Kungl. Maj:ts proposition nr 107 år 1967 (Proposition 1967:107)

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 år 1967

Nr 107

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
flyttning av fordon i vissa fall; given Stockholms slott
den 31 mars 1967.

Unde åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. aj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till
lag om lyttning av fordon i vissa fall.

GUSTAF ADOLF

Olof Palme

Propositionens huvudsakliga innehåll

I pro sitionen framläggs förslag till lag om flyttning av fordon i vissa
fall. Lag n innebär att vissa myndigheter får rätt att ingripa mot olämpligt
uppställ a fordon när allmänna intressen påkallar det. Polismyndighet kan
flytta fo don som utgör trafikfara eller betydande trafikhinder. Vägförvaltning
oc kommunal myndighet får rätt att ingripa med hänsyn till väghållningen
e ler för att undanskaffa övergivna fordon, således även de s. k. bilvraken.
ådant ingripande förutsätter beslut av polismyndighet, om inte
Kungl. aj :t givit myndigheten rätt att själv meddela flyttningsbeslut.

Fordo som flyttas skall enligt lagen ställas upp i närheten av den plats
där det nträffats. Kan det inte lämpligen ske, skall det föras till och förvaras
på särskilt anordnad uppställningsplats. Övergivet fordon får dock
inte flyt s över gatan eller runt gathörnet. Är fordonet att anse som vrak
skall det i princip skrotas omedelbart. Annars måste det tas om hand och
förvaras.

Fordo som förvaras på uppställningsplats får hämtas av ägaren inom tre
månader från det han underrättats om flyttningen eller, om han inte kunnat
nås med underrättelse, inom sex månader från det flyttningen kungjorts.
Underlåt r ägare att hämta fordonet inom angiven tidsfrist tillfaller det
staten el er kommunen.

Myndi heterna får utom i vissa undantagsfall rätt att ta ut kostnaderna i
samband med flyttningen av fordonsägaren.

Lagen öreslås träda i kraft den 1 juli 1967.

1 Biha g till riksdagens protokoll 1967. 1 saml. Nr 107

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 år 1967

Förslag

till

Lag

om flyttning av fordon i vissa fall

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

I denna lag förstås med

fordon: varje anordning som är eller varit försedd med hjul, band eller
medar och som inrättats för färd på marken på annat sätt än på skenor, .

fordonsvrak: fordon som måste anses övergivet enligt bestämmelserna i
2 § 3 och som uppenbarligen har ringa eller intet värde.

Vad som sägs i lagen om ägare av fordon gäller i fråga om fordon som
innehas på grund av avbetalningsköp i stället innehavaren, trots att äganderätten
ej övergått på honom, och i fråga om övergivet fordon den som senast
varit ägare.

2 §•

Fordon får flyttas enligt denna lag om det

1. är uppställt så att fara för trafikolycka uppstår eller betydande hinder

uppkommer i trafiken, ,,

2. är uppställt i strid mot föreskrift om uppställning av fordon sa att
renhållning, snöröjning eller annat arbete på väg avsevärt försvåras, eller

3. med hänsyn till sitt skick, den tid under vilket det stått uppställt pa
samma plats eller annan omständighet måste anses övergivet.

3 §.

Beslut om flyttning av fordon som avses i 2 § 1 meddelas och verkställes
av polismyndigheten.

Beslut om flyttning av fordon som avses i 2 § 2 eller 3 meddelas av polismyndigheten,
om vägförvaltning eller kommunal myndighet begär det, och
verkställes av den som påkallat beslutet. I den mån Konungen bestämmer
får vägförvaltning eller kommunal myndighet själv besluta om sådan flyttning.

I flyttningsbeslut anges om fordonet är fordonsvrak.

4 §•

Fordonsvrak som flyttas skall så snart det lämpligen kan ske skrotas eller
undanskaffas på annat sätt.

Flyttas annat fordon, skall det ställas upp så nära den plats dar det anträffades,
att det lätt kan återfinnas. Kan fordonet ej lämpligen ställas upp
på sådant sätt eller är det att anse som övergivet enligt 2 § 3, skall det förvaras
på särskild uppställningsplats för fordon som flyttas enligt denna lag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 år 1967

5 §''

Flyttning av fordon som ej är fordonsvrak skall utföras så att fordonet
ej tillfogas onödig skada.

När fordon förvaras på särskild uppställningsplats, skall nödvändiga
åtgärder vidtagas för att det ej skall skadas eller brukas obehörigen under
förvaringen.

6 §•

När beslut om flyttning meddelats, skall polismyndigheten underrätta
ägaren så snart det kan ske.

Har fordon ställts upp till förvaring på särskild uppställningsplats och
har ägaren ej kunnat anträffas, skall polismyndigheten utan dröjsmål
kungöra flyttningen i tidning inom orten eller på annat lämpligt sätt samt
vidtaga de fortsatta undersökningar och åtgärder som kan anses påkallade
för att göra underrättelse möjlig.

7 §•

Är ägare av fordon som förvaras på särskild uppställningsplats ej känd,
när sex månader förflutit från den dag då flyttningen kungjordes, eller har
fordonet ej avhämtats inom tre månader från det ägaren mottog underrättelse
om flyttningsbeslutet eller måste ägaren eljest anses ha uppgivit
sin rätt till fordonet, tillfaller det kommunen, om beslutet verkställts av
kommunal myndighet, och i annat fall staten.

Fordonsvrak som flyttats tillfaller omedelbart kommunen eller staten.

8 §•

Ägare av fordon som flyttats enligt denna lag är skyldig ersätta kostnaderna
för flyttningen och övriga åtgärder som vidtagits med stöd av lagen.
Ersättningsskyldighet föreligger ej, när ägaren gör sannolikt, att fordonet
frånhänts honom genom brott, eller när fara eller hinder som avses i 2 § 1
uppstått till följd av omständighet som inte bort förutses av den som ställt
upp fordonet.

Vid beräkning av kostnaderna skall avdragas fordonets värde, om äganderätten
övergått enligt 7 §.

Fordon som förvaras på särskild uppställningsplats behöver ej utlämnas,
förrän kostnaderna betalats.

Kostnad, som ej uttages av ägaren, bäres av statsverket eller, om flyttningsbeslutet
verkställts av kommunal myndighet, av kommunen.

9 §•

Föremål som finnes i fordon anses vid tillämpning av denna lag höra till
fordonet. Har föremål som finnes i fordonsvrak ej varit avsett att stadigvarande
brukas i fordonet, behandlas det dock enligt bestämmelserna i
lagen den 22 april 1938 (nr 121) om hittegods.

10 §.

Mot beslut enligt denna lag får talan ej föras.

Kungl. Maj. ts proposition nr 107 år 1967
11 §•

Närmare föreskrifter om beräkning av kostnad som sägs i denna lag och
om tillämpningen i övrigt av lagen meddelas av Konungen eller av den myndighet
som Konungen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1967.

Kungl. Maj.ts proposition nr 107 år 1967

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet på Stockholms
slott den 10 februari 1967.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Edenman, Johansson, Holmqvist, Aspling, Palme
Sven-Erig Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Gei.ter, Myrdal, Odhnoff

Chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Palme, anmäler
efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om lagstiftning
angående rätt att flytta fordon i vissa fall och anför.

Inledning

Med den ökande fordonsparken har de s. k. bilvraken i naturen och fordon
som uppställs så att de utgör hinder i trafiken eller försvårar nödvändiga
väghållningsarbeten blivit ett allt större problem. Det föreligger sedan
länge ett påtagligt behov för allmänna organ att kunna flytta eller bortskaffa
sådana fordon.

Uttryckliga bestämmelser på området saknas så gott som helt. Med stöd av
bl. a. vissa allmänna regler i polisinstruktionen om rätt för polisman att under
särskilda förutsättningar använda våld för upprätthållande av allmän
ordning och säkerhet har emellertid bortflyttning av bilar i viss utsträckning
skett genom polisens försorg. Främst i de större städerna har polis och
kommun i samråd sökt lösa problemet enligt lokalt uppdragna riktlinjer.

Sedan justitiekanslern och riksdagens justitieombudsman under senare
år var för sig i skilda ärenden ifrågasatt rättsgrunden för vissa företagna
flyttningsåtgärder har de berörda myndigheterna blivit än mer osäkra om
sina befogenheter. Myndigheterna har därför framfört bestämda önskemål
om en snar rättslig reglering på området.

Från statsmakternas sida har frågan under senare tid uppmärksammats
i flera sammanhang.

Den 27 juli 1961 överlämnade Kungl. Maj :t till parkering skommittén för
att tagas i övervägande vid utredningsuppdragets fullgörande en framställning
i ämnet från Föreningen Sveriges polismästare. I sitt delbetänkande
den 18 december 1962 (stencilerat) har kommittén behandlat frågan om
polisens befogenhet att flytta och omhändertaga fordon som anträffas olov -

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 107 år 1967

ligen uppställda på allmän plats in. m. Betänkandet har remissbehandlats.

Bilskrotningsutredningen, tillkallad enligt Kungl. Maj :ts beslut den 27
juli 1981 på hemställan av riksdagen (L2U 1961: 44, rskr 273), behandlade
enligt sina direktiv frågan angående omhändertagande och nedskrotning
av kasserade bilar och framlade betänkande i ämnet den 7 mars 1964 (SOU
1964: 21). Också detta betänkande har remissbehandlats.

I den nya naturvårdslagen — vilken trätt i kraft den 1 januari 1965
(SFS 1964: 822) — har upptagits vissa bestämmelser som utformats i uttalat
syfte att tillgodose önskemålen om ökat skydd för naturen mot nedskräpning
genom bilvrak. Tillämpningen av dessa bestämmelser förutsätter,
att den som förorsakat nedskräpningen kan anträffas. I sitt av
riksdagen godkända utlåtande (L3U 1964:41) med anledning av propositionen
i ämnet ansåg tredje lagutskottet ytterligare utredning påkallad för
de fall den skyldige inte är känd. Enligt utskottet borde, även om frågan
såvitt angår bilvraken skulle komma att övervägas i samband med behandlingen
av bilskrotningsutredningens betänkande, en prövning av hela
problemkomplexet komma till stånd. Riksdagens skrivelse i ärendet, som
bereds inom jordbruksdepartementet i samråd med andra berörda departement,
har ännu inte föranlett något Kungl. Maj :ts beslut i denna fråga.

Frågan om rätt för polisen att flytta och omhänderta fordon och om
omhändertagande av övergivna bilvrak har slutligen under senare tid behandlats
i riksdagen med anledning av väckta motioner. Med hänsyn till
frågornas aktualitet inom kommunikationsdepartementet har motionerna
inte föranlett någon riksdagens åtgärd (se L3U 1966: 22 och ABU 1966: 7).

Såväl parkeringskommitténs som bilskrotningsutredningens förslag mötte
vid remissbehandlingen omfattande kritik på väsentliga punkter. På uppdrag
av min företrädare har därför inom departementet utarbetats en promemoria
(stencil K 1966: 2) som utmynnar i ett nytt och samordnat förslag
till bestämmelser i ämnet. Promemorians lagförslag torde få fogas vid
statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 1.

Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av justitiekanslern
(JK), riksåklagaren (RÅ), hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten
för Nedre Norrland, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, försäkringsinspektionen,
riksrevisionsverket, statens naturvårdsnämnd, rikspolisstyrelsen,
överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Östergötlands,
Jönköpings, Kronobergs, Blekinge, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus,
Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Västernorrlands
och Norrbottens län, parkeringskommittén, Svenska stadsförbundet,
Svenska kommunförbundet, Sveriges Advokatsamfund, Aktiebolaget Svensk
Bilprovning, Motororganisationernas Samarbetsdelegation (MSD), Sveriges
Trafikbilägares Riksorganisation (STR) samt Trafikförsäkringsföreningen.

RÅ har vid sitt yttrande fogat yttranden av överåklagarna i Stockholm,

Kiingl. Maj. ts proposition nr 107 år 1967

Göteborg och Malmö samt två av länsåldagarmyndigheterna. Statens naturvårdsnämnd
har bilagt ett yttrande av Svenska Naturskyddsföreningen. Slutligen
har överståthållarämbetet och länsstyrelserna redovisat yttranden från
ett stort antal representanter för polisväsendet, det statliga vägväsendet
samt berörda kommunala myndigheter och organ. Sammanlagt har redovisats
drygt femtio yttranden som remissinstanserna i sin tur infordrat.
Yttrande har också inkommit från Motorbranschens Riksförbund (MRF).

Gällande rätt

Som framgår av inledningen finns för närvarande praktiskt taget inte
några författningsbestämmelser med direkt syfte att reglera myndighets
befogenhet att omhänderta felaktigt uppställt eller övergivet fordon. I begränsad
utsträckning kan emellertid till stöd för sådana åtgärder åberopas
vissa bestämmelser i polisinstruktionen den 3 december 1965 (nr 686), naturvårdslagen
den 11 december 1964- (nr 822) och lagen om hittegods den
22 april 1938 (nr 121). Vidare kan fordon, som skäligen kan antas ha betydelse
för utredning om brott eller vara någon avhänt genom brott eller
förverkat på grund av brott, omhändertas enligt de särskilda reglerna om
beslag i rättegångsbalken.

De aktuella bestämmelserna i polisinstruktionen återfinns i 2 och 18 §;§.
Enligt 2 § skall polisen upprätthålla allmän ordning och säkerhet, därvid
det särskilt åligger polisen bl. a. att hindra att den allmänna ordningen och
säkerheten störs genom brott eller på annat sätt. Om polisens maktbefogenheter
sägs i 18 § att vid tjänsteåtgärd strängare medel inte får användas
än förhållandena kräver. Våld får tillgripas endast när tjänsteuppgiften
inte kan lösas på annat sätt och den lindrigaste form som kan leda till
avsett resultat skall användas.

Naturvårdslagen, 23 §, förbjuder nedskräpning i naturen med plåt, glas
etc. så att otrevnad eller skada för annan kan uppkomma. Åsidosätts förbudet
och har förseelsen varit ägnad att för annan medföra skada eller
obehag av någon betydenhet, straffas vederbörande enligt 37 § med dagsböter.
Länsstyrelsen kan också på grund av bestämmelser i 24 § förelägga
den som vållat eller annars är ansvarig för nedskräpning att iordningställa
platsen. Därvid kan enligt 39 § vite utsättas och, om föreläggandet inte
följs, länsstyrelsen anmoda utmätningsmannen att föranstalta om att åtgärden
vidtas.

Förutsättningarna för omhändertagande av fordon med tillämpning av
hittegodslagens bestämmelser torde knappast praktiskt föreligga i andra
fall än när omhändertagande ändå blir aktuellt som beslag i utredning om
brott. Ett fordon går knappast förlorat för ägaren i annat fall än när det
stulits från honom. I brist på annan lagstiftning lär emellertid hittegods -

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 år 1967

lagen ändå i viss utsträckning åberopas för omhändertagande. Med hänsyn
härtill och för den ledning det kan ge vid utformande av nya bestämmelser
om omhändertagande redogörs här i korthet för de grundläggande
bestämmelser som återfinns i 1—4 §§. Fynd skall utan oskäligt dröjsmål
anmälas för ägaren eller polisen. Har polismyndighet mottagit sådan anmälan
skall fyndet kungöras eller ägaren underrättas. Skyldighet föreligger
att väl vårda hittegods. Upphittaren har rätt att överlämna godset
till polisen och polisen kan även i övrigt omhänderta det, om det är påkallat.
Kan godset inte vårdas utan fara för försämring eller om andra särskilda
skäl talar för det kan polisen låta sälja det. Ägaren är berättigad återta
godset mot ersättning av kostnader och hittelön. Tvist om ersättningen
avgörs av domstol. Anträffas ägaren inte inom sex månader från anmälan
eller gör han inte sin rätt gällande inom tre månader från underrättelse
eller kan han annars anses ha uppgivit sin rätt, tillfaller godset upphittaren
mot betalning av polisens kostnader. Betalas inte kostnaderna inom tre månader
från anmaning eller kan upphittaren annars anses ha uppgett sitt anspråk,
tillfaller godset, efter avdrag av kostnaderna, kronan. Närmare föreskrifter
om polisens befattning med hittegods har meddelats i en särskild
kungörelse den 2 december 1938 (nr 677).

Kan uppställning av fordon betecknas som upplag föreligger vissa möjligheter
till ingripanden enligt bestämmelser i byggnadsstadgan den 30 december
1959 (nr 612), naturvårdslagen den 11 december 1964 (nr 822),
allmänna ordningsstadgan den 14 december 1956 (nr 617), lagen om allmänna
vägar den 30 juni 1943 (nr 431) och hälsovårdsstadgan den 19 december
1958 (nr 662).

Inom område med fastställd generalplan, stadsplan, byggnadsplan eller
utomplansbestämmelser är vissa anläggningar, som inte är hänförliga till
nybyggnad, underkastade byggnadslovsskyldighet. Enligt 54 § byggnadsstadgan
krävs sålunda byggnadslov för bl. a. inrättande av upplag. I 52 §
lämnas anvisningar om vilka krav sådana anläggningar skall uppfylla. Beträffande
upplag föreskrivs, att det inte får anordnas så att det orsakar
brandfara eller risk för olycksfall, skymmer sikten för trafiken eller för närboende,
vanpryder omgivningen eller eljest vållar olägenhet av betydelse.
Om anordning inrättats utan byggnadslov när sådant krävs enligt 54 § eller
i strid mot gällande föreskrifter, får byggnadsnämnden enligt 70 § vid vite
förelägga anordningens ägare att undanröja eller ändra det utförda. Föreläggandet
kan ges vid äventyr att åtgärden i händelse av tredska utförs
genom nämndens försorg på den tredskandes bekostnad.

Länsstyrelsen kan enligt 19 § naturvårdslagen förordna om tillståndstvång
för bl. a. upplag inom område där sådan anordning kan antas väsentligt
skada landskapsbilden. Anordnas upplag utan sådant tillstånd eller
i strid mot villkor i tillståndet följer, förutom straffansvar enligt 37 §, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 år 1967

vitesföreläggande och handräckning för rättelse kan meddelas med stöd
av 39 §. Också för det fall tillståndstvång inte föreligger föreskrivs en viss
kontroll från det allmännas sida för arbetsföretag som är ägnade att väsentligt
ändra landskapsbilden (20 och 39 §§). Bestämmelserna gör inget undantag
för sådana planlagda områden där byggnadsstadgans föreskrifter gäller.

Allmän plats inom stadsplanelagt område får enligt 2 § allmänna ordningsstadgan
inte användas för upplag utan tillstånd. Överträdelse av bestämmelsen
straffas enligt 28 §.

Lagen om allmänna vägar, 32 §, förbjuder bl. a. upplag på väg utan tillstånd.
Tillstånd krävs också enligt 33 § för upplag inom visst avstånd från
väg om upplaget skulle inverka på trafiksäkerheten. Föreskrifterna är förenade
med ansvarsbestämmelse i 61 §. Ingripande i form av rättelse genom
utmätningsman kan enligt 63 § ske när upplag anordnats i strid mot bestämmelserna.

Hälsovårdsstadgan innehåller i 55 och 62 §§ vissa föreskrifter till förebyggande
av sanitära olägenheter genom upplag.

Tidigare utredningar och yttranden

Som framgår av den tidigare redogörelsen har under senare år tre utredningar,
parkeringskommittén, bilskrotningsutredningen och naturvårdsutredningen
vid sidan av varandra men med visst samråd från olika utgångspunkter
arbetat på problemet om flyttning av fordon som uppställts så
att det är till vanprydnad eller hinder från allmänna synpunkter. Av utredningsförslagen
har endast naturvårdsutredningens betänkande lett till
lagstiftning i ämnet. Beträffande innehållet i denna lagstiftning hänvisas
till redogörelsen för gällande rätt.

Parkeringsutredningens och bilskrotningsutredningens förslag samt remissyttrandena
däröver har utförligt redovisats i bilagor till departementspromemorian.
Det torde inte vara påkallat att här ge annat än en mera
kortfattad redogörelse för dessa förslag och yttranden. Jag hänvisar i denna
del också till min kommande redogörelse för innehållet i departementspromemorian,
där motiveringarna i vissa hänseenden stöder sig på och
återger det tidigare utredningsmaterialet.

Parkeringskommittén

Förslaget

Enligt parkeringskommitténs förslag skulle polisman få rätt att flytta och
omhänderta fordon som uppställts i strid mot vägtrafikförordningens bestämmelser
eller lokal trafikföreskrift. Bestämmelsen härom skulle införas
i 49 § vägtrafikförordningen. Något krav på straffbar förseelse uppställdes
inte och flyttning avsågs kunna ske även i sådana fall när åtgärden ytterst

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 år 1967

var motiverad av hänsyn till renhållning eller vägarbete eller av önskemålet
att bortskaffa övergivna fordon. Beslut borde kunna meddelas även av s. k.
kommunala trafikövervakare. Närmare riktlinjer för tillämpningen och för
förfarandet kunde anges i centralt utfärdade tillämpningsföreskrifter. Kostnaderna
för förfarandet borde förskjutas av polisdistrikten. Ersättning
skulle bos den enskilde uttas enligt fastställd taxa. Civilrättsliga regler om
det fortsatta förfarandet med omhändertagna fordon ansåg kommittén påkallade
men fann inte nödvändigt avvakta en sådan lagstiftning för flyttningsrättens
införande. Med hänvisning till pågående reformarbete på slcadeståndsrättens
område rekommenderade kommittén en i Stockholm tilllämpad
ordning, som innebär att det allmänna gentemot den enskilde befattningshavaren
åtar sig svara för den ersättningsskyldighet denne kan ådra
sig med anledning av fordonsförflyttning.

