sådant bruk ordnat skick faran för konflikter
mellan markägarens och betesrättshavarens intressen minskas. I
detta avseende må särskilt framhållas, att betesmarkens försättande och
bibehållande i dylikt skick förutsätter, att å marken befintlig skog helt
eller till huvudsaklig del avverkas. Då enligt departementsförslaget betesrättshavaren
skall vara pliktig att till markägaren gälda ersättning
för det intrång, som denne tillskyndas genom betesmarkens anordnande
för betesbruk och bibehållande i ett för sådant bruk ordnat skick, samt
denna ersättning lämpligen bör bestämmas på sådant sätt, att den innefattar
gottgörelse för värdet av den å marken växande skogen i dess
helhet, iörebyggas härigenom tvister mellan markägaren och betesrättshavaren
rörande dispositionen av skogen.

En följd av betesrättshavarens skyldighet att anordna här avsedd betesmark
för betesbruk och bibehålla densamma i ett för sådant bruk ordnat
skick är, att, om betesmarken upplåtits å skogsmark, betesmarken bör vara
undantagen från tillämpningen av den skogsvårdslagstiftning, som gäller
för skogsmarken. Då detta måste anses framgå av förenämnda i förslaget
upptagna bestämmelser rörande dylik betesmark, har jag funnit
meddelande av särskild föreskrift i ämnet ej vara erforderligt. Tydligt
är, att, örn rätten till betesmarken upphör, marken åter hemfaller under
den skogsvårdslagstiftning, som gäller för den omgivande skogsmarken.

T anslutning till den grundsats, som i allmänhet gäller inom lagstiftningen
beträffande tvångsingripande i enskild rätt, skall enligt departementsförslaget
ersättning gäldas för upplåtelse av betesmark, varom här
är fråga, ävensom för intrång, som orsakas av de arbeten, vilka enligt vad
förut sagts skola företagas med avseende å dylik mark. Ersättningsskyldigheten
skall åligga fastighet, åt vilken betesmarken upplåtits. Detta
gäller, även örn upplåtelsen skett till fastighet, som på grund av servitut
äger betesrätt å regleringsområdet. Upplåtelsen utgör i detta fall en utsträckning
av den betesrätt, som innefattas under servitutet, och de kostnader,
som föranledas härav, torde böra bäras av innehavaren av servitutsrätten.
Ifrågavarande ersättning skall enligt förslaget bestämmas
i penningar samt i vad den avser upplåtelse av mark samt intrång till
följd av betesmarkens inhägnande fastställas att utgå årligen med lika
belopp. Att ersättningen i nyssnämnda avseende föreslagits skola utgå
i form av årlig avgift har sin grund dels däri, att ersättningens gäldande
härigenom underlättas för den ersättningsskyldige, dels ock i det
förhållandet, att sagda form för ersättningens erläggande bättre tillgodoser
fastiglietskreditens intressen än en engångsbetalning. Vad angår
ersättning för intrång till följd av betesmarkens anordnande för betes -

Stängselsky]-(ligliet för fredande
av område,
varå betesreglering

ägt ruin.

64 Kungl. Maj-.ts proposition Nr 107.

brak bär gäldandet av dylik ersättning medelst årlig avgift ansetts skäligen
ej kunna föreskrivas, då intrång, som nyss sagts, i allmänhet till
huvudsaklig del består däri, att den å betesmarken växande skogen avverkas
av betesrättshavaren och tillgodogöres för dennes räkning.

För vinnande av nödig enkelhet med avseende å betalningen av ersättning,
varom nu är fråga, förutsätter förslaget, att denna erlägges direkt
till ägaren eller innehavaren av den fastighet, varå betesmarken upplåtits,
och sålunda gäldas utan iakttagande av de för erläggande av expropriationsersättning
stadgade former. Beträffande ersättning för betesmarks
upplåtande och intrång till följd av dess inhägnande må framhållas,
att vederbörande inteckningshavares intressen i avseende å dylik
ersättning torde skäligen tillgodoses, därest denna, såsom förordats, fastställes
att utgå årligen med lika belopp. I fråga örn ersättning för intrång
till följd av betesmarks anordnande för betesbruk är att märka,
att denna näppeligen kan antagas uppgå till sådan storlek, att dess reserverande
för vederbörande inteckningshavares räkning är påkallat.

På sätt tidigare framhållits, åsyftar betesreglering att upphäva rätten
till gemensamt bete å regleringsområdet allenast för de fastigheter, som
äga del i området eller på grund av servitut äga betesrätt å detta. Nyttjas
området enligt den föreslagna lagen till gemensamt bete jämväl för
andra fastigheter, beröres sådant bete principiellt ej av regleringen.

I syfte att i berörda fall underlätta områdets fredande mot nyssnämnda
fastigheters betesdjur hava i förslaget införts vissa bestämmelser örn skyldighet
att hålla stängsel i gränsen mellan regleringsområde och invidliggande
skogs- eller utmark. Enligt dessa bestämmelser skall sådan
skyldighet äga rum, då område, som till följd av betesreglering ej må
nyttjas till gemensamt bete för de fastigheter, vilka däri äga del, gränsar
intill skogs- eller utmark samt området och marken nyttjas till gemensamt
bete för andra fastigheter. Förslaget förutsätter sålunda, att
stängselskyldigheten ej må göras gällande, förrän rätten till gemensamt
bete å regleringsområdet upphört för vederbörande fastigheter. Det må
framhållas, att enligt förslaget tidpunkten för betesrättens upphörande
kan infalla ett flertal år efter det betesregleringen förrättats samt att
det ansetts mindre lämpligt att därunder utgörande av här avsedd stängselskyldighet
skulle kunna krävas.

Enligt förslaget skall stängselskyldigheten i förevarande fall åvila dels
de fastigheter, som äga del i regleringsområdet, dels ock dem, för vilka
sagda område och den invidliggande skogs- eller utmarken nyttjas till
gemensamt bete. Förslagets ståndpunkt härutinnan är grundad å den
uppfattning, att ägarna till de senare fastigheterna i samband med betesregleringens
genomförande principiellt borde underkastas skyldighet
att avhålla sina hemdjur från regleringsområdet och rätten till gemensamt
bete å området sålunda upphöra även för berörda fastigheter. Då
emellertid detta syfte ej lämpligen kan vinnas annorledes än genom hål -

Kungl. Maj:** proposition Nr 107.

lande av stängsel mellan regleringsområdet och den invidliggande skogs
eller utmarken, synes uppenbart, att nyssnämnda fastigheter böra svara
för huvudparten av sagda stängselbesvär. Vad angår de fastigheter, som
äga del i regleringsområdet, hava dessa ansetts böra i någon, örn ock
mindre, omfattning deltaga i stängselbesväret i överensstämmelse med
de grunder, som i förslaget i allmänhet genomförts beträffande hållande
av stängsel mellan mötande skogs- eller utmärker. I anslutning till vad
nu anförts har i förslaget de fastigheter, för vilka regleringsområdet och
den invidliggande skogs- eller utmarken nyttjas till gemensamt bete,
ålagts att hålla fyra femtedelar av stängslet samt de fastigheter, som äga
del i regleringsområdet, en femtedel därav. Envar av dessa andelar skall
enligt förslaget hållas gemensamt av vederbörande fastigheter.

Fastighet, som på grund av servitut äger betesrätt å regleringsområdet,
är enligt förslaget befriad från skyldighet att deltaga i hållande av sådant
stängsel, varom här är fråga. Förslagets ståndpunkt härutinnan
är en naturlig följd därav, att dylik fastighet efter betesregleringens genomförande
ej torde hava något egentligt intresse av regleringsområdets
fredande mot främmande betesdjur.

Då stängselskyldigheten i förevarande fall uteslutande avser regleringsområdets
skyddande mot främmande betesdjur, har utgörande av
skyldigheten ansetts böra kunna fordras allenast från de fastigheters
sida, som äga del i området. I anslutning till den ståndpunkt, som i förslaget
intagits beträffande befogenheten att kräva betesreglering, har
rätten till stängselvitsord ansetts böra tillkomma ägaren till envar dylik
fastighet.

Då ett genomförande av de grunder för den nya lagstiftningen, som av
mig nu förordats, medför, att lagstiftningens tillämpning kan anpassas
efter de förhållanden, som på hithörande områden föreligga inom skilda
delar av riket, har jag ansett meddelande av särbestämmelser i ämnet för
vissa trakter av landet ej vara påkallat.

Jag övergår nu till de särskilda bestämmelserna i departementsförslaget.

1 KAP.

Förslagets

särskilda

bestäm melser.

Om vård av hemdjur.

1 §.

Förevarande paragraf, som inrymmer den grundläggande bestämmelsen
örn skyldighet för ägare av hemdjur att hålla sådan vård örn dem,
att de ej olovligen inkomma å annans ägor, överensstämmer, bortsett
från en mindre redaktionell jämkning, med § 1 första stycket i stängselförordningen
samt 1 § första stycket i sakkunnigförslaget. Beträffande
ifrågavarande bestämmelse hänvisas till vad jag i det föregående anfört.

Bihang till riksdagens protokoll lillis, t saini Nr 107.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Enligt departementsförslaget åvilar vårdnadsplikt beträffande liemdjur
jämväl den, som emottagit sådant djur till underhåll eller nyttjande.
En bestämmelse i detta syfte har upptagits i 65 §. För de skäl, som
ligga till grund för denna bestämmelse, skall jag redogöra vid sagda
paragraf.

ydrdnadspliktens
innehåll.

Beträffande vårdnadspliktens innehåll hava de sakkunniga — under
erinran att enligt nuvarande lagstiftning vårdnadsplikten ej ägde
giltighet till förmån för järnväg — framhållit, att de härutinnan ej funnit
sig böra föreslå ändring i gällande bestämmelser. Till utveckling av
denna ståndpunkt hava de sakkunniga anfört:

Såväl enligt stängselförordningen som enligt sakkunnigförslaget avsåge
hemdjursägares vårdnadsplikt att bereda skydd för annans ägor
mot skada av hemdjur. Plikten gällde sålunda ej till förmån för annan
egendom än »ägor». I överensstämmelse härmed hade i Kungl. Maj:ts
dom den 21 april 1879 (N. J. A. 1879 sid. 172) uttalats, att ägare av hemdjur
ej vore underkastad ifrågavarande vårdnadsplikt med avseende å
järnväg. Ägare av järnväg hade alltså att själv vidtaga de åtgärder
för avhållande av kreatur från järnvägens område, som med hänsyn till
trafikens säkerhet vore påkallade. Däremot vore järnvägsägare i allmänhet
ej pliktig att föranstalta örn dylika åtgärder i närboende kreatursägares
intresse. Sådan skyldighet ålåge järnvägsägare, allenast därest
han enligt för järnvägen meddelad koncession eller annat i behörig ordning
meddelat beslut vore pliktig hålla järnvägen inhägnad eller särskilt
åtagit sig att göra detta. I annat fall stöde det ägaren fritt att underlåta
att hålla stängsel. Hade järnväg i dylikt fall lämnats oinhägnad
och hade kreatur, som inkommit å järnvägen, tillskyndats skada genom
järnvägsdriften, hade järnvägens ägare tidigare varit ersättningsskyldig
för skadan, allenast örn järnvägens förvaltning eller betjäning
varit vållande till denna. Enligt lagen den 18 maj 1928 (nr 131) örn ändrad
lydelse av 6 och 11 §§ i lagen den 12 mars 1886 (nr 7) angående ansvarighet
för skada i följd av järnvägsdrift, vilken lag trätt i
kraft den 1 juli 1928, vore emellertid järnvägsägare numera i allmänhet
pliktig ersätta dylik skada, så vitt anginge större hemdjur (hästar och
nötkreatur), även i det fall, att något vållande till skadan ej läge järnvägspersonalen
till last. I fråga örn mindre hemdjur gällde däremot
fortfarande den äldre regeln. I anslutning till den uppfattning, som läge
till grund för nyssnämnda lag, hade de sakkunniga ansett sig ej böra
ifrågasätta någon utsträckning av hemdjursägares vårdnadsplikt till
förmån för järnväg. Ej heller eljest hade någon ändring i fråga örn
vårdnadspliktens innehåll funnits påkallad.

Enligt sakkunnigförslaget gäller vårdnadsplikten ej heller till förmån
för annan väg än järnväg. Detta framgår av 5 § i förslaget, enligt vilken
de i förslaget upptagna reglerna örn stängselskyldighet mellan angränsande
jordbruksfastigheter skola äga motsvarande tillämpning, där
ägor, som tillhöra olika dylika fastigheter, äro skilda genom väg och
rätt att hålla grind över vägen, där sådan tarvas, för någondera fastigheten
äger rum. I dylikt fall skola de hägnadsskyldiga enligt 9 § i förslaget
hålla var sin del av stängslet å sin egen sida och därjämte taga

Kungl. May.ts proposition Nr 107.

lott i det stängsel, som sättes mellan ägorna över vägen, dock att, örn sådant
finnes lämpligare, liela stängslet må sättas å ena sidan. Ifrågavarande
bestämmelser vila tydligen på den förutsättning, att ägarna av
de intill vägen gränsande fastigheterna ej äro pliktiga att avhålla sina
hemdjur från vägens område. De sakkunniga hava framhållit, att deras
förslag i denna del överensstämmer med vad nu gäller.

Frågan örn skyddande av område, som utgöres av väg eller järnväg, Veyartementsmot
betesdjur är enligt gällande stängselförordning ej att anse såsom Zeferi.
ett ägofredsspörsmål, och vårdnadsplikten äger förty i detta fall ej tilllämpning.
En dylik uppfattning ligger jämväl till grund för lagen
den 18 maj 1928 örn ändrad lydelse av 6 och 11 §§ i lagen den 12
mars 1886 angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift. I
likhet med de sakkunniga har jag ansett den gällande lagstiftningens
ståndpunkt i detta avseende böra bibehållas. Ett utsträckande av vårdnadsplikten
att äga tillämpning med avseende å väg eller järnväg skulle
uppenbarligen i många fall bliva mycket betungande för ägarna till angränsande
fastigheter och vid pliktens eftersättande kunna för dem medföra
en ersättningsskyldighet av oberäknelig omfattning. Det torde
visserligen vara obestridligt, att betande hemdjur i vissa fall kunna genom
tramp förorsaka skada å diken utmed väg eller järnväg eller å
vägens eller järnvägens dosseringar, ävensom att avhållande av hemdjur
från väg eller järnväg kan vara påkallat av trafikhänsyn, men
det skydd, som sålunda må erfordras för dylik anläggning mot betande
djur, lärer böra ernås på annan väg än den nyss angivna. Då denna
fråga väsentligen tillhör ett annat lagstiftningsområde än det nu förevarande,
har jag ej ansett mig böra i detta sammanhang närmare ingå
på densamma.

Det undantag från vårdnadspliktens tillämpning, som enligt det anförda
äger rum med avseende å väg och järnväg, bör dock anses gälla
blott det egentliga väg- eller järnvägsområdet. Beträffande sådan till
järnväg hörande mark, som ej ingår i sagda område, såsom banvaktslägenheter
samt parker och trädgårdar vid stationer, bör vårdnadsplikten
anses äga giltighet.

I 1 § andra stycket av sakkunnigförslaget har införts en hänvisning
til] allmänna strafflagens bestämmelser örn ansvar och skadestånd, när
vårdnadsskyldighet beträffande hemdjur försummas. Då denna hänvisning
synes böra lämnas i sammanhang med de övriga bestämmelser örn
ansvar och ersättningsskyldighet, som upptagits i departementsförslaget,
har densamma inrymts i 50 §.

2 §.

Förevarande paragraf hänvisar i fråga örn rätt för delägare i samfälld
mark att där utsläppa hemdjur till vad därutinnan är särskilt stadgat.

Kungl. Mnj:ts proposition Nr 107.

De bestämmelser, som härvid åsyftas, återfinnas huvudsakligen i 11 och
12 kap. byggningabalken samt lagen den 13 juni 1921 (nr 299) örn förvaltning
av bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda ägor och
rättigheter ävensom i lagarna den 20 juni 1918 (nr 399) och den 7 april
1922 (nr 133) örn förbud mot utsläppande av tjur, hingst eller bagge å
samfälld betesmark. I likhet med de sakkunniga har jag ansett en hänvisning
till dessa bestämmelser, beträffande vilka någon ändring i detta
sammanhang ej torde vara påkallad, böra upptagas i nya lagen.

2 § i sakkunnigförslaget upptager jämväl en hänvisning till vad särskilt
är stadgat örn rätt för delägare i tegskiftad mark att där utsläppa
hemdjur. De bestämmelser, som åsyftas i denna hänvisning, inrymmas
huvudsakligen i 5 och 9 kap. byggningabalken. Då emellertid, på sätt
lautmäteristyrelsen i sitt yttrande i ärendet framhållit, egentlig tegskiftesfördelning
numera sannolikt ej äger rum inom någon by i riket,
har jag funnit obehövligt att i fråga örn vård av hemdjur och stängselskyldighet
bibehålla några särbestämmelser med avseende å sålunda delad
jord. Enligt departementsförslagets övergångsbestämmelser skola
därför berörda stadganden i 5 och 9 kap. byggningabalken upphöra att
gälla vid nya lagens ikraftträdande. I anslutning härtill har nämnda
i sakkunnigförslaget införda hänvisning ej upptagits i departementsförslaget,
och i samband härmed har bestämmelsen i 6 § av sakkunnigförslaget,
enligt vilken stängselskyldighet ej äger rum mellan särskilda delägares
lotter i tegskiftad by, uteslutits.

2 KAP.

Om stängselskyldighet.

B i

Bestämmelserna i första och andra styckena av denna paragraf angiva
de förutsättningar, varunder stängselskyldighet i allmänhet äger rum,
samt huru skyldigheten skall fördelas mellan vederbörande fastigheter.
För innehållet av dessa bestämmelser har i det föregående närmare re
dogjorts.

Med avseende å innebörden av nämnda bestämmelser må framhållas,
att, där enligt dessa stängselskyldighet föreligger samt den ene grannen
frivilligt uppfört stängsel i ägoskillnaden, den andre bör anses pliktig att,
örn den förre gör gällande sitt stängselvitsord, till denne utgiva ersättning
för den del av stängslet, för vilken den andres fastighet svarar.

I anslutning till den ståndpunkt, som intagits i departementsförslaget
med avseende å frågan örn vårdnadspliktens tillämpning beträffande väg
eller järnväg, förutsätter förslaget, att dylika fastigheter ej äro underkastade
de i förslaget upptagna bestämmelserna örn stängselskyldighet.
Till detta spörsmål återkommer jag närmare vid 4 §.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Enligt do sakkunnigas förslag är stängselskyldighet städse en fastighet
åvilande förpliktelse samt avser hållande av stängsel i fastighetsgräns.
Mellan ägolotter, skilda genom sära j ed ellung, skall sålunda enligt
förslaget stängselskyldighet ej äga rum.

Till stöd för förslagets ståndpunkt i sistnämnda hänseende hava de
sakkunniga anfört, att enligt 1926 års jorddelningslag hänsyn visserligen
understundom skulle itagas till verkställda sämjedelningar men att
dessa dock ej i lagen tillerkänts verkan såsom laga delning utan att
lagen medgåve ovillkorlig rätt för delägare i sämjedelad jord att påkalla
skifte å denna, Jämväl med hänsyn till sättet för sämjedelnings verkställande
torde sådan delning ofta ej kunna anses lämpad att läggas till
grund för utgörande av stängselskyldighet. Vad nu anförts åsyftade
dock självfallet ej att, där å någon ort allmän sedvänja rådde att hålla
stängsel mellan sämjedelado områden på samma sätt som mellan särskilda
fastigheter, åstadkomma ändring i sådan sedvänja.

Lantmäteristyrelsen har anmärkt, att med hänsyn till det betydande
antal sämjedelningar, som funnes i vårt land, det syntes tveksamt, huruvida
do sakkunnigas förslag, att stängselskyldighet oj skulle äga rum
mellan områden, skilda genom sådan delning, vore tillräckligt motiverat.
Enligt styrelsens uppfattning talade de övervägande skälen för att
den föreslagna lagen gåves tillämpning i varje fall, där hägnad en gång
uppförts mellan sämjedelade ägolotter, ävensom där ägarna av dessa
ägolotter vore ense örn att hägnad borde hållas.

Departementsförslaget ansluter sig i förevarande avseende till sakkunnigförslaget.
Lantmäteristyrelsens förslag örn stadgande av stängselskyldighet
i viss utsträckning mellan lotter, skilda genom sämjedelning,
har jag sålunda ansett mig ej höra upptaga. Vad de sakkunniga anfört
mot föreskrivande av stängselskyldighet i detta fall synes mig i huvudsak
ilga giltighet. Jag vill särskilt understryka, att, då 1926 års jorddelningslag
medgiver en mycket vidsträckt rätt för delägare i sämjedelad jord
att påkalla laga skifte å denna, en bestämmelse om skyldighet att hålla
stängsel i en genom sämjedelning bestämd gränslinje ej synes lämplig.
Något mera påtagligt behov av lagföreskrifter i detta ämne har ej under
utredningen i ärendet framkommit. Där hållande av stängsel mellan
sämjedelade ägor finnes påkallat, torde det kunna överlämnas åt delägarna
att genom överenskommelse reglera även denna fråga. Jag vill
dock härvid i likhet med de sakkunniga betona, att, där å vissa orter,
såsom t. ex. i Kopparbergs län, allmän sedvänja råder att i fråga örn
stängselskyldighet likställa sämjedelade områden med särskilda fastigheter,
sådan sedvänja ej är avsedd att rubbas genom de föreslagna bestämmelserna.

Fråga om
stängselskyldighet
mellan
ägolotter,
skilda genom
sämjedelning.

De sakkunniga.

Lantmäteri styrelsen.

Departements chefen.

Kungl. Majlis proposition Nr 107.

Fråga om I förenämnda riksdagsskrivelse den 29 augusti 1914, nr 190, har ifrågadighlfmellan
satts viss ändring i den nu gällande allmänna regeln, att stängselskylandra
än dighet äger runi allenast mellan angränsande fastigheter. Riksdagen
granhetertl3'' ^lar blunda uttalat, att riksdagen ansåge billigheten kräva, att i vissa
nu års riks- jemväl andra än de närmaste grannarna å ömse sidor örn ägo dag.

skillnaden skulle kunna åläggas att deltaga i hägnad. Till stöd härför
har riksdagen huvudsakligen framhållit, att det ej vore ovanligt,
att på grund av det inbördes läget av inägoskiften, tillhörande olika delägare
i en by, en markägare kunde få sig ålagd stängselskyldighet, som
indirekt komme andra icke stängselskyldiga grannar mer eller mindre
till godo.

Lie sak- De sakkunniga hava funnit sig ej kunna tillstyrka någon ändring i
kunmga. regeln örn stängselskyldighetens giltighet allenast mellan grannfastigheter
samt såsom skäl härför anfört:

Ehuru riktigheten av riksdagens påstående, att stängselskyldighet i
vissa fall komme även andra än vederbörande grannar till godo, ej torde
kunna jävas och den av riksdagen ifrågasatta utsträckningen av stängselskyldigheten
sålunda i och för sig ej kunde anses sakna fog, syntes
dock lämpligheten av en dylik åtgärd böra dragas i tvivelsmål. Före
tillkomsten av 1857 års förordning hade i vissa fall med avseende å utgörande
av hägnadsskyldighet gällt en regel, liknande den av 1914 års
riksdag nu ifrågasatta. Enligt 1802 års stängselförordning skulle nämligen
hägnad mellan särskilda byar hållas av samtliga delägare i byarna
samt fördelas mellan dessa efter hemmantal. Denna regel hade emellertid
ej upptagits i 1857 års förordning, enär den med skiftesväsendets utveckling
befunnits medföra stora svårigheter vid tillämpningen och ofta
föranlett tvister mellan vederbörande delägare. Det syntes med skäl kunna
befaras, att liknande olägenheter skulle uppstå, därest, såsom riksdagen
föreslagit, skyldighet att deltaga i hägnad skulle åläggas även dem,
som hade indirekt nytta av hägnaden. Med den livliga jorddelning, som
under de senare decennierna ägt rum, skulle dessa olägenheter sannolikt
bliva ännu större än de, som föranlett upphävandet av berörda regel i
1802 års förordning. Därjämte borde uppmärksammas, att, därest skyldighet
att deltaga i hägnad skulle grundas å den indirekta nyttan därav,
skyldigheten i många fall ej borde begränsas till delägarna i en och
samma by utan utsträckas även till andra närboende jordägare. Att
därvid på ett rättvist sätt fastställa, vilka skyldigheten skulle åligga,
samt huru skyldigheten skulle mellan dem fördelas, torde i många fall
möta nästan oöverstigliga svårigheter. Härtill komme, att, därest annan
än rågranne på den av riksdagen angivna grund ålades förpliktelse att
deltaga i hägnad, ifrågavarande förpliktelse borde förfalla, så snart den
förres skyldighet att hålla hägnad i egen rågång gjordes gällande och
hans nytta av den andra hägnaden härigenom upphörde. Tydligt vore,
att problemet härigenom skulle ytterligare invecklas.

Lantmäteristy
reisen.

Lantmäteristyrelsen har förklarat, att styrelsen för sin del ville giva
sin tillslutning till det av 1914 års riksdag framställda förslaget. Styrelsen
har till utveckling av sin ståndpunkt anfört, att det ingalunda

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

syll tes överensstämma med billighet och skälighet, att, örn delägarna i en
by begagnade skogsmarken till gemensamt mulbete för sina hemdjur,
den byaman, som hade sin skogsmark i en remsa invid rågången till angränsande
by, skulle vara pliktig att ensam svara för ena sidans fullgörande
av hägnadsskyldigheten. Detta skulle vid de mången gång förekommande
smala skogsskiftena örn åtta å tio kilometers längd kunna hliva
för honom oskäligt betungande. Med det sätt för uppkommande tvistefrågors
avgörande, som hittills gällt, hade måhända förefunnits svårighet
att tillfredsställande lösa spörsmålet örn uppdelning av hägnadsskyldigheten
mellan flera delägare å vardera sidan. Därest hägnadsfragor,
på sätt de sakkunniga föreslagit, företoges till förrättning av sakkunnig
person, torde emellertid erforderlig utredning kunna åvägabringas. De
svårigheter, som kunde möta vid bestämmande av hägnadsskyldighetens
fördelning, torde ej överstiga dem, som förekomme vid exempelvis fördelning
av underhållet av enskild väg.

Det torde vara obestridligt, att stängsel mellan grannfastigheter understundom
medför nytta i ägofredsavseende jämväl för andra längre bort
belägna fastigheter. Särskilt är detta fallet, då grannfastigheternas ägor
å endera sidan bestå av skogs- eller utmark, som nyttjas till gemensamt
bete. Samtliga de fastigheter, för vilka sådant nyttjande av marken
äger rum, hava tydligen gagn av stängslet för betesdjurens kvarhållande
å betesområdet. Det torde därför rent principiellt sett få anses befogat,
att nämnda fastigheter ålägges att taga del i stängselbesväret. Av praktiska
skäl har jag dock funnit någon allmän bestämmelse i detta syfte
ej böra meddelas. Antalet av do fastigheter, som i varje särskilt fall
begagna sig av gemensamt bete å skogs- eller utmark, är ej sällan betydande.
Då varje fastighets andel i stängselbesväret torde böra bestämmas
efter den omfattning, vari fastigheten använder sig av det gemensamma
betet, skulle fastigheternas bindande till här avsedd stängselskyldighet
medföra ingående undersökningar rörande skogs- eller utmarkens
utnyttjande till bete. Kostnaderna för dessa undersökningar torde ofta
bliva avsevärda och skulle sannolikt i många fall komma att överstiga
hela kostnaden för stängslets uppförande och underhåll. Sedan de särskilda
fastigheternas stängselskyldighet blivit bestämd, skulle därjämte
utgörandet av skyldigheten bliva förenat med omgång och svårighet. Det
torde kunna antagas, att med hänsyn till dessa förhållanden en bestämmelse
örn skyldighet för nyssangivna fastigheter att deltaga i hållande
av stängsel mellan den gemensamma betesmarken och de särskilda fastig
heter, som gränsa till denna, oftast ej skulle hliva tillämpad utan att
vederbörande grannfastigheters ägare skulle föredraga att vid sidan av
lagen träffa överenskommelser örn stängselbesväret. Därjämte är att
märka, att enligt departementsförslaget ägaren till fastighet, vars skogseld
utmark nyttjas till gemensamt bete, har möjlighet att under vissa

Departements chefen.

72 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

förutsättningar få nämnda bete avlyst och sålunda vinna befrielse från
det stängselbesvär, som sagda bete för honom medför. Till stöd för departementsförslaget
i förevarande avseende åberopar jag jämväl de skäl,
som härutinnan anförts av de sakkunniga.

Från legeln, att stängselskyldighet åvilar allenast vederbörande grannfastigheter,
äger, såsom förut nämnts, undantag rum för det fall, att
stängsel fordras för fredande av område, varå betesreglering ägt rum.
För do särskilda skäl, som i detta fall tala för stängselskyldighetens
läggande i viss omfattning å de fastigheter, för vilka sådant område
nyttjas till gemensamt bete, skall jag redogöra vid 20 §.

En erinran örn sist angivna stängselskyldighet har upptagits i tredje
stycket av förevarande paragraf.

4 §.

hållande ''av 1 .förevarande Paragraf regleras frågan örn hållande av stängsel, då
stängsel, då fastighetsgräns skäres eller fastigheter åtskiljas av väg.

fastighets 9eller

fastig- Gällande stängselförordning förutsätter, att, då fastighetsgräns skäheUrJt*£ljas
res av vaS> vederbörande grannfastigheter principiellt äro underkastade
Gällande skyldighet att hålla stängsel i gränsen i enahanda omfattning sorn eljest,
bestämmelser. framgår av bestämmelserna i § 15 första punkten, enligt vilka,

där led eller grind över väg tarvas, ledet eller grinden skall hållas av
den fastighet, som skulle hålla annat stängsel å samma ställe. Nyss angivna
regel är emellertid enligt andra punkten i samma paragraf underkastad
den inskränkning, att, örn någon äger rätt till enskild väg
eller fädrift över annans ägor, han skall ensam därför hålla led eller
grind. Denna bestämmelse innebär, att fastighet, som på. grund av servitut
äger rätt till väg eller fädrift över annan fastighet, är pliktig att
ensam hålla led eller grind över vägen, där denna skär fastighetsgräns.

Även i det fall, då väg framgår mellan två fastigheter utan att skära
dessa gränser, äger enligt stängselförordningen stängselskyldighet rum
mellan fastigheterna. Dessa skola i dylikt fall i fråga örn stängselskyldighet
anses som örn de läge intill varandra. Förordningens ståndpunkt
i detta avseende framgår av bestämmelserna i § 12, däri särskilda föreskrifter
meddelas angående stängsels placering i detta fall samt angående
ansvarigheten för det stängsel, som sättes å vägen mellan fastigheterna.
I sistberörda hänseende föreskrives, att fastigheterna skola taga var
sin del i mellanstängslet. Förordningens hithörande bestämmelser hava
enligt sin ordalydelse avseende allenast å det fall, då fastigheter åtskiljas
av »allmän farväg», men dessa bestämmelser torde böra tillämpas även
då fastigheter åtskiljas av annan väg.

Stängselförordningens bestämmelser örn hållande av stängsel, då
fastighetsgräns skäres eller fastigheter åtskiljas av väg, vila å den för -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

utsättning, utt fastigheter, som gränsa intill eller genomskäras av väg,
principiellt äro berättigade att i ägofredens intresse hålla led eller grind
å vägen. En dylik rätt torde ock hava förefunnits vid förordningens
tillkomst. Efter förordningens utfärdande har emellertid rätten att hålla
grind å allmän väg avsevärt inskränkts, varigenom förordningens regler
örn stängselskyldighet, då fastigheter genomskäras eller åtskiljas av dylik
väg, väsentligen försatts ur tillämpning.

Redan genom kungörelsen den 11 oktober 1864 (nr 72) angående rätt
att hava grind å allmän lands- eller häradsväg förordnades, att grind
därefter ej finge uppsättas å dylik väg med undantag för de ställen, där
sådan väg korsades av järnväg eller kanalled, så framt ej Konungens
befallningshavande därtill lämnade tillstånd. Därjämte föreskrevs, att
vid de vägsyner, som därefter förrättades, förrättningsmännen borde
tillse, huruvida å allmänna lands- eller häradsvägar befintliga grindar,
vilka icke ingått i beräkning i gällande hägnadsdelning, kunde utan synnerlig
olägenhet för jordägare utdömas, samt med förslag därom till
Konungens befallningshavande inkomma, varefter befallningshavanden
ägde förordna, att grind, som ej ingått i beräkning i gällande hägnadsdelning
eller eljest prövades vara för inägors fredande oundgängligen
nödig, skulle inom viss lämplig tid borttagas, vid äventyr att sådant
eljest på grindägarens bekostnad genom kronobetjäningens försorg emot
lega verkställdes.

Vid tillkomsten av lagen den 23 oktober 1891 (nr 68) angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet upptogos bestämmelserna i nyssnämnda
kungörelse väsentligen oförändrade i 31 § av sagda lag. Genom lagen
utsträcktes dock dessa bestämmelser att gälla, förutom i fråga örn landsoch
häradsvägar, jämväl beträffande andra vägar, som enligt lagen skulle
anses såsom allmänna, varjämte i bestämmelsernas avfattning viss ändring
vidtogs i syfte att utmärka, att Konungens befallningshavandes befogenhet
att förordna örn borttagande av grind å allmän väg omfattade alla
grindar, som ej ingått i beräkning i hägnadsdelning, upprättad före ikraftträdandet
av kungörelsen den 11 oktober 1864, eller eljest prövades vara
för inägors fredande oundgängligen nödiga.

Rätten att hålla grind å allmän väg underkastades sedermera ytterligare
inskränkningar genom lagen den 27 juni 1927 (nr 296) örn ändring i vissa
delar av 1891 års lag, vilken förstnämnda lag fortfarande gäller. Enligt den
lydelse, som nyssangivna paragraf erhöll i denna lag, må grind i allmänhet
ej uppsättas å allmän väg, men länsstyrelsen äger i undantagsfall, när
synnerliga skäl därtill äro, tillåta uppsättande av grind å dylik väg med
allenast ringa samfärdsel. Finnes eljest grind å allmän väg, skall den
borttagas. Dock må länsstyrelsen, därest grinden prövas vara till allenast
ringa men för samfärdseln och dess borttagande skulle vålla jordägare
synnerlig olägenhet, efter jordägarens framställning medgiva, att grinden
tillsvidare eller under viss tid bibehålies. Det åligger grindägaren att

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 107.

De sakkunniga.

Departements chefen.

draga försorg om borttagande av grind enligt vad sålunda stadgats. Gör
han det ej, äger länsstyrelsen förelägga honom att inom viss tid borttaga
grinden, vid äventyr att det eljest varder verkställt på hans bekostnad.
Ifrågavarande bestämmelser äga ej tillämpning beträffande grind, där
väg korsas av järnväg, spårväg eller vattenväg, ej heller i fråga örn grind,
som erfordras för gränsbevakningens behov.

I detta sammanhang må erinras, att under förarbetena till 1927 års lag
från flera håll yrkades, att, där vederbörande jordägare genom borttagande
av sådan grind å allmän väg, som lagligen tillkommit, tillskyndades
synnerlig olägenhet, ersättning härför vid grindens utdömande borde utgå.
Vid lagens antagande vunno emellertid dessa yrkanden ej beaktande.

I sakkunnigförslaget har frågan örn hållande av stängsel, då fastigheter
genomskäras eller äro åtskilda av väg, reglerats i nära överensstämmelse
med stängselförordningen. Med avseende å det senare fallet har i 5 § av
förslaget upptagits en särskild bestämmelse, enligt vilken de i förslaget
upptagna allmänna reglerna örn stängselskyldighet skola äga
motsvarande tillämpning, där ägor, som tillhöra olika jordbruksfastigheter,
äro skilda genom väg och rätt att hålla grind över vägen, där sådan tarvas,
för någondera fastigheten äger rum. Därjämte hava i 13 § av förslaget
stadgandena i § 15 stängselförordningen bibehållits med vissa jämkningar
och tillägg. Enligt sakkunnigförslaget skall sålunda bestämmelsen i § 15
andra punkten stängselförordningen, att, där någon har rätt till enskild
väg eller fädrift över annans ägor, han ensam därför skall hålla led eller
grind, äga giltighet allenast så framt ej annorlunda avtalats. Till stöd
för denna jämkning hava de sakkunniga anfört, att enligt 2 § i lagen örn
servitut hinder ej mötte att vid upplåtande av sådan rätt till servitut,
som i berörda punkt avsåges, ägaren av den fastighet, varå servitut
iades, förbunde sig att hålla led eller grind, som erfordrades för rättens
begagnande. Slutligen hava i 9 § av sakkunnigförslaget inrymts bestämmelser,
motsvarande § 12 i stängselförordningen.

Den reglering av förevarande fråga, som innefattas i gällande stängselförordning,
åsyftar att i möjligaste mån begränsa hägnadsbesväret,
då fastigheter genomskäras eller åtskiljas av väg, och måste sålunda
från ägofredssynpunkt anses ändamålsenlig. Å andra sidan är denna
reglering, som förutsätter, att led eller grind hålles å väg, där denna
skär fastighetsgräns eller löper mellan fastigheter, tydligen ej ägnad
att underlätta vägtrafiken. Genom de inskränkningar i rätten att
hålla grind å väg, som skett genom kungörelsen den 11 oktober 1864
samt lagarna den 23 oktober 1891 och den 27 juni 1927, torde emellertid
de mera väsentliga olägenheter, som sagda reglering medfört för vägtrafiken,
hava undanröjts. Med hänsyn härtill och då frågan örn de ytterligare
inskränkningar i nämnda rätt, som kunna ifrågakomma, tillhör

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

väglagstiftningens område och ej lämpligen hör upptagas i detta sammanhang,
har jag ansett, att frågan örn hållande av stängsel, då fastigheter
genomskäras eller åtskiljas av väg, hör i den nya ägofredslagstiftningen
regleras i huvudsaklig överensstämmelse med nu gällande bestämmelser.

I enlighet härmed har i första stycket av förevarande paragraf stadgats,
att, där fastigheter åtskiljas av väg eller fastighetsgräns skäres av sådan,
bestämmelserna i 3 § skola äga motsvarande tillämpning, så framt led eller
grind, där det tarvas, må hållas å vägen, och i anslutning härtill har i 6 §
inrymts stadgande örn placering av stängsel, då fastigheter åtskiljas av
väg, vilka stadganden nära överensstämma med motsvarande föreskrifter i
$ 12 stängselförordningen.

Yad angår spörsmålet, huruvida, då stängselskyldighet i förevarande
fall äger rum, besväret att hålla led eller grind å vägen bör åvila
de fastigheter, som stängselskyldigheten i övrigt åligger, eller den eller
de fastigheter, åt vilka vägen upplåtits eller som eljest hava rätt att nyttja
denna, torde olika regler härutinnan böra gälla allteftersom fråga är örn
väg, som fastighet äger rätt att nyttja på grund av servitut, eller annan
väg.

I förra fallet lärer i anslutning till bestämmelsen i § 15 andra punkten
stängsel förordningen och stadgandet i 2 § lagen örn servitut det böra åligga
den eller de fastigheter, till vilkas förmån vägservitntet gäller, att själva
hålla led eller grind å vägen, där denna skär fastighetsgräns, så framt ej
annorlunda avtalats. Till servitut, varom nu är fråga, bör hänföras jämväl
servitut, som tillkommit i samband med laga skifte eller annan jorddelningsförrättning.
Gäller vägservitutet till förmån för flera fastigheter,
bör nyssangivna skyldighet uppenbarligen åligga fastigheterna gemensamt.

Är åter fråga örn väg, som upplåtits eller tagits i anspråk enligt enskilda
väglagen, gruvstadgan, vattenlagen eller lagen den 16 maj 1930 (nr 141) örn
vågrätt, torde besväret att hålla led eller grind å vägen, där denna passerar
fastighetsgräns, böra ligga å de fastigheter, som enligt nya lagen äro
skyldiga att hålla stängsel i gränsen. Vid anläggande av väg, som nyss
sagts, skall enligt berörda lagar ersättning gäldas, förutom för upplåtelse
av mark till vägen, jämväl för annat intrång, som orsakas av vägens byggande
eller begagnande, och under dylikt intrång lärer vara att hänföra
jämväl sådant besvär, som förut sagts. Då det sålunda bör förutsättas,
att ägarna till de fastigheter, över vilkas ägor vägen går, i samband med
vägens anläggande uppburit ersättning för sagda besvär, synes fullt skäligt,
att detta lägges å nämnda fastigheter.

Vad nu anförts beträffande väg, som upplåtits eller tagits i anspråk enligt
omförmälda lagar, torde i huvudsak äga tillämpning jämväl i fråga
örn väg, som tillkommit genom expropriation. Enligt 7 § första stycket i
lagen om expropriation skall nämligen, där del av en fastighet exproprieras
samt återstoden lider skada eller intrång genom expropriationen eller

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

elen exproprierade delens användande, full ersättning därför gäldas, och
skall vad sålunda stadgats om fastighet enligt 11 § i lagen äga motsvarande
tillämpning beträffande särskild rätt till fastighet, som avstås på grund
av expropriation. Dessa bestämmelser måste anses innebära, att vid expropriation
av mark till väg eller av rätt till väg ersättning skall gäldas
till ägarna av de fastigheter, som genomskäras av vägen, för sådant besvär,
som förut sagts.

Vad slutligen angår väg, som vid laga skifte eller annan jorddelningsförrättning
undantagits för delägarnas gemensamma behov eller som eljest
utlagts vid dylik förrättning, lärer giltig anledning ej föreligga att ålägga,
vederbörande ägare till sådan väg att hålla led eller grind å denna till
förmån för ägarna av angränsande fastigheter. Där sådan väg löper
mellan två fastigheter eller skär fastighetsgräns, torde sålunda besväret
att i ägofredens intresse hålla led eller grind å vägen böra även i detta
fall åvila de fastigheter, som stängselskyldighet eljest åligger.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts har i andra stycket av
denna paragraf stadgats, att, där fastighet på grund av servitut äger rätt
till väg, den fastighet skall hålla led eller grind å vägen, örn ej annorlunda
avtalats. Skäres fastighetsgräns eljest av väg eller åtskiljas fastigheter
av sådan, skall enligt första stycket i paragrafen led eller grind å
vägen hållas av de fastigheter, som i övrigt svara för stängselskyldigheten.

Då nu omförmälda bestämmelser äro avsedda att äga tillämpning jämväl
å väg, som användes för fädrift, har i departementsförslaget ej upptagits
någon särskild föreskrift om hållande av led eller grind å dylik väg.

Till följd av den mycket begränsade rätt att hålla grind å allmän väg,
som enligt lagen den 27 juni 1927 äger rum, kan den i förevarande paragraf
stadgade stängselskyldigheten i allmänhet ej vinna tillämpning, då
fastigheter åtskiljas eller genomskäras av dylik väg. Erinras må, att i de
fall, då enligt 1927 års lag grind ej må hållas å allmän väg, den allmänna
vårdnadsplikten beträffande hemdjur för närvarande utgör det enda medlet
att upprätthålla ägofreden mellan de intill vägen gränsande fastigheterna.
För fullgörande av denna plikt torde fastighetsägarna i dylikt
fall i allmänhet hava nödgats att själva hägna omkring sina invid vägen
belägna betesmarker, där ej dessa ingå i områden, som enligt gällande
lagstiftning skola anses upplåtna till gemensamt mulbete. För det ökade
hägnadsbesvär, som fastighetsägarna sålunda fått vidkännas, hava dessa
enligt den ståndpunkt, som statsmakterna intagit till detta spörsmål i samband
med antagandet av 1927 års lag, ansetts ej vara berättigade till ersättning
av vederbörande väghållningsdistrikt. Vid sådant förhållande
synes något överflyttande å väghållningsdistrikten av besväret att hålla
stängsel invid allmän väg ej nu böra ifrågasättas. Ej heller finner jag
skäligt att ytterligare betunga här avsedda fastighetsägare genom stadgande
av formlig skyldighet för dem att hålla dylikt stängsel. Något mera

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

framträdande behov av en sådan stängselskyldighet har ej yppats under
ärendets beredning. Jag har därför stannat vid att förorda bibehållandet
av den nuvarande ordningen i detta fall. Enligt departementsförslaget
hava sålunda ifrågavarande fastighetsägare att själva taga erforderlig
vård om sina djur. Det bör dock härvid uppmärksammas, att, där ägorna
å ömse sidor av vägen utgöras av skogs- eller utmark, dessa enligt departementsförslaget,
efter upphörandet av rätten att hålla grind å vägen, skola
anses upplåtna till gemensamt bete, vadan envar delägare i den gemensamma
betesmarken äger påkalla verkställande av betesreglering å marken,
örn denna nyttjas för sagda ändamål. Förslaget erbjuder sålunda
större möjlighet att ernå en tryggad ägofred i fall, som här avses, än gällande
stängselförordning. Även må i detta sammanhang framhållas, att,
då fråga uppstår örn anläggande av ny allmän väg samt expropriation av
vagmark eller upplåtelse av vågrätt för sådant ändamål skall äga rum,
ägare av fastighet, varöver vägen är avsedd att framdragas, enligt gällande
lagstiftning är berättigad att bekomma full ersättning för skada och
intrång, som fastigheten tillskyndas genom expropriationen eller upplåtelsen,
och sålunda även gottgörelse för den därav förorsakade ökningen i
fastighetens hägnadsbesvär.

I departementsförslaget har ej inrymts någon särskild bestämmelse,
huru stängsel, som sättes å väg, skall vara beskaffat, enär det ansetts
obehövligt att i lag reglera denna fråga. Ett av hushållningssällskapets
förvaltningsutskott i Älvsborgs läns norra del framställt yrkande örn
meddelande av närmare föreskrifter härutinnan har sålunda ej vunnit
beaktande.

Såsom vid 3 § berörts, äger enligt departementsförslaget stängselskyldighet
ej rum mellan järnväg samt angränsande fastigheter. Då frågan
örn hållande av stängsel invid järnväg från ägofredssynpunkt är av ej
ringa vikt, torde jag här få närmare angiva skälen för förslagets ståndpunkt
i detta avseende.

Enligt gällande stängselförordning förefinnes ej stängselskyldighet mellan
järnväg och angränsande fastigheter, och ej heller eljest hava i lag
meddelats några bestämmelser i detta ämne. Däremot hava i koncessionsresolutionerna
för de enskilda järnvägarna dessa i regel ålagts skyldighet
att hålla sina områden inhägnade, och denna skyldighet laar, ehuruväl i
främsta rummet åsyftande att trygga trafiksäkerheten å vederbörande
järnvägar, dock ansetts gälla jämväl till förmån för de närboende och sålunda
kunna av dem åberopas till skydd för deras liemdjur. Härförutom
hava vissa föreskrifter örn inhägnande av järnväg upptagits i banförordningen
och säkerhetsordningen för statens järnvägar samt tjänstgöringsreglementena
för de enskilda järnvägarna ävensom i vissa andra ad -

Fråga örn
stängselskyldighet
mellan
järnväg och
angränsande
fastigheter.

Gällande

bestämmelser.

I vilken omfattning
och
pl vilket sätt
hållas järnvägarna
i vårt
land inhägnade? -

Fråga om
skyldighet att
hålla järnväg
inhägnad till
skydd för
hemdjur.

78 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

ministrativa författningar, men dessa föreskrifter åsyfta uteslutande
tryggande av trafiksäkerheten å järnvägarna eller de vägar, som korsa
dem. En närmare redogörelse för hithörande föreskrifter och dessas innebörd
har lämnats i propositionen nr 192 till 1928 års riksdag rörande ändring
i 1886 års lag angående ansvarighet för skada till följd av järnvägs
drift (sid. 5—8), till vilken redogörelse jag hänvisar.

Av uppgifter, som intagits i sagda proposition, framgår, att såväl statens
som de enskilda järnvägarna i vårt land i regel hållits inhägnade
alltifrån tiden för respektive järnvägars byggande. Undantag från denna
regel äger huvudsakligen rum beträffande vissa statsjärnvägar, som genomlöpa
ödemarksområden i landets norra delar, samt beträffande järnvägssträckor
utmed sjöar eller vattendrag, där anordnande av stängsel
ansetts obehövligt. Därjämte hava under senare år på föranstaltande av
järnvägsstyrelsen å en del kortare sträckor av statsjärnvägarna förut befintliga
hägnader i sparsamhetssyfte borttagits eller fått förfalla.

De hägnader, som hållas utmed järnvägarna, äro, på sätt framgår av en
i omförmälda proposition införd utredning, i allmänhet av den beskaffenhet,
att de freda blott mot större hemdjur (hästar och nötkreatur). Vid en
mindre del av statsjärnvägarna finnas dock hägnader, som utestänga även
mindre hemdjur.

Med anledning av en av riksdagen i skrivelse den 21 maj 1926, nr 251,
gjord framställning örn utredning, huruvida gällande regler rörande järnvägs
hägnadsskyldighet och plikt att gälda skadestånd för vid järnvägsdriften
skadade kreatur borde jämkas i närboende jordägares intresse,
framlades genom nyssnämnda proposition nr 192 till 1928 års riksdag förslag
till lag örn ändrad lydelse av 6 och 11 §§ i 1886 års lag angående
ansvarighet för skada till följd av järnvägs drift. Förslaget åsyftade,
såsom förut antytts, att järnvägs ägare skulle principiellt vara pliktig
ersätta dylik skada beträffande större hemdjur även i det fall, att
något vållande till skadan ej läge järnvägspersonalen till last. I propositionens
motivering upptogs jämväl frågan, huruvida järnväg borde i
lag åläggas skyldighet att hålla sitt område inhägnat till skydd för betande
hemdjur, men dåvarande chefen för justitiedepartementet avstyrkte
vidtagande av lagstiftningsåtgärd i detta syfte samt förordade, att spörsmålet
örn järnvägs inhägnande därefter liksom tidigare skett skulle regleras
i administrativ ordning. Beträffande motiven till departementschefens
ståndpunkt i detta avseende får jag hänvisa till propositionen (sid.
39—42).

I fråga örn de grunder, som borde följas vid reglering i administrativ
väg av järnvägarnas hägnadsfråga, anförde dåvarande chefen för kommunikationsdepartementet
i motiveringen till samma proposition:

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Ifrågavarande reglering kunde ej åsyfta någon utsträckning av den hägnadsskyldighet
till skydd för hemdjur, som nu åvilade enskilda järnvägar.
Ej heller borde statens järnvägar i allmänhet åläggas att hålla hägnader
å sträckor, där sådana nu ej funnes. Däremot torde beträffande såväl statens
som enskilda järnvägar böra tagas under omprövning, huruvida ej
befintliga stängsel i viss utsträckning kunde nedläggas utan verklig olägenhet
för de närboende. Järnvägarna holle nämligen otvivelaktigt hägnader
å åtskilliga sträckor, där detta ej kunde anses av behovet verkligen
påkallat. Detta gällde i främsta rummet dels sådana jordbrukstrakter i
landets sydligare delar, där kreaturen städse vaktades eller hölles tjudrade
under betandet, och dels vissa kronoparker och andra skogsområden,
företrädesvis i landets norra delar, där betande kreatur ej alls eller allenast
i ringa antal förekomma. Uppenbart vore, att nedläggande av befintliga
järnvägshägnader borde ske med den största varsamhet, och
borde därvid med särskild omsorg tillses, att möjlighet ej genom nedläggningen
öppnades för betesdjur att olovligen taga sig in å annans mark.
Ifrågavarande prövning, som i varje fall borde vara beroende på framställning
från järnvägsstyrelsen eller vederbörande enskilda järnvägs förvaltning,
borde ankomma å administrativ myndighet och föregås av noggrann
undersökning rörande betes- och hägnadsförhållandena å orten och
de omständigheter i övrigt, som för frågans avgörande vore av betydelse,
och borde därvid såväl vederbörande ortsmyndigheter som vederbörande
jordägare höras i ärendet. Då prövningen borde ske efter enhetliga grunder
för landet i dess helhet och med beaktande av såväl jordägarnas och
det allmännas som respektive järnvägars intressen, syntes densamma
lämpligen böra ankomma å Kungl. Majit. Vad anginge nya järnvägar
torde frågan, huruvida och i vad mån dessa skulle inhägnas, likaledes böra
prövas av Kungl. Majit beträffande såväl statens som enskilda järnvägar,
därvid enahanda intressen, som nyss sagts, borde beaktas. Denna prövning
torde i fråga örn enskilda järnvägar, liksom nu, böra ske vid koncessionernas
beviljande och i fråga örn statens järnvägar efter framställning
och förslag av järnvägsstyrelsen.

Propositionen bifölls av riksdagen, som jämväl lämnade förenämnda uttalande
i propositionens motivering utan erinran.

Frågan örn hållande av, stängsel invid järnväg är av stor betydelse för
tryggande av ägofreden å de intill järnvägen gränsande fastigheterna.
Därest järnväg lämnas obägnad, föreligger tydligen fara för att å dylik
fastighet betande hemdjur över järnvägens område intränga å annan sådan
fastighet och där göra ofred. Visserligen äro ägarna av de intill
järnväg gränsande fastigheterna i förhållande till varandra underkastade
vårdnadsplikt beträffande hemdjur, men denna plikt torde, såsom förut
framhållits, ej ensam vara tillfyllest för ägofredens tryggande. På grund
av den omfattning, vari järnvägarna i vårt land för närvarande hållas
inhägnade, och beskaffenheten av dessa hägnader torde emellertid sådan
fara, som nyss sagts, i allmänhet ej vara förhanden så vitt angår större
hemdjur. Beträffande mindre hemdjur är visserligen förhållandet ett annat,
enär järnvägshägnaderna i stor utsträckning ej freda mot dylika djur,

Departements chefen.

Kungl. Mcij:ts proposition Nr 107.

men det är att märka, att, där hägnaderna äro av denna beskaffenhet,
vederbörande fastigheters ägare, såsom framhållits i motiveringen till
förenämnda proposition nr 192 till 1928 års riksdag, i regel uppburit ersättning
vid järnvägarnas anläggande för avhållandet av sådana djur
från järnvägarnas områden.

På grund härav och då, på sätt framgår av nämnda proposition, vederbörande
järnvägsförvaltningar ej äro befogade att själva besluta nedläggande
av nu befintliga stängsel invid järnvägarna utan frågan härom
skall prövas av Kungl. Majit, därvid hänsyn jämväl skall tagas till stängslets
betydelse ur ägofredssynpunkt, samt enligt sagda proposition frågan
örn nya järnvägars inhägnande skall bedömas på enahanda sätt, har jag
ansett tillräckliga skäl ej föreligga att ålägga järnväg eller till denna
gränsande fastighet skyldighet att i ägofredens intresse hålla stängsel utmed
järnvägen.

5 §.

Bestämmelserna i första stycket samt andra stycket första punkten
överensstämma med 11 och 12 §§ i sakkunnigförslaget. Stadgandet i
andra stycket andra punkten har sin motsvarighet i 13 § första stycket
första punkten av nämnda förslag. Den i sistnämnda stycke andra punkten
inrymda föreskriften, att, örn kostnad för led eller grind finnes skäligen
ej kunna åläggas hägnadsskyldig fastighet ensam, ledet eller grinden
skall gemensamt hållas av de fastigheter hägnadsskyldigheten åligger,
har ej upptagits i departementsförslaget, enär det fall, som föreskriften
avser, mycket sällan torde förekomma samt med hänsyn härtill
någon särskild föreskrift i ämnet ej ansetts påkallad.

6 §.

Första stycket överensstämmer med 9 § första stycket i sakkunnigförslaget.

I andra stycket hava sammanförts bestämmelserna i 9 § andra och
tredje styckena av nämnda förslag, därvid viss jämkning vidtagits beträffande
redaktionen av stadgandena i andra stycket för att bringa
denna i överensstämmelse med föreskrifterna i 4 § av departementsförslaget.

Enligt 9 § fjärde stycket i sakkunnigförslaget åligger det de hägnadsskyldiga
att, örn stängsel skall uppföras annorstädes än i ägoskillnad
samt därigenom skada vållas å den fastighet, där stängslet sättes, ersätta
skadan. Sådan ersättning skall bestämmas i penningar att utgå
på en gång. Denna bestämmelse har upptagits i tredje stycket av förevarande
paragraf allenast med den ändring, att berörda ersättningsskyldighet
utsträckts att omfatta även av stängslet förorsakat intrång å den
fastighet, där stängslet sättes, samt att de hägnadsskyldiga ålagts att
svara för ersättningsskyldigheten enligt enahanda grund, varefter de

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

skola taga del i stängslet. Såsom av motiven till sakkunnigförslaget
framgår, innefattar vad i sistnämnda avseende föreslagits allenast ett förtydligande
av nyssnämnda bestämmelse i sakkunnigförslaget.

7 %.

Bestämmelserna i första och andra styckena angiva den fredningsförmåga
laggill stängsel skall äga med avseende å olika slag av hemdjur.

För dessa bestämmelser, som motsvara föreskrifterna i 10 § första och
andra styckena av sakkunnigförslaget, har jag redogjort i det föregående.
Tredje stycket, som innefattar en erinran örn det i 68 § av allmänna
väglagen stadgade förbudet att utan länsstyrelsens tillstånd i närheten
av allmän väg använda stängsel, som förorsakar snösamling å vägen,
överensstämmer med 10 § femte stycket i sakkunnigförslaget.

Beträffande den i andra stycket av förevarande paragraf upptagna bestämmelsen,
att i ärende, som där avses, vederbörande landsting och hushållningssällskap
skola höras, har från ett par håll yrkats, att i dylikt
ärende yttrande skall infordras jämväl från skogsvårdsstyrelsen. Med
anledning härav må erinras, att sagda bestämmelse åsyftar att åt befolkningen
i den ort, varom fråga är, trygga ett visst inflytande på ärendets
avgörande. Då skogsvårdsstyrelsen närmast är att betrakta såsom
en myndighet samt det bör ankomma å Kungl. Majit att avgöra, vilka
myndigheter i varje fall böra höras i ärende, som här avses, hava berörda
yrkanden ansetts ej böra föranleda ändring i förslaget.

De sakkunniga hava i sitt förslag upptagit, förutom berörda föreskrif- Fråsan om

. c ......... . laggillt stäng le!''

om laggill stängsels frednmgsförmaga med hänsyn till olika slag av 8eis beskaffen hemdjur,

allenast två detaljbestämmelser rörande sådant stängsels be- het i tekniskt

avseende

skaff enhet. Enligt den ena skall levande häck eller vattengrav anses lika
med stängsel, där den gör fred på sätt örn stängsel är föreskrivet. Den knnnjga
andra bestämmelsen innehåller, att, där hägnad uppenbarligen medför
fara för att betande hemdjur därav kunna skadas, den ej må anses såsom
laggill. Ifrågavarande bestämmelser hava inrymts i 10 § tredje och fjärde
styckena av sakkunnigförslaget.

I motiveringen till förslaget i delina del hava de sakkunniga anfört:

Vad anginge frågan, huruvida och i vad mån i den nya lagstiftningen
borde upptagas bestämmelser örn laggill stängsels beskaffenhet i andra
hänseenden än dem, som avsåge dess fredningsförmåga med hänsyn till
olika slag av hemdjur, torde denna fråga böra bedömas med ledning av
två skilda synpunkter. Den ena grundade sig å önskemålet, att lagstiftningen
i förevarande avseende bereddes en så rymlig avfattning, att varje
stängsel, som effektivt utestängde de hemdjur, varom fråga vore, kunde
anses såsom laggill^ oavsett huru det i övrigt vore anordnat. Härvid
förutsattes självfallet, att undantag gjordes för stängsel, som vore så
beskaffat, att det uppenbarligen medförde fara att betande hemdjur därav
kunde skadas. Betydelsen av en reglering i nu angivet syfte läge i
öppen dag, särskilt i betraktande av den snabba utveckling på stängsel llihang

till riksdagens protokoll 19113. t sami. ISr 107.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Yttranden.

teknikens område, som under senare tider ägt rum och som med all sannolikhet
komme att fortgå. Den andra synpunkten, som borde läggas
till grund för bedömandet av förevarande fråga, hänförde sig till farhågan,
att saknaden av närmare föreskrifter i lagen, huru laggillt stängsel
skulle vara anordnat, inbjöde till tvister härom mellan vederbörande
grannar. Denna farhåga torde dock näppeligen äga större fog. Erfarenheten,
huru stängsel borde vara beskaffat för att utestänga olika
slag av hemdjur, torde vara så allmänt spridd bland landets jordbrukare,
att olika åsikter härom allenast i undantagsfall torde förekomma. I
fråga örn lämpligheten av taggtrådsstängsel rådde visserligen delade meningar,
men torde, då tillräckliga skäl ej förelåge att frånkänna varje
stängsel, som uppfördes med användande av dylik tråd, under alla förhållanden
verkan såsom laggillt, närmare ståndpunkt i lagstiftningen
beträffande denna fråga ej böra tagas än att, såsom förut nämnts, stängsel,
som uppenbarligen medförde fara för att betande kreatur därav kunde
skadas, förklarades ej vara laggillt. Det borde i detta sammanhang
uppmärksammas, att, i likhet med vad nu gällde, grannar självfallet borde
vara oförhindrade att å de stängselsträckor, som vardera finge på sin
lott, hålla skilda stängseltyper, blott dessa fredade mot det eller de slag
av hemdjur, varom fråga vore. Med hänsyn härtill och då de sakkunniga
i sitt förslag upptagit bestämmelser, som, där tvist skulle uppstå i
förevarande avseende, beredde möjlighet för vederbörande grannar att få
denna avgjord under enkla former och för ringa kostnad, hade de sakkunniga
ansett sig ej höra föreslå några stadganden örn laggillt stängsels
beskaffenhet utöver dem, som hänförde sig till dylikt stängsels fredningsförmåga
beträffande olika slag av hemdjur samt berörda undantag
för stängsel, som uppenbarligen medförde fara för betande hemdjur. —
I vissa fall användes levande häckar och vattengravar för utestängande
av liemdjur, och hade dylika hägnader i förordningen den 31 januari
1815 under vissa förutsättningar tillagts verkan såsom laggillt stängsel.
Även i den nya lagstiftningen torde nämnda hägnader höra tillerkännas
dylik verkan, därest de gjorde fred på sätt örn laggillt stängsel bleve
föreskrivet.

Ett mindre antal ortsmyndigheter har hemställt örn upptagande i den
nya lagen eller utfärdande i annan ordning av mera detaljerade föreskrifter
rörande laggillts stängsels beskaffenhet än som innehållas i de
sakkunnigas förslag. Till stöd härför har framhållits den fara för tvister
mellan vederbörande hägnadsskyldiga, som en abstrakt avfattning av
hithörande bestämmelser medförde. En av sagda myndigheter har ansett,
att erforderliga detaljbestämmelser i ämnet borde inrymmas i själva
lagen, under det andra hävdat, att på grund av de vitt skilda förhållanden,
som rådde inom landets olika delar, det ej torde vara lämpligt
att fastställa enhetliga bestämmelser i detta avseende för landet i dess
helhet utan att det syntes mera ändamålsenligt, att länsstyrelserna bemyndigades
att, var för sitt län, efter hörande av vederbörande hushållningssällskap
och eventuellt även landsting utfärda erforderliga föreskrifter
i ämnet.

I motsats till ifrågavarande ortsmyndigheter har flertalet av de i åren -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

det hörda myndigheterna och korporationerna funnit meddelande av närmare
bestämmelser i ämnet än som innefattas i sakkunnigförslaget ej
vara påkallat.

Med avseende å den i 10 § fjärde stycket av sakkunnigförslaget upptagna
bestämmelsen, att där hägnad uppenbarligen medför fara för att
betande hemdjur därav kunna skadas, den ej må anses såsom laggill, har
ett flertal myndigheter anmärkt, att sagda bestämmelse, som särskilt
hade avseende å taggtrådsstängsel, dels vore oklar och lätt kunde föranleda
tvister, huru laggill dylikt stängsel skulle vara beskaffat, dels
ock vid tillämpningen kunde leda till det resultat, att taggtrådsstängsel
i regel underkändes såsom laglig hägnad. Då taggtrådsstängsel vore
synnerligen effektivt och billigt och därför kommit till stor användning,
skulle en dylik konsekvens av den nya lagstiftningen vara mycket betänklig.

Beträffande det närmare innehållet av yttrandena i förevarande avseende
hänvisas till förenämnda sammanställning av dessa (bil. A sid.
187—190).

I likhet med flertalet av de i ärendet hörda myndigheterna och korporationerna
har jag ansett mig böra biträda de sakkunnigas ståndpunkt,
att bestämmelser örn laggill stängsels tekniska beskaffenhet principiellt
ej böra upptagas i den nya lagen utan att denna bör lämna möjlighet
att såsom laggillt godkänna varje stängsel, som effektivt utestänger de
hemdjur, varom i det särskilda fallet är fråga. De praktiska fördelar,
som vinnas genom en dylik generell reglering, ligga i öppen dag. Å
andra sidan torde de farhågor, som från vissa håll uttalats, att genomförande
av berörda ståndpunkt i lagstiftningen komme att giva anledning
till tvister mellan grannar rörande laggillt stängsels beskaffenhet,
näppeligen böra tillmätas större betydelse. Jag åberopar i detta avseende
vad de sakkunniga härutinnan anfört samt erinrar, att i den föreslagna
lagen grannar erhållit möjlighet att få dylika tvister prövade
under enkla former och för ringa kostnad.

Då det synes uppenbart, att levande häckar och vattengravar i överensstämmelse
med vad nu gäller böra räknas såsom stängsel, har jag ansett
den i 10 § tredje stycket av sakkunnigförslaget införda bestämmelsen
i detta avseende obehövlig. Sagda bestämmelse har förty ej upptagits
i departementsförslaget.

I detta har ej heller inrymts stadgandet i 10 § fjärde stycket av sakkunnigförslaget,
att, där hägnad uppenbarligen medför fara för att betande
hemdjur därav kunna skadas, den ej må anses såsom laggill. Vad
i nämnda stadgande utsäges torde följa av sakens natur och sålunda gälla
utan särskild föreskrift.

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Departements chefen.

8 §.

Denna paragraf motsvarar 34 § i sakkunnigförslaget.

I vissa yttranden har hemställts örn sådan ändring i sistnämnda paragraf,
att den tid, då hägnad örn våren skall vara fredgill, måtte framflyttas
från 15 till den 1 maj. Då emellertid enligt sakkunnigförslaget
en dylik framflyttning kan medgivas av Kungl. Majit beträffande sådana
orter, där betningen lämpligen bör påbörjas före den 15 maj, bär
jag funnit sagda hemställan ej böra vinna beaktande. Ej heller eljest
har någon ändring i sakkunnigförslaget i denna del ansetts påkallad.

9 §.

De i första och andra styckena upptagna bestämmelserna, som reglera
frågan örn ansvarigheten för utgörande av fastighet åvilande stängselskyldighet,
motsvara stadgandena i 7 § av sakkunnigförslaget.

Enligt sistnämnda stadganden skall berörda ansvarighet åvila beträffande
fastighet, som tillhör kronan eller allmän inrättning, innehavaren
samt beträffande annan fastighet ägaren. Är fastigheten upplåten åt
landbo eller arrendator, skall dock denne vara pliktig underhålla stängsel,
som åligger fastigheten.

I fråga örn dessa stadganden har länsstyrelsen i Västmanlands län föreslagit
den ändring, att arrendator generellt skulle vara pliktig att deltaga
i uppförande av nytt stängsel för den arrenderade fastigheten.

Då rätt att för fastighet fordra uppförande av nytt stängsel hör tillkomma
allenast ägaren, torde denne i förhållande till granne principiellt
böra ensam svara för fullgörande av sagda arbete i den mån detta
åligger fastigheten. En dylik regel överensstämmer med de grunder, som
enligt allmänna arrendelagen gälla i fråga örn ansvarighet för uppförande
av ny byggnad å fastigheten. Såsom de sakkunniga föreslagit hör
dock arrendator av fastighet, som tillhör kronan eller allmän inrättning,
svara för utgörande av fastighetens stängselskyldighet i dess helhet.
Länsstyrelsens i Västmanlands län yrkande örn ändring i sakkunnigförslaget
härutinnan har jag förty ej kunnat biträda.

Ej heller eljest har jag funnit ändring påkallad i förslagets hithörande
stadganden.

I tredje stycket av förenämnda paragraf har införts en hänvisning till
de bestämmelser, som meddelats angående hållande av hägnad kring
prästgård. Enligt 16 § i ecklesiastik boställsordning den 30 augusti 1932
(nr 400) åligger det pastorat att uppföra och underhålla erforderligt
stängsel kring prästgård, där ej hägnad skall hållas av granne. Då ansvarigheten
för prästgård åvilande stängselskyldighet sålunda ej, på sätt
i första stycket av denna paragraf stadgas, åligger innehavaren utan pastoratet,
har jag ansett en erinran här böra göras örn det undantag från sistnämnda
stadgande, som innefattas i berörda bestämmelse i boställsordningen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

10 $.

Förevarande paragraf överensstämmer med 8 § i sakkunnigförslaget
med den avvikelse att vad i sistnämnda paragraf stadgas örn tegskiftad
jord av skäl, som anförts vid 2 §, uteslutits.

3 KAP.

Om rätt till bete i vissa fall å skogs- eller utmark.

Örn rätt till gemensamt bete.

11 *.

Första stycket, som motsvarar 42 § 1 mom. första stycket i sakkunnigförslaget,
upptager den grundläggande bestämmelsen örn rätt till gemensamt
bete å ohägnad skogs- eller utmark. Beträffande denna bestämmelse
hänvisas till vad i det föregående anförts.

Enligt stängselförordningen skall rätten till gemensamt bete äga rum,
allenast örn ej annat avtalats, och enligt § 19 i förordningen kan dylikt
avtal träffas mellan delägare i ohägnad skogs- eller utmark med verkan
mot ny ägare. Då enligt departementsförslaget sagda rätt kan bringas
att upphöra genom betesreglering, och sådan reglering må ske även genom
förening mellan vederbörande delägare, har giltig anledning ej ansetts
föreligga att medgiva dessa att på annat sätt än genom förening
örn betesreglering träffa avtal örn inskränkning eller upphörande av
betesrätten med sådan verkan, som förut sagts. Departementsförslaget
upptager därför ej — bortsett från bestämmelserna örn betesreglering —
någon föreskrift örn rätt för delägare i här avsedd mark att träffa överenskommelse
örn det gemensamma betet. Vilja delägarna annorledes än
genom förening, som nyss sagts, sluta dylikt avtal, står detta dem visserligen
fritt, men avtalet äger i detta fall — förutsatt att avtalet ej
förlänats karaktären av ett servitutsavtal och såsom sådant intecknats
i vederbörande fastigheter — blott verkan mellan kontrahenterna.

I departementsförslaget har ej införts något stadgande, motsvarande
den i andra punkten första stycket av 42 § 1 mom. i sakkunnigförslaget
upptagna bestämmelsen, att rätten till gemensamt bete skall äga tilllämpning
även i det fall, då till olika jordbruksfastigheter hörande skogseller
utmarker äro skilda genom väg och stängsel mellan markerna ej
finnes. Med hänsyn till det sätt, varpå stängselskyldigheten i förslaget
bestämts, torde nämligen vad i ett dylikt stadgande skulle utsägas få
anses gälla utan särskild föreskrift.

Andra stycket i förevarande paragraf upptager den i 42 § 1 mom. första
stycket i sakkunnigförslaget införda bestämmelsen, att rätten till ge -

86 Kungl. Maj:ts propositio7i Nr 107.

mensamt bete i regel skall avse blott större hemdjur, ävensom de stadganden
örn undantag från denna regel, som inrymts i andra stycket av samma
moment. Beträffande ifrågavarande stadganden, som i departementsförslaget
underkastats vissa jämkningar med anledning av den ändrade
avfattning första stycket i denna paragraf erhållit, hänvisas till vad
i det föregående anförts.

I vilken omfattning
bär
okägnad
skoga- eller
utmark få
nyttjas till
bete ?

De sakkunniga.

Tredje stycket i denna paragraf motsvarar 42 § 1 mom. tredje stycket
i sakkunnigförslaget.

Sistnämnda stycke innehaller, att å ohägnad skogs- eller utmark ej
må släppas å bete andra hemdjur än sådana, som tillhöra ägarna av de
fastigheter, vartill marken hör, eller innehavare av betesrätt å dessa samt
att ägaren av dylik fastighet och innehavare av betesrätt därå ej må
tillsammans å marken hålla flera liemdjur å bete än som skäligen kunna
vinterfödas å fastigheten.

I motiveringen till dessa bestämmelser hava de sakkunniga anfört:

Stängselförordningen upptoge ej några regler rörande den omfattning,
vald delägare i ohägnad mark, varom nu vore fråga, ägde nyttja marken
till bete. Däremot torde av stadgandet i 11 kap. 1 § byggningabalken
framgå, att delägare i sådan mark vöre berättigad att därå hålla å bete
allenast honom själv tillhöriga kreatur. Detta stadgande torde dock ej
åsyfta, att den, som på grund av upplåtelse från delägare ägde betesrätt
till någon del av marken, skulle vara oberättigad att låta sina hemdjur
beta a marken i dess helhet. I överensstämmelse med denna uppfattning
vöre åtminstone å vissa orter brukligt, att dylika betesrättsbavare
utan invändning från delägarnas sida begagnade sig av ifrågavarande
gemensamma mulbete. Bristen på bestämmelser, som närmare reglerade
betesrättens innehåll i förevarande avseende, hade emellertid medfört, att
delägare i mark, varom nu vore fråga, eller innehavare av särskild betesrätt
därå i vissa fall till förfång för övriga rättsägare å marken utsläppte
på bete kreatur till långt större antal än som lämpligen kunde
hållas å bete å den fastighet, som tillhörde delägaren, eller å det område,
vartill betesrätt upplåtits. Enligt vad för de sakkunniga vore känt förekomme
dylikt missbruk av ifrågavarande betesrätt särskilt i vissa norrländska
län, där personer, som själva ej ägde någon jord, ej sällan gjort
till näringsfång, att, sedan de av någon delägare i gemensam betesmark
förvärvat sig betesrätt å ett denne tillhörigt, i betesmarken ingående område,
släppte stora flockar får eller getter på bete å sagda mark. Till
förhindrande av dylikt illojalt förfarande hade redan lagkommittén i sitt
år 1826 avgivna förslag till ny byggningabalk upptagit en bestämmelse
av innehåll, att ingen, som ägde del i utmark eller öppen hjordavall, ägde
utan övriga delägares samtycke släppa flera kreatur i det samfällda betet
än som kunde vinterfödas av det hemman, varför han hade del i samfäiligheten,
och hade denna bestämmelse bibehållits i äldre lagberedningens
år 1847 avgivna förslag till nämnda balk. Någon motsvarande
bestämmelse hade emellertid ej influtit i 1857 års stängselförordning, och
hade, såsom nämnt, ej heller eljest däri stadgats någon begränsning rörande
det antal kreatur, som delägare i här avsedd mark ägde därå släppa
på bete. Nu gällande bestämmelser erbjöde därför ringa möjlighet

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

att effektivt inskrida mot förenämnda missbruk. Ett stävjande av detta
vore emellertid desto mera önskvärt, som betning av får och getter å
mark, varom nu är fråga, vore i hög grad skadlig för skogens återväxt.

För vinnande av detta ändamål torde en norm böra fastställas, varigenom
det antal kreatur, som varje delägare i sådan mark ägde att där hålla å
bete, på lämpligt sätt begränsades. Då lagkommitténs och äldre lagberedningens
förenämnda förslag anvisade en objektiv och enkel regel
i detta avseende, som väl överensstämde med ifrågavarande betesrätts
natur, syntes dessa förslag böra läggas till grund för en blivande bestämmelse
i ämnet. I denna borde dock hänsyn tagas även till det fall, att
delägare till annan upplåtit betesrätt å sin fastighet. I överensstämmelse
härmed syntes en dylik bestämmelse böra givas den innebörd, att
ägare av fastighet, som helt eller delvis inginge i mark, varom nu vore
fråga, samt innehavare av betesrätt å fastigheten ej ägde att tillsammans
å den gemensamma betesmarken hålla flera hemdjur å bete än som skäligen
kunde vinterfödas å fastigheten. Från strängt juridisk synpunkt
skulle sagda bestämmelse äga giltighet allenast under förutsättning, att
fastighetsägaren och betesrättshavaren verkligen begagnade sig av
det gemensamma mulbetet. Därest dessa holle sådan vård örn sina djur,
att djuren ej inkomme å annan delägares mark, skulle nämnda rättsägare
sålunda ej vara underkastade ifrågavarande begränsning. Ett dylikt villkor
skulle emellertid äga synnerligen ringa praktisk betydelse samt därjämte
vara ägnat att försvåra en effektiv tillämpning av den föreslagna
bestämmelsen. Övervägande skäl syntes därför tala för att låta denna
gälla oberoende därav, huruvida kreaturen hålles å bete å det område,
som tillhörde djurägaren eller vartill betesrätt åt honom upplåtits, eller
å någon annan del av den gemensamma betesmarken. I sammanhang
med genomförande av ifrågavarande begränsning torde därjämte, i överensstämmelse
med vad för närvarande gällde, böra föreskrivas, att ägare
av fastighet, varom här vore fråga, och innehavare av betesrätt därå ej
ägde att å sådan mark, som här avsåges, släppa andra kreatur på bete
än som tillhörde dem. En dylik föreskrift syntes vara desto mera motiverad,
som den underlättade kontrollen å efterlevnaden av berörda bestämmelse
örn betesrättens begränsning.

I likhet med de sakkunniga har jag funnit önskvärt, att i den nya Dep&rtementslagstiftningen
bestämmelser meddelas till förhindrande av missbruk av chefenifrågavarande
rätt till gemensamt bete, och detta syfte torde, på sätt de
sakkunniga förordat, lämpligen böra vinnas genom begränsning av betesrätten.
Mot den utformning de sakkunniga givit sitt förslag i detta
avseende torde dock vissa erinringar kunna göras.

Det lärer ofta, särskilt i norra Sverige, förekomma, att ägare till fastighet,
vartill hör del i här avsedd mark, till förmån för andra fastigheter
upplåtit betesrätter å fastighetens skogsmark och därvid medgivit
rätt för envar av nämnda fastigheter att å skogsmarken låta beta det
antal liemdjur, som lämpligen kan lödas å fastigheten. I många fall
torde visserligen antalet av de hemdjur, som betesrätten avser, ej hava
närmare bestämts vid upplåtelsen, men därvid lärer hava förutsatts, att
upplåtelsen har sådan innebörd som nyss angivits. Upplåtelser av dy -

Kungl. Majus proposition Nr 107.

lika betesservitut torde hava betraktats såsom fullt lagenliga, även då
servitutet avsett betesrätt å ohägnad skogs- eller utmark.

Ett lagfästande av den av de sakkunniga i förevarande avseende föreslagna
bestämmelsen skulle tydligen medföra, att, där delägare i ohägnad
skogs- eller utmark upplåtit ett eller flera dylika betesservitut å sin
fastighet, rätten till bete å den ohägnade marken skulle för delägaren
och betesrättshavarna avsevärt begränsas. En dylik begränsning skulle
säkerligen i vissa fall väsentligt försvåra eller omöjliggöra bedrivande
av boskapsskötsel å delägarens och betesrättshavarnas fastigheter.
Väl skulle dessa vara berättigade att inhägna delägarens andel av
den gemensamma betesmarken och å sagda andel bedriva betet i förut
tillämpad omfattning, men ett dylikt hägnadsbesvär skulle, såsom tidigare
framhållits, ofta bliva oskäligt betungande. Med hänsyn härtill har
jag funnit de sakkunnigas förslag i denna del ej kunna i oförändrat skick
förordas.

