Kungl. Maj:ts proposition nr 103- (Proposition 1943:103)

Kungl. Maj:ts proposition nr 103-

Nr 103.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående pension åt vissa
i statens tjänst anställda personer; given Stockholms
slott den 19 februari 1943.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredraganden under punkterna
l:o—16:o hemställt.

GUSTAF.

K. G. Ewerlöf.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 19 februari
1943.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Bergquist, Bagge,

Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Statsrådet Ewerlöf anmäler uppkomna frågor om pension åt vissa i statens
tjänst anställda personer och anför därvid till en början beträffande
grunderna för pensionsbeloppens bestämmande följande.

Vid framläggandet av propositionen nr 65 till 1942 års riksdag berördes
inledningsvis frågan, huruvida storleken av de s. k. riksdagspensionerna
borde röna inverkan av den höjning av pensionsunderlagen, som vidtagits
i allmänna tjänstepensionsreglementet den 30 december 1941 (nr 1008) eller
kunde väntas bliva genomförd för arbetare i statens tjänst. Därvid underströks,
att spörsmålet om de nya pensionsunderlagens inverkan på storleken
av riksdagspensionerna ägde ett nära samband med frågan örn reduktion av
pensionsbeloppen på grund av att vederbörande icke inbetalt några pensionsavgifter
ävensom med den mera vittutseende frågan om en eventuell övergång
från ett system nied dyrtidstillägg å dylika pensioner till en anordning med
rörligt tillägg. Vidare uttalades, att det syntes lämpligt att till följande år
låta vidtaga den utredning i nu berörda hänseenden, som vore erforderlig
för en ändamålsenlig lösning av hithörande frågor.

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 103.

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

De sålunda berörda spörsmålen hava varit föremål för förnyade överväganden.
I det nu rådande läget har emellertid en sträng begränsning i fråga
om fortsatta pensionsförbättringsåtgärder blivit nödvändig. Av denna anledning
har jämväl genomförandet av en allmän övergång inom pensionsväsendet
från dyrtidstillägg till rörligt tillägg funnits böra tills vidare anstå. Under sådana
förhållanden har det, vad riksdagspensionerna angår, icke ansetts lämpligt
att nu genomföra någon närmare anpassning till pensionsunderlagen enligt
de nya pensionsförfattningarna.

De pensioner, som i det följande föreslås, äro således beräknade enligt hittills
tillämpade grunder, i enlighet varmed dyrtidstillägg och icke rörligt tilllägg
förutsättes skola utgå å pensionerna.

I fråga om pension åt härefter angivna personer anför föredraganden följande.

l:o.

Portvakten hos medicinalstyrelsen Olivia Lindblad, född Bråhn. Av handlingarna
i ärendet framgår,

att Lindblad är född den 27 februari 1877 och således nära 66 år gammal;

att hon under tiden 1 juli 1923—31 augusti 1927 utfört städningsarbete
inom medicinalstyrelsens lokaler, därvid hon under största delen av tiden
varit biträde åt styrelsens portvakt, som även haft att ombesörja städning
inom lokalerna;

att hon sedan den 1 september 1927 varit anställd såsom portvakt hos medicinalstyrelsen; samt

att hon såsom portvakt åtnjutit förmån av fri bostad jämte bränsle
och lyse, varjämte hon för städning uppburit särskild ersättning, för närvarande
uppgående till 209 kronor 38 öre i månaden.

Lindblad, som icke blivit underkastad 1942 års tjänstepensionsreglemente
för arbetare, kan ej heller komma i åtnjutande av pension enligt bestämmelserna
i kungörelsen den 30 juni 1942 (nr 696) med föreskrifter angående
pensionering av viss arbetarpersonal i statens tjänst, enär hon vid den tidpunkt,
då hon uppnådde 60 års ålder, icke under sammanlagt 12 år innehaft
anställning i statens tjänst.

Medicinalstyrelsen har hemställt om utverkande av pension åt Lindblad
till belopp av 900 kronor för år och därvid anfört, i huvudsak, följande.

Lindblad har nu uppnått en ålder av 65 år och synes styrelsen lämpligen
böra avgå med pension. Enligt kungörelsen den 30 juni 1942 (nr 696) skulle
hon, om tiden 1 juli 1923—30 april 1927 tillgodoräknas henne och föreskrifterna
i nämnda kungörelse anses tillämpliga å henne, kunna med en beräknad
tjänstetid av 17 år 2 månader erhålla en pension å högst 480 kronor om
året. Med hänsyn emellertid till att hennes inkomster för år kunna beräknas
till ett värde av minst 3,000 kronor och att hennes verkliga tjänstetid upp -

Kungl. Maj.ts proposition nr 103. 3

gått till över 19 år synes en årlig pension å 900 kronor vara motiverad och
skälig.

Statens pensionsanstalt har icke velat motsätta sig utverkande av pension
till belopp av 408 kronor för år och därvid beträffande beräkningen av pensionsbeloppet
anfört följande.

Pensionsbeloppet synes böra bestämmas så, att pensionsförmånerna komma
att motsvara de förmåner, som skulle tillkommit Lindblad, därest hon
tillerkänts pension enligt kungörelsen den 30 juni 1942 (nr 696) för sin anställningstid
i statens tjänst. Enär under ifrågavarande anställningstid för
Lindblad synes hava gällt en arbetstid av normal omfattning, torde i sådant
fall grundbeloppet av pensionen hava av pensionsanstalten fastställts till
480 kronor. Då därå skulle utgått rörligt tillägg under det att å riksdägspension
torde utgå dyrtidstillägg, får pensionsanstalten föreslå, att pensionsbeloppet
i förevarande fall bestämmes till 408 kronor, vilket belopp jämte därå
belöpande dyrtidstillägg vid indextalet 156 motsvarar nyssnämnda grundbelopp.

Statskontoret, som tillstyrkt framställning till riksdagen om pension åt
Lindblad, har i likhet med statens pensionsanstalt ansett pensionsbeloppet
böra fastställas till att motsvara de pensionsförmåner, Lindblad skulle ägt
uppbära, därest hon för sin anställningstid i statens tjänst tillerkänts pension
enligt kungörelsen den 30 juni 1942 (nr 696).

I likhet med myndigheterna anser jag, att pension bör utverkas åt Lindblad.
I enlighet härmed och då det av statens pensionsanstalt föreslagna
pensionsbeloppet, 408 kronor för år, synes skäligt, hemställer jag, att Kungl.
Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att portvakten hos medicinalstyrelsen Olivia Lindblad,
född Bråhn, må från och med månaden näst efter den, varunder
hon lämnar sin anställning, under sin återstående livstid
från anslaget till diverse pensioner och understöd m. m.
uppbära en årlig pension av 408 kronor.

2:o.

Förre arbetsledaren och kontrollanten vid väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
väg- och brobyggnadsarbeten Bror Max Cecil Laurell. Av handlingarna

i ärendet inhämtas,

att Laurell är född den 14 november 1883 och således 59 år gammal;

att han varit anställd i statens tjänst tillhopa omkring 19Vé år eller dels under
tiden 6 juni 1921—1 oktober 1923 såsom arbetsledare vid Södra Sveriges
statsarbeten, dels under tidsperioderna 7 juli—24 oktober och 21 november—
31 december 1924 såsom schaktmästare eller biträdande arbetsledare vid statens
järnvägar, dels under tiden 2 januari—8 september 1925 såsom arbetsledare
hos statens arbetslöshetskommission, dels under tiden 9 september—3
november 1925 såsom stakningsförrättare i domänverket, dels under tidsperio -

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

derna 4 november 1925—31 juli 1929 och 3 februari 1930—30 juni 1939 såsom
arbetsledare hos statens arbetslöshetskommission, dels ock under tiden 1
juli 1939—31 december 1941 såsom arbetsledare och kontrollant vid väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens väg- och brobyggnadsarbeten, från vilken anställning
han sedan den 1 oktober 1941 åtnjutit tjänstledighet för sjukdom;

att han på grund av styrkt sjukdom avgått från sistnämnda anställning från
och med den 1 januari 1942;

att Laurens avlöning från statens arbetslöshetskommission utgjort kontant
lön av lägst 400 kronor och högst 450 kronor för månad jämte fri bostad och
vedbrand;

att hans avlöning från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen till en början utgjort
500 kronor i månaden och senast uppgått till 425 kronor i månaden
jämte visst rörligt tillägg;

samt att han enligt läkarintyg på grund av nervsjukdom i samband med
kronisk öroninflammation ansetts för all framtid fullständigt oförmögen att
sköta sin tjänst.