Yttrandena

Över kommitténs förslag yttrade sig efter remiss bl. a. ett betydande antal
representanter för domstols-, åklagar- och polisväsendet, centrala vägoch
trafikmyndigheter, överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser,
Svenska stadsförbundet samt de större trafikantorganisationerna.

Vägmyndigheterna, Svenska stadsförbundet och majoriteten av länsstyrelserna
lämnade förslaget utan erinran. Främst från domstols-, polis- och
trafikantrepresentanterna men även från vissa länsstyrelser restes emellertid
bestämda invändningar mot att möjlighet öppnades till alltför långtgående
ingripanden. Man avvisade därvid kommitténs tanke, att en begränsning
och precisering av förutsättningarna för ingripande skulle kunna
ske i tillämpningsföreskrifterna. Flera remissinstanser ansåg det vidare
felaktigt att anförtro beslutanderätten till annan än särskilt kvalificerad
polispersonal. Från polisens sida motsatte man sig att polispersonal överhuvudtaget
skulle åläggas att undanskaffa fordon när inte rent polisiära
hänsyn påkallade det. I fråga om kostnaderna hävdade några remissinstanser,
att ett indrivningsförfarande skulle ställa sig alltför kostsamt i förhållande
till vad det kunde väntas inbringa. I övrigt framkom delade meningar
om, huruvida kostnad skulle beräknas enligt taxa eller uttas med hänsyn
till verkliga utgifter i de särskilda fallen. I ett betydande antal yttranden avstyrktes
införande av regler om flyttningsrätt innan frågan om det fortsatta
förfarandet med omhändertagna fordon lösts. Också bristen på regler om
skadeståndsskyldighet för det allmänna ansågs av ett antal remissinstanser
utgöra hinder för genomförande av förslaget.

Bilskrotningsutredningen

Förslaget

Bilskrotningsutredningen fann problemet med de s. k. bilvraken väsentligen
angå personbilar. Dess förslag utformades emellertid så att de kunde
utvidgas till att avse även lastbilar och bussar. Utredningen utgick från

Kungl. Maj. ts proposition nr 107 år 1967

den tötala nedskrotningen som det enda acceptabla sättet för att omhänderta
utrangerade bilar.

I betänkandet redogjordes utförligt för förhållandena inom
b.ilskrotningsbranschen. Jag finner det påkallat att återge vissa
fakta och bedömningar ur denna redogörelse.

Utslagningen av personbilar visar en kraftig stegring sedan slutet av
1950-talet. Antalet anges till 50 000 för 1959 och 75 000 för 1962 samt beräknas
1970 uppgå till 140 000 och 1975 till 185 000. Utredningen har utgått
från att den periodiska kontrollbesiktningen åren närmast efter dess
införande föranleder en »puckel på trendkurvan». Enligt utredningens
undersökningar har utslagningen hittills till väsentlig del motsvarats av
slutskrotning.

Den svenska järnhanteringen förbrukar f. n. årligen ca 2,1 milj. ton
järnskrot. Huvuddelen därav är s. k. cirkulationsskrot inom järnverken.
Köpskrotet utgör ca 650 000 ton, varav 75 000 ton bilskrot. Det svenska
järnskrotet, inklusive bilskrotet, bedöms också framdeles få avsättning hos
järnverken.

Sedan år 1927 har rått exportförbud på järnskrot i Sverige. På grund av
skrotets alltmer ökade betydelse som råvara vid stålproduktionen infördes
successivt exportförbud i samtliga stålproducerande europeiska länder. I
samband med de exportförbud av generell karaktär som tillkom i Sverige
under andra världskriget utvidgades förbudet till att omfatta skrot av alla
slag, även metallskrot. Detta utvidgade förbud har upprätthållits av försörjningsskäl
och även av handelspolitiska grunder. Inom EFTA är järnskrotet
undantaget från liberalisering. Genom särskilda beslut är däremot järnskrotet
föremål för fri cirkulation inom Montanaunionsländerna. De svenska
järnverken har genom sin inköpsorganisation AB Järnbruksförnödenheter
träffat avtal med skrotgrossisterna om leverans av skrot till järnverken.
Avtalet innebär bl. a. att bolaget lämnat avsättningsgaranti för allt från
grossisterna utbjudet svenskt stålskrot av de allmännast förekommande
kvaliteterna med undantag för legerat skrot. Skrotpriserna fastställs av bolaget
efter hörande av skrotbranschens organisationer.

Bilvraken används dels som reservdelsobjekt, dels som avfallsråvara. För
att kunna tjäna som avfallsråvara är det ofrånkomligt att vraken bränns
och att järnskrotet noggrant rensas från koppar och andra metaller. Vraken
måste vidare styckas i lämpliga bitar och eventuellt pressas. I färdigbearbetat
skick representerar skrotet av en bil ett värde av 75—135 kr. beroende
på fordonets storlek m. in. Reservdelstagningen är en verksamhet som ligger
närmare motorbranschen än skrothanteringen. Den bedrivs dels vid s. k.
bildemonteringsföretag, dels vid de enligt självbetjäningsprincipen anordnade
s. k. bildelsparkerna. Värdet per bil av uttagna delar uppskattas maximalt
till 800 kr. och i normalfallet till ca 400 kr. Skrotning sedan de gång -

Kungl. Maj. ts proposition nr 107 år 1967

bara reservdelarna avlägsnats försummas i synnerhet vid bildelsparkerna,
vilket ger upphov till s. k. bilkyrkogårdar. Av bilvraken beräknas 20—25 %
f. n. bli föremål för reservdelstagning. Även om framdeles marknaden för
begagnade reservdelar inte torde komma att öka i takt med bilbeståndet, bör
den enligt utredningen komma att i stort sett behålla sin position i absoluta
tal.

Skrotbilarna omhändertas antingen av företag för vilka de primärt är reservdelsobjekt
eller av företag som direkt skrotar ned vraken. Skrotföretagen
är av mycket olika storlek och struktur. I den betydelse 1949 års skrothandelsförordning
anger finns f. n. ca 1 500 s. k. uppköpare och 300 s. k.
fasta handlande. Nio grossistföretag har avtal med AB Järnbruksförnödenheter
för leverans till järnverken. Skrotbranschen har enligt utredningen
fullt tillräcklig kapacitet för att tillgodose det ökande behovet av bilskrotning.

Genom intervjuer och på annat sätt kom utredningen till den uppfattningen
att lönsamheten av bilskrotningen avtagit sedan början
av 1950-talet och hastigt försämrats under de senaste åren. Det påpekades
att priset på järnskrot, vilket har ett nära samband med framställningskostnaden
för utbytbara råvaran tackjärn, gått ned och att arbetskostnaden
samtidigt stigit. För Stockholm och andra storstadsområden med särskilt
höga tomt- och lönekostnader konstaterades den tidigare lönsamheten ha
förbytts i förlust med påföljd att skrotföretagen betingade sig ersättning för
att ta emot bilvrak för skrotning. Sådana ersättningar hade också rapporterats
från mindre orter.

Utredningen övervägde ingående möjligheterna att rationalisera bilskrotningen.
Vid i stort sett bibehållna arbetsmetoder fann den förutsättningarna
härför mycket begränsade, främst på grund av den ofrånkomliga rensningen
av skrotet från koppar o. d. vilken hittills endast kunnat ske för hand.
Situationen vore en annan, framhöll utredningen, om kopparn kunde avlägsnas
på metallurgisk väg men någon ekonomiskt användbar metod härför
saknades. En strukturförändring av hanteringen med övergång till stora
företagsenheter skulle möjliggöra användning av »löpande-band-principen»
med stora brännugnar, pressar och dylika hjälpmedel av amerikansk typ.
En sådan strukturrationalisering skulle emellertid förutsätta en helt annan
biltäthet än den svenska under överblickbar tid. I och för sig skulle nämligen
ett par företag av denna typ vara tillräckliga för hela det svenska skrotbilfallet
men transportkostnaderna bedömdes lägga definitivt hinder i vägen
för en sådan koncentration. Utredningen fann det inte möjligt att under
överskådlig tid genom rationaliseringar göra bilskrotningen till en självbärande
och lönsam hantering.

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 år 1967

Enligt utredningens bedömning torde ca 70 procent av samtliga bilägare
utan särskilda anordningar både vilja och kunna befordra vraken till rationell
slutskrotning, medan återstoden, 30 procent, representeras av bildelsparker,
mindre reparationsverkstäder och enskilda bilägare. De förstnämnda
två ägargrupperna lagrar ofta vraken alltför länge, vilket resulterar i
uppkomst av bilkyrkogårdar. De enskilda bilägarna överger i ökande utsträckning
sina skrotfärdiga bilar.

Utredningen utmynnade i följande ställningstaganden och förslag.

Från sina begränsade synpunkter fann sig utredningen inte böra föreslå
hävande av exportförbudet för järnskrot.

Utredningen utgick från att ansvaret för slutskrotning bör åvila siste ägaren
av en bil. Tanken att kriminalisera övergivande av fordon
avvisades med hänsyn bl. a. till att en sådan åtgärd inte skulle ha
stöd i det allmänna rättsmedvetandet och skulle innebära att en stor del av
våra begränsade polisiära resurser måste insättas för att utreda från rättssäkerhetssynpunkt
närmast betydelselösa fall av övergivande.

Däremot fann utredningen ofrånkomligt att något slag av depositionsavgift
införs för att garantera och eventuellt stimulera slutskrotning. Efter
diskussion av frågorna hur denna avgift borde utformas och administreras
stannade utredningen för att inte inlägga något stimulansbelopp i depositionsavgiften
utan föreslog att avgiften utformas som en obligatorisk
skrotningsförsäkring. Bestämmelserna härom föreslogs inarbetade
i trafikförsäkringslagen. Beträffande de personbilar som undantas från
denna lags tillämpning — bl. a. sådana som ägs av stat och kommun — sade
sig utredningen räkna med att ägarna i de flesta fall även utan skrotningsförsäkring
tillser att bilarna skrotas efter användningstiden. Försäkringsplikten
skulle gälla ända till dess skrotning skedde och premien utgå som
årsbelopp — beräknat till högst 10- kr. — att uttas under bilens hela nyttjandetid.
Försäkringsbeloppet, som skulle omfatta kostnaden för skrotning
och för transport till skrotgården, skulle utbetalas av försäkringsgivaren
direkt till den som utfört skrotningen. För att förhindra oriktiga utbetalningar
av ersättning på grund av skrotningsförsäkringen föreslog utredningen,
att tillämpningsområdet för 1949 års skrothandelsförordning skulle
utvidgas att gälla handel med motorfordon, avsedda för demontering och
skrotning.

För att bilvrak som övergetts snabbt skall kunna omhändertas och skrotas
ansåg utredningen nödvändigt med en särskild ny lag om omhändertagande
av övergivna bilvrak. Betänkandet innehåller förslag
till en sådan lag. Förslaget har i huvudsak följande innebörd.

Polismyndigheten har att besluta och verkställa omhändertagande och
skrotning av övergivet bilvrak som påträffats på allmän mark eller kro -

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 107 år 1967

nans fastighet eller, på fastighetsägarens begäran, av bilvrak som uppställs
på enskild mark.

Med bilvrak avses motorfordon som inte kan användas för sitt ursprungliga
ändamål utan att därå nedläggs kostnad som uppenbart överstiger saluvärdet
vid påträffandet.

Bilvrak skall anses övergivet om det saknar vissa angivna skyltar och
märken för identifiering eller om uppgivne ägaren inte inom viss tid efter
underrättelse forslat bort vraket eller angivit annan ägare.

Vederbörande kommun skall svara för kostnader och uppbära intäkter
när det gäller ej skrotningsförsäkrade fordon och får utta ersättning av ägaren
för eventuell förlust. Ägare av vrak som felaktigt bedömts som övergivet
bereds vissa möjligheter till ersättning av allmänna medel.

Tillräckliga hjälpmedel för att förhindra uppkomsten av s. k. b il kyrkogårdar
fann utredningen föreligga i befintliga författningsbestämmelser
enligt hälsovårdsstadgan och byggnadsstadgan jämte de förslag till
ny lagstiftning som hade framlagts av naturvårdsutredningen.

Yttrandena

Över betänkandet yttrade sig ett femtiotal remissinstanser, som i sin tur
infordrat yttranden från en rad olika myndigheter och organisationer.

Vid remissbehandlingen riktades stark kritik mot utredningens centrala
förslag om en skrotningsförsäkring. Däremot välkomnades på de flesta håll
förslaget att införa en lag om omhändertagande av bilvrak. Mot lagförslagets
enskildheter, bl. a. i fråga om polisens befattning med ärendena och författningsbestämmelsernas
redaktionella utformning, framfördes emellertid flera
invändningar.

Utredningens bedömning om den också på längre sikt bristande 1 ö nsamheten
av bilskrotningen föranledde särskilda uttalanden
i några yttranden. Motororganisationerna, företrädarna för bilindustrin och
motorbranschen, Skrothandelns branschkommitté och några andra remissinstanser
ansåg utredningens bedömning i denna del felaktig. Man hänvisade
därvid till flera omständigheter. Den ökade kontrollen över fordonen
medför förkortning av bilarnas livslängd och leder därmed till en större lönsamhet
för demonteringsrörelsen. Samma effekt vinns av den pågående
koncentrationen inom bilhandeln till färre märken. Skrotningsföretagen
och deras organisationer har såväl intresse som möjligheter att själva fortgående
rationalisera verksamheten. Rationaliseringen kan underlättas och
har redan i viss mån stimulerats av kommuner och statliga myndigheter.
Övriga remissinstanser som yttrade sig i frågan anslöt sig däremot till utredningens
uppfattning.

Frågan om hävande av exportförbudet för järnskrot som

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 år 1967

ett medel att förbättra lönsamheten inom bilskrotningsbranschen berördes i
ett tiotal yttranden. Kommerskollegium, AB Järnbruksförnödenheter och
Skrothandelns branschkommitté fann sig liksom utredningen inte böra förorda
en sådan åtgärd. Som skäl åberopades bl. a. frågans internationella
aspekter, värdet för skrothandeln av att nu gällande avsättningsgaranti bibehålls
samt den omständigheten att förbudet i så fall måste hävas helt,
eftersom bilskrot inte praktiskt kan skiljas från annat skrot. Övriga remissinstanser
som tog upp frågan förordade eller ifrågasatte utan närmare motivering
exportförbudets hävande.

Med få undantag, främst från länsstyrelsehåll, delade remissinstanserna
uppfattningen att några fördelar knappast står att vinna genom att generellt
kriminalisera övergivande av fordon.

En betydande majoritet av såväl huvudinstanserna som de i andra hand
hörda myndigheterna och organen ifrågasatte eller ställde sig avvisande till
utredningens förslag om obligatorisk skrotningsförsäkr
in g. Till dem som helt avstyrkte förslaget hörde försäkringsinspektionen,
statskontoret och Trafikförsäkringsföreningen. Som skäl mot en skrotningsförsäkring
åberopades främst, att förfarandet skulle bli administrativt orimligt
betungande, att det skulle motverka rationalisering inom skrotningsbranschen,
att avgiftssystemets ändamål är för försäkringsväsendet främmande
och att det inte kan vara riktigt att någon annan än den siste ägaren
till fordonet åläggs svara för skrotningskostnaden.

En rad skilda förslag om andra vägar för att lösa problemet
framkom vid remissbehandlingen. Främst förordades följande alternativ,
nämligen att uppgiften att omhänderta bilvrak läggs på kommunerna
som en fråga om renhållning, därvid i vissa fall föreslogs en statlig bidragsgivning
företrädesvis av bilskattemedel, att skrotningsavgift uttas som ett
engångsbelopp då fordonet första gången registreras eller debiteras i anslutning
till bilskatteuppbörden, att för avregistrering skall krävas kvalificerat
intyg om att fordonet skrotats eller att hela frågan får anstå för att lösas i
samband med den pågående utredningen om bilregistreringen.

När det gäller utredningens förslag om en särskild lag om omhändertagande
av övergivna bil v ra k ställde sig remissinstanserna
som nämnts i princip mycket positiva.

Bl. a. i yttrandet från rikspolisstyrelsen avstyrktes emellertid bestämt att
polisen skulle ha att ta befattning med övergivna bilvrak på det sätt som angivits
i lagförslaget. Styrelsen framhöll att strävan under senare tid varit
att befria polisen från de åligganden som inte har anknytning till dess primära
verksamhet och som hittills inkräktat allvarligt på huvuduppgiften
att upprätthålla allmän ordning och säkerhet. Den aktuella uppgiften, som
direkt rör renhållningen i samhället, borde enligt styrelsen handhas av kommunen.

Den föreslagna definitionen av bilvrak betecknades av bl. a. hovrätten över

Kungl. Maj. ts proposition nr 107 år 1967

Skåne och Blekinge och Trafikförsäkringsföreningen som alltför omfattande
och skilda förslag till ändrad lydelse av bestämmelsen framfördes.

Förutom den omarbetning av lagförslaget som måste ske om den föreslagna
skrotningsförsäkringen ej genomförs påkallades från flera håll en omredigering
också för att göra lagen mer klar och lättförståelig.

Utredningens uppfattning att uppkomsten av bil kyrkogårdar kan
hindras i tillräcklig grad utan ny lagstiftning delades av flertalet remissorgan.
Ett par länsstyrelser ansåg emellertid att 65 § byggnadsstadgan borde
ändras till att omfatta också bilskrotupplag.

Departementspromemorian

Allmänna synpunkter

Till grund för promemorians förslag till »Lag om rätt att omhändertaga
motorfordon» ligger i huvudsak följande allmänna resonemang och ställningstaganden.

Orsaken till att bilvrak överges i ökad omfattning är att destruktionen f. n.
i allmänhet inte kan ske utan kostnad. Detta sammanhänger med förhållandena
inom skrotbranschen. En möjlighet till lösning av problemet är
att lönsamheten i denna bransch förbättras så att den som lämnar fordon
för skrotning får en ersättning som är värd besväret. En annan möjlighet är
att vidta sådana åtgärder lagstiftningsvägen att fordonsägarna trots kostnad
och besvär finner mest förenligt med egna intressen att själva befordra
fordonen till skrotning.

Det av bilskrotningsutredningen förebragta materialet och remissbehandlingen
av betänkandet visar att dessa frågor ingalunda är lättlösta. Meningarna
om vilka åtgärder som bör vidtas går vitt isär bland sakkunniga
myndigheter och organ. Också erfarenheterna i andra länder ger vid handen
att man här rör sig med mycket svårbemästrade frågor och avvägningar.
Promemorians förslag bygger på förutsättningen att den av bilskrotningsutredningen
föreslagna skrotningsförsäkringen inte bör genomföras med hänsyn
till de invändningar som framkom vid remissbehandlingen. Det har ansetts
uteslutet att inom ramen för arbetet med promemorian utarbeta något
annat förslag som skulle kunna leda till en bättre lönsamhet inom bilskrotningsbranschen
eller till att alla bilägare ändå skulle förmås att själva låta
skrota sina uttjänta fordon. Det genomgångna materialet har dock givit
anledning till följande synpunkter på dessa frågor.

Det ligger nära till hands att som vissa remissorgan ifrågasätta upphävande
av exportförbudet på järnskrot för att därigenom få ökad konkurrens
och högre priser på bilskrotet. Såväl AB Järnbruksförnödenheter som Skrothandelns
branschkommitté och kommerskollegium framhåller emellertid
att en sådan åtgärd inte kan förväntas medföra någon prishöjning av bety -

Kungl. Maj. ts proposition nr 107 år 1967

delse i förevarande sammanhang. Från skrotliandelns sida framhålls också
att det a^tal om garanti för avsättning av allt olegerat järnskrot inom landet
som man nu har skulle gå förlorat om exportförbudet undanröjs. Bilskrotningsutredningens
bedömande att från dess begränsade synpunkter på
frågan något förslag i denna del inte synes påkallat förefaller riktigt. Det
har också anförts att frilistning enbart av bilskrot inte är möjlig, eftersom
sådant skrot inte kan praktiskt utskiljas från annat skrot och att det därför
måste bli fråga om huruvida förbudet som helhet skall hävas. Även frågans
internationella aspekter har framhållits i sammanhanget. Det kan här
anmärkas att näringsfrihetsombudsmannen f. n. undersöker de nu berörda
särskilda förhållandena inom skrotbranschen.

