Kungl. Maj:ts proposition nr 103 (Proposition 1953:103)

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

Nr 103.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning
inom näringslivet m. m.; given Stockholms slott den
13 mars 1953.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet;
samt

2) lag angående ändrad lydelse av 20 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249)
om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

GUSTAF ADOLF.

John Ericsson.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 103.

Kungl. Maj. ts proposition nr 103.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

1 syfte att förebygga skadlig verkan av konkurrensbegränsning har enligt
lagen den 29 juni 1946 om övervakning av konkurrensbegränsning inom näringslivet
dels anordnats offentlig registrering av kartellavtal och andra
liknande konkurrensbegränsande överenskommelser, dels skapats möjlighet
till utförande av särskilda undersökningar angående förekomsten av konkurrensbegränsning
och därav föranledd inverkan på pris-, produktions-,
omsättnings- eller transportförhållanden här i riket. Registrerings- och undersökningsverksamheten
har anförtrotts kommerskollegium, där för ändamålet
inrättats en särskild byrå, monopolutredningsbyrån; övervakningen
av bank- och fondväsendet samt försäkringsväsendet har dock undantagits
från byråns behörighet och i stället uppdragits åt bank- och fondinspektionen
respektive försäkringsinspektionen.

Den i propositionen föreslagna lagen om motverkande i vissa fall av
konkurrensbegränsning inom näringslivet avser att förstärka det skydd
mot skadlig verkan av konkurrensbegränsning, som 1946 års lag erbjuder.
Det föreslås i enlighet därmed att ett näringsfrihetsråd upprättas med uppgift
att i fråga om konkurrensbegränsning, som bringas under dess bedömning,
genom förhandling söka undanröja skadlig verkan av densamma. Med
skadlig verkan av konkurrensbegränsning skall därvid förstås, att konkurrensbegränsningen
på ett ur allmän synpunkt otillbörligt sätt påverkar prisbildningen,
hämmar verkningsförmågan inom näringslivet eller försvårar
eller hindrar annans näringsutövning (1 §). Härjämte föreslås förbud mot
fasta bruttopriser samt vissa slag av anbudskarteller (2 och 3 §§). Förbuden
skall ej vara ovillkorliga. Undantag från förbuden föreslås sålunda
kunna beviljas av näringsfrihetsrådet om konkurrensbegränsningen kan antagas
främja kostnadsbesparingar, vilka till väsentlig del kommer konsumenterna
till godo, eller i övrigt bidrager till en ändamålsenlig ordning, eller
om eljest särskilda skäl föreligger (4 §). överträdelse av förbuden medför
straffansvar.

Förhandling för undanröjande av skadlig verkan av konkurrensbegränsning
får enligt förslaget äga rum 1) då mellan företagare slutits kartellavtal
eller annan liknande överenskommelse eller eljest i samförstånd tillämpas
gemensamt förfarande samt 2) då inom viss näringsgren en företagare
eller en grupp företagare, vilken sammanhålles av gemensamma ägarintressen
i företagen, svarar för en väsentlig del av företagsamheten i landet
eller del av landet (5 §). I förslaget har urskilts vissa fall då det ansetts särskilt
angeläget att hindra skadlig verkan av konkurrensbegränsning. Sådana
fall är, att företagare samverkar eller tillämpar gemensamt förfarande
rörande prissättning eller uppdelning av marknad, där samarbetet är ägnat

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

att väsentligt påverka prisbildningen, samt att en kartell eller en ensamföretagare
(respektive en däremot svarande grupp av företagare) i sin verksamhet
missgynnar viss eller vissa företagare (6 §).

Näringsfrihetsrådet skall enligt förslaget bestå av ordförande och åtta
ledamöter (7 §). Ordföranden och två ledamöter skall förordnas av Kung].
Maj :t för viss tid bland personer, som icke kan anses företräda vare sig
företagarintressen eller konsument- och löntagarintressen (8 §). De övriga
sex ledamöterna föreslås bli förordnade av Kungl. Maj :t. för tre år i sänder.
Tre av dem skall utses bland personer, som kan anses företräda företagarintressen,
och tre bland personer, som kan anses företräda allmänna konsument-
och löntagarintressen (9 §). Vid sidan av näringsfrihetsrådet skall
enligt förslaget inrättas en befattning såsom ombudsman för näringsfrihetsfrågor.
Denne förordnas av Kungl. Maj :t för viss tid. Han föreslås skola
ha domarerfarenhet (14 §). Erforderliga utredningar och undersökningar
skall enligt förslaget utföras av kommerskollegium (monopolutredningsbyrån)
respektive bank- och fondinspektionen samt försäkringsinspektionen.

Framställning om förhandling för undanröjande av skadlig verkan av
konkurrensbegränsning förutsättes enligt förslaget i regel böra göras av
ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor (16 §). Har förhandling påkallats,
skall näringsfrihetsrådet bereda sökanden samt motsidan tillfälle att vid
sammanträde inför rådet framlägga sina synpunkter på frågan huruvida
de för förhandling stadgade betingelserna föreligger (18 §). Ger vad som
förekommit vid sammanträdet vid handen att betingelserna för förhandling
är uppfyllda har näringsfrihetsrådet att besluta om förhandling (19 §).
Förhandlingen skall äga rum vid sammanträde med parterna inför näringsfrihetsrådet
(20 §). Har förhandling avslutats utan att den skadliga verkan
av konkurrensbegränsningen kunnat undanröjas, skall det enligt förslaget
åligga rådet att göra anmälan till Kungl. Maj:t, när Saken finnes vara av
större vikt (21 §). Näringsfrihetsrådets beslut föreslås icke få överklagas
(24 §). Enligt förslaget skall lagen icke äga tillämpning å överenskommelse
mellan arbetsgivare och arbetstagare angående arbetslön och andra arbetsvillkor
(28 §). Icke heller köp och försäljning av fast egendom eller upplåtelse
av nyttjanderätt till fast egendom föreslås komma att omfattas av den
nya lagen. ''

Enligt förslaget skall den nya lagen träda i kraft den 1 januari 1954 utom
såvitt angår förbuden mot bruttoprissystem och anbudskarteller, vilka
föreslås träda i tillämpning först den 1 juli 1954. Näringsfrihetsrådet beredes
därigenom tillfälle att under första halvåret 1954 pröva ansökningar
om dispens från förbuden.

I den föreslagna nya lagstiftningen har det icke ansetts erforderligt att
upptaga särskilda bestämmelser rörande butikshandeln på nybyggnadsområden
i tätorter. Det förordas i stället att Kungl. Maj:t i särskilt cirkulär
uppdrager åt länsstyrelserna att under viss tid, förslagsvis tre år, följa utvecklingen
såvitt angår butiksbeståndet inom blivande bostadsområden samt

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

fördelningen av planerade affärslokaler mellan skilda företagare och olika
företagsformer. I cirkuläret föreslås skola angivas att länsstyrelserna, om
så påkallas, skall inleda förhandlingar med berörda parter för att söka
undanröja missförhållanden, som kan yppas, ävensom allmänt verka för
att konkurrensen om tillgängliga butikslokaler blir så fri som möjligt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

F ö r s I a g
till
Lag

om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom

näringslivet.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser.

1 §•

I syfte att i vissa fall motverka konkurrensbegränsning inom näringslivet
skall, på sätt nedan stadgas, dels gälla förbud mot vissa arter av konkurrensbegränsning,
dels ankomma på näringsfrihetsrådet att i fråga om konkurrensbegränsning,
som bringas under dess bedömning, genom förhandling
söka undanröja skadlig verkan därav.

Med skadlig verkan av konkurrensbegränsning förstås, att konkurrensbegränsningen
på ett ur allmän synpunkt otillbörligt sätt påverkar prisbildningen,
hämmar verkningsförmågan inom näringslivet eller försvårar
eller hindrar annans näringsutövning.

Om förbud mot vissa arter av konkurrensbegränsning.

2 §■

Utan tillstånd av näringsfrihetsrådet må företagare, där ej annat är särskilt
stadgat, varken av företagare inom senare försäljningsled betinga sig,
att vid försäljning av förnödenhet här i riket visst pris icke må underskridas,
eller till ledning för prissättningen inom senare försäljningsled i riket
eljest angiva visst pris, med mindre därvid kommer till uttryck att priset får
underskridas.

3 §•

Ej må företagare utan tillstånd av näringsfrihetsrådet träffa eller tillämpa
överenskommelse att samråd eller annan samverkan mellan olika företagare
skall äga rum innan någon av dem avgiver anbud å försäljning av förnödenhet
eller utförande av tjänst här i riket.

4 §.

I bistånd, som i 2 och 3 §§ sägs, må meddelas endast om konkurrensbegränsningen
kan antagas främja kostnadsbesparingar, vilka till väsentlig del
komma konsumenterna till godo, eller i övrigt bidraga till en ur allmän
synpunkt ändamålsenlig ordning, eller om eljest särskilda skäl äro därtill.

Missbrukas tillståndet eller hava efter dess meddelande inträtt väsentligt
ändrade förhållanden, må tillståndet av näringsfrihetsrådet återkallas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

Om förhandling för undanröjande av skadlig verkan av
konkurrensbegränsning.

5 §:■

Förhandling, varom i 1 § stadgas, må äga rum, då konkurrensbegränsning
i undra fall än som avses i 2 och 3 §§ består däri att

1) mellan företagare slutits kartellavtal eller annan liknande överenskommelse
eller eljest i samförstånd tillämpas gemensamt förfarande, som berör
pris-, produktions-, omsättnings- eller transportförhållanden eller

2) inom viss näringsgren en företagare eller en grupp av företagare, vilken
sammanhålles av gemensamma ägarintressen i företagen, svarar för en
väsentlig del av företagsamheten i landet eller del av landet.

Förhandling må ej, med mindre Konungen lämnat tillstånd, gälla verkan
utom riket av konkurrensbegränsning. Tillstånd må meddelas endast i den
mån det påkallas av hänsyn till överenskommelse med främmande makt.

6 §•

Vid förhandling, varom i 1 § stadgas, skall särskilt eftersträvas att
hindra

1) att företagare, på sätt i 5 § 1) sägs, samverka eller tillämpa gemensamt
förfarande rörande prissättning eller uppdelning av marknad, där samarbetet
är ägnat att väsentligt påverka prisbildningen;

2) att samverkan eller gemensamt förfarande, som avses i 5 § 1), föranleder
missgynnande av viss eller vissa företagare; samt

3) att företagare eller grupp av företagare, som avses i 5 § 2), i sin verksamhet
missgynnar viss eller vissa företagare.

Om näringsfrihetsrådet och ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor.

7 §•

Näringsfrihetsrådet skall bestå av ordförande och åtta ledamöter.

8 §•

Ordföranden och två ledamöter förordnas av Konungen för viss tid bland
personer, som icke kunna anses företräda vare sig företagarintressen eller
konsument- och löntagarintressen. Ordföranden och en av ledamöterna, vilken
förordnas att vara vice ordförande, skola vara lagkunniga och i domarvärv
erfarna. Den andre ledamoten skall äga särskild insikt i näringslivets
förhållanden.

För vardera ledamoten förordnar Konungen två ersättare, som uppfylla
de för ledamoten stadgade behörighetsvillkoren.

9 §•

Övriga ledamöter förordnas av Konungen för tre år i sänder. Tre av dem
skola utses bland personer, som kunna anses företräda företagarintressen,
och tre bland personer, som kunna anses företräda allmänna konsument- och
löntagarintressen.

För envar av ledamöterna förordnas enligt samma regler erforderligt antal
ersättare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

10 §.

Avgår ledamot eller ersättare, som avses i 9 §, förordnar Konungen annan
för återstående delen av den tid, för vilken den avgångne varit utsedd.

11 §•

Ej må uppdrag såsom ordförande eller ledamot utövas av den som är
omyndig eller i konkurstillstånd.

12 §.

Näringsfrihetsrådet är beslutfört, då ordföranden, de båda ledamöter, som
avses i 8 §, samt en företrädare för företagarintressena och en företrädare
för konsument- och löntagarintressena äro närvarande. I besluts fattande
skola lika antal företrädare för företagarintressena samt konsument- och löntagarintressena
deltaga.

Utan hinder av vad i första stycket sägs äger ordföranden å rådets vägnar
dels handlägga och avgöra ärenden av mindre vikt, dels i övriga ärenden
företaga förberedande åtgärder.

13 §.

Beträffande jäv mot ordförande och ledamöter skall i tillämpliga delar
gälla vad om domarjäv är stadgat.

14 §.

Konungen förordnar för viss tid en ombudsman för näringsfrihetsfrågor.
Denne skall vara lagkunnig och i domarvärv erfaren.

Om förfarandet inför näringsfrihetsrådet m. m.

15 §.

Ansökan om tillstånd, som avses i 2 och 3 §§, skall göras skriftligen. I ansökningen
skola angivas de skäl, varå den grundas, samt de övriga omständigheter
sökanden vill åberopa i ärendet, över ansökningen skall ombudsmannen
för näringsfrihetsfrågor höras.

Tillstånd må ej återkallas utan att tillståndshavaren erhållit tillfälle att
yttra sig.

16 §.

Om förhandling, som i 1 § sägs, göres framställning av ombudsmannen
för näringsfrihetsfrågor.

Har ombudsmannen i visst fall beslutat att icke påkalla förhandling, må
framställning därom göras jämväl av företagare, som omedelbart beröres av
konkurrensbegränsningen i fråga, eller av sammanslutning av konsumenter
eller löntagare.

17 §.

Framställning om förhandling skall göras skriftligen. I framställningen
skola angivas de skäl, varå den grundas.

18 §.

Har förhandling påkallats, skall näringsfrihetsrådet bereda sökanden samt
motsidan tillfälle att vid sammanträde inför rådet framlägga sina synpunkter
på frågan, huruvida de för förhandling stadgade betingelserna föreligga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

Till sammanträdet skall ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor kallas även
om han ej är sökande. Är uppenbart att framställningen ej förtjänar avseende,
må den avslås utan att sammanträde inför rådet hålles.

Före sammanträde må i den utsträckning rådet prövar erforderligt muntlig
eller skriftlig förberedelse äga rum.

19 §.

Giver vad som vid sammanträde enligt 18 § förekommit vid handen, att
betingelserna för förhandling äro uppfyllda, har näringsfrihetsrådet att besluta
om förhandling.

20 §.

Förhandling skall äga rum vid sammanträde med parterna inför näringsfrihetsrådet
eller, om så prövas lämpligt och ärendet ej är av synnerlig vikt,
dess ordförande. Rådet eller ordföranden må ock överlägga enskilt med part.
Förhandlingen skall städse avslutas vid sammanträde med parterna inför
rådet.

21 §.

Har förhandling avslutats utan att skadlig verkan av konkurrensbegränsning
kunnat undanröjas, åligger det näringsfrihetsrådet, där saken finnes
vara av större vikt, att härom göra anmälan till Konungen.

22 §.

Näringsfrihetsrådet äger i där anhängigt ärende förelägga part vid vite
att inställa sig inför rådet samt att tillhandahålla rådet handelsböcker, korrespondens
och övriga handlingar, vilka kunna vara av betydelse i ärendet.

Vad sålunda stadgats innebär icke skyldighet att röja yrkeshemlighet
av teknisk natur.

23 §.

Näringsfrihetsrådets sammanträden för handläggning av ärenden enligt
denna lag skola vara offentliga. Kan det antagas att till följd av offentligheten
yx-keshemlighet skulle röjas eller förhandlingsarbetet försvåras, äger
rådet förordna, att sammanträde skall hållas inom stängda dörrar.

Rådet äger förordna, att vad som förekommit vid sammanträde inom
stängda dörrar icke får uppenbaras.

Överläggning till beslut skall hållas inom stängda dörrar, där rådet ej finner
det kunna ske offentligt.

24 §.

Över näringsfrihetsrådets beslut i ärenden enligt denna lag må klagan ej
föras.

25 §.

Ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor liksom ock näringsfrihetsrådet
äger av övervakningsmyndighet, som avses i lagen den 29 juni 1946 om övervakning
av konkurrensbegränsning inom näringslivet, påkalla biträde för
utredning i fråga, som kan vara av betydelse för förhandling enligt denna
lag.

Knngl. Maj:ts proposition nr 103.

Allmänna bestämmelser.

26 §.

Med företagare förstås i denna lag envar som yrkesmässigt

säljer viss förnödenhet,

driver rörelse för utförande av viss tjänst åt annan,

utövar rörelse, avseende in- eller utlåning av penningar eller handel med
in- eller utländskt mynt eller med värdepapper,

överlåter eller upplåter förmögenhetsrättighet av immateriell art,

upplåter nyttjanderätt till viss förnödenhet eller

utövar sådan hotell- eller pensionatrörelse, för vilken fordras myndighets
tillstånd.

Med företagare likställes sammanslutning av företagare.

27 §.

Med överenskommelse jämställas i denna lag i tillämpliga delar stadgar,
antagna av sammanslutning av företagare, samt av sådan sammanslutning
eljest utfärdade bestämmelser eller föreskrifter.

28 §.

Denna lag äger icke tillämpning å överenskommelse mellan arbetsgivare
och arbetstagare angående arbetslön och andra arbetsvillkor.

Ansvarsbestämmelser m. m.

29 §.

Den som bryter mot vad i 2 eller 3 § är stadgat straffes med dagsböter
eller, där omständigheterna äro synnerligen försvårande, med fängelse.

30 §.

Röjer någon utan giltigt skäl vad som enligt näringsfrihetsrådets förordnande
icke får uppenbaras, straffes han med dagsböter.

31 §.

Brott, som i 29 § sägs, må av allmän åklagare åtalas endast efter anmälan
eller medgivande av ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor.

32 §.

Åtal mot ordföranden eller ledamot i näringsfrihetsrådet eller ombudsmannen
för näringsfrihetsfrågor för ämbetsbrott skall upptagas av Svea hovrätt.

33 §.

Konungen äger meddela de närmare bestämmelser, som erfordras för tilllämpning
av denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1954 utom såvitt angår de i 2 och
3 §§ stadgade förbuden, vilka träda i tillämpning den 1 juli samma år.

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 20 § lagen den 28 maj 1987 (nr 249)
om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna

handlingar.

Härigenom förordnas, att 20 § lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna handlingar1 skall erhålla följande ändrade
lydelse.

20 §.

Handling som inkommit till övervakningsmyndighet, varom förmäles i
lagen om övervakning av konkurrensbegränsning inom näringslivet, eller till
näringsfrihetsrådet eller ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor må, i
•den mån handlingen innehåller upplysningar om yrkesutövares affärs- eller
driftförhållanden, vilkas offentliggörande kan lända honom till men, icke
i andra fall än Konungen bestämmer utlämnas förrän tjugu år förflutit
från handlingens datum. Vad nu sagts gälle ock hos myndigheten upprättad
handling, dock ej kartellregister.

På framställning av vederbörande yrkesutövare eller övervakningsmyndighet,
som avses i första stycket, äger Konungen, om särskilda skäl därtill
äro, förordna, att kartellregister, såvitt angår däri intagna uppgifter rörande
viss överenskommelse, icke må utlämnas tidigare än tjugu år efter det
anteckning om överenskommelsen gjorts i registret. Har framställning om
sådant förordnande gjorts, må, innan ärendet blivit av Konungen avgjort,
kartellregister i den del framställningen avser icke utlämnas. Vad nu sagts
gälle ock handlingarna i ärendet; om utlämnande av sådan handling efter
ärendets avgörande äge vad i första stycket stadgats motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1954.

1 Senaste lydelse se SFS 1946: 449.

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

Utdrag av protokollet över liandelsärenden hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
13 februari 1953.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Sköld, Torsten Nilsson,
Sträng, Ericsson, Andersson, Lingman, Hammarskjöld, Norup, Hedlund,
Persson, Lindell, Nordenstam.

Chefen för handelsdepartementet, statsrådet Ericsson, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om lagstiftning
till motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet
m. m. samt anför därvid följande.

I. Inledning.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 14 juni 1946 tillkallade dåvarande
chefen för handelsdepartementet, statsrådet Myrdal, sakkunniga
för att utreda frågan om behovet att undanröja enskild nyetableringskontroll
inom näringslivet och vissa olämpliga konkurrensmetoder såsom bojkott,
exklusivavtal och prisdifferentiering. Utredningsmännen antog benämningen
nyetableringssakkunniga. Deras uppdrag utvidgades genom Kungl. Maj :ts
beslut den 12 november 1948 till att avse även frågan om behovet av lagstiftning
för att motverka ur samhällelig synpunkt skadliga kartellavtal m. m.

De sakkunniga har den 20 september 1951 avgivit betänkande (SOU 1951:
27 och 28) med förslag bl. a. till lag om skydd mot samhällsskadlig konkurrensbegränsning
inom näringslivet.

Betänkandet är undertecknat av dåvarande statssekreteraren, numera generaldirektören
fil. dr Richard Sterner, ordförande, organisationschefen i
Kooperativa förbundet, fil. lic. Mauritz Bonow, verkställande direktören i
Sveriges köpmannaförbund Gustaf Borgström, verkställande direktören i
Sveriges grossistförbund Einar Kördel, andre ordföranden i Landsorganisationen
i Sverige Einar Norrman, andre direktören i Sveriges industriförbund
Kurt Söderberg samt ordföranden i Skånes speceri- och livsmedelshandlareförbund,
handlanden Gunnar Wahlberg. I överläggningarna med
utredningsmännen har såsom särskilda sakkunniga deltagit direktören
i Kemisk-tekniska och livsmedelsfabrikanters förening (KeLiFa) K. E. Gillberg,
förre verkställande direktören i Mjölkcentralen, lantmännens mjölkförsälj
ningsförening u. p. a., Carl Utterström samt förutvarande verkställan -

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

de direktören i Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, numera
verkställande direktören i Svenska tidningsutgivareföreningen J.-O. Modig.

De sakkunnigas förslag är icke enhälligt. Reservation har avgivits av herrar
Borgström, Kördel och Söderberg, i vilken reservation herrar Modig och
Utterström instämt. Dessa personer har avstyrkt införande av lagstiftning
på området. Särskilt yttrande har därjämte avgivits av herr Gillberg, vilken
förordat en lagstiftning av annan art än den av majoriteten föreslagna.

Över betänkandet har utlåtanden inkommit från Svea hovrätt, hovrätten
för Västra Sverige, socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, bostadsstyrelsen,
statskontoret, bank- och fondinspektionen, lantbruksstyrelsen, statens
jordbruksnämnd, kommerskollegium, patent- och registreringsverket, försäkringsinspektionen,
statens handels- och industrikommission, statens priskontrollnämnd,
Sveriges industriförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges
köpmannaförbund, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, Sveriges
lantbruksförbund, Kooperativa förbundet, Sveriges redareförening, Svenska
bankföreningen, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Sveriges allmänna
exportförening, Svensk industriförening, Svenska arbetsgivareföreningen,
Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation
(TCO), Sveriges husmodersföreningars riksförbund, Riksförbundet
landsbygdens folk (RLF), Svenska reklamförbundet, Svenska annonsörers
förening, Skånes speceri- och livsmedelshandlareförbund, AB Turitz & Co,
Åhlén & Holm AB, Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund
u. p. a. (HSB), Svenska riksbyggen och Sveriges allmännyttiga bostadsföretag,
SABO. Vidare har byggnadsstyrelsen och Svenska stadsförbundet
yttrat sig över de sakkunnigas förslag i viss del, nämligen vad angår butikshandeln
på nya bostadsområden. Beträffande den enskilda nyetableringskontrollen
inom vederbörande organisationers verksamhetsområden har yttranden
avgivits av Svenska bokhandlareföreningen, Svenska tidningsutgivareföreningen,
Auktoriserade annonsbyråers förening. Föreningen Sveriges
filmproducenter, Sveriges filmuthyrareförening, Sveriges biografägareförbund,
Elektriska engrossistföreningen och Elektriska installatörsorganisationernas
riksförbund EIO. Vid kommerskollegiets yttrande har fogats utlåtanden
från samtliga handelskamrar med undantag för Smålands och Blekinge
samt Skånes handelskammare. Sveriges industriförbund har vid sitt yttrande fogat
utlåtanden av Gjuterikonventionen och f. d. juslitierådet S. Bellinder. Sveriges
grossistförbund har bifogat yttranden av Sveriges urgrossisters förening
och Elgrossisternas förening. Vid det av Sveriges köpmannaförbund avgivna
yttrandet har fogats utlåtanden av Sveriges charkuteri- & slakteriidkares riksförbund,
Sveriges färghandlares riksförbund, Sveriges järnhandlareförbund,
Sveriges möbelhandlares centralförbund, Sveriges speceri- & lanthandlareförbund,
Bohusläns köpmannaförbund, Speceriminuthandlareföreningen i
Göteborg, Hallands köpmannaförbund, Jönköpings läns köpmannaförbund,
Södermanlands köpmannaförbund, Västerbottens södra köpmannaförbund,
Upplands köpmannaförbund, Stockholms köpmannaförbund, Örebro läns
köpmannaförbund samt Västergötlands köpmannaförbund.

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

Efter det remissvaren inkommit har detta lagstiftningsärende dryftats
med representanter för några av de största näringsorganisationerna samt
med företrädare för konsument- och löntagarintressena. Vad angår näringsorganisationerna
har några huvudpunkter rörande det resultat, vartill
man vid diskussion med deras företrädare kommit, särskilt upptecknats.

Jag anhåller nu att få upptaga ärendet till behandling.

II. Tidigare utredningar och lagstiftning ni. m.

Frågan om åtgärder mot konkurrensbegränsningar inom näringslivet, föranledda
av enskilda monopolistiska sammanslutningar, uppmärksammades
av statsmakterna redan före första världskriget. Sålunda tillkallades år 1911
eu förberedande undersökningskommission, den s. k. kartell- och trustutredningen.
Till följd av krigsutbrottet kom utredningens arbete dock ej att fullföljas
i avsedd omfattning.

Inflationen under och efter första världskriget medförde i vårt land liksom
i många andra länder ett ökat intresse för frågan om de monopolistiska
sammanslutningarnas verkningar med avseende å konsumentpriserna. I anledning
av riksdagsmotioner tillsattes år 1920 den s. k. trustlagstiftningskommittén
med uppdrag bl. a. att utarbeta förslag till en provisorisk lagstiftning
på området. Ehuru kommittén avgav betänkande redan år 1921,
kom frågan om lagstiftning att anstå till år 1925, då lagen den 18 juni 1925
om undersökning angående monopolistiska företag och sammanslutningar
utfärdades. Lagen gav Kungl. Maj:t befogenhet att uppdraga åt ämbetsmyndighet
eller en eller flera särskilda sakkunniga att företaga undersökning
av företag eller sammanslutning, som kunde antagas vara av monopolistisk
natur. Utredningsmyndigheten erhöll vidsträckt rätt att inhämta alla uppgifter,
som erfordrades för undersökningsarbetet. Lagen kom till användning
blott i ett fåtal fall, nämligen för undersökningar rörande kvarnföretagen,
jästtillverkningen, sockertillverkningen, porslinstillverkningen samt
bränn- och smörj olj ef öretagen.

Verkningarna av den ekonomiska krisen under 1930-talets början aktualiserade
på nytt, främst av arbetsmarknads- och försörjningspolitiska skäl,
konkurrensbegränsningens betydelse inom näringslivet. I enlighet härmed
fick 1936 års näringsorganisationssakkunniga i uppdrag att verkställa utredning
angående utbredningen inom näringslivet av organiserad samverkan
mellan företagarna samt att avgiva de förslag, vartill utredningen kunde
giva anledning. De sakkunniga avgav betänkande år 1940 (SOU 1940:35).
1 betänkandet lämnas en redogörelse för olika organisationsföreteelser inom
vårt näringsliv, bl. a. för år 1937 inom svenskt näringsliv gällande konkurrensbegränsningar.
Med hänsyn till de ändrade förhållanden, som inträtt i
och med andra världskrigets utbrott, fann näringsorganisationssakkunniga
sig emellertid ej böra framlägga förslag till åtgärder utan begränsade sig till
att i korthet redovisa de linjer, efter vilka deras överväganden rörande eventuella
statliga åtgärder rört sig.

Kungi. Maj:ts proposition nr 103.

De förslag till åtgärder som skisserats av näringsorganisationssakkunniga
upptogs, ehuru i begränsad omfattning, och bearbetades av kommissionen
för ekonomisk efterkrigsplanering i ett av kommissionen den 21 september
1945 avgivet delbetänkande (SOU 1945: 42). I huvudsaklig överensstämmelse
med det i betänkandet framlagda förslaget utfärdades följande år lagen
den 29 juni 1946 om övervakning av konkurrensbegränsning inom näringslivet.
Denna lag ersatte den förut nämnda lagstiftningen av år 1925.

1946 års lag föreskriver, att »i syfte att förebygga skadlig verkan av konkurrensbegränsning
inom näringslivet» övervakning skall ske på sätt i lagen
närmare stadgas dels genom registrering av konkurrensbegränsande
överenskommelser, dels ock genom särskilda undersökningar (1 §). övervakningen
utövas av myndighet, som Kungl. Maj :t bestämmer (övervakningsmyndighet).
I fråga om registrering av konkurrensbegränsande överenskommelser
(2—5 §§) stadgas skyldighet att efter anmaning av övervakningsmyndighet
anmäla kartellavtal eller annan liknande konkurrensbegränsande
överenskommelse, som berör pris-, produktions-, omsättnings- eller transportförhållanden
här i riket. Skyldigheten åvilar den som yrkesmässigt
säljer viss förnödenhet eller såsom företagare åt annan yrkesmässigt utför
viss tjänst, ävensom den som yrkesmässigt utövar rörelse avseende in- eller
utlåning av penningar eller handel med in- eller utländskt mynt eller med
värdepapper, överlåter eller upplåter förmögenhetsrättighet av immateriell
art, upplåter nyttjanderätt till viss förnödenhet eller utövar sådan hotelleller
pensionatsrörelse, för vilken fordras myndighets tillstånd. Med yrkesutövare
likställer lagen sammanslutning av yrkesutövare. Konkurrensbegränsande
överenskommelser, som anmälts eller vid särskild undersökning kommit
till övervakningsmyndighets kännedom, skall införas i ett särskilt register
(kartellregister). Detta är i princip offentligt. Beträffande särskild
undersökning (6—8 §§) föreskrives, att därest övervakningsmyndighet beträffande
viss verksamhet finner anledning att befara skadlig verkan av
konkurrensbegränsning eller eljest särskilda skäl föreligger därtill, myndigheten
äger besluta att verksamheten skall göras till föremål för undersökning
i vad avser förekomsten av konkurrensbegränsning och därav föranledd
inverkan på pris-, produktions-, omsättnings- eller transportförhållandena
här i riket. För undersökningens utförande ger lagen övervakningsmyndigheten
en omfattande befogenhet att inhämta alla erforderliga upplysningar.

Till övervakningsmyndighet har utsetts kommerskollegium, där för ändamålet
inrättats en särskild byrå, monopolutredningsbyrån; övervakningen
av bank- och fondväsendet samt försäkringsväsendet har dock undantagits
från byråns behörighet och i stället anförtrotts bank- och fondinspektionen
respektive försäkringsinspektionen. Förutom den registrerings- och undersökningsverksamhet,
som följer av lagen, avsågs enligt förarbetena, att övervakningsmyndigheten
skulle verkställa en allmän, fortlöpande analys av
marknadsförhållandena i syfte att klarlägga de strukturella förändringarna
inom näringslivet och den ofullständiga konkurrensens roll härvidlag. Av

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

statsfinansiella skäl har personal ej kunnat anställas för denna verksamhet,
som därför fått anstå tills vidare.

Till grund för 1946 års lag ligger den i vårt land liksom i flertalet europeiska
länder allmänt omfattade åskådningen, att förekomsten av konkurrensbegränsning
icke i och för sig ger anledning till ingripanden från
samhällets sida, utan att det är först då missbruk eller skadliga verkningar
kan konstateras, som åtgärder av ett eller annat slag bör bli aktuella. Anledningen
till att övervakningsmyndigheten endast givits befogenhet att
registrera konkurrensbegränsande överenskommelser och att verkställa undersökningar,
däremot icke att föreslå eller fatta beslut om ingripanden,
är att söka främst i den betydelse offentlighetsprincipen tillmätts såsom
ett vapen i kampen mot skadliga verkningar av konkurrensbegränsning.
Efterkrigsplaneringskommissionen framhöll bl. a. i det betänkande, som ligger
till grund för lagen, att publicering på bred bas — med vederbörlig hänsyn
till yrkesutövares legitima intresse av skydd för affärshemligheter —
borde komma att verka såsom en hämsko på eventuella tendenser till missbruk.
Genom publiciteten kunde vidare potentiella konkurrenters uppmärksamhet
komma att fästas på områden med oskälig prisbildning. Det framhölls
emellertid i förarbetena till lagen, att man även måste räkna med att
situationer kan uppstå, då staten måste ingripa. Det bedömdes därvidlag
vara av vikt att de exekutiva befogenheterna hölles isär från den utredande
och övervakande verksamheten. Befogenheten att avgöra huruvida sådana
omständigheter förelåge, att ingripande skulle ske eller underlåtas, liksom
att bestämma arten av ingripandet ansågs därför böra tillkomma Kungl.
Maj :t. Det förutsattes att i dylika fall även riksdagens medverkan stundom
kunde bliva erforderlig. Vidare framhölls att beslut om ingripanden av mera
allvarlig natur i allmänhet icke borde fattas utan att förhandlingar föregått
med vederbörande företag eller sammanslutning. Dylika förhandlingar borde
i regel anförtros åt en särskild förhandlingskommission. Av tänkbara
former för ingripanden nämndes bl. a. tullsänkningar, igångsättande av
konkurrerande statliga företag samt statligt övertagande av den monopoliserade
näringsgrenen.

I det av kommerskollegiets monopolutredningsbyrå förda kartellregistret
har under tiden fram till den 1 januari 1953 registrerats tillhopa 823 kartellavtal
och andra konkurrensbegränsande överenskommelser. 613 avtal
eller omkring 75 procent av hela antalet är slutna mellan företagare inom
samma tillverknings- eller försäljningsled (horisontella avtal). Huvuddelen
av dem, 406 avtal, förekommer på industriens område. Grosshandeln beröres
av 43 horisontella avtal, detaljhandeln av 39, hantverket av 68 samt jordbruksnäringen
av 29 dylika avtal. 210 avtal eller omkring 25 procent av
hela antalet registrerade avtal är slutna mellan företagare inom olika tillverknings-
eller distributionsled (vertikala avtal). Huvuddelen av dem gäller
mellan parter tillhörande två olika handelsled, t. ex. industrien—grosshandeln,
medan ett mindre antal sträcker sig över tre led och några enstaka
över fyra led. Av de vertikala avtalen berör 134 industrien, 112 grosshandeln,

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

101 detaljhandeln, 39 hantverket samt 34 jordbruksnäringen. En sammanställning
visar att av hela antalet horisontella och vertikala avtal 66 procent
berör industrien, 19 procent grosshandeln, 17 procent detaljhandeln, 13
procent hantverket samt 8 procent jordbruksnäringen.

I sin registreringsverksamhet har monopolutredningsbyrån hittills anmodat
vederbörande företagare att för registrering anmäla alla konkurrensbegränsande
avtal, som förelåg den 1 augusti 1946, då lagen trädde i kraft, eller
som därefter ingåtts. De anmälda avtalen har registrerats oavsett om de vid
tidpunkten för registreringen varit gällande eller ej. I början av år 1950
infordrade monopolutredningsbyrån upplysning från vederbörande företagare
huruvida de då såsom gällande Registrerade avtalen upphävts eller ändrats
efter registreringstillfället. Utan att sådan skyldighet förelegat har företagare
även sedermera i stor utsträckning självmant till byrån anmält att
registrerade avtal upphävts eller ändrats, varom i dylika fall anteckning införts
i registret. En av monopolutredningsbyrån utförd sammanställning
utvisar att av hela antalet den 1 januari 1953 i registret införda avtal 286
eller omkring 35 procent antecknats icke ha gällt vid registreringstillfället
eller senare ha upphävts. Av hela antalet registrerade avtal, som berör industrien,
har 188 antecknats vara upphävda (35 procent). Motsvarande siffror
är: för grosshandeln 84 avtal (54 procent), för detaljhandeln 51 avtal
(36 procent), för hantverket 66 avtal (62 procent) och för jordbruksnäringen
12 avtal (19 procent). I kartellregistret har härutöver i fråga om ett
mindre antal registrerade avtal antecknats att avtalen ändrats. I flertalet
fall torde ändringarna innebära en uppmjukning i riktning mot större konkurrensfrihet.

Monopolutredningsbyrån har i sitt registreringsarbete hittills ej haft
tillfälle att genomgå hela näringslivet. Kartellregistret är därför ännu icke
fullständigt. Vid kartläggningen av avtalsbeståndet har byrån eftersträvat
att i görligaste mån upptaga varje särskild bransch för sig till fullständig
genomgång. Bland de områden som gjorts till föremål för en dylik mera
fullständig undersökning märkes följande: järn- och stålindustrien; tillverkningen
av järnvägsmateriel; elbranschen och elinstallationsbranschen;
värme- och sanitetsbranschen jämte rörinstallationsbranschen; tegelindustrien;
kalkindustrien; jordbruksredskaps- och jordbruksmaskinbranscherna;
cyklar och sportartiklar; urbranschen; optikerbranschen; kontorsmaskinbranschen;
glasindustrien; stenindustrien; grus och murbruk; möbelbranschen;
trävaror och snickerier; pappers- och pappersmasseindustrien; jordbrukets
livsmedelsprodukter; textil- och beklädnadsbranscherna; skobranschen;
garveribranschen; bryggeribranschen; frisörbranschen; tvätteribranschen;
begravningsbranschen; film- och biografbranschen. I fråga om vissa
branscher har befunnits angeläget att registrera enstaka avtal utan att branschen
i anslutning därtill kunnat genomgås i sin helhet. Bland dylika branscher
må nämnas: järn- och stålmanufakturbranschen; metallvarubranschen;
byggnadsmaterielbranschen; hushållsmaskiner och hushållsartiklar;
grafiska branschen; livsmedelsindustrien; kemisk-tekniska industrien. Vissa

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

områden har ännu icke kunnat ägnas någon uppmärksamhet från byråns
sida. Av dessa må här nämnas transportväsendet, gruvindustrien, skeppsvarv
och båtbyggerier, fria yrken, hotell och restauranger.

Tre särskilda undersökningar har slutförts och publicerats av monopolutredningsbyrån.
Undersökningarna har avsett jordbruksmaskinbranschen,
grosshandeln med planglas samt radiatorbranschen. En undersökning rörande
diskbänksbranschen har färdigställts men ännu ej publicerats. Härjämte
är under arbete utredningar rörande grosshandeln med rör för byggnadsändamål,
grosshandeln med järn och balkar samt möbelbranschen.

Huruvida och i vilken omfattning de offentliggjorda särskilda undersökningarna
medfört ökad konkurrens inom de undersökta branscherna är
svårt att angiva, då säkra iakttagelser i detta hänseende knappast står till
buds. Emellertid torde böra omnämnas att samtliga i kartellregistret införda
avtal inom jordbruksmaskinbranschen (8 avtal) under branschutredningens
gång eller vid dess publicering upphävts. Vad radiatorbranschen beträffar
kvarstår visserligen det centrala konkurrensbegränsande avtalet, radiatorkonventionen.
Avtalet har emellertid under branschundersökningen
ändrats i den riktningen att ökad konkurrens möjliggjorts. Inom diskbänksbranschen
har under branschutredningens gång gällande prisöverenskommelser
radikalt ändrats, vilket synes ha haft till följd, att samarbetet inom
branschen i prisfrågor upphört. Vad angår handeln med planglas hade flertalet
tidigare inom branschen gällande, i kartellregistret intagna avtal upphört
vid tiden för den särskilda undersökningens offentliggörande. Vissa
återstående avtal inom branschen har vidare uppmjukats.

1 det av bank- och fondinspektionen förda kartellregistret har under tiden
till den I januari 1953 införts 22 avtal, av vilka 14 upphört att gälla, samt
i det av försäkringsinspektionen förda registret 36 avtal, av vilka 2 upphört
att galla. Uppgifterna i försäkringsinspektionens register, vilka införskaffats
år 1947, är för närvarande föremål för översyn.

Vad angår gällande rätt i övrigt, alltså utanför ramen av 1946 års lagstiftning,
berör nyetableringssakkunniga förhållandet mellan näringsfrih
e t c n och avtalsfriheten. Därvid erinras om att näringsfrihetsforordningen
den 18 juni 1864 omedelbart endast berör det allmännas förhållande
till näringsfriheten. Förordningen ger däremot icke skydd mot sådana
av enskilda åstadkomna konkurrensbegränsningar, t. ex. konkurrensbegränsande
avtal, som innebär faktiska begränsningar av rätten till fri näringsutövning.
Det framhålles vidare, att den sedan gammalt rådande avtalsfriheten
i vårt land liksom i allmänhet i nordisk och tysk rätt i konfliktsituationer
givits företräde framför näringsfriheten. Varken i doktrin eller
rättspraxis, som dock endast i begränsad omfattning kommit att syssla med
dessa spörsmål, synes sålunda ens ha ifrågasatts att avtal, som leder till faktiska
begränsningar av den fria konkurrensen, på denna grund i något fall
skulle jämlikt allmänna rättsgrundsatser vara ogiltiga. I anslutning härtill
faster nyetableringssakkunniga uppmärksamheten vid att avtalsfrihetens

2 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 103.

Kungl. May.ts proposition nr 103.

princip i Sverige lika litet som annorstädes är helt undantagslös. Den framförallt
mot slutet av 1800-talet rådande betänksamheten mot inskränkningar
i den förmögenhetsrättsliga avtalsfriheten har efter hand på olika områden
fått vika för ett mera socialt betraktelsesätt; enligt detta får rättsordningen
gripa in till stöd för svagt ställda grupper eller över huvud för att främja
vissa social- och näringspolitiska syftemål.

I fråga om den gällande rättens ställning till olika konkurrensmetoder
anmärker nyetableringssakkunniga, att frågan om rättsenligheten av sådana
metoder som organiserat priskrig, prisdifferentiering
och liknande åtgärder icke veterligen dragits under domstols prövning samt
att dessa konkurrensmetoder i Sverige utan vidare allmänt torde ha ansetts
fullt giltiga. Ej heller exklusivavtalens rättsliga giltighet har ifrågasatts.

Beträffande bojkott erinrar nyetableringssakkunniga, att detta begrepp
ej är entydigt utan ofta har växlande innebörd för olika personer och
i olika sammanhang, samt anför:

Emellertid brukar med bojkott eller det därmed synonyma uttrycket
blockad allmänt förstås, att man avbryter eller vägrar att upptaga ekonomisk
förbindelse av ett eller annat slag med en eller flera andra (de bojkottade).
Ofta anses dock bojkottbegreppet ha en mindre vid omfattning,
t. ex. att bojkott avser endast ett organiserat uppträdande eller ett uppträdande
av flera i samverkan för att åstadkomma ett avbrytande av de ekonomiska
förbindelserna. Stundom lägges huvudvikten vid att en person uppmanar
en eller flera till att icke inlåta sig i eller att avbryta ekonomisk förbindelse
med tredje man. Bojkott- eller blockadåtgärder förekomma icke
blott som en konkurrensmetod i samband med monopolistisk verksamhet

utan även i andra sammanhang.---Avsikten med bojkotten är i regel

att tvinga den bojkottade till visst uppträdande, men bojkotten kan också
ha annat syfte, t. ex. att utöva hämnd, bestraffning etc. Vanligt är att vid
en bojkott de ekonomiska förbindelserna icke avskäras för alla fall, d. v. s.
är absolut, utan att den bojkottande uppställer vissa villkor. En fabrikant
eller grossist vägrar t. ex. en detaljhandlare sedvanlig rabatt; arbetare kräva
t. ex. högre lön eller förbättring av arbetsförhållandena. I det förstnämnda
exemplet kan bojkotten stundom framträda mera såsom en form av prisdifferentiering
än som en bojkott i egentlig mening.

Beträffande frågan om den svenska rättens ställning till bojkottåtgärder
hävdar nyetableringssakkunniga, att en bojkottåtgärd icke i och för sig ger
upphov till skadeståndsskyldighet. Det skulle emellertid, då något klart
prejudikat härom icke föreligger, å andra sidan ej kunna helt uteslutas
att en bojkott av utpräglat otillbörlig karaktär under vissa omständigheter
kan ge upphov till utomobligatorisk skadeståndsskyldighet.

Den svenska lagstiftningen mot illojal konkurrens samt den svenska patentlagen
har nyetableringssakkunniga funnit sakna föreskrifter av betydelse
i förevarande sammanhang; dock erinras om 17 § patentlagen, enligt vilket
stadgande patent kan exproprieras för upplåtelse till allmänhetens fria
begagnande eller för statens räkning.

Avslutningsvis beröres den s. k. Havanastadgan (s. 78—80 i betänkandet)
för en internationell handelsorganisation (ITO), vilken riksdagen år 1950

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

bemyndigat Kungl. Maj:t att ratificera. I stadgans kapitel V återfinnes bestämmelser
om s. k. restriktiva affärsmetoder. Enligt stadgan skall medlemmarna
bekämpa dylika metoder, så snart dessa har skadliga verkningar på
utvidgningen av produktion eller handel och lägger hinder i vägen för uppnående
av organisationens syften. Svensk ratificering av stadgan har ännu
icke skett.

Rörande främmande rätt på området ber jag att få hänvisa till en redogörelse
för Trust- och kartellagstiftninge n i några främmande
länder, vilken torde få såsom bilaga A fogas vid detta protokoll.

III. Behovet av vidgad lagstiftning.

Betänkandet.

Inom näringslivet förekommer, framhåller nyetableringssakkunniga, konkurrensbegränsningar
av många olika slag. Icke sällan är konkurrensen
inom en och samma näringsgren inskränkt genom flera särskilda konkurrensbegränsningar
på ett sådant sätt att de olika begränsningarna inbördes
förstärker varandra.

En ofta förekommande form av konkurrensbegränsning är att sinsemellan
fristående företagare inom en näring träffar överenskommelse om att begränsa
den inbördes konkurrensen (kartellavtal). I flertalet fall avser överenskommelsen
prissättningen (priskarteller). Mången gång underbygges
emellertid prisbindningen genom marknadsdelningsavtal, som tillförsäkrar
envar av de särskilda kartellmedlemmarna en viss andel av försäljningen
(kvoteringsavtal) eller anvisar envar av dem ett visst försäljningsområde.
Ett särskilt slag av marknadsdelningsavtal är s. k. specialiseringsavtal, enligt
vilka kartellparterna överenskommit att envar specialisera sig på vissa
särskilda tillverkningar. Med s. k. anbudskarteller brukar förstås ett avtalsbundet
samarbete vid avgivande av anbud. I samarbetet ingår ofta antagande
av gemensamma kalkylationsnormer och dylikt. Försäljningskartellen
brukar betecknas såsom den längst drivna formen av kartell samarbete. Den
innebär att kartellparterna överlämnat försäljningen av sina produkter till
ett gemensamt försäljningsorgan.

Horisontella avtal av de slag, som nyss angivits, kompletteras icke sällan
av vertikala överenskommelser, d. v. s. överenskommelser mellan företagare
inom olika tillverknings- eller försäljningsled. Enligt dylika vertikala avtal
bindes i många fall de priser återförsäljarna skall uttaga av sina kunder och
i samband därmed fastställes också i allmänhet olika rabatter för skilda
grupper av återförsäljare och förbrukare. Graderingen av rabatter och andra
förmåner kan ibland vara utformad på sådant sätt, att vissa köpare erhåller
förhållandevis sämre villkor än andra, utan att detta är betingat av företagsekonomiska
skäl (diskrimination). Exklusivavtal innebär att en leverantör
eller grupp av leverantörer samt en återförsäljare eller grupp av återförsäljare
träffar avtal om att leverantörsparten skall sälja endast till återförsäl -

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

jarparten eller återförsäljarparten köpa endast från leverantörsparten. Genom
den exklusiva bundenheten, som ibland kan avse båda sidorna i avtalet
(dubbelsidigt exklusivavtal), utsättes utanför avtalet stående företagare
likaledes för dislcrimination. En särskild art av exklusivavtal utgör de s. k.
nyetableringsavtalen, som i många branscher träffats mellan en organisation
av återförsäljare eller liknande företagare och företrädare för de huvudsakliga
leverantörerna till branschen om att leverantörerna endast skall sälja
varor till sådana nya företagare i branschen, som blivit godkända av särskilda,
enligt avtalet upprättade nyetableringsnämnder. I några fall utövas
sådan nyetableringskontroll enbart av leverantörsorganisationerna.

Vertikal prisbindning, innebärande att leverantören fastställer det pris
som återförsäljarna skall uttaga av sina kunder (fast bruttopris), förekommer
i mycket stor utsträckning utan att formlig överenskommelse därom
träffats mellan leverantören och hans återförsäljare. Prisbindningen blir
vanligen tillräckligt effektiv redan därigenom att leverantören tillkännager
att ett visst pris skall iakttagas vid återförsäljning. Följer återförsäljaren ej
det av leverantören fastställda priset, kan han som en yttersta åtgärd avstängas
från leveranser.

Ett konkurrensbegränsande samarbete av såväl vertikal som horisontell
natur kan även i övrigt förekomma utan att vare sig skriftligt eller muntligt
avtal därom förekommer. Vanligen beror samarbetet i dylika fall antingen
på att det stora flertalet företagare inom branschen finner förenligt med
sin fördel att följa ett ledande företags priser (prisledarskap) eller försäljningspolitik
i övrigt, eller sammanhänger förhållandet med att inom en
bransch en viss affärspraxis utbildats, som frivilligt iakttages av det övervägande
flertalet företagare i branschen.

Ett särskilt slag av konkurrensbegränsning är slutligen för handen, då
ett företag eller en grupp av finansiellt förenade företag kommit att få en
så betydande ställning på en marknad att väsentliga konkurrenter till företaget
eller gruppen saknas (ensamföretagare).

Det har icke synts nyetableringssakkunniga erforderligt att utarbeta en
fullständig systematisk översikt av alla gällande kartellavtal. De framhåller,
att en sådan översikt sannolikt skulle ge intryck av en ännu mera
omfattande privat konkurrensbegränsning än den som redovisats för år
1937 i näringsorganisationssakkunnigas betänkande. Skillnaden skulle emellertid
helt eller delvis bero på att redovisningen nu är mera fullständig. I anslutning
härtill understrykes att uppgifterna hos näringsorganis-ationssakkunniga
visar att det även på 1930-talet förekom konkurrensbegränsning i
mycket betydande utsträckning. Vad gäller industrien skulle sålunda enligt
näringsorganisationssakkunnigas beräkningar nära 40 procent av den totala
avsaluproduktionen för hemmamarknaden ha varit bunden enbart av sådan
konkurrensbegränsning, som beror på kartellavtal och ensamföretagare.
Ehuru förekomsten av importkonkurrens härvid icke beaktats synes denna
siffra dock innebära en underskattning, om den skall fattas såsom uttryck
för all konkurrensbegränsning inom näringslivet. Bortsett från att redovis -

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

ningen av kartellavtal var ofullständig, var nämligen bl. a. bruttoprisbindningar
inom handeln till stor del icke medräknade liksom icke heller t. ex.
prisledarskap.

Betiäffande speciellt antalet ensamföretagare framhåller de sakkunniga
att varje sifferuppgift härom måste bli mer eller mindre godtycklig. Det
upplyses, att år 1938 enligt Svensk industrikalender av totalt 4 671 redovisade
varuslag 895 (19 procent) utgjordes av specialiteter, som tillverkades
av endast ett i kalenderns tillverkningsregister redovisat företag. För år
1947 var motsvarande siffror 5 361 och 933 (17 procent). I intetdera fallet
hade hänsyn kunnat tagas till den stora mängd småföretag, som icke medtagits
i kalenderns redovisning. Om dessa kunnat beaktas, hade antalet
»ensamtillverkningar» säkerligen tett sig lägre. En stor del av dessa »ensamtillverkningar»
konkurrerade sannolikt också med importerade varor.

Utgår man från en mindre specificerad varulista kommer man till helt
andra resultat. Det upplyses sålunda att näringsorganisationssakkunniga
redovisat 49 ensam tillverkare — sålunda ej ensamtillverkningar — för år
1937, vilka svarade för 16 procent av hela avsaluproduktionen för hemmamarknaden.
Emellertid dominerade härvidlag i fråga om produktionsvärdet
statsmonopolen för sprit och tobak, det statskontrollerade Svenska sockerfabriks
AB, Svenska mejeriernas riksförenings smörproduktion samt Sveriges
slakteriförbunds svinslakterier. Bortsett från dessa företag utgjorde
de återstående ensamföretagens andel i den övriga avsaluproduktionen för
hemmamarknaden blott 4 procent, oaktat att i denna siffra inräknats företag,
som var utsatta för importkonkurrens. Storleksordningen av problemet
anses av de sakkunniga sedan 1937 ha förblivit ungefärligen oförändrad.

I anslutning härtill anför de sakkunniga emellertid att man ej bör underskatta
betydelsen av att stora företag kan vinna en stark ställning på marknaden.
Även företag, som behärskar mindre än hälften av tillverkningen,
kan icke sällan få ett dominerande inflytande. Ett sådant förhållande kan
uppstå t. ex. om de återstående företagen endast visar begränsad vilja att konkurrera,
eller om de var för sig är oförmögna att tillgodose mer än en ringa
del av behovet och har otillräcklig leveranskapacitet för större kunder eller
om kunder i fråga om vissa specialiteter eller för särskild service är nödsakade
att till en del köpa från det ledande töretaget. Icke heller är den omständigheten,
att import förekommer eller att utländska tillverkare skulle
ha möjlighet att sälja på den svenska marknaden, alltid liktydig med att det
verkligen förefinnes cn aktuell eller potentiell konkurrens.

Slutligen fiamhåller de sakkunniga beträffande ensamföretagen, att frågan
om förekomsten av en konkurrensbegränsning i detta såväl som i andra
fall väl måste skiljas från spörsmålet i vad mån densamma leder till skadlig
verkan. Att förekomsten av stora företag, särskilt i ett litet land som Sverige,
kan medföra en konkurrensbegränsning, innebär ju inte att storföretagsamhet
i och för sig utgör något ont. Det är tvärtom allmänt erkänt, att stora
företagsenheter i många fall utgör en förutsättning för rationell produktion.
Det ar t. ex. väl bekant, att den strukturförändring, som inträtt inom t. ex.

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

cementindustrien i Sverige i och med att denna till övervägande del kommit
att bli behärskad av en enda koncern, åtföljts av en betydande rationalisering,
vars frukter även kommit förbrukarna till godo.

De sakkunniga har i betänkandets kapitel 4—7 jämte därtill hörande bilagor
framlagt ett omfattande material, som belyser konkurrensbegränsning
av olika slag i nutida svenskt näringsliv. Av de angivna kapitlen ger kapitel
4 en allmän orientering om hur konkurrensbegränsningar i olika fall tar
sig ut. De tre övriga kapitlen har ägnats vissa i de sakkunnigas direktiv berörda
viktigare specialfrågor, som huvudsakligen avser varudistributionen
(bruttoprissystemet, enskild nyetableringskontroll samt butikshandeln på
nybyggnadsområden i tätorter). Till dessa särskilda frågor återkommer
jag i annat sammanhang.

Huvuddelen av kapitel 4 upptages av en beskrivning av konkurrensförhållandena
inom femton olika branscher,1 flertalet tillhörande industrien.
Envar av de särskilda branschredogörelserna avslutas med de sakkunnigas
värdeomdömen. Sakuppgifterna grundar sig väsentligen på kommerskollegiets
kartellregister och kompletterande upplysningar inhämtade bl. a. vid de
överläggningar med företrädare för olika branscher, som de sakkunniga anordnat.
De sakkunniga inskärper att eftersom redogörelserna icke inbegriper
någon egentlig ekonomisk analys, de anförda omdömena icke kan göra
anspråk på att vara uttömmande och att de av samma skäl i allmänhet icke
heller är särskilt kategoriskt formulerade. Det framlagda materialet är
därför i första hand avsett att ge grund för ett allmänt omdöme om i va<
mån förekommande konkurrensbegränsningar i sådan utsträckning kan anses
ge anledning till betänkligheter, att det föreligger behov av ytterligare
åtgärder från samhällets sida. I anslutning till diskussionen om vissa speciella
fall har de sakkunniga dessutom givit uttryck åt sin principiella uppfattning
om hur olika typer av konkurrensbegränsningar bör betraktas.
Dessa omdömen är dock icke avsedda att föregripa den framtida värdering,
som enligt de sakkunnigas förslag skulle komma att åligga ett särskilt statligt
organ (näringsfrihetsnämnden). I det följande vill jag i korthet återge
de viktigaste av de synpunkter, som de sakkunniga framlagt rörande de olika
branscherna.

Gjutericonventionen är en sammanslutning av de mer betydande tillverkarna
av vissa gjutgodsartiklar. Medlemmarna har dels genom inbördes
avtal och dels genom överenskommelser med olika åter försälj ar sammanslutningar
genomfört en gemensam prissättning av artiklarna. Priserna är
bundna såväl horisontellt som vertikalt. Den vertikala prissättningen är
förknippad med bestämmelser om gemensamma rabatter för olika återförsälj
are.

1 Gjutericonventionen; värme- och sanitetsbranschen; importhandeln med varm valsat järn,
träskruv, bultartiklar, trådspik m. m. samt byggnadssmide; non-ferrometallindustrien; jordbruksmaskinbranschen;
träbearbetningsmaskiner; elektriska branschen; radiobranschen; tegelindustrien;
pappersindustrien; margarinindustrien; tillverkningen av explosiva varor; begravningsbranschen
samt urbranschen.

Kungl. Mctj:ts proposition nr 103.

De sakkunniga ifrågasätter starkt, om icke denna privata reglering medverkat
till att försvåra såväl import som konkurrens från fristående tillverkare
inom landet. Särskilt de för bl. a. järnhandlarna gällande bonusbestämmelserna
enligt vilka återförsäljaren får en särskild årsomsättningsrabatt,
beräknad efter de sammanlagda köpen från samtliga konventionsmedlemmar,
anses ha denna verkan. Bestämmelserna uppmuntrar nämligen
till »köptrohet» mot konventionen. Som till sin typ mindre önskvärd
betecknar de sakkunniga en numera hävd bestämmelse, varigenom förinånsrabatten
till järnhandlarna gjordes beroende av anslutning till järnhandlarförbundet.

Enligt de sakkunniga torde järnhandelsbranschens struktur i icke ringa
utsträckning ha påverkats av de konkurrensbegränsande överenskommelserna
inom branschen. Om prisbindningar gäller allmänt, att de lätt hindrar
företag med lägre kostnader att konkurrera i prishänseende samtidigt som
de skyddar företag med högre kostnader. De sakkunniga påpekar, att prisbindningar
visserligen icke hindrar konkurrens i fråga om varornas kvalitet;
men att en sådan konkurrens ej tillgodoser konsumentens berättigade önskemål
att även kunna mot ett lägre pris förvärva en något enklare vara.

Inom värme- och sanitetshranschen finns en mängd konkurrensbegränsande
avtal. Installatörerna har två riksomfattande branschorganisationer,
vilka bl. a. reglerar grunderna för den allmänna prissättningen inom yrket.
Tidigare har funnits flera lokala anbudskarteller, av vilka de flesta nu upplösts.
De lokala kartellerna förstärktes med enskild nyetableringskontroll.
De sakkunniga har beträffande dessa karteller uttalat, att de icke kan anses
vara ur allmän synpunkt lämpliga.

Inom rörbranschen finns åtskilliga avtal, varav en del dock under senare
år upphört. Mot de tidigare avtalen har de sakkunniga riktat allvarliga
erinringar. Framför allt gäller detta de avtal, som träffats mellan
grossistorganisationer och återförsälj ar grupper, innebärande att de senare
icke får driva egen tillverkning eller öka medlemsantalet i sina inköpsorganisationer
eller skapa nya sådana. Dubbelsidiga exklusivavtal, som träffats
med in- och utländska tillverkare, har också väckt betänkligheter. Såsom
principiellt olämpliga betecknar de sakkunniga främst sådana avtal, som
dels förpliktar utländska tillverkare att tillämpa av svensk tillverkare angivna
priser och dels ger vissa organiserade grossister ensamrätt att importera
varor från samma utländska tillverkare. Ej heller anses det önskvärt,
att — på sätt som skett •— importhandeln genom avtal med utländska
karteller reserveras för medlemmar av viss branschorganisation. Mot det
förhållandet, att enskilda utländska leverantörer ofta anlitar blott vissa
svenska återförsäljare, kan däremot enligt de sakkunnigas mening i och för
sig ingen kritik riktas.

De flesta inhemska tillverkare av gjutna värmeledningspannor är anslutna
till den s. k. pannkonventionen. Tidigare fastställde konventionen
bl. a. såväl bruttopriser som rabatter å konventionsartildarna. Konventionen
med därtill anknutna avtal har i regleringshänseende i stort sett samma
innebörd som gjutericonventionen. Regleringssystemet har visserligen numera
väsentligt uppluckrats, men enligt de sakkunnigas mening är den alltjämt
tillämpade prisbindningen effektiv, om sammanhållningen är god inom
kartellen.

Förhållandena inom radiatorbranschen regleras av en pris- och kvoteringskartell,
benämnd radiatorkonventionen. De sakkunniga anser sannolikt,
att konventionens bestämmelser om kvotering tillkommit för att hindra överproduktion.
Uteslutet är emellertid icke, att konventionen i stället genom
sin prisreglering uppmuntrat andra företag att upptaga radiatortillverkning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

Konventionen har vid olika tillfällen avtalat med vissa företag, att de mot
kontant ersättning skall avstå från att tillverka radiatorer. Dessa avtal kan
enligt de sakkunniga ha motiverats av överkapacitet inom branschen. De
betecknas likväl av de sakkunniga som principiellt betänkliga.

Importhandeln med vissa slag av varmvalsat järn (balk, plåt samt stång-,
armerings- och bandjärn) behärskas av Svenska järn- och balkgrossisters
förening (JBG), som genomfört ett system av prisbindningar. Genom exklusivavtal
med en internationell kartell av tillverkare hade JBG under 1930-talet tillförsäkrat sig ensamrätt till import av ifrågavarande material och
genom ett antal återförsälj ar avtal reglerades priserna på den svenska marknaden.
Dessa konkurrensbegränsningar har visserligen till stor del numera
upphört eller uppmjukats, men de har enligt de sakkunniga medverkat till
att ge JBG-medlemmarna eu dominerande ställning inom importhandeln.

De, sakkunniga anser det tänkbart, att förekomsten av en utländsk kartell
delvis föranlett det gemensamma uppträdandet från svensk sida. Samtidigt
har emellertid det avtal, som träffats med den utländska kartellen,
banat väg för en konkurrensbegränsning — i form av exklusivbestämmelser
och prisbindningar — som knappast varit till fördel för de svenska förbrukarna.
Enligt de sakkunniga har exklusivbestämmelserna försvagat viljan
till effektivitetskonkurrens, och i den mån rationaliseringar ändå skett
måste bestämmelserna ha varit ägnade att undandraga förbrukarna nyttan
härav.

Tillverkningen av träskruv är nästan helt koncentrerad till ett företag,
nämligen Aug. Stenman AB. Detta förhållande är närmast följden av utländska
kartellers målmedvetna strävan att draga in den svenska skruvindustrien
i en internationell konkurrensbegränsning. Det anses att Stenmanbolagets
politik letts av dess utländska moderbolag. Detta kan fastslås
ha varit fallet beträffande skruvexporten till Amerikas förenta stater, som
helt avstannade åren 1937—1949.

De sakkunniga klandrar icke att utländskt kapital är placerat i svenska
företag men anser det önskvärt, att svenska företag — oavsett om de behärskas
av svenska eller utländska intressen — icke blir indragna i sådan
internationell konkurrensbegränsning, som inskränker handlingsfriheten på
exportmarknaden.

Särskild uppmärksamhet ägnas ett exklusivavtal, som Stenmans ingått
med det av järnhandlarförbundet och vissa järnhandlare ägda Jernbolaget.
De sakkunniga anser detta avtal betänkligt dels därför att Jernbolaget däri
förbundit sig att icke upptaga vissa tillverkningar och ej föra andra fabrikat
av skruvar och byggnadssmide än Stenmans, och dels därför att Stenmans
åtagit sig att å vissa varor ge Jernbolaget rabatter, som överstiger i övrigt
gällande grossistförmåner men icke får utnyttjas i konkurrenssyfte utan
skall oavkortad behållas av Jernbolaget. Enligt de sakkunniga är det troligt,
att avtalet försvårar för andra tillverkare att komma in på järnhandelsmarknaden.

Den svenska tillverkningen av halv- och helfabrikat av andra oädla metaller
än järn, non-ferrometaller, behärskas av ett företag, AB Svenska Metallverken.
Dess ställning stärkes ytterligare av att företaget sedan andra världskrigets
slut är anknutet till en europeisk priskartell, vars deltagare ömsesidigt
förbundit sig att respektera de olika ländernas hemmamarknadspriser.
På den SA''enska marknaden förekommer bruttoprisbindning jämte rabattdifferentiering.
Tills helt nyligen berodde rabattens storlek i viss mån
på vilken förening återförsäljaren tillhörde, vilket de sakkunniga funnit
olämpligt. Vidare har några större metallgrossister förbundit sig att köpa
hela sitt behov av vissa kopparprodukter från Metallverken. De får dock

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

importera mindre mängder för att kunna vidmakthålla sina utländska förbindelser
samt hindra de utländska företagen att söka sig andra företrädare
på den svenska marknaden. De sakkunniga anser, att dessa exklusivbestämmelser
kan medföra ur samhällelig synpunkt olämpliga verkningar,
eftersom svårigheten för andra inhemska tillverkare och utländska leverantörer
att tävla på den svenska marknaden blir större.

Mellan Metallverken och Elektromekano, som ingår i ASEA-koncernen,
gällde förut ett pris- och marknadsdelningsavtal rörande vissa kopparprodukter.
Härom uttalar de sakkunniga att det i princip måste anses mindre
tillfredsställande, att ett större företag genom ett kartellavtal kan påverka
de priser, som dess konkurrenter får betala för en viktig råvara.

Inom jordbruksmaskinbranschen har konkurrensen enligt de sakkunniga
under 1930- och 1940-talen i hög grad hämmats genom organiserad samverkan
mellan grupper av tillverkare och återförsäljare. Också här finns
prisbindningar av olika slag. Till följd härav har i flera fall svårigheter uppstått
för utomstående produktions- och distributionsföretag att hävda sig på
marknaden. En nu upphävd bestämmelse avsåg att helt omöjliggöra priskonkurrens
på den svenska marknaden från utländsk tillverkares sida. Monopolutredningsbyrån
har i sin specialutredning om jordbruksmaskinbranschen
anfört, att de effektivaste av de i samarbetet deltagande företagen
kunnat tillgodogöra sig höga vinster samtidigt som de ekonomiskt svagare
företagen fått sina kostnader täckta jämte en mindre vinst. Härom uttalar
de sakkunniga bl. a., att en konkurrensbegränsning, som icke endast skyddar
företag med höga kostnader utan även hindrar företag med lågia kostnader
att hålla lägre priser, kan motverka rationaliseringar och försvåra för
konsumenterna att få del av de rationaliseringsvinster, som trots allt förekommer.
Av monopolutredningsbyråns undersökning drar de sakkunniga
vidare den slutsatsen, att det varit möjligt att bättre anpassa priserna till
kostnaderna än som skedde på 1930-talet, när kartellerna hade större frihet
att påverka prisbildningen.

De ledande svenska tillverkarna av träbearbetningsmaskiner bär inbördes
avtal om specialisering, produktionsuppdelning, marknadsdelning, försäljningskvotering
och prissättning. Enligt de sakkunniga underlättar en sådan
samverkan ofta en rationalisering, som är fördelaktig också ur allmän synpunkt.
Varje företag får nämligen tillfälle att inrikta sig på vissa produkter
i långa serier. Emellertid framhålles, att specialiseringskarteller ej sällan är
»orena» och innebär en mer eller mindre stel kvotering. De överenskommelser,
som slutits med finska och norska företag i syfte att reservera den
svenska marknaden för svenska företag, finner de sakkunniga icke önskvärda.

Konkurrensförhållandena inom elektriska branschen har enligt de sakkunniga
i hög grad påverkats av det samarbete, som yttrat sig i internationella
karteller, avtal mellan svenska och utländska tillverkare, avtal mellan
svenska tillverkare inbördes samt överenskommelser om distributionen av
elektrisk materiel. Under senare år har dock flera avtal upphört att gälla.

Bland de avtal, som belyses av de sakkunniga, märkes överenskommelser
mellan två kabeltillverkare om uppdelning av den svenska marknaden i lika
delar och om gemensam prissättning, kvotering och samarbete vid avgivande
av anbud samt vidare ett marknadsdelningsavtal mellan tillverkare
av kondensatorer. Om dessa avtal uttalar de sakkunniga, att de torde ha
ett konkurrensbegränsande syfte, som ej är till gagn för förbrukarna. Ett
avtal om specialisering och tekniskt samarbete mellan de båda storkoncernerna
i branschen, ASEA och L. M. Ericsson, synes däremot icke föranleda
anmärkning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

Mellan huvudsammanslutningarna av elgrossister och installatörer gällde
tidigare ett avtal, vari bl. a. rabattsatserna för olika kunder var fastställda.
Installatörerna, som var mest gynnade i rabatthänseende, hade bl. a. förbundit
sig att följa de av grossisterna fastställda bruttopriserna, rabatterna och
försäljningsvillkoren samt att göra sina inköp direkt eller indirekt hos de
organiserade grossisterna. I likhet med 1947 års elbranschkommitté finner
de sakkunniga avtalet betänkligt främst därför att det var ägnat att utestänga
utomstående importörer och grossister från marknaden. Härigenom
försvårades uppkomsten av nya importföretag varjämte priskonkurrensen
från utlandet i viss mån minskades.

Flertalet svenska leverantörer av radioapparater är anslutna till en överenskommelse
om bl. a. bruttoprissystem samt gemensam rabattsättning och
kundklassindelning. Enligt de sakkunnigas åsikt uppmuntrar rabattsystemet
knappast återförsäljarna till att avpassa sina order efter vad som ur företagsekonomisk
synpunkt är lämpligast. Vidare måste det anses betänkligt,
att systemet är ägnat att binda återförsäljarna vid vissa leverantörer.

Inom tegelindustrien finns en branschorganisation, bestående av distriktvis
sammanslutna tegelbruk. Denna fastställer minimipriser för varje distrikt
eller försäljningsområde efter förslag av medlemmarna inom distriktet.
Medlem får sälja även utanför sill distrikt, om han respekterar prisbestämmelserna
i det distrikt, där försäljningen sker. Vidare har ett antal
lokala försäljningsorganisationer bildats, som omhänderhar tegelbrukens
försäljning och i regel fördelar leveranserna mellan bruken efter vissa kvottal.
Såsom skäl härför har åberopats bl. a. att korstransporter undvikes. De
sakkunniga vill icke bestrida fördelen härav, men dessa överenskommelser
har utformats på ett sådant sätt att verkningarna åtminstone på något
längre sikt i vissa hänseenden kan bli mindre tillfredsställande.

Beträffande praktiskt taget alla viktigare slag av papper och pappersprodukter
har konkurrensbegränsande överenskommelser träffats såväl i tillverknings-
som distributionsledet. Det avtalsbundna samarbetet har dock
på senare tid uppmjukats i viktiga hänseenden.

Enligt de sakkunnigas uppfattning var de på 1930-talet förekommande
konkurrensbegränsningarna inom pappersbranschen i viss mån betänkliga.
En del avtal har visserligen sedan dess hävts eller uppmjukats, men andra
avtal har tillkommit och kartellöverenskommelserna är därför i stort sett
lika många som förut. Även i de fall där det privata regleringssystemet har
ringa eller ingen betydelse för den nuvarande prissättningen kan det enligt
de sakkunniga icke uteslutas att branschen velat behålla systemet för
framtida »behov». Det kan nämligen vara svårt att återupptaga en gång
raserade regleringar. Beträffande vissa kvoteringsbestämmelser i fråga om
tidningspapper uttalas, att de i vissa marknadslägen kan leda till minskad
el fektivi te t skonkurrens.

Också inom distributionsledet finns bestämmelser, som kan ha mindre
goda verkningar. Sålunda kan de horisontella prisbindningarna för pappersvaror
inom den organiserade bok- och pappershandeln inge vissa betänkligheter.
I allmänhet är det enligt de sakkunniga lämpligare om priser och
marginaler icke är bundna, enär bundenheten minskar effektivitetskonkurrensen
inom distributionen.

Inom margarinindustrien har de flesta tillverkarna sammanslutit sig i ett
försäljningsbolag, Margarinbolaget. De inom denna bransch förekommande
konkurrensbegränsningarna har enligt de sakkunniga under senare år ej
nämnvärt utnyttjats för att skydda företag med höga kostnader utan snarare
för att underlätta rationaliseringar. Detta har i allt fall gällt sedan konsumentkooperationen
börjat uppträda på marknaden. De sakkunniga erin -

Kungl. Maj:ts proposition nr 103. 27

rar också om det starka inflytande, som staten utövat på prisbildning och
branschstruktur.

Konkurrensen inom sprängämnesbranschen är begränsad genom att tillverkningen
behärskas av några få stora företag. Begränsningen förstärkes
genom den av säkerhetsskäl betingade offentliga regleringen samt vissa privata
regleringar. Utvecklingen till stordrift kan ha underlättats genom de
offentliga och privata regleringarna. De senare har delvis tillkommit för att
underlätta specialisering inom tillverkningsledet, men deras räckvidd är
större. Enligt de sakkunnigas uppfattning medför redan den offentliga regleringen,
att det på detta område icke kan finnas fri konkurrens. Behovet av
kartellöverenskommelser bör därför vara mindre än i andra fall. Vissa av
avtalsbestämmelserna är också ägnade att väcka betänkligheter. Detta gäller
bl. a. det skydd, som Nitroglycerin AB erhållit genom att AB ExpressDvnainit
förbundit sig att sälja endast till egna eller närstående gruvor och
att av Nitroglycerin inköpa hela den kvantitet, som kan behövas utöver
egen tillverkning.

Inom begravningsbrnnschen finns i viss begränsad utsträckning ett konkurrensbegränsande
samarbete. Detta hade i början av 1940-talet väsentligt
större omfattning än för närvarande. Efter år 1940 gäller endast två
avtal. Det ena avser fabrikanternas prissättning på likkistor, de! andra reglerar
grossisternas prissättning på svepningar.

De sakkunniga betonar svårigheten att få till stånd priskonkurrens inom
denna bransch. Konkurrensbegränsningarna kan därför lätt få menliga verkningar.
Sådana har också enligt de sakkunniga i viss mån framträtt. Särskilt
vissa tidigare gällande exklusiv-, rabatt- och nyetableringsavtal mellan
begravningsentreprenörerna och grossist- och fabrikantföreningen har
medfört avsevärd risk för skadlig verkan. Den sanering i konkurrensfrämjande
riktning som skett tillskriver de sakkunniga bl. a. den offentliga uppmärksamhet,
som förhållandena inom branschen väckt.

Utmärkande för den svenska urhandelns organisation är det samarbete,
som förekommer mellan grossisterna och urmakarna. Båda grupperna är
organiserade i två med varandra i viss mån konkurrerande sammanslutningar.
Mellan de båda grossistorganisationerna och respektive urmakarsammanslutning
fanns till för kort tid sedan ett avtalsbundet samarbete.
Avtalen hade närmast prägeln av exklusivavtal. I detaljistledet har prissamverkan
beträffande såväl försäljning som reparationer förekommit.

Mot de åtgärder, som vissa organisationer inom branschen vidtagit i prisreglerande
syfte, finns enligt de sakkunniga anledning till erinran. Detta
gäller särskilt de konkurrensbegränsningar, som stött den i branschen förekommande
marginalsättningen.

De sakkunniga vill vidare ifrågasätta, om ej konkurrensbegränsningarna
inom urbranschen menligt inverkat på distributionen. Alltför många nya
företag torde ha tillkommit. Därmed sjunker omsättningen per butik och
benägenheten att rationalisera försvagas. Kostnaderna kan härigenom ha
blivit onödigt höga.

Den slutsats som nyetableringssakkunniga dragit av det framlagda materialet
är, att ett betydande antal av de förekommande konkurrensbegränsningarna
kan förutsättas ha övervägande skadliga verkningar, och att
det erfordras väsentligt mera energiska åtgärder från det allmännas sida än
hittills för att undanröja missförhållandena. Denna slutsats finner de sakkunniga
icke kunna motsägas av det förhållandet, att vissa konkurrensbegränsningar
kan vara nyttiga eller i varje fall förhållandevis oförargliga ur

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

allmän synpunkt. Den kan icke heller motsägas av det faktum, förklarar
de sakkunniga, att konsekvenserna av en fullständigt fri konkurrens i
särskilda fall skulle kunna bli sådana att de motiverar en modifikation av
de vid fri prisbildning och fri tävlan gällande spelreglerna. Ty även när så
är fallet, finns det ingen garanti att just den utformning och omfattning, som
nu förekommande konkurrensbegränsning erhållit, svarar till mera allmänna
intressen.

Vad som framför allt gör det angeläget att vidtaga ytterligare åtgärder
är enligt de sakkunniga det förhållandet, att konkurrensen i flera fall befunnits
vara hämmad i en utsträckning, som man tidigare icke kunnat göra
sig någon mera konkret föreställning om. I detta hänseende har resultatet
av monopolutredningsbyråns arbete i själva verket inneburit något av en
överraskning även för många av dem, som haft sin uppmärksamhet inriktad
på problemet. I den mån vår kunskap kompletteras med nya uppgifter om
hittills okända kartellavtal och andra konkurrenshinder, kommer intrycket
av konkurrensbegränsningarnas kvantitativa betydelse endast att ytterligare
förstärkas.

De sakkunniga framhåller att i vissa avseenden en förbättring inträtt under
senare år genom att en mängd kartellavtal, som införts i kommerskollegiets
kartellregister, blivit hävda. Denna förbättring tillskrives i främsta rummet
det arbete som utförts på grundval av 1946 års lagstiftning. Även vissa
särskilda kommittéutredningar (1947 års elbranschkommitté, 1947 års byggnadsmaterialutredning)
finner de sakkunniga ha medverkat till att åtskilliga
konkurrensbegränsningar hävts eller ändrats. Även nyetableringssakkunnigas
eget arbete synes dem i flera fall ha medfört liknande resultat.

Vidare erinras om att den allt intensivare diskussionen om förekomsten
av konkurrensbegränsningar föranlett vissa huvudorganisationer inom näringslivet,
i första hand Sveriges industriförbund, att vidtaga åtgärder för
att åstadkomma en »självsanering». Bland annat tillsattes för detta ändamål
våren 1950 inom industriförbundet en särskild kommitté jämte därtill
anknuten kartellbyrå; byråns uppgift är »att efter förhandlingar med vederbörande
kartellparter i förekommande fall tillråda dem att upphäva, respektive
modifiera sitt samarbete så, att befogade anmärkningar mot detta ur
allmän synpunkt icke kunna framställas». Samtidigt som de sakkunniga
framhåller betydelsen av denna självsanering inskärpes att man icke bör
överskatta innebörden av den sålunda inträdda förändringen. Intresset för
självsaneringen torde säkerligen till en del bero på att frågan om en lagstiftning
mot skadlig konkurrensbegränsning blivit aktualiserad. De sakkunniga
fruktar att, om statsmakterna skulle avvisa ett förslag om en sådan lagstiftning,
intresset för en självsanering inom näringslivet skulle komma att
märkbart avtaga.

Skulle man enbart lita till självsanering kan man — menar de sakkunniga
— i varje fall icke komma längre än vad just de företagare, vilka svarar
för en viss konkurrensbegränsning, anser rimligt från utgångspunkten av
egna värderingar. Dessa skiljer sig säkert ofta i avsevärd grad från dem,

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

som ter sig giltiga ur mera allmänna synpunkter. De sakkunniga befarar
därför, att en självsanering i många fall skulle leda till alldeles otillräckliga
resultat. Ett kartellsamarbete kan också ibland fortsätta efter det en
kartell blivit formellt upplöst. I nuvarande läge med offentlig priskontroll
kan det vidare vara relativt »billigt» att häva en konkurrensbegränsning.
Utan att vilja förringa betydelsen av de självsaneringsåtgärder, som vidtages,
har de sakkunniga därför funnit angeläget understryka, att självsaneringsverksamheten
icke utgör något bärkraftigt argument för statsmakterna
alt avstå från att för egen del vidtaga erforderliga åtgärder. I varje fall
kan konstateras, framhåller de sakkunniga, att det hittills icke inträtt någon
avgörande förändring i fråga om konkurrensförhållandena.

En annan fråga som nyetableringssakkunniga tagit upp i detta sammanhang
är om det behöves monopolkontroll även när det
finnes priskontroll. Denna fråga har de sakkunniga — sedan de
i korthet berört sambandet mellan åtgärder mot skadlig konkurrensbegränsning
och priskontrollen — besvarat jakande. Motiveringen för sitt ställningstagande
har de sakkunniga sammanfattat i fyra punkter.

1) Priskontrollen kan av kontrolltekniska skäl icke alltid vara fullt effektiv.

2) En konkurrensbegränsnings skadeverkan kan ligga icke bara i att
priserna bli höga i förhållande till verkliga kostnader utan även i att kostnaderna
bli alltför höga. Konkurrensbegränsningen kan inverka på själva
strukturen inom en bransch. Visserligen har priskontrollen vissa befogenheter
att ingripa även i sådana fall. Den har sålunda instruktion att vid bestämmande
av priser särskilt rätta sig efter kostnaderna inom mera effektiva
företag inom en bransch. Men i praktiken möta ofta stora svårigheter,
bl. a. av försörjningspolitisk natur, att utnyttja en sådan befogenhet.

3) Den organisation, som föreslås i betänkandet, ger bl. a. möjlighet att
med vida större konsekvens och effekt än som hittills förekommit använda
publiciteten som ett »vapen» mot olämplig konkurrensbegränsning.

4) Just under nuvarande förhållanden torde motståndet mot att undanröja
skadlig konkurrensbegränsning vara svagare än eljest. Ett viktigt skäl
för denna uppfattning är att det aktuella motivet för att bibehålla en kartell
kan vara svagare i de fall priskontrollen är effektiv och hindrar kartellen att
uttaga så höga priser, som den skulle önska, samtidigt som möjligheterna
till priskonkurrens äro begränsade. Ett annat viktigt skäl är, att det under
en högkonjunktur icke behöver vålla några mera svårlösbara sysselsättningsproblem,
om genom friare konkurrens ett mera effektivt företag
tränger ut företag, som arbetar med högre kostnader.

Nyetableringssakkunniga har slutligen diskuterat, huruvida man skulle
kunna nöja sig med att bygga ut monopolutredningsbyrån
men ej lagstiftningen. Det framhålles att utan tvivel åskilligt
skulle kunna vinnas på denna väg. De sakkunniga förklarar sig också vara
ense om att en förstärkning av byrån under alla förhållanden är i hög grad
av behovet påkallad.

Emellertid anser de sakkunniga, att det icke är tillräckligt att endast
bygga ut monopolutredningsbyrån. Även om man skulle kunna förutse goda
verkningar av en dylik åtgärd, kan man dock icke förvänta sig att ett till -

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

räckligt mått av konkurrensfrihet därigenom skulle komma till stånd. De
positiva resultat, som vunnits genom monopolutredningsbyråns verksamhet,
har nämligen enligt de sakkunnigas bestämda uppfattning till väsentlig del
sammanhängt med en föreställning att man hade att vänta ytterligare och
mera direkta samhälleliga ingripanden. De goda verkningar som skulle kunna
vinnas enbart genom en utbyggnad av byrån befarar de sakkunniga också
i hög grad ojämna. Sådana företagare, som har en mera utpräglad ansvarskänsla
och som särskilt känner behov av att åtnjuta goodwill hos allmänheten,
skulle säkerligen mer än andra vinnlägga sig om att undanröja
den sorts konkurrensbegränsning, som väcker offentlig kritik. Även storleken
av den vinstminskning, som i vissa fall skulle följa om en konkurrensbegränsning
blev hävd, torde enligt de sakkunniga vara av betydelse i sammanhanget.
Av detta skäl kunde det komma att visa sig särskilt svårt att
bli av med en del mera betydelsefulla och skadliga konkurrensbegränsningar.
Det framhålles också att intresset för publiciteten kring konkurrensbegränsningar
så småningom skulle komma att avtaga. Skulle vederbörande
företagare dessutom anse sig kunna lita på att statsmakterna icke kommer
att företaga några ytterligare ingrepp, måste lockelsen att vidmakthålla
ifrågavarande konkurrensbegränsningar i många fall bli stor. Ådagalägger
vissa företagare att man med framgång kan ignorera offentligheten, kan även
andra frestas att följa exemplet.

I anslutning härtill erinrar de sakkunniga om att utredningsmyndigheten
enligt 1946 års lagstiftning endast har att framlägga ett sakligt material.
Däremot skall den icke verkställa någon värdering av de konkurrensbegränsande
företeelser, som belysts genom registrering eller genom specialundersökningar.
Vidare är utredningsmyndigheten förhindrad att vidtaga eller
ens planera och framlägga förslag till åtgärder. — Vid tillkomsten av 1946
års lag förutsattes att staten i särskilda fall skulle ingripa genom speciella
åtgärder av olika slag. Vissa sådana speciella ingrepp har visserligen skett
men i mycket ringa utsträckning. Enligt de sakkunniga beror detta säkerligen
helt eller delvis därpå att det icke finns något statligt organ för uppgifterna
i fråga.

Reservanterna.

Reservanterna erinrar inledningsvis om att konkurrensbegränsning icke
är en ny företeelse på det näringspolitiska området i vårt land. Utvecklingen
har dock växlat från perioder med en relativt stark intensifiering av samarbetet
till tider av stillestånd. Denna böljegång har även avspeglats i den
växlande uppmärksamhet, som från samhällets sida ägnats dessa företeelser.
I anslutning till en kort rekapitulation av tidigare utredningar på området
framhålles, att i en av de utredningar som ägde rum på 1930-talet —- utredningen
om folkförsörjning och arbetsfred — uttalas en från den gängse
uppfattningen avvikande åsikt, i det att däri direkt förordades särskilda
statliga åtgärder för samarbetets stärkande.

Kungl. Mcij.ts proposition nr 103.

Till en början fäster reservanterna uppmärksamheten vid de olika vägar,
på vilka det konkurrensbegränsande samarbetet inom näringslivet vuxit
fram. Det erinras om att upprinningen till ett samarbete mellan företagen
inom samma bransch i många fall utgjorts av behovet av rationalisering eller
att avsikten med samarbete varit att gemensamt organisera informationsarbete,
forskning, yrkesutbildning, standardisering eller andya tekniska
frågor. Initiativ till sammanslutning kan också ha tagits för att få ett utåt
representativt organ för kontakt med myndigheter eller för att eljest hävda
näringens synpunkter i den offentliga debatten. Ett samarbete för behandling
av dylika ur konkurrenssynpunkt neutrala frågor kan helt visst ej sällan
ha utvecklats till att omfatta även avtal om priser o. d. En liknande roll
har sannolikt arbetsgivareföreningarna i många fall spelat. Det erinras
vidare om att samarbetet inom näringslivet i betydande utsträckning vunnit
anhängare bland mindre och medelstora företag inom handel och hantverk.
Därvid har syftet med samarbetet mycket ofta varit att stärka konkurrenskraften
i förhallande till ofta kollektivistiskt organiserade storföretag.
Då de mindre företagarna i stor utsträckning befinner sig socialt och
ekonomiskt på samma nivå som arbetarna, har det fallit sig helt naturligt
tör dem att försöka skapa avtal, som skyddar priset för den egna arbetskraften,
på samma sätt som arbetarna genom sina organisationer skaffat
motsvarande skydd. De mindre företagen med sin för näringslivets differentiering
betydelsefulla individualism har härigenom lättare kunnat hävda sin
ställning.

I detta sammanhang betonar reservanterna också den inverkan, som utövats
genom statens ekonomiska politik under och efter det andra världskriget.
Det erinras om att de offentliga regleringarna och priskontrollen ofta
lett till samarbete och avtal inom branscher, där något sådant tidigare icke
förekommit eller varit endast svagt utvecklat. Det framhålles också att den
varuknapphet, som krigs- och krisförhållandena medfört, i och för sig
framkallat en begränsning av konkurrensen. Begränsningen har ytterligare
skärpts genom statliga ingripanden för de tillgängliga varornas fördelning
samt av övriga krisregleringar. I detta sammanhang bör beaktas också betydelsen
av jordbrukets efter 1930-talets kris starkt växande föreningsrörelse.
Reservanterna finner slutligen den ekonomiska statliga politiken
bära ansvaret även för det höga och alltjämt växande skattetrycket, som
törsvårar bildandet av nya företag och därmed direkt minskar möjligheten
till uppkomsten av en konkurrens, som måhända skulle bli effektivare än
V!rje..annan åtSäl''d- Den inverkan, penningvärdets bristande stabilitet haft
på möjligheten till konkurrens och de svårigheter som av denna anledning
uppkommit för att erna ett rättvisande mått på värdet av vad näringslivet
kan prestera, får icke heller förbises. I en tid av inflation, när köpkraften
överstiger tillgången på varor och således säljarna har övertaget
på marknaden, är det oundvikligt att konkurrensen försvagas. Riktigheten
av den kritiska uppfattning, som gjort gällande att själva konkurrensviljan
inom näringslivet skulle ha försvagats, ifrågasättes därför starkt. Om

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

något allmänt omdöme på detta vanskliga område skulle vedervågas innebär
vad som skett, förklarar reservanterna, att samarbetet i många fall,
särskilt där staten varit tillskyndare eller motpart, fått ökad styrka och
ofta tett sig såsom den nödvändiga utvägen ur tidens speciella svårigheter.
Samverkan har, utan nämnvärd reaktion eller ock med klar sanktion från
samhällets sida, tagit sin fastaste gestalt i arbetsgivarnas och arbetstagarnas
organisationer. Mot bakgrunden härav och med kännedom om den statliga
ekonomiska politikens inverkan är det enligt reservanterna icke rimligt att
förmena näringslivets övriga grenar rätten att söka sig fram på samma
vägar.

Reservanterna uttalar sig skarpt kritiskt beträffande de sakkunnigas uttalande
i anslutning till branschredogörelserna i betänkandets kapitel 4. De
framhåller bl. a., att det enligt deras uppfattning är hart när omöjligt att
på grundval av ett dylikt material göra ens preliminära uttalanden om
konkurrensbegränsningarnas skadliga verkan. Den av de sakkunniga använda
metoden att redan på grundval av det nu befintliga materialet, som
endast skildrar konkurrensbegränsningarnas utanverk, betygsätta olika konkurrensbegränsningars
verkningar ur allmän synpunkt finner reservanterna
därför betänklig. Härtill kommer, att de sakkunnigas omdömen ofta hänför
sig till numera upphävda bestämmelser, oaktat meningen med dem varit att
belysa det nuvarande behovet av ytterligare åtgärder. Reservanternas betänkligheter
ökas i avsevärd mån därigenom, att de sakkunniga tydligen avsett
att omdömena skall tjäna till ledning för näringsfrihetsnämnden eller
i varje fall i viss mån beaktas av denna. Reservanterna inskärper vikten av
att de uttalanden, som de sakkunniga gjort i kapitel 4, icke utan ingående
utredningar läggs till grund för en bedömning av förekommande konkurrensbegränsningars
verkningar ur allmän synpunkt.

Det skall dock utan vidare medges, anför reservanterna, att konkurrensbegränsningar
förekommer, som ur samhällelig synpunkt kan betecknas såsom
icke önskvärda. I likhet med de sakkunnigas majoritet anser reservanterna,
att sådana konkurrenshinder bör bekämpas och avlägsnas samt väsentligt
friare konkurrensförhållanden eftersträvas. Men vid den värdesättning,
som ett dylikt omdöme generellt eller i det individuella fallet förutsätter,
måste förfaras med stor försiktighet, liksom över huvud när det
gäller att taga ställning till många av de ofta synnerligen komplicerade
problem kartellväsendet erbjuder. Då de sakkunniga förklarat att någon
avgörande förändring icke inträtt och att därför ytterligare åtgärder erfordras,
har man enligt reservanternas mening underskattat betydelsen av
vad som hänt på detta område. Det är möjligt att »någon avgörande» förändring
icke kunnat med någon säkerhet konstateras. Men detta vore i och
för sig att ställa för stora anspråk på en utveckling, som omfattar endast
några få år, av vilka flertalet kännetecknats av en hård statlig reglering.
Det viktigaste är att söka bilda sig en uppfattning om utvecklingens tendens.

Reservanterna upplyser, att under tiden mars 1950 till januari 1951 an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

talet hos monopolutredningsbyrån registrerade avtal som hävts stigit från
23 procent till 33,3 procent av hela antalet registrerade avtal. Vid båda tidpunkterna
hade cirka 15 procent av avtalen modifierats. Härmed skulle sålunda
av de i kartellregistret införda avtalen inemot hälften ha antingen
upphävts eller uppmjukats i riktning mot friare konkurrensförhållanden. Till
betydande del tillskrives detta resultat den verksamhet för en självsanering
inom näringslivet, som stötts av de större intresseorganisationerna och som
tagit sig uttryck bl. a. i tillskapandet av industriförbundets kartellkommitté.
Mot bakgrund härav och med hänsyn till de goda resultaten av dels elbranschkommitténs
verksamhet, dels den enda av monopolutredningsbyriln
dittills verkställda specialundersökningen (jordbruksmaskinbranschen)
förklarar sig reservanterna ha fått det intrycket, att tendensen oförtydbart
går mot en uppmjukning av avtalsbundenheten och pekar hän mot en
skärpt kritik från näringslivets sida av konkurrensbegränsning över huvud
taget och särskilt dess mindre tilltalande sidor. Reservanterna framhåller i
anslutning härtill, att bättre effektivitet emellertid måste ges åt monopolutredningsbyråns
arbete genom en avsevärd utvidgning av dess organisation;
detta är påkallat för att icke blott kartellregistret skall kunna bearbetas väsentligt
hastigare än hittills utan också för att specialundersökningar skall
kunna utföras i ökad omfattning och en allmän analysverksamhet upptagas.

Sin uppfattning i denna del uttrycker reservanterna i följande ordalag:

Överhuvud ter det sig för oss som ett eftersträvansvärt mål på detta område
att minska konkurrensens bundenhet, att öka friheten och att stegra
icke blott företagens utan även samhällets intresse för betydelsen av en
på progressiv verksamhet inställd konkurrens. En utveckling i denna riktning
kräver en helhjärtad medverkan av näringslivets alla framstegsvänliga
krafter och en ökad insikt hos statsmakterna om vikten att undvika
åtgärder, som leda till nya eller underlätta kvarhållandet av redan förefintliga
inskränkningar i konkurrensen.

Reservanterna tillbakavisar med skärpa påståendet, att självsaneringen
skulle upphöra eller få minskad effekt om en vidgad lagstiftning icke nu
genomfördes. De förklarar sig visserligen icke vilja förneka att hotet från
en ny tvingande lagstiftning på det ekonomiska området självfallet mötes
med olustkänslor från de grupper, som närmast skulle drabbas därav. Men
denna reaktion har ingalunda varit det enda skälet till det betydande intresset
för en sanering av konkurrensbegränsningarna. Den tendens mot en
uppmjukning av avtalsbundenheten, som gjort sig gällande, tyder i stället
på en vaknande insikt hos företagarvärlden, måhända närmast företrädd
inom den yngre generationen, om nödvändigheten att i främsta rummet genom
egna insatser verka för en ökning av konkurrensen och avstående från
avtal, som har samhällsskadlig effekt.

Kännedomen om kartellavtalens verkliga betydelse för pris- och produktionsförhållandena
inom de företagarbranscher, där de förekommer, är,
framhåller reservanterna vidare, trots det på sista tiden utförda arbetet
ännu ofullständig. Om vissa uppenbart skadeverkande konkurrensbegränsande
metoder undantages måste omdömena på detta område därför ofta bli

8 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 103.

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

starkt hypotetiska. Den fasta grundval, som är nödvändig för flertalet värderingar,
saknas ännu i avsevärd grad och luckan kommer knappast att
fyllas förrän specialundersökningar av olika näringsgrenar företagits i betryggande
omfattning. Det kan därför befaras att en lagstiftning kan komma
att utformas och tilllämpas på ett sätt som gör mera skada än nytta.
Härtill kommer, förklarar reservanterna, de stora rent juridiskt-tekniska
svårigheter utformningen av en lagstiftning av denna art måste möta.

Sitt ställningstagande till frågan om behovet av en utvidgad eller ny lagstiftning
sammanfattar reservanterna på följande sätt:

Först sedan det med tillräcklig klarhet kunnat visas, att den utvecklingslinje,
som bygger på redan bestående lagstiftning med en förstärkning av
monopolutredningsbyråns arbetskrafter och på fortsatta undersökningar av
elbranschkommitténs typ samt på näringslivets egen reaktion mot på detta
område förefintliga missförhållanden, ej räcker till för uppgiften, böra
andra åtgärder ifrågasättas. Vi anse icke, att denna situation nu föreligger
utan tvärtom att de faktorer, som här äro verksamma, skola visa sig äga
förmåga att på frivillighetens väg åstadkomma den ytterligare rättelse som
erfordras. Detta arbete har redan nått sådan betydelse, att kravet på en ny
tvingande lagstiftning åtminstone för närvarande måste te sig i hög grad
främmande för de företagare, som skulle drabbas därav. Det kan icke gärna
begäras, att de skulle förstå behovet av att underkastas eu under vissa omständigheter
i deras näringsutövining djupt ingripande lagstiftning för att
vinna ett syfte, som de själva eller deras organ äro i full färd med att av
egen kraft förverkliga och som ännu för några år sedan ansågs kunna tillfredsställande
främjas genom den lag, som då genomfördes under enhällig
anslutning från alla intresserade parter.

Den i dagens läge klokaste ståndpunkten är därför enligt vår mening att
energiskt fullfölja alla strävanden för att inom näringslivets hela område
vidga insikten om nödvändigheten av friare konkurrens och särskilt att avstå
från konkurrenshindrande åtgärder, som kunna anses vara ur allmän
synpunkt skadliga. Skulle dessa strävanden icke inom rimlig tid ge positivt
resultat i dan utsträckning vi hoppas, kan tiden vara inne att ånyo pröva
frågan, huruvida målet lämpligen kan nås genom andra åtgärder.

Den aktuella världssituationen med dess ytterligt labila karaktär, där utvecklingen
på det politiska eller ekonomiska området icke med någon säkerhet
kan förutses ens på kortaste sikt, talar enligt vår uppfattning också för
önskvärdheten att nu intaga en avvaktande hållning.

Herr Gillbergs yttrande.

Herr Gillberg förordar i likhet med de sakkunniga ytterligare statliga åtgärder
mot samhällsskadlig konkurrensbegränsning men tänker sig därvid
en lagstiftning av annat innehåll och annan omfattning än enligt de sakkunnigas
förslag.

Vid sitt ståndpunktstagande förklarar herr Gillberg sig ha utgått från
att inom näringslivet både konkurrens och samarbete är verksamma och viktiga
faktorer. Konkurrensen är den mest pådrivande faktorn i det ekonomiska
framåtskridandet och tack vare konkurrensen ökas näringslivets samlade
effektivitet. Samarbetet och därav följande konkurrensbegränsning är å
andra sidan ofta att betrakta som uttryck för den strävan till trygghet, som
i våra dagars samhälle förefinnes hos praktiskt taget alla grupper: arbetare

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

och företagare, jordbrukare och hantverkare, tjänstemän och fria yrkesutövare.
Gtvecklingen finner herr Gillberg under de senaste decennierna uppenbarligen
ha gått i den riktningen, att trygghetskravet blivit alltmer accentuerat.
Även det organiserade samarbetet är emellertid ägnat att öka
näringslivets effektivitet och kommer härigenom att bil till en utvecklingsbefrämjande
faktor. På betydande områden är sådant samarbete ett villkor
för att uppnå de fördelar, som är förenade med stordrift inom produktion
och distribution. Detta är en annan orsak till att samarbetssträvandena vunnit
anklang bland företagare inom de mest skilda branscher.

Att så skett innebär icke att konkurrensen spelat ut sin roll. De sakkunniga
har enligt herr Gdllbergs uppfattning överdrivit betydelsen av samarbetet
och därav följande konkurrensbegränsning. Detta kan enligt herr Gillberg
delvis förklaras därav, att det organiserade samarbetet är lättare att
konstatera än konkurrensen.

Samtidigt som de sakunniga, i anslutning till den uppfattning som kommit
till uttryck såväl i näringsorganisationssakkunnigas betänkande som i
efterkrigsplaneringskommissionens förslag, givit samarbetet inom näringslivet
principiellt erkännande, har emellertid framhållits att konkurrensbegränsning
i åtskilliga fall har samhällsskadlig verkan, vilket påkallar ytterligare
åtgärder från statsmaktens sida. Herr Gillberg anser att det icke heller
torde kunna bestridas att olämpliga former av samarbete förekommit.
Även om han icke vill ansluta sig till de sakkunnigas betygsättning av olika
slag av konkurrensbegränsning, delar han dock uppfattningen, att organiserat
samarbete inom näringslivet i vissa fall fått en utformning som ur samhällsnyttans
synpunkt icke varit försvarlig.

Emellertid anser herr Gillberg, att de sakkunniga påtagligt övervärderar
effekten av en lagstiftning mot samhällsskadlig konkurrensbegränsning. Effekten
skulle huvudsakligen begränsas till att vissa hinder för en friare konkurrens
undanröjes. Graden av den konkurrens, som skulle följa därav beror
emellertid på andra omständigheter, främst konkurrensviljan hos företagarna
och de anställda samt statens allmänna ekonomiska politik,
vilken i sin tur är av väsentlig betydelse för konkurrensviljan. En förstärkning
av konkurrensviljan finner herr Gillberg icke kunna framtvingas medelst
en aldrig så omfattande och välskriven lag medan däremot statens allmänna
ekonomiska politik utövar ett betydande inflytande på företagarnas
vilja till konkurrens. Den ekonomiska politiken anser han i synnerhet under
det senaste decenniet ha haft en sådan inriktning, att den förorsakat
en avtrubbning av konkurrensen. Det erinras i detta sammanhang om byggnadsregleringen
och andra liknande åtgärder, importrestriktionerna och därav
föranledda kvoteringar, den statliga prisregleringen och utformningen
av beskattningslagstiftningen. Herr Gillberg erinrar vidare om penningpolitikens
betydelse för utvecklingen av konkurrensförhållanden. I samband
härmed framhålles, att inflationstrycket betyder avsevärt mer för prisstegringar
och kostnadsökningar än konkurrensbegränsning till följd av företagarnas
åtgöranden. Med hänsyn till den avgörande betydelse, som statens;

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

allmänna ekonomiska politik har för konkurrensen, finner herr Gillberg
det kunna ifrågasättas om ytterligare lagstiftning på nu ifrågavarande område
är befogad. Starka skäl kan anföras för att statens ansträngningar i
stället borde koncentreras på att skapa gynnsammare förutsättningar för
den konkurrensvilja, som finns inom näringslivet.

Då herr Gillberg icke desto mindre stannat för att förorda ytterligare statligt
inskridande beror detta främst på hans uppfattning, att det i ett rättssamhälle
måste anses tillkomma statsmakten att sörja för att missbruk av
samarbetet inom näringslivet förhindras respektive beivras. På detta område
— liksom på andra områden av samhällslivet — måste det vara statens
både rättighet och skyldighet att skapa skydd mot företeelser som uppenbarligen
skadar samhällsintressena. Konkurrensbegränsning med samhällssltadlig
verkan anser herr Gillberg därför icke kunna undgå att föranleda
åtgärder från statsmaktens sida.

De åtgärder som redan vidtagits i syfte att förhindra samhällsskadlig konkurrensbegränsning
finner herr Gillberg icke kunna anses vara tillräckliga.
Visserligen har sedan 1946 års lagstiftning trätt i kraft ett stort antal konk
u rr e n s b eg i'' än s an d e avtal upphört eller modifierats. Emellertid kan det icke
bortses från att 1946 års lag endast innehåller bestämmelser om registrering
och utredning samt att lagen sålunda icke anordnar någon bedömning
av de konkurrensbegränsande företeelserna och ännu mindre möjliggör direkta
ingripanden mot konkurrensbegränsningar, som kan anses vara samliällsskadliga.

Den näringslivets självsanering, som under de senaste åren kommit till
stånd, finner herr Gillberg vara utomordentligt välbetänkt. Emellertid anser
han det kunna ifrågasättas om självsaneringen kan utgöra tillräckligt
skäl för statsmakten att avstå från ytterligare ingripanden. Med hänsyn
till de skilda förhållandena inom näringslivet kan det bli svårt att bedriva
självsaneringen efter principer, som tillfredsställer rimliga krav på enhetlighet.
Bl. a. föreligger risk för att konjunkturförhållandena, som otvivelaktigt
påverkar företagarnas intresse för organiserat samarbete, kommer att inverka
på deras inställning till den avveckling av sådant samarbete, som ingår
i självsaneringen. Herr Gillberg framhåller vidare att en i näringslivets
egen regi driven självsanering knappast, även om den blir mycket ingripande,
kan undgå att misstänkliggöras av dem, som a priori hyser misstro mot
enskilt näringsliv och gärna söker angreppspunkter på detta. För att undgå
dessa misstänkliggöranden skulle man från näringslivets sida behöva vara
beredd att »sanera» praktiskt taget allt samarbete, som ger upphov till konkurrensbegränsning.
Härigenom skulle emellertid även sådant samarbete,
som borde fortbestå, råka i farozonen. En dylik utveckling skulle vara
mindre tillfredsställande, icke minst ur näringslivets egen synpunkt. I den
mån som företagarna ställer sig helt avvisande till lagstiftning mot samhällsskadlig
konkurrensbegränsning aktualiseras otvivelaktigt risken för
denna utveckling.

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

Remissyttrandena.

Värdet av fri konkurrens inom näringslivet betygas av de hörda myndigheterna
och organisationerna. Den uppfattning, som ligger till grund för vår
hittillsvarande lagstiftning på området, nämligen att det endast är ur samhällelig
synpunkt skadliga konkurrensbegränsningar som bör motverkas,
har icke rönt motsägelse i remissvaren. De goda verkningarna av 1946 års
lagstiftning vitsordas allmänt. Likaså erkännes allmänt betydelsen av de
åtgärder som av de enskilda näringsorganisationerna vidtagits i syfte att
undanröja konkurrensbegränsningar av skadlig natur. Samtidigt hälsar man
på många håll med tillfredsställelse, att näringslivets självsaneringsverksamhet
fått en bredare bas genom tillskapandet i slutet av år 1951 av ett för
näringslivets huvudorganisationer gemensamt organ, benämnt näringslivets
konkurrensnämnd.

I fråga om behovet av en vidgad lagstiftning går meningarna däremot
starkt isär. Å ena sidan hävdas att behov av en sådan lagstiftning är för
handen och att lagstiftningsåtgärder därför nu bör vidtagas. Å andra sidan
göres gällande att ytterligare lagstiftningsåtgärder icke behövs eller att i
varje fall tiden icke är mogen för ett ståndpunktstagande till denna fråga.

Följande remissinstanser intar en positiv ståndpunkt tillförslaget
om en vidgad lagstiftning, nämligen kommerskollegium, statens priskontrollnämnd,
statens jordbruksnämnd, bostadsstyrelsen, bank- och fondinspektionen,
Kooperativa förbundet, Landsorganisationen, Tjänstemännens
centralorganisation (TCO), Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars
riksförbund (HSB), Svenska riksbyggen, Sveriges allmännyttiga
bostadsföretag, Svensk industriförening, Sveriges charkuteri- och slakteriidkares
riksförbund samt Skånes speceri- och livsmedelshandlareförbund.

Kommerskollegium framhåller inledningsvis, att vid utgången av år 1951
i kartellregistret införts cirka 700 konkurrensbegränsande överenskommelser,
av vilka närmare 35 procent vid samma tid upphört att gälla. Utöver
registreringsverksamheten har monopolutredningsbyrån som förut nämnts
slutfört eller till väsentlig del utfört fyra särskilda undersökningar.

Omfattningen av den publicitet, som kommit de registrerade avtalen och
de särskilda undersökningarna till del, samt det ökade allmänna intresse,
som härigenom uppstått för konkurrensfrågor, finner kommerskollegium
säkerligen ha starkt bidragit till näringslivets självsanering.

Även om sannolikt icke oväsentliga förbättringar kommit till stånd genom
att ett flertal konkurrensbegränsningar sålunda av olika anledningar blivit
hävda, anser kommerskollegium att man dock icke bör överskatta betydelsen
härav. Den förändring som inträffat torde, även om en ändrad syn på konkurrensen
i viss mån varit av betydelse, till någon del bero på att frågan om
utvidgad lagstiftning mot skadlig konkurrensbegränsning blivit aktualiserad.
Även andra omständigheter synes i detta sammanhang vara av vikt, såsom
t. ex. att den offentliga priskontrollen och det inflationistiska tryck, som
småningom inträtt, föranlett att prisavtalen saknade större betydelse föi

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

kartellparterna. Detta förhållande har enligt kollegiets mening avsevärt underlättat
den självsanering, som eftersträvas av vissa huvudorganisationer
inom näringslivet. Att man trots allt bibehåller åtskilliga prisöverenskommelser
eller, ehuru avtalen upphävts, låter organisationerna kvarstå
finner kollegium böra ses som ett uttryck för framtidsplanering. Kollegium
hälsar självsaneringsverksamheten inom näringslivet med tillfredsställelse
men understryker, att man i det nuvarande konjunkturläget dock icke beträffande
framtiden kan draga mera bestämda slutsatser av de resultat
denna verksamhet nu uppnått. Härtill kommer att enligt kollegiets mening
ett formellt upphävande av avtal icke i och för sig behöver innebära att fri
konkurrens återställes. Bundenheten på marknaden kan nämligen kvarstå
i avtalslösa former, exempelvis genom gemensamt organiserad statistisk
information, prisledarskap och s. k. tyst samförstånd. Dylika former av
avtalslöst samarbete torde få anses ha särskilda förutsättningar i tider, då
förhållandet mellan tillgång och efterfrågan på varumarknaden är gynnsamt
för säljaren. Kollegium förklarar sig för närvarande sakna material
för ett bedömande av frågan, vilka verkningar på konkurrensen och marknadsförhållandena
det formella upphävandet av vissa kartellavtal kommit
att medföra.

Att erfarenheterna av 1946 års lagstiftning med vissa reservationer kan
betecknas som i stort sett gynnsamma finner kollegium starkt tala för det
berättigade i det krav, som från många håll framförts på en snabbt genomförd
effektivisering av monopolutredningsbyrån. Kollegium finner emellertid
för sin del en sådan åtgärd icke vara tillfyllest.

Kommerskollegium erinrar om att reservanterna starkt framhävt sambandet
mellan å ena sidan konkurrensbundenheten inom näringslivet samt å
andra sidan den allmänna ekonomiska och sociala politik som statsmakterna
fört under de senaste två årtiondena. Dylika synpunkter finner kollegium
värda allvarligt beaktande men anser icke att sambandet mellan ifrågavarande
företeelser är sådant, att konkurrensbundenheten inom näringslivet kan
uppfattas som en verkan av statsmakternas allmänna ekonomiska politik.
Snarare kunde sägas att nu nämnda företeelser ömsesidigt har påverkat
varandra och verksamt bidragit till utveckling mot ökat organiserat samarbete
och minskning av konkurrensen. Kollegium förordar sådana åtgärder
från det allmännas sida att gynnsamma betingelser skapas för en företagsamhet
byggd på fri konkurrens. Detta kan otvivelaktigt beräknas stimulera
konkurrensviljan bland företagarna. Härvid kan man enligt kollegium emellertid
icke låta bero, enär konkurrensbegränsande samarbete inom näringslivet
visat sig förekomma även när statsmakternas ekonomiska politik skapat
gynnsamma yttre betingelser för näringsfrihet och fri konkurrens. I anslutning
härtill erinrar kollegium om att åtskilliga kartellavtal tillkommit under
slutet av ISOOAalet och under 1900-talets första årtionde. Å andra sidan
finner kollegium att monopolutredningsbyråns hittills verkställda specialundersökningar
givit vid handen, att konkurrensviljan icke är helt död ens

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

i de starkast organiserade karteller. S. k. prisfusk och andra oegentligheter
gentemot parternas gjorda överenskommelser är långt ifrån ovanliga. De
höga bötes- och skadeståndsbelopp, som i många fall stipuleras för brott
mot överenskommelserna, utgör likaledes ett uttryck för behovet att hålla
den potentiella konkurrensviljan bland kartellmedlemmarna nere. Enligt
kollegiets mening tyder dylika företeelser på att det även bland företagare,
som är parter i kartellavtal, alltjämt finns en latent konkurrensvilja, vilken
i vissa lägen kan utgöra ett verkligt hot mot kartellernas bestånd. Detta
framgår bl. a. av de utförda specialundersökningarna. I nu nämnda och
liknande förhållanden ser kollegium vissa förutsättningar för att direkta
lagstiftningsåtgärder gentemot samhällsskadlig verkan av konkurrensbegränsning
skulle kunna vara ägnade att utlösa konkurrens viljan i handling.
Härtill kommer att en dylik lagstiftning kan väntas verka direkt stimulerande
på outsiders, som för närvarande ofta kämpar en ojämn och hård
kamp på grund av kartellernas diskriminerande politik.

Statens priskontrollnämnd ansluter sig till de sakkunnigas principiella
uppfattning att största möjliga utrymme bör skapas för en fri och effektiv
konkurrens mellan olika företag och företagsformer. Nämnden ser i en sådan
konkurrens en garanti för att konsumenternas och samhällets intressen
av ekonomiskt framåtskridande med höjd produktivitet och stigande levnadsstandard
blir tillgodosedda. På lång sikt är det ur samhällsekonomiska
synpunkter av utomordentlig vikt att den långt gående bundenheten på prisbildningens
område upphör. För att produktionen och distributionen skall
kunna finna nya och rationellare vägar i ett samhälle, som befinner sig i
en ständig utveckling med stora förändringar i levnadsvanorna, måste företagen
ha möjlighet till individuell anpassning på prisbildningens område.
Det är därför enligt nämndens mening angeläget att åtgärder som stödjer
konkurrensviljan snarast möjligt kommer till stånd.

Den inom näringslivet påbörjade självsaneringen hälsar priskontrollnämnden
med tillfredsställelse. Det vore enligt nämnden dock oklokt att
blunda för att konkurrensbegränsningarna i vissa fall uppbäres av betydande
ekonomiska intressen hos de deltagande.

Priskontrollnämnden anser det sannolikt, att man icke kan komma till
rätta med samhällsskadliga konkurrensbegränsningar enbart med utredningar
och därmed förenad publicitet och kanske icke heller med priskontroll.
Detta finner nämnden särskilt gälla sådana konkurrensbegränsande
åtgärder som leveransavstängning mot konkurrensvilliga företag, kvoteringar
mellan företag, olika former av sanktioner mot återförsäljare, som
underskrider fastställda bruttopriser m. in. Nämnden förordar därför ytterligare
åtgärder.

Statens jordbruksnämnd förklarar sig dela de sakkunnigas uppfattning,
att inom näringslivet i stor utsträckning förekommer konkurrensbegränsande
åtgärder, som måste anses såsom samhällsskadliga. Det är uppenbart, förklarar
nämnden, att åtgärder i en eller annan form bör vidtagas för att eliminera
de skadliga verkningarna av dessa konkurrensbegränsningar. Det

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

är enligt nämnden svårt att bedöma, vilka följder den nyligen inrättade
konkurrensnämnden inom näringslivet skali få på hävandet av konkurrensbegränsningar.
Även om denna nämnd, vilket jordbruksnämnden hoppas,
blir framgångsrik i sitt saneringsarbete, anser jordbruksnämnden likväl
att särskilda lagstiftningsåtgärder bör vidtagas, liksom skett i ett flertal
andra länder. Sådana åtgärder anser nämnden kunna ge ett värdefullt
stöd åt konkurrensnämndens och liknande organs verksamhet för frivilligt
upphävande av konkurrensbegränsningar. Åtgärderna torde därjämte effektivt
komma att motverka alt hävda konkurrensbegränsningar återinföres.

Bostadsstijrelsen framhåller, att konkurrensbegränsning kan medföra ett
flertal verkningar av olika slag. Åtskilliga exempel från byggnadsproduktionen
kan påvisas, där det är synnerligen komplicerat att mot varandra väga
och värdera positiv och negativ verkan med hänsyn till samhällsintresset,
som i angivna sammanhang enligt styrelsen är att identifiera med konsumenternas,
de bostadsbehövandes, intresse av goda och billiga bostäder.
Omfattande erfarenhet ger vid handen, att konkurrensregleringar på området
förekommer, som övervägande eller uteslutande verkar till förmån
för ekonomiska särintressen och där ingripande från samhällets sida kan
vara motiverat. Utredningen har klarlagt, anför styrelsen, att konkurrensbegränsningar
med samhällsskadlig verkan bör mötas med nya effektiva
åtgärder och därjämte med en intensifiering av de strävanden till ökad
konkurrensfrihet, som nu pågår genom initiativ av såväl samhälleliga som
enskilda organ. Styrelsen anser i likhet med de sakkunniga att den beredvillighet
till dylika åtgärder, som må vara att vänta från företagarnas sida,
bör kompletteras med möjlighet att anlita statliga tvångsmedel.

Kooperativa förbundet förklarar, att den konsumentkooperativa rörelsen
i Sverige under sin frammarsch alltmer insett och framhävt betydelsen av
ekonomisk frihet inom näringslivet. Med ekonomisk frihet har den då förstått
frihet för olika företag och olika företagsformer att existera vid sidan
av varandra och göra sig gällande i öppen tävlan i förhållande till sin effektivitet.

De stora samhälleliga fördelarna av den ekonomiska friheten skulle framträda
än klarare, framhåller förbundet, om icke det enskilda företagslivet
med självtagen rätt inkräktat på den genom åtgärder till begränsning och
reglering av konkurrensen. Syftet med dessa åtgärder har varit att betrygga
existensen och skapa tillfredsställande utsikter till vinst för företagen,
utan hänsyn till deras effektivitet. I stället för att vidmakthålla tävlingslusten
och hålla näringslivet friskt och sunt har företagen slutit avtal och
vapenvila i effektivitetskampen. Sedan dessa konlcurrensbegränsande åtgärder
på senare år i enlighet med Kooperativa förbundets önskan tvingats
fram inför offentligheten, har det framstått med full klarhet hur allmänt
förekommande kartellbildningar och andra monopolistiska metoder är inom
företagslivet.

Kooperationen har, förklarar förbundet, vänt sig mot konkurrensbegräns -

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

ningarna inom företagslivet i första rummet därför att deras skadliga verkningar
drabbar konsumenterna. På ett stort antal områden av produktionen,
där konkurrensen lamslagits genom det enskilda företagslivets monopolistiska
åtgärder, har kooperationen återställt förutsättningarna för den
fria tävlan genom att grunda egna effektiva företag med uppgift att återupprätta
priskonkurrensen. De praktiska erfarenheter som den konsumentkooperativa
rörelsen gjort i vårt land under sina ingripanden mot för konsumentintresset
skadliga konkurrensbegränsningar bestyrker, förklarar
förbundet, i hög grad dess förmåga att av egen kraft komma till rätta med
monopolistiska maktövergrepp från det enskilda företagslivets sida. I fortsatta
ingripanden från konsumentkooperationens och andra konkurrensvilliga
krafters sida ser kooperationen det väsentligen verksamma medlet
för att motverka privata konkurrensbegränsningar med skadliga verkningar
för konsumentintresset. Denna det konkurrensvilliga företagslivets självverksainhet
för att leda näringslivet in på friska och sunda banor, där det
gjort avsteg från dessa, måste enligt förbundets uppfattning beredas behövligt
utrymme för att kunna göra sig gällande utan långvarig tidsutdräkt
och med största möjliga kraft. Organisatorisk reglering av företagslivet genom
därför avpassad lagstiftning och andra statliga åtgärder finner förbundet
icke kunna leda till samma samhällsnyttiga resultat. Konsumentkooperationen
har därför från första början framhållit att lagstiftningen
och den statliga politiken mot privatmonopolen i allmänhet icke bör vara
av sådan reglerande art utan inriktad på att betrygga fullt handlingsutrymme
för konsumentkooperationen och de företag i övrigt, som uppriktigt strävar
efter att återställa konkurrensen. Lagstiftningen skall vara sådan, att
den undanröjer hinder för den fria konkurrensen, vilka åstadkommits av
privata sammanslutningar, utan att pålägga nya sådana av statlig art.

Sedan förbundet utförligt exemplifierat kooperativa ingripanden mot monopolistiska
maktmissbruk framhåller förbundet, att det helt allmänt kan
sägas, att kooperationens förmåga att fylla sin uppgift att såsom allmänintressets
väktare i det praktiskt-ekonomiska livet verka för upprätthållande
av konkurrens och effektivitet inom näringslivet och därmed göra
sin insats för en sund och livaktig utveckling inom folkhushållet först och
främst är beroende av att dess rätt som företagsform att utveckla sig fritt
och på lika villkor med övriga företagsformer vinner fullt beaktande. Det
betonas i anslutning härtill att statliga regleringar av näringslivet, som
betingas av särskilda omständigheter, oavsiktligt kan inkräkta på denna
rätt.

Förbundet framhåller att ju större möjligheter, som lägges i det privata
näringslivets hand att genomföra konkurrensbegränsningar av skilda slag
och ju flera omständigheter, som samverkar till att inom dessa konkurrens
begränsningar samla även de konkurrensvilliga elementen inom det enskilda
företagslivet, desto större blir också möjligheterna att utnyttja konkurrensbegränsningarna
till att lägga hinder i vägen för kooperationens verksamhet
och utbredning samt för dess förmåga till aktioner i syfte att främ -

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

ja konkurrensfriheten. Dylika aktioner har, förklarar förbundet, i allmänhet
varit framgångsrika på områden, där de tagit sin utgångspunkt i upprättandet
av egna produktionsföretag och där sålunda kooperationen själv
haft full bestämmanderätt från produktions- till distributionsstadiet. Men
fastän den kooperativa egenproduktionen befinner sig i ständig tillväxt finns
alltjämt enligt förbundet många områden, där den kooperativa varuförmedlingen
är helt beroende av privata leverantörer och, där dessa är sammanslutna
i konkurrensbegränsande organisationer, alltså hänvisad till att förmedla
monopolprissatta varor till konsumtionsföreningarnas medlemmar.
I vissa fall är kooperationen till följd av exklusivavtal till och med förvägrad
att överhuvud förmedla den monopolprissatta varan. Det framhålles
också att, då kartellavtal mellan företag även med de mest ohöljda monopolsyften
har lagligt bindande verkan, kooperationens ingripanden i syfte att
få till stånd priskonkurrens och fri tävlan i branschen i vissa fall kan försvåras
eller förhindras, nämligen när det gäller förvärv av fabriker eller
företag, som är anslutna till karteller.

Förbundet anser därför, att likaväl som det bör vara en angelägenhet avstor
vikt för staten att utforma och tillämpa sina egna regleringar så att
de i minsta möjliga grad ger stöd och uppmuntran åt privata regleringar
inom näringslivet, bör det ligga i förgrunden av dess intresse att med lämpliga
åtgärder inskrida mot privata konkurrensbegränsningsmetoder, som
uppenbart strider mot rättsmedvetandet och i växande grad utnyttjas för
att hämma kooperationens handlingsfrihet utanför och oberoende av de
privata regleringarna. Vikten ur samhällsintressets synpunkt att så snabbt
och fullständigt som möjligt komma till rätta med de skadliga konkurrensbegränsningarna
i vårt folkhushåll finner förbundet vara påtaglig.