Laurell har hos Kungl. Maj:t anhållit att komma i åtnjutande av pension.

Väg- och vattcnbgggnadsstyrelsen har hemställt om utverkande av pension
åt Laurell från och med den 1 april 1942 med skäligt belopp och därvid framhållit
bland annat följande.

Enligt vad styrelsen under hand inhämtat har Laurens tjänstgöring hos
statens arbetslöshetskommission varit väl vitsordad och beti-äffande hans
tjänstgöring hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen gäller samma omdöme.

Av det till ansökningen fogade läkarintyget framgår att Laurell är för all
framtid fullständigt oförmögen att sköta sin tjänst. Sjukdomen är av den art,
att Laurell ej heller kan tilldelas annan syssla inom styrelsens arbetsområde.
På grund härav och med hänsyn till Laurens relativt långvariga statstjänst
synes det skäligt, att han redan nu tillerkännes en lämplig pension. Härvid
torde det icke rimligtvis kunna bliva fråga örn att tillämpa de s. k. summariska
arbetarpensionsbestämmelserna, utan synes pensionen böra bestämmas
i särskild ordning med hänsynstagande till den tjänsteställning och avlöning,
Laurell haft.

Statskontoret har i likhet med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen funnit skäligt,
att Laurell, som under sammanlagt omkring 19 år utfört ett väl vitsordat
arbete i statens tjänst men som numera på grund av sjukdom syntes
vara för framtiden oförmögen att bestrida sin befattning, bereddes någon
pension. Därvid har statskontoret med utgångspunkt från pensionsunderlaget
för extra ordinarie tjänstemän i 15:e lönegraden föreslagit, att pension
måtte utverkas åt honom till belopp av 1,920 kronor för år.

I likhet med myndigheterna anser jag mig kunna tillstyrka, att pension utverkas
åt Laurell från och med den 1 januari 1942. Beträffande pensionsbeloppets
storlek vill jag erinra, att riksdagen vid några tillfällen medgivit pension
åt arbetsledande förmän till högre belopp än som skolat utgå enligt de
summariska arbetarpensionsbestämmelserna, där så befunnits skäligt med

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

hänsyn till vederbörandes arbetsuppgifter och avlöningsförmåner (t. ex. 1936:
prop. nr 196, p. 15 och 16; banltoutsk. uti. nr 51, p. 18 och 19; riksd. skr. nr
216). Med hänsyn till arten av Laurens åligganden samt de föreliggande omständigheterna
i övrigt synes mig det föreslagna beloppet, 1,920 kronor, utgöra
en skälig pension. I överensstämmelse härmed får jag hemställa, att
Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att förre arbetsledaren och kontrollanten vid väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
väg- och brobyggnadsarbeten Bror Max
Cecil Laurell må, räknat från och med den 1 januari 1942,
under sin återstående livstid från anslaget till diverse pensioner
och understöd m. m. uppbära en årlig pension av 1,920
kronor

3:o.

Förra städerskan vid centraltullkammaren i Stockholm Emma Helena
Larsson, född Jansson. Av handlingarna i ärendet inhämtas,

att Larsson är född den 8 oktober 1883 och således 59 år gammal;
att hon sedan mars månad 1926 till och med den 16 januari 1931 eller
således omkring 4 år 10 månader biträtt en vid centraltullkammren i
Stockholm anställd städerska med utförande av städning därstädes och härför
av denna uppburit ersättning;

att hon under tiden 17 januari 1931—31 augusti 1941 eller tillhopa omkring
10 år 7 manader varit anställd såsom städerska vid nämnda centraltullkammare
med en daglig arbetstid av omkring 3 V2 timmar;

att Larssons ersättning från tullverket uppgått till omkring 88 kronor
för manad intill utgången av mars månad 1940, särskild gottgörelse för
storrengöring därvid ej inräknad, samt med omkring 103 kronor för månad
för tiden därefter;

att Larssons man åtnjuter pension från aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet
till belopp av 1,476 kronor för år;

samt att Larsson enligt ett för henne den 23 november 1942 utfärdat
läkarintyg lider av ledgångsreumatism, vilken sjukdom nu och sannolikt
för framtiden gör henne oförmögen att försörja sig genom arbete.

Larsson, som icke blivit underkastad 1934 års tjänstepensionsreglemente
för arbetare, har ej heller kunnat tillerkännas pension enligt bestämmelserna
i kungörelsen den 7 december 1934 (nr 585) med föreskrifter angående pensionering
av viss arbetarpersonal i statens tjänst, enär hon, som vid avgång
ur tjänst den 31 augusti 1941 icke uppnått 60 levnadsår, icke under en tid
av sammanlagt minst 15 år innehaft sådan anställning i statens tjänst, som
utgjort hennes huvudsakliga sysselsättning och förvärvskälla.

I en till Kungl. Majit ställd, den 13 maj 1941 dagtecknad ansökning,
över vilken utlåtanden avgivits av generaltullstyrelsen, statskontoret och

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

statens pensionsanstalt, anhöll Larsson att komma i åtnjutande av pension.
Genom beslut den 19 september 1941 fann Kungl. Maj:t ansökningen icke
föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

I en den 8 december 1942 till finansdepartementet inkommen skrift har
Larsson gjort förnyad framställning att komma i åtnjutande av pension.

Generaltullstyrelsen bär i utlåtande över sistnämnda framställning anfört
följande.

I sitt utlåtande över den tidigare pensionsansökningen framhöll styrelsen
bland annat, att Larsson, såvitt av ett vid nämnda ansökning fogat läkarintyg
framginge, syntes vara i stånd att utföra åtminstone lättare arbete.
Genom det senast företedda läkarintyget torde få anses styrkt, att hon är för
framtiden oförmögen att genom arbete försörja sig. Visserligen har härigenom
ett av de skäl bortfallit, vilka vid avgivandet av ovannämnda utlåtande
föranledde styrelsen att uttala tvekan, huruvida pension borde beredas
henne. Frågan om vidtagande av åtgärder i sådant syfte har salunda
numera kommit i ett något bättre läge. Emellertid ma erinras, att Larsson
under 4 år 10 månader av den sammanlagda tid — 15 år 5 månader — varunder
hon utfört städningsarbete vid tullverket, icke varit anställd direkt
vid tullverket utan biträtt annan städerska och att fullt tillfredsställande
utredning angående omfattningen av den dagliga arbetstiden därunder icke
numera kunnat förebringas. Vidare åtnjuter hennes man viss årlig pension
från det företag, där han varit anställd. Vid sådant förhållande synes alltjämt
tveksamt, huruvida tillräckliga skäl att bereda henne pension föreligga.
Därest emellertid Kungl. Majit med hänsyn till eljest följda principer
på området skulle finna nu berörda omständigheter^ icke böra utgöra hinder
för utverkande av pension, har styrelsen icke något att erinra mot att
hon kommer i åtnjutande av pension, förslagsvis till belopp av 360 kronor
för år, att utgå från och med år 1943.

över nu förevarande ansökning har statens pensionsanstalt avgivit utlåtande
och därvid anfört bland annat följande.

Då det genom nu företedda läkarintyg torde få anses styrkt, att sökanden
på grund av sjukdom sannolikt är för framtiden oförmögen att genom arbete
försörja sig, vill pensionsanstalten, som finner antagligt, att sökandens
avgång år 194 i från sin anställning föranletts av den nu styrkta arbetsoförmågan,
icke motsätta sig, att framställning göres till riksdagen om pension
för henne, räknat från och med den 1 januari 1943. Vad pensionsbeloppet
beträffar, finner pensionsanstalten det av generaltullstyrelsen föreslagna
beloppet eller 360 kronor för år lämpligt avvägt under förutsättning,
att därå kommer att utgå rörligt tillägg och kristillägg.