Möjligheterna till rationaliseringar inom skrotningsbranschen torde inte
böra bedömas alltför pessimistiskt. Det ökande skrotbilsfallet och förbättrade
kommunikationer är i sig faktorer som kan bidra till att möjliggöra större
investeringar. Den tekniska utvecklingen i fråga om sättet att utvinna
användbart skrot från fordonen står säkerligen inte stilla. Enligt uppgift är
på vissa håll i utlandet — bl. a. i Frankrike — maskiner redan i bruk som
gör all manuell hantering i samband med skrotningen överflödig. Även om
det i sådana fall blir fråga om så kostsamma investeringar att de fordrar en
helt annan koncentration och storlek av hanteringen än vad som är möjligt
i vårt land för närvarande, har vägen ändå öppnats mot att behandla problemet
från nya utgångspunkter.

Rationaliseringen måste emellertid i första hand vara en uppgift för
branschen själv. Det allmänna har ett intresse av att det finns en väl utvecklad
företagsamhet på skrotningsbranschens område. Inte minst kommunerna
torde därför anse sig betjänta av att när det gäller exempelvis
markfrågor bidra till att underlätta en rationalisering. En samordning myndigheterna
emellan när det gäller att avsätta omhändertagna fordon på ett
rationellt sätt måste också eftersträvas. Men det allmännas intresse torde
inte vara av sådan karaktär att åtgärder av mer ingripande art är motiverade.
Och det måste vara felaktigt att låsa utvecklingen och motverka
branschens eget intresse av rationalisering genom att garantera viss ekonomisk
gottgörelse till företagen för varje skrotat fordon. Denna invändning
drabbar förslaget om skrotningsförsäkring men den gäller också vissa förslag
som framförts vid remissbehandlingen och som går ut på att redan vid
fordonens inregistrering eller under deras »livstid» i samband med bilskatteuppbörden
eller liknande säkra en avgift som direkt eller indirekt måste
komma skrotningsföretagen tillgodo.

Mot att en viss skrotningsavgift förhandsvis avsättes för alla fordon —
vare sig detta sker genom debitering på fordonsägarna eller genom att bilskattemedel
avsättes för ändamålet — talar också att ett sådant system kan
på goda grunder befaras motverka fordonsägarnas intresse av att själva befordra
fordonen till skrotning. Det synes" inte orealistiskt att anta, att
många fordonsägare kommer att anse sig »ha gjort sitt» genom den ekonomiska
utgiften och att fordonen därför kommer att överges i ökad utsträckning.

Den direkta och den preventiva effekten av en kriminalisering av övergivandet
torde som bilskrotningsutredningen ansett inte på långt när uppväga
det betydande merarbete med därav följande kostnader och krav på
personella resurser en sådan bestämmelse skulle medföra för polisen.

2 Bihang till riksdagens protokoll ISO7.1 samt. Nr 107

Kungl. Mnj. ts proposition nr 107 år 1967

På längre sikt bör enligt promemorian finnas vissa möjligheter att angripa
problemet med hänsyn till bilregisterutredningens arbete. Inom ramen
för dess uppdrag bör bestämmelser om förutsättningarna för a\registreiing
och konsekvenserna av underlåtenhet att avregistrera fordon kunna utformas
så att det mer uttalat kommer att vara ett fordonsägarnas eget intresse
att kasserade bilar befordras till skrotning. Målet skulle vara att genom sådana
och andra tänkbara åtgärder — såsom förbättrade möjligheter att via
ett rationellt register spåra försumliga ägare — vinna garantier för att den
enskilde i betydligt ökad omfattning kommer att själv undanskaffa sitt fordon
även om skrotningen är förenad med viss kostnad för honom. Det hänvisas
också till den utredning som kan förutses med anledning av bl. a. riksdagens
skrivelse 1964: 371 (se L3U 1964: 41 s. 91 och s. 101 yrkandet under
B).

Från olika håll har emellertid med skärpa framhållits att en snar förbättring
är påkallad. De intressen som aktualiserat frågan representeras dels av
polisen, som upprätthållare av allmän ordning och säkerhet i trafiken, dels
av kommunerna som ansvariga i viss omfattning för renhållning, snöröjning
och väghållning, dels vägmyndigheterna med hänsyn till deras uppgifter i
fråga om väghållning. Med nuvarande förhållanden har man i stor omfattning
sett sig nödsakad ingripa med flyttningsåtgärder trots osäkerhet om
rättsgrunden för sitt handlande och trots avsaknaden av bestämmelser om
det fortsatta förfarandet. Myndigheterna har krävt en säkrare rättslig grund
när det gäller möjligheter till ingripande såväl mot bilvrak som mot olämpligt
uppställda fordon i övrigt. Dessa krav bör, framhalls det i promemorian,
om möjligt tillgodoses även om en lösning av frågan i stort inte kan vinnas
annat än på längre sikt.

Att ålägga vederbörande myndigheter att svara för bortforsling när flyttning
är påkallad skulle kunna innebära en avsevärd ekonomisk belastning
för det allmänna. Även om myndigheterna ges möjlighet att återkräva flyttningskostnad
av fordonsägarna och att tillgodogöra sig fordonens värde i
vissa fall ges därigenom ingen garanti för full kostnadstäckning, särskilt
inte i fråga om bilvraken men inte heller beträffande fordon som behöver
omhändertas i andra fall. Hur stora kostnaderna skulle bli är inte möjligt
att förutse. Ett principbeslut med sådan innebörd anses i promemorian inte
kunna förordas i dagens läge och i vart fall inte utan ytterligare utredning.
Detta bör inte hindra att man nu — även om det måste betraktas som en
lösning av provisorisk karaktär — genomför en lagstiftning som ger myndigheterna
rätt att ingripa under vissa preciserade förutsättningar, med
möjlighet att återkräva sina kostnader av fordonsägaren, och som ger de
bestämmelser om förfarandet vid omhändertagande som nu saknas.

Frågan uppstår då hur en sådan lagstiftning skall läggas upp lagtekniskt.
Om man skulle bygga vidare på de riktlinjer som varit grundläggande
för de två förut redovisade utredningsförslagen skulle detta inne -

Kungl. Maj. ts proposition nr 107 år 1967

bära, att regler om befogenhet att flytta och omhänderta motorfordon och
om det fortsatta förfarandet skulle komma att återfinnas i ett flertal författningar.
Förutom i hittegodslagen med tillämpningsföreskrifter i fråga
om fordon som kommit ur ägarens besittning, allmänna polisinstruktionen
och rättegångsbalken i fråga om stulna fordon eller fordon som måste disponeras
för utredning om trafikolyckor eller brott, naturvårdslagen i fråga
om fordon med känd ägare, vilka uppställts så att därigenom vållats nedskräpning
i naturen, samt de skilda författningar som ger möjligheter till
kontroll av uppställning som innebär anordnande av upplag skulle bestämmelser
av betydelse i sammanhanget komma att återfinnas i

1. vägtrafikförordningen i fråga om felparkerade fordon uppställda
på väg,

2. en lag med civilrättsliga bestämmelser om det fortsatta förfarandet
med fordon som omhändertagits enligt förordningen,

3. tillämpningsföreskrifter till förordningen, där föreskrifter också skulle
ges som begränsar tillämpningen av huvudregeln, samt

4. en särskild lag om omhändertagande av övergivna bilvrak som, rättsenligt
eller ej, uppställts på allmän eller enskild mark.

Fn sådan splittring på olika författningar av bestämmelser som rör
samma ämnesområde betecknas i promemorian som lagtekniskt föga tilltalande
och ägnad att föranleda betydande olägenheter i praktiken. Från
polishall har särskilt framhållits, att i det enskilda fallet gränsdragningen
mellan bilvrak och »levande» bilar ofta kan vara besvärlig och att det därför
vore önskvärt att reglerna så långt möjligt samordnades. I utlåtande 1956:
36 över förslag till allmän ordningsstadga hade första lagutskottet särskild
anledning att beröra den nu aktuella frågan. Utskottet uttalade bl. a., att
ehuru bestämmelser om borttagande av fordon motiveras av helt artskilda
omständigheter, det inte bör ifrågakomma att uppta särskilda sådana bestämmelser
i spridda författningar. I den mån en speciell reglering erfordras
bör denna ske på ett ställe i lagstiftningen och där innehålla samtliga förutsättningar
för borttransport, vilka anses böra särskilt lagfästas. Utskottet
fann den naturliga platsen för en sådan reglering vara i anslutning till trafikförfattning.

Det skulle enligt promemorian föra för långt att i sammanhanget ta upp
frågan om en samordning kan och bör ske av alla de berörda bestämmelserna.
Avsevärda fördelar, inte bara lagtekniskt, skulle emellertid vara att vinna
om bestämmelser motsvarande de under punkterna 1—4 tas upp i en gemensam
författning jämte tillämpningsföreskrifter till denna. Förutom att
praktiska skäl uppenbart talar för en sådan lösning synes vissa tungt vägande
synpunkter som framkommit under remissbehandlingen knappast
kunna tillgodoses på annat sätt. Sådana synpunkter är kraven på uttömmande
och överskådliga regler om förutsättningarna för ingripande och om
tillgodoseende i tillbörlig mån också av andra legitima intressen än trafik -

Kungi. Majrts proposition nr 107 år 1067

hänsyn såsom renhållning och vägarbete. Det behövs också noggranna och
enhetliga föreskrifter angående förfarandet efter omhändertagande. En uppdelning
i fråga om verkställighet, förskjutande av kostnader etc. måste ske
med hänsyn till de ändamål som skall tillgodoses genom flyttningen. Enligt
promemorian är det varken lämpligt eller möjligt att genomföra en sådan
gemensam lagstiftning inom vägtrafikförordningens ram. Parkeringskommitténs
uppfattning om gränserna för vad trafikförfattningarna bör och formellt
kan innehålla i detta hänseende synes riktig.

Någon konflikt med andra rättsregler på området torde inte behöva förutses.
Tillämpning av hittegodslagen i fråga om motorfordon kan knappast
ha varit avsedd av lagstiftaren och har närmast tillgripits som en
nödlösning i brist på andra bestämmelser. De möjligheter till ingripande
mot nedskräpning som intagits i den nya naturvårdslagen är snarast ett
komplement till de avsedda nya reglerna. Däremot kan det synas tveksamt
om det utan särskild hänvisning i lagen är uppenbart, att den inte är tilllämplig
när visst fordon har samband med misstanke om brottslig gärning
och omhändertagandet regleras i rättegångsbalken. Förslaget utgår emellertid
från att en sådan hänvisning inte är nödvändig.

I en bilaga till promemorian lämnas en översikt över vissa skadeståndsfrågor
som uppkommer i sammanhanget, översikten visar att rättsläget
är i hög grad osäkert när det gäller den enskildes möjligheter till ersättning
för skada som kan vållas genom de nu ifrågasatta flyttningsbesluten.
När en ny lagstiftning om omhändertagande av fordon ändå föreslås införd
utan särskilda åtgärder för att lösa skadeståndsfrågorna, motiveras detta
med följande påpekanden och synpunkter.

Det erkänns f. n. inte i vårt lands lagstiftning någon allmän skyldighet
för stat och kommun att ersätta skador som uppkommer i offentlig verksamhet.
Endast på ett fåtal speciella områden, såsom i fråga om oskyldigt
häktade och dömda och om brist i redovisning i vissa fall av kronofogde
in. fl., har särregler införts. I praxis under senare ar har emellertid högsta
domstolen vid ett par tillfällen ansett det allmänna böra svara för sakskada
som uppstått vid myndighetsutövning. I vad mån man härav kan dra någon
slutsats om domstolarnas benägenhet att utan författningsstöd ålägga
det allmänna skadeståndsansvar i fortsättningen är osäkert.

Förslag föreligger emellertid till en genomgripande revision på skadeståndsrättens
område. Kommittén rörande det allmännas skadeståndsansvar
har år 1958 framlagt betänkande med förslag till lag om skadestånd
i offentlig verksamhet (SOU 1958:43) och skadeståndskommittén har i
betänkande år 1964 (SOU 1964:31) avgivit förslag till lag med vissa bestämmelser
om arbetsgivares och arbetstagares skadeståndsansvar.

Efter nordiska departementala förhandlingar under senare delen av år
1965 har frågorna om det allmännas skadeståndsansvar och om principalansvaret
upptagits till fortsatt behandling inom justitieministerierna i de

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 år 1967

tre skandinaviska länderna och i Finland med sikte för vår del på att ett
fullständigt lagförslag skall kunna remitteras till lagrådet under år 1967.

Mot bakgrund av detta lagstiftningsarbete synes det inte böra komma
i fråga att införa en särskild skadeståndsrättslig reglering på det område
som här behandlas. De åtgärder från det allmännas sida som skulle möjliggöras
med promemorians förslag är inte heller av den särart att det
måste anses nödvändigt att avvakta en slutlig lösning på skadeståndsrättens
område. Det har inte heller ansetts lämpligt eller möjligt att här föreslå
föreskrifter från det allmännas sida, utan motsvarighet på andra rättsområden,
angående villkor om försäkring för rätt att flytta fordon.

I överensstämmelse med vad som gäller angående beslag enligt rättegångsbalken
har dock i 4 § förslaget införts bestämmelser om vårdnadsplikt när
omhändertagande sker.

Förslagets enskildheter

Förutsättningar för omhändertagande

Den bestämmelse parkeringskommittén utarbetat om villkoren för rätt att
flytta fordon har i remisskritiken funnits i vissa avseenden för vidsträckt
och i andra för begränsad. Å ena sidan öppnas möjlighet till ingripande mot
felparkerade fordon, oavsett om den felaktiga uppställningen i det konkreta
fallet innebär- någon egentlig olägenhet från trafiksäkerhets- eller trafikavvecklingssynpunkt
och oavsett om den innefattar straffbar förseelse. Å
andra sidan täcker regeln inte sådana i och för sig tänkbara fall, när en flyttning
av ett fordon kan vara från allmän synpunkt motiverad, fastän felparkering
i teknisk mening inte föreligger.

Uppfattningen att regeln är för vidsträckt delas i promemorian. Förslaget
innebär ett helt nytt institut för åtgärder mot försumliga fordonsförare
och ett ingripande kan medföra avsevärt förfång för den enskilde.
Under sådana omständigheter bör lagstiftaren gå fram med varsamhet.
När det gäller påpekandet att förslaget är för begränsat konstateras att det
i praktiken knappast torde ha aktualiserats något fall, där bortflyttning varit
påkallad med hänsyn till renhållning eller snöröjning utan att uppställningen
stått i strid med gällande lokala trafikföreskrifter. Med hänsyn
till fordonsägarnas möjligheter att förutse i vilka fall ingripande kan företas
synes det också nödvändigt att förutsätta felparkering för att undanskaffande
i renhållnings- eller snöröjningssyfte skall få ske. Detsamma
gäller fordon som är till hinder för vägarbete. I ett speciellt fall anses dock
en utvidgning motiverad. Fordon som måste antas vara övergivet bör inte
få hindra myndigheternas arbete för tillsyn och reparation av vägbanan
även om det i och för sig är lagligt uppställt.

Författningstexten i 1 § a), där det anges att fordonet skall vara uppställt
»i strid mot gällande föreskrifter så att det utgör fara eller betydande

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 år 1967

hinder i trafiken eller avsevärt försvårar renhållning, snöröjning eller annat
arbete på väg», har utarbetats med utgångspunkt från att lagen bör klart
utsäga vilka allmänintressen flyttningsregeln skall tillgodose och tydligt
ange att bortforsling får ske endast om fordonets kvarstående innebär verklig
olägenhet med hänsyn till något av dessa intressen.

Under 1 § b) i förslaget medges omhändertagande av fordon »som med
hänsyn till det skick vari det befinnes, den tid under vilken det stått uppställt
på samma plats eller annan omständighet måste antagas vara övergivet».

Övergivet fordon kan alltså med denna bestämmelse i motsats till bilskrotningsutredningens
förslag tas omhand även om det inte är bilvrak.
Några andra förutsättningar för omhändertagande än dem som uppställs
för att fordonet skall kunna anses vara övergivet krävs inte. För en sådan
regel talar enligt promemorian inte bara att, som förut nämnts, övergivna
fordon inte bör få hindra renhållning, snöröjning o. d., även om de i och för
sig är lagenligt uppställda. Brist på parkeringsutrymmen eller olägenhet
av mindre allvarlig art för trafiken eller trafiksäkerheten är andra omständigheter
som anses böra kunna föranleda flyttning av övergivet fordon.
Hälsorisker för lekande barn, estetiska synpunkter eller intresset att inte
låta egendom förfaras bör också kunna åberopas.

Frågan om ett omhändertaget fordon är bilvrak eller ej tillmäts i förslaget
betydelse när det gäller det fortsatta förfarandet. I 1 § andra stycket
föreskrivs därför, att om beslut om omhändertagande avser fordon, som uppenbarligen
har ringa eller intet värde och som saknar skylt och handling
utvisande registreringsnumret eller ägarens namn och hemvist, fordonet
skall betecknas som bilvrak i beslutet. Den valda definitionen bygger på de
synpunkter i frågan som framkommit vid remissbehandlingen av bilskrotningsutredningens
betänkande. Det förutsätts, att biträde av sakkunnig värderingsman
i allmänhet torde vara påkallat i den bedömning som måste
föregå ett beslut om omhändertagande av bilvrak.

Förslaget omfattar, liksom de två föregående utredningsförslagen, inga
andra fordon än motorfordon. Det ifrågasätts emellertid i promemorian,
om inte också vissa andra fordon borde omfattas av lagstiftningen. Närmast
åsyftas att ingripande kan tänkas bli påkallat i fråga om övergivna
eller felaktigt uppställda släpvagnar. Även om något behov av sådana ingripanden
inte framkommit av tidigare utredningar och remissyttranden bör
enligt promemorian denna fråga särskilt uppmärksammas vid ett ställningstagande
till förslaget.

Beslut och verkställighet

I promemorian erinras om den negativa inställning som vid remissbehandlingen
av de två föregående utredningarna kommit till uttryck från
polisens sida angående dess befattning med annat än rent polisiära upp -

Kungl. Maj.ts proposition nr 107 år 1967

gifter. Det betecknas emellertid som ofrånkomligt med hänsyn till de avvägningar
som måste föregå ett beslut om omhändertagande att endast polismyndighet
skall äga meddela sådant beslut. Möjlighet till delegation av
beslutanderätten till kvalificerad tjänsteman förutsätts bli införd genom
ändring i kungörelsen den 9 oktober 1964 (nr 595) om handläggning av vissa
polischefsuppgifter. Med hänvisning till vad som anförts vid remissbehandlingen
av parkeringskommitténs betänkande förordas i promemorian att i
princip endast polisbefäl skall kunna komma i fråga för uppgiften.

Beträffande verkställigheten rymmer förslaget i 2 § möjlighet till uppdelning
mellan myndigheterna. Beslut om omhändertagande antas med den
föreslagna regleringen bli aktuellt dels när polisen själv ingriper inom
ramen för sin verksamhet och är beredd svara för verkställigheten, dels när
kommun eller vägmyndighet anser det förenligt med sina intressen att
verkställa flyttning och därför påkallar polismyndighetens beslut. Någon
motsvarighet till den av bilskrotningsutredningen föreslagna bestämmelsen
om rätt för ägare av enskild fastighet att påkalla flyttning upptas inte.
Eftersom omhändertagande av övergivna fordon tillåts oberoende av var
de anträffas kan markägare begära flyttning genom kommunens försorg.
Något hinder för avtal mellan markägaren och kommunen i kostnadsfrågan
föreligger inte. Kommunen kan givetvis också, påpekas det, av eget initiativ,
efter inhämtande av bemyndigande från polisen, verkställa sådan flyttning.

Det närmare förfarandet

I lagförslaget upptas de bestämmelser som ansetts grundläggande i fråga
om det fortsatta förfarandet vid omhändertagande av fordon. Det förutsätts
att ingående föreskrifter rörande tillämpningen utfärdas av Kungl.
Maj :t eller rikspolisstyrelsen.

Förslaget utgår från att bil vrak skall förstöras utan dröjsmål och ger
därför den myndighet som tar det om hand rätt att själv bestämma vart
det skall föras. I övrigt ges i 3 § två möjligheter för den verkställande myndigheten,
nämligen antingen förflyttning så kort sträcka att den som söker
fordonet lätt kan upptäcka det från den plats där det stått uppställt eller
transport till plats som särskilt anordnats för ändamålet. Riktlinjer för i
vilka fall det ena eller andra alternativet företrädesvis bör användas förutsätts
komma att framgå av tillämpningsföreskrifterna, där det också enligt
promemorian bör närmare anges hur uppställning skall ske för att kraven
på den kortare förflyttningen skall anses uppfyllda. Vidare bör i sådana
föreskrifter närmare bestämmas vad som skall avses med särskilt anordnad
uppställningsplats. Krav på bekantgörande i lämplig form för allmänheten
av sådana platser bör uppställas i dessa bestämmelser. Det bör ankomma på
de berörda verkställande myndigheterna själva att genom inbördes avtal ordna
frågan om uppställningsplatser på ett från administrativ och ekonomisk

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 år 1967

synpunkt rationellt sätt. Ett åtagande från endera parten behöver, påpekas
det, givetvis inte innebära ett övervältrande av verkställighetsköstnad på
denne, eftersom överenskommelse kan träffas om hyra och ersättning i
övrigt från övriga intressenter.