Landsorganisationen erinrar om att organisationen redan i sitt yttrande
över det av kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering år 1945 avgivna
betänkandet särskilt framhållit betydelsen av att man vid sidan av
den registrerande myndigheten tillsatte en nämnd, som på ett mer kontinuerligt
sätt än tillfälliga kommissioner kunde tjäna som initiativtagare till
åtgärder för att undanröja samhällsskadliga inskränkningar i konkurrensen.
Landsorganisationen finner det vara alldeles uppenbart, att det förekommer
former av konkurrensbegränsning, som kan vara ändamålsenliga
i det att de t. ex. möjliggör kostnadsbesparingar i produktionen genom eliminering
av korstransporter, specialisering med längre serier etc. Verkningarna
av skilda konkurrensbegränsningar är enligt organisationen över
huvud mycket skiftande. Detta beror ej endast på deras olikartade karaktär
utan även på hur de tillämpas i varje särskilt fall. Målsättningen bör självfallet
vara att undanröja endast de samhällsskadliga konkurrensbegränsningarna.
Det bör härvid ankomma på statsmakterna, anför landsorganisationen,
att övervaka att näringsfrihet och konkurrens ej kringgärdas genom
sådana avtal eller andra konkurrensbegränsningar, som försvårar en effektivisering
inom näringslivet eller leder till monopolvinster på förbrukarnas
bekostnad. Avtalsfriheten bör icke få sträcka sig så långt att även dylika
konkurrensbegränsningar kan erhålla lagligt skydd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

Landsorganisationen ansluter sig till förslaget om utvidgning och effektivisering
av monopolutredningsbyrån. Reservanternas uppfattning, att det
för närvarande saknas sådana utredningar, som kan ligga till grund för
väldokumenterade konklusioner om olika kartellavtals betydelse, förklarar
organisationen sig icke dela. Beträffande självsaneringen hävdar landsorganisationen,
att det visserligen är betydelsefullt att en mer medveten strävan
än tidigare gjort sig gällande från företagens sida att undanröja olämpliga
konkurrensbegränsningar. Goda resultat av en monopolkontroll, alldeles
oavsett hur den är organiserad, förutsätter också att det existerar en viss
konkurrensvilja inom näringslivet. Det kan emellertid icke enligt landsorganisationen
anses till fyllest enbart med företagens egna åtgärder. Man kan
icke räkna med att företagen i alla situationer skall visa samma intresse för
ökad konkurrens. Helt säkert skulle enbart självsanering leda till mycket
ojämna och ofta orättvisa resultat bl. a. beroende på att konkurrensviljan är
olika stark på skilda håll inom näringslivet. Övervakningen bör därför, hävdar
landsorganisationen, skötas av ett organ, som icke företräder något speciellt
gruppintresse.

Landsorganisationen understryker att statsmakterna i görligaste mån bör
söka påverka de allmänna betingelserna för en friare konkurrens.

Tjänstemännens centralorganisation (TCO) framhåller att när man såsom
nyttiga ur samhällelig synpunkt karakteriserar sådana återverkningar
av konkurrensbegränsning, som exempelvis minskade distributionskostnader,
det bör observeras att dessa fördelar då i allmänhet bedömes endast på
kort sikt. På längre sikt åter kan en dylik konkurrensbegränsande företeelses
verkningar bli i hög grad skadliga ur samhällets synpunkt till följd av
den fastlåsning av produktionsbetingelserna som ofta sker. Detta leder i
sin tur till att kostnadsnivån får en ogynnsam utveckling. Såsom TCO ser
problemet, synes man därför i de flesta fall, där någon form av konkurrensbegränsning
föreligger, ha anledning att ifrågasätta om icke dessa har samhällsskadliga
följder. Med denna bakgrund synes det TCO uppenbart, att det
ur samhällets synpunkt är i hög grad angeläget, att de konkurrensbegränsande
företeelserna fortlöpande är under kontroll av samhället och att sådana
företeelser elimineras i den mån de är skadliga.

TCO instämmer i vad nyetableringssakkunniga anfört därom, att det icke
ur samhällets och konsumenternas synpunkt är tillfyllest med den verksamhet
som monopolutredningsbyrån utför, utan att andra mera effektiva åtgärder
måste vidtagas, om den fria konkurrensens krafter skall kunna göra
sig gällande i någon större utsträckning. Emellertid finner sig TCO böra
understryka, att den fria konkurrensen för närvarande icke enbart förhindras
av konkurrensbegränsande företeelser bland producenter och distributörer.
Enligt TCO:s uppfattning är sålunda en annan grundläggande förutsättning,
att den ekonomiska politiken i samhället utformas på ett sådant
sätt, att den stimulerar en fri konkurrens inom näringslivet. Det är enligt
TCO:s uppfattning uppenbart, att de förhållanden, under vilka de svenska
företagen under krigs- och efterkrigsåren haft att arbeta, i vissa avseenden

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

har verkat i
åstadkomma konkurrens i samhället väl ligger i de allmänna ekonomiska
betingelserna och undanröjandet av vissa samhälleliga konkurrensbegränsande
företeelser, är därmed icke givet, att man enbart på detta sätt kan
åstadkomma det önskvärda resultatet. Härtill fordras, hävdar TCO, att även
näringslivets egna konkurrensbegränsande företeelser i den mån de är samhällsskadliga
undanröjes. Detta förutsätter enligt TCO:s uppfattning, att en
lagstiftning tillskapas, som möjliggör kontroll av de konkurrensbegränsande
företeelserna och även undanröjande av dem i den mån de är samhällssk
ad liga.

Svensk industriförening förklarar sig i sin egenskap av småindustriorganisation
under de senaste åren ha mottagit otaliga rapporter från småindustrier,
som råkat illa ut till följd av privata konkurrensbegränsningar.
Föreningen gör med skärpa gällande att därest icke en sådan mur av diskrimineringar
i fråga om priser och rabatter, leveranstider o. s. v., nyetableringskontroll,
bruttoprissystem och andra konkurrensbegränsande företeelser
i det oändliga hade legat och ligger som en tung mara över åtskilliga
småindustriföretag, skulle denna i och för sig i alla fall konkurrenskraftiga
grupp industriföretagare varit dels mycket konkurrenskraftigare än vad
fallet nu är, dels kunnat producera många flera varor och till billigare priser
än vad nu kan ske. I fråga om den inom näringslivet påbörjade självsaneringsverksamheten
förklarar sig föreningen icke kunna frigöra sig från
en ganska deciderad misstro. Föreningen finner nämligen denna verksamhet
utgöra ett mer eller mindre av omständigheterna frampressat initiativ
i avledande syfte. För sin del hävdar föreningen att lagstiftningsåtgärder
är nödvändiga och brådskande och en absolut förutsättning för att några
påtagliga resultat mot de konkurrensbegränsande företeelserna skall kunna
åstadkommas.

Svenska riksbyggen framhåller, mot bakgrunden av erfarenheter som
företaget haft i sin byggnadsverksamhet av konkurrensbegränsningar inom
värme-, sanitets- och elektriska installationsbranscherna samt i fråga om
vissa slag av byggnadsmaterial, att behov av samhällelig kontroll över konkurrensbegränsningen
otvivelaktigt föreligger.

Sveriges allmännyttiga bostadsföretag uttalar, att de till organisationen
anslutna företagen, som representerar en avsevärd del av landets totala
bostadsproduktion, fått åtskilliga belägg — i många fall av stor ekonomisk
räckvidd — för den skadliga inverkan, som kartellväsendet fört med sig
inom byggnadsbranschen. Organisationen delar därför de sakkunnigas uppfattning,
att ytterligare offentliga åtgärder erfordras för att nå resultat, som
verksamt kan förhindra konkurrensbegränsningens skadliga verkningar.

Sveriges charkuteri- och slakteriidkares riksförbund anser det ligga i sakens
natur, att en lagstiftning på det nu ifrågavarande området kommer att
medföra betänkliga konsekvenser. Genom densamma skulle statsmakterna
få anledning till en fortgående kontroll och närgången granskning av näringslivets
verksamhetsförhållanden och organisationsföreteelser, som rätt

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

mycket kom att likna ett förmynderskap. Å andra sidan kan ej heller förnekas,
att det inom näringslivet existerar vissa former av ekonomisk samverkan,
som medför långt gående konsekvenser för andra medborgargrupper
och för samhället i dess helhet. Dessa samarbetsformer har vuxit fram
under nuvarande lagstiftning och för att komma till rätta med dem föreligger
enligt förbundet faktiskt behov av tvingande föreskrifter. Såsom
exempel på en dylik form av ekonomisk samverkan vill förbundet hänvisa
till de kartellavtal med sina medlemmar, som jordbrukets ekonomiska föreningar
använder sig av. Förbundet åberopar i detta hänseende särskilt de
i slakteriföreningarnas stadgar införda bestämmelserna om leveransplikt
lör föreningsmedlemmarna. Dessa bestämmelsers efterlevnad säkerställes
genom dryga straffböter. Verkan av bestämmelserna om leveranstvång förklarar
förbundet bli, att konkurrerande privata företagare icke kan fortsätta
sin verksamhet sedan huvudparten av lantbrukare genom intensiv propaganda
bringats att skriva in sig såsom medlemmar i slakteriföreningarna.
Dessa privata företagare har icke dukat under i öppen konkurrens; de har
berövats sina utkomstmöjligheter och i många fall även större delen av sina
tillgångar genom föreningarnas maktställning på grund av de angivna kartellavtalen.
Får denna utveckling fortsätta ohämmat, uppstår inom en nära
framtid ett allenarådande monopol inom viktiga områden av vårt näringsliv.
Förbundet anser på grund härav en lagstiftning mot sådana former av
ekonomisk samverkan, vilka till ytterlighet inskränker eller helt utestänger
varje slag av konkurrens, vara befogad och behövlig.

Eu viss tvekan om nödvändigheten och lämpligheten av lagstiftningsåtgärder
torde kunna utläsas ur det av Hyresgästernas sparkasse- och byggnads
föreningars riksförbund (HSB) avgivna, i det hela dock positiva yttrandet.
Förbundet anser, att det skulle ha varit önskvärt med en närmare undersökning
av i vilken utsträckning förekommande konkurrensbegränsningar
kan antagas ha en för samhället skadlig verkan och vilken effekt de föreslagna
åtgärderna kunde väntas medföra. Enligt förbundet förefaller det nämligen
ej på något sätt klarlagt om kostnaderna för dessa åtgärder står i rimlig
proportion till de resultat, som väntas kunna bli uppnådda. Förbundet finner
det stå ldart, att man icke genom lagstiftning eller på annat sätt kan
driva utvecklingen tillbaka mot ett mer eller mindre liberalt konkurrenssamhälle.
Den ökade koncentrationen inom näringslivet måste accepteras,
varmed även följer att prisbildningen kommer att ske under mer monopolistiska
former. Detta skärper betydelsen av att ökad kännedom om konkurrensbegränsningarnas
inverkan på det ekonomiska livet vinnes för att
möjliggöra ett bedömande av arten och graden av eventuell skadlig verkan.
Den föreslagna lagstiftningen synes förbundet komma att bidraga till en sådan
ökad kännedom.

Lantbruksstyrelsen, Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet Landsbygdens
folk (RLF) vill icke bestrida behovet av lagstiftning men förordar
att en avvaktande hållning intages för att större erfarenhet
skall vinnas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

Lantbrnksstijrelsen förklarar sig icke i och för sig ha något att erinra
mot att en lagstiftning införes mot konkurrensbegränsande åtgärder med
samhällsskadlig verkan. En fortsatt gynnsam utveckling för att undanröja
konkurrensbegränsningar skulle enligt styrelsens uppfattning kunna väntas,
om monopolutredningsbyråns resurser förstärktes. Därmed skulle det
nämligen i än högre grad än hittills bli möjligt att inför offentligheten klarlägga
omfattningen av nu förekommande konkurrensbegränsningar, att
analysera deras verkningar och att därmed än mera rikta den offentliga
uppmärksamheten på här ifrågavarande problem. Lantbruksstyrelsen —
som förklarar sig icke kunna godtaga de sakkunnigas lagförslag — föreslår
därför att 1946 års lag tillämpas intill dess större erfarenhet vunnits
angående densamma och att monopolutredningsbyrån utbygges.

Sveriges lantbruksförbund framhåller såsom sin uppfattning att med hänsyn
till de konkurrensbegränsande åtgärder, som företagits inom näringslivet
och som de sakkunniga klarlagt, en lagstiftning i frågan icke i och för sig
synes opåkallad. Förbundet vill dock icke underkänna de betydande verkningar,
som den inom såväl industrien som handeln igångsatta frivilliga
saneringen på konkurrensbegränsningarnas område lett till och än mer kan
förmodas leda till. De hittills nådda resultaten kanske väl delvis får tillskrivas
den pådrivande verkan, som tillvaron av nyetableringssakkunniga
haft, men å andra sidan är det säkerligen helt felaktigt att söka förneka
förekomsten av en mycket djupt rotad konkurrensvilja inom företagarvärlden.
Kartellerna och branschorganisationerna torde enligt förbundets
mening helt säkert få svårt att hindra sådana typer av företagare från att
igångsätta och upprätthålla en samhällsnyttig konkurrens, sedan huvudorganisationerna
inom industrien och handeln skapat egna organ, som
verkar i den riktningen. Förbundet finner så mycket större anledning framhålla
denna verksamhet, som den kan möjliggöra en tids avvaktande hållning
från samhällets sida, under vilken tid ytterligare penetrering av ifrågavarande
vidlyftiga lagstiftningsarbete kan ske. För jordbruket och dess organisationers
del anser förbundet att lagstiftningen i stort sett kan sägas
vara onödig och möjligen kan komma att förorsaka administrativt dubbelarbete.

Riksförbundet Landsbygdens folk (RLF) framhåller att konkurrensbegränsningen
är ett ytterst väsentligt problem, varpå en lösning måste erhållas
för att icke effektiviteten och framåtskridandet i näringslivet skall lida
avbräck. Det torde därför vara oundgängligt att statsmakterna ständigt har
sin uppmärksamhet riktad på frågorna. Förbundet hyser den uppfattningen,
att mycket kunnat vinnas och fortfarande står att vinna genom en registrerings-
och undersökningsverksamhet i enlighet med 1946 års lag. Likaså
finns anledning förvänta att näringslivet genom egna ansträngningar skall
kunna åstadkomma avsevärda förbättringar. Emellertid anser förbundet
det ligga i sakens natur att styrkan i näringslivets intresse för självsanering,
åtminstone i viss utsträckning, beror på det intresse, som från statsmakternas
sida visas för frågan. Från denna utgångspunkt vill förbundet som

Kungi. Maj.ts proposition nr 103.

sin uppfattning framhålla att lagstiftningsåtgärder, som går utöver de möjligheter
1946 års lag erbjuder, på lång sikt måste anses erforderliga. Förbundet
— som tar avstånd från den utformning de sakkunniga givit sitt lagförslag
— finner några risker ur samhällets synpunkt vid ett uppskov och
ytterligare utredning icke vara att befara. Den uppmärksamhet, som nu
trån olika håll kommit att riktas mot förevarande problem, borgar nämligen
för att ansträngningar kommer att göras för att åstadkomma tillfredsställande
resultat.

En med de tre sistnämnda remissinstanserna i det väsentliga likartad inställning
till frågan om behovet av ytterligare lagstiftning torde kunna utläsas
ur det av AB. Turitz & Co avgivna yttrandet. Bolaget förklarar, att
det enligt bolagets uppfattning och erfarenhet är uppenbart att karteller
samt avtal om konkurrensbegränsning och bruttopriser tagit en sådan omfattning
och fungerar under sådana former att de priser konsumenterna får
betala i många fall ligger högre än vad som skulle vara fallet i en helt fri
marknad. Det samarbete beträffande prissättning, som existerar mellan
fabrikant- och distributionsleden, verkar hindrande eller i varje fall fördröjande
på varudistributionens rationalisering och måste i många fall anses
ha bidragit till att distributionen stelnat i kostnadsstegrande former
eller i vart fall i former, som icke medger önskvärd anpassning av kostnaderna
till den med höjningen av levnadsstandarden sammanhängande ökningen
av konsumtionen. Det område av ekonomisk verksamhet, för vilket
man här vill lagstifta, anser bolaget emellertid ännu icke vara moget härlör.
Den snabba tillväxten och utvecklingen av industri och handel, som
ägt rum under de senaste femton åren och som vuxit fram i en så gott som
obruten säljarens marknad, kan det vara lärorikt att följa och bedöma även
under en lågkonjunktur, innan man stiftar lagar mot konkurrensbegränsning.
Det erinras om att vetskapen om att en dylik lagstiftning förberedes
väckt eftertanke inom berörda företagargrupper och sammanslutningar.
Bolaget rekommenderar därför, att man låter det nu framlagda lagförslaget
vila och avvaktar i vad mån vederbörande själva ålägger sig en om medborgerlig
solidaritet vittnande återhållsamhet. Till denna slutsats förklarar
sig bolaget ha kommit även av det skälet att det är bekant, att även
statens organ i olika sammanhang intimt samarbetat med kartellartade
sammanslutningar, betjänat sig av deras organisationer och gått fram på
samma vägar som det enskilda näringsliv, vars överenskommelser man nu
vill kriminalisera.

En negativ ståndpunkt till frågan om behovet av ytterligare lagstiftningsåtgärder
intages av ett icke ringa antal av de myndigheter och
organisationer, som yttrat sig i denna fråga. Några olika huvudriktningar
kan urskiljas.

Flertalet av dessa remissinstanser hävdar att ytterligare lagstiftningsåtgärder
tills vidare bör anstå. Denna uppfattning
kommer till uttryck i de yttranden, som avgivits av Svea hovrätt, fyra re -

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

servanter inom statens priskontrollnämnd, handelskamrarna i Göteborg,
Visby, Gävle, Sundsvall och Luleå, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges
redareförening, Svenska bankföreningen, Gjuter konventionen, Svenska reklamförbundet,
Svenska annonsörers förening samt Sveriges husmodersföreningars
riksförbund. Till grund för sin uppfattning anför dessa myndigheter
och organisationer väsentligen, att verkningarna av 1946 års lag och
resultaten av näringslivets självsaneringssträvanden bör avvaktas; i vissa
av yttrandena understrykes även att våra kunskaper om konkurrensbegränsningarna
och deras skadliga verkningar ännu ej är tillräckliga för att
utarbeta en mera långtgående lagstiftning på området. Flera av de angivna
organisationerna betonar vidare starkt, att de allmänna betingelserna för
en fri konkurrens inom näringslivet i första hand måste förbättras samt att
monopolutredningsbyrån bär utbyggas.

Svea hovrätt erinrar om att tanken att i lagstiftning införa möjligheter
att tvångsvis ingripa mot konkurrensbegränsande överenskommelser berörts
i förarbetena till 1946 års lag men att denna idé då förkastats av statsmakterna.
Hovrätten anför vidare:

Det kan under sådana omständigheter göras gällande att något nytt bör
ha tillkommit för att statsmakterna nu skola frångå den ståndpunkt som
enligt vad nyss anförts intogs 1946. Huruvida det av de sakkunniga framlagda,
synnerligen omfattande materialet innehåller sådana nya fakta synes
dock vara tveksamt. Mot att nu ånyo upptaga frågan om lagstiftning rörande
tvångsåtgärder kan också andragas att 1946 års lag ännu verkat blott några
år och att den administrativa apparat, som vid dess antagande förutsattes,
icke blivit till fullo utbyggd. Ändock tyckes den verksamhet som påbörjats
med stöd av 1946 års lag redan utvisat goda resultat. Nära en tredjedel av
inregistrerade överenskommelser ha upphävts eller uppmjukats. Dessa omständigheter
tala — om vanliga grundsatser vid lagstiftning skola tillämpas
— för att man under ytterligare någon tid avvaktar utvecklingen innan vidare
åtgärder vidtagas. Uteslutet synes icke vara att de av problemet berörda
näringsidkarna, vilka nyligen mera allvarligt inriktat sina strävanden
på en bättre ordning, skola på grundvalen av gällande lagstiftning komma
till rätta med rådande och uppkommande missförhållanden genom egna
utrednings- och förhandlingsorgan.

Handelskammaren i Göteborg erinrar likaledes om att 1946 års lag endast
under en relativt kort tid kunnat utöva inflytande på utvecklingen.
Även om någon klar bild av denna icke kan fastställas ännu, finner handelskammaren
det böra vara tillåtet att konstatera, att en fortgående avveckling
av ett avsevärt antal konkurrensbegränsningar ägt rum, oaktat
monopolutredningsbyrån icke blivit utbyggd i avsedd omfattning. Under
dessa omständigheter måste det enligt handelskammarens mening föreligga
alldeles särskilda skäl för att nu omedelbart införa en ny lagstiftning med
vittgående och svårbedömbara verkningar. Handelskammaren kan för sin
del icke finna, att de sakkunniga anfört tillräckliga skäl härför. En naturligare
utväg är, anser kammaren, att med utgångspunkt från den redan
existerande lagstiftningen utbygga monopolutredningsbyrån till den storlek,
som angivits som önskvärd vid införande av 1946 års lag. Därefter

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

kunde man slutföra kartellregistreringen och utföra de särskilda undersökningar,
som befinnes mest påkallade, samtidigt som näringslivets egna
åtgärder till befrämjande av friare konkurrens får tillfälle att visa sin effekt.
Först sedan monopolutredningsbyrån fått tillfälle att fullt utbyggd
arbeta någon tid under samverkan med näringslivets egna organ, bör frågan
om införande av ny lagstiftning upptagas till omprövning.

Handelskammaren förklarar sig vara av den bestämda uppfattningen att,
även om en ny lagstiftning ej skulle komma att genomföras, en fortsatt
avveckling av särskilt de mera stötande bestämmelserna i vissa avtal samt
av hela överenskommelser alltjämt kommer att äga rum i tillfredsställande
omfattning. De sakkunnigas farhågor för att, även om vissa skadliga överenskommelser
formellt upphävts, regleringarna kommer att kvarstå genom
tyst samförstånd mellan parterna, finner handelskammaren överdrivna. Har
parterna icke längre den fasta förpliktelse, som ett skriftligt avtal utgör,
torde enligt handelskammaren möjligheterna för bestämmelsernas upprätthållande
ganska snart försvinna. De farhågor, som uttalats av de sakkunniga,
för att näringslivets eget intresse för hävande av konkurrensbegränsande
avtal skulle upphöra eller minska, därest de sakkunnigas förslag ej
skulle leda till en ny lagstiftning, finner kammaren däremot måhända ej
sakna fog. Emellertid framhåller handelskammaren att självsaneringsarbetet
i allmänhet till ej oväsentlig del är ett uttryck för den tendens till
handelns frigörande i liberaliserande anda, som otvivelaktigt gör sig gällande
och vilken kan återföras till en växande insikt hos näringsidkarna
själva om de olägenheter på lång sikt, som konkurrensbegränsande avtal
kan medföra.

Näringslivets egna åtgärder anser handelskammaren bli av avgörande betydelse
för bibehållande och återinförande av fri konkurrens. I den mån
viljan till fri konkurrens saknas hos näringsutövarna själva kan en aldrig
så väl utformad lagstiftning icke ersätta densamma. Handelskammaren finner
det därför av utomordentlig vikt att konkurrensviljan hos företagarna
stimuleras och stärkes. Den allmänna debatt, som uppstått om konkurrensfrågorna
i samband med monopolutredningsbyråns verksamhet och de sakkunnigas
betänkande, finner handelskammaren i och för sig synnerligen
värdefull. Med all skärpa måste emellertid framhållas, att statens och myndigheternas
åtgärder har en avgörande betydelse för att återställa fri konkurrens.
De regleringar på näringslivets område, som tillkom under senaste
världskriget och som delvis alljämt består, har ej blott främjat
organisationsväsendets utveckling utan har även i hög grad medverkat till
och underlättat att konkurrenshindrande överenskommelser åstadkommits
och bibehållits. Även lagstiftningen i allmänhet och icke minst skattepolitiken
torde utöva ett starkt inflytande på näringsidkarnas möjligheter och
benägenhet att frigöra sig från konkurrensbegränsningar. Enligt handelskammarens
mening är åtgärder i syfte att avveckla dessa förhållanden mera
angelägna än att man inför lagbestämmelser för att hindra skadliga konkurrensbegränsningar,
då det gäller att skapa önskvärd fri konkurrens inom
näringslivet.

4 Bilumg till riksdagens protokoll 1953. 1 saml. Nr 103.

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

Handelskammaren slutar:

Handelskammaren är livligt medveten om nödvändigheten av upprätthållandet
av fri konkurrens inom näringslivet och även om de brister i detta
avseende som onekligen för närvarande finnas. I näringslivets frihet ingår
emellertid icke blott friheten för företagarna och företagsformerna att konkurrera
med varandra utan även friheten att sammansluta sig för tillvaratagande
av gemensamma ekonomiska och tekniska intressen. Den kraftiga
utveckling som företagsamheten i vårt land visat under den förra delen av
1900-talet har, såvitt handelskammaren kan bedöma, bl. a. varit beroende
både på den fria konkurrensens stimulerande inverkan och på det samarbete
i olika former mellan företagarna som ägt rum. Vad det gäller är enligt
handelskammarens uppfattning att åstadkomma en sådan avvägning, att
den fria konkurrensen bibehålies och skyddas, utan att därmed sådan samverkan
mellan näringsidkarna, som är nyttig för det hela hindras eller försvåras.
Handelskammaren hyser den meningen, att motarbetandet av skadlig
samverkan i konkurrenshindrande syfte i första hand bör ske genom
upplysning och på frivillig väg. Först sedan det klarlagts, att på denna
väg tillfredsställande resultat ej kunna nås, bör en lagstiftning tillgripas.

I likhet med handelskammaren i Göteborg lägger handelskammaren i
Sundsvall, som ävenledes förordar att monopolutredningsbyrån snarast utbygges,
stor vikt vid de allmänna betingelserna för konkurrens. Det framhålles
att den första förutsättningen för konkurrensen är att dessa allmänna
betingelser för näringslivet är sådana att konkurrensen uppmuntras och
inte, som nu är fallet, bindes genom olika statliga åtgärder. I rådande inflationsförhållanden
har kartellerna, anser handelskammaren, en nyttig
inverkan genom att prisstegringarna vanligen kommer långsammare inom
kartellbundna branscher än inom branscher, som kännetecknas av fri konkurrens.
På vissa områden har vidare det allmänna reglerat konkurrensen
mellan företagen. Samarbetet mellan företagen kan här sägas vara en förutsättning
för att regleringen skall fungera. Det vore därför uppenbart meningslöst
och obefogat att förbjuda ett sådant samarbete så länge regleringen
fortsätter. Förutsättningen för en inbördes fri konkurrens, d. v. s.
samhällsekonomisk balans, måste först skapas innan en lagstiftning kan
genomföras.

Kunskapen om verkningarna av konkurrensbegränsningen finner handelskammaren
vidare vara otillräcklig för att genomföra en lagstiftning. Det
betonas att de sakkunniga utfört många och i vissa fall ganska ingående
undersökningar av konkurrensbegränsningarnas omfattning och verkningar
i olika branscher, men det oaktat icke i något fall visat att samhällsskadlig
verkan faktiskt uppkommit. De sakkunniga har fått nöja sig med att påstå,
att det kan förutsättas att många av konkurrensbegränsningarna har övervägande
skadliga verkningar samtidigt som många andra är nyttiga.

Handelskammaren hyser stark tilltro till näringslivets förmåga att genom
egna frivilliga åtgärder för en självsanering komma tillrätta med förekommande
skadliga konkurrensbegränsningar. Kammaren anför:

Fn lagstiftning måste betecknas som en sista utväg, om man inte kan
komma tillrätta med kartellfrågorna på annat sätt. Det är önskvärt ur alla

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

paiters synpunkt att frågor av denna karaktär kan lösas på frivillighetens
väg. Detta har tidigare lyckats i många fall. Saltsjöbadsavtalet mellan arbetsgivar-
och arbetstagarparterna har exempelvis eliminerat behovet av lagstiftning
på de områden, som där behandlats. I fråga om reklamkontroll har
vidare näringslivet själv genom olika opinionsnämnder, bl. a. i handelskamrarnas
regi, lyckats skapa normer för bedömningen av illojal reklam och
andra illojala konkurrensmetoder, vilket visat sig vara ett mycket smidigare
sätt att lösa de besvärliga bedömningsfrågor som här uppstått, än genom
en omfattande lagstiftning. Enligt handelskammarens uppfattning bör det
lyckas för det nyligen bildade samarbetsorgan, som skall arbeta för en
självsanering inom näringslivet på kartellområdet, att komma fram till klara
normer för hur olika typer av konkurrensbegränsningar böra bedömas. De
normer, som ett sådant organ skapar, kommer att få en helt annan genklang
hos näringsidkarna och accepteras av dessa på ett annat sätt än en
lagstiftning med den föreslagna utformningen. Detta nybildade organ måste
rimligen ges en chans att visa, vilka resultat det kan komma till, innan en
slutlig lagstiftning på detta område genomföres.

Sveriges köpmannaförbund framhåller, att ett särskilt drag i samarbetssträvandena
bland mindre och medelstora företagare inom detaljhandeln
varit en önskan att skydda ersättningen för den egna arbetskraften på samma
sätt som de ofta socialt jämställda kroppsarbetargrupperna genom sina
organisationer skaffat sig ett motsvarande skydd.

En lagstiftnings möjligheter att skapa förutsättningar för en stärkt konkurrensvilja
finner förbundet icke vara annat än en teoretisk konstruktion.
Däremot är det enligt förbundet en praktisk realitet att statens allmänna
politik, särskilt inom det regleringssamhälle som vuxit fram under de sista
årtiondena, påverkat konkurrensen i avtrubbande riktning. Staten har genom
sin ekonomiska politik medverkat till ökad bundenhet och lagt så
stora hinder i vägen för konkurrensens fria spel, att det framstår såsom
ett fullständigt oundgängligt villkor för att konkurrensbegränsningarna
skall kunna lättas, att denna politik i väsentliga hänseenden omlägges eller
uppmjukas. I ett samhälle där penningvärdet undergår ständiga förskjutningar
och där prisbildningen är statligt reglerad samt vinstöverskotten
hårt beskäres, varigenom enskild kapitalbildning försvåras eller omöjliggöres,
kan konkurrensen icke finna den atmosfär, i vilken den kan befästas
och utvecklas. Så länge det allmänna läget i vårt land anses motivera
att regleiingar bibehålies pa snart sagt alla områden av det ekonomiska
livet, finner förbundet tiden förvisso icke vara mogen för att tillgripa eu
lagstiftning av det slag som föreslagits, över huvud kan enligt förbundets
uppfattning intet förord givas åt tanken att genom lagstiftning tvinga näringslivets
företagare att medverka till »skydd» mot åtgärder, som de funnit
lämpliga och rimliga för att, ofta enligt statligt mönster, trygga sina intressen.

De sakkunnigas omdöme att konkurrensen inom vida områden »är i hög
glad hämmad», finner köpmannaförbundet utgöra en beskrivning av konkurrensens
läge inom näringslivet, som i sin nyanslöshet är i hög grad
missvisande. Missbruk har icke visats förekomma. De i betänkandet lämnade
redogörelserna innehåller överhuvud icke sådant material eller så -

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

dana ekonomiska analyser, förklarar förbundet, att de kan läggas till grund
för omdömen angående verkningarna ur allmän synpunkt av de beskrivna
konkurrensbegränsningarna. Även om olämpliga avtal och samarbetsformer
förekommer, är hela detta svårbehandlade område ännu alltför ofullständigt
undersökt och särskilt tillvaron av samhällsslcadliga konkurrenshinder så
bristfälligt dokumenterad, att det nödvändiga underlaget tillsvidare saknas
för att bedöma om bär verkligen föreligger behov av lagstiftningsåtgärder.
Att under sådana förhållanden i ett slags panikartad stämning ingripa mot
näringslivets utövare skulle, anför förbundet, sannolikt medföra en större
och mera förblivande samhällsskada än den man förmenar sig böra undanröja
med lagprojektet.

Köpmannaförbundet understryker att, vilken uppfattning man än må ha
om behovet av en ytterligare lagstiftning, alla skäl talar för att under rimlig
tid avvakta de resultat i avtalsmildrande och konkurrensbefrämjande
riktning, som kan bli följden av dels den utvidgning av monopolutredningsbyrån,
som även förbundet energiskt tillstyrker, dels ock den numera
väl organiserade självsaneringsverksamheten inom näringslivet. Det är
omöjligt att inse, förklarar förbundet, att ett dröjsmål med denna frågas
vidare behandling skulle innebära någon som helst olägenhet eller fara för
viktiga allmänna intressen eller på ett fördärvbringande sätt materialisera
den samhällsskadlighet, som enligt de sakkunnigas föreställning skulle
rymmas i många organisationers och deras överenskommelsers verkningar.
Förutom att en avvaktande hållning till lagförslaget ger tillfälle att samla
ny erfarenhet på hela detta ytterligt komplicerade område anser förbundet
att den tid som härigenom vinnes kan ge tillfälle till att under ledning av
i lagstiftningsarbete på näringsrättens fält fullt kompetenta personer en
förmån som de sakkunniga i stort sett saknat — undersöka innebörden i
detta sammanhang av samhällsskadlighetens begrepp. Enligt förbundets
uppfattning bär detta begrepp i de sakkunnigas tolkning fått en starkt
känslomässig och nära nog mytisk betoning.

Den viktigaste och mest grundläggande åtgärden för att åstadkomma naturliga
förhållanden på konkurrensområdet är även enligt Svenska bankföreningen,
att från statsmakternas sida tillskapas de erforderliga allmänna
förutsättningar för en utvecklingsfrämjande konkurrens. Sådana förutsättningar
finner föreningen nu i påfallande grad saknas, då tidens lösen alltmer
blivit regleringar av olika slag, statliga eller korporativa. Särskilt från statens
sida har enligt föreningen under senare tid vidtagits en rad åtgärder, som
direkt eller indirekt verkat starkt hämmande på konkurrensviljan. Föreningen
erinrar i detta sammanhang om den statliga priskontrollen, hyresregleringen,
utrikeshandelns reglering och dirigering ävensom skattepolitikens
utformning. Den verkligt fria konkurrensen kräver för att komma till
sin rätt, uttalar föreningen, en frihet för näringslivet självt av en helt annan
innebörd än den, som för närvarande är det beskärd. Så länge staten själv
går i täten med åtgärder i motsatt riktning, kan enligt föreningen det icke
förväntas, att konkurrensens viktigaste drivfjäder, konkurrens viljan, skall
nå högsta grad av aktivitet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

Svenska reklamförbundet understryker, att kunskapen om konkurrensbegränsningarnas
art och omfattning är alltför ringa för att motivera lagstiftning.
Ett ställningstagande kräver ingående utredningar om konkurrensbegränsningarnas
inverkan på priser, produktion och branschstruktur. Dylika
undersökningar bör anförtros monopolutredningsbyrån. En dylik verksamhet
i förening med en konsekvent politik från statens sida med sikte
på en friare ekonomi anser förbundet kunna väntas leda till upplösning av
många samarbetsavtal inom näringslivet. Därest ingående och objektiva
utredningar ger vid handen att viss form av konkurrensbegränsning måste
anses konsumentskadlig och näringslivet icke självt mäktat inskrida däremot
på ett tillräckligt verksamt sätt, anser reklamförbundet att lagstifning
kan vara befogad.

Sveriges husmodersföreningars riksförbund finner det ytterst önskvärt,
att statsmakterna följer utvecklingen på konkurrensbegränsningens område
och i den utsträckning, som kan anses erforderlig, kompletterar och stöder
de åtgärder, som av näringslivet självt vidtages för att undanröja förefintliga
missförhållanden. Till grund för sin uppfattning att ytterligare lagstiftning
på detta område bör anstå framhåller föreningen, att avgörandet bör grundas
på de erfarenheter, som vunnits sedan monopolutredningsbyrån hunnit
helt utbyggas och prövas. En förnyad prövning bör enligt förbundet också
bygga på erfarenheter från ett mindre exceptionellt konjunkturläge än det
nuvarande.

Några av de myndigheter och organisationer, som intager en negativ
ståndpunkt till frågan om behovet av ytterligare lagstiftningsåtgärder, betonar
starkare än de föregående, att samhällets intresse av
skydd mot skadlig konkurrensbegränsning även i
fortsättningen kan tillgodoses på grundval av 1946
års lag eller i allt fall utan mera väsentliga ändringar
i denna. Detta är fallet beträffande hovrätten för Västra Sverige,
Stockholms handelskammare, handelskamrarna i Borås, Norrköping,
Karlstad och Örebro, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, Sveriges
industriförbund samt Sveriges allmänna exportförening. Flertalet av
dem förordar att monopolutredningsbyrån utbygges.

Hovrätten för Västra Sverige finner icke att man ur de sakkunnigas betänkande
kan utläsa att något större behov av ytterligare åtgärder mot konkurrensbegränsning
skulle vara för handen. Hovrätten erinrar om att redan
vidtagna statliga åtgärder gjort god nytta och att en icke ringa verksamhet
för självsanering inom näringslivet kommit till synes och medfört resultat.
Emellertid har monopolutredningsbyrån visat sig sakna resurser för att i
tillräcklig omfattning utöva sin granskande verksamhet. Då samtliga sakkunniga
också är ense om behovet av att byrån förstärkes, finner hovrätten
det ligga närmast till hands aitt utbygga det redan befintliga organet och
något vidga dess befogenheter.

Stockholms handelskammare framhåller, att konkurrensen inom näringslivet
liksom inom samhället i övrigt visserligen begränsats genom samver -

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

kan i olika former och att en förstärkning av konkurrensviljan blivit ett
angeläget önskemål. Men den bild av de konkurrensbegränsande företeelserna,
som givits i nyetableringssakkunnigas betänkande, finner handelskammaren
likväl vara alltför onyanserad. Med den kännedom handelskammaren
har om svenskt näringsliv förklarar handelskammaren sig våga påstå,
att detta trots förekomsten av samverkan i olika hänseenden i allt
väsentligt alltjämt är präglat av fri konkurrens. För att bedöma konkurrensbegränsningarna
och behovet av åtgärder däremot anser handelskammaren,
att en analys av själva konkurrensbegreppet varit erforderlig. De sakkunniga
har emellertid icke klarlagt begreppets innebörd. De har visserligen i
princip accepterat konkurrensbegränsningarnas berättigande men icke beaktat
det förhållandet, att samverkan i själva verket kan utgöra en förutsättning
för eller en följd av konkurrens liksom icke heller att samarbete i
vissa hänseenden kan vara ägnat att skärpa konkurrensen i andra. Först
genom samverkan mellan flera var för sig svaga parter vinnes den styrka,
som möjliggör jämbördig konkurrens med starkare parter. Att den enskilde
själv äger välja, om han vill utöva sin näring eller eljest hävda sina intressen
ensam eller i samverkan med andra, måste i själva verket anses
utgöra en konsekvens av den frihet i skilda hänseenden, som vår rättsordning
tillerkänner den enskilde. Den rätt för den enskilde att i förhållande
till staten fritt utöva näring, att genom avtal reglera sina inbördes förhållanden
och till skydd för det egna intresset sammansluta sig, som kan sammanfattas
i begreppen näringsfrihet, avtalsfrihet och föreningsfrihet, kan
emellertid utnyttjas på sådant sätt, att den kommer i strid med själva de
idéer, på vilka dessa frihetsbegrepp bygger. Handelskammaren framhåller,
att de sakkunniga från sin utgångspunkt för bedömningen av konkurrensbegränsningar,
nämligen med hänsyn till verkningarna ur samhällelig synpunkt,
dock icke i något fall visat, att samarbetet medfört generellt sett
skadliga verkningar. Att konkreta exempel på samarbetets skadliga effekt
icke kunnat redovisas är enligt handelskammarens mening i själva verket
icke anmärkningsvärt. Kammaren anför härom:

Den konkurrensbegränsande samverkans faror ur det allmännas och företagsamhetens
synpunkter kunna nämligen icke mätas med hänsyn till verkningarna
i varje särskilt fall. De ligga på ett helt annat plan. De bestå främst
i att själva konkurrensviljan kan komma att successivt uppluckras, rådande
förhållanden bevaras och progressiviteten i tävlande och handling hindras.
Detta är i sin tur ägnat att hämma utvecklingsmöjligheterna och framåtskridandet
inom såväl näringslivet som samhället i dess helhet. Konkurrensbegränsningarna
kunna dämpa initiativ och riskvillighet och försvåra
möjligheterna att mäta företagens effektivitet. Här nämnda verkningar låta
sig emellertid icke i det konkreta fallet vägas mot de privata eller samhällsekonomiska
vinster som samverkan, i varje fall på kort sikt, obestridligt
kan tänkas medföra. Härav följer också att eventuella åtgärder för stärkande
av konkurrensvilja i första hand bör direkt inriktas på själva orsakerna till
det konkurrensbegränsande samarbetet.

Den av de sakkunniga anvisade vägen att komma till rätta med det konkurrensbegränsande
samarbetet finner handelskammaren icke vara fram -

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

komlig. Härför kräves i stället att nuvarande företags- och konkurrenshämmande
detaljregleringar snarast möjligt kan avlösas av mera generellt verkande
medel. Samhällets intresse att övervaka den konkurrensbegränsande
samverkan är enligt handelskammaren redan nu — genom 1946 års lag —-väl tillgodosett. Monopolutredningsbyråns verksamhet anser handelskammaren
emellertid böra intensifieras genom att dess ekonomiska och personella
resurser ökas.

Handelskammaren i Norrköping förklarar sig likaledes vara övertygad om
att en utvidgning av monopolutredningsbyrån skall visa sig vara en tillräcklig
åtgärd från det allmännas sida för att tillgodose behovet av en vidgad
kännedom om konkurrensbegränsningarna och för att skapa erforderliga
möjligheter för att komma till rätta med eventuella avarter på konkurrensbegränsningens
område.

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation uttalar, att enligt dess
mening de sakkunniga alltför negativt och schematiskt och synbarligen med
förutfattad mening bedömt samarbetet inom näringslivet. Detta utsättes —
med vissa undantag — för en i vissa fall överdriven och starkt generaliserande
kritik, allt uppenbarligen i syfte att motivera den lagstiftning, vilken
de sakkunniga som resultat av sina överväganden förordat. Organisationen
förklarar sig vara av den bestämda uppfattningen att samarbete i olika former
mellan yrkesmännen är en nödvändig förutsättning för småföretagens
utveckling och effektivisering i tekniskt, ekonomiskt och därmed också i
socialt hänseende. De åtgärder till självförsvar och självhjälp i form av
ökat samarbete, som efter hand vidtagits inom yrke efter yrke, har i själva
verket utgjort en nödvändig förutsättning för yrkenas bestånd. Det är självfallet
anser organisationen, att detta samarbete ej minst under 1930-talets
depression jämväl berört ekonomiskt vitala frågor. Inom vissa yrken förekommer
sålunda samarbete avseende gemensamma kalkyleringsmctoder,
prisrekommendationer och liknande. Antalet inom hantverket registrerade
avtal utgjorde år 1951 36, varav omkring 2/3 uppsagts eller av annan orsak
upphört att gälla. För den som något närmare känner till läget inom vissa
yrkesgrupper förefaller det enligt organisationen närmast som om ökat samarbete
för att åstadkomma rationella kalkyleringsmctoder etc. vore av behovet
påkallat i betydligt större utsträckning än den som hittills kommit
till stånd. Organisationen finner det stå klart, att utomordentliga svårigheter
föreligger, då det gäller att inom yrkesområden med i vissa fall flera
tusen enskilda yrkesutövare nå fram till sådana ökade insikter i företagsledning
och prispolitik, att en dräglig standard beredes åtminstone flertalet
inom branschen verksamma företag. Emellertid förklarar organisationen, att
vad sålunda sagts givetvis icke betyder att alla företeelser i fråga om företagens
samarbete kan godkännas. Det är ofrånkomligt att avtal och överenskommelser
kunnat slutas, som icke ur allmän synpunkt kan accepteras.
I den mån de innebär ett otillbörligt utnyttjande av monopol- eller liknande
ställning är de till skada för samhället och näringslivet och bör bekämpas.
Erfarenheten under senaste år visar också, framhåller organisationen, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

näringslivet är berett på att på ett effektivt sätt komma till rätta med
dylika företeelser. Organisationen upplyser i anslutning härtill att den för
ändamålet tillsatt en särskild kommitté för översyn av konkurrensbegränsande
avtal inom hantverkssektorn samt att organisationen anslutit sig till
näringslivets konkurrensnämnd. Organisationen håller före, att man fortfarande
vet alltför litet om förhållandena på detta område för att tiden
ännu skulle vara mogen för en lagstiftning. Väsentligt fördjupad erfarenhet
anser organisationen därför nödvändig, innan man över huvud taget skall
tänka sig att lagstiftningsvägen ingripa på området. Man vet ingenting om
de nu kända avtalens ekonomiska innebörd eller eventuella skadlighet eller
nytta ur allmän synpunkt. I varje enskilt fall erfordras härför omfattande
undersökningar av produktion, distribution, finansiering etc. För hantverkets
del torde man, förklarar organisationen, våga det generella omdömet
att hittills förekommande avtal på något undantag när endast avsett att
trygga en någorlunda rimlig ekonomisk standard för yrkesmännen. Statsmakternas
ekonomiska politik under och efter kriget har enligt organisationen
direkt eller indirekt medfört åtskilliga av de företeelser i form av minskad
konkurrens, bunden prisbildning etc., som påtalats i betänkandet (priskontrollen;
byggnadsrestriktionerna; kvoterings- och licensförfarandet; det
höga skattetrycket). Innan lagstiftningsåtgärder förordas, anser organisationen
därför rimligt, att i första hand sådana åtgärder vidtages av statsmakterna
att en ökad konkurrens icke direkt eller indirekt motarbetas.

Sveriges industriförbund understryker, att konkurrensens främjande bör
vara en av statsmakternas mest angelägna ekonomiskt-politiska uppgifter.
Statens åtgöranden på olika områden har emellertid ofta präglats av synnerligen
ringa förståelse för detta ansvar och bristande insikter om dess återverkningar
på konkurrensen. En mera konkurrensvänlig inställning från
statens sida måste innebära att konkurrenshämmande statliga regleringar av
olika slag så snart ske kan avskaffas, att beskattningsreglerna utformas
under större hänsynstagande till det riskvilliga kapitalet samt icke minst
en sådan ekonomisk politik, att inflationen hejdas och förtroendet för penningvärdet
återställes. Utan att dylika krav uppfylles blir de möjligheter
till ökad konkurrens, som upphävandet av karteller och liknande avtal i och
för sig kan medföra, av mera begränsad betydelse. Detta är i själva verket
den centrala punkten i hela konkurrensproblemet. Lagstiftning för konkurrensens
främjande framstår vid sidan därav, framhåller förbundet, som
ett medel av relativt underordnad vikt.

Ur det förslag de sakkunniga framlagt utläser industriförbundet, att de
sakkunniga på varumarknadens område vill återställa en praktiskt taget
fullt fri konkurrens i ett samhälle, som på en rad andra områden utmärkes
av en långt gående kollektivisering. Denna stödes eller i varje fall erkännes
av statsmakterna och har satt djupa spår på många olika avsnitt i vårt
ekonomiska liv. Det är enligt förbundets uppfattning orealistiskt att föreställa
sig att man på detta enstaka område skulle kunna vrida klockan tillbaka
och i ett slag övergå från en stark konkurrensbundenhet till nära

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

nog fullständig konkurrensfrihet samtidigt som kollektiviseringen inom
andra områden av samhällslivet skulle tillåtas fortbestå.

Industriförbundet förklarar sig ej vilja förneka, att konkurrensbegränsningarna
i vissa fall drivits för långt och att samarbetet mellan företagen
understundom kan förefalla olämpligt eller i varje fall diskutabelt ur allmän
synpunkt. Om utbredningen och verkningarna av olämpligt samarbete
är emellertid meningarna synnerligen delade. Förbundet framhåller, att de
sakkunniga utgått från att skadliga verkningar är förbundna med »ett betydande
antal av de nu förekommande konkurrensbegränsningarna» samt anför
med anledning därav:

Mot detta antagande må helt allmänt framhållas, att det svenska näringslivet,
icke minst industrien, under de båda senaste decennierna uppvisat en
framstegstakt, isom tidigare aldrig torde ha överträffats. Detta gäller vare
sig man betraktar den rent kvantitativa utvecklingen eller man tillika inbegriper
sådana faktorer som upptagande av nya eller bättre tillverkningar,
ökad differentiering inom produktion etc. Denna utveckling har ägt rum
inom en period, som mer än någon annan utmärkes av ett långt gående
tekniskt och ekonomiskt samarbete inom många branscher. I åtskilliga
fall har detta samarbete säkerligen verkat direkt effektivitetsbefrämjande.
Under alla förhållanden är det högst osannolikt, att den antydda utvecklingen
inom näringslivet kunnat äga rum, om företagens samarbete under denna
tid i större utsträckning varit »samhällsskadlig».

Industriförbundet erinrar vidare om att mera ingående utredningar, som
belyser frågan om konkurrensbegränsningars skadlighet, på senare tid företagits
endast i ett par enstaka fall (monopolutredmngsbyråns undersökningar
inom jordbruksmaskinbranschen och radiatorbranschen). I fråga om
de »utredningar», som intagits i betänkandets kapitel 4 och som ligger till
grund för de sakkunnigas slutsatser, instämmer förbundet i reservanternas
kritik, att de sakkunniga i intet fall utfört några särskilda undersökningar
av vare sig allmänekonomisk eller distributionsekonomisk natur. Det kritiska
omdöme som de sakkunniga i olika sammanhang ansett sig kunna
fälla rörande åtskilliga i betänkandet beskrivna konkurrensbegränsningar
finner förbundet därför vara att betrakta såsom på det hela taget värdelösa.

Av betänkandet finner industriförbundet vidare framgå, att de sakkunniga
underskattar betydelsen av den konkurrens, som mycket ofta förekommer
även inom ramen av karteller och liknande sammanslutningar. Även där
konkurrensbegränsning medför skadliga eller diskutabla verkningar, kan
dessa enligt förbundet icke sällan mer eller mindre uppvägas av fördelar
ur allmän synpunkt, som möjliggöres av samarbetet — främst utbyte av
tekniska och ekonomiska erfarenheter — och som utan detta samarbete
svårligen kunnat vinnas. Det torde vidare kunna hävdas att icke så få
avtalstyper i allmänhet har övervägande goda verkningar eller i allt fall
är tämligen indifferenta ur allmän synpukt (specialiseringsavtal, rena rabattavtal
mellan fabrikanter, vissa områdeskarteller, särskilt för tyngre
varor). Försäljningsbolag och liknande organ fullgör, framhålles det slut -

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

ligen, sådana positiva insatser för att nedbringa distributionskostnaderna,
att de svårligen kan presumeras vara samhällsskadliga.

Industriförbundet uppger sig härmed ingalunda vilja visa eller giva sken
av att skadliga konkurrensbegränsningar icke alls förekommer inom näringslivet.
Däremot vill förbundet understryka, att de sakkunniga icke kunnat
styrka eller ens göra sannolikt att deras omdömen och värderingar rörande
vissa viktigare konkurrensbegränsningar grundas på ett tillräckligt
och objektivt hållbart material. Det är därför nödvändigt, framhåller förbundet
att, innan ytterligare åtgärder på detta område överväges, spörsmålet
om skadliga konkurrensbegränsningars utbredning och verkningar
ej minst på längre sikt betydligt mera ingående belyses.

Av de sakkunnigas betänkande framgår utan vidare, förklarar industriförbundet,
att avtalsbundenheten inom stora delar av näringslivet är stadd
på kraftig retur och att förutsättningar för en friare konkurrens härigenom
skapats på åtskilliga områden. Detta förhållande tillskriver förbundet främst
verkningarna av 1946 års lag. Mot bakgrunden av dessa erfarenheter finner
förbundet det självfallet att de medel, som redan står till buds inom
ramen av nuvarande lagstiftning, även i fortsättningen bör utnyttjas och
detta i ökad utsträckning. Detta förutsätter, framhåller förbundet, i första
hand en utbyggnad av monopolutredningsbyrån för att åstadkomma snabbare
registrering av kartellavtalen, för att utföra särskilda undersökningar
i ökat antal och icke minst för att igångsätta sådan analysverksamhet som
avsågs redan i förarbetena till 1946 års lag. Även flera undersökningar av
elbranschutredningens typ finner förbundet med fördel kunna komma till
användning. Redan den omständigheten att monopolutredningsbyrån mer än
fem år efter sin tillkomst ej fått tillfälle att verka i den omfattning och på
det sätt, som då förutsattes, finner förbundet i och för sig borde vara tillräckligt
skäl för att icke nu skrida till ytterligare lagstiftningsåtgärder.

Effekten av nu gällande lagstiftning i konkurrensfrämjande riktning har
enligt industriförbundet kraftigt förstärkts genom den av förbundet och
vissa andra organisationer särskilt under de senaste åren bedrivna verksamheten
för självsanering. Allt tyder också på att man ännu icke på långt när
uttömt de möjligheter, som finns att på frivillig väg nedriva förefintliga kartellavtal.

Sveriges allmänna exportförening ansluter sig till reservanternas linje att
det i första hand bör ankomma på näringslivet och dess organisationer att
bekämpa osunda konkurrensbegränsningar. Därest ytterligare åtgärder för
att tillvarataga berättigade samhälleliga intressen skulle visa sig erforderliga,
bör enligt föreningen i första hand en utbyggnad av monopolutredningsbyrån
i enlighet med grunderna för 1946 års lag komma ifråga. Något verkligt
behov av ny lagstiftning på ifrågavarande område förefinnes enligt föreningens
mening över huvud icke.

Sveriges grossistförbund och Åhlén & Holm AB lägger väsentlig tonvikt
på att lagstiftningsåtgärder icke är ägnade att leda
till resultat på förevarande område.

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

Sveriges grossistförbund förklarar sig inledningsvis icke kunna underlåta
alt påtala den tendentiösa skildring av samarbetet inom näringslivet, som
pi äglar betänkandets framställning. Den bild, som tecknas av näringslivets
samarbete, koncentreras på de negativa och diskutabla sidorna, men undervärderar
eller bortser från de positiva och progressiva. Resultatet har därför
blivit en vrångbild av samarbetet. Utan stöd av erforderligt utredningsmaterial
och utan att egentligen i något fall ha rört sig med annat än antaganden
stämplar man sålunda det mesta såsom samhällsskadligt. Av samma
tendentiösa art tinner förbundet de sakkunnigas uttalande vara, att utvecklingen
gar mot alltmera försvagad konkurrens och att konkurrensbegränsningarna
under senare tid skulle ha tilltagit i styrka.

Grossistförbundet erinrar i anslutning härtill om den starka stegring av
Produktion och levnadsstandard som ägt rum under 1930- och 1940-talen,
under vilken tidrymd samarbetet inom näringslivet varit särskilt starkt utvecklat.
Det framhålles att man enligt förbundets uppfattning vid bedömningen
av den samhällsskadliga effekten även måste taga hänsyn till i vad
män den begränsning av konkurrensen som förekommit i mera väsentlig
mån återverkat på framstegstakten i samhället.

Emellertid förklarar förbundet, att vad sålunda anförts icke får tolkas
såsom ett försvar för det samarbete som innebär olämplig konkurrensbegränsning.
Förbundet förklarar sig tvärtom principiellt helt bekänna sig till
den uppfattning de sakkunniga givit uttryck åt, nämligen att en friare konkurrens
och ökad rörlighet bör eftersträvas inom näringslivet. Efter krigets
slut och icke minst under påverkan från amerikansk sida har, anför förbundet,
uppfattningen om konkurrens och samarbete undergått vissa förändringar,
vartill i vårt land bl. a. bidragit 1946 års lagstiftning och tillsättandet
av nyetableringssakkumniga. En ökad konkurrens mötes därför numera,
förklarar förbundet, av en helt annan förståelse från företagarnas
sida än tidigare. Förutsättningarna för en uppluckring av konkurrensbegränsningarna
finner förbundet likaledes nu betydligt större än förr.

Med utgångspunkt från den syn på konkurrensproblemet, som grossisttörbundet
sålunda angivit, kunde det måhända, anför förbundet, ligga nära
till hands att förorda en lagstiftning som medel att befordra den friare konkurrens
och ökade rörlighet, som förbundet anser i hög grad önskvärd. Då
förbundet icke desto mindre bestämt motsätter sig en lagstiftning, förklarar
förbundet detta bero bl. a. därpå, att all sannolikhet talar för att samarbetet
inom näringslivet har både positiva och negativa verkningar samt att i
dagens ekonomisk t-poli t iska läge ett samarbete dessutom i många fall är
ofrånkomligt.

Syftet med lagen skall vara att åstadkomma en ökad konkurrens. En förutsättning
för ökad konkurrens är emellertid att den uppbäres av förståelse för
betydelsen av fri tävlan. En ökad förståelse för fri konkurrens finner förbundet
visserligen vara på frammarsch, men förbundet anser det vara fel
att tro, att man kan tvinga fram en konkurrens vilja genom lagstiftning. En
lagstiftning, som ej uppbäres av förståelse från deras sida, gentemot vilka

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

den är avsedd att tillämpas, kan ofta ej genomföras mot vederbörandes vilja.
Enligt förbundets åsikt, utgör denna omständighet ett bestämt skäl mot en
utvidgad lagstiftning över huvud taget i dagens läge. Samarbetet kan, om
lagstiftningen icke stödes av en allmän uppfattning, lätt »gå under jorden».
Praktiskt är detta möjligt i alla de fall, där de samarbetande är till antalet
få. I sådana fall åter, där de samarbetande är många och där ett gemensamt
uppträdande i pris och andra frågor är beroende av avtal försedda
med vitesbestämmelser, har en lagstiftning givetvis större utsikter att leda
till resultat. Men ofta drabbas härigenom, förklarar förbundet, de mindre
samhällsskadliga företeelserna, under det att de svåraste fallen kommer
undan. En annan följd av en lagstiftning, som genomföres mot näringslivets
uppfattning, torde enligt förbundets uppfattning bli, att företagarna tvingas
in i en motsatsställning gentemot dem, som skall tillämpa lagen. I strävandena
för en ökad konkurrens är emellertid, anför förbundet, näringslivets
positiva medverkan nödvändig.

Åhlén & Holm AB anser, att om de sakkunniga ägnat större uppmärksamhet
åt de betingelser, under vilka ett konkurrerande näringsliv arbetar, de
måhända funnit att man svårligen kan tvinga fram konkurrens genom lagstiftning.
Så länge de grundläggande orsakerna till konkurrensbegränsning
består, torde det enligt bolagets uppfattning vara praktiskt taget omöjligt
att genom en förbudslagstiftning rensa bort dess följdfenomen. För att råda
bot på konkurrensbegränsningens problem bör man enligt bolaget angripa
den fundamentala orsaken, nämligen att näringslivet arbetar i ett ekonomiskt
klimat, som icke är gynnsamt för en fri konkurrens.

Departementschefen.

Ett betydelsefullt drag i det samtida näringslivets utveckling har varit den
inskränkning av den fria konkurrensen, som på olika vägar kommit till
stånd. Ehuru föreställningen om det önskvärda i fri tävlan i det hela behärskat
tänkesätten, har utvecklingen gått i den riktningen att företagen
ofta ej i full utsträckning konkurrerar med varandra. Inskränkningarna i
konkurrensen har i många fall kommit till stånd genom att man träffat
avtal — kartellavtal eller andra -—- att i olika avseenden utesluta eller
minska konkurrensen. En faktisk begränsning av denna har också ej sällan
vållats på det sätt att inom flera branscher, där kanske från början ett stort
antal företag konkurrerat med varandra, ett eller ett par företag kommit
att behärska marknaden och alltså erhållit en mer eller mindre fullständig
monopolställning.

Av nyetableringssakkunnigas betänkande framgår att — bortsett från
monopolfallen — kartellavtal och andra konkurrensbegränsande överenskommelser
ingalunda utgör den enda typen av konkurrensbegränsning. Konkurrensbegränsande
samverkan inom näringslivet av horisontell natur,
d. v. s. mellan företagare inom samma tillverknings- eller distributionsled,
kan sålunda förekomma utan att formliga avtal, vare sig skriftliga eller
muntliga, är för handen. Som exempel härpå åberopas att mindre företag

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

inom en bransch rättar sig efter ett större företags prissättning (s. k. prisledarskap).
Vad angår de vertikala konkurrensbegränsningarna, d. v. s. sådana
som föreligger mellan företagare i olika led, t. ex. mellan fabrikanter
och detaljister, framhålles att ett s. k. bruttoprissystem — enligt vilket
priserna i återförsäljningsledet bestämmes av leverantören -— kan åstadkommas
utan överenskommelse mellan därav berörda parter. Det räcker
■ofta med att fabrikanten låter förstå att endast den handlande kan påräkna
leverans, som är beredd att iakttaga ett av fabrikanten bestämt detaljistpris.

Frågan om statens förhållande till de privata konkurrensbegränsningarna
togs i vårt land, liksom i flera andra europeiska länder, upp till övervägande
under åren efter första världskriget. Särskild lagstiftning i ämnet kom till
stånd år 1925 — lagen den 18 juni samma år om undersökning angående
monopolistiska företag och sammanslutningar. Denna lag innebar dock endast
att Kungl. Maj :t fick befogenhet att i särskild ordning föranstalta om
undersökning av sådana företag och sammanslutningar. Lagstiftningen kom
till användning blott i ett fåtal fall.

Sedan frågan om en ny lagstiftning mot konkurrensbegränsning förberetts
genom näringsorganisationssakkunnigas utredningsarbete åren 1936—1940
utfärdades den 29 juni 1946, i enlighet med förslag av efterkrigsplaneringskommissionen,
den nu gällande lagen om övervakning av konkurrensbegränsning
inom näringslivet. 1946 års lag syftar till att förebygga skadlig
verkan av konkurrensbegränsningarna. Den föreskriver i första hand att
kartellavtal och andra liknande konkurrensbegränsande överenskommelser
efter anmaning skall registreras i ett kartellregister, som i princip är offentligt.
Lagen ger härjämte möjlighet att genomföra särskilda undersökningar
av viktigare fall där konkurrensbegränsningar föreligger. Undersökningsrapporterna
skall i regel offentliggöras. Registrerings- och undersökningsverksamheten
har uppdragits åt kommerskollegium, där en särskild
monopolutredningsbyrå inrättats, övervakningen av bank- och fondväsendet
samt försäkringsväsendet omhänderhaves dock av bank- och fondinspektionen
resp. försäkringsinspektionen. Till grund för 1946 års lag ligger uppfattningen
att offentligheten kring konkurrensbegränsningar skall verka
hämmande på eventuella tendenser till missbruk och även rikta möjliga
konkurrenters uppmärksamhet på områden med oskälig prisbildning. Man
räknade dock vid lagens utfärdande även med att sådana fall kunde förekomma
då staten måste ingripa. Detta borde ske i första hand genom förhandlingar
mellan en för ändamålet tillsatt kommitté och vederbörande företag.
Erfordrades ytterligare åtgärder borde dessa vidtagas inom ramen
för de möjligheter, som eljest står statsmakterna till buds.

I det av kommer skollegiets monopolutredningsbyrå förda kartellregistret
hade den 1 januari 1953 införts 823 konkurrensbegränsande överenskommelser.
Omkring 75 procent av dem utgörs av horisontella avtal samt återstående
25 procent av vertikala avtal. 66 procent av samtliga registrerade
avtal berör — enbart eller delvis — industrien; 19 procent berör gross -

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

handeln, 17 procent detaljhandeln, 13 procent hantverket samt 8 procent
jordbruksnäringen. Som registreringsverksamheten ännu ej kunnat utsträckas
till alla delar av näringslivet är registret långtifrån fullständigt —
inom stora områden har anmaning om registrering av konkurrensbegränsningar
hittills ej kunnat utsändas.

I registret har införts alla till byrån anmälda avtal, som varit i kraft efter
den 1 augusti 1946, då registreringslagen trädde i kraft. Under årens
lopp har emellertid ett stort antal av de registrerade avtalen upphört eller
lått annat innehåll. Sålunda har tillhopa 286 registrerade avtal enligt
anmälan upphört. Ytterligare ett trettiotal registrerade avtal har — såvitt
av kartellregistret framgår — ändrats. Flertalet ändringar synes ha inneburit
att konkurrensbegränsningen mildrats. Av företagna särskilda undersökningar
har hittills tre offentliggjorts. I samband med undersökningarna har
det visat sig att praktiskt taget samtliga konkurrensbegränsande avtal inom
berörda områden upphävts eller väsentligt uppmjukats.

Mot bakgrunden av sammanställningar angående konkurrensförhållandena
inom olika branscher samt redogörelser för bruttoprissystem och enskild
nyetableringskontroll uttalar de sakkunniga, att ett betydande antal
av konkurrensbegränsningarna inom näringslivet — även om det också finns
nyttiga eller i varje fall oskadliga konkurrensbegränsningar — kan förutsättas
ha övervägande skadliga verkningar. Det fordras väsentligt mera
energiska åtgärder än hittills för att i görligaste mån avlägsna dessa missförhållanden.
Ett tillräckligt mått av konkurrensfrihet kan icke skapas endast
därigenom att monopolutredningsbyrån ges ökade personella resurser.
Härför behövs en lagstiftning, som ger statsmakterna vidgade möjligheter
att undanröja skadlig verkan av konkurrensbegränsning. Från dessa utgångspunkter
föreslås en ny lagstiftning av innebörd att — allt under det
den nuvarande registreringen bibehålies — åt ett nyinrättat statsorgan,
näringsfrihetsnämnden, uppdrages att i första hand förhandlingsvägen och
i andra hand genom tvångslörelägganden undanröja konkurrensbegränsningar
med skadlig verkan.

Reservanterna hävdar, att många konkurrensbegränsningar är långtifrån
skadliga, och påpekar att särskilt bland mindre och medelstora företag det
konkurrensbegränsande samarbetet ofta haft syftet att stärka vederbörandes
tävlingsmöjligheter i förhållande till kollektivistiskt organiserade storföretag.
Vad angår de skadliga verkningarna av konkurrensbegränsningar
har det enligt reservanternas mening icke med tillräcklig klarhet kunnat
ådagaläggas, att man ej med enklare medel än en ny lagstiftning skulle
kunna åstadkomma rättelse av missförhållandena. Detta syfte borde kunna
vinnas redan genom en utbyggnad av monopolutredningsbyrån och fortsatta
undersökningar genom särskilda kommittéer samt med utnyttjande av näringslivets
egen reaktion mot skadliga konkurrensbegränsningar. Först sedan
det visat sig att positiva resultat icke inom rimlig tid uppnås inom ramen
för den bestående lagstiftningen, är enligt reservanterna tiden inne att ånyo
pröva frågan om andra åtgärder. En längre gående lagstiftning befarar re -

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

servanterna kunna skapa en motsatsställning mellan samhälle och näringsliv
med följder som helt kan motverka lagens syfte. Enligt deras mening
stärkes icke heller konkurrensviljan inom näringslivet genom lagstiftningsåtgärder.
De betonar vidare alt våra kunskaper om kartellavtalens verkliga
betydelse ännu är ofullständiga. Tillräckligt underlag skulle därför ännu
saknas för flertalet av de värderingar, som måste utföras. De befarar att en
lagstiftning kan komina att utformas och tillämpas på ett sätt som gör mera
skada än nytta.

Herr Gillberg förordar till skillnad från reservanterna ytterligare lagstiftningsåtgärder
— ehuru av annan art än de sakkunniga föreslagit. Effekten
av en lagstiftning har dock enligt denne reservant överskattats av de sakkunniga.
Genom ytterligare lagstiftning kan endast vissa hinder för en friare
konkurrens undanröjas, medan graden av konkurrens beror främst på konkurrensviljan
hos företagarna samt statens allmänna ekonomiska politik,
som i sin tur är av väsentlig betydelse just för konkurrensviljan. Då herr
Gillberg det oaktat anser, att statsmakterna icke kan underlåta att vidtaga
lagstiftningsåtgärder mot konkurrensbegränsning med skadlig verkan, motiverar
han i första hand detta med att staten i ett rättsamhälle måste ha
både rättighet och skyldighet att på förevarande område — liksom på andra
områden av samhällslivet — skapa skydd mot uppenbarligen skadliga företeelser.

Meningarna hos de i ärendet hörda myndigheterna och organisationerna
går starkt i sär. Flertalet av de statliga remissmyndigheterna, löntagarnas
riksorganisationer, konsumentkooperationen, de kooperativa och allmännyttiga
bostadsföretagens riksorganisationer jämte enstaka företagarorganisationer
ansluter sig till de sakkunnigas uppfattning att behov av en vidgad
lagstiftning är för handen. Andra statliga myndigheter, handelskamrarna
samt praktiskt taget samtliga hörda riksorganisationer inom näringslivet
ställer sig avvisande till tanken. Flertalet inom den avstyrkande gruppen
förordar, att frågan om ytterligare lagstiftningsåtgärder tills vidare ställes
på framtiden i avvaktan på att man med större säkerhet skall kunna avläsa
verkningarna av 1946 års lag och näringslivets egna strävanden till
självsanering. Åtskilliga av dessa remissinstanser understryker starkt, att
vår kännedom om konkurrensbegränsningarnas skadliga verkningar ännu
är alltför ofullständig för att kunna läggas till grund för en mera vittgående
lagstiftning. Av större vikt än att genomföra en ny lagstiftning är enligt
deras uppfattning att de allmänna betingelserna för en fri konkurrens förbättras.
Några av de myndigheter och organisationer, som avstyrker förslaget
om en vidgad lagstiftning, lägger tonvikten därpå att samhällets intresse
av skydd mot skadlig konkurrensbegränsning kan tillgodoses på grundval av
den redan befintliga lagstiftningen; andra menar däremot att lagstiftningsåtgärder
över huvud icke leder till resultat på det förevarande området.

I likhet med nyetableringssakkunniga, vars uppfattning biträtts av många
ämbetsmyndigheter samt de stora konsument- och löntagargrupperna, an -

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

ser jag att det erfordras ytterligare lagstiftningsåtgärder för att hindra
skadlig verkan av konkurrensbegränsning inom näringslivet.

Det avgörande skälet för denna ståndpunkt är enligt min mening vad man
numera vet om konkurrensbegränsningarnas omfattning och natur. Rörande
utsträckningen av olika konkurrensbegränsningar må till en början erinras
att redan enligt näringsorganisationssakkunnigas på 1930-talet gjorda utredning
ungefär 25 % av den totala avsaluproduktionen på hemmamarknaden
var bunden genom olika slag av konkurrensbegränsande avtal. Monopolutredningsbyråns
registrerings- och undersökningsverksamhet har sedermera
givit vid handen, att konkurrensbegränsningarna är flera och mer
omfattande än man förut räknat med. Olika slag av konkurrensbegränsningar
griper i stor utsträckning in i varandra och förstärker varandras effekt.
Härigenom försvåras f. ö. i hög grad möjligheten att bedöma verkningarna
av särskilda konkurrensbegränsande avtal och konkurrensmetoder.

Den offentlighet kring konkurrensbegränsningarna, som vunnits genom
1946 års lagstiftning, har av allt att döma haft goda verkningar. Ett stort
antal avtal har redan nu upphävts eller ändrats på ett sådant sätt att betingelser
för friare konkurrensförhållanden skapats. Förväntningarna om
en gynnsam effekt av denna lagstiftning har därför i icke ringa utsträckning
infriats. En bidragande orsak till registreringssystemets framgång har otvivelaktigt
varit den medverkan, som lämnats av näringslivets egna krafter i
den verksamhet för en »självsanering» av konkurrensförhållandena inom
näringslivet, som påbörjats under de senaste åren. Denna verksamhet är ett
tecken på att viljan till fri konkurrens alltjämt hålles levande bland våra
företagare.

Enligt min mening är det emellertid uppenbart, att varken den av monopolutredningsbyrån
åstadkomna publiciteten eller näringslivets egen saneringsverksamhet
kan åstadkomma att ens flertalet av de enskilda konkurrensbegränsningar,
som framstår såsom olämpliga ur allmän synpunkt,
verkligen avlägsnas. Vad angår effekten av publiciteten måste det av lätt
insedda skäl befaras att denna med tiden något avtrubbas. I fråga om näringslivets
egen saneringsverksamhet kan man, såsom från åtskilliga håll
framhållits, merendels icke komma längre än vad just de företagare, som
svarar för en viss konkurrensbegränsning, anser rimligt från sina egna
värderingar. Icke heller kan man bortse från att om tanken på en skärpt
lagstiftning mot konkurrensbegränsningar avföres från dagordningen intresset
för fortsatt självsanering kan komma att mattas.

Även om man genomför en ny lagstiftning är det tydligt att det stöd, som
kan erhållas från de konkurrensvilliga krafterna inom näringslivet, är av
mycket stort värde. Liksom på så många andra områden av samhällslivet
uppnås ett gott resultat lättast genom ett förtroendefullt samarbete mellan
staten och de enskilda. Det är därför min förhoppning, att de krafter som
nu stöder självsaneringsverksamheten även i fortsättningen skall verka för
en friare konkurrens inom näringslivet. Mera generellt må i detta sammanhang
understrykas, att i den mån konkurrensviljan tränges tillbaka detta

Kungl. Maj:ts proposition nr 103. 65

i själva verket innebär, att grunden i viss män undermineras för den fria
företagsamheten.

Åtskilliga av dem, som ställt sig avvisande till tanken på en vidgad lagstiltning,
har framhävt sambandet mellan förekomsten av konkurrensbegränsningar
inom näringslivet samt statsmakternas allmänna ekonomiska
och sociala politik, vilken ansetts i många fall verka avtrubbande på konkurrensviljan.
I vissa remissyttranden har gjorts gällande att det därför
i dagens läge vore viktigare att staten genom åtgärder på sitt område sörjde
för bättre betingelser för ökad konkurrens inom näringslivet än att
lagstiftningen mot skadlig konkurrensbegränsning skärptes. Att ett visst
samband finns mellan konkurrensbundenheten inom näringslivet och den
allmänna ekonomiska politiken kan väl icke förnekas. Många av de av
krisförhållandena betingade regleringarna, som tillkom under kriget och
i vissa fall ännu består, har nödvändigtvis haft konkurrensbegränsande
verkningar och därigenom troligen också verkat avtrubbande på konkurrensviljan.
Såsom kommerskollegium i sitt remissyttrande erinrat har emellertid
konkurrensbegränsande samarbete inom näringslivet förekommit även
under tidigare skeden då konkurrensbegränsningarna icke rimligen kunnat
skyllas på statsmakternas åtgöranden. Betydelsen av det påstådda sambandet
bör därför icke överdrivas och man bör icke låta sig förledas att tro, att
enbart ändrade yttre förutsättningar skulle komma konkurrensbegränsningarna
inom näringslivet att upphöra.

I anslutning till vad som anförts av flera av de remissmyndigheter, som
tillstyrkt en utvidgad lagstiftning, vill jag emellertid här understryka vikten
av att statsmakterna vid sina åtgöranden på skilda områden icke släpper
ur sikte önskemålet att tillgodose den fria konkurrensen. Då särskilda
regleringar erfordras av sociala, sanitära, polisiära eller andra skäl, bör de
utformas på ett sådant sätt, att bestämmelserna icke onödigtvis hämmar
en fri tävlan eller erbjuder lämpligt underlag för enskilda konkurrensbegränsningar.

Såsom ett skäl mot att nu genomföra en längre gående lagstiftning har
från flera håll anförts, att kännedomen om de skadliga verkningarnas förekomst
och betydelse ännu är alltför ringa för att lämna säker vägledning
för frågans bedömande och lagens närmare utformning. Jag vill gärna medge,
att vår kunskap i dessa stycken i många hänseenden är långt ifrån fullkomlig.
Med hänsyn till ämnets omfattning och svårtillgänglighet torde fullständiga
insikter på detta område i och för sig vara mycket svåra att uppnå.
Genom de utredningar, som verkställts av monopolutredningsbyrån eller på
grundval av 1925 års lagstiftning, och tack vare näringsorganisationssakkunnigas
och nyetableringssakkunnigas material är vår kännedom dock
ingalunda så ringa, som man velat göra gällande. Erfarenheterna från utländsk
rätt — jag erinrar i detta sammanhang om att Amerikas förenta

stater sedan lång tid har en mycket ingripande lagstiftning på området _

kan också tjäna till ledning. Enligt min mening räcker därför våra kun5
Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 103.

Kungl. Maj:ts proposition nr J03.

skaper om dessa förhållanden som underlag för en längre gående lagstiftning
än den gällande registrerings- och utredningslagen.

Förslaget att monopolutredningsbyrån bör förstärkas har icke avvisats
från något håll. Emellertid har reservanterna liksom de remissmyndigheter,
som tagit avstånd från den föreslagna lagstiftningen, hävdat att en utbyggnad
av byrån i dagens läge vore en tillräcklig åtgärd. Denna uppfattning
kan jag icke biträda. Som förut antytts kan publiceringsmetodens så att
säga avskräckande effekt icke i längden antagas förbli lika stark som
under den första tiden. Oavsett detta är emellertid den bedömning av det
av monopolutredningsbyråns utredningsmaterial, som erfordras för att avgöra
om en viss konkurrensbegränsning är skadlig eller ej, så krävande att
härför erfordras särskilda organisatoriska föranstaltningar. Redan på denna
grund finner jag en lagstiftning utöver 1946 års lag vara påkallad.

Allmänt vill jag slutligen framhålla, att det synes egendomligt att, ehuru
från praktiskt taget alla håll förekomsten av skadliga verkningar av konkurrensbegränsningarna
vitsordas, statsmakterna likväl skulle helt underlåta
att — i vidare mån än som skett genom 1946 års registreringslag —
med lagstiftningens hjälp söka motverka dylika verkningar. Såsom i en
reservation till nyetableringssakkunnigas betänkande riktigt framhållits
måste staten på detta utomordentligt viktiga område liksom inom andra
områden av samhällslivet ha både rättighet och skyldighet att skapa skydd
mot företeelser som uppenbarligen skadar samhällsintresset. De svårigheter,
som tvivelsutan möter på ett nytt lagstiftningsområde, liksom de vanskligheter,
varmed bedömningen av en konkurrensbegränsnings samhällsskadlighet
ofta måste vara förenade, kan helt visst böra föranleda till särskild
varsamhet och måttfullhet vid bestämmandet av lagstiftningens omfattning
och närmare utformning, men så som förhållandena enligt det omfattande
utredningsmaterialet visat sig vara, kan jag dock icke finna det försvarligt
att helt avstå från vidare lagstiftningsåtgärder på området.

IV. Lagstiftningens allmänna uppläggning.

Betänkandet.

Då man i Sverige liksom i flertalet andra europeiska länder är i huvudsak
ense om att icke all konkurrensbegränsning är skadlig och att endast konkurrensbegränsning
med skadliga eller olämpliga verkningar bör förhindras,
har de sakkunniga funnit uppenbart, att man ej kan genomföra en direkt
kriminalisering. Det kan icke bliva fråga om att utforma en
lagstiftning så, att kartellavtal eller annan konkurrensbegränsning skulle
betraktas såsom stridande mot lagen utan att först ha underkastats prövning
och värdering i det enskilda fallet. Teoretiskt kunde det eventuellt
synas möjligt att utarbeta en mera nyanserad lagstiftning på sådant sätt,
att det också utan sådan lagtolkning i det enskilda fallet skulle vara möj -

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

ligt att låta vederbörande monopolparter själva ta ansvaret för hur de uppträder.
De sakkunniga har dock efter ingående överväganden funnit, att
detta i praktiken icke låter sig göra. Det framhålles i anslutning härtill att
man, åtminstone hittills, icke heller i något annat land lyckats genomföra
en sådan uppgift.

De sakkunniga har vidare ställt frågan, om det över huvud erfordras en
lagstiftning av tvingande innebörd och om det ej skulle vara möjligt att
i stället gå fram väsentligen på frivillighetens väg — med en lagstiftning
grundad på enbart förhandling. Detta kunde ske därigenom att i
lagstiftningen upptogs vissa värderingsgrunder att användas för bedömning
av olika konkurrensbegränsningar samt att åt visst eller vissa organ uppdrogs
att verkställa bedömningen och att genom förhandling med vederbörande
söka undanröja konstaterad skadlig verkan. I den mån förhandlingen
icke ledde till godtagbart resultat kunde frågan i offentlig anmälan hänskjutas
till statsmakterna.

Det angivna »mjukare» alternativet skulle innebära en i hög grad ökad
offentlighet åt skadliga konkurrensbegränsningar och därmed ett väsentligt
mera effektivt utnyttjande av offentlighetsprincipen än enligt 1946
års lagstiftning. För den händelse förhandling ej ledde till resultat, skulle
frågan om vidtagande av sådana offentliga åtgärder, som förutsetts enligt
förarbetena till 1946 års lag, vara på ett helt annat sätt förberedd än vad
som nu är fallet. De sakkunniga framhåller, att offentlighetsprincipen under
dylika förhållanden skulle komma att få en väsentligt starkare återhållande
effekt än vad som nu förekommer. Alternativet skulle vidare representera
ett logiskt andra skede i utvecklingen av en monopolkontroll.
Även om man ej på en gång skulle nå hela den avsedda effekten kunde man
dock komma ett stycke längre än hittills. Under tiden skulle man samla
nya praktiska erfarenheter, som kunde bli vägledande för frågans fortsatta
behandling.

Trots de skäl som sålunda anförts förklarar de sakkunniga sig ha kommit
till den bestämda uppfattningen, att det icke är tillfyllest att enbart
lita till förhandlingsmetoden. Härför åberopas väsentligen samma skäl
som anförts mot alternativet att uteslutande utnyttja den nu gällande lagstiftningen.
Det är icke rimligt att resultatet av statsmakternas strävan i
sista hand skall bli beroende av inställningen hos dem, som svarar för en
viss konkurrensbegränsning. Allmänt sett måste det också anses otillfredsställande,
om samhällsmakten lämnar vissa konkurrensbegränsningar utan
vidare åtgärd, trots att ett ansvarigt offentligt organ enligt vissa i lag angivna
värderingsgrunder funnit att desamma medför skadlig verkan. Starkast
betonas emellertid att en lagstiftning, som är utformad efter förhandlingsalternativet,
kan verka på ett fullt tillfredsställande sätt blott under
förutsättning av frivillig samverkan, grundad på en någorlunda gemensam
uppfattning i värderingsfrågan. Denna förutsättning finner de sakkunniga
icke föreligga. De anför:

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

Av avgörande betydelse för majoritetens ställningstagande i denna fråga
är det förhållandet, att det vid förhandlingarna inom kommittén icke lyckats
att nå en ens någorlunda enhetlig uppfattning angående omfattningen
av det behov, som föreligger att häva inskränkningar i konkurrensen. Ännu
tydligare har den stora olikheten i uppfattning om skadlig verkan kommit
till uttryck vid de meningsutbyten som nyetableringssakkunniga anordnat
med representanter för olika branscher. Det har härvid regelbundet
med stor bestämdhet hävdats av dem, som svarat för en viss konkurrensbegränsning,
att densamma ingalunda kunnat vara skadlig ur allmän
synpunkt utan tvärtom varit till nytta för både enskilda och allmänna intressen
— och detta även när det för utomstående tett sig särskilt sannolikt,
att ifrågavarande privata ingrepp i näringsfriheten vållat skadlig verkan.
En dylik inställning är både mänsklig och naturlig. Även de,
som äro kritiskt inställda mot andra konkurrensbegränsningar, bruka
dock vara beredda alt hävda, att just den modifikation i den fria
konkurrensen, som de själva åstadkommit, intar en av speciella förhållanden
betingad särställning och därför bör bedömas efter helt andra grunder
än övriga ingrepp i konkurrensfriheten. Om man också kan räkna med att
förhandlingsmetoden ofta skulle kunna ge goda resultat måste dock en sådan
inställning i värderingsfrågan hos de parter, som skulle förmås till
medgivanden, i många fall verka i hög grad hinderligt. Och hindren skulle
otvivelaktigt bli än mer svåröverkomliga, om inte heller de privata företagarnas
huvudorganisationer annat än till en del biträtt den uppfattning
om behovet att undanröja konkurrensbegränsning, som lagstiftningen gett
uttryck åt. Det skulle föreligga allvarlig risk för att förhandlingsorganet
efterhand skulle tvingas till reträtter och i väsentligt större utsträckning,
än som svarar till i lagen angivna värderingsnormer, få acceptera olika monopolparters
uppfattning om i vad mån en viss konkurrensbegränsning är
skadlig eller icke.

Givetvis kunde man tänka sig den möjligheten, att värderingsnormerna i
lagstiftningen redan från början gjordes så »milda», att de i stor utsträckning
kunde någorlunda godtagas även av dem som svara för olika konkurrensbegränsningar.
Men då skulle förhandlingsorganet endast i ett förhållandevis
ringa antal fall kunna konstatera, att skadlig verkan föreligger, och
i enlighet härmed upptaga en förhandling. En sådan ordning vore otillfredsställande;
det vore då bättre om man åtnöjde sig med nuvarande lagstiftning
förenad med en förstärkning av monopolutredningsbyrån.

De sakkunniga har i enlighet härmed funnit ofrånkomligt att föreslå en
tvingande lagstiftning, som grundas på principen förhandling och
föreläggande. De anför härom:

De tvingande bestämmelserna bör icke ha den innebörden, att en företagare
eller grupp av företagare, som medverkar i en konkurrensbegränsning,
skall kunna dömas till ansvar redan av detta skäl. Frågan om ansvar bör ej
kunna uppkomma annat än om företagaren medverkar i en konkurrensbegränsning
även efter det att densamma vid en av offentligt organ i det särskilda
fallet verkställd prövning befunnits medföra verkningar, som enligt
i lagen angivna grunder äro att anse såsom skadliga. De tvingande bestämmelserna
böra därför utformas så, att de ge ifrågavarande organ rätt att,
om eu förhandling icke leder till godtagbart resultat, utfärda ett föreläggande,
som häver eller modifierar ett kartellavtal eller annan konkurrensbegränsning.
Först om vederbörande skulle bryta mot det meddelade föreläggandets
föreskrifter och fortsätta att tillämpa ifrågavarande konkurrensbegränsning,
skall han kunna dömas till straff. Frågan huruvida vederbö -

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

rande gjort sig skyldig till brott mot meddelat föreläggande skall icke handläggas
av det förutnämnda organet utan av de allmänna domstolarna och
enligt vanliga straffrättsliga regler.

På angivna grunder har sålunda den slutsatsen nåtts, att kontrollen över
konkurrensbegränsningarna bör utövas av ett organ, som har befogenhet
både att förhandla och göra straffrättsligt sanktionerade förelägganden. De
sakkunniga föreställa sig, att flertalet ärenden komma att avgöras redan
på förhandlingsstadiet i den mån frågan inte redan dessförinnan fått en
tillfredsställande lösning genom att vederbörande monopolparter självmant
undanröjt en konkurrensbegränsning, som eljest hade kunnat komma upp
till behandling inom organet, över huvud taget får både publicitets- och
förhandlingsmetoderna säkerligen en väsentligt ökad effekt, när vederbörande
organ i sista hand har möjlighet att med tvingande verkan föreskriva
åtgärder ägnade att göra konkurrensen mera fri eller konkurrensbegränsningar
mindre skadliga. Behandlingen av ett ärende inom organet blir
också under samma förutsättning mer betydelsefull än som eljest ofta blivit
fallet. Detta förhållande kommer bl. a. att stimulera till en livlig offentS°m
kommer att frän olika hal1 födas med argument och sakupp I

anslutning härtill understryker de sakkunniga, att man icke får föreställa
sig, att det i alla särskilda fall blir möjligt att genom ett administrativt
organ åstadkomma en fullständig rättelse av förekommande missförhållanden.
En konkurrensbegränsning kan exempelvis sammanhänga med
förekomsten av höga tullar eller annan importbegränsning, offentliga säkerhetsföreskrifter,
hygieniska eller andra offentliga regleringar eller med
svåra strukturella problem berörande en hel bransch. Organet bör, framhåller
de sakkunniga, i dylika fall, då rättelse ej kunnat nås, i offentliga utlåtanden
hänvända sig till Kungl. Maj :t med anmälan. Stundom torde dock
dylika problem kunna lösas genom förhandling mellan organet och myndigheter,
som t. ex. har att övervaka tillämpningen av vissa säkerhetsföreskrifter.

På grundval av dessa överväganden har nyetableringssakkunniga upprättat
förslag till lag om skgdd mot samhällsskadlig konkurrensbegränsning
inom näringslivet. Av praktiska skäl har befunnits lämpligt att i den
föreslagna nya lagen inarbeta — med huvudsakligen blott redaktionella ändi
ingar 1946 ars lag om övervakning av konkurrensbegränsning inom näringslivet.
I det följande kommer att lämnas en översikt av lagförslagets
innehåll. Till vissa huvudfrågor återkommer jag i ett följande avsnitt av
framställningen. Förslaget innebär att åt ett för ändamålet nyinrättat organ,
näringsfrihctsnämnden, uppdrages:

1) att taga ställning till frågan huruvida viss konkurrensbegränsning
är att anse såsom ur allmän synpunkt skadlig;

2) att om så befinnes vara fallet genom förhandling söka åvägabringa
rättelse;

3) att om en förhandling ej leder till godtagbart resultat förelägga vederböiande
att upphäva eller modifiera konkurrensbegränsningen samt

4) att i offentliga skrivelser till Kungl. Maj:t göra anmälan om sådan

Kungl. Maj ds proposition nr 103.

skadlig konkurrensbegränsning, som ej kunnat undanröjas med hjälp av de
befogenheter, vilka står till nämndens förfogande.

Bryter en företagare mot ett av nämnden meddelat föreläggande upptages
och avgöres frågan om straff vid de allmänna domstolarna.

Näringsfrihetsnämnden föreslås bestå av sju ledamöter. Av ledamöterna
skall två vara lagkunniga och i domarevärv erfarna samt två äga särskild
insikt i ekonomiska frågor. Dessa ledamöter utses för viss tid av Kungl.
Maj :t (fasta ledamöter). En av dem förordnas till ordförande. Övriga tre
ledamöter (tillfälliga ledamöter) skall tillkallas särskilt för varje ärende
och utses inom ett till nämnden knutet råd sålunda, att en av dem representerar
konsument- och löntagareintressen, en företagareintressen samt
en den statliga förvaltningsmyndighet, som företrädes inom rådet och till
vars ämbetsområde ärendet närmast bär anknytning (kommerskollegium,
jordbruksnämnden, bostadsstyrelsen, bank- och fondinspektionen samt försäkringsinspektionen).
Över beslut av nämnden kan enligt förslaget klagan
föras hos regeringsrätten.

Nämnden skall icke ha rätt att själv ta initiativ till ingripanden. Uppgiften
att förhindra skadlig konkurrensbegränsning är främst ett samhällsintresse.
Initiativ till ingripanden har därför ansetts böra väsentligen komma
från ett samhälleligt organ. De sakkunniga föreslår därför, att det tillsättes
en av nämnden oberoende ombudsman för näringsfrihetsfrågor, som
på detta område får en ställning som i huvudsak liknar en allmän åklagares.
Ärenden skall dock få bringas under nämndens prövning också på talan av
företagare eller sammanslutning av företagare, som beröres av en konkurrensbegränsning,
samt av sammanslutning av konsumenter eller löntagare.

För att det undersöknings- och utredningsarbete, som är en förutsättning
för såväl ombudsmannens som näringsfrihetsnämndens arbete, skal!
få en fullt objektiv karaktär, har de sakkunniga funnit lämpligt och även
ur andra synpunkter ändamålsenligt att detsamma handhas av monopolutredningsbgrån
(resp. bank- och fondinspektionen samt försäkringsinspektionen)
vid sidan av den registrerings- och undersökningsuppgift, som åligger
myndigheten enligt 1946 års lag.

Konkurrensbegränsning kan uppstå av många olika anledningar och uppträda
i växlande former. De sakkunniga har därför funnit lämpligt, att det
direkt i lagen angives, vilka former av konkurrensbegränsning som kan bli
föremål för nämndens ingripanden.

Nämnden föreslås sålunda få befogenhet att till prövning för eventuell
åtgärd upptaga följande tre fall av konkurrensbegränsning, nämligen

1) då företagare eller till följd av gemensamma ägareintressen eller på
annan liknande grund sammanhållen grupp av företagare svarar för en betydande
del av företagsamheten inom visst område (monopolistfallet);

2) då företagare samverkar på grund av kartellavtal eller annan överenskommelse
eller eljest i tyst samförstånd tillämpar gemensamt förfarande
(kartellfallet);

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

3) då företagare i sin försälj ningsverksamhet meddelat föreskrift om
lägsta pris för återförsäljning av förnödenhet (bruttoprisbindning).

Vad gäller det s. k. monopolistfallet har de sakkunniga icke funnit lämpligt
att det uttryckligen anges hur stor del av marknaden, som skall behärskas
av ett enda företag eller en koncern e. d. för att konkurrensbegränsning
skall anses vara för handen. Hänsyn bör enligt de sakkunniga
nämligen tas ej endast till den fria sektorns storlek utan även till effektiviteten
av den konkurrens från in- och utländska företag, som framträder
inom densamma.

Kartellfallet har ansetts höra omfatta ej endast de fall, då konkurrensen
hämmas till följd av formliga avtal, utan även sådan konkurrensbegränsning,
som uppstår till följd av ett i tyst samförstånd tillämpat gemensamt
förfarande. Mången gång tillämpas nämligen ett dylikt gemensamt förfarande
utan att samarbetet fått en avtalsbunden form; i andra fall kan ett
avtal föreligga, utan att det dock är möjligt att påvisa dess förekomst. De
sakkunniga framhåller, att om näringsfrihetsnämnden endast skulle få behandla
sådant gemensamt förfarande, som beror på påvisbara avtal eller
bestämmelser, detta skulle innebära ett gynnande av dold samverkan.

Bruttoprisbindning föreligger icke vid s. k. riktpriser, d. v. s. återförsäljningspriser,
som leverantören endast förordar utan att kräva att återförsäljaren
iakttager dem.

För att ange bestämda riktlinjer för tillämpningen av den föreslagna lagen
har de sakkunniga i lagutkastet upptagit en legal definition av »samhällsskadlig
verkan» av konkurrensbegränsning. Med sådan verkan skall sålunda
vara att förstå

1) att konkurrensbegränsning föranleder höga priser i förhållande till
verkliga kostnader;

2) att konkurrensbegränsning föranleder väsentlig fara för att kostnadssänkning
förhindras eller försvåras eller att kostnadsökning uppstår eller
att eljest teknisk eller ekonomisk utveckling hämmas; eller

3) att konkurrensbegränsning föranleder väsentlig fara för sådan inskränkning
av ekonomisk verksamhet, att försörjningen blir med hänsyn
till rådande förhållanden otillfredsställande.

Av förslagets allmänna läggning följer att ingripande mot en konkurrensbegränsning
endast får ske, då i det särskilda fallet ådagalagts, att en viss
konkurrensbegränsning medför sådan samhällsskadlig verkan som nyss
sagts. I fråga om vissa särskilda former av konkurrensbegränsning har
emellertid ansetts befogat att uppställa en legal presumtion för skadlig verkan,
nämligen

1) då ensamföretagare eller därmed likställd grupp av företagare i försälj
ningsverksamhet missgynnar vissa köpare (diskrimination);

2) då samarbete enligt kartellavtal eller eljest avser prissättning, avgivande
av anbud, uppdelning av marknad eller missgynnande (diskrimination)
av vissa företagare;

3) då en företagare tillämpar bruttoprisbindning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

Presumtionen är dock ej undantagslös. Den skall hävas, om det kan förebringas
på utredning grundade skäl för antagande att konkurrensbegränsningen
icke medför samhällsskadlig verkan. Den utredning, som här avses,
kan t. ex. gå ut därpå, att ett kartellavtal endast berör en ringa del av
marknaden och att det inom återstående sektor råder en effektiv konkurrens,
eller att det göres sannolikt att den ifrågavarande konkurrensbegränsningen
bidragit till en kostnadssänkande rationalisering, vars frukter till
väsentlig del även kommit konsumenterna till godo.

Näringsfrihetsnämndens befogenhet att meddela förelägganden bör enligt
de sakkunniga närmare preciseras. Föreläggande får sålunda icke ha annat
innehåll än som särskilt angives i den föreslagna lagen. Målet för nämnden
skall alltid vara att återställa den konkurrensfrihet, som gått förlorad.
Huvudregeln måste därför vara, att nämnden icke skall uppträda som ett
priskontrollorgan. De sakkunniga har emellertid funnit sig tvingade att
göra undantag beträffande ensamföretagare och därmed likställda grupper
av företagare (koncerner).

I de fall då en ensamföretagare (koncern) missbrukar sin ställning i
prishänseende och konkurrens icke kan åstadkommas inom området, t. ex.
genom sänkning av tullar, igångsättande av konkurrerande företag e. d., har
de sakkunniga därför föreslagit, alt nämnden ges befogenhet att — dock
endast efter av Kungl. Maj :t meddelat tillstånd — för en tid av högst ett
år genomföra en direkt priskontroll. De sakkunniga förutsätter, att bemyndigande
för nämnden att utfärda prisförelägganden ej meddelas så länge den
statliga allmänna priskontrollen består.

Den föreslagna lagens tillämpningsområde har avgränsats på i allt väsentligt
samma sätt som skett i 1946 års lag. De sakkunniga föreslår i enlighet
härmed att under lagen skall falla såväl statlig och kommunal som
kooperativ och enskild företagsamhet. Fastighets- och hyresmarknaden beröres
dock ej. Arbetsmarknaden har enligt ett särskilt undantagsstadgande
förklarats ej omfattas av lagförslaget. Av naturliga skäl har den föreslagna
lagstiftningen i första hand avsetts bli tillämplig endast på konkurrensbegränsning,
som medför skadlig verkan inom riket. I den mån så erfordras
med hänsyn till överenskommelse med främmande makt (t. ex. genom ratificering
av den s. k. Havanastadgan) bör dock Kungl. Maj:t ha befogenhet
att förordna att lagstiftningen göres tillämplig även på konkurrensbegränsning
med skadlig verkan utom riket.

Reservanterna.

Reservanterna intar en bestämt avvisande hållning mot den allmänna uppläggningen
av de sakkunnigas förslag till lagstiftning. De framhåller att
med den bristande erfarenhet, som föreligger angående innehåll och utformning
av en lagstiftning av denna art, ärendet i dess helhet och särskilt
dess tekniska sida borde ha behandlats med avsevärt större försiktighet än
som skett i de sakkunnigas utredningar och förslag. Att tillskapa en lag av
denna vittsyftande innebörd, som låter sig systematiskt och terminologiskt

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

inpassas i hittillsvarande lagstiftning på näringsrättens fält, är enligt reservanterna
en uppgift för vilken hörde ha krävts ett utredningsorgan med helt
annan sammansättning än den de sakkunniga haft.

Reservanterna erinrar om att dåvarande departementschefen i propositionen
om 1946 år lag — i polemik mot kommerskollegium som påyrkat
införande i lagen av bestämmelser om ingripanden — uttalat, att åtgärder
mot missbruk och skadliga verkningar på förevarande område måste lämpas
efter omständigheterna i det enskilda fallet samt att frågan om åtgärder
mot monopolistisk prisbildning och andra skadeverkningar av konkurrensbegränsning
vore av den vikt i den ekonomiska politiken att de borde,
under full offentlighet, avgöras av statsmakterna och icke av en underordnad
myndighet. Att de sakkunniga vid lagens konstruktion ej tagit hänsyn till
dessa anvisningar finner reservanterna vara ägnat att väcka en viss uppmärksamhet.

Därest en lagstiftning eventuellt framdeles skulle visa sig vara av behovet
påkallad, föreslår reservanterna, att denna i första hand utformas enligt
det av de sakkunniga diskuterade förhandlingsalternativet, för vars
avböjande reservanterna icke anser att de sakkunniga givit några övertygande
skäl. En dylik lagstiftning skulle enligt reservanterna kunna innebära,
att monopolutredningsbyrån erhöll befogenhet att förhandla med sådana
företagare inom näringslivet, vilkas verksamhet byrån fann ge anledning
till erinran. Lagen eller eventuellt instruktionen för byrån borde då ange,
på vilka grunder sådan förhandling fick upptagas liksom också förhandlingens
föremål och syfte. Byrån, vars chef i sådant fall borde vara jurist
med domarkompetens, skulle själv äga besluta huruvida förhandling om
visst avtal skulle upptagas eller icke. Skulle upptagen förhandling icke leda
till godtagbart resultat, borde byrån äga rätt besluta att anmäla ärendet
till Kungl. Maj :t. Reservanterna framhåller, att enligt denna lösning en
definition av begreppet samhällsskadlig konkurrensbegränsning visserligen
bleve oumbärlig, men att någon mera i detalj utformad legal definition
ingalunda skulle komma att erfordras. Om en mera vittgående lagstiftning
till äventyrs framdeles visade sig av behovet påkallad, skulle de
på angivet sätt vunna erfarenheterna enligt reservanternas uppfattning innebära
en säkerligen välbehövlig förenkling av lagstiftarens uppgift. Därest en
utvidgad lagstiftning på det nu ifrågavarande området skulle bli aktuell,
anser reservanterna emellertid, att även andra alternativ borde prövas. Ett
av dessa är att åt lagstiftningen ge en utformning, som anknyter till den
bestående rättsordningen och där de ordinarie domstolarna i stället för ett
nytt organ av näringsfrihetsnämndens typ inkopplas som forum för att utöva
den lagtillämpande och dömande myndigheten. Enligt reservanternas
mening borde en dylik lagstiftning gå ut på att ett särskilt åklagarorgan
inrättades med uppgift att på grundval av föreliggande material bedöma,
om skadlig verkan av viss konkurrensbegränsning föreligger. Misslyckas
den förhandling, som därefter upptages, skulle saken av åklagaren eller av
i frågan engagerad enskild part hänskjutas till domstol, som skulle ha att

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

avgöra huruvida och i så fall på vad sätt ingripande skall ske. Endast vissa
domstolar, för ändamålet utrustade med ekonomisk expertis, borde vara
forum för dessa mål och endast en instans för överklagande ifrågasättes.

Herr Gillbergs yttrande.

De sakkunnigas förslag till lagstiftning finner herr Gillberg vara i väsentliga
stycken otillfredsställande. Ett förverkligande av detta förslag inger
så stora betänkligheter att han bestämt avstyrker det. En lagstiftning med
ett mera begränsat innehåll och i annan utformning skulle däremot icke
föranleda sådan olägenheter för samhället eller näringslivet, att dessa skulle
väga tyngre än de fördelar, som lagstiftningen skulle medföra genom att
hindra vissa slag av konkurrensbegränsning.

Att i stället för en tvingande lagstiftning införa allenast ett lagstadgat
förhandlingsförfarande finner herr Gillberg mindre lämpligt. I detta fall
kräves en värdering i varje särskilt fall med hänsyn till konkurrensbegränsningens
samhällsskadliga verkan. Företagarna kan därför icke på förhand
veta vad som är tillåtet eller icke tillåtet. Ett förhandlingsförfarande mellan
en statlig myndighet och företagare blir vidare, anför herr Gillberg, enligt
vad erfarenheten givit vid handen, ofta illusoriskt. Vägras ett frivilligt
godkännande tvingas företagaren till eftergift under hot om ytterligare åtgärder
från statens sida. Herr Gillberg finner därför ett förhandlingsförfarande
vara otillfredsställande ur rättssäkerhetens synpunkt och även med
hänsyn till de praktiska konsekvenserna för näringslivet. I valet mellan en
tvingande lagstiftning, utformad enligt de sakkunnigas förslag, och ett förhandlingsförfarande
är dock det sistnämnda att föredraga.

De sakkunniga har vid utformningen av sitt lagförslag enligt herr Gillbergs
uppfattning icke tagit tillbörlig hänsyn till svårigheten att på en gång
utforma och genomföra en lagstiftning av den art, som det här är fråga om
och beträffande vilken praktisk erfarenhet saknas. Det bristande hänsynstagande
till själva utgångsläget finner herr Gillberg desto mer anmärkningsvärt
som förhållandena inom de områden av svenskt näringsliv, som skulle
komma att beröras av de sakkunnigas förslag, ingalunda är så dåliga, som
de sakkunniga vill låta påskina. Tv även om det kan konstateras att konkurrensbegränsning
med samhällsskadlig verkan förekommit, kan knappast
bestridas att den kombination av konkurrens och samarbete, som förekommer
i vårt land, givit i stort sett utomordentligt goda resultat och i hög
grad medverkat till den ökning av näringslivets effektivitet, som faktiskt
ägt rum. Herr Gillberg anser därför att lagstiftningen måste begränsas så
att den riktar sig mot särskilt angivna slag av klart samhällsskadlig konkurrensbegränsning
på alla områden men icke blir ett hot mot annat samarbete
och icke heller möter andra olägenheter. Utformningen måste enligt
herr Gillberg bli sådan att den omistliga förutsättning för ekonomisk verksamhet,
som rättssäkerheten utgör, icke äventyras.

De konkurrensstimulerande faktorer, som är verksamma inom näringsli -

Kungl. Mcij.ts proposition nr 103.

vet, anser herr Gillberg böra tillmätas en större betydelse än vad de sakkunniga
givit dem. Han vill i detta sammanhang hänvisa till konkurrensen
mellan svensk och utländsk produktion, vilken är betydande till följd av
den förhållandevis liberala utrikeshandelspolitik, som normalt eftersträvas
av den svenska statsmakten. Vidare hänvisas till förekomsten av olika
företagsformer som tävlar med varandra, t. ex. konsumentkooperativa och
privata företag, samt till den konkurrens, vilken är för handen mellan
producenter av olika varor, som kan ersätta varandra. Ytterligare framhålles
att inom näringslivet finns ett icke obetydligt antal personer, vilkas
handlande mera bestämmes av frihetssträvan än av förkärlek till statlig eller
enskild konkurrensbegränsning. Dessa personers inflytande är desto större,
som en friare konkurrens inom en bransch icke förutsätter stöd från en
majoritet av företagarna inom denna. Det kan vara tillräckligt, att några
få — i många fall kanske endast en — vägrar ansluta sig exempelvis till en
kartell för att denna icke skall komma till stånd. Med hänsyn till betydelsen
av dylika konkurrensstimulerande faktorer finner herr Gillberg lämpligt,
att vid en lagstiftning mot skadlig konkurrensbegränsning i själva lagtexten
intages en bestämmelse om att vid bedömning av konkurrensbegränsning
och verkningarna därav hänsyn skall tagas till de konkurrensfrämjande
faktorer, som gör sig gällande och som måste ingå i totalbilden för att denna
skall bli rättvisande.

I stället för en lagstiftning av den generella typ, som de sakkunniga föreslagit,
förordar herr Gillberg en speciallagstiftning beträffande särskilda
fall av konkurrensbegränsning. Sina synpunkter på de olika fallen sammanfattar
han på följande sätt:

1) Ensamföretagen bör undantagas från lagstiftningen. I denna form
uppträdande samhällsskadlig konkurrensbegränsning bör i stället behandlas
från fall till fall genom särskilda utredningar och åtgärder.

2) I fråga om »kartellfallet» bör följande differentiering ske:

a) Nyetableringskontroll inom branscher med aktiv konkurrens mellan
självständiga sektorer bör vara tillåten.

b) Nyetableringskontroll inom branscher, där aktiv konkurrens mellan
dylika sektorer icke finns, bör inskränkas till en av leverantörerna gemensamt
verkställd bedömning, i huvudsak inriktad på kreditprövning.

c) Bojkottåtgärder med samhällsskadlig verkan bör kunna förbjudas.

d) Exklusivavtal — d. v. s. avtal om att stå i uteslutande affärsförbindelse
med viss eller vissa företagare — med samhällsskadlig verkan bör
kunna förbjudas.

e) Priskarteller inom branscher, där aktiv konkurrens med utanförstående
parter — svenska eller utländska — icke finns, bör, därest de har samhällsskadlig
verkan, kunna upplösas.

3) Frågan om lagstiftning mot bruttoprissystemet bör anstå i avvaktan
på utvecklingen av konkurrensförhållandena.

4) Prisdiskrimination med samhällsskadlig verkan bör kunna förbjudas.

En lagstiftning utformad efter dessa riktlinjer finner herr Gillberg utan

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

olägenhet kunna anförtros åt de allmänna domstolarna. Det torde därvid
vara lämpligt, anför han, att endast rådhusrätterna i Stockholm, Göteborg
och Malmö blir första instans — eventuellt rådhusrätterna i de städer där
hovrätt finns.

Rem issy ttr andena.

Samtliga de myndigheter och organisationer, som funnit ett omedelbart
behov av en vidgad lagstiftning föreligga, intar — med undantag för
Svensk industriförening samt Sveriges charkuteri- och slakteriidkares riksförbund
— en positiv inställning till den allmänna uppläggningen
av den lagstiftning, som de sakkunniga
föreslår. Bank- och fondinspektionen, bostadsstyrelsen, Skånes speceri-
och livsmedelshandlareförbund, Svenska riksbyggen samt Sveriges allmännyttiga
bostadsföretag lämnar förslaget utan erinran i principiella hänseenden.
Statens priskontrollnämnd och Tjänstemännens centralorganisation
(TCO) framhåller uttryckligen att de finner väsentligt att prövningsorganet
får möjlighet att utfärda tvingande förelägganden — endast härigenom
synes förutsättningar finnas för att genom förhandlingar kunna hindra
skadeverkningar.

Pris kontrollnämnden anför:

Det är givet, att förhandlingarna sannolikt skulle kunna bedrivas effektivare,
om förhandlingsorganet finge möjlighet att utfärda föreläggande
på det sätt, som de sakkunnigas majoritet föreslagit. Priskontrollnämnden
vill därför ge sitt förord för detta förslag med hänsyn till att det måste
komma att innebära ett verksamt stöd för konkurrensviljan. Priskontrollnämnden
tillmäter denna angelägenhet en utomordentlig vikt. De fall, där
man inte lyckas nå tillfredsställande resultat genom förhandlingar, torde
sannolikt vara sådana, där betydande ekonomiska intressen av ett bibehållande
av konkurrensbegränsningen gör sig gällande och där det måhända
föreligger särskilt starka skäl för ingripande. Det skulle i sådana fall
framstå som särskilt stötande, därest möjlighet att komma till rätta med
desamma inte förefunnes. Avsaknaden av sådana möjligheter skulle också
ge upphov till stora ojämnheter i samhällets åtgärder mot konkurrensbegränsningarna.

Sammanfattningsvis understryker priskontrollnämnden, att man här rör
sig på ett utomordentligt viktigt men för administration och lagstiftning
nytt område, där det gäller att pröva sig fram till en tillfredsställande lösning,
samt att man därför sannolikt får räkna med att nå resultat endast
genom en kombination av olika åtgärder. Nämnden förordar, att man prövar
en anordning av i stort sett följande art: 1) förstärkning av monopolutredningsbyrån;
2) tills vidare bibehållen priskontroll med särskilt uppdrag
att uppmärksamma monopolpriser; 3) inrättande av ett förhandlingsorgan,
utformat exempelvis i huvudsaklig överensstämmelse med de sakkunnigas
förslag, med befogenhet att utfärda förelägganden; samt 4) omprövning
av såväl lagstiftning som organisation, sedan erfarenheter vunnits
av några års tillämpning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

Statens jordbruksnämnd har i stort sett intet att erinra mot principerna
för den lagstiftning de sakkunniga föreslagit. Emellertid framför nämnden
vissa allmänna anmärkningar. Nämnden förklarar sig sålunda vid granskning
av lagutkastet och motiven till detta allmänt ha fått den uppfattningen,
att lagutkastet i vissa hänseenden är avfattat på sådant sätt,
att stora svårigheter skulle uppkomma vid tillämpningen. Vidare finner
nämnden i flera avseenden bristande överensstämmelse föreligga mellan
lagtext och motiv. Av särskild vikt anser nämnden vara, att lagutkastet innehåller
klara riktlinjer för såväl näringslivet som det tillämpande organet.
Ett företag bör sålunda på förhand med viss grad av säkerhet kunna
med ledning av lagtexten bedöma, om en åtgärd eller ett avtal kan komma
att föranleda ingripande eller icke. Nämnden betonar att genomgående sådan
överensstämmelse mellan lagtext och motiv bör föreligga, att det tilllämpande
organet skall kunna få klarhet i lagtextens innebörd och objektiva
hållpunkter. Nämnden föreslår därför att lagutkastet överarbetas. Då
den föreslagna överarbetningen närmast är av teknisk natur torde densamma
enligt nämnden böra uppdragas åt juridiska och ekonomiska experter.

En komplettering av den föreslagna lagen med generella förbud
mot vissa särskilda former av konkurrensbegränsning
föreslås av Kooperativa förbundet. Efter att ha framhållit att den
av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen om »den omvända bevisbördan»
enligt de sakkunniga i praktiken kommer ganska nära ett förbud,
anför förbundets styrelse:

Även när det rör sig om sådana flagranta övergrepp mot konkurrensfriheten,
som innefattas i den legala presumtionen, är eventuellt ingripande
emellertid beroende av anmälan (från part eller näringsfrihetsombudsmannen)
i varje särskilt fall. Det synes därför styrelsen, som om verkningskraften
av den ifrågasatta lagstiftningen skulle kunna stärkas, om den —
fortfarande utan att stadga generellt förbud mot konkurrensbegränsningal''
— skulle kunna kompletteras med förbud mot konkurrensbegränsningar
av vissa angivna slag, vilka i huvudsak redan nu i lagförslaget avses att
drabbas av bestämmelsen om legal presumtion beträffande skadlig verkan.
Ansvaret för tolkningen av sådana förbudsbestämmelser överflyttas därigenom
på företagarna själva, vilka ha att tillse, att avtal om företagssamarbete
ej innehålla sådana klausuler, som komma i strid mot lagen.

Förutsättningen för ett anlitande av denna »partiella förbudslinje» är givetvis
— såsom också de sakkunniga, efter allt att döma, uppmärksammat
vid sin diskussion av de olika alternativen — att de konkurrensbegränsningar,
som skulle bli föremål för särskild lagstiftning äro, var och en i
sitt slag, enhetliga och lätt bestämbara. En alltför nyanserad lagstiftning
av förbudskaraktär, med talrika undantag, kan naturligtvis vålla avsevärda
praktiska svårigheter vid tillämpningen och lätt bli ineffektiv.

Man torde knappast med berättigande kunna invända, att en sådan »partiell
förbudslinje» skulle sönderbryta den ifrågasatta lagstiftningens enhetlighet
och därmed reducera dess effektiva värde. Ett avskiljande av de här
berörda slagen av konkurrensbegränsning skulle sannolikt öka näringsfrihetsnämndens
och inonopolutredningsbyråns arbetseffekt i betydlig grad
och bidraga till större vaksamhet från företagarnas sida beträffande konkurrensbegränsningar
i allmänhet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

Bland de av Kooperativa förbundet åsyftade generella förbuden berörs i
första hand frågan om förbud mot leveransvägran av vissa
ensamföretagare. Förbundet erinrar om att det i olika sammanhang
framhållit den genomgripande effektiviteten i en monopollagstiftning
av att leveransvägran och prisdiskriminering radikalt förbjödes och att ett
generellt leveransåläggande stadgades i lag. Då de sakkunniga efter ingående
diskussion i stället för att gå den sålunda anvisade vägen stannat för att
föreslå en legal presumtion för samhällsskada i vissa fall, hade de lagtekniska
svårigheter, som är förbundna med förbudslinjen, fällt avgörandet.
Ett stadgande om generell leveransskyldighet skulle enligt de sakkunniga
ha krävt allt för många undantag och särbestämmelser för att tillgodose
producenternas berättigade intresse att utan monopolistiska biavsikter upprätta
egen försäljningsapparat eller välja sina återförsäljare bland dem, som
arbetar mest effektivt.

Ett av de effektivaste medlen för en ensamföretagare att upprätthålla sin
ställning och utestänga konkurrens inom sitt område från andra företagare
är emellertid enligt förbundets uppfattning, att ensamföretagaren eller den
dominerande företagaren binder återförsäljaren med avtal, som innehåller bestämmelser
om förmånspriser och ensamrätt till försäljningen. En lagstiftning,
som stadgade ett generellt leveransåläggande för ensamföretagare och
företag med en dominerande ställning på marknaden, skulle enligt förbundet
utgöra en effektiv åtgärd för att hindra de särskilt skadliga verkningar
av missbruk av monopolistisk maktställning, som sålunda berörts.

Generellt förbud föreslås även mot bruttopris bindning. Förbundsstyrelsen
finner de samhällsskadliga verkningarna av bruttoprissystemet
ligga i öppen dag och anför härutinnan:

Styrelsen är sålunda av den meningen, att ett stadgande i lagen, innebärande
generellt förbud mot bruttoprisbindningar (bruttoprissättning i
form av lägstpriser), skulle innebära ett förenklat förfarande i förhållande
til! det, som föreslagits av de sakkunniga. Straffrättsliga sanktioner skulle
då visserligen behöva införas i lagen, men det är osannolikt, att åtal mot
lagbrott skulle behöva väckas annat än i sällsynta fall. Utformningen av
lagföreskriften skulle nämligen kunna göras så enkel och klar, att den
täckte väsentligen alla i praktiken förekommande bruttoprisbindningar.
Förbudet skulle givetvis icke drabba »riktpriser» (av tillverkaren föreslagna
priser, som finge fritt underskridas), varmed de fördelar för kalkyleringsarbetet
i butikshandeln bleve bevarade, som bruttoprissättningen erbjuder.

Beträffande slutligen kartellavtalen anser Kooperativa förbundet
det kunna starkt ifrågasättas, om ej sådana klart monopolistiska karteller
som anbudskarteller, pris karteller och k v o terings
kartell er skulle kunna helt förbjudas,. Till
denna grupp skulle möjligen kunna hänföras även alla områdeskarteller.
Förbundet framhåller, att ett förbud mot vissa skadliga grupper av karteller
ej skulle utesluta prövning av andra typer av kartellavtal enligt lagens
syfte och allmänna arbetsmetoder. Ett förbud skulle givetvis ej heller lägga

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

hinder i vägen för företagssamarbete med sådant nyttigt syfte som forskning
och rationalisering.

Även Landsorganisationen och Tjänstemännens centralorganisation
(TCO) ifrågasätter en komplettering av den föreslagna lagstiftningen med
vissa generella förbud, ehuru de ej vill motsätta sig den allmänna utformning
de sakkunniga föreslagit.

Landsorganisationen anför:

Onekligen finns det omständigheter, som talar för en speciallagstiftning.
Sålunda tvingas man att i lagstiftningen ge klara direktiv om vilka konkurrensbegränsande
åtgärder, som icke är tillåtna, vilket ger företagarna
en större känsla av rättssäkerhet. Man behöver ej heller såsom vid ett prövningsförfarande
riskera att ett godkännande av en viss konkurrensbegränsning
i ett visst fall skall betraktas som prejudikat för att liknande konkurrensbegränsningar
skall vara att betrakta såsom icke samhällsskadliga utan
särskild prövning, oavsett hur de tillämpas i praktiken. Vidare är vissa konkurrensbegränsningar
så utformade, att de i och för sig tenderar att försvåra
eu effektivisering av näringslivet. Hit hör t. ex. den alldeles övervägande
delen av existerande bruttoprisbildningar. Det ligger då nära till
hands att i lagstiftningen införa ett allmänt förbud mot en tillämpning av
just ifrågavarande inskränkningar i konkurrensen. Härigenom kan man
undvika tidsödande prövningsarbete och förhandlingar. Särskilt gäller det i
sådana fall, där antalet konkurrensbegränsningar är mycket stort, t. ex.
bruttoprisbildningar.

Nyetableringssakkunniga har gått en medelväg genom att för vissa former
av konkurrensbegränsning införa en omvänd bevisbörda. — — —
Dessa i förhållande till en speciallagstiftning uppmjukade bestämmelser
kan visserligen synas rimliga och rättvisa med hänsyn till att det för samtliga
former av konkurrensbegränsning alltid kan påvisas något fall där
tillämpningen icke medför samhällsskadlig verkan. Speciallagstiftning torde
dock av skäl som ovan anförts vara att föredraga för sådana former
av konkurrensbegränsning, som till alldeles övervägande del kan visas
medföra samhällsskadlig verkan.

Landsorganisationen vill dock ansluta sig till det av de nyetableringssakkunniga
avgivna förslaget på denna punkt med hänsyn till att ett prövningsförfarande
under alla omständigheter behöver tillämpas för övriga former
av konkurrensbegränsning. Enbart speciallagstiftning för ett begränsat
antal konkurrensbegränsningar kommer nämligen efterhand att bli tämligen
ineffektiv. Konkurrensmetoderna är synnerligen mångskiftande och förändras
snabbt från en tidsperiod till en annan. Prövningen vid speciallagstiftning
kommer att i huvudsak ske efter rent tekniskt-juridiska grunder,
vilket försvårar en realbedömning av olika konkurrensbegränsningar. Lagstiftningen
skulle därför lätt kunna kringgås på väsentliga punkter. Den
övervakande myndigheten bör av denna anledning ges en självständig prövningsrätt.
Efterhand som erfarenheterna av den föreslagna verksamheten
växer fram, bör emellertid ånyo prövas, huruvida icke vissa former av konkurrensbegränsning
direkt skulle kunna förbjudas i lagstiftningen.

1Tjänstemännens centralorganisation (TCO) yttrar:

En lagstiftning, enligt vilken konkurrensbegränsande handlingar motverkas
genom generella regler, är rent principiellt förenad med vissa fördelar,
som inte gälla för en lagstiftning av typen skälighetsprövning. Bland annat
tår en sådan lagstiftning relativt snabbt återverkningar inom näringslivet,

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

och företagarna veta i och med lagens ikraftträdande med större bestämdhet,
vilka typer av konkurrensbegränsning som äro otillåtna. Vid en skälighetsprövning
däremot kan någon sådan klarhet inte vinnas förrän ett
avsevärt antal fall varit under prövning och en praxis utformats, enligt vilken
företagarna få en uppfattning om vilka former av konkurrensbegränsning
som icke äro tillåtna. Därmed kan en icke oväsentlig tidsutdräkt mellan
"lagens ikraftträdande och mera väsentliga förändringar inom näringslivet
i konkurrensbefrämjande syfte befaras. En lagstiftning med generellt
verkande regler har å andra sidan den nackdelen gentemot skälighetslagstiftningen,
att under lagen falla alla avtal av en viss typ, alldeles oavsett
om de äro skadliga eller inte. En sådan lagstiftning kan därför komma att
drabba synnerligen ojämnt.

Sedan organisationen betonat att, till följd av reglerna om legal presumtion,
skillnaden mellan den sålunda utformade skälighetslagstiftningen och
en lagstiftning med generella förbud icke är betydande, anföres vidare:

Även om sålunda enligt TCO:s uppfattning de sakkunnigas förslag i viss
mån kan sägas vara en lagstiftning efter generella regler, torde en väsentlig
fördel med en generellt verkande lagstiftning icke ha vunnits, nämligen
snabbheten i återverkningarna inom näringslivet. TCO vill icke motsätta
sig, att de sakkunnigas förslag lägges till grund för lagstiftningens utformning,
men ifrågasätter, huruvida icke en kombination av en generell
lagstiftning och skälighetslagstiftning skulle visa sig mest ändamålsenlig.
Den generella lagstiftningen skulle i så fall avse de fall av konkurrensbegränsning,
där man i lagtexten klart kan beskriva de omständigheter, under
vilka samhällsskadlig verkan är för handen och någon skälighetsprövning
med hänsyn härtill ej är nödvändig. Detta torde exempelvis vara fallet i
fråga om bruttoprissättningar.

Kommerskollegium intar i den här berörda frågan en motsatt ståndpunkt
samt finner, vid valet mellan en förbudslagstiftning med generell kriminalisering
av samtliga eller ett begränsat antal klart definierade typer av
konkurrensbegränsande handlingar samt en lagstiftning med skälighetsprövning
in casu, övervägande skäl tala för en lagstiftning av den senare
typen. Icke heller statens priskontrollnämnd finner det nu lämpligt att i
en särskild lagstiftning införa ett generellt förbud mot konkurrensbegränsningar
eller vissa särskilda typer av konkurrensbegränsande åtgärder. Den
ekonomiska effekten av konkurrensbegränsningar måste enligt nämndens
mening bedömas i varje särskilt fall.

Hijresgästernas sparkasse- och bgggnadsföreningars riksförbund (HSB)
förordar att lagstiftningen tills vidare ges provisorisk
karaktär. Förbundet anför:

Det förefaller betänkligt att, innan ökad kunskap vunnits, stifta en permanent
lag som mycket djupgående kommer att ingripa i näringslivet. Till
detta kommer att det kan anses tveksamt, om den föreslagna lagens principiella
uppläggning ur juridisk synpunkt är tillfredsställande utformad. Här
bör i första hand uppmärksammas den frågan, om man icke ur rättssäkerhetssynpunkt
måste fordra, att lagens tillämpning skall kunna ske efter
klart fastlagda rättsgrunder som lagtexten klargör. Så är icke förhållandet
med förslaget, och det är möjligt att man på nuvarande utvecklingsstadium
har svårt att skapa en dylik lagutformning. Med hänsyn till dessa omstän -

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

digheter synes en provisorisk lagstiftning av i förslaget tänkt karaktär, fastställd
att gälla under exempelvis fem år, vara att föredraga. Under denna tid
skulle en kommitté kunna fortsätta att arbeta för att med ledning av de
efter hand vunna erfarenheterna av den provisoriska lagens tillämpning
framlägga förslag till permanent lag med fasta juridiska-och principiella
gränsdragningar för tillåtna och otillåtna kartellöverenskommelser.

Kommerskollegium förordar att lagstiftningen tills vidare begränsas till
att avse ett förhand lin g sförfarande utan förbindelse
med tvingande förelägganden.