Statskontoret har i avgivet utlåtande i anledning av den senast gjorda ansökningen
förklarat, att ämbetsverket icke ville motsätta sig utverkande av
pension åt Larsson till det av statens pensionsanstalt föreslagna beloppet.

Med hänsyn till vad i ärendet numera förekommit vill jag icke motsätta
mig utverkande av pension åt Larsson. Pensionen torde kunna fastställas
till det av pensionsanstalten föreslagna beloppet, 360 kronor, varå dock bör

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

utgå dyrtidstillägg och kristillägg enligt vanliga grunder. Jag hemställer alltså,
att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att förra städerskan vid centraltullkammaren i Stockholm
Emma Helena Larsson, född Jansson, må, räknat från och
med den 1 januari 1943, under sin återstående livstid från
anslaget till diverse pensioner och understöd m. m. uppbära
en årlig pension av 360 kronor.

4:o.

Förra städerskan vid tullkammaren i Halmstad Gerda Matilda Kohrtz,
född Söderberg. Av handlingarna i ärendet inhämtas,

att Kohrtz, som är änka, är född den 25 mars 1875 och således nära 68 år
gammal;

att hon under tiden 1 november 1925—30 november 1942 eller under tillsammans
17 år 1 månad varit anställd såsom städerska vid tullkammaren i
Halmstad med en daglig arbetstid av i medeltal 3 Vs timmar;

samt att hon i årlig ersättning för städningsarbetet av tullverket uppburit,
under åren 1928—1940 840 kronor samt därefter omkring 900 kronor.

Kohrtz, som icke blivit underkastad 1942 års tjänstepensionsreglemente för
arbetare, har ej heller kunnat tillerkännas pension enligt bestämmelserna i
kungörelsen den 30 juni 1942 (nr 696) med föreskrifter angående pensionering
av viss arbetarpersonal i statens tjänst, enär hon icke före uppnådda 60
levnadsår under en tid av sammanlagt minst 12 år innehaft sådan anställning
i statens tjänst, som utgjort hennes huvudsakliga sysselsättning och
förvärvskälla.

Kohrtz har hos Kungl. Majit anhållit att komma i åtnjutande av pension.

Generaltullstyrelsen har tillstyrkt utverkande av pension åt sökanden till
skäligt belopp, att utgå från och med den 1 december 1942.

Statskontoret har i likhet med generaltullstyrelsen tillstyrkt pension åt sökanden.
Därvid har statskontoret med utgångspunkt från den i kungörelsen
den 30 juni 1942 (nr 696) genomförda uppräkningen av de s. k. summariska
arbetarpensionerna föreslagit, att pensionen måtte bestämmas till
420 kronor för år, varå skulle utgå rörligt tillägg.

I likhet med myndigheterna tillstyrker jag utverkande av pension åt
Kohrtz. Beträffande avvägningen av pensionsbeloppet anser jag detsamma
skäligen kunna fastställas till 360 kronor för år, varå förutsättes skola utgå
dyrtidstillägg och kristillägg enligt vanliga grunder. Jag hemställer alltså,
att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att förra städerskan vid tullkammaren i Halmstad Gerda
Matilda Kohrtz, född Söderberg, må, räknat från och med

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

den 1 december 1942, under sin återstående livstid från anslaget
till diverse pensioner och understöd m. m. uppbära en
årlig pension av 360 kronor.

5:o.

Förra sköterskan vid serafimerlasarettet Alnia Klang. Av handlingarna i
ärendet inhämtas,

att Klang är född den 11 januari 1882 och således 61 år gammal;

att hon under tiden 14 maj 1908—31 maj 1910 eller under 2 år 17 dagar
varit anställd såsom undersköterska vid serafimerlasarettet med årslön;

att hon under tiden 1 juni 1910—7 juli 1938 vid serafimerlasarettet
tjänstgjort dels såsom privatsköterska åt på lasarettet vårdade patienter, dels
ock såsom extra sköterska eller sköterskebiträde med av lasarettets medel
utgående dagarvode jämte fri kost;

att i lasarettets räkenskaper bokförda dagsverken, vilka utförts av Klang,
beräknats motsvara en tjänstetid av omkring 16 år 6 månader;

samt att hennes kontanta ersättning från lasarettet under budgetåren 1935/
38 uppgått till i medeltal 1,443 kronor för år.

Direktionen för Karolinska sjukhuset har anhållit, att Klang måtte komma
i åtnjutande av pension till belopp av 768 kronor för år. Därvid har direktionen
beträffande Klangs anställningsförhållanden och omständigheterna vid
hennes avgång ur tjänst åberopat ett av överläkaren vid Karolinska sjukhusets
medicinska avdelning, professorn Nanna Svartz utfärdat intyg, vari anföres
följande.

Fröken Klang har under 30 år så gott som oavbrutet arbetat i serafimerlasarettets
tjänst, dels som undersköterska, dels som extra sköterska. Sina
kvalifikationer hade fröken Klang framförallt tillfälle visa under den period
av c:a 6 år, då hon anförtrotts vården av de å lasarettet vårdade spetälskepatienterna.
Sistnämnda tjänstgöring var synnerligen påfrestande, alldenstund
ifrågavarande patienter ofta hade utbredda bacillförande ulcerationer och
dessutom befunno sig i ett starkt orostillstånd. Fröken Klang skötte detta sitt
arbete på ett i allo berömvärt sätt. Särskilt må framhållas, att hon ofta dagligen
utan ersättning arbetade på Övertid'' med övervakning och rengöring av
patienter och sjukrum. Detta stränga arbete samt den oförmånliga arbetsplatsen
(de s. k. cellerna i serafimerlasarettets källarevåning) ha tvivelsutan
utgjort huvudorsaken till att fröken Klangs hälsotillstånd småningom blivit
mindre tillfredsställande med periodvis stark trötthet och deprimerad sinnesstämning.

I samråd med mig beslöts det i juli 1938 att fröken Klang för att få ett
något lindrigare arbete skulle medfölja en på lasarettet under flera månader
vårdad kroniskt sjuk patient, vilken hon sedermera fortsatt att sköta.

Genom nyligen företagen undersökning av fröken Klang har jag övertygat
mig om att hennes hälsotillstånd alltjämt icke tillåter henne att återta sin
tjänstgöring vid lasarettet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

Statskontoret har tillstyrkt utverkande av pension åt Klang lill belopp av
408 kronor för år och därvid anfört.

—.......

Med hänsyn till de i ärendet lämnade uppgifterna rörande Klangs tjänstgörings-
och avlöningsförhållanden under tiden 1 juni 1910—7 juli 1938 måste
statskontoret för sin del finna det tveksamt, huruvida Klang i själva verket
kan anses hava innehaft direkt anställning hos serafimerlasarettet under sagda
tid. Nämnda uppgifter giva enligt ämbetsverkets mening snarare vid handen,
att hon under dessa tjugoåtta år i åtminstone lika stor utsträckning
tjänstgjort såsom privatsköterska åt på lasarettet vårdade patienter. Det kan
vid sådant förhållande ifrågasättas, huruvida hennes anställning vid själva
lasarettet utgjort hennes huvudsakliga sysselsättning och förvärvskälla och
om således de förutsättningar, som regelmässigt pläga uppställas för beviljande
av pension, i detta fall föreligga. Å andra sidan tala onekligen vissa billighetsskäl
för att staten genom att bereda henne något understöd'' medverkar
till att trygga hennes försörjning, sedan hon numera på grund av sitt hälsotillstånd
är urståndsatt att utföra arbete vid lasarettet.

Statskontoret vill därför ej motsätta sig, att Klang genom framställning till
riksdagen beredes ett årligt understöd av statsmedel, vilket dock med utgångspunkt
från storleken av hennes avlöning under de senaste åren och i betraktande
av ovan åberopade omständigheter icke torde böra sättas till högre
belopp än 408 kronor eller det pensionsbelopp, som vid tillämpning av de
summariska pensionsbestämmelserna kan ifrågakomma för kvinnlig anställningshavare
i motsvarande löneställning.

