Kungl. Maj:ts proposition nr 106 (Proposition 1926:106)

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

Nr 106.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till
lag om ändring i vissa delar av lagen den 14 juni
1918 om fattigvården m. m.; given Stockholms slott
den 12 februari 1926.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden
för denna dag, vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till

l:o) lag om ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1918 (nr 422) om
fattigvården, och

2:o) lag om ändrad lydelse av vissa delar av lagen den 6 juni 1924 (nr
361) om samhällets barnavård.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,
enligt Dess nådiga beslut:

GUSTAF ADOLF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 87 käft. (Nr 106.)

249 26 1

Kutigl. Maj.ts proposition nr 106.

Förslag

till

Lag

om ändring i Tissa delar av lagen den 14 juni 1918 (nr 422)

om fattigvården.

Härigenom förordnas, att 62 § i lagen den 14 juni 1918 om fattigvården
skall överföras från dess 9 till dess 8 kap. samt att 40—42 §§,.
50—60 §§, 62—64 §§, 67, 68, 78, 79 och 81 §§ i samma lag skola i
nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:

40 §.

1 mom. Har fattigvårdssamhälle för person, som är i behov av fattigvård
enligt 1 §, erlagt avgift för vård å statens anstalter för sinnessjuka
eller sinnesslöa, för vilken ersättning ej kunnat uttagas av den vårdade
eller för honom försörjningspliktig person, och äro ej sådana omständigheter
för handen, att gottgörelse för vården enligt vad i 60 § sägs skall
lämnas av staten, då äger det samhälle, där den vårdade har hemortsrätt,
att för utgiven dagavgift och annan vårdkostnad utfå gottgörelse av det
landsting, inom vars område fattigvårdssamhället är beläget.

Lag samma — — — ändamålet godkänd.

1 fråga om det belopp, varmed gottgörelse för lämnad vård skall utgå,
skall vad i 51 § stadgas äga motsvarande tillämpning.

2 mom. Har åt sinnessjuk, som är i behov av fattigvård enligt 1 §,
beretts vård å kommunal anstalt, vilken godkänts såsom anstalt i den
ordning Konungen bestämt, äger det fattigvårdssamhälle, som har att ansvara
för vårdkostnaden, att under de förutsättningar, som för erhållande av ersättning
enligt 1 mom. stadgas, av vederbörande landsting erhålla gottgörelse
för hälften av vårdkostnaden, till beloppet bestämd på sätt i 1 mom.
sägs. Landstinget äger för beviljande av sådan gottgörelse uppställa de
ytterligare villkor, som kunna befinnas lämpliga.

41 §.

1 mom. Där fattig för vård intagits å anstalt för tuberkulösa eller
för vanföra, vilken åtnjuter statsbidrag, gäller om fattigvårdssamhälles
rätt att utfå gottgörelse för utgiven dagavgift och annan vårdkostnad vad
i 40 § 1 mom. sägs.

2 mom. Därest genom — — — intagen fattig.

Har fattigvårdssamhälle åt fattiga sjuka, som i nästföregående stycke

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

avses, å särskild, samhället eller annan tillhörig, anstalt eller å en vid
fattigvårdsanstalt för ändamålet anordnad särskild avdelning, vilken står
under läkares tillsyn, berett vård, som av förste provinsialläkare intygas
vara tillfredsställande, äger det samhälle, som har att ansvara för vårdkostnaden,
av vederbörande landsting erhålla gottgörelse för hälften av
vårdkostnaden, till beloppet bestämd på sätt i 40 § 1 mom. sägs. Landstinget
äger för beviljande av sådan gottgörelse uppställa de villkor, som
kunna befinnas lämpliga.

42 §.

Där fattig för vård intagits å länslasarett eller av landsting underhållen
sjukstuga eller å annan, med länslasarett likställd, sjukvårdsinrättning,
gäller om fattigvårdssamliälles rätt att utfå gottgörelse för utgiven dagavgift
och annan vårdkostnad vad i 40 § 1 mom. sägs.

50 §.

1 mom. Fattigvårdssamliälle, som enligt 1 § lämnat fattigvård åt någon,
vilken har hemortsrätt inom annat samhälle, är, oavsett om skyldeman eller
annan bort jämlikt 3 eller 4 § ansvara för understödstagarens försörjning,
berättigat att erhålla ersättning för fattigvården av det senare samhället i
den omfattning och i den ordning, som här nedan sägs.

2 mom. Ersättning enligt 1 mom. utgår ej för fattigvård, som bestått i

bekostande åt skolbarn av kläder, underhåll eller annat, som avser att

sätta dem i tillfälle att begagna skolundervisningen,

läkar- eller förlossningshjälp eller medicin, då hjälpen eller medicinen
lämnats annorledes än i förening med vård å anstalt, eller

begravningshj älp.

51 §.

Ersättning för lämnad vård utgår med det belopp, vartill kostnaden
därför skäligen kan uppskattas.

Konungen eller den myndighet, som Konungen därtill förordnar, äger,
om och i den utsträckning förhållandena det påkalla, samt för tid, som
befinnes lämplig, efter vederbörandes hörande, fastställa det belopp, med
vilket, enligt nyss angiven grund, för vård å anstalt eller inrättning ersättning
skall i olika fall utgå.

Ersättning för dagavgift för vård å länslasarett eller av landsting underhållen
sjukstuga eller å annan, med länslasarett likställd, sjukvårdsinrättning
utgår dock allenast efter det lägsta belopp, som i sådant hänseende bestämts
för å anstalten eller inrättningen intagna patienters vård.

52 §.

1 mom. Har fångvårdsstyrelse lämnat fattigvård, för vilken den vill
söka ersättning av annat fattigvårdssamhälle eller av landsting eller av

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

staten, skall styrelsen ofördröjligen genom förhör med den nödställde eller
andra, som kunna meddela upplysning i ämnet, införskaffa ingående utredning
rörande

a) den nödställdes namn, ålder, födelseort och civilstånd,

b) fattigvårdsbehovet och anledningen därtill,

c) fattigvård, som han förut åtnjutit,

d) senaste mantalsskrivningsort, eller, om den nödställde ej skulle äga
hemortsrätt därstädes, annan ort, varest han antages hava hemortsrätt, samt

e) personer, som äro pliktiga att försörja den nödställde, och deras
ekonomiska ställning.

Vid dylikt förhör skall särskilt utredas, huruvida för den nödställde
sökts eller erhållits pension eller understöd jämlikt lagen om allmän
pensionsförsäkring eller om han eljest erhåller understöd av annan eller
har egna tillgångar.

År den nödställde gift eller minderårig, skola uppgifter, motsvarande
de under a), c) och d) omförmälda eller i nästföregående stycke avsedda,
inhämtas jämväl rörande make eller föräldrar.

De erhållna upplysningarna skola fullständigt upptagas i protokoll, vars
riktighet skall bestyrkas genom underskrift av den, som hållit förhöret,
samt så vitt möjligt av den, med vilken förhöret hållits.

Därest uppgift ej kan erhållas i ett eller annat av ovan angivna avseenden,
skall detta anmärkas i protokollet.

2 mom. Fattigvårdsstyrelsen bör från vederbörande myndigheter eller
annorledes söka införskaffa utredning i de i 1 mom. angivna hänseenden,
i vilka tillförlitliga eller fullständiga uppgifter icke kunnat vinnas genom
hållna förhör.

53 §.

1 mom. Fångvårdsstyrelse, som vill, att annat fattigvårdssamhälle
skall utgiva ersättning för fattigvård eller övertaga försörjningsskyldigheten
för behövande, skall därom ofördröjligen hos fångvårdsstyrelse!! i detta
samhälle göra skriftlig anmaning.

Anmaning skall innehålla en så vitt möjligt specificerad uppgift å fattigvårdskostnaden,
i vad den då kan angivas, med upplysning om tiden för
utbetalningen och för vård, för vilken ersättning yrkas, samt de grunder,
efter vilka den begärda ersättningen beräknats, ävensom uppgift, huruvida
vården fortfar eller vid tiden för anmaningens tillställande upphört.
Yid anmaningen skola i avskrift fogas ej mindre protokoll över förhör
enligt 52 § än även de övriga handlingar, på vilka fattigvårdsstyrelsen
kan vilja stödja sitt krav på ersättning.

2 mom. Fattigvårdsstyrelse, vilken erhållit anmaning, som i 1 mom.
avses, har att inom trettio dagar efter anmaningens mottagande därå avgiva
skriftligt svar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

Därest det framställda kravet icke alls eller icke till alla delar godkännes,
skall fattigvårdsstyrelse i svaret fullständigt angiva anledningen
till bestridandet samt i avskrift bifoga de handlingar, som styrelsen kan
vilja i sådant hänseende åberopa.

Medgives kravet delvis, skall i svaret jämväl angivas, efter vilka grunder
det godkända beloppet beräknats.

3 mom. Tillställande av anmaning ävensom av svar därå må ske genom
allmänna posten, och gäller därvid rekommendationsbevis å försändelsen
såsom bevis om tillställandet därav och mottagningsbevis såsom bevis om
dagen för försändelsens mottagande.

54 §.

1 mom, Bestrider fattigvårdsstyrelsen framställt krav eller har svar
icke avgivits inom tid, som i 53 § 2 mom. är föreskriven, äger den
fattigvårdsstyrelse, som gjort anmaningen, att hos Konungens befallningsliavande
i länet anhängiggöra sin talan.

Vid den skrift, varigenom talan anhängiggöres, skola fogas ej mindre,
vid påföljd, som i 56 § 1 mom. 2 stycket sägs, bevis, att anmaning skett,
tillika med avskrifter av anmaningen och erhållet svar därå jämte vidfogade
handlingar än även de bevis i övrigt, som fattigvårdsstyrelsen vill
åberopa.

2 mom. Har anmaning gjorts hos ett fattigvårdssamhälle, men anledning
sedermera yppats, att understödstagaren äger hemortsrätt inom annat
fattigvårdssamhälle, må talan föras mot detta samhälle, ändå att anmaning
hos dess fattigvårdsstyrelse ej föregått. Talan utan föregående anmaning
må ock föras, därest vid förhör enligt 52 § eller eljest upplysning
icke vunnits, vilket samhälle ersättnings- eller försörjningsskyldigheten
åligger.

Fattigvårdsstyrelse, som utan föregående anmaning anhängiggör talan,
har att vid ansökningen foga de uppgifter, som jämlikt 53 § skola innehållas
i anmaning, samt, där så ske kan, de handlingar, som enligt samma
paragraf skola medfölja denna.

55 §.

Talan, som i 54 § sägs, skall anhängiggöras inom etthundratjugu dagar,
efter det fattigvård, för vilken rätt till ersättning förefinnes, börjat utgå,
eller gottgörelse för sådan vård av den sökande fattigvårdsstyrelsen utgivits
till annan, som i dess ställe eller mot dess ansvarsförbindelse lämnat
vården. Väckes ej talan inom sådan tid, skall rätten till ersättning för
fattigvårdskostnad, som utgivits mer än etthundratjugu dagar före det
ansökningen hos Konungens befallningshavande gjordes, anses förfallen.

Yad sålunda stadgats gäller ej för det fall, att fattigvårdsstyrelse, hos
vilken anmaning gjorts enligt 53 §, förklarat sig till alla delar godkänna
kravet, men ersättning sedermera ej lämnats.

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

56 §.

1 mom. Konungens befallningshavande liör över ansökningen fattigvårdsstyrelsen
i det eller de samhällen, mot vilka kravet riktas eller som
eljest kunna antagas vara ersättningsskyldiga, samt införskaffar genom
parterna eller låter själv införskaffa den ytterligare utredning, som må
vara behövlig för målets prövning.

Har fattigvårdssamliälle försummat iakttaga vad i 54 § 1 mom. föreskrives
angående de handlingar, som skola fogas vid ansökningen, äger
Konungens befallningshavande föreskriva viss tid, inom vilken det försummade
skall fullgöras, vid äventyr, om det underlåtes, att ansökningen icke
upptages till vidare behandling.

Konungens befallningshavande äger jämväl förelägga part att inkomma
med upplysningar, förklaringar eller yttranden vid vite från och med fem
till och med etthundra kronor eller vid äventyr att målet avgöres i befintligt
skick. När förelagt vite försittes, äger Konungens befallningshavande
fälla till sådant vite. Vite, som sålunda ådömes, tillfaller kronan
och förvandlas efter allmän lag.

2 mom. Finnes anledning till antagande, att den nödställde har hemortsrätt
inom fattigvårdssamhälle i annat län, överlämnas målet till handläggning
av Konungens befallningshavande därstädes.

57 §.

Har fattigvårdssamhälle — — — avhämta honom.

Hemsändning, som — — — leva åtskilda.

Yppas i fråga om liemsändning olika meningar mellan vederbörande
fattigvårdsstyrelser, eller bestrider understödstagaren eller, där han ej själv
kan tillvarataga sin rätt, sådan honom närstående person, som i nästföregående
stycke av denna paragraf sägs, att hemsändning får ske, må sådan
ej äga rum, utan att Konungens befallningshavande, efter det vederbörande
blivit hörda och erforderlig utredning införskaffats, därtill lämnat
tillstånd; och gäller om behandling av sådant mål vad i 56 § 1 mom.
3 stycket sägs.

Hemortssamhälle är — — — är erforderlig.

58 §.

1 mom. Där allmän anstalt eller inrättning jämlikt gällande föreskrifter
åt någon lämnat underhåll och vård, varför den vill erhålla ersättning av
fattigvårdssamhälle, som i egenskap av vistelsesamhälle eller hemortssamhälle
är pliktigt att sörja därför, skall anstalten eller inrättningen utan
uppskov bevisligen underrätta fattigvårdsstyrelsen i samhället om tiden
för vårdens början. Har ansvarsförbindelse från styrelsen icke lämnats
för ifrågavarande vård, skall samtidigt göras uttrycklig förfrågan om samhället
är villigt att utgiva ersättning för vården.

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

Talan mot visst fattigvårdssamliälle angående ersättning, som nu sagts,
anhängiggöres lios Konungens befallningshavande. Sådan talan skall
väckas inom etthundratjugu dagar från det vården börjat utgå, vid äventyr,
om det försummas, att rätt till ersättning för vård, som lämnats
mer än etthundratjugu dagar före det ansökningen hos Konungens befallningshavande
gjordes, skall anses förfallen.

Yad sålunda stadgats angående tiden för väckande av talan hos Konungens
befallningshavande gäller ej för det fall, att fattigvårdsstyrelse
lämnat ansvarsförbindelse för vården eller i anledning av förfrågan, som i
1 stycket sägs, förklarat sig villig att till alla delar utgiva ersättning därför.

2 mom. I fråga om det belopp, varmed ersättning för lämnad vård
skall enligt denna paragraf utgå, skall vad i 51 § stadgas äga motsvarande
tillämpning.

3 mom. Vid anliängiggörande av talan, som i denna paragraf avses,
bör anstalten eller inrättningen, där så ske kan, meddela sådana upplysningar,
som skola upptagas i protokoll, varom i 52 § förmäles; och gäller
om målets behandling vad i 56 § 1 mom. 1 och 3 styckena sägs.

4 mom. Vad nu stadgats skall i tillämpliga delar äga giltighet för
det fall att offentlig myndighet åt någon lämnat underhåll och vård, varför
fattigvårdssamliälle är pliktigt att giva ersättning.

59 §.

Gottgörelse av landsting för vårdkostnad, varom i 40, 41 och 42 §§
förmäles, skall sökas inom juni månad året efter det, då kostnaden av
fattigvårdssamhället utgivits, vid äventyr, om det försummas, att rätt till
gottgörelse för den kostnad skall anses förfallen. Har fråga om skyldighet
att vidkännas kostnaden varit föremål för tvist mellan fattigvårdssamhällen
eller talan mot enskild eller har ansökning gjorts om gottgörelse för kostnaden
från staten, skall talan väckas inom juni månad året efter det, då Konungens
befallningshavandes utslag eller beslut i ersättningsfrågan vunnit laga kraft
mot samhället eller, om utslaget eller beslutet överklagats, efter det då
kammarrättens utslag blivit fattigvårdsstyrelsen delgivet.

Vid ansökningen skola fogas följande handlingar:

a) avskrift av protokoll över förhör enligt 52 §;

b) specificerad uppgift å fattigvårdskostnaden med angivande särskilt
för varje understödstagare av tiden för utbetalningen och för vård, för
vilken ersättning yrkas, samt de grunder, efter vilka den begärda gottgörelsen
beräknats; skolande uppgiften, där den ej åtföljes av behöriga
verifikationer, vara till riktigheten styrkt av fattigvårdsstyrelsens ordförande
eller kassaförvaltare; samt

c) utredning rörande de personers hemortsrätt, ansökningen gäller, samt
redogörelse för de åtgärder, som må hava vidtagits för utbekommande

Kungl. Maj.ts proposition nr 106.

av ersättning av annat fattigvårdssamhälle eller av staten eller enskild
person, därvid i berörda hänseenden meddelade utslag eller beslut böra
bifogas.

Därest gottgörelse helt eller delvis vägras för vårdkostnad, som här
sägs, äger fattigvårdsstyrelsen att, med bifogande i avskrift av ansökningshandlingarna,
hos Konungens befallningshavande föra talan om utfående
av den sökta gottgörelsen. Sådan talan skall, vid äventyr, som i l stycket
sägs, väckas inom etthundratjugu dagar från det meddelande erhölls om
landstingets beslut; och gäller om målets behandling i motsvarande tilllämpning
vad i 56 § 1 mom. stadgas.

60 §.

1 mom. För fattigvård — — — av staten.

2 mom. Har, efter — — — såsom fattigvård.

Dylik gottgörelse utgår dock endast, om fattigvården meddelats, innan
någon av ifrågavarande personer återvänt till samhället eller omedelbart
därefter. Därest hemortssamhället fått ersätta av annan utgiven fattigvård,
erhålles gottgörelse endast så vitt berörda tid av tre år förflutit,
innan hemortssamhället antingen mottagit anmaning, som i 53 § sägs,
eller, i de fall, då enligt 54 § 2 mom. talan om ersättning för utgiven
fattigvård må föras utan föregående anmaning, erhållit del av den till Konungens
befallningshavande i målet ingivna ansökning.

3 mom. Gottgörelse, som — — — enskild person.

Fattigvård, som omförmäles i 50 § 2 mom. 1 stycket, gottgöres av
staten endast för det fall, att understödstagaren icke är svensk medborgare.

4 mom. I fråga om det belopp, varmed gottgörelse för lämnad vård
skall enligt denna paragraf utgå, skall vad i 51 § stadgas äga motsvarande
tillämpning.

62 §.

1 mom. Fattigvårdssamhälle, som förpliktats att utgiva ersättning för
fattigvårdskostnad, åligger tillika att å utdömda belopp samt å belopp, varom
parterna i utslaget må hava hänvisats att i brist av åsämjande föra
särskild talan och som avse vård under tiden till och med dagen för
Konungens befallningshavandes utslag, gälda ränta efter fem för hundra om
året från ingången av kalenderkvartalet näst efter det, då kostnaden utgavs,
till dess betalning sker, dock att ränta icke i något fall utgår för tiden
före ingången av kalenderkvartalet näst efter dagen för delgivning av den
till Konungens befallningshavande i målet ingivna ansökningen.

2 mom. I fråga om tvister, som i detta kapitel avses, skall vad i
rättegångsbalken stadgas angående rättegångskostnad äga motsvarande tilllämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

9 KAP.

Om fattigvårdssamhälles rätt mot understödstagare och för dem
försörjningspliktiga personer.

63 §.

1 mom. Fångvårdsstyrelse äger att av den, som åtnjutit fattigvård,
uttaga ersättning därför, i den mån styrelsen icke finner skäl till eftergift.
För fattigvård, som någon erhållit, innan han fyllt sexton år, må
ersättning dock icke uttagas ur hans arbetsförtjänst.

Har någon mottagits till stadigvarande försörjning, äger fattigvårdsstyrelsen
omhändertaga egendom, som vid mottagandet tillhör understödstagaren
eller, medan han åtnjuter försörjning, tillfaller honom, samt därav
bereda sig ersättning för fattigvård, som lämnas honom. Fattigvårdsstyrelsen
äger hos vederbörande polismyndighet erhålla handräckning för
sådan egendoms omhändertagande.

2 mom. Har fattigvårdssamhälle tillskyndats kostnad för fattigvård,
som enligt 1 § lämnats någon, för vilkens försörjning skyldeman eller
annan enligt 3 eller 4 § bort ansvara, äger fattigvårdsstyrelsen att av
den, vilken ansvarigheten åligger, uttaga ersättning för denna kostnad, i
den mån styrelsen icke finner skäl till eftergift.

Har någon, som enligt dom eller avtal är pliktig att till fullgörande
av lagstadgad underhållsskyldighet utgiva underhållsbidrag till barn eller
adoptivbarn, försummat att fullgöra denna plikt, och har fattigvård till
följd härav måst lämnas den underhållsberättigade, då äger fattigvårdsstyrelsen
ej sådan rätt till ersättning, som i första stycket sägs, mot den
av föräldrarna eller adoptivföräldrarna, som icke gjort sig skyldig till försummelse
av sin underhållsskyldighet. I fall, som här avses, skall i
fattigvårdsstyrelsens protokoll göras anteckning om anledningen till fattigvårdsbehovet
och den begränsning i fattigvårdsstyrelsens rätt till ersättning,
som nu är sagd.

I fråga om det belopp, varmed ersättning för lämnad vård skall enligt
detta moment utgå, skall vad i 51 § stadgas äga motsvarande tillämpning.

64 §.

Där fattigvårdssamhälle för vård å sjukvårdsinrättning eller å förbättrings-
eller uppfostringsanstalt eller till åtgärder för förebyggande av framtida
fattigvårdsbehov eller för ändamål, som i 37 § 2 stycket sägs, anslagit
särskilda medel till fattigvårdsstyrelsens förfogande, ankommer det
på fattigvårdssamhället att bestämma, huruvida ersättningsskyldighet, varom
i 63 § stadgas, skall äga rum för understöd, som utlämnas av dessa
medel.

67 §.

Talan om utbekommande av ersättning enligt 63 § ävensom om utgivande
av försörjningsbidrag, som i 66 § sägs, anhängiggöres hos Ko -

Kungl. Maj:ts proposition nr 106,

nungens befallningsliavande i länet. Vid ansökningen skola fogas de
uppgifter, som jämlikt 53 § skola innehållas i anmaning, samt, där så
ske kan, de handlingar, som enligt samma paragraf skola medfölja denna;
och gäller om målets behandling i motsvarande tillämpning vad i 56 §
stadgas.

I fråga om ersättning för kostnader hos Konungens befallningshavande
skall vad i 62 § 2 mom. sägs äga motsvarande tillämpning.

68 §.

Om tiden för anhängiggörande av talan om ersättning enligt 63 § skall
vad enligt allmänna lagen gäller om preskription av fordran äga tilllämpning.

78 §.

1 mom. Över fattigvårdsstyrelses — — — Konungens befallningshavande.

2 mom. Oavsett huruvida — — — missförhållandets avhjälpande.

En var — — — eller fattigvårdskonsulent.

3 mom. Över varning — — — varningens befogenhet.

4 mom. Över fattigvårdsstyrelsens — — — vad i 1 mom. sägs.

5 mom. Fattigvårdsstyrelse, som — — — erhållit del.

6 mom. I fråga om ersättning för kostnader hos Konungens befallningshavande
i sådana mål enligt 1 mom., som avse vägran av fattigvårdsstyrelse.
att lämna fattigvård eller sättet för fattigvårds meddelande, och i
mål, som avses i 2 mom., skall vad i 62 § 2 mom. sägs äga motsvarande
tillämpning.

7 mom. Utdrag av fattigvårds- eller anstaltsstyrelses protokoll i ärende,
som i denna § sägs, skall utan avgift tillhandahållas den, som är i behov
därav för klagan över styrelsens beslut.

79 §.

Är någon missnöjd med handräckning, som av polismyndighet meddelats
enligt 63 § 1 mom. 2 stycket för omhändertagande av egendom,
som där sägs, eller jämlikt 72 § för inställande till arbete eller återhämtande
till fattigvårdsanstalt, må han däröver anföra besvär hos Konungens
befallningshavande inom trettio dagar från handräckningens fullbordande.

81 §.

1 mom. Är någon — — — hos kammarrätten.

Lag samma vare i fråga om Konungens befallningshavandes beslut, varigenom
någon i mål, som i 1 stycket avses, blivit dömd till utgivande av vite.

Talan må dock ej hos kammarrätten föras allenast beträffande ränta å
fattigvårdskostnad eller kostnader i målet hos Konungens befallningshavande.

Besvären skola innan klockan tolv å trettionde dagen efter den, då
klaganden erhållit del av utslaget eller beslutet, avlämnas till Konungens

Kungl. Maj ds proposition nr 106.

befallningshavande, som över besvären infordrar vederbörandes förklaring
och, sedan sådan inkommit, till kammarrätten insänder handlingarna i målet
jämte bevis om utslagets eller beslutets delgivning och eget utlåtande.

2 mom. Är utslaget — — — föreskriven ordning.

3 mom. Har mål, som rör viss persons hemortsrätt och fattigvårdssamhälles
därav beroende anspråk på ersättning för hans fattigvård, förevarit
hos Konungens befallningshavande i särskilda län, och anföras besvär
över det i huvudsaken sist meddelade utslaget, då må ock i sammanhang
därmed föras klagan över annat dessförinnan i målet meddelat
beslut, som ej avser utdömande av vite, och må sådant beslut ej utgöra
hinder för sakens prövning i dess helhet.

4 mom. I fråga om ersättning för kostnaderna hos kammarrätten i
mål om fullgörande av försörjningsplikt, om hemsändning samt om ersättning
för fattigvårds- eller hemsändningskostnad ävensom i mål, som omförmälas
i 78 § 6 mom., skall vad i 62 § 2 mom. stadgas äga motsvarande
tilllämpning.

5 mom. Konungens befallningshavandes utslag, som i 1 mom. avses,
ävensom kammarrättens utslag i dylika mål skola skyndsamt genom Konungens
befallningshavandes försorg delgivas, förutom sökande och klagande,
jämväl förklarande i de fall, då antingen genom utslaget försörjnings-
eller ersättningsskyldighet honom ådömts eller ock målet av honom
såsom sökande först anhängiggjorts; och skall bevis om delgivningen av
Konungens befallningshavande vederbörande vid anfordran tillhandahållas.

6 mom. Yad i 1 och 5 mom. stadgas skall i tillämpliga delar gälla i
fråga om besvär över Konungens befallningshavandes beslut i ärende, som
avses i 61 § 1 mom.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1927; därvid dock skall iakttagas,
att belopp, som avses i 51 § 2 stycket, må fastställas före nämnda dag;
att vad i denna lag stadgas angående ersättning för fattigvård icke skall
tillämpas i fråga om fattigvård, som utgått, innan lagen trätt i kraft, utan
skall i sådant hänseende iakttagas vad hittills varit föreskrivet;

att bestämmelserna om ränta å fattigvårdskostnad icke skola gälla i fråga
om fattigvård, som utgått, innan lagen trätt i kraft, eller för vilken fattigvårdssamhälle
förpliktats att utgiva ersättning i mål, däri ansökning inkommit
till Konungens befallningshavande före den 1 januari 1927; samt

att i annan lag eller författning förekommande hänvisning till de paragrafer
i lagen om fattigvården, som genom denna lag ändras, skall avse
deras vid varje tid gällande lydelse, med iakttagande av vad i dessa övergångsbestämmelser
sägs.

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av vissa delar av lagen den 6 juni 1924 (nr 361)
om samhällets barnavård.

Härigenom förordnas, att 65 §, 68 § 2 mom., 70 och 84 §§ i lagen
den 6 juni 1924 om samhällets barnavård skola i nedan angivna delar
erhålla följande ändrade lydelse:

65 §.

I avseende — —• — och kommun.

1 avseende å skyldighet att erlägga ränta å kostnad för omhändertaget
barn ävensom i avseende å rättegångskostnad gäller i tillämpliga delar
vad för motsvarande fall är stadgat i 62 § i lagen om fattigvården.

68 §.

2 mom. För kostnaden — — — barnets föräldrar.

Anspråk på — — — de sina.

Make, som — — — för barnet.

Har barn — — — för barnet.

I fråga om det belopp, varmed ersättning för kostnad för omhändertaget
barn skall enligt detta moment utgå, gäller i tillämpliga delar vad för
motsvarande fall är stadgat i 51 § i lagen om fattigvården.

70 §.

Talan om — — — i länet.

Om den — — — han tinnes.

I fråga om ersättning för kostnader hos länsstyrelsen skall vad i 62 §
2 mom. i lagen om fattigvården stadgas äga motsvarande tillämpning.

84 §.

1 mom. År någon missnöjd med länsstyrelses utslag angående

a) ersättning för kostnad för omhändertaget barn eller angående skyldighet
att ansvara för sådan kostnad,

b) fastställelse av eller jämkning i bidragsskyldighet enligt 71 §,

c) hemsändning eller ersättning för hemsändningskostnad,

d) behandlingen vid fullgörande av arbetsskyldighet eller kvarhållande
av arbetsskyldig å anstalt eller i arbete, eller

e) gottgörelse av staten jämlikt 63 §,

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

må han däröver anföra besvär hos kammarrätten.

Lag samma vare i fråga om länsstyrelses beslut, varigenom någon i
mål, som i första stycket avses, blivit dömd till utgivande av vite.

Talan må dock ej hos kammarrätten föras allenast beträffande ränta å
kostnad för omhändertaget barn eller kostnader i målet hos länsstyrelsen.

Besvären skola innan klockan tolv å trettionde dagen efter den, då
klaganden erhållit del av utslaget eller beslutet, avlämnas till länsstyrelsen,
som över besvären infordrar vederbörandes förklaring och, sedan sådan inkommit,
till kammarrätten insänder handlingarna i målet jämte bevis om
utslagets eller beslutets delgivning och eget utlåtande.

2 mom. År utslaget — — — föreskriven ordning.

3 mom. I fråga om ersättning för kostnaderna hos kammarrätten i
mål, som i 1 mom. a), b) och c) avses, skall vad i 62 § 2 mom. i lagen
om fattigvården stadgas äga motsvarande tillämpning.

4 mom. Bestämmelserna i 81 § 3 och 5 mom. i lagen om fattigvården
skola äga motsvarande tillämpning beträffande mål enligt denna lag.

5 mom. Över kammarrättens beslut i mål och ärenden, som avses i
denna lag, må ej klagan föras.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1927.

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

Inledning.

Ökning av
antalet fattigvårds-
och
mantalsskrivningsmål.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 12 februari 1926.

Närvarande:

Statsministern Sandler, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Olsson, Nothin, Svensson, Hansson, Linders, Schltter, Wigforss^

Möller, Levinson.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför
chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller:

Ett av de påräknade resultaten av de genomgripande ändringar, som genom
lagen den 14 juni 1918 om fattigvården gjordes i fattigvård slagstiftningen,
var att de s. k. fattigvårdsmålen, d. v. s. huvudsakligen tvister mellan
fattigvårdssamliällen, myndigheter eller anstalter, som bestritt fattigvård,
å ena sidan och den, som slutligen skall stå för fattigvårdskostnaden, å
andra sidan, skulle minskas i antal. De olägenheter, som funnits vara förenade
med den fortgående ökningen av mängden av dylika mål, voro
framför allt följande. De myndigheter, nämligen länsstyrelserna och kammarrätten,
som hade att handlägga dylika tvister, överhopades av arbete.
Vederbörande fattigvårdsstyrelser och särskilt deras ordförande måste använda
en stor del av arbetskraften till behandling av fattigvårdsmålen, varigenom
den egentliga vården av nödställda personer hade kommit att eftersättas.
De understödstagare, som berördes av tvisterna, hade i många fall
fått utstå obehag och lidanden under den ofta långa processtiden. Och
slutligen hade ifrågavarande tvister ej sällan lett till slitningar och misshälliglieter
mellan fattigvårdssamhällena, något som verkat i hög grad hindrande
för det behövliga samarbetet dem emellan å ifrågavarande område, ej
minst i fråga om anstaltsväsendets ordnande.

Emellertid hava förhoppningarna om att efter genomförandet av nämnda lag
antalet fattigvårdsmål skulle nedgå icke infriats. Tvärtom har detta antal
även efter nämnda tidpunkt till och med år 1923 befunnit sig i ständigt
stigande. Under år 1924 inträdde eu avsevärd nedgång i fattigvårds målens

antal, men redan år 1925 visade sig en ny stark stegring av

detta antal. Antalet av de fattigvårdsmål, som under vart och ett av åren
1917—1925 jämlikt 29 § 1 mom. i 1871 års fattigvårdsförordning eller 50 §
i 1918 års lag om fattigvården, d. v. s. fattigvårdssamliällen emellan, anhängiggjorts
hos länsstyrelserna, har enligt inkomna uppgifter sammanlagt utgjort:

År 1917 1918 1919 1920 1921 1922 1923 19 24 1925

6,972 6,972 7,637 8,637 10,076 13,218 15,806 11,449 13,426

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

Ser man på siffrorna från de särskilda länen, skall man emellertid finna,
att, med några få undantag, fattigvårdsmålens antal från och med år 1919
stadigt stigit. Den stora minskningen i målens antal under år 1924 faller
nämligen så gott som uteslutande på överståthållarämbetet och länsstyrelsen
i Stockholms län. Medan sålunda de under år 1923 hos överståthållarämbetet
anhängiggjorda fattigvårdsmålen uppgingo till 5,086, utgjorde antalet
dylika mål under åren 1924 och 1925 respektive 1,747 och 1,708. För
länsstyrelsen i Stockholms län voro motsvarande siffror 1923: 2,579, 1924:
1,411 och 1925: 1,874. Förklaringen till denna betydande minskning i fattigvårdsmålens
antal de sista två åren i förhållande till år 1923 är givetvis
svår att bestämt angiva. En av orsakerna därtill kan möjligen vara den,
att uppgörelse börjat i större utsträckning än förut ske redan på anmaningsstadiet,
något som ombudsmannens i Stockholms stads fattigvårdsnäTrind i
det följande (sid. 78) återgivna uttalande om anmaningsförfarandets verkningar
kan giva anledning att förmoda. För överståthållarämbetets del
torde därtill komma den omständigheten, att i siffrorna för de tidigare åren
medräknats även andra mål och ärenden enligt fattigvårdslagen än dem, som anhängiggjorts
fattigvårdssamhällen emellan enligt förutnämnda lagrum — något
som för övrigt torde vara förhållandet även med några av länsstyrelser
lämnade uppgifter. Siffrorna från länen torde emellertid även i annat avseende
vara i viss mån missvisande. Från några länsstyrelser har nämligen
beträffande en del siffror anmärkts, att i dem även inginge sådana fattigvårdsmål,
som av länsstyrelsen för slutlig prövning överlämnats till annan
länsstyrelse eller som den uppgiftslämnande länsstyrelsen själv för samma
ändamål mottagit från annan länsstyrelse. Då likväl uppgift i berörda hänseende
saknas från flertalet länsstyrelser och från övriga länsstyrelser icke
lämnats för alla de år, för vilka antalet fattigvårdsmål angivits, har för konsekvensens
skull någon hänsyn icke tagits till ifrågavarande omständighet. Härigenom
hava visserligen de nyss angivna siffrorna kommit att bliva för höga
men torde dock i stort sett giva en riktig bild av den starka ökningen.

I övrigt får jag hänvisa till en särskilt upprättad tabell, vilken torde få

såsom bilaga fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende (bil. A).

Även antalet fattigvårdsmål, som fullföljts i kammarrätten, visar en stark
ökning. Antalet för varje år dit inkomna dylika mål utgjorde nämligen:

År 191 7 1918 1919 1920 1921 1922 1923 1924 1925

570 502 602 635 789 1,306 1,504 1,208 1,431

Jämsides med denna ökning har gått en stark ökning även av antalet
mål angående mantalsskrivning. Antalet från enskild part, kommun eller
fattigvårdssamhälle till länsstyrelserna inkomna besvär rörande fråga om
vidtagen eller underlåten man talsskri vningsåtgärd utgjorde nämligen enligt
inkomna ujrpgifter:

År 1917 1918 1919 1920 1921 1922 1923 1924 1925

121 95 171 156 393 674 1,289 1,733 2,222

Åtgärder
till motverkande
av
ökningen.

Chefens för
socialdepartementet
cirkulärskrivelse
den 5
april 1922.

Yttranden
av länsstyrelserna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

Till dessa siffror kommer ett fåtal av mantalsskrivningsförrättare jämlikt
§ 9 i förordningen den 6 augusti 1894 angående mantalsskrivning länsstyrelses
prövning underställda mantalsskrivningsfrågor.

Även beträffande dessa uppgifter torde jag få hänvisa till eu särskild
tabell, vilken torde få vidfogas statsrådsprotokollet (bil. B). Såsom av denna
tabell framgår, faller den starka ökningen av mål angående mantalsskrivning
så gott som uteslutande på mål, anliängiggjorda av kommun eller
fattigvårdssamhälle. Anledningen till ökningen torde — i varje fall huvudsakligen
— vara att hänföra till genomförandet av den nya fattigvårdslagen,
i det att denna som bekant övergick från ett system med den rättsliga mantalsskrivningsorten
såsom avgörande för hemortsrätten och alltså för skyldigheten
att i sista hand bekosta fattigvård till en regel, enligt vilken den
faktiska mantalsskrivningsorten är i sådant avseende avgörande.

Rörande antalet till kammarrätten inkomna mantals- och kyrkoskrivningsmål
har icke uppgift kunnat vinnas förrän från och med år 1919.

Antalet dylika mål utgjorde:

År 1919 1920 1921 1922 1 923 1924 1925

30 34 35 53 55 83 117

Åtgärder till motverkande av den sålunda pågående ökningen av antalet
fattigvårdsmål och därmed sammanhängande tvister hava redan länge
varit under övervägande. I cirkulärskrivelse till samtliga länsstyrelser den
5 april 1922 införskaffade dåvarande chefen för socialdepartementet på framställning
av statens fattigvårdsinspektör uppgift bland annat angående huruvida
den nya fattigvårdslagstiftningen haft någon inverkan å fattigvårdstvisternas
beskaffenhet, så att de i allmänhet blivit mindre invecklade och
tidsödande, samt, därest fattigvårdstvisternas antal ökats under senare
år, vilka anledningarna därtill kunde anses vara. Samtidigt anmodades
länsstyrelserna att i ärendet avgiva de yttranden, vartill de funnit anledning.
De i anledning av denna förfrågan från länsstyrelserna inkomna skrivelserna
överlämnades till kammarrätten med anmodan att avgiva yttrande
med anledning av vad i skrivelserna anförts och föreslagits. Den 14 juni
1923 avgav kammarrätten därefter utlåtande i frågan.

I de av länsstyrelserna avgivna yttrandena har rörande anledningarna till
det ökade antalet fattigvårdsmål anförts huvudsakligen följande. Ökningen
torde företrädesvis falla på sådana mål, där fråga varit om skäligheten av
fordrad ersättning för lämnad fattigvård, de s. k. beloppstvisterna. Detta
sammanhängde i viss mån med de vid tiden för nya fattigvårdslagens ikraftträdande
och de närmaste åren därefter rådande ekonomiska förhållandena
eller, såsom det av olika länsstyrelser uttryckts, med den ekonomiska depressionen
med alltmer stegrad arbetslöshet, de hastiga ändringarna i den
allmänna prisnivån, ändringarna i levnadsomkostnaderna, växlingarna i det
allmänna ekonomiska tidsläget eller de osäkra och ojämna förhållandena på
arbetsmarknaden. Ökningen av fattigvårdsmålen av denna anledning borde

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

därför vara av övergående natur och minskning åter inträda med mera stabiliserade
förhållanden på penningmarknaden. Eu annan anledning till
ökningen torde vara att söka i utvidgningen av området för den obligatoriska
fattigvården med därav följande osäkerhet om vad som rätteligen utgjorde
ersättningsbar fattigvård. Även fattigvård sstyrelsernas obekantskap med övriga
nya bestämmelser i fattigvårdslagen torde hava föranlett ökning i fattigvårdsmålens
antal. I den mån ökningen kunde härledas från en sådan
bristande kännedom om lagens bestämmelser, kunde den därför förväntas
efterhand upphöra och målens antal i stället minskas. På sina håll hade
även preskriptionsbestämmelserna i nya lagen givit anledning till tveksamhet
rörande rätta tolkningen.

Nära frågan om anledningarna till fattigvårdsmålens ökning står spörsmålet
om det genom nya fattigvårdslagen införda anmaningsförfarandets
effektivitet. Så gott som alla länsstyrelser, vilka yttrade sig i denna fråga,
gjorde gällande, att anmaningsförfarandet ingalunda infriat de förväntningar,
som ställts på detsamma. Såsom förklaring härtill har anförts, att inga påföljder
utan snarare fördelar vore förenade med att underlåta besvara eller
utan giltigt skäl bestrida anmaning. Även om sålunda vederbörande fattigvårdsstyrelse
hade fullt klart för sig, att ersättningsanspråket vore befogat,
bestredes det lika fullt. Detta vore i sin tur beroende därav, att fattigvårdsstyrelserna
ofta ansåge det säkrast och bekvämast att få länsstyrelsens utslag,
vilket pa sina håll till och med eftersträvades såsom verifikation till
räkenskaperna. Men skulden till att anmaningsförfarandet icke medfört önskat
resultat läge även hos den anmanande parten, i det att den utredning, som
bifogades anmaningsskrivelsen, ofta vore ytterst bristfällig och icke gärna
kunde läggas till grund för ett bedömande av fordringsanspråkets rättmätighet.

Beträffande frågan, huruvida den nya fattigvård slagstiftningen haft någon
inverkan å fattigvårdstvisternas beskaffenhet, så att de i allmänhet blivit
mindre invecklade och tidsödande, har anförts att beloppstvisterna i allmänhet
varit av enklare beskaffenhet. Även hade de nya hemortsrättsbestämmelserna
verkat i samma riktning, dock att svårigheter fortfarande förefunnes
i fråga om lösarbetare och dylika personer, vilka flyttade från ort till
annan. I samband härmed har emellertid framhållits, att de mål, uti vilka
de gamla liemortsrättsbestämmelserna måste tillämpas, alltjämt utgjorde det
stora flertalet och att med all sannolikhet dylika mål ännu många år komme
att bereda länsstyrelserna åtskilligt arbete. Det nya anmaningsförfarandet hade
medfört en mera tidsödande prövning av de rent formella förutsättningarna
för processen. Den ofta bristfälliga utredningen i fattigvårdsmålen
från parternas sida hade likaledes åsamkat länsstyrelserna ökat arbete.
Tidigare hade nämligen länsstyrelserna brukat ogilla talan av ett fattigvårdssamhälle,
som icke styrkt, att meddelad fattigvård utgått enligt 1 § i fattigvårdsförordmngen.
Efter nya lagens ikraftträdande måste länsstyrelserna
själva ombesörja dylik utredning.

Till åstadkommande av minskning i fattigvårdsprocessernas antal frarnkommo
i länsstyrelsernas yttranden flera förslag. Vad särskilt beloppstvis Bihang

till riksdagens protokoll 1926. 1 saml. 87 haft. (År 106.) 249 se 2

Kungl. Maj tis proposition nr 106.

Kammarrättens
utlåtande
den 14 juni

1923.

I riksdagen
väckta
förslag.

terna beträffar, föreslogs såsom lämplig åtgärd ett offentliggörande varje år
av den taxa, som kammarrätten brukade följa vid avdömandet av mål om dagkostnad
för anstaltsvård. Jämväl framhölls ett snabbare avgörande av målen
i kammarrätten såsom önskvärt. I syfte att göra anmaningsförfarandet
mera effektivt föreslogs stadgande av lämplig påföljd för fångvårdsstyrelse,
som underlåter att besvara eller utan anledning bestrider gjord anmaning.
I sådant hänseende föreslogs införande av bestämmelser om rättegångskostnad,
om ränta å kontanta utlägg från betalningsdagen samt om en särskild
fattigvårdsstämpel, avsedd att läggas å de utslag, som skulle tillhandahållas
förklarandepart. Från ett par håll påyrkades, att preskriptionsbestämmelserna
måtte förtydligas, att fattigvårdsstyrelsernas bevisskyldighet skulle
ökas och preciseras samt att ur fattigvårdslagen måtte borttagas bestämmelsen
om länsstyrelsernas allmänna utredningsskyldighet och denna begränsas
till att endast avse frågan om hemortsrätten och hemsändningsbetingelserna.

Förutom de anledningar till ökning av fattigvårdsmålen, som av länsstyrelserna
anmärkts, har av kammarrätten i dess förenämnda utlåtande den
14 juni 1923 framhållits, att borttagandet av rätten till fria sjukhusförmåner
å länslasarett för medellös person från annat landstingsområde givetvis
ökat antalet fall, då kommunerna måste ikläda sig kostnaden för nödlidande
persons vård, och såsom följd därav antalet processer. Kammarrätten har
även påpekat vissa otydligheter i de processuella bestämmelserna i fattigvårdslagen,
som givit upphov till en del tvister.

Yad angår lämpliga åtgärder till nedbringande av fattigvårdsmålens antal,
har kammarrätten bestämt avstyrkt införande av ränteberäkningar i fattigvårdsmål,
enär något bärande skäl till avvikelse från principen att ränta å
fattigvårdskostnad icke borde utgå, icke anförts och ränteberäkningen säkerligen
skulle ännu mera komplicera dessa mål. Däremot har kammarrätten
förordat införande i fattigvårdslagen av ett uttryckligt stadgande om att
rättegångsbalkens regler om rättegångskostnader skola äga tillämpning. Kammarrätten
har dessutom ifrågasatt, huruvida icke en fullföljdsavgift, analog
med den varom stadgas i 30 kap. 19 § rättegångsbalken, lämpligen borde
kunna införas. Kammarrätten har även i sitt utlåtande berört frågan om
den faktiska mantalsskrivningen såsom grund för hemortsförvärv och anfört,
att till avhjälpande av vissa med nämnda anordning förknippade olägenheter
en reform av mantalsskrivningsförfattningarna måhända bleve erforderlig.

Frågan om ändringar i de processuella reglerna rörande fattigvårdstvister
har jämväl varit föremål för uppmärksamhet i riksdagen. I en motion (nr 14)
i andra kammaren vid 1923 års riksdag föreslogs, att det i fattigvårdslagen
stadgade anmaningsförfarandet måtte upphävas. Motionen föranledde emellertid
icke någon riksdagens åtgärd. Anledningen därtill var (andra lagutskottets
utlåtande nr 4), att den väckta frågan i och med den nyssberörda
inom socialdepartementet pågående utredningen kunde förutsättas komma

Kungl. Maj.ts proposition nr 106. 19

att i ett vidare sammanhang inom den närmaste tiden bliva föremål för
vederbörlig prövning.

I skrivelse den 31 mars 1925 (nr 92) har riksdagen sedermera hemställt,
att Kungl. Maj:t ville taga i övervägande frågan om lämpliga åtgärders vidtagande
i syfte att nedbringa antalet fattigvårdstvister samt till 1926 års
riksdag framlägga det förslag, vartill detta övervägande kunde föranleda.
Anledningen till denna skrivelse var en inom andra kammaren väckt motion
(nr 105), vari hemställts, att riksdagen ville besluta införa eu bestämmelse i
gällande fattigvårdslag, att hemortskommun skulle vara skyldig att jämväl
erlägga ränta å belopp, som vistelsekommun för understödstagare utgivit.

I anledning av denna motion anförde andra lagutskottet i sitt av riksdagen
godkända utlåtande nr 13 — däri även något närmare redogöres för innehållet
i nyssnämnda av länsstyrelserna avgivna yttranden samt kammarrättens
över desamma avgivna utlåtande — att den starka stegringen i antalet
fattigvardsprocesser vore ägnad att i flerahanda närmare angivna hänseenden
väcka betänkligheter. Enligt utskottets uppfattning vore med hänsyn
härtill snara och kraftiga åtgärder till nedbringande av fattigvårdstvisternas
antal av behovet påkallade. Såsom ett medel i sådant syfte framställde sig
det i berörda motion påyrkade stadgandet, men tydligt vore. att, såsom
förhållandena utvecklat sig, jiimväl andra åtgärder erfordrades för att råda
bot på de befintliga missförhållandena. Utskottet slutade med att hemställa
om avlåtande av en skrivelse till Kungl. Maj:t i enlighet med vad sedan
blev riksdagens beslut.

Den med införskaffande av förberörda yttranden från länsstyrelserna och
kammarrättens utlåtande däröver påbörjade utredningen inom socialdepartementet
har sedermera fortsatts, därvid de sålunda ävensom annorledes framkomna
uppslagen till lagändringar i syfte att motverka processaudet om
fattigvård närmare undersökts och utretts. Därvid hava desamma bland
annat varit föremål för övervägande på eu av statens fattigvårdsinspektör
med fattigvårdskonsulenterna och intresserade fattigvårdsmän hållen konferens.

Preliminärt utarbetade utkast hava även underställts ett antal på området
erfarna personer, med vilka därefter samråd ägt rum.

En särskild anledning att nu upptaga frågan har ansetts ligga däri. att
den nya barnavårdslagen med detta års ingång trätt i kraft, enligt vilken
lag fattigvårdslagens processregler skola tillämpas beträffande tvister om ersättning
för kostnad för omhändertaget barn. Det torde vara av stor betydelse
att söka förhindra, att antalet dylika tvister springer i höjden.

Vid arbetet inom socialdepartementet hava även beaktats en av Älvsborgs
läns landstings förvaltningsutskott i skrivelse den 12 november 1922 gjord
framställning om vidtagande av vissa ändringar i fattigvårdslagen, över vilken
framställning styrelsen för svenska landstingsförbundet den 19 februari
1923 avgivit utlåtande, ävensom av nämnda styrelse den 13 december 1923
och av fattigvårdsstyrelsen i Lidingö den 10 januari 1924 gjorda framställningar
i enahanda syfte jämte över dessa framställningar inhämtade
yttranden från kammarrätten, svenska stadsförbundet, svenska landskom -

Fortsätta

utredningar.

Framställningar
från
Älvsborgs
läns landstings
förvaltningsutskott,

svenska landstingsförbundet
och faitigvårdsstgrelsen

i Lidingö.

Kung!. Maj-.ts proposition nr 106.

munernas förbund samt fattigvårdsförbundet, i den mån dessa handlingar beröra
de processuella förhållandena. (Angående framställningarna från Älvsborgs
läns landstings förvaltningsutskott och svenska landstingsförbundet,
se förbundets tidskrift, årgång 1923, sid. 240.) I den män förenämnda framställningar
här icke komma att bliva föremål för behandling, torde jag få
återkomma till dem i annat sammanhang.

Hänsyn har även tagits till en av länsstyrelsen i Örebro län med skrivelse
den 4 juli 1925 överlämnad framställning från landstingets i länet förvaltningsutskott,
att genom lagstiftning måtte bestämmas storleken av de avgifter,
som landsting enligt gällande lag om fattigvården hava att erlägga
för vård av fattiga å länslasarett, av landsting underhållen sjukstuga eller
annan, med länslasarett likställd, sjukvårdsinrättning.

Inom social- Beträffande de reformförslag i syfte att nedbringa fattigvårdsprocessernas
departementet an^aj sota jet sålunda bedrivna utredningsarbetet befunnits vara för memorialämte

tjänta av ett närmare övervägande får jag hänvisa till en inom socialdeparteUtkändringar~
men^e^ utarbetad promemoria, vilken i de delar, som innefatta de egentliga
reformförslagen torde såsom bilaga fogas till statsrådsprotokollet (bil. C). Övriga
delar av promemorian ingå i huvudsak i förevarande redogörelse. På det
att en föreställning måtte kunna erhållas om huru dessa förslag skulle kunna
inpassas i gällande fattigvårdslag, blevo förslagen preliminärt utformade i
lagtextform och infogade i ett utkast till lag om vissa ändringar i fattigvårdslagen.
Utformandet avsåg även att tjäna det ändamålet, att de erinringar
av mera formell natur, som kunde göras mot de ifrågasatta lagändringarna,
skulle kunna komma till uttryck. Berörda utkast torde jämväl såsom bilaga
fogas till statsrådsprotokollet (bil. B). Nämnda promemoria och utkast betecknas
av mig i det följande med den gemensamma benämningen »förslaget».

Vid sidan av lagändringar i förut berörda syfte innehöll emellertid utkastet
också förslag till vissa andra mindre betydande jämkningar i lagen
av processuell natur, vilka ändringar sammanhängde med de först avsedda
eller eljest ansetts lämpligen böra vidtagas i sammanhang med dessa.

Yissa av de i förslaget ifrågasatta åtgärderna hava, framför allt med hänsyn
till de övervägande avstyrkande yttranden, som beträffande dem avgivits,
icke upptagits i det förslag, som jag nu går att framlägga.

Yttranden. Över det inom socialdepartementet utarbetade förslaget hava, i anledning
av remiss, utlåtanden avgivits av kammarrätten den 12 januari 1926, av
överståtliållarämbetet och samtliga länsstyrelser samt, angående viss del,
medicinalstyrelsen ävensom av svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet,
svenska stadsförbundet, svenska landstingsförbundet och svenska landskommunernas
förbund. Vid det från överståtliållarämbetet inkomna utlåtandet
finnas fogade yttranden från fattigvårdsinspektören i Stockholm,
ombudsmannen hos Stockholms stads fattigvårdsnämnd och fattigvårdsnämnden.
Med länsstyrelsernas utlåtanden hava insänts yttranden från
samtliga landstings förvaltningsutskott. Därjämte hava av vederbörande

Framställning
från
Örebro läns
landstings
förvaltningsutskott.

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

länsstyrelser överlämnats yttranden av föredraganden i fattigvårdsmål i Uppsala
län, Norrköpings fattigvårdsstyrelse, fattigvårdsdirektören och fattigvårdsstyrelsen
i Göteborg, fattigvårdsstyrelsen i Gävle och fattigvårdskonsulenterna
i tredje, sjunde och nionde distrikten.

I det stora flertalet av de avgivna yttrandena har understrukits vikten
och behovet av att åtgärder snabbt vidtagas i syfte att nedbringa fattigvårdsprocessernas
antal, varjämte uttalande i allmänhet gjorts om att de i förslaget
ifrågasatta åtgärderna kunde i stort sett anses riktiga och lämpliga i
det avsedda syftet. För de avstyrkande uttalanden beträffande vissa av de
föreslagna åtgärderna samt de erinringar, som i olika avseenden gjorts, skall
i det följande närmare redogörelse lämnas.

En mera utpräglad tveksamhet om lämpligheten av förslagets genomförande
i huvudsakliga delar torde endast kunna sägas hava kommit till synes
i de uttalanden, som gjorts av överståthållarämbetet och länsstyrelserna i Jönköpings,
Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Örebro samt Västerbottens län ävensom
Kronobergs och Gotlands läns landstings förvaltningsutskott och svenska
stadsförbundet.

Över ståthållar ämbetet har yttrat:

»Av det överlämnade förslaget har framgått bland annat, att mantalsskrivningstvisterna
under de senare åren stigit i ett synnerligen avsevärt
antal eller från 156 år 1920 till 1,289 år 1923, och har överståtliållarämbetet
sålunda funnit besannat det antagande, åt vilket undertecknad, överståthållare,
uti en reservation till vederbörande utskottsbetänkande vid 1918 års riksdag
gav uttryck därom, att följden av det nya stadgandet om hemortsrätten
skulle komma att bliva, att fattigvårdsprocesserna komme att utbytas mot
mantalsskrivningsprocesser.

Det kan emellertid häremot erinras, att dessa senare måste till sin beskaffenhet
bliva vida lättare att avgöra än de förra i forna tider, då de röra
sig om den senast förflutna tiden, under det att hemortsprocessen gällde
förhållanden i forna tider, mången gång tiotals år tillbaka eller mer. Det
gäller därför på detta område, liksom även på övriga vid tillämpningen av
den nya fattigvårdslagen att även om, vilket är uppenbart, fattigvårdsprocessernas
antal i hög grad ökats, så äro de dock i allmänhet vida enklare
att avgöra än före den nya lagens ikraftträdande.

Uti utlåtande den 15 juli 1922 har överståthållarämbetet redan uttalat sig
i förevarande ärende och därvid hemställt om vissa ändringar uti den nya
fattigvårdslagen, men överståthållarämbetet vågar dock uttala såsom sin åsikt,
att inga andra ändringar för närvarande böra vidtagas än sådana, som befinnas
vara synnerligen önskvärda. Man bör nämligen icke taga för givet,
att den ökning av fattigvårdsmålens antal, som under de sista åren ägt rum,
jämväl skall fortsätta i framtiden. Det är helt naturligt, att när kommunalmyndigheterna,
som ju vanligen icke äro vana vid att läsa författningar,
skola tillämpa en ny lag, så uppstå misstolkningar och delade meningar,
men har man en gång lyckats lära sig lagen, så går tillämpningen utan
gnisslingar. Skulle man däremot nu åter börja med lagändringar, så blir
det ny villervalla, och den sista villan kan bliva värre än den första. Overståthållarämbetet
skulle därför våga hemställa, att nu icke vidtagas andra
ändringar än sådana, som äro synnerligen av behovet påkallade.»

Länsstyrelsen i Jönköpings län, som tillstyrkt det uppgjorda förslaget med
vissa angivna ändringar, liar vidare anfört:

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

»Eders Kungl. Maj.ts befallningsliavande vill dock icke underlåta, att i
detta sammanhang som sin mening framhålla, att en mera avsevärd minskning
av fattigvårdsmålen icke torde kunna åstadkommas genom ändringar i
eller tillägg till nuvarande lagbestämmelser av den karaktär, som nu ifrågasattes.
Den enda radikala utvägen för ernående av ett gynnsamt resultat
uti ifrågavarande hänseende synes vara att åstadkomma väsentligt större
fattigvårdsdistrikt. Detta kan redan nu ske genom att sammanslå två eller
flera kommuner till ett fattigvårdsförbund med gemensam fattigvård. Ett
ytterligare steg i denna riktning vore att låta hela landstingsområden utgöra
ett fattigvårdsdistrikt. Genom en dylik anordning skulle givetvis nu rådande
missförhållanden med avseende å fattigvårdsprocesserna i stort sett bortelimineras.
Därest man alltså vill åstadkomma en verklig minskning av
fattigvårdsprocessernas antal, synes eu utredning i nu antydd riktning böra
företagas.»

Länsstyrelsen i Malmöhus län har uttalat:

»Enligt utkastet bifogad P. M. hava i detsamma intagna lagbestämmelser
i huvudsak tillkommit i avsikt att motverka stegringen av fattigvårdstvisternas
och fattigvårdsprocessernas antal. Att den nya fattigvårdslagen medfört
en ökning av fattigvårdsprocessernas antal torde vara otvivelaktigt, och detta
trots att en enligt gamla fattigvårdslagen ofta förefintlig processanledning,
nämligen hemortsrättsfrågan, nu delvis bortfallit. Emellertid ställer sig
Eders Kungl. Majrts befallningsliavande tvekande beträffande möjligheten
att genom ytterligare lagstiftning råda bot på sagda missförhållande. Enligt
den erfarenhet Eders Kungl. Maj:ts befallningsliavande vunnit, torde viljan
till uppgörelse av fattigvårdstvist fattigvårdssamhällen emellan ytterst sällan
förefinnas, och kan Eders Kungl. Maj ds befallningsliavande ej frigöra sig
från den tanken, att fattigvårdssamhällena i många fall anse det lämpligt
att erhålla myndighetens beslut i fattigvårdstvist — sökandesamhället för
att hava ett utslag, som kan medföra exekution, och det sökta samhället för
att hava klara papper att visa vederbörande revisorer. En annan omständighet,
som även kan tillskrivas stor betydelse i fråga om ökningen av antalet
fattigvårdsprocesser, är den ofta förefintliga oförmågan att ifylla blanketter
och att överhuvud ställa sig till efterrättelse formföreskrifter och såmedelst
lämna fullständiga uppgifter till bedömandet av en fattigvårdsfråga.»

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har yttrat:

»Att nedbringande av fattigvårdsprocessernas antal är ett önskemål, därom
torde ingen meningsskiljaktighet råda. Särskilt för länsstyrelserna, för vilka
fattigvårdsmålens handläggning utgör en högst ansenlig arbetsbörda, är frågan
betydelsefull.

Om således syftemålet med de föreslagna lagändringarna måste betraktas
som gott och socialdepartementets initiativ i frågan i och för sig bör väcka
den största tillfredsställelse, vill det likväl synas, som om förslaget alltför
ensidigt inriktats på att minska antalet fattigvårdsmål utan hänsyn till huruvida
de föreslagna bestämmelserna försvåra målens beskaffenhet eller inverka
fördröjande på deras avgörande, och, vad värre är, utan tillräckligt beaktande
av bestämmelsernas inverkan på själva fattigvårdsväsendet och dess beskaffenhet
i de särskilda fattigvårdssamhällena. Det väsentliga måste dock vara
en god fattigvård; endast i den mån reformer i den åsyftade riktningen låta
sig därmed förena, kunna de anses berättigade. Och såsom mindre lämpliga
torde väl också sådana lagändringar få betraktas, vilka nedbringa processernas
antal men det oaktat genom att komplicera deras beskaffenhet öka arbetsbördan
såväl för de processande parterna som för myndigheterna.

Kungi. Maj:ts proposition nr 106.

Innan Eders Kung! Maj ds Befallningsliavande närmare ingår på frågan,
i vad mån de föreslagna lagändringarna nr nu angivna synpunkter böra bliva
föremål för kritik, bär Eders Kung! Majds Befallningsliavande ansett sig
böra med några ord beröra spörsmålet om anledningen till den under de
senare åren så betydande ökningen av fattigvårdsmålens antal. Att ökningen
måste sättas i samband med 1918 års fattigvårdslags tillkomst, torde vara
obestridligt. Det synes emellertid Eders Kung! Majds Befallningsliavande
uppenbart, att orsaken icke bör sökas i den nya lagens föreskrifter om det
processuella förfarandet och vad därmed sammanhänger. Även om anmaningssystemet
måhända icke motsvarat förväntningarna, har det dock med säkerhet
icke bidragit att öka processernas antal, och de i 1918 års lag införda reglerna
angående hemortsrätten hava uppenbarligen bidragit till minskande av
antalet hemortsrättstvister. Införandet av klagorätt för nödställda bär åtminstone
i detta länet icke i någon större utsträckning bidragit till fattigvårdsmålens
ökning, och om också borttagandet av den fria sjukhusvården
för personer från annat landstingsområde härvid varit mera betydelsefullt,
kan den väsentliga grunden till processernas ökande knappast sökas däri.
De orsaker, som bidragit till stegringen av antalet fattigvårdsmål, äro enligt
Eders Kung! Maj ds Befallningshavandes förmenande snarare den nya fattigvårdslagstiftningens
stimulerande inverkan å det allmänna intresset för fattigvården,
de numera särskilt för fattigvårdsfrågor tillsatta fattigvårdsstyrelsernas
i förhållande till kommunalnämnderna, som hava så mycket annat att
bestyra, större förmåga att sätta sig in i dylika frågor även när det gäller
tvister och särskilt den utvidgning av den obligatoriska fattigvården, som
tillkommit genom formuleringen av lagens 1 §. Eders Kung!. Maj ds Befallningshavande
har dragit denna slutsats därav, att ökningen varit påfallande
stor i avseende å dels processer mellan fattigvårdssamhällen om
ersättning för kontanta bidrag till underhåll åt barn av arbetsdugliga men
arbets- och medellösa föräldrar, dels processer, däri fattigvårdssamhälle hos
enskild person söker ersättning för lämnad vård, det sistnämnda ett gott
symptom på de kommunala fattigvårdsorganens ökade intresse för sin uppgift.
Att efterverkningarna av kristiden med å ena sidan stor arbetslöshet,
som ökat understödsfallen särskilt beträffande minderåriga, och å andra sidan
ganska ostadiga prisförhållanden, vilka återverkat på antalet tvister om storleken
av fordrade ersättningsbelopp, avsevärt medverkat, torde ju vara obestridligt.
»

Länsstyrelsen i Örebro län har — efter att hava framhållit att, ehuru länsstyrelsen
med hänsyn till den utvidgning av begreppet obligatorisk fattigvård,
som genom den nya lagen skapats, och de anledningar att anställa
talan i första hand mot enskild försörjningspliktig, som denna i månget fall
inrymde, icke hyste alltför stora förhoppningar om att det skulle lyckas
att i nämnvärdare mån genom lagändringar av ifrågasatt art nedbringa fattigvårdsprocessernas
antal, emellertid allt, som kunde vara ägnat att bidraga
därtill, syntes vara att hälsa med tillfredsställelse — vidare anfört:

»Då det enligt Eders Kung! Maj ds Befallningshavandes förmenande är
mycket betänkligt att efter införande av 1918 års fattigvårdslag, genom vilken
andra bevismedel i fråga om fattigvårdsbehov än bevisning medelst
läkarintyg tillätes, föra fattigvårdsprocessen in på civilprocessens plan, då
man i strävandet att till varje pris åstadkomma eu nedgång i antalet fattigt
vårdstvister ofta förlorat ur sikte det centrala i tvisten, nämligen den understödsbehövande,
då omsorgen om denna synes böra gå före strävandet att
minska antalet fattigvårdstvister, då det enligt Eders Kung!. Maj ds Befall -

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

ningshavandes förmenande är tveksamt, huruvida de i syfte att minska antalet
fattigvårdsmål föreslagna medel i realiteten skola leda till minskning
i arbetet med fattigvårdsmålen och då Eders Kungl. Maj:ts Befallningshavande
finner det betänkligt att införa de ganska stora förändringar i handel1
v?:n<^e^ av fattigvårdsmålen, utkastet innebär för fattigvårdssamhällena,
förrän dessa lämnats tillfälle att yttra sin mening om önskvärdheten och
lämpligheten av dem, kan Eders Kungl. Maj:ts Befallningshavande, oaktat
utkastet innehåller bestämmelser, som otvivelaktigt kunna leda till minskning
i antalet fattigvårdstvister, icke tillstyrka förslaget utan måste för sin
del avstyrka detsamma, i föreliggande skick.

I detta sammanhang anser sig Eders Kungl. Maj:ts Befallningshavande
slutligen böra ifrågasätta, huruvida icke den önskvärda minskningen av antalet
fattigvardsmål skulle kunna vinnas genom ett vidsträcktare användande
av den utväg till bildande av ett fattigvårdssamhälle utav två eller flera
kommuner, som anvisas i 6 § gällande fattigvårdslag.»