Kollegium erinrar om att de sakkunniga starkt framhållit effektiviteten i
och för sig av ett förhandlingsförfarande. Även om kollegium skulle vara
böjt för att antaga, att det i vissa lägen vore ändamålsenligt att tvingande
rättsmedel stod till förfogande, bör man dock enligt kollegium se tiden an
och avvakta erfarenheterna av mindre långtgående åtgärder. Till stöd härför
framhålles i första hand, att tillämpningen av en tvingande lagstiftning av
föreslagen typ skulle komma att ställa mycket stora krav på det utredande
organets — monopolutredningsbyråns — kapacitet. Man kan icke, även om
byrån utbygges, räkna med att dess effektivitet omedelbart skulle ökas i
proportion till utbyggnaden, då den nyanställda personalen måste växa in
i de ofta mycket speciella och svåra arbetsuppgifterna. För den utbyggnad
av monopolutredningsbyrån, som de sakkunniga förordat, torde därför krävas
betydligt längre tid än de sakkunniga räknat med. För den föreslagna
organisationen torde jämväl gälla att den först efter ganska avsevärd tid
kan beräknas ha vunnit sådan erfarenhet att den kan fungera på avsett
sätt. Kollegium anser det även vara tveksamt, om den omfattande tredelade
organisationen, som föreslagits, är nödvändig, och om den verkligen skulle
komma att utan svårare friktioner kunna fullgöra sina uppgifter på sätt de
sakkunniga tänkt sig. Även resultaten av den pågående självsanerings verksamheten
finner kollegium böra avvaktas, innan slutlig ställning tages till
frågan om en tvingande lagstiftning. Då kollegium å ena sidan kommit till
den bestämda uppfattningen, att man på detta svårbedömbara och ur rättslig
synpunkt oprövade område bör gå fram med försiktighet, men å andra sidan
anser att de konkurrensbegränsande företeelserna i allt fall är av sådan
omfattning och betydelse att ytterligare åtgärder är påkallade, har kollegium
funnit övervägande skäl tala för ett förhandlingsförfarande i huvudsaklig
överensstämmelse med de sakkunnigas förslag, dock, åtminstone tills vidare,
utan förbindelse med straffrättsligt sanktionerade förelägganden. Förhandlingarna
anser kollegium därvid böra äga rum i stort sett på grundval av
de värderingar och efter de riktlinjer, som anges i betänkandet.

Frågan om sambandet mellan den allmänna priskontrollen
och de nu föreslagna åtgärderna beröres närmare av några av de bär ifrågavarande
remissinstanserna.

Statens priskontrollnämnd framhåller, att endast den fortsatta erfarenheten
kan utvisa hur långt det är möjligt att med priskontrollmetoder nå
värdefulla resultat på detta område. Enligt nämndens mening är det dock
värt att under en övergångsperiod anställa vissa försök med sådana meto(>
llihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Vr 103.

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

der. De av nyetableringssakkunniga föreslagna åtgärderna innefattar möjlighet
till priskontroll endast i det s. k. monopolistfallet, en möjlighet som
även i detta fall är kringgärdad av särskilda begränsningar. Priskontrollnämnden
förutsätter att den kommer att utöva priskontrollen även i detta
fall, så länge den allmänna priskontrollen består. Priskontrollnämnden vill
vidare förorda, att möjligheten för näringsfrihetsnämnden att vidtaga prisreglerande
ingrepp även i andra fall av konkurrensbegränsningar än de av
nyetableringssakkunniga föreslagna — närmast även vid kartellbindningar
och bunden bruttoprissättning — överväges, innan de befogenheter, som
prisregleringslagen inrymmer, avskaffas.

Ledamoten av priskontrollnämnden docenten Östlind har biträtt nämndens
yttranden men därutöver anfört, att han finner det angeläget att
frågan om möjligheten av priskontroll på områden med stark konkurrensbegränsning
prövas på ett mera ingående sätt än vad de sakkunniga gjort,
i varje fall innan den nuvarande prisregleringen avvecklas. Östlind framhåller,
att enligt de sakkunnigas förslag priskontroll som regel icke skulle
kunna begagnas i fråga om konkurrensbegränsning genom horisontella och
vertikala karteller, branschföreningar eller dylikt, d. v. s. de former för
begränsning av priskonkurrens, som ostridigt för närvarande spelar den
dominerande rollen och vilkas betydelse ökats. Den samhällsskadliga sidan
av konkurrensbegränsning i dessa former tror Östlind icke kan tillfredsställande
bemästras enbart genom den av de sakkunniga föreslagna lagstiftningen.
Därvid förklarar sig Östlind stödja sig på sina erfarenheter
från sitt ledamotskap i priskontrollnämnden. Östlind är vidare av den meningen,
att priskontroll i vissa fall kan vara ett rationellare medel än den
föreslagna lagstiftningen för att hindra vissa icke önskade verkningar av
konkurrensbegränsning på produktionsinriktning, produktions- och distributionseffektivitet
samt inkomstfördelning.

Landsorganisationen framhåller likaledes att förslaget om en vidgad monopollagstiftning
intimt sammanhänger med den nuvarande priskontrollens
framtida utformning. Ännu är det självfallet osäkert, huruvida en tilltänkt
lagstiftning kommer att vinna åsyftad effekt. I den mån så icke skulle vara
fallet kan man ha anledning överväga att kvarhålla eller införa priskontroll
utöser de fall som föreslagits av de sakkunniga. Under alla omständigheter
bör priskontrollen, förklarar landsorganisationen, ej avvecklas i större omfattning,
förrän den föreslagna organisationen för kontroll av samhällsskadliga
konkurrensbegränsningar utbyggts i tillbörlig grad.

Svenska riksbgggen och Sveriges allmänngttiga bostadsföretag uttalar sig
i samma riktning.

Kommerskollegium erinrar om att inom breda konsumentgrupper den
uppfattningen gör sig gällande, att den nuvarande priskontrollen är en
nödvändig institution också för framtiden, då det nuvarande knapphetstillståndet
upphört. Till grund för denna uppfattning åberopas bl. a. att
den garanti för konsumenterna, som ligger i den fria konkurrensen, blivit
allt mindre tillfredsställande genom avtalsbundenheten inom näringsli -

Kungl. Maj:ts proposition nr J03.

vet. Då kollegium i fri konkurrens ser det effektivaste skyddet för konsumenternas
berättigade intressen icke blott för stunden utan framför allt på
lång sikt, enär densamma verkar kostnadssänkande och utvecklingsfrämjande,
finner kollegium det angeläget, att man i fråga om åtgärder mot konkurrensbegränsning
inrättar sig så att den statliga priskontrollen och det
statliga kommissionsväsendet kan avvecklas så snart mera normala ekonomiska
förhållanden inträder.

Tjänstemännens centralorganisation (TCO) anlägger liknande synpunkter.

Det torde redan här böra anmärkas att vissa av de myndigheter och organisationer
som har en positiv inställning till den allmänna uppläggningen
av de sakkunnigas förslag till lagstiftning, i fråga om vissa huvudfrågor
intar en avvikande hållning i förhållande till de sakkunniga. Statens jordbruksnämnd
samt bank- och fondinspektionen förordar sålunda att näringsfrihetsnämnden
ges karaktären av specialdomstol i stället för administrativt
organ. Kommerskollegium förordar att upprättandet av en särskild
näringsfrihetsnämnd får anstå och att lagstiftningens handhavande i stället
uppdrages åt kollegium. Bank- och fondinspektionen, Landsorganisationen
och Tjänstemännens centralorganisation (TCO) föreslår att förhandlingsuppgiften
lägges på ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor. Bank- och
fondinspektionen yrkar slutligen att det s. k. monopolistfallet undantages
från lagstiftningen. Till dessa huvudfrågor återkommer jag i följande avsnitt.

Svensk industriförening föreslår en lagstiftning, som allmänt
förbjuder och kriminaliserar skadlig konkurrensb
e gränsnin g. Föreningen förklarar sig vilja lösa frågan när konkurrensbegränsningar
skall anses olagliga eller icke på ett betydligt enklare men
samtidigt också radikalare sätt än de sakkunniga gjort, nämigen så att det i
nära anslutning till det amerikanska systemet fastslås, att i princip konkurrensbegränsningar
såsom sådana skall anses olagliga samt att i lagtexten
sedan endast införes några enkla definitioner vilka företeelser som med
denna utgångspunkt skall träffas av lagens verkningar. Farhågorna för
skadliga verkningar på grund av upplösning av s. k. nyttiga och ej samhällsskadliga
karteller anser föreningen ha betydligt överdimensionerats. Föreningen
finner det vara ren övertro, att ett rationaliseringsbefrämjande samarbete
icke skulle kunna upptagas mellan en grupp företagare utan att samarbetet
skulle behöva taga konkurrensbegränsningens form. Vad det s. k.
monopolistfallet beträffar, anser föreningen icke, att den omständigheten att
en företagare kommit att svara för en betydande del av företagsamheten inom
ett visst område skall anses liktydig med konkurrensbegränsning och bedömas
därefter. Detta fall finner föreningen därför böra uteslutas från de företeelser,
som i egenskap av konkurrensbegränsningar skall träffas av en lagstiftnings
verkningar. Däremot bör, i stället för det s. k. monopolistfallet,
införas en särskild bestämmelse, varigenom diskriminerande åtgärder från
leverantörers sida fastställes vara en typisk konkurrensbegränsning. Lagstiftningen
bör enligt föreningen handhavas av domstol med riksåklagareämbetet
som åtalsmyndighet.

Kiingl. Maj:ts proposition nr 103.

Sveriges charkuteri- och slakteriidkares riksförbund avstyrker en lagstiftning
efter de grunder de sakkunniga föreslagit och förordar en lagstiftning
med särskilda förbud mot vissa former av samverkan. Förseelser mot
lagen bör enligt förbundet åtalas och behandlas vid allmän domstol. Fråga
om åtal bör väckas av kommerskollegiets monopolutredningsbyrå.

Praktiskt taget samtliga myndigheter och organisationer, som intagit eu
avvisande hållning till frågan om behovet av en vidgad lagstiftning eller som
ej funnit omedelbart behov därav förefinnas, avstyrker bestämt eu
lagstiftning av den allmänna läggning, som föreslagits
av de sakkunniga. Flertalet av dem finner icke heller den utformning lagstiftningen
fått i förslaget kunna godtagas.

Svea hovrätt förklarar sig sålunda icke kunna tillstyrka en lagstiftning av
det sakliga innehåll, som upptagits i betänkandet. Hovrätten finner i varje
fall lagförslaget behäftat med så allvarliga tekniska brister, att det i föreliggande
skick knappast kan läggas till grund för en lagstiftning i ämnet.

Hovrätten erinrar om att man i vårt land i uppkomna konfliktlägen på det
hela taget givit avtalsfriheten företräde framför näringsfriheten och icke ingripit
mot de begränsningar, som genom avtalsfriheten åstadkommits i näringsfriheten.
Det föreliggande förslaget finner hovrätten böra betraktas
mot denna bakgrund. Hovrätten anför vidare:

Alltjämt erkännes hos oss avtalsfriheten som en av de bärande principerna
för rättsordningen. Det är visserligen riktigt, att den enskildes avtalsfrihet
under de senaste årtiondena minskat på en mängd områden, antingen
för att bereda svagare parter i avtalsförhållanden skydd mot obilliga
avtalsvillkor eller för att tillgodose allmänna intressen framför enskilda
avtalsslutande parters. Vid dylik lagstiftning har man emellertid — om här
bortses från krigs- och krislagstiftning — som regel varit angelägen att begränsa
avtalsfriheten i tydligt angivna fall. Lagen har ansetts skola giva
klart besked. Det föreliggande förslaget måste anses utgöra ett avsteg från
denna lagstiftningsprincip och innebär i verkligheten att avtalsfriheten sättes
ur kraft inom en avsevärd och till sina gränser ganska obestämd del av
näringslivet. För att ett frångående av den hittills gällande grundsatsen om
avtalsfrihet på detta vidsträckta område skall från rättsliga synpunkter
kunna tillstyrkas måste enligt hovrättens mening tungt vägande skäl vara
att anföra.

Hovrätten framhåller, att det är uppenbart att samverkan mellan företagarna
kan drivas så långt att såväl andra samhällsgrupper som samhället
självt blir lidande på ett otillbörligt sätt. Å andra sidan är det emellertid
lika tydligt att en alldeles fri konkurrens, där företagarna med alla till
buds stående lagliga medel bekämpar varandra, måste medföra ogynnsamma
verkningar. Var gränsen mellan fri konkurrens och samverkan skall dragas
finner hovrätten knappast kunna avgöras med ledning av objektiva
kriterier, då här snarast är en fråga om avvägning mellan olika intressen,
där ytterst de politiska instanserna får fälla avgörandet. Emellertid understryker
hovrätten att det avgörande, varom här är fråga, icke helt kan
frigöras från rättsliga överväganden. Hovrätten anför i anslutning härtill
några synpunkter, som den finner icke böra förbises:

Kungl. Maj. ts proposition nr 103.

Otvivelaktigt är sålunda att lagstiftaren visat en ökad benägenhet att
giva rättsligt stöd åt den faktiska samverkan som i olika former förekommer
på skilda områden, Så är särskilt förhållandet inom den förevarande
rättsområde näraliggande arbetsrätten, där bl. a. föreningsrätten vunnit lagligt
skydd. Sverige har vidare, sedan riksdagen godkänt landets anslutning
till Europarådets konvention angående skydd för de mänskliga rättigheterna
och de grundläggande friheterna, i realiteten förbundit sig att iakttaga de i
art. It i nämnda konvention inskrivna reglerna att envar skall äga rätt till
föreningsfrihet, däri inbegripet rätten att bilda och ansluta sig till fackföreningar
för att skydda sina intressen, samt att utövandet av dessa rättigheter
icke må underkastas andra inskränkningar än sådana som äro
angivna i lag och i ett demokratiskt samhälle äro nödvändiga med hänsyn
till bl. a. skyddandet av annans fri- och rättigheter. En lagstiftning, som
går utöver dessa låt vara vagt angivna gränser, bör sålunda icke genomföras
i vårt land.

Delade meningar råder, framhåller hovrätten vidare, icke endast om var
gränsen mellan fri konkurrens och tillåten samverkan bör gå utan även om
det sätt, på vilket denna gräns skall uppdragas, därvid de sakkunniga föreslår
att gränsen stakas ut av ett administrativt organ, som enligt vissa lagregler
bedömer fall efter fall. Hovrätten anför härom:

Därest en dylik väg skall följas för bedömande av tillåtligheten av de inom
näringslivet förekommande konkurrensbegränsande företeelserna måste
höga krav ställas på det organ, som får uppgiften sig anförtrodd. Den bedömning
av olika konkurrensbegränsningar, som måste ske, bör enligt hovrättens
mening icke tillgå på det sätt de sakkunniga föreslagit, nämligen i
ett kvasijudiciellt förfarande, där tillämpningen av vissa i lagen angivna
bevispresumtioner ofta torde bli utslagsgivande. Skall prövningen bliva
materiellt tillfredsställande, är det nödvändigt att organet icke är bundet av
formella regler. På avgörandet måste komma att inverka ett stort antal olika
faktorer, och det torde visa sig omöjligt att sammanfatta dem i bindande
regler på annat sätt, än att vissa allmänt hållna normer för värderingen angivas,
och myndigheten måste nödvändigt givas fria händer att under beaktande
av allt som blivit anfört och under hänsynstagande till uppställda
värderingsnormer taga ställning till frågan, huruvida den ifrågavarande
konkurrensbegränsningen kan tillåtas eller ej. Under angivna omständigheter
måste ställas så höga fordringar på den dömande myndighetens oväfd
och oberoende ställning, att endast en domstol torde kunna uppfylla dessa
krav.

Hovrätten finner slutligen anledning påpeka, att de civilrättsliga verkningarna
av en lagstiftning av den föreslagna arten icke närmare berörts. De
sakkunniga synes enligt hovrätten ha förutsatt att konkurrensbegränsande
företeelser i civilrättsligt hänseende framgent skulle behandlas på enahanda
sätt som hittills, så länge något offentligt ingripande icke kommit till
stånd. Hur saken däremot skulle ställa sig efter ett ingripande finner hovrätten
vara mera oklart och framhåller att åtskilliga svårlösta situationer
av civilrättslig art kan uppkomma i anledning av lagstiftningen. Även det
läge, vari utomstående tredje man kan komma, anser hovrätten vara förtjänt
av beaktande. Innan avtalsfriheten inskränkes på sätt, som föreslagits
av de sakkunniga, finner hovrätten det därför angeläget att åtminstone nå -

86 Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

gon uppmärksamhet ägnas åt de civilrättsliga konsekvenserna av lagstiftningen.

Även hovrätten för Västra Sverige uttalar såsom sin uppfattning, att det
framlagda lagförslaget icke är ägnat att läggas till grund för en lagstiftning
i ämnet. Den av de sakkunniga föreslagna näringsfrihetsnämnden finner
hovrätten icke kunna anses vara något lämpligt organ för handhavande av
de utomordentligt svåra och viktiga uppgifter, som enligt förslaget tillägges
nämnden. Det är framför allt nämndens funktion att meddela förelägganden,
som hovrätten finner uppenbart olämplig. Hovrätten betonar i detta
sammanhang, att ett oskickligt ingripande mot näringslivet ju kan ha de
allvarligaste följder för samhällsekonomien.

Lantbruksstyrelsen finner lagutkastet i vissa avseenden avfattat på sådant
sätt, att svårigheter måste uppkomma vid tillämpningen ej minst på
grund av att i flera fall bristande överensstämmelse synes föreligga mellan
lagtext och motiv. I följd härav skulle det, anför styrelsen, även för fullt
lojala näringsidkare bli svårt att få full klarhet om lagtextens innebörd liksom
objektiva hållpunkter för bedömande av vad som ur samhällets synpunkt
kan anses berättigat eller befogat.

Från flera håll inom näringslivet uttalas farhågor för att lagstiftningens
utformning kan föranleda rättsosäkerhet och godtycke vid tilllämpningen.

Stockholms handelskammare anför:

Den utformning som lagstiftningen sålunda givits har-----kommit

att medföra större osäkerhet och olägenheter och även orättvisor än vad som
blivit följden om vissa särskilda slag av konkurrensbegränsning generellt
förbjudits. Eftersom lagstiftningen är avsedd att kunna användas på varje
företeelse, som kan karakteriseras som konkurrensbegränsning, ha förutsättningarna
för ingripande blivit ytterst allmänt angivna. Även om i lagförslagets
1 § gjorts ett försök att konkretisera begreppet »samhällsskadlighet»,
har denna konkretion fått en så allmän innebörd, att det icke är möjligt
att med någon grad av säkerhet objektivt avgöra, när förutsättningar
för ingripande äro för handen. Den reella innebörden av den föreslagna lagen
måste anses vara, att den ger den övervakande myndigheten en generell
och oinskränkt befogenhet att upptaga konkurrensbegränsande företeelser
till behandling och efter rent subjektiv bedömning av verkningarna ur
»allmän» synpunkt utfärda de i lagen stipulerade, med straff sanktionerade
föreläggandena.

Om en rättslig reglering av de konkurrensbegränsande företeelserna skall
ifrågakomma, måste enligt handelskammarens mening därav i varje fall
krävas, att den ger de myndigheter som skola tillämpa lagreglerna fasta
riktlinjer för avgörandena. Det är lagstiftarens sak att göra de grundläggande
värderingarna, icke de rättstillämpande myndigheternas. Särskilt angeläget
är detta, då motsättningarna avse olika samhällsgruppers mot varandra
stridande intressen.

Bedömningen av viss konkurrensbegränsning avses omfatta icke blott en
prövning av om den medför skadliga konsekvenser i förhållande till den
eller de personer eller grupper av företagare, gentemot vilka åtgärden direkt
riktats, utan även en avvägning av om denna eventuellt skadliga effekt kan
uppvägas av den vinst som kan uppkomma för andra företagare eller grupper
av företagare samt slutligen i vad mån denna vinst kommer konsumen -

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

terna till godo. Samverkan kan bedömas medföra fördelar på kort sikt men
på längre sikt vara ägnad att leda till minskad effektivitet inom näringslivet.
I andra fall kan ett motsatt förhållande vara fallet. Korsningar mellan dessa
olika alternativ äro också möjliga. Det är enligt handelskammarens mening
alldeles uppenbart, att den slutliga avvägningen blir beroende på vilken
samhällsåskådning och vilken uppfattning om syftet med och den lämpligaste
formen för utövande av näringsverksamhet, som företrädas av de personer
som vid varje tillfälle ha att avgöra dessa frågor. Redan det förhållandet,
att samtliga företrädare för det enskilda näringslivet inom de sakkunniga
tagit avstånd från så gott som alla majoritetens allmänna bedömanden
av samhällsskadligheten hos skilda i betänkandet upptagna former av
konkurrensbegränsning, bekräftar denna handelskammarens uppfattning.

Även flertalet övriga handelskammare framhåller liknande synpunkter.
Handelskammaren i Örebro betonar att de maktbefogenheter, som enligt förslaget
tillagts näringsfrihetsnämnden, lämnar denna vidsträckta möjligheter
att dirigera näringslivet mot allt annat än fria banor. Kammaren anför
vidare:

Det är i och för sig olyckligt att det organ, som är huvudsakligen avsett
att förhandlingsvägen vinna åsyftat resultat, skall utrustas med befogenheter
att även utöva i realiteten dömande funktioner. Dessutom ger utformningen
av den av majoriteten förordade lagtexten såsom sådan skäl till
mycket starka betänkligheter. Man torde utan överdrift kunna våga påståendet,
att de presumtionsregler, som här utformats, och de straffsanktioner,
som knutits till den i vaga och obestämda ordalag hållna lagtexten,
där huvudvikten ligger vid lagtolkarens subjektiva omdöme, föga passa in
i vår eller över huvud västerländsk rättsuppfattning.

Handelskammaren i Sundsvall befarar, att näringsfrihetsnämnden skall
komma till olika slutsatser vid olika tidpunkter, beroende dels på att dess
sammansättning troligen kommer att variera och dels på att nämndledamöterna
vid sin bedömning lätt kan påverkas av mer eller mindre tillfälliga
idéströmningar.

Sveriges grossistförbund anför:

Icke minst på föreliggande komplicerade område med så starkt divergerande
uppfattningar inom olika samhällsgrupper måste man i en lag fordra
preciserade regler för lagens tillämpning. Såsom lagstiftningen utformats,
bli företagarna hänvisade till ett subjektivt bedömande från nämndens sida,
vilket måste skapa osäkerhet och risker för rättslöshet. Man kan icke heller
komma ifrån, att rent politiska överväganden och vederbörandes subjektiva
uppfattning av samhällsintresset måste bli avgörande vid bedömandet.

Sveriges köpmannaförbund finner ett djupt oroande drag i lagförslagets
tekniska uppbyggnad ligga i den föreslagna skälighetsprövningen av varje
särskilt fall samt anför:

Rent ytligt sett kan till förmån för tillämpande av en sådan individuell
skälighetsprövning sägas, att den kan ta hänsyn till varje avtal för sig och
de särskilda omständigheter, som känneteckna dess verkningar. Men denna
fördel uppväges icke av de mycket stora nackdelar prövningsmetoden medför.
---— En lagstiftning byggd på den av majoriteten föreslagna prövningsmetoden
måste-----vålla stor osäkerhet vid tillämpningen och för

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

företagarna innebära svårigheter att bedöma hållbarheten hos vidtagna åtgärder
och planera för framtiden. Rättsosäkerhet och godtycke konime att
följa i systemets spår.

Svenska bankföreningen anför:

Att i den föreslagna nämndens hand lägga avgörandet, huruvida en viss
konkurrensbegränsande åtgärd är »samhällsskadlig» eller icke, innebär en
utomordentlig fara för osäkerhet i tillämpningen. Visserligen innehåller lagförslaget
vissa definitioner på vad som skall anses såsom »samhällsskadlig
verkan», men dessa definitioner äro så vida och vaga, att allt efter allmän
samhällsuppfattning eller rent personliga värderingar snart sagt varje konkurrensbegränsande
åtgärd kan hänföras dit.---Under en så elastisk

begreppsbeskrivning kunna med god vilja inrymmas så gott som alla företeelser
med konkurrensbegränsande syfte, de må för parterna själva te sig
aldrig så oskyldiga. Till yttermera visso uppställas vissa legala presumtioner
för att en samhällsskadlig verkan uppstår, och dessa presumtioner omfatta
praktiskt taget alla aktuella fall av konkurrensbegränsning. Det åligger
således näringsidkaren att bevisa, att samhällsskadlighet i lagens mening
icke föreligger; en bevisning som i de flesta fall torde var ogörligt att
på ett bindande "sätt fullgöra. Att ett på sådant sätt upplagt processförfarande
skulle medföra en allmän rättsosäkerhet på detta område synes vara
uppenbart.

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation anlägger liknande synpunkter.

Åhlén & Holm AB anser att den lösning, som de sakkunniga föreslagit,
är synnerligen betänklig ur synpunkten av intresset att upprätthålla fri
konkurrens. Bolaget anför bland annat:

Bakom betänkandets mångordighet ligger hela tiden den olyckliga tanken
att det skulle finnas någon sorts kriterier med vars hjälp man skulle kunna
skilja mellan »goda» och »dåliga» karteller, d. v. s. fastställa vissa former
av kartellsamarbete som i det enskilda fallet är skadliga ur allmän synpunkt
och vissa som skulle kunna betraktas som nyttiga. Man ser kartellerna
som en sorts lämplighetsfråga, som kan avgöras genom en bedömning
av skäl för och emot i varje enskilt fall för sig. Det förefaller emellertid
oss som om utredningen själv med full evidens gjort uppenbart, att det saknas
verkliga hållpunkter för en sådan bedömning. Sett på kort sikt torde
väl en kartell ofta medföra fördelar även ur allmänna synpunkter, medan
däremot de långsiktiga skadeverkningarna av den uteblivna konkurrensen,
i form av konservering av det bestående, hindrad självförnyelse, hämmade
utvecklingsmöjligheter och utestängd nytillkommande konkurrens, är betydligt
svårare att mäta. Enligt vår uppfattning finns det endast en måttstock,
med vars hjälp man skulle kunna avgöra, om en kartell är skadlig
eller inte och det är att låta företagen passera konkurrensens renande skärseld.
Vi betvivlar att ett ämbetsverk, det må ha tillgång till än så kvalificerad
personal, skulle utgöra någon lämplig ersättare härför. Vi anser det
vara ett absolut ofrånkomligt krav på en lagstiftning på detta område, att
företagarna på förhand verkligen genom lagens klara ord kan skaffa sig
kunskap om vad som är tillåtet och vad som är förbjudet.

Sveriges lantbruksförbund varnar för de oförutsedda konsekvenser, som
kan uppstå om man försöker i en enda lag generellt täcka så vitt skilda och

Knngl. Maj. ts proposition nr 103.

svårbedömbara företeelser som monopol, karteller, bruttopriser, diskrimination
m. m., bestämma dessa begrepps relation till begreppet samhällsskadlighet
och anvisa lämpliga botemedel. Förbundet anser, att lagen genom sin
generella utformning kan befaras i vissa avseenden bli tillämpad i enlighet
med klara ordalag men på sätt som med rätta kan tolkas såsom eftergift för
vissa gruppers intressen eller vissa tillfälliga stämningar bland medborgarna.

Riksförbundet Landsbygdens folk (RLF) anser sig icke kunna tillstyrka
lagförslaget i fråga om vare sig de materiella bestämmelserna eller organisationen.
Förbundet anför härom:

Förslaget har i stor utsträckning givits en sådan karaktär, att det skall
ankomma på den föreslagna näringsfrihetsnämnden att från fall till fall avgöra,
huruvida ett visst förhållande är att betrakta såsom övervägande samhällsskadligt
eller icke. Det måste betraktas såsom synnerligen otillfredsställande,
att näringslivet och de enskilda företagarna icke med någorlunda
säkerhet på förhand skola kunna bedöma, inom vilka gränser de få bedriva
sin verksamhet utan ingripanden från en myndighets sida. Den vaga och
tänjbara utformningen av lagstiftningen kan befaras medföra en känsla av
rättsosäkerhet i all synnerhet som det föreslagna övervakningsorganet i
praktiken får en karaktär av på en gång motpart och dömande organ. Vad
särskilt jordbruket beträffar har visserligen av såväl utredningsmajoritet
som minoritet klart understrukits den särställning, som under alla förhållanden
måste tillkomma jordbruket och dess organisationer till följd av
jordbruksregleringens utformning, men utformningen av lagreglerna synes
lämna rum för en tillämpning av lagstiftningen, som går helt utanför dess
syfte och kan tänkas komma att träffa förhållanden," som i det allmänna
medvetandet framstå såsom fullt oantastliga.

De myndigheter och organisationer, som ställer sig avvisande till den föreslagna
lagstiftningen, har olika meningar angående den väg
man bör gå om ytterligare lagstiftningsåtgärder skulle anses erforderliga.

Svea hovrätt hävdar att — sedan statsmakterna tagit ställning till frågan
huruvida ytterligare lagstiftningsåtgärder är påkallade och därvid till äventyrs
funnit sådana åtgärder omedelbart behövliga — frågan hur denna lagstiftning
skall utformas bör göras till föremål för förnyad och mera
ingående utredning. I nuvarande läge förklarar sig hovrätten icke
kunna taga bestämd ställning till frågan om den lagstiftningsmetod, som är
mest ändamålsenlig, och framhåller att för en lagstiftning, som i syfte att
upprätthålla fri konkurrens inskränker rådande avtalsfrihet, olika alternativ
erbjuder sig. Hovrätten anför härom:

Valet mellan dessa alternativ blir i första hand beroende av lagstiftningens
större eller mindre omfattning. Om lagstiftningen begränsas till att avse
bestämda företeelser, som anses skadliga, kunna dessa omedelbart beskrivas
i lagtexten. Vill man däremot med lagen nå allehanda företeelser inom näringslivet,
vilka blott skola beivras om och i den mån de i det särskilda
fallet visat sig medföra ogynnsamma verkningar, måste rekvisiten avfattas
i allmänna ordalag. Sannolikt blir det då också nödvändigt att föreskriva,
att prövning skall ske av varje särskilt fall, innan lagstiftningens sanktionssystem
får träda i tillämpning.---

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

Det alternativ, som får anses ligga närmast till hands, är att utforma en
lagstiftning av principiellt samma typ som lagen med vissa bestämmelser
mot illojal konkurrens, d. v. s. att införa regler, i vilka noggrant beskrivna
förfaranden kriminaliserats. På detta sätt skulle lagstiftaren åtkomma de
verkligt allvarliga missbruken och säkerligen också hindra en utveckling i
försämrande riktning. De sakkunniga ha avböjt denna metod främst av det
skälet att brottbeskrivningarna icke skulle kunna få sådan konkretion, att
tolkning under straffansvar skäligen finge åläggas näringsidkarna. Möjligheten
att in concreto kriminalisera sådana extrema former av konkurrensbegränsning,
som man vill bekämpa, synes dock vara förtjänt av närmare
undersökning.--------— De civilrättsliga konsekvenserna vid ingripandet bliva
lättare att överblicka om denna metod begagnas.---—

En möjlighet, som ofta användes på andra områden, vore att tillämpa
ett tillståndssystem, exempelvis så utformat, att alla konkurrensbegränsande
överenskommelser skulle anmälas hos myndighet och att de bleve
giltiga, endast om de godkänts eller eventuellt icke blivit föremål för erinran
inom viss tid.

Även Sveriges industriförbund inskärper att om utvecklingen blir sådan,
att kravet på en skärpt lagstiftning framdeles icke med fog kan avvisas,
lagstiftningsfrågan bör tagas upp till förnyat och förutsättningslöst övervägande.
Därvid måste det med hänsyn till problemens invecklade juridiska
natur oundgängligen krävas, att lagstiftningsfrågan blir ingående undersökt
av en utredningskommitté, som förfogar över högt kvalificerad juridisk
sakkunskap.

Sveriges husmodersföreningars riksförbund uttalar sig likaledes för förnyad
utredning angående vilken form lagstiftningen bör få.

I vissa yttranden förordas, att man i allt väsentligt skall sätta sin lit till
förhandlingslinjen. Olika uppfattningar gör sig gällande om den
närmare utformningen av förhandlingsförfarandet.

Sveriges grossistförbund föreslår att särskilda statliga ko inni
i 11 é e r tillsättes för överarbetning och eventuell komplettering av monopolutredningsbyråns
undersökningar och med uppgift att träda i förhandling
med avtalsparterna i syfte att träffa anordningar för en ökad konkurrens.
Specialundersökningarna bör därvid, framhåller förbundet, inriktas
icke blott på det enskilda näringslivet ntan även på offentliga regleringar,
på arbetsmarknadens förhållanden och även på konkurrensregleringarna
inom jordbruksområdet. Man skulle, hävdar förbundet, vid ett dylikt förfaringssätt
kunna bygga på den samförståndslösning, som uppnåddes vid
tillkomsten av 1946 års lag, med den därav följande väsentliga fördelen, att
man då borde kunna räkna med näringslivets förståelse och positiva medverkan.
En lösning enligt detta förslag — d. v. s. en kombination av offentliggörande
av konkurrensbegränsande företeelser, specialutredningar, statliga
kommittéer och näringslivets egen självsaneringsverksamhet — bör
enligt förbundets uppfattning ge vida bättre resultat än en mot näringslivets
bestämda uppfattning genomförd tvångslagstiftning.

Hovrätten för Västra Sverige förordar att monopolutredningsbyrån
utbygges med ett f örbandlingsorgan. Hovrätten an fö r:

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

Därest hovrätten skulle våga uttala något positivt i frågan om de statliga
åtgärder, som borde vidtagas mot samhällsskadlig konkurrensbegränsning,
skulle hovrätten vara benägen att förorda, att kommerskollegii monopolutredningsbyrå
förses med ett förhandlingsorgan och erhåller en vidgad
befogenhet att förhandla med företagen inom näringslivet, samt att såsom
tredje led i byråns verksamhet normalt skulle ingå anmälan till Kungl.
Maj :t av ärenden, i vilka förhandling skett, utan att påstådda missförhållanden
kunnat undanröjas genom överenskommelser. Det bör därefter bli
Kungl. Maj :ts angelägenhet att — med hjälp av den utredningsapparat,
som står Kungl. Maj :t till buds — i varje särskilt fall komma till rätta med
det föreliggande spörsmålet. Vanligen torde läget vara sådant, att riksdagens
medverkan är erforderlig, för att man skall råda bot på det missförhållande,
som anses råda. Först sedan man, genom ingripande på sådan
väg, i konkreta fall vunnit ökade insikter angående verkningarna härav å
samhällsekonomien samt om lämpligheten av dylika ingripanden ur andra
synpunkter, bör, om så visar sig nödvändigt, ifrågakomma att åt statlig
myndighet giva generella maktbefogenheter av det slag, som de sakkunniga
förordat. Därest en utbyggnad av monopolutredningsbyrån skulle ske i den
omfattning, som nyss förutsatts, torde böra övervägas att utbryta byrån ur
kommerskollegium och låta byrån få en självständig ställning.

Även statskontoret förordar att det ytterligare undersökes, om icke vissa
förhandlingsbefogenheter kunde tillerkännas monopolutredningsbyrån. Handelskammaren
i Luleå anser, att en näringsfrihetsnämnd kanske kan behöva
inrättas som förhandlande organ, men vill i dylikt fall förorda att de!
först överväges, om icke dessa förhandlingar kan skötas av monopolutredningsbyrån;
det är ju dess personal, som har den bästa kunskapen om de
förhållanden, varom förhandlingarna skall ske.

Stockholms handelskammare förklarar att det givetvis är möjligt att
komplettera den nu tillämpade övervakningen med något slag av offentlig
förhandling, som åsyftar modifiering eller hävande av konkurrensbegränsande
avtal. Enligt kammaren bör förhandlingarna i så fall icke åvila monopolutredningsbyrån
utan en fristående myndighet, möjligen kommerskollegium.
Handelskammaren i Visby förordar att, om Kungl. Maj :t på grundval
av en utav monopolutredningsbyrån gjord specialundersökning skulle
finna förhållandena i det undersökta fallet icke tillfredsställande, det innan
beslut om ingripande av mera allvarlig natur fattas borde uppdragas åt en
förlikningskommission, måhända av permanent karaktär, att upptaga förhandlingar
med vederbörande företag eller sammanslutning. Handelskammaren
framhåller, att i dylikt fall icke skulle erfordras någon mera i detalj
utformad definition av begreppet samhällsskadlig konkurrensbegränsning,
utan att man skulle kunna nöja sig med en mera allmänt hållen definition.

Handelskammaren i Norrköping och Sveriges redareförening uttalar sin
anslutning till ett förslag av chefen för Sveriges industriförbunds kartellbyrå,
Aine Irsten, om undanröjande av konkurrensbegränsningar genom
samarbete mellan monopolutredningsbyrån och näringslivets konkurrensnämnd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

Förbud mot vissa direkt i lagstiftningen såsom
samhällsskadliga angivna förfaranden i konkurrensbegränsande
syfte (särskilda generella lörbud) förordas av handelskamrarna
i Göteborg, Gävle, Sundsvall och Luleå, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation,
Svenska bankföreningen, Riksförbundet Landsbygdens folk
(RLF), Ählén & Holms AB samt Svenska reklamförbundet. Några av dem
framhåller uttryckligen att en sådan lagstiftning bör handhavas av de allmänna
domstolarna. Det förutsättes allmänt, att genomförandet av en lagstiftning
av denna art kräver ytterligare utredningsarbete. Svenska bankföreningen
framhåller särskilt, att det är ett oeftergivligt villkor, att framstående
juridisk sakkunskap därvid får göra sig gällande. Det betonas också
av flertalet, att en lagstiftning av denna art endast bör komma till stånd,
sedan det visat sig, att den nuvarande lagstiftningen och på grundval därav
vidtagna frivilliga åtgärder icke lett till resultat.

En avvisande hållning även gentemot en lagstiftning av den sålunda angivna
typen intages däremot av Sveriges grossistförbund och Sveriges köpmannaförbund.

Sveriges grossistförbund anför:

Av olika skäl avstyrka vi i nuvarande läge även en på detta sätt utformad
lagstiftning. Med hänsyn till den ringa kännedom vi ha om konkurrensbegränsningarnas
verkningar, finnes i dag näppeligen någon möjlighet
att utskilja vissa företeelser, som äro klart samhällsskadliga och därför
böra förbjudas. Även om enstaka sådana kunde påvisas, skulle det för övrigt
te sig stötande att på detta sätt fördöma vissa åtgärder men låta andra
kanske vida mera samhällsskadliga gå fria från en lagstiftning.

Sveriges köpmannaförbund yttrar:

Sannolikt komme en sådan lag att tillgodose rättssäkerheten på ett bättre
sätt än en lag enligt det av de sakkunniga föreslagna alternativet. Men det
torde komma att bjuda hart när oöverstigliga svårigheter att finna klara
och motsägelsefria definitioner på de avtal, som skulle förbjudas. I varje
fall fordras en vida bättre kännedom om i vårt land förekommande avtal
och deras verkningar än den vi tills vidare äga.

Särskild lagstiftning till skydd för näringsfrihetens
princip och den enskildes tria rätt till näringsu
t övning har ifrågasatts av Stockholms handelskammare, som anför:

Handelskammaren har underkänt majoritetens ståndpunkt, att ett konkurrensbegränsande
samarbete skulle kunna rättsligt prövas ur synpunkten
av dess större eller mindre grad av »samhällsskadlighet» med hänsyn
till de i varje särskilt fall uppkommande verkningarna. Ett ur principiella
synpunkter helt annat spörsmål är, om samarbetet fått sådana konsekvenser
ur näringsfrihetens synpunkt, att på grund härav åtgärder i ett eller annat
hänseende te sig påkallade. Näringsfrihetsprincipen åberopas visserligen i
olika sammanhang även av de sakkunniga som motiv för deras förslag, men

endast sekundärt.'' Och i andra hänseenden---har näringsfriheten

helt skjutits åt sidan av huvudmotivet, nämligen konkurrensbegränsningarnas
verkningar »ur allmän synpunkt». Det är i själva verket obestridligt
att samverkan — liksom på sitt sätt själva konkurrensen — under stundom

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

tagit sig med hänsyn till rättsmedvetandet stötande uttryck eller i varje
fall lett till att den enskilde näringsidkarens ekonomiska rörelsefrihet kringskurits
på ett sätt, som måste anses vara otillfredsställande ur principiell
synpunkt. Liksom lagstiftaren redan genom lagen mot illojal konkurrens
ingripit, då konkurrensen gått längre än vad som anses vara godtagbart,
bör det givetvis icke vara uteslutet att ingripa även mot dylika faktiska
yttringar av konkurrensbegränsning. Den reaktion, som uppkommit mot

konkurrensbegränsningar, torde — icke minst inom näringslivet självt _

ofta ha föranletts av att de uppfattats som inskränkningar i den personliga
friheten. Det kan därför ifrågasättas, om icke konkurrensbegränsningsproblemet,
även om det därigenom får en avsevärt mer begränsad innebörd,
skulle kunna rättsligt angripas just med hänsyn till dess inverkan på den
personliga friheten. I fråga om sådana metoder för konkurrensbegränsande
samarbete, som kunna vara ägnade att medföra för den enskilde individens
ekonomiska rörelsefrihet uppenbart stötande konsekvenser, kan således
ifrågasättas rätt för domstol att efter prövning i varje särskilt fall förordna
om modifiering eller upphävande.

Att själva metoderna på konkurrensbegränsningen borde kunna angripas,
hävdade redan 1936 års näringsorganisationssakkunniga, som ifrågasatte,
huruvida icke vissa slag av konkurrensmetoder skulle förbjudas,
exempelvis bojkott, exklusivavtal och prisdifferentiering. Till denna ståndpunkt
synes även kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering ha anslutit
sig. Frågan om lagstiftningsåtgärder på detta område böra och kunna
genomföras maste emellertid bli beroende på ytterligare utredningar, vilka
i så fall med hänsyn till hithörande spörsmåls ytterst komplicerade’natur
enligt handelskammarens mening måste anförtros åt högt kvalificerade
jurister.

Departementschefen.

Då man övervägt de olika linjer, efter vilka en lagstiftning mot konkurrensbegränsning
kan utformas, har de sakkunniga, som förut nämnts, avböjt
tanken att stadga direkt förbud med ty åtföljande straff. Man vill ju
endast komma åt sådana konkurrensbegränsningar, som har skadlig verkan,
och det anses möta för stora svårigheter att utforma ett förbud, som tydligt
träffar just fallen med skadlig verkan och inga andra. Ej ens om en
kriminalisering inskränktes till vissa huvudgrupper av konkurrensbegränsningar
med sådan verkan, har det ansetts tekniskt genomförbart att vinna
en säker och för den enskilde företagaren lätt iakttagbar gräns mellan straffbelagda
konkurrensbegränsningar och tillåtna sådana.

Å andra sidan har de sakkunniga allvarligt övervägt, huruvida det ej
skulle vara möjligt att gå fram helt på frivillighetens väg och alltså ej införa
de lagbestämmelser om tvingande förelägganden som slutligen upptagits
i deras förslag. Detta skulle kunna ske genom att den nuvarande registrerings-
och utredningslagen kompletterades med lagregler, varigenom en offentligen
reglerad förhandlingsprocedur komme till stånd. Man skulle då
ha ett statsorgan med uppgift att först efter vissa grunder bedöma verkningarna
av olika konkurrensbegränsningar och sedan i fall, där verkningarna
befunnits samhällsskadliga, enbart genom förhandling söka undanröja
dessa verkningar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

När de sakkunniga, trots de obestridliga fördelarna med en lagstiftning av
denna typ, ej funnit sig kunna stanna härvid, har det väsentligen berott på
att lösningen ansetts förutsätta en någorlunda gemensam uppfattning statsmakterna
och näringslivet emellan beträffande frågan, när skadlig verkan
ur samhällelig synpunkt skall anses vara för handen. Under sina överläggningar
med olika företrädare för näringslivet har de sakkunniga funnit det
omöjligt att vinna någon enighet i detta hänseende. Eftersom den angivna
förutsättningen sålunda icke förelegat, har de ansett ofrånkomligt, att man
inför en lagstiftning med tvingande bestämmelser.

Från angivna utgångspunkter har de sakkunniga funnit den lämpligaste
formen för en lagstiftning vara att kombinera ett förhandlingsförfarande
av den typ, som förut antytts, med möjlighet för det underhandlande organet
att, om förhandlingarna ej leder till resultat, förelägga vederbörande
att häva eller modifiera konkurrensbegränsningen i fråga. I den föreslagna
lagstiftningen åligger det i enlighet härmed ett särskilt organ, benämnt näringsfrihetsnämnden,
att i fråga om konkurrensbegränsningar, som bringas
under nämndens prövning, först bedöma om skadlig verkan är för handen,
därefter, om så anses vara fallet, genom förhandling söka undanröja skadan
samt slutligen, om förhandlingen icke ger resultat, meddela tvingande
föreläggande med syfte att avlägsna de skadliga verkningarna. Underlåtenhet
att rätta sig efter nämndens förelägganden är straffbelagd. Kan den
skadliga verkan icke hävas med hjälp av de befogenheter, som sålunda står
till buds, åligger det nämnden att anmäla förhållandet till Kungl. Maj :t i
offentlig skrivelse. Ärendet är då, om man vill vidtaga sådana särskilda åtgärder
från statsmakternas sida som avsetts i förarbetena till 1946 års lag,
så långt möjligt förberett härför. Genom förfarandet inför nämnden och
nämndens skrivelse kommer vidare i dylika fall offentlighetens ljus att med
särskild skärpa riktas mot området. Över nämndens beslut skall enligt förslaget
besvär få anföras hos regeringsrätten. Straff för underlåtenhet att
ställa sig nämndens förelägganden till efterrättelse skall utdömas av allmän
domstol.

De samhälleliga intressena skulle enligt förslaget inför näringsfrihetsnämnden
bevakas av en ombudsman för näringsfrihetsfrågor, som har tänkts
få en ställning, i huvudsak motsvarande den som åklagaren intager vid en
domstol. På ombudsmannen skall i allmänhet ankomma att taga initiativ
till ingripanden, ehuru det dock skall stå öppet även för företagare och sammanslutningar
av konsumenter eller löntagare att bringa ärenden under
nämndens prövning. Erforderliga utredningar och undersökningar tänkes
enligt förslaget utförda av monopolutredningsbyrån (respektive bank- och
fondinspektionen samt försäkringsinspektionen); byrån skall alltjämt ha
att föra kartellregistret.

Nämndens behörighet att ingripa har enligt de sakkunnigas förslag begränsats
till tre huvudgrupper av konkurrensbegränsningar, nämligen 1) då
ett företag eller en grupp av sinsemellan osjälvständiga företag svarar för
en betydande del av företagsamheten inom visst område (monopolistfallet),

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

2) då två eller flera juridiskt och affärsmässigt självständiga företag samverkar
på grund av avtal eller eljest i tyst samförstånd tillämpar gemensamt
förfarande (kartellfallet) samt 3) då en företagare i sin försälj ningsverksamhet
bestämmer det lägsta pris, som får tillämpas vid återförsäljning av
varan (bruttoprisfallet).

I princip skall enligt förslaget ingripande endast äga rum då det i det
särskilda fallet visats, att konkurrensbegränsningen föranleder skadlig verkan.
Emellertid har de sakkunniga beträffande tre betydande grupper av
konkurrensbegränsningar funnit anledning föreslå att skadlig verkan skall
anses föreligga, såframt ej på utredning grundade skäl finnes för motsatt
antagande (legal presumtion för skadlig verkan). De konkurrensbegränsningar
som omfattas av den föreslagna presumtionsregeln är följande: 1) då
löretag, som ar att hänföra under monopolistfallet, i sin för sälj ningsverksamhet
missgynnar vissa företagare, 2) då kartellsamarbete eller i tyst samförstånd
tillämpat gemensamt förfarande avser prissättning, avgivande av
anbud, uppdelning av marknad eller missgynnande av vissa företagare samt

3) då företagare bestämmer lägsta återförsäljningspriser för sina varor
(= bruttoprissystem).

I betänkandet har särskilt inskärpts att näringsfrihetsnämndens verksamhet
skall gå ut på att åstadkomma fri konkurrens. För att förhindra
att förelägganden användes i prisreglerande syfte har nämndens befogenhet
att meddela förelägganden enligt förslaget begränsats till att avse vissa
angivna typfall. Emellertid har förordats att prisregleringsbeslut skulle få
meddelas beträffande ensamföretagare; här tänkes nämnden under vissa
förutsättningar få genomföra en tidsbegränsad priskontroll.

Reservanterna har avvisat en lagstiftning av den art, som föreslagits av
de sakkunniga, och icke heller ansett sig kunna godtaga lagens tekniska
utformning. De har särskilt framhållit, att departementschefen i propositionen
rörande 1946 års lag uttalat, att frågor om åtgärder mot konkurrensbegränsning
i enskilda fall borde avgöras av statsmakterna och icke av en underordnad
myndighet. Skulle en lagstiftning framdeles bli erforderlig, bör
enligt reservanternas uppfattning i första hand en förhandlingslinje utan
tvingande lagbestämmelser väljas; därvid kunde monopolutredningsbyrån
anförtros förhandlingsuppgiften. Alternativt föreslår reservanterna att lagstiftningen
ges en utformning, som anknyter till den bestående rättsordningen,
med de allmänna domstolarna som ansvariga för lagtillämpningen.

Herr Gillberg finner likaledes den föreslagna lagen otillfredsställande.
Även ett lagstadgat förhandlingsförfarande utan tvingande bestämmelser
anses av honom olämpligt. I stället förordar han en förbudslagstiftning av
mera begränsad art. Lagen bör sålunda rikta sig mot särskilt angivna slag
av klart samhällsskadlig konkurrensbegränsning, som skulle vara belagda
med stralt. Lagstiftningens handhavande bör anförtros de allmänna domstolarna,
ehuru behörigheten att upptaga målen i första instans av lämplighetsskäl
inskränkes till rådhusrätterna i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Praktiskt taget alla myndigheter och organisationer, som anser behov fin -

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

nas av en vidgad lagstiftning mot skadlig konkurrensbegränsning, har också
ställt sig positiva till den allmänna utformningen av de sakkunnigas förslag.
Några av dem — Kooperativa förbundet, Landsorganisationen och Tjänstemännens
centralorganisation — har dock ifrågasatt en skärpning av förslaget
i den riktning att vissa former av konkurrensbegränsning bli generellt
förbjudna. Kommerskollegium har däremot för sin del förordat, att bestämmelserna
om tvingande förelägganden får utgå och att lagstiftningen sålunda
begränsas till att avse ett lagstadgat förhandlingsförfarande; detta tänkes
i stort sett anordnat på grundval av de värderingar och efter de riktlinjer,
som angivits av de sakkunniga.

Det enskilda näringslivets riksorganisationer bildar å andra sidan i sina
remissvar en nästan obruten front mot de sakkunnigas lagförslag. En kritisk
hållning intar också vissa statliga myndigheter — däribland Svea hovrätt
och hovrätten för Västra Sverige — samt de övriga organisationer, som
ställt sig avvisande till tanken på en utvidgad lagstiftning. Svea hovrätt har
för sin del särskilt framhållit att den föreslagna lagen måste anses utgöra
ett avsteg från den hittills tillämpade lagstiftningsprincipen, att begränsningar
av avtalsfriheten bör avse tydligt angivna fall. Bedömningen av konkurrensbegränsningar
bör enligt hovrättens mening icke heller, såsom de
sakkunniga föreslagit, ske i ett kvasijudiciellt förfarande, där tillämpningen
av vissa presumtionsregler ofta kan bli utslagsgivande. Hovrätten har
vidare anmärkt på att de civilrättsliga verkningarna av föreläggandena icke
närmare utretts av de sakkunniga. Flertalet av det enskilda näringslivets organisationer
fruktar att den föreslagna lagstiftningen skulle ge anledning
till rättsosäkerhet och godtycke.

Inom den grupp remissmyndigheter, som avvisar de sakkunnigas förslag,
har flera olika uppfattningar kommit till uttryck i frågan hur en skärpt
lagstiftning bör utformas, om en sådan ändå kommer till stånd. Två huvudmeningar
gör sig främst gällande. Enligt den ena bör lagen upptaga generella
förbud mot vissa arter av konkurrensbegränsande förfaranden, vilka bedömes
såsom skadliga. Enligt den andra meningen bör man i första hand pröva
den av de sakkunniga diskuterade förhandlingslinjen utan tvingande bestämmelser.
Olika förslag har därvid framförts angående förhandlingsförfarandets
närmare utformning.

För min del vill jag till en början erinra om att nyetableringssakkunniga
karakteriserat ett legalt värderings- och förhandlingsförfarande som ett logiskt
andra utbyggnadsskede av 1946 års lagstiftning. Då de avböjt att stanna
vid detta mindre långtgående alternativ har motiveringen främst varit,
att det saknades en någorlunda gemensam uppfattning om värderingen av
de skadliga verkningar, isom är förbundna med olika former av konkurrensbegränsning;
en ren förhandlingslinje — utan tvångsmedel — skulle därför
ej bli effektiv. Härtill må anmärkas att en lagstiftning, som endast grundas
på ett värderings- och förhandlingsförfarande, självfallet icke kan bli effektiv
i den meningen att man med dess hjälp kan undanröja all konkurrens -

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

begränsning med skadlig verkan. Å andra sidan är det uppenbart att även en
lagstiftning av denna typ ger en väsentligt starkare effekt än nu gällande
lag.

Till stöd för tanken att här iakttaga en viss återhållsamhet må till en
början allmänt erinras, att man rör sig på ett synnerligen vanskligt lagstiftningsområde,
där beprövade och riktiga befunna förebilder i det hela saknas,
detta både materiellt och rent tekniskt sett. Lagstiftning mot konkurrensbegränsningar
har visserligen kommit till stånd i ett flertal länder med
förhållanden liknande eller ej alltför olika de svenska, men man kan knappast
påstå att någon av dessa lagar visat sig utgöra den odisputabelt riktiga lösningen.
Eu sådan omständighet bör visserligen icke få åberopas som motiv
för att lämna konstaterade missförhållanden inom ett betydelsefullt samhällsområde
utan åtgärd, men den utgör enligt min mening ett tungt vägande
skäl att vid valet mellan flera lösningar välja en utväg som — samtidigt
som den skapar möjlighet till en allsidig undersökning och bedömning i offentlighetens
ljus av olika konkurrensbegränsningsfall — i det hela håller
frågan om tvångsmässigt ingripande öppen för senare övervägande. Från
dessa utgångspunkter har jag kommit till den slutsatsen att man för närvarande
bör begränsa sig till att införa ett lagstadgat värderings- och förhandlingsförfarande,
detta dock på ett par punkter kompletterat med direkt
törbud mot vissa mera stötande former av konkurrensbegränsning.

Framhållas må ytterligare att en lagstiftning, där ett reglerat värderingsoch
förhandlingsförfarande utgör huvudmomentet, mera synes ägnad att
knyta an till det redan pågående värdefulla arbetet mot skadlig konkurrensbegränsning
— särskilt näringslivets s. k. självsanering — än en lagstiftning
där tvångsmässigheten reellt överväger. Med den av mig antydda lösningen
synes goda utsikter vara för handen för ett positivt samarbete mellan statsmakterna
och det enskilda näringslivet till undanröjande av skadliga konkurrensbegränsningar.
Härpå tyder att vid förhandlingar, som under vintern
1952—53 inom handelsdepartementet förts med företrädare för det enskilda
näringslivets riksorganisationer inom detaljhandeln, grosshandeln, hantverket,
industrien och jordbruksnäringen, överensstämmelse i väsentliga stycken
konstaterats i fråga om värderingen av olika konkurrensbegränsningar.
De sakkunnigas främsta skäl mot att stanna vid en förhandlingslagstiftning,
den bristande enigheten i värderingsfrågan, synes därför i dagens läge icke
äga samma styrka som tidigare.

Som ett praktiskt skäl för tanken att nu stanna vid ett mera begränsat
alternativ må vidare erinras om kommerskollegiets påpekande, att tilllämpningen
av en tvingande lagstiftning skulle komma att ställa mycket
stora krav på det utredande organet, krav som organet icke så snart kan
tänkas i stånd att möta; för att skapa en utredningsapparat med erforderlig
kapacitet fordras nämligen enligt kollegiets mening betydligt längre tid
än de sakkunniga räknat med. Icke utan skäl kan det därför ifrågasättas,
om det psykologiskt vore lyckligt att omedelbart genomföra en tvingande
lagstiftning, som under sin första och mest kritiska tid på grund av utred7
Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 saml. Nr 103.

Kangl. Maj:ts proposition nr 103.

ningsorganets bristande kapacitet kunde vinna tillämpning endast i begränsad
omfattning. Allmänhetens förväntningar på lagstiftningen skulle
säkerligen i detta fall bliva högre än de omedelbara resultaten kunde tänkas
motsvara. Företagare, som i anledning av vissa konkurrensbegränsande
åtgärder drabbades av lagen, skulle icke utan skäl kunna anse sig orättvist
behandlade i jämförelse med sådana konkurrenter, som på grund av
statsorganens bristande kapacitet kunde fortsätta att tillämpa liknande konkurrensbegränsande
förfaranden.

Såsom skäl mot att stanna vid en ren förhandlingslagstiftning har av de
sakkunniga åberopats, att det ju med en sådan lätt kan inträffa, att vederbörande
företagare utan vidare avböjer att avskaffa eller ändra en konkurrensbegränsning,
trots att förhandlingsorganet funnit den klart skadlig.
Att samhällsmakten alltså skulle nödgas lämna en konkurrensbegränsning
utan åtgärd, som ett offentligt organ enligt vissa i lag angivna värderingsnormer
funnit olämplig, måste anses stötande. Den framställda anmärkningen
är även enligt min mening vägande. Emellertid är jag av den uppfattningen,
att om förhandlingsorganet förmår vinna önskvärt förtroende,
trycket av dess auktoritet jämte den offentlighet, som uppstår kring ett uttalande
av organet, kommer att medföra att man kan påräkna att dess rekommendationer
väcker gensvar. Även om lagstiftningen icke upptager bestämmelser
om tvångsförelägganden, saknar statsmakterna, såsom anförts
redan i förarbetena till 1946 års lag, ju ej helt möjligheter att ingripa på
andra sätt. Vidare är att märka att, om vid tillämpningen av en förhandlingslagstiftning
missförhållanden påvisas utan att rättelse med till buds stående
medel kan vinnas, man uppenbarligen kommer att ha en fastare grundval
för lagstiftningens komplettering med tvingande lagbestämmelser än i
nuvarande läge. Vetskapen härom måste enligt min uppfattning likaledes
verka starkt återhållande på dem, som är ansvariga för konkurrensbegränsningar,
vilka av förhandlingsorganet anses skadliga.

Det har från vissa håll anmärkts, att den skälighetsbedömning av varje
enskilt fall, som ingår såsom ett led i förfarandet, både enligt de sakkunnigas
förslag och vid en ren förhandlingslagstiftning, innebär en svaghet.
Företagarna kan under sådana förhållanden icke på förhand veta vad som
är att anse såsom ej önskvärt. Jag delar uppfattningen, att det angivna förhållandet
utgör en viss nackdel. Från många motståndare till nyetableringssakkunnigas
förslag har nu förordats, att man i stället skulle gå vägen att
uppställa generella förbud mot vissa bestämda konkurrensbegränsande förfaranden
med skadlig verkan. Av dem som förordat sådana generella förbud
har emellertid icke någon lämnat anvisning hur man skulle kunna
utforma desamma; det är uppenbarligen ytterst vanskligt att formulera förbuden
så att å ena sidan alla mera väsentliga former av skadlig konkurrensbegränsning
drabbas och å andra sidan övriga konkurrensbegränsningar
går fria. Liksom de sakkunniga har jag funnit det ogörligt att utforma
en lagstiftning, uteslutande byggd på generella förbud, så länge man, som

Kungi. Maj ds proposition nr 103.

i vårt land är fallet, vill undvika att trätfa annan konkurrensbegränsning
än sådan med skadlig verkan.

För att i någon mån tillgodose de framställda önskemålen kan det emellertid
förtjäna övervägas att för några grupper av konkurrensbegränsningar,
som på det stora hela kan betecknas såsom ej önskvärda, komplettera en
förhandlingslagstiftning med generella förbud. Efter genomgång av utredningsmaterialet
har jag emellertid endast funnit ett par fall där en kriminalisering
är tillrådlig. Efterhand som tillämpningen av en förhandlingslagstiftning
ger större överblick kan det måhända bli möjligt att särskilja flera
fall och, om så befinnes önskvärt, göra dem till föremål för ytterligare generella
förbud.

Även ur andra synpunkter innebär en komplettering av förhandlingslagstiftningen
med vissa generella förbud en viss fördel. På de områden, som
omfattas av de generella förbuden, blir lagstiftningen uppenbarligen mer effektiv
än enligt de sakkunnigas föreläggande-linje. Värderings- och förhandlingsorganet
befrias vidare här från att pröva ett kanske "betydande antal
fall av likartad karaktär. Därigenom ökas i motsvarande mån dess möjligheter
att till granskning upptaga andra konkurrensbegränsningar.

Farhågorna för att en lagstiftning, grundad på skälighetsbedömning av
enskilda fall, skall ge anledning till oklarhet och osäkerhet bör enligt min
mening icke överdrivas. Med ledning av lagstiftningens motiv och de vägledande
avgöranden, som inom kort torde stå till buds, bör det småningom
inom vida områden bli möjligt att med tämligen stor visshet avgöra, vilka
förfaranden som är att anse såsom ej önskvärda. Det bör också erinras om
att även vid en lagstiftning, helt byggd på generella förbud, en rad svårbedömbara
gränsfall skulle komma att uppstå. Icke minst erfarenheterna från
lagtillämpningen i Amerikas förenta stater talar här sitt tydliga språk.

Det av reservanterna anförda uttalandet i propositionen rörande 1946
års lag att frågor om åtgärder mot skadliga verkningar av konkurrensbegränsning
borde avgöras av statsmakterna och icke av en underordnad myndighet,
synes mig icke kunna åberopas mot tanken att för detta ändamål
inrätta en särskilt kvalificerad instans, som har att efter bestämda normer
bedöma hithörande frågor.

På grund av de överväganden, för vilka jag här redogjort, har jag låtit
inom departementet upprätta förslag till lag om motverkande i vissa fält av
konkurrensbegränsning inom näringslivet. Förslaget, vilket torde få fogas
till protokollet såsom bilaga B, förutsätter i motsats till de sakkunnigas
lagförslag att 1946 års lag bibehålies. Av den föreslagna nya lagen föranledes
en jämkning i lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att
utbekomma allmänna handlingar. Ett förslag till lag angående ändrad lydelse
av 20 § lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar torde som bilaga C få fogas till protokollet.

Såsom grundval för den nya lagstiftningen har, på sätt framgår av det
sagda, förhandlingslinjen godtagits. Inom denna ram ansluter sig departe -

100

Kiingl. Maj:ts proposition nr 103.

mentsförslaget till sin allmänna uppbyggnad och på flertalet väsentliga
punkter till de sakkunnigas lagförslag. Eu nyhet är dock att för två fall generella
förbud föreslagits.

Förbuden avser bruttoprissystemet och vissa slag av anbudskarteller. I
båda fallen har öppnats möjlighet till dispens från förbuden. Överträdelse
av förbuden skall medföra straffansvar. Fråga härom förutsättes handlagd
av de allmänna domstolarna i samma ordning som gäller för brottmål i
allmänhet. Till den närmare motiveringen av förbuden och deras utformning
återkommer jag i annat sammanhang.

På grunder, som Kooperativa förbundet självt i sitt yttrande antytt, har
jag funnit det icke tillrådligt att följa förbundets i och för sig tänkvärda
önskemål att kriminalisera försäljningsvägran av ensamföretagare. Det skulle
nämligen av lätt insedda skäl bli nödvändigt att kringgärda ett dylikt
förbud med många undantag och begränsningar, vilka skulle beröva förbudsbestämmelsen
nödig klarhet, därför också minska dess effektivitet samt
slutligen göra den mycket svårtolkad för företagarna.

Liksom enligt de sakkunnigas förslag skall enligt departementsförslaget
ankomma på ett särskilt organ — i departementsförslaget benämnt näringsfrihetsrådet
— att i fråga om konkurrensbegränsningar, som bringas under
dess prövning, bedöma verkningarna samt, om dessa befinnes skadliga, genom
förhandling söka häva eller modifiera desamma. Befogenhet för rådet
att meddela förelägganden upptager departementsförslaget däremot icke. Avslutas
förhandling utan att skadlig verkan av konkurrensbegränsning kunnat
undanröjas skall emellertid rådet, när saken finnes vara av större vikt,
göra anmälan om förhållandet till Kungl. Maj:t.

De sakkunnigas förslag om inrättande av en befattning såsom ombudsman
för näringsfrihetsfrågor har bibehållits i departementsförslaget. Även
enligt detta skall i allmänhet ankomma på ombudsmannen att taga initiativ
till förhandlingar. Erforderliga utredningar och undersökningar föreslås
liksom enligt sakkunnigförslaget ankomma på kommerskollegium (monopolutredningsbyrån),
respektive bank- och fondinspektionen samt försäkringsinspektionen.

Rådets behörighet att ingripa har enligt departementsförslaget bestämts
på samma sätt som i sakkunnigförslaget. Departementsförslaget berättigar
sålunda näringsfrihetsrådet att till prövning upptaga de två huvudgrupper
av konkurrensbegränsningar, som tidigare betecknats som monopolistfallet
och kartellfallet. I fråga om avgränsningen av monopolistfallet har dock
genomförts en mindre inskränkning i förhållande till sakkunnigförslaget.
Den tredje gruppen fall, som organet enligt de sakkunnigas förslag skulle
upptaga till prövning, avsåg bruttoprisbindning. Då bruttoprisbindning enligt
departementsförslaget generellt förbjudits, har denna grupp här utgått.

Ger de i ett visst ärende förebragta omständigheterna vid handen att betingelserna
för förhandling är uppfyllda, skall det enligt departementsförslaget
åligga näringsfrihetsrådet att anordna förhandling. Bestämmelser om
legal presumtion för skadlig verkan har icke upptagits i departementsför -

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

slaget. Avgörande för ståndpunktstagandet har härvidlag i främsta rummet
varit, att det vid en förhandlingslagstiftning av naturliga skäl knappast finnes
utrymme för legala presumtionsregler. I departementsförslaget har i
stället upptagits snarlika bestämmelser, som utmärker vissa särskilda slag
av konkurrensbegränsningar såsom sådana, vilka rådet i första hand skall
eftersträva att hindra. Dessa bestämmelser synes mig ägnade att skänka
stadga åt lagtillämpningen och tjäna till ledning för de företagare, som vill
ställa sig lagens syfte till efterrättelse och sålunda undvika att nödgas inställa
sig hos rådet för förhandling. Med den uppläggning lagstiftningen enligt
departementsförslaget är avsedd att erhålla synes det mig ej vara anledning
att — som i ett yttrande ifrågasatts — endast giva densamma provisorisk
karaktär.

Till hittills ej redovisade mera väsentliga skiljaktigheter mellan de sakkunnigas
förslag och departementsförslaget vill jag återkomma i samband
med redogörelsen för de särskilda huvudfrågorna.

Såvitt för närvarande kan överblickas är tiden ej mogen för en avveckling
av den allmänna priskontrollen. Det får därför förutsättas att den
här föreslagna lagen tills vidare kommer att tillämpas vid sidan av prisregleringslagen.
I priskontrollnämndens nu gällande direktiv har nämnden
anbefallts att särskilt uppmärksamma fall, där anledning till antagande finnes,
att prissättningen är monopolistiskt bestämd. Det ligger i sakens natur
att nämnden även i fortsättningen får sin uppmärksamhet riktad på områden,
där det finns anledning antaga att monopol eller andra konkurrensbegränsningar
åstadkommer höga priser. I den mån det efter den nya lagens
ikraftträdande anses påkallat att häva en konkurrensbegränsning för
att därigenom åstadkomma friare tävlan och sålunda förutsättningar för en
automatisk prisreglering genom priskonkurrens, bör emellertid självfallet
åtgärder i detta syfte vidtagas i den ordning som stadgas i den nya lagen.
Nämnden bör därför, när den stöter på konkurrensbegränsningar med ur
dess synpunkt skadliga verkningar, anmäla förhållandet till ombudsmannen
för näringslrihetsfrågor, och på denne får ankomma att företaga erforderliga
ingripanden.

V. Vissa huvudfrågor.

a) Begreppet skadlig verkan av konkurrensbegränsning.
Betänkandet.

De sakkunniga betonar, att det är verkningarna av en konkurrensbegränsning,
som skall bedömas och icke syftet. En skadlig verkan kan tänkas
uppstå även om sådan icke medvetet åsyftas. Icke sällan kan det för övrigt
vara väsentligt svårare att konstatera syftet än verkningarna. I lagförslagets
motivering ligger även att verkningarna skall bedömas med hänsyn till sitt

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

värde ur allmän synpunkt. Härmed avses, att frågan i första hand skall betraktas
med utgångspunkt från konsumenternas intressen. Enskilda företagares
intressen av att icke hindras i utövningen av sin näring skall jämväl
beaktas, men detta intresse skall — i förekommande fall enligt de i lagstiftningen
angivna presumtionsreglerna — bedömas med utgångspunkt
från konsumenternas behov.

Angående den närmare innebörden av den i lagförslagets 1 § angivna
definitionen av samhällsskadlig verkan anför de sakkunniga:

Vad gäller den första punkten (konkurrensbegränsning föranleder höga
priser i förhållande till verkliga kostnader), är det givet, att det ofta kan vara
svårt att bedöma, huruvida priset är högt i förhållande till verkliga kostnader.
Utgångspunkten bör här vara en lönsamhetsberäkning. En dylik kan dock
inbegripa ett flertal komplicerade problem. Att säga att en sådan beräkning
i stort sett bör avse förhållandet mellan den »verkliga» nettovinsten
(inkl. s. k. dold vinst) och ett på återanskaffningsprincipen grundat värde
ä i företaget nedlagt eget kapital, är snarare ett sätt att uttrycka problemet
än att angiva dess lösning. Emellertid har denna fråga ingående analyserats
i samband med den s. k. Haganderkommitténs arbete.1 Utan att ta
ställning till alla detaljer i denna utredning vilja de sakkunniga förorda,
att i densamma framlagda huvudprinciper för lönsamhetsberäkningar i
förekommande fall komma till användning även i här förevarande sammanhang.
I fråga om företag, som i en del av sin verksamhet uppträda i
konkurrens med andra — t. ex. vid produktion av vissa varor eller allmänt
på exportmarknaden — men i övrigt på grund av konkurrensbegränsning
intaga en skyddad ställning, bör man särskilt söka bedöma lönsamheten
för "den del av verksamheten, som beröres av ifrågavarande konkurrensbegränsning.

Dessa rekommendationer avse emellertid endast själva beräkningsmetodiken.
När det sedan gäller att bedöma i vad mån resultatet av beräkningen
tyder på skadlig verkan, bör bl. a. beaktas, att en konkurrensbegränsning
inte sällan kan innebära, att företagsrisken blir mindre än eljest..

Vidare bör särskilt uppmärksammas, huruvida konkurrensbegränsningen
är att betrakta såsom mer eller mindre ofrånkomlig, eller om det finns
möjlighet att häva densamma.

Det förra fallet representeras av följande typexempel. Ett företag har monopolställning
på marknaden. Det finns icke möjlighet att häva denna monopolställning
eller det anses i varje fall icke lämpligt att söka häva densamma.
Företaget utnyttjar icke sin dominerande ställning för att framtvinga
ytterligare konkurrensbegränsning, och icke heller uppträder det
diskriminativt mot andra företag. Den enda frågan gäller, huruvida priserna
äro höga i förhållande till kostnaderna. Om så befinnes vara fallet, har
näringsfrihetsnämnden enligt det följande icke någon annan möjlighet att
ingripa än genom att förhandlingsvägen söka förmå företaget att sänka sina
priser till en viss lägre nivå eller i sista hand — efter särskilt tillstånd av
Kungl. Maj :t — genom s. k. intermittent priskontroll. Näringsfrihetsnämnden
tar därmed själv ett direkt ansvar för prisnivån. Det ligger i sakens natur,
att ett dylikt direkt ingrepp alltid måste vara grundat på ett utredningsresultat,
som anger att räntabiliteten är hög i förhållande till företagarrisken.

Det senare fallet återigen avser t. ex. horisontella prisbindningar åstad -

1 Statens Priskontrollnämnd, 31 mars 1950. Meddelande nr 1251.

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

103

komna genom samarbete mellan olika företag. Här är det sålunda alltid
fråga om medvetet åstadkomna »konstlade» konkurrenshinder. Det finns
alltså i detta fall ett alternativ till den förefintliga konkurrensbegränsningen
— nämligen att den fria konkurrensen återställes. Och det är endast detta
alternativ, som kommer i fråga för näringsfrihetsnämnden att använda,
för den händelse att åtgärd från dess sida befinnes vara av behovet påkallad.

I sådana fall har ett eventuellt ingrepp från näringsfrihetsnämndens sida
icke den innebörden, att nämnden tar ett direkt ansvar för att priserna
skola justeras till någon viss bestämd och av nämnden angiven nivå. Innebörden
av dess åtgärd är ju i stället, att de spelregler, som i stort sett
anses böra tillämpas i ett fritt näringsliv, åter få komma till heders. En
tillämpning av dessa spelregler kan onekligen ofta medföra vissa risker för
lönsamheten. Men det har alltid framhållits som ett huvudargument för en
fri tävlan mellan företagen, att just risken för dålig lönsamhet — liksom
möjligheten att nå en god lönsamhet — ofta kan vara en nödvändig sporre
för en fortsatt utveckling av den ekonomiska effektiviteten.

Eftersom sålunda de åtgärder, som skola följa på ett konstaterande av
skadlig verkan, i här ifrågavarande fall icke betyda någon reglering utan i
stället gå ut på hävande av en privat reglering, synas icke samma krav som
i föregående fall behöva upprätthållas på att räntabiliteten skall ha visats
vara onormalt hög för att skadlig verkan skall anses föreligga. Det svnes
vanligen vara tillräckligt att ådagalägga, att priserna genom denna medvetet
åstadkomna »konstlade» konkurrensbegränsning blivit högre i förhållande
till kostnaderna än vid fri konkurrens.

Råder inflationstryck, kan förekomma, att priserna även vid fri konkurrens
skulle komma att vara höga i förhållande till kostnaderna. Om
det emellertid framstår som sannolikt att konkurrensbegränsningen ytterligare
stärker prisstegringstendenserna, bör den betraktas såsom skadlig.

Det kan också vara anledning att fråga, hur man bör förfara, om det
trots förekomsten av en kartell icke förefinnes höga vinster och det samtidigt
ter sig sannolikt, att de priser, som skulle komma till synes vid fri
konkurrens, inte bara skulle bli lägre utan dessutom så låga, att det komme
afl uppstå påtaglig förlust. Om förhållandet beror på depression, kan
det givetvis i vissa fall vara anledning att anse, att konkurrensbegränsningen
icke i det aktuella läget vållar skadlig verkan. Såsom tidigare "framhållits,
kan det nämligen i vissa fall vara skäl att på detta sätt beakta
de allmänna konjunkturförutsättningarna. Sådana undantag från den nyss
berörda regeln böra emellertid företagas först efter omsorgsfull prövning.
Det är nämligen angeläget, att den här föreslagna lagen icke utnyttjas för
att ytterligare stimulera benägenheten att bekämpa depressioner genom
restriktiva åtgärder i stället för genom expansionsbefrämjande. Den risken
kunde eljest föreligga, att en sådan lagstiftning i klar motsats till sitt syfte
i verkligheten bleve använd för att stödja en bunden prisbildning.

Av stor praktisk betydelse är dessutom det förhållandet, att lönsamheten
vanligen är olika vid olika företag inom en kartell.---Konkurrensbe gränsningens

huvudsakliga verkan kan nämligen just ligga i att den ger
mindre effektiva företag ett skydd, som befriar dem från tvånget att genom
rationalisering söka sänka sina kostnader, och samtidigt ger eu god och
säker vinst åt mera effektiva företag mot villkor, att dessa icke i prisavseende
utnyttja sin konkurrensöverlägsenhet.

Redan vid bedömning enligt denna första punkt kunna sålunda uppenbara
sig problem, som närmare beröras i den andra punkten, enligt vilken
en konkurrensbegränsning betecknas såsom skadlig, om den vållar väsent -

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

lig fara för oförmånlig påverkan av förhållandet mellan resultat och kostnader,
d. v. s. effektiviteten. Så sker om den är ägnad att hålla tillbaka tekniska
och organisatoriska framsteg eller att allmänt hämma tävlingslusten
på ett oförmånligt sätt; vidare om branschens effektivitet hålles nere genom
att mindre effektiva företag få ett konstlat skydd, såsom t. ex. kan bli fallet
om en kartell i sin prissättning i allt för hög grad beaktar förhållandena
inom företag med särskilt höga kostnader; likaså om konkurrensbegränsningen
uppmuntrar till nyetablering och utbyggnad, varigenom kapaciteten
inom branschen kan ökas utöver behovet; eller om den direkt lämnar utrymme
för en stegring i kostnadsnivån, som vid fri konkurrens inte skulle
vara möjlig. Om konkurrensbegränsningen går ut på diskrimination mot
vissa företag, så att dessa icke bli i stånd att göra sig gällande i förhållande
till sin effektivitet, bör även detta bedömas såsom skadligt i enlighet med
denna punkt.

Vad gäller tredje punkten (väsentlig fara för sådan inskränkning av ekonomisk
verksamhet att försörjningen blir med hänsyn till rådande förhållanden
otillfredsställande) torde det fall, att en vara blir allmänt knapp på
grund av konkurrensbegränsning, vara ovanligt. Mindre ovanligt däremot
kan vara, att det uppstår en underförsörjning i förhållande till efterfrågan
i fråga om kvaliteter i lägre prislägen. Saken skall emellertid bedömas med
hänsyn till »rådande förhållanden». Häri ligger bl. a., att det skall bedömas
i vad mån det skulle funnits förutsättningar att producera och sälja
mer, därest konkurrensen icke varit hämmad. Råder t. ex. överskott på
arbetskraft, finnas uppenbarligen i varje fall förutsättningar för en större
produktion. Det kan förekomma att en konkurrensbegränsning medverkar
till att ett visst överskott av arbetskraft uppstår — t. ex. genom att priserna
bli höga och efterfrågan därigenom hålles tillbaka eller, mera indirekt,
genom att en priskartell så förbättrar förtjänstmöjligheterna inom en
bransch, att nyetablering gynnas, varigenom branschen får en överkapacitet,
som sedan föranleder förluster och måhända att vissa företag nedläggas,
eventuellt efter att först ha inköpts av kartellen. En överenskommelse
mellan företagare om produktionsbegränsning behöver dock icke betraktas
såsom samhällsskadlig i lagens mening, när den betingas av avsättningssvårigheter
— såvida det inte kan göras sannolikt, att avsättningssvårigheterna
bero på konkurrensbegränsning, som leder till att t. ex. priserna
bli höga. Råder allmän varuknapphet, måste givetvis också detta beaktas.
1 så fall kan regeln endast tillämpas, när på visst varuområde på
grund av konkurrensbegränsning framträder en mer än i allmänhet utpräglad
brist.

Reträffande såväl andra som tredje punkten av de föreslagna grunderna
för omdömet skadlig verkan är att märka, att sådan verkan angivits föreligga
redan då väsentlig fara är för handen för där angivna missförhållanden.
Förslagets läggning i denna del är främst betingad av de bevisningssvårigheter,
som ofta göra sig gällande i frågor av denna karaktär. Om t. ex.
en konkurrensbegränsning genom att påverka priserna vållat eller är i färd
med att vålla en överexpansion inom en bransch och därmed onödigt höga
kostnader, är ofta ej möjligt att tilifullo ådagalägga ett sådant förhållande
med erforderlig tydlighet, eftersom det icke går att direkt påvisa hur branschens
struktur skulle ha gestaltat sig, därest det icke förekommit någon
konkurrensbegränsning. Därest lagstiftningen skall kunna få avsedd verkan
måste det därför i många här ifrågavarande fall icke ställas större krav
på utredningen än att en viss konkurrensbegränsning visas medföra väsentlig
fara för sådan minskad effektivitet eller inskränkning av ekonomisk
verksamhet, som avses i berörda punkter. Med uttrycket »väsentlig» har

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

105

avsetts att angiva, att faran skall ha en hög grad av intensitet; fråga skall
alltså vara om en påtaglig och nära liggande risk för uppkomsten av sådana
missförhållanden, varom här är fråga.

Reservanterna.

Den gränsdragning som skett genom att frågan om verkan av en konkurrensbegränsning
i första hand skall betraktas med utgångspunkt från konsumenternas
intressen, finner reservanterna vara alltför snäv. Genom den
angivna avgränsningen faller vissa viktiga synpunkter bort. Såsom dunkelt
betecknar reservanterna uttalandet att enskilda företagares intressen av att
icke hindras i utövningen av sin näring även skall beaktas men bedömas
med utgångspunkt från konsumenternas behov.

Sina allmänna anmärkningar sammanfattar reservanterna på följande
sätt:

I lagutkastets 1 § har nu ett försök gjorts att definiera, vad som avses
med uttrycket samhällsskadlig verkan av konkurrensbegränsning inom näringslivet.
I 4 § anges, när offentligt ingripande i syfte att förhindra sådan
samhällsskadlig verkan får ske. Slutligen upptar 5 § vissa presumtionsregler.
Dessa tre paragrafer måste ses som en enhet för att innebörden alls skall
kunna förstås. Rent lagtekniskt måste utredigeringen av stadgandena betecknas
som otillfredsställande. För förståelse av stadgandena kräves emellertid
även en ingående kännedom om de vidlyftiga motiv till dessa, som betänkandet
innehåller. Då man nödgas karakterisera dessa motiv som oskarpa
och delvis varandra motsägande, kan slutsatsen icke bli annan än den, att de
nu föreliggande lagreglerna med därtill hörande motiv icke fylla måttet
utan under alla förhållanden måste underkastas en sorgfällig överarbetning.
Den tilltänkta lagstiftningen kan icke anses motsvara vad i vårt land kräves
i fråga om rättssäkerhet och likhet inför lagen. Det torde för regeringsrätten
bli en olöslig uppgift att i förevarande hänseende söka skipa rättvisa
inom näringslivet med ledning av föreliggande lagtext och motiv. En huvudanmärkning
mot majoritetens förslag blir sålunda, att man icke, såsom bort
ske på ett hittills oreglerat rättsområde, försökt taga sikte på fall av allvarliga
missbruk utan i stället genom vaga formuleringar sökt täcka så många
fall som möjligt.

I fråga om de särskilda punkterna av lagförslagets 1 § anmärker reservanterna
till punkt 1) att de sakkunniga här icke lyckats åstadkomma
en nöjaktig precisering av begreppet »samhällsskadlighet», något som avsetts
och uppenbarligen är av nöden, om bestämmelsen icke skall leda till rättsosäkerhet
och godtycke. Reservanterna framhåller att de tillämpande myndigheterna
vid en prövning efter de linjer de sakkunniga i betänkandet angivit
möter en rad frågor, som de måste taga ställning till. Till belysning
härav anföres:

De förutsättningar, under vilka näringslivet arbetar, ändras ständigt och
en jämförelse av pris- och kostnadsrelationer under olika perioder blir därför
i många fall av tvivelaktigt värde för den bedömning, som här skall göras.
Inom åtskilliga branscher har ett avtalsbundet samarbete praktiserats
så länge, att det måste bli svårt att med någon större grad av sannolikhet
förutse den prissättning, som komme att utbildas efter samarbetets eventu -

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

ella upphörande. Detta samarbete kan ha medfört eller underlättat kostnadsbesparingar
både på produktions- och försäljningssidan, t. ex. i form
av en förbättring av branschens struktur, och samarbetets upphörande och
den intensifierade konkurrens, som sannolikt därav följer, måste i åtskilliga
fall antagas komma att icke oväsentligt höja företagens kostnader. Varje
kvantitativ uppskattning härvidlag är emellertid i flertalet fall dömd att
misslyckas.

Näringsfrihetsnämnden skall vidare enligt motiven beakta, att kostnadsläget
och därmed lönsamheten vanligen är olika vid olika företag inom en
kartell. Det är givetvis i princip riktigt att företag med höga omkostnader
icke böra tillåtas att bestå i skyddet av en kartell, men vilka krav på »effektivitet»
som skola ställas vid nu ifrågavarande bedömning är icke lätt att
ange.

Särskilt anmärkningsvärt är, att de tillämpande myndigheterna skola ha
skyldighet att söka karakterisera det allmänna konjunkturläget och, allt
efter dettas beskaffenhet, mer eller mindre strikt tillämpa, kanske till och
med bortse från den nu ifrågavarande bedömningsgrunden, d. v. s. att prissättningen
är hög i förhållande till verkliga kostnader. Härtill kommer, att
även ett riktigt bedömande in casu av »det aktuella läget» kan ha förlorat
sin giltighet, innan ärendet prövas av regeringsrätten.

Till 1 § punkt 3) anmärker reservanterna, att de icke har sig bekant
och att det icke heller i de sakkunnigas motivering antytts, vilka konkreta
fall som givit de sakkunniga anledning att upptaga denna bestämmelse.
Reservanterna anser att densamma utan nämnvärd olägenhet kan utgå.

Uttrycket »väsentlig fara» finner reservanterna tvivelaktigt redan
ur rent språklig synpunkt och knappast täcka den grad av fara, som angivits
i motiven. De kan icke heller ur saklig synpunkt godtaga, att »väsentlig
fara» för en skadlig verkan skall anses till fyllest för ingripande. Lagstiftningens
tillämpningsområde får härigenom en alltför oklar avgränsning. Reservanterna
framhåller, att bestämmelsen genom uttryckets begagnande i
själva verket innebär en bevisregel till nackdel för den konkurrensbegränsande
åtgärdens upphovsmän och att verkan härav förstärkts genom de regler
om legal presumtion för att samhällsskadlig verkan förefinnes, vilka upptagits
i lagförslaget. Sin kritik uttrycker reservanterna i följande ordalag:

Det må medges, att fara för skada i vissa speciella fall redan i och för sig
kan innebära skada. Om t. ex. en byggnad underminerats genom grävningsarbete,
kan faran för ras minska byggnadens försäljningsvärde och en skada
sålunda åsamkas byggnadens ägare. I situationer av denna typ blir gränsen
mellan fara och skada tämligen flytande. Den fara, som avses i 1 § lagförslaget,
är emellertid uppenbarligen av annan typ. Om exempelvis en åtgärd
är ägnad att hämma teknisk utveckling, är ju härmed ingen skada skedd,
om tekniska framsteg faktiskt icke bli tillbakahållna. Det torde icke överensstämma
med vedertagen juridisk terminologi att beteckna en fara av sist
angivet slag såsom skada. Det bör fastslås, att vad majoriteten vill förhindra
är att skada i vedertagen mening uppkommer. Det kan icke vara ett självändamål
att förhindra fara för skada.

Det sagda innebär självfallet icke, att det skulle vara ändamålslöst att
ingripa redan då fara för skada föreligger. Men det synes vara av vikt, att man
gör klart för sig vilken funktion ett sådant ingripande fyller. Man vinner
genom detta alt de situationer, där skada verkligen inträffar, kunna förväntas
bli färre. Men därtill kommer en betydelsefull effekt på det bevisrättsliga

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

107

planet. Huruvida skada i ett givet fall uppstått eller ej blir nämligen utan
betydelse, och de svårigheter, som kunna vara förenade med att bevisa skada,
bortfalla. Det är enligt motiven sistnämnda synpunkt som främst betingat
majoritetens förslag om ett ingripande redan på farostadiet.

Utgångspunkten för bedömande av varje bevisrättslig regel är, att man
vid bevisbedömningen aldrig kan komma till ett hundraprocentigt säkert
resultat. Risken för misstag finnes alltid. Om man nu, när det är skada i
vedertagen mening man i verkligheten vill förhindra, uppställer regeln, att
ingripande kan ske redan vid fara, är detta visserligen ingen bevisregel i teknisk
mening utan en materiell regel. Men den fyller praktiskt sett samma
funktion som en ytterligt långtgående bevislättnad för den som påstår, att
skada uppkommit.

Herr Gillbergs yttrande.

Den i lagförslagets 1 § införda definitionen av sainhällsskadlig verkan av
konkurrensbegränsning finner herr Gillberg väl inbegripa företeelser, som
bör undvikas och motarbetas. En annan sak är huruvida det är lämpligt eller
möjligt att till grund för rättstillämpningen lägga bestämmelser, utformade
på detta sätt. Tillämpningen av sådana bestämmelser skulle komma att nödvändiggöra
en bedömning av komplicerade förhållanden inom mycket stora
delar av svenskt näringsliv. Det ifrågasättes, huruvida en sådan bedömning
är möjlig att utföra i praktiken. Den på en sådan bedömning grundade lagtillämpningen
får dessutom till följd en dirigering av den ekonomiska verksamheten
i vårt land, som skulle gå vida utöver vad som eljest brukar ske
medelst lagstiftning. Betänkligheterna mot utformningen av definitionen
finner herr Gillberg bli särskilt stora därför att de sakkunnigas förslag till
lagstiftning icke riktar sig mot vissa särskilda slag av konkurrensbegränsning
utan mot praktiskt taget all konkurrensbegränsning.

Ehuru det första fallet — konkurrensbegränsning som föranleder höga
priser i förhållande till verkliga kostnader — är det minst komplicerade fallet
måste man, framhåller herr Gillberg, även i detta fall räkna med tillämpningssvårigheter.
Detta beror på att förhållandena inom näringslivet ingalunda
är statiska.

Än större svårigheter finner herr Gillberg uppkomma vid de övriga i 1 §
angivna fallen samt anför härutinnan:

Att avgöra huruvida en konkurrensbegränsning förhindrar eller försvårar
kostnadssänkning eller åstadkommer kostnadsökning, förutsätter en ingående
kännedom om den kostnadsmässiga och tekniska situationen inom den
berörda branschen. Det samma gäller bedömningen av konkurrensbegränsningens
inverkan på »teknisk eller ekonomisk utveckling». Även med den
sakkunskap, som de inom branschen verksamma företagarna besitta, kunna
felbedömningar icke undvikas, som företagarna själva få taga de ekonomiska
konsekvenserna av. Risken för sådana felbedömningar skulle bli än
större, därest kostnadsfrågorna och den framtida utvecklingen i stället
skulle bedömas av statliga organ, som, hur de än konstruerades, icke skulle
vara lika sakkunniga som företagarna inom branschen och som icke heller
skulle göra sina bedömningar under trycket av det ekonomiska ansvar, som
åvilar företagarna.

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

Det måste likaledes bli utomordentligt svårt, ofta alldeles omöjligt, att
avgöra, huruvida konkurrensbegränsning medför det i 1 § 3) beskrivna slaget
av samhällsskadlig verkan.

Även mot bestämningen »väsentlig fara för» intager herr Gillberg en starkt
kritisk hållning, och anför härom:

Detta måste öka svårigheterna att tillämpa dessa bestämmelser. De senaste
fem årens praktiska erfarenheter beträffande risken av att ställa prognoser
på det ekonomiska området tala knappast för, att det står i mänsklig förmåga
att med den säkerhet, varmed lagtillämpning rimligtvis bör ske, avgöra, när
»väsentlig fara» för uppkomsten av de i 1 § 2) och 3) angivna situationerna
föreligger. Härför skulle erfordras en, hittills icke existerande, förmåga att
förutse effekten av en hel rad komplicerade faktorer, som äro verksamma
inom samhällslivet.

Under alla förhållanden bör därför bedömningen av den verkan, som konkurrensbegränsning
medför, baseras på redan inträdda faktiska förhållanden,
som tillförlitligen kunna påvisas.

Remissyttrandena.

Den av de sakkunniga föreslagna definitionen av begreppet »samhällsskadlig
verkan» har i sin allmänna utformning icke rönt gensagor
från någon av de myndigheter och organisationer, som ställt sig positiva
till de sakkunnigas lagförslag; dock förordar kommerskollegium att skydd
mot konkurrensbegränsning beredes näringsidkare även i fall då konsumentintresset
icke direkt beröres. Kollegium föreslår därför att ett tillägg till den
ifrågavarande paragrafen göres i detta syfte.

Såsom sammanfattande omdöme uttalar kollegium, att den i lagförslaget
givna definitionen synes godtagbar och för övrigt så ändamålsenligt utformad,
som utan stöd av mera djupgående erfarenheter låtit sig göra. Kollegium
avstyrker reservanternas förslag att utesluta punkt 3) (väsentlig fara
för sådan inskränkning av ekonomisk verksamhet att försörjningen blir otillfredsställande).
Att en viss osäkerhet angående innebörden av definitionen
kan göra sig märkbar under den första tiden av lagens giltighet finner kollegium
väl icke osannolikt men kollegium anser de befarade olägenheterna
härav överdrivna. Kollegium anför:

Det ligger i sakens natur att en oantastlig legal definition av begreppet
samhällsskadlig verkan av konkurrensbegränsning är synnerligen svår för

att icke säga omöjlig att göra.----Majoritetens förslag till definition

torde få ses som ett försök att giva i och för sig önskvärda utgångspunkter
för den avgränsning mellan skadliga och icke skadliga överenskommelser,
som lagtillämpningen måste innebära. Det får sedan bli rättstillämpningens
sak att efter ingående prövning av särskilda fall och med utnyttjande av
successivt vunna erfarenheter giva definitionerna ett fastare och mera bestämt
innehåll. Man bör heller icke enligt kollegii mening bortse från möjligheten
att låta vid rättstillämpningen vunna erfarenheter komma till uttryck
i ändring av lagtexten. I främmande rätt på detta område föreligger
icke sådana preciserade definitioner, som kritikerna av majoritetsförslaget
synas efterlysa, utan där äro definitionerna ofta tvärtom mera allmänt formulerade
än i de sakkunnigas förslag.---- Kollegium har sig icke be -

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

109

kant, att dessa förhållanden inom respektive länder medfört sådana allvarliga
olägenheter, som på många håll befaras kunna uppkomma, om lagförslaget
förverkligas.

Kollegium erinrar i anslutning härtill om att i den nu gällande övervakningslagen
begreppet konkurrensbegränsning icke definierats. Emellertid
bär det genom den kunskap som efterhand vunnits genom kartellregistrering
numera blivit möjligt att ge begreppet ett så konkret innehåll, att det med
ett eller annat undantag icke längre möter påfallande svårigheter att avgöra
vilka avtal som är registreringspliktiga.

Statens jordbruksnämnd förklarar sig dela de sakkunnigas uppfattning,
att utgångspunkten för en bedömning av om priserna skall anses vara höga
eller icke bör vara en lönsamhetsberäkning. Nämnden har icke heller i och
för sig något att erinra mot de sakkunnigas uttalande om att direkt ingrepp
gentemot företag med monopolställning alltid måste grundas på ett utredningsresultat,
som visar att räntabiliteten är hög icke endast i förhållande
till kostnaderna utan även i förhållande till företagarrisken. Nämnden
framhåller emellertid i anslutning härtill, att den föreslagna bedömningen
torde vara svår att göra efter objektiva grunder samt att en viss generositet
vid tillämpningen i dessa fall torde vara påkallad.

Gentemot de sakkunnigas uttalande om att viss hänsyn bör tagas till konjunkturläget,
framställer jordbruksnämnden erinringar. Nämnden anför
härutinnan:

I sådana fall, då de höga priserna icke föranletts av att ett företag har
monopolställning, skall enligt motivet i regel undersökas, huruvida priserna
genom den medvetet åstadkomna konstlade konkurrensbegränsningen blivit
högre i förhållande till kostnaderna än vid fri konkurrens. Vid denna bedömning
borde hänsyn tagas även till konjunkturläget. Det uttalas sålunda,
att vid inflationstryck det kunde förekomma, att priserna även vid fri konkurrens
skulle komma att vara höga i förhållande till kostnaderna. Men om
det i ett sådant läge framstode som sannolikt, att konkurrensbegränsning
ytterligare stärkte prisstegringstendenserna, borde den betraktas som skadlig.
Enligt dessa uttalanden i motiven, till vilka ingen motsvarighet finnes
i lagtexten, skulle den tillämpande myndigheten sålunda söka konstruera
fram vilka priser, som vid fri konkurrens skulle komma att tillämpas under
det rådande konjunkturläget. Ett sådant bedömande torde vara nästan
omöjligt att verkställa och på bedömandet skulle med nödvändighet inverka
den subjektiva uppfattning av politiska och ekonomiska ting, som olika
ledamöter i det tillämpande organet hade. Enligt nämndens uppfattning bör
lagtexten i förevarande fall bibehållas, medan däremot uttalandena i motiven
böra ändras. Det enda avgörande vid bedömningen bör vara, om priserna
ur lönsamhetssynpunkt rent kalkylmässigt äro höga i förhållande till
kostnaderna vid en drift, som är normalt rationell inom branschen. Om i en
kartell t. ex. ingå ett företag med låga kostnader och andra företag, vars
kostnader till följd av bristande rationalisering äro höga, bör alltså jämförelsen
ske med det förstnämnda företaget. Uppfattas efter sådan bedömning
priserna vara höga och ha dessa satts av företag, som tillämpa konkurrensbegränsning,
bör samhällsskadlig verkan anses föreligga. En annan
sak är sedan, om näringsfrihetsombudsmannen eller nämnden med hänsyn
till särskilda omständigheter — exempelvis inflationstryck — anser sig böra
avstå från att göra några ingripanden mot företagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

Av de myndigheter och institutioner, som ställt sig avvisande till den av
de sakkunniga föreslagna lagstiftningen, har flera som grund för sin avvisande
ställning hänvisat bl. a. till att definitionen av begreppet »samhällsskadlig
verkan» är alltför vagt utformad och därför icke lämnar erforderlig
ledning för lagstiftningens tillämpning. Stockholms handelskammare anför
i detta hänseende:

Att bedöma om priserna äro höga »i förhållande till verkliga kostnader»
utgör icke någon rättslig prövning. Eftersom i motiven hänvisas till den
form för lönsamhetsberäkningar inom priskontrollnämnden som utarbetats
inom den s. k. Haganderdelegationen, må även erinras om, att dessa beräkningar
icke äro och icke varit avsedda för tillämpning annat än i ett övergångsskede
med en av knapphetsläge motiverad statlig prisreglering samt
att beräkningarna bland annat icke ge utrymme för de risktaganden som
utgöra en väsentlig förutsättning för företagsamhet och framåtskridande
över huvud. Och även om lönsamhetsundersökningarna skulle äga rum i
enlighet med Haganderdelegationens anvisningar, har därmed icke erhållits
någon ledning för bedömande av det på så sätt framräknade resultatet. Att
i ett samhälle, där vinstintresset alltjämt accepteras som en drivfjäder till
ökade insatser och högre levnadsstandard, med några anspråk på rättssäkerhet
fastställa, vilken grad av räntabilitet som skall anses vara »onormalt
hög» är i regel uteslutet. Än större svårigheter möta, då det gäller att
ådagalägga, om priserna genom konkurrensbegränsning »blivit högre i förhållande
till kostnaderna än vid fri konkurrens». I dylika fall saknas ofta
jämförelsematerial. Konkurrensbegränsningen har dessutom måhända verkat
kostnadssänkande i sådan grad, att konkurrensens tvångsvisa återställande
kan vara ägnat att, åtminstone på kort sikt, snarare driva upp än
pressa ned priserna.

Liknande synpunkter framföres av handelskamrarna i Gävle och Borås.
Även Sveriges köpmannaförbund ger uttryck åt denna uppfattning samt betonar
därvid särskilt svårigheten att beräkna de »verkliga» kostnaderna för
en viss vara i raden av de många produkter ett företag vanligen tillverkar.

Svea hovrätt anser definitionen vara alltför ensidig samt anför:

Hovrätten har i det föregående framhållit huru känslig avvägningen är
mellan sådana konkurrensbegränsande företeelser som böra tolereras och
sådana som skola motverkas. Uppenbarligen kan detta spörsmål icke avgöras
under ensidigt hänsynstagande till konsumentintressen. Även andra
samhällsintressen måste i detta sammanhang vinna beaktande. De sakkunniga
torde själva ha varit medvetna härom. Enligt motivuttalanden skola
nämligen konkurrensbegränsningar tillkomna på statens tillskyndan vara
undantagna från lagens tillämplighet, i det de förutsättas icke ha samhällsskadlig
verkan. Enär dessa konkurrensbegränsningar i stor utsträckning
tillkommit av andra skäl än hänsynen till konsumenterna, få de sakkunniga
antagas vara beredda att godtaga även andra samhällsintressen som motivering
för att konkurrensbegränsning tolereras. Jämväl kostnadsökning som
föranledes av patenträtt skall icke räknas såsom belastande vid avgöranden
huruvida samhällsskadlig verkan föreligger. Med den nyetableringskontroll,
som enligt de sakkunnigas redogörelse utövas i fråga om tidningsförsäljning,
åsyftas exempelvis i främsta rummet att i tryckfrihetens intresse möjliggöra
att publikationer av alla slag finnas att tillgå överallt. En dylik kon -

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

kurrensbegränsning kan, även om den skulle medföra någon kostnadsfördyring
för tidningsköparen, icke utan vidare anses samhällsskadlig. Av
intresse är att de sakkunniga själva vid bedömande av om nyetableringskontrollen
inom bokhandeln är samhällsskadlig eller ej som kriterium valt
huruvida bokspridningen bland breda befolkningslager och till avlägsna
trakter i tillräcklig grad underlättas. Vid en prövning av frågan huruvida
en prisstegrande konkurrensbegränsning verkar skadligt ur sarnhällets synpunkt
måste även allmänna produktionssynpunkter få anläggas. Ur hela
samhällets synvinkel kan det måhända i många fall te sig gynnsammare
med ett något högre konsumentpris som ger en företagare tillräckligt stor
marginal för att driva fortsatt forskning än ett något iägre konsumentpris
som icke ger företagaren dessa möjligheter. Vid bedömningen kunna överväganden,
som syfta till förändringar i en hel näringsgrens struktur, komma
att spela in.

Frågan om samhällsskadlig verkan synes hovrätten vara ytterst komplicerad.
Det kan ifrågasättas om över huvud några allmängiltiga kriterier
härpå kunna uppställas. Längre än till vissa allmänna riktlinjer torde man
icke komma. I förevarande paragraf synas emellertid endast några av de
faktorer som äro av betydelse ha blivit redovisade. Bedömningen måste,
såsom inledningsvis framhållits, ske mera fritt. Garantierna mot rättsosäkerhet
få sökas på annat håll än i definitioner av samhällsskadligheten.

De sakkunnigas förslag om att redan väsentlig fara för uppkomsten
av de i punkterna 2) och 3) av den ifrågavarande paragrafen angivna
missförhållandena skall anses innebära samhällsskadlig verkan beröres endast
av ett fåtal av de myndigheter och organisationer, som intagit en positiv
hållning till lagstiftningen. Av dem har kommerskollegium och jordbruksnämnden
uttalat sig till förmån för att definitionen utformas i huvudsaklig
överensstämmelse med de sakkunnigas förslag.

Kommerskollegium anför:

Vad gäller anmärkningarna mot begreppet »väsentlig fara för skada»
synas dessa grunda sig på en bedömning utifrån den allmänna skadeståndslärans
skadebegrepp. Det synes kollegium emellertid icke riktigt att på
detta sätt utan vidare överföra regler och betraktelsesätt från ett rättsområde
till ett annat utan att ge akt på de väsentliga olikheter, som föreligga.
Det är nämligen icke här fråga om att förhindra uppkomsten av skada
i den allmänna skadeståndslärans mening utan fastmer att hindra att de
ekonomiska tillgångarna inom landet disponeras på ett sätt, som icke är
ur konsumenternas och därmed samhällets synpunkt ändamålsenligt. Någon
skadeståndsplikt föreligger icke för avtalsparterna ens i det fall då det kunnat
konstateras, att en viss ltonkurrensbegränsande handling redan medfört
samhälls skadliga verkningar. Inga företagare kunna sålunda bli skadeståndspliktiga
av det skäl att de deltagit i konkurrensbegränsande samarbete.
Den risk för rättsosäkerhet som begreppet »väsentlig fara» i detta
sammanhang ansetts kunna medföra torde få hänföras till de fall, då åtgärd
vidtages mot en konkurrensbegränsande överenskommelse och det sedermera
synes, som om några olämpliga verkningar av överenskommelsen icke
skulle ha uppstått ens på lång sikt. Rättsosäkerheten skulle med andra ord
föranledas av de stora svårigheter, som enligt kritiken måste föreligga för
bedömningen av hur en konkurrensbegränsande överenskommelse, som för
stunden icke är skadlig, kan komma att verka på lång sikt. De av monopol -

112

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

utredningsbyrån verkställda specialundersökningarna erbjuda i vissa fall
goda möjligheter att iakttaga hur den väsentliga fara, som uppstår just med
tillkomsten av en branschs kartellering, sedermera successivt utkristalliserar
sig i påtagliga skadeverkningar icke blott i fråga om högt pris i förhållande
till verklig kostnad utan jämväl beträffande snedvridning av branschens
kostnadsstruktur samt överdimensionering av produktionsapparaten.

Statens jordbruksnämnd föreslår att uttrycket »väsentlig» ersättes med
ordet »påtaglig». Nämnden anför härom:

Jordbruksnämnden delar de sakkunnigas uppfattning, att lagstiftningen
torde bli ineffektiv, om man för ingrepp alltid måste avvakta att påvisbara
skadliga effekter inträffat. Såsom i motiven uttalas, bör emellertid för att
samhällsskadlig verkan skall anses föreligga faran för de i lagtexten angivna
effekterna ha en hög grad av intensitet. Enligt nämndens uppfattning
torde detta icke tillräckligt klart framgå av ordet »väsentlig».

Statens priskontrollnämnd förordar däremot, att uttrycket »föranleder
väsentlig fara» får utgå ur definitionen på samhällsskadlig verkan. Det synes
nämnden icke innebära någon väsentlig olägenhet med hänsyn till lagstiftningens
syfte, om definitionen göres mera precis, vilket enligt nämndens
uppfattning icke minst med hänsyn till bevisreglerna framstår som
angeläget.

De myndigheter och organisationer, som ställt sig avvisande till den av
de sakkunniga föreslagna lagstiftningen, har i sin kritik av definitionen på
samhällsskadlig verkan i flera fall vänt sig även mot uttrycket »väsentlig
fara».

Svea hovrätt förklarar sålunda att, om de sakkunnigas förslag godtages,
hovrätten i varje fall måste vända sig mot att samhällsskada skall utan vidare
anses föreligga då »väsentlig fara» för en viss utveckling uppkommit;
från samhällsskadlig verkan måste särhållas förmodanden avseende framtiden.

Mot beteckningen »samhällsskadlig» framställes på vissa håll anmärkningar.
Sveriges industriförbund förordar sålunda att samhällsskadlig
utbytes mot en mera neutral benämning på de företeelser, som lagen avser
att förbjuda.

Även Svenska reklamförbundet anlägger dylika synpunkter och anser
det icke välbetänkt att i lagstiftningen bruka ett så affektbetonat uttryck
som »samhällsskadlig» med den pariastämpel och »bad will», som det medför
i allmänhetens ögon.

Departementschefen.

I vårt land råder i stort sett enighet om att konkurrensbegränsningar icke
i och för sig behöver vara av ondo; de bör därför motverkas endast i den
mån de ger upphov till skadliga verkningar. Av så mycket större vikt blir
då att avgöra vilka verkningar som skall anses skadliga. På den punkten
går meningarna av naturliga skäl ofta isär. Olika uppfattningar gör sig

113

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

gällande både beträffande frågan under vilka allmänna förutsättningar skadlig
verkan skall anses föreligga och därom, hur dylika allmänna grunder
bör tillämpas på enskilda fall.

För att säkerställa en enhetlig och följdriktig tillämpning av den föreslagna
lagen har de sakkunniga i 1 § upptagit en definition av begreppet skadlig
verkan. De har därvid utgått från att frågan om verkningarna i första
hand bör betraktas ur synpunkten av konsumenternas intresse. Även enskilda
företagares intresse av att icke hindras i utövningen av sin näring bör
naturligen beaktas, men bedömningen bör då ske med utgångspunkt från
konsumenternas behov.

De sakkunnigas definition upptager tre särskilda fall av skadlig verkan.
Det första fallet hänför sig till konkurrensbegränsningens inverkan på priset:
föranleder en konkurrensbegränsning priser, som är höga i förhållande
till de verkliga kostnaderna, innebär detta skadlig verkan. Grundläggande
vid denna bedömning bör enligt de sakkunniga vara förhållandet mellan
nettovinsten, inberäknat s. k. dold vinst, och det i företaget nedlagda egna
kapitalet, värderat i enlighet med den s. k. återanskaffningsprisprincipen. En
sådan lönsamhetsberäkning inbegriper många besvärliga problem. Emellertid
har dessa frågor behandlats av den s. 1c. Haganderkommittén. Utan att ta
ställning till detaljerna i kommitténs utredning förordar de sakkunniga, att
de av kommittén framlagda principerna tillämpas. I den mån endast en del
av ett företags verksamhet beröres av konkurrensbegränsning, bör lönsamheten
för denna del av verksamheten bedömas för sig.

På grundval av lönsamhetsberälcningens resultat har man att bedöma om
priset är att anse såsom högt i förhållande till kostnaderna. De sakkunniga
anser, att man vid denna bedömning bör beakta, om konkurrensbegränsningen
är mer eller mindre ofrånkomlig eller om det finns möjlighet att
häva densamma. Det förra är oftast förhållandet i fråga om de konkurrensbegränsningar,
som är att hänföra till monopolistfallet; det senare gäller i
allmänhet om konkurrensbegränsningar, som omfattas av kartellfallet.

Håller en ensamföretagare höga priser, har näringsfrihetsnämnden — om
konkurrens ej kan åstadkommas t. ex. genom import eller igångsättande av
ett konkurrerande företag — ej annan möjlighet att ingripa än att förhandlingsvägen
söka förmå vederbörande att sänka priserna eller, såframt detta
ej lyckas, att utfärda ett föreläggande, som för en tid av ett år reglerar företagets
priser (intermittent priskontroll). De sakkunniga framhåller, att det
senare innebär, att nämnden tar ett eget ansvar för prisnivån. Ett dylikt direkt
ingrepp måste därför alltid vara grundat på ett utredningsresultat, som
visar att räntabiliteten är hög i förhållande till kostnaderna.

I fråga om kartellfallets konkurrensbegränsningar har näringsfrihetsnämnden
däremot aldrig att själv ta ansvaret för priserna. Befinnes priserna
■sara höga, har nämnden i stället att söka förmå vederbörande att frivilligt
upphava kartellen eller, om detta ej lyckas, att förelägga kartellparterna att
upphäva konkurrensbegränsningen. Nämnden har alltså endast att tillse,
att det åter blir fri konkurrens.

8 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. ATr 103.

114

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

På grund därav anser de sakkunniga, att man i fråga om kartellfallets
konkurrensbegränsningar icke behöver upprätthålla samma krav som i monopolistfallet
på alt räntabiliteten skall ha visats vara onormalt hög. De
finner det i stället vanligen höra vara tillräckligt, att det ådagalägges, att
priserna blivit högre i förhållande till kostnaderna än vad de skulle ha blivit
vid fri konkurrens.

Stundom är det så att priserna även vid fri konkurrens skulle komma
att förbli höga, exempelvis om det råder ett inflationstryck. Enligt de sakkunniga
bör konkurrensbegränsningen i detta fall betraktas såsom skadlig,
om det framstår såsom sannolikt, att den ytterligare stärker prisstegringstendenserna.

I andra fall kan åter förekomma att priserna vid fri konkurrens icke
endast skulle bli lägre än kartellpriserna utan så låga, att påtaglig förlust
skulle uppkomma. Beror förhållandet på depression, kan det enligt de sakkunniga
då i vissa fall vara skäl att på det sättet beakta de allmänna konjunkturförutsättningarna,
att konkurrensbegränsningen i det aktuella läget
ej anses vålla skadlig verkan. Emellertid tillrådes varsamhet härvidlag; det
är nämligen angeläget att den föreslagna lagen icke ökar benägenheten att
bekämpa depressioner genom tillbakahållande åtgärder i stället för genom
utvecklingsfrämj ande.

Lönsamheten är vanligen olika vid olika företag inom en kartell. Har
vissa företag i en kartell så höga kostnader, att vinsten blir låg, kan deras
priser ändå, framhåller de sakkunniga, vara att anse såsom alltför höga.
Konkurrensbegränsningen kan nämligen ge mindre effektiva företag ett
skydd, som befriar dem från tvånget att genom rationalisering söka nedbringa
kostnaderna. Samtidigt får de mera effektiva företagen en god och
säker vinst på det villkoret, att de icke utnyttjar sin konkurrensöverlägsenhet
genom att sänka priserna.

Det andra fall av skadlig verkan, som de sakkunnigas definition upptager,
hänför sig till konkurrensbegränsningens inverkan på effektiviteten inom
näringslivet: föranleder en konkurrensbegränsning väsentlig fara för att kostnadssänkning
förhindras eller försvåras eller att kostnadsökning uppstår eller
att eljest teknisk eller ekonomisk utveckling hämmas, innebär detta en
skadlig verkan. Konkurrensbegränsningen inverkar i dessa fall på ett ogynnsamt
sätt på förhållandet mellan resultatet och kostnaderna, d. v. s. effektiviteten.
Såsom exempel nämner de sakkunniga, att konkurrensbegränsningen
kan komma att hålla tillbaka tekniska och organisatoriska framsteg
eller allmänt hämma konkurrensviljan på ett oförmånligt sätt, att effektiviteten
inom en bransch hålles nere genom att mindre effektiva företag får ett
konstlat skydd, att nyetablering och utbyggnad inom en bransch uppmuntras
så att branschens kapacitet ökas utöver behovet, eller att en sådan höjning
av kostnadsnivån möjliggöres, som ej skulle kunna ske vid fri konkurrens.
Även sådan diskrimination, som får till följd att vissa företag blir ur
stånd att göra sig gällande i förhållande till sin effektivitet, anser de sakkunniga
böra bedömas såsom skadlig ur här angiven synpunkt.

115

Knngl. Maj.ts proposition nr 103.

Definitionens tredje fall avser försörjningen: om en konkurrensbegränsning
föranleder väsentlig fara för sådan inskränkning av ekonomisk verksamhet,
att försörjningen blir med hänsyn till rådande förhållanden otillfredsställande,
utgör detta en skadlig verkan. Såsom det här mest aktuella
lallet nämner de sakkunnniga, att det uppstår viss underförsörjning i fråga
om kvaliteter i lägre prislägen. Det framhålles att överenskommelse om produktionsbegränsning,
som betingas av avsättningssvårigheter, ej bör betraktas
såsom skadlig. Råder allmän varubrist, bör även detta beaktas.

Reservanterna hävdar för sin del att den omständigheten, att de sakkunniga
velat betrakta frågan om de skadliga verkningarna med utgångspunkt
i första hand endast från konsumenternas intressen, innebär att vissa viksynpunkter
fallit bort. Såväl lagtext som motiv finner reservanterna
vara otillfredsställande; man har icke, såsom bort ske på ett hittills oreglerat
rättsområde, försökt taga sikte främst på de allvarliga missbruken utan i
stället genom vaga formuleringar sökt täcka så många fall som möjligt.

Beträffande den första bedömningsgrunden, om prisets förhållande till
kostnaderna, anser reservanterna, att de sakkunniga icke lyckats åstadkomma
en nöjaktig begreppsprecisering. En jämförelse mellan pris- och kostnadsrelationerna
under olika perioder måste i många fall bli av tvivelaktigt
värde. Särskilt anmärkes att det i sådana branscher, där avtalsbundet samarbete
förekommit sedan länge, måste bli svårt att med någon större grad
av sannolikhet förutse prissättningen efter samarbetets upphörande. Att näringsfrihetsnämnden
i vissa fall skulle bedöma det allmänna konjunkturläget
och med ledning därav anpassa lagtillämpningen, finner reservanterna
anmärkningsvärt. Definitionens tredje avsnitt, avseende försörjningen, bör
utgå, då något konkret fall av det här berörda slaget icke kunnat påvisas.
Reservanterna vänder sig slutligen med skärpa mot att i definitionens andra
och tredje punkter redan »väsentlig fara» för där angivna missförhållanden
förklarats innebära skadlig verkan i lagens mening.

Herr Gillberg medger för sin del att de företeelser, som upptagits i definitionen,
är sådana, som bör undvikas och motarbetas. Han ifrågasättei* emellertid,
huruvida det över huvud är möjligt att i praktiken utföra en sådan
bedömning, som förutsättes enligt definitionen, detta med hänsyn till de
komplicerade förhållanden det här gäller. Särskilt stora svårigheter är enligt
hans mening förbundna med tillämpningen av definitionens andra
punkt, om effektiviteten; härför kräves nämligen en ingående kännedom
om den kostnadsmässiga och tekniska situationen inom branschen.

De remissinstanser, som intager en positiv ställning till de sakkunnigas
lagförslag, har icke framställt erinringar mot definitionens allmänna utformning.
Emellertid förordar kommerskollegium, som funnit definitionen
ä övrigt vara ändamålsenligt utformad, ett sådant tillägg, att skydd för näringsidkare
mot konkurrensbegränsning ges också i fall, då konsumentintresset
icke direkt beröres.

De myndigheter och organisationer åter, som ogillar lagförslaget, har ofta

116

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

som motivering åberopat bl. a. att definitionen av skadlig verkan är allt för
vagt utformad och därför ej kan lämna ledning vid lagtillämpningen. I flera
fall har man även vänt sig mot uttrycket »väsentlig fara». Svea hovrätt har
för sin del särskilt anmärkt, att definitionen är alltför ensidig i så måtto
att endast några av de faktorer blivit redovisade, som är av betydelse i sammanhanget.
Hovrätten ifrågasätter om man över huvud i detta hänseende
kan komma längre än till uppställandet av vissa allmänna riktlinjer.

Jag vill gärna medge att det är svårt att i en allmän formel på ett täckande
och träffande sätt ange under vilka förutsättningar en ur samhällelig synpunkt
skadlig verkan av konkurrensbegränsning skall anses föreligga. Även
om man, såsom Svea hovrätt framhållit, knappast kan komma längre än till
vissa allmänna riktlinjer, är det dock för lagens rätta handhavande av stor
vikt att dylika riktlinjer så tydligt som möjligt uppdrages i lagtexten. Vid
de överläggningar, som inom handelsdepartementet ägt rum med vissa företrädare
för näringslivet, har rått enighet om att det främst är de prishöjande
och effektivitetshämmande verkningarna av konkurrensbegränsning, som
man bör vara angelägen att hindra och som därför bör utmärkas såsom
skadliga. I anslutning till ett av kommerskollegium framställt förslag
har det därjämte befunnits vara av vikt, att näringsutövare, som hindras i
sin näringsutövning av enskilda företagares konkurrensbegränsande åtgärder,
i viss utsträckning erhåller en självständig rätt till skydd i lagen. Också
den verkan av en konkurrensbegränsning att annans näringsutövning försvåras
eller hindras bör därför betecknas såsom skadlig. I sakens natur ligger
att icke varje sådan verkan av konkurrensbegränsning, som i och för
sig kunde hänföras under något av de tre fallen, praktiskt bör bedömas såsom
ur samhällelig synpunkt skadlig. Lagstiftningen avser enligt de allmänna
tankegångar, som ligger till grund för densamma, väsentligen att
förhindra verkliga missbruk och missförhållanden. Klart är vidare, att
emellanåt andra samhälleliga hänsyn än önskemålet om största möjliga konkurrens
kan både motivera åtgärder av konkurrensbegränsande effekt och
ursäkta sådana verkningar, som passar in på något av de tre fallen i definitionen.
Det nu sagda synes mig även böra komma till uttryck i definitionen.
Den inskränkningen bör därför göras, att de angivna inverkningarna skall
beröras av lagen blott i den mån konkurrensbegränsningen på ett ur allmän
synpunkt otillbörligt sätt föranleder desamma.

I anslutning till det sagda vill jag framhålla, att den omständigheten att
en konkurrensbegränsning ej ansetts i lagens mening skadlig och att förhandling
därför icke upptages, ej får så tolkas att konkurrensbegränsningen
på något sätt fått samhällets godkännande.

På grundval av de överväganden, som sålunda ägt rum, har i departementsförslaget
definitionen av begreppet skadlig verkan blivit något annorlunda
formulerad än i sakkunnigförslaget. I departementsförslaget uttalas
sålunda, att med skadlig verkan av konkurrensbegränsning skall förstås, att
densamma »på ett ur allmän synpunkt otillbörligt sätt påverkar prisbild -

117

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

ningen, hämmar verkningsförmågan inom näringslivet eller försvårar eller
hindrar annans näringsutövning» (1 § andra st.). Det i sakkunnigförslaget
upptagna tredje fallet, inverkan på försörjningen, har av skäl, som jag senare
kommer att beröra, ansetts kunna utgå.

Det första ledet av definitionen, som alltså avser att prisbildningen otillbörligt
påverkas, motsvarar väsentligen första punkten i de sakkunnigas
definition, ehuru stadgandet i departementsförslaget fått en något knappare
avfattning. Även enligt departementsförslaget bör den allmänna utgångspunkten
för bedömningen naturligen vara prisets förhållande till kostnaderna.
I likhet med vad de sakkunniga förutsatt kan det härvid, åtminstone till
att börja med, vara lämpligt att tillämpa de grunder, som utarbetats under
Haganderkommitténs arbete och den 29 december 1949 anbefallts för tilllämpning
hos de prisreglerande myndigheterna. Då dessa grunder avser bedömning
för annat ändamål än här kommer i fråga, är det emellertid uppenbart
att näringsfrihetsrådet bör ha full frihet att taga ställning till uppkommande
spörsmål och eventuellt utarbeta och tillämpa de grunder rådet
självt finner mest lämpliga.

Vad angår horisontella prisbindningar, åstadkomna genom samarbete
mellan olika företag t. ex. i form av priskarteller, bär flera avstyrkande remissinstanser
speciellt kritiserat de sakkunnigas uttalande, att jämförelse
bör ske mellan de bundna priserna och priserna vid fri konkurrens •— en
sådan jämförelse har ansetts praktiskt omöjlig att verkställa. Jag finner anmärkningarna
ej sakna berättigande. I enlighet med vad som anförts av
jordbruksnämnden synes det därför lämpligare, att bedömningen kommer
att avse, om priserna ur lönsamhetssynpunkt rent kalkylmässigt sett är höga
i förhållande till kostnaderna vid en drift, som ter sig rationell med hänsyn
till förhållandena inom branschen. Ingår t. ex. i en kartell dels välrationaliserade
företag med låga kostnader och dels mindre effektiva företag med
höga kostnader, bör jämförelsen sålunda ske med företagen inom den bättre
gruppen. Också när det gäller ensamföretagare bör enligt min mening i
princip samma betraktelsesätt tillämpas, ehuru naturligen en mera fri prövning
blir nödvändig. I vissa fall torde jämförelse med liknande tillverkningar
av annat slag kunna lämna vägledning. Såväl när det gäller kartellfallet
som beträffande monopolistfallet bör tillbörlig hänsyn tagas till företaganisken.
Pa sätt jordbruksnämnden framhållit kan det i fråga om ensamföretagare
stundom vara påkallat med en viss generositet vid tillämpningen.
Uppenbart är att vid prissättningen en viss marginal för konsolidering, rationalisering
och forskningsarbete måste finnas. Vid tillämpningen av den
här förordade bedömningsmetoden synes det i allmänhet bli föga utrymme
att särskilt beakta konjunkturläget. Skulle emellertid alldeles särpräglade
konjunkturer föreligga, bör naturligen hänsyn till detta förhållande kunna
tagas vid prövningen.

Andra ledet i departementsförslagets definition, som avser att verkningsförmågan
otillbörligt hämmas, motsvarar i huvudsak andra punkten i sak -

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

kunnigförslagets definition. Ehuru prisbildningen i det alldeles övervägande
antalet fall torde påverkas när effektiviteten hämmas, har jag ansett
det vara av visst värde att låta de två leden framstå såsom självständiga
i förhållande till varandra. Dels torde härigenom på ett klarare sätt komma
till uttryck, att effektivitetssynpunkten är av omedelbar betydelse för
lagtillämpningen, och dels torde det finnas fall, där effektiviteten hämmas
av en konkurrensbegränsning utan att därför en otillbörlig påverkan på
prisbildningen kan skönjas.

Såsom de sakkunniga framhållit hämmas effektiviteten, om en konkurrensbegränsning
hindrar tekniska och organisatoriska framsteg eller allmänt
avtrubbar tävlingslusten inom en viss näringsgren; likaså om den
ger mindre effektiva företag ett konstlat skydd t. ex. på det sätt att prissättningen
inom cn kartell i allt för hög grad beaktar förhallandena inom
företag med höga kostnader. Eu konkurrensbegränsning verkar vidare, som
de sakkunniga anfört, hämmande på effektiviteten om den uppmuntrar
till nyetablering eller en ökning av branschens kapacitet utöver behovet
eller om den direkt lämnar utrymme för en stegring av kostnadsnivån, som
inte skulle vara möjlig vid fri konkurrens. Som en viss överkapacitet utgör
en normal företeelse inom näringslivet och kanske i vissa hänseenden också
är önskvärd, bör enligt min mening den bedömning av behovet, som här
förutsättcs äga rum, ske med försiktighet. Överkapaciteten bör, för att
skadlig verkan skall anses föreligga, vara så stor att den i ej oväsentlig mån
överstiger det behov, som rimligen kan förutses.