Anvisningar om hur flyttning i olika fall bör genomföras tekniskt — genom
bogsering, med kranvagn etc. — förutsätts också ingå i tillämpningsföreskrifterna.

Reglerna i 4 § om skyldighet att ta vård om fordon som förts till särskild
uppställningsplats har upprättats efter huvudsakligt mönster av 27
kap. 10 § rättegångsbalken. Vårdnadspliktens närmare innehåll bör regleras
i tillämpningsföreskrifterna.

Det har ansetts påkallat att lagen upptar regler om underrättelseplikt och
om konsekvenserna av att äganderätten inte kan utrönas eller att ägare som
underrättats underlåter att avliämta sitt fordon.

Det påpekas i promemorian att med hänsyn till kostnadsfrågan det måste
ligga i myndigheternas eget intresse att i rimlig omfattning efterforska ägare
till varje fordon som omhändertagits. Ger undersökningen resultat eller är
ägaren redan från början känd skall enligt 5 § ägaren snarast underrättas
om flyttningsåtgärden. Något undantag har här inte gjorts för de korta förflyttningarna
eller för flyttning av bilvrak. Det har däremot inte ansetts nödvändigt
att innefatta dessa flyttningar i föreskriften i samma paragraf att,
om ägaren inte anträffas, flyttning utan dröjsmål skall kungöras på lämpligt
sätt. Närmare bestämmelser om underrättelser och kungörande bör inflyta i
tillämpningsföreskrifterna. Det anses också lämpligt att i tillämpningsföreskrifterna
ge anvisning om att det i vissa fall kan vara motiverat att dröja
med verkställighet för att bereda ägaren tillfälle att själv bortskaffa fordonet.
Därvid bör anges att föreläggande givetvis kan ges för ägaren med påpekande
att flyttning eljest sker. Vidare bör för vissa fall anvisas möjligheten
att låta fordonet kvarstå viss tid med anmaning om flyttning fästad
på fordonet. Ett generellt villkor i lagen om skyldighet att bereda ägaren
tillfälle att själv vidta åtgärden för att verkställighet skall få ske skulle enligt
promemorian uppenbarligen i många fall onödigtvis fördröja och komplicera
brådskande flyttningar. En annan fråga för tillämpningsföreskrifterna
anges vara att genom regler om överskådliga och så långt möjligt
centrala register öppna möjlighet för allmänheten att på ett enkelt sätt inhämta
upplysning om verkställda flyttningsåtgärder.

Bestämmelserna i 7 § om ägares möjligheter att återfå sitt fordon efter
omhändertagande är upprättade efter mönster av hittegodslagen. Det hänvisas
till att en inom justitiedepartementet pågående översyn av denna lag
kan antas komma att leda till en förkortning av de tidsfrister som nu
gäller. Med hänsyn till de betydande kostnader och besvär som är före -

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 år 1967

nade med förvaring av motorfordon måste det vara i hög grad önskvärt
att tidsfristerna i den nu aktuella lagen begränsas så långt möjligt under
behörig hänsyn till den enskildes rättssäkerhet. Tills vidare föreslås i överensstämmelse
med motsvarande regler i hittegodslagen en tidrymd av sex
månader från omhändertagandet för avvaktande av att okänd ägare skall
ge sig tillkänna eller eljest anträffas. Efter denna tid skall äganderätten
övergå till kronan. Har kommun svarat för omhändertagandet får därvid
kommunens kostnader avdragas. Det förutsätts att sexmånadersgränsen
omprövas i den mån hittegodslagens motsvarande bestämmelse kommer att
ändras. Övervägande skäl anses emellertid redan nu tala för att trots tremånadersfristen
för motsvarande fall i hittegodslagen kräva av ägaren att
han avhämtar fordonet inom en månad efter bevislig underrättelse om
flyttningen. Ägares rätt att få ut fordonet under förvaringstiden är som
förut nämnts — också med motsvarighet i hittegodslagen —• begränsad av
att myndigheten tillerkänts retentionsrätt i fordonet för sina kostnader.

En direkt föreskrift att omhändertaget bilvrak skall undanskaffas så
snart det kan ske ansågs påkallad av bilskrotningsutredningen och har
tagits in i 8 §. Även om det normala sättet för destruktion måste bli att fordonet
skrotas, har andra sätt för undanskaffande inte uteslutits. Ägares möjlighet
att förfoga över bilvrak upphör alltså enligt förslaget i princip i och
med omhändertagandet. Har vraket av någon anledning i första hand förts
till en uppställningsplats eller har det flyttats till annan plats men ännu ej
skrotats, föreligger därför ingen skyldighet att lämna ut det men myndigbeten
kan, påpekas det, ändå finna det förenligt med sitt intresse att låta
ägaren återfå det, om han begär det och ersätter flyttningskostnaderna.

Liksom bilskrotningsutredningens förslag innehåller promemorieförslaget
i 9 § en regel om att lösören, som påträffas i annat fordon än sådant som
flyttas endast kort sträcka, skall behandlas enligt lagen om hittegods. Undantag
har emellertid införts för tillbehör till fordonet.

Kostnaderna

Genom bestämmelser i 6, 7 och 8 §§ förslaget öppnas möjlighet för myndighet
som omhändertagit fordon att få ersättning av ägaren för sina kostnader.
När det gäller fordon som förvaras av myndigheten förbinds rätten
till ersättning med retentionsrätt i fordonet. Trots att invändningar mot återkrav
rests vid remissbehandlingen av parkeringskommitténs förslag har
det i promemorian ansetts nödvändigt med ersättningsregler. Risken att
få ersätta flyttningskostnad måste innebära en återhållande faktor när det
gäller felaktig uppställning eller övergivande av fordon. Det bör, påpekas
det, ligga i myndigheternas intresse att inte bedriva äganderättsutredningar
och efterforskningar som inte står i rimlig proportion till utsikterna att nå
resultat. Hur kostnaderna skall beräknas bör enligt promemorian över -

Kungl. Maj. ts proposition nr 107 år 1967

vägas ytterligare. Lagförslaget förutsätter i 11 § att beräkningsgrunden skall
fastställas av Kungl. Maj :t eller den myndighet Kungl. Maj :t bestämmer.

Besvärsrätt

I promemorian behandlas också frågan om och på vilket sätt den som är
missnöjd med ett flyttningsbeslut skall kunna få beslutet överprövat. Det
finns enligt promemorian knappast anledning att räkna med att något ingripande
från det allmännas sida blir aktuellt i sådana fall där ägaren eller
föraren till ett fordon anträffas innan omhändertagande skett. Vederbörande
finner med all sannolikhet bäst förenligt med sina intressen att
själv flytta fordonet om han ges möjlighet till det. Frågan om ett besvärsförfarande
är motiverat bör därför bedömas med utgångspunkt från att det
gäller fall där myndigheterna redan verkställt ett flyttningsbeslut.

Ett skadeståndskrav från vederbörande ägares sida eller frågan om det
rättmätiga i en debiterad flyttningskostnad kan, påpekas det, givetvis av
den ena eller den andra parten göras till föremål för domstols prövning. Vid
sidan av denna möjlighet bedöms en prövning av flyttningsbeslut i administrativ
väg inte fylla någon uppgift, särskilt som en sådan prövning inte
är bindande för domstolarna. I 10 § förslaget anges därför att talan inte får
föras mot ett beslut om omhändertagande.

Upptag

Promemorian hänvisar till de bestämmelser i skilda författningar som
öppnar möjlighet för det allmänna att på olika sätt förebygga uppkomsten
av icke önskvärda s. k. bilkyrkogårdar och att ingripa mot redan befintliga
sådana upplag. Dessa bestämmelser har redovisats i redogörelsen för gällande
rätt.

Det erinras om att bilskrotningsutredningen ansett ytterligare lagstiftning
på området överflödig men betonat vikten av att de möjligheter som
ges utnyttjas i full skala av myndigheterna, bl. a. så att ingripande sker i tid.
Vidare påpekas att flertalet remissorgan anslöt sig till denna uppfattning,
även om ytterligare åtgärder genom en ändring av 65 § byggnadsstadgan
föreslogs från några håll.

Med hänsyn särskilt till att frågan om åtgärder till skydd mot bilskrotupplag
nyligen behandlats av statsmakterna i samband med att en ny naturvårdslag
antagits och att några erfarenheter ännu inte vunnits av de nya
bestämmelser på området som införts i lagen anses i promemorian något
nytt initiativ i dagens läge inte påkallat.

Kungl. Maj.ts proposition nr 107 år 1967

Remissy Uran dena

Allmänna synpunkter

Med undantag av ett par hörda lokala myndigheter ställer sig samtliga
remissinstanser positiva till alt en lagstiftning enligt riktlinjerna i departementspromemorian
kommer till stånd. Förslaget hälsas i allmänhet med
stor tillfredsställelse och i de flesta yttrandena förordas eller yrkas bestämt
att det snarast blir genomfört. Den föreslagna lösningen betecknas på många
håll som lagtekniskt tilltalande samt enkel och lättfattlig för såväl de berörda
myndigheterna som allmänheten. De flesta remissinstanserna anser bestämmelserna
effektiva och ändamålsenliga. Några däremot beklagar att frågan
om ansvaret för att utrangerade fordon undanskaffas inte får en slutlig lösning
och betraktar förslaget endast som ett steg i rätt riktning i avvaktan på
resultatet av andra utredningar, främst bilregisterutredningen.

En stor majoritet finner det riktigt att genomföra lagstiftningen utan separat
reglering i fråga om skadestånd och oberoende av de allmänna överväganden
som pågår i fråga om bl. a. det offentligas skadeståndsansvar. I
flera yttranden beklagar man att denna fråga måste lämnas olöst men finner
lagstiftningen så angelägen att betänkligheterna i detta hänseende fått
vika. Ett par remissorgan anser emellertid att en ny skadeståndslagstiftning
bör avvaktas.

Av företrädarna för domstolsväsendet uttalar hovrätten över Skåne och
Blekinge att övertygande motiv framförts för sammanförande av bestämmelser
i ämnet till en enhetlig lag och finner bestämda fördelar med det sätt
på vilket lagförslaget formellt byggts upp. Hovrätten tillstyrker förslaget i
alla delar utom i fråga om besvärsrätt. Hovrätten för Nedre Norrland är däremot
mycket tveksam till om lagstiftningen bör genomföras med hänsyn
till att skadeståndsfrågan inte är löst. Eftersom behovet av bestämmelser
måste anses trängande godtas ändå förslaget som ett provisorium. Med beaktande
av detta begränsade syfte finner hovrätten lagförslaget i allt väsentligt
ändamålsenligt.

JK och RÅ delar den i promemorian uttalade uppfattningen att det inte
nu är möjligt att lösa hela frågan och tillstyrker förslaget med vissa påpekanden
i enskilda punkter.

Försäkringsinspektionen finner förslaget ha betydande fördelar och tillstyrker
det med beklagande av att kostnadsfrågan inte kunnat lösas. Riksrevisionsverket
anser det riktigt att ej avvakta en skadeståndslagstiftning och
finner det möjligt att bilregisterutredningen skall kunna lösa kostnadsfrågan
på längre sikt. Verket har ingen annan erinran än att en utredning om
ett taxesystem för uttagande av kostnader från fordonsägarna bör ske innan
lagstiftningen genomförs. Trafikförsäkrings föreningen har intet att invända
mot förslaget.

Kungi. Maj:ts proposition nr 107 år 1967

Av de centrala myndigheter och organ som mer direkt berörs av lagförslaget
betecknar till en början väg- och vattenbyggnadsstyrelsen förslaget
som lagtekniskt välbetänkt och anser det utgöra en skälig avvägning mellan
allmänna och enskilda intressen. Det anknyter också nära till en promemoria
till ledning för vägforvaltningarnas handlande som styrelsen utfärdat i
brist på rättslig reglering. Rikspolisstyrelsen har ingen principiell invändning.
Med hänsyn till önskvärdheten av en snar lagstiftning instämmer styrelsen
i att finansieringsfrågan tills vidare måste lösas på föreslaget sätt.
Erfarenheterna får därefter visa om kostnaderna blir ett problem. Svenska
stadsförbundet påpekar, att det hade varit önskvärt om frågan angående
fordonsägarnas ekonomiska ansvar hade lösts, men finner behovet av rättsligt
säker grund för ingripande så stort att lagstiftningen bör genomföras
snarast. Den ekonomiska sidan av problemet bör dock skyndsamt upptas
till fortsatt övervägande. Svenska kommunförbundet uttalar att den föreslagna
lagen visserligen inte löser hela problemet men i polismyndighetens
hand kan bli ett gott medel att snabbt och effektivt omhänderta motorfordon.

ÖÄ och de hörda länsstyrelserna som avgett yttranden tillstyrker utan
undantag att förslaget i huvudsak genomförs men betonar i flera fall betydelsen
av att kostnadsfrågan snarast får en mer principiell och slutlig
lösning.

MSB finner det angeläget att den föreslagna lagstiftningen snarast kommer
till stånd men påpekar vikten av att fordonsägarna inte blir lidande
och anser därför att förslaget inte bör träda i kraft förrän den väntade nya
skadeståndsrättsliga regleringen realiseras. STR har uppfattningen att avsaknaden
av skadeståndsregler på området gör förslagets införande oförenligt
med traditionell rättsuppfattning. Med hänsyn till det starka intresset
av att åtgärder kan vidtas mot fordonen talar emellertid enligt organisationen
övervägande skäl för genomförandet. Sveriges Advokatsamfund framhåller
att eu samordning av bestämmelserna är angelägen inte minst för den
enskilde.

De yttranden som remissorganen i sin tur inhämtat ger uttryck för starka
önskemål om en klar rättslig reglering på området och innebär med något
enstaka undantag att förslaget snarast bör genomföras. I sammanhanget
lämnas i vissa av yttrandena en närmare redogörelse för de åtgärder man
lokalt vidtagit i brist på central reglering. Redogörelserna innebär i sammanfattning
följande.

Sedan år 1958 har i Stockholm funnits en sedermera reviderad s. k. A-order
angående flyttning av fordon, vilken utfärdats av polismästaren efter
godkännande av överståthållarämbetet och stadsfullmäktige. Med stöd därav
har åren 1958 t. o. m. första halvåret 1966 omhändertagits och skrotats
tillsammans nära 11 000 bilar. I ca 2 500 av dessa fall har tillämpats reglerna
i hittegodslagen, medan återstående 8 500 fordon betraktats som renliåll -

Kiingl. Maj.ts proposition nr 107 år 1967

ningsobjekt och skrotats omedelbart. I fråga om »hittegodsbilarna», har
ägarna låtit höra av sig i endast 4 % av fallen. Ökningen av antalet skrotbilar
har varit markant under senare år. Mellan åren 1964 och 1965 var
ökningen drygt 1 000 fordon. Gatukontoret har träffat avtal med ett skrotningsföretag
i Huddinge, som innebär att företaget sköter bortforsling av
såväl »hittegodsbilar» som »skrotbilar» från hela Stockholms jurisdiktionsområde.
Företaget förvarar fordonen på en särskilt anordnad plats under
bevakning med egen personal och hundar samt ombesörjer skrotningen. Förvaringsplatsen
har ställts till förfogande av kommunen. Stadens kostnader
för bortforslingen uppgick år 1965 till 126 000 kronor, eller i genomsnitt
44 kronor per fordon. År 1963 var motsvarande genomsnittskostnad 75 kronor.
Skrotningsföretaget hämtar enligt avtal med ett flertal kommuner bilar
från hela storstockholmsområdet.

I Göteborg tillämpas sedan drygt ett år som en »nödlösning» den ordningen
att renhållningsverket på stadskollegiets uppdrag svarar för borttransport
och skrotning av bilar som övergivits på stadens gator och allmänna
platser. Kollegiet har beviljat särskilt anslag för verksamheten, där
man följer rutiner utarbetade av polismyndigheten och verket i samråd.
Polisen gör en utredning i frågan om fordonet är övergivet och kan betraktas
som skrot. Samma förfarande tillämpas i fråga om fordon på enskild
tomtmark, därvid kostnaderna debiteras fastighetsägaren. Fordonsägarna
får efter framställning sina fordon hämtade och skrotade genom verkets försorg
till verkets självkostnadspris. Verksamheten har hittills omfattat ca
700 fordon.

I Malmö omhändertas och skrotas årligen 100—150 fordon som bilvrak.
Undanskaffandet ombesörjs av gatu- eller hamnkontoret men beslutas, på
hemställan av de verkställande organen, av polismyndigheten.

Sedan år 1960 har i Västerås gällt vissa av polischefen utfärdade tjänsteföreskrifter
om flyttning av fordon uppställda på allmän plats. Något behov
av flyttning av andra fordon än bilvrak och andra övergivna fordon har
inte förelegat, eftersom man utan större omgång kunnat anträffa ägare till
felparkerade bilar som hindrat trafiken.

Inom Karlstad har man från polisens sida sedan den 1 januari 1965 påträffat
30 bilvrak och ingripit mot ca 250 felaktigt uppställda fordon. Tendensen
visar en ökning i fråga om bilvraken efter införandet av den årliga
kontrollbesiktningen av motorfordon.

Förslagets enskildheter

Mer än två tredjedelar av huvudinstanserna och en majoritet av de organ
dessa i sin tur hört har förordat eller ifrågasatt att lagens tillämpningsområde
utvidgas till att avse även andra fordon än motorfordon i vägtrafikförordningens
mening.

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 år 1967

Förslagets enskildheter i övrigt har på alla punkter uttryckligen biträtts
eller lämnats utan erinran i så gott som samtliga yttranden. Vissa enstaka
anmärkningar och de erinringar som är gemensamma för ett par och i några
fall flera remissinstanser redovisas i det följande.

Förutsättningar för omhändertagande

JK och länsstgrelsen i Stockholms län ifrågasätter, om inte förutsättningen
om uppställning i strid mot gällande föreskrifter för att flyttning skall få
ske bör utgå. Enligt JK kan det väl tänkas förekomma fall när fordon, som
uppställts klanderfritt, på grund av någon därefter inträffad omständighet,
t. ex. vägras eller häftigt snöfall, behöver snabbt flyttas. Flyttningsrätten
blir enligt JK:s mening ändå inte för vidsträckt om det samtidigt anges i 3 §
att flyttning får ske i första hand endast så lång sträcka som erfordras för
att tillgodose det avsedda ändamålet. Parkeringskommiitén är med hänvisning
till situationer som ledningsbrott och eldsvåda inne på en liknande
tankegång och anser det i vart fall böra understrykas i motivuttalandena,
att ett ingripande från samhällets sida i vissa nödsituationer inte är otillåtet.

De inskränkningar som ligger i kraven på »betydande» hinder i trafiken
och »avsevärt» försvårad renhållning etc. är enligt parkeringskommiitén
alltför begränsande för de tillämpande myndigheterna. Orden »betydande»
och »avsevärt» bör därför utgå ur texten. Ett par hörda polismästare har
motsvarande uppfattning.

När det gäller definitionen av begreppet bilvrak framhåller rikspolisstyrelsen,
länsstyrelsen i Malmöhus län, statens naturvårdsnämnd och tre polismästare
att det inte är ovanligt att registrerings- eller namnskylt sitter
kvar på fordonsvraken utan att det ger någon möjlighet att spåra den siste
ägaren. Kravet på att bilvrak skall sakna skylt och identifikationshandling
bör därför utgå eller mildras. Parkeringskommittén vänder sig mot att
frågan om ett fordon är bilvrak eller ej skall, om det måste anses ha ringa
värde, avgöras med ledning endast av om det saknar skylt eller handling för
identifikation. I stället bör i lagtexten bilvrak definieras som »övergivet»
fordon med ringa eller intet värde. Till bestämmelsen om övergivna fordon i
1 § b) bör därvid fogas den kommentaren att fordon utan registreringsskylt
och annan identifieringshandling i allmänhet får antas vara övergivet.

Parkeringskommittén anför vidare följande synpunkter när det gäller fordon
på enskild mark.

Fastän detta inte med önskvärd tydlighet framgår av lagtexten och inte
heller klart utsagts i promemorian, synes bestämmelsen i 1 § första stycket
a) i sin helhet avse endast fordon uppställt på väg, varvid med väg torde få
förstås allmän väg, gata eller annan allmän plats som är upplåten för allmän
samfärdsel ävensom enskild väg som nyttjas till farväg (1 § 1 mom.
VTF). Vad beträffar parkering på enskild mark — ett ämne som parkeringskommittén
i sitt arbete kommit att syssla åtskilligt med -— synes bestämmelsen
alltså kunna tillämpas på sådan enskild väg som nyss sagts

Kungl. Maj.ts proposition nr 107 år 1967

samt, undantagsvis, på annat enskilt område, när detta kan betraktas som
allmän plats i VTF:s mening (jfr yttrande av lagrådet i samband med tillkomsten
av trafikbrottslagen, prop. 1951: 30, och Kungl. Maj :ts beslut den
27 september 1957 ang. lokala trafikföreskrifter för lasarettets i Södertälje
gårdsplan). När trafiknämnd med stöd av 61 § 1 eller 2 mom. VTF utfärdat
lokal trafikföreskrift för här avsedd enskild mark och fordon uppställts
i strid mot denna föreskrift bör således — under de i övrigt i 1 § första
stycket a) av förslaget angivna förutsättningarna — beslut om omhändertagande
kunna meddelas. Det är också angeläget att möjlighet till omhändertagande
i dessa fall nu öppnas. Bl. a. förorsakas f. n. många problem av
att bilar på enskild väg som leder till campingplats, badstrand eller sommarstugeområde
parkeras på sådant sätt att all trafik på vägen hindras. —
Emellertid kan markägaren själv jämlikt 61 § 2 mom. VTF förbjuda motortrafik
(och därmed också parkering) på enskild väg. Är ett av markägare
med stöd av denna bestämmelse utfärdat (och skyltat) förbud att hänföra
under »gällande föreskrifter» i lagförslaget? Frågan synes tveksam och torde
böra klarläggas.