Länsstyrelsen i Västerbottens län har yttrat:

»De i utkastet upp tagna förslagen till ändringar i fattigvårdslagen
åsyfta i huvudsak att nedbringa de s. k. fattigvårdsprocessernas antal,
som hotar att springa i höjden i oanad grad. Sedda i sammanhang
innebära de föreslagna bestämmelserna en fullständig omläggning av processförfarandet
i fattigvårdsmål. Ett införande i fattigvårdslagen av samtliga
nu föreslagna ändringar skulle emellertid enligt Eders Kungl.
Maj:ts befallningskavandes mening medföra, att de utom hemortskommunen
vistande understödsbehövande skulle försättas i en mycket ogynnsam
ställning. Det har hittills klagats över, att fattigvårdsstyrelsernas
ordförande fått ägna alltför mycket tid åt behandling av fattigvårdsmålen,
varigenom den egentliga vården av nödställda personer kommit att eftersättas.
Aven om med de nya bestämmelserna målens antal får antagas
komma att minskas, torde man svårligen kunna räkna med att bördan för
fattigvårdsstyrelsernas ordförande skall bliva lättare, då förfarandet i målen
skulle bliva mera invecklat och detaljerat samt, med hänsyn till bevisbördans
överflyttande, större omsorg än hittills måste ägnas frågan om erforderlig
bevisnings förebringande. Sistnämnda omständighet måste givetvis
också medföra en känsla av tungt ansvar, som i sin tur torde framkalla en
strävan att i görligaste mån söka undvika att lämna fattigvård i fall, då
process måste förekomma. Härigenom skulle de vård!>eliövande kunna
riskera sin i fattigvårdslagen fastslagna rätt till vård. Med denna uppfattning
kan Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande icke tillstyrka ett införande
i fattigvårdslagen av samtliga i utkastet upptagna nya bestämmelser.
»

Kronobergs läns landstings förvaltningsutskott har, efter att hava givit uttryck
åt sin tveksamhet, om de i 51 § av utkastet föreslagna bestämmelserna
skulle åvägabringa bättre ordning än som nu utan lagstiftningsåtgärder
vunnits genom kännedom om kammarrättens taxa, yttrat:

»Med avseende å de i övrigt föreslagna åtgärderna till nedbringandet av
antalet fattigvårdsmål får förvaltningsutskottet framhålla, att det icke torde
böra förbises, att ökningen i fattigvårdsprocessernas antal till icke ringa del
är beroende på den ovisshet, som varit och ännu är rådande i fråga om
rätta innebörden av den nya fattigvårdslagen. Man torde böra beakta, att
innebörden av 1871 års fattigvårdsförordning blivit fastslagen genom ett
antal prejudikat, som vunnit mera allmän kännedom, vilket förklarar det
mindre antalet processer före fattigvårdslagens tillkomst. Man kunde därför
hava anledning förvänta, att fattigvårdsprocessernas antal skulle komma

Kungl. Maj:ts proposition nr 106. 25

att, i den mån nya prejudikat föreligga, så småningom minskas, utan att
särskilda kraftåtgärder behövde vidtagas.

Då det måste erkännas att den s. k. »Kammarrättens taxa» varit ägnad att
inställa åtskilliga processer, särskilt fullföljandet av mål i Kungl. Kammarrätten,
samt det synes icke böra vara uteslutet att även andra av Kungl.
Kammarrätten tillämpade normer, därest åt desamma gåves mera allmän
kännedom, skulle hava samma verkan, torde det kunna ifrågasättas, om det
för nedbringandet av antalet processer kan vara erforderligt att till den grad
försvåra själva processförfarandet, som nu föreslagits. Man torde betänka
att en fattigvårdsstyrelse-kommunalnämnd i en landsortskommun icke är
något ämbetsverk, som till sitt förfogande har juridiskt skolade eller mera
administrativt förfarna tjänstemän.»

Gotlands läns landstings förvaltningsutskott har ansett nödvändigt, att åtgärder
vidtoges i syfte att minska antalet fattigvårdsprocesser, men har icke
kunnat ansluta sig till de förslag, som i sådant avseende framförts i utkastet.

Svenska stadsförbundet har yttrat:

»Det år från år växande antalet fattigvårdsprocesser har inom städernas
förvaltningar varit en ständig anledning till bekymmer. Tid och arbetskraft,
som behövt ägnas det egentliga fattigvårdsarbetet, hava i stor utsträckning
upptagits av de många och besvärliga fattigvårdsprocessernas skötande. I
motsats till vad man tämligen allmänt synes hava väntat, har den nya fattigvårdslagens
bestämmelser icke bidragit att nedbringa antalet processer, som
tvärtom allt fortfarande är statt i ökning. Ingen meningsskiljaktighet torde
inom städernas förvaltningar råda därom, att åtgärder för fattigvårdsprocessernas
nedbringande böra snarast möjligt vidtagas; försök hava också som
bekant t. ex. från Stockholms stads sida gjorts att genom frivilliga överenskommelser
utan lagändringar verka för en minskning av processerna. Som
socialdepartementet framhållit i sin promemoria, gör tillämpandet fr. o. m.
detta års ingång av fattigvårdsprocessens regler även på tvister om ersättning
för omhänderliavda barn det ännu mera önskvärt, att en reform på
området snarast möjligt kommer till stånd.

Trots denna principiella uppfattning rörande behovet av snara och effektiva
reformer på området måste styrelsen emellertid ställa sig tveksam ifråga
om åtskilliga av de uppslag, som framkommit i det föreliggande utkastet.

Utredningen tager i det stora hela sikte på en ändring enbart av fattigvårdslagens
rent processuella stadganden, en begränsning, som torde sammanhänga
med frågans tidigare behandling. Det torde kunna ifrågasättas, om
ett angripande av problemet enbart från denna sida kan vara tillräckligt
givande. Om själva grunderna för ersättning av beviljad fattigvård äro
ägnade att framkalla fattigvårdsprocesser, undanröjas givetvis icke dessa
enbart genom smidigare processregler. Om man också lyckas borteliminera
okynnestvister, kvarstå dock de så att säga legitima tvisterna fattigvårdssamliällena
emellan. Med fattigvårdsbördans läggande på primärkommunerna
följer självfallet ett större antal processer, än om landstingsområdena gjorts
till fattigvårdsdistrikt. Uppdelningen av ersättningen för anstaltsvård mellan
de betalningsskyldiga primärkommuner na och vederbörande landsting vållar
också ökning av fattigvårdsprocessernas antal. Aven på andra punkter torde
avfattningen av det reella innehållet i lagens stadganden hava stort inflytande
på orsakerna till fattigvårdsprocesser. Samtidigt som de formella processreglerna
underkastas en granskning synes det därför vara av vikt att också
klargöra, om själva det materiella innehållet i lagens stadganden i och för
sig har visat sig ägnat att öka antalet processer. I längden torde eu förenkling
av själva ersättningsgrunderna, om en sådan visar sig möjlig, må -

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

hända vara en säkrare väg till fattigvårdsprocessernas nedbringande än den
åtstramning av processreglerna med straffpåföljder, som nu föreslås och som
i praktiken kanske icke kommer att medföra den restriktiva verkan, man
med desamma avsett.

När det gällt att genom ändringar i de processuella stadgandena nedbringa
fattigvårdsprocesserna, har man i departementets förslag, vill det
synas, främst inriktat sig på att få ned antalet processer. Samtidigt därmed
har emellertid fattigvårdsprocessens hela karaktär enligt förslaget kommit
att förskjutas på ett för kommunerna skäligen ofördelaktigt sätt. De ifrågasatta
ändringarna kunna måhända vara ägnade att minska arbetsbördan för
de dömande statsmyndigheterna. En eventuell minskning av antalet processer
torde emellertid för kommunernas del däremot komma att uppvägas
av eu betydande komplicering av själva processen. Sett ur sistnämnda synpunkt
synes förslaget innebära en skäligen radikal omläggning. Bortsett
från de största städerna föras i stadssamhällena fattigvårdsprocesserna av
fattigvårdsstyrelsernas ordförande eller styrelsens för själva fattigvårdsarbetet
anställda tjänstemän. Med få undantag äro dessa icke examinerade
jurister. De äro däremot oftast män med lång träning i praktiskt fattigvårdsarbete.
De äga därför i allmänhet goda insikter i själva sakfrågan,
fattigvårdens handhavande. Processen har emellertid nu enligt utkastet förskjutits
från att vara en offentligt rättslig tvist till en tvist om fattigvårdssamhällenas
privatekonomiska intressen. Medan länsstyrelsens processledande
verksamhet begränsas till fastställandet av hemortsrätten, har tvisten i övrigt
fått karaktären av en vanlig rättegång om samhällets fordringsanspråk. Betydligt
större krav ställas på det bevismaterial, som skall redan på ett tidigt
stadium anskaffas. Underlåtenhet att sörja för dettas framläggande kan
medföra förluster för samhället, skärpta genom förslagets nyheter med ränta
och rättegångskostnad. Det är naturligt, att en lekman, som för fattigvårdsprocessernas
skötande endast disponerar sin fritid, inför dessa större krav
på processförarens kvalifikationer och påpasslighet måste göra sig den frågan,
om han verkligen kan stå till svars med att fortfarande ombesörja dessa
ärenden själv. En oundviklig följd av processförfarandets omläggning enligt
utkastets riktlinjer blir av dessa skäl helt säkert för de något så när stora
stadssamhällenas del anlitande av yrkesjurister för fattigvårdsprocesser och
för andra samhällens de! i vart fall anställande av någon arbetskraft till
ordförandens förfogande. I första hand medför detta givetvis ökade kostnader.
Ett mera allmänt anlitande av för själva sakfrågan tämligen främmande
yrkesjurister torde också vara ägnat att mera än nu framhäva formella
synpunkter och leda till en byråkratisering av hela processförfarandet.
Mera hänsyn till kommunens ekonomi torde också kunna förväntas, om processerna
föras av en kommunens förtroendeman eller en fattigvårdens tjänsteman
än om de föras av en förvaltningen utomstående jurist. Det föreslagna
processförfarandet synes också mera kvantitativt öka arbetet med varje särskild
fattigvårdsprocess genom ökade k ra. v på bevismaterial, utredningar för
styrkande av rätt till räntegottgörelse etc. Mot eu eventuell nedgång i
processernas antal skulle följaktligen svara ett högst betydligt ökat och fördyrat
arbete för fattigvårdsprocessernas förande.

Förslaget synes i nu avhandlade avseende särskilt oförmånligt för de
mindre fattigvårdssamhällena. Dessa tvingas antingen ikläda sig för dem
mycket kännbara processkostnader eller också riskera de att bliva sämre
ställda i processhänseende än motparter med större resurser. En reform,
som kan befaras medföra sådana verkningar, torde knappast kunna anses
lycklig för fattigvårdens lämpliga handhavande.»

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

Med hänsyn till de svårigheter, som, enligt vad av de över nyssnämnda
förslag avgivna yttrandena framgick, mötte vid genomförandet av dittills framkomna
förslag till lösning av frågan om nedbringandet av antalet s. k. beloppstvister,
utarbetades inom socialdepartementet ett nytt förslag till lösning
av denna fråga. Förslaget innefattades i en ny promemoria jämte förslag
till erforderliga lagändringar.

Över sistberörda förslag hava yttranden avgivits av kammarrätten den 5 Yttranden.
februari 1926 och av medicinalstyrelsen.

Innan jag övergår till de ifrågasatta åtgärderna, i vad desamma av mig innebörden
upptagits, och över desamma avgivna yttranden, torde det vara lämpligt att
erinra om de olika slag av tvister, som innefattas under begreppet fattig- ,n&i
vårdsmål ävensom lämna dels en kortfattad redogörelse för den regelmässiga
gestaltningen av dessa processer och de vanligaste tvisteämnena i dem
dels ock en del statistiska meddelanden.

Efter de däri deltagande parterna kunna fattigvårdsmålen delas i följande
huvudgrupper, nämligen

a) tvister mellan två fattigvårdssamhällen inbördes, av vilka det ena såsom
s. k. vistelse- eller vårdnadssamhälle lämnat eller ersatt fattigvård in
natura eller kontant och det andra såsom verkligt eller förment hemortssamhälle
anses skyldigt att ersätta vården;

b) tvister mellan ett fattigvårdssamhälle, vare sig vistelse- eller hemortssamhälle,
och enskild person, som erhållit fattigvård eller som är försörjningspliktig
för person, vilken erhållit fattigvård;

c) tvister mellan fattigvårdssamhälle och landsting om gottgörelse för
fattigvård, bestående i vård å vissa anstalter, för vilken vård landstinget
enligt bestämmelserna i 40—42 §§ av fattigvårdslagen är ersättningsskyldigt;

d) tvister mellan en offentlig myndighet eller allmän anstalt eller inrättning,
å ena, och vistelse- eller hemortssamhälle, å andra sidan;

e) ansökning av fattigvårdssamhälle om gottgörelse av staten för vård,
som enligt bestämmelse i 60 § i lagen skall bekostas av staten;

f) tvister mellan vistelse- och hemortssamhälle rörande hemsändning till
sistnämnda samhälle av nödställd person eller om kostnaderna för dylik hemsändning;
och

g) tvister enligt 78 § 1 mom. fattigvårdslagen — innefattande klagan över
fattigvårdsstyrelses beslut, varigenom sökt fattigvård helt och hållet eller till
någon del vägrats, eller som avser sättet för fattigvårds meddelande, ävensom
över beslut av fattigvårdsstyrelse eller styrelse för anstalt, som är
gemensam för flera kommuner eller som tillhör landsting, rörande behandlingen
å anstalt eller vid fullgörandet av arbetsskyldigliet, eller beträffande
kvarhållande å anstalt i fall, som avses i 71 och 73 §§ — så ock mål enligt
78 § 2 mom. fattigvårdslagen.

Eu under a) omnämnd tvist mellan två fattigvårdssamhällen förlöper i Den regelregel
efter följande linjer. Enligt 23 § fattigvårdslagen åligger det fattig- ge%*££*gen
vårdsstyrelsen i det fattigvårdssamhälle, där en person, som är i behov av av eu fattig vårdsmål.

Ny inom
socialdepartementet
utarbetad
promemoria.

De vanligaste
tvisteämnena
i fattigvårds*
mål.

Statistik.

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

fattigvård enligt 1 § samma lag, vistas, att lämna honom fattigvård. Fattigvårdsstyrelsen
håller förhör med den nödställde enligt bestämmelserna i
52 §, och de erhållna upplysningarna upptagas i protokoll. Fattigvårdsstyrelsen
anmanar därefter, på sätt i 53 § närmare angives, det fattigvårdssamhälle,
där den nödställde enligt bestämmelserna i 7 kap. fattigvårdslagen
äger hemortsrätt, att ersätta den lämnade fattigvården. Om kravet
bestrides eller det anmanade samhället ej svarar, äger vistelsesamhället att
inom viss i 55 § angiven tid och i enlighet med 54 § väcka talan hos länsstyrelsen.
Denna myndighet hör parterna och införskaffar genom parterna
eller låter själv införskaffa den ytterligare utredning som må vara behövlig
för målets prövning, på sätt i 56 § sägs. Länsstyrelsens utslag får överklagas
hos kammarrätten, som är högsta instans i fattigvårdsmål. — Under
vissa i 54 § angivna förutsättningar behöver anmaning ej göras.

Övriga fattigvårdstvister handläggas på i huvudsak samma sätt, dock att
i de flesta av dem förhörsprotokoll ej behöver upprättas och icke i något
fall anmaning göras. Ansökningstiderna växla i olika slag av mål.

Ser man på de frågor, som i de olika processerna huvudsakligen äro
föremål för tvist, finner man att tvisterna kunna indelas i följande huvudgrupper
:

a) Tvister om hemortsrätten. Dylika tvister, som före tillkomsten av 1918
års lag voro mycket vanliga, hava på grund av denna lags regel om den
faktiska mantalsskrivningen såsom i förevarande avseende avgörande betydligt
nedgått i antal. De hemortsrättstvister, som alltjämt förekomma, synas
mycket ofta röra sig om sådana fall, då icke fattigvårdslagens utan den
äldre rättens bestämmelser alltjämt skola tillämpas.

b) Tvister om behovet av fattigvård. Dessa tvister avse frågan, om samhälle,
som lämnat fattigvård, varit enligt 1 § i lagen skyldigt utgiva densamma.

c) Tvister om storleken av beloppet, med vilket ersättning skall lämnas.
Dylika tvister bero på invändning om att det yrkade ersättningsbeloppet
varit för högt, vilket påstående vanligen grundar sig antingen på den uppfattningen,
att hela beloppet icke avsett vård enligt 1 §, såsom då lämnat
underhåll anses hava varit i ett eller annat avseende alltför frikostigt, eller
på förmenande, att den lämnade vården visserligen varit erforderlig men
att den därför debiterade kostnaden, exempelvis på grund av oekonomisk
förvaltning, varit alltför hög.

Övriga tvister kunna röra sig om frågor av formell natur, såsom huruvida
visst krav är preskriberat, eller om hemsändning eller hämtning bör ske
eller om ersättning av understödstagare eller för honom försörjningspliktig
person m. m.

För utrönande av den inbördes betydelsen av nu berörda grupper av
tvister har verkställts en undersökning, avseende under vart och ett av åren
1922—1925 i kammarrätten avgjorda fattigvårdsmål. En i tabellform gjord
sammanfattning av det resultat, som denna undersökning lämnat, torde såsom
bilaga fogas till statsrådsprotokollet (bil. E). Av denna framgår, att tvisterna
om hemortsrätt utgöra det största antalet, varav dock omkring hälften

Kungl Maj:ts proposition nr 106.

avsett hemortsrätt enligt 1871 års fattigvårdsförordning. Tämligen motsvarande
till antal hava de tvister varit, som avsett frågan om behov av fattigvård
förelegat och om beloppets storlek. De sistnämnda hava icke under något
av åren understigit en femtedel av hela antalet avgjorda fattigvårdsmål.
Länsstyrelsernas utslag hava ändrats i omkring en tredjedel av hela antalet
fall. Den största ändringsprocenten i förhållande till summan avgjorda
fattigvårdsmål belöper för vart och ett av åren på de s. k. beloppstvisterna.

Den i föreliggande fråga företagna utredningen synes mig på ett otvetydigt
sätt visa, att det föreligger tvingande behov av effektiva åtgärders vidtagande
i förut angivet syfte. I all synnerhet torde kraftiga åtgärder vara
av nöden för att nedbringa antalet tvister, som icke hava annat föremål än
ersättningsbeloppets storlek.

Jag övergår nu till den närmare redogörelsen för de förslag till ändringar
i fattigvårdslagen, som jag funnit erforderliga för vinnande av det angivna
syftet eller eljest böra i sammanhang härmed företagas. Dessa ändringar
avse huvudsakligen vissa förtydliganden i 40 - 42 §§, bestämmelser i 50 och
51 §§ i syfte att nedbringa antalet tvister om ersättningsbeloppets storlek,
komplettering av stadgandena i 52 § om sökande fattigvårdsstyrelses
utredningsskyldighet, utbyggande av anmaningsförfarandet, varom stadgas i
53 och 54 §§, de i 55 § intagna preskriptionsbestämmelserna, införande i
56 § av stadganden om vissa påföljder för försummelse av fattigvårdssamhälle,
vissa tillägg till bestämmelserna i 58 och 59 §§ samt införande i fattigvårdslagen
under 62 § av bestämmelser om ränta å fattigvårdskostnad och
ersättning för rättegångskostnader i fattigvårdsmål, varjämte vissa följdändringar
i andra paragrafer av lagen än de här nämnda erfordras.

40-42 §§.

I sin förut omnämnda framställning av den 13 december 1923 har styrelsen
för svenska landstingsförbundet bland annat framhållit, att i 40—42 §§
fattigvårdslagen förekommande uttryck sådana som »avgift för vård», »vårdkostnad»
och »gottgörelse för utgiven vårdavgift» vållat ovisshet och tolkats
synnerligen olika av olika landsting. Tveksamhet hade i första hand gällt,
huruvida landstinget utöver de s. k. dagavgifterna eller de beräknade dagkostnaderna
vore pliktigt ersätta jämväl kostnader för stödjebandage, röntgen,
vakavgifter, begagnande av anstaltens gångkläder samt linne och sängutrustning,
spottkoppar och dylikt, som ju i viss mån kunde sägas ingå i vården.
Ett stort antal landsting hade intagit den ståndpunkten att lämna ersättning
allenast för dagavgifter eller dagkostnader, somliga landsting däremot hade
ersatt åtminstone en del av ovan angivna kostnader, medan slutligen andra
landsting icke tillämpat någon bestämd praxis. Styrelsen ville ur ren lämplighetssynpunkt
förorda en sådan tolkning, att landstinget skulle hava att
ersätta allenast dagavgifter eller dagkostnader.

I de yttranden, som av kammarrätten, svenska fattigvårdsförbundet, svenska
stadsförbundet och svenska landskommunernas förbund avgåvos över nämnda fram -

Departements chefen.

Förslag till
ändringar i
fattigvårdslagen.

Framställning
från
svenska
landstiyigsforbundet.

Yttranden.

Förslaget.

Yttranden.

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

ställning avstyrktes bestämmelser, som kunde avse att befria landstingen från
ersättningsplikt för ifrågavarande slag av utgifter, som icke täcktes genom
dagavgiften. Från ett par håll erinrades därvid särskilt om att fattigvårdslagstiftningskommittén
(sid. 194 i betänkandet, del I, avd. 2) i förevarande
fråga uttalat: »Landstingen böra således övertaga den del av dagkostnaden
för fattiga vanföra, som nu utgöres av kommunerna, å anstalternas såväl sjuksom
skolav delningar ävensom kostnaden för bandage, där sådana behövas.»

Bland de ändringar, som i den inom socialdepartementet utarbetade
promemorian och utkastet ifrågasatts i 40—42 §§, ingick även utbytande av
uttrycket »gottgörelse för vårdavgift» mot »gottgörelse för vårdkostnad».
Genom denna ändring avsågs, enligt vad som angavs i promemorian, att
häva den tvekan, som i olika sammanhang gjort sig gällande angående huruvida
landstingens ersättningsskyldighet sträckte sig även till sådana kostnader,
som icke egentligen vore att hänföra till avgift för vården, exempelvis
för bandage, röntgenbehandling och dylikt.

Vidare föreslogs att, i vad avsåge dagkostnad för lämnad anstaltsvård,
gottgörelse skulle utgå enligt de grunder, som i 51 § 1 mom. av utkastet
vore för där avsedda fall stadgade.

I fråga om de delar av de avgivna yttrandena, som avse de grunder, efter
vilka ersättning för dagavgift föreslogs skola utgå, får jag hänvisa till den
redogörelse, som kommer att under 50 och 51 §§ därom lämnas.

Körande den i övrigt ifrågasatta omformuleringen av 40—42 §§ hava följande
uttalanden gjorts.

Svenska landstingsförbundet har anfört, att de i 40—42 §§ omförmälda bestämmelserna
anslöte sig delvis till vad landstingsförbundets styrelse härutinnan
tidigare föreslagit och till redan gängse praxis. Styrelsen ville emellertid
erinra, att ett tillmötesgående av styrelsens tidigare framställda krav å tydlig
bestämmelse, att landstingets ersättningsskyldighet skulle avse allenast
dagavgiften, men icke kostnader för röntgen, bandage m. in., givetvis skulle
förhindra en del tvister mellan landsting och primärkommuner, huruvida
vården vore att anse såsom lyxvård i ena eller andra avseendet, vadan sålunda
det föreslagna utbytandet av uttrycket »gottgörelse för vårdavgift» mot uttrycket
»gottgörelse för vårdkostnad», vilket utbyte enligt styrelsens mening
ej heller innebure ett förtydligande, måste anses såsom en ren försämring.

I samma riktning som svenska landstingsförbundets uttalande hava de
yttranden gått, som avgivits av länsstyrelsen i Östergötlands län samt av ett
stort antal av landstingens förvaltningsutskott.

Göteborgs och Bohus läns landstings förvaltningsutskott har yttrat:

»Röntgenbehandling, som meddelas åt å lasarett eller sanatorium intagen
patient enligt läkarens bestämmande, torde i allmänhet icke debiteras, och
behandling av andra än intagna patienter torde icke kunna avses i detta
sammanhang och sålunda är särskild föreskrift härom obehövlig.

Vad åter angår bandage, varmed torde menas ortopediska bandage, konstgjorda
lemmar o. dyl. åt vanföra, så är det bekant att med nuvarande bestämmelser
kammarrätten i särskilt mål ålagt landsting ersätta sådan kostnad
beträffande patient som varit å vanföreanstalt intagen, varemot sådant
åläggande beträffande patienter, som utan att vara för vård intagna behand -

Kungl. Majds proposition nr 106. 31

lats å poliklinikerna och där erhållit ortopediska bandage ni. m., mot den
tydliga bestämmelsen i § 41 mom. 1, icke torde kunna ske.

I och för sig synes detta vara en inkonsekvens, och snarast kan väl avfattningen
av nyssnämnda lagrum anses stärka den uppfattningen att lagens
mening varit att endast kostnaden för den interna sjukvården skall ersättas,
något som för övrigt överensstämmer med den allmänna principen
för landstings ersättningsskyldighet, som synes vara och böra vara begränsad
till sjukhusvård.

För närvarande bevilja landstingen utan undantag anslag till - 3 av kostnaden
för ortopediska bandage m. m. åt såväl mindre bemedlade som medellösa
å kustsanatorierna och vanföreanstalterna och dessas polikliniker,
och därmed torde skälig utjämning av kostnaderna vara uppnådd, och primärkommunerna
synas böra vidkännas den återstående tredjedelen i rena
fattigvårdsfall.

Huruvida landstingens beslut om bidrag i ovannämnda omfattning kan
komma att förnyas, om föreslagen tolkning av dess ersättningsskyldighet
mot primärkommunerna fastslås, synes ovisst.

Utskottet anser sig böra framhålla önskvärdheten av att tydligt angives,
att ersättningsskyldigheten avser dagavgiften enbart.»

Västmanlands läns landstings förvaltningsutskott har bland annat anfört:

»Skall emellertid ett förtydligande göras på denna punkt bör detta ske
i den riktningen, att ersättningsbandage, som erhålles å vanföreanstalt, icke
skall ersättas av landstinget även om vanför varit intagen å anstalten för
erhållande av detta bandage. Det händer nämligen numera rätt ofta, att
vanför får stanna å vanföreanstalten en eller annan dag medan ett ofta dyrbart
bandage avprovas, och tvist kan då lätt uppstå om, huruvida den vanföre
erhållit vård eller icke. Skulle med någon dags intagning på vanföreanstalt
följa att landstinget även skall ersätta därvid lämnat ersättningsbandage,
vore det riktigare att på en gång föreskriva att kommuns utgift för
bandage åt vanför alltid skall ersättas av landstinget, ty eljest händer den
orättvisan, att den kommun, vars vanföre individ har möjlighet att inackordera
sig utom vanföreanstalten medan bandage avprovas, icke blir ersatt av
landstinget för bandagekostnaden, under det att i andra fallet ersättning
skulle utgå.»

Länsstyrelsen i Blekinge län, som ansett, att ersättningsskyldigheten borde
omfatta allenast dagavgiften, har vidare anfört, att 40 § 2 mom. sista meningen
samt 41 § 2 mom. andra stycket sista meningen syntes länsstyrelsen böra
helt utgå, då det torde vara olämpligt, att förevarande betydelsefulla ersättningsfrågor
överlämnades till de olika landstingens godtyckliga avgörande,
eller att åtminstone omfattningen av landstingens befogenhet torde böra
fullt tydligt angivas.

Länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus samt Älusborgs län hava föreslagit,
att uttrycket »gottgörelse för vårdavgift» måtte, till undvikande av tvekan
om den rätta tolkningen, utbytas mot uttrycket »gottgörelse för vårdavgift
och annan vårdkostnad».

Kammarrätten har — under hänvisning till att enligt praxis till kostnad för
i 41 § omförmäld vård åt vanför räknats även utgift för bandage och ortopediska
skodon (se Fattigvårdsmål, årg. 20—22, ref. 60) - föreslagit, att uttrycket
»vårdavgift» måtte ersättas med »dagavgift och annan vårdkostnad».

Av den verkställda utredningen synes mig framgå önskvärdheten av att Departementadet
i lagen klart utsäges, att landstingen äro pliktiga att ersätta icke blott chelen -

Fråga om det
belopp, varmed
ersättning
för
fattigvård
skall utgå.
Framställning
från
Älvsborgs läns
landstings
förvaltningsutskott.

32 Kungl. Maj ds proposition nr 106.

dagavgifterna å anstalter, som omförmälas i 40—42 §§, utan även sådana med
vården därstädes följande kostnader, varom talats i förenämnda framställningar
och yttranden. Då de skäl, som anförts däremot, icke synas mig på
något sätt övertygande, torde bestämmelser av föreslagen art böra införas i
nämnda paragrafer. Bestämmelserna ifråga, vilka för övrigt icke torde innebära
annat än ett förtydligande av vad vid lagens tillkomst avsett variti
synas böra erhålla den av kammarrätten föreslagna formuleringen.

I fråga om de grunder, efter vilka ersättning för vårdkostnaden skall utgå,
får jag hänvisa till den redogörelse, som lämnas under 50 och 51 §§.

Med anledning av länsstyrelsens i Blekinge län förslag om borttagande
av de sista meningarna i 40 § 2 mom. och 41 § 2 mom. synes det mig
lämpligt att erinra om vad dåvarande chefen för civildepartementet rörande
denna punkt i 41 § 2 mom. yttrade till statsrådsprotokollet vid framläggandet
av förslaget till lag om fattigvården (se propositionen nr 135 år 1918 sid. 232.)
Han yttrade, att till det av fattigvårdslagstiftningskommittén under 41 § 2
mom. föreslagna stadgandet torde böra göras ett tillägg, som gjorde det möjligt
för landstinget att såsom villkor för åtnjutande av bidrag till anstalts
drift uppställa det krav, att å densamma platser skulle finnas tillgängliga
för fattiga från angränsande kommuner eller dylikt. I den år 1920 väckta
motion, nr I: 122. som föranledde införandet i lagen av 2 mom. i 40 § hänvisades
till nämnda yttrande samt anfördes vidare: Ett motsvarande stadgande
borde lämpligen även inflyta bland eventuella bestämmelser om landstingsbidrag
till kommunal sinnessjukanstalts driftkostnader. Då det härigenom
bleve möjligt att som villkor för detta bidrag föreskriva, att ett visst antal
platser å sådan anstalt skulle hållas tillgängliga för sinnessjuka från andra
kommuner, kunde dessa sinnessjukanstalter, som vad det stora flertalet beträffade
vore anordnade av städer, komma även kringliggande landsbygd
till godo. Andra lagutskottet (utlåtande nr 11) förklarade sig intet hava att
erinra mot att nämnda befogenhet inrymdes åt landstingen.

Då de skäl, som föranlett stadgande av de anmärkta bestämmelserna,
fortfarande torde äga giltighet, synes mig vad länsstyrelsen i Blekinge län i
förevarande avseende anfört icke böra föranleda någon åtgärd.

50 och 51 §§.

I skrivelse den 12 november 1922 till Kungl. Maj: t har Älvsborgs läns
landstings förvaltningsutskott hemställt om vidtagande av bland annat sådana
ändringar i fattigvårdslagen, att i det fall, då någon insjuknat och intagits
å sjukvårdsinrättning utom landstingsområdet samt den insjuknades hälsotillstånd
medgåve förflyttning utan alltför stor kostnad, kommunerna måtte
förpliktas att inom viss kort tid vidtaga erforderliga åtgärder för den insjuknades
överförande till någon landstingsområdets egen sjukvårdsinrättning;
samt att i fall då någon insjuknat inom landstingsområdet, kommunerna
allenast måtte medgivas rätt att till sjukvårdsinrättning utom länet
forsla den insjuknade under förutsättning antingen att kommunen förvissat
sig om att plats å landstingsområdets egen närmast belägna sjukvårdsinrättning
icke förefunnes eller den insjuknade på grund av avstånden och med

Kung!. Maj;ts proposition nr 106. 33

hänsyn till sjukdomens art icke lämpligen kunde till någon landstingsområdets
egen sjukvårdsinrättning införas.

Svenska landstingsförbundet bär genom sin styrelse i eu den 13 december 1923
dagtecknad till Kung!. Maj:t ingiven framställning — efter att liava meddelat
att styrelsen låtit förbundets byrå genom en enquéte bland samtliga landstings
förvaltningsutskott och de landstingstjänstemän, som närmast hade att
för landstingens vidkommande handlägga landstingen enligt fattigvårdslagen
berörande ersättningsfrågor, åstadkomma eu utredning om erforderliga lagändringar
och om likformig tillämpning — yttrat bland annat följande:

»Av de vid enquéten nu inkomna handlingarna framgår, att vid vård å
''främmande’ anstalt somliga landsting beräknat ersättningen allenast efter eu
avgift lika med den å allmän sal för inomlänspatienter å landstingets egna
anstalter av motsvarande beskaffenhet, andra hava i fråga om ersättningen
tillämpat den av kammarrätten uppgjorda taxan, medan hos andra ingen bestämd
praxis härutinnan utbildat sig, och har väl i så fall vanligen utan
vidare ersatts de av primärkommunerna erlagda, vederbörligen styrkta avgifterna.
Synnerligen växlande torde praxis hava varit vid vård å sjukvårdsinrättningar
sådana som upptagningsanstalterna för sinnessjuka vid vissa
staten tillhöriga hospital och asyler samt å de s. k. jubileumssanatorierna.
där en dagavgift, som ligger avsevärt över de i kammarrättens taxa, blivit
av Kung! Maj:t eller med Kungl. Maj:ts gillande fastställd. I fråga om vård
enligt 41 § 2 mom. å primärkommuns egen anstalt eller avdelning för kroniskt
sjuka, hava särskilda svårigheter och tvistigheter tillkommit angående
ersättningens beräknande. Kommunerna hava härvid i sina ersättningskrav
vanligen utgått från kommunens självkostnader och i dessa ej sällan inräknat
jämväl räntor å anläggningskostnaderna. Landstingen synas i hithörande
fall, med hänsyn till vanskligheter av en självkostnadsberäkning, varit mest
böjda för att taga kammarrättens taxa såsom utgångspunkt vid ersättningens
bestämmande, och, så vitt framgår av handlingarna, liar allenast ett landsting
ansett sig böra gottgöra jämväl byggnadskostnaderna.

Beträffande hithörande frågor anser styrelsen till en början den av Alvsborgs
läns landsting hävdade uppfattningen, att vården, där så kan ske, bör
försiggå å landstingets egna anstalter, vara principiellt riktig. Däremot torde
de av sagda landsting påyrkade bestämmelserna om förflyttning inom viss
kort tid till landstingets anstalt, då den vårdade först intagits a främmande’
anstalt, vara opraktiska och hart när omöjliga att kontrollera. Ohållbar är
givetvis uppfattningen, att landstinget, då vården skett å främmande anstalt,
i vissa fall skulle kunna förvägra kommun varje ersättning för vårdkostnad.
Och jämväl ett kategoriskt stadgande, att landstinget vid vård å främmande
anstalt ej behöver lämna högre ersättning än efter den för inomlänspatienter
å allmän sal å landstingets anstalter tillämpade legosängstaxan, torde leda
till orättvisor gentemot primärkommunerna. Den rätta synpunkten på ifrågavarande
spörsmål är nog den, som hävdas av bland andra förvaltningsutskottet
hos Södermanlands läns landsting. Av landsting fastställd legosängsavgift
för inomlänspatient å allmän sal täcker ej på långt när landstingets
självkostnad för vården. Den av kammarrätten tillämpade taxan för
vårdkostnad torde i de flesta fall ligga snarare under än över denna faktiska
vårdkostnad. Före den nya fattigvårdslagens ikraftträdande torde kommunerna
i allmänhet, då vården ej var avgiftsfri, för vård å ''främmande’ anstalt
hava erlagt avgift med tillämpning av kammarrättens taxa, och något
skäl varför kommunens betalningar icke fortfarande skall ske efter dessa

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 87 käft. (A> 106.) 24926 3

Framställning
frän
svenska
landstingsförbundet.

Kttnyl. Maj:ts proposition nr 106.

grunder, finnes icke. Under dylika förhållanden skulle bestämmelser om
att landstinget, då värden sker å främmande anstalt, skulle lämna gottgörelse

1 enlighet med kammarrättens taxa, icke innebära någon som helst orättvisa
mot primärkommunerna, blott dessa, såsom skedde förut, när det även i
sista hand gällde fattigvårdskassan, tillse, att vårdavgiften för kommunens
vidkommande bleve den lägsta möjliga. Jfr förbundsstyrelsens yttrande över
Alvsborgs läns landstings framställning.

Ej minst i fråga om ersättning för vård enligt 41 § 2 mom. — samt 40 §

2 mom. —• i fattigvårdslagen torde tillämpandet av kammarrättens taxa erbjuda
stora fördelar. Härigenom skulle större rättvisa skipas primärkommunerna
emellan; man skulle kunna undgå de rätt vanskliga beräkningarna
av den verkliga vårdkostnaden, eller kommunerna skulle åtminstone på förhand
hava kunskap om att landstinget icke är villigt att godtaga huru höga
dagkostnader som helst, och härigenom skulle granskningsarbetet och skriverierna
beträffande ersättningar kunna högst väsentligt inskränkas.

Styrelsen håller vidare före, att redan med nuvarande lagstiftning landstingen
äga rätt att vägra att till fullo — eller till hälften — gälda dagavgifter
eller dagkostnader, som ligga väsentligen över de enligt kammarrättens taxa
och detta även i det fall, att dagavgiften fastställts av Kungl. Maj:t eller i
viss mån med Kungl. Maj:ts bifall, likasom primärkommunerna sins emellan
eller gent emot anstalt äga dylik rätt. Av kammarrätten i sådana fall i
fråga om primärkommunerna fällda utslag torde vara prejudicerande ii,ven i
fråga om landstingens ersättningsskyldighet. Av denna styrelsens uppfattning
följer emellertid icke, att särskilda bestämmelser om att landstingen
böra beräkna ersättningen för vård å främmande anstalt i enlighet med eu
skälig fix taxa, skulle vara obehövliga. På grund av de många fattigvårdsprocesserna
primärkommunerna emellan rörande storleken av ersättning för
lämnad fattigvård torde man nämligen tryggt kunna påstå, att icke utan i
lag eller författning uttryckligen givna bestämmelser i ovan angiven riktninglandstingens
omförmälda rätt kan bliva fullt erkänd, eller likformighet vinnas
i den av olika landsting tillämpade praxis. Utan dylika bestämmelser
komme enligt styrelsens mening, även om landstingen sins emellan överenskomme
eller av styrelsen uppmanades att vid vård å ''främmande’ anstalter
beräkna ersättningen efter kammarrättens taxa, det nuvarande osiikerhetstillståndet
och olikformigheten på förevarande område med åtföljande
tvistigheter och omfattande skriftväxling mellan landstingen och primärkommunerna
att i väsentlig mån fortfara.

Emellertid är den av kammarrätten upprättade taxan, såsom också framhållits
från ett par landsting, helt och hållet ''inofficiell''; några föreskrifter
om densammas uppgörande förefinnas icke, utan den utgör närmast eu av
kammarrätten upprättad P. M. för att tjäna till ledning i fråga om dagkostnadens
beräkning i fattigvårdsmål. Under sådana förhållanden kan givetvis
icke i lag eller kungörelse någon hänvisning göras till denna taxa. Man finge
väl därför för att nå det önskade syftet i lagtexten nöja sig med ett allmänt
stadgande om att landstinget i fråga om vård å främmande anstalt, bör eller
kan lämna kommunen ersättning beräknad efter en skälig dagavgift. Det
bleve sedan landstingets sak att vederbörligen underrätta kommunerna om
den av landstinget tillämpade vårdtaxan. Ett dylikt allmänt stadgande skulle
ej heller utgöra hinder för landstinget, att, där skäl därtill förelåge, t. ex.
vid vård å specialanstalt eller dylikt, bevilja kommunen en ersättning, som
överstege den efter normaltaxan beräknade, eller full ersättning eller att. om
det så ansåges lämpligt, för genomgående tillämpning fixera en högre taxa
än kammarrättens.

För det fall, att landstinget vid beräknande av gottgörelse för vård enligt
41 § 2 inom. — och 40 § 2 mom. — önskar lägga kommunens självkostnader

Kung!. Maj:ts proposition nr 106.

till grund, bör enligt styrelsens mening ingen hänsyn tagas till byggnadskostnaderna,
detta dels på grund av lämpligheten att följa enahanda princip,
som medicinalstyrelsen tillämpar vid beräknande av kostnaden för underhållsdag,
dels på grund av omöjligheten att i de fall, där den kroniska sjukvården
bedrives inom den vanliga fattigvårdsanstalten, fixera sjukvårdsavdelningens
byggnadskostnader. Att i de fall, där sjuk vårdsavdelningens byggnadskostnad-
verkligen kunnat exakt beräknas, d. v. s. där den kroniska
sjukvården bedrives i en särskild från den egentliga fattigvårdsinrättningen
skild byggnad, medräkna dessa byggnadskostnader och i övriga fall undantaga
desamma, skulle tydligen leda till betänkliga orättvisor till förmån för
de största och ofta minst skattetyngda kommunerna.

Med stadgande!! sådana som ovan av styrelsen föreslagits i fråga om beräknande
av ersättningen för vård å ''främmande’ anstalt efter en fix taxa,
bleve det i själva verket likgiltigt för landstinget, om vården sker å egen
eller främmande anstalt. Icke dess mindre torde ett stadgande om att vården
såvitt möjligt skall ske å landstingets anstalter vara på sin plats såsom
ett memento till fattigvårdssamhällena.

Styrelsen har sålunda med stöd av de principer, kammarrätten tillämpat
vid avgörande av vissa fattigvårdsmål primärkommuner emellan, hävdat den
uppfattningen, att fattigvårdssamliälle eller i sista hand landsting vid vård
å ''främmande’ anstalt utan hänsyn till vid anstalten fastslagen legosäugsavgift
har riitt att beräkna ersättningen efter kammarrättens taxa, samt föreslagit,
att denna rätt för landstinget att låta vårdersättning utgå efter eu fix
taxa skall i lag eller författning fastslås. Emellertid torde ett dylikt undantagslöst
stadgande böra förutsätta vissa ändringar i några dagavgiftsbestämmelser,
som utfärdats av Kung! Maj:t eller till vilka Kung!. Maj:t i viss
mån givit sitt bifall. Styrelsen avser härvid närmast avgiftsbestämmelserna
för de vid vissa statens hospital och asyler anordnade upptagningsanstalterna
för sinnessjuka samt för de s. k. jubileumssanatorierna.

Avgifterna vid förstnämnda anstalter utgjorde före år 1920 2 kr. per dag.
Genom Kung! brev till medicinalstyrelsen den 17 december 1920 bestämdes
avgiften för år 1920 till 4 kr. per dag och för åren 1921—1924 till 6 kr.
per dag.

Vid de s. k. jubileumssanatorierna gällde sedan år 1920 och intill den 1

oktober 1922 följande avgiftstaxa:

För plats å enskilt ruin .................................................................... kr. 7: —

» » » lialvenskilt rum .................................................................. » 5: —

» » » allmän sal i vanliga fall ................................................... » 2:50

» » » » för medellös patient ..................................... » 1: —

Avgifterna för de statstjänarna förbehållna platserna bestämmas av Kung!
Maj:t och hava för treårsperioden 1921—1923 satts till 7 kronor för dag och
person.

Den 28 mars 1922 beslöt emellertid överstyrelsen för jubileumsfonden, att avgifterna
vid sanatorierna för tiden från och med den 1 oktober 1922 skola bestämmas
med utgångspunkt från en grundavgift, vilken, så nära som lämpligen
kan ske, anpassas efter den faktiska vårdkostnaden per dag och patient; att denna
grundavgift med stöd av erfarenheterna från 1921 års sista kvartal tillsvidare
bestämmes till 7 kronor eller samma belopp, som för närvarande av vederbörande
myndigheter erlägges för vid sanatorierna vårdade statstjänare; att
till realiserande av jubileumsfondens filantropiska syften vid varje sanatorium
upplåtas högst 20 platser mot en avgift av 4 kronor och högst 30 platser
mot en avgift av 2 kronor; att avgiften för patient, som önskar erhålla enskilt
eller lialvenskilt rum, bestämmes till respektive 10 och 8 kronor med

Framställning
från
Lidingö
fångvårdsstyrelse.

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

rätt dock för överläkaren vid sanatoriet, att, om det med hänsyn till viss
patients vårdbehov finnes påkallat, upplåta sådant rum till begagnande utan
ökning av den avgift, som eljest skolat av patienten erläggas; samt att platser
mot nedsatt avgift icke må vara tillgängliga för patienter, vilkas vårdkostnader
bestridas av allmänna medel.

Enligt förbundsstyrelsens mening kan det redan med nuvarande lagstiftning
icke anses lämpligt, att av Kungl. Maj:t eller med Kungl. Maj:ts bifall
stipuleras vårdavgifter för fattigvårdsförsörjda, som ligga avsevärt över de i
kammarrättens taxa upptagna. Bestämmelser i sådant avseende torde nämligen
dels vara rätt värdelösa såsom garanti för att den högre avgiften verkligen
erhålles, dels bidraga till att öka fattigvårdstvisternas antal, dels slutligen
medföra orättvisor gent emot fattigvårdssamhällena eller landstingen
och komplicera prövningsförfarandet i fråga om vårdersättning. De fångvårdsstyrelse^
som hava kännedom om de av kammarrätten följda principerna
vid avgörande av fattigvårdstvister angående vårdavgiftens storlek,
torde nämligen vid dylika bestämmelser i vanliga fall vägra att betala den
högre avgiften, och följden härav torde, antingen tvisten dragés inför kammarrätten
eller ej, bliva, att samhället och i sista hand landstinget slipper
betala högre avgift än enligt kammarrättens taxa. De fattigvårdsstyrelser,
som antingen äro okunniga om den av kammarrätten följda praxis, eller som,
i tanke, att landstinget i varje fall lämnar bill ersättning för erlagd vårdavgift,
äro likgiltiga för vårdavgiftens storlek, betala däremot den högre avgiften,
och beror det sedan på ett vidly ftigt prövningsförfarande och på den
av de olika landstingen tillämpade praxisen, huruvida kommunen eller landstinget
i sista hand skall bliva den lidande.

Om sålunda enligt styrelsens mening redan med nuvarande lagstiftning
avgiftsbestämmelser beträffande ovan omförmälda anstalter böra ändras därhän,
att avgiften för patienter, som vårdas på kommuns bekostnad icke
fixeras till ett högre belopp än enligt kammarrättens taxa, så blir en dylikändring
än nödvändigare, om genom lag eller författning landstingens ersättningsskyldighet
regleras på sätt, som av styrelsen föreslagits. Sker icke eu
sådan ändring, böra måhända ifrån de ifrågasatta lagbestämmelserna undantag
göras i fråga om vård å de omförmälda anstalterna, varigenom emellertid
syftet med bestämmelserna komme att i viss män äventyras.»

I framställningen berördes därefter eu vid 1922 års riksdag till chefen för
socialdepartementet framställd interpellation angående legosängsavgifterna å
jubileumssanatorierna, och det å densamma lämnade svaret. A denna del
av framställningen torde det icke vara nödigt att nu vidare ingå.

Slutligen hemställde landstingsförbundet bland annat, att de av förbundet
ifrågasatta bestämmelserna om dagavgiften å vissa anstalter skulle ingå i eu
särskild kungörelse med föreskrifter om vad som vore att iakttaga i fråga
om gottgörelse av landsting för viss vårdkostnad i enlighet med bestämmelserna
i 40—42 och 59 §§ fattigvårdslagen.

Lidingö fattigvårdsstyrdse har i framställning den It) januari 1924 till
Kungl. Maj:t bland annat anfört: I avseende å den brist på vägledning för

fattigvårdsstyrelserna, som nu givetvis förelåg»'' beträffande av de dömande
myndigheterna, närmast av kammarrätten, tillämpad praxis, syntes densamma
kunna jämförelsevis lätt avhjälpas, därest fattigvårdsstyrelserna erliölle meddelande
om de understödsbelopp, som för ett visst år komme att i allmän -

Kungl. Maj:ts proposition nr 106. 37

liet utdömas och detta redan vid årets början. För närvarande torde det
icke vara möjligt för en fångvårdsstyrelse att annat än genom hos kammarrätten
anförda besvär få utrönt, huruvida förändringar i tidigare tillämpade
normer för understödsbeloppen vidtagits. En anordning av antytt slag syntes
kunna nedbringa de s. k. beloppstvisternas antal till ett minimum samtidigt
som den såväl för kommunerna som landstingen i avseende å de betydande
ekonomiska värden det här gällde måste anses medföra fördelar.

Över nyss berörda framställningar från svenska landstingsförbundet och
fattigvårdsstyrelsen i Lidingö hava yttranden avgivits av svenska stadsförbundet,
svenska landskommunernas förbund, svenska fattigvårdsförbundet
och kammarrätten av vilka yttranden de tre förstnämnda gått i avstyrkande
riktning under framhållande av att den verkliga kostnaden borde i sin helhet
ersättas.

Svenska landskommunernas förbund har särskilt framhållit, att det kunde
mycket starkt ifrågasättas, om ett stadgande, att skälig ersättning skulle
utgå för vård å anstalt utom det egna landstingsområdet, kunde hindra
lasarettsdirektion eller anstalts styrelse att debitera den legosängsavgift, som
landstinget beslutat för patienter från annat landstingsområde. Visserligen
kunde det anföras exempel på att landsting, som sökt fattigvårdssamliälle
på legosängsavgift för inom samhället hemmahörande patient, av kammarrätten
fått sin ersättning fastställd i anslutning till den taxa kammarrätten
eljest tillämpade i fattigvårdsmål. Dessa fall torde emellertid ansluta sig
till sådana, där tvisten haft karaktär av fattigvårdsmål. Annorlunda ställde
sig saken, då tvist uppstode mellan en anstalt och en fångvårdsstyrelse,
som utställt ansvarsförbindelse för den vårdade. Kravet bleve då av civilrättslig
natur och komme, om fångvårdsstyrelse skulle bestrida betalningen
av den avgift, som landstinget beslutat, under vanlig civil domstol.

Kammarrätten har angående förevarande del av framställningarna allenast
uttalat, att det syntes kammarrätten icke lämpligt att i en särskild författning,
avseende ersättning av landsting för viss fattigvård, införa positiva bestämmelser,
som kunde komma i strid med den praxis, som utbildat sig i
fråga om vad i allmänhet vore att hänföra till ersättningsbar fattigvård, och
därmed föranleda, att landstingen efter andra normer än de dömande myndigheterna
bedömde frågan om vad som skulle såsom fattigvårdskostnad ersättas.

På framställning av Örebro läns landstings förvaltningsutskott har Örebro
länsstyrelse med skrivelse den 4 juli 1925 till Kungl. Maj:t överlämnat en
av Örebro landstings vid sammanträde den 4 september 1924 fattade beslut
föranledd skrivelse från nämnda förvaltningsutskott. I sistberörda skrivelse
har förvaltningsutskottet — i anledning av meddelande från direktionen för
Örebro läns lasarett, att länsstyrelsen i Örebro län tillerkänt länslasarettet
ersättning för kostnaderna för vård åt en därstädes intagen patient från
Stockholms stad med allenast 2 kronor 50 öre om dagen, ehuru den av
landstinget bestämda legosängsavgiften vore 3 kronor om dagen, samt att,

Yttranden.

Framställning
från
Örebro läns
landstings
förvaltningsutskott.

Förslaget.

38 Kungl. Maj.ts proposition nr 106.

efter av lasarettsdirektionen anförda besvär, kammarrätten i utslag den 5
juni 1924 ej funnit skid att göra ändring i länsstyrelsens utslag i vad det
blivit överklagat — hos Kungl. Maj:t, för vidtagande av åtgärd, anmält, hurusom
kammarrätten ansett sig befogad att åsidosätta landstingets beslut om
legosängsavgift vid lasarettet, samt anhållit, att genom lagstiftning måtte
bestämmas storleken av de avgifter, som landsting enligt gällande lag om
fattigvården hade att erlägga för vård av fattiga, som intagits å länslasarett,
å sjukstuga, underhållen av landsting, eller å annan med länslasarett likställd
sjukvårdsinrättning. I omförmälda meddelande från lasarettsdirektionen
hade denna yttrat bland annat, att direktionen icke ville bestrida möjligheten
av att något enda landsting skulle kunna bestämma legosängsavgiften
för vård av sjuka ej tillhörande länet liög, måhända för mycket hög,
varför direktionen ansåge denna möjlighet kunde anses påkalla lagstiftning,
varigenom bestämdes, att den legosängsavgift, som fattigvårdssamhälle skulle
erlägga för sjuk utom länet, sattes eller ställdes i visst förhållande till den
lägsta legosängsavgiften vid lasarettet. Det syntes dock böra medgivas
landstinget att bestämma dylik legosängsavgift två eller tre gånger större än
den lägsta.

Bland de åtgärder, på vilka i första rummet tagits sikte vid utarbetande
inom socialdepartementet av förut omförmälda promemoria, var åtgärder till
nedbringande av antalet s. k. beloppstvister. I fråga om åtgärder till bestämmande
av det belopp, varmed ersättningen för olika slag av vård skulle
utgå, anfördes i promemorian i huvudsak följande.

Det största antalet s. k. beloppstvister mellan fattigvårdssamliällen torde
för närvarande bero på olika meningar om med vilket belopp faktiskt utgiven
vård å allmän anstalt, sjukvårdsinrättning eller ålderdomshem skulle ersättas,
i det att krav framställdes på ersättning med det belopp, vartill vården
enligt fastställda avgifter eller självkostnad uppgått, under det att liemortssamliället
önskade lämna ersättning allenast med visst såsom skälig kostnad
ansett belopp. Till stöd för sistnämnda uppfattning hade kunnat åberopas
av kammarrätten tillämpad praxis, i det att kammarrätten plägat utdöma
ersättning med belopp, som stundom understigit det faktiskt utgivna men
som torde hava ansetts motsvara det belopp, varför enligt 1 § avsedd erforderlig
vård bort kunna lämnas. Vissa av kammarrätten antagna normer
för bedömande av storleken av skäligt belopp för vissa olika slag av vård,
den s. k. kammarrättens taxa, hade därvid ofta lagts till grund för fixerande
av det belopp, hemortssamhället varit villigt betala. Emellertid hade tvekan
såväl hos fattigvårdsstyrelserna som hos de dömande myndigheterna varit
rådande om i vad mån denna kammarrättens praxis bort vara normgivande,
och, oavsett om huruvida en sådan nedprutning, som taxan faktiskt i vissa
fall inneburit, varit fullt överensstämmande med fattigvårdslagens mening,
något varom olika meningar gjort sig gällande, hade taxans tillämpning
knappast skapat tillräcklig klarhet och enhetlighet å förevarande område.

Huvudändamålet med ändring av bestämmelserna i nu berörda hänseende
torde alltså böra vara att åstadkomma enhetliga och så tydliga regler som

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 106.

möjligt angående storleken av det belopp, som i olika fall skulle utgå. Därvidlag
torde först böra uppmärksammas skillnaden mellan egentliga beloppstvister
samt tvister, som icke i egentlig mening kunde sägas angå kostnadsbeloppet.
Sist avsedda tvister vore sådana, som rört sig om huruvida lämnad
vård med avseende å sin beskaffenhet eller art gått utöver den i 1 §
fattigvårdslagen stadgade obligatoriska vården; d. v. s. om huruvida vården
helt eller i visst avseende inneburit s. k. lyxkostnad, för vilken liemortssamhället
icke borde vara skyldigt att betala. På dylika tvister hade exempel
förut givits, och beträffande dem torde ur nu närmast förevarande synpunkt
annan åtgärd icke kunna vidtagas, än att i lagtexten uttryckligen framliölles,
att endast vård, som innefattades under 1 §, skulle ersättas.

Beträffande de egentliga beloppstvisterna, nämligen de som rörde frågan
huruvida viss till sin art och beskaffenhet bestämd, under 1 § ostridigt
innefattad vård skulle ersättas efter den verkliga kostnaden eller med lägre
belopp, motsvarande den skäliga kostnaden därför, hade följande synpunkter
ansetts böra vara avgörande. Vistelsesamhället vore enligt fattigvårdslagen
i princip berättigat att av liemortssamhället få ersättning för sina kostnader
för vård enligt 1 §. Denna rätt borde dock i allmänhet icke få leda till att
liemortssamhället betungades med kostnader, som icke svarade mot värdet
av den lämnade vården. A andra sidan borde iliågkommas, att vistelsesamhället
ofta befunne sig i ett tvångsläge och icke vore i tillfälle att inverka
på kostnadsbeloppet. I sådant fall torde enligt nyssnämnda huvudprincip
vistelsesamhället böra få full ersättning för de kostnader, samhället
haft för fullgörande av sina genom fattigvårdslagen ålagda förpliktelser.

Ur dessa utgångspunkter kunde alltså en lagfäst taxa eller tariff, grundad
på eu uppskattning av det belopp, varmed i 1 § avsedd vård skäligen herde
kunna tillhandahållas, i vissa fall vara på sin plats men syntes icke böra
tillämpas i andra fall än då det samhälle, som lämnat vården, varit i tillfälle
att själv bestämmande inverka på kostnadsbeloppet. Från det område,
för vilket en taxa borde bliva gällande, avsöndrades alltså omedelbart ersättning
för vård å annan än fattigvårdssamhället tillhörig anstalt eller inrättning;
för vård å dylik anstalt hade ju samhället endast att betala den
efter fastställda grunder debiterade avgiften och hade icke möjlighet att
nedbringa denna kostnad. Motsatt vore förhållandet på en samhällets egen
anstalt, där en faktisk kostnad, som överstege det såsom skäligt befunna och
i en taxa faställda kostnadsbeloppet, i allmänhet kunde anses i ena eller
andra hänseendet bero på åtgärder eller försummelser från samhället själv
eller dess organ.

På dessa grunder skulle man alltså komma till, att en gräns skulle dragas
så, att vård å samhällets egen anstalt skulle ersättas efter en fastställd taxa,
medan vård å annan anstalt skulle gottgöras med den enligt fastställda
grunder debiterade avgiften, i den mån sådan funnes fastslagen, d. v. s.
närmast för dagkostnad; dock borde endast utgå avgiften å billigaste avdelning
å anstalten —- i själva verket torde det för övrigt vara ett typiskt
exempel på lyxkostnad, därest fattigvårdssamhället beredde vård å annan än

40 Kung!,. Maj ds proposition nr 106.

billigaste avdelning. I denna huvudregel torde emellertid vissa modifikationer
böra göras.

A ena sidan syntes nämligen hänsyn böra tagas till det förhållandet att
i ett flertal fall, exempelvis för vård å länslasarett, olika avgifter vore fastställda
för patienter, bosatta inom den myndighets verksamhetsområde som
administrerade anstalten, och patienter, bosatta utom samma område. Av
nyss anförda huvudregel skulle nu följa, att i de fall, då vistelsesamhället
berett en person vård mot avgift för s. k. utomlänspatienter, hemortsamhället
skulle nödgas betala hela denna avgift. Detta hade ansetts vara
olämpligt för de fall, då det utan olägenhet för vistelsesamhället eller den
vårdbehövande varit möjligt att för billigare avgift bereda den erforderliga
vården å en annan sjukvårdsanstalt, exempelvis därför att vederbörande där fått
betala efter taxan för länspatienter. Det undantaget hade därför intagits i
lagtexten (51 §), att där erforderlig vård å sjukvårdsanstalt lämpligen kunnat
för lägre kostnad än den utbetalta beredas å annan anstalt, ersättningen från
hemortssamhället till vistelsesamhället skulle utgå allenast med belopp
motsvarande denna lägre kostnad. Ett dylikt undantag hade ansetts vara
ägnat att motverka benägenheten att bereda anstaltsvård, utan närmare undersökning,
huruvida icke vården lika vill kunnat erhållas på, annan anstalt för
lägre kostnad. A andra sidan hade i undantaget ansetts böra ligga, att hänsyn
skulle tagas till lämpliglietsförhållandena, så att exempelvis icke så
dryga kostnader nedlades på den beliövandes förflyttning, att de uppvägde
den lägre kostnaden på den andra anstalten. Möjligheten att förflytta eu
patient begränsades för övrigt även av liemsändningsreglerna i 57 §.

Den andra jämkningen i förberörda huvudregel läge däri, att med vård å
annan än fattigvårdssamlnille tillhörig anstalt ansetts böra likställas vård å.
anstalt eller anstaltsavdelning, som tillhörde fattigvårdssamliälle, därest anstalten
eller avdelningen vore att hänföra till sjukvårdsinrättning. Anledningen
till att detta undantag medtagits hade varit, att i motsatt fall de städer, som
hade egna sjukhus, skulle komma i eu ogynnsam ställning, i det de för vård
av främmande patienter endast skulle få ersättning efter den fastställda taxan,
medan andra städer, som placerade patienterna å ett länslasarett, skulle få
ersättning efter hela den debiterade avgiften. Viss tvekan torde emellertid
kunna råda om huruvida detta undantag borde upptagas. Såsom framginge
av det följande, borde nämligen en konsekvens av detsamma bliva, att det
bleve gällande även för vård å andra kommunala anstalter, exempelvis å vårdnadssamliället
tillhörig anstalt för sinnessjukvård. Därmed kunde möjligen
tänkas följa, att någon kommun vid bestämmande av avgifter å dylik anstalt
för främmande patienter bleve mindre nogräknad. Korrektivet häremot finge
emellertid anses ligga i nyssberörda bestämmelse om den lägre ersättningen
för det fall att billigare vård kunnat beredas å annan anstalt, vilket undantag
bleve gällande även för detta fall.

Genom nu angivna regler torde man i viss man tillmötesgå ett av landstingsförbundet
i dess förutberörda framställning framhållet önskemål, nämligen
att kostnaderna för av fattigvården omhändertagna utomlänspatienter

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

måtte nedbringas genom stadgande av skyldighet att förflytta patienter till
deras hemortssjukhus eller annorledes, samtidigt som man tillgodosåge den
av övriga kommunalföreningar uttryckta meningen, att ersättning borde
lämnas för hela kostnaden för sjukhusvård.

Det av landstingsförbundet och även annorledes jämväl framhållna önskemålet,
att enhetlighet borde åstadkommas mellan de olika landstingens taxor
för utomlänspatienter — något som givetvis vore av stor betydelse i nu behandlade
hänseenden — torde icke för närvarande vara moget för tillgodoseende
och syntes i varje fall icke kunna eller böra lämpligen upptagas i nu
förevarande sammanhang.

Jämlikt bestämmelserna i 40—42 §§ bleve det i allmänhet å landstingen,
som nu sist ifrågavarande kostnader till sist kornme att stanna. Bestämmelser
motsvarande de nu återgivna om ersättningsbeloppens beräkning
torde alltså böra tillämpas även i förhållandet mellan landsting och primärkommuner,
då det gällde för dessa sistnämnda att uttaga ersättning för
sjukvårdskostnad. Det torde nämligen vara uppenbart, att det belopp,
liemortssamhälle enligt de ifrågasatta reglerna nödgades utgiva, skulle samhället
även äga att helt återfå av landstinget.

Begeln om att för vård å sjukvårdsinrättning ersättning för dagkostnad
skulle utgå efter den fastställda avgiften torde böra uttryckligen fastställas
att gälla även i de fall, då jämlikt 58 § allmän anstalt eller inrättning i
fattigvårdsprocess utkrävde ersättning av vistelse- eller liemortssamhälle. I
överensstämmelse med vad som yrkats i den av Örebro läns landstings förvaltningsutskott
genom länsstyrelsen i Örebro län gjorda framställningen
skulle det enligt utkastet alltså icke vidare kunna ifrågakomma att, såsom
skett, ersättning för vård å länslasarett utdömdes åt lasarettet med lägre
belopp än den av landstinget fastställda vårdavgiften.

För vård å fattigvårdssamliälles anstalt, som ej vore sjukvårdsinrättning,
skulle, såsom framgått av vad förut nämnts, enligt utkastet ersättning utgå
enligt en av Kungl. Maj:t för varje år fastställd taxa.

I denna del innebure alltså utkastet i viss mening eu legalisering av den
s. k. kammarrättens taxa. I själva verket innebure eu dylik regel snarast
en modifikation i det nu enligt 50 $ gällande stadgandet, att vård, som lämnats
enligt 1 §, skulle i sin helhet av liemortssamhället ersättas. I överensstämmelse
härmed hade också i 50 § intagits eu erinran om att ersättning
för vård enligt 1 § icke skulle utgå helt utan med ett enligt 51 § bestämt
belopp.

Under övervägande hade varit, huruvida systemet med ersättning enligt
taxa skulle kunna utsträckas till andra slag av vård än de nu nämnda. Fråga
hade då närmast varit om ^ackordering av barn, för vilken vård kammarrätten
i viss mån tillämpade taxa — samt vård av äldre personer, som utackorderats
eller som vårdades i sitt hem. I nu berörda hänseenden både
emellertid förhållandena ansetts vara så pass växlande icke blott emellan
olika orter utan även från fall till fall, att några mera generella regler knappast
torde vara lämpliga. Även för dylika slag av vård skulle alltså den allmänna

Yttranden.

42 Kung!. Maj:ts proposition nr 106.

regel gälla, som i utkastets 51 § 1 mom. 3 stycket införts som supplerande,
nämligen att ersättning skulle utgå med det belopp, vartill kostnaden för
vården skäligen kunde uppskattas. Då lyxkostnaden genom omformulering
av 50 § redan förut uttryckligen avsöndrats från området för ersättningsplikten,
komme skälighetsuppskattningen att gälla, huruvida det debiterade
beloppet kunde anses rimligt med hänsyn till de däremot svarande prestationerna.

Närmare bestämmelser angående sättet för taxans bestämmande torde böra
meddelas av Konungen. Det lämpligaste förfaringssättet därvidlag syntes
vara, att länsstyrelserna var för sina kommuner uppgjorde förslag, över vilka
kommunerna lämnades tillfälle att yttra sig, varefter länsstyrelserna — eventuellt
efter vidtagna modifikationer — insände sina förslag till Kungl. Maj:t,
som lämpligen torde böra samråda med socialstyrelsen. Vid taxans bestämmande
torde nämligen framför allt hänsyn böra tagas till den gällande dyrortsgrupperingen,
men därjämte torde möjlighet böra finnas till jämkningar för
kommuner, vilka på grund av särskilt gynnsamma eller särskilt olyckliga
förhållanden utan eget förvållande erhållit speciellt låga eller speciellt höga
kostnader å sina anstalter. Sedan taxa en gång fastställts för samtliga
kommuner, torde det årliga arbetet med jämkningar däri endast bliva av
ringa omfattning.

Rörande formuleringen av de i promemorian föreslagna ändringarna i
fattigvårdslagen i nu avhandlade del får jag hänvisa till utkastet (se bil. D).
I fråga om lagtexten torde följande böra särskilt påpekas.

50 § hade omformulerats i syfte att därav tydligare än för närvarande
.skulle framgå, att icke all vård, som lämnades åt en person, vilken vore i
behov av fattigvård enligt 1 §, skulle ersättas utan endast den vård, som
vore att hänföra till erforderlig vård, i den mening detta uttryck tagits i
1 §. Här avskiljdes alltså den s. k. lyxkostnaden; reglerna i 51 § om det
belopp, varmed ersättning skulle utgå, innebure följaktligen en inskränkning
i rätten till ersättning för vård, som icke vore att hänföra till lyxkostnad.
— Till ett nytt 2 mom. hade även överflyttats de nu i 51 § innehållna
undantagsbestämmelserna.