Med den här förordade kortare utformningen av det andra ledet i definitionen
synes det knappast erforderligt att — lika litet som så ansetts påkallat
i första fallet, påverkan å prisbildningen — utmärka att skadlig verkan
skall föreligga redan vid fara för hämning av effektiviteten. Att man som
förutsättning för förhandling icke alltid skall behöva kräva redan inträffade
konkreta skadliga effekter förefaller mig å andra sidan självklart —
det kan mycket väl tänkas fall då t. ex. en sträng kartellering kan sägas
hämma verkningsförmågan hos en näringsgren fastän det ännu ej utkristalliserats
påtagliga skadeverkningar i fråga om produktionens inriktning.

Det tredje ledet i departementsförslagets definition, som avser att annans
näringsutövning otillbörligt försvåras eller hindras, saknar motsvarighet i
sakkunnigförslaget. Såsom jag i det föregående anfört, reglerar 1864 års näringsfrihetsförordning
omedelbart endast statsmakternas förhållande till
näringsfriheten, låt vara-att förordningen därutöver är att fatta även som
allmän manifestation av näringsfrihetens princip. Förordningen behandlar
icke förhållandena enskilda medborgare emellan och innebär sålunda icke
något skydd gentemot dylika av enskilda åstadkomna spärrar, t. ex. i form
av konkurrensbegränsande avtal, som utgör faktiska inskränkningar av
näringsfriheten. Icke heller eljest har näringsfriheten annat än i viss, mycket
begränsad utsträckning erhållit legalt stöd. Med hänsyn till den utbredning,
som konkurrensbegränsningarna vunnit inom vårt näringsliv, är
det enligt mitt förmenande därför icke opåkallat, att rätten till fri närings -

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

119

utövning även gentemot hinder, åstadkomna av enskilda, vinner åtminstone
det begränsade skydd, som den nu ifrågasatta lagen kan ge. Vid tillämpningen
av 1946 års lag har det visat sig, att det just är enskilda företagare,
och nästan aldrig konsumenter eller konsumentsammanslutningar, som
vänder sig till kommerskollegii monopolutredningsbyrå för att få hjälp mot
olägenheter av konkurrensbegränsande åtgärder. Genom att i definitionen
upptaga även otillbörligt försvårande eller hindrande av annans näringsutövning
såsom en skadlig verkan i lagens mening anser jag därför, att man
på ett mera realistiskt sätt än enligt sakkunnigförslaget låter lagstiftningen
anknyta till det aktuella läget.

Nyetableringssakkunniga har i annat sammanhang erinrat om att en fullt
fri konkurrens bl. a. förutsätter, att alla företagare kan tävla på lika villkor,
så att de blir i tillfälle att göra sig gällande i förhållande till sin ekonomiska
effektivitet. Ser man det så har den nya bedömningsgrunden betydelse lika
mycket för konsumenterna som för de omedelbart träffade företagarna. Om
konkurrensbegränsningar hindrar nya företag att göra sig gällande inom näringslivet
eller hämmar redan bestående företag i deras utveckling, måste
detta på lång sikt verka konserverande på näringslivets struktur och försvåra
framväxten av nya effektiva företagsformer. En viss stelhet i näringslivet
kan härigenom i det långa loppet uppstå.

Av särskild betydelse i de hänseenden, som här angivits, är de systematiskt
anordnade hinder för annans näringsutövning, som föreligger vid exklusivavtal,
där på ena eller båda sidorna står en sammanslutning av företagare.
Andra exempel bjuder samfällda bojkottaktioner, genomförda av en
hel grupp företagare, och diskriminerande försäljningsbestämmelser, som
tillämpas av en ensamföretagare eller en kartell, samt slutligen organiserad
nyetableringskontroll. Till de särskilda problem, som föranleds av diskrimination
och nyetableringskontroll, återkommer jag i det följande.

Sådan skadlig verkan, som avses med tredje punkten av sakkunnigförslaget
— försörjningsfallet — synes av allt att döma vara sällsynt. I flertalet
fall torde den åsyftade underförsörjningen vara en följd av att effektiviteten
inom näringsgrenen i fråga hämmats. Någon motsvarighet till de sakkunnigas
tredje fall har jag därför ej ansett nödvändigt att upptaga i departementsförslaget.

I bestämningen »på ett ur allmän synpunkt otillbörligt sätt», som jag förut
i korthet berört, ligger enligt dess naturliga betydelse främst att varjehanda
förhållanden av samhällelig natur, som motiverar eller ursäktar
konkurrensbegränsningen i fråga, skall beaktas i sammanhanget. Vid bedömningen
huruvida en viss konkurrensbegränsning är av skadlig natur
eller ej måste här följaktligen göras en avvägning mot andra samhälleliga
intressen, som också är förtjänta av hänsyn och som möjligen kan
göra konkurrensbegränsningen tillbörlig. Ett patent har ofta en prishöjande
verkan men i patentets natur ligger, att denna prishöjande verkan icke
i och för sig kan anses vara otillbörlig ur allmän synpunkt. Annorlunda kan
dock förhållandet bli om patenträtten användes t. ex. för att framtvinga

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

eller understödja annan konkurrensbegränsning. Med den statliga jordbruksregleringen
sammanhängande konkurrensbegränsningar kan t. ex. verka
prishöjande utan att detta är att anse såsom otillbörligt, eftersom jordbruksregleringen
avser att skydda vissa samhälleliga intressen också med
risk av högre priser. Till den närmare gränsdragningen härvidlag återkommer
jag i annat sammanhang.

b) Olika former av konkurrensbegränsning och bedömningen därav.

1. Allmänt.

Betänkandet.

I anslutning till begreppet konkurrensbegränsning framhåller de sakkunniga
inledningsvis, att det med hänsyn till det moderna näringslivets struktur
torde vara uppenbart, att konkurrensbegränsande företeelser måste få
en betydande omfattning. En i alla avseenden fullt fri konkurrens inom näringslivet
torde icke någonsin ha existerat vare sig i vårt land eller annorstädes.
I ett modernt näringsliv är storföretag nödvändiga företeelser. T. o. m.
en butik i ett avgränsat bostadsområde har en viss monopolställning. Konsumenternas
kunskaper om förhållandet mellan kvalitet och priser är oftast
mycket ofullständiga. Är produkterna på en marknad mycket heterogena
och ostandardiserade, kan en effektiv priskonkurrens försvinna, eftersom
kunderna icke kan jämföra olika priser.

De sakkunniga betonar, att i vissa fall avgränsningssvårigheter kan uppstå
och exemplifierar detta på följande sätt:

En fullständigt fri konkurrens måste bl. a. förutsätta, att alla företagare
kunna tävla på lika villkor, så att de bli i tillfälle att göra sig gällande i förhållande
till sin ekonomiska effektivitet. Men detta kan inte innebära, att
en företagare, som t. ex. köper sina förnödenheter i småposter och därigenom
vållar relativt höga leveranskostnader, skall få slippa betala denna merkostnad.
Inom vissa gränser kan det emellertid vara omöjligt att avgöra hur
stor den merkostnad är, som på ifrågavarande sätt vållas leverantörerna,
och därmed kommer också definitionen av »lika villkor» — och alltså även avfri
konkurrens — i ett sådant fall att inbegripa en viss obestämbarhetsmarginal.
Om en fabrikant med ofullständigt utnyttjad kapacitet tillförsäkrar
sig en större kund genom att bevilja honom ett förmånligt pris, som dock —-utom att täcka de löpande kostnaderna — även ger honom ett väsentligt bidrag
till betalning av fasta kostnader, kan det ofta vara svårt att avgöra i
vad mån förmånen till den större kunden varit oberättigat stor, särskilt om
man även beaktar de ökade möjligheter att rationellt planera tillverkningen
och producera i långa serier, som ifrågavarande order kan ge.

Det bör erinras om att konkurrensen ofta kan vara mycket intensiv och
ändå i avgörande hänseenden ofullständig. Konkurrensen i fråga om vissa
varaktiga konsumtionsvaror kan till väsentlig del avse smärre nyheter i
fråga om t. ex. utstyrsel och stil, vilka starkt understrykas i reklamen. Om
sådana »innovationer» föranleda tätare produktionsomläggningar, än som
erfordras för produktens utveckling till större fullkomning, kunna kostnaderna
och därmed priserna bli högre, än som eljest vore erforderligt. Under
alla förhållanden kan priskonkurrensen härvid försvagas till förmån för en

121

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

»innovationskonkurrens», som bedrivs under starkt reklamtryck på konsumenterna.
Omvänt kan en begränsning i fråga om viss servicekonkurrens -—
t. ex. budskickning — tänkas stärka pris- och kvalitetskonkurrensen. En
standardisering innebär en inskränkning i konkurrensen såtillvida som antalet
»kvaliteter», dimensioner och utföranden i fråga om en viss vara begränsas.
Därigenom kunna emellertid nya förutsättningar skapas både fölen
billigare produktion och distribution och för en effektiv priskonkurrens.
En annan sak är, att det samtidigt även kan bli större möjligheter att reglera
priserna genom horisontella och vertikala bindningar.

De avgränsningssvårigheter, varpå sålunda lämnats några exempel, finner
de sakkunniga dock vanligen kunna övervinnas. Som åtgärder skall
ifrågakomma endast då konkurrensbegränsning föranleder skadlig verkan,
har det ej ansetts erforderligt att i hela dess vidd undersöka frågan om hur
begreppet konkurrensbegränsning i alla enskilda fall skall definieras. Det
erinras om att någon definition av begreppet ej heller upptagits i 1946 års
lag. En fullt täckande och träffande definition anser de sakkunniga med
hänsyn till begreppets natur knappast kunna givas. I allt fall skulle en dylik
definition med nödvändighet komma att bli så vag till sin utformning,
att densamma skulle ge föga ledning.

Konkurrensbegränsningar har i regel främst betydelse för den del av ett
företags verksamhet, som har samband med försäljningen. I en kartell
samarbetar företagen i fråga om prissättningen av de produkter de marknadsför
eller uppdelar försäljningen sinsemellan efter vissa grunder. En
ensamföretagare är den ende eller i varje fall mest betydande företagaren,
som säljer en viss vara. Emellertid förekommer även konkurrensbegränsningar,
som i första hand berör företagens inköpsverksamhet. Köpare av
en viss produkt kan sammansluta sig för att tvinga dem, som producerar en
viss vara, att sälja den för ett lägre pris än de skulle ha betingat sig vid
fri konkurrens mellan olika köpare (s. k. köparkartell). Ett företag kan vara
det enda eller nästan enda, som köper en viss vara, vilken tillverkas av flera
producenter. Ensamföretaget kan därigenom bli i tillfälle att pressa ned priserna.

Medan en konkurrensbegränsning som avser försälj ningsverksamhet ofta
föranledei högre priser än vid fri konkurrens medför en konkurrensbegränsning
som har samband med inköpsverksamheten tvärtom i regel lägre priser.
De sakkunniga har därför övervägt om icke en konkurrensbegränsning
på köparsidan rent av borde uttryckligen undantagas från lagstiftningen.
Något fall då skadlig verkan vållats av att t. ex. en köparkartell framtvingat
för låga priser har de sakkunniga sålunda icke kunnat finna. Det framhålles
att den definition av begreppet skadlig verkan, som upptagits i lagförslaget,
icke heller utformats pa ett sadant sätt, att det skulle vara möjligt
att ingripa för att höja priserna. I den mån statsmakterna finner skäl att
upprätthålla en viss prisnivå, som icke får underskridas — vilket är fallet
t. ex. på jordbrukets område •— bör detta äga rum i annan ordning än med
tillhjälp av en lagstiftning om motverkande av skadlig konkurrensbegränsning.

122

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

Då de sakkunniga trots det anförda ej funnit anledning att låta den föreslagna
lagen avse endast konkurrensbegränsningar på säljarsidan beror
detta därpå, att de ansett även konkurrensbegränsningar på köparsidan i
vissa fall ha den karaktären, att de bör kunna förhindras. Såsom exempel
därpå nämner de sakkunniga bl. a. en sådan samverkan mellan flera köpare,
som går ut på att förmå en leverantör att icke på vanliga villkor sälja
sina varor till en kund, som konkurrerar eller vill konkurrera med de samverkande
köparna.

Remissyttrandena.

Frågan om en närmare bestämning av begreppet konkurrensbegränsning
bär särskilt berörts endast av Sven hovrätt, som hävdar, att en klarare gräns
är önskvärd. Hovrätten anför:

Redan i den nuvarande lagstiftningen av 1946 talas om konkurrensbegränsning.
Under förarbetena till 1946 års lag gjordes vissa uttalanden om
vad som skulle förstås med konkurrensbegränsande överenskommelser. Området
för lagstiftningen är emellertid nu avsett att utvidgas, så att till konkurrensbegränsning
kommer att räknas även t. ex. det fall att företagare »i
tyst samförstånd tillämpa gemensamt förfarande». Under sådana omständigheter
framstår som önskvärt att gränsen mellan sådana företeelser, som
skola anses konkurrensbegränsande, och sådana, som icke äro av dylik beskaffenhet,
bleve klarare angiven än som skett i betänkandet (se s. 517—
518). Sålunda kan, med hänsyn till Vissa uttalanden (se s. 530) om att verkningarna
och icke syftet tillmätts avgörande betydelse, frågas om en åtgärd,
vidtagen för annat ändamål men med verkningar som till någon del kunna
anses vara av konkurrensbegränsande art, må komma att hemfalla under
lagstiftningen. Samverkan förekommer numera företagare emellan i många
skiftande former. Det är därför praktiskt icke utan betydelse att det klarlägges
huruvida ingripande kan föranledas av att sådan samverkan såsom
icke avsedd biverkan har konkurrensbegränsande effekt i något hänseende.
Att konkurrensbegränsning föreligger avses enligt 4 § vara förutsättning för
näringsfrihetsnämndens behörighet.

Departementschefen.

Enligt departementsförslaget liksom enligt sakkunnigförslaget är det mot
konkurrensbegränsningar som näringsfrihetsorganet skall ingripa. En närmare
bestämning av vad som skall förstås med konkurrensbegränsning finner
jag i likhet med de sakkunniga varken erforderlig eller lämplig. Förhållandena
är, såsom de sakkunniga framhållit, alltför skiftande för att en
definition av detta begrepp skall kunna utformas på ett sätt som ger nämnvärd
ledning. Ej heller i 1946 års lag befanns någon definition påkallad. Den
närmare begreppsbestämningen torde också i fortsättningen kunna överlämnas
åt rättstillämpningen.

Svea hovrätt har i sitt remissyttrande ställt spörsmålet, huruvida en åtgärd,
vidtagen för annat ändamål men med verkningar som till någon del
är av konkurrensbegränsande art, kan hemfalla under lagstiftningen. Med
anledning härav bör framhållas, att avgörandet om konkurrensen i ett visst

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

123

fall är begränsad eller ej enligt sakens natur uteslutande hänger på det faktiska
läget. Huruvida vederbörande haft för avsikt att åstadkomma en
begränsning av konkurrensen eller om konkurrensbegränsningen utgör en
icke avsedd biverkan av ett samarbete i helt andra syften, är därför enligt
min mening utan egentlig betydelse. Är konkurrensen faktiskt begränsad
bör saken kunna bringas under näringsfrihetsrådets prövning alldeles
oberoende av om konkurrensbegränsningen ifråga varit åsyftad eller
ej.

I likhet med de sakkunniga finner jag det icke vara lämpligt att lagstiftningen
inskränkes till att uteslutande avse konkurrensbegränsning, som
sammanhänger med försäljning. Det torde knappast heller låta sig göra att
från lagstiftningen avskilja de former av konkurrensbegränsning, som uteslutande
rör köparsidan (»köparkarteller»). Med avseende på hithörande
företeelser torde i allmänhet föreligga ett sådant samband mellan köp och
försäljning att en differentiering efter den antydda linjen icke är vare sig
lämplig eller genomförbar.

2. Kartellfallet (bl. a. anbudskarteller).

Betänkandet.

Den grupp konkurrensbegränsningar, som betecknats »kartellfallet», omfattar
såsom av den tidigare översikten framgår sådana konkurrensbegränsningar,
där företagare samverkar på grund av kartellavtal eller annan överenskommelse
eller eljest i tyst samförstånd tillämpar gemensamt förfarande.

Till stöd för att till denna grupp hänförts icke blott avtalsbunden samverkan
utan även samverkan i tyst samförstånd anför de sakkunniga:

De sakkunniga har funnit sig icke kunna stanna vid att endast sådan
konkurrensbegränsade samverkan, som har sin grund i en formlig överenskommelse,
får upptagas till prövning av nämnden. Om överenskommelsen är
hemlig och dess existens ej kan bevisas, synes nämligen detta icke böra utgöra
hinder för att en genom faktisk samverkan åstadkommen konkurrensbegränsning
upptages till behandling enligt lagen. Det synes därför böra
vara tillräckligt, att vederbörande företagare uppträda gemensamt, som om
en överenskommelse om organiserad samverkan hade förelegat. Kan det sålunda
ådagaläggas, att vederbörande uppträda gemensamt, t. ex. i fråga om
prispolitik, i sitt förhållande till köpare eller leverantörer eller annorledes,
och att detta gemensamma uppträdande innebär en konkurrensbegränsning,
synes denna konkurrensbegränsning böra kunna upptagas till bedömning,
utan att det nödvändigtvis behöver kunna visas, att det gemensamma uppträdandet
beror på vare sig skriftligt eller muntligt avtal. I vissa här avsedda
fall kanske något dylikt avtalsförhållande i själva verket ej ens förefinnes.
De sakkunniga ha därför under denna punkt funnit erforderligt att även
upptaga sådan konkurrensbegränsning, som beror på att företagare »i tyst
samförstånd tillämpa gemensamt förfarande». Tankegången härvid är sålunda
den, att en av flera företagare gemensamt åstadkommen konkurrensbegränsning
i och för sig innebär ett förhållande, som bör kunna bli föremål
för eventuell beivran från nämndens sida. Har betryggande kunskap
erhållits om konkurrensbegränsningens existens, bör bevisfrågan ej ytter -

124

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

ligare kompliceras genom att det härutöver skulle krävas vittnesbörd om det
sätt, på vilket samverkan kommit till stånd. Givetvis kan det ej sällan vara
svårt att ådagalägga, att en faktisk samverkan förekommer, därest inga överenskommelser
äro kända. Men i de fall, där det dock är möjligt att konstatera
en konkurrensbegränsande samverkan, trots att det inte går att påvisa
vare sig skriftliga eller muntliga avtal eller bestämmelser, skall man inte
från början ha frånhänt sig möjligheten att kunna ingripa, om det visar sig,
att konkurrensbegränsningen vållar skadlig verkan. Att så göra vore att direkt
premiera en dold samverkan.

Av avgörande betydelse i detta sammanhang är bl. a., att villigheten att
redovisa konkurrensbegränsande överenskommelser kan komma att i många
fall väsentligt minskas, om en lag av föreslagen karaktär antages av statsmakterna.
Det synes därför angeläget, att näringsfrihetsnämnden får befogenhet
att upptaga en gemensamt upprätthållen konkurrensbegränsning till
behandling, när dess existens kan konstateras genom studium av vederbörande
företags prispolitik eller uppträdande i övrigt.

De sakkunniga understryker, att det här avsedda fallet icke endast tar
sikte på horisontell konkurrensbegränsning utan även avser vertikal sådan.

Någon värdering av verkningarna av olika konkurrensbegränsningstyper
inom kartellfallet har icke utförts av de sakkunniga i annan mån än att de
i anslutning till de lämnade redogörelserna för konkurrensbegränsning
åskådliggjort hur bedömningen i enskilda fall kan utföras. Därvid framhålles
dock att det tillgängliga materialet icke varit tillräckligt djupgående
för att underbygga mera definitiva och kategoriska slutsatser (betänkandet
kapitel 4—6).

Såsom av redogörelsen för lagstiftningens allmänna läggning redan framgått
har de sakkunniga emellertid funnit befogat att i fråga om vissa särskilda
former av konkurrensbegränsning uppställa en legal presumtion för
skadlig verkan. I fråga om de till kartellfallet hänförliga konkurrensbegränsningarna
föreslår de sakkunniga sålunda, att presumtion för skadlig verkan
skall gälla då samarbete — som betingas av kartellavtal eller annan överenskommelse
eller sker i tyst samförstånd —- avser prissättning, avgivande
av anbud, uppdelning av marknad eller missgynnande av viss eller vissa företagare.

Till motivering av presumtionsregeln anför de sakkunniga:

Av den allmänna läggningen i de sakkunnigas förslag följer, att ingripande
endast får äga rum, då i det särskilda fallet ådagalagts, att en konkurrensbegränsning
medför ur samhällets synpunkt skadlig verkan. Det ligger
emellertid i sakens natur, att det i flera fall icke är möjligt att med full
tydlighet bevisa, vare sig att skadlig verkan vållas eller att sådan verkan
icke vållas. I flera dylika fall torde näringsfrihetsnämnden böra avstå från
att vidtaga åtgärd. Det skulle dock för lagstiftningens effektivitet vara äventyrligt,
om nämnden skulle underlåta att ingripa mot alla de konkurrensbegränsningar,
beträffande vilka endast med övervägande sannolikhet kan
ådagaläggas, att skadlig verkan följer. Av detta skäl har, såsom förut angivits,
den föreslagna lagen givits den utformningen, att redan en väsentlig
fara för att en konkurrensbegränsning medför höga kostnader, motverkar
kostnadssänkning eller vållar en med hänsyn till rådande förhållanden otillfredsställande
försörjning, innebär skadlig verkan.

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

125

Som tidigare framgått, synes därjämte i många fall den synpunkten böra
beaktas, att en enskild konkurrensbegränsning i sig själv kan innebära ett
sådant ingrepp i näringsfriheten, att det mera är detta ingrepp, som bör motiveras,
än en eventuell åtgärd, som skulle gå ut på att häva eller modifiera
ifrågavarande hinder för konkurrensen. Det har därför ansetts befogat att i
lagförslaget upptaga vissa regler om legal presumtion för att samhänsskadlig
verkan förefinnes.

De sakkunniga framhåller, att i de fall som omfattas av presumtionsregeln
det är fråga om konkurrenshinder, som tillkommit på grund av medvetna
åtgärder, samt anför:

I dessa fall synes vad som nyss framhållits med fog kunna göras gällande,
nämligen att om den fria konkurrensen, som under den tid som nu kan överblickas
utgör den erkända grunden för den ekonomiska organisationen inom
större delen av näringslivet och under normala förhållanden är den enda
garantien för att priser icke skola bli för höga och för att en verklig tävlan
kommer till stånd inom näringslivet, hävts genom direkta och medvetna
ingrepp, så måste också kunna anföras övertygande skäl för att dessa ingrepp
icke medföra ur samhällelig synpunkt skadlig verkan.

Presumtionen är enligt de sakkunnigas förslag icke undantagslös utan
skall kunna hävas om det kan förebringas på utredning grundade skäl för
uppfattningen, att den förevarande konkurrensbegränsningen icke medför
skada ur allmän synpunkt. Den angivna regeln innebär icke, betonar de sakkunniga,
att de som ivrar för ifrågavarande konkurrensbegränsning själva
skall vara i stånd att framlägga sådan utredning, som erfordras; man måste
räkna med den möjligheten, att dessa personer kan ha otillräckligt utredningsmaterial
till förfogande eller vara dåliga talesmän för sin egen sak.

De sakkunniga framhåller, att de icke ansett sig böra föreslå någon begränsning
i fråga om det slag av särskilda omständigheter, som kan medföra
presumtionens hävande. Sålunda anges två grupper av fall vilka skulle utgöra
de viktigaste av sådana situationer, där det i allmänhet är föga sannolikt
att någon skadlig verkan kan vållas. Den ena gruppen utgöres av de
fall, då ett konkurrensbegränsande samarbete endast berör en ringa del av
marknaden och den samverkande gruppen av företag i verkligheten är utsatt
för effektiv konkurrens, antingen från inhemska företag eller från utlandet.
Den andra gruppen av fall utgöres av sådana, då det kan anföras på
utredning grundade sannolika skäl för uppfattningen, att konkurrensbegränsningen
bidragit till en kostnadssänkande rationalisering, vars frukter
till väsentlig del även kommit konsumenterna till godo. I fråga om den sistnämnda
gruppen framhåller de sakkunniga, att det ibland kan förekomma
såsom när det gäller jordbruksprodukter — att konsumenternas vinst
av en rationalisering allenast indirekt tillföres dem.

Beträffande rationaliseringsfallet inskärper de sakkunniga vikten av att
rationaliseringsvinsten icke tillätes mer eller mindre helt stanna hos dem
som svarar för konkurrensbegränsningen. Denna skulle nämligen då komma
att framstå som mindre väl förenlig med allmänintresset enligt principen
att skadlig verkan inträder, då priserna är höga i förhållande till verkliga

126 Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

kostnader. De sakkunniga anger följande.riktlinjer för bedömningen av hithörande
fall:

Förhållandet kan t. ex. vara, att rationaliseringen genomförts för mycket
länge sedan och att element av fortsatt effektivisering därefter varit mindre
framträdande. Om den en gång genomförda rationaliseringen beror på vissa
redan verkställda investeringar kan i sådana fall inte sällan ifrågasättas, om
den behöver vidmakthållas för att bevara den rationalisering som redan
gjorts. Om rationaliseringsarbetet däremot icke stagnerat utan tvärtom fortsätter,
bör detta givetvis räknas till förmån för monopol- eller kartellparten.
Det är emellertid alltid av vikt att man söker bedöma hur betydande det
konstruktiva arbete, som utförts och utföres till följd av en viss samverkan,
är i förhållande till de restriktiva insatser, som samtidigt kunna förekomma.
Det fallet torde nämligen icke vara ovanligt, att en kartell dels arbetar
för en strukturrationalisering men dels också utnyttjar den maktställning,
som man vunnit genom samarbetet för att på otillbörligt sätt hävda de egna
intressena gentemot konsumenterna. Även ett specialiseringsavtal kan sålunda
ge producenterna en maktställning, som stundom kan missbrukas.
För övrigt äro inte alla specialiseringsavtal »rena»; det kan förekomma att
ett sådant avtal delvis har karaktär av ett vanligt kvoteringsavtal. Är det
konstruktiva elementet obetydligt i förhållande till det restriktiva, kan det
icke häva presumtionen om skadlig verkan. Äro båda elementen väsentliga,
måste ansträngningarna inriktas på att så omforma ifrågavarande reglering,
att det restriktiva elementet i görligaste mån undanröjes. I den mån en rationalisering
godtages såsom grund för att häva en presumtion om skadlig
verkan, måste emellertid även kunna ådagaläggas, att konsumenterna erhålla
väsentlig del i de gjorda rationaliseringsvinsterna. Detta utesluter naturligtvis
inte, att också företagarna få nytta av rationaliseringen; det måste anses
legitimt, att företagareparten, genom att få viss del i rationaliseringsvinsten,
uppmuntras till fortsatt effektivisering.

Därest icke något av de nyss omnämnda två fallen föreligger, framhåller
de sakkunniga, att regeln om presumtionens hävande måste tillämpas med
försiktighet. I dylika fall har nämligen icke kunnat påvisas, att konkurrensbegränsningen
endast täcker en obetydlig del av marknaden och icke heller
att den möjliggjort en rationalisering, vars frukter även kommit konsumenterna
till godo. Det torde sålunda ur samhälleliga synpunkter i allmänhet
icke finnas positivt skäl att vidmakthålla ifrågavarande konkurrensbegränsning,
utan endast det negativa att den icke vållar skada. Under sådana förhållanden
synes relativt stränga krav på bevisningen om att skadlig verkan
icke vållats, böra upprätthållas. Gäller det t. ex. en priskartell, räcker det
ej att ådagalägga, att priserna icke är höga i förhållande till kostnaderna.
Det måste dessutom kunna visas, att konkurrensbegränsningen varken medför
eller konserverar höga kostnader.

Reservanterna.

Reservanterna anser spörsmålet om presumtionsreglerna ha en så central
betydelse för den tilltänkta lagens tolkning och tillämpning att de funnit
anledning att ingående granska dem ur juridisk synpunkt. De anför:

Kungl. Maj:ts proposition nr i03.

127

Man har i svensk rätt varit utomordentligt restriktiv i fråga om regler,
som lägga bevisbördan för att skada icke'' uppkommit på den förmente
skadevållaren. Det är visserligen ett särskilt i nyare svensk skadeståndsrätt
icke ovanligt förhållande, att vållande till viss skada icke behöver visas
utan att det åligger den förmente skadevållaren att exculpera sig (t. ex.
vid automobiltrafik) eller att skadeståndsskyldighet inträder oberoende av
culpa (s. 1c. strikt skadeståndsansvar). Men härifrån böra noga särhållas
regler som gå ut på att skada såsom grundläggande förutsättning för viss
sanktion icke behöver visas. Exempel på dylik omkastning av bevisbördan
saknas visserligen icke helt. Bortsett från nu angivna fall och enstaka andra
av lika speciell typ torde man på olika rättsområden konsekvent ha fasthållit
vid principen, att skada måste visas ha uppkommit för att till skadan
anknuten sanktion skall kunna inträda. Detta gäller icke blott sak- och
personskada utan även allmän ekonomisk skada, som ofta kan vara mycket
svår att påvisa.

Det torde sålunda kunna påstås, att redan en presumtionsregel i fråga
Om förefintligheten av skada betecknar ett avsteg från den princip, som i
allmänhet upprätthållits i svensk rätt. Ännu mera markant blir givetvis
detta avsteg, om man betänker, att skada i lagens mening innebär icke endast
verklig skada utan även enbart fara för skada.

Varje bevisrättslig reglering måste betraktas ur synpunkten, vilken fördelning
den medför av de oriktiga avgöranden man alltid måste räkna med.
Ju mindre som lcrävs för att ett visst faktum skall kunna läggas till grund
för avgörandet, desto större blir risken för att så sker trots att detta faktum
i verkligheten icke föreligger.

Gentemot uttrycket »på utredning grundade skäl» anmärker reservanterna
att det innebär ett märkligt undantag från den i svensk rätt numera
lagfästa fria bevisprövningens princip, ett undantag för vars berättigande
intet som helst skäl kan anföras.

Sitt ståndpunlctstagande till de föreslagna reglerna om legal presumtion
sammanfattar reservanterna på följande sätt:

Den föregående framställningen torde visa, att de föreslagna bestämmelserna
genom en lcumulation av åtskilliga bevislättnader för den som påkallar
ingripande måste anses höggradigt effektiva. Men en sådan effektivitet kan
icke vinnas annat än på rättssäkerhetens bekostnad. Lika många fördelar
som majoritetens förslag erbjuder ur effektivitetssynpunkt, lika många
svaga punkter uppvisar det ur rättssäkerhetssynpunkt. Var och en av de
förut angivna punkterna torde medföra en beaktansvärd risk för misstag till
nackdel för den, gentemot vilken ingripande påkallas. Tillsammantagna
synas de motivera omdömet, att risken för misstag i denna riktning är betydande.
ö

Hur risken för oriktiga avgöranden bör fördelas är ytterst beroende på
rättspolitiska värderingar. Härutinnan inskränka vi oss till att ånyo understryka,
att fråga är om ett hittills oreglerat rättsområde. Det måste vara
en klolc rättspolitik att vid ingripande genom lagstiftning på ett sådant område
gå försiktigt fram. Man kan icke med stöd av erfarenheten bedöma
verkningarna av att ingripande stundom sker även gentemot oslcadliga,
ofarliga eller rent av nyttiga konkurrensbegränsningar. I ett sådant läge
borde det även från majoritetens utgångspunkter ha tett sig rimligt att åtminstone
stanna, vid en reglering av bevisbördan, som fördelat risken för
misstag i båda riktningarna någorlunda jämnt.

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

Herr Gillbergs yttrande.

Den utvidgning av lagstiftningens område som skett därigenom att till
kartellfallet även hänförts konkurrensbegränsning, som uppkommit genom
att företagare »i tyst samförstånd tillämpa gemensamt förfarande», finner
herr Gillberg olämplig. Utvidgningen skulle nämligen medföra betydande
rättsosäkerhet och stora praktiska olägenheter för både myndigheterna och
näringslivet. Det är därför nödvändigt att lagstiftningen icke omfattar andra
fall av gemensamt förfarande än sådana, som grundar sig på skriftligt eller
muntligt avtal. Herr Gillberg fortsätter:

Därest flera säljare hålla samma pris på en vara, skulle detta enligt majoritetens
mening kunna betraktas som uttryck för »gemensamt förfarande».
Det bör emellertid bemärkas, att den nationalekonomiska doktrinen betecknar
en dylik prissättning som det ideala resultatet av fri konkurrens. När
sådan konkurrens finnes, hålla företagarna samma priser utan vare sig
avtalat eller tyst samförstånd.

I fråga om värderingen av olika slag av karteller anför herr Gillberg
vissa allmänna synpunkter, överenskommelser om rabatter, grundrabatter
eller kvantietsrabatter eller bäggedera, kan icke i och för sig anses ha samhällsskadlig
verkan. Genom att rabattkonkurrensen elimineras blir effekten
tvärtom den att pris- och kvalitetskonkurrensen sltärpes. Mera komplicerade
problem uppstår genom priskartellerna. De medför en bundenhet, som
på kort sikt kan föranleda högre priser än vad som skulle bli fallet under
fri konkurrens och som på längre sikt kan medföra en konservering av förhållandena
inom branschen med åtföljande högre kostnader. Å andra sidan
får det icke förbises, att en priskartell också kan medföra en, låt vara relativ,
stabilitet, som kan vara en förutsättning för branschens utveckling och
som dessutom kan ha gynnsamma verkningar på distributionskostnaderna.
1 fråga om priskartellerna finner herr Gillberg det särskilt viktigt att beakta
om det inom branschen i fråga förekommer aktiv konkurrens. Finns
dylik kan det knappast hävdas att samhällsskadlig verkan av samarbetet
uppkommer. I fråga om branscher där det utanför kartellen icke finns konkurrerande
faktorer hänvisar herr Gillberg i första hand till den spänning
och därav följande latenta konkurrens, som alltid gör sig gällande inom en
kartell. Missbrukar en dylik kartell emellertid sin ställning därigenom att
den bevisligen håller för höga priser i jämförelse med kostnaderna, bör den
bedömas såsom samhällsskadlig och därför kunna upplösas. Ett sådant förhållande
anses i regel framgå därav, att de mest effektiva företagen inom
kartellen gör stora vinster medan de mindre effektiva hålles vid liv, trots att
en koncentration av produktion, resp. distribution till de effektiva företagen
lämpligen bort ske. I anslutning härtill tar herr Gillberg avstånd från
de sakkunnigas förslag om att priskartellerna skall bedömas mot bakgrunden
av det rådande konjunkturläget.

Områdes- och kvotkarteller finner herr Gillberg kunna vara ägnade att
minska försäljnings- och distributionskostnaderna och i kombination med
specialiseringsavtal även kunna bidraga till att sänka tillverkningskostna -

129

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

derna. Emellertid är de i allmänhet kombinerade med prisbestämmelser, som
i regel utgör det centrala i konkurrensbegränsningen.

Försaljningskctrtellerna, som representerar den mest utbyggda typen av
samverkan mellan sinsemellan självständiga företag, syftar i regel, anför
herr Gillberg, till att förbilliga distributionen och standardisera de framställda
produkterna. Till följd härav har de enligt hans mening på det hela
taget visat sig samhällsnyttiga. Även i fråga om dessa karteller inskärper
herr Gillberg betydelsen av förekomsten av aktiv konkurrens och hävdar att,
då sådan förekommer, något ingripande mot försäljningskarteller icke bör
ifrågakomma. Om däremot aktiv konkurrens icke skulle förekomma, ifrågasätter
han om icke en dylik kartell närmast är att jämställa med ett ensamföretag.

I fråga om presumtionsreglerna instämmer herr Gillberg till alla delar
i vad reservanterna anfört.

Remissyttrandena.

Endast ett fåtal av remissinstanserna berör frågan om avgränsningen
av kartellfallet och det är därvid uteslutande begreppet »tyst
samförstånd» som berörts. Statens jordbruksnämnd understryker i detta
sammanhang, i anslutning till vad de sakkunniga i sin motivering anfört,
att det icke räcker med bevisning om att företagen faktiskt tillämpar samma
priser och leveransvillkor m. in. Därutöver måste föreligga övertygande bevisning
om att den gemensamma prissättningen verkligen skett på grund av
tyst samförstånd.

Svea hovrätt anser det betänkligt att bygga ett offentligt ingripande på
ett så obestämt förhållande som att företagare »i tyst samförstånd tillämpa
gemensamt förfarande».

Spörsmålet om värderingen av verkningarna av olika typfall av
karteller beröres likaledes endast av ett fåtal remissinstanser.

Stockholms handelskammare anför i detta hänseende:

Om den konkurrensbegränsande samverkan, som de sakkunnigas majoritet
har hävdat, skall bedömas med hänsyn till de konkreta verkningarna
ur samhällsnyttans synpunkt, kan det knappast bestridas, att åtskilliga,
om inte flertalet, av de åtgärder varom här är fråga, knappast kunna betraktas
som »samhällsskadliga». Även om kartellproblemet enligt handelskammarens
mening icke bör angripas ur denna synpunkt, torde dock böra
erinras om att biand den mångfald typer av samarbete, som här förekommer,
kunna utskiljas allmänna intresseföreningar inom näringslivets skilda
branscher, avtal om gemensam forskning och standardisering, om konditioner
och formerna för lämnande av service i olika hänseenden, vilka
uppenbarligen alla ha i hög grad fördelaktiga verkningar. Även då det gäller
avtal om gemensam prissättning, marknadsdelning och specialisering av tillverkningen,
torde verkningarna många gånger vara ur kortsiktig effektivitetssynpunkt
fördelaktiga. Detsamma kan självfallet också gälla avtal om
produktionsbegränsning, vilken avtalstyp dock torde vara ytterst sällsynt i
vart land, om indelning av landet i avsättningsområden eller om gemensam
försäljning och gemensamma inköp. Om alla dessa former av avtal gäller,
!) Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 103.

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

att de äro i hög grad beroende av de förhållanden som rådde vid deras tillkomst,
samt att dess verkningar ur »samhällsnyttans» synpunkt påverkas
av det ekonomiska läge som vid varje särskilt tillfälle råder inom branschen.

Handelskammaren i Gävle ansluter sig till herr Gillbergs synpunkter i
fråga om priskartellerna.

Handelskammaren framhåller härutöver att, med den utformning de sakkunnigas
lagförslag erhållit, det övervägande antalet priskarteller —• även
de uppenbart gagneliga — icke skulle undgå att upplösas. Enär enligt handelskammarens
uppfattning det stora flertalet priskarteller icke tillhör den
»samhällsskadliga» kategorien utan varit till gagn för marknadens stabilisering,
medlemsföretagens rationalisering etc. samt för de anställda och allmänheten,
anser kammaren att ett massutplånande av kartellerna måste betecknas
såsom för nationalhushållet olyckligt.

Den gemensamma prissättning, som äger rum inom järnhandelsbranschen,
beröres av Sveriges järnhandlareförbund och Sveriges köpmannaförbund.
Det betonas att sådan gemensam prissättning, som äger rum inom
olika järnhandlareföreningar och i ett visst fall av en för flera dylika föreningar
gemensam priskommitté, endast avser vissa varor. Den gemensamma
prissättningen motiveras av att järnhandelns sortiment är så omfattande,
att det skulle bereda de största svårigheter för den enskilde järnhandlaren
att själv kalkylera alla varor. Till en del har systemet också betingats av
en inom järnhandeln tidigare ofta förekommande konkurrens med orimligt
låga priser på enstaka varor för att locka till sig kunder (»lockbeten»).
Inför den utomordentligt starka och omfattande konkurrens, för vilken den
specialiserade fackhandeln inom järnbranschen är föremål, omöjliggöres
varje slag av monopolistisk prissättning. Förbunden betonar att en gemensam
ansvarsmedveten prissättning skapar de bästa garantierna för att varorna
icke prissättas oskäligt högt.

Sveriges färghandlares riksförbund uttalar att central prissättningsverksamhet
i den form den bedrives inom färghandeln, där den tillkommit i
samarbete med priskontrollnämnden, är en garanti för sakkunnig och objektiv
behandling av branschens ofta svårbemästrade prisfrågor och ett
skydd mot godtycklig individuell kalkylering.

Sveriges charkuteri- och slakteriidkares riksförbund framhåller att de
gemensamma prislistorna ingalunda bidrager till att konservera högre pxåser
än vad marknadsläget kan anses motivera. De är en borgen för att prissättningen
sker efter riktiga principer och kan betecknas som en informationstjänst,
som yrkesorganisationerna lämnar sina medlemmar. Prislistorna är
enligt förbundet att anse som en rekommendation. Deras tillämpning framtvingas
ej genom några som helst ekonomiska förpliktelser utan det är helt
fråga om en frivillig efterlevnad.

De av de sakkunniga föreslagna presumtionsreglerna har tilldragit
sig ett betydande intresse. Flertalet av de remissinstanser som är positivt
inställda till lagförslaget har uttryckligen biträtt de sakkunnigas uppfattning
i denna fråga.

131

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

Kommerskollegium — som samtidigt behandlar de för monopolistfallet
och bruttoprisbindningsfallet föreslagna presumtionsreglerna — anför:

En för praktiskt taget samtliga kritiker av lagförslaget gemensam invändning
mot bevispresumtionen är, att den på ett sätt som vore mer eller
mindre främmande för svensk rättsuppfattning och lagstiftning skulle lägga
orimliga bördor ifråga om bevisning på den enskilde och att den vore ägnad
att medföra risk för rättsosäkerhet och godtycke. Denna kritik synes i de
liesta iall utga från ett betraktelsesätt, som skulle vara tillämpligt, om här
vore fråga om eu strafflag. Inom straffrätten är det en ovillkorlig regel, att
bevisbördan ifråga om den tilltalades skuld ligger på åklagaren. Förfarandet
inior näringsfrihetsnämnden är emellertid icke jämförbart med en straffprocess.
Har gäller det ju i stället eu administrativ myndighets prövning
av frågan, huruvida en konkurrensbegränsning skall få bestå eller icke. Lagförslaget
är icke heller konstruerat som en strafflag utan syftar till att giva
normer för ett administrativt förfarande mot konkurrensbegränsande företeelser.
Att i en sådan lagstiftning införa regler om bevispresumtioner kan,
enligt kollegii mening, icke i och för sig anses såsom stötande för rättskänslan
eller eljest olämpligt på sätt kritikerna av förslaget velat hävda. En
ofrånkomlig förutsättning för presumtionernas berättigande måste dock, enligt
kollegii uppfattning, vara, alt de äro grundade på en rättvis avvägning
mellan de olika intressen som beröras av lagstiftningen och att de äro av
avgjord betydelse för att lagstiftningen skall kunna fylla sin åsyftade funktion.

För en mera ingående bedömning av presumtionernas innebörd synes det
nödvändigt att något dröja vid de former av konkurrensbegränsning för vilka
de enligt vad tidigare sagts aro avsedda att gälla. Gemensamt för dessa
fall är, enligt sakkunnigmajoritetens uppfattning, att de avse konkurrensbegränsningar,
som ansetts vara i allmänhet samhällsskadliga. — — —

Vad beträffar de till kartellfallet hänförliga typerna av konkurrensbegränsning,
för vilka presumtionen avsetts gälla, framstår måhända risken
for samhällsskadlig effekt icke så omedelbart som i monopolistfallet. Vad de
sakkunniga anfört angående här åsyftade typer av konkurrensbegränsning
torde få anses visa, att de i det stora flertalet fall måste betraktas som samhällsskadliga.
Även 1936 års näringsorganisationssakkunniga ha funnit vissa
typer av ifrågavarande konkurrensbegränsningar vara olämpliga. Det kan
här även framhållas, att det omkullkastande av bevispresumtionerna, varom
nedan skall talas, företrädesvis torde komma till användning beträffande
konkurrensbegränsningar, som äro hänförliga till kartellfallet.---

Ytterligare en fråga, som förtjänar intresse, är i vilken utsträckning konkurrensbegränsningar
kunna beräknas falla under presumtionsreglerna. En
statistisk bearbetning ur denna synpunkt av de i kartellregistret införda avtalen
har givit via handen att ca 88 % av avtalen avse samarbete rörande
prissättning, avgivande av anbud, uppdelning av marknad eller missgynnande
av viss eller vissa företagare. Enbart avtal innehållande bestämmelser
om gemensam prissättning utgöra ca 75 % av de presumtiva fallen motsvarande
ca 65 % av hela antalet registrerade avtal. Sannolikheten talar för att
avtalsbeståndet i dess helhet är sammansatt på liknande sätt.

Tjänstemännens centralorganisation (TCO) anför:

Den utformning, som lagstiftningen härmed fått, blir i praktiken ungefär
densamma, som en lagstiftning med generella förbud i de uppräknade fallen,
kompletterad med en regel om ait förbuden icke träda \ kraft förrän
Provning i det enskilda fallet skett. Om därvid konstateras, att samhälls -

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 10S.

skadlig verkan inte kan anses föreligga, häves förbudet i det enskilda tallet.
Mot denna bakgrund kan man sålunda beteckna den föreslagna lagstiftningen
som en generellt verkande lagstiftning av mildrad karaktär. Därmed kan
enligt TCO:s uppfattning några större invändningar mot reglerna om den
legala presumtionen ur rättslig synpunkt icke göras.

Statens priskontrollnämnd ställer som villkor för sin anslutning till presumtionsreglerna
att uttrycket »föranleder väsentlig fara för» på sätt nämnden
föreslagit får utgå ur definitionen på samhällsskadlig verkan. Nämnden
är medveten om att även med en sådan precisering presumtionsreglerna
kommer att ställa vederbörande företagare i en svår om också inte helt omöjlig
position. Med hänsyn till lagstiftningens syfte och till att det i dessa fall
ofta rör sig om frihetsinskränkningar för de av konkurrensbegränsningarna
berörda, mot vilka inskränkningar samhället har anledning att reagera, förklarar
sig'' nämnden dock kunna under den angivna förutsättningen förorda
de föreslagna bevisreglerna.

Landsorganisationen finner i fråga om presumtionens hävande rimligt,
att det endast behöver visas övervägande skäl för antagande att samhällsskadlig
verkan icke föreligger. Utredningssvårigheterna finner organisationen
nämligen vid den omvända bevisbördan vara lika stora som i övriga
fall. Med undantag för en dylik uppmjukning av reglerna för bevisföringen
ansluter sig landsorganisationen till de allmänna principer, som
innefattas i de sakkunnigas förslag.

Statens jordbruksnämnd framställer erinringar mot de regler, som de sakkunniga
föreslagit skola gälla för presumtionens hävande, samt anför:

Det torde vara riktigt, att lagstiftningen skulle bli i stor utsträckning ineffektiv
om presumtionsregler ej infördes. Emellertid är det av största vikt att
kravet på den motbevisning som kräves för att presumtionen skall hävas, ej
sättes alltför högt. Enligt lagförslaget skall presumtionen gälla »såframt ej
på utredning grundade skäl finnas för antagande att sa ej är fallet». Detta
uttryckssätt är svårtolkat och i motiven synas vissa uttalanden ha gjorts,
vilka icke överensstämma med lagtexten. Uttrycket »på utredning^ grundade
skäl» tyder å ena sidan på att motbevisningen ej behöver vara så stark
som »sannolika skäl», men å andra sidan godtages endast skäl, som grundas
på utredning. Det är svårt att inse varför sistnämnda rekyisit införts.

Jordbruksnämnden kan i stort sett instämma i den kritik, som reservanterna
riktat mot formuleringen av detta stadgande och de uttalanden i motiven,
som givits till ledning för tolkningen. Såsom reservanterna påvisat ha
i motiven gjorts uttalanden, som ej överensstämma med lagtexten. Särskilt
anmärkningsvärt synes härvid vara att »övertygande» skäl i vissa fall måste
kunna anföras för att konkurrensbegränsande åtgärder icke skola anses medföra
ur samhällelig synpunkt skadlig verkan.

De myndigheter och organisationer som avvisat de sakkunnigas förslag till
lagstiftning tar också i regel uttryckligen avstånd från de föreslagna presumtionsreglerna.

Svea hovrätt hänvisar till vad hovrätten i annat sammanhang anfört om
att bevisningen svårligen kan bindas vid nagra formella presumtionsregler.
Hovrätten förklarar sig redan på grund härav förhindrad tillstyrka pre -

133

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

sumtionsreglerna. I det väsentliga instämmer hovrätten i den kritik mot
bestämmelserna, som reservanterna riktat mot dessa. Hovrätten betecknar
det som eu orimlig fördelning av bevisbördan, då det här fordras av företagaren,
att han skall motbevisa en presumtion om att konkurrensbegränsningen
icke föranleder väsentlig fara för eu viss framtida utveckling, vilken
redan i och för sig ofta torde vara svår att bedöma.

Stockholms handelskammare yttrar:

Den utomordentligt svåra bevisbörda som i praktiken lägges på den part,
mot vilken ingripande ifrågasättes, är i själva verket ägnad att föranleda
ökad rättsosäkerhet och risk för enligt lagens grundtanke oberättigade ingrepp.
Enligt lagförslagets 1 § kan ingripande ske, om en konkurrensbegränsning
— av vilket slag som helst — åstadkommer »väsentlig fara» i
vissa avseenden. I de fall då 5 § är tillämplig, d. v. s. då det presumeras,
att vissa speciella slag av åtgärder äro samhällsskadliga, måste en part för
att kunna freda sig visa, att det icke finnes ens »väsentlig fara» i de skilda
hänseenden som nämnas i 1 §. Detta bevistema är utomordentligt svårt, icke
minst med hänsyn till obestämdheten i den grundläggande definitionen på
begreppet »samhällsskadlig». I själva verket torde presumtionen, för den
som träffas av den, innebära en nära nog lika stor olägenhet som en direkt
förbudsregel. Under sådana förhållanden borde definitionen i 5 § på de
skilda förhållanden, under vilka presumtionen inträder, ha gjorts avsevärt
mer restriktiv och avgränsad till alldeles särskilt skadliga konkurrensbegränsande
företeelser.

Presumtionstekniken utgör enligt handelskammarens mening i själva verket
ett sätt att öka makten och möjligheten att utöva godtycke hos den
myndighet som har att tillämpa lagen. Myndigheten blir praktiskt taget alltid
berättigad att göra ett ingripande, då presumtionsförutsättningarna äro för
handen, men å andra sidan knappast någonsin tvingad därtill.

Flertalet av de övriga myndigheter och organisationer, som avstyrkt presumtionsreglerna
har i mer eller mindre skarpa vändningar åberopat, att
dessa regler strider mot rättssäkerheten. Handelskammaren i Göteborg förklarar
sålunda, att den tillämpade principen »strider mot vedertagna begrepp
inom svensk rättsordning» och att densamma »skulle komma att
leda till mycket olyckliga verkningar». Handelskammaren i Visby finner
bevisregeln »icke vara rimlig och i överensstämmelse med gällande rättsuppfattning».
Handelskammaren i Norrköping anser densamma innebära
»ett flagrant avsteg från de rättssäkerhetens principer, varå vår rättsordning
är grundad». Handelskammaren i Gävle talar om »rättsvidriga presumtionsregler»
och förklarar »att en omkastad bevisbörda redan ifråga om
styrkandet huruvida fara för samhällsfarlig skada kan anses för handen»
innebär »en nyhet inom svensk rätt, som helt enkelt måste betecknas som
häpnadsväckande och som innebär allvarlig nackdel ur rättssäkerhetssynpunkt
och måste medföra stora risker för oriktiga avgöranden». Sveriges
köpmannaförbund förklarar, att de sakkunniga »på ett uppseendeväckande
sätt brutit mot den eljest i svensk rätt bärande principen, att det är den som
påstår att skada uppkommit, som skall visa att så verkligen skett».
Sveriges järnhandlareförbund vill med skärpa vända sig mot den s. k.
omvända bevisbördan i vissa fall »där det alltså skulle åvila den förment

134

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

brottslige att bevisa att sådan brottslighet icke föreligger». Sveriges hantverks-
och småindustriorganisation finner den omvända bevisbördan te sig
orimlig. Svenska bankföreningen talar om den »för vårt rättssystem främmande,
omvända bevisregeln». Sveriges lantbruks förbund förklarar att genom
eu bevisbörderegel, som låser bevisbördan vid ena parten, givetvis svårigheter
kan uppkomma att uppnå klarhet i vissa fall och att därför en farlig
rättsosäkerhet med rätta kan befaras som eu följd av den föreslagna regeln.

Departementschefen.

Av min föregående redogörelse har framgått, att näringsfrihetsnämnden
enligt de sakkunnigas förslag skall ha behörighet att till prövning upptaga
tre olika grupper av konkurrensbegränsningar. En av dessa grupper har
benämnts »kartellfallet». Sakkunnigförslaget hänför till denna grupp alla
sådana konkurrensbegränsningar, som har sin grund i att företagare samverkar
på grund av kartellavtal eller annan överenskommelse eller eljest i
tyst samförstånd tillämpar gemensamt förfarande. Härvid avses såväl horisontell
som vertikal konkurrensbegränsning. Då de sakkunniga med avtalsbunden
samverkan likställt i tyst samförstånd tillämpat gemensamt förtärande,
har skälet varit, att en av flera företagare gemensamt åstadkommen
konkurrensbegränsning bör kunna bli föremål för ingripande från nämndens
sida oavsett hur konkurrensbegränsningen kommit till stånd. I flertalet
fall ligger ett känt avtal till grund för samverkan, i vissa fall finns måhända
ett hemligt avtal, vars existens dock ej kan klart påvisas, i andra fall slutligen
saknas kanske varje form av avtal. Har emellertid betryggande kunskap
erhållits om att en konkurrensbegränsning är för handen, bör enligt de
sakkunniga bevisfrågan icke ytterligare kompliceras genom krav på utredning
om på vad sätt samverkan kommit till stånd.

Avser ett konkurrensbegränsande samarbete prissättning, avgivande av
anbud, uppdelning av marknad eller missgynnande av viss eller vissa företagare,
skall samarbetet enligt de sakkunnigas förslag presumeras vara
skadligt. Som skäl för presumtionsregeln har anförts, att lagstiftningens effektivitet
skulle äventyras om man ej har en sådan regel. Det vore betänkligt
om näringsfrihetsnämnden nödgades underlåta att ingripa mot alla sådana
konkurrensbegränsningar, beträffande vilka endast med övervägande
sannolikhet kunnat visas, att skadlig verkan följer. I de fall, som omfattas
av presumtionsregeln, har konkurrensbegränsningen ansetts i sig själv innebära
ett sådant ingrepp i näringsfriheten, att det mera är detta ingrepp,
som bör motiveras, än en åtgärd med syfte att häva eller modifiera hindret
för konkurrensen.

Presumtionsregeln i sakkunnigförslaget är icke ovillkorlig. Presumtionen
kan hävas därest på utredning grundade skäl finns för antagande, att skadlig
verkan av konkurrensbegränsningen ej är för handen. Särskilt två omständigheter
bör enligt de sakkunniga föranleda att presumtionen i all -

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

135

mänhet brytes. Den ena är att det trots konkurrensbegränsningen finns en
effektiv konkurrens på den berörda marknaden; den andra är att konkurrensbegränsningen
bidrager till en kostnadssänkande rationalisering, vars
frukter till väsentlig del direkt eller indirekt kommer konsumenterna till
godo.

Reservanterna har i denna del främst vänt sig mot presumtionsreglerna,
som de anser medföra betydande risk för misstag till nackdel för den,
gentemot vilken ingripande påkallas. Herr Gillberg ogillar förslaget om att
lagstiftningen skall omfatta även sådan konkurrensbegränsning, som har sin
grund i ett i tyst samförstånd tillämpat gemensamt förfarande. Det påpekas
att den nationalekonomiska doktrinen betecknar det förhållandet,
att flera säljare håller samma pris på en vara, som det ideala resultatet av
lri konkurrens och att, när sådan konkurrens finns, företagarna håller
samma priser utan vare sig avtalat eller tyst samförstånd.

Remissinstanserna har ifråga om kartellfallet i allmänhet icke närmare
berört andra spörsmål än frågan om presumtionsreglerna. Flertalet av dem,
som stöder sakkunnigförslaget, har uttryckligen biträtt de sakkunnigas förslag
även på denna punkt; några remissinstanser inom denna grupp —- såsom
priskontrollnämnden och jordbruksnämnden — yppar dock en viss
tveksamhet. De myndigheter och organisationer, som avvisar de sakkunnigas
förslag, har i regel mycket bestämt tagit avstånd också från presumtionsreglerna.
Svea hovrätt hänvisar bl. a. till vad hovrätten i annat sammanhang
anfört om att bevisningen ej kan bindas vid formella presumtionsbestämmelser
och betecknar förslagets ordning som en »orimlig fördelning
av bevisbördan». Från en rad näringsorganisationer framhålles med
skärpa att en utomordentligt svår bevisbörda lägges på den, mot vilken ingripande
ifrågasättes; i indignerade ordalag hävdas vidare att presumtionerna
strider mot vedertagen rättsåskådning samt att rättssäkerheten sättes
i fara.

För egen del vill jag i denna del till en början erinra att det icke från
något håll riktats anmärkning mot att prövningsorganet får befogenhet att
upptaga sådana fall av konkurrensbegränsning, som har sin grund i företagares
samverkan på grund av kartellavtal eller annan överenskommelse.
Mot att likställa i t3rst samförstånd tillämpat gemensamt förfarande med sådan
avtalsbunden samverkan har däremot invändningar framställts. Ett
sådant gemensamt förfarande skulle utgöra ett alltför obestämt förhållande
för att man därpå skulle kunna bygga en rätt till ingripande.

Har flertalet företagare inom en näringsgren ett gemensamt intresse av
att iakttaga ett visst konkurrensbegränsande förfarande, ligger det i sakens
natur, att ett samarbete dem emellan för sådant syfte kan upprätthållas utan
att man träffar avtal, muntligt eller skriftligt. Det är därför enligt min mening
oundgängligen nödvändigt att prövningsorganet, såsom de sakkunniga
föreslagit, får behörighet att till prövning upptaga även ett i tyst samförstånd
tillämpat gemensamt förfarande. En allvarlig lucka skulle säkerligen

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

eljest uppstå i fråga om möjligheterna att med lagstiftningens hjälp ingripa
mot skadlig konkurrensbegränsning. Farhågorna att det här skulle röra sig
om ett förhållande av så obestämd natur att det ej lämpligen kunde bli utgångspunkt
för ingripande kan jag icke dela. Betänkligheterna får så mycket
mindre betydelse, om man, som i departementsförslaget avses, icke ger prövningsorganet
rätt att ingripa på annat sätt än genom att uppta förhandling
med vederbörande. Att de, som i tyst samförstånd tillämpar ett gemensamt
förfarande av konkurrensbegränsande natur, får underkasta sig att inför
prövningsorganet förhandla härom kan knappast anses obilligt. I fråga om
avgränsningen av kartellfallet ansluter jag mig alltså till de sakkunnigas
förslag; dock finner jag det överflödigt att särskilt utmärka att det skall
vara fråga om ett i »tyst» samförstånd tillämpat gemensamt förfarande
(5 § 1).

Herr Gillberg har upplyst att det förhållandet att flera säljare håller samma
pris på en vara i den nationalekonomiska doktrinen betecknats såsom
det ideala resultatet av fri konkurrens; när sådan konkurrens finnes, håller
företagarna samma priser utan vare sig avtalat eller tyst samförstånd.
Härtill må endast genmälas att det i nuvarande tidsskede torde vara föga
sannolikt att konkurrerande företagares priser i allmänhet skulle så att säga
av sig själva förbli identiska under någon längre tidsperiod. Redan den omständigheten
att identiska priser föreligger är därför ett starkt indicium på
att viss samverkan i prishänseende upprätthålles. Emellertid vill jag — i
likhet med jordbruksnämnden — i detta sammanhang understryka att ett
i samförstånd tillämpat gemensamt förfarande icke kan anses föreligga redan
på den grund att företagarna faktiskt håller gemensamma priser; därutöver
måste någon ytterligare omständighet ha påvisats, som ger vid handen
att den gemensamma prissättningen äger rum i samförstånd. En sådan
omständighet kan vara att priserna icke blott vid ett givet tillfälle är identiska
utan också tidigare följt varandra. — Ett i samförstånd tillämpat gemensamt
förfarande av konkurrensbegränsande effekt kan naturligen taga
sig andra uttryck än gemensamma priser. Särskild betydelse torde gemensamt
förfarande kunna ha i samband med diskrimination.

De sakkunniga har i fråga om vissa av de ifrågavarande konkurrensbegränsningarna
föreslagit särskilda regler om legal presumtion för skadlig
verkan. Förslaget har i denna del mött energiskt motstånd på många håll,
särskilt inom näringslivets led. I samband med redogörelsen för departementsförslagets
allmänna uppläggning har jag redan anmält, att jag ej funnit
anledning att upptaga presumtionsbestämmelserna i departementsförslaget.
Mitt iståndpunktstagande har därvidlag, såsom jag förut anfört, främst
berott på att jag icke anser legala presumtionsregler lämpliga i en lagstiftning,
som väsentligen endast går ut på förhandling. En bidragande orsak har
emellertid också varit att jag velat avlägsna den källa till betydande irritation
inom näringslivet, som förslaget om dessa bestämmelser utgjort. Till
ledning för näringsfrihetsrådets bedömning har i departementsförslaget såsom
ersättning för presumtionsreglerna upptagits bestämmelser, enligt vilka
några arter av konkurrensbegränsning betecknas såsom sådana, som man i

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

137

första hand skall söka hindra. Det är naturligt att bestämmelserna till sin
omfattning nära ansluter sig till presumtionsreglerna — i båda fallen vill
man ju träffa fall som synes särskilt ägnade att föranleda skadliga verkningar.
Vissa olikheter föreligger dock.

Kommerskollegium har i sitt remissyttrande upplyst, att omkring 88 procent
av de i kartellregistret registrerade konkurrensbegränsande avtalen är
av den karaktär, att de faller under sakkunnigförslagets presumtionsregler;
enbart prisavtalen uppgår till omkring 65 procent av hela antalet registrerade
avtal. Uppenbarligen är det mindre lämpligt, att de nu ifrågavarande
bestämmelserna avser så stora delar av det konkurrensbegränsande samarbetet.
De blir nämligen då mindre ägnade att ge prövningsorganet vägledning
rörande vilka arter av konkurrensbegränsning som man främst har
anledning misstänka för skadliga verkningar. Ett lämpligt sätt att begränsa
bestämmelsernas omfattning har jag ansett vara att icke låta varje samverkan
eller gemensamt förfarande, som gäller prissättning eller uppdelning
av marknad, hänföras till den ifrågavarande gruppen, utan blott de av hithörande
fall där samarbetet är ägnat att föranleda väsentligt inflytande
på priset. Genom denna avgränsning torde i första hand komma att undantagas
samarbete, som berör endast en ringa del av marknaden och som följaktligen
sker allt under det företagen i fråga från annat håll måste räkna
med en effektiv priskonkurrens. Ett samarbete som bidrager till en kostnadssänkande
rationalisering, vars frukter till väsentlig del kommer konsumenterna
till godo, torde också genom den angivna avgränsningen föras å
sido. I båda dessa fall har de sakkunniga, såsom jag tidigare omnämnt, förutsatt
att presumtionen i allmänhet skulle komma att hävas.

På grundval av de överväganden, för vilka sålunda redogjorts, har i departementsförslaget
(6 § 1 och 2) upptagits ett stadgande, enligt vilket vid
förhandling särskilt skall eftersträvas att hindra såvitt nu är i fråga två
fall av konkurrensbegränsning. Det ena avser att företagare samverkar eller
tillämpar gemensamt förfarande rörande prissättning eller uppdelning av
marknad, där samarbetet är ägnat att väsentligt påverka prisbildningen. Det
andra gäller sådan samverkan eller gemensamt förfarande som föranleder
missgynnande av viss eller vissa företagare. Jag erinrar att en förutsättning
i båda fallen naturligen är att skadlig verkan är för handen.

I anslutning till redogörelsen för departementsförslagets allmänna uppläggning
har omnämnts, att flera remissmyndigheter påyrkat generellt förbud
mot vissa former av konkurrensbegränsning, och att jag för min del ansett
dessa yrkanden böra tillmötesgås, bl. a. såvitt angår anbudskarteller.
Med anbudskarteller brukar förstås sådana konkurrensbegränsande avtal
som — inom näringsgrenar där försäljning eller åtagande av visst arbete i
regel sker efter anbudsförfarande •— åsyftar att åvägabringa samarbete mellan
de anbudsgivande företagen. Vanligast synes anbudskarteller vara inom
byggnadsområdet, särskilt inom instailationsbranscherna. I kartellregistret
har registrerats 21 anbudskarteller inom elektriska installationsbranschen,
vilka dock samtliga anmälts vara upphävda, samt 14 inom rörinstal -

138

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

lationsbranschen, till övervägande del likaledes upphävda. Emellertid förekommer
anbudskarteller även på andra områden. I kartellregistret har sålunda
införts anbudskarteller rörande järnvägsvagnar, ångiokomotiv och
ersättningsångpannor för lokomotiv, elektriska lokomotiv och motorvägnar,
vattenturbiner, åskledare, järnöverbyggnader till broar och viadukter, elektriska
maskiner, neonljusanläggningar, hissar, kranar och traverser, stenkrossar,
fabriksskorstenar samt vissa körslor.

En vanlig form av anbudskarteller är, att alla anbudsförfrågningar skall
anmälas till en enligt avtalet utsedd ombudsman. De företagare, som önskar
ingå med anbud, måste också anmäla sina priser till denne, och därvid kontrolleras,
att kalkylerna är rätt beräknade. Ombudsmannen meddelar det
företag, som enligt överenskommen kvotering eller annan grund står i tur
att taga arbetet, det lägsta pris som angivits. Vill företaget i fråga ej åtaga
sig arbetet till detta pris, går erbjudandet att ingiva anbudet till det företag
som därnäst står i tur. Det företag, som anmält lägsta priset, är skyldigt att
utföra arbetet till detta pris, om företaget kommit i tur att ingiva anbud. Vid
avgivande av anbud förekommer att de företagare, som enligt avtalet ej
skall ha arbetet, inger anbud på högre priser (skyddsanbud) än den företagare
som enligt avtalet står i tur. På detta sätt bibringas vederbörande spekulant
felaktigt intrycket att en verklig konkurrens om arbetet eller leveransen
föreligger. Vanligen anges i anbudsavtalen kalkylationsprinciper,
som kartellmedlemmarna har skyldighet att iakttaga.

Från den normaltyp för anbudskarteller, för vilken här redogjorts, finns
betydande avvikelser. I vissa fall innefattar anbudskartellen endast bestämmelser
om gemensamma kalkylationsnormer och kvotering, medan kartellmedlemmarna
får åtaga sig arbeten fritt. Kvoteringen upprätthålles därigenom
att företagare, som åtagit sig arbeten utöver sin kvot, får betala en särskild
avgift för den överskjutande delen (överarbeten). Avgiften stegras ofta
gradvis alltefter överarbetenas storlek. I enstaka fall innefattar anbudskartellen
endast gemensamma kalkylationsnormer.

Såsom skäl för den gemensamma förhandsprövningen av anbud, vilken
ofta utgör ett betydelsefullt led i anbudskartellernas verksamhet, har av företrädare
för dessa åberopats, att kartellparterna härigenom kan minska
sina kostnader för att »räkna på anbud»; kostnaderna i fråga kan bli högst
betydande. Den gemensamma anbudsprövningen ger vidare garanti för att
anbuden blivit rätt räknade. Vid fri anbudsgivning kan lätt förekomma att
lägsta anbudspriset är resultatet av en felräkning, som kan åsamka anbudsgivaren
en betydande direkt förlust. Att anbudet är rätt räknat är i så måtto
en fördel för beställaren som anbudsgivaren då icke är frestad att minska
sina kostnader genom att utföra arbetet på ett sämre sätt. Den gemensamma
anbudsprövningen uppges slutligen underlätta för företagarna att upprätthålla
en jämn sysselsättning.

Det synes emellertid ej kunna förnekas att den gemensamma anbudsprövningen,
hur den än anordnats, i flertalet fall är ägnad att driva upp anbudspriserna.
Detta gäller även i det fal! att kartellens bestämmelser föreskriver

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

139

skyldighet för kartellmedlemmarna att ingiva anbud i enlighet med det lägsta
pris, som anmälts vid förhandsprövningen. I allmänhet torde nämligen
kartellparterna sakna anledning att vid denna förhandsprövning anmäla ett
särskilt lågt pris. Det synes därför svårt att komma ifrån att en anbudskartell
med gemensam anbudsprövning har skadlig verkan. Härtill kommer att
den gemensamma anbudsprövningen enligt mitt förmenande redan i sig själv
måste anses utgöra ett långt gående avsteg från den grundsats om fri konkurrens,
som den enskilda företagsamheten i allmänhet betecknar som
grundvalen för sin verksamhet.

Vid övervägande av det anförda har jag, såsom av det föregående framgår,
funnit anbudskartellerna vara av den karaktär att de i allmänhet ej bör
få förekomma. Ett förbud mot dessa karteller bör dock enligt mitt förmenande
icke omfatta det förhållande att genom en anbudskartell fastställes
gemensamma kalkylationsnormer eller viss kvotering av företagarnas leveranser.
I dessa hänseenden skiljer sig icke anbudskartellerna från prisoch
kvoteringskarteller inom andra näringsgrenar. I den mån en anbudskartell
begränsas härtill bör det vara tillräckligt att förhandling om kartellens
hävande kan påkallas på samma sätt som i fråga om andra konkurrensbegränsningar.
Vad förbudet däremot enligt mitt förmenande bör
rikta sig mot är den förhandsprövning av anbud, som i regel anordnas enligt
anbudskartellerna. Det är denna organiserade form av samverkan vid
avgivande av anbud, som jag finner särskilt ägnad att föranleda skadlig
verkan och vara i viss mån stötande. Av naturliga skäl bör förbudet icke
rikta sig redan mot det förhållandet att en företagare, som avser att avgiva
anbud, samråder med en annan företagare om anbudets innehåll. Förbudet
bör därför endast drabba avtal om ett sådant samråd. I enlighet härmed
har i departementsförslaget (3 §) upptagits ett stadgande om förbud
för företagare att träffa eller tillämpa överenskommelse att samråd eller
annan samverkan mellan olika företagare skall äga rum före det någon av
dem avgiver anbud å försäljning av förnödenhet eller utförande av tjänst
här i riket. Åt begreppet tjänst bör därvid liksom i 1946 års lag givas samma
innebörd som i prisregleringslagen. Jag återkommer härtill i annat sammanhang.

Ehuru avtal om samråd före avgivande av anbud sålunda bör förbjudas
torde dock kunna förekomma undantagsfall, då ett sådant samråd uppenbarligen
icke är skadligt utan tvärtom även ur allmän synpunkt kan äga
fördelar. Så kan t. ex. bli fallet om en gemensam anbudsgivning av produktionstekniska
skäl är mer eller mindre ofrånkomlig eller om ett organiserat
samråd vid anbudsgivning är en förutsättning för en nödvändig fördelning
av produktionen mellan de samverkande företagen. Även andra fall
torde kunna tänkas, då en överenskommelse av eljest förbjudet slag bör
kunna tillåtas. Departementsförslaget stadgar i enlighet härmed rätt för näringsfrihetsrådet
att meddela undantag från förbudet under i lagen angivna
förutsättningar (4 §). Dessa har så uttryckts att undantag skall kunna medgivas,
om konkurrensbegränsningen kan antagas främja kostnadsbesparing -

140

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

ar, vilka till väsentlig del kommer konsumenterna till godo, eller i övrigt bidrager
till en ur allmän synpunkt ändamålsenlig ordning eller om eljest särskilda
skäl därtill är.

För att näringsfrihetsrådet skall få skälig tid att pröva de dispensansökningar,
som särskilt under första tiden torde vara att vänta, synes förbudet
mot anbudskarteller böra träda i kraft senare än lagstiftningen i övrigt,
lämpligen den 1 juli 1954.

3. Monopolistfallet.

Betänkandet.

Beteckningen »monopolistfallet» har de sakkunniga givit den konkurrensbegränsningssituation
som föreligger, då en företagare eller en till följd av
gemensamma ägareintressen eller på annan liknande grund sammanhållen
grupp av företagare svarar för en betydande del av företagsamheten inom
visst område.

Angående avgränsningen av detta konkurrensbegränsningsfall anför
de sakkunniga:

Under denna grupp av konkurrensbegränsningar faller naturligen i första
hand sådan konkurrensbegränsning som föreligger, närhelst ett företag
intar en så betydande ställning på en marknad, att konkurrensen härigenom
faktiskt i större eller mindre utsträckning är begränsad. Samma slag
av konkurrensbegränsning föreligger emellertid också när en grupp av företag,
som äro i finansiellt hänseende förenade med varandra och faktiskt
i åtminstone viss utsträckning uppträda såsom en enhet — i varje fall såtillvida,
att konkurrensen mellan dem är begränsad ■— intar en motsvarande
ställning på marknaden. Detta kan t. ex. gälla om företag, som ingå i
samma koncern, t. ex. i egenskap av moder- eller dotterbolag, eller två dotterbolag,
tillhörande samma ägare. Det kan också i vissa fall gälla om företag,
som ha gemensamma betydande kreditgivare eller förlagsmän, om
det nämligen på grund härav föreligger skäl för antagande (t. ex. i det fall
att kreditgivaren insatt företrädare för sig i företagens styrelser), att detta
förhållande medför en begränsning av konkurrensen dem emellan. Skulle
t. ex. två bolag inom samma bransch båda ha gemensam kreditgivare och
delvis gemensamma styrelseledamöter, kan det ofta te sig rimligt att betrakta
dem såsom ingående i en gemensam grupp av här angivet slag. Med
»företagare» har i här förevarande fall därför ansetts böra likställas »till
följd av gemensamma ägareintressen eller på annan liknande grund sammanhållen
grupp av företagare». Formella förhållanden böra, vid bedömande
av huruvida en sådan gruppbildning förefinnes, ej få vara avgörande;
det är förekomsten av faktisk sammanhållning, som det sålunda gäller att
fästa avseende vid.

De sakkunniga framhåller, att den gruppsamverkan det här är fråga om
icke utgör en sådan frivillig samverkan, till vilken kartellfallet anknyter,
utan en samverkan mellan företag, som väl kan vara i och för sig ur juridisk
synpunkt fullt självständiga men som till följd av ägareförhållanden
eller annan anledning helt eller delvis mist sin affärsmässiga självständighet
i förhållande till varandra.

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

141

Någon schematisk regel för hur stor del av marknaden ett
företag eller företagsgrupp skall tillgodose, för afl
konkurrensbegränsning skall anses föreligga, har de
sakkunniga ej funnit lämplig att uppställa. De anför i detta hänseende:

En företagare kan-------i vissa fall intaga en dominerande ställning,

även om han icke svarar för ens större delen av omsättningen på marknaden.
Hans konkurrenter kunna t. ex. var för sig ha otillräcklig kapacitet
för att kunna bjuda effektiv konkurrens annat än i fråga om smärre leveranser.
Eller en företagare kan bjuda en mera rikhaltig sortering än
andra och därmed ha ett försteg framför mera specialiserade konkurrenter;
och detta kan i vissa fall leda till att han får en maktställning gentemot
kunderna och förmår hindra dem att i större utsträckning anlita konkurrerande
leverantörer. Inom vissa branscher kan ett större företag uppträda
såsom »prisledare», i det att övriga företag avstå från effektiv konkurrens
och helt bestämma sina priser och sitt uppträdande i övrigt efter det ledande
företagets politik. Det förekommer också, att en väsentlig del av de
mindre företagen huvudsakligen arbeta såsom underleverantörer till ett
ledande företag inom branschen. Ett företag, som i ett tidigare produktionsled
intar en dominerande ställning, kan vara i stånd att binda konkurrensen
i efterföljande produktions- och distributionsled utan att inom
dessa svara för någon större del av omsättningen.

Ä andra sidan kan ett företag, som behärskar en övervägande del av den
inhemska produktionen på ett visst område på hemmamarknaden, vara utsatt
för eu utländsk konkurrens, som kan vara så effektiv, att faktiskt
ingen mera avsevärd konkurrensbegränsning förefinnes. Detta förutsätter
givetvis bl. a., att något mera avsevärt tullskydd icke existerar och att det
icke heller förekommer någon annan importbegränsning av betydelse, vare
sig av offentlig eller privat karaktär — det senare t. ex. i form av konkurrensbegränsande
avtal med utländska leverantörer.

Men även om det inte finns någon mera betydande konkurrens från utländska
företag, kan det förekomma, att ett företag eller en sammanhållen
grupp av företag, som svarar för en mycket stor del av verksamheten, ändå
inte intar någon särskilt utpräglad monopolställning, nämligen om det inom
den »fria sektorn» finns företag av vikt — vare sig statliga, kooperativa
eller privata — som utöva en särskilt aktiv konkurrens. Det gäller m. a. o.
att söka bedöma inte bara den fria sektorns storlek utan också dess »kvalitet»
ur konkurrenssynpunkt. Liksom det nyss talades om att det kan
finnas stora fria sektorer med låg »konkurrenskvalitet», fästes här uppmärksamheten
vid den motsatta möjligheten. Båda dessa möjligheter tala
för att det icke skulle vara lämpligt att söka generellt fastställa, hur stor
den fria sektorn bör vara, för att fri konkurrens skall anses vara för handen.
Den frågan måste avgöras efter omständigheterna i det enskilda fallet.

I detta sammanhang bör också beaktas, att olika varor eller olika material
kunna ersätta varandra. Samtidigt gäller å andra sidan att vissa märkesvaror,
som genom reklam äro väl inarbetade på marknaden, i viss mån
representera »kvasimonopol», trots att marknaden bjuder andra varor, antingen
märkesvaror eller »anonyma» varor, med identiskt eller nästan identiskt
samma sammansättning och egenskaper i övrigt. Såsom nämnts, är
det icke ovanligt, att just sådana särskilt väl inarbetade märkesvaror kunna
säljas till priser, som te sig höga i förhållande till verkliga kostnader. I
vissa^ särskilt utpräglade fall bör det vara möjligt att upptaga även dylika

förhållanden till åtgärd i enlighet med denna första punkt. —--1 Ett

ytterligare skäl varför man icke lämpligen bör generellt formulera någon

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

regel av den innebörden, att ett företag eller en grupp av företag, som behärskar
någon viss schematiskt angiven del av marknaden, skall anses intaga
en »monopolistisk» ställning, är det förhållandet, att en marknad kan
behärskas av två eller tre större företag, vilka icke organiserat något påvisbart
samarbete men i flera fall ej heller bedriva en lika effektiv konkurrens,
som skulle vara möjlig att åstadkomma, om det funnits fler företag
på marknaden. Även t. ex. duopol (avseende en marknad behärskad av
två av varandra oberoende företag) kan m. a. o. utgöra ett fall av inskränkt
konkurrens.

De sakkunniga framhåller, att någon som helst begränsning icke uppställts
ifråga om arten av det förfarande, som kan föranleda att fråga om
ingripande får upptagas till prövning.

Presumtion för skadlig verkan har icke ansetts böra gälla för monopolistfallets
konkurrensbegränsningar såsom sådana. Den dominerande ställningen
för ett företag eller en företagsgrupp behöver ju, anför de sakkunniga,
icke vara ett resultat av någon medveten handling med syfte att åstadkomma
en begränsning av konkurrensen. På samma skäl som anförts i
samband med kartellfallet föreslås emellertid att den under kartellfallet
närmare belysta regeln om legal presumtion för skadlig verkan skall gälla,
då ensamföretagare eller därmed likställd grupp av företagare i sin försäljningsverksamhet
missgynnar viss eller vissa företagare. De sakkunniga
understryker, att det vanligen erfordras ingående överväganden och undersökningar,
innan det kan konstateras om missgynnande föreligger.

Reservanterna har icke närmare berört här ifrågavarande spörsmål.

Herr Gillbergs yttrande.

Herr Gillberg anser nödvändigt, att ensamföretagare undantages från
den generella lagstiftningen. Till stöd härför åberopas huvudsakligen tre skäl.
På grund av de förhållanden under vilka ensamföretagen i regel uppkommer
och arbetar kan förutsättas, att sådana fall är relativt sällsynta. Reglerna
för ensamföretagen måste bli synnerligen vaga och därför ägnade
att skapa osäkerhet inom näringslivet. Tillämpningen av dessa regler skulle
komma att leda till en statlig reglering av ekonomisk verksamhet, som
går vida utöver vad som åsyftas med en lagstiftning mot samhällsskadlig
konkurrensbegränsning. I sistnämnda hänseende anför herr Gillberg bl. a.:

Det synes vara utomordentligt svårt, att medelst den lagstiftning som
majoriteten föreslår, eliminera eventuell samhällsskadlig verkan av ett
ensamföretag. En sådan eliminering förutsätter en bedömning av ensamföretagets
prispolitik, dess kostnader och inverkan på försörjningen, vilken
bedömning icke kan ske annorledes än genom en mycket ingående,
under lång tid fortlöpande kontroll. Erfarenheten visar, att en sådan kontroll,
som måste innefatta utredningar, avseende långsiktiga verkningar av
det ena eller andra förfarandet, är utomordentligt svår att utföra och
synnerligen tidskrävande. Varken näringsfrihetsnämnden med regeringsrätten
såsom överinstans eller annan statlig myndighet med uppgift att
bedöma konkurrensbegränsning torde vara skickad att utföra sådan kontroll
och att — i anslutning till denna — uppdraga riktlinjer för den
prissättning, produktionsinriktning och rationaliseringspolitik, som ensam -

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

143

företaget skulle åläggas att följa för att icke göra sig skyldigt till samhällsskadlig
konkurrensbegränsning. Ett ingripande mot ensamföretaget
skulle i realiteten innebära, att den statliga myndigheten påtoge sig ansvaret
för företagets skötsel, innefattande framtidsplanering, investeringspolitik
o. s. v. -— med de konsekvenser, som ett dylikt ansvar rimligtvis
måste föra med sig.

Ensamtöretagen bör dock enligt herr Gillbergs uppfattning icke helt och
hållet undgå den kontroll, som annan konkurrensbegränsning kan utsättas
för. Det skulle knappast vara riktigt, om konkurrensbegränsning genom ensamföretag
vore undantagen från varje form av samhällelig övervakning, medan
konkurrensbegränsning med till äventyrs liknande verkningar skulle bedömas
strängare om den vore resultatet av ett samarbete mellan två eller
flera inbördes självständiga företag. Den samhälleliga övervakningen av ensamföretagen
finner herr Gillberg emellertid böra äga rum genom särskilda
utredningar, som kan utmynna i förslag till åtgärder, lämpade för det enskilda
fallet. Dessa utredningar bör verkställas antingen av kommerskollegiets
monopolutredningsbyrå i form av s. k. specialundersökningar eller också
genom tillfälliga utredningsorgan med lämplig sammansättning.

Remissyttrandena.

Ett mindre antal remissinstanser intar i likhet med herr Gillberg ståndpunkten,
att monopolistfallet icke bör omfattas av lagstiftningen.

Bank- och fondinspektionen föreslår sålunda, att monopolistfallet skall
bli föremål allenast för registrering och övervakning av ombudsmannen
för näringsfrihetsfrågor, vilken i förekommande fall skulle ha att för Kungl.
Maj :t anmäla behov av ingripande mot monopolist eller närmare undersökning
av dennes förhållanden. Till stöd för sitt ställningstagande till monopolistfallet
anför inspektionen:

Detta fall innefattar i och för sig icke någon konkurrensbegränsning,
för såvitt icke monopolisten åtnjuter ett lagligt monopol; dylika fall åsyftas
emellertid ej med lagstiftningen. Upptagandet av monopolistfallet bland de
konkurrensbegränsande företeelserna kan för den skull med visst fog betecknas
som en extension av lagstiftningen, vilande på det antagande, att
monopolismen till följd av sin faktiska ställning på marknaden kan genom
sin prispolitik eller andra åtgärder vålla samma olägenhet som om ett konkurrensbegränsande
avtal förelegat inom en bransch. Teoretiskt är väl detta
resonemang oklanderligt men något praktiskt exempel på fall, där en
monopolist missbrukar sin ställning på angivet sätt har icke andragits.

Även Stockholms handelskammare hävdar att eventuella åtgärder mot
företag, som intager en så dominerande ställning på den svenska marknaden
att skadliga konsekvenser anses uppkomma för konsumenterna, bör
grundas på specialundersökningar rörande vederbörande företags verksamhet.

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

Handelskammaren anför:

Det är alldeles uppenbart att en lagtillämpning baserad på de sakkunnigas
uttalanden icke uppdrager några som helst gränser för den kontrollerande
myndighetens åtgärder. Utrymmet för rent subjektiva bedömanden och
politiska hänsynstaganden är snart sagt obegränsat. Det är enligt handelskammarens
mening överhuvud icke möjligt att konkret eller objektivt verkställa
bedömanden av det slag de sakkunniga förordat. Att — för att blott
taga ett exempel — avgöra om den konkurrens som ett par större företag
utövar inbördes är mindre effektiv än den som skulle ha förelegat om
flera företag kämpade på marknaden är en orimlig uppgift. Ofta torde det
för övrigt förhålla sig på det sättet att konkurrensen blir hårdare ju färre
företag som konkurrera.

Handelskammaren i Gävle förordar likaledes övervakning av s. k. monopolistiska
företag och åtgärder mot dem allenast efter Kungl. Maj:ts beslut
i varje särskilt fall. Detta skulle ske genom specialundersökningar utförda
av monopolutredningsbyrån.

Kammaren yttrar:

Att ställa enskilda företag, som uppnått monopolställning, inför hotet
att vid varje särskilt tillfälle bliva föremål för ingripande är enligt handelskammarens
mening orimligt och måste för produktionens del vara störande
och skadligt. Ensamföretagen torde i regel ha vunnit sin ställning genom
uppenbart skicklig ledning, produktionens rationalisering och över huvud
större effektivitet i konkurrensen. Följden av förslagets genomförande skulle
bliva att ett dylikt företag icke genom fortsatt begagnande av sina förutsättningar
vågade arbeta på stärkande av sin särställning, enär risk i så fall
skulle föreligga för att det bleve stämplat såsom samhällsskadligt. En motsvarande
återhållsamhet måste komma att prägla varje företag som äger
möjlighet att genom utvidgande av sina resurser skapa sig en rangställning
på sitt område. På så sätt skulle lagen uppenbarligen i stället för att
motverka konkurrensbegränsning komma att verksamt hindra konkurrensen
från erkänt effektiva företag.

Svensk industriförening ger uttryck åt liknande synpunkter.

Den vaga utformningen av bestämmelserna angående avgränsningen av de
här avsedda konkurrensbegränsningarna kritiseras i vissa yttranden.

Svea hovrätt anför:

Man kan fråga sig, vad som skall förstås med »en betydande del av företagsamheten».
Enligt den tolkning, som de sakkunniga tillhandahålla, avses
därmed att företagarens ställning skall vara så betydande »att konkurrensen
härigenom faktiskt i större eller mindre utsträckning är begränsad».
Denna tolkning innebär, att varje mera framskjutet företag synes kunna
komma in under bestämmelsen. Då även varje företag, som på grund av
geografiska förhållanden har visst faktiskt företräde framför andra i konkurrensen,
omfattas av bestämmelsen, bliva hit hänförliga t. ex. alla lanthandlare,
som icke ha en konkurrent i sitt omedelbara grannskap. Särskilt
betänklig är denna vida definition av monopolistfallet med hänsyn till att
företag av ifrågavarande typ skola kunna underkastas intermittent priskontroll.
Näringsfrihetsnämnden kan på detta sätt komma att få övertaga
ansvaret för prisbildningen inom eu betydande del av näringslivet.

145

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

Statens jordbruksnämnd uttalar:

Redan själva lagtexten har fått en så vid avfattning, att den synes täcka
även fall, där enligt gängse språkbruk monopolism icke kan anses föreligga.
I motiven synes de sakkunniga ha givit begreppet en ännu vidare innebörd.
Monopolism kan sålunda föreligga även i sådana fall, då flera företag
ha gemensamma betydande kreditgivare eller förlagsmän om det nämligen
på grund härav föreligger skäl för antagande, att detta förhållande
medför en begränsning av konkurrensen dem emellan. Vidare uttalas i motiven,
att en företagare kan intaga en dominerande ställning, även om han
icke svarar för den större delen av omsättningen på marknaden. Ännu större
svårigheter vid tillämpningen torde föreligga, om det tillämpande organet
skall söka bedöma, huruvida en företagare skall anses vara monopolist därför
att han »kan bjuda en mera rikhaltig sortering än andra». Liknande tilllämpningssvårigheter
torde uppkomma vid bedömande av om ett företag
skall anses såsom monopolist på den grund, att det faktiskt blivit »prisledare»
inom viss bransch. I motiven uttalas vidare, att ett monopolfall skall
anses föreligga, då en marknad behärskas av två eller tre företag, vilka icke
organiserat något påvisbart samarbete men ej bedriva en lika effektiv konkurrens,
som skulle vara möjlig att åstadkomma om det funnits flera företag
på marknaden. Det torde vara ytterst svårt att avgöra, om den konkurrens,
som ett par större företag inbördes utöva, i visst fall skall kunna
anses mindre effektiv än den, som skulle förelegat, om flera konkurrerande
företag funnits. Av det anförda torde framgå, att genom uttalanden
i motiven utrymme lämnats för vaga och subjektiva bedömanden i frågan,
huruvida ett företag skall anses som monopolist eller inte. Motiven synas
härvid gå längre än lagtexten.

Stockholms handelskammare har samma kritiska inställning.

Svenska reklamförbundet och Svenska annonsörers förening avböjer energiskt
att s. k. kvasimonopol, som i undantagsfall uppstått för vissa genom
reklam väl inarbetade märkesvaror, skall få hänföras under monopolistfallet.

Departementschefen.

Såsom nämnts i annat sammanhang föreslår de sakkunniga, att näringsfrihetsnämnden
skall vara behörig att pröva bl. a. den art av konkurrensbegränsning
som benämnes »monopolistfallet». Enligt deras lagutkast avses
härmed sådan konkurrensbegränsning, som uppkommer då företagare eller
en till följd av gemensamma ägarintressen eller på annan liknande grund
sammanhållen grupp av företagare svarar för en betydande del av företagsamheten
inom visst område.

I sin redogörelse för innebörden av det föreslagna stadgandet anger de
sakkunniga till en början de yttre gränserna för monopolistfallet. Därunder
inrymmes först och främst sådana fall, där ett företag så behärskar en viss
marknad att konkurrensen faktiskt är begränsad. Konkurrensbegränsning
av hithörande slag föreligger emellertid också när flera företag, som i ekonomiskt
hänseende är så förenade med varandra att de i verkligheten är att
betrakta som ett företag, intar en dylik dominerande ställning. Detta kan
enligt de sakkunnigas mening gälla icke endast då företagen ingår i sam10
Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 103

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

ma koncern utan även när de sammanhållas »på annan liknande grund»

_de har t. ex. gemensamma betydande kreditgivare eller förlagsmän. Det

är, framhåller man, ej de formellt juridiska utan de faktiska förhållandena
som avgör, om en inonopolistisk gruppbildning är för handen eller ej.

De sakkunniga betonar svårigheten att uppställa en schematisk regel hur
stor del av marknaden ett företag eller en företagargrupp skall behärska
för att en inonopolistisk konkurrensbegränsning skall anses föreligga. Sålunda
kan en företagare behärska marknaden, ehuru han icke tillgodoser större
delen av omsättningen. Detta kan exempelvis bero på att hans medtävlare
var för sig saknar förmåga att konkurrera annat än i fråga om mindre
leveranser. Eller också kan han erbjuda sina kunder en så rikhaltig sortering,
att han delvis undantränger företag vars urval är begränsat. Ibland
förekommer att mindre företag avstar från att tävla med ett stöl re företag
och i stället helt rättar sig efter dess prissättning. Det kan även vara så,
att förekommande småföretag arbetar huvudsakligen såsom underleverantörer
till ett storföretag. Å andra sidan kan ett företag, som behärskar
en betydande del av tillverkningen inom landet, i så måtto sakna varje
monopolställning, som det är utsatt för effektiv konkurrens av utländska
företagare. Dessutom händer att storföretag trots frånvaron av utländsk konkurrens
ej intar någon utpräglat monopolistisk ställning, exempelvis därför
att andra företag verksamt tävlar på marknaden med samma slags varor
eller ersättningsvaror. Enligt de sakkunnigas mening måste beaktas,
att en väl inarbetad märkesvara i viss mån kan företräda ett »kvasimonopol»,
oaktat andra varor finns som icke nämnvärt skiljer sig från märkesvaran.
Vidare framhålles särskilt, att marknaden kan behärskas av två eller
tre av varandra helt oberoende företag, vilka visserligen icke samarbetar
i konkurrensbegränsande syfte men ej heller konkurrerar med varandra
lika verkningsfullt som om flera företag tunnits. På anförda grunder har
de sakkunniga icke velat snävt begränsa arten av det monopolistiska förfarande,
som skulle kunna föranleda ingripande från myndigheternas sida.
De anser, att frågan får bedömas efter omständigheterna i det särskilda
fallet.

Enligt de sakkunnigas åsikt bör presumtionsregeln om skadlig verkan
icke gälla för monopolistfallet såsom sådant. I regel torde nämligen den dominerande
företagaren eller företagsgruppen icke ha nått sin ställning
genom åtgärder som haft konkurrensbegränsande syfte. Deras monopolställning
är snarare den naturliga följden av en överlägsen konkurrenskraft.
Skulle däremot framkomma att en monopolist i sin försäljningsverksamhet
missgynnar viss eller vissa företagare, bör presumeras att verksamheten
är samhällsskadlig.

Slutligen må nämnas att de sakkunniga närmare övervägt formen för ett
ingripande mot den monopolist, som missbrukar sin ställning i prishänseende.
Enligt förslaget skall, därest sådan konkurrens icke kan åstadkommas
genom sänkning av tullar eller andra åtgärder, näringsfrihetsnämnden
vara berättigad att efter särskilt tillstånd av Kungl. Maj :t genomföra en di -

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

147

rekt priskontroll under högst ett år. Det förutsattes emellertid, att sådant
tillstånd ej kommer i fråga så länge den statliga allmänna priskontrollen
består.

Herr Gillberg har avstyrkt de sakkunnigas förslag. Enligt hans mening är
monopolistfallet så sällsynt, att lagstiftning är onödig. Dessutom måste
hithörande regler bli alltför svävande och därmed ägnade att skapa osäkerhet
hos näringslivet. Slutligen är det utomordentligt svårt att utan en ingående,
fortlöpande statlig kontroll av monopolistens verksamhet avlägsna
eventuellt samhällsskadliga yttringar. Trots svårigheterna är det emellertid
enligt herr Gillbergs åsikt oriktigt att helt undanta monopolisten från övervakning
från samhällets sida. Övervakningen bör ske i form av särskilda
utredningar, utmynnande i förslag till lämpliga åtgärder i det enskilda
fallet.

Endast ett fåtal av remissinstanserna har ägnat monopolistfallet särskild
uppmärksamhet. I den mån så skett har de ställt sig avvisande till de
sakkunnigas förslag. Sålunda anser bank- och fondinspektionen, att fallet
icke i och för sig innefattar någon konkurrensbegränsning och att den föreslagna
lagstiftningen därför är för vidsträckt. Enligt inspektionens mening
räcker det med att registrera monopolistfallen samt låta ombudsmannen för
näringsfrihetsfrågor övervaka dem med rätt att hos Kungl. Maj :t hemställa
om lämplig åtgärd. Också ett par av handelskamrarna förordar undersökning
i det särskilda fallet framför lagstiftning. Därvid betonas alt eljest utrymmet
för rent subjektiva bedömanden och politiska hänsynstaganden skulle
bli för stort. Vidare göres gällande att den tilltänkta lagstiftningen snarare
skulle hindra en verksam konkurrens mellan erkänt effektiva företag. De
skulle nämligen bli benägna att hålla tillbaka sin konkurrenskraft för att
icke uppnå en monopolställning och därmed riskera att bli stämplade som
samhällsskadliga. Även Svensk industriförening har motsatt sig lagstiftning
på denna punkt. Slutligen anser Svea hovrätt och Statens jordbruksnämnd,
att bestämmelserna är för obestämda för att kunna godtagas. Detta gäller i
ännu högre grad motiven. Följdes dessa, skulle varje mera betydande företag
kunna pressas in under monopolistfallet. Dit kunde hänföras t. ex. alla lanthandlare
som saknar lokal konkurrens.

Det skall villigt erkännas att utformningen av monopolistfallet av flera
skäl är vansklig. Till en början kan man sålunda ej helt avvisa invändningen,
att det här ej är fråga om en konkurrensbegränsning i vanlig mening.
I monopolistfallet föreligger ju i många fall ej några direkta åtgärder
i konkurrensbegränsande syfte. Å andra sidan är det uppenbart att den fullständiga
ellei partiella tranvaro av konkurrens, som föreligger i en monopolsituation,
för konsumenterna kan bli vådligare än kanske flertalet fall
av avtalsmässig konkurrensbegränsning. Erinras må också att en monopolsituation
kan uppkomma genom att flera företagare, som förut haft
kartellavtal sinsemellan, i stället bildar en koncern. Det är därför ett naturligt
och rimligt önskemål att den tilltänkta förhandlingslagstiftningen så

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

långt möjligt skall kunna tillämpas, när man kan konstatera frånvaro av
den fria tävlan, som dock utgör en viss garanti för konsumenternas intressen.
Avgörande för prövningen måste givetvis även i monopolistfallen bli,
huruvida den föreliggande konkurrensbegränsningen medför skadlig verkan
eller ej.

Ofta kan eu monopolist ha nått sin ställning just genom att legitimt utnyttja
den fria konkurrensen. Genom rationaliseringar eller andra kostnadsbesparande
åtgärder har det blivit honom möjligt att bjuda konsumenterna
så fördelaktiga villkor, att han efter band undanträngt sina medtävlare. Vidare
måste en monopolist, för att icke förlora sin ställning på marknaden,
försöka driva sin verksamhet så, att andra företagare finner det meningslöst
att upptaga tävlan med honom. Denna hans strävan kan leda till ytterligare
rationaliseringar, som kommer konsumenterna till godo i form av bättre varor,
prissänkningar in. in. Obestridligt är alltså att denna art av konkurrensbegränsning
ej behöver vara skadlig ur allmän synpunkt.

Å andra sidan medför monopolställningen uppenbara faror för missbruk.
Frånvaron av konkurrens måste i och för sig inbjuda därtill. Sålunda kan
det vara frestande att hålla priserna på en högre nivå än som är rimligt med
hänsyn till kostnaderna. Vidare försvagas lätt vederbörandes benägenhet att
genom olika åtgärder söka pressa ner kostnaderna. En allvarlig olägenhet
föreligger om monopolisten utnyttjar sin makt till att missgynna vissa företagare,
t. ex. genom att vägra några återförsäljare leveranser eller att ge dem
avgjort sämre rabatter än andra. Det betänkliga med ett sådant förfarande
framträder särskilt tydligt i monopolistfallet, eftersom den missgynnade har
svårt att anskaffa varan på annat håll. En närmare redogörelse för innebörden
av en sådan diskriminering lämnas i ett följande avsnitt.

Då denna form av konkurrensbegränsning tydligen kan medföra skadliga
verkningar i olika hänseenden, finner jag det icke tillrådligt att lämna monopolistfallet
utanför lagstiftningen. Herr Gillbergs av åtskilliga remissinstanser
understödda förslag, afl övervakningen från samhällets sida i stället
skulle ske i form av utredningar i de särskilda fallen, synes mig otillräckligt.
Departementsförslaget erbjuder emellertid anknytningspunkter till den av
herr Gillberg tänkta ordningen. Skillnaden är väsentligen, att enligt departementsförslaget
den erforderliga utredningen alltid skall förebringas inför
näringsfrihetsrådet och att rådet har befogenhet att förhandlingsvägen söka
undanröja skadlig verkning av en konkurrensbegränsning. Om förhandlingen
blir resultatlös, kan rådet anmäla saken till Kungl. Maj :t. Det blir sedan
Kungl. Maj ds sak att överväga vilka speciella åtgärder som bör vidtagas.
Helt allmänt vill det synas som om den karaktär av ren förhandlingslinje,
som departementsförslaget erhållit, är ägnad att taga udden av kritiken mot
monopolistfallets upptagande i lagen.

När det sedan gäller att från dessa utgångspunkter närmare bestämma
omfattningen av monopolistfallet, möter uppenbarligen stora vanskligheter.
De sakkunniga har därvid valt att både i själva lagtexten och — än mer —

149

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

i motiven göra ramen mycket vid. Häremot har från åtskilliga håll riktats
eu bestämd kritik och det synes mig som om kritiken äger ett visst fog.

Vad beträffar själva lagtexten bör på de skäl, de sakkunniga angivit, med
monopolistisk ensamföretagare jämställas en till följd av gemensamma ägareintressen
sammanhållen grupp av företagare. Däremot synes det mig vara
att gå för långt, om man hit också för det fall, då en grupp av företagare
sammanhålles icke av gemensamma ägareintressen utan »på annan liknande
grund», t. ex. beroende av gemensamma kreditgivare eller förlagsmän. En
svår fråga innebär avgörandet, hur stor del av marknaden vederbörande
skall behärska för att förhandling enligt den tilltänkta lagen skall kunna påkallas.
Här är det uppenbarligen ej rimligt att — även om ordet monopolist
närmast för tanken dit — inskränka sig till de lägen, då vederbörande helt
eller nästan helt dominerar marknaden. Man torde böra öppna möjlighet till
förhandling även när vederbörande har en mindre förhärskande ställning
än ett monopol i sa inskränkt mening skulle innebära. Jag har här övei''vägt,
om man ej under alla förhållanden borde kräva, att företagaren eller företagargruppen
i fråga åtminstone svarade för en övervägande del av omsättningen
inom varuområdet. Fall torde emellertid finnas, då en företagare,
utan att svara för mer än t. ex. 40 procent av omsättningen, dock till följd
av teknisk och kommersiell överlägsenhet eller andra omständigheter intager
en ställning av så dominerande natur, att förhandling bör kunna påkallas.
Jag anser mig därför ej som betingelse för förhandling böra föreslå mer
än att vederbörande skall svara för en väsentlig del av företagsamheten inom
viss näringsgren.

De viktigaste monopolistfallen är uppenbarligen sådana, där företagarens
eller företagargruppens starka ställning avser omsättningen i hela landet.
I likhet med de sakkunniga finner jag emellertid att förhandling bör kunna
påkallas också då monopolsituationen gäller del av landet, t. ex. ett landskap
eller län. Däremot kan det rimligen ej vara meningen att — som en remissmyndighet
befarat — man skall kunna påkalla förhandling med den,
som råkar inneha en ensamställning i sitt fack på en mindre ort.

Det skall medges, att även med de preciseringar, som här förordats i jämförelse
med de sakkunnigas lagförslag, gränsen kring monopolistfallet (5 §
första st. under 2) i departementsförslaget) ej kommer att te sig skarp. I
betraktande av att det, som min tidigare redogörelse visar, ej är fråga om
annat ingripande än att påkalla förhandling, synes mig emellertid de sakkunnigas
lagtext kunna med angivna jämkningar godtagas. Jag vill också
erinra om att det organ, näringsfrihetsrådet, som skall avgöra om betingelserna
för förhandling är uppfyllda, avses erhålla en sammansättning, som
torde garantera en mycket omdömesgill prövning.

Som de sakkunniga framhållit är någon monopolism givetvis ej för handen,
så länge vederbörande — trots en i och för sig stark ställning _

bjuds verksam konkurrens från inländskt eller utländskt håll. I fråga om
de sakkunnigas motivering i övrigt vill det synas, som om några av de givna

150

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

exemplen på monopolistfall icke är sådana att de skäligen kan anses falla
inom ramen för definitionen. Detta gäller enligt min mening det läge då en
företagares överlägsenhet grundas därpå, att han kan erbjuda sina kunder
en så rikhaltig sortering, att han delvis undantränger företag med mera
begränsat urval. Ej heller synes man med stöd av den här förordade bestämmelsen
böra få påkalla förhandling med »kvasimonopol», sådana de beskrives
av de sakkunniga; utanför måste också lämnas det vagt beskrivna
fallet att marknaden behärskas av två eller tre företag, vilka ej ha påvisbart
samarbete men dock icke bedriver en lika effektiv konkurrens som om
det funnits fler företag på marknaden.

På grund av den allmänna uppläggningen av departementsförslaget kan
det ej komma i fråga att däri upptaga nagon motsvarighet till den föreslagna
befogenheten för näringsfrihetsnämnden att genomföra direkt priskontroll.
Vidare har jag redan omnämnt, att jag ej funnit anledning förorda de sakkunnigas
ordning med omvänd bevisbörda rörande förefintligheten av skadlig
verkan i vissa fall, bl. a. då vederbörande monopolist eller monopolistgrupp
missgynnar viss eller vissa töretagare. Som jag senare torde få tillfälle
utveckla vill jag i stället föreslå, att ett sadant förfarande upptages
bland de fall, som man vid förhandling enligt den tilltänkta lagen särskilt
skall eftersträva att hindra (6 § 3).

k. Bruttopi-issystemet.

Betänkandet.

Enligt de sakkunniga utgör bruttoprissystemet en särskild form av vertikal
prisbindning, som innebär att en säljare övar inflytande över prissättningen
i efterföljande distributionsled. Vanligen är det tillverkaren av varan,
som lämnar föreskrifter om återförsäljningspriset; det kan emellertid
även vara en importör, grossist i distribution av inhemska varor eller förädlare.

Det utförsäljningspris, som producenten anger, kan vara antingen ett
rekommenderat pris eller rikt pris, som vid återför sälj ning får under- eller
överskridas, ett maximipris, som får underskridas men ej överskridas, ett
minimipris, som får överskridas men ej underskridas, eller ett fast bruttopris,
som varken får över- eller underskridas. I vårt land liksom i övriga
västeuropeiska länder utgör fasta bruttopriser den vanligaste formen och
den som vanligen åsyftas, när uttrycket bruttopris för närvarande användes
i diskussionen.

Bruttoprissättning av en vara förutsätter i regel en viss individualisering
av varan eller dess förpackning. Vanligen förekommer därför bruttoprissättning
endast för s. k. märkesvaror. Härmed brukar förstås sådana varor,
som säljes under ett visst särpräglat märke. Märkesvarusystemet kan å
andra sidan mycket väl förekomma utan samband med bruttoprissättning.
Socker, mjöl, makaroner, en del konserver, vissa märkesvaror inom textilbranschen
in. fl. säljes sålunda utan bruttoprissättning.

Kungl. Mcij.ts proposition nr 103.

151

Det av fabrikanten fastställda bruttopriset anger i regel priset vid försäljning
till konsument. Detta blir för bruttoprissatta varor alltså vanligen enhetligt
över hela landet och icke differentierat efter fraktkostnaden för transporten
från producent till återförsäljare.

Bruttoprissystemets tillämpning medför, att återförsäljarna icke kan konkurrera
sinsemellan med priset och att konsumenterna alltså får betala lika
mycket för den bruttoprissatta varan i vilken affär de än köper den.

Fasta bruttopriser (resp. maximi- och minimipriser) måste, för att kunna
genomföras, på ett eller annat sätt kontrolleras av producenten. Vanligen gör
producenten detta själv; i regel kan informell medverkan härvid påräknas
från återförsäljarna och deras organisationer. Organiserad samverkan i
kontrollsyfte har vid olika tider förekommit mellan tillverkare av bruttoprissatta
varor men förekommer för närvarande icke i vårt land.

Oavsett hur kontrollen är organiserad får den sin effekt därigenom, att
återförsäljarna utsätter sig för faran att icke få fortsatta leveranser, om de
säljer till lägre priser än som fastställts av leverantören. Eftersom återförsäljarna
är medvetna härom är ett enkelt påpekande oftast tillräckligt
för att de skall upphöra att »underförsälja». Svårigheterna för en producent
att upprätthålla fastställda bruttopriser torde därför i vårt land numera
vara obetydliga, särskilt under högkonjunkturförhållanden med stark
efterfrågan. Att fabrikanten bestämmer sin varas utförsäljningspris i detaljhandeln
har numera så gått in i det allmänna medvetandet, att återförsäljarna
i fråga om märkesvaror i allmänhet tar för givet att en dylik vara
också är bruttoprissatt. Av detta skäl behöver fabrikanten ofta endast på
ett eller annat sätt bekantgöra utförsäljningspriset, t. ex. genom att sprida
en prislista bland återförsäljarna av varan, för att priset skall komma att
betraktas som ett fast bruttopris.

Om man bortser från bokhandeln, där bokförläggarna bestämt detaljhandelspriset
på böcker ända sedan mitten av 1800-talet, är bruttoprissystemet
en förhållandevis sen företeelse i vårt land. Systemet började ej få fastare
form förrän vid mitten av 1920-talet och synes ännu i början av 1930-talet
ha varit relativt ovanligt. Numera har bruttoprissystemet en betydande utbredning;
av naturliga skäl är förekomsten dock mycket växlande inom
olika branscher. I en typisk speceriaffär beräknas de bruttoprissatta varorna
svara för cirka 40 procent av den totala omsättningen. För självbetjäningsaffärer
beräknas de bruttoprissatta varorna utgöra 55 procent av
försäljningen. Av färghandelns omsättning torde bruttoprissatta varor omfatta
mellan 40—50 procent av omsättningen. I parfymeri- och sjukvårdsaffärer
är praktiskt taget hela sortimentet bruttoprissatt. Inom fotobranschen
är samtliga varor bruttoprissatta.

På grundval av primärmaterial till socialstyrelsens budgetundersökningar
för åren 1948 och 1949 har utförts en beräkning av de bruttoprissatta varornas
andel av konsumenternas totala inköp. Undersökningen visar, att de
bruttoprissatta varornas andel av de varuinköp, som berörde detaljhandeln,
för barnfamiljer uppgick till mellan 24 och 28 procent, utgifter för sprit och

152

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

tobak undantagna. Av livsmedelsinköpen för 100 undersökta hushåll svarade
de bruttoprissatta varorna för i genomsnitt 35,3 procent.

En av grundorsakerna till bruttoprissystemets framväxt och utveckling
utgör märkesvarusystemets utbredning, som bl. a. inneburit en ökad standardisering
av varor. Konsumenten vet, att en märkesvara är en och densamma,
i vilken butik han än köper den. Märkesvarusystemet skapar sålunda
i och för sig förutsättningar för en mera effektiv priskonkurrens.
Den tendens till skärpt priskonkurrens, som systemet sålunda medför i fråga
om en enskild märkesvara, utlöser lätt en reaktion i form av organiserade
strävanden att binda priserna. Detta sker i första hand genom bruttopriserna.

Denna reaktion är enligt de sakkunniga av många skäl naturlig. Vid fri
konkurrens kan en detaljist genom att sälja vissa särskilt gångbara märkesvaror
i närheten av inköpspriset inge allmänheten den föreställningen, att
hans priser allmänt är låga. Lyckas han på detta sätt att sälja mera även
av varor med hög marginal, kan en sådan spekulation visa sig lönande —
i varje fall på kort sikt. Om emellertid andra detaljister förfar på motsvarande
sätt vid prissättningen av andra märkesvaror, kan det emellertid för
handeln uppstå åtminstone tillfälliga, svårigheter att erhålla full täckning
för de gemensamma omkostnaderna i varje affär.

Fördelningen av de gemensamma omkostnaderna på olika försålda varor
i butikens kalkyl måste naturligen bli i viss mån godtycklig. Detta bidrager
i hög grad till att göra återförsäljarna angelägna om det skydd och den
»garanti för ordning och reda» som bruttoprissystemet kan skänka. En
positiv inställning till bruttoprissystemet hos återförsäljarna främjas ytterligare
av det förhållandet att vid bruttoprissatta varor återförsäljaren slipper
allt kalkyleringsarbete. Arbetet i butiken underlättas om varorna är prismärkta
av leverantören. Prutsystemet med därav föranledda prisförhandlingar
med kunderna undvikes. Härtill kommer att genom den medverkan
till prisbindning i återförsälj arleden, som leverantörerna lämnar vid bruttoprissättning,
det kan bli lättare att genomföra kompletterande horisontella
prisbindningar inom dessa led. Återförsäljarnas organisationer erhåller härigenom
en viktig och central arbetsuppgift, kring vilken det vanligen är
lätt att samla medlemmarna. Själva bruttoprissystemet som sådant gör dessutom
återförsälj armarginalerna till en fråga, som är lämpad att upptaga
till förhandling med leverantörerna och deras organisationer. Sålunda måste
bruttoprissättningen på olika sätt främja utvecklingen av återförsäljarnas
organisationer, som får ett betydande intresse i systemets bevarande och utveckling.

Även leverantörerna anser sig emellertid enligt de sakkunniga i många
fall ha ett intresse av bruttoprissättning. Genom att priskonkurrensen undanröjs
i återförsälj ar ledet, kan de ofta hoppas att försvaga återförsäljarnas
krav på lägre fabrikantpriser. I konkurrensen med andra fabrikanter
är det vidare för varje enskild leverantör ett väsentligt intresse, att just hans
varor betraktas med välvilja av handelns företrädare. Annars riskerar han

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

153

att återförsäljarna kommer att gynna försäljningen av konkurrerande varor.
Om så sker, kan hans egen produkt i värsta fall försvinna ur marknaden.

Emellertid är väl bekant att åtskilliga leverantörer är kritiskt inställda till
bruttoprissystemet. De har dock svårt att bjuda effektivt motstånd, då deras
intresse av att inte tillämpa bruttoprissättning i de flesta fall är vida svagare
än återförsäljarnas av att det blir tillämpat.

Till förmån för bruttoprissystemet brukar, anför de sakkunniga, ofta åberopas
ytterligare en rad argument, som dock sannolikt icke avser faktorer,
som varit i högre grad bestämmande för utvecklingen. Hit hör bl. a. påståendet,
att den enhetliga prisstrukturen uppskattas av konsumenterna. Konsumenten
behöver ej känna sig »lurad», som han lätt gör om han finner att
han kunnat köpa varan till ett lägre pris i en annan affär. Konsumenten
kan vidare spara möda, då han vet att priset är lika i alla affärer. Han
behöver således ej besöka olika affärer för att fråga om priserna. Häremot
kan invändas, att det dock är osäkert om konsumenten ändock icke
skulle föredraga ett system med rena maximipriser, som gav honom möjlighet
att åtminstone på vissa håll erhålla en vara billigare än fabrikanten
tillkännagivit.

En viss roll i diskussionen har det s. k. sociala argumentet spelat. Detta
går ut på att förekomsten av bruttoprissatta varor med högre marginaler
gör det möjligt för handeln att reda sig med mindre pålägg på vissa s. k.
tunga varor, som svarar för en särskilt stor andel av konsumtionen i familjer
med mera begränsade inkomster. De sakkunniga finner dock argumentet
av flera skäl vara av tvivelaktigt värde. Bl. a. tyder verkställda undersökningar
icke på att det skulle föreligga någon signifikativ skillnad i fråga om
de bruttoprissatta varornas relativa betydelse för högre och lägre inkomstgrupper.

Ett vanligt argument är vidare att bruttoprissystemet skulle medföra en
sundare och mera effektiv kvalitetskonkurrens, som skulle ersätta eller rent
av vara överlägsen en tidigare priskonkurrens. Frågan härom sammanhänger
intimt med den om konsumenternas möjligheter att bedöma kvaliteten.
De sakkunniga framhåller, att det i och för sig icke finns någon garanti för
att en bruttoprissättning ger konsumenten förmånligare relationer mellan
priser och kvaliteter än en friare prisbildning. Ett närbesläktat argument
är påståendet, att bruttoprissystem erfordras för att återförsäljarna skall få
bruttoinkomster, som sätter dem i stånd att ge kunderna erforderlig service.
De sakkunniga medger, att en stor del av denna service utan tvivel är
nödvändig. De framhåller emellertid att bruttoprissystemet begränsar konsumentens
möjligheter att välja mellan å ena sidan mera service och högre
priser och å andra sidan mindre service och lägre priser.

Eif skäl som åberopas för bruttoprissystemet är vidare påståendet, att
leverantören behöver själv fastställa priset för att kunna utnyttja det som
försäljningsargument i reklam. Häremot framhåller de sakkunniga att vid
en verkställd undersökning priset i mer än hälften av de undersökta fallen
ej använts såsom argument. Det har ej heller frambragts något skäl varför

154

Knngl. Mnj:ts proposition nr 103.

icke rekommenderade riktpriser eller rena maximipriser lika väl kan användas
i en reklamkampanj som fasta bruttopriser.

Av grundläggande betydelse vid bedömning av bruttoprissystemet finner
de sakkunniga vara det faktum, att handelsmarginalerna i många fall fungerar
såsom ett av de viktigaste konkurrensmedlen i kampen mellan leverantörerna.
I anslutning härtill understrykes dock, att enkla uppgifter om
procentuella marginaler endast i mera extrema fall kan ge tillräcklig grund
för ett omdöme om huruvida en viss marginal är »för hög» eller ej. En marginal,
som ter sig hög i förhållande till priset, kan sålunda i verkligheten vara
låg i förhållande till kostnaderna eller tvärtom.

När en leverantör fastställer en viss procentuell handelsmarginal, söker
han givetvis bestämma denna så, att återförsäljarna blir tillräckligt tillfredsställda
för att föra hans produkt och helst aktivt intresserar sig för densamma.
Härvid möter emellertid den svårigheten, att distributionskostnaden
för en viss vara i ett sortiment inom vida gränser är omöjlig att bestämma
och dessutom är starkt varierande. Då distributionskostnaderna sålunda kan
vara mycket olika även inom en och samma bransch är det uppenbart att en
marginal, som är nätt och jämnt tillräcklig eller t. o. m. otillräcklig för vissa
återförsäljare, ger andra återförsäljare en jämförelsevis god förtjänst. Detta
betyder, att det för vissa återförsäljare skulle vara lönande att saluföra
produkten, även om marginalen varit lägre än leverantören bestämt. På
grund av bruttoprissättningen är emellertid dessa återförsäljare förhindrade
att sälja till lägre priser än vad leverantören angivit. De billigast arbetande
distributionsföretagen blir sålunda oförmögna att — även om de
skulle vilja det — låta sin ekonomiska effektivitet komma till uttryck genom
priskonkurrens. Under sådana förhållanden kan prisbildningen, framhåller
de sakkunniga, icke ge kunderna tillräcklig ledning, då det gäller att i första
hand söka utnyttja de mest ekonomiska distributionsvägarna. Ett sådant
förhållande kan lägga svåröverkomliga hinder i vägen för strävandena att
rationalisera distributionen.

Visserligen har, erinrar de sakkunniga, återförsäljare med låga kostnader
vissa möjligheter att låta priskonkurrensen ta sig uttryck i den icke
brutloprissatta delen av sortimentet. Men dessa är i praktiken ofta begränsade.
De sakkunniga framhåller, att t. ex. priserna i självbetjäningsbutiker
hittills icke blivit lägre än i motsvarande betjäningsbutiker, trots att självbetjäningssystemet
kan möjliggöra en icke oväsentlig besparing i fråga om
den tungt vägande kostnaden i en butik, nämligen arbetskostnaden samt att
detta f. ö. gäller även självbetjäningsbutiker inom konsumentkooperationen.
Emellertid har företagen i stället den möjligheten att hävda sig i konkurrensen
att de kan erbjuda mera service, t. ex. i fråga om hemsändning, butiksmedhjälparnas
antal och kvalifikationer, eller genom att medge fri bytesrätt,
lämna krediter, hålla stora eller särskilt specialiserade sortiment, ge
butikslokalerna ett tilldragande utseende etc. Givetvis kan sådana strävanden
vara av visst värde ur konsumentsynpunkt. Då ett lågt pris för många
konsumenter, särskilt om de är mindre bemedlade, är av större betydelse

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

155

än hög service är det emellertid i varje fall för många konsumenter till
övervägande skada, framhåller de sakkunniga, att bruttoprissystemet leder
till eu konkurrens, som tar sig uttryck i högre kostnader inom mera effektiva
företag och därmed ytterligare minskar möjligheterna att uppnå lägre
priser.

En bruttoprissättning måste vidare, framhåller de sakkunniga, stimulera
etableringslustcn inom återförsäljarledet, särskilt om den tar sig uttryck i
att marginalerna i vissa fall blir jämförelsevis förmånliga. I den mån sålunda
»marginella» företag tillkommer eller fortlever — företag för vilka
det icke funnits förutsättningar vid en mera effektiv priskonkurrens — kan
detta medföra, att distributionskostnaderna inom branschen blir högre än
nödvändigt. Dessa tendenser utlöser lätt bland återförsäljare och andra en
reaktion, som kan taga sig uttryck i en organiserad nyetableringskontroll.
Även om nyetableringskontrollen skulle möjliggöra en strukturell rationalisering,
som innebar sänkta distributionskostnader, är det ovisst om denna
förbättring tar sig uttryck i mera förmånliga priser för konsumenterna.
Distributionsföretagen erhåller nämligen genom nyetableringskontrollen en
starkare ställning gentemot kunderna och f. ö. även gentemot leverantörerna;
det sista betyder, att de kan få lättare att göra sina synpunkter gällande
vid förhandlingar angående marginalerna. Även om den starkare etableringslusten
motväges av nyetableringsregleringen, kan man sålunda befara,
framhåller de sakkunniga, att hela systemet blir »låst» på ett sätt, som i
många fall kan vara till skada ur samhälleliga synpunkter. Höga marginaler
på bruttoprissatta varor kan vidare enligt de sakkunniga stimulera till
etablering av företag, vilka specialiserar sig på att sälja varor, som ger förhållandevis
god förtjänst. Detta kan i sin tur föranleda behov för de övriga
av högre marginaler på den omsättning de har kvar. Stundom kan bruttoprissystemet
dessutom försvåra för handeln att differentiera priserna på
sådant sätt att kunderna uppmuntras köpa större kvantiteter på en gång.

De sakkunniga betonar, att bruttoprissystemet representerar ett försök till
lösning av prisbildningsproblem inom handeln, vilka rent sakligt sett måste
betecknas såsom svåra och komplicerade, och sammanfattar sitt omdöme om
systemet i följande uttalande:

Om bruttoprissystemets utveckling har sina naturliga förklaringar, följer
dock därav icke, att systemet alltid är till övervägande nytta ur mera allmänna
synpunkter. Det har otvivelaktigt skapat reda och ordning i prissättningen
inom handeln, undanröjt en god del av återförsäljarnas priskalkyleringsarbete,
liksom även det arbete som eljest kan vållas av prisförhandlingar
om enskilda varupartier, och gett återförsäljarna en större trygghet.
Men det har samtidigt i många fall gjort det svårare för konsumenterna
att erhålla del av de rationaliseringsvinster, som kunna åstadkommas
inom handeln, och har framför allt inte sällan stärkt tendenserna att låta
pris- och kvalitetskonkurrensen träda i bakgrunden för andra konkurrensmetoder,
som innebära högre distributionskostnader eller i varje fall försvåra
genomförandet av kostnadssänkningar inom distributionen.

Det sista är en allvarlig anmärkning, eftersom distributionskostnaderna
ofta svara för en mycket betydande del av detalj priserna. Att så är fallet,

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

beror naturligtvis väsentligen på att distributionen är och måste vara eu
synnerligen arbetskrävande uppgift — i vissa fall ännu mera arbetskrävande
än tillverkningen, vilket bl. a. beror på att den inte kan mekaniseras
i samma utsträckning som produktionen. Men just därför att distributionskostnaden
ofta är och måste vara hög, är det desto mera angeläget, att det
inte läggs hinder i vägen för sådan distributionsrationalisering, som dock
kan företagas. Rationaliseringen inom industri och annan tillverkning har
haft till följd, att distributionen numera oftast svarar för en större andel
av detaljpriset än tidigare. Ju längre en sådan utveckling fortgår, desto starkare
blir kravet på att även det arbete, som syftar till att göra distributionsstrukturen
mera effektiv, måste intensifieras.

Härmed är inte sagt, att bruttoprissystemet skulle utgöra det enda allvarliga
hindret för en rationalisering av distributionen. Tvärtom göra sig även
andra mycket väsentliga hinder gällande — däribland det f. n. trånga utrymmet
på byggnadsmarknaden och de därav betingade byggnadsrestriktionerna.

De sakkunniga har ansett bruttoprissystemet innefatta en så viktig konkurrensbegränsning
att frågan om verkningarna därav i alla enskilda fall
borde kunna bringas under näringsfrihetsnämndens prövning. Nämnden har
i enlighet härmed föreslagits få behörighet att till prövning — vid sidan
av kartellfallet och monopolistfallet — upptaga det fall av konkurrensbegränsning
som föreligger, då företagare i sin försälj ningsverksamhet meddelat
föreskrift om lägsta pris för återförsäljning av förnödenhet. Under
uttrycket »föreskrift om lägsta pris» skall ej innefattas det fall att leverantören
angivit visst rikt pris, alltså ett föreslaget pris, som återförsäljaren
får underskrida utan att bli utsatt för beivran från leverantörens sida.