Även jag anser billighetsskäl tala för utverkande av pension åt Klang. Pensionen
synes mig dock icke böra fastställas till högre belopp än statskontoret
föreslagit eller till 408 kronor för år, att utgå från och med den 1 januari 1943.
Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att förra sköterskan vid serafimerlasarettet Alma Klang må,
räknat från och med den 1 januari 1943, under sin återstående
livstid från anslaget till diverse pensioner och understöd''
m. m. uppbära en årlig pension av 408 kronor.

6:o. •

Maskin mästaren vid akademiska sjukhuset i Uppsala Gustaf Adolf Dahlin.

Av handlingarna i ärendet inhämtas,

att Dahlin är född den 18 oktober 1880 och således 62 år gammal;
att han sedan den 1 november 1909 innehaft anställning såsom maskinbiträde,
förste maskinist eller maskinmästare vid akademiska sjukhuset i
Uppsala med en daglig arbetstid av 8 timmar;

samt att han förutom förmån av fri hostad med värme och lyse åtnjutit
kontant årslön, vilken sedan den 1 juli 1937 uppgått till 3,864 kronor, vartill
kommer dyrtidstilliigg enligt för befattningshavare vid statens nyreglerade
verk gällande grunder.

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

Enligt av Kungl. Majit den 16 september 1932 utfärdat reglemente för akademiska
sjukhuset i Uppsala är sjukhuset en till universitetet i Uppsala hörande
institution med uppgift att vara såväl vårdanstalt som undervisningsanstalt.
Beträffande pensionsförhållandena för maskinmästare må erinras,
att direktionen för akademiska sjukhuset i Uppsala år 1935 gjorde framställning
hos Kungl. Majit om vidtagande av åtgärder för beredande av delaktighet
i statens pensionsanstalt för bland annat denna personal. I häröver avgivet
utlåtande av den 7 december 1935 yttrade statskontoret i huvudsak
följande.

Även om de i föreliggande framställning avsedda anställningsliavarna, vilka
samtliga torde vara att hänföra till tjänstemannapersonal, kunna anses
vara statsanställda, anser statskontoret uteslutet, alt civila tjänstepensionsreglementet
erhåller tillämpning å dem, så länge nuvarande förvaltningsorganisation
vid sjukhuset bibehålies.

Vid sådant förhållande och då — om man utgår från att personalen i fråga
är att anse som statlig personal — en anslutning till statens pensionsanstalt
ej heller torde kunna ifrågakomma, vill det förefalla statskontoret lämpligast,
att med avgörandet av frågan om pensionsrätt för i framställningen avsedda
tjänstemän tills vidare får anstå och att en pensionering i förekommande fall
således liksom hittills får ske genom hänvändelse till riksdagen från fall
till fall.

Kungl. Maj.t fann genom beslut den 14 februari 1936 nu berörda framställning
icke föranleda någon Kungl. Majits åtgärd.

Kanslern för rikets universitet har med anledning av framställningar av
direktionen för akademiska sjukhuset i Uppsala och större akademiska konsistoriet
hemställt om utverkande av pension åt Dahlin.

Statskontoret har, under hänvisning till att 1939 års lagtima riksdag (prop.
nr 194, p. 6; bankoutsk. uti. nr 39, p. 6; riksd. skr. nr 222) beviljat en årlig
pension åt förra kontorsbiträdet vid akademiska sjukhuset i Uppsala Agnes
Vilhelmina Thulin, förklarat sig icke hava något att erinra mot att pension
utverkades även åt Dahlin. Beträffande pensionsbeloppets storlek har statskontoret
anfört bland annat följande.

Vid avvägning av pensionsbeloppet efter hittills tillämpade grunder för bestämmande
av pension, varom framställning göres till riksdagen, skulle pensionen
för Dahlin komma alt bestämmas sålunda.

Dahlins löneförmåner, frånsett å lönen utgående dyrtidstillägg och kristilllägg,
motsvara närmast lön enligt 17 löneklassen å F-ort i den före den 1
juli 1939 för extra ordinarie befattningshavare vid nyreglerade verk gällande
löneplanen (==4,770). A-ortslönen i samma löneklass utgör 3,960 kronor.
Med utgångspunkt från två tredjedelar av sagda belopp samt med hänsyn
tagen till att Dahlin ej erlagt pensionsavgifter skulle pensionen för honom
närmast bliva (2A> av 3,960 = 2,640; 2,640 — 264=) 2,376 kronor.

I fråga örn sättet för bestridande av pensioneringskostnaden har statskontoret
gjort följande uttalande.

Statskontoret vill i detta sammanhang bringa i åtanke, att ämbetsverket i
utlåtande den 6 februari 1939 över framställning om pension åt kontorsbiträdet
Thulin erinrat, att akademiska sjukhuset i Uppsala vöre en stats -

Kungl. Maj:ts proposition nr 10‘ö.

institution, sorn med sin verksamhet även tillgodosåg Uppsala läns landstingsområde
i fråga om dess sjukvårdsbehov. Landstingets ställning till sjukhuset
reglerades, framhöll statskontoret, genom ett mellan Uppsala universitet och
landstinget upprättat kontrakt (av år 1900 med sedermera vidtagna ändringar),
enligt vilket landstinget hade att ersätta universitetet bland annat
dels med viss avgift för varje sjukdag, dels ock med hälften av den brist, som
kunde uppstå i kostnaderna för vård vid sjukhuset av sjuka från Uppsala
län. Den andra hälften av bristen täcktes, yttrade statskontoret, från det under
riksstatens åttonde huvudtitel uppförda förslagsanslaget till Akademiska
sjukhuset i Uppsala. Statskontoret framhöll vidare, att ämbetsverket för sin
del icke hade något att i och för sig erinra mot att sjukhusets personal genom
framställning till riksdagen från fall till fall bereddes pension i enlighet
med de grunder, som tillämpades beträffande övriga befattningshavare i
statens tjänst, men ansåge i anslutning till vad som framhållits angående fördelningen
mellan staten och landstinget av sjukhusets utgifter, att landstinget
i lika mån med staten borde vidkännas kostnaderna för pensioneringen. För
vinnande av detta syfte boi''de, ansåg ämbetsverket, pensioneringskostnaderna
för sjukhusets personal, i likhet med vad redan tidigare skett, uppföras å
sjukhusets stat såsom en sjukhusets driftkostnad.

Såsom framgår av propositionen nr 194 till 1939 års riksdag p. 6 ansåg
sig föredragande departementschefen icke kunna biträda statskontorets förslag
angående bestridande av kostnaderna för pensioneringen, men förklarade
sig förutsätta, att i stället vad av statskontoret anförts på det sättet beaktades,
att såvitt möjligt hänsyn till pensioneringskostnaderna toges vid fastställandet
av den ersättning, som Uppsala läns landsting hade att erlägga till
universitetet. Departementschefens förslag föranledde icke någon erinran
från riksdagens sida.

Enligt vad statskontoret under hand inhämtat tages vid bestämmandet av
den dagavgift, som landstinget skall utgöra, hänsyn till sagda pensioneringskostnader.
Ämbetsverket förutsätter, att jämväl kostnaderna för Dahlins
pensionering komma att beaktas vid fastställandet av landstingets ersättning
till universitetet.

Även jag finner mig böra förorda, att pension utverkas åt Dahlin, att utgå
med ett belopp av 2,376 kronor. I likhet med statskontoret förutsätter jag,
att kostnaderna för Dahlins pensionering komma att beaktas vid fastställandet
av landstingets ersättning till Uppsala universitet. Jag hemställer alltså,
att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att maskinmästaren vid akademiska sjukhuset i Uppsala
Gustaf Adolf Dahlin må från och med månaden näst efter
den, varunder han avgår från sin befattning, under sin återstående
livstid från anslaget till diverse pensioner och understöd
m. m. uppbära en årlig pension av 2,376 kronor.

7 :o.