Vill man förebygga missbruk av ifrågavarande rätt till gemensamt
bete utan att samtidigt skapa sådana svårigheter för vederbörande fastighetsägare,
som nyss sagts, torde fastighet, åt vilken betesrätt å här avsedd
mark upplåtits, i fråga örn rätt att nyttja marken till bete principiellt
böra likställas med fastighet, som äger del i marken. Med denna
utgångspunkt torde begränsningen av berörda betesrätt ej böra sträckas
längre än att såväl fastighet, vilken äger del i marken, som fastighet,
vilken på grund av servitut äger betesrätt därå, medgives att var för sig
å marken hålla så många hemdjur å bete, som skäligen kunna vinterfödas
å fastigheten, men förbjudes att därutöver släppa hemdjur å marken.
Genom en dylik begränsning förhindras det av de sakkunniga påtalade
förfarandet, att ägare till fastighet, som nyss sagts, i oskälig omfattning
till förfång för övriga rättsägare utnyttjar det gemensamma betet, och
det syfte, som avsetts med den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen,
torde sålunda väsentligen bliva tillgodosett. Ett stadgande av nyss
angivna innebörd har därför upptagits i tredje stycket av förevarande
paragraf.

Vad angår den ytterligare inskränkning av rätten till gemensamt bete,
som innefattas i sakkunnigförslaget i denna del, eller att å gemensam
betesmark ej må hållas å bete andra hemdjur än sådana, som tillhöra
ägarna av de fastigheter, vartill marken hör, eller innehavare av särskilda
betesrätter å dessa, har någon föreskrift i detta syfte ej upptagits
i departementsförslaget. Därest förenämnda begränsning av betesrätten
med avseende å betesdjurens antal genomföres, torde det näppeligen
kunna anses behövligt att i nya lagen särskilt inskränka rätten
med hänsyn till äganderätten till djuren. Ett ytterligare skäl mot stadgande
av en dylik inskränkning ligger däri, att det torde möta oöverstigliga
svårigheter att effektivt övervaka efterlevnaden av en föreskrift
i berörda syfte.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

12 $.

Delina paragraf motsvarar 42 § 2 inom. i sakkunnigförslaget.

Beträffande berörda moment har från vissa håll föreslagits, att vid
meddelande av förbud, som där omförmäles, yttrande skulle infordras,
förutom från de i momentet angivna ortsrepresentationerna, landsting
och hushållningssällskap, jämväl från vederbörande skogsvårdsstyrelse
eller länsstyrelse. Av skäl, som anförts vid 7 §, har jag ansett detta
förslag ej böra vinna beaktande.

Ej heller eljest har någon saklig ändring av sagda moment ansetts påkallad.

Om betesreglering.

13 och 14

Förevarande paragrafer upptaga de grundläggande bestämmelserna örn
betesreglering. I 13 § avhandlas betesreglerings ändamål och innebörd,
frågan, huru regleringsområdet skall bestämmas, samt verkan av sådan
reglering. I 14 § angives, i vilket fall och på vad sätt betesmark skall
upplåtas vid betesreglering. För det huvudsakliga innehållet av dessa
bestämmelser samt de skäl, som ligga till grund för dem, har i det föregående
redogjorts.

Enligt 14 § tredje stycket skall vid upplåtelse av betesmark tillses, att
för ändamålet tages i anspråk sådan mark, som med hänsyn till beskaffenhet
och läge är därtill mest lämpad samt att jordbruket å den fastighet,
varå betesmarken upplåtes, ej därigenom tillskyndas förfång. Detta
stadgande innefattar ett ur praktisk synpunkt viktigt förtydligande av
den i 13 § upptagna bestämmelsen örn upplåtelse av betesmark. Vid
dylik upplåtelse är uppenbarligen av stor betydelse, att betesmarken utväljes
med beaktande i möjligaste mån av såväl skogsvårdens som betesbrukets
intressen.

15 §.

Enligt första stycket skall betesmark, varom här är fråga, av den
eller de fastigheter, åt vilka den upplåtits, hållas inhägnad samt, i den
mån åtgärd i sådant syfte kan vidtagas utan oskälig kostnad, anordnas
för betesbruk och därefter bibehållas i ett för sådant bruk ordnat skick.
För motiven till denna bestämmelse har i det föregående redogjorts.

Departementsförslaget upptager ej någon bestämmelse örn beskaffenheten
av hägnad, som skall hållas omkring här avsedd betesmark, utan
förutsätter, att i varje särskilt fall närmare föreskrifter meddelas såväl
härutinnan som med vilka slag av hemdjur betning må äga rum å dylik
betesmark och huru denna i övrigt må nyttjas till bete för den eller de
fastigheter, åt vilka den upplåtits. Förslagets ståndpunkt i detta avseende
framgår av bestämmelserna i 27 § 2 mom.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Då det ansetts lämpligt, att bestämmelserna i 8 § äga tillämpning
beträffande den tid, då hägnad kring betesmark skall hållas i fredgillt
skick, har en föreskrift i detta syfte upptagits i andra stycket.

16 §.

Förevarande paragraf upptager bestämmelser örn ersättning för upplåtelse
av betesmark samt för intrång, som föranledes av de i 15 § angivna
arbeten. För det närmare innehållet av dessa bestämmelser har
jag tidigare redogjort.

17 §.

Där skyldighet, som avses i 15 eller 16 §§, åligger två eller flera fastigheter,
torde fastigheterna med hänsyn till skyldighetens natur böra
gemensamt svara för denna, och skyldigheten synes böra fördelas mellan
fastigheterna efter varje fastighets nytta av den upplåtna betesmarken.
En föreskrift i detta syfte har upptagits i denna paragraf.

18 §.

Förevarande paragraf reglerar frågan örn ansvarigheten för utgörande
av sådan skyldighet, som avses i 15 eller 16 §.

I fråga örn skyldighet enligt 15 § hava bestämmelserna i 9 § örn ansvarighet
för stängselskyldighet ansetts böra äga motsvarande tillämpning,
och ett stadgande i detta avseende har införts i första punkten av
paragrafen. Detta stadgande innebär, att för skyldighet enligt 15 § skall
svara i fråga örn fastighet, som tillhör kronan eller allmän inrättning,
innehavaren samt beträffande annan fastighet ägaren. Är fastigheten
upplåten åt landbo eller arrendator, är denne dock pliktig att underhålla
hägnad omkring den betesmark, varom fråga är, ävensom att vidtaga erforderliga
åtgärder för betesmarkens bibehållande i ett för betesbruk ordnat
skick. Beträffande skyldighet enligt 16 § har ansvarigheten ansetts
böra städse åvila ägaren, då ersättning, som i sagda paragraf avses, bör
till viss del, på sätt i det följande skall närmare beröras, utgå med förmånsrätt
ur fastigheten. En föreskrift härutinnan har influtit i andra
punkten.

Beträffande sättet för utförande av arbete för inhägnande av betesmark,
varom nu är fråga, eller för sådan marks anordnande till betesbruk
i det fall, då enligt förevarande paragraf flera äro gemensamt ansvariga
för arbetet, samt rörande förvaltningen i övrigt av dylik betessamfällighet
meddelas bestämmelser i 41—45 §§.

19 §.

Enligt förevarande paragraf skall vad i 13—18 §§ är stadgat örn fastighet,
som äger del i gemensam betesmark, i tillämpliga delar gälla beträffande
fastighet, som på grund av servitut äger betesrätt å dylik mark,

Kungl. Majda proposition Nr 107.

dock att betesreglering ej ina påfordras av sådan fastighet. I paragrafen
stadgas därjämte, att i fråga örn servitut, som nyss sagts, må vid betesreglering,
där det kan ske utan någons förfång, föreskrivas, att den berättigade
äger med markägarens uteslutande utöva betesrätten å viss del
av det område, varå servitut vilar. För motiven till dessa bestämmelser
har förut redogjorts.

20 §.

I denna paragraf regleras frågan örn stängselskyldighet för fredande
av område, som varit föremål för betesreglering.

I första stycket angivas de förutsättningar, varunder dylik stängselskyldighet
äger rum, vilka fastigheter skyldigheten åligger samt huru
skyldigheten skall fördelas mellan dessa fastigheter. För förslagets bestämmelser
i dessa hänseenden har jag tidigare redogjort.

Enligt nämnda bestämmelser åvilar ifrågavarande stängselskyldighet till
viss del de fastigheter, för vilka regleringsområdet samt intill detta gränsande
skogs- eller utmark nyttjas till gemensamt bete. Då jag vid 3 § funnit
mig ej kunna tillstyrka, att fastigheter, för vilka skogs- eller utmark användes
till sådant bete, i allmänhet bindas till skyldighet att hålla stängsel
mellan dylik mark och de särskilda fastigheter, som gränsa till marken, torde
jag här få angiva de skäl, som ligga till grund för den i förevarande
paragraf intagna, från nyssangivna uppfattning avvikande ståndpunkten.

Vid 3 § har jag till stöd för den där hävdade uppfattningen åberopat
de praktiska svårigheter, som äro förenade med utgörande av stängselskyldighet
av fastigheter, för vilka skogs- eller utmark nyttjas till gemensamt
bete. Dylika svårigheter förefinnas uppenbarligen även i
fråga örn den i förevarande paragraf avsedda stängselskyldigheten
mellan regleringsområde och invidliggande skogs- eller utmark. Att i
detta fall ålägga de fastigheter, som äga del i skogs- eller utmarken, att
ensamma svara för stängselbesväret, helt eller till mera väsentlig del,
är emellertid uteslutet av samma skäl, som i det föregående anförts mot
stadgande av allmän stängselskyldighet mellan mötande skogs- eller utmarker,
då dessa för närvarande ligga ohägnade. På grund härav oell
då i övrigt någon annan ändamålsenlig utväg att freda regleringsområde
mot främmande betesdjur än den i förslaget angivna ej torde stå
till buds, har jag funnit hänsynen till berörda praktiska svårigheter i detta
fall böra stå tillbaka. Erinras må, att, då stängslet i förevarande fall i
regel kommer att få stor längd och draga avsevärd kostnad, berörda svårigheter
här böra tilläggas relativt mindre betydelse än då fråga är örn
hållande av stängsel mellan två angränsande fastigheter. Jag förutsätter
därjämte, att dopartementsförslagets bestämmelser i ämnet gives den
innebörd, att allenast de fastigheter, för vilka regleringsområdet och
den invidliggande skogs- eller utmarken nyttjas till bete i sådan omfattning,
att betet kan sägas vara av praktisk betydelse för fastigheterna,
skola bindas till här avsedd stängselskyldighet.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Sättet för
prövning av
stängsel- och
betesfrågor.

De sakkunniga.

Då den särskilda stängselskyldighet, som avses i första stycket, ansetts
böra utformas i nära anslutning till den i förslaget reglerade allmänna
stängselskyldigheten, har i andra stycket av denna paragraf stadgats,
att beträffande förstnämnda stängselskyldighet bestämmelserna i
4—10 §§ skola äga motsvarande tillämpning samt att därvid vad i 5 och
6 §§ är stadgat örn stängselpliktig fastighet skall lämpas till sådan fastighetsgrupp,
som enligt första stycket skall gemensamt svara för viss
del av där omförmält stängsel.

Beträffande fullgörande av stängselskyldighet, som enligt förevarande
paragraf åligger flera gemensamt, samt förvaltningen i övrigt av dylik
stängselsamfällighet meddelas bestämmelser i 41—45 §§.

4 KAP.

Om behandlingen av stängsel- och betesfrågor.

Om syneförrättning.

Ett betydelsefullt spörsmål i den nya lagstiftningen avser den ordning,
vari frågor örn stängselskyldighet och betesreglering lämpligen höra
prövas.

Enligt sakkunnigförslaget skall, där överenskommelse ej kan träffas
om skyldighet att hålla stängsel, saken företagas till prövning vid förrättning
på stället. Till företagande av dylik förrättning skall länsstyrelsen
på ansökan förordna en i orten boende person, åt vilken uppdraget
finnes kunna anförtros. Den sålunda förordnade förrättningsmannen
skall, om han finner sådant nödigt eller någon av sakägarna det äskar,
vid förrättningen biträdas av två gode män, vilka av sakägarna eller, örn
dessa ej åsämjas, av förrättningsmannen utses bland dem, som äro valda
till nämndemän eller ägodelningsnämndemän eller till gode män vid
lantmäteri- eller mätningsförrättningar. Vid förrättningen skall förrättningsmannen
söka såvitt möjligt mellan sakägarna åstadkomma förening,
och skall, där sådan förening sker, särskild avhandling därom upprättas
och underskrivas av sakägarna samt vitsordas medelst förrättningsmannens
och närvarande gode mäns påskrift. Föreningen äger dock
ej giltighet, med mindre den av förrättningsmannen och närvarande
gode män prövas överensstämma med de i lagen stadgade grunderna. I
den mån ej förening, som nyss sagts, kan åstadkommas mellan sakägarna,
skall saken prövas av förrättningsmannen och närvarande gode män
jämlikt nyssnämnda grunder, och åligger det dessa, sedan alla vid förrättningen
förekommande frågor blivit genom förening avgjorda eller
behörigen utredda, på grund av vad sålunda förekommit för sakägarna
framlägga skriftligt utlåtande i saken.

Är sakägare missnöjd med förrättning, som här avses, äger han att

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

inom viss tid etter förrättningens avslutande klandra förrättningen
vid domstol. Föres ej talan mot förrättningen, skall det därvid meddelade
utlåtandet regelrätt gå i verkställighet såsom laga kraft ägande dorn.

I motiveringen till förslaget i denna del hava de sakkunniga anfört,
bland annat:

Med hänsyn till det sätt, varpå stängselskyldigheten bestämts i de sakkunnigas
förslag, komma förslagets bestämmelser härutinnan otvivelaktigt
att medföra större svårigheter vid tillämpningen än de i detta avseende
nu gällande stadgandena. Även örn det kunde förutsättas, att vederbörande
grannar i flertalet fall skulle kunna övervinna dessa svårigheter
och sålunda jämväl efter genomförande av de sakkunnigas ifrågavarande
förslag i regel träffa frivilliga överenskommelser örn hållande
av hägnad mellan respektive fastigheter, måste likväl antagas, att förslagets
upphöjande till lag bomme att öka antalet tvister i detta avseende.
Förslaget vilade därför i denna del å den förutsättning, att vederbörande
rättsägare bereddes möjlighet att få dylika tvister prövade oell
avgjorda under enkla former och för ringa kostnad.

Nu gällande bestämmelser, enligt vilka frågor örn stängselskyldighet i
regel skulle omedelbart upptagas vid domstol, tillgodosåge tydligen ej
nyssangivna önskemål. Med hänsyn till do betydande kostnader, som
domstolsförfarandet ofta medförde, kunde detta ej anses lämpat att användas
såsom det ordinära rättsmedlet för prövning i första hand av
hithörande frågor, vilkas ekonomiska räckvidd i allmänhet vore skäligen
ringa. Detta torde med avseende å de sakkunnigas förslag vara
desto mera uppenbart, som tvister örn stängselskyldighet enligt detta förslag
i många fall ej torde kunna tillfredsställande bedömas utan syn a
stället, vilket förhållande tydligen i fråga örn dessa tvister skulle medföra
högre rättegångskostnader än vanligt.

Nu stadgad ordning för prövning av tvister örn stängselskyldighet
torde därför ej böra bibehållas, utan syntes dessa lämpligen höra i första
hand handläggas vid en enkel syneförrättning, så anordnad, att den
kunde så vitt möjligt anpassas efter beskaffenheten och omfattningen av
den tvist, varom fråga vore. Vid denna förrättning borde, i den man
förening mellan sakägarna ej kunde åstadkommas, fullständig utredning
i saken äga rum samt på grundval härav avgörande i tvistefrågan
träffas. Vore sakägare missnöjd med detta avgörande, borde lian vara
berättigad att i viss ordning draga tvisten under domstols prövning, men
borde i motsatt fall avgörandet lända till efterrättelse mellan sakägarna.

Med tillämpning av det nu anförda hade de sakkunniga ansett prövningen
av bär avsedda tvister lämpligen höra anordnas i anslutning till
det förfarande, som enligt lagen den 29 juni 1926 (nr 352) örn enskilda
vägar skulle anlitas för bedömande av frågor örn rätt att för fastighet
hygga väg över annan fastighets område samt örn fastighets skyldighet
att deltaga i vägs byggande och underhåll m. m. och vilket förfarande
nära överensstämdo med den i vattenlagen stadgade ordningen för handläggning
av dikningsföretag.

Beträffande den i förslaget upptagna bestämmelsen, att förening, som
träffats vid förrättning, ej ägde giltighet, med mindre den av förrättningsmannen
och närvarande gode män prövats överensstämma med de
i lagen stadgade grunderna, hava de sakkunniga framhållit, att förefint -

Kungl. Muj:ts proposition Nr 107.

ligheten av en dylik överensstämmelse borde utgöra förutsättning för att
föreningen skulle gälla mot ny ägare.

Enligt de sakkunnigas förslag skola alla tvister rörande tillämpningen
av de i förslaget upptagna bestämmelserna angående stängselskyldighet
— med undantag allenast för tvister, huruvida underhåll av hägnad behörigen
fullgjorts — handläggas vid sådan syneförrättning, som förut
sagts. De sakkunniga hava till stöd härför anfört, att det nära sambandet
mellan hithörande bestämmelser gjorde det i hög grad önskvärt, att
vederbörande synemän erliölle befogenhet att pröva alla däri avsedda
frågor. Härigenom möjliggjordes även tillämpande i förevarande fall av
den i lagen örn enskilda vägar upptagna, av praktiska hänsyn betingade
grundsatsen, att synemännen skulle — i den mån förening mellan sakägarna
ej träffades — upptaga och avgöra den föreliggande frågan i hela
dess vidd.

I anslutning till de sakkunnigas ståndpunkt i nyssangivna hänseende
hava dessa ej bibehållit bestämmelsen i § 16 av stängselförordningen, att,
där vid uppförande av nytt stängsel tvist uppkommer mellan de hägnadsskyldiga,
vilken del av stängsellinjen envar skall taga, sådan tvist skall
avgöras genom lottning. Enligt de sakkunnigas förslag skall sålunda
även dylik tvist prövas vid syneförrättning. De sakkunniga hava framhållit,
att vid genomförande av de regler örn fördelning av stängselskyldighet,
som upptagits i de sakkunnigas förslag, förenämnda bestämmelse
skulle väsentligen förlora sin betydelse, vartill komme, att lottning för
vår tids uppfattning torde framstå såsom ett föråldrat medel för slitande
av rättstvister.

Yttrandena. Den av de sakkunniga föreslagna ordningen för prövning av tvister
om stängselskyldighet har förordats av det övervägande flertalet av de
i ärendet hörda myndigheterna och korporationerna. Allenast två ortsmyndigheter
i Hallands län hava funnit förslagets bestämmelser i detta
ämne alltför vidlyftiga och invecklade samt hemställt, att det ifrågasatta
förfarandet måtte i hög grad förenklas.

Departements- Då stängselskyldigheten även i departementsförslaget bestämts på såehefen.
dant att skyldighetens tillämpning kräver hänsynstagande till de i
varje särskilt fall föreliggande betesförhållanden, vilka i allmänhet ej
kunna lämpligen bedömas annorledes än vid besiktning på stället, har
jag i likhet med de sakkunniga ansett, att, där överenskommelse ej kan
träffas mellan vederbörande sakägare rörande fråga örn stängselskyldighet,
sådan fråga bör prövas vid syneförrättning. Jag biträder jämväl
de sakkunnigas uppfattning, att sådan förrättning lämpligen bör anordnas
i huvudsaklig överensstämmelse med de i enskilda väglagen upptagna
bestämmelserna örn förrättning för prövning av där angivna frågor
samt att alla tvister örn stängselskyldighet principiellt böra handläggas

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

i här avsedd ordning. Även beträffande sättet för verkställighet av utlåtande,
som meddelats vid förrättning rörande fråga om stängselskyldighet,
ansluter jag mig till de sakkunnigas förenämnda ståndpunkt.

Av väsentligen enahanda grunder, som tala för handläggning av frågor
örn stängselskyldighet vid sådan syneförrättning, som nyss sagts,
torde även frågor örn betesreglering böra prövas vid dylik förrättning,
förutsatt att förening därom ej kan träffas mellan sakägarna. Vid bedömandet
av sistnämnda frågor lära de i regleringsområdet ingående fastigheternas
betesförhållanden i allmänhet böra göras till föremål för ännu
noggrannare undersökning än då det gäller stängselskyldighet. Vad angår
spörsmålen, i vilken omfattning betesregleringsfrågor böra prövas vid
förrättning samt huru synemännens utlåtande angående dylik fråga bör
verkställas, har jag jämväl härutinnan ansett de med avseende å stängselskyldighet
i motsvarande hänseenden föreslagna reglerna böra gälla.
Med avseende å verkställighet av utlåtande rörande betesreglering torde
dock i vissa hänseenden särskilda föreskrifter vara påkallade, såsom i det
följande skall närmare angivas.

De sakkunnigas förslag åsyftar, att vid förrättning meddelat utlåtande
rörande fråga om stängselskyldighet skall gälla även mot ny ägare till
fastighet, som förrättningen angått. Någon uttrycklig föreskrift i detta
avseende har ej inrymts i sakkunnigförslaget, men jag har i tydlighetens
intresse ansett en sådan, avseende jämväl utlåtande rörande fråga örn
betesreglering, böra upptagas i den nya lagen.

Enligt nu angivna grunder hava departementsförslagets hithörande bestämmelser
avfattats.

21 §.

Denna paragraf upptager den allmänna regeln örn ordningen för behandling
av frågor örn stängselskyldighet och betesreglering samt stadgar
i detta avseende, att dylika frågor skola, där ej förening enligt vad i förevarande
kapitel sägs därom träffas, företagas till prövning vid syneförrättning.
Beträffande denna bestämmelse hänvisas till det nyss anförda.

22 $.

Denna paragraf, som motsvarar 15 § i sakkunnigförslaget, upptager bestämmelser
örn behörighet att påkalla syneförrättning och att därvid föra
talan.

Enligt första stycket skall rätt att för fastighet påkalla syneförrättning
samt att därvid föra talan tillkomma dess ägare. Denna bestämmelse
överensstämmer, såvitt angår förrättning rörande fråga örn stängselskyldighet,
med 15 § första stycket i sakkunnigförslaget. Den i sistnämnda
stycke upptagna regeln har ansetts böra äga tillämpning jämväl beträffande
syneförrättning för betesreglering. Med avseende å dylik förrättning
må erinras, att enligt 19 § ägare av fastighet, som på grund av servi -

96 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

tilt äger betesrätt å det område, betesregleringen avser, ej är berättigad
påkalla dylik förrättning.

Andra stycket i denna paragraf överensstämmer med 15 § andra stycket
i sakkunnigförslaget.

Av bestämmelserna i första och andra styckena i förevarande paragraf
framgår, att rätten att för fastighet påkalla uppförande av nytt stängsel
tillkommer allenast ägaren och att sålunda arrendator eller den, som eljest
innehar nyttjanderätt till fastigheten, är utesluten från sådan rätt. Av
lantmäteristyrelsen i dess yttrande framställt yrkande, att befogenhet
i berörda avseende skulle tillerkännas även nyttjanderättshavare, har
sålunda ej följts i förslaget. Förslagets ståndpunkt i detta avseende är
betingad av stängselskyldighetens natur att vara en fastighet åvilande
förpliktelse. Då dylik skyldighet besvärar vederbörande fastighet, oberoende
av huruvida till fastigheten upplåten nyttjanderätt äger bestånd,
skulle medgivande åt nyttjanderättshavare av sådan befogenhet, som
nyss sagts, kunna mot fastighetsägarens vilja åsamka denne en avsevärt
ökad stängselskyldighet, vilket uppenbarligen vore obilligt. Det må framhållas,
att, därest vid utarrendering av en fastighet arrendatorn finner
påkallat, att ytterligare stängsel uppföres i fastighetens rågångar, han
har möjlighet att i arrendekontraktet förbehålla sig rätt att i förekommande
fall göra gällande ägarens stängselvitsord.

Enligt 15 § tredje stycket i sakkunnigförslaget skall, där fastighet, som
förrättning angår, är upplåten under nyttjanderätt, nyttjanderättshavaren
vara berättigad att vid förrättningen föra talan i den mån denna berör
hans rätt. En liknande bestämmelse har upptagits i tredje stycket av förevarande
paragraf. I detta stycke har tillika stadgats, att, där fastighet,
som nyss sagts, är besvärad av servitutsrätt, jämväl innehavaren
av dylik rätt skall äga befogenhet att föra talan vid förrättningen, såvitt
denna berör sagda rätt. Att en dylik befogenhet bör tillkomma servitutsrättshavare
synes uppenbart. Jag vill erinra, att förrättning för betesreglering
avser upphävande av rätten till gemensamt bete å det område,
förrättningen angår, även för innehavare av betesservitut å området samt
att, där förrättning angår fråga örn hållande av stängsel omkring viss
fastighet, som besväras av sådant servitut, innehavaren av servitutsrätten
äger ett betydande intresse, att stängslet anordnas på sådant sätt, att
det fredar mot de hemdjur, som servitutet avser.

Utan särskild föreskrift torde vara tydligt, att den, som innehar fastighet
med ständig eller ärftlig besittningsrätt, i fråga örn behörighet att påkalla
förrättning enligt förevarande kapitel och därvid föra talan bör vara
likställd med ägare. Vad angår fastighet, som upplåtits under åborätt
enligt lagen den 4 juni 1926 (nr 189), må erinras, att i 19 § av sagda lag
uttryckligen stadgas, att åbon i fråga örn hållande av hägnad har samma
rättighet och är underkastad samma skyldighet som jordägare.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107. 97

23 §.

I första stycket av denna paragraf avhandlas frågan om behörighet att Förordnande
förordnas till förrättningsman vid syneförrättning enligt förevarande ka- ^glmanvid
pitel samt av vem dylikt förordnande skall meddelas. syneer rättning Beträffande

förrättning rörande fråga örn stängselskyldighet innehål- De sakler
IG § första stycket av sakkunnigförslaget, att till företagande av dylik kunn,ga''
förrättning länsstyrelsen skall på ansökan förordna en i orten boende
person, åt vilken uppdraget finnes kunna anförtros.

I motiveringen till förslaget i denna del hava de sakkunniga anfört:

De sakkunniga hade ej funnit nödigt eller lämpligt att i förslaget upptaga
något stadgande, enligt vilket förrättningsman, som här avsåges,
skulle äga viss kompetens eller eljest besitta särskilda kvalifikationer.

Enligt de sakkunnigas uppfattning torde önskemålet att få dylika förrättningar
utförda av därtill lämpliga personer för lägsta möjliga kostnad
bäst vinnas genom medgivande av befogenhet för länsstyrelserna att i
varje särskilt fall till förrättningsman förordna den i orten boende person,
åt vilken uppdraget funnes kunna anförtros. Härigenom bereddes
länsstyrelserna möjlighet att vid meddelande av dylikt förordnande i vidsträcktaste
mån taga hänsyn såväl till tvistens beskaffenhet som till av
sakägarna framställda önskemål angående vem som borde förordnas. Någon
svårighet för länsstyrelserna att finna för uppdraget lämpade personer
torde näppeligen komma att möta. För att kunna tillfredsställande
handlägga förrättning, varom nu vöre fråga, torde i regel vara tillfyllest
att, jämte ett gott allmänt omdöme, äga förmåga att sätta sig in i hithörande
lagbestämmelser samt att fullständigt och riktigt avfatta protokoll
och de övriga handlingar, som av förrättningsmannen skulle upprättas,
ävensom någon vana att leda offentliga förrättningar. Erforderliga
kvalifikationer i dessa hänseenden torde i allmänhet tillkomma vederbörande
lands- och stadsfiskaler. Förutom dessa torde emellertid jämväl
vissa av hushållningssällskapens tjänstemän, mera erfarna nämndemän
samt andra personer, vilka genom kommunal eller annan offentlig verksamhet
förvärvat sig förtrogenhet oell vana att praktiskt tillämpa författningsbestämmelser,
ofta äga erforderliga förutsättningar att tillfredsställande
leda ifrågavarande förrättningar.

I lagen örn enskilda vägar angåves lantmätare såsom i allmänhet särskilt
lämpade att handlägga förrättningar enligt sagda lag. Någon motsvarande
bestämmelse hade ej upptagits i förslaget, oaktat nämnda tjänstemän
på grund av sin utbildning och allmänna verksamhet i regel torde
vara väl skickade jämväl att bedöma frågor örn stängselskyldighet. Grunden
härtill vore, att ett anlitande av lantmätare för ifrågavarande uppdrag
skulle i många fall medföra, att synekostnaderna leonline att uppgå
lill belopp, som måste anses för höga i förhållande till här avsedda tvisters
ekonomiska innebörd. Därest emellertid lantmätare vore villig att
åtaga sig dylikt uppdrag mot den ersättning, som enligt förslaget skulle
utgå till förrättningsman, borde tydligen från principiell synpunkt hinder
ej anses möta mot hans förordnande därtill.

De sakkunnigas ståndpunkt, att länsstyrelse bör ilga befogenhet att till
företagande av förrättning rörande fråga örn stängselskyldighet i varje

J )tipartem«inU -chefen.

Bihang till riksdagens protokoll Ii).VI. I sand. Sr 107

Kungl. Majlis proposition Nr 107.

särskilt fall förordna en i orten boende person, åt vilken uppdraget finnes
kunna anförtros, finner jag i stort sett välgrundad. Länsstyrelsens
val torde dock ej, på sätt sakkunnigförslaget åsyftar, böra i lagen begränsas
till personer, boende i orten. Med en restriktiv tolkning av denna
bestämmelse torde nämligen i vissa fall svårigheter kunna uppstå att
finna för uppdraget lämpliga personer. Det bör antagas, att länsstyrelserna
utan uttrycklig föreskrift komma att skänka vederbörligt beaktande
åt önskemålet, att för nedbringande av förrättningskostnaderna till utförande
av bär avsedda förrättningar förordnas personer, som äro boende
i närheten av respektive förrättningsställen, där detta utan eftersättande
av kravet på förrättningsmännens kompetens kan ske. Med hänsyn härtill
har någon begränsning i nyssangivna riktning av länsstyrelsernas
ifrågavarande befogenhet ansetts ej böra stadgas.

De sakkunniga hava förutsatt, att lantmätare i allmänhet ej borde förordnas
att verkställa förrättning, varom nu är fråga, och hava
till stöd härför anfört, att ett anlitande av lantmätare för dylikt
uppdrag skulle i många fall medföra, att förrättningskostnaderna komme
att uppgå till belopp, som måste anses för höga i förhållande till här avsedda
tvisters ekonomiska innebörd. Även örn denna synpunkt ej kan
frånkännas betydelse, kunna likväl understundom sådana omständigheter
föreligga, att det är synnerligen önskvärt, att lantmätare må kunna förordnas.
Detta är särskilt händelsen, örn samtliga uppgivna sakägare äro
ense, att förrättningsmannen bör vara lantmätare, eller örn länsstyrelsen
finner annan för uppdraget lämplig person än lantmätare ej vara att
tillgå. Länsstyrelse torde därför böra äga befogenhet att, när länsstyrelsen
finner detta av förhållandena påkallat, förordna lantmätare till förrättningsman
vid här avsedd förrättning. Har lantmätare förordnats till
förrättningsman, bör han vara pliktig att mottaga förordnandet. Någon
uttrycklig bestämmelse härom erfordras ej i lagen, då en dylik skyldighet
följer av stadgandet i 52 § i gällande lantmäteriinstruktion den 11 november
1927 (nr 407).

Vad angår förrättning rörande betesreglering torde ej heller i detta fall
tillräckliga skäl föreligga att i lagen uppställa fordran å viss kompetens
hos den, som må förordnas att företaga dylik förrättning. Önskemålet att
få dylika förrättningar utförda av därtill lämpliga personer för lägsta
möjliga kostnad torde liksom i fråga örn stängselförrättningar bäst vinnas
genom att tillerkänna länsstyrelserna befogenhet att med hänsyn till
omständigheterna i varje särskilt fall förordna den person, åt vilken uppdraget
finnes kunna anförtros. För att kunna tillfredsställande handlägga
förrättning, varom nu är fråga, torde visserligen i allmänhet krävas,
förutom de kvalifikationer, som, på sätt de sakkunniga framhållit, erfordras
för verkställande av förrättning rörande stängselskyldighet, jämväl
särskilda insikter och erfarenhet i betesskötsel samt jordbruk i allmänhet,
men det lärer böra förutsättas, att länsstyrelserna komma att beakta

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

detta förhållande utan särskild föreskrift i lagen. Sådana kvalifikationer,
som nyss sagts, torde företrädesvis vara till finnandes hos hushållningssällskapens
jordbrukskonsulenter ävensom hos svenska betes- och
vallföreningens konsulenter. Det bör dock ej förbises, att, då fråga är
örn betesregleringar av mindre omfattning, även personer, som ej erhållit
särskild utbildning i betesskötsel men äga praktisk erfarenhet i jord- och
betesbruk, i vissa fall kunna vara lämpade såsom förrättningsmän.

Vid betesreglering torde understundom förekomma sådana spörsmål, som
ej kunna tillfredsställande bedömas utan skoglig fackkunskap. Detta gäller
särskilt, då vid upplåtelse av betesmark enligt 14 § fråga uppstår,
vilken del av regleringsområdet från skoglig synpunkt lämpligen bör tagas
i anspråk för berörda ändamål. Det torde emellertid i regel ej böra
krävas, att den, som förordnas till förrättningsmän vid förrättning för betesreglering,
skall äga dylik sakkunskap, utan behovet av sådan synes
vid här avsedd förrättning i allmänhet böra tillgodoses på det sätt, att
vederbörande synemän medgives befogenhet att i förekommande fall anlita
biträde av person med skoglig utbildning. Till denna fråga återkommer
jag vid 26 §.

I överensstämmelse med vad nu anförts har i första stycket av denna
paragraf stadgats, att länsstyrelsen skall till företagande av syneförrättning
på ansökning förordna person, åt vilken uppdraget finnes kunna anförtros.

Därest det föreliggande lagförslaget upphöjes till lag, synes sannolikt,
att hos vissa hushållningssällskap ytterligare jordbrukskonsulenter måste
anställas för att tillgodose behovet av förrättningsmän vid förrättningar
angående betesreglering. Det torde ock böra förutsättas, att för utbildande
av lämpliga förrättningsmän särskilda åtgärder böra vidtagas genom det
allmännas försorg. Frågan härom torde i sinom tid böra upptagas till
närmare övervägande inom jordbruksdepartementet.

Bestämmelserna i andra och tredje styckena av denna paragraf motsvara
16 § andra och tredje styckena i sakkunnigförslaget.

24 §.

Första stycket är likalydande med 17 § första stycket i sakkunnigförslaget.

Enligt andra stycket första punkten skall i fall, där syneförrättning
handlägges utan biträde av gode män, vad i den föreslagna lagen är stadgat
örn synemännens uppgifter och åligganden i tillämpliga delar hava
avseende å förrättningsmannen. Denna bestämmelse, som är ny, har upptagits
i departementsförslaget för vinnande av förenkling i redaktionellt
avseende av bestämmelserna örn förrättning. Andra punkten i detta stycke
är likalydande med 17 § andra stycket i sakkunnigförslaget.

Efter vilka
grunder bär
ersättning til l
synemännen
utgå ?

De sakkunniga.

Departements chefen.

100 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Tredje stycket upptager nied ett förtydligande tillägg bestämmelsen i
17 § tredje stycket av sakkunnigförslaget.

25 §.

Enligt 18 § första ock andra punkterna i sakkunnigförslaget skola förrättningsmannen
oell gode männen för förrättning enligt den föreslagna
lagen åtnjuta resekostnads- och traktamentsersättning jämlikt bestämmelserna
i gällande resereglemente, därvid förrättningsmannen skall likställas
nied landsfiskal och gode männen nied gode män vid lantmäteriförrättningar.
Förrättningsmannen skall därjämte för upprättande av protokoll
och övriga handlingar i ärendet samt för ombesörjande av de utskrifter
därav, som skola överlämnas till sakägarna, åtnjuta särskild ersättning
efter ty Kungl. Majit bestämmer.

I motiveringen till dessa bestämmelser hava de sakkunniga anfört:

Förrättningsmannen syntes lämpligen böra äga uppbära viss resekostnads-
och traktamentsersättning enligt gällande resereglemente samt därjämte
åtnjuta en billig gottgörelse för upprättande av protokoll och övriga
handlingar i ärendet samt för ombesörjande av erforderliga utskrifter
därav. Då det syntes önskvärt, att normerna för beräkningen av sistnämnda
gottgörelse ej fixerades i lag utan möjlighet kölles öppen att
jämka dessa med hänsyn till omfattningen av det arbete, som i nyssangivna
hänseenden bomme att åvila förrättningsmannen, torde det böra ankomma
å Kungl. Majit att bestämma sagda normer. Vad anginge storleken av
den resekostnads- och traktamentsersättning, som borde tillkomma förrättningsman,
torde lämpligen böra föreskrivas, att denne i fråga örn rätt till
dylik ersättning skulle vara likställd med landsfiskal. Jämlikt gällande
allmänna resereglemente åtnjöte landsfiskal för tjänsteförrättning — förutom
resekostnad sers;! 11 ning, motsvarande vid resa å järnväg avgift för
plats i andra klassens vagn — traktamentsersättning med 8 kronor för dag
och 4 kronor för natt eller med 12 kronor för dygn. Tydligt vore, att,
därest förrättningsmannen i förevarande avseende tillkommande ersättning
bestämdes att utgå enligt nu angiven grund, denna ersättning komme
att hållas inom gränser, som måste anses fullt skäliga i förhållande till
den ekonomiska betydelse, här avsedda tvister i allmänhet ägde.

Övervägande skäl torde tala för att de grunder, enligt vilka ersättning
skall utgå till synemän för förrättning enligt detta kapitel, ej bestämmas
i lag utan fastställas i administrativ ordning, så att möjlighet förefinnes
att utan större omgång jämka dessa med hänsyn till den erfarenhet, som
under den nya lagens tillämpning vinnes rörande dylika förrättningar.
En sådan anordning är påkallad jämväl från en annan synpunkt. På
grund av de betydande nationalekonomiska fördelar, som kunna vinnas
genom reglering av rätten till gemensamt bete å skogs- och utmark enligt
de i departementsförslaget angivna grunder, torde det nämligen ej
vara uteslutet, att, därest den nu föreslagna lagstiftningen genomföres,
staten eller kommunala organisationer komma att för främjande av be -

101

fiungl. Maj:ts proposition Nr 107.

tesregleringar bevilja bidrag till kostnaderna för förrättning, som avser
dylik reglering, och för sådant fall böra förenämnda ersättningsregler
kunna utan omgång jämkas med hänsyn till de villkor, varunder sådant
bidrag bestämmes att utgå. I anslutning härtill hava ej i departementsförslaget
upptagits några direkta bestämmelser i ämnet, utan i första
stycket av denna paragraf har allenast hänvisats till vad därutinnan är
särskilt stadgat. Det förutsättes härvid, att erforderliga föreskrifter i
förevarande avseende komma att utfärdas av Kungl. Majit.

På sätt de sakkunniga framhållit, är det tydligen av stor vikt, att synemännen
tillkommande ersättning ej fastställes till högre belopp än som kan
anses skäligt i förhållande till den ekonomiska betydelsen av här avsedda
frågor. Det måste dock även tillses, att ersättningen särskilt till förrättningsmannen
ej bestämmes så ringa, att de personer, som äro lämpade
för ifrågavarande uppdrag, ej kunna förmås att åtaga sig detta. Vad
angår lantmätare torde, då sådan tjänsteman förordnas att handlägga
förrättning, varom nu är fråga, denne böra åtnjuta ersättning för dylikt
uppdrag enligt de grunder, som i allmänhet gälla för av honom utförda
tjänsteförrättningar. Gällande bestämmelser i detta avseende inrymmas
huvudsakligen i lantmäteritaxan den 25 november 1927 (nr 416), lantmäteristyrelsens
cirkulär den 22 december 1927 (nr 7) till rikets lantmätare
rörande tillämpningen av sagda taxa samt resereglementet för lantmätare
den 31 december 1920 (nr 909) med däri sedermera vidtagna ändringar.
Beträffande annan förrättningsman än lantmätare torde de ersättningsgrunder,
som av de sakkunniga förordats, i stort sett få anses lämpliga.

Enligt 18 § tredje punkten i sakkunnigförslaget skall ersättning till förrättningsmannen
och gode männen ävensom kostnad för kallelser eller
annat, som är av nöden för förrättningen, genast erläggas av sökanden.
Därest flera vid förrättningen bliva bundna till stängselskyldighet, skall
enligt förslaget sagda ersättning och kostnad fördelas mellan dem efter
vad skäligt prövas.

Lan t mäteristy reisen har framhållit, att berörda bestämmelser om erläggande
av förrättningskostnad syntes ofullständiga och kunna leda till
olägenheter för sakägarna. Enligt styrelsens mening bordo föreskrifterna
i lantmäteritaxan lämpligen förlänas tillämpning i nämnda avseende. I
niira anslutning härtill hava tvenne myndigheter i Uppsala län påpekat,
att frågan, huru och till vem ersättning för förrättningskostnad skulle av
sökanden erläggas, borde i lagen närmare regleras.

Enligt 6 kap. i lantmäteritaxan skall lantmätare i regel vid förrättnings
avslutande eller vid förrättningshandlingarnas överlämnande avgiva .sluträkning,
upptagande i specificerade poster vad lantmätaren har att fordra
av sakägarna i detalj- och dagarvode samt lösen för handlingar m. m.

skyldighet
att erlägga
förrättningskostnad.

De saltkunniga.

Lantmäteri -styrelsen
m. fl.

Departements chefen.

102

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Sluträkningen skall tillika, där grunderna för kostnadernas fördelning
mellan de olika sakägarna ej finnas angivna i vid förrättningen fört protokoll,
innehålla upplysning om dessa grunder, och skall i varje fall i räkningen
utföras vad på varje sakägare belöper av den lantmätaren tillkommande
gottgörelse. När sluträkning blivit till sakägarna behörigen avgiven,
är lantmätaren berättigad att uppbära hela den gottgörelse, som
enligt räkningen tillkommer honom, och lantmätaren äger, därest sakägare
tredskas att betala gottgörelsen, hos överexekutor njuta skyndsam
handräckning för dess utbekommande. Sakägare är å sin sida, så framt
ej annat är i lag eller särskild författning stadgat, berättigad att klandra
sluträkning genom stämning inom viss tid efter förrättningens avslutande.

Nu angivna bestämmelser örn ordningen för erläggande av förrättningskostnad
äga tillämpning i fråga örn förrättning, som avses i enskilda väglagen,
för den händelse förrättningsmannen är lantmätare. I annat fall
gäller i detta ämne bestämmelsen i 16 § andra punkten av nämnda lag,
enligt vilken förrättningskostnaden skall av sökanden genast erläggas.
Beträffande den slutliga ansvarigheten för dylik kostnad stadgas i tredje
punkten av nyssnämnda paragraf, att, där vid förrättningen flera bliva
bundna till väghållningsskyldighet, sagda kostnad skall fördelas efter ty
skäligt prövas.

Den ordning, som gäller med avseende å erläggande av förrättningskostnad
enligt enskilda väglagen — vilken ordning, såvitt känt är, ej
vid tillämpningen medfört olägenhet — torde böra förlänas giltighet även
i fråga örn sådan kostnad enligt den nu föreslagna lagen, då likformighet
i detta avseende mellan de två lagarna är till fördel. I enlighet härmed
har i första punkten av andra stycket i förevarande paragraf stadgats,
att förrättningskostnad skall, där ej annorlunda är särskilt föreskrivet,
av sökanden genast erläggas. Vad angår skyldigheten att slutligen
gälda sådan kostnad har i andra punkten av samma stycke stadgats, att
vid förrättningen skall efter ty finnes skäligt bestämmas, vilken eller
vilka sakägare skola slutligen gälda förrättningskostnaden samt, örn flera
prövas därtill skyldiga, huru beloppet skall mellan dem fördelas. Att
i lagen angiva vissa grunder, varefter synemännen i sistangivna fall
skola fördela förrättningskostnaden mellan sakägarna, har jag ej funnit
lämpligt, då det ej är uteslutet, att särskilda sakägare kunna genom obefogade
påståenden eller yrkanden giva anledning till att förrättningskostnaden
bliver väsentligt högre än som med hänsyn till sakens beskaffenhet
är påkallat, samt vid sådant förhållande dessa böra svara för en proportionsvis
större andel av kostnaden än övriga sakägare.

26 §.

Enligt första stycket i förevarande paragraf skola vissa i gällande lagstiftning
örn delning av jord på landet upptagna stadganden angående

103

Kungl. May.ts proposition Nr 107.

laga skifte i tillämpliga delar lända till efterrättelse i fråga örn förrättning,
som avses i detta kapitel. Innehållet av detta stycke överensstämmer
med 19 § i sakkunnigförslaget utom därutinnan, att enligt det föreliggande
förslaget beträffande dylik förrättning skola i tillämpliga delar
gälla, förutom de i sakkunnigförslaget angivna bestämmelserna i jorddelningslagen,
jämväl de i sagda lag meddelade stadgandena örn anlitande
av sakkunnigt biträde vid laga skifte, örn jäv mot dylikt biträde
samt örn protokoll vid förrättning.

Att stadgandena örn anlitande av sakkunnigt biträde vid laga skifte och
örn jäv mot dylikt biträde — vilka stadganden återfinnas i 2 kap. 2 och
9 §§ jorddelningslagen — ansetts böra äga motsvarande tillämpning beträffande
förrättning enligt förevarande kapitel bar sin grund däri, att,
såsom förut framhållits, understundom vissa vid betesreglering förekommande
spörsmål ej kunna tillfredsställande bedömas utan skoglig fackkunskap
samt att jämväl eljest vid bär avsedda förrättningar sådana
frågor kunna uppkomma, för vilkas avgörande särskild sakkunskap erfordras.
För dylikt fall torde, såsom i nyssnämnda stadganden avses,
vederbörande förrättningsman och gode män böra äga anlita det biträde,
som erfordras för frågans riktiga bedömande. Vad angår jorddelningslagens
bestämmelser örn protokoll vid förrättning, vilka bestämmelser upptagits
i 3 kap. 6 §, har jag funnit dessa väl lämpade även för sådan förrättning,
som avses i förevarande kapitel. I anslutning härtill hava de
i 21 § av sakkunnigförslaget upptagna stadgandena örn protokoll vid dylik
förrättning uteslutits i departementsförslaget.

Enligt 2 kap. 2 § jorddelningslagen skall delägare, där han är missnöjd
med lantmätarens och gode männens beslut örn tillkallande av sakkunnigt
biträde, genast anmäla detta för lantmätaren, som bar att med insändande
av protokollet i ärendet underställa frågan lantmäteristyrelsens prövning.
Då dylik prövning beträffande förrättning enligt förevarande kapitel
lämpligen synes böra ankomma å länsstyrelsen, bar en bestämmelse härom
upptagits i första stycket.

I andra stycket av denna paragraf har inrymts stadgandet i 20 § av
sakkunnigförslaget.

Lantmäteristyrelsen bar mot 19 § i sakkunnigförslaget anmärkt, att den
däri lämnade hänvisningen till jorddelningslagen ej borde avse de i lagen
meddelade bestämmelserna angående kallelseförfarandet vid laga
skifte utan de i denna upptagna motsvarande stadgandena rörande rågångsförrättning,
enär därigenom den förenkling i kallelseförfarandet,
som enligt lagen den 5 april 1929 (nr 55) stadgats med avseende å dylik
förrättning, skulle bliva tillämplig även i fråga örn förrättning enligt
förevarande lagstiftning.

Kallelse
förfarandet
vid syne pirrätlning -

Departements

chefen.

104 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Med anledning av denna anmärkning må erinras, att stadgandet i
andra stycket av denna paragraf medgiver, att, där det är uppenbart,
vilka med avseende å förrättning äro sakägare, förrättningen må, utan
hinder av att kungörelse oell kallelse ej verkställts i den ordning, som i
jorddelningslagens bestämmelser örn laga skifte avses, företagas, där samtliga
sakägare infinna sig eller av förrättningsmannen blivit minst fjorton
dagar förut bevisligen kallade till förrättningen. Genom detta stadgande
torde erforderlig enkelhet i kallelseförfarandet beträffande här avsedd förrättning
kunna vinnas. Enligt 19 kap. 7 § jorddelningslagen gäller en liknande
bestämmelse i fråga örn avstyckningsförrättning, då fråga ej är örn
bestämmande av gräns mot fastighet, som ej ingår i förrättningen. Under
förarbetena till lagen den 5 april 1929 framhölls, att genom nyssnämnda bestämmelse
i jorddelningslagen behovet av förenkling i kallelseproceduren
vid avstyckning redan tillgodosetts. Lagen den 5 april 1929 gjordes därför
ej tillämplig i fråga örn avstyckning (som företages utan samband med
gränsbestämning). Med hänsyn till vad nu anförts har jag funnit lantmäteristyrelsens
berörda anmärkning ej böra vinna beaktande.

27 §.

I förevarande paragraf angivas de särskilda spörsmål, som skola utredas
och prövas vid förrättning enligt förevarande kapitel. 1 mom. upptager
föreskrifter i detta avseende beträffande förrättning rörande fråga
örn stängselskyldighet, 2 mom. beträffande förrättning för betesreglering.
1 mom. motsvarar 22 § i sakkunnigförslaget.

Enligt 2 mom. skall vid förrättning för betesreglering utredas, bland
annat, vilket område förrättningen lämpligen bör avse. Vid utredningen
härom bör tydligen noggrant undersökas, huruvida beträffande sagda
område de i 11 § angivna förutsättningarna för rätt till gemensamt bete
äro för handen. Den omständighet, som det härvid i främsta rummet
gäller att konstatera, är, huruvida stängsel den 1 januari 3932 funnits
mellan de i området ingående, till olika fastigheter hörande marker. Därest
denna fråga vid förrättningen hesvaras nekande och på grund härav
betesreglering verkställes å markerna, torde härigenom med laga verkan
hava avgjorts, att stängselskyldighet mellan markerna ej föreligger.

Vid förrättning för betesreglering skall enligt 2 mom. även utredas,
med vilka slag av hemdjur betning må äga rum å betesmark, som avses
i 14 §, samt huru sådan mark i övrigt må nyttjas till bete för den eller
de fastigheter, åt vilka den upplåtits, ävensom huru betesmarken skall
inhägnas. Såsom vid 15 § antytts, skola enligt förslaget stadgandena
i 7 § örn beskaffenheten av laggillt stängsel ej äga tillämpning i fråga
örn hägnad, som hålles omkring sådan betesmark, som nyss sagts, utan
beskaffenheten av dylik hägnad skall i varje fall fastställas vid förrättningen.
En förutsättning härför är emellertid, att vid förrättningen jämväl
bestämmes, med vilka slag av liemdjur betning å marken må äga rum.

105

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Vid avgörandet av denna fråga bör tydligen hänsyn tagas till det behov,
som i förevarande avseende föreligger beträffande den eller de fastigheter,
åt vilka betesmarken upplåtits. Där betesmark upplåtes åt flera
fastigheter, bör vid förrättningen även bestämmas, i vilken omfattning
varje fastighet äger nyttja marken till bete samt huru de med betningen
förenade angelägenheter, som äro gemensamma för sagda fastigheter och
som ej innefattas under skyldigheten att hålla betesmarken inhägnad och
i ett för betesbruk ordnat skick, böra handhavas. I sistnämnda avseende
torde i huvudsak enahanda ordning böra tillämpas, som enligt 41—45 §§
skall gälla med avseende å fullgörande av sagda skyldighet.

Med avseende å ersättning, som omförmäles i 16 §, skall enligt 2 mom.
i denna paragraf utredas, bland annat, inom vilken tid ersättningen skall
gäldas. För de skäl, som ligga till grund för denna bestämmelse, skall jag
redogöra vid 34 §.

28 och 29

Dessa paragrafer upptaga med vissa jämkningar och tillägg bestämmelserna
i 23 och 24 §§ av sakkunnigförslaget.

Enligt 29 § andra stycket andra punkten åligger det synemännen, där
enligt vad i 41 § sägs styrelse skall utses, att uppdraga åt en eller flera
av sakägarna att i den i 44 § stadgade ordning utfärda kallelse till sammanträde
för styrelseval och tillika bestämma den tid, inom vilken anmälan
örn sådant val skall göras hos länsstyrelsen. Denna bestämmelse
är ny och har föranletts av de i departementsförslaget upptagna stadgandena
örn stängsel- och betessamfälligheter. Bestämmelsen har delvis avfattats
efter förebild av föreskriften i 22 § andra stycket enskilda väglagen.

Beträffande en av länsstyrelsen i Uppsala län framställd erinran, att
bestämmelsen i 23 § andra stycket av sakkunnigförslaget ej gåve någon
säker ledning i fråga örn ordningen för bevakande av det allmännas rätt
med avseende å publik jord, må framhållas, att frågan örn behovet av
reglerande föreskrifter i berörda ämne ej synes böra upptagas särskilt
för nu ifrågavarande lagstiftning utan böra bliva föremål för övervägande
i annat sammanhang.

30 §.

Första stycket har avfattats i anslutning till stadgandet i 23 § första
stycket enskilda väglagen. Den i nämnda lagrum föreskrivna anordningen
med avseende å förvarande av förrättningshandlingar och dessas tillhandahållande
åt vederbörande sakägare har jag funnit mera lämpad för de i
detta kapitel avsedda förrättningar iin det tillvägagångssätt, som härutinnan
förordats i 25 § första stycket av sakkunnigförslaget.

Andra stycket upptager dels bestämmelsen i 25 § andra stycket av sakkunnigförslaget,
dels ock en föreskrift örn skyldighet för förrättningsmannen
att, där förrättningen allgått fråga örn betesreglering, till vederbö -

106 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

rande skogsvårdsmyndighet översända avskrift av förrättningshandlingarna.
Sistnämnda föreskrift är betingad därav, att skogsvårdsmyndigheten
för utövande av den åtalsbefogenhet, som enligt 52 § tillkommer myndigheten,
ävensom med hänsyn till betesreglerings betydelse från skogsvårdssynpunkt
bör äga kännedom örn de förrättningar rörande dylika regleringar,
som verkställas inom myndighetens verksamhetsområde, och
förrättningarnas resultat. Örn vid här avsedd förrättning betesmark upplåtits
enligt 14 §, bar skogsvårdsmyndigheten behov att äga tillgång till
handlingarna angående förrättningen jämväl för utövande av den talerätt,
som enligt 47 § andra stycket tillkommer myndigheten. Med skogsvårdsmyndighet
förstås enligt 67 § skogsvårdsstyrelse, stiftsnämnd, skogsstatstjänsteman
eller annan myndighet, envar beträffande skog, som står
under hans uppsikt eller av honom förvaltas.

31 $.

Enligt första stycket i denna paragraf skall sakägare, där han är missnöjd
med förrättning, vid talans förlust inom tre månader efter förrättningens
avslutande instämma samtliga övriga sakägare till domstol. Denna
bestämmelse, som nära överensstämmer med 26 § i sakkunnigförslaget, innebär,
att klandertalan mot förrättning, varom nu är fråga, skall föras
i enahanda ordning som enligt enskilda väglagen gäller i fråga örn talan
mot där avsedd förrättning. Att, såsom från ett håll yrkats, beträffande
klander av förrättning enligt förevarande lag stadga, att dylik talan skall
upptagas och avgöras av ägodelningsrätt, har jag ej funnit tillräckligt
motiverat.

Bestämmelsen i andra stycket, vilken åsyftar att underlätta delgivning av
stämning, då svarandena äro flera än tio, saknar motsvarighet i sakkunnigförslaget.
Stadgandet har närmast föranletts av de i departementsförslaget
upptagna bestämmelserna örn betesreglering och gemensam
stängselskyldighet, vilka kunna medföra, att ett stort antal personer äro
sakägare vid här avsedd förrättning.

32 $.

Denna paragraf, som upptager bestämmelser örn verkställighet av förrättningsutlåtande
samt av domstols ej laga kraft ägande utslag i vissa
mål örn stängselskyldighet, motsvarar 27 § i sakkunnigförslaget.

33 $.

De i förevarande paragraf upptagna bestämmelserna överensstämma med
stadgandena i 28 § av sakkunnigförslaget utom i vissa detaljfrågor. Enligt
förevarande paragraf skall efter den slutliga handläggningen av mål
rörande klander av förrättning avskrift av däri meddelat utslag genom
rättens försorg tillställas ej allenast, såsom i sakkunnigförslaget föreskrives,
förrättningsmannen utan även, där målet angått fråga örn betesreglering,
vederbörande skogsvårdsmyndighet. Därjämte åligger det enligt departe -

107

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

mentsförslaget förrättningsmannen att, om mål, som här avses, återförvisats
till honom, därom omedelbart underrätta, förutom, på sätt i sakkunnigförslaget
angives, den myndighet, till vilken förrättningsakten sedermera
skall redovisas, jämväl, där målet angått fråga örn betesreglering, skogsvårdsmyndigheten.
Nu angivna ändringar i sakkunnigförslaget äro påkallade
av enahanda skäl, som vid 30 § anförts till stöd för den däri upptagna
bestämmelsen örn skyldighet för förrättningsmannen att i fall, som
nyss sagts, till skogsvårdsmyndigheten översända avskrift av förrättningshandlingarna.
Härförutom har i anslutning till vad lantmäteristyrelsen
och överlantmätaren i Kalmar län i sina yttranden hemställt den ändring
vidtagits i sakkunnigförslaget, att redovisning av förrättningsakt till byggnadsnämnd
skall äga rum, allenast därest samtliga de fastigheter, som målet
angått, äro belägna inom stad eller samhälle, där den för städerna gällande
ordning för bebyggande skall iakttagas.

34 $.

Första stycket giver regler örn förfarandet i det fall, att tvist yppas mellan
ägare, innehavare av nyttjanderätt eller andra örn bättre rätt till vad
såsom ersättning skall utgå enligt 6 eller 16 §. Det här stadgade förfarandet
överensstämmer med det, som enligt 29 § i sakkunnigförslaget är avsett
att i enahanda fall tillämpas i fråga örn ersättning enligt 9 och 33 §§ i
sagda förslag. Beträffande ersättning enligt sistnämnda paragraf, vilken
ersättning avser gottgörelse för utbyte av bättre hägnad mot sämre, da
jämkning av stängselskyldighet äger rum, framgår av 40 § i departementsförslaget,
att vid tvist örn bättre rätt till dylik ersättning bestämmelserna
i förevarande paragraf skola i tillämpliga delar gälla.

Till skydd för vederbörande ersättningstagares rätt har i andra stycket
av denna paragraf stadgats förhud mot verkställande av arbete å annans
mark eller vidtagande eljest av åtgärd till förfång för annan, innan ersättning
enligt 6 § blivit till ersättningstagaren gulden eller enligt första stycket
nedsatt hos länsstyrelsen, ävensom föreskrivits, att, där ej sådan ersättning
varder gulden eller nedsatt inom tid, som i laga ordning blivit bestämd,
eller, örn dylik bestämmelse saknas, inom fem år efter det ersättningens
belopp fastställdes, den väckta frågan skall i sin helhet vara förfallen.
I anslutning härtill har vidare i förevarande stycke stadgats, att,
där sakägare utöver sin andel guldit eller nedsatt ersättning, som nyss
sagts, han är berättigad att efter utgången av förenämnda tid hos den ersättningsskyldige
erhålla utmätning för vad sålunda utgivits, så framt ej
den väckta frågan i sin helhet förfallit. Nu angivna bestämmelser, som
sakna motsvarighet i sakkunnigförslaget, överensstämma med de stadgande^
som i liknande syfte meddelats i 28 § andra och tredje styckena enskilda
väglagen.

Enligt tredje stycket i denna paragraf må, där ersättning enligt 16 §
bestämts att utgå för intrång till följd av betesmarks anordnande för betes -

108

Kungl. May.ts proposition Nr 107.

bruk, åtgärd i sådant syfte ej vidtagas, innan ersättningen gnidits. Även
denna bestämmelse Ilar tillkommit för att skydda vederbörande ersättningstagares
rätt.

Departementsförslaget upptager ej något liknande stadgande i fråga örn
ersättning, som enligt 16 § skall utgå för upplåtelse av betesmark eller för
intrång till följd av sådan marks inhägnande. Grunden härtill är, att sistnämnda
ersättning skall utgå i form av årlig avgift samt att med hänsyn
härtill rätten att taga betesmarken i anspråk ej lämpligen kunnat göras
beroende därav, att ersättningen guldits. Då det emellertid måste anses
skäligt, att ersättningstagarens rätt skyddas även med avseende å dylik
ersättning, har jag ansett mig böra föreslå, att sådan ersättning skall utgå
med förmånsrätt ur fastighet, åt vilken betesmarken upplåtits. Från
fastighetskreditens synpunkt torde erinran mot en dylik förmånsrätt ej
med fog kunna framställas, då det måste antagas, att fastigheten genom
upplåtelsen erhåller ett ökat värde, som överstiger eller åtminstone motsvarar
det ersättningsbelopp förmånsrätten avser. Nämnda förmånsrätt
torde böra vara lika med den förmånsrätt, som enligt 17 kap. 6 § handelsbaden
gäller för rätt till tionde, ränta eller annan sådan avgäld av fast
egendom. Erforderliga bestämmelser örn ifrågavarande förmånsrätt hava
inrymts i det särskilda förslaget till lag örn säkerhet för utbekommande
av viss ersättning enligt lagen örn ägofred, för vilket förslag jag senare
skall redogöra.

På sätt framgår av bestämmelserna i 27 § 2 morn., skall vid förrättningför
betesreglering bestämmas viss tid, inom vilken ersättning enligt 16 §
skall gäldas. Är fråga örn ersättning för upplåtelse av mark eller för
intrång till följd av betesmarks inhägnande, vilken ersättning, såsom nyss
berörts, skall utgå i form av årlig avgift, skall detta bestämmande avse
den tid på året, då dylik avgift skall erläggas. Gäldas ej ersättningen inom
bestämd tid, medför detta ej — i motsats till vad i motsvarande avseende
föreslagits i fråga örn ersättning enligt 6 § — att frågan örn betesmarkens
upplåtande förfaller, utan för dylikt fall är ersättningstagaren hänvisad att
låta uttaga ersättningen av den ersättningsskyldige. Förslagets ståndpunkt
i detta avseende är en följd av förenämnda bestämmelse örn ersättningens
erläggande till viss del medelst årlig avgift samt jämväl betingad
av önskemålet, att, sedan betesmark upplåtits vid betesreglering,
upplåtelsen kommer att äga bestånd, så länge marken erfordras för tillgoseende
av vederbörande fastighets betesbehov.

35 §.

Enligt denna paragraf skall vad genom förrättning eller dom blivit
bestämt angående stängselskyldighet eller betesreglering vara gällande
mot ny ägare till fastighet, som stängselskyldigheten eller betesregleringen
angår. Beträffande denna bestämmelse hänvisas till vad i det föregående
örn syneförrättning anförts.

Kungl. Majlis proposition Nr 107.

109

Om föreningar.

36 i

Såsom i det föregående antytts, förutsätter sakkunnigförslaget, att fråga
om stängselskyldighet skall handläggas vid syneförrättning, allenast
där överenskommelse härom ej kan träffas mellan vederbörande sakägare.
Dylik överenskommelse är enligt förslaget i allmänhet bindande allenast
för dem, som deltagit däri, och gäller sålunda ej mot ny ägare till fastighet,
som överenskommelsen angår. Under vissa förutsättningar kan emellertid
förening örn stängselskyldighet, som träffas utan samband med förrättning,
enligt 30 § i förslaget erhålla dylik giltighet. Förslaget innehåller
i detta avseende, att, där förening annorledes än vid förrättning träffats
örn hållande av stängsel enligt de grunder, som stadgas i den föreslagna
lagen, samt sådan förening upprättats skriftligen och styrkts av vittnen
och däri tydligt angivits de fastigheter, som föreningen angår, envar som
deltagit i föreningen äger få föreningen antecknad i det hägnadsregister,
som enligt förslaget skall föras för varje domsaga och stad, där rådstuvurätt
finnes. För erhållande av sådan anteckning skall föreningen i huvudskrift
ingivas eller med posten insändas till registerföraren i den ort,
där fastighet, som föreningen angår, är belägen. Sedan anteckning örn
föreningen skett i registret, skall föreningen vara gällande mot framtida
ägare eller innehavare av vederbörande fastigheter ävensom, där föreningen
inkommit till registerföraren inom en månad efter dess upprättande,
mot den, som efter upprättandet men före föreningens antecknande
i registret blivit ägare eller innehavare. Förening, som slutits för boställe
eller sådan, på viss tid upplåten fastighet, som tillhör kronan eller
allmän inrättning, har dock ej verkan mot senare innehavare, med mindre
föreningen blivit av vederbörande myndighet godkänd.

I motiveringen till förslaget i denna del hava de sakkunniga anfört:

Enligt § 10 i stängselsförordningen skulle vederbörande jordägare, därtill
följd av begagnat stängselvitsord hägnadsskyldighet blivit av dem
efter viss grund utgjord eller bestämd, för framtiden deltaga i hägnaden
underhåll enligt nämnda grund, till dess dem emellan annorlunda
överenskommes eller, i händelse, med avseende å förändrat bruk av ägorna,
ändring i hägnadsskyldigheten å ena sidan yrkades, frågan därom
blivit avgjord. Denna bestämmelse torde innebära, att, örn grannar träffat
överenskommelse örn uppförande och underhåll av hägnad mellan sina
fastigheter i överensstämmelse med stängselförordningens bestämmelser,
denna överenskommelse gällde för obegränsad tid, till dess ny överenskommelse
i ämnet träffades eller sådana ändrade förhållanden inträdde,
som i berörda paragraf avsåges, samt att överenskommelsen jämväl ägde
giltighet mot nya ägare till ifrågavarande fastigheter. Någon viss form
för träffande av dylik överenskommelse hade ej stadgats, utan ägde denna
principiellt samma giltighet, vare sig den vore muntlig eller upprättats
skriftligen.

Stängsolförordningens regler örn giltigheten av här avsedda överens -

Förening, sorn
överensstämmer
med
Ingene grunder.

De sak
kunniga

Ilo

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 107.

Departements chefen.

kommelser ägde tydligen samband med det sätt, varpå stängselskyldigheten
i förordningen bestämts. De stadganden, som i detta avseende upptagits
i förordningen, hade i allmänhet givits en sådan avfattning, att de
ej förutsatte någon diskretionär prövning utan vore avsedda att direkt
tillämpas i de fall, då sådan skyldighet enligt förordningen ägde rum.
Överenskommelse, som här avsåges, kunde därför i regel ej innehålla annat
än vad i förordningen stadgades beträffande det fall, varom överenskommelsen
träffats, och ny ägare till fastighet, som överenskommelsen
anginge, kunde sålunda ej genom denna i stort sett bliva förpliktad till
något, som ej omedelbart framginge av förordningens bestämmelser. Vid
sådant förhållande vore den omständigheten, att dylik överenskommelse
kunde ingås formlöst, tydligen ej ägnad att med hänsyn till ny ägares
intresse väcka betänklighet.

Frågan örn giltighet av överenskommelse angående stängselskyldighet
komme emellertid i ett väsentligen annat läge, örn de i förslaget upptagna
reglerna angående sådan skyldighet genomfördes. Den generella avfattningen
av sagda regler åsyftade att åt dessa förläna en diskretionär tilllämpning
och sålunda möjliggöra, att stängselskyldigheten i högre grad
än nu avvägdes efter de i varje särskilt fall föreliggande förhållandena.
Enligt sagda regler kommo skyldigheten alltså att bestämmas väsentligen
olika i skilda fall. Härav torde emellertid följa, att, därest grannar
överenskomme örn hållande av stängsel mellan sina fastigheter i överensstämmelse
med dessa regler, dylik överenskommelse ej kunde utan vidare
bliva gällande mot ny ägare. En förutsättning härför borde tydligen
vara, att överenskommelsens innehåll bestämt fixerades samt att garantier
skapades för att ny ägare kunde vinna säker kännedom härom.

De bestämmelser i ämnet, som upptagits i sakkunnigförslaget, avsåge
att tillgodose nyssangivna syfte.

Den föreslagna anordningen, att här avsedd förening skulle för vinnande
av giltighet mot ny ägare antecknas i ett offentligt register, hade ansetts
äga företräde framför den procedur, som i liknande syfte stadgades
i § 19 i stängselförordningen beträffande där omförmäld förening. Sistnämnda
procedur, som avsåge förenings intagande i vederbörande domstols
protokoll, torde nämligen ej vara väl lämpad för förening, varom
nu vore fråga, av det skäl, att sådan förening oftast torde komma att slutas
för obegränsad tid. Ett intagande av dylik förening i ett i kronologisk
ordning fört protokoll skulle nödvändiggöra, att förnyad anteckning
örn föreningen måste med vissa tidsmellanrum verkställas, vilken formalitet
undvekes, därest föreningen antecknades i ett register.

För underlättande av nya lagens tillämpning har jag ansett, att i denna
möjlighet bör beredas fastighetsägare att utan samband med syneförrättning
träffa förening såväl örn stängselskyldighet som örn betesreglering
med verkan mot ny ägare. I enlighet med vad do sakkunniga föreslagit
bör dock såsom förutsättning för att dylik verkan skall tillkomma föreningen
principiellt gälla, dels att föreningen överensstämmer med de
grunder, som stadgas i nya lagen, dels ock att föreningen ingåtts i sådan
form och erhållit sådan publicitet, att ny ägare kan vinna säker kännedom
örn dess innehåll. Vad den senare förutsättningen angår har jag i
anslutning till stadgandet i 30 § enskilda väglagen ansett vara tillfyllest.

lil

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

att föreningen upprättas skriftligen oell styrkes av vittnen samt intages i
domboken i ort, där fastighet som föreningen angår är belägen. Erinras
må, att ny ägare till fastighet, som nyss sagts, i regel torde kunna erhålla
erforderliga upplysningar örn här avsedd förening av fastighetens förutvarande
ägare eller av andra i orten boende personer. Därjämte är att
märka, att, såsom i det följande skall närmare omnämnas, avskrift av
dylik förening skall, där denna angår fråga örn betesreglering, genom
domstolens försorg översändas till vederbörande skogsvårdsmyndighet
samt att ny ägare sålunda hos sistnämnda myndighet kan i fall,
som nyss sagts, erhålla uppgift örn föreningens innehåll. Med hänsyn
härtill har jag ej ansett nödigt, att, såsom de sakkunniga föreslagit, låta
verkställa anteckning örn förening, som här avses, i särskilda vid underdomstolarna
förda hägnadsregister. Uppläggande och förande av dylika
register skulle tydligen i viss mån tynga och inveckla arbetet vid underdomstolarna.
Ej heller har jag funnit erforderligt, att, sedan dylik
förening intagits i domboken, förnyad anteckning örn föreningen däri
göres med vissa tidsmellanrum.

I anslutning till vad nu anförts hava departementsförslagets bestämmelser
i ämnet avfattats, vilka bestämmelser inrymts i första stycket
av förevarande paragraf. För vinnande av ökad säkerhet, att här avsedd
förening upprättas i överensstämmelse med de i nya lagen stadgade grunder,
då fråga är örn betesreglering och upplåtelse av betesmark därvid
finnes böra äga rum, har i förslaget stadgats, att förening, som avser
dylik upplåtelse, må intagas i domboken, allenast där i föreningen tydligt
angivits betesmarkens läge och gränser, den eller de fastigheter, åt vilka
marken upplåtits, samt huru och inom vilken tid marken skall inhägnas
och anordnas för betesbruk. Betydelsen av att tydliga föreskrifter i dessa
hänseenden upptagas i föreningen ligger i öppen dag.

Departementsförslaget förutsätter, att, innan förening, som här avses,
intages i domboken hos vederbörande domstol, denna har att tillse, att
föreningens innehåll, såvitt av föreningshandlingen framgår, överensstämmer
med bestämmelserna i nya lagen. Finnes detta ej vara fallet,
har domstolen att vägra föreningens inprotokollering. Förslaget innebär
dock ej, att frågan, huruvida dylik överensstämmelse föreligger, skall anses
slutligen avgjord genom föreningens intagande i domboken. Detta
framgår därav, att sagda fråga oftast ej kan tillförlitligen bedömas allenast
med ledning av föreningshandlingens innehåll utan att härför erfordras
syn på stället. Utan hinder av föreningens intagande i domboken bör
sålunda ny ägare till fastighet, som föreningen angår, anses berättigad
att påkalla syneförrättning enligt nya lagen för prövning, huruvida sådan
överensstämmelse är för handen.

Enligt andra stycket i denna paragraf skall, där förening, som enligt
första stycket intagits i domboken, angår fråga om betesreglering, av -

Förening, sani
avviker från
lagens grander -

112 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

skrift av föreningen genom rättens försorg översändas till vederbörande
skogsvårdsmyndighet. Beträffande motiven till denna föreskrift hänvisas
till vad som anförts vid 30 § rörande skyldighet för förrättningsman
att i fall, som nyss sagts, till skogsvårdsmyndigheten översända avskrift
av förrättningshandlingarna.

37 §.

I denna paragraf givas föreskrifter örn förening, som angår fråga om
stängselskyldighet men som ej överensstämmer med de i nya lagen stadgade
grunder. Dessa föreskrifter åsyfta, att angränsande fastigheters
stängselförhållanden må i vissa fall genom förening ordnas på ett från
nämnda grunder avvikande sätt samt att sålunda träffad förening skall,
där den upprättats i viss form och förlänats viss publicitet, äga giltighet
mot ny ägare.

Departementsförslagets bestämmelser härutinnan ansluta sig i väsentliga
avseenden till motsvarande stadganden i 35 § av sakkunnigförslaget.
Vissa skiljaktigheter förefinnas dock mellan förslagen.

Skiljaktigheterna hänföra sig i främsta rummet till sättet för offentliggörande
av här avsedd förening. Enligt departementsförslaget skall
detta ske genom föreningens intagande i domboken hos vederbörande allmänna
underrätt, under det sakkunnigförslaget innehåller, att föreningen
skall antecknas i hägnadsregistret. Departementsförslagets ståndpunkt
i detta avseende är en följd av de i 36 § upptagna bestämmelserna
rörande offentliggörande av förening, som där omförmäles.

Vidare avviker departementsförslaget från sakkunnigförslaget därutinnan,
att de i sistnämnda förslag upptagna bestämmelserna, att här avsedd
förening skall anses förnyad för viss tid, där ej uppsägning av föreningen
sker sist innan ett år före utgången av den tid, som föreningen
ursprungligen avsett, sakna motsvarighet i departementsförslaget. Berörda
bestämmelser, som vila å den förutsättning, att anteckning örn föreningen
göres i hägnadsregistret, hava, då enligt departementsförslaget
dylik anteckning ej skall ske, ej kunnat bibehållas i detta. Det torde
emellertid böra antagas, att kravet på erforderlig stabilitet i de förhållanden,
som regleras genom här avsedd förening, i stort sett tillgodoses
genom den av de sakkunniga föreslagna och i departementsförslaget
upptagna föreskriften, att dylik förenings giltighetstid må bestämmas att
omfatta en tidrymd av upp till tio år efter det föreningen intagits i domboken.
Med hänsyn härtill och då enligt förslaget hinder ej möter att
vid utgången av nämnda tid träffa ny förening av samma innehåll som
den tidigare, hava några särskilda föreskrifter örn utsträckande av här
avsedd förenings giltighetstid ansetts ej vara påkallade. Jag vill erinra,
att enligt 30 § enskilda väglagen förening i fråga örn vägs underhåll ej
äger giltighet under längre tid än tio år från det föreningen ingicks.

Slutligen har den i 35 § tredje stycket av sakkunnigförslaget upptag -

113

Kungl. May.ts proposition Nr 107.

na bestämmelsen, att ingen skall av förening, varom nu är fråga, vara
hindrad att inhägna sina ägor, där han ensam vill hålla stängsel omkring
dem, uteslutits i departementsförslaget. Frågan, huruvida på
grund av dylik förening hinder i berörda avseende skall anses föreligga
eller ej, torde böra bero på föreningens syfte och innehåll. Avser föreningen
en överenskommelse mellan ägare av angränsande fastigheter
att utlägga vissa områden av fastigheterna till en gemensam betesvall,
böra de särskilda fastighetsägarna ej vara berättigade att under föreningens
giltighetstid omintetgöra en dylik överenskommelse genom uppsättande
av stängsel i ägoskillnaderna. Åsyftar däremot föreningen, att
hägnader ej skola hållas mellan fastigheternas ägor allenast av den
grund, att ägarna därigenom beredes lättnad i stängselbesväret (ex. ägorna
äro av impedimentskaraktär och skadas följaktligen ej genom betning),
bör föreningen ej anses utgöra hinder för den, som deltagit däri,
att själv uppsätta stängsel i sin rågång.

De övriga skiljaktigheter, som beträffande här avsedd förening föreligga
mellan departements- och sakkunnigförslagen, äro ej av beskaffenhet
att kräva särskild motivering.

Om jämkning i meddelade bestämmelser.

38 i

Sedan fråga örn stängselskyldighet eller betesreglering blivit genom förrättning
eller dom eller genom sådan förening, som omförmäles i 36 § eller
37 §, avgjord, kunna sådana ändrade förhållanden inträda, som i större
eller mindre grad inverka på frågan. För sådan händelse bör det träffade
avgörandet ej ovillkorligen lända till efterrättelse utan möjlighet
förefinnas, åtminstone i vissa fall, att erhålla jämkning däri. Regler
örn dylik jämkning upptagas i förevarande paragraf.

T första stycket behandlas ett särskilt fall, då sådan jämkning må äga
rum. Detta åsyftar, att, sedan bestämmelse i laga ordning meddelats om
skyldighet att hålla stängsel eller att hålla betesmark inhägnad och i
ett för betesbruk ordnat skick, fastighet, som skyldigheten helt eller delvis
åligger, delas eller sammanlägges med annan fastighet. I detta fall
äger enligt förslaget envar, vars rätt är därav beroende, fordra sådan
jämkning av skyldigheten, som är påkallad med hänsyn till delningen
eller sammanläggningen. Denna bestämmelse överensstämmer med motsvarande
stadgande i 31 § av sakkunnigförslaget utom därutinnan, att
sistnämnda stadgande i motsats till bestämmelsen i förevarande stycke ej
har avseende å sådan förening, som omförmäles i 35 § av sakkunnigförslaget
och 37 § av departementsförslaget. Tillräckliga skill att från rätt
till jämkning i förevarande läll eller då sådan rätt eljest är medgiven

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr 107. 8

Jämkning r
då fastighet
delas eller
sammanlägges
med annan
fastighet.

114 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

utesluta den, som lått sin stängselskyldigliet bestämd genom dylik förening,
bar jag ej ansett föreligga.

Innebörden av bestämmelsen i förevarande stycke är, såvitt angår stängselskyldigket,
timligen olika, allteftersom den fastighet, som delas eller
sammanlägges med annan fastighet, ensam svarar för viss stängselsträcka
på marken eller stängselskyldigheten åvilar förstnämnda fastighet
samt en eller flera andra fastigheter gemensamt. I förra fallet torde
den jämkning, som är påkallad med hänsyn till delningen eller sammanläggningen,
bestå däri, att ny fördelning av det stängsel, som åvilar den
delade eller sammanlagda fastigheten, bör äga rum, och jämkningen kommer
i detta fall sålunda även att beröra vederbörande grannfastighet
eller grannfastiglieter. I det senare fallet åter inskränker sig jämkningen,
där fråga är örn delning, till att avse ett fastställande, huru stor lott
av den delade fastighetens andel i stängselskyldigheten bör falla å envar
av de nybildade fastigheterna. Har i detta fall sammanläggning ägt
rum, lärer ingen annan jämkning vara påkallad, än att den nybildade
fastigheten ålägges att svara för summan av de andelar, som åvilat de
ursprungliga fastigheterna.

Vad nu anförts beträffande jämkning av stängselskyldighet i det fall,
att fastighet, som gemensamt med annan fastighet svarar för sådan skyldighet,
göres till föremål för delning eller sammanläggning, äger motsvarande
tillämpning, då dylik åtgärd företages beträffande fastighet,
som ensam eller gemensamt med annan fastighet svarar för skyldighet
att hålla betesmark inhägnad och i ett för betesbruk ordnat skick.

Enligt sista punkten i första stycket skola, då delning ägt rum av fastighet,
som här avsedd skyldighet helt eller delvis åligger, de nybildade
fastigheterna gemensamt svara för skyldigheten i förhållande till varje
fastighets taxeringsvärde, intill dess frågan örn jämkning avgjorts. Utan
särskild föreskrift lärer vara tydligt, att de i 41—45 §§ upptagna bestämmelserna
örn stängsel- och betessamfälliglieter böra äga motsvarande
tillämpning beträffande sådan tillfällig stängsel- eller betessamfällighet,
som i denna punkt åsyftas.