I 51 § hade intagits de förut omförmälda reglerna angående det belopp,
varmed ersättning skulle i olika fall lämnas.

Ifrågavarande förslag har, i vad angår de delar, som avsågo nedbringande
av antalet s. k. beloppstvister, helt tillstyrkts eller lämnats utan erinran av
länsstyrelscrna i Gotlands och Västernorrlands lön samt Hallands läns landstings
förvaltningsutskott.

Med vissa erinringar har utkastet i nu förevarande del tillstyrkts av länsstyrelserna
i Stockholms, Södermanlands, Östergötlands, Kronobergs, Kristianstads,
Hallands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Västerbottens och Norrbottens
län, Jämtlands läns landstings förvaltningsutskott, Stockholms stads fattigvårdsnämnd
och Göteborgs stads fångvårdsstyrelse samt svenska landskommunernas
förbund och svenska stadsförbundet.

Kunyl. Maj:ts proposition nr 106.

Tvekan liar därvid i främsta rummet från ett flertal håll yppats om lämpligheten
av det i 51 § 1 mom. av utkastet stadgade undantaget från huvudregeln
eller att, där erforderlig vård lämpligen kunnat för lägre kostnad
beredas å annan anstalt, ersättningen skulle utgå allenast med belopp, motsvarande
denna kostnad. Ett sådant stadgande har ansetts komma att föranleda
tvister i betydande utsträckning. Det har därvid särskilt erinrats
om, hurusom det ingalunda vore fattigvårdsmyndiglieten, som bestämde å
vilken anstalt den sjuke skulle intagas, utan detta bestämdes med hänsyn
till sjukdomens beskaffenhet av vederbörande läkare. Och ej sällan infunne
sig den vårdbehövande fattige själv å anstalten utan att fattigvårdsmyndigheten
haft tillfälle att utöva inverkan i avseende å vilken anstalt han skulle
uppsöka.

Tvekan på nyss angivna punkt, ävensom vissa andra erinringar mot utkastet,
i vad det avsåg, att ersättning för dagkostnad å anstalt i vissa fall
skulle utgå efter den för vård å billigaste avdelning å anstalten enligt fastställda
grunder gällande avgiften för den vårdade — för vilka erinringar det
icke torde vara erforderligt att här närmare redogöra än som framgår av i
det följande refererade yttranden — hava föranlett framställande av förslag
om att ersättning för vård å anstalt skulle under alla förhållanden utgå enligt
en för ändamålet fastställd tariff. Förslag i dylik riktning har framställts
av kammarrätten, länsstyrelserna i Jönköpings, Kalmar, Blekinge, Malmöhus,
Göteborgs och Bohus, Alvsborgs och Skaraborgs län, Gävle fattigvårdsstyrelse,
svenska landstingsförbundet samt ett stort antal av de olika landstingens
föi •valtningsu ts/cott.

De skäl, som tala för en sådan ståndpunkt i föreliggande ämne. framgå
av kammarrättens den 12 januari 1926 avgivna utlåtande.

Kammarrätten har däri anfört:

»Utfinnandet av rättvisa normer för fastställande av de ersättningsbelopp,
som vid fattigvård, lämnad åo anstalt, i olika fall skola utgå för dagkostnad,
är ett svårlöst spörsmål. A ena sidan framträder från dem, som lämnat
fattigvård, kravet att ersättningen skall i möjligaste mån motsvara den verkliga
kostnaden. A andra sidan äro, där den fordrade ersättningen förmenas
överstiga vad som varit oundgängligen nödigt, de ersättningsskyldiga i regel
icke villiga att ersätta mera än vad enligt deras uppfattning varit erforderligt.
Till de stridiga intressen, som sålunda göras gällande av vederbörande
parter, kommer det allmännas behov av enhetliga, i förevarande hänseende
städse användbara normer. Rättsutvecklingen på detta speciella område har
också strävat att tillgodose detta behov. De synpunkter, som därvid kommit
till användning, hava huvudsakligen varit följande.

Då enligt fattigvårdslagen ersättning skall utdömas allenast för det underhåll
och den vård, som varit erforderliga, gäller det att från den yrkade ersättningen
avsöndra vad som belöper på underhåll och vård, som icke varit
erforderliga. Kostnad för dylik icke erfoderlig vård kan vara fristående
eller ock stå i ett visst samband med kostnad för erforderlig vård. År vården
av onödigt hög kvalitet, ingår i densamma en viss merkostnad. Den mot
denna merkostnad svarande vård har ansetts icke böra ersättas. Här avsedd
merkostnad kan hava uppkommit av olika anledningar, såsom därigenom att
anstalt, varå vården beredes, varit ovanligt kostsam i uppförande eller att

Kanyl. Maj:ts proposition nr 106.

å densamma påkostats en särskilt dyrbar utrustning eller att vid anstalten
utbetalas alltför höga arbetslöner till där anställd personal eller att personalen
är obehövligt stor och så vidare. Bortelimineras sådan merkostnad,
återstår vad man kan kalla normal kostnad.

Vid bedömandet av vad med normal kostnad skall förstås är vidare att
märka att prisförhållandena å den ort, där anstalten är belägen, skola komma
i beaktande, således icke ett för hela riket beräknat medelpris.

Den fattigvård, varom här är fråga, kan meddelas antingen ä vårdnadssamhällets
egen anstalt eller å annan än samhället tillhörig anstalt. I båda
fallen kali en merkostnad, i den betydelse här ovan sagts, uppstå. Då vården
lämnats å vårdnadssamhällets egen anstalt, som icke är av sjukvårdsinrättnings
natur, erlägger samhället ingen avgift. Kostnaden för dylik vård
måste således beräknas. Spörsmålet om beloppet blir i detta fall skäligen
enkelt: allenast den för vården normala kostnaden skall ersättas av vederbörande
hemortssamliälle, varemot eventuell merkostnad skall stanna å vårdnadssamhället.
Principiellt bör detsamma gälla, om anstalten är eu vårdnadssamhället
tillhörig sjukvårdsinrättning. I det senare fallet kan visserligen
inträffa att samhället till sjukvårdsinrättningen får erlägga en viss avgift,
men detta innebär endast att samhället betalar så att säga till sig sjiilft.
Den enda reella skillnaden mellan detta fall och det föregående är att den
normala kostnaden här i regel är högre.

Har vårdnadssamhället för vården anlitat eu anstalt, som ej tillhör samhället,
kan detta bero därav att samhället självt icke äger sådan anstalt,
varpå den i det föreliggande fallet erforderliga vården kan beredas, eller att
samhället av annan anledning finner det lämpligare att anlita annan anstalt
iin sin egen. Härvid är dock att märka att enligt fattigvårdslagen varje
primärkommun är såsom vårdnadssamliälle ansvarig för fattigvården i kommunen.
Förhållandena äro emellertid oftast sådana, att primärkommunen
icke själv kan lämna den sjukvård, varav behov föreligger. Kommunen bereder
då i stället merendels vården å anstalt, tillhörig den länskomnmn
(landstingsområde), vari primärkommunen ingår. Om landstinget sedermera
i fattigvårdsprocess mot vistelse- eller hemortskommun söker ersättning för
sjukhuskostnaden, utdömes ersättning allenast för den kostnad, som anses
vara den för vården normala, och merkostnaden får stanna på landstinget.
Analogt är förhållandet, om sjukvården lämnats å en staten tillhörig anstalt.
Om kommunen i dessa fall lämnat ansvarsförbindelse till anstalten, är denna
omständighet utan betydelse i fattigvårdsprocessen. Förhållandena emellan
anstaltens principal och den, som lämnat ansvarsförbindelsen, blir nämligen
att bedöma enligt civilrättens allmänna regler.

Samma synpunkter göra sig gällande i de fall, då enligt 58 § fattigvårdslagen
allmän anstalt eller inrättning utan förmedling av någon kommun åt
någon lämnat vård och för densamma söker ersättning av vederbörande
fattigvårdssamhälle. Om ett länslasarett, vistelsesamhället och hemortssamhället
tillhöra samma län, blir förloppet det att vistelsesamhället förpliktas
betala till länslasarettet den normala vårdkostnaden samt erhåller gottgörelse
därför av hemortssamliället. År vården sådan att landstinget är pliktigt att
i sista hand ersätta densamma, äger sedan hemortssamliället att efter enahanda
norm utfå gottgörelse av landstinget. År hemortssamliället beläget i
annat län än där länslasarettet finnes, blir liksom i hirra fallet det landsting,
varunder länslasarettet lyder, ansvarigt för merkostnaden. Skulle åter
i sådant fall ersättningen utdömas efter den verkliga kostnaden, skulle detta
innebära, att merkostnaden komme att i sista hand drabba landstinget i det
län, där hemortssamliället är beläget. (Jämför i detta sammanhang Svenska
landstingsförbundets framställning den 13 december 1923 till Kung!. Maj:t,

Kungl. Maj:ts proposition nr 106. 4-5

vari, bland annat, yrkats rätt för landstingen att i fråga om vård a främmande’
anstalt lämna vederbörande kommun ersättning i enlighet med eu
viss skälig dagavgift.)

Med det betraktelsesätt, varför nu redogjorts, liar det för kammarrätten
tett sig såsom en nödvändighet att vårdkostnaden bleve beräknad efter enhetliga
normer. Eu lagtillämpning, varigenom kammarrätten på grund av
svårigheten att avgöra, varest i det enskilda fallet gränsen borde dragas
mellan den ''erforderliga’ vård, för vilken ersättning lagligen borde av vederbörande
hemortssamhälle utgivas, och den ''merkostnad’, för vilken hemortskommunen
icke vore ersättningsskyldig, skulle i alla sådana fall, då anstalten
icke ägdes av vårdnadssamhället, utdöma de fordrade beloppen, kunde icke
synas kammarrätten väl överensstämma med fattigvårdslagstiftningens syfte
att begränsa vårdnadskommunens skyldighet att lämna fattigvård och rättighet
att för lämnad fattigvård bekomma ersättning av hemortskommunen till
den ''nödtorftiga'' (enligt 1871 års förordning) eller erforderliga’ (enligt 1918
års lag) fattigvården. En jämkning och beskärning av för högt tilltagna
ersättningsbelopp har därför sedan gammalt plägat vidtagas av kammarrätten,
och något tvivel om lagligheten av denna praxis har varken kommit till synes
i motiven till 1918 års fattigvårdslag eller förrän på den allra senaste tiden
hos de dömande myndigheterna eller eljest yppats. Så länge kammarrätten
hade ett fåtal ledamöter och arbetet bedrevs på en eller ett par divisioner,
mötte det ingen större svårighet att i beskärningarna av de för höga ersättningskraven
bibehålla en viss konsekvens, men allt eftersom ledamöternas
och divisionernas antal ökades — för närvarande föredragas fattigvårdsmål
av 24 ledamöter, fördelade på 6 divisioner — blevo även nämnda svårigheter
större. En omständighet, som i mycket hög grad bidragit till dessa
svårigheter, är även upphörandet med ingången av år 1919 av den på lasarettsstadgans
bestämmelser grundade rätten till fria sjukhusförmåner å länslasarett
för medellös sjuk från annat landstingsområde. Det är för övervinnande
av de praktiska svårigheter, varom nu talats, som kammarrättens
ledamöter tid efter annan vid gemensam rådplägning överenskommit om
vissa prislatituder, inom vilka ersättningarna för olika slag av fattigvård
borde hållas, då särskild utredning icke lämnade stöd för fastställande av
högre eller lägre ersättningsbelopp. Till belysande av förhållandena i förevarande
avseende vill kammarrätten omförmäla att enligt föreliggande uppgifter
rörande legosängsavgifter vid lasarett och sjukhus kraven på dagkostnadsersättning
växlat i sådan grad att för enahanda slag av vård är 1924
begärts från en sjukvårdsanstalt 1 krona eller 1 krona 25 öre och från eu
annan 7 kronor och att även de vanliga fattigvårdsanstalternas ersättningskrav
varit i hög grad varierande.

Enligt socialdepartementets nu föreliggande förslag skola ersättningsfrågorna
lösas efter ett vad man skulle kunna kalla blandat system. I eu
del fall skulle ersättningsbeloppen, i vad de avse dagkostnad, utgå i enlighet
med ett tariffsystem, i en del andra fall åter efter eu grund, som i
princip upptager den verkliga kostnaden såsom normerande. Såsom korrektiv
mot allt för höga ersättningar har uppställts den undantagsbestämmelsen
att, där erforderlig vård lämpligen kunnat för lägre kostnad beredas å annan
anstalt, ersättning skall utgå allenast med belopp motsvarande denna kostnad.
Kammarrätten har icke kunnat undgå finna att just denna bestämmelse, som
för visso är nödvändig vid ett system sådant som det nu föreslagna, skulle
komma att giva upphov till ett nytt slags beloppstvister, där frågan rör sig
icke längre om beloppet i och för sig utan därom huruvida icke vården
tilläventyrs kunnat för lägre kostnad lämnas å annan anstalt än den, som
anlitats. Följande exempel torde klargöra till vilka konsekvenser denna

46 Kungl. Maj:ts proposition nr 10H.

bestämmelse kan fora. Ett liemortssamliälle avfordras av ett vårdnadssamliälle
betalning för lämnad vard efter ''fastställd avgift’ och betalningen erlägges
efter denna grund. När liemortssamliället söker att av sitt landsting
utfå ersättning, vartill det må vara berättigat, blir med tillämpning av ifrågavarande
bestämmelse kravet reducerat och ett lägre belopp utdömt. Den
tvist om beloppet, som härvid uppkommer mellan hemortskommunen och
landstinget, kan hemortskommunen måhända förebygga genom en tidigare
tvist i enahanda avseende med vårdnadssamhället, och det är rimligt att
hemortskommunen föredrager den utvägen. Men helt uteslutet är väl icke
att hemortskommunen tvistar först med vårdnadssamhället och sedan med
landstinget samt att frågan, huruvida vårdkostnaden i det föreliggande fallet
utgått med högre belopp än som vederbort, bedömes olika i de särskilda
målen, allt efter beskaffenheten av den utredning, som parterna förebragt.

Jämväl den föreslagna bestämmelsen att, då vårdnadsamhället lämnat vård
å egen sjukvårdsinrättning, ersättning skall utgå efter fastställd avgift och
således i allmänhet med högre belopp än enligt tariffen, kan antagas giva
upphov till olika meningar vad med sjukvårdsinrättning menas och därav
föranledda processer. I vårdnadssamliällets ekonomiska intresse ligger ju
att i möjligaste mån förläna sina fattigvårdsanstalter karaktär av sjukvårdsinrättning
för att därigenom utfå den högre ersättningen. X den betalande
hemortskommunens intresse ligger åter att få anstalten betraktad såsom
icke varande sjukvårdsinrättning. För att förebygga dylika tvister skulle det
därför måhända bliva nödvändigt att i lagen intaga föreskrift om att fattigvårdsinrättnings
egenskap av sjukvårdsinrättning borde genom tjänsteläkares
utlåtande eller på annat sätt visas (jämför 41 §).

Kammarrätten vill vidare framhålla att, om ett vårdnadssamhälle vid vård
å egen anstalt skulle erhålla betalning allenast för den normala kostnaden
men vid vård å främmande anstalt för den verkliga kostnaden, därav säkerligen
skulle följa eu tendens hos vårdnadssamliällena att, så snart fråga
vore om vård åt icke där hemmahörande personer, söka bereda dem vård å
främmande anstalter, något som måste sägas stå i strid mot fattigvårdslagens
syfte.

Vid upprättande av taxor till ledning för beräkning av dagkostnad har
kammarrätten såsom nämnt plägat använda en viss latitud, så att till exempel
dagkostnaden för fattigvård, som icke är hänförlig till sjukvård, satts till
1 krona 50 öre ä 2 kronor 50 öre. Vid tillämpning av taxan har sedermera
hänsyn tagits till vårdnadssamliällets placering i dyrortsgrupp, men latituden
har även lämnat möjlighet att fästa avseende vid förebragt utredning
om vårdkostnad. Skall dagkostnaden — i enlighet med förslaget — angivas
för varje särskilt fattigvårdssamliälle, lärer kostnaden komma att upptagas
med fixt belopp. Härigenom tillgodoses det angivna syftet, nämligen fattigvårdsprocessernas
nedbringande, men samtidigt förloras möjligheten att taga
hänsyn till förhållandena i det föreliggande fallet. Tillika lärer man få räkna
med eu benägenhet att göra tariffen normgivande jämväl i det avseendet,
att dagkostnad kommer att debiteras i enlighet med tariffen även i fall, då
den verkliga kostnaden varit lägre.

Kammarrätten finner otvivelaktigt, att det i socialdepartementets promemoria
angivna huvudändamålet med förslaget under 51 § ''att åstadkomma
enhetliga och så tydliga regler som möjligt angående storleken av det belopp,
som i olika fall skall utgå'', på ett vida fullständigare sätt skulle vinnas
genom att tariffsystemet erhåller tillämpning å all vård, som meddelas
å anstalt, således även beträffande vård som meddelas å sjukvårdsinrättning,
och att denna utsträckning av tariff systemet skulle på ett ojämförligen mera
effektivt sätt verka till begränsning av fattigvårdstvisternas antal. Just

Kungl. Maj:ts proposition nr 106. 47

inom sjukvårdens område har detta system enligt kammarrättens''erfarenhet
sin allra största betydelse, och det torde vara vida lättare att beräkna en
normal dagkostnad för de jämförelsevis fåtaliga sjukvårdsinrättningarna än
för fattigvårdssamliällena, vilkas antal uppgår till omkring 2,500. På dessa
skäl och då en uttrycklig legalisering av tariffsystemet synes kammarrätten
önskvärd, anser sig kammarrätten höra tillstyrka sådan lagändring, att ersättning
för dagkostnad för vård å anstalt förklaras skola utgå enligt tariff,
fastställd på sätt i departementets förslag angives.

Mot lagfästande av regeln att ersättning för annan fattigvård än sådan,
som lämnats å anstalt, skall utgå med det belopp, vartill kostnaden därför
skäligen kan uppskattas, har kammarrätten icke något att erinra.

Om ett tariffsystem, avsett att vara normerande för dagkostnad för all vård
å anstalt, kommer till stånd, böra emellertid bestämmelserna därom så avfattas
att ersättning för dagkostnad icke må utkrävas enligt tariffen, om
den verkliga kostnaden varit lägre.

Beträffande den tariff, som kan ifrågakomma, hemställer kammarrätten,
huruvida icke densamma utan olägenhet skulle kunna fastställas endast vart
tredje eller vart femte år. Med den nu inträdda stabiliteten av penningvärdet
synes icke vara behövligt att, som föreslagits, varje år verkställa den
för tariffen erforderliga, säkerligen mycket arbetskrävande utredningen.

I fråga om 50 § vill kammarrätten anmärka att, därest i 51 § införas bestämmelser
angående ersättningsbeloppen, det icke är behövligt att i 50 §
inrymma en sådan bestämmelse, som nu upptagits i utkastets 2 mom. 1
stycket. Vad här utsäges framgår redan av 1 §. I övrigt hemställes att
50 § 1 mom. avfattas i överensstämmelse med nuvarande 50 § allenast med
den ändring att orden med de undantag’ utbytas mot ’i den omfattning .

Göteborgs och Bohus läns landstings förvaltningsutskott har, med instämmande
i viss mån av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, ifrågasatt, att
ersättning för dagkostnad för vård å det egna landstingets sjukvårds anstalter
borde utgå med lägsta avgiften för inomlänspatienter men å främmande anstalter
liksom å fattigvårdssamhällen tillhöriga inrättningar enligt eu tariff
utan annat undantag än som skulle följa av stadgandena i 40 § 2 mom. och
41 § 2 mom. i fattigvårdslagen.

Liksom kammarrätten i sitt nyssnämnda utlåtande erinrat om vissa nackdelar,
som skulle vara förenade med ett tariffsystem med fixa belopp, hava
även vissa länsstyrelser trots sina tillstyrkanden av tariff för antingen all
eller viss anstaltsvård dels erinrat om en del därmed förenade olägenheter
dels ock — liksom även kammarrätten — framställt vissa önskemål rörande
systemets närmare utformering.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har sålunda framhållit, att fastställandet
av tariffen komme att ställa ökade krav på länsstyrelserna.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har erkänt, att även en tariff kunde leda till
orättvisa i visst fall.

Länsstyrelsen i Hallands län har dragit i tvivelsmål, huruvida det vore
nödvändigt, att tariffen gjordes så specificerad, att den fastställdes för varje
fattigvårdssamhälle i riket. Åtminstone vore det orimligt att besvära Kungl.
Maj:t därmed. Länsstyrelsen föreställde sig, att allenast vissa allmänna
principer borde fastslås av Kungl. Maj:t och att tariffens mera detaljerade
utarbetande kunde uppdragas åt någon central myndighet, exempelvis socialstyrelsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län liksom även svenska landstingsförbundet liava
påpekat, att ersättning, som utginge efter tariff, dock skalle utgå efter den
lägre avgift, som enligt för anstalten gällande bestämmelser gällde för den
vårdade och jämväl för denne erlagts.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har ansett »det vara tillfyllest, att i likhet
med den praxis, som tillämpats hos kungl. kammarrätten, en enhetlig
tariff utarbetas för landet och en liknande tariff för städerna. Möjligen
torde därvid för eu del smärre städer landskommunernas tariff böra tilllämpas».

Västmanlands läns landstings förvaltningsutskott har anfört, att, därest icke
landstingen och de städer, som icke deltaga i landsting, kunde förena sig
om i huvudsak enahanda patientavgifter för utomlänspatienter, borde det
tagas under övervägande att genom lagstiftning reglera landstingens och
nyssnämnda städers rätt att uttaga vårdavgift av fattig utomlänspatient.

Beträffande tariffen har utskottet ifrågasatt, om det kunde vara erforderligt
att fastställa tariff för varje kommun, eu för varje län kunde kanske
vara nog.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har ansett, att åtskilliga fördelar skulle
vinnas, om tariffen faststidldes för längre perioder än ett år och åtminstone
för fem år, i likhet med vad som sker vid indelningen för taxering till inkomst-
och förmögenhetsskatt samt bevillning av samtliga orter i riket.

Gävle fatt!gvårdsstyvelse har uttalat, att en tariff torde endast i rena
undantagsfall bli i någon avsevärd grad orättvis, nämligen då vården bleve
mer än vanligt dyrbar t. ex. på grund av att särskild vårdare erfordrades.
För sådant fall borde emellertid lätt undantag kunna göras.

Svenska stadsförbundet, som uttalat, att utkastet på ett i princip tilltalande
sätt sökt undvika svårigheterna med den s. k. kammarrättens taxa, har vidare
anfört bland annat följande:

»Tanken att för varje fattigvårdssamhälles anstalter fastställa ett vårdkostnadspris,
bestämt med hänsyn till alla faktorer, som inverka på kostnaden,
synes onekligen rent teoretiskt tilltalande. Styrelsen befarar emellertid,
att ett omsättande i praktiken av denna tanke kommer att visa sig rätt
besvärligt. Att redan en gruppering efter dyrorter icke är utan sina svårigheter
torde för olika ändamål gjorda dyrortsgrupperingar hava tillräckligt
visat. Vida större vanskligheter torde dock vara förknippade med den hänsyn
till olika faktorer, departementets utkast synes förutsätta. Hänsyn
skulle nämligen tagas till de kommuner, ''vilka på grund av särskilt gynnsamma
eller särskilt olyckliga förhållanden utan eget förvållande erhållit
speciellt låga eller speciellt höga kostnader å sina anstalter’. För varje
landets fattigvårdsanstalt skulle sålunda en grundlig undersökning få vidtagas
med avseende såväl å byggnadskostnader som driftskostnader. Där
dessa överstege eller understege ''skälig'' höjd, gällde det så att undersöka
samhällets ''förvållande’ till den bristande överensstämmelsen med normalsiffrorna
för att bedöma, hur vårdkostnaden borde taxeras. Svårigheter
komma säkert att möta, när det gäller att jämföra vårdkostnaderna för olika
anstalter, exempelvis sådana med jordbruk och sådana utan. De årliga
jämkningarna i de en gång fastställda priserna torde heller icke bliva så
sällsynta, som man i promemorian synes förutsätta. Utöver förskjutningarna

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

i penningvärde och dyrort torde förändringar i anstaltens byggnader eller
drift allt som oftast påkalla förändringar i taxan. Då nya anstalter också,
särskilt för de närmaste åren, torde tillkomma rätt rikligt, torde detta taxesättande
icke påfordra mera vidlyftiga åtgärder endast en gång utan torde
vålla besvärligheter tämligen permanent, åtminstone för liera år framåt.

Med hänsyn till ovan antydda svårigheter kunde måhända ifrågasättas
att låta sig nöjas med mindre detaljerad taxa, t. ex. länsvis uppställda tariffer.
Jämfört med nuvarande förhållanden skulle tariffsystemet ändock medföra
en så stor förenkling av processen, att ett fullt individuellt bestämmande
för varje anstalt måhända kunde eftersättas för undvikande aven alltför stor
apparat.»

I avstyrkande riktning hava uttalat sig över ståthåll ar ämbetet, länsstyrelserna
i Värmlands, Gävleborgs och Jämtlands län, Kronobergs läns landstings förvaltningsutskott
samt svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet.

Överståthällar ämbetet har, under åberopande av vad ämbetet i utlåtande
den 15 juli 1922 i saken anfört, vidare uttalat, att då det här gällde rättstvister,
må vara offentligrättsliga, kommuner emellan, så torde det icke vara
med svensk administrativ ordning överensstämmande, att Kungl. Maj:t på
förhand dekreterade vilka belopp som skulle utgå. Däremot skulle det vara
synnerligen lämpligt, om kammarrätten i början av varje år tillkännagåve
vilken taxa den komme att under året följa, därest icke särskilda förhållanden
föranledde annat. Därigenom uteslöte man ju icke frångående av taxan i
undantagsfall men i allmänhet skulle då vederbörande parter avhålla sig
från att tvista och målens antal komme säkerligen att minskas. Kunde då
kammarrätten fastställa vissa principer i de fall, som berörts i motiveringen
till denna avdelning, så vore detta naturligen ännu bättre och därest detta
icke kunde ske, så kunde tilläventyrs vederbörande tjänsteman i departementet
utgiva ett kortfattat och lättfattligt kompendium i de berörda frågorna,
•därest man vore viss om deras överensstämmelse med gällande lag.

Länsstyrelsen i Värmlands län har funnit de i nu förevarande avseende
föreslagna åtgärderna träffa endast en jämförelsevis mindre del av ifrågavarande
mål, i följd varav dessa åtgärder, även om de i sin mån kunde förväntas
verka återhållande på uppkomsten av tvister av hithörande beskaffenhet,
icke kunde antagas medföra någon mera avsevärd minskning i fattigvårdsmålens
antal. Yad som i nämnda hänseende kunde vinnas torde därjämte
i väsentlig grad förringas genom det säkerligen mycket omfattande arbete
med upprättande av kostnadstaxor, som komme att påvila vederbörande
kommunala myndigheter, länsstyrelser och Kungl. Maj:t.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har förklarat sig icke kunna tillstyrka bestämmelserna
i 51 § i lagutkastet angående bestämmande av det belopp,
varmed ersättning för olika slag av vård skulle utgå, detta framför allt beroende
på att ersättningsbeloppens storlek för vård å annan än fattigvårdssamhälle
tillhörig, ej till sjukvårdsinrättning liänförlig anstalt enligt förslaget
skulle vara obegränsad. Dit vore bland andra att hänföra länslasarett, större
städers sjukvårdsinrättningar och mer eller mindre enskilda inrättningar.
Länsstyrelsen, som ansåge det i varje fall olämpligt att enskilda anstalters

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 saml. 87 höft. (Nr 106.) 249 26 4

Kungl. Maj ris proposition nr 106.

taxor finge vara bestämmande, hyste tillika farhåga för att respektive landsting
och kommuner komme att siitta avgifterna för u tomläns patienter oskäligt
höga för att därigenom skydda sig själva. Endast under den förutsättningen
att enhetlighet åstadkommes mellan de olika landstingens taxor,
torde de föreslagna bestämmelserna beträffande länslasarett kunna godtagas.
Tillika torde bestämmelsen om att vederbörande anstalts taxa ej skulle tilllämpas,
därest erforderlig vård lämpligen kunnat beredas å annan anstalt,
ofta leda till i många fall svårlösta tvister. Yad beträffade tariff för fattigvårdssamhälles
anstalter skulle sådan tariff enligt förslaget fastställas av
konungen för varje fattigvårdssamliälle, därvid enligt den vid lagutkastet fogade
promemoria hänsyn skulle tagas framför allt till den gällande dyrortsgrupperingen,
men med möjlighet till jämkningar för kommuner, vilka på grund
av särskilt gynnsamma eller särskilt olyckliga förhållanden utan eget förvållande
erhållit speciellt låga eller speciellt höga kostnader å sina anstalter.
Länsstyrelsen liölle före, att det torde komma att visa sig synnerligen svårt
att rättvisligen fastställa tariff för varje samhälle enligt nyss angivna grunder;
och borde sålunda, därest tariff skulle införas, en enhetlig sådan för all
anstaltsvård med jämkningar enligt gällande dyrortsgruppering och olika
slags anstaltsvård fastställas. Mjukare och smidigare syntes dock vara att
fortfarande såsom hittills beloppets skälighet prövades i varje särskilt fall
och att därvid den i praxis under några år tillämpade s. k. »kammarrättens
taxa» för bedömande av storleken av skäligt belopp för olika slag av vård
fortfarande komme till användning men ej till ovillkorlig efterrättelse. Tillbörlig
hänsyn borde sålunda kunna tagas till speciella undantagsfall, då
vården varit av särskilt dyrbar beskaffenhet. Denna taxa borde årligen i
god tid före årets början av kammarrätten angivas och därefter genom länsstyrelsens
försorg utsändas till samtliga fattigvårdsstyrelser och länslasarett
m. fl.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har i förevarande del uttalat sig på följande
sätt:

»Beträffande de föreslagna åtgärderna för att minska de s. k. beloppstvisterna
torde det vara uppenbart, att den av kammarrätten hittills tilllämpade
metoden att använda fixerade taxor icke bidragit till att nedbringa
processernas antal. Det lärer tvärtom vara så, att en fattigvårdsordförande,
som måst för sitt samhälle göra en viss utgift för vård av en i annan
kommun hemmahörande person, icke anser sig kunna nöja sig med ett erbjudande
om ersättning med lägre belopp än vistelsekommunens egen självkostnad,
även om erbjudandet kunnat stödja sig på kammarrättspredjudikat.
Det ligger i sakens natur, att det omedelbara rättsmedvetandet måste säga
sig, att den utgift kommunen gjort för en annan kommuns räkning för att
bereda den senares medlem en nödtorftig vård, skall ersättas med det
verkliga beloppet och icke med ett av ett centralt ämbetsverk uppfunnet
belopp.

Såsom också antydes i promemorian, torde man få anse, att genom kammarrättens
anmärkta praxis en förskjutning ägt rum från de principer, varå
fattigvårdslagen vilar. Den nödställde har rätt till fattigvård enligt 1 §, och
enligt 23 § har han att med sitt anspråk å fattigvård vända sig till vistelsesamhället.
Då emellertid sistnämnda samhälle har rätt till ersättning av

Kungl. Maj:ts proposition nr 106. 51

hemortssamhället, synes däri ofrånkomligt ligga, att det är den verkliga kostnaden
som skall ersättas, savida denna icke är oskälig. Då i promemorian
säges att hemortskommunen icke får betungas med kostnader som icke
svara mot värdet av den lämnade vården’, synes detta knappast vara riktigt,
om man därmed menar värdet av förmånerna ''i hemortssamhället. Om t. ex. en
arbetare från en av Västergötlands billiga socknar erhåller fattigvård i en
av Jämtlands läns skogskommuner, där levnadskostnaderna äro mycket höga,
bör vistelsekommunen få full ersättning för sina utlägg, i den män prestationerna
hålla sig inom den i 1 och 51 §§ angivna ramen, och omvänt.
Efter Eders Kungl. Majds Befallningshavandes uppfattning är således fattigvardslagens
tanke, att den verkliga kostnaden skall ersättas primärkommunerna
emellan inom nämnda gränser och så vitt icke oskälig kostnad använts.
Denna tanke bör också genomföras, men detta kan icke ske med tillämpning
av taxesystemet. °

Den hittillsvarande praxis har även i förhållandet emellan hemortskommun
och landsting medfört ett egendomligt resultat. Om t. ex. en fattig erhåller
vård å ett jubileumssanatorium, lär hemortskommunen få erlägga avgift med
det av sanatoriet debiterade beloppet, men erhåller vid begäran om ersättning
från landstinget enligt 41 § gottgörelse allenast efter den av kammarrätten
fastställda taxan, vilken tidvis med flera kronor pr dag understigit
den debiterade dagavgiften. Skillnadsbeloppet kommer att drabba hemortskommunen
definitivt i uppenbar strid mot 41 §. Däremot har åtminstone
i Jämtlands län tillämpats den regeln att om hemortskommun till lasarettsdirektion
betalat den av landstinget fastställda dagavgiften, kommunen på
grund av 42 § erhållit gottgörelse från landstinget med hela det erlagda beloppet,
även då detta överstigit taxan. Två lagrum med enahanda innehåll
hava således kommit att tillämpas på motsatt sätt.

Om man tror, att taxorna behöva bibeliallas för likvideringen mellan
primärkommunerna, därför att vistelsekommunen eljest skulle kunna slösa
med utgifter på hemortskommunens bekostnad, kan häremot med skäl invändas,
att det icke torde finnas någon som helst benägenhet hos fattigvårdsstyrelserna
att för främlingar, som äro vårdbehövande, göra större utlägg
än de alldeles nödvändiga utgifterna. Snarare kan man antaga, att det
finnes en viss tendens till njugghet under påverkan av allt det besvär och
det dröjsmål, som dylika utgifter förorsaka vistelsekommunen, innan ersättning
erhålles från hemortskommunen. Någon farhåga att främmande understödstagare
skulle få dyrbarare vård än kommunens egna behöver således
icke hysas. Så vitt det är fråga om vistelse på kommunens egna anstalter,
— för detta fall är det ju förslaget avser att taxorna skulle bibehållas —
torde det således icke vara någon risk att godtaga eu styrkt uppgift om
kommunens dagkostnad på anstalten såsom bevis om verklig kostnad. Om
det anses nödigt, kan man ju föreskriva, att samtidigt med anmaningen den
ersättningssökande kommunen skall avlämna jämväl styrkt utdrag av fattigvårdsräkenskapen,
utvisande dagkostnaden för sådan vård å samhällets anstalt
av dess egna understödstagare, som svarar mot den vård, varför ersättning
sökes. Enligt Eders Kungl. Maj:ts Befallningshavandes uppfattning
bör således, med helt övergivande av taxesystemet, i lagen tydligt utsägas,
att vistelsekommunen skall av hemortskommunen erhålla ersättning för sina
verkliga kostnader enligt 1 och 51 §§, i den mån desamma icke visas vara
oskiiliga.

För så, vitt man i promemorian har varit inne på den tanken att använda
begränsningen av ersättningsbeloppen medelst taxor såsom något slags
korrektiv mot dyra eller opraktiska anordningar av fattigvården i vistelsekommunerna,
torde häremot böra invändas, att ett korrektiv av sådant slag

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

är föga lämpligt. Förbättringar i fattigvårdens organisation måste sökas
genom praktiska anvisningar från tillsynsmyndigheterna.

Då förslaget bibehållit och till och med utvecklar taxesystemet i visst
avseende, torde man väsentligt hava underskattat svårigheterna med att uppgöra
taxor för rikets 2,519 kommuner. Det primära arbetet med upprättandet
av taxorna skulle bliva synnerligen betungande, och det oaktat komme resultatet
oundvikligen att bliva bristfälligt och osäkert och ständigt göras till
föremål för ändringsförsök. Den i avseende å lönerna gällande dyrortsgrupperingen
kan icke tjäna till direkt ledning för taxorna, då en av de för
dyrortsgrupperingen viktigaste faktorerna, nämligen beskattningen, icke bör
komma i betraktande vid upprättandet av taxan. Det måste fasthållas, att
eu fångvårdsstyrelse anser sig berättigad att få ersättning för sina egna utgifter.
Taxorna komma därför icke att förhindra processerna, ehuru de möjligen
kunna underlätta avgörandet, men enligt Eders Kungl. Maj:ts Befallningshavandes
uppfattning svarar icke denna lättnad ens mot arbetet med
åstadkommandet av taxorna.

Med Eders Kungl. Maj:ts Befallningskavandes här ovan framförda anmärkning
mot bibehållande av taxesystemet i vissa avseenden sammanhänger, att
Eders Kungl. Maj:ts Befallningshavande jämväl måste rikta en invändning
mot det i 51 § föreslagna undantaget från ersättning för vård efter den för
den vårdade gällande billigaste avgiften i det fall att erforderlig vård lämpligen
kunnat beredas för lägre kostnad å annan anstalt. Aven detta förslag
skulle helt visst öka obenägenheten hos fattigvårdsstyrelserna att sörja för
ordentlig anstaltsvård och framkalla processer angående frågor om förflyttnings
lämplighet. Förslaget skulle sannolikt också föranleda stridigheter
med lasarettsläkarna, om dessa ansåges icke vara så benägna att evakuera
främmande patienter, som landstingens eller primärkommunernas ekonomiska
intresse enligt den föreslagna bestämmelsen skulle kräva. Förslaget har
särskilt praktisk betydelse för ett sådant län som Jämtlands, där årligen ett
stort antal utomlänsarbetare taga anställning vid skogsdrivningar och flottningar.
Om dessa förflyttas, t. ex. vid olycksfall, till sitt liemortslasarett,
avlägsnas de från platsen för sin arbetsanställning längre än vad eljest
skulle behöva ske.

Även i denna del anser Eders Kungl. Maj:ts Befallningshavande således,
att hela den verkliga kostnaden, i den mån den icke visas vara onödig, skall
ersättas. Den merutgift, som tilläventyrs härigenom kan uppkomma för
vissa hemortslandsting, får anses vara av underordnad betydelse i jämförelse
med svårigheterna med avseende å vården och de ökade stridigheter förslaget
skulle föra med sig. Frågan om utjämning mellan landstingen inbördes
lärer, såsom i promemorian påpekas, icke böra behandlas i detta
sammanhang.»

Kronobergs läns landstings förvaltningsutskott, som funnit det opåkallat,
att den i 51 § föreslagna tariffen årligen fastställes för varje särskild kommun,
har funnit det tveksamt, huruvida den föreslagna officiella taxan skulle
kunna åvägabringa bättre ordning än som utan lagstiftningsåtgärder vunnits
genom kännedom om kammarrättens taxa.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet har i nu avhandlade del gjort
bland annat följande uttalande:

»Förbundet vågar betvivla, att fattigvårdssamhällen i större utsträckning
framställt anspråk, som medvetet äro högre än att de motsvara de verkliga
kostnaderna. Om man — på sätt som sker i det remitterade förslaget —

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

erkänner det berättigade i fattigvårdssamhällenas anspråk på full ersättning
för sina kostnader för vård å sjukvårdsinrättningar, synes det förbundet svårt
att i fråga om annan vård tillämpa en annan princip, enligt vilken ersättning
blott skall utgå högst med ett visst, på förhand fastställt belopp.

Mot förslaget härom tala även skäl av mera praktisk natur. Enligt förslaget
skulle en taxa fastställas för vart och ett av rikets fattigvårdssamhällen.
Ett betydande antal av dessa skulle emellertid säkerligen icke bliva
i behov av eu sådan taxa, varigenom således onödigt besvär skulle åsamkas
myndigheterna vid fastställandet av taxan. De mål, som nu röra ersättningsbelopp,
skulle visserligen enligt förslagets syfte försvinna — dock ej
helt, ty vissa mål rörande kostnader för vård å sjukvårdsinrättning kunde
fortfarande uppkomma — men i stället skulle myndigheterna betungas, måhända
i en omfattning som fullt ut motsvarade antalet av nämnda fattigvårdsmål,
med utredningar för taxans fastställande. Därtill kommer, att det
belopp, som taxan komme att fastslå såsom maximibelopp, med all säkerhet
även bleve minimibelopp, under det att, om någon taxa ej funnes, många
fattigvårdssamliällen säkerligen skulle nöja sig med lägre belopp än som
stipulerades i taxan. För övrigt skulle säkerligen mången gång tillvaron av
en taxa, som vore ovillkorligt bindande för ersättningsbeloppets storlek,
verka synnerligen orättvist. Det torde ej kunna komma i fråga, att taxan
kommer att innehålla särskilda bestämmelser för varje särskild kategori av
vårdbehövande. Taxan innehåller t. ex. att vård å A sockens ålderdomshem
skall ersättas med 2 kronor för dag. Det händer, att eu person inom
socknen hastigt blir sinnessjuk och måste under några dagar provisoriskt
vårdas å ålderdomshemmet, dock icke å särskild avdelning, som kan hänföras
till sjukvårdsinrättning. Då personen ifråga är våldsam, måste vaktare
anlitas både dag och natt. Ehuru kostnaden i sådant fall givetvis betydligt
överstiger 2 kronor för dag, skulle dock icke högre ersättning kunna påräknas
av hemortskommunen. I sådant fall skulle säkerligen icke kammarrätten
under nuvarande förhållanden tillämpa den för de regelmässiga fallen
av kammarrätten upprättade taxan, men om taxan, såsom föreslås, bleve bestämd
av Kungl. Maj:t, bleve densamma ovillkorligt bindande. Man kan ej
heller gärna tänka sig, att tariffen kan noga anpassas efter vårdförhållandena
i varje särskilt samhälle. Det kan sålunda befaras, att ett samhälle,
där underhållet för de fattiga vore mindre tillfredsställande, skulle ifråga
om ersättning för fattigvård bliva helt eller i det närmaste likställt med ett
närbeläget samhälle med god fattigvård. Även andra olägenheter kunna tänkas.

Den i 51 § av utkastet intagna bestämmelsen, att, där erforderlig vård
lämpligen kunnat för lägre kostnad beredas å annan anstalt, ersättning skall
utgå allenast med belopp, motsvarande denna kostnad, synes förbundet
ägnad att framkalla nya tvister, tvister av en art, som nu torde vara mycket
ovanliga och som, såvitt känt är, icke leda till att ersättningsbeloppet nedbringas.
— Det av landstingsförbundet framhållna önskemålet om stadgande
av skyldighet att förflytta patienter ''till deras hemorts sjukhus eller annorledes’,
vilket önskemål ifrågavarande stadgande angives avse att i viss män
tillmötesgå, synes enligt förbundets mening böra, om och i den man så
prövas höra ske, tillmötesgås genom en ändring i 57 t; i fattigvårdslagen,
att hemsändning får äga rum icke blott till hemorten utan även, givetvis
under betryggande garantier, till av hemortskommunen bestämt sjukhus. -—
Det torde även kunna befaras, att innehållet i 51 § kommer att föranleda
tvister om vad som menas med sjukvårdsinrättning. Då taxan icke är ett
fattigvårdssamhälle till behag, kan samhället genom att å sitt ålderdomshem
ordna en avdelning, som man försöker giva karaktär av sjukvårdsinrättning,
söka bereda sig möjlighet att själv få bestämma ersättningens storlek.

Nytt förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

Förslaget berör för övrigt icke alls ersättningen för utackorderingskostnader,
varom ofta, särskilt då det galler inackordering av barn, tvist torde
förekomma.

Av det sagda torde framgå, att förbundet för sin del icke kan tillstyrka
bestämmelserna om en taxa ocb i samband därmed föreslagna ändringar i
fattigvårdslagen. Ur manga synpunkter skulle det enligt förbundets mening
tvärt om vara lämpligt med ett stadgande om att fattigvårdskostnad skall
ersättas med sitt verkliga belopp. Det står emellertid klart för förbundet,
att ett sådant uttryckligt stadgande — även om det läte sig tekniskt genomföras,
något som det icke tillkommer förbundet att avgöra -— ganska lätt
kunde få verkningar, som sträckte sig längre än avsett och önskvärt vore.
Med en sådan bestämmelse bleve det nämligen t. ex. möjligt för en fattigvårdsstyrelse,
som icke vore hemortskommun, att utackordera en person till vilket
kostnadsbelopp som helst och uttaga ersättning härför hos hemortskommunen,
vilken, i de fall då liemsändning icke får förekomma, skulle sakna utväg att
inverka på kostnaderna; varförutom enligt förbundets mening fattigvårdslagen
icke bör så avfattas, att hem sändning framtvingas i alla fall, där sådan
lagligen får äga rum. Om däremot fattigvårdslagens nuvarande bestämmelser
på ifrågavarande område bibehållas, blir det — såsom förbundet
fattar dessa bestämmelser — möjligt för de dömande myndigheterna att
nedsätta det kostnadsbelopp, som hemortskommunen har att erlägga, icke
blott när sökanden icke kan visa, att kostnaden uppgått till det sökta beloppet,
utan även när detta är uppenbarligen oskäligt eller uppenbarligen
utgör ersättning för vård av sådan natur, att den icke kan rubriceras såsom
ersättningsbar fattigvård.

Det synes ock förbundet önskligt, att någonting åtgöres för att för framtiden
förhindra tillämpningen av den för närvarande av kammarrätten tilllämpade
taxan. Förbundet vågar ifrågasätta, om icke så lämpligen kunde
ske genom ett uttalande i den proposition till riksdagen, som kommer att
avgivas med förslag till vissa andra nu ifrågasatta ändringar i fattigvårdslagen,
rörande innebörden av fattigvårdslagens bestämmelser på nu ifrågavarande
område. Bleve ett sådant uttalande biträtt av riksdagen, måste det
ju förutsättas, att detsamma bleve för framtiden vägledande vid tolkningen
av nämnda bestämmelser.»

Med hänsyn till de svårigheter, som, enligt vad av förestående redogörelse
framgår, möta saväl vid genomförandet av de i utkastet angivna
riktlinjerna som vid anordnandet av ett tariffsystem vid all anstaltsv&rd, har
det ansetts böra tagas i övervägande, om icke eu tredje utväg till frågans lösning
kunde givas. I anledning därav har, efter inom dejsartementet verkställd
utredning av frågan, ett nytt förslag i ämnet utarbetats, över vilket
förslag, som innefattats i en promemoria med tillhörande lagtext, utlåtande
avgivits av kammarrätten den 5 februari 1926 och av medicinalstyrelsen.

I nämnda promemoria erinrades till en början därom, att fattigvårdslagstiftningskommittén
i sitt förslag till fattigvårdslag i 42 § föreslog, att för fattiga
sjuka, som vore intagna å länslasarett eller av landsting underhållen sjukstuga
eller å annan, med länslasarett likställd sjukvårdsinrättning, avgift finge uttagas
av fattigvårdssamhälle allenast efter det lägsta belopp, som bestämts
för å anstalten intagna patienters vård. I sammanhang därmed föreslog
kommittén borttagande ur § 5 mom. 2 lasarettsstadgan av den där då före -

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

fintlig» bestämmelsen, att medellösa, inom landstingsområdet insjuknade
personer, som tillhörde annat landstingsområde, skulle å länslasarett njuta
underhåll och övriga sjukhusförmåner kostnadsfritt.

Stockholms städs fattigvårdsnämnd. som bland andra hördes över fattigvårdslagstiftningskommitténs
förslag, ansåg sig icke böra motsätta sig den föreslagna
bestämmelsen i 42 § fattigvårdslagen, att avgift av fattigvårdssamliälle
ej finge uttagas till högre belopp än den lägsta avgift, som bestämts för å
länslasarett eller därmed likställd sjukvårdsinrättning intagna patienters vård,
då man därigenom vunne, att en tvist om avgiftens storlek förhindrades;
nämnden anmärkte dock, att med en dylik bestämmelse, vad Stockholm anginge,
ofta komme att inträffa, att full ersättning för främmande fattigas vård
å kommunens sjukhus icke erhölles. Fattigvårdsnämnden tillstyrkte även
borttagande av berörda bestämmelse i § 5 i lasarettsstadgan.

Länsstyrelsen i Jönköpings län ansåg kommitténs förslag i 42 § fattigvårdslagen
och den föreslagna ändringen i § 5 lasarettsstadgan vara önskvärda.

Kammarrätten ifrågasatte, om icke landstingens övertagande av ansvaret
för de kostnader, som avsåges i 42 § av kommitténs förslag, borde komma
under övervägande. Den särställning, som enligt £5 5 lasarettsstadgan tillkomme
medellösa, inom landstingsområdet insjuknade personer, vilka tillhörde
annat landstingsområde, komme då även att upphöra.

Länsstyrelsen i Gotlands län ansåg tillräckliga skäl ej vara förebragta för
den föreslagna ändringen i § 5 lasarettsstadgan, vilken ändring helt säkert
komme att öka fattigvårdsprocessernas antal.

Direktionerna för länslasaretten tillstyrkte i allmänhet såväl 42 § som
ifrågavarande ändring i lasarettsstadgan.

Medicinalstyrelsens yttrande innehöll, att direktionerna för länslasaretten
med några få undantag tillstyrkt förslaget till ändringar i lasarettsstadgan,
och medicinalstyrelsen sade sig för sin del ingenting hava att invända
däremot.

Det förslag, som på vederbörande departementschefs hemställan förelädes
riksdagen, anslöt sig till den av kammarrätten angivna tankegången. Förslaget
antogs av riksdagen. Enligt nu gällande bestämmelse i 42 § fattigvårdslagen
äger sålunda hemortssamhälle under vissa i 40 § 1 mom. angivna
förutsättningar utfå gottgörelse av landsting för den vårdavgift, som
utgivits för vård av fattig å länslasarett eller av landsting underhållen sjukstuga
eller å annan, med länslasarett likställd, sjukvårdsinrättning.

I promemorian anfördes därefter i huvudsak följande.

Det ville synas, som om fattigvårdslagstiftningskommitténs förslag om att
länslasarett och därmed likställda sjukvårdsinrättningar icke skulle äga att
av fattigvårdssamliälle uppbära högre ersättning för vård av fattig sjuk än
efter lägsta belopp, som krävdes för vård därstädes — vilket belopp i regel
torde vara det, som krävdes av patienter, tillhörande landstingsområdet i fråga,
s. k. inomlänspatienter — skulle innefatta en lämplig utgångspunkt för

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

frågans lösning. Såsom en given konsekvens av en dylik bestämmelse följde,
att vistelsesamhälle, om detta och icke hemortssamhället i första hand
krävts av sjukvårdsinrättningen, icke kunde få mera betalt än denna av hemortssamhället.
Därmed borde, ville det synas, de nu så talrika tvisterna om
storleken av dagavgiften för vård å dylika sjukvårdsinrättningar vara bragta
ur världen.

Mot en sådan bestämmelse kunde givetvis erinras, att principiellt full ersättning
för enligt 1 § fattigvårdslagen meddelad vård skall lämnas av hemortssamhället
till den, som i första hand bekostat vården.

Man borde dock komma ihåg, att före tillkomsten av 1918 års fattigvårdslag
vården å länslasarett var kostnadsfri för fattiga s. k. utomlänspatienter,
vadan det alltså vore tydligt, att nämnda princip, som legat till grund även
för 1871 års fattigvårdsförordning, då icke varit konsekvent genomförd. Visserligen
borttogs sagda bestämmelse i sammanhang med utfärdandet av 1918
års fattigvårdslag, men att skälen därför icke jämväl talade emot en sådan
bestämmelse som den nu ifrågasatta — enligt vilken sjukvårdsinrättningen
och således i själva verket i regel vistelsekommunens landsting skulle
drabbas av en del av kostnaden för vården av fattiga s. k. utomlänspatienter
— framginge redan därav, att fattigvårdslagstiftningskommittén ansett sig
kunna föreslå såväl ovanberörda stadgande i 42 § fattigvårdslagen som förutberörda
ändring i § 5 lasarettsstadgan (se propositionen nr 135 år 1918
sid. 232 o. f.).

Såsom nyss vore antytt skulle en dylik bestämmelse leda därtill, att vistelsekommunens
landsting, i den mån den lägsta avgiften för vård å länslasarettet
understege den verkliga kostnaden, skulle drabbas av eu del av vårdkostnaden.
Att den konsekvensen observerades vid förarbetena till 1918
års fattigvårdslag framginge otvetydigt av förut refererade yttrande av Stockholms
stads fattigvårdsnämnd. Det vore emellertid att märka, att i trots av
berörda konsekvens ej mindre fattigvårdsnämnden än även direktionerna
för länslasaretten i allmänhet tillstyrkte kommitténs förslag i 42 §. Det
förtjänade även påpekas, att enligt nu tillämpad praxis landstinget i det län,
vartill vistelsekommunen hörde, träffades av en viss — av kammarrätten såsom
merkostnad betecknad — kostnad, nämligen i den mån den för utomlänspatienter
fordrade avgiften överstege det belopp, som utdömdes enligt den
s. k. kammarrättens taxa. Detsamma vore även förhållandet, om och i den
mån den fordrade avgiften understege den verkliga kostnaden.

Vid genomförandet av 1918 års lagstiftning utbyttes det av kommittén i
42 § föreslagna stadgandet mot den där nu intagna bestämmelsen. Det
förelåge givetvis icke någon avsikt att förorda ett upphävande av den nu
gällande 42 §, även om kommitténs förslag i denna del upptoges. Dessa
bestämmelser uteslöte nämligen ingalunda varandra.

För att tydligt utmärka, att länslasarett och därmed likställda sjukvårdsinrättningar
icke ägde att av fattigvårdssamhälle påfordra ansvarsförbindelse

på grund varav talan skulle kunna anhängiggöras vid allmän domstol —
lydande å högre belopp än det, varför fattigvårdssamhället enligt fattigvårds -

Kungl. Maj:ts proposition nr 106. 57

lagen svarade, syntes stadgande därom böra intagas i lasarettsstadgan och
andra vederbörliga författningar.

För att i ännu vidsträcktare grad nå det syfte, som på en viss punkt
skulle hava vunnits med kommitténs berörda förslag, eller nedbringande
av antalet av de processer, där tvisten rörde sig om beloppet, kunde det ifrågasättas,
om icke bestämmelsen kunde få en vidare omfattning eller så att
den komme att gälla, enligt 58 §, alla där avsedda allmänna anstalter och
inrättningar, och vid tvister mellan fattigvårdssamliällen eller mellan dessa
och landsting eller staten eller enskilda försörjningspliktiga alla sådana
sjukvårdsinrättningar, även kommunala samt mer eller mindre enskilda, som
avsåges i 40, 41, 42 eller 58 §.

A alla dessa slag av inrättningar torde avgifter för olika grupper av vårdbehövande
fastställas, därvid — bortsett från de mer eller mindre enskilda
anstalterna, vilka enligt sakens natur endast undantagsvis anlitades av fattigvården
— hänsyn i regel särskilt torde tagas till om vederbörande ägde hemortsrätt
eller icke inom det landstingsområde eller den kommun, dit sjukvårdsinrättningen
i fråga hörde. Vore endast en avgift, lika för alla, fastställd,
skulle ersättning fattigvårdssamhällen emellan utgå efter denna. Någon risk
för att den lägsta avgiften eller, om det endast vore en avgift, denna å anstalter,
som överhuvudtaget anlitades av fattigvården, skulle sättas oskäligt hög,
torde knappast förefinnas. För den händelse, att icke någon viss avgift
skulle finnas fastställd, syntes böra föreskrivas, att ersättning skulle utgå efter
skälighetsprövning. Beträffande avgiften å sådan vid fattigvårdsanstalt anordnad
särskild avdelning, som avsåges i 41 § 2 mom. andra stycket fattigvårdslagen,
skulle givetvis gälla detsamma som i fråga om avgift å anstalt,
som avsåges i 31 § fattigvårdslagen, i fråga om vilka följande bestämmelser
vore avsedda att gälla.

Tvister förekomme emellertid även om dagkostnad vid den vård, som meddelades
å ålderdomshem och liknande i 31 § fattigvårdslagen angivna kommunala
anstalter, särskilt de större städernas. I den mån viss avgift för olika
grupper av vårdbehövande där fastställdes, borde den lägsta avgiften även
där kunna vara den, som skulle gäldas av främmande fattigvårdssamhälle,
landsting, staten och enskilda försörjningspliktiga. Enär emellertid här icke
alltid funnes samma garantier mot att oskäliga dagavgifter kunde fastställas,
torde bestämmelsen icke kunna göras obligatorisk, utan syntes den möjligheten
böra lämnas öppen för den dömande myndigheten att, om efter av motparten
gjord invändning den fastställda lägsta avgiften befunnes vara oskälig,
nedsätta densamma. Det kunde emellertid antagas, att den lägsta avgiften i
regel icke sattes oskäligt hög. Om olika avgifter fastställts, torde nämligen
i regel den lägsta avgiften vara avsedd för sådana understödstagare, mot
vilka fattigvårdssamhällena brukade visa den minsta stränghet, eller sådana,
som ägde hemortsrätt inom kommunen, att användas vid krav mot dem
själva eller för dem försörjningspliktiga personer. Skulle den kommunala
myndigheten fastställa en avgift, lika för alla, och denna avgift av hemortskommunen
anses för hög, skulle sistnämnda kommun äga möjlighet att få

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

avgiften prövad av vederbörande myndighet, som då skulle bestämma beloppet
efter skälighetsprövning. När, såsom torde vara regel å landskommunernas
ålderdomshem, någon avgift icke fastställts, borde jämväl ersättningen
utgå efter skälighetsprövning.

I fråga om de grunder, efter vilka i det föregående berörda skälighetsprövning
skulle ske, kunde anmärkas, att densamma syntes böra ske efter
hittills av kammarrätten tillämpade grunder, sådana de utvecklats i kammarrättens
utlåtande över utkastet, varvid förutsattes, att t. ex. den vårdkostnad,
som hade sin grund däri, att anstalt, varå vården bereddes, varit ovanligt
kostsam i uppförande, icke hänfördes till merkostnad, om anläggningens dyrbarhet
berodde på att anstalten byggdes under särskilt dyr tid, men däremot
om den berodde på att anstalten byggts på ett oekonomiskt sätt. Det skulle
således icke vara den faktiskt lämnade vården, som skulle ersättas vare sig
med den verkliga kostnaden eller med ett såsom skäligt ansett belopp, utan
ersättningen skulle utgå med det belopp, som prövades vara skäligt för erforderlig
vård.

Kammarrätten hade i sitt nyssnämnda utlåtande framhållit önskvärdheten
av en legalisering av tariffsystemet. Man kunde hava vilken mening man ville
om den nu av länsstyrelserna och kammarrätten tillämpade skälighetsprövningen,
så torde det ur nyss angivna synpunkt om önskvärdheten av en
legalisering av tariffsystemet vara tillräckligt, att i lagen uttryckligen angåves,
att och när en skälighetsprövning skulle äga rum. Givetvis bleve kammarrätten
då oförhindrad att uppdraga vissa normer att följas vid en sådan skälighetsprövning,
vilket i sin yttersta konsekvens — om så visade sig behövligt —
ledde till ett tariffsystem för det slag av vård, där skälighetsprövning finge
förekomma.

Det vore sedan en lämplighetsfråga, om den tariff, som kunde komma att
erfordras, skulle uppgöras av kammarrätten såsom högsta dömande myndighet
eller, såsom i utkastet föreslagits, av Kungl. Maj:t eller eventuellt av annan
myndighet. Svaret på den frågan torde vara beroende på i vilken utsträckning
det kunde förväntas uppstå sådana processer, där skälighetsprövning finge
förekomma. Om, såsom antagligt vore, dessa till och med bleve färre till
antalet än de, som förekommo före tillkomsten av 1918 års fattigvårdslag, då
väl den kostnadsfria sjukvården för fattiga utomlänspatienter fanns, men
ersättningen för all annan fattigvård bedömdes efter skälighetsprövning,
syntes det vara tillräckligt att lägga denna prövning i de dömande myndigheternas
hand oberoende av utav annan myndighet fastställd tariff.

Mot bestämmelser av nu angiven art kunde invändas, att genom desamma
fattigvårdstungan till en viss grad skulle överflyttas från det samhälle, liemortssamhället,
på vilket detsamma enligt fattigvårdslagen skulle vila, till det
mer eller mindre tillfälliga vistelsesamhället.

Det vore visserligen sant, att enligt fattigvårdslagen kostnaden för den erforderliga
fattigvården skulle bäras av hemortskommunen. Detta kunde emellertid
knappast anses bero på någon självfallen och oomtvistlig rättsprincip,
som icke kunde eller Unge rubbas av andra hänsyn. Att så icke vore förhål -

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

landet framginge redan av det faktum, att man för att bestämma vilket samhälle
vore hemortskommun, ansett sig kunna tillgripa den fiktionen, att den faktiska
mantalsskrivningen vore ett riktigt och tillförlitligt uttryck för att en person
hade sådan samhörighet med en kommun, att densamma borde vara hans hemortskommun.
Det måste därför anses tillåtligt att, då viktiga praktiska
hänsyn det fordrade, till en viss grad fördela fattigvårdsbördan mellan vistelseoch
hemortskommunerna. Det kunde för övrigt erinras därom, att utvecklingen
redan i praxis gått i denna riktning, låt vara att det icke vore någon del av
vad som ansetts utgöra kostnad för erforderlig vård, som enligt praxis
stannat på vistelsekommunen utan endast vad kammarrätten betecknat såsom
merkostnad.

Med större fog skulle kanske kunna göras gällande, att, med tillämpning
av här angivna system, kostnaden ibland komme att utgå — i överensstämmelse
med vad hittills praktiserats — med skäligt belopp för erforderlig
vård men ibland med ett högre belopp, om nämligen det lägsta belopp, som
de anstalter, vilka avsåges i 40—42 och 58 §§ fattigvårdslagen, fastställt, överstege
vad som kunde anses utgöra skäligt belopp för erforderlig vård, och
ibland med ett lägre belopp, om nämligen nyssnämnda lägsta belopp understege
vad som kunde anses utgöra skäligt belopp för erforderlig vård. Det
sistnämnda fallet förelåge otvivelaktigt nu mången gång, beroende på att
dessa anstalter ville gynna en viss kategori av vårdtagare, men det borde
observeras, att fattigvårdslagen icke lade hinder i vägen för dessa anstalter
att ändra sina avgiftsbestämmelser, så att de av alla patienter krävde skälig
ersättning för erforderlig vård. Betänkligare vore, om det belopp, som fastställts
såsom lägsta eller kanske enda avgift, skulle överstiga skäligt belopp
för erforderlig vård. Det torde emellertid — såsom förut antytts — knappast
förefinnas någon sådan risk härför, att det fördenskull kunde erfordras
en undantagsbestämmelse. En dylik skulle öppna möjligheten till tvister
på området, och det syntes viktigare att förhindra en dylik eventualitet än
att lämna en sjukvårdsinrättning tillfälle att undantagsvis erhålla en ersättning
för lämnad vård, som tilläventyrs kunde överstiga det skäliga beloppet
för erforderlig vård.

Det måste vidare erkännas, att beträffande de mer eller mindre enskilda
anstalter, vilka anlitades av fattigvården, bleve det nu ifrågavarande systemets
verkningar liknande dem, som skulle uppkomma vid tillämpning av tariff
rörande all anstaltsvård. Dessa anstalter kunde emellertid icke gärna av
fattigvården anlitas i sådan utsträckning, att man behövde taga någon hänsyn
till de olägenheter, som beträffande dem uppkomme vid tillämpning av vare
sig det ena eller andra systemet.

En förtjänst hos det här ifrågasatta systemet vore, att man därigenom
på ett fullt effektivt sätt, åtminstone beträffande sjukvårdsinrättningarna och
de större kommunernas anstalter, åstadkomme, att de mindre bärkraftiga
kommunerna bleve befriade från att ersätta den lyxkostnad, som tilläventyrs
kan ingå i den anstaltsvård, som de större kommunerna ansåge sig ha råd och
skyldighet att bekosta sina vårdtagare.

Yttranden.

Kungl. Maj tis proposition nr 106.

Beträffande ersättningen för annan vård än anstaltsvård, syntes det vara
lämpligt att lagfästa den praxis, som utvecklat sig, eller att sådan vård bleve
ersatt med belopp, vartill kostnaden för erforderlig vård skäligen kunde uppskattas.
I fråga om sådan vårdkostnad, särskilt för utackordering, gällde
otvivelaktigt, att det vore förenat med betydande svårigheter att på förhand i
en tariff eller på annat sätt fastslå, vartill kostnaden högst finge uppgå. En
mängd faktorer spelade härvidlag in, och det måste överlämnas åt myndigheterna
att, om enighet ej godvilligt kunde uppnås parterna emellan, efter förekommande
omständigheter bestämma beloppet. Den omständigheten t. ex.,
att på en ort utackordering av barn kunde ske till visst belopp, uteslöte icke,
att på en annan ort kostnaden vore större. Likaså utgjorde den omständigheten,
att en större kommun, som nödgades utackordera sina vårdtagare i stor utsträckning
och därför hade ett väl organiserat utackorderingsväsen, kunde åstadkomma
utackordering för viss kostnad, icke något bevis för att en liten
kommun skulle kunna lyckas ordna någon enstaka utackordering till samma
kostnad. De processer, som förts rörande kostnaden för annan vård än anstaltsvård,
torde för övrigt icke. hava varit så talrika, att ett tariffsystem kunde
anses därmed motiverat.