Förra städerskan vid högre allmänna läroverket för gossar i Malmö Elsa
Sandgren, född Lundqvist. Av handlingarna i ärendet inhämtas,

att Sandgren, som är änka, är född den 25 november 1868 och således 74 ar
gammal;

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

att hon varit anställd såsom städerska vid högre allmänna läroverket för
gossar i Malmö under tiden 15 juli 1919—30 juni 1941 eller under närmare
22 år;

att hon under 11 månader örn året haft en daglig arbetstid av 4 timmar;

samt att ersättningen för städningsarbetet under de senaste åren utgått
med 900 kronor för år.

Med anledning av en av Sandgren gjord ansökning om pension fann statens

stämmelserna i kungörelsen den 7 december 1934 (nr 585) med föreskrifter
angående pensionering av viss arbetarpersonal i statens tjänst sig förhindrad
tillerkänna henne pension, enär hon icke före uppnådda 60 levnadsår under
en tid av sammanlagt minst 15 år innehaft anställning i statens tjänst.

Sandgren har hos Kungl. Majit anhållit att komma i åtnjutande av pension.

Skolöverstyrelsen har tillstyrkt utverkande av pension åt Sandgren till belopp
av lägst 360 kronor för år.

Statens pensionsanstalt, som likaledes tillstyrkt pension åt Sandgren, har
med hänsyn till längden av sökandens anställningstid och storleken av den
till henne senast utgående avlöningen föreslagit, att pensionen måtte bestämmas
till 408 kronor för år.

Statskontoret har biträtt statens pensionsanstalts förslag.

Kungl. Maj:t har genom beslut den 3 juli 1942 medgivit, att till Sandgren
finge, räknat fran och med den 1 juli 1941, intill dess frågan om beredande
av pension åt henne blivit slutligt prövad, från det under åttonde huvudtiteln
uppförda reservationsanslaget till extra utgifter utbetalas ett understöd av 55
kronor vid varje månads utgång, med skyldighet för henne att, i den mån
pension kunde bliva henne tillerkänd jämväl för tid, varunder hon uppburit
det sålunda medgivna understödet, till nämnda anslag återbetala för samma
tid uppburna medel.

I likhet meri myndigheterna tillstyrker jag, att pension utverkas åt Sandgren.
Beträffande storleken av pensionsbeloppet ansluter jag mig till statens
pensionsanstalts av statskontoret biträdda förslag. Jag hemställer alltså,
att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att förra städerskan vid högre allmänna läroverket för gossar
i Malmö Elsa Sandgren, född Lundqvist, må, räknat från
och med den 1 juli 1941, under sin återstående livstid från
anslaget till diverse pensioner och understöd m. m. uppbära
en årlig pension av 408 kronor, varvid skall iakttagas den
henne genom Kungl. Majits beslut den 3 juli 1942 ålagda återbetalningsskyldigheten.

Kungl. Ma]:ts proposition nr 103. 13

8:o.

Förra städerskorna vid Vasa högre allmänna läroverk i Göteborg Anna
Sofia Ljunggren, född Samuelsdotter, Alma Gharlotta Olsson-Pålsson, född
Carlsdotter, och Josefina Augusta Nilsson. Av handlingarna i ärendet inhämtas,

beträffande Ljunggren,

att hon, som är änka, är född den 31 januari 1870 och således 73 år
gammal;

att hon under tiden 2 augusti 1919—21 juni 1941 och 12 augusti—22 december
1941 eller under mer än 22 år varit anställd såsom städerska vid
Vasa högre allmänna läroverk i Göteborg med en daglig arbetstid av 3V2
timmar under omkring 10 månader årligen;

samt att ersättningen för städningsarbetet under åren 1936—-1940 utgått
med lägst omkring 680 kronor och högst 775 kronor för år;

beträffande Olsson-Pålsson, (

att hon, som är änka, är född den 14 september 1870 och således 72 åi?
gammal;

att hon under tiden 2 augusti 1920—21 juni 1941 och 12 augusti 1941—30
november 1942 eller under omkring 22 år varit anställd såsom städerska vid
förenämnda läroverk med en daglig arbetstid av 31/2 timmar under omkring
10 månader årligen;

samt att ersättningen för städningsarbetet under åren 1936—-1940 utgått
med lägst 636 kronor och högst omkring 785 kronor för år; och
beträffande Nilsson,

att hon är född den 23 oktober 1873 och således 69 år gammal;
att hon från början av år 1916 till och med den 30 juni 1918 och under
tiden 17 september 1924—21 juni 1941 eller under mer än 19 år varit anställd
vid förenämnda läroverk med en daglig arbetstid av 4 timmar före år
1924 och 31/2 timmar under tiden därefter, allt under omkring 10 månader
årligen;

samt att ersättningen för städningsarbetet under åren 1936—1940 utgått
med lägst omkring 645 kronor och högst omkring 740 kronor för år.

Ljunggren och Nilsson, som icke blivit underkastade 1934 års tjänstepensionsreglemente
för arbetare, hava ej heller kunnat komma i åtnjutande av
pension jämlikt bestämmelserna i kungörelsen den 7 december 1934 (nr 585)
med föreskrifter angående pensionering av viss arbetarpersonal i statens
tjänst, enär de vid den tidpunkt, då de uppnådde 60 års ålder, icke under
sammanlagt 15 år innehaft anställning i statens tjänst.

Olsson-Pålsson, som icke blivit underkastad 1942 års tjänstepensionsreglemente
för arbetare, kan ej heller komma i åtnjutande av pension jämlikt
bestämmelserna i kungörelsen den 30 juni 1942 (nr 696) med föreskrifter
angående pensionering av viss arbetarpersonal i statens tjänst, enär hon vid
den tidpunkt, då hon uppnådde 60 års ålder, icke under sammanlagt 12 år
innehaft anställning i statens tjänst.

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

Ljunggren, Olsson-Pålsson och Nilsson hava hos Kungl. Majit anhållit att
komma i åtnjutande av pension.

Skolöverstyrelsen har tillstyrkt årlig pension till belopp av 360 kronor åt
envar av sökandena.

Statens pensionsanstalt har ansett sig icke böra motsätta sig bifall till
skolöverstyrelsens i ärendet gjorda hemställan.

Genom beslut den 23 oktober 1942 har Kungl. Maj.t förordnat, att till vardera
av Olsson-Pålsson och Nilsson må, beträffande Olsson-Pålsson från och
med månaden näst efter den, under vilken hon avginge från sin anställning
vid läroverket, och beträffande Nilsson, räknat från och med den 1 juli 1941,
intill dess frågan örn beredande av pension åt henne blivit slutligt prövad,
från det under riksstatens åttonde huvudtitel uppförda reservationsanslaget
till extra utgifter utbetalas understöd med 50 kronor vid varje månads utgång;
och skulle det åligga en var av dem att, i den mån pension kunde bliva
henne tillerkänd jämväl för tid, varunder hon uppburit sålunda medgivet
understöd, till nämnda anslag återbetala för samma tid uppburna medel.

I anslutning till vad myndigheterna föreslagit hemställer jag, att Kungl.
Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att var och en av förra städerskorna vid Vasa högre allmänna
läroverk i Göteborg Anna Sofia Ljunggren, född Samuelsdotter,
Alma Charlotta Olsson-Pålsson, född Carlsdotter,
och Josefina Augusta Nilsson må, Ljunggren från och
med den 1 januari 1942, Olsson-Pålsson från och med den
1 december 1942 samt Nilsson från och med den 1 juli 1941,
under sin återstående livstid från anslaget till diverse pensioner
och understöd m. m. uppbära en årlig pension av 360
kronor, varvid skall iakttagas den Olsson-Pålsson och Nilsson
genom Kungl. Majits beslut den 23 oktober 1942 ålagda
återbetalningsskyldigheten.

9:o.

Förra städerskan vid högre allmänna läroverket i Karlstad Karolina
Mathilda Andersson, född Karlsson. Av handlingarna i ärendet inhämtas,

att Andersson, som är frånskild'', är född den 10 oktober 1866 och således
76 år gammal;

att hon från och med den 1 augusti 1919 till och med den 30 juni 1940
eller under närmare 21 år tjänstgjort såsom städerska vid högre allmänna
läroverket i Karlstad;

att hon under 11 månader örn året haft en daglig arbetstid av omkring
4 timmar;

samt att hennes avlöning sedan år 1925 utgjort 87 kronor för månad.