Jämkning I andra stycket av denna paragraf regleras den rätt till erhållande av
t andra fall. jämkning, sorn enligt förslaget i allmänhet äger rum, sedan fråga örn
stängselskyldighet eller betesreglering blivit i laga ordning avgjord.
Nämnda stycke har sålunda avseende å alla andra jämkningsfall än det,
som omförmäles i första stycket.

Enligt andra stycket första punkten gäller såsom allmän regel, att, där
fråga örn stängselskyldighet eller betesreglering blivit i laga ordning avgjord
samt sedermera sådana ändrade förhållanden inträda, som på frågan
synnerligen inverka, envar sakägare äger påkalla frågans återupptagande.
Denna regel ansluter sig nära till motsvarande stadgande i 32 § av sakkunnigförslaget.
Enligt sistnämnda stadgande må dock i laga ordning

115

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

avgjord fråga återupptagas, så snart de ändrade förhållanden, som inträtt,
lagligen inverka på frågan. Då denna förutsättning i departementsförslaget
skärpts därhän, att sagda förhållanden skola synnerligen inverka
på frågan, har denna skärpning betingats av önskemålet att begränsa
rätten till ny prövning till sådana fall, då ett otvetydigt behov
av ändring i det tidigare avgörandet föreligger. Jag erinrar, att enligt
31 § enskilda väglagen enahanda förutsättning gäller för återupptagande
av där angivna frågor.

Sådana ändrade förhållanden, som enligt departementsförslaget medföra
rätt att påkalla ny prövning av fråga örn stängselskyldighet, torde
få anses vara för handen, örn de förutsättningar, som legat till grund
för skyldighetens bestämmande, sedermera i mera avsevärd mån förändrats.
Hit torde höra hänföras, bland annat, det fall, att granne efter
sagda bestämmande upphört att nyttja sina ägor till bete för liemdjur
eller, där han vid tiden för skyldighetens fastställande ej nyttjat sina
ägor för sådant ändamål, sedermera påbörjar betning å dessa samt sådan
förändring, örn den förelegat vid tiden för berörda avgörande, lagligen
hort föranleda stängselskyldighetens bestämmande på annat sätt
än som skett eller att granne, som fordrat stängsel, sedermera återkallar
sitt yrkande härom. På sätt de sakkunniga framhållit, torde rätt
att påkalla ny prövning böra anses föreligga, även då stängselskyldighet
bestämts att avse hållande av stängsel, fredande blott mot större hemdjur,
samt föreskrift sedermera i vederbörlig ordning meddelas, att laggill
stängsel skall å orten freda även mot mindre hemdjur.

Vad angår fråga örn betesreglering torde rätt att på grund av ändrade
förhållanden kräva återupptagande av dylik fråga i hela dess vidd
allenast undantagsvis kunna äga rum. Det praktiskt mest betydelsefulla
av hithörande fall torde vara, att, sedan vid förrättning för betesreglering
med hänsyn till då rådande betesförhållanden å regleringsområdet
blivit bestämt, att rätten till gemensamt bete å området skall fortfara,
sådan ändring i dessa förhållanden inträtt, att förutsättningar för
ett avlysande av den gemensamma betningen genom ny förrättning äro
för handen. Ett återupptagande av fråga örn betesreglering i hela dess
vidd skulle ock vara tänkbart i det fall, att, sedan betesreglering i laga
ordning ägt runi och rätten att nyttja regleringsområdet till gemensamt
bete upphört för de fastigheter, som äga del i området eller på grund
av servitut äga betesrätt därå, behov uppkomma för en eller
flera av sagda fastigheter att åter nyttja området till gemensamt bete.
Av den principiella ståndpunkt, som i departementsförslaget intagits
med avseende å frågan örn rätt till gemensamt bete å skogs- eller utmark,
torde emellertid följa, att, sedan dylikt bete en gång blivit genom
betesreglering avlyst, en återgång till sådant bete ej i något fall bör äga
rum. I departementsförslaget har därför, såsom i det följande skall närmare
beröras, uttryckligen stadgats, att, sedan betesrcglering i laga ord -

116

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

ning ägt runi, yrkande ej må framställas örn återupptagande av
det gemensamma betet å regleringsområdet. Däremot torde efter betesreglerings
verkställande ej sällan sådana ändrade förhållanden kunna
inträda, som påkalla jämkning i därvid meddelade bestämmelser örn upplåtelse
av betesmark. Såsom exempel på dylika förhållanden må nämnas,
att, sedan upplåtelse av betesmark för viss fastighet skett, behovet
av bete för sagda fastighet helt tillgodoses genom anordnande av kulturbeten
å fastighetens eget område eller genom fastighetens sammanläggande
med annan fastighet, varå tillräckliga betesmarker finnas, eller
att det område, som upplåtits såsom betesmark, till följd av översvämning
eller annan naturhändelse blivit stadigvarande otjänligt till bete
eller att den fastighet, på vars område betesmarken upplåtits, sedermera
underkastats skifte eller annan jorddelningsförrättning samt med hänsyn
härtill jämkning i upplåtelsen påkallas. Vad särskilt angår sistnämnda
fall må framhållas, att enligt departementsförslaget frågan örn jämkning
i upplåtelsen ej må upptagas vid jorddelningsförrättningen utan att denna
fråga skall, efter det jorddelningsförrättningen avslutats, på yrkande
av sakägare behandlas vid förrättning enligt förevarande lag.

Förenämnda allmänna regel örn rätt att kräva återupptagande av fråga,
som blivit i laga ordning avgjord, sedan sådana ändrade förhållanden
inträtt, som synnerligen inverka på frågan, äger, såsom redan antytts,
enligt departementsförslaget ej obegränsad giltighet utan har däri underkastats
inskränkningar i två olika hänseenden.

Den ena av dessa gäller frågor örn stängselskyldighet. För rätten att kräva
ny prövning av dylik fråga uppställer nämligen departementsförslaget
såsom särskilt villkor, att minst tio år förflutit från det frågan slutligen
avgjordes. Denna bestämmelse, som inrymts i andra stycket andra punkten,
har hämtats från sakkunnigförslaget och är, såsom i motiveringen till detta
framhållits, påkallad av praktiska skäl. I motsats till vad de sakkunniga
föreslagit skall dock sagda bestämmelse enligt departementsförslaget
ej gälla ovillkorligt. Där fastighet förklarats ej vara stängselskyldig
eller fått sin stängselskyldighet bestämd med hänsyn till att behov
av stängsel ej förelegat för fastigheten, torde det nämligen ligga i sakens
natur, att, örn dylikt behov sedermera uppkommer för fastigheten,
frågan örn fastighetens stängselskyldighet må kunna genast återupptagas
och sålunda utan hinder därav, att tio år ej förflutit från det tidigare
avgörandet.

Den andra inskränkningen i omförmälda allmänna regel åsyftar, att,
där betesreglering i laga ordning ägt rum, fråga sedermera ej må väckas,
att rätt att nyttja regleringsområdet till gemensamt bete åter skall tillkomma
de fastigheter, som äga del i området eller på grund av servitut
äga betesrätt därå, eller någon av dem. Skälet till denna inskränkning
har förut angivits. En föreskrift härom har införts i andra stycket tredje
punkten.

117

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

39 §.

Förevarande paragraf överensstämmer med 33 § i sakkunnigförslaget.
Den i tredje punkten av sistnämnda paragraf upptagna ovillkorliga föreskriften,
att den, som vid jämkning av stängselskyldighet erhåller minskning
i honom åliggande sådan skyldighet, ej har rätt att för stängsel,
från vars underhållande han befrias, fordra betalning av den, som därmed
belastas utöver sin förra stängselskyldighet, skall dock enligt departementsförslaget
äga allenast villkorlig giltighet. Enligt sistnämnda
förslag skall nämligen denna föreskrift ej äga tillämpning i det fall, att
jämkningen föranledes därav, att för fastighet, som förklarats ej vara
stängselskyldig eller fått sin stängselskyldighet bestämd med hänsyn till
att behov av stängsel ej förelegat för fastigheten, dylikt behov sedermera
uppkommit, utan skall i sådant fall den, som vid jämkningen befrias från
viss stängsellott, vara berättigad att för stängslet fordra ersättning. Departementsförslagets
bestämmelser härutinnan åsyfta att förebygga illojalt
förfarande från grannes sida vid tillämpningen av bestämmelserna i
3 och 4 §§.

40 §.

Enligt denna paragraf skall yrkande om återupptagande jämlikt 38 §
av fråga, som där avses, företagas till prövning vid syneförrättning, örn
ej förening enligt vad i detta kapitel sägs därom träffas. Då yrkande,
som här avses, understundom angår allenast vissa av de sakägare, vilkas
rätt berördes av den ursprungliga stängsel- eller betesfrågan, har
föreskrivits, att syneförrättningen skall företagas med dem, som saken
angår. Beträffande dylik förrättning skola enligt förevarande paragraf
i tillämpliga delar gälla de i det föregående omnämnda bestämmelserna
örn syneförrättning.

Om stängsel- och betessamfälligheter.

41—45 §§.

De här upptagna bestämmelserna rörande förvaltningen av stängseloch
betessamfälligheter överensstämma i stort sett med de stadganden,
som i motsvarande avseende meddelats i vattenlagen och enskilda väglagen
rörande där avsedda liknande samfälligheter. Bestämmelserna hava
avfattats efter förebild av enskilda väglagens föreskrifter örn vägsamfälligheter,
vilka föreskrifter återfinnas i 32—36 §§ sagda lag.

De i 42 § meddelade bestämmelserna örn anmälan av styrelseval avvika
dock i väsentliga avseenden från motsvarande stadganden i vattenlagen
och enskilda väglagen. I sistnämnda lagar föreskrives rörande anmälan
örn val av styrelse för där avsedd samfällighet, att dylik anmälan
göres hos länsstyrelsen samt att, innan sådan anmälan skett, arbete ej

118 Kungl. Maj.ts proposition Nr 107.

må verkställas å annans mark eller eljest åtgärd till förfång för annan
vidtagas. Dessa bestämmelser hava avfattats med hänsyn därtill, att
företag, som dylik samfällighet äger utföra, städse avser verkställande
av arbete å annans mark, samt att enligt berörda lagar samfälligheten
principiellt ej är förpliktad att utföra företaget utan blott medgivits
rätt därtill. Beträffande stängsel- och betessamfälligheter är förhållandet
väsentligen ett annat. Det arbete, som stängselsamfällighet har att
utföra, kan i regel verkställas utan att egentligt intrång göres å annans
mark eller att annan eljest tillskyndas förfång genom arbetet samt åvilar
alltid samfälligheten såsom en skyldighet i förhållande till annan sakägare.
Beträffande betessamfällighet åliggande arbete är att märka,
att samfälligheten är ej blott berättigad utan även förpliktad att utföra
arbetet. Till den del arbetet avser hållande av hägnad omkring
samfällighetens betesmark, må detta framtvingas av övriga sakägare.
I vad arbetet avser betesmarkens anordnande för betesbruk och bibehållande
i ett för sådant bruk ordnat skick skall väl enligt förslaget,
på sätt vid 47 § skall närmare utvecklas, verkställighet av i sådant avseende
meddelade föreskrifter ej äga rum men må, där sagda föreskrifter
eftersättas, samfällighetens rätt till betesmarken, på talan av markägaren
eller vederbörande skogsvårdsmyndighet, förklaras förverkad. Med
hänsyn härtill har samfällighet, varom nu är fråga — förutsatt att den
består av mer än två delägare — ansetts böra vara underkastad ovillkorlig
skyldighet att utse styrelse och därom göra anmälan till länsstyrelsen.

I anslutning härtill har i 42 § stadgats, att anmälan örn val av styrelse
för stängsel- eller betessamfällighet med mer än två delägare skall göras
hos länsstyrelsen inom tid, som i laga ordning bestämts — bestämmelse i
sådant avseende skall enligt 29 § vid förrättning i förekommande fall
meddelas av synemännen — samt att, om sådan anmälan försummas,
länsstyrelsen äger på yrkande av någon, vars rätt kan vara beroende
därav, att styrelse finues, förordna syssloman att, intill dess efter inkommen
anmälan örn verkställt val förordnandet återkallas, handhava de
med arbetet förenade angelägenheter och företräda sakägarna på sätt
örn styrelse är stadgat.

Det torde vara tydligt, att vederbörande skogsvårdsmyndighet på grund
av den talerätt, som enligt 47 § tillkommer myndigheten, äger hos länsstyrelsen
påkalla förordnande av syssloman jämlikt nyssangivna stadgande.

I 42 § hava jämväl upptagits vissa bestämmelser örn arvode till
av länsstyrelsen förordnad syssloman, örn skyldighet för styrelsen att,
där ändring sker i styrelsens sammansättning, ofördröjligen därom
göra anmälan till länsstyrelsen samt örn offentliggörande av anmälan,
som i förevarande paragraf avses, ävensom av förordnande av syssloman.
Dessa bestämmelser, som nära ansluta sig till motsvarande stadganden
i 3 kap. 14 och 17 §§ vattenlagen, torde ej tarva närmare motivering.

Kungl. Marits proposition Nr 107.

119

Försummat underhåll av hägnad.

46 $.

I denna paragraf givas regler om förfarandet för framtvingande av
underhållsskyldighet beträffande hägnad. Paragrafen har avseende å
det fall, att någon i laga ordning, d. v. s. genom förrättning eller dom
eller genom sådan förening, varom i 36 eller 37 § förmäles, bundits till
stängselskyldighet eller skyldighet att hålla betesmark inhägnad men försummar
att å den i 8 § angivna tid underhålla honom åliggande hägnad
i fredgillt skick samt ej bättrar ofördröjligen efter tillsägelse. För
dylikt fall må enligt förslaget sakägare, som kan lida men av försummelsen,
föranstalta örn bristens avhjälpande, och denne har därvid att
förfara på enahanda sätt, som enligt 39 § enskilda väglagen må anlitas
för vinnande av rättelse, då väglottshavare försummar att den tid mark
är bar underhålla sin väglott i laggill skick. Departementsförslagets
bestämmelser härutinnan överensstämma med motsvarande stadganden i
37 § av sakkunnigförslaget.

I vad förevarande paragraf avser framtvingande av underhåll av hägnad,
som någon genom förrättning ålagts att hålla, innefattar paragrafen
undantag från den i 32 § 1 mom. upptagna regeln örn sättet för verkställighet
av förrättningsutlåtande.

Om förverkande av rätt till betesmark.

47 §.

Förevarande paragraf upptager bestämmelser örn förverkande av rätt
till betesmark, som upplåtits enligt 14 §. Dessa bestämmelser innebära,
att dylikt förverkande kan äga rum, därest betesmarken ej anordnas för
betesbruk på sätt och inom tid, som i laga ordning bestämts, eller åtgärd,
som erfordras för betesmarkens bibehållande i ett för betesbruk ordnat
skick, eftersättes.

Underlåter ägare eller innehavare av fastighet, åt vilken här avsedd
betesmark upplåtits, att fullgöra honom i berörda avseende åliggande
skyldighet, medför detta, att betesbehovet för fastigheten ej kan i avsedd
omfattning tillgodoses å marken, och syftet med upplåtelsen är sålunda
mer eller mindre förfelat. En näraliggande utväg för vinnande av rättelse i
dylikt fall skulle vara, att lagen medgåve möjlighet att framtvinga skyldigheten.
I detta avseende är att märka, att övriga sakägare vid den betesreglering,
då betesmarken upplåtits, ej kunna anses hava något intresse
av att betesmarken hålles i ett för betesbruk ordnat skick. Detta gäller
även ägaren till den fastighet, varå upplåtelsen ägt rum (markägaren),
då enligt förslaget ersättning för upplåtelsen utgår till denne oberoende
av betesmarkens hävd. Vid sådant förhållande har jag funnit det ej

120

Kungl. Majlis proposition Nr 107.

böra tillkomma nämnda sakägare att kräva fullgörandet av ifrågavarande
skyldighet, och i enlighet härmed må jämlikt 32 § 1 mom. förrättningsutlåtande
i cad det avser dylik skyldighet ej gå i verkställighet. Däremot är det
naturligen i viss mån ett allmänt intresse, att här avsedd betesmark ej
vanhävdas utan hålles i ett för betesbruk lämpat skick, och ett hävdande
av detta intresse skulle i förevarande fall från vissa synpunkter kunna
anses påkallat. Jag har dock funnit betänkligheter möta, att ifrågavarande
betesmarker i vanhävdsavseende behandlas annorlunda än andra
för jord- eller betesbruk avsedda ägor. Då någon befogenhet för det allmänna
att ingripa mot vanhävd av dylika ägor — bortsett från jordbruk
å vissa fastigheter, tillhöriga bolag eller med dem likställda jordägare —
ej i lagstiftningen medgivits, har jag ansett någon dylik befogenhet ej
böra stadgas med avseende å ifrågavarande betesmarker.

Vad nu anförts gäller även för det fall, att här avsedd betesmark upplåtits
å skogsmark. Enligt skogsvårdslagen må, då skogsmark omlägges
till betesmark för varaktigt betesbruk, ett framtvingande av de i sådant
avseende erforderliga åtgärderna ej äga rum. Verkställes å skogsmark
avverkning för berörda ändamål men vidtagas ej övriga för omläggningen
erforderliga åtgärder eller hålles marken, sedan åtgärderna utförts, ej vid
erforderlig hävd, äger emellertid på talan av skogsvårdsstyrelsen domstol
förordna om markens återförsättande i skogbärande skick.

Då i enlighet med vad nu anförts ett fullgörande av skyldigheten att
hålla här avsedd betesmark i ett för betesbruk ordnat skick ej bör framtvingas,
har jag funnit ett eftersättande av sagda skyldighet böra medföra
rätt för vederbörande markägare att vid domstol föra talan om betesrättens
förverkande. Såsom nyss berörts, måste ändamålet med upplåtelsen
i dylikt fall anses i större eller mindre grad förfelat, och vid sådant förhållande
torde möjlighet böra finnas för markägaren att få sin fastighet
befriad från det intrång, som upplåtelsen innebär. Såsom villkor för markägarens
rätt att vid domstol föra talan i berörda avseende bör emellertid
gälla, att han förut tillsagt betesrättshavaren om försummelsen med avseende
å skyldighetens fullgörande samt att denne underlåtit att inom
skälig tid därefter avhjälpa bristen. Anhängiggöres här avsedd talan,
bör det ankomma på domstolen att pröva, huruvida försummelsen är av
den beskaffenhet, att den skäligen bör föranleda betesrättens förverkande,

I samband med talan, som nyss sagts, bör markägaren vara berättigad
påyrka, att betesrättshavaren förpliktas vidtaga erforderliga åtgärder för
betryggande av skogsåterväxt å betesmarken. Har denna upplåtits å
skogsmark, är betesmarken, såsom förut berörts, ej underkastad den för
skogsmarken gällande skogsvårdslagstiftning, så länge upplåtelsen äger
bestånd. Förklaras betesrätten förverkad, erhåller emellertid sagda lagstiftning
åter tillämpning å marken. Då det måste förutsättas, att betesrättshavaren
under den tid upplåtelsen är gällande i allmänhet begagnar
sig av sin rätt att avverka å betesmarken befintlig skog, synes såväl från

121

Kungl. Muj:ts proposition Nr 107.

allmän, skogsvårdssynpunkt som med hänsyn till markägarens intressevara
motiverat, att domstolen, där den finner betesrätten vara förverkad,
tillika må på markägarens yrkande kunna ålägga betesrättshavaren att
inom viss tid vidtaga de åtgärder för återväxtens betryggande, som av förhållandena
påkallas. Erinras må, att markägaren ej kan anses pliktig svara
för vidtagande av dylika åtgärder med anledning av avverkning eller
skada å skogen, som ägt rum å betesmarken under det upplåtelsen varit
gällande och marken sålunda varit undantagen från tillämpningen av
skogsvårdslagstiftning. Vid bedömande, huruvida och i vilken omfattning
återväxtåtgärder böra av domstolen i här avsett fall föreskrivas, torde de
i skogsvårdslagen härutinnan stadgade grunder böra anses normerande.

Har betesmark, varom nu är fråga, upplåtits å skogsmark, torde vid
försummelse från betesrättshavarens sida att fullgöra skyldigheten att
hålla betesmarken i ett för betesbruk ordnat skick befogenhet att mot
honom föra talan om förverkande av rätten till betesmarken samt om
vidtagande av erforderliga återväxtåtgärder därå böra tillkomma ej blott
markägaren utan även vederbörande skogsvårdsmyndighet. Ett medgivande
av dylik befogenhet åt vederbörande skogsvårdsmyndighet ansluter sig nära
till den talerätt, som enligt skogsvårdslagen tillkommer skogsvårdsstyrelse
då avverkning företages för skogsmarks omläggning till betesmark men
omläggningen sedermera ej fullföljes. För att förebygga, att skogsvårdsmyndigheten
och markägaren föra sådan talan, som nyss sagts, mot betesrättshavaren
i skilda rättegångar, har jag ansett, att bestämmelse bör meddelas
i syfte att, där endera av dem anhängiggör dylik talan, domstolen
skall före målets avgörande lämna den andre tillfälle att däri
yttra sig.

Då frågan om betesrättshavarens förpliktande att vidtaga återväxtåtgärder
bör slutligen prövas i samband med spörsmålet örn betesrättens
förverkande, följer härav, att betesrättshavaren ej bör vara berättigad att,
sedan talan i sistnämnda avseende mot honom anhänggiggjorts, avverka
skog å betesmarken. En föreskrift, att anhänggiggörande av dylik talan
ovillkorligen skulle medföra sådan verkan, kunde dock föranleda anställande
av rättegångar örn förverkande av betesrätter i trakasseringssyfte
från vederbörande markägares sida. Till förhindrande härav lärer det
böra ankomma å vederbörande domstol, vid vilken här avsedd talan är
anhängig, att, örn skäl därtill äro, meddela förbud för betesrättshavaren
att avverka skog å betesmarken.

Enligt nu angivna grunder hava bestämmelserna i denna paragraf avfattats.

Då innehavare av här avsedd betesmark enligt förslaget är pliktig att
gälda ersättning såväl för upplåtelsen av marken sorn för intrång till
följd av markens anordnande för betesbruk och bibehållande i ett för
sådant bruk ordnat skick samt sådan ersättning skall utgå oavsett huru
betesmarken hävdas, följer härav, att innehavaren har ett betydande in -

122

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

tresse att fullgöra vad honom åligger i berörda avseende. Det torde därför
kunna antagas, att eftersättande av dylik skyldighet allenast undantagsvis
skall äga rum samt att förverkande enligt förevarande paragraf
av rätt till betesmark sålunda skall bliva ett sällsynt förekommande fall.

48 i

Har domstol enligt 47 § förpliktat innehavare av betesmark att inom
viss tid vidtaga åtgärder för betryggande av skogsåterväxt å betesmarken,
torde, där innehavaren underlåter att fullgöra sagda åläggande, det i 15
och 16 §§ skogsvårdslagen stadgade förfarandet för framtvingande av åtgärd,
som där avses, böra äga motsvarande tillämpning. En bestämmelse
härom har upptagits i förevarande paragraf.

_ Där enligt denna paragraf det ankommer å skogsstatstjänsteman att
låta verkställa besiktning eller föranstalta om vidtagande av återväxt-åtgärd,
torde kostnaden härför böra förskjutas ay domänfonden.

Om laga domstol.

49 §.

Denna paragraf inrymmer bestämmelser om forum i mål om stängselskyldighet
och betesreglering.

Enligt 39 § första stycket i sakkunnigförslaget skall mål örn stängselskyldighet
upptagas vid allmän underrätt i den ort, där fastighet, sorn
skyldigheten angår, är belägen. I motiven till sagda paragraf framhålles,
att denna bestämmelse innebär, att mål örn stängselskyldighet skall instämmas
till domstolen i den ort, där fastighet, vars deltagande i hägnad
fordras, är belägen. Berörda bestämmelse torde sålunda åsyfta, att dylikt
mål skall anhängiggöras vid den domstol, inom vars domvärjo svarandens
eller svarandenas fastigheter äro belägna. Då det synts vara till fördel,
att den innebörd, som ifrågavarande bestämmelse sålunda äger, kommer
till ett otvetydigt uttryck i lagtexten, har den i första stycket av förevarande
paragraf upptagna bestämmelsen örn forum i mål, varom nu är
fråga, avfattats med hänsyn härtill. I sagda stycke har därjämte med
avseende å det fall, att svarandenas fastigheter äro belägna inom skilda
jurisdiktionsområden, i anslutning till stadgandet i 10 kap. 14 § sista
punkten rättegångsbalken föreskrivits, att i dylikt fall målet skall anhängiggöras
vid domstolen i den ort, där de flesta av sagda fastigheter
äro belägna.

Enligt andra stycket skall mål örn betesreglering anhänggiggöras vid
rätten i den ort, där det områdo regleringen avser i sin helhet eller till
största delen är beläget. Denna bestämmelse är betingad av beskaffenheten
av de frågor, som i dylikt mål skola utredas och prövas, och ansluter
sig nära till bestämmelsen i 41 § enskilda väglagen om forum i mål.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

123

som i nämnda lag avses. Angår mål om betesreglering allenast fråga
om upplåtelse av betesmark, skall dock målet enligt förevarande stycke
anhängiggöras vid rätten i den ort, där betesmarken är belägen.

Stadgandet i 39 § andra stycket av sakkunnigförslaget, att den i första
stycket av sagda paragraf inrymda forumbestämmelsen skall äga motsvarande
tillämpning i avseende å länsstyrelses behörighet i fråga enligt 16 §,
har uteslutits i departementsförslaget, då vad nämnda stadgande innehåller
utan särskild föreskrift torde komma att iakttagas.

5 KAP.

Om ansvar och ersättningsskyldighet samt örn intagande av

hemdjur.

50 §.

På sätt vid 1 § omnämnts, har i förevarande paragraf upptagits en
hänvisning till allmänna strafflagens bestämmelser om ansvar och skadestånd,
då vårdnadsskyldighet beträffande hemdjur försummas.

51 §.

Förevarande paragraf upptager bestämmelser om straff för överträdelser
av vissa stadganden i den föreslagna lagen eller enligt denna meddelade
föreskrifter.

Håller ägare eller innehavare av fastighet, som äger del i ohägnad
mark, varom i 11 § sägs, eller som på grund av servitut äger betesrätt
å dylik mark, flera hemdjur å bete på marken än enligt 11 § tredje
stycket är medgivet, torde, såsom de sakkunniga framhållit, dylik överträdelse
vara att anse såsom missbruk av betesrätt å samfälld mark och
sålunda vara straffbelagd i 24 kap. 8 § strafflagen. Äger dylikt missbruk
rum av oaktsamhet, lärer dock sådant förfarande, där det ej kan anses
såsom vållande, varom förmäles i 24 kap. 9 § strafflagen, ej vara underkastat
straff.

För att trygga efterlevnaden av stadgandet i 11 § tredje stycket av
förevarande lag torde överträdelse av detta stadgande generellt böra beläggas
med straff, även då överträdelsen sker av vållande. På grund
härav och då en dylik straffbestämmelse ej lämpligen bör inrymmas i
strafflagen, hava i första och tredje styckena av denna paragraf upptagits
särskilda föreskrifter örn ansvar för överträdelso av nämnda stadgande.

Föreskriften i första stycket avser det fall, att någon uppsåtligen bryter
mot stadgandet i 11 § tredje stycket, och dylik överträdelse skall enligt
förslaget straffas med dagsböter. Straffet för denna har sålunda bestämts
lika med det i 24 kap. 8 § strafflagen stadgade straffet för missbruk av

Överträdelse
av bestämmelsen
i 11 §
tredje stycket.

124

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

betesrätt å samfälld mark, sådant detta bestämts genom lagen den 24
september 1931 (nr 327) örn ändring i vissa delar av strafflagen. Bestämmelsen
i tredje stycket av denna paragraf har avseende å sådant överträdande
av stadgandet i 11 § tredje stycket, som sker av oaktsamhet,
och straffet för dylik förseelse har i förslaget bestämts till böter från och
med fem till och med femtio kronor. Sistnämnda straff överensstämmer
med det, som stadgas i § 5 4 mom. stängselförordningen för det fall,
att någon av oaktsamhet bryter mot betesförbud enligt 3 mom. i samma
paragraf.

avbetesfirbud Enligt § 5 4 morn. första stycket stängselförordningen skall den, som i
enligt 12 §. strid mot betesförbud, varom i 3 mom. samma paragraf förmäles, med
uppsåt släpper kreatur i mark, böta minst tio, högst tvåhundra kronor.
Brytes mot förbudet av oaktsamhet, skall straffet vara böter, högst femtio
kronor. Bötespåföljden för den förra förseelsen har bestämts i anslutning
till det straff, som före ikraftträdandet av lagen den 24 september 1931
örn ändring i vissa delar av strafflagen stadgades i 24 kap. 8 § samma
lag för den, som med uppsåt olovligen släpper kreatur å annans ägor.
Genom lagen den 24 september 1931 har sådan ändring vidtagits beträffande
straffet för sistnämnda förbrytelse, att detta bestämts till dagsböter.
Motsvarande ändring har ej vidtagits beträffande straffet i § 5 4
mom. första stycket stängselförordningen.

I 42 § 3 mom. första stycket av sakkunnigförslaget hava berörda straffbestämmelser
i § 5 4 mom. första stycket stängselförordningen upptagits
oförändrade.

Även i departementsförslaget hava nyssnämnda bestämmelser bibehållits
och inrymts i första och tredje styckena av förevarande paragraf. Straffet
för uppsåtlig överträdelse av betesförbud, som här avses, har dock, i anslutning
till berörda genom lagen den 24 september 1931 vidtagna ändring
i 24 kap. 8 § strafflagen, i departementsförslaget bestämts till dagsböter.
En dylik skärpning i straffet för överträdelse, som nyss sagts, har
ansetts desto mera påkallad, som det från allmän skogsvårdssynpunkt är
av synnerlig vikt, att betesförbud, varom nu är fråga, effektivt upprätthålles.

Ove, trädi lee j förevarande paragraf hava jämväl inrymts vissa stadganden om ansvar

av bettammel- .

sen i 13 § tor överträdelse av de i förslaget upptagna bestämmelserna angående betestredje
stycket, reglering.

Enligt 13 och 19 §§ medför betesreglering för ägarna av de fastigheter, som
äga del i regleringsområdet, samt för innehavarna av särskilda betesrätter
å sagda fastigheter den verkan, att varje ägare respektive innehavare, sedan
viss vid regleringen bestämd tid gått till ända, dels förlorar rätten att
nyttja annan del av regleringsområdet till bete än den, som tillhör honom
eller varå han äger dylik betesrätt, dels ock underkastas förbud att nyttja

125

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

sådan del, som nyss sagts, till bete, med mindre erforderlig hägnad
hålles omkring denna. Använder ägare eller innehavare, som här avses,
efter utgången av berörda tid sådan del av regleringsområdet till bete,
som ej tillhör honom eller varå han ej äger betesrätt, gör han sig skyldig
till brott mot 24 kap. 8 eller 9 § strafflagen och drabbas sålunda av straff
enligt ettdera av dessa lagrum. Någon särskild bestämmelse om ansvar
för överträdelse av betesregleringen i detta fall erfordras följaktligen ej.
Åsidosätter däremot ägare eller innehavare, som förut sagts, förbudet att
nyttja den del av regleringsområdet, som tillhör honom eller varå lian
äger betesrätt, till bete, med mindre erforderlig hägnad hålles omkring
sådan del, är dylikt förfarande ej underkastat straff i allmänna strafflagen.
Då upprätthållandet av regleringen härutinnan kräver, att sådant
förfarande straffbelägges, hava särskilda bestämmelser om ansvar för dylikt
förfarande upptagits i andra och tredje styckena av förevarande paragraf.

I anslutning till den ståndpunkt, som i förslaget intagits beträffande
överträdelse av betesförbud enligt 12 §, hava i nyssnämnda bestämmelser
olika straffpåföljder stadgats, allteftersom ifrågavarande förfarande skett
med uppsåt eller av oaktsamliet. I förra fallet har straffet, liksom i fråga
om uppsåtligt överträdande av betesförbud enligt 12 §, bestämts till dagsböter.
I senare fallet åter har det straff, som i förslaget stadgats för
den, som av oaktsamhet bryter mot dylikt förbud, ansetts vara tillfyllest.

Har vid betesreglering upplåtits betesmark enligt 14 §, är den, som
äger nyttja marken till bete, efter utgången av den för betesregleringens
genomförande bestämda tid underkastad vårdnadsplikt beträffande de hemdjur,
som släppas å marken. Försummar betesrättshavaren att genom
hägnad eller annorledes taga erforderlig vård örn sagda djur och vållas
härigenom, att dessa olovligen inkomma å annans ägor, gör sig betesrättshavaren
sålunda förfallen till ansvar enligt 24 kap. 9 § strafflagen.
Någon särskild straffbestämmelse med avseende å detta fall erfordras
alltså ej.

Fjärde stycket i förevarande paragraf motsvarar § 5 4 mom. andra stycket
stängselförordningen och 42 § 3 mom. andra stycket i sakkunnigförslaget.

52 §.

Enligt första stycket skola allmänne åklagaren och vederbörande skogsvårdsmyndighet
äga lika behörighet att åtala förseelse, som avses i 51 §.
Denna bestämmelse överensstämmer, såvitt angår överträdelse av betesförbud
enligt 12 §, med § 5 4 mom. tredje stycket stängselförordningen
samt med 42 § 3 mom. tredje stycket i sakkunnigförslaget utom därutinnan,
att enligt stängselförordningen och sakkunnigförslaget åtalsbefogenheten
tillkommer, förutom allmänne åklagaren, skogsvårdsstyrelsen eller, där
sådan styrelse ej finnes, vederbörande skogsstatstjänsteman. Den jämkning

Konkurrens.

126

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

beträffande sagda befogenhet, som vidtagits i departementsförslaget, är föranledd
därav, att enligt ecklesiastik boställsordning den 30 augusti
1932 (nr 400) skogar å ecklesiastika boställen skola stå under tillsyn eller
förvaltas av särskilda stiftsnämnder samt att ifrågavarande befogenhet
beträffande nämnda skogar ansetts böra tillkomma dessa nämnder. Vad angår
överträdelse av de i 11 § tredje stycket och 13 § tredje stycket meddelade
bestämmelserna hava allmänne aklagaren och vederbörande skogsvårdsmyndighet
ansetts böra äga åtalsbefogenhet även beträffande dylik överträdelse,
då det är ett allmänt skogsvårdsintresse, att sagda bestämmelser
efterlevas.

Andra stycket motsvarar § 5 4 mom. fjärde och femte styckena stängselförordningen
samt 42 § 3 mom. fjärde och femte styckena i sakkunnigförslaget.

53 §.

milian avådrd- 1 gällaude stängselförordning har förhållandet mellan vårdnadsplikt
nadspiikt och och stängselskyldighet reglerats på det sätt, att granne principiellt är beskyldighet
friad från vårdnadsP]ikt gentemot den andre grannen, där skyldighet att
Gällande källa stängsel mellan grannarnas fastigheter äger rum och den förre håller
bestämmelser, sin del i stängslet i fredgillt stånd. I vilket skick den andres lott av
stängslet befinner sig är sålunda principiellt utan betydelse för den förres
vårdnadsplikt. Av praktiska skäl har dock sagda regel i förordningen
underkastats den jämkning, att granne, som fullgjort sin stängselskyldighet,
ej omedelbart härigenom frikallas från vårdnadsplikt utan för vinnande av
denna förmån är pliktig att även besiktiga den andre grannens stängsel
samt, om detta därvid finnes bristfälligt, hos den senare påfordra rättelse.
Först om denne därefter underlåter att skyndsamt avhjälpa bristen, befrias
den förre från skyldigheten att taga vård om sina hemdjur och kan saklöst
lämna dessa att fritt beta å sina ägor. Intränga de därvid genom det
bristfälliga stängslet å den andre grannens mark, får denne själv stå den
skada, som djuren förorsaka å marken, samt är jämväl pliktig att ersätta
all den skada och förlust, som genom hans försummelse tillskyndas djurägaren.

Stängselförordningens ståndpunkt i nu angivna avseenden framgår av
bestämmelserna i § 22 första stycket första punkten.

Underlåter granne att hålla sitt eget stängsel fredgillt, är han enligt
förordningen städse underkastad vårdnadsplikt. Någon tillsägelse örn
bristen från den andre grannens sida erfordras sålunda icke. Detta framgår
av stadgandena i § 22 andra stycket, enligt vilka, där genom den
hägnadsskyldiges underlåtenhet att hägnad göra eller bättra hans egna
kreatur komma in å annans ägor, de i 21 § 3 och 5 mom. av förordningen
meddelade bestämmelserna om ansvar och skadestånd skola, ändå att han
ej tillsagts om bristen, äga tillämpning.

Kungl. Maj.ts proposition Nr 107.

127

Nu angivna bestämmelser i stängselförordningen torde vara avsedda att
äga tillämpning, även då utgörande av stängselskyldighet mellan grannfastigheter
första gången fordras och stängsel sålunda ej finnes i ägoskillnaden.
Granne, som gjort gällande honom tillkommande stängselvitsord
och uppfört sin del av stängslet, torde följaktligen enligt § 22 bliva frikallad
från honom åliggande vårdnadsplikt, därest den andre underlåter
att skyndsamt efter tillsägelse uppföra den del av stängslet, för vilken
han svarar.

De sakkunniga hava i sitt förslag bibehållit omförmälda bestämmelser
i § 22 första stycket första punkten samt andra stycket av stängselförordningen
väsentligen oförändrade. Vissa mindre jämkningar i dessa bestämmelser
hava dock i förslaget vidtagits av redaktionella hänsyn samt
på grund därav, att bestämmelserna örn ansvar för försummelse i vård
om hemdjur samt örn skyldighet att ersätta därigenom vållad skada nu
mera återfinnas i 24 kap. 9 § och 6 kap. strafflagen.

Av den ståndpunkt, som i departementsförslaget intagits i fråga om
verkställighet av utlåtande, som meddelats vid förrättning enligt den föreslagna
lagen, torde följa, att, där genom dylikt utlåtande eller dom bestämts
örn uppförande av stängsel mellan angränsande fastigheter, ägarna
av dessa skola inbördes vara underkastade full vårdnadsplikt i fråga örn
heindjur, intill dess verkställighet av sådan bestämmelse ägt rum. Har
bestämmelse, som nyss sagts, meddelats genom förening, varom i 36 eller
37 § förmäles, må visserligen enligt förslaget dylik bestämmelse ej verkställas,
med mindre domstol på talan av sakägare därom förordnat, men
torde böra förutsättas, att i dylikt fall sakägarna frivilligt fullgöra dem
åliggande stängselskyldigliet. Tillräckliga skäl att i detta fall befria sakägare
från vårdnadsplikt, innan skyldigheten att uppföra stängslet av
sakägarna fullgjorts, torde därför ej föreligga.

Däremot lära fortfarande praktiska hänsyn tala för att, där någon, som
i laga ordning bundits till stängselskyldighet, efter stängslets uppförande
underlåter att å den i 8 § angivna tid underhålla stängslet i fredgillt
stånd, sådan underlåtenhet ej omedelbart befriar annan sakägare från
honom åliggande vårdnadsplikt utan att dylik befrielse först inträder, örn
den förre försummar att efter tillsägelse ofördröjligen avhjälpa bristen å
stängslet. I dylikt fall bör emellertid, i överensstämmelse med vad nu
gäller, annan sakägare ej blott vara befriad från sin vårdnadsplikt utan
även berättigad till ersättning för all den skada och förlust, som genom
försummelsen tillskyndas honom.

Att i fall, som nyss sagts, den försumlige själv bör vara underkastad
vårdnadsplikt beträffande sina hemdjur, ändå att lian ej tillsagts örn bristen
å stängslet, torde vara uppenbart.

De saiknnniga.

''ipartements ehefen.

128 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Enligt nu angivna grunder hava bestämmelserna i förevarande paragraf
avfattats.

54 §.

Denna paragraf överensstämmer med 38 § i sakkunnigförslaget utom
därutinnan, att de i sistnämnda paragraf upptagna bestämmelserna, som
allenast hava avseende å stängselskyldighet, i departementsförslaget utsträckts
att gälla även skyldighet att hålla hägnad omkring betesmark,
som upplåtits enligt 14 §.

55 §.

Förevarande paragraf överensstämmer med 43 § i sakkunnigförslaget.

56 $.

Enligt förevarande paragraf skall, där hemdjur förorsakat skada å annans
ägor, denne låta skadan genast synas och värderas av två ojäviga män.
Denna bestämmelse överensstämmer med stadgandet i 44 § av sakkunnigförslaget
allenast med den avvikelse, att i sistnämnda paragraf uttryckligen
föreskrivits, att synemännen skola vara sakkunniga. Då det emellertid
ligger i den skadelidandes eget intresse att för ifrågavarande uppdrag
anlita personer, som hava erforderliga insikter och erfarenhet för uppdragets
nöjaktiga fullgörande, har det ej ansetts behövligt att i lagen
meddela en särskild föreskrift härom.

57 $.

Den här upptagna grundläggande bestämmelsen om intagning av hemdjur
överensstämmer i stort sett med motsvarande stadgande i 45 § av
sakkunnigförslaget. De i sistnämnda paragraf stadgade tider, inom vilka,
där djurägaren är okänd, intagning senast skall kungöras, hava dock
uteslutits i departementsförslaget, då det i vissa fall kan möta svårighet
att iakttaga nämnda tider. I förslaget har i stället föreskrivits, att
dylikt kungörande skall ske ofördröjligen. Jag vill erinra, att i 19 § i
lagen örn rätt till jakt en liknande bestämmelse meddelats med avseende
å det fall, att hund, som där omförmäles, upptagits och ägaren till hunden
är okänd.

58—63 §§.

Dessa paragrafer upptaga med vissa redaktionella jämkningar bestämmelserna
i 46—51 §§ av sakkunnigförslaget.

Enligt 60 § är ägaren till intaget hemdjur berättigad att, där intagaren
vägrar att utlämna djuret mot stadgad lösen, nedsätta det belopp i penningar,
vartill lösen uppgår, eller att ställa full pant eller borgen därför
hos någon i orten boende pålitlig person eller hos utmätningsmannen i

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

129

orten och därefter kräva djurets utfående. Att, såsom länsstyrelsen i
Östergötlands län yrkat, begränsa sagda rätt till nedsättning att gälla
allenast utmätningsmannen i orten, har jag ej kunnat förorda, då nämnde
befattningshavare kan vara bosatt på relativt stort avstånd från intagarens
och djurägarens boningsorter och med hänsyn härtill ej lämpligen
kan anlitas för ifrågavarande uppgift. Ej heller har jag funnit skäl tillstyrka,
att, på sätt länsstyrelsen alternativt hemställt, såsom villkor för
rätten att verkställa här avsedd nedsättning hos annan än utmätningsmannen
föreskrives, att depositarien godkänts av intagaren. Skulle djurägaren
till depositarie utse en opålitlig person, är intagaren berättigad att
vägra djurets utlämnande och han torde sålunda ej behöva riskera någon
rättsförlust genom ett oriktigt val av depositarie från djurägarens sida.

64 §.

Enligt gällande stängselförordning har delägare i ohägnad skogs- eller
utmark rätt att intaga annans hemdjur, som olovligen hålles å bete på
marken, allenast i det fall, att djuret anträffas å det område av denna,
som tillhör delägaren. Släpper någon olovligen hemdjur å annan del av
marken, föreligger sålunda ej någon intagningsrätt för delägaren, så länge
djuren hålla sig borta från hans egna ägor.

I sakkunnigförslaget har ej ifrågasatts någon ändring i vad sålunda för
närvarande gäller.

Två myndigheter i Gotlands län hava mot sakkunnigförslaget i denna
del anmärkt, att, där betesförbud jämlikt 42 § 2 mom. i förslaget meddelats
för visst område, varje ägare eller innehavare av jord, som inginge
i ohägnad skogs- eller utmark inom området, borde vara berättigad att
intaga kreatur, varå förbudet hade avseende, oberoende av den plats å
nämnda mark, varest kreaturet anträffats. Inom länet hade erfarenheten
i fråga om tillämpningen av kungörelsen den 1 november 1907 angående
inskränkning i betesrätten å ohägnad skogs- och utmark inom viss del av
Fårö socken nogsamt visat, att en dylik vidsträcktare intagningsrätt vore
nödvändig, om betesförbnd, varom nu vore fråga, skulle kunna upprätthållas.

Att medgiva delägare i ohägnad, till gemensamt bete upplåten skogseller
utmark rätt att intaga annans hemdjur, som olovligen hålles å bete
på marken, oavsett var djuret anträffas å denna, torde ej vara av behovet
påkallat, där fråga är örn olovlig betning i egentlig mening,
d. v. s. örn någon, som överhuvud ej har betesrätt å marken, med uppsåt
släpper hemdjur därå eller genom försummelse i honom åliggande vårdnadsplikt
vållar, att hemdjur inkomma å marken. I dylikt fall hava
samtliga delägare i denna ett gemensamt intresse att söka förhindra betningen.
Annorlunda är förhållandet med avseende å överträdelse av de
i 11 och 12 §§> av departementsförslaget upptagna bestämmelser örn rätt
Bihang till riksdagens protokoll 1\0.7.7. 1 saini. Sr 107. 9

Särskild tntagnxngsr&tt

beträffande
ohägnad
skogs■ eller
utmark m m

Departements chefen.

130 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

till gemensamt bete å här avsedd mark. I fråga örn iakttagandet av
dessa bestämmelser hava delägarna skilda intressen, och man måste räkna
med att vissa svårigheter komma att möta att göra bestämmelserna effektiva.
Giltiga skäl synas därför föreligga, att delägare i gemensam betesmark
tillerkännes befogenhet att, om annan delägare i marken släpper
hemdjur på denna i strid med sagda bestämmelser, intaga djuret, oavsett
var det anträffas å marken. Tvekan kan visserligen råda, huruvida
en sådan befogenhet bör stadgas även i fråga örn överträdelse av föreskriften
i 11 § tredje stycket, enär det i vissa fall torde möta svårighet
att bedöma, huruvida dylik överträdelse föreligger, men denna tveksamhet
lärer undanröjas, därest såsom förutsättning för ifrågavarande intagningsrätt
stadgas, att betningen å marken äger rum i uppenbar strid mot
förenämnda bestämmelser.

Vad nu sagts örn delägare i ohägnad skogs- eller utmark torde även
böra gälla innehavare av särskild betesrätt därå.

Väsentligen enahanda skäl, som anförts till stöd för stadgande av förenämnda
intagningsrätt beträffande ohägnad skogs- och utmark, som enligt
11 skall anses upplåten till gemensamt bete, tala även för medgivande
av en dylik rätt beträffande område, varå betesreglering ägt rum. Det
torde vara tydligt, att vid överträdelse av de vid sådan reglering meddelade
bestämmelserna örn rätt till bete å regleringsområdet delägarna i
området samt innehavarna av särskilda betesrätter därå löpa väsentligen
enahanda risk som då fråga är örn åsidosättande aV föreskrifterna örn rätt
till gemensamt bete.

Vid stadgande av sådan intagningsrätt, som förut sagts, torde, då intagning
på grund därav äger rum, de i 57—63 §§ upptagna bestämmelserna
böra äga motsvarande tillämpning. Härförutom torde böra gälla,
att intagaren skall vara pliktig att till vederbörande markägare utgiva
vad han uppburit i ersättning för skada, som det intagna djuret förorsakat
å den mark, varom fråga är.

Enligt nu angivna grunder hava bestämmelserna i denna paragraf avfattats.

6 KAP.

Särskilda bestämmelser.

65 §.

Enligt 12 kap. 2 § handelsbaden är den, som emottagit »inlagsfä»,
skyldig vårda djuret såsom sitt eget. Av denna bestämmelse, jämförd
med 24 kap. 9 § strafflagen, torde framgå, att den, till vilken annans
hemdjur överlämnats för underhåll eller nyttjande, i ägofredsavseende är

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

131

i fråga om djuret underkastad enahanda vårdnadsplikt som beträffande
sina egna hemdjur. För vinnande av ökad tydlighet har ansetts lämpligt,
att, på sätt skogsvårdsstyrelsen i Kronobergs län framhållit, en uttrycklig
bestämmelse i detta avseende upptages i den föreslagna lagen.

En naturlig följd av den vårdnadsplikt, som enligt berörda bestämmelse
åvilar emottagaren av annans hemdjur, torde vara, att denne med
avseende å djuret hör, jämte ägaren, svara för sådan ersättningsskyldighet,
som i 55 § omförmäles, ävensom, därest djuret intagits enligt bestämmelserna
i 5 kap., gentemot intagaren hör i fråga om rättigheter och
skyldigheter enligt den föreslagna lagen vara likställd med ägaren. Underrättelse
örn intagningen torde sålunda kunna med laga verkan lämnas
den förstnämnde, och denne bör vara berättigad att kräva utfående av
det intagna djuret mot erläggande av stadgad lösen samt, därest intagaren
vägrar efterkomma dylikt krav, förfara på sätt i 60 § sägs.

I anslutning till vad nu anförts har bestämmelsen i denna paragraf
avfattats.

66 §.

Denna paragraf upptager med* vissa redaktionella jämkningar bestämmelsen
i 53 § av sakkunnigförslaget.

67 §.

Enligt förevarande paragraf förstås i den föreslagna lagen med skogsvårdsmyndighet
skogsvårdsstyrelse, stiftsnämnd, skogsstatstjänsteman eller
annan myndighet, envar beträffande skog, som står under hans uppsikt
eller av honom förvaltas. Med avseende å innebörden av denna bestämmelse
må erinras, att enligt skogsvårdslagen, lagen om vård av vissa
skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker m. fl. områden
samt lagen örn häradsallmänningar de skogar, som lyda under dessa lagar,
skola stå under uppsikt av skogsvårdsstyrelser, att enligt ecklesiastik
boställsordning den 30 augusti 1932 (nr 400) skogar å ecklesiastika boställen
skola vara underkastade tillsyn av stiftsnämnder eller förvaltas
av sådana nämnder samt att övriga skogar enligt för dem gällande föreskrifter
skola stå under uppsikt eller förvaltas av vederbörande skogsstatstjänstemän
eller, i undantagsfall, av annan myndighet.

7 KAP.

Övergångsbestämmelser.

68 §.

Det synes önskvärt, att nya lagen träder i kraft under vintern, då hemdjur
ej hållas å bete och stängselarbeten i allmänhet ej pågå. Jag har
därför — under förutsättning att proposition i ämnet kommer att avlåtas

132

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Förslaget
till lag om
säkerhet
för utbekommande

av viss ersättning

enligt lagen
örn ägofred.

till 1933 års riksdag ansett tiden för nya lagens ikraftträdande lämpligen
böra bestämmas till den 1 januari 1934. En bestämmelse i nu angivet
syfte har upptagits i förevarande paragraf.

Av bestämmelserna i 7 § torde följa, att det bör ankomma å Kungl.
Majit att före nya lagens ikraftträdande, i den ordning sagda bestämmelser
avse, pröva, huruvida inom vissa län av riket eller vissa delar av
län stängsel bör freda mot mindre hemdjur eller visst slag av sådana djur,
samt härom meddela erforderliga föreskrifter.

69 §.

I förevarande paragraf angivas de lagrum och bestämmelser i övrigt,
som äro avsedda att upphävas genom nya lagen. Departementsförslaget
överensstämmer i detta hänseende med sakkunnigförslaget utom därutinnan,
att departementsförslaget åsyftar upphävande, förutom av de i sakkunnigförslaget
omförmälda bestämmelser, jämväl av stadgandena i 5 kap.
1* 2 och 4—8 §§ samt 9 kap. 1—4 §>§ och 6—8 §§> byggningabalken. Då
sagda stadganden, i de delar dessa ännu äga giltighet, allenast hava avseende
å tegskiftad jord samt bibehållandet av särbestämmelser för sålunda
delad jord av skäl, som anförts vid 2 §, ej torde vara påkallat, har jag
ansett berörda stadganden böra upphävas genom nya lagen.

70 §.

Denna paragraf är likalydande med andra stycket i de av de sakkunniga
föreslagna övergångsbestämmelserna.

71—75 *§.

Dessa paragrafer överensstämma, bortsett från vissa redaktionella jämkningar,
med tredje stycket punkterna 1)—5) i sakkunnigförslagets övergångsbestämmelser.

Vad härefter angår förslaget till lag örn säkerhet för utbekommande
av viss ersättning enligt lagen örn ägofred, åsyftar detta, såsom tidigare
berörts, att, där vid betesreglering blivit bestämt, att ersättning skall
jämlikt 16 § lagen örn ägofred årligen gäldas av ägare till fastighet, den
ersättningsberättigade äger att ur fastigheten, ändå att den kommit i annans
hand, njuta betalning för sin fordran med enahanda förmånsrätt,
som enligt 17 kap. 6 § handelsbaden tillkommer enskild ränteägare för
avgäld av fast egendom. Sådan förmånsrätt skall dock enligt förslaget
äga rum för där avsedd fordran allenast om denna ej stått inne längre
än ett år efter förfallodagen.

För de skäl, som ligga till grund för sagda förslag, har jag redogjort
vid 34 § i förslaget till lag om ägofred.

Kungl. Majda proposition Nr 107.

133

Förevarande förslag har avfattats i nära anslutning till lagen den 18
juni 1926 (nr 335) om säkerhet för utbekommande av vissa ersättningar i
anledning av laga skifte eller annan jorddelningsförrättning.»

Departementschefen uppläser härefter ifrågavarande förslag till lag om
ägofred och lag om säkerhet för utbekommande av viss ersättning enligt
lagen örn ägofred, vilka förslag äro av den lydelse bilagor till detta protokoll
utvisa, samt hemställer, att för det i § 87 regeringsformen omförmälda
ändamål lagrådets utlåtande över förslagen måtte inhämtas genom
utdrag av protokollet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Majit Konungen bifall.

Ur protokollet:

Erik H.son Malm.

134

Kungl. May.ts proposition Nr 107.

Bilaga.

Förslag

till

Lag om ägofred.

Härigenom förordnas som följer:

1 KAP.

Om vård av hemdjur.

1 %.

Ägare av hemdjur vare pliktig att medelst hägnad eller vallning eller
på annat sätt hålla sådan vård örn dem, att de ej olovligen inkomma å
annans ägor.

2 *.

Örn rätt för delägare i samfälld mark att där utsläppa hemdjur är särskilt
stadgat.

2 KAP.

Örn stängselskyldighet.

3 §.

Gränsa fastigheter intill varandra; nyttjas ägorna å någondera sidan
till bete för hemdjur och kunna djuren ej lämpligen avhållas från grannens
ägor annorledes än genom stängsel, skall på yrkande från endera
sidan stängsel mellan ägorna hållas av fastigheterna. Utgöras ägorna
å ömse sidor av skogs- eller utmark, skall dock sådan skyldighet äga rum
allenast såframt stängsel mellan ägorna fanns den 1 januari 1932.

I stängslet tage vardera fastigheten del till hälften, dock att, där ena
sidan ej nyttjas till bete eller, där betning äger rum, ej har behov av
stängslet för djurens avhållande från grannens ägor, fastigheten å den
sidan skall svara allenast för en femtedel och den andra fastigheten för
fyra femtedelar.

Örn skyldighet för fastighet att deltaga i stängsel till följd av reglering
av rätten till gemensamt bete å skogs- eller utmark stadgas i 3 kap.

135

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

4 §.

Åro fastigheter åtskilda av väg eller skäres fastighetsgräns av sådan,
skall vad i 3 § stadgas äga motsvarande tillämpning, såframt led eller
grind, där det tarvas, må hållas å vägen.

Äger fastighet på grund av servitut rätt till väg, hålle den fastighet
led eller grind å vägen, örn ej annorlunda avtalats.

5 i

Stängsel skall mellan de fastigheter, som stängselskyldigheten åligger,
fördelas så att varje fastighet står i ansvar för viss sträckning å marken.
Varje fastighet tage därvid sin del i en sträckning, örn ej annorlunda
överenskommes.

Vid fördelning av stängsel skall hänsyn tagas till beskaffenheten av
den mark, där stängslet sättes, så att, örn större svårighet möter i
fråga örn stängslets uppförande eller underhåll, skälig minskning i
dess längd däremot beräknas. Ingar i stängsel led eller grind, skall vid
stängslets fördelning avseende göras som nu sagts å större kostnad för
ledet eller grinden.

Stängsel skall sättas i ägoskillnaden.

Går ägoskillnad i älv, å, dike eller annat vatten, som ej gör fred utan
stängsel, hålle de fastigheter, som stängselskyldigheten åligger, var sin
del av stängslet å sin egen sida, och tage fastigheterna därjämte lott i
det stängsel, som sättes mellan ägorna över vattnet. Finnes lämpligare,
att hela stängslet sättes å ena sidan, må det ske. Vad nu stadgats åge
motsvarande tillämpning, där fastigheter åtskiljas av väg. Går ägoskillnad
över berg eller annorstädes, där stängsel ej kan uppföras utan synnerlig
svårighet eller oskälig kostnad, varde stängslet satt å annat ställe,
som är närmast och prövas tjänligt.

Skall stängsel uppföras annorstädes än i ägoskillnad och vållas därigenom
intrång å den fastighet, där stängslet sättes, vare de fastigheter,
som stängselskyldigheten åligger, pliktiga att därför gälda ersättning enligt
enahanda grund, varefter de skola taga del i stängslet. Sådan ersättning
bestämmes i penningar att utgå på en gång.

7 §.

Stängsel skall vara så beskaffat, att det fredar mot större hemdjur
(hästar och nötkreatur).

Prövas i fråga örn visst län eller viss del av län erforderligt, att stängsel
fredar jämväl mot mindre hemdjur eller visst slag av sådana djur,
ankommer på Konungen att efter hörande av vederbörande landsting och
hushållningssällskap därom meddela föreskrift. Sådan föreskrift äge
tillämpning jämväl i fråga örn stängsel, som skall hållas i gränsen mellan
det område föreskriften nvser och invidliggande mark.

136 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Om förbud att utan vederbörligt tillstånd i närheten av allmän väg
använda stängsel, som förorsakar snösamling på vägen, är särskilt stadgat.

8 §.

Stängsel skall örn våren vara i fredgillt stand den 15 maj och därefter
underhållas, intill dess på hösten tjäle kommer i marken.

Örn rätt för länsstyrelse att bestämma, vilken tid av året grind över
allmän väg skall hållas avlyftad, är särskilt stadgat.

9 *.

För stängselskyldighet svare beträffande fastighet, som tillhör kronan
eller allmän inrättning, innehavaren samt beträffande annan fastighet
ägaren. Är fastigheten upplåten åt landbo eller arrendator, vare dock
denne pliktig att underhålla stängsel, som åligger fastigheten.

Ny ägare eller innehavare svare ej för bidrag till hållande av stängsel,
som förfallit till betalning, innan han blev ägare eller innehavare, men
vare, där företrädaren försummat att verkställa arbete, som i nämnda
avseende ålegat honom, skyldig fullgöra vad sålunda blivit eftersatt.

Örn hållande av stängsel kring prästgård är särskilt stadgat.

10 i

Skall stängselskyldighet utgöras av delägare i samfälld jord, tage
dessa del i skyldigheten efter vars och ens lott i jorden.

Har yrkande, att stängsel skall fordras för samfälld jord, vid i laga
ordning verkställd omröstning mellan delägarna lämnats utan bifall,
vare de, som blivit överröstade, ej därav hindrade att påyrka stängslet,
där de vilja övertaga de övriga delägarnas andelar i detta.

3 KAP.

Om rätt till bete i vissa fall å skogs- eller utmark.

Om rätt till gemensamt bete.

11 $.

Utgöras angränsande fastigheters ägor å ömse sidor av skogs- eller utmark
och äger stängselskyldighet ej rum, skall skogs- eller utmarken, i
den mån ej ägorna av någondera fastigheten ändock hållas inhägnade,
anses upplåten till gemensamt bete.

137

Kungl. Majus proposition Nr 107.

Katten tilt gemensamt bete skall avse större hemdjur. Är beträffande
visst län eller viss del av län gällande av Konungen enligt denna lag
meddelad föreskrift, att stängsel skall därstädes freda jämväl mot mindre
hemdjur eller visst slag av sådana djur, skall inom länet eller länsdelen
rätten till gemensamt bete avse även sådana mindre hemdjur, som föreskriften
angår.

Ägare eller innehavare av fastighet, vartill hör del i ohägnad mark,
som i första stycket sägs, eller som på grund av servitut äger betesrätt å
marken, må ej å denna hålla flera hemdjur å bete än som skäligen kunna
vinterfödas å fastigheten.

12 §.

Prövas för skogsåterväxtens skyddande inom visst län eller viss del av
län erforderligt, att rätt till bete å ohägnad mark, som i 11 § sägs, varder
helt eller i viss mån, såsom beträffande vissa slag av hemdjur eller viss
tid av året, förbjuden, ankommer på Konungen att efter hörande av vederbörande
landsting och hushållningssällskap därom meddela föreskrift.

Om betesreglering.

13 §.

Där enligt detta kapitel skogs- eller utmarken till särskilda fastigheter
skall anses upplåten till gemensamt bete samt marken nyttjas för sådant
ändamål, skall på yrkande från någondera fastigheten rätten till sådant
bete för fastigheterna bringas att upphöra (betesreglering), såframt nödig
betesmark för varje fastighet kan utan oskälig kostnad eller förfång
för jordbruket anordnas å fastighetens område eller, örn så ej
kan ske, fastighetens betesbehov lämpligen kan tillgodoses genom upplåtelse
av betesmark å till annan fastighet hörande del av skogs- eller
utmarken.

Anses betesreglering ej lämpligen kunna omfatta skogs- eller utmarken
i dess helhet, må den begränsas att avse den del av marken, som tillhör
två eller flera fastigheter, under förutsättning att behovet av
bete för den eller de fastigheter, vartill återstående del av marken hör,
kan å fastigheterna skäligen tillgodoses.

Sedan betesreglering ägt rum och rätten lill gemensamt bete upphört,
må fastighets i skogs- eller utmarken ingående ägor ej nyttjas till bete
för fastigheten, med mindre erforderlig hägnad hålles omkring ägorna.

Där viss del av skogs- eller utmarken hålles inhägnad, utan att stängselskyldighet
äger rum, skall vid betesreglering sådan del anses såsom
gemensam betesmark.

14 §.

Pinnes vid betesreglering upplåtelse av betesmark böra för någon
fastighet äga rum å annan fastighet, skall från denna upplåtas vad för
ändamålet erfordras.

138

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Åsämjas ägarna till två eller flera fastigheter, att betesmark upplåtes
gemensamt åt fastigheterna, och finnes sådant lämpligt, må det ske.

Vid upplåtelse, som nu sagts, skall tillses, att sådan mark tages i anspråk,
som med hänsyn till beskaffenhet och läge är därtill mest lämpad,
samt att jordbruket å den fastighet, varå betesmarken upplåtes, ej därigenom
tillskyndas förfång.

15 §.

Betesmark skall av den eller de fastigheter, åt vilka den upplåtits, hål
las inhägnad samt, i den mån åtgärd i sådant syfte kan vidtagas utan
oskälig kostnad, anordnas för betesbruk och därefter bibehållas i ett för
sådant bruk ordnat skick.

Beträffande tid, då hägnad kring betesmarken skall hållas i fredgillt
stånd, åge vad i 8 § är stadgat motsvarande tillämpning.

16 §.

För upplåtelse av betesmark så ock för intrång, som föranledes av de
i 15 § angivna arbeten, skall gäldas ersättning av den eller de fastigheter,
åt vilka marken upplåtits. Sådan ersättning skall bestämmas i
penningar samt i vad den avser upplåtelse av mark och intrång till följd
av betesmarkens inhägnande fastställas att utgå årligen med lika belopp.

17 §.

Där skyldighet enligt 15 eller 16 § åligger två eller flera fastigheter,
svara dessa gemensamt för skyldigheten, och varde denna fördelad mellan
fastigheterna efter varje fastighets nytta av betesmarken.

18 §.

Vad i 9 § är stadgat örn ansvarighet för stängselskyldighet äge motsvarande
tillämpning beträffande skyldighet enligt 15 §. För skyldighet enligt
16 § svare ägaren.

19 $.

Vad i 13—18 §§ är stadgat örn fastighet, som äger del i gemensam betesmark,
skall i tillämpliga delar gälla beträffande fastighet, som på
grund av servitut äger betesrätt å dylik mark, dock att betesreglering ej
må påfordras av sådan fastighet.

I fråga örn servitut, som nu sagts, må vid betesreglering, där det kan
ske utan någons förfång, föreskrivas, att den berättigade äger med markägarens
uteslutande utöva betesrätten å viss del av det område, varå servitutet
vilar.

20 §.

Gränsar skogs- eller utmark, som till följd av betesreglering ej må
nyttjas till gemensamt bete för de fastigheter, vilka däri äga del, intill
annan skogs- eller utmark, och nyttjas markerna till gemensamt bete

139

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

tor andra fastigheter, skall på yrkande från någon av förstnämnda fastigheter
stängsel mellan markerna hållas av dessa fastigheter samt de fastigheter,
för vilka markerna nyttjas till gemensamt bete. De förra fastigheterna
skola gemensamt svara för en femtedel av stängslet och de senare
för fyra femtedelar därav, och skall för vardera gruppen fastigheter
stängselskyldigheten fördelas mellan fastigheterna efter varje
fastighets nytta av stängslet.

Beträffande stängselskyldighet, som nu sagts, skola bestämmelserna i
4—io §§ äga motsvarande tillämpning, och skall vad i 5 och 6 §§ är stadgat
örn stängselplilctig fastighet därvid lämpas till fastighetsgrupp, som
i första stycket sägs.

4 KAP.

Om behandlingen av stängsel- och betesfrågor.

Om syneförrättning.

21 §.

Väckes fråga örn stängselskyldighet eller betesreglering, skall saken,
där ej förening enligt vad i detta kapitel sägs därom träffas, företagas till
prövning vid syneförrättning i den ordning nedan stadgas.

22 §.

Rätt att för fastighet påkalla syneförrättning samt att därvid föra talan
tillkommer dess ägare.

Där enligt 9 § annan än ägaren är pliktig att svara för fastighet åliggande
skyldighet att uppföra eller underhålla stängsel, äge ock han påkalla
förrättning för bestämmande av underhållsskyldigheten ävensom
att vid syneförrättning föra talan i den mån honom enligt 9 § åliggande
förpliktelse av förrättningen beröres.

Är fastighet, som förrättningen angår, besvärad av nyttjande- eller servitutsrätt,
vare innehavaren av sådan rätt, jämväl i annat fall än i
andra stycket avses, berättigad att vid förrättningen föra talan såvitt
denna berör hans rätt.

23 §.

Till företagande av syneförrättning skall länsstyrelsen på ansökning
förordna person, åt vilken uppdraget finnes kunna anförtros.

I ansökningen böra fullständigt uppgivas ärendets omfattning och beskaffenhet,
de fastigheter saken förmenas angå, vederbörande ägares namn
och hemvist samt sådana nyttjande- och servil utsrättshavares. vilkas rätt
kan vara beroende av förrättningen.

Om förordnandet skall underrättelse av länsstyrelsen meddelas länets
lantmäterikontor eller, därest förrättningsakten jämlikt 33 § skall redovisas
till byggnadsnämnd, denna nämnd.

140

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

24 §.

Förrättningsmannen skall, om han finner sådant nödigt eller någon av
sakägarna det äskar, vid förrättningen biträdas av två gode män, vilka av
sakägarna eller, örn dessa ej åsämjas, av förrättningsmannen utses bland
dem, som äro valda till nämndemän eller ägodelningsnämndemän eller till
gode män vid lantmäteri- eller mätningsförrättningar.

I fall, där syneförrättning bandlägges utan biträde av gode män, skall
vad i denna lag är stadgat örn synemännens uppgifter och åligganden i tilllämpliga
delar bava avseende å förrättningsmannen. Bestämmes under
förrättningens fortgång, att gode män skola tillkallas, må det ej verka
rubbning av åtgärd, som dessförinnan vidtagits.

Stanna synemännen i olika meningar, gäde vad de flesta säga. Har
var sin mening och kan jämkning ej ske, gäde förrättningsmannens.

25 §.

För förrättningen njute synemännen ersättning enligt vad särskilt är
stadgat.

Ersättning, varom nu sagts, så ock kostnad för kallelser eder annat, som
för förrättningen är av nöden, skall, där ej annorlunda är särskilt stadgat,
av sökanden genast erläggas. Vid förrättningen skall efter ty finnes skäligt
bestämmas, vilken eder vilka sakägare skola slutligen gälda berörda
ersättning och kostnad samt, örn flera prövas därtill skyldiga, huru beloppet
skall medan dem fördelas.

26 §.

I fråga örn förrättningen skall i tillämpliga delar lända tid efterrättelse
vad i gällande lagstiftning örn delning av jord på landet är stadgat
örn anlitande av sakkunnigt biträde vid laga skifte, örn kallelse tid samt
kungörelse och underrättelse örn laga skifte, örn anmälan rörande förordnande
av god man för delägare, som är å okänd eder fjärran belägen
ort, örn jäv mot lantmätare, god man och sakkunnigt biträde samt örn
uppskov och protokoll vid förrättning; och skall vad enligt nämnda lagstiftning
i anförda avseenden gäder om lantmätare och lantmäteristyrelsen
beträffande förrättningen lämpas tid förrättningsmannen och länsstyrelsen.

Är uppenbart, vilka med avseende å förrättningen äro sakägare, må, utan
hinder av att kungörelse och kallelse ej verkställts i den ordning, som i
första stycket avses, förrättningen företagas, där samtliga sakägare infinna
sig eder av förrättningsmannen blivit minst fjorton dagar förut
bevisligen kallade tid förrättningen.

27 $.

1 mom. Vid förrättning rörande fråga örn stängselskyldighet skall efter
omständigheterna tillses:

Kungl. Maj:ts proposition Nr 101. 141

huruvida sådan skyldighet äger rum samt vilka fastigheter skyldigheten
åligger;

huru skyldigheten skall fördelas mellan fastigheterna;
huru stor andel i stängselskyldighet, som gemensamt åligger viss grupp
av fastigheter, belöper å varje till gruppen hörande fastighet;

vilken sträckning å marken skall anvisas varje fastighet eller fastighetsgrupp,
som stängselskyldighet åligger;

varest stängsel i fall, då sådant enligt 6 § må sättas annorstädes än i
ägoskillnad, skall uppföras;
huru stängsel skall vara beskaffat;
inom vilken tid stängsel skall vara uppfört;

huruvida och med vilket belopp ersättning enligt 6 § skall erläggas;
huru utgift för förrättningen skall gäldas enligt 25 §.

2 mom. Vid förrättning rörande fråga örn betesreglering skall efter omständigheterna
utredas:

vilket område förrättningen lämpligen bör avse;

huru, med tillämpning av bestämmelserna i 13, 14 och 19 §§, rätten
till bete å nämnda område bör regleras för de fastigheter, som däri äga
del eller på grund av servitut äga betesrätt därå;

å vilken tid rätten till gemensamt bete å området bör upphöra för sagda
fastigheter;

med vilka slag av hemdjur betning må äga rum å betesmark, som upplåtits
enligt 14 §, samt huru sådan mark i övrigt må nyttjas till bete för
den eller de fastigheter, åt vilka den upplåtits;

huru och inom vilken tid dylik betesmark skall inhägnas och anordnas
för betesbruk;

huruvida och med vilket belopp ersättning enligt 16 § skall erläggas
samt inom vilken tid ersättningen skall gäldas;

huru stor andel i skyldighet, som i 15 eller 16 § avses, skall, där två
eller flera fastigheter svara för skyldigheten, åligga envar av dem;
huru utgift för förrättningen skall gäldas enligt 25 § .

28 §.

Synemännen skola söka såvitt möjligt mellan sakägarna åstadkomma
förening; och varde, där i viss fråga förening sker, särskild avhandling
därom upprättad, av de sakägare, vilkas rätt av frågan beröres, underskriven
samt medelst synemännens påskrift vitsordad. Föreningen vare dock
ej gällande, med mindre föreningen, i vad den avser annan fråga än ersättning,
av synemännen prövas överensstämma med i denna lag stadgade
grunder.

Körer förening kronans eller allmän inrättnings rätt, skall, ändå att dess
ombud därå ingått, föreningen i avseende å sådan rätt ej gälla, med mindre
den varder av vederbörande myndighet godkänd.

142

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

29 §.

Sedan alla vid förrättningen förekommande frågor blivit genom förening
avgjorda eller behörigen utredda, skola synemännen på grund av
vad sålunda förekommit för sakägarna framlägga skriftligt utlåtande i
saken.

Utlåtandet skall innehålla synemännens besked, med angivande av skälen,
i de i 27 § eller eljest här ovan omförmälda frågor. Skall, enligt vad
i 41 § sägs, styrelse utses, skola synemännen uppdraga åt en eller flera
av sakägarna att i den i 44 § stadgade ordning utfärda kallelse till sammanträde
för styrelseval och tillika bestämma den tid, inom vilken anmälan
örn sådant val skall göras hos länsstyrelsen.

Sist förklaras förrättningen avslutad med tillkännagivande, vid vilken
domstol talan mot förrättningen må anhängiggöras samt vad enligt 31 §
skall iakttagas för sådan talans bevarande.

30 $.

Avskrift av förrättningsprotokollet med det i 29 § omförmälda utlåtande
samt de vid förrättningen ingångna föreningar och övriga därvid upprättade
handlingar skola av förrättningsmannen inom en månad efter
förrättningens avslutande överlämnas till någon i orten boende pålitlig person,
som av sakägarna eller, örn dessa ej äro ense, av synemännen utses att
mottaga samma handlingar; och vare handlingarna hos den sålunda utsedde
tillgängliga för envar, som åstundar att granska eller avskriva dem.

Förrättningsmannen åligge jämväl att inom tid, som i första stycket
sägs, dels örn dagen för förrättningens avslutande skriftligen underrätta
länets lantmäterikontor eller, därest förrättningsakten jämlikt 33 § skall
redovisas till byggnadsnämnd, denna nämnd, dels ock, örn förrättningen
angått fråga örn betesreglering, till vederbörande skogsvårdsmyndighet
översända avskrift av förrättningshandlingarna.

31 $.

Är sakägare missnöjd med förrättning, skall han vid talans förlust inom
tre månader efter förrättningens avslutande instämma samtliga övriga sakägare
till domstol.

Äro svarandena flera an tio, skall i avseende å stämningens delgivning
vad i 11 kap. 12 och 25 §§ rättegångsbalken stadgas örn stämning å helt
byalag äga motsvarande tillämpning.

32 $.

1 mom. Klandras ej förrättning så som i 31 § sägs, gånge det därvid
meddelade utlåtande, i vad det avser annan fråga än i 46 eller 47 § omförmäles,
i verkställighet såsom laga kraft ägande dom.

2 mom. Har sakägare vid förrättning bundits till skyldighet att uppföra

143

Kungl. Maj:ts proposition Kr 107

stängsel, må, ändå att talan föres mot förrättningen, därvid meddelat utlåtande
gå i verkställighet efter ty i 1 mom. sägs, därest annan sakägare
hos utmätningsmannen i orten ställer av denne godkänd pant eller borgen
för det skadestånd, vartill förstnämnda sakägare kan finnas berntti
gad, örn utlåtandet varder av domstol ändrat.

Beträffande verkställighet av domstols ej laga kraft ägande utslag i mål
örn skyldighet att uppföra stängsel skall vad i första stycket är stadgat
äga motsvarande tillämpning.

Domstol, varest talan föres mot förrättning eller lägre domstols utslag i
mål, som nyss sagts, äger, när skäl därtill äro, att, innan talan slutligen
prövas, förordna, att verkställighet ej må äga rum.

33 §.

Efter målets slutliga handläggning skall, därest ärendet icke återförvisas
till förrättningsmannen, förrättningsakten jämte avskrift av i målet
meddelat utslag från rätten översändas till länets lantmäterikontor eller,
där de fastigheter, som målet angått, samtliga äro belägna inom stad eller
samhälle, varest den för städerna gällande ordning för bebyggande skall
iakttagas, till byggnadsnämnden för att där förvaras; och skall tillika avskrift
av utslaget genom rättens försorg tillställas förrättningsmannen så
ock, där målet angått fråga örn betesreglering, vederbörande skogsvårdsmyndighet.
Varder ärendet återförvisat till förrättningsmannen, skall
förrättningsakten jämte avskrift av i målet meddelat utslag från rätten
översändas till denne; och vare han skyldig att omedelbart örn ärendets
återförvisande underrätta den myndighet, till vilken förrättningsakten
sedermera skall redovisas, ävensom, där ärendet angått fråga örn betesreglering,
skogsvårdsmyndigheten.

Föres ej talan mot förrättningen, åligge förrättningsmannen att inom
ett år efter dess avslutande insända förrättningsakten till den myndighet,
bos vilken, enligt vad i andra stycket sägs, akten skall förvaras.

Huru förrättningsman må genom vite tillhållas att fullgöra honom
åliggande skyldighet att redovisa förrättningsakt, därom förordnar Konungen.

144

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

34 §.

Yppas tvist mellan ägare, innehavare av nyttjanderätt eller andra om
bättre rätt till vad såsom ersättning enligt 6 eller 16 § skall utgå, skall
tvisten hänvisas till särskilt utförande, och varde beloppet nedsatt hos ,
länsstyrelsen samt stånde där i avbidan på tvistens slutliga avgörande i
kvarstad.

Innan ersättning enligt 6 § blivit till ersättningstagaren gulden eller,
efter ty nyss sagts, hos länsstyrelsen nedsatt, må ej arbete å annans mark
verkställas eller eljest åtgärd till förfång för annan vidtagas. Varder ej
sådan ersättning gulden eller nedsatt inom tid, som i laga ordning blivit
bestämd, eller, örn dylik bestämmelse saknas, inom fem år efter det ersättningens
belopp fastställdes, vare den väckta frågan i sin helhet förfallen.
Har sakägare utöver sin andel guldit eller nedsatt ersättning,
som nu sagts, njute han efter utgången av omförmälda tid hos den ersättningsskyldige
utmätning för vad sålunda utgivits, såframt ej den
väckta frågan i sin helhet förfallit.

Har ersättning enligt 16 § bestämts att utgå för intrång till följd av
betesmarks anordnande för betesbruk. må åtgärd i sådant syfte ej vidtagas.
innan ersättningen guldits.

35 §.

Vad genom förrättning eller dom blivit bestämt angående stängselskyldighet
eller betesreglering vare gällande mot ny ägare till fastighet, som
stängselskyldigheten eller betesregleringen angår.

Om föreningar.

36 $.

Träffas annorledes än vid syneförrättning förening rörande fråga örn
stängselskyldighet eller örn betesreglering och överensstämmer sådan förening
med de i denna lag stadgade grunder; är föreningen skriftligen
upprättad och av vittnen styrkt och hava, där föreningen avser upplåtelse
av betesmark, sådan marks läge och gränser, den eller de fastigheter,
åt vilka marken upplåtits, samt huru och inom vilken tid marken skall
inhägnas och anordnas för betesbruk, i föreningen tydligt angivits, äge
envar som i föreningen deltagit låta intaga denna i domboken hos allmän
underrätt i den ort, där fastighet, som föreningen angår, är belägen.
Sedan vare föreningen gällande mot framtida ägare eller innehavare av
fastigheten så ock, där intagande i domboken ägt rum i stad, där rådstuvurätt
finnes, inom en månad och eljest sist vid det ting, som infallit näst
efter två månader sedan föreningen ingicks, mot den, som efter upprättandet
men före föreningens intagande i domboken blivit ägare eller innehavare.
Förening, som slutits för boställe eller sådan, på viss tid upp -

145

Kungl. Marits proposition Nr 107.

låten fastighet, som tillhör kronan eller allmän inrättning, havé dock ej
verkan mot senare innehavare, med mindre föreningen blivit av vederbörande
myndighet godkänd.

Angår förening, som enligt denna paragraf intagits i domboken, fråga
örn betesreglering, skall avskrift av föreningen genom rättens försorg
översändas till vederbörande skogsvårdsmyndighet.

37 §.