Kammarrätten har i sitt över det sålunda utarbetade nya förslaget avgivna
yttrande anfört i huvudsak följande:

»Vid jämförelse allenast mellan det föregående utkastet och det nu framlagda
förslaget, kan såsom allmänt omdöme om det senare sägas att det
möjligen kan anses mer än det föregående ägnat att nedbringa beloppstvisternas
antal. Om man bortser från att enligt förslaget möjlighet beredes
för användning av tariff, då däremot enligt det föregående utkastet tariffens
användning var i viss mån obligatorisk, kan man säga att förslaget i stort sett
bygger på samma principer som utkastet. Ehuru tillämpningen av dessa
principer fått olika omfattning i utkastet och i förslaget, kan det sistnämnda
ej undgå att i huvudsak drabbas av samma anmärkningar, som kammarrätten
med sin uppfattning i ämnet förut framställt mot utkastet. Så skulle
i en del fall kunna inträffa — vilket också förutses i promemorian — att
det belopp, som fastställts såsom lägsta belopp, över- eller understiger skäligt
kostnadsbelopp. Att icke den fiktionen uppställts att lägsta beloppet’
skall anses motsvara kostnaden- för erforderlig vård, framgår därav att i förslaget
upptagits bestiimmelse att skäligt belopp skall utgå, då lägsta beloppet
vid vård å sådana anstalter, som avses i 31 § (kommunernas ålderdomshem),
befunnits vara oskäligt. Principiellt borde detsamma gälla i fråga om
vård å övriga, här ifrågavarande anstalter (i allmänhet sjukvårdsinrättningar).
Att bestämmelsen icke utsträckts till att avse vård å sistberörda anstalter
kan måhända förklaras därav att de därstädes antagna lägsta avgifterna ansetts
i regel sammanfalla med eller ock obetydligt avvika från skälig kostnad
och att således beträffande dessa anstalter praktiska skäl fått gå före
det principiellt riktiga. På detta sätt hava emellertid kommunernas ålderdomshem
och detta jämväl beträffande vid dem eventuellt inrättade särskilda
sjukavdelningar kommit i en mindre gynnad ställning i förhållande till övriga
anstalter. Bestämmelsen i fråga kan jämväl antagas leda till olikhet i förevarande
hänseende kommunerna emellan. Då gränsen mellan det, som skall
anses såsom skäligt, och det som åter skall betraktas såsom oskäligt, icke
kan dragas skarpt utan måste hållas mer eller mindre svävande, kan näm -

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

ligen inträffa att en kommun, som fastställt avgift för vård å sitt ålderdomshem,
får ersättning utdömd efter denna grund, men att däremot eu kommun,
som icke bestämt dylik avgift, under i övrigt lika förhållanden får sig
tillerkänd en lägre ersättning. Detta kan få betydelse särskilt vid långvarig
vård. Bestämmelsen synes ock leda därhän att kommunerna med insikt
härom komma att fastställa belopp, som visserligen icke kunna sägas vara
uppenbart oskäliga, men dock hålla sig på eu nivå över det såsom skäligt
tänkbara. Något återhållande moment kan knappast sägas ligga i den hänsyn
kommunerna böra taga till sina egna vårdbehövande medlemmar, ty
vid krav mot dessa äro kommunerna givetvis obundna av den fastställda
avgiften. Dessa skäl tala för att, om förevarande fråga skall lösas enligt
nu framlagda grunder, ersättning för dagavgift å kommunernas ålderdomshem
städse bör utgå med ''det belopp, vartill kostnaden för vården skäligen
kan uppskattas’. — — — — — — — — — — — — — — — — — —
För en sådan ändring talar ock det förhållandet att kommunerna, åtminstone
å landsbygden, i regel icke fastställa någon avgift för vård å sina
vanliga anstalter. I den mån åter kommunernas anstalter kunna inbegripas
under 40, 41 eller 42 §, skulle ersättning utgå efter lägsta bestämda belopp.
Härigenom skulle, synes det kammarrätten, mera enhetliga och konsekventa
regler än de i förslaget upptagna erhållas.

Förslaget med den ifrågasatta ändringen synes icke äga företräde framför
nu tillämpade grunder, för vilka redogörelse lämnats i kammarrättens utlåtande
den 12 januari 1926. Det betraktelsesätt, som utgår från lagens ståndpunkt
att allenast kostnaden för erforderlig vård skall under alla omständigheter
ersättas, leder fram till ett system, där alla ersättningsfrågor underkastas
en skälighetsprövning. Om därvid tariff för ersättningsbeloppen användes,
utgör densamma allenast ett på förhand funnet uttryck för vad i
olika fall skall anses utgöra skälig betalning. Med systemet följer emellertid
att tariffen, där sådan tillämpas, tid efter annan justeras med hänsyn
till inträffade ändringar i de förhållanden, som varit bestämmande för densamma.
Det nu föreslagna systemet bygger åter på den tanken att, där
avgifter för anstaltsvård äro fastställda, det lägsta beloppet utan vidare skall
utgöra grund för betalningen. Om detta lägsta belopp är ett riktigt uttryck
för vad som kan anses motsvara kostnad för erforderlig vård, kommer detta
system i realiteten att bliva lika det föregående här ovan anförda; varom
icke, har det infört eu ändring i fattigvårdslagens i 1 § uttalade princip.

Kammarrätten har i sitt utlåtande av den 12 januari 1926 påpekat, att
uppgörandet av tariffer enligt socialdepartementets då föreliggande utkast
skulle medföra ett betydande arbete. Denna uppfattning har även kraftigt
framhållits i åtskilliga av de utlåtanden över utkastet, som till Kungl. Maj:t
avgivits av länsstyrelserna och andra myndigheter och vilka i sammanhang
med den nu förevarande remissen i utdrag kommit till kammarrättens kännedom.
Skulle dessa svårigheter befinnas alltför stora, skulle man kunna
tänka sig att ett tariffsystem, likartat med det hittills av kammarrätten tilllämpade,
bleve i fattigvårdslagen auktoriserat, därvid fastställandet av tariffen
kunde läggas i Kungl. Maj:ts hand eller anförtros åt socialstyrelsen
eller kammarrätten. Givet är emellertid att ett sådant system icke skulle
kunna i tillnärmelsevis samma mån som det av kammarrätten i dess förra
utlåtande förordade medföra minskning av antalet fattigvårdstvister. Kammarrätten
anser sig ej heller kunna i anledning av det nu remitterade förslaget
frångå de uttalanden, som innefattas i dess utlåtande av den 12 januari
1926, vilka uttalanden, enligt vad av den remitterade promemorian framgår,
i princip överensstämma med vad i ämnet anförts av ett betydande antal
länsstyrelser och landsting ävensom av landstingsförbundet.»

Medicinal styrelsen.

Kungl. Majlts proposition nr 106.

Medicinalstyrelsen har yttrat:

»För närvarande äro sjukvardsavgifterna ä landstings och kommuners sjukvårdsamstalter
i regel avsevärt högre för patienter, vilka icke äro hemortsberättigade
inom det landstingsområde eller den kommun, sjukvårdsanstalten
tillhör, än för patienter, som äro hemmahörande inom landstingsområdet
eller kommunen. Till belysande härav får styrelsen åberopa bilagda tablå över
avgifter för vård å allmän säl å länslasarett och därmed likställda anstalter1).

; '' Skillnaden i avgifter för hemortspatienter och främmande

patienter torde i viss mån hava varit berättigad på en tid, då sjukliusbehovet
varit olika tillgodosett av olika kommuner och landsting och i följd
därav en kommun eller ett landsting, som anskaffat ett rikligt antal goda
sjukhusplatsei, fatt mottaga talrika patienter från närliggande kommuner
eller landstingsområden, där sjukhusbehovet varit sämre tillgodosett. Med
hänsyn till den allmänna strävan till förbättrade sjukhusförhållanden och
den starka utveckling å nämnda område, som de senare åren företett inom
snart sagt samtliga landstingsområden och större kommuner, synes emellertid
denna anledning till högre avgifter för patienter från annat landstingsområde
eller annan kommun hava avsevärt minskat i betydelse. Avgiftsskillnaden
torde numera i huvudsak bottna i önskemålet att den underbetalning,
som de lägsta för sjukvårdsanstalterna fastställda avgifterna innebära,
endast skall komma hemortspatienter tillgodo, medan utomlänspatienterna
ansetts böra gällda full ersättning för vården. Såsom framgår av den
ovan omnämnda^ tablån hava därvid i vissa fall avgifterna för utomlänspatienter
satts så högt att desamma överstiga sjukhusets självkostnad. Då
emellertid kommunerna i regel torde hava en del där hemmahörande patienter
vardade pa sjukvardsanstalter i andra kommuner samtidigt som främmande
patienter vårdas pa kommunens egna, synes på detta område en
viss växelverkan föreligga, som i allmänhet skulle kunna göra en dylik skillnad
i avgifter överflödig. Styrelsen har i varje fall ej kunnat undgå att
finna den skillnad i avgiftshänseende mellan hemmapatienter och främmande
patienter, som föreligger i en del kommuner, vara oskäligt stor och
det synes styrelsen vara önskligt, att ifrågavarande skillnad nedbringas och
om möjligt upphäves. Det nu framlagda förslaget om lika avgifter för främmande
fattiga patienter som för de lägstbetalande hemmapatienterna synes
styrelsen vara ett lämpligt steg i nyss nämnd riktning.

Med hänsyn till att före tillkomsten av nu gällande fattigvårdslag fattiga
patienter å lasaretten vårdades avgiftsfritt synes införande av en bestämmelse
om att fattiga sjuka skola vårdas på lasaretten mot lägsta fastställda
avgift ^ icke böra möta nagra större betänkligheter. Såsom i promemorian
framhållits, hade flertalet lasarettsdirektioner, som avgivit yttrande över
fattigvårdslagstiftningskommitténs förslag till ny fattigvårdslag, icke något
att erinra mot en i nämnda förslag upptagen bestämmelse av ovan angivna
innehåll.

Om sålunda en dylik bestämmelse vad lasaretten angår anses böra upptagas
i fattigvårdslagen, synes motsvarande stadgande lämpligen kunna intagas
i 5 § av lasarettsstadgan den 18 oktober 1901. Därjämte torde den
förut i lasarettsstadgans 6 § 1 mom. 3 punkt upptagna bestämmelsen om
att medellös sjuk, som tillhör annat landstingsområde eller som icke är
svensk undersåte, skall även utan att ansvarsförbindelse företes intagas å
lasarett, vilken bestämmelse uteslöts ur stadgan genom kungl. kungörelsen *)

*) Nämnda tablå bifogas icke statsrådsprotokollet.

Kungl. Maj:ts proposition nr lOti.

den 15 november 1918 angående ändrad lydelse av §§ 3, 5 6 och 28 avstadgan,
böra ånyo intagas därstädes, då eljest fattigvårdssamhälle skulle
kunna genom ansvarsförbindelse förpliktas att erlägga högre avgift än den
lägsta.

Yad ovan sagts beträffande avgift för å lasarett intagna patienter, vilka
vårdas på fattigvårdssamhälles bekostnad, synes i viss män äga tillämpning
jämväl beträffande dylika patienter, som vårdas å sjukstuga. En stor del
av sjukstugorna ägas emellertid av aktiebolag och beträffande dessa torde
icke några bestämmelser om avgifterna böra meddelas. Några allmänna bestämmelser
av det innehåll, som ovan förordats beträffande lasaretten, torde
därför icke böra införas i sjukstugestadgan den 18 oktober 1901, varför
man beträffande sjukstugorna synes böra inskränka sig till den föreslagna
bestämmelse i fattigvårdslagen, vilken endast skulle avse av landsting underhållna
sjukstugor.

Vad angår tuberkulossjukvårdsanstalterna torde ej föreligga tillräckligt
starka skäl för införande av en bestämmelse av ovan angiven art. I 1 § avkungörelsen
den 28 juni 1918 (nr 494) angående statsbidrag till driftkostnaderna
vid dylika anstalter, sådan nämnda paragraf lyder enligt kungl. kungörelsen
den 7 juli 1921 (nr 384), stadgas, att statsbidrag utgår allenast till
sådan anstalt, där avgiften för vårdplats i allmän sjuksal icke utgår med
högre belopp för dag än: vid tuberkulossjukhus 2 kronor, vid tuberkulossjukstuga
och tuberkulosavdelning å lasarett kronor 1: 50 samt vid kustsjukhus
eller kustsanatorium för skrofulösa barn kronor 1:75; dock. att där anstalt
är avsedd för personer tillhörande viss kommun eller landstingsområde,
hinder för statsbidrags åtnjutande ej må föranledas av den omständigheten,
att avgiften för vård av person från annan ort utgår med högre belopp.
Beträffande de statsunderstödda tuberkulossjukvårdsanstalter. vilka såsom
kustsanatorierna icke äro avsedda för personer tillhörande viss kommun eller
landstingsområde, utgöra således villkoren för statsbidraget hinder för uttagande
av högre avgifter. Däremot föreligger intet hinder för landstingens och
kommunernas anstalter att för främmande patienter uttaga högre avgifter. Med
hänsyn till platsbristen å ifrågavarande anstalter måste emellertid de, som
söka inträde därstädes, i regel underkasta sig en lång väntetid, innan sådant
inträde kan vinnas. Av samma orsak intagas därstädes företrädesvis personer
tillhörande den kommun eller det landsting, som äger anstalten. De som
Önska i rimlig tid erhålla inträde å dylik anstalt, torde därför söka sådant
inträde å vederbörande anstalt i deras hemort. Därest sjukdomens art
kräver omedelbar sjukhusvård, torde sådan i allmänhet icke kunna beredas
på landstings eller kommuns tuberkulossjukvårdsanstalt utan torde vederbörande
i så fall intagas på närmaste lasarett, varvid de regler i avgiftsavseende,
som gälla för lasaretten, bliva tillämpliga. Med hänsyn till ovan
anförda omständigheter torde för närvarande icke vara påkallat att tillämpa
den ovan angivna förslagsbestämmelsen på tuberkulossjukvårdsanstalterna.

Vanföreanstalterna ägas av enskilda statsunderstödda föreningar och synas
därför icke böra underkastas några bestämmelser i avgiftshänseende.

Vad angår sinnessjukvårdsanstalterna stadgas i fråga om statens anstalter
i § 37 av förnyade nådiga stadgan angående sinnessjuka den 14 juni 1901
att till tredje (lägsta) betalningsklassen skola hänföras de patienter, som i
avseende å förmånerna äro likställda med sjuka i andra betalningsklassen
(patienter ä allmän avdelning) men sakna tillgång att erlägga avgift i samma
betalningsklass. Medellösa patienter vårdas således oberoende av hemorten
för lägsta fastställda avgift. Från denna regel kunna emellertid undantags
patienter hemmahörande i Stockholm och Göteborg. I de avtal med Stockholm
och Göteborg angående dessa städers övertagande av hela sin sinnes -

Fissa av
svenska landstingsförbundet
företagna
utredningar
ech åtgärder.

64 Kungl. Majits proposition nr 106.

sjukvård, som den 18 december 1925 godkänts av Eders Kungl. Maj:t och
som trätt i kraft från och med den 1 januari 1926, stadgas nämligen, att,
om särskilda förhållanden så påkalla, kunna i nämnda städer liemortsberättigade
sinnessjuka erhålla vård å statsanstalt, så ock i Stockholm och
Göteborg icke liemortsberättigad svensk medborgare å städernas anstalter,
mot vårdavgift beräknad efter nu tillämpade grunder för bestämmande av
vårdavgift i andra betalningsklassen vid statens anstalter för sinnessjuka.
Aven om sålunda en viss differentiering föreligger beträffande avgifterna å
statens hospital, synes med hänsyn till den begränsning av vårdavgifterna
som fastställts (avgiften uppgår för närvarande i andra betalningsklassen till
kronor 2: 65 och i tredje betalningsklassen till kronor 1: 10), några särskilda
bestämmelser icke vara erforderliga beträffande avgifterna å nämnda anstalter.

Yad angår de upptagningsanstalter för sinnessjuka, som anordnats vid en
del lasarett, torde de bestämmelser, som fastställas för lasaretten, böra anses
tillämpliga. Liknande bestämmelse synas böra meddelas beträffande andra
landstingen tillhöriga anstalter för sinnessjuka.

Yad slutligen beträffar anstalterna för sinnesslöa och fallandesjuka m. 6.
ägas dessa i stor utsträckning av enskilda föreningar och personer. I fråga
om de av landstingen innehavda anstalterna av ifrågavarande slag torde i
allmänhet föreligga liknande förhållanden, som ovan omnämnts beträffande
tuberkulossjukvårdsanstalterna. Platsbristen medför nämligen att de sinnesslöa
i allmänhet icke hava utsikt att intagas i annan landstingsanstalt än
den där de hava hemortsrätt. I händelse av trängande behov av anstaltsvård
kunna de intagas i anstalt för sinnessjuka. Det synes därför icke föreligga
anledning att för ifrågavarande anstalter tillämpa den ifrågasatta bestämmelsen.

Under åberopande av vad ovan anförts får medicinalstyrelsen förorda att
den i förslagets 51 § upptagna föreskriften om att ersättning för dagavgift
å sjukvårdsinrättning skall utgå efter det lägsta belopp som bestämts för å
inrättningen intagna understödstagares vård, inskränkes att gälla endast för
länslasarett, av landsting underhållen sjukstuga, annan med länslasarett likställd
sjukvårdsanstalt samt landsting tillhörig anstalt för sinnessjuka.»

Innan jag övergår till att angiva min egen ställning till den föreliggande
frågan, torde det vara lämpligt att med några ord beröra vissa av svenska
landstingsförbundet företagna utredningar och åtgärder, som därmed äga
sammanhang. Följande redogörelse därför är hämtad ur en cirkulärskrivelse
från svenska landstingsförbundets byrå till landstingens förvaltningsutskott,
vilken skrivelse intagits i »Meddelanden från svenska landstingsförbundets
byrå» för december 1925, nr 5.

Eu utredning har på uppdrag av landstingsförbundets styrelse företagits
i frågan om legosängsavgifterna vid landstingens sjukvårdsinrättningar och
de bestämmelser, som reglera dessa avgifter. Centralpunkten i dessa utredningar
och jämväl sjiilva utgångspunkten för desamma ha varit spörsmålet
angående lasarettens och sjukstugornas legosängsavgifter för utomlänspatienter
å allmän sal, varvid man närmast tagit sikte på att dessa avgifter
genomgående satts högre än avgifterna för inomlänspatienter och fixerats
mycket olika i olika län samt på de olägenheter, som härigenom åstadkommits
i första hand för den vårdbehövande allmänheten men jämväl för landstingen.
Man har från olika håll framfört önskemål beträffande ändringar

Kungl. Maj:ts proposition nr /Öb''. tio

och större likformighet i de bestämmelser, som reglera lasarettens och sjukstugornas
legosängsavgifter för utomlänspatienter å allmän säl.

Angående motiven för det nuvarande systemet heter det i nämnda skrivelse,
att systemet med högre avgifter för patienter från annat landstingsområde
än för patienter från det egna landstingsområdet hängde intimt
samman med det förhållandet, att avgifterna för inomlänspatienter, som
vårdades å allmän sal, satts så låga, att de på intet sätt motsvarade sjukhusets
eller i sista hand landstingets självkostnader för vården. Denna
låga taxa för vård av inomlänspatienter åter utgjorde ett uttryck för uppfattningen,
att landstingsskatt och sjukvårdsavgift, som gäldades av länets
innevånare, vore att betrakta såsom ett slags i hälsans dagar erlagda försäkringspremier,
som sedan, då behov av sjukhusvård inträdde, borde berättiga
vederbörande att mot eu synnerligen låg avgift erhålla vård vid någon av
landstingets sjukvårdsinrättningar. Mot detta betraktelsesätt torde inga invändningar
böra göras, och även om en och annan möjligen kunde förmena,
att en viss höjning av legosängsavgifterna för inomlänspatienter å allmän
sal kunde, anses försvarad, så torde dock envar med kännedom om den uppfattning,
som i denna punkt omfattades av landstingsmännens flertal, vara
på det klara med att en allmännare höjning av dessa avgifter med mera
avsevärda belopp icke hade utsikt att vinna bifall i landstingen.

De motiv, som förefunnes för att sätta legosängsavgifterna för inomlänspatienter
å allmän sal avsevärt lägre än självkostnaden, vore tydligen icke
för handen i fråga om utomlänspatienter, vilka ju icke gjort några inbetalningar
till det sjukhusägande landstinget i form av landstingsskatt och
sjukvårdsavgift. Landstingen hade för den skull till bevakande av sina ekonomiska
intressen utan undantag satt avgifterna för dessa utomlänspatienter
avsevärt högre än för inomlänspatienter. Emellertid vore det ingalunda
allenast en dylik direkt ekonomisk hänsyn, som betingat den högre avgiften
för utomlänspatienterna, utan, såsom tidigare från förbundsbyrån framhållits,
och såsom den företagna enquéten till fullo bekräftade, utgjorde denna högre
avgift i många fall en nödvändig åtgärd från landstingets sida för att på ett
effektivt sätt kunna fylla sin uppgift att tillförsäkra länets invånare nödig
sjukhusvård. Den högre avgiften för utomlänspatienter utgjorde en försiktighetsåtgärd,
för att icke landstingets sjukhus skulle fyllas med patienter
från andra län, varigenom vården för det egna länets invånare skulle helt
äventyras. Även med den nuvarande proportionen mellan avgifter för inomläns-
och för utomlänspatienter vore beläggningen med utomlänspatienter
vid våra landstingssjukhus rätt avsevärd, i synnerhet vid vissa av dem, beroende
dels på det kända faktum, att invånarna i vissa länsändar hade avsevärt
närmare eller i varje fall bekvämare förbindelser med sjukvårdsinrättning
i grannlänet än med sådan inom det egna länets gränser, dels
därpå, att insjuknandet skett under vistelse i det främmande landstingsområdet,
dels slutligen därpå, att ej sällan sjukvårdsinrättning inom ett främmande
län i fråga om utrustning, specialvård och läkarkrafter vore överlägsen
det egna länets inrättningar. Ett borttagande av marginalen mellan

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 sand. 87 käft. (Nr 106.) 249 »g 5

6Ö

Kungi. Maj:ts proposition nr 106.

legosängsavgiften för utomlänspatient och inomlänspatient skulle, så vitt
icke restriktiva åtgärder av annat slag vidtoges, i ett ej ringa antal fall hava
till följd, att landstinget måste för vårdbehovets fyllande med stora ekonomiska
uppoffringar utvidga sina sjukvårdsinrättningar utan att dock erhålla
garanti för att länets invånare skulle fa sitt vårdbehov vederbörligen fyllt.

Den olika dragningskraft, som landstingssjukhusen hade för utomlänspatienter,
hade också utgjort ett av skälen, varför avgifterna för dessa patienter
fixerats sa olika av olika landsting, även om härvid plats utrym niet,
de olika avgifterna för inomlänspatienter och rent tillfälliga förhållanden i
hög grad medverkat.

I fråga om olägenheterna av det nuvarande systemet säges det i skrivelsen
:

Om sålunda, i enlighet med vad ovan anförts, bestämmelser om högre
avgift för utomlänspatient än för inomlänspatient från landstingets och sjukvårdsinrättningarnas
sida måste anses såsom fullt berättigade och såsom
nödvändig åtgärd med hänsyn till landstingets ekonomi och dess uppgift
att sörja för att länets invånare finge sitt behov av sjukhusvård vederbörligen
fyllt, så kunde å andra sidan icke förnekas, att denna högre avgift
för utomlänspatienter ofta nog från allmänhetens sida kändes såsom eu
orättvisa och för densamma försvårade och komplicerade erhållandet av
nödig sjukhusvård. Härvid avsåges då närmast den allmänhet, som hade
sitt hem i närheten av ett främmande läns sjukvårdsinrättning eller vid insjuknandet
vistades utom liemlänet, och som, i behov av omedelbar sjukhusvård,
införpassades till »främmande» sjukvårdsinrättning samt där, ehuru
kanske under längre tid landstingsskatt och sjukvårdsavgift gäldats, nödgades
betala eu legosängsavgift, som särskilt under ohälsans dagar kändes
synnerligen betungande, ja så betungande, att en sjukling, som väl kunnat
erlägga den lägre avgiften för inomlänspatient, måhända nödgades för den
högre avgiftens gäldande anlita fattigvårdens hjälp, d. v. s. i sista hand
landstingets. De olägenheter och tvistigheter, som de högre avgifterna för
utomlänspatient vållat vid tillämpningen av bestämmelserna i 40—42 §§ av
fattigvårdslagen, hade från landstingsförbundets sida vid upprepade tillfällen
framhållits, dock att numera tillämpad praxis i det stora hela rått
bot mot det onda.

Efter att hava redogjort för historiken angående avgifterna för utomlänspatienter,
som insjuknat inom främmande län, och särskilt om de bestämmelser,
som före tillkomsten av 1918 års fattigvårdslag gällde om fri sjukhusvård
för meddellösa personer tillhörande annat landstingsområde, anföres
det vidare i skrivelsen:

Av det sagda torde framgå, hurusom man redan före landstingens tillkomst
och intill våra dagar gått in för principen, att sjukvårdsinrättningarna
och deras ägare i alldeles särskild grad borde träda hjälpande emellan gent
emot medellösa patienter, som insjuknat utanför hemlänet. Klart vore emellertid,
att gränsen mellan medellösa eller fattiga patienter å ena sidan och
mindre bemedlade å andra sidan ofta vore rätt flytande, samt att detta sär -

Kungl. Maj:ts proposition nr 10G. 67

skilt vore fallet, då den mindre bemedlade under sjukdomens dagar både
att betala höga vårdkostnader. De nuvarande höga avgifterna för utom
landstingsområdet insjuknade personer, som vårdades å främmande anstalt,
medförde, såsom ovan framhållits, ofta nog, att fattigvården och i sista hand
landstinget helt måste bestrida eu vårdkostnad, som, om den satts lägre,
eller om landstinget bidragit till kostnaden, den sjuke själv skulle kunnat
helt eller delvis gälda. Förutom billighetshänsyn torde sålunda från landstinget
i hemlänet ett rent ekonomiskt intresse förefinnas för att i vissa fall
bidraga till kostnaderna för omförmälda patienter. Framhållas borde också,
att det för landstinget i liemlänet innebure eu ren ekonomisk vinst, om en
av länets invånare vårdades å anstalt utanför länet i stället för å anstalt
inom detsamma, i det att, som ovan framhållits, patientavgiften för å allmän
sal vårdad inomlänspatient icke på långt när täckte den verkliga vårdkostnaden.
Det torde därför få anses fullt försvarligt och riktigt, att landstinget
i hemlänet i vissa fall bidroge till avgiften för utanför landstingsområdet
vårdad patient från landstingsområdet.

I anslutning till vad sålunda anförts framlade förbundsbyrån för sin del
vissa riktlinjer för eventuella åtgärder från landstingens sida för minskande
av vissa patienters utgifter för vård å allmän sal vid främmande sjukvårdsinrättning,
vilka riktlinjers innebörd tillräckligt tydligt torde framgå av följande
i ovanberörda skrivelse innefattade förslag till formulering av landstingsbeslut
i fråga om lättnader för patienters vård å främmande anstalt.

»Om N. X. landstingsområde tillhörande person, som icke är i behov av
fattigvård enligt 1 § i fattigvårdslagen, sjuknar inom annat landstingsområde
än det egna och till följd därav intages å det främmande landstingets
(eller stadens) lasarett eller sjukstuga å allmän sal, så ock om sådan person
till följd av de närmare eller bekvämare förbindelserna med dylikt grannläns
(eller grannstads) sjukvårdsinrättning intages å densamma å allmän sal, betalar
X. N. landsting genom sin kamrerare, då för honom från vederbörande
sjukvårdsinrättning kvitterad räkning företetts, den merkostnad, intill 2 kr.
50 öre per patient och dag, som personen från X. X. landstingsområde erlagt
i patientavgifter till sjukvårdsinrättningen, utöver vad han skolat erlägga,
om han varit intagen å allmän sal vid liknande inrättning i det egna
landstingsområdet. Till beträdande av dessa bidrag beviljar X. X. landsting
för år 1927 ett förslagsanslag av 0000 kr. att uttaxeras i vanlig ordning.»

Vidare föreslogs att beslut om undantag från landstingets vanliga legosängstaxa
för patienter från annat område, som kunde erfordras till skydd
för landstingets egna ekonomiska intressen, skulle formuleras sålunda:

»För å X. X. landstings sjukvårdsinrättningar vårdade patienter från sådant
annat landstingsområde eller sådan stad, som för vård av främmande
patienter å dess sjukvårdsinrättningar uttager en avgift, som med minst 2
kr. iiverstiger den vid X. X. landstings motsvarande sjukvårdsinrättningar
för ''främmande’ patienter tillämpade avgiften, skall uttagas samma legosängsavgift,
som i patientens hemlän eller hemstad tillämpas för främmande’
patienter.»

Kungl. Maj:ts jiroposition nr 106.

Av visst intresse i förevarande sammanhang torde även vara eu del i
»Meddelanden från svenska landstingsförbundets byrå» för november 1924,
nr 3, angivna siffror rörande balansen för år 1921 inom varje landstingsområde
beträffande det antal utomlänspatienter, som vårdades inom landstingsområdet,
och det antal patienter från landstingsområdet, som vårdades inom
annat landstingsområde.

Endast inom 6 landstingsområden eller Uppsala, Östergötlands, Malmöhus,
Värmlands, Kopparbergs och Västerbottens läns landstingsområden
översteg antalet patienter från främmande landstingsområde, vårdade å landstingets
lasarett och sjukstugor, antalet patienter från landstingsområdet,
vårdade å annat landstings lasarett och sjukstugor. Den siffra, varmed antalet
av de förra översteg antalet av de senare, utgjorde i Uppsala läns
landstingsområde 858, i Östergötlands läns 17, i Malmöhus läns 1,904, i
Värmlands läns 104, i Kopparbergs läns 82 och i Västerbottens läns 58.
Summan av dessa siffror eller 3,023 fördelade sig å övriga 19 landstingsområden,
där således det motsatta förhållandet var rådande, med tal växlande
mellan ett underskott av 1,075 i Kristianstads liins, 385 i Stockholms
läns och 4 i Gotlands läns landstingsområde.

Departements- Såsom av den lämnade redogörelsen tydligt framgår, möta betydande
chefen. svårigheter vid försöken att lösa frågan om nedbringandet av antalet s. k.

beloppstvister. Det gäller att vid de för sådant ändamål erforderliga författningsändringarna
i största möjliga utsträckning tillgodose det sålunda
avsedda syftet utan att andra berättigade intressen därvid trädas för nära.

Det har i ett par av de avgivna yttrandena gjorts gällande, att det är
den verkliga kostnaden, som enligt gällande fattigvårdslag skall ersättas,
d. v. s. den verkliga kostnaden för erforderlig vård. Bortsett i detta sammanhang
från om denna tolkning av fattigvårdslagens bestämmelser i denna de!
kan anses riktig eller ej samt om med tillämpning av eu dylik princip
antalet beloppstvister skulle avsevärt nedbringas — vilket icke kan anses
säkert, enär det ju alltid kan bliva föremål för tvist, icke blott vad som
utgör erforderlig vård, utan även vilka utgifter för t. ex. ett sjukhus eller
annan anstalt som böra inräknas vid bestämmandet av den verkliga kostnadens
belopp — må dock erinras därom, att i praxis utvecklingen gått i
den riktning, att lämnad vård icke ersättes med sitt verkliga utan med
ett såsom skäligt ansett belopp. Och att döma av det stora antal yttranden,
i vilka påyrkats ett tariffsystem för all anstaltsvård, synes denna praxis hava
starkt stöd i den allmänna uppfattningen. Det synes mig vid sådant förhållande
lämpligast om, i överensstämmelse jämväl med kammarrättens därom uttryckta
önskan, rätten till den skälighetsprövning i avseende å ersättningsbelopps
storlek, som nu allmänt praktiseras, blir klart och tydligt i lagen uttryckt.

På sätt som utvecklats i de inom socialdepartementet utarbetade promemoriorna
och i kammarrättens utlåtande den 12 januari 1926 bör den skälighetsprövning,
som skall förekomma, avse att fastställa vad som är skalig
kostnad, för erforderlig vård. Denna kostnad borde i själva verket i regel
till beloppet sammanfalla med den verkliga kostnaden för erforderlig vård.

Kungl. Maj:ts jjroposition nr 106. 69

Det torde vidare vara erforderligt att taga ställning till frågan, om det
överhuvudtaget kan anses tillåtligt eller i varje fall lämpligt att i fattigvårdslagen
angiva, att de belopp, efter vilka i den för fattigvårdsmål stadgade
ordning ersättning för vård å anstalt skall utdömas, skola kunna på förhand
av Kungl. Maj:t eller viss myndighet till siffran bestämmas.

Enligt min mening synes principiellt hinder icke möta för en sådan åtgärd.
Ett dylikt förfaringssätt lärer i varje fall vara att föredraga framför ett
system, enligt vilket den i högsta instans dömande myndigheten skulle genom
på förhand fattade beslut i fråga om ersättningsbeloppens storlek binda sig
för i viss riktning gående avgöranden i de särskilda fallen.

Frågan blir slutligen, dels om nyssnämnda skälighetsprövning bör avse
all fattigvård och dels om densamma, bör överlåtas åt de dömande myndigheterna
eller helt eller delvis bindas genom vissa på förhand givna, av Kungl.
Maj:t eller annan myndighet utfärdade reglerande föreskrifter eller tariffer.

Det synes därvid till en början uppenbart, att ett tariffsystem icke
lämpar sig för annan fattigvård än anstaltsvård. Beträffande sådan annan
fattigvård bör sålunda skälighetsprövningen verkställas av de dömande myndigheterna.
De skäl, som till stöd för denna uppfattning anförts i de inom
socialdepartementet utarbetade promemoriorna, synas mig fullt bärande.

Det synes emellertid mycket tvivelaktigt, om ett tariffsystem ens bör omfatta
all anstaltsvård. Av de uttalanden, som i de avgivna yttrandena gjorts
av myndigheter och korporationer, framgår otvetydigt, att kraftiga invändningar
med fog kunna göras mot ett tariffsystem. Det är nämligen obestridligt,
att det kommer att åsamka såväl fattigvårdssamhällena som länsstyrelserna
och Kungl. Maj:t ett betydande arbete vid tariffens upprättande, och
det är onekligen svårt att bedöma eller med säkerhet avgöra, om vinsten
i fråga om nedbringandet av processantalet på denna väg svarar mot här
berörda olägenhet. Det är jämväl, såsom särskilt framhållits av länsstyrelsen
i Jämtlands län och stadsförbundet, tydligt, att upprättandet av
eu allmän tariff är förenat med svårigheter. A ena sidan är det givetvis
önskvärt, att tariffen göres så specificerad som möjligt och att vid upprättandet
av densamma hänsyn tages till alla faktorer, som rimligen böra inverka på
storleken av det belopp, varje särskild kommun eller anstalt tillerkännes.
Men å andra sidan fordra praktiska hänsyn, att kraven på en dylik specificering
icke få göra sig allt för mycket gällande. Emellertid blir faran för
uppenbara orättvisor med därav följande befogat missnöje över ett tariffsystem
större ju mera schablonmässig tariffen göres. Därför måste tvekan
göra sig gällande i fråga om länsvis eller för femårsperioder upprättade
tariffer. En för långt driven schablonmässighet kan lätt leda till att — såsom
svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet antytt — ett fattigvårdssamhälle,
som har ordnat sin fattigvård på ett mindre tillfredsställande sätt,
ställes i paritet med ett samhälle med god fattigvård eller tvärtom. Det är
jämväl riktigt, såsom anmärkts, att en officiell tariff, särskilt en sådan med
fixa belopp, icke finge erforderlig mjukhet och smidighet i tillämpningen —
undantag av sådan art som ifrågasättas av kammarrätten och Gävle fattigvårdsstyrelse
skulle öppna nya möjligheter till processer — liksom att, så -

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

som av kammarrätten och svenska fattigvårds- och bamavårdsförbundet påpekats,
i tariffen angivna maximibelopp säkerligen även bleve minimibelopp.

Det torde vidare förhålla sig så, som anmärkts av kammarrätten, att eu
tariff skulle hava sin största betydelse inom sjukvårdens område. För
ålderdomshemmen och liknande i 31 § fattigvårdslagen avsedda anstalter,
torde behovet av en tariff vara betydligt mindre, samtidigt som svårigheterna
och arbetet vid uppgörandet av en tariff äro störst just i fråga om dem.

Här angivna förhållanden synas mig peka hän mot eu lösning av frågan
i den riktning, att Kungl. Maj.t eller den myndighet, Kungl. Maj:t därtill
förordnar, erhåller befogenhet att, om och i den utsträckning förhållandena
det påkalla, samt för tid, som befinnes lämplig, efter det vederbörande beretts
tillfälle att yttra sig i saken, fastställa det belopp, varmed, för vård å
anstalt eller inrättning, ersättning skall i olika fall utgå. Det skulle därvid
jämväl i lagen fastslås, att detta fastställande endast skulle avse tilllämpning
av den allmänna grunden eller samma grund, som de dömande myndigheterna
skulle tillämpa vid den dem tillkommande prövningen efter skälighet.

En dylik anordning skulle exempelvis lämna möjlighet att för särskilt
sjukvårdsanstalter, med nedan angivna undantag, och andra anstalter, särskilt
i de större städerna — i vilka fall behovet av en tariff torde vara mest
trängande -— fastställa eu dylik, under det att beträffande andra fall av vård
å anstalt prövningen skulle vara fri hos de dömande myndigheterna.

Med den begränsning, som ligger i huvudregeln, att ersättningen skall
fastställas till det belopp, vartill kostnaden därför skäligen kan uppskattas,
synes det kunna överlåtas åt Kungl. Maj:t eller vederbörande myndighet att
fastställa beloppet. När detta skall ske, kommer givetvis material att insamlas
från de anstalter, vilkas ersättningsbelopp det blir fråga om att fastställa,
samt jämförelse göras dem emellan med hänsynstagande till särskilda
för olika anstalter inverkande faktorer m. m. Sådana detaljer som frågan
om vilka utgifter skola få inverka på beloppens storlek — om t. ex. ränta
å anläggningskapital eller byggnadskostnader skola få öva inverkan — torde
kunna överlåtas åt Kungl. Maj:ts eller vederbörande myndighets avgörande.

Sedan eu tariff på dylikt sätt blivit i begränsad omfattning fastställd,
ligger det i sakens natur, att densamma blir i viss mån vägledande vid de
dömande myndigheternas bestämmande av ersättning för vård även å sådana
anstalter eller å anstalter å sådana orter, beträffande vilka beslut icke blivit
fattade av Kungl. Maj:t eller vederbörande myndighet.

Den sålunda antagna regeln, att ersättningsbelopp skall bestämmas efter
skälighetsprövning, synes dock icke böra gälla utan undantag. De svårigheter,
som möta vid upprättandet av tariffer eller fastställandet av ersättningsbelopp,
göra det nödvändigt att i möjligaste mån begränsa användningen av
tariffer och således befria Kungl. Maj:t eller vederbörande myndighet från
det med deras upprättande förenade arbetet.

Den väg, som i sådant avseende anvisats i den andra inom departementet
utarbetade promemorian, synes mig vara åtminstone till eu viss grad framkomlig.
I nämnda promemoria har föreslagits att, med vissa undantag, er -

Kung!. Jfaj:ts proposition nr LG6.

sättning för vård å anstalt av vad slag det vara må skulle utgå med det
lägsta belopp, som bestämts för å anstalten intagna understödstagares vård.

Av skäl som kammarrätten anfört torde det icke vara lämpligt att meddela
en dylik bestämmelse i fråga om ersättning för vård å sådan anstalt,
som avses i 31 § fattigvårdslagen.

På de av medicinalstyrelsen anförda grunder torde det icke heller vara
lämpligt att låta ett dylikt stadgande gälla beträffande ersättning för vård
å andra sjukvårdsanstalter än länslasarett eller av landsting underhållna
sjukstugor eller andra, med länslasarett likställda, sjukvårdsinrättningar.
Ifrågavarande andra anstalter än de sist nämnda skulle således eldigt fattigvårdslagen
erhålla ersättning för lämnad vård med det belopp, vartill kostnaden
för vården skäligen kan uppskattas, detta belopp må sedan fastställas
av den dömande myndigheten eller på förhand av Kung!. Maj:t eller
viss annan myndighet än den dömande.

I fråga om ersättning för vård å sådana landsting tillhöriga upptagningsanstalter
för sinnessjuka, som icke anordnats vid lasarett, synes tvekan
kunna råda, huru lämpligen bör förfaras. Nu avsedda upptagningsanstalter
äro i regel anordnade vid hospital, och det torde mera undantagsvis förekomma
att å dem intagas sådana patienter, som icke tillhöra landstingsområdet.
Med hänsyn därtill och då av övriga dylika anstalter åtminstone
en är kommunal, torde ersättningen vid dessa anstalter böra bestämmas
efter ovan angivna huvudregel.

Däremot synas starka skäl av praktisk natur — på sätt angivits i såväl
promemorian som medicinalstyrelsens utlåtande — tala för meddelandet av
en bestämmelse, enligt vilken ersättning för vård å länslasarett eller av
landsting underhållen sjukstuga eller å annan, med länslasarett likställd,
sjukvårdsinrättning skall utgå icke efter skälighetsprövning utan med det
lägsta belopp, som i sådant hänseende bestämts för å anstalten eller inrättningen
intagna patienters vård, varvid givetvis till länslasarett hänföras
sådana upptagningsanstalter för sinnessjuka, som anordnats vid eu del lasarett.

Genom eu dylik bestämmelse skulle praktiskt taget förhindras alla processer
om beloppet av ersättning för vård å nämnda sjukvårdsinrättningar samtidigt
som Kungl. Maj:t och myndigheterna befriades från arbetet med upprättandet
av tariffer för desamma. En dylik anordning måste även sägas tillmötesgå
det från en del håll uttalade önskemålet, att genom lagstiftning måtte
regleras landstingens och sådana städers, som icke deltaga i landsting, rätt
att uttaga vårdavgift av fattig utomlänspatient.

Mot den föreslagna anordningen kunna givetvis anmärkningar riktas. Det
måste således — på sätt redan i promemorian medgivits — erkännas, att
en dylik bestämmelse kan komma att strida mot huvudregeln, att ersättning
för erforderlig fattigvård skall utgå med skäligt belopp, eftersom bestämmandet
av ifrågavarande lägsta belopp sker från andra utgångspunkter. Sagda
lägsta belopp torde dock icke komma att i något fall överstiga vad som kan
anses såsom skäligt belopp.

En följd härav skulle bliva, att fattigvårdskostnaden skulle komma att
till en del bäras av den sjukvårdsinrättning, där vården meddelats, och

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

således i andra hand i huvudsak av det landsting, inom vars område inrätt
ningen är belägen, i stället för av liemortssamhället och i andra hand av det
landsting, inom vars område liemortssamhället är beläget. Några nya bördor
komme således icke att påläggas landstingen, utan det är endast fråga om
en överflyttning av vissa bördor från ett landsting till ett annat.

Vilken omfattning denna överflyttning skulle få är givetvis svårt att bedöma.
Säkerligen kommer, om bestämmelsen införes i lagen, såsom av medicinalstyrelsen
anmärkts, i eu ej oväsentlig utsträckning en utjämning landstingen
emellan att äga rum. Detta framgår jämväl rätt så tydligt av förut
omnämnda, av landstingsförbundet gjorda utredning rörande balansen inom
varje landstingsområde beträffande det antal utomlänspatienter, som vårdas
inom landstingsområdet, och det antal inomlänspatienter, som vårdas inom
annat landstingsområde.

Av samma statistik att döma skulle länslasaretten inom Malmöhus och
Uppsala län vara särskilt besökta av patienter från annat landstingsområde.
Då detta givetvis till väsentlig del beror på den specialvård, som lämnas
vid Lunds lasarett och Akademiska sjukhuset i Uppsala — eu specialvård,
som säkerligen endast undantagsvis kommer fattiga utomlänspatienter till
del — synes det icke vara anledning att befara, att nu ifrågasatta anordning
bleve nämnvärt betungande ens för Malmöhus och Uppsala läns landsting.

Krav, som framställts på genomförande av lika avgifter vid länslasarett
för inom- och utomlänspatienter, hava mötts av den invändningen, att vissa
lasarett, där specialvård av ett eller annat slag är beredd eller som fått
särskilt gott rykte om sig till följd av läkarens skicklighet eller dylikt, då
skulle bliva överbelastade till den grad, att sjukvården därigenom kunde
desorganiseras. Eu dylik invändning synes däremot knappast kunna med
fog resas mot ifrågavarande förslag, som endast avser, att fattiga utomlänspatienter
skola erhålla vård för samma avgift som fattiga inomlänspatienter,
i all synnerhet som kostnaden för fattiga lämnad lasarettsvård i sista hand
bekostas av vederbörande landsting. Sistnämnda omständighet torde nämligen
medföra, att, enligt vad i annat sammanhang just från landstingsliåll
påpekats, såväl de fattiga själva som fattigvårdsstyrelserna redan nu taga
mindre hänsyn till storleken av kostnaden för vård å lasarett. Om vården
av fattiga å grannlänets lasarett blir billigare än nu är fallet, torde detta
således icke i någon nämnvärd grad kunna antagas komma att inverka på
frekvensen därstädes.

Genom här ifrågasatta anordning förhindras visserligen ej — såsom även
i promemorian antytts — att vistelsesamhälle, som på grund av omständigheterna
tvingas lämna ansvarsförbindelse för vård å annan tillhörig anstalt,
som ej är länslasarett eller därmed likställd sjukvårdsinrättning, nödgas
självt vidkännas den av vården föranledda kostnad, som överstiger vad som
anses utgöra skälig kostnad för erforderlig vård. Eller om vistelsesamhället
icke vill underkasta sig detta, kan följden bliva, att den vårdbehövande icke
kommer i åtnjutande av den vård, som han eljest kunnat erhålla. Gent emot
dessa anmärkningar torde dock kunna erinras, dels att enahanda förhållande

Kungl. Majt:s proposition nr Idb".

till följd av rådande praxis redan nu föreligger och dels att det .val endast
mera undantagsvis lärer förekomma, att understödstagare beredas vård å
sådana enskilda eller halvenskilda anstalter, där berörda olägenhet huvudsakligen
skulle göra sig märkbar.

I fråga om formuleringen av 50 § hade i den först utarbetade promemorian
och utkastet föreslagits en ändring av nuvarande lydelse i syfte att
tydligt utmärka, att endast den vård, som vore att hänföra till erforderlig
vård i den mening, vari detta uttryck tagits i 1 §, skulle ersättas. Paragrafen
synes emellertid utan fara för tvekan om dess rätta innebörd kunna avfattas
i överensstämmelse med vad kammarrätten därom anfört.

Ehuru det i 51 § föreslås, att ersättning för lämnad vård skall utgå med
det belopp, vartill kostnaden därför skäligen kan uppskattas, torde det ligga
i sakens natur såväl att vistelsekommun, som till anstalt erlagt visst belopp
för lämnad vård, vilket belopp understiger skiilig ersättning, dock icke gent
emot hemortskommun kan göra anspråk på ersättning med högre belopp än
det faktiskt erlagda som att vistelsekommun eller anstalt, vilken själv meddelat
vård, icke kan fordra ersättning med mera än den verkliga kostnaden,
därest denna tilläventyrs i något fall skulle understiga vad som kan anses
utgöra skälig ersättning. Av Kung! Maj:t eller viss myndighet fastställt
belopp torde däremot gälla oberoende av alla invändningar.

Då de i 51 § föreslagna reglerna angående storleken av den ersättning,
som skall erläggas av fattigvårdssamliälle till fattigvårdssamhälle, torde böra
gälla även då det är fråga om ersättning från fattigvårdssamhälle till anstalt
eller inrättning, som avses i 58 ij, eller i fall av gottgörelse av landsting eller
staten eller vid uttagande av ersättning hos för understödstagare försörjningspliktig
person, synas vederbörliga hänvisningar till 51 § böra göras i
40—42 §§, 58, 60 och 63 §§ fattigvårdslagen.

Frågan om de ändringar i lasarettsstadgan, som i överensstämmelse med
vad medicinalstyrelsen anfört torde erfordras vid ett genomförande av föreliggande
förslag, och om ändringar i sjukstugestadgan, om och i den män
dylika må föranledas av den ifrågasatta bestämmelsen i 51 § sista stycket
fattigvårdslagen, torde jag få ånyo anmäla, sedan förslaget till fattigvårdslag
blivit slutligt behandlat.

52 §.

Med de ändringar av förestående paragraf, som innefattades i det inom
departementet utarbetade förslaget till omformulering av densamma (se
bil. D), avsågs

a) att inskärpa, att den utredning, som skall verkställas av fattigvårdsstyrelse,
skall vara ingående och fullständig samt att protokollet skall avfattas
så, att de inhämtade upplysningarna utförligt återgivas däri;

b) att stadga skyldighet att utreda även uuderstödstagarens eller för
honom försörjningspliktiga personers förhållande till den allmänna pensionsförsäkringen,
detta med hänsyn till den betydelse sagda förhållande kunde
äga i olika hänseenden för ett eventuellt mål; samt

c) att framhålla, att, i den mån verkställt förhör icke medförde tillräcklig

Fullständigare
föregående
utredning.

Förslaget.

Yttranden.

74 Kungl. Maj:ts proposition nr 106''.

utredning,, fattigvårdssamliället borde införskaffa sådan på annat sätt, såsom
genom skriftväxling med myndigheter, exempelvis för införskaffande av
prästbevis.

Ombudsmannen i Stockholms städs fattigvårdsnämnd bär anfört, att till den
nyss under b) angivna bestämmelsen borde fogas förpliktelse att lämna uppgift,
om vårdtagaren åtnjöte livränta eller annan ersättning enligt 1901 eller
1910 års olycksfallsförsäkringslagar, fiskarförsäkringsförordningeu, 1909 års
militärersättningsförordning eller sjukhjälp eller livränta från sjukkassa, försäkringsbolag
eller annan juridisk person. Ombudsmannen bär vidare föreslagit,
att de av vårdtagaren till förhörsprotokollet meddelade upplysningarna
skulle lämnas på beder och samvete. Bestämmelse borde införas i lagen
om skyldighet att, därest uppgift ej kunde vid förhöret erhållas i (dt eller
annat avseende, i protokollet angiva orsaken härtill.

Länsstyrelsen i Blekinge län har icke funnit förslaget i denna del föranleda
annan anmärkning än att utredningen i detalj torde böra angiva jämväl den
vårdades och för honom försörjningsskyldigas förmögenhets- och anställningsförhållanden
samt därjämte, bland annat med hänsyn till eventuell framställning
om ersättning av staten eller landsting, den vårdades vistelseorter
och bostäder under de tre senaste åren före fattigvårdens beviljande.

Hallands läns landstings förvaltningsutskott har föreslagit, att i denna
paragraf borde införas ett stadgande om att utredning skulle verkställas
rörande den nödställdes eller för honom försörjningspliktiga personers taxering
till inkomst- och förmögenhetsskatt. Ofta förekomme nämligen fall, att
fattig vårdsstyrelser sökte ersättning av landstingen för nödställda, vilka
antingen själva eller för dem försörj ningspliktiga personer vore taxerade till
så hög inkomst, att de icke kunde anses vara berättigade till fattigvård enligt
1 § i fattigvårdslagen. Utskottet hade på sista tiden, sedan uppmärksamheten
kommit att riktas på vederbörandes taxeringar, i dera fall avvisat
ersättningsanspråk på gottgörelse för dylika »nödställda».

Länsstyrelsen ? Älvsborgs län har uttalat, att i paragrafen möjligen borde
kraftigare än nu understrykas vikten av att förhörsprotokollet bleve så fullständigt
som möjligt, eventuellt innefattade en redogörelse för understödstagarens
vistelse- och mantalsskrivningskommuner under förslagsvis de sista
fem eller tio åren. Förhörsprotokollet borde, på sätt föreslagits, innefatta
fullständig utredning rörande understödstagarens pensionsförhållanden.

Svenska stadsförbundet har yttrat:

'' Ay grundläggande betydelse för prövning, på anmanings- eller processstadiet,
av ersättningsskyldigheten i visst fall är naturligen den utredning,
som lagligen skall av vederbörande fattigvårdsstyrelse ombesörjas. Att åliggandena
i detta avseende föreslås något skärpta, synes därför vara fullt i
sin ordning. Som ett nytt utredningsmoment föreslås, att uppgifter skola
anskaffas om den nödställdes förhållande till allmänna pensionsförsäkringen.
Att uppgifter i detta hänseende måste förutsättas för en verklig utredning
om den nödställdes belägenhet torde få anses uppenbart. Med stadgandet
torde man kunna hoppas att också vinna något av det samarbete mellan
fattigvårdens och pensionsförsäkringens organ, som ännu på de bestå håll
helt torde saknas eller blott mycket ofullständigt förekomma. Utöver uppgifter
om fattigvård och pensionsförsäkring, således understöd av det all -

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 106. ö>

manna, torde det vara av vikt att känna andra fakta, som giva eu god ledning
för fattigvårdsbehovets bedömande, exempelvis om understöd från sjuk- eller
begravningskassa eller annan understödsförening, om pension eller understöd
från förutvarande arbetsgivare, mera stadigvarande understöd i kontanter
eller naturaförmåner i övrigt etc. En undersökning av sagda förhållanden
hänför sig givetvis till den under mom. b) i § 52 i förslaget omtalade utredningen
om »fattigvårdsbehovet och anledningen därtill?. Men om i lagtexten
särskilt omnämnes förhållandet till pensionsförsäkringen, torde exemplifieringen
lämpligen kunna omfatta åtminstone några av ovan påpekade fakta.

I samband med frågan om förhörsprotokollets innehåll må beröras också
en svårighet, som möter för själva åstadkommandet av protokollet. De försörjningspliktige
befinna sig ofta nog på annan ort än den nödställde och
för fångvårdsstyrelse är det då ofta förenat med stort besvär att utreda,
huruvida dessa hava möjlighet att uppfylla sin försörjningsplikt. För eu
sådan utredning på annan ort vore det av stor betydelse för fattigva rdsstyrelsen
att få anlita polismyndighetens bistånd. Polismyndigheten har
därvidlag emellertid ingen skyldighet att biträda. Först i samband med en
process kan polisutredning erhållas. Med den utvidgade betydelse, som
enligt förslaget skulle tillmätas anmaningsförfarandet, synes det kunna ifrågasättas,
om icke polismyndighets bistånd borde kunna påkallas av fångvårdsstyrelse
redan vid den första utredningens åstadkommande.»

Länsstyrelsen i Västmanlands län har ifrågasatt stadgande, i syfte att stärka
förhörsprotokollens beviskraft, av skyldighet för dem, som lämnade uppgifterna
till protokollet, att underskriva detsamma under edsförpliktelse.
Därjämte torde böra erfordras, att förliörsledningen anförtroddes åt personer,
som därtill ägde kompetens och ej såsom i många fall, särskilt i större
städer ägde rum, åt underordnade fattigvårdstjänstemän.

Kammarrätten har yttrat, att det icke torde vara något att erinra emot
förslaget, i vad det avsåge skyldighet för fattigvårdsstyrelserna att efter
fattigvårds meddelande och under den förberedande skriftväxlingen föranstalta
om erforderlig utredning.

Förslaget synes mig i nu förevarande del lämpligt att genomföra. De
däremot framställda erinringarna torde i allmänhet icke vara av beskaffenhet
att föranleda ändring i förslaget. Det synes icke lämpligt att meddela
alltför detaljerade föreskrifter om vad som skall utredas vid ifrågavarande
förhör, utan det torde vara nödvändigt att, på sätt som föreslagits, inskränka
lagens bestämmelser i denna del till allmänna föreskrifter jämte åläggande
att införskaffa ingående utredning och fullständigt upptaga de erhållna upplys -

Dcportemen

chefen.

ningarna i förhörsprotokollet.

I ett avseende kan dock måhända ett något fylligare stadgande vara pa
sin plats. Med hänsyn till de olika faktorer, som inverka på fattigvårdsbehovet
och av vilka frågan om understödstagaren saknar tillgångar eller
om hans behov helt eller delvis avhjälpes annorledes än genom fattigvård
kanske icke alltid tillbörligen beaktas, synes det mig lämpligt, att bestämmelsen
om att fattigvårdsbehovet och anledningen därtill skola utredas i
någon män understrykes. Så har till en viss grad skett i förslaget genom
föreskriften, att understödstagarens och för honom försörjningspliktiga personers
förhållande till den allmänna pensionsförsäkringen skall utredas och
i protokollet angivas. Denna föreskrift, som närmast tillkommit av anled -

7(5

Kangl. Maj:ts proposition nr 106.

ning, som framgår av redogörelsen för de i 59 § föreslagna ändringarna,
synes, särskilt med hänsyn till de av ombudsmannen hos Stockholms stads
fattigvårdsnämnd och stadsförbundet i sådan riktning gjorda uttalandena,
böra så formuleras, att fattigvårdsstyrelsen förpliktas att, i fråga om fattigvårdsbehovet,
särskilt utreda ej blott, om pension eller understöd jämlikt
lagen om allmän pensionsförsäkring sökts eller erhållits, utan jämväl om
understödstagaren och vissa för honom försörjningspliktiga personer vid det
tillfälle, då fattigvård meddelas, eljest erhålla understöd av annan eller hava
egna tillgångar. Därigenom erinras fattigvårdsstyrelsen om sin skyldighet
att uppgiva, om understödstagaren äger fast egendom, kontanta medel eller
andra tillgångar eller åtnjuter hjälp av annan, denna må utgå kontant i form
av försäkring, sjukhjälp eller dylikt eller i natura såsom undan tagsförmån.

Den maning till fattigvårdsstyrelserna att själva, före anhängiggörandet
av process, söka införskaffa erforderlig utredning, vilken innefattas i 52 § 2
mom. av förslaget, synes mig synnerligen lämplig. Fattigvårdsstyrelserna torde
böra vänjas vid att själva i möjligaste mån verkställa utredning i frågor av
betydelse för bedömande av om ersättningsskyldighet för lämnad fattigvård
åligger annan, även om icke — med hänsyn särskilt till såväl fattigvårdsstyrelsernas
i ett flertal av de avgivna yttrandena vitsordade bristande förmåga
i berörda hänseende som den offentligrättsliga natur, som fattigvårdsmålen
åtminstone till en viss grad hava — myndigheterna kunna och böra,
på sätt i den inom departementet utarbetade promemorian föreslagits, befrias
från skyldigheten att verkställa utredning om andra förhållanden än understödstagares
hemortsrätt. Länsstyrelsernas arbetsbörda kunde på denna väg
lättas och målens avgörande påskyndas. Jag anser mig visserligen icke
kunna, åtminstone för närvarande, tillstyrka så långt gående åtgärder, som
av stadsförbundet ifrågasatts, eller att bereda fattigvårdsstyrelserna tillfälle
att få direkt för utredningars verkställande anlita polismyndighets biträde.
Men det torde vara siirdeles lämpligt, om fattigvårdsstyrelserna toge för vana
att vid ansökning hos länsstyrelse i fattigvårdsmål mot fattigvårdsstyrelse i
annat fattigvårdssamhälle bilägga bevis om den ort, där understödstagaren
eller, beträffande hustru eller minderårig, maken eller fadern eller, i vissa fall,
modern var mantalsskriven för det år, som enligt sökande fattigvårdsstyrelsens
uppfattning är avgörande för hemortsrätten vid tiden för fattigvårdens beviljande.
För att underlätta ett dylikt förfaringssätt torde bevis om mantalsskrivning
av viss person böra göras kostnadsfria för fattigvårdssamhälle, som
begär sådant. Då frihet från stämpel för sådant bevis föreligger för fattigvårdssamhälle
— även om det förslag till ändrad lydelse av 7 § i förordningen
angående stämpelavgiften, som chefen för finansdepartementet torde
komma att framlägga, blir genomfört — men däremot skyldighet att erlägga
lösen för dylikt bevis förefinnes, lärer erfordras sådan ändring i förordningen
angående expeditionslösen, att lösen icke därför skall utgå.

Frågan om ändring i sistnämnda förordning torde chefen för finansdepartementet
få anmäla, sedan ifrågavarande förslag till vissa ändringar i
fattigvårdslagen blivit slutligt behandlat.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 106. < <

53 och 54 §§.

Bland de i förberörda inom socialdepartementet utarbetade promemoria
ifrågasatta åtgärderna för vinnande av minskning i processantalet ingick
även utbyggande av det till åstadkommande av uppgörelser utan process
syftande anmaningsförfarandet jämte vissa i samband därmed väckta förslag.
Rörande den nuvarande anordningen härav hänvisas till den i det föregående
gjorda redogörelsen för processförfarandet (sid. 27).

I nu förevarande fråga anfördes i sagda promemoria i huvudsak följande:
Meningarna om värdet av det i 1918 års lag införda s. k. anmaningsförfarandet
hade varit och vore mycket delade. De funnes, som ansage, att detta förfarande
helt förfelat sin uppgift att åstadkomma uppgörelse direkt fattigvårdsstyrelserna
emellan och att alltså förebygga fattigvårdsprocesser inför länsstyrelserna.
Å andra sidan förmenade många, att en dylik uppfattning mer
eller mindre berodde på eu synvilla, i det att det antal processer, som man
genom anmaningsförfarandet undgått, aldrig kunde komma till synes.

Också om man ansåge, att anmaningsförfarandet i dess nuvarande form
icke gjort någon eller blott ringa nytta, torde knappast tiden vara inne att
vidtaga en sådan åtgärd som att åter utesluta detsamma. Snarare syntes
man böra göra ett försök att genom mera bestämda föreskrifter och annorledes
giva förfarandet större innehåll och utbygga detsamma. Tanken att
frågor om ersättning för fattigvård i princip borde avgöras genom direkt
förhandling emellan fattigvårdsstyrelserna måste nämligen anses riktig, och
strävandet syntes därför närmast böra gå ut på att åstadkomma sådana
bestämmelser, att all den utredning, som i en viss sak kunde förebringas,
också komme fram under skriftväxlingen parterna emellan, varigenom naturligen
möjligheterna för en uppgörelse i godo i hög grad ökades.

I nu berörda syfte hade i utkastet upptagits bestämmelser i bland annat
följande hänseenden:

a) införande i lagen av uttrycklig bestämmelse om skyldighet att avgiva
anmaningssvar;

b) införande av stadganden om vad anmaning och anmaningssvar skulle
innehålla och vilka handlingar, som skulle bifogas dem, allt detta för att
motparten verkligen skulle erhålla möjlighet att bedöma, huru han skulle
ställa sig i saken;

c) utsträckning av tiden för anmaning och anmaningssvar från 30 till 4:>
dagar i vartdera hänseendet; härigenom avsåges att underlätta möjligheten
att prestera en sådan utredning, att motparten böjde sig för densamma;

d) införande av möjlighet — alltså alternativt — till växlande av ytterligare
skrifter i saken mellan parterna i form av påminnelser och svar därå;
för att en dylik möjlighet skulle kunna begagnas, hade det ansetts nödvändigt
att stadga särskilda tidsfrister, vilka alltså komme att inverka på den tid,
inom vilken talan skulle väckas hos länsstyrelsen, vadan föreslagits införande
i 55 § fattigvårdslagen av en bestämmelse om olika ansökningstider.

Det hade även föreslagits stadgande om skyldighet att icke inskränka
svaret till ett naket bestridande utan att däri angiva de skäl, varpå den

Utbyggande
av anmaningsförfa

randet.

Förslaget.

Yttranden.

78 Kungl. Åfaj:ts proposition nr 106.

intagna ståndpunkten grundades, liksom stadgande om att vid anmaningssvaret
skulle fogas erforderliga bevis.

De stadgade tiderna för avgivande av skrifter under anmaningsförfarandet
skulle räknas från det den föregående skriften mottagits. Med anledning härav
hade intagits en föreskrift om att ett av posten utfärdat mottagningsbevis
skulle kunna tjäna som bevis angående dagen för viss försändelses mottagande.

I 54 § hade uttrycklig föreskrift intagits om de handlingar, som skulle
bifogas, då ansökan gjordes hos länsstyrelsen. Att märka vore, att i de fall,
då talan finge väckas utan att anmaning föregått, samma handlingar, som
skolat bifogas anmaning, skulle medfölja ansökningen till länsstyrelsen.

Måhända kunde det — yttrades det vidare i sagda promemoria —- anses vara
att gå alltför långt att nu genomföra samtliga de sålunda uppräknade —
ävensom vissa andra av mig ej angivna — åtgärderna; desamma stode
emellertid icke i det sammanhang med varandra, att icke någon eller några
av dem kunde uteslutas. Onekligen skulle också genomförandet av alla dessa
åtgärder medföra eu viss vidlyftighet i fattigvårdslagens bestämmelser. Denna
vidlyftighet måste givetvis i och för sig betraktas såsom en olägenhet, och
man torde vara nödsakad att avväga, huruvida denna olägenhet vore alltför
stor i förhållande till de vinster, som utbyggnaden av anmaningsförfarandet
kunde väntas medföra.

Rörande det sålunda ifrågasatta utbyggandet av anmaningsförfarandet
hava uttalanden i tillstyrkande riktning avgivits av länsstyrelserna i Uppsala,
Hallands, Västmanlands, Gävleborgs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län, Stockholms städs fattigvår disnämnd och Gävle fattig vårdsstyrelse, svenska
stadsförbundet samt fattigvår diskonsulenter na i tredje och nionde distrikten.

Ombudsmannen hos Stockholms stads fattigvän dsnämnd har uttalat, att anmaningsförfarandet
hade varit ett av Stockholms stads mest effektiva medel
till åstadkommande av minskning i antalet fattigvårdsprocesser.

Gävle fattigvårdsstyrelse hade funnit de föreslagna ändringarna rörande
anmaningsförfarandet vara de mest betydelsefulla, så mycket mer som enligt
styrelsens erfarenhet anmaningsförfarandet redan i sin nuvarande form kunde
vara ganska effektivt. Resultatet av detsamma hade sålunda i Gävle varit
gott. Visserligen hade även här en ökning ägt rum i hela antalet återkrävningar,
anmaningar och svar å anmaningar sålunda medräknade, men denna
ökning berodde enligt gjorda undersökningar till största delen på utvidgningen
av 1 fattigvårdslagen och på borttagandet av den fria sjukhusvården
för personer från annat landstingsområde. Antalet fattigvardsmål
finge snarast sägas ha visat tendens till minskning. Styrelsen hänvisade till
en yttrandet bifogad tablå över inlagor i fattigvårdsmål m. in. Av densamma
framginge bland annat, att nära 40 procent av anmaningarna från Gävle lett
till uppgörelse. Med skärpta bestämmelser borde utan tvivel än bättre resultat
kunna nås.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har bilagt sitt yttrande ett sammandrag av
verkställd utredning, utvisande att hemortssamhällen inom länet till andra

Kungl. Afaj.ts proposition nr 106. 79

fattigvårdssamhällen för fattigvårdskostnader utbetalt (samtliga av länsstyrelsen
angivna siffror i avrundade tal) under år 1923 95,000 kronor och under ar
1924 112,000 kronor, därav efter frivillig överenskommelse år 1923 36,0(K1
kronor och är 1924 37,000 kronor. Till fattigvårdssamhällen, som i första
hand lämnat fattigvård, hade från hemortssamhällen inbetalts under år 1923
100,000 kronor och under år 1924 91,000 kronor, därav efter frivillig överenskommelse
år 1923 37,000 kronor och år 1924 35,000 kronor. Ehuru berörda
utredning icke kunde anses fullständig och i alla avseenden fullt tillförlitlig,
syntes dock därav framgå, att fattigvårdsstyrelserna redan nu i icke obetydlig
utsträckning begagnade sig av möjlighet till frivillig uppgörelse.

Helt avstyrkande uttalanden angående utbyggandet av anmaningsförfarandet
hava gjorts av överståthåUarämbetet, länsstyrelserna i Södermanlands. Jönköpings.
Kronobergs, Blekinge, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Värmlands.
Örebro och Kopparbergs län samt Göteborgs fattigvårdsstyrelse. De skäl. som
därvid — ofta nog i förening med uttalade tvivelsmål om amnaningsförfarandets
effektivitet i vad därmed åsyftats att åstadkomma en begränsning av
antalet fattigvårdsprocesser — huvudsakligen åberopats, hava varit, att bestämmelserna,
särskilt de tids- och preskriptionsbestämmelser, som bleve
en följd av den ifrågasatta utbyggnaden, bleve för invecklade, att (länsstyrelsen
i Malmöhus län) fattigvårdsmyndigheterna kunde antagas sakna förmåga
eller vilja att ställa sig detaljerade form- och tidsföreskrifter till efterrättelse,
att (Göteborgs fattigvårdsstyrelse) allt för invecklade bestämmelser
kunde leda till att fattigvårdsstyrelserna komme att anlita hjälp av advokater,
att (länsstyrelsen i Värmlands län) processerna bleve förlängda samt att (länsstyrelsen
i Örebro län) arbetet komme att ökas för länsstyrelserna genom
iakttagande av alla de tidsbestämmelser, med vilka anmaningsförfarandet
omgärdats.