I fråga om behandlingen av problemet om bruttoprissystemet har de sakkunniga
ingående diskuterat flera olika alternativa lösningar, däribland även
att man skulle meddela ett generellt förbud mot bruttoprissystemet.
Mot detta alternativ har de dock funnit invändningar kunna
resas. För flera viktiga varor är marginalerna sålunda låga trots förekomsten
av bruttoprissystem. Det är därför icke riktigt, att bruttoprissystemet
alltid medför olägenheter av nyss antydd beskaffenhet. Härtill kommer,
att det här berörda alternativet icke ger skydd mot användning av en
viss vara såsom »lockvara» genom att den säljes i närheten av inköpspriset.
Ett dylikt förfarande kan nämligen icke blott vara till skada för leverantören
och för andra återförsäljare utan kan dessutom — i den män spekulationen
lyckas — ge kunderna en överdriven föreställning om att priserna
hos vederbörande återförsäljare allmänt skulle vara låga.

Ett annat alternativ, som diskuterats, har inneburit ett »selektivt»
hävande av bruttoprisbindning, vilket skulle innebära att näringsfrihetsnämnden
efter undersökning av viss vara eller varugrupp skulle
äga meddela förbud mot tillämpning av bruttoprissystemet för varan eller
varugruppen. Emellertid skulle denna metod enligt de sakkunnigas uppfattning
ställa alltför stora krav på det grundläggande utredningsarbetet. De
sakkunniga har därför på liknande skäl, som tidigare angivits vid behandlingen
av kartellfallet, funnit sig även här böra föreslå att man skall tillämpa

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

157

regeln om legal presumtion för skadlig verkan, i den mån
ej i det enskilda fallet kan ges sannolika skäl för bruttoprisets oskadlighet.
Det förordas att bedömningen av bruttoprissystemets verkningar i regel
skall avse en hel varugrupp och sålunda ej en enskild fabrikants vara.

I fråga om det s. k. lockvaruproblemet anför de sakkunniga:

Det förefaller icke lämpligt att detta problem löses genom fastställande
av några minimipriser eller minimimarginaler. Däremot synes skydd mot
sådant missbruk böra beredas efter undersökning av förhållandena i de
särskilda fallen. I enlighet härmed bör det ankomma på näringsfrihetsnämnden
att vid förhandling träffa överenskommelse med vederbörande
om, respektive att i föreläggande angiva, att fabrikanten (grossisten) endast
efter medgivande av nämnden i varje särskilt fall må vägra att leverera
varor till återförsäljare på grund av att återförsäljaren utförsålt en vara till
alltför lågt pris. Härvid bör i första hand beaktas, huruvida en återförsäljare
generellt söker hålla låga priser eller om han tagit ett särskilt lågt pris
endast för någon enstaka »lockvara». I det senare fallet bör avstängning
tillåtas. Är det däremot fråga om en återförsäljare, som arbetar med låga
kostnader och av detta eller andra skäl håller lägre priser än övriga återförsäljare
på en väsentlig del av sitt varusortiment eller tillämpar en rationell
pris- eller rabattdifferentiering för att uppmuntra köp i stora poster
e. d., bör underförsäljningen icke få föranleda leveransvägran. Bedömningen
av dessa frågor bör icke verkställas i enlighet med lagen om illojal
konkurrens utan av näringsfrihetsnämnden, alltså samma organ som fattat
beslut om hävande av bruttoprisbindning. Motiveringen för denna ståndpunkt
är det förhållandet, att det är genom detta organs åtgärd, som möjligheten
till »lockvaruförsäljning» kommit till stånd. Ännu viktigare är att
detta organ på grund av de undersökningar, som föregått dess beslut om
hävande av bruttoprisbindning, måste anses särskilt sakkunnigt för denna
uppgift.

Reservanterna.

Reservanterna förklarar sig vara ense med de sakkunniga därom, att
bruttoprissättning kan medföra såväl gynnsamma som ogynnsamma verkningar
ur allmän synpunkt. Kritiken mot bruttoprissystemet bär rent principiellt
sett åtskilligt fog för sig. Men i vilken omfattning och på vilka områden
bruttoprissystemet, sådant det hittills tillämpats i vårt land, verkligen
haft dylika följder av väsentlig betydelse, därom anser reservanterna
föreliggande material icke ge någon säker vägledning. Ännu mindre kan
därav dragas några bestämda slutsatser i frågan, huruvida olägenheterna
väsentligen överväger de med systemet förenade mera påtagliga fördelarna.
Härför skulle ha erfordrats mera djupgående undersökningar än vad de
sakkunniga haft tillfälle att utföra. I den praktiska tillämpningen finner
reservanterna nackdelarna av bruttoprissystemet i varje fall för närvarande
icke vara särskilt framträdande. De erinrar bl. a. om att bruttoprissättning
således icke hindrar priskonkurrens i form av återbäring och att bruttoprissättningen
icke heller behöver innebära, att prisnivån som helhet
blir stelare än under fri konkurrens.

Härtill kommer att de normer de sakkunniga föreslår för bedömningen

158

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

av bruttoprisbindningarna enligt reservanternas uppfattning ger anledning
till allvarliga erinringar. Särskilt fäster reservanterna härvid uppmärksamheten
vid att de sakkunniga syntes mena, att bedömningen skulle avse
huruvida marginalerna för den bruttoprissatta varan är höga i förhållande
till distributionskostnaden. Reservanterna framhåller vanskligheten av en
dylik prövning. Svårigheterna att utreda omständigheterna i de särskilda
fallen och den rättsosäkerhet, som därigenom skapas, blir ännu mera betänkliga
mot bakgrunden av lagförslagets presumtionsregler.

Reservanterna förklarar sig icke heller kunna biträda de sakkunnigas förslag
till behandling av det s. k. lockvaruproblemet. Samtidigt vill de emellertid
erkänna, att detta är en av de besvärligaste punkterna vid en legislativ
behandling av bruttoprissystemet. Denna fråga har enligt reservanternas
mening så intimt samband med frågan om åtgärder mot illojal konkurrens,
att det icke synes befogat att den blir föremål för bedömande i annan ordning
eller efter andra grunder än de som gäller för illojal konkurrens i hittills
vedertagen mening.

Reservanterna anser på de sålunda anförda skälen, att lagstiftningsåtgärder
på detta särskilt komplicerade område borde anstå, till dess genom närmare
utredningar skapats en mera tillförlitlig grund för bedömande av
bruttoprissystemets praktiska verkningar. I anslutning härtill framhålles,
att det icke synes dem uteslutet att utvecklingen av detalj affärer av självbet
jäningstyp, sedan mera normala konjunkturer åter inträtt, kan komma
att medföra en successiv uppluckring av bruttoprissystemet. Skulle emellertid
lagstiftning mot bruttoprissättning införas, anser reservanterna —
framför allt med hänsyn till de utredningssvårigheter som ett genomförande
av de sakkunnigas förslag skulle komma att skapa — att mera generellt
verkande bestämmelser bör allvarligt övervägas.

Herr Gillbergs yttrande.

Herr Gillberg betonar inledningsvis att bruttoprissystemet icke medför
en så fullständig konkurrensbegränsning, som understundom antages, dels
emedan systemet ej försvagar konkurrensen i fabrikantledet och dels emedan
det i allmänhet icke hindrar återförsäljarna att lämna återbäring även
för bruttoprissatta varor. Man bör icke heller överdriva verkningarna av
lagbestämmelser mot bruttoprissystemet. Det är enligt herr Gillberg icke
säkert att lagbestämmelser mot bruttoprissättning skulle leda till en fri
prissättning i den mening att varje detaljaffär skulle individuellt fastställa
sina priser. Rehovet av riktpriser för detaljhandeln skulle kvarstå, då företagen
inom denna i allmänhet icke är av sådan storleksordning, att de individuellt
kan kalkylera och prissätta varje artikel i sitt ofta mycket omfattande
sortiment.

Under senare år har enligt herr Gillberg på många områden ägt rum en
uppmjukning av bruttopriser till riktpriser och maximipriser. Särskild betydelse
för en fortsatt sådan utveckling torde självbetjäningsaffärerna komma
att få.

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

159

Med hänsyn till det aktuella läget beträffande bruttoprissystemet finner
herr Gillberg det därför lämpligast att man avvaktar den närmaste tidens
utveckling, innan frågan om lagstiftning på detta område definitivt avgöres.
Skulle så visa sig erforderligt möter ingen svårighet att efter hand komplettera
lagstiftningen. Därvid måste lockvaruproblemet uppmärksammas. Med
hänsyn till att underförsäljning närmast har karaktär av illojal konkurrens,
är det lämpligt att bestämmelser om skydd mot lockvaruförsäljning inarbetas
i lagen mot illojal konkurrens.

Remissyttrandena.

Av de myndigheter och organisationer, som ställt sig positiva till de sakkunnigas
förslag till lagstiftning, har endast Kooperativa förbundet uppehållit
sig vid frågan om bruttoprissystemet. Förbundet förklarar sig dela de
sakkunnigas uppfattning, att bruttoprissystemet kan inordnas hland de faktorer,
som starkt bidragit till att försvåra rationaliseringen inom distributionen.
De samhällsskadliga verkningarna av systemet finner förbundet
ligga i öppen dag och växa med den snabba utbredning av systemet, som
pågår. Förbundet anför ytterligare:

Bruttoprissystemets föreskrift om lägsta pris i detaljhandeln förhindrar
de effektivare formerna av varuförmedlingen, självbetjäningsbutikerna och
andra, liksom de effektivare individuella företagen att sänka sin förmedlingsmarginal
för bruttoprisbundna varor i anslutning till de lägre verkliga
kostnaderna och låta konsumenterna bli delaktiga av denna sänkning.
Systemet i sin helhet verkar sålunda som en fortskridande tvångskartellering
av detaljhandeln med kartellpriserna anpassade efter de minst effektiva
företagen.

Det må erinras att Kooperativa förbundet, såsom berörts i redogörelsen
för departementsförslagets allmänna uppläggning, ansett det bästa sättet att
motarbeta utvecklingen mot bruttopriser vara ett generellt förbud mot
denna ordning.

Kommerskollegium har förklarat sig dela de sakkunnigas uppfattning,
att sannolikheten för samhällsskadliga verkningar av bruttoprisavtal måste
bedömas såsom synnerligen stor.

Beträffande det s. k. lockvaruproblemet intager Kooperativa
förbundet den ståndpunkten att detta problem vid ett generellt förbud
skulle förlora sin aktualitet. Om det bleve allmänt att sälja märkesartiklar
till varierande priser i skilda företagsformer och individuella företag inom
detaljhandeln skulle nämligen, framhåller förbundet, ingen enstaka prisreduktion
framstå såsom i ögonen fallande. Svensk industriförening, som
likaledes föreslagit generellt förbud mot bl. a. bruttoprissystem, håller däremot
före att problemet om lockvaruförsäljning i dylikt fall bör lösas genom
en lämplig utbyggnad av lagen om illojal konkurrens.

Åtskilliga av de organisationer, som avvisat de sakkunnigas förslag till
lagstiftning, har anslutit sig till reservanternas inställning till bruttoprisfrågan.

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

Stockholms handelskammare förklarar sig sålunda icke kunna finna bärande
skäl anförda för de sakkunnigas ståndpunkt, att bruttoprissystemet
skulle i förhållande till sina obestridliga fördelar medföra så skadliga
allmänna verkningar, att ett legislativt ingripande är befogat. Handelskammaren
yttrar bl. a.:

Även om kritiken i vissa hänseenden må vara berättigad, är det dock
uppenbart, att bruttoprissättningen, samtidigt som den begränsar konkurrensen
i detaljhandelsledet, verkar konkurrensstimulerande i leverantörledet
såväl i fråga om priser som ock beträffande kvalitet och service. Fabrikanten
kan genom en riksomfattande reklam genomdriva prissänkningar, som
omedelbart komma till samtliga konsumenters kännedom och därigenom
i prissänkande syfte snabbt påverka hela marknaden inom berörda bransch.
Konsumenterna å sin sida anse sig i märkesvaran ha en garanti för varans
kvalitet och dess fortbestånd även vid prissänkningar. De sakkunniga synes
ha underskattat den betydelse konsumenterna i allmänhet lägga vid enhetlig
prissättning på märkesvaror. ----- Erfarenheten och verkställda

marknadsundersökningar visa, att avståndet från bostad resp. arbetsplats
till butiken är den avgörande faktorn vid val av inköpsställe, då det gäller
vardagens varor. Handelskammaren tvivlar på att konsumenterna vilja offra
tid och besvär för att söka sig fram till butiker, som tillhandahålla märkesvaror
för lägre pris än andra, Skulle en viss märkesvara i den vanliga
närhetsbutiken tillhandahållas för högre pris än i mera avlägset belägna
affärer, kan detta i stället komina att leda till att konsumenten icke övergår
till att förlägga sina inköp till sistnämnda butiker utan hellre — om
så är möjligt — övergår till annan märkesvara, på vilken prisdifferens icke
föreligger. Konsumenten vill alltså kunna lita på att av honom inköpta
märkesvaror icke säljas billigare på andra platser än i den av honom vanligen
anlitade butiken. Detta förhållande må vara ur konkurrenssynpunkt
otillfredsställande, men det motsvarar likväl enligt handelskammarens
övertygelse dagens uppfattning inom vida konsumentkretsar.

Handelskammaren kan icke heller vitsorda de sakkunnigas påstående att
bruttoprissystemet försvårat en rationalisering inom varudistributionen.
Handelskammaren har i stället den uppfattningen, att det, i varje fall hittills,
i hög grad bidragit till de senaste årens höjning av detaljhandelns standard.

Beträffande den prövning av bruttoprisernas samhällsskadlighet för särskilda
varugrupper, som de sakkunniga föreslagit, uttalar handelskammaren,
att det förefaller svårt att se hur denna prövning skall kunna objektivt
verkställas.

Handelskammaren i Gävle finner fördelarna av bruttoprissystemet väga
tyngre än de anmärkta olägenheterna. För de särskilt starkt reklamerade
och därför mycket efterfrågade märkesvarorna finner handelskammaren
bruttoprissystemet vara den lämpligaste försäljningsformen. Särskilt framhålles
att, om vissa återförsäljare i syfte att vinna större kundkrets utbjöde
dylika varor till underpriser, övriga återförsäljares intresse för varan
skulle minskas och avsättningen försvåras. Handelskammaren befarar också
att bruttoprissystemets slopande skulle kunna leda till att det förkastliga
prutnings systemet återinfördes. Såsom anmärkningsvärt framhåller
handelskammaren, att konsumentkooperationen själv strikt tillämpar de

161

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

riktpriser, som finns för ett stort antal märkesvaror från dess produktionsföretag;
dessa priser får därigenom karaktären av fasta bruttopriser.

Handelskammaren i Göteborg anser frågan om bruttoprisbindningen icke
vara så klarlagd, att en kategorisk lösning av det slag de sakkunniga föreslagit
för närvarande bör genomföras. Handelskammaren är dock i viss mån
kritisk mot bruttoprissystemet och anför:

I och för sig torde det vara riktigt, att dylika prisbindningar på lång sikt
kunna hindra en friare utveckling av distributionsformerna samt medverka
till att förbilligande och rationalisering av distributionen fördröjes. Samtidigt
är det dock otvivelaktigt så, att allmänheten i vissa avseenden har
fördel av bruttopriserna bl. a. därigenom att vissa enklare förbrukningsartiklar
överallt säljas till samma priser, varför ingen behöver besvära sig
med att välja mellan olika företag, då det gäller inköp av dylika varor. En
annan bedömning måste givetvis göras beträffande mera dyrbara varor,
där bruttoprisbindningarna kunna medföra allvarliga faror för utvecklingen.

Handelskammaren i Luleå ger utryck åt liknande synpunkter och anser
att man möjligen kan införa bestämmelser om att avtal om bruttopris för
varor i högre prisklasser icke får träffas.

Handelskammaren i Visby uttalar sig för mera djupgående undersökningar,
innan man tillgriper lagstiftningsåtgärder på detta komplicerade område.

Sveriges industriförbund förklarar, att även om bruttoprissystemet rent
principiellt sett kan utsättas för viss kritik, verkliga belägg dock saknas
huruvida och i vilken omfattning praktiska olägenheter av systemet hittills
uppkommit. Sådan rabattkonkurrens mellan leverantörerna, som de sakkunniga
funnit utgöra en olägenhet av bruttoprissystemet, torde enligt förbundet
icke ha den omfattningen, att den bör tillmätas någon större betydelse
vid bruttoprisfrågans bedömande. Självfallet måste, anför förbundet,
leverantörerna av bruttoprissatta varor ha ett synnerligen starkt intresse
av att Tabatterna icke sättes sa höga, att deras varor på grund därav blir
mindre konkurrensdugliga i tävlan med andra varor.

_ Angående sin allmänna inställning till frågan om bruttoprissystemet anför
förbundet vidare:

När man från industriens sida försvarat bruttoprissystemet, har detta
väsentligen berott därpå att man fruktat de konsekvenser i form av illojal
underförsäljning, främst s. k. lockvaruförsäljning, som ett slopande av
systemet skulle kunna medföra. Om emellertid detta problem kan tillfredsställande
lösas — men endast under denna förutsättning — torde från industriens
sida i allmänhet icke finnas någon erinran mot en uppluckring
av den prisbundenhet, som bruttoprissystemet innefattar. Det finns emellertid
en rad specialfall, då bruttoprissättning framstår som fullt naturliv
och ofrånkomlig. ö

Enligt förbundets uppfattning bör det vidare vara uteslutet att lagstifta
mot bruttoprissystemet, så länge för tobakshandelns del gäller att all underförsäljning
av tobaksvaror enligt lag är förbjuden och tillika kriminaliserad.
Förbundet anför härutinnan:

11 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 103.

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

Motivet härtill angavs i propositionen angående inrättande av ett statligt
tobaksmonopol bl. a. vara, att man ville skydda tobakshandelns utövare
mot »den osunda konkurrens, som på ifrågavarande område gjort sig gällande».
Det är just detta motiv som främst plägar anföras till försvar för
bruttoprissättning i allmänhet. Såsom ytterligare skäl för en fast och enhetlig
prissättning anfördes i propositionen, att det vore orättvist mot mindre
köpstarka kunder, som köpte tobaksvaror i mindre kvantiteter åt gången,
att de icke kunde betinga sig sådana rabatter på sina inköp, som ofta lämnades
till större köpare. Det vore en påtaglig inkonsekvens och stötande
för rättskänslan, om lagstiftning mot bruttoprissättning i allmänhet skulle
genomföras samtidigt som sådan prissättning inom en viss bransch skulle
uttryckligen i lag påbjudas.

Industriförbundet medger att utvecklingen av systemet med självbetjäningsbutiker
kan föranleda ett ändrat bedömande av bruttoprissystemets
verkningar. Om kostnadsläget inom detaljhandeln genom självbetjäningsbutikernas
kraftiga utveckling blir mera varierande än för närvarande, finner
förbundet det nämligen knappast kunna försvaras, att leverantörerna
fastställer en enhetlig marginal, som för vissa delar av detaljhandeln blir
onödigt stor, och därmed omöjliggör eller försvårar för konsumenterna att
få del av den genom rationaliseringen uppkomna besparingen. Något behov
att genom tvångsåtgärder lösa denna fråga finner förbundet emellertid i vart
fall icke för närvarande föreligga.

Sveriges grossistförbund förklarar att dess angående lagförslaget i dess
lielhet uttalade uppfattning — att man vet alltför litet om konkurrensbegränsningarnas
ekonomiska verkningar —• i särskilt hög grad gäller om
bruttoprissystemet. Speciellt vänder sig förbundet mot de sakkunnigas uppfattning
att bruttoprissystemet skulle innebära ett hinder mot handelns rationalisering
genom användning av självbetjäningssystemet. I den mån kostnadsskillnaderna
mellan självbetjäningsbutikerna och andra affärer visar sig
bli mera betydande, kommer detta enligt förbundet säkerligen att få effekt
på priskonkurrensen, i varje fall på längre sikt. Förbundet anser det därför
vara riktigare att säga att tillkomsten av självbetjäningsbutiker försvagat
tillämpningen av fasta bruttopriser.

Grossistförbundet framhåller även den väsentliga skillnad, som föreligger
mellan konsumtionsvaruområdet och branscher, som saluför kapitalvaror.
Förbundet betonar att någon sådan åtskillnad ej gjorts av de sakkunniga.

Sveriges köpmannaförbund finner att något motsägelselöst material till
belysande av bruttoprissystemets föregivna samhällsskadlighet icke företetts.
Härför skulle enligt förbundet ha erfordrats mera djupgående undersökningar.
Förbundet framhåller att systemet ursprungligen fick vissa anhängare
inom detaljhandeln, enär det utgjorde en reaktion mot den starka priskonkurrens,
som hotade på märkesvarornas område och som hindrade handeln
att få full kostnadstäckning. Förbundet understryker bruttoprissystemets
goda verkningar för handeln och konsumenterna samt erinrar om
att utrymme finns för såväl återbäring som prisnedsättning på varor av
annat slag än märkesvaror. Skulle bruttoprissystemet i fortsättningen mot

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

163

förmodan ge upphov till större olägenheter än fördelar, förklarar förbundet
sig emellertid i varje fall för sin del sakna anledning motsätta sig dess
uppluckring eller avveckling. Detta anser förbundet säkerligen kunna ordnas
utan lagtvång.

Förbundet anför vidare:

Inför tanken på ett förbud mot bruttoprissystemet eller över huvud mot
gemensam prissättning bör slutligen även framhållas, alt det skulle ställa
den enskilda detaljhandeln i strykklass i jämförelse med konsumentkooperationen.
Dennas organisation i Stockholm, som har karaktären av ett
mångfilialföretag med omkring 800 butiker, tillämpar enhetliga priser i
samtliga affärer. Konkurrensen mellan dem är för alla varor i samtliga
sortiment praktiskt taget bannlyst och skulle säkerligen ej nås av den planerade
lagstiftningens förbudsparagrafer. Men det ''samarbete som, i alldeles
samma syfte bedrives av den enskilda handelns långa rad av enmansföretag,
skulle utan tvivel drabbas därav. Mot tillkomsten av ett sådant tillstånd,
vilket strider mot principen om allas likhet inför lagen, måste förbundet
självfallet bestämt protestera.

Sveriges speccri- och lanthandlareförbund framhåller att den rationalisering
inom detaljhandelsledet, som enligt betänkandet skulle effektiveras
genom en fri prisbildning erbjuder svårigheter på grund av att i detaljhandelsledet
en mekanisering och arbetsstudieteknisk rationalisering i mycket
ringa utsträckning är genomförbar. Förbundet erinrar om att en betydande
förändring till det bättre i fråga om butikshandelns hela standard och
effektivitet ägt rum under årens lopp samt anför vidare:

Samtidigt som vi här lämnat uppgift om hur distributionsförhållandena
inom den enskilda speceri- och lanthandeln har effektiviserats genom olika
åtgärder, vilja vi också påpeka att vi icke undervärdera den stimulerande
inverkan, som konkurrensen mellan enskilda detaljhandlare såväl som mellan
olika företagsformer inom detaljhandeln haft för utvecklingen. Det
finns nämligen ett betydande mått av verklig konkurrens om kunderna detaljhandlarna
emellan, och vi kunna räkna med att denna konkurrens kommer
att pågå i fortsättningen samt även att den utgör en säkerhet för att
konsumenterna fritt skola kunna välja bästa inköpskälla.

Om man betraktar möjligheterna till en sänkning av kostnaderna för
varudistributionen ur eu vidare synvinkel och väger mot varandra olika
möjligheter med avseende på det positiva resultat de kunna medföra, framstår
det för vår organisation såsom uppenbart, att ett slopande av bruttoprissystemet
ej kommer att utlösa tillnärmelsevis sådana verkningar, som
majoriteten av de nyetableringssakkunniga vilja göra gällande.

Vi anse oss därjämte kunna konstatera, att bruttoprissättningen ej heller
utgör något hinder för att besparingen av rationaliseringsåtgärderna skall
komma konsumenterna till godo. Det finns icke inom speceri- och lanthandeln
några bindande avtal. Priserna på många av de viktigaste varuskmen
som av oss distribueras, exempelvis mjöl, socker, gryn, frukt in. m., variera
med hänsyn till lokala konkurrensförhållanden. Även om det för vissa märkesvaror
tillämpas enhetliga priser över hela landet, finnas möjligheter till
prisvariationer för så många varuslag att eventuella rationaliseringsvinster
mycket val kunna taga sig uttryck i prissänkningar. Icke ens för ”märkesvarorna
finnas några bindande avtal, som hindra lokala pris justeringar,
och för vissa märkesvaror förekommer också en prisvariation.

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

Sveriges färghandlares riksförbund anför:

I fråga om de kemisk-tekniska varor, som försäljas i färghandeln, anse
vi, att nuvarande system med av fabrikanterna fastställda konsumentpriser
är att föredraga framför tidigare tillämpade godtyckliga prissättning
och prutsystem. En återgång till dessa gamla för årtionden sedan utdömda
affärsmetoder torde ej kunna erbjuda konsumenterna några påtagliga fördelar.
Däremot skulle skapas en misstro från allmänhetens sida mot såväl
producenter som distributörer, som enligt vår uppfattning närmast kan betraktas
som direkt samhällsskadlig.

Flertalet av de till Sveriges köpmannaförbund anslutna länsförbunden
slår likaledes vakt omkring bruttoprissystemet, i många fall under framhållande
av detta systems fördelar för konsumenterna.

Åhlén & Holms AB uppger att då bolaget arbetar med relativt sett mycket
låga omkostnader, kan bolaget i fråga om de bruttoprissatta varorna
icke alltid ur konkurrenssynpunkt utnyttja den fördel, som bolagets
låga omkostnader ger. Det ligger därför i bolagets rent privata intresse,
att bruttoprissystemet avskaffas. Trots detta anser bolaget, att det icke är
ur allmänna synpunkter särskilt angeläget, att ett sådant ingripande sker.
Redan nu kan iakttagas en bestämd tendens till upplösning av bruttoprissystemet.
Denna tendens kommer att förstärkas, när byggnadsregleringens
avskaffande möjliggör ett mera allmänt utnyttjande av självbetjäningsbutiker.
Med självbetjäningssystemets genombrott kommer de fasta priserna
att bli omöjliggjorda. Härigenom kommer bruttoprissystemet enligt
bolagets mening att upplösas på helt naturlig väg, lagstiftningen förutan.

Statens jordbruksnämnd framställer anmärkningar mot vissa av de sakkunnigas
uttalanden angående de krav, som bör ställas för att ett pris
skall anses utgöra ett riktpris och icke ett föreskrivet
pris. Härvid framhålles att i motiven lagts en betydligt strängare
bevisbörda på en företagare, som vill bevisa att endast riktpris föreligger,
än på motpartens bevisning om att bruttoprisföreskrift avses.

Departementschefen.

Bruttoprissystemet utgör en art av prisbindning, innebärande att leverantören
av en vara förordar eller föreskriver visst pris, som skall tillämpas i
ett följande försäljningsled. Detta bruttopris anges vanligen av tillverkaren
och avser i allmänhet det pris, som skall erläggas av den slutliga avnämaren,
d. v. s. i regel detaljhandelspriset. Priserna i mellanliggande försäljningsled
bestämmes i förhållande till bruttopriset genom rabattavdrag.
Såsom förut nämnts, är bruttopriserna av olika slag. Sålunda kan ett bruttopris
vara ett av tillverkaren förordat riktpris, som återförsäljaren rekommenderas
att följa men har rätt att frångå. Det kan också utgöras av ett
maximipris, som ej får överskridas av återförsäljaren, eller ett minimipris,
som icke får underskridas. En ytterligare form av bruttopris är ett av tillverkaren
föreskrivet fast bruttopris, från vilket återförsäljaren ej får avvika.
Denna form har varit den i vårt land vanligaste, och det är den som

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

165

närmast avses då uttrycket bruttopris användes. För konsumenterna innebär
bruttoprissystemet i sin renodlade form, att de över hela landet får
betala samma pris för samma vara.

EU bruttoprissystem skulle uppenbarligen icke bli verksamt, om återförsäljarna
ofta frångick de fastställda priserna. Så torde emellertid ske endast
i undantagsfall. En återförsäljare, som icke rättar sig efter tillverkarens
prissättning, kan nämligen löpa risk att bli avstängd från leveranser av varan.
Ett bruttoprissystem förutsätter vidare, att varan kan särskiljas från
andra varor. Härav följer att det huvudsakligen är märkesvaror, som blir
åsatta bruttopris.

Ett bruttopris bekantgöres i regel genom annonser i dagspressen eller
genom prislistor, som tillverkaren tillställer återförsäljarna.

De sakkunniga framhåller att bruttoprissystemet är en tämligen ny företeelse
inom vårt land. Ännu i början av 1930-talet var bruttopriser ganska
ovanliga men numera är systemet mycket utbrett. Det tillämpas framförallt
inom parfymeri-, sjukvårds-, radio- och fotobranscherna, vidare inom
färgvaru- och livsmedelsbranscherna. Som exempel på dess utbredning må
erinras att omkring 40 procent av omsättningen i en speceributik avser
bruttoprissatta varor. Statistik för åren 1948 och 1949 visar att en barnfamiljs
varuinköp till omkring 25 procent avsåg bruttoprissatta varor.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att bruttoprissystemet blivit en
viktig töreteelse inom vårt lands näringsliv. Enligt sina direktiv har de sakkunniga
undersökt, huruvida systemet också är önskvärt ur allmän synpunkt.
De har härvid först framdragit de skäl, som brukar åberopas av
systemets förespråkare. Det viktigaste av dessa skäl är, att systemet skänker
den enskilde detaljhandlaren en viss trygghet i hans näringsutövning. Är
prisbildningen helt fri, måste han vid prissättningen av egna varor taga
hänsyn till de priser hans konkurrenter kan tänkas tillämpa. Det blir då
svårt för honom att avväga priserna på olika varor så, att han får full täckning
för de gemensamma kostnaderna i sin butik. Ju fler bruttoprissatta
varor han saluför, desto mindre risk löper han i detta hänseende. Härtill
kommer att han i stor utsträckning slipper själva kalkyleringsarbetet. Överhuvud
taget är bruttoprissystemet ägnat att skapa ordning och reda inom
detaljhandeln. Kundernas benägenhet att pruta blir mindre och härigenom
försvinner de tidsödande prisförhandlingarna mellan säljare och köpare.
En annan fördel med systemet angives vara, att konsumenterna uppskattar
det. Konsumenten vet vad han har att rätta sig efter och han behöver icke
offra tid på att försöka få en vara till lägre pris på annat håll än dit han
en gång kommit. Till förmån för bruttoprissystemet andrages ibland, att
det skulle ha en viss social betydelse. I den mån vinstmarginalen på en del
bruttoprissatta varor är hög, har nämligen handeln möjlighet att tillämpa
lägre priser på sådana förnödenheter, som måste köpas även av kunder med
begränsade tillgångar. Vidare åberopas ofta att bruttoprissystemet medför
en sund och effektiv kvalitetskonkurrens samt möjliggör en god service.

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

Slutligen anföres icke så sällan till förmån för systemet, att tillverkaren
måste ha rätt att själv fastställa priset på sin vara för att kunna ange detta
i sin försäljningsreklam.

I sin redogörelse för de anmärkningar, som kan framställas mot bruttoprissystemet,
framhåller de sakkunniga inledningsvis att den s. k. handelsmarginalen
i många fall är det viktigaste vapnet i tillverkarens kamp
om varumarknaden. Varje tillverkare eftersträvar nämligen att bestämma
marginalen så, att återförsäljarna finner det fördelaktigt att saluföra hans
vara. För tillverkaren är det emellertid i regel omöjligt att beräkna storleken
av de olika återförsäljarnas distributionskostnader. Härav följer att
han i princip måste göra marginalen så vid, att det lönar sig för alla hans
återförsäljare att distribuera varan; effekten blir lätt att marginalen avpassas
med hänsyn till den återförsäljare som har de största distributionskostnaderna.
Vid fri prissättning inom återförsäljarledet uppstår icke nämnvärd
olägenhet härav. Den återförsäljare, vilkens omkostnader är så låga att han
kan nöja sig med mindre marginal än den av tillverkaren förutsatta, är nämligen
oförhindrad att låta detta komma till uttryck i lägre priser. Tillämpas
däremot fasta bruttopriser, är priskonkurrens i vanlig mening utesluten
inom återförsäljarledet. Frånvaron av denna konkurrens minskar återförsäljarnas
naturliga strävan att sänka distributionskostnaderna genom rationalisering
eller dylikt -— snarare har dessa kostnader en benägenhet att stiga.
Eftersom en återförsäljare icke kan sänka priserna, försöker han i stället
hävda sig i konkurrensen genom att tillhandahålla en god service i olika
hänseenden. För flertalet konsumenter är det emellertid viktigare att kunna
köpa varor till lägsta möjliga priser än att erhålla en omfattande service.
Tillämpas fasta bruttopriser leder prisbildningen icke heller kunderna till
att söka utnyttja de mest ekonomiska distributionsvägarna. Bruttoprissystemet
hindrar på så vis strävandena att rationalisera distributionen.

Förekommer fri prissättning och fasta bruttopriser vid sidan av varandra,
kan — anför de sakkunniga vidare — återförsäljarna tydligen driva priskonkurrens
beträffande ej bruttoprissatta varor. Det är dock svårt alt göra
denna priskonkurrens effektiv, i varje fall om den bruttoprisbundna delen
av sortimentet är stor. De i självbetjäningsbutiker tillämpade priserna är sålunda
vanligen desamma som i andra butiker. Vid fri prisbildning regleras
nyetableringen inom återförsäljarledet på ett naturligt sätt — endast den
som förmår hävda sig i priskonkurrensen kan tänka sig att på längre sikt
driva handel. Förhållandet blir emellertid ett annat, om bruttoprissystemet
tillämpas, då nämligen prisbindningen med dess fasta marginaler inbjuder
till nyetablering. Framför allt gäller detta branscher där marginalen är särskilt
förmånlig. En stark nyetablering medför i regel i sin tur att distributionskostnaderna
inom branschen blir onödigt höga, och bl. a. av denna orsak
strävar återförsäljarna att begränsa nyetableringen. Denna strävan kan
leda till en organiserad nyetableringskontroll.

Då de sakkunniga skall avge sitt omdöme om bruttoprissystemet, beto -

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

167

nas till en början, att de med systemet sammanhängande problemen sakligt
sett är svåra och invecklade. De sakkunniga vill icke bestrida, att systemet
skapat ordning och reda i prissättningen inom handeln, minskat återförsäljarnas
priskalkyleringsarbete m. m. samt skänkt dessa större trygghet.
Enligt deras bestämda uppfattning kan dessa omständigheter dock icke
uppväga de nackdelar som systemet för med sig. Därvid åsyftas främst att
systemet icke endast motverkar prissänkningar inom distributionen utan
även är ägnat att höja kostnaderna för denna eller i varje fall försvåra kostnadsbesparingar.
Anmärkningen är desto allvarligare som distributionskostnaderna
i regel svarar för en betydande del av detalj handelspriserna.

De sakkunniga har övervägt förslaget att helt förbjuda bruttoprissystemet.
Detta har emellertid avböjts under hänvisning till att marginalerna för flera
bruttoprissatta varor är låga och att systemet därför icke alltid är olämpligt.
Dessutom skulle ett generellt förbud omöjliggöra ingripanden mot återförsäljare,
som använder viss vara som »lockvara» genom att sälja den till uppenbart
underpris. De har också särskilt övervägt huruvida icke den tilltänkta
näringsfrihetsnämnden efter undersökning av viss vara eller viss
varugrupp skulle kunna förbjuda tillämpning av bruttoprissystemet för varan
eller varugruppen. Metoden har dock avvisats, enär den skulle ställa
alltför stora krav på det grundläggande utredningsarbetet. I stället förordas
den utvägen, att regeln om legal presumtion för skadlig verkan bör tilllämpas
också beträffande bruttoprissystemet. Bruttoprisföreskrifter skall
alltså hävas, såvida icke i det enskilda fallet skäl förebringas för antagandet
att skadlig verkan ej föreligger. I anslutning härtill berörs lockvaruproblemet.
Enligt de sakkunnigas mening bör handeln skyddas mot det missbruk,
som användandet av lockvaror kan innebära. Hithörande frågor bör
bedömas av näringsfrihetsnämnden.

Reservanterna finner visserligen den mot bruttoprissystemet riktade kritiken
i viss mån befogad ur principiell synpunkt, men belägg saknas enligt
deras mening för åsikten att nackdelarna väsentligen överväger fördelarna.
I den praktiska tillämpningen är systemets nackdelar i vart fall icke för närvarande
särskilt framträdande. Reservanterna framhåller också, att bruttoprissättningen
icke hindrar priskonkurrens i form av återbäring. Ej heller
behöver den innebära, att prisnivån som helhet blir stelare än om
prisbildningen är fullständigt fri inom återförsäljarledet. Vidare är det
enligt reservanternas mening vanskligt att avgöra, huruvida i ett visst fall
marginalen för den bruttoprissatta varan är låg eller hög i förhållande
till distributionskostnaden. Det är därför icke lämpligt att lägga denna
norm till grund för bedömandet om en bruttoprissättning är skadlig eller ej.
Beträffande lockvaruproblemet uttalas, att detta får lösas med hjälp av
de för illojal konkurrens gällande reglerna. Sammanfattningsvis anför
reservanterna, att lagstiftningsåtgärder på detta område bör anstå till dess
bruttoprissystemets praktiska verkningar närmare utretts och bedömandet
sålunda kan bli mera tillförlitligt. Det är icke uteslutet att självbetjä -

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

ningshandelns fortsatta utveckling kommer att luckra upp bruttoprissystemet.
Skulle lagstiftningsåtgärder anses erforderliga, bör dock övervägas om
icke mer generellt verkande regler skall lämnas. De sakkunnigas förslag
kräver nämligen alltför ingående utredning i varje särskilt fall.

Herr Gillberg tillägger, att bruttoprissystemet icke försvagar konkurrensen
i fabrikantledet. Enligt hans uppfattning skulle ej heller lagbestämmelser
med säkerhet leda till fri prissättning i den meningen, att varje detaljhandlare
själv fastställer sina priser. Denne måste ha hjälp med kalkyleringsarbetet.
Därför behövs riktpriser för detaljhandeln. Under senare år
har också flera fasta bruttopriser uppmjukats till riktpriser eller maximipriser.

Även bland remissinstanserna skiftar uppfattningen om bruttoprissystemets
berättigande. Bland dem som är kritiskt inställda märkes främst Kooperativa
förbundet. Enligt dess mening ligger de samhällsskadliga verkningarna
av systemet i öppen dag. De växer med den snabba utbredning som
systemet nu har. Förbundet understryker att systemet försvårar rationalisering
av distributionen och förhindrar prissänkningar. Det är därför angeläget
att lagstiftningsvägen ingripa mot systemet och ingripandet bör ske
i form av ett generellt förbud. En sådan ordning medför ej lagtekniska svårigheter
och innebär i förhållande till de sakkunnigas förslag en förenkling.
Slutligen betonar förbundet att riktpriser icke bör förbjudas. Också Svensk
industriförening anser, att lagen bör upptaga generellt förbud mot bruttoprissättning.
Landsorganisationen och Tjänstemännens centralorganisation
har i princip samma åsikt.

Flertalet företrädare för det enskilda näringslivet finner i likhet med reservanterna,
att lagstiftningsåtgärder icke bör vidtagas mot bruttoprissystemet.
Utöver vad reservanterna anfört som stöd för denna sin ståndpunkt
andrages flera skäl. Allmänt göres gällande att konsumenterna själva av
skilda orsaker vill ha systemet. Vidare understrykes att systemet hindrar den
förkastliga prutningen. Av flera remissinstanser förnekas att systemet i
nämnvärd mån skulle motverka prissänkningar inom återförsäljarledet.
Tvärtom kan fabrikanterna bl. a. genom reklam påverka hela marknaden
så att priserna sjunker. För dem är det av vikt att marginalerna icke blir
så höga att deras varor förlorar sin konkurrenskraft. Dessutom har systemet
väsentligt bidragit till de senaste årens höjning av detaljhandelns standard.
I varje fall räcker den priskonkurrens, som kan upprätthållas beträffande
ej bruttoprissatta varor, till att genomföra rationaliseringar och därigenom
prissänkningar inom distributionen. Sveriges industriförbund finner
det vara uteslutet alt lagstifta mot bruttoprissystemet, så länge detta med
stöd av särskild lag tillämpas inom tobakshandeln. En handelskammare framhåller
att konsumentkooperationen motsäger sig själv genom att tillämpa
vissa riktpriser så strängt att de blir fullt jämförbara med fasta bruttopriser.
Sveriges köpmannaförbund befarar, att ett förbud mot bruttoprissättning
skulle ställa den enskilda detaljhandeln i strykklass i förhållande till kon -

Kungl. Maj. ts proposition nr 103.

169

sumentkooperationen. Detaljhandeln måste på samma sätt som denna ha
möjlighet att hålla enhetliga priser.

Det bör emellertid understrykas att bruttoprissystemet väckt allvarliga
betänkligheter också hos vissa remissinstanser som avstyrkt de sakkunnigas
förslag. När även dessa remissinstanser till sist intager en negativ hållning
åberopas i allmänhet antingen att ytterligare utredning behövs eller också
att bruket med bruttopriser är i avtagande och troligen kommer att försvinna
utan lagstiftningsåtgärder, detta bl. a. på grund av självbetjäningshandelns
utveckling.

Det är svårt att komma ifrån att bruttoprissättningen i sin vanligen tilllämpade
form utgör en konkurrensbegränsning som påtagligt strider mot den
fria konkurrensens princip. Att detaljhandlarna genom hot om avstängning
från fortsatta leveranser tvingas följa ett pris som fastställts av tillverkaren
eller annan leverantör, är uppenbarligen redan i och för sig otillfredsställande.
Avgörande för bedömningen måste emellertid bli de praktiska konsekvenserna
av systemet. Rörande dessa är meningarna delade.

Den allvarligaste anmärkningen mot bruttoprissystemet är, att det motverkar
en allmän rationalisering inom distributionen och därmed i och för
sig möjliga prissänkningar inom detaljhandeln. Detta beror främst på att
vid denna ordning salupriset på en vara i stort sett kommer att bestämmas
av den återförsäljare som har de högsta omkostnaderna. Inom distributionsledet
saknas den drivfjäder, som en fri prisbildning utgör. En återförsäljare,
som nedbringar sina omkostnader aldrig så mycket, är förhindrad
att låta detta framträda i form av lägre priser. Hans naturliga strävan
att genomföra kostnadsbesparande åtgärder försvagas därför. Bilden förändras
ej nämnvärt av att vissa återförsäljare beviljar sina kunder regelbundna
återbäringar. Denna ordning kan aldrig bli så verksam som den
fria prisbildningen, under vilken konkurrensen omedelbart yttrar sig i sänkta
priser på själva varan. Frånsett att uträknandet av återbäringens storlek
medför onödiga kostnader och besvär, blir vanligen icke alla konsumenter

berättigade till denna förmån. Väl kan konkurrensen mellan tillverkarna_

framförallt på grund av den ökade användningen av märkesvaror — leda
till lägre produktionskostnader och därmed till sänkta detaljhandelspriser,
men detta inverkar icke i och för sig på distributionskostnaderna. Kravet
att också återförsäljare med höga omkostnader skall finna det lönande att
sälja varan kvarstår alltjämt. Icke heller kan uppgiften att bruttoprissystemet
vunnit konsumenternas gillande tillmätas något större värde. Säkerligen
skulle de flesta konsumenterna, därest de finge problemet klart belyst,
föredra fri prissättning framför bruttoprissystemet.

Det ligger i sakens natur att frågan, i vilken mån samhället bör ingripa
mot bruttoprissystemet, nära sammanhänger med dess utbredning. Ju mer
spridd företeelsen är, desto tydligare visar sig dess olägenheter. Särskilt efter
det andra världskrigets slut har systemet utvecklats mycket snabbt. Det vill

170

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

synas som om tillväxten följer den fortskridande standardiseringen inom
tillverkningsledet — de allt vanligare märkesvarorna bereder väg för bruttopriserna.
Härmed framträder också de ej önskvärda biverkningarna alltmer.
Främst avses då den nyetableringskontroll, underbyggd med leveransvägran
och andra diskriminerande åtgärder, som i vid utsträckning förekommer.

Från det enskilda näringslivets sida har sagts, att bruttoprissystemet efter
hand kommer att upplösas av sig självt och att denna utveckling redan är
märkbar. Framförallt del växande antalet självbetjäningsbutiker skulle påskynda
upplösningen. Enligt min mening ter sig dessa förhoppningar ovissa
— de få ledmärken som finns pekar snarast i motsatt riktning: de bruttoprissatta
varorna är vanligast just i självbetjäningsbutikerna, och den allmänna
prisnivån uppges ej vara lägre där än i andra butiker. Jag kan
ej heller godta invändningen att bruttoprisernas avskaffande skulle otillbörligt
försvaga de enskilda butikernas konkurrenskraft i förhållande till
konsumentkooperationen; företag, som i likhet med de kooperativa har flera
försäljningsställen, kan f. ö. ej rimligen förmenas att ha en enhetlig prissättning.

På anförda grunder har jag i likhet med de sakkunniga funnit bruttoprissystemet
vara en så viktig konkurrensbegränsning, att lagen bör öppna
möjlighet till ingripande. Också enligt min åsikt är fördelarna så ringa i
förhållande till nackdelarna, att systemet i allmänhet måste anses skadligt.
Under dessa förhållanden är det angeläget, att systemets tillämpning snabbt
begränsas. De sakkunnigas förslag tillgodoser icke detta önskemål — de
många förhandlingar, som enligt deras lösning blir erforderliga inom olika
branscher och med otaliga företag, skulle innebära en alltför omständlig
arbetsmetod. Lagen bör därför upptaga bestämmelser, som i princip förbjuder
bruttoprissättningen och straffbelägger överträdelse av förbudet. Förbudet
bör emellertid icke göras alltför omfattande utan träffa endast den
bruttoprissättning, vars verkningar uppenbarligen måste bedömas som skadliga,
nämligen fasta bruttopriser och minimipriser. Sådana priser, som återförsäljaren
utan vidare får underskrida d. v. s. maximipriser och riktpriser,
undantas alltså från förbudet. Det kan icke förbises att, om bruttopriser
i nyss angivna former förbjudes, en benägenhet kan göra sig gällande att i
vissa fall under skenet av obundenhet alltjämt upprätthålla just vad statsmakten
velat träffa med förbudet. Med hänsyn härtill vill jag föreslå att förbudet
så utformas, att företagare förbjudes ej blott att av företagare inom
senare försäljningsled betinga sig att vid försäljning av förnödenhet visst
pris icke må underskridas utan också att över huvud till ledning för prissättningen
inom senare försäljningsled angiva visst pris, såframt ej därvid
kommer till uttryck att priset får underskridas.

Med hänsyn bl. a. till den spridning bruttoprissystemet vunnit finner jag
det icke lämpligt alt förbudet göres ovillkorligt. För en viss generositet i
detta hänseende talar onekligen också den i remissvaren påpekade omständigheten,
att staten på ett område, handeln med tobaksvaror — låt vara

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

171

bl. a. av beskattningshänsyn och andra speciella skäl — ganska nyligen genom
lagstiftning infört ett system, omfattande fasta bruttopriser. Härvidlag
bör för övrigt erinras att jämlikt Kungl. Maj :ts beslut den 17 oktober 1952
en allsidig och förutsättningslös utredning kommit till stånd angående tobakshandeln
och alltså även om bruttoprissättningen på tobaksvaror.

Det torde böra ankomma på näringsfrihetsrådet att bevilja undantag från
förbudet mot fasta bruttopriser och minimipriser. För dispensrättens utövning
torde böra bestämmas samma förutsättningar som med avseende å
anbudskartellerna. Undantag bör alltså meddelas endast då en tillämpning
av eljest förbjudna bruttopriser kan antagas främja kostnadsbesparingar,
vilka till väsentlig del kommer konsumenterna till godo, eller i övrigt bidrager
till en ur allmän synpunkt ändamålsenlig ordning eller då eljest särskilda
skäl finnes för ett undantag. Dispensrätten torde böra utövas med eu viss
återhållsamhet. I annat fall kan hela syftet med denna del av lagstiftningen
förfelas. Med hänsyn till vad som sagts om riskerna för s. k. lockvaruförsäljning
må framhållas att undantag från förbudet kan böra medgivas om
det framkommer att en viss vara systematiskt i icke alltför ringa omfattning
utbjudits till underpris.

Bestämmelserna om bruttoprisförbud och undantag härifrån återfinnes i
2 respektive 4 § av departementsförslaget.

Det finns anledning antaga, att näringsfrihetsrådet till en början kommer
att få behandla åtskilliga dispensansökningar. För att rådet skall beredas
skälig tid att pröva ansökningarna förordas att förbudet mot fasta bruttopriser
och minimipriser skall träda i tillämpning först viss tid efter det
lagstiftningen i övrigt trätt i kraft. Lämpligen torde förbudet mot bruttoprissättning
liksom förbudet mot anbudskarteller böra tillämpas först från
och med den 1 juli 1954. 5

5. Diskrimination.

Betänkandet.

De sakkunniga framhåller att en viktig förutsättning för fri och effektiv
konkurrens är, att olika företagare kan konkurrera på lika villkor. Är denna
förutsättning icke uppfylld, får vissa företagare större möjlighet att göra
sig gällande än som är betingat av deras ekonomiska effektivitet, medan
andra hindras att utveckla sin rörelse på ett sätt, som svarar till deras ekonomiska
duglighet. Ett sådant förhållande måste anses vara till skada för
näringslivets allmänna effektivitet.

Olikhet i villkor för företagare kan ofta vållas av att de utsättes för diskriminering
från leverantörernas sida. Diskrimineringen kan innefatta att
en eller flera företagare missgynnas i förhållande till andra, t. ex.
därigenom att de icke alls erhåller leverans eller genom att de tillerkännes
lägre rabatter, får vidkännas högre pris eller eljest erhåller sämre villkor
än andra köpare i liknande ställning. Den olika behandlingen kan också la

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

sig det uttrycket att vissa köpare gynnas framför flertalet andra i liknande
ställning genom att de erhåller mera fördelaktiga rabatter eller eljest
bättre inköpsvillkor än dessa. I själva verket föreligger naturligen endast
två sidor av samma sak.

De sakkunniga anser det uppenbart, att en diskrimination riktad mot
köpare är särskilt allvarlig, då säljaren är en monopolist eller monopolistisk
grupp eller tillhör en på marknaden betydande kartell. De missgynnade
företagen kan i sådana fall icke alls eller endast i begränsad omfattning
genom att vända sig till andra säljare skydda sig mot den diskrimination,
för vilken de utsatts. Ju mera utpräglad monopolställning en företagare
eller en kartell har, desto mer angeläget är det sålunda ur samhällelig
synpunkt att tillverkare eller distributörer, vilka är beroende av att
köpa monopolistens eller kartellmedlemmarnas produkter, icke utsättes för
diskrimination.

I den mån en monopolist diskriminerar eller diskrimination sker vid samarbete
mellan fristående företag kan fråga om att ingripa mot diskriminationen
upptagas till prövning enligt de regler för monopolistfallet, respektive
kartellfallet, som de sakkunniga föreslagit. Leveransvägran till följd av
att en återförsäljare vägrat ställa sig av säljaren föreskrivet bruttopris till
efterrättelse kan vidare upptagas till prövning enligt sakkunnigförslagets
stadganden för bruttoprisfallet.

De angivna reglerna erbjuder enligt de sakkunniga möjlighet att till behandling
upptaga ett flertal diskriminationsfall. Om flera sinsemellan konkurrerande
leverantörer samtliga vägrar att sälja till företag av viss typ,
torde detta sålunda endast i ett mindre antal fall bero på tillfälligheternas
spel; ofta torde i stället samverkan förekomma just i detta hänseende, även
om de eljest icke samarbetar. I den mån sådan samverkan visar sig förekomma
— antingen den tagit sig uttryck i ett påvisbart skriftligt eller muntligt
avtal eller endast föreligger såsom ett resultat av ett tyst samförstånd dem
emellan — föreligger behörighet att upptaga fallet till prövning enligt bestämmelserna
om kartellfallet. Beror en diskrimination åter därpå, att vissa
återförsäljare eller fabrikanter utövat påtryckning på leverantörerna, torde
även detta i många fall kunna innebära att en samverkan föreligger, nämligen
på köparsidan. Också i ett sådant fall kan frågan om diskrimination då
upptagas till prövning enligt reglerna för kartellfallet. Om någon dylik samverkan
mellan återförsäljare ej förekommer men en återförsäljare antingen
allmänt eller lokalt intar en dominerande ställning och utnyttjar denna
ställning för att förmå leverantörer att diskriminera, föreligger åter befogenhet
att taga upp fallet till prövning enligt de för monopolistfallet gällande
reglerna. De sakkunniga erinrar vidare om att märkesvaror stundom
kan ha en sådan ställning på marknaden, att varans tillverkare kan anses
representera ett »kvasimonopol».

Emellertid kan ej sällan förekomma, att även leverantörer, som arbetar
i konkurrens med varandra, diskriminerar vissa köpare. Det har därför, an -

173

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

för de sakkunniga, övervägts att meddela föreskrift om en mera allmän behörighet
för att företaga ingripanden mot skadlig verkan av diskrimination.
Emellertid har de sakkunniga funnit sig böra avstå härifrån, då reglerna
om en dylik behörighet skulle få en räckvidd, som bleve svår att överblicka.

Av det föregående framgår att reglerna om legal presumtion för
samhällsskadlig verkan föreslagits skola gälla, dels då monopolist i sin försäljningsverksamhet
missgynnar viss eller vissa företagare dels ock då samverkan
till följd av överenskommelse eller tyst samförstånd avser missgynnande
av viss eller vissa företagare. I båda fallen har sålunda gynnande\indantagits.
I anslutning härtill understryker de sakkunniga, att det vanligen
erfordras ingående överväganden och undersökningar, innan det kan konstateras,
om en olikformig behandling av köpare kan betraktas såsom diskriminerande.
För denna prövning gäller icke de angivna presumtionsreglerna.
Först sedan ett missgynnande befunnits föreligga, ställes frågan i vad mån
denna diskrimination skall anses medföra samhällsskadlig verkan. Det är
uteslutande vid avgörandet av denna senare fråga, som presumtionsregeln
avses komma till tillämpning.

b ragan när en diskrimination bör anses föreligga och de bedömningsproblem,
som därvid uppkommer, har de sakkunniga sökt besvara på följande
sätt:

...Eri .ol;kformig behandling av företagare i efterföljande tillverknings- eller
försäljningsled torde i allmänhet vara att anse såsom diskriminativ och torde
också ofta medföra skadlig verkan, då den framstår som beroende av att:

1) kunden tillhör eller icke tillhör viss förening av distributörer;

2) kunden representerar viss företagsform eller affärstvp, t. ex. kooperativa
företag eller epa-affärer;

3) konkurrenter till den kund, som utsättes för den olikformiga behandlingen,
utövat inflytande på leverantörens ställningstagande;

4) enskild nyetableringskontroll genomförts;

5) säljaren vill förmå kunden att medverka i viss konkurrensbegränsning

Även andra liknande fall kunna behöva upptagas till närmare övervägande.

A andra sidan maste understrykas, att många fall av olikformig behandling
kunna förekomma, där den olikformiga behandlingen dock icke kan
sägas innebära ett missgynnande eller gynnande av vissa företagare och där
det alltså ej är fråga om diskrimination. Så är t. ex. fallet, om en företagare
vägrar leverera till osäkra betalare, om han vid varuknapphet i första hand
tillgodoser gamla kunder, om han allmänt ger bättre service åt trogna köpare,
eller om han inte låter ett kioskföretag köpa en viss ömtålig vara, som bevisligen
kan ta skada av att förvaras i en kiosk. Om en företagare begränsar
sin försäljning till endast vissa distributörer eller »vidareförädlare» och
detta sker på ett konsekvent genomfört sätt, som helt är betingat av rationella
företagsekonomiska överväganden, torde vara uppenbart, att detta ej
innebar någon diskrimination av de företagare, med vilka affärsförbindelser
ej upptagas. En viss fabrikant kan t. ex. finna fördelaktigt att sälja endast
genom en eller några få detalj affärer i varje stad, emedan han därigenom
tar aterf or säljare, som intressera sig för hans produkter. En annan fabrikant
finner det mest lämpligt att sälja endast genom grossister och dessutom
direkt till sadana detaljister, vilka kunna ta emot stora leveranser, men an -

174

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

ser däremot, att hans egen distributionsavdelning skulle svälla ut och vålla
alltför höga kostnader, om han dessutom levererade till mindre detaljaffärer.
På samma sätt kan en tillverkare av halvfabrikat eller andra produktionsförnödenheter
organisera sin försäljning så, att direktleveranser endast
förekomma till större producenter, medan mindre kunder hänvisas till grossister.
Såvida icke speciella skäl tala däremot, synas sådana förhållanden
icke böra betraktas såsom innebärande någon diskrimination........

Vad gäller differentiering av priser, rabatter och andra försäljningsvillkor,
är för det första att märka, att sådan differentiering ofta tar sikte på
det förhållandet, att t. ex. vissa kunder vålla höga kreditkostnader. Mot en
differentiering i detta fall kan givetvis ingen invändning resas. Detsamma
gäller, om differentieringen beror på att kostnaden per enhet för försäljningsarbete,
expedition, bokföring etc. blir större om försäljningen sker i
mindre poster per gång, eller att enhetskostnaden även oavsett detta förhållande
— fast i svagare grad — kan bli högre ju mindre kunden köper per
år. I sådana fall är det uppenbarligen ej fråga om någon diskrimination
gentemot de företagare, som få de sämre villkoren. Samtidigt bör även framhållas,
att en diskrimination å andra sidan kan anses föreligga, om två köpare
erhålla samma prisrabatter och försäljningsvillkor, trots att den ene
genom storleken av sina beställningar vållar leverantören väsentligt lägre
kostnader än den andre. Det är desto mera angeläget att påpeka detta förhållande,
eftersom många i praktiken tillämpade rabattskalor icke i tillräcklig
grad äro differentierade efter de olikheter i kostnader, som vållas av olika
stora leveranser. Ur synpunkten av behovet att sänka kostnaderna inom
distributionen är det önskvärt, att i sådana fall en mer rationell differentiering
kommer till stånd. I här förevarande avseende bör den föreslagna lagstiftningen
alltså icke tillämpas på sådant sätt, att den motverkar en företagsekonomiskt
riktig differentiering av rabattskalorna, utan tillämpningen
bör i stället söka främja en utveckling i dylik riktning.

Med hänsyn till den stora svårighet, som alltid måste förefinnas — och
som torde bli särskilt markerad vid en utifrån företagen bedömning — att
avgöra vilken differentiering som är rationell ur företagsekonomisk synpunkt,
torde varje bedömning av frågan, om eu pris- eller rabattdiskrimincring
föreligger, böra göras med försiktighet. En rabattskala, som ger intryck
av att åtminstone i grova drag vara grundad på företagsekonomiska överväganden,
skall icke anses vara diskriminativ. Det bör sålunda icke begäras,
att skalan skall ge någon rättvisa i detalj. Inte heller bör krävas, att differentieringsprincipen
skali vara av något visst bestämt slag — endast att den
i så måtto skall vara konsekvent tillämpad, att inte vissa kunder genom att
debiteras efter en avvikande princip på ett godtyckligt sätt bli missgynnade
eller gynnade. Ur här angivna synpunkter bör det t. ex. i allmänhet betraktas
som likgiligt, om debiteringen sker enligt fob- eller cif-system, blott samma
leverantör konsekvent använder ett och samma system. Om en fabrikant
konsekvent tillämpar ett rent kvantitets- och/eller omsättningsrabattsystem,
så att t. ex. en grossist och större detaljist, som båda köpa ungefär lika mycket
per gång eller per år, erhålla samma rabatt, synes detta kunna accepteras
_jnen detsamma bör gälla, om han dessutom beviljar funktionsrabatter,

så att grossisten i det nämnda exemplet får en större totalrabatt, emedan han
inbesparar åt leverantören den extrakostnad, som en direktdistribution till
mindre detaljister skulle föra med sig. I det senare fallet är dock en förutsättning,
att''funktionsrabatten verkligen utgår som ersättning för en reell
funktion och sålunda inte utgör endast en beteckning för en godtycklig individuell
favör.

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

175

Äro emellertid rabatterna lägre t. ex. för företag tillhörande viss företagsform
än för andra företag i liknande ställning, eller äro de graderade efter
föreningstillhörighet eller bestämda av att vissa köpare förmått leverantören
alt ge andra köpare sämre villkor eller av en önskan att framtvinga medverkan
i viss konkurrensbegränsning eller att genomföra en organiserad nyetableringskontroll,
är det däremot anledning att betrakta differentieringen
såsom uttryck för en sådan konkurrensbegränsning, som ofta kan medföra
risk för skadlig verkan. Detsamma kan i många fall gälla, om en årsomsättningsrabatt
är konstruerad på sådant sätt, att den befrämjar köptrohet mot
en kartell och därmed gör det svårare för in- och utländska outsider-leverantörer
att komma in på marknaden, eller så, att den allmänt gynnar större
återförsäljare i förhållande till mindre återförsäljare, utan att detta har någon
företagsekonomiskt bärkraftig motivering.

När det gäller »gynnande» bör försiktigheten i bedömningen vara ännu
större, än när det gäller »missgynnande». En köpare kan i många fall erhålla
särskilda förmåner, utan att detta kan anses innebära någon diskrimination
mot andra köpare. I andra fall kan det åtminstone vara så tveksamt,
huruvida någon diskrimination föreligger, att några åtgärder icke
böra tillgripas.

Man synes sålunda i allmänhet inte kunna rikta anmärkning mot att en
säljare söker bli av med restpartier till särskilt låga priser och härvid i
första hand vänder sig till vissa stora kunder. Om konkurrensbegränsningen
på sälj arsidan icke är alltför utpräglad, kan det föreligga skäl att icke rikta
invändning mot sådana särskilda förmåner, som ett företag kan bevilja ett
annat företag tillhörande samma koncern. I fråga om sådana beställningsarbeten,
för vilka det över huvud taget inte finns någon enhetlig prisnivå,
är det givetvis i allmänhet omöjligt att tala vare sig om »gynnande» eller
»missgynnande». Det kan icke riktas någon anmärkning mot, att en kund
får särskilda förmåner om detta kan visas bero på att denne lägger sina
beställningar på sådant sätt, att leverantören kan utnyttja ledig produktionskapacitet
t. ex. under lågsäsong, och samma förmån, under enahanda
förutsättning, står öppen för alla köpare. Och till sist kan det inte bli fråga
om att beträffande »gynnande» tillämpa lagen så, att individuella förhandlingar
om priser allmänt förhindras. Skulle så ske, kan man bl. a. befara,
att eu hög prisnivå konserveras, eftersom ett försök att nedpressa densamma
— såvida det inte föreligger samverkan på köparesidan — måste utgå
från individuella köpare och sådana försök genom en dylik lagtillämpning
i varje fall skulle försvåras.

Vad man kan vända sig mot är däremot mera tydliga fall av systematiskt
gynnande, som innebära en uppenbar diskrimination gentemot övriga köpare.
Om en dominerande leverantör, av vilken företag i efterföljande led
äro beroende att få köpa, i sin försäljningsverksamhet skulle så gynna ett
dottertöretag, att konkurrensen inom detta led blir ojämn och begränsad,
kan detta i manga fall anses innebära en sådan diskrimination, som måste
anses medföra skadlig verkan. Vidare kan t. ex. en fabrikant, vilken i allmänhet
tillämpar en rabattskala, som efter företagsekonomiskt godtagbara
grunder premierar köp i större partier, efter därom gjorda påtryckningar ha
beviljat vissa enstaka köpare ytterligare förmåner, vilka andra köpare ej
erhålla, trots att de äro lika fasta kunder och deras order avse ungefär lika
stora partier. Även om den »favoriserade» kunden skulle köpa väsentligt
mer än någon annan, torde det dock i vissa fall, trots förut berörda utredningssvårigheter,
kunna konstateras, att han erhåller rabatter, som äro större
än vad som är betingat av företagsekonomiska överväganden. Ty efter en

176

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

viss gräns kan den ytterligare kostnadsbesparing, som åstadkommes genom
att leveranserna äro stora, ofta vara förhållandevis liten; i många fall ha
nämligen företagsekonomiska undersökningar klarlagt, att den kurva, som
beskriver hur leveranskostnaden per enhet sjunker när leveransernas storlek
ökar, visserligen stupar mycket brant nedåt vid övergång från mycket
små till något större leveranser men därefter faller i en allt svagare takt för
att till sist knappast sjunka alls. Skulle rabattskalan vara konstruerad så,
att det tydligt framgår, att ett dylikt förhållande icke i tillämpliga fall blir
beaktat utan i stället så, att en större köpare uppenbarligen erhåller en förmån,
som sätter honom i stånd att vinna en mera betydande konkurrensfördel,
än som svarar till hans ekonomiska effektivitet, föreligger en sådan
konkurrensbegränsning, som behöver upptagas till närmare prövning. Detsamma
kan gälla, om t. ex. en grossist, som inte tager varorna över sitt lager
och sålunda inte åt leverantören inbesparar kostnaden för smärre direktleveranser,
likväl erhåller samma rabatt som jämförliga grossister, vilka utföra
s. k. fullt grossistarbete.

Ett »gynnande» av en större köpare kan inte sällan bero på att denne
hotat att organisera en egen tillverkning, om han inte erhåller särskilt förmånliga
villkor. I och för sig synes ett sådant förhållande dock icke böra
betraktas som skäl för att avstå från ingrepp mot sådant »gynnande», som
framstår som diskriminatoriskt. Under förutsättning, att köparens hot om
att upptaga egen tillverkning är allvarligt menat och köparen dessutom
kalkylerat rätt, måste nämligen detta bero antingen på att säljarens vanliga
priser äro höga i förhållande till de verkliga kostnaderna eller på att köparen
har möjlighet att organisera en mera effektiv och billig produktion. I
det förra fallet har säljaren möjlighet att häva ojämnheten i sin prissättning
på annat sätt än genom att vid oförändrat grundpris minska rabatterna
till vissa större köpare; han kan nämligen då i stället höja rabatterna
även till övriga köpare eller låta en rabattminskning avseende vissa större
köpare åtföljas av en sänkning i grundpriset. I det senare fallet skulle säljaren
enligt förutsättningen icke ha denna möjlighet att utan att åsamka
sig förlust ge alla köpare motsvarande villkor som de gynnade köparna. Men
i detta fall är det å andra sidan närmast ett allmänt intresse, att den mera
effektiva produktion, som köparen enligt förutsättningen kan organisera,
också kommer till stånd; det är i varje fall icke ett samhälleligt intresse att
vidmakthålla en ojämnhet i prissättningen, som håller tillbaka utvecklingen
av en sådan mera effektiv produktion.

Att den av de sakkunniga föreslagna lagstiftningen sålunda ger viss möjlighet
att ingripa även mot systematiskt »gynnande» av större kundei-,
framstår såsom desto mera angeläget, eftersom den även ger tämligen vidsträckta
möjligheter att häva bruttoprisbildningar. I den mån härigenom
åstadkommes en mera verksam priskonkurrens i detaljhandelsledet, är det
särskilt viktigt, att mindre återförsäljare bli i stånd att konkurrera med de
större på lika villkor.

Reservanterna har ej särskilt behandlat hithörande frågor.

Herr Gillbergs yttrande.

Med den avfattning de sakkunnigas förslag erhållit anser herr Gillberg,
att det torde bli möjligt att till prövning uppta samtliga fall av prisdiskrimination
av betydelse. Han ansluter sig i huvudsak till de synpunkter, som

177

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

de sakkunniga anfört beträffande prisdiskriminering. På några punkter anmäles
emellertid en avvikande mening.

Herr Gillberg delar sålunda icke de sakkunnigas uppfattning att prisdiski
imination i samband med annan konkurrensbegränsning på säljaresidan
är vanligare än den som föranledes av påtryckningar från samverkande
eller dominerande köpare. Kartellbildningar och annat organiserat samarbete
inom näringslivet anser herr Gillberg sålunda — vilken uppfattning
man i öviigt än ma ha om dylikt samarbete — kunna vara ägnat att hindra
prisdiskrimination, som eljest skulle kunna framtvingas av stora köpare.
Inom branscher åter, där leverantörerna icke tillämpar enhetliga konditioner
och rabattbestämmelser, tager sig konkurrensen ofta uttryck i strid om
rabatter och liknande förmåner. Därvid har dominerande köpare eller köparegrupper
särskilt goda möjligheter att skaffa sig förmåner, som icke
motsvaras av faktiska prestationer och som i sista hand utgår på de missgynnade
köparnas bekostnad. En av de största svårigheterna att komma till
rätta med dylik prisdiskrimination säges bestå däri, att de missgynnade
köparna icke alltid eller i allt fall för sent får kännedom om att de är missgynnade.
Särskilt gäller detta bruttoprissatta varor, då extrarabatter i detta
lall ej yttrar sig i nedsatta konsumentpriser.

Ej heller delar herr Gillberg de sakkunnigas uppfattning, att diskrimination
skall anses föreligga då olika köpare erhåller samma villkor oaktat de
förorsakar leverantören väsentligt olika kostnader. Väl kan en differentiering
av villkoren i dylikt fall vara lämplig men avsikten med den lika behandlingen
torde dock icke vara att gynna eller missgynna vissa köpare. Någon
prisdiskrimination i egentlig mening föreligger därför ej. Även praktiska
skal talar mot att i detta fall gå så långt som de sakkunniga föreslagit. Prisdiskrimination
bör därför endast kunna upptagas till prövning vid fall av
direkt gynnande eller missgynnande.

Remissyttrandena.

Endast ett fåtal av remissmyndigheterna har berört hithörande frågor.

Förut har omnämnts att Svensk industriförening föreslagit bl. a. generellt
förbud mot diskriminering av köpare. Föreningen understryker särskilt
vikten av att olika företagare oavsett storleksordning eller struktur får tillfälle
att tävla på lika villkor. Föreningen förklarar sig ha så mycket större
anledning att kraftigt understryka detta krav, som föreningen i egenskap av
företrädare för småindustrin kunnat konstatera att just diskrimination i
olika former är den vanligaste formen av konkurrensbegränsning, som småindustrin
har att kampa emot. I fråga om begreppet diskrimination och vad
daroin anförts ansluter sig föreningen i stort sett till de sakkunniga.

Stockholms handelskammare bär för sin del funnit att frågan om diskriminerande
åtgärder kan besvaras först efter närmare utredning om utformningen
av en lagstiftning mot olämpliga metoder för såväl konkurrens som
konkurrensbegränsande samverkan. Kammaren anför:

12 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 103.

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

Enligt handelskammarens mening äro exklusivavtal eller avtal om diskriminerande
åtgärder mellan olika sammanslutningar av företagare eller
mellan en enskild företagare å ena och en sådan sammanslutning å andra
sidan ofta till sin innebörd förkastliga ur principiella synpunkter. Å andra
sidan kunna understundom dylika företeelser te sig försvarbara som medel
just i en hård konkurrens. Ett företag kan ofta se en fördel i att som
konkurrensmedel generellt eller till speciella avnämare eller inom speciella
områden tillämpa priser, som icke ger full kostnadstäckning. Detta är något
som ständigt förekommer i de mest växlande former. Från allmän synpunkt
bör ingen generell anmärkning kunna resas däremot. Ofta är en dylik prispolitik
uttryck för livaktig konkurrens och ett nödvändigt hjälpmedel för
ekonomisk utveckling. Men man kan heller icke bortse från att prisdiskriminering
beroende på omständigheterna kan medföra oskäliga verkningar
och i synnerhet på lång sikt åstadkomma en icke önskvärd utveckling. Handelskammaren
har tidigare bedömt dessa företeelser närmast som former
av olämpliga konkurrensmetoder och är alltjämt benägen att hänföra dem
till detta område. Extrema åtgärder av förevarande art kunna enligt handelskammarens
mening vara stridande mot god affärssed. Huruvida ingripande
bör vidtagas genom åberopande av en generalklausul i lagen mot
illojal konkurrens — en utväg som handelskammaren tidigare anvisat, senast
i sitt remissyttrande över efterkrigsplaneringskommissionens betänkande
angående övervakning av konkurrensbegränsande företeelser inom näringslivet
— eller på annat sätt, är handelskammaren icke beredd att nu
angiva.

Departementschefen.

För att eu fri och verkningsfull konkurrens skall råda inom näringslivet
är det av vikt att olika konkurrerande företagare har lika möjligheter att
efter måttet av sin förmåga göra sig gällande. En förutsättning härför är
bland annat, framhåller de sakkunniga, att med varandra tävlande företagare
icke utan bärande skäl behandlas på ett olikartat sätt av sina leverantörer.
Den olikartade behandlingen kan taga sig det uttrycket, att leverantörer vid
sin försäljning missgynnar viss eller vissa företagare, eller gå ut på att en
eller flera köpare gijnnas framför det stora flertalet. Mellan de två slag av
olikartad behandling, som betecknats med orden missgynna och gynna, finns
naturligen icke någon principiell skillnad — det är endast fråga om olika
sidor av samma sak. Särskilt allvarlig är diskriminering, då säljaren är en
monopolist eller då diskriminationen ingår såsom ett led i en marknadsbehärskande
kartells försäljningspolitik. De köpare, som blir sämre behandlade
än andra, har i dessa båda fall inga eller endast små möjligheter att
vända sig till en annan leverantör.

Sakkunnigförslaget möjliggör ingripande mot diskrimination både i monopolistfallet
och i kartellfallet. De sakkunniga framhåller att det enligt deras
regler föreligger möjlighet att ingripa mot ett stort antal diskriminationsfall.
Icke desto mindre har de övervägt om ej näringsfrihetsnämnden
också borde ha en generell behörighet att pröva fall av diskrimination inom
sådana områden, där fri konkurrens råder — alltså utanför monopolistoch
kartellfallen. Härifrån har de dock avstått, emedan räckvidden av bestämmelser
om sådan behörighet skulle bli svår att förutse.

179

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

Presumtion lör skadlig verkan har av de sakkunniga föreslagits skola
gälla — såväl för monopolistfallet som kartellfallet — vid missgynnande
av viss eller vissa företagare; däremot skulle presumtion ej gälla i fråga om
gynnande. De understryker i anslutning härtill, att presumtionsregeln först
får betydelse sedan det blivit ådagalagt, att ett påtalat förfarande verkligen
innebär diskrimination. Huruvida diskriminering föreligger i ett visst fall
eller ej, kan ofta vara svårt att avgöra. Bedömningen av denna fråga kräver
därför noggranna överväganden.

Olikartad behandling av köpare kan mången gång förekomma, framhåller
de sakkunniga, utan att detta med nödvändighet behöver innebära diskrimination.
Att en säljare vägrar leverera till osäkra betalare är helt naturligt
icke en form av diskriminering. Om en företagare på ett konsekvent
sätt och efter rent företagsekonomiska överväganden begränsar sin försäljning
till vissa köpare, innebär detta förfarande icke heller diskrimination av
dem, med vilka affärsförbindelse ej upptages. Såsom exempel härpå nämnes
bl. a att en fabrikant finner fördelaktigt att i varje stad sälja endast
dl en eller några få detalj affärer, detta emedan han på så sätt får återförsäljare,
som särskilt intresserar sig för hans produkter. Andra exempel är
att cn fabrikant finner det mest lämpligt att sälja endast genom grossister
eller att en tillverkare av halvfabrikat utför direktleveranser endast till
storre forbrukare. Samma betraktelsesätt anlägger de sakkunniga i fråga
om differentiering av priser, rabatter och andra försäljningsvillkor. Ingen
mvandnmgkan — framhålles i överensstämmelse härmed — resas mot en
differentiering med sikte på t. ex. att vissa kunder vållar höga kreditkostnader,
att kostnaden per enhet blir större vid försäljning i små poster e. d.

I motsats härtill staller de sakkunniga andra fall av olikartad behandling,
som de finner ofta innefatta diskrimination. Vägrar en företagare att sälja
sina varor till vissa köpare eller ger en företagare några köpare sämre köpeV*
lk°r, an andra> mnebär detta enligt deras mening diskriminering, när den
Oförmånliga behandlingen exempelvis har någon av följande orsaker: att
kunden tillhör eller ej tillhör viss förening, att han företräder en viss av
saljaren ej välsedd företagsform eller affärstyp (t. ex. kooperativa företag
eller cpaaffarer), att leverantören vill tillmötesgå önskemål från konkurrenter
till kunden i fråga, att leverantören lovat medverka i enskild nyetableimgskontroll
i branschen eller att kunden avböjt att medverka till en viss
konkurrensbegränsning De sakunniga påpekar, att diskrimination stunom
kan föreligga trots att olika köpare erhåller samma köpevillkor Förorsakar
naml,gen eu viss köpare säljaren väsentligt lägre kostnader än
andra köpare, kan de lika villkoren innebära ett missgynnande.

e sakkunniga framhåller att varje bedömning av pris- och rabattdiskriminering
bor göras med försiktighet - särskilt vid en utifrån företagen
granskning ar det svart att avgöra om eu differentiering ur företagsekono r

„sy«punk,1 är ‘a,ione"eiier ■=» .''»battski, s„m ä;

av att åtminstone i grova drag vara grundad på företagsekonomiska över -

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

väganden, bör därför enligt deras asikt ej anses föranleda diskiimineiing.
Risk för skadlig verkan föreligger däremot, om t. ex. en årsomsättningsrabatt
allmänt gynnar större återförsäljare i förhallande till mindre, utan att
detta har någon företagsekonomiskt bärkraftig motivering. Försiktigheten
bör, inskärper de sakkunniga, i fråga om gynnande vara än större än vid
missgynnande. De anför i anslutning därtill, att det beträffande gynnande
icke kan bli fråga om att tillämpa lagen så, att individuella förhandlingar
om priser allmänt förhindras; vad man kan vända sig mot är mera tydliga
fall av systematiskt gynnande, som innebär en uppenbar diskrimination gentemot
övriga köpare. En sådan kan t. ex. föreligga, om en stor kund får högre
rabatter än som är betingat av att han asamkar leverantören lägre kostnader
än en mindre kund. Som sakkunnigförslaget öppnar tämligen stora möjligheter
att upphäva bruttoprisbindning och härigenom en mera verksam
priskonkurrens kan komma att uppstå inom detaljhandeln, finner de sakkunniga
angeläget, att lagen ger åtminstone viss möjlighet att ingripa mot
ett systematiskt gynnande av större kunder. Att de mindre återförsäljarna
blir i stånd att konkurrera med de större på lika villkor anser de särskilt
viktigt.

Medan reservanterna ej närmare berört frågan om diskrimination har
herr Gillberg i denna del i huvudsak anslutit sig till de isakkunnigas slutsatser;
han anser dock i motsats till de sakkunniga att diskrimination ej
skall anses föreligga, då olika köpare erhåller samma villkor, ehuru de
åsamkar säljaren väsentligt olika försäljningskostnader.

Remissmyndigheterna har endast undantagsvis berört spörsmålet om diskrimination.
Svensk industriförening, som understrukit vikten ur småindustrins
synpunkt av att hindra diskrimination, har anslutit sig till de
sakkunnigas uppfattning om begreppet. Stockholms handelskammare vill
betrakta diskriminerande åtgärder närmast såsom olämpliga konkurrensmetoder,
vilka i extrema fall kan befinnas vara stridande mot god affärssed.

De sakkunnigas tanke att frågor om diskrimination skall få upptagas
endast när diskriminationen företages av en monopolist eller är en följd
av en konkurrensbegränsande överenskommelse eller ett i tyst samförstånd
tillämpat förfarande har icke särskilt kritiserats vare sig av reservanterna
eller i något av remissyttrandena. Såsom redan framgått av min redogörelse
ansluter sig departementsförslaget väsentligen till de sakkunnigas linje.

Vid de överläggningar inom handelsdepartementet, som ägt rum med
företrädare för näringslivet, har från detaljhandlarhåll framhållits, att det
i departementsförslaget upptagna generella förbudet mot bruttopriser kunde
förväntas medföra en skärpning av konkurrensen inom handeln. Med hänsyn
därtill bleve det än viktigare att tillse, att konkurrensen inom detaljhandeln
ägde rum utifrån ett lika utgångsläge. Ett generellt förbud mot
bruttopriser borde föranleda även ett generellt förbud mot diskrimination.

181

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

I anledning av dessa synpunkter vill jag framhålla att även jag finner det
högst angeläget att konkurrensen inom detaljhandeln icke snedvrides därigenom
att olika detaljhandelsföretag behandlas olika av leverantörerna.
Trots detta har det ej befunnits tillrådligt att på grundval av föreliggande
utredning föreslå en så vittutseende åtgärd, som ett generellt förbud mot
diskriminering skulle innebära. Det bör märkas att ett dylikt förbud, hur

det an utformades, måste ge anledning till synnerligen svårlösta tolkningsfrågor.
°

De sakkunnigas presumtionsregler har, som tidigare framgått, i departementsforslaget
utbytts mot bestämmelser med ändamål att utmärka vissa
förfaranden som sådana, vilka man bör i första hand söka hindra. Bland
dylika förfaranden har i departementsförslaget (6 § 2 och 3), på motsvalande
sätt som i presumtionsreglerna, endast upptagits missgynnande av
vissa företagare men däremot icke gynnande. Anledningen till att fallen av
gynnande icke här medtagits är främst, att dessa fall i allmänhet knappast
kan anses tillhöra de ur samhällelig synpunkt mest brännande och aktuella.
I likhet med de sakkunniga vill jag emellertid understryka det betydelsefulla
i att det finns möjlighet att ingripa även mot ett systematiskt gynnande
av större kunder; ett dylikt ingripande framstår som särskilt angeläget
i den mån förbudet mot bruttopriser kan göra de mindre detaljhandelsföretagen
mer känsliga för priskonkurrens från större företagare, som tillskansat
sig företagsekonomiskt oberättigade förmåner.

Icke heller när det gäller bedömningen av skilda fall av diskrimination
har de synpunkter, som anlagts av de sakkunniga, mött gensagor. Den ändrade
utformning, som definitionen av skadlig verkan erhållit i departementsförslaget,
synes mig ej föranleda ändring härutinnan. Även för min del kan
jag alltså i detta avseende väsentligen ansluta mig till de sakkunniga.

Såsom jag anfört i samband med redogörelsen för begreppet skadlig verkan
innebär diskrimination i regel att annans näringsutövning försvåras eller
hindras. Enligt departementsförslagets definition av skadlig verkan skall
hindret, for att det skall anses skadligt, vara ur allmän synpunkt otillbörligt.
Tyngdpunkten vid prövning av frågor om diskrimination kommer i
enlighet härmed att ligga på avgörandet om en olikartad behandling är att
anse såsom ur allmän synpunkt otillbörlig. I flertalet fall, som de sakkunniga
angivit vara av diskriminerande natur, synes detta villkor vara uppfyllt. Även
de fall av olikformig behandling, som de sakkunniga funnit i regel icke innebära
diskrimination, synes mig i det hela riktigt bedömda.

I anslutning till de sakkunnigas överväganden vill jag i detta sammanhang
särskilt understryka, att det icke bör anses vara otillbörligt att en
företagare undviker kunder med vilka affärer ter sig oekonomiska. Ej heller
bor, nar rationella grunder kan åberopas härför, invändning kunna göras
mot s. k. selektiv försäljning. Härvidlag torde dock en viss återhållsamhet
vara motiverad från ensamföretagares och kartellers sida. Liksom de sakkunniga
anser jag vidare — i motsats till herr Gillberg — att lika villkor för

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

kunder, som förorsakar väsentligt olika kostnader, kan. innebära diskrimination.
I sakens natur ligger emellertid, att det kan bli fråga om ingripanden
endast mot särskilt uppenbara fall av sådan diskriminering.

6. Enskild mjetableringskontroll.

Betänkandet.

Uppkomsten av karteller och storföretag, har — anför de sakkunniga
ej sällan hindrat bildandet av nya företag, t. ex. genom s. k. outsiderbekämpning
men även på många andra sätt. Enskild nyetableringskontroll
förekommer i en mängd olika former och berör stora delar av närings!U et.
Med uttrycket avses här den av enskilda organisationer anordnade kontroll,
som huvudsakligen inom varuhandeln och hantverket tillämpas för att enligt
bestämda grunder begränsa tillträdet för nya företagare till viss handelsbransch
eller visst hantverksyrke eller vissa likställda områden.

Vanligen utövas den enskilda nyetableringskontrollen enligt särskilda s. k.
nyet a b le ringsavtal, som träffas mellan å ena sidan en representativ
sammanslutning inom viss handelsbransch eller visst hantverksyrke
och å andra sidan sammanslutningar av de huvudsakliga leverantörerna till
branschen. Enligt avtalen förpliktar sig leverantörerna vanligen att endast
leverera varor till sådana nya företagare som godkänts i viss ordning eller,
undantagsvis, att till icke godkända nya företag endast leverera pa sämic
villkor än till övriga företagare. Nyetableringsavtalen är härigenom till
sin natur att anse såsom exklusivavtal eller undantagsvis förmånsavtal,
ehuru av speciell typ. I viss mån samma verkan som ett nyetableringsavtal
kan även andra slag av exklusivavtal och förmånsavtal få under förutsättning
att de är slutna mellan en omfattande branschorganisation och flertalet
av branschens leverantörer. Den enskilda nyetableringskontrollen går in
under det förut omnämnda kartellfallet. Emellertid har de sakkunniga funnit
anledning att upptaga frågan om den enskilda nyetableringskontrollen
till särskild och mera ingående behandling.

Ett visst samband med den enskilda nyetableringskontrollen har frågan
om legala kompetensvillkor för idkande av handel eller hantverk.
Enligt 1864 års näringsfrihetsförordning äger envar svensk man och
kvinna, som råder över sig och sin egendom, rätt att fritt idka näring frånsett
vissa särskilda undantag. Tid efter annan har från handels- och hantverkshåll
framställts krav på att legala kompetensvillkor införes för idkande
av dessa näringar. Kraven preciserades efter hand till att avse, för rätten
att idka butikshandel två års praktik i yrket och kunnighet i bokföring och
för rätten att självständigt utöva hantverk viss tids praktik i yrket, på visst
sätt styrkt yrkeskunskap samt kunnighet i bokföring och kostnadsberäkning.
Efter ett under åren 1921—1932 bedrivet omfattande utredningsarbete,
varunder de framförda kraven på det hela mött motstånd utanför handelns

183

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

och hantverkets egna kretsar, avböjde Kungl. Maj:t sistnämnda år att bifalla
desamma (Prop. nr 41/1932). Dåvarande chefen för handelsdepartementet,
statsrådet Hansén, förklarade därvid att enligt hans förmenande de
legala kompetensvillkorens väg icke vore framkomlig för att avhjälpa de
svårigheter, varmed de enskilda hantverkarna och detaljhandlarna hade
att kämpa. I anslutning till påståenden i en del yttranden, att det för detaljhandelns
och hantverkets män ingalunda torde vara omöjligt att genom
egna organisationer, genom samarbete och inbördes överenskommelser
av egen kraft förverkliga det mål, för vars uppnående lagstiftningens ingripande
påfordrats, tillfogade statsrådet Hansén att det syntes honom ligga i
öppen dag, att betydande resultat borde kunna nås på denna väg. Sistnämnde
uttalande har senare inom handel och hantverk åberopats såsom innebärande
en statsmakternas rekommendation att genomföra enskild nyetableringskontroll.

Vid senare tidpunkter från hantverkets och handelns sida framförda krav
om legala kompetensvillkor har likaledes avvisats.

Den enskilda nyetableringskontrollen har i allt väsentligt framvuxit under
1930- och 1940-talen. Den är i huvudsak koncentrerad till detaljhandeln.
På partihandelns område beröres däremot endast ett fåtal branscher
av nyetableringskontroll i inskränkt bemärkelse. Även inom hantverket har
nyetableringskontroll i här avsedd mening en begränsad omfattning. Nyetableringskontroll
förekommer eller har förekommit på ytterligare ett fåtal
andra områden, som icke kan direkt hänföras till vare sig handel eller
hantverk (biografer, annonsanskaffning, begravningsentreprenörer). Vijl
man för detaljhandelns del söka ge ett ungefärligt mått på nyetableringskontrollens
omfattning, kan detta enligt de sakkunniga ske genom att ställa
antalet butiker inom de branscher, som beröres av nyetableringskontroll, i
ielation till hela antalet butiker i landet. Enligt 1946 års företagsinventering
uppgick hela antalet detalj handelsbutiker i landet (inklusive arbetsställen
kombinerade med hantverk) till 76 000. Inom de detaljhandelsbranscher,
som beiöres av en hela landet omfattande nyetableringskontroll (nämligen
specerihandeln, diverse- och lanthandeln, beklädnadshandeln med undantag
för vissa mindre delbranscher, färghandeln, fotohandeln samt bokhandeln)
uppgick antalet butiker enligt samma källa till i runt tal 37 000. Av
en sådan nyetableringskontroll beröres sålunda detaljhandelsbranscher, omlattande
nära hälften av hela antalet detalj handelsbutiker i landet.

I de särskilda nyetableringsavtalen anges syftet ofta vara att åstadkomma
en rationell utveckling av branschen. Vanligen söker man åstadkomma
denna rationalisering på i huvudsak två olika vägar. Å ena sidan vill man
förhindra tillträde till den ifrågavarande branschen av nya företagare utan
erforderlig affärskunskap och branschvana, med svag ekonomi eller utan
lämplig lokal. Å andra sidan vill man söka få till stånd ett affärsnät för
den enskilda handeln, som fyller de krav på förnuftig distributionsplanering
som man anser sig böra uppställa. Härigenom avser man att dels höja den

184

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

enskilda handeln i kvalitativt avseende, dels ock att förhindra en alltför
stor ökning av butiksantalet. Detta anses nämligen leda till en splittring av
den enskilda handeln på ett alltför stort antal affärsenheter med därav
följande högre omkostnader för de enskilda företagarna samt högre distributionskostnader
och kreditrisker för leverantörerna.

Nyetableringsärenden handlägges i regel hos särskilda prövningsorgan av
växlande sammansättning och organisation. Detaljister respektive hantverkare
har i regel ett visst, ehuru i intet fall dominerande inflytande. I fråga
om flertalet avtal gäller sålunda, att detaljisternas, respektive hantverkarnas
organisationer är företrädda av egna representanter i de heslutande organen,
som vanligen består av en första instans och en överinstans. Enligt
några avtal (textilhandeln, färghandeln, elinstallatörer) underkastas
ärendena eu förberedande prövning av detaljisterna, respektive hantverkarna,
medan den i första instans avgörande prövningen sker inom organ, som
uteslutande består av representanter för leverantörerna. I andra instans
sker prövningen emellertid även i dessa fall under medverkan av representanter
för detaljist- respektive hanlverksintressena. Inom speceri- och lanthandelsbranschen
har på senare tid även vissa konsumentgrupper blivit
representerade i organen. I fråga om vissa avtal eller bestämmelser, som
tillkommit uteslutande under medverkan av leverantörerna (bl. a. skohandeln),
sker prövningen av nyetableringsärenden inom organ, som helt består
av representanter för leverantörerna.

Med nyetablering av affärsrörelse förstås enligt de olika avtalen i allmänhet
icke endast grundandet av ny rörelse utan även andra därmed jämställda
förfaranden, t. ex. utvidgning av rörelse inom annan bransch med
sortiment inom den nyetableringsreglerade branschen, flyttning av rörelse
till nytt kundområde etc. I allmänhet prövas däremot ej fall av överlåtelse
av redan befintlig rörelse till ny innehavare.

De bedömningsgrunder, som enligt de olika nyetableringsavtalen skall
tillämpas vid prövningen av nyetableringsärenden, är i flertalet avtal fyra,
nämligen 1) den personliga kompetensen, 2) de ekonomiska förutsättningarna,
3) butikslokalens beskaffenhet samt 4) de allmänt näringspolitiska
förhållandena på platsen för nyetableringen, d. v. s. behovet.

Såsom redan förut antytts upprätthålles den enskilda nyetableringskontrollen
i allmänhet därigenom, att de till samarbetet anslutna leverantörerna
endast levererar varor till sådana nya eller därmed jämställda företag
som godkänts av de särskilda prövningsorganen. Företag som underkänts
vid prövningen får däremot ej köpa varor hos dessa leverantörer. Icke godkända
nya företagare utsättes med andra ord för organiserad leveransvägran
(bojkott från leverantörernas sida). Bestämmelser om böter eller annan
påföljd för leverantör, vilken bryter mot avtalens bestämmelser och i strid
mot nyetableringsavtal levererar varor till icke godkända nya affärer, förekommer
i allmänhet icke.

I fråga om verksamhetens omfattning må nämnas, att inom speceri- och
lanthandelsbranschen under åren 1936—1950 prövats tillhopa 5 938 nyetab -

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

185

leringar, av vilka 2 870 eller 48 procent underkänts. Motsvarande siffror är
för textilbranschen åren 1935—1950 3 522 nyetableringar och 1 304 eller 37
procent underkända, för skobranschen åren 1935—1950 1 269 nyetableringar
och 930 eller 73 procent underkända, samt för färghandelsbranschen åren
1938—1950 906 nyetableringar och 377 eller 42 procent underkända.

De sakkunniga framhåller att redan kännedomen om tillvaron av nyetableringskontrollen
och de krav, som uppställes enligt denna, i åtskilliga
fall torde föranleda personer att avstå från planerad nyetablering. Till en
ökad indirekt verkan av nyetableringskontrollen bidrager i många fall också
den upplysnings- och rådgivande verksamhet, som i flertalet branscher utövas
av nytableringsorganens sekretariat och som åtminstone på sina håll
synes ha fått allt större betydelse på senare tid. De sakkunniga anmärker
att från nyetableringsorganens sida anförts, att den rådgivande verksamheten
icke endast är negativ utan i många fall även har en positiv karaktär;
den kan t. ex. innebära anvisande av lämpliga affärslägen, avrådan från att
etablera på viss såsom olämplig bedömd plats i förening med anvisning av
annan ort där behov av affär föreligger m. m.

Det förhållande att nyetableringskontrollen icke givits en mera omfattande
publicitet har medfört, att beslut om underkännande av ny rörelse och
därmed följande avstängning från leveranser i många fall kommit att drabba
företagare först sedan de redan börjat sin nya verksamhet. Av en inom
speceri- och lanthandelsbranschen av nyetableringssakkunniga verkställd
enquéte med de nya företagare, som inom denna bransch underkastats prövning
under tiden 1934—1945, framgick sålunda, att av 203 tillsporda personer,
som fått sin rörelse underkänd, endast 20 procent skulle ha känt
till nyetableringskontrollen på förhand. 28 procent skulle ha fått kännedom
om nyetableringskontrollen först sedan de vidtagit förberedande åtgärder
för den nya rörelsen och 52 procent fått vetskap om densamma först
sedan affären öppnats. Av 322 tillsporda personer, som fått sin rörelse godkänd,
hade däremot 70 procent känt till nyetableringskontrollen redan innan
de vidtagit några åtgärder för den nya rörelsen.

Den enskilda nyetableringskontrollens effektivitet är av naturliga skäl
tämligen växlande inom olika branscher. Detta beror på hur fullständig
anslutning till samarbetet för nyetableringskontroll, som uppnåtts från de
dominerande leverantörernas sida, och möjligheterna att få leveranser från
icke anslutna leverantörer eller på andra vägar, t. ex. genom egen import,
leveranser från detaljister inom branschen, kooperativa företag o. d. Mest
effektiv blir naturligen den enskilda nyetableringskontrollen på sådana områden,
där de för kontrollen samverkande leverantörerna har ett starkt
grepp om sin marknad. Detta gäller t. ex. inom fotohandeln, där nyetableringskontrollen
också anses vara i det närmaste fullt effektiv; en person
som vägrats godkännande har icke möjlighet att anskaffa erforderliga varor
med åter för sälj arrabatt och kan alltså icke påbörja en tillämnad rörelse.
På andra områden, där enskild nyetableringskontroll finnes, är effektiviteten
tämligen växlande. Allmänt torde dock kunna sägas att effek -

186

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

tiviteten på flertalet områden efter hand blivit större. Inom den stora speceri-
och lanthandelsbranschen kan högst betydande lokala olikheter iakttagas.
Detta sammanhänger därmed att en betydande del av sortimentet
tillhandahålles av kolonialvarugrossisterna, som med hänsyn till varornas
beskaffenhet har tämligen lokalt begränsade försäljningsområden. Uppskattningsvis
beräknas inom denna bransch inom stora delar av landet 85
—90 procent av hela antalet underkända rörelser icke komma till stånd.
Inom textilbranschen och färghandelsbranschen synes nyetableringskontrollens
effektivitet siffermässigt sett vara något lägre. För textilbranschen
har effektiviteten sålunda beräknats hålla sig omkring 65 procent och för
färghandelsbranschen omkring 50 procent, d. v. s. nämnda procent underkända
rörelser har icke kommit till stånd. Inom båda dessa branscher anses
emellertid verkan av nyetableringskontrollen vara avsevärt större än
vad de angivna procenttalen ger vid handen. De affärer som startats utan
godkännande torde nämligen i flertalet fall utgöras av småbutiker. Större
och för respektive branscher typiska affärer anses svårligen kunna drivas
utan tillstånd. Inom några branscher anses nyetableringskontrollens verkningar
vara tämligen begränsade och kontrollen sålunda knappast utgöra
ett direkt hinder för icke godkända nya företagare att öppna rörelse. Detta
är fallet inom bl. a. pälsvarubranschen och damhattbranschen.

Affärer, som tillkommit trots underkännande av nyetableringsnämnderna
och som kunnat fortleva trots den leveransvägran för vilken de därigenom
utsatts, blir i många fall föremål för omprövning av nyetableringsorganen
i första instans. Har rörelsen därvid utvecklats på ett tillfredsställande
sätt, kan den ofta bli godkänd vid omprövningen; i enstaka fall
kan förekomma att omprövning i första instansen av visst ärende äger rum
upprepade gånger innan rörelsen slutligen godkännes. Såsom exempel må
anföras, att inom speceri- och lanthandelsbranschen 10 procent av samtliga
godkända etableringar utgjordes av sådana som vid första prövningen underkänts;
motsvarande siffra är för färghandelsbranschen 9 procent.

De sakkunniga har för några branscher närmare undersökt de nyetableringsärenden,
som avgjorts under vissa tidsperioder (hela eller viss del av
år 1938 samt hela eller viss del av år 1945 eller år 1946). I fråga om icke
godkända rörelser saknade sökanden inom speceri- och lanthandelsbranschen
branscherfarenhet i nära tre fjärdedelar av samtliga de undersökta
fallen. För textilbranschens del var motsvarande tal likaledes 3/4 och för
färghandelsbranschen nära 9/10. Ett icke ringa antal av dem, som sålunda
fått ansökan underkänd på grund av bristande hranscherfarenhet, syntes
ha haft i och för sig erforderliga ekonomiska resurser, medan ett större
antal saknat både personliga och ekonomiska kvalifikationer, bedömda från
nyetableringsavtalens ståndpunkt. Inom textilbranschen och färghandelshranschen
befanns, enligt vad handlingarna utvisat, endast ett fåtal av de
undersökta fallen ha underkänts väsentligen med hänsyn till de näringspolitiska
förhållandena eller, om man så vill, därför att den nya rörelsen
ansetts obehövlig. Nyetableringsorganen inom speceri- och lanthandeln syn -

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

187

tes ha tagit större hänsyn till behovssynpunkten. Vid sammanräkning av
samtliga nya affärer, som nr synpunkten av sökandens personliga och ekonomiska
förutsättningar i och för sig kunnat godkännas (161 fall), visade sig
icke mindre än 19 procent ha underkänts på grund av de allmänt näringspolitiska
förhållandena. Även när det gällt etablering av filial och utökning
av varusortiment inom speceri- och lanthandelsbranschen visade undersökningen,
att man 1945 tagit tämligen stor hänsyn till de allmänt näringspolitiska
förhållandena.

Inom ett fåtal branscher förekommer enskild nyetableringskontroll av
annan typ.

Inom mjölkhandelsbranschen kännetecknas förhållandena sålunda av att
jordbrukarnas producentkooperativa rörelse på mejerihanteringens område
uppnått ställningen som praktiskt taget ensamföretagare. Mjölkleverantörerna
har därför i allmänhet möjlighet att efter eget gottfinnande antaga
nya återförsäljare av mjölk. På vissa håll föreligger dock lokala avtal om
nyetableringskontroll eller har, utan att avtal därom träffats, anordnats
särskilda prövningsorgan, som äger besluta eller ge direktiv för försäljningen
av mjölk till återförsäljare. En av de sakkunniga verkställd enquéte
utvisar, att behovsprincipen — vanligen enbart men stundom i kombination
med annan bedömningsgrund — i allmänhet kommer till användning
såväl inom områden, där särskilda organ för mjölkhandelns ordnande tillskapats,
som där mejeriföretagen själva beslutar om antagande av nya
återförsäljare. I syfte att ge allmänna riktlinjer för verksamheten och att
skapa en organisation för enskilda konfliktfall har rikssamarbetsavtal slutits
mellan å ena sidan jordbrukarnas producentkooperativa rörelse samt
å andra sidan konsumentkooperationen och enskild handel, var för sig.
Till dessa avtal ansluter sig liknande särskilda branschavtal för mjölkbranschens
del.

Bokhandeln är ända sedan mitten av 1800-talet under bokförlagens ledning
organiserad som en s. k. »kommissionsbokhandel», vilket innebär att bokhandlarna
i viss utsträckning har skyldighet och rättighet att taga bokförlagens
böcker i kommission. Kommissionsbokhandlare tillsättes i viss ordning
av förlagen.

Även tidningsdistributionen är anordnad såsom kommissionsförsäljning.
Antagandet av nya tidningsförsäljare har av tidningarna lagts i händerna
på en för hela riket gemensam nämnd. Vid antagande av nya återförsäljare
fäster nämnden avgörande vikt vid behovet av försäljningsställen.

Det s. k. annonsbgråsgstemet, som tillämpas i Sverige sedan år 1923,
innebär att tidningarna med vissa undantag beviljar förmedlingsprovision
för annonser endast till annonsbyråer, som i vederbörlig ordning »auktoriserats»
av Svenska tidningsutgivareföreningen. Antalet auktoriserade
byråer är starkt begränsat.

I anslutning till redogörelsen för den enskilda nyetableringskontrollen
har de sakkunniga lämnat en summarisk framställning av den särskilda
reglering av detaljhandeln med tobaksvaror, som genomförts enligt lagen

188

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

den 11 juni 1943 angående statsmonopoi på tillverkning och import av tobaksvaror.
Härjämte har meddelats vissa exempel på annan offentlig etableringskontroll.

Sina allmänna överväganden angående den enskilda nyetableringskontrollen
sammanfattar de sakkunniga sålunda: En av enskilda intressen uppburen
organiserad nyetableringskontroll synes i allmänhet ge anledning till
betänkligheter ur samhällelig synpunkt; en mera allmän statlig nyetableringskontroll
likaså. Det synes svårt att organisera en nyetableringskontroll
med tillräckligt effektivt konsumentinflytande. Dessa överväganden
finner de sakkunniga styrka uppfattningen, att man i allmänhet bör ställa
sig avvisande mot organiserad nyetableringskontroll och i stället söka få
till stånd ett större mått av priskonkurrens.

De sakkunniga erinrar, att såsom försvar för den enskilda nyetableringskontrollen
brukar framhållas, att det finns alltför många företag inom detaljhandeln
och att, om etablering av nya detaljhandelsföretag finge äga
rum alldeles fritt, detta missförhållande komme att bli mera utpräglat.
Varudistributionen är i hög grad kostnadskrävande. En rationalisering av
detaljhandeln förutsätter bland annat att antalet företagsenheter bättre anpassas
till behovet. Vidare framhålles att inom flertalet branscher med nyetableringskontroll
trots densamma finns konkurrens mellan ett stort antal
företagsenheter. På många håll inom enskild handel anses nyetableringskontrollen
nödvändig för att enskild handel skall kunna hävda sig'' i förhållande
till konsumentkooperationen. I anslutning härtill brukar hänvisas till
att enligt 1931 års företagsräkning omsättningen per sysselsatt person inom
kooperativ handel uppgick till 33 676 kronor men inom enskild livsmedelshandel
endast till 21 985 kronor samt att årsomsättningen per arbetsställe
utgjorde 98 494 kronor resp. 47 763 kronor. En nyetableringskontroll erfordras
därför — sägs det — som kan göra det möjligt för de enskilda butikerna
att i större utsträckning nå en med hänsyn till ekonomi och serviceduglighet
lämplig storlek. Ytterligare brukar som försvar för nyetableringskontrollen
åberopas den i förhållande till behovet alltför starka etableringslust, som
man anser förefinnas.

De sakkunniga vitsordar, att handclsyrket otvivelaktigt har en betydande
dragningskraft, något som också bestyrkes av utredningsmaterialet. De
finner också antagligt att inom vissa gränser ett positivt samband finns
mellan butiksstorlek och omsättning per sysselsatt. Även om sålunda åtskilliga
av de synpunkter, som brukar anföras till stöd för den enskilda
nyetableringskontrollen, synes bestickande och till en del även grundade på
riktiga iakttagelser, kan de praktiska slutsatser man låter dem utmynna i
dock icke godtagas.

Hela frågan måste enligt de sakkunniga i första hand betraktas från
synpunkten av konsumenternas intresse. Konsumentintresset har emellertid
ej, påpekas det, varit den drivande kraften i den enskilda nyetableringskontrollens
utveckling, även om detta intresse vanligen åberopats av
företagarorganisationer. Konsumenternas intresse är uppenbarligen, att

189

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

distributionen skall vara organiserad på ett ekonomiskt effektivt sätt. Den
omständigheten, att det hittills icke varit möjligt att i större utsträckning
mekanisera arbetet inom handeln och att svårigheterna i rationaliseringsarbetet
därför otvivelaktigt varit större än inom produktionen, är snarast
ägnad att ytterligare understryka behovet av en fortsatt effektivisering, som
sänker kostnaderna för konsumenten. Härvid bör emellertid ihågkommas
att stordriftens positiva betydelse för effektiviteten är väsentligt mindre utpräglad
inom detaljhandeln än inom åtskilliga andra områden av näringslivet.

Av väsentlig betydelse är vidare, framhåller de sakkunniga, att den ekonomiska
effektivitet, som är av betydelse ur konsumentsynpunkt, inbegriper
vida mer än den företagsekonomiska effektiviteten, vilken f. ö. inte
kan mätas enbart med uppgifter om omsättningen per sysselsatt. Från konsumentens
synpunkt måste man nämligen räkna också med andra distributionskostnader
än sådana, som framträder inom företagen. Även konsumenternas
eget inköpsarbete är härvid av mycket stor betydelse. Det är
möjligt och i många fält sannolikt, att den begränsning i antalet försäljningsställen,
som skulle ge det bästa förhållandet mellan omsättningen och
företagens distributionskostnader, skulle medföra en väsentlig ökning av
gångavstånden för konsumenterna och av väntetiderna i butikerna. Redan
dessa omständigheter manar till försiktighet vid bedömandet av nyetablcringskontrollens
möjligheter att på längre sikt inrikta detaljhandelns struktur
efter konsumenternas behov.

Avsevärd risk föreligger i stället enligt de sakkunniga att nyetableringskontrollen
kan ge detaljhandeln en struktur, som icke överensstämmer med
konsumenternas intressen. Härvid bör bl. a. uppmärksammas, att den privata
nyetableringskontrollen också tar sikte på och måste ta sikte på att i
viss utsträckning renodla branscher och motverka tendenser till branschblandning.
En viss branschblandning ifinner de sakkunniga nämligen icke
sällan kunna vara fullt rationell ej endast ur privatekonomisk synpunkt
utan också med hänsyn till behovet att nedbringa distributionskostnaderna.
I ett bostadsområde kan antalet butiker bli mindre och försäljningen per
sysselsatt person större, om branschuppdelningen icke drives för långt.

Av ännu större betydelse finner de sakkunniga vara, att prisbildningen
inom distributionen i mycket stor utstäckning är bunden, även om det fortfarande
finnes stora områden inom detaljhandeln med en avsevärd priskonkurrens.
Om man bortser från konjunkturella variationer — sålunda att
en övergång till »köparnas marknad» tills vidare kan förstärka förekommande
element av priskonkurrens — samt den starka tävlan mellan kooperativa
och privata företagsformer, som utvecklats inom vissa branscher,
synes tungt vägande skäl kunna anföras för uppfattningen, att utvecklingen
på längre sikt går mot större bundenhet i prisbildningen. Till en
del sammanhänger denna utveckling med de ökade svårigheterna för konsumenterna
att jämföra kvalitet och pris. Grundorsaken härtill är varusortimentets
ökade storlek och svåröverskådlighet. Härtill kommer bl. a.

190

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

att märkesvarusystemet — som ur andra synpunkter erbjuder många fördelar
— och märkesvarureklamen ofta kan verka direkt avtrubbande på
prismedvetandet.

Prisbindningarna är både horisontella och vertikala. De horisontella prisbindningarna
inom detaljhandeln åstadkommes bl. a. genom s. k. prisböcker,
som visserligen oftast har karaktären av endast »rekommenderade» priser
men ändock i stor utsträckning efterföljes. Den omständigheten, att
det ofta är fullt rationellt att på detta sätt branschvis centralisera priskalkylarbetet,
som skulle vålla ett omfattande merarbete om det utfördes individuellt
av varje detaljhandlare, förhindrar ej att priskonkurrensen
starkt minskar. De horisontella prisbindningarna förstärkes ytterligare genom
de vertikala prisbindningar, som är en följd av tillämpningen av bruttoprissystemet.
I anslutning härtill framhålles de kostnadsökande tendenser,,
som detta system lätt föranleder. Emellertid erinras i detta sammanhang om
att vid sidan av höga marginaler å vissa bruttoprissatta varor även förekommer
låga marginaler inom detaljhandeln, bl. a. för en del s. k. tunga varor
inom livsmedelshandeln. Den omständigheten, att vinsterna är höga för
vissa varor och att etableringslusten särskilt koncentrerar sig till dessa, finner
de sakkunniga vara ägnad att förrycka detaljhandelns struktur genom
uppkomsten av väsentligt fler specialaffärer än som eljest skulle ha kommit
till stånd. Detta gör icke detaljhandeln mera ekonomiskt effektiv utan
måste tvärtom motverka eu förbilligande strukturrationalisering. Eftersom
svårigheterna för många andra affärer att få full täckning av sina allmänna
omkostnader härigenom blir större, måste detta öka benägenheten att kontrollera
nyetableringen. De sakkunniga drager följande slutsats:

Överhuvud taget måste både de horisontella och de vertikala prisbindningarna
uppamma föreställningar om att detaljhandel är lönande och sålunda
kraftigt medverka till att stimulera etableringslusten. De vålla därmed
ett konstlat »behov» av nyctableringskontroll. När så detta behov blir tillgodosett
genom att en genomförd reglering av nyetableringen organiseras,
kan hela systemet bli »låst» på ett sätt, som i allmänhet knappast kan vara
till gagn och i stället ofta blir till stort ogagn för konsumenten. I sådana
fall måste nämligen ngetableringskontrollen tjäna till att underbygga och
konservera här ifrågavarande prisbindningar.

I den män en överdimensionering inom distributionen förekommer, är
denna sålunda till väsentlig del ett resultat av förekommande prisbindningar,
och en enskild nyetableringskontroll är då av nyss anförda skäl i allmänhet
icke någon lämplig metod att komma till rätta med ifrågavarande missförhållande.
Om priskonkurrensen hindras, tar konkurrensen lätt andra
former — t. ex. utökad service — som ofta innebära ökade kostnader.

Härtill kommer enligt de sakkunniga, såsom erfarenheten från bokhandeln
och tobakshandeln visat, att en nyetableringsreglering, i varje fall om den är
effektiv och restriktiv, knappast kan undgå att påverka affärsvärdena i
stegrande riktning. En sådan stegring måste emellertid verka på samma
sätt som en stegring av de verkliga kostnaderna. Företagare, som övertager
gamla affärer mot höga överlåtelsesummor, får härigenom ett desto större
»behov» av prisbindningar och nyetableringskontroll, varigenom tendenserna
att konservera systemet stärkes.

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

191

De sakkunniga betonar, att fri konkurrens — under förutsättning att priskontroll
ej förekommer — är den enda garantin för att företagarna icke
skall uttaga för höga priser, samt anför vidare:

Ett alternativ till en direkt reglering av etableringen av nya rörelser är att
söka få till stånd ett större mått av priskonkurrens. Detta behöver inte innebära,
att det uppstår något anarkiskt tillstånd, som skulle kännetecknas av
att alla priser ständigt ändras eller av att priserna genomgående äro olika
inom olika företag. Men det skulle betyda, att konkurrensen får mera tillfälle
att göra sig gällande även på prisområdet i de fall, då vissa priser äro
särskilt höga i förhållande till kostnaderna. I ett näringsliv, som övervägande
är grundat på fri företagsamhet, är detta det naturliga sättet att motverka
en allför kraftig etableringslust. Själva incitamentet till nyetablering bör
härigenom bli svagare. Företagare, som äro mindre framgångsrika, vare sig.
detta beror på bristande branschvana och erfarenhet eller på andra omständigheter,
få svårare att under längre tid hålla sig kvar inom branschen, om
priserna äro sådana, att de ställa höga krav på företagarens duglighet. På
detta sätt kan omsättningen bli större för de återstående företagarna än
vad fallet skulle bli vid mera bunden prisbildning. En friare prisbildning
skulle dessutom gynna en effektivitetsbefrämjande tävlan mellan företagarna,
varigenom ytterligare kostnadssänkningar skulle kunna vinnas.

De sakkunniga vilja härmed icke ha sagt, att etableringslusten vid mera
fri prisbildning skulle så begränsas, att den komme att exakt motsvara något
visst från samhälleliga synpunkter definierat »behov», eller att det är
säkert, att ens vid en mycket starkt utvecklad priskonkurrens alla mindre
framgångsrika företagare skulle komma att lämna handelsyrkct. Tvärtom
är det en allmän erfarenhet, att åtskilliga personer hänga fast vid handelsyrket,
även om deras inkomster därav bli mycket begränsade. Och antalet
etableringar skulle fortfarande kunna bli betydande, om också priskonkurrensen
vore hård. Men antalet framgångsrika etableringar skulle dock bli
mindre vid mera fri prisbildning, och allmänt skulle det under samma förutsättning
bli bättre möjligheter för mera effektiva företagare att vinna
större omsättning på bekostnad av övriga företagare.

Införande av en statlig nyetableringskontroll i stället för
den nu tillämpade enskilda kontrollen tar de sakkunniga avstånd från, enär
enligt deras mening svårigheterna att offentligt reglera etableringsförhållandena
inom handeln i dess helhet eller inom större och mera komplicerade
handelsbranscher, t. ex. livsmedelshandeln, ter sig alltför stora.
En dylik reglering måste dessutom föranleda krav, som i längden icke
torde kunna motstås, på att det allmänna även under normala tider skulle
bestämma priser och rabatter inom handeln på liknande sätt som nu
sker inom tobakshandeln. En ordning, som låter den nuvarande enskilda
nyetableringskontrollen bestå, men som låter staten övertaga ansvaret för
dess tillämpning t. ex. genom en statlig högsta nyetableringsinstans med
uppgift att efter vissa angivna regler pröva dit överklagade beslut, skulle i
princip knappast skilja sig från en rent statlig kontroll. Det skulle icke kunna
undvikas, att även en dylik reglering snart måste förenas med en detaljerad
pris- och rabattkontroll. Sistnämnda argument förklarar de sakkunniga
vara av avgörande betydelse för deras ställningstagande till frågan om
behovet av ökad konkurrens inom detaljhandeln. Ty hittills har icke på -

192

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

visats någon annan möjlighet att utan en djupt ingripande statlig detaljreglering
inom alla branscher, där nyetableringskontroll förekommer, komma
till rätta med de förut berörda avigsidorna än att söka få till stånd ett
större mått av konkurrens.

Att tillföra den enskilda nyetableringskontrollen ett tillräckligt starkt inslag
av konsumentinflytande finner de sakkunniga icke vara möjligt, då de
rena konsumentintressena ännu icke företrädes av organisationer, som är
fullt lämpade för en dylik uppgift. Även i detta fall måste enligt de sakkunnigas
uppfattning efter hand ge sig till känna krav på en permanent direkt
priskontroll.

Risken för skadliga verkningar av enskild nyetableringskontroll finner de
sakkunniga vara särskilt stor, när kontrollen, såsom inom åtskilliga branscher
är fallet, är organiserad på sådant sätt att konkurrenter till de etableringssökande
får tillfälle att medverka.

De sakkunniga framhåller att en enskild leverantör, som arbetar i konkurrens
med andra, bör ha full frihet att från synpunkten av sina egna företagsekonomiska
intressen underlåta att leverera till vilka kunder han vill
t. ex. för att spara på rese-, expeditions-, transport-, fakturerings- och bokföringskostnader,
för att begränsa kreditrisker, för att bättre kunna överblicka
försäljningen etc. Även en leverantör, som är monopolist eller svarar för en
dominerande del av marknaden, har otvivelaktigt samma behov att från
ekonomiska synpunkter begränsa sin distributionsapparat. Ett organiserat
samarbete mellan leverantörer för kontroll av nyetableringar bland kunderna
synes därför i allmänhet icke i samma grad böra vålla betänkligheter som
en nyetableringskontroll med detaljistinflytande. Emellertid framhåller de
sakkunniga att även i fråga om en helt av leverantörernas organisationer utövad
nyetableringskontroll distributörernas organisationer i många fall får
ta del av ärenden och yttra sig över dem. Därjämte föreligger över huvud
den risken att leverantörerna i sin leveranspolitik tar hänsyn till påtryckningar
från dem som är konkurrenter till den nye företagaren. Rent allmänt
sett finner de sakkunniga det därför i de flesta fall vara mindre lämpligt, att
en organisation av leverantörer söker hindra enskilda medlemmar från att
sälja till vissa kunder. Det förefaller de sakkunniga som om leverantörernas
behov av att erhålla en god distributionsapparat skulle kunna bli tillräckligt
tillgodosedda om varje enskild medlem i organisationen har rätt att avstå
från att leverera, när han finner detta överensstämma med sina företagsekonomiska
intressen. Vad sålunda anförts behöver icke hindra att en leverantörorganisation
kollektivt organiserar en upplysningstjänst, avseende olika
kunders ekonomiska vederhäftighet, branscherfarenhet, butikslokaler o. d.
eller beträffande butikstätheten på etableringsorten.

De sakkunniga framhåller vidare, att varje nyetableringskontroll, som är
någorlunda effektivt organiserad, måste i större eller mindre grad ha en
restriktiv verkan, även om denna verkan icke alltid är åsyftad. De sakkunnigas
allmänna uppfattning om skadligheten avser därför naturligen i
första hand nyetableringskontroll, som går ut på s. k. behovsprövning, men

193

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

även sådan nyetableringskontroll, som tar sikte på personlig kompetens,
finansiella förutsättningar eller butikslokalernas beskaffenhet. Även dylika
begränsningar i etableringsrälten har nämligen i stor utsträckning samma
verkan som en prövning av behovet av ny affärsrörelse. Skulle man enbart
rikta sig mot sådan nyetableringskontroll, som yttrar sig i en behovsprövning,
kunde man f. ö. befara, att andra motiv i vissa fall skulle anföras
såsom täckning för en åtgärd, som i själva verket grundade sig på en uppskattning
av behovet. r

I fiåga om nyetableringskontroll, som går ut på prövning av den personliga
kompetensen, framhåller de sakkunniga att mot densamma väsentligen
kan åberopas samma skäl, som föranlett statsmakterna att intaga en avvisande
hållning gentemot legala kompetensvillkor inom handel och hantverk.
Särskilt betonas att, ehuru viss tids praktik inom det blivande verksamhetsområdet
måste anses utgöra en god grund för en blivande självständig verksamhet,
erfarenheten dock ger vid handen, att en person med affärsbegåvning
icke sällan har förmåga att grunda och driva fram en ny rörelse även
utan att tidigare ha sysslat med affärsverksamhet över huvud eller med
den särskilda branschens varor. De sakkunniga anför till stöd härför, att
åtskilliga personer som underkänts på grund av bristande personlig kompetens
lyckats starta sin rörelse och sköta den på ett sådant sätt, att vederbörande
nyetableringsorgan vid senare företagen omprövning lunnit sig
böra godkänna rörelsen.

Ytterligare anför de sakkunniga, att det med hänsyn till den enskilda nyetableringskontrollens
omfattning och det praktiskt taget alltid hävdade kravet
på personlig kompetens, knappast kan förnekas, att här genom enskildas
åtgöranden genomforts en sådan kompetensreglering, från vilken statsmakterna
vid upprepade överväganden tagit bestämt avstånd. Ett dylikt förhållande
måste anses föga tillfredsställande. Skulle det finnas ur allmän synpunkt
fullgoda skäl för särskilda kompetensvillkor, bör en sådan ändrin»
genomföras lagstiftningsvägen efter beslut av de ansvariga statsmakterna
och icke av enskilda parter.

Enskild nyetableringskontroll, som uteslutande går ut på prövning av den
nye företagarens ekonomiska förutsättningar, innebär enligt de sakkunniga
i många fall detsamma som en centraliserad kreditprövning. Emellertid anser
de sakkunniga uppenbart olämpligt att i en dylik kontroll medverkar
företrädare för de företagare, till vilka vederbörande utgör en blivande
konkurrent. Handhas den centrala kreditkontrollen uteslutande av representanter
för leverantörerna och har densamma dessutom karaktär endast även
kollektivt organiserad kreditupplysning, synes den kunna godtagas
Emellertid anser de sakkunniga att de i avtal om gemensam kreditprövning
deltagande leverantörerna icke bör få förplikta sig att utan hänsyn till sin
egen uppfattning under alla förhållanden följa ett kreditavstvrkande, som
framkommit vid den centrala prövningen. Ej heller synes de leverantörer,
som anslutit sig till avtal om gemensam kreditprövning, böra tillåtas åtaga
sig förpliktelse alt icke sälja mot kontant betalning till sådan ny företagare,

13 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 saml. Nr 103.

194

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

vars ekonomiska förutsättningar bedömts otillfredsställande. Med hänsyn
till risken för att en gemensam kreditprövning blir täckmantel för en behovsbedömning
eller kompetensprövning ifrågasätter de sakkunniga om icke de
kreditupplysningar, som kan erhållas genom de inom näringslivet speciellt
inrättade upplysningsinstituten, borde kunna lämna tillräckligt besked;
detta skulle betyda, att de nuvarande nyetableringsorganen ej skulle behöva
utnyttjas för ändamålet.

Vad slutligen angår den i många nyetableringsavtal förekommande bedömningsgrunden
»butikslokalens beskaffenhet» linner nyetableringssakkunniga
betänkligt, att leverantörerna genom organiserad leveransvägran
utövar kontroll på detta område i de fall att därvid tillämpas längre gående
fordringar än enligt gällande statliga och kommunala bestämmelser för livsmedelshandeln
eller andra offentliga stadganden. Även regleringar av detta
slag bör enligt de sakkunnigas mening uteslutande vara offentliga.

Ur företagarnas synpunkt kan enligt de sakkunniga mycket olika intressen
göra sig gällande i förhållande till nyetableringskontrollen. Till sitt
historiska ursprung säges nyetableringskontrollen till väsentlig del vara
att betrakta som en förklarlig reaktion mot konjunkturellt dåliga avsättningsförhållanden
— låt vara att regleringen sedan levat kvar och t. o. m.
vuxit ut och förstärkts. Hur naturlig denna reaktion än är, måste dock
en nyetableringskontroll anses utgöra en föga rationell metod att bota vissa
skadeverkningar av en depression. En allmän ekonomisk politik, som syftar
till att vidmakthålla goda avsättningsförhållanden, synes vara ett vida
överlägset medel att tillgodose företagarnas trygghetsbehov.

Löntagarna har enligt de sakkunniga utan tvivel intresse av att få arbeta
åt bärkraftiga företag, som kan bereda säkra och goda arbetsförhållanden.
Ur denna synpunkt kan löntagarna synas ha intresse av nyetableringskontrollen.
Detta är emellertid icke liktydigt med att löntagargrupperna i stort
sett skulle kunna vinna någon övervägande fördel genom konkurrensbegränsning.
Det bör icke förbises, att löntagarna samtidigt är konsumenter
och i denna egenskap riskerar att lida skada genom konkurrensbegränsning.
Deras allt överskuggande intresse i egenskap av löntagare är, att det allmänt
i näringslivet skall råda full sysselsättning, goda avsättningsförhållanden
och samtidigt stabila priser. En ekonomisk politik ägnad att vidmakthålla
sådana villkor representerar ur deras synpunkt det mest angelägna behovet.