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

Andersson, som icke blivit underkastad 1934 års tjänstepensionsreglemente
för arbetare, har ej heller kunnat komma i åtnjutande av pension enligt bestämmelserna
i kungörelsen den 7 december 1934 (nr 585) med föreskrifter
angående pensionering av viss arbetarpersonal i statens tjänst, enär hon vid
den tidpunkt, då hon uppnådde 60 års ålder, icke under sammanlagt 15 år
innehaft anställning i statens tjänst.

Andersson har anhållit att komma i åtnjutande av pension.

Skolöverstyrelsen har hemställt om utverkande av pension åt Andersson
till belopp av 360 kronor för år, att utgå från och med den 1 oktober 1941.

Statens pensionsanstalt och statskontoret hava icke haft något att erinra
mot skolöverstyrelsens hemställan.

Även jag vill förorda, att pension utverkas åt Andersson. Pensionen torde
med hänsyn till anställningstidens längd och avlöningens storlek skäligen
böra bestämmas att utgå med 408 kronor för år. Jag hemställer alltså, att
Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att förra städerskan vid högre allmänna läroverket i Karlstad
Karolina Mathilda Andersson, född Karlsson, må, räknat
från och med den 1 oktober 1941, under sin återstående
livstid från anslaget till diverse pensioner och understöd
m. m uppbära en årlig pension av 408 kronor.

10:o.

Förra städerskan vid högre allmänna läroverket i Luleå Ida Katarina
Eriksson. Av handlingarna i ärendet inhämtas,

att Eriksson är född den 17 januari 1880 och således 63 år gammal;
att hon varit anställd såsom städerska vid högre allmänna läroverket i
Luleå från och med vårterminen 1921 till och med vårterminen 1940 eller
sammanlagt I9V2 år, varvid hon dock icke haft något arbete eller någon inkomst
under ferierna;

att hon haft en daglig arbetstid av i genomsnitt 4 till 5 timmar;
samt att hennes inkomst av städningsarbetet utgjort lägst 756 kronor och
högst 816 kronor för läsår.

Med anledning av en av Eriksson gjord ansökan örn pension fann statens
pensionsanstalt genom beslut den 17 april 1942 med hänsyn till bestämmelserna
i kungörelsen den 7 december 1934 (nr 585) med föreskrifter angående
pensionering av viss arbetarpersonal i statens tjänst sig förhindrad tillerkänna
henne pension, enär hon icke före uppnådda 60 levnadsår under
en tid av sammanlagt minst 15 år innehaft sådan anställning i statens tjänst,
som kunde anses hava utgjort hennes huvudsakliga sysselsättning och förvärvskälla.

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

Hos Kungl. Majit har Eriksson anhållit att komma i åtnjutande av
pension.

Skolöverstyrelsen har hemställt örn utverkande av pension åt Eriksson
till belopp av 360 kronor för år från och med den 1 januari 1942.

Statens pensionsanstalt och statskontoret hava biträtt skolöverstyrelsens
förslag.

Med biträdande av myndigheternas förslag hemställer jag, att Kungl.
Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att förra städerskan vid högre allmänna läroverket i Luleå
Ida Katarina Eriksson må, räknat från och med den 1 januari
1942, under sin återstående livstid från anslaget till
diverse pensioner och understöd m. m. uppbära en årlig
pension av 360 kronor.

Illo.

Eldaren vid dövstumskolan i Härnösand Gerhard Paridon Börjesson. Av

handlingarna i ärendet inhämtas,

att Börjesson är född den 10 juni 1879 och således 63 år gammal;

att han varit anställd som ordinarie eldare vid sjunde dövstumskoldistriktets
skola i Härnösand från och med den 1 april 1910 till och med den
30 juni 1938, då staten övertog dövstumundervisningsväsendet;

att han enligt ett av vederbörande landsting fastställt pensionsreglemente
intill tiden för dövstumskolans förstatligande varit berättigad att vid uppnådda
65 levnads- och 30 tjänstår i pension erhålla 60 procent av den årslön,
han uppbar vid avskedet från tjänsten, jämte nyreglerat dyrtidstillägg;

samt att han från och med den 1 juli 1938 varit anställd i statens tjänst
mot ett arvode motsvarande samma belopp, som han under närmast föregående
läsår uppburit i avlöning, eller 3,534 kronor för år.

I samband med statens övertagande av dövstumundervisningsväsendet från
och med den 1 juli 1938 medgav 1938 års riksdag, att anslaget till diverse
pensioner och understöd m. m. finge tagas i anspråk för bestridande av kostnader
för pensioner och tilläggspensioner till förutvarande befattningshavare
vid dövstumundervisningsväsendet och deras efterlevande, vilka före nämnda
dag beviljats av vederbörande dövstumskoldistrikt. Dylik pension har emellertid
icke beviljats Börjesson, som ej heller är pensionsberättigad på grund
av sin anställning i statens tjänst.

Styrelsen för dövstumskolan i Härnösand har gjort framställning om utverkande
av en årlig pension åt Börjesson från och med den 1 juli 1943 till
belopp motsvarande sextio procent av årslönen eller 2,120 kronor 40 öre jämte
dyrtidstillägg.

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

Skolöverstyrelsen har framhållit, att vid övertagandet av dövstumundervisningsväsendet
förutsattes, att personalen icke skulle lida minskning i sina
tidigare förmåner. I enlighet härmed har skolöverstyrelsen hemställt, att
Börjesson måtte erhålla pension med belopp ej understigande vad han skulle
erhållit, därest förstatligandet icke ägt rum.

Statskontoret har i infordrat utlåtande anfört bland annat följande.

Såsom skolöverstyrelsen i ärendet framhållit förutsatte statsmakterna vid
övertagandet från och med den 1 juli 1938 av dövstumundervisningsväsendet,
att den vid dövstumskolorna anställda personalen icke skulle lida minskning
i de förmåner, vilka tidigare varit densamma tillförsäkrade av vederbörande
dövstumskoldistrikt. Med hänsyn härtill har statskontoret icke något
att erinra mot att eldaren Börjesson beviljas årlig pension av statsmedel. För
ändamålet lärer emellertid riksdagens medverkan vara erforderlig (jfr prop.
nr 131 till 1939 års lagtima riksdag punkten 4 angående pension åt handarbetslärarinnan
vid dövstumundervisningsväsendet A. F. M. Broman). Den
ifrågasatta pensionens belopp torde böra fastställas i enlighet med de pensioneringsgrunder,
som tillämpats av vederbörande landsting före den 1 juli
1938, och sålunda utgå med det av styrelsen för dövstumskolan i Härnösand
förordade beloppet, 2,120 kronor, eller efter vederbörlig avrundning 2,124 kronor,
varjämte å beloppet synes böra utgå dyrtidstillägg såsom till f. d. befattningshavare
i statens tjänst enligt de i § 4 kungörelsen den 18 juni 1925 (nr
275) stadgade grunder.

I anslutning till myndigheternas förslag hemställer jag, att Kungl. Majit
måtte föreslå riksdagen medgiva,

att eldaren vid dövstumskolan i Härnösand Gerhard Paridon
Börjesson må från och med månaden näst efter den,
varunder han lämnar sin anställning, under sin återstående
livstid från anslaget till diverse pensioner och understöd m. m.
uppbära en årlig pension av 2,124 kronor.

12:o.

Kamreraren vid Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut Otto
Henrik Reinert. Av handlingarna i ärendet inhämtas,

att Reinert är född den 17 augusti 1877 och således 65 år gammal;
att han sedan den 1 oktober 1908 varit anställd som kamrerare vid Alnarps
lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut, varvid han jämväl haft att fullgöra
viss undervisning i bokföring;

att han åtnjutit kontant avlöning, vilken under senaste året uppgått till
9,140 kronor, vartill kommer förmånen av fri bostad och bränsle, som av institutets
styrelse uppskattats till ett värde av 1,500 kronor för år;

samt att Reinert torde komma att avgå från sin tjänst den 1 november 1943.

Styrelsen för Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut har hos
Kungl. Majit gjort framställning örn utverkande av en årlig pension av 6,500
kronor åt Reinert från den 1 november 1943.