Kammarrätten har yttrat:

»Att på föreslaget sätt utbygga ett system, varom meningarna varit och
fortfarande äro delade, synes kammarrätten icke vara tillrådligt. Ett anmaningsförfarande,
sådant som det nu föreslås, blir synnerligen ohanterligt och
kommer säkerligen att vålla fattigvårdsmyndigheterna besvär, i synnerhet i
mindre kommuner. Likaså är det att befara att med de olika ansökningstider,
som nu föreslås (55 §), antalet mål, där talan icke upptages till prövning,
kommer att ökas.

Beträffande förslaget i vad det avser rätt för sökande fattigvårdsstyrelse
att efter ex-hållet svar å anmaning avgiva påminnelser samt skyldighet för
den sökta fattigvårdsstyrelsen att besvara dessa, anser sig kammarrätten
höra erinra därom att fattigvårdsstyrelserna redan nu icke sakna möjlighet
till en dylik skriftväxling.

Enligt förslaget skulle tiden för anmaning och tiden för anmaningssvar
bliva 45 dagar. Tiden för anmaningssvar synes utan olägenhet kunna bestämmas
till 30 dagar, som enligt nu gällande bestämmelser beräknas därför.
Om ansökningstiden enligt 55 § 1 mom. bleve enhetlig och bestämdes till
förslagsvis 90 dagar, skulle fattigvårdsstyrelserna äga möjlighet att växla
icke blott anmaning och svar därå utan även vid förefallande behov påminnelser
och svar därå.»

Endast i vissa delar, nämligen i fråga om införande i fattigvårdslagen av
uttrycklig bestämmelse om skyldighet att svara å anmaning samt av stad -

Departements

chefen.

80 Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

ganden om vad anmaning och anmaningssvar skola innehålla och vilka handlingar
skola bifogas dem, har förslaget tillstyrkts av länsstyrelserna i Stockholms,
Östergötlands, Kalmar och Gotlands län samt svenska landskommunernas
förbund och svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet.

Körande vissa i samband med anmaningsförfarandet stående detaljspörsmål
hava — utöver vad redan angivits — följande erinringar gjorts.

Ombudsmannen hos Stockholms stads fattigvårdsnämnd har ansett, att det
givetvis vore riktigt, såsom ock i utkastet föreslagits, att tiden för den part,
som skall förebringa utredning, vore så tilltagen, att utredningen medhunnes.
Svarandeparten åter, som finge mottaga utredningsmaterialet, syntes ej behöva
lika lång tid för att bedöma detsamma, vadan tiden för svars avgivande
kunde förkortas till 30 dagar.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har föreslagit, att föreskrift borde lämnas
därom, att i varje anmaningssvar särskilda yttranden skulle lämnas, huruvida
hemortsrätten, fattigvårdsbehovet och beloppet godkändes eller bestredes.

Svenska landskommunernas förbund har ifrågasatt, om icke uraktlåtenhet
att inom den fastställda tiden avgiva svar borde betraktas som godkännande
av kravet.

Svenska stadsförbundet har anfört, att med hänsyn till svårigheten att på
kort tid erhålla nödig utredning i ärendet, torde fordran, att anmaningen
skall ske »ofördröjligen» kanske böra något mildras.

Visserligen giva de upplysningar, som framkommit rörande det nu tilllämpade
anmaningsförfarandets verkningar i Stockholm och Gävleborgs län,
anledning antaga, att detsamma måhända haft åsyftad verkan i större utsträckning
än man i allmänhet förmodat. Med hänsyn till den från många
håll uttalade tveksamheten om dess lämplighet överhuvudtaget och särskilt
om ett utbyggande därav anser jag det likväl icke tillrådligt att nu införa
bestämmelser i fattigvårdslagen, varigenom det fastställes vissa tidsfrister,
inom vilka parterna skulle avgiva påminnelser till anmaning och svar å
sådana påminnelser. Till frågan om utsträckning i det av kammarrätten
angivna syfte av den i 55 § stadgade ansökningstiden skall jag återkomma.

Däremot synes det mig vara lämpligt och nyttigt, om i lagen stadgas
skyldighet för den anmanade fattigvårdsstyrelsen att svara samt lämnas föreskrifter
eller i visst avseende utförligare sådana än som nu förefinnas om
vad anmaning och anmaningssvar skola innehålla och vilka handlingar, som
skola bifogas dem, ävensom i 54 § intages i förslaget ifrågasatta föreskrifter
om de handlingar, som skola bifogas ansökan hos länsstyrelse.

Vad angår den tid, som bör beräknas för avgivande av svar å anmaning,
delar jag den uppfattning, som uttalats av kammarrätten och ombudsmannen
hos Stockholms stads fattigvårdsnämnd, eller att densamma bör bibehållas
vid vad nu gäller eller således 30 dagar.

I övrigt har jag ansett förslaget kunna, oavsett däremot framställda erinringar,
läggas till grund för lagstiftning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

Orden »eller eljest» i 54 § 2 mom. — däri stadgas, att talan utan föregående
anmaning må föras, därest vid förhör enligt 52 § eller eljest upplysning
icke vunnits, vilket samhälle ersättnings- eller försörjningsskyldigheten
åligger — torde böra tilläggas med hänsyn till innehållet i 52 § 2 mom.

Den fattigvårdsstyrelse enligt 54 § 2 mom. i utkastet ålagda skyldigheten
att vid ansökan, som göres utan föregående anmaning, foga vissa handlingar,
synes icke böra vara ovillkorlig, enär underlåtenheten att anmana i många
fall just kan hava berott på omöjlighet att hålla förhör med understödstagaren.

Jag övergår härefter till frågan om eventuella påföljder för försummelse
av fattigvårdssamhälle i avseende å fullgörande av utredning, avgivande av
anmaning eller svar å anmaning.

I sammanhang med de i utkastet föreslagna bestämmelserna, avseende
utbyggande av anmaningsförfarandet, hade även i utkastet införts vissa nva
bestämmelser, som avsåge att med påföljder och äventyr i olika hänseenden
belägga försummelse att iakttaga de skyldigheter, som under anmaningsstadiet
och vid talans väckande ålåge fattigvårdsstyrelserna. De nu avsedda,
i 56 § 1 mom. av utkastet intagna bestämmelserna, till vilka hänvisats i 53
och 54 §§, innebure bland annat, att länsstyrelse skulle äga att förelägga
fattigvårdsstyrelse, som försummat att fullgöra sina skyldigheter, att komplettera
vad som bruste och därvid förelägga det äventyr, att styrelsens talan
icke upptoges till vidare prövning eller, om den försumlige vore den sökta
styrelsen, att målet avgjordes i befintligt skick.

Länsstyrelsen i Stockholms län har yttrat:

»Enligt 56 § 1 mom. tredje stycket äger länsstyrelse förelägga sökt fattigvårdsstyrelse
att inkomma med angiven utredning inom viss tid vid äventyr,
om det försummas, att målet avgöres i befintligt skick. Detta skulle jämlikt
motiveringen innebära, att den sökta fattigvårdsstyrelsen, om icke föreläggandet
fullgjordes, skulle förlora sin rätt att vidare yttra sig i målet. Då
emellertid rätten att besvära sig över meddelat utslag fortfarande står öppen
för den sökta fattigvårdsstyrelsen, torde, därest fattigvårdsstyrelsen därav
begagnar sig och därvid företer ytterligare utredning, berörda bestämmelse
endast komma att innebära, att den verkliga prövningen av målet överflyttas
från länsstyrelsen till kammarrätten.»

Länsstyrelsen i Östergötlands län har anfört, att för meddelande av dylikt
föreläggande torde länsstyrelsen få ägna målet eu lika omsorgsfull prövning
som om målet skulle sakligt avgöras. Någon lindring för länsstyrelsen
torde härigenom icke vara att förvänta.

Kammarrätten har yttrat:

»I 56 § 1 mom. 3 stycket föreslås att, om sökande fattigvårdsstyrelse försummat
förebringa viss erforderlig utredning, Konungens befallningskavande
skall äga föreskriva tid, inom vilken det försummade skall fullgöras vid
äventyr, om det underlåtes, att gjord ansökning icke upptages till vidare
behandling, eller, där det är den sökta fattigvårdsstyrelsen försummelsen
åvilar, att målet avgöres i befintligt skick. Ett beslut av Konungens befall Bihang

till riksdagens protokoll 1026. 1 samt. 87 käft. (Nr 106.) 249 26 6

Påföljder för
försummelse
av fattlgvårdssamhälle.

Förslaget.

Yttranden.

1918 års
riksdag

Departements chefen.

82 Kungl. Maj.is proposition nr 106.

ningshavande med tillämpning av förstnämnda äventyr bör givetvis kunna
få överklagas hos kammarrätten, som då både att pröva, huruvida sökande
fattigvårdsstyrelsen försummat sin utredningsplikt. Härigenom skulle, ett
nytt slags fattigvårdsprocesser uppstå. Skulle kammarrätten vid prövningen
av sådant mål finna att någon försummelse från sökande fattigvår ds styrelsens
sida icke förelegat, bleve kammarrätten tvungen att återförvisa målet
till Konungens befallningshavande för saklig prövning. Kammarrätten anser
sig av denna anledning böra avstyrka att föreskrift om sådant äventyr
in sättes i lagen. Beträffande det andra av här föreslagna äventyr eller att
målet avgöres i befintligt skick kan erinras att föreläggande vid sådant äventyr
redan enligt nu gällande processregler lärer kunna av Konungens befallningshavande
givas. Skall föreskrift om sådant äventyr intagas i lagen, bör
det angivas kunna gälla samtliga parter i processen.»

Innan jag lager ställning till föreliggande spörsmål, vill jag i korthet
erinra om den föregående behandlingen av en i samband därmed stående
fråga.

I den till 1918 års riksdag avlämnade proposition (nr 135) med förslag
till lag om fattigvården m. m. hade i enlighet med fattigvårdslagstiftningskommitténs
förslag i denna del, åt 54 § i lagen givits det innehåll, att
fattigvårdsstyrelse skulle vid ansökan bifoga bevis att anmaning skett jämte
de handlingar, som enligt 53 § skulle åtfölja anmaningen, vid äventyr, om
det försummades, att talan ej upptoges till prövning.

Berörda bestämmelse om äventyr för underlåtenhet att bifoga nämnda
handlingar borttogs av riksdagen på hemställan av andra särskilda utskottet
(utlåtande nr 1 sid. 28), som yttrade bland annat:

»Då i 55 § föreskrives, att talan hos Kungl. Maj:ts befallningshavande
skall anliängiggöras inom viss tid, vid äventyr att rätt till ersättning förfaller,
synes det ej nödigt att i 54 § stadga särskilt äventyr för att ansökningshandlingarna
skola vara fullständiga, utan bör en komplettering därav kunna
äga rum ända till den dag, då talan om ersättning enligt 55 § senast skall
anliängiggöras eller därest ansökan avslås på den grund att de erforderliga
handlingarna icke bifogats, ny ansökan inom den stadgade tiden kunna
göras med biläggande av handlingarna.»

Vid fattigvårdslagens utfärdande erhöll 54 § lydelse i enlighet med riksdagens
beslut.

Då fattigvårdsstyrelse underlåtit göra anmaning utan att sådant fall förelegat,
som avses i 54 § andra stycket i dess nu gällande lydelse, har talan
mot annat fattigvårdssamhälle förklarats icke kunna bliva föremål för prövning
(se Fattigvårdsmål, årg. 20—22, ref. 13).

Då den maning till fattigvårdsstyrelserna att verkställa utredning, som,
enligt vad förut är sagt, innefattas i 52 § 2 mom. i den lydelse, som av mig
nu föreslås, icke är obligatorisk, och då enligt min mening länsstyrelserna
icke — i motsats till vad som ifrågasatts i 56 § 1 mom. av utkastet — böra
befrias från någon del av den dem nu åliggande skyldigheten att införskaffa
utredning, torde det icke vara möjligt att stadga, att fattigvårdsstyrelse skall
kunna åläggas vid visst äventyr att förebringa utredning.

Den omständigheten, att fattigvårdsstyrelse icke vid ansökan fogat av -

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

skrift av protokoll över förhör enligt 52 § fattigvårdslagen, har icke ansetts
utgöra hinder för prövning av ansökan (se Fattigvårdsmål, årg. 20—22, ref.
5). En sådan praxis synes stå i full överensstämmelse med det innehåll, som
på särskilda utskottets vid 1918 års riksdag förslag givits åt 54 §.

För det fall att vid ansökan ej fogats bevis, att anmaning skett, avskrifter
av anmaningen jämte bifogade handlingar och erhållet svar å anmaningen
jämte tillhörande handlingar, vill det emellertid synas, som om det vore
lämpligt, om länsstyrelsen ägde befogenhet att giva sådant föreläggande, som
i förslaget ifrågasatts. Genom en sådan bestämmelse finge man även en
viss garanti för att fattigvårdsstyrelserna, då kravet icke bestritts, icke väcka
talan före utgången av den i 53 § föreslagna tiden av 30 dagar för svars avgivande.
Motsvarande, i 54 § nu intagna bestämmelse om att svar skall
avvaktas under 30 dagar är nämligen i själva verket tämligen verkningslös,
enär den omständigheten, att ansökan ingivits till länsstyrelsen före utgången
av nämnda i 54 § angivna tid, har förklarats icke utgöra hinder för
prövning av ansökningen (se Fattigvårdsmål, årg. 20—22, ref. 35). Mot eu
dylik anordning synes icke kunna göras samma erinran, som kammarrätten
framställt mot förslagets bestämmelse i denna del. Något verkligt behov av
att kunna giva ett liknande föreläggande torde däremot knappast föreligga
för det fall att ansökning göres utan föregående anmaning. Ett dylikt föreläggande
skulle icke heller kunna avse de handlingar, som, endast där så ske
kan, skola medfölja ansökningen.

I fråga om det i förslaget ifrågasatta äventyret att målet avgöres i befintligt
skick, delar jag kammarrättens uppfattning, att om föreskrift om dylikt
äventyr skall intagas i lagen, det bör angivas kunna gälla samtliga parter
i processen. Enligt min mening bör emellertid åt bestämmelsen givas ett
ännu mera omfattande innehåll eller så att den kommer att motsvara vad
som för underrätt gäller enligt 14 kap. 3 § rättegångsbalken. Enligt vad jag
inhämtat lärer nämligen, i motsats till kammarrättens uppfattning i ämnet,
på vissa håll tvekan råda, om länsstyrelse äger att giva alla parter i fattigvårdsmål
visst föreläggande vid vite eller vid äventyr att målet avgöres i
befintligt skick. Vitesbeloppens storlek synas böra begränsas på sätt som
skett i § 51 mom. 2 i landshövdingeinstruktionen den 12 april 1918 (nr 198),
Befogenheten att kunna göra ett dylikt föreläggande synes vara av värde,
särskilt i mål mot tredskande understödstagare eller försörjningspliktiga
personer. Att kammarrätten äger en sådan befogenhet redan nu framgår
otvetydigt av § 13 i den för ämbetsverket gällande instruktionen.

Om en bestämmelse härom införes i 56 §, blir densamma genom de hänvisningar,
som lämnas i 57, 58, 59 och 67 §§, vid förefallande behov tilllämplig
jämväl vid andra fattigvårdstvister än sådana, som föras mellan
fattigvårdssamhällen.

55 §.

I fråga om de i denna paragraf intagna preskriptionsbestämmelserna har
kammarrätten i sitt förut berörda utlåtande den 14 juni 1923 angående den
nya fattigvårdslagens verkningar i vissa avseenden anfört följande:

Preskrip tionstid.

Förslaget -

Yttranden.

Kungl. Majds proposition nr lOti.

> Preskriptionsbestämmelserna, intagna i 55 §, liava visat sig vålla svårigheter
och medföra i en del fall obilliga resultat. Ersättningstalan skall i
regel anhängiggöras inom sextio dagar efter det fattigvården börjat utgå. Om
åter fattigvården icke lämnats av den sökande fattigvårdsstyrelsen, skall talan
emot hemortskommunen anställas inom samma tid, efter det kostnaden för
fattigvården av styrelsen guldits. Det senare inträffar till exempel då fattigvård
lämnats av länslasarett eller andra i 58 § avsedda offentliga anstalter.
Har emellertid i sådant fall ansvarsförbindelse lämnats av vistelsekommun
till dylik anstalt, synas olika meningar hos fattigvårdsstyrelsen och jämväl
hos länsstyrelserna hava uppstått i fråga om den tid, inom vilken talan
mot hemortskommun bör anställas. För sin del har kammarrätten avgjort
detta spörsmål sålunda att vården får anses ''lämnad'' av den sökande fattigvårdsstyrelsen
och att denna således bör i enlighet med grundregeln söka
hemortskommun inom 60 dagar från fattigvårdens början. Då genom vidtagna
ändringar i lasarettsstadgan vistelsekommunerna numera äro tvungna
att, då ansvarsförbindelse icke av enskild person lämnas, utfärda sådan, klätt
förutse att beräkningen av ansökningstiden i detta speciella fall ofta
skall föranleda tvist. Har åter medellös person intagits å sjukhus eller
sjukvårdsinrättning, tillhörande vistelsekommuu, skall enligt den mening,
som gjort sig gällande i kammarrätten, den sökande fattigvårdsstyrelsen,
som i detta fall anses vara den som ''lämnat'' fattigvården, anställa talan
mot hemortskommunen enligt grundregeln eller således inom sextio dagar
från det fattigvården började utgå. Emellertid inträffar ej sällan, särskilt i
de större städerna, att medellösa personer intagas å de kommunala sjukhusen
utan vederbörande fattigvårdsstyrelses kännedom eller att personer,
som vid intagandet haft medel att bekosta sin vård under någon tid, under
sjukhusvistelsen bliva medellösa utan att fattigvårdsstyrelsen därom underrättas.
Då fattigvårdsstyrelsen erhåller kännedom om den därstädes meddelade
vården, något som oftast sker först genom mottagande av räkning
från sjukhuset å kostnaden, kan ofta tiden för anställande av talan mot
hemortskommunen vara försutten, varigenom ekonomisk förlust för vistelsekommunen
uppstår. Detta i och för sig obilliga resultat har ock givit upphov
till tvist huru preskriptionsreglerna i dylika fall skola tillämpas.»

För att råda bot på det förstnämnda av kammarrätten sålunda anmärkta
missförhållandet har i utkastet föreslagits den omformulering av 55 §, som
framgår av detsamma (se bil. D). Därmed har avsetts att tydliggöra, att i de
fall, då fattigvårdssamliälle icke själv direkt bekostat vården utan utgivit ersättning
till myndighet eller allmän anstalt, preskriptionstiden skulle räknas
från den dag, då dylik ersättning utgavs av samhället, och alltså icke från
den dag, då vården å sådan anstalt började att utgå; detta skulle gälla även
i det fall att samhället lämnat ansvarsförbindelse för vården.

Vidare har, i överensstämmelse med vad som förut anförts angående utsträckning
av tiden för anmaningsförfarandet, den tid, inom vilken talan
skall väckas hos länsstyrelse vid äventyr att rätt till ersättning går förlorad,
ökats från 60 till 90 dagar.

Övriga i utkastet föreslagna ändringar av paragrafen voro endast konsekvenser
av vissa andra i promemorian föreslagna men icke av mig upptagna
bestämmelser.

Beträffande den föreslagna omformuleringen av 55 §, i vad avser utsträckning
av ansökningstiden från 60 till 90 dagar och dess förändring i av kammarrätten
angivet syfte, hava följande uttalanden gjorts.

•85

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

Länsstyrelsen i Blekinge län bär yttrat, att genom ökning av preskriptionstiden
till 90 dagar skulle bland annat vinnas den fördelen att, oftare än nu
vore fallet, fattigvården upphört redan vid kravs framställande samt att i
följd därav hemortskommunens fattigvårdsstyrelse bleve i tillfälle att bättre
överblicka följderna av ett godkännande och därigenom villigare att medgiva
kravet.

Ifrågavarande ändringsförslag har vidare tillstyrkts eller lämnats utan
erinran av ett stort antal länsstyrelser, svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet
samt svenska landskommunernas förbund.

Kammarrätten, som, enligt vad av den under 53 och 54 §§ lämnade redogörelsen
för avgivna yttranden framgår, förordat eu ansökningstid av 90 dagar
(sid. 79), har vidare anfört:

»Förslaget avser här att genom en omformulering av förestående paragraf
tydliggöra att i de fall, då fattigvårdssamhälle icke självt direkt lämnat vården,
utan utgivit ersättning därför till myndighet eller allmän anstalt, varom
förmäles i 58 §, preskriptionstiden skall räknas från den dag. då dylik
ersättning utgavs av samhället, och alltså icke från den dag, då vården å
sådan anstalt började att utgå. Enligt motiven skulle detta gälla även i
det fall att samhället lämnat ansvarsförbindelse. Det skulle således icke
längre gälla vad som genom ett av kammarä tten i plenum den 16 november
1922 meddelat utslag fastställts i fråga om ansvarsförbindelses inverkan å
preskriptionstidens beräkning. (Jämför kammarrättens utlåtande den 14 juni
1923).

Fattigvårdslagstiftningskommittén anförde i sitt betänkande med förslag
till lag om fattigvården (sid. 304) i fråga om formuleringen av denna paragraf,
att i ett särskilt fall borde preskriptionstiden räknas från det betalningen
ägde rum, nämligen då fattigvården, såsom ofta skedde, icke lämnats
direkt av sökande fattigvårdssamhället och att sådant inträffade till exempel
när fattigvård meddelas av allmän anstalt eller inrättning. I lagen intogs
emellertid icke någon dylik hänvisning. Lagstiftaren har därför måhända
ansett, att preskriptionstiden borde på nämnda sätt beräknas även när någon
annan än sökande fattigvårdssamhället eller allmän anstalt eller inrättning
meddelat fattigvården.

I föreliggande förslag göres emellertid en sådan hänvisning till »myndighet,
anstalt eller inrättning, som avses i 58 §». Härigenom måste 55 §
anses hava erhållit ett snävare innehåll än förut. Då detta förmodligen
icke åsyftats, får kammarrätten hemställa att nämnda citerade uttryck utbytes
mot »annan som lämnat densamma» (fattigvården). Den avfattning,
paragrafen på detta sätt skulle erhålla, skiljer sig dock icke i sak från den
nuvarande, och frågan om ansvarsförbindelses inverkan skulle således icke
hava kommit i något nytt läge. Emot en omformulering av paragrafen,
varav tydligt framginge att preskriptionstiden för det fall att ansvarsförbindelse
lämnats skall räknas från betalningsdagen, har emellertid kammarrätten
intet att erinra.»

Enligt vad som framgår av redogörelsen för de ändringar, som jag föreslagit
beträffande 53 och 54 §§, har den tid, som vistelsesamhället ansetts
behöva för verkställande av erforderlig utredning och utfärdandet av anmaning,
beräknats till 45 dagar och den för svars avgivande nödvändiga tiden
beräknats till 30 dagar. Ansökningstiden skulle således icke kunna sättas

Departements chefen.

Föreläggande
vid vite eller
visst äventyr.

Departements chefen.

Förslaget.

Departements chtfen.

86 Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

kortare än 75 dagar. På sätt kammarrätten anfört, bör emellertid ansökningstiden
vara så pass lång, att vistelsesamhället och hemortssamhället
kunna hinna att, om så befinnes behövligt eller lämpligt, före utgången av
densamma växla ytterligare skrifter, även om icke, såsom i utkastet och
promemorian avsetts, särskilda tidsfrister därför utsättas i lagen. På grund
härav och med beaktande jämväl av det av länsstyrelsen i Blekinge län angivna
skälet för ansökningstidens förlängning, bör enligt min mening denna
tid bestämmas till 120 dagar.

I syfte att tydligt utmärka, att preskriptionstiden även för det fall, att
ansvarsförbindelse lämnats, skall räknas från betalningsdagen, utan att samtidigt
paragrafen erhåller ett snävare innehåll än vad den nu äger torde en
omformulering av densamma böra vidtagas.

Insättandet av orden »till alla delar» i sista stycket av paragrafen föreslås
i förtydligande syfte.

56 §.

I denna paragraf torde böra inpassas bestämmelser, varigenom länsstyrelse
tillerkännes dels rätt att, om sökande fattigvårdssamhälle försummat vid ansökan
efter anmaning foga vissa handlingar, om vilka föreskrift lämnas i
54 § 1 mom. av det förslag, som av mig nu framlägges, föreskriva viss tid,
inom vilken det försummade skall fullgöras, vid äventyr, om det underlåtes,
att ansökningen icke upptages till vidare behandling, dels och en allmän
befogenhet att förelägga part att inkomma med upplysningar, förklaringar
eller yttranden vid vite eller vid äventyr att målet avgöres i befintligt skick.

I fråga om motiveringen till nämnda stadganden, vilka i väsentlig mån
sammanhänga med bestämmelserna om anmaningsförfarandet och om väckandet
av talan får jag hänvisa till den under 53 och 54 §§ lämnade redogörelsen.

57 §.

Den i utkastet föreslagna ändringen i denna paragraf innebar, utom följdändring
till viss i 55 § ifrågasatt ändring, endast att ränta skulle utgå
även på belopp, som utdömdes såsom ersättning för hemsändningskostnad.

Då av vad jag under 55 § föreslagit följer, att fortfarande såsom hittills
endast en ansökningstid skulle tillämpas, har behovet av följdändring på
denna punkt i 57 § förfallit. I fråga om förslaget om ränta får jag hänvisa
till den redogörelse, som lämnas under 63 §.

Däremot torde en ändring av 57 § vara nödvändig i syfte att utmärka,
att den bestämmelse, som jag föreslår i 56 § 1 mom. 3 stycket rörande
länsstyrelses rätt att i tvister enligt 50 § fattigvårdssamhällen emellan giva
part vissa förelägganden vid vite eller äventyr att målet avgöres i befintligt
skick, skall gälla även vid tvister om hemsändning. Att samma bestämmelse
blir gällande även vid tvist om hemsändningskostnad torde framgå av sista
stycket i 57 §.

Kungl. Jfaj:ts proposition nr 106.

58 §.

I sin förut omnämnda, den 10 januari 1924 dagtecknade framställning
till Kungl. Maj:t har Lidingö fattigvårdsstyrelse uttalat, att en tidsbegränsning
för väckandet av talan enligt 58 § måste anses nödvändig. För ett
riktigt bedömande av liemortsrättstvisterna vore ett tillämpande i de fall.
som omförmäldes i nämnda paragraf, av den allmänna preskriptionstiden
icke möjligt, och det torde för de anstalter med flera, varom där vore fråga,
knappast få anses möta några svårigheter att inom exempelvis ett år anhängiggöra
ersättningstalan.

Körande i 58 § föreslagna ändringar yttrades i förberörda inom socialdepartementet
utarbetade promemoria i huvudsak följande.

Jämväl för den talan, som offentlig myndighet eller allmän anstalt äger
föra mot fattigvårdssamhälle, hade i utkastet upptagits viss tidsbegränsning.
En sådan kunde emellertid tydligen icke gälla för de fall, då ansvarsförbindelse
lämnats men talan sedermera bleve erforderlig på grund av att denna
förbindelse icke uppfylldes. Beträffande nu behandlade slag av processer
vore även att märka en annan ändring. I syfte att fattigvårdssamhälle skulle
bliva i tillfälle att bevaka sin rätt och vidtaga lämpliga åtgärder i de fall,
då person, för vilken samhället vore vårdnadsskyldigt, intoges på dylik anstalt,
hade nämligen i utkastet intagits eu bestämmelse av innebörd att anstalten
omedelbart skulle om vårdens början underrätta samhället. Detta
bleve då i tillfälle att genom anställande av förhör m. m. omedelbart införskaffa
utredning, som sedermera kanske kunde bliva svår eller omöjlig att
erhålla. Enligt en i 58 § ytterligare intagen ny bestämmelse skulle anstalten
vidare i de fall, då ansvarsförbindelse ej lämnats, göra en förfrågan hos
samhället, om detta vore villigt att ersätta vården. Eu dylik bestämmelse
hade närmast till syfte att, i de fall då förfrågan besvarades jakande, anstalten
skulle kunna utan förfång för samhället befrias från skyldigheten att inom
den föreskrivna korta tiden väcka talan mot detta. Ändringarna i paragrafen
innebure vidare, att talan skulle i andra fall än då fattigvårdsstyrelse lämnat
ansvarsförbindelse eller i anledning av förfrågan förklarat sig villig att därför
utgiva ersättning — med enahanda påföljd som stadgats för andra slag
av tvist — väckas inom 90 dagar från vårdens början, att ersättning för dagkostnad
skulle utgå efter samma grunder som eljest föreskrivits, exempelvis
i 51 och 40 §§, samt att ränta skulle erläggas å utdömd ersättning enligt
reglerna för det fall att anmaning icke skett.

Bestämmelserna om ersättningsrätt för offentlig myndighet hade utbrutits
till ett särskilt moment. I fråga om dylik talan skulle de angivna reglerna
i tillämpliga delar äga giltighet, vilket innebure, att underrättelse skulle
lämnas om vårdens början, att talan skulle väckas inom viss tid. samt att
ränta skulle utgå.

Kammarrätten har yttrat:

»I paragrafen lämnas nu uttrycklig föreskrift därom att allmän anstalt
eller inrättning eller offentlig myndighet, som vill utfå ersättning för vård

Framställning
från
fattigvårdsstyrelsen
i
Lidingö.

Förslaget.

Yttranden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

eller underhåll, äger att söka sådan ersättning av vistelsesamhället eller
hemortssamhället. I sitt utlåtande den 14 juni 1923 har kammarrätten förordat
en dylik valfrihet. I praxis är numera denna erkänd (referat av fattigvårdsmål
år 1923, nr 37).

Enligt paragrafens nuvarande lydelse finnes icke någon tid angiven för
anställande av talan, varom här är fråga. Enligt förslaget skall sådan talan
i regel väckas inom nittio dagar från det vården eller underhållet börjat
utgå. I sitt utlåtande över fattigvårdslagstiftningskommitténs förslag till
fattigvårdslag hemställde kammarrätten att för förevarande fall samma ansökningstid
måtte stadgas som i tvister mellan fattigvårdssamhällen angående
ersättning för lämnad fattigvård. I Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen
med förslag till lag om fattigvården med mera föreslogs också i paragrafen
en hänvisning till 55 § 1 stycket (sid. 21). Hänvisningen borttogs emellertid
av riksdagen.

I detta sammanhang vill kammarrätten framhålla angelägenheten av att i
lagen intages föreskrift om skyldighet för sjukhusförvaltning att, när någon
mottages vid anstalt, varom här är fråga, i möjligaste mån anskaffa sådana
uppgifter, som nu skola intagas i förhörsprotokoll enligt 52 §, och tillhandahålla
dessa uppgifter vederbörande fattigvårdsstyrelse vid förefallande
behov.»

Medicinalstyrelsen har uttalat:

»I fråga om personer, som intagas å statens hospital gäller som huvudregel,
att ansvarsförbindelse för vårdkostnaden bifogas ansökningen om intagning
på sätt, som stadgas i 31 § av förnyade nådiga stadgan angående
sinnessjuka den 14 juni 1901. Vissa patienter, som äro i trängande behov
av hospitalsvård eller som äro för den allmänna säkerheten vådliga, kunna
emellertid enligt 31 § av nämnda stadga intagas på hospital utan att dylik
ansvarsförbindelse samtidigt lämnas, varvid det ankommer på hospitalsdirektionen
att efteråt införskaffa ansvarsförbindelse. I dylika fall kunna
ofta jämförelsevis långvariga underhandlingar föras med den sjukas anhöriga
om ansvarsförbindelses avlämnande. Först därest dessa underhandlingar
misslyckas, föreligger anledning att vända sig till vederbörande fattigvårdsstyrelse
med yrkande att denna skall bestrida vårdkostnaden för den sjuke.
Under tiden kan emellertid den i 58 § av förslaget stadgade tiden av 90
dagar hava tilländagå^ och hospitalet skulle således då gå förlustig ersättning
för viss del av vården. Hospitalet skulle visserligen för undvikande
av dylik förlust i varje fall, då ansvarsförbindelse icke föreligger vid intagningen,
kunna väcka talan mot vederbörande fattigvårdsstyrelse samtidigt
som underhandlingarna med den sjukes anhöriga pågå. Ett dylikt förfaringssätt
skulle emellertid i de fall, då ifrågavarande underhandlingar föranleda,
att den sjukes anhöriga slutligen ställa ansvarsförbindelse, medföra onödiga
fattigvårdsprocesser, något som förslaget avser att undanröja.

Vad sålunda anförts beträffande statens hospital, torde i viss män gälla
jämväl andra offentliga sjukvårdsinrättningar.

Styrelsen anser därför den i förslagets 58 § upptagna bestämmelsen om
viss tidsbegränsning i fråga om allmän anstalts talan mot fattigvårdsstyrelse
böra utgå; och får styrelsen till stöd för sin uppfattning härom åberopa, att
en liknande bestämmelse, som upptogs i 58 § av Eders Kungl. Ma,j:ts förslag
till nu gällande fattigvårdslag icke vann riksdagens godkännande såsom
närmare framgår av riksdagens skrivelse den 29 maj 1918 nr 2(55.

I övrigt har styrelsen icke något att erinra mot de i förslaget upptagna
ändringsbestämmelserna rörande ifrågavarande paragraf.»

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

Länsstyrelsen i Örebro län har anfört, att rätten för allmän anstalt eller
inrättning att med sitt krav vända sig jämväl mot vistelsesamhället syntes
kunna utan olägenhet borttagas. Enligt den gamla fattigvårdsförordningen
hade dylika anstalter skyldighet att för kostnader av ifrågavarande slag söka
gottgörelse direkt hos vederbörande förmenta hemortskommun. Någon rimlig
anledning att befria från denna skyldighet förefunnes enligt länsstyrelsens
förmenande icke.

Länsstyrelsen i StocJcholms län har anfört:

»I fråga om de i 58 § föreslagna ändringarna för offentlig myndighets
eller allmän anstalts sökande av ersättning för vårdkostnad har länsstyrelsen
visserligen intet i och för sig att erinra, men vill länsstyrelsen dock framhålla
önskvärdheten av att uti lagen gives anvisning om att för undvikande
av onödig omgång talan såvitt möjligt bör vändas direkt mot hemortskommunen.
Därjämte får länsstyrelsen med avseende å ifrågavarande stadgande
framhålla följande:

De mål, som här avses, anhängiggöras i allmänhet av syssloman vid vederbörande
anstalt. De uppgifter, som därvid pläga lämnas rörande vårdtagarens
hemortsrättsförhållanden och övriga omständigheter, som äro av vikt
vid ärendets prövning, äro i allmänhet synnerligen ofullständiga och lämna
mycket ringa ledning till bedömande av vilket samhälle, som bör få vidkännas
ersättningsskyldighet. Vanligtvis blir länsstyrelsens första åtgärd i dessa mål
att låta vederbörande polismyndighet anställa undersökning om vederbörandes
vistelse, hemortsrättsförhållanden m. m. Behandlingen av dessa mål skulle
väsentligt underlättas, därest föreskrift meddelas därom att, då ansvarsförbindelse
ej lämnats, genom anstaltens försorg skulle upprättas rapport, däri,
efter förhör med vårdtagaren, skulle antecknas i huvudsak enahanda uppgifter
angående honom som upptagas uti fattigvårdsstyrelses förhörsprotokoll.
Uppgifterna behövde måhända ej vara så detaljerade som uti ett förhörsprotokoll,
men dock innefatta upplysningar om personens ålder, vistelse och
mantalsskrivningsförhållanden och om eventuellt tidigare åtnjuten fattigvård,
så att från början erhölles ledning för bedömande av hemortsrätten. Avskrift
av denna rapport skulle bifogas underrättelsen till vederbörande fattigvårdsstyrelse
ävensom, i händelse av process, ansökningen hos länsstyrelsen.
Det kan måhända invändas, att det bör vara vederbörande fattigvårdsstyrelses
sak, att i dylika fall ombesörja upprättande av förhörsprotokoll. Men det
inträffar ofta, att vårdtagaren utskrives från anstalten och begiver sig till
annan ort, innan fattigvårdsstyrelsen blir i tillfälle att hålla förhör med
honom.

Länsstyrelsen vill här anmärka, att de vid denna länsstyrelse enligt 58 §
anhängiggjorda målen visat en stigande tendens.»

Gävle fattigvårdsstyrelse har framhållit, att svårigheter nu i många fall
vållades på grund av att vid ansökan om ersättning enligt 58 § sökanden
uraktläte att bifoga erforderlig utredning, ofta nog utan att till synes verkliga
skäl för uraktlåtenheten förelåge. Bestämmelse syntes därför böra här
intagas, att i 53 § 1 mom. andra stycket omförmälda handlingar skulle bifogas,
där så kunde ske.

Länsstyrelsen i Hallands län har yttrat:

»Genom bestämmelserna i 58 § 3 mom. avses bland annat att frånskilja
de ärenden, i vilka ansvarsförbindelse lämnats. Emellertid synas prejudikat

Departements chefen.

90 Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

från kammarrätten utvisa, att, när dylik förbindelse förefinnes, ärendet icke
alls skall handläggas enligt fattigvårdslagen utan såsom vanligt lagsökningsmål
hos vederbörande överexekutor, som i de flesta städer är magistraten,
samt att fullföljd skall ske till vederbörlig hovrätt. En tydlig påpekning
att lagen icke är tillämplig, då ansvarsförbindelse lämnats, vore säkerligen
av värde.»

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet har anfört:

»Förbundet anser sig böra ifrågasätta lämpligheten av den i förslaget
innefattade bestämmelsen om viss preskriptionstid vid talan enligt 58 §.
Samma skäl, som på sin tid föranledde riksdagen att icke stadga en sådan
preskriptionstid, torde fortfarande gälla. Olämpligheten av en preskriptionstid
synes förbundet uppenbar i t. ex. följande fall. En person, för vilken
visst samhälle ej utfärdat ansvarsförbindelse, har vårdats å lasarett. När
han utskrives, befinnes det, att han själv och eventuellt den person, som
utfärdat borgensförbindelse för hans vård därstädes, mot förmodan sakna
förmåga att gälda kostnaden. Lasarettet skulle då lätt komma att lida förlust
genom en preskriptionsbestämmelse av det slag som ifrågasatts. En sådan
förlust bör dock enligt grunderna för fattigvårdslagen icke drabba lasarett
och dylika inrättningar, som icke utgöra fattigvårdssamhällen utan allenast
trätt i deras ställe vid meddelandet av fattigvård. A andra sidan kan det
icke förnekas, att en preskriptionsbestämmelse är lämplig, om man vill bereda
hemortssamhället möjlighet att påyrka patientens överflyttning till annat
sjukhus, där vården ställer sig billigare för hemortssamhället.»

Svenska landstingsförbundet har icke haft något erinra mot de i 58 § av
utkastet intagna bestämmelserna, även om desamma, i vad de avsåge vissa
skyldigheter för anstalt att kommunicera med hemortssamhället, givetvis
vore ägnade att medföra en del besvär.

Yad först angår förslaget om viss ansökningstid vid talan enligt 58 § är
det visserligen sant, att riksdagen år 1918 uttalat sig mot en dylik bestämmelse
och att vissa erinringar i enlighet med vad medicinalstyrelsen
samt svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet anfört kunna göras däremot.
Saken kommer emellertid, vill det synas, i ett väsentligt förändrat
läge, om ansökningstiden sättes till 120 dagar, på sätt som jag jämväl föreslagit
i fråga om ansökningstiden enligt 55 §. Ju längre ansökningstiden
är, desto mindre vägande bliva de framställda erinringarna. Ett ytterligare,
tidigare ej tillräckligt beaktat skäl att stadga en viss ansökningstid
är den inverkan, som enligt 58 § meddelad vård har å den vårdades
hemortsrätt. Då sådan vård nu mången gång icke blir känd förr än krav på
ersättning för densamma framställes, kan, därest sådant krav icke framställes
förr än flera år förflutit efter det vården meddelades, den vårdades hemortsrätt
under tiden hava blivit felaktigt bestämd.

Starka skäl tala visserligen för att, på sätt från flera håll påyrkats, ålägga
i 58 § angivna anstalter med flera att vid ansökan enligt samma paragraf
meddela sådana upplysningar om den vårdade och för honom försörjningspliktiga
personer, som det enligt 52 § åligger fattigvårdssamhälle att införskaffa
och upptaga i protokoll. Det synes mig emellertid olämpligt att stadga
en dylik förpliktelse, då det är svårt att överskåda ett sådant stadgandes be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

tydelse för dem det skulle gälla. Så pass långt torde man dock kunna
sträcka sig som att i paragrafen framhålla lämpligheten av att, där så ske
kan, ifrågavarande upplysningar bifogas ansökningar enligt 58 §.

Yad förslaget i övrigt i nu förevarande avseende innehåller synes mig
ägnat att läggas till grund för lagstiftning.

Att ålägga allmänna anstalter och inrättningar samt offentliga myndigheter
att under alla förhållanden vända sig mot hemortskommunen låter sig
icke göra av det skälet, att det föreligger skyldighet för vistelsekommunen
men icke för hemortskommunen att gent emot dem ersätta i 51 §, i dess
nu gällande lydelse, angivna slag av fattigvård.

I fråga om den i paragrafen förekommande hänvisningen till 51 § får jag
åberopa vad jag under 50 och 51 §§ yttrat. Den bestämmelse om ränta,
som föreslås att införas i 62 § 1 mom. av lagen, blir givetvis tillämplig även
gent emot fattigvårdssamhälle, som enligt 58 § förpliktats utgiva ersättning
för fattigvård.

59 §.

I sin oftanämnda framställning den 13 december 1923 har styrelsen för
svenska landstingsförbundet framlagt förslag om begränsning av den tid,
inom vilken talan mot landsting om ersättning för fattigvård enligt 40—42 §§
skall göras.

Det har därvid anförts, att ett par motiv kunde anföras för att sätta den
tid, inom vilken fångvårdsstyrelse enligt 59 § skall söka gottgörelse av
landsting, till utgången av juni månad året efter det, varunder fattigvårdsstyrelsens
kostnader utgivits. Härigenom skulle fattigvårdsstyrelserna, såsom,
framför allt i större kommuner, måhända kunde vara erforderligt, få
längre tid på sig för ansökningshandlingarnas uppsättande än som bleve
fallet, om man valde samma tidpunkt, utgången av februari månad, som
gällde för ingivande av ansökan om gottgörelse av staten, och så sent på
året skulle även primärkommunernas revision vara undanstökad och följaktligen
för dem intet direkt behov föreligga att hava räkningar och verifikationer
tillgängliga. Lämnades så åt landstingen för ansökningarnas prövning
och gottgörelses utbetalande en tid av ett helt år, d. v. s. intill den 1 juni
året efter det ansökningarna inkommit, så kunde de föreslagna bestämmelserna
icke på något sätt förrycka landstingstjänstemännens arbete. Bestämmelserna
torde dock icke böra få en alltför kategorisk lydelse. Den besvärstid
av tio år, som nu gäller för talan mot landstingets beslut hos länsstyrelsen
borde förkortas, så att talan skulle anhängiggöras inom sextio dagar.

I avseende å de handlingar, som borde bifogas ansökan hos landsting
för att styrka framställt krav, har styrelsen framställt vissa förslag till stadgande
därom. Sålunda har föreslagits bland annat, att vid ansökan skulle
fogas, utom avskrift av protokoll över förhör enligt 52 § fattigvårdslagen,
intyg om den vårdades och de försörjningspliktigas ekonomiska förhållanden,
utfärdat av utanför fattigvårdsstyrelsen stående person, intyg om den
vårdades pensionsförhållanden samt de kravet stödjande räkningarna i såväl
original som avskrift, av vilka de förra efter avstämpling skulle återsändas.

Framställning
från
venska landstingsförbundet.

Framställning
från
Lidingö
fångvårdsstyrelse.

Yttranden.

Kungi. Maj:ts proposition nr 106.

Lidingö fattigvårdsstyrelse har i sin förut omnämnda framställning yttrat,
att en inskränkning i den tid av två år, under vilken ersättning för sjukvård
nu kunde sökas av landstinget, torde visserligen vara möjlig, men
en alltför snäv begränsning av tiden måste för fattigvårdsstyrelserna medföra
stora svårigheter att medhinna de utredningar och undersökningar,
vilka alltid måste föregå en framställning om ersättning av nämnda slag.
Det vore härvid att märka att de personer, undersökningen gällde, ofta
vistades utom hemortskommunen, vilket medförde betydande tidsutdräkt. I
detta sammanhang förtjänade framhållas den brist, som i fattigvårdslagen
förefunnes i avseende å bestämmandet av tid, inom vilken landstinget skulle
vara skyldigt meddela beslut över gjord ansökning om ersättning för sjukvård.
Erfarenheten hade visat, att i detta hänseende stipulerandet av viss
tid måste anses erforderligt för betryggande av fattigvårdsstyrelsernas ersättningsrätt.

Kammarrätten har i sitt över nyssnämnda framställningar avgivna yttrande,
i fråga om den ändring av gällande bestämmelser om den tid, inom
vilken fattigvårdsstyrelse hade att av landsting söka ersättning, hänvisat till
fattigvårdslagstiftningskommitténs motiv till 59 § (61 § i kommitténs förslag)
ävensom erinrat därom, att kammarrätten i sitt utlåtande över kommitténs
förslag till fattigvårdslag uttalat, att tiden för uttagande av gottgörelse för
fattigvård från landsting syntes utan olägenhet kunna förkortas från två till
ett år. Det syntes kammarrätten olämpligt att föreskriva viss tid, inom
vilken landstingen skulle avgöra hithörande ärenden. Den tid, inom vilken
fattigvårdsstyrelse, därest landsting vägrade gottgörelse för vårdkostnad,
skulle hos länsstyrelse föra talan om utfående därav, torde måhända kunna
förkortas till sextio dagar, efter det vederbörande fattigvårdsstyrelse fått del
av landstingets beslut, eller åtminstone till ett år efter sagda tidpunkt.
Erinras kunde dock därom att vid fattigvårdslagens tillkomst någon viss
tid för sådan talans anhängiggörande icke ansågs vara erforderlig.

Kammarrätten har vidare ifrågasatt, om icke bestyrkandet av lämnade
uppgifter kunde ske på sätt, som föreskreves i 61 § 1 mom. b) i fattigvårdslagen,
ävensom nödvändigheten av att förete originalräkningarna.

Svenska fattigvårdsförbundet har tillstyrkt förslaget om att ansökan skulle
vara inlämnad före utgången av juni månad. Inom årets slut borde saken
därefter kunna vara klar från landstingens sida. Bestyrkandet av krav borde
kunna ske på samma sätt som ägde rum vid ansökan om gottgörelse av
staten.

En bestämmelse att fattigvårdsstyrelsens uppgifter skulle bestyrkas av
utanför stående förtroendemän komme säkerligen att möta stark och som
syntes välgrundad opposition från fattigvårdsstyrelsernas sida. Onekligen
måste det verka egendomligt, att exempelvis eu magistratsperson eller församlingens
kyrkoherde, om de stode utanför fattigvårdsstyrelsen, kunde bestyrka
sanningsenligheten av styrelsens uppgifter, men att de icke dugde
därtill, såframt de blivit valda till medlemmar av fattigvårdsstyrelsen. Onö -

Kungl. Maj:ts .proposition nr 106.

digt pinsamt syntes det ock bliva för den fattige och hans familj, om ytterligare
någon person skulle granska vederbörandes ekonomiska ställning,
sedan fattigvårdsstyrelsen konstaterat, att fattigvårdsbehov förelåge. Utan
en dylik granskning bleve val intyget i regel en tom formalitet.

Svenska stadsförbundets yttrande har i huvudsak gått i samma riktning som
svenska fattigvårdsförbundets liksom även det yttrande, som avgivits av
■svenska landskommunernas förbund.

I den inom socialdepartementet utarbetade promemorian har, i avseende
å ändringar i lagen beträffande talan om ersättning från landsting, anförts
följande.

I anslutning till vissa från landstingsförbundet framställda önskemål,
hade i utkastet upptagits ändrade bestämmelser i nämnt hänseende. Sålunda
hade föreslagits, att den tid, inom vilken fattigvårdssamhällen skulle
kräva landsting på gottgörelse, skulle förkortas från den nu gällande tiden,
2 år, till utgången av juni månad året efter det, då fattigvården utgivits.
Det hade icke ansetts lämpligt att — i överensstämmelse med vad som
gällde beträffande talan mot staten enligt 61 § — föreskriva såsom obligatoriskt,
att varje kommun skulle för vart år på en gång begära hela den ersättning,
som för samtliga fattigvårdsfall tillkomme den från landstinget.
Däremot hade, såsom framginge av det nyss anförda, slutterminen för talans
väckande bestämts så, att det bleve möjligt för de kommuner, som så
önskade, att endast en gång årligen ingå till landstinget med krav på ersättning.

Därjämte hade i utkastet upptagits en föreskrift för landstinget att inom
viss tid, 6 månader, besvara gjord ansökning. Underlåtenhet att svara inom
nämnda tid skulle anses såsom vägran att utge ersättning och alltså berättiga
till att talan väcktes hos länsstyrelsen. A andra sidan hade det
emellertid ålagts kommunerna att inom 90 dagar från erhållet svar eller
från utgången av den bestämda svarstiden ingiva sin ansökan till länsstyrelsen,
vid äventyr att eljest gå förlustiga sin ersättning. Nu sist berörda
ändringar hade naturligen till syfte att snabbare än nu vore vanligt komma
till ett avgörande i frågor »rörande landstingens ersättningsskyldighet, något
som torde vara i samtliga parters intresse.

Landstingsförbundet hade i sin omförmälda framställning gjort vissa
ganska långt gående förslag rörande den utredning, som fattigvårdssamhällena
skulle förebringa, då ansökan gjordes om ersättning. Dessa yrkanden
hade i så måtto tillgodosetts i utkastet, att uttrycklig föreskrift intagits
om att vid ansökning hos landsting skulle fogas i huvudsak samma handlingar,
som de vilka redan nu vore föreskrivna, då ersättning söktes av staten.
Därjämte hade intagits ett stadgande av innehåll, att vid det förhör,
som alltid skulle äga rum, skulle utredas jämväl understödstagarens eller
för honom försörjningspliktiga personers förhållande till den allmänna pensionsförsäkringen,
vilket förhållande ju kunde vara av betydelse för målet i
olika hänseenden.

Förslaget.

Kung! Maj:ts proposition nr 106.

Ändringarna i 59 § av lagen (se utkastet, bil. D) innebure alltså:

a) förkortande av den tid, inom vilken ersättning skulle sökas hos landsting; b)

bestämmande av viss tid, inom vilken landsting skulle besvara framställt
krav, vid äventyr att underlåtenhet därutinnan ansåges såsom vägran
med påföljd, att fångvårdsstyrelse ägde rätt att väcka talan hos länsstyrelsen; c)

stadgande om viss tid, inom vilken talan skulle väckas hos länsstyrelsen,
vid äventyr att rätten till ersättning för ifrågavarande kostnad eljest
ginge förlorad;

d) föreskrifter om de handlingar, som skulle fogas vid ansökningen, vilka
föreskrifter i huvudsak överensstämde med dem, som redan funnes stadgade
i 61 § för där avsett fall;

e) införande av ränteplikt i analogi med vad som stadgats för andra fall.

Yttranden. A) I fråga om förslaget, i vad det avser ändrad ansökningstid hava följande
a) Angående uttalanden förekommit.

ändrad ansökningstid.
Svenska landstingsförbundet liksom de flesta länsstyrelser och förvaltningsutskott,
som yttrat sig angående förslaget om ändrad ansökningstid, hava
lämnat förslaget därom utan erinran.

Kammarrätten har erinrat om sitt förut refererade uttalande i anledning
av svenska landstingsförbundets framställning den 13 december 1923. Då
landstingsförbundet emellertid ansett, att genom den anordning, som nu
föreslagits, skulle vinnas större ordning och reda i arbetet såväl för primärkommunerna
som för landstingen (Sveriges låndstings tidskrift, häfte 4,
1923) har kammarrätten för sin del förordat den föreslagna ändringen av
ansökningstiden.

Västmanlands läns landstings förvaltningsutskott har anfört, att en ^knäppning
av tiden för ansökans ingivande till landstinget vore av ringa betydelse
eller intresse för landstinget men kimde komma att bereda rättsförlust för
eu eller annan kommun. Det vore emellertid numera sällan ansökning inkomme
om ersättning för äldre vårdkostnad än ett år gammal efter betalning
av densamma.

Länsstyrelsen i Blekinge län har uttalat, att då frågan om fattigvårdsstyrelses
ansvarsfrihet av vederbörande stämma eller fullmäktige skulle hava
behandlats, på landet före mars månads samt i stad före maj månads utgång,
borde ansökningstiden bestämmas till samma tider, då även nödig
utredning för ansökningarna torde hava medhunnits.

Hallands läns landstings förvaltningsutskott har ansett, att ansökningstiden
borde bestämmas så, att gottgörelse skulle sökas inom utgången av året
efter det, då kostnaden av fattigvårdssamhället utgivits. På samma sätt
borde tidsfristen utsträckas för det fall att frågan varit föremål för tvist
mellan fattigvårdssamhällen eller talan mot enskild eller ansökning gjorts
om gottgörelse för kostnaden från staten. Erfarenheten visade nämligen,

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

att fattigvårdsstj^relserna i allmänhet sökte gottgörelse för ett kalenderår i
sänder, sedan revision av deras räkenskaper ägt rum, vid vilket förhållande
den föreslagna tidsbestämmelsen måste anses vara för kort. Aven för landstingens
vidkommande skulle det vara till fördel, att tidsbestämmelsen utsträcktes.
Följden därav skulle nämligen bliva, att ansökningarna från fattigvårdsstyrelserna
fördelade sig på ett helt år d. v. s. året efter det då
kostnaden av fattigvårdssamhällena utgivits, varigenom granskningen av ansökningarna
icke behövde så mycket forceras, som fallet skulle bliva, därest
ansökningarna skulle vara inne före den 1 juli.

B) Rörande förslaget om införande i lagen av bestämmelse om att, därest
landsting icke inom viss tid meddelat beslut i anledning av gjord ansökning,
fattigvårdssamhället må anhängiggöra talan hos länsstyrelsen, hava följande
uttalanden gjorts.

Svenska landstingsförbundet har förklarat sig icke kunna gilla bestämmelsen,
att underlåtenhet från landstingets sida att inom sex månader meddela
beslut i anledning av gjord ersättningsansökan skulle berättiga fattigvårdsstyrelsen
att hos länsstyrelse föra talan om utfående av den sökta gottgörelsen,
och vidare därom anfört:

»Bestämmelsen torde utan tvivel vara ägnad att öka antalet fattigvårdstvister
mellan landsting och primärkommuner. De långa dröjsmålen med
meddelande om besked om ersättning med anledning av de från primärkommunerna
inkomna framställningarna voro till en början, innan nödig
erfarenhet på området vunnits och innan landstingen hunnit skapa den för
ansökningarnas prövning nödiga organisationen, synnerligen vanliga. Numera
torde det, såsom kan bekräftas både från landstingen och primärkommunerna,
vara rätt sällsynt, att landstingen ligga’ på hithörande ärenden. De
ärenden, där avgörandet någon längre tid låter vänta på sig, äro i allmänhet
sådana, som kräva en ingående och tidsödande prövning och komplettering
av inlämnade handlingar. Prövnings- och kompletteringsarbetena i dylika
fall kunna understundom, trots en energisk insats från vederbörande landstingsmyndighet,
draga mycket lång tid. Om man över huvud taget önskar
en tillfredsställande behandling av hithörande ärenden, torde det icke vara
lämpligt att genom rigorösa bestämmelser alltför mycket förkorta denna tid.
Yad man emellertid utan vidare kan fordra av landstinget, det är, att det
inom en viss tid skall låta höra av sig’ hos fattigvårdsstyrelsen med anledning
av dess ersättningsansökan och, om så kräves, hos densamma begära
kompletterande utredning. Yilken tidsfrist man härvid lämpligen bör
lämna landstinget, är svårt att avgöra. I allmänhet torde nog ett halvår
vara tillräckligt, men skall bestämmelsen få en kategorisk innebörd, måste
nog tiden utsträckas till ett år. Den nu avhandlade bestämmelsen bör
sålunda enligt styrelsens mening få det innehållet, att, därest gottgörelse
helt eller delvis vägras för vårdkostnad, som här avses, eller meddelande
om beslut eller förfrågan eller begäran om kompletterande uppgifter icke
ingått inom ett år, efter det ansökan gjordes, fattigvårdsstyrelsen äger att
med bifogande av ansökningshandlingar hos Konungens befallningsliavande
föra talan om utfående av den sökta gottgörelsen.»

I detta uttalande har ett stort antal av landstingens förvaltningsutskott
instämt, varvid av Västerbottens läns landstings förvaltningsutskott särskilt
erinrats om det tidskrävande arbetet med beredning av till landstinget in -

B) Angående
viss tid, inom
vilken layidsting
skall
meddela
beslut.

C) Angående
viss tid för
anställande
av talan mot
landstings
beslut.

96 Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

givna framställningar och med expedierandet av landstingets beslut, vilket
under juli, augusti och september månader i stort sett omöjliggjorde granskning
av inkomna framställningar.

Värmlands läns landstings förvaltningsutskott har gjort gällande, att den
ifrågasatta bestämmelsen skulle för Värmlands läns landstings vidkommande
medföra behov av personalökning å landstingsexpeditionen. Vid en längre
tidsfrist för granskningen kunde emellertid arbetet förläggas till sådan tid,
att någon ökning ej behövde ifrågakomma.

Västmanlands läns landstings förvaltningsutskott har bland annat yttrat,
att det icke funnes något behov av en dylik föreskrift. Numera expedierades
i allmänhet och där verkligt hinder icke mötte alla ansökningar genast
eller inom en eller annan vecka efter det de inkommit, under det att den
ifrågasatta föreskriften sannolikt komma att leda till att landstingen begagnade
sig av sin rätt att reglera ansökning först efter sex månader.

Kammarrätten har erinrat om sitt i frågan gjorda uttalande i det över
svenska landstingsförbundets framställning avgivna utlåtandet med tillägg,
att om emellertid en dylik tid för landstingens prövning infördes i lagen
ansåge sig kammarrätten böra giva företräde åt det av landstingsförbundet
i dess berörda framställning förordade förslaget.

Länsstyrelsen i Alvsborgs län har anfört, att den av svenska landstingsförbundet
framförda invändningen i fråga om den tid, inom vilken landsting
skulle lämna svar å framställt krav om ersättning icke förtjänade avseende,
då enligt länsstyrelsens förmenande landstingen mycket väl inom den föreslagna
tiden skulle vara i tillfälle att lämna besked på varje framställning
om ersättning.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har beträffande nu ifrågavarande stadgande
anfört, att det lätt torde leda till att flera processer i förevarande fall bleve
anhängiggj orda.

Svenska landskommunernas förbund har uttalat, att det ifrågasatta stadgandet
i verkligheten torde komma att visa sig mindre nödigt, då väl svar från
landstingen i ena eller andra riktningen alltid borde kunna väntas inom
den angivna tidsfristen. Ansåges emellertid ett stadgande av ifrågavarande
art nödvändigt, syntes de flesta skäl, särskilt syftemålen att nedbringa tvisternas
antal och få eventuella tvister avgjorda snarast möjligt, tala för att
i stället anse underlåtenheten att svara såsom ett godkännande av kravet.
Härigenom skulle möjligheten för vederbörande att undanskjuta granskningen
och besvarandet av inkomna ansökningar i görligaste mån undanröjas,
medan den föreslagna bestämmelsen snarast syntes komma att verka
i rakt motsatt syfte.

C) I vad angår förslaget om fastställande i lagen av viss tid, inom vilken
fattigvårdssamhälle, som icke åtnöjes med landstingets beslut, skall hos
länsstyrelsen föra talan mot landstinget, har svenska landstingsförbundet, med
vilket även i detta fall ett flertal av landstingens förvaltningsutskott instämt,
icke haft något att erinra.

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

Kammarrätten har allenast erinrat om sitt, förut av mig refererade yttrande
i ämnet i anledning av svenska landstingsförbundets ovanberörda
framställning.

D) Vad slutligen angår förslaget i den del, som avser införande i lagen
av bestämmelser om beskaffenheten och omfattningen av den utredning,
som skall bifogas fattigvårdssamhälles ansökan hos landsting, hava följande
uttalanden förekommit.

Svenska landstingsförbundet, med vilket ett stort antal av landstingens
förvaltningsutskott även i nu förevarande punkt instämt, har allenast erinrat
•om att det av styrelsen för förbundet förordade och numera inom ett flertal
landsting praktiserade systemet med originalräkningarnas insändande samman
med ansökningshandlingarna vore ägnat att underlätta prövningen och
kontrollen från landstingens sida, samt att det icke torde vara tillfyllest att
föreskriva, att primärkommunen skulle utreda jämväl den vårdades pensionsförhållanden,
utan det torde jämväl, eventuellt efter ändring i 9 § pensionslagen,
böra stadgas skyldighet för primärkommunen att från ersättningsbeloppet
avdraga pensionsbeloppet.

Gotlands läns landstings förvaltningsutskott har ansett, att bland de handlingar,
som enligt 59 § skola bifogas ansökan om ersättning av landsting,
hven borde upptagas intyg av pastor eller (helst) landsfiskal om den vårdades
samt andra för vårdkostnaden ansvariga personers medellöshet.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har framhållit såsom eu brist i förslaget,
att icke det av landstingsförbundet framlagda förslaget, att ersättningssökandes
talan skulle styrkas genom intyg av utom fattigvårdsstyrelsen stående
personer, blivit upptaget. Länsstyrelsen ansåge nämligen, att en sådan
bestämmelse varit synnerligen lämplig, särskilt om intyget förlänats giltighet
av fullt bevis. I Västerbottens län hade det nämligen visat sig, att ett
avsevärt antal processer mellan primärkommuner och landstinget haft sin
grund i att landstinget icke godkänt den i förhörsprotokollet åberopade
utredningen rörande understödstagares eller för honom försörjningspliktiga
personers förmåga att återgälda vårdkostnaden. Efter genom länsstyrelsens
försorg verkställd utredning hade sedermera i det största antalet mål förlikning
träffats eller kraven godkänts.

Hallands läns landstings förvaltningsutskott har yttrat:

»Inom Hallands läns landsting och enligt vad utskottet har sig bekant
vid ett flertal andra landsting har allt från det att den nya fattigvårdslagen
trädde i kraft, tillämpats det förfaringssättet, att fattigvårdssamkällenas ersättningskrav
styrkts medelst bifogande av vårdkostnadsräkningarna i original,
vilket förestavats av de fördelar, som denna anordning erbjuder ur kontrollsynpunkt,
framför allt till förhindrande av dubbelbetalningar. Det torde
icke kunna anses vara mer än rätt att den, som betalar räkningen, erhåller
densamma i original. Från kommunerna i Hallands län har ej heller försports
den minsta olägenhet av att räkningarna i original insänts och behållits
av landstinget. På särskild framställning från fattigvårdsstyrelsen i
Halmstad har emellertid ett annat förfaringssätt tillämpats med avseende

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 sand. 87 höft. [Nr 106.) 249 26 7

D) Angående
utredning vid
ansökan hos
landsting.

Kungl. May.ts proposition nr 106.

å dess ansökningar, i det att räkningarna i stället bifogats i avskrift, därvid
samtidigt originalräkningarna företetts och efter avstämpling återlämnats till
fattigvårdsstyrelsen. I regel torde det emellertid icke möta någon olägenhet
för fattigvårdsstyrelserna att avliända sig originalräkningarna, då ju fattigvårdsstyrelserna''
i stället kunna taga avskrifter av räkningarna och bifoga
dessa som verifikationer till sina räkenskaper, i synnerhet som deras ifrågavarande
utgifter i regel komma igen som inkomster med samma belopp å
debetsidan, sedan likvid erhållits från landstinget. Förvaltningsutskottet
vill därför förorda, att det stadgas skyldighet för fattigvårdsstyrelserna att
vid sina ansökningar foga räkningarna i original eller, därest de så önska, i
avskrift, i vilket senare fall originalräkningen jämväl skall insändas för avstämpling
samt därefter samtidigt med likviden återsändas till fattigvårdsstyrelserna.
»

Göteborgs och Holms läns landstings förvaltningsutskott har anfört:

»Bland handlingar som skola bifogas ansökning om vårdersättning bör
upptagas vederbörande anstalts kvitterade räkning i original, därest vården
icke lämnats å fattigvårdssamhällets egen fattigvårdsinrättnings sjukavdelningar,
i vilket senare fall vederbörligen styrkt, specificerad förteckning kan
anses tillfyllest.

Denna bestämmelse om originalräkning, som tillämpats av Göteborgs och
Bohus läns landsting under flera år utan att någon olägenhet för primärkommunerna
därav avhörts, är för landstingen av stor betydelse ur kontrollsynpunkt
även om betydelsen i någon mån förringats genom den föreslagna
förkortade ansökningstiden.»

Blekinge läns landstings förvaltningsutskott har anfört, att fordran på originalkvittons
insändande till landstingen hade inom Blekinge län i många
fall stött på bestämt motstånd från fattigvårdsstyrelsernas sida. Invändningarna
torde dock förlora sin betydelse, om skyldighet att ingiva originalkvitton
bleve lagfästad, och att eu avsevärd fördel vore att vinna genom en
dylik föreskrift framginge otvetydigt av erfarenheterna inom länet.

Länsstyrelsen i Blekinge län har uttalat, att även om eu förpliktelse för
fattigvårdsstyrelserna att vid ansökning foga de därtill hörande verifikationerna
i original skulle vara utan större olägenhet för kommunerna, syntes
likväl, därest den föreslagna ändringen, att ansökningarna skulle ingivas
årsvis, bleve lagfäst, kontrollen mot dubbelbetalning från landstingets sida
genom originalens insändande vara av mindre betydelse.

Svenska stadsförbundet har yttrat:

»Enligt § 41 i fattigvårdslagen äger landsting för beviljande av gottgörelse
för anstaltsvård ''uppställa de villkor, som kunna befinnas lämpliga’. Från
åtskilliga landsting ävensom från Svenska landstingsförbundets sida har som
bekant med stöd av detta stadgande hävdats, att betydligt längre gående
fordringar på förhörsprotokollen måste uppställas för de fall, där dylik ersättning
för anstaltsvård lämnas av landsting. För sin del har styrelsen i
denna fråga tidigare ställt sig på den ståndpunkten, att för sökande av
ersättning för anstaltsvård hos landsting icke väsentligt strängare föreskrifter
må uppställas, än de som gälla för bidrag av statsmedel eller för krav mot
annat fattigvårdssamhälle. Styrelsen, som saknar anledning att frångå denna
ståndpunkt, måste för sin del finna det önskvärt, att, därest föreskrifter om
utredning vid krav mot landsting för anstaltsvård anses böra i lag fast -

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

ställas, detta måtte ske i samband med ett eventuellt genomförande av nu
föreliggande reformförslag. Ett föreslaget stadgande i § 59, att förhörsprotokoll
enligt § 52 skola bifogas ansökan hos landstinget torde, så länge
nyss åberopade stadgande i § 41 gäller, icke förhindra, att landstinget fordrar
utredning utöver den i § 52 föreskrivna.»