Havn ägare av angränsande fastigheter träffat förening, att stängsel
ej skall hållas mellan fastigheterna eller vissa delar därav, oaktat stängsel
enligt denna lag kunnat äskas, eller att stängsel skall vara av viss annan
beskaffenhet än som är för orten bestämt eller att stängsel skall helt
eller delvis sättas annorstädes än lagligen är medgivet; är föreningen
upprättad på sätt i 36 § sägs och hava däri upptagits de villkor med avseende
å hemdjurs vård, varom överenskommelse träffats, ävensom i förekommande
fall tydligt angivits den sträckning, vari stängslet skall framgå,
skall örn sådan förenings intagande i domboken och örn verkan av föreningen
vad i 36 § är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Förening, som i denna paragraf avses, äger ej giltighet utöver tio år
sedan den blivit intagen i domboken.

Om jämkning i meddelade bestämmelser.

38 §.

Har i laga ordning bestämmelse meddelats örn skyldighet att hålla
stängsel eller att hålla betesmark inhägnad och i ett för betesbruk ordnat
skick, och varder fastighet, som skyldigheten helt eller delvis åligger,
sedermera delad eller sammanlagd med annan fastighet, åge envar, vars
rätt är därav beroende, fordra sådan jämkning av skyldigheten, som enligt
denna lag är påkallad med hänsyn till delningen eller sammanläggningen.
Intill dess frågan härom avgjorts svare, där delning skett, de nybildade
fastigheterna gemensamt för skyldigheten i förhållande till varje
fastighets taxeringsvärde.

Inträda eljest, sedan fråga örn stängselskyldighet eller betesreglering
blivit i laga ordning avgjord, sådana ändrade förhållanden, som på
frågan synnerligen inverka, åge envar sakägare påkalla frågans återupptagande.
Dock må fråga örn stängselskyldighet ej ånyo upptagas,
förrän tio år förflutit från det frågan slutligen avgjordes, såvida icke
behov av stängsel uppkommit för fastighet, som förklarats ej vara stängselskyldig
eller fått sin stängselskyldighet bestämd med hänsyn till att
dylikt behov ej förelegat för fastigheten. Ej heller må, sedan betesreglering
i laga ordning ägt rum, fråga väckas, att rätt att nyttja regleringsområdet
till gemensamt bete skall tillkomma de fastigheter, regleringen
angått, eller någon av dem.

Bihang lill riksdagens protokoll HISS. 1 sami. Nr 107.

lii

146

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

39 §.

Vid jämkning av stängselskyldighet skall envar, i den mån så kail
ske, bibehållas vid den sträcka han förut haft. Erhåller därvid någon
i utbyte mot sitt förra stängsel annat, som är sämre, njute han ersättning
för skillnaden i värde. Den som vid jämkningen erhåller minskning
i honom åliggande stängselskyldighet havé ej rätt att för stängsel,
från vars underhållande han befrias, fordra betalning av den, som därmed
belastas utöver sin förra stängselskyldighet, i annat fall än då jämkningen
föranledes av förhållande, som i 38 § andra stycket andra punkten
sägs.

40 §.

Påkallas enligt 38 § återupptagande av fråga, som där avses, skall saken,
där ej förening enligt vad i detta kapitel sägs därom träffas, företagas
till prövning vid syneförrättning med dem, som saken angår; och
Sälle örn sådan förrättning i tillämpliga delar vad ovan är stadgat örn
syneförrättning.

Om stängsel- och betessamfälligheter.

41 §.

Har i laga ordning bestämts, att vissa sakägare gemensamt skola hålla
stängsel eller verkställa arbete för betesmarks inhägnande och anordnande
för betesbruk, och äro dessa flera än två, skall utses styrelse, bestående
av en eller flera ledamöter.

Vilja sakägarna antaga stadgar rörande handhavande av de med arbetet
förenade angelägenheter, skola dessa stadgar för att bliva gällande
fastställas av länsstyrelsen.

42 $.

Anmälan örn val av styrelse skall göras hos länsstyrelsen inom tid, som
i laga ordning bestämts. Försummas det, äge länsstyrelsen på yrkande av
någon, vars rätt kan vara beroende därav, att styrelse finnes, förordna
syssloman att, intill dess efter inkommen anmälan om verkställt val förordnandet
återkallas, handhava de med arbetet förenade angelägenheter
och företräda sakägarna på sätt örn styrelse är stadgat. Syssloman åtnjuta
av sakägarna arvode, som bestämmes av länsstyrelsen.

Sker ändring i styrelsens sammansättning, skall styrelsen ofördröjligen
göra anmälan därom hos länsstyrelsen.

Örn anmälan, som i denna paragraf sägs, så ock om förordnande av syssloman
skall underrättelse på sakägarnas bekostnad intagas i länskungörelserna.

147

Kungl. Marits proposition Nr 107.

43 §.

Vad i 3 kap. 15 samt 17—21 §§ vattenlagen är stadgat skall äga motsvarande
tillämpning i fall, som i 41 § denna lag avses, dock att förordnande,
som i 3 kap. 17 § vattenlagen sägs, skall införas i länskungöreleerna
samt att talan, varom i 3 kap. 20 § samma lag förmäles, skall anhängiggöras
hos den allmänna underrätt, som i 49 § denna lag stadgas.

44 §.

Har i laga ordning bestämts, att vissa sakägare gemensamt skola hålla
stängsel eller verkställa arbete för betesmarks inhägnande och anordnande
av betesbruk, skall rätten att handhava de med arbetet förenade angelägenheter
utövas å sammanträde, därvid envar av sakägarna äger rösträtt
efter det andelstal, som är bestämmande för bans delaktighet i kostnaderna
för arbetet. Kallelse till sammanträde skall, där ej i gällande
stadgar annorlunda bestämts, antingen skriftligen delgivas samtliga
nämnda sakägare minst en vecka före sammanträdet eller ock minst fjorton
dagar därförut kungöras såväl i kyrkan för den eller de församlingar,
där stängslet eller betesmarken är belägen, som ock i minst en av ortens
tidningar. Beträffande sådant sammanträde skall i övrigt vad i 3 kap.
22 § vattenlagen är föreskrivet i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Vad i 3 kap. 23—25 §§ vattenlagen är stadgat skall äga motsvarande
tillämpning i fall, som avses i 44 § denna lag; dock skall talan, varom i
3 kap. 23 § vattenlagen förmäles, anhängiggöras hos den allmänna underrätt,
som i 49 § denna lag stadgas.

Om försummat underhåll av hägnad.

46 §.

Försummar den, som i laga ordning bundits till stängselskyldighet eller
skyldighet att hålla betesmark inhägnad, att å tid, som i 8 § avses, underhålla
honom åliggande hägnad i fredgillt stånd, och bättrar den försumlige
ej ofördröjligen efter tillsägelse, må sakägare, som av försummelsen
kan lida men, hålla syn genom två ojäviga män, av vilka den ene skall
vara lands- eller stadsfiskal, nämndeman, ägodelningsnämndeman eller
god man vid lantmäteri- eller mätningsförrättningar. Varder vid synen,
till vilken den försumlige i god tid kallas, bristen vitsordad, förelägge
synemännen honom viss tid, ej kortare än fem dagar, inom vilken han
skall hava botat bristen, vid äventyr att densamma eljest må avhjälpas
av den, som påkallat synen. Denne läte efter utgången av sagda tid, till
utrönande av huruvida vid synen befunna brister blivit avhjälpta, anställa
efterbesiktning i enahanda ordning som om syn stadgas; dock va -

148

Kunni. Maj:ts proposition Nr 107.

re sådan besiktning icke behövlig, därest den försumlige avlämnat skriftligt
erkännande, att åtgärd för bristens avhjälpande ej vidtagits. Därefter
njute den, som fordrar rättelse, utmätning hos den försumlige ej
mindre för kostnaden för synen och, där efterbesiktning varit behövlig,
för sådan besiktning än även för det belopp, vartill det eftersatta arbetet
av synemännen uppskattats, samt vare pliktig att därefter ofördröjligen
ombesörja arbetets utförande. Nöjes ej den andre däråt, instämme sitt
klander till domstol inom tre månader efter utmätningen eller vare sin
talan kvitt.

Den som fordrar rättelse åge ock, därest bristen ej ofördröjligen efter
tillsägelse avhjälpes, själv bota denna och njute sedan av den försumlige
betalning för vad arbetet visas skäligen hava kostat.

Om förverkande av rätt till betesmark.

47 §.

Varder betesmark, som upplåtits enligt denna lag, ej anordnad för betesbruk
på sätt och inom tid, som i laga ordning bestämts, eller varder åtgärd,
som erfordras för betesmarkens bibehållande i ett för betesbruk
ordnat skick, eftersatt och vidtages ej rättelse efter tillsägelse, må på talan
av ägaren till den fastighet, varifrån betesmarken upplåtits, domstol förklara
rätten till betesmarken förverkad så ock efter hörande av vederbörande
skogsvårdsmyndighet förplikta ägaren till den fastighet, åt vilken
betesmarken upplåtits, att inom viss tid vidtaga de åtgärder för betryggande
av skogsåterväxt å betesmarken, som av förhållandena påkallas.

Talan, som nu nämnts, må ock, där betesmarken upplåtits å skogsmark,
föras av skogsvårdsmyndigheten, varvid det åligger domstolen att före
målets avgörande bereda ägaren till den fastighet, varifrån betesmarken
upplåtits, tillfälle att däri yttra sig.

Domstol, varest talan enligt denna paragraf är anhängig, äge, när skäl
därtill äro, meddela förbud för ägaren till den fastighet, åt vilken betesmarken
upplåtits, att å denna avverka skog.

48 i

Har den tid för vidtagande av åtgärd till betryggande av skogsåterväxt,
som enligt 47 § blivit bestämd, gått till ända, och förekommer anledning
antaga, att åtgärden icke fullgjorts, läte skogsvårdsmyndigheten genom
besiktning å marken undersöka förhållandet; och äge beträffande
dylik besiktning och förfarandet därefter bestämmelserna i 15 och 16 §§
skogsvårdslagen motsvarande tillämpning.

Kungl. Majlis proposition Nr 107.

149

Om laga domstol.

49 §.

Mål om stängselskyldighet skall upptagas vid allmän underrätt i den
ort, där svarandens eller svarandenas fastigheter eller de flesta av dem
äro belägna.

Mål örn betesreglering skall anliängiggöras vid rätten i den ort, där det
område regleringen avser i sin helhet eller till största delen är beläget,
eller, örn målet allenast angår fråga örn upplåtelse av betesmark, vid
rätten i den ort, där betesmarken är belägen.

5 KAP.

Om ansvar och ersättningsskyldighet samt om intagande av

hemdjur.

Örn ansvar och skadestånd, då vårdnadsskyldighet, som i 1 § avses, försummas,
skils i allmänna strafflagen.

51 §.

Bryter någon uppsåtligen mot bestämmelsen i 11 § tredje stycket eller
mot betesförbud, varom i 12 § förmäles, straffes med dagsböter.

Lag samma vare, där någon i strid med bestämmelsen i 13 § tredje
stycket uppsåtligen nyttjar till bete i regleringsområde ingående mark,
som tillhör honom eller varå han äger särskild betesrätt, utan att erforderlig
hägnad hålles omkring marken.

Begår någon förseelse, som i första eller andra stycket sägs, av oaktsamhet,
vare straffet böter från och med fem till och med femtio kronor.

Innefattar förseelse, som i denna paragraf avses, förbrytelse mot allmänna
strafflagen, skall gärningen bedömas enligt vad i 4 kap. 1 § strafflagen
är för likartat fall stadgat. .

52 $ .

Allmänne åklagaren och vederbörande skogsvårdsmyndighet åge lika
behörighet att åtala förseelse, som i 51 § avses.

Böter, som ådömas för sådan förseelse, tillfalla skogsvårdskassan eller,
där skogsvårdsstyrelse ej finnes, kronan. Saknas medel till böternas
gäldande, förvandlas de enligt allmänna strafflagen.

150

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

53 %.

Försummar den, som i laga ordning bundits till stängselskyldighet, att
å tid, som i 8 § avses, underhålla sitt stängsel i fredgillt stånd och avhjälper
han ej ofördröjligen å detta befunnen brist, då han därom tillsäges,
vare pliktig att själv vidkännas den skada, som genom försummelsen
vållas å hans ägor, samt ersätte all den skada och förlust, som därigenom
tillskyndas annan sakägare.

Komma genom försummelsen den stängselskyldiges egna hemdjur in
å annans ägor, vare, ändå att han ej tillsagts örn bristen, lag som i allmänna
strafflagen skils.

54 $.

Å tid, då enligt 8 eller 15 § skyldighet att hålla hägnad i fredgillt stånd
ej äger rum, vare den, som utsläpper hemdjur, ansvarig för den ofred
de göra å annans ägor.

Äger någon okynnes eller otamt hemdjur. som bryter eller Höjer över
gill hägnad, tage han, ändå att djuret utsläppes å hägnade ägor, sådan
vård därom, att det ej gör ofred å annans mark.

55 §.

Har hemdjur olovligen inkommit och gjort skada å annans ägor, vare
djurets ägare, ändå att ej vållande till skadan ligger honom till last, pliktig
ersätta denna, där ej den, som lidit skadan, enligt 53 § skall vidkännas
denna eller eljest själv vållat skadan.

Vad djurets ägare enligt första stycket utgivit i ersättning, äger han
söka åter av den, som varit vållande till skadan.

56 §.

Har hemdjur gjort skada å annans ägor, läte denne skadan genast
synas och värderas av två ojäviga män.

57 §.

Finner någon å sina ägor annans hemdjur, som dit olovligen inkommit,
åge han intaga djuret. Dock vare han pliktig att örn intagningen genast
underrätta djurets ägare eller, örn han är frånvarande, den som är satt i
hans ställe. Är ägaren ej känd, åligge intagaren att ofördröjligen låta
kungöra intagningen i kyrkan för den församling, där intagningen skett,
samt i en å orten spridd tidning.

Den, som intagit hemdjur, vare skyldig att underhålla och vårda
detsamma samt åge, sedan underrättelse eller kungörelse ägt rum enligt
första stycket, bruka och, nyttja djuret.

151

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107

58 §.

Ågare till intaget hemdjur havé ej, utom i de i 59 § angivna fall, rätt
att återfå djuret, innan han antingen i lösen därför utgiver det värde,
vartill skadan beräknats enligt 56 §, så ock kungörelsekostnaden samt det
belopp, vartill kostnaden för djurets underhåll och vård av två ojäviga
män uppskattats, med avdrag av den nytta intagaren under tiden haft av
djuret, eller ock för sådan lösen ställer full pant eller borgen. Nöjes ej
djurets ägare åt värdering eller uppskattning, som nu sagts, eller vill han
av annat skäl återvinna vad han utgivit i lösen, instämme saken till domstol
inom tre månader efter det djuret utlöstes.

59 §.

Kan den, som intagit hemdjur, ej på sätt i 56 § sägs visa vilken
skada det gjort, och har han ej heller med djurets ägare träffat överenskommelse
örn skadans värde, vare han skyldig att utgiva djuret utan annan
lösen än de kostnadsbelopp, som omförmälas i 58 §.

Har intagaren underlåtit att underrätta eller kungöra enligt 57 §, give
ut djuret utan lösen och gälde ersättning till ägaren för det denne varit
i saknad därav.

I nu angivna fall stånde det fritt för intagaren att efter stämning utsöka
vad honom i lösen kan tillkomma i den mån hans fordran ej guldits
vid djurets utlämnande.

60 §.

Bjuder ägaren till intaget hemdjur lösen efter vad i 58 § eller
59 § första stycket sägs, men vill intagaren ej utlämna djuret, nedsätte
ägaren det belopp i penningar, vartill lösen uppgår, eller ställe full pant
eller borgen därför hos någon i orten boende pålitlig person eller hos utmätningsmannen
i orten och kräve därefter att utfå djuret; vägras
det honom ändå, eller vill intagaren ej utgiva djuret utan lösen i
fall, som i 59 § andra stycket sägs, vare ägaren berättigad att av utmätningsmannen
på den tredskandes bekostnad erhålla handräckning för djurets
utbekommande. Intagaren vare ock pliktig ersätta all den skada och
kostnad, som ägaren vållats genom hans vägran.

61 1

Varder intaget hemdjur ej utlöst av ägaren inom fjorton dagar efter det
underrättelse enligt 57 § skett, vare intagaren berättigad att utan ytterligare
anmaning låta sälja djuret å offentlig auktion och ur köpeskillingen
uttaga honom tillkommande lösen.

152

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

62 $.

Bliver ägare till intaget hemdjur ej känd inom fjorton dagar efter det
kungörelse enligt 57 § ägt rum, läte intagaren lysa på sätt om hittat kreatur
finnes stadgat, och gånge sedan som i dylikt fall i lag skils. Vill
han hellre förfara på sätt i 61 § är sagt, vare ock därtill berättigad.

63 §.

_ Uppkommer tvist, huruvida den, som intagit hemdjur, funnit det å
sin mark, åge rätten förelägga honom att med ed bekräfta sin uppgift
härom, där han ej annorledes kan styrka denna. Brister han åt eden,
gadde ersättning till djurets ägare för den skada, som denne genom intagningen
tillskyndats.

Enahanda ersättningsskyldighet åligge intagaren, där denne till följd av
försummelse, varom i 53 § förmäles, eller annat eget vållande skall själv
vidkännas den skada, som djuret gjort å hans ägor.

64 §.

Där å skogs- eller utmark, som enligt 11 § skall anses upplåten till gemensamt
bete, eller å område, varå betesreglering ägt rum, hemdjur hålles
å bete i uppenbar strid med bestämmelserna i denna lag eller föreskrift,
som enligt lagen meddelats, vare delägare i marken eller området så ock
innehavare av särskild betesrätt därå berättigad intaga djuret; och skall
beträffande dylik intagning vad i 57—63 §§ är stadgat äga motsvarande
tillämpning.

Den, som intagit hemdjur enligt första stycket, vare pliktig att till vederbörande
markägare utgiva vad han uppburit i ersättning för skada,
som djuret gjort å marken eller området.

6 KAP.

Särskilda bestämmelser.

65 §.

Vad i denna lag är stadgat örn ägare till hemdjur gälle även den, som
emottagit sådant djur till underhåll eller nyttjande.

66 $.

Vad i denna lag är stadgat örn stängselskyldighet och örn rätt till bete i
vissa fall å skogs- eller utmark äge beträffande stad eller samhälle å lan -

153

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

det, där den för städerna gällande ordning för bebyggande skall iakttagas,
ej tillämpning såvitt angår stadens eller samhällets stadsplanelagda område.

67 $.

Med skogsvårdsmyndighet förstås i denna lag skogsvårdsstyrelse, stiftsnämnd,
skogsstatstjänsteman eller annan myndighet, envar beträffande
skog, som står under hans uppsikt eller av honom förvaltas.

7 KAP.

Övergångsbestämmelser.

68 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1934.

69 $.

Genom denna lag upphävas:

5 kap. samt 9 kap. 1—4 §§ och 6—8 §§ byggningabalken;

förordningen den 31 januari 1815 huru laggill stängsel bör vara beskaffad
jämte kammarkollegii kungörelse den 17 oktober samma år angående
ändring i sagda förordning;

förordningen den 21 december 1857 (nr 59 s. 1) örn ägors fredande emot
skada av annans hemdjur samt örn stängselskyldighet samt lagen den 15
juni 1923 (nr 218) örn ändrad lydelse av § 5 i förordningen;

så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning stridande mot
denna lags bestämmelser.

70 §.

Där i lag elier särskild författning förekommer hänvisning till lagrum,
som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället
tillämpas.

71 §.

De vid nya lagens ikraftträdande anhängiga mål, som röra ämne,
varom i nya lagen föreskrift givits, skola handläggas och bedömas enligt
äldre stadganden; dock att, där mål örn hägnadsskyldighet blivit anhängiggjort
inom ett år före nya lagens ikraftträdande och sådant mål,
då nya lagen träder i kraft, ännu icke av underrätten avdömts, målet skall
bedömas efter nya lagen. Angår mål, som efter ty nu sagts skall handläggas
och bedömas enligt äldre stadganden, fråga, varom förmäles i
§ 17 andra stycket i förordningen den 21 december 1857, skall vad i sagda

154

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107

lagrum är föreskrivet fortfarande gälla, och äge, där part ej fullgör honom
enligt nämnda lagrum åliggande hägnadsskyldighet samt underlåter
att ofördröjligen efter tillsägelse ombesörja vad som eftersatts, bestämmelserna
i 46 och 53 §§ nya lagen motsvarande tillämpning.

72 $.

I fråga örn giltigheten av överenskommelse eller beslut, varigenom
hägnadsskyldighet blivit bestämd enligt äldre stadganden, göres genom
nya lagen ej ändring. Dock vare efter nya lagens ikraftträdande, utom i
det i 73 § angivna fall, envar sakägare berättigad att påkalla skyldighetens
bestämmande efter sagda lag, därvid stadgandena i nya lagen
örn den ordning, vari frågor örn stängselskyldighet skola behandlas,
skola äga motsvarande tillämpning. Väckes yrkande, som nu sagts,
skall, intill dess yrkandet avgjorts, hägnadsskyldigheten utgöras på sätt
enligt äldre stadganden blivit bestämt.

Utan hinder av vad i första stycket är föreskrivet skola med avseende å
hägnadsskyldighet, som bestämts enligt äldre stadganden, bestämmelserna
i 8, 46, 49, 53 och 54 §§ nya lagen äga motsvarande tillämpning, dock att,
därest syn enligt § 22 i förordningen den 21 december 1857 ägt rum före nya
lagens ikraftträdande, vad i förordningen är stadgat örn rätt att efter sådan
syn erhålla utmätning fortfarande skall lända till efterrättelse.

73 $.

74 §.

Genom nya lagen förringas ej giltigheten av förening, som upprättats
enligt § 19 i förordningen den 21 december 1857, och äge beträffande dylik
förening nämnda förordning fortfarande tillämpning. Vilja vederbörande
jordägare efter nya lagens ikraftträdande förnya föreningen, skall därvid
sagda lag tillämpas.

75 $.

Betesförbud, som meddelats genom kungörelsen den 28 januari 1876
(nr 7 s. 1) angående inskränkning i betesrätt å ohägnad mark och därtill
sig anslutande kungörelser eller med stöd av § 5 3 mom. i förordningen
den 21 december 1857, sådant detta lagrum lyder enligt lagen den 15 juni
1923, skola gälla såsom vore de utfärdade enligt 12 § i nya lagen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

155

Bilaga.

Förslag

till

lag om säkerhet för utbekommande av viss ersättning enligt lagen

örn ägofred.

Härigenom förordnas som följer:

Har vid betesreglering enligt lagen örn ägofred blivit bestämt, att ersättning
skall jämlikt 16 § sagda lag årligen gäldas av ägare till fastighet,
äge den ersättningsberättigade, där hans fordran ej stått inne längre
än ett år efter förfallodagen, att ur fastigheten, ändå att den kommit i
annans hand, njuta betalning med enahanda förmånsrätt, som enligt
17 kap. 6 § handelsbaden tillkommer enskild ränteägare för avgäld av
fast egendom.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1934.

156

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Principiella

*ttalandev.

Tillstyr kande.

Bilaga A.

Sammanställning av yttranden över det av särskilda sakkunniga
den 3 oktober 1928 avgivna förslaget till lag om

ägofred.

över det betänkande med förslag till lag om ägofred, som den 3 oktober
1928 framlades av särskilda inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga
(st. offenti. utredn. 1928: 24), hava till följd av remisser yttranden
avgivits av lantmäteristyrelsen, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, centralrådet
för skogsvårdsstyrelsernas förbund, samtliga länsstyrelser och
hushållningssällskaps förvaltningsutskott, samtliga skogsvårdsstyrelser
med undantag av skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs län, överlantmätarna
i Kronobergs, Kalmar, Kristianstads, Skaraborgs och Kopparbergs län,
styrelsen för svenska stadsförbundet, Sveriges allmänna lantbrukssällskap
och Sveriges skogsägareförbund.

I det följande redogöres för det huvudsakliga innehållet av nämnda yttranden.
I redogörelsen hava yttrandena grupperats efter de olika frågor,
som däri behandlas.

I. Förslagets allmänna grunder.

A. Henidjursägares vårdnadsplikt och förutsättningarna för stängsel skyldighet.

De sakkunnigas förslag i fråga örn hemdjursägares vårdnadsplikt
och förutsättningarna för stängselskyldighet har i huvudsak tillstyrkts
eller lämnats utan principiella erinringar av lantbruksstyrelsen,
lantmäteristyrelsen, Svenska stadsförbundets styrelse samt flertalet av
de i ärendet hörda ortsmyndigheterna. I fråga örn ortsmyndigheterna har
en dylik ståndpunkt sålunda intagits av 16 länsstyrelser, 16 hushållningssällskaps
förvaltningsutskott och 11 skogsvårdsstyrelser, nämligen länsstyrelserna
i Stockholms, Uppsala, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Gotlands,
Blekinge, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs,
Värmlands, Kopparbergs, Västernorrlands, Jämtlands och Norrbottens
län, hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Uppsala och Jönköpings
län, Kalmar läns norra och södra delar, Gotlands, Hallands samt Göteborgs
och Bohus län, Älvsborgs läns norra och södra delar, Skaraborgs, Värm -

Kungl. Matris proposition Nr 107.

157

lands, Västmanlands, Kopparbergs, Västernorrlands, Jämtlands oell Norrbottens
län samt skogsvårdsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands, Jönköpings,
Kronobergs, Gotlands, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Värmlands,
Örebro, Jämtlands och Norrbottens län.

Lantbruksstyrelsen har förordat förslaget med den ändring, att en oinskränkt
vårdnadsplikt skulle fakultativt införas för ägare av hemdjur på
det sätt, att, där framställning härom gjordes gemensamt av hushållningssällskap
och landsting, Konungen skulle äga förordna, att stängselvitsordet
skulle upphöra inom visst hushållningssällskaps område eller del
därav och i stället oinskränkt vårdnadsplikt där gälla.

De myndigheter, som i princip tillstyrkt förslaget i förevarande avseende,
hava till stöd härför anfört, bland annat:

De väsentliga bristerna i gällande stängselförordning hade genom förslaget
blivit undanröjda och de däri upptagna bestämmelserna hade i görligaste
mån anpassats efter den utveckling, som på hithörande områden
ägt rum sedan förordningens tillkomst. Förslaget syntes därför i stort
sett innefatta en tillfredsställande lösning av förevarande synnerligen
ömtåliga lagstiftningsfråga. Det kunde visserligen ifrågasättas, huruvida
ej med hänsyn till de olikartade förhållanden i fråga om jord- och skogsbruk
samt boskapsskötsel, som vore rådande i olika delar av landet, särbestämmelser
för olika områden borde genomföras. De sakkunniga hade
emellertid på goda grunder fasthållit vid en enhetlig lagstiftning i ämnet
samt givit förslaget en utformning, som lämnade utrymme för skyddande
av de olikartade intressena i skilda delar av landet. Det vore en
bestämd fördel hos förslaget, att stängselskyldigheten däri reglerats med
hänsyn till jordinnehavares i olika landsändar större eller mindre gagn
av stängsel. För ett konsekvent genomförande av grundsatsen örn hemdjursägarens
vårdnadsplikt torde tiden ännu ej vara mogen. Skyddsprincipen
borde ännu i någon mån bibehållas, till dess särskilda kulturbeten
blivit mera allmänna än för närvarande vore fallet. Att helt upphäva
nämnda princip i fråga örn hägnader i skogsmark innebure en alltför genomgripande
reform, som för närvarande ej vore att tillråda. Utvecklingen
av den rationella boskapsskötseln syntes för övrigt jämförelsevis raskt
tvinga fram ordnandet av särskilda betesområden. Det vore därjämte att
märka, att de av de sakkunniga föreslagna lagbestämmelserna möjliggjorde
genomförandet av ur skogsvårdssynpunkt erforderliga inskränkningar
i rätten till bete å ohägnad skogsmark. Förslaget medförde fördel
jämväl därutinnan, att tvister och föreningar i stängselfrågor kunde
göras till föremål för enkla och praktiska förfaranden.

Vissa av de ortsmyndigheter, som i princip tillstyrkt de sakkunnigas
förslag i denna del, hava framhållit, att förslaget visserligen ej fullt tillgodosågo
skogsvårdens och beteskulturens intressen men att det dock innefattade
så betydande förbättringar i gällande bestämmelse]'', att dess
upphöjande till lag vöre att förorda.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län bär sålunda anfört, att förslaget ej syntes
ägnat att i önskvärd grad främja en rationell betesdrift eller att bereda
tillräckligt effektivt skydd för den uppväxande skogen mot skade -

158 Kungl. Maj.ts proposition Nr 107.

görelse från betande kreaturs sida, särskilt i mellersta och södra delarna
av landet. Då förslaget emellertid enligt länsstyrelsens mening innebure
avsevärda förbättringar av nu gällande rättsregler på området, ansåge
länsstyrelsen sig ej böra avstyrka, att förslaget lades till grund för ny
lagstiftning i ämnet. — Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Skaraborgs
län Ilar uttalat sig i väsentligen samma riktning som länsstyrelsen
samt tillagt, att de av länsstyrelsen anmärkta bristerna i förslaget
skulle enligt utskottets mening hava kunnat undvikas, örn i förslaget åtskillnad
gjorts mellan Norrland och Dalarna, å ena, samt det övriga Sverige,
å andra sidan. En omarbetning av förslaget från denna synpunkt
vore enligt utskottets uppfattning önskvärd.

Skogsvårdsstyrelsen i Skaraborgs län har funnit de föreslagna lagbestämmelserna
och den speciella motiveringen för dessa vara tämligen tillfredsställande
för nuvarande förhållanden men uttalat sitt beklagande
över att ett lagförslag ej kunnat framläggas, som skulle bereda möjlighet
för skogsägarna att på ett enklare och mera effektivt sätt skydda skogsåterväxten
mot den på de flesta håll i landet alltjämt mycket skadliga
betningen. Då emellertid lagförslaget i varje fall utgjorde ett steg i rätt
riktning, tillstyrkte skogsvårdsstyrelsen dess antagande.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Älvsborgs läns norra del
har anfört, att tiden ännu ej torde vara mogen för genomförande av grundsatsen
örn hemdjursägarens vårdnadsplikt i hela dess vidd. I de sakkunnigas
förslag syntes denna grundsats visserligen hava skjutits allt för
mycket åt sidan, men hade detta dock ej skett i den grad, att utskottet på
grund därav ansåge sig böra avstyrka förslaget, utan ville utskottet, då
förslaget åtminstone i andra avseenden innehölle en del förändringar till
det bättre, förorda dess antagande.

Länsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Gotlands
län hava funnit förslaget i stort sett väl motiverat och lyckligt avvägt
samt innebära ett steg framåt i riktning mot den i 1 § av förslaget angivna
grundsatsen örn djurägares vårdnadsplikt. Länsstyrelsen och förvaltningsutskottet
hava i anslutning härtill förklarat sig instämma i förslaget,
dock med tvekan beträffande bestämmelserna i 4 § angående hägnader
i skogsmark. Länsstyrelsen har tillagt, att länsstyrelsen ej förbisåge,
att de i förslaget angivna grunderna för stängselskyldighet i ganska
rikligt mått innebure frö till tvister, vilka med nu gällande stängsellagstiftning
icke behövde förekomma, men att länsstyrelsen funnit de betänkligheter,
som härav följde, böra stå tillbaka för de förmåner av större
rättvisa och billighet vid stängselskyldighetens utgörande, förslaget innefattade.

Skogsvårdsstyrelsen i Gotlands län har — under erinran, att inom länet
skogsmarksskiftena till största delen vore inhägnade samt att där bedreves
ett extensiv! kreatursbete, vars totala värde långtifrån uppvägde
skadegörelsen å skogsåterväxten och kostnaden för stängselunderhållet —

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

159

framhållit, att det skogsvårdsintresse, som varit hävstången till det inom
riksdagen framförda kravet på modernare lagstiftning angående stängselskyldigheten,
säkerligen väntat att av ett blivande lagförslag i ämnet
vinna mera än vad de sakkunnigas förslag erbjöde. Den grundliga
utredning, som de sakkunniga verkställt, gåve emellertid vid handen,
att de skiftande förhållandena i landet ej torde göra det möjligt att konsekvent
grunda ägofreden endast på vårdnadsplikten. De fördelar för
skogsvården, som lagförslaget innefattade, vore dock ej oväsentliga. Viktigast
vore i detta hänseende bestämmelserna örn laggillt stängsels beskaffenhet.
Förslagets lagfästande bomme att för Gotlands län med dess begränsade
skogstillgångar medföra en högst avsevärd och behövlig virkeshesparing.
Förslaget syntes alltså skogsvårdsstyrelsen vara så avvägt,
att det borde kunna accepteras såväl av betesintressenterna som ock —
ehuru utan entusiasm — av skogsvårdsintressenterna.

Skogsvårdsstyrelsen i Södermanlands län har påpekat det hinder för en
rationell skogsvård, som förorsakades genom skogsmarks upplåtande till
betning, samt framhållit, att det från skoglig synpunkt måste anses såsom
en brist hos förslaget, att det medgåve betning med större hemdjur
på skogsmarksområden, som läge utan hägnad i rågångarna. Visserligen
funnes enligt förslaget möjlighet för Kungl. Maj:t att efter hörande av
vederbörande landsting och hushållningssällskap förbjuda dylik betning
för visst län eller viss del därav, men enligt vunnen erfarenhet torde denna
bestämmelse icke vara mycket att bygga på. Ehuru styrelsen ansåge
det ej vara möjligt att nu åstadkomma en lagstiftning, som fullt tillgodosåge
skogsvårdens önskningar, hade styrelsen likväl ansett sig böra framhålla,
att lagförslaget från denna synpunkt ej vore tillfredsställande. De
sakkunniga torde emellertid hava ansett, att ett tillmötesgående av kraven
från skogsvårdshåll skulle hava ytterligare fördröjt undanröjandet
av de mest framträdande bristerna i gällande bestämmelser i ämnet och
därför begränsat sig därtill. Därest styrelsen inskränkte sig till att bedöma
förslaget med hänsyn till vad som kunnat åstadkommas under
denna allmänna förutsättning, finge styrelsen såsom sin åsikt framhålla,
att förslaget syntes vara väl genomtänkt och bestämmelserna väl avvägda.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län har anfört, att länsstyrelsen vore villig
medgiva, att den fortgående rationella uppdelningen av områden, avsedda
för hetesbruk, och sådana för skogsbruk ännu icke i den omfattning slagit
igenom, att icke fullgoda skäl kunde anföras för att för närvarande
i huvudsak fota ägofrcdslagstiftningen på samma principer som hittills
och begränsa reformarbetet till detaljer av den nuvarande lagstiftningen.
Men örn man nödgades ställa sig på denna ståndpunkt, borde kraftigt
framhållas, att den nya ordning, som skapades, endast finge betraktas som
ett provisorium. Länsstyrelsen ansåge följaktligen, att lagförslaget borde
godtagas såsom ett sådant.

160 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Lantbruksstyrelsen har till stöd för sin ståndpunkt i förevarande av
seende anfört:

Enligt styrelsens uppfattning betecknade det av de sakkunniga framlagda
förslaget ett avgjort framsteg med avseende å vårdnadspliktens tillämpning.
Sålunda vore vårdnadsplikten i förhållande till mindre hemdjur
uti förslaget helt godtagen och genomförd som allmän princip utan
begränsning av stängselvitsordet. Vidare skulle enligt förslaget, 3 §, när
ägorna å endera sidan av rågången utgjordes av åker, äng eller plantering,
stängselvitsordet vara villkorligt och beroende därav, huruvida å
ömse sidor en på visst sätt bestämd betesnytta kunde anses föreligga.
Sålunda skulle enligt de sakkunnigas mening något stängselvitsord icke
kunna tillämpas, då en dylik betesnytta förelåge endast å ena sidan, nå
got som i sin tur måste innebära bland annat att, därest den ene grannen
ordnat sin betesfråga genom rationellt skötta betesvallar och denne alltså
icke kunde beräknas hava någon nytta av stängslet i ägoskillnaden, nå
got stängselvitsord icke kunde mot honom göras gällande. Såvitt lantbruksstyrelsen
kunde döma, torde man i detta fall, nämligen då åker,
äng eller plantering mötte å ena sidan, för närvarande knappast kunna
gå längre, än de sakkunniga föreslagit i fråga örn stängselvitsordets av
skrivande.

Vad anginge det i 4 § av de sakkunnigas förslag avhandlade fallet, att
ägorna å ömse sidor av rågången utgjordes av skogs- eller utmark, skulle
för detta fall såsom hittills ett absolut stängselvitsord gälla grannar emellan.
Ifrågasättas kunde, att stängselvitsordet även här borde vara beroende
utav betesnytta, och onekligen talade vissa allmänna synpunkter för
att ett dylikt villkor borde införas. Styrelsen ansåge sig emellertid med
hänsyn till skogsbetets alltjämt stora betydelse för vidsträckta delar av
landet icke ännu kunna förorda en dylik begränsning av stängselvitsordet.
I sådant hänseende finge även anföras, att styrelsen ansåge stängelsevitsord
i detta fall utgöra ett erforderligt korrektiv gent emot det gemensam
ma mulbetet, som styrelsen ur många synpunkter icke minst med hänsyn
till den fara, ett dylikt bete utgjorde för spridande av smitta bland nötkreaturen,
funne vara mindre önskvärt men dock icke, åtminstone icke för
närvarande, kunna helt avskaffas.

Be snart sagt diametralt motsatta uttalandena rörande frågan örn vårdnadspliktens
och stängselvitsordets tillämpning, som gjorts av hushåll
ningssällskapens förvaltningsutskott, tydde otvetydigt därpå, att tiden
ännu icke kunde anses vara inne för ett fullständigt avskrivande av stängselvitsordet.
I fråga om stängselvitsordets tillämpningsområde syntes
man ock enligt styrelsens mening kunna i princip godtaga de sakkunnigas
förslag, åtminstone såsom ett provisorium, till dess att kunskapen örn nyttan
av en rationellt ordnad beteskultur och skogsskötsel mera allmänt
vunnit insteg i landet. Emellertid vore förhållandena i detta avseende
mycket olika i olika delar av landet och möjligt kunde vara, att man
inom vissa hushållningssällskap eller områden därav kunde vara mogen
för ett avskrivande av stängselvitsordet och införande av en oinskränkt
vardnadsplikt. Be inkomna utlatandena utvisade i allt fall, att man icke.
såsom vissa hushållningssällskap från landets sydliga delar förmenat, i
förevarande avseende kunde särskilja Norrland från övriga delar av landet.
På grund av riklig tillgång på för ordnad betesdrift. lämpliga markområden
torde också Norrland, åtminstone vissa delar därav, hava minst

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

161

lika stora möjligheter som sydligare trakter att rationellt ordna betesfrågan.
Med avseende härå ville styrelsen, bland annat med hänsyn till
uttalanden av vissa förvaltningsutskott, ifrågasätta, att en oinskränkt
vårdnadsplikt fakultativt infördes i lagstiftningen på sådant sätt, att, där
framställning gemensamt gjordes av hushållningssällskap och landsting,
Konungen ägde förordna, att stängselvitsordet skulle upphöra inom visst
hushållningssällskaps område eller del därav och i stället en oinskränkt
vårdnadsplikt gälla.

I motsats mot den i förenämnda yttranden hävdade uppfattning hava
flera myndigheter och korporationer gjort gällande, att hemdjursägarens
vårdnadsplikt borde i väsentligt större utsträckning än som skett i de
sakkunnigas förslag läggas till grund för en ny lagstiftning i ämnet, samt
på grund härav funnit sig ej kunna tillstyrka förslaget.

Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund, länsstyrelsen, slcogsvårdsstyrelsen
och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Västerbottens
län, skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län, hushållningssällskapets
förvaltningsutskott i Östergötlands län samt Sveriges skogsägareförbund
hava sålunda gjort gällande, att sagda plikt borde helt eller utan betydelsefullare
undantag genomföras i en blivande ägofredslagstiftning. Med
hänsyn därtill att svårigheter beträffande visst län eller del av län kunde
uppstå för omedelbart genomförande av en dylik lagstiftning, har centralrådet
samtidigt föreslagit, att Kungl. Maj:t måtte förbehålla sig rätt att
för sådant område på vederbörande länsstyrelses hemställan och sedan
landsting, hushållningssällskap och skogsvårdsstyrelse lämnats tillfälle
att yttra sig bevilja viss tidsdispens för lagstiftningens ikraftträdande,
under vilken tid nuvarande hägnadslagstiftning utan större olägenhet
torde kunna gälla. — 3 ledamöter i centralrådet, friherre Johan BeckFriis,
landshövdingen S. H. Kvarnzelius och godsägaren C. A. Ros, hava
nnslutit sig till centralrådets ståndpunkt under förklaring, att, då yttrande
infordrats från rådet, detta självfallet varit därför, att rådet, såsom
representerande landets skogsvårdsstyrelser, borde yttra sig över förslaget
särskilt ur skogsvårdssynpunkt och att detta bort klart komma till
uttryck i rådets yttrande. — Länsstyrelsen, skogsvårdsstyrelsen och hushållningssällskapets
förvaltningsutskott i Västerbottens län samt hushållningssällskapets
förvaltningsutskott i Östergötlands län hava uttalat sig
i väsentligen enahanda riktning som centralrådet, varjämte nämnda skogsvårdsstyrelse
hävdat, att viss ej för kort övergångstid för den nya lagstiftningens
genomförande borde stipuleras. Sveriges skogsägareförbund
har i nära anslutning härtill framhållit, att, då det måhända ej vore möj
ligt att omedelbart införa full vårdnadsplikt i Nordsverige, vissa övergångsbestämmelser
borde därstädes komma i tillämpning under en tidsperiod
av 10 å 15 år.

Sveriges allmänna lantbrukssällskap har hemställt, att de sakkunnigas
förslag måtte omarbetas i sådan riktning, att principen örn djurägarens
vårdnadsplikt bleve i möjligaste mån genomförd samt att stängselskyldig Dihana

lill riksdagens protokoll 193.1. 1 sami. Nr 107. 11

b) Avstyrkande.

162

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

het och stängselvitsord endast infördes såsom undantagsbestämmelser med
giltighet under en begränsad övergångsperiod i de områden av landet, där
förhållandena ännu icke medgåve, att ifrågavarande lagstiftning uteslutande
byggdes på ovannämnda grundprincip. Väsentligen enahanda ståndpunkt
har intagits av hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Stockholms
län.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har uttalat, att de av de sakkunniga
föreslagna bestämmelserna torde i huvudsak kunna tillämpas i Norrland,
Dalarna och Värmland men att för det övriga Sverige vårdnadsplikten
borde bliva bestämmande vid avfattande av en ägofredslag, dock med rätt
för Kungl. Majit att beträffande län eller viss del av län på framställning
av landsting eller hushållningssällskap medgiva modifikationer, gällande
för viss tid, förslagsvis 10 år varje gång.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har — under framhållande, att de
sakkunniga vid utformningen av sitt förslag till synes släppt principen
örn hemdjursägares vårdnadsplikt i allt för stor utsträckning — ifrågasatt,
huruvida ej lagen borde uppdelas i två (möjligen flera) avdelningar,
den ena upptagande i huvudsak de i förslaget innefattade stadganden och
den andra bestämmelser för sådana landsdelar och orter, där jord- eller
skogsbruk nått en högre grad av utveckling eller förhållandena eljest påkallade
särbestämmelser, vilken sistnämnda avdelning skulle vara avsedd
att träda i tillämpning, först sedan Kungl. Majit, efter hörande av vederbörande
landsting och hushållningssällskap och möjligen även andra kommuner
eller myndigheter, meddelat föreskrift därom.

Domänstyrelsen har förklarat, att, örn än de sakkunnigas förslag innebure
vissa förbättringar i jämförelse med nuvarande lagstiftning, styrelsen
dock ansåge dessa vara av så ringa betydelse för åstadkommandet
av en bättre ordning i fråga örn den synnerligen önskvärda och välbehövliga
ägofreden, att styrelsen funne sig ej kunna tillstyrka förslaget.
Enligt styrelsens mening funnes redan nu förutsättningar för ett avsevärt
starkare hävdande av vårdnadsplikten än de sakkunnigas förslag innebure.
Styrelsen har därjämte ifrågasatt, huruvida ej med hänsyn till nuvarande
snabba utveckling inom betesbruket med en ny ägofredslagstiftning lämpligen
borde anstå, tili dess förståelse för nödvändigheten, ur enskild och
allmän synpunkt, av att betesfrågan till fromma för kreatursskötseln rationellt
ordnades och att skogen skonades för betesdjurens skadegörelse,
vuxit sig så stark och nått så breda befolkningslager, att förutsättningar
verkligen förelåge för genomförande på området av en lagstiftning, som
effektivt hävdade hemdjursägarens vårdnadsplikt.

Ett flertal myndigheter hava hävdat, att vårdnadsplikten borde principiellt
förlänas tillämpning även i det fall, då de mötande ägorna å ömse
sidor utgjordes av skogs- och utmark, samt i anslutning härtill föreslagit,
att de i 4 § av förslaget upptagna reglerna örn stängselskyldighet måtte
utgå samt bestämmelserna i 3 § utsträckas att äga tillämpning även i

163

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

nyssangivna fall. Stängselskyldighet skulle sålunda äga rum mellan
dylika ägor, allenast då dessa av båda grannarna användes såsom betesmark
för lösgående hemdjur eller hållande av stängsel mellan ägorna
eljest medförde nytta för båda grannarna med hänyn till ägornas användande
för nämnda ändamål. Nu angivna ståndpunkt har intagits av
länsstyrelserna i Östergötlands, Kristianstads och Gävleborgs län, hushållningssällskapens
förvaltningsutskott i Södermanlands, Kronobergs, Blekinge,
Kristianstads, Malmöhus och Gävleborgs län samt skogsvårdsstyrelserna
i Östergötlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Älvsborgs,
Västmanlands och Västernorrlands län. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott
i Kronobergs län har tillagt, att, örn tiden ännu ej kunde anses
mogen för en så genomgripande förändring beträffande hägnadsskyldigheten,
som nyss angivits, förvaltningsutskottet ville föreslå, att denna
skyldighet i fråga örn skogs- och utmark reglerades på det sätt, att, därest
ena sidan icke begagnade marken till bete, denna sidas hägnadsskyldighet
inskränktes till en fjärdedel av hägnaden. Skogsvårdsstyrelsen i Blekinge
län har uttalat, att styrelsens förslag örn stängselskyldighetens reglering i
skogsmark borde genomföras åtminstone i de sydligare delarna av landet.
En liknande uppfattning har framförts av hushållningssällskapets förvaltningsutskott
i Malmöhus län. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott
i Södermanlands län har framhållit, att, då utvecklingen i fråga
örn särskiljandet av skog och bete fortskridit olika långt i olika trakter av
landet, en lagstiftning, lämpad efter de skilda landsdelarnas särförhållanden,
syntes äga goda skäl för sig.

Länsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i örebro
län hava gjort gällande, att en ny lag örn ägofred borde i huvudsak grundas
å vårdnadsplikt, att stängselvitsord borde vara medgivet, endast då
det i ägofredens intresse vore behövligt samt att granne borde vara skyldig
att lösa sig in i redan utgjort stängsel, örn detta med hänsyn till vårdnadsplikten
bleve nödvändigt för båda grannarna. Särskilda bestämmelser
angående ägofreden borde emellertid utfärdas för Norrland, Dalarna,
Värmland och örebro läns bergslager.

Den omfattande stängselskyldighet, som stadgats i 3—5 §§ av de sakkunnigas
förslag, gynnade de fastighetsägare, vilka fortfarande begagnade
sig av skogsbetning och hindrade sålunda utvecklingen av ett rationellt
skogs- och betesbruk. Särskilt gällde detta föreskrifterna i 4 §, enligt
vilka de fastighetsägare, som anordnat moderna betesområden, bleve nödsakade
att dels hålla hägnader omkring dessa, dels ock deltaga i uppförande
och underhållande av stängsel i rågång mot granne, av vilket stängsel
de dock ej hade någon nytta. Den avseviirda hägnadshörda, som enligt
förslaget sålunda skulle komma att åvila berörda fastighetsägare, innebure
en påtaglig orättvisa mot dessa och skulle tydligen direkt motverka
och fördröja en allmännare övergång till mera tidsenliga driftsformer

164

Kunni. Maj:ts proposition Nr 107.

inom betesskötseln och skogsbruket. En ny ägofredslagstiftning borde
i stället söka befordra övergången till ett rationellt betesbruk och
sålunda bidraga till ett värdeskapande och ett framåtskridande i
kultur. För vinnande av detta syfte borde denna lagstiftning i största
möjliga utsträckning grundas å principen örn hemdjursägares
vårdnadsplikt, varigenom en önskvärd utveckling på förenämnda områden
skulle underlättas och därjämte kravet på största möjliga begränsning
av hägnaderna skulle tillgodoses. Ett befordrande av dessa
strävanden vore av betydelse även från den synpunkt, att det ofta
ställde sig direkt billigare att ordna någorlunda goda kreatursbeten än
att underhålla erforderliga rågångshägnader. I en tid, då jordbruket
kämpade med ekonomiska bekymmer, vore det föga lämpligt att fastlåsa
jordbruket vid föråldrade och dyrbara hägnadsanordningar. — Anledningen
till att vårdnadsplikten i de sakkunnigas förslag ej genomförts i
önskvärd omfattning syntes vara den, att de sakkunniga till det yttersta
eftersträvat att för hela riket bibehålla enhetlighet i lagstiftningen i förevarande
ämne. De sakkunnigas strävan att göra lagstiftningen i ämnet
enhetlig vore ju i och för sig synnerligen berömvärd, men om en god och
efter förhållandena lämpad lag ej kunde ernås på denna väg, måste någon
annan utväg sökas och finnas. De sakkunniga hade visserligen i åtskilliga
avseenden avfattat förslaget på sådant sätt, att särbestämmelser
kunde i viss ordning meddelas för speciella landsdelar, men hade den
sålunda beträdda vägen bort kunna utnyttjas i långt större utsträckning
än som skett i syfte att anpassa lagen efter olikartade behov å skilda
orter. I varje fall syntes det föga överensstämmande med de krav, som
det jämförelsevis högt utvecklade syd- och mellansvenska jordbruket
ställde, att man för tillgodoseende av ägofredslagstiftningens enhetlighet
lade hinder för en utveckling inom nämnda landsdelar, som visat sig
vara fullt ekonomiskt riktig. I fråga örn de stora delar av landet, där en
intensivare skötsel av skogs- och betesmark vore möjlig, torde tiden vara
mogen att genom lagbestämmelser fastslå, att det oordnade skogsbetet icke
borde gynnas på annan mera intensiv närings bekostnad samt att den
markägare, som enligt lag vore pliktig sörja för återväxtens betryggande,
borde åtnjuta lagligt skydd mot sådan åverkan genom främmande
betesdjur, som skadade eller omintetgjorde hans åtgärder i nyssangivna
syfte. Det borde i detta sammanhang uppmärksammas, att insikten örn
fördelen för såväl jord- som skogsbruket av ett rationellt betesbruk särskilt
under de senaste åren starkt ökats i fråga om ej blott landets sydligare
utan även dess norra delar. Det vore för övrigt önskvärt, att, då
en ny ägofredslagstiftning komme till stånd, denna ej allenast toge full
hänsyn till det läge, vari betesfrågan då befunne sig, utan även inriktades
på att, såvitt möjligt, stödja en ytterligare rationalisering därav. En
dylik lag borde nämligen ej bliva ett provisorium utan av bestående
natur.

Centralrådet för skopsvårdsstyrelsernas förbund har närmare framhållit
den betydelse, som användande av rationella betesmetoder ägde för skogsbruket,
och i detta avseende anfört:

En av de främsta betingelserna för att en efter nutida synpunkter god
skogsskötsel skulle kunna utövas vore, att skogen komme i åtnjutande av
betesfred. I de allra flesta fall hade erfarenheten visat, att betesdjuren ge -

Kungl. Maj:ts proposition A''r 107.

16Ö

nom tramp och bett gjorde en betydande skada på skogsföryngringen.
Detta vore kanske särskilt fallet, där trakthyggesbruk tillämpades, enär
kreaturen med förkärlek uppsökte hyggena på grund av den därstädes otta
rikliga gräsväxten. Genom betesdjurens vistelse å hyggena bleve mången
gång skogsodlingarna fullständigt spolierade. För Norrlands vidkommande
vore detta av särskild betydelse, enär där, på grund av tidigare dimensionshuggningar,
som söndertrasat skogsbestånden, omfattande kalhuggningar
vore nödvändiga.

Även om numera, där så vore möjligt, en allmän strävan gjorde sig gällande
att basera skogens föryngring på naturlig återväxt, kunde härigenom
ej smärre kaliläckar undvikas, varå själviöryngringen äventyrades,
örn beteskreaturen ej hölles undan. Även i sådana intensivt skötta, på
skogens naturliga föryngring grundade skogsbruk, där egentliga kalytor
i stor utsträckning kunde undvikas, och där betesskadorna därigenom ej
bleve fullt så påtagliga som i trakthyggesskogarna, kunde betningen utöva
ett verkligt fördärvbringande inflytande. Den i dylika skogar ofta
sparsammare gräsväxten föranledde nämligen kreaturen att så mycket
intensivare efterhålla lövträdsplantorna. Härigenom hindrades den för
åstadkommandet och bibehållandet av ett gott marktillstånd så viktiga
lövskogen att uppväxa, vilket i längden kunde medföra svårigheter jämväl
för barrskogens föryngring liksom över huvud taget för ett uppehållande
av markens produktionsförmåga.

Omtyckta uppehållsorter för betesdjuren vore även de godartade kärren,
där en rik vegetation av gräs och halvgräs ofta förefunnes. I ett rationellt
skogsbruk bleve dessa kärr föremål för avdikning. Skulle denna giva resultat,
vore nödvändigt, att kreaturen hölles borta, då de lätt genom tramp
förstörde dikena, varigenom torrläggningen äventyrades. För dessa områden
vore även lövbetningen i särskilt hög grad av ondo. I lövskogen,
främst kanske då i björken, hade nämligen skogsmannen den bästa hjälpen
för att en genom dikning åstundad torrläggning av försumpad mark verkligen
skulle bliva effektiv och för att markens omvandling till högre produktivitet
snabbt skulle kunna genomföras. Ifrågavarande trädslag hade
nämligen icke blott sådana egenskaper, att det med fördel kunde växa på
nybildade torvmarker, utan det infunne sig även i regel utan särskilda
åtgärder på dessa marker snabbare och rikligare än andra trädslag och
skapade så småningom genom sin därvaro, förutom vad dess egen produktion
kunde vara värd, även möjligheter för vårt å ifrågavarande marker
mest produktionskraftiga trädslag, granen, att inkomma och nå tillfredsställande
utveckling. Kunde sålunda ej de godartade kärr- och mossmarkerna
efter avdikning skyddas för bete, bleve i många fall dikningen
ur ekonomisk synpunkt knappast försvarlig, där den annars skulle ge
utomordentligt goda resultat.

Den moderna skogsskötsel hade sålunda på intet vis lyckats inrikta sina
åtgärder efter sådana linjer, att frågan om skogsbetets vara eller icke
vara ur skogsbrukets synpunkt minskat i betydelse. Tvärtom framstode
skogsbetningen numera som än skadligare för en god skogsvård, än vad
man tidigare möjligen varit böjd att hålla före.

Centralrådet bär vidare framhållit, att vid tillämpande av rationellt betesbruk
ägofredsintresset i allmänhet kunde tillgodoses genom vårdnadsplikten
ensam, samt till belysning härav anfört, att behovet av skogsbete
ävensom av rågångshägnad bortfölle i de fall, diir å angränsande fastig -

166

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

beter särskilda betesmarker anordnats. Stängselvitsordet bleve då jämväl
obehövligt, och problemet örn ägofreden hade lösts av sig självt, då grannarna
frivilligt åtagit sig full vårdnadsplikt om sina djur. Endast i den
mån deras betesmarker mötte varandra kunde fråga uppkomma, huru
liägnaderna skulle fördelas. Den saken torde emellertid lätt kunna lösas
på frivillighetens väg, då ömsesidigt gagn av hägnaderna förelåge.

Sveriges skogsägareförbund har beträffande den nationalekonomiska
betydelsen av skogsbetningens ersättande med ett intensivt betesbruk
samt vårdnadspliktens genomförande i ägofredslagstiftningen anfört:

Det finge anses som ett nationalekonomiskt intresse av första rangen,
att det extensiva lösbetet i skogen så snabbt som möjligt komme ur bruk
oell ersattes med mer rationella betesmetoder. Dessbättre förefunnes numera.
de tekniska förutsättningarna för en sådan omläggning, sedan betesdrift
å efter moderna metoder anlagda kulturbeten visat sig vara
praktiskt genomförbar oell ekonomiskt bärig.

Vid den pågående rationaliseringsprocessen inom skogshushållningen
oell kreatursskötseln hade gällande stängsellagstiftning kommit att framstå
såsom ett mycket betydande hinder. Det läge ingen överdrift i påståendet,
att nämnda lagstiftning gynnade de efterblivna, efter föråldrade
metoder arbetande jordägarna på bekostnad av dem, som sökte införa rationella,
ur ekonomisk synpunkt värdefullare driftsformer.

Det vore därför ett verkligt kulturintresse inom lanthushållningen, att
nämnda lagstiftning underkastades en grundlig omarbetning. Det syntes
förbundet förefinnas så mycket mera skäl för en sådan omläggning, som
erfarenheten å många orter visat, att det mötte hinder att enbart på upplysningens
väg inom rimlig tid arbeta fram den omläggning av betesmetoderna,
som enligt vad ovan sagts vore önskvärd.

Det torde icke få anses vara ett förmätet krav, att den ekonomiska
lagstiftningen skulle befrämja i stället för att försvåra näringslivets inlänkande
och utveckling efter linjer, som prövats och befunnits leda till
både enskilt och allmänt gagn. Förbundet vore därför av den meningen,
sitt den nya ägofredslagstiftningen borde utformas så, att den underlättade
utvecklingen fram emot rationella driftsformer såväl inom skogshushållningen
som inom jordbruket. Inom båda dessa näringsgrenar vore
den intensiva, rationella hushållningen bäst betjänt av att ägofreden helt
grundades på principen örn djurägarnas fulla vårdnadsplikt. De jordägare,
som ginge över till de moderna kulturformerna, bleve då befriade
från omsorgen örn och kostnaderna för rågångshägnader. De jordägare
återigen, som holle fast vid de extensiva metoderna, finge ensamma
svara för hägnadsbesväret, därest de icke genom vallning eller annorledes
toge vård örn sina djur. Utan tvivel skulle en sådan ordning mycket
snabbt leda till att jordägarna allmänt ginge in för de nya betesmetoderna.
De nationalekonomiska vinsterna härav skulle vara betydande.

Sveriges allmänna lantbrukssällskap har framfört väsentligen enahanda
synpunkter i ämnet som skogsägareförbundet.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Malmöhus län har framhållit,
att de sakkunnigas förslag innebure en riktig och med gällande
rättsuppfattning överensstämmande lösning av vårdnads- och stängselfrågorna
beträffande sådana trakter, där jordbruket vore huvudnäring,

167

Kunni. Maj:ts proposition Nr 107.

men att åtminstone i de landsdelar, där förutsättningar för ett någorlunda
snart förverkligande av strävandena att åstadkomma gränsreglering
mellan skog och bete syntes föreligga och till vilka Malmöhus län
torde böra räknas, de i förslaget upptagna bestämmelserna örn gemensamt
mulbete å ohägnade skogsmarker och stängselvitsord mellan ägare av till
varandra gränsande dylika marker helt säkert kunde avvaras samt reglerna
örn vårdnadsskyldighet beträffande hemdjur samt stängselvitsord
mellan grannar med betesmarker å ömse sidor vore tillräckliga.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Kronobergs län — som
ansett det önskvärt, att i det i 4 § angivna fall stängselvitsord finge göras
gällande, blott örn båda grannarna använde sin mark till bete för lösgående
hemdjur — har uttalat, att detta krav visserligen stöde i strid mot
en ännu på många håll gängse åskådning men att det dock borde principiellt
genomföras i lagstiftningen.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Östergötlands län har anfört,
att, örn hänsyn allenast toges till förhållandena inom hushållningssällskapets
verksamhetsområde, inga omständigheter enligt utskottets mening
talade för att genom inrymmande av undantagsbestämmelser sätta
grundstadgandet örn kreatursägares vårdnadsplikt helt eller delvis ur
funktion.

Skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län har gjort gällande, att med hänsyn
till den utveckling av betesbruket, som under de senaste 8—4 åren ägt
rum inom länet, en ägofredslag av det i förslaget angivna innehåll skulle
för länet snarare vara till skada än nytta. Otvivelaktigt vore, att de redan
nu ohållbara bestämmelserna örn stängselvitsord och rätt till bete å
ohägnad skogs- och utmark inom kort måste förefalla en var så föråldrade,
att en genomgripande lagändring av sig själv framtvingades.

Skogsvårdsstyrelsen i Kalmar läns södra landstingsområde har gjort 11aVariden*''!*
gällande, att förslagets bestämmelser örn de förutsättningar, varunder u öTar“gten 1
stängselskyldighet skulle äga rum, öppnade alltför stora möjligheter till
tvister mellan grannar, samt förordat, att nu gällande stadganden härutinnan
måtte bibehållas, så att envar rågranne ägde rätt att fordra hägnad.

Två myndigheter, skogsvårdsstyrelserna i Kalmar läns norra landstingsområde
och i Gävleborgs län, hava ej intagit någon preciserad ståndpunkt
till de sakkunnigas förslag i förevarande avseende. Förstnämnda skogsvårdsstyrelse
har allenast framhållit, att styrelsen funne principen om
hemdjursägares vårdnadsplikt vara riktig och förenlig med betesfrågans
rationella ordnande men att det syntes styrelsen anmärkningsvärt, att
bestämmelserna i 4 § av förslaget vore i viss mån stridande mot mimmia
princip. — Skogsvårdsstyrelsen i Gävleborgs län har erinrat, att det
inom länet förekomme, att långa, smala skogsskiften sträckte sig från
hemmanens inägor miltals bortåt andra socknar och där stötte ihop med
en åker eller en äng samt att det ej kunde anses överensstämma med

168

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

billighet, att, där ägaren av ett dylikt skifte ej nyttjade detta till bete,
han skulle i någon mån vara skyldig att gemensamt med ägaren till åkern
eller ängen hålla stängsel omkring denna. Med hänsyn till berörda förhållande
syntes det även vara ett allt för långt gående krav, att fastighets
stängselandel i det i 4 § angivna fall ej kunde nedsättas under en
femtedel. Såväl i detta fall som i det, varom förmäldes i 3 §, borde möjlighet
att vinna befrielse från stängselskyldighet vara medgiven.

Särskilda uttalanden
angående
förutsättningarna

för vårdnads -pliktens tillämpning
i
Norrland.

I vissa yttranden hava betesförhållandena i Norrland och förutsättningarna
för vårdnadspliktens tillämpning därstädes särskilt varit föremål
för diskussion.

Skogsvård sstyrelsen i Västernorrlands län har i detta avseende anfört:

Från skogsvårdssynpunkt måste styrelsen beklaga, att de sakkunniga,
som i allt fall principiellt gillade grundsatsen örn vårdnadsplikt, icke ansett
sig kunna taga steget fullt ut till klarare linjer i fråga örn betet på
ohägnad mark. Skogsvårdsstyrelsen föreställde sig, att de betänkligheter,
som de sakkunniga framhållit gent emot en utsträckning av vårdnadsplikten
i antydd riktning, vore överdrivna, åtminstone för Västernorrlands
läns vidkommande. Under senaste år hade nämligen inom
länet ett påtagligt intresse för anläggning av hagmarker för betning av
hemdjur gjort sig gällande, och det vore icke blott att tillskynda de vakna
och företagsamma jordbrukarna en svår orättvisa utan även att föra utvecklingen
tillbaka, örn stängselvitsordet upprätthölles även i sådant fall.
De jordbrukare, som fullgjort sin vårdnadsplikt genom inrättandet och
användandet av särskilda beteshagar, borde således enligt styrelsens förmenande
befrias från stängselskyldighet i den bemärkelse, de sakkunniga
åsyftat.

Länsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Västernorrlands
län hava hävdat en från skogsvårdsstyrelsens uppfattning avvikande
mening och funnit de sakkunnigas förslag i huvudsak tillfredsställande
för länets förhållanden. -— Hushållningssällskapets förvaltningsutskott
har till utveckling av sin ståndpunkt anfört:

Med hänsyn till de ganska motsatta intressen, som genom de sakkunnigas
förslag skulle regleras, vore det helt naturligt, att åsikterna örn
detsamma i vissa avseenden kunde vara divergerande. Förvaltningsutskottet,
som vid bedömandet av lagförslaget givetvis utgått från de inom
länet rådande förhållandena, holle dock före, att de sakkunniga på ett i
huvudsak lyckligt sätt löst föreliggande intressekonflikter.

Förvaltningsutskottet hade beaktat, hurusom utvecklingen på betesskötselns
område otvivelaktigt medförde, att det gemensamma betet å viss
ohägnad skogsmark finge allt mindre betydelse för de egentliga förvärvsjordbruken
i länets jordbruksfaktor, varemot detta vore av väsentlig
betydelse för länets skogstrakter samt den därstädes pågående nybildningen
av mindre jordbruk. Då olika lagbestämmelser ej gärna kunde
ifrågakomma beträffande skogs- och jordbrukstrakter inom länet, enär
desamma svårligen kunde praktiskt avgränsas, hade utskottet ansett
sig varken kunna gå med på den inskränkning i betesrätten å oinhägnad
skogsmark, som föregångsmännen på betesskötselns område bland

169

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

jordbrukarna ansåge skälig, eller på den utsträckning av hägnadsskyldiglieten
från skogsägarnas sida gent emot ägarna av åker och äng, som med
ett visst fog ur kolonisationssynpunkt kunde anses önskvärd i vissa skogstrakter.

Länsstyrelsen oell hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Jämtlands
län havn uttalat, att den ståndpunkt, som av de sakkunniga intagits
och som innebure, att inga genomgripande ändringar i gällande rättsregler
nu borde vidtagas, så vitt anginge förhållandena i Jämtlands län
vöre riktig. Inom detta län befunne nian sig ännu på ett stadium, då den
extensiva skogsbetningen fortginge och särskilt anordnade betesvallar
vöre sällsynta undantag. Huru önskvärt det än kunde vara, att utvecklingen
mot en intensivare betesanordning påskyndades, torde dock lagstiftaren,
örn lagen skulle efterlevas på ett så ömtåligt områae, vara nödsakad
att utgå från de faktiskt föreliggande förutsättningarna. Örn nian
upphävde stängselvitsordet med avseende å skogsmark och läte djurägarens
vårdnadsplikt träda i stället, torde detta i verkligheten innebära, att
djurägaren tvingades att själv hägna, ty en effektiv vallning i skog och
mark torde knappast kunna genomföras med de milslånga smala skiften,
som inom länet ofta förekomme. Med boskapsskötselns betydelse för befolkningens
levebröd skulle det icke vara riktigt att pålägga kreatursägaren
en sådan hägnadsplikt. Då vallningen lättare genomfördes i närheten
av fäbodarna, skulle en lagstiftning, vilande på blott vårdnadsplikt,
kunna leda till att fäbodsystemet återupplivades.

Även skog svår dsst grelsen i Jämtlands län har, såsom förut nämnts,
anslutit sig till de sakkunnigas förslag i förevarande avseende.

Länsstyrelsen, skog svår dssty reisen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott
i Västerbottens län hava däremot gjort gällande, att i en ny
ägofredslagstiftning grundsatsen om hemdjursägares vårdnadsplikt borde
principiellt genomföras.

Beträffande möjligheten att tillämpa en dylik lagstiftning i Norrland
har skogsvårdsstyrelsen i nyssnämnda län anfört:

Skogsskötsel i Norrland hade under senaste årtionde tagit ett avsevärt
steg framåt. Vad beträffade Västerbottens läns kustland hade skogsvårdslagens
införande därstädes samt inrättande av skogsvårdsstyrelse på
ett märkbart sätt höjt hemmansägarnas intresse för skogsvård. År efter
år ökade arbetena med föryngringsbefordrande åtgärder i skogarna. Detsamma
torde i stort sett även gälla Norrbottens läns kustland. Efter en
lämplig revision av lappmarkslagen, varom utredning påginge, kunde
man förvänta, att även inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker
intresset för föryngringsåtgärder komme att ökas. Hedan långt
tidigare och upprepade gånger hade från representanter för den norrländska
skogsvården framhållits vikten av att betesbruket och skogsbruket
hålles i sär. För varje år, som ginge, måste denna fordran göra sig
allt mer gällande. Jordbrukets män komme allt mer till insikt om det
rationella betesbrukets betydelse. Tidpunkten syntes därför vara inne att
bringa ägofredsfrågan till en effektiv lösning, och detta kunde enligt sty -

170

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

relsens mening ej ske på annat sätt än genom en lagstiftning, som strängt
fasthölle principen örn vårdnadsplikt för djurägare. Vid införandet av en
dylik lagstiftning borde emellertid viss ej för kort övergångstid stipuleras,
under vilken, hushållningssällskap och skogsvårdsstyrelse hade tillfälle
att genom intensiv upplysningsverksamhet förbereda övergången
till de nya ägofredsbestämmelserna. Lagen borde vidare tillerkänna befogenhet
åt myndighet att på visst sätt eller under viss tid — eventuellt
efter hushållningssällskaps och landstings hörande — medgiva lindring i
gällande ägofredsbestämmelser.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har uttalat, att länsstyrelsen med ingående
kännedom örn förhållandena i länet, vilka torde vara nära överensstämmande
med förhållandena i Norrland i övrigt, ej delade de sakkunnigas
uppfattning, att den rena vårdnadsprincipens tillämpande för
Norrland för närvarande vore omöjligt. Till stöd för denna uppfattning
har länsstyrelsen framfört väsentligen samma synpunkter som skogsvårdsstyrelsen
i länet. Länsstyrelsen har tillagt, att det slag av boskapsskötsel,
som fortfarande vore och för framtiden måste bliva beroende av skogsbetning,
vore en avart, som knappast hade något gemensamt med skötsel
av boskap överhuvudtaget. Länsstyrelsen avsåge härvid den form av boskapsskötsel,
som bedreves av de i Norrland talrika skogsarbetarna, vilka
hade denna näring som biförtjänst och ockrade på de möjligheter till
skogsbetning, som gällande bestämmelser lämnade, utan att äga möjligheter
att skaffa tillräcklig vinterföda åt sina djur.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Västerbottens län har
framhållit, att man endast genom att frigöra sig från principen om
stängselvitsord kunde lösa frågan örn ägofred på ett sätt, som motsvarade
jordbrukets och skogsbrukets nutida krav. Skogsbetet hade ej numera i
Norrland samma betydelse som blott för en mansålder tillbaka, vilket
bland annat vore en följd av de omfattande myrutdikningar, som ägt rum
och vilka förändrat betesförhållandena inom stora områden.

I motsats mot myndigheterna i Västerbottens län bar länsstyrelsen i
Norrbottens län funnit de sakkunnigas förslag väl ägnat att läggas till
grund för ny lagstiftning i ämnet.

Även skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län har lämnat förslaget utan
erinran samt har till utveckling av sin ståndpunkt i förevarande avseende
anfört:

Av jordbrukskunniga män hade under senare år en allt kraftigare agitation
bedrivits för slopandet av skogsbetet jämväl inom Norrbottens län
under framhållande, att betet i stället borde ordnas medelst betesvallar
eller rationellt skötta, hägnade betesområden. Hänsyn hade härvidlag
icke tagits till, om betet vore skadligt för skogsskötseln, utan endast därtill,
att en sådan omläggning av betesbruket vore till fromma för jordbruket.
Förordandet av ett dylikt rationellt betesbruk torde dock endast
avse mjölkande nötkreatur.

Det funnes emellertid även andra hemdjur i behov av bete, nämligen

171

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

hästar, får och ungnöt. Vad Norrbottens län beträffade förekomme knappast
getter för närvarande.

I förhållande till mjölkande nötkreatur utgjorde hästar, får och ungnöt
ett relativt ringa antal. Där rationellt betesbruk anordnades med betesvallar
och särskilda hägnader, torde dessa senare djur jämväl kunna
betas därstädes. Romme nötkreaturens betning i skogen att upphöra och
alla skäl talade för att detta förhållande relativt snart komme att genomföras,
torde gemensamt skogsbete för övriga djur utan större men
kunna upphöra.

Att förekommande skogsbete i viss mån vore till skada för skogsåterväxten,
vore helt visst. Avsaknaden av eller den mindre nöjaktiga återväxten
i förefintliga luckor i skogarna torde i huvudsak vara att tillskriva
de betande djurens tramp och betning. I den mån föryngringsarbetet
bomme att kraftigare bedrivas jämlikt den nya skogsvårdslagen,
kunde helt säkert befaras, att skogsbetets menlighet för skogsåterväxten
komme att bliva allt mera uppenbar.

Utvecklingen av den rationella boskapsskötseln syntes emellertid jämförelsevis
raskt tvinga fram ordnandet av särskilda betesområden. Då
härtill komme, att ett allmänt förbud mot bete å ohägnad skogsmark
med hänsyn till tidigare rätt alltid måste genomföras under jämförelsevis
lång övergångstid och då av de sakkunniga ifrågasatta lagbestämmelser
dock möjliggjorde genomförandet av ur skogsvårdssynpunkt erforderliga
inskränkningar i betesrätten, ansåge sig styrelsen icke böra
framkomma med något särskilt yrkande med anledning av de sakkunnigas
förslag.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Norrbottens län har uttalat,
att principen örn hemdjurägares vårdnadsplikt utan tvivel vore
riktig men att för stora områden av landet och framför allt för dess
norra delar förhållandena beträffande ägofördelning och skiftesläggning
många gånger vore så invecklade, att sagda princip ej utan vidare ensam
kunde läggas till grund för en lagstiftning örn ägofred utan måste kompletteras
med bestämmelser angående stängselskyldighet. Förvaltningsutskottet
har till belysning av nämnda förhållande erinrat örn de i Norrland
allmänt förekommande urfjällsängarna och ströängarna, vilka medförde
synnerligen komplicerade stängselförhållanden.

Även Sveriges skogsägareförbund har uttalat sig rörande möjligheten
att i norra Sverige genomföra vårdnadsplikten och härutinnan anfort:

I Nordsverige mötte ibland vissa svårigheter att lösa frågan örn ägofred
med uteslutande tillämpning av vårdnadsplikten. Dessa svårigheter
bottnade i ägofördelningen, den starka jordsplittringen och fastigheternas
för en rationell hushållning ej sällan ogynnsamma form. Det torde
stundom möta svårigheter att på de långsmala norrländska skiftena kunna
i skälig närhet till inägojorden och gårdens åbyggnader anordna tillräckligt
stora kulturbeten. Däremot mötte ur mark- och växtbiologisk
synpunkt inga som helst binder lör att i Norrland anlägga moderna betesvallar.
Utförda försök hade visat, att på rationellt skötta betesområden
i Norrland den producerade kvantiteten foderenheter ingalunda understege
vad som ernåddes i Sydsverige. Emellertid torde man ej böra
överskatta svårigheterna för att även i Norrland så småningom få fram

172

Sf edella erinringar
beträffande
de i
förslaget angivna
förutsättningarna

för stängselslcyldighet.

a) Fråga om
stängselskyldighet
mellan
andra än rågrannar.

Kungl. Majlis proposition Nr 107.

en rationell beteskultur och därigenom bereda möjlighet för gemensamhetsbetets
avlysande. Bland den jordägande befolkningen började redan
skönjas ett spirande intresse för saken. Åtskilliga hemmansägare, även
bland de mindre, hade redan gått in för de moderna metoderna. Man borde
därför ej tillmäta talet örn omöjligheten av en rationell beteskultur i
.Norrland allt för stor vikt. I sådana orter, där ägofördelningen absolut
omojliggjorde anordnandet av betesvallar å varje enskild fastighet torde
nian kunna ordna saken genom kooperativt anlagda och skötta betesområden.
Denna metod hade med framgång tillämpats i Finland under förhållanden,
liknande våra.

Emellertid krävdes det möjligen tid att lösa det norrländska betesproblemet
efter dessa linjer. Det torde kanske ej vara möjligt att nu omedelbart
införa full vårdnadsplikt i Nordsverige oell därigenom i ett slag
göra slut på gemensamhetsbetet å ohägnad skogsmark därstädes. Ender
den tidsperiod av 10 å 15 år, som kanske finge fastställas, innan full vårdnadsplikt
infördes i Norrland, borde provisoriskt vissa övergångsstadganden
där komma i tillämpning.

En tänkbar form för dylika övergångsbestämmelser vore det redan av
1911 års skogslagskoinmitté framlagda förslaget, att gemensamt bete å
ohägnad mark ej skulle få äga rum, därest icke samtliga de jordägare,
sorn önskade deltaga i detta bete, bildade en vallningsförening. Denna
förenings organisation och verksamhet skulle då regleras genom bestämmelser
i lagen, och skulle föreningen ansvara för att skador å skogen ej
orsakades genom det gemensamma betet.

En annan form för lagstiftning under övergångsperioden kunde tänkas
vara, att alla jordägare, som genom anordnande av särskilda betesområden
själva toge full vård om sina djur, helt befriades från stängselskyldighet.

Centi ali odet för skog svar dsstyrelsernas förbund har framfört väsentligen
enahanda synpunkter i förevarande fråga som skogsägareförbundet.

I åtskilliga yttranden hava vissa speciella erinringar framställts mot
de i förslaget angivna förutsättningarna för stängselskyldighet.

Lantin Uter istyr elsen har sålunda erinrat örn ett av 1914 års riksdag
framlagt, i de sakkunnigas betänkande (sid. 34 och 45) närmare omnämnt
förslag, att, därest eu markägare finge sig ålagd stängselskyldighet, smil
indirekt komme andra icke stängselskyldiga grannar till godo, dessa senare
borde kunna åläggas att deltaga i hägnaden, samt förklarat, att styrelsen
för sin del ville giva sin tillslutning till detta förslag, som de sakkunniga
på anförda skäl funnit sig ej kunna tillstyrka. Lantmäteristyrelsen
Ilar till stöd för sin ståndpunkt anfört, att det ingalunda syntes
överensstämma med billighet och skälighet, att, örn delägarna i en by
begagnade skogsmarken lill gemensamt mulbete för sina hemdjur, den
byaman, som hade sin skogsmark i en remsa invid rågången till angränsande
by, skulle vara pliktig att ensam svara för ena sidans fullgörande
av hägnadsskyldigheten. Detta skulle vid de mången gång förekommande
smala skogsskiftena örn 8 å 10 kilometers längd kunna bliva för honom
oskäligt betungande. Med det sätt för uppkommande tvistefrågors

173

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

avgörande, som hittills gällt, hade måhända förefunnits svårighet att tillfredsställande
lösa spörsmålet örn uppdelning av hägnadsskyldigheten
mellan flera delägare å vardera sidan. Därest hägnadsfrågor, på sätt de
sakkunniga föreslagit, företoges till förrättning av sakkunnig person,
torde emellertid erforderlig utredning kunna åvägabringas. De svårigheter,
som kunde möta vid bestämmande av hägnadsskyldighetens fördelning,
torde ej överstiga dem, som förekomme vid exempelvis fördelning
av underhållet av enskild väg.

Länsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Jämtlands
län hava däremot förklarat sig instämma med de sakkunniga däri,
att stängselskyldighet icke borde ifrågakomma annat än mellan grannar.
En hägnadssamfällighet av större omfattning torde visserligen kunna tänkas
men skulle säkerligen medföra så invecklade rättsförhållanden, att
den av de sakkunniga föreslagna enkla proceduren måste utbytas mot en
apparat av väsentligt mera kvalificerat slag.

Lantmäteristyrelsen har vidare framställt anmärkning däremot, att
de av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna angående stängselskyldighet
ej vore avsedda att gälla ifråga örn områden, som vore åtskilda
från varandra allenast genom sämjedelning. Med hänsyn till det betydande
antal sämjedelningar, som funnes i vårt land, syntes emellertid
tveksamt, örn en dylik inskränkning i fråga örn lagens tillämpningsområde
vore tillräckligt motiverad. Enligt lantmäteristyrelsens uppfattning
talade de övervägande skälen för att den föreslagna lagen gåves
tillämpning i varje fall, där hägnad en gång redan uppförts mellan sämjedelade
ägolotter, ävensom där ägarna av dessa ägolotter vore ense om
att hägnad borde hållas.