Bihang till riksdagens protokoll 19i3. 1 sami. Nr 103. 2

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

Lantbruksstyrelsen har tillstyrkt årlig pension åt Reinert med 5,004 kronor,
varå skulle utgå rörligt tillägg och kristillägg.

Statskontoret har tillstyrkt, att Reinert tillerkännes årlig pension av statsmedel
från den 1 november 1943. I fråga om pensionens belopp har statskontoret
uttalat bland annat följande.

Enligt hittills tillämpade grunder för bestämmande av pension, varom
framställning göres till riksdagen, skulle den mot Reinerts sammanlagda avlöningsförmåner
svarande pensionen avvägas sålunda. Sagda avlöningsförmåner,
frånsett å lönen beräknat kristillägg, motsvara efter omräkning till
s. k. nyreglerad avlöning ett lönebelopp av 7,559 kronor jämte dyrtidstillägg.
Sistnämnda belopp överensstämmer närmast med lön i 26 löneklassen B-ort
i den före den 1 juli 1939 för extra ordinarie befattningshavare vid nyreglerade
verk gällande löneplanen (=7,380). A-ortslönen i samma löneklass utgör
7,140 kronor. Med utgångspunkt från sagda belopp skulle pensionen för
Reinert, som kan räkna mer än 30 tjänstår, närmast bliva (73 av 7,140=)
4,760 kronor, vilket belopp på grund av att Reinert ej erlagt pensionsavgifter
bör minskas med 10 procent till (4,760 — 476 =) 4,284 kronor.

Även jag anser mig böra förorda, att pension utverkas åt Reinert. Pensionen
synes i enlighet med hittills tillämpade beräkningsgrunder skäligen böra
bestämmas till 4,284 kronor för år. Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen medgiva,

att kamreraren vid Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut
Otto Henrik Reinert må från och med månaden
näst efter den, varunder han lämnar sin anställning, under
sin återstående livstid från anslaget till diverse pensioner och
understöd m. m. uppbära en årlig pension av 4,284 kronor.

13:o.

Ladugårdsföreståndaren vid Alnarps egendom Alfred Svensson. Av handlingarna
i ärendet inhämtas,

att Svensson är född den 27 november 1877 och således 65 år gammal;

att han sedan den 1 november 1916 varit anställd som ladugårdsföreståndare
vid Alnarps egendom;

att han åtnjutit kontant avlöning, vilken under de senare åren uppgått till
3,396 kronor för år, vartill komma vissa naturaförmåner, vilka av institutets
styrelse uppskattats till 1,200 kronor för år;

samt att Svensson torde komma att avgå från sin tjänst den 1 november
1943.

Styrelsen för Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgdrdsinstitut har hos
Kungl. Ma:jt gjort framställning om utverkande av en årlig pension av 3,067
kronor åt Svensson från den 1 november 1943.

Lantbruksstyrelsen har tillstyrkt årlig penson åt Svensson med 2,004 kronor,
varå skulle utgå rörligt tillägg och kristillägg.

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

Statskontoret har tillstyrkt, att Svensson tillerkännes årlig pension av statsmedel.
Beträffande storleken av pensionen har statskontoret framhållit bland
annat följande.

Därest avvägningen av pensionsbeloppet skulle ske efter hittills tillämpade
grunder, komme pensionen att bestämmas sålunda. Efter omräkning till s. k.
nyreglerad avlöning motsvara Svenssons samtliga avlöningsförmåner, frånsett
å lönen beräknat kristillägg, ett lönebelopp av 3,317 kronor jämte dyrtidstillägg.
Detta belopp överensstämmer närmast med lön i 14 löneklassen fiori
i den före den 1 juli 1939 för extra ordinarie befattningshavare vid nyreglerade
verk gällande löneplanen (= 3,384). A-ortslönen i samma löneklass
utgör 3,240 kronor. Med utgångspunkt från två tredjedelar av sagda belopp
samt med hänsyn tagen till att Svensson ej erlagt pensionsavgifter ävensom att
han vid avgången endast kan räkna 27 tjänstår skulle pensionen för honom
närmast bliva (Vs av 3,240 = 2,160; 2,160 — 216 = 1,944; 273o av 1,944=)
1,749 kronor eller efter avrundning 1,752 kronor.

I likhet med myndigheterna anser jag mig kunna tillstyrka pension av statsmedel
åt Svensson. Det av statskontoret föreslagna pensionsbeloppet synes
mig skäligt. I överensstämmelse härmed hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte
föreslå riksdagen medgiva,

att ladugårdsföreståndaren vid Alnarps egendom Alfred
Svensson må från och med månaden näst efter den, varunder
han lämnar sin anställning, under sin återstående livstid från
anslaget till diverse pensioner och understöd m. m. uppbära
en årlig pension av 1,752 kronor.

14:o.

Lapptillsyningsmännen Johan Oskar Emil Eriksson och Petrus Heliodorus
Holmgren. Av handlingarna i ärendet inhämtas,

att Eriksson är född den 3 november 1882 och Holmgren den 22 december
samma år samt att de således äro 60 år gamla;

att de tjänstgjort såsom lapptillsyningsmän, Eriksson i Sorsele distrikt
sedan den 22 april 1914 eller nära 29 år samt Holmgren i Vilhelmina södra
distrikt sedan den 30 mars 1918 eller nära 25 år;

samt att de — förutom rese- och traktamentsersättning -—■ ägt uppbära
årligt arvode, uppgående till 1,500 kronor under vart och ett av budgetåren
1936/41, till 1,800 kronor under budgetåret 1941/42 samt till 2,000 kronor under
innevarande budgetår.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har hemställt om utverkande av pension
åt Eriksson och Holmström samt därvid anfört i huvudsak följande.

Utredningsmannen för överarbetning av 1930 års lappulrednings betänkande
har i ett den 28 september 1942 avgivet förslag förordat anställande
av fyra extra ordinarie lapptillsyningsmän inom Västerbottens län med en
pensionsålder av 60 år och med avlöning enligt lönegraden Eo 9. Länsstyrel -

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

sen vill framhålla önskvärdheten av att vid bestämmandet av pension åt
Eriksson och Holmgren hänsyn tages till att här ifrågavarande kategori befattningshavare
varit mycket lågt avlönad. Pensionsunderlaget bör därför
enligt länsstyrelsens åsikt icke beräknas efter den lön de åtnjutit utan efter
de löneförmåner, de rätteligen borde ha haft. Länsstyrelsen hemställer därför,
att pensionerna måtte bestämmas till belopp, som närmare ansluta sig
till den av utredningsmannen föreslagna lönegraden än till de blygsamma
arvoden de i verkligheten åtnjutit.

Statskontoret har tillstyrkt utverkande av pension åt Eriksson och Holmgren,
varvid statskontoret framhållit bland annat följande.

Med anledning av vad länsstyrelsen anfört i fråga om föreslagen lönegradsplacering
för lapptillsyningsmännen får statskontoret erinra, att ämbetsverket
i tidigare avgivet yttrande rörande frågan om lönereglering för dessa befattningshavare
funnit det tveksamt, huruvida de arbetsuppgifter, som ålåge
lapptillsyningsmännen, vore att betrakta som vederbörandes huvudsakliga
sysselsättning, men likväl — därest Kungl. Maj :t ansåge den ifrågasatta löneregleringen
böra komma till stånd — icke velat motsätta sig tillsyningsmännens
inplacering i löneplan, dock icke i högre lönegrad än den sjunde.

Vad angår frågan om pension åt lapptillsyningsmännen Eriksson och
Holmgren får statskontoret vidare erinra, att 1935 års riksdag (riksd. skr. nr
256) beviljat en årlig pension å 600 kronor åt förre lapptillsyningsmännen i
Norrbottens län E. A. Lidström, vilken kunnat åberopa en tjänstetid av
18 år.

Statskontoret vill med hänsyn till vad sålunda förekommit icke motsätta
sig, att årlig pension beredes lapptillsyningsmännen Eriksson och Holmgren.
Med utgångspunkt från att å pensionerna skall utgå rörligt tillägg och kristillägg
föreslår statskontoret, att dessa måtte bestämmas till 882 resp. 768

kronor för år.