Yad först angår frågan om fastställande av ansökningstiden på sätt i
promemorian och utkastet föreslagits, torde förslaget, särskilt som detsamma
i denna del av de flesta myndigheter och korporationer lämnats utan erinran,
böra läggas till grund för lagstiftning.

Då det å ena sidan förefaller tveksamt, om något verkligt behov, åtminstone
numera, förefinnes att stadga viss tid, inom vilken landsting skall
hava meddelat beslut över inkommen ansökan, samt det å andra sidan med
avseende å vad som anförts mot förslaget i denna del är osäkert, om ett
dylikt stadgande skulle vara i alla avseenden lämpligt, synes detsamma icke
böra införas i lagen.

Däremot torde, på sätt som föreslagits och mot vilket icke någon erinran i
princip framställts, viss tid böra stadgas, inom vilken fattigvårdssamhälle
äger att föra talan mot landsting, som helt eller delvis vägrat i gjord ansökan
begärd gottgörelse. Då olika preskriptionstider böra i möjligaste mån
undvikas, synes preskriptionstiden enligt 59 § böra bestämmas till densamma,
som av mig föreslagits enligt 55 och 58 §§, eller 120 dagar, vilken tid i
detta fall bör räknas från det meddelande erhölls om landstingets beslut.

Någon anmärkning mot förslaget om att den utredning, som fattigvårdssamhälle
skall förebringa vid ansökan hos landsting, bestämmes skola vara
av samma innehåll som den utredning, vilken redan nu fordras vid ansökan
om gottgörelse av staten, har icke förekommit. Bestämmelser i enlighet
därmed synas mig böra på sätt som föreslagits införas i 59 §.

Vad som från olika håll anförts i syfte att dessa föreskrifter skulle i olika
avseenden kompletteras med vissa detaljbestämmelser synes mig icke böra
föranleda någon åtgärd.

I fråga om den av svenska stadsförbundet gjorda anmärkningen — att
ett stadgande i 59 § om bifogande av förhörsprotokoll vid ansökan hos
landsting icke skulle förhindra, att landstinget fordrade utredning utöver
den, som protokollet skulle innehålla, så länge den bestämmelsen kvarstode
i 41 § 2 mom., att landsting äger för beviljande av gottgörelse för där angivet
slag av anstaltsvård »uppställa de villkor, som kunna befinnas lämpliga»
— får jag hänvisa till vad jag förut under 40—42 §§ anfört rörande
innebörden av sistberörda bestämmelse.

Till förslaget om skyldighet för landsting att erlägga ränta å fattigvårdskostnad
återkommer jag vid behandlingen av 62 §.

60 §.

I denna paragraf föreslås jämkningar av där förekommande paragrafhänvisningar,
vilka jämkningar påkallas av i andra delar av fattigvårdslagen
föreslagna ändringar.

Departements

chefen.

Departements chefen.

100

Ränta.

Fattigvårdslag
stiftning skommittén.

Fattigvårds lagen.

Yttranden i
anledning av
uppkommen
fråga om
fattigvårdslagens
verkningar
i vissa
avseenden.

1925 års
riksdag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

Därjämte föreslås ett nytt moment, innefattande bestämmelse om att ifråga
om det belopp, varmed gottgörelse för lämnad vård skall utgå, skall i motsvarande
tillämpning gälla vad i 51 § stadgas.

62 §.

En av de mera betydelsefulla åtgärderna för åstadkommande av minskning
i antalet fattigvårdsprocesser, som föreslagits i den inom socialdepartementet
utarbetade promemorian, utgöres av de bestämmelser om ränta, som
ifrågasatts att införas i fattigvårdslagen närmast i syfte att motverka rena
okynnesprocesser.

Fattigvårdslagstiftningskommittén yttrade i föreliggande fråga följande:

»Ränta å fattigvårdskostnad bär stundom fordrats i uppkomna tvister,
men anspråk därpå bär, såvitt kommittén är bekant, städse ogillats. Denna
uppfattning synes kommittén överensstämma med vad som enligt sakens
natur bör gälla. Fattigvård vare sig kontant eller in natura är ej något
sådant utlägg, att ränta därå bör utgå. Något stadgande i lagen, huru härmed
bör förhållas, torde ej erfordras.»

Vid avlämnandet till 1918 års riksdag av propositionen med förslag till
lag om fattigvården yttrade dåvarande cliefen för civildepartementet i fråga
om ränta allenast, att han i överensstämmelse med den övervägande meningen
bland de hörda myndigheterna ansåge sig böra ansluta sig till kommitténs
uppfattning på denna punkt eller att ränta icke skulle utgå.

I 1918 års fattigvårdslag finnas icke några bestämmelser om ränta.

I anledning av den förut omnämnda cirkulärskrivelsen till samtliga länsstyrelser
den 5 april 1922 rörande utredning angående orsakerna till ökningen
av fattigvårdstvisternas antal, föreslog länsstyrelsen i Skaraborgs län,
att kontanta utlägg skulle »beräntas» från utbetalningsdagen.

Kammarrätten yttrade därom i sitt utlåtande den 14 juni 1923, att det
sedan gammalt hade ansetts ligga i sakens natur, att ränta å fattigvårdskostnad
icke borde utgå. Då något bärande skäl till avvikelse från denna
princip icke enligt kammarrättens uppfattning då eller tidigare anförts, ansåge
sig kammarrätten böra avstyrka det av nämnda länsstyrelse väckta
förslaget. Införande av ränteberäkningar i fattigvårdsmål skulle säkerligen
ännu mera komplicera dessa mål.

Vid 1925 års riksdag väcktes en motion (nr 105), vari hemställdes om
införande av skyldighet för hemortskommun att i fattigvårdsmål erlägga
ränta å belopp, som vistelsekommun för understödstagare utgivit. Till stöd
för densamma anfördes bland annat följande:

»För kommun, som av en annan kommun blir sökt på ersättning för en
understödstagare, föreligger, enligt gällande lag, ingen som helst risk att
underlåta erkänna det krav som framställes, även om liemortsrättsfrågan
faktiskt ligger klar.

I stället har vederbörande ersättningspliktiga kommun alla skäl att »be -

101

Kutigl. Maj:ts proposition nr 106.

strida kraven», för att på så sätt få en process i gång. Kommer en process
val till stånd, så kan det dröja ända till fem ä sex år, innan pliktskyldigheten
att utbetala ersättningsanspråken föreligger, och det är ju under
sådana förhållanden alltid en fördel att låta vistelsekommunen betala för
en understödstagare flera år i förskott, då hemortskommunen sedan blott
behöver betala själva det utlagda beloppet. Men om nu en bestämmelse
infördes i lagen, varigenom hemortskommunen bleve skyldig att jämväl utbetala
en val avvägd ränta å det belopp, som vistelsekommun nödgats erlägga
för understödstagare, tillhörande annan kommun, skulle detta kanske
bidraga till att en process icke uppsåtligt framtvingades, eller med andra
ord man kanske mera, skulle lägga sig vinn om att, då hemortsrätten ligger
klar, söka undvika process. Införandet av en sådan bestämmelse skulle
även bidraga till att framskapa mera rättvisa å nu rådande oegentliga förhållanden
på detta område, ty det kan väl ändock icke anses rättvist att
ett fattigvårdssamhälle, som nödgats taga hand om en understödstagare,
tillhörande ett annat fattigvårdssamhälle, skall under flera år, under det
process pågår, få dragas med ej allenast extra besvär, utan även tillhandahålla
räntefria medel för ändamålet.»

Andra lagutskottet hemställde i utlåtande (nr 13), att riksdagen måtte, i
skrivelse till Kung! Maj:t anhålla, det Kung! Maj:t ville taga i övervägande
frågan om liimpliga åtgärders vidtagande i syfte att nedbringa antalet tvister
av ovan angiven art samt till 1926 års riksdag framlägga det förslag, vartill
nämnda övervägande kunde föranleda.

Såsom motiv för berörda hemställan anförde andra lagutskottet — efter
att hava erinrat om det stora antalet fattigvårdstvister och därav följande
olägenheter — bland annat följande:

»Enligt utskottets uppfattning äro med hänsyn till det ovan anförda
snara och kraftiga åtgärder till nedbringande av fattigvårdstvisternas antal
av behovet påkallade. Såsom ett medel i sådant syfte framställer sig det
av motionären påyrkade stadgandet om skyldighet för hemortskommun att
gälda ränta å belopp, som skall erläggas till vistelsekommun i ersättning
för utgivet understöd. I vilken utsträckning sådan skyldighet, vars genomförande
synes utskottet överensstämma med billighet och rättvisa, skall
förmå verka i ovan antydd riktning, torde ej vara så lätt att på förhand
förutsäga. Enligt mångens mening torde förväntningarna därutinnan, synnerligast
beträffande ersättningsbelopp av jämförelsevis mindre storlek, ej
böra ställas alltför högt. Vissa praktiska svårigheter uppställa sig också,
särskilt i fråga om ränteberäkning vid åläggande av betalningsskyldighet
för framtiden, något som ju i ej ringa utsträckning förekommer i fattigvårdstvister.
»

Riksdagen biföll utskottets hemställan (se riksdagens skrivelse nr 92).

Rörande förslaget om införande i fattigvårdslagen av bestämmelser om
ränta anfördes i den inom socialdepartementet utarbetade promemorian i
huvudsak följande.

Bestämmelser i detta hänseende funnes icke i gällande fattigvårdslag,
men denna torde utgå Ifrån att ränta icke skulle erläggas. Detta sammanhängde
med att fattigvårdstvisterna enligt lagens konstruktion vore offentligrättsliga
tvister, ehuru de, såsom de faktiskt fördes, huvudsakligen rörde
sig om fattigvårdssamhällenas snarast privatekonomiska intressen. Som

Förslaget.

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

förut erinrats, hade emellertid riksdagen nu uttalat sig för skyldighet att
erlägga ränta, och då en sådan skyldighet givetvis måste motverka benägenheten
att draga ut på ersättningsfrågorna, hade bestämmelser om ränteplikt
upptagits i förslaget. Egentligen skulle ju ränta då utbetalas från den
dag, då varje särskild fattigvårdskostnad utbetalats eller utgivits, men då
en regel i överensstämmelse härmed skulle ställa alltför stora krav på
utredningen och ändock i många fall medföra oöverstigliga svårigheter i
tillämpningen, hade det ansetts nödvändigt att, med bortseende i viss mån
från det teoretiskt riktiga, försöka åstadkomma så enkla regler som möjligt
i ämnet. Härvid hade såsom huvudregel upptagits en bestämmelse (56 §
3 mom.), enligt vilken ränta skulle för alla utgifter under en viss tidsperiod,
enligt utkastet ett kalenderkvartal, beräknas från en och samma dag, nämligen
tidsperiodens utgång. Denna regel supplerades med en föreskrift om
att på kostnad, som belöpt å tid före anmaningen, respektive, då anmaning
ej skedde, före delgivningen av ansökningen hos länsstyrelsen, ränta skulle
utgå från dagen för anmaningen eller delgivningen av ansökningen. Regeln
om ränteberäkningen kvartalsvis skulle tillämpas även för kostnad, som belöpte
å tid efter det länsstyrelsens eller kammarrättens utslag meddelats.
Meddelande av dylikt utslag skulle dock avbryta kvartalsräkningen, så att å
all kostnad, som belöpte till och med dagen för utslaget, ränta skulle räknas
från denna dag; härefter vidtoge åter kvartalsräkningen, så att kostnad
under tiden från utslagets dag till det kalenderkvartalets utgång skulle utgå
från början av nästa kvartal. Slutligen hade, då det icke torde vara lämpligt
att särskild utredning ovillkorligen skulle förebringas om tiden för utgivande
av viss kostnad, intagits en föreskrift om att i brist på utredning
om tiden för viss kostnad ränta därå skulle utgå från dagen för länsstyrelsens
utslag. Det bleve alltså den sökandes sak, om han ville förebringa sådan
utredning, att ränta kunde utdömas för tid före nämnda dag.

Konsekvensen torde fordra, att om ränteplikt stadgades i förhållandet
kommunerna emellan, enahanda skyldighet bleve gällande för landsting, som
skulle utgiva ersättning till fattigvårdssamhälle, samt för sådant samhälle,
då ersättning skulle lämnas till offentlig myndighet eller allmän anstalt
eller inrättning. Däremot torde samma skäl icke finnas för att stadga ränteplikt
för understödstagare eller för honom försörj ningspliktig person, då de
skulle lämna ersättning för utgiven fattigvård.

Förslaget innebar vidare, att ränta skulle utgå endast då yrkande därom
framställts, att ränta skulle erläggas även då vård lämnats in natura, nämligen
å det därför utdömda beloppet, samt att, om fattigvårdssamhälle under
anmaningsförfarandet medgivit visst belopp men det sökande samhället icke
åtnöjdes därmed utan förde talan hos länsstyrelse om högre belopp, ränta,
därest endast det av förstnämnda fångvårdsstyrelse medgivna beloppet utdömdes,
icke skulle utgå. Sistnämnda bestämmelser hade även varit avsedd
att tjäna ändamålet att åstadkomma uppgörelse redan på anmaningsstadiet.
Eu konsekvens av densamma torde bliva, att i de fall, då det sökta samhället
förklarat sig villigt att omedelbart betala visst belopp, men läns -

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

styrelse utdömde högre belopp, ränta skulle erläggas endast å skillnaden.

I händelse med tillämpning av en sådan regel svårighet skulle uppstå för
bestämmande av tiden för ränteberäkningen, torde den supplerande bestämmelsen
om att ränta skulle i vissa fall beräknas från utslagsdagen kunna
tillämpas.

Rörande formuleringen av de i 56 § 3 mom. av utkastet intagna bestämmelserna
om ränta får jag hänvisa till utkastet (se bil. D).

Av de hörda myndigheterna och korporationerna hava uttalanden i till- Yttranden.
styrkande riktning gjorts eller har förslaget lämnats utan erinran av länsstyrelserna
i Stockholms, Södermanlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar,
Kristianstads, Skaraborgs, Västmanlads, Gävleborgs, Västernorrlands, Västerbottens
och Norrbottens län, vidare av Stockholms, Östergötlands, Västmanlands
och Jämtlands läns landstings förvaltningsutskott, Stockholms stads fattigvårdsnämnd
och fattigvårdsstyrelsen i Gävle, fattigvårdskonsulentema i tredje, sjunde
och nionde distrikten samt svenska fattigvårds- och b ar nav år ds förbundet.

De tillstyrkande yttrandena hava emellertid på ett flertal håll avgivits
under framhållande av att de föreslagna bestämmelserna komme att inveckla
processerna och förorsaka de dömande myndigheterna en icke oväsentlig
ökning i arbetet. Det har även framställts vissa detaljanmärkningar — till
vilka jag strax skall återkomma — därvid det särskilt understrukits, att bestämmelserna
borde göras enklare än som föreslagits i utkastet.

Ombudsmannen hos Stockholms stads fattig vårdsnämnd har därvid yttrat
bland annat, att förpliktelse att betala ränta torde så mycket hellre böra
lagfästas som härigenom vederbörande utmätningsman i orterna komme att
bliva befriade från en mängd ärenden med begäran om utmätning av fattigvårdskostnad
enligt utslag. Under nu rådande förhållanden dröjde fattigvårdsstyrelserna
i det längsta med betalning av utdömda kostnader, och i
åtskilliga fall hade ombudsmannen förmärkt, att detta satts i system därhän,
att vissa fattigvårdsstyrelser ej ersatte kostnaden annorledes än efter
utmätning. Säkerligen ansåges detta system lönande, emedan ränta ej utginge
å kostnaden.

Kammarrätten, som avstyrkt förslaget om införandet av bestämmelser
om ränta i fattigvårdslagen, har därvid bland annat yttrat:

»Enligt kammarrättens uppfattning kunna de skäl, som framförts för
motionen (nr 105 vid 1925 års riksdag), icke föranleda ett frångående av den
princip, som tidigare i ämnet allmänt omfattats såsom riktig. Vad kommunernas
privatekonomiska intressen i'' fattigvårdsmål beträffar, torde vara att
märka att den olägenhet en kommun kan hava därigenom att densamma
får undvara ränta å för fattigvård utlagda medel uppväges i viss mån av
den fördel, som ligger däri att kommunen slipper att betala ränta å medel
som den har att ersätta till annan kommun. I många fall torde på detta
sätt ske en utjämning.

Kammarrätten ställer sig tveksam, huruvida införande av ränteplikt är
ägnat att nedbringa fattigvårdsprocessernas antal.

Frågan huruvida risken att få gälda dröjsmålsränta kan vara ägnad att påskynda
betalning är i viss mån beroende av den allmänna räntefoten och

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

av beskaffenheten av de medel, som skola anlitas för betalningen. Måste lån
upptagas för ändamålet, kan det hända att lånet drager samma eller högre
ränta än den legala dröjsmålsräntan, och för sådant fall är risken av ränta
å vårdnadsskulden utan betydelse. Finnas medel anvisade att anlitas för
behovet, äro väl dessa placerade så att någon ränta å dem åtn jutes, och
det blir då den större eller mindre skillnaden mellan denna ränta och dröjsmålsräntan,
som kan tänkas påverka den ersättningsskyldiga kommunen.
Vid tvister om mindre ersättningsbelopp komme räntan säkerligen att få en
underordnad betydelse och, där fråga vore om större belopp, näppeligen
motverka benägenheten att bestrida uppkomna krav. Om emellertid på
denna väg ett antal processer undvikas, skulle dock denna fördel motväga»
av den ökning i processernas antal, som kan uppstå genom överklagande
av länsstyrelsernas beslut, i vad de avse ränta.

Om det således kan anses ovisst huruvida de ifrågasatta bestämmelserna
komma att verka minskning av fattigvårdsprocessernas antal, torde däremot
med bestämdhet kunna påstås att införande av ränteberäkningar i fattigvårdsmål
skall vålla ej blott fattigvårdsstyrelserna utan jämväl myndigheterna,
såväl de dömande som de verkställande, ökat arbete, i all synnerhet om
bestämmelserna bliva så komplicerade som nu föreslås. För sin del skulle
kammarrätten vid prövning av besvär ofta nödgas kontrollera riktigheten av
förekommande'' ränteberäkningar även i fall, där frågan om ränta icke särskilt
framhållits i besvären.

Med stöd av vad sålunda anförts anser sig kammarrätten böra avstyrka
införande i lagen av bestämmelser om skyldighet att i fattigvårdsmål erlägga
ränta. Skulle emellertid dylika bestämmelser likväl anses böra införlivas
med lagen, komma under bedömande frågorna om bestämmelsernas utformning
och området för deras tillämplighet. Kammarrätten har icke kunnat
undgå finna att de föreslagna bestämmelserna om räntans beräkning (utkastet
56 § 3 mom.) blivit mer invecklade än som kan vara förenligt med
syftet med desamma. Såsom lämplig begynnelsedag för ränteberäkningen
synes dagen för delgivningen av ansökningen böra fastställas, vilket är i
överensstämmelse med de i 9 kapitlet 10 § liandelsbalken intagna bestämmelserna
om ränta vid försträckning av penningar. Anledningen till att i
förslaget dagen för anmaningens mottagande, där sådan förekommit, fastställts
såsom begynnelsedag, torde hava varit den att enligt förslaget Konungens
befallningshavande må kunna under viss förutsättning underlåta att
över gjord ansökning höra den fattigvårdsstyrelse, mot vilken kravet riktas
(utkastet 56 $ 1 mom. 1 stycket). Bibehålies åter i enlighet med vad kammarrätten
förut anfört den nuvarande anordningen att ansökningen städse
skall delgivas vederbörande fattigvårdssamhälle, kan i alla förekommande
fall räntan beräknas från en och samma begynnelsedag. Den föreslagna
kvartalsberäkningen synes mer än nödigt är inveckla ränteberäkningen,
och ifrågasättas kan om icke halvårs- eller snarare lielårsberäkningar skulle
kunna vara tillfyllest. Att, på sätt föreslagits, låta Konungens befallningsliavandes
eller kammarrättens utslag verka avbrott i eu ränteperiod torde
strida mot gängse ränteregler.

Enligt förslaget utsträckes ränteplikten även till landstingen (utkastet
59 § sista stycket). Detta måste kammarrätten för sin del anse olämpligt.
Det kan svårligen tänkas att landstingen, i de fall de bestrida framställda
krav, tillmäta räntefrihet någon betydelse. För ett undantagande av landstingen
från ränteplikt talar även analogin mellan de mål, däri landsting
krävas å ersättning, och de mål, däri ersättning sökes av staten. Ifrågavarande
bestämmelser synas således under alla omständigheter böra begränsas
till sådana fall, då fattigvårdsstyrelse sökes å ersättning för utgiven
fattigvård.»

105

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

Av i huvudsak samma skäl, som anförts av kammarrätten, har förslaget
— bortsett även i detta sammanhang från framställda detaljanmärkningar,
till vilka jag återkommer — i mer eller mindre bestämd form avstyrkts av
överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Uppsala, Gotlands, Malmöhus, Hallands,
Örebro och Kopparbergs län, Gotlands, Hallands och Västerbottens läns landstings
förvaltningsutskott, Göteborgs stads fattigvårdsdiréktör samt svenska stadsförbundet.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har ävenledes avstyrkt förslaget under
erinran om bland annat, att det på grund av räntebestämmelserna komme
att erfordras ett snabbt avgörande av målen, vilket länsstyrelserna med den
stora mängd av fattigvårdsmål och deras stora arbetsbörda i övrigt finge
svårt att åstadkomma.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har anfört:

»I sådant hänseende (i fråga om åtgärder till motverkande av okynnesprocesser)
föreslås i första hand införande av skyldighet att betala ränta i
fattigvårdsmål. Obestridligen är den tanken riktig, att ett fattigvårdssamhälle
icke bör kunna tillskansa, sig ekonomiska fördelar genom att först efter
långvarig process fullgöra sin ersättningsskyldighet gent emot ett annat sådant.
Att praktiskt lösa frågan torde dock vara särdeles svårt. I varje
fall är Eders Kungl. Majrts befallningshavande av den meningen, att ränteberäkning
på sätt förslaget tänkt sig saken är allt för invecklad. I själva
verket torde allenast ifråga om engångskostnader en enkel och tillfredsställande
ränteberäkningsmetod kunna utfinnas. Att särskilt lagstifta för dylika
fall, torde dock vara meningslöst. För periodiskt utgående understöd eller
fortfarande vårdkostnad ligger i sakens natur, att ränteberäkning måste vålla
såväl fattigvårdsstyrelserna själva som länsstyrelserna ett betydande arbete.
I den mån utredningen lägges å de förra, gäller i detta fall liksom beträffande
ett par här ovan föreslagna åtgärder, att förslaget obehörigt gynnar de
samhällen, som hava råd anlita sakkunniga biträden eller hava särskilt anställda
tjänstemän för fattigvårdsärendens handläggning; till den del åter
ränteberäkningen måste åvila länsstyrelserna i samband med fattigvårdsmålens
avgörande, ökas arbetet med varje särskilt fattigvårdsmål till den grad, att
vinsten av att slippa handlägga en eller annan ''okynnesprocess'' fullkomligt
neutraliseras. Fattigvårdsmålen hava dock i stort sett genom bestämmelserna
i 1918 års lag blivit av betydligt enklare beskaffenhet, än vad förut var
fallet, och deras avgörande har i regel kunnat äga rum inom en förhållandevis
kort tidrymd. Att införa bestämmelser, som äventyra möjligheten att inom
rimlig tid få målen avhjälpta genom utslag synes knappast lämpligt. Fastmer
torde det riktiga vara att så långt som möjligt förenkla processförfarandet
och påskynda målens avgörande. Om så kan ske, bortfaller givetvis också
i avsevärd utsträckning behovet av räntebetalningsskyldighet i fattigvårdsmål.
))

Länsstyrelsen i Älvsborgs län har jämväl avstyrkt förslaget i förevarande del
under framhållande av, bland annat, att okynnesprocesserna torde vara allt
för fåtaliga för att motivera införandet av de föreslagna bestämmelserna.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har yttrat:

»I fråga om ränta å ersättning för fattigvårdskostnad uttalades såsom
bekant av fattigvårdslagstiftningskommittén, att fattigvård vare sig kontant
eller in natura icke vore något sådant utlägg, att ränta därå borde utgå.
Denna uppfattning torde vara teoretiskt riktig, men förslaget om räntan har

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

i promemorian erhållit ett helt annat syfte, nämligen att betaga de tredskande
kommunerna det för närvarande allt för ofta framträdande motivet att förtjäna
på dröjsmål med utbetalning. Detta syfte är så viktigt, att det väl kan häva
de teoretiska betänkligheterna. Värre är emellertid, att tillämpningen av de
föreslagna räntebestämmelserna i praktiken skulle visa sig mycket betungande.
I varje utslag från Eders Kungl. Maj:ts befallningskavande synes det enligt
förslaget bliva nödvändigt att räkna med tre särskilda terminer för ränteberäkningen
och i varje utslag från kammarrätten med fyra sådana terminer.
De invecklade beräkningarna och anspråken på utredning angående tidpunkten,
då de särskilda utgifterna ägt rum, torde rent av kunna försvåra uppgörelser
mellan fattigvårdsstyrelserna under anmaningsförfarandet och framkalla onödiga
processer eller besvär i fattigvårdsmål.

På grund av dessa praktiska olägenheter vill Eders Kungl. Maj:ts befallningsliavande
därför ifrågasätta, om det icke vore bättre att i stället för
ränta ålägga förklaranden att betala stämpel på utslag i fattigvårdsmål. Denna
utgift kommer visserligen i många fall att bliva lägre än räntekostnaden,
men den torde dock vara ett verksamt medel att hejda benägenheten för
processer och således med mindre omgång fylla den uppgift, vartill förslaget
om ränta syftar.»

Svenska landstingsförbundet har anfört:

»Huruvida — — — — — — — — —• — —• — — — — — —---

— — — —--bestämmelserna om skyldighet i vissa fall för den, som

förlorat ett fattigvårdsmål, att gälda ränta å ersättningsbeloppet samt rättegångskostnader,
verkligen äro ägnade att i någon större omfattning minska
antalet fattigvårdstvister, synes styrelsen ovisst. Måhända kunna bestämmelserna
i fråga förhindra ett och annat ''okynnesmål''. A andra sidan torde
emellertid vara att befara, att bestämmelserna skola avskräcka smärre och
mindre bärkraftiga kommuner att vid vederbörligt forum söka sin rätt, medan
däremot de större primärkommunerna och landstingen knappast komme att
låta sig i någon större utsträckning avskräckas av bestämmelserna i fråga.
Verka, såsom skäl tinnes att förmoda, bestämmelserna i sådan riktning,
torde det vara lyckligast, att de icke komma till stånd. För övrigt kan
styrelsen icke finna annat än att de föreslagna bestämmelserna äro oklara
för det fall, att landsting eller hemortssamhälle visserligen icke nekat att
utbetala ersättning men väl att utbetala ett så högt belopp, som fordrats.»

Länsstyrelsen i Värmlands län har icke funnit sig övertygad om lämpligheten
av de föreslagna bestämmelserna om ränteplikt i fattigvårdsmål, vilka
bestämmelser med all sannolikhet skulle väsentligt öka svårigheterna vid
processmaterialets bedömande. Länsstyrelsen ansåge, att i detta hänseende
skulle vara tillfyllest, om fattigvårdslagen uttryckligen stadgade, att ränta
kunde, efter länsstyrelses beprövande, tillerkännas i fattigvårdsmål vinnande
part i de fall, där en fattigvårdsprocess uppenbarligen varit obehörig.

Länsstyrelsen i Blekinge län har uttalat, att det vore lämpligt att, till
förhindrande av oskäliga klagomål över länsstyrelsernas utslag, i 81 § stadgades
skyldighet för i kammarrätten klagande men tappande fattigvårds
styrelse, som ådömts ersättningsskyldighet, att utgiva ränta från den dag,
länsstyrelsens utslag delgivits fattigvårdsstyrelsen. Föreskriften om åläggande
för landstinget att utgiva ränta torde böra utgå.

Norrköpings fattigvårdsstyrelse har anfört, att, om något skulle stadgas om
ränteersättning, så borde det innebära skyldighet att, då utdömt belopp ej

107

Kungl. Maj;ts proposition nr 106.

erlades inom viss tid, t. ex. inoi% 30 dagar efter det länsstyrelsens utslag
givits, erlägga ränta å utdömt belopp ävensom indrivningskostnader.

Göteborgs och Bohus läns landstings förvaltningsutskott har funnit det tvivelaktigt,
huruvida de rätt invecklade räntebestämmelserna vore lämpliga. Därest
ränta principiellt skulle anses böra utgå i vissa fall, torde sådan icke böra
utgå tidigare än från tiden för länsstyrelsens utslag. Det framginge ej fullt
tydligt av 56 § 3 mom. i utkastet, jämförd med 59 § sista stycket, huruvida
landsting i förekommande fall skulle kunna dömas skyldigt ersätta den ränta,
som, efter process mellan tvänne primärkommuner, ådömts ena kommunen,
men om så vore meningen, måste detta anses oriktigt.

Svenska landskommunernas förbund, som avstyrkt förslaget i nu förevarande
del, har ansett det kunna ifrågasättas, om ej ränta borde införas i sådana
fall, då utdömd ersättning ej efter viss kort tid efter laga kraftvunnen dom
inbetalades, samt att de dömande myndigheterna gåves möjlighet att utdöma
ränta, då avgörandet i målet uppenbarligen genom den sökta partens förvållande
avsevärt försenats.

Jönköpings läns landstings förvaltningsutskott bär yttrat:

»De i utkastet upptagna bestämmelserna om skyldighet att gälda ränta
å utgivna belopp skulle, enligt förslaget, komma att gälla även för frågan
om landstingens ersättningsskyldighet. Såsom i motiven till utkastet frarnhålles,
avse dessa bestämmelser att motverka okynnesprocesser, för varje fall
därigenom att den ersättningsskyldige icke genom ett undanskjutande av
betalningsskyldigheten blir direkt ekonomiskt intresserad av att frågan om
ersättningsskyldighet går till process. Från dessa synpunkter sett måste det
vara ägnat att i hög grad förvåna, att ifrågavarande bestämmelser avse även
landstingen. Förvaltningsutskottet har ansett det vara en angelägen sak, att
framställningar om ersättning från primärkommunerna ägnas en noggrann och
i alla avseenden saklig prövning. Denna granskning fullgöres av en landstingets
tjänsteman och av förvaltningsutskottet genom särskilda delegerade,
varjämte tvistiga fall underkastas prövning av förvaltningsutskottet i dess
helhet. Granskningen fullgöres så, att det från primärkommunernas synpunkter
icke torde kunna framställas några berättigade anmärkningar emot
densamma. Det torde därför få anses uteslutet, att förvaltningsutskottet
skulle låta en ersättningsfråga gå till process eller fördröja en utbetalning
blott i syfte att bespara ränta. Från primärkommunerna göras ofta framställningar
om ersättning, vilka måste anses vara i större eller mindre mån
obefogade. Genom den granskning, som skett, hava betydande belopp besparats
åt landstinget. Såsom Kungl. Maj:ts befallningshavande torde finna
hava likväl under innevarande år emot landstinget anliängiggjorts endast två
mål om ersättning. Häremot skulle kunna invändas, att de ersättningsbelopp,
varom här är fråga, ofta äro stora, varför det skulle vara av betydelse för
primärkommunerna att få ränta på desamma. Det synes dock icke obilligt,
att primärkommunerna, som genom lagen om fattigvården vunnit en avsevärd
lättnad i avseende å vården av sjuka, själva bära den i och för sig obetydliga
del av kostnaderna, som består i förlorad ränta.»

Beträffande bestämmelsernas utformning hava följande uttalanden, utöver
i sådant avseende redan angivna, gjorts.

Ombudsmannen hos Stockholms stads fattigvändsnämnd har ansett, att räntan
borde beräknas från dagen för anmaningens avsändande. Bestämmelsen om

108

Kung!. Maj:ts proposition nr 106.

att i visst fall, när nämligen betalningsskyldigheten medgivits, ränta icke
finge utdömas med mindre det visades, att fattigvårdssamhället, oaktat krav
framställts, underlåtit att fullgöra betalningen, innebure en orättvisa mot
sökanden. Om nämligen under skriftväxlingstiden betalning medgivits med
visst lägre belopp än som yrkats, skulle enligt utkastet följden bliva, att
ränta utdömdes allenast å skillnaden mellan de båda beloppen. En dylik
konsekvens torde böra undvikas.

Länsstyrelsen i Stockholms län bär ansett den föreslagna bestämmelsen om
att ränteberäkningen per kalenderkvartal skulle avbrytas med dagen för utslagets
meddelande vara av ringa praktisk betydelse och endast förorsaka
en onödig vidlyftighet med avseende å utslagets formulering, då kvartalsberäkningen
efter utslagsdagen skulle fortsättas i vanlig ordning. I fråga
om de mycket talrika mål, som avsåge fortgående fattigvård, vore vidare att
bemärka, att de dömande myndigheterna icke hade tillgång till fullständiga
uppgifter om samtliga de kostnadsbelopp, som belöpte å tiden till och med
utslagets dag. De uppgifter, som i sådant avseende förelåge, vore de, som
sökanden lämnat uti sina i målet avgivna yttranden eller i därvid eventuellt
fogade räkningar. Men emellan dagen för sökandens sista yttrande och utslagsdagen
förflöte i allmänhet åtskillig tid. Angående därå belöpande kostnadsbelopp
saknades följaktligen utredning. Med den formulering, som
givits åt första stycket (»å utdömda belopp») och näst sista stycket av momentet,
kunde möjligen ifrågasättas, huruvida ränta å dylika kostnader finge
utdömas för längre tid än från utslagets dag. Då emellertid av motiveringen
till stadgandet framginge, att dylik förlust av ränta ej skulle inträda för
annat fall än då sökanden uraktlåtit att i vad på honom ankomme fullgöra
sin utredningsskyldighet med avseende å kostnadernas specificering, torde
ett dylikt resultat ej vara åsyftat. Stadgandet borde därför erhålla sådan
formulering, att därav tydligt framginge, att ränta i här åsyftade fall skulle
utdömas i enlighet med den av sökanden lämnade kostnadsspecificeringen,
så långt denna sträckte sig, samt för därefter eventuellt havda kostnader
per kalenderkvartal efter den i lagen angivna allmänna grunden.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län har föreslagit, att bestämmelserna om ränta
måtte bringas i överensstämmelse med vanliga rättsregler om ränteberäkning,
möjligen med ett tillägg av den innebörd, att kontanta utlägg, som
skett efter delgivning av ansökningen i målet, skulle beräntas från utbetalningsdagen,
samt att, där kontanta utlägg icke ägt rum eller ej styrkt blivit,
när utbetalning skett, ränta å kostnad, som kunde hänföras till viss månad,
skulle utgå från början av nästföljande månad, men, om kostnaden icke ens
kunde bestämmas till viss månad, ränta skulle beräknas från dagen för det
utslag, varigenom ersättningsskyldighet ålades.

Ljänsstyrelsen i Gävleborgs län har [hemställt, att bestämmelsen om att
ränteberäkningen per kalenderkvartal skulle avbrytas genom utslags meddelande
måtte utgå eller eljest förtydligas.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har anfört, att, därest skyldighet att betala
ränta stadgades, ansåge länsstyrelsen, att räntan för enkelhetens skull borde
beräknas halvårsvis såsom föreskrivits i stadgan angående sinnessjuka.

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har funnit de föreslagna räntebestämmelserna
otydliga såtillvida att man ej av bestämmelserna kunde sluta till, när
ränta skulle upphöra att utgå. Man kunde tänka sig ett fall, då i utslaget
för tid efter utslaget icke utdömdes visst belopp utan beloppets fastställande
överlämnades till ny tvist, därest överenskommelse ej träffades. Skulle i
dylikt fall det till ersättning berättigade samhället kunna tilltvinga sig ränta,
fastän fordrad vårdkostnad vid anfordran ersattes? Det syntes länsstyrelsen
önskvärt, att bestämmelserna i fråga gåves sådan avfattning, att icke
onödiga processer av angiven art uppkomme.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet har anfört, att då det föresloges,
att ränta icke skulle utgå å fattigvårdskostnad, som ersattes utan
process, syntes det vara i konsekvens därmed, om det stadgades, att i händelse
av process ränta utginge först från och med den dag, då den fångvårdsstyrelse,
som dömdes att ersätta den lämnade fattigvården, först delgivits
ansökningen i målet. Det torde för övrigt kunna ifrågasättas, om det
vore lämpligt att forma bestämmelsen så, att den dömande myndigheten
skall ådöma ränta; utan borde den i stället utsäga förpliktelsen för det dömda
samhället att utgiva sådan.

Det principiella skälet mot införandet av bestämmelser om ränta i fattigvårdslagen,
vilket redan fattigvårdslagstiftningskommittén framhållit, har
varit, att fattigvård icke är något sådant utlägg, att ränta därå bör utgå.
Denna princip synes mig fullt riktig, om man tänker på förhållandet mellan
understödstagaren och det samhälle, som bekostat honom lämnad fattigvård.
Det torde vara uteslutet, att fattigvårdssamhälle skulle kunna tillerkännas
rätt att vid återkrävande av understödstagaren av fattigvårdskostnad, som samhället
haft för honom, erhålla jämväl ränta å den utlagda kostnaden. Satsens
riktighet synes mig emellertid icke lika obestridlig, i vad gäller förhållandet
mellan två fattigvårdssamhällen. Då lagen av praktiska skäl uppställer den
fordran, att en viss kommun skall förskottera fattigvårdskostnad, för vilken
en annan kommun enligt gällande bestämmelser skall i sista hand svara,
synes det knappast ligga någonting principiellt oriktigt i att genom en lagbestämmelse
tillerkänna den förstnämnda kommunen jämväl ränta å det
förskotterade beloppet. Enligt min uppfattning måste praktiska skäl härvidlag
spela en avgörande roll, då det gäller att taga ståndpunkt till frågan.

Det är givetvis riktigt, såsom anmärkts, att det i många fall kan vara likgiltigt,
om ränta utgår eller ej, nämligen när de fattigvårdskostnader, som
en kommun förskotterat för andra, till beloppet nära motsvaras av de kostnader,
som andra kommuner förskotterat för den förstnämnda kommunen,
eller således när en utjämning äger rum. Det är likaledes utan tvivel riktigt,
att en kommun, om räntebestämmelser införas, har att avväga vilken
ränta som ställer sig dyrast, den ränta, som kommunen kan få betala i ett
fattigvårdsmål, eller den ränta, som kommunen får betala för att upplåna de
medel, vilka skulle erfordras för gäldandet av fattigvårdskostnaden i fråga
utan process, eller som kommunen nödgas avstå från genom att för ändamålet
anlita på visst sätt placerat kapital.

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

Vad nyss sagts är dock riktigt endast under, om jag så får uttrycka mig,
normala förhållanden eller om alla kommuner lojalt uppfylla sina förpliktelser
gent emot andra kommuner enligt fattigvårdslagen. Jag bortser då från
det teoretiskt tänkbara fallet, att alla kommuner lika illa fullgöra sina åligganden.
Nu har det emellertid •— såsom av den föregående redogörelsen
framgår •— från olika håll, visserligen icke obestritt, gjorts gällande, att medan
somliga kommuner utan process betala dem åliggande fattigvårdskostnader,
lojaliteten hos vissa andra kommuner brister, i det att de dels bestrida i
anmaning framställt krav och på så sätt framtvinga process i syfte att uppskjuta
utbetalningen av fordrat belopp och genom att låta annan kommun
under processens gång förskottera fattigvårdskostnad komma i tillfälle att
åtnjuta en ränteavkastning, som rätteligen den förskotterande kommunen
bort uppbära, dels och underlåta att trots utslag inbetala utdömda belopp,
förrän de därtill tvingas genom utmätning. Införandet av räntebestämmelser
skulle göra det omöjligt för vissa kommuner att genom att på andra
kommuner övervälta en dem enligt lagen påvilande börda göra en dylik
obehörig räntevinst, d. v. s. motverka okynnesproccesser i angivet syfte och
underlåtenhet att betala utan utmätning. Det torde däremot på av kammarrätten
anförda skäl icke kunna antagas, att införandet av räntebestämmelser
skulle kunna i någon nämnvärd grad verka begränsande på antalet av sådana
processer, som icke kunna betecknas såsom okynnesprocesser, men något
sådant har ju heller icke varit avsett.

Den omständigheten, att fattigvårdsprocesserna ofta draga ut på tiden,
synes mig så mycket mindre utgöra ett skäl emot införandet av räntebestämmelser,
som det just är detta förhållande, som gör, att en del kommuner
finna det lönande att genom process uppskjuta en hotande utbetalning.

Av här anförda skäl och då det av gjorda uttalanden att döma måste antagas,
att antalet okynnesprocesser av här nämnt slag verkligen är så pass
stort, att det kan motivera den nu ifrågavarande åtgärdens vidtagande, kan
jag icke finna annat än att starka skäl tala för ett hävande av de betänkligheter,
som ur andra synpunkter kunna resas däremot. En liknande
uppfattning, åt vilken länsstyrelsen i Jämtlands län särskilt givit uttryck,
torde även hava legat till grund för de talrika tillstyrkande uttalanden i
ämnet, som framkommit.

Jag delar emellertid deras mening, som uttalat, att bestämmelserna ifråga
böra göras så enkla som möjligt utan att det avsedda syftet förfelas. Det
är nämligen av största vikt, att icke vare sig fattigvårdsstyrelsernas eller
myndigheternas arbetsbörda därigenom ökas i en utsträckning, som neutraliserar
den vinst man velat vinna i avseende å processantalets nedbringande,
samt att bestämmelserna icke äro så invecklade, att det erbjuder några svårigheter
för fattigvårdsstyrelser utan särskild sakkunnig hjälp eller på området
utbildade tjänstemän att förstå och tillämpa dem.

Då de olika förslag till frågans lösning, som framlagts av länsstyrelserna
i Yärmlands och Blekinge län, fattigvårdsstyrelsen i Norrköping, Göteborgs
och Bohus läns landstings förvaltningsutskott samt svenska landskommu -

Kungi. Maj:ts proposition nr 106.

nernas förbund, icke synas mig ägnade att i erforderlig grad motverka
okynnesprocesserna, särskilt hos länsstyrelserna, liar jag icke ansett mig
kunna ansluta mig till något av dem.

I det förslag till bestämmelse om ränta i fattigvårdsmål, som jag framlägger,
upptages endast eu räntetermin, i det att räntan alltid räknas från
ingången av det kvartal, som infaller näst efter det, under vilket fattigvårdskostnaden
i fråga utgivits, till dess betalning sker, dock aldrig från tidigare
dag än ingången av kalenderkvartalet näst efter det, varunder delgivning av
den till länsstyrelsen i målet ingivna ansökningen första gången skett. Med
en dylik förenkling av räntebestämmelserna torde man kunna undvika ett
sådant försvagande av dem, som ett stadgande om halv- eller ännu mera
helårsberäkning skulle innebära.

I överensstämmelse med det av svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet
därom gjorda uttalandet synes stadgandet böra omformuleras så, att
det åligger fattigvårdssamhälle, som efter process förpliktats betala viss fattigvårdskostnad,
att gälda ränta, i stället för att enligt utkastets formulering
huvudvikten lades vid att myndigheten skulle ålägga förpliktelse att betala
ränta. I båda fallen är det tydligt, att skyldigheten att erlägga ränta föreligger
endast efter process om huvudstolen. En dylik formulering innebär
emellertid därjämte mera otvetydigt, att rätten till ränta icke är beroende
av om den utsagts i utslaget om huvudstolen utan tillkommer den vinnande
parten oberoende av särskilt beslut om räntan. Bestämmelserna om ränta
synas lämpligen böra inpassas såsom 1 mom. i 62 §.

Det synes mig nödvändigt att med hänsyn till de i utkastet föreslagna
bestämmelsernas, av länsstyrelsen i Västerbottens län påpekade, otydlighet
rörande frågan, när ränta skulle upphöra att utgå, begränsa ränteplikten till
att omfatta ränta å fattigvårdskostnad, som antingen blivit i utslaget med
visst belopp utdömd eller eljest hänför sig till vård under tiden till och
med dagen för länsstyrelsens utslag, således oavsett när kostnaden utgivits,
om det skett före eller efter utslagets datum. Måhända borde ränta icke
utgå å annan kostnad än den, som belöper å tiden till och med den dag,
då sökandens sist i målet avgivna påminnelser dagtecknats, enär processen
enligt vedertagen praxis icke anses omfatta mera. Då det emellertid
är förenat med betydande svårigheter för parterna att hålla reda på vilken
dag de sista påminnelserna dagtecknats och då därjämte eu dylik bestämmelse
skulle kunna föranleda, att länsstyrelserna kände sig förpliktade att
kort före målets avgörande lämna sökanden tillfälle att avgiva påminnelser
med därav följande dröjsmål och andra olägenheter, torde det vara lämpligast
att låta ränteplikten omfatta all kostnad, som avser vård under tiden
till och med dagen för länsstyrelsens utslag, om vilken dag ingen tvekan
kan råda. Genom såväl länsstyrelsernas som kammarrättens utslag ålägges
ofta visst fattigvårdssamhälle framtida ersättningsskyldighet med belopp,
varom parterna äga att i brist av åsämjande efter befogenhet i laga ordning
tvista. De kostnader, som denna ersättningsskyldighet omfattar, kunna icke,

112

Kungl. Maj.ts proposition nr 106.

i vad de belöpa på tiden efter länsstyrelsens utslag, sägas vara utdömda, och
det torde icke vara lämpligt eller för det med räntebestämmelsernas införande
avsedda syftet nödvändigt att ålägga fattigvårdssamliiille — på, sätt som skett
i utkastet — att gälda ränta å sådana kostnader. Dessa kostnader betalas
säkerligen i regel utan några svårigheter, så länge understödstagarens behov
av fattigvård fortfar. Skulle betalning av någon anledning utebliva — t. ex.
därför att behovet påstås hava upphört — kan ju process anhängiggöras, då
rätt till ränta, om processen vinnes, inträder. Här angivna begränsning medför
även den fördelen, att bestämmelserna i avsevärd mån förenklas.

Det har framhållits, att ränteberäkningarna skulle vålla myndigheterna
besvär. I en skriftlig process sådan som den, varom här är fråga, vore det
icke möjligt för länsstyrelsen att, om fattigvården fortfore vid den tid, då
länsstyrelsens utslag meddelades, exakt känna till alla kostnader, som belöpte
å tiden till och med dagen för utslaget, utan måste kunskap saknas
om de kostnader, som avsåge tiden efter dagen för dagtecknandet av de
sista påminnelserna i målet. Det bleve alltså icke möjligt för länsstyrelsen
att i sådant fall i utslaget på samma sätt som sker vid de allmänna domstolarna
i civila mål angiva, å vilka belopp och för vilken tid ränta skall utgå.

Det synes emellertid icke föreligga något hinder för länsstyrelse — och
även kammarrätten — att, när yrkande om ränta föreligger i mål, där icke
sluträkning å fattigvården företetts, formulera utslaget, i vad det angår räntan,
t. ex. så, att, efter angivande av dagen för ansökningens delgivning med
vederbörande fattigvårdssamhälle, detta förpliktas att till sökanden gälda
ränta jämlikt 62 § 1 mom. fattigvårdslagen, med rätt för parterna att i
brist av åsämjande om hur räntan skall beräknas därom särskilt tvista
efter befogenhet. Så enkelt som räntebestämmelserna föreslås att avfattas,
torde dock ränteberäkningarna icke annat än undantagsvis vålla sådana
svårigheter, att tvist därom icke kan lösas annat än genom särskild process.

Om särskild process måste föras om fattigvårdskostnad, som hänför sig till
viss tid före meddelandet av länsstyrelsens utslag i det första målet, synes
räntan å det belopp, som därvid utdömes, icke böra beräknas från ingången
av kalenderkvartalet näst efter dagen för ansökningens delgivning i det andra
målet, utan från ingången av kalenderkvartalet näst efter det, då kostnaden
utgivits, dock givetvis icke från tidigare dag än ingången av kalenderkvartalet
näst efter dagen för delgivningen av ansökningen i det första målet.

Därest räntebestämmelserna anordnas enligt här angivna linjer, torde icke
erfordras något stadgande om att, därest ej av utredningen framgår, från
vilken tid ränta skall utgivas å visst belopp, räntan därå skall utgå från
dagen för länsstyrelsens utslag. Därest i en process, där ränteberäkning
skall göras, osäkerhet råder om från vilken tid ränta i visst fall skall räknas,
t. ex. om när viss kostnad utgavs, kan givetvis ränta icke utdömas från
tidigare dag än vad utredningen i målet ger vid handen. Det tillkommer
emellertid länsstyrelserna att tillse, att vederbörligt bevis utfärdas och bilägges
akten om när varje fattigvårdssamhälle, mot vilket kravet i målet riktas,

Kungl. Maj:ts proposition nr 106. Ilo

första gången delgives ansökningen i målet, enär denna dag kan bliva av
betydelse för ränteberäkningen.

Utkastets bestämmelse om att ränta icke skall annat än för visst fall
utgå å belopp, som det sökta samliället i svar å anmaning medgivit, synes
mig icke böra upptagas i lagen, enär detsamma kan i vissa fall befaras
verka på ett mindre tillfredsställande sätt.

Med hänsyn till att de skäl, som enligt vad förut är sagt varit bestämmande
för mig att föreslå införande i fattigvårdslagen av bestämmelser om skyldighet
för fattigvårdssamhälle att gälda ränta, icke äga samma giltighet, då det
gäller att ålägga landsting ränteplikt, synes i anslutning till vad därom anförts
av kammarrätten, länsstyrelsen i Blekinge län och Jönköpings läns landstings
förvaltningsutskott, någon bestämmelse, varigenom ränteplikt ålägges
landsting, icke böra införas i fattigvårdslagen.

Samma skäl, som tala för fattigvårdssamliälles skyldighet att i viss utsträckning
gälda ränta till annat fattigvårdssamhälle synas mig även tala för
fattigvårdssamliälles skyldighet att i samma utsträckning gälda ränta till
myndighet eller allmän anstalt eller inrättning, som i 58 § sägs. Med hänsyn
till den avfattning, som föreslås i fråga om räntebestämmelsen i 62 §
1 inom., torde emellertid något särskilt stadgande om ränta icke erfordras i 58 §.

Yad angår ränta å hemsändningskostnad, som föreslagits i utkastet, synes
det mig knappast erforderligt att införa bestämmelse därom, med hänsyn särskilt
till att beloppet av sådan kostnad i regel måste vara tämligen obetydligt.

Det synes mig slutligen lämpligt, att i 81 § införes eu bestämmelse, att
talan ej får hos kammarrätten föras allenast beträffande ränta å fattigvårdskostnad.
Därigenom förhindras helt klagan hos kammarrätten över sådana
länsstyrelsernas utslag, vilka endast avse dylik ränta.

Bland de åtgärder, som i den inom socialdepartementet utarbetade promemorian
föreslogos i syfte att motverka okynnesprocesser, ingick utom
förslaget om ränta även ett förslag om införande i fattigvårdslagen av bestämmelse
om skyldighet att betala ersättning för rättegångskostnader i
fattigvårdsmål, i sammanhang varmed jämväl föreslogs att den nu gällande
stämpelfriheten i fattigvårdsmål skulle borttagas.

I sitt i anledning av den förut omnämnda cirkulärskrivelsen till samtliga
länsstyrelser den 5 april 1922 rörande utredning angående orsakerna till
ökningen av fattigvårdstvisternas antal den 14 juni 1923 avgivna utlåtande
yttrade kammarrätten:

»Skall anmaningsförfarandet bibehållas i lagen, kan ifrågasättas huruvida
icke någon menlig påföljd bör drabba den fattigvårdsstyrelse, som underlåtit
att svara å gjord anmaning eller utan grundad anledning bestritt framställt
krav. Fattigvårdslagstiftningskommittén föreslog i detta hänseende att sådan
fattigvårdsstyrelse, om den bleve ålagd ersättningsskyldighet, borde kunna
förpliktas att ersätta den sökande fattigvårdsstyrelsen dess kostnader å målet.
Sedan kammarrätten i sitt utlåtande påpekat att det föreslagna stadgandets
formulering gåve vid handen att myndigheterna knappast skulle äga rätt att
utdöma ersättning för rättegångskostnader i andra fall än de sålunda särskilt
angivna, uteslöts ur lagen det av kommittén föreslagna stadgandet. Från Bihang

till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 87 käft. (Nr 106.) 249 26 8

Rättegångs kostnader -

Yttranden i
anledning ar
uppkommen
fråga om
fattigvårdslagens
verkningar
i vissa
avseenden.

114

Förslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

varon av en uttrycklig föreskrift i fattigvårdslagen om rättegångskostnad
synes emellertid Lava framkallat en allmän uppfattning att kostnad i fattigvårdsmål
lagligen icke kan utdömas, vilket uppenbarligen icke varit lagens
mening.

Ett uttryckligt stadgande i lagen om rättegångskostnader i fattigvårdsmål
vore ägnat att bibringa anmaningsförfarandet en effektivitet, som det nu, av
åtskilliga länsstyrelsers uttalanden att döma, synes sakna. Ett sådant stadgande
skulle också säkerligen i någon mån stävja den allmänna processlystnaden
och därigenom nedbringa fattigvårdstvisternas antal. Kammarrätten
anser sig därför böra föreslå att å lämpligt ställe i lagen införes ett stadgande
därom att vad i allmän lag stadgas om rättegångskostnad skall i tilllämpliga
delar gälla i mål, som behandlas enligt lagen om fattigvård.

Det av länsstyrelsen i Örebro län framlagda förslaget att pålägga de utslag,
som skola tillhandahållas förklarandepart, som underlåtit besvara anmaning
eller i uppenbara fall bestritt kravet, en särskild avgift, benämnd
fattigvårdsstämpel, finner kammarrätten sig böra avstyrka. Åtgärden liknar
mest ett straff och en anordning i den föreslagna riktningen skulle säkerligen
föranleda klagomål i kammarrätten, varigenom ett nytt slags tvister skulle
uppstå.

Däremot torde det kunna ifrågasättas huruvida icke en fullföljdsavgift,
analog med den varom stadgas i 30 kap. 19 § rättegångsbalken, lämpligen
borde kunna införas. Eu sådan anordning skulle — ehuru den måhända å
en del håll komme att förefalla osympatisk — hava den fördelen, utom att
i allmänhet verka stävjande å processan det i fattigvårdsmål, att förhindra
fullföljd till kammarrätten i mål, där tvisten rör sig om rena bagateller.
Beloppet av fullföljdsavgiften, om sådan införes, borde sättas lägst till 25,
högst till 50 kronor. Från erläggande av densamma borde enskild part på
grund av fattigdom vara fri. I de fall kammarrätten gjorde ändring i överklagade
utslag, skulle kammarrätten äga tillika förordna att part ägde återbekomma
nedsatt avgift.»

I förenämnda promemoria anfördes i föreliggande fråga huvudsakligen
följande.

Skyldighet att betala ersättning för rättegångskostnader torde visserligen
redan nu kunna åläggas, men i brist på uttryckligt stadgande därom förekomme
det endast sällan att ersättning för rättegångskostnaderna yrkades
och ännu mera sällan att sådan ersättning utdömdes. I överensstämmelse
med vad kammarrätten ansett, torde det därför vara anledning att i det nu
behandlade sammanhanget i fattigvårdslagen införa en hänvisning till rättegångsbalkens
regler i detta hänseende. I samband därmed torde, såsom
en förklaring till vad en dylik hänvisning för detta speciella område innebure,
böra införas ett stadgande om att försummelse att under anmaningsförfarandet
förebringa föreskriven utredning Jcunde medföra, att eu part,
som vunne sin talan hos länsstyrelsen, ändock ginge miste om ersättning
för rättegångskostnaderna. I ett dylikt fall kunde det nämligen tydligen
hava berott på den vinnande partens försummelse, att sådana upplysningar
icke framkomme under anmaningsförfarandet, att talan hos länsstyrelsen
undgicks; den vinnande parten hade alltså i dylika fall själv skulden till att
process komme till stånd.

Beglerna om rättegångskostnadsersättning torde böra gälla alla slag av
fattigvårdsprocesser och alltså även vid talan mot enskild. Jämväl för kost -

115

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

naderna hos kammarrätten torde enligt rättegångsbalkens regler ersättning
böra utgå. I analogi med vad som gällde i allmän civilprocess syntes det
böra förbjudas, att hos kammarrätten fördes talan allenast angående rättegångskostnad.

I sammanhang härmed borde stämpelfriheten för fattigvårdssamhällen
borttagas. I de fall, då hittills rättegångskostnad yrkats, hade denna talan
ofta avslagits med den motivering, att det icke visats, att någon kostnad
förekommit. En viss kostnad komme alltid att uppstå, därest den för närvarande
gällande stämpelfriheten för fattigvårdssamhällen bleve borttagen.
Med den förut berörda utvecklingen av fattigvårdsprocesserna till att huvudsakligen
röra kommunernas privatekonomiska intressen torde en sådan åtgärd
även ur principiell synpunkt vara befogad — denna stämpelfrihet
hade nämligen ursprungligen uppstått såsom en utvidgning av den sedan
gammalt gällande stämpelfriheten för barmhärtighetsinrättningar. Borttoges
stämpelfriheten, komme ett utslag att kosta hos länsstyrelse minst 6 kronor
och hos kammarrätten minst 20 kronor. Enligt fattigvårdslagen skulle utslagen
delgivas icke blott sökanden utan även förklarande, och tillfälle
komme alltså i varje fall att finnas att uttaga stämpelavgiften.

I anslutning till vad förut anförts torde det vara erforderligt att införa
samma restriktioner mot onödigt processande i mantalsskrivningsmål, som
de vilka komme att införas beträffande fattigvårdstvister, alltså närmast
angående skyldighet för kommuner och fattigvårdssamhällen att till motpart,
där sådan funnes, utgiva ersättning för rättegångskostnader samt att erlägga
stämpel för länsstyrelses och kammarrättens utslag.

I fråga om formuleringen av bestämmelserna i ämnet anmärktes i promemorian,
att i utkastet (se bil. D) den nuvarande 62 § hade flyttats in såsom
ett första moment i 63 §, och att i en ny paragraf med ordningsnummer
62 hade intagits den förut omförmälda hänvisningen till rättegångsbalkens
regler om ersättning för rättegångskostnad med det förberörda tillägget för
det fall att fattigvårdssamhälle eller annan part försummat att fullgöra sina
åligganden beträffande förberedande skriftväxling och därigenom varit skuld
till processen.

Kammarrätten har yttrat bland annat följande:

Att hinder för utdömande av ersättning för kostnader i fattigvårdsmål
ansetts icke föreligga, oaktat fattigvårdslagen saknade bestämmelser därom,
framginge icke endast av lagens motiv utan jämväl av i fattigvårdsmål med
delade utslag (referat’ av fattigvårdsmål år 1923, nr 42). Emellertid förekomme
sällan att ersättning för rättegångskostnad yrkades och ännu mera
sällan att sådan utdömdes.

Emot formuleringen av det i förslagets 62 § intagna huvudstadgandet,
som överensstämde med vad kammarrätten tidigare föreslagit (utlåtandet den
14 juni 1923), hade kammarrätten icke någon erinran att framställa. Tilläggsbestämmelsen
i samma paragraf att vinnande part, som genom försummelse
att förebringa föreskriven utredning föranlett att talan måst anliängiggöras,
icke måtte tillerkännas ersättning för sin kostnad å målet syntes däremot böra

Yttranden.

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

utgå, då dess innehåll vore i överensstämmelse med de allmänna reglerna
för rättegångskostnads utdömande. Bestämmelsen utgjorde ej heller ett
fullt uttömmande uttryck för deu tanke, som legat till grund för densamma.

Efter att hava omnämnt de skäl, som enligt kammarrättens mening talade
emot borttagande av stämpelfriheten för fattigvårdssamhällen — för vilka
skäl redogörelse torde komma att av chefen för finansdepartementet lämnas i
sammanhang med det förslag i ämnet, som av honom framlägges har
kammarrätten vidare anfört:

»I detta sammanhang tillåter sig kammarrätten att erinra om vad kammarrätten
i utlåtandet den 14 juni 1923 anfört i fråga om införande av en fullföljdsavgift.
Denna avgift, vilken — såsom dess namn antyder —• skulle
utgå vid fullföljd av talan mot första instansens beslut, skulle givetvis återfås
i fall, då detta beslut ändrades eller upphävdes. Vad den nu föreslagna
stämpelavgiften angår, skulle den komma att träffa såväl sökande (klagande)
som förklarande. I enlighet med vanliga rättsregler skulle väl den i första
instansen tappande merendels anses skyldig att ersätta motpartens stämpelkostnad
därstädes samt part, som fullföljde talan mot första instansens beslut,
dömas att ersätta motpartens stämpelkostnad i överinstansen, om besvären
icke föranleda ändring i det överklagade beslutet, varemot vardera
parten skulle få vidkännas sin stämpelkostnad, om det överklagade beslutet
ändrades eller upphävdes. För de fall då mål återförvisas till ny handläggning
— och dessa fall komma väl hädanefter att bliva proportionsvis lika
talrika som nu — skulle skyldigheten för den klagande att vidkännas en
avgift, tänkt som korrektiv mot okynnesprocesser, te sig särskilt anmärkningsvärd.
Jämför man den föreslagna anordningeu med systemet med eu
fullföljdsavgift, kan man ej undgå att finna att det senare, även om anmärkningar
kunna göras jämväl däremot, i förevarande avseende har ett avgjort
företräde. Fullföljdsavgiften träffar dem, som klaga i onödan, stämpelavgifterna
drabba ofta parter, som icke bära ansvar för att mål anhängiggjorts
eller fullföljts.»

Två ledamöter av kammarrätten hava uttalat avvikande mening från
kammarrättens yttrande om fullföljdsavgiftens företräde framför den ifrågasatta
stämpelavgiften i nu förevarande hänseende. Reservationen har av
den ene ledamoten med instämmande av deu andre formulerats sålunda:

»Då kammarrätten i sitt förevarande utlåtande, i sammanhang med frågan
om borttagande av stämpelfriheten för fattigvårdssamhällen i syfte att motverka
s. k. okynnesprocesser, erinrat om, att kammarrätten i utlåtande den
14 juni 1923 ifrågasatt införande av fullfölj dsavgift vid talan mot första instansens
beslut, samt, efter att hava anfört de skål, som tala mot den ifrågasatta
stämpelavgiften, såsom sin mening uttalat, att fullföljdsavgiften i det
hänseende, varom nu är fråga, har ett avgjort företräde, har jag ansett mig
böra uttryckligen framhålla, att jag icke kan dela den mening, som kommit
till uttryck i kammarrättens berörda tidigare utlåtande.

Såsom kammarrätten själv framhållit, torde ''okynnesprocesser’ icke förekomma
i någon större omfattning. Det torde också kunna förväntas, att
deras antal kommer att ytterligare nedgå, därest den av kammarrätten förordade
statliga tariffen införes. En ej oväsentlig del av ''okynnesprocesserna''
torde nämligen utgöras av s. k. beloppstvister, vilka genom den föreslagna
tariffen skulle bringas ur världen. Den minskning av processernas antal,
som genom en fullfölj dsavgift möjligen skulle kunna åvägabringas, torde därför
redan av denna anledning bliva ytterst ringa och icke förmå att upp -

117

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

väga de med en dylik avgift förenade olägenheterna. Man får ej förbise, att
fullföljdsavgiften kan komma att kännas som en tunga även vid processer,
som icke kunna betecknas som ''okynnesprocesser’. Minskningen skulle ju
också komma att drabba endast processerna i kammarrätten.

En åtgärd, avsedd att beskära klagorätten i andra instans, synes redan i
och för sig vara mindre tilltalande. Vidare är att märka att, enligt vad
inom kammarrätten uppgjord statistik för åren 1922—1925 utvisar, i ungefär
en tredjedel av de fattigvårdsmål, som överklagats till kammarrätten, kammarrätten
ändrat Konungens befallningshavandes utslag. Härvid hava icke inberäknats
de fall, då kammarrätten ändrat motiveringen utan att detta föranlett
ändring i slutet. Den stora ändringsprocenten pekar på att åtgärder,
som inskränka den fria klagorätten, böra undvikas, för så vitt icke alldeles
särskilt starka skäl kunna anföras till stöd för dem.»

Ombudsmannen hos Stockholms stads fattigvårdsnämnd har — efter att hava
meddelat, att Stockholms stad i ett fåtal mål tillerkänts rättegångskostnad
med 20—25 kronor i fall, då anmaning ej besvarats, de enda fall i vilka
staden yrkat dylik ersättning — yttrat:

»Flertalet länsstyrelser hava emellertid avslagit dessa yrkanden med motiveringen,
att Stockholms stads fattigvårdsnämnd icke visat, att kostnad å
målet förekommit. Härmed torde åsyftas det förhållande, att staden har
anställt avlönade tjänstemän för utförande av dess talan samt att sålunda
en direkt kostnad för staden ej skulle hava uppkommit för det föreliggande
målet. Enligt vad som uppgivits, har kungl. kammarrätten tidigare givit
uttryck åt samma uppfattning, men har jag för vinnande av prejudikat överklagat
dylika utslag och äro dessa ännu beroende på kammarrättens prövning.
Av motiverna till utkastet — — — framgår nu, att rättegångskostnad
skulle skapas därigenom, att länsstyrelsens utslag belädes med stämpel 6
kronor. Därest utkastets avsikt är att rättegångskostnaden skall fixeras till
detta obetydliga belopp, torde förslagets bestämmelser härutinnan bliva utan
någon som helst verkan. En utgift på 6 kronor torde icke i någon mån
kunna avskräcka en fattigvårdsstyrelse från att föra en process, mestadels
långvarig och rörande mångfalt högre värden än 6 kronor. Förhoppningen
att vinna processen är ju alltid förhanden hos en processande part. Skall
emellertid rättegångskostnaden spela någon roll för minskning av antalet
fattigvårdstvister, måste densamma utgå med belopp likartade dem, som utdömas
i en vanlig civilprocess. Dessa belopp komma i allt fall att bliva
betydligt blygsammare än de, som utdömas av underrätterna och torde med
all säkerhet sällan komma att överskrida 50 kronor. Länsstyrelserna ådagalägga
i allmänhet benägenhet att i fall, där det är möjligt, visa sina egna
kommuner en viss patriarkalisk välvilja och denna torde även komma att
inverka vid utdömande av rättegångskostnad. Då det således under ingå
förhållanden torde ifrågakomma, att rättegångskostnaden blir en avsevärd
utgift, synes det mig som borde uti 62 § av utkastet tydligare utsägas att
i tvister, som i 8 kap. fattigvård slagen avses, äger part rätt till ersättning
för rättegångskostnad och att härvid i tillämpliga delar skall gälla, vad i
rättegångsbalken stadgas om sådan kostnad.»