Lantmäteristyreisen har även gjort gällande, att den föreslagna lagen
ej, på sätt de sakkunniga förordat, borde formellt begränsas att gälla
allenast i fråga örn jordbruksfastigheter. Styrelsen har till stöd härför
anfört:

Ett begränsande av hithörande bestämmelsers giltighetsområde till allenast
jordbruksfastigheter bomme att medföra ovisshet och tvister beträffande
de tiotusentals lägenheter eller smärre styckningslotter, vilka intoge
en mellanställning mellan den rena jordbruksfastigheten och bostadslägenheten.
I regel förefunnes i dessa fall ett behov av rätt till
stängselvitsord; och att låta frågan vara beroende på huruvida fastigheten
vid fastighetstaxeringen uppförts såsom jordbruksfastighet eller
icke, skulle mången gång leda till otillfredsställande resultat. Lantmäteristyrelsen
tillstyrkte därför, att lagen icke formellt begränsades till jordbruksfastigheter.
Därmed undanröjdes varje tvekan, huruvida lagen vore
tillämplig i fall, där behov av rätt till stängselvitsord förelåge, men samtidigt
ernåddes i sak vad med förslaget åsyftades, eller att ägare av bostadslägenhet,
sorn önskade uppsättande av prydligare stängsel, själv
finge ensam bekosta detta, enär ägare av angränsande fastighet enligt
bestämmelserna i 10 § icke vore skyldig bekosta något sådant stängsel.

l>) Stängselskyldighet

mellan ägolotter,
skilda
genom sämjedelning.

c) Böra hithörande
bestämmelser

begränsas att
avse blott
jordbruksfastigheter? -

174

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 107.

I motsats mot den av lantmäteristyrelsen sålunda hävdade uppfattning
har länsstyrelsen i Blekinge län gjort gällande, att ovillkorlig skyldighet
borde stadgas för ägare till avsöndrad lägenhet att själv uppsätta och
underhålla stängsel omkring lägenheten.

d) Fråga, om Vissa erinringar hava vidare framställts mot bestämmelsen i 3 §, att
''''stängseiskyi-11 stängselskyldighet skulle under viss förutsättning föreligga, därest ägordighet
bör äga na å endera eller båda sidorna utgjordes av åker, äng eller plantering.
3U§ angina Skogsvårdsstyrelsen i Hallands län har sålunda avstyrkt, att åker, äng
tali. eller plantering i något fall tillerkändes stängselvitsord mot skogs- eller
utmark liksom att mark av sistnämnda slag i något fall medgåves stängselvitsord
mot åker, äng eller plantering. Skogsvårdsstyrelsen har härvid
anfört, att de sakkunnigas förslag, att åker, äng och plantering skulle
under viss förutsättning erhålla stängselvitsord mot skogs- eller utmark,
innebure ett återfall i äldre tiders åskådning, att ägare av odlad jord
borde själv skydda jorden mot andras hemdjur. Förslaget vore sålunda
en reform baklänges och avstyrktes. Även de sakkunnigas förslag, att
skogs- och utmark skulle, liksom nu, hava stängselvitsord mot åker, äng
eller plantering, innebure enligt skogsvårdsstyrelsens förmenande ett avsteg
från principen örn djurägarens vårdnadsplikt, som saklöst syntes
kunna borttagas.

Länsstyrelsen i Hallands län har, i nära anslutning till den av skogsvårdsstyrelsen
i länet intagna ståndpunkten, hemställt, att den i 3 § av
lagförslaget stadgade stängselskyldigheten måtte begränsas att äga rum
allenast i det fall, då ägorna å ömse sidor av råskillnaden utgjordes av
äng, vilken användes såsom betesmark för lösgående hemdjur. Länsstyrelsen
har härvid beträffande frågan, huruvida stängselvitsord borde
medgivas mellan åker, äng och plantering, å ena, samt skogs- och utmark,
å andra sidan, framfört enahanda synpunkter som skogsvårdsstyrelsen i
länet samt vidare anfört:

Vad anginge det fall, att marken å ömse sidor utgjordes av åker, syntes
det numera vara fullkomligt onödigt och olämpligt att stängselvitsord
tillerkändes någondera sidan. Den som ville medelst lösgående hemdjur
avbeta vall å åker, som gränsade intill grannens åker, borde nämligen
låta valla djuren eller ock själv uppsätta stängsel men icke kunna
tvinga grannen att mot sin vilja deltaga i stängslet. Dylikt stängsel vore
för övrigt å åkerjord i regel ganska provisoriskt och flyttades från den
ena åkern till den andra efter cirkulationen eller efter som avbetningen
fortskrede. Huruvida sådan åker, som igenlagts till verklig s. k. ständig
betesvall, borde enligt lagförslagets terminologi betraktas såsom åker
eller såsom äng, kunde vara ovisst. Länsstyrelsen antoge, att den borde
rubriceras såsom äng. Länsstyrelsen avstyrkte alltså stängselvitsord för
åker, som mötte åker. Ännu mindre borde dylikt vitsord tillkomma
åker gent emot äng eller plantering. Vad därefter beträffade »plantering»
syntes oklart, vad därmed i detta fall avsåges. Uttrycket vore hämtat
från § 4 i nuvarande stängselförordning, där stängselvitsord mot
skog frånkändes plantering, men i förslaget förutsattes, att planteringen

175

Kungl. Maurts proposition Nr 107.

användes såsom betesmark för lösgående hemdjur eller att stängsel eljest
skulle vara till nytta för båda fastigheterna med hänsyn till ägornas,
alltså även planteringens, användande för sagda ändamål. Länsstyrelsen
antoge att med plantering torde avses trädgård eller park, och då
betning med lösgående bemdjur näppeligen förekomme å sådan mark,
avstyrkte länsstyrelsen, att plantering tillerkändes stängselvitsord. Härefter
mötte i lagförslaget ordet äng. Härmed avsåges icke blott naturlig
äng utan även, enligt motiven, betesmark, som genom röjning, dikning
m. fl. åtgärder särskilt anordnats för foderproduktion. Antagligen borde
all mark, som lagts i s. k. ständig betesvall, föras hit, även örn betesvallen
anlagts å förutvarande åkerjord. Ifall denna terminologi godkändes
— vilket dock borde i lagen tydligt uttryckas genom angivande av
vad som skulle under äng inbegripas — kunde enligt länsstyrelsens mening
reglerna örn stängsel och stängselvitsord beträffande de i 3 § upptagna
ägoslag inskränkas till att gälla allenast äng i betydelsen av mark,
som vore på ett stadigvarande sätt avsedd till betesmark för lösgående
hemdjur. Dylik äng borde icke äga stängselvitsord gent emot åker eller
plantering. Ifall däremot äng stötte till äng, inträffade det fall, att båda
grannarna kunde antagas vara intresserade av att underlätta fullgörandet
av sin vårdnadsplikt genom att upprätta stängsel i ägoskillnaden.
I detta enda fall, så vitt anginge de i 3 § omlörmälda ägoslagen, ville
länsstyrelsen tillstyrka stängselvitsord, vilket givetvis borde vara ömsesidigt.

Beträffande spörsmålet, huruvida åker, äng och plantering horde medgivas
vitsord mot skogs- eller utmark, har domänstyrelsen, i motsats
mot den av länsstyrelsen och skogsvårdsstyrelsen i Hallands län härutinnan
hävdade mening, uttalat, att, så länge lösgående hemdjur tolererades
i skogsmark, det givetvis vore berättigat, att även inägor med därå
ofta förefintlig värdefull gröda åtnjöte förmånen av stängselvitsord till
viss utsträckning.

Anmärkningar hava även framställts mot stadgandet i 3 §, att såsom
förutsättning för stängselskyldighet skulle gälla, att vederbörande
ägor å vardera sidan användes såsom betesmark för lösgående hemdjur
eller att hållande av stängsel mellan ägorna eljest medförde nytta för båda
fastigheterna med hänsyn till ägornas användande för sagda ändamål.

Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund, Sveriges allmänna
lantbrukssällskap och Sveriges skogsägareförbund hava sålunda framhållit,
att sagda bestämmelse syntes medgiva ett ganska obegränsat
stängselvitsord. Då i Sverige av ålder alla slag av marker ansetts dugliga
till bete, torde nämnda bestämmelse komma att tolkas så, att alla
fastigheter hade gagn av hägnad med hänsyn till deras ägors användande
till bete.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län har i fråga om nämnda bestämmelse anfört,
att densamma överlämnade åt skäligbetsprövning avgöranden, för
vilka nu funnes preciserade bestämmelser. Detta bomme naturligtvis att
försvåra överenskommelsers träffande och ge anledning till såväl förrättningar
enligt 16 § som dessas överklagande vid domstol. Man kunde då

e) Bör stängselskyldighet

grundas därå,
att hållande
av stängsel
medför nytta
för grannfastigheternamed

hänsyn till
ägornas användande
för
betesändamål ?

f) Fråga om
begränsning
av stängselskyldigheten
i
det fall, som
avses i 4 §.

176 Kungl. Maj:ts proposition Nr 1U7.

ifrågasätta, huruvida det inte kunde vara bättre att giva förskrifter,
som skänkte en rättvisa, kanske mera summarisk, än den som avsåges att
vinnas genom en skälighetsprövning efter nog så oklara grunder men
som medförde den obestridliga fördelen att ge mindre anledning till tvister.
I förevarande bestämmelse gjordes stängselvitsordet beroende av
att stängsels hållande för de båda angränsande fastigheterna medförde
nytta med hänsyn till ägornas användande för betesändamål. Men enligt
rådande uppfattning kunde snart sagt alla ägor utnyttjas till bete.
Vore då ej lika gott att föreskriva ett absolut stängselvitsord?

Länsstyrelsen i Jämtlands län har beträffande ifrågavarande bestämmelse
anfört:

Innebörden av denna bestämmelse syntes ej fullt klar. Uttrycket »Eljest
nytta för bada fastigheterna med hänsyn till ägornas användande
för sagda ändamål» skulle enligt motiven innebära, att stängselskyldighet
ägde rum, »därest marken på grund av de i det särskilda fallet föreliggande
förhållandena lämpligen funnes böra användas till betesmark
samt hägnaden vid en dylik användning kunde anses för fastigheten
medföra nytta». De förrättningsmän, som enligt förslaget i regel torde
komma att verkställa prövning av hägnadsskyldigheten vid förekommande
tvister, kunde knappast väntas studera lagens motiv. Utan tillgång
till en sådan källa torde lagtexten sannolikt komma att tolkas så,
att »nytta» för inägojorden ansåges föreligga, då den skyddades för intrång
av kreatur.

Emellertid kunde det ifrågasättas, huruvida den i motiven anvisade
måttstocken, att visst område »borde» användas till betning, vore riktig.
Örn ett område borde betas eller icke, berodde på så många omständigheter,
t. ex. tillgång på bete eller foder över huvud taget på gården,
kreatursstockens storlek, den cirkulation, som tillämpades på området, att
förrättningsmannen svårligen kunde tillerkännas bestämmanderätt örn
vad som i detta avseende borde ske. I motsats mot vad de sakkunniga
uttalat i motiven syntes det riktiga, vara att låta delaktigheten i stängselskyldigheten
bero på, huruvida jorden plägade betas eller icke, varvid
betning torde få anses äga rum även i det fall, att t. ex. en vall av hänsyn
till gräsväxten endast betades vissa år.

I särskilda fall syntes förevarande bestämmelse kunna leda till att innehavare
av slåtteräng eller dylikt på ohägnad skogsmark kunde överflytta
större delen av kostnaderna för hägnaden omkring sin äga på en angränsande
skogsägare. I praktiken torde emellertid detta bliva undantagsfall,
som icke behövde föranleda ändring i den föreslagna bestämmelsen.

Även länsstyrelsen i Hallands län samt skogsvårdsstyrelserna i Uppsala,
Älvsborgs och Gävleborgs län hava funnit stadgandet örn rätt att
fordra stängsel mellan fastigheter, då hållandet av stängsel »eljest» medförde
nytta för båda fastigheterna med hänsyn till ägornas användande
såsom betesmark för lösgående hemdjur, otydligt och olämpligt.

Från vissa håll har yrkats, att stängselskyldighet i det 4 § angivna fall
skulle äga rum allenast under den förutsättning, att där avsedda ägor
verkligen nyttjades såsom betesmark för lösgående hemdjur. I denna
riktning hava länsstyrelserna i Stockholms och Uppsala län samt hus -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

177

hållning ssällskapets förvaltningsutskott i sistnämnda län uttalat sig,
och hava dessa till stöd härför anfört:

Såsom grund för att jordägare i det i 4 § angivna fall tillerkänts oinskränkt
rätt att av granne kräva deltagande i stängsel hade de sakkunniga
angivit den samfällda betesrätt, som tillkomme jordägare å de i sagda
paragraf avsedda marker, vilken rätt, örn den ej av granne utövades,
likväl kunde när som helst av honom tagas i anspråk. I det fall att å
ingendera sidan betesrätt utövades och ingen som helst nytta eljest kunde
påvisas genom stängsels hållande, syntes det ej vara påkallat och med
rätt och billighet överensstämmande, att jordägare tillerkändes stängselvitsord,
orsakande granne ofta rätt så betungande kostnader. Örn det
också kunde antagas, att i nyssangivna fall stängsel i regel ej komme att
påyrkas, torde det ej vara uteslutet, att ett i lag medgivet obegränsat
stängselvitsord skulle kunna komma att på ovidkommande grunder begagnas,
även där verkligt behov av stängsel ej förelåge. Den omständigheten,
att vederbörande ägor i en framtid kunde komma att användas såsom
betesmark, syntes ej utgöra tillräckligt skäl för att, innan sådan användning
ifrågakomma, utkräva deltagande i stängsel.

Lantmäteristyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i
Västernorrlands län hava ifrågasatt sådan ändring i förslagets bestämmelser
örn stängselvitsord, att ägare av mark, som enligt förslaget skulle
anses upplåten till gemensamt mulbete, i vissa fall medgåves rätt till dylikt
vitsord för skyddande av sådant område av marken, varå skogsodling
av honom verkställts.

Lantmäteristyrelsen har i detta avseende anfört:

Beträffande rikets nordliga och i viss omfattning även dess mellersta
delar torde med hänsyn till de betydande skogsområden, varom där vore
fråga, och särskilt i betraktande av att de enskilda jordägarna mången
gång hade sina skogsmarker i långa och smala skiften — det hörde ingalunda
till sällsyntheten att skogsskiften vore allenast några tiotal meter
breda och flera kilometer långa — ett begagnande av stängselvitsordet
icke komma i fråga annat än i rena undantagsfall. Yad an ginge dessa
delar av landet komme alltså att så gott som undantagslöst tillämpas bestämmelserna
i 42 § av förslaget, att ohägnad mark skulle anses upplåten
till gemensamt mulbete. En dylik regel torde ej kunna anses vara förenlig
med strävandena till rationell skogsvård och bestämmelserna i sistnämnda
paragrafs 2 mom. torde ej innebära tillräckligt skydd härutinnan.
Möjligen skulle en lösning av frågan kunna vinnas på det sätt, att
markägare berättigades att i stället för stängsel i ägoskillnaden påkalla
inhägnad kring av honom verkställd skogsplantering, därest kostnaden
för dylik inhägnad väsentligen understege kostnaden för upprättande av
erforderliga stängsel i ägoskillnaderna. En bestämmelse i nu antydd
riktning tarvade emellertid vissa närmare föreskrifter till ledning för bedömandet
av vilka övriga markägare som borde anses pliktiga att deltaga
i dylik skyddshägnad samt bestämmande av kostnadsfördelningen
m. m.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Västernorrlands lim bar
i ämnet anfört:

g) Stängle 1-vitsord för
skyddande av
område, varå
skogskull
verkställts.

fälläng till riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr 107.

178

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 107.

Enligt förvaltningsutskottets mening förelåge en viss brist i de sakkunnigas
förslag beträffande laglig reglering av skälig betesfred för skogskulturer
å skogs- eller utmark, som ansåges upplåten till gemensamt bete.
Den utväg till denna frågas lösning, som funnes angiven i 4 §, eller uppsättande
av stängsel mellan ifrågavarande fastigheters skogsmarker, kunde
i Norrland av ekonomiska skäl endast i undantagsfall anlitas. Förvaltningsutskottet
insåge till fullo svårigheten av att lagligen reglera stängselförhållandena
mellan en skogsodlande markägare och det i regel stora antalet
djurägare, som kunde utnyttja området ifråga till bete, men detta syntes
icke böra medföra, att denna nationalekonomiskt viktiga fråga lämnades
olöst. Som tänkbar ville förvaltningsutskottet framhålla den utvägen,
att till 4 § fogades en bestämmelse, som medgåve stängselvitsord för skogskulturändamål
å i en skogägares hand varande område, som ej gränsade
till annan ägares mark, gentemot djurägare, som använde ifrågavarande
skogs- eller utmark till gemensamt bete.

En ledamot i förvaltningsutskottet har reserverat sig mot berörda av
förvaltningsutskottet gjorda uttalande och tillstyrkt de sakkunnigas förslag
härutinnan oförändrat.

h Beteck- Slutligen har i formellt avseende anmärkts, att de i 3 och 4 §§ använda
moarna a de beteckningarna å där avsedda ägoslag ej vore fullt tillfredsställande.

i 3 oell 4 _

avadda ägo- Lantmäteristyrelsen har sålunda framhållit önskvärdheten därav, att

c]a-- nämnda beteckningar, vilka syntes hava hämtats från äldre författningar,
bragtes i överensstämmelse med numera brukad terminologi. Styrelsen
har härvid hänvisat till kungörelsen den 25 november 1927 (nr 417) med
föreskrifter örn vad såsom inrösnings- och avrösningsjord bör räknas m. m.
Domänstyrelsen har uttalat sig i enahanda riktning samt tillagt, att det i
förslaget använda ordet »plantering», som ej torde vara avsett att inbegripa
planterad ungskog, kunde giva anledning till förväxling. Även skogsrå
rdsst yr elsen i Uppsala län har hemställt, att nämnda ord, som närmast
torde avse trädgård och park, måtte utbytas mot ett med allmänt språkbruk
mera överensstämmande uttryck. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott
i Östergötlands län har föreslagit, att de i 3 § angivna ägoslagen
måtte kompletteras med ännu ett, som borde betecknas såsom kultiverad
betesmark. Slutligen har skogsvårdsstyrebsen i Göteborgs och Bohus
län föreslagit, att uttrycket »skogs- och utmark» måtte utbytas mot
»utmark», vilket ord enligt skogsvårdsstyrelsens mening numera vunnit
burskap såsom benämning för andra ägor än tomt, trädgård, park, åker,
äng och betesmark för varaktigt betesbruk, samt att i anslutning härtill
sistnämnda ägoslag i 3 § av förslaget måtte betecknas såsom annan mark
än utmark.

B. Stängselskyldighetens fördelning mellan vederbörande fastigheter.

De allmänna Beträffande de i 3 och 4 §§ upptagna bestämmelserna örn stängselt&r''"siänqsti-
skyldighets fördelning i vissa fall efter vederbörande fastigheters nytta
skyldighetens av stängslet eller med hänsyn till den nytta vardera fastigheten kunde

fördelning.

Kungl. Majlis proposition Nr 107.

179

anses hava av sina ägor såsom betesmark för lösgående hemdjur hava
länsstyrelsen, skogsvårdsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott
i Älvsborgs län erinrat, att nämnda bestämmelser vore alltför
abstrakt avfattade och därför bomme att giva anledning till tvister
mellan grannar. Länsstyrelsen och förvaltningsutskottet hava ifrågasatt,
huruvida det ej vore bättre att föreskriva, att den jordägare, som ej utnyttjade
sin mark för betesändamål, skulle svara allenast för en mindre
kvotdel av hägnadsskyldigheten, men med skyldighet för honom att,
därest han släppte ut betesdjur, lösa in sig i grannens hägnad till hälften
av den totala hägnadskostnaden. Länsstyrelsen har föreslagit berörda
kvotdel till 1jt eller Vs och förvaltningsutskottet till 1h eller 1/>.
— Skogsvårdsstyrelsen har uttalat, att i de i 3 och 4 §§ angivna fall
hälftendelningsprincipen borde tillämpas, dock med den inskränkning,
som redan funnes stadgad i § 5 i stängselförordningen, allt under förutsättning
att båda grannarna använde sina marker till bete för lösgående
hemdjur. Örn endera grannen ej nyttjade sin mark för nämnda
ändamål, borde han ej vara pliktig deltaga i stängselkostnaden.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Kronobergs län har —
under förutsättning att den i 4 § av förslaget stadgade oinskränkta rätten
till stängselvitsord bibehölles —• föreslagit, att, örn ena sidan i där
avsett fall ej begagnade marken till bete, denna sidas hägnadsandel
skulle inskränkas till en fjärdedel.

Lantbruksstyrelsen har förklarat sig i princip biträda de sakkunnigas
förslag i förevarande avseende men uttalat sin synnerliga tvekan, huruvida
ett utmätande av stängselskyldigheten enligt de av de sakkunniga
föreslagna bestämmelserna läte sig i praktiken genomföra. Även örn
den av de sakkunniga föreslagna jämkningsinstitutionen måste komma
att innebära en betydande förenkling och lättnad i fråga örn stängseltvisters
avgörande, vore styrelsen dock icke övertygad därom, att ifrågavarande
bestämmelsers genomförande i det praktiska livet skulle medföra
enbart gynnsamma följder. Emellertid ville styrelsen betona, att
det torde vara omöjligt att på förhand bedöma, huru de sakkunnigas
förslag örn stängselskyldighetens fördelning och stängseltvisters hänskjutande
till en särskild jämkningsinstitution skulle slå ut i verkligheten.
Med hänsyn till vad nyss anförts torde måhända sådan ändring av
de sakkunnigas förslag kunna ifrågasättas, att stängselskyldigheten såsom
hittills fördelades till hälften på vardera grannen.

Överlantmätaren i Kronobergs län har uttalat, att enligt hans mening
det vore ägnat att förebygga tvister mellan grannar, örn i det fall, som
avsåges i 3 §, hälftendelningsprincipen tillämpades utan undantag.

Från ett par håll hava anmärkningar framställts mot den i 4 § införda
bestämmelsen, att fastighets andel i hägnad ej finge nedsättas
under en femtedel.

180

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Norrbottens län har sålunda
anmärkt, att sagda bestämmelse i vissa fall kunde medföra avsevärda
olägenheter för fastighet, som hade liten eller måhända ingen
nytta av hägnaden, samt i anslutning härtill hemställt, att bestämmelsen
måtte utgå ur förslaget.

En ledamot i skogsvårdsstyrelsen i Kalmar läns södra landstingsområde
har å andra sidan gjort gällande, att den nedsättning i stängselskyldigheten
till en femtedel av vederbörande hägnad, som enligt 4 § i
vissa fall kunde äga rum, vore allt för stor. Enligt nämnde ledamots
uppfattning borde minimiandelen för hägnadspliktig enligt sagda
paragraf bestämmas till en tredjedel.

Frågan örn
minsta hägnadsandel

för den, som
fordrar
stängsel.

Erinringar hava även framställts mot bestämmelserna i 3 och 4 §§, att
fastighet, för vilken stängsel fordras, städse skall svara för minst en
tredjedel därav, oberoende av den nytta fastigheten har av stängslet eller
av sina ägor såsom betesmark för lösgående hemdjur.

Domänstyrelsen, länsstyrelsen i Kronobergs län, skogsvårdsstyrelserna
i Södermanlands, Kronobergs, Blekinge och Västmanlands län samt
hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Södermanlands och Västmanlands
län hava sålunda beträffande den i 4 § upptagna bestämmelsen
i förevarande avseende gjort gällande, att densamma vore orättvis
och borde utgå. Bestämmelsen komme huvudsakligen att drabba de
markägare, som gått in för en god skogs- och betesvård och som för att
kunna fullfölja sitt arbete i detta avseende måste påyrka skydd mot
grannens hemdjur. Stadgandet komme sålunda att verka hindrande på
utvecklingen av skogs- och betesvården. De jordägare, som begagnade
sig av skogsbetning, komme sannolikt ej att påfordra hägnad mot
mötande skogsmarker, enär de, så länge stängsel ej funnes, enligt förslaget
vore berättigade att nyttja dessa såsom gemensamt mulbetesområde.
Den garanti mot missbruk av vitsordsrätten, som man genom
ifrågavarande bestämmelse velat ernå, torde i erforderlig utsträckning
vinnas genom att fastställa minimiandelen för den, som fordrade stängsel,
till en femtedel.

En del av nyssnämnda myndigheter, nämligen domänstyrelsen, skogsvårdsstyrelserna
i Södermanlands och Västmanlands län samt hushållningssällskapets
förvaltningsutskott i Södermanlands län, hava framställt
liknande erinringar mot den i 3 § upptagna bestämmelsen i förevarande
ämne, och har skogsvårdsstyrelsen i Västmanlands län därvid
framhållit, att, örn minimiandelen för den sida, som fordrade stängsel,
i det i nämnda paragraf avsedda fall bestämdes till en femtedel, tillräckligt
korrektiv härigenom torde vinnas mot ett överdrivet utnyttjande
av rätten till stängselvitsord.

181

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

C. Rätten till bete å viss ohägnad mark.

En naturlig följd av det samband, som föreligger mellan förslagets
bestämmelser örn hemdjursägares vårdnadsplikt och de allmänna förutsättningarna
för stängselskyldigbet, å ena, samt de däri upptagna stadgandena
örn rätt till bete å viss ohägnad mark, å andra sidan, är, att
de myndigheter och korporationer, som i princip tillstyrkt respektive avstyrkt
bestämmelserna i förstnämnda avseende, i regel intagit enahanda
ståndpunkt med avseende å stadgandena i det senare hänseendet. Lantbruksstyrelsen,
lantmäteristyreisen, svenska stadsförbundets styrelse samt
flertalet av de i ärendet hörda ortsmyndigheterna hava sålunda i princip
förordat förslaget i denna del eller lämnat detsamma utan erinran, under
det att domänstyrelsen, centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund,
Sveriges allmänna lantbrukssällskap, Sveriges skogsägareförbund samt
ett mindretal av ortsmyndigheterna avstyrkt förslaget härutinnan.

I de yttranden, däri bestämmelserna örn rätt till bete å viss ohägnad
mark tillstyrkts, har anförts, bland annat:

Vid avfattande av förslaget i denna del hade de sakkunniga på ett
tillfredsställande sätt beaktat såväl boskapsskötselns sorn skogsvårdens
intressen. Det syntes för övrigt ej lämpligt att i en lagstiftning örn ägofred
inlägga förbud mot hållande av lösgående betesdjur å skogsmark.
Även örn en oinskränkt betesgång i skogsmark i många fall kunde giva
anledning till starka betänkligheter, torde likväl skogskulturens tillgodoseende
icke få leda till betesgångens avskaffande. För en rationell
skogsskötsel torde det vara av vida större betydelse, att de nu allmänt
förekommande långa och smala skogsskiftena till olika fastigheter bleve
föremål för sammanläggning till gemensamhetsskogar eller i annan
form enligt 1926 års lag örn sammanläggning av fastigheter på landet.
Genom dylika åtgärder skulle ock den betungande stängselskyldigheten
komma att avsevärt inskränkas.

Vissa ortsmyndigheter, som förordat förslaget i förevarande avseende,
hava till stöd härför åberopat de särskilda betesförhållanden, som rådde
inom myndigheternas verksamhetsområden.

Skog svår dssty reisen i Göteborgs och Bohus län har i detta avseende
anfört:

Inom länet funnes av ålder stora vidder ohägnade gemensamma betesmarker.
Ehuru ett fasthållande vid skogsbete! vore att anse som en
kvarleva från äldre tiders primitiva jordbruk och kreatursskötsel, vore
det dock inom länet ett gängse förfaringssätt att till det yttersta utnyttja
det magra skogsbete! till förfång för skogen och till föga båtnad för
kreatursskötseln och att samtidigt låta äldre betesmarker växa igen
med mossa, ljung, buskar och skog. Däremot underläte man i regel att
iordningställa betesmarker för varaktigt betesbruk.

Med hänsyn till inom länet rådande förhållanden ansåge sig skogsvårdsstyrelsen
icke böra yrka på utfärdandet av allt för stränga bestämmelser
utan funne det vara lämpligast att genom en mjuk övergång
bereda markägarna tillfälle och möjlighet att så småningom anordna betesmarker
för varaktigt betesbruk, så att i sinom tid betningen kunde

Principiella
uttalanden.

a) Ti 11 styrkande
y lorand
«ji.

b) Avstyrkande
yttranden.

182 Kungl. May.ts proposition Nr 107.

förbjudas icke allenast på enligt nu gällande bestämmelser samfälld betesmark
utan jämväl på all annan skogsmark. En möjlighet till sådan
övergång kunde beredas genom bestämmelserna i 42 § 2 mom. av de sakkunnigas
förslag.

Länsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Jämtlands
län hava uttalat, att bibehållandet av rätten till gemensamt mulbete
å ohägnad skogs- och utmark såsom regel vore nödvändigt inom länet
på grund av skogsskiftenas långsträckta form samt behovet av skogsbetning
för de flesta kreatursägare.

Länsstyrelsen i Nom-bottens län har framhållit, att det enligt länsstyrelsens
mening vore riktigare och mera praktiskt att, såsom i förslaget
skett, bibehålla den gemensamma hetningsrätten som princip och låta
eventuellt behövliga hetesförbud bliva beroende av samverkan mellan
Kungl. Maj:t och vissa lokala myndigheter, genom vilka säkerligen
ortsbefolkningens mening och önskemål komme att få behörigt uttryck,
än att såsom från åtskilliga håll hävdats stadga betesförbud såsom princip
med rätt för vissa myndigheter att under angivna förutsättningar
medgiva dispens från sagda förbud. Särskilt för Norrbottens del med de
där förekommande långa och smala skogsskiftena och den betydelse
skogsbetningen alltjämt ägde för boskapsskötseln, på vilken det norrbottniska
jordbruket till så väsentlig del vore baserat, skulle ett antagande
av den sistnämnda principen säkerligen föra med sig en mera
tungrodd behandling av hithörande frågor. Det vore också att märka,
att den reglering av rätten till bete å här ifrågavarande ohägnad mark,
som i förslaget upptagits, härrörde från så sen tid som 1923.

De myndigheter och korporationer, som avstyrkt förslaget i förevarande
del, hava i allmänhet gjort gällande, att vårdnadsplikten borde principiellt
utsträckas att äga tillämpning jämväl i det fall, då de mötande ägorna å
ömse sidor utgjordes av skogs- eller utmark, samt att såsom följd härav
den i förslaget medgivna rätten till gemensamt mulbete å ohägnad dylik
mark borde upphöra. Till stöd härför har huvudsakligen åberopats den
skada, som genom betningen förorsakades å skogsväxten.

En del av ifrågavarande myndigheter hava närmare utvecklat, i vilken
omfattning eller på vilket sätt ett genomförande av vårdnadsplikten
i nyssangivna fall borde äga rum.

Domänstyrelsen har i detta avseende anfört, att av de yttranden, som
avgivits över 1925 års riksdags skrivelse rörande stängselförordningens
revision syntes framgå, att ett flertal ortsmyndigheter i skilda delar av
landet ansett förutsättningar föreligga för en avsevärt mera långt gående
inskränkning av rätten till betning å ohägnad skogsmark än de
sakkunnigas förslag innebure. Styrelsen ansåge sannolikt, att denna ej
blott ur rent skoglig utan även ur hemdjursägares synpunkt synnerligen
viktiga fråga vid ytterligare utredning skulle kunna givas en mera
ändamålsenlig lösning än den de sakkunniga funnit. Grundsatsen syn -

183

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

tes böra vara upprätthållande i största möjliga utsträckning av hemdjurägares
vårdnadsplikt i förening med dispens härifrån i större eller
mindre omfattning, därest förhållandena ofrånkomligen så påkallade.

Skogsvårdsstyrelsen i Uppsala län har gjort gällande, att tiden nu
vore mogen för en starkare inskränkning av rätten till bete å ohägnad
skogs- och utmark än förslaget innebure. Utan tvivel vore visserligen
förhållandena på många trakter inom länet ännu sådana, att det gemensamma
mulbetet måste kvarstå, men i mån som kännedom örn fördelarna
av kulturbeten och i allmänhet förbättrande av betesmarkerna komma
till större spridning minskades behovet av skogsmarkernas upplåtande
till gemensamt bete. Man kunde också utan tvekan påstå, att ett borttagande
av rätten till gemensamt mulbete skulle leda till ett bättre utnyttjande
och rationellare bruk av de egna betesmarkerna. Det hade
därför varit önskvärt att såsom grundregel låta systemet med gemensamt
mulbete upphöra samt överlåta till Kungl. Majit att efter landstings
och hushållningssällskaps hörande medgiva undantag för visst län
eller del därav.

Länsstyrelsen och skogsvårdsstyrelsen i Östergötlands län hava uttalat
sig i enahanda riktning som skogsvårdsstyrelsen i Uppsala län.
Skogsvårdsstyrelsen i förstnämnda län har därvid till utveckling av sin
ståndpunkt anfört:

De sakkunniga hade såsom skäl för bibehållandet av rätten till gemensamt
mulbete å ohägnad skogs- och utmark åberopat svårigheten för
ägare av dylik mark att utan hägnad kvarhålla betesdjuren å denna
samt att sagda svårighet, örn nämnda rätt upphävdes, enligt de sakkunnigas
mening skulle nödvändiggöra upprättandet av ragångshägnader i
skogsmark å de trakter, där sådana hägnader för närvarande ej funnes.
Skogsvårdsstyrelsen vore emellertid av annan uppfattning i förevarande
avseende. Örn betesrätten upphävdes, komme _ visserligen skogsmarksägarna
i nämnda trakter att tvingas uppföra vissa hägnader, .ulen
dessa komme enligt styrelsens bestämda förmodan.ej att sättas i rågångarna
utan omkring begränsade, för gräsproduktion lämpade Örnråden,
där djuren kund© beredas ett gott bete. För att undvika, uppförande
av allt för långa hägnader komme man vidare att genom röjning o. d. förbättra
betet å sagda områden, varav åter följde, att andra delar av utmarken
ej behövde betas. På detta sätt skulle man alltså ernå det åtskiljande
av skogs- och betesmarker, som åtminstone i södra och mellersta Sverige
voro en viktig förutsättning för höjandet av skogsmarkernas avkastning.
Ej heller torde ett upphävande av ifrågavarande betesrätt, såsom
do sakkunniga befarat, komma att väcka sådan ovilja, att efterlevnaden
av blivande bestämmelser i ämnet komme att äventyras. Åtminstone i
fråga om Östergötlands län torde denna ovilja bliva mycket övergåendo
och snart avlösas av tillfredsställelse med den nya anordningen. Vad
särskilt anginge den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen örn rätt
för Kungl. Majit att i bestämd ordning beträffande visst län eller viss
del av län meddela förbud mot betning å här avsedd ohägnad mark torde
det kunna befaras, att tillämpningen av denna bestämmelse bleve
mera ett undantag än en regel.

184

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Länsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Uppsala
län, som generellt uttalat sig för upphörande av den samfällda betesrätten
å ohägnad skogsmark, hava i samband därmed förordat utfärdande
av bestämmelser, som underlättade bildande av gemensamma betesvallar.

Skogsvårdsstyrelserna i Älvsborgs och Västerbottens län, som likaledes
hävdat, att ifrågavarande betesrätt borde principiellt upphävas, hava
tillika framhållit, att en ny ägofredslag borde medgiva ägare av angränsande
fastigheter rätt att gemensamt använda fastigheternas intill
varandra liggande ohägnade skogsmarker såsom betesmark för lösgående
hemdjur, sedan särskild överenskommelse därom mellan dem träffats.
Med avseende å dylik överenskommelse borde enligt skogsvårdsstyrelsens
i Älvsborgs län mening bestämmelserna i 30 § av förslaget tillämpas. —
Skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län bär till utveckling av sin ståndpunkt
i ämnet anfört:

Förhållandena i de norrländska länen vore sådana, att man näppeligen
kunde komma ifrån det gemensamma mulbetet å ohägnad mark. Detta
bade de sakkunniga insett, men de hade sökt utforma sådana föreskrifter,
att gemensamhetsbetningen skulle förorsaka minsta möjliga skadeverkningar
å skogsåterväxten, och i överensstämmelse härmed sökt utesluta
sådana djur,, som visat sig förorsaka de svåraste skadegörelserna
å skogen, från möjligheten att fritt ströva omkring å ohägnade marker.
I detta.. hänseende åstadkomme får och getter bevisligen största skadan
å såväl den genom kultur uppdragna som efter självsådd uppkomna
skogsåterväxten. Principiellt kunde skogsvårdsstyrelsen därför godtaga
de sakkunnigas ståndpunkt, att de mindre hemdjuren finge heta å ohägnad
mark endast under den förutsättningen, att djurens ägare toge sådan
vård örn dem, att de ej inkomme å annans ägor. Det torde emenertia
kunna ifrågasättas, örn detta i lagförslaget åsyftade utestängande
av får och getter från gemensamhetsbetena bomme att i praktiken
medföra någon som helst ändring i nu rådande från skogsvårdssynpunkt
olidliga förhållanden. I de fall, då flertalet ägare av en till gemensamt
bete upplåten skogsmark släppte får och getter på skogen, torde nämligen
ingendera av markägarna fästa något avseende vid vårdnadsplikten.
Fårskockarna skulle allt fortfarande ströva fritt över markerna och stora
svårigheter komme att uppstå, örn någon ägare i skifteslaget skulle
vilja utkräva ersättning för uppkomna betesskador.

Skogsvårdsstyrelsen kunde således icke finna, att de sakkunnigas förslag
innebure en rationell lösning av föreliggande fråga. Styrelsen hade
kommit till den uppfattningen, att det från skogsvårdssynpunkt varit
förmånligare, örn de sakkunniga i sitt förslag strängt fasthållit grundprincipen
örn djurägarens vårdnadsplikt. Med hänsyn särskilt till de
norrländska förhållandena förutsatte styrelsen emellertid, att en ny lag
örn ägofred skulle medgiva rätt för de hemmansägare, som så önskade,
att gemensamt heta sina kreatur å sina intill varandra liggande, ohägnade
skogsmarker, sedan särskild överenskommelse härom dem emellan
fattats. Dock borde därvid föreskrivas, att ägarna vidtoge sådana åtgärder,
att kreaturen ej åstadkomme skada å ohägnade marker, angränsande
den gemensamma betesmarken, eller å inom betesområdet liggande

185

Kungl. Ma.j:ts proposition Nr 107.

inägor eller föryngringsfält. Lagen borde även medgiva befogenhet för
myndighet att på visst sätt eller under viss tid — eventuellt efter hushållningssällskaps
och landstings hörande — medgiva lindring i dess bestämmelser.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Kronobergs län har föreslagit
sådan ändring i de sakkunnigas förslag i förevarande avseende,
att grannar medgåves rätt att gemensamt beta dem tillhöriga ohägnade
skogsmarker, allenast under villkor att båda använde markerna för betesändamål.

Vissa myndigheter, som avstyrkt de sakkunnigas förslag i förevarande
ämne, hava ej inskränkt sig till att påyrka ett upphävande av rätten
till gemensamt mulbete å ohägnad skogs- och utmark utan gjort gällande,
att all betning å dylik mark borde genom lagbestämmelser helt eller
i viss omfattning förbjudas. En dylik ståndpunkt har intagits av skogsvårdsstyrelserna
i Västmanlands och Västernorrlands län samt hushållningssällskapens
förvaltningsutskott i Södermanlands, Östergötlands, Örebro
och Västmanlands län. Flertalet av dessa myndigheter har dock
ansett, att tillämpningen av ett dylikt betesförbud borde i vissa hänseenden
begränsas.

Skogsvårdsstyrelsen i Västmanlands län och hushållningssällskapets
förvaltningsutskott i Östergötlands län hava sålunda hävdat, att betesförbudet
borde blott äga villkorlig giltighet. — Skogsvårdsstyrelsen har
i detta avseende gjort gällande, att förbudet borde träda i tillämpning,
allenast örn någon delägare i den ohägnade marken påyrkade detta. Vid
förrättning enligt 14 § i förslaget borde övriga delägare i marken äga påkalla
prövning av villkor för fortsatt utövning av gemensamhetsbete,
örn dylikt ansåges vara att föredraga framför uppförande av rågångsstängsel.
Hushållningssällskapets förvaltningsutskott har yrkat, att såsom
villkor för förbudets tillämpning skulle stadgas, att å mark, varom
fråga vore, åtgärder i skogsvårdssyfte blivit vidtagna eller vore under
utförande.

Vidare har en del av förenämnda myndigheter betonat, att ett betesförbud
av omförmäld beskaffenhet ej borde gälla i alla delar av riket
eller att i varje fall möjlighet borde beredas att från dess tillämpning
undantaga vissa områden. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott
i Örebro län har sålunda uttalat, att från här avsett betesförbud borde
undantagas Norrland, Dalarna, Värmland och Örebro läns bergslager
samt att i fråga örn övriga delar av landet vederbörande länsstyrelse
bordo tillerkännas befogenhet att på därom gjord framställning medgiva
befrielse från förbudet under viss period, exempelvis högst två femårsperioder.
— Skogsvårdsstyrelsen i Västmanlands län har anfört, att det
borde ankomma på Kungl. Maj:t att efter landstings och hushållningssällskaps
hörande för län eller del av län medgiva uppskov med förbudets
ikraftträdande under viss tid. — Slutligen bär hushållningssällskapets

186

Kungl. May.ts proposition Nr 107.

förvaltningsutskott i Västmanlands län hemställt, att Kungl. Majit
måtte tillerkännas befogenhet att, utan hinder av lagligen gällande betesförbud,
för län eller del av län i viss ordning medgiva rätt till bete
å ohägnad skogs- och utmark.

Skogsvårdsstyrelsen i Västernorrlands län har hemställt, att betning
A ohägnad skogs- och utmark skulle ovillkorligen förbjudas under tiden
intill den 1 juli årligen, da de unga skotten å barrträden ännu ej hunnit
förvedas och skogen därför i mera avsevärd mån skadades av beteskreaturen,
samt att vederbörande skogsvårdsstyrelse därjämte måtte berättigas
att, där omständigheterna påkallade begränsning i betningen
även under annan tid av året, meddela erforderliga föreskrifter till
skydd för skogsväxten.

En del myndigheter, som i princip tillstyrkt förslagets bestämmelser
örn ifrågavarande gemensamma betesrätt, hava förordat vissa jämkningar
i dessa i syfte att inskränka betesrätten eller möjliggöra inskränkningar
däri.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har sålunda hemställt, att 42 § 2 mom.
måtte ändras därhän, att visst område kunde efter Kungl. Maj:ts förordnande
helt och hållet undantagas från bestämmelserna örn gemensamt
mulbete å skogs- eller utmark. Länsstyrelsen har härvid framhållit,
att nämnda bestämmelser icke lämpade sig för Malmöhus län, där de
skulle motverka förekommande strävanden att skilja betesmark och
skogsmark.

Länsstyrelsen och skogsvårdsstyrelsen i Hallands län hava uttalat, att
i fråga örn mindre hemdjur regeln örn djurägarens vårdnadsplikt borde
gälla oinskränkt samt att i följd härav ohägnad skogs- och utmark ej
borde kunna enligt 42 § upplåtas till bete åt dylika djur, utom å fjällvidder
och annan utmark, där ingen skog funnes eller skäligen kunde
växa.

D. Laggillt stängsels beskaffenhet.

laggMtxtZ- Vad först angår fråSan> mot vilka hemdjur laggillt stängsel bör freda,
seis fred-3 ^ar övervägande flertalet av de hörda myndigheterna och korporatioZTavZenL
nerna anslutit sig till den av majoriteten bland de sakkunniga hävdade
d olika slarf uppfattningen i detta avseende. Allenast två myndigheter, länsstyrelsen
av och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Västernorrlands län,

hava tillstyrkt det av reservanterna herrar Andersson och Tjällgren härutinnan
framlagda förslaget.

Två myndigheter, länsstyrelsen och skogsvårdsstyrelsen i Hallands
län, hava hemställt örn sådan ändring i majoritetens förslag, att granne
ej i något fall skulle äga rätt att fordra stängsel, som fredade även mot
mindre hemdjur, samt att förty bestämmelserna i 10 § andra punkten av
förslaget måtte utgå. Till stöd härför har anförts, att på grund av deD

187

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

skada nämnda djurs betning vållade å den unga uppväxande skogen dessa
ej borde få släppas på bete, utan att deras ägare ensam bekostade erforderligt
stängsel för dem.

I motsats mot sistnämnda myndigheter hava länsstyrelsen och hushållningssällskapets
förvaltningsutskott i Jämtlands län uttalat, att bestämmelsen
i 10 § andra stycket, som möjliggjorde att för vissa orter efter hörande
av representationer för befolkningen meddela särskilda bestämmelser
angående laggillt stängsels beskaffenhet, vore lyckligt funnen. Man
kunde härigenom avpassa stängselskyldighetens innebörd efter de betydande
olikheter i avseende på kreaturshållningen och möjligheten att
vårda djuren genom vallning, som funnes mellan olika delar av riket.

För Jämtlands län torde en särskild föreskrift sannolikt bliva erforderlig.

Även hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Gotlands län har
funnit nyssnämnda bestämmelse lämplig. Förvaltningsutskottet har
framhållit, att för vissa delar av Gotlands län, där fårskötsel bedreves i
stor omfattning, det vore av intresse, att hägnaderna fredade även för
mindre hemdjur. Utskottet ansåge troligt, att framställning komme
att göras från vissa socknar inom länet, att särskild föreskrift angående
hägnad enligt sagda bestämmelse skulle meddelas. För det stora flertalet
av länets jordbrukare ägde emellertid samma bestämmelse ej något
intresse.

Vad härefter angår spörsmålet, huruvida i den nya lagstiftningen be- Frågan ™
stämmelser böra meddelas rörande laggillt stängsels beskaffenhet i annät
avseende än i fråga örn dess fredningsförmåga med avseende å olika het i övrigt.
slag av hemdjur, har flertalet av de hörda myndigheterna och korporatio- a, Annat
nema ansett dylika bestämmelser ej vara påkallade i vidare mån än i
förslaget angivits. Från flera hålla har uttalats, att förslagets stånd- stänget,
punkt härutinnan, som motsvarade den snabba utveckling på stängselteknikens
område, vilken under senare tid ägt rum, innebure en lämplig lösning.

Åtskilliga myndigheter hava emellertid anmärkt, att den abstrakta avfattning,
som stadgandena örn laggillt stängsels beskaffenhet erhållit i
förslaget, medförde fara, att desamma vid tillämpningen komme att medföra
tvistigheter mellan vederbörande hägnadsskyldiga, samt att det därför
syntes nödigt, att mera konkreta föreskrifter i ämnet meddelades. Beträffande
sättet för genomförande av denna synpunkt hava olika förslag
framställts.

Tre myndigheter, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län samt hushållningssällskapets
förvaltningsutskott i Alvsborgs läns södra del och
Norrbottens län, hava ansett, att i likhet med vad nu vore fallet detaljerado
bestämmelser borde meddelas rörande laggillt stängsels beskaffenhet.
Förstnämnda förvaltningsutskott har gjort gällande, att dessa bestämmelser
borde införas i själva lagen, under det att övriga tva myndigheter
hävdat, att det på grund av de vitt skilda förhållandena inom

188

Taggtrådstängee).

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

landets olika delar ej torde vara lämpligt att fastställa enhetliga bestämmelser
i detta avseende för landet i dess helhet, utan att det syntes
mera ändamålsenligt, att länsstyrelserna bemyndigades att, var för sitt
län, efter hörande av vederbörande hushållningssällskap och eventuellt
även landsting utfärda erforderliga föreskrifter i ämnet.

Övriga myndigheter, som framställt erinringar mot förslaget i förevarande
avseende, hava anslutit sig till den i förslaget intagna principiella
ståndpunkten, att beskaffenheten av laggillt stängsel borde i lagen abstrakt
angivas, men gjort gällande, att förslagets bestämmelser härutinnan
borde i vissa hänseenden kompletteras eller förtydligas.

Skogsvårdsstyrelsen i Kalmar läns södra landstingsområide och hushållningssällskapets
förvaltningsutskott i Örebro län hava sålunda uttalat,
att i förslaget borde för undvikande av tvister upptagas föreskrift,
att laggillt stängsel i likhet med vad nu vore stadgat skulle äga en minimihöjd
av 1.2 meter. — En ledamot i skogsvårdsstyrelsen har i anledning
härav påpekat, att, där stängsel sattes invid dike, älv eller annat
vatten, stängslet kunde göra fred utan att hava berörda minimihöjd, vadan
i dylikt fall ett stängsel, som vore lägre än 1.2 meter, borde kunna
godkännas.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Södermanlands län har
framhållit, att i lagen lämpligen borde föreskrivas, att laggillt stängsel
skulle vara av mera varaktig natur.

Skogsvårdsstyrelserna i Kristianstads och Malmöhus län hava anfört,
att det enligt styrelsernas mening vore lämpligt, örn i lagen angåves vissa
exempel å stängsel, som vore laggilla.

Med avseende å den i 10 § fjärde stycket upptagna bestämmelsen, att,
där hägnad uppenbarligen medför fara för att betande hemdjur därav
kunna skadas, den ej må anses såsom laggill, har ett flertal myndigheter
anmärkt, att sagda bestämmelse, som särskilt hade avseende å laggträ
dsstängsel, dels vore oklar och lätt kunde föranleda tvister, huru laggillt
dylikt stängsel skulle vara beskaffat, dels ock vid tillämpningen
kunde leda till det resultat, att taggtrådsstängsel i regel underkändes
såsom laglig hägnad. Då taggtrådsstängsel vore synnerligen effektivt
och billigt och därför kommit till stor användning, skulle en dylik konsekvens
av den nya lagstiftningen vara mycket betänklig. Det kunde visserligen
ej förnekas, att taggtrådsstängsel i vissa fall medförde fara för
betesdjuren, särskilt livliga hästar, men vore dessa fall att anse såsom
rena och sällsynta olyckshändelser, understundom beroende därpå, att
stängslet ej ordentligt uppsatts. Det vore därför önskvärt, att den nya
lagen erhölle en avfattning, som uttryckligen angåve, att taggtrådsstängsel,
åtminstone i viss utsträckning, kunde godkännas såsom laglig
hägnad.

En motsatt uppfattning har hävdats av länsstyrelsen i Blekinge län,

Kunell. May.ts proposition Nr 107.

189

som ansett det önskvärt, att i den nya lagen förbud meddelades mot taggtråds
användande till stängsel.

Beträffande den omfattning, vari taggtrådsstängsel borde legaliseras,
hava emellertid de myndigheter, som uttalat sig för dylikt stängsel, varit
av delade meningar.

En del myndigheter har gjort gällande, att taggtrådsstängsel borde
generellt anses såsom laglig hägnad samt att i enlighet härmed ifrågavarande
bestämmelse i 10 § fjärde stycket borde uteslutas ur förslaget.
I denna riktning hava länsstyrelserna i Älsborgs och Örebro län, skogsvårdsstyrelserna
i Södermanlands, Kristianstads, Malmöhus och Älvsborgs
län samt hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Malmöhus,
Göteborgs och Bohus och Örebro län samt Älvsborgs läns narra och södra
delar uttalat sig. Från dessa myndigheters sida har emellertid framhållits,
att allenast sådana taggtrådsstängsel, som vore ordentligt uppsatta
med väl spända trådar och ägde tillräcklig stadga, borde anses
laggilla.

Skogsvårdsstyrelsen i Älvsborgs län och hushållningssällskapets förvaltningsutskott
i länets södra del hava särskilt betonat, att taggtrådss-tängsel,
bestående av två trådar, spända på stolpar, borde anses laggillt
i fråga om större hemdjur, så länge stängslet nöjaktigt underhölles.
Skogsvårdsstyrelsen har i detta sammanhang påpekat, att det vore av
stor betydelse, att sådana bestämmelser meddelades rörande laggillt stängsels
beskaffenhet, att dylikt stängsel kunde uppföras för minsta möjliga
kostnad och på det mest tidsbesparande sättet. Därest stängsel, bestående
av två taggtrådar på stolpar, alltid vid normalt underhåll vore att anse såsom
laggillt, skulle stängselkostnaden nedbringas till ett minimum. Om
kostnaden för laggillt stängsel kunde nedbringas på dylikt sätt, erhölle
frågan örn stängselskyldighetens fördelning mellah vederbörande grannar
väsentligt minskad betydelse.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Malmöhus län har till
stöd för sin ståndpunkt i förevarande avseende anfört, att taggtrådsstängsel
vore inom länet den bästa och billigaste hägnad, som för närvarande
stöde till buds, samt att dylikt stängsel så gott som uteslutande
komme till användning vid förekommande nyinhägnad av betesmark
inom länet. Det vore därför för förhållandena inom orten av allra största
vikt, att denna hägnadstyp otvetydigt erkändes såsom laggill.

Åtskilliga myndigheter hava i motsats mot de förut angivna hävdat,
att legaliseringen av taggtrådsstängsel borde begränsas till vissa särskilda
typer av dylikt stängsel. Skogsvårdsstyrelsen och hushållningssällskapets
förvaltningsutskott i Västmanlands län hava sålunda uttalat,
att såsom laggillt stängsel borde anses, i skogbevuxen terräng, stängsel,
bestående av stolpar, en slana och två taggtrådar samt, i annan mark,
stängsel, bestående av stolpar samt två eller tre taggtrådar. — Skogsvårdsstyreisen
i Kalmar läns södra landstingsområde har gjord gällan -

Principiella

uttalanden.

Fiji rätt /tingsmannens
kval
i/ikationer.

190 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

de, att det borde vara förbjudet att använda taggtråd överst i en hägnad,
enär denna då alltid medförde uppenbar fara för betesdjur, särskilt
för hästar. Taggtrådsstängsel borde därför i varje fall överst vara försett
med en träslana eller en snodd slät järntråd. I enahanda riktning
har hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Kronobergs län uttalat
sig. — Skogsvårdsstyrelsen i Uppsala län har förordat legalisering av
taggtrådsstängsel, under förutsättning att föreskrift meddelades örn anbringande
av slana därå eller vidtagande av annan säkerhetsåtgärd till
förebyggande av fara för befesdjuren. Skogsvårdsstyrelsen har härvid
framhållit, att det på många håll ännu funnes kvar en utpräglad motvilja
mot taggtrådsstängsel.

E. Ordningen för prövning av tvister angående stängselskyldighet.

Den av de sakkunniga föreslagna ordningen för prövning av tvister
rörande stängselskyldighet har av det övervägande flertalet myndigheter
och korporationer förordats såsom innefattande en praktisk och lämplig förenkling
av nu stadgad procedur i detta avseende. Allenast tvenne myndigheter,
länsstyrelsen och skogsvårdsstyrelsen i Hallands län, hava funnit
förslagets bestämmelser i detta ämne allt för vidlyftiga och invecklade
samt hemställt, att det ifrågasatta förfarandet måtte i hög grad förenklas.

Vad angår förslagets särskilda bestämmelser i denna del, har ett flertal
av dessa blivit föremål för anmärkningar. I förevarande sammanhang
lämnas redogörelse allenast för de anmärkningar, som hänföra sig
till reglerna om förrättningsmannens kvalifikationer och de grunder, enligt
vilka ersättning skall utgå till denne.

Beträffande reglerna i det förra hänseendet har länsstyrelsen i Uppsala
län hemställt, att i den nya lagen måtte uttryckligen stadgas, att
lantmätare kunde förordnas till förrättningsman enligt densamma. Länsstyrelsen
har såsom skäl härför anfört:

Länsstyrelsen holle före, att det icke sällan kunde bliva önskvärt att
anlita lantmätare för förordnanden av ifrågavarande slag. De av de
sakkunniga uttalade farhågorna för att kostnaderna för förrättningen
skulle, örn densamma verkställdes av lantmätare, bliva allt för betungande,
vore enligt länsstyrelsens mening överdrivna. Åtminstone hade
icke hittills, länsstyrelsen veterligt, befogade klagomål förekommit mot
kostnaderna för de förrättningar av jämförligt slag, där den för lantmätare
gällande taxan blivit följd. Anledning torde alltså saknas att befara,
att en tillämpning i förevarande fall av samma, i och för sig icke
oskäligt höga taxa skulle medföra avskräckande förrättningskostnader;
detta så mycket mindre som det givetvis endast kleve för mera krävande
förrättningar, som lantmätare komme att anlitas. Uteslutet vore, enligt
länsstyrelsens uppfattning, att lantmätare skulle, såsom de sakkunniga
ifrågasatt, kunna befinnas villig att verkställa förrättning mot
den i 18 § för andra förrättningsmän föreslagna taxan.

191

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Länsstyrelsen har tillagt, att den i 16 § upptagna bestämmelsen i förevarande
avseende i varje fall vore olämplig därutinnan, att förrättningsmannen
enligt densamma städse skullo vara boende »i orten». Det vore
nämligen ingalunda otänkbart, att i orten ej funnes att tillgå någon såsom
förrättningsman fullt lämplig person. Möjligen skulle det kunna
vara av en viss betydelse, att i lagen anvisning lämnades, att inom domsagan
boende person borde, där så kunde ske, erhålla förordnande. En
sådan anvisning torde dock knappast vara behövlig.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län bar anfört, att, då någon
skyldighet att åtaga sig uppdrag såsom förrättningsman icke lämpligen
kunde föreskrivas, det ej torde vara uteslutet, att svårighet kunde uppstå
för länsstyrelsen att inom vederbörlig ort finna någon person, åt vilken
uppdraget kunde anförtros. Det förefölle därför, som örn åt bestämmelsen
borde givas den formulering, att den förordnade, såvitt möjligt,
borde vara boende i orten.

Lant mät enst grelsen bar framhållit betydelsen av att till förrättningsmän
enligt förevarande lagstiftning allenast förordnades verkligt sakkunniga
personer samt till belysning bärav anfört:

På sätt de sakkunniga uttalat, rörde det sig vid fördelning av hägnadsskyldigbet
mången gång — för att ej säga i regel — örn ekonomiskt
mindre betydande frågoi*. Det torde vara att antaga, att i dessa fall
skedde frivillig uppgörelse, eventuellt under medverkan av någon nämndeman
eller skiftesgodman, varefter överenskommelsen enligt förslaget
antecknades i hägnadsregistret. Givetvis vore en dylik överenskommelse
den för rättsägarna billigaste och ändamålsenligaste.

Det vore emellertid ett misstag att tro, att, örn tvisten hade den ekonomiska
innebörd eller motsättningarna mellan rättsägarnas uppfattning
vore så stoi-a, att en dylik ur olika synpunkter önskvärd uppgörelse under
hand ej läte sig åstadkommas, utan tvisten måste handläggas vid
laga förrättning, det för de enskilda vore någon fördel att icke verkligt
sakkunniga personer förordnades till förrättningsmän. Erfarenheten
bade givit vid handen, att i do likartade fall, där det brustit i sakkunskap
och rutin hos förrättningsmannen, förrättningens rediga och fullständiga
handläggning mången gång lämnat mycket övrigt att önska
till rättsförlust för nuvarande sakägare och till otydlighet och osäkerhet
för framtiden. Och erfarenheten gåve även vid banden, att kostnaderna
därigenom icke nedbringades. Därest den icke fackutbildade eller
icke statsanställde förrättningsmannens arbetskraft verkligen ställde sig
billigare, torde detta i regel vid varje förrättning av någon betydenhet
uppvägas av tidsvinsten vid en fackutbildad persons handläggning. Men
icke kontrollerade och icko statsanställda förrättningsmän syntes ingalunda
ställa sina arvodesanspråk i förhållande till deras kostnader för
sin utbildning. Vid en av lantmäteristyrelsen på annan förekommen anledning
verkställd undersökning av 130 förrättningar rörande de förrättningar
enligt lagen örn enskilda vägar, vilka under åren 1925—1927 inom
Norrbottens län handlagts av annan än lantmätare, hade sålunda befunnits,
att arvodena i regel läge 50 till 100 procent högre än örn de utgått
enligt lantmäteritaxan. Uti ett betydande antal fall hade därvid förrättningsmannen
tagit fullt arvode enligt denna taxa samt däratöver lulli

Efter vilka
grunder bör
ersättning
utgå till förra
tiv ingsmund

192 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

arvode enligt taxan för tjänstemännen vid väg- och vattenbyggnadsdistrikten.

Det vore önskligt, att så få hägnadsfrågor som möjligt bleve föremål
för formliga förrättningar, men, där så måste ske, borde tillses, att till
förrättningsman utsåges sakkunnig person.

Med avseende å de kvalifikationer, som borde ställas på förrättningsman,
återfunnes i betänkandet en antydan örn de sakkunnigas uppfattning
härutinnan. Till vad där angåves bordo ytterligare läggas, att förrättningsmannen
borde äga kännedom örn de förhållanden, som vöre av
betydelse för bedömande av hägnadsskyldighetens fördelning m. m. Det
förefölle, som örn de sakkunniga icke tillräckligt beaktat denna sida av
saken, när de såsom speciellt skickade att verkställa hägnadsdelningar
rekommenderat bland annat stadsfiskaler. Ävenledes fordrades givetvis
någon vana vid mätningars verkställande.

Beträffande de grunder, enligt vilka ersättning bör utgå till förrättningsman,
hava länsstyrelserna i Uppsala och Skarabargs län hemställt
örn sådan ändring i förslaget, att, därest lantmätare förordnades till förrättningsman,
denne skulle äga åtnjuta ersättning för uppdraget enligt
bestämmelserna i gällande lantmäteritaxa. Sistnämnda länsstyrelse har
härvid erinrat, att lantmätare torde vara den ende, som hade skyldighet
att emottaga dylikt förordnande. — Länsstyrelsen i Uppsala län har tilllagt,
att den i 18 § angivna resekostnads- och traktamentsersättningen
måste även i fråga örn andra förrättningsmän än lantmätare anses allt
för låg, vadan densamma, därest fullt kompetenta personer skulle finnas
att tillgå såsom förrättningsmän, borde ej oväsentligt höjas.

Överlantmätaren i Kalmar län har föreslagit, att den, som förordnades
till förrättningsman jämlikt förevarande lagstiftning, skulle äga åtnjuta
gottgörelse enligt vad som vore eller bleve stadgat för lantmätare, dock
att annan förrättningsman än lantmätare skulle äga uppbära resekostnads-
och traktamentsersättning enligt vad i allmänna resereglementet
stadgades för landsfiskal.

Lantmäteristyrelsen har gjort gällande, att rese- och traktamentsersättning
för förrättningsman, som i egenskap av tjänsteman utförde åt
honom uppdragen förrättning, borde utgå enligt de för hans tjänst gällande
grunder. Det borde ej förekomma, att en tjänsteman för arbete,
som det enligt gällande instruktion kunde åligga honom att utföra i
tjänsten, hade att beräkna reseersättning efter olika grunder, beroende på
örn förrättningen vore av ena eller andra slaget. Den i 18 § angivna likställdhet
med landsfiskal borde därför begränsas till förrättningman,
som ej vore tjänsteman. Vad anginge ersättning för förrättning i övrigt,
borde denna lämpligen utgå enligt gällande lantmäteritaxa, vilken gällde
bland annat i fråga om förrättningar enligt lagen örn enskilda vägar.
Då i nämnda taxa, vilken utfärdats så sent som den 25 november 1927,
återfunnes särskilda arvodesbestämmelser rörande hägnadsdelningar,
saknades anledning att nu utfärda nya bestämmelser härom.

Kungl. Marits proposition Nr 107.

193

II. Förslagets övriga bestämmelser.

1 §.

Skog svår dsstyr elsen i Kronobergs län har ifrågasatt, huruvida ej i denna
paragraf en uttrycklig bestämmelse borde meddelas örn vårdnadsplikt
för den, som emottagit »inlagsfä».

Lamtmäter istyr elsen har hemställt, att de i förevarande samt vissa andra
paragrafer av förslaget upptagna särbestämmelserna rörande jord, som
läge i tegskifte, måtte uteslutas ur förslaget. Styrelsen har till stöd härför
anfört:

Anledningen till att förslaget upptoge särskilda bestämmelser rörande
jord, som läge i tegskifte, vore den, att ett fullgörande av hägnadsskyldighet
kring de obetydliga ägoområden, vari byamännens jord uppsplittrades
vid de ursprungliga tegskiftena, skulle bliva allt för betungande i förhållande
till nyttan därav.

En och annan by torde väl ännu finnas, som ej undergått storskifte eller
laga skifte. Däremot torde det vara tvivelaktigt, örn den långt drivna
ägosplittring i inägojorden, som blivit resultatet av de vanliga tegskiftesfördelningarna,
ännu funnes kvar i någon enda by i riket. Sannolikt hade
delägarna sämjevis jämkat samman ägolotterna; såvitt för styrelsen vore
känt, torde ingenstädes ägosplittringen vara så stor som exempelvis
inom vissa av de storskiftade delarna av Kopparbergs län. Något behov
av särbestämmelser beträffande tegskiftad jord torde därför ej längre förefinnas.
Däremot skulle desammas bibehållande kunna föranleda olägenheter
ifråga örn en del ännu bestående, före storskiftesförfattningarnas
tillkomst av lantmätare verkställda uppdelningar av skogsmarker,
vilka delningar understundom uppdelat den i förrättningen intagna marken
i »enskiften». Aven skulle kunna uppkomma missförstånd och ovisshet
beträffande en del äldre sämjedelningar inom by.

3 och 4 §§.

Skogsrår (^styrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i
Västmanlands län hava framhållit, att i de fall, då kostnaden för hållande
av stängsel i ägoskillnaden mellan vederbörande fastigheter överstege
nyttan därav, lagen borde anvisa en utväg att ordna fastigheternas inbördes
betesförliållanden annorledes än genom stängsel. Skogsvårdsstyrelsen
har härvid såsom exempel anfört, att den ena fastigheten med en större
ordnad betesäng mötte ett ej betat skogsskifte, som vore av obetydlig omfattning
och bevuxet med skog, där föryngringsbuggning ej under årtionden
kunde förväntas bliva aktuell. I dylikt fall torde enligt styrelsens
mening medgivande av betesrätt för den förra fastigheten mot skyldighet
att till ägaren av den senare utgiva ersättning för intrånget vara att föredraga
framför uppförandet av stängsel i ägoskillnaden.

Bihang lill riksdagens protokoll HISS. 1 sami. Nr 107. ''l-i

194

Kungl. May.ts proposition Nr 107.

5 §.

Överlantmätaren i Kronobergs län har anmärkt, att bestämmelserna i
förevarande paragraf enligt överlantmätarens mening vore otydliga.

7 §.

Beträffande bestämmelserna i första stycket bava länsstyrelsen och hushållningssällskapets
förvaltningsutskott i Uppsala län anmärkt, att enligt
deras mening tillräckliga skäl ej förelåge att, såsom i förslaget skett,
ålägga landbo och arrendator skyldighet att underhålla hägnad gent emot
granne. En dylik skyldighet måste anses vara av tvivelaktigt praktiskt
värde.

I motsats mot nämnda myndigheter har länsstyrelsen i Västmanlands
län gjort gällande, att den hägnadsskyldighet, som i förevarande paragraf
ålagts brukare, vore alltför begränsad. Länsstyrelsen har i detta avseende
anfört:

Stadgandet i 7 § rörande hägnadsskyldighetens fördelning mellan ägare
och brukare upptoge ej någon bestämmelse för det fall, att fråga örn ny
hägnad uppstode under arrendetiden. Enligt länsstyrelsens mening borde,
där ej annat avtalats, jordägaren till hägnaden lämna virke å rot och
arrendatorn bekosta arbetet både med virkets aptering och hägnadens uppsättning.
Denna kostnad borde dock amorteras på vissa år, förslagsvis
fem år, så att arrendatorn, örn han ej hade kvar så lång tid av arrendetiden,
tillerkändes 1U av kostnaden för varje år, som bruste.

Med avseende å föreskrifterna i andra stycket hava länsstyrelsen och
hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Uppsala län hävdat, att ny
ägare eller innehavare av fastighet ej, på sätt de sakkunniga föreslagit,
borde vara pliktig att fullgöra hägnadsarbete, som ålegat företrädaren
men som denne eftersatt. Härför talade enahanda skäl, som läge till grund
för stadgandet i berörda stycke, att ny ägare eller innehavare ej skulle
svara för bidrag till hållande av hägnad, som förfallit till betalning, innan
han blev ägare eller innehavare. I varje fall borde i fråga örn såväl ansvar
för förfallna bidrag som ersättning för försummat arbete lagens bestämmelser
gälla, allenast i den mån annorlunda ej mellan vederbörande
avtalats.

10 $.

Skog svår dsstyrelserna i Kristianstads och Malmöhus län hava föreslagit,
att vid meddelande av föreskrift enligt andra stycket yttrande skulle
infordras, förutom från de i förslaget angivna myndigheter, jämväl från
vederbörande skogsvårdsstyrelse.

13 $.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Älvsborgs läns norra del
har påpekat, att de vägar, över vilka enligt förevarande lagstiftning

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

195

stängsel skulle hållas, av allmänheten ofta användes såsom »färdevägar»
samt att det vöre önskvärt, att i lagen löreskreves, att dylikt stängsel skulle
vara av den beskaffenhet, att det kunde ledas omkring en axel, och att
det sålunda icke, såsom nu ofta vore förhållandet, finge utgöras av en del
över varandra lagda slanor, ett stängsel, vars nedtagande och återuppsättande
förorsakade en synnerligen tidsödande genomfart.

15 $.

Lantmäteristyrelsen har förordat sådan ändring av bestämmelserna i
andra stycket, att även nyttjanderättshavare ägde rättighet att påkalla
uppförande av nytt stängsel. Styrelsen har härvid framhållit, att påfordrande
av stängsel mången gång vore för honom det enda sättet att freda
de av honom nyttjade ägorna mot en vårdslös eller försumlig granne. Den
omständigheten, att behov av dylikt stängsel tidigare icke förelegat, utgjorde
ingen som helst garanti för att ej sådant behov framdeles kunde
uppkomma. Anledningarna härtill kunde vara mångahanda, såsom ändrade
bruknings- och betesförhållanden m. m. Möjligen borde en utsträckt
rätt för nyttjanderättshavaren till stängselvitsord förenas med skyldighet
för honom att svara för den å fastigheten belöpande andel i kostnaden för
ett på hans yrkande uppfört stängsel.

Lantmäteristyrelsen har beträffande berörda stycke jämväl anmärkt, att
lagtexten syntes kunna giva anledning till någon tvekan, huruvida innehavaren
av publik fastighet ägde befogenhet att påkalla uppförande av
nytt stängsel.

16 %.

överlantmätaren i Kristianstads län har anmärkt, att ansökan örn förordnande
av förrättningsman borde innehålla uppgift, förutom örn de i
andra stycket omförmälda förhållanden, jämväl örn sakägarnas postadress.

18 $.

Lantmäteristyrelsen har framhållit, att bestämmelserna örn erläggande
av förrättningskoslnad syntes ofullständiga och kunna leda till olägenheter
för sakägarna. Enligt styrelsens mening borde föreskrifterna i lantmäteritaxan
lämpligen förlänas tillämpning i berörda avseende.

Länsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Uppsala
län har i nära överensstämmelse härmed påpekat, att frågan, huru och
till vem ersättning för förrättningskostnad skulle av sökanden erläggas,
borde i lagen närmare regleras.

Beträffande spörsmålet örn fördelning av förrättningskostnad mellan
vederbörande sakägare har hushållningssällskapets förvaltningsutskott i
Kristianstads län gjort gällande, att i lagen borde fastslås, att ersättning
för dylik kostnad skulle utgå i förhållande till vars och ens vid förrättningen
fastslagna hägnadsskyldighet.

196

Kungl. May.ts proposition Nr 107.

19 §.

Lant mäter ist g reisen Ilar anfört, att den här lämnade hänvisningen till
jorddelningslagen ej borde avse däri meddelade bestämmelser angående
laga skifte utan de i lagen upptagna stadganden rörande rågångsförrättning.
Ett förslag till förenkling av kallelseförfarandet med avseende å
sistnämnda slag av förrättning vore för närvarande beroende på Kungl.
Majrts prövning, och torde föreskrifterna däri böra tillämpas även i fråga
örn förrättningar enligt förevarande lagstiftning.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har anmärkt, att, då den föreslagna
nya ägofredslagen vore avsedd att tillämpas av menige man, det vore önskligt
örn en uttrycklig hänvisning gjordes till de lagrum i jorddelningslagen,
som enligt förevarande paragraf vore avsedda att vinna tillämpning i fråga
örn här avsedd förrättning.

21 §.

Lantmäteristyrelsen har uttalat, att några sakliga skäl knappast syntes
kunna anföras för att, såsom de sakkunniga föreslagit, tillämpa bestämmelserna
i vattenlagen rörande förande av protokoll beträffande förrättningar
enligt förevarande lagstiftning i stället för de i jorddelningslagen
meddelade föreskrifterna i detta ämne, vilka föreskrifter enligt enskilda
väglagen skulle gälla i fråga örn förrättningar enligt sistnämnda lag.
Det borde ihågkommas, att såväl enskilda väglagen som lagen örn
ägofred kommo att gälla i stort sett samma befolkningsgrupper
och att förrättningar enligt dessa lagar kunde komma att
i betydande omfattning handläggas av samma icke juridiskt bildade
förrättningsmän. Lagarna borde därför givas så nära anslutning till varandra
som möjligt. Särskilt syntes det mindre lyckligt, att den vid andra
liknande förrättningar förekommande justeringen från delägarnas sida
av det vid förrättningen förda protokollet borttagits. En dylik protokollsjustering,
vilken tjänade det dubbla ändamålet att dels utöva kontroll därå,
att förrättningsmannen ej vårdslösade den honom åliggande protokollsföringen,
och dels att sakägarna verkligen satte sig in i vad som beslutats
rörande dem och deras fastigheter, hade mången gång visat sig vara välbehövlig.

23 §.

Beträffande stadgandet i andra stycket har länsstyrelsen i Uppsala lön
anmärkt, att hittills meddelade föreskrifter ej gåve någon säker ledning
i fråga örn ordningen för bevakande av det allmännas rätt med avseende
å publik jord samt att någon stadgad, hela riket omfattande praxis ej heller
funnes. Det torde därför vara att befara, att, utan reglerande bestämmelser
i sagda ämne, den i förevarande stycke upptagna föreskriften kunde
komma att föranleda långvariga och högst olägliga uppskov.

197

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

25 §.

Lantmäteristyrelsen och länsstyrelsen i Kronobergs län hava — under
framhållande att den i förevarande paragraf angivna tid, inom vilken avskrift
av förrättningsprotokoll och övriga vid förrättning upprättade handlingar
skulle av förrättningsmannen efter förrättningens avslutande tillställas
vederbörande fastighetsägare, vore allt för kort —■ hemställt, att
sagda tid måtte bestämmas till trettio dagar efter nämnda tidpunkt.

Lantmäteristyrelsen samt överlantmätarna i Kalmar och Kristianstads
län hava vidare hemställt, att bestämmelsen i denna paragraf, att avskrift
av förrättningshandlingar skulle av förrättningsmannen överlämnas till
en var ägare av fastighet, som förrättningen anginge, eller, där sådan fastighet
ägdes av flera, till den bland dessa, som av förrättningsmannen utsåges
att emottaga handlingarna, måtte ändras till överensstämmelse med
motsvarande bestämmelse i enskilda väglagen och sålunda givas det innehåll,
att dylik avskrift skulle tillställas någon i orten boende pålitlig person,
som av sakägarna eller, örn dessa ej vore ense, av förrättningsmannen
med gode männen, där han av sådana biträddes, utsetts att emottaga handlingarna.
Hos den sålunda utsedde borde handlingarna i överensstämmelse
med vad i enskilda väglagen vore föreskrivet vara tillgängliga för en
var, som åstundade att granska eller avskriva dem.

Överlantmätaren i Kristianstads län har anmärkt, att bestämmelserna i
förevarande paragraf ej angåve den form, varunder avskrift av förrättningshandlingarna
skulle överlämnas till vederbörande fastighetsägare.
Det syntes lämpligt, örn föreskrifter härutinnan meddelades liknande
dem, som upptoges i 7 kap. 5 § eller 16 kap. 2 § jorddelningslagen.

26 i

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Älvsborgs läns norra del
bär gjort gällande, att klandertalan mot förrättning enligt förevarande
lagstiftning borde upptagas och avgöras av ägodelningsrätt. Genom tilllämpande
av en dylik ordning skulle omständliga ATittnesförhör och långvariga
rättegångar många gånger kunna undvikas.

Lantmäteristyrelsen och överlantmätaren i ''Kalmar län hava hävdat, att
i förevarande paragraf borde upptagas en bestämmelse, motsvarande stadgandet
i 24 § Andra stycket enskilda väglagen angående stämnings delgivning
i det fall, då svarandena äro flera än tio. Lantmäteristyrelsen har
härvid anfört:

Möjligt vore, att, på sätt de sakkunniga förmenat, de i nyssnämnda
stadgande avsedda föreskrifterna i 11 kap. 12 och 25 §§ rättegångsbalken
även utan uttrycklig hänvisning till desamma av en domstol skulle auses
tillämpliga vid klander av förrättning enligt förevarande lagstiftning, där
svarandena vore flera än tio. Men tämligen säkert vore också, att de sakägare
och förrättningsmän, vilka komme att i första hand tillämpa en
eventuell lag örn ägofred, icke ägde den ingående författningskunskap,

198

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

sorn. erfordrades för en tolkning av 26 § i enlighet med de sakkunnigas mening.
Tvärtom måste det antagas, att den, vilken konstaterade, att i 24 §
i enskilda väglagen funnes en hänvisning till rättegångsbalkens förenämnda
bestämmelser men att en dylik hänvisning saknades beträffande
klander av stängseldelningar, därav drogo den slutsatsen, att en saklig
olikhet förelåge.

Slutligen har överlantmätaren, i Kristianstads län ifrågasatt, huruvida
det vore nödvändigt eller önskvärt att medgiva en så lång klagotid som
den i förevarande paragraf föreslagna.

28 §.

Beträffande bestämmelsen i andra stycket hava lantmäteristyrelsen och
överlantmätaren i Kalmar län hemställt örn sådan ändring, att endast för
det fall, att båda de fastigheter, som berördes av en förrättning, vore belägna
inom stad eller samhälle, där den för städerna gällande ordning för
bebyggande skulle iakttagas, förrättningshandlingarna skulle överlämnas
till vederbörande byggnadsnämnd. I andra fall borde handlingarna redovisas
till lantmäterikontoret i länet. Överlantmätaren har tillagt, att redovisning
till lantmäterikontoret borde vara föreskriven även beträffande
samhälle, som nyss sagts, örn byggnadsnämnden därstädes saknade tillgång
till brandfritt arkiv.

I fråga örn stadgandet i tredje stycket har länsstyrelsen i Västmanlands
län föreslagit, att det skulle åligga förrättningsman att så snart ske kunde
efter förrättningens avslutande redovisa förrättningshandlingarna till
vederbörande lantmäterikontor eller byggnadsnämnd.

29 $.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har föreslagit, att för slitande av
tvist, som omförmäles i denna paragraf, ett skiljemannaförfarande, motsvarande
det i 2 kap. 8 § i nyttjanderättslagen angivna, skulle föreskrivas.

30 $.

Lantmäteristyrelsen har ansett det kunna med fog dragas i tvivelsmål,
huruvida förande av hägnadsregister vore av omständigheterna påkallat,
samt till stöd härför anfört:

De uppgörelser, som enligt de sakkunnigas förslag skulle antecknas i
hägnadsregistret, hade ej den varaktiga giltighet för framtiden och vore
ej heller av den ekonomiska räckvidd, att desamma borde komma till synes
i exempelvis gravationsbevis rörande vederbörande fastigheter. Och
utan att så skedde, torde hägnadsregistret icke bliva av någon betydelse.
Såsom mindre lämplig måste anses den granskningsskyldighet av ingångna
föreningar, som ålagts föraren av hägnadsregistret. Det vore att förvänta,
att i de ojämförligt flesta fallen sakägarna själva träffade uppgörelser,
huru hägnadsskyldigheten skulle fördelas, i regel utan skriftlig
överenskommelse, ibland med sådan. Ett slags officiell fastställelsepröv -

199

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

ning av dessa senare överenskommelser syntes till intet gagna men kunde
däremot vid lall av vägTad registrering vara ägnad att medföra osäkerhet
och ovisshet.