Enligt lagförslaget lär alltså ingripande med stöd av 1 § första stycket a)
bli möjligt mot ej övergivna fordon uppställda på enskilda farvägar och enskilda
områden upplåtna för allmän samfärdsel. Omhändertagande av övergivna
fordon enligt samma stycke b) tillåts oberoende av var de anträffas.
Förslagets bestämmelser synes därmed täcka det mest påtagliga behovet vad
gäller flyttning och omhändertagande av fordon på enskild mark. Kommittén
vill emellertid förutskicka att den överväger behovet av parkeringsreglering
för viss annan enskild mark än sådan som omfattas av VTF:s vägbegrepp.
Det slutliga ställningstagandet till detta spörsmål kan komma att
föranleda, att tillämpningsområdet för en bilflyttningslag bör avgränsas på
ett något annorlunda sätt än som nu skett. Erforderligt ändringsförslag
kommer i så fall att framläggas i kommitténs slutbetänkande.

De remissinstanser som hävdar att inte bara motorfordon bör kunna
flyttas betonar särskilt de problem som kan uppstå genom olämpligt uppställda
husvagnar. I ett stort antal yttranden förordas emellertid — mot
bakgrund av vunna erfarenheter eller med hänsyn till en väntad utveckling
— att också andra slag av motordrivna fordon än motorfordon skall
inbegripas. Hovrätten för Nedre Norrland, rikspolisstyrelsen och ett par
andra remissinstanser anser att lagen bör omfatta alla slags fordon. Rikspolisstyrelsen
menar att någon olägenhet inte skulle uppstå genom att i
så fall också cyklar inbegrips, eftersom de omhändertas som hittegods och
f. ö. inte är något problem i lagens mening.

Beslut och verkställighet

Medan flera myndigheter, bland dem JK och Rå, särskilt betonar att beslutanderätten
i fråga om flyttning av fordon alltid bör ankomma på företrädare
för polisen, har en viss beslutanderätt för kommunala organ eller
vägförvaltning förordats eller ifrågasatts av hovrätten för Nedre Norrland,
överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Västmanlands län, Svenska stadsförbundet,
gatunämnden och polismästaren i Stockholm, drätselkammaren
och polismästaren i Malmö samt drätselkammaren i Sundsvall.

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 år 1967

Hovrätten anser det visserligen principiellt välgrundat att beslutanderätten
skall ankomma på polismyndigheten ensam. När det gäller att flytta
fordon kort sträcka för att möjliggöra renhållning, snöröjning eller annat
vägarbete betecknas emellertid detta förfarande som onödigt omständligt.
Beslut bör i sådana fall kunna meddelas av befattningshavare hos kommun
eller vägförvaltning, möjligen med begränsning till klart konstaterbara
överträdelser såsom då fordon ställts upp i strid mot s. k. datumparkering
eller stoppförbud.

ÖÄ och de lokala myndigheterna i Stockholm förmenar att också bilvrak
bör kunna undanskaffas efter beslut av kommunal befattningshavare, åtminstone
i uppenbara fall. Gatunämnden framåller att en annan ordning
skulle innebära en betydelsefull ändring för Stockholms del, där gatukontoret
enligt polischefens nu gällande order själv beslutar omhändertagande av
fordon som plundrats på så väsentliga delar att det inte längre kan anses
utgöra ett fordon av den typ som är aktuell. År 1965 och första hälften av
år 1966 utgjorde bilvraken 80 % av totala antalet hämtade bilar. Med hänsyn
därtill och med beaktande av de ansträngda resurserna inom polisväsendet
är det enligt nämndens mening lämpligast om det smidiga arbetssätt
som tillämpas i Stockholm kan bibehållas. Vidare påpekas, att i samband
med högertrafiken nya regler införs om nattparkering i innerstaden. De
tillåter på alla gator, med undantag för genomfarts- och s. k. citygator, parkering
alla nätter i veckan utom en, då uppställning är förbjuden på båda
gatusidorna. Det blir då nödvändigt för en effektiv snöröjning och renhållning
att fordon som hindrar arbetet omedelbart kan flyttas. Man måste räkna
med att polismyndigheten, särskilt nattetid, inte kan avdela personal för
beslut så snabbt som krävs. För att inte synnerligen besvärliga situationer
skall behöva uppstå i renhållningsarbetet till men för trafikanterna är det
därför enligt gatunämnden i högsta grad angeläget att Kungl. Maj:t eller
myndighet som Kungl. Maj :t utser ges rätt att förordna lämplig kommunal
befattningshavare för beslut om flyttning sådan kort sträcka som avses i 3 §
lagförslaget. Polismästaren framför i stort sett samma synpunkter med påpekande
att en polisutredning alltid verkar fördröjande. Kvalifikationerna
för att ett fordon skall anses vara bilvrak innebär enligt polismästarens yttrande
garanti för att polisen ändå får besluta i tveksamma fall. Beträffande
flyttning för renhållning anförs, att det med den långt framskridna tekniska
rationalisering som präglar nutida gaturenhållning och vägunderhåll inte
synes vara en framsynt lösning att förutsätta beslut av kvalificerat polisbefäl
i den omfattning det blir fråga om åtminstone i de större städerna.
Polismästaren befarar inga större rättsförluster i samband med denna typ
av förflyttningar.

Polismästaren i Malmö hänvisar till att polismyndigheten där hittills alltid
beslutat om flyttning, medan gatu- eller hamnförvaltningen verkställt
beslutet och att detta varit ett villkor från stadens och hamnens represen -

Kungl. Maj. ts proposition nr 107 år 1967

tanter för deras medverkan med hänsyn till svårigheterna att avgöra om
fordon är vrak eller inte. Polismästaren lämnar ändå frågan öppen, om inte
kommun eller annan väghållare bör tillerkännas möjlighet att besluta undanskaffande
av bilvrak med rätt att hänskjuta tveksamma fall till polismyndighetens
bedömande.

Svenska stadsförbundet anser att beslutanderätten såväl i fråga om bilvrak
som när det gäller flyttning för renhållning bör kunna delegeras till
lämpligt befäl inom renhållningsorganisationen.

Länsstyrelsen i Västmanlands län och drätselkamrarna i Malmö och
Sundsvall ifrågasätter för sin del en delegation av beslutanderätten när det
gäller korta flyttningar för väghållningsändamål.

RÄ, överståthållarämbetet och parkeringskommittén tar upp frågan om
inte delegation av polismyndighetens beslutanderätt bör kunna ske även till
lägre polispersonal än polisbefäl. RÅ och överståthållarämbetet anser det
kunna ske när det är fråga om flyttning kort sträcka, medan kommittén bedömer
risken för felaktiga beslut så liten att enskild polisman alltid bör
kunna ingripa sedan han fått tillräcklig utbildning och erfarenhet för uppgiften.

Hovrätten för Nedre Norrland ifrågasätter lämpligheten av att kommuns
och vägförvaltnings behörighet att verkställa flyttningsbeslut görs beroende
av polismyndighetens bemyndigande. Vad angår kommunerna synes en sådan
ordning stå i mindre god överensstämmelse med principerna för den
kommunala självstyrelsen. Hovrätten förordar därför att behörigheten direkt
regleras i lagen. Länsstyrelsen i Värmlands län anser att bemyndigande
för vägförvaltning bör utfärdas av länsstyrelsen med skyldighet för vägförvaltningen
att göra anmälan till polismyndigheten för undersökning innan
verkställighet sker.

I de flesta yttranden godtas som nämnts förslagets innebörd i fråga om
fordon på enskild mark. Gatukontoret i Stockholm förutsätter exempelvis,
att det kan bli aktuellt med överenskommelse mellan staden och Djurgårdsförvaltningen
i frågan. Länsstyrelserna i Malmöhus och Uppsala län, parkeringskommittén,
Sveriges advokatsamfund samt Svenska naturskyddsföreningen
och MRF framför emellertid synpunkter om utökade befogenheter
för den enskilde markägaren.

De båda länsstyrelserna menar att polismyndighet bör kunna uppdra åt
ägare eller nyttjanderättshavare till mark där övergivet fordon anträffas att
verkställa beslut om undanskaffande.

Parkeringskommittén anför.

Såsom i promemorian påpekas föreslås ingen bestämmelse om rätt för
ägare av enskild fastighet att påkalla eller verkställa flyttning. Detta innebär
att den enskilde måste förmå i allmänhet två myndigheter att fatta
3 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 107

Kungl. Maj.ts proposition nr 107 år 1967

beslut till hans förmån, om ett fordon ställts upp felaktigt på hans fastighet.
Först skall polisen fatta beslut om omhändertagande. Detta utgör ett
för fordonsägarens rättssäkerhet nödvändigt villkor, varemot kritik inte
kan riktas. Sedan skall kommunen förmås verkställa flyttningen (polismyndighet
och vägförvaltning synes vara orealistiska i detta sammanhang). Det
innebär alltså en frivillig kommunal uppgift. Man kan inte beräkna att kommunen
alltid skall ha intresse och tillräckliga resurser för dessa uppgifter.
Skulle kommunen anse sig inte kunna verkställa beslutet — inte ens mot
ekonomisk kompensation — ger förslaget den enskilde inga möjligheter att
få flyttningen till stånd. Det förefaller i många situationer vara en onödig
omgång att man skall behöva anlita kommunen för omhändertagandet. Det
vore önskvärt om i författningen öppnades möjlighet för polismyndigheten
att, när förutsättningar föreligger för omhändertagande av fordon uppställt
på enskild mark, bemyndiga markägaren att själv eller genom entreprenör
verkställa flyttningen. Sådant bemyndigande bör dock inte ges annat än
om vederbörande kan förutsättas ombesörja omhändertagandet på lämpligt
sätt och reglera berättigade skadeståndskrav, exempelvis genom att han
tecknat försäkring. Förbehåll härom kan inskrivas i tillämpningsföreskrifterna.

Såsom kommentar till 2 § synes lämpligen böra påpekas, att lagens bestämmelser
— oavsett om kommitténs förslag här ovan angående rätt för
enskild att verkställa beslut vinner anslutning — inte hindrar enskild fastighetsägare
att flytta, tillgodogöra sig eller eljest förfoga över fordon som
uppenbarligen är res derelictae.

Advokatsamfundet framhåller att den enskilde markägaren bör kunna
påkalla flyttningsbeslut hos polismyndigheten. Naturskyddsföreningen gör
gällande att markägare måste vara berättigad att flytta bort fordon som står
i vägen eller är störande för omgivningen, liksom han inte har behövt finna
sig i att annat gods uppläggs på hans mark. MRF betecknar det som angeläget
att flyttning får ske av fordon på enskild mark, exempelvis ej avhämtade
fordon vid en bilverkstad.

Det närmare förfarandet

Förslagets bestämmelser om myndigheternas skyldighet att vårda omhändertaget
fordon godtas inte av länsstyrelserna i Östergötlands, Malmöhus,
Älvsborgs, Våsternorrlands och Norrbottens län, statens naturvårdsnämnd,
Svenska stadsförbundet, de hörda lokala myndigheterna i Malmö samt ett
par andra lokala remissinstanser. I allmänhet tolkas i dessa yttranden förslaget
så att myndigheterna åläggs en mer långtgående tillsyn än den man
kunnat förvänta av fordonsägarna om fordonet fått stå kvar. På några håll
befaras bestämmelserna leda till krav på inomhusförvaring av omhändertagna
fordon. I olika former yrkar dessa remissinstanser därför på en uppmjukning
av vårdnadsregeln.

I fråga om underrättelseskyldigheten finner JK, RÅ, statens naturvårdsnämnd
och ett par hörda lokala instanser att underrättelse till fordons -

Kungl. Maj.ts proposition nr 107 år 1967

ägare är onödig vid flyttning sådan kort sträcka som avses i förslagets
3 §. Rikspolisstyrelsen anser det föreslagna kungörelseförfarandet när ägare
ej anträffas kunna slopas, eftersom ägarna kan väntas vända sig till polisen
med förfrågan och polisen också bör kunna lämna besked om alla
flyttade fordon. Liknande synpunkter anförs i ett par andra yttranden.
Länsstyrelsen i Norrbottens län menar att kungörelse i tidning är överflödig
om anslag uppsätts hos de berörda myndigheterna och MSD finner
det tillräckligt om det anges att kungörelse skall ske på lämpligt sätt. Länsstyrelsen
i Västmanlands län och ett par lokala instanser anser att polismyndigheterna
alltid bör ombesörja underrättelserna och att detta bör utsägas
i lagen.

Länsstyrelserna i Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs
samt Västernorrlands län finner liksom fyra polismästare att den föreslagna
förvaringstiden för de fall ägare inte kunnat anträffas är för lång. Samtliga
anser att fordonen bör tillfalla kronan redan efter tre månader, oberoende
av motsvarande regler i hittegodslagen. RÅ uttalar att en förkortning
av sexmånadersfristen torde komma att visa sig påkallad av praktiska
skäl. I sammanhanget bör nämnas att några remissorgan uttalar sig för en
sexmånadersfrist även om hittegodslagen skulle ändras på denna punkt
eller, som hovrätten för Nedre Norrland, särskilt anger att en förkortning
inte bör ske före en revision av hittegodslagstiftningen. Hovrätten finner
dessutom fristen om en månad efter det ägare underrättats alltför kort med
hänsyn till att sjukdomsfall eller resa kan hindra denne att hämta omhändertaget
fordon.

Statens naturvårdsnämnd och Svenska naturskyddsföreningen betonar,
med hänsyn till att förslaget anvisar möjligheten att undanskaffa fordon
även på annat sätt än genom skrotning, att tippning av bilvrak i grustag bör
förekomma endast i undantagsfall med hänsyn till riskerna för förorening
av grundvattnet.

Kostnaderna

När det gäller kostnaderna för verksamheten har i huvudsak följande
speciella synpunkter framförts.

Riksrevisionsverket hänvisar till att polisväsendets kostnader torde få bestridas
från den lokala polisorganisationens omkostnadsanslag. Inkomsterna
bör redovisas som särskilda uppbördsmedel under detta anslag till dess
närmare erfarenheter vunnits av deras omfattning. Verkets uppfattning att
kostnaderna bör uttas av fordonsägare enligt taxa delas av ett par remissorgan,
medan man på ett par andra håll menar att de faktiska utgifterna
bör återkrävas.

JK och länsstyrelsen i Älvsborgs län ifrågasätter, om något står att vinna
med ett återkravsförfarande mot fordonsägarna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 år 1967

Hovrätten för Nedre Norrland påpekar att kostnad för omhändertagande
i regel torde uppgå till förhållandevis ringa belopp, medan en bil många
gånger representerar ett betydande värde. Det förefaller därför hovrätten
stötande att fordon efter tidsfristens utgång helt skall tillfalla kronan. I
stället förordas, att kronan vid försäljningen får gottskriva sig ett belopp
motsvarande kostnaderna för omhändertagandet och förvaringen men att
återstoden skall innehållas för utbetalning till vederbörande rättsinnehavare.
För dennes fordran bör reglerna om tioårig preskription gälla.

Drätselkammaren i Västerås påtalar inkonsekvensen från principiell synpunkt
av att kommunerna får tillgodogöra sig alla eventuella intäkter av bilvraken
men måste avstå från de övervärden andra fordon kan representera,
eftersom sådana fordon skall tillfalla kronan sedan kommunens flyttningskostnad
dragits av. Drätselkammaren i Malmö menar också att kronan har
en förmånligare ställning än kommunerna. Enligt drätselkammaren borde
statsverket vara skyldigt att redovisa samtliga försäljningar under viss tidrymd
och därav ersätta samtliga kostnader som belöper på de försålda fordonen.
Stadskollegiet i Göteborg finner det orimligt att kommunerna ej skall
få tillgodogöra sig överskott på försålda fordon men å andra sidan åläggs
bära förlusterna för fordon som inte inbringar tillräckliga medel till kostnaderna
för omhändertagandet och förvaringen. Försäljningar under eu
lämplig avräkningsperiod, exempelvis ett budgetår, bör därför sammanföras
så att totala kostnaderna avräknas mot totala intäkterna och endast eventuellt
överskott vid en sådan beräkning tillfaller kronan. Gatunämnden i
Hälsingborg förordar samma tillvägagångssätt.

Besvärsrätt

Medan remissorganen i allmänhet lämnar lagförslagets 10 § utan erinran
eller, som RÅ, uttryckligen förklarar sig dela uppfattningen att besvär i
administrativ ordning inte tjänar något praktiskt syfte, anser hovrätten
över Skåne och Blekinge, hovrätten för Nedre Norrland, länsstgrelsen i Blekinge
län och MSD att besvär bör få anföras över beslut om omhändertagande.

Hovrätten över Skåne och Blekinge kan inte dela de i promemorian anförda
motiven för att avskära besvärsrätten. Skadeståndstalan vid domstol
är enligt hovrättens mening inte någon praktiskt framkomlig väg att
få beslutet prövat. Eftersom lagen innehåller uttryckliga bestämmelser som
ålägger fordonsägare att betala flyttningskostnad, om fordonet har omhändertagits
enligt lagen, kan domstol inte heller i mål om sådan kostnad
ingå på annat än storleken av det debiterade beloppet. Skyldigheten att
betala beloppet med hänsyn till de förhållanden som föranlett omhändertagandet
kan däremot inte prövas. Fullföljd i administrativ ordning är
därför den enda möjligheten till omprövning. Det kan inte anses att behov
av omprövning aldrig skulle föreligga. Frågan kan ha betydelse för

Kungl. Maj. ts proposition nr 107 år 1967

att avgöra rättsenligheten av liknande uppställningar i framtiden. Det kan
vidare vara av värde att, när ett fordon som bedömts som bilvrak omhändertagits
men finns i behåll, få frågan om fordonet är bilvrak eller ej omprövad.
Inte heller kan bortses från behovet att genom överklagande åstadkomma
en mer enhetlig rättstillämpning, överhuvudtaget bör enligt hovrättens
uppfattning beaktas, att besvärsrätten är fundamental som rättssäkerhetsgaranti
i den svenska förvaltningen. Hovrätten kan inte finna
att så starka skäl som krävs för ett förbud mot besvär har förebragts i promemorian.
Besvär bör få anföras i sista hand i regeringsrätten. Visst tilllägg
i lagen om Kungl. Maj :ts regeringsrätt är därför också påkallat.

Hovrätten för Nedre Norrland anför att, om en fordonsägare är missnöjd
med debiterad flyttningskostnad och därför inte vill betala den, han
bör kunna få det rättmätiga i debiteringen prövat så snabbt och billigt som
möjligt. Besvär över beslutet i administrativ ordning måste då vara att
föredra framför talan vid domstol. Hovrätten föreslår därför, att talan
mot beslut enligt den töreslagna lagen skall få föras hos länsstyrelse. Det
bör emellertid vara part obetaget att föra talan vid domstol.

Länsstyrelsen i Blekinge län anser att ett administrativt besvär sförfarande
bör underlätta för den enskilde att få frågan om det rättmätiga i en debiteringsavgift
prövad. Talan vid domstol betecknas som ett alltför kostsamt
sätt att få rättelse. MSD hänvisar för sin del till att ett omhändertagande
kan innebära ej oväsentliga ekonomiska konsekvenser för fordonsägaren.

Upplag

Svenska stadsförbundet och Svenska kommunförbundet ifrågasätter om
inte skrotupplag bör jämställas med fabriksbyggnader i 65 § byggnadsstadgan,
så att byggnadslovsskyldigheten enligt 54 § samma stadga kommer att
gälla också områden för vilka inte finns fastställd generalplan, stadsplan,
byggnadsplan eller utomplansbestämmelser.