I statsverkspropositionen till innevarande års riksdag (se IX H. T., sid. 261)
har Kungl. Maj:t framlagt förslag rörande omorganisation av lapptillsyningsmannainstitulionen
och därvid föreslagit, att befattningshavarna i viss
utsträckning skola beredas anställning såsom extra ordinarie tjänstemän med
placering i lönegraden Eo 7.

Såsom i ärendet erinrats har riksdagen tidigare beviljat pension åt en lapptillsyningsman.
Med hänsyn härtill anser jag mig kunna förorda, att pension
beredes Eriksson och Holmgren. Beträffande pensionernas storlek vill jag,
med hänsyn till att å dessa bör utgå dyrfidstillägg, såsom skäliga belopp
föreslå för Eriksson 828 kronor och för Holmgren 708 kronor. Jag hemställer
alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att var och en av lapptillsyningsmännen Johan Oskar Emil
Eriksson och Petrus Heliodorus Holmgren må från och med
månaden näst efter den, varunder hans anställning upphör,
under sin återstående livstid från anslaget till diverse pensioner
och understöd m. m. uppbära en årlig pension, Eriksson
å 828 kronor och Holmgren å 708 kronor.

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

15:o.

Städerskan hos patent- och registreringsverket Augusta Charlotta (Lotten)
Carlsson. Av handlingarna i ärendet inhämtas,

att Carlsson är född den 12 maj 1871 och således 71 år gammal;

att hon varit anställd såsom städerska hos patent- och registreringsverket
sedan den 16 juni 1921 eller under mer än 21 år;

att den dagliga arbetstiden utgjort omkring 4 timmar;

samt att hennes inkomst av städningsarbetet under de senaste fem åren
uppgått till i medeltal 976 kronor för år.

Carlsson, som icke blivit underkastad 1942 års tjänstepensionsreglemente
för arbetare, kan ej heller komma i åtnjutande av pension jämlikt bestämmelserna
i kungörelsen den 30 juni 1942 (nr 696) med föreskrifter angående
pensionering av viss arbetar per sonal i statens tjänst, enär hon vid den
tidpunkt, då hon uppnådde 60 års ålder, icke under sammanlagt 12 år innehaft
anställning i statens tjänst.

Carlsson har hos Kungl. Maj:t anhållit att komma i åtnjutande av pension.

Patent- och registreringsverket har tillstyrkt pension åt Carlsson till skäligt
belopp.

Statens pensionsanstalt har förklarat sig icke hava något att erinra mot
framställning till riksdagen om pension åt Carlsson. Beträffande storleken
av pensionen har pensionsanstalten föreslagit, att densamma med hänsyn
till längden av hennes anställningstid och till storleken av till henne under
de senaste fem åren utgående avlöning måtte bestämmas till 408 kronor
för år.

Statskontoret har biträtt statens pensionsanstalts förslag.

Även jag anser mig böra tillstyrka utverkande av pension åt Carlsson. I
enlighet härmed och då det av statens pensionsanstalt föreslagna pensionsbeloppet,
408 kronor, synes mig skäligt, hemställer jag, att Kungl. Majit
måtte föreslå riksdagen medgiva,

att städerskan hos patent- och registreringsverket Augusta
Charlotta (Lotten) Carlsson må från och med månaden näst
efter den, varunder hon lämnar sin anställning, under sin
återstående livstid från anslaget till diverse pensioner och
understöd m. m. uppbära en årlig pension av 408 kronor.

16 :o.

Förre arbetaren vid statens vattcnfallsvcrks byggnadsavdclning Johannes
Rönnmark. Av handlingarna i ärendet inhämtas,

att Rönnmark är född den 27 juni 1875 och således 67 år gammal;

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

att han under åren 1909—1914 innehaft anställning vid statens järnvägsbyggnader
under sammanlagt 3 år 11 månader 25 dagar;

att han varit anställd vid statens vattenfallsverks byggnadsavdelning dels
under åren 1918—1926 sammanlagt 6 år 11 månader 1 dag, dels ock under
tiden 20 november 1935—15 augusti 1940 eller 4 år 8 månader 26 dagar;

samt att han således kan tillgodoräkna sig en sammanlagd anställningstid
i statens tjänst av omkring 15 år 8 månader, därav omkring 10 år 11
månader före 60 års ålder.

Vid prövning av en av Rönnmark gjord ansökning örn erhållande av
pension enligt kungörelsen den 7 december 1934 (nr 585) med föreskrifter
angående pensionering av viss arbetarpersonal i statens tjänst fann vattenfallsstyrelsen
genom beslut den 9 augusti 1940 sig icke kunna bifalla ansökningen,
enär det icke styrkts, att Rönnmark vid den tidpunkt, då han uppnått
60 års ålder, under minst 15 år innehaft sådan anställning i statens
tjänst, som utgjort hans huvudsakliga sysselsättning och förvärvskälla.

Hos Kungl. Majit har Rönnmark anhållit att komma i åtnjutande av
pension.

Vattenfallsstyrelsen har tillstyrkt pension åt Rönnmark till belopp av
540 kronor för år och därvid anfört, bland annat, följande.

Rönnmark har uppgivit, att han under åren 1896—1899 och 1902—1909
samt 1914 innehaft anställningar vid statens järnvägsbyggnader under ytterligare
c:a 9 år 7 månader. Dessa uppgifter har han förklarat sig icke kunna
styrka, emedan en anställningsbok brunnit upp och en annan anställningsbok
borttappats. Från järnvägsstyrelsen har på förfrågan meddelats, att
några uppgifter rörande Rönnmarks nyss angivna anställningar icke kunnat
återfinnas, men att sannolikheten talar för att han under åren 1909 och
1914 innehaft av honom uppgivna anställningar vid statens järnvägsbyggnader,
enär hans uppgifter rörande arbetsbefäl vid ifrågavarande statsbanebyggnader
under sistnämnda båda år visat sig vara riktiga.

Statskontoret har likaledes tillstyrkt utverkande av pension åt Rönnmark
till det av vattenfallsstyrelsen föreslagna beloppet samt därvid anfört följande.

Av de i ärendet lämnade uppgifterna torde få anses styrkt, att Rönnmark
innehaft en sammanlagd anställningstid i statens tjänst av cirka 15 år 8
månader. Såsom vattenfallsstyrelsen framhållit, saknar Rönnmark dock möjlighet
att erhålla pension jämlikt föreskrifterna i kungörelsen den 7 december
1934 (nr 585) angående pensionering av viss arbetarpersonal i statens
tjänst, enär anställningstiden före fyllda 60 år uppgår till allenast omkring
10 år 11 månader. Därest å andra sidan Rönnmarks uppgifter rörande sin
anställning hos statens järnvägsbyggnader under åren 1896—1899 och 1902
—1909 kunnat styrkas, skulle han otvivelaktigt hava kunnat komma i åtnjutande
av pension jämlikt nyssnämnda föreskrifter. I betraktande av berörda
förhållanden och då Rönnmark, enligt vad vattenfallsstyrelsen uppgivit,
erhållit mycket goda vitsord för sitt arbete hos vattenfallsverket, vill
statskontoret icke motsätta sig, att framställning göres hos riksdagen örn
utverkande av pension åt Rönnmark till det av styrelsen förordade beloppet
540 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 103,

I likhet med myndigheterna vill jag tillstyrka, att Rönnmark av statsmedel
erhåller pension till belopp av 540 kronor för år. Pensionen synes böra
utgå räknat från och med den 1 juli 1942. Jag hemställer alltså, att Kungl.
Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att förre arbetaren vid statens vattenfallsverks byggnadsavdelning
Johannes Rönnmark må, räknat från och med den
1 juli 1942, under sin återstående livstid uppbära en årlig
pension av 540 kronor, att utgå av statens vattenfallsverks
medel.

Vad föredraganden ovan under punkterna l:o—16:o
hemställt, däri statsrådets övriga ledamöter instämma,
bifaller Hans Majit Konungen samt förordnar, att proposition
av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Mats Leaine.