I anslutning till de allmänna överväganden, som de sakkunniga sålunda
givit ultryck åt, framhålles att den enskilda nyetableringskontrollen liksom
andra konkurrensbegränsningar måste bedömas efter omständigheterna i de
särskilda fallen. Som de vanligaste typerna av s. k. nyetableringsavtal avser
att åstadkomma försäljningsvägran eller annat diskriminatoriskt missgynnande,
omfattas de olika nyetableringsavtalen vanligen av reglerna om legal
presuintion för skadlig verkan. T fråga om vissa av nyetableringsregleringarna
torde man emellertid kunna anföra sådana särskilda skäl, som föranleder
presumtionens hävande. Utan alt därigenom på förhand vilja binda

195

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

näringsfrihetsnämndens ställningstagande har de sakkunniga funnit si«
böra anföra vissa synpunkter på förhållandena inom särskilda branscher.

_ Den nyetableringskontroll, som inom olika detaljhandelsbranscher utövas
under medverkan av detaljisterna i branschen, exempelvis inom
speceri- och lanthandelsbranschen, textilbranschen, färgbranschen m. fl., finner
de sakkunniga i allmänhet vara av sådan karaktär, att den icke bör godtagas
ur allmän synpunkt. Av de skäl som tidigare framförts anser de sakkunniga
emellertid, att samma restriktiva bedömning i allmänhet måste anläggas
även på de mera fåtaliga nyetableringsregleringar inom detaljhandeln,
där kontrollen handhas uteslutande av leverantörerna och avtalsbunden
medverkan av företrädare för detaljister inom branschen ej förekommer;
exempel härpå bjuder skobranschen.

Inom mjölkhandels branschen har den nyetableringskontroll, som lokalt
genomförts på olika platser, tillkommit på initiativ av mejeriföretagen,
vilka i allmänhet var på sin ort är att anse såsom ensamleverantörer.
Forhållandena inom mjölkhandelsbranschen måste enligt de sakkunnigas
uppfattning ses mot bakgrunden av den statliga jordbrukspolitiken. Såväl
nar det förelegat överskott som vid underskott av mejeriprodukter har
statsmakterna genom att knyta villkorsbestämmelser till den statliga regleringen
haft möjligheter, som också utnyttjats, att meddela statliga pris- och
kontrollföreskrifter. Såvitt för närvarande kan bedömas torde även för överskådlig
tid framåt ett statligt inflytande över prisbildningen på mejeriprodukter
komma att göra sig gällande i liknande former. I anslutning härtill
erinrar de sakkunniga om att de rikssamarbetsavtal, som träffats mellan
jordbrukarnas föreningsrörelse, å ena, samt konsumentkooperationen och
enskild handel var för sig, å andra sidan, innehåller vissa bestämmelser om
tillämpning av lägsta möjliga marginal vid återförsäljning av mjölk. Marginalen
å mjölk betecknas såsom låg. Det förhållandet, att nyetableringsregleringen
i detta fall är förenad med en restriktiv marginalkontroll, som stödja
både genom avtal mellan parterna och av staten, finner de sakkunniga
innebara, att flera av de förut anförda viktigare betänkligheterna mot en privat
nyetableringskontroll icke i detta fall är tillämpliga. De sakkunniga drager
harav följande slutsats:

Med hansyn till de salunda anmärkta särskilda förhållandena inom denna
bransch anse de sakkunniga, att det knappast torde finnas anledning ur allman
synpunkt att i dess helhet undanröja de nyetableringsregleringar, som

srina brai\schen genom särskilda organ, eller att eljest i allmänhet in fe,

!? mot den ordning för utseende av nya återförsäljare, som på olika orter
tillampas av olika mejeriföretag. Detta torde i allt fall böra gälla därest meIcunn>re,
a^.en Seil®m framlagda kalkyler och andra siffermässiga uppgifter
kunna bestyrka eller visa sannolika skäl för att nyetableringsregleringen såsom
av dem med styrka havdats, bidragit till att sänka distributionskostaderna
och darmed även utförsäljningspriset å mjölken. Härvid måste

hänsvnamågste ta^t n V’d be,dömningen av distributionskostnaderna
bfr Ffn maste,.taSas tdl konsumenternas eget inköpsarbete och de nackdelar
i form av längre gångavstånd till närmaste butik eller ökad väntetid för

1 hm» ti vidkän -

196

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

Befinnes nyetableringskontrollen inom mjölkbranschen av här anförda
eller andra skäl vid en framtida prövning av näringsfrihetsnämnden icke
böra i dess helhet undanröjas synes detta dock icke böra föranleda, att
nämnden frånhänder sig möjligheten att ingripa genom förhandling eller
annoriedes, om det skulle visa sig, att tillämpningen av denna nyetableringsreglering
i särskilda fall medför skadliga verkningar.

Den av tidningsföretagen anordnade nyetableringskontrollen inom tidningsdisiributionen
bör enligt de sakkunnigas uppfattning knappast helt
undanröjas. Regleringen betingas av bl. a. behovet att begränsa antalet returer
samt det allmänna intresset att tidningsförsäljarna i görlig mån
saluhåller alla de tidningar, som efterfrågas på orten, och icke endast de mest
sålda. Om förhållandena sålunda vid en framtida prövning av näringsfrihetsnämnden
icke skulle anses påfordra att regleringen undanröjes i sin
helhet bör dock vissa uppmjukningar av de gällande bestämmelserna kunna
ske, t. ex. i den riktningen att leverans i fast räkning mot kontant betalning
icke får vägras. Enskilda fall torde även i dylikt fall böra av nämnden kunna
upptagas till prövning.

Vad gäller bokhandeln, där nyetableringskontrollen är leverantörsbestämd,
brukar likaledes behovet av att begränsa returerna anföras som ett ekonomiskt
argument för nödvändigheten av att hålla tillbaka nyetableringar. Det
göres ofta gällande, att en mera fullständig konkurrensfrihet inom den
egentliga bokhandeln — även om den i andra avseenden skulle verka välgörande
— alltför ensidigt skulle gynna försäljningen av s. k. best-sellers,
och att hänsyn till de kulturella intressena därför kan motivera ett visst
skydd åt kommissionsbokhandeln. Enligt de sakkunnigas uppfattning kan
dock starkt ifrågasättas, om icke nyetableringskontrollen inom branschen
tillämpats alltför snävt. Emellertid har de sakkunniga icke ansett sig kunna
taga bestämd ställning till förhållandena inom branschen. Om man här
skall avstå från ingripande, måste emellertid en förutsätlning vara, att den
utveckling mot större frihet, som försiggått under senare år, får fortsätta.
Det bör också göras verkligt aktiva insatser för att ytterligare underlätta
bokförsäljningen bland breda befolkningslager och i avlägsna trakter.

I fråga om såväl elektriska instaltationsbranschen som rörinstallationsbranschen
har, framhåller de sakkunniga, till motivering för enskild nyetableringskontroll
framförts vissa säkerhetssynpunkter. Icke inom någon av
branscherna har de sakkunniga funnit nyetableringskontrollen böra ur allmän
synpunkt godtagas; ur säkerhetssynpunkt erforderliga regleringar bör
tillgodoses genom offentliga åtgärder och icke genom privata regleringar,
som kan ge anledning till missbruk.

Det fåtal avtal på partihandelns område, som uteslutande eller till väsentlig
del åsyftar nyetableringskontroll, bör enligt de sakkunniga bedömas i huvudsak
på samma sätt som nyetableringsavtalen på detaljhandelsområdet i allmänhet.

Förhållandena inom biografbranschen finner de sakkunniga vara så särpräglade
och komplicerade att ett slutligt ställningstagande till nyetable -

197

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

ringskontrollen inom branschen fordrar en allsidig utredning; denna bör
mera ingående än hittills belysa, hur de ekonomiska betingelserna inom
film- och biografbranschen, sådana dessa utformats bl. a. genom olika inskränkningar
i konkurrensen, återverkar på möjligheterna att producera
och visa god film.

Även i fråga om annonsbyråväsendet anser de sakkunniga förhållandena
vara sådana, att de icke kunnat ta bestämd ställning. Allmänt finner de
dock, att en uppmjukning av systemet och en mindre restriktiv tillämpning
av auktorisationsbestämmelserna i varje fall måste anses erforderlig, om ingripande
skall kunna underlåtas.

Reservanterna.

Medan de sakkunniga funnit hela frågan om nyetableringskontrollens tilllåtlighet
i första hand böra betraktas ur konsumenternas synpunkt, gör
reservanterna gällande, att problemet i stället bör ses ur det allmännas
synpunkt. De erinrar om att det sedan länge från olika håll påtalats, att
service-yrkena tar för stor andel av vårt lands arbetskraft i anspråk, och
framhåller, att det självfallet vore eu olägenhet ur sociala och nationalekonomiska
synpunkter, om så många butiker inrättades, att butiksinnehavarna
och de anställda stode sysslolösa avsevärd del av arbetsdagen. Denna
synpunkt torde i själva verket ha spelat en betydande roll i övervägandena
vid tillkomsten av den statliga nyetableringskontrollen inom tobakshandeln:
tobaksaffärerna hade genom ohämmad nyetablering blivit så
många, att innehavarna en god del av dagen stod utan arbetsuppgifter
och till följd härav också lick otillräcklig inkomst. De härigenom uppkomna
sociala olägenheterna ville man söka avhjälpa genom att knappa in antalet
försäljningsställen i den mån hänsynen till konsumenterna och den ende
fabrikanten inom branschen det tillät. På samma gång ville man också ge
allmänheten bättre tobaksbutiker. Reservanterna förklarar sig ej kunna inse,
att en sådan metod skulle kunna bedömas som otillåten och dess resultat
rent av som samhällsskadligt, när fråga är om icke-statlig nyetableringskontroll.

De sakkunniga har enligt reservanternas uppfattning icke i tillräcklig grad
beaktat den spärr mot alltför långtgående nyetableringskontroll, som ligger
i det enkla faktum, att leverantörerna vill sälja så mycket som möjligt av
sina varor. Reservanterna anser det vidare vara uppenbart, att konkurrensen
mellan kooperativa och enskilda butiker i förevarande sammanhang är en
utomordentligt viktig faktor att räkna med. På flera områden, där dylik
konkurrens icke är särskilt utpräglad, t. ex. inom textilhandeln och skohandeln,
rader det i stället ofta stark inbördes konkurrens mellan enskilda
företag. Argumentet att nyetableringskontrollen skulle underbygga och konservera
prisbindningar är därför knappast övertygande.

Reservanterna avvisar som ogrundad den uppfattningen att nyetableringsnämndernas
verksamhet skulle vara samhällsskadlig. Det påpekas att
organisationerna eftersträvat att utöva den centrala nyetableringskontrol -

198

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

len under ordförandeskap av handeln utomstående personer, som torde vara
höjda över varje misstanke att vilja medverka till en samhällsskadlig verksamhet.
Vad gäller frågan om branschblandning saknar näringslivets organisationer
varje anledning att inom nyetableringskontrollens ram söka påverka
den naturliga utvecklingen på området.

Mot de sakkunnigas slutsats, att beträffande varje reglering skall avgöras
huruvida den medför ur samhällelig synpunkt skadlig verkan, har reservanterna
icke något att erinra. De allmänna uttalanden, som vid prövningen
skulle tjäna till vägledning, bör däremot enligt reservanternas mening erhålla
en annan, väsentligt mjukare avfattning. Mot den förhandsprövning
av specialfallen, som de sakkunniga verkställt, avger reservanterna en bestämd
gensaga. Särskilt förvånande ter det sig enligt deras mening, att de
sakkunniga icke ens velat godtaga den rena leverantörskontroll, som förekommer
t. ex. inom skobranschen. Att nyetableringskontrollen inom mjölkhandel
och tidningsdistribution lämnas utan erinran, medan samma kontroll
t. ex. inom livsmedelshandeln (med undantag för den kooperativa)
stämplas såsom samhällsskadlig, utgör ett av skälen för reservanterna att
vägra sin medverkan till den föreslagna lagstiftningen.

Den bundenhet i prisbildningen, som de sakkunniga påtalat, finner reservanterna
delvis sammanhänga med ökade svårigheter för konsumenterna
att jämföra kvalitet och pris. Den bästa utvägen ur denna svårighet är en
förbättrad, vederhäftig konsumentupplysning. Då de kooperativa föreningarna
var och en inom sitt område allmänt tillämpar enhetlig prissättning
inom sina olika butiker utan att detta befunnits anmärkningsvärt, bör det
enligt reservanterna ej heller förmenas den enskilda handelns organisationer
att genom prisböcker rekommendera sina medlemmar en enhetlig prissättning.

Då de sakkunniga mot nyetableringskontrollen åberopat, att den skulle
medföra ökade affärsvärden, erinrar reservanterna, att det i regel icke är
företagsekonomiskt befogat och i allmänhet icke heller möjligt för detaljhandlarna
att betrakta gjorda amorteringar på köpeskillingen såsom en
kostnad i rörelsen. Reservanterna betonar vidare, att omsättningen per sysselsatt
person, såsom de sakkunniga vitsordat, i stort sett är väsentligt mindre
inom den enskilda handeln än inom den kooperativa. Det är därför enligt
reservanternas mening begripligt, att både de enskilda detaljhandlarna och
deras leverantörer måste se som en viktig uppgift att söka främja en utveckling,
som i detta avseende stärker den enskilda detaljhandelns konkurrensförmåga.
De sakkunniga har i detta för hela frågans bedömande centrala
spörsmål icke gjort något försök att bemöta det enskilda näringslivets
synpunkter. Det torde också vid ett objektivt bedömande vara svårt att förneka
det berättigade i dem. Reservanterna anför slutligen:

Med det ovan anförda ha vi icke avsett att göra gällande, att den enskilda
nyetableringskontrollen sådan den hittills utövats skulle gå fri från invändningar
ur det allmännas synpunkt. Men så som förhållandena för närvarande
gestalta sig inom vårt samhälle måste det enligt vårt förmenande te sig

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

199

begripligt och försvarligt, att en strävan till samverkan inom den enskilda
detaljhandeln under samråd med leverantörerna växt fram i syfte att skydda
handelns lojala intressen. Vi vilja ock bestämt hävda, att prövningen av
nyetableringsärenden ur det allmännas synpunkt åtskilligt förbättrats med
åren, allteftersom de avtalsslutande parterna och organen för avtalens tilllämpning
vunnit ökad erfarenhet. Vi anse det vidare ostridigt, att den utredning
av frågan, som nu verkställts av nyetableringssakkunniga, varit
till stort gagn, i det att den givit näringslivets organisationer anledning till
självrannsakan och omprövning av sina positioner. Vi vilja sålunda vitsorda,
att det medinflytande vid nyetableringskontrollen från konsumenternas
sida som redan införts inom vissa branscher — liksom möjligheten att
överklaga lokala beslut i nyetableringsfrågor till lämpligt sammansatt central
överinstans bör generellt genomföras. Det kan vidare förtjäna övervägas,
huruvida ökad försiktighet vid behovsprövningen bör iakttagas.

Detaljhandelns organisationer se emellertid ingalunda som sin huvuduppgift
att till varje pris söka nedbringa antalet butiker. I dagens läge är
det tvärtom en angelägen uppgift att söka övervinna de hinder, som resas
mot en utvidgning av den enskilda handelns butiksnät. Icke heller på längre
sikt framstår nyetableringskontrollen annat än som ett av medlen att stärka
den enskilda handelns konkurrensförmåga. Det viktigaste medlet är och
förblir att till gagn för konsumenterna följa och tillvarataga de rationaliseringsmöjligheter
som i olika avseenden stå till buds eller framdeles kunna
uppkomma.

Herr Gillbergs yttrande.

Herr Gillberg förklarar sig icke kunna godta de sakkunnigas resonemang
och slutsatser beträffande den enskilda nyetableringskontrollen. Den konkurrensbegränsande
effekten av denna får icke överdrivas. Enligt 1946 års
företagsinventering ökade antalet arbetsställen inom detaljhandeln mellan
1930 och 1946 från 54 000 till 64 000 och antalet sysselsatta från 142 000 till
191 000. Denna ökning av antalet arbetsställen med 10 000 och antalet sysselsatta
med 49 000 ger knappast belägg för den uppfattning om hårdhänt
konkurrensbegränsning, som en icke-expert lätt kan få av de sakkunnigas
betänkande. Herr Gillberg ifrågasätter även huruvida den enskilda nyetableringskontrollen
under senaste tiden fått den ökade betydelse, som de
sakkunniga anser. Andra faktorer än nyetableringskontrollen har fått större
betydelse för nyföretagandet. Inom speceri- och lanthandeln har kraven på
butikernas inredning och allmänna kapacitet att tjäna konsumenterna successivt
stigit. Därigenom har behovet av kapital blivit större, vilket i sin tur
medfört att antalet nyetableringsärenden under de senaste åren minskat.
Nyetableringarna föregås i regel av noggrannare planering och förberedelser
av sökandena själva än vad som var fallet på 1930-talet. I många delar av
landet har det blivit en uppgift att främja och underlätta tillkomsten av nya
enskilda speceri- och lantaffärer.

Något ovillkorligt samband mellan nyetableringskontroll och prisbindning
på sätt de sakkunniga gjort gällande, finns enligt herr Gillberg icke. Denne
framhåller att inom exempelvis textilhandeln varken horisontella eller vertikala
prisbindningar kan antagas spela någon större roll. Man kan tänka
sig att exempelvis den prisbindning, som bruttoprissystemet representerar,

200

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

uppmjukas eller bortfaller utan att detta skulle göra nyetableringskontrollen
mindre nödvändig. De horisontella prisbindningarna inom speceri- och lanthandeln
— där sådana förekommer — har varken varit en förutsättning
för eller en följd av nyetableringskontrollen.

Avgörande finner herr Gillberg vara, att de sakkunnigas resonemang om
prisbindning saknar relevans beträffande de branscher, där priserna bestämmes
av konkurrensen mellan fullt självständiga sektorer på marknaden. Så
är fallet beträffande speceri- och lanthandeln. Erfarenheten visar, att inom
denna bransch den hårda priskonkurrensen mellan enskild och kooperativ
detaljhandel på 1930-talet icke medförde den begränsning av antalet enskilda
butiker, som enligt majoriteten borde ha inträffat.

Herr Gillberg understryker, att nyetableringskontrollen för den enskilda
speceri- och lanthandeln framförallt föranletts av konkurrensen med konsumentkooperationen;
denna nyetableringskontroll tillkom på 1930-talet lör
att öka den enskilda detaljhandelns konkurrenskraft gentemot de kooperativa
butikerna. Dessa utlägges efter en mycket omsorgsfull prövning av
i princip samma slag som nyetableringskontrollen inom enskild handel men
med väsentligt hårdare tillämpning. Bl. a. undviker konsumentkooperationen
dels att etablera butiker på glest befolkade distrikt, dels ock att inom tätbebyggda
områden förlägga sina butiker alitför nära varandra. Det skulle
te sig egendomligt, om den enskilda företagsamheten icke skulle ha rättighet
att med liknande men mindre hårt tillämpade metoder sörja för att dess butiksnät
blir så ändamålsenligt som möjligt. I varje fall bör det vara svårt
att med framgång göra gällande, att konkurrensen främjas, om rationaliseringssträvanden
inom eu sektor av handeln lagligen förbjudes, medan motsvarande
verksamhet inom en annan sektor — den konsumentkooperativa
_ skulle förbli intakt och kanske till och med anses vara samhällsnyttig.

För åsikten att nyetableringskontrollen inom speceri- och lanthandeln
icke är samhällsskadlig finner herr Gillberg stöd däri, att denna kontroll
otvivelaktigt ej går in under de sakkunnigas definition av samhällsskadlig
verkan. Nyetableringskontroll kan uppenbarligen ej påstås ha lett till höga
priser i förhållande till kostnaderna; prissättningen av branschens produkter
har ju under lång tid varit underställda statlig priskontroll och bestämmes
i övrigt huvudsakligen av konkurrens mellan enskild och kooperativ
detaljhandel. Ej heller kan nyetableringskontrollen inom denna bransch ha
inneburit väsentlig fara för att kostnadssänkning förhindrats eller att kostnadsökning
uppstått eller att effektiviteten inom branschen hämmats. I såväl
den enskilda detaljhandelns som leverantörernas intresse ligger att hålla
kostnaderna så låga som möjligt för att stärka den enskilda handelns konkurrenskraft.
Icke minst speceri- och lanthandeln har under de senaste
åren undergått en utomordentligt kraftig och snabb utveckling, i vilken tillkomsten
av stora och moderna självbetjäningsaffärer är sista ledet. Tillkomsten
av någon enda dylik affär har veterligen icke hindrats av nyetableringskontrollen.
I betänkandet saknas också, anmärker herr Gillberg,
varje belägg för att nyetableringskontrollen skulle ha motverkat eller ens
äventyrat speceri- och lanthandelns rationalisering.

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

201

I motsats till sådana branscher, där den enskilda nyetableringskontrollen
omfattar endast en del av branschen, såsom speceri- och lanthandelsbranschen,
varest kooperativ konkurrens gör sig gällande, ställer herr Gillberg
sådana branscher, där nyetableringskontrollen omspänner hela branschen
och konkurrens mellan inbördes självständiga sektorer sålunda icke alls
eller endast i mindre utsträckning existerar. Beträffande sistnämnda branscher
finner herr Gillberg det vara olämpligt, att representanter för konkurrenter
till de etableringssökande medverkar i kontrollen. En sådan medverkan
ger f. ö. lätt upphov till misstanken, att nyetableringskontrollen användes
för att skydda befintliga affärer. Däremot kan han icke dela uppfattningen,
att det skulle vara förbjudet jämväl för leverantörerna att i dylika
fall upprätthålla en kontroll med sikte framför allt på de ekonomiska
resurserna (kreditvärdigheten). \id en sådan kontroll bör en viss bedömning
av de etableringssökandes personliga kompetens även kunna ske. De sakkunnigas
skäl för sin avvisande ståndpunkt finner herr Gillberg knappast
vara övertygande och framhåller att, mot bakgrund av det i betänkandet redovisade
utredningsmaterialet, fog saknas för påståendet att detaljhandeln
skulle utöva inflytande på besluten. Åsikten att en för leverantörerna gemensamt
organiserad prövning av planerade nyetableringars ekonomiska resurser
icke erfordras för att tillgodose leverantörernas behov av en effektiv
distributionsapparat anser herr Gillberg icke stämma med de erfarenheter,
som kunnat göras i arbetet för varudistributionens rationalisering. 1 detta
arbete fordras många gånger ett samråd mellan och ett gemensamt uppträdande
av leverantörerna.

Att de sakkunniga ställt sig avsevärt välvilligare till nyetableringskontrollen
inom mjölkhandeln och bokhandeln samt för annonsbyråerna än
till nyetableringskontrollen inom andra områden finner herr Gillberg innebära
en oförklarlig brist på konsekvens särskilt som nyetableringskontrollen
på de angivna områdena varit ovanligt hård och restriktiv.

Herr Gillberg sammanfattar sin ståndpunkt sålunda:

Enskild nyetableringskontroll, utövad inom en bransch, där aktiv konkurrens
förekommer mellan olika sektorer och där nyetableringskontrollen
endast omfattar en sektor av branschen, bör vara tillåten. Det måste finnas
möjlighet att beträffande exempelvis den del av speceri- och lanthandeln,
som utgöres av enskilda företag, organisera en så rationell utbyggnad som
möjligt av butiksnätet för att därmed öka konkurrenskraften gentemot den
konsumentkooperativa sektorn. I fall av denna typ, där nyetableringskontrollen
alltså klart framstår som en åtgärd, vidtagen i rationaliserings- och
konkurrenssyfte, bör det vara tillåtet för den enskilda detaljhandeln att vara
företrädd i de organ, som handlägga nyetableringsärendena. Denna har ett
berättigat intresse att aktivt deltaga i det rationaliseringsarbete, som nyetableringskontrollen
utgör, eftersom den i så hög grad beröres av den
kooperativa konkurrensen.

Inom branscher, där aktiv konkurrens mellan olika, självständiga sektorer
icke förekommer eller är mindre allmän, bör en nyetableringskontroll,
som utövas av leverantörerna och som främst syftar till att begränsa deras
kreditrisker, vara tillåten. Erfarenheterna från exempelvis nyetableringskontrollen
inom skobranschen giva, såvitt jag kunnat finna, belägg för att

202

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

någon samhällsskadlig verkan av sådan nyetableringskontroll icke uppkommer.
Däremot anser jag det icke vara önskvärt eller lämpligt, att i sådana
branscher detaljhandeln är företrädd i de beslutande organen.

Remissyttrandena.

Av de remissmyndigheter som ställt sig positiva till den allmänna uppläggningen
av de sakkunnigas förslag till lagstiftning har endast Kooperativa
förbundet berört frågan om den enskilda nyetableringskontrollen. Förbundet
förklarar sig i allt väsentligt ansluta sig till de sakkunnigas syn på
denna och understryker, att ingen reglering av nyetableringen kan verksamt
upprätthållas utan leverantörernas medverkan. Antingen denna sker
genom formligt exklusivavtal eller ej, ingår prisdiskriminering eller den
grövsta formen av denna, nämligen leveransvägran, som det viktigaste medlet
härför.

Svensk industriförening uttalar uppfattningen, att all enskild nyetableringskontroll
ur samhällsnyttans synpunkt måste anses vara skadlig och
därför såsom en form av konkurrensbegränsning göras olaglig.

De organisationer, som avvisat den föreslagna lagstiftningen, tar vanligen
också uttryckligen avstånd från de sakkunnigas uppfattning rörande den
enskilda nyetableringskontrollen i allmänhet. Flertalet
anför synpunkter, som nära ansluter sig till reservanternas.

Stockholms handelskammare vill erinra om att nyetableringskontrollen
uppkom som en reaktion från leverantörernas sida mot det bojkotthot, som
mindre företagare ute i orterna sökte utöva gentemot sina leverantörer för
att hindra försäljning till nyetablerande konkurrenter.

Handelskammaren framhåller också, att vid bedömande av rådande läge
särskild betydelse måste tillmätas den omständigheten, att möjligheten
att öppna nya affärer på grund av byggnadssvårigheterna för närvarande är
ytterst begränsad. Detaljhandelns problem är därför icke nu att begränsa
antalet butiker för att undvika en överdimensionering utan att åstadkomma
tillräckligt antal affärer och en friare konkurrens om de lokaler, som kommer
till stånd.

Även nyetableringskontrollen innebär, uttalar handelskammaren, ett utnyttjande
av den rätt att samarbeta, som inbegripes i de enskilda individernas
avtals- och föreningsfrihet. Handelskammaren kan därför icke ansluta
sig till de sakkunnigas slutsats, att det förhållandet att staten avvisat en
offentlig kompetensreglering skulle innebära att icke heller enskilda företagare
får i någon form utöva liknande verksamhet. År 1932 intog dåvarande
handelsministern i själva verket en motsatt ståndpunkt. Enligt handelskammarens
uppfattning innebär också en av företagen själva verkställd
kontroll väsentliga fördelar framför en genom staten utövad kompctenseller
behovsreglering inom detaljhanden. Bland annat erinras i detta sammanhang
om att den privata kontrollen aldrig kan bli sa rigorös och effektiv
som den statliga samt att densamma, enär den är grundad på avtal, när
som helst kan brmgas att upphöra.

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

203

Handelskamrarna i Visby, Gävle och Luleå betonar likaledes att de icke
kan dela uppfattningen, att den enskilda nyetableringskontrollen är samhällsskadlig.
Samtliga uttalar sig dock till förmån för att konsumentintresset
vid kontrollens handhavande bör beredas ökat inflytande.

Sveriges industriförbund finner de sakkunnigas kritik av nyetableringskontrollen
onyanserad och överdriven. Även om denna i vissa fall skulle
utövas på ett ur allmän synpunkt mindre tillfredsställande sätt, är den enligt
förbundet, särskilt inom de större branscherna, i stort sett så utformad och
tillämpad, att allt tal om dess >samhällsskadlighet» måste bestämt avvisas.

Då de sakkunniga framhållit att kontrollen i viss utsträckning tar sikte
på att renodla branscher och motverka tendenser till branschblandning, viil
förbundet medge, att detta är en diskutabel punkt, som eventuellt kan
behöva modifieras; denna punkt kan dock icke vara av någon väsentlig
vikt i sammanhanget. Att nyetableringskontrollen kan tjäna till att underbygga
°ch konservera prisbindningar inom handeln, kan understundom
vara riktigt. Emellertid framhåller förbundet, att påståendet icke bestyrkts
med några som helst fakta och att något mera regelbundet samband mellan
prisbindningar och nyetableringskontroll icke torde kunna påvisas. Då de
sakkunniga som ett alternativ till nyetableringskontrollen förordat ett större
mått av priskonkurrens inom detaljhandeln — varigenom en alltför kraftig
etableringslust skulle motverkas, omsättningen per företag bli större och
handelns effektivitet främjas — vill industriförbundet icke förneka att
denna framtidsbild ter sig tilltalande men ifrågasätter om den är realistisk.
En fullt ohämmad nyetablering i förening med en hård priskonkurrens skulle
kanske inom stora delar av detaljhandeln efter hand skapa ett tillstånd,
vilket påminde om det som tidigare rådde inom tobakshandeln och där föranledde
staten att ingripa med rigorös statlig nyetableringskontroll. Samtidigt
som den enskilda handeln skulle förbjudas att i någon mån bromsa
tillströmningen till handelsyrket och därmed främja en rationalisering inom
branschen, skulle åtgärder med alldeles samma syfte alltjämt vidtas inom
de sektorer av detaljhandeln, som representeras av kollektivistiska företagsformer.
Detta finner förbundet vara ägnat att motverka ett rättvist utgångsläge
i konkurrensen mellan kollektiv och enskild företagsamhet, vilken senare
ofta nog även i andra avseenden är missgynnad.

Sveriges köpmannaförbund hänvisar i likhet med industriförbundet till att
något samband mellan prisbindningar och nyetableringskontrollen icke visats
föreligga samt erinrar om den konkurrens mellan enskild handel och
konsumentkooperationen som förefinnes. Till stöd för att ej heller rationalisering
av detaljhandeln hindrats åberopar förbundet tillkomsten av självbetjäningsbutikerna.
I det nuvarande läget är det enligt förbundet ingalunda
nyetableringskontrollen, som utgör hindret för tillkomsten av nya detaljhandelsföretag,
utan utvecklingen på byggnadsmarknaden under de statliga
regleringarnas tryck. För att anföra ett konkret exempel på hur svagt motiverat
de sakkunnigas generella bedömande av nyetableringskontrollen såsom
samhällsskadlig är, åberopar köpmannaförbundet förhållandena inom

204

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

färghandelsbranschen med det behov av särskilda kunskaper, som här gör
sig gällande. Förbundet framhäver betydelsen av den kompetensprövning,
på vilken nyetableringskontrollen inom denna bransch väsentligen är inriktad,
och uttalar att det förefaller orimligt att stämpla en sådan åtgärd som
samhällsskadlig.

Hur vacklande och osäker de sakkunnigas ståndpunkt i nyetableringsfrågan
är anser köpmannaförbundet belysas av den bedömning av kontrollen
inom olika branscher, som de sakkunniga utfört. Särskilt anmärkningsvärt
finner förbundet det vara, att de sakkunniga icke har någon erinran mot
den statliga nyetableringskontrollen inom tobaksbranschen. Även det undantag
från det generella utdömandet av nyetableringskontrollen, som de sakkunniga
gjort för mjölkhandeln, påtalas. Förbundet anför i anslutning härtill: Den

här antydda bristande konsekvensen i hållningen till nyetableringskontrollens
problem ger ett beklämmande intryck. I stället för att låta de
svårigheter, som skönjas i snart sagt varje punkt av argumenteringen, leda
till ett avstående från att alls upptaga nyetableringskontrollen bland potentiellt
samhällsskadliga företeelser, har majoriteten presenterat ett förslag,
där vissa, i stort sett av enskilda köpmän sammansatta, grupper av handeln
skulle vara förhindrade att — oftast i rationaliseringssyfte — strama åt tillflödet
till yrket, medan andra grupper, ofta arbetande under kollektivistiska
former eller mot bakgrunden av en statlig reglering, skulle ha fria händer
att verkställa sådan sovring. Fn lag, som i sin tillämpning kommer att få
följder av denna art, blir ingen sköld för objektiv rätt men väl ett vapen att
användas i näringspolitiska strider. Det måste vara en angelägen uppgift
för dem, som ännu företräda fri företagsamhet, att förhindra tillkomsten av
en sådan lagstiftning.

Sveriges speceri- och lanthandlareförbund, Sveriges färghandlares riksförbund
samt flertalet av de till Sveriges köpmannaförbund anslutna länsförbunden
tar likaledes uttryckligen avstånd från de sakkunnigas värderingar
i fråga om nyetableringskontrollen.

Fn i viss mån avvikande hållning intager handelskammaren i Göteborg.
Den nyetableringslcontrolJ, som förekommer inom vissa branscher, anses
icke i princip oskadlig. I synnerhet finner handelskammaren sådana regleringsåtgärder
från branschorganisationernas sida mindre lämpliga, då kontrollen
utövas av näringsidkarna själva gentemot presumtiva konkurrenter.
Riskerna för att en »behovsprövning» till förhindrande av konkurrens med de
egna företagen kommer att äga rum anser kammaren i dessa fall överhängande.
Emellertid är det enligt handelskammaren för närvarande ingen avsevärd
risk att nyetableringskontrollen skall medföra en sådan begränsning
av konkurrensen, att skadliga verkningar därav uppkommer. Kammaren
hänvisar i detta hänseende till det betryggande förfarande som i allmänhet
anordnats, den konkurrens som föreligger från kooperativa affärer och vissa
andra distributionsformer, vilka icke omfattas av nyetableringskontrollen,
samt till det förhållandet att det ej är nyetableringskontrollen utan fastmera
byggnadsrestriktionerna, som sätter en gräns för nyetableringarna. Då
handelskammaren dock anser nyetableringskontrollen principiellt olämplig,

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

205

förklarar kammaren att den med tillfredsställelse skulle se att garantier
kunde skapas, som förhindrade missbruk av densamma. Den av de sakkunniga
föreslagna lagstiftningen anser handelskammaren likväl icke utgöra
någon lämplig utväg i detta hänseende.

Frågan om nyetablerings kontrollens förhållande till
näringsfriheten beröres av Sveriges grossistförbund! som anför:

Ehuru vi för vår del icke kunna dela de sakkunnigas uppfattning om nyetableringskontrollen,
finns enligt vårt förmenande visst fog för en erinran
mot denna kontroll ur näringsfrihetssynpunkt, d. v. s. med hänsyn till den
inskränkning i rätten att bedriva näring, som kontrollen innebär. Genom en
administrativ omläggning av kontrollen anse vi dock, att vissa svagheter,
som för närvarande vidlåda kontrollen, borde kunna elimineras. Minst lika
viktigt torde emellertid vara förhållandet, att utvecklingen förefaller att gå
mot en mera naturlig spärr mot oekonomiska nyetableringar, bottnande i
det faktum, att handelsföretagens storlek och effektivitet starkt tilltagit och
kräver helt andra resurser än tidigare, om en framgångsrik konkurrens skall
kunna upptagas.

Även Stockholms handelskammare berör detta spörsmål:

Ur helt andra utgångspunkter än dem de sakkunniga valt kan likväl diskuteras,
om det finns anledning till en rättslig reglering av nyetableringskontrollen,
nämligen med hänsyn till den begränsning av den enskilda företagarens
ekonomiska rörelsefrihet, som kontrollen kan medföra. Det förtjänar
alltså utredas, om det är möjligt att — utan att därigenom ge en viss
grupp inom samhället sämre möjligheter att hävda sina legitima ekonomiska
intressen än andra — genom lagstiftning uppdraga gränser för samverkan
på detta område.

Vissa remissyttranden har begränsats till att avse uteslutande förhållandena
inom särskilda områden.

Elektriska engrossistföreningen, Elgrossisternas förening och Elektriska
installatörsorganisationernas riksförbund avvisar de sakkunnigas slutsatser
beträffande nyetableringskontrollen inom elektriska installation
s b r a n s c h e n. De två grossistsammanslutningarna uttalar alt det
måhända är möjligt att de syften man velat nå med denna kontroll skulle
kunna ha realiserats på annat sätt, exempelvis genom strängare föreskrifter
i behörighetskungörelsen resp. en kreditkontroll anordnad av leverantörerna.
I nyetableringskontrollen har man emellertid vunnit en lösning, som
även ur allmänna synpunkter måste anses vara tillfredsställande. — Installatörsorganisationernas
riksförbund anför å sin sida, att i flertalet städer
för närvarande råder ett hårt priskrig mellan branschens företrädare
med resultat att en stor mängd, på vissa håll övervägande delen, av de
elektriska installationerna utföres till direkt förlustbringande priser. Då
de sakkunniga uttalat att en eventuellt erforderlig hårdare kontroll borde
tillgodoses genom offentliga bestämmelser och åtgärder, förklarar sig förbundet
vilja instämma häri utan att dock vilja biträda uppfattningen, att
nyetableringskontrollen därigenom skulle göras överflödig. I anslutning härtill
hävdas att behörighetskungörelsen icke tillämpats på ett sådant sätt som
varit önskvärt, utan att det varit alltför lätt att få behörighet.

206

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

Vad angår tidnings distributionen vänder sig Svenska tidningsutgivareföreningen
mot den av de sakkunniga ifrågasatta uppmjukningen
av systemet i den riktningen, att leverans i fast räkning mot kontant
betalning icke skulle få vägras. En dylik anordning är enligt föreningen icke
försvarbar.

I fråga om biografbranschen framhåller Sveriges biograf ägareförbund,
att nyetableringskontrollen tillämpas med stor varsamhet. Förbundet
ifrågasätter under sådana förhållanden om det behövs en sådan ytterligare
utredning rörande konkurrensbegränsningar inom branschen, som de
sakkunniga velat förorda. Sveriges filmuthyrareförening uppger att den omständigheten,
att föreningen icke anslutit sig till nyetableringsavtalet i branschen,
icke betyder att föreningens medlemmar skulle betrakta nyetableringskontrollen
såsom onödig eller skadlig. Orsaken är att bland föreningens
medlemmar finns företag, som företräder bl. a. amerikanska filmproducenter,
samt att den amerikanska filmindustrien av principiella skäl icke önskar
taga ställning till branschangelägenheter av denna art i de olika länder,
där den är representerad. Föreningen Sveriges filmproducenter understryker
att verkningarna av nyetableringskontrollen icke kunnat klart framträda
på grund av den statliga byggnadsregleringen. Föreningen framhåller att
en ekonomiskt sund och bärkraftig biografrörelse givetvis är av avgörande
betydelse för den svenska filmproduktionens fortbestånd och utveckling.

Beträffande annonsbyråsystemet uppger Svenska tidningsutgivareföreningen
att någon prövning med beaktande av marknadens uppskattade
behov av nya annonsbyråer icke förekommer. Ehuru föreningen
gång efter annan kunnat konstatera att nyauktoriserade byråer arbetar
under hård konkurrens med äldre byråer, har föreningen icke tvekat att
medge auktorisation åt sådana sökande, som visat sig äga för uppgiften
tillräckliga personliga kvalifikationer samt nödiga kapitalresurser. Föreningen
bestrider att de tillämpade pris- och provisionsöverenskommelserna skulle
vara alltför stela och långtgående. Gentemot uppfattningen att det borde
övervägas, huruvida ej annonsörer som inrättat egna reklamavdelningar
borde få möjlighet till samma ekonomiska förmåner som en auktoriserad
annonsbyrå, framhåller föreningen, att annonsbyråprovisionen samtidigt
innebär en ersättning för byråernas ackvisitionsarbete. Auktoriserade annonsbyråers
förening framför liknande synpunkter och framhåller tilllika
att det nuvarande annonsväsendet icke innebär några som helst
prisfördyrande faktorer för allmänheten. Svenska reklamförbundet finner
de olägenheter, som föreligger enligt auktorisationsbestämmelserna och det
till grund härför liggande s. k. annonsavtalet, icke vara av påtaglig betydelse
för de intressen, som de sakkunniga ansett i första hand böra skyddas,
nämligen den slutlige konsumentens. Icke heller synes olägenheterna vara
större än att de kan undanröjas genom överläggningar mellan de närmast
intresserade parterna.

Svenska annonsörers förening är av motsatt uppfattning och understry -

Kungl. Maj.ts proposition nr 103. 207

ker, att det rådande systemet för annonsförmedling är i hög grad olämpligt.
Föreningen anför:

Det är önskvärt, att auktorisationsförfarandet uppluckras, så att under
alla omständigheter den i fråga om andra fall av enskild nyetableringskontroll
särskilt hårt kritiserade s. k. behovsprincipen icke tillämpas. I samband
därmed böra större annonsörer, som medelst egna reklamavdelningar
själva utarbeta sina annonser, ha möjlighet att erhålla en ersättning härför
som motsvarar den till de auktoriserade annonsbyråerna utgående förmedlingsprovisionen.
Då annonsörer, som själva utforma sin reklam, nu icke få
dylik ersättning, medför systemet en onödig fördyring av annonskostnaderna,
vilket i sin tur måste återverka på prissättningen av de annonserade
varorna. I nu nämnda fall skola tidningarna vara berättigade att påfordra
antingen kontant betalning (eventuellt förskottsbetalning) eller fullt tillfredsställande
garanti för kreditrisken. Vidare är det nödvändigt, att den
likriktning av ersättningen till annonsbyråerna, vilken följer av förbudet
mot returprovision, avlöses med ett system baserat på principen om ersättning
efter prestation.

Med hänsyn till att den moderna reklamen i första hand användes för att
främja avsättningen av viktiga konsumentvaror, är det angeläget, att denna
reklam icke belastas med kostnader, som icke äro riktigt avvägda och som
därför lätt kunna bli för höga. Den hårda konkurrensbegränsning, som annonsbyråsystemet
medför, är därför i hög grad oläglig för de konsumentintressen,
som nyetableringssakkunnigas förslag avser att skydda.

Föreningen finner lämpligt att, därest en uppmjukning av annonsbyråsystemet
icke kommer till stånd på frivillighetens väg, särskild undersökning
utföres enligt 1946 års lag. Skulle friare förhållanden icke kunna åstadkommas
anser föreningen, att man måste räkna med att detta förhållande
kan åberopas såsom ett av argumenten för en ytterligare lagstiftning. En
dylik bör emellertid enligt föreningen icke utformas i enlighet med de sakkunnigas
förslag.

Departementschefen.

En av enskilda organisationer anordnad kontroll över nya företagares
tillträde till viss bransch, enskild nyetableringskontroll, förekommer inom
ett flertal detaljhandelsbranscher samt vissa hantverksyrken. Därjämte beröres
några enstaka partihandelsbranscher av nyetableringskontroll liksom,
vissa särskilda områden, såsom biografbranschen och annonsbyråbranschen.

Kontrollen bygger vanligen på s. k. nvetableringsavtal mellan vederbörande
detaljhandlar- och leverantörsorganisationer. Leverantörerna åtager sig
att icke leverera varor till andra nya företagare inom branschen än sådana,
som blivit i viss ordning godkända. Icke godkända nya företagare söker man
sålunda avstänga från inköp av varor. Prövningen omhänderhas i regel av
eu enligt avtalet upprättad nämnd med företrädare för deltagande organisationer.
Detaljisterna respektive hantverkarna har vanligen ett visst, ehuru
i intet fall dominerande, inflytande på besluten. I några få detaljhandelsbranscher,
bl. a. skohandelsbranschen, handhas nyetableringskontrollen av
leverantörerna.

Den enskilda nyetableringskontrollen har väsentligen uppkommit och ut -

208

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

vecklats under 1930- och 1940-talen. Med kontrollen åsyftar man att höja
den enskilda handeln i kvalitativt avseende samt att hindra en alltför stor
ökning av butiksantalet. Splittras den enskilda handeln på för många enheter,
kan det nämligen uppstå större omkostnader för de enskilda företagarna
samt högre distributionskostnader och ökade kreditrisker för leverantörerna.
De grunder, efter vilka nya rörelser prövas, är i allmänhet: 1) den personliga
kompetensen, 2) de ekonomiska förutsättningarna, 3) butikslokalens
beskaffenhet samt 4) de allmänt näringspolitiska förhållandena på platsen
för nyetableringen, d. v. s. behovet av den nya rörelsen.

Antalet ärenden, som under årens lopp prövats av den enskilda nyetableringskontrollens
olika prövningsorgan, är högst betydande. Inom specerioch
lanthandeln har sålunda under åren 1936—1950 behandlats i runt tal
6 000 nyetableringsärenden. Nära hälften av de ifrågasatta nyetableringarna
underkändes. Kontrollens effektivitet växlar från bransch till bransch, beroende
på hur fullständig anslutningen är bland leverantörerna och vilka
möjligheter den avstängde har att anskaffa varor från andra håll. Det kan
nämnas, att inom speceri- och lanthandelsbranschen 85—90 procent av hela
antalet underkända nya företagare beräknas ha blivit hindrade att driva sin
rörelse. Har en affär trots underkännande öppnats och visar den sig sedermera
kunna drivas på ett tillfredsställande sätt, blir rörelsen i många fall
senare godkänd. Tio procent av samtliga de affärer, som godkänts inom speceri-
och lanthandeln, hade sålunda ursprungligen underkänts.

I fråga om de mest betydande branscherna har de sakkunniga granskat
alla under vissa perioder avgjorda nyetableringsärenden. För speceri- och
lanthandelns del visar undersökningarna, att nära tre fjärdedelar av de sökande,
som underkänts, saknade branscherfarenhet; en betydande del av dem
ansågs brista också i fråga om de ekonomiska förutsättningarna. Av de sökande,
som hade fullgoda personliga och ekonomiska förutsättningar för att
öppna en ny butik, avvisades 19 procent därför att behov av den tilltänkta
rörelsen icke ansågs föreligga. Inom textil- och färghandelsbranschen hade
däremot endast några få nyetableringar underkänts enbart på den grund
att rörelsen befunnits obehövlig.

Vad som i främsta rummet gör nyetableringskontrollen olämplig ur allmän
synpunkt är enligt de sakkunniga, att den underbygger och konserverar
de vertikala och horisontella prisbindningar, som finns inom handeln.
De vertikala prisbindningarna beror väsentligen på bruttoprissystemet;
de horisontella prisbindningarna uppkommer framförallt genom de
s. k. prisböcker, som utges av detaljhandelns organisationer. Såsom i samband
med redogörelsen för bruttoprissystemet anförts, stimulerar prisbindningarna
lätt till en ökad nyetablering som i sin tur kan väcka krav på nyetableringskontroll.
— Handelns ekonomiska effektivitet — som påstås bli
tillgodosedd genom nyetableringskontrollen — inbegriper vida mer än den
företagsekonomiska effektiviteten. Vill man bevaka den ekonomiska effektiviteten
i stort, måste man också ta hänsyn till andra distributionskostnader
än sådana som framträder inom företagen. Den vid nyetablerings -

Kungl. Mcij:ts proposition nr JOS.

209

kontroll eftersträvade begränsningsen av antalet försäljningsställen kan sålunda
vara ogynnsam med hänsyn till konsumenternas eget inköpsarbete,
t. ex. väntetiden i butikerna, den tid som krävs för att gå till en butik in. m.
Avsevärd risk föreligger därför, hävdas det, att nyetableringskontrollen ger
handeln en struktur, som icke överensstämmer med konsumenternas intressen.
I samma riktning verkar att kontrollen i viss mån hindrar en naturlig
branschblandning. Detta är enligt de sakkunniga betänkligt, eftersom
en viss branschblandning ej sällan är fullt rationell. Erfarenheten har vidare
ådagalagt att en nyetableringsreglering höjer de ersättningar, som betingas
vid överlåtelse av butiker.

Såsom nyss antytts är överdimensioneringen inom distributionen, i den
mån en sådan förekommer, enligt de sakkunnigas uppfattning till väsentlig
del ett resultat av förekommande prisbindningar. De kan ej anse nyetableringskontroll
som en lämplig metod att komma till rätta med missförhållandet.
Ett alternativ till en dylik kontroll är att söka få till stånd ett större
mått av priskonkurrens. Incitamentet till nyetablering bör härigenom bli
svagare, mindre framgångsrika företagare får svårare att under en längre
tid hålla sig kvar och omsättningen kan härigenom ökas för de övriga. En
friare prisbildning anses slutligen också gynna en effektivitetsfrämjande
tävlan mellan företagarna.

Medverkar konkurrenter till de etableringssökande i prövningsorganen,
finner de sakkunniga särskilt stor risk föreligga för att nyetableringskontrollen
skall leda till skadliga verkningar. En av enbart leverantörerna anordnad
nyetableringskontroll anses i allmänhet icke vålla lika stora betänkligheter.

Vidare framhålles, att en nyetableringskontroll måste få en restriktiv verkan,
oavsett om kontrollen åsyftar en behovsprövning eller endast avser
nya företagares personliga och ekonomiska förutsättningar eller butikslokalernas
beskaffenhet. Beträffande den personliga kompetensen erinras, att
statsmakterna år 1932 efter ett flerårigt utredningsarbete avböjt att genomföra
legala kompetensvillkor inom handeln och hantverket samt att denna
ståndpunkt senare vidhållits. Samma skäl, som då åberopats, kan också anföras
mot en enskild nyetableringskontroll, som avser de personliga förutsättningarna.
Nyetableringskontroll, som uteslutande gäller nya företagares
ekonomiska förutsättningar, finner de sakkunniga kunna godtagas under
förutsättning att den handhas enbart av företrädare för leverantörerna och
har karaktär av kollektivt organiserad kreditupplysning. Deltagarna bör sålunda
ej få förplikta sig att följa anvisningar om att ej lämna kredit. Ej
heller bör de anslutna leverantörerna få förbinda sig att ej sälja mol kontant
betalning till nya företagare, som ej ansetts kreditvärdiga.

Liksom andra konkurrensbegränsningar skall enskild nyetableringskontroll
enligt de sakkunnigas förslag bedömas efter omständigheterna i det
särskilda fallet. Då nyetableringsavtalen alltid går ut på att ej godkända
nya företagare skall avstängas från leverans av varor eller på annat sätt
missgynnas, faller nyetableringsavtalen under de föreslagna presumtions14
Dihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 103.

210

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

reglerna. De sakkunniga har, utan att därigenom på förhand vilja binda
näringsfrihetsnänmden, anfört vissa synpunkter på förhållandena inom
särskilda branscher. I några fall anser de sakkunniga, att skäl kan anföras
för att icke helt förbjuda nyetableringsregleringen. Detta anges sålunda vara
fallet i fråga om mjölkhandelsbranschen och tidningsdistributionen. Beträffande
bokhandeln, biografbranschen och annonsbyråväsendet har de sakkunniga
icke ansett sig kunna göra något mera bestämt uttalande.

Reservanterna framhåller, att frågan om nyetableringskontrollen bör ses
ur det allmännas synpunkt och ej endast ur konsumenternas. Att serviceyrkena
tar för stor del av landets arbetskraft i anspråk har i andra sammanhang
påtalats. Så många butiker bör därför ej inrättas, att butikspersonalen
är sysslolös en stor del av arbetsdagen. Dylika synpunkter ligger bl. a.
bakom tillkomsten av den statliga nyetableringskontrollen inom tobakshandeln.
Reservanterna förklarar sig ej kunna inse, att samma metod, som staten
använt sig av inom tobakshandeln, bör bedömas såsom otillåten och rent
av samhällsskadlig, vid fall av icke-statlig nyetableringskontroll.

Argumentet att nyetableringskontrollen skulle underbygga och konservera
prisbindningar finner reservanterna knappast övertygande. Konkurrensen
mellan enskild och kooperativ handel är enligt deras mening en
viktig faktor att räkna med. På andra områden, där denna konkurrens ej
är utpräglad, råder ofta i stället en stark konkurrens mellan enskilda företag
inbördes. Enligt reservanterna har de sakkunniga ej tillräckligt beaktat
den spärr mot en alltför restriktiv nyetableringskontroll, som ligger redan
däri, att leverantörerna vill sälja så mycket som möjligt. Då omsättningen
per sysselsatt inom den enskilda handeln är väsentligt mindre än inom den
kooperativa, är det naturligt, att både den enskilda detaljhandeln och deras
leverantörer vill främja en utveckling, som stärker den enskilda handelns
konkurrenskraft.

Herr Gillberg kan icke heller ansluta sig till de sakkunnigas slutsatser
beträffande nyetableringskontrollen. Han erinrar om, att de konsumentkooperativa
butikerna utlägges efter en omsorgsfull prövning. Enskild företagsamhet
bör då också ha rättighet att med mindre hårt tillämpade metoder
sörja för att dess butiksnät blir så ändamålsenligt som möjligt. Konkurrensen
främjas näppeligen om rationaliseringssträvanden inom den enskilda
handeln förbjuds.

Av de remissmyndigheter, som tillstyrker de sakkunnigas förslag, har endast
Kooperativa förbundet berört den enskilda nyetableringskontrollen.
Förbundet uttalar sin anslutning till de sakkunnigas uppfattning i denna
fråga. Särskilt fästes uppmärksamheten på att det är den grövsta formen
av diskriminering, nämligen leveransvägran, som är det viktigaste medlet
att genomföra nyetableringskontrollen.

De organisationer, som avvisat de sakkunnigas förslag, har i allmänhet
tagit uttryckligt avstånd också från deras uttalanden om den enskilda nyetableringskontrollen,
i flertalet fall under anförande av synpunkter, liknande
reservanternas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

211

De sakkunnigas främsta invändning mot den enskilda nyetableringskontrollen
är, all denna stöder de prisbindningar, som berör detaljhandeln, och
därigenom ger systemet en stadga, som knappast är gynnsam för konsumenterna.
Invändningen förstärkes enligt deras uppfattning bl. a. därav,
att det icke är säkert att kontrollen sänker de totala distributionskostnaderna
eller ger handeln den ur konsumentsynpunkt lämpligaste strukturen.

Såsom jag tidigare anfört upptager departementsförslaget ett generellt
förbud mot bruttopriser. Även i andra avseenden kommer den föreslagna
lagen att öppna möjligheter till ingripande mot olika slag av prisbindningar.
Härigenom försvagas otvivelaktigt i viss utsträckning det av de sakkunniga
åberopade huvudskälet mot den enskilda nyetableringskontrollen. Även
om tillbörlig hänsyn tages härtill, äger emellertid de invändningar, som
kan anföras mot nyetableringskontrollen, en sådan styrka, att värdet av
kontrollen ur allmän synpunkt i varje fall framstår såsom tvivelaktigt.

Härvidlag vill jag särskilt erinra om alt nyetableringskontrollen förutsätter,
att icke godkända nya företagare utsätts för en organiserad bojkott
eller annan organiserad diskriminerande behandling från leverantörernas
sida. I nyetableringskontrollen ligger tydligen ett sådant missgynnande av
företagare, som avses i 6 § av dcpartementsförslaget. Genom den konkurrensbegränsning,
som kontrollen innebär, förhindras eller försvåras nya
företagares näringsutövning. För min del är jag benägen att fästa större avseende
vid just denna omständighet än vad de sakkunniga gjort.

Man kan vidare enligt min mening fråga, huruvida den enskilda handeln
i konkurrens med andra företagsformer icke i första hand bör söka lita till
de företräden, som dess särskilda egenart ger. Jag tänker då främst på de
möjligheter till enskilda initiativ och till en rik variation av företagstyp och
företagsledning, som är den enskilda handelns kännetecken och som ej i
samma mån står centralt ledda storföretag till buds.

Reservanternas påpekanden beträffande den statliga nyetableringskontrollen
inom tobakshandeln kan visserligen ej helt frånkännas betydelse. Det
bör dock erinras att förhållandena inom denna bransch till följd av det
statliga tobaksmonopolet är i viss mån särpräglade. I likhet med de sakkunniga
vill jag också understryka, att nyetableringskontrollen här är förbunden
med en visserligen icke formell men dock faktisk övervakning av priser
och handelsmarginaler. Att genomföra en dylik permanent statlig övervakning
inom de delar av handeln, där enskild nyetableringskontroll tillämpas,
kan ej komma i fråga.

I samband med att statsmakterna år 1932 avböjt att införa legala kompetensvillkor
betonade dåvarande departementschefen, att det för drivande av
lönande näringsverksamhet inom de flesta verksamhetsgrenar och särskilt
då handel och hantverk kommit att råda helt andra förutsättningar än vid
tillkomsten av 1864 års näringsfrihetsförordning. Härtill anknöts ett uttalande
av innehåll, att det därför icke vore riktigt att fortfarande i detalj ge
näringsfriheten samma innebörd, som begreppet hade vid förordningens
tillkomst. Jag delar denna uppfattning. Emellertid ligger enligt min mening

212

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

icke häri, att de hinder för enskilda personers näringsutövning, som den
enskilda nyetableringskontrollen innebär, utan vidare är berättigade och
befogade. Huruvida nyetableringskontrollen är att anse såsom ur allmän
synpunkt tillbörlig eller ej förutsätter därför i fråga om vax-je nyetableringsreglering
en avvägning mellan å ena sidan det allmänna intresset av att rätten
till fri näringsutövning såvitt möjligt upprätthålles och å andra sidan de
skäl för ett avsteg från principen, som kan finnas på grund av förhållandena
inom det särskilda området.

Till stöd för den enskilda nyetableringskontrollen har stundom anförts
att denna utväg rekommenderats av statsmakterna. Såsom grund härför har
åberopats ett uttalande av dåvarande departementschefen i anslutning till
den år 1932 ifrågasatta lagstiftningen om legala kompetensvillkor. Med anledning
av en del yttranden om att detaljhandelns och hantverkets män borde
kunna genom sina organisationer, genom samai’bete och inbördes överenskommelser,
av egen kraft förverkliga det mål, för vars uppnående lagstiftningens
ingripande påfordrats, hade departementschefen nämligen anfört,
att på denna väg betydande resultat borde kunna nås. Emellertid finner
jag för min del, att uttalandet ej bör ges den vidsträckta tolkning, som jag
nyss berörde. I sakens natur ligger, att överenskommelser av den art, som
här avses, icke bör vara sådana, att de på ett otillbörligt sätt går ut över
tredje mans rätt till näringsutövning.

Det allmänna argumentet att nyetableringskontroll erfordras för en rationell
utveckling av en bransch eller för att stärka den enskilda handelns
ställning gentemot andra företagsformer, finner jag i varje fall ej vara ägnat
att ge övervikt åt skälen för enskild nyetableiungskontroll. Det måste därutöver
fordras ytterligare omständigheter, som i det föreliggande fallet ger
särskild tyngd åt motivet för kontrollen. EU sådant skäl utgör den omständigheten,
att det förebringas utredning om att nyetableringsregleringen medför
en sådan rationalisering inom branschen, att distributionskostnaderna
sänkes och att eu väsentlig del av rationaliseringsvinsten kommer konsumenterna
tillgodo. Också andra skäl kan naturligen tänkas föreligga, som
kan göra det befogat att låta intresset av enskild nyetableringskontroll väga
över. Att närmare utforma de riktlinjer, som därvidlag skall gälla, bör emellertid
få ankomma på näringsfrihetsrådet. Jag finner därför icke anledning
att i vidare mån än jag nu gjort söka antyda hållpunkter för prövningen
eller närmare ingå på förhållandena i särskilda fall eller inom olika branscher.

Befinnes omständigheterna i ett visst fall vara sådana, att en nyetableringsreglering
icke framstår såsom olämplig, bör naturligen kontrollen utövas
på ett tillfredsställande sätt. Av de sakkunniga har i detta hänseende
framhållits, att risken för skadlig verkan är särskilt stor, då konkurrenter
till de etableringssökande medverkar i prövningsorganen. Om de angivna
företagarnas inflytande på besluten blir starkt begränsat och anordningarna
i övrigt är tillfredsställande, finner jag dock icke något avgörande hinder
ligga däri. Branschmännen representerar dock en sakkunskap rörande

213

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

frågorna, som det kan te sig konstlat att helt hålla utanför prövningsorganets
överläggningar. En självklar fordran anser jag vara, att ordföranden i
en prövningsnämnd har en opartisk och oberoende ställning.

Betänkandet.

7. Internationell konkurrensbegränsning.

Konkurrensbegränsning medför i många fall verkningar, som sträcker sig
utöver de nationella gränserna. Vissa härav föranledda problem har upptagits
till särskild behandling av de sakkunniga.

_ naturliga skäl är endast sådan konkurrensbegränsning, som påverkar
förhållandena inom vårt land, av omedelbar betydelse för det syfte den föreslagna
lagstiftningen vill fullfölja. En förutsättning för ingripande mot
skadlig verkan av konkurrensbegränsning har därför för normala fall i de
sakkunnigas förslag angivits vara, att den skadliga verkan gör sig gällande
här i riket. De sakkunniga erinrar om att motsvarande begränsning återfinnes
även i 1946 års lag och att registreringsplikt enligt denna lag sålunda
icke föreligger i fråga om konkurrensbegränsande avtal, som endast berör
exportmarknaden. Emellertid har de sakkunniga funnit erforderligt att i
vissa fall ge de svenska myndigheterna möjlighet att ingripa mot konkurrensbegränsning,
som genomföres av svenska företagare eller under medverkan
av svenska företagare och som föranleder skadliga verkningar utom
vårt land. De sakkunniga anför härom:

kragan om internationell samverkan för att undanröja restriktiva affärsmetoder
pa världsmarknaden har aktualiserats särskilt genom diskussion

T-d<ent^ kcHa''''anaS1tadgan’. som 1950 års riksdag befullmäktigat Kungl.

^°r Sveriges del ratificera. Såsom framhållits av 1947 års kommitterade
för utrikeshandelsfrågor, torde visserligen frågan om en lagstiftning ägnad
att ge offentliga organ befogenhet att vidtaga åtgärder enligt denna öveirenskommelse
icke omedelbart bli aktuell i och med att en eventuell svensk
ratifikation kommer till stånd. Men om av andra skäl en lagstiftning mot
skadlig konkurrensbegränsning kommer till stånd, synes det likväl — om
avanastadgan erhåller svensk ratifikation — vara motiverat att i det sammanhanget
aven möjliggöra åtgärder avseende sådan konkurrensbegränsning
pa utländsk marknad, som kan ha tillkommit under medverkan av
svenska parter.

Åtgärder i dylika fall synas dock icke böra komma till stånd på samma
satt som vid konkurrensbegränsning på den svenska marknaden. Det svnes
nämligen angeläget, att fall avseende utlandet endast tagas upp till behandhng,
om Kungl. Maj :t härom särskilt förordnar. De sakkunniga förestalla
sig, att vid sådant initiativ särskild hänsyn tages till i vad mån man
tran svensk sida kan påräkna reciprocitet genom att även sådana internationella
konkurrensbegränsningar, som verka till skada för vårt land bli
undanröjda. ’

I fråga om sådan konkurrensbegränsning, som väl rör förhållandena i
Sverige men som äger rum under medverkan av utländska företagare, har
nyetableringssakkunniga icke funnit anledning föreslå några särskilda föreskrifter.
Emellertid har de sakkunniga i anslutning till sin redogörelse för

214

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

den elektriska branschen givit uttryck åt sin allmänna uppfattning angående
bedömningen av internationella avtal mellan svenska företag och deras
utländska konkurrenter om prisskydd på hemmamarknaden. De sakkunniga
förklarar sig dela elbranschkommitténs uppfattning, att dylika avtal i
allmänhet måste anses såsom ur samhällelig synpunkt olämpliga. Då elbranschkommittén
uttalat att avtal av detta slag i varje fall borde modifieras,
så att de fick en klar antidumpingkaraktär, ifrågasätter de sakkunniga,
om ett dylikt undantag ej går något för långt. En förutsättning för att man
skulle lämna avtal av här ifrågavarande art utan åtgärd, bör enligt de sakkunniga
i stället vara, att avtalen utformats på sådant sätt, att de varken
allmänt förhindrar eller försvårar import till Sverige eller hindrar en utländsk
leverantör, som på den egna marknaden säljer till lägre priser än
motsvarande svenska tillverkare tar ut på svensk marknad, att vid försäljning
gå ned ända till de priser (plus frakt och andra kostnader), som han
får i det egna landet.

De sakkunniga upplyser vidare, att från industrihåll anförts, att en sådan
prissamverkan, som överenskommits i avtal om ömsesidigt hemmamarknadsskydd,
mången gång kan vara en förutsättning för ett utbyte av tekniska
erfarenheter och rön. I allmänhet bör ett dylikt argument för prissamarbete
enligt de sakkunnigas mening icke tillmätas avgörande vikt.

Ur en annan synpunkt diskuterar de sakkunniga internationella konkurrensbegränsande
avtal i samband med en redogörelse för de konkurrensbegränsningar,
som förefinnas inom pappersindustrien. Den fråga, som
här ställes, är huruvida ett ingripande mot konkurrensbegränsning på den
svenska hemmamarknaden eller mot ett ömsesidigt nordiskt hemmamarknadsskydd
bör underlåtas därför, att konkurrensbegränsningen eller heinmamarknadsskyddet
helt eller delvis utgör en förutsättning för ett konkurrensbegränsande
samarbete på exportmarknaden, som av företagen bedömes
såsom gynnsamt för de svenska exportintressena. De sakkunniga framhåller,
att frågeställningen inbegriper en rad synnerligen komplicerade och
svårbedömbara problem, som knappast ligger inom ramen för deras utredningsuppdrag.
En närmare värdering av det samarbete, som förekommer
på exportmarknaden, förutsätter sålunda en avvägning mellan olika verkningar
i detta hänseende på kortare och längre sikt. Argumentet, att ett
ömsesidigt nordiskt hemmamarknadsskydd jämte andra konkurrensbegränsningar
berörande den svenska marknaden är nödvändiga för ett samarbete
på exportmarknaden, har ett alldeles för ovisst värde för att kunna tillmätas
avgörande betydelse vid bedömningen av de konkurrenshinder, som avser
hemmamarknaden. Det förefaller sålunda, anför de sakkunniga, som om
det i regel skulle vara att föredraga att bedöma dessa konkurrenshinder uteslutande
från synpunkten av deras verkningar på den svenska marknaden.

Varken reservanterna eller herr Gillberg har berört här ifrågavarande
spörsmål.

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

215

Remissyttrandena.

Svea hovrätt anmärker att det kan bli svårt för svensk myndighet att avgöra,
huruvida samhällsskadlig verkan av det slag som angivits i lagförslaget
uppstått utom riket.

Sveriges allmänna exportförening anför i anslutning till förslaget om att
ingripande i vissa fall skall kunna ske mot konkurrensbegränsning med
skadlig verkan utom riket:

Vad beträffar Havanastadgan och 1948 års svensk-amerikanska överenskommelse
om ekonomiskt samarbete må erinras om, att de däri angivna
bestämmelserna om restriktiva affärsmetoder utformats i syfte att avskaffa
konkurrensbegränsande åtgärder inom det enskilda affärslivet samtidigt
som anstalter förutsättas bliva vidtagna för att undanröja handelshinder av
statlig karaktär. Den bakomliggande tanken är uppenbarligen att ett intimt
samband består mellan å ena sidan de statliga och å andra de enskilda regleringarna
på utrikeshandelns område. Ett avskaffande av de senare med
samtidigt bibehållande av det nuvarande systemet med genomgripande statliga
regleringar skulle säkerligen medföra svåröverskådliga skadeverkningar
för den internationella handeln. Föreningen anser det betydelsefullt att
detta samband mellan statliga och enskilda regleringar vinner tillbörligt
beaktande.

Föreningen erinrar i detta sammanhang vidare om de regionala integrationsplaner,
som på det internationella området är aktuella, bl. a. Schumanplanen.
Verkningarna av dylika mellanstatliga åtgärder finner föreningen
uppenbarligen kunna bli av mycket mera genomgripande art än någonsin
de privata konkurrensbegränsningarna. Det synes därför föreningen vara
en angelägen uppgift för det allmänna att noggrant följa utvecklingen på
detta område och att upptaga förhandlingar eller på annat sätt söka lindra
verkningarna för Sverige av den diskriminering, som synes bli följden av de
åsyftade integreringarna. Föreningen framhåller att vad sålunda anförts
icke tar sikte på det för närvarande inom OEEC bedrivna förberedande arbetet
på en mera allmän integrering inom branscher, vilket i första hand
syftar till att avskaffa de statliga hindren för det internationella varuutbytet.
Det ligger enligt föreningens uppfattning i Sveriges intresse att även i
fortsättningen medverka i detta samarbete, som utan tvivel verkar i en konkurrensbefrämjande
riktning.

Den föreslagna rätten att i vissa fall ingripa mot skadlig verkan finner
exportföreningen av de sakkunnigas uttalanden att döma vara avsedd allenast
såsom en beredskapsåtgärd, för den händelse Sverige skulle komma
att ratificera Havanastadgan. I anslutning härtill anföres:

Föreningen anser att utredningens försiktiga inställning till spörsmålen
rörande konkurrensbegränsningar på exportområdet är väl motiverad. Ett
ståndpunktstagande i motsatt riktning skulle lätteligen kunna leda till en
allvarlig rubbning av eu av de viktigaste förutsättningarna för en framgångsrik
utrikeshandel, nämligen möjligheten att fritt operera på utlandsmarknaderna
med utnyttjande av alla där allmänt tillämpade affärsmetoder.

216

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

Sveriges redareförening fäster uppmärksamhet vid de svårigheter, som
föranledes av att åtgärder endast kan företagas gentemot de svenska parterna
i fråga om sådana konkurrensbegränsande avtal, i vilka deltager såväl
svenska som utländska företag. Föreningen framhåller den särskilda betydelsen
härav för sjöfartsnäringen.

Statens handels- och industrikommission har uppmärksammat samma
problem och anför:

Med internationella förhållanden samanhängande skadeverkningar torde
mera sällan kunna motverkas genom enbart förelägganden, som av svenska
myndigheter utfärdas gentemot inhemska företagare. I sådana fall torde i
allmänhet erfordras mera direkt verkande åtgärder av de slag, som förutsattes
i förarbetena till 1946 års lag, exempelvis tulländringar, stödjande
av konkurrensvilliga företag eller igångsättande av konkurrerande statliga
företag. Dylika genomgripande åtgärder måste uppenbarligen föregås av
omsorgsfulla utredningar angående arten och omfattningen av de i de särskilda
fallen förekommande konkurrensbegränsningarna.

I anslutning till de sakkunnigas uttalanden angående behandlingen av
s. k. dumpingavtal anför Sveriges allmänna exportförening:

Föreningen vill i detta sammanhang understryka, att sådana avtal, som
syfta till förhindrande av dumping, utgöra ett betydelsefullt led i utrikeshandelns
självsanering och därför givetvis icke böra göras till föremål för
ingripande. Föreningen vill vidare erinra om att överenskommelser mellan
företag i olika länder rörande skydd för hemmamarknad ej sällan utgöra
en nödvändig förutsättning för en framgångsrik verksamhet på exportfältet.

Till de sakkunnigas uttalanden om förhållandet mellan avtal, som avser
exportmarknaden, och konkurrensbegränsningar på hemmamarknaden, anför
exportföreningen vidare:

I gällande, bl. a. Sverige omfattande, internationella avtalskomplex på
pappersområdet ingå även vissa överenskommelser syftande till skydd av
respektive hemmamarknader. Av betänkandet synes framgå, att utredningen
anser att dessa överenskommelser böra behandlas såsom fristående från
dem, som syfta till en reglering av de egentliga exportmarknaderna. — Ett
sådant betraktelsesätt förefaller föreningen icke realistiskt, enär på detta
område skyddet av hemmamarknaden i själva verket torde utgöra en oundgänglig
förutsättning för upprätthållandet av ett framgångrikt samarbete
på exportmarknaderna.

Departementschefen.

Vid bedömningen av de olika slags konkurrensbegränsningar, som behandlats
i tidigare avsnitt, har i första hand rent svenska förhållanden beaktats.
Det ligger emellertid i sakens natur, att en konkurrensbegränsning ofta har
en internationell anknytning i ett eller annat avseende. Sålunda kan en
utländsk företagare eller en grupp utländska företagare utan samverkan med
svenska näringsutövare genomföra konkurrensbegränsningar på den svenska

217

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

marknaden. Ett praktiskt exempel är att en utländsk leverantör bestämmer
ett minimipris eller ett fast bruttopris på en vara som han utan mellanhand
tillhandahåller detaljhandlare i Sverige. I dylikt fall kan de svenska myndigheterna
icke ingripa med stöd av den tilltänkta lagstiftningen, eftersom
utlänningen icke nås av bestämmelsen om straff för överträdelse av bruttoprisförbudet.
Detsamma gäller utländska anbudskarteller. Icke heller kan
förhandling inför näringsfrihetsrådet upptagas med utländska företagare
beträffande övriga konkurrensbegränsningar. Endast genom internationella
överenskommelser torde det vara möjligt att förhindra skadlig verkan inom
Sverige av sådana konkurrensbegränsningar, som genomförs av utlänningar.

Omvänt kan emellertid förekomma att en svensk företagare eller en
grupp svenska företagare genomför konkurrensbegränsningar på en utländsk
marknad. Enighet torde råda därom, att svenska myndigheter i första hand
saknar anledning att ingripa mot konkurrensbegränsningar, vars skadliga
verkan icke framträder här i riket. Enligt sakkunnigförslaget är också huvudregeln,
att lagen icke skall tillämpas på konkurrensbegränsningar som
avser endast exportmarknaden. De sakkunniga har emellertid beaktat det
internationella samarbete, som efter andra världskrigets slut inletts i syfte
att undanröja konkurrensbegränsningar på världsmarknaden. Med hänsyn
härtill har man funnit att — därest lagstiftning mot skadlig konkurrensbegränsning
inom landet kommer till stånd — samma lagstiftning i och
för sig bör möjliggöra offentligt ingripande också mot konkurrensbegränsning
som avser utlandet. Enligt de sakkunnigas mening är emellertid denna
fråga av så ömtålig natur, att ingripandet bör få ske först sedan Kungl. Maj :t
givit sitt tillstånd. Vidare förordas en uttrycklig bestämmelse, att tillstånd
må lämnas endast i den mån så påkallas av hänsyn till överenskommelse
med främmande makt (4 § 2 mom. sakkunnigförslaget).

Det internationella samarbetet på detta område torde ännu icke hunnit så
långt, att lagstiftningsåtgärder erfordras för vårt lands deltagande däri.
Den s. k. Havanastadgan, som innehåller bestämmelser i ämnet, synes sålunda
ej komma att träda i kraft. Det oaktat finner jag i likhet med de
sakkunniga mest ändamålsenligt att så utforma den nu tilltänkta lagen, att
svenska myndigheter under vissa förutsättningar har möjlighet ingripa även
mot konkurrensbegränsningar med skadlig verkan endast i utlandet. Samarbetet
kan nämligen utveckla sig därhän, att sådana lagbestämmelser i en
framtid blir nödvändiga. En av Förenta Nationernas ekonomiska och sociala
råd (ECOSOC) tillsatt specialkommitté arbetar sålunda med problemet.
Även ett mera begränsat samarbete med vissa stater torde kunna komma
i fråga.

Beträffande den närmare utformningen av denna del av lagstiftningen är
det till en början uppenbart att det ej kan bli tal om längre gående ingripanden
på exportmarknaden än på den inhemska marknaden. Tvärtom bör
reglerna lör utlandsfallen enligt min mening göras mindre vidsträckta än
de för hemmamarknaden gällande. Sålunda bör lagen icke stadga straff för

218

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

den svenske företagare som vid varuleveranser till utlandet bestämmer
minimipriser eller fasta bruttopriser eller som med andra företagare sluter
anbudskarteller rörande försäljning av förnödenheter eller utförande av
tjänst i utlandet. Härav följer att endast förhandling kan ifrågakomma,
då det gäller att undanröja skadlig verkan utom riket. De sakkunnigas tanke
att Kungl. Maj :ts tillstånd bör inhämtas innan förhandling upptages
synes mig riktig. Förhandling bör icke äga rum i annat fall än då det erfordras
av hänsyn till överenskommelse med främmande makt. Härvidlag
torde ömsesidighetssynpunkter spela in. Ett stadgande av angiven innebörd
har upptagits i 5 § andra stycket av departementsförslaget.

Det kan också inträffa att svenska näringsidkare vidtager konkurrensbegränsande
åtgärder, berörande såväl den inhemska som den utländska
marknaden. Därest lagen får den av mig föreslagna utformningen, kommer
då olika bestämmelser att gälla. Ingripande mot de åtgärder som avser
exportmarknaden kan nämligen, såsom framgår av den nyss lämnade
redogörelsen, ske endast i form av förhandling och först efter Kungl.
Maj :ts tillstånd. Däremot blir lagstiftningen i sin helhet tillämplig på de åtgärder,
som avser den svenska marknaden och medför skadlig verkan här i
riket. Det bör dock understrykas att bedömningen av frågan, huruvida sådan
verkan föreligger eller ej, här kan bli vanskligare än då det gäller konkurrensbegränsningar
som berör enbart hemmamarknaden. Såsom de sakkunniga
antytt kan nämligen den invändningen från näringslivets sida förväntas,
att upprätthållandet av en konkurrensbegränsning på den svenska
marknaden utgör en nödvändig förutsättning för ett verksamt och för landet
i dess helhet gagneligt samarbete på exportmarknaden. Det skall icke
förnekas, att sådana synpunkter kan förtjäna beaktande. Enligt min mening
bör dock näringsfrihetsrådet vid bedömningen av dylika frågor iakttaga
försiktighet.

Slutligen förekommer ej så sällan att svenska och utländska företagare
eller grupper av företagare inom viss näringsgren sluter avtal med konkurrensbegränsande
verkningar i såväl hemlandet som utlandet. I likhet med
de sakkunniga finner jag tillräcklig anledning ej föreligga att skapa särskilda
lagregler för sådana fall. Härav följer att de svenska myndigheterna
kan ingripa mot de inhemska företagarna i den ordning som nyss angivits.
Såsom de sakkunniga betonat framträder också här svårigheter vid bedömningen
av frågan, huruvida en konkurrensbegränsning är samhällsskadlig
eller ej. Stundom åberopas från svenska företagares sida att de tvingas
ansluta sig till internationella avtal, som har konkurrensbegränsande verkningar
även här i riket, för att över huvud taget kunna hävda sig på världsmarknaden.
Onekligen blir det en grannlaga uppgift för näringsfrihetsrådet
att pröva, huruvida ett sådant avtal kan anses vara så skadligt för vårt
land att de svenska företagarna bör frånträda avtalet. Enligt min mening
måste prövningen ske efter friare linjer än eljest. Den omständigheten,
att konkurrensbegränsningen — sedd som en isolerad företeelse — anses
medföra skadlig verkan, bör ej i detta fall få bli enbart avgörande. Vid prov -

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

219

ningen kan nämligen framkomma att skadan skulle bli betydligt allvarligare
för vårt land, om de svenska företagarna lämnade det internationella
samarbetet.

Emellanåt anföres från näringslivets sida att en internationell överenskommelse
av konkurrensbegränsande art är nödvändig för att hindra s. k.
dumping. Enligt min mening är det all anledning att noggrant granska en
sådan överenskommelse, innan den lämnas utan åtgärd. Såsom de sakkunniga
framhållit bör de svenska parterna frånträda en överenskommelse
härutinnan, om den omöjliggör eller försvårar import till Sverige eller hindrar
en utländsk leverantör att vid försäljning på den svenska marknaden
tillämpa samma priser som i hemlandet med skäligt tillägg för frakt och
andra kostnader. Någon gång angives som skäl för ett internationellt avtal
om prissamverkan, att detta underlättar utbyte av tekniska erfarenheter
o. d. I likhet med de sakkunniga anser jag, att sådana skäl icke bör tillmätas
avgörande betydelse.

Sammanfattningsvis må framhållas att målet bör vara att även på detta
område upprätthålla en så fri konkurrens som möjligt. Det skall dock erkännas
att det här är svårare än eljest att följa principen. Inom åtskilliga
viktiga näringsgrenar behärskas nämligen världsmarknaden av internationella
karteller. Härtill kommer de konkurrensbegränsade åtgärder som i
olika hänseenden genomföres av olika stater. Det ligger i sakens natur, att
det för ett land av Sveriges storlek är svårt att ensamt undanröja eller mildra
de skadliga verkningar, som dessa förhållanden kan medföra för vårt
land.

c) Offentliga regleringar med konkurrensbegränsande verkningar.
Betänkandet.

Konkurrensbegränsning åstadkommes —- framhåller de sakkunniga — i
många fall genom särskilda statliga regleringar. Stundom är syftet med dylika
regleringar direkt inriktat på att av särskilda skäl begränsa konkurrensen
inom ett visst område. I andra fall är syftet att tillgodose sociala, polisiära,
sanitära eller andra liknande intressen, därvid konkurrensbegränsning
uppkommer såsom en ibland förutsedd och godtagen men i andra fall oförutsedd
eller obeaktad följd. I vissa fall kan en dylik statlig reglering utnyttjas
såsom underlag för privata konkurrensbegränsningar eller förstärka
verkningarna av sådana. Angående de problem, som uppstår i samband härmed,
anför de sakkunniga:

Såsom framgått av hela den föregående diskussionen avser lagstiftningen
sådan konkurrensbegränsning, som åstadkommes av en eller flera företagare.
Som företagare räknas härvid även statliga och kommunala företag,
t. ex. affärsdrivande verk och stats- eller kommunalägda bolag. Däremot
riktar sig lagstiftningen icke mot av offentliga organ genomförda regleringar
inom näringslivet, t. ex. sådana som genomförts av säkerhetsskäl
eller av hygieniska skäl eller en sådan nyetableringsreglering, som åstadkommits
exempelvis inom tobakshandeln, oavsett att den offentliga regleringen
medför en konkurrensbegränsning. Uppenbart är sålunda att sådan

220

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

konkurrensbegränsning inom näringslivet, som är det direkta och avsedda
resultatet av offentliga regleringar eller som är en ofrånkomlig och vid regleringens
genomförande beaktad följd av densamma, icke kan betraktas
såsom skadlig i lagens mening. Däremot bör sådan konkurrensbegränsning,
som har karaktär av indirekt och icke avsedd och i alla händelser icke
ofrånkomlig följd av en offentlig reglering, kunna upptagas till behandling
inom näringsfrihetsnämnden. Detta gäller t. ex. om en konkurrensbegränsning,
som ursprungligen beror på vissa statliga skyddsföreskrifter,
drivs längre, än vad som för ifrågavarande ändamål varit avsett och är erforderligt,
eller om den utnyttjas på olämpligt sätt. Såsom redan framhållits,
kan det i vissa fall visa sig lämpligt, att näringsfrihetsnämnden upptar
eu förhandling med sådana offentliga organ, som svara för en viss reglering
eller övervaka tillämpningen av säkerhetsföreskrifter. I sista hand kan
näringsfrihetsnämnden hänvända sig till Kungl. Maj:t.

För att förtydliga vad här anförts kan det vara lämpligt att hänvisa till
jordbruksregle ringen. Inom denna spelar jordbrukskooperationen
en betydande roll. Den har sålunda fått sig anförtrodd en väsentlig del av
det administrativa arbetet med tillämpningen av denna offentliga reglering.
I den mån som jordbrukskooperationen arbetar enligt riktlinjer, som sålunda
erhållit statsmakternas stöd, kan den därför icke göras till föremål
för någon åtgärd från näringsfrihetsnämndens sida. Sålunda kunna t. ex.
vissa regionala konkurrensbegränsande avtal mellan jordbrukskooperativa
företag, vilka ingå såsom ett väsentligt led i organisationernas marknadsreglering,
icke göras till föremål för åtgärd av näringsfrihetsnämnden. Såsom
ett exempel härpå kan anföras en regional konkurrensbegränsning
i fråga om kött och fläsk genomförd av jordbrukarnas slakteriorganisation.
Den statligt bestämda slaktdjursregleringen avser nämligen bl. a. att trygga
tillförseln av kött och fläsk till de s. k. underskottsområdena (Stockholmsoch
Göteborgs-marknaderna samt större delen av Norrland). Denna uppgift
ombesörjes väsentligen av Sveriges slakteriförbund i samråd med slakteriföreningarna.
Kött och fläsk tillföres underskottsområdena från slakteriföreningar
i överskottsområden via slakteriförbundet. Om slakteriföreningarna
alldeles oreglerat skulle sälja kött och fläsk på varandras lokala marknader,
anses svårigheter kunna uppstå för slakteriförbundet att ombesörja
den förutnämnda interregionala tillförselutjämningen. Om emellertid jordbrukskooperativa
företag skulle genomföra konkurrensbegränsningar, som
gå längre än vad statsmakterna räknat med vid utformandet av jordbruksregleringen,
skall ett sådant förfarande kunna bli föremål för åtgärd enligt
här föreslagen lagstiftning. En regional konkurrensbegränsning i fråga om
försäljningen av charkuterivaror skulle sålunda otvivelaktigt kunna föranleda
ett övervägande om ingripande från näringsfrihetsnämndens sida eftersom
problemet bör ställa sig annorlunda än i fråga om produktion av
kött och fläsk, i det att en sådan konkurrensbegränsning ej utgör ett väsentligt
led i den statliga regleringen på slaktmarknaden. Detsamma gäller
om jordbrukskooperationen söker utnyttja sin maktställning såsom leverantör
av livsmedel till att gynna egna distributionsföretag på bekostnad
av andra företag i distributionsledet.

Vad nu sagts utgör naturligen icke hinder för en fullständig registrering
av alla enskilda konkurrensbegränsande avtal även på sådana områden av
näringslivet, där en statlig reglering har genomförts i ett eller annat hänseende,
och ej heller för utförande av särskild undersökning genom monopolutredningsbyrån
på sådana områden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 103. 221

Angående den säl skilda ställning, som patenten intager, anför de
sakkunniga:

Den föreslagna lagen är icke avsedd att medföra någon inskränkning i
patenträtten; någon erinran härom har icke ansetts erforderlig i lagtexten.
Ett patent är i sig självt ett tidsbegränsat monopol, men detta har också
statsmakterna avsett. Motiveringen till detta monopol är att det skall skapas
möjlighet till ekonomiskt vederlag för uppfinnarverksamhet och teknisk
utveckling. En uppfinnare bör sålunda i enlighet med patentlagstiftningen
ha möjlighet att själv utnyttja sin patenträtt liksom att sälja den till annan
även mot exklusivvillkor. Om emellertid en patenträtt utnyttjas för att
framtvinga annan konkurrensbegränsning — t. ex. om patentinnehavaren
ger föreskrift om att återförsäljare skall uttaga visst pris eller ställer patent
till förfogande mot löfte att annan part utövar konkurrensbegränsning, som
icke äger omedelbart samband med patenträtten — bör frågan kunna upptagas
i enlighet med den här föreslagna lagen.

Om detta förslag antages av statsmakterna och sålunda blir praktiskt
tillämpat, kan det emellertid komina att visa sig, att patenträtten utnyttjas
för konkurrensbegränsningar i vidare mån än vad som förekommit hittills
beroende på att man då icke längre har samma fria alternativ som
under nuvarande förhållanden att sluta kartellavtal och andra konkurrensbegransande
överenskommelser. Om så skulle bli fallet kan det i framtiden
bli anledning att upptaga frågan till omprövning, t. ex. vad gäller problemet
om utsträckt rätt till tvångslicens. Innan någon praktisk erfarenhet
om lagens verkningssätt vunnits, synes det dock — ur de synpunkter de
sakkunniga funnit värda beaktande — icke vara erforderligt att närmare
ingå på detta spörsmål.

Reservanterna.

Reservanterna har i detta sammanhang begränsat sig till att behandla
Irågan om jordbrukets förhållanden. De åberopar de särskilda produktionsbetingelser,
som råder på jordbruksområdet, och de särskilda förutsättningar,
som gäller ifråga om jordbruksprodukternas uppsamling och förädling.
Det framhålles att beträffande dessa produkter läget ur samhällelig
kontrollsynpunkt är helt annorlunda än för övriga produktgrupper. Genom
inrättandet av statens jordbruksnämnd har nämligen ett statligt organ med
prisreglerande verkan på jordbrukets område kommit till stånd. Denna
reglering är bl. a. avsedd att för jordbrukets del beakta sådana företeelser,
mot vilka den av de sakkunniga föreslagna lagstiftningen avser att bringa
skydd. Svårigheten vid behandlingen av de problem, jordbruksföreningarna
i detta sammanhang erbjuder, ligger däri, att dessa föreningar i största
utsträckning är ett led i den statliga jordbrukspolitiken. De fyller offentligrättsliga
funktioner vid sidan av de rent privaträttsliga. Gränsdragningen
mellan dessa funktioner erbjuder emellertid hart när oöverstigliga svårigheter.
Reservanterna finner på grund härav icke sådana förhållanden
föreligga inom jordbruket, att den ifrågasatta lagstiftningen för närvarande
är av behovet påkallad för denna näring eller dess organisationer.

222

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

Herr Gillbergs yttrande.

Herr Gillberg understryker, att från den föreslagna lagstiftningen undantagits
sådan konkurrensbegränsning, som sker via statliga monopolföretag
eller eljest genom statliga regleringar. Inom tobaksbranschen upprätthåller
staten konkurrensbegränsande anordningar såsom nyetableringskontroll och
bruttoprissystem, vilka, när de organiseras av enskilda företagare, betraktats
som synnerligen förkastliga. Inom ramen av jordbruksregleringen
finns med statsmakternas goda minne en konkurrensbegränsning av högst
betydande mått. Herr Gillberg anser att det av rent praktiska skäl måste
vara omöjligt för statsmakterna att i detalj kontrollera verkningarna av denna
konkurrensbegränsning, vars tillämpning överlåtits åt jordbrukarna och
deras organisationer. De sakkunnigas ståndpunkt, att den föieslagna lagstiftningen
icke skall beröra statliga regleringsåtgärder som sådana, men att
det däremot skall vara möjligt att ingripa, därest dessa utnyttjas så, att
en av statsmakterna icke avsedd konkurrensbegränsning kommer till stånd,
finner han icke i och för sig orimlig. Emellertid ligger det i sakens natur,
att åtskilliga tillämpningssvårigheter måste följa av en sådan gränsdragning.

Herr Gillberg anför i anslutning härtill:

Under åberopande av vad som här anförts beträffande tobaksbianschen
och den statliga jordbruksregleringen, finnes anledning framhäva den mycket
egendomliga situation, som följer därav, att staten på vissa områden
själv medverkar till uppkomsten av konkurrensbegränsning, medan för
andra områden lagbestämmelser skulle tillämpas med förbud mot i och för
sig mycket mindre ingripande konkurrensbegränsning. En sådan dilterentiering
torde i längden knappast vara hållbar. Konsekvensen måste bil,
antingen att sådan konkurrensbegränsning, som tillkommit med statsmaktens
medgivande, väsentligt uppmjukas för att icke strida emot de krav,
som statsmakten i övrigt uppställer, eller också att dessa krav avpassas sa,
att skillnaden mellan vad staten själv gör och vad den fordrar av andra
icke blir alltför uppseendeväckande.

Remissyttrandena.

Vad till en början angår den statliga jordbruksregleringen
förklarar kommer skollegium sig dela de sakkunnigas uppfattning i fråga
om behandlingen av de avgränsnings- och bedömningsspörsmål denna ger
anledning till.

Även Kooperativa förbundet ansluter sig till de av de sakkunniga i detta
hänseende föreslagna riktlinjerna. Förbundet anför:

Jordbrukets allmänna marknadsförutsättningar och ställning i folkforsörj
ningspolitiken innebära ett element av monopolställning. Medan konsumenterna
kunna ingripa mot företag inom industrien som ha monopolställning,
är det på grund av jordbrukets allmänna produktionsbetingelser
omöjligt för dem att upprätta egna företag av någon som helst betydande
omfattning inom själva jordbruksproduktionen. Jordbrukets ställning inom
folkför sörj ningen har utformats genom avgöranden av riksdag och regering.
Dessa beslut innebära, att jordbruket är i allt väsentligt avskarmat från
konkurrens från utlandet. Så mycket mera är det då i konsumenternas och

223

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

det allmännas intresse, att denna särställning inom näringslivet icke utnyttjas
för privata konkurrensbegränsningar vilka icke skulle kunna komina
till stånd utan föregående statliga regleringar på närgränsande områden
eller stadier av produktion och marknadsföring. Det är därför i hög grad
önskvärt att, såsom även de sakkunniga framhålla, också offentliga°regleringar
inom jordbruket, särskilt på distributionens område, ställas inom lagens
tillämpningsområde och kunna bli föremål för omprövning, där de utnyttjas
på olämpligt och icke avsett sätt.

Sveriges köpmannaförbund uttalar likaledes på denna punkt en uppfattning,
som synes nära ansluta sig till de sakkunnigas förslag. Förbundet
yttrar:

I den mån på kooperativ grund uppbyggda sammanslutningar inom jordbruket
handha den offentliga jordbruksregleringens administration och således
i denna egenskap fullgöra offentligträttsliga funktioner, uppstå svårighetei
att underställa dem den specifika kontroll, som avses i det framlagda
lagförslaget. I de fall, där dessa sammanslutningars avtal visa sig
icke vara betingade av den statliga regleringen, böra de emellertid enligt
förbundets mening behandlas i samma ordning som eljest jämförliga avtal.

Ett uttryckligt stadgande om undantag för sådana företag, som är i särskild
ordning underkastade effektiv statlig övervakning i de hänseenden,
som avses med den föreslagna lagstiftningen, föreslås av statens jordbruksnämnd,
som anför:

Det synes uppenbart, att från tillämpningen böra undantagas sådana centrala
import- och exportföreningar, som i enlighet med 194?" års riksdagsbeslut
eller andra av statsmakterna givna direktiv, bildats i samband med jordbruksregleringen
(t. ex. Sveriges export- och importförening för ägg, föremng
u. p. a., och Svensk kötthandel, förening u. p. a.). Vidare böra undantagas
Svenska spannmålsaktiebolaget och Svenska sockerfabriksaktiebolaget.
Sasom i motiven utsagts bör vidare jordbrukskooperativa föreningars
verksamhet, i den man denna är ett led i jordbruksregleringen eller utövas i
enlighet med riktlinjer, som erhållit statsmakternas stöd, icke omfattas av
lagstiftningen. Detsamma gäller föreningar, som bildats i anslutning till prisregleringen
inom fiskets område. Alla dessa företag äro underkastade offentlg
kontroll. Det kan ifrågasättas, om icke genom ett uttryckligt stadgande i
lagtexten generellt undantag borde göras för företag av sådan art ävensom
för företag, vilkas rörelse eljest är föremål för effektiv, statlig övervakning,
dock givetvis endast i den mån företagens verksamhet övervakas i de
hänseenden, som avses med den nu föreslagna lagstiftningen. Jordbruksnämnden
förordar, att i lagtexten införes ett stadgande med nu angiven innebörd.
Ett sådant stadgande torde visserligen komma att medföra gränsdragningssvångheter,
exempelvis i fråga om de jordbrukskooperativa föreningarna,
vilka även utöva verksamhet som bör falla under lagstiftningen.

b lei a organisationer bestrider, att den statliga jordbruksregleringen utgör
giltig anledning till särbehandling av jordbruksnäringen.

Handelskammaren i Gävle anför i detta hänseende:

Man utgår från det felaktiga antagandet, att en föreningsrörelse av här
avsedd typ är nödvändig för tillämpningen av 1947 års riksdagsbeslut i fråga
om den framtida jordbrukspolitiken. Så är emellertid icke fallet. Förhållandet
är ju det, att statsmakterna i syfte att tillförsäkra jordbruket sådan
ersättning för sina alster, att produktionen hålles uppe i behövlig om -

224

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

fattning, träffa överenskommelse med jordbruket om prissättningen för
varje produktionsår, varvid hänsyn i första hand skall tagas till skördeutfall
och produktionskostnader. Möjligheterna att marknadsmässigt få ut det
sålunda överenskomna priset äro i fråga om kött och fläsk säkerställda genom
en under statsmakternas medverkan bildad export- och importorganisation
med uppgift att reglera varutillgången inom landet. Härvid ha lantbrukarna
möjlighet att uttaga minst samma priser för sina produkter, om
dessa distribueras av enskilda företagare eller konsumentkooperativa organisationer,
som vid försäljning genom sina egna ekonomiska föreningar.
Obestridligt är, att tvångsbestämmelserna om exklusiv leverans till föreningarna
varit av stor betydelse vid uppbyggandet av den moderna föreningsrörelsen
på jordbruksområdet. Men sedan organisationerna numera
vunnit en utomordentlig stadga och styrka, förefalla tvångsbestämmelserna
i själva verket knappast fylla annan uppgift än som ett självändamål
för föreningarna. Det ligger härvid nära att påpeka, att den konsumentkooperativa
rörelsen arbetat sig fram utan bestämmelser om köptvång. En
undantagsställning för jordbrukskooperationen finner handelskammaren i
extra grad obefogad. Skall en lagstiftning sådan som den föreslagna verkligen
komma till stånd, bör den enligt handelskammarens mening obetingat
utsträckas att gälla konkurrensbegränsande åtgärder inom alla foretagsformer,
enär den annars måste stämplas som en orättvis klasslag, oforenlig
med ett rättssamhälles principer.

Sveriges charkuteri- och slakteriidkares riksförbund har framfört i allt
väsentligt liknande synpunkter. Sveriges järnhandlarförbund förklarar sig
likaledes icke kunna dela de sakkunnigas uppfattning att en undantagsställning
för jordbrukets organisationer kan vara berättigad. Förbundet framhåller,
att det inom dessa organisationers verksamhet finns företeelser, t. ex.
i fråga om enskilda medlemmars köp- och leveranstvång, som utan tvivel
går vida längre i konkurrensbegränsning än vad som förekommer exempelvis
på handelns område. Det kan enligt förbundet aldrig med fog påstås
att dessa konkurrensbegränsningar skall vara tabu med hänsyn till den
statliga jordbrukspolitiken. Svensk industriförening förklarar sig icke kunna
finna något skäl, varför konkurrensbegränsningar inom jordbruksproduktionsområdet
skulle vara undantagna från lagens tillämpning. Den omständigheten,
att statsmakterna träffar av politiska skäl motiverade uppgörelser
med vissa näringsgrupper, finner föreningen icke böra få motivera
att en lag mot konkurrensbegränsningar sättes ur kraft. Detta skulle enligt
föreningen kunna leda till absurda verkningar och medföra, att en sådan
lag på än det ena än det andra området skulle kunna sättas in spel och
förfela sin viktiga och nödvändiga verkan. Sveriges husmodersföreningars
riksförbund ifrågasätter, om inte jordbruket nu fått en sådan grad av rationalisering,
att även denna form av företagsamhet bör bli föremål för åtgärder,
som möjliggör fri konkurrens även inom denna del av näringslivet,
särskilt som det här gäller produktion av något för alla samhällsgrupper sä
viktigt som livsmedel.

Handelskammaren i Norrköping och Bohusläns köpmannaförbund hävdar,
att lagstiftningen av principiella skäl bör omfatta hela näringslivet och
således reglera konkurrensbegränsande företeelser av samhällsskadlig beskaffenhet
även i fråga om jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse.

225

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

Åtskilliga myndigheter och organisationer har funnit anledning att i förevarande
sammanhang beröra andra statliga regleringar
m ed konkurrensbegränsande verkningar än de som avser
jordbruksområdet. Kommerskollegium föreslår i anslutning härtill, att
nu gällande bestämmelser beträffande transportmarknaden, tobakshandeln
och andra områden, där eventuella liknande regleringar från det allmännas
sida genomiöi ts, göres till föremal för översyn och att därvid sådan konkurrensbegränsning,
som tillkommit med statsmakternas medgivande, antingen
undanröjes eller avsevärt uppmjukas. Handelskammaren i Gävle finner
icke övertygande skäl föreligga för att nyetableringskontrollen inom tobakshandeln
skall få fortsätta och riktar uppmärksamheten på konkurrensbegränsningen
inom den yrkesmässiga biltrafiken. Kooperativa förbundet understryker,
att det bör vara synnerligen angeläget för staten att utforma och
tillämpa sina egna regleringar så, att de icke ger stöd och uppmuntran åt
privata regleringar. Vid införande av sådana regleringar, som påverkar de
allmänna avsättningsförhållandena och berör näringsfriheten, kan det bli
av viss betydelse om även statliga åtgärder av detta slag kan bli föremål
för behandling inför näringsfrihetsnämnden och dess råd ur principiella
synpunkter. Förbundet framhåller vidare, att då staten i samhällsintressets
namn och för att hävda näringsfriheten vägrat att lämna sitt stöd
åt den enskilda nyetableringskontrollen, konsekvensen fordrar att staten
icke själv genomför eller lämnar sitt stöd åt sådana regleringar av handeln,
som starkt begränsar eller upphäver näringsfriheten inom något visst område.
Den statliga regleringen av tobakshandeln finner förbundet i detta
sammanhang påkalla särskild uppmärksamhet och påyrkar, att genom ändring
av lagstiftningen om tobakshandeln förhållandena beträffande distributionen
av tobaksvaror bringas i överensstämmelse med den allmänna slutsats,
till vilken de sakkunniga kommit i fråga om den enskilda nyetableringen.
Sveriges husmodersföreningars riksförbund finner likaledes angeläget,
att statens monopol och regleringar blir föremål för utredning och bedömande.
Svensk industriförening anser riktigt, att sådana regleringar, som
av offentliga organ genomföres av hygieniska eller säkerhetsskäl, undantages
från lagens tillämplighet. Föreningen inskärper emellertid, att lagen
däremot bör tillämpas gentemot sådana statliga regleringar, som icke är betingade
av dylika skäl, exempelvis sådana som under det senaste kriget genomfördes
och medförde monopol- och kartellställning åt vissa sammanslutningar,
t. ex. Svenska järn- och balkgrossisters förening u. p. a. Tjänstemännens
centralorganisation (TCO) påkallar en översyn av de olika slag av
lagstiitning — t. ex. hälsovårdsbestämmelser, livsmedelsstadga — genom
vilken en rationellt driven distributionsordning och konkurrens i vissa fall
kan motverkas. Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund
(HSB) riktar uppmärksamheten på den kommunala kontrollen över
de företagare som sysslar med elektriska installationer och rörinstallationer.

Fragan om patenten har berörts endast av patent- och registrerings15
Rihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 103.

226

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

verket som framhåller att de problem, som sammanhänger med utnyttjandet
i kartellavtal och andra konkurrensbegränsande överenskommelser av
patenträtt och i viss utsträckning även varumärkesrätt, i andra länder blivit
föremål för åtskillig uppmärksamhet och visat sig svårlösta. Det upplyses
att en komplettering av vår gällande patentlagstiftning med särskilda regler
mot missbruk av patenträtt ifrågasatts och att detta ämne kan komma
alt aktualiseras antingen de sakkunnigas förslag genomföres eller ej.

Departementschefen.

I det moderna samhället har det befunnits nödvändigt att statsmakterna
på näringslivets område ingriper reglerande ur en mängd skilda synpunkter,
t. ex. ekonomiska, sociala, polisiära och sanitära. Stundom ingår det såsom
ett väsentligt led i de offentliga regleringarna att begränsa den fria konkurrensen.
I andra fall uppkommer en begränsning av konkurrensen såsom en
biverkan av regleringen.

Såsom de sakkunniga framhållit kan den föreslagna lagstiftningen enligt
sakens natur icke åberopas gentemot offentliga regleringar med konkurrensbegränsande
verkningar. En annan sak är, såsom jag redan tidigare understrukit,
att statsmakterna även här bör söka främja betingelserna för
fri konkurrens. De statliga regleringar, som av olika skäl befinns nödvändiga,
bör alltså utformas på ett sådant sätt att konkurrensen ej hämmas
i större utsträckning än nödvändigt. Att dessa synpunkter beaktas, då redan
bestående regleringar överses eller fråga blir om nya, är högeligen angeläget.
Av vikt är också att tillämpningen av befintliga offentliga regleringar
sker på sådant sätt, att konkurrensen ej i onödan begränsas. Enligt min
mening bör näringsfrihetsrådet kunna träda i förbindelse med de myndigheter,
som närmast sysslar med sådana regleringar, och söka verka för att
den fria konkurrensen såvitt möjligt tillgodoses. Rådet bör i detta hänseende
jämväl kunna hänvända sig till Kungl. Maj t med framställningar om rättelse.
Att i rådets uppgift ingår en dylik allmän bevakning av intresset av
fri konkurrens bör fastslås i dess blivande instruktion.

Bortsett från att en offentlig reglering i sig själv kan innebära en begränsning
av konkurrensen, förekommer det ofta, att statliga regleringar är
intimt förbundna med konkurrensbegränsningar, åstadkomna av enskilda.
I många fall är dylika konkurrensbegränsningar en följd av den offentliga
regleringen, som icke törutsetts av statsmakterna och som icke är vare sig
ofrånkomlig eller av värde för regleringens riktiga tillämpning. I likhet med
de sakkunniga, vilkas uppfattning i detta hänseende icke blivit motsagd,
anser jag, att sådana konkurrensbegränsningar bör bli föremål för samma
behandling och bedömning som andra enskilda konkurrensbegränsningar.

Emellertid utgör, såsom förut antytts, en av enskilda sammanslutningar
eller företagare anordnad konkurrensbegränsning stundom en förutsättning
för den offentliga regleringens tillämpning eller också en ofrånkomlig och
förutsedd följd av denna. Såsom exempel på konkurrensbegränsningar av
detta slag har de sakkunniga anfört av jordbrukskooperationen genomför -

227

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

da konkurrensbegränsningar, som är av väsentlig betydelse för den statliga
jordbruksregleringens genomförande. I anslutning därtill har de sakkunniga
betecknat det som uppenbart, att dylika konkurrensbegränsningar
icke kan beti aktas såsom skadliga i lagens mening. Vissa remissmyndigheter
har uttalat sin anslutning till denna uppfattning, och jordbruksnämnden
har törordat ett uttryckligt undantagsstadgande för sådana privata konkurrensbegränsningar.
Andra remissmyndigheter har bestritt, att jordbrukets
organisationer över huvud bör vara berättigade till någon särställning.

Redan i annat sammanhang har fastslagits, att den nya lagens syfte är
att motverka endast sådan konkurrensbegränsning inom näringslivet, som
föranleder ur allmän synpunkt skadliga verkningar. Det har framhållits,
att emellanåt andra samhälleliga hänsyn än önskemålet om fri konkurrens
kan både motivera åtgärder av konkurrensbegränsande effekt och ursäkta
verkningar, som eljest skulle anses skadliga. I departementsförslaget har
detta uttryckts så att konkurrensbegränsningen skall vara att bedöma såsom
otillbörlig. Vid bedömningen måste en avvägning ske mot andra samhälleliga
intressen, som också är förtjänta av hänsyn. Det ligger i sakens
natur, att en av enskilda företagare eller sammanslutningar anordnad konkurrensbegränsning,
som är det direkta och avsedda resultatet av en offentlig
reglering eller en ofrånkomlig följd av densamma, icke kan sägas vara
otillbörlig. Statsmakterna har ju i dylika fall redan vid regleringens genomförande
funnit, att de intressen, som ur allmän synpunkt talar för den offentliga
regleringen, väger tyngre än den nackdel, som ingreppet i konkurrensen
utgör. Att i lagen upptaga ett uttryckligt undantagsstadgande för
dylika konkurrensbegränsningar finner jag knappast erforderligt. Jag ansluter
mig alltså i denna del till de sakkunnigas uppfattning. Avgörandet
huruvida en konkurrensbegränsning har ett sådant samband med den offentliga
regleringen, att den redan till följd härav måste anses tillbörlig,
får överlämnas till näringsfrihetsrådets avgörande. Att svårbedömbara
gränsdragningsfrågor här liksom i andra fall uppkommer kan icke undvikas.

De av jordbrukskooperationen genomförda konkurrensbegränsande åtgärderna
sammanhänger i många fall intimt med den statliga jordbruksregleringen.
I främsta rummet gäller detta de åtgärder, som avser insamling och,
ehuru i något lägre grad, förädling av jordbruksprodukterna. I flertalet dylika
fall bör enligt min uppfattning sambandet med den statliga jordbruksregleringen
beaktas på det sätt, som här anförts. Vad angår distributionen
av jordbruksprodukter är sambandet med jordbruksregleringen i såväl grosshandelsledet
som detaljhandelsledet i allmänhet väsentligt svagare. Endast
i undantagsfall synes det kunna föranleda, att konkurrensbegränsningar i
dessa hänseenden skall betraktas såsom i och för sig tillbörliga.

Patenten intager, såsom de sakkunniga framhållit, i viss mån eu särställning.
De sakkunnigas uppfattning rörande den nya lagens tillämpning på
patenten och därmed sammanhängande spörsmål har icke rönt motsägelser
från något håll. Också jag kan i allt väsentligt ansluta mig därtill. Skulle

228

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

patenten i framtiden i högre grad än nu komma att användas för konkurrensbegränsande
syften, kan det emellertid bli nödvändigt att utforma särskilda
regler.

d) Arbetsmarknaden.

Betänkandet.

Enligt uttryckligt stadgande i den föreslagna lagen skall denna icke äga
tillämpning på förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Till stöd
för sin uppfattning att arbetsmarknaden bör undantagas från lagstiftningens
tillämpningsområde anför de sakkunniga:

Det brukar inte sällan hävdas, att kollektivavtalen skulle vara jämförliga
med kartellavtal. Vidare är att märka, att inom några fack — t. ex.
frisör- och urmakareyrkena — förekomma dubbelsidiga exklusivavtal, i det
att organiserade arbetare måste söka anställning hos arbetsgivare tillhörande
viss organisation och omvänt. Dessutom brukar framhållas att tillströmningen
till några fack begränsas, bl. a. genom lärlingsregulativ. Härtill
bör anmärkas, att lärlingsregulativen till väsentlig del tillkommit för att
förhindra, att billig lärlingsarbetskraft föredrages framför vuxna arbetare.
I stort sett lägga fackföreningarna icke några hinder i vägen för rekryteringen
utan äro fullt öppna. Av avgörande betydelse är det förhållandet,
att "kollektivavtalen tillkomma efter förhandlingar mellan två parter, d. v. s.
löntagare och arbetsgivare. I detta avseende råder sålunda en principiell
och praktiskt viktig skillnad mellan å ena sidan kollektivavtal och å andra
sidan konkurrensbegränsningar på varumarknaden, där en ensamföretagare
eller kartell vanligen står mot oorganiserade köpare och bär möjlighet att
ensidigt diktera villkoren för dessa. Det synes sålunda icke föreligga några
vägande sakliga skäl att söka motsätta sig den önskan, som både arbetsgivarnas
och löntagarnas organisationer hysa, att det allmänna icke skäll
blanda sig i hur dessa parter gemensamt sköta sina angelägenheter på arbetsmarknaden.
De sakkunniga förorda därför, att förhållandena på arbetsmarknaden
generellt undantagas från den föreslagna lagstiftningen.

Om en organisation på arbetsmarknaden medverkar i en konkurrensbegränsning
på varumarknaden bör dock icke angivna undantagsbestämmelse
kunna åberopas.

Reservanterna.

Ståndpunkten att den föreslagna lagen icke skulle äga tillämpning på arbetsmarknadens
avtal förklarar reservanterna sig ha svårt att förstå. De
anför:

Otvivelaktigt fylla arbetsmarknadens organisationer samhällsgagneliga
funktioner och det samarbete de representera har varit förebildligt för
många sidor av den samverkan, som präglat utvecklingen på andra håll
inom näringslivet. Men när för den konkurrensbegränsning, som där uppstått,
krävas statliga åtgärder till förhindrande av missbruk, kan tanken
på en motsvarande inställning till arbetsmarknadens företeelser icke utan
vidare avvisas. De sammanslutningar, som där förekomma, se som sin
främsta uppgift att bereda sina medlemmar bästa möjliga ekonomiska villkor,
och det viktigaste medlet för vinnande av detta mål är ersättande av
individuella utbud och individuell efterfrågan med kollektiva förhandlingar

229

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

och avtal. Uppgiften innebär således ett eliminerande av individernas eller
företagens fria konkurrens och är därmed obetingat av konlturrensbegränsande
art. I själva verket erbjuder utvecklingen på arbetsmarknaden ett
skolexempel på hur individualism utbytts mot kollektivism.

Det kan visserligen sägas, att i den män de båda parterna på arbetsmarknaden
i stort sett uppväga varandra, häri skulle ligga en garanti för att
faran för missbruk saknade aktualitet. Men ett dylikt jämviktstillstånd förutsätter
samma styrka hos båda parter, ett läge som ingalunda alltid är för
handen. Där det föreligger, kan åter, såsom erfarenheten visat, ett samgående
etableras, som medför ogynnsamma följder för den tredje parten,
d. v. s. konsumenterna. Den fulla sysselsättningens politik skapar eu särskilt
fruktbar jordman för en utveckling av detta slag, där, såsom bl. a.
den senaste tidens avtalsförhandlingar visat, arbetsgivarnas motstånd mot
arbetarpartens lönekrav kan bli starkt försvagat.

Näraliggande motsvarigheter till vissa av de företeelser på varumarknaden,
som betecknats såsom samhällsskadliga, saknas icke inom arbetsmarknadens
område. Sålunda förekomma exempelvis i vissa kollektivavtal s. k.
organisationsklausuler, enligt vilka arbetsgivaren förbinder sig att anställa
endast organiserade arbetare, ofta med föreskrift att vid behov av ny arbetskraft
denna skall sökas hos arbetarpartens platsförmedlingsbyrå. I gengäld
förpliktas arbetarna ej sällan att arbeta endast hos arbetsgivare anslutna
till arbetsgivarorganisationen. Här föreligga således paralleller till
kartellområdets exklusivavtal.

Behovet av att vid genomförandet av en lagstiftning mot skadliga konkurrensbegränsningar
även räkna med arbetsmarknadens organisationer
stödjes också av det allmänna rättskravet om likhet inför lagen. Om man
utgår från att lagen skall inrymma det samarbete, som förekommer inom
exempelvis hantverket, där det för enmansföretag sådana som frisörer eller
skomakare gäller att genom avtal skydda sin arbetslön, blir det svårt att
få dessa grupper att förstå, att arbetarnas fackorganisationer, vilkas verksamhet
har fullt samma syfte, skulle frikallas från lagens domvärjo. I varje
fall har man här att räkna med ett rättskrav, uppburet av en psykologisk
realitet, som icke får underskattas, om man alls vill vinna gehör för lagen.

Givetvis innebär vad här sagts icke någon kritik mot kollektiva löneuppgörelser
i och för sig. Vad vi velat framhålla är, att om en lagstiftning
av här ifrågasatt innehåll överhuvud skall övervägas, även åtgärder vidtagna
av arbetsmarknadens organisationer böra göras till föremål för
granskning. Med hänsyn till dessa organisationers särskilda natur och ställning
torde emellertid eventuella lagregler i angivna syfte böra få en speciell
utformning.

Herr Gillbergs yttrande.

Herr Gillberg anför liknande synpunkter som reservanterna samt framhåller
därutöver:

Med den ståndpunkt, som nyetableringssakkunnigas majoritet intagit
och som innebär, att konkurrensbegränsning på arbetsmarknaden med en
utomordentligt kortfattad motivering och utan bärande skäl undantagits
från den föreslagna lagstiftningen, har det icke varit möjligt att tränga till
botten av alla de problem, som en utvidgning av lagstiftningen till arbetsmarknaden
skulle aktualisera. Tydligt är emellertid, att en" sådan utvidgning
skulle få vittgående konsekvenser — i synnerhet om konkurrensbegränsning
på arbetsmarknaden skulle prövas i den omfattning, som nyetab -

230

K ungt. Maj.ts proposition nr 103.

leringssakkunnigas majoritet rekommenderar för andra delar av näringslivet.
Men om det befinnes lämpligast att icke taga denna konsekvens, uppkommer
frågan, om det då är riktigt att beträffande andra områden av näringslivet
gå så långt som nyetableringssakkunnigas majoritet föreslagit.

Enligt min mening måste åtgärderna mot konkurrensbegränsning utformas
så, att dessa åtgärder i princip kunna tillämpas även på konkurrensbegränsning
på arbetsmarknaden. Denna uppfattning beror icke på någon
negativ inställning till fackföreningar eller arbetsgivaresammanslutningar
— lika litet som min uppfattning om lämpligheten av lagstiftning mot viss
konkurrensbegränsning inom övriga delar av näringslivet beror på en negativ
inställning till samarbetet inom detta. Tvärtom synes det mig stå utom
diskussion att den organisering av arbetsmarknaden, som skett under det
senaste halvseklet, i huvudsak varit ändamålsenlig och gagnelig. Men väsentligt
synes vara att — i enlighet med den i varje rättssamhälle gällande
principen om allas likhet inför lagen — likartade företeelser pa såväl arbetsmarknaden
som inom övriga delar av näringslivet behandlas efter likartade
regler — givetvis med den anpassning efter särskilda förhållanden, som erfordras.

Remissyttrandena.

Av de myndigheter och organisationer, som ställt sig positiva till de sakkunnigas
förslag, har endast ett fåtal särskilt berört frågan om arbetsmarknaden;
dessa har tillstyrkt att arbetsmarknaden undantages från lagstiftningen.
Kommerskollegium framhåller att den nu gällande övervakningslagen
icke är tillämplig på arbetsmarknadens förhållanden och att under
förarbetet till lagen näringslivets representanter i efterkrigsplaneringskommissionen
icke anmälde någon avvikande mening på denna punkt. Kollegium
förklarar sig alltjämt ha samma principiella inställning, som kommit
till uttryck i kollegiets yttrande över efterkrigsplaneringskommissionens
förslag till 1946 års lag. I nämnda yttrande hade kollegium framhållit, att
de konkurrensbegränsande företeelserna på arbetsmarknaden icke lämpligen
borde behandlas i samband med motsvarande företeelser inom näringslivet
i övrigt, då den uppgift, som övervakningsmyndigheten skulle få sig anförtrodd,
i och för sig torde vara tillräckligt omfattande och svår att fylla. Att
därjämte ålägga myndigheten övervakning av ett så vidsträckt och ömtåligt
socialpolitiskt område som lönestriderna hade kollegium ansett innebära
att övervakningsmyndighetens verksamhet skulle komma att förryckas eller
omöjliggöras. Statens jordbruksnämnd anser, att spörsmålet huruvida ingrepp
bör ske mot konkurrensbegränsningar inom arbetsmarknaden icke
bör behandlas i samband med den nu ifrågavarande lagstiftningen. Bankoch
fondinspektionen finner väl sannolikt, att man av psykologiska och även
praktiska skäl bör undantaga arbetsmarknaden från lagstiftningens tilllämpningsområde,
men erinrar dock:

De argument, som de sakkunniga själva anföra till stöd för ett accepterande
av denna önskan, är enligt inspektionens mening icke övertygande:
vad man i betänkandet synes ha förbisett är, att kollektivavtalen och förbuden
mot att anlita icke organiserad arbetskraft för tredje man, d. v. s.
den stora allmänheten, te sig som typiska konkurrensbegränsande företeel -

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

231

ser. Huruvida det är möjligt att liberalisera eller uppmjuka det skråtvång,
som faktiskt upprätthålles på arbetsmarknaden — det gäller praktiskt taget
alla områden på denna — är väl icke möjligt att förutsäga, men det skulle
helt säkert vara ur samhällssynpunkt önskvärt, att en starkare konkurrensvilja
finge göra sig gällande även inom denna sektor av näringslivet.

Svensk industriförening finner arbetsmarknadens avtal till sin struktur
vara ytterst väsensskilda från kartellavtalen och anser därför, att arbetsmarknadens
avtal icke kan indragas i konkurrensbegränsningsdiskussionen.

De organisationer, som ställt sig avvisande till den föreslagna lagstiftningen,
hyser i allmänhet en från de sakkunnigas uppfattning avvikande mening.

Stockholms handelskammare förklarar, att kammarens principiella betänkligheter
mot den föreslagna lagstiftningen ytterligare förstärkes därav
att bl. a. arbetsmarknaden undantagits och att lagstiftningen därför inom
näringslivet kommer att uppfattas som en extraordinär grupp- eller klasslagstiftning.
Kammaren understryker, att det i själva verket finns beröringspunkter
mellan de konkurrensbegränsande företeelserna inom näringslivet
samt strävandena efter ökat välstånd och större trygghet hos övriga befolkningsgrupper
liksom också mellan de stridsåtgärder, som vidtages på de
olika områdena för att uppnå eller befästa uppställda mål. Även om betydande
skillnader av naturliga skäl många gånger föreligger i praktiken mellan
avtalen på dessa områden, finner handelskammaren det dock uppenbart,
att likheterna är större. Den mycket kortfattade argumentering, som
de sakkunniga anfört till stöd för sitt förslag att undantaga arbetsmarknaden
från lagens tillämpningsområde, är enligt handelskammarens uppfattning
icke bärande. Särskilt tydliga finner kammaren parallellerna vara, då
det gäller konkurrensbegränsande ingrepp mot en utomstående tredje man.
Handelskammaren erinrar i detta sammanhang om den debatt, som fördes
i början av 1930-talet rörande lagstiftning om skydd för tredje man. Kammaren
framhåller, att vederbörande departementschef vid framläggande av
proposition med förslag till lag om vissa ekonomiska stridsåtgärder (prop.
nr 31/1935) underströk, att det icke kunde ifrågasättas att införa en lagstiftning
angående tredjemansstrider, som hänförde sig till primärkonflikter
på arbetsmarknaden, medan samma slags angrepp på andra områden skulle
lämnas oreglerade. Att spörsmålet om legislativt ingrepp nu primärt rör näringslivet
och icke arbetsmarknaden kan enligt handelskammarens mening
icke föranleda, att man skulle frångå den princip, som tidigare alltid hävdats,
nämligen att lika fall skall av lagen behandlas lika, oavsett tillhörigheten
till folkgrupp.

Handelskammaren i Borås betecknar det som en mycket betänklig ofullständighet
och även som en orättvisa, att utredningen icke kommit att omfatta
även arbetsmarknadens avtal. Handelskammaren påyrkar en kompletterande
utredning i detta hänseende.

232

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

Även handels kamrarna i Norrköping, Visbg, Gävle och Luleå uttalar betänkligheter
mot att arbetsmarknaden undantagits.

Sveriges industriförbund anser förslaget på förevarande punkt vara ensidigt
och stötande för rättskänslan. Förbundet anför:

De sakkunniga ha tagit mycket lätt på detta viktiga problem och förbisett
den påtagliga överensstämmelse, som ofta råder mellan dessa båda former
av konkurrensbegränsning till innebörd och verkningar. Huvudargumentet
för arbetsmarknadens undantagande från lagstiftning — att »kollektivavtalen
tillkomma efter förhandlingar mellan två parter» — kan icke
anses bärande. Därutöver borde åtminstone krävas, att dessa parter äro
någorlunda jämstarka, en förutsättning som i varje fall för närvarande ingalunda
är uppfylld. Så länge den fulla sysselsättningens politik kan upprätthållas,
torde något sådant jämviktsläge icke heller uppkomma. Argumentet
borde för övrigt leda till slutsatsen, att sådana varuområden, där såväl säljare
som köpare äro organiserade eller eljest inneha en stark ställning på
marknaden, likaledes borde undantagas från lagstiftningen. Icke ens ett
jämviktsläge på arbetsmarknaden är för övrigt alltid tillräckligt för att utesluta
ur konsumentsynpunkt ogynnsamma verkningar av monopolbildning
på arbetsmarknaden; särskilt inom branscher, som äro mera ostörda av utländsk
konkurrens, kan det som erfarenheten visar lätt inträffa, att arbetsgivarepartens
motstånd mot framställda lönekrav väsentligt uppluckras.
Detta sker så mycket lättare, där nyrekryteringen av arbetskraft till yrket
genom vederbörande arbetarorganisation på ett eller annat sätt hålles tillbaka.
Arbetsmarknadens undantagande från lagen framstår även ur andra,
praktiska och psykologiska, synpunkter såsom otillräckligt motiverat. Om
företagare t. ex. inom handel, hantverk och mindre industri, vilka socialt
och ekonomiskt ofta leva på ungefär samma standard som sina arbetstagare,
sammansluta sig för att söka skydda en relativt blygsam inkomstnivå,
kan det svårligen göras gällande, att detta är mera »samhällsskadligt» än
arbetstagarnas sarnmanslutningssträvanden i alldeles samma syfte.

Sveriges köpmannaförbund framför i allt väsentligt samma synpunkter.

Sveriges grossistförbund betecknar den föreslagna lagen såsom en mot
vissa delar av näringslivet riktad klasslagstiftning och uttalar, att om en
lagstiftning på detta område genomföres densamma bör omfatta även arbetsmarknaden.
Flera av de till köpmannaförbundet anslutna riksbranschorganisationerna
och länsförbunden gör uttalanden i samma riktning.

Även Sveriges hantverks- och småindustriorganisation framhåller, att lagen
genom att arbetsmarknadens avtal undantagits fått karaktären av en
särlagstiftning, som endast berör vissa yrkes- och folkgrupper. Organisationen
anför:

En dylik lagstiftning skulle bl. a. hos företagarna inom hantverk och
mindre industrier väcka stark irritation. Det samarbete, som berör prissättningen
inom t. ex. skomakeri- eller frisöryrkena, skulle enligt lagförslaget
kunna kriminaliseras. Detta samarbete berör emellertid i mycket stor omfattning
enmansföretag, där avtalen endast avse att trygga en sådan arbetsinkomst
åt företagaren, som kan anses rimlig jämförd med de avtalsenliga
lönerna inom branschen. Det torde bli svårt att övertyga de av en sådan
lagstiftning berörda om skäligheten av en på detta sätt utformad lag, medan
samtidigt de organiserade arbetstagarna på området äga full avtalsfrihet.
-----De talrika företagargruperna inom hantverket, där skillnaden

233

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

mellan den anställde och företagaren i ekonomiskt avseende ofta är obetydlig,
förstå ej varför den rätt att genom sammanslutning tillvarataga gemensamma
intressen, som icke bestrides andra medborgare, skall fråntagas
dem.