Lämpligt syntes vara, att de sakägare, vilka sådant önskade, bereddes
tillfälle att hos offentlig myndighet till förvar och framtida kännedom inlämna
av dem ingången överenskommelse eller i dess protokoll få avskrift
av överenskommelsen intagen, men detta borde ske utan någon fastställelseprövning
från myndighetens sida. Med hänsyn till önskvärdheten att
lätt kunna återfinna innehållet av ingången överenskommelse, därest
handlingen förkommit för sakägarna, vore måhända lämpligast, att sådan
överenskommelse i original eller avskrift finge inläggas å länets lantmäterikontor,
dit i allt fall förrättningsakterna skulle redovisas och där
fullständigt register fördes över de varje särskild fastighet berörande förrättningsakter
av olika slag.

Lantmäteristyrelsen har tillagt, att, därest hägnadsregister likväl ansåges
böra inrättas, i detta borde i varje fall antecknas även förrättningar,
som verkställts enligt förevarande lagstiftning, samt avskrifter av förrättningsakterna
biläggas registret.

Länsstyrelsen i Uppsala län har hemställt, att för vinnande av ökad tydlighet
det måtte uttryckligen föreskrivas, att, örn de fastigheter, vilkas
stängselförhållanden reglerats genom träffad förening, läge inom skilda
registerförares verksamhetsområden, föreningen skulle ingivas eller insändas
till envar av registerförarna.

Slutligen har skogsvårdsstyrelsen i Västmanlands län ifrågasatt, huruvida
ej även i fråga örn förening enligt förevarande paragraf giltighetstiden
borde begränsas till tio år.

31 §.

Länsstyrelsen i Uppsala län har framhållit, att uttrycklig anvisning å
proceduren för vinnande av sådan jämkning, som omförmäldes i denna paragraf,
syntes erforderlig.

Beträffande stadgandet i sista punkten rörande stängselskyldighets fördelning
mellan nybildade fastigheter efter dessas taxeringsvärden har
länsstyrelsen i Södermanlands län erinrat, att nämnda stadgande mahända
i vissa fall ej komme att bliva tillfyllestgörande med hänsyn till den
avsevärda tid, som kunde förflyta, innan laga kraftvunnet taxeringsbeslut
förelåge.

32 i

Överlantmätaren i Kalmar län har anmärkt, att sakägare enligt denna,
paragraf ej borde vara berättigad att påkalla återupptagande av en förut i
behörig ordning avgjord fråga örn stängselskyldighet i varje fall, då ändrade
förhållanden inträtt, utan allenast örn dessa förhållanden vore av beskaffenhet
att i synnerlig mån inverka på frågan.

Länsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Kristianstads
län hava anfört, att bestämmelsen i 32 § första stycket andra punk -

200 Kungl. May.ts proposition Nr 107.

ten — att yrkande om återupptagande av stängselfråga, som avgjorts genom
förening enligt 30 § eller genom förrättning eller dom, ej finge framställas,
förrän 10 år förflutit från föreningens upprättande eller från det
förrättningen blivit gällande eller domen vunnit laga kraft — syntes kunna
leda till mindre rättvisa konsekvenser. Örn ex. granne vid stängseldelning
på grund av underlåtenhet att använda sin mark såsom betesmark
alagts att svara allenast för en femtedel av hägnaden, men denne kort tid
därefter utsläppte hemdjur å sin mark, måste det anses oegentligt, att han
under en hel tioårsperiod skulle slippa undan med en så ringa andel i hägnaden.
I nyssangivna fall borde ett återupptagande av hägnadsfrågan
omedelbart kunna krävas.

33 §.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Kristianstads län har föreslagit,
att stadgandet i sista punkten av förevarande paragraf skulle utbytas
mot en bestämmelse av innehåll, att, där någon uppfört hägnad, som
sedermera på grund av ändrade förhållanden skulle övertagas av annan
hägnadsskyldig, den förre skulle vara berättigad åtnjuta ersättning för
hägnaden i mån av dess uppskattade värde.

34 §.

Länsstyrelsen i Kalmar län samt hushållningssällskapens förvaltningsutskott
i Kalmar och Malmöhus län hava hemställt örn sådan ändring i
förevarande paragraf, att den tid, då hägnad örn våren i regel skulle vara
fredgill, vilken tid i förslaget satts till den 15 maj, bestämdes till den 1 i
samma månad. Till stöd härför har anförts, att ett fullständigt utnyttjande
av moderna betesvallar förutsatte, att betningen påbörjades redan i
slutet av april månad.

Skogsvårdsstyrelserna i Kristianstads och Malmöhus län hava föreslagit,
att vid meddelande av föreskrift enligt andra stycket yttrande skulle
infordras, förutom från de i förslaget angivna myndigheter, jämväl från
vederbörande skogsvårdsstyrelse.

35 $.

Länsstyrelsen i Uppsala län har anmärkt, att, därest förening enligt
denna paragraf, såsom av ordalagen syntes framgå, kunde avse, ej blott
att kontrahenterna avstode från rätten att begagna stängselvitsord mot
varandra utan även att stängsel under avtalad tid ej skulle förekomma
mellan fastigheterna, beträffande överenskommelse av sistnämnda slag
undantag torde böra göras från regeln i paragrafens sista stycke.

38 i

Överlantmätaren i Kalmar län har framhållit, att, därest bestämmelserna
i andra stycket ej kunde anses täckta genom föreskrifterna i 1 §.
sagda bestämmelser i varje fall torde böra införas under berörda paragraf.

201

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

39 §.

Beträffande den i förevarande paragraf upptagna bestämmelsen örn forum
för mål örn stängselskyldighet har lantmäteristyrelsen hemställt örn
sådan ändring, att, örn den ena av de fastigheter, som målet anginge, vore
belägen inom stad eller samhälle, där den för stad gällande ordning för
bebyggande skulle iakttagas, samt den andra utom sådant samhälle, målet
skulle i analogi med vad som giillde örn forum för gränsfrågor upptagas
av vederbörande häradsrätt.

Länsstyrelsen i Uppsala län har anfört, att det i motiven till förevarande
paragraf använda uttrycket »fastighet, vilkens deltagande i stängsel
fordras» syntes vara tydligare än lagtextens »fastighet, som skyldigheten
angår».

Även länsstyrelsen och överlantmätaren. i Kalmar län hava gjort gällande,
att den i förevarande paragraf upptagna forumbestämmelsen ej vore
fullt tydlig. Det vore därjämte att märka, att bestämmelsen ej täckte
det fall, att båda sidornas fastighetsägare gjort ansökan om förordnande
av förrättningsman för verkställande av hägnadsdelning men endera parten
ej ansåge sig kunna åtnöjas med förrättningen. Vilken vöre i sådant
fall den fastighet, vilkens deltagande i hägnad fordrades? Enligt 24 §
måste denna fråga avgöras av förrättningsmannen. Det förefölle, som örn
i berörda fall valfrihet i fråga örn forum borde beredas den klagande.
Detta syntes desto mera önskvärt, som, där hägnadsdelning förrättats omkring
en fastighet, vilken vore belägen i vinkel mellan två domsagor, vederbörande
fastighetsägare eljest kunde bliva tvungen att beträffande
samma förrättning anhängiggöra tvist vid tre olika underrätter.

40 §.

Länsstyrelsen i Uppsala län har påpekat, att, då fördelning av rådstuvurätts
göromål mellan rättens olika ledamöter i regel torde böra ske genom
en av stadsfullmäktige antagen och av Kungl. Majit fastställd arbetsordning,
den befogenhet, som i förevarande paragraf under viss förutsättning
tillerkänts rätten att bestämma, vilken befattningshavare i denna skulle
föra hägnadsregistret, borde endast undantagsvis och av särskild anledning
äga rum.

41 §.

Länsstyrelsen i Gotlands län har ifrågasatt lämpligheten av den i 41 §
stadgade rätt till besvär över länsstyrelses beslut, varigenom förrättningsman
förordnats. Då sökanden ej tillerkänts något inflytande på valet
av förrättningsman, syntes besvärsrätt i detta fall vara mindre påkallad.

42 §.

1 inom. Beträffande bestämmelsen i tredje stycket hava länsstyrelsen
och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Jämtlands län förutsatt,

202

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

att det där förekommande uttrycket »fastighet» ansåges betyda icke det
område, som upptoges under särskilt jordeboks- eller jordregisternummer,
utan fastighet, som faktiskt läge under ett jordbruk. Denna distinktion
hade betydelse på grund av vissa ägodelningsförhållanden i länet, där ex.
särskilda skogsskiften kunde vara åsätta egna jordregisternummer.

1 fråga örn nämnda bestämmelse hava sagda myndigheter vidare erinrat,
att på vissa håll, särskilt i fjälltrakterna, det bruk för närvarande vore
rådande, att hästar och getter mottoges mot lega. Härigenom torde beten
utnyttjas, som sannolikt eljest icke skulle komma till full användning.
Det ansåges också, att en sådan betesgång vore fördelaktig för utvecklingen
av unghästar av den nordsvenska rasen och jämväl gåve den bästa
avkastningen av getskötseln. De nya bestämmelserna borde icke draga
ett streck över dessa brukningsmetoder. En sådan eventualitet torde lättast
kunna undvikas genom att till stycket foga en licensbestämmelse i enlighet
med andra stycket i samma moment,

Skogsvårdsstyrelsen i Västmanlands län har framhållit, att i förevarande
stycke borde för vinnande av ökad tydlighet uttryckligen angivas, att
intagande av betesdjur mot lega å ohägnad mark skulle var förbjudet,
allenast örn ej samtliga delägare voro ense därom.

2 mom. Beträffande ordningen för meddelande av betesförbud enligt
detta moment hava skogsvårdsstyrelserna i Östergötlands, Kristianstads
och Malmöhus län hemställt örn upptagande i förslaget av föreskrift, att
yttrande skulle i dylikt ärende inhämtas, förutom från de i förslaget angivna
ortsmyndigheterna, jämväl från vederbörande skogsvårdsstyrelse.
Länsstyrelsen i Östergötlands lån har föreslagit, att yttrande i ärende,
som nyss sagts, skulle infordras jämväl från vederbörande länsstyrelse.

I anslutning till bestämmelserna i detta moment hava länsstyrelsen och
skogsvårdsstyrelsen i Gotlands län föreslagit, att, då betesförbud enligt
samma moment meddelats för visst område, varje ägare eller innehavare
av jord, som inginge i ohägnad skogs- eller utmark inom området, skulle
vara berättigad att intaga kreatur, varå förbudet hade avseende, oberoende
av den plats å nämnda mark, varest kreaturet anträffats. Inom länet
hade erfarenheten i fråga örn tillämpningen av kungörelsen den 1 november
1907 angående inskränkning i betesrätten å ohägnad skogs- och utmark
inom viss del av Fårö socken nogsamt visat, att en dylik vidsträcktare intagningsrätt
vore nödvändig örn betesförbud, varom nu vore fråga, skulle
kunna upprätthållas. — Skogsvårdsstyrelsen har till belysning av sistnämnda
påstående anfört:

Det av flygsandsdyner uppbyggda oinhägnade skogskomplexet å norra
delen av Fårö socken, det s. k. Avanäset, hade sedan ett 20-tal år tillhaka
varit underkastat förbud mot bete av får och getter. Tyvärr vore det ej
ovanligt att oaktat förbudet påträffa mindre flockar av får å detta för
kreatursbete ömtåliga område. Att med ögat igenkänna dessa halvförvildade
får, som hastigt förflyttade sig från platsen, eller att en viss markägare
just på sin egen mark skulle kunna infånga dessa djur vöre

203

Kungl. May.ts proposition Nr 107.

näppeligen möjligt. Kunde däremot vilken eller vilka som keist av delägarna
i den ohägnade marken få genom drev infånga och intaga dessa
skadegörare samt låta rätta ägaren till desamma anmäla sig för utlösen
av djuren, först då bleve lagbestämmelsen effektiv.

3 mom. Skogsvårdsstyrelsen i Blekinge län har anmärkt, att de i detta
moment föreslagna bötessatser vore väl låga.

48 $.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har ansett, att den rätt, som enligt
förevarande paragraf tillkomme ägare till intaget kreatur att nedsätta lösenbeloppet
för kreaturet eller ställa full pant eller borgen därför bos »någon
i orten boende pålitlig person», ej borde äga rum. Det torde nämligen
icke utan en viss risk för markägaren kunna överlämnas åt kreatursägaren
att i första hand pröva, örn en person vore pålitlig eller icke. Skulle
ett stadgande i ämnet bibehållas, torde såsom förutsättning för kreatursägarens
rätt att nedsätta lösen eller ställa säkerhet hos enskild person böra
stadgas, att personen i fråga för ändamålet godkänts av markägaren 52

§.

Lantmäteristyrelsen har anmärkt, att bestämmelserna i denna paragraf
delvis torde vara överflödiga.

Övergångsbestämmelserna.

2) Länsstyrelsen i Östergötlands län har anfört, att förslaget örn omedelbart
ikraftträdande, utom beträffande vissa äldre lägenheter, av bestämmelserna
rörande stängselvitsord för fastigheter, som enligt gällande
lagstiftning saknade dylikt vitsord, gåve anledning till betänkligheter.
Den av lantbruksstyrelsen i dess yttrande över 1925 års riksdags skrivelse
i ämnet föreslagna lösningen, enligt vilken ägare av lägenhet, som upplåtits
före den nya lagstiftningens ikraftträdande, skulle erhålla vitsord
först sedan 10 år förflutit från nämnda tidpunkt, förefölle länsstyrelsen
ganska tilltalande.

204

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Bilaga B.

Sammanställning

av infordrade uppgifter rörande förekomsten av sådana ohägnade
skogs- och utmarker, som avses i § 5 av förordningen den 21
december 1857 örn ägors fredande emot skada av annans hemdjur
m. m., samt rörande den omfattning, vari dylika marker

nyttjas till bete.

I skrivelse den 14 maj 1929 har chefen för justitiedepartementet anmodat
centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund att från samtliga
skogsvårdsstyrelser infordra uppgifter rörande förekomsten inom de särskilda
länen eller landstingsområdena av sådana ohägnade skogs- och utmarker,
som enligt § 5 i förordningen den 21 december 1857 örn ägors fredande
emot skada av annans hemdjur m. m. skola anses upplåtna till gemensamt
bete, där ej annorlunda överenskommits, ävensom rörande den
omfattning, vari sagda marker nyttjades till bete. Med skrivelse den 17
juni 1929 har centralrådet till justitiedepartementet överlämnat de sålunda
begärda uppgifterna.

En redogörelse för det huvudsakliga innehållet av nämnda uppgifter
lämnas i det följande.

Stockholms län.

Förekomsten av ohägnade skogs- och utmarker varierar avsevärt inom
skilda delar av länet. I södertörnsdelen hava endast sex byar gemensamma
mulbetesmarker, varjämte tre socknars allmänningsdelar äro ohägnade.
I mellersta delen av länet eller i stort sett trakten mellan Stockholm och
Häverösund förekomma mindre gemensamma mulbetesmarker inom flertalet
socknar, varjämte inom delar av Almunge, Lagga, Östuna, HusbyLånghundra
och Gottröra socknar ett större sammanhängande dylikt område
örn cirka 9,000 hektar finnes. Arealen gemensamma mulbetesmarker
inom ifrågavarande del av länet utgör enligt överslagsberäkning cirka
30 procent av totala skogsarealen. Vad slutligen angår den norr örn
Häverösund belägna delen av länet, vilken huvudsakligen utgöres av
Frösåkers härad, förekomma där de ojämförligt största gemensamma mulbetesområdena.
I denna trakt upptaga sagda områden 43 procent av
skogsarealen och återfinnas företrädesvis i de socknar, där bruksskogarna
ligga. I Forsmarks socken omfatta dessa områden sålunda praktiskt taget
hela socknens skogsareal, i Hargs socken 5,600 hektar samt i den del
av Hökhuvuds socken, som äges av Gimo-Österhy bruks aktiebolag. 2,700
hektar.

205

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Ifrågavarande gemensamma betesmarker utnyttjas i norra delen av
länet huvudsakligen av de mindre skogsägarna, medan de större använda
dem väsentligen för ungdjur 2 å 3 månader under sommaren. I mellersta
och södra delarna av länet utnyttjas markerna av samtliga delägare, så
långt detta är görligt. Det förekommer i vissa fall, att delägare, som gått
in för intensivare ladugårdsskötsel, upplåta sin betesrätt åt andra, och
pläga dessa upplåtelser avse hästar och kvigor.

Uppsala län.

De inom länet förekommande ohägnade skogs- och utmarkerna omfatta
en areal av omkring 200,000 hektar. Ifrågavarande marker, som i allmänhet
bilda stora sammanhängande områden, varav flera sträcka sig
vida ut i grannlänen, äro i huvudsak begränsade till Örbyhus, Olands,
Norunda, Bälinge och Hagunda härad. Även inom övriga härad förekomma
dock spridda komplex dylika marker. Såsom allmän regel
gäller, att skogsmarkerna hållas ohägnade i länets norra och västra delar
men hägnade i de södra och östra delarna.

Ifrågavarande ohägnade marker användas i länets norra delar allmänt
av delägarna till bete men utnyttjas i de mellersta och södra delarna huvudsakligen
blott av de mindre jordägarna för detta ändamål. Dock
släppa i sistnämnda delar även större jordägare ungdjur och sinkor å dessa
marker. Tidigare var det ganska vanligt, att mindre jordägare emottogo
främmande djur å gemensam betesmark, men torde dylik legobetning
numera vara ganska sällsynt. Ännu förekommer dock sådan betning
ifråga örn nötkreatur och hästar.

Södermanlands län.

Skogs- och utmarker hållas inom länet i regel hägnade. Cirka 25 procent
av dessa marker beräknas dock helt eller delvis sakna hägnader.

Berörda ohägnade marker utgöras dels av sådana, som tillhöra samma
skifteslag och med avseende varå hägnader ej hållas mellan de olika
skiftena, dels ock stora sammanhängande komplex i de egentliga skogsbygderna.
De förra ligga spridda över hela länet; de senare äro företrädesvis
belägna inom Lunda, Kila och Björkviks socknar av Jönåkers härad,
St. Malms, Österåkers, Julita och Floda socknar av Oppunda härad
samt Mellösa och Dunkers socknar av Villåttinge härad, d. v. s. trakterna
från ett par mil väster örn Nyköping mot Katrineholm, därifrån upp till
Hjälmaren samt vidare utmed länets stora vattendelare till trakten
omkring Malmköping.

Såsom allmän regel gäller, att, där marken från betessyupunkt är av
bättre beskaffenhet, den också är inhägnad, samt att man träffar de största
sammanhängande komplexen på svagare mark. Anledningen till
frånvaron av hägnader i gränserna mellan de olika skiftena inom samma
skifteslag är mycket ofta att söka i skiftenas långsträckta form. som mås -

206

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

te medföra en hägnadskostnad, som icke stöde i rätt proportion till fördelarna.
I de flesta fall torde de gemensamma betesområdena hava en
areal av något hundratal hektar, men i enstaka fall torde de omfatta 5,000
å 10,000 hektar.

Då dylikt område omfattar marker, tillhörande samma skifteslag, torde
delägarna i detta tämligen allmänt använda området till bete. Beträffande
åter de stora komplexen torde betesmöjligheterna å dem i huvudsak
utnyttjas av de på eller intill dem bosatta mindre jordägare, arrendatorer
och torpare. Intagande av främmande betesdjur å ifrågavarande
gemensamma betesmarker torde knappast förekomma.

Östergötlands län.

Även inom detta län hållas skogs- och utmarker i regel hägnade. I nio
socknar i länets norra del eller Godegårds, Tjällmo, Hällestads, Skedevi,
Simonstorps, Kvillinge, Krokeks, Kvarsebo och Östra Eneby socknar,
finnas dock en del ohägnade utmarker, där mulbetet är gemensamt. Dylika
marker förekomma även inom tre byalag i Järstads, Mjölby och Ekeby
socknar, varjämte några enstaka mindre sådana områden finnas i södra
delarna av länet.

Betet å här avsedda marker utnyttjas i regel av delägarna samt dessas
torpare.

Jönköpings län.

Ohägnade skogs- och utmarker förekomma huvudsakligen i västra delarna
av länet. Av dessa marker äro cirka 42,000 hektar belägna i Västbo
härad, 23,000 hektar i norra delen av Östbo härad, öster och väster örn
Lagadalen, 19,000 hektar i Mo härad och 800 hektar, fördelade på 6 byar,
i östra härad. Totala arealen av ifrågavarande marker utgör sålunda
cirka 85,000 hektar, motsvarande cirka 8 procent av länets landareal. De
särskilda komplexen av dylika marker äro i regel ej större än byområdena,
enär hägnad i allmänhet hålles mellan de olika byarnas skogs- och
utmarker.

Ifrågavarande marker, som huvudsakligen tillhöra mindre hemmanslotter,
nyttjas av de flesta delägarna till bete, dock endast under någon kortare
tid på året. Betet är i allmänhet svagt. Det torde vara undantagsfall,
att delägare låter även främmande djur beta å här avsedd mark.

Kronobergs län.

De ohägnade skogs- och utmarkerna inom länet omfatta ej mera än
högst cirka 50,000 hektar, motsvarande 7 procent av länets utmarksareal.
Dessa marker förekomma huvudsakligen i länets nordöstra del, som utgör
en utpräglad skogsbygd. Sagda del omfattar dels Uppvidinge härad med
undantag av Sjösås, Drevs och Hornaryds socknar samt södra delen av
Algutsboda socken och dels norra delarna av Hovmantorps och Furuby

207

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

socknar i Konga härad. Inom västra, mellersta och sydöstra delarna av
länet äro ifrågavarande ohägnade marker sällsynt förekommande och
begränsade till sådana utskiften, som till följd av läge och utsträckning
anses ej vara lönande att kringhägna. De ohägnade markerna inom länet
hilda mera sällan större sammanhängande områden. Arealen av de
särskilda komplexen omfatta vanligen 200 å 400 hektar; i enstaka fall uppgår
arealen till 1,000 hektar.

Ifrågavarande marker nyttjas allmänt av delägarna till bete. Dock
släppas uteslutande ungdjur å dessa marker. Det torde ytterst sällan
förekomma, att delägarna låta å markerna beta även andras djur.

Kalmar läns norra landstingsområde.

Ohägnade skogsmarker förekomma inom landstingsområdet i blott obetydlig
omfattning. Enligt vad för skogsvårdsstyrelsen är känt, finnas
cirka 100 hektar dylika marker inom Rumskulla socken och cirka
150 hektar inom Kristdala socken samt några mindre områden i Misterhults,
Tuna och Vena socknar.

Markerna nyttjas till bete av delägarna och deras torpare, i regel av
samtliga. I mindre omfattning låta delägarna därå beta andra tillhöriga
hemdjur, vanligen yngre nötkreatur och någon gång får.

Kalmar läns södra landstingsområde.

Inom landstingsområdets fastlandsdel finnas cirka 35,243 hektar ohägnade
skogs- och utmarker, motsvarande omkring 11.4 procent av hela
skogsarealen. Dessa marker fördela sig på nedan angivna 20 socknar på
följande sätt: Högsby (4 byar) 2,880 hektar, Döderhult (1 by) 250 hektar,
Fågelfors (1 by) 670 hektar, Fagerhult (2 byar) 1,250 hektar, Kråksmåla
(6 byar) 4,600 hektar, Mönsterås (13 byar) 3,480 hektar, Ålem (7 byar)
2,195 hektar, Bäckebo (5 byar) 2,445 hektar, Långemåla (6 byar) 4,325
hektar, Fliseryd (6 byar) 4,810 hektar, Ljungby (6 byar) 1,370 hektar, Mortorp
(5 byar) 1,900 hektar, Hagby (2 byar) 150 hektar, Arby (3 byar)
1,380 hektar, Halltorp (2 byar) 900 hektar, Söderåkra (2 byar) 250 hektar,
Oskar (2 byar) 900 hektar, Kläckeberga (1 by) 388 hektar, Kristvalla (1 by)
300 hektar och Ryssby (4 byar) 800 hektar.

Å Öland äro utägorna inom respektive byalag i allmänhet ohägnade.

Ifrågavarande ohägnade marker nyttjas i allmänhet till bete av samtliga
delägare. I vissa fall, ehuru i mindre utsträckning, intagas jämväl
främmande kreatur till betning under sommarmånaderna. De kreatur,
som härvid komma i fråga, äro huvudsakligen kor, i mindre omfattning
hästar.

Gotlands län.

De bättre skogsmarkerna inom länet hållas i regel inhägnade och brukas
till kreatursbete. Däremot ligga de stora komplex av hällbundna,

208

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

mer eller mindre svagt beväxta marker, som finnas inom olika delar av
länet, oftast ohägnade. Sistnämnda marker torde i runt tal omfatta
100,000 hektar. Dessa marker betas endast obetydligt till följd av svårigheterna
att hålla reda på de djur, som släppas å dem. Legobetning förekommer
antagligen endast å öarna utanför Gotland.

Blekinge län.

Skogs- och hagmarker hållas inom länet i regel hägnade, oaktat dessa
ofta utlagts i långsmala, för inhägnande olämpliga skiften. Ohägnade dylika
marker finnas i mycket ringa omfattning, och äro dessa marker i sin
helhet belägna i kusttrakterna och på öarna. I kustområdet finnas ohägnade
marker i Mjällby socken (3 byar) cirka 340 hektar, i Ysane socken
20 hektar och i Torhamns socken cirka 200 hektar. En del av dessa marker
har skogsodlats med bestämmelser örn betesfred. Övriga ifrågavarande
marker nyttjas allmänt av delägarna till bete. I huvudsak avser betningen
blott delägarnas egna djur.

Kristianstads och Malmöhus län.

I de uppgifter, som lämnats av skogsvårdsstyrelserna i dessa län, meddelas
allenast, att skogs- och utmarker hållas inom länen så gott som undantagslöst
hägnade samt att styrelserna knappast hava sig bekant någon
skogsmark, som användes till sådant gemensamt mulbete, som här avses.

Hallands län.

I norra Halland ligga såväl de vidsträckta ljunghedsområdena som
skogsskiftena, vilka äro långsträckta och smala, ohägnade. Praktiskt taget
sakna sålunda samtliga skogsmarker i Fjäre och Viske härad, vilkas totala
utmarksareal utgör 58,200 hektar, hägnader. Däremot hållas skogsmarkerna
inom övriga delar av länet hägnade. Av hela skogs- och utmarksarealen
i länet anses 30 å 40 procent vara ohägnad.

Betet å ifrågavarande ohägnade marker har inskränkts på många håll,
då det ej anses ekonomiskt. Med svag ekonomi följer dock behov att utnyttja
skogsbetet. Legobetning förekommer i undantagsfall å dessa marker.

Göteborgs och Bohus län.

De ohägnade skogs- och utmarkerna inom länet beräknas omfatta ungefär
35,600 hektar och förekomma traktvis i större och mera avlägsna skogsoch
fjällbygder. De utgöras huvudsakligen av följande komplex: Mossemarken
och Tolvmanstegen i östra delen av Skee socken vid gränsen mot
Norge 500 hektar, två områden av Kynnefjäll i Mo och Krokstads socknar
örn respektive 300 och 2,500 hektar, ett område i östra delen av Hede socken
vid gränsen mot Dalsland 300 hektar, ett område i Svarteborgs socken
1,000 hektar, Herrestads- och Lane-Ryrsfjällen, belägna i Herrestads och

209

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Lane-Ryrs socknar, norr och nordost om Uddevalla vid gränsen mot Dals
land 4,000 hektar, ett område, omfattande nästan hela Hjärtums socken,
Grinneröds sockens fjällbygd, Västerlanda socken, östra delarna av Ucklums
och Spekeröds socknar samt norra delen av Romelanda socken, 15,000
hektar, vissa trakter, belägna i Mölndals stad samt Kållereds och Askims
socknar, med en sammanlagd areal av 2,000 hektar samt ett område, omfattande
Härryda och Landvetters socknar och sydöstra delen av Partille
socken, 10,000 hektar.

Betet å ifrågavarande ohägnade marker utnyttjas mest av därå bosatta
torpare, lägenhetsinnehavare och andra mindre jordbrukare. De mera
välsituerade jordbrukarna begagna sig av sådant bete i mindre utsträckning.
I enstaka fall förekommer legobetning i fråga om nötkreatur.

Älvsborgs län.

De skogs- och utmarker, som ligga ohägnade inom länet, beräknas utgöra
cirka 30 procent av länets totala areal av dylika marker. Ifrågavarande
ohägnade marker finnas spridda över hela länet, men förekomma
allmännast i Dalslands skogsbygder samt inom större delen av skogstrakterna
i Mark och södra Kind. Såväl större som mindre komplex av dylika
marker finnas. Som regel gäller, att ju mera typisk skogsbygden är, desto
vanligare är det, att hägnader saknas.

Rätten till gemensamt bete å här avsedda marker utnyttjas i allmänhet
av de mindre delägarna eller av personer, som ej hava någon del i markerna.
Den allmänna uppfattningen torde vara, att vem som helst kan släppa
sina nötkreatur eller hästar å dessa marker utan att därför erlägga någon
avgift.

Skaraborgs län.

Skogs- och utmarker hållas i regel ohägnade inom länet. Hemskogsskiftena
hållas väl flerstädes inhägnade och användas såsom betesmark,
men utskogsskiftena sakna så gott som alltid hägnader. I enstaka fall inhägnas
områden, som varit föremål för skogskultur, för att skyddas mot
betning. Man torde kunna räkna med att av totala arealen skogs- och
hagmark cirka 20 procent äro inhägnade och cirka 70 procent ej hägnade,
till bete använda områden, under det att cirka 10 procent utgöras av ohägnade,
men ej betade marker.

Ifrågavarande ohägnade marker bilda ofta större sammanhängande kom
plex, men förekommer även, att de äro fördelade i mindre från varandra
skilda områden. Den förra typen är förhärskande, särskilt i länets östra
hälft, där flera komplex förekomma med arealer upp till cirka 10,000 hektar.
Exempel på skogskomplex, varå betning i stor utsträckning förekom
mer till mycket stort förfång för skogsåterväxten, äro skogstrakterna Bil
lingen och Klyftamon, den förra cirka. 10,000 och den senare cirka 5,000
hektar.

Bihang till riksdagens protokoll 193.1. t sami. Sr 107.

210

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Betet å här avsedda marker utnyttjas i de flesta fall huvudsakligen av
sådana ägare till lägenheter och intäkter, som äro boende på eller intill
markerna utan att dock i allmänhet vara delägare i dem. Att dylik betning,
som i mycket hög grad äger rum exempelvis å Billingen och Klyftamon,
ej synes kunna hindras med nuvarande lagstiftning, utgör enligt
skogsvårdsstyrelsens åsikt ett svårt hinder för dess arbete för främjandet
av skogsåterväxten. Det torde även, ehuru mera sällan, förekomma, att
delägare upplåter betesrätt å ifrågavarande marker åt andra än delägare.
Dylika upplåtelser avse oftast något ungnöt eller en och annan unghäst.

Värmlands län.

Huvuddelen av utmarkerna inom länet är ohägnad. De marker, som
sakna hägnader, ligga spridda över hela länet, och nyttjas i allmänhet av
alla delägarna till bete. Legobetning förekommer mera sällan.

örebro län.

Även inom detta län hållas skogs- och utmarker i regel ohägnade. Dylika
marker förekomma framför allt i länets bergslagsdel (omfattande de
till länet hörande delarna av Västmanland och Karlskoga bergslag samt
den nordvästra delen av Närke) och bilda i allmänhet mycket stora sammanhängande
komplex. Markerna nyttjas av delägarna allmänt till bete.
Det är ganska sällsynt, att främmande betesdjur emottagas till bete å dessa
marker.

Västmanlands län.

Inom länets mera skogshetonade områden eller dess norra, mellersta och,
sydvästra delar är gemensamt bete å skogs- och utmarker vanligt. I de
mellersta och sydvästra delarna hållas dock i regel hägnader mellan de särskilda
byarnas områden, vadan det gemensamma betet där utövas byvis.
Det förekommer ofta, att hemskogen eller särskild hage inhägnats för gårdens
egen betning, medan den egentliga skogen nyttjas för gemensamt
bete. I den utpräglade bergslagsbygden hava de flesta byar av gammalt
haft hägnader mot angränsande byars utmarker, men äro dessa hägnader
numera förfallna. Ofta bilda de gemensamma betesområdena större komplex
med vattendrag och inägojordsområden såsom gränser. I bergslagens
västra del finnas dylika komplex med en areal upp till 60,000 hektar. Vanligen
omfatta dessa komplex 2,500—5,000 hektar.

Det gemensamma betet utnyttjas i allmänhet av småbrukare, arrendatorer,
torpare och lägenhetsägare, men i vissa fall även av större jordägare.
Legobetning med ungdjur och hästar förekommer i enstaka fall å
ifrågavarande marker.

Kungl. May.ts proposition Nr 107.

211

Kopparbergs län.

Inom länet äro hagmarkerna, som enligt rikssbogstaxeringen utgöra 3.2
procent av länets skogsproduktiva areal, i allmänhet hägnade, medan övriga
skogs- och utmarker i regel sakna hägnader. Sistnämnda marker
bilda inom hela länet stora sammanhängande komplex, vari den odlade
bygden ligger mer eller mindre insprängd. Endast i södra Dalarna äro
dessa marker på en del ställen fördelade i mindre, från varandra skilda
områden.

Ifrågavarande marker användas allmänt till bete. Inom vissa socknar
i södra Dalarna utnyttjas dock betet å dessa marker i regel endast av en
del mindre jordägare. Legobetning å markerna förekommer i allmänhet
ej.

Gävleborgs län.

Mulbetet å skogs- och utmarker är gemensamt inom de olika skifteslagen
i länet, så vitt för skogsvårdsstyrelsen är känt. Tidigare hava de å
dylika marker förekommande slåtterlägenheterna här och var hållits inhägnade
men, sedan dessa lägenheter numera mist sin betydelse, torde
hägnaderna omkring dessa hava förfallit. Efter år 1905 har emellertid
en och annan avverkad skogstrakt, som visat sig särskilt utsatt för beteskreaturens
besök, blivit instängd under den tid, som erfordrats för återväxtens
fredande. Skogsvårdsstyrelsen har stimulerat intresset för sådan
instängning genom att bevilja bidrag därtill.

Ender de senaste 20 å 30 åren torde endast de mindre jordägarna hava
begagnat sig av det gemensamma skogshetet, vilket äger samband därmed,
att fäbodsystemet gått mycket tillbaka. Det förekommer otvivelaktigt,
att delägare i här avsedda marker tillåta andra att begagna sig av dessa
för betning, särskilt med får och getter.

Västernorrlands län.

Skogs- och utmarker hållas inom länet i regel ohägnade, och bilda dessa
marker i allmänhet sammanhängande komplex av växlande storlek. I vissa
kustsocknar, där utmarkerna i allmänhet äro mycket begränsade, förekomma
dock hägnade dylika marker.

Berörda ohägnade marker användas allmänt till bete. I de fall, då dessa
marker ligga på större höjd över havet (ovan marina gränsen), utnyttjas
betet därå ganska allmänt av samtliga delägare. Eljest pläga endast de
mindre jordbruksintresserade delägarna samt innehavare av nyttjandeoch
servitutsrätter använda markerna till bete. Till en del äldre hyggen
och hrännor av större omfattning föras årligen, ofta i stor mängd, hästar,
får och getter, som tillhöra andra än delägare, och erlägges därvid enligt
uppgift ersättning för betet av djurens ägare.

212

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Jämtlands län.

Samtliga skogs- och utmarker inom Härjedalen äro ohägnade. Detsamma
gäller beträffande södra, västra och norra samt östligaste Jämtland.
Däremot förekomma hägnader inom vissa socknar i den centrala delen
av Jämtland, särskilt öster örn Storsjön. Sålunda finnas hägnader i stor
utsträckning inom Sunne, Frösö, Marieby, Brunflo, Kyrkås, Ås, Aspås,
Rödöns och Näskotts socknar, dock ej alltid mellan de olika fastigheterna.
Vidare förekomma hägnader allmänt inom Föllinge och Laxsjö socknar.
Hemskogarna inom Lits och Häggenås socknar äro också hägnade inom
flertalet byar, men å utskogarna, som tidigare varit hägnade, hava hägnaderna
numera förfallit. Det förekommer flerstädes i andra än ovannämnda
socknar, att hemmansägarna hava viss del av sina hemskiften
hägnade antingen var för sig eller ock flera tillsammans, exempelvis gemensamt
för delägarna i samma by. Den hägnade arealen torde knappast
uppgå till 360,000 hektar, motsvarande 10 procent av länets totalareal ned
örn kalfjällen.

De ohägnade markerna bilda ett enda sammanhängande komplex runt
omkring det område i central-Jämtland, där hägnader finnas.

Hithörande marker användas i allmänhet av delägarna till bete. Då
fäbodsystemet numera håller på att övergivas, utnyttjas dock ej skogsbete!
så mycket som förr. Legobetning bedrives ej i någon större utsträck
ning såvitt angår länet i allmänhet. Inom Lits och Häggenås socknar
uppgives dock legobetning med getter vara ganska vanlig. Därjämte tolde
understundom förekomma, att fäbodvallar utarrenderas.

VÖsterbottens län.

I vilken omfattning skogs- och utmarker inom länet hållas ohägnade,
är enligt skogsvårdsstyrelsens åsikt ej möjligt att fastslå utan en mera
omfattande utredning härom. Såsom regel kan dock sägas att sagda marker
i allmänhet sakna hägnader. De områden, som ligga ohägnade, äro
spridda inom hela länet och bilda i allmänhet större sammanhängande
komplex. Även mindre, från varandra skilda områden, tillhörande exempelvis
viss by eller skifteslag, förekomma dock.

Ifrågavarande ohägnade marker tillhöra, bortsett från marker, som ägas
av bolag eller stå under skogsstatens vård eller förvaltning, mindre jord
bruks fastigheter, och utnyttja dessas ägare i allmänhet betet därå. Undantagsvis
skaffa mera försigkomna jordbrukare erforderligt bete för sina
hemdjur i särskilt anordnade beteshagar. I närheten av industri- och sta
tionssamhällen förekommer, att även andra än delägare släppa hemdjur
på bete å ifrågavarande marker samt, undantagsvis, att delägare åt annan
upplåter betesrätt i fråga örn nötkreatur å dylika marker.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

213

Norrbottens län.

Inom länet bedrives allmänt gemensamhetsbete å skogs- och utmarker.
Allenast i undantagsfall förekommer, att någon inhägnar dylik mark.
Hela länets skogs- och utmarksareal kan därför sägas utgöra ett sammanhängande
ohägnat område. Till följd härav har inträffat, att finnhästar,
som exempelvis släppts på skogsbete i närheten av Piteå, under sommaren
återvänt till Finland.

Det gemensamma betet utnyttjas allmänt av delägarna. Numera börjar
man dock uppföra enskilda beteshägnader vid gårdarna för att utvinna
bättre mjölkavkastning, och har denna metod upptagits även av de små
jordägarna. Legohetning förekommer mera sällan inom länet. I skärgården
mottagas dock understundom får från fastlandet för att hållas å
bete på öarna.

214

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Bilaga C.

Sammanställning

av infordrade uppgifter rörande den omfattning, vari rationellt
betesbruk tillämpas a jordbruk av skilda storleksklasser inom
de olika hushållningssällskapens verksamhetsområden, samt förutsättningarna
för anordnande av sådant betesbruk å de särskilda
brukningsdelarna inom dessa områden m. m.

I skrivelse den 16 september 1931 har chefen för justitiedepartementet
från samtliga hushållningssällskaps förvaltningsutskott infordrat uppgifter
rörande den omfattning, vari rationellt betesbruk tillämpas å större,
medelstora och mindre jordbruk inom de olika sällskapens verksamhetsområden,
samt förutsättningarna för anordnande av sådant betesbruk å
de särskilda brukningsdelarna inom sagda områden ävensom rörande
vissa andra betesförhållanden. Enligt skrivelsen skulle till större jordbruk
hänföras brukningsdelar med minst 100 hektar inägojord, till medelstora
jordbruk brukningsdelar med 15—100 hektar sådan jord och till
mindre jordbruk brukningsdelar med högst 15 hektar dylik jord.

En redogörelse för det huvudsakliga innehållet av de uppgifter, som
med anledning av nämnda skrivelse inkommit till justitiedepartementet,
lämnas i det följande.

Stockholms län.

Inom länet har rationellt betesbruk fullständigt införts å cirka 210 och
partiellt anordnats a cirka 900 brukningsdelar, utgörande omkring 2 respektive
9 procent av samtliga. Av ifrågavarande brukningsdelar äro
cirka 20 procent större, 70 procent medelstora och 10 procent mindre
jordbruk.

Å cirka 50 procent av brukningsdelarna förekomma hag- och ängsbeten.
Kulturbeten finnas blott i mycket ringa omfattning. Antalet skogsbeten
har under de senaste åren väsentligt nedgått.

Betet å skogs-, hag- och utmarker utnyttjas av vederbörande ägare eller
innehavare. Betesdjuren utgöras av hästar och nötkreatur samt, i enstaka
fall, av får.

Pa många hall saknas förutsättningar att i skogs- och hagmark anordna
betesvallar, vilket i de flesta fall är beroende på de oproportionerligt höga
kostnaderna. Ofta möter hinder för anordnande av dylika vallar även
på grund av vattenfrågan. Kulturbeten kunna emellertid alltid anläggas
på åkerjord, lämpligen genom övergödsling av tredje årets och äldre

215

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

vallar. Inom länet kan en ändamålsenlig lösning av betesfrågan i allmänhet
ej vinnas genom anordnande av gemensamma beten för två eller flera
brukningsdelar. Möjligen skulle dock dylika beten för får kunna anläggas
å allmänningsjord.

Uppsala län.

Rationellt betesbruk torde hava genomförts på något 100-tal brukningsdelar,
utgörande mindre än 5 procent av totalantalet. Därjämte hava
möjligen beträffande ytterligare 500 brukningsdelar eller högst 10 procent
anordnande av sådant betesbruk påbörjats. Bland ifrågavarande
brukningsdelar äro större, medelstora och mindre jordbruk ungefär lika
representerade.

Mer än halva antalet brukningsdelar inom länet hålla betesdjur å skogsmark,
och utnyttjas betet å dylik mark såväl av vederbörande ägare som
av torpare och dylika, av de förra dock mest i södra delen av länet.
Inom länet äger betning i större utsträckning rum även å slåttervallar,
vanligen tredje årets, vilka därefter upplöjas och ingå i cirkulationen.

Beträffande möjligheterna att anordna rationellt betesbruk å de särskilda
brukningsdelarna inom länet uppgives, att å många gårdar i södra
delen av länet betesfrågan måste lösas genom omläggande av åker till
betesmark. En dylik omläggning kan emellertid ej genomföras å de
minsta brukningsdelarna. Särskilt svårlöst synes betesfrågan vara för
sådana lägenhetsägare i norra delen av länet, som äro fiskare, skogshuggare
eller dylikt. Dessa sakna nämligen själva mark, lämplig att kultivera
för betesändamål, och hålla för närvarande sina kreatur å bete på
byalagens och bolagens skogsmarker.

Södermanlands län.

Rationellt betesbruk har fullständigt genomförts å cirka 1,000 och delvis
å cirka 2,000 av länets samtliga 10,000 brukningsdelar över 1 hektar
åker eller sålunda å cirka 10 respektive 20 procent av dessa. Å nyssnämnda
2,000 brukningsdelar äger betning i allmänhet rum, förutom å
kulturheten, endast å hagmarker. De brukningsdelar, varå rationellt betesbruk
sålunda helt eller delvis tillämpas, fördela sig^ tämligen lika å
större, medelstora och mindre jordbruk. Dock torde ifrågavarande brukningsdelar
vara något talrikare bland de mindre och större jordbruken,
beroende dels på det stimulerande inflytande, som statsbidragen till betesförbättringar
å mindre jordbruk medfört, och dels därpå, att å större gårdar
med deras större fordringar på tillväxt och mjölkavkastning hag- och
skogsbolet ställer sig mycket oförmånligt.

Av de jordbrukare inom länet, som ej till någon del genomfört modernt
betesbruk, använda sig de flesta (cirka 50 procent av samtliga jordbrukare)
av sommarstallfodring eller betning i särskilda beteshagar. Dessa

216

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

senare amandas mest för ungdjur och sinkor; mångenstädes släppas dock
i hagarna även mjölkkor, vilka därvid erhålla tillskott i form av grönfoder,
kraftfoder och halm. Återstoden av ifrågavarande jordbrukare
(cirka 20 procent av samtliga) använder sig av skogsbete i större eller
mindre utsträckning, dock i regel med tillskott i form av grönfoder eller
dylikt till mjölkkor.

_ Rali°nellt betesbruk torde i regel kunna anordnas inom länet. Naturligtvis
måste härvid i många fall en större eller mindre del åker läggas
till bete, men är detta endast till mycket stor fördel för den övriga jordbruksdriften.
I länet finnes nämligen på de flesta brukningsdelar en del
oregelbunden, starkt kuperad, stenbunden eller på annat sätt besvärlig
åker, vilken med nuvarande prisläge på jordbruksprodukterna ej lönar
sig att bruka som vanlig åker. Arrondering av ägofigurerna genom
utläggning till kulturbete och rationalisering i övrigt är säkerligen för
många jordbruk i länet den viktigaste förutsättningen, för att de i framtiden
skola kunna bestå som sådana.

Att lösa betesfrågan genom anordnande av gemensamma betesområden
för två eller flera brukningsdelar är visserligen i många fall möjligt, men
torde detta i allmänhet vara en sämre väg än anläggande av särskild betesmark
å varje brukningsdel, även örn i sistnämnda fall åker måste tagas
i anspråk för betesändamål. Gemensamhetsbeten i form av de i Skåne
förekommande andelsbetena skulle dock möjligen kunna rekommenderas
för sådana gårdar, som sakna alla slag av naturlig betesmark. Dylika
andelsbeten passa emellertid endast för ungdjur och göddjur; för mjölkkorna
och dragarna måste i alla fall bete anordnas i närheten av gården.

Intresset för iordningställande av kulturbeten är synnerligen stort inom
länet. Under de närmaste 10 å 20 åren torde de flesta sörmländska jordbrukare
komma att anordna dylika beten och skogsbetet sålunda försvinna.
Skogsbetet torde upphöra även av den anledning, att med den nu pågående
intensifieringen av skogsskötseln (föryngring under skärm), för
vilken de sörmländska jordbrukarna äro mycket intresserade, gräsväxt
i skogen omöjliggöres.

Östergötlands län.

Inom länet hava omkring 2 procent av samtliga brukningsdelar infört
fullständig och 40—50 procent partiell beteskultur. Av de förra brukningsdelarna
utgöras 50 procent av större, 30 procent av medelstora och
20 procent av mindre jordbruk; de senare åter bestå till 10 procent av
större, till 50 procent av medelstora och till 40 procent av mindre jordbruk.

Beträffande cirka 90 procent av länets brukningsdelar äger betning
rum å inhägnade betesmarker.

I regel utnyttjas betet av respektive brukningsdelars innehavare. Dock

Kungl. Maj:t8 proposition Nr 107.

217

äger även legobetning rum, ehuru i mindre omfattning. Mångenstädes
förekommer, att torpare hava rätt till mulbete för sina hemdjur å huvudgårdens
betesmarker. Betesdjuren utgöras företrädesvis av nötkreatur
och hästar. I skogsbygderna bedrives dock flerstädes även betning med
får i tämligen stor omfattning.

Beträffande 5—10 procent av de i länets norra skogsbygd belägna brukningsdelarna
möter hinder att anordna rationellt betesbruk, enär markernas
naturliga beskaffenhet ofta gör dem olämpliga för betesändamål
och deras iordningställande till beten därför skulle draga oproportionerligt
höga kostnader. Anordnande av gemensamma betesområden för två
eller flera brukningsdelar kan knappast genomföras annat än i mycket
liten omfattning.

Jönköpings län.

Inom länet har beteskultur fullständigt genomförts å högst ett hundratal
brukningsdelar, motsvarande cirka 0.5 procent av samtliga. Å cirka
4,500 brukningsdelar eller ungefär 25 procent av totalantalet torde beteskultur
hava påbörjats, å de flesta brukningsdelarna dock i obetydlig skala.
Ifrågavarande brukningsdelar fördela sig i allmänhet lika å större, medelstora
och mindre jordbruk.

På högst 2,000 brukningsdelar inom länet är skogsmarken betesfredad.
Betet å dylik mark utnyttjas i regel av ägarna för nötkreatur. För får,
där sådana förekomma, finnas vanligen särskilda hagar.

Å så gott som alla brukningsdelar inom länet kunna kulturbeten anordnas
för rimliga kostnader.

Kronobergs län.

Inom länet har rationellt betesbruk fullständigt genomförts å ett tjugotal
större och medelstora jordbruk samt å cirka 200 småbruk, tillhopa cirka
1.2 procent av samtliga brukningsdelar. Därjämte torde sådant betesbruk
delvis hava anordnats å cirka 1,800 brukningsdelar, motsvarande cirka 10
procent av samtliga. Å de större och medelstora jordbruken inom länet
torde åtgärder i förevarande syfte hava vidtagits i relativt större utsträckning
än å de mindre.

Å flertalet av de brukningsdelar, där beteskultur delvis genomförts, torde
betning äga rum även å skogsmarkerna. Betning å skogsmark utövas i de
flesta fall av markägarna, och släppas å dylik mark nötkreatur (huvudsakligen
ungdjur och sinkor) samt, i mindre utsträckning, hästar och får.

Å de flesta brukningsdelar inom länet finnes ängs- eller hagmark av
sådan beskaffenhet, att den för måttliga kostnader kan anordnas till rationellt
betesbruk. Några större förutsättningar för anordnande av gemensamhetsbeten
förefinnas ej.

Intresset för rationellt betesbruk gör för varje år stora framsteg inom
länet.

218

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Kalmar läns norra del.

Rationellt betesbruk har inom länsdelen fullständigt genomförts å cirka
15 samt delvis anordnats å cirka 1,050 brukningsdelar, motsvarande omkring
0.3 respektive 23 procent av samtliga brukningsdelar med över 2
hektar åker. Beträffande 150 av berörda 1,050 brukningsdelar hava förslag
uppgjorts till upprättande av fullt tillräckliga kulturbeten dels genom
kultivering av lämpliga hag- och skogsmarker och dels genom utläggande
av åker till betesvallar, men äro dessa förslag ännu ej fullt genomförda.
Av de brukningsdelar, där rationellt betesbruk helt eller delvis
införts, utgöras cirka 400 av mindre jordbruk.

Å de brukningsdelar, där modernt betesbruk delvis tillämpas, äger betning
rum, förutom å kulturbeten, jämväl å inhägnade hagmarker samt,
å minst hälften av dessa brukningsdelar, å skogsmarker. Betet å skogs-,
hag- och utmarker utnyttjas av vederbörande ägare eller arrendatorer,
som i allmänhet låta därå beta ungdjur och får.

Å minst hälften av samtliga brukningsdelar inom länsdelen finnas ej
i tillräcklig omfattning sådana skogs-, ängs- och hagmarker, som lämpligen
kunna tagas i anspråk för kulturbeten. Örn dylika brukningsdelar
utgöras av större eller medelstora jordbruk med en åkerareal, ej understigande
8—10 hektar, kan dock betesfrågan lösas genom att utlägga en del
av åkern till mångårig betesvall. Utgöras däremot hithörande brukningsdelar
av småbruk med otillräcklig åkerareal, kan anordnande av kulturbeten
å dem ej äga rum. Gemensamhetsbeten kunna ej anses såsom
lämplig betesform för de inom länsdelen belägna jordbruken.

Kalmar läns södra del.

Av länsdelens samtliga brukningsdelar hava 2 å 2 Vs procent fullständigt
genomfört rationellt betesbruk samt 10 å 12 procent, motsvarande
1,400 å 1,500 brukningsdelar, partiellt anordnat sådant betesbruk. Det
övervägande antalet av ifrågavarande brukningsdelar kunna sannolikt
hänföras till medelstora jordbruk.

I regel utnyttjas fastigheternas beten av fastigheternas innehavare.
Allenast i sällsynta undantagsfall upplåtas betena åt andra.

I extrema skogsbygder saknas stundom möjligheter att anordna kulturbeten.

Gotlands län.

Antalet brukningsdelar inom länet, varå rationellt betesbruk fullständigt
genomförts, torde kunna uppskattas till cirka 5 procent, därest såsom
kulturbeten betraktas även de gamla gotländska slåtterängarna, vilka nu -

219

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

mera i stor utsträckning betas, röjas och möjligen något dikas samt stundom
å någon del erhålla gödsel. I motsatt lall torde berörda antal ej överstiga
2 procent. Däremot torde antalet brukningsdelar, varå sådant betesbruk
delvis anordnats, stiga till cirka 80 procent. Större jordbruk förekomma
i mycket ringa antal inom länet, men torde vid de flesta av dem
kulturbeten hava ordnats i större eller mindre utsträckning. I övrigt
torde de brukningsdelar, som anordnat dylika beten, fördela sig ungefär
lika å medelstora och mindre jordbruk.

Å 20—25 procent av nyssnämnda brukningsdelar äger betning rum även
å skogs- och utmarker. De gotländska skogarna å öns bättre delar äro
av stor betydelse som betesmarker, då markvegetationen oftast består av
goda betesväxter, gräs och örter. Å öns kargare delar samt på Fårön är
däremot skogsmarken torr och mindervärdig för bete men användes dock
för ungdjur och får.

Förekommande beten utnyttjas i regel av fastigheternas ägare eller innehavare,
och utgöras betesdjuren av hästar, nötkreatur och får. En del
allmänna marker utarrenderas, och intagas då stundom betesdjur även
från andra än arrendatorn.

Å öns kargare delar, som i allmänhet äro belägna i kusttrakterna, särskilt
norr- och söderut, är marken ofta så torr och mullfattig, att utförande
av beteskulturåtgärder knappast lönar sig. Anordnandet av gemensamma
betesområden för två eller flera brukningsdelar torde svårligen
kunna ske, åtminstone ej i sådan omfattning, att det kommer att
spela någon ekonomisk roll.

Blekinge län.

Endast ett fåtal gårdar inom länet hava fullständigt genomfört rationellt
betesbruk. Av länets cirka 10,000 brukningsdelar torde detta sålunda
vara fallet med högst 1 procent. Under de senare åren hava emellertid
allt flera gårdar börjat anordna dylikt betesbruk. Man torde kunna säga,
att rationellt betesbruk nu införts å cirka 10—15 procent av samtliga
brukningsdelar eller å ett antal av 1,000—1,500. I det övervägande antalet
fall är det inhägnade hagmarker, som iordningställts till beten. Av de
brukningsdelar, där modernt betesbruk helt eller delvis införts, äro cirka
15 större, 500 medelstora och 800 mindre jordbruk.

Å medelstora gårdar förekommer det, att torpare och lägenhetsägare
hava rätt till bete på skogen för sina djur. Detta bruk avtager dock allt
mera. I regel är det blott nötkreatur, som få beta å skogen.

Å en del brukningsdelar, särskilt mindre sådana, möta svårigheter att
anordna rationellt betesbruk, och kan i dessa fall en lämplig lösning av
betesfrågan i regel ej vinnas genom anläggande av gemensamma betesområden
för två eller flera brukningsdelar.

220

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Kristianstads län.

Rationellt betesbruk laar införts helt å cirka 500 och delvis å cirka 2,500
brukningsdelar, motsvarande 2 respektive 10 procent av samtliga. Av
ifrågavarande 3,000 brukningsdelar utgöras cirka 100 av större, 1,400 av
medelstora och 1,500 av mindre jordbruk.

Där skogs- och utmarker finnas, betas i allmänhet även dessa. Undantag
härifrån äger rum allenast beträffande jordbruk, som fullständigt genomfört
rationellt betesbruk.

Betet å skogs-, Ilag- och utmarker utnyttjas i allmänhet av fastigheternas
ägare eller arrendatorer. Den förut praktiserade ordningen att mot
betalning mottaga betesdjur har upphört. Ä herörda marker hetas företrädesvis
ungkreatur och unghästar.

Något hinder för införande av rationellt betesbruk å de särskilda brukningsdelarna
inom länet förefinnes ej.

Malmöhus län.

Av länets brukningsdelar torde eirka 500 hava fullständigt och cirka
700 partiellt infört rationellt betesbruk, motsvarande 2 respektive 3 pro
cent av totalantalet. Av nämnda brukningsdelar torde 70—100 bestå avstörre,
350—400 av medelstora och 600—700 av mindre jordbruk.

A slättbygden och mellanbygden förekommer betning å förenämnda
brukningsdelar så gott som uteslutande i inhägnade beteshagar. Inom
skogsbygden förekommer betning jämväl å skogs- och utmarker i rätt
stor utsträckning.

Betet å skogs-, hag- och utmarker utnyttjas sä gott som uteslutande
av brukningsdelarnas ägare eller innehavare. Till övervägande del är
det nötkreatur och hästar samt i enstaka fall får, som hållas å bete på
dessa marker.

Inom slätt- och mellanbygdens bättre jordbruksområden, där en omfattande
sockerbets- och sädesodling äger rum, har jorden hittills ansetts för
dyr att delvis anläggas till permanent betesvall. Inom nämnda områden
förekommer även ett betydande antal brukningsdelar med en åkerareal av
endast några få tunnland, och har det hittills ansetts mindre lämpligt att
å dessa småbruk avskilja en del av åkerarealen till ständigt betesbruk.
Lantmännen inom dessa områden hava därför sökt lösa sin betesfråga
genom att anordna gemensamhetsbeten (andelsbetesgårdar). Ett flertal
dylika finnas, och hava resultaten av dem visat sig vara förmånliga. Inom
skogsbygden förekommer ett flertal brukningsdelar, å vilka den till åkerarealen
hörande fäladsmarken är så starkt stenbunden och försedd med så
grunt myllager, att lönande betesbruk å dessa marker icke kunna anordnas.
I övrigt kunna permanenta betesvallar med fördel anordnas å största
antalet brukningsdelar inom länet.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

221

Hallands län.

Med ledning av uppgifter, som hushållningssällskapets förvaltningsutskott
infordrat, beräknas, att rationellt beteshruk finnes helt genomfört
å 75 brukningsdelar samt delvis anordnat å 2,300 brukningsdelar, utgörande
omkring 0.5 respektive 16 procent av samtliga. Förstnämnda bruk
ningsdelar utgöras nästan uteslutande av större och medelstora jordbruk,
under det de senare huvudsakligen bestå av mindre jordbruk.

Förutom å kulturbeten äger betning rum såväl i inhägnade beteshagar
som å skogs- och utmarker. Betningen å sistnämnda marker utövas ej
blott av markernas ägare eller innehavare utan även av torpare m. fl., av
samtliga huvudsakligen med nötkreatur och endast i ringa mån med hästar
och får. Betningen å skogs- och utmarker är dock i avtagande och
minskas i mån av att intresset ökas för rationell skogsvård.

Hinder för genomförande av rationellt betesbruk å de särskilda brukningsdelarna
inom länet kan icke anses föreligga utom möjligen i enstaka
fall, där arealen är liten och redan i hela dess vidd tagits i anspråk
för åker och rationellt skogsbruk. Gemensamma betesområden för två
eller flera brukningsdelar torde ej vara lämpliga.

Göteborgs och Bohus län.

Allenast några brukningsdelar, utgörande högst O.i procent av samtliga,
hava helt genomfört rationellt betesbruk. Antalet brukningsdelar,
varå partiellt sådant betesbruk anordnats, uppgår till cirka 2 procent
av totalantalet, och utgöras dessa brukningsdelar huvudsakligen av mindre
jordbruk, som erhållit statsbidrag till betesförbättring. Stallfodring under
sommaren och betning endast å slåttervallar tillämpas å cirka 8 procent
av samtliga brukningsdelar.

Betning äger huvudsakligen rum i inhägnade beteshagar samt å inhägnade
skogs- och utmarker. Betet utnyttjas i regel av vederbörande
jordägare eller arrendatorer. Kätt till bete tillkommer dock ofta även torpare
samt stundom jämväl lägenhetsinnehavare. Betesdjuren utgöras huvudsakligen
av nötkreatur av olika slag samt får.

Varken med hänsyn till markens beskaffenhet eller eljest möter hinder
för genomförande av rationellt betesbruk å de särskilda brukningsdelarna
inom länet. Gemensamma beten för olika djurägare kunna anordnas, men
torde detta inom överskådlig tid ej komma att ske i nämnvärd omfattning.

Älvsborgs läns södra del.

Inom länsdelen torde fullständig beteskultur, bortsett fran bete å slät
tervallar, hava införts å cirka 400 å 500 brukningsdelar, motsvarande 3 å 4
procent av samtliga. Vad angår antalet brukningsdelar, där partiell be -

222

Kungl. Maj:ta proposition Nr 107.

teskultur införts, möta stora svårigheter att lämna sifferuppgifter härom,
men torde det kunna antagas, att dylik kultur påbörjats vid cirka 1,000
å 1,200 brukningsdelar eller cirka 10 procent av totalantalet. De brukningsdelar,
som sålunda blivit föremål för beteskultur, utgöras till övervägande
del av mindre jordbruk. Blott cirka 20 procent av dem bestå av
medelstora och 1 procent av större jordbruk. Förekomsten av bär avsedda
brukningsdelar är mycket varierande inom olika socknar av länsdelen.

Förutom å kulturbeten äger betning rum dels å skogs- och bagmarker
och dels å slåttervallar på eftersommaren. Betet utnyttjas av innehavarna
själva. Dock förekommer det i många fall, att torpare och avsöndringsägare
beta sina djur å det hemmans utmarker, dit torpet bör
eller varifrån lägenheten avsöndrats. Skogs- och bagmarker användas
mest för ungnöt och sinkor.

Inom länsdelen förekommer i rätt stor utsträckning stenbundna och
svårkultiverade utmarker, varför kostnaderna för beteskultur i regel bliva
ganska höga, i all synnerhet som de marker, vilka kunna ifrågakomma,
ofta tarva dikning. På många ställen finnas mossar och kärr, som kunna
tagas i anspråk för ändamålet, men även här ställa sig kostnaderna rätt
höga. Vid de flesta brukningsdelar äro emellertid markerna så belägna,
att betesvallar kunna anläggas, örn ock med stora kostnader, å utmarker
och hagar. Vissa jordbrukare hava dock sina utmarker belägna så långt
ifrån gården, att betesanläggning å desamma icke är lämplig. De svårkultiverade
markerna äro fördelade över hela länsdelen. Förutsättningar
för anordnande av för flera brukningsdelar gemensamma kulturbeten
torde i stort sett saknas inom länsdelen.

Älvsborgs läns norra del.

Antalet brukningsdelar, vid vilka betning äger rum enbart å permanenta
betesvallar (betesvallar på åkerjord) eller å beteskultiverade hagmarker
i förening med den avbetning av återväxten på slåttervallar och
annan slåttermark, som förekommer vid alla jordbruk, torde kunna uppskattas
till i runt tal 10 procent av samtliga brukningsdelar. Räknas till
denna kategori även de brukningsdelar, vid vilka betning äger rum enbart
å kombinerade slåtter- och betesvallar, såsom mestadels sker å slättbygderna,
torde ifrågavarande brukningsdelar uppgå till ungefär 50 procent
av samtliga.

Betning dels å kulturbeten och dels å okultiverad betesmark torde likaledes
förekomma vid cirka 50 procent av totalantalet brukningsdelar. Där
betning på icke kultiverad betesmark äger rum, sker den i regel å inhägnad
hagmark eller å utmark, som förut varit odlad (igenlagda torpställen).
Betning å skogsmark förekommer i mycket ringa utsträckning
eller endast beträffande en bråkdel av 1 procent av brukningsdelarna.

223

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Betning å inhägnad hagmark och utmark, som förut varit odlad, utövas
av brukningsdelens ägare eller innehavare. Betning på skogsmark tilllämpas
så gott som uteslutande av torpare eller lägenhetsägare. Betesdjuren
utgöras av nötkreatur och får.

Beträffande en del brukningsdelar med liten areal (smålägenheter) möter
givetvis hinder för genomförande av rationellt betesbruk men knappast
i andra fall. Dylika smålägenheter förekomma så gott som uteslutande
i skogsbygderna och blott i ringa omfattning. En lämplig lösning
av betesfrågan kan ej inom länsdelen vinnas genom anordnande av gemensamma
betesområden för två eller flera brukningsdelar. Dylika gemensamhetsbeten
tarva alltför detaljerade och ingående bestämmelser rörande
underhåll m. m. för att kunna tillämpas i andra fall än vid andelsbeten
av större omfattning.

Skaraborgs län.

Endast ett fåtal brukningsdelar hava fullständigt genomfört betesbruk
i modern mening. Procenttalet för dessa kan icke exakt angivas men
överstiger säkerligen icke 2 procent av samtliga.

Under de senaste åren hava å ett rätt stort antal brukningsdelar kulturbeten
börjat anläggas samt hagmarkerna betesförbättras. Då emellertid
ingen skyldighet att till hushållningssällskapet anmäla vidtagna åtgärder
i nu nämnt avseende påvilar jordbrukarna, är det omöjligt för
sällskapets förvaltningsutskott att bestämt angiva antalet av dessa brukningsdelar.
En ungefärlig uppskattning ger vid handen, att cirka 10 procent
av totalantalet brukningsdelar i någon omfattning börjat kultivera
jord för betesbruk. I skogsbygden betas dock alltjämt på skogsskiftena.

Brukningsdelar med helt genomförd beteskultur bestå företrädesvis av
större jordbruk. Brukningsdelar med partiell beteskultur bestå av medelstora
och mindre jordbruk.

Betet å utmarkerna utnyttjas företrädesvis av torpare och lägenhetshavare.
Å de närmast gårdarna belägna hagmarkerna betas företrädesvis
mjölkkor men även får och hästar; å utmarkerna betas ungdjur och
på sina håll även får.

I allmänhet torde hinder icke möta för genomförande av rationellt betesbruk.
Vissa svårigheter föreligga dock för den rena slättbygdens jordbruk
med under 10 hektar åker. Å dessa måste åkerjorden tagas i anspråk,
örn bete i full utsträckning skall kunna erhållas. I skogsbygden
torde som regel finnas marker, lämpliga till kultivering för betesändamål.
Gemensamhetsbeten torde endast i undantagsfall kunna anordnas inom
länet.

224

Kungl. Majlis proposition Nr 107.

Värmlands län.

Inom länets egentliga jordbruksbygd är rationell beteskultur i allmänhet
fullständigt genomförd vid de större egendomarna ävensom vid en
del medelstora och mindre jordbruk. Av samtliga brukningsdelar över
5 hektar torde sålunda dylik kultur vara fullständigt införd vid cirka
500 eller 5 procent. Vid brukningsdelar under 5 hektar förekommer ej
fullständig beteskultur.

Partiell beteskultur har inom länet anordnats vid omkring 1,000 brukningsdelar,
motsvarande 5 procent av samtliga brukningsdelar över 2 hektar.
Vid dessa brukningsdelar förekommer jämväl betning såväl i inhägnade
beteshagar som å skogs- och utmarker. Vid brukningsdelar under
2 hektar förekommer rationellt betesbruk endast i några enstaka fall.

Av de brukningsdelar, där rationellt betesbruk helt eller delvis anordnats,
äro cirka 90 större, 600 medelstora och 800 mindre jordbruk.

Inom länet är betesgång å äldre slättervall, såsom tredje och fjärde
årets vallar, mycket allmänt förekommande. Dessa vallar kunna visserligen
icke hänföras till rationell beteskultur utan få mera betraktas såsom
en övergångsform till mera ordnade betesförhållanden. I och med att
dylika vallar år efter år användas för betesbruk och bliva föremål för
ändamålsenlig skötsel komma de att överföras till vallar av betestyp.
Ifrågavarande betessätt kommer sålunda efter hand att leda till införande
av rationellt betesbruk.

Betningen å skogs- och utmarker utövas såväl av respektive ägare och
brukare som av torpare och lägenhetsägare, d. v. s. betesgången är oftast
gemensam för byn. Å inhägnade betesmarker utnyttjas betet endast av
ägaren eller innehavaren. De djurslag, som beta å skogs- och utmarker.
äro nötkreatur och hästar. För får användes i allmänhet särskilt inhägnad
betesmark.

Beträffande ett stort antal mindre brukningsdelar möter hinder för
anordnande av rationellt betesbruk dels på grund av inägojordens ringa
omfattning och dels på grund av att för beteskultur lämplig mark saknas.
Detta förekommer exempelvis i stor utsträckning inom Älvdals härad.
Antalet brukningsdelar, som beröras av dessa förhållanden, torde
utgöra cirka Vs av samtliga brukningsdelar under 2 hektar eller cirka
2,000. Att vinna en lämplig lösning av betesfrågan genom anordnande
av gemensamma betesområden för två eller flera brukningsdelar å dessas
mark torde endast i några enstaka fall vara möjligt. Denna utväg torde
sålunda för Värmlands län ej få någon praktisk betydelse.

Örebro län.

Antalet av de brukningsdelar inom länet, där rationellt betesbruk fullständigt
införts, torde högst utgöra cirka 100, motsvarande 0.6 procent
av samtliga. De allra flesta av dessa brukningsdelar utgöras av större

225

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

eller medelstora jordbruk. Det lärer därjämte kunna antagas, att rationellt
betesbruk delvis anordnats å cirka 1,500 brukningsdelar, utgörande
omkring 9 procent av totalantalet. Flertalet av sistnämnda brukningsdelar
består av mindre jordbruk.

Vid de brukningsdelar, där rationellt betesbruk delvis anordnats, torde
betning icke i nämnvärd grad äga rum å skogs- eller utmarker utan,
förutom å kulturbetena, huvudsakligen i inhägnade hagar. Betningen
utövas med få undantag av vederbörande ägare eller innehavare. Å
skogs-, hag- och utmarker betas i allmänhet endast kor och hästar.

Beträffande ett stort antal brukningsdelar, som hava för liten åkerareal
och som sakna egentlig hag- eller skogsmark, föreligger hinder
för anordnande av rationellt hetesbruk. Antalet av dylika brukningsdelar
torde säkerligen överstiga 1,000, och äro dessa huvudsakligen belägna
å slättbygden. Gemensamt betesbruk torde endast i ett fåtal fall
lämpligen kunna ordnas.

Västmanlands län.

Inom länet har rationellt heteshruk införts fullständigt å 402 och delvis
å 953 brukningsdelar, motsvarande 5 respektive 12.7 procent av samtliga
brukningsdelar med över 2 hektar inägojord. Av de brukningsdelar,
där rationellt betesbruk sålunda helt eller delvis tillämpas, äro 162 större,
799 medelstora och 394 mindre jordbruk.

Betet å skogs-, hag- och utmarker utnyttjas av vederbörande ägare
eller arrendatorer samt på större gårdar, där torpare finnas, av dessa.
På ohägnade skogskomplex utövas betning även av sådana djurägare,
som icke hava någon del i samfälligheten. På flera gårdar intagas betesdjur
mot lega, men då alltid i hägnade marker. Betena användas för
hästar, nötkreatur och får.

Hinder torde icke förefinnas för anordnande av kulturbeten vid gårdar
med över 15 hektar åker. Vid små lägenheter med ringa eller ingen
avrösningsjord kan ifrågasättas, huruvida det kan vara lämpligt att avsätta
något av den ringa åkerarealen för permanent bete. Anordnande
av gemensamhetsbeten kan knappast ske annat än då fråga är örn arrendatorer
vid större gods. I dylika fall har även denna väg beträtts.

Kopparbergs län.

I den från hushållningssällskapets förvaltningsutskott i länet inkomna
uppgiften meddelas, att någon tillförlitlig upplysning, i vilken omfattning
rationellt betesbruk införts å de särskilda brukningsdelarna inom
länet, ej kan lämnas, utan att en inventering rörande betesförliållandena
utföres. I uppgiften erinras örn de säregna jordförhållandena inom länet
och brukningsdelarnas starka uppdelning i flera ägoområden.

T fråga om betets utnyttjande meddelas, att i hägnade hagar ägarna
Bihang lill riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr 107.

226

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

eller innehavarna i regel begagna sig av betet, företrädesvis för kor och
hästar samt får, men att å skogsmark betet nästan utan undantag är gemensamt
och tillgängligt för alla.

Beträffande förutsättningarna för anordnande av rationellt betesbruk
å de särskilda jordbruken i länet framhålles, att av länets 23,635 brukningsdelar
ej mindre än 10,005 hava en åkerareal, ej överstigande 2
hektar, samt att detta förhållande ävensom den avsevärda ägosplittringen
inom länet uppenbart medverka till att hindra genomförandet av rationellt
betesbruk. Man torde ock kunna utgå ifrån, att det stora antal
brukningsdelar inom länet, som hava en åkerareal av blott 2—5 hektar —
summan av dessa utgör 7,721 — ej kunna avvara något nämnvärt av sin
åkerjord till anläggande av permanenta betesvallar.

Inom länet användes fäbodsystemet, enligt vilket betet huvudsakligen
tages ur skogen, ännu i rätt stor omfattning. I vissa fall, exempelvis i
Gagnef, Leksand, Rättvik och Svärdsjö, hava anordnats gemensamhetsbeten,
företrädesvis för unghästar, och hava dessa beten, åtminstone i
Leksand och Rättvik, förlagts på och vid nedlagda fäbodvallar. Möjlighet
att anlägga dylika gemensamhetsbeten i större utsträckning är flerstädes
för handen.

Gävleborgs län.

Rationellt betesbruk torde hava fullständigt införts å cirka 100-tal och
delvis anordnats å cirka 800 brukningsdelar inom länet, utgörande omkring
0.G respektive 4.5 procent av totalantalet. Av ifrågavarande brukningsdelar
äro omkring 10 procent större, 20 procent medelstora och 70 procent
mindre jordbruk, och utgör arealen av varje brukningsdel i medeltal
cirka 8 hektar.

Å de brukningsdelar, där rationellt betesbruk delvis införts, äger bet
ning rum, förutom å kulturbeten, jämväl i inhägnade hagar samt beträffande
cirka 2/s av brukningsdelarna även å skogs- och utmarker. Betet
å hagmar ken utnyttjas av vederbörande ägare; å skogs- och utmarkerna
användes betet även av andra, såsom lägenhetsägare, vilka hava små
arealer odlad jord och sakna mark, lämplig för bete eller att anordnas
för betesbruk. Nämnda lägenhetsägare använda sig av skogs- och utmarker
till bete, oavsett huruvida de innehava mulbetesrättigheter
eller ej.

Å de kultiverade betesmarkerna hållas företrädesvis mjölkande kor och
till någon del även ungdjur på bete. Å skogs- och utmarker betas lågmjölkande
och sinlagda kor och, i regel, ungboskap samt får, flockvis
från hela byalag. På en del håll, särskilt i länets nordliga delar, släppas
hästarna ofta på bete å skogsmarken. Till hästbete användes dock före
trädesvis hagmarker nära gårdarna.

Beträffande cirka 40 procent av länets samtliga brukningsdelar torde
hinder möta att genomföra rationellt betesbruk. På grund av den odlade

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

227

arealens litenhet anser sig sålunda flertalet jordbrukare icke böra utlägga
åkerjord i permanent betesvall, även om för beteskultivering lämpliga
hagmarker eller ängar saknas. Anläggning av kulturbeten å utmarkerna
är oftast utesluten på grund av för stora avstånd. Därjämte är att
märka, att i de egentliga skogsområdena, särskilt i nordvästra delen av
länet, samt inom större delen av kustlandet, där jordmånen merendels är
mycket stenig, kostnaderna för kulturbeten å icke odlad jord ofta bliva
oproportionerligt höga i förhållande till nyttan. Välbelägen och lätt kultiverad
hagmarks- och ängsjord torde i allmänhet komma att tagas i bruk
för bete. Dylika marker äro emellertid till finnandes i huvudsak inom
den s. k. mellanbygden och äro mindre förekommande än man i allmänhet
föreställer sig.

I enstaka fall torde gemensamlietsbeten kunna anordnas, i allmänhet
dock ej med fördel. Anläggandet av gemensamhetsbeten förutsätter stora
sammanhängande arealer hagmarks- eller ängsjord med lämplig belägenhet,
och sådana förekomma mycket sparsamt. Ett framkomligt sätt att
åstadkomma gemensamhetsbeten för mjölkdjur synes vara, att jordbrukare
gemensamt inköpa ett hemman för anordnande av rationellt bete.
För icke mjölkande kor samt för hästar och ungboskap finnas möjligheter
att på större sammanhängande och välbelägna fäbodvallar eller andra
jämförbara områden anordna gemensamhetsbeten, vilka kunna inhägnas
för ändamålet.

Svårigheterna att genomföra gemensamhetsbeten äro störst inom de
stora skogsområdena i länets nordvästliga delar.

Västernorrlands län.

Inom länet äro betesförhållandena mycket varierande å olika trakter.
Kationellt betesbruk är mycket sällsynt i länets skogstrakter men förekommer,
ehuru i mindre omfattning, i jordbrukstrakterna. Sådant betesbruk
torde hava fullständigt införts å i runt tal 310 och partiellt å
cirka 2,000 brukningsdelar, motsvarande cirka 1.5 respektive 10 procent
av samtliga. Av ifrågavarande brukningsdelar äro 3 större, 838 medelstora
och 1,469 mindre jordbruk.

Å de brukningsdelar, där rationellt betesbruk partiellt införts, erhålles
i jordbruksbygderna det erforderliga betestillskottet till 70 procent från
inhägnade hagmarker och till 30 procent från skogs- och utmarker. I
skogsbygderna är förhållandet det omvända. Såsom medeltal för hela
länet torde kunna sägas, att betestillskottet vid ifrågavarande jordbruk
till 60 procent utgöres av inhägnade hagmarker och till 40 procent av
oinhägnade skogs- och utmarker.

Å inhägnad hagmark användes betet för vederbörande brukares egna
djur. Å skogs- och utmarker utnyttjas betet ej blott av vederbörande
brukare och de personer, som där hava mulbetesrätt, utan även, örn ifrågavarande
mark är oinhägnad, av djurägare utan dylik rätt.

228

Kungl. Majlis proposition Nr 107.

Ä oinhägnad skogsmark betas allmänt får och i vissa fall även hästar.
Mindre djurägare, som sakna egen betestiilgång, heta alla sina djur så
gott som uteslutande å oinhägnad skogsmark, varemot jordbrukare, som
delvis bedriva rationellt betesbruk, högst sällan låta högmjölkande kor
beta å skogs- och utmarker.

Ett betydande antal brukningsdelar hava så ringa areal, att vederbörande
brukare anse sig ej kunna upplåta någon del av densamma för betesändamål
annat än i form av bete på återväxten å slåttervallar och
ängsmarker. Vissa av nämnda brukningsdelar hava emellertid mulbetesrätt
på respektive stamfastigheters mark. Ett utbyte av ifrågavarande
servitut mot till bete lämplig mark torde dock i flertalet fall kunna
genomföras. Vid övriga brukningsdelar, som sålunda icke till följd av
arealens litenhet sakna tillgång till mark för anläggande av bete, torde
möjligheter i 2U av hela antalet fall förefinnas för anordnande av särskilda
beten. Anläggandet av beten försvåras emellertid understundom
av olämplig form på skiftena, som ofta äro oproportionerligt smala och
långa.

I de fall, då hinder möta för genomförande av rationellt betesbruk å
de särskilda brukningsdelarna, torde betesfrågan endast i ett mindre antal
fall, sannolikt högst 25 procent, kunna lösas i form av gemensamhetsbeten.
I de tätare bebyggda delarna av länet råder brist på till gemensamhetsbeten
lämplig mark, och även i övriga delar av länet möter det
svårigheter att anskaffa mark för iordningställande av nya beteslägenheter.
I trakter, där s. k. fäbodsbeten förekomma, förefinnas vissa förutsättningar
att anordna gemensamhetsbeten, vilket system dock i flera
fall torde böra kompletteras med anläggande av smärre beten för högmjölkande
kor hemma å gårdarna — eventuellt å åkerjord. Då det är
förenat med avsevärda svårigheter att få till stånd ekonomisk samverkan
mellan lantbrukare, torde även för nu angivna fall erfordras ett betydande
upplysnings- och propagandaarbete.

Jämtlands län.

Av de inom länet belägna cirka 12,000 brukningsdelar med minst 1
hektar odlad jord hava endast cirka 250 eller något över 2 procent genomfört
fullständig beteskultur och cirka 400 eller 3.3 procent partiell sådan
kultur. 500 av ifrågavarande brukningsdelar utgöras av mindre och 150
av medelstora jordbruk. Större jordbruk finnas ej inom länet.