Länsstyrelsen i Södermanlands län har anfört, att den mest effektiva åtgärden
till förhindrande av onödiga processer i fattigvårdsmål syntes vara
införande av skyldighet att betala ersättning för rättegångskostnader, vilket
icke kunde anses obefogat med hänsyn till det besvär och de kostnader,
som kunde förorsakas en fattigvårdsstyrelse av en motparts bestridande av

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

ett berättigat ersättningskrav. Regeln om rättegångskostnaclsersättning torde
böra gälla även i fall, då enskild part för talan mot fattigvårdsstyrelse om
utbekommande av fattigvård, fall, som ej inbegrepes i bestämmelsen i 62 §,
men i vilka fall dock utan uttrycklig föreskrift dylik kostnad torde kunna
utdömas.

Länsstyrelsen i Kronobergs län bar, under framhållande av att bestämmelserna
i fråga kunde avskräcka smärre och mindre bärkraftiga kommuner
att söka sin rätt, å andra sidan erkänt, att de komme att innebära
ett verkligt effektivt medel att förhindra onödiga processer, varför de måhända
ej kunde undvaras, om man skulle vinna det sålunda åsyftade målet.
Härtill komme, att, såsom av förarbetena till 1918 års lag framginge, skyldighet
att utgiva ersättning för rättegångskostnader redan nu torde kunna
åläggas, ehuru detta endast sällan torde hava förekommit. Ifrågasättas kunde
dock möjligen att begränsa denna skyldighet att avse vissa direkta kostnader
— för porton, utslag och dylikt — så att ej obehövligt anlitande av juridiskt
biträde komme att fördyra fattigvårdsprocesserna.

Länsstyrelsen i Örebro län har anfört:

»Vad beträffar frågan om skyldighet för fattigvårdssamhälle att utgiva
ersättning för kostnad å en fattigvårdsprocess framgår av motiveringen till
utkastet såsom om man avsett, att allenast utslagen i ett fattigvårdsmål
borde beläggas med stämpelavgift, men däremot varken den första eller
sedermera i målet lämnade kommunikationsresolutioner. Frågan härom —
i sig själv av mindre betydelse — är ju viktig i så måtto, att därmed är
förknippat bland annat spörsmålet i vad mån en fattigvårdsstyrelse skall
hos vederbörande myndighet bevaka sina intressen med avseende å ett där
anhängigt mål. Och sistnämnda spörsmål har ju en ganska stor betydelse
för frågan om storleken av kostnadsersättningen. Om skyldighet att utgiva
kostnadsersättning för en fattigvårdstvist anses böra införas, torde försiktigheten
måhända ock bjuda att samtidigt tillse, att betryggande garantier
vinnas för att ersättningen kommer att tillfalla fattigvårdssamhällena som
sådana.»

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet har yttrat:

»Förbundet har ej någon invändning att framställa mot införandet i fattigvårdslagen
av bestämmelse om borttagandet av stämpelfriheten för utslag i
fattigvårdsmål. Enligt förbundets mening är sistnämnda åtgärd dock icke
betingad av behovet att åstadkomma, att fattigvårdsmål verkligen skola draga
någon kostnad.

Verksammare är enligt förbundets mening ersättning för den egentliga
rättegångskostnaden. Det torde icke numera vara många fattigvårdsstyrelseordförande
i vårt land, som icke åtnjuta något arvode för sitt besvär. Detta
arvodes storlek är givetvis beroende av arbetskvantiteten och ökas sålunda
lätt, om och i den mån antalet av samhällets fattigvårdsprocesser ökas. Det
synes förbundet önskvärt, att i den blivande propositionen med förslag till
ifrågavarande lagändring gives uttryck däråt, att det för att rättegångskostnad
skall anses föreligga icke erfordras viss direkt utgiven kostnad, exempelvis
för anlitande av advokat för målet i fråga, utan att såsom rättegångskostnad
anses bland annat lämplig gottgörelse för besvär med ansöknings uppsättande,
utrednings åstadkommande m. in., vare sig detta fallit på fattigvårdsstyrelsens
ordförande eller anlitat biträde.

Vad i sista delen av 62 § stadgats om befrielse från utgivande av rätte -

119

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

gångskostnad i visst fall synes böra utgå såsom överflödigt och föranledande
till en tveksamhet, som kan motverka ändamålet med det hela.»

Förslaget har vidare tillstyrkts eller lämnats utan erinran av överståthållarämbetet,
dock icke i fråga om borttagande av stämpelfriheten för fattigvårdssamhällen,
av länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Östergötlands, Jönköpings,
Kalmar, Malmöhus, Hallands, Gävleborgs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län, samt av Stockholms och Östergötlands läns landstings förvaltningsutskott
ävensom av de fattigvårdskonsulenter, vilka yttrat sig över förslaget.

Länsstyrelserna i Blekinge och Kopparbergs län hava uttalat sig för en bestämmelse
om att icke några andra rättegångskostnader skulle utdömas än
stämpelavgift i vissa fall.

Länsstyrelsen i Gotlands län har anfört. Enligt 62 § i utkastet skulle vad
i rättegångsbalken stadgades angående rättegångskostnad äga motsvarande
tillämpning i fråga om fattigvårdsprocesser. Finge detta tolkas så att ersättning
kunde utdömas icke blott för direkta utgifter, som processen medfört,
utan även för besvär med handlingars uppsättande och målets utförande,
kunde visserligen stadgandet komma att verka i det syfte, som därmed
avsåges. Det kunde blott befaras, att stadgandet även finge den icke
åsyftade påföljd att mindre bärkraftiga kommuner läte avskräcka sig från
att anhängiggöra tvister även då eljest skälig anledning därtill förelegat.
Skulle däremot stadgandet tolkas så att detsamma avsåge allenast direkta
utgifter — vilket i så fall lämpligen torde böra i lagen utsägas — bleve det
i regel av ringa betydelse åtminstone såvitt anginge processer i första instansen,
där stämpelavgiften för utslag bleve endast 6 kronor. Då berörda
stadgande, vars värde syntes tvivelaktigt, även vore ägnat att i sin mån inveckla
processen, ville länsstyrelsen icke förorda detsamma.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har anfört, att vad av länsstyrelsen
nämnts om ränteberäkningsinstitutets obehöriga gynnande av fattigvårdssamhällen
med sakkunniga biträden (se sid. 105), miste naturligen i någon
mån sitt berättigande, om obetingad skyldighet att betala ersättning för
rättegångskostnader, på sätt föreslagits, infördes i fattigvardslagen och sålunda
ersättning för] advokathjälp kunde påräknas, där sådan av den vinnande
parten anlitats. Då en tvist ginge till process, måste emellertid antagas,
att fallet i regel vore för vederbörande så oklart, att målets förlorande
av envar av parterna betraktades som en möjlighet. I de verkligt tveksamma
fallen torde få antagas, att denna möjlighet för sökandeparten framstode
så starkt, att risken att få betala motpartens rättegångskostnader kunde avskräcka
från anliängiggörande av process. Härmed vore ju visserligen det
målet vunnet, att ett fattigvårdsmål mindre komme till stånd, men problemet
hade ock en annan sida. Länsstyrelsen förmenade nämligen, att här
vore ett fall, där den till understöd berättigade fattige skulle kunna komma
att få lida därav, att eu fångvårdsstyrelse av sparsamhetsnit kunde frestas
att hellre underlåta att överhuvud lämna understöd än att inlåta sig i eu
process, vars förlorande också skulle medföra betydande rättegångskostnader
till motparten. Enligt länsstyrelsens förmenande borde ett tillräckligt

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

avhållsmoment mot verkliga processmissbruk ligga däri, att länsstyrelserna.
på sätt redan nu vore fallet kunde, där särskilda skäl förelåge, utdöma rättegångskostnadsersättning.
Länsstyrelsen ansåge sig böra bestämt avstyrka införande
av skyldighet till rättegångskostnadsersättning i fattigvårdsmål.

Länsstyrelsen i Värmlands län bär haft enahanda uttalande om bestämmelser
om rättegångskostnadsersättning som om de föreslagna räntebestämmelserna
(se sid. 106).

Länsstyrelsen i Västmanlands län har uttalat, att länsstyrelsen befarade,
att ett uttryckligt stadgande angående rätt att få ersättning för rättegångskostnaderna
snarast skulle verka i riktning att öka fattigvårdsprocessernas
antal. Kommunerna skulle därigenom direkt uppfordras att med sina fattigvårdsangelägenheter
hänvända sig till advokater. Om man besinnade, att

fattigvårdsbestämmelserna till sin natur vore och måhända måste vara av

rätt så invecklad beskaffenhet och att de alltså helst krävde en omfattande

specialkännedom på området i fråga, så torde man hava skäl att förmoda,

att det ej bleve så ofta som vederbörande advokat funne anledning att avstyrka
anhängiggörande av process. De nuvarande bestämmelserna, som
visserligen nödvändiggjorde ett rätt så omfattande utredningsarbete från
länsstyrelsernas sida, lade ju intet hinder i vägen för att när synnerliga
skäl förekomme utdöma rättegångskostnader. Uppfattningen att kommunerna
inför risken att få betala dylika skulle, exempelvis trots att advokat
tillstyrkt att försöka med en rättegång, visa någon större avhållsamhet syntes
länsstyrelsen knappast stå i överensstämmelse med erfarenheten om det
svenska psyket. Länsstyrelsen ville således avstyrka förslaget i denna del
såsom sannolikt verkande i motsatt riktning mot den avsedda.

Västmanlands läns landstings förvaltningsutskott liar yttrat:

»Införandet i fattigvårdslagen av den ifrågasatta bestämmelsen härom vill
utskottet av flera anledningar icke förorda. Utskottet anser sålunda, bland
annat, att det avskräckande, som skulle ligga uti att åsamkas kostnad för
processen och som möjligen i ett eller annat fall verkligen skulle verka
återhållande, komme att mer än uppvägas av nya faktorer, sannolikt av det
slag som skulle ännu mer rotfästa fattigprocessen i stället för att så mycket
som möjligt avkoppla densamma.

Skulle det emellertid verkligen bli fråga om att genomföra förslaget på
denna ^ punkt, synes bestämmelsen böra inskränkas till att gälla endast de
fall då den dömande myndigheten på grund av omständigheterna i målet
funne sig böra ålägga part ersätta kostnad, som onödigtvis och emot klara
skäl åsamkats motparten.

Att tillämpa rättegångsbalkens regler om rättegångskostnad i fattigvårdsmål
lär väl möta praktiska svårigheter med hänsyn till, att i dessa mål i
regel ingen förut bestämd svarande finnes. Denne får mången gång sökas
bland flere kommuner, vilka samtliga stå som svarande och i den egenskapen
har att avgiva den ena förklaringen efter den andra för att om möjligt
freda sig. Vilken skulle i ett dylikt fall betala kostnaden, och skulle alla
som icke, efter vad det slutligen visat sig, haft med saken att skaffa erhålla
ersättning för sin kostnad? De skulle tydligen hava ersättning om rättegångsbalkens
regler skulle gälla.»

Kronobergs läns landstings förvaltningsutskott har ställt sig mycket tveksam
i fråga om lämpligheten att införa skyldighet för parterna att gälda rätte -

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

121

gångskostnader i fattigvårdsmål. Det syntes nämligen icke vara riktigt att
hänföra fattigvårdsprocesserna helt till kommunernas privatekonomiska intressen.
Då det vore ett statsintresse att ålägga kommunerna viss skyldighet
gent emot de fattiga, borde det också anses vara ett statsintresse, att
kostnaderna för den obligatoriska fattigvården komme att drabba vederbörlig
kommun.

Norrköpings fattigvårdsstyrelse har avstyrkt förslaget i förevarande del
huvudsakligen under hänvisning till fattigvårdsprocessernas offentligrättsliga
karaktär samt att bestämmelserna komme att föranleda anlitande av yrkesadvokater
i fattigvårdsmål. Utslagen borde fortfarande vara stämpelfria.
Men för att motverka måls dragande inför högre instans av okynne, såsom
understundom förekommit, borde föreskrivas, att part, som ville hänskjuta
mål till kammarrättens prövning, skulle deponera visst ej alltför obetydligt
belopp, vilket belopp i händelse kammarrätten bifölle klagandens talan återfölle
till den klagande men i motsatt fall tillfölle staten.

Svenska landstingsförbundet har gjort samma uttalande i fråga om bestämmelser
om rättegångskostnader som om ränta (se sid. 106).

I avstyrkande riktning hava vidare uttalat sig länsstyrelsen i Älvsborgs län,
Jönköpings, Gotlands, Hallands och Västerbottens läns landstings förvaltningsutskott,
fattigvändsstyrelsen i Göteborg samt svenska landskommunernas förbund
och svenska stadsförbundet.

Det synes icke råda mera än en mening därom, att det redan nu föreligger
möjlighet för de dömande myndigheterna att i fattigvårdsmål, med
tillämpning av rättegångsbalkens föreskrifter om rättegångskostnad, ålägga
part att ersätta motparten hans kostnader i målet. Tydligen hava emellertid
först på allra senaste tiden parterna i fattigvårdsmål börjat framställa yrkanden
i sådant avseende. Det ligger nära till hands att antaga, att underlåtenheten
därutinnan berott på bristande kunskap om att ersättning för rättegångskostnader
överhuvudtaget kan utdömas i fattigvårdsmål. Om det finnes
grundad anledning att förmoda, att en mera allmän tillämpning i fattigvårdsmålen
av de regler, som enligt rättegångsbalken gälla för utdömande
av rättegångskostnadsersättning, skulle vara ett verksamt medel till stävjande
av processlystnaden i fattigvårdsmål, torde man icke böra dröja med
att i fattigvårdslagen giva klart uttryck åt rätten till sådan ersättning.

Av de avgivna yttrandena att döma synes den meningen vara övervägande
bland myndigheterna och av hithörande frågor intresserade korporationer,
att ett allmännare utdömande av rättegångskostnadsersättning skulle verksamt
bidraga till det syfte, som främst avses att vinna med nu ifrågavarande åtgärder
eller nedbringandet av antalet fattigvårdsmål. De skäl, som anförts
mot ett införande i fattigvårdslagen av uttryckligt stadgande om ersättning
för rättegångskostnader synas mig icke heller vara av natur eller äga den
betydelse, att de kunna uppväga den påräknade vinsten av ett dylikt stadgande.
Att på sätt föreslagits reservera stadgandets tillämpning till sådana
fall, där process varit uppenbarligen obehörig, eller liknande synes mig icke

Departements chefen.

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

tillrådligt med hänsyn till de mycket våga gränser i avseende å tillämpningen,
som en dylik bestämmelse enligt sakens natur måste få.

Det förslag till bestämmelse i ämnet, som i överensstämmelse härmed
framlägges, synes mig av skäl, som kammarrätten och svenska fattigvårds- och
barnavårdsförbundet anfört, höra begränsas till en hänvisning till rättegångsbalkens
stadganden angående rättegångskostnad utan det därtill i utkastet
fogade tillägget.

En hänvisning till det i 62 § 2 mom. införda huvudstadgandet synes böra
göras icke blott, på sätt som föreslagits i utkastet, i 67 § utan även, på sätt
under 78 § närmare angives, i denna paragraf.

Enligt formuleringen av huvudstadgandet skall bestämmelsen gälla i fråga
om tvister, som avses i 8 kap. fattigvårdslagen. Då ärenden om gottgörelse
av staten, vilka till sin natur äro ansökningsärenden, åtminstone icke vid
behandlingen hos länsstyrelsen kunna rubriceras såsom tvister, blir bestämmelsen
icke tillämplig i fråga om dem.

På sätt framgår av de avgivna yttrandena föreligger på olika håll tvekan,
om med den föreslagna formuleringen det skulle förefinnas möjlighet för en
fångvårdsstyrelse att få ersättning för sådana kostnader, som icke bestå i
verkliga eller direkta utgifter för målet i fråga. Därvid har särskilt från ombudsmannen
hos Stockholms stads fattigvårdsnämnd och svenska fattigvårdsoch
barnavårdsförbundet framhållits önskvärdheten av att även icke direkta
utgifter bleve ersatta. Det måste erkännas, att, därest så icke blir förhållandet,
de fattigvårdssamhällen, särskilt de större städerna, som på grund av omfattningen
av de dem påvilande uppgifterna måste anställa kvalificerade tjänstemän
för skötandet av bland annat fattigvårdsmålen och således aldrig behöva anlita
utanför stående hjälp därvid, i avseende å möjligheten att få ersättning
för sina rättegångskostnader komma i en sämre ställning än de fattigvårdssamhällen,
som endast i ett eller annat mera invecklat fall nödgas anlita sådan
hjälp mot särskild betalning. Det torde nog också för övrigt vara så —
som svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet anmärkt — att det arvode,
som numera allmänt lärer utgå till fattigvårdsstyrelsernas ordförande, kan
påverkas till storleken av omfattningen av det arbete, som fattigvårdsmålen
bereda dem. Det synes följaktligen icke vara oberättigat, om fattigvårdssamliällena
göra anspråk på att storleken av den ersättning för rättegångskostnader,
som kan komma att tillerkännas dem, röner påverkan även av
fattigvårdssamhällenas indirekta utgifter för skötandet av fattigvårdsmålen.

Det torde emellertid knappast vara erforderligt att i lagen giva uttryck
åt att ersättningen för rättegångskostnader skall på dylikt sätt beräknas.
Det synes nämligen icke antagligt, att fattigvårdssamhällena komma att i
förevarande avseende ställas i en sämre ställning än den, som av högsta
domstolen tillerkännes kronan i vanlig civilprocess. Enligt ett flertal rättsfall
har kronan av högsta domstolen tillerkänts ersättning för sina rättegångskostnader
hos hovrätt eller Kungl. Maj:t, kronans talan må hava förts av ombudsmannen
hos järnvägsstyrelsen, justitiekanslersämbetet genom eu dess
tjänsteman eller advokatfiskalen i marinförvaltningen. I ett fall (se Holm,

123

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

Nytt Juridiskt Arkiv avd. I, 1924: 519) tiar kronan av högsta domstolen tillerkänts
ersättning för sina rättegångskostnader jämväl hos häradsrätt, då
kronans talan där förts av tjänstförrättande landsfiskal.

Förslag om borttagande av den nu förefintliga stämpelfriheten för fattigvårdssamhällen,
i vad angår fattigvårdsmålen och vissa mål enligt lagen om samhällets
barnavård, torde komma att anmälas av chefen för finansdepartementet.

Det av kammarrätten och Norrköpings fattigvårdsstyrelse i förevarande
sammanhang väckta förslaget om införande i fattigvårdslagen av en bestämmelse
om fullföljdsavgift, analog med stadgandet i 30 kap. 19 § rättegångsbalken,
synes mig åtminstone icke för närvarande böra föranleda någon åtgärd.
Redan den omständigheten att ett dylikt stadgande icke skulle hava
någon inverkan i avseende å antalet fattigvårdsmål hos länsstyrelserna utan
endast hos kammarrätten synes mig tala däremot i jämförelse med en bestämmelse,
varigenom stämpelfriheten i fattigvårdsmål och vissa mål enligt
barnavårdslagen borttages. Och att genomföra båda dessa åtgärder i processhindrande
syfte torde vara uteslutet och har ju heller icke ifrågasatts.

63 §.

I denna paragraf föreslås dels den ändring, att förutvarande 62 § — i
vilken bestämmelserna om ränta och om rättegångskostnad införas samtidigt
med att paragrafen överföres till 8 kap. i fattigvårdslagen — insättes såsom

1 mom. i 63 §, under det att nuvarande 63 § betecknas såsom 2 mom. i
samma paragraf och dels införande i 2 mom. av ett tillägg, vari hänvisas till
vad i 51 § stadgas i fråga om det belopp, varmed ersättning för lämnad
vård skall utgå.

64 §.

I denna paragraf föreslås endast den ändring av där förekommande hänvisning
till 62 och 63 §§, som betingas av den föreslagna sammanslagningen
av dessa paragrafer.

67 §.

Såsom en följd av de bestämmelser, som föreslagits till införande i 54 §

2 mom. om vilka uppgifter och handlingar, som skola bifogas ansökan,
varigenom fattigvårdssamhälle utan föregående anmaning anhängiggöra talan
mot annat fattigvårdsamhälle, torde motsvarande stadgande böra införas i
avseende å ansökan, varigenom fattigvårdssamhälle anliängiggör talan mot
understödstagare eller för honom försörjningspliktig person.

I 56 § 1 mom. andra stycket föreslagen påföljd för underlåtenhet att vid
ansökan bifoga föreskrivna handlingar lärer icke bliva tillämplig i mål, som
avses i 67 §, enär föreskriften om handlingarnas bifogande icke göres ovillkorlig.
Däremot synes även i dessa mål böra gälla den länsstyrelse i 56 §
1 mom. tredje stycket tillagda befogenheten att giva part vissa förelägganden
vid vite eller äventyr att målet avgöres i befintligt skick.

I avsikt att den bestämmelse, som i 62 § 2 mom. föreslås om ersättning
för rättegångskostnad, skall bliva gällande även vid talan enligt 67 §, föreslås
i sistnämnda paragraf införande av hänvisning till förstnämnda stad -

Departements chefen -

Departements chefen.

124 Kungi. Maj:ts proposition nr 106.

gande. I fråga om motiven härför får jag hänvisa till vad som anförts
under 62 §.

I 67 § nu förekommande hänvisning till 62 och 63 §§ föreslås med avseende
å den ifrågasatta sammanslagningen av sagda paragrafer att ändras till
att avse 63 §.

Såsom framgår av den under 62 § lämnade redogörelsen hava i utkastet
föreslagna bestämmelser om ränta å fattigvårdskostnad ansetts icke böra äga
tillämpning gent emot understödstagare och för honom försörjningspliktiga
personer. Då jag delar denna uppfattning, har jag icke ansett mig böra
föreslå några räntebestämmelser i nir förevarande avseende.

68 §.

Ingen annan ändring föreslås än av sammanslagningen av 62 och 63 §§ betingad
ändring i den uti 68 § förekommande paragrafhänvisningen.

78 §.

Den i 62 § 2 mom. föreslagna bestämmelsen om ersättning för rättegångskostnader
synes böra vinna tillämpning jämväl i mål, som avses i 78 §
1 mom., i vad de röra vägran av fattigvårdsstyrelse att lämna fattigvård eller
sättet för fattigvårds meddelande, och i mål, som avses i 78 § 2 mom. Bestämmelsen
därom torde lämpligen kunna inpassas i 6 mom. av 78 §, vilket
föranleder, att nuvarande 6 mom. erhåller beteckningen 7 mom.

Det torde däremot icke vara nödvändigt att i 78 § införa en uttrycklig
föreskrift om att vad som stadgats om ersättning för rättegångskostnader
skall gälla även i andra i 78 § 1 mom. omförmälda mål än de nyss angivna.
En sådan föreskrift skulle nämligen i stort sett sakna praktisk betydelse
men dock, för vinnande av sådan överensstämmelse mellan fattigvårdslagen
och lagen pm samhällets barnavård, som man i övrigt velat åstadkomma, föranleda
en omformulering av 81 § 1 mom. i sistnämnda lag, i vilket stadgande
eljest icke skulle erfordras någon ändring på grund av nu ifrågasatta
ändringar i fattigvårdslagen.

Någon ränteplikt synes icke böra åläggas fattigvårdsstyrelse å fattigvårdskostnad,
som utdömes i de uti 78 § avhandlade mål rörande vägrad fattigvård.

79 §-

I denna paragraf föreslås en av sammanslagningen av 62 och 63 §§ föranledd
ändring i en av de uti 79 § förekommande paragrafhänvisningarna.

81 .§•

Till 1 mom. synes böra fogas ett tillägg av innehåll, att, därest länsstyrelses
beslut om fällande till försuttet vite, varom i 56 § sägs, överklagas,
talan därom skall föras hos kammarrätten. Sagda tillägg föranleder vissa
andra ändringar i paragrafen. Av allmänna processregler lärer följa, att särskilda
besvär icke kunna anföras över länsstyrelses beslut om föreläggande
av vite.

På sätt som anförts under 62 § torde hora stadgas, att talan hos kammarrätten
ej må föras allenast beträffande ränta å fattigvårdskostnad.

125

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

Beträffande rättegångskostnad sjnes ävenledes, i enlighet med vad som
föreslagits i den inom socialdepartementet utarbetade promemorian, för
vilken redogörelse lämnats under 62 §, böra föreskrivas, att talan ej må hos
kammarrätten föras allenast i fråga om kostnader å målet hos länsstyrelsen.

I ett nytt moment torde böra införas bestämmelse om ersättning för
rättegångskostnad hos kammarrätten. Denna bestämmelse synes böra avfattas
så, att rättegångskostnad må av kammarrätten utdömas i samma
mål, vari dylikt utdömande, enligt vad förut är sagt, må kunna göras av
länsstyrelse, eller i mål om fullgörande av försörjningsplikt, om hemsändning
och om ersättning för fattigvårds- eller hemsändningskostnad samt i
mål, som omförmälas i det nya 6 mom. av 78 §. I ärenden, som avse gottgörelse
av staten — vilka ärenden omförmälas i 81 § 5 mom. i dess nu
gällande lydelse — synes ersättning för rättegångskostnader icke lämpligen
böra kunna utdömas av kammarrätten, lika litet som, enligt vad under 62 §
anförts, det ansetts böra ifrågakomma hos länsstyrelserna.

Såsom följd av nämnda tillägg, vilket föreslås att införas i 4 mom., skulle
nuvarande 4 och 5 mom. erhålla nummerbeteckningarna 5 och 6, varav i
sin tur skulle föranledas en mindre jämkning i sistnämnda moment.

Övergångsbestämmelserna.

I fråga om övergångsbestämmelserna anfördes i den inom socialdeparte- Förslaget.
mentet utarbetade promemorian bland annat, att det med hänsyn till vad
förut framhållits angående vikten av att bestämmelser till motverkande av
onödiga processer komme i tillämpning, innan ännu processande! i barnavårdsmål
hunnit taga någon större omfattning, hade synts önskvärt, att de
ifrågasatta lagändringarna trädde i kraft så snart som möjligt, d. v. s. den
1 januari 1927. Avgränsningen mellan nya och gamla regler hade i viss
analogi med vad som stadgades vid införandet av 1918 års lag, föreslagits
skola ske så, att de nya bestämmelserna skulle tillämpas i alla de fall, då
anmaning eller, då sådan ej skulle ske, ansökning hos länsstyrelse skedde
efter den 1 januari 1927.

I sitt över förslaget avgivna yttrande har kammarrätten uttalat, att Kammarövergångsbestämmelserna
borde bringas i överensstämmelse med de i 86 § ''

fattigvårdslagen intagna bestämmelserna.

Övergångsbestämmelserna synas böra i möjligaste mån avfattas i över- Departementsensstämmelse
med 86 § fattigvårdslagen. Sålunda torde vad i lagförslaget chefenstadgas
angående ersättning för fattigvård icke böra tillämpas i fråga om
fattigvård, som utgått, innan lagen trätt i kraft. Det torde därvid ligga i
sakens natur, att fordran, som på grund av den nu gällande, i 55 § fattigvårdslagen
intagna preskriptionsbestämmelsen vid tiden för lagförslagets
ikraftträdande redan är preskriberad, icke kan genom den utsträckning av
preskriptionstiden, som föreslås i 55 §, återupplivas.

Bestämmelserna om ränta torde likaledes icke böra gälla i fråga om fattigvård,
som utgått, innan lagen trätt i kraft, men därutöver synes böra före -

Förslag till
ändringar 1
lagen om
samhällets
barnavård.

126 Kungl. Maj-.ts proposition nr 106.

skrivas, att ränta icke skall erläggas å kostnad för fattigvård, för vilken
fattigvårdssamhälle förpliktats att utgiva ersättning i mål, däri ansökning
inkommit till länsstyrelsen före lagförslagets ikraftträdande.

I fråga om lagförslagets bestämmelse om ersättning för rättegångskostnad
lärer någon övergångsbestämmelse icke erfordras, då sådan redan
enligt gällande lag kan utdömas. Över länsstyrelses beslut om rättegångskostnad,
meddelat före lagförslagets ikraftträdande, kan givetvis talan, även
om den allenast avser rättegångskostnaden, föras.

Med hänsyn särskilt till de talrika hänvisningar till olika stadganden i
fattigvårdslagen, som förekomma i lagen om samhällets barnavård, synes det
i övergångsbestämmelserna till ifrågavarande förslag om ändring i vissa delar
av fattigvårdslagen böra stadgas, att i annan lag eller författning förekommande
hänvisning till de paragrafer i fattigvårdslagen, i vilka nu föreslås
ändring, skall avse dessa paragrafers vid varje tid gällande lydelse, med iakttagande
av vad i dessa övergångsbestämmelser sägs. Härigenom vinnes, att
övergångsbestämmelserna bliva i motsvarande fall tillämpliga jämväl enligt
lagen om samhällets barnavård.

Slutligen torde böra erinras därom, att, då de nya bestämmelser, som
föreslås i fattigvårdslagen, givetvis böra för motsvarande fall vinna tilllämpning
vid behandling av sådana frågor enligt lagen om samhällets
barnavård, som i processuellt avseende behandlas på samma sätt som
fattigvårdsmålen, vissa smärre ändringar för vinnande av detta syfte erfordras
i sistnämnda lag.

I fråga om tillämpligheten i mål enligt lagen om samhällets barnavård
av de övergångsbestämmelser, vilka fogas vid förslaget till lag om ändring
i vissa delar av lagen om fattigvården, får jag hänvisa till vad därom
nyss yttrats vid behandlingen av sagda övergångsbestämmelser.

Departementschefen uppläser härefter förslag till

1) lag om ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1918 (nr 422) om
fattigvården, och

2) lag om ändrad lydelse av vissa delar av lagen den 6 juni 1924
(nr 361) om samhällets barnavård

samt hemställer, att desamma måtte genom proposition föreläggas riksdagen
till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga vid
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Cour. Falkenberg.

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

127

Bilaga A.

Antalet av de fattigvårds mål, som under vart och ett av åren 1917—1925 jämlikt 29 §
1 mom. i kungl. förordningen den 9 juni 1871 resp. 50 § i lagen den 14 juni 1918
anliängiggjorts hos vederbörande länsstyrelser.

		1917	1918	1919	1920	1921	1922	1923	1924	1925 1
Övers tåthållarämbetet	1,194	1,192	2,107	2,456	3,183	3.526	5,086	1,747	1,708
Länsstyrelsen i:
Stockholms	län	796	734	891	967	1,076	2,173	2,579	1,411	1.874
Uppsala	)>	306	266	290	294	364	410	480	504	533
Södermanlands	))	273	265	296	298	403	655	712	501	607
Östergötlands	»	441	474	395	408	400	620	750	521	619
Jönköpings	»	147	153	124	183	186	249	304	239	285
Kronobergs	))	58	38	54	76	92	93	91	97	160
Kalmar	»	178	205	159	202	209	298	385	533	566
Gotlands	»	69	53	58	35	50	102	105	91	70
Blekinge	»	170	172	160	185	205	199	179	165	180
Kristianstads	»	150	157	209	187	193	207	195	282	304
Malmöhus	»	325	354	261	288	308	392	402	469	562
Hallands	»	94	83	59	107	83	109	87	163	104
Göteborgs o. Bohus	»	730	624	663	820	723	946	972	1,000	1.212
Älvsborgs	))	213	234	204	231	253	422	325	354	469
Skaraborgs	»	132	133	126	137	179	244	246	241	321
Värmlands	»	189	192	153	187	220	270	308	396	541
Örebro	»	264	259	179	228	300	316	339	467	651
Västmanlands	»	290	328	332	351	424	419	449	492	612
Kopparbergs	))	158	164	142	209	298	310	398	432	480
Gävleborgs	»	164	149	115	no	in	153	167	362	431
V ästernorrlands	»	295	358	296	292	370	447	473	387	431
Jämtlands	))	98	128	136	103	146	302	347	265	344
Västerbottens	»	63	62	77	87	89	94	107	129	157
Norrbottens	»	175	195	151	196	211	262	320	201	205
Summa	6,972	6,972	7,637	8,637	10,076	13,218	15,806	11.449	13,426

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

Uppgift & antalet under vart och ett av åren 1917—1925 till länsstyrelserna

			1917			1918			1919			1920
			från				från				från				från
Mål inkomna till		enskild part	kommun	P» ef 3 cfq* t* < s sr ® *	Summa	enskild part	kommun	fattigyårds- samhälle	Summa	enskild part	kommun	fattigvårds-s am häl le	Summa	enskild part	kommun	fattigvårds- samhälle	Summa
Överståthållarämbetet1)	_	ii	_	11	_	27	_	27	_	ii	—	11	4	13	—	17
Länsstyrelsen i: Stockholms län	5	8	_	13	5	_	_	5	3	2	_	5	3	21	_	24
Uppsala	»									1	—	3	4	1	1	i	3
Södermanlands	» 2)	1	2	—	3	4	1	—	b	2	2	—	4	2	4	—	6
Östergötlands	» 8)	3	4	—	7	1	4	—	5	6	—	—	6	4	8	—	12
Jönköpings	» *)	1	—	—	1	2	—	—	2	1	1	—	2	—	2	—	2
Kronobergs	»	—	1	—	1	1	—	—	1	2	—	—	2	1	—	—	1
Kalmar	»	2	2	—	4	1	1	—	2	—	1	—	1	1	2	—	3
Gotlands	>>5)	3	1	—	4	—	—	—	—	—	2	—	2	2	—	2	4
Blekinge	»	6	—	—	6	5	—	—	5	4	3		7	2	8	—	10
Kristianstads	» ®)	—	—	—	—	—	—	—	—	—	1	—	1	—	1	—	1
Malmöhus	» 7)	7	6	—	13	3	8	—	11	11	10	—	21	6	7	—	13
Hallands	» »)	2	—	—	2	—	—	—	—	—	—	23	23	1	2	11	14
Göteborgs o. Bohus	»	1	—	—	1	4	1	—	5	2	1	—	3	2	4	—	6
Älvsborgs	»	9	1	—	10	2	2	—	4	10	1	—	11	7	4	1	12
Skaraborgs	»	3	1	—	4	—	—	—	—	4	—	1	5	4	—	1	5
V ärmlands	»	1	—	—	1	2	1	—	3	2	—	—	2	—	—	—	—
Örebro	»	—	2	—	2	1	—	—	1	2	39	—	41	4	—	—	4
Västmanlands	))	—	2	—	2	3	—	—	3	3	—	1	4	1	1	—	2
Kopparbergs	»	1	2	—	3	—	—	—	—	2	—	—	2	1	—	—	1
Gävleborgs	»	1	—	—	1	3	—	—	3	2	2	—	4	3	1	—	4
V ästernorrlands	» »)	2	—	—	2	2	—	—	2	2	—	—	2	4	—	—	4
Jämtlands	»	2	—	—	2	—	—	—	—	2	1	—	3	—	2	—	2
Västerbottens	»10)	1	2	—	3	1	2	—	3	1	1	1	3	1	—	2	3
Norrbottens	»	25	—	—	25	8	—	—	8	2	—	—	2	3	—	—	3
Summa	76	45	—	121	48	47		95	64	78	29	171	1 57	81	18	156

*) Av de utav kommun under åren 1917—1923 anhängiggjorda mål härröra resp. 11, 16, 8, 12, 11,
32 och 17 från Stockholms stad. För åren 1924 och 1925 saknas motsvarande uppgifter.

2) Dessutom mål, däri »talan förts av mantalsskrivningsförrättare»: år 1917: 17, 1918: 12, 1919: 2,
1920: 1, 1921: 3, 1923: 2, 1924: 2 och 1925: 2.

s) Under åren 1917—1923 hava dessutom från mantalsskrivningsförrättare och främmande länsstyrelser
inkommit: 1917: 5 och 0, 1918: 1 och 0, 1919: 1 och 0, 1920: 4 och 0, 1921: 1 och 3, 1922: 3
och 1 samt 1923: 2 och 5. För 1924 och 1925 saknas motsvarande uppgifter.

4) Från mantalsskrivningsförrättare hava dessutom inkommit under år 1917: 1, 1919: 1, 1920: 1
och 1921: 1. För 1924 och 1925 saknas motsvarande uppgifter.

6) Dessutom hava under åren 1924 och 1925 från annan länsstyrelse inkommit respektive 3 och 9
mål. För de tidigare åren saknas motsvarande uppgifter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

129

Bilaga B.

inkomna besvär i fråga om vidtagen eller underlåten mantalsskrivningsåtgärd.

1921	1922	1923	1924	1925
från	Summa	från	Summa	från	Summa	från	Summa	från	ce P
enskild part	kommun	Ms 05 g- p 3 er?'' ET < bo: sjo M- Hj 1	enskild part	kommun	P5 m *_L P 3 era’ ET -3 p: po •— •-t • $	enskild part	kommun	fattigvårds- samhälle	enskild part	kommun	fattigvårds- samhällc	enskild part	kommun	5» 05 P P 3 en‘ sr < p: P» ö ^
i	25	1	27	2	81	—	83	3	44	i	48	i	39	4	44	i	123	14	138
6	27	15	48	2	154	4	160	11	738	4	753	13	235	41	289	ii	260	199	470
—	1	—	1	—	1	—	1	—	8	—	8	5	38	2	45	6	53	6	65
3	8	—	11	2	5	—	7	1	14	—	15	—	3	2	5	—	10	i	17
2	14	—	16	—	12	—	12	1	25	—	26	13	88	6	107	16	73	12	101
1	—	—	1	3	1	4	8	1	31	—	32	2	—	331	333	1	5	172	178 1
—	1	—	1	1	3	1	5	—	3	—	3	—	12	7	19	O O	11	118	132
—	3	—	3	6	4	2	12	3	9	—	12	3	21	15	39	9	13	12	34
—	2	1	3	2	8	3	13	3	12	—	15	1	4	—	5	—	5	1	6 1
4	4	—	8	—	3	—	3	2	2	—	4	2	16	3	21	G	19	15	40
—	1	—	1	—	1	—	1	—	6	7	13	3	14	10	27	2	40	22	64
5	20	1	26	12	13	2	27	3	12	—	15	4	44	20	68	5	48	54	107
—	—	—	—	1	1	28	30	—	1	24	25	1	13	18	32	1	28	70	99
4	5	—	9	3	3	—	6	2	7	2	11	2	34	14	50	6	23	14	43 1
3	8	1	12	5	8	2	15	6	11	2	19	3	15	15	33	14	19	31	64
1	6	1	8	4	3	1	8	11	5	1	17	6	10	30	46	9	13	17	39
2	—	2	4	3	5	—	8	2	5	—	7	6	6	1	13	: 2	19	7	28
2	3	—	5	6	18	12	36	4	9	3	16	8	29	46	83	14	47	41	102 I
3	2	—	5	1	—	—	1	1	4	1	6	1	12	2	15	8	26	11	45 \|
—	1	—	1	5	20	—	25	6	31	—	37	12	76	6	94	9	79	2	90 I
2	182	—	184	2	158	—	160	4	154	—	158	7	178	—	185	5	141		146 \|
—	3	—	3	—	10	1	11	5	9	2	16	2	10	87	99	16	51	39	106
1	3	3	7	1	9	2	12	3	14	—	17	1	37	5	43	6	67	2	75
3	2	—	5	1	5	—	6	1	—	1	2	3	3	5	11	2	9	3	14 I
3	1	—	4	22	2	—	24	11	3	—	14	9	11	7	27	5	5	9	19 !
46	322	25	393	84	528	62	674	84	1,157	48	1,289	108	947	677	1,733	157 1,187	878	2,222 1

6) Uppgifterna för åren 1917—1923 avse det antal mål, vari länsstyrelsen meddelat utslag. Under
nämnda tidsperiod hava dessutom av länsstyrelsen avgjorts 1917: 1, 1918: 2, 1919: 1 och 1920 1 av
mantalsskrivningsförrättare underställda ärenden. För 1924 och 1925 hava uppgifter i sistnämnda hänseende
icke lämnats.

7) Dessutom under åren 1924 och 1925 respektive 9 och (i av mantalsskrivningsförrättare underställda
ärenden. Motsvarande uppgifter saknas för de tidigare åren.

a) Dessutom av mantalsskrivningsförrättare underställda ärenden: 1919: 1, 1922: 2 och 1925: 1.

9) » » » » » : 1917: 1, 1918: 2, 1921: 1, 1922 2.

1923: 6 och 1924: 9. För 1925 saknas motsvarande uppgift.

10) Dessutom av mantalsskrivningsförrättare underställda ärenden: år 1925: 5. För de tidigare
åren saknas motsvarande uppgifter.

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. S7 höft. (Nr 106.) 249 26 9

130

Kungl. May.ts proposition nr 106.

P. M.

Bilaga C.

rörande inom socialdepartementet utarbetade utkast till ändringar

i fattigvårdslagen.

De ifrågasatta åtgärderna till nedbringande av fattigvårdsprocessernas
antal kunna sammanföras i följande grupper:

A) åtgärder, avsedda att minska de sakliga anledningarna till tvist;

B) åtgärder, avsedda att minska de formella anledningarna till tvist eller
process;

C) åtgärder för åstadkommande av uppgörelse utan process;

D) åtgärder för motverkande av okynnesprocesser.

A. Åtgärder avsedda att minska de sakliga anledningarna till tvist.

1. Bestämmande av det belopp, varmed ersättningen för olika slag av
vård skall utgå. Det största antalet s. k. beloppstvister mellan fattigvårdssamhällen
torde för närvarande bero på olika meningar om med vilket belopp
faktiskt utgiven vård å allmän anstalt, sjukvårdsinrättning eller ålderdomshem
skall ersättas, i det att krav framställes på ersättning med det
belopp, vartill vården enligt fastställda avgifter eller självkostnad uppgått,
under det att hemortssamkället önskar lämna ersättning allenast med visst
såsom skälig kostnad ansett belopp. Till stöd för sistnämnda uppfattning
har kunnat åberopas av kammarrätten tillämpad praxis, i det att kammarrätten
plägat utdöma ersättning med belopp, som stundom understigit det
faktiskt utgivna men som torde hava ansetts motsvara det belopp, varför
enligt 1 § avsedd erforderlig vård bort kunna lämnas. Vissa av kammarrätten
antagna normer för bedömande av storleken av skäligt belopp för
vissa olika slag av vård, den s. k. kammarrättens taxa, hava därvid ofta
lagts till grund för fixerande av det belopp hemortssamhället varit villigt
betala. Emellertid har tvekan såväl hos fattigvårdsstyrelserna som hos de
dömande myndigheterna varit rådande om i vad mån denna kammarrättens
praxis bort vara normgivande, och, oavsett om huruvida en sådan nedprutning,
som taxan faktiskt i vissa fall inneburit, varit fullt överensstämmande
med fattigvårdslagens mening, något varom olika meningar gjort sig gällande,
har taxans tillämpning knappast skapat tillräcklig klarhet och enhetlighet å
förevarande område.

Huvudändamålet med ändring av bestämmelserna i nu berörda hänseende
torde alltså böra vara att åstadkomma enhetliga och så tydliga regler som

131

Kungl. May.ts proposition nr 106.

möjligt angående storleken av det belopp, som i olika fall skall utgå. Därvidlag
torde först böra uppmärksammas skillnaden mellan egentliga beloppstvister
samt tvister, som icke i egentlig mening kunna sägas angå kostnadsbeloppet.
Sist avsedda tvister äro sådana, som rört sig om huruvida lämnad
vård med avseende å sin beskaffenhet eller art gått utöver den i 1 §
fattigvårdslagen stadgade obligatoriska vården; d. v. s. om huruvida vården
helt eller i visst avseende inneburit s. k. lyxkostnad, för vilken hemortssamhället
icke bör vara skyldigt att betala. På dylika tvister har exempel
förut givits, och beträffande dem torde ur nu närmast förevarande synpunkt
annan åtgärd icke kunna vidtagas, än att i lagtexten uttryckligen framhålles,
att endast vård, som innefattas under 1 §, skall ersättas.

Beträffande de egentliga beloppstvisterna, nämligen de som röra frågan
huruvida viss till sin art och beskaffenhet bestämd, under 1 § ostridigt
innefattad vård skall ersättas efter den verkliga kostnaden eller med lägre
belopp, motsvarande den skäliga kostnaden därför, hava följande synpunkter
ansetts böra vara avgörande. Yistelsesamhället är enligt fattigvårdslagen i
princip berättigat att av hemortssamhället få ersättning för sina kostnader
för vård enligt 1 §. Denna rätt bör dock i allmänhet icke få leda till att
hemortssamhället betungas med kostnader, som icke svara mot värdet av
den lämnade vården. Å andra sidan bör ihågkommas, att vistelsesamhället
ofta befinner sig i ett tvångsläge och icke är i tillfälle att inverka på kostnadsbeloppet.
I sådant fall torde enligt nyssnämnda huvudprincip vistelsesamhället
böra få full ersättning för de kostnader samhället haft för fullgörande
av sina genom fattigvårdslagen ålagda förpliktelser.

Ur dessa utgångspunkter kan alltså en lagfäst taxa eller tariff, grundad
på en uppskattning av det belopp, varmed i 1 § avsedd vård skäligen hör
kunna tillhandahållas, i vissa fall vara på sin plats men synes icke böra
tillämpas i andra fall än då det samhälle, som lämnat vården, varit i tillfälle
att själv bestämmande inverka på kostnadsbeloppet. Från det område, för
vilket en taxa bör bliva gällande, avsöndras alltså omedelbart ersättning för
vård å annan än fattigvårdssamhället tillhörig anstalt eller inrättning; för
vård å dylik anstalt har ju samhället endast att betala den efter fastställda
grunder debiterade avgiften och har icke möjlighet att nedbringa denna
kostnad. Motsatt är förhållandet på en samhällets egen anstalt, där eu
faktisk kostnad, som överstiger det såsom skäligt befunna och i en taxa fastställda
kostnadsbeloppet, i allmänhet kan anses i ena eller andra hänseendet
bero på åtgärder eller försummelser från samhället självt eller dess
organ.

På dessa grunder skulle man alltså komma till, att eu gräns skulle dragas
så, att vård å samhällets egen anstalt skulle ersättas efter eu fastställd
taxa, medan vård å annan anstalt skulle gottgöras med den enligt fastställda
grunder debiterade avgiften, i den mån sådan finnes fastslagen, d. v. s. närmast
för dagkostnad; dock bör endast utgå avgiften å billigaste avdelning å
anstalten — i själva verket torde det för övrigt vara ett typiskt exempel på
lyxkostnad, därest fattigvårdssamhället bereder vård å annan än billigaste

132 Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

avdelning. I denna huvudregel torde emellertid vissa modifikationer böra
göras.

A ena sidan synes nämligen hänsyn böra tagas till det förhållandet att i
ett flertal fall, exempelvis för vård å länslasarett, olika avgifter äro fastställda
för patienter, bosatta inom den myndighets verksamhetsområde som administerar
anstalten, och patienter, bosatta utom samma område. Av nyss anförda
huvudregel skulle nu följa, att i de fall, då vistelsesamhället berett en
person vård mot avgift för s. k. utomlänspatienter, hemortssamhället skulle
nödgas betala hela denna avgift. Detta har ansetts vara olämpligt för de
fall, då det utan olägenhet för vistelsesamhället eller den vårdbehövande
varit möjligt att för billigare avgift bereda den erforderliga vården å eu
annan sjukvårdsanstalt, exempelvis därför att vederbörande där fått betala
efter taxan för länspatienter. Det undantaget har därför intagits i lagtexten
(Öl §), att där erforderlig vård å sjukvårdsanstalt lämpligen kunnat för lägre
kostnad än den utbetalta beredas å annan anstalt, ersättningen från hemortssamhället
till vistelsesamhället skall utgå allenast med belopp motsvarande
denna lägre kostnad. Ett dylikt undantag har ansetts vara ägnat att motverka
benägenheten att bereda anstaltsvård, utan närmare undersökning
huruvida icke vården lika väl kunnat erhållas på annan anstalt för lägre
kostnad. Å andra sidan har i undantaget ansetts böra ligga, att hänsyn
skall tagas till lämplighetsförhållandena, så att exempelvis icke så dryga
kostnader nedläggas på den behövandes förflyttning, att de uppväga den
lägre kostnaden på den andra anstalten. Möjligheten att förflytta en patient
begränsas för övrigt även av liemsändningsreglerna i 57 §.

Den andra jämkningen i förberörda huvudregel ligger däri, att med vård
å annan än fattigvårdssamhälle tillhörig anstalt ansetts böra likställas vård
å anstalt eller anstaltsavdelning, som tillhör fattigvårdssamhälle, därest anstalten
eller avdelningen är att hänföra till sjukvårdsinrättning. Anledningen
till att detta undantag medtagits har varit, att i motsatt fall de städer, som
hava egna sjukhus, skulle komma i eu ogynnsam ställning, i det de för vård
av främmande patienter endast skulle få ersättning efter den fastställda
taxan, medan andra städer, som placerade patienterna å ett länslasarett,
skulle få ersättning efter hela den debiterade avgiften. Viss tvekan torde
emellertid kunna råda om huruvida detta undantag bör upptagas. Såsom
framgår av det följande, bör nämligen en konsekvens av detsamma bliva,
att det blir gällande även för vård å andra kommunala anstalter, exempelvis
å vårdnadssamhället tillhörig anstalt för sinnessjukvård. Därmed kunde
möjligen tänkas följa, att någon kommun vid bestämmande av avgifter å
dylik anstalt för främmande patienter blir mindre nogräknad. Korrektivet
häremot får emellertid anses ligga i nyssberörda bestämmelse om den lägre
ersättningen för det fall att billigare vård kunnat beredas å annan anstalt,
vilket undantag blir gällande även för detta fall.

Genom nu angivna regler torde man i viss mån tillmötesgå ett av landstingsförbundet
i dess berörda framställning framhållet önskemål, nämligen att
kostnaderna för av fattigvården omhändertagna utomlänspatienter måtte ned -

133

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

bringas genom stadgande av skyldighet att förflytta patienter till deras
hemortssjuklius eller annorledes, samtidigt som man tillgodoser den av övriga
kommunalföreningar uttryckta meningen, att ersättning bör lämnas för hela
kostnaden för sjukhusvård.

Det av landstingsförbundet och även annorledes jämväl framhållna önskemålet
att enhetlighet borde åstadkommas mellan de olika landstingens taxor
för utomlänspatienter — något som givetvis vore av stor betydelse i nu
behandlade hänseenden — torde icke för närvarande vara moget för tillgodoseende
och synes i varje fall icke kunna eller böra lämpligen upptagas
i nu förevarande sammanhang.

Jämlikt bestämmelserna i 40—42 §§ blir det i allmänhet å landstingen, som
nu sist ifrågavarande kostnader till sist komma att stanna. Bestämmelser motsvarande
de nu återgivna om ersättningsbeloppens beräkning torde alltså
böra tillämpas även i förhållandet mellan landsting och primärkommuner,
då det gäller för dessa sistnämnda att uttaga ersättning för sjukvårdskostnad.
Det lärer nämligen vara uppenbart, att det belopp, hemortssamhälle enligt
de ifrågasatta reglerna nödgas utgiva, skall samhället även äga att helt återfå
av landstinget.

Regeln om att för vård å sjukvårdsinrättning ersättning för dagkostnad
skall utgå efter den fastställda avgiften torde böra uttryckligen fastställas
att gälla även i de fall, då jämlikt 58 § allmän anstalt eller inrättning i
fattigvårdsprocess utkräver ersättning av vistelse- eller hemortssamhälle. I
överensstämmelse med vad som yrkats i en av Kungl. Maj:ts befallningshavande
i Örebro län gjord framställning skall det enligt utkastet alltså icke
vidare kunna ifrågakomma att, såsom skett, ersättning för vård å länslasarett
utdömes åt lasarettet med lägre belopp än den av landstinget fastställda
vårdavgiften.

För vård å fattigvårdssamhälles anstalt, som ej är sjukvårdsinrättning,
skall, såsom framgått av vad förut nämnts, enligt utkastet ersättning utgå
enligt en av Kungl. Maj:t för varje år fastställd taxa.

I denna del innebär alltså utkastet i viss mening en legalisering av den
s. k. kammarrättens taxa. I själva verket innebär en dylik regel snarast
en modifikation i det nu enligt 50 § gällande stadgandet, att vård, som
lämnats enligt 1 §, skall i sin helhet av hemortssamhället ersättas. I överensstämmelse
härmed har också i 50 § intagits en erinran om att ersättning
för vård enligt 1 § icke skall utgå helt utan med ett enligt 51 § bestämt
belopp.

Under övervägande har varit, huruvida systemet med ersättning enligt
taxa skulle kunna utsträckas till andra slag av vård än de nu nämnda.
Fråga har då närmast varit om ^ackordering av barn — för vilken vård
kammarrätten i viss mån tillämpar taxa — samt vård av äldre personer,
som utackorderats eller som vårdas i sitt hem. I nu berörda hänseenden
hava emellertid förhållandena ansetts vara så pass växlande icke blott emellan
olika orter utan även från fall till fall, att några mera generella regler
knappast torde vara lämpliga. Aven för dylika slag av vård skall alltså den

134

Kung!,. Maj:ts proposition nr 106.

allmänna regel gälla, som i utkastets 51 § 1 mom. 3 stycket införts som
supplerande, nämligen att ersättning skall utgå med det belopp, vartill kostnaden
för vården skäligen kan uppskattas. Då lyxkostnaden genom omformulering
av 50 § redan förut uttryckligen avsöndrats från området för
ersättningsplikten, kommer skälighetsuppskattningen att gälla, huruvida det
debiterade beloppet kan anses rimligt med hänsyn till de däremot svarande
prestationerna.

Närmare bestämmelser angående sättet för taxans bestämmande torde
böra meddelas av Konungen. Det lämpligaste förfaringssättet därvidlag
synes vara, att länsstyrelserna var för sina kommuner uppgöra förslag,
över vilka kommunerna lämnas tillfälle att yttra sig, varefter länsstyrelserna
— eventuellt efter vidtagna modifikationer — insända sina förslag till Kungl.
Maj:t, som lämpligen lärer böra samråda med socialstyrelsen. Vid taxans
bestämmande torde nämligen framför allt hänsyn böra tagas till den gällande
dyrortsgrupperingen, men därjämte lärer möjlighet böra finnas till jämkningar
för kommuner, vilka på grund av särskilt gynnsamma eller särskilt olyckliga
förhållanden utan eget förvållande erhållit speciellt låga eller speciellt höga
kostnader å sina anstalter. Sedan taxa en gång fastställts för samtliga kommuner,
torde det årliga arbetet med jämkningar däri endast bliva av ringa
omfattning.

2. Ändring i preskriptionsbestämmelserna i 55 §. Icke sällan förekomma
tvister, föranledda av ovisshet om vad som gäller rörande tiden för väckande
av talan i de fall, då någon vårdats å sjukvårdsanstalt och ansvarsförbindelse
för vården lämnats av fattigvårdssamliället. Genom en omformulering av
55 § bär man velat tydliggöra, att i de fall, då fattigvårdssamhälle icke själv
direkt bekostat vården utan utgivit ersättning därför till myndighet eller
allmän anstalt, preskriptionstiden skall räknas från den dag, då dylik ersättning
utgavs av samhället, och alltså icke från den dag, då vården å sådan
anstalt började att utgå; detta skall gälla även i det fall att samhället lämnat
ansvarsförbindelse för vården.

B. Åtgärder avsedda att minska de formella anledningarna

till process.

1. Ändrade bestämmelser om preskriptionstid, i syfte att dubbla processer
skola undvikas i samma sak. Enligt gällande bestämmelser går fattigvårdssamhälle
förlustig! rätten till ersättning för fattigvård, som lämnats mera
än 60 dagar, innan ansökan i saken ingivits till länsstyrelsen. Denna regel
gäller även för det fall att samhället har att kräva den vårdade eller försörjningspliktig
person på ersättning för fattigvården eller då den vårdades
hemortsrätt är av betydelse i målet och talan om mantalsskrivning, som kan
inverka på denna fråga, samtidigt föres. Härav följer tydligen, att ett samhälle,
som vill bevara sin eventuella rätt mot hemortssamhället, ofta nödgas
anhängiggöra dubbla processer. I utkastet har nu ifrågasatts en sådan
jämkning i preskriptionsbestämmelserna, att dylika dubbelprocesser väsentligen
bleve överflödiga. Detta skulle gå så till, att preskriptionstiden för

135

Kungl. Maj.ts proposition nr 106.

talan mot hemortssamhälle skulle räknas från det att utslag i det andra
målet vunnit laga kraft eller blivit liemortssamhället delgivet. Då det emellertid
är av vikt för kemortssamhället att erhålla kännedom om att krav
eventuellt kommer att framställas mot samhället, på det att samhället må
kunna verkställa utredning i saken eller begagna sin rätt att kräva liemsändning,
skall emellertid enligt utkastet i varje fall anmaning ske efter
vanliga regler och inom vanlig tid.

En förebild till nu sist antydda regler finnes redan i 61 §, som handlar
om fattigvårdsstyrelses talan mot staten. Om ändamålsenligheten av utvidgningen
av denna princip torde tvekan icke kunna råda. Däremot synes det i
viss mån ovisst, huruvida icke de regler, som föranledas av en lagändring i
dylikt syfte, bliva väl invecklade, särskilt om de, såsom i utkastet skett,
kombineras med bestämmelser om anmaningsförfarandets utvidgande på sätt
som nedan skall angivas.

Då avsett är, att vistelsesamhälle skall kunna föra talan direkt mot det
landsting, som slutligt skall bära viss kostnad, varom mera nedan, har i det
nu behandlade sammanhanget upptagits en likartad preskriptionsbestämmelse
för det fall att talan förts mot landsting, detta till förebyggande av att ett
begagnande av nyss avsedda rätt skulle medföra att talan samtidigt måste
föras mot landsting och mot hemortskommun.

I detta sammanhang torde böra inskjutas följande. Av de inledningsvis
anförda siffrorna har framgått, att jämsides med ökningen av antalet fattigvårdsprocesser
gått en stark stegring av mantalsskrivningsprocessernas antal,
en stegring som huvudsakligen torde bero på den nya fattigvårdslagstiftningen.
Detta förhållande nödvändiggör tydligen, att det tillses, att icke
den minskning av fattigvårdsprocessernas mängd, som genom nu ifrågasatta
lagändringar kan åstadkommas, vinnes till priset av en motsvarande stegring
i antalet mantalsskrivningstvister. Visserligen torde det i och för sig kunna
anses såsom en fördel, att den mera speciella prövning av en persons förhållanden,
som kan ske i eu fattigvårdstvist, ersättes med en prövning av
hans rätta mantalsskrivningsort, vilken ju är av betydelse i en mångfald
hänseenden. Därför har också, såsom nyss nämnts, det varit fattigvårdsprocessen,
som ansetts böra ligga nere, till dess frågan om vederbörandes
mantalsskrivning blivit slutligen avgjord. Emellertid hade tydligen ur vissa
synpunkter en sådan lagändring varit önskvärd, att fattigvårds- och mantalsskrivningsfrågorna
kunnat prövas i ett sammanhang. Det torde dock knappast
vara möjligt eller lämpligt att i samma utsträckning, som gäller beträffande
fattigvårdsförhållandena, låta mantalsskrivningsfrågan vara en sak de särskilda
kommunerna emellan. I sistnämnda fråga är det allmänna och offentligrättsliga
intresset betydligt starkare än då tvisten blott gäller, vilken av
olika kommuner, som slutligen skall svara för viss fattigvårdskostnad. Det
har därför icke synts vara lämpligt att nu företaga någon genomgripande
ändring beträffande mantalstvisternas rättsliga karaktär, i varje fall torde
en ändring ur nu berörda synpunkter icke böra ske annat än i samband
med en allmän revision av folkbokföringen. Man torde alltså för närvarande

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

icke kunna komma längre än att i möjligaste mån införa samma återhållande
moment mot onödigt processande i mantalsskrivnings- som i fattigvårdsväg.
Här åsyftas närmast införande av stämpelavgift och, möjligen, rättegångskostnad,
varom mera i det följande.

2. Rätt för vistelsesamhälle att med sin ersättningstalan vända sig direkt
mot liemortslandstinget. Då vistelsesamhälle utgivit ersättning för sjukvård
exempelvis å en landsting tillhörig sjukvårdsanstalt, har samhället enligt nu
gällande regler att kräva hemortssamlilillet på ersättning därför, varefter
sistnämnda samhälle, eventuellt efter process, har att söka ersättning åter av
sitt landsting, som tydligen kan vara detsamma som äger den anstalt där
vården lämnats. Ett sådant förfaringssätt kan uppenbarligen innebära en
stor omgång och medföra mycket onödigt arbete för olika styrelser och myndigheter.
Det enklaste vore, om, då fattigvårdsbeliov förelegat, en sjukvårdsanstalt
kunde direkt utkräva ersättning från vederbörande landsting.
Att gå så långt har emellertid icke ansetts lämpligt, då tydligen sådana omständigheter
kunna framkomma i målet, att i första hand ett vistelsesamhälle
och sedermera hemortssamliället bör bliva ansvarigt för vården, i vilket
fall ett förfarande av nyss åsyftad innebörd skulle kunna leda till oreda
samt rättsförluster för primärkommunerna. I utkastet har upptagits ett
mindre långt gående förslag, som emellertid i sin mån synes ägnat att
minska processantalet. Det har nämligen ansetts kunna ifrågasättas,'' att
vistelsesamhälle skulle kunna utan att först vända sig mot hemortssamliälle
utkräva ersättning av det landsting, å vilket kostnaden slutligen skall stanna.
En dylik regel har ansetts böra bliva till fördel för vistelsesamhället, då
saken ofta torde lättare ordnas med landstinget än med hemortssamliället;
detta måste ju alltid befara, att, därest det går för långt i medgivanden,
landstinget skall helt eller delvis vägra att ersätta de gjorda utläggen eller
eventuellt lämna sådan ersättning först efter process. Regeln torde emellertid
bliva till gagn även för landstinget, som dels får saken tidigare ordnad,
dels torde i vissa hänseenden hava lättare att från vistelsesamhället erhålla
önskvärda upplysningar angående den vårdades förhållanden. Därest det
skulle anses tveksamt, huruvida, såsom i utkastet förutsatts, ett samhälle
bör få kräva ett annat landsting än sitt eget, kan den ifrågasatta regeln
möjligen begränsas till att gälla för de fall, då vistelsesamhällets landsting också
är hemortssamliällets. Med den nyss omförmälda regeln om att preskriptionstiden
mot hemortssamliället icke börjar löpa, förrän efter det vistelsesamhällets
talan mot landstinget slutligen avgjorts, synes det icke behöva
befaras, att vistelsesamhälle skall gå förlustig! sin eventuella rätt mot hemortssamhället,
och detta å sin sida har ju, såsom anförts, i sin hand att om
så önskas få saken för sin del avgjord utan uppskov. Saken torde för övrigt
komma att i tvisten mot landstinget bliva så utredd, att vistelsesamhället i
allmänhet icke kommer att hava anledning att efteråt vända sig mot hemortssamliället.
— I de fall, då endast hälften av vårdkostnad skall ersättas
av landstinget, torde visserligen vistelsesamhället i allmänhet icke hava anledning
att självt vända sig mot landstinget, men något undantag från nyssberörda
allmänna regel har icke ansetts behöva stadgas för detta fall.

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

137

C. Åtgärder för åstadkommande av uppgörelser utan process.

1. Utbyggande av anmaningsförfarandet. Meningarna om värdet av det
i 1918 års lag införda s. k. anmaningsförfarandet hava varit och äro mycket
delade. De finnas, som anse, att detta förfarande helt förfelat sin uppgift
att åstadkomma uppgörelse direkt fattigvårdsstyrelsema emellan och att
alltså förebygga fattigvårdsprocesser inför länsstyrelserna. A andra sidan
förmena många, att en dylik uppfattning mer eller mindre beror på en synvilla,
i det att det antal processer, som man genom anmaningsförfarandet
undgått, aldrig kan komma till synes. Kammarrätten, som från början var
motståndare till anmaningsförfarandets införande, har i sitt förberörda utlåtande
hänvisat till denna sin tidigare ståndpunkt.

Också om man anser, att anmaningsförfarandet i dess nuvarande form
icke gjort någon eller blott ringa nytta, torde knappast tiden vara inne att
vidtaga en sådan åtgärd som att åter utesluta detsamma. Snarare synes
man böra göra ett försök att genom mera bestämda föreskrifter och annorledes
giva förfarandet större innehåll och utbygga detsamma. Tanken att
frågor om ersättning för fattigvård i princip böra avgöras genom direkt förhandling
emellan fattigvårdsstyrelsema måste nämligen anses riktig, och
strävandet synes därför närmast böra gå ut på att åstadkomma sådana bestämmelser,
att all den utredning, som i en viss sak han förebringas, också
kommer fram under skriftväxlingen parterna emellan, varigenom naturligen
möjligheterna för eu uppgörelse i godo i hög grad ökas.

I nu berörda syfte hava i utkastet upptagits bestämmelser i flera olika
hänseenden:

a) införande i lagen av uttrycklig bestämmelse om skyldighet att avgiva
anmaningssvar;

b) införande av stadganden om vad anmaning och anmaningssvar skola
innehålla och vilka handlingar, som skola bifogas dem, allt detta för att
motparten verkligen skall erhålla möjlighet att bedöma, huru han skall ställa
sig i saken;

c) utsträckning av tiden för anmaning och anmaningssvar från 30 till 45
dagar i vartdera hänseendet; härigenom avses att underlätta möjligheten att
prestera en sådan utredning, att motparten böjer sig för densamma;

d) införande av möjlighet — alltså alternativt — till växlande av ytterligare
skrifter i saken mellan parterna i form av påminnelser och svar därå;
för att en dylik möjlighet skall kunna begagnas, har det ansetts nödvändigt
att stadga särskilda tidsfrister, vilka alltså komma att inverka på den tid,
inom vilken talan skall väckas hos länsstyrelsen.

I detta sammanhang hava även i utkastet införts vissa nya bestämmelser,
som avse att med påföljder och äventyr i olika hänseenden belägga försummelse
att iakttaga de skyldigheter, som under anmaningsstadiet åligga fattigvårdsstyrelserna.
De nu avsedda bestämmelserna innebära;

e) den skyldighet att företaga utredning i målet, som för nävarande åligger
länsstyrelsen i alla olika hänseenden och på grund varav fattigvårdsstyrel -

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

serna utan risk kunna försumma att själva företaga utredning uppkäves, utom
i vad avser själva hemortsrättsfrågan; denna fråga har, i överensstämmelse
med vad förut anförts, ansetts vara av den allmänna och offentligrättsliga
betydelse, att utredningen därutinnan icke bör bliva beroende på kommunerna
;

f) länsstyrelse skall i visst fall kunna underlåta att över en hos länsstyrelsen
gjord ansökning höra hemortssamhälle, nämligen då ansökningen
jämte därvid fogade handlingar icke innehåller något nytt utöver den ståndpunkt
och det material, som under anmaningsförfarandet delgivits hemortssamhället.
Denna bestämmelse har till ändamål att ytterligare inskärpa för
hemortssamhället, att det icke kan lita på att bliva hört hos länsstyrelsen,
varför samhället måste redan i sitt anmaningssvar och därvid fogade intyg
— vilka handlingar ju skola genom sökandens försorg ingivas till länsstyrelsen
— förebringa all sin utredning;

g) länsstyrelse skall äga att förelägga fattigvårdsstyrelse, som försummat
att fullgöra sina skyldigheter på anmaningsstadiet, att komplettera vad som
brister och därvid förelägga det äventyr, att styrelsens talan icke upptages
till vidare prövning eller, om den försumlige är den sökta styrelsen, att
målet avgöres i befintligt skick;

h) försumlighet på anmaningsstadiet skall kunna medföra, att en part,
också om den vinner sin talan hos länsstyrelsen, går förlustig ersättning för
rättegångskostnad, vilken eljest skulle hava tillerkänts parten; se härom vidare
nedan.