Formella synpunkter

Hovrätten för Nedre Norrland påpekar alt vid avbetalningsköp med ägarelörbehåll
köparen uppenbarligen bör anses som ägare i den föreslagna lagens
mening. En erinran om detta bör intas i författningstexten. Likaså bör
anges att förutom ägaren den som har dispositionsrätt till ett omhändertaget
fordon äger rätt att utfå det. Det förhållandet att bestämmelserna inte
är tillämpliga när fordon har samband med brott och omhändertagandet
regleras i rättegångsbalken bör framgå av lagen. I sistnämnda hänseende
är RÅ av en annan mening och finner hänvisning till rättegångsbalken
onödig. RÅ anmärker däremot mot förslagets terminologi att flyttning kort
sträcka inte bör kallas omhändertagande. Sådana korta flyttningar bör
regleras särskilt i lagen med hänsyn till att de enligt RÅ:s mening bör kun -

Kiingl. Maj:ts proposition nr 107 år 1967

na beslutas av enskild polisman utan underrättelse till ägaren. JK anser
att om ersättningsskyldighet skall åvila ägaren detta bör komma till klarare
uttryck i lagtexten, förslagsvis genom en särskild bestämmelse omedelbart
före innehållet i 6 och 7 §§. JK tar liksom rikspolisstyrelsen och
ett par andra remissorgan också upp frågan om hur begreppet motorfordon
skall förstås. Enligt JK torde vägtrafikförordningens begreppsbestämning
bli tillämplig, medan rikspolisstyrelsen menar att en definition bör införas
i lagen, därvid bör beaktas att den måste inbegripa också fordon som
saknar sådana vitala delar att det inte längre är fordon i vägtrafikförordningens
mening.

Departementschefen

Allmänna synpunkter

Motorfordon som ställts upp olämpligt på vägar och gator utgör inte sällan
en allvarlig fara för trafiken. De kan dessutom ofta försvåra framkomligheten
och hindra en rationell väg- och renhållning. Ett särskilt problem
är de uttjänta bilar som vårdslöst överges längs trafiklederna och i naturen.
De inte bara skämmer omgivningen utan har också visat sig vara hälsofarliga
lekplatser för barn. Problemen växer ju mer antalet fordon ökar. De
myndigheter som i sin verksamhet berörs av dem har sökt att komma till
rätta med de mest påtagliga missförhållandena. Allmänna rättsgrundsatser
om rätt att förfoga över herrelöst gods eller om befogenhet att ingripa i
nödsituationer har i vissa fall åberopats. I andra fall har fordon flyttats
med stöd av bestämmelserna i polisinstruktionen eller lagen om hittegods.
Åtgärdernas rättsenlighet har vid flera tillfällen ifrågasatts bl. a. av JK
och JO och myndigheterna själva har uttalat tveksamhet om sina befogenheter.

Frågan om möjligheterna att kunna flytta på fordon, som är till hinder
eller fara för trafiken eller som omöjliggör en rationell väghållning eller
nödvändiga vägarbeten, har behandlats av parkeringskommittén. Dess förut
redovisade förslag till lösning av denna fråga har emellertid inte ansetts
kunna läggas till grund för lagstiftning. Från polisens sida motsatte man
sig bestämt kommitténs förslag att uppgiften skulle läggas helt på polismyndigheten.
I ett stort antal remissyttranden ansåg man förslaget ge
myndigheterna alltför långtgående befogenheter. Den avgörande invändningen
var att kommittén skjutit frågan om utarbetande av regler för förfarandet
på framtiden.

Även frågan om de övergivna fordonen har behandlats från skilda utgångspunkter
utan att man kunnat finna eu godtagbar och tillräckligt effektiv
lösning. Olika åtgärder har övervägts för att förbättra lönsamheten
inom bilskrotningsbranschen så att skrotningsföretagen kan betala för bil -

Kungl. Maj. ts proposition nr 107 år 1967

skrotet i stället för att som nu på de flesta håll begära ersättning för skrotningen.
Man har vidare undersökt möjligheterna att genom lagstiftning
förmå bilägarna att låta skrota fordonen, t. ex. genom att införa någon form
av depositionsavgift, eventuellt med inlagt stimulansbelopp, eller straffrättsliga
påföljder för underlåtenhet att ombesörja skrotning. Det har också diskuterats
att lägga över ansvaret för undanskaffande av övergivna fordon
på staten eller kommunerna.

Bilskrotningsutredningen har, som jag redovisat förut, ingående belyst
förhållandena inom bilskrotningsnäringen och redogjort för sin uppfattning
om dess lönsamhet nu och framdeles. Det är givetvis angeläget att möjligheterna
till rationalisering inom branschen tillvaratas. Om det är lämpligt
eller möjligt att häva exportförbudet på skrot eller att vidta någon annan
åtgärd från det allmännas sida med hänsyn till de särskilda förhållandena
inom bilskrotningsbranschen bör dock inte avgöras i detta sammanhang.
Enligt vad jag erfarit avser näringsfrihetsombudsmannen att inom
kort inge en framställning till chefen för handelsdepartementet med begäran
om allsidig prövning av dessa frågor.

Uppfattningen att problemet bör lösas genom åtgärder som leder till att
fordonen mera allmänt skrotas genom bilägarnas egen försorg låg till grund
för bilskrotningsutredningens förslag om en obligatorisk s. k. skrotningsförsäkring.
Förslagets närmare innebörd och de invändningar det mötte vid
remissbehandlingen har framgått av min tidigare redogörelse. Förutom erinringar
av principiell art androgs mot förslaget huvudsakligen, att det skulle
leda till ett administrativt tungrott och dyrbart förfarande och att det
skulle motverka den önskvärda rationaliseringen inom bilskrotningsbranschen,
eftersom skrotningsföretagen skulle garanteras en ersättning för varje
skrotat fordon. Det har inte under ärendets behandling kommit fram något
annat förslag till avgiftssystem som inte kan mötas med liknande invändningar.
Att införa bestämmelser om straff för den som överger sitt uttjänta
fordon i stället för att låta skrota det torde inte bli särskilt effektivt, så
länge inte systemet för bilregistrering ger större möjligheter att spåra en
fordonsägare. Resultatet av bilregisterutredningens överväganden kan dock
förändra förutsättningarna så att det blir möjligt att lösa problemet genom
att lägga ett ökat ansvar för slutskrotningen på bilägaren.

Bilskrotningsutredningens förslag till särskild lag om omhändertagande
av övergivna bilvrak bygger på principen att ansvaret för undanskaffande
av vraken läggs på allmänna organ. Utredningen förutsatte emellertid vid
detta förslag, att den obligatoriska skrotningsförsäkringen skulle införas
och att uppgiften och kostnaderna för det allmänna därigenom skulle reduceras
betydligt. I flera yttranden över betänkandet förordas, att det allmänna
skall svara för uppgiften även om systemet med en obligatorisk
skrotningsförsäkring inte genomförs. Så länge bilägarna inte på ett effektivare
sätt kan förmås att själva undanskaffa vraken, finner jag för egen

Kungl. Maj. ts proposition nr 107 år 1967

del att en sådan reform blir alltför betungande för det allmänna. I vissa av
yttrandena föreslås visserligen en avgift vid registrering av nytt fordon,
vilken skulle komma det allmänna till godo. Avgiften kunde beräknas slå
igenom på priset vid överlåtelse av fordonen och därmed också drabba den
siste ägaren. Förslaget måste emellertid leda endera till ett omständligt
förfarande för att återbetala avgiften till ägare som själva ombesörjer skrotning
eller också till att bilägarna helt fritas från uppgiften och att det allmänna
övertar allt ansvar för skrotning av uttjänta fordon. Det sist sagda
gäller också om det allmännas kostnader, såsom föreslagits i andra yttranden,
skulle täckas av bilskattemedel.

Även frågan i vad mån det allmänna bör ha ansvaret kan komma i ett
annat läge, om man på grundval av bilregisterutredningens förslag kan införa
ett tillräckligt effektivt registreringsförfarande, så att äganderätten
till övergivna fordon lätt kan fastställas. Jag vill i denna del också erinra
om den utredning som övervägs med anledning av bl. a. den i inledningen
nämnda riksdagsskrivelsen 1964: 371 med anledning av propositionen med
förslag till naturvårdslag.

Det i promemorian upptagna förslaget till lag om rätt att omhänderta
fordon är avsett att ge polismyndigheterna, vägförvaltningarna och kommunerna
rätt att flytta fordon i vissa fall. Förslaget gäller såväl fordon som
ställts upp olämpligt från trafik- och väghållningssynpunkter som övergivna
fordon, således även bilvraken. Genom förslaget åläggs inte de berörda
myndigheterna någon skyldighet att handla i det särskilda fallet. Myndigheterna
bereds bara möjlighet att var och en inom sitt verksamhetsområde
företa åtgärderna. Vill en myndighet utnyttja möjligheterna till
ingripande, måste vissa regler för tillvägagångssättet följas. Dessa är avsedda
bl. a. att säkerställa att den enskildes intresse beaktas i tillbörlig
omfattning. Vederbörande myndighet åtar sig också ansvaret för flyttningskostnaderna
men ges rätt att ta ut ersättning för dem av fordonsägaren.
För att lagen skall kunna tillämpas i full omfattning förutsätts, att
särskilda uppställningsplatser anordnas för fordon som flyttas enligt lagen.
Efter mönster av hittegodslagen föreslås gälla, att fordonsägarna efter utgången
av vissa tidsfrister förlorar sin rätt till fordon som tillvaratagits och
förvaras på sådana platser. Flyttning kan emellertid också ske »tvärs över
gatan». Bilvraken skall enligt förslaget undanskaffas så snart det kan ske.

Även om flera remissinstanser understryker, att lagstiftningen måste
ses som ett provisorium i avvaktan bl. a. på resultatet av bilregisterutredningens
arbete, ställer man sig i så gott som samtliga yttranden positiv till
att förslaget genomförs. De direkt berörda myndigheter som yttrat sig anser
det i allmänhet angeläget, att bestämmelserna snarast träder i kraft.

För egen del finner jag en lagstiftning i hög grad påkallad för att man
i möjligaste mån skall komma tillrätta med de missförhållanden som råder.

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 år 1967

Det synes nödvändigt att ge myndigheterna större och säkrare möjligheter
att ingripa, när allmänna intressen påkallar det. Inte minst viktigt är att
förenhetliga de olika lokala myndigheternas åtgärder och att skapa garantier
för den enskildes rättssäkerhet. En klar rättslig reglering på området
måste också stimulera till ökade insatser från myndigheternas sida.

Promemorieförslaget innefattar enligt min mening en godtagbar avvägning
av de skilda intressen som gör sig gällande på området. Att mera
generellt verkande åtgärder kan bli nödvändiga när det gäller övergivna
bilvrak bör inte hindra, att förslaget genomförs även i fråga om sådana fordon.
Också till det närmare innehållet i förslaget kan jag ansluta mig i väsentliga
delar. Det tillvägagångssätt som förordas är utformat så, att myndigheterna
kan bygga vidare på den verksamhet som med stöd av skilda
bestämmelser redan inletts. Praktiska och ekonomiska erfarenheter kan
successivt tas till vara. De kostnader som kan vara förenade med verksamheten
torde komma att i inte ringa mån uppvägas av de fördelar som står
att vinna i andra hänseenden.

Flera remissinstanser framför vissa betänkligheter mot att en ny lag införs,
innan frågan om det allmännas skadeståndsansvar rättsligt reglerats.
Endast två av dem anser emellertid, att en ny skadeståndslagstiftning bör
avvaktas. Övriga finner den föreslagna lagen så angelägen att betänkligheterna
i detta hänseende fått vika.

Det är enligt min mening inte lämpligt att föregripa arbetet på en reglering
av det allmännas ansvar för försummelser i offentlig verksamhet genom
att införa regler om skadestånd på detta speciella område. Jag delar
också uppfattningen, att det inte är nödvändigt att avvakta resultatet av
detta arbete.

I det följande behandlar jag de olika huvudfrågorna i promemorians
förslag.

Förutsättningar för flyttning

När det gäller förutsättningarna för flyttning av hänsyn till trafiken eller
väghållningen, bygger promemorians förslag på de synpunkter som framförts
vid remissbehandlingen av parkeringskommitténs betänkande. De åtgärder
som skall möjliggöras kan, som flera remissinstanser framhållit, leda till
avsevärt förfång för den enskilde. Det finns därför anledning att gå fram
med varsamhet. Jag ansluter mig till uppfattningen, att endast olägenheter
av mera påtaglig art bör godtas som grund för rätt att flytta fordon. Kravet
i promemorian, att uppställningen skall innebära fara eller betydande hinder
i trafiken eller avsevärt försvåra renhållning, snöröjning eller annat
arbete på väg, tillstyrks i så gott som samtliga remissyttranden. Därigenom
anges också enligt min mening på ett i det väsentliga lämpligt sätt förutsättningarna
för ingripande. Jag ansluter mig också i princip till förslå -

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 år 1967

get, att uppställningen för att berättiga till ingripande i de angivna fallen
måste ha skett i strid mot gällande föreskrifter.

Enligt allmänna rättsgrundsatser torde den som påträffar ett föremål som
otvetydigt är bortkastat eller eljest övergivet i allmänhet vara berättigad
att lägga beslag på och förfoga över det efter eget gottfinnande. Det kan
därför förefalla opåkallat att genom lagstiftning tillerkänna vissa bestämda
myndigheter rätt att flytta fordon som övergivits och ge regler för förfarandet.
Det framgår emellertid av utredningsmaterialet, att sådana uttryckliga
regler fyller ett uttalat praktiskt behov. Någon erinran på denna punkt har
heller inte framförts vare sig mot promemorians förslag eller mot det tidigare
förslaget av bilskrotningsutredningen. Det bör framhållas, att förekomsten
av en sådan reglering givetvis inte hindrar någon från att fritt
bortskaffa ett fordonsvrak som uppenbarligen saknar värde och utan varje
tvivel är herrelöst.

Remissyttrandena över promemorians förslag ger klart belägg för att en
ny lagstiftning om flyttningsrätt bör omfatta även andra fordon än motorfordon.
Olika uppfattningar har framförts om var gränsen bör dras. Det
föreligger uppenbarligen främst ett behov av att kunna tillämpa bestämmelserna
på alla slag av motordrivna fordon och släpvagnar. Vid närmare övervägande
förefaller det emellertid knappast möjligt att med återgivande av
vägtrafikförordningens bestämningar av just dessa begrepp eller genom en
för den nya lagstiftningen speciell definition uppnå en i detta sammanhang
ändamålsenlig och samtidigt enkel och otvetydig gränsdragning. Som hovrätten
för Nedre Norrland och rikspolisstyrelsen påpekar torde det inte innebära
någon nackdel, om lagen kan åberopas i fråga om alla fordon i vägtrafikförordningens
mening. Det bör erinras om, att förbudet i vägtrafikförordningen
mot uppställning som innebär fara eller hinder i trafiken,
avser alla slag av fordon. Detsamma gäller i allmänhet också lokala trafikföreskrifter
som förbjuder uppställning.

Beslut och verkställighet

I enlighet med promemorieförslaget bör flyttning föregås av ett formligt
beslut om åtgärden. Beslutanderätten är i förslaget förbehållen polismyndigheten.
Majoriteten av remissinstanserna har understrukit betydelsen av den
garanti mot felaktiga avgöranden som vinns med en sådan ordning. Jag
delar i princip denna uppfattning. Flera lokala myndigheter med erfarenhet
av hithörande frågor har emellertid påpekat, att en undantagslös sådan
regel måste leda till stora praktiska svårigheter. Enligt min mening har
dessa invändningar starkt fog för sig.

När det gäller ingripande i trafikens intresse måste det naturligen vara en
polisuppgift att avväga, om uppställningen innebär fara eller sådant hinder
att flyttning bör ske. Det har inte begärts och finns enligt min mening ingen

Kungl. Maj.ts proposition nr 107 år 1967 43

anledning att föreslå, att någon annan myndighet skall få meddela beslut i
dessa fall.

I övrigt — dvs. när flyttning påkallas för att möjliggöra väghållning eller
när det är fråga om övergivet fordon — bör även vägförvaltning eller
kommunal myndighet kunna fatta beslut om flyttning i den mån Kungl.
Maj :t särskilt medger det. Kungl. Maj:t kan därmed pröva vederbörande
myndighets kompetens och närmare fastställa gränserna för beslutanderätten.

Beträffande verkställigheten bygger som nämnts promemorians förslag på
principen om frivillighet. Var och en av de berörda myndigheterna bör
själv få avgöra om det ligger i dess intresse att utnyttja de möjligheter lagen
ger att flytta ett fordon med hänsyn också till de kostnader åtgärden kan
medföra. Enligt promemorieförslaget är myndigheterna därför vid sidan avvarandra
behöriga att verkställa ett och samma beslut, varvid kommun och
vägförvaltning för sin behörighet visserligen är beroende av ett bemyndigande
från polismyndigheten. Jag anser det inte rationellt med en sådan
ordning. En bestämd uppdelning av verkställigheten bör enligt min mening
gälla. Åtgärden att flytta ett fordon, som är uppställt så att fara uppstår för
person eller egendom eller så att det utgör ett betydande hinder i trafiken,
måste anses ligga i linje med polisens uppgift att sörja för allmän ordning
och säkerhet. Det bör därför alltid ankomma på polismyndighet inte bara
att fatta beslut i sådana fall utan också att verkställa dem. Med anknytning
till myndigheternas verksamhet i övrigt bör på motsvarande sätt vägförvaltning
eller kommunal myndighet ha att svara för verkställigheten, när
det gäller flyttning för väghållningsarbete eller flyttning som avser övergivet
fordon.

Principen om frivillighet bör komma till uttryck genom att det anges i
lagen, att vägförvaltning eller kommunal myndighet svarar för verkställigheten
endast när myndigheten begärt ett beslut av polismyndigheten eller,
efter förordnande av Kungl. Maj :t, själv fattat flyttningsbeslutet.

Det kan givetvis inte krävas, att den myndighet som enligt lagen svarar
för verkställighet av ett flyttningsbeslut alltid skall anlita egna anställda
för utförande av de faktiska flyttningsåtgärderna. Biträde av enskilt företag
eller av annan myndighet med en väl utbyggd organisation för uppgiften
kan säkerligen ofta vara rationellt. Den som har ansvaret för flyttningen
bör, som jag återkommer till, vara skyldig tillse att fordonet inte
skadas. Sådan skyldighet måste inverka vid valet av entreprenör. Myndigheten
torde bl. a. böra förvissa sig om att entreprenören har betryggande
försäkring för den skada han eller anställd kan orsaka.

Det närmare förfarandet

Lagen bör, som förordats i promemorian och rekommenderats av bilskrotningsutredningen,
innehålla en direkt föreskrift om att fordonsvrak

Kungl. Maj. ts proposition nr 107 år 1967

som flyttas skall skrotas eller undanskaffas på annat sätt utan tidsutdräkt.

Jag ansluter mig också i princip till förslaget att vederbörande myndighet
i övrigt skall ha att flytta fordonet antingen så kort sträcka att det lätt
kan upptäckas från den plats där det förut var placerat eller till uppställningsplats
som särskilt anordnats för fordon som flyttas enligt lagen.
Såväl mitt förslag som förslaget i promemorian bygger alltså på att det
finns sådana särskilda uppställningsplatser. Det sägs inte i promemorian vilken
myndighet som skall anordna och svara för dem. Förslaget utgår från
att myndigheterna på varje ort sinsemellan får träffa överenskommelse om
detta alltefter de lokala förhållandena. Vid remissbehandlingen har upplysts,
att uppställningsplatser för flyttade fordon anordnats på flera håll
och att i vissa fall kommunen men i andra polismyndigheten svarar för dem.
Även om uppgiften närmast synes vara en kommunal angelägenhet, finns
det enligt min mening inte någon anledning att rubba anordningar som redan
vidtagits. Det torde inte heller finnas någon omständighet som talar
emot att myndigheterna även i fortsättningen ordnar denna fråga på det
sätt som synes mest ändamålsenligt med hänsyn till förutsättningarna på
varje särskild ort.

När fordon flyttas, torde den myndighet som svarar för åtgärden enligt
allmänna rättsgrundsatser vara skyldig att se till att fordonet inte kommer
till skada. Det kan därför ifrågasättas, om särskilda regler om vårdnadsplikt
är påkallade. För att skapa klarhet i detta hänseende bör dock regler
ges i lagen på motsvarande sätt som skett bl. a. i rättegångsbalken, i fråga
om beslagtaget gods, och i hittegodslagen. Eftersom den myndighet som
flyttar fordonsvralc skall vara skyldig att undanskaffa det snarast möjligt,
blir givetvis någon vårdnadsplikt inte aktuell beträffande sådana fordon.
Den vårdnadsregel som föreslagits i promemorian för övriga fall har bedömts
som alltför sträng av flera remissinstanser. För min del finner jag,
att skilda regler bör gälla för själva flyttningen och den efterföljande
förvaringen när fordonet ställts upp på särskild uppställningsplats. Om
flyttningen bör föreskrivas, att den skall utföras så att fordonet inte tillfogas
onödig skada. När fordon flyttas »över gatan» tillkommer därutöver
uppenbarligen, utan att det behöver utsägas i lagen, att den nya uppställningsplatsen
skall väljas med tillbörlig omsorg. I övrigt upphör självfallet
myndighetens befattning med och ansvar för sådant fordon när flyttningen
är fullgjord. När det gäller förvaring på uppställningsplatserna bör
det krävas av myndigheterna, att fordonen skyddas mot skada genom obehörigt
brukande eller yttre våld. Däremot bör det inte fordras särskilda åtgärder
för att undvika den försämring ett fordon i allmänhet är utsatt för
när det är uppställt utomhus och inte används.