Å de brukningsdelar, där beteskultur delvis genomförts, äger betning
rum, förutom å kulturbeten, jämväl å inhägnade hagmarker samt beträffande
cirka halva antalet även å skogs- och utmarker. Betet utnyttjas
såväl av brukningsdelarnas ägare som av andra personer, såsom torpare
och lägenhetsägare samt, i ett mycket begränsat antal, innehavare
av särskilda mulbetesrätter. Betesdjuren utgöras av hästar, nötkreatur,
får och getter.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

229

Beträffande en del brukningsdelar, som ej hava någon annan till kul
turbete lämplig jord än den ringa odlade arealen, möter hinder att införa
rationellt betesbruk. I vissa fall torde betesfrågan kunna lösas genom
anordnande av gemensamhetsbeten.

Västerbottens län.

Inom länet har rationellt betesbruk genomförts fullständigt å cirka
50 och partiellt å cirka 250 brukningsdelar, utgörande omkring 0.2 respektive
1 procent av totalantalet. Av förstnämnda brukningsdelar äro cirka
35 mindre, 15 medelstora och 1 större jordbruk. De brukningsdelar, där
rationellt betesbruk partiellt äger rum, äro närmast att hänföra till
mindre jordbruk.

Av de brukningsdelar inom länet, där rationellt betesbruk ej i någon
mån tillämpas, torde cirka 1,000 eller 4 procent bedriva betet i inhägnade
(okultiverade) beteshagar samt cirka 20,000 eller omkring 83 procent å
skogs- och utmarker. Även förstnämnda grupp bedriver dock tidvis bete
å skogsmark. Övriga brukningsdelar torde under sommaren stallfodra
djuren.

Inhägnade kultur- och hagbeten utnyttjas av brukningsdelarnas ägare
för betning, huvudsakligen med kor. Skogs- och utmarker användas .såsom
gemensamhetsbeten såväl av ägare som av torpare och lägenhetsägare.
Både nötkreatur och får släppas på dylika marker. I övre lappmarken
förekommer därjämte, att hästar släppas gemensamt på skogsbeten
(s. k. hästbeten), ofta under gemensam uppsikt av en s. k. »hästgetare».
Flerstädes användas i lappmarken även »getare» för nötkreatu
ren, då får och getter medfölja hjorden.

Beträffande cirka 30 procent av brukningsdelarna — huvudsakligen
belägna inom lappmarken — möta betydande hinder att anordna rationellt
betesbruk, dels på grund av mycket ringa åkerareal per brukningsdel
och dels på grund av att moränjorden är mycket dyrbar att kultivera
och annan jord mera sällan finnes att tillgå. Naturliga förutsättningar
för gemensamhetsbeten torde i minst hälften av nyss angivna fall
kunna påräknas, men med hänsyn till rådande uppfattning och inställning
till frågan torde icke dylika gemensamhetsbeten kunna påräkna vinna
allmogens gillande annat än mera undantagsvis. Gemensamhetsbeten
kunna därför icke för närvarande tänkas anordnade inom länet.

Intresset för införande av rationellt betesbruk har inom länet uppstått
huvudsakligen under de senaste 5 åren och synes statt i raskt stigande.
I samma mån som insikten om kulturbetenas betydelse bliver känd —
främst på grundval av praktiska erfarenheter inom trakten — synes betesanläggningarnas
antal stadigt ökas år från år. Hushållningssällskapets
upplysningsverksamhet, som alltmera inriktas på betesfrågan, torde
kunna bidraga till betesfrågans ordnande inom en relativt snar framtid
— åtminstone vad rör de egentliga jordbruksbygderna — helst därest
lagstiftningen jämväl giver sådana strävanden sitt stöd.

230

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Norrbottens län.

I länet hava cirka 80 brukningsdelar eller 0.5 procent infört fullständig
och cirka 800 brukningsdelar eller 5 procent partiell beteskultur. Av
ifrågavarande brukningsdelar äro 17 medelstora samt cirka 863 mindre
jordbruk.

Av länets brukningsdelar torde endast cirka 10—15 procent hava inhägnade
beteshagar, häri inräknat de brukningsdelar, där rationellt betesbruk
tillämpas, under det 85—90 procent använda sig av skogsbete.

De inhägnade beteshagarna nyttjas till bete i regel allenast av vederbörande
ägare, under det betet å skogs- och utmarker utnyttjas av byalagen
gemensamt. Å sistnämnda marker betas såväl hästar och nötkreatur
som får och i vissa enstaka fall även getter.

Inom kustsocknarna torde markens beskaffenhet i allmänhet ej lägga
hinder i vägen för anordnande av kulturbeten. Däremot torde det i
många fall vara svårt att inom rimligt avstånd från gården finna tillgång
på härför lämpliga arealer. Detta förhållande är till stor del beroende
på den långt drivna sönderstyckningen av hemmansdelarna och
på brukningsdelarnas inbördes läge. Hinder av nu angivna beskaffenhet
torde beträffande kustsocknarna kunna approximativt beräknas föreligga
ifråga örn 30 procent av brukningsdelarna.

Beträffande lappmarken äro givetvis svårigheterna att anlägga kulturbeten
betydligt större, beroende på bristen på härför lämplig och för
rimliga kostnader odlingsbar jord. Inom dessa områden äro dessutom de
dryga kostnaderna för anskaffning av konstgödsel ett stort hinder för
genomförande av rationell beteskultur.

Allenast i ytterst få fall torde en lämplig lösning av betesfrågan kunna
vinnas genom anordnande av gemensamma beten för två eller flera brukningsdelar.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

231

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 5 november
1932.

Närvarande:

justitieråden Alexanderson,

Eklund,
regeringsrådet Aschan,
justitierådet Grefberg.

Enligt lagrådet tillbandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet
den 16 september 1932, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättade förslag till lag örn ägofred samt till lag örn säkerhet för
utbekommande av viss ersättning enligt lagen örn ägofred.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av revisionssekreteraren Thor Sjöfors.

Förslagen föranledde följande yttranden.

Förslaget till lag om ägofred.

Förslaget i allmänhet.

Lagrådet:

Den omfattande och mångsidiga utredning förevarande lagärende underkastats
har till fyllest visat att gällande stängsellagstiftning i åtskilliga
viktiga hänseenden alltför bristfälligt motsvarar nutida förhållanden
och behov. Att så skall vara fallet är desto mera naturligt som denna lagstiftning
— ehuru från början betecknad såsom i viss mån ett provisorium,
vidtaget i avbidan på att hinder för en mera rationell reglering skulle
bortfalla — bibehållits praktiskt taget oförändrad i tre fjärdedels sekel,
under vilken tidrymd jorddelning, jordbruk och skogsbruk dels genomgått
betydande omdaningar, dels av utvecklingen förts fram till strävan
efter nya sådana.

Å andra sidan giver denna utredning vid handen att vad som redan vid
1857 års stängselförordnings tillkomst angavs såsom eftersträvansvärt slutmål,
nämligen avlysandet av stängselbesväret med överlåtande åt djurägare
att på sätt han funne bäst vid äventyr av skadeståndsskyldighet
och, eventuellt, straffansvar hålla sina djur från grannes ägor, alltjämt är
något som hör först en troligen avlägsen framtid till. Den nyreglering

232

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

av stängselrätten, som alltså erfordras, är emellertid — vad utredningen
jämväl ådagalagt —• ett särdeles ömtåligt och. invecklat problem med
mångahanda på lösningen inverkande faktorer. Att här skapa en ordning,
som i tillämpningen visar sig skipa tillfredsställande rättvisa åt kolliderande
intressen i alla förekommande fall, är en uppgift, mera svårlöst
än t. o. m. på de flesta andra rättsområden. Svårigheterna härleda sig till
stor del omedelbart från de mångskiftande olikheterna i jordens uppdelning
och brukning såväl skilda landsdelar emellan som ock inom en och
samma trakt. Men därtill kommer såsom en indirekt följd av dessa förhållanden
vanskligheten att överblicka de praktiska konsekvenserna av
uppställda regler. Vad som i kraft av dessa regler blir att tillämpa i
fråga örn en viss ägogräns har ofta återverkningar i andra eller tredje
hand pa ägofred och hägnadsbörda vid en annan gräns — återverkningar,
till sin innebörd växlande efter omständigheterna och därför svårberäkneliga.

Ett förhållande som under sista tiden varit särskilt ägnat att aktualisera
behovet av en stängselrättsreform är den mångenstädes raskt fortskridande
övergången till intensivt betesbruk. Just den karaktär av övergångsskede,
som utmärker ställningen på betesbrukets område, måste emellertid
föranleda en viss tvekan huruvida tiden är inne för genomgripande
nyreglering eller örn man ej hellre borde inrikta sig på att genom partiella
reformer avhjälpa de mest kännbara bristerna. Vid närmare övervägande
lärer dock sistnämnda väg icke befinnas gångbar. Den önskvärda
omläggningen av skogsbetningen till ordnat betesbruk synes inom stora
delar av landet på grund av skogsskiftenas form kunna i allmännare omfattning
förverkligas blott under förutsättning att stängsellagstiftningen
i fråga örn gränser i skog och utmark fotas på väsentligt nya principer.
Den kan icke i nämnvärd mån främjas genom reformer i enskilda detaljer.
Dylika måste däremot befaras verka såsom i många fall obilliga ingrepp
i de förhållanden som uppkommit under inflytande av hittills gällande
reglers samspel. Det är säkerligen icke någon tillfällighet att dessa
regler under så lång tid lämnats i ett helt orubbat skick. Detta förhållande
bör fastmera tillskrivas insikten att inom stängselrätten även bestämmelser
som äro skenbart ganska fristående, om de icke från början
haft, dock genom lagens mångåriga tillämpning kommit att få ett intimt
samband med det övriga laginnehållet och därför icke utan betänkliga
följder kunna bliva föremål för ändring annat än i ett större sammanhang.
Relativt fristående ter sig exempelvis frågan örn fordringarna å
laggill stängsels beskaffenhet; och en väsentlig lättnad i nuvarande
stränga krav i detta hänseende kunde ifrågasättas till isolerat genomförande,
varmed ett på många håll högeligen eftersträvat önskemål utan
tvivel bleve förverkligat. Men erfarenheten har visat att dessa krav utövat
en betydande återhållsamhet i stängselvitsordets utövning i skogsmark;
och efter denna erfarenhet har man inrättat sig. Särskilt har

233

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

skiftesläggningen i stor utsträckning byggt på den förutsättningen att
stängsel icke komme att fordras i skifteslinjerna och att således gemensamhetsbete
komme att praktiseras, på sätt lagen i dylikt fall tillåter. Någon
revolutionerande inverkan i detta avseende kan väl ej antagas uppkomma
genom att billigare stängseltyper bleve tillåtna, enär till följd av
skiftenas långsmala form deras inhägnande alltjämt i stort sett skulle
ställa sig alltför kostsamt. Men i åtskilliga enskilda fall skulle en dylik
isolerad reform sannolikt medföra verkningar, som tedde sig obilliga nog.

Yppade meningsskiljaktigheter örn de rätta riktlinjerna för en ny stängsellagstiftning
härleda sig tydligen till ej ringa del från olikheter mellan
skilda landsdelar i natur-, bebyggelse- och brukningshänseende. Emellertid
lärer man icke böra låta sig härav föranledas att för olika huvudområden
bygga lagstiftningen på olika principer. Oavsett de starka betänkligheter
som i och för sig vore förbundna med att spränga den hittillsvarande
enhetligheten och ersätta den med regionlagstiftning, skulle
nämligen också en dylik lagstiftning hava att kämpa med ungefär enahanda
svårigheter. Även län, som till sin allmänna huvudkaraktär äro
inbördes mycket olika, rymma dock inom sig i stor utsträckning likartade
typskiftningar, från vilka icke kan bortses.

Den väg till reformfrågans lösning, som i förslaget blivit beträdd, synes
alltså vara den riktiga. Och i fråga örn de allmänna grunder, på vilka
förslaget blivit byggt, synas dessa vara med omsikt genomtänkta och icke
i någon mera väsentlig punkt giva anledning till erinran från lagrådets
sida. Dessa grunder kunna i korthet angivas vara i huvudsak följande.

Medan stängselvitsordet enligt gällande lag i fråga örn de fastigheter
och ägoslag, för vilka det gäller, är ett ovillkorligt sådant, skall enligt
förslaget rätten att fordra stängsel vara beroende av att betning, som
medför behov av stängsel, på båda sidor eller på endera sidan äger rum.
Under denna förutsättning är däremot stängselvitsordet, där sådant överhuvud
medgives. alltid ömsesidigt. Nuvarande undantag frän ömsesidighetsprincipen,
såsom att stängsel ej kan fordras för inägor mot utägor,
ej för avsöndring mot stamfastighet, ej för urfjäll och ej mot kronojord
under kronans omedelbara disposition, skola alltså bortfalla. Detta ömsesidiga,
men av verkligt behov beroende stängselvitsord äger överallt
rum inägor emellan samt mellan inägor å ena, utägor å andra sidan. I
fråga om ägogräns i skog och utmark bygger åter förslaget på andra
grunder, varom vidare nedan.

Beträffande fördelningen av stängselbördan de båda grannarna emellan
har förslaget bibehållit gällande lags princip, att den ej skall från fall
till fall bestämmas alltefter graden av nytta av stängslet, utan sker efter
en fast, i lagen bestämd proportion. Nu gällande hälftendelning av bördan
bibehålies däremot endast för det fall att betning som medför behov
av stängsel äger rum å båda sidor. Föranledes stängselbehovet av bet
ning blott å ena sidan, deltager denna sida nied fyra femtedelar i stängs -

234

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

let, motsidan blott med en femtedel. Stängselbördan lättas väsentligt genom
att inga andra fordringar på laggill stängsel uppställas än att det
skall freda mot nötkreatur och hästar, Konungen dock förbehållet att för
viss landsdel kunna föreskriva tätare stängsel.

En följd av att stängselvitsord och stängselbördans fördelning gjorts
beroende av de faktiska förhållandena i fråga örn betning har blivit att
dessa frågor, där ej bindande överenskommelse genom en av intressenterna
upprättad förening kunnat åstadkommas, prövas och avgöras av
synenämnd, vilkens utlåtande i händelse av missnöje får klandras hos domstol.
En annan konsekvens är den att därest, efter det avgörande föreningsvis
eller av nämnd eller domstol trälfats, ändrade förhållanden inträtt,
i det att behovet av stängsel eller grunden för tillämpad fördelning
bortfallit, nyprövning kan efter viss tid påkallas. Detta i motsats
till nu gällande grundsats att en gång utövat stängselvitsord för all framtid
binder båda parterna vid stängselskyldighet, intill dess de förena sig
örn skyldighetens upphörande, eller ock genom förändrad hävd ägor omvandlats
från utägor till inägor eller tvärtom.

Det vanskligaste problemet möter, då det gäller att på lämpligaste sätt
upprätthålla ägofreden å ömse sidor örn ägogräns i skog och utmark.
Uppgiften måste här bliva att skapa en ordning som. med minsta möjliga
hägnadsbörda, tillgodoser på en gång det legitima betesbehovet och den
rationella skogsvårdens intressen. Att nu gällande stadganden ingalunda
motsvara dessa krav är nogsamt känt. Vid en nyreglering på området
måste emellertid behörigt avseende fästas vid de brukningsförhållanden
som under gällande stängsellagstiftnings medinflytande vunnit hävd.

Förslaget utgår också från den nuvarande faktiska situationen, närmare
bestämt ställningen den 1 januari 1932 eller ungefär den tidpunkt,
då förevarande lagarbete inträdde i sitt senaste skede. Fanns vid denna
tidpunkt stängsel uppfört i ägogräns i skogsmark, skall stängselskyldighet
alltjämt gälla, dock i enlighet med förslagets allmänna ståndpunkt endast
under den förutsättning att betning å endera sidan eller å båda
gör stängsel erforderligt för ägofredens skydd. I fråga örn stängsels beskaffenhet
och bördans fördelning tillämpas därvid de nya grundsatserna.
För det fall åter att stängsel i ägogränsen ej upprätthölls vid den
nyssnämnda tidpunkten och marken således var upplåten till gemensamhetsbete
utgår förslaget från det antagande att därigenom kan anses ådagalagt
att stängselvitsordet här på grund av de alltför höga stängselkostnaderna
saknar värde som ägofredningsmedel och att man därför
måste söka sig fram en helt ny väg för att kunna, utan att träda betesbehovet
för nära, bereda nödigt skydd åt skogsåterväxt och skogsdikningar.

En sådan utväg anvisar förslaget, nämligen gemensamhetsbetets utskiftning
genom betesreglering. Härigenom bleve tillika vunnet att man
främjade den även ur betesintressets egen synpunkt föråldrade skogs -

235

Kungl. May.ts proposition Nr 107.

betningens övergång till ordnat betesbruk. Regleringen innebär betningens
begränsning att äga runi endast inom hägnade områden, särskilt
anvisade för varje delägare i den mån ej annorlunda åsämjes. Den övriga
marken frigöres således från all betning. Rätt att påkalla reglering tillkommer
varje delägare i det gemensamma betesområdet. Ena sig emellertid
ej delägarna örn regleringen och visa sig vid syneförrättning förhållandena
vara sådana att lämplig reglering ej kan verkställas, måste
frågan förfalla. I första hand skall genom regleringen betesplats anvisas
åt varje fastighet inom dess egna ägor, men i den mån lämplig sådan av
tillräcklig omfattning där ej finnes, stadgas skyldighet för annan fastighets
ägare att å sin mark mot skälig ersättning upplåta nödigt område.
Upplåtelsen medför skyldighet för mottagaren att ställa området i skick
för ordnat betesbruk och bibehålla det i sådant skick; och områdets omfattning
bestämmes i enlighet med denna förutsättning. Hägnad bekostar
envar delägare kring sitt betesområde. Till skydd för den från
betning frigjorda markens yttergränser äger varje delägare påkalla
stängning i gräns, där annan åt gemensamt bete upplåten skogsmark
möter. I stängselkostnaden deltaga å regleringsområdets sida delägarna
gemensamt. Deras totala andel i stängselbördan bliver, enär betning förekommer
blott å andra sidan, endast en femtedel.

Då gemensamhetsbete mångenstädes praktiseras över ett mycket stort,
stundom ofantligt stort, sammanhängande skogsområde, blir det tydligen
en lämplighetsfråga vilken omfattning ett ifrågasatt regleringsområde bör
erhålla. Genom förening kunna två eller flera fastigheters ägare sammansluta
sig att bilda ett dylikt; i brist på åsämjande mellan samtliga
intressenter rörande ett regleringsområdes omfattning får denna fråga
avgöras av synenämnd eller, efter klander å syneförrättningen, av domstol.

I förslaget har man ansett sig kunna och böra kombinera det nyskapade
1’egleringsvitsordet med borttagande av stängselvitsord i sådan
skogsmark, som den 1 januari 1932 var upplåten till gemensamhetsbete.
På egen bekostnad är det visserligen varje markägare obetaget att genom
inhägnande helt eller delvis freda sina ägor från betning. Men de undantagas
härigenom icke från att indragas i en eventuell betesreglering.

Sistnämnda regel torde av nära till hands liggande skäl icke kunna undvaras,
såvitt nytillkommande hägnad angår. Betesregleringsinstitutets
värde skulle tydligen väsentligt förminskas, örn det stöde markägare
fritt att genom ny inhägnad förhindra att viss honom tillhörig till betesbruk
särskilt lämplig och välbelägen mark bleve föremål för tvångsupplåtelse.
Redan av samma grunder bör det lika litet eller än mindre tilllåtas
någon att genom bruk av stängselvitsord tilltvinga sig grannes
hjälp att ställa sin mark i dess helhet utom regleringen genom att stänga
i en av gammalt befintlig ägogräns, där stängsel förut aldrig funnits uppfört.

236

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

För andra fall framställa sig däremot vissa betänkligheter mot förslagets
ståndpunkt i förevarande del. Till stöd för denna ståndpunkt
har, såsom redan antytts, departementschefen anfört att där stängselvitsordet
for närvarande icke tages i bruk detta förhållande grundar presum
tion for att stängsel här är en alltför kostsam anordning för att kunna
nilma tas egentligt praktiskt värde. Man har därför ansett sig äga fog
för att beträffande sådana ägogränser alldeles avskaffa vitsordet och
darmed undanröja ett hinder som eljest i enskilda fall kunde läggas i vägen
for en rationell användning av det nya ägofredsinstitutet betesreg
tering Det är emellertid uppenbart att den nämnda presumtionen sak
nar giltighet i fråga örn ny ägogräns, tillkommen — exempelvis genom
avstyckning eller genom skifte av förut oskiftade ägor eller ändrad skif
tesläggning vid nytt skifte — efter den 1 januari 1932 eller måhända så
kort tid dessförinnan att stängselvitsordet ännu nämnda dag ej kommit
att begagnas, ehuru avsikten varit att så göra. I viss mån försvagad
mäste ock presumtionen sägas vara beträffande gränser, där stängsel tiggare
på grund av begagnat vitsord varit uppfört, men på senare tid icke
hållits vid makt, utan fått förfalla eller borttagits. Anledningen till sistnämnda
förhållande kan exempelvis hava varit att fastigheterna å ömse
sidor örn gränsen kommit i samma hand. I sådana fall synes det onekligen
mindre lyckligt att — såsom förslaget innebär — stängselvitsordet
aven efter det fastigheterna ånyo fördelats på skilda ägare, icke vidare
kan göras galande, med påföljd således att rätt till gemensamhetsbete ali
tid uppstår. En annan anledning kan hava varit att båda grannarna
avskaffat all skogsbetning och stängslet därefter enligt tyst eller uttrycklig
överenskommelse icke vidare underhållits. Släppas emellertid kreatur
ånyo på skogen, t. ex. efter det den ena fastigheten bytt ägare och en
eventuellt träffad förening upphört att gälla, skulle enligt förslaget gran
nen vara förhindrad att återuppliva stängselvitsordet och kunna bliva
indragen i en betesreglering. Måhända har ock en skogsägare under
senare år, i avvaktan på en väntad reform som medgåve billigare stängseltyp
och minskad andel i stängselbördan, föredragit att helt på egen
bekostnad kringgärda mera ömtåliga områden med en lätt hägnad framför
att vidmakthålla laggillt stängsel i ägogränsen. Enligt förslaget und
gar han emellertid i så fall icke att med hela sitt markområde, hägnat och
ohägnat, indragas i betesreglering.

Till det sagda kommer i fråga örn gammal, tidigare hägrad ägogräns
olägenheten av svårigheter i bevisningshänseende. Örn först avsevärd
tid efter nya lagens ikraftträdande betning å den dåmera ohägnade sko**s
marken åter börjar praktiseras och betesreglering påkallas, lärer det icke
Idiva lätt att tillförlitligt utröna i vilket skick ett gammalt stängsel be
fann sig den 1 januari 1932 — huruvida det kunde vid denna tidpunkt
sagås, ehuru måhända bristfälligt underhållet, dock alltjämt äga karaktär
av stängsel eller var i så förfallet skick att det icke vidare gjorde

Kungl. May.ts proposition Nr 107.

237

tjänst. Däremot möter det tydligen icke samma svårighet att konstatera
huruvida stängselvitsord i fråga örn en viss ägogräns en gång tagits i
bruk.

Åt de omförmälda betänkligheterna har emellertid lagrådet vid övervägande
funnit sig icke kunna tillmäta sådan betydelse att de borde föranleda
hemställan örn modifikationer i den uppställda principens tilllämpning.
Vad nytillkommande ägogränser angår, kan det näppeligen
vara riktigt att för deras del fasthålla vid en stängselskyldighet, som i
fråga örn äldre gränser i så stor utsträckning som fallet är befunnits vara
ett otjänligt medel att främja ägofredsintresset, och vilken det, därest
hänsyn till bestående förhållanden gjorde det möjligt, vore önskvärt att
i än vidare omfattning, än förslaget innebär, avskaffa. Härvid är ock att
beakta att vid behandlingen av skiftes- och avstyckningsfrågor enligt nya
jorddelningslagen förrättningsmännen hava befogenhet och plikt att ingå
i omsorgsfull prövning huruvida en ifrågasatt delningsåtgärd är ur brukningssynpunkt
försvarlig och på vad sätt i så fall den mest tillfredsställande
delning kan åstadkommas. Vid denna prövning måste naturligen
framdeles den nya stängsellagstiftningens innehåll och verkningar komma
i synnerligt betraktande. Sker åter jämkning i sträckningen av en nu
befintlig och av stängsel fredad ägogräns — t. ex. genom rågångsrätning
eller till följd av att rågångs rätta sträckning fastställts vara en annan
än den som hävdas å marken — lärer den jämkade gränsen icke vara att

1 stängselhänseende betrakta såsom ny, varför den stängselskyldighet, som
gällde för den äldre sträckningen, överflyttas på den nya.

Vad därnäst beträffar marker, mellan vilka stängsel tidigare varit
uppfört, men som numera ligga ohägnade, äro de enligt gällande rätt (5 §

2 mom. stängselförordningen) att likaväl som örn stängsel aldrig funnits
betrakta såsom upplåtna till gemensamhetsbete intill dess någondera
grannen återupplivar stängselvitsordet. Och ehuru avskaffandet av befogenheten
till ett sådant återupplivande kan i enskilda, måhända ej alltför
sällsynta fall, enligt vad ovan påvisats, te sig såsom ett mindre välgrundat
ingrepp, synes dock utredningen i ärendet giva vid handen att
dessa fall äro att anse såsom undantagsfall. Även där egendomsägare
upphört att för egna hemdjur begagna skogsbetning, torde regelmässigt
sådan medgivas underhavande. I fråga örn fastigheter, där man emellertid
lyckats avlysa skogsbetningen fullständigt, torde i de allra flesta
fall förhållandena vara sådana att betesreglering såsom överflödig icke
påkallas eller kan äga rum utan att avsevärd tvångsupplåtelse av mark
behöver tillgripas. — Å andra sidan är det uppenbarligen av stort värde
att reglerna örn stängselskyldighet kunna erhålla så stor enkelhet och
allmängiltighet som det befinnes möjligt.

Såsom en möjlig medelväg kunde ifrågasättas att stängselvitsord och
rätt att påkalla betesreglering ställdes vid sidan av varandra såsom ägofredningsmedel
i fråga örn en och samma ägogräns, dock sålunda att den

238 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

som krävde stängsel kunde av annan intressent mötas med yrkande på
reglering, vilket yrkande, örn det genast framställdes, skulle äga företräde
till genomförande. Men ett dylikt villkorligt stängselvitsord finge antagas
bliva av ringa värde. Försök att utöva detsamma skulle tydligen
hava en mycket tvivelaktig framgång och skulle väl vid sådant förhållande
desto hellre underlåtas som det måste bindas vid ganska tyngande
former. Stängselskyldighet kunde tydligen icke fastställas föreningsvis
mellan de båda rågrannarna eller genom förrättning, till vilken blott dessa
kallats, enär samtliga intressenter i gemensamhetsbetet måste beredas
tillfälle att taga ställning till frågan. Ett kungörelseförfarande bleve
alltså nödvändigt. Nämnda anordning skulle således svårligen bereda
några fördelar framför förslagets regler, men väl olägenheter.

1 och 2 §§.

Lagrådet:

Enligt 65 § skall vad i förslaget är stadgat örn ägare av hemdjur gälla
även den som mottagit sådant djur till underhåll eller nyttjande. Härav
framgår först och främst, att mottagaren av djuret har samma plikt
att taga vård örn detta som enligt 1 § åligger ägaren och således kan genom
vårdnadspliktens åsidosättande ådraga sig ansvar och ersättningsskyldighet.
Av 65 § jämförd med 55 § följer vidare, att den som är
pliktig att taga vård örn annans hemdjur skall i likhet med djurens
ägare vara utan hänsyn till vållande ansvarig för skada föranledd därav
att djur inkommit å grannes ägor. Mot vad sålunda föreslagits finner
lagrådet intet att erinra i sak. Ur formell synpunkt må emellertid
framhållas, att förslagets regler skulle vinna i överskådlighet och reda,
därest av 1 och 55 §§ omedelbart framginge att de skola gälla även i fall
som i 65 § avses. För en sådan uppställning talar jämväl en annan omständighet.
Enligt lagrådets mening kunna icke några andra för ägare
av hemdjur givna föreskrifter än de i 1 och 55 §§ upptagna lämpligen
göras utan vidare tillämpliga å den som mottagit sådant djur till underhåll
eller nyttjande. Avgörande betänkligheter synas möta mot att såsom
i 65 § skett helt likställa den senare med djurets ägare i fråga örn
rättigheter och skyldigheter mot den som i enlighet med bestämmelserna
i 5 kap. kan hava intagit djuret. Mottagaren av djuret står i detta hänseende
i en annan rättsställning än djurägaren och hans rättigheter
och skyldigheter torde icke kunna genom lagstiftning klarläggas annorledes
än genom särskilda detaljerade regler i ämnet. Att tillgripa en sådan
anordning synes emellertid icke vara erforderligt. Med tillämpning
av allmänna rättsgrundsatser lärer man i allmänhet utan svårighet
kunna lösa hithörande spörsmål. Tvekan torde sålunda icke råda
därom att underrättelse om intagning av hemdjur med laga verkan får
riktas till den som mottagit djuret till underhåll eller nyttjande. Antagas
måste vidare, att den som enligt 1 § har samma vårdnadsplikt

239

Kungl. May.ts proposition Nr 107.

som djurägaren innehar en sådan ställning att han äger behörighet att
å dennes vägnar kräva utfående av det intagna djuret mot erläggande
av föreskriven lösen samt, därest kravet icke leder till något resultat,
förfara på sätt i 60 § sägs. Vad åter angår det inbördes rättsförhållandet
mellan ägaren och den till vilken han lämnat djuret torde erforderlig
ledning för bedömande av därmed sammanhängande frågor i allmänhet
kunna hämtas ur det dem emellan gällande avtalet.

På grund av det anförda hemställer lagrådet att åt 1 och 55 §§ gives
ett sådant innehåll att de bliva omedelbart tillämpliga å den som mottagit
hemdjur till underhåll eller nyttjande, men att i övrigt några
regler örn dennes rättsställning icke upptagas i förslaget. Vinner denna
hemställan beaktande, hör alltså 65 § utgå.

Innehållet av 2 § synes lämpligen kunna upptagas såsom ett andra
stycke i lagens 1 §.

3 i

Lagrådet:

För tillämpning av förslagets regler örn skyldighet att hålla stängsel
mellan fastigheter förutsättes enligt paragrafens första stycke att
fastigheterna gränsa intill varandra. Vad denna förutsättning innebär
har emellertid icke kommit till tydligt uttryck i förslaget. Ordalagen
i 4 §, där det bland annat heter att, örn fastigheter äro åtskilda av väg,
bestämmelserna i 3 § skola äga motsvarande tillämpning såframt led
eller grind må hållas å vägen, föranleda närmast till den tolkningen
att fastigheter, mellan vilka en väg löper fram, icke gränsa till varandra
i den mening dessa ord användas i 3 §. Ä andra sidan avses uppenbarligen
exempelvis i 11 och 37 §§ att uttrycket angränsande fastigheter
skall omfatta jämväl fastigheter vilkas ägor äro skilda av väg.
Den här använda terminologien, vilken torde överensstämma med gängse
språkbruk, synes lämpligen böra helt genomföras i förslaget. Sker detta,
blir huvudregeln i 3 § första stycket omedelbart tillämplig å de fall,
som behandlas i 4 § första stycket. Härav följer emellertid icke, att
sistnämnda bestämmelse utan vidare kan uteslutas ur förslaget. Det
egentliga syftet med bestämmelsen är nämligen att därav motsättningsvis
skall slutas att stängselskyldighet i allmänhet icke föreligger, när
fastigheter äro åtskilda av väg, som ej får avstängas genom grind eller
led, eller när fastighetsgräns skäres av sådan väg. I den mån föreskrifter
härutinnan äro erfordeidiga böra de enligt lagrådets mening
formuleras såsom undantag från huvudregeln i 3 § första stycket och
givas i omedelbar anslutning till denna.

När det gäller att avgöra, vilken inverkan förefintligt förbud att hålla
grind över väg i gränsen mellan två fastigheter bör hava å skyldigheten
att bålla stängsel mellan fastigheterna, torde det icke lämpligen låta sig
göra att behandla alla fall lika. Följer vägen fastighetsgränsen i hela

240 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

dess sträckning, ligger det i öppen dag att en tillämpning av förslagets
regler om stängselskyldighet i allmänhet icke skulle medföra åsyftad
nytta för någondera sidan. Med hänsyn härtill torde det vara befogat
att helt utesluta stängselvitsord i detta fall. Däremot behöver den omständigheten
att vägen på en viss sträcka följer ägogränsen eller skär
denna icke medföra att hållande av stängsel i övriga delar av gränsen
blir onyttigt. Är exempelvis vägen inhägnad å båda sidor, kan genom
uppförande av stängsel mellan fastigheternas ägor vinnas samma
skydd som kunnat ernås, örn det varit tillåtet att hålla grind över vägen.
Skäl saknas därför att i fråga örn skyldigheten att hålla stängsel i de
delar av ägogränsen som ligga utanför vägen göra undantag från huvudregeln.
Nu anförda synpunkter bliva tillgodosedda, därest till det
föreslagna första stycket i 3 § fogas ett tillägg av innehåll att stängselskyldighet
ej äger rum mellan ägor skilda av väg, varå grind eller led
ej må hållas. Göres ett sådant tillägg, kommer förslaget att för det
fall, att en väg som ej får avstängas skär en ägogräns, innebära att
frågan örn skyldighet att utanför vägområdet hålla stängsel i gränsen
blir beroende av en prövning huruvida med hänsyn till föreliggande
omständigheter stängsel kan anses vara ett framför andra anordningar
tjänligt medel att avhalla å endera sidan betande djur från grannens
ägor. Pa samma sätt blir det fall att bedöma att vägen endast en kortare
sträcka av gränsen följer denna.

I andra stycket av 3 § bestämmes efter vilka andelstal skyldigheten
att halla stängsel skall fördelas mellan de fastigheter, sorn därav beröras.
Bestämmelser örn fördelningen å marken hava däremot upptagits
i 5 §. Uppställningen torde vinna i överskådlighet och tillika en förenklad
redaktion av 5 §:s stadganden underlättas, därest samtliga regler
örn fördelning av stängselskyldigheten sammanföras i en paragraf och
denna får sin plats omedelbart efter den paragraf, där förutsättningarna
för stängselskyldighet regleras.

Vid förevarande paragraf har departementschefen uttalat att förslaget
bör så förstås att den som frivilligt uppfört stängsel i gränsen,
men därefter gör gällande sitt stängselvitsord, äger fordra att grannen
inlöser stängslet å den sträcka, som vid stängselbördans fördelning tilldelats
denne. Såvitt lagrådet kunnat finna, saknar emellertid detta uttalande
allt stöd i lagtexten. Bestämmelserna i 39 §, som giva regler
i besläktade ämnen, torde icke lämna dylikt stöd. Vid sådant förhållande
synes en motsatt tolkning ligga närmare till hands. Vill man
bereda giltighet åt anspråket på inlösen i det angivna fallet, torde förslaget
böra upptaga stadgande härom.

Emellertid synes även för den händelse, som väl yttrandet har i sikte,
nämligen att vid förrättning föreskrives just den art av stängsel som
frivilligt uppförts, tvivelsamt örn skyldighet att lösa bör stadgas eller
örn icke saken lämpligen får lämnas till parternas överenskommelse.

Kungl. Mnj-.ts proposition Nr 107.

241

4 *.

Lagrådet:

Beaktas vad lagrådet vid 3 § anfört rörande stängselskyldighet i fall
då väg följer eller skär fastighetsgräns, bör första stycket i 4 § utgå.

Skyldigheten att deltaga i stängselbördan omfattar även hållande av
grind eller led över väg som skär ägogräns, där det tarvas och vägen
får sålunda avstängas. Undantag från denna regel äger naturligen
rum, där på särskild rättsgrund skyldigheten att hälla grinden eller
ledet åvilar den ene grannen ensam eller ock en tredje fastighet, som
begagnar vägen. Vid en erinran örn detta förhållande har förslaget
lika litet som gällande stängselförordning stannat, utan med överskridande
i viss mån av ramen för den egentliga stängsellagstiftningen givit
en regel för bestämmande av när nämnda undantagsförhållande är
för handen. I 15 § andra punkten stängselförordningen säges detta vara
fallet när någon äger rätt till enskild väg eller fädrift över annans
ägor. I förslaget har av skäl, för vilka i departementschefens yttrande
redogöres, motsvarande bestämmelse i andra stycket av förevarande
paragraf fått sin tillämplighet begränsad till det fall att rätten till väg
har karaktär av servitut, varjämte gjorts reservation för den möjlighet
att annorlunda avtalats. A andra sidan lärer i annat hänseende förslagets
stadgande äga större räckvidd än det nu gällande. Då i 15 §
stängselförordningen talas örn enskild väg, torde enligt vad förarbetena
utvisa — jfr 5 och 6 kap. byggningabalken i lagkommitténs och äldre
lagberedningens förslag — detta uttryck åsyfta en väg som, i motsats
till byväg, tjänar en fastighets särskilda intresse. Med hänsyn till den
innebörd termen enskild väg har i nutida lagspråk, har förslaget icke
kunnat i detta sammanhang begagna den, utan använder uttrycket väg
rätt och slätt. Men därav har blivit en följd att bestämmelsen i andra
stycket kommer att omfatta även de alltmera talrika fall då rätten till
väg icke avser annat än en rätt att färdas fram å en för den tjänande
fastighetens eget behov redan byggd och brukad väg. Särskilt i samband
med avstyckning torde sådant servitut ofta upprättas (jfr N. J. A.
I 1929 sid. 218). Att i dylika fall låta skyldigheten att hålla grind i
ägogräns, i brist på avtal i annan riktning, övergå från de stängselskyldiga,
som hittills hållit grinden, till den servitutsberättigade lärer
icke vara befogat. Även i fråga örn framdeles skeende servitutsupplåtclser
och jorddelningsförrättningar torde emellertid knappast trygghet
finnas för att ett dylikt stadgande och dess verkningar behörigen
uppmärksammas och obillighet förebygges.

Med hänsyn till svårigheterna att i förevarande sammanhang träffa
ett avgörande, som gör rättvisa åt skiftande situationer, hemställes att
bestämmelsen får utgå. Vinner denna hemställan icke beaktande, sy Bihang

lill riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr 107.

242 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

nes i allt fall orden »om ej annorlunda avtalats» böra ersättas med ett
mera omfattande uttryck, såsom att ej annat överenskommits eller eljest
skäligen må anses gälla. Lämpligen kunde ock, såsom i gällande författning
sker, bestämmelsen givas i samband med stadgandena om stängsels
fördelning å marken.

6 §.

Lagrådet:

Sista stycket i 6 § synes avfattat under den förutsättningen, att stängsel
på grund av bestämmelserna i denna paragraf skall kunna av de
stängselskyldiga uppföras även å fastighet, som icke beröres av stängselfrågan.
För de sällsynta fall, där sådan åtgärd kan finnas lämplig,
torde behov ej föreligga att medgiva ett tvångsförfarande mot en helt
utomstående, utan lärer frågan lämpligast lösas genom överenskommelse.
Avfattningen av nämnda stycke torde därför böra något jämkas.

7 $.

Lagrådet:

Tredje styckets hänvisning syftar till 68 § i 1891 års lag örn allmänna
vägar. Då där givna bestämmelser örn stängsels beskaffenhet icke avse
dess egenskap att freda mot hemdjur, men å andra sidan ej heller innefatta
hinder att stänga mot hemdjur i ägogräns, torde stycket böra utgå.

9 §.

Justitieråden Alexanderson, Eklund och Grefberg:

Enligt bestämmelsen i andra stycket är vid överlåtelse av fastighet
ny ägares ansvarighet för tidigare bestämda bidrag till hållande av
stängsel begränsad så, att han ej svarar för bidrag som förfallit till betalning
innan han blev ägare, d. v. s. innan avtalet slöts. Härutinnan
vilar förslaget på samma principer som motsvarande stadganden i 1879
års dikningslag, vattenlagen och lagen örn enskilda vägar. Emellertid
plägar köpares ansvarighet för fastigheten åvilande förpliktelser mellan
köpare och säljare regelmässigt bestämmas med utgångspunkt icke
från dagen för köpslutet utan från tillträdesdagen. Det är följaktligen
önskvärt, att även i fråga örn nu förevarande bidrag tillträdesdagen
blir avgörande för inträdet av ny ägares ansvarighet. De hänsyn till
övriga sakägares intresse att för oguldna bidrag i så stor utsträckning
som möjligt kunna hålla sig till den nye ägaren, vilka legat till grund
för särskilt 1879 års dikningslags och vattenlagens stadganden i ämnet,
göra sig i förevarande fall mindre gällande, då de belopp varom fråga
kan uppstå måste antagas bliva jämförelsevis obetydliga. Det kan
tvärtom antagas att det i regeln för fordringsägaren faller sig bekvämast
att hänvända sig till den som besitter fastigheten. När det gäller

243

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

ny innehavare av en fastighet, mäste även efter det remitterade förslaget
tillträdesdagen bliva avgörande för omfattningen av hans förpliktelser
i förevarande avseende. Det hemställes därför att åt ifrågavarande
bestämmelse gives det innehåll att ny ägare eller innehavare är
pliktig fullgöra vad företrädaren eftersatt i stängsels uppförande eller
underhåll, men ej svarar för bidrag i penningar, som förfallit till betalning
innan han tillträdde fastigheten.

Justitierådet Grefberg tiliade:

Med anledning av den i paragrafen intagna hänvisningen till vad som
är stadgat örn hägnad kring prästgård må framhållas, att område, som
vid syneförrättning enligt ecklesiastika boställsordningen genom synerättens
beslut å boställe utlägges till prästgård, icke härigenom avskiljes
till särskild fastighet och att, enligt gängse praxis, sådant område ej
heller sedermera genom avsöndring eller avstyckning eller i annan ordning
utbrytes från bostället. Endast i enstaka undantagsfall, såsom då
området förbehålles vid försäljning av bostället i övrigt eller inköpes
från annan fastighet, göres området till föremål för jorddelningsåtgärd
för dess utbrytande till särskild fastighet. Fastighetsgräns mellan prästgårdsområde
och övriga ägor till den fastighet, varifrån området tagits,
finnes alltså i allmänhet ej. Mycket sällan gränsar området till annan
fastighets ägor. Då stängselskyldighet enligt förslaget äger rum allenast
i ägogräns varda dess bestämmelser alltså endast i ett försvinnande
litet antal fall tillämpliga å prästgårdsområde.

10 $.

Lagrådet:

Med hänsyn till att de i 9 § upptagna bestämmelserna äro avsedda
att tillämpas jämväl å de fall, som omförmälas i 10 §, synes lämpligt
att de båda paragraferna byta plats.

Rubriken till 3 kap.

Lagrådet:

Rubriken till detta kapitel synes lämpligare kunna bliva: Örn rätt till
gemensamt bete och örn betesreglering, eller något liknande. Vidtages
denna ändring, torde underrubrikerna kunna utgå.

11 *.

Lagrådet:

Första stycket synes böra erhålla en förenklad redaktion och första
punkten av andra stycket däri inarbetas, på sätt var iakttaget i de sakkunnigas
förslag.

244 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

13 §.

Lagrådet:

Då i denna paragrafs första stycke talas om förfång för jordbruket
avses icke därmed jordbruk i mera inskränkt bemärkelse, utan meningen
är att det använda uttrycket skall omfatta även skogsbruk. Till förebyggande
av missuppfattning synes en jämkning i avfattningen böra
vidtagas, exempelvis sålunda att orden »eller förfång för jordbruket»
utbytas mot orden »eller olägenhet för fastighetens brukande». Motsvarande
jämkning bör i så fall ske i 14 § sista stycket. — Även i andra
hänseenden synes första stycket i 13 § böra redaktionellt jämkas.

I paragrafen torde böra givas direkt uttryck åt grundsatsen att gemensamketsbete
upphör i och med att betesreglering träder i tillämpning.
Nämnda tidpunkt lärer då ock böra angivas såsom den, efter vilken
mark ej må nyttjas till bete för den fastighet, till vilken marken hör,
med mindre denna hålles inhägnad. Sista stycket bör till lydelsen jämkas
så att därav tydligt framgår att — såsom meningen är — stadgandet
omfattar jämväl det fall att fastighets skogsmark i dess helhet
blivit inhägnad. Tillika hemställes att stadgandet upptages såsom andra
stycke i paragrafen.

14 $.

Lagrådet:

Angående en önskvärd jämkning i sista styckets lydelse hänvisas till
vad ovan anförts vid 13 §.

15 §.

Lagrådet:

I 15 § föreskrives att betesmark, som till förmån för en fastighet upplåtits
å annan fastighet, skall av betesrättshavaren hållas inhägnad.
Hägnadsskyldigheten omfattar hela gränsen kring det upplåtna området,
sålunda även sådana sträckor där gränsen kan sammanfalla med
rågången mot en tredje fastighet. Det kan därför inträffa att vid sidan
av här föreskriven hägnadsplikt skyldighet kan jämlikt 3 § första
stycket föreligga att hålla stängsel mellan ägorna å ömse sidor örn rågången.
Detta blir exempelvis fallet, när det upplåtna området gränsar
till inägor å annan fastighet. Att märka är dessutom att det upplåtna
området genom att bliva anordnat till betesmark förlorar sin förutvarande
karaktär av skogs- eller utmark och att i följd härav skyldighet
uppkommer att hålla stängsel i rågången mot angränsande fastighet.
På frågan huru den betesrättshavaren ålagda hägnadsskyldigheten inverkar
å den skyldighet att hålla stängsel i ägogräns, som förefinnes
enligt 3 §, lämnas i förslaget icke något uttryckligt svar. Ett förtydligande
av förslaget i denna del är enligt lagrådets mening av nöden.

245

Kungl. Majda proposition Nr 107.

Vad angår innehållet i de bestämmelser, som härutinnan kunna vara
erforderliga, synes det icke böra ifrågakomma att utesluta skyldigheten
att hålla stängsel i ägogräns på den grund att hägnadsskyldighet
enligt 15 § där äger rum. Den omständigheten att ägor å en fastighet
upplåtits till betesmark lärer icke utgöra tillräcklig anledning att befria
ägaren av angränsande fastighet från honom eljest åliggande stängselskyldighet
eller att fråntaga honom stängselvitsord. Däremot bör agaren
av det upplåtna området skäligen vara helt fri från skyldighet att
hålla stängsel i den del av rågången, invid vilken området är beläget. For
denna skyldighets fullgörande torde i stället betesrättshavaren hava att
svara. Såsom en följd därav bör rätten att utöva stängselvitsord för
betesmarken med ägarens uteslutande tillkomma betesrättshavaren. Nu
anförda synpunkter bliva beaktade örn i 15 § upptages en bestämmelse
att i fråga örn ansvarighet för skyldighet jämlikt 3 § att hålla stängsel i
ägogräns och i fråga örn utövande av stängselvitsord skall så anses som
örn betesmarken tillhörde fastighet, för vilken den upplåtits.

Den i andra stycket av 15 § lämnade hänvisningen till vad i 8 § är
stadgat örn tid då stängsel skall hållas i fredgillt stånd synes lämpligen
kunna sammanföras med första punkten i 18 §, som innehåller en liknande
hänvisning. Innehållet av 18 $:s andra punkt kunde i så fall
upptagas i 16 §.

Såsom departementschefen anfört bör beträffande område, som till
bete upplåtes å skogsmark, för marken gällande skogsvårdslagstiftning
icke äga tillämpning å området under tid, då upplåtelsen är gällande.
Då ett uttryckligt stadgande härom synes önskvärt, hemställes att såsom
sista stycke i förevarande paragraf upptages en bestämmelse av
innehåll att örn betesmark upplåtits å skogsmark skall, så länge upplåtelsen
äger bestånd, den för skogsmarken gällande skogsvårdslagstiftningen
icke äga tillämpning å betesmarken.

16 §.

Lagrådet:

Det intrång, som förutsättes komma att ske genom markens anordnande
för betesbruk, består enligt vad departementschefen framhåller
väsentligen däri att betesrättshavaren helt eller till huvudsaklig del
avverkar växande skog och tillgodogör sig virket. Vid sådant förhållande
hör gottgörelse, varom i denna paragraf stadgas, angivas avse såväl
skada som intrång. Motsvarande jämkning bör ske i 34 § sista
stycket.

Uttrycklig bestämmelse huru ersättning skall gäldas för skada och
intrång till följd av betesmarks anordnande för betesbruk har icke meddelats
i förslaget. Av 34 § sista stycket kan dock hämtas stöd för det
antagande att sådan ersättning är avsedd att erläggas på en gång.

246 Kungl. Majlis proposition Nr 107.

Paragrafen torde så mycket hellre böra fullständigas med föreskrift
härom som detta måste anses påkallat för att klart avgränsa de fall, i
vilka förmånsrätt medgives enligt den föreslagna lagen örn säkerhet
för utbekommande av viss ersättning enligt lagen örn ägofred.

19 $.

Lagrådet:

Av första stycket framgår att tvåugsupplåtelse av betesmark kan äga
rum ej blott till förmån för fastighet, vars skogsmark ingår i regleringen,
utan ock för fastighet, åt vilken såsom servitut upplåtits betesrätt
å annan fastighet och som på denna väg blivit delaktig i gemensamhetsbetet.
Förutsättningen för sådan tvångsupplåtelse är dock naturligtvis
att tillräcklig betestillgång ej kan beredas servitutshavaren
å den av servitutet besvärade fastighetens mark. Är åter detta fallet,
skulle i saknad av särskilt stadgande servitutshavaren efter regleringens
genomförande vara hänvisad att för betningens utövande hägna hela
den tjänande fastighetens skogsskifte. Någon rätt att utan särskilt tillstånd
av nämnda fastighets ägare inhägna till betesplats åt sig viss del
av denna mark torde nämligen, såsom departementschefen framhållit,
icke kunna enligt allmänna servitutsrättsliga grundsatser tillerkännas
servitutshavaren. För att icke gemensamhetsbetets avlysande skall i
dylikt fall pålägga honom en hägnadsbörda som han måhända icke förmår
bära, har det då ansetts erforderligt att vid betesregleringen medgiva
möjlighet av ett slags lokalisering av betesrätten till viss del av den
tjänande fastighetens skogsmark, å vilken del den å andra sidan får
utövas med ensamrätt.

Detta är innebörden av paragrafens andra stycke. Mot de i slutet av
stycket använda ordalagen torde böra erinras att de icke giva ett fullt
korrekt uttryck för servitutsförhållandet, varför en jämkning av lydelsen
synes önskvärd.

Huruvida den medgivna lokaliseringen av betesservitutet får äga
rum även i den tjänande fastighetens intresse och alltså, där den finnes
kunna genomföras utan servitutshavarens förfång, kan föreskrivas
även mot dennes gensaga, framgår icke med full tydlighet av stadgandet.
Lydelsen föranleder dock närmast den tolkningen att det gives
servitutshavaren fritt val att begagna eller icke begagna anvisningen
att genom inhägnande av viss del av den tjänande fastighetens mark
förvärva ensamrätt att där beta. X denna riktning pekar ock departementschefens
yttrande.

Får detta antagas vara förslagets ståndpunkt, kan emellertid dragas
i tvivelsmål huruvida den är tillräckligt grundad. Följdriktigt genomförd
kan den svårligen anses vara, då väl förslaget innebär att där flera
servitutsberättigade finnas och någon av dem önskar och befinnes kunna

247

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

utan de övrigas förfång få sig betesområde med ensamrätt anvisat, dessa
få tåla den begränsning i deras eget betesområde, som härav följer. Vid
sådant förhållande synes tillräckligt skäl icke föreligga att förvägra
ägaren till den tjänande fastigheten att få en dylik reglering genomförd;
den omständigheten att han jämlikt 20 kap. 3 § jorddelningslagen
har den mera vittgående befogenheten att påyrka servitutets utbrytning
synes ej ligga i vägen härför. Någon skyldighet för servitutshavaren
att iordningställa det anvisade området för betesbruk är ju icke
för det fall, varom stycket handlar, ifrågasatt.

Den möjlighet till omvandling av servitutsrättens innehåll, som förevarande
stadgande medgiver, synes knappast böra införas, utan att erinran
örn förhållandet upptages i lagen örn servitut, där lämplig plats
torde erbjuda sig i 5 § andra stycket.

23 §.

Lagrådet:

I paragrafen har ej angivits vilken länsstyrelse behörighet tillkommer
att upptaga ansökan örn förrättning som angår fastigheter, belägna i
skilda län. Enligt departementschefens yttrande är det avsett att bestämmelserna
örn laga domstol i 49 § skola analogt tillämpas. Gäller ansökningen
betesreglering, bleve således avgörande den i ansökningen uttalade
uppfattningen örn vilket område regleringen bör omfatta; länsstyrelsen
i det län, där större delen av detta område ligger, bleve den
behöriga. Initiativ till förrättning av dylikt slag kan emellertid komma
att ungefär samtidigt tagas av flera intressenter var för sig; och på
grund av skiljaktig mening dem emellan örn regleringsområdets lämpliga
omfattning vore ansökningarna att ingiva till olika länsstyrelser.
Något liknande kan inträffa, örn den sökta förrättningen gäller stängselskyldighet.
Enligt den från 49 § hämtade behörighetsregeln hade vardera
sidan att vända sig till den länsstyrelse varunder motsidan lyder.

Den kompetenskollision, som alltså kan uppstå, lärer vara att lösa sålunda
att förrättningsman bör förordnas endast på grund av den först
ingivna av konkurrerande ansökningar. Genom lämplig kommunikation
länsstyrelserna emellan torde i allmänhet kunna förebyggas att förordnande
utfärdas, som sedermera finge återkallas, enär annan tidigare ansökan
på annat vederbörligt håll ingivits. Sådan förebyggande åtgärd lärer
kunna i administrativ ordning anbefallas, utan att särskilt bemyndigande
i lagen är erforderligt.

Ur en annan synpunkt giver emellertid förslagets ståndpunkt anledning
till erinran. Fall torde förekomma där det för en sökande till förrättning
för bctesreglering bleve vanskligt att utreda vilket län som omfattar
den största delen av ett av honom önskat regleringsområde. Möjligen
voro t. o. ra. arealuppmätning nödvändig. Frågan örn regleringens

248

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

omfattning kan val för övrigt av sökanden lämnas i viss män öppen, med
angivande av olika alternativ. Å andra sidan synes det icke vara förenat
med betänkligheter att lämna sökande valfrihet att vända sig till
vilken länsstyrelse som helst bland dem, under vilka lyda fastigheter som
av förrättningen beröras. Detsamma torde gälla örn stängselförrättning.

Ännu ett slag av kompetenskollision kan uppstå vid betesregleringar,
nämligen mellan synenämnder för skilda förrättningar i fall, där viss
mark under förrättningarnas gång finnes ifrågakomma till indragande i
såväl det ena som det andra regleringsområdet. Även dylika kollisioner
torde lämpligast lösas genom anvisningar, givna i administrativ väg.

Stadgandena i tredje stycket stå i visst samband med de i 33 § givna
reglerna om redovisning av konceptakt till förrättning. Akten skall
överlämnas till länets lantmäterikontor eller, där de fastigheter som förrättningen
angår samtliga äro belägna i stad eller stadsliknande samhälle,
till byggnadsnämnden. Byggnadsnämnderna sakna emellertid ofta
brandfri lokal. Bibehålies stadgandet oförändrat, bör därför — genom
ändring i kungörelsen den 31 december 1920 med vissa föreskrifter örn
mätningsväsendet i rikets städer — byggnadsnämnd som saknar tillgång
till brandfri lokal åläggas att till länets lantmäterikontor överlämna avskrift
av konceptakten.

Emellertid vore det tydligen till stor fördel för fastighetsägare, förrättningsmän
och andra intresserade, om för varje län allt material rörande
stängselskyldighet och betesregleringar funnes samlat på ett ställe, nämligen
å länets lantmäterikontor. Behovet för städer och stadsliknande
samhällen att även lokalt äga tillgång till detta material, i den mån det
angår fastighet i staden eller samhället, bör därjämte tillgodoses.

Redovisningssystemet synes därför böra bliva följande. Konceptakt
till förrättning redovisas alltid till lantmäterikontoret i det län, vars
länsstyrelse förordnat förrättningsmannen. Finner överlantmätaren, att
förrättningen jämväl angår fastighet i annat län, skall till detta läns
lantmäterikontor översändas avskrift av akten och, i förekommande fall,
domstols utslag över klander av förrättningen. Likaså skall byggnadsnämnden
i stad eller stadsliknande samhälle erhålla avskrift av varje
förrättning som angår fastighet inom staden eller samhället. Härigenom
bleve stadens och samhällets intresse mera fullständigt tillgodosett än
enligt förslaget och även frågan löst huru skall förfaras, då flera samhällens
fastigheter omfattas av förrättningen. I lagen torde endast böra
meddelas föreskrift örn redovisning av konceptakten. Övriga bestämmelser
givas lämpligen i administrativ ordning.

Vinnes beaktande för det nu anförda, torde i förevarande paragrafs
tredje stycke böra föreskrivas att länsstyrelsen skall örn förordnandet underrätta
länets lantmäterikontor ävensom, där den sökta förrättningen angår
jämväl fastighet i annat län, lantmäterikontoret i detta län och, där

249

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

den angår fastighet i stad eiler samhälle, för vilket den för städerna gällande
ordningen för bebyggande skall iakttagas, byggnadsnämnden i staden
eller samhället. Tillika erfordras vissa jämkningar i 30 och 33 §§.

Slutligen bör erinras att, örn det nu förordade redovisningssystemet
skall fylla sin uppgift, lantmäterikontoren och byggnadsnämnderna böra
i sitt förvar mottaga avskrift av förening som omförmäles i förslagets
36 eller 37 §. Härtill återkommer lagrådet vid dessa paragrafer.

Vad i departementschefens yttrande sägs örn lands- och stadsfiskal
såsom lämpliga att lörordnas till förrättningsmän föranleder den erinran
att dessa tjänstemän icke torde böra genom sådana förordnanden dragas
från sina tjänstesysslor.

25 och 26 §§.

Lagrådet:

En jämförelse mellan första och andra stycket i 25 § utvisar att beloppet
av den synemän tillkommande ersättningen icke tillhör de frågor,
som vid förrättningen prövas och rörande vilka besked skall lämnas i det

1 29 § omförmälda utlåtandet. Grunderna för ersättningsbeloppets beräknande
äro avsedda att bestämmas i administrativ väg, i den mån ej tilllämpliga
stadganden redan finnas, vilket är fallet beträffande förrättningsman
som är lantmätare, i det att lantmäteritaxan med flera författningar
här giva ledning. Härav följer ock att tvist örn beloppets
storlek ej anhängiggöres genom klander å förrättningen, utan i annan
ordning, olika allteftersom lantmäteritaxan skall tillämpas eller icke.

Huru det i dessa hänseenden förhåller sig med ersättning åt tillkallat
sakkunnigt biträde är icke lika klart. Den hänvisning till jorddelningslagen
som i fråga örn dylikt biträde gives i 26 § kan vad angår dess
tillämpning å förevarande spörsmål tolkas på olika sätt. Meningen
torde dock vara att det beslut, synemännen i anledning av stadgandet i

2 kap. 2 § nämnda lag hava att fatta rörande biträdets ersättning, skall
innefattas i det utlåtande som omförmäles i förslagets 29 §. Följden därav
bliver att i händelse av missnöje klander skall instämmas på sätt 31 §
stadgar.

En sådan ordning måste dock anses vara ur flera synpunkter olämplig.
Sakägare, som finner ersättningsbeloppet vara för högt tilltaget,
kan ej få frågan prövad med mindre han till domstol instämmer förutom
biträdet samtliga övriga sakägare, vilka dock icke äga något hans eget motsatt
intresse i målet. Och biträdet nödgas avvakta att förrättningen i
dess helhet vinner laga kraft eller, i händelse av missnöje i någon honom
alls ej berörande punkt, att slutlig dom i målet faller; dessförinnan är
hans fordringsanspråk, ehuru av ingen bestritt, icke att betrakta såsom
dom fäst.

Lämpligare synes vara att jämväl grunderna för ersättning åt biträdet
finge administrativt bestämmas samt i samma ordning stadgades vem

250

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

det tillkommer att i det särskilda fallet fastställa beloppet och hur i händelse
av missnöje talan skall fullföljas.

Vinner denna hemställan beaktande torde hänvisningen i första stycket
av 25 § få omfatta jämväl ersättning åt sakkunnigt biträde. Vidare borde
i så fall 25 och 26 §§ byta plats.

27 $.

Lagrådet:

Beaktas en vid 13 § gjord hemställan örn direkt stadgande att gemensamhetsbete
upphör då betesreglering träder i tillämpning, erfordras viss
jämkning i förevarande paragrafs 2 mom.

28 $.

Lagrådet:

Enligt 16 § skall ersättning för upplåtelse av betesmark och för intrång
till följd av markens inhägnande fastställas att utgå årligen med lika belopp,
under det att gottgörelse för skada och intrång, som orsakas av
åtgärder för att anordna området för betesbruk, skall, enligt vad förslaget
avser, erläggas på en gång. Vad sålunda gäller örn ordningen för
ersättningens gäldande bör icke få ändras genom förening, som sakägarna
under en förrättning träffa. Kontroll härutinnan bör utövas av synemännen.
Såsom av departementschefens yttrande framgår, berör nämligen
denna fråga även inteckningshavares intressen. En föreskrift örn skyldighet
för synemännen att granska vad föreningen i denna del kan innehålla
synes därför påkallad av samma skäl som föranlett, att det i 28 %
första stycket andra punkten alagts synemännen att pröva örn föreningen
i vad den avser annan fråga än ersättning överensstämmer med lagens
grunder. Den av de sakkunniga för denna punkt föreslagna formuleringen,
enligt vilken granskningen skulle gälla föreningen i dess helhet,
anser lagrådet därför vara att förorda. Det torde icke kunna befaras att
synemännen härav skulle taga sig anledning att i oträngt mål ingå i bedömande
av skäligheten av ersättningsbelopp enligt 6 eller 16 §, varom
sakägarna enats.

29 §.

Lagrådet:

Därest förrättningen angår fastigheter i skilda län och enligt 41 §
styrelse skall utses för en eller flera samfälligheter, torde synemännen
böra meddela föreskrift hos vilken länsstyrelse anmälan örn val, varom
i paragrafen förmäles, skall ske. Därvid synes det böra tillkomma synemännen
att träffa sitt avgörande efter vad i varje fall är lämpligast. Då
fråga är örn flera samfälligheter lärer ej heller vara nödigt att an -

251

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

malan om valet sker hos samma länsstyrelse, utan kan t. ex. fastigheternas
belägenhet föranleda olikhet i sådant hänseende. Det torde vara
uppenbart att det bör tillkomma den länsstyrelse, hos vilken anmälan örn
valet sålunda skall äga rum, att taga den befattning med samfälligheten,
som enligt lagen tillkommer länsstyrelse.

30 $.

Lagrådet:

I fråga örn andra stycket erinras örn vad vid 23 § anförts angående
nämnda paragrafs tredje stycke.

32 §.

Lagrådet:

De avvikelser från allmänna exekutivrättsliga grundsatser, som 2 mom.
innefattar, synas gå längre än av verkligt behov påkallas och lämpligt är.
Då det här stadgas att utlåtande utan hinder av att talan mot förrättningen
föres må i visst avseende, nämligen i fråga örn förpliktande att
uppföra stängsel, gå i verkställighet »efter ty i 1 mom. sägs», d. v. s. såsom
laga kraft ägande dom, är detta visserligen ett mindre egentligt uttryck
för bestämmelsens verkliga innehåll, eftersom det tillfogas såsom
villkor att den sökande ställer säkerhet för skadestånd för det fall att utlåtandet
ändras. Avsikten med det använda uttryckssättet lärer emellertid
vara att medgiva sökanden rätt att vända sig till samma exekutiva
myndighet som skulle varit behörig, örn laga kraft ägande dom förelåge.
Detta innebär, enligt vad 37 oell 38 §§ utsökningslagen utvisa, att sökande
har att gå till utmätningsmannen direkt eller att först utverka överexekutors
förordnande, allteftersom i utlåtandet förklarats att, i händelse
av underlåtenhet att uppföra föreskrivet stängsel, sådant må genom motparts
föranstaltande ombesörjas eller dylik påföljd av underlåtenheten
icke stadgats. I fråga örn icke lagakraftvunnen dom fordras däremot enligt
utsökningslagens 43 § för all verkställighet av förevarande art att
frågan underkastas överexekutors prövning. Förslaget nöjer sig alltså
i fråga örn verkställighet å utlåtandet med en mindre betryggande ordning
än vad örn domar i allmänhet gäller. I konsekvens härmed har visserligen
i momentets andra stycke stadgats ett motsvarande undantag för
domar av förevarande innehåll. En annan avvikelse från allmänna principer
ligger däri att säkerhet för skadestånd städse skall ställas hos utmätningsman,
även i det fall att verkställighetsärendet skall anhängiggöras
hos överexekutor. Oklart är härvid örn bevis att säkerhet är ställd
måste företes redan hos överexekutor, medan ärendet är där anhängigt,
eller meningen är att dennes förordnande om verkställighet skall göras
beroende av att säkerhet ställes hos utmätningsman, innan handräckning
får jämlikt förordnandet av denne meddelas.

252 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

I andra fall, där verkställighet medgives å synenämnds utlåtande, är
villkoret regelmässigt att utlåtandet vunnit laga kraft. Särskilt är detta
förhållandet, om verkställigheten avser annat än en betalningsskyldighets
Att man i förevarande fall gör ett avsteg från denna regel må vara motiverat.
Men att sträcka medgivandet längre än till en analog tillämpning
av vad i 43 § utsökningslagen är örn domar stadgat synes icke nödigt
eller lämpligt. Det kan bland annat böra prövas att icke viktiga förutsättningar
för förrättningens laglighet blivit åsidosatta. Omgången
med att utverka överexekutors förordnande torde ej heller vara så stor,
att verkställighetsärendet därav alltför mycket tynges.

Tillräcklig anledning att stadga befogenhet för högre rätt att inhibera
verkställighet av underrätts eller hovrätts dom — något som eljest är
för vår exekutionsrätt på jämförliga områden främmande — synes icke
föreligga.

Momentindelning, som i övrigt förekommer blott i förslagets 27 §, synes
öbehövlig i förevarande paragraf.

33 $.

Lagrådet:

Då den tid, inom vilken konceptakten efter förrättningens avslutande
skall översändas till vederbörande myndighet, med hänsyn till innehållet
i 30 och 31 §§ torde kunna utan olägenhet inskränkas till sex månader
samt vissa fördelar synas vara förenade med en sådan tidsbegränsning,
hemställes att ändring av denna innebörd vidtages i paragrafens tredje
stycke.

I den mån föreskrifter kunna finnas erforderliga i fråga örn ersättning
till förrättningsman för dennes inställelse vid rätten, torde sådana böra
meddelas i administrativ ordning.

I övrigt hänvisas till vad som anförts vid 23 §.

34 §.

Lagrådet:

Av 6 § i förslaget framgår att örn stängsel uppföres annorstädes än
i ägogräns det åligger de hägnadsskyldiga att ersätta skada och intrång,
som därigenom kan vållas å fastighet där stängslet sättes. För upplåtelse
av betesmark och därav föranlett intrång skall ersättning gäldas
på sätt i 16 § sägs. Gottgörelse i penningar kan jämväl enligt 39 § komma
att utgå vid jämkning av stängselskyldighet. Därest tvist uppstår t. ex.
mellan ägaren av en fastighet och en nyttjanderättshavare om bättre rätt
till ersättning som här avses, skall enligt förslaget tvisten icke prövas i
den ordning, som skall gälla för prövning av frågor om stängselskyldighet
och betesreglering, utan enligt vanliga regler för avgörande av tvistemål.
I överensstämmelse med denna ståndpunkt har i 34 § — för det fall

253

Kungl. May.ts proposition Nr 107.

att tvist om bättre rätt till ersättning som utgår enligt 6 eller 16 § uppstår
under ärendets behandling — föreskrivits, att tvisten skall hänvisas till
särskilt utförande samt att ersättningsbeloppet skall nedsättas hos länsstyrelsen
och där stå i kvarstad i avbidan på tvistens slutliga avgörande.
Meningen är att dessa föreskrifter skola vara tillämpliga jämväl i fråga
örn ersättning, som kan komma att utgå enligt 39 §.

Det nedsättningsförfarande, som här anordnats och som har sin förebild
i 28 § första stycket lagen örn enskilda vägar, har uppenbarligen tillkommit
i syfte att den som ersättningsskyldigheten åligger skall kunna
utan hinder av uppkommen tvist fullgöra betalningen och därigenom bereda
sig möjlighet att verkställa erforderliga arbeten å den mark, för
vars begagnande ersättningen skall utgå. För att tillgodose detta syfte
är det emellertid icke erforderligt att i förslaget införa särskilda regler
örn rätt att nedsätta ersättningsbeloppet. Denna utväg står den ersättningsskyldige
öppen redan på grund av bestämmelserna i lagen den 24
mars 1927 örn gälds betalning genom penningars nedsättande i allmänt förvar.
Av 1 § i denna lag framgår, att betalning av förfallen gäld, som
skall erläggas i penningar, kan fullgöras genom beloppets nedsättande
hos överexekutor bland annat då två eller flera tvista örn bättre rätt till
beloppet. Enligt lagrådets mening bör det förfarande som i allmänhet
skall tillämpas, när betalning får ske genom nedsättning, komma till användning
jämväl i sådana fall som här avses. Härtill förefinnes så mycket
större skäl som behov att vid betalning av ersättningsbelopp anlita
nedsättningsförfarandet kan uppkomma icke blott då tvist råder om
bättre rätt till beloppet utan även t. ex. då ersättningstagaren på grund
av bortovaro icke kan anträffas eller då i följd av dennes dödsfall det
icke kan utrönas vem beloppet tillkommer. På grund av det anförda
hemställer lagrådet att vad 34 § innehåller om nedsättning av ersättningsbelopp
måtte få utgå.

Enligt andra stycket i 34 § får, innan ersättning som fastställts enligt
6 § blivit gulden, arbete ej verkställas å annans mark eller eljest åtgärd
vidtagas till förfång för annan. En motsvarande regel har i tredje stycket
upptagits i fråga örn ersättning, som enligt 16 § bestämts att utgå
för intrång till följd av betesmarks anordnande för betesbruk. Dessa
bestämmelser hava tillkommit för att skydda ersättningstagarens rätt.
I samma syfte har i andra stycket föreskrivits att där ej ersättning enligt
6 § gäldas inom tid som i laga ordning blivit bestämd eller, örn
dylik bestämmelse saknas, inom fem år efter det ersättningens belopp
fastställdes, den väckta frågan skall i sin helhet vara förfallen. Härtill
anknytes en bestämmelse av innehåll att, där sakägare utöver sin andel
guldit ersättning som nyss sagts, han är berättigad att efter utgången av
förenämnda tid hos den ersättningsskyldige erhålla utmätning för vad
sålunda utgivits, såframt ej den väckta frågan i sin helhet förfallit. Med
hänsyn särskilt till att de ersättningsbelopp som enligt 6 § kunna ifråga -

254

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

bomma i allmänhet måste vara jämförelsevis ringa torde något praktiskt
behov av de i andra stycket till skydd för ersättningstagaren givna bestämmelserna
icke föreligga. Gällande lag Ilar icke uppställt något krav
att ersättning skall vara gulden, innan intrånget genom stängsels uppförande
äger rum; och därav har icke försports någon olägenhet. På
grund härav hemställes att andra stycket måtte utgå.

Vad tredje stycket angår synes den där givna regeln lämpligen böra få
sin plats i 16 §, därvid jämkning av lydelsen torde ske i enlighet med vad
vid nämnda paragraf föreslagits.

36 och 37 §§.

Lagrådet:

Vad lagrådet vid 28 § anfört därom att avvikelse genom förening som
där avses icke må ske från de i 16 § givna reglerna örn den ordning i vilken
ersättning skall utgå äger även tillämpning å sådan förening som i
36 § omförmäles. För att bereda domstolen möjlighet till erforderlig kontroll
häröver torde böra föreskrivas att föreningen även skall innehålla
uppgift huruvida ersättning för skada och intrång skall utgå och i så fall
med vilket belopp den skall i den ordning 16 § föreskriver gäldas.

Därest förening angår fastigheter belägna inom olika underrätters domvärjo,
bör föreningen intagas i domboken hos samtliga dessa underrätter»
Det hemställes att första stycket av 36 § förtydligas härutinnan.

Såsom ovan vid 23 § framhållits, synes det vara av värde att å länets
lantmäterikontor finnes tillgängligt allt material för upplysning örn vad
i stängselskyldighets- och betesregleringshänseende gäller örn länets fastigheter.
Från varje underrätt, där förening intagits i domboken jämlikt
någon av förevarande båda paragrafer, bör därför utdrag av domboken
överlämnas till lantmäterikontoret. Härom bör i 36 § stadgande givas,
vilket åter föranleder jämkning i den i 37 § meddelade hänvisningen.
I administrativ ordning kunde vidare åläggas överlantmätarna att för
den händelse förening omfattar fastigheter i skilda län hålla varandra
underrättade örn från vilka underrätter dylikt utdrag till respektive lantmäterikontor
inkommit samt att där förening avser fastighet i stad
eller stadsliknande samhälle överlämna avskrift av domboksutdrag till
byggnadsnämnden.

Den i 37 § förekommande bestämmelsen angående upptagande i förening
av de villkor med avseende å hemdjurs vård, varom överenskommelse
träffats, har erhållit sådan avfattning att dess iakttagande gjorts till villkor
för föreningens giltighet mot ny ägare eller innehavare. Då bestäm-.
melsén synes böra hava karaktären av allenast ett råd till sakägarna,
hemställes att den omarbetas i sådan riktning. I sammanhang härmed
torde även vissa redaktionella jämkningar böra äga rum.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.
39 $.

255

Lagrådet:

Sedan fråga om stängselskyldighet blivit i laga ordning avgjord, kan
enligt 38 § jämkning i skyldigheten äga rum — frånsett de i första stycket
behandlade fall, då jämkning påkallas med anledning av delning av
stängselskyldig fastighet eller dess sammanläggning med annan fastighet
— allenast örn sådana ändrade förhållanden uppkommit, som på frågan
synnerligen inverka. Tillika fordras att minst tio år förllutit från det stängselfrågan
slutligen avgjordes, dock att jämkning även tidigare kan ske
i det i 38 § andra stycket andra punkten omförmälda fall att behov av
stängsel uppkommit för fastighet, som lörklarats ej vara stängselskyldig
eller fått sin stängselskyldighet bestämd med hänsyn till att behov av
stängsel ej förelåg för fastigheten.

Frågan huruvida den som vid jämkning erhåller ökad stängselskyldighet
även skall behöva utgiva ersättning för den stängselsträcka, vars underhåll
han nödgas övertaga, regleras i 39 § på det sätt att någon ersättning
icke skall utgå utom då jämkning föranletts av sådan ändring i
stängselbehovet som angives i nyss omnämnda punkt av 38 § andra stycket.
Denna undantagsbestämmelse sammanhänger med att i nämnda fall
redan efter kort tids förlopp jämkning i stängselbördans fördelning kan
äga rum. Har jordägare som vid stängselförrättning tilldelats blott en
femtedel av stängselbördan omedelbart därefter infört betning å sin mark,
äger hans granne rätt att fordra jämkning till hälftendelning. Men denna
rätt bleve tämligen illusorisk örn även för dylikt fall regeln örn frihet från
att ersätta övertaget stängsel vidhölles. Det är sådan obillighet man genom
undantagsbestämmelsen velat förhindra. Denna synes emellertid
hava fått en större räckvidd än dess grund kräver. Äger jämkning av nu
ifrågavarande anledning rum först sedan tio år förflutit från stängselfrågans
avgörande, synes regeln örn ersättningsfrihet likaväl som i andra fall
böra tillämpas. Det hemställes att 39 § tredje punkten må jämkas i enlighet
med vad sålunda erinrats.

46-48

Lagrådet:

På skäl som utvecklas vid 5 kap. hemställes att förevarande paragrafer
flyttas från 4 kap. och infogas i senare sammanhang. Eventuellt skulle
därvid innehållet av 46 § fördelas på skilda paragrafer.

Oberoende härav föreslås, i anslutning till en vid 23 § framställd erinran.
att orden »lands- eller stadsfiskal» i 46 § måtte utgå.

256

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

5 kap.

Lagrådet:

Kapitlet är i huvudsak uppställt efter följande plan. Först behandlas
frågan om straffansvar för ägofredsbrott; därnäst skadeståndsfrågor;
slutligen meddelas bestämmelser örn rätt för den, å vilkens ägor hemdjur
olovligen inkommit, att intaga djuret och regleras förfarandet med djurets
återställande till ägaren mot ersättning fijr skada och kostnad. Katten
att intaga djur är emellertid icke den enda befogenhet markägaren enligt
förslaget har att själv ingripa till sina ägors fredande mot åverkan.
Likasom i gällande lag medgives honom ock rätt att, där ägofreden hotas
genom annans försummelse att hålla sin hägnad i stånd, pä dennes bekostnad
själv bota bristen, och bestämmelser meddelas örn förfarandet i
ty fall. Stadgandena i detta ämne ha emellertid fått sin plats i 4 kap.
46 §. Med innehållet av detta kapitel i övrigt, så vitt rör stängsel, hava
de emellertid ringa samband; ty där regleras förfarande för bestämmande
av stängselskyldighet. Däremot synas de helt naturligt ansluta sig till
det övriga innehållet av 5 kap., där de kunde få sin plats antingen i omedelbar
anslutning till 53 §, som avhandlar en annan påföljd av försummat
stängselunderhåll, eller ock efter skadeståndsreglerna omedelbart
före stadgandena örn intagande av hemdjur.

Även den ordning vari ämnena i 5 kap. behandlas giver emellertid anledning
till erinran. Den hänvisning till allmän strafflag som utgör innehållet
av 50 § är i själva verket alldeles överflödig och borde därför
utgå. Av straffrättsliga bestämmelser återstå då — örn det bortses från
ett i förtydligande syfte gjort påpekande i 53 § andra stycket — endast
straffbud av mera speciell karaktär, nämligen för överträdande av betesförbud,
för missbruk av rätt till gemensamhetsbete och för betning å ohägnad
mark efter betesreglering, ävensom bestämmelser örn åtalsrätt m. m.
i fråga örn dylika förseelser. Att dessa stadganden icke äro lämpade att
inleda ett kapitel, som i fortsättningen behandlar frågor av långt allmännare
karaktär, synes oförnekligt.

En lyckligare uppställning synes vara att först avhandla skada av hemdjur
och i anslutning därtill de båda ovannämnda rättsmedlen, botande
av bristfälligt stängsel å den försumliges bekostnad och intagande av
hemdjur. I kapitlets senare del kunde därefter sammanföras vad 51, 52
och 64 §§ stadga örn påföljder av förseelser mot påbud rörande betning,
vidare innehållet av 46 §, såvitt angår försummat underhåll av hägnad
kring betesmark inom regleringsområde, samt slutligen även bestämmelserna
örn förverkande av betesmark i 47 och 48 §§. Mot förslagets placering
av de båda sistnämnda paragraferna kan nämligen riktas en anmärkning
liknande den som ovan framställts beträffande 46 §.

Än bättre översiktlighet skulle emellertid vinnas och mera upplysan -

257

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

de kapitelrubriker erbjuda sig, om hela den nyssnämnda senare kapiteldelen
bleve utbruten till ett särskilt 6 kap.

Bland skadeståndsreglerna synas främst böra upptagas de i 55 § inneliållna,
att ägare av hemdjur oberoende av vållande svarar för skada som
djuret gör å annans ägor, örn det dit olovligen inkommit, men att ägaren
må söka åter vad han sålunda nödgats utgiva av den som vållat skadan.
Stadgandet örn regressrätt mot den skadevållande lärer göra alldeles obehövligt
det i paragrafen gjorda undantaget från ägareansvar för det fall
att skadan vållats av den skadelidande själv. — Det erinras örn vad vid
1 och 2 §§ anförts örn lämpligheten att i förevarande paragraf jämte ägare
uttryckligen nämna även den som mottagit annans hemdjur till underhåll
eller nyttjande.