Måhända kan det anses vara att gå alltför långt att nu genomföra samtliga
de sålunda uppräknade åtgärderna; desamma stå emellertid icke i det sammanhang
med varandra, att icke någon eller några av dem kunna uteslutas.
Onekligen skulle också, såsom framgår av utkastet, genomförandet av alla
dessa åtgärder medföra en viss vidlyftighet i fattigvårdslagens bestämmelser,
detta framför allt på grund av kombinationen med de förut berörda ändrade
preskriptionsbestämmelserna. Denna vidlyftighet måste givetvis i och för
sig betraktas såsom en olägenhet, och man torde vara nödsakad att avväga,
huruvida denna olägenhet är alltför stor i förhållande till de vinster, som
utbyggnaden av anmaningsförfarandet kan väntas medföra.

D. Åtgärder till motverkande av okynnesprocesserna.

Gällande lag kan i viss mån sägas uppmuntra till onödiga processer dels
genom att processandet icke kostar något, dels genom att process tvärtom
medför, att betalningsskyldigheten framflyttas, utan att ränta skall erläggas
för mellantiden. Enligt vad som från olika håll anförts, torde en del fattigvårdsstyrelser
icke sällan låta en sak gå till tvist hos länsstyrelsen huvudsakligen
i syfte att erhålla en verifikation i räkenskaperna och säkra sig för
anmärkningar från revisorerna för underlåtenhet att tillräckligt tillgodose
kommunens rätt. Åtgärder, varigenom ett onödigt processande skulle kunna
komma att medföra utgifter för fattigvårdssamhället utan motsvarande vinst,
torde vid sådant förhållande vara ägnade att i icke obetydlig mån minska

Kungl. Maj:ts proposition nr 106. 139

antalet fattigvårdsprocesser. I denna riktning kunna då tänkas följande
åtgärder:

1. Införande av skyldighet att betala ränta i fattigvårdsmål. Bestämmelser
i detta hänseende finnas icke i gällande fattigvårdslag, men denna torde utgå
ifrån att ränta icke skall erläggas. Detta sammanhänger med att fattigvårdstvisterna
enligt lagens konstruktion äro offentligrättsliga tvister, ehuru
de, såsom de faktiskt föras, huvudsakligen röra sig om fattigvårdssamhällenas
snarast privatekonomiska intressen. Som förut erinrats, har emellertid riksdagen
nu uttalat sig för skyldighet att erlägga ränta, och då en sådan skyldighet
givetvis måste motverka benägenheten att draga ut på ersättningsfrågorna,
hava bestämmelser om ränteplikt upptagits i förevarande utkast.
Egentligen skulle ju ränta då utbetalas från den dag, då varje särskild fattigvårdskostnad
utbetalats eller utgivits, men då en regel i överensstämmelse
härmed skulle ställa alltför stora krav på utredningen och ändock i många
fall medföra oöverstigliga svårigheter i tillämpningen, har det ansetts nödvändigt
att, med bortseende i viss mån från det teoretiskt riktiga, försöka
åstadkomma så enkla regler som möjligt i ämnet. Härvid har såsom huvudregel
upptagits en bestämmelse (56 § 3 mom.), enligt vilken ränta skall för
alla utgifter under en viss tidsperiod, enligt utkastet ett kalenderkvartal, beräknas
från en och samma dag, nämligen tidsperiodens utgång. Denna regel
suppleras med en föreskrift om att på kostnad, som belöpt å tid före anmaningen,
respektive, då anmaning ej sker, före delgivningen av ansökningen
hos länsstyrelsen, ränta skall utgå från dagen för anmaningen eller delgivningen
av ansökningen. Regeln om ränteberäkning kvartalsvis skall tilllämpas
även för kostnad, som belöper å tid efter det länsstyrelsens eller
kammarrättens utslag meddelats. Meddelande av dylikt utslag skall dock
avbryta kvartal sräkningen, så att å all kostnad, som belöper till och med
dagen för utslaget, ränta skall räknas från denna dag; härefter vidtager åter
kvartalsräkningen, så att kostnad under tiden från utslagets dag till det
kalenderkvartalets utgång skall utgå från början av nästa kvartal. Slutligen
har, då det icke lärer vara lämpligt att särskild utredning ovillkorligen skall
förebringas om tiden för utgivande av viss kostnad, intagits en föreskrift
om att i brist på utredning om tiden för viss kostnad ränta därå skall utgå
från dagen för länsstyrelsens utslag. Det blir alltså den sökandes sak, om
han vill förebringa sådan utredning, att ränta kan utdömas för tid före
nämnda dag.

Konsekvensen lärer fordra, att om ränteplikt stadgas i förhållandet kommunerna
emellan, enahanda skyldighet blir gällande för landsting, som skall
utgiva ersättning till fattigvårdssamhälle, samt för sådant samhälle, då ersättning
skall lämnas till offentlig myndighet eller allmän anstalt eller inrättning.
Däremot torde samma skäl icke finnas för att stadga ränteplikt
för understödstagare eller för honom försörjningspliktig person, då de skola
lämna ersättning för utgiven fattigvård;

2. Införande av skyldighet att betala ersättning för rättegångskostnader.
Dylik skyldighet torde visserligen redan nu kunna åläggas, men i brist på

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

uttryckligt stadgande därom förekommer det endast sällan att ersättning för
rättegångskostnaderna yrkas och ännu mera sällan, att sådan ersättning utdömes.
I överensstämmelse med vad kammarrätten ansett, torde det därför
vara anledning att i det nu behandlade sammanhanget i fattigvårdslagen
införa en hänvisning till rättegångsbalkens regler i detta hänseende. Såsom
förut anförts, torde i samband därmed, såsom en förklaring till vad en dylik
hänvisning för detta speciella område innebär, böra införas ett stadgande
om att försummelse att under anmaningsförfarandet förebringa föreskriven
utredning kan medföra, att en part, som vinner sin talan hos länsstyrelsen,
ändock går miste om ersättning för rättegångskostnaderna. I ett dylikt fall
kan det nämligen tydligen hava berott på den vinnande partens försummelse,
att sådana upplysningar icke framkommo under anmaningsförfarandet, att
talan hos länsstyrelsen undgicks; den vinnande parten har alltså i dylika
fall själv skulden till att process kom till stånd.

Reglerna om rättegångskostnadsersättning torde böra gälla alla slag av
fattigvårdsprocesser och alltså även vid talan mot enskild. Jämväl för kostnaderna
hos kammarrätten torde enligt rättegångsbalkens regler ersättning böra
utgå. I analogi med vad som gäller i allmän civilprocess synes det böra förbjudas,
att hos kammarrätten föres talan allenast angående rättegångskostnad;

3. Borttagande av stämpelfriheten för fattigvårdssamhällen. I de fall, då
hittills rättegångskostnad yrkats, har denna talan ofta avslagits med den
motivering, att det icke visats, att någon kostnad förekommit. Därest skyldigheten
att själv bära och eventuellt ersätta motparten kostnaderna skall
hava någon verkan såsom manande till eftertanke, huruvida det lönar sig att
låta en viss sak gå till process, torde man alltså böra ordna så, att alltid
viss kostnad uppstår. Ett lämpligt medel härtill lärer finnas i borttagande
av den för närvarande gällande stämpelfriheten för fattigvårdssamhällen. Med
den förut berörda utvecklingen av fat ti gvår d s pr o ce s s ern a till att huvudsakligen
röra kommunernas privatekonomiska intressen torde en sådan åtgärd
även ur principiell synpunkt vara befogad -— denna stämpelfrihet har nämligen
ursprungligen uppstått såsom en utvidgning av den sedan gammalt
gällande stämpelfriheten för barmhärtighetsinrättningar. Borttages stämpelfrilieten,
kommer ett utslag att kosta hos länsstyrelse minst 6 kronor och
hos kammarrätten minst 20 kronor. Enligt fattigvårdslagen skola utslagen
delgivas icke blott sökanden utan även förklarande, och tillfälle kommer
alltså i varje fall att finnas att uttaga stämpelavgiften.

I anslutning till vad förut anförts torde det vara erforderligt att införa
samma restriktioner mot onödigt processande i mantalsskrivningsmål, som
de vilka komma att införas beträffande fattigvårdstvister, alltså närmast angående
skyldighet för kommuner och fattigvårdssamhällen att till motpart,
där sådan finnes, utgiva ersättning för rättegångskostnader samt att erlägga
stämpel för länsstyrelses och kammarrättens utslag.

Bland de i utkastet upptagna lagändringar, vilka icke direkt sammanhänga
med syftet att nedbringa fattigvårdsprocessernas antal, märkas, förutom
dem som komma att beröras i specialmotiveringen, särskilt följande:

141

Kungl. Maj ds proposition nr 106.

1. Ändringar beträffande talan om ersättning från landsting. I anslutning
till vissa från landstingsförbundet med instämmande av stadsförbundet och
landskommunernas förbund framställda önskemål hava i utkastet upptagits
ändrade bestämmelser i detta hänseende. Sålunda har föreslagits, att den
tid, inom vilken fattigvårdssamhällen skola kräva landsting på gottgörelse,
skall förkortas från den nu gällande tiden, 2 år, till utgången av juni månad
året efter det, då fattigvården utgivits. Det har icke ansetts lämpligt att
— i överensstämmelse med vad som gäller beträffande talan mot staten enligt
61 § — föreskriva såsom obligatoriskt att varje kommun skall för vart
år på en gång begära hela den ersättning, som för samtliga fattigvårdsfall
tillkommer den från landstinget; en dylik regel torde knappast vara lämplig
redan med hänsyn till förslaget om att vistelsesamhälle skall kunna söka
ersättning direkt hos vederbörande landsting. Däremot har, såsom framgår
av det nyss anförda, slutterminen för talans väckande bestämts så, att det
blir möjligt för de kommuner, som så önska, att endast eu gång årligen ingå
till landstinget med krav på ersättning.

Därjämte har i utkastet upptagits en föreskrift för landstinget att inom
viss tid, 6 månader, besvara gjord ansökning. Underlåtenhet att svara inom
nämnda tid skall anses såsom vägran att utge ersättning och alltså berättiga
till att talan väckes hos länsstyrelsen. Å andra sidan har det emellertid
ålagts kommunerna att inom 90 dagar från erhållet svar eller från utgången
av den bestämda svarstiden ingiva sin ansökan till länsstyrelsen, vid äventyr
att eljest gå förlustiga sin ersättning. Nu sist berörda ändringar hava
naturligen till syfte att snabbare än nu är vanligt komma till ett avgörande
i frågor rörande landstingens ersättningsskyldighet, något som torde vara i
samtliga parters intresse.

Landstingsförbundet har i sin omförmälda framställning gjort vissa ganska
långt gående förslag rörande den utredning, som fattigvårdssamhällena skola
förebringa, då ansökan göres om ersättning. Dessa yrkanden hava i så
måtto tillgodosetts i utkastet, att uttrycklig föreskrift intagits om att vid
ansökning hos landsting skola fogas i huvudsak samma handlingar, som de
vilka redan nu äro föreskrivna, då ersättning sökes av staten. Därjämte
har intagits ett stadgande av innehåll, att vid det förhör, som alltid skall
äga rum, skall utredas jämväl understödstagarens eller för honom försörjningspliktiga
personers förhållande till den allmänna pensionsförsäkringen,
vilket förhållande ju kan vara av betydelse för målet i olika hänseenden.

2. Jämväl för den talan, som offentlig myndighet eller allmän anstalt äger
föra mot fattigvårdssamhälle, har i utkastet upptagits viss tidsbegränsning.
En sådan kan emellertid tydligen icke gälla för de fall, då ansvarsförbindelse
lämnas men talan sedermera bliver erforderlig på grund av att denna
förbindelse icke uppfylles. Beträffande nu behandlade slag av processer är
även att märka en annan ändring. I syfte att fattigvårdssamhälle skall bliva
i tillfälle att bevaka sin rätt och vidtaga lämpliga åtgärder i de fall, då
person, för vilken samhället är vårdnadsskyldigt, intages på dylik anstalt,
har nämligen i utkastet intagits en bestämmelse av innebörd att anstalten

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

omedelbart skall om vårdens början underrätta samhället. Detta blir då i
tillfälle att genom anställande av förhör m. m. omedelbart införskaffa utredning,
som sedermera kanske kan bliva svår eller omöjlig att erhålla. Enligt
en i 58 § ytterligare intagen ny bestämmelse skall anstalten vidare i de
fall, då ansvarsförbindelse ej lämnas, göra en förfrågan hos samhället, om
detta är villigt att ersätta vården. En dylik bestämmelse har närmast till
syfte att, i de fall då förfrågan besvaras jakande, anstalten skall kunna utan
förfång för samhället befrias från skyldigheten att inom den föreskrivna
korta tiden väcka talan mot detta.

Specialmotivering.

40—42 §§. Ändringarna i dessa paragrafer innebära:

a) rätt för vårdnadssamhälle att vända sig direkt mot hemortslandstinget;
se härom ovan;

b) föreskrift att reglerna i 51 § om att dagkostnad för sjukhusvård skall
med i sistnämnda paragraf omförmält undantag räknas efter den fastställda
avgiften å billigaste avdelning skola äga tillämpning; se härom närmare
ovan;

c) utbytande av uttrycket gottgörelse för vårdavgift mot »gottgörelse för
vårdkostnad»; genom denna ändring torde den tvekan hävas, som i olika
sammanhang gjort sig gällande angående huruvida landstingens ersättningsskyldighet
sträcker sig även till sådana kostnader, som icke egentligen äro
att hänföra till avgift för vården, exempelvis för bandage, röntgenbehandling
och dylikt.

50 §. Denna paragraf har omformulerats i syfte att därav tydligare än
för närvarande skall framgå, att icke all vård, som lämnas åt en person,
vilken är i behov av fattigvård enligt 1 §, skall ersättas utan endast den
vård, som är att hänföra till erforderlig vård, i den mening detta uttryck
tagits i 1 §. Här avskiljes alltså den s. k. lyxkostnaden; reglerna i 51 §
om det belopp, varmed ersättning skall utgå, innebära följaktligen en inskränkning
i rätten till ersättning för vård, som icke är att hänföra till lvxkostnad.
— Till ett nytt 2 mom. hava även överflyttats de nu i 51 § inne"
hållna undantagsbestämmelserna.

51 §. I denna paragraf hava intagits de förut omförmälda reglerna angående
det belopp, varmed ersättning skall i olika fall lämnas. Något ytterligare
torde icke vara att anföra därom.

52 §. Nyheterna i denna paragraf äro:

a) genom ändrad formulering har man avsett att inskärpa, att den utredning,
som skall verkställas av fattigvårdsstyrelse, skall vara ingående och
fullständig samt att protokollet skall avfattas så, att de inhämtade upplysningarna
utförligt återgivas däri;

b) skyldighet har stadgats att utreda även pensionsförhållandena; se
härom ovan;

c) genom ett nytt stadgande har framhållits, att i den mån verkställt förhör
icke medför tillräcklig utredning, fattigvårdssamhället bör införskaffa

143

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

sådan på annat sätt, såsom genom skriftväxling med myndigheter, exempelvis
för införskaffande av prästbevis.

53 §. Den nya 53 § innehåller de mera utförda reglerna angående anmaningsförfarandet.

1 mom. innehåller föreskrifterna om vad anmaning skall innehålla och om
vilka handlingar som skola fogas därvid. Meningen är att innehållet skall
vara sådant, att det lämnar det anmanade samhället möjlighet att fatta
ståndpunkt till frågan.

I 2 mom. hava intagits uttryckliga föreskrifter om skyldighet att inom
viss tid — 45 dagar — besvara anmaning. Det har även stadgats skyldighet
att icke inskränka svaret till ett naket bestridande utan att däri angiva
de skäl, varpå den intagna ståndpunkten grundas. Jämväl har stadgats, att
vid anmaningssvaret skola fogas erforderliga bevis.

3 mom. innehåller de i det föregående berörda föreskrifterna om rätt för
det anmanande samhället att avgiva påminnelser och om skyldighet för det
andra samhället att besvara dessa påminnelser. Tiden för avgivande av påminnelser
och deras besvarande har ansetts kunna sättas något kortare än
den i utkastet utsträckta anmaningstiden, nämligen till 30 dagar i vartdera
avseendet.

4 och 5 mom. I dessa moment hava intagits jämkningar i huvudreglerna
om anmaningssvar och påminnelseförfarandet, i den mån sådana jämkningar
bliva erforderliga för genomförandet av de i det föregående berörda särskilda
preskriptionsreglerna för det fall att mantalsskrivningsprocess eller
vissa andra slag av talan samtidigt föres. Reglerna hava konstruerats så,
att den fattigvårdsstyrelse, som vill, att av dylik anledning fattigvårdsprocessen
skall tills vidare ligga nere, har att under skriftväxlingen därom
underrätta sin motpart. Anmaningssvar, respektive svar å påminnelser,
skall dock alltid avgivas inom föreskriven tid, men fattigvårdsstyrelsen äger
därvid meddela, att den vill begagna sig av möjligheten att låta saken vila,
tills den andra tvisten avgjorts. Lämnas sådan förklaring, skola tidsfristerna
för de olika faserna i skriftväxlingen räknas från det den andra tvisten
slutligen avgjorts. — Det har alltså i varje fall gjorts beroende av den
sökta fattigvårdsstyrelsen, huruvida med tvistens avgörande skall anstå, detta
enär nyssnämnda samhälle ju kan bliva skyldigt att erlägga ränta m. m. och
alltså bör äga rätt att, om så påfordras, få saken avgjord utan uppskov;

6 mom. Såsom framgår av det föregående, skola de stadgade tiderna för
avgivande av skrifter under anmaningsförfarandet räknas från det den föregående
skriften mottagits. Med anledning härav har i 6 mom. intagits en
föreskrift om att ett av posten utfärdat mottagningsbevis skall kunna tjäna
som bevis angående dagen för viss försändelses mottagande.

54 §. Ändringarna i 54 § innebära i huvudsak endast följdändringar till
de nya reglerna i 53 §. Dock må anmärkas, att uttrycklig föreskrift intagits
om de handlingar, som skola bifogas, då ansökan göres hos länsstyrelsen.
Att märka är, att i de fall, då talan får väckas utan att anmaning föregått,

144 Kungl. Maj.ts proposition nr 106.

samma handlingar, som skolat bifogas anmaning, skola medfölja ansökningen
till länsstyrelsen.

55 §. I överensstämmelse med vad som förut anförts angående utsträckning
av tiden för anmaningsförfarandet, bär den tid, inom vilken talan skall
väckas hos länsstyrelse vid äventyr att rätt till ersättning går förlorad, ökats
från 60 till 90 dagar. Formuleringen av preskriptionsbestämmelsen har,
såsom förut framhållits, ändrats, på det att tvekan skall undvikas rörande
lagens innebörd i de fall, då ansvarsförbindelse lämnas.

Övriga ändringar i 55 § äro endast konsekvenser till de förut omförmälda
bestämmelserna med ändrade regler i fråga om preskription samt om rätt
att avgiva påminnelser.

56 §. Nyheterna i 1 mom. av denna paragraf avse de förut omförmälda
ändringarna, att

a) skyldigheten att över ansökning höra svarandesamhället icke skall vara
ovillkorlig;

b) länsstyrelsens skyldighet att införskaffa utredning begränsas till hemortsrättsfrågan;
samt att

c) länsstyrelse erhåller rätt att åt fattigvårdsstyrelse, som försummat att
vid anmaning eller dess besvarande fullgöra vad i lagen föreskrivits eller
att vid ansökning hos länsstyrelsen foga föreskrivna handlingar, giva föreläggande
att inom viss tid fullgöra det försummade. Vid dylikt föreläggande
äger länsstyrelse enligt utkastet knyta det äventyr, att sökande samhälle
förlorar sin talan eller att svarande samhälle förlorar sin rätt att vidare
yttra sig i målet.

Innehållet i 2 mom. motsvarar det nuvarande andra stycket i paragrafen.

I 3 mom. hava intagits de förut omförmälda bestämmelserna om ränteplikt.
Till vad förut anförts därom torde endast vara att tillägga, att ränta
skall utgå endast då yrkande därom framställts, att ränta skall erläggas
även då vård lämnats in natura, nämligen å det därför utdömda beloppet,
samt att, om fattigvårdssamhälle under anmaningsförfarandet medgivit visst
belopp men det sökande samhället icke åtnöjes därmed utan för talan hos
länsstyrelse om högre belopp, ränta, därest endast det av förstnämnda
fattigvårdsstyrelse medgivna beloppet utdömes, icke skall utgå. Sistnämnda
bestämmelse bär även varit avsedd att tjäna ändamålet att åstadkomma
uppgörelse redan på anmaningsstadiet. En konsekvens av densamma torde
bliva, att i de fall, då det sökta samhället förklarat sig villigt att omedelbart
betala visst beloj^p men länsstyrelse utdömer högre belopp, ränta skall
erläggas endast å skillnaden. I händelse med tillämpning av en sådan regel
svårighet skulle uppstå för bestämmande av tiden för ränteberäkningen, torde
den supplerande bestämmelsen om att ränta skall i vissa fall beräknas från
utslagsdagen kunna tillämpas.

57 §. Ändringen i denna paragraf innebär, utom följdändring till förut
omförmälda bestämmelser, endast att ränta skall utgå även på belopp, som
utdömes som ersättning för hemsändningskostnad. Då anmaning härvidlag
i allmänhet icke sker, komma tidsbestämmelserna i 56 § 3 mom. b) oftast

14ö

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

till tillämpning, det vill sägn att ränta kommer att utgå från dagen för delgivning
av ansökningen hos länsstyrelsen.

58 §■ Ändringarna i denna paragraf, vilka förut behandlats, innebära i
sammanfattning följande:

a) anstalt eller inrättning, som avses i denna paragraf, skall vara skyldig
att om tiden för vårdens början bevisligen underrätta fattigvårdsstyrelsen i
samhälle, mot vilket anstalten vill föra ersättningstalan;

b) då ansvarsförbindelse icke lämnats, skall samtidigt med dylik anmälan
göras förfrågan, huruvida samhället är villigt att betala vården. Erhålles på
dylik förfrågan jakande svar, blir förhållandet detsamma som om ansvarsförbindelse
lämnats, d. v. s. tiden för anställande av talan mot samhället
kommer icke att vara begränsad;

c) i andra fall än de nyssnämnda skall talan — med enahanda påföljd
som stadgats för andra slag av tvist — väckas inom 90 dagar från vårdens
början;

d) ersättning för dagkostnad skall utgå efter samma grunder som eljest
föreskrivits, exempelvis i 51 och 40 §§;

e) ränta skall erläggas å utdömd ersättning enligt reglerna för det fall att
anmaning icke skett.

Bestämmelserna om ersättningsrätt för offentlig myndighet hava utbrutits
till ett särskilt moment. I fråga om dylik talan skola de angivna reglerna
i tillämpliga delar äga giltighet, vilket innebär, att underrättelse skall lämnas
om vårdens början, att talan skall väckas inom viss tid, samt att ränta
skall utgå.

59 §. Ändringarna i denna paragraf hava förut behandlats. De innebära: a)

förkortande av den tid, inom vilken ersättning skall sökas hos landsting; b)

bestämmande av viss tid, inom vilken landsting skall besvara framställt
krav, vid äventyr att underlåtenhet därutinnan anses såsom vägran
med påföljd, att fattigvårdsstyrelse äger rätt att väcka talan hos länssty
relsen;

c) stadgande om viss tid, inom vilken talan skall väckas hos länsstyrelsen,
vid äventyr att rätten till ersättning för ifrågavarande kostnad eljest går
förlorad;

d) föreskrifter om de handlingar, som skola fogas vid ansökningen, vilka
föreskrifter i huvudsak överensstämma med dem, som redan finnas stadgade
i 61 § för där avsett fall;

e) införande av ränteplikt i analogi med vad som stadgats för andra fall.

60 §. Ändringarna innebära endast vissa på grund av föreslagna ändringar
i andra delar av lagen jämkade paragrafhänvisningar.

62 §. Den nuvarande 62 § har flyttats in såsom ett första moment i 63 §>
och i en ny paragraf med ordningsnummer 62 har intagits den förut omförmälda
hänvisningen till rättegångsbalkens regler om ersättning för rättegångskostnad
med det förberörda tillägget för det fall att fattigvårdssamhälle

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 sand. 87 höft. (Nr 106.) 249 2C 10

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

eller annan part försummat att fullgöra sina åligganden beträffande förberedande
skriftväxling och därigenom varit skuld till processen.

63 §. Denna paragraf är ordagrant lika med de nuvarande 62 och

63 §§. .. _ .

64 §. Ändringen avser endast den senare av paragrafliänvisningama.

67 §. Såsom en följd av de förut berörda stadgandena om fattigvårdssamhälles
skyldighet att under anmaningsförfarandet och då ansökning göres
hos länsstyrelse förebringa all möjlig utredning hava motsvarande bestämmelser
föreslagits skola gälla också då talan föres mot understödstagare eller
för honom försörjningspliktig person.

Förut har nämnts, att bestämmelserna om skyldighet att erlägga ersättning
för rättegångskostnad men icke reglerna om ränteplikt ansetts böra
gälla för det i förevarande paragraf behandlade fallet.

68 §. Ändring har skett allenast i paragrafhänvisningen.

, 79 §. Sammanslagningen av 62 och 63 §§ har föranlett viss jämkning i

paragrafhänvisningarna.

81 §. Såsom förut nämnts, torde talan allenast angående rättegångskostnad
icke böra få fullföljas hos kammarrätten. Stadgande härom har
tillagts i 1 mom.

I ett nytt 4 mom. har införts bestämmelsen om ersättning för rättegångskostnad
hos kammarrätten. Som följd av detta tillägg hava de nuvarande
4 och 5 mom. erhållit numren 5 och 6, varav föranletts en mindre jämkning
i sistnämnda moment.

Övergångsbestämmelserna.

Särskilt med hänsyn till vad förut framhållits angående vikten av att bestämmelser
till motverkande av onödiga processer komma i tillämpning, innan
ännu processande! i barnavårdsmål hunnit taga någon större omfattning, har det
synts önskvärt, att de ifrågasatta lagändringarna träda i kraft så snart som
möjligt, d. v. s. den 1 januari 1927; i sin förberörda skrivelse till Konungen
uttalade ju också riksdagen den förhoppningen att förslag i ämnet måtte
kunna föreläggas 1926 års riksdag, vilket torde hava inneburit, att riksdagen
önskade förslagens genomförande så fort som möjligt. Avgränsningen mellan
nya och gamla regler har, i viss analogi med vad som stadgades vid införandet
av 1918 års lag, föreslagits skola ske så, att de nya bestämmelserna skola
tillämpas i alla de fall, då anmaning eller, då sådan ej skall ske, ansökning
hos länsstyrelse sker efter den 1 januari 1927. Då sådan tariff, som omförmäles
i 51 §, torde böra gälla redan från tiden för lagens ikraftträdande
i övrigt, synes dylik tariff första gången böra fastställas redan under år 1926,
vilket icke synes behöva möta några avgörande hinder.

Till slut torde böra anföras, att under övervägande varit vissa förslag,
vilka emellertid slutligen icke upptagits i utkastet. Under förarbetena till
1918 års lag var det ifrågasatt, att vistelsesamhället alltid skulle svara för
vård under de första 30 dagarna av varje vårdtid. En dylik bestämmelse

147

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

mötte dock opposition, framför allt ur den synpunkten att den befarades
komma att menligt inverka på de understödstagares rätt, som vistades inom
annat samhälle än sitt eget. Sedermera har landstingsförbundet i sin förut
behandlade framställning upptagit eu liknande tanke, i det att förbundet
föreslagit, att landsting icke skulle vara ersättningsskyldigt för vård å sjukvårdsinrättning,
som icke sträcker sig utöver eu vårdtid av 14 dagar. Mot
ett dylikt stadgande har, jämte nyssnämnda invändning, anförts framför allt,
att detsamma skulle innebära ett steg tillbaka från den utjämning av sjukvårdskostnaderna
primärkommunerna emellan, som åstadkommits genom
dessa kostnaders överflyttande på landstingen.

Det förslag, som nu närmast varit under övervägande, har inneburit, att
vistelsesamhälle icke skulle äga av liemortssamhälle — men väl av landsting
— återkräva fattigvårdskostnad, vilken icke uppgått till visst lägre
belopp, som under diskussionen fixerats till 100 kronor. En preliminär
undersökning har nämligen visat, att man genom en dylik regel skulle kunna
beräkna att bortskära omkring en fjärdedel av hela antalet fattigvårdsprocesser,
en minskning som uppenbarligen vore av mycket stor betydelse.
Den närmare utformningen av ett undantag med nu angivna innebörd skulle
leda till att även beträffande vårdkostnad, som överstigit 100 kronor, vårdnadssamhället
icke skulle vara berättigat att utkräva ersättning för de första
100 kronorna. Fattigvård, för vilken ersättning icke skulle kunna utkrävas,
skulle dock inverka på hemortsrättsförvärvet, och undantagsbestämmelsen i
49 § skulle alltså icke behöva bliva gällande därför. Tiden för anmaning
och preskription skulle bestämmas så, att fattigvårdssamhälle icke skulle
behöva vidtaga åtgärd för utkrävande av ersättning, förrän det visat sig,
att kostnaden för viss vård överstigit det sålunda förslagsvis satta beloppet
100 kronor. En annan konsekvens skulle bliva, att talan enligt 58 § av
allmän anstalt alltid skulle föras mot vårdnadssamliället. Detta skulle för
sjukvårdsersättning närmast hava att för de första 100 kronorna vända sig
till sitt eget landsting och för det överskjutande beloppet till hemortssamliället
eller dess landsting; en regel, enligt vilken vistelsesamhället, då
sjukvård lämnats, skulle kunna kräva liemortssamliället eller dess landsting
på hela beloppet, då detta överstigit 100 kronor, skulle emellertid också
kunna tänkas.

Då, ehuru efter tvekan, bestämmelser i nu antydd riktning icke upptagits
i utkastet, har anledningen därtill närmast varit dels vissa farhågor att man
med en dylik bestämmelse skulle riskera att i vissa fall minska garantierna
för behövande att erhålla erforderlig vård, dels ock betänksamhet inför
möjligheten att minskningen i fattigvårdsprocesser skulle bliva mera skenbar
än verklig, i det att de kvarstående processerna skulle bliva mera invecklade
än för närvarande och nya tvister och utredningsanledningar förorsakas
på grund av olika meningar om huruvida värdet av viss vårdnad överstigit
100 kronor eller icke.

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

inlaga D.

Utkast

till ändrad lydelse av vissa delar av lagen den 14 juni 1918

om fattigvården.

40 §.

1 mom. Har fattigvårdssamliälle för person, som är i behov av fattigvård
enligt 1 §, erlagt avgift för vård å statens anstalter för sinnessjuka
eller sinnesslöa, för vilken ersättning ej kunnat uttagas av den vårdade eller
för honom försörjningspliktig person, och äro ej sådana omständigheter för
handen, att gottgörelse för vården enligt vad i 60 § sägs skall lämnas av
staten, då äger samhället eller, där den vårdade har hemortsrätt inom annat
fattigvårdssamliälle och hemortssamliället lämnat ersättning för vården, detta
samhälle att för vården utfå gottgörelse av det landsting, inom vars område
hemortssamliället är beläget.

Lag samma vare beträffande avgift för vård, som lämnats å anstalt för
sinnessjuka, sinnesslöa eller fallandesjuka eller för blinda barn under skolåldern,
vilken anstalt tillhör landsting eller stad, som ej deltager i landsting,
eller å enskild anstalt för sinnesslöa eller fallandesjuka eller för blinda
barn under skolåldern, vilken anstalt åtnjuter statsbidrag eller blivit av
Konungen för ändamålet godkänd.

1 vad avser dagkostnad för lämnad anstaltsvård skall gottgörelsen utgå
enligt de grunder, som i Öl § 1 mom. äro för där avsedda fall stadgade.

2 mom. Har fattigvårdssamliälle åt sinnessjuk, som är i behov av fattigvård
enligt 1 §, berett vård å kommunal anstalt, vilken godkänts såsom
anstalt i den ordning Konungen bestämt, då äger samhället eller, där den
vårdade har hemortsrätt inom annat fattigvårdssamliälle och hemortssamhället
lämnat ersättning för vården, detta samhälle att under de förutsättningar,
som för erhållande av ersättning enligt 1 mom. stadgats, av det
landsting, inom vars område hemortssamliället är beläget, erhålla gottgörelse
med hälften av vårdkostnaden beräknad, i vad avser dagkostnad, enligt de
i 1 mom. omförmälda grunder. Landstinget äger för beviljande av sådan
gottgörelse uppställa de ytterligare villkor, som kunna befinnas lämpliga.

41 §.

1 mom. Där fattig för vård intagits å anstalt för tuberkulösa eller för
vanföra, vilken åtnjuter statsbidrag, gäller om fattigvårdssamhälles rätt att
utfå gottgörelse för utgiven vårdkostnad vad i 40 § 1 mom. sägs.

2 mom. Därest genom-------------— intagen

fattig.

Har fattigvårdssamliälle åt fattiga sjuka, som i nästföregående stycke avses,
å särskild, samhället eller annan tillhörig, anstalt eller å en vid fattigvårdsanstalt
för ändamålet anordnad särskild avdelning, vilken står under
läkares tillsyn, berett vård, som av förste provinsialläkare intygas vara tillfredsställande,
äger samhället eller, där den vårdade har hemortsrätt inom
annat fattigvårdssamliälle och hemortssamliället lämnat ersättning för vården,
detta samhälle att av det landsting, inom vars område hemortssamhället
är beläget, erhålla gottgörelse med hälften av vårdkostnaden, beräk -

149

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

nåd, i vad avser dagkostnad, enligt de i 40 § 1 mom. omförmälda grunder.
Landstinget äger för beviljande av sådan gottgörelse uppställa de villkor,
som kunna befinnas lämpliga.

42 §.

Där fattig för vård intagits å länslasarett eller av landsting underhållen
sjukstuga eller å annan, med länslasarett likställd, sjukvårdsinrättning, gäller
om fattigvårdssamhälles rätt att utfå gottgörelse för vårdkostnaden vad i
40 § 1 mom sägs.

i 50 §.

1 mom. Har fattigvårdssamhälle lämnat fattigvård åt någon, vilken har
hemortsrätt inom annat samhälle, är samhället, därest understödstagaren är
i behov av fattigvård enligt 1 §, oavsett om skyldeman eller annan bort
jämlikt 3 eller 4 § ansvara för hans försörjning berättigat att erhålla ersättning
för fattigvården av det senare samhället i den omfattning och i
den ordning, som här nedan stadgas.

2 mom. Ersättning, som i 1 mom. sägs, utgår endast i den mån den
lämnade vården varit av i 1 § andra stycket avsedd beskaffenhet.

Ersättning utgår ej för fattigvård, som bestått i

bekostande åt skolbarn av kläder, underhåll eller annat, som avser att
sätta dem i tillfälle att begagna skolundervisningen,

läkar- eller förlossningshjälp eller medicin, då hjälpen eller medicinen
lämnats annorledes än i förening med vård å anstalt, eller

begravningslij älp.

Angående det belopp, varmed ersättning skall i olika fall lämnas, stadgas
i 51 §.

Öl tj.

1 mom. Ersättning för dagkostnad för vård å annan än fattigvårdssamhället
tillhörig anstalt eller inrättning utgår efter den för vård å billigaste
avdelning å anstalten enligt fastställda grunder gällande avgiften för den
vårdade; dock skall, där erforderlig vård lämpligen kunnat för lägre kostnad
beredas å annan anstalt, ersättningen utgå allenast med belopp, motsvarande
denna kostnad.

Ersättning för dagkostnad för vård å fattigvårdssamhället tillhörig anstalt
utgår, därest anstalten eller ifrågavarande avdelning därav är att hänföra
till sjukvårdsinrättning, enligt de i första stycket angivna grunder och
eljest enligt den, på sätt i 2 mom. förmäles, för året fastställda tariff.

Ersättning för annan vård än i första och andra styckena sägs utgår med
det belopp, vartill kostnaden därför skäligen kan uppskattas.

2 mom. Tariff, som avses i 1 mom. andra stycket, fastställes för varje
fattigvårdssamhälle, efter vederbörandes hörande, årligen av Konungen före
den 1 december att gälla för vård under nästkommande år.

Konungen meddelar närmare bestämmelser om sättet för sådan tariffs
fastställande.

52 §.

1 mom. Har fångvårdsstyrelse lämnat fattigvård, för vilken den vill
söka ersättning av annat fattigvårdssamhälle eller av landsting eller av staten,
skall styrelsen ofördröjligen genom förhör med den nödställde eller
andra, som kunna meddela upplysning i ämnet, införskaffa ingående utredning
angående

a) den nödställdes namn, ålder, födelseort och civilstånd,

b) fattigvårdsbeliovet och anledningen därtill,

150

Kungl. 3faj:ts ]>roposition nr 10H.

c) fattigvård, som lian förut åtnjutit,

d) senaste mantalsskrivningsort, eller, om den nödställde ej skulle äga
hemortsrätt därstädes, annan ort, varest han antages hava hemortsrätt, samt

e) personer, som äro pliktiga att försörja den nödställde, och deras
ekonomiska ställning.

Vid dylikt förhör skall tillika utredas, huruvida för den nödställde sökts
eller erhållits pension eller understöd jämlikt lagen om allmän pensionsförsäkring.

Är den nödställde gift eller minderårig, skola uppgifter, motsvarande de
under a), c) och d) omförmälda eller i nästföregående stycke avsedda, inhämtas
jämväl rörande make eller föräldrar.

De erhållna upplysningarna skola utförligt upptagas i protokoll, vars riktighet
skall bestyrkas genom underskrift av den, som hållit förhöret, samt
så vitt möjligt av den, med vilken förhöret hållits.

Därest uppgift ej kan erhållas i ett eller annat av ovan angivna avse
enden, skall detta anmärkas i protokollet.

2 mom. Fattigvårdsstyrelsen bör även genom skriftväxling med vederbörande
myndigheter eller annorledes söka införskaffa utredning i de i 1
mom. angivna hänseenden, i vilka tillförlitliga uppgifter icke kunnat vinnas
genom hållna förhör.

53 §.

1 mom. Fångvårdsstyrelse, som vill, att annat fattigvårdssamhälle skall
utgiva ersättning för fattigvård eller övertaga försörjningsskyldigheten för
behövande, skall därom ofördröjligen hos fattigvårdsstyrelsen i detta samhälle
göra skriftlig anmaning.

Anmaning skall innehålla eu så vitt möjligt specificerad uppgift å fattigvårdskostnaden,
i vad den då kan angivas, med upplysning om tiden för
vård, för vilken ersättning yrkas, samt de grunder, efter vilka den begärda
ersättningen beräknats, ävensom uppgift, huruvida vården fortfar eller vid
tiden för anmaningens tillställande upphört. Vid anmaningen skola i avskrift
fogas ej mindre protokoll över förhör enligt 52 § än även de övriga
handlingar, på vilka fattigvårdsstyrelsen kan vilja stödja sitt krav på ersättning.
Angående påföljd i vissa fall av försummelse att iakttaga vad sålunda
föreskrivits stadgas i 56 och 62 §§.

2 mom. Fångvårdsstyrelse, vilken erhållit anmaning, som i 1 mom.
sägs, har att vid påföljd, som framgår av 56 och 62 §§, inom fyrtiofem
dagar efter anmaningens mottagande därå avgiva skriftligt svar enligt vad
nedan sägs.

Därest det framställda kravet icke alls eller icke till alla delar godkännes,
skall fångvårdsstyrelse, utom i fall som i 4 och 5 mom. avses, i anmaningssvaret
utförligt angiva anledningen till bestridandet samt i avskrift bifoga de
handlingar, som styrelsen kan vilja åberopa som stöd för detsamma.

Medgives kravet delvis, skall i svaret jämväl angivas, efter vilka grunder
det godkända beloppet beräknats.

3 mom. Därest fångvårdsstyrelse i avgivet anmaningssvar helt eller
delvis bestrider framställt krav, äger den fångvårdsstyrelse, som gjort anmaningen,
att inom trettio dagar från svarets mottagande till bemötande av
detsamma i saken avlåta påminnelser till den andra fattigvårdsstyrelsen med
angivande av skälen för kravets vidhållande helt eller delvis; och har, utom
de i 4 och 5 mom. avsedda fall, fångvårdsstyrelse, som mottagit dylika påminnelser,
att vid påföljd, som framgår av 56 och 62 §§, inom enahanda tid
från deras mottagande därå avgiva utförligt svar.

151

Kungl. Maj:ts proposition nr 10H.

4 mom. Förklarar fattigvårdsstyrelse inom föreskriven tid i svar å anmaning
eller å påminnelser, att av fattigvårdssamhället eller annan talan
väckts om mantalsskrivning, som kan inverka på den vårdades hemortsrätt
under det år, vården avser, och att styrelsen förty önskar låta med avgivande
av utförligt svar anstå, skall, vid påföljd, som ovan sagts, dylikt svar avgivas
inom trettio dagar från det utslag i mantalsskrivningsmålet vunnit
laga kraft.

5 mom. Har fattigvårdsstyrelse i anmaning eller påminnelser upplyst,
att angående ersättning för den vård, som avses i anmaningen, anspråk
framställts mot landsting eller talan väckts mot person, som jämlikt 3 eller
4 § är försörjningspliktig för den vårdade, äger den sökta fångvårdsstyrelse!!
i sitt svar förklara sig vilja låta med avgivande av utförligt svar anstå; och
skall, där så skett, dylikt svar vid nyss nämnd påföljd avgivas inom trettio
dagar från den dag, då tiden för väckande av talan mot landstinget hos
Konungens befallningshavande utgick, eller därest sådan talan inom behörig
tid väckts eller talan förts mot försörjningspliktig, från den dag då Konungens
befallningskavandes utslag i målet vunnit laga kraft eller, om utslaget överklagats,
från det kammarrättens utslag blivit sistnämnda fattigvårdsstyrelse
delgivet.

6 mom. Tillställande av anmaning och påminnelser ävensom av svar å
dylik skrivelse må ske genom allmänna posten och gäller därvid rekommendiitionsbevis
å försändelsen såsom bevis om tillställandet därav och mottagningsbevis
såsom bevis om dagen för försändelsens mottagande.

54 §.

1 mom. Bestrider fattigvårdsstyrelsen framställt krav eller har svar å
gjord anmaning eller påminnelser icke avgivits inom tid. som i 53 § är
för olika fall föreskriven, äger den fattigvårdsstyrelse, som gjort anmaningen.
att hos Konungens befallningshavande i länet anhängiggöra sin talan.

Yid den skrift, varigenom talan anhängiggöres, skola vid påföljd, som i
56 § 1 mom. tredje stycket sägs, fogas ej mindre bevis, att anmaning skett
och, i förekommande fall, att påminnelser avlåtits, tillika med avskrifter av
anmaningen och påminnelserna jämte vidfogade handlingar samt de bevis
i övrigt, som fattigvårdsstyrelsen vill åberopa, än även erhållna svar å anmaningen
och å påminnelserna samt vid dylikt svar fogade handlingar.

2 mom. Har anmaning gjorts hos ett fattigvårdssamkälle men anledning
•sedermera yppats, att understödstagaren äger hemortsrätt inom annat fattigvårdssamhälle,
må talan föras mot detta samhälle, ändå att anmaning hos
dess fattigvårdsstyrelse ej föregått. Talan utan föregående anmaning må
ock föras, därest vid förhör enligt 52 § eller eljest upplysning icke vunnits,
vilket samhälle ersättnings- eller försörjningsskyldigketen åligger.

Fattigvårdsstyrelse, som utan föregående anmaning anhängiggöra talan,
har att därvid bifoga de uppgifter, som jämlikt 53 § skola innehållas i anmaning,
samt de handlingar, som enligt samma paragraf skola medfölja sådan.

55 §.

1 mom. Talan, som i 54 § sägs, skall, där fråga icke är om sådant fall,
som avses i 53 § 4 eller 5 mom., anhängiggöras inom nittio dagar, efter det
fattigvård, för vilken rätt till ersättning förefinnes, börjat utgå, eller gottgörelse
för sådan vård utgivits till myndighet, anstalt eller inrättning, som
avses i 58 §. Väckes ej talan inom sådan tid, skall rätten till ersättning

152

Kungl. MajUs proposition nr 106.

för fattigvård, som lämnats mer än nittio dagar före det ansökningen liosKonungens
befallningshavande gjordes, anses förfallen.

Har fattigvårdsstyrelse, som lios fattigvårdsstyrelsen i annat samhälle
gjort anmaning, i ärendet ytterligare avlåtit påminnelser, skall dock såväl
den i första stycket stadgade tiden för talans anhängiggörande som den i
samma stycke omförmälda tiden i fråga om förlust av rätten till ersättning
vara etthundrafemtio dagar.

2 mom. Har fattigvårdsstyrelse, som mottagit anmaning, på sätt och av
anledning, som i 53 § 4 eller 5 mom. sägs, förklarat sig vilja låta med avgivande
av utförligt svar anstå, skall, där förklaringen lämnats i anmaningssvaret
och vidare skriftväxling eldigt 3 mom. i nämnda paragraf ej förekommit
ävensom då förklaringen lämnats i svar å påminnelser, talan lios
Konungens befallningshavande anhängiggöras inom sextio dagar från dagen,
då tiden för väckande av talan mot landsting utgick eller då utslag i det
mål, som föranlett förklaringen, vann laga kraft eller, i förekommande fall,,
blev fattigvårdsstyrelsen delgivet. Anhängiggöres ej talan inom sådan tid,
skall rätten till ersättning för fattigvård, som börjat utgå, eller för fattigvårdskostnad,
som utgivits efter nyss avsedd dag men mera än sextio dagar före
det ansökningen gjordes hos Konungens befallningshavande, anses förfallen.

Har förklaringen lämnats i anmaningssvaret och har fattigvårdsstyrelsen,.
som gjort anmaningen, i ärendet avlåtit påminnelser, skall såväl den i första
stycket stadgade tiden för talans anhängiggörande som den i samma stycke
omförmälda tiden i fråga om förlust av rätt till ersättning vara ettliundratjugu
dagar.

3 mom. Vad i denna paragraf stadgas angående tiden för väckande av
talan hos Konungens befallningshavande gäller ej för det fall, att fattigvårdsstyrelse,
hos vilken anmaning gjorts enligt 53 §, förklarat sig till alla delar
godkänna kravet men ersättning sedermera ej lämnats.

5<> §.

1 mom. Konungens befallningshavande hör över gjord ansökning fattigvårdsstyrelsen
i det eller de samhällen, mot vilka kravet riktas eller som
eljest kunna antagas vara ersättnings skyldiga; dock att, därest i ansökningen
ej göras yrkanden eller åberopas bevis, som gå utöver innehållet i anmaning
eller påminnelser i saken eller i intyg, fogade vid sådan skrivelse, dylik åtgärd
må underlåtas beträffande fattigvårdssamhälle, som visas hava behörigen mottagit
ifrågavarande handlingar.

Därjämte införskaffar Konungens befallningshavande genom parterna eller
låter själv införskaffa den ytterligare utredning, som må vara behövlig för
prövning av den vårdades hemortsrätt.

Har fattigvårdssamhälle försummat att vid ärendets behandling iakttaga
vad i 53 och 54 §§ föreskrives angående utredning, som skall förebringasunder
den förberedande skriftväxlingen eller vid talans väckande hos Konungens
befallningshavande, äger Konungens befallningshavande föreskriva viss tid,
inom vilken det försummade skall fullgöras vid äventyr, om det underlåtesr
att ansökningen icke upptages till vidare behandling, eller, där det är den
sökta fattigvårdsstyrelsen, att målet avgöres i befintligt skick.

3 mom. Fattigvårdsstyrelse, som förpliktas att utgiva ersättning för
fattigvård, skall, då yrkande därom framställts, tillika förpliktas att å ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 106. 153

dömda belopp gälda ränta efter fem för lmndra om året från nedan angivna
dagar, nämligen:

a) därest anmaning lios styrelsen skett,

å belopp, avseende kostnad, som utgivits under tiden till och med dagen
för anmaningens mottagande, från sagda dag, och

å belopp, avseende kostnad, som utgivits eller utgives under tiden efter
anmaningens mottagande, från ingången av kalenderkvartalet näst efter det,
då kostnaden utgavs, till dess betalning sker, dock att i varje fall för kostnad,
som utgivits under tiden till och med dagen för Konungens befallningshavandes
eller kammarrättens utslag i målet, tiden skall räknas från sådan dag;

b) därest anmaning hos styrelsen icke skett,

å belopp, avseende kostnad, som utgivits under tiden till och med dagen
för delgivning av den till Konungens befallningsliavande i målet ingivna
ansökningen, från sagda dag, och

å belopp, avseende kostnad, som senare utgivits eller utgives, enligt de
under a) för tid efter anmanings mottagande stadgade regler.

Framgår ej av utredningen, från vilken tid, enligt nu angivna regler ränta
skall utgivas å belopp, avseende viss till och med dagen för Konungens
befallningshavandes utslag upplupen kostnad, skall ränta å beloppet utgå
från nämnda dag.

Å belopp, vars utgivande det sökta samhället i svar å anmaning eller
påminnelser medgivit, må ränta icke utdömas, med mindre det visas, att
samhället, oaktat krav framställts, underlåtit att fullgöra betalningen.

Öl §.

Har fattigvårds samhälle — — — — — -— — — — — avhämta honom

Hemsändning, som--------------leva åtskilda.

Yppas i —--------- —-------— lämnat tillstånd.

Hemortssamhälle är pliktigt att ersätta skälig kostnad för hemsändning,
som ägt rum i enlighet med denna paragraf. Om uttagande av sådan ersättning
ävensom rätt till ränta därå skall vad som stadgats rörande ersättning
för fattigvård av hemortssamhälle äga motsvarande tillämpning; dock
att anmaning enligt 53 § icke skall vara erforderlig samt att talan alltid
skall, vid äventyr som i 55 § 1 mom. första stycket angives, anhängiggöra»
inom nittio dagar från det kostnaden guldits.

58 §.

1 mom. Där allmän anstalt eller inrättning jämlikt gällande föreskrifter
åt någon lämnat vård, varför den vill erhålla ersättning av fattigvårdssamhälle,
som i egenskap av vistelsesamhälle eller hemortssamhälle är pliktigt
att sörja därför, skall anstalten eller inrättningen utan uppskov om tiden
för vårdens början bevisligen underrätta fattigvårdsstyrelsen i samhället.
Har ansvarsförbindelse från styrelsen icke lämnats för ifrågavarande vårdT
skall samtidigt göras uttrycklig förfrågan om samhället är villigt att utgiva
ersättning för vården.

Talan mot visst fattigvårdssamhälle angående ersättning, som nu sagts,
anhängiggöres hos Konungens befallningshavande. Sådan talan skall väckas
inom nittio dagar från det vården börjat utgå, vid äventyr, om det försummas,
att rätt till ersättning för vård, som lämnats mer än nittio dagar före
det ansökningen hos Konungens befallningshavande gjordes, skall anses
förfallen.

154

Kungl. Maj.ts proposition nr 106.

Yad sålunda stadgats angående tiden för väckande av talan hos Konungens
befallningsliavande gäller ej för det fall, att fattigvårdsstyrelse lämnat
ansvarsförbindelse för vården eller i anledning av förfrågan, som i första
stycket sägs, förklarat sig villig att därför utgiva ersättning.

2 mom. Ersättning, som i denna paragraf avses, utgår, i vad avser dagkostnad,
efter den för vård å billigaste avdelning å anstalten enligt fastställda
grunder gällande avgiften för den vårdade.

3 mom. Om behandling av mål, som i denna paragraf avses, skall i tilllämpliga
delar gälla vad i 56 § 1 mom. första stycket sägs.

Fattigvårdssamliälle, som förpliktas utbetala ersättning, skall tillika, då
yrkande därom framställts, åläggas att gälda ränta efter fem för hundra om
året för tid, som i 56 § 3 mom. stadgas för det fall att anmaning icke skett.

4 mom. Yad nu stadgats skall i tillämpliga delar äga motsvarande giltighet
för det fall att offentlig myndighet åt någon lämnat underhåll, varför
fattigvårdssamliälle är pliktigt att giva ersättning.

59 §.

Gottgörelse av landsting för vårdkostnad, varom i 40, 41 eller 42 § förmärs,
skall sökas inom juni månad året efter det, då kostnaden av fattigvårdssamhället
utgivits, vid äventyr om det försummas, att rätt till gottgörelse
för den kostnad förfallit. Har fråga om skyldighet att vidkännas
kostnaden varit föremål för tvist mellan fattigvårdssamhällen eller talan mot
enskild eller ansökning gjorts om gottgörelse för kostnaden från staten, skall
talan väckas inom juni månad året efter det, då Konungens befallningsliavandes
utslag eller beslut i ersättningsfrågan vunnit laga kraft eller, om
utslaget eller beslutet överklagats, efter det då kammarrättens utslag blivit
fattigvårdsstyrelsen delgivet.

Yid ansökningen skola fogas följande handlingar:

a) avskrift av protokoll över förhör enligt 52 §;

b) specificerad uppgift å fattigvårdskostnaden med angivande särskilt för
varje understödstagare av tiden för vård, för vilken ersättning yrkas, samt
de grunder, efter vilka den begärda gottgörelsen beräknats; skolande uppgiften,
där den ej åtföljes av behöriga verifikationer, vara till riktigheten
styrkt av fångvårdsstyrelse^ ordförande eller kassaförvaltare; samt

c) utredning rörande de personers hemortsrätt, ansökningen gäller, samt
redogörelse för de åtgärder, som må hava vidtagits för utbekommande av
ersättning av annat fattigvårdssamliälle eller av staten eller enskild person,
därvid i berörda hänseenden meddelade utslag eller beslut böra bifogas.

Därest gottgörelse helt eller delvis vägras för vårdkostnad, som här sägs,
eller meddelande om beslut i anledning av gjord ansökning icke ingått inom
sex månader efter det ansökningen gjordes, äger fattigvårdsstyrelsen att,
med bifogande i avskrift av ansökningshandlingarna, lios Konungens befallningsliavande
föra talan om utfående av den sökta gottgörelsen; sådan talan
skall dock, vid äventyr, som i första stycket sägs, väckas inom nittio dagar
från det meddelande erhölls om landstingets beslut eller tiden för meddelande
av sådant beslut utgick, och skall om målets behandling i tillämpliga
delar gälla vad i 56 § 1 mom. första och andra styckena sägs.

Landsting, som förpliktas utbetala ersättning skall tillika, då yrkande
därom framställts, åläggas att gälda ränta efter fem för hundra om året förtid,
som i 56 § 3 mom. stadgas för det fall att anmaning icke skett.

60 §.

2 mom. Har, efter

såsom fattigvård.

155

Kungl. Maj:ts proposition nr 10H.

Dylik gottgörelse utgår dock endast, om fattigvården meddelats innan
natron av ifrågavarande personer återvänt till samliället, eller omedelbart
därefter. Därest hemortssamliället fått ersätta av annan utgiven fattigvård,
erhålles gottgörelse endast så vitt berörda tid av tre år förflutit, innan hem
ortssamhället antingen mottagit anmaning, som i 53 § sägs, eller i de fall,
då enligt 54 § 2 mom. talan om ersättning för utgiven fattigvård må foras
utan föregående anmaning, delgivits den till Konungens befallnmgsliavande
i målet ingivna ansökningen.

3 mom. Gottgörelse, som---------enskild person.

Fattigvård, som omförmäles i 50 § 2 mom. andra stycket, gottgores av
staten endast för det fall, att understödstagaren icke är svensk medborgare.

62 §.

I fråga om tvister, som i detta kapitel avses, skall vad i rättegångsbalken
stadgas angående rättegångskostnad äga motsvarande tillämpning; och må,
där på grund av försummelse av fattigvårdssamliälle eller annan part
att fullgöra sina åligganden jämlikt denna lag att före målets anliängiggörande
utreda ärendet anledning skäligen förekommit för den andra parten
att däri anhängiggöra talan hos Konungens befallningshavande, denna part
icke förpliktas att utgiva ersättning för rättegångskostnad, ändå att dess
talan i huvudsaken ogillas.

9 KAP.

Om fattigvårdssamhälles rätt mot understödstagare och för dem
försörjningspliktiga personer.

63 §.

1 mom. Fångvårdsstyrelse äger att av den, som. åtnjutit fattigvård, uttaga
ersättning därför, i den mån styrelsen icke finner skäl till eftergift.
För fattigvård, som någon erhållit, innan han fyllt sexton år, må ersättning
dock icke uttagas ur hans arbetsförtjänst.

Har någon mottagits till stadigvarande försörjning, äger fattigvardsstyrelson
omhändertaga egendom, som vid mottagandet tillhör understödstagaren
eller, medan han åtnjuter försörjning, tillfaller honom, samt därav bereda
sig ersättning för fattigvård, som lämnas honom. Fattigvårdsstyrelsen äger
hos vederbörande polismyndighet erhålla handräckning för sådan egendoms

■omhändertagande. ....

2 mom. Har fattigvårdssamliälle tillskyndats kostnad for fattigvård, som
enligt 1 § lämnats någon, för vilkens försörjning skyldeman eller annan enligt
3 eller 4 § bort ansvara, äger fattigvårdsstyrelsen att av den, vilken
ansvarigheten åligger, uttaga ersättning för denna kostnad, i den mån styrelsen
icke finner skäl till eftergift.

Har någon--sista stycket i 63 § — — är sagd.

64 §.

Där fattigvårdssamliälle för vård å sjukvårdsinrättning eller å förbättrings•eller
uppfostringsanstalt eller till åtgärder för förebyggande av framtida fattigvårdsbehov
eller för ändamål, som i 37 § 2 stycket sägs, anslagit särskilda
medel till fattigvårdsstyrelsens förfogande, ankommer det på fattigvårdssamhället
att bestämma, huruvida ersättningsskyldighet, varom i 6o § stadgas,
skall äga rum för understöd, som utlämnas av dessa medel.

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

67 §.

Talan om utbekommande av ersättning enligt 63 § ävensom om utgivande:
av försörjningsbidrag, som i 66 § sägs, anhängiggöres lios Konungens befallningshavande
i länet. Vid ansökningen skola fogas de uppgifter, som jämlikt
53 § skola innehållas i anmaning, samt de handlingar, som enligt samma,
paragraf skola medfölja denna; och gäller om målets behandling i tillämpliga
delar vad i 56 § 1 mom. första stycket stadgas.

I fråga om ersättning för kostnader hos Konungens befallningshavande
skall vad i 62 § sägs äga motsvarande giltighet.

68 §.

Om tiden för anhängiggörande av talan om ersättning enligt 63 § skall
vad enligt allmänna lagen gäller om preskription av fordran äga tillämpning.

79 §.

Är någon missnöjd med handräckning, som av polismyndighet meddelatsenligt
63 § 1 mom. andra stycket för omhändertagande av egendom, som
där sägs, eller jämlikt 72 § för inställande till arbete eller återhämtande
till fattigvårdsanstalt, må han däröver anföra besvär hos Konungens befallningshavande
inom trettio dagar från handräckningens fullbordande.

81 §.

1 inom. År någon missnöjd med Konungens befallningshavandes utslag;
i mål om fullgörande av försörjningsplikt, eller om hemsändning eller om
ersättning för fattigvårds- eller hem sändningskostnad eller i mål, som omförmälas
i 78 § 1 och 2 mom., må lian däröver anföra besvär hos kammarrätten;
dock må talan hos kammarrätten ej föras allenast beträffande
kostnader i målet hos Konungens befallningshavande.

Besvären skola------------eget utlåtande.

2 mom. År utslaget----------föreskriven ordning.

3 mom. Har mål, — — — — — — — — — — dess helhet.

4 mom. I fråga om ersättning för kostnaderna hos kammarrätten i mål om
hemsandning eller om ersättning för fattigvårds- eller hemsändningskostnad
skall vad i 62 § stadgas äga motsvarande giltighet.

5 mom. Konungens befallningshavandes utslag som i 1 mom. avses,
ävensom kammarrättens utslag i dylika mål skola skyndsamt genom Konungens
befallningshavandes försorg delgivas, förutom sökande och klagande,
jämväl förklarande i de fall, då antingen genom utslaget försörjnings- ellerersättningsskyldighet
honom ådömts eller ock målet av honom såsom sökande
först anhängig] orts; och skall bevis om delgivningen av Konungensbefallningshavande
vederbörande vid anfordran tillhandahållas.

6 mom. Vad i 1 och 5 mom. stadgas skall i tillämpliga delar gälla i
fråga om besvär över Konungens befallningshavandes beslut i ärende, som
avses i 61 § 1 mom.

Dessa ändringar träda i kraft den 1 januari 1927; därvid dock skall
iakttagas

157

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

att tariff, som avses i 51 § skall första gången fastställas före den 1 december
1926, samt

att dessa ändringar icke skola tillämpas beträffande ersättning för underhåll
eller vård, varom före den 1 januari 1927 anmaning framställts, eller
där anmaning ej skall ske, varom före samma dag talan väckts hos Konungens
befallningshavande eller krav framställts mot landsting; utan skall i
sådant hänseende gälla vad hittills varit föreskrivet.

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

Sammanställning angående antalet av kammarrätten under åren 1922—1925

rarit föremål

Huvudsakliga tvisteämnet	Antal i kammarrätten under nedannämnda år avgjorda fattigvårdsmål *)
	1922	1923	1924	1925	Medel- antal
	—	—	—	—	—
Hemortsrätt enligt 1871 års fattigvårdsförordniug............	134	166	207	101	152.00
» » 1918 års fattigvårdslag .....................	150	181	203	112	161.50
Behov enligt 1 § fattigvårdsförordningen eller fattigvårds-lagen ...................................... • •.............................	138	301	362	154	238.7 5
Ersättningsbeloppets storlek ..........................................	205	345	322	185	264.25
Enskilds ersättningsskyldighet .......................................	39	80	163	98	95.00
Hemsändning och kostnad härför...................................	9	14	18	24	16.25
Frågor av formell natur ..............................................	31	115	131	66	85.75
Tillämpning av 23 § jämförd med 50 § fattigvårdslagen...	—	4	15	7	6.50
Formen för fattigvård (27 § fattigvårdslagen)..................	—	2	4	12	4.50
Landstings ersättningsskyldighet (40—42 §§ fattigvårds-lagen) ............................................................... ...... Frågor enligt Öl § fattigvårdslagen................................	4	6	ii 15	6 7	4.25 8.oo
Frågor enligt 58 § fattigvårdslagen.................................	lti	1	5	2	6.oo
Ersättning av statsmedel (60 § fattigvårdslagen) .............	13	88	34	31	41.50
Av enskild framställt yrkande om fattigvård (78 § fattig-vårdslagen) ..............................................................	11	26	38	42	29.25
Diverse ........................................................................	2	—	2	2	1.50
Tvistefrågan ej kunnat utrönas .....................................	—	3	4	—	1.75
Summa	752	1,332	1,534	849	! 1,116.75

>) Vid undersökningens verkställande har icke medräknats ett fåtal mål, där handlingarna
icke varit tillgängliga vid undersökningen och där till följd härav svårighet förelegat att bedöma
målets natur.

Kung!,. Maj:ts proposition nr 106.

159

Bilaga E.

avdömda fattigvårdsmål, fördelade efter de frågor, vilka däri huvudsakligen
för tvist.

Antalet utgör procentuellt i förhållande till summan av-gjorda fattigvårdsmål1)	Procentuell beräkning av det antal mål, i vilka kammar-rätten gjort ändring i sak i länsstyrelses utslag, i för-hållande till summan av-gjorda fattigvårdsmål1)	Procentuell beräkning av det antal mål, i vilka kammarrätten gjort ändring i sak i länsstyrelses utslag, i förhållande till an-talet avgjorda mål efter huvudsakliga tvisteämnet1)	Me- del- pro- cent
1922	1923	1924	1925	Model- %	1922	1923	1924	1925	Medel %	1922	1923	1924	1925
%	%	%	%	—	%	%	%	%	—	%	%	%	%	_
17.82	12.46	13.4 9	11.90	13-92	3.99	3.90	3.06	4.12	3.77	22.39	31.33	^22.71	34.65	27.77
19.flö	13.5!)	13.2 4	13.19	14.99	5.05	3.90	3.52	3 06	3.8 8	25.33	28.73	26.60	23.21	25.9 7
18.35	22.60	23.60	18.14	20.67	6.52	8.03	7-89	6.oi	7.ii	oO. 51	35.65	33.4 3	33.12	34.4 0
27.26	25.90	20.99	21.79	23.98	11.30	11.11	7.37	9.07	9.71	41.46	42.90	35.09	41.62	40.2 7
5.19	6.01	10.62	11.54	8.34	2.1 3	2.55	5.67	5.54	3.9 7	41.03	42.50	53.37	47.96	46.22
1.20	1.05	1.17	2.83	1.56	0.40	0.38	0.0 7	0.82	0.42	33.53	35.71	5.56	29.17	25.94
4.12	8.63	8.54	7.77	7.27	2.26	2.93	3.7 8	2.83	2.95	54.84	33.91	44.27	36.36	42.85
—	0.30	0.98	0.83	0.53	—	—	0.72		0.18	—	—	74.44	—	18.61
—	0.15	0.26	1.41	0.45	—	—	—	0.24	0.06	—		—	16.67	4.17
_	_	0.7 2	0.71	0.36	_	—	0.13	0.12	0.06	—	—	18.18	16.67	8 71
0.53	0.45	0.98	0.82	0.70	0.27	0.23	0.39	0.24	0.28	50. oo	50. oo	40.oo	28.5 7	42.14
2.13	0.07	0.32	0.24	0.69	0.66	__	0.0 7	—	0.18	31.25	—	20. oo	—	12.81
1.73	6.61	2.22	3.65	3.55	0.27	1.05	0.33	1.53	0.80	15.38	15.91	14.71	41.29	21.82
1.46	1.95	2.48	4.94	2.71	—	0.30	0.39	1.18	0.4 7	—	15.38	15.7 9	23.81	13.75
0.26		0.13	0.24	0.16	—	—		—	—	—	—	—	—	—
	0.23	0.26	—	0.12	-
100.00	lOO.oo	100.00	lOO.oo	lOO.oo	32.85	34.38	33.3»	34.7 6	33.8 4	—		—		_

Stockholm den 27 januari 1926.

C. P. Engblom.