Svenska bankföreningen anser icke att det finnes anledning att undantaga
de företeelser av starkt konkurrensbegränsande karaktär, vilka förekommer
inom vissa delar av arbetsmarknaden.

Hovrätten för Västra Sverige förklarar sig icke vilja närmare ingå på den
ömtåliga frågan, huruvida lagen bör äga tillämpning på förhållandet mellan
arbetsgivare och arbetstagare eller ej. Hovrätten ifrågasätter dock om de
sakkunniga verkligen tillgodosett skäliga krav ur rättvisesynpunkt på att
parallellföreteelser — konkurrensbegränsningar — på samma eller närliggande
områden av samhällslivet skall så långt möjligt behandlas lika.

Svenska arbetsgivareföreningen — som i övrigt ej tagit ställning till lagförslaget
— avstyrker bestämt att för kollektivavtalen på arbetsmarknaden
införes en lagstiftning motsvarande den som avsetts för varumarknaden.

Eu utvidgning av undantaget för arbetsmarknadens avtal till att avse även
andra företagares — och närmast jordbrukarnas — rätt att bestämma på
vilka villkor den egna arbetskraften skall ställas till samhällets förfogande,
ifrågasättes av Sveriges lantbruksförbund.

De sakkunnigas förslag till gränsdragning, varigenom arbetsmarknaden
avskilts från lagens tillämpningsområde, finner lantbruksförbundet i och
för sig knappast grundat på objektiva skäl. Om man emellertid skulle anse
en utsträckning av lagen till arbetstagarnas område innebära ett alltför omvälvande
ingrepp i dessas rättigheter och friheter, måste dock, anför förbundet,
detta undantag för arbetsmarknaden föranleda att andra gruppers
likvärdiga anspråk blir beaktade i lagstiftningen. I fråga om jordbrukets
särskilda ställning i detta fall anför förbundet:

På grund av det sätt på vilket jordbruksproduktionen måste bedrivas,
sålunda bl. a. genom att i allmänhet på jordbruket finnas djur, som dagligen
måste tillses och vårdas, kan en arbetsnedläggelse i likhet med löntagarnas
icke genomföras. Däremot svarande åtgärder från jordbrukarnas
sida måste ske på så sätt, att visserligen jordbrukaren bedriver sitt arbete
men att hans därigenom framskapade produkter icke tillföres marknaden.
Att den principiella friheten härtill bör förefinnas så länge det anses riktigt
att motsvarande frihet åtnjutes av löntagare och fria näringsidkare torde
ingen vilja bestrida. De sakkunniga torde ej heller ha medvetet avsett att
fortaga bl. a. jordbrukarna denna rätt, som reellt sett är helt likställd med
arbetstagarnas strejkrätt. Med den utformning av lagtexten, som föreslagits,
måste anses ldart framgå, att ifrågavarande rätt för jordbrukarna till kollektivt
uppträdande till skydd för en rimlig ersättning för resultatet av
deras arbete kan komma att förvägras dem.

Riksförbundet Landsbygdens folk (RLF) berör samma problemställning i
följande uttalande.

Givetvis kan syltet med förslaget icke heller vara att gemensamma åtgärder
från exempelvis jordbrukarnas sida i syfte att erhålla skälig ersättning
för nedlagt arbete skola falla under lagstiftningen. Lagens utformning ger
emellertid icke någon klarhet härutinnan.

234

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

Departementschefen.

De sakkunnigas lagförslag upptar ett uttryckligt stadgande om att lagen
icke skall äga tillämpning på förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare
(3 §). Begränsningen motiveras främst därmed, att arbetsmarknadens
avtal tillkommer efter förhandlingar mellan två olika parter — löntagare
och arbetsgivare. På varumarknaden står däremot en ensamföretagare
eller en kartell vanligen mot oorganiserade köpare — företagaren eller kartellen
har alltså möjlighet att ensidigt diktera villkoren. I detta avseende
råder, framhåller de sakkunniga, en principiellt och praktiskt viktig skillnad
mellan arbetsmarknadens kollektivavtal och näringslivets konkurrensbegränsningar.
Det föreligger därför ej skäl att mot parternas egen önskan
låta den nya lagstiftningen omfatta även arbetsmarknadens förhållanden.

Medverkar en organisation på arbetsmarknaden i en konkurrensbegränsning
på varumarknaden, bör enligt de sakkunniga undantagsbestämmelsen
dock icke kunna åberopas.

Reservanterna finner majoritetens ståndpunkt svår att förstå. De hävdar,
att om en lagstiftning mot skadlig konkurrensbegränsning över huvud
skall övervägas, även åtgärder av arbetsmarknadens organisationer bör
granskas. Lagregler i detta syfte måste emellertid ges en speciell utformning
med hänsyn till de berörda organisationernas särskilda natur och ställning.
Den garanti mot missbruk, som skulle ligga i förefintligheten av två
förhandlande parter, förutsätter enligt reservanterna, att parterna har samma
styrka. Är detta icke fallet, kan ett samgående inledas, som går ut över
den tredje parten — konsumenterna. Vid full sysselsättning kan arbetsgivarnas
motstånd mot arbetarpartens lönekrav i hög grad försvagas. Det
allmänna rättskravet om likhet inför lagen talar enligt reservanterna också
för att lagstiftningen skall omfatta arbetsmarknadens organisationer.
Därest lagen kommer att avse samarbete mellan enmansföretag inom t. ex.
frisör- och skomakeriyrkena, som avser att skydda företagarens egen arbetslön,
blir det svårt att få dessa företagare att förstå, att arbetarnas samarbete
i samma syfte skulle lämnas åsido. Herr Gillberg anlägger liknande
synpunkter.

De remissinstanser, som stödjer de sakkunnigas förslag, har endast undantagsvis
behandlat förevarande fråga. Kommerskollegium fäster uppmärksamheten
vid att 1946 års lag icke rör arbetsmarknaden. Den myndighet,
som får uppgiften att tillämpa den nya lagen, bör icke lämpligen därjämte
åläggas att övervaka ett så vidsträckt och ömtåligt område som lönestriderna.
Bank- och fondinspektionen är av samma mening — väsentligen av
psykologiska och praktiska skäl. De sakkunnigas argument för sin ståndpunkt
finner inspektionen dock icke övertygande. Kollektivavtalen och förbuden
mot att anlita icke organiserad arbetskraft ter sig enligt inspektionen
för den stora allmänheten som typiska konkurrensbegränsande företeelser.

Flertalet av de remissinstanser, som avvisar de sakkunnigas lagförslag,
har uttryckligen tagit avstånd också från deras inställning till konkurrens!^-

Kungl. Maj. ts proposition nr 103.

235

gränsningarna på arbetsmarknadens område. Många av dem har därvid
åberopat väsentligen samma invändningar som reservanterna anfört. Flera
näringsorganisationer betecknar lagförslaget i denna del som ensidigt och
stötande för rättskänslan.

Svenska arbetsgivareföreningen, som behandlar endast detta spörsmål,
avstyrker bestämt att lagstiftningen skall beröra arbetsmarknaden.

Om arbetsmarknaden undantages måste detta, framhåller Sveriges lantbruksförbund,
föranleda att man beaktar även andra gruppers likvärdiga
anspråk. Lagen bör därför enligt förbundet icke få hindra jordbrukarna
att kollektivt uppträda till skydd för kravet på rimlig ersättning för sitt
arbete, t. ex. genom vägran att saluföra sina jordbruksprodukter. Riksförbundet
Landsbygdens folk har uttalat sig i samma riktning.

På arbetsmarknadens område förekommer otvivelaktigt företeelser, som
är av konkurrensbegränsande natur. Att dylika konkurrensbegränsningar
i vissa fall kan ge anledning till missbruk och missförhållanden är tydligt.
Såsom de sakkunniga framhållit föreligger dock en viktig skillnad mellan
näringslivets och arbetsmarknadens konkurrensbegränsningar såtillvida
som på arbetsmarknaden vanligen två likaberättigade parter står mot varandra.
Häri ligger onekligen en viss garanti att missförhållandena icke blir
alltför framträdande, även om, såsom reservanterna anfört, denna garanti
ej alltid är fullt betryggande.

Konkurrensbegränsningarna på arbetsmarknaden är i allt väsentligt en
töljd av organisationsväsendet och de kollektiva uppgörelserna om arbetsvillkoren.
Den kollektiva arbetsrätten eller de rättsregler, som rör förhållandet
mellan arbetsgivarnas och arbetstagarnas organisationer, har under de
gångna årtiondena varit föremål för ett livligt lagstiftningsarbete. Jag erinrar
om lagarna om kollektivavtal och om arbetsdomstol av år 1928, lagen
den 28 maj 1920 om medling i arbetstvister samt lagen den 11 september
1936 om förenings- och förhandlingsrätt. Dessa lagar meddelar emellertid
icke några regler rörande kampmedel i arbetsstrider. På detta område
saknas i stort sett särskild lagstiftning. Såsom Stockholms handelskammare
erinrat var frågan om en lagstiftning rörande begränsning av de ekonomiska
stridsåtgärderna mycket uppmärksammad under 1930-talet. Frågan
gällde därvid främst, om man borde lagstifta mot att utomstående indrogs
i arbetsmarknadens konflikter. Ett efter omfattande utredningsarbete framlagt
förslag till lagstiftning föll vid 1935 års riksdag, väsentligen på grund
av olika uppfattning i detaljfrågor. På grundval av lagförslaget har emellertid
utbildats en tämligen fast sedvanerätt rörande de ekonomiska stridsåtgärderna
på arbetsmarknaden. Bl. a. har lagförslagets huvudpunkter upptagits
i ett mellan arbetsmarknadens viktigare parter träffat avtal, som är
normerande för stora delar av arbetsmarknaden.

Arbetsmarknadens konkurrensbegränsningar har sålunda i viss mån,
ehuru långtifrån fullständigt, blivit föremål för en legal och sedvanerättslig
reglering, vartill motsvarighet saknas på näringslivets område. Den yt -

236

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

terligare reglering av arbetsmarknadens konkurrensbegränsningar, som kan
vara erforderlig, bör av naturliga skäl ansluta sig till den utveckling, som
redan ägt rum. Jag finner därför goda skäl tala för att arbetsmarknaden,
där otvivelaktigt särskilda förhållanden gör sig gällande, undantages från
den nya lagens område. Härför kan också åberopas de praktiska synpunkter,
som anförts bl. a. av kommerskollegium. Det må ytterligare erinras, att
utlandets trust- och kartellagar icke i något fall är tillämpliga på arbetsmarknadens
konkurrensbegränsningar.

Uppfattningen att lagstiftningen, om arbetsmarknaden undantoges, skulle
komma i strid mot det allmänna rättskravet på likhet inför lagen kan jag
icke dela. Även om betydande likheter finns mellan konkurrensbegränsningarna
inom näringslivet och motsvarande företeelser på arbetsmarknaden,
föreligger otvivelaktigt också djupgående olikheter. Att detta är fallet
torde för övrigt framgå redan av reservanternas uttalande, att lagreglerna
för arbetsmarknadens del borde ges en speciell utformning.

Uppenbarligen är lagstiftningen icke avsedd att möta den extraordinära,
i vissa remissyttranden berörda krissituation, som skulle uppstå därest jordbrukarna
försökte hävda sina ekonomiska intressen genom att kollektivt
hålla tillbaka sina produkter från marknaden. Med den utformning departementsförslaget
erhållit, är lagstiftningen icke heller ett lämpligt medel
att lösa en dylik samhällskonflikt.

Det lagstadgande, som torde böra upptagas i lagen för att avskilja arbetsmarknadskonflikterna,
synes mig böra utformas något annorlunda än de
sakkunniga tänkt sig. Jag vill föreslå den lydelsen att lagen icke skall äga
tillämpning å överenskommelse mellan arbetsgivare och arbetstagare angående
arbetslön och andra arbetsvillkor (28 §).

e) Butikshandeln på nybyggnadsområden.

Betänkandet.

I direktiven för nyetableringssakkunnigas utredningsarbete framhölls, att
stadsplaneorganen i rationaliseringssyfte sökt påverka butikernas förläggning
och antal inom nya bostadsområden samt att det icke sällan torde bero
på överenskommelse med vederbörande fastighetsägare i vad mån olika företagsformer,
enskild och kooperativ handel, bleve företrädda på sådana
områden. Det borde därför tillkomma de sakkunniga att undersöka huruvida
konkurrensförhållandena inom handeln liksom varudistributionens effektivitet
därvid påverkades i önsklig riktning eller om här framträdde tendenser,
som i vissa avseenden kunde behöva korrigeras.

I anslutning härtill framhåller de sakkunniga att det är uppenbart att redan
de lätt iakttagbara förändringar i fråga om bebyggelsens utformning i
tätorterna, som ägt rum under de senaste decennierna, påverkat konkurrensförhållandena
inom detaljhandeln på nybyggnadsområdena. Enligt de
moderna stadsbyggnadsteorier, som numera tillämpas vid utbyggnaden av

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

237

nya bostadsområden, söker man redan vid upprättande av generalplaner
och stadsplaner, till gagn för såväl konsumenterna som handeln, få köpenskapen
lokaliserad på lämpligt sätt, så att butikerna ej blir slumpvis utströdda
såsom i äldre förortsbebyggelse. Därvid sker en uppskattning av behovet
av butikslokaler inom området med hänsyn till den förväntade folkmängden,
områdets belägenhet, kommunikationerna till och inom detsamma
etc. I de stadsplanebestämmelser, som anknytes till stadsplanen, ges föreskrifter
ägnade att säkerställa att de upprättade planerna för butikshandeln
kommer att genomföras vid områdets utbyggande. I den mån kommunen
tillhöriga markområden upplåtes för bostadsbebyggelse allenast med tomträtt
har de kommunala myndigheterna vidsträckt möjlighet att i samband
med tomträttsupplåtelsen noggrant reglera tillkomsten av nya butikslokaler
inom området. Särskilt i de tre största städerna, där en avsevärd del av den
nya bebyggelsen uppföres på tomträttsmarlc, har den på dylikt sätt genomförda
regleringen av tillkomsten av nya affärer blivit av betydelse.

Av vikt är vidare det förhållandet, att på senare tid en allt större del av
bostadsproduktionen kommit att omhänderhavas av byggnadsföretag, som
utövar s. k. allmännyttig byggnadsverksamhet. Då dessa företag ofta bebygg01''
stora sammanhängande områden blir elementet av centralplanering
härigenom väsentligen förstärkt. Av naturliga skäl ligger det i en dylik
fastighetsägares intresse att ej tillskapa flera butikslokaler än att full säkerhet
föreligger för att butikerna blir bärkraftiga. Den som vill hyra butikslokal
inom ett sådant område får vidare endast en upplåtare att vända
sig till, medan han tidigare även på ett begränsat område vanligen kunde
vända sig till ett flertal sinsemellan konkurrerande byggmästare. Den av
krisförhållandena föranledda byggnadsregleringen, som tillämpats särskilt
restriktivt när det gällt butikslokaler, har medverkat till att ytterligare
minska antalet dylika lokaler på nybyggnadsområdena. Tekniska svårigheter
föreligger ofta att inreda nya affärslokaler i bestående fastigheter, vilka
svårigheter i hög grad ökats såväl genom de numera större anspråken på
butikslokalernas beskaffenhet som också till följd av den moderna bebyggelsens
utformning. När det gäller livsmedelsbutiker kan svårigheterna i
många fall förstoras genom de särskilda krav på viss takhöjd söm av sanitära
skäl upprätthålles av hälsovårdsmyndigheterna.

Den begränsning i fråga om antalet tillgängliga butikslokaler, som kommit
att äga rum på de nya bostadsområdena i tätorterna, har icke sällan
givit den hårda konkurrensen mellan enskild och kooperativ handel formen
av konkurrens om tillgängliga butikslokaler. Från den enskilda handelns
sida har därvid gjorts gällande, att de stora kommunala eller kooperativt
organiserade byggnadsföretagen på många håll i högre eller lägre grad gynnat
den konsumentkooperativa rörelsen. I anslutning därtill har framhållits,
att detta förhållande vore ägnat att rubba den fördelning av omsättningen
mellan enskild och kooperativ handel, som uppkommer vid en fri
tävlan de två företagsformerna emellan vid lika goda möjligheter för dem
att få affärslokaler på nya bostadsområden. Från konsumentkooperativt

238

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

håll har man icke velat vitsorda att konsumentkooperationen obehörigt gynnats;
samtidigt har framhållits, att konsumentkooperationen å sin sida, särskilt
under tidigare år, varit utsatt för svårigheter att få butikslägenheter på
områden bebyggda av privata byggmästare.

De sakkunniga förklarar sig ha fått den uppfattningen, att det i många
fall finnes fog för åsikten, att den fria konkurrensen mellan olika företag
och olika företagsformer på nya bostadsområden hämmas i alltför stor utsträckning.
Antalet butiker har på många områden blivit förhållandevis
knappt och avstånden till butikerna härigenom för många konsumenter tämligen
stora. Att ändra dispositionen av en bebyggelse, som redan uppförts,
stöter som nyss anförts på avgörande tekniska svårigheter. Av många skäl
torde det icke vara lämpligt att i efterhand söka verkställa en omfördelning
genom samhälleliga åtgärder i den mån enskild eller kooperativ handel utestängts
från något visst bostadsområde. De sakkunniga framhåller, att det
därför gäller att redan vid planläggningen och utformningen av ny bebyggelse
söka tillse, att förutsättningar skapas för en lämpligt avvägd konkurrens.

Huvudsyftet med den stadsplanemässiga regleringen torde visserligen
främst vara butiksnätets lämpliga lokalisering, men det kan likväl ofta vara
svårt att hindra att en sådan reglering även kommer att beröra antalet butiker.
Skäl kan därför enligt de sakkunniga anföras till stöd för uppfattningen,
att det i och för sig vore önskvärt att det allmänna såvitt möjligt
avstode från att söka reglera butiksnätet. Ett förslag om undanröjande
av alla stadsplanemässiga regleringar av butikernas förläggning skulle
emellertid erfordra ingående överväganden rörande stadsplaneringens problem.
De sakkunniga har därför funnit sig icke kunna närmare ingå på ett
sådant förslag.

Den konkurrensbegränsning inom butikshandeln på nya bostadsområden,
som uppstår såsom en följd av den kommunala planeringen, är långt ifrån
fullständig och kan alltefter förhållandena bli av mycket olika karaktär. Det
gäller därför enligt de sakkunnigas uppfattning, att med utgångspunkt från
den stadsplanering, som äger rum, eftersträva a) att ramen för den framtida
butikshandeln på nya bostadsområden blir så vid som möjligt, b) att planeringen
av butiksnätet blir så elastisk som möjligt samt c) att olika företagsformer
beredes möjlighet att bli företrädda inom varje område.

De sakkunniga har icke ingått på ett bedömande av olika enskilda fall,
då det visat sig svårt att nå en samstämmig uppfattning om deras innebörd.
De ha därför avstått från att söka siffermässigt belysa i vad män ett
gynnande eller missgynnande av olika företagsformer ägt rum. Emellertid
har de sakunniga funnit otvivelaktigt att missförhållanden förekommit i
detta avseende, även om det kunde tvistas om i vilken utsträckning detta
ägt rum. Mer än något annat har förekomsten av sådana missförhållanden
ansetts ägnad att orsaka irritation mellan de olika företagsformerna och
missnöje med de rådande förhållandena.

Någon form av tvingande bestämmelser för att åstadkomma friare kon -

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

239

kurrensförhållanden på nya bostadsområden har de sakkunniga icke funnit
sig böra föreslå. Ett stort antal beslutande statliga och kommunala organ
är redan verksamma vid planering och utbyggande av nya bostadsområden.
Att skjuta in ytterligare ett organ med möjlighet att ge tvingande föreskrifter,
har synts omöjligt och i allt fall icke lämpligt.

De sakkunniga framhåller, att den situation, som föreligger då ett visst
byg8nadsföretag vid uthyrning av butikslokaler endast hyr ut dessa till viss
företagsform eller vid uthyrning av tillgängliga lokaler uppenbart missgynnar
en företagsform i fråga om butikernas läge och antal, i hög grad erinrar
om den situation, som föreligger då en ensamföretagare, som kontrollerar
en viss vara, visar benägenhet att sälja endast till vissa återförsäljare
eller vidareförädlare. För sistnämnda fall har de sakkunniga föreslagit att
tvingande bestämmelser skall kunna komma till användning. Såsom skäl
för att samma ordning icke bör tillämpas i det nu förevarande fallet har de
sakkunniga anfört, att en tvingande ordning härvidlag i motsats till vad
som skulle bli fallet på handelns område — på grund av det rådande knapphetsläget
i fråga om butikslokaler på de nya bostadsområdena — med nödvändighet
skulle komma att innebära, att näringsfrihetsnämnden skulle
tvingas att genomföra en statlig detaljreglering och ransonering av tillgängliga
butiksutrymmen. Härigenom skulle mycket lätt på en bakväg komma
att införas en statlig nyetableringskontroll, omfattande såväl de enskilda
som de kooperativa butikerna, åtminstone för de nya bebyggelseområdena
i tätorterna. En dylik uppgift skulle — förutom att förfarandet komme att
medföra alla de nackdelar av en offentlig nyetableringskontroll, för vilka
i annat sammanhang redogjorts — även helt strida mot syftet med näringslrihetsnämndens
inrättande.

Vissa företrädare för enskild handel har hävdat att, för den händelse fullt
fri konkurrens på här förevarande område ej kan skapas, en fördelning av
de nytillkommande butikslokalerna på nya bostadsområden borde ske mellan
enskild och kooperativ företagsamhet i förhållande till de två företagsformernas
andel av omsättningen på vederbörande ort. De sakkunniga förklarar
sig icke kunna godtaga en dylik tanke, då en sådan ordning i själva
verket skulle innebära, att offentliga organ toge ansvaret för att relationen
mellan olika företagsformer låstes fast i ett visst läge, och liksom all kvotering
därigenom kunde få en direkt utvecklings- och konkurrenshämmande
effekt.

Åtminstone när det gäller valet mellan kooperativ och enskild företagsamhet
bär avgörandet i stället, framhåller de sakkunniga, i den mån så är möjligt,
överlämnas åt konsumenterna. Den allmänna principen bör därför vara
den, att såväl enskild köpenskap som konsumentkooperativ handel (och
även andra företagsformer) bör bli företrädda inom ett och samma område,
så att valfrihet skapas för konsumenterna att göra sina inköp i olika
affärer.

En mera framkomlig väg att nå positiva resultat på det nu ifrågavarande
området än att genomföra en tvingande lagstiftning har de sakkunniga fun -

240

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

nit den frivilliga förhandlingslinjen vara. En öppen och offentlig debatt på
ett så tidigt stadium som möjligt mellan alla intresserade parter, inriktad
på att lösa ett visst aktuellt problem, borde kunna bli ett verksamt stöd för
de krafter, som vill åstadkomma fria konkurrensförhållanden, särskilt om
förhandlingarna föres inför ett forum med vana att behandla konkurrensspörsmål
och med en klar blick för värdet av fri konkurrens. Det skulle
naturligen, framhåller de sakkunniga, vara av stort värde om dylika förhandlingar
kunde upptagas av ett lokalt förhandlingsorgan med intim kännedom
om de lokala förhållandena och möjligheterna. Å andra sidan torde
det i många fall kunna vara välgörande att förhandlingarna förlädes till
ett för hela riket centralt organ, där trycket av de synpunkter, som talar
för en friare konkurrens, kanske kan göra sig gällande med större styrka.
De sakkunniga har därför funnit det naturligt att förhandlingsuppgiften
anförtros åt näringsfrihetsnämnden och föreslår att nämnden, vid sidan av
sina uppgifter enligt den av de sakkunniga föreslagna lagstiftningen, skall
ha skyldighet att genom förhandlingar med berörda parter söka skapa
förutsättningar för en så fri konkurrens som möjligt inom detaljhandeln
på nya och ombyggda bostadsområden i tätorterna.

De sakkunniga anser det vara av värde, att sådana förhandlingar som här
avsetts i allmänhet kommer till stånd på ett så tidigt stadium av planläggningen
att bindande beslut om bebyggelsens detaljutformning ännu ej fattats.
Hinder bör dock ej heller föreligga mot att förhandlingar äger rum på
ett så sent stadium, som då det redan blivit fråga om ett visst byggnadsföretags
fördelning av tillgängliga lokaler mellan olika företagare eller företagsformer.
I anslutning härtill inskärper de sakkunniga vikten av att kommunala
eller andra allmännyttiga bostadsföretag, som åtnjuter statliga byggnadslån,
vid uthyrning av tillgängliga butikslokaler förfar fullt öppet och
lämnar olika spekulanter tillfälle att i god tid göra sina synpunkter gällande.
Har förhandlingar inför näringsfrihetsnämnden begärts, finner de sakkunniga
det ligga i sakens natur att företag med så starkt offentligt inslag,
som det här är fråga om, avvaktar resultat av förhandlingarna innan beslut
fattas. Särskilda föreskrifter härom finner de sakkunniga därför ej vara
erforderliga.

Reservanterna.

Reservanterna framhåller att problemet angående butik shandeln och dess
konkurrensförhållanden på nya bostadsområden i tätorterna visserligen ytterst
rör principerna för stadsplaneläggningen men att detsamma fått praktisk
aktualitet framför allt i samband med bebyggelsens utförande och butikslokalernas
uthyrning. Mot de principer, som de sakkunniga uppställt för
planeringen, kan enligt reservanterna i och för sig icke riktas någon erinran.
Enligt vad reservanterna inhämtat, har under senaste åren samråd i
allt större utsträckning börjat äga rum mellan näringslivets organisationer
och de kommunala myndigheterna vid planering av nya bostadsområden.
Reservanterna framhåller i anslutning härtill såsom angeläget, att detta sam -

241

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

arbete fortsättes och utbygges. Vidare ifrågasättes, om icke kontakt borde
tagas även med befintliga husmoders- eller konsumentorganisationer.

Till följd av att byggnadsproduktionen inom allt större sektorer av de
nya bostadsområdena kommit att överlämnas åt s. k. allmännyttiga storföretag
kan föreliggande konkurrensproblem enligt reservanternas mening
icke lösas med enbart planeringsåtgärder. Då det naturligt nog icke finns något
intresse för dessa hyresvärdar att i sina fastigheter inlägga sinsemellan konkurrerande
butiker uppkommer härigenom ofta en effektiv spärr mot nyetablering.
Denna form av konkurrensbegränsning anser reservanterna icke
kunna hävas, med mindre butilcsfastigheterna i nya bostadsområden uppföres
av flera med varandra konkurrerande byggnadsföretagare. En ytterligare
förutsättning för konkurrens anser reservanterna vara, att den nuvarande
låsta prisbildningen på affärslokaler upphäves och att butikshvrorna
åter får bidraga till att reglera efterfrågan på sådana lokaler.

Reservanterna finner det vara anmärkningsvärt att de sakkunniga — ehuru
de funnit otvivelaktigt, att missförhållanden förekommit — underlåtit att
angiva, vilken företagsform, som blivit otillbörligen tillgodosedd.

Enligt reservanternas mening är det obestridligt, att de kommunala bolagen,
i varje fall i Stockholm, i praktiken tillämpar en viss kvotering vid
uthyrning av lokaler för livsmedelsaffärer. De har sålunda, anför reservanterna,
i Stockholm tilldelat konsumtionsföreningen och enskild handel varannan
butik inom sina bostadsområden. Reservanterna har dragit den slutsatsen,
att de sakkunniga anser att en riktig och ur konsumenternas synpunkt
lämplig fördelning skulle äga rum, så snart det inom ett område funnes
två affärer, den ena tillhörande enskild handel och den andra den konsumentkooperativa
rörelsen. Gentemot denna ståndpunkt framhålles, att
man därmed accepterar, att den enskilda handeln till följd av åtgärder från
det allmännas eller det allmänna närstående företags sida successivt skulle
få sin andel av omsättningen inom livsmedelshandeln på nu ifrågavarande
områden minskad till 50 procent.

Varje schematisk fördelning av affärslokaler anser reservanterna vara
högst otillfredsställande. Enär emellertid, i varje fall för den närmaste framtiden,
bostadsproduktionen torde komma att utövas i stort sett i de former,
som uLbildats under de senaste åren, samt läget på hyresmarknaden ännu
någon tid torde förbli låst, är det enligt reservanternas mening ofrånkomligt
att finna någon form för upplåtelse av butikslokaler, som bättre än den
under de senaste åren tillämpade och till sina konsekvenser i hög grad orättvisa
privata kvoteringen ansluter sig till de förhållanden, som utbildats
under fri konkurrens. Reservanterna förklarar sig kunna helt ansluta sig till
den av de sakkunniga uttalade meningen, att valet mellan kooperativ och
enskild företagsamhet bör överlämnas åt konsumenterna. De anser emellertid
icke att de av de sakkunniga förordade åtgärderna är ägnade att möjliggöra
sådan valfrihet.

Sin uppfattning sammanfattar reservanterna på följande sätt:

It! Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 103.

242

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

Det torde få anses fördelaktigt, att fördelningen av butiker blir föremål
för eu mera offentlig debatt än vad hittills varit fallet. Det ökade ansvar för
bebyggelsens planering och utförande, som kommunerna under de senaste
åren kommit att få, ger dem ett stort ansvar för att konkurrenshämmande
butiksuthyrning icke förekommer. Vissa fördelar skulle med säkerhet stå
att vinna, därest vederbörande kommunala organ själva på ett tidigt stadium
— eventuellt redan på stadsplanestadiet — toge upp butiksförsörjningsfrågan
till debatt med berörda organisationer samt de byggnadsföretag
som förväntades komma att utföra bebyggelsen. Härigenom skulle erforderligt
antal butiker lättare kunna inläggas i planen. Samtidigt borde
de kommunala myndigheterna söka utarbeta en plan för fördelning av butikslokalerna
melian olika typer av företagare och företagsformer. Om antalet
till förfogande stående lokaler därvid är mindre än som motsvarar
framställda önskemål, kan det icke vara rimligt att i fortsättningen tillämpa
den hittills i stor utsträckning använda fördelningen med varannan affär
tilldelad enskild och varannan konsumentkooperativ företagsamhet. Så länge
någon form för privat kvotering alltjämt kommer till användning, måste
denna, som redan framhållits, baseras på den omsättningsrelation som utbildats
i ett läge, då fri konkurrens om butikslokalerna kunde förekomma.

Herr Gillbergs yttrande.

Herr Gillberg instämmer i de synpunkter, som i denna del framförts av
reservanterna.

Remissyttrandena.

I fråga om de av de sakkunniga framförda synpunkterna på stadsplaneringen
inom nya bostadsområden förklarar sig byggnadsstyrelsen
biträda vad de sakkunniga sålunda anfört. Styrelsen framhåller att de
uttalade önskemålen beträffande utformningen av stadsplaner och byggnadsplaner
med hänsyn till butikshandeln i princip sammanfaller med de
synpunkter styrelsen i sin gransknings- och rådgivningsverksamhet anlägger
på denna fråga.

Av de övriga remissmyndigheter, som berört dessa spörsmål, intager
Svenska stadsförbundet, Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsf öreningars
riksförbund (HSB) samt Kooperativa förbundet en positiv inställning
till de sakkunnigas förslag.

Svenska stadsförbundet ansluter sig till de sakkunnigas mening, att något
nytt organ för handläggning av dessa frågor icke bör inrättas, då man därigenom
blott på indirekt sätt skulle tillskapa en icke önskvärd offentlig nyetableringskontroll.
De av de sakkunniga förordade åtgärderna anser förbundet
böra kunna leda till praktiska resultat genom ett ökat samarbete mellan
de kommunala myndigheterna och de företag eller organisationer, som företräder
handelns intressen. Samarbetet anser förbundet böra äga rum på ett
så tidigt stadium av planeringen som möjligt. Förbundet uppger sig känna
till, att samråd av åsyftat slag redan nu förekommer i viss utsträckning på
så sätt, att stadsplaneförfattaren söker kontakt med berörda lokala intressenter.
Fn dylik samverkan torde ej sällan inledas redan på generalplanestadiet,
vilket också förutsättes i gällande byggnadslagstiftning. Förbundet

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

243

finner det därför ligga nära till hands att låta denna samverkan komma till
uttryck också i form av överläggningar om butikshandeln mera i detalj.

I förevarande sammanhang anser förbundet det också vara angeläget att
fästa uppmärksamheten vid byggnadsrestriktionerna och framhåller det
angelägna i att största möjliga lättnader åstadkommes.

Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund (HSB)
framhåller, att den kooperativa produktionen av bostäder i tätorter understiger
25 procent av den totala produktionen samt alt HSB:s andel i denna
produktion uppgår till endast 8 procent av den totala. En stor del av de s. k.
allmännyttiga bostadsföretagen uppföres och förvaltas visserligen genom
HSB:s medverkan men utan att HSB likväl har något inflytande på antagande
av hyresgäster, vilket sker genom de kommunala organen. Mot bakgrunden
härav anser förbundet att den tendens till minskning av den privata
handelns andel i antalet livsmedelsbutiker inom tätorternas nvbyggnadsområden,
som anföres i utredningen, icke i någon väsentlig män kan bero på att
bostadskooperativa företag i detta avseende gynnat konsumentkooperationen.
I fråga om fördelningen av butikslokaler mellan privata handlande och
konsumentkooperationen ansluter sig förbundet helt till de sakkunnigas
mening, att en i görligaste mån fri konkurrens bör upprätthållas. En förutsättning
för att en effektiv konkurrens mellan olika företagsformer skall
äga rum anser förbundet vara, att stadsplanerna utformas med tanke härpå;
vidare bör möjligheter öppnas till sådana kompletteringar, som enligt vad
erfarenheten visat kan bli erforderliga i efterhand. Emellertid finner förbundet
den aktuella situationen främst påverkas därav, att de nuvarande
kvotbestämmelserna medför stora svårigheter vid planerandet av butikslokaler
i nybyggen, samt ifrågasätter, om det över huvud är möjligt att tillfredsställande
lösa den här aktuella frågan, om icke en betydande ökning
av den s. k. kvadratmeterkvoten sker. Förbundet understryker vidare vikten
av att hälsovårdsbestämmelserna om lägsta takhöjder för livsmedelsbutiker
uppmjukas.

Kooperativa förbundet vill ansluta sig till de av de sakkunniga anförda
slutsatserna, vilka överensstämmer med uppfattningen inom den konsumentkooperativa
rörelsen, att fri företagskonkurrens inom butikshandeln är den
bästa vägen att tillgodose konsumenternas intressen. Om näringsfrihetsnämnden,
såsom de sakkunniga föreslagit, i sin instruktion bemyndigas att
i förekommande fall upptaga förhandlingar för att få en friare konkurrens
till stånd på de nya bostadsområdena, anser förbundet det var självfallet,
att de allmänna konsumentintressena i dessa områden beredes tillfälle att
framföra sina synpunkter för nämnden. Förbundet finner det framför allt
vara angeläget, att hänsyn vid sådana förhandlingar tages till de skilda
företagsformernas effektivitet, sådan den kommer till uttryck i förmågan
att hålla lägsta möjliga priser.

Sveriges allmännyttiga bostadsföretag ställer sig likaledes i huvudsak
positivt till de sakkunnigas synpunkter men ger uttryck åt vissa kritiska
erinringar. Organisationen framhåller sålunda, att nybyggnad,‘lområden i

244

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

tätorter i regel varierar i storlek mellan 200—600 familjer. Då två speceributiker
torde kunna existera på ett sådant område först när man närmar
sig den övre gränsen, synes det organisationen vara ogörligt att med ett så
begränsat kundunderlag ge möjlighet till stor frihet för konsumenterna. Organisationen
betonar, att den enskilda handeln består av sinsemellan konkurrerande
enheter och att det därför icke går att behandla den enskilda
handeln såsom eu enda enhet, som konkurrerar med konsumentkooperationen.
Även två enskilda livsmedelsbutiker inom ett och samma område
konkurrerar lika hårt som en konsumentkooperativ och en privat affär. Orsaken
till att organisationen likväl anser det riktigt att, då två butikslokaler
står till disposition, den ena tilldelas konsumentkooperationen och
den andra en privat affärsman, är att de båda grupperna representerar två
helt skilda distributionsformer. Ehuru organisationen väl i och för sig reservationslöst
ansluter sig till de sakkunnigas åsikt att valet mellan kooperativ
och enskild företagsamhet i den mån så är möjligt bör överlämnas åt
konsumenterna, finner organisationen det vara omöjligt att tänka sig hur
detta i praktiken skulle ske. Affärsinnehavaren måste nämligen av tekniska
skäl utväljas långt innan uthyrningen av bostadslägenheterna äger rum.
Det enda praktiskt användbara tillvägagångssättet anser organisationen
därför vara det hittills tillämpade, att hyresvärden själv bestämmer, vem
som skall driva affär i affärslokalen. Detta bör dock icke ske slumpvis och
efter subjektiv bedömning av frågan, utan företrädare för enskild och konsumentkooperativ
handel bör enligt organisationen ges tillfälle att framföra
sina synpunkter. Organisationen förklarar sig ej kunna dela de sakkunnigas
uppfattning, att val av affärsinnehavare skulle kunna hänskjutas
till ett för hela riket centralt organ, utan anser att frågan lämpligast handhaves
av de lokala myndigheterna, i den mån hyresvärdens beslut kan överklagas.
Organisationen fäster i anslutning till de här behandlade spörsmålen
uppmärksamheten vid att höga överlåtelsesummor visat sig förekomma vid
överlåtelser av affärsrörelser på nya bostadsområden.

Kommerskollegium lämnar de sakkunnigas förslag rörande butikshandeln
på nya bostadsområden utan annan erinran än att kollegium finner
förhandlingsuppgiften böra anförtros åt lokala myndigheter, i första hand
länsstyrelserna, vilka med mindre besvär, kostnad och tidsutdräkt kan
utföra den undersökning på platsen och hålla de överläggningar med kommunala
myndigheter och andra intresserade parter, som måste förutses i
regel bli erforderliga.

Stockholms handelskammare, handels kamrarna i Gävle och Luleå, Sveriges
köpmannaförbund samt Stockholms köpmannaförbund riktar anmärkningar
mot att de sakkunniga icke närmare undersökt och bedömt omfattningen
och den närmare beskaffenheten av de missförhållanden, som gjort
sig gällande.

Stockholms handelskammare finner det vara anmärkningsvärt, att de sakkunniga
utgått från den uppfattningen att problemet vore löst, därest blott
de båda företagsformerna — konsumentkooperativ och enskild handel -

245

Kungl. Maj:is proposition nr 103.

bleve representerade inom ett och samma bostadsområde. Lika anmärkningsvärt
anser handelskammaren det vara, att de sakkunniga icke närmare
utvecklat konsekvenserna för enskild företagsamhets vidkommande av
tillämpningen av denna princip, som enligt kammaren måste komma att
medföra en successiv förskjutning av den enskilda handelns andel av omsättningen
till förmån för den konsumentkooperativa andelen däri. De av
de sakkunniga uppdragna riktlinjerna anser handelskammaren icke kunna
leda till någon lösning av problemet. I avvaktan på den friare allmänna
ekonomiska politik, som även när det gäller butikshandeln på nya bostadsområden
enligt handelskammaren utgör den avgörande betingelsen för fri
konkurrens, anser handelskammaren de av reservanterna föreslagna åtgärderna
böra genomföras. Med hänsyn till problemets samband med själva
bostadsproduktionen ifrågasätter handelskammaren vidare, huruvida icke
vissa resultat skulle kunna uppnås genom förbehåll vid lämnande av statsbidrag
eller statliga lån till bostadsproducerande eller bostadsförvaltande
företag.

Stockholms köpmannaförbund vänder sig likaledes bestämt mot den av
de sakkunniga framförda tanken, att problemet delvis skulle kunna finna
sin lösning om blott såväl enskild som konsumentkooperativ handel vore
representerade inom ett och samma bostadsområde. Det kan enligt förbundets
mening icke vara rimligt, att den speciella strukturen hos den konsumentkooperativa
rörelsen får motivera, att denna rörelse alltid skall ha rätt
till åtminstone hälften av butikslokalerna.

Förbundet finner det vara uppenbart, att de principer som för närvarande
tillämpas i själva verket innebär, att en kvotering faktiskt tillämpas,
och detta medför i bästa fall, att kooperationen tilldelas varannan affär
och enskild handel varannan. En sådan kvotering finner förbundet sig under
inga förhållanden kunna godtaga. Om en dylik schematisk uppdelning icke
kan undvikas, återstår enligt förbundets uppfattning icke någon annan grund
för kvoteringen än de förhållanden, som utvecklats under en tid med fri
konkurrens om butikerna. Detta skulle innebära, att kvotrelationen mellan
de båda företagsformerna skulle ändras från 1—1 till 3—1 till förmån för
enskild handel.

Någon bestämd kvotering anser förbundet icke behöva tillämpas. Som ett
oavvisligt krav måste dock gälla, att hänsyn tages till den betydligt större
andel av livsmedelsomsättning, som den enskilda handeln förmått skapa
under tider av fri konkurrens. Även om man icke för den skull obetingat
tillämpar regeln tre privata affärer på en konsumaffär, bör detta i varje
fall innebära, att den privata handeln tilldelas ett betydligt större antal
butiker än konsumentkooperationen inom sådana områden, där det finns
möjlighet att inlägga flera affärer. Genom att bostadsproduktionen, i varje
fall vad Stockholm angår, numera i allt väsentligt äger rum på stadens
mark, är det möjligt för stadens myndigheter att binda de stora bostadsproducerande
företagen vid den ifrågavarande planeringen, självfallet
dock med rätt för vederbörande att företaga erforderliga juste -

246

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

ringar under exploateringsarbetet. En pa sadant sätt skisserad anordning
skulle leda till större offentlighet vid fördelningen av butikslokaler och i
varje fall förebygga den underhandsfavorisering av konsumentkooperationen
som enligt förbundets uppfattning förekommer i stor utsträckning.

Handelskammaren i Visby framhåller betydelsen av att de enskilda näringsidkarna
på nybyggnadsområdena i tätorter erhåller större möjligheter
än för närvarande är fallet att bli företrädda i de s. k. allmännyttiga byggnadsföretagen,
så att det nu rådande systemet med ett ofta ensidigt gynnande
av konsumentkooperationen försvinner.

Handelskamrarna i Gävle och Luleå instämmer i bär förevarande avseende
i vad reservanterna anfört, därvid handelskammaren i Luleå upplyser,
att sådan kvotering mellan kooperation och enskilda butiker, för vilken
redogjorts av bl. a. reservanterna, även förekommer inom handelskammarens
distrikt. Båda handelskamrarna anser det vara av vikt, att fri konkurrens
om butikslokalerna uppkommer.

Departementschefen.

Enligt sina direktiv har de sakkunniga också undersökt, huru konkurrensförhållandena
utvecklat sig inom butikshandeln på tätorternas nybyggnadsområden.
Undersökningen visar, att konkurrensen till följd av olika
omständigheter är begränsad. Till en början fästes uppmärksamheten på den
betydelse, som byggnadslagens bestämmelser om generalplan och stadsplan
fått i detta sammanhang. Myndigheterna eftersträvar redan vid upprättandet
av dessa planer att anpassa de blivande butikernas antal och läge efter
vad som anses lämpligt med hänsyn till nybyggnadsområdets utsträckning,
folkmängden, kommunikationerna in. m. Utgöres området av kommun tillhörig
mark, som upplåtes med tomträtt, kan kommunen få ett avgörande
inflytande på den närmare utformningen av bebyggelsen och därmed också
på butiksbeståndet. Särskilt i rikets tre största städer har detta inflytande
varit märkbart. De sakkunniga erinrar även om den byggnadsverksamhet,
som numera i stor utsträckning bedrives av de s. k. allmännyttiga byggnadsföretagen.
Eftersom ett sådant företag ofta bebygger ett stort sammanhängande
område, blir planläggningen av nya bostadsområden ytterligare
centraliserad. Varje företag försöker naturligen begränsa antalet butikslokaler
inom sitt område, så att samtliga butiksinnehavare får möjlighet att
driva en bärkraftig rörelse.

De sakkunniga påpekar, att de nuvarande förhållandena på byggnadsmarknaden
föranlett en hård konkurrens mellan enskild och kooperativ handel
om tillgängliga butikslokaler. Den enskilda handelns företrädare gör gällande,
att denna konkurrens icke är fri. Konsumentkooperationen skulle
nämligen gynnas av de allmännyttiga byggnadsföretagen. Den tilldelas flera
butiker än som är rimligt med hänsyn till de båda företagsformernas andel
i den totala omsättningen. Vid fri konkurrens skulle den enskilda handelns

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

247

intresse av att få tillräckligt många lokaler bli bättre tillgodosett. Från
kooperationens sida förnekas att den blivit obehörigen gynnad av fastighetsägarna.
Däremot har den, framförallt under tidigare år, haft svårt att få butikslokaler
inom områden som bebyggts av enskilda byggmästare.

Sammanfattningsvis anför de sakkunniga, att konkurrensen mellan olika
företag och olika företagsformer på nya bostadsområden i många fall torde
vara alltför hämmad till följd av den begränsade tillgången på butikslokaler.
Den enda praktiska utvägen att förbättra förhållandena är att redan
vid utformningen av ny bebyggelse söka skapa förutsättningar för en lämpligt
avvägd konkurrens. Man bör därför eftersträva att göra ramen för den
blivande butikshandeln så vid och elastisk som möjligt samt att bereda
skilda företagsformer tillfälle att bli företrädda inom varje nybyggnadsområde.

De sakkunniga har avstått från att närmare bedöma frågan i vilken utsträckning
olika företagsformer blivit gynnade eller missgynnade. De anser
sig emellertid kunna fastslå att missförhållanden förekommit samt att den
nuvarande ordningen är ägnad att skapa irritation och missnöje hos företrädarna
för de skilda företagsformerna.

Vid sin prövning av spörsmålet, hur dessa olägenheter lämpligen bör undanröjas,
har de sakkunniga avvisat tanken på tvingande bestämmelser. De
kan ej förorda en ordning, enligt vilken näringsfrihetsnämnden skulle få
befogenhet att tvångsvis fördela tillgängliga butiksutrymmen.

Enligt de sakkunnigas mening är förhandlingslinjen den bästa lösningen.
En öppen och offentlig debatt inför ett forum med vana att handlägga konkurrensfrågor
skulle säkerligen bana väg för en friare konkurrens på detta
område. Onekligen skulle det vara av stort värde, om förhandlingarna kunde
föras inför ett lokalt organ som är väl insatt i förhållandena på orten.
Det kan dock antagas att bedömandet skulle ske efter friare linjer, därest
förhandlingarna förlädes till ett centralt organ. De sakkunniga förordar
därför, att förhandlingsuppgiften anförtros åt näringsfrihetsnämnden. Den
skulle sålunda vara skyldig att upptaga förhandlingar med berörda parter
i syfte att skapa en så fri konkurrens som möjligt inom detaljhandeln på
nya och ombyggda bostadsområden i tätorterna. Förhandlingarna bör äga
rum, innan beslut fattas om bebyggelsens närmare utformning.

Enligt reservanternas uppfattning finns intet i och för sig att erinra mot
de principer som de sakkunniga uppställt för planeringen av nybyggnadsområden
i tätorter. Därvid har nämnts att samråd angående denna planering
under senare år ägt rum mellan näringslivets organisationer och de
kommunala myndigheterna. Reservanterna finner angeläget, att samarbetet
fortsättes och utbygges. Vidare ifrågasättes om icke husmoders- eller andra
konsumentorganisationer bör deltaga i samarbetet.

Från reservanternas sida göres gällande, att de kommunala bolagen, åtminstone
i Stockholm, vid uthyrningen av livsmedelsbutiker tilldelar den
enskilda handeln och konsumtionsföreningen varannan butik inom sina bo -

248

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

stadsområden. En sådan kvotering är icke rättvis. Den innebär nämligen,
att den enskilda handeln genom åtgärder från det allmännas sida efter hand
får sin andel i omsättningen minskad till 50 procent.

Samtliga remissinstanser, som yttrat sig i frågan, understryker att konkurrensen
mellan olika företagare och företagsformer om möjligt bör vara
fri på butikshandelns område. Sålunda framhåller Kooperativa förbundet,
att konsumenternas intressen bäst tillgodoses härigenom. Från olika håll
betonas emellertid svårigheten att under nuvarande förhållanden på byggnadsmarknaden
upprätthålla en fri konkurrens på nya bostadsområden.
Ingen av remissinstanserna har velat påyrka införandet av tvingande lagbestämmelser.

I flera remissyttranden ägnas särskild uppmärksamhet åt frågan, hur blivande
butikslokaler inom nybyggnadsområden skall kunna fördelas på ett
rättvist sätt mellan enskild och kooperativ handel. I likhet med de sakkunniga
finner HSB fördelningen böra ske så, att den fria konkurrensen i görligaste
mån upprätthålles. HSB bestrider, att de kooperativa byggnadsföretagen
skulle nämnvärt gynna den kooperativa handeln vid fördelningen av
tillgängliga lokaler. Kooperativa förbundet finner självklart, att konsumenterna
skall få tillfälle att framföra sina synpunkter vid de tilltänkta förhandlingarna
inför näringsfrihetsnämnden. Därvid bör särskild hänsyn tagas
till de olika företagsformernas förmåga att hålla låga priser. Sveriges
allmännyttiga bostadsföretag betonar svårigheten att fördela butikslokalerna
så, att ingen blir missgynnad. Nybyggnadsområdena är i allmänhet för
små för att medgiva konsumenterna frihet vid val av skilda företagsformer.

Tre handelskammare samt de båda största köpmannasammanslutningarna
anmärker mot att de sakkunniga varken närmare undersökt de missförhållanden,
som framträtt beträffande fördelningen av nya butikslokaler, eller
försökt lösa detta spörsmål på ett tillfredsställande sätt. Dessa remissinstanser
kan icke godtaga den nu tillämpade principen, att enskild och kooperativ
handel skall ha samma andel i nytillkommande butikslokaler. En sådan
fördelning möjliggör nämligen för den kooperativa handeln att utbreda
sig i en omfattning, som icke skulle vara tänkbar under normala förhållanden.

Kommerskollegium och Sveriges allmännyttiga bostadsföretag kan icke
biträda de sakkunnigas förslag, att förhandlingarna i hithörande frågor
skall äga rum inför näringsfrihetsnämnden. De anser alt förhandlingarna
i stället bör anförtros lokala myndigheter. Kommerskollegium tänker därvid
i första hand på länsstyrelserna.

Såsom i andra sammanhang understrukits är det ur samhällets synpunkt
angeläget, att konkurrensen är fri inom butikshandeln. En förutsättning
härför kan i viss mån sägas vara att tillgången på butikslokaler icke är begränsad.
I princip bör här som eljest tillgången bestämmas uteslutande av
den efterfrågan som uppstår under fria konkurrensförhållanden. Denna

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

249

grundsats kan dock icke alltid upprätthållas — hänsyn måste nämligen tagas
till andra ur samhällets synpunkt lika viktiga intressen. Framförallt gäller
detta tätorternas nybyggnadsområden. Byggnadslagens bestämmelser om
generalplan och stadsplan måste beaktas. Bebyggelsen får icke utformas hur
som helst och bl. a. måste tillses att butikerna förlägges till lämpliga platser.
Myndigheterna kan därvid knappast undgå att försöka avväga butikernas
antal så, att varje rörelseidkare får en tillfredsställande avkastning. Även
den krisbetonade byggnadsregleringen spelar en viss roll. Syftet med denna
reglering är främst att tillgodose bostadsbehovet. Det i och för sig berättigade
kravet på ett ökat antal butikslokaler inom nybyggnadsområden kan därlör
endast delvis beaktas. Icke heller kan förnekas att hyresregleringslagen
har en i viss mån konkurrensbegränsande verkan. Såsom de sakkunniga
framhållit är det dock önskvärt att de här angivna regleringarna i görlig
mån tillämpas på ett sådant sätt att friare konkurrens åstadkommes inom
butikshandeln.

t likhet med de sakkunniga finner jag det olämpligt att försöka mildra
de konkurrensbegränsande verkningarna på detta område genom tvingande
föreskrifter. Såsom betonats i andra avsnitt bygger departementsförslaget
i huvudsak på den grundsatsen, att sådana verkningar skall undanröjas
genom förhandlingar. Redan av denna anledning bör tanken på att tvångsvis
genomföra ransonering av butikslokaler avvisas. Härtill kommer, såsom
de sakkunniga kraftigt understrukit, att ransoneringsåtgärder lätt får
karaktären av en statlig nyetableringskontroll. I annat sammanhang har
jag framhållit hur föga önskvärd sådan kontroll är.

Man bör ej av det anförda draga den slutsatsen att saken enligt min mening
bör falla. Av de sakkunnigas undersökningar och remissvarens innehåll
framgår, att mycket kan vinnas genom ett frivilligt samarbete mellan
myndigheterna samt företrädarna för det enskilda näringslivet och konsumenterna.
Det finns all anledning antaga att ett sådant samarbete skulle bli
fruktbärande vid utformningen av stadsplaner och byggnadsplaner. Uppenbarligen
har den samverkan, som redan förekommit, varit till nytta.

Däremot är det betydligt vanskligare att förorda en lämplig lösning av
den fråga, som vanligen anmäler sig först i ett senare skede, nämligen hur
en rättvis fördelning mellan olika företagare och olika företagsformer av
tillgängliga butikslokaler skall kunna genomföras. Av den tidigare redogörelsen
framgår, att motsättningarna mellan den enskilda handeln och konsumentkooperationen
är stora på denna punkt. Även om jag i likhet med de
sakkunniga avstår från att försöka bedöma i vilken mån dessa motsättningar
har sakligt underlag, vill jag icke bestrida att missgynnande kan ha
förekommit. Att finna en fördelningsgrund, som tillfredsställer alla, lär vara
ogörligt. Enligt min uppfattning är det icke ens möjligt att uppdraga några
allmänna riktlinjer. Förhållandena växlar från fall till fall och en mängd
olika synpunkter måste beaktas. Därför synes också här den enda utvägen
vara att få till stånd samarbete mellan berörda parter. Frivilliga överens -

250 Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

kommelser, lämpade efter omständigheterna i det särskilda fallet, skulle då
kunna ingås.

Såsom de sakkunniga funnit torde samarbetet mellan vederbörande myndigheter,
den enskilda och kooperativa handeln, byggnadsföretagen och konsumenterna
befrämjas, om något officiellt organ medverkar i en eller annan
form. Enligt de sakkunnigas mening skulle parterna kunna vända
sig till näringsfrihetsnämnden med begäran om förhandlingar. För egen
del kan jag icke ansluta mig till denna tanke. Fn förhandlingsverksamhet
av detta slag är helt väsensskild från de uppgifter som i övrigt skulle tillkomma
organet i fråga. Detta skulle i regel sakna den lokala kännedom,
som är nödvändig för ett riktigt bedömande av hithörande frågor. Dessutom
skulle förhandlingarna bli praktiskt besvärliga samt dyrbara och tidsödande.

På anförda grunder har jag i likhet med bl. a. kommerskollegium funnit,
att förhandlingsverksamheten bör uppdragas åt lokala organ. Jag biträder
även kollegiets uppfattning, att länsstyrelserna är bäst skickade för
detta uppdrag. Bland deras arbetsuppgifter ingår redan nu att i viss utsträckning
handlägga stadsplaneärenden. Länsstyrelserna är också väl insatta
i näringslivets förhållanden inom länen. Dessutom är anknytningen
till de kommunala myndigheterna god. Det synes knappast erforderligt att
i den nya lagstiftningen upptaga bestämmelser i detta hänseende. För närvarande
synes en mera tillfällig ordning vara att föredraga. En lämplig lösning
torde vara, att Kungl. Maj :t i särskilt cirkulär uppdrager åt länsstyrelserna
att under viss tid — förslagsvis tre år — följa utvecklingen, såvitt
angår butiksbeståndet inom blivande bostadsområden samt fördelningen
av planerade affärslokaler. I cirkuläret bör vidare angivas att länsstyrelserna,
om så påkallas, skall inleda förhandlingar med berörda parter för att
söka undanröja de missförhållanden som kan yppas ävensom allmänt verka
för att konkurrensen om tillgängliga butikslokaler blir så fri som möjligt.
Vidare bör det åligga länsstyrelserna att årligen till handelsdepartementet
inkomma med en redogörelse för sin verksamhet i nämnda hänseenden. Sedan
två år förflutit, synes man med ledning av inkomna redogörelser kunna
bilda sig en uppfattning om sakläget samt överväga, huruvida den nu förordade
ordningen skall avlysas eller behållas eller andra åtgärder vidtagas.

f) Organen.

Betänkandet.

Inledningsvis diskuterar de sakkunniga huruvida den prövning av samhällsskadligheten
av särskilda konkurrensbegränsningar, som de förutsätter
såsom nödvändig, kräver ett fast organ eller om den kant utövas av til 1-fälliga organ, tillsatta för varje särskilt fall. De finner övertygande
skäl tala för att uppgiften måste handhavas av ett fast organ.

Nära till hands synes ligga, framhåller de sakkunniga, att för uppgiften

Kungl. Maj ris proposition nr 103.

251

utnyttja de allmänna domstolarna. Emellertid talar mot denna
lösning så vägande skäl, att de icke ansett sig kunna förorda densamma.
Främst åberopas att för såväl bedömningsuppgiften som förhandlingsförfarandet
kräves, förutom juridisk, även ekonomisk sakkunskap. Svårigheten
att på ett organisatoriskt godtagbart sätt förse de allmänna domstolarna
med sådan sakkunskap är betydande, antingen denna sakkunskap tillföres
domstolarna genom att ett särskilt remissorgan anlitas eller genom att
ekonomiskt sakkunniga inordnas i själva domstolen. Det treinstanssystem,
som tillämpas vid de allmänna domstolarna, anses vidare medföra allvarliga
olägenheter för det slag av avgöranden, som det här är fråga om. Att för
dessa mål genomföra en tvåinstansordning inom de allmänna domstolarnas
ram möter starka såväl praktiska som teoretiska betänkligheter. Det bär
därför synts lämpligast att uppgiften anförtros åt en specialorganisation.
Endast härigenom finner de sakkunniga de särskilda krav på medverkan av
ekonomisk sakkunskap, som gör sig gällande, kunna lösas på ett tillfredsställande
sätt, samtidigt som instansordningen kan begränsas.

Mot att låta de här ifrågavarande uppgifterna omhändertagas av m o n opolutredningsbyrån
talar enligt de sakkunniga främst, att den
utredande funktionen icke bör sammanblandas med de mera direkta åtgärderna,
en tanke vilken ligger bakom även 1946 års lagstiftning. Mot att
anförtro uppgifterna åt kommerskollegium talar samma skäl. Att
utforma organet i omedelbar anslutning till kollegium med dess chef såsom
självskriven ordförande har av liknande skäl ej heller befunnits lämpligt;
därtill kommer enligt de sakkunnigas uppfattning att ordförandeskapet
torde bli förenat med en sådan arbetsbörda att det knappast skulle kunna
förenas med chefskapet för kollegium.

Pris kontrollnämnden finner de sakkunniga icke heller lämpligen
böra anförtros de nu ifrågavarande, uppgifterna. Man skulle om priskontrollnämnden
finge denna befogenhet gå miste om något väsentligt, nämligen att
få ett organ med den enda uppgiften att bevaka det samhälleliga intresset av
att motverka skadlig konkurrensbegränsning. Det kunde befaras att vid
starkt inflationstryck nämndens huvudintresse komme att koncentreras till
den i ett sådant läge nödvändiga uppgiften att genom reglering söka motverka
aktuella prisstegringstendenser. Uppmärksamheten skulle därmed
ständigt dragas från det mera långsiktiga men likaledes viktiga problemet
att söka häva skadliga konkurrensregleringar. På de sålunda angivna skälen
har de sakkunniga föreslagit att ett nytt organ upprättas — näringsfrihetsnåmnden.

För att nämnden på ett tillfredsställande sätt skall kunna omhänderha de
viktiga och ur många synpunkter ytterst krävande arbetsuppgifter, som
kommer att åvila densamma, finner de sakkunniga det oundgängligen nödvändigt
att såväl domarerfarenhet som ekonomisk erfarenhet blir företrädd
inom nämnden. I nämnden bör därför ingå dels ledamöter, vilka tjänstgjort
såsom domare i framskjuten ställning, dels ock ledamöter, vilka i sin tidigare
verksamhet förvärvat särskild insikt i ekonomiska frågor. För att ge

252

Kungl. Maj. ts proposition nr 103.

nämnden en så vid förankring som möjligt inom företagarevärlden och de
stora konsumentgrupperna anses det vidare angeläget, att vid sidan av de
oberoende juridiska och ekonomiska fackmännen inom nämnden beredes
plats även åt representanter för såväl företagarvärlden som de allmänna
konsument- och löntagareintressena. Att genomföra en dylik representation
har erbjudit vissa svårigheter. Ville man låta näringslivets olika grenar på
ett åtminstone i någon mån representativt sätt företrädas inom nämnden
skulle denna, inberäknat motsvarande antal företrädare för konsument- och
löntagarintressena, komma att bli otympligt stor. Att låta de olika företagargrupperna
ena sig'' om ett begränsat antal gemensamma representanter
har de sakkunniga funnit olämpligt med hänsyn till de motstridiga intressen
som gör sig gällande inom näringslivet. Överlätes på Kungl. Maj :t
att efter fritt val utse några få personer som skulle representera företagarintressena,
skulle detta i själva verket icke innebära en lösning av svårigheten
utan snarare ett sätt att dölja den, intill dess Kungl. Maj :t ställdes
inför uppgiften att finna de personer, vilka kunde anses representativa för
hela den enskilda, jordbrukskooperativa och konsumentkooperativa företagsamheten
på produktionens, distributionens och serviceverksamhetens
alla områden.

En lämplig lösning har de sakkunniga därför funnit vara att ge nämnden
en fast »kärna» av oberoende fackmän, och därutöver låta vissa av ledamöterna
alternera alltefter beskaffenheten av de ärenden, som upptages till
behandling. Det föreslås sålunda, att näringsfrihetsnämnden får fyra fasta
och helt oberoende ledamöter, av vilka två skall äga domarerfarenhet och
två vara ekonomiskt kunniga, samt att därjämte inom nämnden skall tjänstgöra
tre tillfälliga ledamöter, utsedda särskilt för varje ärende bland ledamöterna
av ett till nämnden knutet råd. Av de tre tillfälliga ledamöterna
skall en vara företrädare för företagarintressena samt en för konsument- och
löntagarintressena. De skall utses av nämndens ordförande under hänsynstagande
till varje ärendes särskilda beskaffenhet. Den tredje tillfällige ledamoten
av nämnden skall utgöras av företrädaren inom rådet för den statliga
myndighet, till vars verksamhetsområde ärendet närmast har anknytning
— när det gäller bankväsendet, bank- och fondinspektionen; när det
gäller försäkringsväsendet, försäkringsinspektionen; när det gäller jordbruk
och jordbrukskooperativ verksamhet, jordbruksnämnden; i frågor rörande
bostäder och byggnadsämnesproduktion, bostadsstyrelsen; i övriga
frågor avseende industri, hantverk, handel, sjöfart etc., kommerskollegium.
Denne sistnämnde representant får dock icke tillhöra monopolutredningsbyrån.
Även i detta fall föreslås ordföranden skola avgöra vilken representant
som skall ingå som tillfällig ledamot av nämnden.

I fråga om nämndens fyra fasta ledamöter framhåller de sakkunniga, att
det är av särskild vikt, att de utväljes bland personer, som står helt fria i
förhållande till näringslivet. Beträffande de två ekonomiskt sakkunniga ledamöterna
anser de sakkunniga det vara önskvärt, att de äger ingående och

253

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

vidsträckt kännedom om näringslivets konkreta förhållanden. Det är enligt
de sakkunniga lämpligt, att de i sin tidigare verksamhet sysslat med praktiska
ekonomiska frågor. En uttrycklig fordran på sådan praktisk erfarenhet
har de sakkunniga dock ej ansett tillrådligt att föreslå, då det kan bli svårt
att finna lämpliga personer med praktisk ekonomisk erfarenhet som samtidigt
står fullt fria från intressen inom näringslivet.

För att göra det möjligt att grunda beslut inom nämnden på en diskussion
inom en mera representativ sammanslutning föreslår de sakkunniga att,
såsom nyss antytts, till nämnden knytes ett råd. I rådet skall finnas företrädare
för de viktigaste riksorganisationerna av företagare, nämligen riksorganisationerna
för industrien, grosshandeln, detaljhandeln, hantverket och
småindustrien, jordbruket samt bank- och försäkringsväsendet. Härjämte
hör sådana företagare, som är fristående från de stora riksorganisationerna,
tillerkännas två platser. Även konsumentkooperationen anses skola ha en
egen företrädare. De allmänna konsument- och löntagarintressena bör ha
tillgång till sex platser, så att en allsidig och fyllig representation för dessa
intressen möjliggöres. De sakkunniga föreslår vidare att det i rådet skall
ingå representanter för de förut angivna statliga myndigheterna, som har
administrativa uppgifter på det ekonomiska området, nämligen kommerskollegium,
jordbruksnämnden, bostadsstyrelsen, bank- och fondinspektionen
samt försäkringsinspektionen. Hela antalet ledamöter föreslås i enlighet
med vad salunda anförts bli 21. Rådet skall enligt de sakkunniga icke
ha att fatta beslut och omröstningar skall ej heller förekomma inom detsamma.

Uppgiften att hindra skadlig konkurrensbegränsning är i första hand ett
samhällsintresse. De sakkunniga anser därför att initiativ till ingripanden i
första hand bör komma från ett samhälleligt organ. Då de sakkunniga ej
finner det vara lämpligt, att nämnden själv ålägges taga initiativ till ingripanden
föieslar de, att det tillsättes en av nämnden oberoende ombudsman
för näringsfrihets frågor med en ställning i huvudsak liknande en allmän
åklagares. Ombudsmannen skall enligt de sakkunnigas förslag ha avlagt för
behörighet till domarämbete föreskrivna kunskapsprov.

Det bör enligt de sakkunniga åligga ombudsmannen att på grundval av
material från monopolutredningsbyrån och andra källor söka i första hand
taga initiativ till alt sådana frågor, som ur allmänna synpunkter förefaller
vara av väsentligt intresse, kommer upp till behandling inom nämnden. I
manga fall torde erforderlig rättelse komma till stånd, redan innan ombudsmannen
fått tillfälle att föra ett ärende inför nämnden. Vid de förundersökningar,
som ombudsmannen utför på grundval av material från monopolutredningsbyrån
och andra källor, kan han t. ex. ha anledning att hänvända
sig för närmare informationer till den part, som skulle komma att
uppträda på svarandesidan. Om denna part härvid erbjuder sig att självmant
undanröja sådan konkurrensbegränsning, som kunnat föranleda talan,
måste ombudsmannen naturligen avskriva ärendet.

254

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

Den utredningsapparat, som utgör cn förutsättning för såväl näringsfrihetsnämndens
som ombudsmannens arbete, anser de sakkunniga böra tå en
självständig ställning i förhållande till båda dessa organ. Det framstår nämligen
såsom ett väsentligt intresse, att det finns en myndighet, som kan koncentrera
sig på utrednings- och publiceringsuppgiften, vilken i vissa fall
kan komma i konflikt med omsorgen om mera direkta åtgärder. De sakkunniga
föreslår därför en tredelad organisation, bestående av en näringsfrihetsnämnd,
en ombudsman för näringsfrihetsfragor samt en utbyggd avdelning
för monopolutredningar inom kommerskollegium.

Med" hänsyn till de starka garantier för ett riktigt och skäligt avgörande,
som efL fackmannaorgan med näringsfrihetsnåmndens sammansättning erbjuder
inom sitt särskilda arbetsfält, har de sakkunniga ifrågasatt, om det
erfordras någon möjlighet till omprövning i högre instans av näringsfrihetsnämndens
beslut. Emellertid anses försiktigheten bjuda, att parterna icke
frånhändes möjligheten att vinna ändring i nämndens beslut, särskilt som
detta är mest överensstämmande med svenska rättsliga traditioner.

Att för detta ändamål inrätta ett särskilt organ befinnes mindre lämpligt.
Även möjligheten att låta besvär över näringsfrihetsnåmndens beslut avgöras
av Kungl. Maj :t i statsrådet avböjes. I stället förordas att endera högsta
domstolen eller regeringsrätten väljes, därvid de sakkunniga finner övervägande
skäl tala för regeringsrätten.

Reservanterna.

1 främsta rummet finner reservanterna betänkligt, att de under lagen hörande
frågorna enligt de sakkunnigas förslag skulle komma att avgöras av
en myndighet av näringsfrihetsnämndens typ. Näringslivets under senare
tid rikt dokumenterade erfarenheter av administrativa organs handläggande
av vitala ekonomiska frågor ger anledning till uppfattningen, att ärendena
icke alltid behandlats med tillräcklig insikt, snabbhet och omsorg. Det
har dessutom ej sällan visat sig att när dylika organ inrättats de hastigt
vuxit ut i omfattning och fått ökad befogenhet att ingripa reglerande. De
har med andra ord blivit redskap i planhushållningens tjänst. Såsom exempel
härpå hänvisar reservanterna till priskontrollnämndens utveckling och
framhåller att nämnden numera närmast kommit att bli ett medel att inom
ramen för en bunden hushållning motverka inflationen. Reservanterna befarar,
att näringsfrihetsnämnden i stort sett kan komma att bli en parallell
till priskontrollnämnden eller en fortsättning, när denna upphör. I sistnämnda
fall finner reservanterna det ligga nära till hands att antaga, att den avskaffade
eller under avveckling stående nämndens personal i stor utsträckning
överflyttas till den nya nämnden, medförande det äldre organets traditioner
och i enlighet därmed behandlande näringslivets problem i samma
anda av motsatsställning och bristande anpassningsförmåga.

Reservanterna framhåller vidare de i nuvarande statsfinansiella läge betänkliga
kostnader, som de nya statsorganen skulle komma att medföra.

255

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

Herr Gillbergs yttrande.

Mot den av de sakkunniga föreslagna organisationen har herr Gillberg
i första hand den principiella invändningen, att det alltid inger betänkligheter
att genom upprättandet av en specialdomstol undandraga de allmänna
domstolarna ett viktigt område av lagtillämpningen. Den konstruktion av
näringsfrihetsnämnden de sakkunniga föreslagit påstås vara ägnad att
öka betänkligheterna. Näringsfrihetsnämnden skulle i väsentliga stycken
komma att bli en fortsättning av den nuvarande priskontrollnämnden, vilket
är särskilt påtagligt i fråga om ensamföretagen, där organets funktion
enligt de sakkunnigas förslag skulle bli rent prisövervakande och prisbestämmande.
Herr Gillberg framhåller vidare faran för att näringsfrihetsnämnden
kan bli ett medel att bedriva en ekonomisk politik, som leder till
ökad kontroll av näringslivet vida utöver den, som erfordras för att hindra
samhällsskadlig konkurrensbegränsning. Det föreligger enligt hans mening
också risk för att näringsfrihetsnämnden, främst på förhandlingsstadiet,
skulle söka astadkomma strukturförändringar, som herörda parter
inom näringslivet skulle tro sig nödsakade att godtaga för att undgå ännu
mera otillfredsställande alternativ. Näringsfrihetsnämnden skulle, förklarar
han, komma att få en betydande maktställning, som skulle bli särskilt
framträdande därför att lagtexten, motiven till denna och bristen på tidigare
erfarenhet skulle lämna fältet öppet för en utomordentligt löslig rättstillämpning.
Att detta skulle starkt minska rättssäkerheten finner herr Gillberg
vara uppenbart. Dessa betänkligheter anser han förstärkas därav att de
sakkunniga i annat sammanhang framhållit, att lagtillämpningen borde avpassas
efter de ekonomiska förhållandena i allmänhet och särskilt efter förändringarna
i de allmänna konjunkturerna.

I fråga om nämndens sammansättning framhåller herr Gillberg, att särskilda
svårigheter måste uppkomma vid valet av representant för företagsintresset
i det fall då två parter inom näringslivet står emot varandra. Den
omständigheten, att konsument- och löntagarintressena är företrädda inom
nämnden, kan i sådant fall icke utgöra någon garanti för att sammansättningen
blir rättvist avvägd.

Rem issyttrandena.

Fiågan huruvida ärendena bör prövas och avgöras av allmän domstol
eller av ett särskilt inrättat organ samt om organet i sistnämnda fall bör ha
karaktären av specialdomstol eller vara av administrativ typ diskuteras i
flera yttranden.

Såsom antytts redan i samband med redogörelsen för lagstiftningens allmänna
uppläggning har statens jordbruksnämnd samt bank- och fondinspektionen
förordat att näringsfrihetsnämnden ges karaktären av specialdomstol.

Statens jordbruksnämnd finner det vara av största vikt, att frågan om

256

Kungi. Maj:ts proposition nr 103,

offentligt ingripande mot konkurrensbegränsningar bedömes i en fullt objektiv
instans utan påverkan av politiska synpunkter. Det tillämpande organet
bör därför ha karaktären av domstol, som vid förhandlingarna följer de
regler om fri bevisprövning in. in., vilka givits i nya rättegångsbalken.

Bank- och fondinspektionen — som föreslår att förhandlingsuppgiften
lägges på ombudsmannen — förordar såsom dömande myndighet en specialdomstol,
men anser att man, om antalet mål icke blir alltför stort, bör
kunna anlita vissa av de allmänna domstolarna, förslagsvis rådhusrätterna
i de tre större städerna; därvid finge domstolarna förstärkas med erforderligt
antal bisittare med ekonomisk sakkunskap.

Även Svea hovrätt anser att nämnden bör ha domstols karaktär.

Sveriges lantbruksfärbund ger uttryck åt den bestämda uppfattningen, att
en större tillit till nämndens opartiskhet och oberoende av påtryckningar
skulle föreligga, om dess karaktär av domstol starkare framhävdes.

I flera remissyttranden förordas att prövningen uppdrages åt de al 1-männa domstolarna.

Statskontoret anför sålunda:

Även om långtgående inskridanden mot olämpliga och skadliga konkurrensbegränsningar
skulle anses påkallade genom införande av den av de
sakkunniga förordade lagstiftningen på området, finner statskontoret dock
starka betänkligheter möta mot att för ändamålet tillskapa ett domstolsliknande
organ (näringsfrihetsnämnd) med särskild åklagare (ombudsman
för näringsfrihetsfrågor), vilket organ skulle ha befogenhet att vidtaga
tvingande åtgärder gentemot företagarna. Enligt ämbetsverkets mening
kunna avgörande hinder icke anses föreligga mot att handläggningen av
konkurrensbegränsningsfrågor anförtros de allmänna domstolarna, varvid
det dock torde vara lämpligt, att befogenheten att upptaga dessa mål till
prövning begränsas till vissa bestämda underrätter. Det synes ock kunna
övervägas att tillföra i vart fall underrätten speciell sakkunskap vid målens
avgörande.

Handelskammaren i Borås framhåller att allmän domstol måste vara beredd
på att avgöra vilken sak som helst, som icke hör under specialdomstol.

Kommerskollegium hyser en annan uppfattning. Kollegium framhåller,
att vid en lagstiftning med skälighetsprövning de slutliga avgörandena icke
enbart kan grundas på sakutredningar utan även förutsätter värderingar.
Med hänsyn härtill finner kollegium det vara mest ändamålsenligt att tilllämpningen
av en dylik lag handhaves av ett administrativt organ
och icke av de allmänna domstolarna, vilka i allmänhet ej torde äga tillgång
till den ekonomiska expertis, som fordras för värderingarna. Kollegium förklarar
sig icke dela farhågorna, att nämnden skulle bli ett instrument för
samhällsekonomisk plandirigering på bekostnad av enskilda medborgares
rättssäkerhet.

Kommerslcollegium — som på sätt i det föregående anförts förordar att
lagstiftningen tills vidare begränsas till att avse ett förhandlingsförfarande

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

257

utan förbindelse med tvingande förelägganden — finner det ligga närmast
till hands att lagstiftningens handhavande anförtros åt kollegium. Syftet att
hålla den utredande och den förhandlande verksamheten isär finner kollegium
lämpligen kunna tillgodoses genom att den senare uppgiften förlägges
till kollegiets handels- och administrativa byrå. Avgörandet av fråga huruvida
förhandling skulle upptagas eller ej borde ankomma på generaldirektören
efter föredragning av chefen för handels- och administrativa byrån.
Därest förhandlingsuppgiften anförtros kollegium föreslås att till ämbetsverkets
förfogande ställes ett råd av i stort sett den sammansättning som de
sakkunniga tänkt sig.

Frågan om nämndens sammansättning har berörts av åtskilliga
remissinstanser.

Statens priskontrollnämnd ifrågasätter, om det icke vore bättre om näringsfrihetsnämnden
gåves en fastare organisation än som föreslagits beträffande
de tre tillfälliga ledamöterna. Enligt nämndens uppfattning vore
det bäst att göra samtliga ledamöter av näringsfrihetsnämnden till fasta
ledamöter. Om detta icke är möjligt anser nämnden att rådet, ur vilket de
tillfälliga ledamöterna skall utses, borde få färre ledamöter.

Förslaget att nämndens ordförande skall utse de tillfälliga ledamöterna
avstyrkes i flera yttranden.

Svea hovrätt anför i denna del:

Tekniskt sett måste det s. k. rådet anses tillhöra näringsfrihetsnämnden
själv på samma sätt som nämndemännen i ett tingslag äro knutna till häradsrätten.
Rådsledamöterna ha enligt lagförslaget dubbla uppgifter: dels
kunna de sitta med i nämnden och deltaga i dess förhandlingar och beslut,
dels ha de att avgiva rådgivande yttranden i vissa ärenden. Dessa båda funktioner
synas emellertid icke vara förenliga. Som tidigare nämnts är det icke
utsagt på vilket stadium av ett ärendes handläggning rådet skall höras. Om
detta sker, innan ordföranden utvalt de rådsledamöter som skola sitta med i
nämnden vid ärendets behandling, kommer ordföranden att i förväg känna
alla rådsledamöternas uppfattning i saken. Han kan då lätt utsättas för
misstanken att välja ut dem som hysa samma uppfattning som han själv.

överhuvud måste tanken att låta ordföranden tillkalla de icke permanenta
bisittarna väcka betänkligheter, eftersom fråga ofta är om ärenden, i vilka
en prövning efter skäligheten kommer att äga rum.

Stockholms handelskammare yttrar:

Det är uppenbart, att nämndens sammansättning är av stor betydelse för
rättssäkerheten och enhetligheten i nämndens avgöranden. Ur dessa synpunkter
är förslaget icke tillfredsställande. Det är sannolikt, att bland företrädarna
för allmänna konsument- och löntagarintressen finnas personer
med växlande intresse för konkurrensbegränsningar. Det är också troligt,
att de personer som företräda företagarintressen och de som representera
den statliga myndigheten ha olika principiell uppfattning i grundläggande
frågor. Den växlande sammansättningen måste därför, även om de fasta
medlemmarna utgöra en majoritet, leda till en från fall till fall skiftande bedömning.
Ordförandens skyldighet att utse dem som skola tjänstgöra i
nämnden kan till följd härav leda till att hans opartiskhet kan misstänkliggöras.

17 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 103.

258

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

Sveriges grossistförbund och Svenska reklamförbundet hyser även betänkligheter
mot anordningen att låta ordföranden från fall till fall utse en representant
för företagarintressena.

Av hänsyn främst till rättssäkerhetens intresse förordas från några håll
att den juridiska sakkunskapen i nämnden förstärkes. Statens jordbruksnämnd
anför sålunda:

För att säkerställa ett objektivt bedömande och för att allmänheten skall
få förtroende för att avgörande sker med största möjliga hänsyn till rättssäkerheten
synes vara lämpligt, att i domstolen ingå fler jurister än de som
föreslagits skola ingå i näringsfrihetsnämnden. Organets ordinarie^ ledamöter
böra därför utgöras av tre i domarvärv erfarna jurister och tva ekonomiska
experter, som icke kunna anses företräda intressen inom näringslivet.
Samtliga dessa ledamöter jämte erforderligt antal ersättare böra utses
av Kungi. Maj :t. Vidare bör i organet ingå två tillfälliga ledamöter, vilka
av ordföranden tillkallas vid handläggning av visst ärende. Av dessa
böra en representera konsument- och löntagarsidan och en föietagarsidan.
Det synes ej vara erforderligt att — såsom föreslagits i fråga om näringsfrihetsnämnden
—i organet ingår även en representant för den statliga myndighet,
vars verksamhetsområde ärendet berör. De tillfälliga ledamöterna
böra hämtas ur det av de sakkunniga föreslagna rådet, som även enligt
jordbruksnämndens uppfattning bör inrättas.

Sveriges lantbruks förbund föreslår att nämnden skall bestå av fem ledamöter,
varav tre skall vara lagkunniga och i domarvärv erfarna, samt två
äga särskild insikt i ekonomiska frågor. De förra föreslås skola förordnas
»på sätt om domare finnes stadgat» samt de senare efter ordförandens bestämmande
kallas till tjänstgöring vid handläggning av visst ärende och utses
bland rådsmedlemmarna.

Likaledes av hänsyn till rättssäkerhetssynpunkten förordas av Sveriges
grossistförbund och Svenska reklamförbundet, att ordföranden och vice ordföranden
i nämnden enligt uttryckligt stadgande skall vara högt kvalificerade
jurister med domarerfarenhet.

Beträffande de ekonomiskt sakkunniga ledamöterna framhåller Stockholms
handelskammare, att personer som deltager eller deltagit aktivt i det
politiska livet och som därför ej kan anses vara, såsom de sakkunniga
förutsatt, »oberoende» fackmän, icke bör ifrågakomma för dessa befattningar.

Behovet av tekniker inom nämnden understrykes av bostadsstyrelsen,
som förordar, att minst en av de fasta ledamöterna bör väljas bland kvalificerade
tekniker med så vid orientering som möjligt.

Kooperativa förbundet yrkar att minst en representant i näringsfrihetsnämnden
skall utses på förslag av förbundet.

Angående rådets sammansättning har Sveriges allmännyttiga bostadsföretag
ifrågasatt huruvida icke de kommunala myndigheterna borde beredas
möjlighet att framföra sina synpunkter i rådet t. ex. genom att Svenska
stadsförbundet erhöll företrädare inom detsamma. Svenska tidningsutgivai e -

Kungl. Maj:ts proposition nr 103. 259

föreningen har understrukit nödvändigheten av att föreningen erhåller representation
i rådet.

Frågan om besvärsinstans beröres endast i ett fåtal yttranden.

Hovrätten för Västra Sverige finner förslaget om att näringsfrihetsnämndens
beslut skall överklagas i regeringsrätten helt olämpligt och anför:

De avgöranden regeringsrätten i dylika ärenden skulle träffa avse lämplighetsfrågor,
beträffande vilka regeringsrätten icke kan ha någon större
sakkunskap. Regeringsrättens allmänna auktoritet kan härigenom sättas i
allvarlig fara. Saken upphj älpes ingalunda genom att man i regeringsrätten
insätter en i ekonomiska frågor sakkunnig person. Avgörandet skulle på dylikt
sätt i alldeles för stor utsträckning vila på en enda persons omdöme.

Statens jordbruksnämnd, som förordat att näringsfrihetsnämnden ges
karaktär av specialdomstol, föreslår att talan mot näringsfrihetsnämndens
beslut skall få fullföljas till högsta domstolen.

Förslaget om att inrätta en befattning såsom ombudsman för näri
n g sfrihetsfrågor har icke mött erinringar i den mån ett särskilt
organ för prövning av hithörande ärenden godtagits.

Den ställning såsom allmän utredningsmyndighet, som enligt
de sakkunniga skulle tilldelas monopolutredningsbyrån, har föranlett
anmärkningar endast från Svea hovrätts sida. Hovrätten framhåller, att det
knappast torde kunna undvikas, att monopolutredningsmyndighetens opartiska
ställning äventyras, om myndigheten skall tillhandagå bl. a. ombudsmannen
såsom utredningsmyndighet. Det är att befara, anser hovrätten, att
utredningsmyndigheten därigenom inträder i samma ställning till ombudsmannen
som polisen intager i förhållande till åklagarmyndigheten.

Tjänstemännens centralorganisation (TCO) förklarar sig ur organisationssynpunkt
kunna helt ansluta sig till den uppdelning av arbetsuppgifterna
på tre olika institutioner, som de sakkunniga föreslagit. Det framhålles,
att uppdelningen visserligen i någon mån kan komma att innebära, att
den totala personalstyrkan blir något större, men denna nackdel betecknas
som obetydlig jämfört med de fördelar ur rättssäkerhetssynpunkt och i övrigt
som därigenom vinnes.

Departementschefen.

Tillämpningen av den nya lagstiftningen skall, såsom av det föregående
framgår, enligt de sakkunnigas förslag ankomma på ett nyinrättat organ, vilket
benämnts näringsfrihetsnämnden. Innan de sakkunniga stannat för denna
lösning, har de ingående diskuterat, huruvida det skulle vara möjligt
att anförtro uppgiften åt någon redan befintlig myndighet. En ur alla synpunkter
lämplig instans står emellertid enligt deras uppfattning icke att
finna. De allmänna domstolarna besitter i regel ej den ekonomiska sakkunskap,
som är erforderlig. Nära till hands kunde synas ligga att anförtro uppgiften
åt kommerskollegium eller dess monopolutredningsbyrå. Det är emellertid
ej önskvärt att ett och samma organ handhar såväl utredningsverksamheten
som uppgiften att vidtaga mera direkta åtgärder. Priskontroll -

260

Kungl. Maj:Is proposition nr 103.

nämnden, till vars verksamhetsområde enligt gällande direktiv bl. a.^ hör
att övervaka monopolistisk prisbildning, kan icke heller lämpligen åläggas
att vid sidan av den prisreglerande uppgiften ingripa mot skadliga konkurrensbegränsningar.
En ordning, som förutsätter att varje särskilt fall
behandlas av en tillfällig kommitté, finner de sakkunniga ej tillrådlig. For
lagens riktiga handhavande krävs enligt deras uppfattning otvivelaktigt ett
fast organ.

Näringsfrihetsnämnden skall enligt de sakkunnigas förslag (9 §) besta
av sju ledamöter. Av dem skall fyra utses av Kungl. Maj :t för viss tid (fasta
ledamöter) samt tre tillkallas särskilt för varje ärende från ett till nämnden
knutet råd (tillfälliga ledamöter). Av de fasta ledamöterna skall två vara
erfarna domare samt två äga särskild insikt i ekonomiska frågor. En av
de fasta ledamöterna förordnas till ordförande. De tillfälliga ledamöterna
utses av ordföranden. En av dem skall företräda företagarintressena, en
konsument- och löntagarintressena samt en den i rådet företrädda statliga
förvaltningsmyndighet, till vars verksamhetsområde ärendet närmast har anknytning
(kommerskollegium, statens jordbruksnämnd, bostadsstyrelsen,
bank- och fondinspektionen eller försäkringsinspektionen).

Det till näringsfrihetsnämnden knutna rådet föreslås (10 §) få 21 av
Kungl. Maj :t utsedda ledamöter. I rådet skall enligt förslaget ingå representanter
för näringslivets stora riksorganisationer, jordbrukarnas producentkooperativa
rörelse, konsumentkooperationen, löntagar- och konsumentintressena
samt de statliga förvaltningsmyndigheter, som nyss omnämnts.
Nämnden skall ha skyldighet att höra rådet vid behandlingen av ärenden av

större vikt eller av principiell betydelse (12 §).

De sakkunniga har ej ansett lämpligt att näringsfrihetsnämnden själv tar
initiativ till ingripanden. De har därför, såsom framgår av redogörelsen för
förslagets allmänna uppläggning, föreslagit (6 §) att en särskild befattningshavare,
benämnd ombudsman för näringsfrihetsfrågor, skall ha till åliggande
att bringa sådana konkurrensbegränsningar, vilka framstår såsom ur allmän
synpunkt skadliga, under nämndens prövning.

* De sakkunniga utgår från att erforderliga utredningar skall ombesörjas
av kommerskollegium, närmast monopolutredningsbyrån, respektive bank och

fondinspektionen samt försäkringsinspektionen (16 §).

Såväl reservanterna som herr Gillberg ställer sig avvisande till den föreslagna
organisationen. Reservanterna riktar i första hand anmärkningar
mot att näringsfrihetsnämnden givits administrativ karaktär. Det befaras,
att nämnden kan bli en parallell till priskontrollnämnden eller komma att
ersätta denna. Därmed uppstår också risk för att nämnden blir ett medel
för statsmakterna att driva en ekonomisk politik, åsyftande vidsträcktare
kontroll av näringslivet än motarbetandet av konkurrensbegränsning anses
kräva. Herr Gillberg fruktar, att nämnden på förhandlingsstadiet skall söka
åstadkomma strukturförändringar, som de berörda parterna kunde bli
tvingade godtaga för att undgå värre ingripanden. Slutligen pekas på kostnadsfrågan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

261

Av remissinstanserna har några, däribland Svea hovrätt, förordat att nämnden
ges specialdomstols karaktär, medan vissa andra föreslagit att prövningen
uppdrages åt de allmänna domstolarna. Kommerskollegium hyser en
annan uppfattning och förordar, att lagstiftningens tillämpning anförtros åt
ett administrativt organ, ev. kollegium.

Vad angår näringsfrihetsnämndens sammansättning har priskontrollnämnden
framställt önskemålet, att det nya organet ges en fastare organisation
än enligt de sakkunnigas förslag. Flera remissinstanser har avstyrkt att de
tillfälliga ledamöterna tillkallas efter ordförandens bestämmande.

Av hänsyn till rättssäkerheten förordar statens jordbruksnämnd och Sveriges
lantbruksförbund, att i organet skall ingå tre domare, medan några
näringsorganisationer föreslår ett uttryckligt stadgande om att ordföranden
och vice ordföranden skall vara kvalificerade jurister med domarerfarenhet.

Av min tidigare redogörelse för departementsförslagets allmänna uppläggning
har framgått, att detta i fråga om organisationen i det väsentliga ansluter
sig till sakkunnigförslaget. Även enligt departementsförslaget skall
det sålunda ankomma på ett nytt organ, här kallat näringsfrihetsrådet, att
genom förhandlingar söka häva eller jämka konkurrensbegränsningar med
skadliga verkningar. Någon lämplig redan befintlig myndighet, som skulle
kunna anförtros förhandlingsuppgiften, torde icke finnas — den enda i och
för sig tänkbara synes mig vara kommerskollegium. Mot att anlita kollegium
talar emellertid, utom verkets redan nu betydande arbetsbelastning,
önskemålet att ej på en hand samla både utredningsfunktionen —
som otvivelaktigt måste ligga hos kollegium — och den rena förhandlingsuppgiften.
Att taga initiativ till förhandlingar skall i allmänhet tillkomma
en ombudsman för näringsfrihetsfrågor. Erforderliga utredningar skall liksom
enligt sakkunnigförslaget ankomma på kommerskollegium, närmast
dess monopolutredningsbyrå, respektive bank- och fondinspektionen samt
försälcringsinspektionen.

Vad angår näringsfrihetsrådets sammansättning är det naturligen av vikt
att i rådet finnes företrädd såväl beprövad domarerfarenhet som ekonomisk
sakkunskap. För att ge rådet nödig förankring inom de kretsar, som närmast
beröres av dess verksamhet, bör vidare därinom finnas företrädare för
såväl näringslivet som konsumenterna. Den av de sakkunniga föreslagna
anordningen med tillfälliga ledamöter, som rycker in särskilt för varje
fall, har kritiserats av flera remissinstanser. Anmärkningarna synes icke
sakna berättigande. Med hänsyn till arten av de ärenden rådet har att handlägga
anser jag det vara av väsentlig betydelse att samtliga ledamöter regelbundet
tjänstgör och på så sätt efter hand vinner förtrogenhet med frågorna.
Härtill skulle de tillfälliga ledamöterna knappast i allmänhet få möjlighet.
De sakkunnigas avsikt torde ha varit att tillgodose önskemålet att
näringslivets olika grenar med deras ofta stridiga intressen blir företrädda.
För min del vill jag emellertid snarare understryka att näringslivets representanter
i rådet väsentligen har till uppgift att hävda de synpunkter och

262

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

uppfattningar som är representativa för företagarvärlden i allmänhet. De
bör däremot icke uppfattas såsom representanter för de olika näringsgrenarnas
särintressen. Med denna syn blir det av mindre vikt att tillse att
många olika företagarintressen blir företrädda, och det blir möjligt att ge
rådet en fastare organisation än enligt de sakkunnigas förslag. För att dock
i någon mån tillgodose önskemålet om en mera fyllig representation för
näringsliv och konsumenter vill jag föreslå att antalet företagar- respektive
konsumentrepresentanter ökas från två till tre. Antalet oberoende fackmän
torde kunna minskas till tre. På grundval av det sagda har i departementsförslaget
reglerna om näringsfrihetsrådet givits det innehållet att rådet
skall bestå av ordförande och åtta ledamöter (7 §). Ordföranden och två
ledamöter skall förordnas av Kungl. Maj :t för viss tid bland personer som
icke i särskild mån kan anses företräda vare sig företagarintressen eller
konsument- och löntagarintressen. Ordföranden och en av ledamöterna,
vice ordföranden, skall vara lagkunniga och i domarvärv erfarna. Att ordförandeposten
anförtros en framstående jurist med domarerfarenhet synes
mig naturligt med hänsyn till rådets grannlaga och svåra uppgifter på ett
nytt rättsområde samt dessutom ägnat att skänka stadga åt förhandlingsarbetet
och ökat allmänt förtroende åt rådet. Den andre opartiske ledamoten
skall äga särskild insikt i näringslivets förhållanden (8 §). Övriga ledamöter
förordnas av Kungl. Maj :t för tre år i sänder. Tre av dem skall utses
bland personer, som kan anses representera företagarintressen, och tre
bland personer, som kan anses företräda allmänna konsument- och löntagarintressen
(9 §). Någon motsvarighet till det av de sakkunniga föreslagna,
vid näringsfrihetsnämndens sida ställda rådet upptager departementsförslaget
icke — ett sådant organ torde i enlighet med vad förut anförts icke
vara erforderligt.

I likhet med de sakkunniga finner jag önskvärt, att den opartiske ledamot,
som skall äga särskild insikt i näringslivets förhållanden, sysslat med
praktiska ekonomiska frågor. Att uppställa uttrycklig fordran därpå har
dock icke ansetts lämpligt. Såsom de sakkunniga anfört kan det nämligen
tänkas bli svårt att finna en kvalificerad person, som uppfyller detta villkor
och samtidigt står fullt fri från intressen inom näringslivet.

Ehuru företagarrepresentanterna icke skall företräda olika verksamhetsgrenars
särintressen, torde det i regel vara så, att de personer som kommer
i fråga har anknytning till någon huvudgrupp inom näringslivet. Det
synes mig då naturligt, att såsom företrädare för näringslivet i första hand
utses en person med anknytning till industrien, en med anknytning till
detaljhandeln samt en med anknytning till jordbruksnäringen. Såsom suppleanter
torde i dylikt fall böra förordnas, förutom personer från de tre
angivna verksamhetsområdena, även fackmän med intressen inom grosshandeln
och hantverket. Skulle det av särskilda skäl befinnas angeläget att
den sakkunskap på ett område, som besittes av någon av suppleanterna,
kommer rådet till godo vid handläggningen av ett visst ärende, synes det ej
möta betänkligheter, om någon av de ordinarie ledamöterna vill avstå från
att deltaga och suppleanten i fråga får träda in.

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

263

Konsumentkooperationen utövar företagsverksamhet av mångskiftande
slag och kunde till följd härav tänkas representerad på företagarsidan. Man
kan emellertid icke bortse från att kooperationen utgör en sammanslutning
av konsumenter och att rörelsen ser som sin huvuduppgift att främja konsumentintresset.
Rörelsens representant synes därför ha sin naturliga plats
på konsumentsidan. Bland företrädarna för de allmänna konsument- och
löntagarintressena bör enligt min mening alltså ingå, förutom personer med
förankring i de stora löntagarorganisationerna, en ledamot med anknytning
till den konsumentkooperativa rörelsen.

För det fall att lagstiftningens handhavande, såsom i departements förslaget
skett, överlämnas till ett särskilt administrativt organ, har erinringar
icke framställts mot att en befattning såsom ombudsman för näringsfrihetsfrågor
tillskapas. Av det föregående framgår, att jag i denna del följt
de sakkunnigas förslag (14 § departementsförslaget). De sakkunniga har
förutsett, att genom ombudsmannens ingripande rättelse av missförhållanden
i många fall kan komma till stånd utan att ombudsmannen bringar ärendet
under nämndens provning. Ombudsmannen får härigenom möjlighet att tämligen
självständigt öva inflytande på lagtolkningen. På honom bör därför
enligt min mening ställas kravet att han förvärvat domarerfarenhet (14 §).

Invändningar har icke framställts mot de sakkunnigas förslag att bibehålla
kommerskollegium med monopolutredningsbyrån, respektive bankoch
fondinspektionen samt försäkringsinspektionen, såsom utredningsmyndigheter.
Monopolutredningsbyrån har redan nu förvärvat icke ringa erfarenhet
i fråga om detta krävande arbete. Dess erfarenhet kan med den föreslagna
anordningen omedelbart komma tillämpningen av den nya lagen
till godo. Genom att utredningsverksamheten föxdägges till en från såväl
näringsfrihetsrådet som ombudsmannabefattningen helt fristående myndighet
vinnes, såsom de sakkunniga framhållit, garanti för objektivitet.
Jag förordar därför att man även här följer de sakkunnigas förslag (25 §
departementsförslaget). För att monopolutredningsbyrån skall kunna fylla
sin uppgift såsom utredningsorgan är uppenbart, att dess arbetskrafter måste
förstärkas. Förslag härom kommer att i särskild ordning underställas riksdagens
prövning. I detta sammanhang torde även anslag böra få äskas för
näringsfrihetsrådets upprättande och verksamhet liksom även för inrättande
av ombudsmannabefattningen.

g) Förfarandet.

Betänkandet.

Av den förut lämnade redogörelsen har framgått, att de sakkunniga tänkt
sig att initiativ till offentliga ingripanden mot konkurrensbegränsningar i
regel skall utgå från ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor. Det har dock
ansetts lämpligt att behörighet att väcka talan i viss utsträckning också skall
tillkomma andra. Av hänsyn till risken att ingripande påkallas i trakasse -

264

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

ringssyfte eller att lagen utnyttjas av kverulanter e. d. har man å andra
sidan ej ansett tillrådligt medge envar rätt att begära ingripande. Den begränsningen
har därför genomförts, att ingripande skall kunna pakallas,
förutom av ombudsmannen, endast av företagare, som beröres av konkurrensbegränsningen,
samt från sammanslutning av konsumenter eller löntagare
(7 §). Enligt sakkunnigförslaget skall med företagare likställas sammanslutning
av företagare. De sakkunniga framhåller, att i enlighet därmed
en organisation av företagare bör kunna anhängiggöra fråga om offentligt
ingripande, då någon av dess medlemmar beröres av konkurrensbegränsningen.
Det bör enligt de sakkunniga alltid fordras, att företagaren
omedelbart beröres av konkurrensbegränsningen. På sammanslutning av
konsumenter eller löntagare bör enligt de sakkunniga ej ställas andra fordringar
än att sammanslutningen har rättskapacitet samt har till syfte att
tillvarataga sina medlemmars intressen såsom konsumenter eller löntagare.

Handläggningen av frågor om offentligt ingripande bör enligt de sakkunniga
äga rum i form av en partsförhandling mellan å ena sidan den,
som väckt fråga om ingripande, och å andra sidan den eller de företagare,
som är närmast ansvariga för de påstådda missförhållandena. I enlighet
härmed har föreslagits, att nämnden, innan den tar ställning till frågan
huruvida samhällsskadlig verkan uppkommit, skall bereda sökanden samt
företagare, gentemot vilken framställning riktats, tillfälle att vid samnianträde
inför nämnden framlägga sina synpunkter. För att ombudsmannen
för näringsfrihetsfrågor skall få tillfälle att i män av behov hävda de samhälleliga
intressena, har vidare föreslagits att ombudsmannen även i de fall,
då han själv ej är sökande, skall kallas till sammanträdet (13 §). Emellertid
torde mången gång, framhåller de sakkunniga, finnas även andra företagare
än de, som sålunda blir representerade, vilka har ett betydande intresse av
frågans utgång. Samma förhållande gäller konsument- och löntagarorganisationer
och statliga och kommunala myndigheter, vilkas verksamhetsområden
beröres av ärendet. I enlighet härmed anser de sakkunniga att nämnden,
där så med hänsyn till omständigheterna finnes lämpligt, till sammanträde
bör kalla även sådana andra företagare, sammanslutningar av konsumenter
eller löntagare samt statliga eller kommunala myndigheter, vilkas
verksamhetsområden beröres av konkurrensbegränsningen. Någon uttrycklig
fordran härpå har det dock ej ansetts lämpligt att uppställa. Är det
uppenbart att framställning om ingripande ej förtjänar avseende skall nämnden
äga avslå densamma, utan att parterna kallats till sammanträde inför
nämnden.

Sedan fråga om offentligt ingripande bringats under nämndens prövning
har nämnden, anför de sakkunniga, att såsom en första uppgift fastslå, huruvida
den förevarande konkurrensbegränsningen föranleder samhällsskadlig
verkan. Endast i den mån så befinnes vara fallet, föreligger förutsättning
för ingripande från nämndens sida. De sakkunniga inskärper, att nämnden
i största möjliga utsträckning bör söka att på en gång i dess helhet upptaga
verkningarna av en viss konkurrensbegränsning. Då omständigheterna så

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

265

påfordrar bör hinder likväl icke möta att begränsa prövningen till ett visst
aktuellt fall. Har nämnden funnit verkningarna av en viss konkurrensbegränsning
i allmänhet icke vara skadliga men olägenheter dock föreligga
i något enstaka fall, kan det sålunda enligt de sakkunniga finnas skäl för
nämnden att just där ingripa. Även i andra fall torde det undantagsvis
kunna vara praktiskt att nämnden begränsar sin prövning till att avse enbart
vissa aktuella förhållanden. Emellertid anser de sakkunniga, att en begränsning
av prövningen till att avse visst fall endast bör förekomma då det står
klart, att skadlig verkan där är för handen. Lösningen av det aktuella spörsmålet
bör då enligt de sakkunniga icke få uppehållas av utredning om
konkurrensbegränsningens verkningar i andra hänseenden, som är mera
svåröverskådliga och svårbedömbara.

Har näringsfrihetsnämnden vid sin prövning funnit, att konkurrensbegränsningen
föranleder sainhällsskadlig verkan, åligger det nämnden att,
såsom ett andra skede av förfarandet, genom förhandling söka åstadkomma
rättelse. Om förhandlingsarbetet anför de sakkunniga:

Några formföreskrifter för den åsyftade förhandlingen ha icke uppställts
i lagförslaget. Med hänsyn till den fria form, som förhandlingen bör äga, har
befunnits olämpligt att i lagförslaget närmare ange, med vem eller vilka förhandlingen
skall äga rum. Är fråga om missbruk från en ensamföretagares
sida av den dominerande ställning företagaren intager på marknaden, är
naturligt att förhandlingen i första rummet måste äga rum med vederbörande
företagare liksom, då fråga är om en kartell, förhandlingen främst
måste avse kartellparterna. Emellertid torde i många fall vara lämpligt, att
i förhandlingen inbegripes även andra företagare inom området (outsiders)
liksom företrädare för viktigare avnämar- eller leverantörsgrupper. Är fråga
om en konkurrensbegränsning inom ett område, där statliga eller kommunala
säkerhets- eller regleringsbestämmelser av direkt eller indirekt betydelse
för den ifrågavarande konkurrensbegränsningen tillämpas, torde även
den statliga eller kommunala myndighet, som handhar säkerhetsföreskrifterna,
böra beredas tillfälle att deltaga i förhandlingen. Där så erfordras bör
nämnden uppenbarligen under förhandlingsarbetet överlägga med företrädare
för olika grupper eller intressen var för sig.

Vinnes genom förhandlingen rättelse är därmed syftet med det offentliga
ingripandet nått, och nämnden har att för sin del avskriva ärendet
samtidigt som det vunna resultatet konstateras. Bestämmelser om rätt för
nämnden att i viss ordning fastställa den vid förhandlingen vunna överenskommelsen
med sådan verkan, att ett brott mot överenskommelsen kan medföra
straffpåföljd, har icke ansetts erforderliga. Bryter vederbörande företagare
överenskommelsen bör det ankomma på ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor
att ånyo bringa frågan under nämndens prövning.

Misslyckas näringsfrihetsnämnden med sin förhandling föreslås nämnden
få befogenhet att meddela föreläggande i de hänseenden, som erfordras för
att hindra konkurrensbegränsningens skadliga verkan. Befinnes denna väg
icke framkomlig har nämnden att i stället i offentlig skrivelse till Kungl.
Maj :t anmäla förhållandet.

Befogenheten alt utfärda förelägganden har de sakkunniga icke ansett

266

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

lämpligen böra vara helt obegränsad. I lagförslaget har därför intagits föreskrifter
om vad förelägganden får gå ut på. Nämnden föreslås sålunda ha
befogenhet att föreskriva följande:

1) att företagare skall helt eller i viss del upphäva eller ändra kartellavtal
eller annan överenskommelse;

2) att företagare ej får vägra att sälja förnödenhet, som av honom tillverkas
eller saluhålles, eller att eljest träda i affärsförbindelse med viss
eller vissa företagare;

3) att företagare ej får missgynna eller gynna viss eller vissa företagare
i fråga om pris eller andra af färsvillkor;

4) att företagare eljest i sin verksamhet ej får tillämpa visst förfarande
eller får tillämpa särskilt förfarande endast på visst sätt eller i viss utsträckning;
samt slutligen, dock endast efter av Kungl. Maj :t givet bemyndigande,

5) att ensamföretagare eller därmed likställd grupp av företagare under
en tid av högst ett år i sin rörelse a) skall tillämpa viss grund för bestämmande
av pris eller andra affärsvillkor eller b) ej far överskrida visst högsta
pris å särskilt angivna förnödenheter eller nyttigheter.

Angående de olika punkternas innehåll anför de sakkunniga bl. a.:

Punkt 1) ovan avser förelägganden riktade mot varje form av avtalsbunden
samverkan. Ingripandet sker här genom att själva grunden för samarbetet
undanröjes eller att avtalet i allt fall modifieras därhän, att skadlig
verkan av samarbetet ej kan tänkas uppkomma. Då det. gäller prisöverenskommelser
(priskarteller), bör ingripandet emellertid ej avse någon modifiering
i de direkta prisangivelser, som kunna ingå i en överenskommelse.
Finner näringsfrihetsnämnden, att en prisöverenskommelse medför skadlig
verkan, skall den genom förhandling söka undanröja överenskommelsen,
och om detta misslyckas häva den genom föreläggande. Dess uppgift i sådana
fall är alltså att söka återställa fri konkurrens — icke att utveckla
sig till ett priskontrollorgan över karteller. Skulle det visa sig, att de kartellbestämda
priserna fortfarande tillämpas även sedan överenskommelsen
hävts, kan näringsfrihetsnämnden betrakta detta såsom ett förfarande enligt
tyst samförstånd, om vilket man i nytt föreläggande kan föreskriva,
att det icke vidare må komma till användning. Om emellertid den förhandling
som alltid skall föregå ett föreläggande misslyckas, kommer nämnden
sannolikt icke sällan att finna det mera lämpligt att i stället för att utfärda
föreläggande anmäla förhållandet till Kungl. Maj :t. Sannolikt skulle denna
publicitetsmetod i många fall visa sig verkningsfull. Det får också förutsättas,
att offentliggörandet av utredningsmaterial från monopolutredningsbyrån
och inte minst från dess prisanalytiska arbete ofta skall kunna ytterligare
bidraga till ett godtagbart resultat.---

Punkterna 2) och 3) ovan avse att medge förelägganden ägnade att komma
till rätta med diskrimination vare sig denna går så långt att den lett
till vägran av affärsförbindelse över huvud (t. ex. leveransstopp) eller innebär
en prisdiskriminering.---- Vad gäller fall av leveransvägran, synes

ett föreläggande i allmänhet icke böra gå så långt i detalj, att det skulle
innebära tvång för säljaren att verkställa viss särskild leverans till viss
bestämd köpare. Men det bör i varje fall innebära förbud för säljaren att
tillämpa en fortsatt systematisk leveransvägran av viss i föreläggandet angiven
diskriminatorisk beskaffenhet. Skulle den rabattskala som tillämpas
av en säljare vara diskriminatorisk genom att gynna eller misssgynna vissa
köpare bör nämnden söka ange allmänna grunder för mera likformig be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

267

handling av olika grupper av köpare men däremot avstå från att själv utarbeta
någon detaljerad ny rabattskala. — De sakkunniga förutsätta för
övrigt, att dessa liksom andra frågor i flertalet fall böra kunna lösas redan
på förhandlingsstadiet, varvid vederbörande företagare eller kartell själv
blir i tillfälle att utforma förslag om mera likformiga försäljningsvillkor.

Den under punkt 4) upptagna rätten att ingripa mot förfaranden avser
att ge nämnden möjlighet att bryta allehanda andra förfaranden än diskrimination,
vilka kunna vara av betydelse i här förevarande avseende. Någon
begränsning till vissa angivna förfaranden har icke ansetts möjligt att vidtaga.
Genomfördes en sådan begränsning till vissa särskilda förfaranden
eller typer av förfaranden skulle möjligheten att ingripa med förelägganden
och att kringgå givna förelägganden med all sannolikhet bli så stora,
att lagstiftningens effektivitet kunde bli allvarligt hotad.

Såsom vid upprepade tillfällen framhållits avse de sakkunniga att medlet
att förhindra skadlig verkan av konkurrensbegränsning skall vara att återställa
friare konkurrensförhållanden. —--I ett fall saknas emellertid

i allmänhet praktiska möjligheter att skapa priskonkurrens, nämligen i
det fall att marknaden domineras av ett enda företag eller en koncern.
Detta förhållande har nödvändiggjort ett undantag från den allmänna regeln,
att näringsfrihetsnämnden cj bör tjänstgöra såsom en prisreglerande
myndighet. I vad avser ensamföretagare och en därmed likställd grupp av
företagare har därför befunnits nödvändigt att ge nämnden befogenhet att
utöva eu tidsbegränsad priskontroll på sätt som framgår av punkt 5 ovan.
Endast i detta speciella fall skulle näringsfrihetsnämnden sålunda enligt
förslaget tillerkännas befogenhet att med tvingande verkan tillgripa en direkt
och fullständig prisreglering.

Näringsfrihetsnämndens och rådets sammanträden skall enligt sakkunnigförslaget
vara offentliga. Då ärendena emellertid i många fall torde
komma att beröra förhållanden, som av företagarna anses utgöra affärshemligheter,
t. ex. kalkylmaterial, uppgifter om kostnadsfördelning, kundocli
leverantörsförhållanden m. m., har nämnden givits befogenhet att, om
anledning förekommer till antagande att till följd av offentligheten yrkeshemlighet
skulle röjas, förordna att handläggningen skall ske inom stängda
dörrar. Även i fråga om förhandlingsverksamheten har befunnits befogat
alt göra undantag från huvudregeln om offentlighet, då detta ömtåliga
och grannlaga arbete ansetts i allmänhet knappast kunna bedrivas med
framgång annat än vid enskilda sammanträden med parterna.

De sakkunniga inskärper att, även om vissa ingrepp i konkurrensfriheten
är oförargliga eller till och med övervägande till nytta ur allmän synpunkt,
det dock icke är näringsfrihetsnämndens uppgift att fälla några
positiva allmänna omdömen. Det blir sålunda icke fråga om att indela förekommande
konkurrensbegränsningar i skadliga och icke skadliga. Däremot
är det riktigt, framhåller de sakkunniga, att vissa konkurrensbegränsningar
genom här ifrågavarande organ blir beivrade — andra icke. Om detta
förhållande skulle av vederbörande representanter för den senare gruppen
utnyttjas i reklamsyfte på sådant sätt, att allmänheten lockades att
tro, att samhället uttalat sitt godkännande, bör detta enligt de sakkunniga
mötas med en upplysningsverksamhet ägnad att klargöra, att samhällsmak -

268

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

ten endast ingriper mot vissa konkurrensbegränsningar och därmed icke
övergivit sin neutrala inställning till andra konkurrensbegränsningar; vidare
bör framhållas, att bland de konkurrensbegränsningar, som icke beivrats,
återfinnes icke endast »oförargliga» eller t. o. in. nyttiga företeelser utan
även sådana tveksamma fall, vilka — även vid en såvitt möjligt fullständig
och likformig lagtillämpning — i brist på bevis måst lämnas utan åtgärd.
I praktiken kommer det dessutom vid sidan av de konkurrensbegränsningar,
vilka efter undersökning antingen beivrats eller icke beivrats, att åtminstone
under lång tid framåt finnas inskränkningar i konkurrensen, som ännu
aldrig varit uppe till behandling.

Förhandsbesked huruvida något visst förfarande eller ett särskilt avtal
är att anse såsom stridande mot lagen eller ej anser de sakkunniga icke böra
lämnas av näringsfrihetsnämnden eller någon av nämndens ledamöter eller
tjänstemän. Däremot anser de sakkunniga att en kartell eller ett företag
bör kunna hänvända sig till ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor för
att utröna, om denne anser sig böra inför nämnden påfordra, att viss konkurrensbegränsning
beivras. Därest ombudsmannen härvid låter verkställa
en utredning motsvarande den han skulle företagit såsom förberedelse
för en aktion inför nämnden, kan han lämna ett sådant besked. De
sakkunniga framhåller att ett besked av denna karaktär emellertid uppenbarligen
icke kan vara bindande för näringsfrihetsnämnden. Det är sålunda
tänkbart, att nämnden intager en annan ståndpunkt, om den på initiativ av
enskild part tager upp frågan. Skulle ombudsmannen på grund av anhopning
av andra ärenden icke vara i stånd att låta företaga sådan utredning
som nyss nämnts, kan han icke lämna besked i angiven form. I vissa
fall torde han dock möjligen under hand kunna meddela, att han för sin del
sannolikt skulle bedöma förhållandet på visst sätt, om de uppgifter som vederbörande
företag eller kartell lämnat är riktiga och inga andra omständigheter
av betydelse inverkar på frågan.

Nämnden och ombudsmannen bör enligt de sakkunniga efter hand låta
utge sammanfattande redogörelser för näringsfrihetsnämndens beslut och
regeringsrättens utslag ävensom för de uppgörelser, som träffats efter förhandling
med näringsfrihetsnämnden.

Reservanterna.

Reservanterna framhåller gentemot det föreslagna förfarandet, att näringsfrihetsnämnden
härigenom skulle bli samtidigt domstol och förhandlingsorgan.
Nämnden skulle därmed komma att representera ett avsteg från
det allmänna kravet på domstolars opartiskhet.

Förslaget om rätt för näringsfrihetsnämnden att i form av förelägganden
genomföra en tidsbegränsad priskontroll för ensamföretagare förklarar sig
reservanterna icke kunna biträda. Varken i de sakkunnigas betänkande eller
i tidigare utredningar finner reservanterna något behov av priskontroll under
normala tider av sådana företag ha påvisats. Detta anser reservanterna icke

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

269

heller överraskande, ty den monopolställning, som vissa enskilda företag
kan ha på den svenska marknaden, är i flertalet fall av olika skäl endast
relativ. Under förutsättning av en sådan ekonomisk politik, att utrikeshandeln
blir fri från tyngande restriktioner och att staten på olika vägar
skapar gynnsamma förutsättningar för uppkomsten av ny företagsamhet,
förklarar sig reservanterna icke heller tro, att det framdeles blir något nämnvärt
behov av direkt statlig kontroll av monopolföretagens prissättning.

Herr Gillbergs yttrande.

I likhet med reservanterna erinrar herr Gillberg mot att näringsfrihetsnämnden
skulle bli både ett förhandlande och ett i första instans dömande
organ. Han anför:

Varken i teorin eller i praktiken torde det bli möjligt att skilja mellan
dessa båda funktioner. Redan i förhandlingsskedet kommer nämnden att
bli bunden i sitt ställningstagande. Denna bundenhet medför, att parterna
näppeligen kunna räkna med en fri och förutsättningslös prövning av de
frågor, som icke kunnat lösas förhandlingsvägen utan som i stället skola
avgöras av den förut förhandlande, men nu i första instans dömande nämnden.
Det kan befaras, att denna dubbelfunktion hos nämnden kommer att
ge upphov till mot rättskänslan klart stridande situationer. Häremot innebär
möjligheten att överklaga näringsfrihetsnämndens beslut hos regeringsrätten
icke tillräckligt skydd. Regeringsrättens omprövning, vilken skulle
komma att ske allenast på grundval av skriftligt material, torde i alltför
hög grad bli beroende av de förhandlingar, som ägt rum inför nämnden, och
nämndens ståndpunktstagande.

Även herr Gillberg vänder sig mot förslaget att låta näringsfrihetsnämnden
utöva en tidsbegränsad priskontroll över ensamföretagare. Han framhåller
att det ligger i sakens natur, att en storindustris prispolitik näppeligen
kan föras efter ett så stelt system, som dylika direktiv för företagets pris''-politik skulle medföra. Det förefaller herr Gillberg som om de sakkunniga
ej heller satt sig in i, vilka komplikationer som kan uppstå genom tekniska
eller andra förändringar av de tillverkade produkterna.

Remissyttrandena.

Allmänna erinringar om att det processuella förfarandet inför
nämnden ägnats alltför liten uppmärksamhet i lagförslaget göres av Svea
hovrätt, som anför:

Lagförslagets speciella bestämmelser rörande förfarandet i ärenden om
offentligt ingripande giva en mycket ofullständig bild av huru ett sådant
ärende är avsett att handläggas inför näringsfrihetsnämnden. Med hänsyn
till de allvarliga konsekvenser, som ett offentligt ingripande kan antagas i
allmänhet komma att medföra för en företagare eller en grupp av företagare,
måste från rättssäkerhetssynpunkt fordras att förfarandet är så utformat
att företagarna ha möjlighet att vid lcontradiktorisk förhandling bemöta
ombudsmannen och att förebringa bevisning. Överhuvud måste garantier
lämnas för att nämndens beslut bliva såvitt möjligt riktiga. Betydelsen
av att förfarandet är fullgott är desto större som de materiella regler, vilka

270

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

nämnden har att tillämpa, äro och troligen även måste vara tämligen vaga.

Visserligen kunna i detta sammanhang icke uppställas krav på en lika
ingående reglering av förfarandet som den i rättegångsbalken förekommande.
Vissa minimikrav måste emellertid vara uppfyllda. Här skola endast
som exempel angivas några fall, i vilka förtydliganden och närmare regler
äro erforderliga.

För att ett ärende skall kunna erhålla en fast ram måste till en början
fastställas vilka parterna äro. Förslaget ger emellertid icke något besked
om vilka som äro avsedda att vara parter i ett inför nämnden anhängigt
ärende angående offentligt ingripande. Lagtexten upptager olika uttryck

med hänsyftning på ett partsförhållande.---Motiven till 13 § innehålla

vissa uttalanden rörande vilka personer som böra kallas till sammanträde
enligt nämnda paragraf, dock utan att deras ställning i processen klargöres.
Särskilt då det gäller att angiva vem som äger besvärsrätt får partsbegreppet
betydelse, liksom vid avgörande av frågor om utredning och bevisning.

Vidare måste de olika leden i förfarandet på ett eller annat sätt särskiljas.
Såvitt av förslaget kan utläsas, tankes gången av ett ärende vara följande.
Sedan framställning om offentligt ingripande gjorts, har nämnden
först att pröva sin behörighet enligt 4 g och avgöra huruvida fråga är om
en konkurrensbegränsning av det slag som där angives. Därefter skall nämnden
— som regel efter ett offentligt sammanträde med parterna — med stöd
av föreliggande utredning avgöra, om konkurrensbegränsningen har samhällsskadlig
verkan och om sålunda offentligt ingripande skall komma till
stånd. Beslutes sådant ingripande, blir nästa fråga vilken åtgärd som skall
vidtagas. Regelmässigt skall då förhandling inledas. Leder förhandlingen
icke till godtagbart resultat, har nämnden att besluta föreläggande. Nämndens
åtgärd kan också bliva en anmälan till Kungl. Maj:t. Offentligt sammanträde
med parterna synes icke skola ånyo äga rum, sedan frågan om
samhällsskadlig verkan avgjorts. Nämnden torde kunna besluta t. ex. om
föreläggande utan att ha hört parterna närmare därom. På vilket stadium
av förfarandet rådets yttrande enligt 12 § skall inhämtas är ett spörsmål
som lämnats öppet. Ombudsmannens ställning under förfarandet är icke
närmare angiven, bortsett från att han enligt 7 § äger göra framställning
om offentligt ingripande och tydligen skall närvara vid offentligt sammanträde.
Det utsäges ej heller huruvida han skall utöva några funktioner i de
senare leden av förfarandet efter det nämnden beslutat att offentligt ingripande
skall ske.

Själva utredningen i ärende av hithörande art är mycket ofullständigt
reglerad. Visserligen talas i 5 §, i samband med där intagna bestämmelser
om bevispresumtion, om »på utredning grundade skäl», men det framgår ej
huru denna utredning skall komma till stånd. De i 23 och 24 §§ givna föreskrifterna
äro överförda från 7 och 8 §§ i 1946 års lag och skrivna med
tanke på det förhållandet att en myndighet ex officio utreder ett sakförhållande
och icke för en muntlig process, där utredningen i första hand åvilar
mot varandra stående parter. Parts rätt att förebringa bevisning beröres
icke i lagförslaget. Med hänsyn till den avgörande betydelse som utredningen
är avsedd att få — ett stort antal olika omständigheter måste framdragas
och de ofta invecklade sakförhållandena ingående belysas — är behovet
av klara regler om huru denna utredning skall förebringas särskilt
påtagligt.

Om nämnden skulle få domstols ställning, kan bristen på regler rörande
förfarandet fyllas genom en hänvisning till rättegångsbalkens regler i tilllämpliga
delar; se t. ex. It § lagen om handläggning av domstolsärenden,

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

271

6 § militära rättegångslagen och 29 § lagen om arbetsdomstol. Jämför även
20 § lagen om införande av nya rättegångsbalken.

Även Svenska reklamförbundet betecknar- det såsom en påtaglig brist i
förslaget, att detsamma saknar närmare bestämmelser om hur förfarandet
inför nämnden skall gestaltas. Dylika regler finner förbundet vara av vikt
icke blott vid process inför nämnden utan även och måhända i än högre
grad, då förfarandet har karaktär av förlikningsförhandling. I sistnämnda
fall anser förbundet det eljest vara risk för maktmissbruk från nämndens
sida.

Statens jordbruksnämnd skisserar förfarandets allmänna läggning, för den
händelse näringsfrihetsnämnden ges karaktär av specialdomstol, på följande
sätt:

Enligt jordbruksnämndens mening bör övervakning av konkurrensbegränsningarna
utövas efter följande huvudlinjer. Registrering och utredningbör
liksom nu ske genom monopolutredningsbyrån, som i enlighet med de
sakkunnigas uttalande bör utbyggas till full kapacitet. Resultatet av utredningarna
delgives en specialåklagare (näringsfrihetsombudsmannen), vilken
har atl pröva om ur allmän synpunkt ingripande bör ske. Finner han detta
vara förhållandet anhängiggöres efter ansökan hos organet offentlig undersökning
av det företag, som utövar konkurrensbegränsning. Vid organet sker
sedan handläggning i samma ordning som vid rättegång. Under förberedelsen,
vilken bör ledas av organets ordförande och vari övriga ledamöter ej
böra deltaga, bör därvid undersökas om möjligheter finnas för en frivillig
avveckling av konkurrensbegränsningen. Det blir därvid närmast fråga om
en överenskommelse mellan specialåklagaren och svarandeföretaget, enligt
vilket detta åtager sig t. ex. att häva eller uppmjuka ett kartellavtal. Rån
uppgörelse ej komma till stånd, fortsättes undersökningen med huvudförhandling
och utmynnar i en dom.