Därefter böra följa bestämmelser, som klarlägga i vad mån allmänna
grundsatser örn förutsättningar för skadeståndsskyldighet modifieras
därav att stängselskyldighet är för handen, respektive att hägnad faktiskt
finnes. Dessa frågor regleras i förslagets 53 och 54 §§. Den förra av
dessa paragrafer, vilken avser det fall att stängselskyldighet å endera
mdan försummas, företer i jämförelse med gällande lag den nyheten att
den endast avhandlar försummelse att underhålla befintligt stängsel, däremot
ej försummelse att fullgöra föreskrivet uppförande av stängsel, där
sådant ej tidigare funnits. Vid jämförelse med förslagets 1 § befinnes
innebörden av denna inskränkning vara, att innan nytt stängsel uppförts
granne har förpliktelse att så vakta sina djur att de ej inkomma å den
försumliges ägor. Grannen har tydligen ansetts vara försäkrad örn tillräckligt
skydd för sina intressen genom den i 32 § honom givna befogenheten
att hos exekutiv myndighet söka verkställighet å syneutlåtande
eller dom, vari uppförande av stängsel föreskrivits. Lagrådet kan dock
icke ansluta sig till den uppfattningen att i nämnda förhållande ligger
ett tillräckligt bärande skäl att intill dess verkställighet hunnit äga rum
tillåta den försumlige att lägga hela vårdnadsbesväret på grannen, såvitt
dennes hemdjur angår. Det hemställes därför att gällande rättsprincip
i denna punkt må bibehållas och att alltså den som lämnat utan
avseende mottagen erinran om sin försummelse att uppföra stängsel får
stå risken för att till följd av denna underlåtenhet hemdjur inkomma å
hans ägor. Sker så, torde man lika litet som hittills behöva befara att
stadgandet i rättstillämpningen skulle missförstås att medgiva ett med
hänsyn till omständigheterna oskäligt och hänsynslöst förfarande från
grannes sida. — Ordet sakägare i 53 § första stycket synes såsom i sammanhanget
överflödigt böra utgå. Anses det nödigt utmärka att den
skada och förlust, som i detta sammanhang avses, är den som i följd av
stadgandet örn ägareansvar oberoende av vållande kan drabba annan,
kunde detta ske genom hänvisning till stadgandet i fråga. Det tunga uttrycket
»den som i laga ordning bundits till stängselskyldighet» synes

Billanq lill riksdagens protokoll HI.VI. I sand. Nr 107.

258

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

utan betänklighet kunna utbytas mot ordet stängselskyldig. Eedan av~
det föregående uttrycket »försummar» lärer nämligen med erforderlig;
tydlighet framgå vad man önskat utmärka.

I 54 § torde icke vara lämpligt att anknyta ansvarighet och vårdnadsplikt
till bestämd person. Paragrafens uppgift är ju endast att angiva
vilken innebörd den allmänna vårdnadsplikten under vissa förhållande^
skall äga; och om ägareansvaret gäller ju regeln i 55 §.

65 $.

Lagrådet:

Angående lämpligheten av att denna paragraf utgår och ersättes med
vissa jämkningar i andra paragrafer hänvisas till det vid 1 och 2 §§>
anförda.

66 §.

Lagrådet:

Enligt 1 kap. 1 § lagen örn fastighetsbildning i stad rubbar fastställelse
av stadsplan icke förhandenvarande fastighetsindelning. Stadsplan fastställes
ofta för områden som hava karaktären av ren landsbygd. En där
befintlig fastighet av vad slag den vara månde — tomt, stadsäga, hemman,
hemmansdel, lägenhet — fortfar, även sedan stadsplan lagts över
densamma och oavsett örn delar därav enligt stadsplanen skola användas
till olika ändamål, såsom till gatumark, tomtmark o. s. v., att bestå såsom
samma fastighetsenhet som förut och kan såsom sådan alltjämt överlåtas,
lagfaras och intecknas. Först i den mån stadsplanen genomföres bringas
fastighetsindelningen genom andra legala av stadsplanen oberoende åtgärder
i överensstämmelse med denna. Ofta drager det lång tid innan
så sker. Den omständigheten i och för sig, att ett område lägges under
stadsplan, lärer således icke utgöra tillräcklig anledning att utesluta tilllämpning
därå av den föreslagna lagen. Närmast torde det hava varit
tomter i egentlig mening som man velat undantaga från lagens tillämplighetsområde.
Men härvid är att iakttaga att tomtindelning såsom i stad
jämväl förefinnes å vissa områden å landet, vilka icke äro köpingar eller
municipalsamhällen. Då endast tomter i egentlig bemärkelse böra här
beaktas samt sådana icke gärna ingå i område för gemensamt bete, hemställes
att undantagsbestämmelsen gives det innehåll att vad i lagen stadgas
örn stängselskyldighet icke äger tillämpning beträffande tomt i stad
eller ort å landet, varest finnes tomtindelning såsom i stad.

Stadgandet synes lämpligen kunna flyttas att avsluta 2 kap.

67 §.

Lagrådet:

Innehållet i denna paragraf torde lämpligen kunna upptagas i 30

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.
72 §.

259

Lagrådet:

De i förslaget upptagna reglerna om stängselskyldighet äro avsedda att
äga tillämpning jämväl å hägnader, som blivit före den dag då den blivande
lagen träder i kraft uppförda jämlikt tidigare gällande stadganden
i ämnet. Denna grundsats är genom förevarande paragraf modifierad
sålunda att, därest genom överenskommelse eller beslut enligt äldre
stadganden träffats bestämmelse om hägnadsskyldigbet i ägogräns, vad
sålunda bestämts skall efter nya lagens ikraftträdande fortfara att gälla
till dess på yrkande av någon sakägare frågan örn skyldighet att hålla
stängsel i gränsen blivit avgjord i enlighet med nya lagen. Väckes yrkande
som nu sagts skall enligt förslagets mening vad i 39 § är örn jämkning
stadgat äga motsvarande tillämpning. Envar av grannarna skall sålunda
vid den nya fördelningen av stängselbördan såvitt möjligt bibehållas
vid den sträcka han förut baft. Bekommer någon i utbyte mot sin
förra hägnad en annan som är sämre skall han äga rätt till ersättning
för skillnaden i värde. Däremot får den för vilken minskning i hägnadsbördan
inträder ej rätt att för hägnad från vars underhållande han befrias
fordra betalning av den som övertager underhållsskyldigheten. För
att någon tvekan örn förslagets innebörd på denna viktiga punkt icke skall
komma att råda, torde ett förtydligande av lagtexten vara erforderligt.
Därvid bör iakttagas att första stycket i paragrafen erhåller en sådan avfattning
att det blir överflödigt att såsom skett i förslaget i ett andra
stycke uppräkna vissa paragrafer, vilka ej skola vara berörda av regeln
i första stycket. Att finna en sådan avfattning lärer så mycket mindre
kunna möta någon svårighet som innehållet i de uppräknade paragraferna
uppenbarligen är av sådan natur att det icke gärna kan hava varit föremål
för överenskommelse eller beslut enligt äldre lag.

Vad angår hägnad, som någon frivilligt före nya lagens ikraftträdande
uppfört i ägogräns, hänvisas till vad lagrådet yttrat i slutet av sitt anförande
vid 3 §.

Förslaget till lag om säkerhet för utbekommande av viss ersättning
enligt lagen örn ägofred.

Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.

Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.

260

Kungl. Majlis proposition Nr 107.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
3 februari 1933.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Undén, Nothin, Schlyter, Vennerström,
Leo, Engberg, Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet anför
departementschefen, statsrådet Schlyter:

»Den 16 september 1932 beslöt Kungl. Maj:t på hemställan av min företrädare
i ämbetet, att lagrådets utlåtande skulle inhämtas över upprättade
förslag till lag örn ägofred och till lag örn säkerhet för utbekommande
av viss ersättning enligt lagen örn ägofred. Det sålunda infordrade
utlåtandet har avgivits den 5 november 1932.

De lagar, som innefattas i berörda förslag, äro avsedda att ersätta förordningen
den 21 december 1857 örn ägors fredande emot skada av annans
hemdjur samt om stängselskyldighet ävensom de i 5 kap. byggningabalken
och förordningen den 31 januari 1815 upptagna bestämmelserna
örn laggillt stängsels beskaffenhet. Vid granskning av förslagen
har jag funnit dem i stort sett på ett lämpligt sätt tillgodose de olika intressen,
varom här är fråga, samt jämväl i övrigt vara väl avvägda. Lagrådet
har ock i sitt utlåtande uttalat, att den väg till reformfrågans
lösning, som i förslaget till lag örn ägofred blivit beträdd, syntes vara
den riktiga, samt i fråga örn de allmänna grunder, på vilka nämnda
förslag blivit byggt, funnit dessa ej i någon mera väsentlig punkt giva
anledning till erinran från lagrådets sida. Förslaget till lag örn säkerhet
för utbekommande av viss ersättning enligt lagen örn ägofred har
av lagrådet lämnats utan anmärkning. Jag vill erinra, att förarbetena
till lagförslagen gå tillbaka till år 1913 samt att såväl riksdagen som
i ärendet hörda myndigheter och korporationer vid upprepade tillfällen
med styrka framhållit behovet av en revision av gällande bestämmelser
örn ägofred, därvid uttalats önskvärdheten av att förslag till sådan revision
snarast måtte föreläggas riksdagen. Sådant ärendet nu föreligger,
sedan lagrådet avgivit utlåtande över de av min företrädare remitterade
förslagen, synes det — även örn olika uppfattningar skulle kunna hysas
rörande en eller annan detalj — knappast böra komma i fråga att av sådan

261

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

anledning underkasta förslagen, å vilka redan betydande arbete nedlagts,
någon mera ingående omprövning. De torde sålunda i huvudsak kunna
läggas till grund för ny lagstiftning i ämnet.

Endast beträffande en av de i förslagen berörda frågorna, nämligen de
bestämmelser örn betesreglering, som upptagits i förslaget till lag om ägofred,
har jag — oberoende av de erinringar mot förslaget, som framställts
i lagrådets utlåtande och till vilka jag framdeles torde få återkomma
funnit vissa jämkningar vara påkallade.

Enligt 11 § i nyssnämnda förslag skall, där angränsande fastigheters
ägor utgöras av skogs- eller utmark och stängselskyldighet ej äger rum,
skogs- eller utmarken anses upplåten till gemensamt bete, i den mån ej
ägorna av någondera fastigheten ändock hållas inhägnade. Den sålunda
medgivna rätten till gemensamt bete kan emellertid enligt förslaget i
vissa fall upphävas genom betesreglering. I detta avseende stadgas i
13 § av förslaget, att, örn skogs- eller utmarken till särskilda fastigheter
enligt 11 § skall anses upplåten till gemensamt bete samt marken nyttjas
för sådant ändamål, rätten till sådant bete skall på yrkande från någondera
fastigheten bringas att upphöra (betesreglering), så framt nödig betesmark
för varje fastighet kan utan oskälig kostnad eller förfång för
jordbruket anordnas å fastighetens område eller, örn så ej kan ske, fastighetens
betesbehov lämpligen kan tillgodoses genom upplåtelse av betesmark
å till annan fastighet hörande del av skogs- eller utmarken. Anses
betesreglering ej lämpligen kunna omfatta skogs- eller utmarken i dess
helhet, må den under viss förutsättning begränsas att avse den del av
marken, som tillhör två eller flera fastigheter. Sedan betesreglering ägt
rum och rätten till gemensamt bete upphört, må enligt förslaget fastighets
i skogs- eller utmarken ingående ägor ej nyttjas till bete för fastigheten,
med mindre erforderlig hägnad hålles omkring ägorna. Vidare
föreskrives i 14 § av förslaget, att, där vid betesreglering upplåtelse av
betesmark finnes böra för någon fastighet äga rum å annan fastighet,
från denna skall upplåtas vad för ändamålet erfordras. Åsämjas ägarna
till två eller flera fastigheter, att betesmark upplåtes gemensamt åt
fastigheterna, och finnes sådant lämpligt, må det ske. Slutligen innehåller
19 §, att bestämmelserna i 13 och 14 §§ om fastighet, som äger del i ge
mensalo betesmark, skall i tillämpliga delar gälla beträffande fastighet,
som på grund av servitut äger betesrätt å dylik mark, dock att betesreglering
ej må påfordras av sådan fastighet.

Enligt nu angivna bestämmelser skall vid betesreglering betesbehovet
tillgodoses för do fastigheter, som äga del i det område, betesrcgleringen
avser, eller på grund av servitut äga betesrätt därå. Nyttjas området till
bete för andra fastigheter, skall diiremot frågan örn beredande av nödiga
betesmarker åt dessa fastigheter ej upptagas vid regleringen. Äger sådant
nyttjande rum på grund därav, att betesrätt å någon del av området
för viss tid eller tillsvidare upplåtits åt fastighetsinnohavare, ina dock

262

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

innehavaren jämväl efter betesregleringens genomförande begagna sig
av betesrätten under den tid, upplåtelsen gäller, på det villkor, att erforderlig
hägnad hålles omkring den upplåtna betesmarken. Nyttjas
legleringsområdet till bete för fastighet, vars ägare eller innehavare ej
äger betesrätt å området, avser förslaget, att dylik betning genom betesregleringen
skall bringas att omedelbart upphöra.

Med anledning av förslagets ståndpunkt i nu berörda avseenden må erinras,
att i vissa delar av landet sådana ohägnade skogs- eller utmarker,
varom här är fråga, i betydande utsträckning nyttjas till kreatursbete
aven av personer, vilka ej hava del i markerna eller på grund av servitut
äga betesrätt å dessa. Såsom framgår av de i statsrådsprotokollet
den 16 september 1932 omförmälda, från skogsvårdsstyrelserna och hushållningssällskapens
förvaltningsutskott införskaffade uppgifter i ärendet
(bil. B och C till sagda protokoll), äger dylik betning i vissa fall
rum på grund av särskilda upplåtelser av betesrätt från delägarnas sida.
I allmänhet torde dock betningen sko utan stöd av dylika upplåtelser.
Detta är, såsom nämnda uppgifter utvisa, företrädesvis fallet i norra
Sverige. För att vinna närmare kännedom rörande den omfattning,
vari här avsedda marker nyttjas till bete av andra personer än delägare
och innehavare av betesrätter å markerna, har på min anhållan chefen
för jordbruksdepartementet under januari månad innevarande år låtit
infordra särskilda uppgifter härom från skogsvårdsstyrelserna. Av
sistnämnda uppgifter, varav en sammanställning torde få fogas vid detta
protokoll (bil. E), framgår, bland annat, följande:

Inom Värmlands, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län
ar de t ett allmänt förekommande bruk, att sådana ohägnade skogs- och
utmarker, som enligt 1857 års stängselförordning skola anses upplåtna
till gemensamt mulbete, nyttjas till bete för hemdjur även av andra
an delägare och innehavare av betesrätter å markerna. Dylik betning
ar aven ganska vanlig inom Skaraborgs län med undantag av dess västligaste
delar, Orebro län, Jämtlands län med undantag av dess centrala
delar, i vissa avlägsna, mera skogrika trakter av Göteborgs och Bohus
län _ samt å de större gemensamma mulbetesmarkerna i Älvsborgs län.
I mindre utsträckning förekommer här avsedd betning inom Stockholmsl
Uppsala, Östergötlands, Jönköpings, Gotlands, Kopparbergs och Gävleborgs
län. Från Västmanlands län uppgives, att ifrågavarande betning
aven där äger rum, att betningen är vanligare i norra delen av länet än i
södra men att den numera i allmänhet är stadd i minskning.

De personer, som sålunda utan att äga betesrätt nyttja här avsedda
ohägnade marker till bete, äro i allmänhet innehavare av mindre jordbruksfastiglieter
eller lägenheter. Även personer, som ej äro fastighetsmnehavare,
begagna sig dock understundom av betet å ifrågavarande
marker. Bland dessa äro representerade jordbruks-, skogs- och industriarbetare,
lägre tjänstemän, handlande, hantverkare m. fl.

Ifrågavarande betning har i regel ägt rum sedan gammalt. Från Göteborgs
och Bohus län uppgives, att betningen tagit större omfattning i
den mån friköp av torp och avstyckningar skett. Inom Gotlands, Gävleborgs
och Västerbottens län anses betningen tillåten, under det en

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107. 263

motsatt uppfattning angives vara rådande inom Stockholms, .Uppsala,
Ostergötlands, Älvsborgs, Västmanlands och örebro län. På vissa håll
;äro meningarna delade rörande frågan, huruvida betningen är tillåten.
Detta är fallet inom Göteborgs och Bohus, Skaraborgs,. Västernorrlands,
Jämtlands och Norrbottens län. Skogsvårdsstyreisen i Värmlands län
anför, att inom länet, särskilt i skogsbygderna, den uppfattningen torde
vara allmän, att, även örn ifrågavarande betning icke egentligen är
j laglig mening tillåten, den dock måste av markägaren tolereras. .Fran
vissa län meddelas, att stundom vederbörande markägare sökt förhindra
betningen, vilka försök dock oftast ej medfört avsett resultat. Där markägarna
till förhindrande av betningen uppfört hägnader, hava dessa ej
■sällan nedrivits. Skogsvårdsstyrelsen i Skaraborgs län uppgiver, att i ett
fall några byalag genom laga dom fått fastslaget, att lägenhetsägare
utan betesrätt icke få släppa sina kreatur på byarnas utmarker, där ej
särskild överenskommelse härom träffats.

Enligt vissa skogsvårdsstyrelsers uppfattning skulle, därest ifrågavarande
betning förhindrades genom lagstiftningsåtgärder, kännbara olägenheter
härigenom tillskyndas dem, som begagna sig av betningen.. I
detta avseende har framhållits, att många små fastighetsägare i dylikt
fall skulle nödgas upphöra med boskapsskötsel eller i alla händelser väsentligt
inskränka antalet betesdjur å sina fastigheter. Detta skulle
ej sällan medföra, att ägarna ej kunde nödtorftigt försörja sig å fastigheterna.
Å andra sidan har uttalats, att ifrågavarande fastighetsägare
i regel torde mot ersättning kunna förskaffa sig erforderliga betesmarker
å närliggande fastigheter. Där så ej kunde ske, skulle ägarna, säkerligen
kunna stallfodra sina djur även under sommaren. Det finge
■emellertid ej förbises, att ifrågavarande fastighetsägare ofta befunne sig
i svag ekonomisk ställning.

Vid bedömandet av frågan, huruvida vid utformningen av bestämmelserna
örn betesrcglering hänsyn bör tagas till sådana djurägare, som
nyttja ifrågavarande gemensamma betesmarker till bete, oaktat de ej hava
del i markerna eller på grund av servitut äga betesrätt därå, synes självfallet,
att denna fråga bör begränsas att gälla allenast sådana fall, då
dylikt nyttjande har karaktären av en i orten rådande sedvana. Såsom
framgår av de från skogsvårdsstyrelserna infordrade uppgifterna (bil. E)
är det inom betydande delar av landet ett allmänt rådande bruk, att
ifrågavarande marker nyttjas till kreatursbete även av personer, som
ej äga egentlig betesrätt å markerna. Detta bruk torde för vissa ekonomiskt
svaga grupper av befolkningen inom ifrågavarande landsdelar äga
■ej ringa betydelse ur försörjningssynpunkt. Det synes därför påkallat, att
hänsyn tages till nämnda bruk vid avfattandet av bestämmelserna örn
betesreglering.

Åtskillnad synes emellertid härvid böra göras mellan de fall, då de
djurägare, som sålunda begagna sig av ifrågavarande bete, innehava
fastigheter, varå djuren kunna vinterfödas, och då detta ej är händelsen.
Beträffande sistnämnda fall synes näppeligen böra ifrågasättas, att
■djurägarens intresse skall tillgodoses vid betesrcglering. Djurägaren.

Departements chefen.

264

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

bedriver i detta fall boskapsskötseln oftast såsom ren binäring, vilken»
då han i allmänhet saknar möjlighet att under vintern bereda djuren
tillräcklig och ändamålsenlig utfodring, lämnar en mycket svag avkastning
oell ej sällan medför, att djuren vanvårdas. Vad däremot angår
de fall, då djurägarna innehava fastigheter, varå djuren kunna vinterfödas,
torde djurens hållande å bete på ifrågavarande marker ej sällan
utgöra en viktig förutsättning för bedrivande av ett bärkraftigt
jordbruk å fastigheterna. Erinras må, att särskilt i norra Sverige antalet
jordbruksfastigheter, som sakna erforderliga egna betesmarker och
vilka ej heller såsom servitut äga betesrätter å andra fastigheter, torde
vara betydande. Jag hänvisar i detta avseende till de utredningar,
som lämnats i norrlandskommitténs betänkande den 27 oktober 1904 (sid.
114—120) samt i jordkommissionens betänkanden delarna III och V (del
Hl s^- f27- 434, del V sid. 203—220). Örn gemensamt betesområde plägat
nyttjas till bete för dylik fastighet, oaktat fastigheten ej äger del i
marken, torde vägande skäl tala för att vid företagande av betesregleling
å området fastighetens behov att använda området till bete beaktas
och att, där så lämpligen kan ske, detta behov tillgodoses genom
upplåtelse av erforderlig betesmark å området. Ett åsidosättande av bär
avsedda fastigheters betesintressen vid verkställande av betesregleringar
skulle, såsom berörda från skogsvårdsstyrelserna infordrade uppgifter
(bil. E) utvisa, otvivelaktigt i manga lall kunna medföra ödesdigra sociala
verkningar.

Såsom förutsättning för att fastighet, som ej äger del i gemensamt betesområde
eller på grund av servitut betesrätt därå, vid betesreglering skall
kunna erhålla upplåtelse av betesmark å området, bör emellertid gälla, att
å fastigheten jordbruk bedrives i sådan omfattning, att detta, vid tillgodoseende
av fastighetens betesbehov, kan anses bärkraftigt. Jag vill
erinra, att enligt kungörelsen den 8 juni 1928 (nr 218) med reglementariska
föreskrifter rörande den statsunderstödda egnahemslåne- och premielåneverksamheten
såsom villkor för beviljande av egnahemslån till förvärv av
jordbrukslägenhet i allmänhet gäller, att å lägenheten kunna födas minst
två kor. Kungörelsen den 27 juni 1919 (nr 483) angående allmänna villkor
och bestämmelser för statens egnahemslånerörelse, vilken kungörelse gäddö
intill dess kungörelsen den 8 juni 1928 trädde i kraft, intog i detta avseende
en mildare ståndpunkt och föreskrev, att å jordbrukslägenhet, vartill
egnahemslån finge beviljas, skulle kunna födas minst ett fullvuxet
större husdjur (nötkreatur eller häst). Då upplåtelse av betesmark, varom
nu är flaga, avser att tillgodose betesbehovet för ett redan bestående jordbruk
samt, enligt inhämtade upplysningar, å ett ej obetydligt antal av de
fastigheter, för vilka ifrågavarande ohägnade marker på förut angivet
sätt nyttjas till bete, jordbruk bedrives i så ringa omfattning, att å varje
fastighet allenast ett fullvuxet större hemdjur kan vinterlödas, har jag
i anslutning till kungörelsen den 27 juni 1919 ansett sistnämnda gräns

265

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

böra läggas till grund för fastighets rätt att erhålla upplåtelse av betesmark
vid betesreglering. Att i lagen särskilt angiva, att hemdjuret skall
vara fullvuxet, torde dock ej vara erforderligt, då detta får anses följa
av sakens natur.

Såsom i det föregående antytts, torde såsom ytterligare villkor för rätten
att erhålla upplåtelse av betesmark böra gälla, att vederbörande fastighet
inom sitt eget område saknar erforderlig dylik mark eller jord, som
lämpligen kan därtill anordnas. Äger fastighet såsom servitut betesrätt å
annan fastighet, bör den i förevarande avseende anses likställd med fastighet,
som äger betesmark å sitt eget område. Vid bedömandet av frågan,
huruvida betesmark lämpligen kan anordnas å viss fastighet, torde avgörande
hänsyn böra tagas därtill, huruvida dylikt anordnande kan ske utan
oskälig kostnad och förfång för fastighetens jordbruk.

I anslutning till vad förut anförts bör ifrågavarande rätt att erhålla upplåtelse
av betesmark vidare bindas vid det villkor, att regleringsområdet
stadigvarande nyttjats till bete för vederbörande fastighet. Den omständigheten,
att en fastighetsinnehavare mer eller mindre tillfälligt släppt
sina hemdjur å gemensamt betesområde men i övrigt använt sig av
andra betestillgångar, bör sålunda ej medföra rätt att erhålla upplåtelse
av betesmark. Beträffande nybildade fastigheter bör omförmälda villkor
anses uppfyllt, därest fastighetens innehavare från tiden för fastighetens
tillkomst plägat begagna det gemensamma betesområdet såsom betesmark
för fastigheten. Det torde vara uppenbart, att ifrågavarande rätt bör tillkomma
fastigheten även i det fall, då betningen å regleringsområdet under
längre eller kortare perioder av den tid, varunder betningen ägt rum,
utövats på grund av upplåtelse åt fastighetens innehavare av betesrätt
å området. Är sådan betesrätt gällande vid tiden för betesregleringens
trädande i tillämpning, lärer ock vara tydligt, att, där betesmark vid
regleringen upplåtes åt fastigheten, betesrätten skall upphöra vid nyssnämnda
tidpunkt. För ordnande i dylikt fall av förhållandet mellan betesrättshavaren
och upplåtaren av betesrätten torde meddelande av särskilda
bestämmelser ej vara erforderligt.

Därest en tvångsrätt av förut angiven innebörd utan särskild begränsning
stadgas till förmån för fastighet, vars innehavare ej äger formell
rätt att nyttja gemensamt betesområde till bete, torde kunna befaras, att
delägarna i betesområdet komma att vidtaga åtgärder för att förhindra
fastiglietsinnehavaren att fortsätta med betningen och sålunda söka göra
stadgandet i ämnet illusoriskt. Till förebyggande härav torde böra föreskrivas,
att för tvångsrättens tillämpning skall vara tillfyllest, att det
gemensamma betesområdet stadigvarande nyttjats till bete för vederbörande
fastighet intill viss tidpunkt, infallande före den nya lagstiftningens
ikraftträdande. Jag har ansett denna tidpunkt lämpligen böra bestämmas
till den 1 januari 1932.

I likhet med vad enligt förslaget till lag örn ägofred skall gälla beträf -

266

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

4ande upplåtelse av betesmark ut fastighet, som äger del i regleringsområdet
eller på grund av servitut äger betesrätt därå, synes upplåtelse av
betesmark åt fastighet, varom nu är fråga, böra vara medgiven, allenast
därest fastighetens betesbehov lämpligen kan tillgodoses på detta sätt. Beträffande
den närmare innebörden härav får jag hänvisa till vad min företrädare
i ämbetet anfört till statsrådsprotokollet den 16 september’ 1932 rörande
motsvarande stadgande i 13 § av förslaget.

Da det synes skäligt, att betesbehovet för de fastigheter, som hava del i
regleringsområdet eller på grund av servitut äga betesrätt därå, vid betesregleringen
i första rummet tillgodoses, torde böra stadgas, att den rätt
till upplåtelse av betesmark, varom nu är fråga, ej må lända till inskränkning
i den motsvarande rätt, som enligt 14 § av förslaget tillkommer nyssangivna
fastigheter.

Ägare till fastighet, för vilken gemensamt betesområde på sätt förut
nämnts nyttjats till bete, bör självfallet ej vara berättigad att påkalla
betesreglering beträffande området. Såsom dåvarande chefen för justitiedepartementet
framhållit till statsrådsprotokollet den 16 september 1932,
synes dylik befogenhet böra vara förbehållen ägare till fastighet, som äger
del i området. Har betesreglering behörigen påkallats, bör emellertid såsom
ovillkorlig regel gälla, att frågan örn upplåtelse av betesmarker åt
bär avsedda fastigheter skall vid regleringen upptagas till behandling och
avgörande. Upplåtelse av betesmark åt dylik fastighet bör dock tydligen
ej ske mot ägarens vilja. Har förening örn betesreglering träffats enligt
36 § i förslaget till lag örn ägofred utan att därvid upplåtelse av betesmarker
åt ifrågavarande fastigheter behörigen ägt rum, lärer ägare till dylik
fastighet utan särskild föreskrift fa anses berättigad att påkalla syneförrättning
för att få betesregleringen lagligen verkställd.

I fråga örn vissa gemensamma betesområden torde antalet av de fastigheter,
som enligt det nu anförda skola vara berättigade att vid betesregleringar
å områdena erhålla upplåtelser av betesmarker vara betydande. Det
måste därför antagas, att i vissa fall dylika upplåtelser åt samtliga fastigheter
ej kunna äga rum på grund av bristande tillgång å för ändamålet
lämplig mark. En regel synes därför erforderlig rörande den ordning,
vari fastigheterna skola äga företräde till erhållande av här avsedda upplåtelser.
Då rätten till dylikt företräde lärer böra bestämmas efter det
större eller mindre behov av betesmark, som föreligger för de särskilda
fastigheterna, synes nämnda regel böra avfattas i överensstämmelse härmed.
Det torde vara tydligt, att sagda behov bör bedömas ej blott med
hänsyn till antalet av de hemdjur, som skäligen''kunna vinterfödas å vederbörande
fastighet, utan att även andra omständigheter härvid böra
komma i betraktande, såsom möjligheten att anordna betesmark å fastighetens
eget område eller att anskaffa sådan genom frivilligt avtal, förutsättningarna
att driva ett nöjaktigt jordbruk å fastigheten utan tillgång
till särskild betesmark m. m.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

267

Beträffande sådan upplåtelse av betesmark, som bär avses, torde bestämmelserna
i 14 § andra och tredje styckena samt 15—18 §§ i förslaget till lag
örn ägofred böra äga tillämpning.

I anslutning till vad nu anförts har jag ansett, att nämnda förslag bör
kompletteras med stadganden av förut angiven innebörd. För att i möjligaste
mån undvika ändrad paragrafföljd i förslaget torde nämnda stadganden
böra upptagas i 19 §. De i denna paragraf inrymda bestämmelserna
synas kunna överflyttas till 18 §, och innehållet av sistnämnda paragraf
böra inarbetas, stadgandet i första punkten i 15 § och stadgandet i andra
punkten i 16 §. I samband med nu angivna ändringar torde vissa jämkningar
böra vidtagas i 14 och 27 §§ av förslaget.

I enlighet härmed har jag låtit inom justitiedepartementet utarbeta förslag
till de nya eller ändrade bestämmelser, som sålunda är o påkallade.»

Departementschefen uppläser härefter enligt nu angivna grunder upprättat
förslag till lag örn ägofred, som är av den lydelse vid detta protokoll
fogat transsumt (bil. D) utvisar, samt hemställer, att för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamål lagrådets utlåtande över förslaget, i
vad det skiljer sig från det till lagrådet den 16 september 1932 remitterade
förslaget i samma ämne, måtte inhämtas genom utdrag av protokollet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Majit Konungen bifall.

Ur protokollet:

Axél Wennerholm.

268

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Bil. D.

Förslag

till

Lag om ägofred.

Härigenom förordnas som följer:

14 %.

Finnes vid betesreglering upplåtelse av betesmark enligt 13 § böra för
någon fastighet äga rum å annan fastighet, skall från denna upplåtas vad
för ändamålet erfordras.

Åsämjas ägarna---tillskyndas förfång.

15 §.

Betesmark, som upplåtits enligt 14 §, skall hållas inhägnad samt, i den
mån det kan ske utan oskälig kostnad, anordnas för beteshruk och därefter
bibehållas i ett för sådant bruk ordnat skick. Skyldighet, som nu
sagts, åligger fastighet, åt vilken betesmarken upplåtits; och skall beträffande
sådan skyldighet vad i 9 § är stadgat om ansvarighet för stängselskyldighet
äga motsvarande tillämpning.

Om tid, då hägnad kring betesmarken skall hållas i fredgillt stånd, galle
vad i 8 § är stadgat.

16 $.

För upplåtelse av betesmark så ock för intrång, som föranledes av de
i 15 § angivna arbeten, skall gäldas ersättning av ägaren till fastighet,
åt vilken marken upplåtits. Sådan ersättning skall bestämmas i penningar
samt i vad den avser upplåtelse av mark och intrång till följd av betesmarkens
inhägnande fastställas att utgå årligen med lika belopp.

18 §.

Vad i 13 17 §§ är stadgat om fastighet, som äger del i gemensam

betesmark, skall i tillämpliga delar gälla beträffande fastighet, som på
grund av servitut äger betesrätt å dylik mark, dock att betesreglering ej
må påfordras av sådan fastighet.

I fråga örn servitut, som nu sagts, må vid betesreglering, där det kan
ske utan någons förfång, föreskrivas, att den berättigade äger med mark -

269

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

ägarens uteslutande utöva betesrätten å viss del av det område, varå
servitutet vilar.

19 §.

Har område, som betesreglering avser, före den 1 januari 1932 enligt
rådande sedvana i orten stadigvarande nyttjats till bete för fastighet, som
ej äger del i området eller på grund av servitut betesrätt därå; kan å
fastigheten minst ett större hemdjur skäligen vinterfödas samt finnes nödig
betesmark för fastigheten ej kunna utan oskälig kostnad eller förfång för
jordbruket anordnas å denna men kan fastighetens betesbehov, sedan
erforderliga upplåtelser enligt 14 § ägt rum, lämpligen tillgodoses genom
upplåtelse av betesmark å området, skall vid regleringen från den fastighet,
varå tillgång till dylik mark finnes, upplåtas vad för ändamålet
erfordras.

Fastighet, för vilken behovet av betesmark prövas vara större än för
annan, äge företräde till erhållande av upplåtelse enligt första stycket.

I fråga örn upplåtelse, som nu sagts, skola bestämmelserna i 14 § andra
och tredje styckena samt 15—17 §§ äga tillämpning.

27 §.

2 mom. Vid förrättning rörande fråga örn betesreglering skall efter
omständigheterna utredas:

vilket område förrättningen lämpligen bör avse,

huru, med tillämpning av bestämmelserna i 13, 14 och 18 §§, rätten
till bete å området bör regleras för de fastigheter, som äga del i området
eller på grund av servitut betesrätt därå;

å vilken tid rätten till gemensamt bete å området bör upphöra för sagda
fastigheter;

huruvida och på vilket sätt enligt 19 § betesmark å området bör upplåtas
åt där angiven fastighet;

med vilka slag av hemdjur betning må äga rum å betesmark, som upplåtits
enligt 14 eller 19 §, samt huru sådan mark i övrigt må nyttjas till
bete för den eller de fastigheter, åt vilka den upplåtits;

huru och inom vilken tid — — — — — — — — — — enligt 25 §.

270

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Bilaga E.

Sammanställning

av inkomna svar å en till skogsvårdsstyrelserna framställd förfrågan,
huruvida och i vilken omfattning sådana ohägnade skogsoch
utmarker, som avses i § 5 förordningen den 21 december 1857
örn ägors fredande emot skada av annans hemdjur m. m., nyttjas
till bete för hemdjur av andra personer än delägare i markerna
och innehavare av betesrätter å dem.

I skrivelse den 9 januari 1933 Ilar cliefen för jordbruksdepartementet
anmodat centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund att från samtliga
skogsvårdsstyrelser infordra uppgifter, huruvida och i vilken omfattning
sådana ohägnade skogs- och utmarker, som enligt § 5 förordningen
den 21 december 1857 örn ägors fredande emot skada av annans hemdjur
m. m. skola anses upplatna till gemensamt mulbete, där ej annorlunda avtalats,
nyttjades till bete för hemdjur av andra personer än dem, som vore
delägare i markerna eller på grund av upplåtelse från delägare ägde betesrätt
å markerna, ävensom rörande vissa därmed sammanhängande förhållanden.
Enligt skrivelsen skulle under betesrätt, som nyss sagts, inbegripas
även betesservitut. Med skrivelser den 24 och den 26 januari 1933
har centralrådet till jordbruksdepartementet överlämnat de sålunda begärda
uppgifterna.

En redogöielse för det huvudsakliga innehållet av dessa lämnas här
nedan.

Stockholms län.

I stort sett nyttjas ej ifrågavarande gemensamma mulbetesområden inom
länet till kreatursbete av andra än delägare och innehavare av betesrätter
å områdena, vilket framförallt torde bero därpå, att flertalet dylika
områden äro ganska begränsade, så att delägarna kunna öva erforderlig
tillsyn å dem. I fråga örn de större gemensamma mulbetesområdena förekommer
i en del fall, att närboende lägenhetsinnehavare släppa sina djur
å dessa. I ti akten av Vra, Knivsta socken, vilken egendom är sönderstyckad
i småbruk, låta t. ex. flera av dessa småbrukare beta skogsmark, sorn
ej tillhör dem, trots att de hava jämförelsevis goda betesmöjligheter å den
egna skogen. Att andra än fastigketsinnehavare låta beta ifrågavarande
gemensamma betesmarker, torde förekomma endast i enstaka undantagsfall.

Det torde numera vara en allmän uppfattning inom länet, att det är
otillåtet för andra än delägare och betesrättshavare att nyttja nämnda

271

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

marker till bete. I norra delen av länet liava delägarna i dessa marker i en:
del fall sökt förhindra utövande av betning å markerna, då sådan bedrives
utan stöd av (egentlig) betesrätt, och även lyckats härutinnan. Borttagandet
av grindarna å de allmänna vägarna har för övrigt automatiskt åstadkommit
betesfred å stora arealer och även medfört, att de personer, som
ej äga betesrätt, måst upphöra med betningen.

Därest ifrågavarande betning utan (egentlig) betesrätt förhindrades genom
lagstiftningsåtgärder, skulle inom större delen av länet olägenheter
knappast kunna uppstå. En stor del av de lägenhetsinnehavare och dylika,
som tidigare obehörigen nyttjat här avsedda marker till bete, hava numera
köpt ytterligare mark till sommarbete åt sina djur. Det fåtal, som
skulle drabbas av en lagstiftning, varigenom berörda betning förhindrades,
komme naturligtvis dock att beklaga sig.

Uppsala län.

I de norra delarna av länet förekommer, ehuru ej i särdeles stor omfattning,
att de ohägnade skogsmarkerna nyttjas till bete av personer,
som ej äga betesrätt. Dessa personer äro huvudsakligen lägenhetsägare
med något litet jordbruk. I en del fall äro de jordbruks- och skogsarbetare.

Ifrågavarande betning har ägt rum sedan gammalt. Den anses vara
otillåten, men förr, då man mera allmänt ej insåg den stora skada, som
skogsbetningen åstadkommer, ansåg man ej erforderligt vidtaga åtgärder
däremot. Numera förekommer, att man genom tillsägelse söker hindra
betningen, men detta sker vanligen med ringa framgång och ej heller så
ofta. Man låter saken passera.

Därest här avsedd betning hindrades genom lagstiftningsåtgärder, torde
i regel ej några verkliga olägenheter uppstå för dem, som begagna sig
av betningen. Det skulle dock givetvis vara förenat med vissa kostnader
för dem att genom avtal med ägare av sådana angränsande marker, där
bete kan anordnas, förvärva rätt att använda sådant. Vanligen finnes
dock mark, som för sådant ändamål kan iståndsättas.

Södermanlands län.

Skogsvårdsstyrelsen har sig bekant, att de gemensamma mulbetesmarkerna
inom länet tidigare utnyttjats till bete av personer, som saknat betesrätt
å markerna, men styrelsen anser, att dylik betning numera upphört.

Den allmänna uppfattningen inom länet torde vara, att nyssangivna betning
är otillåten.

Östergötlands län.

Ohägnade skogs- och utmarker torde i nämnvärd omfattning förekomma
endast i några socknar i norra delarna av länet. Dessa marker nyttjas
till bete, ehuru blott i ringa utsträckning, jämväl av andra personer än
delägare och innehavare av betesrätter å markerna. De, som sålunda Utan

272

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

tillstånd låta beta markerna, äro oftast lägenhetsinnehavare samt i vissa
fall ägare av mindre jordbruksfastigheter. Lägenhetsinnehavarna torde i
flertalet fall utgöras av jordbruks-, skogs- eller industriarbetare.

Sagda betning utan betesrätt torde hava ägt rum sedan gammalt. Den
allmänna uppfattningen synes vara, att betningen är otillåten. Det torde
hava förekommit, att markägare sökt förhindra betningen, särskilt i vad
denna avsett får.

Ett förhindrande av ifrågavarande betning genom lagstiftningsåtgärder
skulle enligt skogsvårdsstyrelsens åsikt ej medföra några kännbara olägenheter
för dem, som begagna sig av betningen.

Jönköpings län.

De gemensamma betesmarkerna inom länet nyttjas till bete av vederbörande
delägare. Torpare finnas ej. Lägenhetsägare, som hålla betesdjur,
förekomma synnerligen sparsamt inom de områden, där sagda marker
äro belägna. Endast inom ett fåtal socknar finnes, enligt de upplysningar
skogsvårdsstyrelsen kunnat inhämta, en eller annan lägenhetsägare,
som använder sig av betet.

Ett förhindrande genom lagstiftningsåtgärder av den av sagda lägenhetsägare
bedrivna betningen torde, såvitt skogsvårdsstyrelsen kan bedöma,
ej medföra några kännbara olägenheter.

Kronobergs län.

Enligt de upplysningar, som skogsvårdsstyrelsen vid förfrågningar inom
skilda delar av länet erhållit, nyttjas ifrågavarande ohägnade marker
därstädes till bete allenast av delägare samt personer, som på grund av
upplåtelse från delägare hava betesrätt å markerna.

Kalmar läns norra landstingsområde.

Såvitt skogsvårdsstyrelsen har sig bekant, förekomma ej numera inom
landstingsområdet några sådana ohägnade skogs- eller utmarker, som enligt
§ 5 i 1857 års stängselförordning skola anses upplåtna till gemensamt
mulbete.

Kalmar läns södra landstingsområde.

De gemensamma mulbetesmarkerna inom landstingsområdet nyttjas, såvitt
för skogsvårdsstyrelsen är känt, i regel ej av andra personer än
sådana, som där hava betesrätt. I de fall, där betning utan (egentlig)
betesrätt förekommit, har sådant förhållande i allmänhet ansetts som lagbrott
och blivit föremål för handläggning vid domstol. Såväl innehavare
av jordbruksfastigheter och bostadslägenheter som skogs- och andra arbetare
hava låtit dylika överträdelser komma sig till last.

273

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

I det allmänna medvetandet står det nog klart, att sådan betning i
egentlig mening är otillåten. Givet är även, att markernas ägare i de fall,
där den otillåtna betningen kommit till deras kännedom, sökt förhindra
densamma med större eller mindre framgång.

Man kan knappast med fog påstå, att kännbara olägenheter skulle uppstå
för dem, som begagna sig av betningen, örn lagändring skedde på det
sätt, att betningen effektivt förhindrades. Enda följden bleve, att vederbörande,
örn de ville utnyttja betesrätten, finge erlägga sedvanlig beteslega
per kreatur.

Gotlands län.

De ohägnade skogs- och betesmarkerna inom länet utnyttjas numera till
kreatursbete allenast i ringa grad. Betning å markerna utövas ej blott
av delägarna i dessa och dem, som på grund av upplåtelse från delägare
äga betesrätt å markerna, utan även av andra personer, företrädesvis innehavare
av smärre lägenheter. Det förekommer dock allenast i undantagsfall,
att personer, som sålunda ej äga betesrätt å markerna, utnyttja
dessa till bete. Dylik betning har förekommit sedan gammalt, i äldre tid
långt mera än nu, samt har ansetts tillåten och följaktligen ej förhindrats.
Därest betningen förhindrades genom lagstiftningsåtgärder, skulle enligt
skogsvårdsstyrelsens mening inga kännbara olägenheter därigenom uppkomma
för dem, som begagna sig av betningen.

Blekinge län.

De gemensamma mulbetesmarkerna i länet nyttjas ej till bete av andra
än delägarna och dem, som på grund av upplåtelse från delägare hava
betesrätt å markerna.

Kristianstads och Malmöhus län.

Enligt vad skogsvårdsstyrelserna i dessa län kunnat utröna, finnas ej
inom länen några sådana ohägnade skogs- och utmarker, som avses i § 5
i 1857 års stängselförordning.

Hallands län.

Insikten örn den skadliga inverkan, som betning å skogsmark medför
å skogsväxten, har åstadkommit, att skogsägarna funnit med sin fördel
förenat att hägna kring sina ägor. Detta har ock skett i stor omfattning,
men dock icke överallt. I vissa trakter, och särskilt i norra delen av länet,
har sådan hägnad varit outförbar. Detta förhållande bottnar icke i
bristande förståelse för nyttan av betesfred, utan i den för ändamålet
olämpliga skiftesindelningen, som här är rådande. I dessa trakter är det
nämligen icke ovanligt med ett fåtal meter breda men en hel mil långa
skiften.

Bihang lil! riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr 107

274

Kungl. May.ts proposition Nr 107.

De gemensamma betesmarkerna återfinnas således i större omfattning i
norra delen av länet. Anläggning av betesvallar har omfattats med stigande
intresse, men dylika anläggningar äro ej allmänna, varför delägarna
utnyttja alltjämt det gemensamma mulbetet. Däremot bar styrelsen
sig icke bekant, att andra än delägarna draga nytta av förekommande
bete. Det är otvivelaktigt, att, örn andra än delägarna skulle släppa sina
kreatur på de gemensamma betesmarkerna, de förra skulle förfara olagligt.
I nämnvärd omfattning är sådan form av betning styrelsen icke
bekant.

Göteborgs och Bohus län.

De obägnade skogs- och utmarkerna inom länet utnyttjas till bete även
av andra än delägare och innehavare av betesrätter å markerna. Dylik
betning förekommer ganska allmänt i vissa avlägsna och skogrika trakter.
Betningen bar ägt rum sedan gammalt men har tagit större omfattning
i den mån friköp av torp och avstyckningar skett.

De personer, som begagna sig av bär avsedd betning, utgöras av ägare
av jordbrukslägenheten huvudsakligen sådana, som under senare tid friköpt
dylika lägenheter eller fått dem avstyckade. Ägarna äro oftast jordbruks-,
skogs- eller industriarbetare eller hantverkare.

Inom länet äro åsikterna ganska varierande, huruvida ifrågavarande
betning skall anses tillåten eller ej. I många fall hava markägarna utan
resultat förbjudit betningen. Hägnader, som markägare uppsätter till
skydd mot främmande djur, bliva oftast nedrivna.

Därest ifrågavarande betning genom lagstiftningsåtgärder förhindrades,
skulle kännbara olägenheter i många fall uppstå för vederbörande lägenhetsägare.
Dessa hava nämligen ofta vid friköp av torp räknat med att
allt framgent hava fri betesrätt å ifrågavarande marker. Olägenheterna
skulle bestå dels däri att lägenhetsägarna måste inskränka antalet av sina
betesdjur, dels i indirekt tvång för dem att, där utmarker finnas å lägenheterna,
å dem anlägga betesmarker. Oftast sakna emellertid lägenheterna
utmarker.

Älvsborgs län.

I de fall, då endast ett mindre antal markägare är delägare i den gemensamma
mulbetesmarken, bruka dessa i regel tillse, att endast de personer,
som hava betesrätt å markerna, tillåtas beta med sina djur därstädes.
Yad angår de stora sammanhängande gemensamma mulbetesmarkerna,
där det mången gång är så gott som omöjligt för delägarna att
kontrollera, vilkas djur gå på markerna, nyttjas dessa till bete även för
hemdjur, tillhörande sådana personer, som ej hava egentlig betesrätt å
markerna. Dessa personer utgöras i allmänhet av innehavare av jordbruksfastigheter
eller bostadslägenheter. Det torde höra till undantagen,
att personer, som ej äro fastighetsinnehavare, hålla betesdjur, men i de

275

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

fall, där detta är förhållandet, släppa djurägarna givetvis i första rummet
sina djur på eventuellt förefintliga större gemensamma mulbetesmarker.

Den nu angivna betningen utan betesrätt kan, örn man ser länet i stort,
anses vara allmänt förekommande. Betningen har säkerligen ägt rum
sedan gammalt. Efter det kungörelsen den 15 januari 1926 rörande inskränkning
av betesrätten å gemensamma mulbetesmarker inom länet trätt
i kraft, torde den allmänna uppfattningen därstädes vara, att sådan betning
ej är tillåten. I enlighet med sagda kungörelse har ett jämförelsevis
stort antal överenskommelser träffats mellan delägarna i de gemensamma
mulbetesmarkerna angående gemensamt bete, och i dessa fall torde nog
tillses, att endast delägarnas kreatur beta å den gemensamma marken. I
andra fall äro förhållandena varierande. En del markägare bry sig ej örn
att bevaka sina intressen och vidtaga åtgärd för förhindrande av att främmande
kreatur beta på deras mark, under det att andra markägare i ett
flertal fall till åtal anmält sådana personer, som i strid mot nämnda kungörelse
låtit sina kreatur beta på gemensam mulbetesmark.

Därest ifrågavarande betning utan betesrätt förhindrades genom lagstiftningsåtgärder,
bomme detta att i de fall, då djurägaren baserat sitt
djurinnehav på utnyttjandet av sommarbetet å gemensamma mulbetesmarker,
att för honom medföra den olägenhet, att han måste ordna sin
betesfråga på annat sätt eller inskränka på betesdjurens antal. Betydelsen
av dessa olägenheter torde vara beroende på vederbörande djurägares
förmåga att erlägga skälig avgift för det bete, som anskaffades på annat
sätt. Möjlighet att mot skälig avgift förskaffa sig annat bete torde som
regel alltid förefinnas.

Skaraborgs län.

Det är ganska allmänt förekommande inom länet — dock med undantag
av dess västligaste delar — att ifrågavarande ohägnade skogs- och utmarker
nyttjas tili kreatursbete av andra personer än delägare och innehavare
av betesrätter å markerna. Särskilt förekommer dylik betning å de större
sammanhängande skogstrakterna, såsom i hela östra delen av länet samt å
Billingen och skogstrakten Klyftamon nordväst därom. I synnerhet är
dylik betning vanlig i trakter, som ligga avlägset från de byar och gårdar,
till vilka skogarna höra, och som därför knappast utnyttjas av ägarna såsom
betesmarker. — De personer, som begagna sig av betningen, äro i allmänhet
innehavare av mindre lägenheter och egnahem, sysselsatta i hu
vudsak med skogs- och jordbruksarbete, men även med vissa hantverk,
såsom skomakeri, snickeri m. m. I vissa fall använda sig även industriarbetare,
t. ex. i kalkindustrien, av här avsedd betning.

Betningen har på de flesta håll gammal hävd, varför markägarna fler
städes knappast anse sig kunna lägga hinder i vägen för densamma. Bet
ningen anses dock på många håll såsom otillåten. Innehavarna av gamla
lägenheter på Billingen och Klyftamon förmena sig hava full rätt till bete

276

Kungl. Martts proposition Nr 107.

på dessa gamla kronomärke!'', som för cirka 100 år sedan utskiftats på
vissa socknar. I de fall, då markägarna anse sig liava befogenhet att förbjuda
här avsedd betning, sker detta vanligen genom muntliga tillsägelser
eller annonser i ortspressen, särskilt efter utförandet av skogsodlingar.
Dessa förbud medföra dock i allmänhet föga resultat, och även försök att
genom hägnad skydda ex. skogsodlade hyggen äro i många fall lönlösa,
då hägnaderna ofta förstöras för att ej hindra kreaturen att komma in på
de gräsbevuxna och därför lockande hyggena. Exempel finnas på att icke
endast öppningar gjorts i en av markägaren uppförd hägnad utan att
även till densamma använd tråd helt bortförts. Att skaffa respekt för
dylika betesförbud eller att beivra brott däremot har visat sig mycket
vanskligt på grund av svårigheterna att skaffa vederbörliga bevis. I
Holmestads socken hava dock några byalag genom laga dom fått fastslaget,
att lägenhetsägare utan betesrätt icke få släppa sina kreatur på byarnas
utmarker utan särskild överenskommelse.

Skulle ifrågavarande betning förhindras genom lagstiftningsåtgärder,
komme detta givetvis att medföra rätt kännbara olägenheter för dem, som
begagna sig av densamma. Genom utnyttjandet av sommarbetet på närliggande
skogsmarker kunna nämligen bär avsedda djurägare hålla ett
större antal kreatur än som de annars lämpligen kunde vinterföda. Många
exempel finnas därpå, att personer utan egen betesmark på detta sätt
kunna uppföda ett relativt stort antal djur under sommaren för försäljning
på hösten. Förbjudes dylik betning genom lag, försvinner sistnämnda
möjlighet, och det blir även nödvändigt för ifrågavarande djurägare
att betydligt minska på sin kreatursstam, vilket kommer att medföra en
betydlig försämring av deras ekonomi. Många lägenheter med endast ett
par hektar åker och ingen utmark torde överhuvud taget under sådana
omständigheter ej kunna lämna sin ägare en nödtorftig bärgning.

Ser man saken från markägarnas synpunkt, bliver förhållandet ett belt
annat. Ifrågavarande betning medför för dem betydande olägenheter och
stora kostnader, särskilt genom de stora skador, som genom betningen förorsakas
på den skogsåterväxt, som det enligt lag åligger markägaren att
frambringa efter en avverkning. Olägenheterna härav bliva så mycket
större som lägenhetsägarna genom svårigheten att skaffa vinterfoder för
det ofta alltför stora antalet djur äro nödsakade att släppa ut kreaturen
i omkringliggande skogsmarker mycket tidigt på våren, innan växtligheten
på marken ännu kommit igång. Djuren äro då i stor utsträckning
hänvisade till skogsplantornas späda skott och knoppar samt nödgas att
under sitt sökande efter den knappa födan ströva över stora arealer, varigenom
skadorna genom tramp bliva betydligt större än vad som annars
behövde bliva fallet. Samma är förhållandet, fastän i mindre omfattning,
på hösten, sedan det egentliga gräsbetet upphört.

Skogsvårdsstyrelsen bar alltmera kommit till den uppfattningen, att
återväxtfrågan på många håll i länet egentligen är en betesfråga. Ur

277

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

skogsvårdssynpunkt är det synnerligen önskligt, att denna fråga kunde
lösas på ett sätt, som utan att medföra alltför stora olägenheter för dem,
som drabbas av betesinskränkningarna, kunde undanröja eller åtminstone
minska de stora skador på skogsåterväxten, som förorsakas särskilt genom
omförmälda betning utan egentlig betesrätt.

Värmlands län.

De obägnade skogs- och utmarkerna inom länet nyttjas till kreatursbete
även av andra än delägare och dem, som på grund av upplåtelse från delägare
bava betesrätt å markerna. De personer, som sålunda låta beta
markerna utan betesrätt, utgöras vanligast av ägare till mindre fastigheter,
såväl jordbruksfastigheter som bostadslägenheter, men även andra
personer än fastighetsägare, särskilt skogs- och diversearbetare, begagna
sig av dylik betning.

Nämnda betning är allmänt förekommande inom länet, särskilt i den
egentliga skogsbygden, och bar ägt rum sedan gammalt. Den allmänna
uppfattningen i länet, särskilt i skogsbygderna, torde vara, att, även örn
dylik betning egentligen icke är i laglig mening tillåten, den dock måste
av markägaren tolereras. I förvånansvärt få fall torde åtgärder till förhindrande
av olaga betning bava vidtagits, åtminstone från de mindre
skogsägarnas sida.

I synnerligen många fall skulle förhindrandet av ifrågavarande betning
komma att medföra, att smålägenhetsägare, som för närvarande, tack vare
de oreglerade betesförbållandena, kunna bålla sig med en ä två kor för
sina bushåll, icke längre kunde behålla dessa.

Örebro län.

Det förekommer inom länet rätt allmänt, att obägnade skogs- och utmarker
nyttjas till bete jämväl av andra än delägare och innehavare av
betesrätter. De personer, som utöva dylik betning utan betesrätt, äro vanligen
ägare av bostadslägenheter, som angränsa det gemensamma mulbetesområdet,
samt s. k. backstugusittare. Även jordbruks-, skogs- och industriarbetare
samt lägre tjänstemän bedriva dock understundom sådan
betning.

Ifrågavarande betning bar, såvitt för skogsvårdsstyrelsen är känt, ägt
rum sedan gammalt. Den allmänna uppfattningen torde vara, att betningen
är otillåten, men det torde sällan förekomma, att vederbörande delägare
sökt hindra betningen. I varje fall känner skogsvårdsstyrelsen icke
till, att saken dragits inför domstol.

Ett förhindrande genom lagstiftningsåtgärder av ifrågavarande betning
•skulle i vissa fall kunna medföra olägenheter för dem, som begagna sig av
betningen. De flesta torde dock mot viss årlig avgift kunna förvärva be -

278

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

tesrätt i skogen, medan andra, som icke kunde förvärva sådan, säkerligen
kunna stallfordra sina djur även sommartiden.

Västmanlands län.

Inom länet förekommer, att ohägnade skogs- och utmarker nyttjas till
bete av andra än delägare och dem, som på grund av upplåtelse från delägare
hava betesrätt å markerna. Dylik betning är vanligare i norra
delen av länet än i södra. I allmänhet är dock betningen stadd i avtagande.

Både fastighetsinnehavare och andra personer begagna sig av här avsedd
betning. Bland de förra äro representerade såväl innehavare av jordbruks-
som innehavare av bostadslägenheter, främst dock de senare. De
personer, som utan att innehava fastigheter använda sig av betningen, äro
i allmänhet jordbruks- och skogsarbetare samt, i bergslagen, gruvarbetare.
Bland ifrågavarande personer förekomma även hantverkare.

Den här avsedda betningen har ägt rum sedan gammalt. Betningen
anses otillåten. Med det tilltagande intresse för skogsvård, som under
senare tid framträtt, hava ansträngningarna att få utmarkerna helt betesfredade
ökats, i många fall dock utan resultat såvitt angår ifrågavarande
kategori »skogsägare».

Därest här avsedd betning hindrades genom lagstiftningsåtgärder, skulle
i många fall ersättning i bete kunna erhållas genom arrende å större närliggande
fastigheter. Skogsvårdsstyrelsen framhåller, att gällande lagstiftning
möjliggör förhindrande av nämnda betning, som inom länet i allmänhet
anses som ett otillåtet intrång men som dock hittills tolererats.
Ett bibehållande av detta intrång framstår för flertalet jordägare, som
därav beröras, som en kännbar olägenhet.

Kopparbergs län.

I Falun—Säterområdet nyttjas ej ohägnade marker till bete för hemdjur
i allmänhet. I de mera skogsbetonade södra och norra Siljansområdena
samt Särna och Idreområdet nyttjas däremot ohägnade marker till bete
för hemdjur, dock som regel endast av delägarna i markerna, och mulbetet
är här gemensamt.

Undantagsvis utnyttjas bete även av gruvarbetare, skogsarbetare och
industriarbetare samt banvakter å sådana avlägset belägna orter, där tillgång
till annan än hemproducerad mjölk saknas. Detta utnyttjande av
bete av andra än markägarna torde ofta ske med tillstånd av dessa och
har, såvitt styrelsen har sig bekant, ej vållat olägenheter, som påkalla
särskild lagstiftning.

Gävleborgs län.

Ohägnade skogs- och utmarker inom länet nyttjas till gemensamt bete
även av andra än dem, som hava betesrätt å markerna. Dylik betning

279

Kungl. Maj.ts proposition Nr 107.

utövas av skogs- och industriarbetare ävensom av vissa hemmansägare,
vilka på grund av gynnsammare betes- och vallningsförhållanden inom
angränsande eller mera avlägset belägna socknar ditsända får och hästar.

Här avsedd betning förekommer sedan gammalt, huvudsakligen inom
norra delarna av landstingsområdet. Betningen bedrives dock ej i större
utsträckning. Enligt allmän uppfattning är sådan betning tillåten, och
något försök att förhindra denna betning är icke känt av skogsvårdsstyrelsen.

Därest lagbestämmelser av mera restriktiv natur, än nu gällande, skulle
komma till stånd till förhindrande av dylik självtagen betesrätt, skulle
detta givetvis komma att inskränka möjligheten för småbrukare, i huvudsak
bestående av skogsarbetare, yrkes- och industriarbetare och som endast
hava en mindre åkerareal för odling av vinterfoder till ett högst två
kokreatur, att fortsätta med hållande av dessa djur. Å andra sidan får
icke förbises skogsägarens skyldighet enligt gällande skogslag att sörja
för skogsäter växten å sin mark.

En eventuell reglering av ifrågavarande betesförhållanden bör icke
blott taga sikte på att i större eller mindre grad säkerställa förenämnda
betning utan även, att detta icke sker på skogsägarens och skogsskötselns
bekostnad.

Västernorrlands län.

Ifrågavarande ohägnade marker i länet nyttjas till bete för hemdjur
jämväl av andra personer än dem, som hava betesrätt å markerna. Dessa
personer äro i allmänhet fastighetsägare, men undantagsvis släppa jämväl
andra personer, exempelvis åkare, slaktare — bland dem även sådana,
som icke äro bosatta på landet — sina kreatur att beta fritt på
skogen.

Huruvida de här ifrågavarande fastighetsägarna äro att betrakta såsom
ägare av jordbruks- eller bostadsfastighet torde betingas av, var man
sätter gränsen mellan nämnda två slag av fast egendom. Dragés gränsen
för bostadslägenhet vid 1 hektars ägovidd, torde ifrågavarande personer
till övervägande del få hänföras till bostadslägenhetsinnehavare, vid V*
hektars ägovidd åter till jordbruksfastighetsägare, medan de båda kategorierna
fastighetsägare torde fördela sig ganska lika, därest gränsen
skulle sättas vid 1h hektars ägovidd. — Till levnadsställningen torde ifrågavarande
personer i allmänhet kunna llän!Örås till arbetare vid industri
eller jordbruk, endast i sällsynta undantags lall till tjänstemän.

Förenämnda betning utan (egentlig) betesrätt förekommer nära nog
överallt inom länet, men i olika omfattning inom skilda delar av detta.
Sålunda utvisar av skogsvårdsstyrelsen företagen utredning, att exempelvis
inom Mo socken i norra Ångermanland ingen dylik betning äger rum,
medan i Sollefteå, Ådalslidens och Graninge socknar sådan betning utövas
i jämförelsevis stor omfattning sedan åtminstone 25 å 50 år tillbaka.

280

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

I fråga om behörigheten av sådan betning torde meningarna bland länets
allmoge vara delade. Även i de fall, då den anses otillåten, förhindras
den emellertid i allmänhet icke av markägaren, för vilken grannsämjan
betyder mera än det ifrågavarande intrånget genom betningen. Det
är emellertid sannolikt, att, i samma män skogsvårdslagens bestämmelser
rörande nöjaktig föryngring efter företagen slutavverkning kunna inför
utsikterna till verklig betesfred å skogen göras gällande med större framgång
än hittills, ifrågavarande betesvärdar bliva nödsakade att utestänga
djurägare från sina marker.

Ett förhindrande av ifrågavarande betning genom lagstiftningsåtgärder
torde undantagsvis, nämligen då goda betestillfällen erbjuda sig på nära
håll från garden, medföra olägenheter för dem, som begagna sig av betningen.
Nämnda olägenheter torde i regel inskränka sig till förlust av
en möjlighet till bete. Denna betesmöjlighet torde emellertid knappast
skattas högt, därest till äventyrs den ifrågavarande förmånen skulle bliva
föremål för inlösen, eventuellt enligt grunderna för ensittarlagen, eftersom
inga särskilda åtgärder vidtagits för markens utnyttjande till betning.
Då de här ifrågavarande fastighetsägarna nära nog uteslutande
äro bosatta i närheten av tätare befolkad bygd, hava de i allmänhet tillfälle
till inköp av mjölk, vårföre deras behov av bete för mjölkande djur
icke kan sägas utgöra ett ovillkorligt livsintresse på samma sätt som för
jordbrukare i egentlig bemärkelse. Mjölk från egna djur torde under alla
omständigheter kunna vid behov anskaffas genom stallfodring, som i
längden säkerligen ställer sig förmånligare för djurägaren än en planlös
betesdrift på skogsmark.

Jämtlands län.

I de centrala delarna av länet, dit den egentliga jordbruksbygden är
koncentrerad, torde betning å ohägnade skogs- och utmarker utan betesrätt
icke förekomma i nämnvärd omfattning. I Härjedalen och länet i
övrigt torde det emellertid ingalunda vara ovanligt, att bete utnyttjas
utan betesrätt, och vissa länsskogvaktare hava inrapporterat, att förhållandet
är allmänt. Det är såväl egnahemsinnehavare och lägenhetsägare

som skogs- och industriarbetare samt tjänstemän — banvakter m. fl. -_

vilka sålunda nyttja markerna till bete.

Ifrågavarande betning är gammal sed, ofta grundad på den föreställningen,
att betningen är tillåten. I östra Jämtland betalas dock understundom
viss avgift per djur, varför man där synes vara av den uppfattningen,
att betningen är otillåten. Fall torde där hava förekommit, då
man förbjudit betning till dess uppgörelse örn ersättning träffats, men
eljest hava markägarna inom länet, så vitt känt är, icke vidtagit åtgärder
för att förhindra betning av obehörigas djur.

Ett förhindrande av ifrågavarande betning genom lagstiftningsåtgärder
skulle för vederbörande djurägare innebära en kännbar olägenhet, då
dessa i regel tillhöra den mindre bemedlade folkklassen.

281

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Västerbottens län.

De ohägnade skogs- och utmarkerna inom länet nyttjas till kreatursbete
även av andra personer än delägare och innehavare av betesrätter å markerna.
Dylik betning är allmänt förekommande i hela länet och har ägt
rum sedan gammalt. Man har den uppfattningen, att betningen är tilllåten.
En del enskilda och bolag hava sökt förhindra betning av främmande
kreatur genom stängning i rågångar.

Därest ifrågavarande betning förhindrades genom lagstiftning, skulle
till en början vissa olägenheter uppstå för vederbörande djurägare, i det
att de tvingades arrendera eller på annat sätt skaffa sig betesmarker.
Fördelarna av att genom sådan lagstiftning erhålla mer ordnade betesförhållanden
synas dock avsevärt överväga nämnda olägenheter.

Norrbottens län.

De gemensamma betesmarkerna inom länet nyttjas allmänt till bete även
av sådana personer, som sakna egentlig betesrätt. Dessa personer utgöras
huvudsakligast av innehavare av mindre fastigheter, såväl jordbruksfastigheter
som bostadslägenheter. De senares innehavare äro jordbruks-,
skogs- eller industriarbetare, hantverkare, tjänstemän, handlande etc.
Ifrågavarande betning har ägt rum sedan gammalt, dock i större utsträckning
förr än nu.

Mångenstädes torde den uppfattning råda, att här avsedd betning är
tillåten. I ett stort antal fall — detta gäller företrädesvis de större jordbruksbyarna
— äro hemmansägarna dock fullt medvetna örn att betningen
är otillåten, men i allmänhet förhindras den ändock icke. Mången gång
göras vid försäljningar av avsöndringar eller upplåtelser av lägenheter
särskilda avtal angående betet å byns utmark. Det har inträffat, att utnyttjandet
av bys marker till bete av andra än ägare till jordbruksfastigheter
inom hyn förbjudits. Försök att hindra sådant utnyttjande av dem,
som sakna egentlig betesrätt, torde även på andra vägar hava praktiserats
och delvis fullföljts, dock, såvitt känt är, icke vid domstol annat än möjligen
i något enstaka fall.

Ett förbjudande i lag av ifrågavarande betning skulle i många fall medföra
kännbara olägenheter för dem förbudet skulle komma att beröra. De
skulle genom ett dylikt förbud ställas inför valet att antingen 1) göra sig
av med sina kreatur eller 2) inköpa foder åt dessa för sommarmånaderna
eller slutligen 3) att skaffa sig betesmark på ett eller annat sätt. Alternativet
2) torde väl i de flesta fall få alternativet 1) som följd. Ett ordnande
av betesfrågan enligt alternativet 3) torde i många fall stöta på svårigheter,
i andra fall däremot kunna ske i enlighet med något av de sätt,
som redan nu praktiseras inom länet, exempelvis genom arrenderande av
särskild betesmark, genom bete på annans betesmark och då vanligen
tillsammans med dennes djur mot viss avgift per djur och betessäsong.

282 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Möjligheterna att på dylikt sätt lösa betesfrågan synas ännu vara långt
ifrån utnyttjade. Utvecklingen inom länet, i synnerhet för de större jordbrukshyarnas
vidkommande, går alltmer i den riktningen, att kreatursägarna
iordningställa särskilda betesmarker för sina bemdjur. Det torde
dock i en del fall, företrädesvis på orter med dålig tillgång på mark, lämplig
för betesanläggning, komma att ställa sig svårt eller kanske stundom
omöjligt att uppbringa betesmarker, även örn vederbörande markägare
skulle vara villiga att upplåta dylik, vilket långt ifrån alltid torde vara
fallet. Slutligen torde i fråga örn verkan av ett förbud mot här avsedd
betning böra framhållas, att de personer, som begagna sig av betningen,
till övervägande antal utgöras av folk i mycket små omständigheter, för
vilka varje utgift är kännbar.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

283

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 6 februari
1933.

Närvarande:

justitieråden Alexanderson,

Eklund,
regeringsrådet Aschan,
justitierådet Grefberg.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet
den 3 februari 1933, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättat förslag till lag örn ägofred, i vad detta förslag skiljer
sig från det till lagrådet den 16 september 1932 remitterade förslaget
i samma ämne, över vilket sistnämnda förslag lagrådet den 5 november
1932 avgivit yttrande.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, bade inför lagrådet föredragits
av f. d. revisionssekreteraren, hovrättsrådet Thor Sjöfors.

Lagrådet yttrade:

Med hänsyn till de upplysningar remissprotokollet med därvid fogade
bil. E innehåller örn rådande sedvana i vissa landsdelar att skogsmarker,
som ligga under gemensamhetsbete, brukas till bete — med eller vanligen
utan stöd av uttrycklig upplåtelse — jämväl för andra fastigheter
än dem som äga del i skogsmarken eller för vilka gäller betesservitut,
samt örn den sociala betydelsen av att, såvitt de små och svaga jordbrukens
intresse beröres, betesregleringen icke mera än nödvändigt ingriper
i detta förhållande, finner lagrådet någon invändning icke böra riktas
mot den grundtanke, varpå det nu remitterade förslaget vilar. Denna
grundtanke kan sägas hava på ett närliggande område redan vunnit lagstiftningens
godkännande genom den i 1 § lagen den 18 juni 1925 örn
nyttjanderättshavares rätt att inlösa upplåtet område upptagna bestämmelsen
att lösenrätt äger rum ändå att avtal örn nyttjanderätt till marken
icke visas föreligga. De i 19 § föreliggande förslag uppställda förutsättningarna
för att faktiskt utövad betning skall vinna beaktande vid
betesreglering hava icke heller givit anledning till saklig erinran.

284 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

I redaktionellt hänseende hemställes om jämkning i nyssnämnda paragrafs
ingress till förebyggande av det möjliga missförstånd att hänsyn
vore att taga även till betning som utövats i äldre tid men, måhända under
inflytande av ändrad åskådning i orten, upphört redan avsevärd tid
före den 1 januari 1932. Vidare torde den föreslagna ändringen i lydelsen
av 14 § första stycket höra medföra att i 19 § upplåtelser enligt 18 §
uttryckligen nämnas vid sidan av upplåtelser enligt 14 § såsom ägande
företräde i förhållande till dem som enligt 19 § kunna ifrågakomma.
Likaså bör det i det sista av de stycken i 27 §, för vilka ändrad lydelse
nu föreslås, heta: betesmark, som upplåtits enligt 14, 18 eller 19 §.

Varder förslaget upphöjt till lag, lärer det böra övervägas huruvida
icke för vinnande av det avsedda ändamålet erfordras att, i viss likhet
med vad i anledning av ovannämnda 1925 års lag örn lösenrätt iakttagits
genom kungörelsen den 20 juli 1925, kostnadsfri rättshjälp lämnas
de fastighetsägare, som därav äro i behov, att vid betesreglering tillvarataga
sina intressen.

Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

285

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 10 februari 1933.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Undén, Nothin, Schlyter, Wigforss,
Möller, Vennerström, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, dels lagrådets
den 5 november 1932 avgivna utlåtande över de den 16 september 1932 till
lagrådet remitterade förslagen till lag örn ägofred och lag örn säkerhet för
utbekommande av viss ersättning enligt lagen örn ägofred, dels ock lagrådets
utlåtande den 6 februari 1933 över det den 3 i samma månad till lagrådet
remitterade förslaget till lag örn ägofred i vad detta skiljer sig från
förstnämnda förslag i samma ämne.

Efter redogörelse för innehållet i berörda utlåtanden anför föredraganden: »Vissa

av de i lagrådets utlåtande den 5 november 1932 framställda erinringarna
av formell natur hava beaktats i det den 3 februari 1933 remitterade,
nu föreliggande förslaget till lag örn ägofred. Dessa erinringar
föranleda sålunda ej vidare yttrande från min sida.

De anmärkningar i sak, som lagrådet eller vissa av dess ledamöter framställt
mot det föreliggande förslaget till lag örn ägofred — vilka anmärkningar
samtliga avse förslagets detaljbestämmelser — äro enligt min
mening grundade. Vad angår det av min företrädare vid 3 § i
förslaget gjorda uttalandet, att förslaget borde så förstås, att den som frivilligt
uppfört stängsel i ägogräns men därefter gjorde gällande sitt stängselvitsord
ägde fordra, att grannen inlöste stängslet å den sträcka som
vid stängselbördans fördelning tilldelats denne, torde, på sätt lagrådet
hävdat, för beredande av giltighet åt ett dylikt lösningsanspråk ett särskilt
stadgande härom böra upptagas i lagen. Det bör emellertid uppmärksammas,
att den granne som frivilligt uppfört stängslet är berättigad
borttaga det å den sträcka som anvisats den andre grannen, örn ej denne
vill lösa, samt att till följd härav överenskommelse mellan grannarna i
allmänhet torde komma att träffas örn ersättning för stängslet å sagda
sträcka, förutsatt att stängslet är av sådan beskaffenhet som i stängselärendet
föreskrivits. Med hänsyn härtill och då stadgande av en lös -

286

Kungl. Martts proposition Nr 107.

ningsskyldighet i förevarande avseende möter vissa betänkligheter, särskilt
på grund av svårigheten att bestämma vad som i varje fall bör
utgöra skälig lösen, synes, i nära anslutning till den uppfattning som lagrådet
härutinnan uttalat, någon föreskrift i ämnet ej böra upptagas i lagen.

Jämväl vad lagrådet i formellt avseende erinrat mot det föreliggande
förslaget till lag örn ägofred lärer i huvudsak kunna godtagas. I ett par
hänseenden torde dock jämkningar böra ske i vad lagrådet föreslagit.

Med hänsyn tili önskvärdheten, att förslagets paragrafföljd i görligaste
mån bibehålies orubbad, torde sålunda den i 2 § meddelade hänvisningen,
som enligt lagrådets mening borde upptagas såsom ett andra stycke i 1 §, få
kvarstå i 2 §. Därjämte synes stadgandet i fjärde stycket av 13 § böra
upptagas, ej på sätt lagrådet förordat såsom andra stycke i paragrafen,
utan såsom tredje stycke.

Vad lagrådet erinrat i fråga örn placeringen av bestämmelserna i 46—
48 §§ samt uppställningen av 5 kap. synes böra iakttagas på det sätt, att
i 5 kap. sammanföras, i den huvudsakliga ordning lagrådet angivit och
med de jämkningar lagrådet förordat, bestämmelserna i 53—55 §§ örn
ersättning för skada genom hemdjur samt stadgandena i 46 § örn försummat
underhåll av hägnad och i 56—63 §§ örn intagande av liemdjur samt
att i 6 kap. upptagas bestämmelserna i 51, 52 och 64 §§ örn påföljder av
förseelser mot föreskrifter rörande betning ävensom bestämmelserna i 47
och 48 §§ örn förverkande av rätt till betesmark. Av de i 6 kap. inrymda
stadgandena torde, på sätt lagrådet förordat, bestämmelsen i 65 §
böra till viss del inarbetas i 1 och 55 §§ och i övrigt utgå, 66 § flyttas
att avsluta 2 kap. samt stadgandet i 67 § upptagas i 30 §. Med anledning
av det ändrade innehåll, som 5 och 6 kap. sålunda skulle komma att erhålla,
torde rubrikerna till dessa kapitel böra jämkas.

Vad angår lagrådets erinran att ordet sakägare i 53 § första stycket
syntes såsom i sammanhanget överflödigt böra utgå, torde ett uteslutande
av nämnda ord kunna leda till otydlighet i fråga örn innebörden av stadgandet
i nämnda stycke, men då å andra sidan sakägare i berörda para
graf är en mindre egentlig beteckning för vad därmed avses, lärer detta
ord böra ersättas med ett annat uttryck.

I överensstämmelse med vad nu anförts har jag låtit inom justitiedepartementet
överarbeta ifrågavarande förslag till lag örn ägofred, därvid
förslaget jämväl i vissa andra hänseenden än förut berörts underkastats
redaktionella jämkningar. En mindre jämkning har även vidtagits i redaktionen
av förslaget till lag örn säkerhet för utbekommande av viss ersättning
enligt lagen örn ägofred. Därjämte har, i anslutning till vad lagrådet
i utlåtandet den 5 november 1932 anfört vid 19 § i det då föreliggande
förslaget till lag örn ägofred, utarbetats förslag till lag örn ändrad
lydelse av 5 § andra stycket lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 25) örn servitut.

287

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

På sätt lagrådet framhållit vid 23, 25, 26, 33, 36 och 37 §§ i förslaget
till lag örn ägofred, torde vissa frågor rörande den föreslagna lagstiftningens
tillämpning böra regleras genom föreskrifter i administrativ ordning.
Spörsmålet örn meddelande av sådana föreskrifter ävensom den
av lagrådet i utlåtandet den 6 februari 1933 väckta frågan örn beredande
av kostnadsfri rättshjälp vid betesreglering åt de fastighetsägare, som
därav äro i behov, torde böra upptagas till närmare övervägande, sedan
ifrågavarande lagförslag varit föremål för riksdagens prövning.»

Departementschefen uppläser härefter i enlighet med förestående anförande
avfattade förslag till

1) lag örn ägofred;

2) lag örn säkerhet för utbekommande av viss ersättning enligt lagen
örn ägofred; samt

3) lag örn ändrad lydelse av 5 § andra stycket lagen den 14 juni 1907
(nr 36 s. 25) örn servitut;

och hemställer departementschefen, att förslagen måtte genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Regenten, att till riksdagen skall avlåtas
proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:
H. Sief enson.

288

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Innehåll.

Sid.

Förslag till

Lag om ägofred ....................................................................... 2

Lag om säkerhet för utbekommande av viss ersättning enligt lagen örn

ägofred ........................................................................................................ 22

Lag örn ändrad lydelse av 5 § andra stycket lagen den 14 juni 1907

(nr 36 s. 25) om servitut ........................................................................ 22

Protokoll över justitiedepartementsärenden den 16 september 1932 ............ 23

Lagförslag, bilagor till samma statsrådsprotokoll................................................ 134

Sammanställning av yttranden över det av särskilda sakkunniga den 3 oktober

1928 avgivna förslaget till lag örn ägofred (Bilaga A) ................................ 156

Sammanställning av infordrade uppgifter rörande förekomsten av sådana
ohägnade skogs- och utmarker, som avses i § 5 av förordningen den 21

december 1857, m. m. (Bilaga B) ............................... .................................... 204

Sammanställning av infordrade uppgifter rörande den omfattning, vari rationellt
betesbruk tillämpas å jordbruk av skilda storleksklasser m. m. (Bilaga C) 214

Lagrådets utlåtande den 5 november 1932 ........................................................ 231

Protokoll över justitiedepartementsärenden den 3 februari 1933 .................... 260

Lagförslag, bilaga till samma protokoll (Bilaga D) ............................................ 268

Sammanställning av inkomna svar å en till skogsvårdsstyrelserna framställd
förfrågan, huruvida och i vilken omfattning sådana ohägnade skogs- och
utmarker, som avses i § 5 förordningen den 21 december 1857, nyttjas
till bete för hemdjur av andra personer än delägare i markerna och innehavare
av betesrätter å dem (bilaga E) ........................................................ 270

Lagrådets protokoll den 6 februari 1933 ............................................................ 283

Protokoll över justitiedepartementsärenden den 10 februari 1933 ................ 285

313100. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1933.