I en lagstiftning som den förevarande är det av vikt att genom särskilda
regler tillgodose fordonsägarnas intresse av att snabbt bli underrättade om
vidtagna åtgärder. Jag kan inte dela uppfattningen i vissa remissyttranden

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 år 1967

att promemorians förslag går för långt på denna pnnkt. Så snart ägare blir
känd bör alltså underrättelse ske, oavsett på vilken grund och på vilket sätt
flyttning företas. Ger en omedelbar undersökning av fordonet med anlitande
av tillgängliga uppgifter i bilregistret inte upplysning om äganderätten, bör
ytterligare efterforskningar inte krävas när flyttningen gäller vrak eller
sker till plats i närheten av den ursprungliga parkeringsplatsen. Kan däremot
ägare av fordon som flyttas till särskild uppställningsplats inte underrättas
omedelbart, påkallar mina förslag i det följande att kungörelse
utfärdas om flyttningen och att ytterligare utredning om äganderätten
sker. Som några remissinstanser framhållit, är det lämpligt att polismyndighet
ombesörjer underrättelser, kungörande och äganderättsutredning,
oberoende av vem som beslutar eller verkställer flyttning. Ett särskilt register
hos polismyndigheten, dit allmänheten kan vända sig med förfrågningar,
bör ge tillförlitlig och aktuell upplysning om alla flyttningar som sker inom
distriktet. Regler härom kan lämpligen upptas i tillämpningsföreskrifter
till lagen.

Det är varken praktiskt möjligt eller önskvärt att fordon förvaras på
uppställningsplats under alltför lång tid. Det måste, som föreslagits i promemorian,
fastställas en tidsgräns inom vilken en ägare har att göra
sina anspråk gällande. Gränsen bör bestämmas så att förvaringen inte
blir orimligt betungande för myndigheterna men den bör samtidigt vara tillräckligt
vid för att tillgodose rättssäkerhetens krav. Det bör beaktas, att
fordon som flyttas kan representera betydande värde. Särskilt innan förfarandet
enligt en ny lagstiftning hunnit bli mera allmänt känt, måste enligt
min mening de praktiska svårigheterna av en lång förvaringstid träda i
bakgrunden. Trots att endast en remissinstans haft någon erinran emot
uppfattningen i promemorian, att en månads respittid för ägare som bevisligen
underrättats om flyttning måste anses tillräcklig, anser jag därför
de aktuella fristerna böra bestämmas som motsvarande respittider i hittegodslagen
till sex resp. tre månader. Det kan dock finnas anledning att ompröva
frågan om förvaringstidernas längd, sedan viss tids erfarenhet vunnits
av den nya lagstiftningen. Ett givet tillfälle torde vara, om det pågående
arbetet på en revision av hittegodslagstiftningen leder till en förkortning av
respittiderna för ägare av sådant gods.

Som föreslagits i promemorian bör vederbörande myndighet ha rätt att
vägra utlämna ett fordon som förvaras, om inte flyttningskostnaderna betalas.

När de angivna tidsfristerna löpt ut utan att någon gjort gällande sin
rätt till fordonet måste, likaväl som när ägaren tidigare uppenbarligen uppgivit
sin rätt, fordonet betraktas som herrelöst. Det är inte självklart att,
som föreslagits i promemorian, ett sådant fordon bör tillfalla staten. Några
remissinstanser framhåller, att kommunerna ställs i ett oförmånligt läge
i förhållande till staten, om kommun som flyttar fordon inte på något sätt

Kungl. Maj.ts proposition nr 107 år 1967

får avräkna sina kostnader för verksamheten i stort mot överskott som kan
uppkomma när ägare inte gör anspråk på fordon, vars värde överstiger
flyttningskostnaderna. Jag anser det rimligt, att kommunen får tillgodogöra
sig ett övervärde, när flyttningsbeslutet verkställts av kommunal myndighet.

Eftersom fordonsvrak förutsätts bli omedelbart skrotat, upphör i princip
ägarens möjligheter att förfoga över det i och med att det tas om hand.
Någon vårdnadsplikt är som förut anförts inte motiverad. Förslaget i promemorian
innebär också, att den myndighet som flyttar det äger tillgodogöra
sig dess värde. Jag förordar en regel som innebär, att fordonsvrak utan
respittid för ägare tillfaller huvudmannen för den myndighet som flyttar
det.

Kostnaderna

Med endast ett par undantag har remissinstanserna anslutit sig till den i
promemorian uttalade uppfattningen, att bestämmelser om skyldighet för
fordonsägare att betala flyttningskostnader är ägnade att motverka de icke
önskvärda uppställningar det här gäller. Även jag anser sådana bestämmelser
betydelsefulla i förebyggande syfte. Lika viktigt är att myndigheterna så
långt möjligt får sina kostnader täckta och därigenom ges ökade möjligheter
att ingripa i den allmänna ordningens intresse.

Ersättningsskyldigheten bör givetvis omfatta förutom kostnaderna för
flyttningsåtgärden också skrotningskostnad, när det gäller fordonsvrak, och
kostnader för kungörelse, förvaring och vård i fråga om fordon som flyttats
till särskild uppställningsplats. Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl.
Maj :t utser bör äga bestämma hur kostnaderna skall beräknas. I första hand
bör den verkliga kostnaden ersättas men möjlighet bör föreligga att fastställa
lokalt gällande taxor. Jag återkommer i specialmotiveringen till vissa
fall, där undantag från ersättningsskyldigheten måste anses påkallade.

Det antas i promemorian, att visst samarbete mellan myndigheterna kan
visa sig rationellt. En kommun kan exempelvis ha en utbyggd organisation
med utrustning för flyttningar och kan därför åta sig att som entreprenör
utföra flyttningar även för polisens räkning. En statlig myndighet kan anlita
en uppställningsplats som anordnats och drivs av7 kommunen. Eftersom
kostnaderna bör bäras av den myndighet som har ansvaret för verkställigheten
av ett flyttningsbeslut, förutsätts i promemorian en ekonomisk uppgörelse
mellan parterna i sådana fall. För att förebygga oklarhet om kostnadsansvaret
anser jag, att i lagen uttryckligen bör anges, att kostnad som
inte uttas av ägaren skall stanna på kommunen, om kommunal myndighet
svarat för verkställigheten, och annars på staten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 år 1967

Besvärsrätt

En prövning i administrativ väg av beslut om omhändertagande anses i
promemorian inte fylla någon uppgift. Det anges därför, att talan inte får
föras mot sådant beslut. Det allt övervägande antalet remissinstanser ansluter
sig till detta förslag. I ett par yttranden hävdas emellertid, att besvärsrätten
inte bör avskäras.

Besvärsrätten måste enligt min mening anses sakna praktisk betydelse
när det gäller möjligheterna för en fordonsägare att förekomma flyttning.
För att syftet med lagen skall tillgodoses måste flyttning som är omedelbart
påkallad kunna ske utan hinder av anförda besvär. När verkställigheten
kan uppskjutas, bör ägaren, om det kan ske, beredas tillfälle att själv flytta
fordonet. En erinran om detta torde få tas in i tillämpningsföreskrifterna.

Den enskildes intresse av att kunna få ett beslut om flyttning prövat måste
därför praktiskt sett begränsa sig till frågor om skadestånd eller om skyldighet
för myndighet att utan ersättning för flyttningskostnad utlämna ett
fordon, som förvaras på särskild uppställningsplats. Frågor om skadestånd
bör inte avgöras i administrativ ordning. Detsamma gäller i fråga om skyldigheten
att betala flyttningskostnader och kostnadernas storlek.

Jag ansluter mig därför till förslaget i promemorian och förordar, att
talan i administrativ väg inte skall få föras mot beslut enligt lagen.

Upplag

När det gäller särskilda åtgärder mot störande upplag av bilskrot hänvisar
departementspromemorian till de bestämmelser i skilda författningar, vilka
jag berört närmare i min redogörelse för gällande rätt. Med hänsyn särskilt
till att frågan om sådana åtgärder nyligen behandlats i samband med att
en ny naturvårdslag antagits anses i promemorian något nytt initiativ inte
vara påkallat f. n. Svenska stadsförbundet och Svenska kommunförbundet
har i sina remissyttranden framfört vissa yrkanden på denna punkt. Jag
anser i likhet med vad som uttalats i promemorian, att man bör ta ställning
till behovet av ytterligare lagstiftning, först sedan större erfarenhet vunnits
genom tillämpningen av de nya bestämmelser i ämnet som införts i naturvårdslagen.

Promemorians förslag har i enlighet med det sagda överarbetats inom
kommunikationsdepartementet, varvid upprättats förslag till lag om flyttning
av fordon i vissa fall. Detta förslag torde få fogas till statsrådsprotokollet
som bilaga 2.

Kungl. Maj. ts proposition nr 107 år 1967

Specialmotivering

Departementsförslaget är, som förut anförts, i motsats till förslaget i promemorian
tillämpligt också på andra fordon än motorfordon. Vidare betecknas
i departementsförslaget myndigheternas ingripande enligt lagen genomgående
som flyttning i stället för, som i promemorieförslaget, omhändertagande.
Lagens rubrik har utformats i överensstämmelse härmed.

1 §•

Paragrafen innehåller vissa begreppsbestämningar.

Som förut anförts skall den föreslagna lagen i princip omfatta alla fordon
av de slag som innefattas i vägtrafikförordningens fordonsbegrepp.
Detta begrepp kan dock inte oförändrat föras över till lagen, eftersom vissa
bestämrfielser är avsedda att tillämpas även i fråga om fordon som saknar
sådana vitala delar att det kan ifrågasättas, om de längre är fordon i förordningens
mening. Den valda bestämningen motsvarar den som återfinns
i vägtrafikförordningen med den jämkning som föranleds av nyssnämnda
förhållande.

Det framgår av vad jag förut anfört, att lagförslaget liksom förslaget i
promemorian medger ett mycket radikalt förfarande i fråga om fordonsvraken.
Det är därför av särskild vikt, att detta begrepp får en tillräckligt
klar och samtidigt restriktiv avgränsning. Det bör som remissinstanserna
påpekat inte vara avgörande för frågan, om fordonet saknar sådan skylt
och handling som anges i promemorians förslag. Att så är fallet behöver inte
innebära att fordonet är övergivet. Å andra sidan kan det givetvis vara fråga
om ett övergivet fordon även när det är försett med registreringsskylt.
Endast övergivna fordon bör enligt min mening omfattas av begreppet fordonsvrak.
Frågan om fordonet är övergivet eller ej skall avgöras enligt
bestämmelserna i 2 § punkt 3. Förutsättningen att fordonet uppenbarligen
skall ha ringa eller intet värde har godtagits av alla remissinstanser. Även
om en sådan bestämmelse måste leda till den praktiska olägenheten att i
tveksamma fall fordonen inte får behandlas som vrak utan måste flyttas
och förvaras på särskild uppställningsplats, anser jag den motiverad med
hänsyn till rättssäkerhetsintresset. Jag vill tillägga, att ett övergivet fordon,
som den beslutande myndigheten vid egen besiktning inte kan bedöma som
uppenbart värdelöst eller av ringa värde, givetvis kan anges vara fordonsvrak
om en mera sakkunnig värderingsman anlitas och tveklöst anser att
värdet endast är ringa.

Bestämmelsen om vad som i lagen skall förstås med ägare är närmast avsedd
för det fall fordonsvrak eller annat övergivet fordon flyttas.

Bestämmelsen i andra stycket har sin motsvarighet i 1 § 8 mom. vägtrafikförordningen.

Kungl. Maj. ts proposition ni■ 107 år 1967
2 §•

I denna paragraf anges förutsättningarna för att fordon skall få flyttas.
Den motsvarar 1 § i promemorieförslaget.

Punkt 1 avser flyttning med hänsyn till trafiksäkerheten och framkomligheten
i trafiken. Det valda uttrycket att fordonet skall vara uppställt »så
att fara uppstår för person eller egendom eller betydande hinder uppkommer
i trafiken» ansluter närmare än förslaget i promemorian till föreskriften
om förbud mot uppställning i 49 § 1 mom. första stycket vägtrafikförordningen.
Den ytterligare förutsättning för rätt till flyttning som upptagits
i promemorians förslag, nämligen att uppställningen skall stå i strid mot
gällande föreskrifter, har jag ansett kunna utgå. Härmed tillgodoses bl. a.
ett yrkande av JK, som menar att lagen och därmed det föreskrivna förfarandet
bör kunna tillämpas också när ett fordon som ställts upp lagenligt
plötsligt kommer att utgöra sådan fara eller hinder som anges i bestämmelsen
genom att vägras, eldsvåda eller liknande oväntad händelse inträffar.
Detta innebär inte, att jag tar avstånd från vad som sagts i promemorian
om att en fordonsförare så långt möjligt måste kunna förutse, om han utsätter
sig för risken att hans fordon flyttas när han ställer upp det. I de nu
åsyftade fallen skulle myndigheterna ändå ägt befogenhet att flytta fordonet.
Allmänna regler om nödhandlingar, särskilda regler i polisinstruktionen
eller, när det gäller eldsvåda, brandlagen torde nämligen ge stöd för ingripande
i situationer som innebär så allvarliga risker eller olägenheter.
Ändringen i förhållande till promemorieförslaget leder också till att flyttning
kan ske av fordon som är uppställt på enskild väg eller plats som inte omfattas
av vägtrafikförordningens vägbegrepp, om det i något fall kan anses
att fordonet utgör fara eller betydande hinder för trafik som framgår där.

Den uppfattning som ett par remissinstanser företräder, att förutsättningen
om olaga uppställning skulle slopas också när det gäller flyttning enligt
punkt 2 av fordon som försvårar renhållning, snöröjning och annat arbete
på väg, har jag inte anslutit mig till.

Den restriktiva bestämningen av begreppet fordonsvrak i 1 § leder till
att fordon, som enligt en mer allmän bedömning måhända kan förefalla
uttjänta, inte alltid kan betecknas som vrak i lagens mening. Det är närmast
i sådana fall bestämmelserna i punkt 3, såvitt de medger flyttning av övergivet
fordon även om det inte är fordonsvrak, kan anses fylla ett praktiskt
syfte. Övergivet fordon av mera betydande värde torde i allmänhet vara
frånhänt ägaren genom brott. Vid misstanke härom bör åtgärder vidtas med
uteslutande tillämpning av rättegångsbalkens regler. En uttrycklig bestämmelse
härom har jag ansett obehövlig.

De omständigheter som bör tas till intäkt för att övergivande verkligen
föreligger måste variera från fall till fall och kan inte bestämt anges i lagen.
Kan äganderätten lätt utrönas med ledning av skylt eller handling på
4 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 107

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 år 1967

eller i fordonet, får det anses tala emot att fordonet är övergivet. Å andra
sidan bör avsaknaden av sådan skylt och handling i allmänhet inte ensamt
kunna läggas till grund för ingripande enligt punkt 3.

3 §•

I denna paragraf regleras vem som får besluta och verkställa flyttning. I
promemorieförslaget framgår beslutanderätten av 1 § och regleras verkställigheten
i 2 §.

Enligt huvudregeln ankommer det på polismyndighet att besluta om flyttning
av fordon. Det har inte ansetts nödvändigt ange, att bestämmelserna
avser polismyndigheten i den ort där fordonet påträffas.

Med den möjlighet som öppnas att överlåta beslutanderätten på andra
myndigheter synes det inte påkallat att delegation inom polismyndigheten
skall kunna ske till lägre personal än polisbefäl. Om lagförslaget antas,
torde fråga om ändring i kungörelsen om handläggning av vissa polischefsuppgifter
få anmälas för Kungl. Maj :t.

Som jag angivit i den allmänna motiveringen har jag funnit det påkallat
att ange mera bestämda gränser för de olika myndigheternas kompetens
än vad som förordats i promemorian. Även med de bestämmelser jag föreslår
kan kompetenskonflikter inte undvikas helt. Ett fordon kan vara uppställt
så att mer än en av de angivna grunderna för flyttning är för handen.
Jag utgår i det följande från att polismyndigheten alltid skall underrättas
om flyttningsbeslut som meddelas av annan myndighet och bygger även i
övrigt mina förslag på att en smidig samverkan skall komma till stånd myndigheterna
emellan. Några praktiska olägenheter av att i något fall skilda
myndigheter kan bli behöriga att besluta om flyttning av ett och samma
fordon torde därför inte behöva uppstå.

Eftersom det är avgörande för det fortsatta förfarandet, om ett fordon
är att anse som fordonsvrak, måste detta anges redan i beslutet. En uttrycklig
bestämmelse härom har upptagits i sista stycket av förevarande
paragraf. Beslutet måste givetvis i denna del föregås av särskild prövning.

Med anledning av vad parkeringskommittén och ett par andra remissinstanser
anfört om flyttning av fordon på enskild mark vill jag anföra följande.
Av mina tidigare uttalanden angående förutsättningarna för flyttning
har framgått, att de nya bestämmelserna inte bör ges den innebörden
att enskild markägare skulle vara förhindrad att utan särskilt beslut av
myndighet själv bortskaffa fordon som ingen rättsinnehavare längre gör
anspråk på. Föreligger inte förutsättningarna för ett sådant ingripande eller
är markägaren tveksam om detta, får han enligt förslaget i promemorian
vända sig till eu myndighet som enligt lagen är berättigad att flytta övergivna
fordon. Detta förorsakar givetvis en viss omgång och garanterar inte
att markägarens önskemål alltid blir tillgodosedda. Jag är emellertid inte

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 år 1967 51

f. n. beredd att förorda en regel, enligt vilken enskild person skulle kunna
verkställa flyttningsbeslut.

Det rekommenderas i promemorian, att fordonsägaren i möjligaste män
bereds tillfälle att själv flytta fordonet, innan verkställighet sker. Det måste
också ligga i myndighetens eget intresse att om åtgärden inte är omedelbart
påkallad ge ägaren möjlighet att själv flytta fordonet. I enlighet med vad
jag anfört i den allmänna motiveringen torde det kunna anges i tillämpningsföreskrifterna,
att myndigheterna i sådana fall skall meddela föreläggande
för ägaren, om det kan ske, och fästa anmaning om flyttning på fordonet
samt därefter en viss tid avvakta ägarens egna åtgärder, innan verkställighet
sker.

4 §•

I denna paragraf, som motsvarar 3 § och 8 § första punkten i promemorians
lagförslag, ges föreskrifter om hur myndighet skall förfara med fordon
som flyttas.

Förslaget i första stycket första punkten har formulerats om i förhållande
till motsvarande bestämmelse i promemorieförslaget för att möjliggöra flyttning
»runt gathörnet». Om ett fordon som är uppställt i närheten av en gatukorsning
flyttas en kort sträcka men placeras på tvärgatan, torde föraren
inte ha nämnvärt större svårighet att återfinna det än om det ställts
upp inom direkt synhåll från den ursprungliga parkeringsplatsen. Närmare
anvisningar om dessa uppställningar bör kunna ges i tillämpningsföreskrifterna,
där det också kan anges, att när flyttning skett meddelande om flyttningen
och vem som verkställt den skall fästas på fordonet.

Enligt första stycket gäller vidare, att fordon skall ställas upp på särskilt
anordnad uppställningsplats först om flyttning till plats i närheten av den
där fordonet påträffats inte lämpligen kan ske. Härmed åsyftas inte att
ställa speciellt höga krav på myndigheterna när det gäller att söka en sådan
plats som avses i första punkten. I vart fall kan det inte anses åligga myndigheterna
att dröja med flyttningen i avvaktan på att lämplig plats i närheten
skall bli tillgänglig.

De angivna reglerna gäller givetvis inte fordonsvrak. I enlighet med vad
jag tidigare förordat har i andra stycket upptagits en regel, att fordonsvrak
som flyttas skall skrotas eller undanskaffas på annat sätt så snart det lämpligen
kan ske. Sistnämnda uttryck har valts för att möjliggöra förvaring
av vraken en kortare tid, så att en myndighet som utför flyttningar i större
skala skall kunna frakta flera vrak samtidigt till skrotning. Företrädarna
för naturvården förordar i sina yttranden en föreskrift om att undanskaffande
på annat sätt än genom skrotning bör ske endast i undantagsfall och
med särskilt beaktande av bl. a. risken för grundvattensföroreningar genom
bilskrot. En sådan erinran till myndigheterna kan synas överflödig men

Kungl. Maj. ts proposition nr 107 år 1967

bör kunna tas in i tillämpningsföreskrifterna med hänsyn till de stora allmänna
värden som kan stå på spel.

Det bör anmärkas, att bestämmelserna om fordonsvrak i denna paragraf
och i förslaget i övrigt är avsedda att tillämpas, även om 2 § tredje punkten
inte formellt åberopas som grund för ett flyttningsbeslut. Ett beslut med
stöd av 2 § första eller andra punkten kan givetvis avse ett fordon som är
fordonsvrak i den mening som anges i 1 §.

Av andra stycket framgår vidare, att huvudregeln om flyttning i första
hand till plats i närheten över huvud taget inte är tillämplig när det gäller
övergivet fordon. Övergivet fordon bör alltid tas om hand när det flyttas.
Är det inte fordonsvrak, bör det därför förvaras på särskild uppställningsplats.
Även denna regel avses gälla, oavsett om flyttningsbeslutet meddelas
på annan grund än den som anges i 2 § tredje punkten.

Bestämmelser om hur uppställningsplats skall anordnas och bekantgöras
för allmänheten torde, som förutsätts i promemorian, få tas in i tillämpningsföreskrifterna.
Mitt förslag innebär, att om sådan plats inte anordnats
i enlighet med givna bestämmelser fordon, som ej är övergivet, kan flyttas
endast sådan kort sträcka som avses i första stycket första punkten och
övergivet fordon inte kan flyttas annat än om det är fordonsvrak.

5 §•

Paragrafen motsvarar 4 § i promemorians förslag och innehåller bestämmelser
om vårdnadsplikt för myndighet som flyttar annat fordon än fordonsvrak.

Myndigheternas förpliktelser när det gäller flyttningsåtgärden framgår
av första stycket. Föreskriften innebär inte absolut förbud mot åtgärder
som kan skada fordonet. En sådan regel skulle i vissa fall omöjliggöra flyttning.
När det gäller låsta fordon torde i många fall en mindre åverkan på
fordonet inte kunna undvikas om flyttningsåtgärden skall kunna genomföras
på ett smidigt sätt.

Vårdnadsregeln i andra stycket, som gäller förvaring av fordon på uppställningsplatserna,
har jag behandlat i den allmänna motiveringen.

Närmare bestämmelser om vårdnadspliktens innehåll — om sättet för
flyttning, åtgärder i fråga om låst fordon, avtappning av kylvatten, bevakning
m. in. — bör kunna tas in i tillämpningsföreskrifterna.

6 §•

I paragrafen föreskrivs skyldighet att underrätta ägare om flyttningsbeslut
och att i vissa fall kungöra att flyttning skett. Den motsvarar 5 § i promemorieförslaget.

Bestämmelsen i första stycket innebär att underrättelseskyldigheten står
kvar, även om den undersökning av äganderättsförhållandena som öppen -

Kungl. Maj. ts proposition nr 107 år 1967

bart måste ske i anslutning till att flyttningsbeslut meddelas ger ett negativt
resultat. Eftersom den i andra stycket föreskrivna skyldigheten att bedriva
fortsatta efterforskningar inte omfattar fordonsvraken eller de korta förflyttningarna,
torde det endast i undantagsfall bli aktuellt med någon underrättelse
i dessa fall, när ägarens namn inte kunnat utrönas omedelbart.

Kungörelse enligt andra stycket skall utfärdas utan dröjsmål. Detta hindrar
inte att det bl. a. i kostnadsbesparande syfte kan visa sig rationellt att
kungöra flyttningar viss eller vissa dagar i veckan. Omfattningen av den
fortsatta utredningen om äganderätten till fordon som förvaras på uppställningsplats
bör givetvis anpassas till omständigheterna i varje särskilt fall
med hänsyn inte minst till fordonets värde. Arbetet och kostnaderna för utredningen
måste stå i rimlig proportion till ägarintresset och det intresse
myndigheten kan ha att utröna äganderätten med hänsyn till sin rätt att
kräva ersättning för flyttningskostnader.

Bevislig underrättelse blir nödvändig för beräkningen av de respittider som
anges i 7 §. Det krävs vidare för att polismyndigheten skall kunna fullgöra
sina skyldigheter i fråga om underrättelse, kungörande och utredning särskilda
bestämmelser om skyndsamma meddelanden och uppgifter till polismyndigheten
från andra myndigheter som beslutar eller verkställer flyttning.
Sådana meddelanden är nödvändiga också med hänsyn till det register
jag förordat hos polismyndigheten angående alla flyttningar. Regler i dessa
hänseenden torde kunna ges i tillämpningsföreskrifterna.

7 §•

Enligt denna paragraf tillfaller fordon under vissa förutsättningar staten
eller kommun.

Som utgångspunkt för sexmånadersfristen gäller enligt första stycket den
dag då flyttningen kungjordes. Även om formerna för kungörande inte har
fastställts i lagen, blir ägaren härigenom bättre ställd än om tiden räknas
från dagen för flyttningen.

En bestämmelse som motsvarar promemorians förslag om retentionsrätt
har upptagits i 8 §.

8 §•

Paragrafen rör fordonsägares skyldighet att ersätta kostnader för flyttning
och andra åtgärder enligt lagen. Den motsvarar de regler om ersättningsskyldighet
som upptagits i 6—8 §§ i promemorians förslag.

Från huvudregeln har i första stycket gjorts två undantag. Jag har i anslutning
till 2 § framhållit, att rättegångsbalkens regler självfallet skall
tillämpas i fråga om fordon som kan misstänkas vara frånhänt någon genom
brott. Detta utesluter givetvis inte att flyttning enligt den nu föreslagna la -

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 år 1967

gen kan komina att ske av fordon som stulits från ägaren. Någon ersättningsskyldighet
bör inte föreligga i sådana fall. En fordonsägare bör dock
inte kunna freda sig mot ersättningskrav endast genom ett löst påstående
om att fordonet frånhänts honom. Som förutsättning för undantaget föreskrivs
därför, att ägaren skall göra sitt påstående sannolikt. Det andra undantaget
är avsett för vissa fall som också berörts vid 2 §, när hinder eller
betydande fara uppstår genom vägras, eldsvåda eller annan sådan oväntad
händelse.

Tredje stycket motsvarar den vid remissbehandlingen allmänt godtagna
bestämmelsen i 7 § promemorieförslaget om ägares rätt att utfå fordonet
först när myndigheternas kostnader betalats. Den som har dispositionsrätt
till eller i övrigt kan i ägarens ställe göra anspråk på fordonet bör, som hovrätten
för Nedre Norrland påpekat, ha samma rätt som ägaren att utfå det.
En uttrycklig bestämmelse härom måste anses överflödig.

9 §•

Paragrafen reglerar förfarandet med föremål som anträffas i fordon som
flyttas.

Den som lämnar sina tillhörigheter i ett fordon kan inte sägas ha tappat
dem, om en myndighet flyttar fordonet. Lika oegentligt synes det vara att
anse myndigheten eller någon av dess tjänstemän som upphittare, när sådana
föremål tillvaratas. Detta hindrar dock inte att, som i promemorians
förslag, hittegodslagens regler förklaras vara tillämpliga i dessa fall. Enligt
min mening måste emellertid detta vara både osmidigt och från den enskildes
synpunkt onödigt. I förevarande paragraf har därför i stället angetts
som huvudregel, alt vid tillämpning av lagen föremål som finns i fordon
skall anses höra till detta. Det betyder vid en kort förflyttning, att föremålen
lämnas kvar i fordonet, när myndighetens befattning med det upphör.
Förvaras fordonet på särskild uppställningsplats, skall förvaringen och vården
omfatta också föremål som anträffats i fordonet och dessa får avhämtas
av ägaren eller tillfaller staten eller kommunen efter samma grunder som
fordonet. De föreslagna reglerna om underrättelser och kungörande av flyttning
och om respittider enligt 7 § måste anses likvärdiga med motsvarande
regler i hittegodslagen, när det gäller rättsskyddet för den enskilde.

Huvudregeln kan givetvis inte gälla, när fordonsvrak flyttas, eftersom det
omedelbart skall tillfalla staten eller kommunen och undanskaffas. Det finns
uppenbarligen ingen anledning att räkna med, att den som överger ett fordonsvrak
medvetet lämnar något föremål av värde i det. För de fall sådant
föremål ändå påträffas, måste det därför antas endera att det tappats av
fordonsägaren eller att det förlorats av någon annan som uppehållit sig i
fordonet. Jag har med hänsyn härtill ansett det berättigat att ange, att i
sådana fall hittegodslagens bestämmelser gäller.

Kungl. Maj.ts proposition nr 107 år 1967

Undantaget från huvudregeln gäller inte föremål som får anses ha varit
avsedda att stadigvarande brukas i fordonet. Om fordonet med beaktande
av det värde sådana tillbehör kan ha är att anse som fordonsvrak, tillfaller
också dessa omedelbart staten eller kommunen och får undanskaffas.

11 §•

Paragrafen innehåller bemyndigande för Kungl. Maj:t eller den myndighet
Kungl. Maj :t bestämmer att besluta om grunder för beräkning av kostnader
som anges i 8 § och att utfärda tillämpningsföreskrifter till lagen.

Jag har i anslutning till olika bestämmelser redan angivit vissa frågor
som enligt min uppfattning torde få regleras i särskild tillämpningskungörelse.
Närmare föreskrifter kan befinnas påkallade också i andra hänseenden
såsom om besiktning av fordon före och efter flyttning, om anlitande av
entreprenör och krav på försäkring hos denne samt om biträde av värderingsman.

Hemställan

Jag hemställer, att lagrådets utlåtande över förslaget till lag om flyttning
av fordon i vissa fall inhämtas för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet
genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans
Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Britta Gyllensten

Kungl. Maj. ts proposition nr 107 år 1967

Bilaga 1

Förslag

till

lag om rätt att omhändertaga motorfordon
1 §•

Polismyndighet äger besluta om omhändertagande av

a) motorfordon som är uppställt i strid mot gällande föreskrifter så att
det utgör fara eller betydande hinder i trafiken eller avsevärt försvårar renhållning,
snöröjning eller annat arbete på väg, samt

b) motorfordon som med hänsyn till det skick vari det befinnes, den tid
under vilken det stått uppställt på samma plats eller annan omständighet
måste antagas vara övergivet.

Avser beslutet fordon som uppenbarligen har ringa eller intet värde och
som saknar skylt och handling utvisande registreringsnumret eller ägarens
namn och hemvist, skall fordonet i beslutet betecknas som bilvrak.

2 §•

Rätt att verkställa beslut om omhändertagande av fordon tillkommer, förutom
polismyndigheten, kommun eller vägförvaltning som polismyndigheten
bemyndigar därtill.

3 §•

Omhändertagande enligt denna lag innebär rätt att flytta fordonet antingen
så kort sträcka att det lätt kan upptäckas från den ursprungliga
uppställningsplatsen eller till uppställningsplats som särskilt anordnats för
omhändertagna fordon eller, i fråga om bilvrak, till plats som den omhändertagande
myndigheten bestämmer.

4 §•

Påbörjad flyttning av annat fordon än bilvrak medför skyldighet för vederbörande
myndighet att väl vårda fordonet samt noggrant tillse, att det
ej skadas, försämras eller missbrukas genom omhändertagandet. Flyttas
fordonet sådan kort sträcka som sägs i 3 § upphör myndighetens vård och
tillsyn sedan flyttningen verkställts.

5 §■

Ägare till fordon som flyttas skall snarast underrättas om det kan ske.
Flyttas annat fordon än bilvrak till särskilt anordnad uppställningsplats
skall, om ägaren ej anträffas, flyttningen utan dröjsmål kungöras genom
meddelande i tidning inom orten eller på annat lämpligt sätt.

6 §.

Kostnad för omhändertagande av fordon som flyttas sådan kort sträcka
som sägs i 3 § får sökas åter av fordonets ägare.

Kungl. Maj. ts proposition nr 107 år 1967 57

7 §•

Ägare av fordon som flyttas till särskilt anordnad uppställningsplats är
berättigad utfå det mot erläggande av ersättning för omhändertagandet och
förvaringen.

Kan äganderätten till sådant fordon ej utrönas inom sex månader från
det flyttningen skett eller avhämtas ej fordonet inom en månad från det
ägaren mottagit underrättelse om flyttningen eller kan ägaren eljest anses
ha uppgivit sin rätt tillfaller fordonet kronan. Kommun får därvid göra avdrag
som motsvarar kostnaderna för omhändertagandet och förvaringen.

Förslår ej fordonets värde till täckande av kostnaderna äger myndigheten
söka bristen åter av ägaren.

Bestämmelserna i denna paragraf gälla ej bilvrak.

8 §•

Omhändertaget bilvrak skall så snart ske kan befordras till skrotning eller
på annat lämpligt sätt undanskaffas. Den omhändertagande myndigheten
äger tillgodogöra sig intäkt som inflyter därav. Kostnad för omhändertagandet
och skrotningen får med avdrag för intäkter sökas åter av bilvrakets
ägare.

9 §■

Anträffas i omhändertaget fordon andra lösören än tillbehör till fordonet
skall därmed förfaras enligt bestämmelserna i lagen om hittegods. Vad nu
sagts gäller ej, när fordonet förflyttats sådan kort sträcka som sägs i 3 §.

10 §.

Mot beslut om omhändertagande enligt denna lag får talan ej föras.

11 §•

Närmare föreskrifter om beräkning av kostnad och ersättning som sägs
i denna lag samt om lagens tillämpning i övrigt meddelas av Konungen
eller den myndighet Konungen förordnar.

Kungl. Maj ds proposition nr 107 år 1967

Bilaga 2

Förslag

till

Lag

om flyttning av fordon i vissa fall

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

i denna lag förstås med

fordon: varje anordning som är eller varit försedd med hjul, band eller
medar och som inrättats för färd på marken på annat sätt än på skenor,

fordonsvrak: fordon som måste anses övergivet enligt bestämmelserna i
2 § 3 och som uppenbarligen har ringa eller intet värde,

ägare: den som är eller senast varit ägare av fordon som flyttas.

Vad som sägs i lagen om ägare av fordon skall i fråga om fordon som
innehas på grund av avbetalningsköp i stället gälla innehavaren, trots att
äganderätten ej övergått på honom.

2 §•

Fordon får flyttas enligt denna lag om det

1. är uppställt så att fara uppstår för person eller egendom eller betydande
hinder uppkommer i trafiken,

2. är uppställt i strid mot föreskrift om uppställning av fordon så att
renhållning, snöröjning eller annat arbete på väg avsevärt försvåras, eller

3. med hänsyn till sitt skick, den tid under vilket det stått uppställt på
samma plats eller annan omständighet måste anses övergivet.

3 §•

Beslut om flyttning av fordon som avses i 2 § 1 meddelas och verkställes
av polismyndigheten.

I flyttningsbeslut anges om fordonet är fordonsvrak.

4§ .

Flyttas fordon som avses i 2 § 1 eller 2, skall det ställas upp så nära
den plats där det anträffades, att det lätt kan återfinnas. Kan fordonet ej
lämpligen ställas upp på sådant sätt, skall det förvaras på särskild uppställningsplats
för fordon som flyttas enligt denna lag.

Flyttas fordon som avses i 2 § 3 och är det ej fordonsvrak, skall det
förvaras på särskild uppställningsplats som avses i första stycket. Fordonsvrak
som flyttas skall så snart det lämpligen kan ske skrotas eller undanskaffas
på annat sätt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 år 1967

5 §•

Flyttning av fordon som ej är fordonsvrak skall utföras så att fordonet
ej tillfogas onödig skada.

När fordon förvaras på särskild uppställningsplats, skall nödvändiga
åtgärder vidtagas för att det ej skall skadas eller brukas obehörigen under
förvaringen.

6§.

När beslut om flyttning meddelats, skall polismyndigheten underrätta
ägaren så snart det kan ske.

7 §•

Är ägare av fordon som förvaras på särskild uppställningsplats ej känd,
när sex. månader förflutit från den dag då flyttningen kungjordes, eller har
fordonet ej avhämtats inom tre månader från det ägaren mottog underrättelse
om flyttningsbeslutet eller måste ägaren eljest anses ha uppgivit
sin rätt till fordonet, tillfaller det kommunen, om beslutet verkställts av
kommunal myndighet, och i annat fall staten.

Fordonsvrak som flyttats tillfaller omedelbart kommunen eller staten.

8 §.

Vid beräkning av kostnaderna skall avdragas fordonets värde, om äganderätten
övergått enligt 7 §.

Fordon som förvaras på särskild uppställningsplats behöver ej utlämnas,
förrän kostnaderna betalats.

Kostnad, som ej uttages av ägaren, stannar på statsverket eller, om
flyttningsbeslutet verkställts av kommunal myndighet, på kommunen.

9§.

10 §.

Mot beslut enligt denna lag får talan ej föras.

U §•

Närmare föreskrifter om beräkning av kostnad som sägs i denna lag och
om tillämpningen i övrigt av lagen meddelas av Konungen eller av den myndighet
som Konungen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1967.

Kungl. Maj.ts proposition nr 107 år 1967

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 30 mars 1967.

Närvarande:

f. d. justitierådet Lind,

justitierådet Söderlund,

regeringsrådet Åbjörnsson,

justitierådet Brunnberg.

Enligt lagrådet den 21 mars 1967 tillhandakonimet utdrag av protokoll
över kommunikationsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet
den 10 februari 1967, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas
över upprättat förslag till lag om flyttning av fordon i vissa fall.

Förslaget, som finns bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av kanslirådet Böret Palm.

Lagrådet yttrade:

2 §•

I denna paragraf anges förutsättningarna för att fordon skall få flyttas.
Enligt punkt 1 får flyttning ske om fordonet är uppställt så att fara uppstår
för person eller egendom eller betydande hinder uppkommer i trafiken.
I promemorieförslaget hade ytterligare angivits att uppställningen skulle
stå i strid mot gällande föreskrifter. Departementschefen har ansett att
denna förutsättning kan utgå. I motiven uttalas att ändringen bl. a. medför
att det föreskrivna förfarandet bör kunna tillämpas också när ett fordon
som ställts upp lagenligt plötsligt genom någon oväntad händelse kommer
att utgöra sådan fara eller hinder som anges i bestämmelsen. Därmed
torde avses fara med hänsyn till trafiksäkerheten och framkomligheten i
trafiken. Vidare framhålls att ändringen i förhållande till promemorieförslaget
leder till att flyttning kan ske av fordon som är uppställt på enskild
väg eller plats som inte omfattas av vägtrafikförordningens vägbegrepp,
om det i något fall kan anses att fordonet utgör fara eller betydande
hinder för trafik som framgår där.

Lagrådet har ingen erinran mot att lagens tillämpningsområde bestäms
på nu angivet sätt. I det remitterade förslaget har emellertid lagtexten i
punkt 1 erhållit en lydelse som medger rätt till flyttning även då detta
icke krävs av hänsyn till trafiken. Så snart ett fordon är uppställt så att
fara uppstår för person eller egendom föreligger enligt förslaget förutsätt -

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 år 1967

ning för att fordonet skall få flyttas. Om t. ex. en på enskilt område uppställd
husvagn anses innebära brandrisk genom de i vagnen använda uppvärmningsanordningarna,
skulle sålunda en förflyttning av vagnen kunna
ske med stöd av den nya lagen. Ingripande i sådana och liknande situationer
och förfarandet därvid regleras i annan lagstiftning. Tillräcklig anledning
synes ej föreligga att utforma den nu aktuella bestämmelsen så
att den tillgodoser andra syften än att möjliggöra ingripande i trafikens
intresse. Punkt 1 i 2 § bör sålunda begränsas till att avse flyttning som är
påkallad med hänsyn till trafiksäkerheten och framkomligheten i trafiken.
I enlighet härmed föreslår lagrådet att punkten erhåller följande lydelse:
»1. är uppställt så att fara för trafikolycka uppstår eller betydande hinder
uppkommer i trafiken».

4 §•

Denna paragraf innehåller regler om verkställighet av flyttningsbeslut.
Bestämmelserna är olika för olika fall. Första stycket handlar om fordon
som avses i 2 § 1 eller 2, under det att i andra stycket ges föreskrifter dels
om fordon som avses i 2 § 3 och ej är fordonsvrak och dels om fordonsvrak.

Emellertid framgår av vad departementschefen anfört att reglerna i
andra stycket av förevarande paragraf är avsedda att tillämpas även om

2 § 3 inte formellt åberopas som grund för ett flyttningsbeslut utan beslutet
i stället meddelas enligt 2 § 1 eller 2. Vad i andra stycket sägs utgör
alltså inte blott en specialbestämmelse rörande fordon som avses i 2 §

3 utan även undantag från bestämmelserna i första stycket. För att förslagets
nu angivna innebörd skall framgå torde lagrummet böra omformuleras.
Lagrådet vill för sin del föreslå följande ändrade lydelse:

»Fordonsvrak som flyttas skall så snart det lämpligen kan ske skrotas
eller undanskaffas på annat sätt.

Flyttas annat fordon, skall det ställas upp så nära den plats där det anträffades,
att det lätt kan återfinnas. Kan fordonet ej lämpligen ställas
upp på sådant sätt eller är det att anse som övergivet enligt 2 § 3, skall
det förvaras på särskild uppställningsplats för fordon som flyttas enligt
denna lag.»

Ur protokollet:
Aino Olsson

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 år 1967

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms
slott den 31 mars 1967.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lange, Kling, Edenman, Johansson, Holmqvist,
Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer,
Odhnoff.

Chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Palme, anmäler
efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den
30 mars 1967 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 10 februari 1967
remitterade förslaget till lag om flyttning av fordon i vissa fall.

Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och föreslår att de jämkningar
i 2 och 4 §''§ lagförslaget vidtas som lagrådet förordat samt att vissa
redaktionella jämkningar i förslaget görs.

Föredraganden hemställer, att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår
riksdagen att anta lagförslaget med de ändringar som sålunda har angetts.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta
protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Margit Edström

MARCUS BOKTR. STHLM 1967 670139