Rätten att göra framställning hos näringsfrihetsnämnden
om ingripande anser Svea hovrätt böra regleras i överensstämmelse med vad
som gäller om väckande av allmänt åtal enligt 20 kapitlet 8 § rättegångsbalken.
Enskild företagare eller sammanslutning skulle sålunda äga rätt att
göra framställning endast om ombudsmannen beslutat att icke väcka fråga
om ingripande. Hovrätten finner även en skärpning av förutsättningarna för
rätt att göra framställning påkallad. Sakkunnigförslagets synnerligen vaga
avfattning gör det enligt hovrätten möjligt för enskild att i rent chikanerande
syfte göra framställning hos nämnden mot exempelvis en konkurrent.
Hovrätten framhåller vidare att av lagtexten icke framgår, i vilken mån
nämnden vid ärendets fortsatta behandling skall vara bunden av framställningen.
Ett klarläggande kräves bl. a. i frågan huruvida nämnden skall äga
gå utöver de yrkanden som gjorts-i framställningen och huruvida nämnden
är skyldig att behandla varje väckt yrkande. Det synes enligt hovrätten böra
ställas det kravet alt en framställning är skriftligen avfattad.

Frågan om näringsfrihetsnämndens förhandlingsuppgift har
tilldragit sig ett betydande intresse från remissmyndigheternas sida.

Såsom i det föregående redan antytts har Landsorganisationen, Tjänstemännens
centralorganisation (TCO) samt bank- och fondinspektionen för -

272 Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

ordat att förhandlingsuppgiften överflyttas till ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor.

Landsorganisationen anser visserligen att den omständigheten, att näringsfrihetsnämnden
enligt de sakkunnigas förslag skulle komma att såväl
förhandla som att meddela förelägganden, icke i och för sig behöver medföra
någon rättsosäkerhet; denna anordning kan dock befaras medföra psykologiskt
mindre lyckliga verkningar. Ett tänkbart alternativ finner Landsorganisationen
därför vara, att man upprättade ett organ, som endast förhandlade,
och ett som finge handlägga eventuella förelägganden. Flertalet fall av
samhällsskadlig konkurrensbegränsning finner organisationen nämligen sannolikt
kunna modifieras eller upphävas redan på publiceringsstadiet eller förhandlingsvägen.
Ett överflyttande av förhandlingsuppgiften på ombudsmannen
för näringsfrihetsfrågor nödvändiggör enligt Landsorganisationen, att
ombudsmannen till sin hjälp erhåller experter i första hand med ekonomisk
sakkunskap. Det föreslagna rådet borde härvid kunna utnyttjas av ombudsmannen
på samma sätt som av näringsfrihetsnämnden. I den mån förhandlingar
icke leder till resultat skulle ombudsmannen enligt landsorganisationen
kunna hänskjuta ärenden till näringsfrihetsnämnden för prövning av
fråga om meddelande av föreläggande. Nämnden skulle därvid komma att
tjänstgöra såsom en specialdomstol.

Icke heller Tjänstemännens centralorganisation (TCO) finner några sakligt
motiverade invändningar kunna anföras mot att näringsfrihetsnämnden
får till uppgift att först förhandla och, om förhandlingarna ej leder till önskat
resultat, därefter utfärda föreläggande. Emellertid föreligger enligt TCO
icke heller någon absolut nödvändighet att såväl förhandlingar som förelägganden
handhaves av en och samma institution; samma effektivitet skulle
kunna uppnås om förhandlingsmomentet lades på ombudsmannainstitutionen.
En lösning efter denna linje skulle ha sin största fördel i det förhållandet
att då förhandling och föreläggande handhas av två skilda institutioner
någon överinstans i föreläggandefrågor över näringsfrihetsnämnden knappast
skulle behövas. Möjligen kunde det ur allmän rättssäkerhetssynpunkt
vara motiverat att i frågor av större principiell betydelse bibehålla möjlighet
till prövning i en överinstans.

Bank- och fondinspektionen grundar däremot sitt förordande av att förhandlingsuppgiften
anförtros åt ombudsmannen därpå, att det är olämpligt
att uppdraga förhandlingsfunktionen åt samma myndighet, som har
att utfärda förelägganden.

Av övriga myndigheter, som ställt sig positiva till de sakkunnigas förslag
till lagstiftning, har försäkringsinspektionen förklarat sig icke finna näringsfrihetsnämndens
dubbelfunktion som förhandlingsorgan och beslutande
myndighet i och för sig vara ägnad att ingiva betänkligheter under förutsättning
att besvärsfrågan får en för rättstryggheten tillfredsställande lösning.
Kommerskollegium intar samma ståndpunkt men anmäler dock en
viss tvekan.

273

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

Många av de myndigheter och organisationer, som intagit en avvisande
hållning till de sakkunnigas förslag, har uttryckt en starkt kritisk inställning
mot att näringsfrihetsnämnden tilldelats förhandlingsfunktionen. Svea hovrätt
anför:

Uppgiften att avgöra huruvida offentligt ingripande skall komma till stånd
är av domstolsmässig natur och måste förväntas komma att innefatta bevisvärdering
av och ställningstagande till ett ofta nog både omfattande och
svårbedömt utredningsmaterial. Även om gränsen mellan rättsfrågor och
lämplighetsfrågor i svensk rätt är mera flytande än i andra rättssystem, kan
tvivel ej råda därom att ett beslut rörande offentligt ingripande innebär avgörande
av en rättsfråga, nämligen spörsmålet huruvida samhällsskadlig
verkan föranletts av konkurrensbegränsningen eller icke.

När det däremot gäller att verkställa det beslutade offentliga ingripandet,
får nämnden rent förvaltande uppgifter. Vid förhandling måste — om ordet
skall tagas i den vanliga meningen — nämnden inträda som partsrepresentant
för det allmänna, d. v. s. närmast i ombudsmannens ställe, och rådslå
med vederbörande företagare och dennes enskilda motparter om de åtgärder
som lämpligen böra vidtagas för att undanröja skadlig verkan av konkurrensbegränsningen.
I ordet förhandling får vidare anses ligga att nämnden
kan, om den så finner lämpligt, helt eller delvis frångå sina i tidigare beslut
intagna ståndpunkter; företagarsidan kan exempelvis föra fram ett förslag
som förefaller nämnden åtminstone i stort sett godtagbart för att »rättelse»
skall åstadkommas. Misslyckas däremot förhandlingarna, är åt nämnden
given den grannlaga uppgiften att strafflagstifta in casu.

Handelskammaren i Borås anför att förslaget i denna del innebär en olycklig
och verkligt farlig sammanblandning av befogenheter, som måste hållas
strängt åtskilda om icke grundläggande rättsprinciper skall trädas för när.
Även handelskamrarna i Göteborg, Norrköping, Örebro, Gävle och Luleå
åberopar lämplighetsskäl och rättssäkerhetssynpunkter mot att nämnden
skall ha rätt att förhandla.

Sveriges industriförbund anser en uppdelning av de förhandlande och dömande
befogenheterna på skilda organ vara ett oundgängligt behov, om lagstiftning
kommer till stånd. Sveriges hantverks- och småindustriorganisation
uttalar, att förslaget i denna del medför ett avsteg från det allmänna kravet
på domstolars opartiskhet och rättsligt sett utgör en oformlighet.

Stockholms handelskammare finner det föreslagna förfarandet kunna
gc anledning till samma missförhållanden som från näringslivets sida påtalats
i fråga om priskontrollnämndens förhandlingar.

Sveriges lantbruksförbund betonar likaledes att den föreslagna anordningen
kan leda till att arbetssättet från kommissionsväsendet erhåller insteg i
näringsfrihetsnämndens verksamhet.

Beträffande näringsfrihetsnämndens föreslagna skyldighet att
vidtaga åtgärder genom att meddela föreläggande eller att anmäla
missförhållandena till Kungl. Maj :t förordar statens priskontrollnämnd, att
skyldigheten i stället formuleras såsom en befogenhet. Priskontrollnämnden
framhåller, att det säger sig självt, att näringsfrihetsnämnden, sedan
den i visst fall konstaterat skadlig verkan, skall vidtaga åtgärder för att
18 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 103.

274

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

åstadkomma rättelse, men att det likväl synes lämpligt att näringsfrihetsnämnden
erhåller möjlighet att pröva hur långt den i varje fall finner lämpligt
att gå.

De föreslagna bestämmelserna om föreläggandenas innehåll
har berörts endast av ett mindre antal av remissmyndigheterna. Svea hovrätt
har därvidlag upptagit frågan om rättskraften hos de fattade besluten.

Statens jordbruksnämnd föreslår viss inskränkning i de föreslagna bestämmelsernas
omfattning jämte vissa preciseringar i fråga om rätten att begagna
vissa typer av förelägganden.

Stockholms handelskammare har anmärkt, att befogenheten att meddela
förelägganden på grund av vägran att leverera varor enligt lagförslagets
avfattning är mera omfattande än vad de sakkunniga enligt motiven själva
synes ha avsett.

Frågan om lämpligheten av den föreslagna bestämmelsen om rätt för näringsfrihetsnämnden
att utöva tidsbegränsad priskontroll för ensamföretagare
har närmare behandlats i endast några få yttranden.

Kooperativa förbundet godtager förslaget i denna del, då bestämmelsen är
tänkt som en åtgärd av undantagsnatur och det ligger i de berörda företagens
intresse att förebygga bestämmelsens tillämpning genom frivilliga åtgöranden.
Förbundet framhåller, att man därför torde kunna räkna med att
den endast sällan skall förekomma i praktiken, samt understryker att bestämmelsen,
så länge den allmänna statliga priskontrollen består, under
alla förhållanden icke torde bli aktuell. Emellertid erinrar förbundet om att
förbundet vid flera tillfällen tagit bestämt avstånd från användande av permanent
priskontroll som medel för övervakning av monopolistisk prisbildning;
från dess sida har tidigare givits uttryck åt den uppfattningen att det
skulle bjuda på utomordentligt stora svårigheter för ett statligt organ att
fastställa priser i varje särskilt fall, d. v. s. att rätt uppskatta med hur mycket
en privatmonopolistisk sammanslutnings alltför höga priser borde sänkas
för att de samhälleligt sett ogynnsamma verkningarna skulle undanröjas.

Stockholms handelskammare ställer sig avvisande och anför:

Mot en sådan tanke må erinras om de stora svårigheter den statliga priskontrollen
ställts inför under det senaste årtiondet. Handelskammaren har
den bestämda uppfattningen, vilken handelskammaren i ett flertal sammanhang
framfört till statsmyndigheterna, att en av statlig myndighet dirigerad
prissättning icke kan upprätthållas utan administrativt godtycke och skadliga
konsekvenser i olika hänseenden. Det är för handelskammaren en orimlig
tanke, att ett statligt organ skulle, som majoriteten uttrycker sig »taga
ansvaret för prissättningen inom ett företag eller en grupp av företag».
Erfarenheterna från de gångna åren torde vara tillräckligt övertygande för
att visa, att statlig dirigering av näringslivets prissättning icke kan komma
ifråga i normala tider.

Handelskammaren i Gävle motsätter sig även bestämt den föreslagna priskontrollen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

275

Departementschefen.

Handläggningen inför näringsfrihetsnämnden av frågor om konkurrensbegränsning
skall enligt sakkunnigförslaget äga rum i form av en förhandling
mellan två parter: å ena sidan den som påkallat förhandlingen samt å
andra sidan den eller de som svarar för konkurrensbegränsningen. Rätt att
begära förhandling tillkommer enligt de sakkunniga i första hand ombudsmannen
för näringsfrihetsfrågor. Sådan rätt har vidare tillagts företagare,
som beröres av det påtalade konkurrensförhållandet, ävensom sammanslutning
av konsumenter eller löntagare (7 §).

Har ingripande mot viss konkurrensbegränsning begärts, skall enligt sakkunnigförslaget
parterna beredas tillfälle att vid sammanträde inför nämnden
framlägga sina synpunkter. Ombudsmannen skall kallas även om han
ej påkallat ingripandet. Där sa finnes lämpligt skall till sammanträdet kallas
också sådana andra företagare, sammanslutningar av konsumenter eller
löntagare samt statliga eller kommunala myndigheter, vilkas verksamhetsområde
beröres av konkurrensbegränsningen. Finner nämnden uppenbart
att framställning ej förtjänar avseende, kan densamma avslås utan sammanträde
(13 §).

Enligt de sakkunniga skall nämnden först pröva, huruvida skadlig verkan
är för handen. Endast om så finnes vara fallet är nämnden berättigad att
mgripa mot konkurrensbegränsningen. Det framhålles, att nämnden i största
möjliga utsträckning bör pröva verkningarna av en konkurrensbegränsning
i dess helhet, alltså i alla avseenden och gentemot alla tänkbara intressenter.

Finner nämnden skadlig verkan föreligga, skall den först söka vinna rättelse
förhandlingsvägen. Formföreskrifter för förhandlingsarbetet har icke
uppställts. Lyckas förhandlingen, är därmed syftet med det offentliga ingripandet
nått och ärendet kan avskrivas. Misslyckas förhandlingsarbetet,
äger nämnden befogenhet att förelägga de företagare, som är ansvariga för
konkurrensbegränsningen, att vidtaga åtgärder för att undanröja eller mildra
de skadliga verkningarna. Nämndens befogenhet i sistnämnda avseende
är dock begränsad till vissa särskilda slag av förelägganden. Är missförhållandet
sådant att det icke alls eller endast till viss del kan undanröjas medelst
föreläggande, har nämnden att i offentlig skrivelse anmäla saken till
Kungl. Maj :t (8 §).

Såsom tidigare framhållits utgår de sakkunniga från den allmänna uppfattningen,
att medlet att hindra skadlig verkan av konkurrensbegränsning
skall vara att återställa friare konkurrensförhållanden. I fråga om prisöverenskommelser,
t. ex. i form av priskarteller, inskärpes sålunda, att nämndens
ingiipande icke bör avse att nedsätta de överenskomna priserna. Anses
prisavtalet medföra skadlig verkan, skall nämnden i stället förhandlingsvägen
söka undanröja detsamma eller, om det misslyckas, förelägga parterna
att häva avtalet. Skulle en rabattskala föranleda diskrimination, bör nämnden
söka ange allmänna grunder, som bör tillämpas vid prissättningen, men
däremot ej själv utarbeta en detaljerad ny rabattskala. I annat sammanhang
har tidigare nämnts, att de sakkunniga i fråga om ensamföretagare

276

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

funnit nödvändigt att ge näringsfrihetsnämnden viss rätt att utöva direkt
kontroll över prissättningen (8 § 5.).

De sakkunniga betonar, att näringsfrihetsnämndens uppgift icke är att
godkänna vissa konkurrensbegränsningar eller att söka indela förekommande
konkurrensbegränsningar i skadliga och icke skadliga. Nämnden bör
icke heller lämna förhandsbesked, huruvida ett visst förfarande eller ett
särskilt avtal är att anse såsom stridande mot lagen. Är det av vikt för en
företagare att få ett uttalande, bör han i stället kunna vända sig till ombudsmannen
för näringsfrihetsfrågor.

Reservanterna invänder att det allmänna kravet på domstolars opartiskhet
åsidosättes om nämnden skall vara både domstol och förhandlingsorgan.
De motsätter sig vidare den föreslagna tidsbegränsade priskontrollen. Herr
Gillberg gör liknande erinringar.

Ur remissvaren må framhållas att vissa remissinstanser hävdat att det
processuella förfarandet fått en alltför ofullständig reglering. Svea hovrätt
inskärper vikten ur rättssäkerhetssynpunkt av att förfarandet är så utformat,
att företagarna kan vid kontradiktorisk förhandling bemöta ombudsmannen
och förebringa bevisning. Betydelsen härav är desto större som de
materiella reglerna är och troligen också måste vara tämligen vaga. Särskilt
framhåller hovrätten att i lagen bör klart fastställas vilka parterna är. Även
frågan om ärendenas utredning betecknas som ofullständigt reglerad.

Av redogörelsen för departementsförslagets allmänna uppläggning framgår,
att detta i fråga om förfarandet väsentligen bygger på sakkunnigförslaget.
Enligt departementsförslaget skall det sålunda — på motsvarande sätt
som enligt sakkunnigförslaget — ankomma på näringsfrihetsrådet att i
fråga om konkurrensbegränsningar, som bringas under dess prövning, bedöma
verkningarna samt, om dessa befinnes skadliga, genom förhandling
söka häva eller mildra desamma. Däremot tänkes rådet icke — såsom hos
de sakkunniga — få befogenhet att meddela förelägganden. Om förhandlingarna
misslyckas, återstår blott att göra anmälan till Kungl. Maj .t.

Då befogenheten att meddela förelägganden sålunda bortfallit, torde fog
ej längre finnas för de anmärkningar, som av reservanterna och vissa remissmyndigheter
framställts mot att ett och samma organ tilldelats saväl
förhandlande som dömande myndighet. I betraktande av att rådet väsentligen
blir en förhandlingsinstans, synes det vidare knappast vara påkallat att
_ som Svea hovrätt önskat — i lagen upptaga mera detaljerade bestämmelser
om förfarandet än enligt sakkunnigförslaget.

Av det föregående har framgått att jag liksom de sakkunniga anser att
förhandlingsorganet ej bör taga initiativ till förhandlingar; att bringa ärenden
under näringsfrihetsrådets prövning bör närmast åvila ombudsmannen
för näringsfrihetsfrågor. Denne bör eftersträva att i första hand undeiställa
rådet sådana konkurrensbegränsningar, som har stor betydelse ur allmän
synpunkt. I likhet med de sakkunniga anser jag vidare att behörighet
att väcka fråga om förhandling också bör tillkomma företagare, som ome -

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

277

delbart beröres av viss konkurrensbegränsning, ävensom sammanslutning
av konsumenter eller löntagare. Med stadgandet i 20 kapitlet 8 § rättegångsbalken
som förebild har enligt departementsförslaget deras rätt att
påkalla förhandling dock begränsats till sådana fall, där ombudsmannen beslutat
att ej göra framställning (16 §).

Av alt näringsfrihetsrådet icke har rätt att taga initiativ bör enligt min
mening följa, att rådet är bundet inom den ram, som uppdragits genom
de framställda yrkandena. Har ombudsmannen eller enskild part t. ex. hos
rådet påtalat att en företagare i enlighet med ett nyetableringsavtal vägrat
att leverera en vara, bör rådet därför vara berättigat att pröva avtalets
verkan endast i detta hänseende, och alltså ej få upptaga hela avtalet till
bedömande. Såsom de sakkunniga anfört är det å andra sidan i princip
önskvärt att verkningarna av en konkurrensbegränsning blir prövade i sin
helhet. Ombudsmannen bör så långt möjligt genom yrkanden från sitt håll
sörja för att rådet får tillfälle härtill.

Framställning om förhandling skall enligt departementsförslaget göras
skriftligen. I framställningen skall angivas de skäl, varå den grundas (17 §).
På grundval av framställningen har näringsfrihetsrådet till en början att
pröva om den är av beskaffenhet att kunna leda till förhandling. Detta förutsättes
regelmässigt ske vid ett sammanträde, dit rådet skall kalla både
sökanden och motsidan. Ombudsmannen skall kallas, även om han ej är
sökande. Sammanträdet kan föregås av skriftlig eller muntlig förberedelse
(18 §).

I allmänhet torde av framställningen omedelbart framgå, vilka företagare
som avses och alltså bör kallas till sammanträdet. Rör framställningen en
kartell eller annan överenskommelse, bör det åvila näringsfrihetsrådet att
närmare utreda, vilka företagare som deltager i kartellen eller överenskommelsen.
I regel torde samtliga dessa företagare böra kallas. Skulle framställningen
avse endast en viss företagares förhållande i särskilt fall, torde
det dock räcka med att denne kommer tillstädes. I likhet med sakkunnigförslaget
upptar departementsförslaget en bestämmelse om att framställning,
som uppenbarligen ej förtjänar avseende, kan avslås utan särskilt
sammanträde. Rådet får härigenom möjlighet att utan omgång och besvär
för motparten avvisa klart obefogade framställningar.

Vid sammanträdet har parterna å ömse sidor att framlägga sina synpunkter
på frågan, om betingelserna för förhandling är uppfyllda. Huvudfrågan
torde därvid naturligen i regel hli, om konkurrensbegränsningen föranleder
skadlig verkan eller ej. Såsom enligt sakkunnigförslaget har ombudsmannen
— liksom även näringsfrihetsrådet — rätt att hos monopolutredningsmyndighet
påkalla biträde för utredning i fråga, som kan vara av betydelse
för förhandling (25 §). I de fall då framställning om förhandling göres
av ombudsmannen torde i regel en av monopolutredningsbyrån utförd undersökning
vara tillgänglig. I sakens natur ligger att parterna i övrigt äger
förebringa all den utredning, som de kan önska. Näringsfrihetsrådet är enligt
departementsförslaget berättigat förelägga part att vid vite inställa sig

278

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

inför rådet samt att tillhandahålla handelsböcker, korrespondens och övriga
handlingar (22 §). Vad sålunda stadgats skall icke medföra skyldighet att
röja yrkeshemlighet av teknisk natur. Det har ej ansetts väl stämma med
förfarandets karaktär av förhandling att medge rådet att förelägga annan
än part att inställa sig eller att tillhandahålla handlingar.

Som rådet ej har karaktär av domstol, bör detsamma ej äga rätt att höra
åberopade personer på ed. Då rådets verksamhet huvudsakligen avser förhandling,
torde olägenheter därav knappast uppstå.

Ger de vid inledningssammanträdet förebragta omständigheterna vid
handen att betingelserna för förhandling är uppfyllda, åligger det näringsfrihetsrådet
att anordna förhandling (19 §). I regel torde förhandling kunna
vidtaga redan vid inledningssammanträdet. Hinder bör emellertid icke
möta mot att förhandlingen äger rum senare eller mot att den avbrytes för
att parterna skall få tillfälle överväga sin ståndpunkt. I departementsförslaget
har därför endast utsagts, att förhandling skall äga rum vid sammanträde
med parterna inför näringsfrihetsrådet (20 §). Det torde ofta
vara ägnat att främja ett gott förhandlingsresultat att rådet överlägger enskilt
med de olika parterna. Enligt departementsförslaget må så ske. Emellertid
har det ansetts vara av vikt att parterna innan förhandlingen avslutas
ånyo får mötas vid sammanträde inför rådet. Föreskrift därom har upptagits
i departementsförslaget (20 §). Bl. a. med hänsyn till den tid som förhandlingsarbetet
sannolikt kommer att kräva har det föreslagits ett stadgande
att ordföranden i den utsträckning Kungl. Maj :t föreskriver äger ensam
leda sammanträde i ärenden som ej är av synnerlig vikt (12 § andra st.).

Vid förhandlingarna bör rådet, såsom de sakkunniga framhållit, inrikta
sina strävanden på att åstadkomma friare konkurrensförhallanden. I fråga
om t. ex. priskarteller, innebär detta, att rådet, om kartellen anses ha en
otillbörlig inverkan på prisbildningen, bör söka få kartellavtalet upplöst
eller i varje fal! åstadkomma, att parterna ej längre samarbetar beträffande
prissättningen; man bör däremot ej inrikta sig på att driva parterna till
en överenskommelse om prissänkning. Understundom torde det emellertid
icke kunna undvikas att ett visst prissamarbete måste tillåtas fortsätta;
t. ex. om detta utgör en ovillkorlig förutsättning för ett ur samhällelig synpunkt
viktigt samarbete i andra hänseenden. Vad angår prisfrågor intar monopolistfallet
en särställning. Riktas befogade anmärkningar mot en ensamföretagares
prissättning, har rådet enligt departementsförslaget i regel
ej annan möjlighet att häva missförhållandet än att förhandlingsvägen
söka uppnå en prissänkning. Här kan det följaktligen icke undvikas att
rådet väsentligen får en prisövervakande uppgift. Så länge den allmänna
statliga priskontrollen består, synes det emellertid lämpligast att priskontrollnämnden
handhar prisövervakningen också i fråga om ensamföretagare.
Det torde därför få förutsättas att frågor om ensamföretagares prissättning
tills vidare bringas under näringsfrihetsrådets prövning endast om
alldeles särskilda skäl finnes. Jag erinrar om att näringsfrihetsrådet naturligen
i alla andra hänseenden, där skadlig verkan av en ensamföretagares

Kungl. Maj:ts proposition nr 103. 279

åtgärder är för handen, t. ex. vid diskrimination, skall upptaga monopolistfall
till prövning.

Av lätt insedda skäl är det av stor vikt, att näringsfrilietsrådets förhandlingsarbete
liksom dess verksamhet över huvud försiggår i offentlighetens
ljus. I överensstämmelse härmed har i departementsförslaget (23 §) stadgats,
att rådets sammanträden skall vara offentliga. Det har dock ansetts
oundvikligt att ge rådet befogenhet att hålla sammanträde inom lyckta
dörrar, när det kan antagas att eljest yrkeshemlighet skulle röjas eller förhandlingsarbetet
försvåras. Jag förutsätter dock att rådet iakttager största
möjliga återhållsamhet vid tillämpningen av dessa undantagsregler.

Har skadlig verkan av en konkurrensbegränsning icke kunnat undanröjas,
åligger det, såsom redan förut omnämnts, i fall av större vikt rådet
att göra anmälan om saken till Kungl. Maj :t (21 §). Ehuru skyldighet att
göra anmälan endast föreligger i viktigare ärenden, är rådet givetvis oförhindrat
att göra anmälan även i andra fall. I rådets instruktion torde böra
upptagas bestämmelser om skyldighet att i årsredogörelse lämna uppgifter
om alla ärenden, som handlagts av rådet.

I likhet med de sakkunniga finner jag det vara angeläget, att då rådet
avvisar framställning om förhandling beslutet ej ges sådan form att konkurrensbegränsningen
kommer att framstå såsom av statsmakterna godkänd.
Till vad de sakkunniga anfört om att prövningsorganet icke bör ge
förhandsbesked angående sin inställning till konkurrensbegränsande åtgärder
kan jag ansluta mig. I motsats till de sakkunniga finner jag det emellertid
ovisst huruvida ombudsmannen bör belastas med en sådan uppgift.
Skulle ombudsmannen i mera betydande utsträckning tagas i anspråk för
sådant arbete, är det fara värt att hans huvuduppgift kunde bli lidande.
Härtill kommer att det knappast torde kunna undvikas att ombudsmannen
i samband med förberedandet av framställningar till näringsfrihetsrådet i
praktiken kommer att ensam utöva en viss förhandlingsverksamhet. Å andra
sidan talar uppenbarligen praktiska skäl för de sakkunnigas ståndpunkt. Det
torde böra ankomma på Kungl. Maj :t att vid fastställande av instruktion
för ombudsmannen bedöma, i vilken utsträckning denne möjligen bör få
lämna förhandsbesked.

Handläggningen av tillståndsfrågor rörande bruttopriser och anbudskarteiler
har behandlats i 15 § av departementsförslaget. På grund av sin sammansättning
utgör näringsfrihetsrådet otvivelaktigt en för hithörande frågor
kompetent myndighet. Det synes därför ej möta betänkligheter att
föreskriva att rådets beslut i dessa ärenden ej får överklagas. Jag vill
erinra att motsvarande inskränkning i den administrativa besvärsrätten
gjorts på andra håll, så t. ex. enligt lagen om arbetstidens begränsning såvitt
avser arbetarskyddsstyrelsens beslut i bl. a. tillståndsfrågor.

I sakens natur ligger att ej heller rådets beslut i samband med dess förhandiingsuppgift
bör kunna överklagas. I departementsförslaget har därför
upptagits ett allmänt stadgande av innebörd att klagan ej får föras
mot näringsfrilietsrådets beslut i ärenden enligt den nya lagen (24 §).

280

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

VI. Specialmotivering.

a) Lagen om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom

näringslivet.

1 §•

I första stycket av denna paragraf anges de två olika vägar, som valts
för att motverka skadlig konkurrensbegränsning: generella förbud mot vissa
arter av konkurrensbegränsning samt förhandling efter skälighetsbedömning
av varje enskilt fall beträffande övriga slag av konkurrensbegränsningar.
Närmare redogörelse härför har lämnats i den allmänna motiveringen
under rubriken »Lagstiftningens allmänna uppläggning».

Beteckningen konkurrensbegränsning har hämtats från 1946 års lag om
övervakning av konkurrensbegränsning inom näringslivet. Uttrycket bär där
använts i stället för termen »ofullständig konkurrens» (»monopolistisk konkurrens»),
som är mera vanlig i den nationalekonomiska litteraturen. Emellertid
ansågs denna term i det allmänna medvetandet icke vara så klar till
sin innebörd att den utan närmare förklaring borde införlivas med lagspråket.

Paragrafens andra stycke, som motsvarar sakkunnigförslagets 1 §, innehåller
en definition av begreppet skadlig verkan av konkurrensbegränsning.
Rörande definitionens innebörd hänvisas till den allmänna motiveringen under
rubriken »Begreppet skadlig verkan av konkurrensbegränsning». 2

2 §•

Lagrummet, vari stadgas förbud mot s. k. vertikal prisbindning i form av
minimipriser och fasta bruttopriser, har ingående behandlats i den allmänna
motiveringen under rubriken »Bruttoprissystemet». Det synes mig dock
erforderligt att närmare beröra några tolkningsfrågor.

Begreppet förnödenhet avses bär ha samma innebörd som i prisregleringslagen
och 1946 års lag. Det bör sålunda uppmärksammas att förnödenhet är
ett vidare begrepp än vara.

Uttrycket »försäljning av förnödenhet inom senare försäljningsled» inbegriper
i första hand återför sälj ning av förnödenhet i dess levererade skick.
Härunder bör emellertid också falla återförsäljning av förnödenhet, som efter
leveransen förädlats eller bearbetats. Det må understrykas att en företagare
av det föreslagna stadgandet hindras att t. ex. vid leverans av en förnödenhet
förbehålla sig, att återförsäljaren icke får underskrida visst pris
vid försäljning av annan förnödenhet. Å andra sidan bör framhållas att förbudet
endast avser sådan vertikal prisbindning, som upprätthålles av sinsemellan
självständiga företagare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

281

Såsom av lagtexten framgår får en företagare icke till ledning för prissättningen
inom ett senare försäljningsled angiva visst pris med mindre
därvid kommer till uttryck att priset må underskridas. Beteckningen »riktpris»
bör därvid vara tillräckligt klargörande. För att stadgandet skall bli
verksamt måste enligt min mening fordras att den företagare, som i annons,
katalog eller prislista eller å förpackning eller annat omslag angiver visst
återförsäljningspris, gör klart att priset får underskridas av återförsäljaren.

Överträdelse av förbudet har straffbelagts i 29 §.

3 §.

Paragrafen stadgar förbud mot vissa slag av anbudskarteller. En närmare
redogörelse för förbudets omfattning och innebörd har lämnats i den allmänna
motiveringen under rubriken »Kartellfallet». Uttrycket »förnödenhet»
har belysts i det föregående under 2 §. Även åt begreppet tjänst bör
givas samma innebörd som i prisregleringslagen och 1946 års lag. Härav
följer bl. a. att under uttrycket »utförande av tjänst» är att hänföra alla sådana
arbeten som, väsentligen inom byggnadsområdet, utföres av olika grupper
av hantverkare, såsom målare, snickare samt elektriska och andra installatörer
i deras egenskap av egna företagare.

Av paragrafens ordalydelse framgår, att förbudet endast gäller vid försäljning
av förnödenhet och utförande av tjänst »här i riket». Stadgandet lägger
alltså ej hinder i vägen för avtal om samråd eller annan samverkan innan
försäljning äger rum till köpare i utlandet eller rörande utförande av
tjänst, som sker på utrikes ort, t. ex. anläggningsarbeten utomlands. Förhandling
för undanröjande av dylika avtal kan dock påkallas sedan Kungl.
Maj:t lämnat tillstånd härtill jämlikt 5 § andra stycket.

För överträdelse av förbudet stadgas straff i 29 §. 4

4 §.

I denna paragraf anges förutsättningarna för meddelande av undantag
från de i 2 och 3 §§ stadgade förbuden. Stadgandet har i den allmänna motiveringen
närmare belysts i anslutning till redogörelserna för förbuden. Tillstånd
torde i allmänhet böra meddelas endast för viss tid. Det har dock
icke ansetts erforderligt att i lagförslaget upptaga särskild föreskrift därom.
Tiden för tillståndets giltighet bör i allmänhet icke göras alltför kort. Lämpligen
synes tillstånden därför böra avse en tid av t. ex. 3—5 år. Av 15 §
framgår att tillstånd ej må återkallas med mindre tillståndshavaren erhållit
tillfälle att yttra sig. Återkallas tillstånd på grund av ändrade förhållanden,
bör vederbörande erhålla nödigt rådrum innan tillståndet upphör. Fråga om
förlängning av redan gällande tillstånd bör också avgöras i så god tid att
tillståndshavaren kan planera sin verksamhet med hänsyn till beslutet.

282

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

5 §.

Konkurrensbegränsning är, såsom av den allmänna motiveringen framgått,
ett mycket vidsträckt begrepp, som innefattar företeelser av vitt skilda
slag. För att skänka nödig stadga åt lagtillämpningen har det därför ansetts
erforderligt att i departementsförslaget, på sätt som skett också i sakkunnigförslaget,
direkt angiva vilka former av konkurrensbegränsning, som
får upptagas till bedömande enligt lagen. Föreskrifter härom har upptagits
i förevarande paragraf, som motsvarar 4 § i sakkunnigförslaget. Paragrafen
anger sålunda den yttre ramen för näringsfrihetsrådets förhandlingsverksamhet.
Endast de i paragrafen angivna formerna av konkurrensbegränsande
företeelser kan bli föremål för förhandling inför rådet. Andra arter
av konkurrensbegränsning kan väl bli föremål för särskild undersökning enligt
bestämmelserna i 1946 års lag men de kan ej prövas av rådet.

De huvudgrupper av konkurrensbegränsningar, som näringsfrihetsrådet
enligt förevarande paragraf är behörigt att pröva, har tidigare betecknats
kartellfallet (första stycket, första punkten) samt monopolistfallet (första
stycket, andra punkten). För såväl kartellfallet som monopolistfallet har
lämnats utförlig redogörelse i den allmänna motiveringen under rubriken
»Olika former av konkurrensbegränsning och bedömningen därav». Därutöver
må här anföras följande.

De i paragrafens första stycke, första punkten upptagna bestämmelserna
om kartellfallet har ansetts böra så nära som möjligt tölja utformningen
av 2 § i 1946 års lag. Sakkunnigförslagets text har därför jämkats i enlighet
därmed. Kartell avtal är enligt sin natur alltid horisontella. Det må framhållas
att ordet »liknande» i uttrycket »kartellavtal eller annan liknande överenskommelse»
ej avser att utmärka att endast horisontella överenskommelser
omfattas av stadgandet. I likhet med 2 § i 1946 års lag avser stadgandet
såväl horisontella som vertikala överenskommelser. Det är likaledes
för stadgandets tillämpning likgiltigt om den konkurrensbegränsande
överenskommelsen ingåtts för att främja gemensamma intressen eller endast
avser att tillgodose ena partens intresse. I likhet med vad som gäller enligt
1946 års lag har den begränsningen ansetts lämplig, att överenskommelserna
skall beröra pris-, produktions-, omsättnings- och transportförhållanden.
Härigenom undantages sålunda bl. a. rena konditionsavtal (t. ex.
avtal om vad som skall förstås med kontant betalning, fri leveransmånad
och liknande), vilka icke har någon betydelse för prissättningen eller eljest
påverkar produktions-, omsättnings- eller transportförhållandena.

Beträffande andra punkten, monopolistfallet, bör anmärkas, att uttrycket
»näringsgren» icke får givas en alltför vidsträckt innebörd. Därmed avses
sålunda i första hand tillverkningen av ett särskilt varuslag eller utförande
av ett visst slags tjänst c. d. Hur långt uppdelningen i särskilda varuslag
eller tjänster bör gå kan knappast närmare angivas. Detta måste överlämnas
åt rättstillämpningen.

Paragrafens andra stycke har behandlats i den allmänna motiveringen

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

283

under rubriken »Internationell konkurrensbegränsning». I likhet med vad
de sakkunniga anfört bör tillstånd avse visst fall. Att lämna uttrycklig föreskrift
härom har dock icke ansetts påkallat.

6 §•

I förevarande paragraf utmärkes vissa konkurrensbegränsningssituationer,
som det ansetts särskilt angeläget att hindra. Stadgandet innebär självfallet
icke någon utvidgning av näringsfrihetsrådets befogenheter utöver den
förut uppdragna ramen. En förutsättning för paragrafens tillämpning är sålunda,
att den ifrågavarande konkurrensbegränsningen medför skadlig verkan
av det slag som angivits i 1 § andra stycket. Stadgandets närmare innebörd
har belysts i den allmänna motiveringen under rubriken »Olika former
av konkurrensbegränsning». I första hand hänvisas till vad som anförts i
samband med behandlingen av kartellfallet.

I anslutning därtill må här endast tilläggas, att i ordet »väsentligt» i 6 § 1)
ligger eu fordran att konkurrensbegränsningens inflytande på prisbildningen
skall vara starkare än som i och för sig kräves för att den skall anses skadlig
enligt stadgandet i 1 § andra stycket.

7—14 §§.

För innehållet i dessa paragrafer, som reglerar organisationen, har närmare
redogjorts i den allmänna motiveringen under rubriken »Organen».
Atterligare ett par frågor bör dock här beröras.

Såsom av 8 § framgår förutsättes att den ledamot i näringsfrihetsrådet,
som jämte ordföranden skall vara lagkunnig och i domarvärv erfaren, förordnas
till vice ordförande. Vid förfall för ordföranden skall alltså denne
ledamot inträda som rådets ordförande, därvid en av de för honom utsedda
ersättarna rycker in som ledamot. Skulle också vice ordföranden bliva förhindrad
att tjänstgöra, torde lämpligen någon av hans ersättare böra förordnas
att upprätthålla befattningen som rådets ordförande.

Sakkunnigförslaget upptager regler angående omröstning till beslut inom
näringsfrihetsnämnden (14 §). Motsvarande regier återfinnes ej i departementsförslaget.
Näringsfrihetsrådet, som är ett administrativt organ med
huvudsaklig uppgift att bedriva förhandlingar, bör nämligen enligt min
mening icke bindas vid särskilt angivna omröstningsregier. Rådet bör i varje
särskilt fall kunna tillämpa det omröstningsförfarande som finnes lämpligast.
För övrigt torde omröstning till beslut inom rådet sällan komma att
föranleda svårigheter redan av det skäl att antalet röstande alltid blir
ojämnt.

15—25 §§.

De i lagrummen lämnade föreskrifterna som rör förfarandet inför näringsfrihetsrådet
har behandlats i den allmänna motiveringen. Några frågor
bör dock här närmare granskas.

284

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

I anslutning till 15 §, som reglerar det fall att någon hos rådet söker dispens
från förbudet mot bruttoprissättning eller anbudskarteller, må framhållas
att ärendet vanligen torde kunna avgöras genom skriftlig procedur.
Skulle emellertid rådet finna handlingarna icke utgöra tillräckligt underlag
för ett riktigt bedömande, är rådet självfallet oförhindrat att utsätta sammanträde
med parterna för deras personliga hörande.

Jämlikt 21 § skall näringsfrihetsrådet, då förhandling avslutats utan att
skadlig verkan kunnat undanröjas, göra anmälan härom till Kungl. Maj :t,
såframt saken är av större vikt. Uppenbarligen bör det icke fordras att de
skadliga verkningarna skall vara undanröjda i det ögonblick förhandlingen
avslutas. Det räcker med att vederbörande företagare inför rådet utfäst sig
att upphäva konkurrensbegränsningen. Skulle utfästelsen svikas kan ju ny
förhandling påkallas.

Enligt 25 § i departementsförslaget äger ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor
liksom ock näringsfrihetsrådet av övervakningsmyndighet som
avses i 1946 års lag påkalla biträde för utredning i sådant hänseende som
kan vara av betydelse för fråga om förhandling inför rådet. Enligt min
mening behöver detta stadgande knappast föranleda ändring i 1946 års lag.
Jag erinrar att jämlikt dess 6 § övervakningsmyndighet äger verkställa
undersökning i hithörande frågor bl. a. när särskilda skäl föreligger därtill;
en framställning om utredning från ombudsmannen eller rådet måste
anses vara ett dylikt skäl.

26 §.

Denna paragraf, som motsvarar 2 § 1 mom. i de sakkunnigas förslag,

innehåller en definition av begreppet företagare.

Betänkandet.

De sakkunniga framhåller såsom önskvärt att lagens tillämpningsområde
icke begränsas till vissa delar av näringslivet, då det skulle te sig föga
tilltalande för rättsmedvetandet, om vissa branscher uteslötes från tillämpningen.
På särskilda områden av näringslivet sker emellertid redan en
offentlig övervakning av verksamheten, t. ex. i fråga om banker och försäkringsbolag.
Av denna anledning har de sakkunniga övervägt att undantaga
just sådana områden från lagstiftningen. Detta har dock av principiella
skäl ansetts olämpligt. De sakkunniga anför vidare: 1

Utformningen av begreppet företagare blir såsom av lagförslaget framgår i
väsentlig mån avgörande för räckvidden av de i förslaget upptagna bestämmelserna
om offentligt ingripande.

Enligt förslaget skall med företagare förstås envar som yrkesmässigt utövar
rörelse av i paragrafen angivet slag. Någon åtskillnad göres sålunda ej
mellan företag i statlig eller kommunal drift, kooperativa företag eller enskilda
företag.

Uppräkningen av de olika verksamhetsgrenar, som angivits i förslaget,
ansluter sig helt till den precisering som gjorts i 2 § i 1946 års lag; dock
att av skäl, som framgå av den allmänna motiveringen, bland de angivna

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

285

verksamhetsgrenarna upptagits icke blott försälj ningsverksamhet utan
även inköpsverksamhet. Vad i förarbetena till 1946 års lag anförts i fråga
om begreppen »förnödenhet» och »tjänst» bör därför anses gälla jämväl för
lagförslaget. Köp och försäljning av fast egendom liksom upplåtelse av nyttjanderätt
till fast egendom avses i enlighet härmed ej omfattade av den
föreslagna lagstiftningen. De skäl som i propositionen till 1946 års lag (nr
264/1946 s. 37) anförts till stöd för den gällande lagstiftningens ställning
i detta hänseende finna de sakkunniga i allt väsentligt tillämpliga även i
vad avser det förevarande lagförslaget.

I likhet med vad som skett i 1946 års lag, likställes med företagare sammanslutning
av företagare.

Remissyttrandena.

Under remissbehandlingen har Svea hovrätt funnit önskvärt att en omprövning
av företagarbegreppet verkställes med hänsyn till att den nya lagen
icke endast avser registrering utan även tvångsingripanden. Hovrätten
ifrågasätter sålunda lämpligheten av att föranstalta om ingripande mot
t. ex. advokater och läkare, som går in under 1946 års lag och även under
sakkunnigförslaget. Eftersträvansvärt är enligt hovrätten att om möjligt anknyta
bestämningen av lagstiftningens område till redan befintliga definitioner,
t. ex. 1 § bokföringslagen eller 10 § lagen med vissa bestämmelser mot
illojal konkurrens.

Bank- och fondinspektionen finner behovet att tillämpa lagstiftningen
även på banker och fondkommissionärer i och för sig vara ringa, eftersom
verksamhet av sådant slag är oktroj erad och föremål för särskild övervakning
från offentlig myndighet. Å andra sidan finns enligt inspektionen
icke något särskilt skäl att undantaga banker och fondkommissionärer.
Inspektionen tillstyrker därför förslaget i denna del.

Försäkringsinspektionen och Svenska försäkringsbolags riksförbund har
under hänvisning till den på försäkringsväsendets område gällande särskilda
lagstiftningen intagit den ståndpunkten, att försäkringsväsendet bör undantagas
från lagens tillämpningsområde.

Sveriges redareförening avstyrker på det bestämdaste att lagen göres tilllämplig
på sjöfartsnäringen. Ett ingripande mot de svenska rederier, som är
anslutna till de internationella linjekonferenserna, skulle nämligen enligt
föreningens uppfattning praktiskt taget omöjliggöra transocean svensk
linjesjöfart.

Departementschefen.

I fråga om utformningen av begreppet företagare kan jag i allt väsentligt
ansluta mig till de sakkunnigas förslag. Såsom de sakkunniga anfört innebär
den föreslagna avgränsningen av företagarebegreppet att köp och försäljning
av fast egendom liksom även upplåtelse av nyttjanderätt till fast
egendom icke kommer att omfattas av den nya lagen. Lagförslaget bygger
i detta hänseende på 1946 års lag. I likhet med de sakkunniga finner jag
ej skäl att nu frångå den sålunda tidigare intagna ståndpunkten. De be -

286

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

tänkligheter, som vid ärendets remissbehandling anförts mot att låta lagen
omfatta försäkringsväsendet respektive sjöfartsnäringen, kan jag icke dela.
En undantagsställning för dessa två verksamhetsområden anser jag därför
ej befogad. De särskilda betingelser, som må föreligga för exempelvis rederinäringen,
kommer självfallet att i skälig utsträckning beaktas vid lagtilllämpningen.

I de sakkunnigas förslag har särskilt angivits att i företagarbegreppet
skall ingå icke blott försäljningsverksamhet utan även inköpsverksamhet
medan 1946 års lag endast avser »den som yrkesmässigt säljer viss förnödenhet».
I den allmänna motiveringen har anförts att jag i likhet med de
sakkunniga knappast anser det möjligt att från lagstiftningen avskilja de
former av konkurrensbegränsning som uteslutande rör köparsidan. Det torde
nämligen i allmänhet föreligga ett sådant samband mellan köp och försäljning,
att en differentiering med hänsyn till konkurrensbegränsningens sammanhang
med köp respektive försäljning enligt min mening icke är vare sig
lämplig eller genomförbar. I sakens natur ligger att den som yrkesmässigt
säljer förnödenheter i allmänhet också yrkesmässigt köper dylika. Det är
på grund därav enligt min mening icke erforderligt att vid definitionen av
begreppet företagare särskilt utmärka båda sidorna av verksamheten. I departementsförslaget
har därför -— såsom i 1946 års lag -— med företagare
betecknats bl. a. den »som yrkesmässigt säljer viss förnödenhet» utan att
inköpsverksamheten särskilt angivits. Därmed har, såsom av det nyss anförda
framgår, ej avsetts att utmärka att lagstiftningen uteslutande rör
sådana konkurrensbegränsningar, som sammanhänger med vederbörandes
försäljningsverksamhet. I den mån vederbörande företagares inköpsverksamhet
beröres av en konkurrensbegränsning, omfattas sålunda även denna
konkurrensbegränsning av den tilltänkta lagstiftningen. Emellertid vill
jag erinra om, vad jag redan tidigare berört, nämligen, att konkurrensbegränsningar,
vilka uteslutande avser inköpsverksamhet, exempelvis s. k.
inköpskarteller, endast undantagsvis torde föranleda sådan skadlig verkan,
som angivits i 1 § andra stycket av lagförslaget.

Av praktiska skäl har i departementsförslaget bibehållits den av de sakkunniga
föreslagna beteckningen »företagare». Någon olägenhet av att motsvarande
sammanfattande benämning icke brukats i 1946 års lag synes icke
kunna uppkomma. 27

27 §.

Enligt förevarande paragraf, som motsvarar 2 § 2 mom. i sakkunnigförslaget,
skall med överenskommelse i tillämpliga delar jämställas stadgar,
antagna av sammanslutning av företagare samt av sådan sammanslutning
eljest utfärdade bestämmelser eller föreskrifter. Bestämmelser av motsvarande
innehåll har icke upptagits i 1946 års lag. I sin registreringsverksamhet
har kommerskollegium enligt stadgad praxis emellertid med konkurrensbegränsande
överenskommelser på motsvarande sätt jämställt föreningsstadgar
och föreningsbestämmelser. Såsom de sakkunniga framhållit

287

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

får ett kartellsamarbete i många fall den formen att de samarbetande företagen
bildar en förening i stället för att sluta ett avtal. I dylika fall inskrives
vanligen i de mellan parterna träffade överenskommelserna om samarbete
i föreningsstadgarna eller anges parternas åtaganden och förpliktelser
i ordningsstadgar eller andra föreskrifter för föreningsmedlemmarna. Då
det knappast motsvarar vanligt språkbruk att med överenskommelser jämställa
föreningsstadgar eller föreningsbestämmelser har det ansetts lämpligt
att i den föreslagna lagtexten göra ett sådant förtydligande, som det nu föreslagna
stadgandet avser.

28 §.

Paragrafen undantager från lagens tillämpningsområde överenskommelser
mellan arbetsgivare och arbetstagare angående arbetslön och andra arbetsvillkor.
Stadgandet har närmare behandlats i den allmänna motiveringen
under rubriken »Arbetsmarknaden». De sakkunniga har i anslutning till motsvarande
stadgande i sakkunnigförslaget (3 §) framhållit, att den gräns mot
arbetsmarknaden, som uppdrages i paragrafen, i huvudsak bör ansluta sig
till gränsdragningen i det lagkomplex, som brukar benämnas arbetsfredslagstiftningen.
Jag ansluter mig till denna uppfattning. Det förutsättes sålunda,
ehuru uttrycklig föreskrift därom icke ansetts lämplig, att begreppet arbetstagare
i allmänhet ges samma tolkning som i dessa lagar och att med arbetstagare
alltså likställes s. k. beroende uppdragstagare.

29—33 §§.

Här ifrågavarande paragrafer innehåller erforderliga ansvarsbestämmelser
in. in. Åtal för överträdelser av de i 2 och 3 §§ stadgade förbuden har
ansetts böra komina till stånd endast efter anmälan eller medgivande av
ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor; därigenom kan åtal för sådana
överträdelser, som salenar betydelse för det syfte man velat uppnå, förebyggas.
Bestämmelser härom har upptagits i 31 §.

b) Lagen angående ändrad lydelse av 20 § lagen den 28 maj 1937 om
inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

De allmänna grunder för offentlighetsprincipens tillämpning, som angivits
i förarbetena till 1946 års lag och som kommit till uttryck i 20 §
lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna
handlingar, anser jag i likhet med de sakkunniga bör utsträckas att omfatta
hela det här ifrågavarande området. I den angivna paragrafen har här därför
vidtagits de ändringar, som erfordras för att densamma skall bli tilllämplig
även på den föreslagna nya lagen om motverkande av skadlig konkurrensbegränsning
och de myndigheter, som genom densamma kommer
till stånd.

288

Iiungl. Maj:ts proposition nr 103.

Hemställan.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över det inom handelsdepartementet
upprättade förslaget till lag om motverkande i vissa fall av
konkurrensbegränsning inom näringslivet, av den lydelse bilaga B utvisar,
måtte för det i § 87 regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag
av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Gunnel Sjölin.

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

289

Bilaga A.

Trust- och kartellagstiftningen i några främmande länder.

Under de sista sjuttio åren har de problem, som trust- och kartellväsendets
uppkomst och fortsatta utveckling erbjuder, kommit att på de flesta
hall inom den civiliserade världen ägnas ett allt starkare intresse, såväl från
statsmakternas sida som i den offentliga debatten. Inställningen till dessa
företeelser har varit synnerligen skiftande i olika länder och vid skilda
beroende bl. a. på den allmänna ekonomiska politiken och de
itc a™ u yr rådande konjunkturerna. I vissa stater, framför allt kanske i
USA och Kanada, har en av historiska och folkpsykologiska orsaker betingad
tro på den fria konkurrensens egenvärde tidigt lett till en direkt
fientlig inställning till monopolföretag och konkurrensbegränsande sammanslutningar.
I andra länder har man tvärtom positivt "verkat för den
koncentration inom näringslivet, som förekomsten av karteller, truster
och koncerner innebär. Man har ansett en sådan koncentration nödvändig
för skapandet av en slagkraftig exportindustri (t. ex. Belgien och Nederländerna),
^ eller också har den befunnits underlätta regeringens strävanden
att nå kontroll över näringslivet: truster och karteller har blivit användbara
instrument för den härskande regimens ekonomiska politik (t. ex.
i de totalitära staterna). Till en mellangrupp kan hänföras de talrika län.
i*’ nian i det längsta förhållit sig neutral — mer eller mindre välvilligt
— även gentemot de konkurrensbegränsande företeelserna och endast
mskridit mot uppenbart missbruk av ekonomisk makt (Storbritannien,
Frankrike, Schweiz, Norge in. fl.), antingen nu sådant inskridande skett
enligt allmänna rättsgrundsatser eller med stöd av speciallagstiftning. Ett
exempel på hur statsmakternas syn på hithörande frågor kunnat växla
inom samma land erbjuder Tyskland. Sålunda har den tyska kartellpolitiken
under de sista femtio åren genomgått ej mindre än fyra stadier: obegränsad
frihet, ingripande mot missbruk, begagnande av kartellerna som
redskap tor regeringens ekonomiska politik och slutligen — i Västtyskland
— principiellt kartellförbud.

Även inom mindre kartellficntliga länder synes emellertid vid andra
världskrigets slut en omsvängning ha skett i riktning mot att genom speciallagstiftning
införa ökad kontroll över de konkurrensbegränsande företeelserna.
I ett flertal länder har dylika speciallagar redan utfärdats efter
kriget (Storbritannien, Österrike, Argentina o. s. v.), medan i ytterligare
en rad stater (Frankrike, Schweiz, Nederländerna, Belgien, Västtyskland,
Danmark — även Norge bör kanske räknas hit) liknande lagstiftningsarbete
pågår. I allmänhet göres därvid ingen skillnad mellan monopolistiska
ensamföretag samt karteller och andra konkurrensbegränsande sammanslutningar.
Ett undantag utgör den provisoriska österrikiska Kartellgesetz av
år 1951, vilken endast avser kartellavtal.

Eftersom trust- och lcartellagstiftningen vuxit fram under skilda politiska
och ekonomiska förhållanden, har naturligt nog de problemlösningar,
som lagstiftaren anvisat, kommit att skifta. I de stater, där man endast
önskat avvärja orimliga eller otillbörliga konsekvenser av konkurrensbegränsning,
har man stundom nöjt sig med att stadga obligatorisk registrering
av kartellavtal och liknande överenskommelser samt att öppna möj19
Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 103.

290

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

lighet till offentlig undersökning av misstänkta förfaranden och publicering
av därvid vunna resultat. Underlåtes registrering blir avtalet i allmänhet
icke bindande för parterna. Oftast fordras också för ett avtals giltighet,
att det erhållit skriftlig form. På de flesta håll — särskilt där man som i
USA, Kanada och Argentina betraktar varje monopol eller kartell såsom
något i och för sig förkastligt —- har man därjämte (eller i stället) infort
kraftiga straff- och civilrättsliga sanktioner. Sådana åtgärder avses att tilllämpas
antingen omedelbart vid överträdelse av ett lagbud eller först i
händelse av ohörsamhet mot ett föreläggande, utfärdat av domstol eller administrativ
myndighet. Bland de civilrättsligt verkande sanktionerna märkes
t. ex. ogiltigförklaring av kartellavtal eller kartellbeslut, upplösning av
truster och monopolföretag ävensom medgivande av rätt för kartellmedlem
att utträda ur kartellen. Vid sidan härav förutsättes bl. a. tullpolitiska ingripanden
kunna ske (t. ex. i Kanada). . ..

Handhavandet av denna lagstiftning har i allmänhet uppdragits åt särskilt
tillskapade kontrollorgan, såsom administrativa råd och nämnder, van
ofta ingår ekonomisk expertis och representanter för näringslivets intresseorganisationer.
Specialdomstolar förekommer även. Tillämpningen av de
straffrättsliga och åtskilliga av de civilrättsliga sanktionerna har dock brukat
förbehållas de allmänna domstolarna. Visst inflytande på kontrollorganets
verksamhet utövas ofta av vederbörande departementschef (justitieministern,
handelsministern etc.). Kontrollorganets beslut torde mestadels
kunna överklagas hos högre administrativ myndighet eller vid allmän domstol
Initiativet till ingripande enligt kontrollagstiftningen har i ett land.
Storbritannien, förbehållits vederbörande ministerium (Board of Trade). Eijest
brukar kontrollmyndigheten själv kunna igångsätta en undersökning,
varjämte en dylik åtgärd i allmänhet kan påfordras av enskild person. —
I de länder, där särskilt kontrollorgan saknas, lär hithörande frågor i regel
dragas under domstols prövning av (eller efter framställning av) enskild
företagare, som anser sig lida skada av det påtalade förfarandet.

I det följande lämnas en kortfattad översikt av den utländska rattens
ställning i förevarande hänseende såvitt angår några av de viktigare amerikanska
och europeiska staterna: Amerikas förenta stater, Kanada, Storbritannien,
Frankrike, Nederländerna, Belgien, Schweiz, Tyskland, Österrike,
Danmark och Norge.

Amerikas förenta stater.

\v gammalt har inställningen inom Amerikas förenta stater — ej minst
nå grund av erfarenheterna av kolonialtidens halvstatliga engelska handelsmonopol
— varit klart monopolfientlig. Den från moderlandet nedarva sedvanerättsliga
traditionen, common law, har också gynnat en dylik inställning.
Enligt common law anses nämligen civilrättsliga avtal, som asyl tar inskränkningar
i näringsfriheten, i princip olagliga och darfor icke agnade
att rättsligen genomdrivas. I praktiken har dock denna ogiltighetsre0e
huvudsakligen kommit att tillämpas på obilliga (unreasonable) avtal.

USA blev därför en av de första stater — jämte Kanada — dar en speciallagstiftning
mot konkurrensbegränsningar inom näringslivet kom till

ståndf De grundläggande lagarna på detta område ar the Sherman Antitrust
Ad (Shermanlagen) av år 1890 samt the Clayton Antitrust Ad (Claytonlagen)
och the Federal Trade Commission Ad, bada av ar 1914. Till dessa
till sina huvuddrag ännu oförändrade federala lagar anknyter åtskilliga
andra speciallagar och delstatliga antitrustlagar med giltighet endast inom
respektive stater.

291

Kungi. Maj.ts proposition nr 103.

Shermanlagen förbjuder varje avtal, sammanslutning — i form av trust
e er på annat sätt — och samverkan, som hämmar det fria varuutbytet
eller handeln (in restraint of trade or commerce) mellan delstaterna eller
med utlandet. Lagen förbjuder likaså varje monopolisering eller försök till
inonopohsering av någon del av sådan handel. För brott mot lagen stadgas
bötes- eller fängelsestraff eller bådadera, varjämte envar som lidit
skada av gärning, vilken står i strid mot lagen, äger rätt till tredubbelt
skadestånd. Behörigt forum utgör de allmänna federala domstolarna, envar
inom sitt distrikt. Förutom att utföra åtal för brott mot lagen ålägges
vederbörande federala distriktsåklagare att i civil rättegång föra den tafan
(om utfärdande av föreläggande etc.), som finnes nödvändig för att hindra
överträdelser av lagen. I fråga om monopol har därvid såsom yttersta åtgärd
använts metoden att påbjuda upplösning av monopolföretaget i konkurrensdugliga
mindre enheter. — Förbudet i Shermanlagen är kategoriskt.
Domstolarna har också förklarat t. ex. avtal, som går ut på att fastställa
priser eller att begränsa försäljningen till medlemmar av viss organisation,
vara i och för sig lagstridiga oavsett eventuella skadeverkningar
I vissa fall har domstolarna emellertid velat tillämpa lagen endast på sådana
inskränkningar av näringsfriheten, som varit att anse såsom orimliga
eller otillbörliga (unreasonable). —- Fn år 1903 inrättad »antitrustdivision»
inom justitiedepartementet med uppgift att övervaka efterlevnaden av
Shermanlagen har särskilt sedan år 1938 visat stor aktivitet och underkaslat
olika näringsgrenar systematisk bearbetning. Antitrustdivisionen har vid
sidan av talan inför domstol använt förlikningsförfarande och avgivit vägledande
yttranden.

Claytonlagen innehåller i motsats till Shermanlagen speciella förbud mot
vissa förfaranden, som ansetts kunna leda till olämpliga konkurrensbegränsningar,
såsom prisdiskriminering och vissa former av exklusivavtal. Härutöver
omfattar lagen vissa stadganden riktade mot s. k. kontrollbolag
(holdingbolag o. d.) ävensom mot det förhållande att samma person innehar
bestämmanderätt i flera företag av viss storleksordning. Sanktionerna
är i huvudsak desamma som enligt Shermanlagen. Genom en lagändring
år 1936 (Robinson-Patman Anti-Price-Discrimination Ad) utsträcktes
förbudet mot prisdiskriminering att gälla även förmånsbehandling av
viss köpare till nackdel för dennes konkurrenter. Samtidigt omkastades bevisbördan
i fråga om lagligheten av en konstaterad diskriminering.

Claytonlagens handhavande har i första hand uppdragits åt den år 1914
upprättade Federal Trade Commission, som består av fem av presidenten
med senatens samtycke utsedda s. k. commissioners. Av dessa får ej fler
än tre tillhöra samma politiska parti. Kommissionen skall vidare övervaka
tillämpningen av § 5 av Federal Trade Commission Ad, vari »otillbörliga
konkurrensmetoder inom handeln» förbjudes. Detta stadgande har i praktiken
kommit att i väsentlig omfattning ersätta Claytonlagens bestämmelser om
förbud mot prisdiskriminering och exklusivavtal. Åt kommissionen har anförtrotts
vidsträckta undersöknings-, utrednings- och kontrolluppgifter. För
att fullgöra dessa uppgifter har kommissionen utrustats med befogenhet att
höra vittnen på ed samt att påfordra framläggande av räkenskaper och
andra handlingar. — Reaktionen vid överträdelser av Claytonlagen eller
nyssnämnda § 5 förekommer i första hand hos Federal Trade Commission.
Kommissionen utfärdar i förekommande fall — om förlikningsförhandlingar
misslyckas — föreläggande för vederbörande att upphöra med det
påtalade förfarandet (orders to cease and desist). Föreläggandet kan inom
viss tid underställas den allmänna federala kretsappelldomstolen, som dock
delvis är bunden av kommissionens prövning i sakfrågan. Överklagande kan

292

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

ske till Högsta domstolen. Sker ej hänskjutande till domstol, vinner föreläggandet
Taga kraft och överträdelse därav bestraffas såsom brott.

Ett flertal näringsgrenar har helt eller delvis undantagits från antitrustlagarnas
tillämplighetsområde. Genom the Miller-Tydings Resale Price
Maintenance Ad av år 1937 har under särskilda förutsättningar vertikal
prisbindning av märkesvaror undantagits från Shermanlagens generella
förbud mot konkurrensbegränsande överenskommelser.

Kanada.

Kanada befann sig bland de första stater, som genom lagstiftning reagerade
mot karteller och andra sammanslutningar med konkurrensbegransande
verkningar. Den tidigaste antimonopollagen trädde i kraft redan ar
1889 året före den amerikanska Shermanlagens tillkomst. Nu gällande bestämmelser
om förbud mot konkurrensbegränsning återfinnes i art. 49b—
498 A av den kanadensiska strafflagen (Criminal Gode) och i en Combines
Investiqation Ad (an ad to provide for the investigation of combines morwpolies,
trusts, and mergers), promulgerad år 1923 men andrad ett fleital

gånger, senast år 1949. . . . .

Strafflagen förbjuder varje avtal eller samverkan (conspiracy in restramt
of trade) med syfte bl. a. att otillbörligt begränsa möjligheterna till transport
produktion, förädling, tillhandahållande och lagring av eller handel
med varor eller tjänstbarheter eller att skada handel eller produktion eller
att oskäligt höja priserna eller att eljest otillbörligt inskränka eller hindra
konkurrensen. I den år 1935 tillagda art. 498 A bestraffas vidare varje
prisdiskriminering, särskilt genom rabattenng och diskontering. Sistnämnda
lagrum vänder sig även mot försäljning till underpris i syfte att eliminera

k°1923r^årTlag stadgar högt bötesstraff eller fängelse upp till två år for den
som tillhör eller deltager i bildandet av en »combine» (d. y. s. ett samarbete
i nvss angivna syften ävensom sådana truster, fusioner och monopolforetag,
vilkas verksamhet måste antagas vara till skada for samhällsintresset).
Genom denna lag har tillskapats ett offentligt undersokningsforfarande,
som numera ledes av en Commissioner of the Combines Investigation Ad
underställd justitieministern. Denne commissioner kan ex ofhcio igan^satta
utredning, då han har skäl att antaga, att en »combine» existerar eller haller
på att bildas; eljest skall undersökning toretagas efter framställning av
minst sex enskilda medborgare. Commissioner har vidsträckta befogenheter
att taga del av misstänkta företags affärshandlingar samt att hora parter och
vittnen på ed. Om commissioner finner resultatet av undersökningen bora
föranleda ytterligare åtgärder, skall han avge rapport till justitieministern
som har att besluta i åtalsfrågan. Rapporten skall publiceras mom viss kort
tid såframt icke commissioner avråder från offentliggörande av hansyn till
det allmännas intresse. — Jämte åtal vid de allmänna domstolarna kan
tullpolitiska sanktioner tillgripas. Vidare har the Exchequer Court befogenhet
att ogiltigförklara sådana patent- och varumärkesoverenskommelser, som
funnits medföra skadliga verkningar för produktion eller dis ribution.

Med anledning av vissa klagomål tillsattes i jum 19o0 en komnntte med
uppdrag att studera lagstiftningen på konkurrensbegränsningensi område
och att framlägga förslag i syfte att göra lagbestämmelserna mer effektiva.

Denna Committee to Stndij Combines Legislation (''qa"llg“^^”slås inga
Onarriekommittén) avgav sitt betänkande i mars 19o2. Dan loreslas inga
1 „xndrin«ar av mer principiell innebörd. Kommittén har emellertid ansett
olämpligt, att samma myndighet, commissioner, skall vara »pa en

293

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

gång, åklagare och domare», d. v. s. både igångsätta och leda undersökningarna
samt bedöma resultatet av dessa. Det föreslås därför en uppdelning
av commissioners uppgifter mellan »en byrå för utredning och forskning
samt en nämnd för bedömning och rapportering». Nämnden skall
vidare fortlöpande föija utvecklingen på hithörande område och i mån av
behov toresla lagstiftningsåtgärder. För att kunna kontrollera att meddelade
iorelagganden efterföljes, bör enligt förslaget såväl nämnden som domstolarna
erhalla ratt att kräva periodiska redogörelser för vederbörande företags
fortsatta verksamhet.

Storbritannien.

Fram till slutet

av andra världskriget har statsmakterna i England

t'' il voKrillirt i4- X11 — ^___... Aln i _ i ^ .. ° .

nom gående intagit en välvillig inställning till konkurrensbegränsande saml.
insliitnmgai'' och avtal. Trustbildningar har utan vidare tillåtits. Vad bekartelJcr
har den tidigare namnda huvudregeln i common law, en ol?fflXen

aIit0 S°ni| ?yft!lr tiU inskränkning av den fria konkurrensen är
u8n *de eng,elska domstolarna tolkats mycket liberalt såsom avse «r?d

:\nTl^A°?mll9ata\\al\ C.?mmo“ law har 1 England i långt mindre
fiknanu USA k°IVI?lt att utgora na§ot egentligt hinder för karteller och

kottakfinnpammm Sl“tmrg,ar'' uAVen ekonomiska stridsåtgärder såsom bojl
^ exklusivavtal och organiserat priskrig har ansetts tillåtna, såvida
dessa åtgärder icke vidtagits i huvudsaklig avsikt att skada eller främjats
genom anvandande av olagliga eller eljest otillbörliga medel

,, Pail undcr mellankrigstiden verkställda utredningar ledde icke till
resultat. Regeringen ställde sig snarast gynnsam till försöken att genom
konkurrensregleringar astadkomma stabilisering och ^organisation av industu
och handel Salunda genomfördes medelst speciallagstiftning tvångskaiteHeung
pa ett flertal områden (kolgruvorna, jordbruket, bomullsindustrien,
vissa livsmedelsindustrier).

t det aadra världskriget synes i viss mån en omsvängning ha skett.

I slutet av ar 1948 utfärdades den första engelska lagen i modern tid rörande
monopol- och kartellkontroll, t lic Monopolies and Restrictive Practiccs (Inqmnj
and Control) Act 194-8. Lagens grundtanke är att sammanslutningar
och avtal av monopohstKsk natur väl icke bör helt förhindras men dock
pa mmpligt satt stallas under det allmannas kontroll i syfte att förekomma
olagenheter ur samhällelig synpunkt. Denna kontroll har under Board of
Trade uppdragits åt en Monopolies and Restrictive Practices Commission
som utrustats med befogenhet att taga del av affärshandlingar, höra vittnen
etc. Kommissionen består av 4—10 ledamöter, som utses av Board of
trade Den far igångsätta undersökning endast i sådana fall, som hänskjutes
till densamma av Board of Trade. Lagen anger närmare förutsättningarnai
harfor, sasom att visst monopolförhållande kan antagas föreligga inom
?aadel ~ ; aven e^P°rt i motsats till vad gäller i USA - eller industri etc.

ppdraget från Board of Trade kan avse allenast en undersökning av de
faktiska forhallandena eller också därjämte ett bedömande av dessa förhallandens
eventuella skadlighet ur samhällelig synpunkt. Kommissionens
berättelse over utredningsuppdrag, som avsett bedömning, skall i allmänhet
oltentliggoras, medan publiceringen av annan berättelse är valfri. — Från
lagens tillämpningsområde har undantagits överenskommelser rörande löneoch
sysselsättningsfrågor, de statligt godkända monopolen (nationaliserade
industrier) m. fl.

1948 års lag bemyndigar vidare Board of Trade samt åtskilliga ministrar
att — därest ur allmän synpunkt skadliga förhållanden befinnes föreligga

294

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

_ utfärda förelägganden (orders) med förbud mot särskilda förfaranden.

Härför fordras dock bl. a. samtycke av parlamentets båda hus. Överträdelse
av dylikt föreläggande medför ej i och för sig straffpåföljd, men på grundval
av föreläggandet kan civil rättegång anhängiggöras för att man skall erhålla
ett motsvarande domstolsföreläggande. Ett dylikt föreläggande är
straffrättsligt sanktionerat.

Sedan kommissionen år 1949 trätt i verksamhet, har den i flera fall tunmt
missförhållanden föreligga inom särskilda branscher och rekommenderat
vissa, i första hand frivilliga, åtgärder för att förbättra konkurrensförhållandena.
Kritik har dock riktats mot kommissionens arbetsformer och långsamma
takt, och vid flera tillfällen har i underhuset diskuterats frågan om
en mer effektiv lagstiftning mot monopolistiska förfaranden, särskilt mot
bruttoprisbindningar.

Frankrike.

I den franska strafflagen (Code pénal) av år 1810 fanns ett tämligen kategoriskt
straffbud (§ 419) riktat mot prissammanslutningar. Enligt detta
stadgande gjorde sig deltagarna i en prissammanslutning skyldiga till strattbär
handling, om en sammanslutning av de väsentliga producenterna eller
distributörerna av en vara åstadkom en reglering av priserna vare sig uppåt
eller nedåt i förhållande till det pris, som skulle ha kommit att råda vid
en »naturlig och fri konkurrens». Det visade sig dock att domstolarna rann
lagbudet tillämpligt endast på »dåliga» prissammanslutningar; de stödde
sig därvid på den av amerikanska domstolarna åberopade s. k. rule oj
reason. En orimligt hög vinst ansågs i allmänhet såsom ett kriterium på att
en sammanslutning var olaglig. Genom en lagändring år 1926 stadfästes
nämnda praxis. Samtidigt utvidgades emellertid lagbudets tillämpningsområde
att avse bl. a. prismanipulationer även av truster och monopolföretag.
En annan straffbestämmelse i Code pénal (§ 420) riktar sig mot anbudskarteller Med

stöd av vissa civilrättsliga stadganden (framför allt Code civil §§
1108 1131 och 1133) kan konkurrensbegränsande avtal enligt fransk ratt
förklaras ogiltiga. Därvid har i allmänhet samma synpunkter brukat anläggas
som då "det i straffrättsligt hänseende gällt att skilja mellan goda
och dåliga sammanslutningar. — Vad angår de särskilda stridsåtgärder^
bojkott, exklusivavtal och priskrig har fransk rätt lika litet som engelsk
eller tysk intagit någon absolut avböjande ställning. Domstolarna har dock
reagerat, då de som drabbats av åtgärderna blivit i avsevärd mån hammade
i sin ekonomiska handlingsfrihet.

Under den ekonomiska krisen år 1935 och tiden närmast därefter genomförde
regeringen lagstiftningsvägen viss tvångskartellenng. En generell lagstiftning
rörande truster och karteller synes nu vara att vänta aven i Frankrike.
Ett förslag till Loi organisant le contröle des ententes econonuques et
assurant In liberté de In production et du commerce antogs nämligen av nationalförsamlingen
i juli 1952 men har, såvitt är känt, ännu icke behandlats
i senaten. Enligt förarbetena har man endast velat »inom frihetens
ram tillförsäkra de allmänna intressena företrädesrätt». I förslaget stadgas
därför till en början, att sådana sammanslutningar inom näringslivet,
vilka tjänar ett allmänintresse genom att förbättra produktions- och distributionsförhållandena
samt genom att eftersträva och förverkliga en prissänkning
med utnyttjande av lojala medel och med uteslutande av varje
slag av dumping, alltjämt skall vara tillåtna. Lagen föreslås däremot avse
sådana handlingar eller sammanslutningar, som förefaller att kranka all -

295

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

mant intresse genom att åstadkomma en höjning eller ett bibehållande av
priserna eller eu prissänkning i dumpingsyfte eller genom att hindra den
fria utvecklingen av produktionen eller varuutbytet. Särskilt uppräknas
sadana förfaranden, som innebär monopol eller kvasimonopol inom produktrnn,
fabrikation, distribution, import eller export; diskriminerande
restriktioner agnade att snedvrida fördelningen av råvaror, produkter eller
kredit; binder för normal konkurrens och för prisbildningen; bruttoprisbmdnmg;
prisdifferentiering, som ej förestavas av skillnader i fråga om
kvabtet, kvantitet, transportavstånd etc.; marknadsdelning; försäljningseller
kopforbud; begränsning i spekulationssyfte av försäljning eller inköpkvalitativ
eller kvantitativ produktionsbegränsning.

Handhavandet av lagstiftningen föreslås i första hand tillkomma ett
under ekonomiministeriet lydande »högre kartellråd» (Conseil supérieur des
ententes et de In hberte du commerce), som skall bestå av ordförande, vice
or orande och atta ledamöter, däribland även representanter för företagsledare
och anställda. Man har velat ge detta råd eu ställning, som motsvarar
rederal trade Comnnssions i USA, d. v. s. rådet skall verkställa utredningar,
gora rekommendationer och söka åstadkomma förlikning. Initiativet
härtill kan tagas av rådet, regeringen eller enskilda personer. Förlikningsavtal
liksom rådets av parterna godkända rekommendationer kan
göras exigibla genom beslut av presidenten för Paris appelldomstol. I tvistiga
fall skall dock saken hänskjutas till en specialdomstol, en Tribunal national
des ententcs, sammansatt av bl. a. ledamöter i kassationsdomstolen
och i handelsdomstolar. Det allmännas talan skall föras av en särskild
regeringskommissarie. Kartelldomstolen skall enligt förslaget kunna föreskriva
modifikationer i de påtalade åtgärderna, upplösa sammanslutningar,
ogiltigföi klara avtal, föreskriva åtgärder till bot för uppkomna störningar
inom näringslivet, utdöma skadestånd, förverka obehörig vinst etc. Dess
avgöranden skall publiceras i »Journal Officiel». Lagförslaget innehåller
utförliga straffbestämmelser, vilkas tillämpning förbehållits de allmänna
domstolarna. — Någon offentlig registrering av konkurrensbegränsande avtal
föreslås icke.

I avvaktan på att den allmänna lagstiftningen om kartellkontroll införes
har den 18 juli 1952 utfärdats ett provisoriskt tillägg till 1945 års franska
prisförordning. Härigenom förbjudes producent, distributör eller den som
utför viss tjänst att träffa överenskommelse om att åsätta eller vidmakthålla
minimipriser på varor eller tjänster. Undantag göres för märkesvaror.

Nederländerna.

„^n * Princip tillfälliga men delvis ännu bestående kristidslagstiftningen
pa ifrågavarande område lämnas här åsido. Enligt den före kriget gällande
ordningen fanns en lag av år 1935, som bemyndigade ministern för ekonoimska
angelagenheter att under angivna förutsättningar dels på ansökan
torklara en mellan företagare i en bransch sluten överenskommelse bindande
tor samtliga företagare inom branschen, dels ock förordna att en överenskommelse
mellan företagare, om allmänintresset fordrade detta, icke
skulle vara bindande. Yttrande skulle i förväg inhämtas från ett ständigt
utskott hos det s. k. ekonomiska rådet, som bestod av representanter från
skilda samhällsgrupper. Lagen har år 1941 ersatts med en ännu gällande
förordning (Kartelbesluit). bekräftat år 1946, av i princip samma innehåll,
dock att enligt 1941 års förordning tvångskartellering kan genomföras även
pa initiativ av regeringen. Vidare har införts kartellregistrering, som dock

296

Kungi. Maj:ts proposition nr 103.

icke är offentlig. Kontrollen från statsmakternas sida över tillämpningen
av nu nämnda lagstiftning synes icke ha varit särskilt sträng.

Ett förslag till ny lagstiftning remitterades år 1950 till det s. k. sociala
och ekonomiska rådet. Förslaget bibehåller nyssnämnda regler om tvångskartellering
och om upplösning av karteller. Härjämte avser lagförslaget
att ge statsmakterna ökade möjligheter att ingripa mot monopolistiska sammanslutningar
och förfaranden genom att offentliggöra upplysningar rörande
de monopolistiska förfarandena i fråga och utfärda förelägganden i
syfte att hindra skadliga verkningar. Förutsättning för varje åtgärd är att
förfarandena bedömes vara skadliga ur samhällelig synpunkt. Innan åtgärd
företages, skall vederbörande minister höra en kommitté, som i sin tur skall
inhämta yttrande från vederbörande »branschråd», där såväl företagare som
anställda är företrädda. Kartellöverenskommelser skall enligt förslaget upprättas
i skriftlig form och inom en månad ingivas till ministeriet för ekonomiska
angelägenheter, där ett dock ej offentligt kartellregistei skall
föras. Proposition i ärendet, som i huvudsak följer nu angivna linjer, väntas
bliva framlagd.

Belgien.

Någon allmän trust- och kartellagstiftning finnes ännu icke i Belgien. Vad
rättspraxis angår, intog de belgiska domstolarna länge en synnerligen misstänksam
hållning gentemot producentsammanslutningar. Så småningom har
emellertid även i Belgien praxis kommit att tillåta prisbindningar och andra
konkurrensbegränsande förfaranden under förutsättning, att dessa icke^ helt
lamslår de berörda företagarnas yrkesutövning: en kartell betraktas såsom
skadlig endast då dess verkningar bedömes strida mot allmänintresset.

Enstaka bestämmelser med ändamål att bekämpa prishöjningar, dominans
av marknaden och uppläggande av lager i spekulationssyfte återfinnes
i den belgiska strafflagen och i vissa speciallagar. I januari 1935 tillkom
under inflytande av krisen en lagstiftning syftande till en reglering av produktionen
i ekonomiskt hänseende, som öppnade möjlighet att på framställning
av dominerande producentsammanslutningar genomföra ett slags
tvångskartellering inom industrien. Enligt ett ändringsförslag år 1949 skall
även regeringen kunna taga initiativ till dylika reglementeringar.

Den ekonomiska situationen inom Belgien och landets industriella struktur
torde för närvarande snarast gynna trust- och kartellbildningar: producentsammanslutningar
har visat sig nödvändiga för att uppnå en slagkraftig
export. Ett år 1947 framlagt lagförslag, som inspirerats av den tyska
kartellförordningen av år 1923, rörande »skydd mot missbruk av den ekonomiska
makten» mötte kraftig opposition från industrihåll och fick falla.
Inom ekonomiministeriet har man under det sista året varit sysselsatt med
att utarbeta ett modifierat förslag till lag i ämnet, vilket arbete ännu icke,
såvitt känt, lett till någon lagstiftningsåtgärd.

Schweiz.

Schweiz är en av de få stater i Europa, som ännu icke har någon som helst
speciallagstiftning rörande truster och karteller. Ända fram till år 1947 lade
också förbundsförfattningen av år 1874 hinder i vägen för tillkomsten även
dylik. Författningen garanterade nämligen den enskilde medborgaren
handels- och näringsfrihet i hans förhållande till staten. Statsmakterna har
emellertid länge haft uppmärksamheten riktad på de särskilda problem, som
karteller och liknande sammanslutningar medför inom näringslivet, särskilt

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

297

deras inverkan på prisbildningen. Redan år 1936 uppdrogs sålunda åt prisstudiekommissionen
inom förbundsregeringens ekonomidepartement att
verkställa en grundlig undersökning rörande kartellernas betydelse för
samhällsekonomien, en undersökning som ännu torde pågå. Regeringen har
vidare ingripit i särskilda fall utan direkt stöd av lag. Dessutom har givetvis
de allmänna prisregleringsförordningarna tillämpats även på monopolföretag
och karteller.

Grundlagsenligt stöd för ingripanden mot konkurrensbegränsande företeelser
erhöll Edsförbundet först år 1947. Till förbundsförfattningen fogades
då en artikel 31 bis, vari regeringen bemyndigas att vidtaga åtgärder bl. a.
för att avhjälpa skadliga ekonomiska eller sociala verkningar av karteller och
liknande gruppbildningar. Detta kan ske, om det är befogat med hänsyn till
samhällsintresset, även om det skulle innebära avsteg från handels- och näringsfrihetens
grundsatser. Redan tidigare hade förbundsdomstolen förklarat,
att karteller icke i och för sig vore otillåtna eller omoraliska företeelser.
I överensstämmelse härmed förkastades också vid debatten om författningsändringen
år 1947 ett förslag om generell rätt för förbundsregeringen att
ingripa mot karteller. Man stannade som nämnts vid ett bemyndigande att
bekämpa eventuella missbruk. — Efter år 1947 har tre lagförslag om karlellkontroll
underställts förbundsförsamlingen men intet förslag har blivit
antaget. Diskussionen i samband härmed inom nationalrådet synes emellertid
tyda på att en framtida lagstiftning kommer att inskränkas till obligatorisk
registrering av kartellavtal och bekämpande av missbruk.

Exklusivavtal bar i schweizisk rättspraxis ansetts rättsenliga, likaså bojkottaktioner,
såvida icke det åsyftade ändamålet eller de använda medlen
varit i och för sig olagliga eller omoraliska eller det förelegat uppenbart missförhållande
mellan den åstadkomna skadan för motparten och betydelsen
av det ändamål man velat uppnå med aktionen.

Tyskland.

Koneentrationstendenserna inom näringslivet blev i Tyskland uppmärksammade
och ställda under debatt tidigare än i kanske något annat europeiskt
land. Genomgående synes hithörande företeelser ha rönt en synnerligen
välvillig behandling från såväl domstolarnas som de administrativa myndigheternas
sida. Tvångskartelleringar genomfördes redan år 1910 och fr.
o. m. år 1933 har lagstiftningsåtgärder för dylikt ändamål vidtagits i allt
större omfattning fram till slutet av andra världskriget. I några domar från
1890-talet fastslog Reichsgericht i princip den rättsliga giltigheten av kartellavtal.
Ingripanden ansågs böra ske endast i fall, då parternas ekonomiska
handlingsfrihet fullständigt upphävdes eller då konsumenterna utnyttjades
ockermässigt. Samma betraktelsesätt kom att gälla för andra konkurrensbegränsande
sammanslutningar och för trustbildningar. Rojkott, exklusivavtal
och priskrig ansågs i enlighet härmed i allmänhet rättsenliga, om de ej
främjades med olagliga medel, användes i hämnde- eller skadesyfte eller för
att helt tillintetgöra en konkurrent etc.

År 1923 utfärdades under trycket av den då rådande ekonomiska krisen
en Verordnung gegen Missbrnuch wirtschaftlicher Machtstellungen (»kartellförordningen»).
Förordningen innebar en kompromissartad eftergift
från statsmakternas sida för den växande opinionen mot kartellernas prispolitik.
Den erkände principiellt kartellernas rättsenlighet men ville möjliggöra
ingrepp i fall av maktmissbruk. Att märka är att kartellförordningen,
så när som på en särskild bestämmelse, tog sikte endast på sammanslutningar
i kartellform men lämnade monopolföretagen helt fria. Kartellför -

•298

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

ordningen kom att spela en betydelsefull roll för lagstiftningssträvandena
även på andra håll i Europa. Då den emellertid varit praktiskt taget satt ur
kraft sedan slutet av 1930-talet, skall här blott antydas ett par av dess huvudpunkter.
— Kontrollen över kartellerna uppdrogs huvudsakligen åt en
nyinrättad specialdomstol, Kartellgericht. Allmän registreringsskyldighet för
kartellavtal infördes icke, men skriftlig form föreskrevs för alla kartell avla!
och kartellbeslut. Kartelldomstolen kunde ingripa dels efter framställning
från riksekonomiministern i händelse av fara för folkhushållningen
eller det allmänna bästa och dels på privat initiativ till skydd för enskilda
kartellparter samt — genom att vägra tillstånd till stridsåtgärder — för
utomstående näringsidkare.

I samband med världskrisen under 1930-talets första år, vilken drabbade
Tyskland särskilt svårt, vidtogs åtskilliga nya lagstiftningsåtgärder på ifrågavarande
område. Med hänsyn till de speciella förhållanden, under vilka
denna lagstiftning tillkom, torde den sakna nämnvärt intresse i här förevarande
sammanhang. Detta synes i än högre grad gälla den därpå följande
nazistiska omvandlingen av den tyska ekonomiska lagstiftningen.

Efter andra världskrigets slut har kartellfrågan, väsentligen som en följd
av det starka amerikanska inflytandet, för Västtysklands del kommit att
utgöra en av de viktigaste och mest omstridda frågorna i den offentliga ekonomiska
och politiska debatten. I Potsdamöverenskommelsen år 1945 proklamerades,
att den allierade politiken skulle gå ut på en decentralisering av
det tyska näringslivet genom att avskaffa monopol, karteller och andra monopolistiska
anordningar. År 1947 utfärdade också de tre ockupationsmakterna
i Västtyskland i huvudsak sammanstämmande lagar, vilka generellt
förbjuder alla karteller, intresseorganisationer, syndikat, truster och sammanslutningar.
Dessa lagar innehåller därjämte förbud mot sådana former
av avtal, vilkas syfte eller verkan består i att inskränka inrikes- eller utrikeshandeln,
att främja en monopolistisk kontroll eller att begränsa det
fria tillträdet till marknaden. Lagarna innehåller en rad kontrollövervaknings-
och straffbestämmelser, som ger ockupationsmyndigheterna en nästan
obegränsad handlingsfrihet när det gäller att ge effekt åt lagstiftningen.
Trots detta synes den i mycket ha stannat på papperet. I fråga om uppdelningen
av de stora tyska koncernbildningarna, vilken av de allierade ansetts
utgöra en synnerligen viktig fråga, har dock vissa resultat nåtts.

Efter tillkomsten av den västtyska förbundsrepubliken träffades i november
1949 mellan överkommissarierna och förbundsregeringen avtal, enligt
vilket förbundsrepubliken i framtiden skulle själv sörja för en intensiv och
effektiv kartellbekämpning och de tre militärlagarna således upphävas, när
de tyska åtgärderna vunnit de allierades gillande. Lagförslag i denna riktning
har också framlagts av ekonomiministeriet i juni 1951 genom dess förslag
till Gesetz gegen Wettbewerbsbeschränkungen. Detta utgår från principen,
att karteller är »störande och icke önskvärda företeelser inom näringslivet».
Vidare förklarar lagförslaget kategoriskt att varje avtal, som företag
ingår för ett gemensamt ändamål, och varje beslut av sammanslutningar av
företag skall vara utan verkan, såvida avtalet eller beslutet är ägnat att genom
inskränkande av konkurrensen öva inflytande på produktionen eller på
marknadsförhållandena beträffande handeln med varor eller tjänsteprestationer.
Kartellmyndigheterna — för viktigare frågor ett nyinrättat Bundeskartellamt
under ekonomiministeriet och i övrigt de högsta delstatsmyndigheterna
— kan emellertid meddela tidsbegränsade undantag från huvudregeln.
Detta föreslås kunna ske bl. a. vid en övergående krissituation för
kartellmedlemmarna, vid avtal som visas befordra näringslivets rationalisering
eller beträffande karteller ägnade att säkerställa eller främja utrikes -

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

299

handeln. Vidare stadgas i fråga om avtal mellan enstaka företagare i allmänhet
rörande varor eller tjänster, att sådana avtal skall vara ogiltiga, i den
mån de inskränker en avtalsparts frihet att bestämma över priser eller
affärsvillkor i de avtal han i sin tur kan komma att sluta med tredje man.
Härigenom förbjuds således i princip bl. a. den vertikala prisbindningen.
Undantag föreslås beträffande märkesvaror och vissa förlagsföretag. Andra
avtal kan av kartellmyndigheterna förklaras ogiltiga, om de obilligt inskränker
avtalsparts eller annans ekonomiska rörelsefrihet. Kartellmyndigheterna
föreslås vidare kunna ingripa mot olika former av monopolmissbruk. För
en sammanslagning av företag, vilken skulle leda till monopolställning, fordras
också kartellmyndigheternas tillstånd. - Avtal med konkurrensbegränsande
verkningar skall ges skriftlig form. Däremot föreslås ingen offentlig
registrering. Detaljerade bestämmelser meddelas rörande förfarandet inför
kartellmyndigheterna. Dessas avgöranden skall kunna överklagas hos vederbörande
Oberlandesgericht och i undantagsfall även hos den högsla förbundsdomstolen.

Österrike.

De skiftande makthavarna i Österrike under det senaste århundradet har
bedrivit en närmast kartellvänlig näringspolitik. Visserligen har i en lag den
7 april 1870, som ännu icke är upphävd ehuru tillfälligt suspenderad, bl. a.
alla avtal mellan köpmän i syfte att till konsumenternas nackdel åstadkomma
prishöjning på handelsvaror förklarats ogiltiga. Denna lag har emellertid
givits en mycket liberal tolkning och tillämpats med stor försiktighet. Efter
Anschluss infördes i Österrike den hitlertyska kartellagstiftningen. Först
efter 1948, sedan de österrikiska kartellerna återfått sin självständighet och
visat tecken till ökad aktivitet, har en allmän opinion — understödd av de
allierade överkommissarierna — börjat resa krav på offentlig kontroll över
konkurrensbegränsande sammanslutningar för att hejda de hotande prisstegringarna.

Den 4 juli 1951 utfärdades Österrikes första egentliga kartellag (Kartellgesetzj,
som emellertid är avsedd att gälla endast under fem år eller till den
31 december 1956, för vilken tid 1870 års lag satts ur kraft. Med kartell i
lagens mening avses en sammanslutning av enskilda företagare, som bevarar
sitt ekonomiska oberoende, eller en sammanslutning av olika företagargrupper,
som har till syfte att genom särskilda avtal (kartellavtal) reglera
eller inskränka konkurrensen, i synnerhet beträffande produktion, försäljning
eller priser. Grundtanken i den nya lagen är, att ett kartellavtal blir
rättsligen giltigt blott under förutsättning att det ges skriftlig form och intages
i ett offentligt kartellregister. Undantag göres för sådana områden av
näringslivet, som redan kontrolleras av statsmakterna (bank- och försäkringsväsendet,
byggnadsbranschen, transporter), samt för vissa kooperativa
sammanslutningar. Registrering skall vägras, utom på formella grunder,
bl. a. om avtalet innehåller åtagande att exklusivt försälja vissa varor, att
vägra försäljning till vissa personer eller att tillämpa diskriminerande bestämmelser
i fråga om priser och kvantiteter eller det innehåller vites- eller
förverkandeklausuler i händelse avtalet frånträdes i förtid. Registrering skall
vidare vägras, därest avtalet i övrigt kan tänkas leda till höjning av priserna
på varor eller tjänster, motverka prissänkning eller begränsa produktionen
eller försäljningen på ett sätt, som icke rättfärdigas av det allmänna ekonomiska
läget. Hänsyn skall dock tagas till huruvida avtalsvillkoren måste anses
nödvändiga för att vederbörande företag skall kunna fortsätta driften.
Lika-prishestämmelser för märkesvaror är a priori tillåtna.

300

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

Kartellkontrollen har uppdragits åt två specialdomstolar, nämligen en
kartellkommission knuten till Oberlandesgericht i Wien och en överordnad
kommission som appellinstans, ansluten till Österrikes högsta domstol.
Höga bötes- och frihetsstraff stadgas för obehörigt utnyttjande av kartellavtal
i prisreglerande eller produktionsinskränkande syfte eller tillämpning
av ett kartellavtal, innan det blivit registrerat eller efter det dess registrering
vägrats. Åtal skall anhängiggöras vid de allmänna brottmålsdomstolarna
efter hörande av vissa industri-, jordbruks- och arbetarorganisationer.

1951 års lagstiftning betraktades särskilt från amerikanskt håll såsom en
halvmesyr. Den synes därtill, om man får döma av innehållet i de kartellavtal,
som hittills registrerats och därigenom beretts lagligt skydd, bliva tilllämpad
med stor mildhet.

Danmark.

I dansk rättspraxis har kartcllavtal och andra konkurrensbegränsande
överenskommelser i princip ansetts rättsligen giltiga. Även bojkottaktioner
har ansetts lagenliga, såvida bojkotten icke åvägabragts genom oriktiga eller
lögnaktiga uppgifter, satts i gång för att direkt skada eller varit av särskilt
stor omfattning.

Frågan om att genom lagstiftning anordna samhällelig kontroll över trustoch
kartellbildningar fick en mer definitiv lösning först genom 1937 års
Lov om Prisaftaler m. v. Denna lag införde den inom dansk lagstiftning på
detta område ännu dominerade publicitets- och kontrollprincipen. Lagen
avser prisavtal m. in. inom privat yrkesverksamhet; löne- och arbetsförhållanden
faller dock utanför dess område, likaså sådan verksamhet, där det
allmänna enligt särskilda föreskrifter har att godkänna priserna. Kontrollen
skall omhänderhas av ett särskilt kontrollråd om nio ledamöter, av vilka
ordföranden utnämnes av Konungen och de övriga av handelsministern.
Kontrollrådet har rätt att företaga undersökningar och inhämta upplysningar.
Till kontrollrådet skall utan anmaning och inom viss kort tid anmälas avtal
rörande pris-, produktions-, omsättnings- eller transportförhållanden, om
avtalet kan öva ett bestämmande inflytande på nämnda förhållanden inom
landet eller del därav på sådant sätt, att fri prisbildning eller förvärvsutövning
inom ifrågavarande område uteslutes eller väsentligt begränsas. I
tveksamma fall avgör handelsministern, om anmälningsplikt föreligger.
Överenskommelserna skall registreras i ett offentligt kartellregister. Underlåten
anmälan för registrering medför avtalets ogiltighet. Vidare stadgar
lagen förbud mot sådana avtal eller bestämmelser rörande nyss angivna
förhållanden, som medför eller kan antagas medföra orimliga priser eller
andra ur samhällelig synpunkt orimliga inskränkningar i näringsfriheten.
Överträdelse av förbudet är straffbelagt. — Kontrollrådets ingripande kan
ske på dess eget initiativ eller efter klagomål från utomstående. Skulle förhandlingar
icke visa sig vara tillräckliga för att åstadkomma ändring, kan
rådet utfärda förelägganden. Ett dylikt blir bindande, om det icke inom
fyra veckor underställes domstol (Landsretten). Överträdelse av föreläggande
är straffbelagt. Vidare kan förverkande av vinst ådömas. Den skyldige
kan även frånkännas rätten att driva näring för viss tid eller för alltid.

1937 års prisavtalslag är formellt ännu gällande. Lagen suspenderades
emellertid tills vidare år 1940 i följd av krigsförhållandena och ersattes av
de allmänna prisregleringslagarnct, som handhas av kontrollrådet. Dessa
lagar ger handelsministern och kontrollrådet befogenhet att utöva kontroll
över monopol, truster och karteller samt över andra prisöverenskommelser
(detta gäller såväl privata som kooperativa företag). De förbjuder sådana

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

301

avtal eller åtgärder, som kan antagas medföra orimliga priser eller affärsvillkor.
Såväl monopolistiska företag och sammanslutningar som konkurrensbegränsande
avtal skall anmälas för och registreras hos kontrollrådet.
Sådana företag och sammanslutningar är även skyldiga att inhämta kontrollrådets
godkännande av planerade prishöjningar beträffande vissa angivna
varor och tjänster.

Genom en lag av den 31 mars 1949 har tillsatts en särskild trustkommission
med uppdrag att undersöka, i vilken utsträckning Danmarks ekonomiska
liv är influerat av monopol, truster, karteller och andra organisationer,
ägnade att motverka den fria konkurrensen. Därest så finnes påkallat
skall kommissionen föreslå ny lagstiftning på området. Kommissionen har
ännu icke slutfört sitt uppdrag.

För att driva rörelse inom handel, hantverk och industri jämte vissa
andra näringar kräves i Danmark tillstånd i form av »näringsbrev». Några
kompetensvillkor för erhållande av dylikt näringsbrev har dock icke uppställts.
Enhetsprisaffärer är förbjudna.

Norge.

Den första permanenta lagstiftningen i Norge på här ifrågavarande område
tillkom år 1926 med Lov om kontrol med konkurrensindskrsenkninger
og om prismisbruk, vanligen kallad »trustloven», vilken formellt ännu är
i kraft. Under och efter sista kriget har emellertid denna lag i realiteten
undanträngts av den långtgående norska prisregleringslagstiftningen. Trustlagen
innehåller intet förbud mot konkurrensbegränsande avtal och sammanslutningar,
men dylika företeelser skall vara underkastade sträng offentlig
kontroll. Denna skall handhas av de s. k. kontrollmyndigheterna,
d. v. s. dels kontrollkontoret, som är ett administrativt organ med självständig
undersökande, kontrollerande och förslagsställande myndighet, dels
ock kontrollrådet, som är ett slags förvaltningsdomstol med avgörande myndighet
och står under ledning av en hög domstolsjurist. Anmälningsplikt
har föreskrivits beträffande konkurrensbegränsande sammanslutningar och
avtal samt för ensamföretagare med monopolställning. Anmälningarna skall
registreras i ett kartellregister, vilket dock i princip icke är offentligt. Vissa
större aktiebolag skall dessutom årligen till kontrollkontoret insända vinstoch
förlusträkning. Kontrollmyndigheterna har vidare befogenhet att infordra
upplysningar från företagen. Före registreringen har ett konkurrensbegränsande
avtal ingen rättslig giltighet.

Trustlagen innehåller bl. a. förbud mot att taga eller fordra pris eller vederlag,
som kan anses såsom otillbörligt, eller att eljest fastställa otillbörliga
affärsvillkor. Förbudet gäller all affärsverksamhet, oavsett om den
beröres av någon konkurrensbegränsning. Vidare ges kontrollmyndigheterna
vidsträckt rätt att vid fall av begränsad eller eljest otillräcklig konkurrens
ingripa mot orimliga priser eller andra orimliga affärsvillkor samt mot
omotiverade differentieringar beträffande priser och villkor. Därvid kan bl.a.
konkurrensbegränsande sammanslutningar upplösas samt avtal och överenskommelser
hävas. — I trustlagen ges vidare särskilda föreskrifter rörande
bojkott och exklusivavtal. Beträffande bojkott stadgas, att »det är förbjudet
att vidtaga yrkesmässig bojkott eller att uppmana eller på annat sätt
medverka till sådan bojkott, om denna kan antagas medföra skada för allmänna
intressen eller verka orimlig eller kan anses otillbörlig i förhållande
till den bojkottade». Exklusivavtal är förbjudet, såframt avtalet kan antagas
medföra skada för allmänintresset eller verka på ett otillbörligt sätt i
förhållande till utomstående. Huruvida dessa villkor är uppfyllda, avgöres

302

Kungl. Maj. ts proposition nr 103.

slutgiltigt av trustkontrollrådet, vars beslut således i detta hänseende är
bindande för de allmänna domstolarna. — Eljest är det de allmänna domstolarna,
som handhar de i trustlagen givna straffbestämmelserna för överträdelse
eller försök till överträdelse av lagen eller föreskrifter, som meddelats
med stöd av denna. Enligt trustlagen kan utdömas bötesstraff upp till
100 000 kronor eller fängelse i högst tre månader eller bådadera, varjämte
den skyldige kan förbjudas att driva rörelse. — Löne- och arbetsmarknadsfrågor
är undantagna från lagens tillämpningsområde.

Genom prisregleringslagstiftningen efter kriget har utomordentligt långtgående
befogenheter tillagts såväl regeringen som det s. k. prisdirektoratet,
vilket för närvarande utövar jämväl trustkontrollmyndigheternas funktioner.
Den provisoriska lagen den 30 juni 194-7 (hittills varje år förlängd) om
prisreglering og anna regulering av nseringsverksemd medger bl. a. i sitt
centrala stadgande rätt för regeringen eller särskild myndighet att utfärda
erforderliga bestämmelser för att reglera och utöva kontroll beträffande

a) priser, förtjänster och utdelningar av alla slag och b) produktion, omsättning
och annan ekonomisk verksamhet. Syftet med bestämmelserna skall
vara antingen att motverka skadliga konkurrensöverenskommelser och andra
ekonomiska förhållanden, som anses orimliga eller skadar allmänintresset,
eller ock att främja en rationell organisation av den ekonomiska verksamheten.
I en den 11 november 1949 utfärdad tillämpningskungörelse till
1947 års lag stadgas vidare, att sammanslutningar eller grupper av företag
efter den 1 februari 1950 icke utan tillstånd av prisdirektoratet får utarbeta
nya eller tillämpa äldre prisreglerande överenskommelser. Detta gäller även
sammanslutningar och avtal, som redan registrerats enligt 1926 års trustlag.
Man har således velat åstadkomma en ny total inventering av existerande
karteller. Kungörelsen ger även en mycket vid definition av begreppet
orimliga affärsvillkor. Sålunda omfattar detta begrepp bl. a. alla villkor
som synes strida mot gällande officiella reglementeringar, normalt affärsbruk
eller över huvud mot det allmänna intresset.

En år 1947 tillsatt Pris- og rasjonaliseringskomité med uppdrag bl. a.
att utreda frågor om rationalisering av näringslivet samt om reglering av priser,
vinster och utdelningar har i april 1952 avgivit ett betänkande, som utmynnar
i två lagförslag. Det ena förslaget rör priser och konkurrensbegränsande
åtgärder (inkluderande bestämmelser om karteller och truster).
Det andra lagförslaget syftar till en rationalisering och utbyggnad av det
norska näringslivet. På grundval av det förstnämnda förslaget har under
hösten 1952 framlagts proposition till »Lov om priser og konkurransereguleringer
in. v.».

Beträffande den norska näringsrätten må nämnas, att särskilt tillstånd
fordras för utövande av näring. Legala kompetensvillkor har uppställts beträffande
såväl handels- som hantverksrörelse. Enhetsprisaffärer är helt
förbjudna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

303

Bilaga B.

Förslag

till

Lag

om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom

näringslivet.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser.

1 §•

I syfte att i vissa fall motverka konkurrensbegränsning inom näringslivet
skall, på sätt nedan stadgas, dels gälla förbud mot vissa arter av konkurrensbegränsning
och dels ankomma på näringsfrihetsrådet att i fråga om
konkurrensbegränsning, som bringas under dess bedömning, genom förhandling
söka undanröja skadlig verkan därav.

Om förbud mot vissa arter av konkurrensbegränsning.

2 §•

3 §•

Ej må företagare utan tillstånd av näringsfrihetsrådet träffa eller tillämpa
överenskommelse att samråd eller annan samverkan mellan olika företagare
skall äga rum före det någon av dem avgiver anbud å försäljning av förnödenhet
eller utförande av tjänst här i riket. 4 * *

4 §■

Tillstånd, som i 2 och 3 §§ sägs, må meddelas endast om konkurrensbe gränsningen

kan antagas främja kostnadsbesparingar, vilka till väsentlig del

304

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

komma konsumenterna till godo, eller i övrigt bidraga till en ur allmän
synpunkt ändamålsenlig ordning, eller om eljest särskilda skäl äro därtill.

Missbrukas tillståndet eller hava efter dess meddelande inträtt väsentligt
ändrade förhållanden, må tillståndet av näringsfrihetsrådet återkallas.

Om förhandling för undanröjande av skadlig verkan av konkurrensbegränsning.

5 §.

Förhandling, varom i 1 § stadgas, må äga rum, då konkurrensbegränsning
i andra fall än som avses i 2 och 3 §§ består däri att

2) en företagare eller en till följd av gemensamma ägarintressen sammanhållen
grupp av företagare inom viss näringsgren svarar för en väsentlig
del av företagsamheten i landet eller del av landet.

6 §.

Vid förhandling, varom i 1 § stadgas, skall särskilt eftersträvas att
hindra

2) att samverkan eller gemensamt förfarande, som avses i 5 § 1), föranleder
missgynnande av viss eller vissa företagare; samt

31 att företagare eller grupp av företagare, som avses i 5 § 2), i sin verksamhet
missgynnar viss eller vissa företagare.

Om näringsfrihetsrådet och ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor.

7 §.

Näringsfrihetsrådet skall bestå av ordförande och åtta ledamöter. 8

8 §•

Ordföranden och två ledamöter förordnas av Konungen för viss tid bland
personer, som icke i särskild män kunna anses företräda vare sig företagarintressen
eller konsument- och löntagarintressen. Ordföranden och en av
ledamöterna, vilken förordnas att vara vice ordförande, skola vara lagkunniga
och i domarvärv erfarna. Den andre ledamoten skall äga särskild insikt
i näringslivets förhållanden.

För vardera ledamoten förordnar Konungen två ersättare, som uppfylla
de för ledamoten stadgade behörighetsvillkoren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

305

9 §•

Övriga ledamöter förordnas av Konungen för tre år i sänder. Tre av den:
skola utses bland personer, som kunna anses företräda företagarintressen,
och tre bland personer, som kunna anses företräda allmänna konsument- och
löntagarintressen.

För envar av ledamöterna förordnas enligt samma regler erforderligt antal
ersättare.

10 §.

Avgår ledamot eller ersättare, som avses i 9 §, förordnar Konungen annan
för återstående delen av den tid, för vilken den avgångne varit utsedd.

11 §•

Ej må uppdrag såsom ordförande, ledamot eller ersättare utövas av den
som är omyndig eller i konkurstillstånd.

12 §.

Näringsifrihetsrådet är beslutfört, då ordföranden, de båda ledamöter, som
avses i 8 §, samt eu företrädare för företagarintressena och en företrädare
för konsument- och löntagarintressena äro närvarande. I besluts fattande
skola lika antal företrädare för företagarintressena samt konsument- och löntagarintressena
deltaga.

Utan hinder av vad i första stycket sägs äger ordföranden, i den utsträckning
Konungen må finna gott föreskriva, i ärende som ej är av synnerlig
vikt ensam leda sammanträde inför näringsfrihetsrådet eller eljest företräda
detta.

13 §.

Beträffande jäv mot ordförande och ledamöter skall i tillämpliga delar
gälla vad om domar jäv är stadgat.

14 §.

Konungen förordnar för viss tid en ombudsman för näringsfrihetsfrågor
Denne skall vara lagkunnig och i domarvärv erfaren.

Om förfarandet inför näringsfrihetsrådet m. m.

15 §.

Ansökan om tillstånd, som avses i 2 och 3 §§, skall göras skriftligen. I ansökningen
skola angivas de skäl, vara den grundas, samt de övriga omständigheter
sökanden vill åberopa i ärendet. Över ansökningen skall ombudsmannen
för näringsfrihetsfrågor höras.

Tillstånd må ej återkallas utan att tillståndshavaren erhållit tillfälle att
yttra sig. 20

20 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 saml. Nr 103.

306

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

16 §.

Om förhandling, som i 1 § sägs, göres framställning av ombudsmannen
för näringsfrihetsfrågor.

17 §•

Framställning om förhandling skall göras skriftligen. I framställningen
skola angivas de skäl, varå den grundas.

18 §.

Har förhandling vederbörligen påkallats, skall näringsfrihetsrådet bereda
sökanden samt motsidan tillfälle att vid sammanträde inför rådet framlägga
sina synpunkter på frågan, om betingelser för förhandling enligt denna lag
föreligga. Till sammanträdet skall ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor
kallas även om han ej är sökande. Är uppenbart att framställningen ej förtjänar
avseende, må densamma dock avslås utan sammanträde inför rådet.

Innan sammanträde hålles, må i den utsträckning rådet prövar erforderligt
muntlig eller skriftlig förberedelse äga rum.

19 §.

Giva de vid sammanträde enligt 18 § förebragta omständigheterna vid
handen, att betingelserna för förhandling enligt denna lag äro uppfyllda,
åligger det näringsfrihetsrådet att anordna förhandling.

20 §.

Förhandling skall äga rum vid sammanträde med parterna inför näringsfrihetsrådet;
dock må rådet i den utsträckning, som prövas lämpligt, överlägga
enskilt med part. Innan förhandling avslutas, skola parterna dock
erhålla tillfälle att mötas vid sammanträde inför rådet.

21 §.

22 §.

Vad sålunda stadgats innebär icke skyldighet att röja yrkeshemlighet
av teknisk natur.

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

307

23 §.

Näringsfrihetsrådets sammanträden skola vara offentliga. Kan det antagas
att till följd av offentligheten yrkeshemlighet skulle röjas eller förhandlingsarbetet
försvåras, äger rådet förordna, att sammanträde skall hållas
inom stängda dörrar.

Rådet äger förordna, att vad som förekommit vid sammanträde inom
stängda dörrar icke får uppenbaras.

Överläggning till beslut skall hållas inom stängda dörrar, där rådet ej finner
det kunna ske offentligt.

24 §.

Över näringsfrihetsrådets beslut i ärenden enligt denna lag må klagan ej
föras.

25 §.

Allmänna bestämmelser.

26 §.

Med företagare förstås i denna lag envar som yrkesmässigt

säljer viss förnödenhet,

driver rörelse för utförande av viss tjänst åt annan,

utövar rörelse, avseende in- eller utlåning av penningar eller handel med
in- eller utländskt mynt eller med värdepapper,

överlåter eller upplåter förmögenhetsrättighet av immateriell art,

upplåter nyttjanderätt till viss förnödenhet eller

utövar sådan hotell- eller pensionatrörelse, för vilken fordras myndighets
tillstånd.

Med företagare likställes sammanslutning av företagare.

27 §.

28 §.

Denna lag äger icke tillämpning å överenskommelse mellan arbetsgivare
och arbetstagare angående arbetslön och andra arbetsvillkor.

Ansvarsbestämmelser m. m.

29 §.

Den som bryter mot vad i 2 eller 3 § är stadgat straffes med dagsböter
eller, där omständigheterna äro försvårande, med fängelse.

308

Kungl. Maj. ts proposition nr 103.

30 §.

Röjer någon utan giltigt skäl vad som enligt näringsfrihetsrådets förordnande
icke får uppenbaras, straffes han med dagsböter.

31 §.

Brott, som i 29 § sägs, må av allmän åklagare åtalas endast efter anmälan
eller medgivande av ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor.

32 §.

Åtal mot ordförande eller ledamot i näringsfrihetsrådet eller ombudsmannen
för näringsfrihetsfrågor för ämbetsbrott skall upptagas av Svea hovrätt.

33 §.

Konungen äger meddela de närmare bestämmelser, som erfordras för tilllämpning
av denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1954 utom såvitt angår de i 2 och
3 §§ stadgade förbuden, vilka träda i tillämpning den 1 juli samma är.

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

309

Bilaga C.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 20 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249)
om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna

handlingar.

Härigenom förordnas, att 20 § lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna handlingar1 skall erhålla följande ändrade
lydelse.

20 §.

Handling som inkommit till övervakningsmyndighet, varom förmäles i
lagen om övervakning av konkurrensbegränsning inom näringslivet, eller
till näringsfrihetsrådet eller ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor må,
i den mån handlingen innehåller upplysningar om yrkesutövares affärs- eller
driftförhållanden, vilkas offentliggörande kan lända honom till men,
icke i andra fall än Konungen bestämmer utlämnas förrän tjugu år förflutit
från handlingens datum. Vad nu sagts gälle ock hos myndigheten upprättad
handling, dock ej kartellregister.

På framställning av vederbörande yrkesutövare eller övervakningsmyndighet,
som avses i första stycket, äger Konungen, om särskilda skäl därtill
äro, förordna, att kartellregister, såvitt angår däri intagna uppgifter
rörande viss överenskommelse, icke må utlämnas tidigare än tjugu år efter
det anteckning om överenskommelsen gjorts i registret. Har framställning
om sådant törordnande gjorts, må, innan ärendet blivit av Konungen avgjort,
kartellregister i den del framställningen avser icke utlämnas. Vad nu
sagts gälle ock handlingarna i ärendet; om utlämnande av sådan handling
efter ärendets avgörande äge vad i första stycket stadgats motsvarande tilllämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1954.

Senaste lydelse se SFS 1946: 449.

310

Kungl. Maj:ts proposition nr 103,

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 12 mars
1953.

Närvarande:

justitieråden Nissen,

Hellquist,

Karlgren,

regeringsrådet Eckerberg.

Enligt lagrådet den 2 mars 1953 tillhandakonnnet utdrag av protokoll över
handelsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 13 februari
1953, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det
i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag
till lag om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom
näringslivet.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn Åke Martenius.

Förslaget föranledde följande yttranden.

Lagrådet:

Starkt delade meningar ha framkommit rörande behövligheten av att genom
lagstiftning öka möjligheterna att motverka skadliga verkningar av de
konkurrensbegränsningar inom näringslivet, vilka fått stor utbredning i det
nutida samhället. Den förebragta utredningen synes dock giva stöd för att
ett sådant behov föreligger. Det kan väl med visst fog göras gällande, att man
ännu icke äger de önskvärda insikterna och erfarenheterna på detta svårtillgängliga
område och att det därför är vanskligt att bedöma verkningarna
av lagstiftningsåtgärder. I det remitterade förslaget har emellertid iakttagits
varsamhet och försiktighet, och lagrådet anser sådana skäl icke vara
förebragta, att ej de huvudgrunder efter vilka förslaget utformats må kunna
godtagas. Särskilt måste det betecknas som välbetänkt, att näringsfrihetsrådets
möjlighet att direkt ingripa mot en konkurrensbegränsnings ådagalagda
skadliga verkan inskränkes till vad som förhandlingsvägen kan uppnås.
Härigenom torde i mångt och mycket de yppade betänkligheterna mot
lagstiftningen förlora i betydelse. Rådets sammansättning torde ock erbjuda
god garanti för självständighet och objektivitet.

Viss anledning till tvekan ger enligt lagrådets mening det föreslagna förbudet
mot den art av konkurrensbegränsning, som det s. k. bruttoprissyste -

Kungi. Maj:ts proposition nr 103.

311

met utgör. Det kan i förstone synas vara ett bryskt ingrepp att omedelbart
straffbelägga förfaranden inom näringslivet, som icke kunna sägas vara i konflikt
med hittills rådande rättsuppfattning eller affärsmoral. Med hänsyn till
de skäl som i remissprotokollet andragits till stöd för förbudets genomförande
vill dock lagrådet icke motsätta sig förslaget i denna del.

12 §.

Lagrådet:

Såsom ett undantag från reglerna i 12 § första stycket om näringsfrihetsrådets
beslutförhet föreslås i andra stycket av paragrafen att ordföranden
skall, i den utsträckning Konungen må finna gott föreskriva, i ärende som
ej är av synnerlig vikt äga att ensam leda sammanträde inför rådet eller
eljest företräda detta. Stadgandet har av departementschefen omnämnts i
redogörelsen för förfarandet inför rådet (15—25 §§) och närmast i anslutning
till bestämmelserna i 19 och 20 §§ om förhandling. I motiveringen
har framhållits den tid som förhandlingsarbetet sannolikt kommer att kräva.

Det är utan tvivel lämpligt att ordföranden erhåller befogenhet att på
rådets vägnar vidtaga vissa åtgärder, bland andra sådana som kunna anses
tillhöra inledningen av förfarandet inför rådet, däri inbegripet att hålla förberedande
sammanträden eller överläggningar med parterna. Avgränsningen
av dessa befogenheter torde dock icke böra anknytas till den större eller
mindre vikten av de föreliggande ärendena. Även i ärenden av stor betydelse
torde det vara lämpligt att ordföranden i fråga om förberedande åtgärder,
varmed avses jämväl de förberedande stadierna av förhandling enligt 20 §,
far företräda rådet. Dock torde man beträffande ärenden av synnerlig vikt
höra hålla på att vid sådan förhandling rådet alltid skall ha den sammansättning
som i första stycket av 12 § sägs. Vad angår den egentliga beslutanderätten
— som i förhandlingsärenden även innefattar avgörande huruvida
en konkurrensbegränsning skall anses ha skadlig verkan _ bör där emot

enligt sakens natur ordförandens rätt att handla på rådets vägnar vara
snävt begränsad och icke gälla annat än i ärenden av mindre vikt.

Vad sålunda förordats kunde lämpligen i lagtexten få komma till uttryck
på så sätt, att i 12 § andra stycket stadgas, att utan hinder av vad i första
stycket sägs ordföranden äger å rådets vägnar dels handlägga och avgöra
ärenden av mindre vikt dels i övriga ärenden företaga förberedande åtgärder,
samt att i 20 § intagas bestämmelser angående i vilken omfattning "förhandling
som där sägs må äga rum inför ordföranden.

De närmare föreskrifter i förevarande hänseenden, som kunna bliva behövliga,
torde Konungen äga utfärda med stöd av 33 §. 19

19 §.

Lagrådet:

Till framhävande av att det bedömande, som enligt denna paragraf skall
ske, icke är att betrakta som en sådan förberedande åtgärd, som enligt vad
lagrådet under 12 § förordat skall få vidtagas av näringsfrihetsrådets ord -

312

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

förande å dess vägnar, torde det här böra få heta, att rådet under angiven
förutsättning har att besluta om förhandling. I ärenden av mindre vikt
skulle dock enligt lagrådets förslag sådant beslut kunna fattas av ordföranden
å rådets vägnar.

20 §.

Lagrådet:

Med hänvisning till vad här ovan under 12 § anförts hemställer lagrådet,
att åt förevarande paragraf gives det innehållet, att förhandling skall äga
rum vid sammanträde med parterna inför näringsfrihetsrådet eller, om så
prövas lämpligt och ärendet ej är av synnerlig vikt, dess ordförande, att
rådet eller ordföranden ock må överlägga enskilt med part sajnt att förhandlingen
städse skall avslutas vid sammanträde med parterna inför rådet.

Det förutsättes givetvis att paragrafen skall läsas i belysning av de utav
lagrådet föreslagna stadgandena i 12 § andra stycket och att således i ärenden
av mindre vikt även förhandlingens avslutande må äga rum inför ordföranden
å rådets vägnar.

Justitieräden Nissen, Hellquist och Karlgren:

Under remissbehandlingen av de sakkunnigas förslag framhölls från ett
par håll, att förslaget icke innehöll tillräckligt klara och uttömmande regler
angående förfarandet inför näringsfrihetsrådet i förhandlingsärenden.
Behovet av sådana regler är dock, efter den omarbetning som förslaget eljest
undergått i handelsdepartementet, icke så påtagligt som tidigare, och
i den mån det kvarstår synes det i departementsförslaget vara i huvudsak
tillgodosett. Sålunda har den av Svea hovrätt berörda frågan om partsbegreppets
innebörd mist åtskilligt av sin betydelse. Förevarande paragraf i
departementsförslaget torde böra så läsas, att med »parterna» i ett förhandlingsärende
avses ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor, även om han ej
är sökande, vidare sökande enligt 16 § andra stycket, om sådan finnes, samt
slutligen den eller de företagare som påstås driva sin verksamhet på ett otillbörligt
konkurrensbegränsande sätt. Däremot torde andra personer, som
kallats till sammanträde inför rådet för att upplysningsvis höras eller självmant
inställt sig och fått framlägga sina synpunkter, icke i och med detta
vara att anse som parter.

Regeringsrådet Eckerberg:

Med uttrycket »parterna» i denna paragraf kunna enligt min uppfattning
icke åsyftas andra än de som i 18 § betecknats som »sökanden samt motsidan».
I fall som avses i 16 § andra stycket är ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor
alltså icke part, oaktat han enligt 18 § skall kallas till sammanträde
varom i sistnämnda paragraf är fråga. Stadgandet i nu förevarande
paragraf, att förhandling skall äga rum vid sammanträde med parterna
inför näringsfrihetsrådet, skulle förty innebära att i fall som avses i

313

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

16 § andra stycket ombudsmannen icke behöver deltaga i eller ens kallas till
förhandlingen. Måhända är detta ej heller alltid nödvändigt. Enligt min
mening bör emellertid i dessa fall ombudsmannen, även om uttryckligt
stadgande därom icke gives, åtminstone i regel kallas jämväl till förhandlingssammanträde.

29 §.

Lagrådet:

Överträdelse av förbudsbestämmelserna i 2 och 3 §§ skall enligt denna
paragraf bestraffas med dagsböter eller, där omständigheterna äro försvårande,
med fängelse. Meningen lärer vara, vilket också synes riktigt, att
frihetsstraff skall användas endast i särskilt svåra fall, t. ex. då det vid
upprepad överträdelse framgår att den tilltalade icke låter sig påverkas av
bötesstraff. För att utmärka att böter är normalstraffet och frihetsstraffet
avsett för undantagsfall av allvarlig natur synes såsom villkor för ådömande
av fängelse böra angivas att omständigheterna äro synnerligen försvårande.

Ur protokollet:
Olle Lundberg. 21

21 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 103.

314

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
i 3 mars 1953.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Sträng, Ericsson, Andersson, Lingman, Hedlund,

Lindell, Nordenstam.

Chefen för handelsdepartementet, statsrådet Ericsson, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 12 mars
1953 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 13 februari 1953 remitterade
förslaget till lag om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning
inom näringslivet.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden följande.

Lagrådet har i huvudsak godtagit den föreslagna lagstiftningen. De av
lagrådet förordade ändringarna och jämkningarna, vilka väsentligen avser
detaljfrågor, synes böra beaktas. Förslaget har därför omarbetats i enlighet
därmed. Beträffande det av lagrådets ledamöter berörda spörsmålet om
tolkningen av uttrycket »parterna» i 20 § ansluter jag mig till vad lagrådets
majoritet i detta hänseende anfört. Utöver de i lagrådets utlåtande föreslagna
ändringarna har verkställts vissa jämkningar i lagtexten av redaktionell
natur.

Det är min avsikt att senare denna dag föreslå Kungl. Maj :t att proposition
rörande erforderliga anslag för förslagets genomförande skall föreläggas
riksdagen.

Föredraganden hemställer härefter att Kungl. Maj :t måtte genom proposition
föreslå riksdagen att antaga i enlighet med det föregående omarbetade
förslag till

1) lag om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet;
samt

2) lag angående ändrad lydelse av 20 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249)
om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Gunnel Sjölin.

Kungl. Maj:ts proposition nr 103. 315

Innehållsförteckning.

Propositionen...................................................... 4

Författning s för slag:

Lag om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet 5
Lag angående ändrad lydelse av 20 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om
inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar ......... 10

Utdrag av protokollet över handelsärenden för den 13 februari 1953 .......... 11

I. Inledning.................................................... 44

II. Tidigare utredningar och lagstiftning m. m......................... 13

III. Behovet av vidgad lagstiftning..................................... 19

Departementschefen.......................................... 00

IV. Lagstiftningens allmänna uppläggning............................. 55

Departementschefen..................................... 93

V. Vissa huvudfrågor............................................. 101

a) Begreppet skadlig verkan av konkurrensbegränsning............ 101

Departementschefen........................................ 443

b) Olika former av konkurrensbegränsning och bedömningen därav . 120

1. Allmänt................................................ 12o

Departementschefen................................. -^22

2. Kartellfallet (bl. a. anbudskarteller)......................... 123

Departementschefen...................................... 434

3. Monopolistfallet.........................................

Departementschefen.................................. 44g

4. Bruttoprissystemet........................................ 450

Departementschefen..................................... 454

5. Diskrimination........................................ 474

Departementschefen..................................... 47g

6. Enskild nyetableringskontroll............................. 482

Departementschefen................................. 207

7. Internationell konkurrensbegränsning........................ 213

Departementschefen....... 216

c) Offentliga regleringar med konkurrensbegränsande verkningar____ 219

Departementschefen...................................... 226

d) Arbetsmarknaden......................................... 228

Departementschefen........................................ 234

316 Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

e) Butikshandeln på nybyggnadsområden......................... 236

Departementschefen.......................................... 246

f) Organen....................................................

Departementschefen.......................................... 259

g) Förfarandet................................................. 283

Departementschefen .......................................... 2^5

VI. Specialmotivering................................................ 280

a) Lagen om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom

näringslivet.................................................. 28®

b) Lagen angående ändrad lydelse av 20 § lagen den 28 maj 1937 om

inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar---- 287

Hemställan .......................................................... 288

Bilaga A. Trust- och kartellagstiftningen i några främmande länder ... 289
Bilaga B. Förslag till lag om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning
inom näringslivet.............................. 303

Bilaga C. Förslag till lag angående ändrad lydelse av 20 § lagen den 28
maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar..................................... 309

Lagrådets yttrande.................................................... 310

Utdrag av protokollet över handelsärenden för den 13 februari 1953 .......... 314

527965. Stockholm 1953. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag