Kungl. Maj:ts proposition Nr 102 (Proposition 1927:102)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Nr 102.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till kommunalskattelag
m. m.; given Stockholms slott den 22 februari 1927.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av
statsrådsprotokollet över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till
dels kommunalskattelag,

dels förordning med instruktion för värdering av skogsmark och växande
skog vid taxering av fastighet.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Ernst Lyberg.

Bihamj till riksdagens protokoll 1927.

1 samt.

S7 höft. (Nr 102.)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Förslag

till

Kommunalskattelag.

Härigenom förordnas som följer:

1 kap.

Allmänna stadganden.

1 *.

Allmän kommunalskatt, varom stadgas i kommunallagarna, skall utgöras
i förhållande till det antal skattekronor och skatteören, som påföres en var
skattskyldig enligt de i denna lag fastställda grunder.

Angående taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering till allmän
kommunalskatt stadgas i gällande taxeringsförordning.

2 §.

Allmän kommunalskatt är dels fastighetsskatt, dels kommunal inkomstskatt.

Såsom underlag för fastighetsskatt påföras skattskyldig:

för jordbruksfastighet: sex skatteören för varje fulla etthundra kronor
av fastighetens jordbruksvärde, fem skatteören för varje fulla etthundra
kronor av fastighetens tomt och industrivärde samt fyra skatteören för varje
fulla etthundra kronor av fastighetens skogsvärde;

för annan fastighet: fem skatteören för varje fulla etthundra kronor av
fastighetens taxeringsvärde.

Såsom underlag för kommunal inkomstskatt påföres skattskyldig ett skatteöre
för varje krona beskattningsbar inkomst.

Etthundra skatteören bilda en skattekrona.

3 *.

Med taxeringsår förstås i denna lag det kalenderår, under vilket taxering
verkställes, och med beskattningsår det kalenderår, som närmast föregått
taxeringsåret, eller, där räkenskapsår icke sammanfaller med kalenderår,
det räkenskapsår, som gått till ända närmast före den 1 mars under
taxeringsåret.

(Se vidare anvisningarna.)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

2 kap.

Om fastighetsskatt.

Skattepliktig fastighet.

4 %.

För all inom riket belägen fastighet skall utom i de fall, varom i 5 och
15 §§ sägs, fastighetsskatt utgöras.

Med fastighet förstås i denna lag vad enligt allmän lag är att hänföra
till fast egendom, så ock byggnad, ändå att den enligt allmän lag ej är hänförlig
till fast egendom; dock skall registrering enligt lagen den 22 juni 1920
med vissa bestämmelser om registrering av elektriska anläggningar samt om
rätt till elektrisk kraft med mera icke föranleda därtill, att sålunda registrerad
egendom allenast på denna grund i beskattningsavseende hänföres
till fastighet.

5 §.

1 mom. Fastighetsskatt utgöres icke för:

a) nationalparker;

b) staten samt kommun eller annan menighet tillhöriga allmänna platser,
så ock begravningsplatser;

c) staten tillhörig för försvarsändamål avsedd fastighet, i den mån den
för sådant ändamål nyttjas, för såvitt fastigheten ej är att anse som en fristående
industriell anläggning;

d) statens samt kommuns eller annan menighets byggnader för allmän
styrelse eller förvaltning ävensom för kultur- eller rättsvård, ordning eller
säkerhet, fattigvård, sundhetsvård, religionsvård eller undervisning;

e) akademier, vetenskapliga samfund, allmänna undervisningsverk, sjukvårds-
och barmhärtighetsinrättningar jämte andra fromma stiftelser tillhöriga,
för nämnda institutioners verksamhet såsom sådana avsedda byggnader,
så ock dylik institution tillhöriga allmänna platser;

f) regementens, officerskårers och underofficerskårers vid mötesplatser till
begagnande under tjänstgöring därstädes uppförda byggnader;

g) nykterhetsföreningars byggnader ävensom byggnader, som tillhöra
sådana sammanslutningar av studerande vid rikets universitet och högskolor,
i vilka de studerande enligt gällande stadgar äro skyldiga att vara medlemmar,
därest byggnaderna äro avsedda för nu nämnda föreningars eller
sammanslutningars verksamhet såsom sådana;

h) sammanslutningar eller enskilda tillhöriga kyrkobyggnader och bönehus,
muséer och så kallade soldathem;

i) post- och telegrafverkens för driftens omedelbara behov avsedda byggnader.

Därest under d)—i) angiven fastighet jämväl användeå för industriellt eller

därmed jämförligt ändamål eller mot vederlag upplåtes till begagnande för

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

annat ändamål än ovan är sagt, vare fastigheten underkastad fastighetsskatt
för däremot svarande del av dess värde.

2 mom. För kanal, järnväg, spårväg eller annan farväg, som är avsedd
eller upplåten för allmän trafik, så ock för allmän farled eller allmän
flottled jämte till sagda kommunikationsanstalter hörande, för driftens omedelbara
behov avsedda byggnader, anläggningar och markområden skall fastighetsskatt
ej heller utgöras.

3 mom. Är enligt bestämmelse i 1 eller 2 mom. byggnad helt eller delvis
undantagen från beskattning, vare lag samma beträffande tomtområde, som
hörer till byggnaden.

4 mom. Därest värdet av byggnad eller med varandra sammanhängande
byggnader, som äro uppförda å mark, för vilken byggnadsägaren icke är
skattskyldig, understiger 500 kronor, skall fastighetsskatt ej utgöras för
byggnaden eller byggnaderna.

5 mom. Att främmande stat tillhörig, för dess beskickning eller konsulat
härstädes avsedd fastighet i visst fall kan undantagas från beskattning, därom
stadgas i 73 §.

(Se vidare anvisningarna.)

Grunder för taxering av fastighet.

6 §.

Fastighet skall, med undantag för sådan, som avses i 5 § 2 och 4 mom.,
taxeras i enlighet med vad här nedan stadgas.

Vid taxeringens verkställande skall, dock med iakttagande av vad i 12 §
sägs, hänsyn tagas till förhållandena vid taxeringsårets ingång. Har därefter,
innan, taxeringen verkställes, fastighets värde väsentligen ökats genom
ny-, till- eller ombyggnad, må dock, därest den skattskyldige och, om fastigheten
övergått till ny ägare, jämväl denne det begär, vid taxeringsvärdets
åsättande hänsyn tagas till det ökade värdet.

7 *.

Fastighet taxeras såsom jordbruksfastighet, då den användes för jordbruk
eller skogsbruk, och såsom annan fastighet, då den användes för annat
ändamål.

Användes fastighet delvis för jordbruk eller skogsbruk och delvis för annat
ändamål, skall den del, som användes för jordbruk eller skogsbruk, med
därtill hörande byggnader och inrättningar taxeras såsom jordbruksfastighet
och den del, som användes för annat ändamål, med därtill hörande byggnader
och inrättningar taxeras såsom annan fastighet.

Ligger fastighet oanvänd, skall fastigheten taxeras såsom jordbruksfastighet,
så framt i ej påtagligt är, att densamma är avsedd att användas för annat
ändamål än jordbruk eller skogsbruk.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Under jordbruk inbegripes jämväl binäring till jordbruk.

Frälseränta och i jord- eller fastighetsregistret särskilt upptaget fiskeri
taxeras såsom annan fastighet.

(Se vidare anvisningarna.)

8 *.

Varje taxeringsenhet skall åsättas särskilt taxeringsvärde.

Taxeringsenhet är inom var kommun för sig:

a) där ej annat följer av vad nedan under d) och e) stadgas, å landet
varje hemman eller lägenhet eller i jordregistret särskilt redovisad del därav
samt i stad och annat samhälle, där fastighetsregister såsom för stad skall
föras, varje tomt eller stadsäga,

dock att del av dylik fastighet skall utgöra taxeringsenhet, där fastighetsdelen
antingen tillhör särskild ägare eller upplåtits till annan för självständigt,
mera stadigvarande nyttjande eller eljest stadigvarande brukas särskilt
eller användes för annat ändamål än fastigheten i övrigt;

b) frälseränta och i jord- eller fastighetsregistret särskilt upptaget fiskeri;

c) byggnad eller med varandra sammanhörande byggnader å annans
mark;

d) skogsområde, vilket är att anse såsom förvaltningsenhet, samt vid
skifte avsatt samfällighet, som står under särskild förvaltning, även om
området eller samfälligheten består av flera hemman eller lägenheter eller
delar av sådana;

e) komplex av fastigheter eller delar av fastigheter, varom i a) sägs, därest
de tillhöra samme ägare och ligga i oskift samfällighet eller i sambruk med
gemensamma åbyggnader eller av annan anledning icke kunna till sina
inbördes värden tillförlitligen bedömas.

Tillhöra delar av taxeringsenhet olika administrativa områden, inom vilka
menighet äger utöva beskattningsrätt, eller är del av taxeringsenhet belägen
inom och annan del utom särskilt sådant område, skall angivas, huru stor
del av taxeringsvärdet och de i 10 § omförmälda särskilda värden anses
skäligen belöpa å varje sådan del av taxeringsenheten.

Ingå i taxeringsenhet flera fastigheter eller delar av fastigheter, skall,
därest ägare eller arrendator av dylik fastighet eller del av fastighet det
påfordrar, angivas, huru stor del av taxeringsvärdet och de i 10 § omförmälda
särskilda värden som belöper å fastigheten eller fastighetsdelen.

(Se vidare anvisningarna.)

9 §•

Taxeringsvärde skall, där ej annat följer av vad nedan stadgas, åsättas
till det belopp, som prövas utgöra taxeringsenhetens värde efter ortens pris
(allmänna saluvärdet).

Skogsmark och växande skog skola upptagas till det värde, som de kunna

liungl. Maj:ts proposition Nr 102.

anses äga vid ett efter rationella grunder bedrivet skogsbruk. Finnes å
skogsmark därutöver betesvärde, som ägaren kan tillgodogöra sig, eller
tomt- och industrivärde, varom i 10 § förmäles, skall vid uppskattningen
hänsyn tagas jämväl därtill.

Frälseränta uppskattas till tjugu gånger det belopp, varmed räntan beräknas
utgå.

(Se vidare anvisningarna.)

10 §.

Vid taxering av fastighet skola, i den mån förhållandena därtill föranleda,
följande särskilda värden, vilka tillsammans utgöra fastighetens taxeringsvärde,
redovisas, nämligen:

för jordbruksfastighet:

a) jordbruksvärde, varmed förstås fastighetens värde i dess helhet, utom
värdet av växande skog, under förutsättning att fastigheten användes för
jordbruk med binäringar eller skogsbruk,

skolande därvid särskilt angivas vad av jordbruksvärdet, som belöper å
till skogsbörd lämplig mark (produktiv skogsmark);

b) skogsvärde, varmed förstås värdet av växande skog; samt

c) tomt- och industrivärde, varmed förstås värde, som fastigheten eller
del därav äger utöver jordbruksvärdet på grund därav, att till fastigheten
hörande mark kan tillgodogöras för annat ändamål än jordbruk med binäringar
eller skogsbruk;

för annan fastighet:

a) markvärde eller värdet av marken med bortseende från därå befintliga
träd och anläggningar;

b) byggnadsvärde eller värdet av byggnader å fastigheten; samt

c) parkvärde eller det värde, som fastigheten äger utöver markvärdet och
byggnadsvärdet på grund av därå befintliga träd, trädgårdsanläggningar och
dylikt.

(Se vidare anvisningarna.)

11 *.

Taxeringsvärde utföres i fulla hundratal kronor, så att överskjutande belopp,
som icke uppgår till fullt hundratal kronor, bortfaller. Likaledes
skola de enligt 10 § redovisade särskilda värden utföras i fulla hundratal
kronor, och skall härför erforderlig jämkning ske, med iakttagande av att
nämnda värden skola sammanlagt motsvara det åsätta taxeringsvärdet.

Uppgår taxeringsenhets hela värde icke till 100 kronor, skall detta värde
införas i vederbörande taxeringsl ängds anteckningskolumn. Likaså skall
endast i nämnda kolumn införas värdet å sådan fastighet, för vilken jämlikt
15 § fastighetsskatt icke utgöres.

Kung!. Maj:ts proposition Nr 102.
Taxeringsperiod.

12 §.

1 mom. Allmän uppskattning av fastighets värde (allmän fastighetstaxering)
skall ske år 1928 och därefter vart femte år. De vid sådan uppskattning
fastställda värdena må ej ändras förrän vid nästa allmänna fastighetstaxering,
där ej annat föranledes av stadgandena i 2 mom.

2 mom. Nya taxeringsvärden skola åsättas i stället för de vid den allmänna
fastighetstaxeringen bestämda, därest under löpande taxeringsperiod

sådant förhållande inträffat, att taxeringsenhet bör uppdelas i flera taxeringsenheter
eller flera taxeringsenheter böra sammanslås till en,

eller ändring i fastighets beskattningsnatur inträtt,

eller fastighets värde genom eldsvåda, vattenflöde eller annan dylik anledning
eller genom nedrivning av byggnad eller skogsavverkning så minskats,
att förändringen föranleder en minskning av taxeringsvärdet med
minst en femtedel,

eller fastighets värde genom ny-, till- eller ombyggnad så förhöjts, att
därav föranledes en ökning av taxeringsvärdet med minst en femtedel.

Taxering, som i detta mom. avses, skall verkställas med hänsyn till det
allmänna prisläge, som legat till grund för den närmast föregående allmänna
fastighetstaxeringen.

Skattskyldighet.

13 §.

1 mom. Skyldighet att erlägga fastighetsskatt åligger, där icke i 2 mom.
annorlunda stadgas, fastighetens ägare.

Såsom ägare anses jämväl den, vilken innehar fastighet med fideikommissrätt
eller eljest utan vederlag besitter fastighet på grund av testamentariskt
förordnande.

2 mom. I ägares ställe skattskyldig är:

a) den, som innehar fastighet med åborätt, med tomträtt] eller med
vattenfallsrätt, innehavare av så kallad ofri tomt i stad samt den, som
eljest innehar fastighet med ständig eller ärftlig besittningsrätt;

b) innehavare av skogsområde, som blivit av staten upplåtet till bergshanteringens
understöd, till kanalbolag eller till stad eller annan menighet;
samt

c) innehavare av publikt boställe eller på lön anslagen jord.

Såsom innehavare av publikt boställe eller på lön anslagen jord skall
anses den tjänstinnehavare eller annan, som författningsenligt äger nyttja
fastigheten eller tillgodonjuta dess avkastning. Beträffande i ecklesiastik
boställsordning den 9 december 1910 avsett löneboställe är vederbörande
pastorat att anse såsom innehavare i fall och under tid, då boställets avkastning
utgör avlöningstillgång jämlikt 19 § i lagen nyssnämnda dag om reglering
av prästerskapets avlöning.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Skall avkastning utöver husbehovet av skog å fastighet, som under a) eller
e) omförmäles, författningsenligt helt eller delvis tillkomma allmän fond
eller inrättning, vilken icke är att anse såsom fastighetens innehavare,
åligger skattskyldigheten, såvitt angår fastighetens skogsvärde, samma fond
eller inrättning. Där i andra fall beträffande fastighet, som innehaves med
åborätt eller eljest med ständig eller ärftlig besittningsrätt, innehavaren
på grund av denna sin rätt icke äger tillgodogöra sig skogsvärde å egendomen,
vare han icke skattskyldig i avseende å sådant värde.

14 $.

Skattskyldighet avser den ägare eller innehavare av fastigheten, som för
taxeringsåret författningsenligt skolat mantalsskrivas för fastigheten.

15 $.

1 mom. Understiger taxeringsvärde å fastighet, vilkens enda eller huvudsakliga
värde utgöres av för ägarens eller innehavarens personliga behov
använd åbyggnad, 1,000 kronor, vare denne befriad från utgörande av fastighetsskatt,
såvida han eller, om han är gift, den andre maken ej av annan
grund skall erlägga skatt enligt bestämmelserna i denna lag.

2 mom. Har behållningen i boet efter avliden skattskyldig, som vid dödsfallet
varit här i riket bosatt, ej överstigit 20,000 kronor, och har den avlidne
efterlämnat make, oförsörjda barn eller andra bodelägare, som vid hans
frånfälle varit beroende av honom för sin försörjning, må dödsboet kunna av
beskattningsnämnd helt eller delvis befrias från skyldighet att utgöra fastighetsskatt
för det år han avlidit eller för året näst därefter. Fråga om befrielse,
som här avses, upptages beträffande taxering, som skolat äga rum
under dödsåret, av beskattningsnämnd för detta eller nästpåföljande år och
beträffande taxering, som skolat äga rum under året efter dödsåret, av beskattningsnämnd
för detta år.

Beskattningsort.

Fastighetsskatt skall utgöras till kommun, där fastigheten är belägen.

3 kap.

Om kommunal inkomstskatt.

Skattepliktig inkomst.

17 $.

Kommunal inkomstskatt utgår för:

a) inkomst av jordbruksfastighet,

b) inkomst av annan fastighet,

c) inkomst av rörelse,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

d) inkomst av tjänst,

e) inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet, samt

f) inkomst av kapital.

För ett vart av nu nämnda slag av inkomst skall inkomsten av varje
särskild förvärvskälla uppskattas för sig.

18 §.

Såsom särskild förvärvskälla anses i fråga om:

a) jordbruksfastighet: varje fastighet, fastighetsdel eller komplex av
fastigheter, som i ägarens eller brukarens hand är att anse såsom förvaltningsenhet
;

b) annan fastighet: varje fastighet, fastighetsdel eller komplex av fastigheter,
som är att anse såsom förvaltningsenhet; dock att fastighet, till den
del densamma använts uti av ägaren driven rörelse, skall ingå i förvärvskällan
rörelse;

e) rörelse: varje förvärvsverksamhet, som med avseende å enhetlighet i
verksamhetens art samt gemensamhet i driftledning och driftkostnader är
att anse såsom självständig rörelse;

d) tjänst: all den förvärvsverksamhet av ifrågavarande slag, som skattskyldig
utövat, ävensom alla honom tillkommande, till tjänst hänförliga
inkomstgivande rättigheter;

e) tillfällig förvärvsverksamhet:

1. icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom ävensom deltagande
i lotteri;

2. all övrig tillfällig förvärvsverksamhet, som skattskyldig utövat;

f) kapital:

1. all skattskyldig tillhörig egendom, därav intäkten skall hänföras
till intäkt av kapital, dock med undantag av fastighet och rörelse i utlandet;

2. all fastighet och rörelse, som skattskyldig haft i utlandet.

(Se vidare anvisningarna.)

19 %.

Till skattepliktig inkomst räknas icke:

andel i bo, som vid dess delning tillfallit make, eller vad som förvärvats
genom giftorätt, arv, testamente, hemföljd, morgongåva, fördel av oskift bo
eller gåva;

vinst å icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom i andra fall
än som avses i 35 §;

lotterivinst, därest sammanlagda beloppet av de under beskattningsåret
erhållna vinsterna understigit 100 kronor;

vad som i annan form än livränta tillfallit den försäkrade eller hans
dödsbo på grund av sjuk-, olycksfalls- eller arbetslöshetsförsäkring eller

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

vad som annorledes än genom försäkring i annan form än livränta tillfallit
någon såsom ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete;1

kapital, som på grund av kapitalförsäkring utfallit vid inträffat försäkringsfall
eller återköp av försäkringen, där det utfallna kapitalet icke är
att anse såsom intäkt av rörelse;

ersättning på grund av försäkring av fast eller lös egendom i annat fall
än då köpeskilling, som skulle hava influtit, därest egendomen i stället försålts,
varit att hänföra till intäkt av jordbruksfastighet, av annan fastighet
eller av rörelse;

vinstandelar, som försäkringstagare fått uppbära från försäkringsanstalt
på grund av avtal rörande annan försäkring än livränteförsäkring, därunder
inbegripen överlevelse- och invalidränteförsäkring;

periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk intäkt, därför
givaren jämlikt bestämmelserna i 20 § icke är berättigad till avdrag;

stipendier till studerande vid undervisningsanstalter eller eljest avsedda
för mottagarens utbildning.

(Se vidare anvisningarna.)

20 §.

Vid beräkningen av inkomsten från särskild förvärvskälla skola från
samtliga ur förvärvskällan under beskattningsåret härflutna intäkter i penningar
eller penningars värde (bruttointäkterna) avräknas alla omkostnader
under beskattningsåret för intäkternas förvärvande och bibehållande.
Avdrag må icke ske för:

den skattskyldiges levnadskostnader och därtill hänförliga utgifter, däruti
inbegripet vad skattskyldig utgivit såsom gåva eller såsom periodiskt understöd
eller därmed jämförlig periodisk utbetalning till person i sitt hushåll
eller, där understödet icke utgör skadestånd eller är av den art, varom i
22, 25 eller 29 § förmäles, till annans undervisning eller uppfostran;

värdet av den skattskyldiges, andre makens eller hemmavarande barns
under 16 år arbete i den skattskyldiges förvärvsverksamhet;

ränta å den skattskyldiges eget, i hans förvärvsverksamhet nedlagda
kapital;

allmänna skatter;

kapitalavbetalning å skuld;

förlust, som är att hänföra till kapitalförlust.

(Se vidare anvisningarna.)

Inkomst av jordbruksfastighet.

21 §.

Till intäkt av jordbruksfastighet hänföres allt vad av fastighet här i
riket, som taxerats såsom jordbruksfastighet, kommit ägaren eller brukaren
tillgodo, såsom:

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

a) årliga värdet av bostad, som skattskyldig därå åtnjutit för sin, sin
familjs och sina personliga tjänares räkning;

b) intäkt av jordbruk med binäringar, vartill hänföras:

intäkt genom löpande försäljning (ej realisation) av levande eller döda
inventarier, så ock genom avyttring av produkter från jordbruket eller dess
binäringar eller genom avyttring av växande gröda i samband med avyttring
av marken;

intäkt genom annan inkomstgivande användning av jordbrukets eller dess
binäringars alster, inventarier eller arbetspersonal, såsom körslor, uthyrning
av dragare, maskiner och dylikt;

värdet av vad skattskyldig direkt gjort sig till godo av jordbrukets eller
dess binäringars avkastning för sin, sin familjs eller övriga hushållsmedlemmars
räkning eller för avlöning åt arbetspersonal, som icke tillhört den
skattskyldiges hushåll, eller för förädling eller förbrukning i rörelse, som
av den skattskyldige drivits, eller för utgörande av undantagsförmåner eller
annan förpliktelse, som ålegat den skattskyldige i förhållande till någon,
som icke tillhört hans hushåll;

c) intäkt av skogsbruk, vartill hänföras:

intäkt genom avyttring av skogsprodukter, därunder inbegripna produkter
av sådan förädlingsverksamhet, som ingår i skogsbruket, genom upplåtelse
av avverkningsrätt till skog eller genom avyttring av växande skog i samband
med avyttring av marken;

värdet av skogsprodukter, som den skattskyldige tillgodogjort sig för ny-»
till- eller ombyggnad eller reparation och underhåll av byggnader, stängsel
och inventarier å fastigheten eller för sitt hushåll eller, eljest för sin, sin
familjs och sina personliga tjänares räkning (vedbrand med mera) eller för
arbetspersonalens behov eller å annan av den skattskyldige innehavd fastighet
eller i rörelse, som av honom drivits;

d) intäkt av annat slag än förut nämnts, vartill hänföras:

intäkt genom avyttring eller annan användning av vissa fastighetens beståndsdelar
såsom sten, torv, grus, lera och dylikt samt genom jakt och
fiske, som av den skattskyldige eller för hans räkning bedrivits å fastigheten
och ej är att anse såsom binäring till jordbruk;

arrende för utarrenderad fastighet, evad arrendet utgått i penningar, varor
eller tjänstbarheter, ävensom avgäld eller annan förmån, som influtit till
fastigheten på grund av servitut, upplåtelse av lägenhet eller dylikt;

intäkt genom upplåtelse åt annan att i visst avseende tillgodogöra sig
eller utnyttja fastigheten eller del därav, såsom till sten-, torv-, grus- eller
lertäkt eller dylikt, till bete, jakt eller fiske, till utvinnande av vattenkraft,
till framdragande av ledningar, till upplags- eller lastageplats med mera
sådant.

(Se vidare anvisningarna.)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

22 §.

1 mom. Från bruttointäkten av jordbruksfastighet må avdrag göras för
omkostnader, såsom för:

allt, som är att hänföra till driftkostnader, såsom lön och underhåll åt
arbetspersonal, som uteslutande eller huvudsakligen använts för jordbruket
eller dess binäringar; anskaffning av levande eller döda inventarier till
ersättning för avyttrade, utrangerade eller genom olycksfall eller kreaturssjukdom
förlorade; reparation och underhåll av byggnader, stängsel, diken
och inventarier; inköp av utsäde, foder, gödselmedel och dylikt; kostnader
för skogs vård och underhåll, såsom förvaltning, bevakning, väg- och byggnadsunderhåll,
skogskultur, skyddsdikning, skogsindelning med mera dylikt,
ävensom, då fråga är om skogsavverkning, kostnader för virkets huggning,
tillredning, utdrivning, flottning med mera; försäkring av arbetspersonal,
byggnader, skog, gröda, förråd och inventarier, som ej äro att hänföra till
personlig lösegendom, med mera sådant;

värdeminskning, som till jordbruket eller dess binäringar eller till skogsbruket
hörande byggnader äro underkastade;

undantagsförmåner, pensioner, periodiska understöd eller därmed jämförliga
periodiska utbetalningar på grund av förutvarande anställning å fastigheten
;

arrende, som fastighetens brukare haft att därför utgöra, samt frälseränta
eller annan avgäld, som skolat utgå av fastigheten;

ränta å lånat, i fastigheten nedlagt eller för dess drift använt kapital;

speciella skatter eller avgifter till det allmänna.

Har skog avverkats eller försålts, och understiger det återstående virkeskapitalet
därefter virkeskapitalet vid den tidpunkt, då ägaren förvärvade
fastigheten (ingående virkeskapitalet), må ägaren njuta avdrag med så stor
del av skogens för honom gällande ingångsvärde, som kan anses motsvara
minskningen av det ingående virkeskapitalet.

Hemmavarande barn, som uppnått 16 års ålder och deltagit i arbetet å
fastigheten, anses tillhöra arbetspersonalen.

2 mom. Avdrag får icke göras för:

kostnad för ny-, till- eller ombyggnad å fastigheten eller för grundförbättring
därå, såsom nyodling, vattena vledning, sjösänkning med mera dylikt;

nyuppsättning av eller värdeminskning å inventarier.

(Se vidare anvisningarna.)

23 §.

1 mom. Vad som återstår av intäkt av jordbruksfastighet, sedan avdrag
enligt 22 § gjorts, utgör nettointäkt av jordbruksfastighet.

2 mom. Från nettointäkten av jordbruksfastighet må med tillämpning av
de i 45 § meddelade närmare bestämmelser avräknas det inkomstbelopp,
som skall anses beskattat genom fastighetsskatt. Vad som därefter återstår
av nettointäkten utgör inkomst av jordbruksfastighet.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Inkomst av annan fastighet.

24 $.

Till intäkt av annan fastighet skall, där ej annat föranledes av vad nedan
i andra stycket stadgas, hänföras vad av fastighet här i riket, som taxerats
såsom annan fastighet, kommit ägaren till godo, såsom:

hyresvärdet av lägenhet, som ägaren använt för sin, sin familjs och sina
personliga tjänares räkning;

hyra eller annan ersättning för fastighet eller del därav, som upplåtits
till annan;

intäkt genom försäljning eller annat tillgodogörande av fastighetens alster
eller naturtillgångar;

avgäld med mera dylikt, som influtit från fastigheten;

frälseränta.

Har fastighet helt eller delvis använts i ägarens egen rörelse, skall intäkt
genom nyttjande av fastigheten till den del, som sålunda använts, räknas till
intäkt av rörelsen.

Förmån av plantering eller trädgårdsland, som är att anse endast såsom
tillbehör till egen bostadslägenhet, beräknas ingå i bostadsvärdet, och skall
fördenskull avkastning av planteringen eller trädgårdslandet ej särskilt
redovisas.

Där fastighet tillhört bostadsförening eller bostadsaktiebolag, skall hyresvärdet
för bostad eller annan förmån från fastigheten, som tillkommit medlem
av föreningen eller delägare i bolaget, ävensom utdelning från föreningen
eller bolaget, som utgått annorledes än å andel eller aktie, räknas som medlemmens
eller delägarens intäkt av fastigheten, men skall vad som i övrigt
influtit från fastigheten ävensom sådana avgifter och andra inbetalningar,
som medlem eller delägare i sådan egenskap haft att utgöra till föreningen
eller bolaget, räknas såsom föreningens eller bolagets intäkt av samma
fastighet.

(Se vidare anvisningarna.)

25 §.

1 mom. Från bruttointäkten av annan fastighet må avdrag göras för
omkostnader, såsom för:

brandförsäkring, reparation och underhåll av byggnader;

vicevärd, portvakt, gårdskarl, vattenförbrukning, renhållning och belysning,
förbrukningsartiklar med mera dylikt, i den mån dessa kostnader kunna anses
åligga fastighetsägaren såsom sådan;

pensioner, periodiska understöd eller därmed jämförliga periodiska utbetalningar
på grund av förutvarande anställning å fastigheten;

värdeminskning, som byggnad är underkastad;

värdeminskning genom slitning, utrangering eller eljest av fastighets -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

ägaren tillhöriga maskiner och andra inventarier, som höra till fastigheten
och äro av längre varaktighet;

ränta å lånat, i fastigheten nedlagt kapital.

Medlem i bostadsförening eller delägare i bostadsaktiebolag äger njuta avdrag
för ovan angivna omkostnader, såvitt de bestritts direkt av honom själv,
ävensom för sådana avgifter och andra inbetalningar till föreningen eller
bolaget, som, efter ty i 24 § är sagt, äro att räkna som föreningens eller
bolagets intäkt av fastigheten.

2 mom. Avdrag får icke göras för:

kostnad för ny-, till- eller ombyggnad eller därmed jämförlig förbättring
å fastigheten;

kostnad för underhåll av plantering eller trädgårdsland, som är att anse
endast såsom tillbehör till egen bostadslägenhet.

(Se vidare anvisningarna.)

26 $.

1 mom. Vad som återstår av intäkt av annan fastighet, sedan avdrag
enligt 25 § gjorts, utgör nettointäkt av annan fastighet.

2 mom. Från nettointäkten av annan fastighet må med tillämpning av
de i 45 § meddelade närmare bestämmelser avräknas det inkomstbelopp,
som skall anses beskattat genom fastighetsskatt. Vad som därefter återstår
av nettointäkten utgör inkomst av annan fastighet.

Inkomst av rörelse.

27 §.

Till rörelse hänföras:

handelsrörelse, bank-, emissions- och annan penningrörelse, försäkringsrörelse,
agentur- och mäklarverksamhet, järnvägs- och kanaldrift, rederirörelse och
annan transport- eller kommunikationsverksamhet, verksamhet, som avser att
medelst ledning tillhandahålla vatten, gas eller elektrisk kraft, industriell
verksamhet, gruvdrift och bergshantering, skogsavverkning å annans mark
på grund av särskild upplåtelse, värdshus-, hotell-, teater-, biograf- och därmed
jämförlig rörelse, yrkesmässig byggnadsverksamhet, hantverk, yrkesmässigt
bedriven vetenskaplig, litterär, konstnärlig eller därmed jämförlig
verksamhet, såvitt verksamheten ej utövats på grund av tjänst, så ock annan
yrkesmässigt bedriven förvärvsverksamhet, såvitt icke intäkten därav är att
hänföra till intäkt av jordbruksfastighet, av annan fastighet eller av tjänst.

(Se vidare anvisningarna.)

28 $.

Till intäkt av rörelse hänföres allt vad som av här i riket driven rörelse
kommit rörelseidkaren tillgodo, såsom:

vad som i rörelsen influtit i penningar eller varor;

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

värdet av i rörelsen tillverkade eller saluhållna varor eller produkter,
som förbrukats för rörelseidkarens, hans familjs eller övriga hushållsmedlemmars
räkning eller för avlöning åt arbetspersonal, som icke tillhört rörelseidkarens
hushåll, så ock av annan förmån, som i rörelsen kommit honom
tillgodo.

Räntor samt utdelningar å aktier, banklotter, kommanditlotter och andelar
i ekonomiska föreningar räknas såsom intäkt i rörelse, såvitt de influtit
från kapital, som tillhört rörelsen.

Ersättning, som idkare av rörelse uppburit för upplåtelse av driften till
annan, räknas likaledes som intäkt av rörelse.

(Se vidare anvisningarna.)

29 $.

1 mom. Från bruttointäkten i rörelse må avdrag göras för allt, som klätt
anse som driftkostnad. Hit räknas bland annat:

hyra för annan tillhörig fastighet eller del därav, som använts i rörelsen;
kostnad för anskaffning av råämnen och varor till förädling, förbrukning
eller försäljning i rörelsen; skolande, där vad sålunda förädlats eller eljest
kommit till användning utgjorts av produkter eller råämnen från fastighet,
som av den skattskyldige ägts eller hrukats, eller från annan av honom
idkad rörelse, som är att anse som särskild förvärvskälla, värdet av samma
produkter eller råämnen upptagas till det belopp, varmed de redovisas såsom
intäkt av fastigheten eller av den särskilda förvärvskällan;

avlöningar, pensioner, periodiska understöd eller därmed jämförliga periodiska
utbetalningar och andra kostnader för personal, som är eller varit
anställd i rörelsen;

kostnad för reparation och underhåll av till driften hörande byggnader,
inrättningar, maskiner, inventarier och dylikt;

värdeminskning genom slitning eller dylikt, som byggnad, vilken är avsedd
för användning i ägarens rörelse, är underkastad;

värdeminskning genom slitning, utrangering eller eljest av rörelseidkaren
tillhöriga maskiner och andra inventarier av längre varaktighet;
värdeminskning å patenträtt och annan liknande rättighet;
värdeminskning å naturtillgångar såsom gruvor, stenbrott och dylikt
genom deras tillgodogörande;

ränta å lånat kapital, som nedlagts i rörelsen, så ock å gäld, som den
skattskyldige ådragit sig för sin utbildning för rörelsen;

kostnad för facklitteratur, instrument och dylikt, som varit nödigt för
utövande av vetenskaplig, litterär, konstnärlig eller därmed jämförlig verksamhet; speciella

för rörelsen utgående skatter eller avgifter till det allmänna;
förlust, som uppstått i rörelsen och ej är att hänföra till kapitalförlust.
Hemmavarande barn, som uppnått 16 års ålder och biträtt i rörelsen,
anses tillhöra arbetspersonalen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

2 mom. Har kooperativ förening av vinsten å sin kooperativa verksamhet
lämnat sina kunder, vare sig de tillhört föreningen eller icke, pristillägg,
rabatt eller annan sådan utdelning i förhållande till gjorda köp eller försäljningar,
må föreningen njuta avdrag för dylik utdelning.

3 mom. För sparbank må avdrag ske för belopp, som avsatts till reservfond,
i den mån avsättningen är nödvändig för uppbringande av sparbankens
fonder till det enligt gällande lag i förhållande till sparbankens
inlåning erforderliga minsta belopp eller, i förekommande fall, till det belopp,
som skolat minst erfordras, därest från sparbankens fonder avdragits
säkerhetsfond eller, under de tio första räkenskapsåren efter sparbankens
bildande, grundfond.

4 mom. Avdrag får icke göras för:

hyra för rörelsei dkaren tillhörig fastighet, som använts i rörelsen;

kostnad för ny-, till- eller ombyggnad av i rörelsen använd fastighet eller
annan anläggning eller för grundförbättring därå.

(Se vidare anvisningarna.)

30 §.

1 mom. Vad som återstår av intäkt av rörelse, sedan avdrag enligt 29 §
gjorts och hänsyn tagits till in- och utgående balans, utgör nettointäkt av
rörelse.

2 mom. För inländsk försäkringsanstalt skall såsom nettointäkt anses överskottet
å försäkringsrörelsen samt beträffande livförsäkringsrörelse, förutom
överskottet å rörelsen, ett belopp motsvarande en tredjedel av dels den beräknade
räntan å premiereserv för direkt tecknade kapitalförsäkringar, dels den ränta,
som belöper å eller eljest tillförts premieåterbäringsreserv för dylika försäkringar,
dock att nämnda belopp icke må överstiga den på livförsäkringsrörelsen
belöpande andel av behållningen å bolagets hela verksamhet.

Vid beräkning av inländsk försäkringsanstalts överskott å försäkringsrörelse
må i den utsträckning, som närmare angives i anvisningarna, från bruttointäkten
göras avdrag för avsättning till försäkringsfond, premieåterbäringsreserv
och andra fonder, i den mån de beräknas motsvara anstaltens förbindelser
enligt ingångna försäkringsavtal, dock icke för avsättning till
vinstutdelning å andra försäkringar än livränteförsäkringar.

3 mom. För försäkringsrörelse, som drivits av utländsk försäkringsanstalt,
skall såsom här i riket skattepliktig nettointäkt upptagas 5 procent
av anstaltens premieinkomst av här bedriven sjöförsäkringsrörelse, 15 procent
av anstaltens premieinkomst av här bedriven livförsäkringsrörelse och 10
procent av anstaltens premieinkomst av annan här bedriven försäkringsrörelse.

4 mom. Från nettointäkten av rörelse får i förekommande fall med tilllämpning
av de i 45 § meddelade närmare bestämmelser frånräknas det
inkomstbelopp, som skall anses beskattat genom fastighetsskatt. Vad som
därefter återstår av nettointäkten utgör inkomst av rörelse.

(So vidare anvisningarna).

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Inkomst av tjänst.

31 §.

Till tjänst hänföres allmän eller enskild tjänst eller stadigvarande uppdrag
ävensom varje annan fast eller tillfällig arbetsanställning.

Med tjänst likställes rätt till:

pension, livränta och undantagsförmåner;

periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk intäkt, därest givaren
enligt 22, 25, 29 eller 46 § är berättigad till avdrag därför;

royalty och periodiskt utgående avgift för utnyttjande av patent, mönster
eller dylikt, såvitt icke royaltyn eller avgiften är av beskaffenhet att höra
hänföras till intäkt av jordbruksfastighet, av annan fastighet eller av rörelse;

inkomst av lediga ecklesiastika sysslor, som enligt gällande föreskrifter
kan tillkomma allmän kassa och icke utgjort intäkt av jordbruksfastighet
eller av annan fastighet.

(Se vidare anvisningarna.)

32 §.

1 mom. Till intäkt av tjänst hänföras:

avlöning, arvode, traktamente, sportler och annan förmån i penningar,
bostad eller annat, som utgått för tjänsten;

vad som tillflutit skattskyldig såsom pension, livränta, undantagsförmåner,
periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk intäkt, som i 31 § avses,
i den mån ej annat följer av vad nedan i 2 mom. stadgas;

vad som av skattskyldig uppburits såsom royalty eller avgift för utnyttjande
av patent, mönster eller dylikt;

vad som ingått till allmän kassa från ledig ecklesiastik syssla.

Har tjänstinnehavare såsom löneförmån innehaft fastighet på sådant sätt,
att han enligt 13 § är skattskyldig för fastigheten, skall dock intäkt, som han
åtnjutit från fastigheten, räknas såsom intäkt av jordbruksfastighet eller
av annan fastighet.

2 mom. Har livränta utgått på grund av försäkring, skall såsom skattepliktig
intäkt räknas:

a) om livräntan utgått på grund av pupillförsäkring, för vilken avgifter
erlagts på grund av tjänst eller vilken tagits annorledes än mot engångspremie: livräntans

hela belopp med avdrag av 600 kronor;

b) om livräntan i fall, som ej inbegripas under a), utgått på grund av
pensionsförsäkring, för vilken avgift på grund av tjänst erlagts av arbetsgivaren
eller av den anställde:

livräntans hela belopp;

c) om livräntan eljest utgått på grund av pensionsförsäkring samt livräntan
är livsvarig och ej utgått på grund av försäkring mot engångspremie:

livräntans hela belopp; samt

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 sand. Si hd fl. (Nr 102.) 2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

d) om livräntan utgått på grund av annan försäkring än här ovan sagts,
och livräntetagaren under beskattningsåret

fyllt högst 35 år 80 procent av livräntans belopp

»	36	till	och med	47	år	70	»	»	»	»
»	48	»	»	»	56	»	60	»	»	»	»
»	57	»	»	»	63	»	50	»	»	»	»
»	64	»	»	»	69	»	40	»	»	»	»
»	70	»	»	»	76	»	30	»	»	»	»
»	77	»	»	>>	86	»	20	»	»	»	»
»	minst	87 år				10	»	»	»	»

Om livränta utgått från rånte- och kapitalförsäkringsanstalt, skall, även
om räntan är av beskaffenhet, som under a)—c) sägs, såsom skattepliktig
intäkt räknas ett enligt d) beräknat belopp.

Såsom skattepliktig intäkt räknas jämväl vinstandelar, som försäkringstagare
fått från försäkringsanstalt uppbära på grund av avtal om livränteförsäkring,
därunder inbegripen överlevelse- och invalidränteförsäkring.

Har livränta annorledes än genom försäkring tillfallit någon såsom ersättning
för skada till följd av olycksfall i arbete, skall såsom skattepliktig
intäkt räknas ett enligt d) beräknat belopp.

Med försäkring mot engångspremie förstås försäkring, där enligt försäkringsavtalet
hela premien skall erläggas på en gång eller erläggas i olika
poster inom en tid av högst fem år från dagen för försäkringsavtalets ingående.

3 mom. Såsom intäkt upptages icke vad som av staten anvisats till bestridande
av särskilda, med vissa tjänster eller uppdrag förenade kostnader,
såsom:

ortstillägg samt fri bostad jämte bidrag till kostnad för uppvärmning
och belysning därav för utom landet anställd diplomatisk eller konsulär
personal;

förvaltningskostnadsbidrag och anslag till andra expenser;

å stat uppförd häst- och båtlega;

till beställningshavare vid armén utgående hästgottgörelse för egna tjänstehästar; avlöningsförmåner

enligt särskilda angående avlöning vid armén och
marinen på krigsfot meddelade föreskrifter, i den mån dessa avlöningsförmåner
överstiga de för fredstid gällande;

resekostnads- och traktamentsersättning;

arvode eller traktamente för deltagande i riksdag, statsrevision, kyrkomöte
eller kommitté å annan ort, än där arvodes- eller traktamentstagaren varit
bosatt;

ägande i följd härav skattskyldig icke att göra avdrag för underskott, som
kan uppkomma därigenom, att sålunda anvisat anslag icke förslår till täckande
av därmed avsedda utgifter.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

4 mom. Är vid kommunal eller enskild tjänst anvisad särskild ersättning
för vissa med tjänsten förenade kostnader, skall denna ersättning redovisas
såsom intäkt.

(Se vidare anvisningarna.)

33 $.

Från intäkt av tjänst må avdrag göras för samtliga utgifter, vilka
äro att anse som kostnader för fullgörande av tjänsten, såvitt icke för
samma kostnader anvisats särskilt anslag, som, på sätt i 32 § 3 mom. är
sagt, ej skall upptagas såsom intäkt.

Avdrag får i enlighet härmed ske för, bland annat:

avgifter, som den skattskyldige på grund av sin tjänst erlagt för egen
eller efterlevande familjs pensionering;

hyra eller annan kostnad för tjänste- eller arbetslokal, för vilken den
skattskyldige haft att själv vidkännas utgift;

kostnad för arbetsbiträde, som den skattskyldige använt för tjänsts utförande
och som han själv avlönat;

förlust å medel, för vilka den skattskyldige varit på grund av sin tjänst
redovisningsskyldig;

kostnad för resor i tjänsten, där ej, vad angår statstjänst, särskild ersättning
varit därför anvisad;

kostnad för facklitteratur, instrument och dylikt, som varit nödigt för
tjänstens fullgörande.

Har den skattskyldige för sin utbildning eller eljest i och för tjänsten
ådragit sig gäld, må ock ränta å sådan gäld avdragas.

(Se vidare anvisningarna.)

34 §.

Vad som återstår av intäkt av tjänst, sedan avdrag enligt 33 § gjorts,
utgör inkomst av tjänst.

(Se vidare anvisningarna.)

Inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet.

35 §.

Till intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet hänföres intäkt, som skattskyldig
haft av annan förvärvskälla än förut nämnts och som ej heller
härflutit av kapital. Hit räknas således dels vinst å icke yrkesmässig
avyttring av fast eller lös egendom, som förvärvats genom köp, byte eller
därmed jämförligt fång och varit i den skattskyldiges ägo, om det är
fastighet, under mindre än tio år och eljest under mindre än fem år (realisationsvinst),
ävensom lotterivinst, dels ock intäkt genom tillfälligt bedriven

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

vetenskaplig, litterär, konstnärlig eller därmed jämförlig verksamhet, intäkt
av tillfälligt uppdrag, såsom uppdrag att förrätta bouppteckning, arvskifte,
auktion, besiktning, värdering, skogsräkning, ävensom intäkt av annan därmed
jämförlig inkomstgivande verksamhet av tillfällig natur.

Avyttras här i riket belägen fastighet med växande skog eller växande
gröda, skall, på sätt framgår av 21 §, vad av köpeskillingen belöper på

skogen eller grödan räknas såsom intäkt av fastigheten.

(Se vidare anvisningarna.)

36 §.

Från bruttointäkten av tillfällig förvärvsverksamhet må avdrag göras för
omkostnader, såsom för:

kostnader, som varit erforderliga för intäktens förvärvande, såsom resor,
ersättning till biträden med mera;

ränta å upplånade medel, som använts i tillfällig förvärvsverksamhet;
förlust, som uppkommit i förvärvskällan.

(Se vidare anvisningarna.)

Vad som återstår av intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet, sedan avdrag
enligt 36 § gjorts, utgör inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet.

(Se vidare anvisningarna.)

Inkomst av kapital.

38 §.

1 mom. Till intäkt av kapital räknas:

ränta å obligationer och å utlånade eller i hank eller annorstädes insatta
medel, så ock

utdelning å svenska aktier, svenska banklotter, svenska kommanditlotter
och andelar i svenska ekonomiska föreningar samt å andelar i utländska
bolag,

allt såvitt icke räntan eller utdelningen varit att hänföra till intäkt av
rörelse.

2 mom. Till intäkt av kapital räknas även intäkt av fastighet i utlandet
samt av utomlands självständigt bedriven rörelse.

3 mom. Har aktie, banklott, kommanditlott, andel i ekonomisk förening
eller andel i utländskt bolag under beskattningsåret övergått från en ägare
till annan, skall utdelning, som utgått för aktien, banklotten eller andelen,
räknas som intäkt för den, som varit ägare av den till samma aktie, banklott,
kommanditlott eller andel hörande kupongen eller eljest berättigad lyfta
utdelningen vid den tidpunkt, då utdelningen blev tillgänglig för lyftning.

(Se vidare anvisningarna.)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

39 $.

1 mom. Från bruttointäkt, varom i 38 § 1 mom. förmäles, må avdrag
göras för förvaltningskostnad ävensom för ränta å gäld, som icke skolat
avdragas enligt bestämmelserna i 22, 25, 29, 33 och 36 §§ samt i 2 mom.
av denna paragraf;

dock att, om svenskt aktiebolag eller svensk ekonomisk förening åtnjutit
inkomst genom sådan utdelning å aktier, banklotter, kommanditlotter eller
föreningsandelar, för vilken jämlikt 54 § a) skatteplikt icke föreligger, bolaget
eller föreningen ej må njuta avdrag för ränta å gäld, som belöper å nämnda
värdehandlingar, i vidare mån än som räntan överstiger utdelningen.

2 mom. Från bruttointäkt av varje fastighet eller rörelse i utlandet får
avdrag ske för därå belöpande omkostnader. Därjämte får avdrag ske för
vad av behållen inkomst av sådan fastighet eller rörelse använts för fastigheten
eller för rörelsen. Har underskott uppkommit å fastighet i utlandet
eller å rörelse därstädes, må avdrag för sådant underskott göras från annan
intäkt av fastighet eller rörelse i utlandet.

(Se vidare anvisningarna.)

Vad som återstår av intäkt av kapital, sedan avdrag enligt 39 § gjorts,
utgör inkomst av kapital.

För beräkning av inkomst gemensamma bestämmelser.

41 §.

Inkomst av rörelse skall beräknas enligt bokföringsmässiga grunder, i
den mån dessa icke stå i strid med särskilda bestämmelser i denna lag.

I andra fall än nu sagts skall intäkt anses hava åtnjutits det beskattningsår,
under vilket intäkten blivit för den skattskyldige tillgänglig för
lyftning, och skall utgift eller omkostnad anses belöpa på det beskattningsår,
varunder utgiften betalats eller omkostnaden ägt rum.

(Se vidare anvisningarna.)

42 §.

Värdet av bostadsförmån skall beräknas med ledning av i orten gällande
hyrespris eller, i saknad av tillfälle till sådan jämförelse, efter annan grund,
som må finnas lämplig.

Värdet av produkter, varor eller andra naturaförmåner, som ingå i lön
eller annan inkomst, beräknas efter ortens pris.

(So vidare anvisningarna.)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

43 §.

Har näringsidkare till någon, som är ekonomiskt intresserad i lians
näringsföretag eller kan öva inflytande på företagets ledning, försålt varor
till lägre pris eller av honom köpt varor till högre pris än de i allmänhet
gällande eller vidtagit andra liknande åtgärder och har, uppenbarligen i
följd härav, inkomsten av företaget blivit avsevärt lägre än den eljest skolat
bliva, samt är tillika den, vilken inkomsten i stället tillförts, icke för
inkomsten skattskyldig här i riket, skall inkomsten av företaget beräknas till
det belopp, vartill den kan antagas hava uppgått, därest dylika åtgärder
icke vidtagits.

(Se vidare anvisningarna.)

44 §.

Är skattskyldig berättigad till avdrag för ränta å upplånat kapital och
kan utredning ej vinnas, huru stor del av samma kapital hänför sig till
olika av den skattskyldige innehavda förvärvskällor, skall i och för räntans
fördelning kapitalet hänföras till de olika förvärvskällorna i förhållande till
värdet av de i varje förvärvskälla nedlagda tillgångar.

(Se vidare anvisningarna.)

Genom fastighetsskatten skall inkomsten från fastighet anses vara beskattad
till ett belopp motsvarande, i fråga om jordbruksfastighet, 6 procent
av jordbruksvärdet, 5 procent av tomt- och industrivärdet samt 4 procent av
skogsvärdet och, i fråga om annan fastighet, 5 procent av taxeringsvärdet.
Vid beräkning av inkomst av jordbruksfastighet, av annan fastighet och av
rörelse skall fördenskull, i den mån fastighet, som är underkastad fastighetsskatt,
använts i förvärvskällan, avdrag ske för vad sålunda genom
fastighetsskatt beskattats.

Rätt till förenämnda avdrag skall tillkomma fastighetens ägare, dock att,
om jordbruksfastighet under året varit upplåten på arrende, ägaren och
arrendatorn skola äga rätt en var till hälften av förenämnda avdrag, i vad
detta avser jordbruksvärde samt tomt- och industrivärde, och att medlem av
bostadsförening eller bostadsaktiebolag skall tillgodonjuta den del av avdraget,
som vid en fördelning kan anses belöpa på lägenhet, vars hyresvärde jämlikt
24 § skall för honom anses utgöra inkomst av annan fastighet.

Därjämte skall iakttagas,

att, om under året fastighet bytt ägare eller jordbruksfastighet övergått
från en brukare till annan brukare, avdraget skall emellan ägarna eller
brukarna fördelas i förhållande till den tid, en var av dem ägt eller brukat
fastigheten;

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

samt att, om under året jordbruksfastighet till olika områden utnyttjats
av olika ägare eller brukare eller annan fastighet uppdelats mellan flera
ägare, utan att särskilda taxeringsvärden varit åsätta de olika brukningsdelarna,
avdraget skall mellan ägarna eller brukarna fördelas i förhållande
till de värden, som vid en uppdelning av taxeringsvärdet finnas skäligen
belöpa å de olika brukningsdelarna.

Avdraget skall beräknas efter taxeringsvärdet året näst före taxeringsåret.
Skall fastighetsskatt utgå för fastigheten för taxeringsåret, men har fastigheten
icke varit underkastad dylik skatt för året därförut, får avdrag äga
rum utan hinder därav, att skatt för fastigheten icke utgått, men skall
även då avdraget beräknas å taxeringsvärdet året före taxeringsåret, utom
för det fall, att jämlikt 6 § taxeringsvärde nämnda år icke varit fastigheten
åsatt, då avdraget får beräknas å det för taxeringsåret gällande
taxeringsvärdet.

(Se vidare anvisningarna.)

Allmänna avdrag.

1 mom. Därest vid beräkning enligt ovan angivna grunder av skattskyldigs
inkomst från särskild förvärvskälla uppkommer underskott, må, med nedan
i detta mom. angivna undantag och med iakttagande av föreskriften
i 74 §, sådant underskott, i den mån det med tillämpning av de i 56
—59 §§ meddelade bestämmelser om beskattningsort är att hänföra
till en kommun, avräknas å sådan den skattskyldiges inkomst, som skall
tagas till beskattning i samma kommun. Är underskottet att hänföra till
annan kommun än den skattskyldiges hemortskommun, och förslår skattskyldigs
i samma kommun skattepliktiga inkomst icke till underskottets
täckande, må det återstående underskottet avdragas från den skattskyldiges
i hemortskommunen skattepliktiga inkomst.

Avdrag är icke medgivet för underskott å icke yrkesmässig avyttring av
fast eller lös egendom ävensom deltagande i lotteri, för underskott å fastighet
och rörelse i utlandet eller för underskott, som uppstått därigenom, att
avdrag, varom förmäles i 45 §, överstigit nettointäkten av förvärvskällan.

2 mom. I hemortskommunen äger skattskyldig, som varit här i riket
bosatt under hela beskattningsåret, därjämte njuta avdrag:

1) för periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk utbetalning,
som icke får avdragas från inkomsten av särskild förvärvskälla, dock att
avdrag icke må ske för vad som utgått till person, tillhörande givarens
hushåll, och ej heller, där understödet icke utgjort skadestånd, för vad som
utgått till annans undervisning eller uppfostran;

2) för avgift till allmänna pensionsförsäkringen samt övrig pensionsförsäkring,
som ej avses i 33 §., därest försäkringen avser pupillpensionering

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

eller livsvariga livräntor, dock ej om avgiften erlagts till rånte- och kapitalförsäkringsanstalt
eller på grund av försäkring mot engångspremie; samt

3) för premier och andra avgifter, som skattskyldig för sig och i förekommande
fall även för sin make betalt för sjuk- och arbetslöshetsförsäkring,
därunder inbegripen avgift till sjukkassa för begravningshjälp, för
kapital- och olycksfallsförsäkring ävensom för livränteförsäkring, som ej
avses i 33 § eller punkt 2) härovan.

Därest skattskyldig endast under en del av beskattningsåret varit här i
riket bosatt, skall avdrag, som nu sagts, åtnjutas allenast i den mån det
belöper å nämnda tid.

Avdrag, som i första stycket 3) här ovan avses, må ej för skattskyldig
eller, om skattskyldig under beskattningsåret varit gift och båda makarna
under året haft försäkringar, för. dem båda tillsammans åtnjutas till högre
belopp än 100 kronor. Har skattskyldig för försäkring, som i första stycket
3) avses, fått uppbära vinstutdelning eller premieåterbäring, må avdrag ske
med allenast det belopp, varmed premien överskjuter vad sålunda uppburits.

3 mom. Har gift kvinna, som levt tillsammans med sin man och under
större delen av beskattningsåret varit här i riket bosatt, under året haft
inkomst av rörelse eller av eget arbete, må hon, om och i den mån sådan
hennes inkomst därtill förslår, i hemortskommunen åtnjuta avdrag med 200
kronor.

(Se vidare anvisningarna.)

47 §.

Sammanlagda beloppet av den inkomst från en eller flera förvärvskällor,
vilken är skattepliktig i en kommun, med avdrag i förekommande fall enligt
46 §, utgör den skattskyldiges inom samma kommun taxerade inkomst.

Den taxerade inkomsten skall angivas i jämna tiotal kronor, så att överskjutande
belopp, som icke uppgår till fullt tiotal kronor, bortfaller.

Ortsavdrag.

48 §.

1 mom. Med avseende å levnadskostnadernas höjd indelas samtliga orter
i riket i fem ortsgrupper, av vilka ortsgrupp I omfattar orter med de billigaste
och ortsgrupp V orter med de dyraste levnadskostnaderna. Denna indelning
verkställes av socialstyrelsen enligt de närmare föreskrifter, Konungen
äger meddela, och gäller för en tid av fem år i sänder.

2 mom. Skattskyldig fysisk person, som varit här i riket bosatt under
hela beskattningsåret, äger att å den i hemortskommunen taxerade inkomsten
åtnjuta kommunalt ortsavdrag (grundavdrag och familjeavdrag) på sätt
nedan sägs.

Grundavdraget utgör i ortsgrupp I och ortsgrupp II: 500 kronor, i ortsgrupp
III: 600 kronor, i ortsgrupp IV: 700 kronor och i ortsgrupp V: 800 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 1U2.

Skattskyldig, vilken under beskattningsåret varit gift och levt tillsammans
med sin hustru eller som haft hemmavarande eller av den skattskyldige
helt eller delvis underhållet barn under 16 år, vilket icke haft minst 450
kronors inkomst, är berättigad att, utöver grundavdrag, åtnjuta familjeavdrag.
Familjeavdraget utgör i ortsgrupp I: för hustru 150 kronor och för
varje barn likaledes 150 kronor; i ortsgrupp II: för hustru 200 kronor, för
ett barn 200 kronor och för varje ytterligare barn 150 kronor; i ortsgrupp
III: för hustru 250 kronor, för ett barn 250 kronor och för varje följande
barn 150 kronor; i ortsgrupp IV: för hustru 250 kronor, för ett barn 250
kronor och för varje följande barn 200 kronor; samt i ortsgrupp V: för
hustru 300 kronor, för ett barn 300 kronor och för varje följande barn
200 kronor.

Skattskyldig, som under beskattningsåret haft husföreståndarinna hos sig
anställd, äger, därest han varit ogift (varmed jämställes änkling, änka eller
frånskild) och haft hemmavarande barn, för vilket han varit berättigad erhålla
avdrag, att åtnjuta samma familjeavdrag, som tillkommer skattskyldig
för hustru.

För barn, vilkas föräldrar icke varit under beskattningsåret gifta med
varandra eller, ehuru gifta med varandra, levt åtskilda, skall, därest enligt
nu givna bestämmelser båda föräldrarna skulle vara berättigade till avdrag
för barnet, avdraget tillkomma fadern, om denne haft barnet i sin
vård under hela eller större delen av beskattningsåret, men eljest modern.

3 mom. Skattskyldig fysisk person, som varit här i riket bosatt allenast
under en del av beskattningsåret, äger i hemortskommunen åtnjuta kommunalt
ortsavdrag, utgörande för varje kalendermånad eller del därav, varunder
han varit här i riket bosatt, en tolvtedel av det enligt bestämmelserna
i 2 mom. utgående avdrag. Det avdragsbelopp, som sålunda erhålles, avrundas
nedåt till jämnt femtiotal kronor.

(Se vidare anvisningarna.)

49 §.

1 mom. Därest delägarna i boet efter avliden person, som vid dödsfallet varit
här i riket bosatt, levt i oskift bo och varit för sitt uppehälle huvudsakligen
beroende av dödsboets inkomst, må dödsboet efter vederbörande beskattningsnämnds
beprövande kunna för senare beskattningsår än det, då dödsfallet
inträffade, tillerkännas grundavdrag och avdrag för barn med högst samma
belopp, som den avlidne skulle hava åtnjutit i avdrag, därest han fortfarande
levt.

2 mom. Finnes skattskyldigs skatteförmåga vara väsentligen nedsatt till
följd av långvarig sjukdom, olyckshändelse, ålderdom, underhåll av andra
närstående än barn, för vilka ortsavdrag enligt 48 § är medgivet, eller
annan därmed jämförlig omständighet, må efter vederbörande beskattningsnämnds
beprövande den skattskyldiges i hemortskommunen taxerade inkomst
nedsättas med, utöver honom enligt 48 § tillkommande ortsavdrag,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

ytterligare högst ett belopp, som motsvarar ett helt grundavdrag. Det
belopp, varmed nedsättning sålunda medgives, skall fastställas i jämna
femtiotal kronor.

(Se vidare anvisningarna.)

Beskattningsbar inkomst.

50 §.

Såsom skattskyldigs inom en kommun beskattningsbara inkomst skall,
med iakttagande av vad nedan i 51 och 52 §§ stadgas, upptagas:

a) för fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela eller någon
del av beskattningsåret,

inom hemortskommunen: hans där taxerade inkomst, minskad med avdrag
efter ty i 48 och 49 §§ sägs,

inom annan kommun: hans där taxerade inkomst;

b) för annan skattskyldig: hans inom kommunen taxerade inkomst.

Fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela eller någon del av
beskattningsåret och vilkens inom hemortskommunen taxerade inkomst icke
uppgår till 600 kronor, skall icke upptagas till beskattning för sådan inkomst.

I övrigt inträder skatteplikt i fråga om kommunal inkomstskatt:

för fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela eller någon del
av beskattningsåret: i hemortskommunen, då den beskattningsbara inkomsten
där uppgår till minst 10 kronor, och i annan kommun, då sådan
inkomst där uppgår till minst 100 kronor;

för annan skattskyldig: då den beskattningsbara inkomsten i kommunen
uppgår till minst 100 kronor.

(Se vidare anvisningarna.)

Äkta makars beskattning.

52 §.

1 mom. Äkta makar, som under beskattningsåret levt tillsammans, taxeras
en var för sin inkomst samt mannen därjämte för boets gemensamma inkomst.
Har vid dylik taxering avdrag, som i 46 § 1 och 2 mom. medgives, helt eller
delvis ej kunnat utnyttjas å den därtill närmast berättigade makens skattepliktiga
inkomst, må bristen avräknas å den andra makens inkomst i hemortskommunen.
Avdrag, varom stadgas i 48 och 49 §§, ävensom beskattningsbar
inkomst skall beräknas för makarna gemensamt; och skall, därest någondera
maken det påfordrar, den beskattningsbara inkomsten i jämna tiotal
kronor fördelas dem emellan efter förhållandet mellan deras i kommunen
taxerade inkomster.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

2 mom. Äkta makar, som under beskattningsåret levt åtskilda, skola i
fråga om taxering till kommunal inkomstskatt anses såsom av varandra oberoende
skattskyldiga.

Skattskyldighet.

53 §.

1 mom. Skyldighet att erlägga skatt för inkomst åligger, såframt ej
annat föreskrives i denna lag eller i särskilda bestämmelser, meddelade i
den ordning 72 och 73 §§ angiva:

a) fysisk person:

för tid, under vilken han varit här i riket bosatt:

för all inkomst, som av honom här i riket eller å utländsk ort förvärvats;
samt

för tid, under vilken han ej varit här i riket bosatt:

för inkomst av här belägen fastighet;

för inkomst av rörelse, som här bedrivits;

för härifrån uppburen, genom verksamhet här i riket förvärvad inkomst
av tjänst;

för härifrån åtnjuten royalty och ersättning för utnyttjande av patent,
mönster eller dylikt; samt

för vinst å icke yrkesmässig avyttring av fastighet eller rörelse här i
riket eller härstädes befintliga tillbehör till sådan fastighet eller rörelse;

b) staten:

för inkomst av jordbruksdomäner, skogar samt uthyrda eller med tomträtt
eller vattenfallsrätt upplåtna fastigheter; samt

för inkomst av rörelse, som ej härflutit av bank- eller försäkringsrörelse
eller av kommunikationsverk med tillhörande byggnader och anläggningar
eller av industriell verksamhet, som huvudsakligen avser att tillgodose statens
egna behov, eller av leverans av elektrisk kraft till nämnda kommunikationsverk
med tillhörande byggnader och anläggningar eller industriella verksamhet,
som nyss sagts;

c) landsting, kommuner och andra menigheter ävensom hushållningssällskap: för

inkomst av fastighet och av rörelse;

d) kyrkor, akademier, vetenskapliga samfund, allmänna undervisningsverk,
sjukvårds- och barmhärtighetsinrättningar jämte andra fromma stiftelser ävensom
stipendiefonder, pensionsanstalter, som icke äro understödsföreningar eller
bolag, sjukkassor, understödsföreningar, vilka icke äro pliktiga att årligen
försäkringstekniskt beräkna sin försäkringsfond, Sveriges allmänna hypoteksbank,
konungariket Sveriges stadshypotekskassa, allmänna hypotekskassan
för Sveriges städer, hypoteksföreningar, järnkontoret, så länge kontorets
vinstmedel användas till allmänt nyttiga ändamål och kontoret icke lämnar
utdelning åt sina delägare, sådana ömsesidiga försäkringsbolag för försäkring

28 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

av egendom å landsbygden, å vilka lagen om försäkringsrörelse icke äger
tillämpning, ävensom sådana ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolag, som avses
i lagen om försäkring för olycksfall i arbete:

för inkomst av fastighet samt, vad angår allmän kassa, som åtnjutit
inkomst från lediga ecklesiastika sysslor, tillika för sådan inkomst;

e) svenska aktiebolag, solidariska bankbolag och sådana bolag, som enligt
särskild författning äro skyldiga att avstå sin vinst, ekonomiska föreningar
ävensom under punkt d) ej nämnda samfund, stiftelser, verk, inrättningar
och andra inländska juridiska personer, därunder inbegripna ägare av för
gemensamt behov avsatta så kallade besparingsskogar, häradsallmänningar
samt andra likartade samfälligheter, som förvaltas självständigt för delägarnas
gemensamma räkning:

för all inkomst, som här i riket eller å utländsk ort förvärvats;

f) utländska bolag:

för inkomst av här belägen fastighet;

för inkomst av rörelse, som här bedrivits;

för härifrån åtnjuten royalty och ersättning för utnyttjande av patent,
mönster eller dylikt; samt

för vinst å icke yrkesmässig avyttring av fastighet eller rörelse här
i riket eller härstädes befintliga tillbehör till sådan fastighet eller rörelse.

2 mom. Vanliga handelsbolag, enkla bolag och rederier taxeras icke,
utan hänföres deras inkomst till de särskilda delägarnas inkomst med belopp,
som för en var motsvarar hans andel av bolagets eller rederiets inkomst.
Ej heller skall så kallat gruvbolag taxeras, utan skola dess delägare taxeras
en var för den inkomst, han åtnjutit av bolagets verksamhet.

Kommanditbolag skall för den del av sin inkomst, som belöper å kommanditdelägarna,
taxeras i enlighet med vad om aktiebolag är sagt, varemot
den del av kommanditbolagets inkomst, som belöper å de solidariska delägarna,
fördelas till beskattning dem emellan på sätt om handelsbolag är
stadgat.

3 mom. Avlider skattskyldig, skall för det beskattningsår, då dödsfallet
inti''äffade, oskift dödsbo efter honom taxeras såväl för inkomst, vilken den
avlidne haft, som för inkomst, vilken ingått till dödsboet efter dödsfallet,
och skall därvid för dödsboet tillämpas vad som enligt bestämmelserna i
denna lag skolat gälla för den avlidne.

(Se vidare anvisningarna.)

54 §.

Från skattskyldighet frikallas:

a) svenska aktiebolag och svenska ekonomiska föreningar, vilka icke driva
bank-, emissions- eller annan penningrörelse eller försäkringsrörelse:

för utdelning från svenska aktiebolag, svenska solidariska bankbolag,(svenska
kommanditbolag och svenska ekonomiska föreningar;

Kung!. Maj:ts proposition Nr 102.

b) medlem av konungahuset:

för av staten anvisat anslag samt för inkomst av kapital;

c) utlänning eller i utlandet bosatt svensk medborgare, vilken givit eller
medverkat vid offentlig föreställning, som avses i gällande förordning angående
bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter:

för inkomst av föreställning, för vilken dylik avgift utgjorts eller beträffande
vilken befrielse från avgift jämlikt särskilt stadgande i samma
förordning åtnjutits;

d) ägare av sådan fastighet, varom förmäles i 5 § 1 mom.:

för inkomst av fastigheten genom dess begagnande för de i nämnda mom.
avsedda ändamål.

e) i riket bosatt delägare i oskift dödsbo efter person, som vid sitt frånfälle
icke varit här i riket bosatt:

för av dödsboet åtnjuten, till honom utdelad inkomst, för vilken dödsboet
skall utgöra kommunal inkomstskatt.

Att personer, om vilka i 70 § förmäles, äro frikallade från skattskyldighet
för vissa inkomster, framgår av bestämmelserna i samma paragraf.

(Se vidare anvisningarna.)

55 §.

Har behållningen i boet efter avliden skattskyldig, som vid dödsfallet
varit här i riket bosatt, ej överstigit 20,000 kronor, och har den avlidne
efterlämnat make, oförsörjda barn eller andra bodelägare, som vid hans
frånfälle varit beroende av honom för sin försörjning, må dödsboet kunna
av beskattningsnämnd helt eller delvis befrias från skattskyldighet för sådan
den avlidnes inkomst, som skolat upptagas till beskattning under det år han
avlidit eller under året näst därefter. Fråga om befrielse, som här avses,
upptages beträffande inkomst, som skolat taxeras under dödsåret, av beskattningsnämnd
för detta eller nästpåföljande år och beträffande inkomst, som
skolat taxeras under året efter dödsåret, av beskattningsnämnd för detta år.

Beskattningsort.

56 *.

Skatt för inkomst av jordbruksfastighet eller av annan fastighet skall utgöras
till kommun, där fastigheten är belägen.

Äro fastigheter inom olika kommuner att anse som en förvärvskälla, efter
ty i 18 § sägs, skall den från fastigheterna gemensamt härflutna inkomsten
tagas till beskattning i varje kommun till så stor del, som kan anses hava
inom kommunen influtit. Kan utredning härom icke vinnas, skall inkomsten
fördelas till beskattning mellan kommunerna efter ty som kan finnas skäligt

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

med hänsyn till den bruttointäkt, som influtit inom varje kommun, eller
till det förhållande, vari fastigheternas taxeringsvärden stått till varandra.

(Se vidare anvisningarna.)

57 §.

1 mom. Skatt för inkomst av rörelse skall utgöras till kommun, där
rörelsen utövats från fast driftställe. Har fast driftställe icke begagnats,
skall skatt för inkomsten utgöras till den skattskyldiges hemortskommun
eller, om hemortskommun saknas, till den kommun, där rörelsen huvudsakligen
utövats.

2 mom. Inkomst av nedannämnda slag av rörelse beskattas:

av rörelse, som avser att medelst ledning tillhandahålla vatten, gas eller
elektrisk kraft: i kommun, där huvudkontor eller vatten-, gas- eller kraftverk
funnits, samt i kommun, där förbrukning ägt rum;

av järnvägsdrift: i kommun, där järnvägen haft huvudkontor, samt i kommun,
där järnvägen framdragits och vid järnvägen anställd personal varit
bosatt eller stationerad;

av spårvägsdrift: i kommun, där huvudkontor funnits, samt i kommun,
där spårvägen framdragits;

av linjetrafik med omnibus: i kommun, där huvudkontor funnits, samt
i kommun, där linjetrafik ägt rum;

av kanaldrift: i kommun, där huvudkontor funnits, samt i kommun, som
av kanalanläggningen berörts;

av rederirörelse: i kommun, där fast driftställe för rörelsen funnits, eller,
om fast driftställe saknats, i den skattskyldiges hemortskommun; saknar
skattskyldig hemortskommun, taxeras hans inkomst av rörelsen i den kommun,
där fartyget har sin hemort.

3 mom. Har i annat fall än det, varom förmäles i 43 §, näringsidkare
till någon, som är ekonomiskt intresserad i hans näringsföretag eller kan
öva inflytande på företagets ledning, försålt varor till lägre pris eller av
honom köpt varor till högre pris än de i allmänhet gällande eller vidtagit
andra liknande åtgärder och har, uppenbarligen i följd härav, näringsidkarens
inkomst blivit avsevärt lägre än den eljest skolat bliva samt inkomst
i stället tillförts annan, skall denne för nämnda inkomst utgöra skatt i den
eller de kommuner, där skatt skulle utgjorts för inkomsten, om näringsföretaget
beskattats för densamma. Vad nu stadgats gäller dock icke, när
svenskt aktiebolag eller svensk ekonomisk förening gent emot delägare, som
icke är aktiebolag, ekonomisk förening, solidariskt bankbolag eller utländskt
bolag, vidtagit åtgärder, som här sagts.

58 $.

Där inkomst av rörelse, efter ty i 57 § är sagt, skall tagas till beskattning
i mera än en kommun, skall i fråga om inkomstens uppdelning gälla,
att inkomsten beskattas i fråga om:

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

bankrörelse i varje kommun, där huvud- eller avdelningskontor funnits,
till så stor del, som å kontoret belöper efter förhållandetal, vilka uträknas
på sätt i anvisningarna närmare angives;

annan penningrörelse, emissionsrörelse och handel med värdepapper i
varje kommun, där kontor funnits, till så stor del, som å kommunen belöper
efter förhållandet mellan de vid varje kontor influtna bruttointäkterna;

försäkringsrörelse, som drivits av inländsk försäkringsanstalt, i kommun,
där avdelningskontor (ej agentur) funnits, till så stor del, som motsvarar förhållandet
mellan å ena sidan den premieinkomst, som influtit vid kontoret,
och å andra sidan samtliga intäkter av rörelsen, samt i kommun, där huvudkontor
funnits, till återstående delen;

försäkringsrörelse, som drivits av utländsk försäkringsanstalt, i de kommuner,
där sysslomannen (generalagenten) haft kontor, efter förhållandet
mellan de vid varje kontor influtna premieinkomsterna;

jordstyckningsföretag till fem procent i kommun, där huvudkontor funnits,
samt i övrigt i kommun, där fastighet, som varit föremål för styckning, är
belägen, eller, därest fastigheter i olika kommuner varit föremål för styckning,
i en var av dessa kommuner till så stor del, som belöper å köpeskillingarna
för inom kommunen belägna, under beskattningsåret försålda fastigheter
i förhållande till köpeskillingarna för samtliga under samma år försålda
fastigheter;

rörelse, som avser att medelst ledning tillhandahålla vatten, gas eller
elektrisk kraft till fem procent i kommun, där huvudkontor funnits, samt
i övrigt i de kommuner, där vatten-, gas- eller kraftverk varit beläget eller
förbrukning ägt rum, med iakttagande av de härom i anvisningarna meddelade
närmare bestämmelser;

järnvägsdrift i vederbörande kommuner efter förhållandet mellan de inom
varje kommun till järnvägens personal utbetalta avlöningsförmåner, skolande
beräkningen härav ske enligt i anvisningarna meddelade närmare
föreskrifter;

spårvägsdrift till fem procent i kommun, där spårvägen haft huvudkontor,
samt i övrigt i de kommuner, där spårvägen framdragits, efter förhållandet
mellan antalet inom varje kommun tillryggalagda vagnkilometer;

linjetrafik med omnibus till fem procent i kommun, där huvudkontor funnits,
samt i övrigt i de kommuner, där linjetrafik ägt rum, efter förhållandet
mellan antalet inom varje kommun i sådan trafik tillryggalagda vagnkilometer; kanaldrift

till fem procent i kommun, där huvudkontor funnits, samt i
övrigt i de kommuner, som av kanalen berörts, efter fördelningstal, som
fastställas av vederbörande länsstyrelse i enlighet med de i anvisningarna
närmare angivna grunder;

rörelse av annat slag än de förut särskilt angivna till fem procent eller,
där omständigheterna därtill föranleda, högre procent i kommun, där huvudkontor
funnits, samt i övrigt i de kommuner, där fast driftställe begagnats,

Kungl. Maj:ts proposition Ni'' 102.

efter ty som kan finnas skäligt med hänsyn till inom varje kommun tillverkade
varors värde, handelsomsättnings storlek, antalet där sysselsatta
arbetare eller annat förhållande, som kan tjäna till grund för bedömande
av den inkomst, som kan anses hava åtnjutits inom kommunen.

(Se vidare anvisningarna.)

59 %.

1 mom. Skatt för annan inkomst av tjänst än i 2 mom. sägs, samt
skatt för inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet ävensom av kapital utgöres,
om inkomsten förvärvats under tid, då skattskyldig varit här i riket
bosatt, i hans hemortskommun.

2 mom. Inkomst från lediga ecklesiastiska sysslor, som influtit till allmän
kassa, beskattas i den kommun, där inkomsten av sysslan eljest bort
beskattas.

3 mom. Har under tid, då skattskyldig ej varit här i riket bosatt, denne
åtnjutit inkomst av tjänst, varom i 1 mom. sägs, eller inkomst av tillfällig
förvärvsverksamhet, beskattas inkomsten i Stockholm för gemensamt kommunalt
ändamål.

60 §.

Finnes inom kommun municipalsamhälle eller annat administrativt område,
inom vilket menighet äger utöva beskattningsrätt, skall vid taxering
enligt denna lag för en var skattskyldig angivas, huru stor del av beskattningsbar
inkomst som å dylikt område belöper, och skola därvid de i denna
lag givna bestämmelser om beskattningsort hava motsvarande tillämpning.
Innefattar stad flera församlingar, skall dock fysisk person, som skall där
mantalsskrivas, för av honom i staden bedriven handelsrörelse beskattas i
den församling, där han skall mantalsskrivas.

(Se vidare anvisningarna.)

Såsom fast driftställe i rörelse skall anses plats, å vilken för stadigvarande
bruk vid rörelsens utövande funnits särskild anläggning eller vidtagits
särskild anordning, såsom kontor, fabrik, verkstad, verk, bruk, handelsbod
eller annat stadigvarande försäljningsställe. Med fast driftställe likställes
gruva eller annan fyndighet, som varit föremål för bearbetning,
stenbrott eller torvmosse, fastighet, som varit föremål för jordstyckning,
samt plats, där entreprenadarbete av större omfattning drivits under lokal
ledning.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Eftertaxering.

62 §.

Har skattskyldig i uppgift eller upplysning, som avgivits till ledning vid
taxering, lämnat oriktigt meddelande, eller har han, ehuru uppgiftspliktig,
underlåtit avlämna uppgift eller infordrad upplysning, och har därav föranletts,
att han icke blivit inom vederbörande kommun taxerad till kommunal
inkomstskatt eller att han blivit därstädes för lågt taxerad till
sådan skatt, skall han där eftertaxeras till kommunal inkomstskatt för vad
som genom berörda förfarande förut undgått taxering.

Eftertaxering må icke ske senare än fem år efter det år, då taxeringen
rätteligen bort äga rum. Har den skattskyldige avlidit, åsättes taxeringen
hans dödsbo; dock att sådan taxering icke må ske senare än två år efter
utgången av det kalenderår, under vilket bouppteckning efter honom blivit
ingiven för registrering.

(Se vidare anvisningarna.)

63 §.

Med avseende å beräkningen av det antal skattekronor och skatteören, i
förhållande till vilket allmän kommunalskatt skall enligt 1 § utgöras, skall
genom eftertaxering fastställd beskattningsbar inkomst vara likställd med
annan beskattningsbar inkomst, som fastställts vid taxering det år, då
eftertaxeringen skett.

Särskilda bestämmelser rörande den kommunala inkomstskatten.

64 %.

Vid taxering till kommunal inkomstskatt skall med ägare av fastighet
likställas den, som jämlikt 13 § är att anse såsom ägare eller är i ägares
ställe skattskyldig för fastighet.

65 §.

Frågan, huruvida skattskyldig haft barn eller icke, liksom ock frågan om
barns ålder skall bedömas efter förhållandena vid taxeringsårets ingång.

Har under beskattningsåret förändring inträtt i förhållande, som har betydelse
för tillämpning av bestämmelserna angående taxering av gift skattskyldig,
skall det förhållande, som rått under större delen av beskattningsåret,
vara bestämmande för taxeringen.

66 $.

Med hemortskommun förstås i denna lag den kommun, där den skattskyldige
författningsenligt skall vara för taxeringsåret mantalsskriven.
Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 87 höft■ (Nr 102.)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

För den, som varit under ett beskattningsår eller del därav bosatt här i
riket utan att mantalskrivningsskyldighet i någon kommun beträffande honom
förelegat för taxeringsåret, skall såsom hemortskommun anses den kommun,
där han senast varit bosatt under beskattningsåret.

För oskift dödsbo efter avliden person, som varit vid dödsfallet bosatt
här i riket, skall såsom hemortskommun anses den avlidnes hemortskommun.

För annan juridisk person än oskift dödsbo gäller såsom hemortskommun
den kommun, där vederbörande styrelse eller förvaltning vid taxeringsårets
ingång haft sitt säte eller där syssloman eller ombud vid nämnda tid
varit bosatt.

(Se vidare anvisningarna.)

67 §.

Med utländskt bolag likställes i denna lag främmande stat samt utländsk
menighet, försäkringsanstalt och förening ävensom annan här i riket icke
hemmahörande juridisk person.

68 §.

Vad i denna lag stadgas om person, som är här i riket bosatt, skall jämväl
äga tillämpning å person, som i Sverige stadigvarande vistas utan att
vara härstädes bosatt.

69 §.

Å svensk medborgare, som tillhör svensk beskickning hos utländsk makt
eller lönat svenskt konsulat eller beskickningens eller konsulatets betjäning
och som på grund av sin tjänst är bosatt utomlands, skall tillämpas vad i
denna lag stadgas angående här i riket bosatt person; dock är han icke
skattskyldig här i riket för sin inkomst av berörda tjänst, och skall för
annan hans inkomst, som enligt föreskrifterna i denna lag och § 3 mom. 2
mantalsskrivningsförordningen skolat beskattas i S:t Nikolai församling i
Stockholm, skatt i stället utgöras i Stockholm för gemensamt kommunalt
ändamål.

Vad ovan sagts gäller i tillämpliga delar jämväl sådan persons hustru
samt barn under 16 år, därest de äro svenska medborgare och bo hos
honom.

(Se vidare anvisningarna.)

70 §.

Kungi. Maj:ts proposition Nr 102.

i riket bosatt. För inkomster, vilka enligt föreskrifterna i denna lag
beskattas i hemortskommunen, skall skatt av sådan person utgöras i den
kommun här i riket, där han senast under beskattningsåret haft sitt egentliga
bo och hemvist eller, utan att sådant fall förelegat, stadigvarande
vistats.

Vad ovan sagts gäller jämväl sådan persons hustru och barn under 16 år
därest de bo hos honom och icke äro svenska medborgare.

2 mom. Svensk medborgare, som tillhör främmande makts härvarande
beskickning eller lönade konsulat eller beskickningens eller konsulatets betjäning,
är frikallad från skattskyldighet för inkomst av sin tjänst hos den
främmande makten.

3 mom. Olönad utländsk konsul, vare sig han är svensk eller utländsk
medborgare, beskattas icke för de förmåner, som han åtnjutit på grund
av tjänst hos den främmande makten.

(Se vidare anvisningarna.)

71 §.

Skatt, som jämlikt bestämmelserna i 59 § 3 mom. och 69 § utgöres för
gemensamt kommunalt ändamål, skall användas till utjämning av skattetrycket
olika kommuner eller andra menigheter emellan. 4

4 kap.

Om undantag från denna lags bestämmelser i vissa fall.

72 §.

Därest inkomst, för vilken kommunal inkomstskatt utgöres, tillika är
underkastad kommunal beskattning i annat land, äger Konungen att, till
förekommande av eller lindring i dylik dubbelbeskattning, med nämnda lands
regering träffa överenskommelse om fördelning i beskattningshänseende mellan
berörda land och Sverige av inkomsten eller ock att, under förutsättning av
ömsesidighet i tillämpliga hänseenden, förordna, att viss inkomst eller inkomst
av visst slag skall helt eller delvis vara fri från beskattning här i
riket.

Överenskommelse med främmande stats regering i fråga, varom ovan förmäles,
skall upphöra att gälla senast vid det årsskifte, som infaller*närmast
efter det en uppsägningstid av högst sex månader tilländalupit.

Konungen äger meddela de närmare föreskrifter, som må finnas erforder*
liga för tillämpning av överenskommelser eller förordnanden, varom i denna
paragraf stadgas.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

73 §.

Under förutsättning av ömsesidighet må Konungen medgiva befrielse från
utgörande av skatt för främmande stat tillhörig, för dess beskickning eller
konsulat härstädes avsedd fastighet, så ock för inkomst av densamma.

74 §.

Skall i anledning av överenskommelse eller beslut, varom i 72 § eller 73 §
sägs, inkomst, som enligt denna lag är skattepliktig, ej här i riket beskattas,
får underskott, som uppkommer vid inkomstberäkningen, icke vid taxering
avräknas å inkomst, som skall här beskattas.

(Se vidare anvisningarna.)

5 kap.

Särskilda stadgande».

75 §.

För kommunal utskyld, som påförts avliden person eller på grund av
bestämmelserna i 53 § 3 mom. oskift dödsbo efter honom, svare dödsboet ej
med mera än tillgångarna i boet. Är boet skiftat, svare bodelägare icke
för mera än vad av skatten å hans lott belöper och icke i något fall med
mera, än hans lott i boet utgör.

Lag samma vare om kommunal utskyld, som på grund av eftertaxering
påförts i stället för avliden person hans dödsbo.

76 $.

Där för tillämpningen av denna lag erfordras tabeller eller föreskrifter
utöver vad de vid lagen fogade anvisningarna innehålla, äger Konungen
utfärda sådana tabeller eller föreskrifter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1928; dock att vad i denna lag
stadgas om fastighetsskatt skall äga tillämpning i fråga om 1928 års allmänna
fastighetstaxering även i den mån åtgärder för samma taxering skola
vidtagas under år 1927.

Vid den nya lagens tillämpning skall följande iakttagas:

1. Därest någon skall jämlikt bestämmelserna i förordningen den 28
oktober '' 1910 angående bevillning av fast egendom samt av inkomst efter
den nya lagens ikraftträdande eftertaxeras till bevillning för inkomst, skall
han tillika taxeras till kommunal inkomstskatt för den till bevillning
beskattningsbara inkomsten.

2. Är vid den nya lagens ikraftträdande fastighet upplåten till annan
eller lägenhet avsöndrad på viss tid eller på livstid, skall skyldighet att ut -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

gorå skatt för fastigheten eller lägenheten för den tid, upplåtelsen eller avsöndringen
avser, åligga den, som enligt förut gällande bestämmelser skulle
varit skattskyldig till kommunen för fastigheten eller lägenheten, samt rätt
att åtnjuta avdrag enligt 45 § i denna lag för samma tid tillkomma den,
som enligt förut gällande bestämmelser skulle ägt rätt till sådant avdrag.

3. Avdrag för underskott vid avyttring av skog på grund av tillämpning
av 22 § 1 mom. andra stycket medgives icke, om förvärvet av fastigheten
ägt rum före denna lags ikraftträdande, men skall nämnda underskott i
stället anses såsom realisationsförlust, för vilken avdrag medgives under de
villkor och i den ordning 36 § stadgar.

4. För fastigheter, vilka år 1927 varit underkastade fastighetsbevillning,
skall vid 1928 års taxering åtnjutas avdrag enligt 45 § efter samma regler
som om fastigheterna förstnämnda år varit underkastade allmän kommunalskatt
för fastighet.

5. Har efter utgången av september 1926 men före utgången av det räkenskapsår,
som ligger till grund för 1928 års taxering, av försäkringsbolag
vidtagits sådan ändring i grunder eller bolagsordning, som avses i punkt 2
sjätte och elfte styckena av anvisningarna till 30 § av denna förordning,
skall denna ändring anses hava inneburit nedsättning av utjämningsreserven
eller utjämningsfonden under nämnda räkenskapsår.

6. På grund av den nya lagens bestämmelser om det beskattningsår, till
vilket en intäkt är att hänföra, må icke på nytt tagas till beskattning intäkt,
vilken jämlikt bevillningsförordningens bestämmelser blivit taxerad
före den nya lagens ikraftträdande.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Anvisningar.

till 3 §.

I denna paragraf angives vad som avses med de i lagen använda beteckningarna
»taxeringsår» och »beskattningsår».

Det kan stundom inträffa, att såsom beskattningsår skall räknas en kortare
eller längre tid än 12 månader. Om nämligen en person börjar eller
slutar näringsverksamhet under ett år, som eljest är att anse såsom beskattningsår,
kommer naturligtvis hans första eller sista räkenskap att omfatta
allenast den tid av samma år, varunder han drivit näringen, och denna
tidsperiod skall i sådant fall anses såsom beskattningsår. En omläggning
av räkenskapsåret kan ock föranleda, att ett visst beskattningsår blir längre
eller kortare än 12 månader. Sker omläggningen på det sätt, att ett räkenskapsår
förlänges att omfatta mer än 12 månader, kan det inträffa, att
den skattskyldige ett år icke alls skall taxeras, liksom det vid omläggning
genom förkortning av ett räkenskapsår kan hända, att den skattskyldige
ett år skall taxeras för två beskattningsår, av vilka det senare är kortare
än 12 månader.

Beskattningsåret, sådant det i denna paragraf bestämts, avser naturligtvis
normala förhållanden. Uppkommer fråga om eftertaxering, kan beskattningsåret
komma att ligga längre tillbaka i tiden. Beskattningsår blir i
dylikt fall det år, som enligt huvudregeln skulle varit beskattningsår, om
taxering skett i rätt tid.

till 5 $.

1. Med allmänna platser förstås ej endast sådana områden, vilka uteslutande
äro avsedda för allmänhetens begagnande, utan jämväl platser, som,
ehuru de samtidigt tjäna annat ändamål, tillika måste anses vara avsedda
för allmänheten. I enlighet härmed böra exempelvis Djurgården i Stockholm
— i den mån densamma ej är upplåten till särskilda ändamål — samt
de botaniska trädgårdarna i Uppsala och Lund anses såsom allmänna platser. 2 * *

2. Stadgandet om skattefrihet för staten tillhörig för försvarsändamål
avsedd fastighet, i den mån den för sådant ändamål nyttjas, innebär exempelvis,
att, om ett staten tillhörigt örlogsvarv mera stadigvarande användes
jämväl för byggande av fartyg, som ej avse försvarsändamål, vare sig detta
sker för statens eller för annans räkning, fastighetsskatt skall utgöras för

så stor del av varvsfastighetens värde, som prövas skäligt med hänsyn till

denna verksamhets genomsnittliga omfattning i förhållande till hela den å
varvet bedrivna verksamheten, samt att, om ett övningsfält upplåtes för
jordbruk eller därmed jämförligt ändamål, fastighetsskatt skall utgöras för

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

den del av övningsfältets värde, som skäligen kan anses utnyttjad genom
upplåtelsen. Användes fastigheten endast i ringa utsträckning för annat än
försvarsändamål, föranleder detta ej skatteplikt; sålunda skall ej fastighetsskatt
utgöras på den grund, att en mindre betesrätt upplåtes å en för militärövningar
använd plats. Kasernbyggnader anses vara avsedda för försvarsändamål
även i den mån i dem äro inrymda bostadslägenheter för andra än manskap.
Däremot anses ej andra byggnader, som i huvudsak nyttjas till tjänstebostäder
och uthyrningsbostäder, vara avsedda för försvarsändamål. Därest
annan byggnad än kasernbyggnad i huvudsak nyttjas till försvarsändamål men
i densamma tillika är inrymd en mera betydande tjänstebostad, är byggnaden
underkastad fastighetsskatt för så stor del av sitt värde, som kan anses
skäligen belöpa på den till tjänstebostad nyttjade delen av fastigheten.

För fristående industriell anläggning åtnjutes ej skattefrihet. Med dylik
anläggning förstås här exempelvis sådan fabrik för tillverkning av vapen
eller ammunition, som ej är sammankopplad med en försvarsanläggning i
egentlig mening, såsom ett örlogsvarv. Ett kronobageri, som levererar bröd
till truppförband å orten, är ej att anse såsom fristående industriell anläggning.

3. Till byggnader för statens allmänna styrelse eller förvaltning räknas
exempelvis de kungl. slotten, riksdagshuset, statsdepartementens och de centrala
ämbetsverkens byggnader — även om ämbetsverken hava inseende över
eller ombesörja någon statens affärsverksamhet — länsresidens och övriga
allmänna förvaltningsmyndigheters byggnader. Däremot räknas icke hit
sådana byggnader, som äro avsedda för statens affärsdrivande verksamhet,
således icke till vattenfallsverken eller domänförvaltningen hörande byggnader,
ej heller riksbankens byggnader. Tull- och lotsverken driva ingen
affärsverksamhet; deras byggnader äro alltså att anse som andra statens förvaltningsbyggnader.

4. För att en byggnad eller anläggning skall betraktas som museum
erfordras, dels att den skall vara inrättad i huvudsak för detta ändamål,
varför exempelvis en slottsbyggnad, vari samlingar förvaras, ej är att anse
såsom museum, därest densamma mera regelbundet användes även såsom
bostad för annan än vaktpersonalen, dels att de i byggnaden eller anläggningen
förvarade samlingarna skola hållas regelbundet tillgängliga för allmänheten
i kulturellt eller liknande syfte men ej i direkt förvärvssyfte.

Med soldathem förstås sådan vid militär mötesplats uppförd byggnad, som
i ideellt syfte är inrättad för manskapets trevnad och bekvämlighet. 5

5. För att skattefrihet enligt 1 mom. d)—i) helt eller delvis skall åtnjutas
för byggnad, kräves, att den skall i väsentlig utsträckning nyttjas för
ändamål, som föranleder skattefrihet. Sålunda är exempelvis byggnad, som
i huvudsak tjänar bostadsändamål, i sin helhet underkastad fastighetsskatt,
även om i densamma finnes inrymd någon förvaltningslokal. För präst -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

gård på landet skall fastighetsskatt utgöras. Dock kan bostadsbyggnad vara
att anse som sådan oskiljaktig del av en anläggning, att den frihet från
fastighetsskatt, som åtnjutes för anläggningen, även bör gälla bostadsbyggnaden.
Sålunda är exempelvis en inom ett lasaretts område uppförd läkarbostad
att anse såsom en del av lasarettsanläggningen.

Föreskriften att, därest under 5 § 1 mom. d)—i) angiven fastighet jämväl
användes för industriellt eller därmed jämförligt ändamål eller mot
vederlag upplåtits till begagnande för annat ändamål än i 1 mom. sägs,
fastigheten skall vara underkastad fastighetsskatt för däremot svarande del
av dess värde, avser närmast det fall, att dylik fastighet delvis utarrenderas
eller uthyres. Härmed är att jämställa exempelvis det fall, att en staten
tillhörig byggnad användes dels för verksamhet, som medför frihet från
fastighetsskatt, och dels för annan verksamhet. Om sålunda i en postverket
tillhörig, huvudsakligen till postkontor avsedd fastighet vissa lokaler äro
upplåtna till avdelningskontor för riksbanken, erlägges fastighetsskatt för en
mot de upplåtna lokalerna svarande del av fastighetens värde. Upplåtas
däremot i fastigheten lokaler till telegrafstation, föranleder denna upplåtelse
ej skatteplikt. Med det förhållande, att del av fastighet upplåtes mot ersättning,
bör likställas det fall, att lokal, som eljest nyttjas för ändamål, vilket
föranleder frihet från fastighetsskatt, tidvis uthyres. I dylikt fall skall vid
bestämmandet av plikten att erlägga fastighetsskatt hänsyn tagas jämväl
till den tidrymd, för vilken sådana upplåtelser ägt rum. Plikt att erlägga
fastighetsskatt för viss del av fastighetens värde inträder dock endast om
den användning, som skulle föranleda skatteplikten, ej är av alltför obetydlig
omfattning. Den omständigheten, att i förvaltningsfastighet är inrymd
bostad om ett eller annat rum för någon till vederbörande förvaltning
hörande befattningshavare, medför sålunda ej, att för någon del av fastigheten
skall utgöras fastighetsskatt. Likaså skola uthyrningar föranleda
skatteplikt endast om de äga rum mera regelmässigt. Om ett missionshus
någon enstaka gång upplåtes till biograf- eller liknande föreställning eller
ett församlingshus tillfälligtvis uthyres till samkväm eller dyl., är detta ej
tillräcklig anledning att låta fastighetsskatt utgöras. 6

6. För att till kommunikationsanstalt hörande byggnad eller annan anläggning
skall vara fri från skatt erfordras, att den skall vara avsedd för driftens
omedelbara behov, d. v. s. tjäna den löpande driften. Under denna bestämmelse
falla stationshus, förvaltningsbyggnader, godsmagasin, lokomotivstallar, banvaktstugor
och andra vaktstugor, spårvagnshallar m. m. dyl. Däremot
äro särskilda, för stations- eller trafikpersonalen avsedda bostadshus, som ej
äro att hänföra till vaktstugor, underkastade beskattning, evad de ligga
inom eller utom det för driften i anspråk tagna området. Skattefrihet åtnjutes
icke för verkstad, där större reparationer eller nybyggnadsarbeten
utföras, men väl för sådan, där allenast mindre, så att säga löpande reparations-
och tillsynsarbeten utföras. Beträffande järnväg eller spårväg, som

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

drives med elektrisk kraft, åtnjutes skattefrihet för stolpar och ledningar
m. in., som höra till själva järnvägs- eller spårvägsanläggningen, men däremot
ej för kraftstation eller sådan transformatorstation, som får anses höra till
kraftverksanläggningen. Restaurations- eller hotellbyggnad, som tillhör en
järnväg och ligger inom dess område, är frikallad från skatt, om genom
densamma huvudsakligen tillgodoses den å järnvägen resande allmänhetens
behov. Om däremot byggnaden tjänar ett mera självständigt ekonomiskt
ändamål, i det den i större utsträckning användes av personer på platsen
eller eljest andra än de resande eller för resandes uppehåll under längre tid,
är den underkastad beskattning. Till kommunikationsanstalt hörande markområde,
som ej upptages av någon anläggning, bör bliva undantaget
från fastighetsskatt i det fall, då området ej användes för uppläggning av
gods under längre tid, utan allenast till förvaring under kortare tid av
gods, som fraktas å kommunikationsanstalten i fråga. För grustag till järnväg
bör i regel ej skattefrihet åtnjutas, dock att anledning ej linnes att låta
ett invid järnvägen beläget mindre grustag, som användes allenast till
grusning av någon kort närliggande sträcka av järnvägen, bliva underkastat
fastighetsskatt.

7. Såsom tomtområde till byggnad skall, förutom själva byggnadsgrunden,
anses vad som till utrymme för byggnad av ifrågavarande slag i allmänhet
är brukligt. I enlighet härmed bör exempelvis ett område, å vilket lasarettsbyggnader
eller museibyggnader ligga kringspridda, inbegripas under skattefriheten
för byggnaderna, även om mellan dessa ligga mindre planteringar.

8. Huruvida fastighet skall helt eller delvis vara frikallad från fastighetsskatt,
skall i överensstämmelse med regeln i 6 § andra stycket bedömas efter
förhållandena vid taxeringsårets ingång. Detta bör, om fastighet tidvis
uthyrts, så förstås, att fastigheten skall hava vid taxeringsårets ingång
disponerats på sätt, som inneburit, att fastigheten tidvis plägat uthyras, även
om uthyrningen ej ägt rum just vid tiden omkring årsskiftet.

till 7 §.

1. Fastighets kamerala beskaffenhet är icke avgörande för frågan, huruvida
fastigheten skall i beskattningshänseende anses såsom jordbruksfastighet
eller såsom annan fastighet, utan beror detta av användningen. Användes
sålunda i mantal satt jord såsom underlag för industriell verksamhet, taxeras
den såsom annan fastighet, varemot tomtområde, därå jordbruk bedrives,
taxeras såsom jordbruksfastighet. Om å ägorna till en jord bruksegendom
anlägges en fabrik eller uppföres en till uthyrning avsedd byggnad, skola de
områden, som för sådant ändamål tagas i anspråk, tillika med anläggningarna
anses såsom annan fastighet, medan egendomen i övrigt hänföres till jordbruksfastighet.
Användes sådan byggnad delvis till uthyrning eller dyl.
och delvis för ändamål, som bör föranleda byggnadens hänförande till jordbruksfastighet,
får den huvudsakliga användningen vara avgörande. Lika -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

ledas skall, om visst område av en jordbruksegendom utnyttjas för annat
ändamål än jordbruk eller skogsbruk, detta område anses såsom annan fastighet.
En torvmosse, som tillgodogöres i ett torvindustriellt företag, skall således
taxeras såsom annan fastighet, likaledes ett på arrende upplåtet sten- eller
kalkbrott o. s. v.

2. För att fastighet skall anses vara använd för skogsbruk fordras, att
arealen av skogbärande mark icke är alltför ringa. Den omständigheten,
att någon ringa virkestillgång finnes å fastighet, där bostaden är det väsentliga,
utgör ej hinder för att fastigheten i sin helhet taxeras såsom annan
fastighet. Detsamma gäller om exempelvis villabyggnad med park, mark,
som användes till s. k. sommarnöje, o. dyl.

3. Drives å en skogsegendom förädlingsindustri, vilken icke är att anse
såsom binäring till jordbruk, medför icke detta förhållande, att egendomen
i sin helhet skall anses såsom annan fastighet. Åro å egendomen uppförda
byggnader eller andra inrättningar för förädlingsindustrien såsom förvaltaroch
arbetarbostäder, sågverk, träsliperi o. dyl., skola visserligen dessa
byggnader med anläggningsområde taxeras såsom annan fastighet, men icke
egendomen i övrigt.

4. Sådan förändring i fastighets användning, som är allenast tillfällig,
bör icke medföra ändring av fastighetens taxering såsom jordbruksfastighet
eller annan fastighet.

5. I fråga om vad som är att hänföra till jordbruk, till jordbrukets
binäringar och till skogsbruk hänvisas till anvisningarna till 21 §.

till 8 §.

1. I fråga om vad som skall särskilt för sig taxeras (taxeringsenhet) uppställes
till en början såsom regel, att varje kameral enhet är taxeringsenhet,
således å landet hemman och i jordeboken särskilt upptagen lägenhet samt
i stad eller samhälle å landet, där fastighetsregister såsom för stad skall
föras, tomt eller stadsäga. År den kamerala enheten genom laga förrättning
delad och äro i följd därav delarna särskilt redovisade i jord- eller fastighetsregister,
skall ock i allmänhet varje sådan del vara taxeringsenhet. 2

2. Emellertid måste i vissa fall en uppdelning i andra och flera taxeringsenheter,
än som följer av den i jord- eller fastighetsregistret redovisade uppdelningen,
äga rum.

I sådant hänseende är att märka, att, om fastighet, som eljest skulle vara
taxeringsenhet, är delad mellan olika ägare, så att varje ägare har sin till
området å marken bestämda del av fastigheten, varje sådant område utgör
taxeringsenhet.

Detsamma gäller, om del av fastighet upplåtits till annan för självständigt,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

mera stadigvarande nyttjande. I enlighet härmed bör exempelvis torp, därå
jordbruket av torpinnehavaren bedrives som självständig näring och väsentligen
med egna inventarier, särskilt taxeras. Om däremot innehavet av
torpet väsentligen är att anse såsom en del av den ersättning, som tillkommer
torparen för åtagen arbetsskyldighet till huvudfastigheten, bör torpet icke
behandlas såsom särskild taxeringsenhet. År upplåtelsen av tillfällig art,
så att det upplåtna området kan förväntas inom kortare tid komma att i
brukningsavseende återförenas med den fastighet, varifrån upplåtelsen skett,
föreligger ej anledning att åsätta området särskilt taxeringsvärde. Ej heller
medför upplåtelse av sådant mindre område som till exempel lott i en
S. k. koloniträdgård, att det upplåtna området skall anses såsom särskild
taxeringsenhet.

Vidare skall såsom taxeringsenhet anses från en fastighet icke rättsligen
avskilt område, vilket — utan att vara till annan upplåtet — stadigvarande
brukas särskilt eller stadigvarande användes för annat ändamål än fastigheten
i övrigt. Under denna bestämmelse faller exempelvis utgärd med särskilda
åbyggnader och särskild drift. I övrigt torde stadgandet hava sin
största betydelse för det fall, att fastigheten visserligen huvudsakligen användes
för jordbruk med binäringar, men till en del av sitt område utgör underlag
för eller eljest nyttjas i samband med byggnader eller inrättningar, som ej
höra till jordbruket med binäringar, såsom bostadshus, avsedda för uthyrning,
s. k. sommarnöjen med trädgårds- eller planteringsland samt anläggningar
för sådan drift, som icke kan anses såsom binäring till jordbruk.

Under stadgandet i fråga inbegripes även det fall, att en tomt i stad
användes för skilda ändamål, till exempel till ena hälften är bebyggd med
bostadshus till uthyrning och till andra hälften användes för någon industriell
anläggning. Under liknande förhållanden kan även ett sammanhängande
område av fastighet å landet, som användes för skilda ändamål, komma att
uppdelas i olika taxeringsenheter. Huruvida så skall ske eller icke beror
väsentligen därav, om området i ägarens hand är att anse såsom en enhet
eller ej. Om sålunda flera för uthyrning avsedda boningshus, exempelvis
s. k. sommarvillor, äro uppförda i omedelbar närhet av varandra, kan den
mark, som nyttjas till dem, betraktas såsom ett särskilt för sig nyttjat
område, utan hinder därav att, praktiskt taget, olika delar av området
kunna anses åtminstone företrädesvis anvisade för begagnande av de olika
hyresgästerna och för sådant ändamål tilläventyrs inhägnats eller eljest särskilt
utmärkts (jfr punkt 2 av anvisningarna till 18 §). Likaså må allenast
ett, särskilt för sig nyttjat område kunna anses föreligga i det fall, att
flera skilda företag, exempelvis såg- och kvarnrörelse, av samme företagare
drivas å ett sammanhängande område.

Byggnad eller med varandra sammanhörande byggnader å annans mark
skola ock särskilt för sig taxeras. Användas byggnaderna för jordbruksändamål,
exempelvis om arrendator äger de till den arrenderade fastighetens
drift använda byggnaderna eller vissa av dem, skola de jämlikt 7 § uppr

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

tagas såsom jordbruksfastighet. Särskild taxering av den mark, därå
byggnaderna äro uppförda, kommer då ej i fråga, enär marken ingår i och
taxeras tillsammans med jordbruksfastigheten i övrigt. Användas däremot
byggnaderna för annat ändamål, så att de skola taxeras såsom annan fastighet,
kommer den mark, därå byggnaderna äro uppförda eller som eljest för dem
tagits i anspråk, att vara taxeringsenhet. I sådant fall bliva alltså byggnaderna,
å ena sidan, och den mark, som till dem nyttjas, å den andra, var
för sig särskilt taxerade.

3. Understundom äro förhållandena sådana, att fastigheter, som äro rättsligen
skilda, eller områden, som tillhöra sådana fastigheter, dock böra tillsammans
bilda taxeringsenhet.

Detta är fallet med skogsområde, som är att anse såsom brukningsenhet,
ävensom vid skifte avsatt samfällighet, som står under särskild förvaltning.
Hit höra kronopark, vid utarrendering av staten tillhörig jordbruksdomän
undantagen skog, boställsskog under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning,
häradsallmänning och annan allmän skog, för vilken innehavaren
enligt 13 § är skattskyldig (gruvskogar, gruvallmänningar, kanalskogar,
städernas skogar), ävensom under särskild förvaltning ställd samfälld skog,
såsom de s. k. besparingsskogarna och vissa s. k. skogsundantag i Kopparbergs
län. Såsom brukningsenhet må ock behandlas enskild skog, i den
män den i innehavarens hand bildar en i brukningshänseende naturlig
enhet (skogsblock).

Därest vid skifte undantagen samfällighet ej står under särskild förvaltning,
skall värdet av den andel i samfälligheten, som hör till varje särskild
andelsberättigad egendom, komma i betraktande vid samma egendoms taxering
såsom en densamma tillhörande särskild förmån.

Vidare böra såsom en enhet taxeras fastigheter eller delar därav, som tillhöra
samme ägare och vilkas inbördes värden icke kunna vart för sig tillförlitligen
bedömas. Detta inträffar, då fastigheterna ligga i oskift samfällighet
eller i sambruk med gemensamma åbyggnader. I dessa fall lära
fastigheterna vara så intimt med varandra förenade i drift och utnyttjande,
att det svårligen låter sig göra att med tillförlitlighet angiva vad den ena
eller den andra av dem kan vara särskilt värd. Understundom kunna liknande
svårigheter att vid taxeringen följa de kamerala enheterna uppkomma
även av annan anledning, och bör även då det gemensamma komplexet behandlas
som en taxeringsenhet. En förutsättning för att sådan gemensam
taxering, som nu sagts, skall få ske, är dock, att fastigheterna ligga inom
samma kommun. Tillhöra de olika kommuner, måste under alla förhållanden
vad som ligger inom en viss kommun för sig taxeras.

Då ägare eller arrendator av kameral enhet, som utgör del av taxeringsenhet,
stundom kan hava särskilt intresse att få officiellt fastslaget, huru
stort värde i taxeringshänseende tillkommer den kamerala enheten, skall
det, om ägaren eller arrendatorn sådant påfordrar, angivas, huru stor del

Kungl. Maj:ts -proposition Nr 102.

av taxeringsvärdet och de i 10 § omförmälda särskilda värden som kan anses
belöpa på den kamerala enheten. Därvid märkes, att, i samma mån som
bebyggd jordbruksfastighet är mera värd än obebyggd sådan, ett större
värde tillkommer den kamerala enhet, å vilken åbyggnaderna äro belägna.
Påfordran, som nyss är nämnd, må det år, varunder allmän fastighetstaxering
äger rum, ske hos berednings- eller fastighetstaxeringsnämnd samt eljest
hos taxeringsnämnd.

4. Styckena under a) och e) böra tillämpas vid sidan av varandra på
sådant sätt, att ett komplex av kamerala enheter, vilka enligt bestämmelserna
under e) skola taxeras gemensamt, betraktas såsom en fastighet, varå
sedermera bestämmelserna i senare delen av a) komma i tillämpning.

5. Det kan inträffa, att en taxeringsenhet inom en kommun är fördelad
på olika administrativa områden, inom vilka menighet äger beskattningsrätt,
eller att en del av taxeringsenheten faller inom och en annan del utom
särskilt sådant område, såsom i fråga om municipalsamhällen ofta är fallet.
Administrativa områden, som här avses, äro municipalsamhälle, kyrkoförsamling,
skoldistrikt, tingslag och väghållningsdistrikt. Där taxeringsenhet
på sådant sätt tillhör olika administrativa områden, måste taxeringsvärdet
och de i 10 § omförmälda särskilda värden i enlighet härmed uppdelas. Vid
en dylik uppdelning bör å varje del av taxeringsenheten läggas det
värde, som med hänsyn till dess storlek och beskaffenhet i övrigt å den
kan anses skäligen belöpa av värdet å det hela, med iakttagande av att den
del, å vilken åbyggnaderna äro belägna, åsättes förhållandevis större del av
det gemensamma värdet. Vad nu är sagt äger tillämpning ej blott då
fastighet sträcker sig över gränsen till administrativt område utan jämväl
då till en fastighet hörer utjord, urfjäll eller annan för sig liggande äga,
som tillhör annat dylikt område än fastigheten i övrigt.

6. Regeln, att fastigheter, som ligga i olika kommuner, alltid skola utgöra
skilda taxeringsenheter, åsyftar icke det fall, att allenast en geografisk oregelbundenhet
föreligger, såsom om en i jordeboken såsom enhet upptagen fastighet
har äga innesluten (enklaverad) inom annan kommuns område. I dylikt
fall är fastigheten att anse såsom i sin helhet tillhörande den kommun, i
vilken den enligt jordebok eller annat behörigt förordnande skall ingå.

7. Därest flera kamerala enheter tillsammans utgöra en taxeringsenhet,
skall fastighetsbeteckningen för varje sådan kameral enhet i vederbörande
taxeringslängd angivas.

till 9 §.

1. Med fastighets värde efter ortens pris (allmänna saluvärdet) förstås det
belopp, som en förståndig köpare kan antagas vilja betala för fastigheten,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

om den tankes såld inom den kundkrets, som för en dylik egendom kan
antagas vara att påräkna, och köpt för ett med hänsyn till fastighetens beskaffenhet
lämpligt utnyttjande.

Härav följer, att köpeskilling, som under senare tid faktiskt hetalts för
en viss fastighet, icke får utan vidare anses som ett exakt uttryck för det
allmänna saluvärdet. Frånsett det att köpeskillingen kan hava påverkats
av särskilda förhållanden, såsom släktskap, affektionsvärde o. dyl., kan
densamma vara ett topp-pris eller ett bottenpris, som ingalunda motsvarar
det allmänna saluvärdet. Sådant kan föranledas av vid tiden för försäljningen
rådande abnorma konjunkturer å fastighetsmarknaden, av särskilt
tvingande skäl till försäljning eller köp vid en viss tidpunkt, av ett obetänksamt
ingånget avtal m. m. dyl. Först om ett något så när tillräckligt
antal olika försäljningar föreligga, om vilka anledning ej finnes antaga,
att ovidkommande omständigheter inverkat å prisbildningen, kan ur dem
dragas en tillförlitlig slutsats angående det allmänna saluvärdet. Detta''
värde är sålunda att förstå såsom ett normalt värde i handel och vandel,
icke såsom beloppet av en i visst fall för en viss fastighet faktiskt betald
köpeskilling.

Härmed är emellertid faktiskt betald köpeskillings betydelse såsom uppskattningsgrund
för det allmänna saluvärdet ingalunda förringad. Men
sådan köpeskilling kan och bör underkastas undersökning, om den må anses
avvika från det normala värdet i handel och vandel; och där så är fallet,
hör taxeringsvärdet därefter lämpas. Därför måste taxeringsmyndigheten
vid taxeringsvärdets åsättande taga hänsyn jämväl till andra förhållanden,
som kunna tjäna till ledning vid värdesättningen. I detta hänseende hän-''
visas taxeringsmyndigheten till de enhetsvärden, som kunna hava föreslagits
i den ordning, som i taxeringsförordningen närmare omförmäles, samt till
fastighetens avkastning och andra kända förhållanden, som kunna tjäna till
ledning för bedömande av dess allmänna saluvärde, brandförsäkringsvärde ä
byggnader m. m. Härvid må ihågkommas, att även s. k. impediment, vartill
hänföras mossar, myrar, berg och annan dylik mark med ringa avkastningsförmåga
ur skoglig synpunkt, regelmässigt har något, större eller mindre;
värde på grund av dess användbarhet ur andra synpunkter. Taxeringsvärdet
bör framgå såsom resultat av ett övervägande av samtliga berörda förhållanden.
2

2. Vid värdesättningen skall noga beaktas, om och i vilken omfattning
ökning eller minskning i värdet för viss fastighet i förhållande till andra
fastigheter i orten bör äga rum till följd av förhållanden, som äro för den
fastigheten säregna, såsom

beträffande jordbruksfastighet:

fastighetens storlek och läge samt mer eller mindre goda eller dåliga avsättnings-
och användningsförhållanden;

ägornas inbördes läge och därav föranledda mer än vanligt goda eller

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

svåra brukningsförhållanden samt om fastigheten är i synnerligt god hävd
eller vanhävdad och förfallen;

åbyggnadernas beskaffenhet, om de skilja sig från i orten vanligt medelbestånd,
d. v. s. om å fastigheten finnes förnämligare bostadsbyggnad eller
eljest ovanligt goda åbyggnader eller om åbyggnaderna äro olämpliga, förfallna
eller otillräckliga;

särskilda naturtillgångar eller förmåner, som kunna finnas å fastigheten,
såsom vattenfall, torvmosse, ej inmutningsbara fyndigheter, jaktmarker, fiskevatten
o. dyl., försåvitt samma naturtillgång eller förmån ej är av beskaffenhet
att, efter ty under 8 § sägs, böra särskilt taxeras;

servitut eller annan liknande rättighet till förmån eller last för fastigheten;

med mera sådant;

beträffande annan fastighet:

fastighetens läge med därav följande större eller mindre möjligheter i
fråga om dess utnyttjande, exempelvis för tomt i stad: om inskränkningar
gälla i rätten till dess bebyggande, om den ligger i stadens affärscentrum
eller i yttre område, om den ligger vid huvudgata eller bigata, om den är
hörntomt eller mellantomt o. s. v.; för industrifastighet, upplagsplats, stenbrott,
grustäkt o. dyl.: om den äger bättre eller sämre tillgång till erforderliga
kommunikationer o. s. v.;

markens naturliga beskaffenhet och därav följande större eller mindre
lämplighet för ett förmånligt tillgodogörande, exempelvis om tomtmark företer
synnerligen goda eller dåliga grundläggningsförhållanden, om vattenfall,
stenbrott, grustäkt o. dyl. för sitt utnyttjande erbjuder större eller mindre
av naturförhållandena förorsakade svårigheter o. s. v.;

servitut eller annan liknande rättighet till förmån eller last för fastigheten; med

mera sådant.

Vid värdesättningen måste emellertid alltid fasthållas, att det, alldeles
oavsett vilken metod som användes för denna — om man bortser från
skogen — alltid är allmänna saluvärdet, som skall vara avgörande för
taxeringen. En riktig tillämpning av de här stadgade reglerna bör således
ej kunna medföra ett sådant resultat, som att en tomt med tillhörande
åbyggnad, taxerad som annan fastighet, erhåller högre taxeringsvärde än
ett annat i närheten liggande lika värdefullt område med liknande åbyggnad,
vilket taxerats såsom jordbruksfastighet, allenast på den grund att beträffande
den senare fastigheten värdesättningen skett på grundval av de i
punkt 1 härovan angivna enhetsvärden. 3

3. Om två eller flera fastigheter, vilka äro belägna i skilda kommuner,
skulle, därest de hade varit belägna i samma kommun, hava utgjort gemensam
taxeringsenhet, bör taxeringen verkställas, som om detta varit förhållandet
och det skolat angivas, huru stor del av taxeringsvärdet som belöpt å
vad som faller inom varje särskild kommun.

Kung!. Maj:ts proposition Nr 102.

4. Vad nu sagts om fastighets uppskattning efter allmänna saluvärdet
gäller icke skogsmark och därå växande skog. Dessa skola upptagas till
de värden, de kunna anses äga vid ett efter rationella grunder bedrivet skogsbruk,
och skall denna uppskattning ske efter i särskild ordning fastställd
instruktion. Till skogsmarkens sålunda uppskattade värde lägges i förekommande
fall värdet av bete. Dylikt värde skall ej beräknas, där å skogsmark,
å vilken rationellt skogsbruk bedrives, betet ej plägar utnyttjas.

5. Vid uppskattning av frälseränta bör densamma beräknas utgå med
det belopp, vartill räntan uppgått enligt markegång för året näst före taxeringsåret;
dock att, där räntan i enlighet med 14 § i kungörelsen den 11 maj 1855
utgår efter medelmarkegångspris, detta senare bör läggas till grund för beräknande
av räntans belopp.

6. Har vid uppskattning av fast egendom hänsyn tagits till förekomsten
av andra naturtillgångar än träd och inmutningsbara fyndigheter, skall
dessas beräknade värde i vederbörande taxeringslängd antecknas.

till 10 §.

1. Vid angivande av jordbruksvärde bar vederbörande beskattningsmyndigbet
att utgå ifrån att fastigheten i fråga användes till jordbruk med
binäringar eller skogsbruk. Med denna förutsättning skall såsom jordbruksvärde
upptagas värdet av fastighetens hela ägoområde i åker, äng, produktiv
skogsmark, utmark, impediment, vatten m. m. — dock utan att värdet å växande
skog medräknas — ävensom värdet av jordägaren tillhöriga mangårds- och
driftbyggnader, såsom bostadsbyggnad för ägare eller brukare med tillhörande
s. k. ekonomibyggnader, samt byggnader, uppförda för ägares eller brukares
bekvämlighet och trevnad, såsom lusthus, bad- och båthus, stall för lyxhästar,
jaktstuga o. dyl., förvaltar- eller inspektorsbyggnad, drängstuga,
statare- eller stattorpsbyggnader, bostad för skogvaktare och annan skogspersonal,
stall, ladugård, ladu- och logbyggnader, smedja o. dyl., ävensom
byggnader, avsedda för sådan verksamhet, som är att hänföra till jordbrukets
binäringar.

Om dylika byggnader tillhöra annan än jordägaren, skall värdet å dem
likaledes utföras såsom jordbruksvärde.

2. Vid jordbruksvärdes bestämmande skall ur totalvärdet urskiljas och
särskilt angivas värdet av till skogsbörd duglig mark, varmed förstås sådan
mark, som, på sätt i punkt 4 av anvisningarna till 9 § sägs, skall värdesättas
enligt särskild instruktion. 3

3. Tomt- och industrivärde förefinnes i allmänhet blott å sådana jordbruksfastigheter,
som äro belägna i närheten av större städer eller i tillväxt
varande industri- och järnvägssamhällen. Men även närbelägenhet till gruvoch
vattenkraftsanläggningar, badortsanläggningar och andra sådana företag

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

kan medföra ett mervärde av ifrågavarande art. I den mån utvecklingen
å en dylik ort fortskrider, behöver närbelägen, därför lämpad mark tagas i
anspråk för nya bostäder, industriella anläggningar m. m. Där en sådan
utveckling framträtt, har den mark, som kan antagas komma att därvid
bliva föremål för användning, utöver jordbruksvärdet ett värde, som bör
särskilt för sig angivas. Understundom kan ock vattenfall eller brytvärdig
fyndighet grundlägga ett liknande mervärde, som jämväl bör upptagas såsom
tomt- och industrivärde, där ej naturtillgången i fråga är av beskaffenhet
att böra taxeras såsom annan fastighet.

Tomt- och industrivärde utgör alltså den del av taxeringsvärdet, som tillkommer
mark utöver jordbruksvärde på grund därav, att den kan tillgodogöras
för annat ändamål än jordbruk med binäringar eller skogsbruk, såsom
för bostadsbyggnader, industriella anläggningar o. dyl., och sålunda betingar
ett högre försäljningspris, än om den skulle användas endast för
jordbruk.

Därest tomt- och industrivärde belöper allenast å viss del eller vissa delar
av en fastighet, iakttages, att sådan del eller sådana delar till läge och
storlek angivas i vederbörande taxeringslängd. Beflnnes fastighet till särskilda
områden hava olika tomt- och industrivärden, skall likaledes sådant
i längden angivas.

4. Vid uppskattning av markvärde å annan fastighet har taxeringsmyndigheten
att taga hänsyn till de ovan i anvisningarna till 9 § angivna förhållanden.

Är å annan fastighet mark och byggnad i samme ägares hand, skall
byggnadsvärdet utföras med det belopp, som utgör skillnaden mellan fastighetens
allmänna saluvärde i dess helhet och markvärdet jämte eventuellt
parkvärde.

Parkvärde torde endast undantagsvis förekomma. I allmänhet lärer å
fastighet, som skall såsom annan fastighet taxeras, mera sällan förekomma
växande träd eller anläggning, som ej är att hänföra till byggnad, av den
betydenhet, att fastighetens värde i allmänna marknaden därigenom i någon
väsentligare grad påverkas. Men om å fastigheten finnes trädbestånd eller
till byggnad ej hänförlig anläggning, exempelvis en mera avsevärd trädgård
eller park, och denna förmån kan anses i avsevärd mån inverka på fastighetens
allmänna saluvärde, bör värdet å sådan förmån särskilt redovisas
såsom parkvärde.

till 18 §.

1. I allmänhet torde — vad angår jordbruksfastighet — förvärvskälla
sammanfalla med taxeringsenhet.

Men detta är icke alltid fallet, utan kunna understundom flera taxeringsenheter
i innehavarens hand bilda en förvärvskälla. Detta inträffar exempelvis,
om fastigheter inom olika kommuner brukas tillsammans såsom eu
Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. H7 höft. (Nr 102.) 4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

förvaltningsenhet, något som jämförelsevis ofta inträffar i fråga om skogsfastigheter.
För att fastigheter skola tillsammans bilda en förvaltningsenhet
fordras icke blott att de hava gemensam innehavare och stå under överinseende
av innehavaren eller dennes representant, utan jämväl att de stå under gemensam
förvaltning och drift på sådant sätt, att de framträda, ekonomiskt sett,
såsom en naturlig enhet. I enlighet härmed få exempelvis de statens skogar,
som tillhöra olika revir, icke anses tillhöra en och samma förvärvskälla, liksom
ej heller, därest ett bolag har så många skogskomplex, att skilda förvaltningar
inrättats, till en och samma förvärvskälla skola räknas fastigheter,
som höra under olika förvaltningar.

Åven är att märka, att, om olika skattskyldiga draga inkomst av samma
fastighet, så kan denna fastighet för den ene skattskyldige vara att anse
som särskild förvärvskälla men för den andre som ingående i en mera
omfattande förvärvskälla. Om sålunda ägaren av ett större gods har vissa
därunder lydande hemman eller liemmansdelar utarrenderade men en del
under eget bruk, så är varje sålunda utarrenderat område att för arrendatorns
del räkna som särskild förvärvskälla, under det att för ägaren godset i dess
helhet kan bli en enda förvärvskälla. Härför erfordras emellertid, att fastigheterna
i ägarens hand bilda ett verkligt driftkomplex, som har ej blott
gemensam central ledning utan även gemensam förvaltning eller andra
gemensamma driftkostnader.

Om flera fastigheter, som utgöra en förvaltningsenhet, ligga till en del inom
en kommun och till annan del inom annan kommun, skall inkomsten av
sådan förvärvskälla fördelas till beskattning inom de olika kommunerna
enligt bestämmelserna i 56 §.

2. Om flera fastigheter av annan fastighets natur i ägarens hand varit
att anse som förvaltningsenhet, gäller därom vad ovan under punkt 1 är sagt
angående jordbruksfastighet, fn kom sten av fastigheterna skall då redovisas
såsom fluten ur en förvärvskälla. Såsom exempel på dylik förvaltningsenhet
kan angivas villor å en brunns- eller badortsanläggning, sommarställen å en
fastighet m. m. dyl. Likaledes torde fastighetsbolags fastighetsinnehav i
regel utgöra en förvärvskälla. Av vikt är emellertid, att i nu nämnda fall
kravet å fastigheternas karaktär av förvaltningsenhet uppehälles.

Därest skattskyldig helt eller delvis använder egen fastighet i av honom
driven rörelse, ingår hyresvärdet av fastigheten, i den mån den sålunda
disponerats, i intäkten av rörelsen och skall följaktligen icke upptagas såsom
intäkt av annan fastighet, liksom omkostnader och utgifter för sålunda använd
fastighet eller del därav icke få avdragas från intäkt av annan fastighet. 3

3. Om rörelse drivits huvudsakligen med den skattskyldiges egen arbetskraft,
föreligger i regel en förvärvskälla, såsom exempelvis om en författare
jämväl sysslar med målning eller bildhuggeri eller om en hantverkare är
både snickare och smed.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

r Har rörelse drivits1 med användande av i företaget nedlagt nämnvärt
kapital eller avlönad arbetskraft, kan ej sällan uppstå spörsmål, om olika
slag av förvärvsverksamhet, som därvid utövats, äro att anse som en och
samma förvärvskälla eller som skilda förvärvskällor. Äro de särskilda slagen
av förvärvsverksamhet till arten helt olika och utan något egentligt inre
sammanhang, såsom om någon drivit både diversehandel och rederirörelse
eller både bagerirörelse och mekanisk verkstad, äro dessa att anse som
särskilda förvärvskällor. Verksamhetens särskilda grenar framträda här
såsom ekonomiskt sett särskilta företag, oavsett att företagaren eller hans
representant naturligtvis har överinseendet och ledningen av det hela. Om
bokföringen är gemensam eller icke är av underordnad betydelse.

Annorlunda ligger saken, om de olika förvärvsgrenarna framträda såsom
ett enhetligt företag, däri den ena rörelsegrenen är beroende av eller understöder
den andra (integration). Ett dylikt inre sammanhang framträder i
allmänhet däri, att ej allenast driftledningen är gemensam utan även gemensamhet
i verksamhetsart och i driftkostnader är förhanden. Gemensamhet i
verksamhetsart föreligger, då verksamheten är av fullt likartad beskaffenhet
eller då det är vanligt, att de olika slag av verksamhet, som i det särskilda
fallet föreligga, drivas tillsammans. Gemensamhet i driftkostnader är förhanden,
då sådana utgifter, som omedelbart avse själva driften, de egentliga
driftutgifterna, äro med varandra så förbundna, att en uppdelning av dem
på de olika rörelsegrenarna praktiskt taget icke låter sig tillförlitligen utföras.
Härvid är emellertid icke att räkna med kontorskostnader och andra
dylika kostnader, vilka, utan att i stort sett missvisande resultat uppkommer,
kunna fördelas å de olika verksamhetsslagen efter omsättningens eller bruttoavkastningens
storlek eller dyl.

I fråga om enhetliga företag är förvärvsverksamheten i sin helhet att
anse som en förvärvskälla. Sålunda utgöra exempelvis flera diversehandelsaffärer
i en innehavares hand en förvärvskälla, därest driftledningen
är gemensam. Likaledes utgöra de olika formerna av järnförädlingsrörelse
i samme innehavares hand under nyss angiven förutsättning en förvärvskälla.
Detsamma gäller om träförädlingsrörelse och vad därtill hörer. Om
någon vid sidan av en av honom såsom huvudnäring bedriven verksamhet
tillvaratager och förädlar biprodukter från denna verksamhet, föreligger
allenast en förvärvskälla.

4. För försäkringsanstalt skall livförsäkringsrörelse anses utgöra en förvärvskälla
samt sjuk-, olycksfalls- och skadeförsäkringsrörelse tillsammans
bilda en förvärvskälla (jfr punkt 1 av anvisningarna till 30 §).

till 19 §.

Fattigunderstöd, begravningshjälp, natura- och andra förmåner, som utgått
till värnpliktig i och för värnpliktstjänstgöringen, underhåll, som lämnats
fånge eller patient å hospital, m. m. dyl. är icke att hänföra till skatte -

52 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

pliktig inkomst. Detsamma gäller i fråga om till andra föreningar än
bostadsföreningar influtna medlemsavgifter (jfr 24 § sista stycket).

till 20 §.

1. Till skattskyldigs levnadskostnader, för vilka avdrag enligt denna
paragraf ej medgives, räknas bland annat premier för egna personliga för*
säkringar och avgifter till kassor, föreningar och andra sammanslutningar,
i vilka den skattskyldige är medlem. Att i vissa speciella fall avdrag dock
får göras för dylika premier och avgifter, framgår av stadgandena i 25, 33
och 46 §§.

2. Såsom allmänna skatter räknas allmänna utskylder till staten samt till
landsting, kommun, församling, skoldistrikt, fattigvårdssamhälle, som avses
i 6 § lag om fattigvården, tingslag, väghållningsdistrikt och municipalsamhälle.
Såsom allmän skatt räknas däremot icke skogsaccis.

3. Angående vad som är att hänföra till kapitalförlust i rörelse hänvisas
till anvisningarna till 29 § punkt 8. Vad där stadgats angående sådan förlust
i rörelse skall äga motsvarande tillämpning även för andra förvärvskällor.

till 21 $.

1. Till bostad hänföres ej allenast vad den skattskyldige för sådant
ändamål tillgodogjort sig för sin, sin familjs och sina personliga tjänares
räkning utan även vad av honom använts för ändamål, som närmast avser
egen bekvämlighet och trevnad, såsom gästrum, lusthus, badhus, stall och
bilgarage för personligt behov, jaktstuga m. m. dyl.

Ärliga värdet av bostad, som upplåtits till i fastighetens drift anställd
personal, upptages icke såsom ägares eller brukares inkomst av fastigheten
och får förty ej heller avdragas såsom driftkostnad.

2. Till jordbruk hänföres åkerbruk och ängsskötsel, även då sådant
bedrives för industriellt behov, så ock i samband därmed bedriven husdjursskötsel,
varunder inbegripes utnyttjande av bete å såväl skogsmark som
annan mark. Trädgårdsskötsel, därunder inbegripen växtodling under glas,
räknas till jordbruk, då den drives tillsammans med annat jordbruk.

Såsom binäring till jordbruk är att anse sådan i sammanhang med jordbruk
bedriven förvärvsverksamhet, som avser att med utnyttjande av fastighetens
alster eller naturtillgångar, av vid jordbruket anställd arbetskraft
eller av därför avsedda inventarier utvinna en biförtjänst. I enlighet härmed
räknas såsom binäring till jordbruk mejerihantering och kvarndrift för
förädling av väsentligen det egna jordbrukets produkter, kalkbränning, tegeltillverkning
o. dyl., som huvudsakligen drives för eget behov och med fastighetens
ordinarie arbetskraft. Hit räknas ock under ovan angiven förut*

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

sättning bi- och fjäderfäskötsel, jakt, fiske, hemslöjd, verkställande av körslor
mot lega, uthyrning av dragare, maskiner och redskap, hemslakt m. m.
dyl. Drives åter sådan verksamhet i större omfattning såsom mera fristående
företag och med särskilda därför avsedda byggnader eller inrättningar,
särskilda maskiner eller inventarier och i huvudsak särskild arbetspersonal,
är verksamheten att hänföra till rörelse. I enlighet härmed äro icke att
hänföra till jordbrukets binäringar sådana företag som kvarndrift för förmalning
huvudsakligen av inköpt eller annan tillhörig spannmål, brännerihantering,
kalkbränning eller tegeltillverkning huvudsakligen för avsalu
m. m. dyl.

Skogsbruk, varmed avses fastighets utnyttjande för skogshantering å egen
eller arrenderad mark, anses som ett särskilt sätt att utnyttja fastigheten
och räknas förty icke såsom binäring till jordbruk.

Under skogsbruk inbegripes skogsavverkning på grund av avverkningsrätt,
som skattskyldig vid avyttring av fastighet förbehållit sig å den avyttrade
fastigheten, men däremot icke skogsavverkning å annans mark på
grund av särskild upplåtelse av avverkningsrätt; dylik verksamhet är att hänföra
till rörelse.

Har den, som idkat skogsbruk, tillika drivit virkesförädling eller utvinning
av biprodukter av skogsbruket såsom tjära o. dyl., anses denna verksamhet
som skogsbruk, där den varit av mindre omfattning eller väsentligen
avsett husbehov, men som särskild rörelse, om den varit av större
omfattning, t. ex. i fasta kolugnar, i fasta tjärugnar eller dyl. och huvudsakligen
avsett framställning av produkter till avsalu.

3. Såsom intäkt av jordbruk med binäringar skall upptagas, bland
annat, intäkt genom löpande försäljning (ej realisation) av levande eller döda
inventarier. Härvid är att märka, att detta stadgande avser allenast den
normala omsättningen i levande och döda inventarier. Om uppsättningen
av kreatur, redskap m. m. å en fastighet av en eller annan anledning helt
eller till väsentligaste delen realiseras, t. ex. vid avflyttning från fastigheten,
så föreligger en kapitalomsättning eller eljest ett sådant förhållande,
att vad som influtit vid realisationen icke skall upptagas såsom intäkt av
fastigheten. Huruvida vinst, som härvid till äventyrs uppkommit, är att
räkna till skattepliktig intäkt, bedömes efter stadgandena i 35

4. Har den skattskyldige i någon av honom driven rörelse använt produkter
från egen eller av honom brukad fastighet, skall värdet av produkterna
räknas som intäkt av jordbruk, jordbrukets binäringar eller skogsbruk,
men får samma värde avräknas som omkostnad i rörelsen (jfr punkt
2 av anvisningarna till 29 §). 5 *

5. Till intäkt av jordbruksfastighet räknas jämväl vad som influtit på

grund av upplåten nyttjanderätt till fastigheten eller del därav, såsom

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

arrende, avgäld för lägenhet, som är avsöndrad från fastigheten, eller för
servitut, som vilar å fastigheten, m. m. dyl. Hör till fastigheten rätt att
på visst sätt utnyttja någon annan fastighet såsom till skogsfång, mulbete
eller dyl., skall givetvis även vad som därigenom kommer fastighetens
innehavare tillgodo räknas som intäkt av fastigheten. I fråga om för gemensamt
behov avsatta s. k. besparingsskogar, häradsallmänningar och andra
likartade samfälligheter, som förvaltas självständigt för delägarnas gemensamma
räkning, skall som samfällighetens inkomst räknas även vad som in
natura utdelats till innehavarna av de fastigheter, som hava del i samfälligheten.
Då inkomsten således beskattas hos samfälligheten (jfr 53 § e),
följer härav, att innehavare av fastighet, som har del i samfällighet av
ovannämnda art, icke är skyldig att som intäkt av sin fastighet upptaga
vad han uppburit såsom utdelning från samfälligheten, vare sig utdelningen
utgått in natura eller i penningar.

6. Såsom intäkt av jordbruksfastighet skall upptagas utdelning, som skattskyldig
från aktiebolag eller ekonomisk förening uppburit i förhållande till
gjorda inköp (rabatt) eller i förhållande till gjorda försäljningar (pristillägg),
därest kostnaden för inköpet varit av7 beskaffenhet att få avdragas från intäkt
av jordbruksfastighet eller den uppburna köpeskillingen skolat upptagas
såsom intäkt av jordbruksfastighet.

7. Till intäkt av jordbruksfastighet räknas ersättning på grund av försäkring
mot utebliven dylik intäkt liksom ock ersättning på grund av försäkring
av fast eller lös egendom, om och i den mån köpeskilling, som
skulle hava influtit, därest egendomen i stället försålts, bort hänföras till
intäkt av jordbruksfastighet. 8

8. Enligt 7 § skall frälseränta taxeras såsom »annan fastighet». Frälseräntetagare
har således att uppgiva influten frälseränta icke såsom inkomst
av jordbruksfastighet, även om frälseräntan utgår från sådan fastighet, utan
som inkomst av annan fastighet.

till 22 §.

1. Såsom driftkostnad får icke avföras kostnad för anskaffande av sådana
nya inventarier, till vilka motsvarighet förut icke funnits å fastigheten.
Om alltså en lantbrukare inköper lokomobil, traktor, elektrisk motor
eller andra maskiner av annan art än dem han förut haft eller till
följd av brukningssättets omläggning inköper ökat antal kreatur m. m. dyl.,
så är detta att hänföra till nyuppsättning, därför kostnaden ej får avräknas
som driftkostnad. Ersättes förbrukad äldre maskin med ny av annan och
dyrbarare konstruktion, må såsom driftkostnad ej upptagas större belopp än
som skulle belöpa å en den förbrukade maskinen motsvarande ny sådan.

Värdet av fastighetens egna jordbruksprodukter, som användas för fastig -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

hetens fortsatta drift, såsom spannmål till utsäde, foder, gödsel m. m., får
ej avföras som driftkostnad men skall ej heller upptagas som intäkt (jfr
21 § b). Endast kostnaden för inköpta dylika förnödenheter är att räkna
som driftkostnad.

2. Avdrag medgives för sådan värdeminskning å till jordbruket eller
till dess binäringar eller till skogsbruket hörande byggnader, som dessa
även med normalt underhåll och aktsam vård äro underkastade. Avdraget
bör bestämmas till viss procent av byggnadens skäliga värde, olika allt efter
den tid en byggnad av ifrågavarande art anses kunna för sitt ändamål utnyttjas.
Vid bestämmande av denna tid skall vederbörlig hänsyn tagas
exempelvis därtill, att en av arrendator uppförd byggnad enligt arrendeavtalet
icke skall vid arrenderättens upphörande lösas av jordägaren (jfr
punkt 3 av anvisningarna till 29 §).

Vid bestämmande av byggnaders skäliga värde skall iakttagas, att värdet
icke får sättas högre än vad som av det för fastigheten i dess helhet under
beskattningsåret gällande taxeringsvärde kan anses belöpa å byggnaderna,
och får byggnadernas värde icke sättas högre än hälften av förenämnda
taxeringsvärde, där icke i enstaka fall särskilda omständigheter kunna föranleda
annat.

3. Såsom speciella skatter eller avgifter till det allmänna må nämnas
skogsaccis och skogsvårdsavgift. Allmänna skatter till stat och kommun
få icke avdragas (se 20 §). 4

4. Med skogs för ägaren gällande ingångsvärde förstås det värde, varmed
växande skog kan anses hava ingått i fastighetens värde vid den tidpunkt,
då ägaren förvärvade fastigheten. Såsom fastighetens värde är att
anse vid köp den för fastigheten erlagda köpeskillingen och vid annat förvärv
det belopp, efter vilket stämpelplikten med avseende å fastighetsförvärvet
beräknats. Har förvärv av fastigheten annorledes än genom köp
skett före denna lags ikraftträdande, skall dock, om det kan visas, att det
belopp, efter vilket stämpelplikten beräknats, i vad det belöpt å den växande
skogen, understigit allmänna saluvärdet å denna, såsom skogens ingångsvärde
i stället anses det belopp, som visas hava utgjort skogens verkliga värde vid tiden
för fastighetens förvärvande. Minskning av ingående virkeskapital skall anses
vara för handen, då ur skogen uttagits kvantitativt eller kvalitativt mera,
än- som motsvarar tillväxten under den tid, som förflutit sedan ägaren
förvärvade densamma. Minskning av ingående virkeskapital skall värdesättas
efter de enhetspris, som kommit till användning vid beräkning av
ingångsvärdet. Skattskyldig, som vill åtnjuta avdrag för minskning av
ingående virkeskapital, har att uppgiva den vid skogens avverkning eller
försäljning influtna intäkten och därjämte förebringa utredning för be -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

dömande av skogens ingångsvärde samt av den minskning eller försämring
som virkeskapitalet därefter undergått.

Om minskningen i ingående virkeskapitalet, värderad enligt ovan angivna
grunder, uppgår till högre belopp, än som vid försäljningen influtit, och
förlust alltså uppstår, får denna förlust avdragas i vanlig ordning.

Har avdrag för minskning av ingående virkeskapital medgivits, anses
skogens för ägaren gällande ingångsvärde hava i motsvarande mån nedgått,
och skall alltså, därest ytterligare avverkning eller försäljning därefter sker,
såsom ingångsvärde räknas det sålunda nedsatta värdet.

Exempel: I. A. försäljer från sin fastighet skog på rot för en köpeskilling
av 20,000 kronor. Vid taxering påföljande år visar han, att skogsvärdet
å egendomen, som han genom arv erhållit, vid tillträdet var enligt då gällande
fastighetstaxering upptaget till 44,400 kronor efter en skogsareal av 300
hektar med bonitet 3, rotvärde 6 kronor per kubikmeter och relativ skogstillgång
0.8. Vidare gör han trovärdigt, att genom avverkningar efter tillträdet
år för år ungefärligen uttagits skogens årliga tillväxt, vadan den
nu gjorda försäljningen, beräknad till 3,000 kubikmeter, motsvarande 10
kubikmeter per hektar, är att anse som minskning av ingående virkeskapitalet.
Då denna minskning kan anses utgöra 10 procent av den
för egendomen normala skogstillgången måste skogens ingångsvärde anses
minskat i motsvarande grad, d. v. s. med 10 procent av normal skogstill gång

eller med =12.5 procent av den vid tillträdet befintliga skogstillgån U.

gen, vilket i penningar utföres med 5,550 kronor. A. bör sålunda taxeras
för inkomst av endast 20,000 — 5,550 = 14,450 kronor.

II. B. avverkar och förädlar skog från sin fastighet till ett beräknat
värde i oförädlat skick av 75,000 kronor. Vid påföljande års taxering gör
han genom köpehandling för fastigheten eller på annat sätt trovärdigt, att
av köpeskillingen för fastigheten, utgörande 500,000 kronor, ett belopp av
300,000 kronor belöpt å den växande skogen och alltså utgör dennas ingångsvärde.
Likaledes göres trovärdigt, att utöver den sedan köpet upplupna
och tidigare icke uttagna tillväxten nu avverkats en virkeskvantitet,
utgörande en femtedel av det ingående virkeskapitalet. Avdrag får alltså
ske med en femtedel av 300,000 kronor eller 60,000 kronor.

III. C. har försålt avverkningsrätt till all skog å sin fastighet med undantag
för nödigt husbehovsvirke mot en köpeskilling av 15,000 kronor.
Vid nästa års taxering gör han trovärdigt, att av den vid förvärvet av
fastigheten erlagda köpeskillingen å den växande skogen belöpt 12,000 kronor,
vilket belopp sålunda är att anse som skogens ingångsvärde. Ytterligare
gör han trovärdigt, att den från försäljning undantagna virkestillgången,
värdesatt efter samma enhetspris för skilda sortiment, som skäligen kunna
anses ha varit bestämmande för ingångsvärdet, kan anses hava ett värde
av 3,000 kronor. Skillnaden mellan ingångsvärdet 12,000 kronor och den
undantagna skogens värde 3,000 kronor eller 9,000 kronor är sålunda att

Kungl. Maj:ts ‘proposition Nr 102.

anse som minskning i virkeskapital, vadan inkomsten upptages till endast
15,000 — 9,000 = 6,000 kronor.

5. I avseende å hemmavarande barn gäller, att barn, som uppnått 16 år
och deltagit i arbetet å fastigheten, anses tillhöra arbetspersonalen. Barnet
taxeras alltså självt för den inkomst, det kan hava haft i avlöning och naturaförmåner
eller eljest, varemot föräldrarna få gorå avdrag såsom för annan
arbetshjälp. För hemmavarande barn under 16 år får däremot intet avdrag
göras, även om barnet deltagit i arbetet (se 20 §), varav följer, att lön
och underhåll åt barnet ej heller skall upptagas såsom inkomst för barnet.
Den lindring i föräldrarnas skattskyldighet, som medgives för sådant barn,
regleras genom ortsavdragen (se 48 §).

Åldersfrågan bestämmes efter förhållandet vid taxeringsårets ingång (se
65 $.)

6. Till avdragsgill underhållskostnad räknas, bland annat, även kostnad
för iståndsättande eller omläggning av förut anlagd täckdickning, varemot
avdrag icke får ske för nyanläggning av täckdikning.

till 24 $.

1. Har annan fastighet helt eller delvis varit använd i ägarens egen rörelse,
kommer hyresvärdet för vad som använts i rörelsen, vilket värde ej
får avdragas såsom omkostnad (jfr punkt 1 av anvisningarna till 29 §), att
ingå i den allmänna inkomstberäkningen för rörelsen och att sålunda beskattas
i sammanhang med den totala inkomsten därav.

Har idkare av rörelse i honom tillhörig fastighet upplåtit bostad för den
i rörelsen anställda arbetspersonalen i denna deras egenskap, skola dessa bostadslägenheter
anses vara använda i rörelsen, och det är härvid utan betydelse,
huruvida upplåtelsen skett mot särskild hyresersättning eller personalen
tillförsäkrats fri bostad. Om däremot ägaren av ett hyreshus tillfälligtvis
uthyr en lägenhet i huset till en i hans rörelse anställd arbetare, skall
icke i följd härav denna lägenhet anses använd i rörelsen.

2. Såsom av näst sista stycket i 24 § framgår, skall avkastning av plantering
eller trädgårdsland, som är att anse endast såsom tillbehör till bostadslägenhet,
icke särskilt redovisas, och får å andra sidan enligt 25 § underhållskostnaden
ej avdragas. Värdet av förmånen att få disponera planteringen
eller trädgårdslandet skall tagas i beräkning vid bestämmande av bostadsvärdet.

3. Med bostadsförening och bostadsaktiebolag förstås ekonomisk förening
och aktiebolag, som har till uteslutande eller huvudsakligt ändamål att bereda
sina medlemmar eller delägare bostäder.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Såsom intäkt för bostadsförening eller bostadsaktiebolag samt såsom utgift
för medlem eller delägare skall icke räknas medlems ursprungliga andel
i föreningen eller av delägare gjord inbetalning på aktie, men däremot
andra inbetalningar även till den del de äro avsedda till avbetalning av
föreningens eller bolagets skulder eller i annan form utgöra kapitalinsats.

4. Till intäkt av annan fastighet är att hänföra ersättning på grund av
försäkring mot utebliven inkomst av annan fastighet liksom ock ersättning
på grund av försäkring av fast eller lös egendom, om och i den mån köpeskilling,
som skulle hava influtit, därest egendomen istället försålts, bort
hänföras till intäkt av annan fastighet.

till 25 §.

1. Avdrag för värdeminskning å byggnad skall bestämmas på sätt i punkt
2 första stycket av anvisningarna till 22 § är sagt. Såsom byggnads värde
skall anses taxeringsvärdet (byggnadsvärdet) under beskattningsåret.

2. Avdrag för värdeminskning å inventarier får ske på sätt och i den
ordning, som gäller för avdrag för värdeminskning å inventarier i rörelse
(se punkt 4 av anvisningarna till 29 §).

3. Att medlem av bostadsförening icke äger åtnjuta avdrag för ursprungligen
inbetald andel och ej heller delägare i bostadsaktiebolag för vad av
honom inbetalts för aktie framgår av punkt 3 av anvisningarna till 24 §.

till 27 §.

I punkt 2 av anvisningarna till 21 § har påpekats, att en förvärvsverksamhet,
som utövas vid sidan av jordbruk, i vissa fall är att anse som en jordbrukets
binäring, eventuellt som skogsbruk, men i andra fall bör räknas som
särskild rörelse, och att det senare i allmänhet är fallet, då förvärvsverksamheten
är av större omfattning och framstår såsom ett mera självständigt,
från jordbruket eller skogsbruket relativt fristående företag. Vad särskilt
angår försäljning av jordbrukets eller dess binäringars produkter, är den i
regel att räkna som tillhörande jordbruket men kan någon gång få karaktären
av rörelse. Detta senare är fallet, då försäljningen idkas från handelsbod
eller annat stadigvarande försäljningsställe utom fastighetens område.

till 28 §.

1. Till intäkt av rörelse hänföras samtliga intäkter i penningar eller
varor, som influtit i rörelsen. Detta innebär, att intäkten skall vara av
sådan beskaffenhet, att den normalt är att räkna med och ingår såsom
ett led i den förvärvsverksamhet, varom fråga är. Hit räknas alltså inflytande
betalning för varor eller produkter, som den skattskyldige för i
handel eller tillverkar, och gäller detta även för det fall, att rörelseidkaren

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

vid överlåtelse av rörelsen till annan låter i överlåtelsen ingå befintliga varor
eller produkter. Denna överlåtelse utgör då så att säga den sista affärshändelsen
i hans rörelse. Däremot räknas icke hit sådan intäkt, som till
den skattskyldige kan inflyta vid sidan av rörelsen eller utanför vad som
normalt är att anse såsom driftinkomst, såsom exempelvis vid avyttring av
personlig lösegendom eller vid realisation av tillgångar till stadigvarande
bruk i rörelsen eller vid avyttring av rörelsen själv. Den intäkt, som
erhålles genom en dylik, oberoende av rörelsen verkställd avyttring, skall
tagas i betraktande vid inkomstberäkningen för förvärvskällan tillfällig förvärvsverksamhet
och bedömas efter de för denna förvärvskälla stadgade
grunder.

I enlighet härmed skall alltså ett bolag, som har till ändamål att driva
jordstyckning, som intäkt av rörelsen upptaga vad som influtit vid försäljning
av en fastighetslott, varefter frågan om och i vad mån denna intäkt
blir beskattningsbar kommer att bero på resultatet av bolagets verksamhet.
Om ett industribolag avyttrar någon för bolagets industriella verksamhet
avsedd fastighet, upptages vad som därvid influtit icke såsom intäkt av rörelsen,
men skall, därest vinst å sådan avyttring uppkommit och de i 35 §>
angivna förutsättningarna föreligga, vinsten upptagas såsom intäkt av tillfällig
förvärvsverksamhet. Ett rederi, som har till uppgift icke blott att
driva rederirörelse i egentlig mening, d. v. s. idka sjöfart med egna eller
förhyrda fartyg, utan därjämte att yrkesmässigt köpa och sälja, d. v. s.
driva handel med fartyg, har att såsom intäkt i sin rörelse upptaga vad
som influtit vid försäljning av något bolagets fartyg. Om ägaren av ett
skeppsvarv, i avbidan på därstädes byggda fartygs försäljning, för egen räkning
driver sjöfart med samma fartyg, skall likaledes intäkt genom avyttring
av sådant fartyg räknas som intäkt i varvsrörelsen. Men om ett rederi
icke har till uppgift att vid sidan av sin rederirörelse driva handel med
fartyg och icke heller driver sådan handelsrörelse, så skall vad som. influtit
vid avyttring av något bolagets fartyg icke räknas som intäkt i rederirörelsen,
utan skall, där vinst å sådan avyttring uppkommit och de i 35 §
angivna förutsättningarna föreligga, vinsten hänföras till intäkt av tillfällig
förvärvsverksamhet. Enbart den omständigheten, att försäljning av fartyg
understundom förekommer inom en rederirörelse, utgör ej tillräcklig anledning
att antaga, att rederiet driver handel med fartyg.

2. Ränteintäkt samt utdelning å aktier, banklotter, komma nditlotter och
andelar i ekonomiska föreningar är i allmänhet att räkna som intäkt av
förvärvskällan kapital.

Understundom skall dock ränteintäkt hänföras till intäkt av rörelse, nämligen
då det kapital, varav intäkten flutit, är att anse som tillhörande rörelsen.
Detta kan vara fallet, även om kapitalet icke för tillfället användes i
rörelsen, så snart det blott står till disposition för dylik användning. Kapital,
som icke är avsett att tagas i bruk för rörelsen utan hållas därifrån avskilt,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

är däremot icke att anse såsom tillhörande rörelsen. I följd härav får i
regel ränteintäkt, som uppbäres av aktiebolag och andra juridiska personer,
som driva rörelse, anses utgöra intäkt av rörelse.

I hank-, emissions- och annan penningrörelse ävensom försäkringsrörelse
är utdelning å aktier, hanklotter, kommanditlotter och andelar i ekonomiska
föreningar att räkna som intäkt i rörelsen.

3. Har innehavare av rörelse upplåtit driften därav till annan mot årligt
arrende eller eljest på villkor, som innebära, att den förre fortfarande kvarstått
som ägare av rörelsen, skall även sådan ersättning för upplåtelsen anses
såsom intäkt av rörelse.

4. Har skattskyldig från aktiebolag eller ekonomisk förening uppburit
utdelning i förhållande till gjorda inköp (rabatt) eller i förhållande till
gjorda försäljningar (pristillägg), skall rabatten eller pristillägget upptaga^
såsom intäkt av rörelse, därest kostnaden för inköpet fått avdragas från intäkt
av rörelse eller den uppburna köpeskillingen skolat upptagas såsom intäkt
av rörelse.

5. Såsom intäkt av rörelse skall upptagas ersättning på grund av försäkring
mot utebliven dylik intäkt liksom ock ersättning på grund av försäkring
av fast eller lös egendom, om och i den mån köpeskilling, som skulle
hava influtit, därest egendomen i stället försålts, bort hänföras till intäkt
av rörelse.

I vissa fall kan jämväl kapital, som uppburits på grund av personförsäkring,
utgöra intäkt av rörelse, så t. ex. om ett aktiebolag tagit en försäkring
på sin verkställande direktörs eller en hos bolaget anställd uppfinnares
liv för att därigenom skydda sig mot den minskning i inkomst, som den
försäkrades frånfälle förväntas medföra för bolaget.

6. Har i utlandet bedriven rörelse utgjort allenast en gren (filial) av en
rörelse inom riket, upptagas av rörelsen i dess helhet härflutna intäkter
såsom intäkt av rörelse (jfr punkt 3 av anvisningarna till 38 §).

till 29 §.

1. Har annan fastighet helt eller delvis använts i ägarens egen rörelse,
får hyresvärdet av vad så använts icke avdragas såsom omkostnad i rörelsen.
Detta hyresvärde har nämligen icke upptagits såsom inkomst av annan
fastighet (jfr punkt 1 av anvisningarna till 24 §). Avkastningen av fastigheten
kommer i stället till synes som en del av rörelseinkomsten.

2. Har den skattskyldige i rörelse, som av honom utövats, för förädling
eller förbrukning tillgodogjort sig produkter från eget jordbruk eller någon
dess binäring eller från eget skogsbruk eller råämnen från egen eller av

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 61

honom brukad, i rörelsen ej använd fastighet, skall, såsom av 21 och 24 §§
framgår, värdet av sådana produkter eller råämnen upptagas såsom intäkt
av fastigheten. Samma värde får därför avföras såsom omkostnad i rörelsen.
Detsamma gäller, om han i rörelsen tillgodogjort sig produkter av annan rörelse,
som han utövat och som, efter ty i 18 § sägs, är att anse som särskild
förvärvskälla.

3. Avdrag medgives ock för den värdeminskning, som byggnad, vilken
är avsedd för användning i ägarens rörelse, är underkastad. Avdraget bör
bestämmas till viss procent av byggnadens värde, olika allt efter den tid
byggnaden anses kunna för sitt ändamål utnyttjas. Vid bestämmande av
denna tid har man att taga hänsyn jämväl till sådana omständigheter som
att den rörelse, för vilken byggnaden är avsedd, kan antagas komma att
fortsätta blott ett jämförelsevis litet antal år, såsom då fråga är om byggnad
för utnyttjande av en begränsad malmfyndighet, eller att å annans grund
belägen byggnad, som användes i rörelse, vid nyttjanderättens upphörande
icke skall av jordägaren lösas.

I fråga om rent tillfälliga byggnader, som användas blott ett fåtal år,
exempelvis baracker vid ett järnvägs- eller dammbygge, får avdrag ske för
den verkliga kostnaden sålunda, att den antingen i sin helhet avdrages det
år, då utgiften ägt rum, eller fördelas på de år, under vilka byggnaden
användes.

4. Såsom driftkostnad får under anskaffningsåret avdragas hela kostnaden
för anskaffande av redskap och andra inventarier, som äro underkastade
hastig förbrukning eller förslitning, vilket i regel kan anses vara fallet, när
de beräknas hava kortare varaktighetstid än fem år.

I fråga om maskiner och andra för stadigvarande bruk avsedda inventarier,
vilka hava längre varaktighet, får däremot avdrag för anskaffningskostnaden
ske i form av avdrag för värdeminskning. Avdraget, vilket avser
värdeminskning genom slitning och därmed jämförlig orsak, skall fördelas
på flera år med vissa efter tillgångens varaktighet så avpassade belopp,
att anskaffningskostnaden för en tillgång kan till fullo avdragas under den
tidrymd, densamma är för sitt ändamål ekonomiskt användbar, och bör det
årliga avdraget i regel bestämmas till viss bråkdel av anskaffningskostnaden,
dock att, där detta på grund av bristande utredning icke kan ske, avdrag
får ske med viss procent å bokförda värdet eller efter annan grund, som
kan finnas skälig. Blir en tillgång av förevarande slag, innan kostnaden
för dess anskaffande fått i sin helhet avdragas, utsliten eller föråldrad, så
att dess fortsatta användande i driften icke är ekonomiskt lämpligt, får avdrag
äga rum för den ännu icke avdragna anskaffningskostnaden, i den mån
denna återstående anskaffningskostnad överstiger vad som influtit vid försäljning
av den utrangerade tillgången.

62 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

5. Avdrag får jämväl ske för värdeminskning, som patenträtt och likL
nande tidsbegränsad rättighet, vilken rörelseidkare förvärvat för utnyttjande
vid en av honom driven tillverkning, undergått på grund av minskning av
giltighetstiden, och skall avdraget fördelas på giltighetstiden, så att under
densamma anskaffningskostnaden blir till fullo avdragen. Blir före giltighetstidens
utgång en tillgång av nu förevarande art värdelös på grund av nya
uppfinningar eller eljest förändrade förhållanden, får den resterande anskaffningskostnaden
omedelbart avdragas.

Är det åter fråga om patenträtt eller annan liknande rättighet, vilken
rörelseidkare tillgodogör sig genom att överlåta exploateringen därav till
annan, är rättigheten att anse såsom vara eller produkt och får behandlas
efter de för dylika tillgångar gällande regler.

Avdrag för värdeminskning å varumärke, firmanamn och andra liknande
rättigheter av good wills natur må medgivas blott i den mån deras värde
kan anses i verkligheten begränsat till viss tid.

6. För substansminskning vid tillgodogörande av naturtillgångar såsom
gruvor, stenbrott m. m. får avdrag ske i form av årlig avskrivning så avpassad,
att anskaffningskostnaden blir till fullo avdragen under den tid,
tillgången beräknas räcka. I anskaffningskostnaden inräknas icke blott vad
som erlagts vid inköp eller annat förvärv av fyndigheten utan jämväl de
kostnader, som nedlagts för fyndighetens exploaterande, såsom exempelvis
för upptagande av schakt vid gruva eller anläggning av utfartsvägar vid
stenbrott m. m. dyl., allt i den mån dessa kostnader icke fått avdragas såsom
kostnader i den löpande driften.

7. Såsom speciella för rörelse utgående skatter eller avgifter till det allmänna
må nämnas vissa tillverkningsskatter, stämpelavgifter, tull- och hamnumgälder,
skogsaccis, skogsvårdsavgift, nöjesskatt m. m. dyl. Däremot få
allmänna skatter till stat eller kommun icke avdragas (se 20 §).

8. I anslutning till vad som enligt anvisningarna till 28 § betecknats
såsom intäkt i rörelse, skall såsom driftförlust i denna förvärvskälla anses
uteblivandet av en intäkt, som normalt bort inflyta i rörelsen. Detta innebär,
att intäktens uteblivande skall vara av sådan beskaffenhet, att det i
den förvärvsverksamhet, varom fråga är, kan räknas med eventuellt uppkommande
förlust i stället för vinst, samt att förlusten alltså ingår såsom
ett led i förvärvsverksamheten. Hit räknas alltså exempelvis till följd av
köpares insolvens utebliven betalning för varor eller produkter, som den
skattskyldige fört i handel eller tillverkat, prisfall under inköps- eller tillverkningspris,
förstöring eller försämring av varulager, tillverkningar, lager
av råvaror och förbrukningsartiklar eller dyl., utebliven återbetalning av
lån, som skattskyldig i av honom driven penningrörelse utlämnat på förfalskade
lånehandlingar m. m. dyl. I dylika fall är skattskyldig berättigad

Kungl. Maj:ts -proposition Nr 102.

att i beskattningsavseende göra nödig nedskrivning å varulagrets värde
eller erforderlig avskrivning å utestående fordringar eller vidtaga därmed
jämförlig åtgärd för minskande av sin eljest skattepliktiga inkomst, häremot
räknas icke hit förlust, som skattskyldig kan hava lidit vid fä dan av
vad som normalt ingår såsom ett led i förvärvsverksamheten, såloues i regel
icke genom borgensförbindelse eller genom prisfall å eller förstöring genom
brand eller olyckshändelse av sådana tillgångar, som användas till stadigvarande
bruk i rörelsen. Den förlust, som föranledes av en dylik, oberoende av
rörelsen uppkommen skada, är att anse såsom kapitalförlust.

9. Angående hemmavarande barn, som användas i rörelse, gäller vad om
sådana är stadgat beträffande jordbruk (se 22 § och dithörande anvisningar
punkt 5).

10. Eu ekonomisk förening är i beskattningshänseende att anse såsom
kooperativ, därest den är öppen och i sina angelägenheter tillämpar lika rösträtt.
För att en förening skall anses vara öppen fordras icke blott att den enligt
sina stadgar är berättigad att när som helst antaga nya medlemmar, utan
också att den faktiskt visar sig villig att antaga till medlem var och en,
som är bosatt inom föreningens verksamhetsområde eller tillhör dess angivna
verksamhetskrets, förbinder sig att följa föreningens stadgar och beslut och
som därjämte skäligen kan antagas komma att som medlem bidraga till
förverkligandet av föreningens i stadgarna angivna syfte. Den omständigheten,
att styrelsen eller annat föreningsorgan äger rätt att pröva inträdesansökningarna
och avvisa sådana sökande, som icke besitta nu nämnda
kvalifikationer för medlemskap, betager icke föreningen dess egenskap av
öppen.

I det fall att en förening säljer till utomstående, kan den som regel icke
utan att förlora sin öppna karaktär vägra att mottaga som medlem någon,
som kan ådagalägga, att han plägar köpa förnödenheter genom föreningen.
Anser föreningens styrelse emellertid, att vederbörande köpare på grund avrent
personliga förhållanden icke kan beviljas medlemskap — i eu stor förening,
som säljer till utomstående, är det omöjligt att i varje fall inskränka
försäljningen till personer, som skulle vara önskvärda som medlemmar —
så bör föreningen för att anses såsom öppen hava skyldighet att i ekonomiskt
hänseende jämställa honom med medlem, det vill såga giva honom
samma återbäring på köpta varor, som medlem erhåller.

Kooperativa föreningars centralorganisationer äro att anse såsom öppna,
även om inträde beviljas blott sådana lokala föreningar, som fylla av centralorganisationen
uppställda krav på stadgar, skötsel och ekonomisk soliditet
och om endast ett enda företag inom varje område antages såsom medlem.
Vad angår kravet på lika rösträtt, så berövas en centralorganisation icke
dess kooperativa karaktär, om rösträtten bland dess förstahandsmedlemmar,
föreningarna, utövas efter föreningarnas medlemsantal.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

till 30

1. Beräkning av försäkringsrörelses överskott skall ske särskilt för å ena
sidan livförsäkringsrörelse, å andra sidan sjuk-, olycksfalls- och skadeförsäk
ringsrörelse. Försäkring, som meddelats i samband med huvudförsäkring,
räknas som tillhörande huvudförsäkringens art (t. ex. livränta, som meddelats
som ersättning vid olycksfallsförsäkring, räknas till olycksfallsförsäkring,
sjukförsäkring, som av livförsäkringsbolag meddelats i kombination med
livförsäkring, räknas till livförsäkring). Intäkter samt driftkostnader eller
andra avdrag, vilka icke kunna bokföringsmässigt fördelas på de båda arterna
av rörelse, skola fördelas på skäligt sätt.

Med försäkringsfond för egen räkning förstås försäkringsfond (premiereserv,
ersättningsreserv) enligt försäkringslagen, minskad med värdet av
återförsäkrares .ansvarighet. I ersättningsreserven inbegripes dock i fråga om
försäkringsanstalt, som driver sjöförsäkring, den förstärkning av försäkringsfonden,
som sådant bolag gör enligt bolagsordningen, och i fråga om bolag,
som driver livförsäkring, återköpsreserven.

Med premieinkomst, förvaltningskostnader m. m. för egen räkning förstås
bolagets premieinkomst, förvaltningskostnader m. m., minskade med återförsäkrares
andelar.

2. Vid beräkning av överskottet å sjuk-, olycksfalls- eller skadeförsäkringsrörelse
må från bruttointäkten avdrag göras förutom för driftkostnader,
som avses i 29 §, för avsättning till försäkringsfond för egen räkning, premieåterbäringsreserv
och i lag föreskriven säkerhetsfond ävensom, med nedan
angiven inskränkning, för ökning av utjämningsfonderna, i den mån denna
ökning icke överstiger vinsten å själva försäkringsrörelsen. Denna vinst
skall beräknas till ett belopp, som utgör skillnaden mellan

å ena sidan summan av följande inkomstposter, nämligen:

a) ingående försäkringsfond för egen räkning,

b) premieinkomst för egen räkning,

c) 4 procent ränta å post a);

å andra sidan summan av följande utgiftsposter, nämligen:

d) utbetalningar för egen räkning för försäkringsfall,

e) förvaltningskostnader för egen räkning,

f) utgående försäkringsfond för egen räkning.

Avdrag för ökning av utjämningsfonderna medgives icke i den mån
utjämningsfonderna genom ökningen komma att överskjuta ett belopp av
tjugu gånger den på året belöpande premieinkomsten för egen räkning för
brandförsäkring, ökat med två gånger den på året belöpande premieinkomsten
för egen räkning för annan försäkring.

Med utjämningsfond förstås här fond, som enligt bolagsordningen må användas
endast till att helt eller delvis täcka förlust å själva försäkringsrörelsen
samt efter sådan disposition kvarstående förlust å rörelsen i dess

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

helhet, i den mån den icke kan täckas av andra till framtida förfogande
avsatta medel. I fråga om ömsesidigt försäkringsbolag räknas som utjämningsfond
jämväl fond, som utöver försäkringsfond, premieåterbäringsreserv och
säkerhetsfond funnits före denna lags ikraftträdande och vilkens användning
enligt bolagsordningen icke begränsats på sätt nyss sagts; dock att vid tillämpning
av dessa anvisningar dylik fond icke må upptagas till högre belopp
vid årets slut än vid dess början. Som utjämningsfond skall ej anses
i lag föreskriven säkerhetsfond eller försäkringsaktiebolags reservfond.

Den på året belöpande premieinkomsten för egen räkning skall upptagas
till ett belopp, vilket beräknas som skillnaden mellan

å ena sidan

a) ingående premiereserven för egen räkning,

b) premieinkomsten för egen räkning,

c) 4 procent ränta å post a);

å andra sidan

d) utgående premiereserven för egen räkning.

Nedsättning av premieåterbäringsreserv och säkerhetsfond ävensom minskning
av utjämningsfonderna skall anses som intäkt. Utbetald premieåterbäring
får avdragas som utgift. Ändring av bolagsordningen, som innebär,
att bolaget får rätt att på annat sätt än ovan sagts disponera vid denna lags
ikraftträdande befintlig utjämningsfond, för vilken bestämmelser om inskränkt
dispositionsrätt funnits, eller utjämningsfond, som bildats efter lagens
ikraftträdande, skall räknas som minskning av fonden med hela det belopp,
vartill den uppgick före ändringen.

Avdrag må icke ske för avsättning till omedelbar eller framtida vinstutdelning
till försäkringstagare.

3. Vid beräkning av överskottet å livförsäkringsrörelse må från bruttointäkten
avdrag göras förutom för driftkostnader, som avses i 29 §, för avsättning
till försäkringsfond för egen räkning, premieåterbäringsreserv och
i lag föreskriven säkerhetsfond, ävensom för ökning av utjämningsreserverna
och livränteförsäkringsrörelsens garantifonder.

Med utjämningsreserv förstås här fond (såsom katastrofreserv, riskutjämningsfond
m. fl.), vilken enligt grunderna eller bolagsordningen må användas
endast till att helt eller delvis täcka förlust på dödlighet, sjuklighet och
invaliditet samt efter sådan disposition kvarstående förlust på rörelsen i dess
helhet, i den mån densamma icke kan täckas av andra till framtida förfogande
avsatta medel. Som utjämningsreserv skall ej anses i lag föreskriven säkerhetsfond
eller försäkringsaktiebolags reservfond.

Med garantifond för livränteförsäkringsrörelsen förstås här fond, som avsatts
av överskottet på denna rörelse och som enligt grunderna eller bolagsordningen
må användas endast till vinstutdelning å livränteförsäkringar eller
till att helt eller delvis täcka förlust inom denna rörelse på dödlighet, sjuklighet
och invaliditet samt efter sådan disposition kvarstående förlust på
Bihang Ull riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 87 höft. (Nr 1(12.) 5

66 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

rörelsen i dess helhet, som icke kan täckas av andra till framtida förfogande
avsatta medel.

Avdrag för ökning av utjämningsreserverna må icke ske i den mån desamma
genom ökningen komma att överskjuta två procent av sammanlagda
risksumman för kapitalförsäkring för dödsfall med avdrag av den del därav,
för vilken återförsäkrare svara.

Med risksumma för kapitalförsäkring för dödsfall förstås här det belopp,
som är att anse som utsatt för dödsrisk.

Nedsättning av premieåterbäringsreserv och säkerhetsfond ävensom minskning
av utjämningsreserverna och garantifonderna skall anses som intäkt.
Utbetald premieåterbäring och vinst å livränteförsäkring, vilken utbetalts ur
garantifond för dylik försäkring, få avdragas såsom utgift. Ändring av
grunder eller bolagsordning, som innebär, att bolaget får rätt att disponera utjämningsreserv
eller garantifond på annat sätt än ovan sagts, skall räknas
som minskning av dylik fond med hela det belopp, vartill den uppgick före
ändringen.

Avdrag må icke ske för annan avsättning till omedelbar eller framtida
vinstutdelning åt försäkringstagarna än avsättning till garantifond för livränteförsäkringsrörelse.

4. Vid beräkning av det räntebelopp, som jämte överskottet skall tagas
till beskattning, skall, där ej särskilda förhållanden påkalla annat, räntan
å premiereserven beräknas å medeltalet av dess belopp vid årets början och
slut efter den räntefot, som legat till grund för dess beräkning; i fråga om
rånte- och kapitalförsäkringsanstalt sättes räntan å premiereserven lika med
det belopp, vilket såsom ränta gottskrivits besparingsfonden, med avdrag av
den ränta, som under året utbetalts till besparingsfondens delägare.

Det belopp, som enligt denna punkt skall tagas till beskattning, må dock
aldrig överstiga vad av behållningen å bolagets hela verksamhet belöper på
livförsäkringsrörelsen, d. v. s. förutom överskottet å livförsäkringsrörelsen,
beräknat på sätt i punkt 3 sagts, dels de avsättningar till andra fonder
än försäkringsfonden, vilka fått avdragas vid överskottets beräkning, dels
ock de inkomstbelopp, vilka i beskattningsavseende äro att hänföra till annan
förvärvskälla än försäkringsrörelse; dock att i fråga om försäkringsanstalt,
som jämväl driver sjuk-, olycksfalls- eller skadeförsäkringsrörelse, sistnämnda
inkomstbelopp endast medräknas i den mån de i försäkringstekniskt
hänseende äro att hänföra till livförsäkringsverksamheten.

5. Vad här stadgats angående försäkringsrörelse, som drives av försäkringsanstalt,
skall äga tillämpning även beträffande sådan försäkringsrörelse, som
drives av understödsföreningar.

6. Vid uppskattning av utländsk försäkringsanstalts här i riket skattepliktiga
nettointäkt avses med premieinkomst bruttobeloppet av årets försäkringspremier,
d. v. s. utan avdrag för återförsäkringspremier.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

till 31 §.

1. Såsom periodiskt understöd betraktas vad som uppbäres från stiftelse,
om och i den mån det i de för stiftelsen gällande stadgar är föreskrivet,
att stiftelsens intäkter skola för all framtid eller viss tid tillfalla vissa
familjer eller bestämda personer. Såsom periodiskt understöd räknas däremot
exempelvis icke vad en skattskyldig i annat fall i penningar eller förmåner
uppbär av en from stiftelses inkomst.

2. Där upplåtelse att mot royalty använda en viss materiell tillgång, såsom
exempelvis en gruvfyndighet, eller att mot avgift utnyttja patent,
mönster eller dyl. (licens) ingår såsom ett led i yrkesmässig förvärvsverksamhet,
är royaltyn eller avgiften att anse som intäkt av rörelse. Så är
exempelvis fallet, då ett bolag, som äger en gruvfyndighet eller förvärvat
ett patent eller å sin experimentverkstad låtit utarbeta en uppfinning eller
ett mönster, sedermera tillgodogör sig rätten härtill genom att överlåta
exploateringen helt eller delvis åt annan eller andra. Vad som härför inflyter
är i bolagets hand intäkt av rörelse. Men om dylik upplåtelse annorledes
än i rörelse skett mot årlig eller eljest periodvis inflytande ersättning,
är med hänsyn till ersättningens mera konstanta beskaffenhet dylik inkomst
i beskattningshänseende likställd med intäkt av tjänst. En sådan icke yrkesmässig
upplåtelse av en rätt av ifrågavarande slag är ofta förhanden, då
ägaren eller uppfinnaren själv upplåter exploateringsrätten till annan.

Understundom kan royalty vara att hänföra till intäkt av fastighet, exempelvis
då stentäkt eller dylikt utarrenderas mot royalty.

till 32 §.

1. Vissa befattningshavare i statens tjänst äga att utöver de vanliga avlöningsförmånerna
åtnjuta särskild gottgörelse för tjänstgöring under mera
krävande eller besvärliga förhållanden. Hit är att räkna s. k. kallortstilllägg
för tjänstgöring i de nordligare delarna av riket, särskilda avlöningstillägg
till provinsialläkare i svårbesatta distrikt, ersättning till personal vid
armén och marinen under flygtjänstgöring och för dykeriarbete, sjötillägg
till beställningshavare vid flottan och kustartilleriet, lokomotivtjänstpenningar
vid järnvägarna, vinterdagavlöning till personal å fyrskepp eller å
lotsverkets ångfartyg. Dessa och andra sådana ersättningar äro att räkna
som avlöningsförmåner och såsom sådana att hänföra till intäkt av tjänst.

2. Till skattepliktig intäkt räknas jämväl beklädnadsförmån eller ersättning
därför samt premie till beställningshavare vid armén och marinen, som
i tjänsten iakttagit ekonomiskt gynnsam hushållning med materialier och
förbrukningsartiklar, ävensom vissa tjänstemän tillkommande åklagarandel
eller beslagspro vision. Felräkningspenningar äro likaledes att anse som intäkt
i tjänsten, men får å andra sidan avdrag ske för genom felräkning

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

liden förlust, även om denna överstiger det såsom felräkningspenningar uppburna
beloppet (se punkt 2 av anvisningarna till 33 §).

3. Såsom intäkt av tjänst skall upptagas, bland annat, hyresvärdet av bostad,
som kan vara åt den anställde upplåten. För den, som är anställd såsom
arbetare i jordbruk med binäringar eller i rörelse eller eljest lios annan
person och såsom löneförmån åtnjuter bostad, skall alltså värdet av denna
bostadsförmån medräknas vid löneförmånernas uppskattning (jfr punkt 1 av
anvisningarna till 21 §). Vidare skall såsom intäkt upptagas värdet av
andra utav den skattskyldige åtnjutna förmåner, därest han icke skulle varit
berättigad att åtnjuta avdrag för utgifterna för förmånernas förvärvande
för den händelse, att han själv förskaffat sig dem. Såsom intäkt skall således,
under nyss angivna förutsättning, upptagas exempelvis värdet av fri
kost och fria resor ävensom skatter, försäkringsavgifter o. dyl., som arbetsgivaren
betalat för den anställdes räkning.

Angående värdesättningen å bostadsförmån och andra naturaförmåner,
som kunna ingå i avlöningen, meddelas bestämmelser i 42 § och därtill hörande
anvisningar. Är bostad, som upplåtits till tjänstinnehavare, med hänsyn
till honom åliggande representationsskyldighet större än som skäligen
kan anses erforderligt för en person i motsvarande ställning men utan särskild,
med tjänsten förenad representationsskyldighet, skall såsom värde å
bostadsförmånen upptagas allenast vad som kan anses motsvara en bostad
av sistnämnda beskaffenhet. Motsvarande gäller, därest tjänstebostad av
annan anledning är större än som kan anses erforderligt för tjänstinnehavarens
och hans familjs behov. Har tjänstinnehavare fått utgiva ersättning
för bostadsförmån, skall givetvis bostadens uppskattade värde därmed
minskas.

4. I vissa tjänster är särskild ersättning anvisad för särskilda, med tjänsten
förenade kostnader, som av den skattskyldige måste bestridas. I fråga
om sådan ersättning skall i beskattningshänseende skillnad göras mellan
statlig tjänst och kommunal eller enskild tjänst. I förra fallet skall den
anvisade ersättningen icke upptagas som intäkt av tjänsten, liksom å andra
sidan de kostnader, som skola med ersättningen bestridas, ej få avföras såsom
utgift, även om ersättningen icke förslår till kostnadernas gäldande.
Vad nu sagts gäller för de fall, då den anvisade ersättningen är avsedd att
täcka utgifterna i fråga. Är ersättningen däremot endast avsedd att utgöra
ett mindre bidrag till kostnadernas bestridande, skall ersättningen i sin helhet
upptagas såsom intäkt, medan å andra sidan kostnaderna få avdragas
såsom utgift, även i den mån de överskjuta ersättningen.

I fråga om kommunal eller enskild tjänst skall den anvisade ersättningen
upptagas såsom intäkt, och de omkostnader, som skola därmed bestridas, avföras
såsom omkostnader i tjänsten eller uppdraget. Om därvid ersättningen
icke förslår till kostnadernas gäldande, får bristen avföras å intäkten av
tjänsten i övrigt.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

5. Med av staten anvisad resekostnads- och traktamentsersättning förstås
vad som enligt resereglementet med flera författningar eller särskilt av
Kungl. Maj:t eller vederbörande myndighet meddelat beslut utgår såsom
resekostnads- och traktamentsersättning för förrättning i statens ärenden å
annan ort än bostads- eller stationsorten. Härunder falla således sådana
ersättningar som mässpenningar och servisbidrag till beställningshavare
vid flottan och kustartilleriet, fast respenninganslag till vissa tjänstemän
vid domänverket, reseersättning eller resetraktamente samt härbärgesersättning
till den s. k. resande personalen vid statens järnvägar och postverket,
lotsar tillkommande s. k. hemvägsersättning o. dyl.

6. Till ersättning, som anvisats av staten till bestridande av viss med
tjänsten förenad kostnad och som följaktligen ej är underkastad skatteplikt,
räknas även den till tjänsteman vid förflyttning från eu tjänstgöringsort
till en annan utgående ersättning för flyttningskostnad samt för den
ökade utgift, som för honom må hava uppstått därigenom, att han måst
vidkännas kostnad för bostad å såväl den gamla som den nya tjänstgöringsorten.

Detsamma gäller i fråga om bidrag till representationskostnader, som är
vissa statens tjänstemän anslaget.

7. Understöd, som vid arbetskonflikt utgått till i konflikten indragen
arbetare från organisation, som han tillhört, är icke att hänföra till skattepliktig
intäkt.

8. Har delägare i vanligt handelsbolag, enkelt bolag eller rederi eller
solidarisk delägare i kommanditbolag åtnjutit inkomst från bolaget eller
rederiet i form av avlöning, hänföres sådan inkomst till intäkt icke av
tjänst utan av den förvärvskälla, varur bolagets eller rederiets inkomst
härflutit.

9. Med livsvariga livräntor avses sådana livräntor, som upphöra att utgå
först vid dödsfall eller, beträffande änka, vid dödsfall eller omgifte.

till 33 §.

1. Skattskyldig äger att från intäkten av sin tjänst avdraga avgifter,
som han på grund av tjänsten erlagt för egen pensionering, vare sig avgifterna
erlagts till arbetsgivaren, till särskild för ändamålet bildad kassa eller
till försäkringsanstalt. Likaledes får avdrag äga rum för avgifter, som på
grund av tjänsten erlagts för överlevelseränteförsäkring såsom änke- och
pupillförsäkring o. dyl. Angående skattskyldigs rätt till avdrag för avgifter,
som han annorledes än på grund av tjänst eller anställning erlagt för egen
pensionsförsäkring samt för änke- och pupillförsäkring, se 46 § 2 mom.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

2. Har skattskyldig, som i sin tjänst eller anställning omhänderhar
medel, för vilka han är redovisningsskyldig, blivit ålagd viss ersättningseller
återbetalningsskyldighet för dessa medel, äger han njuta avdrag för
den förlust, som han på grund därav lidit. Hit räknas exempelvis bankkassörs
ersättningsskyldighet för felräkning och redogörares återbetalningsskyldighet
för felaktigt utbetalta avlöningsbelopp. Avdrag är dock ej medgivet,
därest ersättnings- eller återbetalningsskyldigheten grundar sig på av
den skattskyldige begången förskingring eller annan kriminell handling.

3. Har skattskyldig i sin tjänst verkställt resor utom den vanliga verksamhetsorten,
äger skattskyldig rätt att åtnjuta avdrag icke blott för kostnaden
för själva resan utan jämväl för den ökning i levnadskostnaden, som
den skattskyldige kan hava fått vidkännas på den grund, att han vistats
utom sin vanliga verksamhetsort, såsom för hotellrum, ökad kostnad för
föda o. s. v. Därest av staten anvisats särskild ersättning för kostnaderna,
får avdrag dock icke äga rum (jfr punkt 4 av anvisningarna till 32 §).

Avdrag för ökade levnadskostnader är däremot icke medgivet enbart på
den grund, att den skattskyldige har sitt arbete på annan ort än den, där
han har sin bostad. Har den skattskyldige bosatt sig på annan ort än den,
där han har tjänst eller anställning, eller antagit arbete, som skall utföras
på annan ort än den, där han är bosatt, är avdrag i regel icke medgivet.
Avdrag medgives dock för det fall, att anställningen avser endast en kortare
tid eller skall bedrivas å flera olika platser eller det av annan anledning
icke skäligen kan ifrågasättas, att den skattskyldige skall avflytta till den
ort, där arbetet skall utföras.

4. Även för det fall, att skattskyldig enligt punkt 3 här ovan icke är
berättigad till avdrag för ökade levnadskostnader, äger han dock rätt avdraga
skälig kostnad för resor till och från arbetsplatsen, där denna varit
belägen på sådant avstånd från hans bostad, att han behövt anlita och även
anlitat särskilt fortskaffningsmedel.

till 34 §.

Då fastighet ej kan ingå i förvärvskällan tjänst, är något avdrag för inkomstbelopp,
som skall anses beskattat genom fastighetsskatt, icke medgivet.

till 35 §.

Har vid överlåtelse av rörelse avträdaren betingat sig ersättning för värde
av good wills natur, såsom firmanamn, tidnings titel, varumärke, utfästelse
att icke utöva viss verksamhet o. dyl., är sådan ersättning att anse som intäkt
av tillfällig förvärvsverksamhet, om och i den mån sådana förhållanden
föreligga, att ersättningen kan hänföras till realisationsvinst vid avyttring
av lös egendom (jfr punkt 1 av anvisningarna till 28 §).

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

till 36 §.

1. Vid beräkning av realisationsvinst upptages såsom intäkt vad som
erhållits för den avyttrade egendomen. Avdrag får ske för alla omkostnader
för förvärvet och avyttringen, således för erlagd köpeskilling, för vad
som nedlagts på förbättring av egendomen, för inköps- och försäljningsprovision,
för stämpelkostnader m. m. Har den skattskyldige tidigare fått
åtnjuta avdrag för värdeminskning av den avyttrade egendomen eller dyl.,
skall å andra sidan omkostnadsbeloppet minskas med detta avdrag. Vidare
får vid vinstberäkningen den skattskyldige åtnjuta avdrag för under beskattningsåret
utbetalade förvaltningskostnader och räntor, därest dessa ej
böra hänföras till annan förvärvskälla.

2. För att förlust å icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom
skall få avdragas erfordras, att förlusten under beskattningsåret uppkommit
genom avyttring av fast eller lös egendom, som förvärvats genom köp, byte
eller därmed jämförligt fång och varit i säljarens ägo, om det är fastighet,
under mindre än tio år och eljest under mindre än fem år. Realisationsförlust
beräknas efter samma regler, som gälla för beräkning av realisationsvinst.
Avdrag är medgivet för alla de utgifter, som den skattskyldige under
beskattningsåret haft för inköp av lotter, men om den skattskyldige haft
lotterivinst till så litet belopp, att densamma enligt 19 § icke är skattepliktig,
få utgifterna avdragas från realisationsvinst endast i den mån de
överstigit lotterivinsten.

3. Icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom ävensom deltagande
i lotteri utgör enligt 18 § en särskild förvärvskälla och all övrig tillfällig
förvärvsverksamhet, som skattskyldig utövat, en förvärvskälla. Vid beräkning
av inkomsten av de olika förvärvskällorna få realisationsförlust och
förlust å deltagande i lotteri således kvittas endast mot realisationsvinst
och lotterivinst men icke mot intäkt av övrig tillfällig förvärvsverksamhet.
På sätt framgår av 46 § 1 mom., får underskott, som uppstått i förvärvskällan
icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom ävensom deltagande
i lotteri, icke avdragas från inkomst av annan förvärvskälla.

till 37 §.

Intäkt av fastighet ingår icke i förvärvskällan tillfällig förvärvsverksamhet.
Något avdrag för vad som beskattats genom fastighetsskatt är således icke
medgivet i denna förvärvskälla*

till 38 §.

1. L vilka fall ränteintäkt samt utdelning å aktier m. m. är att hänföra
till intäkt av rörelse framgår av punkt 2 av anvisningarna till 28 <j>.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

2. Till intäkt av kapital hänföres sådan utdelning från aktiebolag eller
ekonomisk förening, som utgår i förhållande till innehavda aktier eller andelar,
men däremot icke utdelning, som utgår efter annan grund, t. ex. i
förhållande till gjorda inköp eller försäljningar. Dylik utdelning är skattefri,
där den blott innebär en minskning i levnadskostnader, och skall i
annat fall hänföras till den förvärvskälla, vartill den på grund av sin
beskaffenhet är att räkna. Sålunda hänföres exempelvis till inkomst av
annan fastighet sådan utdelning från bostadsförening, som skett i förhållande
till erlagd hyra eller årlig avgift, samt till inkomst av jordbruk respektive
rörelse näringsidkares utdelning från ekonomisk förening i form av pristillägg
å varor, som han sålt till föreningen, eller i form av rabatt för
varor, som han för sin näring inköpt av föreningen.

3. Från inkomst, som härflutit av fastighet i utlandet, får avdrag ske
för vad som av inkomsten använts för fastigheten, såsom för ny- eller ombyggnad.
Från inkomst, som härflutit av rörelse i utlandet, må likaledes
avdrag göras för vad som av inkomsten använts för rörelsen, exempelvis
för ny- eller ombyggnad av i rörelsen använda fastigheter och anläggningar.
För att sådant avdrag må ske erfordras dock, att inkomsten under beskattningsåret
på ovan angivna sätt disponerats. Reserveras inkomsten för att
framdeles användas för det ena eller andra ändamålet, är den underkastad
beskattning. Har underskott uppkommit å fastighet i utlandet eller å rörelse
därstädes, må avdrag för sådant underskott göras endast från annan intäkt
av fastighet eller rörelse i utlandet, men får däremot avdrag icke ske från
annan intäkt av kapital och ej heller enligt 46 §.

Med rörelse i utlandet avses sådan rörelseverksamhet, som därstädes självständigt
bedrivits. Har i utlandet bedriven rörelse utgjort allenast en gren
(filial) av en rörelse inom riket, upptagas av rörelsen i dess helhet härflutna
intäkter såsom intäkt av rörelse (jfr punkt 6 av anvisningarna till 28 §).

4. Vad som gäller om utdelning från utländskt bolag skall enligt bestämmelsen
i 67 §, tillämpas jämväl å utdelning från annan här i riket icke
hemmahörande juridisk person. Oskift dödsbo efter person, som vid sitt frånfälle
icke varit bosatt eller stadigvarande vistats här i riket, anses såsom en
här i riket icke hemmahörande juridisk person (jfr punkt 3 i anvisningarna
till 53 §). Utdelning från sådant dödsbo till i Sverige bosatt delägare av
inkomst, som förvärvats under den tid delägarna suttit i oskift bo — men
givetvis ej utskiftning av den avlidnes efterlämnade tillgångar — skall således
här i riket bliva föremål för beskattning. Från denna föreskrift meddelas
likväl ett undantag i 54 § första stycket e)/

till 39 §.

1. Vid beräkningen av inkomsten av kapital får avdrag göras för all
gäldränta, som icke skall avdragas från intäkterna av andra förvärvskällor.

Kungl. Maj.ts proposition Nr 102.

Härav följer, att, om den skattskyldige utbetalt dylik gäldränta men icke
åtnjutit intäkt av kapital eller han haft sådan intäkt till lägre belopp än
gäldräntan, förvärvskällan kapital kommer att utvisa underskott. För sådant
underskott får den skattskyldige sedermera åtnjuta avdrag på sätt och i den
ordning, som i 46 § stadgas. Belöper på annan förvärvskälla så stor gäldränta,
att intäkten av förvärvskällan icke förslår till täckande av räntan,
får den överskjutande gäldräntan icke avdragas vid beräkningen av inkomsten
av kapital. Det underskott, som på grund av gäldräntan kan uppstå
i förvärvskällan i fråga, får avdragas endast uti den i 46 § föreskrivna
ordning.

För svenska aktiebolag och svenska ekonomiska föreningar, vilka jämlikt
54 § första stycket a) äro befriade från skattskyldighet för utdelning från
svenska aktiebolag, svenska solidariska bankbolag, svenska kommanditbolag
och svenska ekonomiska föreningar, har stadgats viss inskränkning i rätten
till avdrag för gäldränta. Inskränkningen innebär, att dylikt aktiebolag
eller dylik ekonomisk förening icke får för gäldränta, som belöper å aktier,
banklotter eller föreningsandelar, åtnjuta avdrag i vidare mån än räntan
överstiger utdelningen. Därest icke annat framgår av förebragt utredning,
skall jämlikt anvisningarna till 44 § å nämnda värdehandlingar i regel anses
belöpa lika stor del av bolagets eller föreningens hela gäld, som värdehandlingarnas
bokförda värde utgör utav bokförda värdet av bolagets eller
föreningens samtliga tillgångar.

2. Avdrag för ränta får allenast ske för det beskattningsår, varunder
räntan utbetalts, dock att i rörelse, varöver förts handelsböcker i enlighet
med vad därom är särskilt stadgat, ränteavdraget må göras efter bokföringsmässiga
grunder (jfr 41 § jämte tillhörande anvisningar).

3. I vad mån de bestämmelser, som meddelats rörande beskattning av
aktiebolag, skola tillämpas jämväl i fråga om kommanditbolag, är stadgat
i 53 § 2 mom.

till 41 §.

1. Inkomst av rörelse skall beräknas enligt bokföringsmässiga grunder,
och skall i följd härav hänsyn tagas till in- och utgående lager av varor,
råmaterial, hel- och halvfabrikat m. m. ävensom till fordringar och skulder.

För skattskyldig, som haft ordnad bokföring, skall beräkningen av inkomst
av rörelse ske på grundval av hans bokföring, med iakttagande dock
av följande. Därest vinstresultatet påverkats därav, att bland intäkter upptagits
sådana intäkter, vilka icke skola beskattas såsom inkomst, eller uteslutits
intäkt, som skolat medräknas, eller bland utgifter avförts sådana
poster, för vilka vid inkomstberäkningen avdrag icke får ske, skall företagas
erforderlig justering av det bokföringsmässiga vinstresultatet till överensstämmelse
med en inkomstberäkning enligt de i denna lag stadgade grunder.

Kull f/l. Maj:ts proposition Nr 102.

Den i räkenskaperna gjorda värdesättningen å tillgångar, avsedda för omsättning
eller förbrukning i rörelse, skall endast om särskilda omständigheter
därtill föranleda frångås vid inkomstberäkningen.

Vad här är stadgat gäller särskilt då fråga är om bestämmandet av det
år, varunder eu inkomst skall anses hava åtnjutits eller en utgift skall anses
hava ägt rum. I sistnämnda avseende gäller alltså, att inkomst skall anses
hava åtnjutits under det år, då densamma enligt allmänt vedertagen köpmannased
bör i räkenskaperna uppföras såsom inkomstpost, även om den
ännu icke av den skattskyldige uppburits i kontanta penningar eller eljest
kommit honom tillhanda t. ex. i form av levererade varor, fullgjorda prestationer
eller på annat härmed jämförligt sätt. Vad sålunda gäller i fråga
om inkomstposterna har motsvarande tillämpning i fråga om utgiftsposterna.
I fråga om tiden för inkomst- och utgiftsposters upptagande enligt bokföringsmässiga
grunder tillämpas i allmänhet det förfaringssättet, att fordringar
i rörelse uppföras såsom inkomst under det år, då de uppkomma,
och att ränteintäkter hänföras till inkomsten för det år, på vilket de belöpa,
i bägge fallen oberoende av huruvida de verkligen influtit under nämnda
år eller icke. Å andra sidan lärer det vara vedertaget, att förskottsvis influtna
räntor, som till större eller mindre del belöpa å ett kommande år,
till denna del bokföringsmässigt hänföras till det sistnämnda årets inkomst.

Om beskattningsmyndighet, med frångående av den skattskyldiges på hans
räkenskaper grundade inkomstberäkning, såsom inkomst för ett år beskattat
vinst, som enligt de vid bokföringen tillämpade grunderna först ett senare
år framkommer såsom bokföringsmässig vinst, skall vid inkomstberäkningen
för det följande år, då vinsten i bokföringen kommer till synes, det sistnämnda
årets i bokföringen redovisade vinstresultat med hänsyn härtill
justeras på sådant sätt, att den redan beskattade vinsten icke för det året
ånyo tages till beskattning.

Motsvarande gäller för det fall, att beskattningsmyndighet ansett förlust,
av beskaffenhet att avdrag därför får ske, icke böra beaktas vid inkomstberäkningen
för det år, under vilket den kommit till synes i räkenskaperna,
eller beskattningsmyndighet eljest något år frångått den skattskyldiges bokföring
i avseende, som kan hava inflytande på följande års inkomstberäkning.

2. I fråga om annan förvärvskälla än rörelse gäller såsom allmän regel,
att inkomst skall anses hava åtnjutits under det år, då densamma från
den skattskyldiges synpunkt är att anse såsom verkligen förvärvad och till
sitt belopp känd. Detta är framför allt förhållandet, då inkomsten av den
skattskyldige uppburits eller blivit för honom tillgänglig för lyftning eller,
såsom i fråga om bostadsförmån och andra förmåner in natura, då den på
amiat sätt kommit den skattskyldige till godo, detta oberoende av huruvida
inkomsten intjänats under året eller tidigare. Vissa intäkter, t. ex. av tjänst,
ränta å i bank eller annan penninginrättning innestående medel o. s. v.,
kunna dock hänföras till nästföregående års inkomst, ehuru de icke upp -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

burits eller varit tillgängliga för lyftning förr än efter nämnda års utgång.
Förutsättningen härför är emellertid, att de intjänats under beskattningsåret
och uppburits eller blivit för lyftning tillgängliga omedelbart
efter det årets utgång eller i varje fall så tidigt under nästföljande år, att
de praktiskt taget kunna hänföras till inkomsten under beskattningsåret.

Ä andra sidan skola utgifterna och omkostnaderna för inkomstförvärvet
avdragas från intäkten under det år, då de verkligen blivit av den skattskyldige
bestridda, även om de avse inkomst, som tidigare förvärvats eller
först under ett senare år beräknas verkligen inflyta, dock med iakttagande
av de särskilda bestämmelser, som i avseende härå gälla i fråga om realisationsvinst.

I enlighet härmed skola fordringar för utfört arbete räknas såsom intäkt
för det år, varunder de inflyta, och utgifter, vilka icke omedelbart guldits,
avräknas från intäkterna för det år, varunder de betalas. Ränta å penningar,
som innestå i bank å sådan räkning, å vilken räntan gottskrives insättaren
per den 31 december, anses såsom nämnda dag influten intäkt, medan
däremot ränta å penningar, som innestå å annan räkning, räknas såsom
inkomst för det år, då räntan förfaller till betalning, även om räntan
till någon del belöpt å ett tidigare eller senare år. Om någon upplåtit avverkningsrätt
till skog mot betalning, som skall erläggas under loppet av
flera år, skall såsom intäkt för varje år upptagas den del av köpeskillingen,
som under samma år influtit. Avdrag för minskning i ingående virkeskapital,
vartill upplåtaren kan vara berättigad, fördelas därvid på de särskilda
åren i förhållande till den under varje år influtna likviden. Detsamma
gäller i tillämpliga delar i fråga om annan terminsvis inflytande
intäkt i egentlig mening. Är åter fråga om intäkt, vilken icke i och för
sig är att anse såsom skattepliktig — exempelvis köpeskilling vid icke yrkesmässig
avyttring av fast eller lös egendom — men vilken i förekommande
fall under härför stadgade förutsättningar skall beskattas såsom realisationsvinst,
är det utan betydelse, om köpeskillingen eller ersättningen skall erläggas
på en gång eller i särskilda terminer. Så skall realisationsvinst resp.
realisationsförlust beräknas med hänsyn till köpeskillingens totala belopp,
oavsett om detta skall betalas på en gång eller terminsvis.

till 42 §.

Stundom inträffar, att å en ort saknas möjlighet att uthyra bostäder
och att för den skull något hyrespris för orten icke kan fastslås. Särskilt
gäller detta i glest befolkade orter, där befolkningen huvudsakligen består
av jordbrukare, vilka bo å fastigheter, som av dem brukas. Den omständigheten,
att uthyrningsmöjlighet icke föreligger, medför dock icke, att bostadsförmån
saknar värde, enär förmånen alltid representerar ett värde för jordbrukaren,
vilken har sin verksamhet på platsen. Vid bestämmande av
bostadsförmånens värde i nu angivet fall kan hyrespriset i kringliggande
orter tjäna till ledning.

Kung!. Maj:ts proposition Nr 102.

Värdet av produkter, varor eller andra naturaförmåner, som ingå i lön
eller annan inkomst, skall beräknas efter det pris, som i orten gällt, därest
det varit fråga om att för penningar förskaffa sig dem. Kan ej dylikt pris
direkt angivas, skola nyttigheterna upptagas till det belopp, som med hänsyn
till föreliggande förhållanden kan beräknas hava åtgått, om de skolat
gäldas i penningar, eller, då fråga är om produkter eller varor från egen
jordbruksfastighet eller egen rörelse, det belopp, som det kan beräknas, att
den skattskyldige skulle hava erhållit vid försäljning i detalj.

till 43 §.

I denna paragraf meddelas vissa bestämmelser för det fall, att överflyttning
av vinst ägt rum från här i riket skattskyldig näringsidkare till härstädes
icke skattskyldig person. I 57 § 3 mom. givas bestämmelser för vissa
fall av överflyttning av vinst, där båda kontrahenterna varit här i riket
skattskyldiga.

till 44 §.

1. Den i 44 § meddelade särskilda regel för fördelning av gäldränta skall
användas, i den mån utredning ej kan vinnas, att gäldränta hänför sig till
viss förvärvskälla. Vid prövningen av frågan, huruvida ett upplånat kapital
i verkligheten hänför sig till den ena eller andra förvärvskällan, är det i
regel av underordnad betydelse, att tillgångar tillhörande den ena eller
andra förvärvskällan lämnats såsom säkerhet för lånet. Vad utredningen
skall avse att visa är, att det upplånade kapitalet kan anses hava använts
i eller disponerats för viss förvärvskälla.

2. I fråga om skattskyldig, som haft ordnad bokföring, bör, då utredningen
ej föranleder till annat, det upplånade kapitalet i regel fördelas i
förhållande till det bokförda värdet av tillgångarna i de olika förvärvskällorna.
Endast om tillgångarna i viss förvärvskälla i den skattskyldiges
bokföring värdesatts orimligt lågt eller orimligt högt i jämförelse med. tillgångarna
i annan förvärvskälla, skola de bokförda värdena frångås och tillgångarnas
värde i stället beräknas till saluvärdet eller, därest därigenom ett
lägre värde erhålles, den faktiska anskaffningskostnaden. Såsom fast egendoms
saluvärde skall anses taxeringsvärdet.

För skattskyldig, som icke haft ordnad bokföring, får i regel fördelningen
av upplånat kapital ske i förhållande till saluvärdet av tillgångarna i de
olika förvärvskällorna.

3. Vad i 44 § stadgas bör uppenbarligen i tillämpliga delar gälla jämväl
vid fördelningen av ränta mellan olika förvärvskällor, även om intäkten från
någon förvärvskälla icke skulle vara skattepliktig, exempelvis vid beräkning
av upplånat kapital, som skall hänföras till ett svenskt aktiebolags innehav av
aktier i ett annat bolag, eller när utländskt bolag drivit rörelse här i riket.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

4. Därest tillgångarna i en förvärvskälla äro i stort sett desamma år från
år, under det att storleken av tillgångarna i en annan förvärvskälla är
underkastad växling, är man ofta berättigad antaga, att till den förra förvärvskällan
bör för de olika åren hänföras oförändrat gäldbelopp. Så kan
det exempelvis, om ett aktiebolag driver rörelse samt dessutom äger aktier
och till rörelsen icke hänförliga fastigheter, ofta antagas, att till aktierna och
till fastigheterna böra hänföras år från år oförändrade gäldbelopp, under
det att däremot den till rörelsen hänförliga gälden växlar.

till 45 §.

1. Vad i denna paragraf stadgats om ägare av fastighet gäller i förekommande
fall den, som jämlikt 13 § är i ägarens ställe skattskyldig för
fastigheten (se 64 §).

2. Tillhör fastighet bostadsförening eller bostadsaktiebolag, skall det enligt
45 § medgivna avdraget fördelas mellan bolaget eller föreningen samt de
medlemmar, vilka taxerats för hyresvärde för bostad eller annan förmån
från fastigheten. För detta ändamål beräknas vad av fastighetens taxeringsvärde
belöper på de olika lägenheter i fastigheten, vilka medlemmar innehaft
under sådana villkor, att hyresvärdet därav skall för medlemmarna
utgöra inkomst av fastigheten. Varje medlem får därefter åtnjuta avdrag
med 5 procent å det sålunda beräknade taxeringsvärdet för av honom innehavd
lägenhet samt föreningen eller bolaget åtnjuta avdrag med 5 procent
å vad av fastighetens taxeringsvärde belöper på de lägenheter, som icke
innehafts av medlemmar.

till 46 §.

1. Har skattskyldig för försäkring, som avses i 46 § 2 mom. första stycket
3), uppburit vinstutdelning eller premieåterbäring, skall vad sålunda uppburits
avräknas från premiernas belopp, så att blott vad därefter återstår
av verkligen utbetalta premier får avdragas, dock högst 100 kronor. Har
vinstutdelning eller premieåterbäring överstigit de under året erlagda premiernas
belopp, utgör enligt 19 § överskottet icke skattepliktig intäkt.

2. Vad som i denna paragraf stadgas om person, som varit här i riket
bosatt, skall på grund av föreskriften i 68 §. tillämpas ii ven å person, som
här i riket stadigvarande vistats. 3

3. Om en person varit gift eller om en gift kvinna levt tillsammans med
sin man bedömes jämlikt 65 § efter det förhållande, som rått under större
delen av beskattningsåret.

till 48 §.

1. Vad som i denna paragraf stadgas om person, som varit här i riket
bosatt, skall på grund av föreskriften i 68 § tillämpas även å person, som

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

här i riket stadigvarande vistats. Jämlikt 65 § bedömes frågan, om eu
person varit gift eller om en gift person levt tillsammans med sin make,
efter det förhållande, som rått under större delen av beskattningsåret, och
bedömes frågan, huruvida skattskyldig har barn eller icke, liksom ock frågan
om barns ålder efter förhållandena vid taxeringsårets ingång. Med barn
avses jämväl styvbarn ävensom adopterat barn. Avgörande för frågan,
huruvida skattskyldig haft husföreståndarinna, är det förhållande, som rått
under större delen av beskattningsåret.

2. Av bestämmelserna i 52 § 1 mom. framgår, att makar, som under beskattningsåret
levt tillsammans, äga att gemensamt åtnjuta ett grundavdrag,
ett avdrag för make och, i förekommande fall, ett avdrag för varje barn.

3. Till ledning vid tillämpningen av bestämmelserna i 3 mom. anföres
följande exempel:

En man har varit bosatt i kommun, tillhörande ortsgrupp III, under
tiden den 1 januari—den 5 mars. Efter avflyttning från riket sistnämnda
dag ingår han den 1 april äktenskap, vilket består under återstoden av året.
Vid taxering nästföljande år utgör honom tillkommande ortsavdrag 3/12 x
(600 + 250) = 212.5 0, vadan avdrag får åtnjutas med 200 kronor.

till 49 §.

1. Oskift dödsbo efter person, som vid sitt frånfälle varit här i riket
bosatt, äger på grund av bestämmelserna i 53 § 3 mom. att för det beskattningsår,
under vilket dödsfallet inträffat, åtnjuta ortsavdrag (grundavdrag
och familjeavdrag) med belopp, som skulle hava tillerkänts den avlidne,
därest han fortfarande levt. Har nämnda person icke varit under hela tiden
mellan beskattningsårets ingång och dödsfallet här i riket bosatt, skall avdrag
medgivas dels för den tid han varit härstädes bosatt, dels för tiden
efter dödsfallet till beskattningsårets utgång och för den sammanlagda tiden
beräknas i enlighet med de i 48 § 3 mom. meddelade bestämmelserna.

Avdrag, varom nu sagts, utgår utan hänsyn därtill, att dödsboet efter
den avlidne skiftats före utgången av det beskattningsår, under vilket
dödsfallet ägt rum.

2. Oskift dödsbo efter person, som vid sitt frånfälle icke varit bär i riket
bosatt, må vid taxering bär i riket medgivas ortsavdrag allenast för den
tid, under vilken nämnda person det beskattningsår, då dödsfallet inträffade,
varit här i riket bosatt.

till 51 §.

Vid tillämpning av bestämmelsen i paragrafens första stycke tages ej hänsyn
till huru lång tid den skattskyldige varit här i riket bosatt. En skattskyldig,
som varit här i riket bosatt allenast en kortare tid och därunder

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

ej åtnjutit någon inkomst i hemortskommunen men under återstoden av
året i samma kommun haft taxerad inkomst, som icke uppgår till 600 kronor,
upptages icke till beskattning för någon inkomst i kommunen i fråga. Har
han däremot exempelvis i hemortskommunen, under den tid han varit i riket
bosatt, åtnjutit 500 kronors inkomst och under återstoden av året, då han bott
utomlands, tillgodonjutit i kommunen skattepliktig inkomst till belopp av
700 kronor, utgör den skattskyldiges hela taxerade inkomst i nämnda kommun
1,200 kronor och föreligger alltså skatteplikt för honom, därest icke
honom tillkommande ortsavdrag skulle uppgå till sistnämnda belopp.

till 53 §.

1. Såsom bosatt här i riket räknas den, som här har sitt egentliga bo
och hemvist. Med sådan person likställes emellertid jämlikt 68 § den som,
utan att vara i Sverige bosatt, härstädes stadigvarande vistas. Svensk medborgare,
som uppehåller sig å resor i främmande land men har bo eller
familj kvar i riket, anses vara bosatt härstädes, även om vistelsen utomlands
är långvarig, och han beskattas följaktligen härstädes för all sin
inkomst. På samma sätt behandlas i beskattningshänseende eu utlänning,
som stadigvarande bor härstädes eller som under längre tid, utan andra
avbrott än rent tillfälliga, vistas härstädes. Häremot bör i allmänhet en i
allmän tjänst anställd person eller en missionär, som för sin verksamhet
uppehåller sig och har fast bostad å utrikes ort, icke anses som här i riket
bosatt, även om han fortfarande är mantalsskriven härstädes. Han blir
således icke skattskyldig i Sverige för exempelvis inkomst av kapital.
Detsamma gäller rörelse- eller yrkesidkare, som för sin verksamhet på ett
mera stadigvarande sätt slagit sig ned å utrikes ort, liksom ock arbetare,
som för längre tid tagit anställning utomlands. Sjöman, som under utövning
av sitt yrke uppehåller sig å främmande farvatten men är inskriven å sjömanshus
här i riket eller har sin familj härstädes, anses fortfarande vara
bosatt här i riket. Person, som uppehåller sig längre tid i Sverige under
kringresande (t, ex. en utländsk handelsresande), anses icke på grund härav
vistas stadigvarande i riket.

Huruvida en person skall här mantalsskrivas eller ej, är således utan betydelse
för frågan om hans skattskyldighet. Ej heller avgöres frågan om
omfattningen av hans skattskyldighet uteslutande med hänsyn till förhållandena
vid beskattningsårets utgång, utan avseende fästes vid omständigheterna
under hela året, och kan i anledning härav en person komma att
beskattas såsom här bosatt för allenast en del av samma år.

2. Verksamhet på grund av anställning i svenskt företag anses utövad här
i riket, även om tjänstinnehavaren i och för sin tjänst måste göra tillfälliga
besök utomlands eller under längre tid uppehålla sig därstädes under kringresande
(t. ex. handelsresande). Förmåner, som härröra av ett förutvarande
tjänsteförhållande (pension, vissa undantagsförmåner o. s. v.) och åtnjutas

Kungl. Muj:ts proposition Nr 102.

av person, som icke är bosatt eller stadigvarande vistas här i landet, beskattas
i Sverige, om den tidigare verksamheten huvudsakligen utövats härstädes.
För sådan person föreligger ej skattskyldighet för livränta eller
andra enligt 31 § med inkomst av tjänst likställda förmåner, som icke
åtnjutas på grund av något tjänsteförhållande.

3. Oskift dödsbo anses i skattskyldighetsavseende såsom inländsk juridisk
person, då den avlidne varit vid sitt frånfälle här i riket bosatt eller vid
samma tid stadigvarande vistats härstädes, samt i annat fall såsom här i
riket ej hemmahörande juridisk person.

4. Bestämmelsen i 53 § 1 mom. om statens skattskyldighet för inkomst
av uthyrda eller med tomträtt eller vattenfallsrätt upplåtna fastigheter avser
allenast inkomsten av sådana fastigheter, som normalt användas på angivet
sätt, men icke sådan inkomst, som inflyter av en för annat ändamål avsedd,
staten tillhörig fastighet, som tillfälligtvis upplåtes. Så skall alltså icke som
skattepliktig inkomst räknas vad som influtit, om exempelvis en för ämbetsverk
avsedd lokal tillfälligt uthyrts för en utställning eller dyl. eller om
betesrätt upplåtits å ett övningsfält, m. m. sådant.

5. Delägare i vanligt handelsbolag, enkelt bolag och rederi, så ock solidarisk
delägare i kommanditbolag beskattas för den del av bolagets eller
rederiets vinst, som å honom belöper, huru denna än må hava av bolaget
eller rederiet använts, och oberoende av vad han må hava lyftat av bolagets
eller rederiets under beskattningsåret eller tidigare förvärvade vinst.

till 54 §.

1. Svenska aktiebolag och svenska ekonomiska föreningar, vilka icke
driva bank-, emissions- eller annan penningrörelse och ej heller försäkringsrörelse,
äro befriade från skattskyldighet för utdelning från svenska aktiebolag,
svenska solidariska bankbolag, svenska kommanditbolag och svenska ekonomiska
föreningar, vare sig utdelningen uppburits i förhållande till innehavda
aktier, lotter och andelar eller uppburits efter annan grund. Beträffande
utdelning, som från bostadsaktiebolag eller bostadsförening uppburits efter
annan grund än i förhållande till aktier eller andelar, gäller frikallelsen
dock icke i vidare mån än utdelningen överstigit sådana avgifter eller andra
inbetalningar till bostadsaktiebolaget eller bostadsföreningen, som avses i 24 §
sista stycket.

2. Av stadgandet i 53 § 2 mom. följer, att kommanditbolag är befriat
från skattskyldighet för utdelning, varom förmäles i punkt 1 här ovan, i
den mån denna utdelning belöper å kommanditdelägarna, samt att för bolaget
gäller den i 39 § stadgade begränsningen i rätten till avdrag för gäldränta,
såvitt densamma belöper å kommanditdelägarna. De solidariska delägarna

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

äro däremot skattskyldiga för å dem belöpande andel i sådan utdelning,
som nyss nämnts, men berättigade till fullt avdrag för gäldränta.

Exempel: Ett kommanditbolag, däri kommanditdelägarna äro delägare

till tre fjärdedelar och de solidariska delägarna till en fjärdedel, har haft
en inkomst av 96,000 kronor. Denna inkomst utgöres av inkomst av rörelse,

80.000 kronor, och utdelning å aktier i svenska aktiebolag, 20,000 kronor,
från vilket sistnämnda belopp avräknats ränta å gäld, som upptagits för
aktiernas förvärvande, med 4,000 kronor. Kommanditbolaget skall i detta
fall taxeras för kommanditdelägarnas andel i bolagets inkomst, med bortseende
från såväl utdelningen å aktierna som gäldräntan, eller sålunda för

60.000 kronor. Å de solidariska delägarna skall däremot till beskattning
fördelas en fjärdedel av inkomstbeloppet 96,000 kronor eller sålunda 24,000
kronor.

3. Till ledning vid tillämpning av bestämmelsen i 54 § e) anföres följande
exempel:

Dödsboet efter en person, som vid frånfället icke varit bosatt i Sverige,
består av fyra delägare, vilka sitta i oskift bo. En av delägarna är bosatt
här i landet. Under beskattningsåret har stärbhuset åtnjutit 1,000 kronors
inkomst från en i Sverige belägen fastighet och 2,000 kronor såsom ränta
å en utländsk bankräkning. Av inkomsterna hava 500 kronor åtgått till
omkostnader och 300 kronor reserverats. 2,200 kronor hava utdelats till delägarna.
Som emellertid dödshoet är skyldigt i Sverige utgöra skatt för förstnämnda
1,000 kronor, skall den svenske delägaren i Sverige utgöra kommunal
inkomstskatt allenast för 1/i av 1,200 kronor eller således 300 kronor.

till 56 §.

Därest annan skälig grund för fördelning av fastighetsinkomst mellan
olika kommuner icke kan utfinnas, får fördelningen ske med hänsyn till det
förhållande, vari fastigheternas taxeringsvärden inom kommunerna stått till
varandra. Har inkomsten av jordbruksfastighet till mera avsevärd del härflutit
från skogsbruk, bör hänsyn härtill tagas vid fördelningen, så att inkomsten
av skogsbruket fördelas i förhållande till skogsvärdet i de olika
kommunerna samt inkomsten av jordbruk med binäringar fördelas i förhållande
till jordbruksvärde samt tomt- och industrivärde.

till 58 §.

1. Förhållandetal, efter vilka bankrörelses inkomst fördelas till beskattning
inom olika kommuner, uträknas för varje kontor på följande sätt. De
belopp, som enligt kontorets månadsrapporter vid varje månads slut balanserats
å kontorets in- ocli utlåningsräkningar, utelöpande postremissväxlar
oberäknade, sammanläggas. Det förhållande, i vilket denna summa står till
den på enahanda sätt beräknade summan av samtliga kontors sammanlagda
in- och utlåning, utgör kontorets förhållandetal.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. S7 höft. (Nr 107.) (i

Kungl. Maj:ts -proposition Nr 102.

2. I fråga om fördelning av försäkringsrörelses inkomst till beskattning
inom flera kommuner skall med premieinkomst förstås bruttobeloppet av
årets försäkringspremier, d. v. s. utan avdrag för återförsäkringspremier.

3. Beträffande fördelning till beskattning inom flera kommuner av inkomst
av rörelse, som avser att medelst ledning tillhandahålla vatten, gas eller
elektrisk kraft gäller, att — därest icke till rörelseidkaren av annan levererats
vatten, gas eller elektrisk kraft för distribution — rörelseinkomsten fördelas
sålunda, att, sedan den kommun, där huvudkontor funnits, tilldelats fem
procent, fyrtiofem procent taxeras i kommun, där vatten-, gas- eller kraftverk
varit beläget, samt femtio procent i kommun, där förbrukning ägt rum.
Om i ett företag finnas flera inom olika kommuner belägna vatten-, gaseller
kraftverk, fördelas den å dessa anläggningar belöpande delen av inkomsten
mellan kommunerna i förhållande till anläggningarnas taxeringsvärden.
Ligga delar av ett och samma vatten-, gas- eller kraftverk i olika
kommuner, fördelas den å verket belöpande delen av inkomsten mellan dessa
kommuner i förhållande till taxeringsvärdena å de särskilda delarna av verket.
Har förbrukning ägt rum i flera kommuner, fördelas den å förbrukningen
belöpande delen av inkomsten mellan kommunerna efter bruttointäkten inom
varje kommun. Har vatten, gas eller elektrisk kraft levererats till någon,
som inom olika kommuner utövat distribution därav, skall förbrukningen
för leverantörens del anses hava skett i den kommun, där leveransen ägt
rum. Har förbrukning skett i utlandet, skall taxering ske, såsom om den
ägt rum i den kommun, där huvudkontoret funnits. Har till rörelseidkaren
av annan levererats vatten, gas eller elektrisk kraft för distribution, skall
så stor andel av de på kommun, där vatten-, gas- eller kraftverk är beläget,
belöpande fyrtiofem procenten av inkomsten, som motsvarar den av rörelseidkaren
mottagna leveransen av vatten, gas eller elektrisk kraft i förhållande
till hela den av rörelseidkaren levererade mängden vatten, gas eller elektrisk
kraft, taxeras i de kommuner, där förbrukning ägt rum, enligt förut angiven
regel angående fördelning av den å förbrukningen belöpande delen av
inkomsten. Har således en leverantör av elektrisk kraft själv producerat
*/. av den levererade kraften och av annan inköpt 3/r,> skall inkomsten fördelas
sålunda, att fem procent taxeras i kommun, där huvudkontor funnits,
aderton procent (2/ft av 45 procent) i kommun, där kraftverk varit beläget,
och sjuttiosju procent (3/s av 45 procent + 50 procent) i de kommuner, där
förbrukning ägt rum. Beträffande en distributionsförening, som icke själv
producerat någon elektrisk kraft, skall rörelseinkomsten fördelas sålunda, att
fem procent taxeras i kommun, där huvudkontor varit beläget, och nittiofem
procent i de kommuner, där förbrukning ägt rum.

Vid taxering av statens inkomst av rörelse, som avser att medelst ledning
tillhandahålla elektrisk kraft, skall, därest kraft levererats till statens
kommunikationsverk med tillhörande byggnader och anläggningar eller till
sådan statens industriella verksamhet, som huvudsakligen avser att tillgodose

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

statens egna behov, iakttagas följande. Inkomsten i dess helhet beräknas i
vanlig ordning. Från den samlade inkomsten dragés därefter den del därav,
som härrör från leverans av kraft till statens kommunikationsverk eller
nämnda industriella verksamhet. Återstoden utgör taxerad inkomst. Kan
den inkomst, som härrör från leverans av kraft till statens kommunikationsverk
eller nämnda industriella verksamhet, icke på annat sätt tillförlitligen
beräknas, må den upptagas till så stor del av hela inkomsten, som
den till sagda verk och industriella verksamhet levererade kraften utgör av
all från kraftverket levererad kraft. Vid fördelningen av den å förbrukningen
belöpande delen av inkomsten skall hänsyn icke tagas till kraft, som
levererats till statens kommunikationsverk eller nämnda industriella verksamhet,
liksom vid fördelning å olika kraftverk av den på dem belöpande
delen av inkomsten andel ej heller skall tillgodoräknas kraftverk, i den mån
från detsamma levererats kraft till dylikt ändamål.

4. Vad angår inkomst av järnvägsdrift skall vid inkomstens fördelning
till beskattning inom flera kommuner iakttagas följande:

Har driften ägt rum uteslutande å egen bana eller uteslutande å främmande
bana, skall i varje kommun taxeras så stor del av inkomsten, som
summan av järnvägens inom kommunen till dess personal utbetalta avlöningsförmåner
— därunder inbegripet värdet av fria bostäder och andra naturaförmåner
— utgjort av järnvägens totala utgifter för sådan avlöning; och
skall därvid iakttagas, att i avlöningsförmåner skola inräknas såväl styrelseoch
revisorsarvoden som ock de bidrag till avlöning åt annan järnvägs
personal, vilka järnvägen i form av förvaltningsbidrag eller därmed liknande
bidrag haft att erlägga, att summan av utbetalta avlöningsförmåner skall
minskas med de bidrag av nu nämnd art, som influtit från annan järnväg,
att styrelse- och revisorsarvoden anses utbetalta inom den kommun, där
järnvägen haft sitt huvudkontor, att avlöningsbidrag, som nyss nämnts,
skall anses utbetalt i den kommun, där anslutningsstationen varit belägen,
samt att avlöning i övrigt anses utbetald i löntagarens bostadskommun,
därest beskattning av järnvägens inkomst skall äga rum därstädes, men eljest
i den kommun, där löntagaren haft sin huvudsakliga tjänstgöring vid järnvägen
förlagd.

Har järnvägsdriften ägt rum, förutom å egen, jämväl å främmande bana,
skall inkomsten av rörelsen å vardera banan särskilt för sig beräknas. För
detta ändamål uppskattas först den behållna inkomsten av rörelsen i dess
helhet, dock utan avdrag vare sig för ränta å gäld eller för ersättning, som
skolat utbetalas för nyttjande av den främmande järnvägen. Det på detta
sätt bestämda totala driftöverskottet fördelas därefter mellan de trafikerade
banorna efter sammanlagda trafikvärdet av vardera banans stationer. Stationernas
trafikvärden beräknas därvid såsom om banorna utgjorde en enda
järnväg, dock att för station, som tillhört båda banorna, stationens uträknade
trafikvärde uppdelas i två trafikvärden, allt efter som stationens trafik hänfört

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

sig till deu ena eller den andra banan. Från den del av driftöverskottet,
som enligt denna beräkningsgrund kommer på den främmande järnvägen,
avdrages den ersättning, som skolat utbetalas för nyttjandet av den främmande
järnvägen, jämte ränta å gäld, som kan anses belasta driften å densamma.
Återstoden, som utgör den skattskyldiges skattepliktiga inkomst av
den främmande järnvägen, skall, sedan fem procent tillgodoräknats den ort,
där huvudkontoret för den egna järnvägen varit beläget, fördelas mellan de
kommuner, där den främmande banans inkomst skall beskattas, efter samma
grunder, som här ovan föreskrivits för fördelning av inkomst av järnvägsdrift
å en enda bana. Från den del av driftöverskottet, som faller på den
skattskyldiges egen järnväg, göres avdrag för ränta å gäld, som belastar
denna järnväg, varefter återstoden fördelas på nyssnämnda sätt mellan de
kommuner, där denna järnvägs inkomst skall taxeras. På liknande sätt
förfares, om järnvägsdriften ägt rum å egen jämte flera främmande banor
eller uteslutande å främmande banor.

En stations trafikvärde beräknas till hälften av järnvägens bruttoinkomst
av stationens avsända och anlända godstrafik (ilgods, styckegods och vagnslastgods),
ökad med järnvägens bruttoinkomst av vid stationen försålda
personbiljetter. Gods, som i samtrafik eller transitotrafik inkommit från
främmande bana, räknas såsom avsänt från övergångsstationen; likaså räknas
till annan bana utgående gods såsom anlänt till övergångsstationen. Såsom
järnvägens station räknas härvid även av densamma använd, annan järnväg
tillhörig station.

Där ägare av järnväg icke själv omhänderhaft trafiken, fördelas hans
inkomst av järnvägen på enahanda sätt som den trafikerande järnvägens
inkomst av banan.

5. De fördelningstal, efter vilka inkomst av kanaldrift skola emellan
vederbörande kommuner fördelas, fastställas efter den skattskyldiges hörande
att lända till efterrättelse till dess annorlunda förordnas. Fördelningstalen
erhållas genom att till kilometertalet av kanalens längd inom varje kommun
lägga antalet slussar inom kommunen. Kanallängden, vartill endast hänföras
sträckor, som först genom kanalföretaget gjorts segelbara, räknas i
kilometer och tiondelar därav, varvid bråkdel, som ej uppgår till full
tiondel, bortfaller. Utgör kanalanläggning på någon sträcka gräns mellan
två kommuner, uppdelas fördelningstalet för denna sträcka lika på vardera
kommunen. Har, då denna lag träder i kraft, fördelningstal fastställts att
gälla för taxering till bevillning, skola dessa fördelningstal fortfarande gälla för
taxering till kommunal inkomstskatt, till dess annorlunda förordnas.

till 60 §.

Till ledning vid tillämpningen av denna paragraf anföres följande exempel:

A är mantalsskriven i det inom kommunen B belägna municipalsamhället
C och har bedrivit rörelse inom den del av kommunen, som är belägen

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

utanför municipalsamhällets område. Han har haft inkomst dels av rörelsen
till belopp av 9,000 kronor och dels av kapital till belopp av 3,000 kronor
eller sålunda tillhopa 12,000 kronor. Efter frånräknande av allmänna avdrag
och ortsavdrag utgör den beskattningsbara inkomsten 8,000 kronor. Av sistnämnda
belopp skola alltså 2,000 kronor upptagas såsom belöpande å municipalsamhället.

till 62 $.

Till ledning vid tillämpningen av bestämmelserna om eftertaxering anföres
följande exempel:

En ensamstående person, bosatt å ort tillhörande ortsgrupp II, har år 1928
för beskattning därstädes uppgivit en inkomst av 1,200 kronor. Hans beskattningsbara
inkomst blir då med tillämpning av bestämmelserna i 48
och 50 §§ 700 kronor. År 1930 upptäckes, att deklarationen varit felaktig,
i det att den skattskyldige rätteligen bort uppgiva en inkomst av 2,000
kronor. Den beskattningsbara inkomsten hade alltså med tillämpning av
nyssnämnda lagrum år 1928 rätteligen bort vara 1,500 kronor, och till eftertaxering
år 1930 skall upptagas ett belopp av 1,500—700 = 800 kronor.
Detta belopp upptages — utan sammanblandning med den beskattningsbara
inkomst, som kan i vanlig ordning fastställas — i 1930 års taxeringslängd.

till 66 %.

1. Av bestämmelserna i denna paragraf, jämförda med föreskriften i 68
§, framgår, att för den som under ett beskattningsår eller del därav stadigvarande
vistats här i riket utan att mantalsskrivningsskyldighet i någon
kommun beträffande honom förelegat för taxeringsåret, skall såsom hemortskommun
anses den kommun, där han senast under beskattningsåret
vistats, utan att vistelsen varit allenast tillfällig.

2. På grund av förevarande paragrafs stadganden, jämförda med 53 §
3 mom., skall för oskift dödsbo efter avliden person, som under det år
frånfället timat men icke vid dödsfallet varit bosatt eller stadigvarande
vistats här i riket, vid taxering nästföljande år såsom hemortskommun
anses den kommun, som utgjort den avlidnes hemortskommun.

till 69 §.

Skattskyldig, som i denna paragraf omförmäles, åtnjuter vid sin taxering
i Stockholm för gemensamt kommunalt ändamål samma förmåner i beskattningshänseende,
som om han varit i nämnda stad bosatt. Å honom äro
således tillämpliga bestämmelserna om allmänna avdrag (46 §), ortsavdrag
(48 § och 49 § 2 mom.) och de i 51 § för i riket bosatt person meddelade
föreskrifterna om lägsta skattepliktiga belopp. De i 49 § 1 mom. och 55 §
meddelade stadgandena äro jämväl tillämpliga beträffande dödsbo efter
person, varom i förevarande paragraf förmäles.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Bestämmelsen i 46 § 1 mom. därom, att underskott i vissa fall får avdragas
från den skattskyldiges i hemortskommunen skattepliktiga inkomst,
tillämpas beträffande person, varom i 69 § förmäles, sålunda, att sådant
underskott får avräknas från inkomst, som i Stockholm beskattas för gemensamt
kommunalt ändamål.

till 70 $.

Å person, som i 1 mom. av denna paragraf avses, äro icke tillämpliga
de om allmänna avdrag i 46 § 2 och 3 mom. meddelade bestämmelserna
och icke heller föreskrifterna om ortsavdrag (48 § och 49 § 2 mom.) eller
de i 51 § för i riket bosatt person meddelade föreskrifterna om lägsta
skattepliktiga belopp. De i 49 § 1 mom. och 55 § meddelade stadgandena
äro icke gällande för dödsbo efter person, varom i 1 mom. av förevarande
paragraf är fråga.

Bestämmelsen i 46 § 1 mom. därom, att underskott i vissa fall får avdragas
från den skattskyldiges i hemortskommunen skattepliktiga inkomst,
är icke tillämplig beträffande person, varom i 70 § 1 mom. förmäles.

till 74 $.

Skall jämlikt överenskommelse eller beslut, som i 72 eller 73 § sägs,
allenast viss del av skattepliktig inkomst undantagas från beskattning här
i riket och uppstår underskott vid inkomstberäkningen, får en motsvarande
del av underskottet icke avräknas vid taxering här i riket. Därest således
överenskommelse träffas mellan Sverige och annan stat därom, att beträffande
inkomst av viss rörelse, som bedrives i båda staterna, två tredjedelar skola
beskattas i Sverige och en tredjedel i den andra staten, få allenast två
tredjedelar av det underskott, som uppstår vid inkomstberäkningen, avräknas
vid taxering i Sverige.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Förslag

till

förordning med instruktion för värdering av skogsmark och
växande skog vid taxering av fastighet.

Härigenom förordnas, att vid taxering av fastighet skall utom de föreskrifter,
som stadgas i kommunalskattelagen, tillämpas följande

Instruktion för värdesättning av skogsmark och växande skog.

1. Särskilda värden skola beräknas för skogsmark och växande skog.

A. Skogsmark.

2. Skogsmark skall värdesättas efter arealen av till skogsbörd duglig
mark och dennas normala avkastningsförmåga.

I arealen inräknas icke mossar, myrar, kärr, berg, fjällmark och annan
dylik mark, som på grund av klimatiska förhållanden, ogynnsamma vattenförhållanden,
näringsbrist hos marken eller de lösa jordlagrens ringa djup
är av den beskaffenhet, att någon egentlig skogsproduktion där icke kan påräknas.
Sådan marks eventuella värde skall medräknas vid värdesättning
av fastigheten i övrigt.

Skogsmarkens normala avkastningsförmåga skall beräknas efter den årliga
avkastning, som anses kunna erhållas vid ett efter rationella grunder
bedrivet skogsbruk och under antagande att marken vore beväxt med ett
tillfredsställande samt å behöriga åldrar fördelat virkesförråd (normal skogstillgång).
Vid uppskattningen av markens normala avkastningsförmåga
tages alltså ej hänsyn till om normal skogstillgång därå faktiskt föreligger
eller ej. Är skogsbeståndet mer än vanligt väl slutet eller innehåller det
relativt stor tillgång på moget virke, kommer den avkastning, som under
närmaste tiden faktiskt kan uttagas, att överstiga det genomsnittliga och i
längden uttagbara beloppet. Är åter skogen utglesnad eller vanskött, kommer
den avkastning, som under lång tid framåt kan uttagas, att understiga
den normala, som bör kunna påräknas i framtiden, då skogen kommit i ett ur
skoglig synpunkt tillfredsställande skick. Vid beräkningen av den normala avkastningen
är vidare att märka, att den skall vara genomsnittlig och således icke
får grundas allenast å vissa mindre arealer av skogsmarken, därå tilläventyrs

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

särskilt god eller särskilt dålig växtlighet förefinnes, utan skall gälla skogskomplexet
i dess helhet. I enlighet med vad nu sagts är såsom normal avkastning
att anse exempelvis den, som i medeltal uppnås på sådana större
skogsbruk, där det väl sörjes för såväl återväxt som beståndsvård, och där
det finnes ett väl slutet och på behöriga åldrar väl fördelat virkesförråd.

Till avkastningen skall räknas jämväl virke, som användes till husbehov,
d. v. s. sådant, som åtgår till hus- och vägbyggnad, vedbrand, stängsel med
mera dylikt. Bonitering skall ske efter den virkesproducerande förmågan
utan hänsyn till försäljningsmöjligheten.

Finnes å skogsmark, därå rationellt skogsbruk bedrives, bete, skall värdet
därå tilläggas markens värde såsom skogsproducerande, så framt betet plägar
utnyttjas. Betesvärdet upptages särskilt för sig till den storlek, som kan
ernås utan att intrång på det rationella skogsbruket göres. Kan på grund
av betets utnyttjande skogen ej lämna den avkastning, som förutsatts vid
bestämmande av värdet å skogsmarken såsom skogsproducerande, skall betesvärdet
sättas så mycket lägre än det verkliga, att totalsumman ej blir högre
än den skulle blivit, om skogsmarken såsom skogsproducerande värderats
med hänsyn till den avkastning, marken faktiskt lämnar.

Även om å skogbeväxt hagmark eller betesmark betestillgången är det
väsentliga och skogsproduktionen är av underordnad betydelse, skall marken
likväl taxeras såsom skogsmark, varefter betesvärdet tillägges, för såvida
icke ifrågavarande hagmark eller betesmark är att betrakta såsom betesvall
under ordnad skötsel. I senare fallet skall marken taxeras såsom betesvall,
varvid, om växande träd finnas på densamma, dessa skola särskilt uppskattas
till sitt fulla värde. Till betesvall under ordnad skötsel räknas hagmark
eller betesmark, om å densamma för betets förbättrande vidtagas särskilda
åtgärder för röjning, dikning, planering, kalkning och grundgödsling av
marken ävensom för fröanskaffning och stängseluppsättning, i den mån
nämnda åtgärder erfordras för ändamålet. Sådan betesmark, som ej är skogbevuxen
och ej heller att anse såsom betesvall, taxeras ej såsom skogsmark
utan såsom »annan betesmark».

Ljungmark och annan utmark, som av ålder ligger skoglös, skall upptagas
såsom skogsmark, så framt den kan anses lämpa sig för skogspro
duktion.

3. Arealen av till skogsbörd duglig mark beräknas, vad angår statens
och andra allmänna skogar efter därom av domänstyrelsen meddelade eller
eljest tillgängliga officiella uppgifter; vad angår enskilda skogar under ordnad
hushållning med tillgängliga och tillförlitliga hushållningsplaner, efter
uppgifter i hushållningsplanerna; samt, vad angår övriga skogar, med ledning
av uppgifter från jordregistret, ekonomiska kartverk eller andra offentliga
handlingar, så ock efter ingivna deklarationer och andra upplysningar, som
kunna införskaffas.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

4. Den normala årliga virkesavkastningen uppskattas i kubikmeter per
hektar såsom uttryck för markens virkesproducerande förmåga (bonitet).
Uppskattningen skall avse virke i rått tillstånd, på bark samt i verklig
kubikmassa och fast mått, d. v. s. den virkeskvantitet, som erhålles, då
virket mätes på rot efter noggranna s. k. massatabeller. Boniteten angives
såsom en för hela skogen i fråga gällande medelbonitet. Finnes för skogen
tillförlitlig hushållningsplan, angivande skogsmarkens olika boniteter eller
innehållande andra uppgifter, varav markens normala produktionsförmåga
kan bedömas, sker uppskattningen av medelboniteten med ledning därav.
Saknas dylika uppgifter, uppskattas produktionsförmågan med ledning av
vad som är känt eller kan utrönas om skogsmarken i fråga, jämfört med
medelboniteten å trakten i övrigt. Den uppskattade boniteten infogas i någon
av de i tabell I upptagna bonitetsklasserna.

I vissa fall, där tillförlitliga sammandrag finnas över kubikmassa och
tillväxt i olika åldersklasser, kan markens genomsnittliga produktionsförmåga
lätt uträknas, under förutsättning att beståndens slutenhet i genomsnitt
är typisk för ett välskött större skogsbruk. För 100-årig omloppstid
ger följande exempel upplysning om beräkningens allmänna gång.

Åldersklass Medelkubikmassa Tillväxt Tillväxt i kbm.

(20-årig) per hektar procent per år per 20 år

I ................................................. 10 10.o l.o 20

II ................................................. 60 7.4 4.4 88

III ............................................... 120 3.8 4.6 92

IV .................................................. 175 2.3 4.0 SO

V ................................................... 200 1.6 3.2 64

Summa för 100 år 344

Tilläggas 5 år för kalmarkstid, blir den genomsnittliga årliga produk 344 tionsförmågan

å dylik skog =3.8 kubikmeter per hektar.

105

Det bör observeras, att, om t. ex. å dylik skog enbart finnes III åldersklassen
och skogen följaktligen för närvarande uppvisar en löpande tillväxt
av 4.6 kubikmeter per hektar, bonitering dock icke skall ske efter
denna tillfälliga siffra, utan efter vad som under en hel omloppstid i genomsnitt
kan uppnås eller 3.3 kubikmeter. På samma sätt få låga tillväxter
å glesa eller överåriga skogar ej föranleda bonitering efter skogens
nuvarande abnorma tillstånd.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

samma kunna läggas till grund för prissättningen under förutsättning, att
det uttagna virket och de bokförda prisen varit av ordinär beskaffenhet.
Saknas ordnad bokföring för skogen eller hava för det genomsnittliga prisläget
representativa virkesförsäljningar ej förekommit eller anses de bokförda
prisen icke kunna läggas till grund för beräkningen, uppskattas rotvärdet
med ledning av medelpriset för orten efter en med hänsyn till skogens
läge och produktionsförmåga beräknad, till såväl kvantitet som sammansättning
normal avkastning, Det funna värdet jämkas till den av
prisklasserna å tabell I, som ligger närmast. Vid uppskattningen skall givetvis
tillbörlig hänsyn tagas till att sämre mark producerar ej blott kvantitativt
mindre virke utan även kvalitativt sämre och mindre värdefulla
sortiment ävensom till utdrivningens större eller mindre svårigheter i fråga
om körvägar, flottningsförhållanden in. m. dylikt, som inverkar å virkets
rotvärde. Vid en uppskattning efter nu angivna grunder finnes alltså möjlighet
att taga hänsyn till varje särskild skogs läge i förhållande till avsättningsort
och annat, som inverkar å virkesvärdet.

I de fall, där ordnad bokföring finnes, erhållas de för prissättningen behövliga
medeltalen enklast om virket försålts å rot. Så sker i stor utsträckning
på de allmänna skogarna. Men, även om rotförsäljning förekommit,
kunna de erhållna priserna ej alltid utan jämkning användas som taxeringsunderlag.
Så t. ex. kan inträffa, att endast den grövsta och värdefullaste
skogen sålts å rot, medan småvirket använts till husbehov, såsom
vanligt är i jordbruksbygderna, eller kvarlämnats i skogen, såsom sker i
vissa trakter med otillfredsställande avsättningsförhållanden. Men även om
dylika extrema fall ej föreligga, kan det inträffa, att å viss egendom årsavkastningen,
åtminstone vissa år, kan vara sammansatt av onormala
mängder grovt eller klent virke eller att avverkning skett på särskilt långa
eller korta körvägar m. m., och kunna även i dylika fall jämkningar i de
erhållna prisen ofta bliva nödvändiga.

Å skogar med ordnad bokföring, där virket försäljes i upparbetat skick,
måste man vid prissättningen dels avdraga alla direkta avverknings- och
transportkostnader, dels omföra det sålunda erhållna rotvärdet att gälla
verklig massa, fast mått på bark, i stället för t. ex. toppmätt massa inom
bark, enligt vilken senare mätning timmer ofta säljes. Om avkastningens
sammansättning är känd, bör för varje sortiment rotvärdet utrönas för vart
och ett av de år, som skola läggas till grund för beräkningen, samt medeltal
för dessa årsvärden uträknas. Uträkning av totala avverkningens medelpris
sker enligt metod, som framgår av följande exempel: 45

45 procent timmer å 10 kronor per kubikmeter......................... kronor 4:5 0

35 » pappersved å 7 kronor per kubikmeter....................... » 2:45

20 » små ved å 3 kronor per kubikmeter ........................... » 0: so

Medelpris per kubikmeter kronor 7: 5 5.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Skulle å viss trakt småveden ej vara avsättningsbar, bör i exemplet detta
virke utföras med värdet 0, då medelpriset blir endast 6 kronor 95 öre
per kubikmeter. Detta gäller tydligen även då försäljning skett på rot,
men virke under viss brösthöjdsdimension ej kan vinna avsättning, ehuru
dess kubikmassa ingår i den för skogen beräknade årliga virkesavkastningen.

6. Från värdet av den enligt ovan angivna grunder beräknade avkastningen
skall avdragas en fjärdedel för kostnader för skogens vård, förvaltning,
bevakning, väg- och byggnadsunderhåll, skogskultur, skyddsdikning,
skogsindelning, skatter m. m. Vad därefter återstår lägges till
grund för värdesättningen å skogsmarken sålunda, att markvärdet per
hektar sättes till tre och en halv gånger den reducerade årsavkastningen.
Till underlättande av värdeberäkningen hänvisas till tabell I, som angiver
markvärdet per hektar vid de olika kombinationer mellan bonitetsklass och
virkespris, $pm kunna antagas förekomma vid de i punkterna 4 och 5 angivna
uppskattningar.

För skyddsskog eller annan därmed jämförlig skog, som på grund av
gällande lagstiftning eller rådande svåra naturförhållanden måste skötas i
skyddssyfte med anlitande för skogens vård och underhåll av en osedvanligt
stor del av den alstrade avkastningen, må avdraget för kostnader efter prövning
i varje särskilt fall och med angivande av skälen höjas, dock ej till
mer än hälften av den beräknade normala avkastningen. I sådant fall kan
icke tabellen användas, utan särskild värdeberäkning måste göras.

B. Växande skog.

7. Växande skog skall — oavsett om avverkningsrätt till densamma upplåtits
eller ej — värdesättas med hänsyn till det skick, vari den faktiskt
befinner sig, och den avkastning, som för framtiden därur kan uttagas
under förutsättning av en rationellt driven hushållning. Därest skogen innehåller
ett sådant på behöriga åldrar fördelat virkesförråd, att den beräknade
normala avkastningen genast kan uthålligt uttagas och sålunda normal
skogstillgång förefinnes, sättes värdet å den växande skogen till 16.5 gånger
den enligt punkt 6 reducerade årsavkastningen. I fråga om denna värdeberäkning
hänvisas till tabell I, som jämväl angiver den växande skogens
värde per hektar vid normal skogstillgång för samma kombinationer, som
upptagits i fråga om markvärdet. Emellertid avviker skogstillgången ofta
från det normala måttet. Antingen kan den virk esa vkastning, som rationellt
bör uttagas ur det förhandenvarande virkesförrådet, understiga den
normala, såsom förhållandet är vid utglesnade eller vanskötta skogar med
allmän virkesbrist eller vid välskötta skogar med brist å moget virke. Där
så är fallet, skall det för normal skogstillgång angivna skogsvärdet jämkas
nedåt till 0.9, 0.8, 0.7 o. s. v. av det normala (relativ skogstillgång). Eller

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 102.

ock kan skogsbeståndet till följd av mer än vanligt god slutenhet eller av
jämförelsevis stor tillgång på moget virke tidvis medgiva större avverkning
eller uttagandet av dyrbarare dimensioner än som för normal avkastning
bör beräknas. I sådant fall jämkas skogsvärdet uppåt till l.i, 1.2, 1.3
o. s. v. av det normala (relativ skogstillgång). Jämkningen sker med stöd
av de kända avvikelser, skogens virkesförråd uppvisar vid jämförelse med
förrådet å en normalt sammansatt skog av grövre och klenare sortiment
och skogens därav beroende förmåga att giva en mot den åsätta boniteten
och det åsätta normala rotvärdet svarande framtida avkastning.

För att underlätta bedömandet av när å en skog förefinnes normal skogstillgång,
har upprättats bifogade tabell II, som, med utgångspunkt från dels
den omloppstid, vilken anses vara den för orten lämpliga, dels den marken
åsätta boniteten, angiver för erforderliga kombinationer den virkesmassa per
hektar, som bör å skogen förefinnas för att virkesförrådet skall anses vara
av normal storlek. År ett dylikt virkesförråd jämväl av tillfredsställande
sammansättning med avseende på åldrar och sortimentsförekomst m. m.,
föreligger normal skogstillgång (relativa skogstillgången = 1).

Tabell II vilar på följande grunder. Det behövliga virkesförrådets storlek
beror på tillväxtenergien, vilken i sin tur nära sammanhänger med
skogens ålder. Om i en viss landsända skogen mera allmänt anses avverkningsmogen
vid t. ex. 100 år, bör en skog, där uthålligt skogsbruk skall
bedrivas, innehålla virke av alla åldrar från 1 till 100 år i någorlunda
jämn blandning. En dylik skog visar en tillväxt i massa av omkring 3
procent av virkesförrådets massa. För att kunna ur skogen uttaga en årlig
avkastning av t. ex. 2.5 kubikmeter per hektar, fordras sålunda ett stående
virkesförråd på 83 kubikmeter per hektar, emedan 3 procent på 83
kubikmeter ger 2.5 kubikmeter i skörd. Om nu en skog å dylik mark på
grund av allmän gleshet innehåller allenast 50 kubikmeter i genomsnitt
per hektar, men i övrigt beträffande ålders- och sortimentsfördelning kan
betraktas som normal, är dess relativa skogstillgång 50/83 eller 0.6 av det
normala. Därvid förutsättes som sagt, att ålders- och sortimentsfördelningen
å skogen är att betrakta såsom normal, med andra ord att den kan tänkas
med den använda driftsformen för framtiden lämna en jämn, d. v. s. under
längre tid uthålligt lika stor avverkning.

Är däremot denna normala ålders- och sortimentsfördelning rubbad och
måste därför avverkningen för framtiden väntas bliva ojämn och sammansatt
av ovanligt klena eller ovanligt grova sortiment, så måste den enligt
ovanstående regel funna relativa skogstillgången jämkas ytterligare, nämligen
uppåt, om förrådet är sammansatt av äldre bestånd eller grövre virke
än normalt, och nedåt, om de äldre åldersklasserna saknas eller bestånden
äro sammansatta av övervägande klena dimensioner.

Å skogar, för vilka tillförlitliga detaljerade hushållningsplaner finnas, och
för vilka tillförlitliga översikter kunna erhållas över de växlingar i den

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

framtida skörden, som av nämnda orsaker äro att vänta, kunna därvid
dessa avkastningar värderas i penningar och kan därefter hela skogsbrukets
till nutiden diskonterade avkastning uträknas efter 5 procent räntefot. Efter
avdrag dels av 25 procent för omkostnader dels också för själva markvärdet,
som ju värderas efter andra grunder, erhålles den växande skogens
fristående värde. Detta värde jämföres med värdet vid normal avverkning
(16.5 gånger normalavkastningen), och erhålles härvid den relativa skogstillgången.

Denna förordning träder i kraft den 1 september 1927 och skall första
gången tillämpas i avseende å 1928 års allmänna fastighetstaxering.

Tabell I, utvisande markens samt den växande skogens värde per hektar vid olika avkastningsförmåga och virkespris,

Övre raden angiver markvärde, nedre raden angiver virkesvärde.

Virkes- avkastningens			Markens normala avkastni	ngsförmåga	per	hektar i	k b m.	fast	mått (honitet)

genomsnitt-
liga rotvärde	0.50	0.7 5	1.00	1.25	1.50	1.75	2.oo	2.25	2.50	2.7 5	3.oo	3.60	4.oo	4.50	5.oo	5.60	6.oo	6.50	7.oo	i.50	8.oo

Kronor				Markvärde	samt	virkesvärde	vid normal skogstillgång (relativ skogstillgång l.o), kronor per hektar
0.50........	1	j	1	2	2	2	3	3	3	4	4	5	5	6	7	7	8	9	9	10	11
	3	5	6	8	9	n	72	74	15	77	79	22	25	28	37	34	37	40	43	46	50
0.75.........	1	1	O	2	3	3	4	4	5	5	6	7	8	9	10	11	12	13	14	15	16
	5	7	9	12	74	76	79	27	23	26	28	32	37	42	46	57	56	60	65	70	74
1.00.........	1	O	3	3	4	5	O	G	7	7	8	9	11	12	13	14	16	17	18	20	21
	6	9	12	15	19	22	25	28	37	34	37	43	50	56	62	68	74	SO	87	93	99
1.25.........	2	2	3	4	5	6	7	7	8	9	10	11	13	15	16	18	20	21	23	25	26
	8	12	15	19	23	27	31	35	39	43	46	54	62	70	77	85	93	101	708	116	724
1.50.........	o	3	4	5	6	7	8	9	10	11	12	14	16	18	20	22	24	26	28	30	32
	9	14	19	23	28	32	37	42	46	57	56	65	74	84	93	702	in	727	730	739	749
1.75.........	2	3	5	G	7	8	9	10	11	13	14	16	18	21	23	25	28	30	32	34	37
	11	16	22	27	32	38	43	49	54	60	65	76	87	97	708	779	730	141	752	762	773
2.oo.........	3	4	5	7	8	9	11	12	13	14	16	18	21	24	26	29	32	34	37	39	42
	12	19	25	3/	37	43	50	56	62	68	74	87	99	777	724	736	749	767	773	786	798
2.50........	3	5	7	8	10	11	13	15	16	18	20	23	26	30	33	36	39	43	46	49	53
	15	23	31	39	46	54	62	70	77	85	93	708	724	139	755	770	786	207	217	232	248
3.oo.........	4	(i	8	10	12	14	16	18	20	22	24	28	32	35	39	43	47	51	55	59	63
	19	28	37	46	56	65	74	84	93	702	777	730	749	767	786	204	223	241	260	278	297
3.50.......	5	7	9	11	14	IG	18	21	23	25	28	32	37	41	46	51	55	60	64	69	74
	22	32	43	54	65	76	87	97	708	779	730	752	773	795	277	238	260	282	303	325	347
4.oo.........	5	8	11	13	IG	18	21	24	26	29	32	37	42	47	53	58	63	68	74	79	84
	26	37	50	62	74	87	99	777	724	736	749	773	798	223	248	272	297	322	347	377	396
4.60.........	6	9	12	15	18	21	24	27	30	32	35	41	47	53	59	65	71	77	83	89	95
	28	42	56	70	84	97	777	725	739	753	767	195	223	237	278	306	334	362	390	478	446
5.oo.........	7	10	13	16	20	23	26	30	33	36	39	46	53	59	66	72	79	85	92	98	105 1
	31	46	62	77	93	708	724	739	155	770	786	217	248	278	309	340	377	402	433	464	495

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

5.50.........	7	11	14	18	22	25	29	32	36	40	43	51	58	65	72	79	87	94	101	108	116
	34	51	68	8.5	102	119	436	453	470	487	204	238	272	306	340	374	408	442	476	510	545
6.00.........	8	12	16	20	24	28	32	35	39	43	47	55	63	71	79	87	95	102	no	118	126
	37	56	74	93	in	430	449	467	486	204	223	260	297	334	374	408	446	483	520	557	594
6.50.........	9	13	17	21	26	30	34	38	43	47	51	60	68	77	85	94	102	in	119	128	137
	40	60	80	101	121	444	161	181	204	224	244	282	322	362	402	442	483	523	563	603	644
7.oo........	9	14	18	23	28	32	37	41	46	51	55	64	74	83	92	101	no	119	129	138	147
	43	65	87	108	130	152	473	195	247	238	260	303	347	390	433	476	520	563	606	650	693
7.60 ......	10	15	20	25	no	34	39	44	49	54	59	69	79	89	98	108	118	128	138	148	158
	46	70	93	116	139	462	486	209	232	255	278	325	374	418	464	510	557	603	650	696	743
8.00.......	11	16	21	26	32	37	42	47	53	58	63	74	84	95	105	116	126	137	147	158	168
	50	74	99	124	149	473	498	223	248	272	297	347	396	446	495	545	594	644	693	743	792
9 00.........	12	18	24	30	H5	41	47	53	59	65	71	83	95	106	118	130	142	154	165	177	189
	56	84	in	139	167	495	223	254	278	306	334	390	446	504	557	643	668	724	780	835	894
10. oo.........	in	20	26	33	39	46	53	59	66	72	79	92	105	118	131	144	158	171	184	197	210
	62	93	124	155	186	247	248	278	309	340	374	433	495	557	649	684	743	804	866	928	990
11.00.........	14	22	29	36	43	51	58	65	72	79	87	101	116	130	144	159	173	188	202	217	231
	68	102	136	170	204	238	272	306	340	374	408	476	545	643	684	749	847	885	953	4,024	1,089
12.oo........	16	24	32	39	47	55	63	71	79	87	95	no	126	142	158	173	189	205	221	236	252\|
	74	in	149	186	223	260	297	334	374	408	446	520	594	668	743	847	694	965	4,040	4,444	4,488
13.oo........	17	26	34	43	51	60	68	77	85	94	102	no	137	154	171	188	205	222	239	256	273
	80	121	161	201	241	282	322	362	402	442	483	563	644	724	804	885	965	4.046	4,426	1,207	1,287
14.00........	18	28	37	46	55	64	74	83	92	101	no	129	147	165	184	202	221	239	257	276	294)
	57	130	173	217	260	303	347	390	433	476	520	606	693	780	866	953	4,040	4.426	4,243	4,299	4,386
15.oo.........	20	30	39	49	59	69	79	89	98	108	118	138	158	177. 197	217	236	256	276	295	315
	93	139	186	232	278	325	374	448	464	540	557	650	743	835	928	4,024	4,444	4,207	4,299	4,392	4,485
\| 16.oo.........	21	32	42	53	63	74	84	95	105	116	126	147	168	189	210	231	252	273	294	315	336
	99	149	198	248	297	347	396	446	495	545	594	693	792	894	990	1,089	4,488	4,287	4,386	4,485	4,584
lT.oo.........	22	33	45	56	67	78	89	100	112	123	134	156	179	201	223	245	268	290	312	335	357
	105	158	210	263	316	368	424	473	526	579	634	736	842	947	4,052	4,457	4,262	1,367	4,473	4.578	4.683
18.oo.........	24	35	47	59	71	83	95	106	118	130	142	165	189	213	236	260	284	307	351	354	378
	in	167	223	278	334	390	446	504	557	643	668	780	891	4,002	4,444	4,225	4,337	4,448	1,559	4,674	1,782
19 oo.........	25	37	50	62	75	87	100	112	125	137	150	175	200	224	249	274	299	324	349	374	399
	118	176	236	294	353	444	470	529	588	647	705	823	941	1,058	4,476	4,293	4,444	4,528	4,646	4,763	1,881
i 20.oo.........	26	39	53	66	79	92	105	118	131	144	158	184	210	236	263	289	315	341	368	394	420
	124	186	248	309	374	433	495	557	649	684	743	866	990	4,444	4,238	4,364	1,485	1,609	4,733	4,856	1.980

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Tabell II, utvisande storleken av ett normalt sammansatt och slutet virkestörråd för olika boniteter och omloppstider.

Om- lopps- tid	Massa- till- växt			V	i r k	esa	v k a	S t II	i n g	p e	r 1	o k t	a r	i k	u b	k in	e t e	r (b o n i t e t)	—	—
0.50	0.7 B	1.00	1.26	1.50	1.75	2.oo	2.2 5	2.60	2.76	3.oo	3.60	4.oo	4.50	5.00	1 o	6.00	6.60 j 7.oo	7.60	1 °. 1 00 1 ...
år	%						Normalt	virkestörråd	per	hektar	i kubikmeter
60	5.o	10	15	20	25	30	35	40	45	50	55	60	70	80	90	100	no	120	130 140	150	160
80	3.7	14	20	27	34	41	47	54	Öl	68	74	81	95	108	122	135	149	162	176 ! 189	203	216
100	3.0	17	25	33	42	50	58	67	75	83	92	100	117	133	150	167	183	200	217 j 233	250	267
120	2.4	21	31	42	52	63	73	83	94	104	115	125	146	167	188	208	229	250	271 292	_	_ !
140	2.0	25	38	50	63	75	88	100	113	125	138	150	175	200	225	250	275	300	___ j _	_	_
160	1.7	29	44	59	74	88	103	118	132	147	162	176	206	235	265	294	—	—	!	—

Exempel på h{älptabell vid fastighetstaxering av skogar i N. N. taxeringsdi strikt år 1928.

Virkesavkasl ningens	Markens normala	avkastningsförmåga	per hektar i	kubikmeter fast mått (bonitet)
genomsnittliga rotvärde per kbm. Kronor	0.50	0.7 5	1.00	1.26	1.60	1.76	2.00	2.2 5	2.50	2.7 5	3.00	3.5 0	4.oo		Anvisningar
Markvärde samt virkesvärd	e vid	normal	skogstillgång, kronor per	liektar
4.oo.................	5	8	11	13	16	18	21	24	26	29	32	37	42	Markvärde	)
	25	37	50	62	74	87	99	in	124	136	149	173	198	V irkesvärde	1
1 4.50..................	6	9	12		18 84	21 97	24 in	27 125	30 139	32 153	35 167	41 195	47 223	Markvärde Virkesuärde	'' Dåliga avsättningsförhållan-
5.oo..................	28	42	56	70	den, dyra avverknings-i och transportförhållanden.
7	10	13	16	20 93	23 108	26 124	30 139	33 155	36 170	39 186	46 217	53 248	Markvärde Virkesuärde
	31	46	62	77	i
5.50..................	7	11	14	18	22	25	29	32	36	40	43	51	58	Markvärde	i
	34	Öl	68	85	102	119	136	153	170	187	204	238	272	Virkesuärde
6.oo..................	8	19	16	20	24	28	32	35	39	43	47	55	63	Markvärde	''Medelgoda avsättnings- och
	37	56	74	93	in	130	149	167	186	204	223	260	297	Virkesuärde	( transportförhållanden.
6.50..................	9	13	17	21	26	30	34	38	43	47	51	60	68	Markvärde	1

	40	60	80	101	121	141	161	181	201	221	241	282	322	Virkesuärde	1
7.oo..................	9	14	18	23	28	32	37 173	41 195		51 238	55 260	64 303	74 347	Markvärde Virkesuärde
	43	65	87	108	130	152	217
\| 7.50..................	10	15	20	25	30 139	34 162	39 186	44 209	49 232	54 255	59 278	69 325	79 371	Markvärde Virkesuärde	Göda eller utmärkta avsätt-
	46	70	93	116	j> nings- och transportför-i hållanden.
H.oo ..... ...........	11	16	21	26	32	37	42	47	53	58	63	74	84	Markvärde	1

	50	74	99	124	149	173	198	223	248	272	297	347	396	Virkesuärde	1

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Exempel.

Ett hemman innehåller enligt taxeringslängden bland annat 30 hektar
produktiv skogsmark. Med hänsyn till skogens läge och normala avkastningsförmåga
hava rotvärdesiffran 5 kronor per kubikmeter och bonitetssiffran
3 kubikmeter per hektar ansetts kunna användas, vadan skogsmarksvärdet
per hektar enligt hjälptabellen blivit beräknat till 39 kronor och
således skogsmarksvärdet å hela arealen till 1,170 kronor. Den relativa
skogstillgången har ansetts motsvara 0.8 av normal skogstillgång. Då enligt
hjälptabellen virkesvärdet per hektar skolat utgöra 186 kronor, blir alltså
den faktiska skogstillgångens värde per hektar 186 x 0.8 = 148.8 kronor eller
således sammanlagt för hela arealen 4,464 kronor. Hemmanet har alltså
med hänsyn till skogsmarken och växande skogen uppskattats till respektive
1,170 och 4,464 kronor eller sammanlagt 5,634 kronor. I taxeringslängdens
anmärkningskolumn antecknas siffrorna 5; 3; 0.8.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. / samt,

H7 höft. (Nr 102.)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott
den 22 februari 1927.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden
Thyrén, Ribbing, Meukling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosen,
Hamrin, Almkvist, Lyberg.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anför chefen
för finansdepartementet, statsrådet Lyberg:

För Kungl. Maj:ts prövning vill jag nu anmäla frågan om en reformerad
kommunalskattelagstiftning samt andra spörsmål, som därmed äga sammanhang.

Historik.

Kommunal- Alltifrån våra nu gällande kommunallagars tillkomst har den kommunala
''sammankopp18 beskattningen varit sammankopplad med den allmänna bevillningen till
ling med staten. Ett upphävande av detta samband ifrågasattes i en riksdagens
bevillningen. skrivelse till Kungl. Maj:t år 1897 (nr 65). En avveckling av det direkta
sambandet med statsbeskattningen har ock sedermera kommit till stånd, men
icke på det sätt, att kommunalbeskattningens sammankoppling med bevillningen
upphört, utan i stället så, att bevillningen upphört att äga någon betydelse
såsom statsskatt, i det att det jämförelsevis obetydliga belopp, varmed
densamma utgår, oavkortat utbetalas till landsting och städer, som ej deltaga
i landsting. Olika förslag om inrättande av en särskild grund för den kommunala
beskattningen hava dock förelegat, och vill jag — under erinran
att en mera ingående redogörelse i vad avser tiden före år 1920 lämnats i
propositionen nr 191 nämnda år — i detta avseende allenast lämna följande
kortfattade orientering.

1897 års kol- I anledning av 1897 års förberörda riksdagsskrivelse tillsattes den 15

munaiskatte- o^ber 1897 en kommitté under ordförandeskap av fil. doktorn Carl Herslow
kommitté. .

med uppdrag att verkställa den i skrivelsen begärda utredningen. Kommit téns

betänkande avgavs den 18 maj 1900 och innehöll förslag till omläggning
av såväl den direkta beskattningen till staten som den kommunala
beskattningen. Vad den senare beskattningen angår, innebar förslaget i
princip, dess ordnande såsom en inkomstbeskattning. I fråga om beskattningen
av fast egendom ville dock kommittén för kommunalbeskattningens

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

vidkommande icke låta fastighetsägarna under alla förhållanden undslippa
med skatteplikt enbart för nettoinkomsten. Med avseende å den starka
skuldsättning, varav särskilt jordbruksfastigheterna trycktes, kunde nämligen
befaras, att en beskattning av nettoinkomsten av jordbruksfastighet
skulle inom ett stort antal kommuner giva alltför ringa utbyte och således
åstadkomma alltför våldsamma rubbningar i den fördelning av den kommunala
skattebördan, som med gällande beskattningsgrunder vore rådande.
För undvikande härav anordnades fastighetsägarnas kommunala skattskyldighet
såsom en till sitt minimum garanterad inkomstskatt, vilket minimum
-således ovillkorligen och under alla omständigheter kunde av kommunen
påräknas. Fastighetsägare ålades nämligen i första hand skatteplikt för en
beräknad inkomst av fem procent å fastighetens taxeringsvärde och därjämte
för den behållna inkomsten, i den mån denna vid taxeringen utrönts
överstiga nämnda procentsats. Skattetekniskt framträdde denna anordning
i kommitténs förslag under formen av en kombinerad fastighets- och inkomstskatt,
därvid från vad som skulle såsom inkomst taxeras medgavs avdrag
med fem procent av fastighetens taxeringsvärde. Det överskott, som efter detta
avdrag bleve föremål för taxering såsom för inkomst, likställdes med annan
inkomst därutinnan, att skattefrihet eller skattelindring skulle inträda allt
efter som beloppet folie inom de inkomstgrupper, vilka komme i åtnjutande
av sådan. Skyldigheten att erlägga kommunalskatt efter fastighets taxeringsvärde
skulle i regel åligga fastighetens ägare, vadan det således vore
denne, som vid uppskattningen av inkomsten finge tillgodonjuta avdraget
för vad som genom fastighetsskatten beskattats.

Kommittéförslaget, som avstyrktes av, bland andra, kammarrätten, föranledde
emellertid icke någon lagstiftning.

Redan innan granskningen av 1897 års kommunalskattekommittés förslag
slutförts, hade ett reformarbete begynts i syfte att omlägga den direkta statsbeskattningen,
ett reformarbete, som bar frakt i 1902 års förordning om
inkomstskatt och 1910 års förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt.

Sedan statsbeskattningen genom 1910 års riksdagsbeslut ordnats, vidtogos
åtgärder för ett planmässigt fullföljande av reformarbetet på den kommunala
beskattningens område.

Den 14 oktober 1910 erhöll sålunda chefen för finansdepartementet bemyndigande
att tillkalla en sakkunnig för utarbetande av en översikt över
kommunalbeskattningens utveckling och dåvarande gestaltning inom vissa
utländska stater. Såsom sakkunnig tillkallades professorn Gustaf Cassel, och
en av denne utarbetad översikt i ämnet förelåg färdig i april 1912.

Vidare erhöll chefen för finansdepartementet den 18 november 1910
bemyndigande att tillkalla högst tre personer att såsom sakkunniga inom
finansdepartementet biträda med utförandet av de arbeten, vilka för lösningen
av kommunalskattefrågan kunde anses erforderliga.

1902 och 1910
års skattereformer.

1910 års utredningsuppdrag
rörande
kommunalbeskattningen.

100

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

De sakkunniga blevo efter vissa personombyten slutligen landskamreraren
G. V. Eiserman och f. d. kammarrättsrådet E. J. von Wolcker. Sedan Kungl.
Maj:t den 29 september 1911 och den 10 juni 1912 förordnat, att samarbete
skulle äga rum mellan de kommunalskattesakkunniga och en eller två representanter
för de sakkunniga, vilka tillkallats för utarbetande av värdestegringsskatt
å fastighet, förordnade chefen för finansdepartementet landskamreraren
O. V. Landén att såsom representant för sistnämnda sakkunniga deltaga i
berörda samarbete. Med hänsyn till under fortgången av arbetet yppade
väsentliga meningsskiljaktigheter mellan å ena sidan Eiserman och von
Wolcker, å andra sidan Landén rörande de allmänna grunderna för reformarbetet,
erhöll Landén den 13 februari 1915 av chefen för finansdepartementet
uppdrag att avgiva särskilt förslag i enlighet med den mening, som av
honom omfattades.

Eiserman- Den 29 april 1917 avgåvo Eiserman och von Wolcker till chefen för
von Wolckers finansdepartementet ett den 16 april 1917 dagtecknat förslag till lag angåförslag
år ende kommunal taxering och skattskyldighet jämte anvisningar, motiv och
191bilagor, och samma dag avgav även Landén ett särskilt, den 31 januari 1917
dagtecknat betänkande om allmänna grunder för den kommunala skattereformen.

Eisermans och von Wolckers förslag innebar eu kombination av dels en
fristående fastighetsskatt, att utgå efter fastighets taxeringsvärde, i regel
åsatt på grundval av värdet i handel och vandel (allmänna saluvärdet),
dels en allmän avkastningsskatt, avsedd att träffa nettoavkastningen av
varje förvärvskälla för sig, dels ock slutligen, vad anginge enskilda skattskyldiga
(fysiska personer) en allmän och rent personlig inkomst- och förmögenhetsskatt
efter skatteförmåga, vilken sistnämnda skatt, principiellt
betingad därav att kommunen handhade angelägenheter, som tillika avsåge
statsändamål, hade till särskild uppgift att tjäna till utjämning av skattetrycket
å fast egendom samt avkastning och därmedelst lindra den hårdhet
i beskattningen, vartill ett objekt- och avkastningsskattesystem, enbart tilllämpat,
skulle föranleda. Ur utjämningssynpunkt vore slutligen en särskild
skatt å oförtjänt värdestegring av jord avsedd att tillfogas såsom ett fjärde,
dock mera fristående led i det ifrågasatta systemet.

Landéns förslag åter upptog en skatt å fast egendom, en skatt å lös egendom,
en inkomstskatt och en förmögenhetsskatt. Även Landén tänkte sig
systemet kompletterat med en särskild skatt å värdestegring av jord.

1920 års Efter remiss å nämnda förslag överarbetades de inom finansdepartementet,
kommunal- varvfi] biträdde sex år 1919 tillkallade sakkunniga. Resultatet av denna
proposition, överarbetning förelåg i 1920 års förenämnda proposition (nr 191) med förslag
till kommunalskattelag m. m. Detta förslag innebar dels två enligt
intresseprincipen utbildade skatteformer, eu fristående objektskatt å fast egendom
och en fristående objektskatt å näringsföretag (jordbruket ej inbegripet),

101

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

samt två enligt skatteförmågeprincipen utbildade skatteformer, en proportionell
inkomstskatt och en progressiv inkomstskatt.

Förslaget vann emellertid ej bifall av riksdagen, som i stället antog det
nu gällande kommunalskatteprovisoriet. Detta tog sig uttryck dels i vissa
ändringar i förut gällande skatteförfattningar (1920 nr 758—760), dels i
vissa nya författningar med giltighet till och med år 1924 (1920 nr 761—
763), vilken giltighetstid emellertid sedermera förlängts till och med år 1927
(1924 nr 450-451, 1926 nr 128-129).

Tillika beslöt riksdagen att i skrivelse hos Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t täcktes, med beaktande av synpunkter, som i särskilda avseenden
framhållits, föranstalta om

A. förnyad, skyndsam och allsidig prövning av frågan om en reformerad
kommunalskattelagstiftning samt för riksdagen snarast möjligt framlägga
det förslag, vartill denna prövning kunde föranleda;

B. särskild och skyndsam, förnyad utredning av frågan om den kommunala
beskattningen av skog med aktgivande å ena sidan på kommunernas
behov av säkra och stadigvarande skattekällor, å andra sidan av
angelägenheten att främja ett uthålligt skogsbruk, börande härvid tagas i
övervägande, huruvida och i vad mån den kommunala skogsbeskattningen
kunde ske i form av en fastighetsskatt grundad på skogsmarkens värde
jämte inkomstskatt eller skogsaccis i sammanhang med skogens avverkning,
samt för riksdagen snarast möjligt framlägga det förslag, vartill utredningen
kunde föranleda;

C. skyndsam utredning angående ändrade grunder för dels beskattningsnämndernas
organisation och taxeringsförfarandet dels uppskattning av fast
egendoms värde, avsedda att lända till efterrättelse vid den allmänna fastighetstaxering,
som enligt riksdagens mening borde verkställas under år 1922,
samt för 1921 års riksdag framlägga det förslag, vartill utredningen kunde
föranleda;

D. skyndsam utredning om ordnande av frågan om skattskyldigs rätt
till avdrag från de på grundval av bevillningstaxerad inkomst av fast egendom
påförda utskylder till den borgerliga och kyrkliga kommunen för belopp,
motsvarande erlagd skogsaccis, samt för 1921 års riksdag framlägga
det förslag, vartill utredningen kunde föranleda;

B. förnyad utredning av frågan om beskattning av moder- och dotterföretag
med särskild hänsyn till beskattning av utländska dotterföretag i
Sverige samt den kommunala beskattningen av moder- och dotterföretag,
samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Några uttryckliga direktiv för utredningsarbetet meddelades icke av riksdagen.
I detta avseende gjorde vederbörande utskott följande av riksdagen
gillade uttalande:

1920 års
riksdagsskrivelse.

102

Kung!. Maj:ts proposition Nr 102.

Efter 1920
års riksdag
verkställda
utredningar
m. m.

1920 års
skogsbeskattningskommitté

ock taxeringssakkunniga.

Utredning rörande
avdrag
från kommunalskatt
för
erlagd skogsaccis.

Utredning rörande
moderocli
dotterföretags
beskattning.

»Det torde på grund av det läge, vari kommunalskattefrägan nu kommit,
icke vara möjligt att angiva några andra principiella riktlinjer än
att prövningen bör utgå dels från det material, som sammanförts i Kungl.
Maj:ts proposition, dels från det uppslag, som framlagts av reservanterna
bland 1919 års sakkunniga, dels slutligen från de synpunkter, som framkommit
i de vid innevarande riksdag väckta motionerna och i utskottets
föregående uttalanden. Utskottet anser det angeläget att betona, att de provisoriska
förslag, vartill dess arbete lett, från dess sida icke äro avsedda
att i något hänseende vara bindande för den blivande nya utredningen,
på samma gång utskottet förutsätter, att, därest detta provisorium vinner
giltighet, erfarenheterna från dess tillämpning bliva vederbörligen beaktade.»

För tillmöteskommande av riksdagens hemställan hava verkställts utredningar
och utarbetats förslag, som framgå av följande sammanställning.

I september 1920 beslöt Kungl. Maj:t utse en kommitté (under ordförandeskap
av presidenten i kammarrätten G. A. Petersson) med uppdrag att, i
anslutning till vad riksdagen därom anfört, verkställa dels utredning av
frågan om den kommunala beskattningen av skog och dels utredning angående
ändrade grunder för uppskattning av fast egendoms värde, avsedda
att lända till efterrättelse vid allmän fastighetstaxering år 1922, ävensom
att till Kungl. Maj:t avgiva det förslag, vartill utredningarna kunde föranleda.
Samtidigt bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för finansdepartementet
att tillkalla sakkunniga att, i anslutning till vad riksdagen i ämnet anfört,
inom finansdepartementet verkställa utredning och avgiva förslag angående
ändrade grunder för beskattningsnämndernas organisation och taxeringsförfarandet,
avsedda att lända till efterrättelse vid allmän fastighetstaxering
år 1922. De sakkunnigas ordförande blev landskamreraren Eiserman.

Kommittén och de sakkunniga avgåvo i februari 1921 förslag, vilka föranledde
propositioner till samma års riksdag dels med förslag till förordning
om allmän fastighetstaxering år 1922 (nr 214), dels om taxeringsmyndigheter
och förfarandet vid allmän fastighetstaxering år 1922 (nr 215).
Propositionerna biföllos i huvudsak av riksdagen och författningar (nr 381
—383) utfärdades den 7 juli 1921.

Åt kammarrättsrådet C. O. Smerling uppdrogs, likaledes hösten 1920, att
utföra den av riksdagen under punkt D begärda utredningen. Det av denne
avgivna förslaget i ämnet föranledde ej lagstiftning, utan i stället föreslog
Kungl. Maj:t i proposition år 1921 (nr 246) vissa ändringar i lagen om
skogsaccis, varigenom, bland annat, det för skogsaccisen nu stadgade maximibeloppet
skulle nedsättas till hälvten. Propositionen bifölls emellertid ej av
riksdagen.

Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallade chefen för finansdepartementet
den 3 december 1920 ledamoten av riksdagens första kammare, dåvarande
sekreteraren Anders örne att verkställa den av riksdagen under
punkt E ifrågasatta utredningen om moder- och dotterföretags beskattning.

103

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Pa grund av Örnes utnämning till statsråd upphörde det honom lämnade
uppdraget, innan utredningen slutförts, men i en den 5 december 1921 dagtecknad
promemoria redogjorde Örne för de grundsatser, varpå hans förslag
varit ämnat att byggas.

Uppdraget att verkställa utredning i frågan om en reformerad kommunalskattelagstiftning
överlämnades av Kungl. Maj:t den 27 maj 1921 åt en för
ändamålet tillsatt kommitté.

Till ordförande i denna kommitté (1921 års kommunalskattekommitté)
förordnade Kungl. Maj:t f. d. presidenten i kammarrätten G. A. Petersson
samt till ledamöter kammarrättsrådet J. A. Lybeck, landskamreraren G. V.
Eiserman, ledamöterna i riksdagens första kammare borgmästaren A. O. Kulle,
dåvarande telegraffullmäktigen G. E. Svensson och godsägaren G. K. Sederliolm,
dåvarande ledamoten i riksdagens första kammare hemmansägaren
Ahlmans Olof Olsson samt ledamoten av riksdagens andra kammare pensionsfullmäktigen
J. B. Eriksson. Genom beslut den 21 oktober 1921 förordnades
ledamoten av riksdagens andra kammare A. A. Lindqvist att i dåmera
statsrådet Svenssons ställe vara ledamot av kommittén. Genom beslut den
8 januari 1923 förordnades professorn vid skogshögskolan T. W. Jonson att
såsom ledamot i kommunalskattekommittén deltaga i kommitténs överläggningar
och beslut, i vad de avsåge frågor, vilka inbegripits i 1920 års skogsbeskattningskommittés
uppdrag.

Sedan av riksdagen medel för ändamålet anvisats, verkställdes genom kommitténs
försorg en provtaxering angående verkningarna av vissa inom kommittén
utarbetade alternativa förslag. Provtaxeringen grundade sig på 1922
års deklarationer samt särskilt inhämtade upplysningar och avsåg 32 kommuner
och 3 kommundelar, innefattande något över 43,000 skattskyldiga.

Kommunalskattekommittén avgav sitt betänkande angående den kommunala
beskattningen den 15 oktober 1924 (Stat. off. utredn. 1924:53 och 54).

Över betänkandet hava i anledning av remiss yttranden avgivits av överstå
thållarämbetet och samtliga länsstyrelser, ämbetsverk, universitet och
domkapitel, landstingens förvaltningsutskott, ett stort antal kommunala
representationer och taxeringsnämndsordförande, hushållningssällskapens förvaltningsutskott,
Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund
och Svenska landstingsförbundet, handelskamrarna samt representanter
för korporationer och enskilda. Samtliga yttranden hava överlämnats till
kammarrätten, som den 31 oktober 1925 inkom med sitt den 30 juni samma
är dagtecknade utlåtande.

liedan den 28 juni 1918 hade chefen för finansdepartementet jämlikt
erhållet bemyndigande tillkallat tre sakkunniga — landskamreraren O. V.
Landén som ordförande samt revisionssekreteraren H. Waller och f. d. professorn
K. Wicksell — att biträda vid en revision av lagstiftningen rörande
den direkta beskattningen till staten (1918 års inkomstskattesakkunniga). Då

1921 års kom,
inunalskattekommitté.

Inkomstskatt sakkunnigas förslag;.

104 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

under arbetets fortgång fråga uppkom om verkställande av en ingående
utredning angående bland annat själva inkomstbegreppets utformning, förstärktes
de sakkunniga enligt Kungl. Maj:ts beslut den 25 september 1920
med ytterligare en ledamot, och utsågs härtill f. d. professorn D. David son.
Den 30 april 1923 upphörde utredningsarbetet i den givna formen, men
arbetet fullföljdes av Landén och Waller, vilka med skrivelser, dagtecknade
den 7 juli och den 28 september 1923 avgåvo ett betänkande om inkomstoch
förmögenhetsskatt med tillhörande motivering jämte speciella utredningar
och utlåtanden (Stat. off. utreda. 1923: 69 och 70). Detta har varit
utremitterat till i stort sett samma verk och myndigheter m. fl. som kommunalskattekommitténs
betänkande.

Presidenten Den 5 december 1924 uppdrog Kungl. Maj:t åt f. d. presidenten Petersson
rCtilTstatlig att uPPrätta författningsförslag angående den statliga inkomst- och förmögeninkomst-
och hetsbeskattningen i anslutning till kommunalskattekommitténs förslag till
f0rTkSa«hetS'' kommun al skatt olag. Dylikt förslag avlämnades med ett betänkande den

3 mars 1925 (Stat. off. utredn. 1925:10), vilket varit utremitterat i samband
med kommunalskattekommitténs förslag.

1923 års Jämlikt Kungl. Maj:ts den 27 juli 1923 givna bemyndigande tillkallades
sakkumdgä. borgmästaren P. Gamstorp och länsassessorn A. Lundevall (1923 års taxeringssakkunniga)
för att verkställa utredning rörande omorganisation av taxeringsväsendet.
Dessas betänkande med förslag avgavs den 30 juni 1925 (Stat.
off. utredn. 1925: 2 7).

Förenings- Vidare erinrar jag i detta sammanhang om ett den 20 december 1920 av
sakkunniga, särskilda den 10 januari 1918 tillkallade sakkunniga, v. häradshövdingen
J. T. Larsson och kammarrättsrådet J. Erici, avgivet betänkande om ideella
föreningars .skattskyldighet. De frågor, som i detta betänkande berördes,
voro sedermera föremål för övervägande vid utarbetandet av kommunalskattekommitténs
förslag till kommunalskattelag och presidenten Peterssons
förslag till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.

1924 års De av olika kommittéer och sakkunniga framlagda författningsförslag hava
skattebered sedermera alltifrån hösten 1924 varit föremål för överarbetning av särskilda
sakkunniga, vilka tillsammans utgjort 1924 års skatteberedning. Denna har
bestått av byråchefen för lagärenden juris doktorn C. W. TJ. Kuylenstierna.
revisionssekreteraren Waller och assessorn E. Geijer, av vilka dock Kuylenstierna
till den 1 juli 1925 varit företrädesvis sysselsatt med annat uppdrag
och Geijer tidvis huvudsakligen tjänstgjort såsom föredragande hos regeringsrätten.
Inom skatteberedningen hava även verkställts vissa nya utredningar
och förslag, av vilka följande föreligga i tryck, nämligen: 1) P. M.
rörande detaljbestämmelser i kommunalskattekommitténs år 1924 avgivna
förslag till kommunalskattelag samt rörande inkomstskattesakkunnigas år 1923

Kungl. Muj:ts proposition Nr 102.

105

avgivna förslag till förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt under jämförelse
med nu gällande bestämmelser och motsvarande bestämmelser i 1920
års förslag till kommunalskattelag, januari 1925; 2) P. M. angående landstingsbeskattningen,
augusti 1925; 3) undersökning om vägbeskattningens ordnande,
8 oktober 1925 (Stat. off. utredn. 1925:31); 4) betänkande angående
den kommunala skatteutjämningen, 18 november 1925 (Stat. off. utredn.
1925:35); 5) P. M. angående den kommunala progressivskatten och anskaffning
av medel för kommunal skatteutjämning, september 1926; 6) betänkande
angående beskattning av inländska juridiska personers inkomst och
förmögenhet (innefattande, bland annat, även slutförande av utredningen om
moder- och dotterföretags beskattning), 14 oktober 1926 (Stat. off. utredn.
1926:18); samt 7) P. M. angående rätt till avdrag vid beskattningen för värdeminskning
å inventarier, byggnader m. m. i rörelse eller yrke, 30 oktober
1926. Vid utarbetande av betänkande angående beskattning av juridiska
personers inkomst m. m., i vad detta avsåge beskattning av kooperativa
föreningar och därmed sammanhängande frågor, har deltagit kassadirektören
i kooperativa förbundet E. Persson. Vid behandlingen av frågan om en
förändrad taxeringsorganisation har i skatteberedningens arbeten deltagit
länsassessorn Lundevall. I fråga om en särskild ordning för fullföljd av
talan i fastighetstaxeringsmål har jämlikt Kungl. Maj:ts den 26 november
givna bemyndigande kammarrättsrådet S. Norrman tillkallats att såsom sakkunnig
jämte skatteberedningen biträda med utredningen. Vid behandlingen
av frågan om utländska personers skattskyldighet m. m. har skatteberedningen
biträtts av kammarrättsrådet O. J. Ekenberg. Samtliga förslag, som
innehållits i nu omnämnda promemorior och betänkanden, hava varit i vederbörlig
ordning utremitterade.

Sedan vid 1926 års riksdag i enlighet med därutinnan framlagd proposition
beslut fattats om sådan ändring i vissa delar av förordningen den 28
oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt, att den s. k. B-skatten
avskaffades utan att någon annan skatteform i liknande syfte trädde i stället,
uppdrog chefen för finansdepartementet åt sakkunniga, ledamöterna av riksdagens
första kammare, häradshövdingen K. G. T. Borell och lektorn J. E.
Björnsson samt kanslirådet A. E. C. Sundberg, att inom departementet biträda
vid fortsatt utredning av frågan om beskattning av bolags besparade
vinstmedel. Ett förslag till förordning om skatt vid utskiftning av aktiebolags
och solidariska bankbolags tillgångar har av de sakkunniga avlämnats
i december 1926.

Slutligen hava tre ledamöter av kammarrätten verkställt en teknisk
granskning av de nu föreliggande författningsförslagen.

Här må ock erinras, att även skatteuppbördsväsendet i anledning av riksdagsskrivelse
gjorts till föremål för särskild utredning av sakkunniga, tillkallade
jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 23 maj 1924.

Sakkunniga
ang. beskattning
av bolags
besparade
vinstmedel.

Granskning av
föreliggande
författningsförslag.

1924 års
uppbördssakk
un niga.

106

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Plan för de olika frågornas behandling''.

Omfattninyen Det frågekomplex, som i det föregående berörts, innefattar i sig fyra stora

gandeproposi- huvudavdelningar, nämligen 1) frågan om beskattningsgrunderna för den
tion. statliga inkomstbeskattningen och den allmänna kommunala beskattningen.
2) frågan om den kommunala skatter! tjärn ningen, 3) frågan om taxeringsorganisationen
och 4) frågan om uppbördsorganisationen. Inom den förstnämnda
av dessa grupper faller ett flertal stora specialfrågor, såsom frågorna
om landstings- och vägbeskattningen och om skogsaccisen samt om eu
utskiftningsskatt för bolag.

Beträffande alla de frågor, som innefattas under de tre första huvudgrupperna,
torde förslag nu höra föreläggas riksdagen. Den utan tvivel
högst betydelsefulla frågan om uppbördsväsendets omorganisation befinner
sig däremot ännu på ett mera förberedande utredningsstadium.

I nu förevarande sammanhang kommer jag att för Kungl. Maj:t anmäla
flertalet av förenämnda betänkanden m. m. Frågan om en förändrad taxeringsorganisation
ävensom om den kommunala skatteutjämningen ämnar jag
emellertid särskilt anmäla. Beträffande den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten
kommer jag att här upptaga den allmänna motiveringen samt de
special frågor, som ej hänföra sig endast till inkomst- och förmögenhetsskatten.
I övrigt ämnar jag beträffande denna skatt föreslå särskild proposition.
Särskilt förslag synes även böra avlåtas rörande utskiftningsskatt för
aktiebolag m. fl. Rörande skogsbeskattningen berör jag i förevarande sammanhang
de mera principiella frågorna men kommer för övrigt att senare
anmäla ett förslag till lag om skogsaccis att framläggas i särskild proposition.
Likaså har jag för avsikt att nu principiellt beröra frågan om progressivitet vid
den kommunala beskattningen, medan frågan om en ersättningsskatt för den
nuvarande kommunala progressivskatten synes mig böra bliva föremål för eu
särskild proposition. Landstingsbeskattningens principer kommer jag ävenledes
att beröra. Frågan om vägbeskattningen åter kommer att anmälas av
chefen för kommunikationsdepartementet. Med det föreliggande lagstiftningskomplexet
sammanhängande smärre specialfrågor komma likaledes att anmälas
av vederbörande departementschefer.

Plan för citat I det följande förutsättes, att tillgång finnes till kommunalskattekommitténs
ur och hän- blänkande. I detta hava under varje särskild punkt lämnats kortfattade

visningar till

kommunal- redogörelse!’ rörande lagstiftningens nuvarande ståndpunkt, rörande vad

skattekommit- digare förekommit beträffande olika spörsmål o. s. v. Det torde ej kunna
tens och in komstsicatte-

anses nödvändigt eller ens lämpligt att här i allmänhet återgiva vare sig
Mänlandpif dessa redogörelse!’ eller kommitténs olika förslag med motiveringar, utan
hänvisas i detta avseende till betänkandet. Vad nu sagts om kommunalskattekommitténs
betänkande gäller även i tillämpliga delar inkomstskattesakkunnigas
betänkande. Emellertid skola meddelas sidhänvisningar till
dessa två betänkanden, varjämte i viktigare punkter kortfattade sammandrag
av vad betänkandena innehålla komma att lämnas.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

107

Principerna för skattesystemet.

1921 års kommunalskattekommittés förslag till kommunalskattelag (det
reviderade A-förslaget) — vilket är av samma principiella innebörd som
1920 års förslag — upptager skatt för fastighet, näring och inkomst ävensom
skogsskatt och särskild progressiv inkomstskatt. Av dessa äro fastighetsskatten
och näringsskatten fristående objektskatter, vilka utgå i förhållande till fastighets
taxeringsvärde och närings på visst sätt beräknade så kallade skattevärde.
Inkomstskatten är en personlig, i huvudsak proportionell inkomstskatt.
Skogsskatten utgår vid skogens avverkning i förhållande till det
taxerade rotvärdet. Den är en utbruten del av fastighetsskatten och är
avsedd att kompensera den lättnad i fråga om den årliga fastighetsskatten,
som den växande skogen under uppväxttiden åtnjuter därigenom, att för
skogsvärde repartitionstalet satts lägre än för jordbruksvärde. Progressivskatten
ansluter sig liksom den nuvarande kommunala progressivskatten till
den statliga inkomst- och förmögenhetsbeskattningen och utgår efter viss
progressiv skala.

Vad särskilt den föreslagna nya näringsskatten angår, har kommittén
såsom näringsskatteobjekt uppställt värdet av de lösa realtillgångar, som
äro nedlagda i näringen och med vilka den stadigvarande drives, d. v. s.
dels lös egendom, som är avsedd till stadigvarande bruk i näringen, såsom
motorer, maskiner, redskap, transportmedel, ledningar, levande och döda
inventarier m. m. (anläggningsmedel), dels lös egendom, som är avsedd att
omsättas eller förbrukas i näringen, såsom varulager o. dyl., fordringar i
löpande driften samt till näringsdriften hörande, å bank insatta eller annorledes
placerade eller kontant tillgängliga medel med avdrag för skulder i
den löpande driften (rörelsemedel). Angående den närmare utformningen
av näringsskatteobjektet, varom för vissa rörelsegrenar, däribland jordbruk,
lämnas särskilda bestämmelser, hänvisas till lagförslagets avdelning II kap.
2 med därtill hörande anvisningar.

Med näring förstås i förslaget jordbruk med binäringar samt rörelse eller
yrke, som drives med användande av i rörelsen eller yrket nedlagt kapital
eller avlönad arbetskraft.

Från näringsbeskattning undantagas vissa slag av rörelse, angivna i förslagets
17 §, exempelvis drift av till allmän trafik upplåten kanal, järnväg
eller spårväg, rederirörelse, vissa statsdrivna företag m. m. För all näring
göres därjämte den begränsning, att, om näringsskattevärdet ej uppgår till
2,000 kronor, ingen näringsskatt utgår.

Två reservanter inom kommittén, herrar Rune och Sederholm, förorda ett
skattesystem (det reviderade C-för slaget), som i princip överensstämmer
med nu gällande kommunalskatteprovisoriuin. C-förslaget vill tillgodose
kommunernas krav på mera konstant inkomst från fastigheterna på det sätt.
att fastighetsägaren visserligen skall deltaga i den kommunala repartitionen

Kommunalskatte
kommitténs
förslag
jämte reservationer.

108 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

allenast efter den inkomst, som fastigheten lämnat, men att denna inkomst skall
under alla förhållanden beräknas minst till vad som motsvarar viss procent
av taxeringsvärdet. Fastighetsägaren skall »garantera» kommunen ett visst
minimum av inkomst att beskatta, men om inkomsten överstiger detta minimum,
får han i vanlig ordning skatta för hela inkomsten. Skattetekniskt
genomföres detta så, att fastighetsägaren påföres fastighetsskatt efter ett
enligt taxeringsvärdet åsatt repartitionstal men vid inkomstberäkningen erhåller
motsvarande avdrag (procentavdrag).

Förslaget upptager fastighetsskatt, skogsskatt, proportionell inkomstskatt
och progressiv inkomstskatt. Såväl fastighetsskatten, vilken utgår i förhållande
till fastighets taxeringsvärde, som skogsskatten, vilken utgår i förhållande
till taxerat rotvärde, utgöra enligt förslaget led i garantiskattesystemet.
Det mot en beräknad minimiinkomst svarande belopp, som blivit
beskattat genom fastighetsskatten och skogsskatten, får således vid beräkningen
av den till inkomstskatten skattepliktiga inkomsten avdragas.

C-förslaget upptager ingen .särskild näringsbeskattning.

Under förarbetena till kommittéförslaget hade ifrågasatts även ett förslag,
vilket upptog även näringsbeskattning i form av garantiskatt (B-förslaget).
Detta förslag förordas emellertid ej i betänkandet av någon av kommitténs
ledamöter.

Fn kommittéledamot (herr Lybeek), som icke haft något att erinra mot
kommittéförslagets utformning av näringsbeskattningen, har emellertid ansett,
att med införande av sådan beskattning bör tillsvidare anstå.

Bn kommittéledamot (herr Olsson) har ansett, att näringsskattevärde, som
ej uppgår till minst 5,000 kronor, bör fritagas från näringsbeskattning.

Enligt såväl A-förslaget som C-förslaget skall den nuvarande skogsaccisen
upphöra.

A-förslaget har följande repartitionstal, nämligen för jordbruksfastighet:
jordbruksvärde 0.0 4, tomt- och industrivärde 0.0 3 och skogsvärde O.oi, samt
för annan fastighet 0.03, allt per 100 kronors taxeringsvärde, för näring 0.03
per 100 kronors näringsskattevärde samt för inkomst l.oo per 100 kronors
inkomst.

En ledamot av kommittén (herr Olsson) har ansett det av kommittén föreslagna
repartitionstalet för jordbruksvärde vara för högt tilltaget och böra
minskas till 0.0 3.

Herrar Eriksson och Lindqvist hava ansett repartitionstalet för tomt- och
industri värde böra sättas till 0.04.

C-förslaget med dess garantiskattesystem har andra repartitionstal för
fastighet, nämligen 0.0 6 för jordbruksvärde, 0.0 5 för tomt- och industrivärde,
O.oi för skogsvärde, 0.0 5 för annan fastighet. För inkomst är repartitionstalet
detsamma som enligt A-förslaget eller l.oo.

109

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Kommitténs allmänna utgångspunkt torde klarast framgå av följande
principuMalande av kommittén.

»Kommittén har under sitt arbete oj funnit anledning att till diskussion
upptaga frågan om huruvida kommunalbeskattningen borde byggas väsentligen
a principen ''skatt efter intresse’ eller å principen ''skatt efter förmåga .
Kommittén bär funnit detta spörsmål vara av föga praktisk betydelse. I
verkligheten är det nog så, att, såsom även i alla föregående förslag faktiskt
skett, hänsyn måste tagas till båda de sidor av problemet, som tagit sig
uttryck i nämnda formler. Såsom förut nämnts, måste kommunalskatten
fylla vissa förhandenvarande behov, och problemet blir att fördela skattesumman
på kommunens skattdragande medlemmar så rimligt och skäligt,
d. v. s. så rättvist som möjligt. Skall detta kunna ske, är det förvisso icke
nog att såsom i fråga om statsskatten allenast spörja om skatteförmågan;
även andra synpunkter måste härvid få göra sig gällande. Inom det relativt
trånga beskattningsområde, som kommunen bildar, finnas vissa slag av
beskattningsobjekt, som äro mera intimt förbundna med kommunen än andra,
vissa, som av de kommunala anordningarna kunna hava mera omedelbart
och direkt gagn än andra, vissa, som kunna förorsaka kommunen direkta
kostnader i högre grad än andra; och det måste vara rimligt och skäligt,
att hänsyn tages härtill vid utmätande av deras bidragsskyldigbet till kommunen.
Eu sådan särställning intaga enligt A- och B-förslagen fastighet
och näring inom kommunen, enligt C-förslaget fastighet. Vidare måste
beaktas nödvändigheten av att åt kommunen anvisa vissa mera stabila beskatta
ingsobjekt, så att icke omkastningar i konjunkturerna föranleda brist
på sådana objekt och därigenom bringa oreda i kommunens ekonomi. Å
andra sidan är det självfallet, att vid skattesystemets utformande synnerlig
hänsyn måste tagas till beskattningens skälighet i förhållande till de olika
beskatta ngsobjekten, så att intet varder över hövan betungat. Med andra
ord: det kommunala skattesystemet måste framgå ur en syntes av förutnämnda
olika faktorer, och åt denna syntes kan ej givas uttryck i någon
generell formel. Man lärer härutinnan få åtnöja sig med att säga, att de
olika kategorierna av skattskyldiga inom kommunen böra var för sig draga
den del av bördan, som med hänsyn till samtliga ovan antydda förhållanden
kan finnas rimlig och skälig. Frågan är därför, huru en sådan syntes skall
kunna åstadkommas.

Därvid lärer det till eu början vara klart, att kommunalbeskattningen
icke kan i sin helhet eller till väsentliga delar byggas på progressiv grund.
Redan det förhållande, att vid skattebördans fördelning hänsyn måste tagas
även till andra förhållanden än det för eu progressivskatt grundläggande,
nämligen skatteförmågan, är härutinnan avgörande. Men härtill kommer,
att ett progressivt skattesystem svårligen later förena sig med kommunalskattens
egenskap att vara repartitionsskatt, liksom ej heller med kravet pa
alt varje kommun skall få tillgodogöra sig de beskattningsföremål, som
finnas inom dess område. Härutinnan liksom i fråga om de skattetekniska
svårigheter, som skulle möta vid ett försök att införa progressivvitet i den
kommunala repartitionsbeskattningen, hänvisas till föredragande departementschefens
— — — uttalande i propositionen till 1920 års riksdag.

Annan utväg för skattebördans fördelning måste alltså sökas. Den närmast
till hands liggande och antagligen även den, som bäst leder till målet,
har kommittén funnit vara den i alla föregående förslag i ämnet anvisade:
nämligen en anordning med flera olika kommunala skatteformer, vilka verka
på olika si i tf och komplettera varandra. Tillsammans kunna och böra dessa

Kommittén#

motivering.

Allmänna

utgångs punkter.

iastighetts beskattningen -

Näringabe akattningen.

Inkomstbe skattningen.

litat r v änternät
motivering.

110 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

giva till resultat en rimlig och skälig fördelning av skattebördan inom
kommunen.

I enlighet med denna uppfattning upptaga alla de inom kommittén uppgjorda
förslagen olika skatteformer att samtidigt komma till användning
för skattebehovets fyllande.»

De skäl, som ligga till grund för kommittémajoritetens ställningstagande
i fråga om fastighetsbeskattningen, finnas utförligt angivna i 5 kap. av
den allmänna motiveringen. De gå väsentligen ut därpå, att det endast med
ett objektskattesystem är möjligt att åstadkomma rättvisa och jämlikhet i
beskattningen dels emellan de olika fastighetsägarna inbördes, dels ock emellan
dessa fastighetsägare såsom grupp betraktade och andra skattdragande.
Ävenså anser kommittén, att ur taxeringsteknisk synpunkt ett objektskattesystem
är vida överlägset ett garantiskattesystem, som medför tekniska svårigheter
av den art, att resultatet av taxeringarna kan befaras bliva i stor
omfattning förryckt.

Den objektbeskattning å näring, som kommittén föreslår, angives vara av''
helt annan art än den, som tidigare ifrågasatts (d. v. s. en s. k. intresseskatt).
Kommittén utgår därifrån, att materiella tillgångar, som användas i produktionens
tjänst och som äro lokaliserade inom kommunen, kunna och böra
underkastas objektbeskattning, evad de äro av fast eller lös egendoms natur.
Liksom alltså fastighetsskatt utgår efter fastighetens taxeringsvärde, kan och
bör en näringsskatt utgå efter det taxerade värdet av det materiella produktiva
underlag för näringen, som är av lös egendoms natur.

Rörande kommitténs motivering för inkomstbeskattningen, den proportionella
och den progressiva, torde ingen annan redogörelse vara erforderlig än
den, som i det följande meddelas under respektive specialavdelningar.

Huvudreservanternas, herrar Runes och Sederholms, motivering för deras
särskilda mening återfinnes å sid. 495 ff. i betänkandet. Reservanterna dela
kommittémajoritetens uppfattning därom, att fastigheterna med avseende
å uppbärandet av skattetungan inom kommunerna intaga en särställning.
Att en fastighet på grund av sitt närmare och fastare samband med kommunen
och större beroende av de kommunala institutionerna har ett större
ansvar för kommunens ekonomi, vore av gammalt anfört och erkänt, och
det läge i viss mån i sakens natur, att, i den mån andra skattekällor sinade,
fastigheterna inom kommunen måste träda till för att fylla de oundgängliga
behoven. Däremot delade ej reservanterna majoritetens uppfattning, att
fastighet såsom skatteobjekt hade en annan och större bärkraft än exempelvis
den rena arbetsinkomsten. Lösningen av kommunalskattefrågan borde fortfarande
som hittills sökas i en riktigt avvägd kompromiss mellan hänsynen
till den enskildes skatteförmåga och kommunens intresse att i fastigheterna
äga säkerhet för behövlig skatteintäkt. C-förslaget innebure en sådan kom -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

111

premiss, som å ena sidan — utan att medföra någon omvälvning av det
bestående — skänkte kommunerna avsedd trygghet, å andra sidan ej ställde
hårdare krav på fastighetsägaren än som vore nödvändigt. Reservanterna
hänvisa till vissa uppgifter angående jordbrukets räntabilitet och den omständigheten,
att året 1921, vars förhållanden avsåges i den av kommittén
verkställda provtaxeringen, utgjort ett synnerligen dåligt år för jordbruket.
Om nu ett sådant exceptionellt år A- och C-förslagen visade jämvikt, vore
påtagligt, att, i samma mån som normala ekonomiska förhållanden inträdde
inom jordbruket med därmed följande normal förräntningsprocent, den beskattningsbara
inkomsten skulle stiga och därmed A-förslagets skattebestämmelser
visa sig, i förhållande till det nuvarande provisoriet eller C-förslaget,
innebära en ökad skattetunga för fastigheterna, vilken icke motsvarades av
ett ökat behov av skattekronor inom kommunen. Kommittémajoriteten
hade framhållit’ (sid. 218), att den »velat bibehålla belastningen på jordbruksfastighet
vid ungefärligen den nivå, som den haft under provisoriet».
Reservanterna åsyftade ej heller någon lindring, men ansåge att just status
quo äventyrades genom A-förslaget, som i stället komme att medföra en
ytterligare övervältning av skattebördan på jordbruket och andra näringar,
vilka för sin verksamhet vore beroende av ’ ett större fastighetsinnehav
Provisoriet hade medfört en sådan övervältning på fastigheterna, som därvid
fått upptaga 33 procent av skattetrycket mot förut 19 procent. Denna överflyttning
kunde förklaras och åtminstone i viss grad försvaras av den då
ännu bestående relativt gynnsamma konjunkturen för vårt näringsliv. Situationen
vore nu en annan, och en ytterligare övervältning av skattebördan
på fastigheterna kunde ej undgå att hava för jordbrukare och andra fastighetsägare
samt därmed för hela vårt land synnerligen ödesdigra följder.

Rörande den av kommittémajoriteten föreslagna näringsskatten uttalade
reservanterna, att de, oberoende av frågan om en särskild näringsskatts berättigande
över huvud taget inom kommunalbeskattningen, hade funnit, att
det av majoriteten framlagda förslaget till sådan skatt ej bort ingå i kommitténs
förslag till kommunalskattelag. Denna avvisande ståndpunkt berodde
på den föreslagna skattetypens konstruktion och därmed förbundna svårigheter
för såväl en rättvis fördelning av skattebördan som själva det tekniska
genomförandet av taxeringen. Nu rådande förhållanden inom vårt näringsliv
inbjöde ej heller på något sätt till en lagstiftning i förevarande riktning.
En depression, svårare än på många decennier, minskade våra näringars
skattekraft och skulle snarare motivera en lindring än eu ökning av det på
dem vilande skattetrycket. Att under sådana förhållanden ifrågasätta en
ökad beskattning av dessa, något som näringsskatten ej skulle kunna undgå
att medföra, kunde reservanterna ej finna vara klokt eller riktigt.

Herr Lybeck har i sin reservation angående näringsskatten hänvisat till
industriens betryckta läge samt taxeringstekniska svårigheter.

112

Kanal. Maj:ts proposition Nr 102.

Yttranden angående
principerna
i
kommunalskatt
ekommitténs
förslag.

Ett fullständigt återgivande av alla de yttranden angående beskattningsförslagets
principer, som avgivits av olika myndigheter, sammanslutningar
och enskilda personer kan ej komma ifråga. Jag nöjer mig med att här
redogöra för den ståndpunkt i huvudfrågorna, som intagits i yttrandena,
samt att närmare redogöra för innehållet av några få representativa uttalanden.

Överståthållarämbetet och aderton länsstyrelser hava förordat ett system
med fristående objektskatter, medan fem länsstyrelser (i Stockholms, Göteborgs
och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs och Värmlands län) förordat
garantiskattesystemet i huvudsaklig anslutning till C-förslaget. En länsstyrelse
(i Örebro län) har ansett, att båda förslagen kunna läggas till grund
för lagstiftning i ämnet. Av de nitton länsstyrelser, som ej uttryckligen
förordat A-förslaget, hava nio i likhet med överståthållarämbetet avstyrkt
näringsskatten, medan tio i princip tillstyrkt densamma. Ett par länsstyrelser
hava dock gjort sitt tillstyrkande beroende av att man kunde finna
en tillfredsställande taxeringsorganisation, medan åter ett par andra länsstyrelser
ifrågasatt andra grunder för näringsskattevärdets beräkning än de
av kommittén föreslagna.

De ämbetsverk, som yttrat sig angående förslagets principer — domänstyrelsen,
kammarkollegium, lantbruksstyrelsen och riksräksnskapsverket
ävensom kammarrätten — hava samtliga tillstyrkt ett system med fristående
objektskatter å fastighet. Domänstyrelsen och lantbruksstyrelsen hava dock
ifrågasatt, huruvida ej de av kommittén föreslagna repartitionstalen för
jordbruksfastighet äro för höga. Inom kammarrätten hava två reservanter
tillstyrkt C-förslaget. Vad näringsskatten angår, har denna tillstyrkts av
lantbruksstyrelsen och riksräkenskapsverket, av vilka dock den förra ansett
någon särskild taxering av jordbruksnäring ej böra äga rum utan ersättas
med en genomsnittlig värdesättning av jordbrukets inventarier m. m. till
40 procent av fastighetens taxeringsvärde. Domänstyrelsen samt bank- och
fondinspektionen ävensom kammarrätten avstyrka en näringsskatt; kammarkollegium
avstyrker näringsskatt å jordbruket. Inom kammarrätten hava två
reservanter tillstyrkt en näringsskatt, den ene dock med den inskränkningen,
att den ej borde införas under rådande depression för det ekonomiska livet.

Kanslern för rikets universitet har själv avstått från att yttra sig i principfrågan
men har överlämnat yttranden från, bland andra drätselnämnderna
vid Uppsala och Lunds universitet, av vilka den förra under åberopande
av ett yttrande av professorn F. Broek tillstyrkt C-förslaget, medan
den senare ej uttalat sig angående vilket förslag som borde föredragas.

Vad härefter angår hörda sammanslutningar m. fl., så har Skånes handelskammare
tillstyrkt fristående objektbeskattning, medan övriga handelskamrar
anslutit sig till C-förslaget, ehuruväl de i allmänhet medgivit A-förförslagets
principiella överlägsenhet. Samtliga handelskamrar hava avstyrkt
näringsskatten. Till den ståndpunkt, som intagits av flertalet handelskamrar,
hava Stockholms handelskammare, Svenska bankföreningen och

113

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Sveriges industriförbund i ett gemensamt utlåtande anslutit sig. Sistnämnda
utlåtande har åberopats av järnkontoret. Sveriges skogsägareförbund,
Sveriges allmänna exportförening, Sveriges allmänna lantbrukssällskap
och Sveriges hantverksorganisation hava anslutit sig till C-förslaget,
den sistnämnda under åberopande av det skälet, att C-förslaget ej innehölle
någon näringsskatt. Sveriges redareförening har tillstyrkt A-förslaget,
men har ansett sig sakna anledning att uttala sig om näringsskatten,
då rederirörelsen enligt förslaget ej skulle träffas av näringsskatt.
Sveriges köpmannaförbund har uttalat sig mot en näringsskatt utan
att i övrigt ingå på principfrågan. Sveriges fastighetsägareförening har
vänt sig mot objektbeskattning i allmänhet. Föreningen Sveriges städers
kronouppbördstjänstemän har förordat A-förslaget.

Styrelserna för svenska stadsförbundet och svenska landstingsförbundet
(det sistnämnda i ett yttrande angående landstingsbeskattningen) hava tillstyrkt
A-förslagets principer. Inom stadsförbundets styrelse hava vissa reservanter
avstyrkt en näringsskatt. Landstingsförbundets styrelse har ej haft
något att erinra mot en näringsskatt men har avstyrkt den i den föreslagna
formen. Inom landstingsförbundets styrelse har en reservant förklarat sig
ej vara beredd att tillstyrka A-förslaget. Styrelsen för svenska landskommunernas
förbund har avstått från att yttra sig i principfrågan.

Samtliga hushållningssällskaps förvaltningsutskott — utom Gävleborgs
läns, vilket utskott ej velat uttala sig om vilketdera systemet vore att föredraga
— hava anslutit sig till C-förslagets principer, ehuru några förvaltningsutskott
ansett de ifrågasatta repartitionstalen för jordbruksfastighet alltför
höga.

Av domkapitlen hava sex uttalat sig till förmån för A-förslaget, medan
fyra avstyrkt detta eller tillstyrkt C-förslaget. De övriga domkapitlen hava
ej uttalat sig till förmån för någotdera förslaget.

Av landstingens förvaltningsutskott hava åtta tillstyrkt en fristående objektbeskattning
(ett förvaltningsutskott har avstyrkt näringsskatten), medan
nio tillstyrkt C-förslaget och åtta avstått från att yttra sig i principfrågan.

Av hörda taxeringsnämndsordförande, som uttalat sig angående förslagens
principer, hava trettionio uttalat sig för en fristående objektbeskattning (av
dessa hava fyra avstyrkt näringsskatten), medan sexton tillstyrkt C-förslaget
eller i varje fall avstyrkt A-förslaget.

Av städer och landskommuner, som uttalat sig rörande principerna, hava
fyrtiosju tillstyrkt fristående objektbeskattning (femton utan näringsskatt),
medan tjugosex ställt sig på provisoriets ståndpunkt eller tillstyrkt C-förslaget.

I de yttranden, däri A-förslaget förordats, har detta i regel skett under
åberopande av kommitténs motivering. I vissa av de yttranden åter, som
förordat C-förslaget, har en mera ingående motivering lämnats.

Bihang till riksdagens protokoll 1027. 1 sand. S7 höft. (Nr 102.)

114

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Länsstyrelser.

För att härefter övergå till innehållet i några speciella yttranden, så har
överståthållarämbetet anfört:

»Då det gäller att i särskild grad utnyttja en viss skattekälla, blir den
viktigaste synpunkten, utom undersökning av skattekällans bärkraft, överhuvudtaget
att välja den metod, som verkar mest rättvis de olika innehavarna
emellan, så att den ekonomiskt starkare får betala relativt mera
och den ekonomiskt svagare relativt mindre. Att en objektskatt å fastighet
av det slag kommittémajoriteten föreslagit verkar i denna riktning, medan
det av reservanterna förordade garantiskattesystemet får en rakt motsatt verkan,
har majoriteten inom kommittén enligt överståthållarämbetets mening på ett
övertygande sätt visat, och anser ämbetet sig därför böra tillstyrka det föreliggande
förslaget, i vad detsamma innebär uttagande av en särskild objektskatt
å fastighet.

I detta tillstyrkande ligger givetvis en anslutning till kommittémajoritetens
åsikt, att fastighet såsom skatteobjekt har en större bärkraft än exempelvis
den rena arbetsinkomsten, och anser ämbetet, att denna större bärkraft icke
blivit i för hög grad utnyttjad genom de av kommittén föreslagna procenttalen
av resp. 3 och 4 procent av fastighets taxeringsvärde.

Vidkommande härefter den föreslagna näringsskatten utgår kommittén
därifrån, att inom kommunen lokaliserad näring i väsentliga hänseenden
intager en med fastighet likartad ställning till kommunen och dess anordningar
samt anser därför, att rörelse eller yrke, som är att räkna till näring,
bör i likhet med fastighet deltaga i repartitionen, utom med inkomsten efter
samma repartitionstal som annan inkomst, efter ett repartitionstal, som
åsättes på grund av ett på visst sätt beräknat näringsskattevärde. Det av
kommittén uppgivna skälet för en särskild näringsskatt gäller dock endast
sådana företag, för vilkas drivande erfordras särskilda anläggningar av mera
stadigvarande natur, och hade bort leda till en begränsning av näringsskattekapitalet
till den omfattning, landskamreraren Landén givit detsamma
i sitt år 1917 avgivna betänkande om allmänna grunder för den kommunala
skattereformen m. in. eller till en egendomsskatt å för näringsdrift
gjorda anläggningar och inrättningar.

Vill man nämligen, såsom ämbetet anser riktigt, i likhet med kommittén
giva underlaget för en särskild näringsskatt en vidsträcktare omfattning,
blir det teoretiska skälet härför näringsföretagens intressegemenskap med
kommunen, från vilken i tidigare kommunalskatteförslag åberopade grund
kommittén dock tager ett bestämt avstånd.

Utan att vilja närmare inlåta sig på frågan, huruvida den föreslagna
näringsskatten, vilken till sin utformning mera erhållit karaktären av en
ren kapitalskatt än en rationell näringsskatt, är ägnad att åstadkomma
rättvisa de olika näringsidkarna emellan, anser överståthållarämbetet sig
böra understryka de av reservanterna inom kommittén framhållna svårigheterna
för det tekniska genomförandet av taxeringen enligt detta förslag.
Redan vid den av kommittén anordnade provtaxeringen uppgivas dessa
svårigheter hava framträtt. Huru mycket större skola desamma icke visa
sig, då taxeringsmyndigheterna mot sig få näringsidkarnas intresse att i
största möjliga mån nedpressa när i ngsskatte värdet 1

Vidare torde icke heller helt kunna bortses från det av reservanten herr
Lybeck påpekade förhållandet, att de ännu rådande förhållandena inom industrien
mana till varsamhet vid ökandet av näringslivets belastning i
skattea vseende.

115

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

överståthållarämbetet anser sig således böra avstyrka införandet åtminstone
för närvarande av en kommunal näringsskatt.»

Länsstyrelsen i Stockholms län, som ägnat A-förslaget en särskilt ingående
kritik, hänvisar till en början till det förhållandet, att avvägningen av
primärkommunernas skattebörda ej kunde rätt bedömas utan ett hänsynstagande
till landstings- och vägbeskattningen, som ej behandlats i kommitténs
betänkande.

Länsstyrelsen påpekar såsom ett osäkerhetsmoment i den verkställda utredningen
den omständigheten, att den av kommittén föranstaltade provtaxeringen
knappast kunde anses tillräckligt vägledande. Undersökningsmaterialet
vore alltför bristfälligt; och detta gällde icke blott antalet och urvalet av
provtaxerade kommuner och kommundelar, utan därjämte och i än högre
grad den tidsperiod, som provtaxeringen avsåge, nämligen året 1920 — 21.
Såsom reservanterna herrar Rune och Sederholm framhållit, hade jordbrukets
räntabilitet då varit exceptionellt låg, och även på andra områden av det
ekonomiska livet hade abnorma förhållanden varit rådande. Det borde vara
tydligt, att siffror från ett sådant år bliva mycket missvisande. Det vore
under uttrycklig reservation för materialets ofullständighet i olika avseenden,
som länsstyrelsen avgåve det anbefallda yttrandet angående nu föreliggande
betänkande.

Länsstyrelsen fortsätter därefter:

»Kommitténs majoritet har i sin grundläggande motivering för fristående
fastighetsskatt och näringsskatt (betänkandet sid. 149) förklarat sig icke
vilja ingå i någon diskussion, om kommunalbeskattningen bör byggas väsentligen
å principen ''skatt efter intresse’ eller å principen ''skatt efter förmåga’,
emedan den ''funnit detta spörsmål vara av föga praktisk betydelse’. Visserligen
kan det synas, som om intresseprincipen likväl kommer fram i motiveringen
för de två ''objektskatterna’. Så talas om ''vissa slag av beskattningsobjekt,
som äro mera intimt förbundna med kommunen än andra, vissa,
som av de kommunala anordningarna kunna hava mera omedelbart gagn
än andra, vissa, som kunna förorsaka kommunen direkta kostnader i högre
grad än andra’. Men den avgörande synpunkten uttryckes dock så, att det
gäller ''att fördela skattesumman på kommunens skattdragande medlemmar
så rimligt och skäligt, det vill säga så rättvist som möjligt’. Och denna
formel — en fördelning som är ''rättvis och skålig’ — möter sedan på
punkt efter punkt såsom det rättesnöre, vilket man anser sig hava följt.
Det kan erinras, huru 1920 års särskilda utskott i sitt utlåtande konstaterade,
att under utskottets överläggningar visat sig en tendens att undanskjuta
''intresseteorien’ — vilken intagit en viktig plats i den då behandlade propositionen
— och i stället identifiera de olika slagen av särskilt ''intresse''
inom kommunen med vissa ''objekt'' för fristående skatter (kommitténs betänkande
sid. 141). Denna förskjutning i frågeställningen har sålunda
fullföljts av kommittén. Frågan om intresseprincipens berättigande kan
under sådana förhållanden även från länsstyrelsens sida lämnas åsido, och
prövningen av de förevarande alternativen begränsas till synpunkten av vad
som efter andra, allmänna grunder bör anses mera ''rimligt och skäligt’.

Vad A-förslaget angår, är härvid att märka, att den fristående objektskatten
på fastighet nära förbundits med den fristående objektskatten på

116

Kungl. May.ts proposition Nr 102.

näring. Den senare betecknas såsom en ''konsekvens’ av den förra och
behandlas som ett integrerande led i systemet. Det får väl antagas, att
näringsskattens sålunda angivna ställning såsom motsvarighet till fastighetsskatten
också beror därpå, att kommitténs majoritet funnit den oumbärlig
för att fylla kommunens behov av ''mera stabila beskattningsobjekt'' (betänkandet
sid. 149) med hänsyn till det repartitionstal, som föreslagits
för fastighetsskatten. Emellertid har näringsskatten såväl tidigare, vid
behandlingen av 1920 års proposition, som inom kommittén och efter framläggandet
av dess betänkande varit föremål för särskilt starka anmärkningar.
Bland annat har en kommittéledamot — herr Dybeck vilken i övrigt
väsentligen anslutit sig till A-förslaget, i avgiven reservation ''ansett det
mindre välbetänkt att redan nu ifrågasätta införande av näringsskatt’, med
hänsyn särskilt till de ekonomiska svårigheterna under depressionens tryck,
samt uttalat sig för att denna skatteform bör ställas ''på framtiden’. Det
torde därför vara lämpligt att först behandla A-förslagets näringsskatt.

Den är lagd såsom eu skatt på alla slag av näring, sålunda även jordbruk
med binäringar, med undantag för de så kallade fria yrkena; såsom
näringsskatteobjekt har uppställts värdet av de lösa realtillgångar, vilka
äro nedlagda i näringen och med vilka den stadigvarande drives, vare sig
anläggningsmedel eller rörelsemedel eller kontanta medel, enligt för olika
näringsgrenar specificerade regler. Kommittémajoritetens principmotivering
inskränker sig — frånsett dess ovan anförda allmänna uttalanden angående
objektskatten — till ett par kortfattade satser, nämligen att ''inom kommunen
lokaliserad näring i väsentliga hänseenden intager en med fastighet likartad
ställning till kommunen och dess anordningar’, samt att ''industriella företag
ofta föranleda en del kommunala anordningar och utgifter, som göra
det ganska rimligt och skäligt, att dylika företag få i lämplig mån bidraga
till de kommunala utgifterna även under år, då inkomsten därav varit ringa
eller ingen’.

Länsstyrelsen kan ej undgå att finna denna motivering föga övertygande,
i all synnerhet för en så utsträckt näringsskatt som den föreslagna. Att
en näring är ''lokaliserad'' inom en kommun behöver icke giva den ''eu med
fastighet likartad ställning’, redan därför att näringen såsom sådan, i motsats
till fastigheten, kan förflyttas. När i fortsättningen talas om ''industriella
företag såsom vållande kommunala utgifter’, kan först anmärkas,
att här sålunda icke säges något om annan affärsverksamhet eller om jordbruket
och dess binäringar, vilka kategorier dock även skulle falla under
näringsskatten. Det är vidare påfallande, att man angående industriföretagen
ej kan säga mera, än att de ''ofta'' föranleda kommunala utgifter.
Den avslutande satsen att i de fall, då industriföretag vålla kommun
utgifter, det skulle vara ''ganska'' rimligt och skäligt att beskatta dem såsom
sådana, oberoende av inkomst, till och med om inkomsten varit ''ingen'', är
endast ett påstående utan analyserande bevisning.»

Länsstyrelsen ansåge, att det ur synpunkten av rimlighet och skälighet
syntes hava legat nära till hands att något beröra frågan, om näringslivet
över huvud taget utan allvarligt men kunde bära ifrågavarande särskilda
skatt vid sidan av de övriga föreslagna. Så hade icke skett i betänkandet.
Det heter vidare:

»Kritiken har vidare riktats mot näringsskattens utformning. Kommittén
har funnit det nödvändigt att ''kraftigt betona’, att dess nu framlagda förslag
i denna del är ''av helt annan art’ än tidigare näringsskatteförslag,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

117

bland annat det som ingick i 1920 års proposition. Det kan anmärkas, att
häri ligger ett indirekt vitsordande av, huru berättigat motståndet mot 1920
års näringsskatt på sin tid var. Kommitténs nya förslag är också obestridligen
av ''annan art’, så till vida, att såsom närings skattevärde bestämts
endast värdet av de lösa realtillgångar, med vilka den drives, alltså en
värderingsgrund i stället för de tre, varmed 1920 års proposition laborerade.
Givetvis innebär detta en viss formell förenkling. Men frågan är, om resultatet
blir tillfredsställande.

Man kan hava anledning att betvivla den nya beräkningsgrundens hållfasthet
redan med hänsyn därtill, att den varit föreslagen långt tidigare —
av en ledamot i kammarrätten — men då underkänts av kammarrätten och
ej heller upptagits vid utarbetande av 1920 års proposition. Kommittén
har icke på något sätt sökt uppvisa, att den nu skulle vara mera tillfredsställande
än när idén först fördes fram. Allt tyder på att den upptagits
egentligen av det skäl, att man velat i någon mån förenkla proceduren;
huruvida den skulle verka ''så rättvist som möjligt’, är däremot icke undersökt.
Såsom reservanterna herrar Rune och Sederholm anmärka, torde
emellertid det i ett näringsföretag investerade kapitalet ingalunda alltid utgöra
en mätare vare sig av företagets skattekraft eller av den särskilda samhörighet
med kommunen, som kommittén principiellt lagt till grund för
näringsskatten. Reservanterna anföra typexempel på motsatsen, och flera
sådana skulle kunna givas. Särskilt bör uppmärksammas, att fristående
näringsskatt nu — i motsats till vad som var fallet i 1920 års proposition
— föreslås även för jordbruk med dess binäringar, samt att näringsskattevärdet
för denna beskattningsgrupp enligt förslaget bestämts såsom värdet
av kreatur, jordbruksmaskiner, motorer, inventarier och annan för driften
avsedd lösegendom. Det blir anledning att återkomma till frågan om uppskattningen
av detta värde; i nu förevarande sammanhang skall blott antecknas,
att kommittén själv förutsett verkningar, som synas betänkliga.
Den uttalar (sid. 386), att näringsskattevärdet efter de angivna grunderna
i allmänhet torde bliva proportionsvis större å en liten fastighet än å eu
större fastighet, varav följer, att näringsskatten skulle drabba mindre fastigheter
jämförelsevis hårdare. Samtidigt måste, såsom här nedan skall framhållas,
även den fristående beskattningen av jordbruksfastighet verka tyngre
på de små jordbrukarna:

Att ''de minsta jordbruken’ skulle fritagas från näringsskatt genom den
generella bestämmelsen, att näringsskattevärde icke taxeras, om det icke uppgår
till 2,000 kronor, torde med nuvarande priser på kreatur och inventarier
av olika slag icke bereda någon hjälp åt det stora llertalet jordbrukare.»

Länsstyrelsen uttalar härefter beträffande förslaget om hänsynstagande
i vissa fall till »arbetarkapitalet», att vanskligheter med den uppställda beräkningsgrunden
förvisso skulle uppkomma, samt att hjälpregeln bröte
hela systemet på ett godtyckligt sätt. Länsstyrelsen hade sålunda kommit
till den meningen, att A-förslagets relativa »förenkling» av beräkningsgrunden
för näringsskattevärdet skett på bekostnad av garantierna för ett
någorlunda rättvist resultat. Icke heller hade sagda förenkling kunnat undanröja
de taxeringstekniska svårigheter, som alltid varit en stötesten för förslagen
om näringsskatt. Att dessa svårigheter alltjämt måste bliva högeligen
allvarliga, framginge omedelbart vid ett studium av de vidlyftiga
specialbestämmelserna med tillhörande anvisningar och vore framhållet av

118

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

samtliga reservanter. Provtaxeringsförrättarna hade också funnit arbetet
med näringsskatten »rätt så betungande» samt påpekat särskilt besvärliga
frågor. Länsstyrelsen måste beträffande Stockholms län ifrågasätta, huru
vida det skulle vara möjligt att annat än undantagsvis få tillgång till personer,
verkligt kompetenta att utföra taxering av näringsskattevärde enligt
A-förslaget. Och denna uppfattning, att en dylik uppgift skulle bliva för
svår för taxeringsmyndigheterna, torde delas på många båll ute i länen.

Man kunde jämväl hysa den farhågan, att förfrågningar och undersökningar
skulle bliva nödvändiga i hittills osedd utsträckning, och detta icke
blott beträffande större näringsföretag, utan även i fråga om mindre, exempelvis
jordbruk, vilkas kreatursbesättning, maskiner och inventarier ju
kunde hava mycket växlande värde.

Länsstyrelsen nödgades för sin del sammanfatta sin mening om A-förslagets
näringsskattebestämmelser så, att trots det arbete, som nedlagts på detta
kapitel, det föreslagna näringsskatteobjektet icke kunde anses på ett tillfredsställande
sätt motiverat — vare sig teoretiskt eller praktiskt — och att de
taxeringstekniska svårigheterna vid genomförandet av en dylik näringsskatt
måste bliva alltför stora. Reservanterna herrar Rune och Sederholm hade
icke utan skäl ifrågasatt, om icke problemet — efter alla fruktlösa försök
att på ett tillfredsställande sätt lösa detsamma — Ange betraktas såsom olösligt,
så vida man avsåge en praktiskt genomförbar lösning. I varje fall måste
länsstyrelsen avstyrka det föreliggande förslaget.

Vidare anför länsstyrelsen:

»Då näringsskatten, såsom förut omnämnts, utgör ett integrerande led i
A-förslagets objektskattesystem, kan ett avvisande av näringsskatten tydligen
ej undgå att rubba förutsättningarna för systemets andra objektskatt, den
fristående fastighetsskatten. Kommittén har efter allt att döma själv icke ifrågasatt,
att den senare skulle kunna genomföras utan den förra. Att de båda
objektskatterna i A-förslaget sålunda äro ömsesidigt beroende av varandra,
framgår av hela den principiella frågeställningen och betänkandets allmänna
läggning. Härtill kommer det — — — praktiska sambandet dem emellan,
nämligen att med de repartitionstal för fastighetsskatten, som kommittén
föreslagit, denna sistnämnda uppenbarligen icke skulle kunna utan näringsskatten
såsom komplement åstadkomma den tillgång till ''mera stabila beskattningsobjekt’,
som kommittén framhållit såsom nödvändig. Det kan
erinras, att 1920 års proposition med hänsyn till behovet av fast påräkneliga
skattekronor satte repartitionstalen för den fristående fastighetsskatten högre
än kommittén gjort i sitt A-förslag, och detta ehuru även sagda proposition
upptager näringsskatt (dock icke på jordbruk med binäringar). En objektskatt,
som ger allt för litet av sådana skattekronor, skulle icke fylla sitt ändamål.
För övrigt kan en eliminering av näringsskatten ur A-förslaget icke undgå
att förskjuta skattebördans fördelning på ett sätt, som i flera avseenden
torde strida mot vad kommittén avsett med sitt förslag. Då länsstyrelsen
avstyrkt A-förslagets näringsskatt bör sålunda efter dess mening redan med
hänsyn härtill samma förslags objektskatt å fastighet icke heller kunna
ifrågakomma.»

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

119

Gentemot möjligheten att höja de av kommittémajoriteten föreslagna repartitionstalen
framhåller länsstyrelsen, att det även av uttalanden från vissa
av majoritetsförslagets anhängare vore tydligt, att de föreslagna repartitionstalen
av dem ansetts vara de högsta, som kunde ifrågakomma.

Härefter anföres:

»De anförda uttalandena om möjlighet till jämkningar i A-förslagets repartitionstal
äro emellertid synnerligen anmärkningsvärda ur en annan synpunkt.
Det torde icke kunna bestridas, att ett skattesystem, i vilket på förhand
förutsättas sådana eventuella förändringar på den mest ömtåliga punkten,
bör te sig såsom mycket oberäkneligt för de skattskyldiga. För närvarande
är endast tal om sänkningar i repartitionstalen för A-förslagets objektskatter.
Men om detta förslag skulle antagas och träda i kraft, kan med hänvisning
till den allmänna motiveringen snart resas krav på höjningar. Ett dylikt
osäkerhetstillstånd på ett så viktigt och komplicerat område som grunderna
för den kommunala beskattningen måste betecknas såsom i många hänseenden
betänkligt.»

Ehuru länsstyrelsen på anförda grunder ansåge, att i och med näringsskattens
avstyrkande även A-förslagets fristående fastighetsskatt borde föras
utom räkningen, vore det nödvändigt att något ingå på denna del av kommittémajoritetens
system för objektbeskattning.

Reservanterna hade mot majoritetsförslaget framhållit, att detta innebure
en dubbelbeskattning av fastighetsägarna, vilken skulle oskäligt belasta
i synnerhet ägare av jordbruksfastighet. Kommitténs majoritet hade
inlagt »en gensaga» mot detta uttalande. Länsstyrelsen kunde icke finna
denna »gensaga» övertygande. Sakens kärna vore nämligen, att fastighetsägaren
just genom de två repartitionstal, som för honom inginge i det
totala, bleve beskattad tvenne gånger för samma skattekälla, nämligen fastigheten
— dels för dess taxeringsvärde och dels för inkomsten därav. Att detta
innebure dubbelbeskattning, syntes ofrånkomligt.

Till slut anför länsstyrelsen:

»Huvudfrågan är emellertid, såsom kommittén också antyder, huruvida
denna dubbelbeskattning medför allt för stort skattetryck. Att detta icke är
’avsett’ utesluter icke, att systemet kan få sådan verkan. Enligt länsstyrelsens
mening hava reservanterna anfört starka skäl för sin uppfattning att så måste
befaras bliva förhållandet, särskilt beträffande medelstora och mindre jordbrukare,
om man räknar med ''normala år’. De siffror, som framgått ur
provtaxeringarna, hava reservanterna med fullt fog underkänt såsom missvisande
på grund av taxeringsårets, här ovan berörda abnorma förhållanden
beträffande jordbrukets avkastning. Reservanternas egna beräkningar synas,
även om de skulle något jämkas nedåt beträffande jordbruksfastighets inventarievärde,
tydligt nog ådagalägga, att belastningen å nämnda kategorier av
jordbrukare enligt A-förslaget skulle under normala år bliva avsevärt högre
än hittills och alltså högre än kommittén angivit såsom skäligt. Anledningen
är naturligtvis den, att så snart inkomsten av jordbruksfastighet blir någorlunda
normal i förhållande till fastighetsvärdet, A-förslagets fristående objektskatt
på fastigheten verkar tyngre än den genom provisoriet införda — och
i (''-förslaget bibehållna — garantiskatten, emedan den förra utgår oberoende

120

Kung!. Maj:ts proposition Nr 102.

av fastighetens beskattade inkomst, medan garantiskattens repartitionstal
för fastighetsvärdet avdrages från den uppskattade inkomsten av vederbörande
fastighet. Såsom reservanterna påvisa, skulle för mindre jordbruksfastigheter
A-förslagets objektskatt kunna komma att verka såsom ett rent tillskott utöver
provisoriets och C-förslagets garantiskatt. Under sådana förhållanden
måste länsstyrelsen anse, att A-förslagets fastighetsbeskattning även ur dessa
synpunkter icke kan accepteras.

Bland de anmärkningar, som kommittémajoriteten riktat mot C-förslaget,
är väl den viktigaste den, som framfördes redan vid kommunalskattefrågans
behandling vid 1920 års riksdag, nämligen att ''garantiskatten ej skipar
rättvisa de olika fastighetsägarna emellan’, särskilt icke mellan skuldsatta
och icke skuldsatta fastighetsägare. Därpå svarades redan 1920, att icke heller
den fristående objektskatten å fastighet skipar sådan rättvisa, och samma
invändning träffar kommitténs A-förslag. Dess objektskatt på fastighet
grundar sig nämligen — alldeles på samma sätt som C-förslagets garantiskatt
— på fastighetens taxeringsvärde utan avdrag för skuld, och även
A-förslagets näringsskatt — vilken ju också skall drabba jordbruk — bygger
på ett näringsskattevärde, vid vars beräkning icke får göras avdrag för
skuld å det i näringen fast investerade kapitalet; vad angår jordbruksfastighet
avdrages sålunda icke skuld å kreatur, maskiner, inventarier etc. Skillnaden
mellan A-förslaget och C-förslaget i nu förevarande avseende lärer alltså
icke bliva allt för stor.

Kommitténs övriga anmärkningar mot C-förslaget röra i stort sett vissa
detaljer i tillämpningen, som enligt kommitténs mening skulle medföra tekniska
besvärligheter. Anmärkningarna synas genom reservanternas bemötande
vara väsentligt reducerade, och vad som kan kvarstå torde i varje fall icke
vara av den betydelse, att A-förslagets eventuella tekniska företräden skulle
kunna uppväga C-förslagets avgörande företräde i fråga om skattebördans
fördelning.»

Länsstyrelsen i Jönköpings län har till en början framhållit de skäl, som
föranledde att systemet med fristående objektskatter åstadkomme en lämpligare
avvägning av skattebördan mellan fastighetsägarna inbördes än garantiskattesystemet,
samt därefter hänvisat till att C-förslaget vore förknippat med
avsevärda taxeringstekniska svårigheter, vilka ej vidlådde A-förslaget. Dessa
svårigheter, som framför allt bestode uti invecklade räkneoperationer i anledning
av den skattskyldiges rätt att vid inkomsttaxeringen åtnjuta procentuella
avdrag å dels fastighetens taxeringsvärde dels avverkat virkes taxerade
rotvärde, vore i kommitténs betänkande påvisade. Länsstyrelsen anför härefter
beträffande den av kommittén föreslagna näringsskatten:

»Såsom redan anförts, gillar länsstyrelsen i princip förslaget att i näring
placerat kapital göres till föremål för eu särskild objektskatt eller så kallad
näringsskatt.

Det kan emellertid icke bestridas, att stora svårigheter möta vid bestämmandet
av det kapital, som bör bliva föremål för dylik skatt, samt att mot
kommitténs förslag till lösning av denna fråga kunna göras tungt vägande
anmärkningar. I detta avseende må här endast erinras om följande.

Lager av varor och fabrikat skola enligt förslaget ingå i näringsskattevärdet
och värderas med utgångspunkt från och på grundval av näringsföretagets
utgående balansräkning för beskattningsåret, där sådan finnes.
Den utgående balansens värden å lager och fabrikat kunna dock ofta vara

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

121

ett mycket otillförlitligt uttryck för det i dem investerade kapitalet. Så är
fallet exempelvis för säsongindustrier samt sådana industrier, vilka för varornas
transport äro i avsevärd grad beroende av isförhållandenas inverkan på
skeppningsmöjligheterna. Hos dessa industrier kan varuproduktionen pågå
jämnt under hela året, medan avsättningen är förlagd till vissa delar. Vid
bokslutet kunna sålunda år från år uppträda abnormt höga eller låga varuvärden
i utgående balansen. Nämnda förhållanden kunna ock inbjuda den
skattskyldige att genom förskjutning av räkenskapsåret söka inverka på
näringsskattebeloppet.

Vid skattevärdets bestämmande tages enligt förslaget icke tillbörlig hänsyn
till, att i åtskilliga näringsföretag omsättningen av varor och fabrikat sker
avsevärt raskare, än vad som torde vara normalt. Det är emellertid uppenbart,
att den olika omsättningstiden har en betydande inverkan på värdet
av det i näringen nedlagda kapitalet. Om nämligen en slakteriaffär och en
möbelhandel båda ha samma årsomsättning, exempelvis 100,000 kronor, kommer
den förra, vilken torde omsätta sitt lager 50 gånger om året, att hålla
varulager å 2,000 kronor, medan den senare, som omsätter sitt lager ungefär
en gång om året, får hålla ett lager av 100,000 kronor. Den förra får alltså
jämte de med eu snabb omsättningstid förenade fördelarna även förmånen
av lägre skatt, medan den senare till nackdelarna av en lång omsättningstid
även får tyngre skattebörda.

I nyss berörda och likartade fall kan näringsskattevärdet icke skäligen
bestämmas till det kapital, som erfordras för driften, utan värdet måste
bestämmas med hänsyn till, huru ofta kapitalet kan frigöras för ny användning.
Kapitalet lämnar nämligen högre avkastning ju oftare det frigöres.
Vid värdesättningen får man utgå från, att kapitalets normala omsättningseller,
om man så vill, omloppstid utgör ett år. Om sålunda omloppstiden
för en viss näring är ett halvt år, bör värdet å det i rörelsen använda
kapitalet fördubblas för att kunna anses motsvara det verkliga skattevärdet.
En reglering av kapitalet är således nödvändig i ovan berörda fall.

Kommittén har visserligen sökt åstadkomma en regulator av näringsskattevärdet
för vissa näringsgrupper genom den föreslagna bestämmelsen, att
näringens skattevärde icke må sättas lägre än till det belopp, som framkommer,
då medeltalet av det i näringen under beskattningsåret anställda
antalet arbetare multipliceras med 2,000. — Förutsättningen för regelns
användande är att arbetarantalet icke understiger fem. — Men utom det att
denna regulator enligt förslaget icke synes vara avsedd att tillämpas på
ovan exemplifierade näring med mycket kort omsättningstid, torde densamma
i det angivna fallet icke vara tillräcklig för att skattevärdet må komma upp
i ett skäligt belopp.

De taxeringstekniska svårigheterna vid näringsskattevärdets bestämmande
måste befaras i många fall ställa allt för stora anspråk på taxeringsmännen
ute i orterna. Sådana svårigheter möta redan i avseende på tillgångarnas
beräkning. Detta gäller bland annat fordringarnas fördelning på förlagsfordringar
och så kallade likvida medel. Att avgöra huruvida å bankinrättning
insatta eller i obligationer placerade medel äro avsedda till stående
placering eller till likvida medel, som vid behov skola frigöras för att insättas
i den löpande driften, lär ofta vara fullständigt omöjligt. I varje
fall kräver saken en tidsödande utredning. Än större bliva svårigheterna,
när det gäller att skilja skuld för anläggningen från skuld i den löpande
driften. Om exempelvis eu niiringsidkare lagt en inteckning i sin fastighet
till säkerhet för ett lån, så lär hans uppgift om lånets hänförande till den

122 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

löpande driften icke utan vidare kunna godtagas, utan taxeringsmyndigheterna
torde få inhämta upplysningar, och saken kan bliva föremål för
olika uppfattningar samt tvister. I det av kommittén såsom exempel anförda
fall, att en näringsidkare, som arbetar med ringa eget kapital samt alltså
med kortlån och varuskulder, dock måste anses hava ett anläggningslån,
som ej må frånräknas vid näringsskattevärdets bestämmande, lära ej objektiva
grunder för bedömande av detta låns storlek kunna utfinnas.

Men även om fördenskull kommitténs förslag till ordnandet av näringsskatten
icke kan anses innefatta en fullt rättvis och tillräckligt enkel lösning
av det föreliggande problemet, torde dock svårigheterna att uppnå en
antaglig lösning icke vara oöverstigliga.»

Länsstyrelsen framlägger härefter ett utkast angående en näringsskatt
med utgångspunkt från det antagandet, att avkastningen ä det investerade
kapitalet för näringsidkare inom eu viss näringsgren genomsnittligt stode i
ett bestämt förhållande till näringsföretagets årliga omsättning samt att detta
förhållande för det stora flertalet näringsgrupper vore tämligen likartat.
Kunde detta förslag realiseras, skulle det enligt länsstyrelsens mening innebära
stora fördelar för de skattskyldiga genom förenklad uppgiftsskyldighet
men framför allt för taxeringsmyndigheterna.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anför:

»Som A-förslagets största förtjänst framhålles, att det åstadkommer en
rättvisare fördelning av skattetrycket mellan fastighetsägarna inom samma
kommun. Denna förtjänst, sådan den nu är, motväges emellertid i betydande
grad därav, att inom olika kommuner fastighetsägarna genom A-förslaget
försättas i mycket olika ställning. Den fristående objektskattens merbelastning
är nämligen helt beroende av den relativa ökning av antalet
skattekronor, som objektskatten pålägger, i förhållande till kommunens totala
antal skattekronor. Ju större antal inkomstskattekronor, som finnas i en
kommun, desto hårdare kommer objektskatten att träffa fastighetsägarna.

Vidare framhålles, att under ogynnsamma år den föreslagna garantiskatten
kommer att trycka hårdare än den fristående objektskatten med det föreslagna
repartitionstalet O.04. Denna anmärkning är naturligtvis riktig, men
den vilar på förutsättningen, att repartitionstalet 0,0 4 skall bli antaget och
även bestående. Härom kan råda tvivel. Repartitionstalet 0.0 4 är föreslaget
i ett skattesystem, som även upptager en näringsskatt, vilken beräknas lämna
ett betydande antal beskattningsbara skattekronor. Näringsskatten har emellertid
rönt ett betydande motstånd, och även länsstyrelsen kommer att av skäl,
som nedan anföres, avstyrka densamma. Huruvida kommunerna utan näringsskatt
med ett repartitionstal O.04 för fastighetsskatten kunna erhålla ett
tillräckligt antal skattekronor att vid sinande inkomstskattekronor beskatta
utan alltför våldsamma kastningar i utdebiteringens storlek, synes tvivelaktigt.
Är repartitionstalet O.04 väl avvägt i förslaget med näringsskatt,
blir den naturliga konsekvensen av ett uteslutande av näringsskatten, att
repartitionstalet måste höjas. I den mån åter den fristående fastighetsskattens
repartitionstal höjes mot garantiskattens 0.0 6, försvagas styrkan av den mot
garantiskatten nu gjorda invändningen.

Emellertid är ovädersägligt, att A-förslaget genom förändringar av repartitionstalen
lätt kan anpassa sig efter förändrade situationer, exempelvis den
som skulle uppkomma, i händelse näringsskatten ej skulle vinna statsmak -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

123

ternas godkännande. Särskilt kommitténs ordförande har i eu av honom
utgiven skrift med styrka framhållit denna A-förslagets rörlighet som eu
dess synnerligen stora förtjänst. Visserligen framliålles fördelen av att repa
rtitionstalen lätt kunna sänkas, men det går naturligtvis lika lätt att
höja dem.

I själva verket är denna lättrörlighet, enligt länsstyrelsens uppfattning,
så långt ifrån att vara eu fördel hos förslaget, dess största nackdel. Stabilitet
är ett beskattningssystems största dygd. Ett känsligt näringsliv kan
lättare uthärda en något mindre teoretisk rättvisa, som man varit i tillfälle
att taga med i sina beräkningar, än opåkallade kastningar i skattetrycket.
Stabilitet kan svårligen förenas med lättrörlighet. Finnes denna, finnes också
frestelsen att vidtaga förändringar.

Dessa eventuella jämkningar och förändringar av repartitionstalen, varpå
hela skattesystemets verkan vilar, förutsättas givetvis komma att ske för
vinnande av allt högre rättvisa. Man behöver ingalunda betvivla den goda
avsikten att åstadkomma ökad rättvisa, men klokheten bjuder, att man ej
glömmer, att anpassningen av repartitionstalen är en avvägning mellan intressemotsatser
och att de, som efter bästa förstånd och samvete skola skipa
rättvisa, ofrånkomligt själva äro påverkade av intressen. Det är nu ett
historiskt faktum att veterligen ingen härskande samhällsklass förmått att
vid beskattningen helt bortse från egna intressen. Det är därför ursäktligt,
om under en tid, då den politiska tyngdpunkten är stadd i stadig rörelse
från fastighetsägarna till inkomsttagarna, de förra föredraga det mera säkra
C-förslaget mot de osäkra gåvor, som bjudas i A-förslaget.

Garantiskatten fastställd vid talet O.oe har en viss hävd, som ger sannolikhet
för dess stabilitet. Den anses även vara så pass hårt tryckande för
vissa fastighetsägare, att ytterligare höjningar synas osannolika. Det är dessa
egenskaper, som säkerligen tillvunnit C-förslaget de mesta sympatierna från
jordbrukarhåll. Dessa sympatier äro uppenbara, och då de finnas, anser länsstyrelsen
att, åtminstone med motiveringen att skipa rättvisa bland jordbrukarna,
A-förslaget ej bör påtvingas jordbrukarklassen.

En sista vägande invändning mot A-förslaget är det ofullständiga skick,
i vilket utredningen om kommunalskattefrågan i dess helhet befinner sig,
trots det synnerligen grundliga arbete, som blivit nedlagt på av utredningen
berörda delar av problemet. Så länge nämligen landstingsskatt och vägskatt
ej äro medtagna, är varje slutgiltigt omdöme om de utslagsgivande
repartitionstalen uteslutet. Frånsett denna brist har även osäkerhet uppkommit
vid sakkunnigas bedömande av skattetryckets fördelning mellan olika
skatteobjekt, enär den vägledande provtaxeringen olyckligtvis blivit företagen
år 1921, ett år med notoriskt abnorma ekonomiska förhållanden.

Länsstyrelsen, som på anförda skäl icke kan tillstyrka ett kommunalskattesystem
grundat på A-förslaget, vill samtidigt framhålla, att en slutgiltig
lösning av kommunalskattefrågan förutsätter, att nu senast påvisade brister
i utredningen bli nöjaktigt fyllda. Då nuvarande provisorium i stort sett
fungerat väl, har länsstyrelsen intet att invända mot ett uppskov med kommunalskattefrågans
lösning, tilldess mera normala ekonomiska förhållanden
kunna underlätta den svårlösta frågans sakliga bedömande.»

Länsstyrelsen i Örebro län uttalar till en början, att den meningen vore
tämligen allmän, att provisoriet i kommunalskattefrågan utfallit vida bättre
än som kunnat förväntas. Länsstyrelsen hade härigenom allenast velat påvisa,
att förhållandena icke i och för sig motiverade någon omedelbar över -

124

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

gång till annat system, medan i dess ställe andra omständigheter, i främsta
rummet det osäkerhetstillstånd, som präglade det ekonomiska livet, manade
till betänksamhet mot övergång till nytt skattesystem, innan nödig stabilisering
kunnat konstateras. Med anförande av siffermaterial, utvisande de
förskjutningar, som under ett antal år ägt rum mellan olika kategoriers av
inkomsttagare inbördes skattebörda, uttalade länsstyrelsen, att det ej vore
tillrådligt att draga alltför säkra slutsatser av förhållandena under provtaxeringsåret.
Länsstyrelsen förordade bestämt, att beslut om definitiv övergång
till nytt kommunalskattesystem icke fattades, förrän stabilisering av det ekonomiska
livet kunde antagas hava inträtt. Länsstyrelsen ansåge, att, vare
sig man stannade för A-förslaget eller C-förslaget, resultaten för de skattskyldiga
likasom för kommunerna kunde förväntas bliva i det stora hela likvärdiga,
ehuru det kunde ifrågasättas, om icke genom garantiskattesystemet kommunerna
bereddes trygghet för ett något större fast underlag för utdebiteringen
än genom A-förslagets fristående objektskatt å fast egendom. Det antoges
vidare komma att bliva förenat med större svårighet att hålla särskilt jordbruksfastigheternas
taxeringsvärden uppe i normalt läge vid en fristående
objektbeskattning än vid ett garantiskattesystem. Frånsett sistnämnda förhållande
borde framhållas, att A-förslagets objektskatt förefölle avsevärt enklare
än C-förslagets garantiskatt. Länsstyrelsen vore av den uppfattningen,
att åtminstone införandet av en näringsskatt borde uppskjutas.

Enligt länsstyrelsen i Västernorrlands län innebure systemet med fristående
objektskatt en ojämförligt mycket större rättvisa såväl för den enskilde
skattdragaren i förhållande till andra enskilda skattdragare som för den ena
gruppen skattdragare gentemot den andra. Särskilt skarpt framträdde garantiskattesystemets
orättvisa vid fördelning av skattebördan mellan olika
fastighetsägare, enär enligt detta system en fastighetsägare, som haft ingen
eller ringa inkomst, finge betala garantiskatt för en inkomst, som han icke
haft, och därtill icke komme i åtnjutande av ortsavdrag eller andra allmänna
avdrag. Vidkommande näringsskatt ställde sig länsstyrelsen mycket tveksam,
huruvida tillräckliga skäl kunde anses föreligga för en sådan skatt i
den omfattning kommittén föreslagit. Länsstyrelsen ansåge sig kunna tillstyrka
densamma endast i vad den avsåge i näringen nedlagda realtillgångar,
med vilka näringen stadigvarande dreves. Länsstyrelsen hade dock icke
kunnat undgå att inse det berättigade i att ett industriellt företag med ringa
eller inga anläggningsmedel borde, även där företaget något år icke lämnat
beskattningsbar inkomst, i någon mån bidraga till kommunens utgifter. Det
hade förekommit, att företag i länet för förlustår frivilligt låtit upptaxera
sig till viss inkomst till förekommande av för stora rubbningar i kommunens
stat.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anför, bland annat:

»Då det gäller att välja mellan de inom kommittén uppgjorda alternativa
förslagen, skulle det vara önskvärt att äga material, som tydligt visade verkningarna
av de olika alternativen i praktiken. Utan tillgång därtill blir

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

125

omdömet alltför osäkert. Den av kommittén anordnade provtaxeringen avser
att fylla denna brist. Det måste dock framhållas, att materialet har så liten
omfattning, begränsningen har naturligtvis tillkommit för att spara tid och
kostnader, att slutsatserna synas ganska osäkra, i all synnerhet som de år,
provtaxeringen avser, torde få anses som mindre normala. Osäkerheten ökas,
därigenom att den offentliggjorda statistiska bearbetningen i huvudsak endast
innefattar sammandrag och icke specificerar verkningarna för kommuner av
olika struktur.

Med de reservationer, som dessa erinringar innebära, har Eders Kungl.
Maj:ts befallningshavande funnit A-förslaget vara att föredraga framför Boch
C-förslagen. Härvid må uttryckligen betonas, att A-förslaget, såsom
också av kommitténs majoritet framhålles, icke i och för sig är bindande
för en viss fördelning av skattebelastningen mellan de olika grupperna av
skattebetalare inbördes. Denna repartition torde helt och hållet bero på,
vilka repartitionstal som fastställas. Om således vid närmare undersökning
fastighetsägarna befinnas genom den i A-förslaget innefattade objektskatten
och inkomstskatten vara allt för hårt belastade, behöver icke på denna grund
A-förslagets teknik övergivas, utan endast repartitionstalet ändras. Men Aförslaget
synes äga en given överlägsenhet över de övriga alternativen i
särskilt två hänseenden. Först och främst torde det vara obestridligt att
såsom kommittémajoriten framhåller A-förslaget innehåller en rättvisare fördelning
mellan fastighetsägarna inbördes än de övriga förslagen. Och vidare
torde endast A-förslaget hava löst den svåra frågan om skogsheskattningens
ordnande på tekniskt tillfredsställande sätt.

Beträffande den i A-förslaget ingående näringsbeskattningen kan Eders
Kungl. Maj:ts befallningshavande icke ansluta sig till kommitténs förslag.
Enligt vad som framhållits i det föregående, får objektskatten huvudsakligen
anses motiverad av nödvändigheten att med primärkommunernas nuvarande
uppgifter och delvis svaga struktur ställa säkerhet för att tillräckliga skatteföremål
finnas tillgängliga, men objektskatten måste dock begränsas av hänsyn
till skatteförmågan, såsom också av kommittén i princip uttalats. Såvitt
man kan döma av den föreliggande statistiken från provtaxeringen, skulle
nu den föreslagna näringsskatten i Stockholms stad — och detsamma får väl
antagas gälla större industrisamhällen i allmänhet — medföra en allvarlig
ökning av beskattningen. Särskilt synes näringsskattens betydelse vara påfallande
för aktiebolagens beskattning, i det att av de framlagda tabellerna
synes framgå, att näringsbeskattningens införande i skattesystemet medfört
en objektbeskattning, som för aktiebolagen är mångdubbelt högre än
för övriga skattskyldiga. Det förefaller, som om man här skulle hava överskridit
den lämpliga gränsen för skattebelastningen. A andra sidan torde
i de större samhällena icke finnas behov av en sådan skatt för att åstadkomma
tillräcklig stabilitet i beskattningen. I jordbrukskommunerna åter
synes, att döma av statistiken, näringsskatten inbringa mycket obetydliga
belopp. För åtskilliga jordbrukare kan den dock komma att bliva ganska
kännbar. Även här gäller således, att den icke torde motsvara behovet och
ej heller vara väl avvägd efter förmåga. Att icke näringsskatten, såsom
den utformats i förslaget, lämpats efter »intresset» av de kommunala inrättningarna,
torde vara uppenbart. Det bör också framhållas, att just under
nuvarande tidpunkt, dä så många industriidkare och jordbrukare dragas
med skuldsättning för maskiner, elektrifiering, kreatur eller andra inventarier,
det skulle vara särskilt tryckande, att icke någon hänsyn till skuldsättningen
får tagas vid näringsbeskattning. Stadgandet härom torde vara

126

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 102.

en konsekvent tillämpning av objektbeskattningen, men torde dock, icke
minst under nuvarande ekonomiska förhållanden, anstränga skatteförmågan
väl hårt.

För beskattningsmyndigheterna synes näringsskatten komma att vålla
mycket väsentliga olägenheter, och det måste på grund av uttalanden, som
gjorts från annat håll, uttryckligen betonas, att i Jämtlands län redan
arbetet med nuvarande beskattning framkallat mycket allvarliga svårigheter,
då det gällt att finna lämpliga och villiga ordförande och kronoombud
i taxeringsnämnderna. En ytterligare belastning å dessa funktionärer
med ett tyngande och obehagligt detaljarbete måste därför möta mycket
starka betänkligheter, och endast kunna försvaras, om den nya beskattningsformen
i övrigt har starka skäl för sig. För de skattedragande torde också
näringsbeskattningen med dess krav på ökade detaljuppgifter medföra ett
arbete, som icke får förbises. Såsom exempel kan framhållas, att de stora
oljeimportaktiebolagen, vilka numera upprättat bensinförsäljningsanläggningar
i tusental spridda över hela riket, torde få avge särskild deklaration
till de olika kommunerna, upptagande varje sådan anläggning.»

Länsstyrelsen i Västerbottens län uttalar, bland annat, följande:

»Vid fråga om det system, som bör läggas till grund för den blivande
kommunala beskattningen, ansluter sig länsstyrelsen i princip till det av
kommittén förordade objektskattesystemet. Länsstyrelsen instämmer ock i
den motivering, som kommittén anfört för nämnda systems företräde framför
nu gällande eller föreslagna garantiskattesystem. I likhet med kommunalska
ttekommittén måste länsstyrelsen finna, att fastighet och även i viss
mån näring inom kommunen intaga en sådan ställning, att de böra vid den
kommunala repartitionen belastas något hårdare än exempelvis den rena
arbetsinkomsten. Vidare innebär objektskattesystemet i sig en större möjlighet
att åstadkomma en rättvisare fördelning mellan objekten inbördes än
garantibeskattningen. Åt den taxeringstekniska synpunkten måste därjämte
i detta fall tillerkännas en ej ringa betydelse. I nämnda hänseende är det
ostridigt, att objektskattesystemet är vida att föredraga framför det nu gällande
garantiskattesystemet. Av den erfarenhet, som inhämtats från taxeringarna
inom länet, kan länsstyrelsen till alla delar vitsorda, att de nuvarande
bestämmelserna om avdrag vid inkomsttaxeringen av respektive 6
och 5 procent å taxeringsvärdena visat sig i hög grad besvärliga och att taxeringsmyndigheterna
måste offra väsentlig del av sin tid för att rätt placera
dessa avdrag.

Ehuru länsstyrelsen av sålunda anförda och i kommitténs utlåtande vidare
utförda skäl principiellt ansluter sig till kommitténs förslag om objektskattesystemet,
anser sig länsstyrelsen emellertid oförhindrad till erinran mot det
förslag till utformning av den föreslagna näringsskatten, som kommittén
framställt. Denna erinran avser särskilt beskattningen av handels- och
näringsidkares varulager. Redan i kommittébetänkandet har av reservanter
påvisats, hurusom en slakteriaffär, som icke behövde hålla mera lager än
för dagen, i huvudsak undginge näringsbeskattningen, varemot t. ex. en
manufakturaffär, som endast långsamt omsatte sitt lager, finge ett högt
näringsskattevärde. För de norrländska förhållandena och trävaruindustrien
skulle denna beskattning medföra bl. a. att ett trävarubolag, som till följe
dåliga konjunkturer icke finge sälja sina tillverkningar, utan måste lagra
dem och måhända stode i skuld för råvaran och andra omkostnader, finge
utgöra näringsskatt för minst halva lagrets värde. Däremot skulle bolaget

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

127

under gynnsamma år, då bolaget försålt sina tillverkningar, icke få något
motsvarande näringsskattevärde. Dessa anmärkningar mot förslagets utformning
kunna enligt länsstyrelsens mening ej förbises. Vidare måste
erkännas, att kommitténs förslag om skattskyldigs bokföring för beräknande
av skattepliktiga näringsskattevärdet äro omständliga och skulle för skattskyldiga
och taxeringsmyndigheter vålla betydande svårigheter.

Det kan sålunda enligt länsstyrelsens mening ifrågasättas, om icke en
blivande näringsbeskattning i varje fall borde ytterligare inskränkas att
avse mera det anläggningskapital, som nedlagts i näringen, och bestämmelserna
i övrigt förenklas.»

Kammarrättens majoritet anför:

»I fråga om fastigheternas deltagande i den kommunala skattebörden har

kammarrätten icke funnit anledning frångå sin----tidigare ståndpunkt,

att fastigheterna böra tillhandahålla kommunen ett konstant skatteunderlag,
man må nu söka teoretiska motiv för en sådan skyldighet i intresseteorin
eller någon annan teori, eller, såsom kommittén, lämna åsido fastställandet
av en vetenskaplig princip för den valda beskattningsmetoden. Kommitténs
förslag i sina huvuddrag synes för övrigt val ägnat att vara en praktisk
tillämpning av just intresseteorin, vilken kammarrätten — — — gav sin
anslutning, då den framträdde i 1917 års förslag i ämnet.

Svagheterna i C-förslaget träda i dagen, då man undersöker det skattetryck
förslaget lägger på olika fastighetsägare samt i övrigt skärskådar förslaget
ur synpunkten av de skattskyldigas intresse. Kammarrätten skall här icke
ingå på någon uppräkning av anmärkningsanledningarna. Den kritik, som
redan i kommittébetänkandet (sid. 156 ff.) bestås C-förslaget, innehåller i
huvudsak vad som kan och bör sägas. Några ytterligare skäl av betydelse
innehålla ej heller de inkomna yttrandena i vad de förorda A-förslaget.
Skulle bland de av kommittén framförda anmärkningarna några ställas
framför de andra, vore det erinringarna, att C-förslaget dels ej skipar rättvisa
mellan fastighetsägarna inbördes, i det att garantiskatten komme att relativt
hårdare betunga den skuldsatte fastighetsägaren än den ekonomiskt
bättre lottade, dels icke medför den önskvärda differentieringen i skattetrycket
mellan fastigheter och andra beskattningsföremål, vilket ändamål
torde kunna tjänas endast av en objektskatt, som proportionellt lika belastar
fastigheterna utan hänsyn till innehavarnas personliga förhållanden.

Kammarrätten får således i princip tillstyrka A-förslagets fastighetsbeskattning.
Endast beträffande dess praktiska utformning har kammarrätten
funnit anledning till vissa mindre väsentliga erinringar, som i det följande
skola angivas.

Vad härefter angår den i A-förslaget upptagna näring sskatten, föreligga
reservationsvis gjorda uttalanden ej blott från C-förslagets anhängare utan
ock från ledamoten kammarrättsrådet Lybeck. Medan de förras avvisande
ståndpunkt berott dels på »den föreslagna skattetypens konstruktion och därmed
förbundna svårigheter för såväl en rättvis fördelning av skattebördan
som själva det tekniska genomförandet av taxeringen», dels ock på de
aktuella förhållandena inom näringslivet, som icke inbjöde till lagstiftning
i sådan riktning, har den senares reservation tillkommit mera uteslutande
av hänsyn till rådande läge för näringarna, såväl jordbruket som övriga
näringsgrenar, vilkas skattetryck skulle över hövan skärpas av en näringsskatt,
vartill komme tvivel på taxeringsmyndigheternas förmåga att jämte

Kammar rätten.

128

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

övriga nya uppgifter kunna rå med de krav den för våra förhållanden
främmande näringsbeskattningen måste ställa på dem.

Samtliga nu antydda synpunkter gå igen i den kritik, som i inkomna
yttranden ägnats förslaget om näringsskatt, varvid, såsom naturligt är, de
principiella eller taxeringstekniska synpunkterna mera understrukits i vederbörande
myndigheters och med taxeringsarbetet sysselsatta organs anmärkningar,
under det att näringslivets målsmän lagt huvudvikten vid
näringarnas betryckta läge.

I sistberörda hänseende förtjänar att särskilt bemärkas vad i ämnet anförts
av hushållningssällskapen, handelskamrarna, Sveriges allmänna lantbrukssällskap,
Sveriges industriförbund, Svenska bankföreningen, Sveriges
köpmannaförbund och Sveriges allmänna exportförening.

Vad som förekommit har icke givit kammarrätten skäl att frånträda sin
tidigare intagna principiella ståndpunkt, att en objektskatt å näring under
normala förhållanden är ett rationellt led i det kommunala skattesystemet.
Vid jämförelse mellan kommitténs förslag och tidigare framkomna förslag
i ämnet måste erkännas, att kommittén, ledd av kritiken mot de äldre
förslagen, förstått att utforma en skattetyp, som synes vara både enklare i
tillämpningen och mera ägnad att tillgodose den erforderliga differentieringen
av såväl näringarna med hänsyn till skattskyldigheten som skatteobjekten
inom varje skattskyldig näring.

Om kammarrätten ändock funnit sig böra för närvarande avstyrka införande
av en näringsskatt, så beror detta på hänsyn till det faktiska läget
för näringslivet. Den så gott som enhälliga opinionen härutinnan har ingivit
kammarrätten övertygelsen, att för det närvarande och intill dess
ändrade och till det normala stabiliserade konjunkturer inträda, en särskild
näringsskatt icke bör komma till stånd. För ett sådant uppskov talar även,
att hänsyn måste tagas till svårigheten för taxeringsmyndigheterna att göra
sig förtrogna med, utom andra nyheter i taxeringsavseende, som de föreliggande
förslagen medföra, för våra förhållanden så främmande beskattningsregler
som förslaget om näringsskatt innehåller. Kammarrättens uppfattning
sammanfaller alltså till motiv och slutsats med herr Lybecks reservation.
»

Föredraganden i kammarrätten har, med instämmande av en annan ledamot,
varit skiljaktig och anfört följande:

»Kammarrättens majoritet har, under hänvisning till de faktiska förhållandena
inom näringslivet, funnit sig för närvarande förhindrad att tillstyrka
särskild näringsbeskattning. Efter min uppfattning borde redan
denna omständighet hava föranlett majoriteten att åtminstone tillsvidare
avstyrka även den särskilda fastighetsbeskattningen. Fastighetsskatt och
näringsskatt utgöra tillsammans det objektskatteelement, som kommittén
velat införa i kommunalskattesystemet såsom kommunernas mera konstanta
debiteringsunderlag, och i likhet med kommittén anser jag de båda skatteformerna,
om över huvud taget någon objektskatt skulle påläggas, vara ett
odelbart helt, ej allenast principiellt sett utan ock med hänsyn till skattetryckets
behöriga fördelning mellan fastigheterna och övriga beskattningsföremål.

Hade kammarrättens majoritet på berörda punkt iakttagit vad efter min
mening varit konsekvent, skulle densamma följaktligen i fråga om fastighetsbeskattningen
stått inför valet att antingen tillstyrka förlängning av
det rådande provisoriet i avbidan på normala konjunkturer för näringarna

129

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

eller ock biträda (''-förslaget. Med hänsyn till de företräden i vissa avseenden,
detta förslag även från majoritetens synpunkt måste anses äga i
jämförelse med provisoriet, torde man hava rätt förmoda, att valet därvid
skulle hava utfallit till förmån för det förra.

För min personliga ståndpunkt är det emellertid icke huvudsakligen avgörande,
att A-förslaget i sitt efter kammarrättens avstyrkande av näringsskatten
beskurna skick icke kan anses fylla vad kommittén därmed avsett.
Då jag funnit mig böra förorda en lösning av kommunalskattefrågan i
väsentlig överensstämmelse med C-förslaget, ligga skälen därtill djupare och
sammanhänga med frågan, om förhållandena påkalla eller ens göra önskligt
ett införande i vår kommunalbeskattning av objektskatter.

I likhet med såväl kammarrätten som kommittén lämnar jag öppet, vilket
system från allmän teoretisk synpunkt må verka mest tilltalande. Kommunalskattefrågan
måste ses och lösas främst i enlighet med sin för vårt samhälle
ingripande praktiska betydelse, även om den vetenskapliga fulländningen
hos systemet skulle lida därpå. I detta ligger emellertid, att man
måste söka utgångspunkten för reformarbetet i de faktiska förhållandena
och i redan vunna erfarenheter. Insikten härom har stått klarare för C-förslagets
anhängare i kommittén än för majoriteten därinom, och i samma
män kammarrättens majoritet följt den senare, har den också löpt risken
att fjärma sig från de praktiska synpunkterna.

I både kommittébetänkandet och kammarrättens utlåtande förklaras uttryckligen,
att man icke känt sig bunden av någon teori, intresseteorien
eller någon annan, men ändock stannar man i båda fallen för förslag, som
innebära otvetydig intressebeskattning. Fastighetsskatten och näringsskatten
äro motiverade och formade såsom intresseskatter, i det att den subjektiva
skattskyldigheten grundas på fastighetsägarnas och näringsidkarnas särskilda,
lill kommunen och dess inrättningar lokaliserade intressen, låt vara att
samtidigt kommunens skatterätt liänföres till den faktiska förekomsten inom
det kommunala territoriet av hithörande objektiva tillgångar.

Enligt sakens natur ligger kommunalskattefrågans, liksom skattefrågors i
allmänhet, lösning i ett rätt avvägande mellan två motsatta intressen, den
skatteberättigades och de skattskyldigas. Emot kommunens intresse av tillräcklig
och någorlunda säker skatteinkomst står kommuninvånarnas intresse
att icke betungas mera än dels för kommunens behov tarvas, dels ock deras
skatteförmåga skäligen medgiver.

Efter den sistnämnda grunden, den subjektiva skatteförmågan, är skattskyldigheten
till staten numera reglerad, och rent principiellt sett borde efter
samma grundsats regleras även skattskyldigheten till kommunen.’ Här inställer
sig emellertid kommunens intresse. Kommunen är icke eu stat i staten
ocli bär icke inom sitt område handlingsfrihet vid bestämmandet av
vare sig inkomster eller utgifter. Kommunen bär icke annan beskattningsrätt
än staten medgivit densamma, men har å andra sidan fått sig pålagda
utgifter för även statsändamål, och härtill kommer det yttre förhållande^,
att många kommuner äro mycket små, i följd varav eu begränsning av
debiteringsunderlaget till innevånarnas subjektiva skatteförmåga över existensminimum
och skatteanspråken från staten och sekundärkommunerna kunde
bida till, att kommunerna bleve utan medel för sina behov. Dessa förhållanden
framtvinga modifikationer av inkomstskattcprincipen, ägnade att tillgodose
kommunens ifrågavarande intresse.

Redan på ett tidigt stadium i vår kommunalskattelagstiftning löstes denna
truga sa, att fastigheterna inom en kommun fingo sig pålagd viss av deras
Hihang till riksdaueus protokoll 1027. 1 samt ,V; käft. (Xr 10?.) 0

130

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

faktiska avkastning oberoende bidragsskyldighet till kommunens behov, varvid
å landet intill tiden för införandet av 1862 års allmänna kommunallagstiftning
mantalet väsentligen bestämde bidragets storlek. I samband med sistberörda
lagstiftning erhöll emellertid kommunens allmänna beskattningsrätt den
gestaltning, den i sina huvudlinjer hade ända till införandet av 1920 års
provisorium. Mantalet förlorade sin betydelse vid bestämmandet av skattskyldigheten,
och bevillningen av fast egendom samt av inkomst blev grunden
för skattskyldighetens reglerande, vad landskommunerna beträffade genom
förmedling av s. k. fyrktalssättning.

Sedan fyrktalssättningen med år 1909 upphört, erhöll principen en formulering,
lika för stad och land, vilken tydligare avspeglade den natur av inkomstbeskattning,
den kommunala bidragsskyldigheten dock i grunden haft
även förut. Enligt den från och med 1910 gällande lydelsen av hithörande
stadganden skulle bidragen i fråga om fastigheter utgöras i förhållande till
inkomsten, beräknad för jordbruksfastighet till sex procent och för annan
fastighet till fem procent av taxeringsvärdet. Man har kallat denna fixerade
bidragsskyldighet ''ackordsskatt’. Fastighetsägarna blevo i förhållande till
kommunen förbundna att skatta för eu viss presumerad avkastning, den
verkliga kunde hava varit större eller mindre. Fördelarna härav för kommunen
voro påtagliga, denna hade ett fast beskattningsunderlag, men även
de skattskyldiga kunde anses hava gagn av att i stort sett veta, varmed de
hade att räkna.

Emellertid var det endast naturligt, att statsbeskattningens efter hand skeende
utveckling till rationell inkomstskatt skulle inverka på de uppfattningar
angående kommunalbeskattningens rätta ordnande, som kommo till synes i
det jämsides pågående utredningsarbetet på detta område. Jag skall här icke
ingå på någon detaljering, utan vill endast framhålla, hurusom 1900 års
kommunalskatteförslag innebar en konsekvent utveckling av gällande rätt,
i det att skattskyldigheten för inkomst av fastighet föreslogs utsträckt till
eventuellt överskott i verklig inkomst utöver vad som motsvarade den presumerade
inkomsten. 1917 och 1920 års kommunalskatteförslag däremot upptogo
väl kommunala inkomstskatter, men vid sidan av dessa ställdes rena
intresse- eller objektskatter. 1920 års provisoriska skattereform anslöt sig
åter nära till 1900 års förslag, vars garantiskattesystem således under åren
efter 1920 varit underkastat praktisk prövning. Valet i närvarande stund
står mellan detta system, framlagt i det s. k. C-förslaget, samt den i vissa
avseenden förbättrade form av de tidigare förslagen med blandade system,
som det remitterade majoritetsförslaget innebär, ett val således mellan ett
prövat och ett oprövat system.

Nu invändes givetvis, att genom den på 1921 års kommunalskattekommittés
begäran anordnade provtaxeringen även majoritetsförslagets praktiska effekt
skulle vara åskådliggjord. Reservanterna för C-förslaget ävensom ett flertal
av dem, som yttrat sig i ärendet, hava dock tydligt påvisat, huru missvisande
provtaxeringens siffror äro och måste vara med hänsyn till de extraordinära
konjunkturer, som under 1921 rådde, i varje fall för jordbruket i vårt land.

Det har icke från något håll påståtts, att icke en garantiskatt i huvudsaklig
överensstämmelse med C-förslaget skulle fullt tillgodose kommunens
intresse. Det är i stället för de skattskyldiga, särskilt för jordbrukarna, som
A-förslagets anhängare inom och utom kommittén sagt sig ömma. Det
märkliga är emellertid, att fastighetsägarnas egna målsmän, såvitt de inkomna
yttrandena giva vid handen, nära nog enhälligt anslutit sig till C-förslaget.

Det torde icke vara lämpligt att belasta protokollet med någon utförligare

131

Kungl. Majrts proposition Nr 102.

redogörelse för vad därvid från skilda håll anförts. Endast ur trenne av
dessa yttranden skall jag tillåta mig i korthet återgiva några märkliga
uttalanden.

Särskilt belysande i nämnda avseende är det av Sveriges allmänna lantbrukssällskap
avgivna yttrandet, vilket också blivit vägledande för hushållningssällskapens
ställning. Efter konstaterande att år 1921, vars förhållanden
legat till grund för den av kommittén åberopade provtaxeringen, varit ett
för jordbruket exceptionellt dåligt år, i det att förräntningsprocenten varit
endast 1.3 mot i medeltal 5.75 under åren 1918—1920, har framhållits, att
provtaxeringens resultat icke kunde utan vidare läggas till grund för bedömning
av A- och C-förslagens verkningar under för jordbrukets ekonomi mera
normala förhållanden. För vinnande av klarhet med avseende å de båda
förslagens relativa skälighet ur jordbrukssynpunkt bär det synts lantbrukssällskapet
nödvändigt att mera ingående belysa deras inflytande på jordbrukets
skattetryck under olika förutsättningar med hänsyn till jordbrukets inkomster.

Den undersökning, som lantbrukssällskapet därutinnan verkställt, ger vid
banden, att antalet skattekronor blir lägre enligt A-förslaget, endast då den
beskattningsbara inkomsten ej överstiger 1.4 procent eller, under viss förutsättning
beträffande näringsskattevärdets relativa storlek, 0.5 procent av fastighetens
taxeringsvärde. Vid en inkomstprocent av 6 komme skattekronornas
antal enligt A-förslaget att överstiga antalet skattekronor enligt C-förslaget
med ej mindre än 77 respektive 92 procent. Vid högre inkomstprocent komme
A-förslagets merbelastning att avtaga, så att t. ex. vid en inkomstprocent av
15 överskottet bleve 31 respektive 37 procent. Detta innebär, på sätt i yttrandet
framhållits, en tendens bos A-förslaget att avlasta skattetrycket från jordbruk
med hög inkomstprocent på jordbruk med mera måttlig sådan.

Såsom antytts har i lantbrukssällskapets utredning tagits hänsyn även till
A-förslagets näringsskatt. Skulle nu, på sätt kammarrätten tillstyrker, Aförslagets
fastighetsskatt tagas utan samband med näringsskatt, föreligger
risken, att fastighetsskatten måste i kommunens intresse skärpas genom högre
repartitionstal, varav skulle följa än sämre siffror för A-förslaget än de av
lantbrukssällskapet framlagda.

Närmast från skogsbrukets synpunkt har Sveriges skogsägareförbund framhållit
fördelarna hos C-förslaget framför A-förslaget. Sålunda har erinrats,
att C-förslaget icke skulle medföra någon dubbelbeskattning, samt att redan
vid en medelräntabilitet hos skogsbruket av 2 procent skattetrycket enligt
A-förslaget, trots dettas lägre repartitionstal, bleve lika starkt som enligt Cförslaget.
Så snart skogsbrukets avkastning stege över 2 procent, bleve skattetrycket
enligt det sistnämnda lindrigare än enligt A-förslaget.

Vidare hava i förbundets yttrande bemötts en del i kommittébetänkandet
eller eljest gjorda anmärkningar mot C-förslaget, såsom att dettas skogsskatt
med hänsyn till avdragsrätten icke skulle komma att utgöra någon verklig
garanti för säker minimiinkomst för kommunen, att skogsskatten såsom garantiskatt
komme att i vissa fall orsaka praktiska svårigheter vid skattebeloppets
beräknande och påförande, att garantiskatteformen skulle medföra svårigheter
att rätt uppskatta värdet av på rot sålda virkesposter ävensom fresta köpare
och säljare av avverkningsrätter att ingå skenavtal för att dölja den verkliga
köpeskillingen, samt att det skulle uppstå svårigheter att vid skogsskattens
uppbärande anträffa personer, som sålt sina fastigheter och avflyttat från
kommunen men fortfarande vore skattskyldiga på grund av tidigare upplåtna
avverkningsrätter.

Slutligen har skogsägareförbundet uttalat, att C-förslagets allmänna grunder

132

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

för beskattningen av skogsbruket vore väl funna och borde komma i tilllämpning,
men att man knappast kunde tillförlitligt bedöma verkningarna
av de för garantiskatten å skogsbruket föreslagna repartitionstalen, förrän eu
jämförande provtaxering i detta avseende bleve verkställd.

Sveriges allmänna exportförening har likaledes konstaterat, att A-förslaget
komme att medföra dubbelbeskattning och oskälig övervältring av skattebördan
på fastighetsägarna, samt påpekat, att repartitionstalen med hänsyn till kommunerna
ej kunde sättas så låga, att nämnda risk undginges. Gentemot
kommitténs anmärkning, att C-förslaget komme att jämförelsevis hårt drabba
den skuldsatte fastighetsägaren, har föreningen erinrat, att även om så skulle
ske i några fall, A-förslaget dock för det långt övervägande flertalet fastighetsägare
vore sämre. Då full rättvisa ej stode att vinna för alla, ansåge
exportföreningen sig böra tillstyrka ett förslag, varigenom det stora flertalet
icke komme att drabbas av de ökade bördor, mot vilka föreningen finge varna
ur både ekonomisk och social synpunkt. Vidare har föreningen betonat otillförlitligheten
av den verkställda provtaxeringens resultat.

I sakens natur ligger, att intet förslag, ägnat att tjäna båda de motsatta
intressen, varom här är fråga, kan uppgöras så, att det icke åsidosätter något
i och för sig berättigat önskemål, vars tillmötesgående emellertid kanske
skulle giva grund till annan, mera befogad anmärkning. Efter tagen del av
å ena sidan den kritik, som i kommittébetänkandet eller eljest i ärendet riktats
mot C-förslaget, samt å andra sidan de erinringar mot A-förslaget och skäl
för C-förslaget, som anförts av anhängarna av sistnämnda förslag inom och
utom kommittén, har jag stannat vid att i valet mellan de två förslagen
föredraga C-förslaget. Denna min ståndpunkt innebär dock icke ett tillstyrkande
av detta förslag i alla dess detaljer, sådana dessa föreligga i det av reservanterna
utformade författningsförslaget. Tvärtom håller jag före, att förbättringar
kunna vidtagas på vissa håll, exempelvis i fråga om skogsbeskattningen
och i en del taxeringstekniska avseenden. En överarbetning härutinnan
av C-förslaget bör därför företagas.

För den fortsatta diskussionen i ämnet skulle det också vara av synnerlig
vikt, om en ny provtaxering kunde åvägabringas på basis av mera normala
konjunkturer, en sak som ju emellertid förutsätter, att ärendet icke förelägges
nästa års riksdag. Med min ställning till C-förslaget kan jag ju ej heller se
någon allvarligare olägenhet uti något eller några års förlängning av gällande
provisorium.

Sammanfattande skälen för min ståndpunkt att förorda den kommunala
fastighetsbeskattningens ordnande i huvudsaklig överensstämmelse med C-förslaget,
vill jag slutligen framhålla,

att garantiskattesystemet sluter sig till den hävdvunna ordningen för den
kommunala beskattningen såsom eu organisk utveckling av denna;

att, ej minst därför, de skattskyldiga själva i stort sett funnit sig väl med
den under provisoriet tillämpade garantiskatteformen och nu genom sina
målsmän i detta ärende uttalat sig för principens bibehållande i C-förslagets
form, en psykologisk faktor av betydelse, som icke får underskattas;

att det ej ens påståtts annat än att kommunens skatteintresse med nu gällande
bestämmelser blivit och således också efter C-förslaget komme att bliva behörigen
tillgodosett;

att ett garantiskattesystem, rätt utformat, icke synes behöva medföra några
särskilda taxeringstekniska svårigheter;

att redan av sålunda angivna grunder man måste ställa sig tveksam gent -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 133

emot de i praktiken oprövade nyheter, som A-förslagets fastighetsbeskattning
innesluter;

samt att A-förslaget i och för sig, med eller utan näringsskatt, synes innebära
fara för skattetryckets obehöriga förskjutande till fastighetsägarnas nackdel.»

I anledning av de anmärkningar, som i avgivna yttranden framställts därom,
att det inkomstår, kommunalskattekommitténs provtaxering avsåge, nämligen
år 1921, utvisade en särskilt dålig konjunktur för jordbruket, har jag låtit
verkställa en summarisk provtaxering avseende inkomståret 1924, som utvisade
en mera normal konjunktur för jordbruket. Vid denna provtaxering
har dock hänsyn ej kunnat tagas till förslaget om näringsskatt, utan undersökningen
har avsett att få fram, huru det gällande provisoriet skulle verkat,
därest i stället för en garantiskatt å 6 respektive 5 procent å fastigheternas
taxeringsvärden gällt en fristående objektbeskattning å 4 respektive 3 procent
av taxeringsvärdena. Tillika har jag gått i författning om att i motsvarande
avseenden bearbeta 1922 års provtaxeringsmaterial ävensom en
del av det material, som år 1918 hopbragts för att belysa 1917 års förhållanden
enligt då föreliggande förslag till lagstiftning i kommunalskattefrågan.
Angående den närmare innebörden av detta material hänvisas till
särskild utredning, vilken torde få såsom bilaga (bil. 1) fogas vid statsrådsprotokollet.
Här må, under framhållande att en fullt enhetlig statistik för de
olika åren ej stått att erhålla, allenast anföras vissa huvudsakliga resultat.

Materialet för 1918 omfattar 16 landskommuner. Genom en omläggning av
garantibeskattningen till en fristående objektbeskattning skulle skattekronornas
antal i dessa kommuner ökas med i genomsnitt 5.8 procent. Ser man åter på
de särskilda kommunerna, skulle minskning i skattekronornas antal ske i
4 kommuner och ökning i 12 kommuner. Den största minskningen skulle
utgöra 11.5 procent i Los kommun (Gävleborgs län), den största ökningen

19.7 procent i Hällums kommun (Skaraborgs län). En förskjutning avskattetrycket
till fastighetsägares nackdel skulle ske i 11 kommuner, till deras
fördel i 5 kommuner. Den största relativa ökning i skattebördan, som någon
kommun skulle utvisa för fastighetsägarna, skulle innebära en stegring från

54.7 till 61.i procent i Västra Kärrstorp (Malmöhus län), den största relativa
minskningen, från 57.5 till 51.9 procent, skulle äga rum i Los kommun.

Beträffande 1922 års provtaxering må anföras följande. Denna avsåg,
bland annat, 27 landskommuner, som i förevarande avseende undersökts.
Vad dessa beträffar skulle vid övergången till fristående objektbeskattning
skattekronornas antal ökas i 6 kommuner, minskas i 21
kommuner. Den största ökningen skulle utgöra 9.6 (i Hemmingsdynge,
Malmöhus län), den största minskningen 13.3 procent (Gladhammar, Kalmar
län). I genomsnitt skulle en minskning av skattekronornas antal äga.
rum med 1.3 procent. Om man frånser aktiebolagen, så skulle eu förskjutning
till jordbrukarnas nackdel — bär kunna särskilda siffror för dessa erhållas
— ske i 15 kommuner, en förskjutning till deras fördel i 12 kommuner.
Den största relativa förskjutningen uppåt för jordbrukarna skulle bär ske i

Statistiska
undersökningar
angående
förslagens
nerkningar.

134

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Departementschefen.

Edsele (Västernorrlands län), där dessa skulle se sin skattebörda ökad från

26.3 till 31.o procent av det hela. Den starkaste relativa förskjutningen
till förmån för jordbrukarna skulle däremot ske i Mollösund (Göteborgs och
Bohus län), där jordbrukarna enligt garantiskattesystemet skulle bära 4.9
procent men enligt systemet med fristående objektskatter 3.6 procent av
skattebördan. Av förstnämnda 15 kommuner förete 8 ökning även för gruppen
tjänstemän och löntagare. Anledningen till ökningen för både jordbrukargruppen
och tjänstemannagruppen är i regel att finna i den betydande
lindringen i aktiebolagens skattebörda. För dessa skulle nämligen en obetydlig
ökning av skattebördan uppstå i 6 fall men en rätt betydlig minskning
av skattebördan i 20 fall (oförändrat i 1 fall); i 1 fall (Ramnäs
socken, Västmanlands län) skulle bolagen från att förut ha burit 18.i procent
av skattebördan med den fristående objektbeskattningen få bära allenast

10.7 procent av skattebördan, en minskning alltså med cirka 40 procent; i
ett annat fall (Gladhammar socken) skulle bolagen få en minskning från
23.0 till 12.6 procent, d. v. s. en minskning med närmare 50 procent.

Förhållandena under år 1924 hava undersökts i alla utom 2 av de kommuner,
som avsågos i 1918 och 1922 års provtaxeringar — nämnda 2 kommuner
hava på grund av materialets bristfällighet ej kunnat komma med
vid undersökningen. Hela materialet för detta år utgör 35 kommuner, av
vilka 4 varit gemensamma för alla tre provtaxeringarna. Ökning i skattekronornas
antal — med högst 29.3 procent i Los kommun — skulle vid
övergång till systemet med fristående objektskatter ske i 18 kommuner,
minskning (med högst 15.4 procent i Rolfstorp), i 17 kommuner. Det må
framhållas som en egendomlighet att, såsom nyss anförts, år 1918 Los
utvisade den största relativa minskningen i skattekronornas antal. I
genomsnitt skulle skattekronornas antal detta år ökats med 2.4 procent.
Om det tillsvidare bortses från aktiebolagen, så skulle detta år en förskjutning
till fastighetsägares nackdel ske i 18 kommuner till deras fördel
i 15 kommuner, medan 2 kommuner utvisa oförändrad siffra. Den största
relativa förskjutningen till fastighetsägarnas nackdel under förutsättning
av övergång till fristående objektbeskattning utvisar liksom vid 1922 års
provtaxering Edsele med en ökning från 27. i till 30.4 procent av den
samlade skattebördan. Den största relativa minskningen åter för fastighetsägarna
utvisar Österpiana (Skaraborgs län) med en förskjutning från 3.9
till 3.4 procent av hela skattebördan. Även detta år utvisar en rätt stark
förskjutning för aktiebolagen, uppåt i 14 kommuner, nedåt i 17 kommuner,
medan för detta år 4 kommuner ej upptaga några skattskyldiga aktiebolag.
Omnämnas må Kvillinge (Östergötlands län) med en förskjutning uppåt från

13.3 till 18.3 procent av hela skattebördan och Norra Vram (Malmöhus län)
med en förskjutning nedåt från 10. i till 6.7 procent av hela skattebördan.

När jag nu går att taga ställning till frågan om de principer, som för framtiden
skola vara grundläggande för vårt kommunala beskattningssystem,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

135

sker det i en stark känsla av önskvärdheten att till sist vinna ett påtagligt
resultat av ett i år jämnt trettioårigt reformarbete.

Vågade jag hoppas, att den lagstiftning, som må bliva resultatet av statsmakternas
övervägande på detta område, kunde få karaktären av en slutgiltigt
fullbordad byggnad, som skulle äga bestånd genom tiderna, så skulle
jag väl hysa tvekan, huruvida frågan ännu är mogen för avgörande. Det
bar nämligen visat sig, att ett antal frågor, och viktiga sådana, icke i
denna stund äro så allsidigt belysta, som önskvärt kunde vara. Detta förhållande
innebär för ingen del en anmärkning mot det utredningsarbete,
som nedlagts på hithörande spörsmål. Det är mig tvärtom angeläget att
vitsorda den grundlighet, som under utredningens olika skeden utmärkt arbetet
på lösningen av dessa spörsmål och som slutligen resulterat i kommunalskattekommitténs
nu föreliggande, i många avseenden tvivelsutan framstående
förslag till kommunalskattelag. Anledningen till att otillräckligt
utredda spörsmål alltjämt föreligga är fastmera att söka däri, att den ekonomiska
utvecklingen företett och alltjämt företer sådana växlingar, att nya
beskattningsproblem ständigt uppkomma och därför vid varje särskild tidpunkt
måste till någon del vara av lagstiftningen bristfälligt eller utan
tillräckligt förutseende behandlade. Men vad som nu gäller om den gångna
tiden gäller med rätt stor visshet även den kommande. Man kan, med andra
ord, förutse, att nya tider skola skjuta i förgrunden nya frågor, vilka skola
tarva ett förnyat övervägande med utgångspunkt från den större vikt, som
då tillkommer dessa frågor. Ställde man sig på den ståndpunkten, att kommunalskattefrågan
ej borde lösas, förrän en i bokstavlig mening definitiv
lösning kunde erhållas, funnes därför, synes det mig, anledning misströsta
om att en lösning någonsin skall komma till stånd. Den omständigheten,
att vissa spörsmål nu måste skjutas åt sidan, synes mig alltså ej böra fördröja
frågans upptagande.

Om jag hade blivit övertygad om nödvändigheten att ordna det kommunala
skatteväsendet efter huvudsakligen nya linjer, skulle jag emellertid hyst
stor tvekan, huruvida ej i allt fall med frågans upptagande bort ytterligare anstå.
Ty ehuruväl man gått i författning om att i möjligaste mån utöka det av
kommunalskattekommittén hopbragta statistiska materialet till frågans belysande,
står det för mig fortfarande som en oklar fråga, huru ifrågasatta
omläggningar efter dessa nya linjer skulle kommit att verka. Redan den
omständigheten, att enligt det förslag till mera genomgripande omläggning
av beskattningsprinciperna, som — att döma av inkomna yttranden — torde
haft de största utsikterna att genomföras, och till vilket jag återkommer i
det följande, skattekronornas antal i vissa kommuner skulle väsentligen nedbringas,
är ägnad att väcka betänksamhet. Men än värre är, att ingen
som helst garanti finnes, att ej resultatet i en eller annan av rikets många
iivriga kommuner skulle bliva eu än större minskning i antalet skattekronor.
Ett någorlunda tillförlitligt bedömande av ett dylikt nytt förslag

136

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 102.

synes mig knappast möjligt utan en synnerligen omfattande provtaxering,
vilken om möjligt borde avse olika konjunkturförhållanden.

Nu är jag emellertid av den övertygelsen, att det i kommunalskattefrågan
finnes många punkter, beträffande vilka man på praktiskt taget alla håll
bör vara ense om behovet av reformer. I främsta rummet gäller detta vår
nuvarande skattelagstiftnings formella gestaltning. Redan det förhållandet,
att hela kommunalbeskattningen bygger på en för staten betydelselös statsskatt,
nämligen den allmänna bevillningen, innebär en konstitutionell oegentlighet
och medför vissa praktiska olägenheter.

Av än större praktisk betydelse är emellertid, att det nuvarande förlåt!-ningskomplexet efter de många ändringar, som successivt företagits, genom sin
brist på överskådlighet och enhetlighet vållar beskattningsnämnder och myndigheter
varjehanda besvärligheter och onödigt arbete vid tillämpningen.
Man kan föreställa sig omfattningen av dessa olägenheter, om man betänker,
att i riket torde finnas minst ett par tusental taxeringsnämnder, samt
att varje taxeringsnämnd utgöres av ett flertal ledamöter, vilka ju alla
böra skaffa sig kännedom om skattelagstiftningens innebörd. I många avseenden
har eu utbildad praxis hos regeringsrätten och kammarrätten utfyllt
de luckor, som skattelagstiftningen företer. Mestadels lär dock denna praxis
vara obekant för beskattningsnämnderna. Genom lagfästande av dylik
Praxis kan större enhetlighet vid taxeringarna åstadkommas och skattemålens
antal hos beskattningsdomstolarna hållas inom rimliga gränser — ett synnerligen
eftersträvansvärt förhållande. I andra avseenden åter förefinnes
och liar sedan länge förefunnits ett reformbehov, vars fyllande uppskjutits
i avvaktan på eu mera genomgripande reform. Skulle nu endast partiella
reformer ske, bleve man ånyo nödsakad att infoga nya bestämmelser på
skilda ställen i de gamla författningarna, och dessas bristfällighet skulle bli
ånnu mer i ögonen fallande. Nu föreligger ett klart och systematiskt upplagt
kommittéförslag med tydliga anvisningar, vilket efter viss omarbetning synes
väl ägnat att ersätta våra nuvarande författningar. Jag finner det därför
i hög grad önskvärt, att facit äntligen dragés av de många årens utredningsarbete
och en lagstiftning antages, som är ägnad att i sina huvuddrag bestå
under avsevärd tid framåt. Det är ett beklagligt men, såvitt jag förstår,
ofrånkomligt förhållande, att behov av detaljändringar även i den nya
lagstiftningen snart torde uppstå, men detta är ett fel, vilket, såsom jag nyss
anfört, torde med nutidens snabba ekonomiska utveckling enligt sakens natu tvidlåda
all skattelagstiftning. Anmärkas må, att, om sådana förhållanden
skulle inträffa, att man i framtiden skulle vilja övergå till ett nytt skattesystem
enligt något av de förslag, som hittills framlagts, det endast kan
betraktas som en fördel att kunna utgå från en stomme, som i sina väsentliga
drag kan bibehållas, även om det nya systemet införes.

Av det anförda framgår, att jag är beredd att nu tillstyrka ett förslag
till kommunalskattelagstiftning att av Kungl. Maj:t föreläggas riksdagen.
Jag vill ej underlåta att framhålla, att ett särskilt skäl till förslagets fram -

137

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

läggande .just i år är att tiiina däri, att ett ytterligare uppskov med den
allmänna fastighetstaxering, som ursprungligen varit avsedd att äga ruin
innevarande år men som enligt 1926 års riksdags beslut uppskjuta till år
1928, icke torde vara möjligt. Då denna taxering bör grundas på de utarbetade
nya bestämmelserna, skulle sålunda 1927 års riksdag i alla händelser
bliva nödsakad att pröva frågan i denna del. Men önskvärt är uppenbarligen,
att prövningen av frågan i dess helhet kommer att ske i ett sammanhang.
Tillika vill jag erinra därom, att 1920 års riksdag hemställt om
förslag i ämnet redan till 1924 års riksdag, och att, även om denna hemställan
ej kunnat villfaras, riksdagens önskan uppenbarligen varit att se
förslagen på sitt bord, så snart omständigheterna gjorde det möjligt.

Bland de anmärkningar, som på sin tid av riksdagen framställdes mot
1920 års kommunalskatteförslag, torde en av de mest betydelsefulla hava
varit, att förslag till lösning av viktiga, därmed sammanhängande frågor,
såsom angående en förbättrad taxeringsorganisation, skatteutjämningen,
landstings- och vägbeskattningen m. m., ej samtidigt kunde prövas. I
vissa utlåtanden över kommunalskattekommitténs förslag har även såsom
en brist framhållits, att förslag rörande dessa frågor ej på samma gång
förelåge. Denna brist förefinnes ej längre. Förslag angående bland andra
dessa spörsmål hava utarbetats efter inhämtande i vederbörlig ordning
av yttranden över verkställda utredningar. Hela detta komplex av frågor
kommer, såsom jag redan förut framhållit, att underställas Kungl. Maj:t,
och riksdagen torde alltså bliva i tillfälle att på en gång taga ställning
till dem alla. Här vill jag allenast erinra, att behovet av en i viktiga
avseenden ändrad taxeringsorganisation, alldeles oavsett kommunalskattefrågan
i övrigt, är trängande, men att det är en påtaglig fördel, om båda
frågorna kunna upptagas i ett sammanhang, att även bestämmelserna om
skatteutjämning tarva omedelbar översyn, samt att vägskattefrågans snara
upptagande och lösning måste betraktas som ett önskemål av största betydelse.

Vid utformningen av 1920 års kommunalskatteproposition hade man utgått
ifrån att intresseprincipen skulle vara grundläggande för en avsevärd
del av den kommunala beskattningen. De då föreslagna fristående objektskatterna
å fastigheter och näringsföretag voro avsedda att utgöra ett uttryck
för denna princip, medan den ifrågasatta kommunala inkomstskatten
och den kommunala progressivskatten voro grundade på skatteförmågeprincipen.
Det för kommunalskattefrågans prövning tillsatta särskilda utskottet,
vars betänkande godkändes av riksdagen, gjorde härom följande uttalande: »Angående

den i propositionen hävdade principen om ''intresset’ såsom
grund för eu särskild kommunal beskattning skall utskottet inskränka
sig till att uttala, att denna princip vid en mera ingående prövning synas
synnerligen vansklig att omsätta i praktiska skattebestämmelser med hänsyn

138

Kungl. Maj:ts ■proposition Nr 102.

till omöjligheten att på ett tillförlitligt sätt gradera olika skattskyldigas Intresse’
i kommunen. Vid utskottets överläggningar bär också en märkbar
tendens visat sig bland det kungliga förslagets anhängare att undanskjuta
den egentliga intresseteorien och i dess ställe låta begreppet ''objektbeskattning’
träda i förgrunden genom att identifiera de olika slagen av särskilt
''intresse’ inom kommunerna med vissa ''objekt’ för särskilda skatteformer
samt att motivera en dylik särskild objektbeskattning dels med behovet av
fasta skattekällor, som äro oberoende av växlingarna i kommunmedlemmarnas
personliga inkomster, dels med den särskilda skattekraft, som kan antagas
följa av innehavet av ett dylikt skatteobjekt. Utskottet hyser för sin del
den meningen, att en dylik förskjutning av den principiella frågeställningen
borde kunna bliva av ett visst värde såsom innebärande en mindre omstridd
utgångspunkt för det kommunala skatteproblemets fortsatta behandling. Att
en viss objektbeskattning i kommunerna kan vara behövlig och berättigad
vid sidan av skatt på personlig inkomst, lärer icke kunna principiellt bestridas,
så mycket mindre som redan vår nuvarande beskattning av jordbruksfastighet
och annan fastighet utgör eu form av dylik objektbeskattning.
Men utskottet vill understryka, att, därest en objektskatt skall kunna
motiveras genom den särskilda skattekraft, som innehavet av ett visst objekt
anses medföra, så måste också frågan, huruvida en sådan skatteform bör
användas och huru skatten i så fall bör avvägas, avgöras genom en prövning
av denna skattekraft, vilken prövning i realiteten uppenbarligen måste
ske enligt principen om skatt efter förmåga.»

Till detta uttalande kan jag helt ansluta mig. En praktiskt taget fullständig
enighet torde råda därom, att objektbeskattning i någon form är nödvändig
inom kommunerna, på det att dessa må kunna under dåliga inkomstår
vara tryggade i avseende å tillgången till beskattningsföremål. Även
därom torde eu ganska enhällig mening råda, att denna objektbeskattning
måste åtminstone i främsta rummet avse fastigheter. Under de senaste
årens diskussion om kommunalbeskattningen har också frågan om intresseprincipens
berättigande i allmänhet lämnats utom räkningen. Kommunalskattekommittén
förklarar själv, att den ej uppställt nämnda princip såsom
rättesnöre. Den förskjutning av den principiella frågeställningen, som 1920
års särskilda utskott funnit önskvärd, synes sålunda hava inträtt.

Om enighet kunnat konstateras i fråga om behovet av en objektskatt å
fastigheter, så har i stället stor tvekan yppat sig rörande lämpligheten att införa
en motsvarande skatteform beträffande näringsföretag. Väl lärer mot
kommitténs tankegång att låta systemet med en fristående objektbeskattning
å fast egendom kompletteras av en liknande objektbeskattning av lös egendom
någon invändning ur principiell synpunkt knappast kunna framställas.
En såvitt möjligt likformig beskattning av produktionsmedlen torde i regel
utöva en jämnare verkan på näringslivet än en beskattning av allenast vissa
produktionsmedel. Detta betraktelsesätt skulle utan tvivel även äga praktisk
giltighet, om det gällde att från grunden nydana beskattningssystemet.

139

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Nu förhåller det sig emellertid i stället så, att beskattningen av fastigheter
redan sedan gammalt existerat och för länge sedan utövat sina verkningar
på priser å fastigheter och å fastigheternas avkastning. Den ifrågasatta utvidgningen
av objektbeskattningen skulle därför komma att verka som en ny
skattebelastning, icke på produktionsmedlen i allmänhet utan allenast på de
näringar, som träffades av utvidgningen. De principiella skäl, som skulle
kunna anses tala för införandet av en näringsskatt, avsedd att utgöra ett
komplement till en fastighetsskatt, synas därför ej äga full giltighet annat
än möjligen vid en omvandling av vårt skatteväsende över huvud taget.

Ser man det förevarande spörsmålet ur rent praktisk synpunkt, måste
man ställa sig den frågan: hur skulle en näringsskatt nu komma att
verka? Svaret på denna fråga är ingalunda lätt att giva. Näringsföretagen
själva komma givetvis att i en näringsskatt se en direkt omkostnad, som
skall tagas ut av köparna av de varor, företagen tillverka eller omsätta.
I den mån detta lyckas, kommer näringsskatten att verka som en vanlig
konsumtionsskatt, I den mån åter som det icke lyckas att övervälta denna
beskattning på köparna, kommer skatten att stanna på företagen, såvida
ej dessa kunna genom nedsättning av arbetslönerna återtaga skatten av
de anställda arbetarna. Om, såsom för närvarande i många fall är händelsen,
ett näringsföretag arbetar under sådana förhållanden, att det nätt och
.... •

jämnt bär sig, skulle den sistnämnda eventualiteten utan tvivel bliva den
omedelbara följden av skattens införande, därest ej företaget i stället tvingades
att likvidera, varigenom kommunen skulle berövas beskattningsföremål,
under det syftet med näringsskatten väl skulle vara att tillföra den
sådana. Huru en näringsbeskattning i tidernas längd skulle verka, är än
svårare att överskåda; någon utredning i dylikt avseende föreligger icke och
torde knappast kunna åvägabringas.

Den föreslagna näringsskatten har också i de avgivna yttrandena mött
starkt motstånd, därvid man i många fall åberopat även de tekniska svårigheter
och de ojämnheter, som skattens tillämpning skulle föra med sig. Särskilt
förslagets uppdelning av skulderna i fasta och tillfälliga skulle i praktiken
möta nära nog oöverkomliga svårigheter. Även om det vore möjligt
att åstadkomma tekniska förenklingar, skulle det alltid bli svårt att finna
eu sådan utformning av skatten, att den bleve någorlunda jämnt verkande.
Jag har av de sålunda framförda erinringarna bibragts den uppfattningen,
att tiden ej är mogen för införande av en näringsskatt; detta synes mig
framgå också därav, att även de, som äro anhängare av en sådan skatt, visat
sig hysa mycket olika uppfattningar om huru densamma bör gestaltas.

Härefter övergår jag till vad som plägar anses vara huvudfrågan beträffande
den tillämnade kommunalskattereformen: skall provisoriets garantiskattesystem
bibehållas eller skall det utbytas mot en fristående objektbeskattning
av fastigheter vid sidan av en inkomstskatt?

Härvid vill jag till en början bringa i erinran, att genom 1920 års reform

140 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

den kommunala skattebördan till eu mycket betydande del överflyttades pa
fastighetsägarna från övriga inkomsttagare. Denna förskjutning — som på
landsbygden beräknats medföra en genomsnittlig ökning av fastighetsägarnas
skattebörda med mer än 50 procent — är i någon mån att tillskriva den omständigheten,
att den inkomst, som överskjuter i fråga om jordbruksfastighet
6 procent och i fråga om annan fastighet 5 procent å taxeringsvärdet, efter
1920 års reform, i motsats till vad som förut var fallet, tages till beskattning.
Men huvudanledningen till förskjutningen är dock att söka i de skattefria
avdragen, vilka genom reformen avsevärt höjdes och kommo att gälla samtliga
inkomsttagare, och som beträffande fastighetsägare på sin höjd kunde
hava den verkan, att beskattningsunderlaget kunde nedbringas till det gamla,
d. v. s. 6 resp. 5 procent av fastigheternas taxeringsvärden, men som beträffande
övriga inkomsttagare minskade beskattningsunderlaget i mycket avsevärd
grad. Härav blev givetvis en följd, att, då kommunens utgiftsbehov
skulle slås ut å samtliga beskattningsföremål, en relativt större del kom att
falla på fastighetsägarna. Att nu införa en ordning, som skulle betyda eu
ytterligare överflyttning av skattebördan på fastighetsägarna, kan jag för
min del ej anse rimligt. Ej heller kommittén eller någon av dess ledamöter
har åsyftat en dylik förskjutning. Även i denna punkt synes att döma av
de avgivna yttrandena jämförelsevis stor enighet råda.

Frågan blir då först, vilka verkningarna skulle bliva, om den objektskatt,
som innefattas i den nuvarande garantiskatten, slås ut på samtliga fastigheter
i förhållande till dessas taxeringsvärden, varigenom en fristående
objektbeskattning vid sidan av en inkomstbeskattning åstadkommes. De
verkställda provtaxeringarna synas visa, att med ett repartitionstal av 0.0 4
för jordbruksfastighet och (ko3 för annan fastighet det genomsnittliga resultatet
av en fristående objektbeskattning skulle bliva en jämförelsevis obetydlig
förskjutning i förhållandet mellan å ena sidan fastighetsägarna, ä
andra sidan övriga skattskyldiga. Men därav att detta skulle bliva det
genomsnittliga resultatet följer icke, att samma resultat varje år skulle inträffa
i alla de särskilda kommunerna. Det visar sig tvärtom — såsom var
att vänta — dels att belastningen av fastigheterna skulle bliva även relativt
starkare under det bättre inkomståret för jordbruket (1917) och svagare under
det sämre inkomståret (1921), dels ock att i några kommuner en viss förskjutning
skulle äga rum över på fastigheterna, medan i andra kommuner
det motsatta förhållandet skulle inträffa. I en del fall hade, såsom jag redan
anmärkt, beskattningsunderlaget ej obetydligt minskats, i det skattekronornas
antal sjunkit. Förskjutningarna äro i vissa fall ej så obetydliga,
och jag anser det för min del ej uteslutet, att, om statistik, utvisande
skattetryckets förskjutning i varje särskild provtaxeringskommun, ingått
i kommunalskattekommitténs betänkande — vilket ej varit fallet — denna
skulle givit anledning till en viss eftertänksamhet. Ty uppenbart är,
att en reform på beskattningsområdet måste bedömas med hänsyn ej allenast
till genomsnittsresultatet utan även till verkningarna i de speciella fallen.

141

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Även den, som ej ryggar tillbaka för de vid provtaxeringen erhållna resultaten,
måste säga sig, att särskilt under exceptionella förhållanden inom en
kommun väsentligt större förskjutningar kunna inträda, vilka skulle i vissa
fall verka till fastighetsägarnas nackdel men i andra fall hava motsatt
verkan. En viss osäkerhet även hos kommittéförslagets anhängare beträffande
förslagets verkningar i nu berörda avseende synes mig för övrigt hava tagit
sig uttryck i den omständigheten, att majoriteten icke kunnat enas om repartitionstalen
för fastighet, ehuru majoriteten varit ense därom, att systemets
rättvisa, i vad angår förhållandet mellan olika grupper skattskyldiga, är
helt beroende av repartitionstalens avvägning. Det torde vara sannolikt,
att repartitionstal, som för vissa kommuner och under vissa konjunkturer
icke medföra nämnvärd förskjutning av skattebördan från en grupp till en
annan, kunna för andra kommuner eller under andra konjunkturer ställa
sig annorlunda. En övergång från det nuvarande systemet med hävdvunna
repartitionstal till ett nytt system med oprövade sådana kan icke minst av
denna anledning befaras giva upphov till upprepade ändringar i repartitions1alen
eller åtminstone till ofta återkommande försök därtill. Härav orsakade
växlingar i skattetrycket eller stadigvarande ovisshet beträffande
detsamma skulle otvivelaktigt verka störande, särskilt på näringslivet. Att
övergå till ett system med fristående objektskatter å fastighet ter sig sålunda
alltför mycket som ett steg ut i det ovissa, vilket med säkerhet ej skulle
medföra endast gynnsamma verkningar. Under alla förhållanden synes det
mig ovedersägligt, att reservanterna, herrar Rune och Sederholm, liksom
åtskilliga andra av dem, som förordat C-förslaget, haft rätt, när de gjort
gällande, att A-förslaget ej i samma grad som C-förslaget tillgodosåge garantisynpunkten,
om vars beaktande dock alla äro ense.

I detta sammanhang må även hänvisas till det i vissa yttranden påpekade
förhållandet — vilket jämväl kommit till uttryck i kommittébetänkandet —
att ur rent principiell synpunkt ett system med fristående objektskatter å
allenast fastigheter innebär en ofullkomlighet. Övergången till fristående
objektskatt på fastighet utan motsvarande näringsskatt skulle emellertid även
hava den betydelsefulla konsekvensen, att kommunernas garanti just från
Häringsföretagen skulle i särskild grad försämras. Ty den nuvarande beskattning,
som träffar 5 procent av de i näringsföretagen nyttjade fastigheternas
inklusive fasta maskiners taxeringsvärden, innebär redan den ett
slags näringsskatt. Skall denna skatt i stället träffa allenast 3 procent av
taxeringsvärdet, innebär detta en mycket påtaglig försämring av garantien
under dåliga år, medan däremot under år, när företagen kunna förränta
det nedlagda kapitalet, den fristående objektskatten i regel skulle innebära
en tydlig utökning av den skattebörda, som påvilar dem för närvarande,
då det s. k. procentavdraget i dylika fal! enligt nuvarande system vanligen
kan utnyttjas i sin helhet.

Till förmån för systemet med fristående objektskatter kan enligt min uppfattning
obestridligen åberopas dels den omständigheten, att det åstadkommer

142

Ku.tgl. Maj:ts proposition Nr 102.

en fördelning av skattebördan mellan fastighetsägarna inbördes, som teoretiskt
sett tager större hänsyn till skatteförmågan än garantiskattesystemet, dels
att det har vissa tekniska företräden. Dessa fördelar hava blivit så utförligt
belysta i kommunalskattekommitténs betänkande, att jag ej behöver här ytterligare
utveckla desamma. Vore den uppfattningen allmän i landet, att
det nuvarande systemet är orättvist just i avseende å skattebördans fördelning
mellan fastighetsägarna inbördes, så skulle väl därför skäl finnas att
på allvar reflektera på ett system, som i detta hänseende vore bättre, och
göra detsamma till föremål för ingående provundersökningar för att med
större grad av visshet än det nu är möjligt konstatera dess verkningar. Av
de inkomna yttrandena övertygas man dock ej, att en dylik uppfattning
allmänt råder. I stället bibringas man den bestämda föreställningen, att
framför allt bland fastighetsägarna själva råder den meningen, att det nuvarande
systemet är rättvisare än den fristående objektbeskattningen och
att någon ändring ej är behövlig. Detta för majoritetsförslagets anhängare
måhända svårförklarliga ståndpunkttagande torde i viss mån vara grundat
på den omständigheten, att fastighetsskatten för närvarande icke alltid i
realiteten är blott en objektskatt, utan i sig inkluderar skatt på inkomst av
det arbete, som nedlägges å fastigheten av brukaren och hans familj, samt
att den stora massan av brukningsenheter i vårt land äro sådana, för vilka
inkomsten av detta arbete är större än av det kapital, som fastigheten representerar.
För den skull måste den nuvarande fastighetsskatten vid en
eventuell övergång till ett fristående objektskattesystem ersättas med en
objektskatt av betydligt mindre tyngd än den av kommittén föreslagna för
att icke av den stora massan fastighetsägare kännas såsom en ökad belastning.
Med hänsyn till berörda ståndpunkttagande och då övriga skattskyldiga
i allmänhet ej skulle beröras av reformen — ty man tänker sig ju fördelningen
mellan å ena sidan fastighetsägarna, å andra sidan övriga inkomsttagare
oförändrad — synes anledning saknas för dessa övriga att söka
framtvinga reformen.

Jag anser mig till sist böra erinra om ett förhållande, som visserligen
icke får vara avgörande i valet mellan skattesystem för primärkommunerna,
men som i detta sammanhang dock torde vara förtjänt av ett visst beaktande.
Såsom jag i det följande kommer att närmare utveckla, är det synnerligen
önskvärt, att skattesystemet inom landstingskommunen blir i huvudsak detsamma
som inom primärkommunerna. Men om en fristående objektbeskattning
för mången synes olämplig för de senares vidkommande, måste detta
i än högre grad vara fallet i fråga om landstingsområdena, beträffande
vilka en objektbeskattning i allmänhet ur principiella synpunkter lärer vara
synnerligen svår att motivera. Är detta riktigt, skulle följden av de fristående
objektskatternas upptagande i primärkommunernas skattesystem bliva
antingen att man nödgades uppgiva tanken på likformiga skatter för dessa
och sekundärkommunerna, eller att man för vinnande av likformigheten måste
godkänna ett för de senare olämpligt skattesystem.

143

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

De tekniska olägenheter, som vidlåda det nuvarande systemet i motsats
till systemet med fristående objektskatter, kunna visserligen ej helt undanröjas.
Jag är dock av den uppfattningen, att de kunna avsevärt minskas.
Jag återkommer härtill i det följande. Men det må betonas, att den större
garanti för kommunerna, som garantiskattesystemet medför, måste anses
väga mycket tyngre än de tekniska företrädena hos det andra systemet.

Av det anförda framgår, att jag icke anser tillrådligt, att någon näringssätt
nu införes, och att jag ej finner tillräckliga skäl förebragta att överge
det system i fråga om fastighetsbeskattning, som vi redan hava. Satsen »gamla
skatter äro goda skatter» har sin obestridliga sanningskärna såtillvida, att
det ekonomiska livet har anpassat sig efter de sedan gammalt förefintliga
skatterna. Man bör därför ej omstöpa dem i nya former, såvida icke det
dels är uppenbart, att det nya medför väsentliga fördelar, men dels ock är
tydligt, att det nya ej skulle medföra betydande olägenheter i viktiga punkter.

Till slut vill jag framhålla, att den fråga, det här gäller, ej är av den
vikt ur de skattskyldigas synpunkt, som man på sina håll velat tillmäta
densamma. Någon mera radikal omläggning av skattebördan i förhållandet
mellan fastighetsägarna inbördes skulle den fristående objektbeskattningen
ej medföra, lika litet som med denna åsyftas någon starkare förskjutning i
förhållandet mellan fastighetsägare och andra. De farhågor, vilka jämte
andra skäl föranlett mig att i det föregående avstyrka den fristående objektbeskattningen,
hänföra sig mera till undantagsfallen, men en reform, som i
några som helst fall skulle föranleda mer påtagliga nya risker eller orättvisor,
skulle enligt min mening vara av tvivelaktigt värde.

Att en inkomstbeskattning fortfarande bör hava sin plats i det kommunala
skattesystemet, är ej föremål för tvekan. Till sin huvudsakliga del
bör denna beskattning liksom nu ingå i den allmänna repartitionsbeskattningen
och alltså vara proportionell. Någon mera betydelsefull ändring bör
ej heller ske i den progressivitet, som nu gäller för de skattskyldiga beträffande
den sammanlagda skatten till primär- och sekundärkommuner. Den
närmare innebörden av sistberörda spörsmål skall behandlas i det följande.

Kravet på enkelhet i skattelagstiftningen.

Beträffande den tillämnade lagstiftningens allmänna läggning vill jag
ytterligare uttala följande:

I det anförande, med vilket dåvarande chefen för finansdepartementet den
27 maj 1921 för Kungl. Maj:t anmälde frågan om tillsättande av en kommunalskattekommitté,
yttrade denne, bland annat, att han för egen del icke
ville meddela några riktlinjer för den beramade utredningen i vidare mån
än att utredningen borde inriktas på att åstadkomma en i tillämpningen
såvitt möjligt enkel kommunalskattelagstiftning, som i huvudsak innefattade
en definitiv lösning av detta spörsmål.

Av skilda uttalanden i kommunalskattekommitténs betänkande torde fram -

144

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

gå, att även kommittén ansett kravet på enkelhet böra i möjligaste mån
tillgodoses. Liknande synpunkter hava framkommit i åtskilliga av de avgivna
yttrandena.

För min del finner jag det även vara av allra största vikt, att lagstiftningen
i tillämpningen kommer att bliva så enkel som möjligt. Under utredningsarbetets
slutförande har jag också haft denna synpunkt ständigt
för ögonen. Jag vill i detta sammanhang framhålla, att författningarnas
omfång ej är ett uttryck för att dessa gjorts mera komplicerade, utan att
tvärtom meddelandet av uttryckliga anvisningar i många fall torde komma
att underlätta taxeringsarbetet. Det torde dock vara ofrånkomligt, att bestämmelserna
på sina håll bliva omständliga. Detta är händelsen med
kommittéförslaget och lärer väl vara fallet jämväl med föreliggande förslag,
även om man i en del viktiga punkter sökt göra detta enklare än det
förra. Jag är emellertid angelägen betona, att flertalet av de bestämmelser,
som förefalla mest invecklade, så sällan toi''de behöva tillämpas, att de endast
obetydligt inverka på det normala taxeringsarbetet, och att de beträffande
de fall, de avse att reglera, innebära lösningen av spörsmål, som tidigare
stått öppna och förorsakat tvistigheter, samt att de sålunda, ehuru de
komplicera lagtexten, innebära en förenkling av taxeringen. För en modern
skattelagstiftning, som skall anpassa sig efter olika förhållanden, lärer det
ej vara möjligt att lämna alltför många frågor oreglerade, ty detta skulle
betyda ett ökat antal anledningar till slitning mellan de skattskyldiga och
beskattningsmyndigheterna till men för hela vårt beskattningsväsen.

Skogsbeskattningen.

I fråga om skogsbeskattningen vill jag särskilt bringa i erinran följande
förhållanden.

När skogsaccisen år 1909 infördes, skedde det med i huvudsak den motiveringen
(prop. 1909 nr 25), att taxeringen av växande skog i regel vore så
låg, att den väsentligt understege skogens verkliga värde, samt att, då skogens
avkastning endast beskattades genom den skatt, som utginge i förhållande
till taxeringsvärdet, denna avkastning bleve alldeles otillräckligt beskattad.
I anslutning till uttalanden av departementschefen anförde även vederbörande
riksdagsutskott, att enligt dess mening skogsaccislagen hade endast provisorisk
karaktär och åsyftade ett omedelbart avhjälpande av betydande missförhållanden,
som syntes ej böra få bestå ända till dess en definitiv lösning av
frågorna om skogsbeskattningens och den kommunala beskattningens ordnande
kommit till stånd.

Genom 1920 års kommunalskatteprovisorium togs all inkomst av skogsbruk
till beskattning. I samband därmed ifrågasattes en sådan anordning,
att det belopp, som erlagts i skogsaccis, skulle kunna avdragas från skatten
för inkomst, ett förslag som det dock icke lyckades att sedermera förverkliga.
Tillika hava genom de senare allmänna fastighetstaxeringarna, och
synnerligast den år 1922 avslutade taxeringen, taxeringsvärdena å den

145

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

växande skogen bragts upp till en höjd, som väl ej så mycket skiljer sig
från de verkliga saluvärdena. Utvecklingen har härigenom kommit att gå
från en utpräglad underbeskattning av skogen före 1909 till en obestridlig
överbeskattning av densamma efter 1920 och 1921 års lagstiftning.

A- och C-förslagens frambärare äro ense därutinnan, att denna överbeskattning
bör bringas ur världen. Men för övrigt bildar den kommunala
skogsbeskattningen en av de huvudpunkter, där A- och C-förslagen skilja sig.

För den olika innebörden av de båda förslagens skogsskattetyper har kommittén
å sid. 230 lämnat en sammanfattande redogörelse. I sammanhang därmed
har kommittémajoriteten kritiserat C-förslagets skogsskatt. Fn kortfattad
redogörelse för förslagen har jag lämnat i det föregående vid behandlingen
av principerna för skattesystemet.

När jag nu går att behandla denna fråga, finner jag det erforderligt att
i ett sammanhang upptaga tre olika spörsmål, nämligen om själva huvudprinciperna
för skogsbeskattningen, om skattefrihet eller skatteplikt för husbehovsvirke
och om repartitionstalen. Den ställning, som man intager till
de senare två frågorna, kan nämligen icke undgå att påverka ställningstagandet
i huvudfrågan. De inkomna yttrandena behandlas här under var
och en av de tre punkterna.

Uti de avgivna yttrandena hava, med hänsyn till sambandet i konstruk- Yttranden antionen
av fastighetsbeskattningen och skogsskatten, de som tillstyrkt A-för- ,jående sko''Js~
slagets fastighetsskatt också i huvudsak godkänt dess skogsskatt. Å andra gens
sidan hava anhängarna av C-förslaget i regel betecknat dettas skogsskatt så- vri™iper.
som en ovillkorlig del av systemet utan att ingå på någon närmare granskning
av A-förslagets skogsskatt. De erinringar i detalj beträffande den sistnämnda,
som kommit till synes i de inkomna yttrandena, föreligga i sådana

yttranden, där A-linjen i allmänhet förordats.

Länsstyrelserna hava i regel tagit bestämd ståndpunkt i fråga om skogs- Länsstyrei beskattningens

anordnande, antingen de därvid följt A- eller C-förslaget. serna Särskilt

uttalande härutinnan föreligger dock icke från öv er ståthållar ämbetet
samt länsstyrelserna i Gotlands och Örebro län. Av övriga länsstyrelser
hava sjutton uttalat sig till förmån för kommitténs förslag, medan återstående
i stället förordat reservanternas förslag. Länsstyrelsernas yttranden innebära
i huvudsak följande:

Länsstyrelsen i Stockholms län accepterar C-förslaget i fråga om skogsskatten,
varemot länsstyrelserna i Uppsala och Södermanlands län ansluta
sig till A-förslaget.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har icke haft något egentligt att i sak
erinra mot A-förslagets skogsskatt. Den föreslagna formen för skogens beskattning
dels genom en reducerad fastighetsskatt, dels genom skogsskatt
eller skogsaecis, dels slutligen genom kommunal inkomstskatt eller, enligt
förslaget, kommunal repartitionsskatt för inkomst, kunde vid väl avvägda
Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 sand. S7 höft. (Sr 102.)

146 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

repartitionsgrunder leda till ett skäligt och rättvist utnyttjande av skogsmarkens
och skogens skattekraft.

Länsstyrelsen i Jönköpings län, som uttalat, att objektskatten å fastighet
borde anordnas såsom en fristående sådan, har tillstyrkt, att den kommunala
skogsskatten, som vore avsedd att utgöra en del av fastighetsskatten, ordnades
på sätt kommittén föreslagit. Emot reservanternas förslag till frågans
lösning har länsstyrelsen anmärkt bland annat följande:

»Under nuvarande provisorium utgår av jordbruksfastighet garantiskatt
med 6 procent av taxeringsvärdet. De år, då skogsavverkning icke ägt rum,
kommer garantiskatten rätt ofta särskilt å fastigheter med jämförelsevis
ringa jordbruksareal men stor skogsareal att bliva effektiv, i det att inkomsten
av fastigheten understiger 6 procent av taxeringsvärdet, men skatten
blir ineffektiv de år, då avverkning skett. Genom att enligt reservanternas
förslag inkomst av skogsförsäljning eller försäljning av skogsavverkningsrätt
icke såsom hittills skall utgå endast det år, då försäljningen skett, utan
uppdelas på de år, under vilka köpeskillingen för skogen influtit, kommer
garantiskatten mera sällan än hittills att bliva effektiv, ty inkomsten kommer
att under ett större antal år än för närvarande täcka 6-procentavdraget till
den del, detta motsvarar 60 procent av den avverkade eller till avverkning
upplåtna skogens rotvärde. Denna lindring i skatten för skogsfastighet, för
vilken något skäl icke av reservanterna anförts, torde måhända stå i samband
med det allmännas intresse att skydda skogskapitalet för allt för stark
skattebelastning. Denna synpunkt har dock redan i tillräcklig grad blivit
beaktad genom att skogs taxeringsvärde fastställes med hänsyn till det värde,
skogen vid uthålligt bruk kan hava, och att taxeringsvärdena fördenskull,
såsom erfarenheten visat, stå vida lägre än saluvärdena.

Beskattningens uppdelning på de år, då köpeskillingen för försåld skog
eller försåld avverkningsrätt inflyter, kommer att föranleda skattetekniska
svårigheter av synnerligen betänklig art, såsom ock kommittén framhållit.
Beskattningsnämnderna kunna icke förväntas medhinna så fullständiga anteckningar
angående alla skogsförsäljningar, att, där köpeskillingarna inflyta
under en längre följd av år, säkerhet kan vinnas, att ej belopp bortglömmas.
Med den arbetsbelastning, som redan påvilar taxeringsmyndigheterna, vore
kravet på förandet av dylika anteckningar obilligt och utsikterna till dess
förverkligande små.

Kommitténs förslag att överflytta taxeringen av avverkad skogs rotvärde
från den kommunala myndigheten till taxeringsmyndigheten synes länsstyrelsen
ändamålsenligt.»

Länsstyrelsen i Kronobergs län har icke funnit anledning till erinran
emot A-förslagets bestämmelser om kommunal skogsskatt.

Länsstyrelsen i Kalmar län har yttrat:

»De skäl, som av kommittén anförts för inrymmande i systemet av skogsskatten,
synas länsstyrelsen övertygande; och då det torde få anses ur skogsvårdssynpunkt
fördelaktigare att på detta sätt ordna skogsbeskattningen än
medelst ett högre repartitionstal för det i taxeringsvärdet ingående skogsvärdet,
får länsstyrelsen ansluta sig till kommitténs förslag i denna del.»

Länsstyrelsen i Blekinge län har anmärkt, att skogsaccisen skulle under
namnet skogsskatt fortfarande utgöras och räknas som en slags realskatt,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

147

fastän den ansetts lämpligast böra uttagas i sammanhang med avverkningen,
då härigenom skattens erläggande bleve lättare och skogens sparande uppmuntrades,
och har därefter anfört följande:

»Under det att för närvarande skogsaccis utgår med hälften av det repartitionstal,
som samtidigt beräknas för annan beskattningsbar inkomst inom
kommunen, doek med begränsning till högst två för hundra av det taxerade
rotvärdet, upptager A-förslaget repartitionstalet för skogsskatt till en tredjedel
men utan begränsning i övrigt. Härigenom torde i det stora flertalet
fall skogsskatten komma att utgå med vida högre belopp än den nuvarande
skogsaccisen, men blir givetvis, jämförd med denna, mera rättvist avvägd i
förhållande till den kommunala skattetungan i olika fall. Då emellertid å
skogs taxeringsvärde fastighetsskatt föreslagits utgå med ett repartitionstal
av allenast O.oi, under det att detta repartitionstal enligt nuvarande provisorium
utgör O.o 6, uppstår härigenom faktiskt en väsentlig lindring i skogsbeskattningen.
Vid inkomsttaxeringen av intäkter från skogsbruk får visserligen
avdrag ej göras för fastighetsskatten, men däremot för det kapitaluttag
ur skogen, som, efter jämförelse med skogsbeståndet vid ägarens förvärv
av fastigheten, kan anses hava uppstått genom skogsavverkningen.
Enligt nuvarande bestämmelser får avdrag endast ske för den minskning,
som skett i skogens ingångsvärde för ägare, vilket givetvis i flertalet fall
bliver betydligt mindre. Då C-förslaget föreskriver, att vid taxeringen för
inkomst av skogsbruk får avdragas såväl hela det belopp, som taxeras till
skogsskatt, som ock det å fastighetens taxeringsvärde belöpande skattebeloppet,
synes det länsstyrelsen, som om beskattningen för inkomst av skogsbruk
skulle enligt detta förslag på ett högst betänkligt sätt nedbringas och
ingalunda komma i rättvist förhållande till beskattningen av annan inkomst.
Länsstyrelsen håller därför före, att A-förslaget i denna del äger ett bestämt
företräde framför C-förslaget.»

Länsstyrelsen i Kristianstads län har yttrat:

»Jämväl vad skogsbeskattningen beträffar synes densamma enligt länsstyrelsens
uppfattning principiellt riktigare anordnad enligt A-förslaget med
dess objektskatt å det avverkade virket samt med avverkaren som skattskyldig
än enligt C-förslaget med dess garantibeskattning samt därav följande
överflyttning av skattskyldigheten från avverkaren till fastighetsägaren
och dess till synes mindre tillfredsställande bestämmelser om tiden för beskattningens
effektiva utgörande.»

Länsstyrelserna i Malmöhus och Hallands län hava anslutit sig till Aförslaget
i fråga om skogsskatten.

Länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs och Värmlands
län hava, på grund av den principiella ståndpunkt länsstyrelserna intagit
beträffande beskattning av fastighet och näring, förordat till antagande
C-förslagets bestämmelser beträffande skogsskatten. Från länsstyrelsernas
i Göteborgs och Bohus samt Värmlands län yttranden i denna punkt hava
föredragande landskamrerarna anmält skiljaktig mening och förordat Aförslaget.
Landskamreraren i Värmlands län yttrar, bland annat, följande:

»Med min ståndpunkt till fastighetsskatten följer sålunda, att jag icke
heller beträffande skogsskatten kan ansluta mig till garantibeskattningsprincipen,
utan delar jag den uppfattning, — såsom i A-förslaget kommit till

148

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

uttryck, — att en skogsskatt i överensstämmelse med nuvarande skogsaceisen
är en lämplig form för beskattning av skog. Den fleråriga tillämpningen
av accisen giver kraftigt stöd för en skatteform som i så hög grad ansluter
sig till gängse föreställningssätt. Några anmärkningar mot accisbeskattningen
ha i stort sett icke förekommit, icke ens under den oegentlighet, som
med provisoriet uppkommit genom skogsinkomstens dubbeltaxering, en olägenhet,
som med kommitterades förslag Ange anses avlägsnat. Utan erinran
synes också böra lämnas motiveringen av förslagets detaljer såsom beträffande
repartitionstal å skogsvärdet, grunderna för skogsskattens utgörande och bestämmelserna
rörande medlens fondering. Då jag för övrigt funnit C-förslaget
alltför invecklat för att icke vid tillämpningen bereda taxeringstekniska
svårigheter, ansluter jag mig jämväl i denna del till kommitterades
förslag.»

Länsstyrelserna i Västmanlands och Kopparbergs län hava ingen huvudsaklig
erinran i fråga om förslaget till kommunal skogsskatt.

Länsstyrelsen i Gävleborgs lön har anfört:

»Visserligen har i kommunalskattekommitténs båda huvudförslag tagits
vederbörlig hänsyn till skogshushållningens krav genom avlyftande i möjligaste
mån från växande skogen av årlig beskattning och genom bestämmelser
om fondering av skattemedel till utjämnande av kommunernas skatteinkomster,
men då skogsskatten såsom särskild kommunal skatteform i kommitténs
förslag framträder som en ren objektbeskattning och i reservanternas
förslag såsom en garantibeskattning, anser sig länsstyrelsen böra även i fråga
om denna skatteform principiellt ansluta sig till kommittéförslaget.»

Länsstyrelsen i Västernorrlands län har yttrat:

»Att skogsskatt är en lämplig form för beskattning, är otvivelaktigt, och
bör således denna beskattningsform bibehållas. Vilken betydelse denna skatt
har för kommunerna särskilt inom Västernorrlands län, torde bäst framgå
därav, att under sistlidet år det inom länet jämlikt lagen om skogsaccis och
om virkestaxering taxerade virkesvärde uppgick till i runt tal 13,800,000
kronor.

Önskligt hade dock varit, att denna skatt fortfarande fått behålla sin relativt
fristående ställning och icke inordnats såsom ett led i den allmänna
kommunalbeskattningen.»

Länsstyrelsen i Jämtlands län har anfört:

»Eder Kungl. Maj:ts befallningshavande har förut framhållit, att det egentligen
bärande skälet för kommunal objektbeskattning synes vara att kommunerna,
åtminstone de nuvarande, behöva säkerhet för att i varje fall
några av beskattningsföremålen äro mera konstanta, samt att dessa skäl hava
jämförelsevis liten betydelse i större kommuner med mera sammansatt näringsliv,
men däremot så mycket större verkan i små kommuner, där befolkningen
huvudsakligen är hänvisad till en och samma inkomstkälla och således
i stort sett underkastad samma konjunkturväxling.

Ur dessa synpunkter har skogsbeskattningen enligt kommitténs förslag
för en stor del av länets kommuner stor betydelse.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande utgår härvid från att för Jämtlands
län skogsbruket är och för framtiden måste vara en av de viktigaste
inkomstkällorna, vars avkastning bör hållas uppe genom uthålligt skogsbruk,
såvida icke befolkningens levnadsstandard i framtiden skall sänkas. I vad

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

149

mån det sålunda önskvärda, uthålliga skogsbruket överensstämmer eller strider
mot nuvarande avverkning torde icke för närvarande kunna bedömas med
någon säkerhet. Så mycket synes dock vara visst, att det är oklok politik
för framtiden att pressa avverkningen i höjden genom en allt för hård beskattning
av skogen i samband med fastighetstaxeringen. Denna fara har
riksdagen också uttryckligen velat undvika, såsom framgår av dess skrivelse
År 1920.

Enligt de av professor Jonson i hans reservation framlagda beräkningarna
synes det emellertid sannolikt, att den av kommitténs majoritet föreslagna
skogsbeskattningen innebär en avsevärd skärpning av beskattningen av fastigheter
med skogsmark och växande skog i jämförelse med vad som nu gäller.
Enligt samma utredning synes också skärpningen vara starkare, om avkastningen
är mindre än den normala, och likaledes starkare i kommuner, där
inkomstskattekronorna äro fåtaliga. Därtill kommer att, såsom professor
Jonson också påpekat, det ligger i skogsbrukets natur att skogens tillväxt
måste uttagas periodiskt med anhopning av inkomsten i större belopp än om
den årliga tillväxten kunde beskattas. Då skatteskalan, såsom i den kommunala
progressivskatten och inkomst- och förmögenhetsskatten till staten, är progressiv,
kommer således inkomsten av skogsbruk att bliva beskattad efter
en högre procent än annan avkastning av jordbruksfastighet.

Å andra sidan äro en del av kommunerna i länet så svaga i avseende å
tillgången på beskattningsföremål, att en sänkning av skogsbeskattningen
skulle kunna medföra ödesdigra verkningar både för de återstående skattedragarna
och den kommunala hushållningen i dess helhet och därjämte framkalla
starkt ökade krav på statsbidrag till skatteutjämning.

Med hänsyn till sistnämnda förhållanden kan en nedsättning av de repartitionstal
för skogsmark och avverkat virke, kommittémajoriteten föreslagit,
icke förordas, men det bör dock framhållas, att omtanken för framtiden
manar att ej pressa talen uppåt, så länge man saknar full visshet om
det nuvarande skogsbrukets uthållighetsförmåga.

I detta sammanhang anser sig Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
böra understryka, att A-förslagets tekniska anordning av skogsbeskattningen
enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes uppfattning avgjort bör föredragas
framför C-förslagets. Reservanterna till förmån för det senare torde
i hög grad hava underskattat de svårigheter, som C-förslaget skulle förorsaka
vederbörande nämnder.»

Länsstyrelsen i Västerbottens län har i sitt utlåtande framlagt en utredning
om skogsaccisens belopp i vissa kommuner inom länet. Länsstyrelsen
har anmärkt, att mest påtagliga vore verkningarna av den föreslagna nya
lagstiftningen beträffande den nuvarande skogsaccisen, vilken ej längre skulle
utgå. Länsstyrelsen har åberopat uppgift rörande de belopp skogsaccis, som
under senaste fem år debiterats i femton av länets kommuner, belägna i
lappmarken eller å kustlandet. Sammanställdes medeltalet därav med antalet
bevillningskronor i samma kommuner år 1924, framginge, vilken väsentlig
tillgång skogsaccisen varit för dessa kommuner vid fyllandet av de
kommunala behoven. Sålunda hade under åren 1920—1924 i dessa femton
kommuner utdebiterats skogsaccis till belopp av sammanlagt cirka 1,376,000
kronor eller i medeltal cirka 275,000 kronor per år. Antalet bevillningskronor
i samma kommuner hade år 1924 utgjort tillhopa cirka 274,000.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

150

I fråga om den kommunala skogsbeskattningens framtida ordnande tiar
länsstyrelsen anfört följande:

»Vad härefter angår skogsbeskattningen, synes enligt länsstyrelsens mening
icke vara något att erinra mot de föreslagna nya grunderna, enligt vilka
den kommunala beskattningen för växande skog skulle huvudsakligen utgå
vid skogens avverkning och med det avverkade virkets rotvärde som grund
ansluta sig till den kommunala uttaxeringen i övrigt. Emellertid bliva
länets skogskoinmuner i hög grad berörda av denna omläggning av beskattningsväsendet.
Så kan beräknas, att av det nuvarande värdet å jordbruksfastighet
i lappmarken, omfattande lappmarks fögderi och Malå socken av
Skellefteå fögderi, tillhopa cirka 125 miljoner kronor, omkring två tredjedelar
belöper å skogsvärdet. Sänkningen av repartitionstalet från nuvarande 0.0 6
till föreslagna O.oi skulle minska de kommunala skattekronornas antal i
lappmarken med cirka 40,000. Då antalet bevillningskronor i lappmarken
enligt 1924 års taxering utgjorde tillhopa c:a 164,000, framgår därav, vilken
betydande förändring det föreslagna skattesystemet medför. Ersättning för
sålunda inträdd minskning i antalet skattekronor för fastighet skulle väl
vinnas genom den kommunala skogsskatten, som skulle utgå vid skogens
avverkning. Emellertid måste, såsom framgår av ovan angivna utredning om
skogsaceisens belopp i vissa kommuner inom länet, hänsyn tagas ej blott till
större och mindre avverkningar under olika år utan även till de växlande
pris, som den avverkade skogens värde vid olika tider representerar. Även
med bestämmelserna om fondering av viss del av skogsskatten och dess användning
för utjämning av olika års skattebehov blir givetvis denna skatteform
icke till fullo av den stabilitet, som karakteriserar nuvarande skatteform.
Härtill kommer, att bestämmelserna om skogsaceisens bortfallande
medföra, att skogskommunerna komma att gå miste om 10 å 20 procent av
sina nuvarande beskattningsföremål, i något fall mera. För dessa kommuner
uppstår fördenskull en allmän stegring i de kommunala utskylderna. Vissa
av lappmarkens skogskommuner hava väl för närvarande relativt låga kommunala
utskylder. För de redan nu mindre bärkraftiga komma anspråken
på bidrag av skatteutjämningsmedel att stegras och kunna helt visst icke
avvisas. Ehuru länsstyrelsen enligt vad ovan angivits principiellt ansluter
sig till kommunalskattekommitténs förslag om ändrade grunder för skogsbeskattning,
håller länsstyrelsen dock av nu angivna skäl före, att, därest
skogskommunernas ekonomiska ställning icke skall för mycket rubbas, det
repartitionstal O.oi, som kommittén föreslagit för skogsvärdet, är det minsta
möjliga.

Vid bedömandet av frågan om den blivande skogsskattens utformning ansluter
sig länsstyrelsen till de bestämmelser, som närmare angivits i kommitténs
förslag. Till stöd för särskilt bestämmelsen däri, att skattskyldigheten
fortfarande bör vila å avverkaren, kunna jämväl åberopas de, så vitt
länsstyrelsen känner, gynnsamma erfarenheter, som vunnits enligt nu gällande
lag om skogsaccis. Sedda häremot måste C-förslagets bestämmelser
om skogsskattens uttagande av fastighetsägaren och det härav föranledda
taxeringstekniska förfarandet anses onödigt invecklade. Länsstyrelsen ansluter
sig ock i övrigt till A-förslagets bestämmelser såväl om skattesats
som om sättet för skogsskattens användning för de kommunala behoven.»

Länsstyrelsen i Norrbottens län har ingen principiell anmärkning emot
kommunalskattekommitténs förslag till skogsskatt, men har om principens
praktiska utformning uttalat följande:

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

151

Tyvärr saknades i kommitténs betänkande någon som helst utredning om,
huru den av kommittén föreslagna omläggningen av skogsbeskattningen
komme att verka, men då länsstyrelsen förmodat, att denna omläggning för
de egentliga skogskommunernas del skulle komma att medföra en väsentlig
lindring i beskattningen av skogen och sålunda ett överflyttande på andra
beskattningsföremål av en del av den skattebörda, som förut åvilat skogen,
hade länsstyrelsen försökt göra en jämförande beräkning, vad de egentliga
skogskommunerna inom länet beträffade, över kommunernas inkomst av
skogen enligt gällande bestämmelser och enligt kommitténs förslag. Härvid
hade lagts till grund medeltalet av utdebiteringen för åren 1920—1924, samt
den debiterade skogsaccisens medeltal för åren 1922—1924. Beträffande taxerade
skogsvärdet hade den svårigheten förelegat, att i taxeringslängderna i allmänhet
detta värde ej vore särskilt nedsummerat, utan hade därför beträffande
en del socknar skogsvärdet endast beräknats med ledning av förhållandet i
övriga socknar mellan hela taxeringsvärdet å jordbruksfastigheterna och det
taxerade skogsvärdet, varvid detsamma satts till 50 procent av jordbruksfastigheternas
taxeringsvärde, medan detta värde i de övriga socknarna växlade
mellan 34 och 65 procent. Denna beräkning gåve vid handen, att för
samtliga därvid medtagna kommuner kommitténs förslag skulle medföra en
avsevärd minskning av kommunernas inkomst av skogen i förhållande till
enligt nu gällande bestämmelser inflytande inkomster, en minskning, som i
ett fall uppginge ända till 32 procent och i flertalet fall hölle sig omkring
12 — 18 procent av kommunens hela debiterade uppbörd till såväl kommun
som kyrka och skola för år 1924. En sådan minskning, som ju innebure
en avsevärd överflyttning av skattebördan från skogen till andra beskattningsföremål
och som för många av dessa kommuner skulle bliva rent katastrofal,
syntes ej hava varit av kommunalskattekommittén avsedd. En ändring
i kommitténs förslag i denna del ansåge länsstyrelsen således vara
absolut oundgänglig, antingen på så sätt, att repartitionstalet för skogsvärdet
höjdes eller så att skogsskatten fastställdes att utgå med en högre andel än
tredjedelen av det belopp, som på en skattekrona i medeltal under de senast
förflutna fem åren utdebiterats inom kommunen.

Domänstyrelsen har anfört följande:

»Under den förutsättningen, att skatt å till skogsbruk /laglig mark endast
skall drabba mark med uppenbara ekonomiska betingelser för skogsproduktion,
kan denna skatt, lämpligt avvägd, leda till en mera allmän strävan
att effektivt utnyttja skogsmarkens produktionsförmåga.

Domänstyrelsen anser därför lämpligt, att en del av det skogsbruket åvilande
skattebeloppet uttages i form av en årlig fastighetsskatt å till skogsbruk
duglig mark.

Helt annorlunda är förhållandet med den i fastighetsskatten ingående
skatten å växande skog, här kallad skogsvärdeskatt. Kommunalskattekommittén
och speciellt dess skogssakkunnige ledamot ha anfört vägande skäl
mot denna beskattningsform och bland annat framhållit, att en dylik skatt
skulle för ungskogens vidkommande bliva synnerligen betungande, samt
motverka intresset för kalmarkernas återplantering och skogskapitalets bibehållande
och förkovran överhuvud.

Domänstyrelsen, som tidigare i — — utlåtande den 19 september 1918
uttalat sig i samma riktning, vill ännu en gång understryka de av nämnda
ledamot i såväl den av honom för kommitténs räkning utarbetade prome -

Domän styrelsen.

152

Kung!. Maj:ts proposition Nr 102.

morian rörande skogsbeskattningen som i hans reservation framförda synpunkter.

Ett skattetryck, som ökas i samma män, som skogen växer, kan föranleda
en strävan att minska skattebördan genom uttagande av jämväl sådana
delar av virkeskapitalet, i fråga om vilka tillväxten är ekonomiskt mest
givande.

Detta kan ske på grund av virkesförrådets dubbla egenskap av att vara
på en gång produktionsmedel och färdig produkt. Beskattandet av en byggnad
kan tvinga ägaren till ökade ansträngningar för byggnadens effektiva
utnyttjande, medan beskattandet av en växande skog kan utan vidare föranleda
densammas omedelbara konsumtion.

Skogsvärdeskatten innebär en skatt på sparandet, och kan skatten framkalla
en minskning av sparandet, det vill säga en varaktig beskärning av
en produktion, som i och för sig förutsättes hava ekonomiska betingelser.
Styrelsen tror sig veta, att det till följd av nu gällande provisoriska skattebestämmelser
inträffat fall, då skogsvärdeskatten framkallat obenägenhet
att till exempel vidtaga skogskulturåtgärder, och liknande erfarenheter torde
föreligga från skogsvårdsstyrelsernas och skogsvårdande sällskaps verksamhet.

Styrelsen kan visserligen gilla de av kommitténs skogssakkunnige ledamot
anförda synpunkter beträffande en auktoriserad skogsvärdeuppskattning, vilka
synpunkter föranlett honom, ehuru principiell motståndare till skogsvärdeskatten,
att, om än med tvekan, bibehålla sagda skatt, men anser styrelsen
icke dessa skäl vara i frågan tillräckligt avgörande.

För sin del vill därför styrelsen bestämt uttala sig mot, att den växande
skogen upptages som skatteobjekt».

Vad anginge den föreslagna skogsskatten, hade domänstyrelsen i princip
intet att erinra mot en dylik skatteform, som — vare sig skatten formellt
skulle betalas av avverkaren eller av skogsägaren — lade en utgift å virket
vid det tillfälle, då detta skildes från roten.

Vidare har domänstyrelsen yttrat:

»Kommittén har funnit de fastigheter och näringar påvilande skatterna
väl motiverade, med hänsyn till de fördelar, som dessa skatteobjekt erhålla
genom kommunernas allmänna omsorger om sina medlemmar (sid. 149).

Såsom exempel härpå har kommittén framhållit de stora kostnader för
såväl nyttiga väganläggningar och dylikt som ock för fattigvård, kyrko- och
skolväsen m. m., som vissa skatteobjekt kunna i högre grad än andra förorsaka
kommunerna.

Kommittén har icke direkt uttalat, att skogsbruket skulle hava en alldeles
särskild intressegemenskap med alla de olika ändamål, vartill de kommunala
skattemedlen användas, utan torde kommittén härvid förutom jordbruket
i första hand avsett de industriella företagen, som inom sig upptaga
den största arbetskraften.

För skogsbrukets del torde ock en dylik intressegemenskap föreligga i jämförelsevis
ringa utsträckning. Skogshanteringen binder vid sig självt ringa
arbetskraft och kräver följaktligen för sig mindre del än till exempel industrierna
av de rent sociala omkostnaderna. Skogsbruket får dessutom ofta
anlägga egna skogsvägar, anordna flottleder m. in., vartill bidrag icke utgått
av kommunala skattemedel, medan skogsbruket å andra sidan ofta haft föga
nytta av de med kommunala medel anordnade trafiklederna.

Kommittén föreslår, att högre inkomster än 3,000 kronor skola, förutom
inkomstskatten, jämväl drabbas av den kommunala progressivskatten. Denna

153

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 102.

kommer ofta att för skogsbruket kunna verka hårdare än för andra skattebetalare,
alldenstund ej sällan flera års samlade inkomster uttagas på en
gång, varigenom progressionen kommer att verka starkare än om årlig avverkning
ägde rum.»

Lantbruksstyrelsen har funnit sig närmast böra räkna med ett genomförande
i princip av en skogsbeskattning enligt A-förslaget.

Lantbruks styrelsen.

I yttrande av domkapitlet i Härnösand har uttalats, att A-förslagets Domkapitlet
objektskatter, fastighetsskatten, skogsskatten och näringsskatten, anordnats ,Iaillösan(5-på ett sätt, som äventyrade den rättvisa utskiftningen av skattebördan mellan
olika grupper av skattskyldiga. Beträffande den föreslagna skogsskatten
syntes varken A-förslaget eller C-förslaget vara fullt tillfredsställandeI
A-förslaget vore skogsskatten objektskatt. Huru detta förslag kom me att
verka i övervägande skogskommuner, där allra största skogsarealen vore i
skogsbolags eller industribolags ägo och stora skulder påvilade skogen, vore
ej möjligt att avgöra utan grundlig utredning. C-förslaget, som väl ville
behålla garantibeskattning å skog, innehölle dock sådana bestämmelser i
fråga om denna skatts uttagande, att dess verkningar i de stora skogskommunerna
kunde bliva ödesdigra. För skogskommunernas skyddande för
ekonomisk ruin syntes nuvarande provisoriet böra i huvudsak bibehållas och
skogsskatten utgå såsom garantiskatt efter repartitionstalet 0.0 6.

En taxeringsnämndsordförande i Södermanlands län har i avgivet yttrande
anfört, bland annat, följande:

»Skogsvärdet skulle fullt renodlat särskilt angivas i längden. Detta hänger
samman med att samtliga förslagen utgå ifrån att skogsvärdet endast
skulle repartisera med 1 procent i stället för nuvarande 6 procent. Härvid
kommer jag in på den del av C-förslaget, som måste ingiva allvarliga betänkligheter.
Genom 1920 års provisorium blev skogsbeskattningen hårdare än tidigare,
ty nu tillkom inkomstbeskattningen för skogen, utan att den å skogen vilande
skogsaccisen borttogs.

Samtliga förslagen söka nu lösa denna fråga på så sätt, att den å skogens
taxeringsvärde lagda beskattningen, beräknad efter en inkomst av 6 procent
å taxeringsvärdet, minskas ner till 1 procent av taxeringsvärdet, samt att skogsaccisen
ersättes med en särskild skogsskatt.

Denna skogsskatt får i A-förslaget objektskatts natur och kan i stort sett
helt jämställas med den nuvarande skogsaccisen. C-förslaget låter skogsskatten
vara garantiskatt. Förslagsställarna åstadkomma härmed ett litet
trolleri.

När Rune och Sederholm befriat skogen från garantiskatten så gott som
helt — sänkt den å taxeringsvärdet beräknade beskattningsbara inkomsten från
6 procent till 1 procent samt borttagit skogsaccisen, så komma de med sin skogsskatt
som garantiskatt, vilken alltid får fråndragas från inkomsten. Detta
kommer att göra C-förslagets skogsskatt fullständigt illusorisk, ty det kan
ej bliva någon skogsskatt enligt C-förslaget om ej avverkning till avsalu
föreligger och då bliver det alltid inkomstbeskattning och skogsskatten kan
fråndragas. När jag här säger att den ena skatten kan dragas från den

Taxerings nämndsord förande.

154

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Stockholms
handelskammare,
svenska
bankföreningen
och Sveriges
industriförbund.

andra, så menar jag att den till beskattning beräknade inkomsten dragés
från den andra. Det enda fall då verklig skogsskatt enligt C-förslaget skulle
kunna ifrågakomma vore, då taxeringsnämnderna värderat rotvärdet vid
taxering till skogsskatt högre än vid en försäljning kunde inbringas och
sålunda hel kvittning icke kunde ske. Man kan då fråga sig varför ej
förslagsställarna valt den enklare vägen att endast borttaga skogsaccisen?
Som C-förslaget i denna del nu är utformat kommer det att medföra högst
betänkliga verkningar.»

Efter att hava anfört exempel på huru C-förslagets skogsskatt skulle komma
att verka i praktiken fortsätter vederbörande:

»Av det förut av mig anförda framgår att jag anser att C-förslagets 2
kap. helt bör utgå.

Jag anser nämligen att om någon lättnad i den å skogen nu vilande
kommunala beskattningen skulle befinnas böra ske, denna lättnad bör sökas
på andra vägar, än som C-förslaget föreslår. C-förslaget har också härvid
gått för långt, ty det har i realiteten — som förut framhållits — nästan
helt och hållet befriat skogen från garantiskatt. En beskattningsbar inkomst,
beräknad efter 1 procent å skogens taxeringsvärde, måste som garantiskatt betraktas
som betydelselös.

Skogen måste liksom jordbruksjorden garantera kommunen en viss skatteinkomst.

Denna garanti sker bäst och ur taxeringssynpunkt enklast genom att bibehålla
en garantiskatt av 6 procent å skogens taxeringsvärde.»

Delegerade för taxeringsnämndsordförandena i Malmöhus län hava avgivit
ett yttrande, däri bland annat garantiskattesystemet underkastats eu granskning,
och i fråga om C-förslagets skogsbeskattning anförts bland annat
följande:

»I C-förslaget är även skogsbeskattningen anordnad såsom en garantibeskattning.
Sålunda är föreskrivet, att avdrag för den bestämda minimibeskattningen
för den till avverkning upplåtna skogen tillkommer den, som
är skyldig att för taxeringsåret utgöra skogsskatt härför. Skattskyldigheten
i förevarande fall är ålagd den, som var ägare av fastigheten, då upplåtelsen
skedde, och skatten skall utgöras under det taxeringsår, då köpeskilling för
skogen är föremål för inkomstbeskattning. I händelse skogen är föremål för inkomstbeskattning
under olika år, kan sålunda skogsskatten komma att utgöras
först flera år efter det upplåtelsen skedde. Kontrollen från taxeringsmyndigheternas
sida att avdraget tillkommer rätt person blir givetvis betydligt
svårare i förevarande fall, än då det gäller beskattningen av den rena
fastighetsinkomsten».

Stockholms handelskammare, svenska hankföreningen och Sveriges
industriförbund hava i sitt gemensamma yttrande över kommunalskattekommitténs
betänkande m. m. anfört:

»Det må hava sin riktighet, att det med C-förslagets konstruktion av
fastighetsbeskattningen möter större svårighet att på ett enkelt och rationellt
sätt inordna beskattningen av avverkat virke i den allmänna kommunala
beskattningen, än i ett system med objektskatt å fastighet. Dessa svårigheter
torde emellertid icke vara oöverkomliga, och de grunder för skogsbeskattningens
anordnande, som i C-förslaget föreslås, synas i huvudsak

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 102.

155

kunna godtagas, ehuru bestämmelserna förefalla väl komplicerade. Det vore
därför önskligt att nämnda grunder, därest fastighetsbeskattningen kommer
att ordnas enligt C-förslaget, bleve underkastade en överarbetning för vinnande
av större enkelhet och lätthet i tillämpningen».

Smålands och Blekinge handelskammare har erinrat följande:

»Skulle garantiskattesystemet fastställas, finner handelskammaren erforderligt,
att en genomgripande omarbetning av den i enlighet härmed föreslagna
skogsbeskattningen sker. Det nu gällande provisoriet bestämmer en garantiskatt
av 6 procent å fastighets såväl jordbruks- som skogsvärde. Enligt
reservanternas förslag skall garantiskatt utgå med 6 procent å jordbruksvärdet
och 1 procent å skogsvärdet. Härvid göra reservanterna gällande,
att de återstående 5 procent å skogsvärdet bliva uttagna i form av den som
garantiskatt utgående skogsskatten. Här torde ett förbiseende föreligga.
De år, då skogsskatt skall utgå, komma att i flertalet fall uppvisa sådan
inkomst, att garantibeloppet täckes av inkomsten. De år, då skogsskatt ej
skall utgå, kommer i flertalet fall garantibeloppet ej att täckas med den
behållna inkomsten av små och medelstora fastigheter. Reservanternas förslag
kommer således att medföra dels en sänkning av det enligt provisoriet
fastställda garantibeloppet — i och för sig en avsevärd förmån — och dels
faktiskt en skattelindring för innehavarna särskilt av små och medelstora
skogsfastigheter. En dylik förbättring av villkoren för en begränsad grupp
av skattskyldige har ej i reservanternas förslag motiverats, ej heller har
själva sakförhållandet i önskvärd grad framhållits. Handelskammaren kan
ej finna denna lättnad motiverad, då enligt bestämmelserna taxeringsvärdet
å skog skall fastställas till det värde, som skogen vid bruk på lång sikt
kan anses ha och vilket sålunda vida understiger det gällande värdet vid
köp och försäljning. Ur taxeringsteknisk synpunkt hyser handelskammaren
också allvarliga betänkligheter mot reservanternas förslag i avseende å skogsskattens
utformning.»

Sveriges skogsägare förbund har yttrat i huvudsak följande:

Vidkommande de allmänna principerna för skogsbeskattningen har förbundet
erinrat, att förbundet, allt sedan frågan om den kommunala beskattningens
omläggning först blev aktuell, städse intagit den ståndpunkten, att en fastighetsskatt
å det produktiva skogskapitalet vore ägnad att motverka strävandena
efter ett rationellt och uthålligt skogsbruk. Därjämte har framhållits, att
inom skogssakkunniga och skogligt intresserade kretsar åsikterna vore fullt
samstämmiga därutinnan, att beskattningen av skogar och skogsbruk borde
fotas just på den grundläggande princip, som av kommittén förordats. Man
syntes ej heller behöva befara, att denna på grund av ändrade förhållanden
på det skogliga området i en framtid skulle visa sig vara mindre ändamålsenlig.
Förbundet har därför på det livligaste tillstyrkt kommittémajoritetens
ocli reservanternas principiella ståndpunktstagande därutinnan, att skogsbeskattningen
ordnades så, att fastighetsskatt å det växande skogskapitalet
i möjligaste mån undvekes och i stället skatt uttoges å det vid avverkningstillfällena
utfallande virket.

I huvudregeln om skatt på avverkat virke men ej ä växande skog hade
emellertid såväl kommittémajoriteten som reservanterna ansett sig böra göra

Smålands och
Blekinge
handelskammare.

Sveriges

skogsägare förbund.

156

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

vissa modifikationer. I första hand gäilde detta, att fastigheternas skogsmarksvärden
i beskattningshänseende jämställts med deras jordbruksvärden.
Förbundet hade även i denna punkt haft samma uppfattning som kommitténs
majoritet och reservanter. I stort sett vore skogsmarksvärdet tämligen stabilt,
och en fastighetsskatt därå kunde ej anses innebära något riskmoment för
en rationell skogsskötsel; snarare vore förhållandet det motsatta.

Jämväl i ett annat avseende hade kommitténs majoritet och reservanterna
gjort avsteg från den föreslagna grundregeln om skogsbrukets objektbeskattning
genom en avverkningsskatt, då — ehuru under skilda motiveringar —
bibehållits en fastighetsskatt å skogsvärdet, utgående efter repartitionstalet
O.oi. Ehuru Sveriges skogsägareförbund med hänsyn till skogsvårdens krav
principiellt vore emot varje form av fastighetsskatt å det produktiva skogskapitalet,
måste förbundet dock medgiva, att de anförda skälen för bibehållandet
av en dylik skatt efter ett lågt repartitionstal vore starka. Förbundet
tänkte därvid särskilt på vikten av att taxeringsvärdena åsattes med
tillbörlig omsorg. Förbundet tillstyrkte sålunda, att fastigheternas skogsmarksvärden
i beskattningshänseende behandlades lika som jordbruksvärdena,
samt att en fastighetsskatt — eventuellt garantiskatt — efter ett repartitionstal
av O.oi lades å skogsvärdet.

Förbundet har härefter underkastat kommittémajoritetens och reservanternas
förslag en granskning ur synpunkten av vilket förslag vore bäst ägnat
att i den praktiska tillämpningen tillgodose de allmänna synpunkterna i
frågan. Förbundet har därvid — med hänsyn till kommitténs motivering
för objektbeskattning av fastighet — inledningsvis påpekat, att jordbruket vore
knutet med en starkare intressegemenskap just vid den kommun, där näringen
utövades, än vad fallet vore med övriga inkomsttagare. Med skogshanteringen
däremot rådde väsentligen ett annat förhållande. Skogsbruket vore
en kapitalintensiv men arbetsextensiv näring. Det krävde för sin produktion
under rationell drift enligt av sakkunniga verkställda beräkningar blott
omkring en femtedel så stor arbetsmängd per producerad värdesumma som
jordbruket. Skogshanteringen belastade därför i förhållande till de alstrade
värdena icke kommunens anstalter för undervisning och social omvårdnad
närmelsevis så hårt som lantbruket. Skogshanteringens ekonomiska intressegemenskap
med kommunen vore sålunda avsevärt mindre än jordbrukets.
Därav följde även, att den merbelastning å fastigheterna, som objektskatten
avsåge att utgöra, icke hade samma berättigande i fråga om skogsvärdena
som beträffande jordbruksvärdena.

De grunder, som i A-förslaget framlagts för skogsbrukets beskattning,
måste enligt förbundets förmenande väcka den allra största betänksamhet;
detta dels med hänsyn till den ojämnhet och nyckfullhet, varmed tungan
av objektbeskattningen komme att drabba inom olika kommuner, och dels
med hänsyn till skattetryckets å skogsbruket absoluta storlek.

Förbundet fortsätter därefter:

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

157

»Om man antoge, att inom två angränsande kommuner den ena inrymde
betydande industrier och att på grund därav dess objektskattekronor utgjorde
exempelvis blott 5 procent av samtliga skattekronor, medan den andra vore
eu ren jordbrukskommun, vars fastighetsskattekronor utgjorde 25 procent av
samtliga skattekronor, så bleve — under antagande av 3 procent räntabilitet
hos skogsbruket i båda kommunerna — skattehöjningen på grund av objektskatten
i den förra kommunen 122 procent och i den senare kommunen
blott 75 procent.

Vid beräknandet av den ökning i effektiva skattetrycket å skogshanteringen,
som objektbeskattningen medförde, måste man därjämte hava i minne,
att skogsbrukets räntabilitet vore låg och avsevärt mycket svagare än man
i allmänhet föreställde sig. Jonson hade i sin reservation räknat med en
medelräntabilitet av 5 procent hos statsskogarna, 4 procent hos bolagsskogarna
och (beroende på deras lägre taxeringsvärden) högst 6 procent hos allmogeskogarna.
Förbundet förmenade, att denna räntabilitetsprocent, även om
de tidigare stundom uppnåtts, icke inom en något så när nära liggande
framtid ånyo kunde ernås inom det svenska skogsbruket. Kronoparkernas
räntabilitet av cirka 6 procent under den ur konjunktursynpunkt tämligen
normala perioden 1901—1913 torde till övervägande del berott av statsskogarnas
dåvarande alltför låga taxeringsvärden. När dessa 1922 kommit
upp i paritet med verkliga värdena, så hade räntabiliteten sjunkit till under
3 procent. För 1923 hade den utgjort 2.4 procent och för 1924 1.2 procent.
Måhända torde man få anse, att de nuvarande taxeringsvärdena vore en
smula för höga, vilket verkade sänkande på räntabilitetsprocenten; å andra
sidan borde då även observeras, att en högst betydande överavverkning
utöver tillväxten ägde rum å statsskogarna i norra Sverige, varför avkastningen
till avsevärd del grundade sig på kapitaluttag. Denna temporära
överavverkning verkade givetvis till synes höjande på räntabiliteten. Som
jämförelse kunde nämnas, att statsskogarna i gamla tyska konungariket
Sachsen under de senaste 50 åren haft en medelräntabilitet av blott cirka
2.5 procent; och detta trots att nämnda skogar hade utomordentligt goda
avsättningsförhållanden och levde under mycket gynnsammare biologiska
betingelser än våra. Detta visade, att skogsbrukets genomsnittliga avkastningsförmåga
icke vore så särdeles stor.

För de enskilda skogsägarna, bönder såväl som bolag, verkade deras nuvarande
höga skuldsättning ytterligare sänkande på skogsbrukets räntabilitet.
På grund därav bleve jämväl den procentuella höjning, som objektskatten
kommc att orsaka i skattetrycket för skogsnäringen, mycket hög.»

Vidkommande C-förslaget har förbundet yttrat sig sålunda:

I jämförelse med A-förslaget hade C-förslaget det stora företrädet, att det
icke innehure någon dubbelbeskattning. Repartitionstalen vore ju visserligen
något högre enligt C-förslaget än enligt A-förslaget, men detta torde
mer än väl uppvägas av den i det förra förslaget medgivna rätten till avdrag.
Redan vid eu medelräntabilitet hos skogsbruket av 2 procent bleve
skattetrycket enligt A-förslaget — trots dettas lägre repartitionstal — lika
starkt som med C-förslagets garantiskatt. Så snart skogsbrukets avkastning
stege över 2 procent, bleve skattetrycket enligt C-förslaget lindrigare än enligt
A-förslaget. Härtill kommc emellertid, att C-förslaget framför A-förslaget
hade en annan och betydande fördel. Enligt det senare bleve skattetrycket
å skogsnäringen inom de olika kommunerna beroende av två vari -

158 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

abla faktorer, nämligen dels objektskattekronornas frekvens i förhållande
till övriga skattekronor i kommunen och dels skogsbrukets räntabilitet. Av
dessa båda faktorer varierade den första starkt och inom mycket vida gränser
samt orsakade därigenom enligt A-förslaget en ytterst nyckfull och svårberäknelig
ojämnhet med avseende å den merbelastning, som komme att
vila på fastigheterna i de olika kommunerna. Nämnda olägenhet gjorde sig
däremot enligt C-förslaget knappast gällande, enär skattetrycket enligt detta
förslag varierade endast med skogsbrukets räntabilitet. Denna sistnämnda
faktor vore emellertid långt mer konstant och rörde sig icke inom närmelsevis
så vida gränser som objektskattekronornas relativa antal. På grund
härav komme även C-förslaget att träffa skogsbruket betydligt jämnare och
mindre nyckfullt, än vad fallet vore med A-förslaget.

Förbundet har i anledning av yppad tvekan om skogsskattens garantiverkan
framhållit, att det vore så långt ifrån, att icke C-förslagets skogsskatt
skulle utgöra en verklig garantiskatt, att förbundet tvärt om hyste
vissa farhågor för att denna garantiskatt skulle visa sig vara alltför effektiv,
i det att vid flertalet avverkningar å enskildes skogar den verkliga nettobehållningen
kunde komma att ligga långt under den till 60 procent av rotvärdet
bestämda gränsen för garantibeloppet. I avseende å de framhållna praktiska
svårigheterna vid skattebeloppets beräknande och påförande i anledning
därav, att C-förslaget lagt skattskyldigheten å ägaren, har förbundet,
som icke kunnat finna, att dessa anmärkningar hade något berättigande med
hänsyn till de praktiska förhållandena, uttalat sig på följande sätt:

»Vad först angår frågan om svårigheterna för taxeringsnämnderna att
hålla reda på de skogsskattebelopp, som förfalla till betalning under senare
år än då avverkningsrättsupplåtelsen skedde, får förbundet anföra: Enligt

A-förslaget är visserligen avverkaren deklarationsskyldig till skogsskatt, men
fastighetsägaren skall, då avverkningsrätt upplåtits, deklarera till inkomstskatt
under olika år de delar av likviden för avverkningsrätten, som inflyta
under respektive år. Här föreligga sålunda enligt A-förslaget beträffande
inkomstskatten fullständigt enahanda bokföringssvårigheter för skattemyndigheterna,
som de vilka — enligt kommitténs förmenande — skulle vid C-förslagets
praktiska tillämpande framkomma vid uppbörden av skogsskatten.
Kommittémajoriteten torde för A-förslagets vidkommande hava tänkt sig,
att man beträffande inkomstbelopp, som under visst år inflyter på grund av
tidigare upplåten avverkningsrätt, skall kunna lita på deklarantens på heder
och samvete avgivna uppgift om det skattskyldiga inkomstbeloppets storlek.
Förbundet kan då ej förstå, varför man ej på enahanda sätt skulle kunna
lita på de skattskyldiges ärliga fullgörande av deklarationsplikten även då
det gäller uppgifterna för skogsskatt. Kommittémajoriteten torde väl ej
kunna giva skäl för den åsikten, att de skattskyldiga äro ärliga när det
gäller att deklarera sina inkomster, men oärliga då fråga är om att uppgiva
mängden avverkat virke.

Ej heller kan förbundet dela de farhågor, som uttalats rörande svårigheterna
att rätt uppskatta värdet av på rot sålda virkesposter, eller misstankarna
att köpare och säljare av avverkningsrätter skulle ingå skenavtal
för att dölja den verkliga köpeskillingen. Uppskattningen av rotvärdet skall
verkställas av taxeringsnämnden med ledning av den skattskyldiges äckla -

159

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

rerade uppgift om det sålda virkets massa samt med tillämpande på denna
kvantitet av de i orten vid tillfället gällande prisen på rot för virke av
dylik beskaffenhet. Den rätta taxeringen är alltså beroende av de båda faktorerna
kvantiteten och kubikmeterpriset. Den förra skall deklareras av den
skattskyldige. Fusk med denna uppgift kan endast ske genom medveten
förfalskning. Att sådan skall förekomma i större omfattning enligt C- än
enligt A-förslaget kan ej med fog förutsättas. I övrigt skulle en dylik förfalskning
mycket lättare och med större framgång kunna ske, om skattskyldigheten
enligt A-förslaget lades på avverkaren, eller exempelvis nu vid
skogsaccisdeklarationerna, ty dessa deklarationer ingivas först efter det virket
blivit avverkat, bortfört ur skogen och skingrat, varför vid taxeringstillfället
alla kontrollmöjligheter äro borta. I fråga om upplåtna avverkningsrätter
däremot står det sålda virket ofta kvar på rot vid taxeringstillfället
och kan utan svårighet göras till föremål för en ungefärlig kontrolluppskattning.
Vad åter beträffar priset per kubikmeter, torde taxeringsnämnden ha
fullt ut lika stor eller lika liten möjlighet att rätt bedöma detta, vare sig
skogen är såld på rot eller i upphugget skick.

Slutligen har anmärkts, att det kunde vålla svårigheter att för skogsskattens
uppbörd anträffa personer, som sålt sina fastigheter och avflyttat
från kommunen, men som det oaktat vore skattskyldiga i denna på grund
av tidigare upplåtna avverkningsrätter. Härtill är endast att genmäla, att
enahanda svårigheter möta enligt A-förslaget, då dels samma personer skola
påföras inkomstskatt för efter deras avflyttning uppburen likvid för avverkningsrätter
och dels en avverkare, om han från orten avflyttat, skall erlägga
skogsskatt. Någon reell skillnad mellan de båda förslagen förefinnes
sålunda icke i denna punkt.»

Sammanfattningsvis har Sveriges skogsägareförbund

dels avstyrkt A-förslaget såsom innebärande en ofrånkomlig dubbelbeskattning
av skogsbruket och därjämte medförande en nyckfull ojämnhet i skattetrycket
å skogsnäringen inom skilda kommuner;

dels bestämt avstyrkt de av kommittémajoriteten i A-förslaget framlagda
repartitionstalen såsom orsakande en allt för stark absolut skattebelastning
å skogsbruket;

dels beträffande de i Jonsons reservation föreslagna lägre repartitionstalen
för skogsbeskattningen uttalat, att det absoluta skattetrycket givetvis efter
dessa komme att bliva rimligare, men att dubbelbeskattningens verkningar
även med användande av dessa repartitionstal ej läte sig överblickas förrän
en provtaxering för frågans klarläggande blivit utförd;

dels beträffande C-förslaget uttalat, att dettas allmänna grunder för beskattningen
av skogsbruket syntes vara väl funna och borde komma i tillämpning,
men att man knappast kunde tillförlitligt bedöma verkningarna av de
för garantiskatten å skogsbruket föreslagna repartitionstalen, förrän en jämförande
provtaxering härom blivit verkställd;

samt dels slutligen framhållit, att de praktiska svårigheter, som befarats
komma att möta vid objektskattens å skogsbruket ordnande som garantiskatt,
i verkligheten icke syntes komma att bliva till något nämnvärt hinder.

160

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Fullmäktige i
järnkontoret.

Kammar rätten.

Yttranden be*
träffande behandlingen
av
husbehovsvirke.

Länsstyrel serna.

Fullmäktige i järnkontoret hava yttrat:

Enär många av de i järnkontoret delaktiga bruken ägde betydande skogsområden,
vore givetvis frågan om den kommunala skogsbeskattningens ordnande
för dem av stor vikt. Fullmäktige kunde i denna del ansluta sig till
vad i ett för fullmäktige tillgängligt förslag till Sveriges skogsägareförbunds
utlåtande blivit anfört. Med godkännande av de ledande principerna för
kommitténs förslag rörande skogsbeskattningen avvisades de av majoriteten
framlagda repartitionstalen såsom orsakande en alltför stark absolut beskattning
å skogsbruket, varjämte föresloges en mera ingående jämförande utredning
av de dels utav professor Jonson och dels i det s. k. C-förslaget
avgivna reservationerna. Det slutliga bedömandet av dessa måste därför
uppskjutas, till dess omförmälda utredning blivit åvägabragt.

Kammarrätten har framhållit, att en jämförelse mellan de båda föreslagna
skogsskatterna, betraktade för sig, icke kunde hava annat än teoretiskt
intresse. De vore var för sig till sin konstruktion bestämda av och
knutna till respektive fastighetsbeskattningssystem. C-förslagets skogsskatt
vore oförenlig med A-förslaget och tvärtom. Vidare har kammarrätten anfört
i huvudsak följande:

Genom sin anslutning till A-förslaget i fråga om fastighetsskatt hade
kammarrätten även bundit sig med avseende å skogsskattetypen; denna
skatt Unge sedan författningstekniskt inordnas i kommunalskattelagen, på
sätt kommittén förfarit och kammarrätten lämnat utan erinran, eller regleras
i en särskild lag såsom den nuvarande skogsaccisen. Kommittéförslagets
skogsskatt vore, efter kammarrättens uppfattning, i stort sett väl
ägnad att fylla sin uppgift i systemet.

De reservanter i kammarrätten, som förordat C-förslagets allmänna principer,
hava i sin motivering åberopat, bland annat, Sveriges skogsägareförbunds
yttrande beträffande skogsbeskattningen.

Här må erinras, dels att enligt kommunalskattekommitténs förslag jämväl
avverkning för husbehov skall underkastas skogsskatt, medan enligt
huvudreservanternas förslag (C-förslaget) icke någon dylik särskild skatteplikt
föreligger, dels att även av kommitténs majoritet en ledamot vänt sig mot
förslaget om skatt å husbehovsvirke.

I de avgivna yttrandena framträda ock skilda ståndpunkter i berörda fråga.

Då länsstyrelsen i Stockholms län tillstyrkt skogsskattens ordnande enligt
C-förslaget, bär länsstyrelsen såsom en särskild fördel med detta förslag påpekat,
att det icke upptoge skogsskatt å husbehovsvirke. Länsstyrelsen i
Uppsala län, som anslutit sig till kommitténs förslag om skogsskatten, har
dock ansett det kunna på goda skäl ifrågasättas, huruvida husbehovsvirke
verkligen borde indragas under denna beskattning. Husbehovsvirkets undantagande
från skogsskatt komme väl knappast att nämnvärt inverka på kommunernas
ekonomi, men skulle säkerligen medföra en icke obetydlig lättnad
i taxeringsarbetet. Länsstyrelsen i Gotlands län har — i samband med be -

161

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

handling av frågan om naturaförmåners värdering — vänt sig mot kommitténs
förslag i vad detta innebure ett övergivande, även i vad anginge
husbehovsvirket, av nuvarande kvittningssystem och en fordran å redovisning
härav bland såväl inkomster som utgifter. Länsstyrelsen har vidare anfört
följande:

»Förslaget indrager under skogsskattetaxeringen även husbehovsvirke. Teoretiskt
förklaras detta med, att även den del av skogsvärdet, som motsvarar
husbehovet, blir föremål för nedsättning i repartitionstal till O.oi. En dylik
skattereform måste emellertid uppenbarligen ställa sig främmande och motbjudande
för den skattskyldiges uppfattning. Det i hans naturaförmåner ingående
bränslet för egen bostad bliver ju uppskattad såsom inkomst av jordbruket
och borde skäligen ej bliva föremål för ytterligare beskattning. Samma
förhållande, eller uppskattning såsom inkomst, råder ju med virke, som användes
för nybyggnad eller grundförbättring. Återstår så det husbehovsvirke,
som användes för byggnaders underhåll samt stängsel. Detta taxeras
visserligen ej såsom inkomst, eller rättare det skulle väl enligt kommittéförslaget
upptagas såsom inkomst, men med motsvarande kvittningsvis gjord
{ivräkning å utgiftssidan. Någon dubbelbeskattning för avverkaren, i detta
fall fastighetsägare, innebär väl icke detta virkes inrangerande under skogsskatten,
men den fiskaliska betydelsen härav bleve ganska ringa, (hiskligt
vore att — med begagnande i detta fall av en uti reservationen för C-förslaget
använd synpunkt — husbehovsvirkets skogsvärde kompenserades genom
andel i repartitionen å fastighetsvärdet såtillvida att — med slopande av
särskild skogsskatt härå, — en fastighets skogsvärde finge till lämpligt avvägd,
mot husbehovsvirket svarande del ingå i fastighetstaxeringen med ett
i förhållande till skogsvärdet i övrigt något förhöjt repartitionstal. Möta härför
emellertid avsevärda taxeringstekniska hinder lärer med skäl kunna
ifi agasättas, huruvida i allt fall ett uteslutande av husbehovsvirket från
skogsskatt behöver anses innebära en så pass stor rubbning i hela det föreslagna
systemet, att detsammas rationella uppbyggande härigenom äventyras.
År så ej fallet, synes husbehovsvirkets undantagande från skogsskatten vara
att förorda.»

Länsstyrelsen i Hallands län har icke velat ansluta sig till förslaget att
indraga även husbehovsvirket under beskattning, enär en sådan åtgärd syntes
skola medföra praktiska svårigheter. Länsstyrelsen i Värmlands län, som
förordat skogsbeskattningens ordnande enligt C-förslaget, har såsom en särskild
förtjänst hos detta i denna del betecknat den omständigheten, att hus
behovsvirket undantag^ från skogsbeskattningen. Såsom uti den allmänna
motiveringen angivits, har dock föredragande landskamreraren anmält avvikande
mening och för sin del anslutit sig till skogsskattens anordnande
enligt A-förslaget.

Domänstyrelsen har uttalat, att inga väsentliga hinder förelåge för beskattningen
av husbehovsvirket, vilket enligt styrelsens förmenande borde
upptagas till sitt försäljningsvärde. I samband härmed förtjänar följande
yttrande av domänstyrelsen uppmärksamhet:

bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. S7 höft. t Xr 102.) I |

Domän

styrelser

162 Kungl. May.ts proposition Nr 102.

»Kommunalskattekommittén utgår i sitt betänkande från, att som intäkt
av skogsbruk även skall räknas värdet av de skogsprodukter, som den skattskyldige
tillgodogjort sig för eget och sina underlydandes husbehov. Med
denna utgångspunkt hade det principiellt sett varit önskvärt, anser styrelsen,
att från skogsskatt icke undan tagits avverkat virke, då dettas rotvärde undeistiger
100 kronor. I jordbruksbygderna i södra Sverige inträffar det ofta,
att ett stort antal hemmansägare uppköpa på rot stående virke i så små
partier, att köpeskillingen för varje parti icke uppgår till 150 kronor, det
vill säga det från skogsaccis och skogsvårdsavgift nu skattefria beloppet.
Det lärer säkerligen förekomma fall, då inom en kommun sammanlagda rotvärdet
av på detta sätt i smärre poster av en enda skogsägare försåld, å rot
stående skog årligen uppgår till cirka 20,000 kronor. Enligt A-förslaget äro
markägarna frikallade från skyldighet att erlägga skogsskatt och avgiva
specificerad redovisning för det å rot försålda virket.

I skogsvårdens intresse förtjänar det ock överhuvudtaget att papekas, att
härigenom ej oväsentliga skogsvårdsavgifter kunna gå förlorade. C-forslaget
har bättre tillgodosett kravet på större effektivitet i skattebelastningen
genom att ålägga markägaren skattskyldighet.»

Domkapitel Mot liusbeliovsvirkets indragande under skogsskatten hava även två domm''
fl'' kapitel, åtskilliga kommunrepresentationer, några taxer ing snämndsord förande,
samt tio hushållningssällskaps förvaltningsutskott uttalat sig.

Såsom belysande för huru denna fråga på sina håll kan uppfattas må återgivas
följande uttalande av Norrbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott: »Förslaget

innehåller även skatt på husbehovsskog. Att begära att jordbrukarna
lojalt skola medverka till beskattning av sina egna skogsprodukter,
som de använda för underhåll av byggnader, inventarier och grundtorbättringar
i sin egen näring, är orimligt. En sådan beskattning star i strid
med deras rättsuppfattning. Det är ett lagförslag, som har alltför mycket
släkttycke med kristidens tvångslagstiftning och kommer helt säkert att
mötas med samma sinne, som gjorde kristidslagarna ohållbara. — — —■
I C-förslaget ingår klokt nog ej heller skatt på husbehovsskog. Kot värdet
på virke eller skog, som ej skall upptagas till beskattning, bör honas tran
100 kronor till 150 kronor.»

Sveriges skogs- Sveriges skogsägareförbund har anfört följande.

ägäreförbnmi. ^A_förslaget innebär, att skogsskatt skall utgå även för liusbeliovsvirket.

Förbundet kan icke tillstyrka detta. Hos den stora massan mindre jordägare
är kännedomen om den kvantitet virke, de använda till husbehov, ytterst
ofullständig, och ett införande av liusbeliovsvirket i skogsskattedeklarationerna
skulle då endast leda till dels att dessa ökades enormt i antal utan att någon
nämnvärd höjning i skogsskattens totala belopp vunnes samt dels att deklarationernas
pålitlighet betänkligt rubbades. Vidare bör bemärkas, att värdet
av den avverkning sstatistik, man hoppas kunna få fram genom att husbehovsvirket
belägges med skogsskatt, blir särdeles omtvistligt, ty man har
ju ansett sig nödsakad att från skatten befria husbehovsvirke av mindre
än 100 kronors rotvärde, och undantagandet av alla dessa småposter torrycker
i ej oväsentlig mån statistiken. — Förbundet får såsom sm mening
uttala, att liusbeliovsvirket under alla omständigheter bör lämnas fritt tran
skogsskatt.»

163

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Kammarrätten har i denna fråga yttrat sig sålunda:

»Från taxering till kommunal skogsskatt synes, i likhet med vad herr
Olsson i avgiven reservation hemställt samt en del länsstyrelser förordat,
avverkning för husbehov böra undantagas. Till stöd för ett sådant stadgande,
som överensstämmer med gällande föreskrift om skogsaccis, må anföras
dels att en sådan förman för jordägaren torde vara skälig i betraktande
därav, att fastighets skogsmarksvärde enligt förslaget åsättes samma repartitionstal
som värdet å egentlig jordbruksmark, dels att det i praktiken skulle
visa sig särdeles svårt att riktigt uppskatta värdet å husbehovsvirket, dels
ock att det ökade besväret för deklaranter och taxeringsmyndigheter icke
komme att stå i rimlig proportion till de skattebelopp, som skulle vinnas
genom att husbehovsvirket medtages.

Beträffande omfattningen av begreppet husbeliovsvirke torde samma hänsyn,
som enligt 27 § bestämmer avdragsrätten för reparation och underhåll
av byggnader, stängsel och inventarier, här böra komma till användning.
Sålunda bör virke, som erfordras för nybyggnad, taxeras till skogsskatt.»

Presidenten och en ledamot i kammarrätten hava lämnat kommittéförslaget
i förevarande punkt utan anmärkning.

Frågan om sättet för skogsskattens beräkning behandlas i kommittéförslaget,
utom i den allmänna motiveringen, jämväl under 82 §. Huvudregeln
innebär enligt majoritetsförslaget, att skogsskatt skall utgå för varje 100
kronor av det avverkade virkets rotvärde med en tredjedel av det belopp,
som på en skattekrona i medeltal under de senast förflutna fem åren utdebiterats
inom kommunen sammanlagt för kommunens, kyrkans och skolans
behov. Med denna bestämmelse sammanhänger stadgandet i 63 § av kommitténs
förslag, att repartitionstal åsättes jordbruksfastighet med ett skatteöre
för varje 100 kronor av fastighetens skogsvärde. I kommitténs förslag
liar nämligen såsom underlag för objektbeskattningen å jordbruksfastighet
— frånsett tomt- och industrivärde — beräknats ett repartitionstal av 0.0 4
per 100 kronor av taxeringsvärdet. Av den enligt detta repartitionstal å
skogsvärdet belöpande skatten har kommittén ansett, att tre fjärdedelar
lämpligen kunde anvisas att utgå såsom skogsskatt, vadan alltså skogsvärdet
skulle ingå i den allmänna repartitionen med ett repartitionstal av 0.o i per
100 kronor av samma värde. Underlaget för skogsskatten är följaktligen
enligt kommitténs förslag satt till 0.03 per 100 kronor av skogsvärdet, vilket
enligt verkställd utredning innebär en skattesats, som för varje 100 kronor
av avkastningens rotvärde utgör 0.3o7575 kronor för varje per skattekrona
utdebiterad krona. Sistnämnda tal har av kommittén föreslagits avrundat
till en tredjedel av den anledningen, att skogsskatten avsetts att ersätta ej
blott huvudsakliga delen av fastighetsskatten å skogsvärdet utan även den
objektskatt å näring, som enligt förslaget skulle åvila näring i allmänhet,
men från vilken skogsavverkning såväl å egen som å annans mark skulle
vara undantagen.

Vid kommitténs berörda- förslag hava herrar Olssoyi och Jonson var för
sig anmält reservationer. Olsson har ansett, att det repartitionstal för

Kammar rätten.

Yttranden angående
repartitionstalen

vid sko g sbeskattningen.

läns styrelserna.

164 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

fastighets skogsvärde, (ko3, som legat till grund för kommitténs beräkning
av skogsskatten, bort minskas till O.02; i följd härav skulle skogsskatten
utgå med en fjärdedel av det förutnämnda medeltalet av utdebiteringen förvissa
kommunala, behov. Jonson har vid 63 § påyrkat den ändring, att
repartitionstalet 1 skatteöre skulle avse jämväl skogsmarksvärdet, varjämte
uti 82 § skulle stadgas, att skogsskatt skulle utgå med en fjärdedel av nyssnämnda
utdebiteringsbelopp.

Då i det följande redogörelse lämnas för de avgivna yttrandena i fråga
om skogsskattens beräkning — i den mån de ej redan förut återgivits
bortses från förekommande allmänna uttalanden om repartitionstalen, avseende
att dessa icke kunna definitivt bedömas förrän i samband med förslag
om landstings- och vägbeskattningens ordnande, m. m. dyl.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har anmärkt, att, då länsstyrelsen icke
kunnat tillstyrka antagandet av förslaget om näringsskatt, bortfölle det av
kommittén åberopade skälet för höjning av repartitionstalet för skogsskatten
över det belopp, som framkommit vid kommitténs kalkyler, och borde därför
enligt länsstyrelsens mening och till lättnad vid användandet deltalet i fråga
nedsättas från en tredjedel till tre tiondelar.

Det torde här böra erinras om länsstyrelsens i Gotlands län förut återgivna
yttrande beträffande husbehovsvirkes undantagande från skogsskatten,
därvid länsstyrelsen ansett önskligt att — med begagnande av en uti reservationen
för C-förslaget använd synpunkt — husbehovsvirkets fritagande från
skogsskatt kompenserades genom högre repartitionstal å skogsvärdet.

Länsstyrelsen i Blekinge län har i förevarande avseende anfört, att de i
A-förslaget upptagna repartitionstalen för den kommunala repartitionsskattens
utgående enligt länsstyrelsens förmenande syntes vara ganska väl avvägda.
Skulle åter den kommunala skattelagen komma att grunda sig å C-förslaget,
måste däremot en nedsättning av repartitionstalet för skogsvärdet till O.01
betraktas som alldeles orimlig, helst inkomstbeskattningen av skogsbruk
skarpt beskurits. Det syntes länsstyrelsen, att enligt C-förslaget den gamla
skattefriheten för skogen och dess avkastning skulle komma att under förändrade
former återinföras.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har erinrat, att det syntes kunna sättas
i fråga, huruvida icke, därest den kommunala utdebiteringen jämte landstingsskatten
och vägskatten i medeltal för de närmast förflutna 5 åren understigit
ett visst belopp, förslagsvis 7 kronor per skattekrona, hela den kommunala
skogsskatt, som det året debiterats i sådan kommun, skulle ingå till
statsverket för skatteregleringsändamål.

Jag erinrar här, att, på sätt tidigare omnämnts, länsstyrelserna i Västerbottens
och Norrbottens län framhållit, att den största försiktighet borde
iakttagas vid fastställande av repartitionstal för växande skog ocli avverkat
virke, på det att skogskommunernas ekonomiska ställning ej måtte alltför
mycket rubbas.

Kung!. Maj:ts proposition Nr 102.

165

Av grunder, som hänföra sig till kammarkollegii ståndpunkt i fråga om
jordbrukets näringsbeskattning, och i övrigt på de skäl kommittéledamoten
Jonson anfört i sin skiljaktiga mening, har kollegium ansett, att skogsskatt
borde utgå för varje 100 kronor av det avverkade virkets rotvärde med en
fjärdedel av det belopp, som på en skattekrona under de senast förflutna 5
åren utdebiterats inom kommunen.

Domänstyrelsen har om skogsskatten anfört följande, som i detta sammanhang
torde vara att beakta:

»I huvudsak kan emot denna beskattningsform, liksom mot flertalet av
kommittén härutinnan föreslagna olika bestämmelser, endast råda skilda
meningar om storleken av det tal, som skall angiva skattesatsen. Uppenbarligen
växlar den verkliga skatteförmågan avsevärt beträffande tvenne
skogar, där nettovärdet av det skattepliktiga virket uppgår till samma belopp.
Särskilt i ögonen fallande blir detta vid en jämförelse mellan, å ena
sidan, det skogsbruk, där avverkningarna icke stå i förhållande till en uthållig
hushållning och varest därjämte stora kapitalinvesteringar komma att
krävas för anläggande av nya skogsbestånd och, å andra sidan, det uthålliga
skogsbruket med virkesuttag, som för varje år äro avpassade till skogens
varaktiga prestationsförmåga. I ena fallet innebär skogsskatten en beskattning
av såväl skogens avkastning som en del av det uttagna kapitalet, i
andra fallet endast beskattning av avkastningen.

Det synes styrelsen angeläget, att i samband med skattesatsens fastställande,
hänsyn tages till här nämnda, av den särskilt skogssakkunnige reservanten
även påpekade förhållanden.»

Lantbruksstyrelsen har funnit sig närmast böra räkna med ett genomförande
i princip av kommittémajoritetens förslag till skogsbeskattning, det
vill säga en beskattning enligt A-förslaget. Styrelsen har härom vidare
anfört:

»Emot nämnda förslag vill lantbruksstyrelsen göra den erinran, att repartitionstalet
för objektskatten å fastighets skogsvärde synes böra nedsättas till
fl.03 per 100 kronors skogsvärde i överensstämmelse med styrelsens ovan framlagda
förslag i fråga om repartitionstalet för fastighets jordbruksvärde. Nämnda
repartitionstal bör enligt lantbruksstyrelsens förmenande åtminstone åsättas
sådan skog, som närmast är att betrakta såsom supplement till jordbruk.
Någon ändring i den årliga repartitionen för skog enligt förslaget synes
emellertid knappast böra vidtagas, utan nedsättningen bör uteslutande drabba
underlaget för den egentliga skogsskatten, vilket i följd härav borde nedsättas
till O.o 2 per 100 kronors skogsvärde. Huruvida en dylik nedsättning
i repartitionstalet för objektskatten å skogsvärdet bör ske även i fråga om
sådan skog, som ej skäligen kan betraktas som supplement till jordbruket
utan är föremål för mera självständig skogsdrift, undandrager sig styrelsens
bedömande. Det synes dock ingalunda uteslutet, att en dylik skiljaktighet
i fråga om repartitionstalen kan vara motiverad, då fråga är, å ena sidan,
om skog, som närmast är att betrakta såsom en del av jordbruket, och, å
andra sidan, om skog, som är föremål för mera självständig skogsdrift bland
annat med hänsyn därtill, att det rena skogsbruket icke skulle bliva underkastat
särskild objektbeskattning såsom näring.

Emellertid vill lantbruksstyrelsen i detta sammanhang fästa uppmärksam -

Kammar kollegium.

Domän styrelsen.

Lantbruks styrelsen.

166

Kung!. Maj:ts proposition Nr 102.

Uppsala universitets

skogsförvaltare.

Taxeringsnämndsordförande

m. fl.

heten på det uttalande i ämnet, som gjorts i det av Västernorrlands läns
hushållningssällskaps förvaltningsutskott avgivna yttrandet, och däri utskottet
gör gällande, att den starka nedsättningen i den årliga repartitionsskatten
i fråga om skogsvärdet, som skulle bliva en följd utav eu skogsbebeskattning
enligt A-förslaget, komme att försätta de norrländska skogskommunerna
i verkligt nödläge. Då lantbruksstyrelsen saknar närmare kännedom
om ifrågavarande förhållanden, kan styrelsen icke göra något bestämt
uttalande i saken, utan inskränker sig styrelsen till att hänvisa till sällskapets
yttrande, som synes förtjäna särskilt beaktande i omförmälda hänseende.
Emellertid synes det påkallat, att en närmare undersökning göres
beträffande anmärkta förhållande, innan statsmakterna gå att taga slutlig
ställning till föreliggande förslag.»

Skogsförvaltaren vid Uppsala universitets skogs för vallning har yttrat, att
då i A-förslaget bestämts att till grund för skogsskattens beräkning skulle
läggas medeltalet av den utdebitering per skattekrona, som under de senast
förflutna fem åren skett för den borgerliga kommunens, kyrkans och skolans
behov (§ 82), syntes en lycklig stabilitet ha uppnåtts, varigenom skogsskattens
storlek kunde av avverkaren vid inköpet beräknas, och A-förslaget syntes
även härutinnan hava en stor fördel framför C-förslaget, där, på grund av
bestämmelse att skattesatsen skulle utgå enbart efter den utdebitering, som
för kommun bleve gällande det år då taxeringen skedde, oangenäma överraskningar
lätt kunde inträffa för skattebetalaren (här fastighetsägaren), i
all synnerhet som repartitionstalet enligt detta förslag måste sättas rätt så
högt — för varje etthundra kronors taxerat rotvärde 60 procent av årets
utdebitering per skattekrona. I fråga om skogsskattens storlek har förvaltaren
dock, på skäl som av reservanten Jonson anförts, helt anslutit sig
till hans yrkande om ändring av 82 § i kommittémajoritetens förslag.

Eu taxeringsnämndsordförande i Kronobergs län har vidkommande Aförslagets
verkan å jordbruksfastighet med huvudsakligen skogsbruk anfört
följande:

»Vad beträffar ovannämnda fastigheter, kommer deras andel i den kommunala
beskattningen enligt förslaget otvivelaktigt att minskas. Det låga
repartitionstalet å skogsvärde måste ovillkorligen hava detta till följd. Då
man betänker, att det i en skogsbygd är skogsvärdet, som huvudsakligen
bestämt de nuvarande taxeringsvärden, varefter bevillningen utgår, förstår
man, vilken väldig minskning i kommunens skattekronor, det nya förslaget
innebär. Den föreslagna skogsskatten uppväger icke på långt när under en
längre tidrymd den minskning, som uppstår genom den låga beräkningen
av skogsvärdet. Skatteansvaret och skattebördan å skogen har minskats
alltför mycket. Då den har så oerhört stor betydelse, särskilt i skogstrakter,
borde bådadera vara större, helst som skogen är ett naturvärde, för vars
tillväxt och avkastning ej särdeles mycket behöver göras å ägarens sida.
Jag är icke blind för de åsikter, kommittén uttalat, men anser, att den gått
för långt, och att ägare av stora skogsbruk blivit otillbörligt gynnade.»

I anslutning härtill har ordföranden framhållit, att den föreslagna skogsskatten
icke skulle giva, vad som förut utgått från skogen. Vid en järn -

167

Kungl. M<ij:ts proposition År 102.

förelse med den nu utgående skogsaccisen, hade han funnit, att skogsskatten
i viss kommun skulle giva i medeltal 1/li mer än skogsaccisen. Det låga
repartitionstalet å skogsvärdet, jämfört med 6 procent på taxeringsvärdet
enligt provisoriet, avlyfte ju en betydlig del av skattebördan och skatteansvaret
å skogen. Visserligen inginge inkomsten av skogen i repartitionstalen,
men då en försäljning icke skedde så ofta, utan ibland med mycket
långa mellantider, framginge tydligt, att kommitténs förslag vore ofördelaktigt
för skogskommuner och betydligt minskade dessas nuvarande inkomster
från skogen.

Slutligen har uttalats, att repartitionstalet å skogsvärde borde höjas till 2
skatteören för varje 100 kronor av taxeringsvärdet.

En taxeringsnämndsordförande i Jämtlands län har yttrat:

>Mot fastighetsbeskattningen som objektskatt har jag ingen erinran, ehuru
det måste väcka starka betänkligheter att med de av kommittén använda
repartitionstalen antalet skattekronor (= bev. kronor) kommer att reduceras
inom Rätan med ej mindre än 2/;i emot de nu befintliga under förutsättning,
att den nya fastighetstaxeringen lämnar ett med den nuvarande likartat
resultat. Någon höjning av dessa tal torde dock knappast kunna
ifrågasättas och särskilt är kommitténs motivering för talet O.oi för skogsvärde
så utomordentligt stark, att man med hänsyn till behovet att jämväl
för de närmast kommande generationerna bevara skogen som inkomstkälla
mot förslaget i denna del ej kan resa några invändningar. Den minskning
i skatteobjekt, som blir en följd av donna reducering i antalet skattekronor
för fastigheterna, måste emellertid kompenseras på annat håll, nämligen
genom förändring och höjning av skogsbeskattningen. A-förslaget har här
ansett skattesatsen böra sättas till 0.3 3 skattekrona per 100 kronors rotvärde,
under det C-förslaget använder repartitionstalet 0.6 o per 100 kronors rotvärde.
Under förutsättning, att distrikten bildade en tämligen likformig
grupp av mindre självägande skogsägare, vore det med hänsyn till behovet
av jämnhet och rättvisa i beskattningen utan tvivel likgiltigt, vilketdera
av dessa förslag, som lades till grund för beskattningen. Så är emellertid
icke fallet. Av t. ex. Rätans sockens jord och skog tillhör efter taxeringsvärde
räknat 40 procent sågverksbolag, 38 procent självägande bönder samt
återstoden eller 22 procent staten och ecklesiastikt boställe. I Klövsjö torde
eu förskjutning till förmån för den självägande bondeklassen vara förefintlig,
beroende därpå, att skog och skogsmark därstädes varit mindre eftersökta,
men jordbruket mera värdefullt tillfölje jordmånens större bördighet.
Kommittén har jämväl i sitt betänkande beaktat den ojämnhet i skogsbeskattningen,
som varit en följd av 1920 års bestämmelser. Den påpekar
där (sid. 505 och 506), att bestämmelserna haft till följd en oskälig beskattning
av särskilt det mindre skogsbruket, under det de allra största skogsägarna
kunnat genom ett likformigt uttag av skog lindra trycket av denna
tyngande beskattningsform. Till sist nämnda skäl kunde man med ännu
större rätt lägga den av alla större skogsägare tillämpade »sambruksprin(■igen»,
som från skattesynpunkt i så hög grad gynnat dem framför de små
skogsägarna. Den under provisorietiden vunna erfarenheten rörande skogsbeskattningen
synes mig dock giva vid handen, att kommitténs förslag om
ett repartitionstal av 0.3 3 icke är tillfredsställande, dä det alldeles säkert
ej kan avhjälpa bristerna i den nuvarande skogsbeskattningen, ännu mindre
åstadkomma önskvärd jämnhet och rättvisa de större och mindre skogsägarna

168

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Landstings

förvaltnings utskott.

emellan. Kommitténs ovan citerade uttalande torde förvisso efter en eventuell
lagändring i denna riktning hava samma skäl för sig som nu. Rörande
de större fastighetsinnehavarna äga de i regel mycket stora komplex av
fastigheter inom alla s. k. skogssocknar, för vilka de äga rätt att kommunvis
avge gemensam deklaration. Sedan skuldräntor, förvaltnings- och andra
för beskattningsmyndigheterna fullkomligt okontrollerbara omkostnader avdragits,
torde sällan eller aldrig komma att återstå någon beskattningsbar
inkomst utöver ovanberörda 0.3 3. Professor Tor Jonson påpekar också
med rätta, att, när industrien förädlar virke från egna skogar, skogsbrukets
rätta kreditering för levererat virke ofta blir en »inre bokföringsfråga».
C-förslaget med sitt repartitionstal av 0.6 o har det stora företrädet, att alla,
såväl större som mindre skogsägare erhålla eu jämn, rättvis och likformig
beskattning. Väl är det sant, att utöver dessa 60 procent torde man ej i
regel hos några fastighetsägare kunna påräkna någon beskattningsbar inkomst,
enär jordbruket här är av mindre betydelse, men säkerligen skulle
detta oaktat skatteresultatet bliva avsevärt gynnsammare för distrikten
efter C-förslagets linjer än efter A-förslagets. Det starka missnöje, som
bland de mindre skogsägarna för närvarande är rådande över ojämnheterna
i beskattningen, göra det jämväl till en bjudande plikt att på lagstiftningens
väg snarast möjligt råda bot för dessa missförhållanden.»

Åtskilliga andra taxeringsnämndsordförande ävensom kommunrepresentationer
hava uttalat sig för lägre repartitionstal vid skogsbeskattningen än
de i kommittéförslaget förordade. I

I en reservation inom Gävleborgs läns landstings förvaltningsutskott
har uttalats, att, om skogsskatt överhuvudtaget skulle utgå, en betydande
nedsättning i föreslagna repartitionstal borde ske.

Västernorrlands läns landstings förvaltningsutskott har fäst sig vid den
genomgående låga repartitionsskyldighet, som A-förslaget upptoge för jordbruk,
annan fastighet och i synnerhet för skog. Den föreslagna lägre
repartitionsskyldigheten vore delvis motiverad av att från viss synpunkt
åstadkomma större rättvisa skattedragarna emellan, i synnerhet då mellan
de olika fastighetsägarna, än den nu tillämpade. Då utskottet från samma
men framförallt andra synpunkter, vilka sistnämnda måste tillmätas större
betydelse, vore övertygat om, att en repartition såsom den nu gällande
bättre fyllde sin uppgift, ville utskottet obetingat förorda den nuvarande
repartitionen för fastighet och för skog.

Härutöver har förvaltningsutskottet i förevarande sammanhang anfört
följande:

»Utskottet tillåter sig påpeka, att vissa säregna norrländska förhållanden
ej alls eller i så ringa grad tillvunnit sig kommitterades uppmärksamhet
att rent vådliga för att ej säga katastrofala följder kunna uppstå, därest
något av de tre skatteförslagen bliver antaget. I förhållande till hela jordbruksfastighetsvärdet
här i länet ingår skogsvärdet, varierande inom olika
socknar, från 30 till 72 procent eller till ett medelvärde av 50 procent.
Genom den föreslagna nedskärningen av repartitionen från den nuvarande
med bland annat fem sjättedelar för skog kommer sålunda den genomsnittliga
minskningen från nuvarande värden å jordbruksfastigheter att sjunka

169

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 102.

till allenast 41.6 procent (å jordbruksvärde = 50 procent — 2/,. = 33.3 procent;
ä skogsvård e = 50 procent — f’/n = 8.3 procent). Skattekommitterade framhålla,
att man i viss grad får se till att kommunerna beredas skäliga
skatteunderlag för att därå utslå sina skattebehov och att man diirvid
mindre får fästa sig vid, huruvida varje skattekälla är fotad på ur alla
synpunkter teoretiskt försvarliga grunder, än det absoluta behovet av skäligt
underlag för skattebehovets fyllande. Med detta resonemang, som
måste godtagas, synes det utskottet som tankegången bort leda till först och
främst att bibehålla skatteunderlag obeskurna, med vilka man av ålder vant
sig vid och funnit goda i stället för att på grundval av alltför teoretiska
beräkningar, vilka grundats på ett alltför litet omfattande undersökningsmaterial,
beskära säkra, fasta och godtagna skattekällor. Från de större
skogsägarnas skogsbruk är icke att vänta någon som helst kompensation
för den nedsatta skogsrepartitionsskyldigheten, enär dessa dels hava så dryga
arbetskostnader och dels skuldräntor, som oftast överstiga värdet av hela
skogsuttaget, vadan den inkomst, som skulle komma att uppstå från skogsbruk,
i stort kommer att inskränka sig till allenast inkomst genom enskildas
försäljning av avverkningsrätter eller från försäljning av framforslat
virke, i vilket senare fall även visst arbetsvärde ingår. Men då dessa inkomster,
som, i den mån de förekomma, redan nu beskattats, genom A-förslagets
inkomstskatt skulle beskattas till hela sitt belopp, kommer detta enligt
vad ovan anförts att drabba enbart de mindre och ekonomiskt svagare
fastighetsägarna.

Med utgångspunkt från skattekommitterades ovan anförda resonemang,
synes därföre försiktighet, billighet och rättvisa fordra, att fastigheterna och
i synnerhet skog bibehålies vid nuvarande repartitionsskyldighet, varigenom
man jämväl som skatteunderlag kan vänta sig den inkomst, som beskattas
genom fastighetsvärdet å de stora skogarna.

Utskottet finner sig särskilt böra betona dessa anförda säregna norrländska
förhållanden, emedan den befarade nedgången av skatteunderlag för landstingsskatt
och vägskatt skulle bliva synnerligen kännbar för länet,

Det torde också i detta sammanhang böra påpekas, att större behov av
skatteutjämningsmedel torde bliva den närmaste följden av den låga repartitionsskyldigheten.
»

Jämtlands läns landstings förvaltningsutskott har beträffande frågan om
repartitionstalen anfört följande:

>1 den delen synes kommittén hava skilt sig från sin uppgift på ett sätt
som är långt ifrån tillfredsställande. Särskilt framträder detta, när man
betraktar det sätt varpå repartitionstalet för skogsskatten bestämts. Beträffande
skogsmarksvärdet har detta av kommitténs flertal satts avsevärt
]lägre, än som av den för frågans utredning tillkallade speciellt sakkunnige
ansetts rimligt. Framförallt för Norrland med sina längre omloppsperioder
för skogens återväxt skulle kommitténs förslag i denna del verka allt för
tryckande.»

Åtskilliga hushållningssällskaps förvaltningsutskott hava uttalat sig för
sänkning av repartitionstalen beträffande skattskyldighet för skog.

Vöster norr lands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har yttrat:

»I avseende på repartitionstalen för olika slag av skatteobjekt tillåter sig
utskottet fästa synnerlig uppmärksamhet vid följande allt för litet eller icke

Hushållningssällskaps
förvaltningsutskott.

170 Kanyl. Maj:in proposition Kr 102.

alls beaktade synpunkter. Kommitterade hava vidgått, att man i viss mån
måste förbise att vissa grunder för skattepåläggningen jämförda med andra
icke låta sig helt och fullt försvaras (sid. 149), men att detta förhållande
med hänsyn till nödvändigheten att bilda skatteunderlag åt kommunerna för
mötande av ofrånkomliga utgifter måst givas eu underordnad betydelse. Med
utgång från detta resonemang, som tyvärr måste godtagas, synes som om
kommitterade bort låta tankegången logiskt leda till ett obeskuret bibehållande
av skatteobjekt, med vilka man ända från bevillningsförordningens första
antagande varit van och som därför ansetts fasta och ofrånkomliga, i stället
för att som i § 63 är föreslaget nedbringa repartitionstalen å fastighet för
att därefter, med tillämpning av andra bestämmelser genom påläggande av
näringsskatt och inkomstbeskattning jämsides med garantiskatten ändå nå
de enskilda fastigheterna med ett skatteunderlag, som tillhopa minst uppgår
till den nu gällande repartitionen. Genom kommitterades nämnda förslag ha
sålunda sådana värden, som t. ex. skogarna i Norrland, Dalarna och Värmland
representera, nedskurits i fråga om garantiskatt med fem sjättedelar. Vilken
inverkan detta kan ha för Norrland framgår av följande. Inom en Norrlandskommun
av blandad typ uppgår skogsvärdet (skogsmark och växande skog)
till cirka 30 procent för att i egentliga skogssocknar öka till 60 procent av
hela det taxerade jordbruks- och skogsvärdet. Med tillämpning av repartitionstalen
enligt § 63 kommer sålunda skatterepartitionen för dessa skogar
att sjunka från respektive 30 till 5 procent och från 60 till 10 procent av
det förutvarande värdet av all skogsmark. Man förväntar måhända att genom
inkomst från själva skogsbruket ernå ett mot antydda nedgång av skatteunderlagen
svarande vederlag, men detta är icke alls sannolikt, enär ytterst
få av de stora bolagens skogar komma att lämna något överskott, emedan
bolagen hava så stora omkostnader för sina skogar ej minst i form av skuldräntor
å lån på ifrågavarande skogsfastigheter. Den skatt från skogsbruket,
som för kommunernas del kan förekomma, är emellertid redan nu genom
inkomst från skogsbruk och skogsaccis tagen i anspråk, vadan den föreslagna
låga repartitionen för skogsvärdet alltid kommer att innebära en absolut
säker nedgång av skatteunderlaget, enligt vad ovan anförts. För skogsfastigheternas
delaktighet i utgörande av vägskatt enligt nu gällande grunder
skulle — därest repartitionen anses inverka därpå på enahanda sätt, som i
avseende på utgörande av landstings- och kommunalskatt kommer att bliva
fallet — nedgången av skatteunderlaget för vägdistrikten komma att bliva
rent katastrofal. I förhållande till det värde, varmed skogsvärdet (skogsmark
och växande skog) ingår i en fastighets totala värde, torde med hänsyn till
den förhållandevis ringa kostnaden för skötseln utan överdrift kunna sägas,
att skogen lämnar den bästa avkastningen. Åtminstone i fråga om enskilda
skogar. Även denna omständighet talar för, att skogen bör åsättas enahanda
repartitionstal, som den övriga delen av fastigheten. Då vidare enligt lag
till fast egendom utom annat hörer fastighetens totala område jämte därå
varande byggnader samt växande träd, borde även denna omständighet leda
till ett fullt motiverat bibehållande av en enhetlig repartition av hela fastighetens
olika delar, där ej annat föranledes av bestämmelsen i föreslagna
lydelsen av § 7, enligt vilken viss del skulle böra hänföras under begreppet
»annan fastighet». Skatteförslagets bestämmelser rörande fast egendoms delaktighet
i repartiseringen synes sålunda, särskilt beträffande skogskapitalet,
stå i en viss strid med kommitterades omtanka!'', avseende nödvändigheten
att bibehålla vissa skatteobjekt såsom ett fast underlag för den kommunala
skattefördelningen. Vägen till detta mål synes vara tämligen klart utstakad

Kung!-. Maj:tv proposition Nr 102.

171

i nu gällande bevillningsförordning genom att bibehålla den reparation, som
nu åvilar jordbruks- och annan fastighet. För den skattskyldige är det
likgiltigt, huruvida skatteunderlaget är enkelt eller invecklat, om i båda fallen
de faktiska skatterna komma att uppgå till så gott som samma summa, men
ju enklare och på samma gång säkrare skatteunderlaget är, ju större blir
tryggheten för att skattelagarna bliva riktigt tillämpade. Av det anförda
torde framgå, att utskottet med styrka vill hävda, att repartitionstalen för
jordbruksegendom och annan fastighet böra bibehållas vid nuvarande respektive
sex och fem skatteören för 100 kronor, under villkor dock att näringsskatt
icke ifrågasättes för jordbrukets vidkommande, då detta tillika skall
vara underkastat garantiskatt.»

Handelskammaren i Gävle, som tillstyrkt kommitténs principiella ståndpunktstagande
i skogsskattefrågan, har däremot beträffande de repartitionsgrunder,
efter vilka kommittémajoriteten beräknat skogsskatten, hyst en mot
kommittén avvikande mening. Handelskammaren har därvid anfört, bland
annat:

»Eu reservant i kommittén, professor Jonson, har påvisat, att i de av
kommittén undersökta provtaxeringskommunerna kommer den effektiva höjning
av skattetrycket utöver inkomstskatten å skogsbruk, som objektskatten vållar
jordägaren, att utgöra 54 å 85 procent, beroende av om skogsbrukets räntabilitet
uppgår till 6 eller 4 procent å taxeringsvärdena. Skulle nu emellertid
räntabiliteten, såsom ofta i realiteten torde vara fallet, sjunka under 4 procent,
så stiger skogsbrukets merbelastning genom skogs- och fastighetsskatten genast
över 85 procent. Handelskammaren måste av denna anledning instämma
med professor Jonson i hans uttalande, att de av kommitténs majoritet föreslagna
repartitionstalen för skogsbrukets objektbeskattning äro alldeles för
höga och komma att leda till en oskäligt betungande skattebelastning.»

Beträffande förevarande punkt i kommittéförslaget har kammarrätten inledningsvis
erinrat, att reservanterna herrar Olsson och Jonson var för sig förordat
en sänkning av skogsskatten till ‘/4 i stället för Va av medeltalet av de sistförfluten
fem årens utdebitering i kommunen, en ståndpunkt, vartill kammarkollegium
och domänstyrelsen anslutit sig. I motsatt riktning hade länsstyrelserna
i Västerbottens och Norrbottens län uttalat sig, i det att de ansett
den föreslagna skogsbeskattningen inom respektive län komma att medföra
en alltför stark förskjutning av det kommunala skattetrycket från skogsfastigheterna
till andra beskattningsföremål. Härtill har kammarrätten för egen
del fogat följande yttrande:

»Det vill alltså synas, som om kommittén intoge eu medlande ställning
mellan motsatta uppfattningar. Det torde kunna antagas, att dess förslag
innebär den riktigast möjliga avvägningen av en skogsskatt, som skall vara
lika för alla delar av landet.

Kammarrätten vill emellertid icke lämna oanmärkt, att i händelse näringsskatt
icke beslutas, en jämkning kan bliva erforderlig beträffande skogsskattens
beräkning. Såsom kommittén anfört (s. 236) har vid denna beräkning avsetts,
att den även skall inbegripa näringsskatt å skogsbruk. Härtill kommer,
att vid näringsskattens bortfallande utdebiteringen ä de kvarstående skattekronorna
ökas, vilket i sin mån verkar till höjning av skogsskatten.»

Handels kammare.

Kammar rätten.

epartements ckefen.

172 Kungl. Maj.ts proposition Nr 102.

Av de återgivna yttrandena angående frågan om den växande skogens beskattning
framgår med all önskvärd tydlighet, att uppfattningen om vad
härutinnan bör åtgöras är utomordentligt skiftande.

Alla torde kunna sägas vara ense därom, att den nuvarande beskattningen
av den växande skogen innebär en belastning av denna, som är jämförelsevis
starkare än belastningen av andra motsvarande beskattningsföremål, och
alltså en överbelastning, som bör undanröjas. De skäl, som på sin tid
anfördes för införande av den nuvarande skogsaccisen, hava det ena efter
det andra bortfallit, och denna accis kan sägas falla helt vid sidan av det
i övrigt gällande skattesystemet.

Även i ett annat avseende är man i stort sett ense, nämligen om önskvärdheten
i och för sig att förlägga beskattningen av växande skog i så stor utsträckning
som det låter sig göra till tiden för avverkningen. Skogens
rationella skötsel kräver, att avverkningar verkställas med hänsyn till vad
som är lämpligt för skogsbeståndet och ej med hänsyn till behovet att anskaffa
medel till en årlig fastighetsskatt i sådana fall, då medel härtill ej
kunna annorledes erhållas. Det är fördenskull önskvärt att, i den mån
det med beaktande av andra berättigade intressen kan ske, utbyta den årliga
fastighetsskatten å växande skog mot en vid avverkningstillfället utgående
accis.

Men härefter skilja sig uppfattningarna.

Av ställningstagandet till frågan om fristående objektbeskattning eller
garantibeskattning såsom grund för kommunalbeskattningen i allmänhet har,
såsom jag redan förut framhållit, också i regel följt ett motsvarande ställningstagande
till frågan om skogsbeskattningens ordnande efter A-förslagets eller
C-förslagets linjer. Meu även inom vardera av de kretsar, som förordat det
ena eller det andra systemet, hava meningarna varit delade dels beträffande
frågan, huru stor den totala skattebelastningen på skogen borde vara, dels
beträffande frågan, huru denna skattebelastning borde fördelas på fastighetsskatt
å den växande skogen och på skatt vid avverkningstillfället. Slutligen
hava även olika meningar visat sig råda rörande frågan om husbehovsvirkets
behandling: om det bör träffas av skatt vid avverkningen eller ej,
och, därest detta anses ej böra vara fallet, om skattefriheten bör kompenseras
med någon höjning av repartitionstalet för beskattning av skog i övrigt.

Med mycken skärpa har från vissa håll, särskilt i de norrländska länen,
framhållits, att överhuvud den allra största försiktighet måste iakttagas vid
medgivande av skattelättnad för skog på grund av den utomordentligt stora
betydelse, som tillkommer den växande skogen som beskattningsföremål i
många kommuner. Redan den nuvarande accisens bortfallande skulle, har
man menat, på sina håll göra ställningen bekymmersam. Och den omständigheten,
att den säkert och jämnt inflytande årliga fastighetsskatten i betydande
utsträckning skulle bortfalla och ersättas med den stundom med långa mellanrum
inflytande accisen, vore i särskild grad ägnad att inge farhågor.

Frågan om skogsbeskattningens ordnande synes mig i själva verket i för -

173

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 102.

handenvarande läge vara det mest betydelsefulla av alla de spörsmål, som
det i förevarande sammanhang gäller att reglera. I allmänhet hör man enligt
min uppfattning ej vid den tillämnade skattereformen syfta till någon
mera avsevärd överflyttning av skattebördan från en kategori skattskyldiga
till en annan. Vad däremot skogen beträffar, synes det vara ett ganska
oavvisligt krav, att den orättvist hårda beskattning, som ovedersägligen nu
åvilar skogsbruket, bliver lättad. Här gäller det alltså en verklig överflyttning
av skattebördan på övriga kategorier skattskyldiga, och man har
att taga i betraktande de verkningar, som eu dylik överflyttning skulle
medföra.

Undersökningar i syfte att utröna dessa verkningar hava företagits i vissa
skogskommuner och givit ett sådant resultat, att jag måste ansluta mig till
dem, som anse den allra största försiktighet på förevarande område böra
iakttagas. Stor vikt bör enligt mitt förmenande även tillmätas de varningar,
som av länsstyrelserna i de båda nordligaste länen uttalats mot att ändra
bestämmelserna om skogsbeskattningen därhän, att kommunerna ej i skogen
skulle kunna påräkna en säker inkomstkälla.

Önskemålen om utbytande av viss del av den årliga fastighetsskatten
hava emellertid med stor enstämmighet gjort sig gällande, och förslagen
därom hava vunnit en praktiskt taget enhällig tillstyrkan. Jag finner det
även högst önskvärt, att dessa förslag realiseras. Svårigheten blir emellertid
att finna en sådan avvägning av den särskilda skogsskatten å ena och den
årliga fastighetsskatten å andra sidan, att de kommunala synpunkterna tillbörligen
beaktas, och det kan tänkas, att med hänsyn till sådana synpunkter
det blir nödvändigt att åtminstone för närvarande inskränka sig till en
mindre långt gående överflyttning än som eljest kunde synas berättigad.

I detta avseende har jag tagit ett starkt intryck a\ den i åtskilliga yttranden
framkomna kritiken mot det förslag, som framlagts av reservanterna
i kommunalskattekoinmittén. Eu årlig fastighetsskatt å den växande skogen
efter repartitionstalet O.oi med karaktären av garantiskatt har ytterst ringa
praktisk betydelse; i flertalet fall torde det däremot svarande avdraget från
inkomsten kunna utnyttjas. Den årliga skatten på skogen skulle med detta
förslag bliva så liten, att, om avverkning under längre tid ej ägde rum i en
skogskommun, dennas ställning kunde bli synnerligen prekär. Mot den
skogsskatt åter, som skulle svara mot de återstående 5 procenten, torde den
anmärkningen kunna resas, att den med reservanternas anordning även i
tidernas längd i realiteten icke skulle inbringa till kommunerna lika
mycket som eu årlig fastighetsskatt; detta på den grund att vid ett system
med årlig fastighetsskatt procentavdraget på skogsvärdet endast i mindre
utsträckning kan utnyttjas och att alltså garantien till betydande de!
tages i anspråk, medan vid ett system med särskild skogsskatt regelmässigt
så stor inkomst finnes under avverkningsåret, att avdraget för det genom
särskild skogsskatt beskattade beloppet i huvudsak utnyttjas och garantien
alltså i obetydlig grad tages i anspråk. Med visst fog kunde visserligen

174

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

göras gällande, att rättvisan ej kräver större skatt av den växande skogen,
än att denna genomsnittlig en garanterade en skatt å 6 procent av skogsvärdet,
och att detta resultat vinnes enligt reservanternas förslag. Detta hindrar
emellertid ej, att i förhållande till vad som nu gäller detta förslag skulle
innebära en väsentlig lindring i skogsbeskattningen utöver den, som skulle
följa av den gamla skogsaccisens avskaffande. Denna lindring komme att
medföra en motsvarande försämring av kommunernas beskattningsunderlag.

Mot reservantförslaget i denna punkt torde även kunna framställas invändningar
av teknisk art, som ej träffa garantiskattesystemet i övrigt. Jag
syftar härvid närmast på de komplikationer, som skulle uppstå på grund
av att skattskyldigheten vid upplåtna avverkningsrätter skulle läggas på
ägaren i stället för avverkaren. Att ett dylikt system kan genomföras,
håller jag för tänkbart; men det skulle innebära ett avsteg från det sedan
länge beprövade och såsom lämpligt befunna nu gällande systemet och förefaller
i rätt hög grad invecklat. Vidare förutsätter detta system, att utdebiteringsprocenten
för den särskilda skogsskatten bestämmes efter utdebiteringsprocenten
just det år, då beskattningen sker, och ej såsom enligt
majoritetsförslaget efter en medelprocent för flera år. Även detta är ägnat
att inge betänkligheter, då tillfälligtvis utdebiteringsprocenten kan göras
onormalt hög eller låg, till nackdel antingen för skogsägaren, som ej haft
anledning räkna med denna särskilt höga omkostnad, eller för kommunen,
som skulle få uppbära den till avverkningstillfället sparade garantiskatten
efter en väsentligen lägre grund än den rätteligen bort.

Den anmärkning, jag i det föregående riktat mot skogsbeskattningen enligt
reservantförslaget, träffar i viss grad även majoritetsförslaget i denna
punkt; ty den garanti, som det nu gällande systemet inrymmer, skulle betydligt
reduceras även genom detta förslag med dess lägre repartitionstal för
fastighetsskatten, och just i skogskommunerna är, såsom av det förut anförda
framgår, behovet av en garanti synnerligen stort. Svagheten hos
majoritetsförslaget skulle enligt mitt förmenande kvarstå, till och med om
man uttoge årlig fastighetsskatt såsom fristående objektskatt efter hela repartitionstalet
(Ko4 på skogsvärdet och ingen del av skatten vid avverkningen.

En lämplig lösning av skogsbeskattningsproblemet synes mig däremot
erbjuda sig med utgångspunkt från garantiskattesystemet, därest man går
fram efter de linjer, som uppdragits i det s. k. oreviderade C-förslaget, vilket
låg till grund för den inom kommunalskattekommittén verkställda provtaxeringen
rörande de båda inom kommittén företrädda huvudståndpunkterna.
Detta förslag innehar, att objektskatt å växande skog skulle utgå
efter repartitionstalet (Ko3, med karaktären av garantiskatt, under det att
den för jordbruksfastighet i övrigt utgående garantiskatten å ytterligare 3 procent
av skogsvärdet utbyttes emot en skogsskatt å avverkat virke vid
avverkningstillfället, vilken skogsskatt emellertid skulle ha karaktären av
en fristående objektskatt.

Mot detta förslag kan givetvis göras den invändningen, att det i viss ut -

175

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

sträckning innebär ett frångående av garantiskattesystemets princip. Enligt
min uppfattning är emellertid denna invändning icke synnerligen vägande,
då jag i garantiskattesystemet ser mindre en från teoretiska utgångspunkter
konsekvent genomförd beskattningsnorm än ett praktiskt sätt att på det beståendes
grund komma till rätta med rent praktiska spörsmål. Att i visst
avseende, där detta system visar sig olämpligt, frångå detsamma synes mig
på den grund ej ägnat att väcka betänkligheter, desto mindre om det, som
skulle sättas i stället, har hemul redan i gällande lagstiftning. Så är i
själva verket här fallet. Ty en motsvarighet till den ifrågasatta objektskatten
å avverkad skog förefinnes ju i den nuvarande skogsaccisen. Rent
praktiskt ligger frågan till på det sätt, att den nuvarande garantibeskattningen
å 6 procent av fastighetens skogsvärde samt den nuvarande skogsaccisen
utbytas mot en nedsatt garantibeskattning och en ny accis, i regel
större än den nuvarande accisen men ej så stor som den bortfallande garantiskatten
och den nuvarande skogsaccisen sammanräknade. Någon principiell
invändning mot en dylik åtgärd synes svårligen kunna med fog framställas.

Med utgångspunkt från den tankegång, som ligger till grund för det
oreviderade C-förslaget, skulle man väl rätteligen närmast komma till det
resultatet, att den fristående skogsskatten borde exakt motsvara nuvarande
garantiskatt å 3 procent av skogsvärdet, endast i den mån denna garantiskatt
utgör en verklig objektskatt, d. v. s. i den mån garantien nu tages i
anspråk. Då den del av garantien, som motsvarar skillnaden mellan repartitionstalen
0.0 6 och O.03, i verkligheten icke alltid till fullo torde tagas i
anspråk, borde, om man utgår från en genomsnittlig beräkningsgrund, den
särskilda skogsskatten alltså uträknas i förhållande till ett underlag, som
motsvarar ett något lägre repartitionstal på skogsvärdet än O.03. I många
kommuner torde emellertid det regelmässiga vara, att tillfälle till procentavdrag
ej gives beträffande någon nämnvärd del av sagda 3 procent på
skogsvärdet, varför skatten på dessa ofta torde i huvudsak hava karaktären
av en fristående objektskatt. Detta bör enligt sakens natur vara förhållandet
i de mycket vanliga fall, då större skogsavverkningar i kommunen
ej regelbundet förekomma. Även den begränsade undersökning, som vidtagits,
erbjuder exempel på det anförda förhållandet i en så utpräglad
skogskommun som Sorsele i Västerbottens län. Hänsynen till dylika kommuner
synes böra medföra, att man med den givna utgångspunkten, det
oreviderade C-förslagets system, beräknar den särskilda skogsskatten på ett
underlag, som utgör 3 procent av skogsvärdet.

Ehuru, såsom av det följande framgår, det nu berörda systemet för skogsbeskattning
av mig förordas allenast med viss modifikation, har jag ansett
det vara av värde att fastställa, vart en följdriktig utveckling från den
givna utgångspunkten synes leda. Innan jag övergår till frågan om huru
de olika skatteformerna synas mig nu böra avvägas, torde jag böra med
några ord beröra frågan om behandlingen av husbehovsskog.

176

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Den nu utgående skogsaccisen träffar ej skog, som avverkas för husbehov.
Enligt det reviderade C-förslaget inbegripes ej heller husbeliovsvirke under
den föreslagna särskilda skogs,skatten, utan har man i stället tänkt sig någon
höjning av repartitionstalet för denna skogsskatt, avsedd att genomsnittligen
kompensera den minskning, som skulle uppstå genom husbehovsvirkets fritagande.
Enligt A-förslaget skulle däremot även husbehovsvirke träffas av
särskild skogsskatt.

Den motsättning mellan de båda förslagen, som i förevarande punkt gjort
sig gällande, torde hänföra sig mera till praktiska än principiella synpunkter.
Det är nämligen tydligt, att enligt båda ståndpunkterna objektskatten å den
avverkade skogen är avsedd att inbringa lika mycket, som den objektskatt å
växande skog, vilken den särskilda skogsskatten skall ersätta, skulle hava gjort.
I dylikt avseende torde man böra erinra sig, att den nuvarande garantiskatten
å skogsvärde avser all fastighetens skog, alltså även den som användes till
husbehov.

Till förmån för liusbehovsskogens fritagande synas kunna anföras mycket
beaktansvärda skäl. Det är givet, att själva taxeringsförfarandet skulle ställa
sig betydligt lättare, om någon deklaration av de många små virkeskvantiteter,
som representera husbehovet, ej ifrågakommer, samt att en uppskattning
av husbehovsskog måste ske efter i allmänhet rätt godtyckliga grunder.
Ett undantagande av husbehovsskog från särskild skogsskatt har också tillstyrkts
från många håll — i vissa fall har man som ett särskilt skäl att
acceptera C-förslagets skogsskatt betecknat just den omständigheten, att den
ej omfattade husbeliovsskogen. Av en del yttranden vill det synas, som om
möjligheten att beskatta husbehovsskog för den allmänna uppfattningen vore
nästan oförståelig. Betecknande är i detta avseende Norrbottens läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskotts uttalande, däri en dylik tanke betecknas
som snarast absurd. Det kan givetvis befaras, att en skatteform,
som saknar underlag i rättsmedvetandet, skall visa sig i tillämpningen svår
att på ett tillfredsställande sätt handhava.

Mot förslaget att ersätta den särskilda skogsskatten å husbehovsvirke med
eu genomsnittlig höjning av denna skatt å övrigt virke synes däremot i
främsta rummet tala den omständigheten, att denna anordning skulle träffa
i ganska hög grad ojämnt. I vissa län med tämligen betydande skogsarealer
användes en så avsevärd del av skogen till husbehov, att en däremot svarande
höjning av den särskilda skogsskatten å övrig skog ej gärna kan ifrågakomma.
I dessa län skulle den sammanlagda särskilda skogsskatten bli
för låg. I andra län skulle det motsatta förhållandet inträffa; den särskilda
skogsskatten skulle inbringa mer än som bortfölle därigenom att husbehovsvirke
ej beskattades. I ena som i andra fallet skulle de skogsägare,
som ej uttoge husbehovsskog, få betala för dem, som uttoge sådan skog;
många fastigheter med skog skulle slippa helt undan särskild skogsskatt.
Ett dylikt resultat är icke lyckligt. Ett, låt vara sekundärt, skäl till att
låta den särskilda skogsskatten omfatta jämväl husbehovet synes mig också ligga
däri, att taxeringen till sådan skatt skulle ligga till grund även för de till

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 177

skogsvårdsstyrelserna utgående skogsvårdsavgifterna, och att det är rimligt, att
även husbeliovsskogen, som torde förorsaka skogsvårdsstyrelserna mycket
besvär och kostnad, bidrager till dessas verksamhet. Skogsvårdsstyrelsernas
förhållandevis ingående kännedom om dispositionen av det avverkade virket
från fastigheterna kan även sägas utgöra en viss borgen för att de svårigheter,
som alltid måste uppstå att med särskild skogsskatt belägga husbehovsvirke,
skola visa sig överkomliga. Skogsvårdsstyrelserna lära i regel
hava en ganska god uppfattning om den genomsnittliga husbehovsförbrukningen
på landsbygden.

Om ock med tvekan finner jag mig böra ansluta mig till den uppfattning,
som anser, att även husbehovsvirke bör träffas av särskild skogsskatt,
då de skäl, som tala för denna ståndpunkt, synas mig äga den större räckvidden.
Gentemot kammarrätten — som tillstyrker husbehovsskogens undantagande
från särskild skogsskatt — kan till förmån för det av mig biträdda
förslaget, som även framförts av kommunalskattekommitténs skogssakkunnige
ledamot, åberopas domänstyrelsens utlåtande. Givetvis böra dock smärre
kvantiteter av husbehovsvirke liksom av annat virke — lämpligen virkesfångst
om mindre än 100 kronors värde per år räknat — undantagas från
särskild skogsskatt. För att undvika mindre tilltalande konsekvenser av en
på sådant sätt medgiven skattefrihet har jag ansett, att densamma skall
oberoende av avverkningens omfattning avse virke intill ett värde av 100
kronor. Denna undantagsbestämmelse torde i ej ringa grad tillgodose den synpunkt,
som föranlett förslaget om husbehovsvirkes fritagande från skatteplikt.
En utsträckning av skattefriheten på detta sätt synes böra föranleda någon
justering uppåt av repartitionstalen för ifrågavarande skatt.

Jag övergår härmed till fragan om den lämpliga avvägningen av de
båda skatterna. I dylikt avseende synes mig först böra undersökas, efter
vilket repartitionstal den särskilda skogsskatten bör utgå.

Vid sin avvägning av repartitionstalet för den särskilda skogsskatten hava
såväl kommittémajoriteten som reservanterna stött sig på beräkningar, som
utgå ifrån att den växande skogens taxeringsvärde vid avverkningstillfället
ungefärligen motsvarar dess värde enligt skogsskattetaxeringen. Endast om
detta i genomsnitt kan anses vara fallet, kommer den särskilda skogsskatten
att vid oförändrad utdebiteringsprocent inbringa ungefär lika mycket, som
fastighetsskatten a den växande skogen skulle givit under omloppstiden, om
den utgått helt. Härvidlag förhåller det sig ju så, att den växande skogen
taxeras till ett avkastningsvärde, som stundom torde ligga lägre än saluvärdet
å skogen vid avverkningstillfället. Är detta fallet, borde den särskilda
skogsskatten från den givna utgångspunkten inbringa mer än motsvarande
fastighetsskatt skulle gjort. Nu lärer det emellertid ej vara tillrådligt att utgå
från ett antagande, att detta skulle vara ett normalt förhållande. Priskonjunkturerna
för virket måste enligt sakens natur skifta mer än taxeringsvärdena.
Under en högkonjunktur kunna påräknas jämförelsevis höga virBihang
till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 87 höft. (Nr It)2.) 12

178 Kungl. Maj-.ts proposition Nr 102.

kespriser, men under lågkonjunkturen, då kommunens behov av beskattningsföremål
är som störst, äro virkesprisen lägre. Det torde sålunda
få förutsättas, att skogsvärdet och skogens värde enligt värderingen vid avverkningstillfället
motsvara varandra.

Om man utgår från att den särskilda skogsskatten skall motsvara en fristående
objektskatt å 3 procent av skogsvärdet, ligger det nära till hands att
här utan vidare upptaga kommittémajoritetens förslag om utdebiteringsprocent
för skogsskatten, d. v. s. en tredjedel av de fem senaste årens medelutdebitering.
Härvid måste man emellertid erinra sig, att det matematiska resultatet av
kommitténs beräkningar är ej 0.3 3 utan närmast 0.3 o av nämnda medelutdebitering.
Vad som överstiger sistnämnda siffra skulle utgöra en ersättning
för näringsskatten, vilken ej skulle träffa skogsbruket. Kommitténs skogssakkunnige
ledamot har vänt sig mot det föreslagna repartitionstalet och
i stället förordat ett repartitionstal av 0.2 5 med den motivering, att den
växande skogen rimligtvis borde deltaga i den kommunala repartitionen
efter billigare grunder än jordbruksfastighet i allmänhet. Av byråchefen
i riksförsäkringsanstalten D. Östrand har nu på mitt uppdrag, företrädesvis
ur matematisk synpunkt, företagits en granskning av de kalkyler, som
verkställts av komniunalskattekommittén och dess skogssakkunnige ledamot.
Östrand avslutar sitt utlåtande — vilket torde få såsom bilaga (bil. 2) fogas vid
statsrådsprotokollet — med ett sammanfattande uttalande av den innebörd,
att en skcgsskatteprocent utgörande 0.3 av de fem senaste årens medelutdebitering
sannolikt skulle komma att resultera i skogsskattebelopp, som i
genomsnitt motsvarade den del av fastighetsskatten å växande skog, som
skulle komma att ersättas med särskild skogsskatt. Ville man emellertid
vara på den säkra sidan, med andra ord hava säkerhet för att skogsskattebeloppen
i genomsnitt icke skulle komma att understiga fastighetsskatten,
syntes i varje fall en avrundning nedåt av berörda skogsskatteprocent
icke kunna tillrådas. Jag är även av den uppfattningen, att en skogsskatteprocent
utgörande 0.3 av de fem senaste årens medelutdebitering i kommunen
vore mest följdriktig. Någon avrundning uppåt synes dock motiverad
därav, att förslaget om undantag från den särskilda skogsskatten för
100 kronor av rotvärdet utan tvivel borttager en ej så ringa del av skogsskatteunderlaget,
och att en kompensation härför, såsom jag redan påpekat,
är skälig. En skogsskatteprocent, som utgör 0.33 av de fem senaste
årens medelutdebitering, är måhända att anse såsom något hög, men
hänsyn till kommunerna kräver, att man håller sig i överkanten. Om
densamma godtages, synes i stället för landstingens del kunna ifrågasättas,
att särskild skogsskatt till dessa räknas i underkanten. Till denna
fråga återkommer jag i det följande vid behandling av frågan om landstingsbeskattningen
i allmänhet.

Den förut omförmälda undersökningen rörande verkningarna av skogsbeskattningen
har avsett att för några skogskommuner utröna, bland annat, hur
ett förslag med garantiskatt å 3 procent av skogsvärdet och en särskild skogs -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 179

skatt efter ett procenttal, motsvarande en tredjedel av de fem senaste årens
medelutdebitering av allmän kommunalskatt, skulle ställa sig. Resultatet
har blivit, att det icke torde kunna anses försvarligt att förorda detta förslag,
då det kan befaras medföra en alltför betydande ökning av den kommunala
utdebiteringsprocenten i skogskommunerna. Däremot har ett likaledes undersökt
alternativ med en garantiskatt på 4 procent av skogsvärdet och särskild
skogsskatt av samma storlek som enligt det förstnämnda alternativet visat
sig i jämförelse med nämnda alternativ medföra en sådan ökning av beskattningsunderlaget,
att detsamma synes mig medföra önskad trygghet
för kommunerna. Jag vill emellertid uttryckligen framhålla att, om de
farhågor beträffande det förra alternativet, som blivit resultatet av de gjorda
undersökningarna, skulle visa sig oberättigade, till förnyad prövning synes
böra upptagas frågan om den ytterligare jämkning, som av hänsyn till rättvisa
mot skogsägarna må visa sig lämplig. Även genom det av mig nu
förordade förslaget blir kravet på rättvisa mot skogsägarna emellertid i ej
ringa grad tillgodosett. Att dessa få sin skatt minskad, är otvivelaktigt.
Såsom en fördel för skogsägarna torde även få betecknas den omständigheten,
att en del av den nuvarande årliga skatten utbytes mot en anordning, som
mera än hittills tager hänsyn till tidpunkten för skogsavkastningens tillgodonjutande.
Vad åter hänsynen till kommunerna angår, må i avseende å
A-förslaget framhållas, att en garantiskatt efter repartitionstalet 0.0 4 å växande
skog för kommunerna är betydligt mera värd än en fristående objektskatt
efter repartitionstalet O.oi synnerligast under dåliga konjunkturer, då nödvändigheten
av en effektiv skogsbeskattning är mest påfallande. Till jämförelse
i detta sammanhang torde böra erinras om att enligt 1920 års proposition
i ämnet en tillämpning av den då antagna intresseprincipen vid
den kommunala beskattningen ansågs kräva, att växande skog borde deltaga
i den kommunala repartitionen med blott hälften så stort belopp som fastighet
i övrigt, utan att ersättning för den bortfallna fastighetsskatten i någon
form skulle givas — en ståndpunkt som, enligt vad av det föregående framgår,
för vissa kommuner skulle hava medfört mycket svåra följder.

Av den utredning, som genom domänstyrelsen och statistiska centralbyrån
förebragts angående vid 1922 års allmänna fastighetstaxering åsätta värden
å växande skog, framgår, att dessa värden i vissa fall medvetet blivit för
lagt satta, enär man ansett den skatteökning, som skulle blivit följden av
en riktig uppskattning, alltför orimlig. Det synes vara att förvänta, att med
en fastighetsskatt i form av garantiskatt efter repartitionstalet 0.0 4 på
skogsvärdet varje anledning till en sådan alltför låg uppskattning skall bortfalla,
och att, till båtnad för kommunerna, riktiga värden nästa gång allmän
fastighetstaxering äger rum skola komma att åsättas.

Såsom jag antytt, har jag genom olika undersökningar sökt åvägabringa
en så mångsidig utredning, som det med till buds stående resurser varit
möjligt, angående vissa av de faktorer, som i särskilt hög grad påverka bedömandet
av skogsbeskattningsfrågan. De viktigaste resultaten av dessa

180 Kungl, Maj:ts proposition Nr 102.

utredningar återgivas i förenämnda bilaga 1. I övrigt skall utredningsmaterialet
hållas tillgängligt för riksdagens vederbörande utskott.

Till sist vill jag anmärka, att jag i likhet med en reservant i kommunalskattekommittén
är av den uppfattningen, att även för den nya särskilda
skogsskatten bör bibehållas den hävdvunna beteckningen »skogsaccis». Denna
benämning är mer ägnad att förekomma förblandning med fastighetsskatten
å växande skog än benämningen skogsskatt. De olägenheter, som
under övergången till det nya systemet möjligen kunna förväntas uppstå på
grund av att man har att röra sig med två olika slag av accis, torde utan
större svårighet kunna övervinnas.

Beskattning av inländska juridiska personers inkomst och

förmögenhet.

Uti inkomstskattesakkunnigas betänkande om inkomst- och förmögenhetsskatt
hava vissa spörsmål rörande de juridiska personernas beskattning behandlats.

I detta betänkande togs hänsyn endast till den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten,
men däremot icke till förhållanden, som kunna antagas
verka därhän, att vid en kommunal skatt på inkomst de juridiska personernas
inkomster lämpligen böra beräknas på annat sätt än vad fallet borde
vara vid en ren inkomstbeskattning sådan som den statliga. 1921 års kommunal
skattekommitté åter har, med utgångspunkt från kommunalbeskattningen,
ansett vissa hithörande frågor böra lösas på annat sätt än inkomstskattesakkunniga
föreslagit. Presidenten Petersson har ock i sitt förslag
berört vissa frågor om juridiska personers skattskyldighet.

I sitt betänkande angående beskattning av inländska juridiska personers
inkomst och förmögenhet har därefter 1924 års skatteberedning upptagit
frågan om beskattning av flertalet juridiska personer. Skatteberedningen
har sålunda dels i ett kapitel berört de allmänna principerna för juridiska
personers beskattning, dels i ett kapitel behandlat beskattningen av olika
slag av juridiska personer, nämligen handelsbolag och rederier, kommanditbolag,
gruvbolag, ideella föreningar och stiftelser, häradsallmänningar m. fl.,
sparbanker, aktiebolag, solidariska bankbolag och ekonomiska föreningar
(med särskild utredning rörande bostadsföreningar och bostadsaktiebolag samt
försäkringsbolag), dels ock i ett fristående kapitel berört frågan om beskattningen
av moder- och dotterföretag samt därmed sammanhängande problem,
såsom angående beskattning av aktiebolags och ekonomiska föreningars utdelning
från andra aktiebolag eller ekonomiska föreningar.

Såsom skäl för ett enhetligt ordnande av juridiska personers beskattning
har skatteberedningen anfört i huvudsak följande.

Av praktiska skäl borde inkomstberäkningen såvitt möjligt vara densamma
vid både den statliga och den kommunala beskattningen. I betänkandet
gjordes ett försök att med hänsynstagande till såväl stats- som
kommunalbeskattningen sammanföra de särskilda reglerna för beskattning

181

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

av inländska juridiska personer under beaktande av olika på saken inverkande
förhållanden. Det syntes underlätta lösningen av enskilda problem,
om flertalet spörsmål framställdes i ett större sammanhang. Skatteberedningen
hade trott sig finna, att en betydande oklarhet rådde angående själva
de grundläggande principerna i fråga om juridiska personers beskattning,
och hade därför ansett en analys av denna fråga med anläggande delvis av
teoretiska utgångspunkter önskvärd.

över skatteberedningens nu omförmälda betänkande hava yttranden inkommit
från överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser, från bankoch
fondinspektionen och försäkringsinspektionen samt kammarrätten, från
Stockholms handelskammare, svenska bankföreningen och Sveriges industriförbund
gemensamt, från rikets övriga handelskammare, järnkontoret, svenska
sparbanksföreningen, svenska stadsförbundet, svenska landstingsförbundet,
Sveriges allmänna lantbrukssällskap, kooperativa förbundet, Sveriges köpmannaförbund,
lantmännens mjölkförsäljningsförening, svenska lantmännens
riksförbund m. fl., från andelsslakteriföreningar i åtskilliga län, svenska
livförsäkringsbolagens direktörsförening, svenska försäkringsföreningens sakkunnignämnd,
Stockholms stads brandförsäkringskontor m. fl. ömsesidiga
brandförsäkringsbolag, skånska brandförsäkringsinrättningen och skånska
städernas brandstodsförening samt från Sveriges privatanställdas pensionskassa.

Rörande de allmänna principerna för juridiska personers beskattning må
till en början erinras, att dessa i stort sett ej berörts av vare sig inkomstskattesakkunniga,
1921 års kommunalskattekommitté eller presidenten Petersson.
En proportionell beskattning av andra skattskyldiga än enskilda personer,
dödsbon, ekonomiska föreningar, utländska bolag samt inländska aktiebolag
och solidariska bankbolag har emellertid föreslagits av inkomstskattesakkunniga.
Presidenten Petersson har däremot föreslagit en proportionell
beskattning för föreningar och samfund, vilkas medlemmar icke på grund
av medlemskapet ägde del i föreningens eller samfundets förmögenhet, ägare
av för gemensamt behov avsatta s. k. besparingsskogar, häradsallmänningar,
s. k. gruvbolag och andra likartade samfälligheter, som förvaltas självständigt
för delägarnas gemensamma räkning, ävensom stiftelser, i den mån
skattskyldighet för dessa juridiska personer föreligger.

1924 års skatteberedning har rörande de allmänna principerna för juridiska
personers beskattning yttrat, bland annat, följande.

»Huvudregeln för beskattning av juridiska personers inkomst synes böra
vara den, att såsom inkomst hos den juridiska personen betraktas allenast
sådana intäkter, som i princip äro skattepliktig inkomst hos de fysiska
personer, vilka äro delägare i den juridiska personen eller eljest i sista hand
komma i åtnjutande av dess intiikter, och om vilkas beskattning det egentligen
är fråga. Ty inkomstskatten avser alltid att till sist träffa fysiska
personer, och det är dessas skattcförmåga man vill träffa även genom beskattning
av juridiska personer.

De allmänna
principerna
för juridiska
personers beskattning.

1924 års
skatteberedning.

182

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Hos den juridiska personen beskattas alltså fysiska personers inkomst.
Men härvid kan man tänka sig två olika möjligheter: hos den juridiska
personen beskattas vederbörande intressenters inkomst i stället för hos dem
själva; eller hos den juridiska personen beskattas inkomster, som därjämte
beskattas hos vederbörande intressenter. Det förra sker, när man av olika
anledningar finner det mera praktiskt att taga inkomsten till beskattning
hos den juridiska personen i stället för hos dess intressenter, t. ex. på grund
av svårigheten att träffa de senare med skatt. Här föreligger ett fall av
enkelbeskattning. En beskattning av den juridiska personen tillika med
dess intressenter innebär däremot en beskattning av samma inkomst i två
olika former eller vad som vanligen plägar benämnas dubbelbeskattning.
Dylik äger rum, när inkomst, som härleder sig från juridiska personer, anses
vara uttryck för en större skatteförmåga än annan inkomst.

Formerna för beskattningen av juridiska personer böra utbildas med hänsyn
till dessa utgångspunkter.

Enkelbeskattningen bör helst utformas så, att man träffar den juridiska
personen med samma skatt, som rätteligen borde träffat dess intressenter, om
dessa själva direkt beskattats. Antag t. ex. att en häradsallmänning beskattas
i stället för dess många delägare. På var och en av dessa skulle i progressiv
statsskatt i genomsnitt kommit exempelvis 5 procent skatt på inkomsten
av häradsallmänningen. Följdriktigt synes då häradsallmänningen
böra beskattas med en skatt på 5 procent. Inkomsten av en stiftelse tillfaller
med lika stora belopp till vardera ett fåtal personer, så att dessas skatt, om
de i stället beskattats själva, skulle uppgått till 8 procent. Stiftelsen bör följaktligen
skatta med 8 procent. Skulle man tänka sig en progressiv skatt
på juridiska personer, när dessa beskattas i stället för intressenterna, borde
väl skatteprocenten bestämmas efter en skala, som loge hänsyn till den
genomsnittliga inkomsten från den juridiska personen per intressent. En
dylik beräkning skulle dock förutsätta rätt invecklade regler, då man måste
söka förhindra missbruk. Det må därför ifrågasättas, huruvida det ej är
lämpligast att, på sätt först inkomstskattesakkunniga och därefter presidenten
Petersson föreslagit, låta. enkelbeskattningen av inkomst hos juridiska personer
bli proportionell. För det dominerande antalet fall blir tvivelsutan en
dylik beskattning tillräcklig. Fara, att skatten skall bliva orättmätigt låg,
synes föreligga endast i sådana fall, där en stor inkomst årligen tillfaller
ett fåtal intressenter och dessa år efter år bliva i stort sett desamma. Det
riktigaste synes dock vara att i dylika fall låta intressenterna själva skatta
för sin inkomst, något som t. ex. i fråga om stiftelser synes låta sig göra
genom en tillämpning av reglerna om periodiskt understöd, vilka kunna
formuleras med särskild hänsyn till dessa fall. Klart är i varje fall, att
den nuvarande progressiva skatteskalan nästan genomgående är olämplig vid
enkelbeskattning av inkomst hos juridiska personer; man synes kunna utgå
från den proportionella skatten såsom princip och undersöka dess lämplighet
för varje särskilt slag av juridiska personer.

För den beskattning av inkomster hos juridiska personer, som avser att
innebära en dubbelbeskattning, ligger saken helt annorlunda till. Här skall
den inkomst, som beskattas hos intressenterna, träffas av en tilläggsskatt,
som bör utbildas med hänsyn till den speciella skattekraften hos ifrågavarande
inkomst. Den nu gällande principen för aktiebolag, att skatten skall
vara beroende av vinstens storlek i förhållande till det insatta kapitalet,
synes i detta avseende innebära en följdriktig utveckling av den givna utgångspunkten.
Därjämte kan det vid denna dubbelbeskattning ifrågakomma,
att inkomstbegreppet för den juridiska personen i vissa fall lämpligen bör

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 183

erhålla en något annan omfattning än när det är fråga om beskattning direkt
av fysiska personer.

Avgörande för frågan om vad som bör beskattas såsom inkomst hos juridiska
personer är alltså i första band det förhållandet, huruvida en inkomst
föreligger för de fysiska personer, som utgöra de juridiska personernas intressenter.
Om detta är fallet eller ej, måste givetvis avgöras efter allmänna
regler.»

Skatteberedningen ingår härefter på frågan om vad som vid inkomstbeskattningen
borde betraktas som inkomst och utgår härvid från följande
principiella uttalande.

»Man beskattar ''inkomsten’, därför att denna anses utgöra en tämligen
god mätare på vederbörandes skatteförmåga. Denna omständighet torde böra
framför andra beaktas vid fastställande av skattelagstiftningens inkomstbegrepp.
Huruvida detta täcker vad man kan kalla ett ''nationalekonomiskt’
inkomstbegrepp, är härvid av mindre betydelse — inom nationalekonomien
synas för övrigt ett mycket stort antal meningar råda om vad som skall
förstås med inkomst. De inom nationalekonomien vanliga bestämningarna
av vad som skall förstås med inkomst synas lämpliga såsom utgångspunkt
vid utformningen av det skattetekniska inkomstbegreppet, men varje tvist
om huruvida en nationalekonomisk inkomst föreligger eller ej torde kunna
lämnas å sido, blott det står fast, att en omständighet föreligger av beskaffenhet
att böra tagas i betraktande vid mätande av skatteförmågan vid en
beskattning av inkomstbeskattningens karaktär.»

För den mera ingående utläggning, som skatteberedningen i förevarande
avseende gjort, torde någon redogörelse här ej vara erforderlig. Omnämnas
må allenast, att skatteberedningen utgår ifrån att beskattning redan enligt
gällande regler sker ej allenast av vad som vanligen plägar benämnas inkomst
utan även av tjänster som man gör sig själv, s. k. utgiftsbesparingar,
samt förutsätter, att skattelagstiftningen även i framtiden borde utgå från
ett liknande inkomstbegrepp.

Skatteberedningen uttalar sig härefter om i vilka speciella fall rent principiellt
sett beskattning av inkomst hos juridiska personer borde ifrågakomma.
Vad dubbelbeskattningen angår, framhåller beredningen, att sådan
för närvarande förekommer på inkomst av aktier och lotter i solidariska
bankbolag, vinster å insatser i ekonomiska föreningar samt dessutom i vissa
specialfall. Beredningen ingår ej i förevarande sammanhang på frågan, i
vilken utsträckning denna dubbelbeskattning borde bibehållas, utan hänvisar
i detta hänseende till behandlingen av de speciella slagen av juridiska
personer.

Härefter yttrar skatteberedningen:

»Vad åter frågan om beskattning av inkomst hos den juridiska personen
i stället för hos intressenterna angår, så bör beaktas, att olika hänsyn göra
sig gällande vid den statliga och vid den kommunala beskattningen. Med
principerna för inkomstskatten, vilken är avsedd att i första hand vara en
skatt i förhållande till de fysiska personernas skatteförmåga, sådan denna
kommer till uttryck i vars och ens samlade, renodlade inkomst, överensstämmer
bäst, att såvitt möjligt en juridisk persons inkomst beskattas hos
dess delägare i förhållande till vars och ens andel.

184

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Inkomna yttranden.

Vid den kommunala beskattningen kommer ett dylikt förfaringssätt i
kollision med vederbörande kommuns intresse av att få beskatta inom kommunen
befintliga beskattningsföremål utan hänsyn till förhållandena inom
annan kommun. Om man lika med kommunalskattckommittén ställer sig
på den ståndpunkten, att vid denna konflikt hänsyn till de skattskyldiga bör
vika för kommunens intresse, torde man för kommunalbeskattningens del
böra draga samma konsekvens, som kommittén dragit, eller den att i regel
låta skattskyldigheten för en juridisk persons inkomst åvila den juridiska
personen men icke dess delägare. (Jfr kommittébetänkandet sid. 254, 445,
446, 448, 449.) Det viktigaste ur kommunens synpunkt är, att denna får
beskatta all den inkomst, som faller av inom kommunen beliigen fastighet
eller av där driven rörelse. Åtnjutes dylik inkomst av en juridisk person,
är det för kommunen skäligen likgiltigt, huruvida den juridiska personen
haft få eller många delägare. Vill man träffa inkomsten, där fastigheten
är belägen eller rörelsen bedrives, sker detta enklast genom att låta skattskyldigheten
påvila den juridiska personen. Det önskade resultatet skulle
visserligen i viss utsträckning kunna vinnas genom att i den kommun, där
fastigheten är belägen eller rörelsen drives, beskatta delägarna, en var för
hans andel av den juridiska personens inkomst, men för det fall, att delägarna
äro bosatta på annan ort, skulle det självfallet bereda alla myndigheter
avsevärt ökat arbete att taxera flera personer i stället för en enda.
Härtill kommer, att en stor del av den juridiska personens inkomst komme
att undgå beskattning, enär varje särskild delägares andel därav i ett flertal
fall komme att understiga 100 kronor, vilket belopp bildar gränsen för skatteplikten
i annan kommun än hemortskommunen. Då den kommunala inkomstskatten
är avsedd att vara proportionell med blott visst mindre ortsavdrag,
är det ej heller av så stor betydelse vem skattskyldigheten formellt
påvilar.

Vid statsbeskattningen föreligger icke någon intressekonflikt av samma art
som vid kommunalbeskattningen, utan vid statsbeskattningen bör följdriktigt
hos den skattskyldiga fysiska personen beskattas dennes samlade, renodlade
inkomst. Detta är desto mera önskvärt med hänsyn till skattens progressivitet.
Men betraktar man beskattningen i dess helhet till både stat och
kommuner, framträder här det rent taxeringstekniska intresset, vilket kräver
att för varje särskild förvärvskälla inkomstberäkningen skall vara densamma
vid stats- och kommunal beskattningen (jfr presidenten Peterssons
betänkande sid. 18, 19), varemot intet hinder torde föreligga att i fråga om
beräkningen av den samlade inkomsten (förlustavdrag) och av den beskattningsbara
inkomsten (ortsavdrag) hava olika regler vid statsbeskattningen
och vid kommunalbeskattningen. Möjligen kan man därför låta hänsynen
till vad kommunernas intresse kräver föranleda, att man även vid statsbeskattningen
i praktiken ställer sig på den ståndpunkten, att en juridisk persons
inkomst i regel beskattas hos den juridiska personen och ej hos de fysiska
intressenterna. Detta synes desto hellre kunna ske, som det — såsom inkomstskattesakkunniga
påvisat — i alla fall ej vid något slag av beskattning är
möjligt att alltid hos delägarna beskatta en juridisk persons inkomst; i sådant
hänseende må blott erinras om att det icke ansetts möjligt att hos delägarna
beskatta den del av den juridiska personens inkomst, som icke utdelats.» I

I de avgivna utlåtandena har i allmänhet ingen erinran framställts mot
de huvudprinciper, som ligga till grund för skatteberedningens förslag.

Länsstyrelsen i Stockholms län har ansett någon erinran ej kunna framställas
angående förslaget om borttagande av den nuvarande progressiva

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

185

skatteskalan vid enkelbeskattning av inkomst hos juridiska personer, särskilt
som beredningen för det fall, där skatten med tillämpning av de tänkta
grunderna för dess utmätande skulle kunna befaras bli oskäligt låg, ifrågasatt
undantagsregler.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har ansett huvudregeln, att såsom
inkomst hos den juridiska personen skall betraktas allenast sådana intäkter,
som i princip äro skattepliktig inkomst hos vederbörande fysiska intressenter,
böra tillerkännas ett betydande värde vid klarläggande av beskattningsgrunderna,
och icke mindre värde har länsstyrelsen ansett böra tillerkännas
beredningens framställning om utgiftsbesparingar som skatteföremål.

Länsstyrelsen i Östergötlands län uttalar, att skatteberedningen syntes
vara inne på en väg i den rätta riktningen, då beredningen föresloge åtskilliga
enligt länsstyrelsens mening önskvärda omläggningar av lagstiftningen
i de delar, som i betänkandet avhandlades. Länsstyrelsen uttalar dock
tvivelsmål, huruvida vissa av skatteberedningens utläggningar angående
inkomstbegreppet vore ur teoretisk synpunkt oangripliga.

Länsstyrelsen i Blekinge län har ansett sig icke kunna tillstyrka förslaget
att för vissa juridiska personer borttaga den progressiva skatteskalan.

Länsstyrelsen i Malmöhus län uttalar ett beklagande av att skatteberedningen
ej upptagit den av länsstyrelsen i dess utlåtande över inkomstskattesakkunnigas
betänkande berörda frågan om en särskild korporationsbeskattning
och framlägger från denna utgångspunkt en kritik mot skatteberedningens
förslag under de olika punkterna. Ehuru det synts länsstyrelsen, som om
skatteberedningens teoretiska utgångspunkter måhända i flera hänseenden
skulle kunna lämna rum för befogade invändningar, ville länsstyrelsen ej
inlåta sig på denna fråga.

Länsstyrelsen i Hallands län uttalar, att skatteberedningen syntes hava
på ett synnerligen lämpligt sätt lyckats i sina bemödanden att sammanföra
de särskilda reglerna för den bebådade statliga och kommunala beskattningen.

Länsstyrelsen i Örebro län uttalar, att betänkandet i det stora hela syntes
väl motiverat och ägnat att läggas till grund för blivande lagstiftning i
ämnet.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län uttalar sin tillfredsställelse över att skatteberedningen
försökt såvitt möjligt åvägabringa likartade regler för taxeringen
till stat och kommun av ifrågavarande skattskyldiga.

Skånes handelskammare uttalar, att handelskammaren för sin del måste
betrakta skatteberedningens förslag såsom i huvudsak förfelade, emedan
förslagen väsentligen ginge ut på att utvidga tillämpningen av dubbelbeskattningen.

Kammarrätten, slutligen, uttalar beträffande de allmänna principerna
huvudsakligen, att en dubbelbeskattning icke vore eller kunde vara något
led i ett rationellt skattesystem.

186

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Departements chefen.

Handelsbolag
och rederier.

Departements chefen.

Kommandit bolag.

Jag kan för min del ansluta mig till de grundläggande principer i fråga om
de juridiska personernas beskattning, som utvecklats av skatteberedningen.
Emellertid saknar jag anledning att nu taga ställning till frågan, i vad
mån den av skatteberedningen uppdragna gränslinjen mellan skattepliktiga
och icke skattepliktiga tjänster, som man gör sig själv, eller s. k. utgiftsbesparingar
bör vara bestämmande för lagstiftningen. Av skäl, som jag
senare kommer att utveckla, har jag nämligen funnit, att den fråga, för
vilken denna gränslinje företrädesvis äger betydelse, nämligen frågan om
aktiebolagens och de ekonomiska föreningarnas skattskyldighet för rabatter
o. dyl., som utdelats till aktieägare eller föreningsmedlemmar, icke ännu
är mogen för lösning.

En proportionell beskattning av juridiska personer, när dessa skola erlägga
skatt i stället för vederbörande intressenter, finner jag rättvis. Utan tvivel
medför förslaget i denna punkt vissa konsekvenser med avseende å statens
behållning av inkomst- och förmögenhetsskatten. Förslaget har emellertid
i denna del tillstyrkts i det närmaste enhälligt, och jag tror, att genom
principens genomförande vissa nu förefintliga anledningar till anmärkning
mot oskäliga beskattningsnormer beträffande juridiska personer skola undanröjas.

Beträffande handelsbolag och rederier har skatteberedningen liksom tidigare
kommunalskattekommittén i princip anslutit sig till gällande rätt, enligt
vilken bolaget eller rederiet ej skattar, utan bolagets eller rederiets inkomst
hänföres till de särskilda delägarnas inkomst med belopp, som för envar
motsvarar hans andel i bolagets eller rederiets inkomst.

Beträffande skatteberedningens förslag i nu omförmälda del har erinran
framställts endast av länsstyrelsen i Malmöhus län, som ansett, att det
skulle bättre överensstämt med de av beredningen uppställda grundprinciperna,
om ifrågavarande juridiska personer finge erlägga skatt i stället
för delägarna. Olägenheter med det nuvarande systemet, hade ofta förekommit,
i synnerhet i sådana fall, där ifrågavarande juridiska personer hade ett
mycket stort antal intressenter. Lösningen av denna fråga skulle emellertid
hava underlättats genom införande av den av länsstyrelsen förordade
korporationsbeskattningen.

För egen del anser jag ett bibehållande av den nuvarande lagstiftningens
ståndpunkt, på sätt skatteberedningen m. fl. ifrågasatt, för närvarande vara
att förorda.

Enligt nu gällande bestämmelser beskattas kommanditbolags inkomst efter
samma regler, som gälla för beskattningen av handelsbolags inkomst, d. v. s.
en var av delägarna beskattas för sin andel av bolagets vinst, och vad kommunalbeskattningen
angår sker taxeringen i den kommun, där bolagets rörelse
drivits.

187

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Uti 1920 års förslag till kommunalskattelag liksom ock i kommunalskattekommitténs
betänkande och presidenten Peterssons förslag till statlig inkomstskatteförordning
har föreslagits, att kommanditbolag skulle självt skatta för
den del av sin inkomst, som belöper på kommanditdelägarna, och dessa därutöver
erlägga skatt för vad som till dem utdelas. I fråga om statsskatten
och den kommunala progressivskatten skulle tillämpas samma skatteskalor
som för aktiebolag, och skulle härvid såsom kapital betraktas kommanditdelägarnas
insatser i bolaget. Ett kommanditbolag skulle alltså i beskattningsavseende
så att säga uppdelas i två delar, en del, som motsvarade kommanditdelägarnas
insatser och vinstandelar, vilken del skulle behandlas i
enlighet med de för aktiebolag gällande reglerna, samt en del motsvarande de
personligen ansvariga delägarnas insatser och vinstandelar, vilken del skulle
behandlas i enlighet med reglerna för vanliga handelsbolag. Beträffande
skälen till de sålunda föreslagna stadgandena hänvisas till proposition nr
191 vid 1920 års riksdag sid. 294—297 och kommunalskattekommitténs betänkande
sid. 450 och 451.

Uti flera av de yttranden, som över kommitténs betänkande avgivits av
handelskammare och andra sammanslutningar på näringslivets område, har
framhållits, att någon utsträckning av dubbelbeskattning icke borde äga
rum, utan dubbelbeskattningen snarare avskaffas på de områden, där den
vore införd.

Skatteberedningen har nu ifrågasatt, att den av kommunalskattekommittén
föreslagna skattskyldigheten för kommanditbolag och för kommanditdelägares
utdelning från dylikt bolag skulle inträda först då kommanditdelägarnas
antal överstege fyra. Fastställandet av en dylik gräns syntes vara lämpligt
även ur en annan synpunkt än beskattningssynpunkten. Därest dubbelbeskattning
infördes för alla kommanditbolag, kunde nämligen befaras, att
kommanditbolagsformen i framtiden ytterst sällan komme till användning
och att skattelagstiftningen alltså komme att avskaffa en organisationsform,
vilken civillagstiftningen ansett önskvärd.

Skatteberedningens förslag i denna punkt har lämnats utan erinran av
femton länsstyrelser, medan öv erståthållar ämbetet och åtta länsstyrelser förordat
kommunalskattekommitténs förslag, samt en länsstyrelse uttalat, att helst
ingen dubbelbeskattning borde ifrågakomma beträffande kommanditbolag.

Kammarrätten, som tidigare förordat kommunalskattekommitténs förslag
beträffande kommanditbolags beskattning, har avstyrkt skatteberedningens
därtill knutna restriktion såsom av säkerligen föga praktiskt värde. Kammarrätten
erinrar, att skatteberedningens motiv vore att söka däri, att
beredningen till förekommande av att aktiebolag i syfte av lindrigare beskattning
ombildades till kommanditbolag ej velat utsträcka dubbelbeskattningen
längre än nödigt vore, samt anmärker härtill:

1924 års
skatteberedning.

Inkomna

yttranden.

Departements chefen.

Gruvbolag,

1924 års
skatteberedning.

Inkomna

yttranden.

188 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

»Vid bedömandet av den sålunda föreslagna differentieringens värde får
dock ej förbises, hurusom i många aktiebolag med ofta nog betydande kapital
och rörelse (t. ex. många s. k. familjebolag) de verkliga delägarnas antal
understiger det obligatoriska minimiantalet. Dessa bolag, för vilka frestelsen
att antaga kommanditbolagsform givetvis skulle vara större än för mindre
bolag med större antal delägare, skulle enligt beredningens förslag vara
oförhindrade härutinnan.»

Det synes mig principiellt riktigt, att likställighet genomföres mellan aktiebolag
och kommanditbolag. Den av skatteberedningen uppdragna gränsen
mellan kommanditbolag, för vilka dubbelbeskattning skulle förekomma, och
kommanditbolag, som skulle vara därifrån undantagna, förefaller mig föga
rationell. Detta lärer framgå bland annat därav, att antalet delägare i ett
kommanditbolag kan växla, samt att vid bifall till beredningens förslag ett
bulvansystem för att hålla delägarnas antal nere kunde befaras uppkomma.
Jag anser mig därför i detta avseende böra förorda kommunalskattekommitténs
förslag.

Enligt numera stadgad praxis beskattas ett gruvbolag men icke dess intressenter.
Kommunalskattekommittén har föreslagit bibehållande av den
beträffande juridiska personers beskattning givna huvudregeln att låta
gruvbolaget skatta i intressenternas ställe. Körande den av kommittén anförda
motiveringen till detta förslag hänvisas till kommittébetänkandet sid.
448 och 449. Kommittén har emellertid även diskuterat möjligheten att
låta intressenterna skatta i stället för gruvbolaget och funnit denna utväg
erbjuda vissa fördelar, ehuruväl kommittén stannat för att låta bolaget bliva
skattskyldigt.

Skatteberedningen har föreslagit, att skattskyldigheten skulle läggas på
intressenterna i gruvbolaget, och med syftning på kommunalskattekommitténs
ståndpunkt uttalat följande:

»Det torde ej kunna förnekas, att ur kommunalbeskattningens synpunkt
den sålunda intagna ståndpunkten är den lämpligare. Beträffande statsbeskattningen
stannar man däremot inför svårigheten att för dessa bolags
vidkommande finna en lämplig norm för skattesatserna. Delägarna äro väl
i regel rätt få, men deras ekonomiska ställning kan vara mycket olika och
även vinsten på den gemensamma gruvdriften högst varierande. En proportionell
skatt synes här mindre lämplig, och något riktigt mått för en
progressivskatt är svårt att finna. Alla dessa svårigheter lösas av sig
själva, om man låter delägarna själva skatta för sin inkomst i den gemensamma
rörelsen. Då en kommunal beskattning av delägarna i rörelsekommunen
här är möjlig, förorda vi, att gruvbolagen ej skola taxeras utan
i stället delägarna själva.»

Av de länsstyrelser, som yttrat sig över skatteheredningens förslag i denna
del, hava femton tillstyrkt förslaget eller lämnat detsamma utan erinran,

189

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

medan förslaget avstyrkts av fem länsstyrelser, vilka i anslutning till kommunalskattekommitténs
förslag förordat bibehållande av nuvarande praxis.

Fullmäktige i järnkontoret, vilkas mening inhämtats av kommunalskattekommittén
och av denna åberopats såsom skäl för bibehållande av nuvarande
regler, hava yttrat följande:

»På särskild framställning av kommunalskattekommittén hava fullmäktige
den 6 juni 1923 framlagt sina synpunkter i fråga om beskattningen av gruvbolag
samt därvid under åberopande av utlåtanden av sakkunniga uttalat
sig för att någon ändring i nu gällande praxis rörande gruvbolags beskattning
icke måtte ifrågakomma. 1924 års skatteberedning har beträffande gruvbolag
föreslagit, att de ej skola taxeras såsom bolag utan i stället delägarna
själva. Ehuru de härför anförda skälen icke synas fullmäktige till fullo
övertygande, vilja dock fullmäktige, om sådant av skattetekniska synpunkter
visar sig särskilt angeläget, icke motsätta sig skatteberedningens förslag, då
frågan för järnhanteringen numera icke är av större reell betydelse.»

Kammarrätten förmenar, att för skatteberedningens förslag verkliga skäl
torde saknas. Det åberopade motivet, svårigheten att finna det riktiga måttet
för skattens progression, bleve ju också utan betydelse för den, som i likhet
med presidenten Petersson ansåge gruvbolagen liksom andra likartade samfälligheter
böra erlägga allenast proportionell statsskatt.

Sedan numera även järnkontoret uttalat, att det ej har något att erinra Departementsmot
en beskattning av gruvbolagens inkomst hos intressenterna, finner jag rhefl inig

i denna punkt böra tillstyrka skatteberedningens förslag. Gruvbolagen
torde ej vara att anse som juridiska personer i egentlig mening utan snarast
såsom ett slags representanter för samäganderätt i gruva. Gruvbolagsformen
förekommer numera i så jämförelsevis få fall, att en beskattning av delägarna
ej torde medföra större praktiska olägenheter. Att, såsom presidenten
Petersson och kammarrätten ifrågasatt, gruvbolagen skulle erlägga allenast
proportionell inkomstskatt efter ett lågt grundbelopp, anser jag för min del
icke kunna ifrågakomma, då detta skulle innebära ett skatteprivilegium,
vilket lätteligen kunde missbrukas.

Då ett gruvbolag ej rätteligen är att anse såsom en juridisk person, torde
åtminstone i beskattningsavseende få anses, att gruvbolagets fastigheter i
verkligheten ägas av intressenterna. Då dessa sålunda i realiteten torde
böra erlägga fastighetsskatt för fastigheterna, böra de, för att procentavdraget
skall kunna åtnjutas, även bliva skattskyldiga för inkomsten från fastigheterna.
Detta synes med den allmänna princip för kommunalbeskattningen,
som i föreliggande förslag följts, utgöra ett ytterligare skäl för biträdande
av skatteberedningens förslag.

De så kallade föreningsskattcsakkunniga hava föreslagit, att alla ideella Ideella förföreningar
skola helt befrias från skattskyldighet till staten samt att de till e st"fte^ser5.h
kommunen icke skola erlägga skatt för annan inkomst än inkomst av fast
egendom. Kommunalskattekommittén har föreslagit, att ideella föreningar,

190

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

1924 års
skatteberedning.

vilka uteslutande avse att främja ett religiöst, fosterländskt, kulturellt, välgörande
eller allmännyttigt ändamål, samt stiftelser med likartat ändamål skola
kommunalt beskattas endast för inkomst av fastighet och rörelse; och har i anslutning
härtill presidenten Petersson föreslagit, att dessa föreningar och stiftelser
skola helt befrias från skattskyldighet till staten. Inkomstskattesakkunniga
hava i ett över föreningsskattesakkunnigas förslag avgivet utlåtande, vilket
finnes i huvudsakliga delar intaget uti kommunalskattekommitténs betänkande
(sid. 337—341), ansett skattefrihet även för rent ideella föreningar kunna
ifrågakomma i blott ringa utsträckning, utan att de sakkunniga dock ingått
på någon undersökning, vilka särskilda föreningar som kunde tänkas böra
erhålla skattefrihet. De hava i sitt förslag till inkomstskatteförordning icke
upptagit skattefrihet för ideella föreningar eller utsträckt skattefrihet för
stiftelser men föreslagit proportionell skatt för dessa juridiska personer.

Inom kommunalskattekommittén hava två reservanter, herrar Eriksson
och Lindqvist, anslutit sig till föreningsskattesakkunnigas ståndpunkt. (Kommittébetänkandet
sid. 556 — 559.)

Skatteberedningen har anslutit sig till inkomstskattesakkunnigas uppfattning
och förordat skattskyldighet i fråga om såväl inkomst som förmögenhet
för alla ideella föreningar och andra stiftelser än s. k. fromma stiftelser.
Statsskatten skulle emellertid bli proportionell och utgå efter ett grundtal
av 3 procent. Kommunal progressivskatt skulle ej erläggas av ideella
föreningar och stiftelser.

Såsom motivering för detta förslag anför skatteberedningen i huvudsak
följande.

»I fråga om ideella föreningar och stiftelser kunna de nu gällande skatteskalorna
ställa sig särskilt obilliga. Det mest utpräglade exemplet härpå
erbjuder Nobelstiftelsen, vars sammanlagda skatter utgöra omkring 40 procent
av inkomsten. Å andra sidan synas rena skatteprivilegier ej böra medgivas
utom i undantagsfall. Man kan med inkomstskattesakkunniga betrakta
detta spörsmål så, att varje avkastning av fast egendom eller kapital är
att uppfatta såsom ett förvärv, vilket kräver samhällets skydd och medverkan,
samt att det bidrag till det allmännas utgifter, som avkräves ägaren av
fastigheten eller kapitalet, alltså i väsentlig mån innebär en omkostnad för
möjliggörande av förvärvet, från vilken omkostnad befrielse ej bör medgivas.
I fråga om kommunalbeskattningen skulle visserligen kunna med visst fog
göras gällande, att icke någon viss kommun har ett berättigat intresse att
beskatta kapitalinkomst, som tillfaller en ideell förening eller en stiftelse,
vilkens verksamhet sträcker sig över hela landet. Detta utgör dock intet
skäl att befria stiftelserna m. fl. från dylik skatt, ty deras intressenter borde
rätteligen få betala kommunalskatt för dessa juridiska personers inkomst.
Samma skäl för kommunal skattefrihet skulle dessutom kunna åberopas i
fråga om många andra skattskyldiga. Det synes därför icke vara anledning
att vid den kommunala beskattningen medgiva en mera utsträckt skattefrihet
än vid den statliga. I anslutning till det förut anförda ifrågasättes
i stället bibehållande av nuvarande bestämmelser om stiftelsers och ideella
föreningars skattskyldighet, men med skyldighet för dem att erlägga endast

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

191

proportionell skatt till stat och kommun. Att utsträcka skattefriheten längre
än kommunalskattekommittén föreslagit synes icke under några förhållanden
böra ifrågakomma.

I det föregående har berörts det fall, att viss person eller vissa personer
enligt gällande statuter skola komma i åtnjutande av inkomst från en stiftelse.
I förordningen den 19 november 1914 om arvsskatt och skatt för gåva
behandlas motsvarande fall i ett annat avseende, i det där stadgas, att frihet
från gåvoskatt för stiftelser m. fl. ej skall äga rum, där gåva är gjord
under villkor, att givaren skall under sin livstid eller under viss tid äga
behålla egendomen i sin besittning eller uppbära avkastning därav, ävensom
om och i den mån avkastningen av den givna egendomen är för all framtid
eller för viss tid förbehållen vissa familjer eller bestämda personer. Vad
inkomstbeskattningen beträffar, synes den princip, som ligger bakom nämnda
undantagsbestämmelse, böra ha den betydelse, att mottagare av avkastning,
varom här nämnts, blir själv skattskyldig för densamma, ett resultat, som,
på sätt förut antytts, lättast synes kunna vinnas genom att betrakta dylik
avkastning som periodiskt understöd. Vad förmögenhetsbeskattningen åter
angår, kunde olika utvägar tänkas. Följdriktigast vore väl att beskatta den,
som uppbär avkastningen från stiftelsen, för kapitalvärdet av denna förmån
och låta stiftelsen få skatta för återstoden. Detta alternativ synes emellertid
komma att medföra svårigheter i tillämpningen. Lämpligast synes fördenskull
vara att låta stiftelsen skatta för hela förmögenheten, medan mottagaren
blir fri från förmögenhetsskatt, och sålunda bortse från den minskning i den
sammanlagda progressionen, som en dylik anordning kan komma att medföra.
Skulle denna fråga i framtiden få större räckvidd än nu torde vara
fallet, kan givetvis frågan upptagas till ny behandling, därvid synes kunna
ifrågakomma, att anknytning sökes till gällande regler om beskattning av
fideikommiss.»

Rörande frågan, huruvida ideella föreningar och stiftelser borde erlägga
förmögenhetsskatt, har beredningen uttalat, att man tvivelsutan, i likhet
med vad presidenten Petersson föreslagit, kunde tänka sig att i stället för
att beskatta själva förmögenheten öka procenttalet för inkomstskatten, men
att en särskild beskattning av förmögenheten syntes bäst överensstämma med
de principer, som eljest utmärkte vårt skattesystem.

Av de länsstyrelser, som yttrat sig angående skatteberedningens förslag
beträffande beskattning av ideella föreningar och stiftelser, hava aderton
förordat förslaget eller lämnat detsamma utan erinran.

Överståthållarämbetet har förklarat sig icke i allmänhet hava något att
erinra mot skatteberedningens förslag men däremot uttalat tvekan, huruvida
de föreslagna reglerna om proportionell beskattning borde vinna
tillämpning på föreningar för tillvaratagande av medlemmarnas yrkes- och
kårintressen. Till belysande av förslagets innebörd härutinnan anföres, att
svenska arbetsgivareföreningen år 1926 påförts inkomst- och förmögenhetsskatt
med 4,062 kronor samt kommunal progressivskatt med 1,364 kronor.
Enligt skatteberedningens förslag bortfölle sistnämnda skatt och bleve inkomstoch
förmögenhetsskatten för året 2,591 kronor. Landsorganisationen i Sverige
åter skulle med tillämpning av förslaget hava erhållit befrielse från en kom -

Inkomna

yttranden.

192

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Departements chefen.

munal progressivskatt av 9,969 kronor samt fått sin inkomst- och förmögenhetsskatt
nedsatt från 22,440 kronor till 9,506 kronor.

Även länsstyrelsen i Västerbottens län har ansett, att skattefrihet eller
inskränkt skattskyldighet horde medgivas allenast för rent ideella föreningar
och stiftelser.

Tre länsstyrelser hava slutligen tillstyrkt kommunalskattekommitténs
förslag i denna del.

Kammarrätten, som tidigare tillstyrkt kommunalskattekommitténs förslag,
har förklarat sig icke i beredningens argumentering hava funnit anledning
ändra mening. Kammarrätten hölle alltfort före, att föreningar och stiftelser
med rent ideella ändamål borde så långt som möjligt vara fria från
skatteanspråk från det allmänna, samt att, då ändamålets allmännyttiga
syftning vore grunden för eftergifter härutinnan, det vore fullt befogat att
göra skillnad mellan föreningar och stiftelser av nyssberörda slag och sådana,
vilkas ändamål vore mer eller mindre bemängt med uppgifter till medlemmars
eller intressenters nytta eller nöje (ideella föreningar och stiftelser
med blandade ändamål).

Inom kammarrätten har en reservant uttalat sig till förmån för föreningssakkunnigas
förslag och en annan reservant tillstyrkt skatteberedningens
förslag beträffande beskattning av ideella föreningars och stiftelsers inkomst.

Jag är av den uppfattningen, att en fullständig skattefrihet för nu skattskyldiga
ideella föreningar och stiftelser ej bör ifrågakomma. Vid meddelande
av skatteprivilegier måste man nämligen ihågkomma, att den
frihet, som meddelas på ett håll, ofelbart måste motsvaras av en ökning av
skattskyldigheten på andra håll, och att en avvägning med hänsyn härtill
måste företagas. Det förefaller mig tillika rimligt, att den mycket betydande
fondbildning, som representeras av ideella föreningar och stiftelser, i
någon mån bidrager till det allmännas utgifter.

Såsom redan av mitt yttrande angående principerna för juridiska personers
skattskyldighet framgår, är jag emellertid av den uppfattningen, att
beskattningen av ideella föreningar och stiftelser icke bör vara progressiv.
Det får ej förbises, att, såsom jag redan antytt, genomförandet av en proportionell
beskattning utan tvivel kommer att få en ej oväsentlig statsflnansiell
betydelse. Att uppskatta skattelättnadens storlek har visat sig ej vara
möjligt. Vissa kalkyler hava dock företagits, vilka synas ådagalägga, att
minskningen i statens skatteintäkter enligt skatteberedningens förslag skulle
för Stockholms stads vidkommande belöpa sig till omkring 350,000 kronor.
Den största posten representeras av Nobelstiftelsen, för vilken skattelättnaden
i fråga om statsbeskattningen skulle uppgå till cirka 250,000 kronor. Nu
torde redan 1926 års riksdag genom sitt beslut om restitution av större
delen av Nobelstiftelsens inkomst- och förmögenhetsskatt för år 1926 hava
givit uttryck åt den uppfattningen, att Nobelstiftelsens nuvarande skattebörda
är att anse såsom orimligt hög. De motiv, som föranlett detta beslut,
tala, ehuru enligt min mening ej i lika grad, för en liknande skattelättnad

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 102. 193

för Övriga stiftelser och ideella föreningar. Att för Nobelstiftelsen medgiva
skattelindring i större omfattning än för andra liknande stiftelser har jag
ansett mig icke kunna ifrågasätta med hänsyn till riksdagens ställning sistlidet
år till då föreliggande förslag i ämnet.

Ett särskilt spörsmål, som i förevarande sammanhang uppställer sig,
avser beskattningen av fackföreningar och därmed likartade föreningar.
Skattefrihet för dem har ju från vissa håll förordats. Å andra sidan har
uttalats viss tvekan, huruvida ens den av skatteberedningen även för nämnda
föreningars vidkommande ifrågasatta lättnaden i beskattning borde ifrågakomma.
Det förefaller mig, som om förslaget om en måttlig proportionell
beskattning av jämväl dessa föreningar skulle innebära en lämplig medelväg
mellan de båda ytterliglietsståndpunkterna. Betydelsen av skattelättnaden
belyses i någon mån av de siffror, som anförts av överståthållarämbetet.

I anslutning till gällande lagstiftning samt kommunalskattekoinmitténs Haradsalloch
presidenten Peterssons förslag har skatteberedningen beträffande härads- ""“m" m8ar
allmänningar, besparingsskogar och dylika samfälligheter föreslagit, att dessa skatteberedborde
beskattas i intressenternas ställe efter en proportionell beskattnings- ningen.
grund. Inkomstskatt syntes böra utgå efter ett grundtal av 3 procent och
befrielse ske från kommunal progressivskatt. I motsats mot förhållandet
enligt presidenten Peterssons förslag skulle enligt skatteberedningens förslag
förmögenhetsskatt, pa sätt nu sker, erläggas av allmänningen och icke av
dess intressenter.

Skatteberedningens förslag i denna punkt har tillstyrkts eller lämnats Inkomna,
utan erinran av samtliga länsstyrelser utom fyra, av vilka länsstyrelsen i yttrandenSödermanlands
län ifrågasatt dubbelbeskattning av inkomst från häradsallmänningar,
länsstyrelsen i Östergötlands län ansett statsskatten för häradsallmänningars
inkomst böra läggas på delägarna i stället för på intressenterna,
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län tillstyrkt presidenten Peterssons
förslag beträffande förmögenhetsbeskattningen och länsstyrelsen i Norrbottens
län påyrkat ytterligare lättnad i den föreslagna proportionella beskattningen,
så att statsskatt borde utgå efter exempelvis ett grundtal av 2 procent.

Kammarrätten, som på sin tid biträtt presidenten Peterssons förslag även
i fråga om skattefrihet för förmögenhet, förklarar sig vidhålla denna sin
ståndpunkt. Det finge för övrigt ej förbises, att för närvarande dubbelbeskattning
av förmögenheten i så måtto läge i praktiken nära till hands,
att tillhörigheten till en jordbruksfastighet, särskilt på landsbygden, av allmänningslott
enligt sakens natur påverkade fastighetens saluvärde samt följaktligen
kunde komma att öva inflytande på taxeringsvärdet och därmed
också pa uppskattningen av iigarens förmögenhet.

Ehuru jag ej vill helt förneka betydelsen av det skäl, kammarrätten Departementtanfört
för att beskattning av förmögenheten hos häradsallmänningar ej borde chefenifrågakomma,
ansluter jag mig till skatteberedningens förslag i fråga om
haradsallmänningars m. fl. samfälligheter beskattning. Med hänsyn till
Bihang till riksdagens protokoll 1027. 1 sand. 87 höft- (Nr 1112 ) I t

194

Kungl. Majrts proposition Nr 102.

den proportionella skatteskalan och bortfallandet av den kommunala progressivskatten
kommer lättnaden beträffande häradsallmänningarna att bliva
så betydande, att jag anser en ytterligare lättnad ej påkallad.

Här torde böra erinras, att vissa sammanslutningar enligt vattenlagen,
vilka ej åsyfta förvärv av inkomster utan att för gemensam räkning omhänderhava
driftsanordningar, ej äro att anse såsom med häradsallmänningar
m. fl. likartade samfälligheter. Den inkomst, som ifrågavarande
anordningar indirekt lämna intressenterna, blir dessas egen inkomst och
beskattas hos dem. Å andra sidan få de givetvis var för sig komma i åtnjutande
av procentavdrag för de fastigheter, till vilka de själva äro ägare,
likasom de torde i beskattningsavseende få anses äga del av sammanslutningen
som sådan tillhöriga fastigheter, i likhet med förhållandet beträffande
gruvbolag.

Sparbanker. Enligt gällande lagstiftning förefinnes skattefrihet för sparbanker för inkomst
av rörelse, därest sparbankens reservfond understiger 5 procent av
insättarnas fordran.

Kommunalskattekommittén har föreslagit borttagande av denna skattefrihet
(sid. 447).

Skatteberedningen har föreslagit, att från inkomst av rörelse för sparbank
avdrag må ske för belopp, som avsatts till reservfond, i den mån avsättningen
är nödvändig för uppbringande av sparbankens fonder till det enligt
gällande lag i förhållande till sparbankens inlåning erforderliga minsta belopp
eller, i förekommande fall, till det belopp som skolat minst erfordras,
därest från sparbankens fonder avdragits säkerhetsfond eller, under de tio
första räkenskapsåren efter sparbankens bildande, grundfond.

Skatteberedningens motivering i fråga om sparbanks skattskyldighet är
av följande lydelse:

»Den vinst, som redovisas å sparbankernas verksamhet, är i regel förhållandevis
obetydlig, enär sparbanksrörelsen är en form av kooperativ rörelse
så anordnad, att någon nämnvärd synlig vinst ej skall uppkomma. Den
vinst, som skulle kunnat redovisas, kommer i stället insättare och låntagare
till godo i form av högre inlåningsränta eller lägre utlåningsränta än den
normala. För den räntevinst, som insättare och låntagare såmedelst göra,
få de ju skatta i form av ökad intäkt eller minskat avdrag för gäldräntor.

Den vinst, som redovisas å sparbankens rörelse, användes dels till fondering,
dels till vissa välgörande eller liknande ändamål, och mottagarna torde i
senare fallet bliva fria från skatt för vad de erhållit. Ur de synpunkter,
som i förevarande betänkande anläggas, är det rimligt, att en proportionell
skatt lägges på dessa vinster. Det synes emellertid lämpligt, att, i den mån
vinsten användes till sådan minimifondtäckning, som kräves enligt 25 §
sparbankslagen, beskattning ej äger rum. De medel, som användas för dylik
fondering, äro ej avsedda att någonsin komma några fysiska personer till
godo, utan skola bevaras hos sparbankerna såsom en reserv för mötande av
förluster. I den mån fonderingen överstiger den enligt sparbankslagen oundgängliga,
synes däremot skäl för skattefrihet ej föreligga.

1924 års
skatteberedning.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 195

Därest sparbank fyller minimikraven på fonder allenast tack vare befintlig
s. k. säkerhetsfond, synes vinst, som avsättes till fonder, ej böra beskattas.
Säkerhetsfonden skall nämligen återbetalas till bidragstecknarna och är mera
att beteckna såsom en garanti än som en sparbankens egen fond. I förevarande
avseende torde det därför vara riktigast att ej bland fonderna
inräkna säkerhetsfond.

I svenska sparbanksföreningens yttrande över kommunalskattekommitténs
förslag till kommunalskattelag har framhållits önskvärdheten av att ej
genom beskattning försvåra tillkomsten av nya sparbanker och att fördenskull
bevilja sparbankerna skattefrihet för de 10 första verksamhetsåren. Under
en sparbanks första tid spelar sparbankens grundfond så stor roll såsom
fondunderlag, att sparbanken, även om den ej gjorde några ytterligare
avsättningar till fonder, skulle fylla minimikraven enligt 25 § sparbankslagen,
varför under denna tid sparbanken skulle komma i ett såtillvida
sämre läge än många äldre livskraftiga sparbanker, att enligt den ovan
givna huvudregeln all vinst skulle komma att beskattas. Skäl synes därför
föreligga att på det sätt tillmötesgå sparbanksföreningens önskemål, att under
de 10 första åren av sparbanks verksamhetstid i beskattningsavseende ej
bland fonderna medräknas sparbankens grundfond. En dylik bestämmelse
blir i viss mån analog med ovan ifrågasatta bestämmelse rörande säkerhetsfond.
Skäl för en sådan likställighet finnes särskilt för det fall, att grundfond
skall återbetalas, men anledning torde knappast förefinnas att ställa en
sparbank, vars grundfond ej skall återbetalas, annorlunda eller sämre än
en sparbank, vars grundfond skall återbetalas. Sistnämnda förhållande synes
utgöra ett skäl att i nu förevarande avseende uppställa en schematisk regel
sådan som den här ifrågasatta.

Statlig inkomstskatt synes även här böra utgå efter ett grundtal av 3
procent. Befrielse från förmögenhetsskatt synes däremot liksom nu kunna
medgivas. Kommunal progressivskatt bör ej utgöras av sparbanker.»

Tjugo länsstyrelser tillstyrka skatteberedningens förslag eller lämna detsamma
utan erinran.

Överståthållarämbetet anser, att skatteberedningens förslag vore ägnat att
giva åtminstone de större sparbankerna en i förhållande till övriga bankinrättningar,
med vilka de dreve en i viss mån konkurrerande verksamhet,
en privilegierad ställning i skatteavseende. Stockholms stads sparbank vore
år 1926 påförd inkomst- och förmögenhetsskatt med i runt tal 302,000 kronor
samt kommunal progressivskatt med cirka 94,000 kronor. Med tillämpning
av skatteberedningens förslag skulle sparbanken blivit frikallad från sistnämnda
skatt samt haft att i inkomst- och förmögenhetsskatt erlägga endast
omkring 75,000 kronor.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har åberopat sitt utlåtande över kommunalskattekommitténs
förslag, däri beträffande sparbanker ifrågasatts fullständig
skattefrihet eller i varje fall ett borttagande av den progressiva beskattningen.

Länsstyrelserna i Blekinge och Västerbottens lön förorda koinmunalskattekommitténs
förslag.

Även länsstyrelsen i Älvsborgs län ställer sig tveksam inför behovet av
de föreslagna lättnaderna i fråga om sparbankernas beskattning. Vad an -

Inltomnu

yttranden.

19ö

Departementschefen.

Kung!. Maj:ts proposition Nr 102.

ginge nybildade sparbanker, torde skattebördan under de första verksamhetsåren
bliva skäligen ringa, och det syntes svårligen kunna antagas, att ett
fullgörande av normal skattskyldighet skulle komma att störande inverka på
sparbankernas verksamhet och syften.

Svenska sparbanksföreningen yttrar i denna del:

»Mot den i betänkandet anförda motiveringen för sparbankers och därmed
jämförliga juridiska personers beskattning har styrelsen för sin del intet att
erinra. I likhet med skatteberedningen finner styrelsen det därför vara
rimligt, att skatt i allmänhet lägges å de bärkraftiga sparbankernas vinster.
Enär beredningen uttryckligt framhåller, att även statlig inkomstskatt bör
för sparbankernas vidkommande utgå efter en proportionell skatteskala, samt
i anslutning härtill uttalar, att kommunal progressivskatt ej bör utgöras av
sparbanker, finner styrelsen ej heller något vara att invända mot de föreslagna
allmänna grunderna för beskattningen.»

Kammarrätten uttalar, under hänvisning till sitt över kommunalskattekommitténs
förslag avgivna yttrande, att sparbankernas hävdvunna privilegium
borde bibehållas. Möjligen skulle kunna ifrågasättas att låta skattefriheten
bero även av grundfonden, i den mån denna icke skulle återbäras.

Två ledamöter av kammarrätten hava uttalat skiljaktig mening, i det en
ledamot tillstyrkt skatteberedningens förslag och en annan ledamot icke ansett
tillräckliga skäl vara förebragta för frångående av kommunalskattekommitténs
enhälligt uttalade mening. Sistnämnde reservant har emellertid
ansett hinder ej böra möta för tillmötesgående av svenska sparbanksföreningens
önskemål, att sparbankerna måtte tillerkännas skattefrihet undei de
tio första verksamhetsåren.

Det har förefallit, som om skatteberedningens förslag beträffande beskattning
av sparbanker skulle innebära en lämplig medelväg mellan de båda
ytterligheterna: fullständig skattefrihet och fullständig skatteplikt efter den
för enskilda personer nu gällande progressiva skatteskalan. Vad frågan om
skatteskalan beträffar, måste jag för min del beteckna som orättvis den beskattningsnorm,
som för närvarande tillämpas exempelvis beträffande Stockholms
stads sparbank. Sparbankerna arbeta ju med en i förhållande till omslutningen
jämförelsevis obetydlig vinstmarginal, varför, om sparbanken hade
aktiebolagets form, en beskattning efter den högsta ifrågakommande skattesatsen
med 12 procent för grundbeloppets fastställande, med säkerhet icke skulle ifrågakomma.
Den föreslagna proportionella beskattningen i fråga om sparbanker torde
därför få anses vara rimlig. Förslaget om skattefrihet för så stor del av vinsten,
som användes för enligt sparbankslagen nödig fondavsättning, är beträffande i
gång varande någorlunda bärkraftiga sparbanker icke av någon större betydelse.
Endast när en sparbank under beskattningsåret ökat sin inlåning och på
den grund kräver en starkare obligatorisk fondbildning, kommer bestämmelsen
om skattefrihet i allmänhet att kunna tillämpas. Beträffande sparbanker
med en någorlunda stark fondställning ävensom sparbanker med konstant
inlåning kommer en måttlig, jämn beskattning att inträda. I stark mot -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

197

sättning till den föreslagna bestämmelsen framstår den nu gällande, som innebär,
att vissa år sparbanker kunna få bära en mycket stor skattebörda, under det
att följande år samma sparbanker bli helt frikallade från skatt. Emot den
ifrågasatta skattelindringen för nybildade sparbanker har jag intet att erinra.

I fråga om dubbelbeskattning för aktiebolag och solidariska bankbolag
har ej i något av föreliggande betänkanden ifrågasatts annan ändring än
den som framgår av vad jag kommer att sedermera anföra angående beskattning
av rabatter och pristillägg i förhållande till gjorda inköp och försäljningar
samt angående moder- och dotterföretags beskattning.

Skatteberedningen har redogjort för de motiv, som föranlett den nu gällande
dubbelbeskattningen, men har ej själv beträffande denna gjort annat
uttalande, än att en ändring i princip på denna punkt icke nu torde vara
tänkbar, varför någon närmare prövning av frågan ej verkställts.

Vad beträffar aktiebolagen, har frågan om dubbelbeskattningen av dessas
inkomst berörts i ett flertal yttranden.

Vad först länsstyrelserna beträffar, hava ett par länsstyrelser ifrågasatt,
huruvida ej beskattning hos aktiebolagen av dessas vinster borde inträda
först om desamma överstege 6 procent av aktiekapital och reservfond. Det
har även hlivit ifrågasatt, huruvida ej beskattning av utdelning å aktier
åtminstone till utlänningar borde kunna ske medelst kupongernas beläggande
med stämpelavgift.

Från sammanslutningar av olika näringsföretag har med mycken styrka
framställts krav på borttagande av eller lättnad i dubbelbeskattningen av
aktiebolagens inkomster. Jag tillåter mig i detta avseende särskilt hänvisa
till det utlåtande, som avgivits av Stockholms handelskammare, svenska
bankföreningen och Sveriges industriförbund.

Nämnda sammanslutningar vända" sig emot påståendet, att den inkomst,
som förvärvades genom ett aktiebolag, skulle äga större skattekraft än annan
inkomst. Även i de fall, då den från aktieplacering härflytande inkomsten
vore i förhållande till kapitalinsatsen procentuellt högre än annan kapitalinkomst,
vore detta icke liktydigt med en större skattekraft hos den förra
inkomsten. Även om det vore riktigt, att de olika kapitalinsatsernas förening
till ett aktiekapital ofta utgjorde en förutsättning för affärsdrift i
större skala, vore det icke kapitalsammanslutningen i och för sig, som i
vissa lyckliga fall åstadkomma den högre vinsten, utan denna berodde på andra
mindre beständiga faktorer, såsom konjunkturer, driftig affärsledning m. m.
Vad beträffade det stundom åberopade argumentet, att aktiebolagsformen
för de personer, som begagnade sig av densamma, medförde så stora fördelar
med avseende å affärsdriften — begränsad ansvarighet, lätthet att genom aktieförsäljning
överlåta sin andel i företaget, bekväm form för förvaltningen
m. m. — att därigenom en extra beskattning av vinsten å företaget bleve befogad,
vilade detsamma på den oriktiga föreställningen, att det skulle vara

Aktiebolag
och ekonomiska
föreningar.

Frågan otft
dubbelbeskattningen.

Föreliggande

förslag.

Inkomna

yttranden.

198

Kungl. Maj:ts proposition N? 102.

med en sund och rättvis skattelagstiftning förenligt att utöver aktiestämplar
och dylikt jämväl pålägga extra beskattning på de medborgare, som rättade
sig efter och begagnade sig av de former, staten föreskreve för näringsverksamhetens
utövande. Sammanslutningarna uttala vidare, att i varje fall
en progressiv beskattning av aktiebolagen ej vore befogad. Därefter anföres
följande:

Sedan extrabeskattningen av aktiebolagsinkomsten en gång blivit införd
och kommit att få en avsevärd betydelse för stadsbudgeten, kunde det givetvis
möta svårigheter att med ett slag undanröja densamma, men vad som
syntes kunna begäras vore, att skattelagstiftningen inställdes på successiv
avskrivning av denna extra beskattning och att början härmed gjordes i det
förslag till beskattning av juridiska personer, som nu vore under utarbetande.
Ett första steg till en dylik avskrivning syntes lämpligen kunna bestå däri,
att rätt medgåves till avdrag från inkomsten för exempelvis 6 procent av
bolagskapitalet. Härigenom skulle åtminstone de bolag, vilkas inkomst icke
överstege 6 procent av kapitalet och beträffande vilka fiktionen om aktiebolagsinkomstens
mervärdighet i jämförelse med annan kapitalinkomst sålunda
direkt vederlagts av verkligheten, undgå extra beskattning. En
dylik beskattningsregel skulle bland annat underlätta nödvändiga rekonstruktioner
av bolag på det sätt att fonderingar kunde överföras till aktiekapital,
utan att någon ökad beskattning av den utgående räntan därav
förorsakades.

Slutligen anföra sammanslutningarna:

»Förutom de erinringar rörande principerna för aktiebolags och därmed
jämställda juridiska personers beskattning, som förut gjorts, anse vi oss
slutligen böra framställa en anmärkning av mera allmän ekonomisk innebörd.
Såsom redan framhållits, är företagareverksamhet av större omfattning
i regel med nödvändighet hänvisad till aktiebolagsformen. Tyngas
från aktiebolag härflytande inkomster med alltför höga skatter, måste detta
givetvis hämma utvecklingen av redan förefintliga företag och hindra skapandet
av nya sådana. Den fara för vårt lands ekonomiska förkovran, som
härav uppstår, är uppenbar. Åtskilliga företeelser under de senaste åren
synas giva vid handen, att den gräns överskridits, över vilken beskattningen
av de från aktiebolag härflytande inkomster icke utan sådan risk kan höjas.
Än större blir den nationalekonomiska faran av en betungande aktiebolagsbeskattning,
om aktiebolagen i Sverige i skattehänseende intaga en sämre
ställning än i andra länder. Beklagligtvis har en på föranstaltande av
Sveriges Industriförbund igångsatt utredning av de i en del främmande
länder tillämpade regler för aktiebolags beskattning ännu icke hunnit avslutas.
Detta utredningsarbete, vars resultat inom kort torde komma att överlämnas
till herr statsrådet, har emellertid fortskridit så långt, att man redan nu
kan konstatera, att — även efter genomförande av den utav skatteberedningen
föreslagna skattebefrielsen för viss inkomst av aktier — aktiebolagens skattebörda
efter svensk rätt kommer att bliva avsevärt tyngre än som är förhållandet
i ett flertal andra länder.»

Den av Sveriges industriförbund föranstaltade utredningen angående
aktiebolagens beskattning i vissa främmande länder, verkställd av docenten

E. Lindahl, har sedermera inkommit till finansdepartementet.

Bank- och fondinspektionen förklarar sig anse, att presumtionen om bo -

199

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

lagsinkomstens större skattekraft icke längre kunde upprätthållas med samma
berättigande som tillförene, och ifrågasätter därför sådan ändring i de föreliggande
beskattningsförslagen, att vid aktiebolags och solidariska bankbolags
taxering till kommunal inkomstskatt samt inkomst- och förmögenhetsskatt
avdrag finge ske för ett belopp, motsvarande den till aktie- eller lottägare
bestämda utdelningen, dock icke för mer än sex procent å inbetalt aktieeller
lottkapital samt reservfond.

Även kammarrätten förordar förslaget, att bolag skulle vid sin taxering
få avdrag för utdelning till och med sex procent. Såsom motivering till
detta förslag anföres en mera principiell argumentering mot dubbelbeskattning
i allmänhet. Därjämte anföres, bland annat, att för ett bolag, som behövde
skaffa sig ökad kapitaltillgång på längre sikt, vanligen erbjöde sig
två vägar, antingen nyemission av aktier eller ock upptagande av obligationslån.
Även i förra fallet måste bolaget, om det ville bibehålla sin allmänna
kredit, reservera medel för räntegottgörelse åt nytecknarna i form av
aktieutdelning, men denna finge i motsats mot obligationsräntan icke avdragas
vid bolagets taxering. Gällde det stora bolag med ringa kontakt med
aktieägarna, tedde sig den praktiska skillnaden föga stor.

Kommunalskattekommittén har föreslagit, att den nu gällande skattefriheten
för rabatter och pristillägg från kooperativa föreningar till deras medlemmar
skulle bortfalla.

Från kommitténs förslag i denna punkt voro herrar Eriksson och Lindqvist
skiljaktiga och förklarade sig anse nuvarande skattefrihet för kooperativa
föreningar böra bibehållas. Till stöd för denna sin skiljaktiga mening
hava reservanterna förebragt en ingående motivering (sid. 539—553 i kommittébetänkandet).

Skatteberedningen har föreslagit, att utdelning å insatser i ekonomiska
föreningar i likhet med vad nu är fallet skulle dubbelbeskattas, men
hos föreningen, till skillnad mot nuvarande förhållanden, träffas av skatt
enligt den för aktiebolag gällande skatteskala, därvid som kapital skulle
räknas insatskapitalet samt, i den mån avsättningar till reservfond ansåges
belöpa på andelarna, jämväl sådan fond. Rabatter och pristillägg, som ekonomisk
förening lämnat sina medlemmar i förhållande till gjorda köp eller försäljningar,
skulle beskattas, men avdrag skulle få ske med pristilläggens eller
rabatternas halva belopp, som skulle anses utgöra driftkostnad för föreningen.
Skatten på rabatter och pristillägg skulle emellertid vara ej progressiv utan
proportionell. Inkomst- och förmögenhetsskatt skulle alltså betalas efter ett
grundtal av tre procent, medan kommunal progressivskatt ej skulle ifrågakomma
på denna del av de ekonomiska föreningarnas vinst. Någon beskattning
av rabatternas belopp hos konsumenterna själva skulle ej förekomma,
varemot rabatter och pristillägg till producenter i vanlig ordning skulle betraktas
såsom inkomst i dessas rörelse.

Motsvarande bestämmelser om rabatter och pristillägg skulle gälla i fråga

Frågan om
ekonomiska
föreningars
beskattning
samt om beskattning
av
rabatter och
pristillägg.

Föreliggande

förslag.

200

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

om aktiebolag, för vilka dock icke någon proportionell skatt skulle ifrågakomma
utan rabatterna och pristilläggen inräknas i aktiebolagens övriga
vinst.

Beredningen har tillika framlagt förslag till anvisningar för att klargöra,
i vilka fall rabatterna eller pristilläggen skulle anses hava utgått av vinsten.
Detta skulle enligt förslaget anses vara förhållandet även i vissa fall, där
pristilläggen eller rabatterna lämnas innan bokslut ägt rum.

Vad nu anförts gäller ej försäkringsinrättningar, bostadsaktiebolag eller
bostadsföreningar, till vilka jag återkommer i det följande.

Skatteberedningens betraktelsesätt i fråga om beskattning av rabatter och
pristillägg torde i korthet kunna återgivas på följande sätt:

En beskattning kan, liksom eljest när det gäller juridiska personer, ifrågakomma
allenast av vad som rent principiellt är inkomst hos föreningens intressenter,
d. v. s. dess medlemmar. Vinst på gjorda kapitalinsatser är likställd
med aktieinkomst och bör beskattas som denna. Återbäring (rabatt) och
pristillägg, som en producent — t. ex. en jordbrukare, vilken köper utsäde
i en samköpsförening eller säljer mjölk till ett mejeri — erhåller på till
hans näring hänförliga varor, är utan tvivel inkomst, vilken kommer
till synes på det sätt, att pristillägget direkt ökar avkastningen, medan
återbäringen minskar omkostnaderna och sålunda indirekt ökar vinsten.

Mera tvivelaktig ställer sig frågan, då det gäller återbäring i förhållande
till inköp, som en vanlig konsument gjort. Från kooperativt håll har man
i den tidigare diskussionen brukat göra gällande, att denne har gjort eu
utgiftsbesparing och ej haft en inkomst. Häremot genmäler skatteberedningen,
att en utgiftsbesparing mycket väl i beskattningsavseende kan räknas
som inkomst. Det finns sådana fall, där det är otvivelaktigt att utgiftsbesparingar,
d. v. s. tjänster som man gör sig själv, beskattas; men andra utgiftsbesparingar
finnas, som det är lika otvivelaktigt att man ej beskattar.
Någon rent principiell skillnad mellan det ena och det andra slaget av utgiftsbesparingar
finnes icke, utan inom dessas kategori måste en rent konventionell
gräns dragas emellan vad man vill beskatta och vad man ej vill
beskatta. Gränsen torde i gällande lagstiftning i allmänhet vara dragen så,
att utgiftsbesparingar, som man gör i sin rörelse eller sitt yrke, beskattas,
andra ej. Gränsen kan dragas så, att kooperationens återbäring, vilken
innebär en utgiftsbesparing, åstadkommen därigenom att man tillsammans
med andra drivit en rörelse, kommer med bland det som principiellt anses
som inkomst hos medlemmarna, men den kan också dragas på annat sätt.
Skatteberedningen har ansett, att beskattning borde äga rum, men denna
beskattning borde ej ske hos föreningens medlemmar själva utan hos föreningen
i stället för hos dessa. Då det här gäller en mängd medlemmar, som
var för sig skulle fått betala skatt efter en låg procent, om de skattat själva,
bör föreningen få en proportionell skatt efter detta låga procenttal på den
del av vinsten, varom här är fråga. Emellertid har det ansetts sannolikt,
att en del av kooperationens återbäring endast motsvarar sådana rabatter,
som lämnas även av enskilda handlande — vilka givetvis ej kunna beskattas
för rabatter, som de lämna främmande personer — och att återbäringen
alltså endast delvis utgör handelsvinst. Vidare har det ansetts troligt, att om
delägarna i stället skattade själva, de skulle komma att åtnjuta skattefria
avdrag, som skulle medtagit en del av återbäringsbeloppet. Av dessa skäl
har man funnit det rimligt, att blott viss del av återbäringen, efter en ge -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 201

nomsnittlig norm skäligen bestämd till hälften av denna, skulle beskattas.

För den ståndpunkt, skatteberedningen sålunda intagit, hava talat även
vissa praktiska skäl, bland annat hänsyn till kommunerna. Därvid kan
framhållas, bland annat, att, om en enskild producent, en skogsägare, har
skog i en kommun och ett sågverk i en annan kommun, den del av hans
rörelse, som avser sågverket, beskattas i den kommun, där sågverket är
beläget. Om flera skogsägare tillsammans bilda en förening, som äger
sågverket, är det likaledes rimligt, att den kommun, där sågverket är
beläget, erhåller skatt av vinsten på sågverkets rörelse. Då producenterna
äro många, kan detta svårligen ordnas på annat sätt än att föreningen
göres skattskyldig. En producentförening bör sålunda vara skattskyldig.
Med hänsyn till omöjligheten att i många fall skilja mellan producent- och
konsumentföreningar, enär samma föreningar ofta hava såsom medlemmar
såväl producenter som konsumenter och för övrigt samma personer kunna
vara både producenter och konsumenter, blir härav en följd, att även konsumentföreningarna
böra beskattas.

Kassadirektören i kooperativa förbundet Ernst Persson, vilken såsom representant
för kooperationen deltagit i skatteberedningens arbete på förevarande
område, har vänt sig emot förslaget om beskattning av återbäring
och pristillägg, som förklarats till ingen del utgöra handelsvinst. Skatteberedningens
förslag skulle för kooperativa förbundet och de därtill anslutna
föreningarna medföra en sammanlagd skatteökning i stats- och kommunalskatt
av i runt tal 225,000 kronor. Direktören Persson har föreslagit, att
de öppna kooperativa föreningarna måtte fortfarande få åtnjuta den nu stadgade
avdragsrätten för vad som återbetalades i förhållande till gjorda köp
och försäljningar.

Vad angår frågan om beskattningen av ekonomiska föreningar samt aktiebolags
och ekonomiska föreningars skattskyldighet för rabatter och pristilllägg,
har skatteberedningens förslag i huvudsak tillstyrkts eller lämnats
utan erinran av tretton länsstyrelser. Vissa av dessa länsstyrelser ha emellertid
ansett de av skatteberedningen föreslagna författningsbestämmelserna
invecklade.

Överståthållarämbetet och en länsstyrelse ifrågasätta, huruvida den av
skatteberedningen föreslagna halveringen av kooperationens rabatter vore
befogad.

En länsstyrelse finner halveringen något godtycklig men tillstyrker skatteberedningens
förslag i denna del, varemot länsstyrelsen anser, att proportionell
skatt för ekonomiska föreningar ej borde ifrågakomma.

Vad övriga länsstyrelser beträffar, har kommunalskattekominitténs förslag
beträffande beskattningen av kooperationens rabatter tillstyrkts av 7 länsstyrelser.

Länsstyrelsen i Stockholms län yttrar:

»Under medgivande, att viss tvekan kan föreligga om huruvida icke konsumentföreningarna
i många fall genom rätten till avdrag för rabatter beredas
en lättnad i skatteavseende, som icke kommer andra rörelseidkare till del,

Inkomna

yttranden.

202 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

måste det fastslås, att något rationellt förslag om inskränkning av denna
rätt icke föreligger. Då beredningens förslag kan medföra beskattning av
vinst, som icke är verklig, finner sig länsstyrelsen icke kunna förorda detsamma.
»

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har tillstyrkt herr Perssons reservation
mot skatteberedn ingens förslag.

Kooperativa förbundet bar i sitt yttrande hemställt, att det av skatteberedningen
framlagda förslaget måtte såtillvida vinna beaktande, att kooperativ
förening skulle för vad som utdelades å insatser eller fonderades
erlägga statsskatt efter den för aktiebolag gällande grund, men att förslaget
i vad det rörde beskattning av de av kooperativa föreningar lämnade rabatter
respektive pristillägg ej måtte läggas till grund för blivande lagstiftning i ämnet.

Förbundet uttalar, att om man ville för de konsumentkooperativa företagen
upphäva avdragsrätten för rabatterna, man vore skyldig att ovederläggligt
klargöra, att enligt nu gällande bestämmelser de konsumentkooperativa
företagen betalade för ringa skatt till stat och kommun i jämförelse
med den enskilda handeln eller att avdragsrätten för rabatterna ensidigt
gynnade de konsumentkooperativa företagen, vilka därigenom Ange en skattepolitiskt
betingad förmån i jämförelse med de enskilda företag, till vilka
de stode i konkurrensställning. Förbundet ansåge, att alla tillgängliga fakta
gåve vid handen, att konsumentkooperationen i jämförelse med de enskilda
köpmännen lämnade mycket betydande skattebidrag till stat och kommun
samt att konsumentkooperationen enligt gällande lagstiftning till inkomstoch
förmögenhetsbeskattning framvisade beskattningsbara inkomster, som i
förhållande till medelkapitalet genomsnittligt vore väsentligt högre än vad
aktiebolagen framvisade. Kooperationen ifrågasatte icke, att den för sin
ostridigt allmännyttiga verksamhet härutinnan skulle på något sätt av samhället
privilegieras, men rörelsen krävde bestämt, att den i beskattningsavseende
icke ställdes ogynnsammare än andra företagsformer.

Kooperativa förbundet uttalar jämväl, att förbundet även i fråga om de
kooperativa producentföreningarna funne förslaget vara av sådan natur, att
det icke borde upphöjas till lag.

Åven de jordbrukskooperativa sammanslutningar, som yttrat sig i den
föreliggande frågan, ha vänt sig emot skatteberedningens förslag. I det av
svenska lantmännens riksförbund m. fl. avgivna yttrandet uttalas, att av
betänkandet icke klart framginge vad beredningen avsett skola betecknas
som insatskapital och huruvida därmed menades sammanlagda beloppet av
tecknade andelar eller blott vad som å dessa kontant inbetalats eller möjligen
sammanlagda värdet av vad som inbetalats och vad som vore till
betalning förfallet. Vore meningen den, att endast det inbetalade andelsbeloppet
skulle anses såsom insatskapital, skulle användandet av aktiebolagsskalan
för beskattning av vinster på insatserna kunna leda till orimliga
konsekvenser, i det att stundom en betydande vinst bleve att utslå på ett
helt obetydligt kapital. Men även om man utginge ifrån att betänkandet

203

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

avsett att med ordet insatskapital beteckna hela det tecknade andelsbeloppet,
måste en tillämpning av aktiebolagsskalan vid de kooperativa föreningarnas
beskattning verka ganska ojämnt, och dessvärre så att de stora och väl konsoliderade
föreningarna bleve lindrigare beskattade än de små och outvecklade,
som ännu icke hunnit samla någon avsevärd reservfond.

Sveriges köpmannaförbund har däremot tillstyrkt skatteberedningens förslag
om beskattning av kooperativa föreningars rabatt- respektive pristilläggsutdelning
men avstyrkt förslaget, att för konsumentkooperationen alltjämt
viss förmånsställning skulle bibehållas i fråga om sättet för återbäringens
beskattning.

Kammarrätten anför, att det enligt dess mening icke kunde förnekas, att
konsumentföreningarna i förslaget erhållit en allt för gynnad ställning och
detta i förhållande ej blott till produktionsföreningarna utan ock gentemot
sina egentliga konkurrenter, de enskilda affärsmännen. Då producentkooperationen,
exempelvis inom jordbruket, alltjämt torde vara i behov av den
skatteförmån, som nu tillkomme densamma, torde icke vara nationalekonomiskt
berättigat att med kommunalskattekommittén upphäva sagda förmån,
varefter för övrigt skulle kvarstå den olikhet med konsumentföreningarna,
att dessas rabatter ginge fria från beskattning hos medlemmarna. Rättvisa
åt alla skulle däremot skipas, om saken så ordnades, att produktionsföreningarna
bibehölles vid nu gällande avdragsrätt men att konsumtionsföreningarna
uteslötes från motsvarande förmån. Denna utväg tilläte sig kammarrätten
alltså förorda såsom en måhända skälig modifikation av kammarrättens
förra ståndpunkt, vilken inneburit ett tillstyrkande av kommunalskattekommitténs
förslag i detta avseende. Nu kunde invändas, att även
skatteberedningens förslag tilläventyrs skulle kunna jämkas i samma syfte.

De föreslagna reglerna med uppdelning av vinsten i olika beståndsdelar för
beskattning efter olika skattesatser samt rabatternas uppdelning i avdragsgilla
och icke avdragsgilla delar syntes dock så krångliga och svårtilllämpliga,
att desamma redan på denna grund icke syntes kunna tillstyrkas
utan genomgående omarbetning.

Den ojämförligt viktigaste av de synpunkter, som framförts i diskussionen Departementsom
aktiebolagens och de ekonomiska föreningarnas beskattning, gäller enligt cAc/*”-min uppfattning storleken av det svenska näringslivets och i synnerhet den
svenska industriens beskattning i jämförelse med motsvarande beskattning
i främmande länder. Det material, som av Sveriges industriförbund framlagts
för denna frågas belysning, kan enligt mitt förmenande ej lämnas
obeaktat. Ur viss synpunkt är frågan om det svenska näringslivets beskattning
att betrakta som ett specialspörsmål inom den större frågan om
kapitalets förflyttning. Man bär velat göra gällande, att den svenska aktiebolagsbeskattningen
utgjorde dels en drivfjäder till flykt av svenskt kapital
ur riket, dels ett hinder för ett eljest cj osannolikt ti 11 flöde av utländskt
kapital. Givetvis vill jag ej gorå mig till tolk för den uppfattningen,

204

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

att en dylik förflyttning av kapitalet ur riket eller uteblivandet av främmande
kapital under alla omständigheter måste vara av ondo, men det förefaller
dock, som om en olämpligt inriktad beskattning skulle kunna utgöra ett ej
önskvärt konstlat hinder för kapitalets naturliga vandringar. Beflnnes det
vid en ingående undersökning av de svenska näringsföretagens beskattning
i jämförelse med beskattningen i övrigt inom landet, att avvägningen ställer
sig för dessa företag väsentligt ogynnsammare än i andra med oss jämförbara
länder, så synes mig detta utgöra ett avgörande skäl att, alldeles oavsett
den ståndpunkt man i övrigt må intaga till frågan om rättvisan i en
dubbelbeskattning av aktiebolagens inkomster, upptaga frågan om denna
beskattning till prövning. Därvid torde man särskilt böra uppmärksamma
den nyss berörda frågan om denna beskattnings ur nationalekonomisk synpunkt
naturliga inriktning.

Problemet om en rationell beskattning av aktiebolagen och deras utdelningar
är tvivelsutan högst komplicerat. Gällande beskattningsform innebär
icke genomgående en skärpning av den beskattning, som eljest drabbar skattskyldiga
fysiska personer; i vissa undantagsfall har, enligt vad av tillgängligt
material framgår, möjligheten att bilda aktiebolag och bliva underkastad de
för dylika gällande beskattningsbestämmelserna kunnat användas för att vinna
en mycket betydande lindring i den skatt, som vederbörande skulle fått erlägga,
om aktiebolaget ej funnits. Detta förhållande utgör för mig ett av
skälen att nu ej framlägga förslag till ordnande av affärsföretags rätt till avdrag
vid beskattningen för värdeminskning å inventarier m. m. enligt de
uppslag, som jag kommer att senare beröra. Försök att på olika sätt undslippa
den beskattning, som lagstiftaren tillämnat aktiebolagen, hava även
förmärkts. Vare sig dessa äro att betrakta som utslag av en kanske berättigad
strävan att så förmånligt som möjligt anpassa sig efter det gällande
skattesystemet eller de äro att anse såsom till sin syftning illojala försök
att kringgå gällande skattelagar, medföra de en ojämnhet i beskattningen,
som lagstiftaren icke avsett. Jag är av den uppfattningen, att alla dessa
spörsmål tarva undersökning. Möjligen kan det visa sig lämpligt att,
på sätt från något håll ifrågasatts, därvid ävenledes upptaga frågan, huruvida
skatt på aktieinkomster helt eller delvis bör uppbäras i form av en
kupongskatt av den art, som förekommer i vissa främmande länder.

Såsom en integrerande del av det beskattningsområde, på vilket jag nu är
inne, framstår frågan om rabatter och pristillägg, som aktiebolag och ekonomiska
föreningar utdela till sina medlemmar i förhållande till gjorda inköp och
försäljningar. Denna fråga, vilken föreligger mest renodlad beträffande de
ekonomiska — enkannerligen de kooperativa — föreningarna, har numera onekligen
erhållit en viss belysning, som den tidigare saknat. Men outredd förefaller
mig alltjämt frågan, huruvida och i vilken utsträckning kooperationens
rabatter och pristillägg äro att anse såsom handelsvinst i den mening,
skatteberedningen nyttjat detta uttryck, d. v. s. i betydelsen av vinst, som,
därest företaget ej varit en förening, skulle tillkommit företagaren. Åtskilliga

205

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

bland dem, som yttrat sig härom, hava påstått, att dessa rabatter m. m.
borde i sin helhet betraktas som handelsvinst, medan från kooperativt håll
gjorts gällande, att rabatterna m. m. icke till någon del skulle hava sådan
karaktär. Skatteheredningen har ställt sig på den ståndpunkten, att de kunde
presumeras till viss del utgöra handelsvinst. Måhända kommer det att visa
sig omöjligt att fullt klarlägga denna fråga. Det vill dock förefalla mig,

som om det skulle låta sig göra att komma spörsmålet närmare in på livet

än hittills skett. Den viktigaste synpunkten härvid är, såvitt jag kan finna,
att kooperationen icke kommer att erhålla en i konkurrenshänseende vare

sig privilegierad eller missgynnad ställning. Detta måste anses betyda

väsentligt mera än den i och för sig rätt obetydliga frågan, om staten och
kommunerna skola bekomma skatt för de »utgiftsbesparingar» m. in., varom
bär må vara fråga. Kooperationen har nämligen nått en sådan styrka och
dess verksamhet har fått sådan betydelse för det ekonomiska livet i dess
helhet, att beredande av en särställning åt densamma numera ej lärer höra
ifrågakomma. Då jag erhållit den uppfattningen, att ej heller kooperationens
speciella målsmän eftersträva någon företrädesställning — i detta hänseende
kan jag hänvisa till, bland annat, kooperativa förbundets förut omförmälda
yttrande — anser jag mig kunna alltjämt påräkna biträde från kooperationen
vid en fortsatt förutsättningslös utredning om hithörande spörsmål. Härvid
synas även jordbrukskooperationens förhållanden böra uppmärksammas mera
än som hittills skett. Uppenbart är för övrigt, att frågan om rabatter och
pristillägg måste ses i sitt större sammanhang, sålunda som en fråga av
intresse ej allenast för de kooperativa föreningarna utan även för aktiebolagen.

Bland de frågor, som framförts beträffande de ekonomiska föreningarna,
ingår spörsmålet om tillämpning av aktiebolagsskalan vid beskattning av
vinst på insatser. Svårighet att besvara detta spörsmål yppas redan därutinnan,
att viss tvekan yppats om vad som skall förstås med insatskapital.
Om de s. k. »förbindelser», som avlämnats av delägarna, ej inräknas i detta
kapital, skulle, har man menat, aktiebolagsskalan stundom medföra en alltför
hög beskattning. Huruvida detta skulle bliva fallet, därom saknar jag anledning
att nu uttala mig, då det uppenbarligen ej är lämpligt att upptaga
denna fråga för sig, eftersom densammas lösning kan röna inflytande av
det sätt, på vilket man finner sig böra komma till rätta med beskattningen
av rabatter och pristillägg.

Det nu anförda synes mig utgöra tillräckliga skäl för att låta tillsvidare
anstå med en mera slutgiltig lösning av det komplex av frågor, som rör
aktiebolagen och de ekonomiska föreningarna. Jag förordar därför, att i de
förslag, som föreläggas innevarande riksdag, dessa frågor i allt väsentligt
ordnas efter nu gällande regler, varigenom emellertid ej ett kommande utredningsarbete
må föregripas. Att vissa fristående specialfrågor rörande aktiebolag
och ekonomiska föreningar av mig anses redan nu mogna för avgörande,
framgår av det följande.

206

Kung!. Maj:ts proposition Nr 102.

Bostadsföreningar

och bostadsaktiebolag.

Departements chefen.

Inländska

försäkrings

anstalter.

Jämlikt gällande beskattningsregler taxeras bostadsförening eller bostadsaktiebolag
icke för värdet av bostads- eller andra förmåner, som i föreningen
eller aktiebolaget tillhörig fastighet tillkommit delägare i sådan egenskap.
På grund härav bliva dylika förmåner underkastade allenast enkelbeskattning,
nämligen hos delägarna såsom inkomst av kapital.

Inkomstskattesakkunniga och kommunalskattekommittén hava föreslagit
sinsemellan något olika bestämmelser rörande beskattning av bostadsföreningar
och bostadsaktiebolag samt dessas delägare. I båda förslagen utgår
man emellertid ifrån att den inkomst, som består i att delägarna i föreningens
eller bolagets fastighet åtnjutit bostads- eller annan förmån, icke lämpligen
bör underkastas dubbelbeskattning, samt att dylika förmåner böra för delägarna
upptagas såsom inkomst av fast egendom.

Även skatteberedningen är av den uppfattningen, att förmåner, varom här
är fråga, skola allenast enkelbeskattas.

Den princip, från vilken de olika förslagen sålunda utgå, har i allmänhet
lämnats utan erinran.

Länsstyrelsen i Uppsala län har dock ansett det vara mest naturligt, att
den förmån av hyresfri bostad, som åtnjutes av delägare i bostadsaktiebolag
eller bostadsförening, beskattas som utdelning från bolaget eller föreningen.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har anmärkt, att, om C-förslaget
lägges till grund för beskattningen, viss svårighet skulle, såsom jämväl
skatteberedningen framhållit, uppkomma på grund av bestämmelserna om
procentavdrag. Med hänsyn härtill har länsstyrelsen förordat, att skattskyldigheten
för bostadsförmånerna lägges å föreningen, därest kommunalbeskattningen
ordnas i enlighet med C-förslaget.

Även jag är av den uppfattningen, att värdet av bostads- och andra förmåner,
som tillkommit delägare i bostadsförening eller bostadsaktiebolag i
sådan egenskap, bör allenast enkelbeskattas. Bestämmelserna härom synas
böra avfattas i enlighet med vad skatteberedningen föreslagit. Till frågan,
huru procentavdraget skall anordnas, återkommer jag vid 45 § i lagförslaget.

Försäkringsföretagens beskattning är för närvarande mera beroende av
efter hand stadgad rättspraxis än av uttryckliga lagbestämmelser. Beskattning
drabbar i allmänhet försäkringsföretagens överskott, sådant detta
ter sig efter avdrag av vissa fondavsättningar. Ömsesidigt sakförsäkringsbolag
skattar enligt praxis allenast för den del av överskottet, som utdelas
till försäkringstagarna. Är försäkringsinrättningen ett aktiebolag, tilllämpas
på hela detta överskott de för aktiebolag gällande skatteskalor, medan
däremot, om försäkringsföretaget icke har denna form, detsamma beskattas
för sin vinst enligt den för enskilda personer gällande skatteskalan.

Kommunalskattekommittén, som ägnat hithörande spörsmål en ingående
behandling och lämnat förslag till positiva regler, har i stort sett, utom vad
angår ömsesidiga sakförsäkringsbolag, stannat vid lagfästande av praxis, var -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

207

emot kommittén beträffande nämnda ömsesidiga bolag förordat en utsträckt
skattskyldighet. Någon beskattning av utfallande försäkringssummor skulle
enligt förslaget i allmänhet ej förekomma utom beträffande pensioner och
livräntor, vilka skulle beskattas till visst enligt en i lagen upptagen skala
uträknat belopp. Enligt kommitténs förslag skulle pensionsanstalter vara fria
från skatt för annan inkomst än inkomst av fastighet.

Frågan om beskattning av försäkringsföretag och utfallande försäkringsbelopp
har behandlats även av inkomstskattesakkunniga. I fråga om utfallande
försäkringar hava de sakkunniga föreslagit, att kapital, som uppburits på
grund av liv- eller kapitalförsäkring, skulle beskattas, men att livränta
skulle beskattas endast i den mån livräntan ej ansåges utgöra amortering
av kapital. Beträffande försäkringsanstalter hava de sakkunniga ej föreslagit
större ändringar i vad som för närvarande gäller.

Skatteberedningen har däremot upptagit frågan om försäkringsföretagens
beskattning efter nya linjer. Beträffande annan försäkringsrörelse än livförsäkringsrörelse
resultera dessa i beskattning av försäkringsanstaltens överskott,
vilket beräknas efter avdrag för avsättning till försäkringsfond och
andra fonder, som anses motsvara anstaltens förbindelser enligt ingångna
försäkringsavtal, häri inräknat avsättning till s. k. utjämningsfond. Avdrag
får dock icke ske för avsättning för utfäst vinstutdelning. I livförsäkringsrörelse,
som drivits av inländsk försäkringsanstalt, skulle enligt beredningens
förslag såsom inkomst upptagas, förutom det på visst sätt beskattade överskottet
å rörelsen, ett belopp motsvarande en tredjedel av den beräknade
räntan å premiereserv och premieåterbäringsreserv för direkt tecknade kapitalförsäkringar,
dock att nämnda belopp icke finge överstiga den på försäkringstagarna
belöpande delen av överskottet å rörelsen. Den närmare innebörden
av dessa regler har utvecklats i detaljerade anvisningar.

Enligt beredningens förslag skall å ena sidan utfallande livränta vilken
har karaktären av pension, såsom regel beskattas till sitt fulla belopp,
medan å andra sidan avdrag för försäkringspremier i fråga om sådan försäkring
må ske med premiernas fulla belopp.

Utfallande livräntor, som ej hava karaktär av pension, skola enligt beredningens
förslag beskattas enligt den av kommunalskattekommittén för livräntor
ifrågasatta särskilda skala. Avdrag för erlagda premier för dylik
livränteförsäkring må ej ske.

Tillika har skatteberedningen i förslag till ändringar i förordningen angående
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt föreslagit, att allenast den på
aktieägare i ett försäkringsaktiebolag belöpande del av inkomsten skall beskattas
progressivt, medan däremot för försäkringsinrättningens inkomst, i
den mån denna icke belöpt på aktieägare i denna deras egenskap, proportionell
skatt skall utgöras efter ett grundtal av sex procent av det beskattningsbara
beloppet. För sistnämnda inkomst skall kommunal progressivskatt ej
utgå.

1924 års
skatteberedning.

208

Kungl. Maj:In proposition Nr 102.

Frågan, huruvida pensionsanstalt borde åtnjuta .skattefrihet, liar ej berörts
av skatteberedningen.

Motiven för skatteberedningens förslag utvecklas av beredningen på följande
sätt:

»En grundläggande skillnad i beskattningsavseende förefinnes mellan personoch
sakförsäkringar. I första hand torde såsom exempel kunna uppställas
å ena sidan liv- och kapitalförsäkringar, å andra sidan brandförsäkringar.
Det förra slaget av försäkringar innebär, att visst kapital (premierna) avsättes
för att göras räntebärande, men tillika ligger häri ett slags spekulationsmoment,
i det vederbörande räknar med att vid ett hastigt dödsfall hans
familj skall erhålla ett större belopp, än som skulle bliva resultatet allenast
av en förräntning, något som möjliggöres därigenom att andra försäkringstagare
leva längre än som beräknats. Rent principiellt borde, om man utgår
från gällande allmänna regler, både ränteinkomsten och spekulationsvinsten
i den försäkrades eller hans rättsägares hand utgöra skattepliktig inkomst.

Vad brandförsäkring beträffar har redan förut påvisats, att rent principiellt
såsom inkomst för den enskilde det belopp borde tagas till beskattning,
varmed, under eljest lika förutsättningar, den enes premie för brandförsäkring
av personligt lösöre understiger den andres. Vad beträffar premier
för försäkring av varor eller inventarier, som nyttjas i rörelse eller
yrke, bör en motsvarande differentiering ske och sker i själva verket också
enligt gällande lagstiftning. Ty en rörelseidkare får göra avdrag för brandförsäkringspremie
såsom omkostnad, och, om den ene betalar mer och den
andre mindre, kommer detta till synes i utfallet av rörelsen. Utfallande
försäkringssumma upptages bland inkomsterna, om det gäller en vara i
näring — gäller det annan tillgång, blir eventuell vinst skattefri.

Betraktar man det föreliggande spörsmålet från försäkringsföretagens
utgångspunkt, så måste man hos dessa skilja mellan den vinst, som tillkommer
de försäkrade, och den vinst, som i ett försäkringsaktiebolag belöper
på aktieägare. Den senare är en typisk företagarevinst och bör såsom
sådan dubbelbeskattas med tillämpning av den skala, som eljest gäller för
aktiebolag. Den vinst åter, som belöper på de försäkrade, kan, i den mån
den överhuvud bör beskattas, tagas till beskattning hos de försäkrade själva
eller hos försäkringsinrättningen men ej hos bådadera. Sker beskattningen
av de försäkrades vinster hos försäkringsinrättningen, bör, i enlighet med
de grundsatser, som utvecklats i det föregående, beskattningen bli proportionell
och ej progressiv.

Vad nu personförsäkringar beträffar, så äger enligt gällande regler icke
någon beskattning rum av utfallande försäkringsbelopp, dock med undantag
för livräntor, pensioner och dylikt. Eu beskattning hos de försäkrade av
utfallande liv- och kapitalförsäkringar, i den mån deras belopp överstiger
inbetalta premier, har, bland annat av inkomstskattesakkunniga, ifrågasatts.
Det vill emellertid förefalla, som om en dylik utväg — mot vilken ur rent
skattesystematisk synpunkt någon befogad invändning knappast torde kunna
göras — icke äger stora sympatier. En utfallande liv- eller kapitalförsäkring
betraktas av allmänheten såsom ett kapital, vilket ej bör reduceras
genom någon inkomstskatt. Sannolikt skulle en dylik beskattning även
motverka utvecklingen av den ur social och nationalekonomisk synpunkt
uppmuntransvärda livförsäkringsrörelsen. Liknande invändningar synas ej
med fog kunna framställas mot en måttlig proportionell beskattning av de
försäkrades räntevinst och spekulationsvinst hos försäkringsinrättningen i

209

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

stället för hos de försäkrade. Redan nu tagas faktiskt försäkringstagarnas
vinster delvis till beskattning hos bolaget och detta efter en progressiv
skala, som i regel verkar mycket hårt. Av praktiska skäl, vilka sedermera
skola utvecklas, lärer det ej heller hädanefter bliva möjligt att fullt
ut beskatta hela den vinst, som egentligen borde beskattas. En viss utökning
av skattskyldigheten i förhållande till det nuvarande synes dock
böra ifrågasättas. Detta behöver emellertid ej betyda någon ökning av
skattens belopp; ty den proportionella skattens procenttal kan avvägas så,
att i stort sett status quo bibehålies.

Då värdet av livränta, i den mån det utgör förräntning av inbetalta
belopp, alltjämt torde böra beskattas hos försäkringstagaren, bör någon beskattning
av motsvarande värde hos försäkringsinrättningen ej ifrågakomma.

De ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolag, som handhava försäkring enligt
lagen om olycksfall i arbete, synas liksom nu praktiskt taget sker böra i
likhet med riksförsäkringsanstalten vara fria från skatt.

Vad sakförsäkringar beträffar, synes motsvarande spörsmål uppställa sig
huvudsakligen endast för de ömsesidiga försäkringsinrättningarna, som redovisa
vinst till de försäkrade. Hos försäkringsaktiebolagen utbetalas i regel
ej vinst till de försäkrade utan förekommer allenast en sänkning av premierna.
Någon beskattning i dylikt fall lärer ej kunna ifrågakomma —
det är endast sådan vinst, som kommer till synes i försäkringsinrättningens
bokföring, som man praktiskt taget kan komma åt. Hos de ömsesidiga
sakförsäkringsbolagen kan — efter en proportionell beräkningsgrund —
tagas till beskattning all vinst på rörelsen, vare sig denna besparas eller
utdelas till de försäkrade. Vissa fondavsättningar höra dock av praktiska
skäl göras fria. Å andra sidan bör ett uttryckligt stadgande införas, att
vinst, som beskattas hos försäkringsinrättningen, ej hör beskattas hos försäkringstagaren.
För närvarande sker en dylik beskattning, när vinsten
belöper å försäkring i rörelse eller yrke; och då utbetald vinst torde beskattas
även hos försäkringsinrättningen, sker i detta fall en dubbelbeskattning,
som ej synes stå i god överensstämmelse med gällande principer i
övrigt.

Vid behandlingen av frågan om försäkringsföretagens beskattning bör
man även ihågkomma, att hos dessa företag finnas samlade mycket stora
fonder, vilka förräntas för försäkringstagarnas räkning. Det synes vara ett
alldeles särskilt intresse för det allmänna, att ej den rätt betydliga del av
nationalinkomsten, som dessa räntor representera, undkommer bidragsplikt
till det allmänna, i all synnerhet om en sådan bidragsplikt även ur andra
synpunkter iir motiverad.»

Rörande detaljutformningen av skatteberedningens förslag hänvisar beredningen
i huvudsak till en av förste revisorn i försäkringsinspektionen fil. doktorn
T. Jansson i samråd med beredningen utarbetad promemoria, vilken tinnes
såsom bilaga fogad vid beredningens betänkande. Beredningen framhåller dock
några av de skäl, vilka ansetts böra föranleda en modifikation av de resultat,
som skulle följa av ett konsekvent tillämpande av do antagna grundprinciperna.
I dylikt avseende anför skatteberedningen följande:

»Don proportionella skatt, som skulle läggas på livförsäkringsbolag för att
ersätta en skatt på försäkringstagarnas räntor m. in., torde rätteligen böra
beräknas till det belopp, som försäkringstagarna i genomsnitt skulle erlagt,
om de i stället skattat själva. Detta belopp torde för statsbeskattniagens
vidkommande knappast kunna kalkyleras lägre än efter ett grundtal av 3 å

fiihang till riksdagens protokoll 1027. 1 saml. S7 höft. (Sr 102.)

210 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

4 procent, motsvarande under nuvarande förhållanden en skatt av 5 å 7 procent
på inkomsten. Då det här i regel skulle gälla inkomst av förmögenhet,
borde dessa siffror ökas med bortåt en tredjedel (motsvarande förmögenhetsskatten)
och statsskatten sålunda kunna beräknas till 6 å 9 procent av inkomsten.
Härtill skulle komma allmän kommunalskatt samt kommunal
progressivskatt — även den senare beräknad med hänsyn till att det till stor
del vore fråga om förmögenhetsinkomst — representerande tillsammans minst
0 å 8 procent (de skattefria avdragen skulle här ha ringa betydelse). Den
sammanlagda proportionella skatten på bolagen skulle fördenskull komma
att uppgå till 12 å 17 procent. Om detta genomfördes, skulle det betyda
en fullständig omkastning av försäkringsbolagens skattskyldighet, vilken
torde kunna ogynnsamt påverka försäkringsrörelsens framtid. Lämpligare
förefaller det att på den försäkringstagarna tillkommande ränteinkomsten
lägga endast en jämförelsevis låg proportionell skatt men att i stället utöka
skatten på försäkringsbolagens överskott, så att den sammanlagda skatten i
stort skulle ungefär motsvara vad som nu betalas. I betraktande av livförsäkringsrörelsens
särskilda beskaffenhet och försäkringsbolagens lagstadgade
ovillkorliga förpliktelse att förränta premierna efter viss minimiprocent bör
denna minimiränta ej få medtagas av skatten, som alltså väl skall utmätas
med hänsyn till räntan men utgå allenast av överskottet, Av billighetsskäl
och för att ej för mycket bryta mot bestående förhållanden på detta
område synes till och med böra så ordnas, att blott en viss procentuell del,
ej överstigande exempelvis halva överskottet, medtages av ränteskatten.

Med hänsyn, bland annat, till dess betydelse för begränsning av skattebeloppet
bör det överskott bestämmas, som i beskattningsavseende skall
betraktas såsom sådant. Skatt bör exempelvis lämpligen ej utgå på belopp,
som avsättes till katastrof- eller säkerhetsfonder, i den mån avsättningen är
att anse såsom riktig och nödvändig. Huru man i detta avseende förfar,
behöver ej få någon betydelse för det belopp i skatt, som uttages av försäkringsföretagen,
ty skatteprocenten kan, såsom redan antytts, bestämmas
så, att sammanlagda skatten i alla fall blir densamma. Kommunalskatten,
sedd isolerad, måste dock givetvis röna inverkan av vilka avdrag som medgivas,
ty den kommunala skatteprocenten synes böra bliva densamma för
försäkringsföretag som för andra beskattningsföremål.

I anslutning till det nu sagda och den utförligare motivering, som meddelas
i Janssons promemoria, hava kalkyler verkställts, vilka synas visa, att
en lämplig avvägning skulle kunna erhållas genom följande anordning.

Grundtalet i statsskatt bestämmes för ränteskatten till 2 procent och för
skatten på överskottet till 6 procent. Detta resultat åstadkommes lättast
på det sätt, att såsom skattepliktig inkomst utföres överskottet med tillägg
av en tredjedel av det belopp, som skall träffas med ränteskatt. På hela
detta belopp (efter vederbörliga allmänna avdrag) utgår statsskatt efter ett
grundbelopp av 6 procent. På ett efter liknande grunder uträknat belopp
utgår även allmän, d. v. s. proportionell, kommunalskatt efter vanlig utdebiteringsgrund.
Detta innebär, att hela det belopp, som man vill träffa
med allenast ränteskatt, blir kommunalt beskattat till en tredjedel, eller, om
man så vill, med en tredjedel av den eljest gällande utdebiteringen, medan
överskottet beskattas efter full skatteprocent. Då överskottet i huvudsak är
lika med det belopp, som enligt nuvarande grunder beskattas kommunalt,
innebär det anförda en ökning av det kommunala beskattningsunderlaget.
Då emellertid försäkringsbolagen skulle befrias från kommunal progressivskatt
på denna del av sin vinst, så innebär utökningen av det kommunala

211

Kungl. Maj.ts proposition Nr 102.

beskattningsunderlaget en — efter vad uträkningarna visa ganska väl avpassad
—- ersättning härför.

Om det antages, att kommunalskatten utgår efter 6 procent, och att statsskatten
utgår med 160 procent på grundbeloppet, så blir den effektiva skatt,
som utgår i ränteskatt, 73 x 6 x l.eo = 3.2 o procent i statsskatt och 1 x 6 = 2
procent i kommunalskatt, d. v. s. sammanlagt något mer än 5 procent. På
överskottet kommer statsskatten att utgöra 6 x l.eo = 9.6 0 procent och kommunalskatten
6 procent, d. v. s. sammanlagt 15.6 0 procent. Genomsnittligt
blir resultatet väsentligt lägre än de minst 12 procent på det hela, med vilka
man vid en konsekvent tillämpning av den förutsatta principen skulle räkna.

Ytterligare en inskränkning skulle göras därigenom, att den samlade
skatten ej borde få medtaga mer än viss del av överskottet. Fastslår man,
att det räntebelopp, som beskattas, ej får överstiga 3 gånger överskottet!
d. v. s. att hela den uppskattade inkomsten (efter en tredelning av räntan)
ej får överstiga dubbla överskottet, så erhålles en sådan begränsning, att
praktiskt taget aldrig mer än 30 å 40 procent av överskottet skall kunna
medtagas av skatt.

I fråga om livräntor och dylikt har skatteberedningen i allmänhet ställt sig
på den ståndpunkten, att vad som för försäkringstagaren närmast ter sig som
en av honom själv eller andra bekostad pensionering bör fullt beskattas hos
försäkringstagaren i analogi med vad gäller om tjänstepensioner och dylikt,
medan övriga livräntor beskattas enligt den av kommunalskattekommittén
föreslagna formeln. Försäkringstagarens rätt till avdrag för premier blir
beroende därav, huruvida livräntan skall beskattas på det ena eller andra
sättet. Skall livräntan beskattas fullt, böra premierna få avdragas, men i
annat fall bör avdrag för premier icke tillåtas. Den av kommunalskattekommittén
av sociala skäl ifrågasatta skattefriheten för utfallande pupillförsäkring
har inskränkts i syfte att större försäkringsbelopp ej på denna väg
skola helt undgå beskattning.

Med dessa beskattningsgrunder torde livförsäkringsrörelsens sammanlagda
bidrag till det allmänna i stort sett ej komma att mycket skilja sig från
det nuvarande; men det vill synas, som om en rättvisare fördelning av
skattebördan på de olika bolagen skulle vinnas. Den anomali i skattesystemet,
som nu ligger däri, att försäkringstagarnas räntor bliva helt fria
från skatt, undanröjes. Dessutom synas i stort sett beskattningsgrunderna
bli sådana, att det ej skulle förefinnas något mera betydelsefullt skatteprivilegium
för försäkringsrörelsen, varigenom denna verksamhets plats i det
ekonomiska livet kunde påverkas i felaktig riktning.

Vad sakförsäkringar angår, skulle principen bliva densamma som för personförsäkringar.
Dock torde man böra här taga skatt blott på överskottet
och icke någon ränteskatt. De skäl, som för livförsäkringsföretagens del
motivera ränteskatten, synas nämligen ej föreligga här. Vid beräkning av
iiverskottet bör försäkringsfonden betraktas såsom en bolagets skuld och avsättning
till densamma bör fördenskull få avdragas. Vid överskottets beräkning
synes avdrag jämväl böra få ske för avsättning till fonder för mötande
av katastrofer o. dyl., i den mån avsättningen icke överstiger vad som kan
anses skäligt. För denna avsättning måste göras en viss schablon. Det är
tydligt, att, om dylika ej beskattade reserver sedermera användas till annat
ändamål än täckande av framtida förluster, de då måste redovisas såsom
vinster för bolaget och underkastas beskattning.

Vad som av överskottet belöper på aktieägare i sakförsäkringsaktiebolag
bör beskattas progressivt såsom vanlig aktiebolagsinkomst. På överskottet

212

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

i ett ömsesidigt bolag liksom ock på den del av överskottet i ett aktiebolag,
som till äventyrs tillfaller försäkringstagare, lägges en proportionell skatt,
som lämpligen synes kunna liksom i fråga om livförsäkringsbolagen för
statsbeskattningen bestämmas till ett grundbelopp av 6 procent, vilket förefaller
skäligt med hänsyn till att försäkringsstocken till stor del torde
hänföra sig till jämförelsevis höga inkomsttagare och att överskottet ofta
härleder sig från ränta på sparade fonder, d. v. s. förmögenhet, För de
bolag, som utdelat större del av sin vinst, torde härigenom uppstå skatteminskning,
medan däremot för övriga bolag en ny eller ökad skatteplikt
uppkommer. Härtill skulle komma proportionell men ej progressiv kommunalskatt.

Beträffande såväl person- som sakförsäkringsföretag bör märkas, att praktiska
hänsyn måste betydligt modifiera de resultat, till vilka en följdriktig
utveckling av de givna utgångspunkterna skulle leda. Härtill bidrager,
bland annat, den synpunkten, att aktiebolag och ömsesidiga bolag ej böra i
konkurrenshänseende ställas alltför olika och att för blandade person- och
sakförsäkringsbolag någorlunda ensartade beskattningsgrunder böra gälla.

Det kan mot de föreslagna bestämmelserna anmärkas, att de förefalla invecklade
och åtminstone för lekmannen föga förståeliga. Med hänsyn därtill
att det gäller ett fåtal företag, vilka hava till sitt förfogande kompetent
personal, synes detta förhållande ej böra avskräcka. De viktigare försäkringsföretagen
äro nästan undantagslöst förlagda till storstäderna, som äro
väl utrustade med taxeringsförrättare; och den omständigheten, att de äro
underkastade försäkringsinspektionens kontroll, utgör i sin mån en borgen
för att några mera betydelsefulla avsteg från de antagna beskattningsgrunderna
ej skola komma att göras. Möjligen bör man dock vara betänkt på
att för underlättande av deklarationernas avgivande upprätta särskilda deklarationsformulär
för försäkringsbolag.»

inkomna ytt- Av länsstyrelserna har i allmänhet skatteberedningens förslag rörande förranden.
säkringsföretags beskattning lämnats utan erinran. Vissa länsstyrelser hava
dock funnit de av skatteberedningen föreslagna bestämmelserna invecklade.

Länsstyrelser. Överståthållarämbetet anser förslaget i förevarande punkt så invecklat,
att det icke varit ämbetet möjligt att på den tid, som stått ämbetet till buds,
bilda sig ett omdöme vare sig om dess materiella rättvisa eller dess praktiska
konsekvenser. Överståthållarämbetet har emellertid anfört siffror för
visst bolag, vilka skulle utvisa, att försäkringsföretag komme att få sin skattskyldighet
minskad. Det anförda stickprovet gåve ämbetet anledning förmoda,
att de teoretiska spekulationer, på vilka förslaget grundats, skulle vid
deras omsättande i praktiken medföra rätt vittgående konsekvenser för statens
skatteinkomster.

Länsstyrelsen i Södermanlands län förklarar sig ej hava varit i tillfälle
att djupare intränga i föreliggande spörsmål. Länsstyrelsen funne bestämmelserna
invecklade men ansåge, att av skäl, som skatteberedningen anfört,
detta icke borde avskräcka från att pröva de föreslagna bestämmelserna,
vilka ju vore framgångna som resultat av grundlig och sakkunnig undersökning.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför, att det undandragit sig

Kungl. Muj:ts ''proposition Nr 102.

213

länsstyrelsens bedömande, i vad mån de föreslagna bestämmelserna om försäkringsföretags
beskattning vore riktiga och tillfyllestgörande. Enligt vad
länsstyrelsen emellertid från försäkringshåll inhämtat, skulle den ifrågasatta
förändringen beträffande livförsäkringsrörelsen vara riktig och välgrundad.
Även de uppställda reglerna för skattefria avdrag för avsättningar till försäkringsföretags
fonder skulle med visst undantag vara riktiga och väl utformade.
De invecklade och svåra bestämmelserna krävde givetvis en fullständig
lojalitet från försäkringsanstalternas sida, men att sådan också skulle
komma att förefinnas, hade man ju ej någon anledning att betvivla. Det
syntes vara nödvändigt att, såsom skatteberedningen framhållit, särskilda
deklarationsblanketter upprättades, vilka anslöte sig till försäkringsanstalternas
egenart och speciella bokföring.

Med hänsyn till den principiella betydelsen av den omläggning, som skatteberedningen
föreslagit i fråga om beskattningen av försäkringsföretag och
utfallande försäkringsbelopp, torde här böra lämnas en mera ingående redogörelse
för vad de intresserade parterna själva, de olika försäkringsföretagen
och deras sammanslutningar, i detta avseende yttrat.

Svenska livförsäkringsbolagens direktörsförening hänvisar till vissa av
föreningen i anledning av kommunalskattekommitténs och inkomstskattesakkunnigas
förslag framställda önskemål och uttalar, att skatteberedningen i
huvudsak tillmötesgått de gjorda framställningarna. Direktörsföreningen
tillmätte härutinnan största betydelse åt det i princip betydelsefulla medgivandet,
att de försäkrades vinstandelar borde hos försäkringsanstalten beskattas
efter en proportionell skatteskala. Detta vore också i full överensstämmelse
med principen i skatteberedningens förslag, att för juridiska personers
vidkommande progressiv skatt endast skulle utgå å vinst på insatskapitalet.
Skatteberedningen hade ansett sig böra komplettera den proportionella
skatten å överskottet med en särskild skatt på de räntor, som icke inginge
i överskottet, benämnd ränteskatt. Skatteunderlaget för denna ränteskatt
skulle utgöras av räntan å premiereserven samt de räntebelopp, som
tillförts premieåterbäringsreserven. Direktörsföreningen, som funne det av
skatteberedningen framlagda förslaget till beskattning av livförsäkringsbolag
vara bättre än andra dittills framlagda, ansåge sig med hänsyn till vad
genom förslaget skulle vinnas till främjande av rättvisare beskattning än nu
böra tillstyrka förslaget till antagande, trots det att förslaget angående
ränteskatten, särskilt i dess kombination med beskattning av överskotten,
kunde göras till föremål för anmärkningar. Beträffande den föreslagna
ränteskatten utginge direktörsföreningen från att skatteberedningen avsett
att med denna skatt träffa endast de räntor, som icke inginge i överskottet.
Härav och av vissa andra anmärkta förhållanden borde föranledas ett par
detaljändringar i skatteberedningens förslag.

Direktörsföreningen gör vidare följande principiella uttalande.

Representanter
för
försäkringsföretag.

214

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

»Vid utarbetande av nya regler för livförsäkringsbolagens beskattning bör
den ledande tanken vara att åstadkomma en i största möjliga mån rättvis
och skälig beskattning, oberoende av de skattebelopp, som hos bolagen för
närvarande uttagas. Skatteberedningen har emellertid icke åsyftat en dylik
allsidig utredning utan endast sökt åstadkomma en utjämning bolagen
emellan, som skulle beträffande det totala skattebeloppet resultera i status quo.
De grundprinciper, som äro vägledande för hela betänkandet, ha fört skatteberedningen
fram till skatt på ränteavkastning hos livförsäkringsbolagen.
På grund av dels den för livförsäkringsrörelsen säregna tekniken, dels
nämnda förutsättning om bibehållande av status quo beträffande skattebeloppets
storlek, har skatteberedningen helt naturligt stött på stora svårigheter
och dess förslag resulterat i en kompromiss, inför vilken direktörsföreningen
måste ställa sig nog så frågande, ehuru själva förslaget om ränteskatt
möjligen torde kunna anses som ett steg i rätt riktning. Direktörsföreningen
har visserligen med hänsyn till den korta tid, som stått till dess
förfogande, ej varit i tillfälle att bilda sig ett bestämt omdöme, huruvida
något annat förslag skulle kunna uppställas, som vore ägnat att bättre fylla
kraven på en skälig och rättvis beskattning, men anser ej uteslutet, att
detta skulle vara möjligt.

Beträffande den analogi, som skatteberedningen uppställer mellan sparande
hos livförsäkringsbolag och hos bank, vill direktörsföreningen icke underlåta
att påpeka, att densamma icke är så fullständig, som skatteberedningen
vill göra gällande. I en bank står hela det insatta kapitalet jämte räntor
till insättarens disposition; i ett livförsäkringsbolag disponerar den försäkrade
endast över återköpsvärdet. Även om räntan å premiereserven kan
anses ha karaktär av intäkt för den försäkrade, så är den ingalunda direkt
jämförbar med ränteavkastning i bank, då den försäkrade endast äger disponera
över den del av räntan, som ökar återköpsvärdet, under det att den
övriga delen av räntan vid flera försäkringsformer rent automatiskt —
oberoende av den försäkrades vilja — går till risktäckning och, i den mån
den icke förbrukas för detta ändamål ingår i överskottet, där den beskattas.
Härigenom träffar ränteskatten sparandet väsentligt olika vid olika försäkringsformer.
»

Direktörsföreningen vänder sig emot skatteberedningens uppfattning, att
viss del av utfallande livförsäkringsbelopp skulle hava karaktären av spekulationsvinst.

Vidare åberopar direktörsföreningen en i anledning av kommunalskattekommitténs
förslag av föreningen gjord hemställan, att i kommunalskattelagen
skulle stadgas, att de understödsföreningar med godkända stadgar,
som vore pliktiga att årligen försäkringstekniskt beräkna sin försäkringsfond,
ävensom de pensionsanstalter, som utan att vara registrerade såsom
understödsföreningar inrättats av annan än staten, skulle, evad de benämndes
pensionskassor eller ej, vara underkastade skatteplikt enligt samma grunder
som livförsäkringsbolag.

Om direktörsföreningens utlåtande hava förenat sig samtliga till direktörsföreningen
anslutna bolag utom allmänna livförsäkringsbolaget, som uttalat
sin reservation mot yttrandet i de delar, som berörde beskattning av juridiska
personers inkomst och förmögenhet.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

215

Brand- och livförsäkringsbolaget Svea liar för sin del i särskilt tillägg
till direktörsföreningens yttrande ifrågasatt viss detaljändring i skattebered
ningens förslag.

Svenska brandtariff öreningen yttrar:

»Med den inskränkning i avdragsrätten vid avsättning till utjämningsfond,
som förslaget upptager, kan föreningen anse sina principiella erinringar
mot kommunalskattekommitténs förslag till ordnande av brandförsäkringsrörelsens
beskattning vara i huvudsak beaktade. Eu invändning
måste dock göras i fråga om den gräns, där rätten till avdrag skall under
alla förhållanden upphöra. Så skall enligt förslaget ske, när sammanlagda
beloppet av utjämningsfond och vid lagens ikraftträdande redan befintliga
övriga fonder med undantag av försäkringsfond, till den del dessa tillkommit
genom skattefria avsättningar, vid ytterligare avsättning till förstnämnda
fond skulle komma att överskjuta ett belopp av tjugu gånger den
på räkenskapsåret belöpande premieinkomsten för egen räkning — denna
inkomst härvid så beräknad som anvisningarna till lagförslaget föreskriva.

En i enlighet härmed bestämd yttergräns skulle emellertid vida överstiga
vad hittills vunnen erfarenhet kan anses ge vid handen såsom ett
fullt rimligt och tillräckligt mått. För aktiebolagens del bör enligt vår
mening, om man tar hänsyn till denna erfarenhet, en utjämningsfond av
två gånger premieinkomsten (årsnettopremien) kunna betraktas såsom fullt
tillräcklig. Vad därefter beträffar de ömsesidiga bolagen torde måhända den
delvis mera hopade sammansättningen av försäkringsbeståndet hos åtminstone
vissa av dem motivera att kravet på utjämningsfond ställes något
högre, men otvivelaktigt skulle, om utjämningsfonden för dem bestämdes
till det dubbla mot vad föreningen anser tillfyllest för aktiebolagen eller
således fyra gånger premieinkomsten, behovet av en riskutjämningsfond för
de ömsesidiga bolagens vidkommande bliva synnerligen väl tillgodosett.»

I syfte att belysa verkningarna i beskattningsavseende för de större ömsesidiga
brandförsäkringsbolagen av förslagets gränssiffra, jämförd med alternativen
fyra och två gånger årsnettopremien, hade föreningen låtit på grundval
av 1924 års bokslut uppgöra en tablå, därvid beloppen uträknats med
iakttagande av förslagets bestämmelser i denna de!.

Svenska försäkrings}öreningens sakkunnig nämnd har angående principerna
för skatteberedningens förslag beträffande livförsäkringsrörelsen uttalat
följande.

»De förslag, som möta till ett nyordnande av försäkringsrörelsens beskattning
äro av mycket genomgripande betydelse och synas innefatta eu
följdriktig utveckling av förslagets ledande principer. Främst ingår i dessa
en strävan att åvägabringa en nu i alltför hög grad saknad likställighet
i beskattningsavseende, ett indragande under beskattning av hittills på
otillräckliga grunder skattefria företag och en omläggning av de hittills
beskattade företagens .inbördes ställning i beskattningsavseende i syfte av
ökad likformighet. Mera rationellt fördelad än hittills är dock alltjämt
eu i stort sett lika skattebörda avsedd att påvila försäkringsrörelsen. Särskilt
är ju så fallet med livförsäkringsrörelsen. Med orubbad lojalitet
kommer också den nu i utsikt ställda skattetungan för denna rörelse att

216

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

bäras, men nämnden har med särskild hänsyn till verkningarna av den
nya beskattningsform som möter i förslaget om ränteskatt, icke velat tillbakahålla
en erinran därom att skattelagstiftningen här opererar på ett
synnerligen ömtåligt område, berörande en av livsnerverna för en socialt
betydelsefull verksamhet, och att det aldrig får lämnas ur sikte, att den
nu ifrågasatta skattelagstiftningen icke under några förhållanden må så
ändras, att den kommer att i någon som helst mån äventyra eller försvåra
livbolagens förmåga att fullgöra åtagna förbindelser enligt avtal på basis
av förutbestämda grunder.»

Rörande sakförsäkringen yttrar nämnden:

»Den viktiga frågan var yttergränsen må dragas, när det gäller skattefria
avsättningar för sakförsäkringsföretagen, har av brandtarifföreningen gjorts
till föremål för en undersökning, som för brandförsäkringsbolagens del utmynnat
dels i en överhuvudtaget mycket stark beskärning av det föreslagna
maximum och dels i ett uttalande, enligt vilket kravet på utjämningsfond i
förslagets mening på anfört skäl kunde ifrågasättas att ställas något högre för
de ömsesidiga bolagen än för aktiebolagen. I sådant hänseende har för de
ömsesidiga bolagen föreslagits en gränssiffra av fyra gånger årsnettopremien
mot två för aktiebolagen. Till en början är det utan vidare uppenbart, att
den i förslaget ifrågasatta marginalen är långt rymligare tillmätt, än vad
hittills vunnen erfarenhet skäligen föranleder, och skulle nämnden helst sett,
att den kunnat förorda en lika skattefrihetsgräns för bägge bolagsformerna.
Lika med brandtarifföreningen gör nämnden gällande, att för aktiebolagens
vidkommande en utjämningsfond motsvarande två gånger årsnettopremien
kan betraktas såsom fullt tillräcklig, och anser sig, med hänsyn till vad som
anförts till stöd för en dylik åtskillnad, kunna såsom tillsvidare antaglig
förorda en bestämmelse för de ömsesidiga bolagens del i enlighet med vad
brandtarifföreningen ifrågasatt.

Beträffande övriga sakförsäkringsbolags ställning i nu berört hänseende
biträdes förslaget.»

Rörande skatteberedningens förslag i fråga om pensionsanstalters ställning
har nämnden uttalat, att det ville synas, som om skatteberedningens förslag
lämnade rum för någon oklarhet i fråga om den lösning, som skatteberedningen
för sin del velat giva detta spörsmål. Givetvis borde varje anledning till
tvekan härutinnan undanröjas vid ärendets fortsatta beredning; och hade
nämnden för egen del velat uttala, att en slutgiltig lösning syntes böra ske
efter en fullt enhetlig linje, så att pensionsanstalter (pensionskassor), evad
de lydde under försäkringslagen eller ej, måtte i beskattningsavseende likställas.

Rörande sakkunnignämndens uttalande hade samtliga nämndens ledamöter
enats utom direktören för försäkringsbolaget allmänna brand, vilken
åberopat ett av ett antal ömsesidiga sakförsäkringsbolag avgivet särskilt
yttrande. I

I det av Stockholms stads brandförsäkringskontor in. fl. ömsesidiga försäkringsbolag
avgivna yttrande hänvisa till bolagens över kommunalskattekommitténs
betänkande avgivna yttrande, däri gjorts gällande, att av
såväl historiska skäl som med hänsyn till olikheten i de ömsesidiga bola -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

217

gens konstruktion och syfte i jämförelse med aktiebolagen tillräckliga grunder
saknades för den föreslagna skatteskärpningen. Härom anföra nu bolagen
följande.

»Till belysande av våra utgångspunkter i ett par viktiga delar av frågan
torde det vara nödigt att först klargöra den särställning, de ömsesidiga
brandförsäkringsbolagen intaga gent emot brandförsäkringsaktiebolagen. De
förra äro till upprinnelsen de äldsta. Från början har den bärande idén
bos sammanslutningar för lämnande av ömsesidig hjälp vid eldsolycka varit
den att kostnaderna härför skulle i mån av behov bestridas genom tillskott
från medlemmarna i sammanslutningen. Samma princip följes än i dag av
läns-, härads- och sockenbolagen, vilka för varje år uttaxera å medlemmarna
belöpande kostnader för timade skador och förvaltning. Vid större sammanslutningar,
avsedda endast för städerna i riket eller omfattande hela
landet eller större delar därav, visade sig en sådan ordning för utgifternas
bestridande obekväm för delägarna genom den stora ojämnhet i uttaxeringen,
som vissa tider gjorde sig gällande. För att i möjligaste mån undgå
denna ojämnhet bar man därför övergått till att uppbära försäkringsavgifter
i förskott. Vad som ej går åt av avgifterna eller premierna för ett år sparas
ihop till ett annat, då kanske avgifterna, även i förening med de tidigare
gjorda besparingarna, visa sig otillräckliga att därmed betala skadorna. I så
fall får man utkräva extra tillskott av delägarna, så att inkomster och utgifter
gå ihop. Denna ordning gäller principiellt än i dag för samtliga
ömsesidiga brandförsäkringsbolag, som ej uteslutande tillämpa uttaxering.

Aktiebolagen däremot äro rena affärsföretag, fotade på ett i rörelsen insatt
främmande kapital, som såvitt möjligt skall förräntas och förkovras i aktieägarnas
intresse. Man lägger sig också särskilt vinn om att kapitalet icke
äventyras. Aktieägarna äro bolagets enda delägare. Något extra tillskott
för mötande av oförutsedda utgifter kan icke uttagas från försäkringstagarna.
Dessas intresse beaktas också endast, då det icke strider mot aktieägarnas eller
i den mån konkurrensen med de ömsesidiga bolagen det kräver.

Av det sagda torde framgå, att den ställning de ömsesidiga bolagen i
skattehänseende intaga icke såsom någon konsekvens betingar likställighet
för aktiebolagen. För en nivellering här, den må gå ut på skattefrihet för
båda eller skattskyldighet för båda, kan i varje fall icke åberopas, att de
båda slagen av bolag skulle hava så besläktade syften eller likartade verksamhetsformer,
att redan på den grund lika behandling i skatteavseende vore
påkallad.

Något dylikt göres emellertid gällande i betänkandet (sid. 114 tredje stycket),
och då det vore ''uteslutet att medgiva praktiskt taget obegränsad skattefrihet
för samtliga dessa fall’, har man i stället velat skapa likställdhet genom att
göra de ömsesidiga bolagen skattskyldiga, i samband varmed man tillerkänt
även aktiebolagen den begränsade avdragsrätt som man funnit sig icke kunna
undgå att medgiva de ömsesidiga.

Det resultat av skatteutjämning bolagen emellan, som skulle nås genom
den föreslagna reformen, får väl ock anses hava varit dennas syfte. Det
säges tydligt ifrån dels att något fiskaliskt intresse icke medverkat (bolagens
sammanlagda skatt skulle komma att utgå med ungefär samma belopp som
nu), dels ock att det nuvarande tillståndet innebure ett obehörigt gynnande
av de ömsesidiga bolagen i konkurrensen med aktiebolagen.

Denna synpunkt bör ses i belysning av det förhållandet, att de ömsesidiga
bolagen föro aktiebolagens tillkomst ensamma ombesörjde all brandförsäkring

218

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

i landet. Sedan aktiebolagen tillkommit, lia dessa givetvis förvärvat sina
försäkringar på de ömsesidiga bolagens bekostnad. Fråga är om denna utveckling
från allmän synpunkt varit till obetingat gagn. Man synes även
kunna fråga, vilket intresse det allmänna kan ha att ytterligare lätta konkurrensen
för aktiebolagen. Lindrigare beskattning eller större konkurrensmöjlighet
för aktiebolagen i förhållande till de ömsesidiga betyder ökad
vinst åt de förras aktieägare. Ökad beskattning av de ömsesidiga bolagen
betyder däremot minskad fondavsättning, långsammare konsolidering, ökad
risk för uttaxering å delägarna. Sparsamhet och fondbildning skulle alltså
på sätt och vis bestraffas.

Från samhällsnyttans och nationalekonomiens synpunkt synes det överhuvudtaget
föga gagneligt att utan tvingande skäl införa beskattning på
en kapitalbildning, som av ålder fortgått utan skattetribut till det allmänna.
I vårt kapitalfattiga land måste det vara en angelägen sak att icke genom
beskattning eller annorledes onödigtvis hämma kapitalbildning. De på sina
håll för våra förhållanden stora fonder, som ansamlats hos de ömsesidiga
försäkringsbolagen, representera i och för sig en styrka för värt land och
äro till gagn för det allmänna bland annat därigenom, att de till allra
största delen placeras i stats- eller kommunlån samt bostadskredit. De hos
dessa bolag hopsparade fonderna komma antagligen icke att någonsin tagas
i anspråk för annat ändamål än eventuellt inträffande katastrofskador, och
det föreligger därför icke någon fara för att dessa medel konsumeras för
annat än samhällsnyttiga syften. Skulle i strid mot detta antagande framdeles
ifrågakomma att genom utdelning till delägarna taga redan fonderade
medel i anspråk, skulle ju för övrigt sådan utdelning redan efter nu gällande
beskattningsprinciper bliva beskattad.

Efter dessa inledande synpunkter vilja vi övergå till en närmare granskning
av de föreslagna nya beskattningsnormernas betydelse för de ömsesidiga
brandförsäkringsbolagen.

Dessa normer innebära, såsom redan inledningsvis antytts, huvudsakligen
i två betydelsefulla avseenden avsteg från hittills tillämpade regler. Medan
för närvarande all behållen inkomst, som ej användes till utdelning utan fonderas,
är skattefri, skulle dels under alla omständigheter behållen avkastning
av bolagens samlade fonder (med undantag av 4 procent å försäkringsfonden)
beskattas och dels skulle även behållen inkomst av själva försäkringsrörelsen
under året beskattas även till den del, som fonderas, så snart fonderna
utom försäkringsfonden nått en storlek av tjugo gånger premieinkomsten
för egen räkning under året.

Den sålunda föreslagna uppdelningen av bolagens vinst i två delar, den
ena härrörande från fonderna och den andra från årets verksamhet, har
icke blivit närmare motiverad. Enligt vår mening föreligga icke några
bärande skäl för en sådan uppdelning. Försäkringsbolagens hela inkomst
måste anses vara inkomst av och avsedd för verksamheten. Bolagen svara
ju icke allenast med premieinkomsten utan även med annan inkomst för
sina förbindelser, vilket särskilt framträder då, såsom understundom inträffar,
den förra på grund av nedpressade premier lämnat ringa eller ingen
behållning utöver bolagets normala, löpande utgifter för administration och
skador. I sådana fall (jfr bil. A) kan icke desto mindre eller kanske just därför
ett fullt legitimt behov av utjämningsfondens förstärkande med inkomst
av kapital förefinnas. Om man överhuvudtaget medger skattefrihet för avsättning
till utjämningsfond intill en viss gräns är det svårt att förstå,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

219

varför detta icke skall gälla sådan avsättning, varifrån medlen därtill än
tagas, så länge gränsen för fondens ''skäliga’ storlek icke är nådd.

Gent emot tanken att införa en begränsning av rätten till skattefri avsättning
anse vi oss vidare böra framhålla följande.

Vid brandförsäkring låter sig icke den risk, försäkringsgivaren löper, beräknas
med ens tillnärmelsevis samma noggrannhet som vid t. ex. livförsäkring.
Det kvarstår och torde alltid komma att kvarstå en katastroffara
av rent tillfällig och oberäknelig natur, som försäkringsgivaren måste gardera
sig mot så gott han kan. Denna fara söka brandförsäkringsaktiebolagen
parera med att återförsäkra sina risker i in- eller utländska försäkringsbolag.
De ömsesidiga bolagen begagna sig ju numera för samma ändamål
även av återförsäkring, ehuru de av många skäl icke kunna göra det
i samma utsträckning som aktiebolagen. Det ligger i sakens natur, att
riskutjämningen aldrig kan för de ömsesidiga bolagen, som i de flesta fall
äro hänvisade till bestämda trängre kretsar eller områden för sin rörelse,
bliva lika effektiv som för aktiebolagen, vilka nästan undantagslöst äga
möjlighet dels att teckna försäkring såväl i stad som på land, i utlandet
lika väl som inom landet, och dels att ej blott till andra bolag genom återförsäkring
överlåta direkta risker, utan även själva från andra bolag
både inom och utom landet i återförsäkring mottaga deras risker. De ömsesidiga
bolagen ha i stället som sista utväg uttaxeringsmöjligheten att
lita sig till, om de från föregående års avgifter hopsparade medlen jämte
deras avkastning ej förslå att möta utgifterna för ett dåligt år. Dessa
fonderade medel — de må gå under namn av reserv-, dispositions-, garanti-,
ersättningsfond eller annan benämning — äro således ett av inbesparade
avgifter (obs. de mindre reassuranspremierna) hopsamlat kapital, avsett att
anlitas vid behov till undvikande av motsvarande uttaxering å delägarna i
bolaget. De äro också egentligen i lika hög grad som den redovisade försäkringsfonden,
premie- och ersättningsreserverna, att anse såsom en skuld till
försäkringstagarna — delägarna. Främmande kapital har ej heller anlitats
för bildandet av dessa reserver, utom möjligen i de få fall, där garantikapital
tillskjutits vid igångsättandet av ett ömsesidigt brandförsäkringsf
öretag.

Vid anmärkta förhållanden vill det synas, som om de ömsesidiga sakförsäkringsbolagens
hittills i praktiken erkända skattefrihet för inkomst, som
icke användes eller avsättes till utdelning åt delägarna, alltjämt vore rationell
och välbefogad. Som från ömsesidiga försäkringsbolag och även från
försäkringsinspektionens och kammarrättens sida tidigare framhållits, är det
heller icke möjligt att finna någon på verkliga sakskäl fotad gräns, över
vilken utjämningsfonder försäkringstekniskt icke behöva stiga. Vi måste
för den skull vidhålla riktigheten av den av oss förfäktade principen, att
avsättningar till dylika fonder böra, oavsett det belopp, till vilket fonden
stiger, bliva skattefria. Det må för övrigt framhållas, att för de bolag,
vilka gå framåt och i mera avsevärd män öka sin försäkringsstock, kommer
i regel förhållandet mellan ansvarssumman och utjämningsfonden att försämras
1 ocli denna senare sålunda allt bättre behövas för sitt ändamål
(se bil. B). Endast i tider av mer eller mindre utpräglad stagnation kan
fonderingcn gå hastigare än ansvarssummans ökning. Det förtjänar ock i
detta sammanhang framhållas att, därest nämnda relation mellan de ömsesidiga
bolagens reserver och ansvarssumma skulle genom på grund av beskattningen
minskad fondavsättning komma att ytterligare försämras, det

1 Härtill bidrager tidvis även och detta gäller alla bolag penningvärdets bill.

220

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

kan befaras att bolagen finna sig böra i större omfattning än hittills återförsäkra
sina risker. Då dessa bolag för närvarande äro i regel hänvisade
till utlandet för reassurans, skulle den berörda utvecklingen innebära ytterligare
minskad behållning å rörelsen och betalning till utlandet av medel,
som eljest kunnat fonderas hos bolagen.

Skälen för skattefrihet rubbas icke i och för sig av det undantagsfall av
skattskyldighet, som självfallet är förhanden, om ett ömsesidigt bolag använder
årets eller reserverade vinstmedel till utdelning åt delägarna.

Vad beträffar sättet för bestämmande av den gräns, intill vilken avsättning
till utjämningsfonden skulle få vara skattefri, ter sig den föreslagna
regeln ganska godtycklig. Premieinkomsten för egen räkning utgör i och
för sig självfallet ett sämre mått för ett lämpligt förhållande mellan bolagets
reserver och bolagets ansvarssumma än denna ansvarssumma själv utgör.
Detta framgår även av det förhållandet att medelpremien för brandförsäkring
är i stadigt sjunkande (se bil. B). Tanken att ställa fondernas
sammanlagda belopp i relation till bolagets ansvarssumma avfärdas emellertid
i en not på sid. 115 i betänkandet, där det förklaras, att över försäkringssumman
för egen räkning, vilken eljest kunde ifrågasättas som mått,
torde sakförsäkringsbolagen ofta sakna statistik. Även om så i några fall är
händelsen, borde oöverstigliga svårigheter icke möta att erhålla någon användbar
uppgift om försäkringssumman för egen räkning. Även en ungefärlig
sådan beräkning synes giva eu rättvisare och riktigare beräkningsgrund än
premieinkomsten. Än riktigare synes vara att använda totala försäkringssumman
såsom mått, då ju bolagen dock i första hand själva bära ansvaret
för hela sin försäkringssumma, även för den del därav, som på mer eller
mindre betryggande sätt kan för tillfället vara reassurerad. Man frågar sig
i varje fall, hur förslagets författare ha kommit till den föreslagna produkten
20 gånger den på året belöpande premieinkomsten för egen räkning.
Talet 20 synes helt gripet ur luften och intet försök göres att motivera detsamma.
Önskvärt är ju, att godtycklighet i största möjliga mån undvikes
vid fastställande av beskattningsregler.

Det sätt, varpå överskottet på försäkringsrörelsen enligt förslaget skall
beräknas och beskattas, verkar ock mycket olika på de olika bolagen och
leder överhuvudtaget till en hög och oskälig beskattning.»

Bolagen åberopa en sammanställning beträffande den beskattning, som enligt
skatteberedningens förslag skulle drabba de ömsesidiga bolagen på grundval av
1924 års resultat, och uttala, att av denna framginge att flera av de svagast
situerade och minsta bolagen komme att drabbas av procentuellt lika hög
och t. o. in. högre skatt än vida större och starkare bolag.

Härefter yttras:

»Att beskattningen skulle bliva åtskilligt hårdare än vad beredningen
från sina egna utgångspunkter synes åsyfta torde bero därpå, att grunda
beloppet för statsskatten satts så högt som till 6 procent av årsvinsten. Då
beredningen synes utgå från den principen, att det är de enskilda delägarnas
eller försäkringstagarnas i ett ömsesidigt bolag förmån av försäkringar därstädes,
som bör beskattas, ävensom att skatten från dessa bolag borde så
lämpas, att den skulle bliva ungefär densamma, som om de enskilda försäkringstagarna
blivit själva direkt beskattade för ifrågavarande förmån,
är ett grundbelopp av 6 procent för taxering till statsskatt uppenbarligen
orimligt högt. Detta skulle nämligen motsvara hos de enskilda försäkrings -

221

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

tagarna en genomsnittlig inkomst av över 100,000 kronor och, där det gäller
aktiebolag, en vinst av cirka 14 procent på aktiekapitalet. Gentemot vad
skatteberedningen anför därom att grundbeloppet 6 procent blivit valt för
att ernå ett vid jämförelse med de konkurrerande försäkringsaktiebolagens
beskattning rättvist resultat, åberopas vad tidigare och nu från vår sida
framhållits därom att anledning saknas att i beskattningsavseende jämställa
försäkringsaktiebolagens och de ömsesidiga försäkringsbolagens vinster. Beredningens
(se sid. 43 i betänkandet) antagande, att de ömsesidiga bolagens försäkringsstock
till stor del skulle hänföra sig till jämförelsevis höga inkomsttagare
är fullständigt felaktigt. Överhuvudtaget torde brandförsäkringen
vara den försäkringsform, som är mest spridd bland de mindre bemedlade,
och vad särskilt de ömsesidiga bolagens fastighetsförsäkringar angår, avse
dessa i vida större omfattning än försäkringsaktiebolagens civilrisker (icke
industriella risker) och därtill smärre sådana (egnahem).

Slutligen synes oss icke opåkallat att åberopa jämförelse med de allmänna
kreditinrättningar, allmänna hypoteksbanken, konungariket Sveriges stadshypotekskassa,
allmänna hypotekskassan för Sveriges städer och hypoteksföreningarna,
vilka likasom våra bolag av gammalt åtnjutit skattefrihet för
inkomst av sin rörelse, däri inbegripet även ränta å fonderat kapital, men
vilka i olikhet med våra företag alltfort skulle lämnas orubbade i denna sin
ställning. Det allmännyttiga i våra företags syften lärer icke vara mindre
påtagligt än beträffande berörda kreditinrättningar och därförutom är att
märka, att hypoteksföreningarna i likhet med de ömsesidiga försäkringsbolagen
för mötande av framtida förluster samla utjämningsreserver samt
ytterst äro för sin solvens beroende av uttaxering hos delägarna. Att hypoteksinrättningarna
tidigt lyckades få sin skattefrihet uttryckligen erkänd i
skattelagarna, medan vår skattefrihet vilar på hävdvunnen praxis, bör ju
icke betinga någon skiljaktig behandling i sak.

Av det anförda framgår, att det måste anses stridande mot den ömsesidiga
sakförsäkringens idé att belasta de inrättningar, som handhava sådan försäkring,
med beskattning i större omfattning än för närvarande. Det är
oriktigt och skadligt att pålägga skattskyldighet, så snart denna försäkringsrörelse
drives så, att den icke längre vilar på uttaxering utan strävar efter
att för sina delägare under eu längre tidsperiod utjämna riskerna genom
att utkräva fasta tillskott, till beloppet oberoende av skadeförloppet under
året. En sådan beskattning kan befaras leda därtill att dessa försäkringsföretag
mer eller mindre drivas att åter närma sig uttaxeringssystemet och
att därigenom försvaga sin soliditet, en för det allmänna knappast önskvärd
utveckling. Vid det praktiska genomförandet av en dylik beskattning visar
sig ock dess godtycklighet och orättvisa. Det framgår nämligen, att någon
annan tillfredsställande grund för sådan beskattning ej gives än att sådan
bör äga rum först när hos försäkringsinrättningen en kapitalsamling skett
av sådan storlek, att den under alla förhållanden måste anses tillfyllest.
Bevis härom föreligger icke förrän utdelning till försäkringstagarna göres.»

Bolagen hemställa slutligen, att de för sakförsäkringsbolagen hittills tilllämpade
beskattningsnormerna måtte få bestå, och att i allt fall icke det
föreliggande förslaget måtte antagas.

Stockholms stads brandförsäkringskontor framhåller därjämte i ett särskilt
yttrande på anförda skäl nödvändigheten av att, om skatteberedningens
förslag i fråga om den beskattningsbara vinstens beräkning skulle, emot

222

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

vad brandförsäkringskontoret ansåge önskvärt, bliva lag, detta icke måtte ske
utan att även övriga principer i förslaget bleve iakttagna, i vad det anginge
borttagande och begränsning av progressivskatten och införande av försäkringstagarnas
skattefrihet för utdelningar. Brandförsäkringskontoret vidhölle
emellertid sitt avstyrkande av skatteberedningens förslag och hemställde
om bibehållande av hittills tillämpade regler.

Skånska brandförsäkringsinrättningen och skånska städernas brandstodsförening
hava avgivit särskilt utlåtande av i huvudsak enahanda innehåll
som det av Stockholms stads brandförsäkringskontor med flera ömsesidiga
brandförsäkringsbolag avgivna.

Styrelsen för Sveriges privatanställdas pensionskassa anför, bland annat,
följande:

»Styrelsen vill förutskicka den anmärkning, att förevarande framställning
grundar sig på en granskning av de i betänkandet framförda förslagen med
avseende å deras inverkan å beskattningen av de medel, vilka till pensionsinrättningar
inbetalas, där förräntas och därifrån utbetalas. Vid denna
granskning har styrelsen haft de syftemålen för ögonen,

l:o) att inga luckor skulle uppstå vid beskattningen av nämnda medel,
2:o) att ej heller någon dubbelbeskattning därvid skulle förekomma och
3:o) att de lindringar i beskattningshänseende, som av sociala skäl eller
eljest skulle tillkomma kapitalförsäkringen, i icke mindre grad skulle tillkomma
pensions- eller livränteförsäkringen.

I sistnämnda hänseende är det nämligen uppenbart, att pensions- eller
livränteförsäkringen är för det allmänna väsentligt mera värdefull än kapitalförsäkringen,
dels därigenom att såväl staten som kommunerna genom den
förra försäkringen komma i åtnjutande av direkta utgiftsbesparingar i form
av minskade pensionstillägg enligt pensionsförsäkringslagen, minskade fattigunderstöd
o. s. v., dels därigenom att staten och kommunerna bliva tillförsäkrade
vissa beskattningsbara inkomster, vilka icke kunna tillintetgöras.
Det skydd, som kapitalförsäkringarna i nämnda hänseenden utgöra för det
allmänna, är väsentligt svagare än det av pensionsförsäkringarna lämnade,
i det att dels det utfallande kapitalet ej sällan går tillspillo utan att det
avsedda ändamålet uppnåtts, dels att kapitalförsäkringarna ofta tillintetgöras
genom belåning eller återköp. I motsats härtill innebär en pensionsförsäkring
dels att den försäkrade får försäkringssumman fördelad på hela den
tid försörjningsbehovet förefinnes, dels i regel att återköp eller belåning av
försäkringen ej medgives. Varje till en pensionsinrättning gjord inbetalning
kan alltså — ur det allmännas synpunkt — sägas vara en premie,
som tillförsäkrar det allmänna ett praktiskt taget oförstörbart skydd mot
utgifter i form av pensionstillägg, fattigunderstöd etc.»

Pensionskassan redogör vidare för skatteberedningens förslag samt anför
emot detsamma ett antal detaljerinringar. Tillika framställas önskemål om
viss särskild skattelindring beträffande utfallande pensionsbelopp.

223

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Försäkringsinspektionen anför i principfrågan följande:

»Vad först angår sakförsäkringsbolagen (i den vidsträcktare betydelse
denna beteckning har enligt anvisningarna i förslaget) vill försäkringsinspektionen
anföra följande.

När ett bolag bestämmer premien för en försäkring, måste det grunda
den på försäkringsförpliktelsens enligt tillgänglig erfarenhet uppskattade
medelvärde under goda och dåliga år. I följd härav behöver bolaget utöver
premiereserven, som endast är den på tid efter räkenskapsåret belöpande
delen av bolagets premieinkomst, en ''utjämningsfond’, som ger en praktiskt
taget betryggande säkerhet för att bolaget skall kunna fylla sina förbindelser
även under ogynnsamma år, då den på året belöpande premieinkomsten
är otillräcklig för att täcka de på året belöpande skadeersättningarna och
förvaltningskostnaderna. Beredningen föreslår därför, att det vid beräkningen
av bolagets överskott skall medgivas avdrag för avsättning till dylik
utjämningsfond. Den likställer i detta avseende aktiebolag och ömsesidiga
bolag.

Försäkringsinspektionen finner detta förslag synnerligen lyckligt och välgrundat.

Beredningen föreslår emellertid begränsningar i två avseenden. Den ena
är att avdrag ej må göras, i den mån utjämningsfonden genom avsättningen
kommer att överstiga viss gräns, nämligen i fråga om utjämningsfond för
brandförsäkring respektive annan sakförsäkring 20 respektive 2 gånger bolagets
på året belöpande premieinkomst för egen räkning. Den andra är att
avsättningen ej skall vara avdragsgill till den del den må överstiga det belopp,
varmed den på året belöpande premieinkomsten må överstiga de på
året belöpande skadeersättningarna och förvaltningskostnaderna (''vinsten på
själva sakförsäkringsrörelsen’).

Då, såsom även beredningen framhåller, det ej är möjligt att försäkringstekniskt
bestämma hur stor utjämningsfond ett bolag behöver, är det uppenbarligen
ej på försäkringstekniska grunder som beredningen funnit sig böra
föreslå den förstnämnda gränsen. Om fiskaliska hänsyn fordra att någon
gräns bestämmes, har emellertid försäkringsinspektionen ingenting att erinra
mot den föreslagna, alldenstund densamma är så hög, att det ej synes
kunna bliva av någon större ekonomisk betydelse för ett bolag, som nått
gränsen, att erlägga skatt för ytterligare avsättningar till utjämningsfonden,
därest bolaget anser sig behöva öka densamma.

Den senare gränsen torde motiveras därav, att utjämningsfonden skall
avse att utjämna själva sakförsäkringsrörelsens årsresultat och att avsättning
till densamma ej anses vara av den natur, att den i likhet med avsättning
till premiereserven bör kunna medföra minskning av den skattepliktiga
inkomsten på rörelsen i övrigt. Vid det förhållandet, att det ej
karl försäkringstekniskt bestämmas hur stor avsättningen till utjämningsfonden
bör vara och att den ej är i lag föreskriven, har försäkringsinspektionen
ingen erinran att göra mot denna begränsning.

I fråga om sakförsäkringsaktiebolag föreslår beredningen, att dess med nu
angivna avdrag beräknade överskott skall beskattas enligt hittills gällande
regler.

ömsesidigt sakförsäkringsholag erlägger nu skatt endast för vad det av
sitt överskott eller av sina fonder använder för annat ändamål än försäkring
(t. ex. vinstutdelning). Beredningen föreslår nu, att det med angivna
avdrag beräknade överskottet beskattas och att sålunda vinstutdelning ur av
beskattade överskottsmedel bildad fond icke beskattas. Dock föreslås skatte -

Försäkrings inspektionen.

224

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

frihet för bolag, som meddela försäkring enligt lagen om olycksfall i arbete.
Om hela ''vinsten på själva sakförsäkringsrörelsen’ avsatts till utjämningsfond
och avdragits vid överskottets beräkning, är detta att anse som ren
affärsvinst för delägarna, uppkommen genom räntor på bolagets fonder utöver
försäkringsfond, kapitalvinster m. in. Vare sig överskottet utdelas till
delägarna eller avsättes till fonder (t. ex. till utjämningsfond), är detsamma
enligt den av beredningen uppställda grundprincipen för bolags beskattning
en intäkt för delägarna, som kan och bör beskattas hos bolaget, när den,
såsom beredningen föreslår, ej beskattas bos de förra. Om däremot ej hela
''vinsten på själva sakförsäkringsrörelsen’ avdragits, utan sålunda någon
del därav ingår i överskottet, blir i visst fall ej hela denna del intäkt för
delägarna, med mindre ''utgiftsbesparing'' anses likställd med intäkt. Detta
gäller i den mån den i överskottet ingående delen av ''vinsten'' belöper å
försäkringar, för vilkas premier försäkringstagarna icke haft rätt att göra
avdrag vid beräkning av sin beskattningsbara inkomst. Försäkringsinspektionen,
som icke anser sig böra taga ställning till frågan om ''utgiftsbesparingens’
karaktär av intäkt, anser att, även om beredningens åsikt i nämnda
fråga icke godkännes, nämnda förhållande icke ger anledning till anmärkning
mot beredningens förslag, alldenstund dock i regel ''vinsten'' kan disponeras
till avdragsgill avsättning till utjämningsfond. Det torde egentligen
endast bliva de stora brandförsäkringsbolagen, som få så stor utjämningsfond,
att ''vinsten'' ej på detta sätt blir i sin helhet skattefri. Och i
fråga om dem vore det praktiskt omöjligt att uppdela den på försäkringar
med och utan avdragsrätt för premierna.

Det framgår av det anförda, att försäkringsinspektionen icke bar någon
erinran att göra mot beredningens beräkning av ömsesidigt sakförsäkringsbolags
skattepliktiga inkomst.

I fråga om livförsäkringsbolags beskattning vill försäkringsinspektionen
anföra följande.

Den ränta, som enligt bolagets grunder beräknats belöpa å premie- och
premieålerbäringsreserv för direkt tecknade kapitalförsäkringar, samt den
ränta, som eljest tillförts premieåterbäringsreserven för desamma, är enligt
beredningens åsikt en intäkt för försäkringstagarna, som kan beskattas bos
bolaget. Att hela den beräknade räntan å premiereserven kommer dess försäkringstagare
till godo, är uppenbart, enär premierna så beräknats, att de endast
under förutsättning av denna ränta äro tillräckliga. Så är tydligen förhållandet
även i vissa fall, där en del av räntan användes till risktäckning. Svenska
livförsäkringsbolags direktörsförening, som påpekat denna användning av räntan,
lär ej hava avsett att därmed påstå, att räntan ej vore i sin helhet intäkt
för försäkringstagaren, utan endast att den ej vore fritt disponibel för honom.
Härav synes direktörsföreningen vilja draga den slutsatsen, att premiereservens
ränta borde beskattas mindre än ränta å bankinsättning och
mindre i de försäkringsformer, där den vore mindre disponibel för försäkringstagaren.
Men att den skattskyldige sålunda förbundit sig att använda
denna intäkt på visst sätt, lär icke kunna åberopas som skäl för mindre
beskattning. Det bör ej hava inflytande på försäkringstagarens beskattning,
om lian bestrider sina riskpremier med andra intäkter än premiereservens
ränta eller helt eller delvis med denna. Då han i förra fallet i princip
icke har rätt att vid beräkning av sin skattepliktiga inkomst göra avdrag
för sina riskpremier, så bör lian ej heller liava det i senare fallet. Vad nu
sagts gäller även om premieåterbäringsreservens ränta.

Enligt skatteberedningen skall som intäkt för försäkringstagarna vidare

225

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

räknas och lios bolaget beskattas bolagets överskott, beräknat med avdrag
för avsättningar till försäkringsfond, premieåterbäringsreserv, säkerhetsfond
och utjämningsreserver. De fondavsättningar, som sålunda skola vara avdragsgilla,
hava hittills ej beskattats, ehuru tydliga lagbestämmelser ej funnits.
Försäkringsinspektionen finner det synnerligen lyckligt, att denna
praxis lagfästes. I fråga om den av beredningen föreslagna gränsen, intill
vilken avsättning till utjämningsreserv skall vara avdragsgill, vill försäkringsinspektionen
åberopa vad ovan anförts angående motsvarande gräns för
utjämningsfond för sakförsäkring.

I livförsäkringsaktiebolag tillfaller viss, enligt bolagsordningen starkt begränsad
del av överskottet akdeägarna. Beredningen föreslår, att denna del
skall beskattas enligt nu gällande regler för aktiebolags beskattning.

Vad fingår frågan om överskottet i ömsesidigt livförsäkringsbolag och den
del av livförsäkringsaktiebolags överskott, som belöper å försäkringstagarna,
är att anse som en försäkringstagarnas intäkt, som bör beskattas hos bolaget,
vill försäkringsinspektionen anföra följande.

I detta överskott ingår

1) bolagets kapitalavkastning utöver ovan omförmälda beräknade ränta a
premie- och premieåterbäringsreserv,

2) vinst på kapitalplacering,

3) vinst, som i fråga om icke vinstberättigade försäkringar uppkommit på
dödligheten och på premiernas bruttotillägg,

4) vinst, som uppkommit i fråga om vinstberättigade försäkringar på
samma sätt som i 3); vinster enligt 3) och 4) ingå dock i överskottet, endast
i den mån de icke disponerats för avdragsgill fondavsättning. Att de under
1)—3) nämnda vinstbeloppen äro beskattningsbar inkomst torde icke bestridas,
när man godkänt beredningens ovannämnda grundprincip för beskattningen.
Däremot ligger saken annorlunda till i fråga om vinst enligt

4). Denna vinst uppkommer nämligen därigenom, att försäkringstagarna
erlagt för höga riskpremier och bruttotillägg; utdelas vinsten, innebär det
eu återbetalning av för högt beräknade premier. I den mån premierna beräknats
för högt i avsikt att bereda vinst, borde vinsten, såsom även beredningen
medgiver, icke beskattas. Och den, som ej delar beredningens
åsikt, att ’utgiftsbesparing’ är att räkna som intäkt, kan göra gällande, att
denna vinst även i övrigt icke är beskattningsbar. Vare sig man godkänner
beredningens åsikt härom eller ej, borde alltså från bolagets överskott fä
dragas åtminstone någon del av vinsten enligt 4), i den mån detta kunde
ske utan att därigenom återstoden bleve mindre än summan av vinstbeloppen
enligt 1)—3). Ett sådant medgivande skulle emellertid, som synes, kräva en
så ingående analys av bolagets vinstkällor, att det är praktiskt sett ogenomförbart.
Försäkringsinspektionen anser därför liksom beredningen, att hela
överskottet bör tagas till beskattning. Att av ovan antydda skäl viss del
av detsamma rätteligen icke borde beskattas, bör emellertid föranleda, att
skattesatsen sättes lägre än den eljest skulle bestämts, något som även av
beredningen framhålles.

Som ovan nämndes, räknas enligt förslaget som beskattningsbar inkomst
för bolaget ej räntan på premie- och premieåterbäringsreserv för alla försäkringar
utan endast för kapitalförsäkringar. Undantagna äro alltså pensionsförsäkringar
(livräntor, överlevelseräntor). I fråga om dessa är det nämligen
enligt förslaget (liksom för närvarande) så ordnat, att pensionstagaren genom
den utfallande li vräntans beskattning får betala skatt för hela den för hans
räkning under årens lopp samlade ränteinkomsten och för årets ränta på
Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 sand. H7 höft. (Xr 102.) 15

226 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

lians premie- och premieåterbäringsreserv. Detta gäller vare sig pensionsförsäkringen
tagits i det ena eller andra slaget av försäkringsanstalter.
Däremot äro för närvarande olika slag av försäkringsanstalter icke likställda
med avseende på beskattningen av överskottet på pensionsförsäkringsrörelse;
detta beskattas hos livförsäkringsbolag, men icke hos pensionsanstalt som ej
är livförsäkringsbolag. Även beredningen föreslår dess beskattning hos livförsäkringsbolag,
som meddelar även annan livförsäkring än pensionsförsäkring.
Och den uttalar sig icke om kommunalskattekommitténs förslag,
att det skall beskattas jämväl hos livförsäkringsbolag, som ej meddelar annan
försäkring än pensionsförsäkring och sålunda är en ren pensionsanstalt
(t. ex. de ömsesidiga bolagen Allmänna änke- och pupillkassan i Stockholm,
Allmänna pensions- och änkekassan i Göteborg, Pensionsanstalten Sverige i
Stockholm). Det kan, enligt försäkringsinspektionens mening, ej vara lämpligt,
att de pensionsförsäkrade på detta sätt beskattas efter olika regler i
olika slag av försäkringsanstalter. Och intet synes vara att ur fiskalisk synpunkt
invända mot att samma regler tillämpas i fråga om livförsäkringsbolag
som för övriga pensionsanstalter. Ty de regler som nu gälla för de
.senare och deras delägare, innebära icke, att det allmänna går miste om
skatt för anstalternas överskott, utan att denna skatt uttages av delägarna,
när dessa komma i åtnjutande av de av överskotten betingade förmånerna,
nämligen av nedsättning i avgifterna eller höjning av pensionerna. Försäkrings
inspektionen föreslår därför sådan ändring i anvisningarna till § 3;>
angående beräkningen av livförsäkringsbolags överskott, att denna likställighet
vinnes.

I princip bör bolagets ränteskatt så avvägas, att den motsvarar summan
av de skatter som försäkringstagarna skulle hava att erlägga, om de själva
skulle skattat för räntan. Men det är uppenbart, att man ej kan ålägga
bolaget att betala eu ränteskatt så stor, att dess förmåga att uppfylla sina
förbindelser enligt försäkringsavtalen vedervågas. Det är därför nödvändigt
att begränsa ränteskatten, så att skatten i dess helhet ej kan komma att
överstiga överskottet. I det syftet och för att vinna en mjuk övergång har
beredningen föreslagit, att det räntebelopp, som skall tagas till beskattning,
ej får överstiga överskottet. Det kan tänkas, att denna begränsning kan
komma att visa sig för stark. Ty överskottet skall enligt beredningens förslag
beräknas med avdrag för avsättningar till premieåterbäringsreserv,
säkerhetsfond och utjämningsreserver. Av dessa avsättningar är det endast
avsättningen till säkerhetsfonden, som är i lag föreskriven. Bestämmelserna
om de övriga göras i de av Konungen fastställda grunderna. Visserligen
torde man kunna förutsätta, att försäkringsinspektionen ej kommer att tillstyrka
och Konungen ej att fastställa sådana grunder för beräkning av avsättningar
till premieåterbäringsreserv och utjämningsreserver, att det ej med
tillbörlig säkerhet kan förväntas, att de kunna av bolaget göras. Men härför
fordras måhända ej, att bolagen hava utsikt till så stora överskott utöver
dessa avsättningar, som de nu hava. Överskotten kunna därför komma
att nedgå så väsentligt, att det till beskattning tagna räntebeloppet beskäres
alltför mycket enligt beredningens förslag. Försäkringsinspektionen vill
därför föreslå, att det stadgas, att nämnda räntebelopp ej må överstiga överskottet,
ökat med avdragsgilla avsättningar till andra fonder än försäkringsfonden.
I detta sammanhang vill emellertid försäkringsinspektionen påpeka,
att om bolagens överskott i framtiden skulle komma att bliva väsentligt
mindre än nu, är det för det allmänna fördelaktigt, att icke blott överskottet
utan även räntan tages till beskattning.

Kungl. Maj:Is proposition Nr 102. 227

Beredningen bär med en motivering, som bär ej torde beböva återgivas,

1 öreslagit, att endast ys av räntan skall ingå jämte överskottet i den beskattningsbara
inkomsten och att grundtalet för statsskatten skall vara 6
procent. Detta innebär, att staten beskattar ränteinkomsten efter grundtalet

2 procent och överskottet efter grundtalet 6 procent. Den förra beskattningen
är sannolikt lägre och den senare högre än den skulle vara, om försäkringstagarna
själva betalade skatt för dessa inkomster. Verkställda beräkningar
för åren 1924 och 1925 visa, att det totala skattebeloppet till
staten enligt de föreslagna grunderna blir ungefär detsamma, som om skatten
uttagits bos försäkringstagarna. Skulle framdeles överskotten ökas i förhållande
till ränteinkomsten, kommer statsskatten att bliva högre, än om
försäkringstagarna själva erlagt skatt för sina andelar i räntan och överskottet.
Motsatsen inträffar, om, såsom nu synes sannolikt, överskotten framdeles
minskas i förhållande till ränteinkomsten. Vad angår kommunalskatten
föreslås, att den progressiva skatten borttages. Beräkningarna visa, att
ränteskatten ger kommunerna ersättning härför och att den totala kommunalskatten
understiger med ungefär 1 miljon kronor summan av deskatter,
som försäkringstagarna skulle haft att erlägga, om deras andelar i bolagens
ränteinkomster och överskott beskattats hos dem i stället för hos bolagen.
Försäkringsinspektionen finner i övrigt, att beredningens avvägning av ränteskatten
och skatten på överskottet dels utgör en medelväg mellan beskattningen
enligt nu gällande regler och den beskattning, som fullt motsvarar
vad försäkringstagarna skolat erlägga, om de beskattats för sina andelar i
bolagens inkomster, dels medger en mjuk övergång från de gamla till de
nya beskattningsreglerna.

Emellertid bär brand- och livförsäkringsaktiebolaget Svea, som driver
viss del av sin livförsäkringsrörelse för aktieägarnas räkning och på deras
risk, påpekat, att ränteskatten skulle innebära en extra beskattning av
aktieägarna, något som man förmodligen icke avsett att införa. Bolaget
hemställer därför, att ränteskatten icke uttages å sådan rörelse eller att, om
detta icke kan bifallas, det räntebelopp, som tillägges denna rörelses överskott,
icke må överstiga detsamma. Försäkringsinspektionen finner, att anmärkningen
visserligen är i viss män teoretiskt riktig, åtminstone i fråga
om ränteskatt för äldre försäkringar, för vilka man vid premieberäkningen
icke kunnat taga hänsyn till ränteskatt. Men då dylik rörelse hittills ej
varit av någon större betydelse annat än i fråga om livränteförsäkringar,
för vilka ränteskatt icke skall utgå, och aktieägarnas beskattning minskas,
därigenom att vid skattesatsens bestämmande hänsyn ej vidare skall tagas
till försäkringstagarnas andel i överskottet, finner försäkringsinspektionen
ej anledning till anmärkning mot förslaget i denna del.»

En reservant inom försäkringsinspektionen har vänt sig dels emot skatteberedningens
förslag rörande beskattning av ömsesidiga sakförsäkringsbolag,
dels emot samma förslag i fråga om rätt till avsättning till utjämningsfond
för nämnda bolag, dels mot förslaget om begränsning av skattefriheten för
avsättningar till vissa tekniska reserver, såsom katastrofreserver, och dels mot
den föreslagna ränteskatten å livförsäkringsbolag. Det förefaller emellertid,
som om reservantens skiljaktighet i sistnämnda avseende mera avsåge skatteberedningens
motivering än det framlagda förslaget.

Kammar rätten.

228 Kungl. Matris proposition AV 102.

Kammarrätten förklarar sig livligt instämma i den av skatteberedningen
framställda anmärkningen, att de för försäkringsföretags beskattning föreslagna
bestämmelserna »förefalla invecklade och åtminstone för lekmannen
föga förståeliga». Då det alltså kunde förutses, att tillämpningen skulle
komma att vålla beskattningsnämnderna stora svårigheter och medföra tvister
med besvär i högre och högsta instans, kunde för kammarrätten redan
härutinnan föreligga tillräcklig anledning att avstyrka reformen i dess helhet
samt i korthet hänvisa till kammarrättens i förhållande till kommunalskattekommitténs
förslag intagna ståndpunkt, vilken utom beträffande de
ömsesidiga sakförsäkringsbolagen inneburit ett tillstyrkande av nämnda
förslag. Kammarrätten hade dock funnit sig böra företaga en realgranskning.

Körande sakförsäkringsaktiebolagen finge kammarrätten, då något behov av
skattelindring icke yppats hos dessa, samt de föreslagna reglerna skulle i
tillämpningen vålla stora svårigheter, vartill ko mule att kammarrätten av
rent sakliga skäl måste avstyrka förslaget beträffande de ömsesidiga bolagen,
vidhålla sin anslutning till kommunalskattekommittén.

Beträffande de ömsesidiga sakförsäkringsholagen uttalar kammarrätten,
att skatteberedningens förslag skulle medföra en synnerligen kännbar skärpning
ej allenast i förhållande till nuvarande praxis utan ock jämfört med
kommunalskattekommitténs förslag. Representanter för ett flertal större
ömsesidiga bolag hade också i avgivet yttrande gjort starka erinringar mot
skatteberedningens förslag. Kammarrätten hyste alltfort uppfattningen, att
prövningen av skattskyldighets tillvaro hos de ömsesidiga sakförsäkringsbolagen
med hänsyn till vinst i försäkringsteknisk mening icke kunde göras
efter ett fixt schema utan borde såsom hittills få bero på undersökning i
varje särskilt fall, med bistånd eventuellt i händelse av avsevärt ändrade förhållanden
av sakkunnig myndighet, närmast försäkringsinspektionen. Kammarrätten
avstyrkte skatteberedningens förslag rörande de ömsesidiga sakförsäkringsbolagen.

Rörande livförsäkringsbolagen uttalar kammarrätten:

»Kammarrätten för sin del har funnit sig ej kunna frångå sin tidigare
ståndpunkt i vidare män än att skäl synes föreligga att i avdragsrätten
även inbegripa sådan säkerhetsfond, som är i försäkringslagen föreskriven,
varvid kammarrätten emellertid förutsatt, att begreppet livförsäkring erhåller
samma omfattning, som i lagen om försäkringsrörelse ävensom kommitténs
förslag avses. Till denna avvisande hållning föranledes kammarrätten
huvudsakligen av de föreslagna bestämmelsernas alltför invecklade
natur, såväl beträffande avsättning till utjämningsreserver som ock i fråga
om den nykonstruerade ränteskatten. Åven om det hela är försäkringstekniskt
tillfredsställande, vilket kammarrätten givetvis ej kan kontrollera,
måste man dock taga hänsyn till taxeringsmyndigheterna, vilka skulle få
mycket svårt att granska de ytterst komplicerade deklarationer, som i hithörande
fall skulle avlämnas. Alldeles utan vikt är ej heller den stats- och
kommunalfinansiella synpunkten, även om det här rör sig om ej alltför betydande
skattebelopp.»

229

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Nu gällande bestämmelser rörande försäkringsföretags beskattning äro till Departementssin
principiella innebörd ganska oklara. Om jag bortser från ömsesidiga chefensakförsäkringsbolag,
beskattas i allmänhet försäkringsföretagets överskott.

Detta belöper i ömsesidiga försäkringsbolag helt och hållet på försäkringstagarna.
I försäkringsaktiebolagen belöper överskottet antingen helt och hållet
på aktieägarna, vilket är regel i fråga om rena sakförsäkringsaktiebolag,
eller, såsom är fallet i livförsäkringsaktiebolagen, till viss, oftast mindre
del på aktieägarna, återstoden på försäkringstagarna. Det är alltså ställt
utom tvivel, att redan nu i stor utsträckning försäkringstagarna beskattas
hos bolaget. Denna beskattning sker dock ej efter någon genomförd princip.

Betraktas frågan ur försäkringstagarnas synvinkel, torde i stället kunna göras
gällande, att beskattningen blir i hög grad ojämn.

Det nya i skatteberedningens föreliggande förslag beträffande livförsäkringsrörelsen
är alltså icke, att försäkringstagarna beskattas, utan att deras
beskattning blir konsekvent genomförd efter en rimlig norm. Vad man vill
beskatta för envar är givetvis icke de inbetalda premierna, utan den ränta
och den vinst, som uppstår på försäkringarna. Och någon dubbelbeskattning av
försäkringstagarna synes ej böra ifrågakomma. Det önskade resultatet kan nås
på skilda vägar. Den närmast till hands liggande vägen är väl att beskatta
försäkringsbeloppet, när detta utfaller, och därvid medgiva avdrag för erlagda
premier. Denna beskattningsform ifrågasattes av inkomstskattesakkunniga
såsom princip i fråga om liv- och kapitalförsäkringar, medan skatteberedningen
tänkt sig en dylik beskattning endast för livränteförsäkring i inskränkt
mening, d. v. s. annan livränteförsäkring än den, som benämnes pensionsförsäkring.
I fråga om pensionsförsäkring — ett begrepp, som skatteberedningen
sökt utforma i anslutning till vad som populärt plägar beti aktas
som pensionering i försäkringens form vare sig frivilligt eller på grund av
tjänst eller anställning — har beredningen föreslagit beskattning av hela
det utfallande pensionsbeloppet, medan å andra sidan vid inbetalning av
premier avdrag får ske för dessa i deras helhet. Skatteberedningen torde
härvid hava beaktat, att denna beskattningsform är för försäkringstagarna
särskilt gynnsam, därför att de utbetalta pensionsbeloppen i regel till stor
del medtagas av skattefria orts- och familjeavdrag m. m. Den tredje
möjligheten är slutligen att låta försäkringstagaren personligen bli helt fri
från beskattning av utbetalda försäkringsbelopp men låta försäkringsanstalten
betala skatt för hans räkning; vid den anordning skatteberedningen för
sådant fall föreslagit bör något avdrag för försäkringstagaren för erlagda
försäkringspremier ej få ske — frågan om visst mindre avdrag av sociala
skäl är oberoende av det spörsmål, varom nu är fråga, och beröres i annat
sammanhang. I alla tre fallen bör vidare skatt erläggas för det å försäkringstagarna
belöpande överskottet å anstaltens rörelse. Beskattningen av
försäkringstagarna hos försäkringsföretaget bör i enlighet med de principer,
som i övrigt tillämpats beträffande juridiska personer, bli proportionell och
ej progressiv. Något vid sidan av det nu förda resonemanget ligger frågan,

230

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

i vad mån ett utfallande försäkringsbelopp, som tillfaller en rörelse, bör
beskattas. Denna fråga behandlas här i annat sammanhang.

Dessa principiella utgångspunkter hava, i den män de kommit till uttryck
i skatteberedningens förslag, knappast rönt någon gensaga, och de synas även
mig riktiga. Någon beskattning i regel av utfallande försäkringsbelopp anser
jag icke böra ske, då en dylik beskattning troligen skulle medföra ett avbräck
för den ur många synpunkter mycket betydelsefulla livförsäkringsrörelsen.

Yad nu livförsäkringsrörelsen beträffar, har skatteberedningen i fråga om
andra än livränte- (inklusive pensions-) försäkringar föreslagit en proportionell
beskattning av räntor och vinst hos försäkringsföretaget. Den i förslaget
utformade beskattningen innebär i viss mån ett avsteg från det konsekventa
fullföljandet av de givna utgångspunkterna, i det att en del av det
belopp, som anses böra beskattas, i realiteten träffas av en annan proportionell
skatt än den andra delen, detta i syfte att den nya beskattningen skall såtillvida
ansluta sig till bestående förhållanden, att ej helt plötsligt förutsättningarna
för försäkringsrörelsens bedrivande helt omkastas. Jag finner skatteberedningens
tankegång beträffande principerna för livförsäkringsrörelsens beskattning
hava göda skäl för sig och ser i den omständigheten, att förslaget
vunnit gillande inom försäkringsvärlden i allmänhet, ett bevis för att man
här är inne på rätta vägar.

Möjligen kunde den förmodan ligga nära till hands, att detta tillstyrkande
kunde vara beroende av eu väntad lättnad i beskattningen. En dylik
lättnad kan väntas inträda i vissa fall, men, enligt vad utförda beräkningar
giva vid handen, talar all sannolikhet för att i längden någon minskning
av det allmännas inkomster ej skall komma att inträda genom tillämpningen
av de nya reglerna. I själva verket torde det i stället förhålla sig så, att,
om man liksom för närvarande hölle sig allenast till överskottet å rörelsen,
en successiv minskning av det allmännas inkomster vore sannolik; skatteberedningens
förslag verkar hämmande på en dylik minskning och giver, i synnerhet
i den modifierade form försäkringsinspektionen förordat, en viss garanti,
att det allmännas skatteintäkter från livförsäkringsrörelsen icke skola bliva
alltför obetydliga. Enligt min uppfattning innebära de förordade modifikationerna
en mycket värdefull ändring i det ursprungliga förslaget. Värdet
för livförsäkringsrörelsen med förslaget lärer väl ligga dels däri,
att en rättvisare avvägning i förhållandet mellan försäkringsföretagen
inbördes åstadkommes, dels däri att det blir fastslaget, att en beskattning
av försäkringstagarna sker hos företaget och att en beskattning av utfallande
kapitalförsäkringsbelopp hos försäkringstagarna alltså skulle innebära en
dubbelbeskattning.

Även till tanken att beskatta utfallande livräntor i vidsträckt mening hos
försäkringstagarna men ej hos försäkringsföretaget ansluter jag mig. Rörande
avgränsningen mellan de olika försäkringstyperna hava olika förslag framställts.
Jag kommer i det följande att huvudsakligen ansluta mig till skatte -

231

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

beredningens förslag men med vissa modifikationer. Särskilt anser jag det
vara av vikt att få en sådan bestämning av gränserna, att vederbörande
redan när premierna betalas skall ha full klarhet om i vilken utsträckning
avdragsrätt för dessa föreligger. Att gränsen måste bli i någon mån godtycklig,
beror därpå, att i verkligheten de olika försäkringsformerna övergå
i varandra, varför en mera schablonmässig gräns måste dragas.

Rörande bestämningen av vad som skall förstås med överskott i livförsäkringsröx-else
kan jag i allt väsentligt ansluta mig till vad försäkringsinspektionen
i dylikt hänseende yttrat. Jag tillåter mig framhålla, att
frågan om vilka avdrag för fondavsättningar o. dyl. som skola medgivas,
äger sin egentliga betydelse för avvägningen av skattebördan mellan företagen
inbördes; skatteprocenten kan bestämmas så, att den totala skattebördan
för dem samtliga blir den, som man må finna i dylikt avseende
skälig.

Det föreliggande förslaget är ägnat att undanröja den nuvarande dualismen
mellan aktiebolag och ömsesidiga försäkringsinrättningar; för närvarande
tillämpas ju beträffande aktiebolag skalan för aktiebolag och beträffande
ömsesidiga bolag skalan för enskilda personer. Endast den omständigheten,
att för båda typerna av företag maximitariffen i så stor utsträckning
kommit i tillämpning, torde hava föranlett, att denna ojämnhet
ej kommit att te sig än mera påfallande än som varit fallet.

Vad härefter angår sakförsäkringsföretag, så synes någon tvekan egentligen
råda endast beträffande företag av den ömsesidiga typen. Någon rationell
grund för den nuvarande regeln, att endast utbetalda vinstmedel beskattas
men i stor utsträckning beskattas dubbelt, d. v. s. både hos försäkringsföretaget
och försäkringstagaren, synes svår att finna. Försäkringsinspektionen
har tillstyrkt eu beskattning i enlighet med skatteberedningens
förslag och ansett denna beskattning motiverad, även om man ej utginge
från skatteberedningens utgångspunkter. För mig står det klart, att, i all
synnerhet i den mån det gäller ränteavkastning av fonder, som av tidigare
generationer försäkringstagare hopsamlats för de nuvarande försäkringstagarnas
räkning, en beskattning bör äga rum. Men även i övrigt torde
kunna göras gällande, att, då de ömsesidiga livförsäkringsbolagen få skatta
även för annan vinst än upplupna räntor, en motsvarande beskattning bör
ske av sakförsäkringsbolagen. Det förslag, som framlagts av skatteberedningen,
innebär, vill det synas, en mycket måttlig beskattning. Särskilt
medgivandet rörande avsättningar till utjämningsfonder innebär ett betydande
tillmötesgående mot de ömsesidiga bolagen och har den verkan, att
endast i ringa utsträckning en beskattning av annat än räntor å besparade
fonder kommer att äga rum. Från sakförsäkringsaktiebolagen har även
gjorts gällande, att skatteberedningens förslag vore alltför gynnsamt för de
ömsesidiga bolagen -- för aktiebolagen själva spelar frågan mindre roll,
då hos dem fondavsättningar, varom här är fråga, endast i begränsad utsträckning
väntas förekomma — medan de ömsesidiga bolagen själva ansett

232

Kung1. Maj. ts proposition Nr 102.

Beskattning
av moder- och
dotterföretag
samt därmed
sammanhängande
problem.

Frågans behandling

fiire 1930.

full frihet beträffande avsättning till utjämningsfond böra medgivas. Mig
förefaller det, som om skatteberedningens även i denna punkt av försökringsinspektionen
tillstyrkta förslag skulle innebära en lämplig väg mellan
de olika ytterligheterna.

Det är uppenbart, att i en sådan fråga som den om försäkringsföretagens
beskattning stor vikt måste tillmätas försäkringsinspektionens uttalanden.
I fråga om detaljutformningen har jag också i allmänhet ansett mig böra
följa inspektionens förslag. I inspektionens uttalanden finner jag även en
garanti för att förslaget skall visa sig genomförbart. Rörande svårigheterna
för taxeringsmyndigheterna att tillämpa förslaget vill jag uttala, att dessa
ej torde vara väsentligen större än de, som redan nu finnas; om nuvarande
praxis för beskattning av ömsesidiga sakförsäkringsbolag, såsom kammarrätten
uppfattat den, skall anses i princip innebära en undersökning i varje
särskilt fall, kan den rent av ställa taxeringsmyndigheterna inför ett problem,
som av olika sakkunniga förklarats vara olösligt, nämligen att i varje
särskilt fall ingå på en skälighetsprövning av utjämningsfondernas storlek.
Flertalet av de räkneoperationer, som förutsättas enligt det nya förslaget,
måste ske redan nu, fastän kontroll saknas, hur de gjorts av försäkringsföretagen.
Förslaget innebär alltså en ökad möjlighet för taxeringsmyndigheterna
att komma till rätta med försäkringsföretagens beskattning. Att
förslagens tillämpning i praktiken kommer att vålla taxeringsmyndigheterna
besvär, skall emellertid ej förnekas. Till underlättande av deras tillämpning
torde särskilt deklarationsformulär böra komma till användning. Förslag
till dylikt formulär är under arbete. Till slut vill jag nämna, att det torde
bli möjligt att finna någon form för biträde från försäkringsinspektionen
vid utredningar i vissa fall.

1916 års riksdag anhöll i skrivelse till Kungl. Maj:t, att Kungl. Maj:t
måtte föranstalta om utredning av vissa frågor rörande beskattning av utlänningar.
I anledning härav uppdrog chefen för finansdepartementet åt
landskamreraren O. V. Landén att företaga en utredning av hithörande
frågor.

Landén lämnade i januari 1917 en promemoria i ämnet jämte förslag till
författningsändringar. Bland annat föreslog han, att i anvisningarna till
inkomstskatteförordningen och bevillningsförordningen skulle införas bestämmelse
av det innehåll, att, om en näringsidkare på grund av sina förbindelser
med någon, som vore ekonomiskt intresserad i hans näringsföretag
eller kunde öva inflytande på företagets ledning och som icke vore bär i
riket skattskyldig för inkomst, som han på grund av sina berörda förbindelser
med företaget kunde hava berett sig, till denne försålt varor till lägre
pris eller av honom köpt varor till högre pris än de i allmänhet gällande,
inkomsten av näringsidkarens företag skulle beräknas till det belopp, vartill
den kunde antagas hava uppgått, därest dylika åtgärder icke vidtagits.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

233

De myndigheter, som hördes över Landéns förslag, lämnade det i denna
del utan anmärkning.

I proposition (nr 238) till 1918 års lagtima riksdag föreslog Kungl. Maj:t
införande av bestämmelse av likartat innehåll med den av Landén föreslagna,
men skulle enligt Kungl. Maj:ts förslag en omräkning av inkomsten alltid
ske, när genom åtgärder av ifrågavarande slag en näringsidkares inkomst
hade minskats under vad den vid normal prissättning bort vara, alltså icke
blott när inkomst överflyttats till någon, som icke vore här i riket skattskyldig
för densamma.

Propositionen vann riksdagens bifall, dock först sedan det föreslagna
stadgandet i viss mån omformulerats. Stadgandet skulle träda i kraft den
1 januari 1920.

Redan vid 1919 års riksdag väcktes emellertid motion, vari, bland annat under
hänvisning till de verkningar, som berörda bestämmelse skulle medföra för
de kooperativa föreningarna, yrkades, att riksdagen måtte i bestämmelsen i
fråga besluta ändring av den innebörd, att, därest det gällde företag inom
landet, kammarrätten i första hand skulle kunna besluta om tillämpning
av den antagna regeln. Alternativt yrkades bestämmelsens fullständiga
upphävande.

Riksdagen beslöt stadgandets upphävande, och det upphörde alltså att gälla
redan innan det hunnit tillämpas.

För en fullständigare redogörelse angående ärendets behandling vid 1919
års riksdag hänvisas till propositionen nr 191 till 1920 års riksdag (sid.
510—514).

Frågan om beskattningen av moder- och dotterföretag upptogs på nytt vid
1920 års riksdag i samband med kommunalskattefrågan. Kungl. Maj:t föreslog,
att omräkning av näringsidkares inkomst skulle ske under i stort sett
samma förutsättningar som enligt det år 1918 antagna stadgandet, dock med
den ändring, dels att, därest omräkning skett, motsvarande jämkning skulle ske
i fråga om beräkningen av den inkomst, för vilken den gynnade personen skulle
taxeras, dels ock att under vissa villkor omräkning icke finge äga rum i fråga
om kooperativ förenings inkomst. Andra särskilda utskottet vid 1920 års riksdag
avstyrkte Kungl. Maj:ts förslag i förevarande del, men då bestämmelser
syntes vara av behovet påkallade dels för att hindra utländska företag att
undandraga sig stats- eller kommunalskatt i Sverige för dotterföretag härstädes,
dels ock för att i fall, då ett svenskt företag hade ett dotterföretag
i annan kommun, förekomma att någondera kommunen i väsentlig mån
ginge miste om skatt för inkomst, som skäligen där bort beskattas, föreslog
utskottet, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t begära förnyad
utredning av frågan med särskild hänsyn till beskattning av utländska
dotterföretag i Sverige samt den kommunala beskattningen av moder- och
dotterföretag. Denna utskottets hemställan vann riksdagens bifall.

1920 års
riksdag.

234

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Förberedande
afredning ay
sakkunnig.

[ anledning av riksdagens skrivelse tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande
chefen för finansdepartementet den 3 december 1920 ledamoten
av riksdagens första kammare, dåvarande sekreteraren Anders Örne att verkställa
den av riksdagen begärda utredningen. Vid muntliga överläggningar
med departementschefen begränsades Örnes arbete i främsta rummet till
övervägande av frågan, huru en interkommunal beskattning av företag,
mellan vilka intressegemenskap rådde, lämpligen skulle kunna ordnas. På
grund av Örnes utnämning till statsråd upphörde det honom lämnade uppdraget,
innan utredningen hunnit bliva slutförd, men uti eu den 5 december
1921 dagtecknad promemoria till chefen för finansdepartementet redogjorde
Örne för de grundsatser, varpå hans förslag varit ämnat att byggas.

I denna promemoria anförde Örne till en början i huvudsak:

Den företeelse i det ekonomiska livet, som givit upphov till det föreliggande
problemet, vore i främsta rummet den s. k. integrationen. Denna
bestode däri, att företag, som stode på olika trappsteg inom produktionsprocessen,
sammanslötes mer eller mindre intimt för att göra de skilda
företagen mer oberoende av marknadens växlingar. Den fullt genomförda
integrationen skulle medföra, att ett enda företag eller en grupp av samverkande
företag behärskade hela produktionen inom en viss bransch från råvarornas
urkälla fram till den siste konsumenten. — Integrationen kunde
försiggå på två vägar. Antingen samlades de olika företagen i en enda
ägares — vanligen ett aktiebolags — hand. Eller också förbleve de juridiskt
sett fristående, men behärskades från en punkt i serien genom inköp av
aktiemajoriteterna i de föregående och efterföljande ledens företag. En speciell
form av integration erbjöde kooperationen, där de personer, som hade behov
av varor eller tjänster, sammanslöte sig i lokala företag antingen för anskaffning
av konsumtionsartiklar eller råvaror för yrkesutövningen eller också
för avsättning av yrkesutövningens alster; dessa lokala företag sammanslöte
sig sedermera till centralorganisationer, som vore organ för de lokala företagens
varuanskaffning och produktion (eventuellt varuavsättning). De fall, där
integrationen framträdde i det enhetliga affärsföretagets form, där sålunda ett
enda aktiebolag direkt ägde samtliga de anläggningar och anstalter, som inginge
i integrationsserien, erbjöde i beskattningshänseende inga större svårigheter. De
kunde bedömas helt efter gällande regler. De teoretiska och praktiska svårigheterna
framträdde först beträffande den andra gruppen, där man sålunda
hade att göra med från juridisk synpunkt fullt självständiga företag, som
dock genom eu mer eller mindre fullständig intressegemenskap sammanhölies
till en faktisk enhet. Mest besvärliga vore helt naturligt de koncerner
av detta slag, vars skilda företag vore belägna i olika länder. Jämte den
form av intressegemenskap integrationsprocessen medfört torde föreligga vissa
andra former, där enskilda personers eller sammanslutningars makt över
olikartade företag kunde tänkas medföra möjlighet till manipulationer i
syfte att flytta beskattningsbar inkomst från en kommun till en annan. Dessa
former torde dock vara sällsynta eller i varje fall av ringa betydelse i jämförelse
med de övriga. — Den nuvarande svenska skattelagstiftningen syntes
utgå från den föreställningen, att varje särskilt företag i sammanslutningens
form hade intresse av att frambringa den största möjliga vinst i penningar.
Med integrationen bortfölle emellertid detta intresse helt eller delvis beträffande
flera eller färre led i den samverkande företagsserien. Ett pappers -

235

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

bruk, som skaffat sig en träinassefabrik med tillhörande skogar, hade i de
flesta fall blott intresse av att få trämassan så fördelaktigt som möjligt, då
trämassefabriken anlagts och skogarna inköpts för detta ändamål. Om pappersbruket
ägde trämassefabriken och skogarna direkt, kunde, såsom redan förut
framhållits, den nuvarande lagstiftningen anses tillfredsställande åtminstone i
lika hög grad som beträffande vanliga industri- och handelsföretag med
filialer. Skattemyndigheterna hade full frihet att inom ramen av företagets
sammanlagda inkomst bestämma inkomstens fördelning mellan olika verksamhetsgrenar
efter vad de funne rätt och skäligt. Vore däremot trämassefabriken
ett särskilt aktiebolag, där bestämmanderätten över ledningen läge
hos pappersbruket på grund av dess aktieinnehav, saknade beskattningsmyndigheterna
möjlighet att pröva skäligheten av den vinstfördelning mellan
pappersbruket och trämassefabriken, som pappersbrukets ledning åstadkommit
genom sin makt att fastställa de priser, vartill trämassefabriken avlevererat
sina tillverkningar till detsamma. Hade priserna varit låga, uppstode för
trämassefabriken minskad vinst, för pappersbruket däremot ökad vinst (respektive
minskad förlust). Det vore naturligtvis också tänkbart, att det företag,
som tillverkade halvfabrikatet, betraktades som huvudföretag och genom
annan prisberäkning erhölle ökad i stället för minskad vinst.

Sedan Örne därefter redogjort för det år 1918 införda stadgandet samt
omnämnt, att detsamma redan år 1919 upphävts, anförde han vidare huvudsakligen: Utan

tvivel skulle berörda stadgande i tillämpningen kommit att medföra
— frånsett de internationella svårigheterna — en rad av olägenheter och
orättvisor. Sålunda hade det alldeles förbisetts, att den prisbedömning, som
enligt bestämmelsen skulle ålegat taxeringsmyndigheterna, i de flesta fall
skulle stött på oöverkomliga svårigheter, särskilt i de talrika fall, då bestämmelsen
i fråga användes på företag, som sysslade med ett stort antal
olikartade varor, för vilka prisläget vore underkastat täta växlingar och
där ofta även kvalitetsbedömning erfordrades. Vidare kunde med skäl anmärkas,
dels att taxeringsmyndigheternas bestämmanderätt gjorts alltför
vidsträckt, vilket kunde leda till för vissa företags bestånd farliga konsekvenser,
dels att ett företag skulle kunna åläggas att betala dryga skatter, ehuru
det icke haft någon inkomst, och följaktligen skulle tvingas att tillgripa
sitt kapital för att betala dem, dels även att bestämmelsen skulle kunna
leda till flerdubbel beskattning av samma inkomst. Slutligen hade under bestämmelsen
fallit den stora gruppen av kooperativa företag, vilkas uppgift icke
vore att frambringa vinst åt sina delägare utan att tjäna medlemmarna på
bästa sätt genom anskaffning av billiga varor och tjänster. Den sista anmärkningen
hade beaktats i det förnyade förslag i ämnet, som förelagts
1920 års riksdag i samband med kommunalskattereformen, i det de kooperativa
föreningarna uttryckligen undantagits från dess tillämpning. De övriga
invändningarna hade kvarstått i huvudsak även beträffande detta förslag,
som ej heller bifallits av riksdagen. — Vid övervägande av det problem,
som förelagts honom till utredning, hade örne beträffande den interkommunala
beskattningen utgått från att beskattningen av integrerade, formellt självständiga
företag icke kunde göras hårdare, un om respektive företag sammanstöta
sig (fusionerades) till ett enda enhetligt företag. Principen borde
sålunda vara, att dylika företag i beskattningshänseende behandlades såsom
eu enhet med de modifikationer, som påkallades av företagstypens säregna

236

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

beskaffenhet. Bestämmelserna i skattelagarna borde avfattas så, att intet
undantag behövde ifrågakomma för de kooperativa företagen. Detta vunnes
därigenom, att varje till en intressegrupp hörande företag förberedelsevis
betraktades såsom fristående och dess inkomst fastställdes enligt vanliga
taxeringsgrunder, d. v. s. med hänsyn till företagets deklaration och egen
bokföring. I den mån därigenom olika kommuners skäliga anspråk på andel
i skatten av företagsgruppens samlade årsresultat icke tillgodosåges, borde
möjlighet till jämkningar beredas, dock med strängt fasthållande vid grundsatsen,
att det eller de företag, hos vilka en för stor andel av den samlade
vinsten hopats, även bleve skyldiga att erlägga skatten; att ålägga de företag,
vars verkliga inkomst blivit ringa eller ingen, att betala ut skatt på eu
godtyckligt beräknad inkomst, kunde icke från någon synpunkt försvaras.
Om man återginge till det förut anförda exemplet, enligt vilket ett pappersbruk
i kommunen A ägde aktiemajoriteten i en trämassefabrik i kommunen
B och ordnat saken så, att vinsten på trämassetillverkningen flyttades över
i dess egna böcker, borde följaktligen enligt den hävdade principen en skälig
del av pappersbrukets vinst beskattas i kommunen B i stället för kommunen A.
En särskild fråga uppstode i det fall, att vissa av intressegruppens företag
lämnat vinst och andra förlust. Med fasthållande av grundsatsen, att de
till gruppen hörande företagen borde behandlas såsom ett enda företag, borde
från summan av vinster i vissa fall få avdragas förluster. Detta torde
emellertid ej kunna medgivas, enär det kunde tänkas leda till svåra missbruk.

inkomstskatte- Inkomstskattesakkunniga hava i sitt betänkande berört frågan om modersakknnmga.
oc}, dotterföretags beskattning, i den mån den rör internationella förhållanden.

De hava sålunda föreslagit, dels att under vissa omständigheter den, som
till annan överlåtit rätt att här i riket tillverka viss vara enligt särskilt
förfaringssiitt eller att försälja viss vara med användande av särskilt varumärke,
skall för sin inkomst på grund av överlåtelsen beskattas här i Sverige,
dels ock att, om inkomst av ett näringsföretag på grund av särskilda av
näringsidkaren vidtagna åtgärder blivit lägre än den eljest skolat bliva och
inkomsten i stället tillförts någon, som icke är här i riket skattskyldig för
inkomsten, inkomsten av företaget skall beräknas till det belopp, vartill
den kan antagas hava uppgått, därest sådana åtgärder icke vidtagits (anvisningarna
till 7 § IV andra och fjärde styckena samt motiven sid. 109, 110).
För säkerställande av skatten för det fall, som avses i det förstnämnda
stadgandet, hava de sakkunniga föreslagit, att den, som har att utbetala
ersättning för den överlåtna rättigheten, skall vara pliktig att innehålla och
till uppbördsmyndighet inbetala viss del av ersättningen (27 § och motiven
sid. 126, 127).

Kommunal- Kommunalskattekommittén har icke ingått på frågan om moder- och
kommittén dotterföretags beskattning men har föreslagit, att utlänningar och utländska
bolag skola vara skattskyldiga för härifrån åtnjuten royalty och ersättning
för utnyttjande av patent, mönster eller dylikt (49 § 1 mom. b) och h),
anvisningarna till 36 § och motiven sid. 444, 445).

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

237

Slutligen erinras därom, att taxeringssakknnniga föreslagit vissa bestäm- Taxeringssak

melser för möjliggörande av enhetlighet i taxeringen, vilka jag emellertid
torde här kunna förbigå.

kunniga.

Skatteberedningen har i sitt betänkande berört även denna fråga och i
dylikt avseende föreslagit, bland annat, följande.

Svenska aktiebolag och svenska ekonomiska föreningar skola frikallas
ej allenast såsom nu från kommunal utan även statlig skattskyldighet för
annan utdelning från svenska aktiebolag, svenska solidariska bankbolag
och svenska ekonomiska föreningar än sådan utdelning å aktie, banklott
eller andel, som är att hänföra till intäkt av rörelse eller yrke. (50 § för-slaget till kommunalskattelag, 7 § förslaget till statsskatteförordning.)

Har svenskt aktiebolag eller svensk ekonomisk förening åtnjutit inkomst
genom sådan utdelning å aktier, banklotter eller föreningsandelar, för vilken
sålunda skatteplikt icke föreligger, må bolaget eller föreningen ej njuta av-drag för ränta å gäld, som belöper å nämnda värdehandlingar, i vidare
mån än som räntan överstiger utdelningen (41 § förslaget till kommunal-skattelag).

År skattskyldig berättigad till avdrag för ränta å upplånat kapital, och
kan utredning ej vinnas, huru stor del av samma kapital hänför sig till
olika av den skattskyldige innehavda förvärvskällor, skall i och för räntans
fördelning kapitalet hänföras till de olika förvärvskällorna i förhållande till
värdet av de i varje förvärvskälla nedlagda tillgångar (69 § samma förslag).

Rörande den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten föreslås vidare,
att, om aktiebolag eller ekonomisk förening haft intäkt genom utdelning,
för vilken skatteplikt sålunda enligt vad nyss nämnts icke föreligger, hän-syn dock skall tagas till dessa intäkter vid beräkning av det förhållande, vari
bolagets eller föreningens inkomst står till kapitalet, och att för sådant fall
den beskattningsbara inkomsten skall ökas med behållen inkomst av utdel-ning (anvisningar till 18 § statsskatteförordningen).

Har näringsidkare till någon, som är ekonomiskt intresserad i hans
näringsföretag eller kan öva inflytande på företagets ledning, försålt varor
till lägre pris eller av honom köpt varor till högre pris än de i allmänhet
gällande eller vidtagit andra liknande åtgärder och har, uppenbarligen i
följd härav, inkomsten av företaget blivit avsevärt lägre än den eljest skolat
bliva och är den, vilken inkomsten i stället tillförts, icke för inkomsten
skattskyldig här i riket, skall inkomsten av företaget beräknas till det be-lopp, vartill den kan antagas hava uppgått, därest dylika åtgärder icke vid-tagits (67 § förslaget till kommunalskattelag).

Har i annat fall än det, varom förmäles i 67 §, näringsidkare till någon,
som är ekonomiskt intresserad i hans näringsföretag eller kan öva inflytande
på företagets ledning, försålt varor till lägre pris eller av honom köpt varor
till högre pris än de i allmänhet gällande eller vidtagit andra liknande åt-gärder och har, uppenbarligen i följd härav, näringsidkarens inkomst blivit

1924 års
skattebered-ning.

238

Kuiigl. Maj:ts proposition Nr 102.

avsevärt lägre än den eljest skolat bliva samt inkomst i stället tillförts
annan, skall denne för nämnda inkomst utgöra skatt i den eller de kommuner,
där skatt skulle utgjorts för inkomsten av näringsföretaget. Vad
nu stadgats gäller dock icke, när svenskt aktiebolag eller svensk ekonomisk
förening gent emot delägare, som icke är aktiebolag, ekonomisk förening,
solidariskt bankbolag eller utländskt bolag, vidtagit åtgärder, som bär sagts
(59 § 3 mom. samma förslag).

Angående innebörden av det spörsmål, varom bär är fråga, yttrar skatteberedningen
till eu början:

;>Det är självfallet, att nu gällande regler om dubbelbeskattning av aktiebolags
och ekonomiska föreningars inkomst skolat föranleda en viss strävan
att inrätta näringsorganisationerna på sådant sätt, att dubbelbeskattningen
skall bliva så litet tryckande som möjligt. Särskilt torde det hava förmärkts
en önskan att undkomma den mångdubbla beskattning, som kan
bliva en följd av bestämmelserna att aktiebolag och ekonomiska föreningar
hava att erlägga statsskatt samt kommunal progressivskatt för utdelning
från aktiebolag och ekonomiska föreningar. Bland annat från företrädare
av näringslivets intressen har det framhållits, att ifrågavarande bestämmelser
förhindra bildandet av dotterbolag även i de fall, då detta ur organisationssynpunkt
vore lämpligt; hellre än att påtaga sig den extra beskattning,
som skulle bliva följden av ett dotterbolags bildande, driver ett
aktiebolag självt den rörelse, som lämpligare skulle hava drivits genom ett
dotterbolag. Vidare torde det i de fall, då dotterbolag funnits, ej vara
ovanligt, att prissättningen av de varor, som dotterbolaget köpt av eller sålt
till moderbolaget, skett på ett sådant sätt, att dotterbolaget icke redovisat
någon vinst, utan den verkliga vinsten på dotterbolagets rörelse formellt
tillfallit moderbolaget. På liknande sätt har förfarits i fråga om svenska,
dotterbolag till utländska bolag för att undkomma skatt i Sverige på
vinsten av den härstädes drivna verksamheten.»

Beträffande moder- och dotterbolag i inskränkt mening har skatteberedningen
följande inledande uttalande:

»Det problem, som i förevarande sammanhang synes böra främst lösas,
gäller, huru beskattningen skäligen bör ordnas, när ett svenskt aktiebolag
har aktier i ett eller flera svenska aktiebolag, och särskilt intresse erbjuder
härvid det fall, att det gäller moder- och dotterbolag i inskränkt mening,
d. v. s. då ett moderbolag behärskar andra företag inom produktionsserien
eller ett fåtal bolag tillsammans bildat ett dotterbolag t, ex. för avsättning
av moderbolagens alster, örne synes också för sin del hava närmast tänkt
på dylika företag. Med nuvarande beskattningsregler kan den inkomst, som
kommer de fysiska delägarna i moderbolaget tillgodo, bliva underkastad en
mångdubbel beskattning, därest vinsterna redovisas hos de bolag, som verkligen
intjänat desamma. Dotterbolaget skall skatta såväl kommunalt (repartitionsskatt
och progressivskatt) som statligt för sin vinst, moderbolaget erlägga
statsskatt och kommunal progressivskatt för utdelningen från dotterbolaget
samt aktieägarna i moderbolaget erlägga såväl stats- som kommunalskatt
(repartitionsskatt och progressivskatt) för sin utdelning från moderbolaget,
däri även ingår vad som återstår av dotterbolagets utdelade vinst. Har
utdelningen av dotterbolagets bokförda vinst skett i form av pristillägg eller
rabatt, blir skattebördan ännu större, enär moderbolaget torde hava varit

239

Kung!. Maj:ts proposition Nr 102.

pliktigt att erlägga jämväl kommunal repartitionsskatt för eu dylik utdelning.
Därest det linnes en hel rad av företag, vilka driva verksamhet i
form av moder- och dotterföretag, blir skatten självfallet ännu hårdare, och
man kan konstruera upp fall, då endast en ringa bråkdel av ett dotterbolags
vinst kommer fram till de fysiska personer, som äro delägare i
moderbolaget, under det att den ojämförligt största delen av denna vinst
åtgått till skatter.»

Härefter utvecklas, att aktiebolagsinkomst, som går genom flera händer,
såsom t. ex. inkomst, som intjänas av ett bolag, av detta utdelas till ett
annat, av detta utdelas till ett tredje samt slutligen av detta utdelas till de
fysiska personer som äro dess delägare, näppeligen torde hava en så mycket
större skattekraft än vanlig inkomst, att den större skattekraften motiverade
eu flerdubbel beskattning. Särskilt i fråga om moder- och dotterbolag i
inskränkt mening syntes man tvärtom böra ställa sig på den ståndpunkten,
att den sammanlagda skatten för bolaget och dess delägare ej borde vara
större (och ej heller mindre) än om bolagen sammanslutit sig till ett enda
bolag.

Skatteberedn ingen fortsätter:

»Alldeles oavsett de rent teoretiska skälen för eu dylik ståndpunkt måste
här hänsyn tagas av allmänt ekonomisk innebörd. Den svenska skattelagstiftningen
lärer i förevarande punkt intaga en betydligt strängare ståndpunkt
än flertalet övriga länder, varigenom den svenska industrien kommer
i ett sämre läge än den utländska. Ett dylikt förhållande synes, i den mån
det är möjligt, böra undvikas. Dotterbolagsformen lärer i vissa fall ur
organisationssynpunkt innebära mycket betydande fördelar för större företag,
fördelar, som kunna vara så stora, att denna form knappast kan undvaras.
Utan tvivel lägger för närvarande skattelagstiftningen i vissa fall hinder i
vägen för dess användande, där den skulle vara nyttig. Det har uppgivits,
att nämnda hinder understundom rent av skulle kunna omöjliggöra för vårt
ekonomiska liv betydelsefulla åtgärder. Om genomförandet av en ändring
i berörda avseende kan ske, utan att vägen lämnas öppen för missbruk i
syfte att kringgå eljest gällande beskattningsregler, synas därför mycket
starka statsfinansiella skäl böra krävas, för att de nuvarande reglernas bibehållande
skall anses motiverat.»

Skatteberedningen undersöker härefter olika utvägar att nå det åsyftade
resultatet och uttalar, att den enklaste syntes vara att formellt betrakta varje
bolag såsom ett självständigt företag men anordna beskattningen på sådant
sätt, att det önskade resultatet i möjligaste mån vunnes. Härom yttras:

»Första förutsättningen för att en flerdubbel beskattning av en viss inkomst
skall kunna undvikas synes då vara, att man i statsbeskattningen
inför samma bestämmelse, som nu gäller beträffande bevillningen, eller att
aktiebolag äro frikallade från skatt för aktieutdelning, men denna frikallelse
måste avse icke blott utdelning, som sker i förhållande till aktieinnehav,
utan även utdelning, som i form av rabatt eller pristillägg sker
i förhållande till gjorda inköp från eller försäljningar till bolaget. Införes
en dylik bestämmelse, kommer ett överförande av vinsten från ett bolag till
ett annat i regel icke att medföra några särskilda fördelar i beskattningsavseende.
Då bolagen, blund annat för att kunna kontrollera huru varje

240

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

särskild gren av produktionen lönar sig, torde ur organisationssynpunkt hava
intresse av att bokföringen utvisar den vinst, som rätteligen bör tillkomma
varje särskild del av rörelsen, torde man våga antaga, att efter en dylik
omläggning av beskattningen bolagens bokföring skulle komma att i stort
sett överensstämma med den verkliga vinstfördelningen. I vissa fall torde
det dock komma att fortfarande föreligga en lockelse att placera vinsten
hos annat bolag än det, som verkligen intjänat densamma.»

Skatteberedningen övergår därpå till en undersökning dels av frågan, i
vilken utsträckning skuldräntor borde anses belöpa på den skattefria intäkten
av aktieutdelning och alltså icke få avdragas vid beskattningen, dels
ock av frågan huruvida särskilda regler borde meddelas för beräknande av
inkomstprocenten vid statsbeskattningen.

Frågan om fördelningen av skuldräntor kommer att behandlas senare i
den speciella motiveringen.

Rörande frågan om beräkningen av inkomstprocenten vid statsbeskattningen
framhålles av skatteberedningen, att två möjligheter syntes stå öppna,
nämligen att antingen borträkna den del av kapitalet, som kunde anses belöpa
å främmande aktier, eller ock medräkna hela kapitalet men i och för
inkomstprocentens beräkning taga hänsyn jämväl till bolagets intäkt av
aktierna. Skatteberedningen förordade för sin del den senare vägen. Härigenom
komme inkomstprocenten och därmed skatteprocenten att bestämmas
med hänsyn till resultatet av bolagets verksamhet såsom en helhet, vilket
torde vara det rätta vid eu beskattning av statsskattens karaktär.

Rörande verkningarna av det ifrågasatta förslaget har skatteberedningen
yttrat:

»Vid avfattandet av de föreslagna bestämmelserna har skatteberedningen
bland annat måst utgå från nödvändigheten att förhindra aktiebolag att genom
bildande av dotterbolag och manipulationer mellan de olika bolagen erhålla
lägre skatt än om dotterbolag icke bildats. Att dylikt förhindras, torde vara
förutsättningen för att aktiebolagen skola kunna befrias från statsskatt på
utdelningen. Vad angår statsbeskattningen torde faran ligga däri, att dotterbolag
skulle bildas för att på denna väg nedbringa inkomstprocenten genom
att placera upplånat kapital såsom aktiekapital hos ett dotterbolag, vilket
övertager en del av rörelsen. Det föreslagna sättet för beräkning av moderbolagets
inkomstprocent kommer att minska utsikten till skattevinst på en
dylik transaktion; och den omständigheten, att moderbolaget icke får avdraga
gäldränta, som belöper på aktier, torde komma att verka hämmande
på lusten till dylika transaktioner. Någon större risk synes därför knappast
föreligga, att bolag skulle kunna nedbringa sin skatt genom bildande av
dotterbolag. Självklart är däremot, att borttagandet av aktiebolags skattskyldighet
för aktieutdelning skall minska skatten för redan befintliga
moder- och dotterbolag. Att ens tillnärmelsevis beräkna, huru stor denna
skatteminskning skulle vara, möter avsevärda svårigheter, och skatteberedningen
har ansett sig icke böra i detta sammanhang göra något försök
därtill.

Vad angår kommunalbeskattningen, har uti det föregående antagits, att
följden av ett borttagande av aktiebolagens skattskyldighet för aktieutdelning
skulle bliva, att bolagens bokföring komme att i stort sett överens -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

241

stämma med den verkliga vinstfördelningen. En följd härav skulle bliva
att vinsten pa en rörelse komme att redovisas hos det bolag, som verkligen
intjanat densamma, och då bleve även beskattningsorten den riktiga Man
maste doek förutsätta, att det även i framtiden kommer att finnas vissa
tall, da bolagen hava intresse av en felaktig vinstfördelning, så t. ex. då
kommunalskatten är hög i dotterbolagets rörelsekommun och låg i den
kommun, där moderbolagets inkomst skall beskattas. För dessa fall eriordras
en särskild bestämmelse av den innebörd, som Örne föreslagit, så
att det bolag, som fått okad inkomst, kommer att för inkomstökningen beskattas
i den kommun, där inkomsten skolat beskattas, därest vinsten icke
överförts från det ena bolaget till det andra. Man torde dock kunna hoppas,

att, fn, ,< yllk bestämmelse skall behöva tillämpas endast i ett vtterst ringa
antal tall.»

Beträffande beskattningen av utdelning hos andra aktiebolag än moderbolag
i inskränkt mening samt hos solidariska bankbolag och ekonomiska
föreningar uttalas, bland annat, följande:

. Y;ul ,s°m föreslagits rörande beskattning av moder- och dotterbolag i
inskränkt mening syntes böra gälla även i andra fall, då ett aktiebolag
agde aktier i ett annat aktiebolag. Aktiebolagen borde bliva frikallade från
skattskyldighet för aktieutdelning, vare sig denna skett i förhållande till
aktieinnehavet eller i förhållande till gjorda inköp eller försäljningar. Från
vad som sålunda sagts om skattefrihet för utdelning å aktier måste dock undantag
goras för det fall, att aktieutdelningen vore att anse som inkomst av
rörelse, ty da syntes aktieutdelningen böra underkastas såväl stats- som
kommunalskatt. Vad anginge solidariska bankbolag, borde för dem aktieutdelning
ingå i rorelseinkomsten och alltså underkastas beskattning. Ute
ning från solidariskt bankbolag syntes böra behandlas på samma sätt
Ekonomiska föreningar syntes höra följa samma regler som aktiebolag och
utdelning från ekonomisk förening likställas med utdelning från aktiebolag.

Under rubriken »överflyttning av ett aktiebolags eller en förenings vinst
till de fysiska delägarna» har skatteberedningen behandlat dels frågan om
en överflyttning av såväl producentföreningars och därmed likställda aktiebolags
som konsumentföreningars och därmed likställda aktiebolags vinst
fysisk delägarna. Då denna fråga nära sammanhänger med
spörsmålet om de kooperativa föreningarnas beskattning, torde någon
redogörelse för skatteberedningens motivering i denna punkt ej vara erforderlig.

Härefter övergår skatteberedningen till frågan om behandlingen av svenska
dotterföretag till utländska moderföretag och uttalar rörande denna fråga:

»När det finnes ett svenskt dotterbolag till ett utländskt moderbolag, torde
det vara ratt vanligt, att, för undvikande av beskattning i Sverige, priserna
pa de av dotterbolaget från moderbolaget inköpta eller till detsamma försålda
varorna sattas så, att dotterbolaget redovisar ingen eller ringa vinst. I enlighet
med de synpunkter, som anlagts i fråga om svenska moder- och dotterolag,
läge det då närmast till hands att här i Sverige beskatta det utländska
bolaget för den vinst, som genom den onormala prissättningen tillförts detsamma.
Detta torde dock i regel visa sig omöjligt. Naturligtvis kan man
nar taxera det utländska bolaget, men därmed är icke mycket vunnet, ty
Bihang till riksdagens protokoll i 927. 1 samt. Si hiift. (.Yr 102.) pj

Inkomna yttranden.

242 Kungl. Maj-.ts -proposition Nr 102.

bolaget skulle, på sätt i liknande fall fyrfaldiga gånger hänt, vägra att godvilligt
betala skatten, och man har icke några tvångsmedel för skattens uttagande
utom för det sällsynta fall, att det utländska bolaget bär egendom i
Sverige. Enda möjligheten synes därför vara att verkställa en omräkning
av det svenska bolagets inkomst och alltså beskatta detta för den till det
utländska bolaget överförda vinsten. I de fall, då det utländska bolaget är
här i Sverige skattskyldigt för den överförda vinsten, såsom t. ex. enligt
inkomstskattesakkunnigas och kommunalskattekommitténs förslag i fråga om
royalty, licensavgift o. dyl., bör en omräkning tydligen icke äga rum.»

Till sist har skatteberedningen under rubriken »överflyttning av vinst i
andra fall än de hittills nämnda» gjort följande uttalande:

»Slutligen bör behandlas det fall, att av en eller annan anledning två
näringsidkare i andra fall än de hittills omnämnda använda onormal prissättning
vid affärer med varandra. Denna fråga torde icke äga någon större
räckvidd. När båda näringsidkarna skola beskattas i Sverige, synes från
statsbeskattningens synpunkt några åtgärder icke vara påkallade, utan envar
bör beskattas för sin verkliga inkomst. Vid kommunalbeskattningen torde
däremot med hänsyn till beskattningsorten särskilda bestämmelser kunna
ifrågasättas. Det synes emellertid vara tillräckligt, om man, i överensstämmelse
med vad som föreslagits i fråga om svenska moder- och dotterbolag,
föreskriver, att den genom prissättningen gynnade näringsidkaren skall för
en del av sin inkomst beskattas i den andres rörelsekommun. Är den, som
gynnats genom prissättningen, icke skattskyldig i Sverige, torde det kunna
komma i fråga att omräkna inkomsten för den här i Sverige bosatte näringsidkaren
på sätt föreslagits i fråga om svenskt dotterföretag till utländskt
moderföretag.»

Skatteberedningens förslag rörande såväl avskaffandet av aktiebolags och
ekonomiska föreningars skattskyldighet för utdelningar från aktiebolag, solidariska
bankbolag och ekonomiska föreningar ävensom rörande de speciella
frågor, som avse moder- och dotterföretags förhållande till varandra, har
praktiskt taget enhälligt tillstyrkts i de avgivna yttrandena.

Förslaget rörande skattefrihet för utdelning å aktier m. m. har från många
håll kraftigt tillstyrkts.

Överståthållarämbetet uttalar emellertid att, ehuru ämbetet delade den
uppfattningen, att den flerdubbla beskattning av samma inkomst, som genom
nu gällande bestämmelser förekomme på detta område, vore mycket betungande
och orättvis, ämbetet icke kunde finna annat än att den förebragta
utredningen härom vore otillfredsställande. En konsekvens av frihet
för aktiebolag från skattskyldighet för aktieutdelning kunde väntas bliva,
att enskilda personer, som hade sin förmögenhet placerad i aktier, komme
att i större utsträckning än för närvarande bilda aktiebolag på denna, då
de därigenom undginge beskattning för den del av avkastningen av dem
tillhörigt kapital, som icke behövde för konsumtion uttagas ur bolaget.

Stockholms handelskammare, svenska bankföreningen och Sveriges industriförbund
yttra i förevarande avseende, bland annat:

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 243

Förslaget, att aktiebolag skulle i fråga om såväl stats- som kommunalbeskattning
befrias från skatt för utdelning å aktier, innebure givetvis ett
betydande framsteg i jämförelse med vad som för närvarande gällde, och
dess genomförande skulle tvivelsutan bli till avsevärd fördel för näringslivet
genom underlättande av en rationell organisation av affärsdriften i
sådana fall, där det vore nödvändigt att arbeta med dotterbolag. Då emellertid
från denna skattebefrielse undantagits aktiebolag, som dreve handel
med värdepapper, torde böra uppmärksammas, att även dylika bolag kunde
för sin affärsverksamhet begagna sig av dotterbolag i egentlig mening, vilkas
aktier icke vore föremål för handel, och att för utdelningen från dylika
dotterföretag regeln om skattebefrielse borde gälla även bolag av ifrågavarande
art.

Kammarrätten yttrar:

»Emot vad beredningen i ovanberörda ämnen föreslagit har kammarrätten
icke funnit annat att erinra än att det synes böra tagas i övervägande, om
ej jämkningar vore behövliga i följande hänseenden.

Enligt beredningens förslag, liksom enligt gällande rätt i tillämpligt avseende,
är rätten till avdrag för utdelning beroende av att denna icke skall
taxeras som inkomst av rörelse. Det torde dock kunna tänkas, att billigheten
krävde upphävande av detta villkor, som i stor utsträckning komme att
göra avdragsrätten illusorisk. Saken synes böra undersökas.

Fråga är vidare, om ej den antagna utgångspunkten — att moder- och
dotterföretagets sammanlagda skattebörda ej bör bliva större än, om allenast
ett stort företag funnits, detta skulle haft att draga — borde betinga avdrag
för ränta även beträffande aktier och föreningsandelar i dotterföretag. Det
finnes anledning att vara tveksam i detta avseende.»

Trots finansiella betänkligheter finner jag mig böra tillstyrka för- Departementsslaget
om borttagande av den statliga skattskyldigheten för inkomster, chefen.
som aktiebolag m. fl. åtnjuta från andra aktiebolag, solidariska bankbolag
och ekonomiska föreningar. Redan den omständigheten, att kommunal
skattefrihet i motsvarande avseende föreligger, synes visa, att
statsmakterna hyst en viss tvekan rörande rättmätigheten av en dylik
beskattning. Jag kan ur rättvisans synpunkt knappast se någon möjlighet
att förebringa ett verkligt hållbart försvar för densamma. Härtill
kommer, att just detta slag av beskattning utan tvivel utgjort ett betydelsefullt
hinder för åstadkommande inom det ekonomiska livet av rationella
omläggningar i organisatoriskt avseende. Jag återkommer här till den
synpunkt jag berört beträffande aktiebolags beskattning i allmänhet, nämligen
att beskattningen här i riket ej lämpligen bör försätta näringslivet i ett
relativt sämre läge än motsvarande beskattning i främmande länder. I fråga
om beskattningen av inkomster från dotterbolag är, enligt vad jag inhämtat,
den svenska skattelagstiftningen väsentligen strängare än skattelagstiftningen
i främmande länder. Jag ansluter mig till skatteberedningens
förslag, vilket synes i möjligaste mån innehålla sådana bestämmelser, att

244

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

egentliga missbruk borde kunna förhindras. Med hänsyn till faran för
dylika missbruk finner jag mig icke kunna förorda att, på sätt kammarrätten
ifrågasatt såsom möjligt, medgiva avdrag för ränta å skuld för
aktier och föreningsandelar i dotterföretag. Jag vill dock framhålla, att försök
att använda aktiebolagsformen i syfte att kringgå gällande beskattningsregler
torde bliva föga lönande, då man vid den utredning, som, enligt
vad jag förut anfört, synes böra företagas rörande aktiebolagsbeskattningen
i allmänhet, givetvis kommer att hava uppmärksamheten inriktad därpå,
att några luckor i systemet ej skola förekomma.

Rörande omfattningen av den inkomstminskning, statsverket har att
emotse genom den ifrågasatta skattefriheten, är det omöjligt att verkställa
några tillförlitliga beräkningar, och jag betvivlar, att det ens i
framtiden skall visa sig möjligt att åstadkomma dylika. Ett av syftena
med reformen är ju nämligen, att vinster från de olika företagen skola
komma att redovisas, där vinsterna uppkommit. I vad mån en överflyttning
av vinster kommer att ske, kan ej förutses. Ej heller är det
möjligt att bedöma, i vilken utsträckning avdragen för gäldräntor komma
att minskas därigenom, att dylika räntor anses motsvara inkomst av aktieutdelning
m.m. Jag vågar dock uttala såsom sannolikt, att den omedelbara
skatteminskningen knappast skall kunna överstiga ett belopp av 3 å 4
miljoner kronor. Indirekt kan förslaget väntas så småningom medföra en
ökning av det allmännas inkomster på grund av de gynnsamma verkningar,
förslaget kan väntas utöva på näringslivet.

Vad härefter angår frågan om förfarandet vid oriktig prissättning i
förhållandet mellan moderföretag och dotterföretag, anser jag de av skatteberedningen
framlagda förslagen i huvudsak kunna godkännas. Rörande
den regel, som avser förhållandet till utlandet, vill jag endast uttala, att
densamma fått en sådan avfattning, att en viss varsamhet vid tillämpningen
bör kunna påräknas. I fråga om företag inom landet torde det
förfarande, som på sin tid ifrågasatts av herr örne och som nu upptagits
av skatteberedningen, på ett tillfredsställande sätt lösa den gamla tvistefrågan
om moder- och dotterföretags beskattning. Detta innebär icke,
att ett företag, som sålt varor till för låga priser eller köpt till för höga
priser, blir skattskyldigt för en vinst, som ej redovisats på detta företag,
utan att det företag, på vilken vinsten redovisats, får skatta för densamma
i den kommun, där vinsten rätteligen bort redovisas. Da utredningen rörande
beskattning av rabatter och pristillägg, som lämnats av aktiebolag eller
ekonomisk förening till delägare i förhållande till gjorda inköp eller försäljningar,
icke bör föregripas, är detta för mig ett skäl att i likhet med
skatteberedningen i lagförslaget upptaga ett stadgande, att, när svenskt
aktiebolag eller svensk ekonomisk förening gent emot delägare, som icke
är aktiebolag, ekonomisk förening, solidariskt bankbolag eller utländskt
bolag, företagit åtgärder för oriktig prissättning eller dylikt, dessa fall
ej skola beröras av stadgandet. Med det förslag, jag i det före -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

245

gående förordat om skattefrihet för utdelning på aktier i dotterföretag, är
det mycket sannolikt, att de fall, då en oriktig prissättning förekommer,
bliva helt få, och att den nu förevarande bestämmelsen blott sällan skall
behöva komma i tillämpning.

I skrivelse den 10 maj 1921, nr 198, anhöll riksdagen, att Kungl,
Maj:t ville låta verkställa utredning av frågan, i vilken utsträckning och
under vilka former bolag, som enligt bestämmelserna i 17, 18 och 19 §§
förordningen den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker uteslutande
hava till ändamål att idka handel med rusdrycker, skulle kunna
befrias från kommunal skattskyldighet, samt för riksdagen framlägga det
förslag, som kunde av utredningen föranledas.

Kungl. Maj:t anbefallde 1921 års kommunalskattekommitté att verkställa
den sålunda ifrågasatta utredningen.

Kommittén begärde ett uttalande i frågan av kontrollstyrelsen. Vid
kommitténs i dylikt syfte avlåtna skrivelse var fogad en inom kommittén
utarbetad kortfattad promemoria angående synpunkter i fråga om s. k.
systembolags kommunala beskattning. Kommittén mottog därefter från
kontrollstyrelsen ett utlåtande, vilket finnes intaget i kommitténs betänkande
(sid. 319).

I kontrollstyrelsens utlåtande framhålles, bland annat, att kontrollstyrelsen
ansåge sig kunna fastslå, att, även om rusdrycksförsäljningsbolagen
befriades från den kommunala skattskyldigheten, det alltjämt
och med styrka skulle komma att anföras andra, nykterhetsfrågan såsom
sådan ovidkommande synpunkter som motiv för inrättande av rusdryckshandel.
Kontrollstyrelsen ansåge det vara tvivelaktigt, huruvida rusdrycksförsäljningsbolagens
befriande från kommunal skattskyldighet komme att
medföra den härmed åsyftade effekten i nykterhetsavseende. Det funnes
enligt kontrollstyrelsens mening föga sannolikhet för att en minskning
av bolagens antal utöver den, som ägt rum på grund av 1922 års riksdagsbeslut,
skulle ske på grund av bolagens befriande från kommunal
skattskyldighet.

Kontrollstyrelsen anför härefter för varje bolag siffror, utvisande huru
stor del skatten från varje bolag representerade av varje kommuns skattebehov.
Sammanställningen utvisade, att bolagens skattemedel hade en
jämförelsevis liten betydelse för de större kommunernas ekonomi, men att
för flera av de mindre kommunerna bolagsskattemedlen utgjorde ett icke
ringa tillskott i budgeten, vilket icke utan svårighet torde kunna avvaras.

Vid de förhållanden, som av kontrollstyrelsen sålunda påpekats, fann
kommunalskattekommittén icke skäl att föreslå ändring i nämnda bolags
kommunala skattskyldighet.

S. k.

systembolag.

1921 års riksdagsskrivelse.

Uppdrag åt
kommunalskattekommittén.

Utredning
av kontrollstyrelsen.

Kommunalskattekommitténs
förslag.

246

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Inkomna

yttranden.

1924 års
skatteberedning.

Framställning
från
riksdagens
nykterhetsgrupp
in. fl.

Inom kommittén voro två ledamöter, herrar Eriksson och Lindqvist,
skiljaktiga och ansågo, att ytterligare utredning borde äga rum i frågan,
(sid. 555 i betänkandet). Keservanterna åberopade för sitt ståndpunkttagande
mindre nykterhetssynpunkten, ehuruväl kontrollstyrelsen syntes
hava alltför mycket förringat skattefrågans betydelse ur denna synpunkt, än
framförallt den omständigheten, att det här gällde monopolvinster, vilka
i sin helhet borde tillfalla staten och ej borde beskäras genom kommunal
beskattning.

Endast i ett par yttranden över kommittéförslaget har förevarande
ämne berörts. Ett domkapitel och kommunalfullmäktige i en kommun
hava tillstyrkt herrar Erikssons och Lindqvists reservation.

Frågan om systembolagens skattskyldighet har icke berörts i skatteberedningens
betänkande rörande juridiska personers beskattning.

I en till Kungl. Maj:t ställd, den 28 december 1926 till finansdepartementet
inkommen skrivelse hava nu riksdagens nykterhetsgrupp, riksdagens
socialdemokratiska nykterhetsgrupp samt förbudsvännernas landsförbund
hemställt om ytterligare utredning av den föreliggande frågan samt om
frågans föreläggande för riksdagen i samband med kommunalskattefrågan.
Jämte de skäl, som anförts av reservanterna i kommunalskattekommittén,
åberopa sammanslutningarna även följande:

»Den omständigheten, att åtskilliga kommuner skulle komma att kännbart
beröras av ett eventuellt borttagande av systembolagens kommunala skattskyldighet,
kan väl icke få vara avgörande för ett ståndpunkttagande till
denna fråga, då densamma fastmer tydligt visar behövligheten av att åtgärder
i detta avseende vidtagas. Att märka är dessutom, att den gång,
då det avgörande steget togs emot kommunernas ekonomiska frigörelse från
beroende av rusdryckshanteringen och denna princip av statsmakterna fastslogs,
oerhört mycket större kommunala intressen fingo uppgivas. Vill man
främja principens genomförande i praktiken, blir konsekvensen givetvis
ofelbart, att de kommunala intressena få giva vika. Om sedan, såsom reservanterna
i kommunalskattekommittén föreslagit, åtgärder vidtagas för att
underlätta svårigheterna för dessa kommuner under en övergångstid, torde
detta säkert hälsas med tillfredsställelse av envar. Beträffande åter den
invändningen, att även om systembolagen befrias från kommunal skattskyldighet,
det alltjämt och med styrka skulle komma att anföras andra,
nykterhetsfrågan som sådan ovidkommande synpunkter såsom motiv för
inrättande av rusdryckshandel, tillåta vi oss allenast att anmärka, att den
omständigheten, att man i praktiken har svårt att i alla avseenden genomföra
en princip, icke kan få utgöra hinder för att man söker vinna, vad
som därutinnan kan vinnas. I detta sammanhang vilja vi även anföra,
att den risk, som enligt kontrollstyrelsens mening uppstode, för att systembolagen
vid borttagande av deras kommunala beskattning i större utsträckning
än hittills komme att överlåta utskänkningsrättigheter till enskilda, i
samma mån förminskas, som det enskilda intresset avkopplas även från
utskänkningen av rusdrycker, ett spörsmål som vi ävenledes i skrivelse till

247

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Eders Kungl. Maj:t denna dag hemställt måtte utredas. Än vidare vilja
vi fästa uppmärksamheten på, att även om enligt 1922 års lagändring, såsom
kontrollstyrelsen erinrat, rätten att inrätta självständiga systembolag inskränktes,
möjligheter i stället öppnats för inrättande i kommunen av fdial
till systembolag i annan kommun.»

Med reservanterna i kommunalskattekommittén kan jag instämma däri, Departement*-

chefen.

att utsikterna för en kommun att erhålla skattemedel från systembolags
rörelse knappast kunna antagas helt sakna inflytande vid en kommunal
representations bedömande av frågan, huruvida dylik rörelse skall få
drivas i kommunen eller ej, även om denna synpunkt är långt ifrån den
enda betydelsefulla vid ett sådant bedömande. Jag kan naturligtvis
ej heller förneka riktigheten av påståendet, att de vinster, varom här är
fråga, delvis hava karaktär av monopolvinster, och att det berättigade
i en kommunal beskattning av dylika vinster kan sättas i fråga. Å andra
sidan syns kunna göras gällande, att, i den mån det ej är fråga om monopolvinster,
kommunerna hava ett påtagligt intresse att beskatta ifrågavarande
bolags rörelse liksom annan rörelse, och att ett fullständigt avskaffande
av all kommunal beskattning av dessa skulle kunna medföra
ganska vittgående ekonomiska konsekvenser för vissa kommuner.
Kontrollstyrelsens utredning visar, att år 1922 i ett par fall över fjärdedelen
av kommunens skattebehov täckts med skatt från systembolag.

För närvarande torde man därför böra begränsa sig till att befria
systembolagen från utgörande av kommunal progressivskatt. Enligt
vad jag i det följande kommer att föreslå, skulle visserligen progressivskatten
i allmänhet tillfalla landstingen, och kommunerna i landstingsområdena
skulle alltså redan på grund av denna reform ej erhålla
någon progressivskatt. Men sex städer, som ej deltaga i landsting, skulle
dock enligt detta förslag behålla sin progressivskatt, vilket ej synes lämpligt.

Även för landstingens del kan för övrigt göras gällande, att dessa ej böra
få beskatta monopolvinster. Genom borttagandet av den progressiva beskattningen
och behållandet av allenast en proportionell sådan, komma
de mest utpräglade utslagen av en monopolvinstbeskattning att avlägsnas,
och givetvis reduceras därigenom även det föreliggande spörsmålets betydelse
ur nykterhetssynpunkt. Den sålunda ifrågasatta ändringen är
ingalunda betydelselös. Av cirka 2,600,000 kronor, som av systembolagen
år 1926 betalts i kommunalskatt, representera ej mindre än omkring
770,000 kronor kommunal progressivskatt.

Såsom kommunalt skatteproblem synes mig frågan om systembolagens
beskattning härigenom få en lämplig lösning. Härmed vill jag emellertid
ej hava sagt, att det är uteslutet att på annan väg komma det ur allmän
hushållningssynpunkt önskvärda resultatet något närmare. Därest det blir
möjligt att på ett någorlunda tillfredsställande sätt fastslå, huru stor del av
varje systembolags vinst är att anse såsom monopolvinst, så synes det mig
riktigt, att denna monopolvinst direkt indrages till staten utan att redo -

248

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Nu gällande,
bestämmelser

Framlagda

förslag.

visas såsom vinst hos de olika bolagen. Frågan härom synes emellertid
höra underkastas prövning i annat sammanhang än vid de kommunala
skatteproblemens lösande.

Ortsavdrag in. m.

Beträffande tillkomsten av nu gällande bestämmelser om ortsavdrag m. m.
'' tillåter jag mig hänvisa till den framställning i ämnet, som kommunalskattekommittén
lämnat i sitt betänkande. Här må dock erinras om följande.
En var här i riket mantalsskriven svensk medborgare är berättigad att vid
taxeringen till inkomstbevillning samt till inkomst- och förmögenhetsskatt
åtnjuta ett avdrag, ortsavdrag, vilket varierar med hänsyn till den ortsgrupp,
vartill hans mantalsskrivningskommun är att hänföra. Ortsgruppernas
antal utgör fem. Utöver ortsavdraget äger skattskyldig, som varit
gift eller haft hemmavarande eller av honom underhållna barn under 18 år,
vilkas inkomst understigit visst belopp, att åtnjuta familjeavdrag, vilka
avdrag äro lika stora för alla ortsgrupper. Enahanda avdrag som för
hustru får under vissa förutsättningar åtnjutas för husföreståndarinna.
Utöver orts- och familjeavdragen är ytterligare lindring medgiven, i det
att av den överskjutande inkomsten ett belopp, högst motsvarande summan
av medgivna orts- och familjeavdrag, medräknas blott till sitt halva belopp
(s. k. »Isänkning»). Det faktiskt åtnjutna avdraget kan alltså uppgå till högst
en och en halv gånger orts- och familjeavdragens summa. Orts- och familjeavdragen,
vilka äro högre vid statsbeskattningen än vid kommunalbeskattningen,
hava på grund av dyrtiden under alla år utgått med högre belopp
än de i bevillningsförordningen och den statliga inkomstskatteförordningen
fastställda. De avdrag, som åtnjutas för hustru och för varje barn, utgöra
enligt bevillningsförordningen 100 kronor och enligt inkomstskatteförordningen
200 kronor, men hava genom särskilda förordningar höjts till 150
respektive 300 kronor. Den inkomst, som ett barn må äga utan att föräldrarna
förlora rätten till ortsavdrag, får under normala förhållanden icke
uppgå till 300 kronor, men gränsen har provisoriskt höjts till 450 kronor.
Vid gränsens bestämmande har man utgått därifrån, att det högsta belopp,
vartill ett barns inkomst får uppgå utan att rätten till barnavdrag förloras,
bör vara lika med det belopp, vartill harnavdraget kan högst uppgå,
enär eljest den omständigheten, att barnet har en inkomst, skulle kunna
för familjen medföra en sämre ställning än om barnet icke alls hade
någon inkomst. Barnavdraget kan på grund av den s. k. bankningen vid
statsbeskattningen uppgå till 450 kronor.

Inkomstskattesakkunniga hava, utan att närmare ingå på ämnet, föreslagit
bibehållande av de nuvarande bestämmelserna om ifrågavarande avdrag,
dock med minskande av ortsgruppernas antal till tre; detta senare i överens -

249

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

stämmelse med de av kommunalskattekommittén utarbetade preliminära förslås»
som lago till grund för den av kommittén verkställda provtaxeringen.

Kommunalskattekommittén har däremot föreslagit ändrade bestämmelser
på förevarande område. Till en början har kommittén med hänsyn till de
klagomål, som framkommit därom, att bankningen föranledde svårigheter
och misstag vid taxeringen, föreslagit borttagande av bestämmelserna om
bankning. Vidare har kommittén ansett, att jämväl avdragen för hustru
och barn borde differentieras med hänsyn till de olika ortsgrupperna, och i
sådant ändamål föreslagit, att avdraget för hustru skall utgöra hälften och
för varje barn fjärdedelen av det för ortsgruppen gällande ortsavdraget.
Åldersgränsen i fråga om barn, för vilka avdrag får åtnjutas, har i överensstämmelse
med fattigvårdslagens föreskrift om minderårighet satts till
16 år, och har för rätt till barnavdrag uppställts det villkoret, att barnet ej
haft inkomst till så stort belopp, att barnet är därför självt skattskyldigt.
Slutligen har föreslagits, att vissa skattskyldiga, vilka skola själva taxeras,
skola åtnjuta blott halvt ortsavdrag; detta lägre ortsavdrag skall enligt förslaget
åtnjutas av skattskyldigt hos fader eller moder hemmavarande barn
under 16 ar samt sadant barn över 16 år, som icke är för sin utkomst
väsentligen beroende av arbetsförtjänst utom hemmet. För att uppväga den
minskning av de faktiska avdragen, som bankningens borttagande medför,
har föreslagits en viss förhöjning av ortsavdragen. De av kommittén föreslagna
ortsavdragen hava beräknats utan hänsyn till nu gällande provisoriska
förhöjning av ortsavdragen.

En ledamot av kommittén, herr Sederholm, har, utan att direkt reservera
sig emot kommitténs förslag, uttalat vissa betänkligheter mot att sätta
ortsavdragen så högt, som kommittén föreslagit, samt har förklarat sig
anse en nedsättning av de föreslagna avdragen med exempelvis 50 kronor
över hela linjen kunna ifrågasättas.

Presidenten Petersson har i sitt förslag till förordning om statlig inkomstoch
förmögenhetsskatt föreslagit, att vid statsbeskattningen avdragen måtte
fastställas till en och en halv gånger det belopp, som den skattskyldige
får åtnjuta vid kommunalbeskattningen.

I de inkomna yttrandena har kommitténs förslag, i vad det avser borttagande
av bankningen samt fastställande av den för rätt till barnavdrag
avgörande åldersgränsen för barn till 16 år, i stort sett lämnats utan anmärkning.
Mot kommittéförslaget i övrigt i förevarande avseende hava
vissa erinringar gjorts. I sådant avseende har i huvudsak framhållits
följande:

Den av kommittén förfäktade åsikten, att avdragen för hustru och barn
borde göras olika för de olika ortsgrupperna, måste anses riktig, men de av
kommittén föreslagna bestämmelserna, att avdragen skulle fastställas till
vissa bråkdelar av avdragen för ensamstående skattskyldiga, syntes onödigt
tillkrånglade och kunde väntas bereda taxeringsmyndigheterna svårigheter

hJcomna yttranden.

Departementschefen.

250 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

vid tillämpningen. Samma vore förhållande! med stadgandet, att hemmavarande
barn, som självt taxerades, i vissa fall blott skulle erhålla halvt
ortsavdrag. Tillräckliga skäl att införa sistnämnda särbestämmelse syntes
icke föreligga, särskilt om man toge hänsyn därtill, att hemmavarande
barn ofta hade så liten inkomst, att de saknade förmåga att erlägga påförd
skatt. De föreslagna avdragen syntes väl höga, och i synnerhet kunde det
ifrågasättas, huruvida avdraget för hustru borde sättas så högt som till
halvt ortsavdrag.

Jag kan i stort sett ansluta mig till de principer, som ligga till grund
för de av kommittén föreslagna bestämmelserna om ortsavdrag. Sålunda
anser jag, att antalet ortsgrupper hör fortfarande utgöra fem, att den
s. k. bankningen med hänsyn till de med densamma förenade olägenheterna
i praktiskt avseende bör upphöra, samt att avdrag icke bör få
åtnjutas för barn, som fyllt 16 år. Likaledes finner jag det riktigt, att
avdragen för hustru och barn differentieras med hänsyn till ortsgruppsindelningen.
Däremot kan jag icke följa kommittén i fråga om sättet för
avdragens utformning. De av kommittén föreslagna bestämmelserna om
avdrag för hustru och barn med halvt och fjärdedels ortsavdrag resultera
i mycket ojämna avdragshelopp och medföra en differentiering för olika
ortsgrupper, som synes onödigt minutiös. Då skillnaden i ortsavdrag för
närliggande ortsgrupper enligt kommittéförslaget är 50 kronor, skulle enligt
kommitténs och presidenten Peterssons förslag skillnaden i hustruavdrag
och barnavdrag utgöra vid kommunalbeskattningen respektive 25 kronor
och 12 kronor 50 öre samt vid statsbeskattningen respektive 37 kronor
50 öre och 18 kronor 75 öre. Även om hänsyn tages till att avdragen
skulle avrundas till jämna tiotal kronor, förefaller nyanseringen finare
än som kan anses behövligt. Ej heller kan jag biträda kommitténs förslag,
att vissa skattskyldiga skulle erhålla blott halvt ortsavdrag. Den
föreslagna bestämmelsen skulle förefalla den skattskyldige obillig. Dessutom
skulle den säkerligen medföra svårigheter vid tillämpningen, då det
ofta skulle vara svårt att avgöra, huruvida en person varit för sin utkomst
väsentligen beroende av arbetsförtjänst utom hemmet eller icke. Understundom
komme bestämmelsen, att hemmavarande barn under 16 år skulle
erhålla allenast halvt ortsavdrag, att lämna rent stötande resultat. Om
exempelvis två hos sina föräldrar boende syskon, det ena 15 och det andra
16 år, hava lika anställning med lika lön, skulle den yngre av dem få erlägga
en högst väsentligt mycket högre skatt än den äldre. Ej heller har jag kunnat
ansluta mig till kommitténs förslag att låta rätten till avdrag för barn
vara beroende därav, att barnen icke skola själva taxeras. De skäl, som
föranledde, att man år 1922 med frångående av nämnda villkor stadgade,
att avdrag skulle medgivas, när barnets inkomst icke uppgått till en fix
summa, synas fortfarande äga giltighet. Då enligt de nu framlagda förslagen
det högsta barnavdrag, som kan ifrågakomma, d. v. s. vid statsbeskattningen
i ortsgrupp V, är 450 kronor, bör avdrag för barnet få åtnjutas
allenast om barnets inkomst icke uppgår till detta belopp.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

251

I övrigt synas mig vid utformningen av bestämmelserna om ortsavdrag
i huvudsak följande synpunkter böra anläggas.

Tiden lärer nu vara inne att utbyta de provisoriska avdragen mot fasta,
i vederbörande författningar fixerade avdrag. Prisnivån har nått en sådan
stabilitet, att detta synes möjligt; skulle någon större ändring i prisnivån
inträda, kan självfallet frågan om en — eventuellt tillfällig — sänkning
eller höjning av ortsavdragen upptagas till prövning.

Då de förslag, som nu framläggas, överhuvud ej åsyfta att åvägabringa
någon större förändring i skattebördans fördelning, har jag utgått från att
de nya ortsavdrag, som skola införas, böra i allmänhet till sina verkningar
ungefärligen överensstämma med de nu tillämpade provisoriska avdragen.
Visserligen kan invändas, att de nu gällande provisoriska avdragen från
början fastställts vid ett penningvärde, som var ej oväsentligt lägre än det
nuvarande, och att alltså någon sänkning av de effektiva avdragen — d. v. s.
avdragen efter bankningen — kunde vara befogad. Jag är emellertid av
den uppfattningen, att, om man vid avdragens fastställande vill taga någon
hänsyn till storleken av existensminimum, avdragen ur de skattskyldigas
synpunkt alltjämt ej äro höga.

Framför allt gäller detta uppenbarligen kommunalbeskattningen. Men
just för denna beskattnings vidkommande är det å andra sidan särskilt klart,
att en höjning av avdragen, i synnerhet för de smärre kommunerna, d. v. s.
i regel kommuner i de båda lägsta ortsgrupperna, är utesluten. I dessa
kommuner bortfaller nämligen en synnerligen stor del av den taxerade inkomsten
genom skattefria avdrag, så att den beskattningsbara inkomsten
kommer att utgöra endast en ringa bråkdel av den taxerade. Då nu bankningen
enligt en, såvitt av tillgängligt material framgår, enhällig uppfattning
bör borttagas, ligger det stor vikt vid att ej de nya avdragen göras
så höga, att man i de sämst ställda kommunerna riskerar en ytterligare
reducering av beskattningsföremålen. Det är möjligt, att, då ändrade avdragsbestämmelser
alltid måste komma att träffa något ojämnt, följden i
någon kommun kan bliva en ej alldeles obetydlig minskning av de skattefria
avdragen, som i och för sig ej kan anses erforderlig. Men det bör då märkas,
att detta ej betyder vare sig att flera personer än förut bli skattskyldiga
eller att skatteökningen för de övriga kommer att stå i proportion till
ökningen i den beskattningsbara inkomsten. I stället blir det så, att ett
något större antal personer än förut bliva helt skattefria, ty med bankningens
borttagande måste grundavdraget i allt fall bliva högre än nu. På dem,
som icke bliva skattefria, kommer en något större sammanlagd skattebörda
än förut, ty kommunens totala skattebörda ändras ju ej genom en omläggning
av beskattningsbestämmelserna. Men ökningen i skattebördan kommer
för varje skattskyldig ej att stå i proportion till den ökning av det beskattningsbara
beloppet, som blir en följd av det minskade avdraget, ty utdebiteringsprocenten
blir mindre än förut. Den verkliga skatteökningen blir
följaktligen helt obetydlig.

252

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Vad statsbeskattningen beträffar är jag av den uppfattningen, att de nu
gällande avdragen, om de också i genomsnitt icke kunna anses för höga, å
andra sidan ej heller äro för låga. Emellertid vill det synas, som om differentieringen
mellan de olika ortsgrupperna lämpligen bör göras något större
än för närvarande, d. v. s. att jämvikten bör upprätthållas på det sätt, att
man vid omräkning av avdragen till det nya systemet räknar dessa beträffande
de lägre ortsgrupperna snarare lägre än nu och beträffande de högre
ortsgrupperna snarare högre än nu. Från statsflnansiell synpunkt medför
detta icke några risker, eftersom det stora flertalet skattskyldiga finnes i
de lägre ortsgrupperna; ett avdragssystem, som i verkligheten resulterade i
en genomsnittlig höjning av de effektiva avdragen i dessa ortsgrupper, skulle
däremot kunna föranleda en minskning av inkomst- och förmögenhetsskatten,
som bleve oläglig för statsbudgeten.

Vid övervägande av frågan om de skattefria avdragens storlek bör för
övrigt ej lämnas obeaktat, att prisnivån fortfarande visar någon tendens
till nedgång, och att en lagstiftning, inriktad på att ej såsom den för närvarande
tillämpade gälla endast för ett år i sänder, för den skull bör grunda
sig på en försiktig beräkning.

Utom den differentiering med hänsyn till ortsgrupperingen, som enligt vad
jag nyss anfört synes böra ske även i fråga om avdrag för hustru och barn,
finner jag en viss differentiering i avdragen böra komma till stånd även i
förhållandet mellan hustru och barn inbördes. I synnerhet det första barnets
födelse försvårar ofta en familjs försörjningsmöjligheter, i regel mer än
giftermål och de övriga barnens födelse. Jag har därför varit betänkt på
att föreslå större avdrag för första barnet än för hustru och de följande
barnen. Ett särskilt skäl att medgiva ett jämförelsevis stort avdrag även
för hustrun ligger emellertid i det ofta och, såvitt jag kan finna, ej utan
fog överklagade förhållandet, att äkta makar komma i en i beskattningsavseende
sämre ställning än de, som leva tillsammans utan äktenskap, och
att den fria sammanlevnaden därigenom på visst sätt uppmuntras. Åtminstone
för närvarande synes någon annan lämplig utväg att i någon mån
neutralisera detta missförhållande knappast stå till buds än att medgiva ett
jämförelsevis stort skattefritt avdrag för hustru. Jag har fördenskull stannat
vid att föreslå lika stora avdrag för hustrun och det första barnet och —
utom i ett av tekniska skäl betingat undantagsfall, vartill jag återkommer
i det följande — mindre avdrag för vart och ett av övriga barn. Det må
framhållas, att kommunalskattekommittén föreslagit större avdrag för hustrun
än för barnen.

Det är vidare av vikt, att avdragen fastställas till jämna siffror, lämpligen
jämna femtiotal kronor, på det att uträkningen må bliva enkel.
Uppnåendet av detta syfte betyder enligt min mening mer än det tidigare
framförda önskemålet om visst enkelt förhållande mellan stats- och kommunalskatteavdragen
— ett önskemål som för övrigt redan nu visserligen
är tillgodosett beträffande de obankade avdragen men ej beträffande de

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

253

effektiva avdragen, d. v. s. avdragen efter bankningen. Av varandra oberoende
avdragssystem torde därför kunna fastställas för vartdera slaget
av beskattning.

Från dessa utgångspunkter har jag låtit verkställa en bearbetning av
taxeringslängderna över 1925 års taxering i ett antal kommuner. Denna
utrednings resultat framgår av en redogörelse, intagen i den promemoria
rörande vissa statistiska utredningar, som, på sätt jag förut hemställt,
torde få fogas vid statsrådsprotokollet (bil. 1). Bearbetningen avser dock
endast kommunalbeskattningen. Vad denna beträffar, har det visat sig, att
de synpunkter, jag i det föregående utvecklat, med fördel torde låta omsätta
sig i verkligheten. Grundavdragen uppgå enligt det förslag, jag förordat
beträffande kommunal skattskyldighet, till så jämna belopp som 500, 500,
600, 700 och 800 kronor i stället för nu provisoriskt gällande 350, 400,
450, 550 och 600 kronor, medan avdragen för hustru och första barnet
variera från 150 till 300 kronor och för följande barn från 150 till 200
kronor. Med hänsyn till att den nuvarande skattskyldighetsgränsen, 600
kronor, synes böra bibehållas, har jag ansett ett grundavdrag av 400
kronor i ortsgrupp I för lågt. Å andra sidan har det ej synts tillrådligt
att i de båda lägsta ortsgrupperna höja ortsavdraget över 500 kronor, då
man eljest skulle riskera, att alltför stor del av den taxerade inkomsten
bortfölle. På grund av önskvärdheten att ej räkna med andra belopp än
jämna 50-tal kronor har i ortsgrupp I avdraget för hustru och alla barnen
måst sättas lika. Resultatet av det av mig förordade förslaget synes, att
döma av utfallet i de undersökta kommunerna, bliva någon — i många
fall säkerligen mycket obetydlig — minskning i de effektiva avdragen i
de två lägre ortsgrupperna men i övrigt praktiskt taget bibehållande av
status quo.

Beträffande statsbeskattningen har en motsvarande bearbetning av
taxeringslängderna ej kunnat utan större svårighet åstadkommas och
skulle väl för övrigt blivit föga vägledande, om den ej omfattade ett mycket
stort antal kommuner. Här hava i stället kalkyler gjorts beträffande
verkan av ändrade avdrag i förening med en av bankningens borttagande
betingad justering av skatteskalan. Resultatet har blivit ett system med
grundavdrag om 500 kronor med 200 kronors intervaller upp till 1,300
kronor samt avdrag för hustru och första barn från 250 till 450 kronor
samt för följande barn från 200 till 350 kronor och vidare jämkning av
skatteskalan såtillvida, att för den del av det beskattningsbara beloppet,
som icke överstiger 2,000 kronor, skatteprocenten sänkts från 3 till 2.
Detta system har vid undersökning visat sig giva det enligt min mening
mest tillfredsställande resultatet. Jag har även låtit undersöka ett system
med genomgående 100 kronor större grundavdrag och 50 kronor mindre
hustru- och barnavdrag. I stort sett torde ett dylikt system i genomsnitt
komma att medföra lika stora avdrag som det av mig förordade systemet,
men det skulle betyda en till synes ej lämplig förskjutning av skatte -

254

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

bördan över på gifta personer och i synnerhet barnrika familjer till förmån
för ensamstående. För ortsgrupp I betyder den omständigheten, att grundavdraget
sättes till 500 kronor, uppenbarligen icke någon sänkning av
skattskyldigbetsgränsen. Denna skulle fortfarande utgöra 600 kronor.
Såvitt gjorda undersökningar givit vid handen, synes det svårt att, om
man vill åstadkomma ett enkelt system, finna ett sådant, som utan bankning
närmare än de två särskilt undersökta ansluter sig till det nu gällande,
såvida man ej vill riskera antingen en mera betydande höjning
eller en mera avsevärd sänkning av avdragen. Vissa olikheter mot vad
som nu gäller komma dock otvivelaktigt att bliva en följd dels av den
större differentieringen mellan ortsgrupperna, dels av den införda differentieringen
beträffande hustru och barn.

Avdrag, varom här är fråga, synas, på sätt kommunalskattekommittén
föreslagit, böra tillkomma ej allenast svenska medborgare utan även i
riket bosatta utlänningar.

Åtgärder till undvikande av eller lindring i internationell dubbelbeskattning.

En fråga, åt vilken jag ägnat särskild uppmärksamhet, rör åtgärder till
förekommande av att samma inkomst eller samma förmögenhet underkastas
beskattning såväl här i riket som i utlandet. Med de stränga bestämmelser
om skattskyldighet och de höga skattetariffer, som numera gälla i flertalet
stater, bliva de fall, då sådan dubbelbeskattning inträffar, ganska talrika,
och dubbelbeskattningen träffar ofta den skattskyldige mycket hårt. Till
förekommande av dubbelbeskattning hava mellan åtskilliga utländska stater
avslutats skattetraktater, och även för Sveriges del hava underhandlingar i
sådant hänseende inletts med främmande makt. Det har emellertid visat sig,
att en del av de svenska författningsbestämmelser, som inverka på de internationella
förhållandena, lämpligen borde i viss mån omarbetas. Med anledning
härav har inom finansdepartementet verkställts utredning, därvid
utarbetats en promemoria angående åtgärder till undvikande av eller lindring
i internationell dubbelbeskattning m. m., vilken promemoria torde få fogas
vid statsrådsprotokollet (bil. 3) och till vilken jag i det följande kommer att
hänvisa.

De viktigaste lagstiftningsåtgärder, som i denna promemoria förordas, avse
i korthet följande. Den för närvarande gällande förordningen den 22 maj
1925 med föreskrifter angående medgivande i vissa fall av undantag från
gällande bestämmelser om inkomst- och förmögenhetsskatt m. m. (svensk författningssamling
1925 nr 155) upphäves, och motsvarande stadganden införas i
kommunalskattelagen samt i förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.
Bestämmelserna om skattskyldighet för inkomst avfattas så, att
oinskränkt skattskyldighet inträder för den tid av beskattningsåret, då den
skattskyldige är här i riket bosatt. I motsats till vad som för närvarande

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 102.

255

gäller och mot vad som föreslagits av kommunalskattekommittén och av
presidenten Petersson skulle således förhållandena vid taxeringsårets ingång
ej vara av avgörande betydelse för bestämmande av skattskyldighetens omfattning
för hela beskattningsåret. Jämväl stadigvarande vistelse här i
riket skulle för vistelsetiden komma att grunda oinskränkt skattskyldighet.
Skattskyldigheten för fysiska personer, som ej äro i riket bosatta eller härstädes
stadigvarande vistas, ävensom för utländska juridiska personer (»inskränkt
skattskyldiga») ändras i viss mån. I de fall, då skattskyldiga, tillhörande sistnämnda
grupp, här i riket skola utgöra kommunalutskylder för inkomst, som
härrör av förvärvskälla, vilken icke kan anses lokaliserad till någon viss svensk
kommun, böra utskylderna utgå »för gemensamt kommunalt ändamål», och har
i sådant hänseende föreslagits, att desamma skola användas till utjämning av
skattetrycket olika kommuner eller andra menigheter emellan. Särskilda bestämmelser
hava utarbetats angående beskattningsorten, vilka bestämmelser,
bland annat, medföra upphävande av den för närvarande gällande föreskriften
därom, att i vissa fall taxering skall ske å ort, där inkomsten
huvudsakligen förvärvats, eller, om taxeringen uteslutande avser förmögenhet,
å ort, där förmögenheten huvudsakligen varit nedlagd. Till förekommande
eller lindring av dubbelbeskattning ifrågasättas slutligen föreskrifter,
som berättiga Kungl. Maj:t att i vissa fall kunna efterskänka inkomst- och
förmögenhetsskatt.

I det följande skall jag i korthet yttra mig angående var och en av dessa
frågor.

Mot upphävande av förenämnda förordning den 22 maj 1925 samt
förordningens ersättande med likartade bestämmelser i kommunalskattelagen
samt i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt har kammarrätten
förklarat sig icke hava något att erinra. Förslaget, som motiveras
av lagtekniska skäl, biträdes av mig.

Då jag nu ingår på de i promemorian föreslagna bestämmelserna angående
skattskyldighet för inkomst och förmögenhet, anser jag mig böra i
korthet redogöra även för övriga frågor angående sådan skattskyldighet,
vilka frågor lämpligen böra i sammanhang härmed behandlas.

Enligt gällande lagstiftning beror skattskyldighetens omfattning, vad
fysiska personer angår, på medborgarskap och mantalsskrivningsskyldighet.
Svenska medborgare, som författningsenligt äro eller böra vara i riket
mantalsskrivna, äro skattskyldiga för all inkomst, vare sig den förvärvats
här eller utom riket, samt för all den förmögenhet de äga, vare sig här
eller å utrikes ort. För andra fysiska personer är skattskyldigheten inskränkt;
härutinnan gälla olika föreskrifter för svenska medborgare, som
icke äro eller böra vara här i riket mantalsskrivna, för utlänningar, för
vilka författningsenligt mantalsskrivningsskyldighet föreligger, samt för andra
utlänningar. För de svenska juridiska personerna är skattskyldigheten, åt -

Överflyttning
av bestämmelserna
i förordningen
den
22 maj 1925.

Skattskyldig heten.

Oinskränkt

skattskyldig het.

256 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

minstone vad inkomstskatten angår, oinskränkt; för utländska juridiska personer
begränsas skattskyldigheten till vissa slag av inkomster och förmögenhetstillgångar.
De närmare bestämmelserna i detta ämne äro intagna i 3 och
12 §§ förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt och 10 § bevillningsförordningen.

Kommunalskattekommittén har frångått anordningen med skattskyldighetens
bestämmande efter medborgarskap och mantalsskrivningsskyldighet.
Enligt dess förslag bliva svenska medborgare eller utlänningar, vilka äro
här i riket bosatta, ävensom de flesta svenska juridiska personer oinskränkt
skattskyldiga, varemot andra fysiska personer samt utländska juridiska personer
bliva skattskyldiga allenast för visst slags inkomst. Angående de
närmare bestämmelserna härom hänvisas till 49 § i kommitténs förslag till
kommunalskattelag. Huruvida någon är att anse som bosatt i riket eller
ej, skall bedömas efter förhållandena vid taxeringsårets ingång eller, där
han dessförinnan avlidit, efter förhållandena vid dödsfallet (65 § i sistnämnda
förslag). Presidenten Petersson har i sitt förslag till förordning angående
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt (6 och 12 §§) följt samma principer.

Kommunalskattekommitténs och presidenten Peterssons förslag i denna del
hava i allmänhet lämnats utan erinran.

Kammarrätten har i sitt utlåtande över berörda förslag ifrågasatt, om
det kunde vara billigt, att utlänning, som hitflyttade, eller svensk medborgare,
som återvände hit från utlandet, skulle bliva skattskyldig för mera
av där före inflyttningen till riket förvärvad inkomst än han infört och
här använt. Ofta hade den inflyttade i utlandet betalt skatt för löpande
året. Det syntes icke rättvist, att han här ånyo skulle beskattas för samma
inkomst. Det borde undersökas, i vad mån denna olägenhet kunde förekommas.

Beträffande därefter vad berörda promemoria innehåller angående skattskyldighet
för här i riket bosatt person (sid. 8—10) anför kammarrätten
till en början:

»En svensk medborgare, som återflyttat till Sverige under beskattningsåret
och som för taxeringsåret skall här mantalsskrivas, blir på grund av bestämmelserna
i de nuvarande skattelagarna skattskyldig jämväl för av honom
före återflyttningen i utlandet förvärvad inkomst, och enligt förslagen till
kommunalskattelag och till förordning angående statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
gäller detsamma för utlänning, som hitflyttat under beskattningsåret.
Kammarrätten har redan i sitt ovannämnda utlåtande av den
30 juni 1925 ifrågasatt, huruvida i dessa fall indragandet under svensk
beskattningsrätt av en före inflyttning förvärvad inkomst kunde anses förenligt
med rättvisa och billighet samt hemställt om undersökning i ämnet.
Kammarrätten, som vidhåller sin sålunda uttalade mening, vill därjämte
nu framhålla, att det påtalade förhållandet visserligen motsvaras, vad angår
person, som under beskattningsåret utflyttar från riket, av frihet från skatt
för under det året härstädes förvärvad inkomst av sådant slag, som ej är

257

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

under alla förhållanden här i riket skattepliktig, men att det för en sådan
eftergift av skatt knappast torde kunna åberopas någon giltig grund, så
framt ej fullt analoga beskattningsregler gälla i det land, dit han utflyttat.
Då så emellertid icke torde i regel vara fallet, måste erkännas, att enligt
de nu föreslagna bestämmelserna beskattningen för en person, som under
beskattningsåret inflyttat till riket eller utflyttat därifrån, blir mera rättvist
ordnad. Att de bestämmelser i detta ämne, som innehållas i de nuvarande
skattelagarna och i förenämnda författningsförslag, fått förut antydda mera
summariska karaktär, torde hava berott på en strävan att möjliggöra en bekväm
och effektiv tillämpning av bestämmelserna. Utan tvivel måste större
svårigheter möta vid tillämpningen av den i promemorian föreslagna fördelningen
av skattskyldigheten. Emellertid framhålles i promemorian, att
dessa svårigheter i de jämförelsevis få fall, varom det här kan bliva fråga,
kunna avsevärt minskas. Härtill kommer, att de föreslagna bestämmelserna
om förutsättningarna för oinskränkt skattskyldighet ansluta sig till vad i
sådant avseende gäller i de flesta europeiska länder, med vilka skattetraktater
kunna tänkas ifrågakomma. En följd härav blir, att dubbeltaxering
av en under beskattningsåret inflyttad person kan i avsevärd omfattning
förekommas och att åtskilliga förhandlingar om skattetraktater eljest vidlådande
vanskligheter komma att bortfalla. Med hänsyn till vad sålunda
anförts anser sig kammarrätten böra biträda det i promemorian framställda
förslaget, att oinskränkt skattskyldighet skall åligga fysisk person för tid,
varunder han varit här i riket bosatt.»

Vidkommande därefter frågan om stadigvarande vistelse såsom förutsättning
för oinskränkt skattskyldighet (promemorian sid. 11—12) yttrar kammarrätten.

»Förslaget i denna del anser sig kammarrätten böra avstyrka såsom ofta
ledande till mindre tillfredsställande konsekvenser. Om exempelvis en utländsk
ingenjör, ehuru bosatt utomlands, för övervakande av ett av utländsk
firma härstädes bedrivet byggnadsarbete stadigvarande vistas här i riket
under några månader, skulle han bliva skattskyldig i Sverige kommunalt
och statligt ej blott för sin inkomst hos firman, utan för all annan inkomst,
som han under samma tid förvärvat, såsom inkomst av fast egendom i utlandet,
i utlandet lyftade räntor och så vidare, ävensom, därest han vistats
härstädes över ett årsskifte, hava att erlägga statlig skatt för all sin förmögenhet
både här och i utlandet. Att. på sätt promemorieförfattaren gör,
giva den tilltänkta utsträckningen av den oinskränkta skattskyldigheten den
form, att ''stadigvarande vistas’ inordnas under begreppet ''vara bosatt’, måste
under alla omständigheter anses mindre lyckligt, enär detta vidgade bosattbegrepp
långt ifrån kommer att täckas av vare sig vad mantalsskrivningsförordningen
menar med ''bosatt’ eller vad i allmänt språkbruk därunder
inbegripes. Dessutom måste gränsen mellan stadigvarande vistelse och tillfällig
sådan bliva flytande.»

f promemorian (sid. 12—14) behandlas vidare spörsmålet, huruvida vad
som föreslagits beträffande förutsättningarna för inträde av oinskränkt skattskyldighet
skall tillämpas vid förmögenhetsbeskattningen. Resultatet av
undersökningen har blivit, att någon ändring i bestämmelserna angående
nämnda beskattning icke på grund av omförmälda omläggning av skattskyldighetsföreskrifterna
torde böra ske för niirvarande. I denna del anför
kammarrätten:

Diliany till riksdai/cns protokoll 1927. 1 saml. 87 hult. (Nr 102.)

[Departe mentschefen.

Inskränkt

skattskyldig het.

258 Kungl. May.ts proposition Nr 102.

»I fråga om förmögenhetsbeskattningen anser kammarrätten i likhet med
promemorieförfattaren, att någon ändring ej bör ske i vad förslaget till förordning
angående statlig inkomst- och förmögenhetsskatt innehåller beträffande
förutsättningarna för fysisk persons oinskränkta skattskyldighet,
eller att sådan skattskyldighet åligger allenast person, som vant här i riket
bosatt vid beskattningsårets utgång. Mot lämpligheten av att på annat sätt
bestämma skattskyldigheten talar jämväl den omständigheten, att härstädes
bosatt person måste — såsom vårt taxeringsväsende för närvarande är ordnat
— bliva skattskyldig för den förmögenhet, han vid beskattningsårets utgång
innehar, även om han ägt denna förmögenhet endast en kortare tid under
samma år.»

Kommunalskattekommitténs förslag angående förutsättningarna för oinskränkt
skattskyldighet synes mig i stort sett riktigt, och jag är beredd att
i huvudsak följa detsamma. För fysisk persons vidkommande bör sålunda
oinskränkt skattskyldighet inträda, då denne varit här i riket bosatt, Däremot
ansluter jag mig till förslaget i promemorian därom, att omständigheterna
under hela beskattningsåret och icke allenast förhållandena vid taxeringsårets
ingång skola tillmätas betydelse för avgörande av frågan, om en
person varit här i riket bosatt. Såsom i promemorian anförts, lärer emellertid
ej den konsekvensen därav böra dragas, att bestämmelserna angående förmögenhetsbeskattningen
härigenom skulle behöva i någon avsevärd mån
ändras. På de i promemorian anförda skäl anser jag även riktigt, att de
personer, som här i riket stadigvarande vistas utan att vara härstädes bosatta,
för vistelsetiden underkastas oinskränkt skattskyldighet. Vidkommande kammarrättens
invändningar häremot får jag såsom min mening uttala, att de
föreslagna bestämmelserna icke lära giva anledning till att — annat än möjligen
i undantagsfall — underkasta personer, som uppehålla sig i riket allenast
några månader, full skattskyldighet. Att gränsen mellan stadigvarande och
tillfällig vistelse i enstaka fall kan bliva svår att draga medgives, men liknande
svårighet torde med gällande lagstiftning föreligga, då det gäller att
avgöra, om en person är bosatt här i riket och således oinskränkt skattskyldig
eller om han allenast tillfälligt vistas härstädes, i vilket sistnämnda
fall full skattskyldighet ej kan utkrävas. I stället för att, på sätt i promemorian
föreslagits, under begreppet »här i riket bosatta» inordna dem,
som stadigvarande vistas härstädes, har emellertid i de nu utarbetade förslagen
till kommunalskattelag och förordning om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
föreskrivits, att vad som stadgas om person, som är här i
riket bosatt, jämväl skall äga tillämpning å person, som i Sverige stadigvarande
vistas utan att vara härstädes bosatt.

Beträffande därefter vad promemorian innehåller angående förändring av
den inskränkta skattskyldigheten (sid. 15—22 i promemorian), anför kammarrätten: »Det

synes kammarrätten kunna råda tveksamhet angående lämpligheten,
åtminstone vad kommunalbeskattningen angår, av den föreslagna utvidg -

259

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

ningen av skatteplikten. Den inkomst, som härigenom göres skattepliktig,
kan nämligen icke, med undantag möjligen för royalty och därmed likartad
inkomst, sägas härflyta av en förvärvskälla, som är lokaliserad till viss
kommun här i riket. Men det låter sig icke förneka, att beträffande inkomst,
varom här är fråga, ett visst samband kan spåras mellan den åtnjutna
inkomsten eller den person, som åtnjutit inkomsten, å ena sidan,
och en kommun här i riket, å andra sidan. Oavsett detta torde inkomstens
ursprung och beskaffenhet kunna åberopas såsom skäl för att tillerkänna
Sverige företrädesrätt till beskattningen. Att under sådana förhållanden
med hänsyn till de regler, som här i riket gälla eller kunna antagas komma
att gälla för interkommunal beskattning, avstå från att beskatta omförmälda
inkomst kommunalt torde måhända kunna anses onödigt, i synnerhet som
det är att antaga, att inkomst av berörda slag i allmänhet är i utlandet
underkastad kommunalskatt. Kammarrätten anser sig förty höra tillstyrka
den föreslagna omfattningen av den skatteplikt för inkomst, som anses skola
åligga här ifrågavarande inskränkt skattskyldiga, dock under förutsättning
att frågan om beskattningsort ordnas på sätt kammarrätten här nedan föreslår.
»

Komnmnalskattekommitténs och presidenten Peterssons förslag rörande
bestämmelser angående inskränkt skattskyldighet, med de modifikationer
däri, som gjorts i promemorian, är jag beredd att biträda. Till frågan om
beskattningsorten återkommer jag i det följande.

Beträffande frågan om beskattning för gemensamt kommunalt ändamål
anför kammarrätten:

»Beträffande den kommunala beskattningen av viss inkomst av tjänst och
av tillfällig förvärvsverksamhet, som uppbäres av utomlands bosatt eller
hemmahörande skattskyldig, har i promemorian föreslagits, att beskattningen
skulle ske genom taxering för gemensamt kommunalt ändamål. En dylik
anordning förefaller kammarrätten alltför irrationell för att kunna godtagas.
För kommunalbeskattningen måste förutsättas en kommuns i högre eller
lägre grad berättigade intresse att få beskatta inkomsten i fråga. °Om nu,
såsom i promemorian synes antagas, sådan kommun i avseende å viss inkomst
saknas, bör kommunal beskattning av denna inkomst icke komma
till stånd. Skatt att användas till utjämning skattetryckta kommuner
emellan är ej heller någon kommunalskatt i verklig mening utan, såsom
ofta framhållits, i själva verket en statsskatt.»

Presidenten i kammarrätten har varit skiljaktig och yttrat, att, da i
vår samhällsförfattning icke funnes någon skarp gräns mellan statliga och
kommunala uppgifter, utan exempelvis staten i stor utsträckning lämnade
bidrag till kostnaderna för den kommunerna i första hand åvilande folkundervisningen,
medan kommunerna, särskilt stadskommuner, hade att vidkännas
kostnader för fyllande av sådana uppgifter av principiellt statlig art
som rättskipning med mera, avgörande betänkligheter icke syntes mota mot
förslaget att anordna beskattning för gemensamt kommunalt ändamål.

Vidkommande därefter beskattningsorten (promemorian sid. 22—25) yttrar
kammarrätten:

[Departe mentschefen.

]

Beskattning
för gemensamt
kom
munalt ändamål
samt beskattningsort.

[Departe mentschefen.

]

260 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

»Av vad kammarrätten i det föregående anfört i fråga om beskattning
av inkomst av tjänst och av tillfällig förvärvsverksamhet, som åtnjutes av
utomlands bosatt eller hemmahörande skattskyldig, framgår, att kammarrätten
anser dylik inkomst böra kommunalt beskattas i den kommun, dit
inkomsten närmast kan vara att hänföra. Med denna utgångspunkt bör
givetvis inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet beskattas i den kommun,
där den egendom varit belägen eller den rörelse bedrivits, som föranlett
inkomstförvärvet. Vad angår inkomst av tjänst kan saken ställa sig mera
komplicerad Sådan inkomst av tjänst, som är att hänföra till royalty och
ersättning för utnyttjande av patent, mönster eller dylikt, skall enligt kommunalskattekommittens
förslag, därest hemortskommun saknas, beskattas i
den kommun, varest inkomsten huvudsakligen förvärvats. Det synes icke
föreligga någon anledning att häri göra ändring. Inkomst av tjänst, som
härrör av ett förutvarande tjänsteförhållande, skulle kunna hänföras till den
kommun, varest den skattskyldige senast varit bosatt. Härifiån riket uppburen
inkomst, som härflyter av tjänst å svenskt fartyg, torde lämpligen
kunna beskattas i den kommun, där rederiet beskattas. Beträffande annan
inkomst av tjänst, som i detta sammanhang kan komma i fråga, synes den
kommun, varest den skattskyldige uppehållit sig under den tid verksamheten
utövats, vara rätt beskattningsort. I övrigt föranleder förslaget,_ såvitt
beskattningsorten angår, ingen annan erinran från kammarrättens sida än
att med anledning av kammarrättens ställning till den under nästföregående
rubrik behandlade frågan (om taxering för gemensamt kommunalt
ändamål) den taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt, som, i händelse
hemortskommun saknas, enligt promemorian skulle verkställas av den gemensamma
taxeringsnämnden, i stället bör ske inom en viss (Nikolai) församling
i Stockholm.»

Vad i promemorian anförts angående beskattning för gemensamt kom
munalt ändamål är jag för min del beredd att biträda. Att i stället för
sistnämnda beskattning verkställa kommunal beskattning i de många olika
kommuner, som kammarrätten i sådant hänseende föreslagit, anser jag uteslutet.
De av kammarrätten föreslagna bestämmelserna i ämnet äro
synnerligen invecklade samt innebära en alltför stor avvikelse från
eljest gällande principer om beskattningsort för olika slag av förvärvskällor.
Stadganden av innebörd, att beskattning av inkomster av tjänst eller av
tillfällig förvärvsverksamhet, åtnjutna av utomlands bosatta eller hemmahörande
skattskyldiga, skulle ske i den kommun, där inkomsten förvärvats,
äro icke överensstämmande med föreskrifterna om beskattningsort beträffande
dylika inkomster, åtnjutna av här i riket bosatta eller hemmahörande
skattskyldiga, eftersom sistnämnda inkomster skola beskattas i de skattskyldigas
hemortskommuner och icke där inkomsterna förvärvats.

Något skäl, varför de skattskyldiga, varom här är fråga, skulle helt undkomma
kommunalskatt, kan jag ej finna. Och det synes mig vara en mycket
naturlig utväg att i dylikt fall använda inflytande skattemedel till något
gemensamt kommunalt ändamål eller till fördelning på de kommuner, som
äro i särskilt behov av skattekällor. Att den omständigheten, att ifrågavarande
medel skola användas för utjämningsändamål, behöver betyda, att

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

261

det här skulle vara fråga om eu statsskatt, kan jag icke medgiva; för
dylikt ändamål kunna otvivelaktigt användas såväl statliga som kommunala
medel. Anmärkas må för övrigt, att i de fall, då på grund av bestämmelse
i skattetraktat kommunal beskattning skulle komma att ske bär
i riket för inkomst, som eljest här ej är föremål för skatt, någon annan
kommunal beskattning än för gemensamt kommunalt ändamål icke gärna
lärer kunna ifrågakomma.

Vad som i övrigt i promemorian anförts angående beskattningsorten biträder
jag. Beträffande särskilt upphävandet av den för närvarande gällande,
även i kommunalskattekommitténs förslag införda bestämmelsen
därom, att i vissa fall taxeringen skall ske å ort. där inkomsten huvudsakligen
förvärvats — vilken bestämmelse beträffande beskattningen till
inkomst- och förmögenhetsskatt kompletterats med en föreskrift därom, att,
om taxering uteslutande avser förmögenhet, taxeringen skall ske å ort, där
förmögenheten huvudsakligen varit nedlagd — vill jag framhålla, att hemställan
om en sådan åtgärd, åtminstone vad statsskatten angår, gjorts av
flera myndigheter, då de yttrat sig över ett till dem för granskning remitterat
förslag till taxeringsförordning, samt att dessa myndigheter jämväl
föreslagit, att i förevarande fall taxering alltid skall ske i Stockholm.

Vad slutligen angår frågan om efterskänkande av skatt (promemorian
sid. 25—26), anför kammarrätten:

»Trots de betänkligheter av principiell natur, förslaget i denna del kan
väcka, anser sig kammarrätten likväl, med hänsyn till de säregna omständigheter,
som vid internationell dubbelbeskattning av inkomst eller förmögenhet
kunna föreligga, böra förorda förslaget.»

På de i promemorian anförda skäl anser jag, att den föreslagna bestämmelsen
om efterskänkande av statlig inkomst- och förmögenhetsskatt bör
införas i vederbörande skatteförfattning.

Landstingsskatten.

När 1920 års proposition med förslag till kommunalskattelag framlades,
avsåg man att bibehålla landstingsbeskattningen i stort sett oförändrad. För
detta ändamål tänkte man sig att med begagnande i möjligaste mån av de
resultat, som uppnåtts vid taxeringen till kommunalskatt, verkställa en särskild
taxering till landstingsskatt. När provisoriet i kommunalskattefrågan
samma år av riksdagen antogs, lät man detta få giltighet även i avseende
å landstingsbeskattningen.

1921 års kommunalskattekommitté upptog ej frågan om landstingens beskattning,
som däremot gjorts till föremål för viss utredning inom 1924 års
skatteberedning på sätt framgår av förut omförmälda i augusti 1925 till

Efterst* änkandeav
skatt.

Utredning av
1924 ärs
skatteber våning.

Inkomna yttranden.

262 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

chefen för finansdepartementet avgivna promemoria angående landstingsbeskattningen.
I denna dryftas frågan om landstingsbeskattningens ordnande
dels med utgångspunkt från A-förslaget, dels med utgångspunkt från det
reviderade C-förslaget. I densamma meddelas vidare eu historik rörande
ifrågavarande spörsmål samt lämnas vissa statistiska uppgifter rörande landstingens
ekonomiska förhållanden. Promemorian torde få såsom bilaga (bil. 4)
fogas vid statsrådsprotokollet.

I promemorian framhålles, bland annat, att man vid antagande av ett
garantiskattesystem för primärkommunerna vore, praktiskt taget, bunden att
använda identiskt samma system för sekundärkommunema, under det att
ett system med fristående objektskatter vid sidan av inkomstbeskattning
medförde större frihet i fråga om möjligheterna att ordna sekundärkommunernas
beskattning, enär det utan olägenhet läte sig göra, att repartitionstalen
för objekten sattes högre eller lägre än vid beskattningen till primärkommunerna,
liksom ock att ett vid dessas beskattning använt objekt kunde
vid beskattningen till sekundärkommunema uteslutas.

Vad beträffar den skog sskatt, som upptages i såväl A-förslaget som Cförslaget,
framhålles i promemorian, att C-förslagets skogsskatt vore på ett
sådant sätt inarbetad i skattesystemet, att, om C-förslaget skulle användas
vid kommunalbeskattningen, en skogsskatt av samma konstruktion som Cförslagets
måste ingå i landstingsbeskattningen. Även A-förslaget medgåve,
att särskild skogsskatt till landstingen infördes, men den särskilda skogsskatten
till landstingen, vilken givetvis skulle medföra en komplicering av
skattesystemet, kunde vid detta förslag undvikas genom att vid landstingsbeskattningen
höja repartitionstalet för fastighetsskatten å skogsvärde från
O.oi till 0.04. I promemorian förordades sistsagda anordning, därest någon
särskild skogsskatt till landstingen ansåges icke böra utgå. Med hänvisning
till de yrkanden, som ofta framförts, att skogsvärdet skulle beskattas lindrigare
än jordbruksvärdet, framhålles i promemorian, att detta krav kunde
tillgodoses sålunda, att vid landstingsbeskattningen särskild skogsskatt uteslötes
och repartitionstalet för skogsvärde likväl bibehölles vid O.oi. En
variation av denna tanke vore att — fortfarande utan skogsskatt till landstingen
— sätta repartitionstalet för skogsvärde till O.02 vid såväl kommunalbeskattningen
som landstingsbeskattningen, därvid höjningen av repartitionstalet
för skogsvärde vid kommunalbeskattningen borde kompenseras av
en motsvarande nedsättning i den kommunala skogsskatten. Någon fondering
av skogsskatt, om dylik skulle utgå till landstingen, borde icke förekomma,
vilketdera förslaget som än komme till användning.

Över ifrågavarande promemoria hava yttranden avgivits av länsstyrelserna,
landstingen eller deras förvaltningsutskott i samtliga län med undantag
av Jönköpings och Kopparbergs län, styrelsen för svenska landstingsförbundet
och föreningen Sveriges städers kronouppbördsmän.

263

Kungl. Majds proposition Nr 102.

Rörande frågan, efter vilket system landstingsbeskattningen i allmänhet
skulle ordnas, inhämtas av yttrandena följande — vad som uttalats om
progressivitet i landstingsbeskattningen förbigås här, då denna fråga senare
göres till föremål för särskild behandling.

Länsstyrelserna i Jönköpings, Blekinge, Hallands och Kopparbergs län
samt Stockholms läns, Kalmar läns södra, Kristianstads läns och Västmanlands
läns landstings förvaltningsutskott hava, utan att ingå på den
remitterade promemorians detaljer, förklarat sig icke hava något att erinra
mot den i promemorian förordade lösningen.

Länsstyrelserna i Skaraborgs, Örebro och Västmanlands län, Kalmar
läns norra landstings förvaltningsutskott samt Gotlands, Blekinge och
Örebro läns landstings förvaltningsutskott hava, likaledes utan att ingå på detaljer,
förordat att landstingsbeskattningen ordnas efter samma grunder som för
primärkommunema. Huruvida därmed avses att, om A-förslaget lägges till
grund för kommunalbeskattningen, skogsskatt skall utgå till landstingen,
samt att fondering av skogsskatt skall kunna äga rum hos landstingen, angives
ej i yttrandena. Jämtlands läns landstings förvaltningsutskott, som
förordar C-förslaget, anser att detta kan läggas till grund för landstingsbeskattningen.

Av övriga myndigheter och korporationer, som avgivit yttranden, hava
samtliga utom länsstyrelsen i Kronobergs län förordat, att landstingsbeskattningen
skulle ordnas efter samma system eller så nära som möjligt anslutas
till det system, som kunde bliva gällande för primärkommunernas repartitionsbeskattning.
Länsstyrelsen i Stockholms län anför:

»Då, såsom i promemorian uttalas, landstingen i många avseenden fullfölja
samma ändamål som landskommunerna samt gränsen mellan landstingens
och primärkommunernas verksamhetsområden ej ligger fullt klar, lärer en
synnerligen omfattande utredning vara nödvändig, därest något förslag till
andra beskattningsgr under för landstingen än för primär kommunerna skall
kunna uppgöras. Enär något sådant förslag icke föreligger, samt det givetvis
av tekniska skäl måste anses önskvärt, att en särskild taxering för sekundärkommunernas
räkning undvikes, får länsstyrelsen ansluta sig till förslaget
om landstingsbeskattningens ordnande efter samma system, som blir
gällande för primärkommunernas repartitionsbeskattning.»

Liknande synpunkter åberopas i ett flertal yttranden. Föreningen Sveriges
städers kronouppbördsmän påpekar, att särskild taxering för landstingskommunen
icke blott, såsom i promemorian utsäges, bör undvikas, utan
att dylik taxering kan och måste undvikas.

Länsstyrelsen i Kronobergs län förordar i första hand utredning av den
i promemorian endast i förbigående berörda frågan, huruvida för sekundärkommunernas
räkning skäl kunde föreligga att söka anslutning till deri
statliga inkomsts kattetaxeringen, samt yttrar:

»Å ena sidan hava landstingen visserligen att fullfölja i många avseenden
samma ändamål som primiirkomrnunerna, men å andra sidan framträda
såsom landstingens uppgifter att med för landstingens utgifter dominerande.

Systemet för
landstingsbeskattningen.

264

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Skogsbeskattuingen
i fråga
om landstingen.

belopp sörja för ändamål, vilka ligga rent statliga mycket nära och i varje
fall icke kunna i ett utvecklat samhälle åsidosättas, utan måste betraktas
såsom för samhällslivet centrala och nödvändiga. Hänsyn till sistberörda
förhållande synes i första hand kunna motivera anslutning av landstingsskatten
till den statliga inkomstskattetaxeringen. Endast i den mån avgörande
hinder härför möter, synes annan anordning böra sökas; och detta
då helt naturligt med användning av de skatteformer, som beträffande primärkommunerna
kunna befinnas användbara.»

Kammarrätten förordar, att i samband med en kommunalskattereform
de nu utgående personliga sjukvårdsavgifterna måtte avskaffas. Kammarrätten
berör härefter spörsmålet om progressivitet vid landstingsbeskattningen,
ett spörsmål, till vilket jag, såsom förut nämnts, senare återkommer. Härefter
uttalar kammarrätten, att kammarrätten anslöte sig till förslaget, att
repartitionsbeskattningen till landstingen skulle byggas på den grund, som
komme att läggas för motsvarande beskattning till primärkommunerna,
samt erinrar, att kammarrätten i princip förordat A-förslaget utan Härin geskatt.

Presidenten i kammarrätten har varit skiljaktig och yttrat:

»Med hänsyn till beskaffenheten av de uppgifter, som landstingen företrädesvis
hava att tillgodose, kan jag icke finna, att en objektskatt å vare
sig fastighet eller näring är lika väl motiverad för landstingens del som
för primärkommunernas, och kan jag därför icke tillstyrka, att denna skatteform
kommer till användning för landstingsbeskattningen.»

Rörande repartitionstalen uttalas i allmänhet ingen önskan om annan avvägning
än för primärkommunerna. Dock har från ett par håll med syftning
på A-förslaget ifrågasatts lägre repartitionstal för objektbeskattningen.

Vad härefter angår frågan om en särskild skogsskatt för landstingens vidkommande,
uttalas allmänt, att, om A-förslagets grundprinciper godkändes,
någon dylik icke borde utgå till landstingen, enär detta skulle vara ägnat
att i onödan komplicera skattesystemet. Länsstyrelsen i Norrbottens län
och landstingets förvaltningsutskott i samma län anse, att icke ens om C-förslaget
antoges skogsskatt borde utgå till landstingen. Länsstyrelserna i
Uppsala, Älvsborgs och Västernorrlands län samt styrelsen för svenska
landstingsförbundet hava dock annan mening. Sistnämnda styrelse anför i
denna del:

»Att en särskild avverkningsskatt för landstingens vidkommande skulle,
såsom påstås i promemorian, medföra en komplicering av skattesystemet, kan
styrelsen icke finna, helst som i enlighet med taxeringssakkunnigas förslag
även taxeringen till avverkningsskatt skall företagas av de ordinarie taxeringsmyndigheterna.
Tvärtom torde en dylik fullständig överensstämmelse
mellan kommunalskattesystemet och landstingsskattesystemet medföra debiteringstekniska
fördelar.»

I frågan huruvida repartitionstalet för skogsvärdet bör höjas, därest
skogsskatt under ovan angivna förutsättning icke skall utgå till landstingen,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

265

äro meningarna mera delade. Länsstyrelserna i Kalmar, Gotlands, Kristianstads,
Göteborgs och Bohus, Västerbottens och Norrbottens län samt landstingens
förvaltningsutskott i Södermanlands, Hallands, Västerbottens och
Norrbottens län ävensom styrelsen för svenska landstingsförbundet förorda
höjning av repartitionstalet till det för jordbruksvärde gällande. Länsstyrelsen
i Västerbottens län har därvid, under framhållande av den stora
betydelse skogsbeskattningen äger för sagda län, åberopat sin i yttrande över
kommunalskatteförslaget framförda mening, att det vore ovisst, huruvida
icke ett genomförande av A-förslaget komme att under nuvarande konjunkturer
medföra minskad skatteplikt för jordbruket inom länet. Därest nu
för landstingens del beskattningen ansåges böra läggas efter de i promemorian
angivna riktlinjer, måste kravet på en skatteutjämning mellan de olika
landstingen, som länsstyrelsen i sagda yttrande förordat, anses än mera befogat.
Styrelsen för svenska landstingsförbundet anser för sin del det vara
principiellt oriktigt att, på sätt från något håll ifrågasatts, bättra en eventuell
orättvisa i kommunalbeskattningen genom en lättnad i landstingsbeskattningen.

En motsatt mening, d. v. s. att repartitionstalet för skogsvärdet icke
eller åtminstone endast i mindre mån borde höjas, även om skogsskatt ej
utginge, representeras av åtskilliga länsstyrelser och förvaltningsutskott. Repartitionstalets
bibehållande vid det för primärkommunerna i avseende å
skogsvärde gällande förordas av länsstyrelserna i Malmöhus, Gävleborgs
och Jämtlands län, av den senare bland annat på grund av betänkligheter
mot en alltför hård skogsbeskattning, ävensom av landstingets förvaltningsutskott
i Kronoborgs län, till beredande av lättnad för skogsnäringen och
vinnande av önskvärd enkelhet vid taxering och debitering. Länsstyrelserna
i Östergötlands och Värmlands län samt landstingets förvaltningsutskott
i Östergötlands län och landstinget i Värmlands län förorda någon
höjning av repartitionstalet för såväl kommunal- som landstingsbeskattningen.

Att bereda landsting möjlighet att fondera skogsskatt tillstyrkes allenast
av länsstyrelsen i Uppsala län.

Kammarrätten anser, att någon särskild skogsskatt icke borde utgå till
landstingen, därest A-förslaget genomfördes, ty det måste anses vara av vikt,
att skattesystemet ej i onödan komplicerades. Skulle däremot C-förslaget
komma att antagas, syntes det bliva nödvändigt att låta skogsskatt utgå
även till landstingen. Rörande frågan om kompensation för skogsskatten
genom höjning av repartitionstalet för skogsvärde uttalas, att, då det i de
skogrika länen torde även vid landstingsbeskattningen vara av betydelse för
en skälig fördelning av skattebördan, att skogen Ange tjäna till skatteunderlag
i fullt den utsträckning, som avsåges, kammarrätten, under åberopande
av vad länsstyrelsen i Västerbottens län härutinnan anfört, för sin
de! finge förorda, att repartitionstalet för skogsvärde, om skogsskatt icke

266

Kungi. Maj:ts ''proposition Nr 102.

Departements chefen.

skulle utgå till landstingen, vid landstingsbeskattningen sattes lika med
repartitionstalet för jordbruksvärde.

Vad angår frågan om fondering av skogsskatt hos landstingen, därest
skogsskatt skulle till dem utgå, uttalar kammarrätten, att behov av dylik
fondering ej syntes föreligga.

Presidenten i kammarrätten, vilken, såsom nyss nämnts, ansett objektbeskattning
å fastighet och näring ej böra ifrågakomma beträffande landstingsbeskattningen,
yttrar i fråga om skogsskatten:

»Få landstingen icke rätt att upptaga objektskatt av fastighet, blir det
icke möjligt att bereda dem skatteinkomst av skog i den ordning, som i
promemorian förordas, nämligen genom höjning av repartitionstalet för det
i jordbruksfastighets värde ingående skogsvärdet. Behovet av en sådan
skatteinkomst lärer emellertid, särskilt för landstingen i de nordligaste länen,
vara oavvisligt. Detta behov torde under angivna förutsättning icke kunna
fyllas på annat sätt än genom en skogsskatt av samma slag som den, som
föreslagits skola utgå till primärkommunerna. Det kan ju icke bestridas
att, såsom i promemorian anföres, denna anordning skulle leda till komplicering
av skattesystemet. Denna olägenhet torde dock mer än uppvägas
därav, att en skatt av sist antydda beskaffenhet träffar skogskapitalet först
då det realiserats.

I fråga om beräkningen av en skogsskatt för landstingens behov är jag
icke i tillfälle att framlägga något förslag. Även beträffande en sådan skatt
torde gälla vad i promemorian yttras i avseende å fondering av en vid
landstingsbeskattningen eventuellt förekommande skogsskatt.»

Med den utgångspunkt jag i det föregående tagit beträffande inriktningen
av kommunalskattereformen befinner sig frågan om landstingsbeskattningen
i ett jämförelsevis klart läge. Någon förskjutning av skattetrycket
i stort åsyftas icke och det är lätt att i det föreslagna systemet finna
en huvudsaklig motsvarighet till vad som nu gäller. Detta anser jag i särskild
grad för landstingens vidkommande vara en fördel. Ty en fristående
objektbeskattning till landstingen verkar här än mindre tilltalande än när
det gäller primärkommunerna, ett förhållande åt vilket presidenten i kammarrätten
i sin skiljaktiga mening givit uttryck, medan däremot ett bibehållande
av nuvarande regler knappast kan vara ägnat att väcka några
motsvarande betänkligheter. I likhet med vad som skett i förenämnda inom
1924 års skatteberedning utarbetade promemoria och flerstädes i de avgivna
yttrandena, är jag ock angelägen att framhålla vikten av att någon särskild
taxering till landstingsskatt ej skall behöva ifrågakomma. Det beskattningsunderlag,
som ligger till grund för primärkommunernas allmänna
kommunalskatt, bör vara bestämmande även för landstingsskatten.

Nu är emellertid att märka, att, om hänsyn toges allenast till detta beskattningsunderlag,
därigenom skulle åstadkommas en alltför lindrig beskattning
av skogen. Ty detta underlag medför en lättnad i garantibeskattningen
av skog, vilken för primärkommunernas del kompenseras av en särskild
skogsskatt, I likhet med flertalet hörda myndigheter m. fl. är jag av den

267

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

uppfattningen, att en dylik lättnad ej är motiverad, utan att den lucka, som
den allmänna kommunalskatten lämnar öppen, bör i en eller annan form
fyllas.

Tänkbart vore ju da att låta garantiskatt även å skogsvärde utgå efter
repartitionstalet O.oe. Detta skulle emellertid betyda, att för landstingsbeskattningens
del det sålunda beskattade beloppet och ej såsom vid primärkommunernas
beskattning det efter repartitionstalet O.o4 beskattade beloppet
skulle avdragas vid inkomsttaxeringen. Infördes en dylik bestämmelse,
skulle sålunda en särskild taxering till landstingsskatt bli nödvändig,
och en sådan bör, såsom jag nyss nämnt, undvikas. Garantiskatten å skogsvärde
till landsting bör av detta skäl utgå efter repartitionstalet 0.04, varken
mer eller mindre. Då en fristående objektskatt å skogsvärdet ej med
garantiskattesystemet bör ifrågakomma för att fylla berörda lucka, återstår
da blott att även till landstingen uttaga skogsskatt. Detta medför icke en
ny taxering med förnyad genomgång av deklarationer m. m. Då jag, såsom
av det förut anförda framgår, sett mig nödsakad förorda garantiskatt till primärkommunerna
efter ett så högt repartitionstal för skogsvärdet som 0.04,
måste det anses vara ett rimligt tillmötesgående mot skogsägarna att i ett
avseende, där ett utbyte av årlig skatt mot en avverkningsskatt utan
större olägenhet i fråga om debitering m. m. kan ske, också föreskriva
ett sådant utbyte. Tillämpas de av kommunalskattekommitténs skogssakkunnige
ledamot använda beräkningsgrunderna å den skogsskatt, som
sålunda bör utgå till landstingen, blir resultatet eu skogsskatt efter
eu utdebiteringsprocent, som utgör 0.2 av medeltalet av de fem senaste
årens utdebiteringar av landstingsskatt. Denna siffras matematiska riktighet
är dock beroende på, å ena sidan, att den skulle motsvara en fristående
objektskatt å skogsvärdet efter repartitionstalet O.02, å andra sidan att inga
virkespartier vore fria från skatteplikt till särskild skogsskatt. Ingendera
förutsättningen föreligger i verkligheten, men avvikelserna verka i olika riktningar,
varför det antagna talet, 0.2, kan anses representera en medelsiffra,
vars riktighet ej synes osannolik. Emellertid har utdebiteringssiffran för
särskild skogsskatt till primärkommunerna av hänsyn till dessas ekonomi
hållits i överkanten. Motsvarande hänsyn gör sig ej med samma styrka
gällande beträffande landstingen. Till dessa utgår ej nu någon skogsaccis,
varför ett borttagande av denna accis ej för deras vidkommande betyder
någon inkomstminskning. Under dylika förhållanden finner jag mig böra
förorda, att särskild skogsskatt till landstingen skall utgå efter en utdebiteringsprocent,
som utgör, ej en femtedel utan en sjättedel av medeltalet av
de fem senaste årens utdebitering av landstingsskatt, d. v. s. jämnt hälften
av motsvarande tal vid primärkommunernas beskattning. Då den särskilda
skogsskatten otvivelaktigt kan väntas inom ett så stort område som landstingsområdet
inflyta tämligen jämnt, lärer någon fundering av denna skatt
här ej vara behövlig.

f detta sammanhang har jag ej berört frågan om progressivitet vid lands -

framlagda

förelag.

268 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

tingsbeskattningen. Denna fråga bör enligt min uppfattning betraktas med
hänsyn till skattesystemet i allmänhet, och jag återkommer till densamma i
det följande.

Kammarrätten har bragt på tal frågan om avskaffande av de till landstingen
utgående personliga sjukvårdsavgifterna. Denna fråga utgör emellertid
en integrerande del av frågan om de personliga avgifterna i allmänhet,
d. v. s. även mantalspenningar och skolavgifter, vilken är föremål för särskild
utredning. Om jag också delar den uppfattningen, att en ändring bör
ske beträffande dessa personliga avgifter, vill jag emellertid uttala, att det
icke torde vara erforderligt att upptaga frågan i nu förevarande sammanhang.

Progressiv kommunal inkomstbeskattning och anskaffning
av medel till skatteutjämning.

Den progressiva kommunala inkomstbeskattningen infördes, som bekant,
år 1920. Förslag till ändringar i densamma har framlagts av 1921 års kommunalskattekommitté.
Därefter har av 1924 års skatteberedning utarbetats
förut omförmälda i september 1926 till chefen för finansdepartementet avgivna
promemoria rörande denna skatt. Nämnda promemoria, som innehåller
redogörelse för vad i frågan tidigare förekommit, torde få såsom bilaga
(bil. 5) fogas vid statsrådsprotokollet. Vid dylik! förhållande torde någon
ytterligare redogörelse angående de i promemorian berörda förhållanden
ej vara erforderlig. Skatteberedningens promemoria utmynnade i en
hemställan, att yttranden från vederbörande myndigheter m. fl. måtte
inhämtas över vad i promemorian anförts, med särskilt beaktande av följande
huvudpunkter:

I stället för den nuvarande kommunala progressivskatten inrättas en progressiv
skatt att tillfalla landsting och städer, som ej deltaga i landsting,
efter lika grund för riket i dess helhet och av en storlek, som ungefär motsvarar
den nuvarande progressivskattens kommunandel. Någon fördelning
av progressivskatten beträffande andra skattskyldiga än aktiebolag
och ekonomiska föreningar äger ej rum, utan skatten stannar hos det landstingsområde
respektive den stad, där taxering sker till inkomst- och förmögenhetsskatt.
Aktiebolagens och de ekonomiska föreningarnas progressivskatt
stannar blott till viss mindre del där taxeringen till inkomst- och
förmögenhetsskatt sker, medan återstoden av denna skatt användes för
skatteutjämning; eller (alternativt) nämnda skattskyldigas progressivskatt
fördelas på landstingsområden och i landsting ej deltagande städer efter i
huvudsak nu gällande grunder. Om ej denna metod för anskaffande av
medel för skatteutjämning anses lämplig, så inrättas i stället för ändamålet
en särskild statsskatt, i huvudsak motsvarande den kommunala progressivskattens
nuvarande utjämningsandel.

Rörande motiven för denna hemställan, tillåter jag mig hänvisa till
promemorian.

269

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Yttranden i anledning av nämnda promemoria hava inhämtats från överståthållarämbetet
och samtliga länsstyrelser efter hörande av respektive
landstings förvaltningsutskott — Värmlands läns landstings förvaltningsutskott
har dock ej uttalat sig i frågan —•. från statskontoret, kammarrätten
och riksräkenskapsverket, från styrelserna för svenska stadsförbundet
och svenska landstingsförbundet, varjämte tretton städer och nitton
landskommuner begagnat dem givet tillfälle att uttala sig. Två taxeringsnämndsordförande
hava ävenledes avgivit yttranden.

Av länsstyrelserna hava fjorton mer eller mindre uttryckligt tillstyrkt
skatteberedningens förslag i huvudsak — av dessa länsstyrelser hava
några uttalat, att de dock helst skulle se, att progressiviteten helt förlädes
till statsbeskattningen — medan två länsstyrelser direkt uttalat sig för att
progressivitet förefunnes endast beträffande statsbeskattningen. En länsstyrelse
har ansett, att principiella skäl talade mot förslaget, men att detta
ägde obestridliga tekniska förtjänster. Åtta länsstyrelser hava slutligen
avstyrkt förslaget eller förklarat sig för närvarande ej kunna tillstyrka
detsamma. Av dessa länsstyrelser hava ett par såsom skäl anfört, att den
föreliggande utredningen vore bristfällig. Rörande frågan om aktiebolagens
m. fl. juridiska personers progressivskatt hava elva länsstyrelser i
första hand uttalat sig för förslaget, att någon fördelning på olika landstingsområden
ej borde ske, utan att dessas progressivskatt till större delen borde
gå till skatteutjämning. Några av berörda länsstyrelser hava dock ansett
en lösning efter skatteberedningens alternativa förslag med fördelning av
p rog r e ss i vs k a t ton på landstingsområdena i andra hand kunna ifrågakomma.
En länsstyrelse har förordat det senare alternativet. Överståthållarämbetet
och nio länsstyrelser hava ansett det riktigast, att skatteutjämningen
bekostades av staten; några av dessa länsstyrelser hava ansett
allmänna statsmedel böra komma till användning och någon särskild statsskatt
för skatteutjämning ej böra upptagas.

Av landstingens förvaltningsutskott hava fjorton i princip tillstyrkt
skatteberedningens förslag, medan ?iio avstyrkt förslaget och en ansett
ytterligare utredning erforderlig. Några av de förvaltningsutskott, som
uttalat sig till förmån för förslaget, hava åberopat landstingsförbundets
yttrande, till vilket jag i det följande återkommer. Flertalet av dem, som
tillstyrkt förslaget, synas föredraga alternativet med en fördelning av
aktiebolagens och ekonomiska föreningarnas progressivskatt på ilandstingsområdena.

Av de städer, som uttalat sig i frågan, hava sex i huvudsak tillstyrkt,
medan sju avstyrkt skatteberedningens förslag. Tolv landskommuner hava
till- ocli sju avstyrkt förslaget. En taxeringsnämndsordförande har uttalat
sig för förslaget, en annan mot detsamma. Någon särskild mening om huru
förfaras bör med aktiebolagens progressivskatt har i regel ej uttalats i
dessa yttranden.

Svenska stadsförbundet har förklarat sig i frågans nuvarande läge av -

lnkomna

yttranden.

270

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

styrka skatteberedningens förslag. Skatteutjämningen borde enligt förbundets
mening bekostas av statsmedel. Stmnska landstingsförbundet har uttalat
sin principiella anslutning till det framlagda förelaget samt hemställt,
att detsamma och dess verkningar i olika hänseenden och i olika,
kommuner måtte göras till föremål för fortsatt allsidig utredning, och att
statsmakterna matte sättas i tillfälle att taga del av denna utrednings resultat,
innan de ginge att taga slutlig ståndpunkt i förevarande fråga.

Statskontoret har tillstyrkt förslaget med fördelning av aktiebolagens
och de ekonomiska föreningarnas progressivskatt på landstingsområdena
samt ansett ska t teu t j ä inn in gen böra bekostas av allmänna statsmedel.
Riksräkenskapsverket har ej yttrat sig i principfrågan men ansett utjärnningsandel
böra betraktas såsom en statsskatt och upptagas å budgeten.

Slutligen har kammarrätten tillstyrkt skatteberedningens förslag. Enligt
kammarrättens mening borde fördelning av aktiebolags och ekonomiska
föreningars progressivskatt ske på landstingsområdena. Staten
borde bekosta skatteutjämniugen, och det syntes onödigt att knyta densamma
vid någon viss skatteform.

t r de avgivna yttrandena må här återgivas följande:

Länsstyrelsen i Stockholms lön anför:

»Då det lärer få antagas, att en kommunal progressivskatt fortfarande
kommer att utgå, måste det anses önskvärt, att densamma inrättas på sådant
sätt, att de enligt erfarenheten mindre tillfredsställande verkningarna
av det nuvarande skattesystemet undvikas. Gentemot den kritik av de nu
gällande reglerna om kommunal progressivskatt, som promemorian innehåller,
synes icke någon befogad anmärkning kunna framställas. Länsstyrelsen
kan för sin del väsentligen instiimma i de synpunkter, som i detta
hänseende av skatteberedningen framhållits. Beträffande särskilt sättet
för utjämningsandelens uttagande och redovisning må utöver vad i promemorian
påpekats här framhållas, att icke endast kommunerna utan även
länsstyrelserna förorsakas mycket besvär och utgifter genom ifrågavarande
arbete. Den tid som åtgår för detta arbete är betydande, enär skatten
till största delen består av ett flertal småbelopp, vilkas redovisning
måste granskas var för sig.

I fråga om kommunalskattekommitténs förslag angående den kommunala
progressivskatten anförde länsstyrelsen i sitt utlåtande över kommitténs
betänkande, att de allmänna grunder, som A- och C-förslagen i detta
avseende upptoge, syntes erbjuda åtskilliga fördelar framför de gällande
provisoriska bestämmelserna. Länsstyrelsen anmärkte emellertid bland
annat, att eu höjning av progressivskattens kommunandel vore påkallad,
dock borde sådan höjning inträda först vid större skattetryck. Samma
synpunkt framkommer delvis i promemorian, då däri såsom en nackdel
hos kommittéförslaget anmärkes att enligt detsamma en kommun med
exempelvis åtta procents utdebitering skulle kunna få avstå medel till
skatteutjämning medan en kommun med endast två procents utdebitering
kunde vara befriad från bidrag till detta ändamål.

Ehuru länsstyrelsen nu liksom tidigare finner kommittéförslaget angående
den kommunala progressivskatten erbjuda åtskilliga fördelar framför
det nu gällande så kallade provisoriet, innebär detta likväl icke att

271

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

länsstyrelsen finner kommittéförslaget i denna del helt och hållet lyckligt.
De olägenheter med detsamma, som påvisas i promemorian, kunna icke
utan vidare avvisas. Det måste således anses vara ett önskemål att möjligheter
till ett bättre anordnande av den kommunala progressivbeskattningen
undersökas.

Den utredning härutinnan, som av skatteberedningen nu framlagts, är
därför av intresse. Det nya uppslaget synes ur tekniska synpunkter tilltalande
och torde även ur praktisk synpunkt innebära vissa fördelar. Man
måste emellertid redan från början ifrågasätta, huruvida det är förenligt
med själva den principiella utgångspunkten för den kommunala progressivskatten
att omlägga denna, utom vad utjämningsdelen angår, till eu
progressiv länsskatt; det lärer vara tydligt, att skattens hela berättigande
därmed kan ställas under tvivelsmål. Ävenså vill det synas, som om
skatteberedningen varit alltför optimistisk vid bedömandet av den icke
betydelselösa frågan, huruvida det nya systemet skulle kunna medföra
fara för onödig utdebitering av den proportionella landstingsskatten.
Härom anför skatteberedningen, att med nuvarande fördelning av progressivskatteföremålen
på de olika landstingsområdena jämförelsevis
måttliga belopp komme att falla på varje område, på grund varav dylika
farhågor ej torde behöva hysas, Stockholms läns landstings förvaltningsutskott
har emellertid icke kunnat dela denna förhoppning utan tvärtom
förklarat, att, ehuru förändringen teoretiskt borde medföra en minskning
i den proportionella landstingsskatten, det likväl finge antagas att berörda
minskning bleve illusorisk enär kraven på landstingen säkerligen
samtidigt växte. Denna mening förefaller ganska välgrundad, och man
lägger märke till att de fyra reservanterna inom utskottet icke gjort
något uttalande i detta avseende samt således icke till stöd för sitt tillstyrkande
av förslaget angivit sig dela skatteberedningens antagande.

Å andra sidan måste givetvis de kommuner, som haft någon avsevärd
inkomst av den nuvarande kommunala progressivskattens kommunande],
ersätta denna genom ökad utdebitering efter bevillning.

Länsstyrelsen befarar alltså, att förslaget kan innebära möjlighet till
en ökning av det allmänna skattetrycket, som eljest kunnat undgås. Detta
förhållande anser länsstyrelsen så allvarligt att det med fog måste ifrågasättas,
huruvida förslaget är lämpligt att genomföra utan någi-a garantier
emot en dylik utveckling. I det skick förslaget nu föreligger kan
länsstyrelsen svårligen tillstyrka detsamma.

I fråga om sättet för anskaffande av medel för skatteutjämning anser
länsstyrelsen nu liksom tidigare att göda skäl tala för att den kommunala
progressivskatten ordnas oberoende av utjämningen, som logiskt bör anordnas
som statsskatt. Därest emellertid denna fråga fortfarande — av
statsfinansiella eller andra skäl — måste sammankopplas med frågan om
den kommunala progressivbeskattningen, synes det föreliggande förslaget
om användning av den å aktiebolag och föreningar belöpande progressivskatten
innebära en antaglig lösning av spörsmålet. Reservanterna inom
landstingets förvaltningsutskott hava på anförda skäl utvecklat en annan
uppfattning. Såsom skatteberedningen framhåller måste emellertid, därest
progressivskatten för alla skattskyldiga skulle tillfalla den kommun, där
taxeringen till inkomst- och förmögenhetsskatt äger rum, vissa ej önskvärda
resultat uppstå beträffande taxeringen av aktiebolag och ekonomiska
föreningar. Skatteberedningens förslag om användningen av dessa företags
progressivskatt innebär således ej blott, att viss de! av progressiv -

272

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

skatten (nämligen från aktiebolag och ekonomiska föreningar) fortfarande
skulle användas till skatteutjämning, utan även en korrigering av verkningarna
av förslaget i övrigt i rättvis riktning.»

Länsstyrelsen i Uppsala län yttrar:

»Det är obestridligt, att den nuvarande kommunala progressivskatten i
många fall kommer sådana kommuner till godo, som minst äro i behov av
lättnad i den allmänna eller proportionerliga skattebördan, ävensom att
debitering, fördelning och redovisning föranleda betydande omgång och
besvär. JBefallningshavanden anser därföre, att göda skäl kunna anföras
för en omläggning. Denna torde emellertid böra ske på annat sätt, än
av skatte beredningen föreslagits. Hela progressiviteten bör förläggas till
statsbeskattningen, vilket innebär, att den kommunala progressivskatten
försvinner såsom särskild skatt och kommer att utgöra ett tillägg till inkomst-
och förmögenhetsskatten. Av det belopp, som genom denna tillläggsskatt
inflyter, reserveras en del, som med högst vissa procent, exempelvis
25, användes till understöd åt synnerligen skattetyngda kommuner
huvudsakligen efter nuvarande grunder, och varav återstoden utdelas till
landsting och städer, som ej deltaga i landsting, i förhållande till deras
omkostnader för vissa ändamål, som äro av mera allmän karaktär. Härvid
kan hänsyn tagas till höjden av uttaxeringen för nämnda ändamål,
så att ett mera betungat landstingsområde eller stadssamhälle erhåller
proportionsvis mera; exempelvis kan ett visst grundbelopp av uttaxeringen
lämnas ur räkningen och endast den överskjutande uttaxeringen tagas
i betraktande.

Genom vad sålunda förordats skulle åstadkommas skatteutjämning mellan
olika områden inom hela riket.»

Länsstyrelsen i Östergötlands län yttrar, bland annat:

»Om enligt förslaget den nuvarande kommunala progressivskatten skulle
ersättas av en progressiv landstingsskatt, skulle otvivelaktigt vissa av de
anmärkningar, till vilka den kommunala progressivskatten givit berättigad
anledning, icke med lika stort berättigande kunna göras mot den nya
skatten. Länsstyrelsen för sin del har, såsom i ett tidigare yttrande i
ärendet framhållits, mindre starka betänkligheter mot en progressiv landstingsskatt
än mot den kommunala progressivskatten. Men kvar står alltid
den anmärkningen, att ett inkomstskattesystem med två eller flera
progressiva skatteformer vid sidan av varandra är principvidrigt och leder
till icke avsedda konsekvenser för vederbörande skattskyldige.

En fördel med den nu ifrågasatta anordningen är givetvis, såsom i skaf teberedningens
promemoria även framhållits, att den nu nödvändiga uppdelningen
av kommunandelen på olika kommuner skulle kunna undvikas
åtminstone i fråga om andra skattskyldiga än aktiebolag, solidariska bankbolag
och ekonomiska föreningar. Beträffande det uppställda spörsmålet,
huruvida icke en del av bolagens och de ekonomiska föreningarnas progressivskatt
skulle få användas till skatteutjämning i likhet med vad som
nu är förhållandet med den kommunala progressivskatlens utjämningsandel,
får länsstyrelsen i anslutning till sina tidigare uttalanden om skatteutjämningsproblemet
avstyrka en dylik anordning. Länsstyrelsen är fullt
enig med förslagsställarna därutinnan, att en dylik fördelningsmetod givetvis
är teoretiskt ofullkomlig, men är däremot icke enig med dem därom,
att den föreslagna metoden .skulle erbjuda fördelen av att utgöra ett

Kungl. Maj ds proposition Nr 102. 273

praktiskt grepp. Det praktiska skulle enligt promemorian ligga däri, att
genom anordningen skulle lösas den svåra frågan om medelsanskaffning
ior skatteutjämning, då de medel, som på detta sätt skulle erhållas, beräknats
i huvudsak räcka till utjämningsbehovet. Länsstyrelsen delar icke
den uttalade meningen angående de störa svårigheter, som frågan om
denna medelsanskaffning skulle i och för sig innebära. Det belopp, varom
bär är fråga, uppgick år 1926 till i det allra närmaste blott 4 miljoner kronor.
Att anvisa ett belopp av denna storlek direkt av statsmedel borde
icke erbjuda några oövervinneliga svårigheter. Vare sig beloppet tages
direkt av statsmedel eller genom anlitande av vissa sådana skattemedel,
uttagits i form av landstingsskatt, blir det ändock i realiteten de
skattskyldiga i riket, som få bära bördan. Det finnes icke något som
giver stod för den meningen, att bördans fördelning mellan dessa skattskyldiga
skulle bliva mera rättvis enligt den av skatteberedningen förordade
metoden än enligt den av länsstyrelsen antydda att för utjämnmgsändamål
direkt använda statsmedel. Att upptaga eu mängd särskilda
skatter, en var avsedd för sitt särskilda ändamål, var visserligen en vanlig
metod under för längesedan gångna tider. Men nu får detta system
anses vara övergivet och detta enligt länsstyrelsens förmenande av mycIvet
göda skäl.

Länsstyrelsen är ense med förslagsställarna därutinnan, att sättet för
v ^ Progressiva landstingsskattens taxering, uppbörd och redovisning enligt
förslaget erbjuder avsevärda fördelar i jämförelse med sättet för den
kommunala progressivskattens taxering, uppbörd och redovisning. Erfarenheten
har visat, att det nuvarande systemets genomförande varit
förenat med svårigheter av teknisk natur, vilka vederbörande myndi»-beter icke alltid kunnat övervinna. Och särskilt från denna synpunkt är
det föreliggande förslaget att betrakta såsom ett steg i rätt riktning.»

Länsstyrelsen i Kalmar lön bar gjort, bland annat, följande uttalande:

-Vad nu angår det förevarande förslaget att överflytta den kommunala
progressivskatten från primärkommunerna till landstingen, så tala oneki
finska stärka skål för en sådan åtgärd, därest nu denna skatte form
skall bibehållas. För landstingen med deras numera tunga utgiftsbörda
skulle denna tillökning i inkomster, ehuru ojämn i förhållande till behovet
i de särskilda lanen, givetvis vara till fördel. Beträffande landstingsskatten
skulle skatteutjämning i viss mån komma att ske, så att skatten bleve
proportionsvis större för till högre inkomst taxerade skattskyldiga, till
fördel för dem, som taxerats till lägre inkomst, medan den nuvarande till
primärkommunerna utgående progressivskatten i flertalet kommuner spelar
en underordnad roll såsom skatteutjämnande till följd av skattesummans
ringhet. Vidare skulle en viss lättnad vinnas i skattetekniskt hänseende.

Men mot den kommunala progressivskattens överflyttande till landstingen
möter en olägenhet, vid vilken enligt länsstyrelsens mening bör
fastas särskild vikt, och det är det missnöje, som säkerligen skulle uppstå
bland de skattskyldiga, om de nödgades erlägga kommunal progressivskatt
utan att skatten komrne hemkommunen alls till godo.

Vid övervägande av skälen för och emot den ifrågasatta (överflyttningen
finner sig länsstyrelsen böra avstyrka densamma.

För skatteberodningens alternativa förslag om användandet av en del
Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 sand. S7 höft. lXr 102.) IN

274 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

av aktiebolagens och de ekonomiska föreningarnas progressivskatt till
skatteutjämning, medan detta icke skulle gälla i fråga om andra skattskyldigas
progressivskatt, anser länsstyrelsen ej tillräckligt giltiga skäl
föreligga, utan torde kostnaderna för de mera skattetyngda kommunernas
bispringande bära bekostas uteslutande av statsmedel.»

Länsstyrelsen i Gotlands län yttrar, bland annat:

»Om i enlighet med de i promemorian angivna riktlinjerna den kommunala
progressivskatten komme att i stället tillfalla landstinget, skulle
detta därför för länets landsbygdskommuner innebära icke oväsentliga
fördelar: minskad landstingsskatt, över huvud taget, och befrielse från ett
rätt betungande arbete med de obetydliga skattebeloppens indrivning och
redovisning. För Visby stad bleve förhållandet ett annat. Visserligen
skulle, i följd av den ökade inkomsten för landstinget, landstingsskatten
minskas — efter nuvarande förhållanden med 19 V2 öre — men den kommunala
utdebiteringen skulle ökas med i runt tal 98 öre, allt per inkomsthundrade.

Med hänsyn till de av skatteberedningen framhållna betydande fördelarna
i avseende å debiterings-, uppbörds- och redovisningsväsendet tvekar
Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande likväl icke att förorda bifall
till förslaget i denna del. Beträffande aktiebolags och ekonomiska föreningars
progressivskatt anser EdeTS Kung!. Maj:ts befallningshavande,
på de i landstingets förvaltningsutskotts yttrande anförda skäl, det alternativet
böra föredragas, som innebär fördelning av denna progressivskatt
på landstingsområden och i landsting ej deltagande städer efter i huvudsak
för primarkommunerna nu gällande grunder.»

Länsstyrelsen i Kristianstads lön uttalar, bland annat:

»Det i skatteberedningens promemoria framställda uppslaget att i stället
för den nuvarande kommunala progressivskatten anordna en progressiv
skatt att tillfalla landsting och städer, som ej deltaga i landsting, efter
lika grund för riket i dess helhet och av eu storlek, som skulle ungefär
motsvara den nuvarande progressivskattens kommunandel, synes enligt
länsstyrelsens förmenande vara synnerligen beaktansvärt.

Då den verkställda utredningen givit vid handen, att endast jämförelsevis
obetydliga förskjutningar i skattetrycket skulle inträda genom progressivskattens
förändring till landstingsskatt, torde från denna synpunkt
näppeligen kunna anföras några vägande skäl mot det framställda förslaget.

Att synnerligt avsevärda praktiska fördelar skulle vinnas genom progressivskattens
anordnande som landstingsskatt, ligger i öppen dag. Dessa
fördelar skulle tillgodokomma såväl kommunerna, vilka befriades från alla
de besvärligheter, som nu äro förknippade med uppbörden av progressivskatten
och särskilt med redovisningen av skattens utjämningsandel enligt
nu gällande regler, som ock framför allt t axe ring smyndigheterna,
vilka undsluppe de nu rådande olägenheterna med fördelningen av kommunandelen
mellan flera kommuner, vartill även komme en ej obetydlig
lättnad för de statliga myndigheterna i det dem nu åvilande arbetet med
de från kommunerna inkommande redovisningarna av progressivskattens
utjämningsandel samt kontrollen å dessa redovisningar.»

27.'')

Kungl. Maj:ts proposition Nr JOS.

Länsstyrelsen i Al vaborg 8 lön utlåter sig pa följande sätt:

_ »Skatteberedningen anser sig hava förebragt en bärande saklig motivering
för ett utbyte av den kommunala progressivskatten mot eu progressiv
landstingsskatt av samma storlek. Men beredningen medgiver, att anledning
att undvika utbyte t finnes, om bibehållandet av nuvarande skatt
förorsakar mindre friktion än övergången till ett nytt system, eller om
en utbredd folkmening föredrager en progressiv skatt till primärkommunerna
framför en progressiv landstingsskatt trots de därmed förenade
större olägenheterna.

Länsstyrelsen instämmer uti, att uppslaget med den progressiva landstingsskatten
är beaktansvärt. Åtskilliga med den nuvarande kommunala
progressivskatten förbundna svåra olägenheter skulle man genom förändringen
till landstingsskatt komma ifrån. Debiteringen blir förenklad,
ävenså uppbörden. Kan man vidare frigöra sig från utjämningsandelen
och låta staten med andra intäkter bekosta den nödvändiga hjälpen till
hårt skattetyngda kommuner, blir förenklingen än större. Den nedsättning
i den proportionella landstingsskatten, som ställes i utsikt, är ii ven
lockande i en tid med alltjämt ökade uppgifter för landstingen.

Att länsstyrelsen, trots dessa påtagliga fördelar, dock åtminstone tillsvidare
måste ställa sig avvisande till förslaget, beror dels på att lättnaden
i landstingens budget dock måste köpas med ökade svårigheter för
kommuner, vilkas bärkraft är ej över hövan stark, dels därpå att länsstyrelsen
finner högst sannolikt, att den nya skatten bland skattebetalarna
kommer att mötas av den ovilja, som skatteberedningen anser vara ett
starkt skäl mot dess införande.

Den kommunala progressivskattens utjämningsandel, som går till understöd
åt främmande kommuner, över vilkas sätt att sköta sin förvaltning
den sk åt t e b e ta 1 and e e.j äger något inflytande, torde nog vara vår mest misshagliga
skatt. Dess i jämförelse med andra skatter relativa obetydlighet
är sannolikt för flertalet denna skatts enda försonande drag. Skulle nu
progressivskattens större kommunandel även i ett slags utjämningssyfte
dragas ifrån den egna kommunen, kommer en sådan anordning säkerligen
ej att mottagas med tillfredsställelse. Visserligen är den skattebetalande
även medlem, med därav följande rättigheter, i den sekundära
landstingskommunen, men banden med primärkommunen äro dock starkare
och möjligheten att där skönja eu effekt av skattebidraget större.

Vid sidan av dessa nu berörda psykologiska motiv mot den progressiva
landstingsskatten talar i samma riktning, enligt länsstyrelsens förmenande,
vanskligheten att överflytta kommunandelarna från primärkommunerna
till landstingskommunen. För flertalet kommuner spelar progressivskatten
visserligen en obetydlig roll i budgethänseende, vilket även återspeglas
i den av skatteberedningen återgivna statistiken; men för andra,
bland dem företrädesvis städerna, där den övervägande delen av de skatteobjekt,
som träffas av progressivskatten, återfinnes, är förhållandet
sannolikt ett annat, om än de siffror, som skatteberedningen återgiver, ej
verka särskilt oroväckande. Tidpunkten för även mindre betydande förskjutningar
i skatteväsendet till ökande av städernas budgetbekymmer är
dock påfallande oläglig. Städerna och med dem likställda kommuner ha
nämligen långt härdare än de rena landskommunerna träffats av följderna
av näringslivets svårigheter. Även kan erinras om, huru ej så få
städer utan egen förskyllan se de förutsättningar, under vilka de ordnat

276

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

sin ekonomi, undanryckta genom förändrade dispositioner av vissa statliga
institutioner. Innan därför eu mera detaljerad och ingående undersökning
än den beredningen utfört, föreligger rörande verkningarna för städerna
av den kommunala progressivskattens indragning, och städerna blivit
i tillfälle att däröver yttra sig, måste länsstyrelsen ställa sig avvisande
till förslaget.

Ytterligare en synpunkt förtjänar i detta sammanhang att beaktas. Den
gäller de städer, som äga befogenhet att utträda ur landsting. Tidigare
skulle de städer, som uppnådde en folkmängd av VK>0 del av rikets utträda
ur landsting. I riktig uppfattning om fördelen av stora och bärkraftiga
sammanslutningar för fyllande av landstingens alltmer krävande uppgifter
ha statsmakterna nu dels föreskrivit, att stad ej får utträda ur landsting
förrän den uppnått en folkmängd av minst 50,000, dels ock ändrat
skyldigheten av utträde till eu rätt att utträda. Den nu ifrågasatta skatteändringen
skulle direkt motverka statsmakternas strävan att till båda
parternas fördel så länge som möjligt sammanhålla stad och landsting. Då
staden råd utträde ur landsting befrias från erläggande av landstingsskatt
och därtill får behålla sin egen kommunala progressivskatt, blir frestelsen
till skilsmässa givetvis betydligt starkare än nu.»

I länsstyrelsens i Västerbottens lön utlåtande yttras, bland annat, med
hänvisning till framlagt siffermaterial, att primärkommunernas och landstingens
skafteutjämningsfråga borde lösas gemensamt.

Länsstyrelsen i Norrbottens lön yttrar:

»Det i omförmälda P. M. närmare behandlade förslag — att utbyta den
kommunala p rog resa i esk a t te n mot en progressiv landstingsskatt — synes
länsstyrelsen ur flera synpunkter tilltalande och väl värt att upptagas
till närmare prövning. Det förefaller uppenbart och bestyrkes även av de
uppgjorda tabellerna, att en dylik anordning i stort sett skulle medföra
en skatteutjämning de olika kommunerna emellan inom samma landstingsdistrikt
utan ett särskilt utjämningsförfarande. Då emellertid av den
statistiska utredningen framgår, att den ifrågasatta omläggningen i några
få fall skulle medföra ökad skattebörda för redan förut synnerligt skattetyngda
kommuner — för Norrbottens län skulle fyra kommuner med ett
skattetryck av över 10 kronor få dylik ökad skattebörda — synes det, såsom
även skatteberedningen förutsätter, bliva nödvändigt, att denna orättvisa
undanröjes genom särskilt stadgande om skatteutjämning.

Att den föreslagna omläggningen av progressivskatten skulle medföra
stora praktiska fördelar med avseende å skattens debitering och redovisning
är uppenbart; därigenom skulle de många redovisningarna från alla
kommuner å oftast helt obetydliga belopp av restantier å progressivskattemedel
helt bortfalla och fördelningen vid taxeringen mellan olika kommuner
av kommunandelen skulle bliva obehövlig utom möjligen i fråga om
aktiebolag och ekonomiska föreningar.

Huru denna fördelning för övrigt lämpligast och rättvisast bör ske, är
svårt att avgöra, då man ej har någon utredning om verkningarna av det
ena eller andra systemet. För sin del anser länsstyrelsen ur praktisk synpunkt
mest tilltalande, att någon fördelning av progressivskatten i fråga
om andra skattskyldiga än aktiebolag och ekonomiska föreningar ej äger
rum, utan att skatten stannar hos det landsting, där taxering sker till in -

277

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

komst- och förmögenhetsskatt. För nämnda bolag och föreningar stannar
progressivskatten blott till en viss mindre del, där taxering till inkomstoch
förmögenhetsskatt sker, medan återstoden av denna skatt användes till
skatteutjämning.»

Stadsfullmäktige i Stockholm hava ej framställt någon erinran mot förslaget
att förvandla den kommunala progressivskatten till en progressiv
landstingsskatt, utgående jämväl till städer, som ej deltaga i landsting, men
har avstyrkt förslaget att för skatteutjämning lägga beslag på viss andel
av aktiebolags och ekonomiska föreningars progressivskatt.

Svenska stadsförbundet yttrar under framhållande, att stadsförbundet
dock ej kan göra anspråk på att företräda en samfälld stadskommunal
opinion, bland annat:

»Det alternativ, som innebär, att större delen av aktiebolagens och de
ekonomiska föreningarnas progressivskatt skulle tagas i anspråk för utjämningsändamål,
torde i förevarande sammanhang böra lämnas ur räkningen
redan av det skälet, att ingen som helst utredning åvägabragts rörande
den inverkan, en dylik anordning komme att öva å skatteförhållandena
inom de till progressivskatt berättigade kommunenheterna: primärkommunerna,
om nuvarande system bibehålies, samt landstingen och
storstäderna, därest dessa få övertaga progressivskatten. Medelsanskaffningens
omläggning i här åsyftad riktning skulle sålunda innebära ett
steg ut i det okända. Då riksdagen så sent som 1920 avvisat ett förslag av
liknande innebörd, lärer tanken svårligen kunna ånyo upptagas för realiserande,
med mindre sådan utredning åstadkommes, som visar eller åtminstone
gör sannolikt, att de befarade menliga följderna av den tilltänkta
metoden icke komma att inställa sig.

Ehuru alltså erforderligt underlag för en närmare diskussion i ämnet
saknas, anser sig styrelsen dock böra framhålla en synpunkt av mera allmän
betydelse, som efter dess förmenande starkt talar emot att vid innevarande
tidpunkt ändra aktiebolagens och de ekonomiska föreningarnas
kommunala progressivskatt till en speciell utjämningsskatt. Det är ju väl
bekant, att industri, handel och andra näringar, som pläga drivas i bolagseller
föreningsform, under större delen av den period, för vilken kommunal
progressivskatt hittills utgått, haft synnerligen dåliga konjunkturer och
till följd därav icke kunnat lämna kommunerna så stora bidrag vare sig i
proportionell eller progressiv skatt, som vid bättre konjunkturer varit möjligt.
Å andra sidan har lågkonjunkturen förorsakat kommunerna — alldeles
särskilt gäller detta industrialiserade primärkommuner — mycket avsevärda
kostnader för bekämpande av arbetslöshet, fattigdom, bostadsbrist
och andra sociala missförhållanden, som blivit en direkt följd av näringslivets
svårigheter. Många kommuner hava på grund av dessa uppoffringar
nödgats påtaga sig orimligt höga skattebördor och ändock måst
genom lånevägens anlitande skjuta över på framtiden gäldandet av större
eller mindre engångskostnader för nödhjälpsarbeten o. dyl. Det framstår
med hänsyn härtill såsom föga billigt, om just nu, då näringslivet
börjar hämta sig från krisen och vinna tillbaka sin skattekraft, åtgärder
vidtagas, genom vilka den kommunala delen av denna skattekraft i icke
ringa omfattning ställes till förfogande för uppgifter, som icke äro i egentlig
mening kommunala. Den kompensation för de gångna årens särskilda an -

27N

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

inträngning'';!!- och bördor, som kommunerna eljest skulle äga tillgodogöra
sig från näringslivet, bleve därigenom väsentligt beskuren till fördel fölen
post, vars anspråk på att övertaga ifrågavarande skattekälla sakligt
sett måste anses vara högeligen tvivelaktiga. Samma erinran kan i viss
mån riktas mot förelaget att låta progressivskattens kommunandel gå till
landstingen, ehuru härvidlag den skillnaden råder, att medlen på sådant
sätt åtminstone fördes kommunalhushållningen i vidsträcktare mening tillgodo,
varigenom rubbningen i bestående förhållanden givetvis komme att
göra sig mindre kännbar än vid eu indragning till statsverket. Till denna
sida av frågan skall styrelsen senare återkomma.

På grund av vad sålunda anförts får styrelsen för närvarande bestämt
avstyrka uppslaget om utjämningsmedels anskaffande genom statsverkets
övertagande av någon del av den kommunala progressivskatten från aktiebolag
och ekonomiska föreningar.

Redan i sitt den 9 december 1924 dagtecknade yttrande över riksdagens
skrivelse nr 93 för år 1924 angående skatteutjämning åt synnerligen skattetyngda
städer m. in. har styrelsen såsom sin mening uttalat, att tillhandahållande
av medel för skatteutjämning är en statsangelägenhet, vilken
utan sammankoppling med kommunalbeskattningen bör ordnas enligt
grunder, som ur statsverkets synpunkt må befinnas lämpliga. Med vidhållande
av denna uppfattning finner styrelsen det synnerligen önskvärt, att
progressivskattens utjämningsandel i sin nuvarande form snarast möjligt
avföres från kommunalskattesystemet. Huruvida i sådant fall ersättning
bör sökas genom uttagande på kronodehetsedeln av en speciell utjämningsskatt
med i huvudsak samma konstruktion som utjämningsandelen eller om
medelsbehovet bör tillgodoses genom anslag å riksstaten i vanlig ordning
synes innefatta ett spörsmål av jämförelsevis underordnad vikt. Bägge
metoderna äro avgjort att föredraga framför den nu tillämpade ordningen.
Rörande deras inbördes företräde torde olika meningar kunna göras gällande.
Styrelsen finner emellertid icke anledning att här närmare ingå på
denna sida av saken. För kommunalförvaltningens målsmän är huvudintresset
i detta sammanhang, att progressivskattens utjämningsandel borttages
såsom en kommunal pålaga. Härigenom skulle de kommunala myndigheterna
bliva befriade från det i förhållande till skattebeloppen ofta
oskäliga arbete, som hittills påvilat dem för ifrågavarande uppbördsdetalj
och en väsentlig anledning till klagomålen över progressivskatteapparatens
tekniska otymplighet försvinna. Allt synes sålunda tala för, att kommunalskatteväsendet
nu bör göras kvitt denna överbyggnad, som i själva
verket icke hör detsamma till. Promemorians förslag i sådant syfte anser
styrelsen därför förtjänta att efter erforderlig vidare bearbetning fullföljas.

Uppslaget om kommunandelens utbytande mot en progressiv landstingsskatt
synes i främsta rummet hava tillkommit av rent tekniska skäl med
tanke på att kunna förenkla de onekligen invecklade och besvärliga former,
i vilka fördelningen av progressivskatten mellan olika kommuner nu
försiggår. Detta syfte är givetvis i och för sig behjärtansvärt men enligt
styrelsens förmenande dock icke av den vikt, att för dess uppnående omläggningar
böra vidtagas, som äro ägnade att medföra allvarliga rubbningar
i ett större eller mindre antal primärkommuners ekonomi.

Redan har erinrats, hurusom progressivskatten från bolag och andra
affärsföretag under den konjunkturförbättring, inför vilken vårt näringsliv
nu synes stå, får anses'' utgöra en värdefull hjälp, då det för många
kommuner gäller att återställa den genom krisen rubbade ekonomiska

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr JO:?.

27!)

jämvikten. Progressivskatten torde till gagnet i viss man vara en näringsskatt,
såtillvida nämligen som densamma väsentligen faller på de större
inkomsterna och dessa i sin ordning övervägande härflyta, från industri,
handel och därmed jämförliga förvärvskällor. I saknad av en verklig näringsskatt,
om vars införande meningarna ju stått synnerligen delade, är
progressivskatten den enda nu existerande beskattningsform, med tillhjälp
av vilken kommunerna kunnat beredas särskild gottgörelse för de uppoffringar
av olika slag, som ofta bliva en följd av den fortgående industrialiseringen
av de förhållanden, som stå i samband härmed. Dessa förhållanden
påverka tvivelsutan primärkommunernas förvaltning mera direkt och
kännbart än landstingsförvaltningen. Arbetslösheten faller praktiskt sett
utom landstingens omsorger, skolväsendet likaså, och fattigvården, vars
kostnader stå i mycket nära relation till läget på arbetsmarknaden, berör
icke landstingens ekonomiska intressen tillnärmelsevis så starkt som primärkommunernas.
Överhuvudtaget torde kunna sägas, att det är primärkommunerna,
på vilka det huvudsakligen ankommer att handhava de grenar
av lokalförvaltningen, som omedelbart influeras av näringslivets skiftande
villkor, medan landstingens uppgifter äro av mera konstant karaktär.
Det kan därför näppeligen anses motiverat att till förmån för landstingen
beröva primärkommunerna just den skattekälla, som i någon mån möjliggör
en utjämning mellan dåliga och goda år ocli i allmänhet markerar den
industriella och kommersiella verksamhetens särskilda ekonomiska ansvar
gentemot de kommuner, där verksamheten drives.

Väl är det riktigt, att progressivskattens överförande på landstingen icke
betyder, att skatten undandrages den kommunala hushållningen som helhet
betraktad, utan blott medför en omflyttning av skatteobjekt mellan de
olika kommunala enheter, som gemensamt bilda ett landstingsområde.
Men denna omflyttning kan, såsom av promemorian framgår, icke genomföras
utan ökad skattebelastning inom vissa av de smärre enheterna med
därav föranledda ekonomiska svårigheter, vilka för dem det gäller i åtskilliga
fall otvivelaktigt bliva mycket kännbara. Tyvärr är den i promemorian
meddelade statistiska undersökningen så summarisk, att man med ledning
av densamma icke kan komma till en allsidig uppfattning om förslagets
konsekvenser i de individuella fallen. Visst synes emellertid vara, att
ett ganska stort antal landskommuner och även några städer med synnerligen
högt skattetryck skulle få sitt läge avsevärt försämrat. Detta resultat
torde vara ofrånkomligt, enär flera eller färre fall alltid måste inträffa,
då de lokala progressivskatteföremålen hava den betydelse, attmistningen
av desamma icke kan kompenseras genom den reduktion i proportionell
landstingsskatt, som en omflyttning må möjliggöra. Beredningen
erkänner själv det beklagliga i en sådan sakernas utveckling men framhåller
tillika, att svårigheterna för de därav drabbade primärkommuner böra
kunna mildras eller undanröjas i direkt skatteutjämningsväg. Huruvida
detta låter sig göra är emellertid ännu så länge en öppen fråga, åtminstone
vad städerna angår. Dessa hava som bekant för närvarande ingen möjlighet
att erhålla utjämningsbidrag, och det kan icke med någon säkerhet bedömas
varken när ändring härutinnan är att motse eller om de ändringsförslag,
för vilka skatteberedningen i annat sammanhang uttalat .sig och
som nu åberopas, skulle upphjälpa ställningen för de städer, som bleve i
särskild grad lidande på förlusten av progressivskatten. Även ifråga om
landskommunerna råder i detta avseende stor oklarhet. Då intet närmare
är känt rörande den allmänna ställningen inom sådana landskommuner,

280

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

som hava att räkna med höjd uttaxering i följd av progressivskattens överflyttning
till landstingen, synas möjligheterna för kompensation genom
skatteutjämning enligt nu gällande eller annat tänkbart system vara beroende
av lösa spekulationer, på vilka ett avgörande av den räckvidd, som
här är å bane, ej skäligen torde kunna grundas.

Vad beredningen anfört därom att nyheter .i beskattningen lätteligen
medföra friktioner, till vilka hänsyn bör tagas vid mätandet av ifrågasatta
nyheters praktiska värde, förtjänar starkt understrykas. Självfallet
få dylika friktioner icke åberopas som hinder emot sakiigt välgrundade,,
till sina konsekvenser i olika riktningar samvetsgrant prövade ändringar,
men de svårigheter, som äro oskiljaktiga från varje mera betydande rubbning
i skatteväsendet, synas böra mana till synnerlig varsamhet, då det
gäller nybildningar på detta område, samt alldeles särskilt framkalla betänkligheter
mot åtgärder, vilka i likhet med den nu ifrågasatta, mera
hava. tycke av improvisation och försök än av genomarbetning och planmässighet.
För primärkommunerna, vilkas inkomster av annan natur än
repartitionsskatten i allmänhet äro få och föga elastiska, åtminstone uppåt,
framstår det som en högeligen viktig angelägenhet, att de inkomster, som
en gång införlivats Ii hushållningssystemet, icke plötsligt efter utomståendes
godtycke bringas att bortfalla. Även om kommunen bär tillräcklig
bärkraft för att fylla det uppkomna tomrummet utan större ökning av
repartitionsskatten, vållar dock ändringen alltid en besvärande omkastning
och motverkar de ur sparsamhetssynpunkt värdefulla strävandena
att söka ordna den kommunala ekonomien på något längre sikt än från år
till annat. Där bärkraften brister, inträffa mera handgripliga besvärligheter,
på sätt i det föregående erinrats.

Styrelsen har icke kunnat finna de i promemorian anförda skälen vara
av beskaffenhet att motivera det föreslagna, för vissa kommuner uppenbarligen
ödesdigra och för andra högeligen ovissa steget. I ärendets nuvarande
läge får styrelsen följaktligen avstyrka den kommunala progressivskattens
utbyte mot eu progressiv landstingsskatt.

Vad ovan anförts avser, såsom framgår av sammanhanget, de i landsting
deltagande städerna. För städer, som stå utom landstingen, ställer sig
saken givetvis annorlunda. Ur deras synpunkt torde förslagets genomförande
icke möta större betänkligheter. Härvid måste dock en bestämd
reservation göras rörande projektet om reserverande för utjämningsändamal
av större delen av progressivskatten från aktiebolag och ekonomiska
föreningar. Den kritik, som i början av denna skrivelse riktats emot ett
sådant förfaringssätt, gäller även för det fall att promemorians tankegång
i övrigt skulle anses böra fullföljas. Styrelsen är alltså av den meningen,
att det härvid icke bär ifrågakomma att i utjämningssyfte frånhända
landstingsstäderna någon del av progressivskatten. Där progressivskatteföremålen
hänföra sig till olika landstingsområden eller landstingsstäder,
synas övervägande skäl tala för att fördelning äger rum enligt
i huvudsak samma grunder, som nu gälla för kommunandelens fördelning
mellan primärkommunerna, d. v. s. efter storleken av den å respektive
ort till bevillning uppskattade inkomsten.»

Svenska landstingsförbundet yttrar:

»Vad först angår olägenheterna vid nu gällande eller av kommunalsk
åt tek ömma 11 én föreslagna regler om kommunal progressivskatt delar
styrelsen i stort sett den uppfattning, som kommit till synes i den remitte -

281

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

rade promemorian. Dessa olägenheter äro även enligt styrelsens mening
.sa betydande, att man med tillfredsställelse bör hälsa värjo förslag, ägnat
att, utan åsidosättande av rättvisans krav och kommunernas skattebehov,
avlägsna eller minska sagda olägenheter. Ett sådant förslag är, att döma
av de i promemorian meddelade uppgifterna, det nu av 1924 års skatteberedning
framlagda, enligt vilket den nuvarande kommunandelen av progressivskatten
skulle gå till landstinget i stället för till primärkommunerna.
De fördelar, som skulle vinnas genom en dylik överflyttning av progressivskatten
till landstingen, torde framförallt vara att finna på det
rent praktiska området. De olägenheter, som nu äro förenade med att små
kommuner, församlingar och skoldistrikt, manipulera med progressivskattemedel
skulle bortfalla, och dessutom och framförallt skulle med den
föreslagna anordningen den olägenheten, att kommunandelen vid taxeringen
skall fördelas på olika komuner, högst väsentligt förringas eller helt
undanröjas. Men dessutom skulle genom den föreslagna anordningen, utan
att det sammanlagda skattebelopp, som uttages av skattedragarna, skulle
undergå någon förändring, åstadkommas eu minskning i det sammanlagda
skattetrycket i ett stort antal kommuner och detta i allmänhet och i
första hand i de kommuner i länet, där skattetrycket är som tyngst. Anordningen
är sålunda ägnad att utan ökning i skattebeloppet åstadkomma
en skatteutjämning länsvis kommunerna emellan. Enligt förbundsstyrelsens
mening äro omförmälda, av skatteberedningen framhållna fördelar
av den föreslagna reformen synnerligen betydande.

Förevarande fråga bör sålunda, såsom skett i skatteberedningens promemoria,
framförallt ses ur taxerings- och skatteteknisk synpunkt och
med beaktande av de fördelar, som reformen erbjuder för de enskilda
skattedragarna i primärkommunerna och därmed också för länets primärkommuner
i den män det sammanlagda skattetrycket därstädes är relativt
högt.

Emellertid kan och bör den föreslagna reformen jämväl ses från landstingssynpunkt.
Att därvid reformen måste sägas erbjuda väsentliga fördelar,
är tydligt nog. Landstingen skulle genom densamma tillförsäkras
rätt avsevärda extra skattemedel och därigenom i stor omfattning kunna
sänka utdebiteringen för den ordinarie landstingsskatten, vilken nu under
eu följd av år ideligen stegrats. De sålunda landstingen tillförda extra
skattebeloppen skulle, såsom framkålles av skatteberedningen, hållas inom
måttliga gränser, så att någon fara för slöseri från landstingens sida icke
torde behöva hysas. För dem, som följt landstingsskattens utveckling och
tagit del av de alltjämt ökade ekonomiska svårigheter, varmed landstingen
på grund av de många växande och nytillkomna arbetsuppgifterna hava
att kämpa, måste en reform sådan som den nu föreslagna anses såsom
synnerligen välbetänkt. Landstingsskatten utgjorde år 1875 allenast 2.t
procent av kommunalskatten, men är nu uppe i 15.:> procent av densamma.
Under sagda tid har alltså den av landstingen utdehiterade skatten stig it
åtta gånger så kraftigt som komm un alutsky Liera a. Besinnas må också,
att denna landstingsskattens kraftiga och hastiga stegring, åtminstone
under det sista årtiondet, till mycket stor del berott därpå, att tidigare
på primärkommunerna ankommande uppgifter överflyttats till landstingen.
Vilken utgiftsökning för landstingen, denna överflyttning innebär,
torde framgå därav, att landstingens utgifter för pensionsväsen, fattigvård,
skyddsvärn epidemisjukvård, barnmorskeväsen och distriktssjukvård,
vilka uppgifter äro av det slag, som förut ankommit på primär -

2S2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

kommunerna, numera representera ett belopp av ej mindre än 16,140,000
kronor per år. Under sådana förhallanden måste den nu föreslagna reformen
med progressivskattens överflyttning på landstingen betraktas såsom
en konsekvent utveckling. Landstingen tillföras en skatteinkomst,
som tidigare tillkommit primärkommunerna, för att med denna skatteinkomst
åtminstone i någon mån hållas skadeslösa för de störa utgifter, som
de övertagit från primärkommunerna. Besinnas må också att, om, såsom
föreslaget är, vid eu kommunalskattereform landstingen gå miste om sin
nuvarande inkomst av bevillningen samt efter allt att döma få sina ur
skogsfastighet härflytande skattemedel väsentligen reducerade, landstingen
i alldeles särskilt hög grad få behov av nya skattekällor.

Den nu föreslagna reformens betydelse för lantistingen ter sig emellertid
synnerligen olika i olika landstingsområden, beroende på den olika
förekomsten av progressivskatteobjekt i olika län. Enligt den av skatteberedningen
framlagda tabellen skulle sålunda kommunandelen av den
kommunala progressivskatten växla från 666,329 och 509,152 kronor (i respektive
Stockholms och Malmöhus län) till 31,369 och 57,766 kronor (i
respektive Gotlands och Västerbottens län) eller i procent av landstingsskatten
från 21.8 och 20.9 procent (ii respektive Uppsala och Stockholms län)
till 3.2 och 3.4 procent (i respektive Västerbottens och Norrbottens län).
Det betänkliga med dessa växlingar är, att progressivskattemedlen skulle
bli minst betydande just i de län, där den ordinarie landstingsskatten är
som högst och tvärtom. De landsting, som bäst äro i behov av en extra
skatteinkomst för att därigenom kunna sänka den ordinarie landstingsskatten,
skulle vid den föreslagna reformen få det minsta skattetillskottet
och vice versa. På ett par oväsentliga undantag när är progressivskattens
kommunandel omvänt proportionell med landstingsskattekvoten. Att så
är förhållandet är icke ägnat att väcka förvåning. Ty en hög landstingsskatt
beror oftast och framförallt på frånvaron av kraftiga skatteobjekt,
och ett län, som är i saknad av dylika ii fråga om landstingsskatt, är också
i stort sett i saknad av mera betydande skatteobjekt för progressivskatten.

Med hänsyn till denna progressivskattemedlens ojämna fördelning, som
utan tillgripande av särskilda korrektiv vid dessa medels överflyttande till
landstingen skulle verka därhän, att skillnaderna mellan den ordinarie
landstingsskattens debiteringssatser i olika län skulle bli avsevärt större
än nu, måste omförmälda överflyttning ovillkorligen kompletteras med ett
utjämningsförfarande landstingen emellan. Såsom ett led i skatteberedningens
förslag ingå vissa alternativa projekt angående fördelningen av
aktiebolagens och de ekonomiska föreningarnas progressivskatt. Enligt
ett av dessa alternativ skulle nämnda skatt fördelas på landstingsområdena
och i landsting ej deltagande städer efter i huvudsak för primärkommunerna
nu gällande grunder. Det belopp, som sålunda skulle stå till förfogande,
torde uppgå till inemot 5 miljoner kronor, vilket torde få anses
fullt tillräckligt för åstadkommande av eu effektiv utjämning landstingen
emellan. Enligt styrelsens mening torde ett framgående efter denna linje
vara en nödvändig förutsättning för den ifrågasatta överflyttningen av
progressivskatten på landstingen. Genom tillämpande av detta alternativ
skulle jämväl tydligen vinnas en ytterligare utjämning beträffande det
sammanlagda skattetrycket i de olika primarkonmiunorna.

Om sålunda samtliga progressivskattemedel tilldelas landstingen och
städer, som ej deltaga i landsting, blir det givetvis ofrånkomligt att i an -

283

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 102.

nan ordning sörja för ekonomisk hjälp åt de mest skattetyngda primärkommunema.
Ty även om en överflyttning av progressivskattens utjämningsandel
till landstingen är ägnad att i stort sett verka utjämnande på
det sammanlagda skattetrycket i länets olika kommuner, och även om den
av styrelsen förordade utjämningen landstingen emellan verkar skatteutjämnande
jämväl i primärkommunerna, så skulle dock, såsom skatteberedningen
framhåller, genom den föreslagna reformen några få synnerligt
skattetyngda landskommuner och städer få sin skattebörda ökad, och
den minskning, som genom reformen skulle komma att ske i övriga kommuners
skattetryck, torde i vissa fall icke bliva tillfyllest. Särskilda medel
för skatteutjämning åt primärkommuner äro sålunda alltjämt erforderliga.
Enligt styrelsens mening torde man därvid böra taga steget fullt
ut och låta skatteutjämningen verkställas med statsmedel. Efter den
dubbla utjämning av skattetrycket, som skulle åstadkommas genom att
progressivskatten i dess helhet överflyttades till landstingen, skulle tydligen
det belopp, som erfordrades till hjälp åt de mest skattetyngda primärkommunerna,
bliva avsevärt lägre än den nuvarande utjämningsandelen
av progressivskatten.

Om styrelsen sålunda å ena sidan med ledning av de uppgifter och uttalanden,
som innehållas i skatteberedningens promemoria, kommit till den
■uppfattningen, att den föreslagna reformen erbjuder väsentliga skattetekniska
fördelar samt, utan släppande av kravet på ekonomisk hjälp åt de
mest skattetyngda kommunerna, är ägnad att verka skatteutjämnande och
i allmänhet minska skattetrycket på landsbygden samt tillförsäkra landstingen
en välbehövlig skatteinkomst, så måste styrelsen å andra sidan
kraftigt betona, att den nu föreliggande promemorian, såsom också i densamma
framhålles, icke erbjuder tillräckligt material för ett slutgiltigt
bedömande av förevarande spörsmål (i hela dess vidd. Styrelsen har sig
ej heller bekant, om skatteberedningen över huvud taget för närvarande
är i besittning av dylikt, helst eu följd av år omfattande material för en
allsidig bedömning. Frågan om reformens verkningar beträffande städer
utanför landsting, vilka städer enligt styrelsens mening vlid den
ifrågasatta reformens genomförande ingalunda kunna få för egen del
behålla hela sin progressivskatt, kan icke utlåsas ur det nu publicerade
materialet. Ej heller framgår av detsamma i detalj, huru förslaget skulle
verka beträffande skattetryck i de mest skattetyngda kommunerna, samt
i de olika landstingsstäderna. Besinnas må därvid att primärkommunerna,
framförallt städerna, under den tid, varunder progressivbeskattning
därstädes förekommit, inrättat sig med hänsyn till dessa förhållanden, och
att en genom den ifrågasatta reformen åstadkommen alltför kraftig och
alltför hastig rubbning beträffande de särskilda primärkommunernas
skatteintäkter kan medföra icke önskvärda konsekvenser. Alla dessa
med flera spörsmål måste givetvis med största möjliga noggrannhet utredas,
innan statsmakterna gå att taga ställning till det nu framlagda förslaget.
^

Statskontor et uttalar till en början, att det ville synas, som om eu överflyttning
av progressivskatten från primärkommunerna till landstingen
vore att förorda. Härefter yttras:

»I promemorian har jämväl upptagits frågan om anskaffningen av medel
för skatteutjämning. Den progressiva kommunalskattens utjämnings -

284

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

andel, som nu är anslagen till skatteutjämning, är med hänsyn till de enhetliga
grunder, efter vilka den utgår, medlens redovisning till statsverket
och det ändamål, för vilka de användas, i realiteten en statsskatt. Att den
det oaktat, för att uppehålla fiktionen, att kommunerna inbördes stödja
varandra, formellt gjorts till en kommunal skatt, för vilken kommunerna
äro debiterings- och uppbördsorgan, har, såsom känt, visat sig vara en
tyngande och särskilt beträffande redovisning och kontroll mindre lämplig
anordning. Kommunalskattekommittén föreslog den ändringen beträffande
anskaffning av medel till skatteutjämning, att de skattskyldiga visserligen
skulle hava att erlägga kommunal progressivskatt efter enhetliga
grunder, men att den andel av skatten, som skall redovisas till statsverket
för att användas till skatteutjämning, blir beroende av utdebiteringen i
kommunen. Enligt det ena av de i promemorian framlagda alternativa
förslagen skulle större delen av aktiebolags, solidariska bankbolags och
ekonomiska föreningars progressivskatt användas för skatteutjämning och
endast viss mindre del stanna, där taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt
sker. Det bör dock observeras, att avsett är„ att även för bolagens
del sänka progressivskatten till belopp, ungefärligen svarande mot den nuvarande
kommunandelen. I annat fall skulle nämligen förslaget faktiskt
innebära en skärpt bolagsbeskattning. Enligt det andra alternativet
.skulle för ändamålet inrättas eu särskild statsskatt, i huvudsak motsvarande
den nuvarande kommunala progressivskattens utjämningsandel. Vid
ståndpunkttagande till frågan, hur medelsanskaffningen för omliandlade
ändamål skall lösas, torde det vara nödvändigt att göra klart för sig skälen
för själva skatteutjämningen eller rättare utdelningen av bidrag till
skattetyngda kommuner. Huvudmotivet härför har i eu av skatteberedningen
tidigare framlagd utredning i denna fråga angivits vara, att staten
alagt kommunerna vissa allmänna uppgifter, vilkas fullgörande, därest bidrag
icke erhölles, bleve obilligt betungande för de kommuner, som tyngas
av ett hårt skattetryck. Med denna uppfattning, vilken synes statskontoret
fullt riktig, är skatteutjämningen ovillkorligen att betrakta som en
rent statlig uppgift, under det att en kommun såsom sådan aldrig torde
kunna anses pliktig att bispringa andra kommuner, som lida av högt
skattetryck. Även medelsanskaffningen måste med detta åskådningssätt
självfallet åvila statsverket. Detta kan ju också anses bliva fallet enligt
bägge de i promemorian angivna alternativen, då debiteringen och uppbörden
av medel, som uttagas för skatteutjämningen, skulle helt omhänderhavas
av staten, och intet hindrar att giva den del av bolagens progressivskatt,
som skulle gå till detta ändamål, statsskattekaraktär. I så fall
torde enligt bägge alternativen skatteutjämningsmedlen böra upptagas
bland riksstatens inkomster och utgifterna för skatteunderstöd å utgiftssidan
såsom ett reservationsanslag att direkt utgå av nämnda medel. Förslaget
att för den kommunala skatteutjämningen anlita allenast bolagens
progressivskatt synes emellertid statskontoret vila på ett ur principiell
synpunkt svagt underlag. Det antydes ju även att, om dessa medel icke
förslå, tillskott skulle lämnas av statsmedel. Eiktigare torde då vara att
i enlighet med det andra alternativet uttaga de erforderliga medlen genom
en särskild progressiv skatt, som drabbar icke blott bolagen, utan även
andra skattskyldiga. Framhållas kan även, att undantagandet av större
delen av bolagens progressivskatt i och för skatteutjämning skulle medföra
ett ökat skattetryck i fråga om den proportionellt utgående skatten;
och gäller detta vid jämförelse med såväl nuvarande beskattningsanordning
som beredningens andra förslag och det förslag statskontoret nedan

28.'')

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

framlägger. Här uppställer sig emellertid frågan, huruvida över huvud
taget några särskilda åtgärder höra vidtagas för anskaffning av medel till
just denna statsutgift. Bidragen till skattetyngda kommuner — som måste
betraktas som rent statliga utgifter — torde varken vara av den karaktär
eller den storleksordning, att en sådan extra ordinär anordning är motiverad.
Enligt statskontorets åsikt torde det ur alla synpunkter vara lämpligast,
att dessa utgifter, i likhet med statens utgifter i allmänhet, bestridas
av statsverkets löpande inkomster och att alltså i riksstaten för ändamålet
uppföres ett anslag — som måhända torde böra givas reservationsanslags
natur — utan att detta anslag på inkomstsidan motväges av någon speciell
inkomstpost. Då inkomst- och förmögenhetsskatten i sista hand är budgetens
regulator, kunna skatteutjämningsbidragen härigenom anses komma
att utgå av denna skatt. De skattskyldiga skulle alltså hava att betala de
för skatteutjämningen erforderliga beloppen, i stället för i form av en särskild
progressiv skatt, genom en höjd inkomst- och förmögenhetsskatt. Då
jämväl denna skatt är progressiv samt anledning ej torde föreligga att fölen
särskild skatt.för ifrågavarande ändamål tillämpa en annan skatteskala
än för den vanliga inkomst- och förmögenhetsskatten, skulle någon reell
skillnad icke uppstå. Som en betydelsefull fördel av den av statskontoret
förordade lösningen är att anteckna den förenkling av skatteväsendet, soni
skulle vinnas genom att man sluppe en särskild fristående skatt med därav
förorsakade arbeten och kostnader.»

Kammarrättens utlåtande i denna fråga är i huvudsak av följande lydelse
:

»Argumenteringen för förslaget innefattar, utom kritiken av den primärkommunala
progressivskatten i såväl dess nuvarande som dess av kommunalskattekommittén
förändrade form, även framhållande av positiva fördelar
med skatteberedningens förslag samt tillbakavisande av motsedda
anmärkningar däremot.

I sistnämnda hänseende åberopas en statistisk utredning till stöd1 för att
några mera kännbara förskjutningar i skattetrycket inom vederbörande
primärkommuner icke skulle behöva följa. Ökning i skattetrycket skulle
sålunda enligt statistiken vara att emotse huvudsakligen i städerna, medan
i flertalet landskommuner skattetrycket skulle bliva oförändrat eller
minskas. Riktigheten av detta utredningens resultat är förutsättning för
kammarrättens uttalanden i det följande.

De anmärkningar, som i promemorian riktas mot den gällande progressivskatten,
synas välbefogade, och särskilt kan kammarrätten, på grund
av egen erfarenhet från handläggningen av skattebesvärsmål, vitsorda,
hurusom fördelningen av progressivskattens kommunandel ofta medför
högst betydande besvär och tidsspillan.

Sistberörda tunga i tillämpningen, vari kommunalskattekommitténs förslag
icke komme att bringa nämnvärd lättnad, skulle enligt alternativa
förslag av skatteberedningen bliva helt avlägsnad eller väsentligt reducerad.
Om, såsom främst ifrågasatts, skattskyldigheten till progressivskatt
bleve för alla fall knuten till en enda beskattningsort, nämligen den där
den skattskyldige taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt, skulle ju
varje behov av fördelning bortfalla, och om, enligt det andra alternativet,
fördelning skulle äga rum allenast beträffande aktiebolag (solidariska
bankbolag) och ekonomiska föreningar och blott mellan landstingsområden

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

2S6

(respektive städer utanför landsting), bleve i alla händelser de praktiska
fördelningsfallen jämförelsevis fåtaliga.

En annan vägande anmärkning mot gällande regler avser beräkningsgrunden
för kommunens andel i progressivskatten, vilken icke ger utrymme
för behöriga hänsyn till skattetrycket i kommunen. På denna
punkt erbjuder kommunalskattekommitténs förslag en rationell lösning,
för vars princip skatteberedningen emellertid icke haft användning i sitt
första alternativ med dess uppdelning av den progressiva landstingsskatten
från bolag och föreningar i landstingsdel och utjämningsandel.

I promemorian har även med rätta pekats på de besvär och kostnader för
debitering och uppbörd jämte redovisning av utjämningsandelen, som för
närvarande orsakas kommunerna, vilket allt enligt sakens natur hortfölle
jämlikt promemorieförslaget. Enligt detta skulle emellertid också landstingen
vara fria därifrån, i det att progressivskatten skulle upptagas samtidigt
med den utdebiterade landstingsskatten och således i samband med
kronouppbörden.

Slutligen har i promemorian i förväg bemötts den motsedda farhågan,
att tillflödet av progressivskattemedel skulle locka landstingen till onödiga
utgifter i stället för att nedbringa uttaxeringen av proportionell landstingsskatt.
Denna farhåga synes emellertid icke oberättigad och kan knappast
anses helt avvärjd av den i promemorian lämnade statistiken (tab. 4)
över förhållandet mellan utdebiterad landstingsskatt och progressivskattens
kommunandel.

Då kammarrätten likväl finner sig höra biträda skatteberedningens förslag
till införande av en progressiv landstingsskatt i stället för den nuvarande
primärkommunala progressivskatten, heror detta i främsta rummet
på de taxeringstekniska förenklingar, som, enligt vad ovan antytts, därigenom
kunna vinnas. Sedan numera den progressiva skatteprineipen vunnit
fotfäste på det kommunala beskattningsområdet, synes det vara närmast
en lämplighetsfråga, om progressionen förlägges till primärkommunens
eller sekundärkommunens beskattning.

Vad så angår frågan om överflyttande eller icke på landstingsbeskattningens
område av den mellan primärkommunerna nu tillämpade rätten
till andel i progressivskatten i sådana fall, att inkomsten för samma skattesubjekt
åtnjutits inom och skall till hevillningstaxering fördelas mellan
flera kommuner, vill det synas kammarrätten, som om skatteberedningen
i förenklingens intresse gått alltför radikalt tillväga, då enligt dess primära
förslag rätt till dylik fördelning icke skulle föreligga.

Principiellt sett finnas i fråga om landstingen samma skäl för anpart i
progressivskattemedel, uttagna efter taxering å annan ort av jämväl inom.
deras områden erhållna inkomster, som i fråga om primärkommunerna enligt
gällande regler, och strängt taget borde fördelning medgivas beträffande
alla slag av skattesubjekt, på sätt nu gäller. Den praktiska synpunkt,
som redan nu föranlett undantagande från fördelning av bagatellfall,
synes emellertid kunna givas vidgad omfattning i förhållande till
landstingsområdenas större ekonomiska förvaltning och förty relativt
mindre intresse av smärre tillskott. Då vidare i stort sett de verkligt betydande
fördelningsfallen torde sammanhöra med verksamhet, som på
skilda orter bedrives av större ekonomiska sammanslutningar, aktiebolag,
bankbolag och ekonomiska föreningar, torde det icke vara oberättigat att,
till vinnande av en lätt iakttagen gräns mellan fall av fördelning och icke
fördelning, från fördelning undantaga alla taxeringsfall med enskilda

Kung!. Maj:ts proposition Nr 102.

287

skattesubjekt, och då utländska bolag och föreningar här i riket i taxeringsavseende
äro i tillämpliga delar likställda med enskilda utlänningar,
synes fördelningen av progressivskattemedel positivt kunna begränsas till
taxeringar av svenska bolag och föreningar eller just vad beredningen i
andra hand föreslagit. Med tillämpning av samma grundsats bör man
dock även här fixera en siffermässig minimigräns, nedanför vilken av
praktiska skäl fördelning icke skall ske. Förslagsvis torde härvid kunna
liestämmas att om fördelning icke skulle tillföra annat landsting än det,
inom vars område den skattskyldige hör hemma (taxeras till inkomst- och
förmögenhetsskatt) minst 1,000 kronor i skatt, det förra landstinget skall
avstå sin rätt till det senare.

I fråga om debitering och uppbörd av den tillärnade progressiva landstingsskatten
kan kammarrätten så mycket hellre följa skatteberedningens
förslag, som detsamma i princip ansluter sig till vad kammarrätten i sitt
ovannämnda utlåtande i kommunalskattefrågan förordat redan för den
primärkommunala progressivskattens del.

Kammarrättens ställning till den andra huvudfrågan i detta ärende, frågan
om anskaffning av medel för skatteutjämning mellan landets primärkommuner,
framgår indirekt redan av de ovan gjorda uttalandena, som ju
innebära såsom kammarrättens mening, att hela progressivskatten skall
efter omläggningen gå till landstingen och de i dem ej deltagande städerna.
Skatteberedningens främst förordade förslag härutinnan, att en del av progressivskattemedlen
skulle, såsom hittills, ingå till statsverket för utjämningsändamål,
har kammarrätten icke kunnat biträda.

Först må erinras, att redan omläggningen av progressivskatten till landstingsskatt
sätter frågan i ett annat läge. Vid sin granskning av kommu -nalskattekommitténs förslag kunde kammarrätten vara med om fortsatt
redovisande av utjämningsandel, eftersom det gällde primärkommunala
skattemedels avdelande till utjämning mellan primärkommuner. Nu gäller
det däremot, att en högre kommun, landstinget, skulle avstå medel till
hjälp åt primärkommun, och det ej endast, tilläventyrs ej alls, åt kommuner
inom det egna området, utan åt landets primärkommuner i allmänhet,
en anordning, som måste betecknas såsom skäligen oegentlig.

1 detta frågans förändrade läge och då medelsanskaffningsspörsmålet nu
framträder principiellt betonat på ett helt annat sätt än i det tidigare sammanhanget,
tvekar kammarrätten ej att såsom sin uppfattning göra gällande,
att sörjandet för behövlig skatteutjämning eller, måhända riktigare
uttryckt, för behovet av understöd från det allmännas sida åt hårt skattetyngda
kommuner är en statsangelägenhet, och att medelsanskaffningen
för ändamålet är en ren statshushållningsdetalj, på intet siitt artskild från
andra statliga anslagsfrågor, vadan erforderliga medel böra tagas ur statskassan
såsom sådan, likgiltigt om därvid brukas skattemedel eller andra
statsinkomster. Alldeles onödigt synes därför ock, att, såsom skatteberedningen
alternativt satt i fråga, knyta medelsanskaffningen till inkomstoch
förmögenhetsskatten, som skulle i motsvarande mån höjas, eller till en
speciell statsskatt.

Fn konsekvens av kammarrättens sålunda angivna ståndpunkt bleve
emellertid, att skatteskalan för den progressiva landstingsskatten finge
ordnas på sådant sätt, att avkastningen ej bleve större än som enligt såväl
kommunalskattekommitténs som skatteberedningens förslag, skulle återstå
efter avdrag för utjämningsandelen.

Fn blivande förordning om progressiv landstingsskatt bör inrymma

288

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 102.

Statistisk

utredning.

också de i landsting ej deltagande städernas progressivskatt, som enligt
sakens natur bör vara ensartad med och korresponderande med den förra.
Både formellt och praktiskt riktigast synes för övrigt vara att stadga om
allenast en kommunal progressivskatt, enhetlig, även till namnet, och under
lika villkor och former utgående till landstingen och berörda städer.’»

Ben i skatt eberedningens promemoria omförmälda, vid ärendets remitterande
tillgängliga statistiska utredning avsåg den taxering och utdebitering,
som ägt rum år 1924. Med hänsyn till de önskemål, som i flera
yttranden framställts angående fortsatt utredning, avseende flera år,
har jag gått i författning om bearbetning även av 1923 och 1925 års utdebiteringar
och de skatter, som på grundval av dessa utdebiteringar skolat
erläggas åren 1924 och 1926. Utredningen omfattar alltså nu tre år
och avser varje särskild kommun för sig. På grund av materialets vidlyftighet
torde dess befordrande till trycket i sin helhet ej böra lifrågakomma,
utan torde såsom bilaga (bil. 6) till statsrådsprotokollet få fogas tabellarislca
sammanställningar, motsvarande dem som intagits i skatteberedningens
promemoria. Materialet i dess helhet torde få överlämnas till
vederbörande riksdagsutskott.

Den nu verkställda utredningen bekräftar till fullo de allmänna uttalanden,
som på grundval av den tidigare utredningen gjorts av skatteberedningen.
Här må allenast anföras följande siffror. År 1923 skulle genom
progressivskattens överförande till landstingen den sammanlagda utdebiteringen
av kommunal- och landstingsskatt minskats eller bibehållits
oförändrad i 2,129 landskommuner och 31 städer, medan utdebiteringen
skulle ökats i 278 landskommuner och 74 städer. År 1924 ställa s!ig motsvarande
siffror: minskad eller oförändrad utdebitering i 2,107 landskommuner
och 36 städer samt ökad utdebitering i 303 landskommuner och 69
städer. År 1925 skulle utdebiteringen minskats eller blivit oförändrad i
2,069 landskommuner och 39 städer, medan den skulle ökats i 341 landskommuner
och 67 städer. Antalet landskommuner, i vilka utdebiteringen
skulle ökats med mer än 50 öre per 100 kronor inkomst, utgör för respektive
tre år 53, 53 och 67. För städerna äro motsvarande siffror 1, 3 och 2.
Nästan genomgående befinna sig alla tre åren dessa landskommuner och
städer bland dem, som hava låg utdebitering. En särskild sammanställning
har gjorts angående de städer, som något av åren 1923—1925 utvisa
mer än 50 öres ökning och de landskommuner om mer än 8 procents kommunal
utdebitering, som förete en motsvarande ökning. Sammanställnlingen
— vilken torde få ingå bland bilagorna till statsrådsprotokollet —
visar, att, blott eu av städerna, nämligen Djursholm, under mer än ett
av de tre åren utvisar mer än 50 öres ökning, samt att av de 15 landskommuner,
som återfinnas i sammanställningen, blott en under alla tre
åren och likaledes blott en under två av åren utvisar en kommunal utdebitering
överstigande 8 procent och samtidigt företer en ökning av den
sammanlagda utdebiteringen med mer än 50 öre. Åtta av nämnda lands -

289

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

kommuner skulle under de två återstående åren och en av dem under ett
av åren rent av hava vunnit på den ifrågasatta anordningen. En undersökning
av primärmaterialet visar sålunda, att de kommuner, som utvisa
de största förskjutningarna, i hög grad variera. I många fall är det uppenbart
tillfälliga konjunkturer, som något år tillfört respektive kommuner
särskilt goda progressivskatteföremål.

För det förslag till kommunalskattereform, varom nu är fråga, har, såsom Departement
jag redan förut betonat, ett rättesnöre varit att söka åstadkomma ett så en- che1*P<
kelt skattesystem som möjligt. Det har under de senaste åren mången gång
klagats över att det gällande systemet i vliktiga punkter vore onödigt
komplicerat. Särskilt hava dessa klagomål riktat sig mot den kommunala
progressivskatten med de invecklade regler, som i olika avseenden äro
fastställda beträffande denna skatt. Jag vill oek vitsorda, att, i synnerhet
i de fall, då mera omfattande företags taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt
eller dess bevillningstaxering i någon enda kommun efter
överklagande ändras av högre instans, ändringarna i taxeringen till kommunal
progresslivskatt erfordra ett arbete, som ofta ej står i rimlig proportion
till vad frågan gäljer. Jag torde få tillfälle att till vederbörande
riksdagsutskott överlämna avskrifter av utslag från kammarrätten,
vilka i utpräglad grad bekräfta riktigheten av detta mitt uttalande.

Såvitt jag kan finna skulle kommunalskattekommittéiis förslag i fråga
om den kommunala progresslrvskatten icke medföra någon annan förenkling
än den, som ligger däri, att gränsen för de belopp, som ej skola fördelas,
bliver i någon mån vidgad. En dylik, i och för sig tilltalande, åtgärd
skulle emellertid få till följd, att progressivskatteföremålen Ii än
högre grad än nu bleve koncentrerade till vissa kommuner. För övrigt
skulle kommittéförslaget genom sina bestämmelser om kommuns rätt att
taga progressivskattemedel i anspråk enligt min mening öka i stället för
minska de nuvarande besvärligheterna för kommunerna. Det antal fall, där
eu kommun ej skulle få taga hela progressivskatten i anspråk, skulle
väsentligt ökas, varav ökade tvistighet^- mellan kommuner och skattskyldiga
samt klagomål från de senare skulle blifva en följd. Den kritik,
som i skatteberedningens promemoria riktats mot denna utformning av
progressivskatten, synes mig i huvudsak berättigad. Framförallt förefaller
kommittémajoritetens förslag beträffande anskaffning av medel
till skatteutjämning mindre väl ägnat att läggas till grund för lagstiftning.
Reservanternas förslag i detta avseende är enligt min mening
att föredraga. Emellertid förefalla mig fördelarna med såviil majoritetens
som reservanternas förslag beträffande den kommunala progressivskatten
så omtvistliga, att övervägande skäl skulle hava talat för
att i brist på bättre förslag behålla nuvarande bestämmelser.

Nu föreligger emellertid ett, i iskatteberedningens promemoria offentliggjort
förslag att låta den kommunala progressivskattens kommunandel gå

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt K7 höft. (Nr 102.)

l''t

290 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

till landstingen. Detta förslag innebär uppenbarligen genomgående eu
mycket avsevärd förenkling i förhållande till vad som nu gäller. Förslagets
föi-delar i detta avseende äro så påtagliga, att de allmänt erkänts även i
de yttranden, däri förslagets realiserande blivit avstyrkt.

Frågan blir då den, om förenklingen skulle vinnas på rättvisans liekostnad.
Såvitt jag kan finna, skulle detta icke bliva fallet. En av de mera
iögonenfallande bristerna i vårt beskattning»system är utan tvivel den
synnerligen ojämna fördelningen av beskattningsföremål. En viss utjämning
av tillgången på beskattningsföremål vinnes genom att lata den progressivitet,
som man för att vinna en rättvis avvägning efter de skattskyldigas
förmåga finner skälig, göra sig gällande vid beskattningen till den
större kommunala enheten, landstinget. Detta betyder för landet, såsom
helhet betraktat, att större hänsyn tages till den inbördes skatteförmågan,
om man låter progressiviteten göra sig gällande vid landstingsbeskattningen,
än om man låter den göra sig gällande vid primärkommunernas
beskattning. Det förefaller mig ovedersägligt, att det för de
svenska förhållandena i och för sig är lämpligare med en progressiv landstingsskatt
än med en progressiv skatt till primärkommunema. Eu överflyttning
av den kommunala progressivskatten till landstingen verkar i påtagligt
utjämnande riktning — en utjämning vid sidan av det vanliga
skatteutjämningsförfarandet. Överflyttningen torde därjämte stå i god
överensstämmelse med den betydande överflyttning till landstingen av
uppgifter, som under de senaste decennierna skett i syfte att utjämna primärkommunernas
skattebörda, och som även för framtiden torde komma
att fullföljas.

Från vissa håll har nu framförts den meningen, att progressivitet ej
borde förefinna» beträffande vare sig primärkommun eller landsting. Om
man härvid ej ändrade den gällande progressiviteten för statsbeskattningen,
skulle detta betyda en förskjutning till de högre inkomsttagarnas
förmån av den sammanlagda progressiviteten i olika skatteformer. Eu
dylik förskjutning anser jag ej påkallad. Om man åter ville utöka den nuvarande
statliga inkomst- och förmögenhetsskatten med ett tillägg motsvarande
den nuvarande kommunala progressivskatten, innebure detta,
antingen att den procent av grundbeloppet, som skulle uttagas av inkomst-
och förmögenhetsskatten, finge sänkas eller ock att en sänkning
finge ske av några andra statsskatter, samt att samtidigt en höjning
måste ske av den proportionella skatten till primärkommuner och landsting,
eller med andra ord, att man utbytte vissa statsskatter mot en
i huvudsak proportionell inkomstskatt. Ej heller den omläggning av
skattebördan, som därav skulle bliva en följd, synes önskvärd. Däremot
kommer en mycket mindre betydelsefull förskjutning att inträda, om man
— såsom fallet skulle bliva enligt skatteberedningens förslag — låter totalbeloppet
av progressivskatten och totalbeloppet av den proportionella
skatten till primärkommuner och landsting bliva i huvudsak oförändrade
och endast gör den ändringen, att den proportionella skatten till pri -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

291

märkommunema ökas lika mycket som den proportionella landstingsskatten
minskas. Det förefaller mig sålunda tydligt, att skattebecredningens
nu berörda förslag medför påtagliga fördelar genom sin enkelhet
och sin utjämnande verkan. Om man bortser från den ändring
i fördelningen av skattetrycket, som sistnämnda förhållande innebär, kommer
det nuvarande skattetrycket på olika kategorier skattskyldiga att
bliva i stort sett oförändrat. Då det ur de skattskyldigas synpunkt är likgiltigt,
om progressiviteten förlägges till statens, landstingens eller primärkommunernas
beskattning, förutsatt att skattesumman i alla tre fallen blir
densamma, torde det därför vara berättigat att besvara spörsmålet om progressivskattens
förläggning ur helt andra, företrädesvis praktiska synpunkter.

Mot förslaget, sådant det framlagts i skatteberedningens promemoria,
hava emellertid framställts i huvudsak två anmärkningar: att förslaget
skulle innebära en omkastning av förutsättningarna för finansieringen av
kommunernas ekonomi, i vilket avseende i varje fall ej tillräcklig utredning
förelåge, samt att den nya skattekällan för landstingen kunde förleda
dessa att ej iakttaga tillbörlig sparsamhet. Dessa anmär kniingspunkter
skall jag nu beröra.

I åtskilliga uttalanden, bland annat i vissa länsstyrelsers samt i svenska
landstingsförbundets utlåtanden, har anmärkts, att den i skatteberedningens
promemoria framlagda statistiska utredningen ej vore tillräcklig.
Utredningsmaterialet har emellertid, såsom av det förut anförda framgår,
nu fullstämdigats, så att det avser tre år i stället för ett. Då detta material
innehåller specifika siffror för en var av rikets kommuner, synas kraven
på ytterligare utredning nu tillgodosedda. De tabeller, vilka sammanfatta
utredningens resultat, bekräfta de slutsatser, som kunnat dragas av
de i skatteberedningens promemoria offentliggjorda tabellerna. Vad
landskommunerna beträffar komma dessas invånare i det vida övervägande
antalet fall att vinna på anordningen. Detsamma kan väntas bliva fallet
med ett ej ringa antal städer. Å andra sidan blir det nästan uteslutande
de lyckligast lottade kommunernas invånare, som få räkna med någon försämring.
Men även denna blir i regel ej stor. Ett särskilt intresse erbjuder
det resultatet av utredningen, att, i den mån höga differenser undantagsvis
förekomma i svagare kommuner, dessa äro av rent tillfällig art.
-Tåg vill även betona, att. i synnerhet för vissa län, särskilt Norrbottens, statistiken
utvisar ett sämre resultat än den skulle göra, om, såsom jag kommer
att föreslå, fördelning av aktiebolags och ekonomiska föreningars progressivskatt
sker på landstingsområdena och i landsting ej deltagande städer.
Ty statistiken upptager såsom för landstingsområdena tillgängliga de belopp,
som framkomma, utan att fördelning ägt rum. Det bär nämligen ej varit
möjligt att statistiskt klarlägga det av mig förordade alternativet, vilket
dock erhåller en viss belysning av de siffror, som anförts av styrelsen för
svenska landstingsförbundet. Någon försämring är däremot knappast sannolik
beträffande något av landstingsområdena. De belopp, varmed landstingsområdenas
ställning enligt berörda alternativ förbättras, hava nämligen

292

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

sfi aitt säga fallit bort ur statistiken. De redovisas i stället huvudsakligen
på städer, som ej deltaga i landsting, i vilka städer taxering till kommunal
progressivskatt skett beträffande åtskilliga större bolag m. ti. Dessa städer
liava ej medtagits i statistiken. Nämnda städers siffror äro alltså påfallande
höga samt högre än de i verkligheten skulle blivit enligt båda de
ifrågasatta alternativen. Ty intet av dessa alternativ skulle inneburit, att
städerna i fråga skulle fått behålla all den progressivskatt, till vilken taxering
i dem ägt rum.

Om sålunda anledningarna till anmärkning rörande bristande utredning
enligt min mening undanröjts, så kvarstår emellertid den erinringen,
att förutsättningarna för finansieringen av vissa kommuners budget
skulle genom förslaget omläggas. Denna anmärkning är otvivelaktigt
i och för sig riktig, och jag ser i densamma det viktigaste av de skäl, som
kunna framställas mot reformen. Beträffande det mycket stora flertal kommuner,
vilkas skattebetalare i det hela skulle se sin ställning förbättrad,
äger emellertid det anförda skälet endast skenbar betydelse.
När en minskning av landstingsskatten sker, kan en motsvarande höjningav
kommunalskatten knappast väcka betänkligheter. Nu visar emellertid
statistiken, att förskjutningarna nästan genomgående bliva mycket
obetydliga; i motsats till vad förhållandet är med statistiken rörande
verkningarna av en övergång till fristående objektskatter å fastighet
utvisar denna statistik i huvudsak utfallet för varje kommun i
riket. I några fall medför dock ändringen resultat, som torde komma att
åtminstone för den allmänna uppfattningen förefalla obilliga, i det att
några kommuner med hög utdebitering komma att få sin ställning ytterligare
försämrad. Då det emellertid utan svårighet torde låta sig göra att
neutralisera dessa i ett ringa fåtal fall förekommande olägenheter vid
skatteutjämningen, synes likvisst detta förhållande ej böra hindra genomförandet
av en i övrigt lämplig reform. Att vissa särskilt lyckligt
lottade kommuners medlemmar få mera än nu bidraga till utgifter, som
de hava gemensamma med andra kommuner, finner jag vara i sin ordning. I
detta avseende kan det vara av intresse att anställa en jämförelse med kommunalskattekommitténs
(inklusive reservanternas) förslag. Även detta
skulle medföra, att kommuner med lag utdebitering finge behålla allenast
eu mindre del av sin progressivskatt, och att alltså den allmänna utdebiteringen
skulle höjas.

Måhända bör det även framhållas, att borttagandet av kommunal progressivskatt
för systembolagen något ändrar förutsättningarna för den utredning,
som i det föregående relaterats. Av denna progressivskatt borde
emellertid vederbörande kommuner enligt min mening gått i mistning,
även om progressivskattens överförande till landstingen ej föreslagits.
Möjligen kommer en eller annan kommun, vars progressivskatteobjekt väsentligen
utgjorts av ett systembolag, att genom progressivskattens överförande
till landstingen få en bättre ställning, än den skulle erhållit, därest

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 293

utan ändring i övrigt kommunen förlorat progressivskatten från sitt
systembolag.

Den andra anmärkningen mot skatteberedningens huvudförslag grundade
sig på en farhåga, att landstingen skulle förledas till slöseri genom att erhålla
en ny skattekälla. Alldeles betydelselös är väl ej denna anmärkning,
om jag oek måste uttala, att landstingens utdebiteringar numera nått en sådan
höjd, att man inom landstingen har en utpräglad känsla av nödvändigheten
att iakttaga återhållsamhet beträffande anslags beviljande. Tillika
vill jag erinra om den av skatteberedningen ej framhållna omständigheten,
att landstingen komma att genom kommunalskattereformen förlora sin
andel i den allmänna bevillningen, som nu av staten utbetalas till landstingen
och i landsting ej deltagande städer. Detta förhållande hetyder, att
den ökning ;i beskattningsföremål, som genom progressivskattens överflyttning
till landstingen skulle tillföras dessa, och som regelmässigt skulle
bliva relativt liten i förhållande till landstingens utgiftssummor, skulle
väsentligt reduceras.

Såsom av det anförda framgår, synas mig de skäl, som anförts mot den
kommunala progressivskattens överflyttande till landstingen och i landsting
ej deltagande städer, ej synnerligen vägande. De jämförelsevis ringa
verkliga olägenheterna synas kunna bortelimineras genom skatteutjämning.
Det tillfälle, som här erbjuder sig att genom ett målmedvetet
grepp åstadkomma en påtaglig förenkling i skattesystemet utan stora
reella ändringar i kommunernas budgetväsen, bör därför enligt min mening
ej lämnas obegagnat. Förslaget innebär visserligen en nyhet,
som tidigare ej varit föremål för mera ingående skärskådande. Den omständigheten,
att förslaget det oaktat i avgivna yttranden blivit jämförelsevis
gynnsamt mottaget, utgör för mig ett ytterligare bevis, att det
i sig innehåller en bärande tanke, som äger större räckvidd än de hänsyn,
som tala för bibehållande av status q no.

Skatten synes alltjämt kunna behålla benämningen »kommunal progressivskatt»,
då den tillfaller, utom vissa städer, sekundärkommuner, vilkas
egenskap av kommuner numera torde hava trängt in i det allmänna medvetandet.
En kort benämning är nödvändig, och benämningar som
exempelvis »progressiv landstingsskatt» skulle med hänsyn till dessa städer
ej kunna ifrågakomma.

Härefter återstår frågan, huru förfaras bör med anskaffning av medel
till skatteutjämning. Skatteberedningens förra alternativ — att viss större
andel av aktiebolagens och de ekonomiska föreningarnas progressivskatt,
skulle gå till skatteutjämning — bär ett företräde i slin påtagliga enkelhet.
Mot detsamma kan emellertid säkerligen anföras, att detta förslag ej
fyller synnerligen stora krav på teoretisk hållbarhet. Att jag ej anser mig
böra förorda detta alternativ, beror dock förnämligast därpå, att framför -

294

KungL Maj:ts proposition Nr 102.

allt de norrländska länen skulle bliva lidande på att gå miste om progressivskatten
från bolag, vilkas styrelser hava sitt säte på andra håll, men som
bedriva verksamhet i nämnda län. Under dylika förhållanden synes medelsanskaffningen
till skatteutjämning böra ankomma på staten. Tänkbart
är därvid, dels att utan ändring i den nuvarande statsskatten låta staten
omhändertaga skatteutjämningen, dels att skapa en statsskatt, som motsvarar
den kommunala progressivskattens kommunandel. Det förra
alternativet kan jag ej förorda, då det skulle medföra eu ändring i de nu
gällande grunderna för progressiviteten, vilken, enligt vad jag redan
uttalat, ej. synes önskvärd. Den statliga inkomst- och förmögenhetsbeskattningen
torde alltså böra kompletteras med en särskild beskattning. Även
i detta avseende stå två möjligheter öppna: antingen att inarbeta den nya
skatten såsom en integrerande del av inkomst- och förmögenhetsskatten
eller att inrätta en särskild skatt. Den förra möjligheten är utan tvekan
den enklare. Då jag emellertid förordar den andra utvägen — att inrätta
en särskild skatt i stället för den nuvarande utjämningsandelen av den
kommunala progressivskatten — sker det i syfte att kunna urskilja vad
som genom den nya beskattningen inflyter och därigenom få en gräns för
skaitteutjämningens omfattning mera permanent fastslagen. Det vore enligt
min mening ej lyckligt, om denna utjämnings omfattning bleve beroende
av årliga anslagsbeslut.

Skalan för denna nya skatt, som synes kunna benämnas »utjämningsskatt»,
torde böra kalkyleras i anslutning till vad som nu gäller. Liksom
nu bör ett grundbelopp vara fastställt, varav viss procentdel efter beslut av
Kungl. Maj:t uttages. Skillnaden blir den, att, då beloppet bör inflyta med
kronouppbörden det år, taxeringen ägt rum, Kungl. Maj:t får pröva behovet
på grundval av vad som samma år utgått i understöd samt utfallet av
årets taxering. Med hänsyn till utjämningens numera nådda stabilitet,
synes dock detta förfaringssätt ej böra väcka betänkligheter. Skattebeloppet
synes liksom, nu böra ingå till en skatteutjämningsfond, som i allmänhet
ej avses hava större behållning, än som kan erfordras för att under ett
dåligt inkomstår undvika en mera betydande sänkning av understödsbeloppen.
Till fonden bör även, såsom jag i det följande kommer att föreslå,
inflyta vad som erhålles i skatt från vissa utlänningar m. fl. Då det till inkomst-
och förmögenhetsskatt beskattningsbara beloppet för närvarande
torde vara statt i någon stegring, synas på det angivna sättet tillräckligt
stora belopp erhållas för skatteutjämning, även om det tages i betraktande,
att utjämningsbidrag skall kunna tillfalla jämväl synnerligt skattetyngda
städer samt att i vissa fall ökade utjämningsbidrag skulle ifrågakomma i
kommuner, som genom progressivskattens överförande till landstingen få
sin samlade skattebörda ökad. De bestämmelser, som erfordas rörande
fondering av utjämningsskatt m. m., torde ii likhet med vad som nu gäller
om o t j ä trut i n g sa adel en höra utfärdas av Kungl. Maj: t.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

295

Ett realiserande av nu berörda förslag medför, bland annat, att uppbörden
av progressivskatten kommer att för landstingens vidkommande ske i
samband med kronouppbörden i stället för såsom nu i samband med kommunernas
uppbörd. Detta har den följden, att år 1928 dubbel uppbörd
skulle komma att äga rum. För att åstadkomma en viss utjämning i berörda
avseende är jag betänkt på att låta undersöka, huruvida det ej skall
visa sig lämpligt att låta uppbörden av ifrågavarande progressivskattemedel
första gången ske i särskild ordning under förra delen av år 1929.

Skatteförfattningarnas uppställning.

Härefter övergår jag till frågan om skatteförfattningarnas uppställning.

Kommunalskattekommittén utgår från att bevillningstaxeringen skall avskaffas
och upptager i förslaget till kommunalskattelag bestämmelser om
taxering till kommunalskatt. I inledningskapitlet stadgas i huvudsak följande.

Med kommun förstås i lagen landskommun, köping med egen kommunalförvaltning
samt stad. Kommuns skattebehov skall täckas genom kommunal
repartitionsskatt, utgående för fastighet, näring och inkomst, kommunal
skogsskatt och kommunal progressivskatt. Dessa skatter utgå på grund
av taxering, som enligt de i lagen stadgade grunder verkställes i den ordning
och med ledning av de uppgifter, varom särskilt är stadgat. I vad
mån annan menighet, än som i lagen betecknas såsom kommun, skall grunda
sin beskattning å taxering, som ägt rum på grund av bestämmelserna i
lagen, behandlas icke i denna, utan hänvisas härutinnan till särskild lagstiftning.

I förslagen till ändringar i kommunallagarna äro däremot de nuvarande
mera detaljerade bestämmelserna angående skyldighet att lämna bidrag till
kommuns utgifter utbytta mot mera kortfattade stadganden, vilka i förordningarna
om kommunalstyrelse på landet och i stad samt i förordningen om
kommunalstyrelse i Stockholm endast innehålla, att kommunens medlemmar
äro underkastade beskattning i enlighet med bestämmelserna i respektive
förordningar samt i kommunalskattelagen. I förordningarna om kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd samt motsvarande förordning för Stockholm
äro bestämmelserna däremot något utförligare, men hänvisa även här
till kommunalskattelagen. Förslag till bestämmelser i landstingslagen innehåller
ej betänkandet.

Kommittéförslaget innehåller fem avdelningar, nämligen: I) inledande
stadganden; II) kommunal repartitionsskatt; III) kommunal skogsskatt;
IV) kommunal progressivskatt och V) gemensamma bestämmelser. Av
dessa innehåller den andra avdelningen, om kommunal repartitionsskatt, sju
olika kapitel, av vilka det sjätte handlar om repartitionsgrunder.

I detta sammanhang bör beröras förhållandet mellan kommanalskattelagcn
samt den statliga inkomstskatteförordningen.

296

Kungl. May.ts proposition Nr 102.

För närvarande innehålla såväl bevillningsförordningen — vilken reglerar
den kommunala beskattningen — som förordningen om inkomst- och
förmögenhetsskatt fullständiga bestämmelser om vad som är inkomst, om
inkomstberäkningen o. s. v., dock med det undantag, att bevillningsförordningen
hänvisar till inkomst- och förmögenhetsskatteförordningens anvisningar
rörande uppskattningen av inkomst samt sistnämnda förordning hänvisar
till bevillningsförordningens bestämmelser om vad som är att hänföra
till jordbrukets binäringar.

De av inkomstskattesakkunniga och kommunalskattekommittén framlagda
förslagen om inkomstbeskattning innehålla likaledes fullständiga bestämmelser
i alla avseenden. Inkomstskattesakkunniga hava funnit sig böra i
största utsträckning ansluta sig till den nu gällande inkomstskatteförordningens
uppställning, men samtidigt förklarat sig förutsätta, att, sedan
kommunalskattekommitténs förslag blivit framlagt, en överarbetning i enhetlig
riktning av de båda förslagen skulle komma att ske. Kommunalskattekommitténs
förslag innebär en helt ny uppställning i förhållande till
bevillningsförordningen. Beträffande förhållandet mellan den kommunala
och den statliga skatteförfattningen anför kommittén:

»Både den kommunala och den statliga skatteförfattningen måste räkna
med en beskattning av inkomst, och för beräkningen av inkomsten krävas
ganska detaljerade regler. I alla huvudsakliga delar kunna och böra dessa
regler vara desamma, evad det gäller den kommunala eller den ståtliga beskattningen,
men i vissa delar kunna skiljaktigheter icke helt undvikas.
Det kan då knappast vara lämpligt, att reglerna för inkomstberäkningen
fullständigt upptagas i båda författningarna, även om detta, så långt möjligt
är, sker i identiska ordalag, enär därigenom skiljaktigheterna — där
sådana måste förekomma — lätt bliva undanskymda och löpa fara att förbises.
Enligt kommitténs mening vore det att föredraga, att reglerna för inkomstberäkningen
fullständigt upptoges allenast i den ena av dessa författningar
— helst då i kommunalskattelagen, som ju konstitutionellt sett skall
antagas av Konung och riksdag gemensamt — samt att i den statliga
skatteförordningen — som konstitutionellt sett antages av riksdagen ensam
— allenast hänvisas till de regler för inkomstberäkningen, som finnas intagna
i kommunalskattelagen, med särskilt angivande av de punkter, där
andra bestämmelser skola gälla för statsbeskattningen.»

Kommunalskattekommitténs ordförande, före detta presidenten Petersson,
har, såsom förut omnämnts, på grund av särskilt uppdrag upprättat författningsförslag
angående den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten i
anslutning till den formella uppställningen av kommittéförslaget. Detta
förslag utgår från att den statliga inkomstskatteförordningen icke skall
innehålla fullständiga bestämmelser om vad som är att hänföra till inkomst
och om inkomstberäkningen, utan i dessa delar hänvisa till kommunalskattelagen
med angivande av de avseenden, däri särskilda regler böra gälla
vid statsbeskattningen.

Uti ett stort antal utlåtanden har framhållits önskemålet, att fullständiga
regler i gemensamma avseenden måtte intagas blott i endera av

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 297

skatteförfattningarna, under det att den andra innehölle nödiga hänvisningar.

Beträffande införandet i kommunalskattelagen av bestämmelser om kommunal
skogsskatt och om kommunal progressivskatt har kommittéledamoten
Eiserman varit skiljaktig och uttalat följande:

»Enligt min mening hade själva kommunalskattelagen bort innehålla allenast
de bestämmelser, som äro avsedda att reglera den kommunala repartitionsskatten.
Detta hade bäst överensstämt med hittills invand uppfattning,
enligt vilken till allmänna kommunalutskylder äro att hänföra allenast de
bidrag, som kommunmedlemmarna hava att genom repartition på bevillningsförordningens
beskattningsgrunder lämna för täckande av kommunala
utgifter.

Reglerandet av den kommunala progressivskatten och av skogsaccisen
eller — såsom den i kommitténs lagförslag enligt min mening mindre egentligt
benämnes — den kommunala skogsskatten hade således lämpligare bort
ske i särskilda lagförslag. För bägge dessa skatter skola nämligen gälla
helt andra skatteformer än de, som äro avsedda för repartitionsskatten, i
det att progressivskatten är baserad på enahanda grunder som statsbeskattningen
samt skogsaccisen åter på alldeles speciella beskattningsgrunder.
Jag har på grund härav trott, att det skulle befordra mera reda och klarhet
för såväl beskattningsnämnder som kommunala myndigheter, om dessa
skilda ämnen i lagstiftningen särhållits, så att de till varje ämne hörande
bestämmelser sammanförts i skilda lagar.»

Eisermans uppfattning, att skogsskatten och den kommunala progressivskatten
borde utbrytas, delas i vissa yttranden.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har ifrågasatt, huruvida de föreslagna
nya benämningarna å vissa skatter kunde anses bättre än de hittills gängse
och använda, såsom t. ex. »fastighetsskatt», »kommunal inkomstskatt» och
»skogsaccis». Något behov av benämningen »kommunal repartitionsskatt»
syntes knappast kunna påvisas. En kort och koncis benämning å varje
skatteform vore att föredraga framför en lång och komplicerad.

I fråga om systematiken i förevarande författningskomplex är att taga Departementshänsyn
till dels förhållandet till kommunallagstiftningen i allmänhet, dels chefenförhållandet
till statsskattelagstiftningen.

1 förra avseendet synes det mig bäst överensstämma med hittills tillämpade
principer, att kommunallagarna alltjämt innehålla bestämmelserna om
skattens uttagande, medan kommunalskattelagen upptager föreskrifter för
beskattningsunderlagets fastställande, d. v. s. bestämmandet av antalet skattekronor
och skatteören.

Vad härefter angår förhållandet till statsbeskattningen, ansluter jag mig
obetingat till den ståndpunkten, att de bestämmelser angående vad som är
.skattepliktig inkomst, om inkomstens hänförande till olika förvärvskällor,
om grunderna för inkomstberäkningen m. in., vilka skola gälla såväl vid

298 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

den statliga som vid den kommunala inkomstbeskattningen, böra intagas
blott i endera av skatteförfattningarna. Vad angår frågan, vilkendera av
de båda författningarna, som bör innehålla de fullständiga bestämmelserna,
synes det mig uppenbart, att kommunalskattelagen bör hava företräde.
Därest de fullständiga bestämmelserna i förevarande avseende inginge i den
statliga inkomstskatteförordningen, vilken antages av riksdagen ensam, samt
kommunalskattelagen hänvisade till denna, skulle riksdagen kunna genom
att ändra den statliga inkomstskatteförordningen genomföra en reell ändring
av kommunalskattelagen, ehuru denna skall antagas av Kungl. Maj:t
och riksdagen gemensamt.

Redan av det förhållandet, att kommunalskattelagen enligt min uppfattning
bör avse att fastställa beskattningsunderlaget för den allmänna kommunalskatten,
följer, att jag i likhet med Eiserman anser bestämmelser om
skogsaccis och progressivskatt ej böra hava sin plats i denna lag utan i särskilda
författningar. Med den karaktär av landstingsskatt, som, enligt vad
jag förut anfört, torde böra tillkomma den progressiva kommunalskatten, är
det särskilt tydligt, att denna ej bör regleras genom kommunalskattelagen.
Härtill kommer beträffande denna senare skatt, som beslutas av Konung och
riksdag, att den vilar på taxeringen till inkomst- och förmögenhetsskatt —
vilken beslutas av riksdagen ensam — medan inkomst- och förmögenhetsskatten
i sin tur grundar sig på kommunalskattelagen, vilken antages av
Konung och riksdag. Det förefaller mig, som om det ur konstitutionell
synpunkt klaraste läget vinnes, om man reglerar de tre skatteformerna i
skilda författningar.

Utmönstras bestämmelserna om näringsskatten samt skogsaccisen och den
progressiva inkomstbeskattningen ur kommunalskattelagen följer därav en
ändrad uppställning av densamma, därvid förenkling i någon mån kan ske.

Det nu framlagda förslaget innehåller fem kapitel: allmänna stadganden,
om fastighetsskatt, om kommunal inkomstskatt, om undantag från lagens
bestämmelser i vissa fall samt särskilda stadganden. Till allmänna stadganden
hava hänförts bestämmelserna om repartitionsgrunder samt bestämmelserna
om taxeringsår och beskattningsår, vilka enligt kommittéförslaget
hänförts, de förra till särskilt kapitel under den kommunala repartitionsskatten
och de senare till gemensamma bestämmelser. Övriga bestämmelser,
som hava avseende både å fastighetsskatt och inkomstskatt, hava i allmänhet
uppdelats efter sitt innehåll, varefter de särskilda delarna hänförts
till vederbörande kapitel. De båda sista kapitlen innehålla dock delvis bestämmelser,
som avse såväl fastighets- som inkomstskatten.

Jag delar länsstyrelsens i Östergötlands län uppfattning om önskvärdheten
att erhålla enkla och koncisa benämningar på de olika skatteformer,
som ingå i den kommunala repartitionsskatten. I stället för den för allmänna
uppfattningen främmande benämningen »kommunal repartitionsskatt»
förordar jag benämningen »allmän kommunalskatt», varjämte jag,
såsom av det nyss anförda framgår, upptagit de båda benämningarna »fas -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

299

tighetsskatt» och »kommunal inkomstskatt». Även på andra punkter har
jag försökt att åstadkomma en förenklad och mera enhetlig terminologi.
Detta torde framgå av den speciella motivering, som meddelas i det följande.

Med kommunalskattekommitténs lagtext och särskilt systematiseringen
beträffande de olika förvärvskällorna under inkomstskatten har för övrigt i
åtskilliga utlåtanden uttalats stor tillfredsställelse, och det är min förhoppning,
att den nya författningstext, som jag nu på grundval av kommitténs
förslag framlägger, skall, trots sin omfattning men delvis tack vare sin
större utförlighet, komma att, sedan den någon tid varit i tillämpning,
väsentligen underlätta beskattningsnämnders och skattedomstolars arbete.

Specialmotivering till förslaget till kommunalskattelag.

Allmänna stadganden.

1 §•

Denna paragraf motsvarar närmast 2 § i kommunalskattekommitténs förslag
och i C-förslaget. Jag har dock ansett det icke höra i kommuualskattelagen
uttalas, huru kommuns skattebehov skall fyllas. Ett dylikt stadgande bör
hava sin plats i kommunallagarna.

2 $.

Denna paragraf, som motsvarar 63 § i kommittéförslaget och 61 § i
C-förslaget, har omformulerats med hänsyn till att det nu framlagda förslaget
icke upptager näringsskatt och ej heller använder uttrycket kommunal
repartitionsskatt.

3 §•

Denna paragraf motsvarar 96 § i kommittéförslaget och 62 § i C-förslaget.

Anvisningen till paragrafen har omarbetats, i det att uti densamma intagits
påpekande, att en omläggning av räkenskapsår kan medföra, att den
skattskyldige ett år icke alls skall taxeras, eller att han samtidigt skall
taxeras för två räkenskapsårs inkomst.

Fastighetsskatten.

4 §.

Denna paragraf motsvarar 4 § i kommittéförslaget och i C-förslaget.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har uttalat, att länsstyrelsen funne det
önskvärt, att, även om någon näringsskatt ej komme till stånd, förevarande
paragraf kunde avfattas enligt A-förslaget, enär, såsom också i betänkandet

300

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Departements
chefen.

påpekats, värdeminskningsavdraget å fabriksfastigheter och tillbehör bättre
kunde regleras, därest inventarier vore att anse såsom lös egendom.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anför:

»Om, på sätt Eders Kungl. Maj ds befallningshavande föreslagit, näringsskatten
uteslutes från kommunalskattesystemet, bortfaller det av kommittén
åberopade, huvudsakliga skälet för kommitténs förslag att från begreppet
fast egendom undantaga så kallade fasta redskap. Detta undantag, som i
övrigt förefaller mindre lyckligt, bör därför uteslutas från 4 § 3 stycket.
Av de motiv, som åberopats i propositionen nr 165 till 1924 års riksdag,
torde däremot registrerade elektriska ledningar fortfarande böra hänföras
till lös egendom.»

Kammarrätten yttrar:

»Sista stycket sammanhänger enligt kommitténs tankegång med förekomsten
av en näringsskatt. Efter kammarrättens uppfattning är stadgandet kär
motiverat även utan att näringsskatt uttages. Det torde nämligen icke
vara lämpligt att vid taxering fästa avseende vid, om maskiner och dylikt
civilrättsligt äro att betrakta som fast eller som lös egendom. I denna riktning
har även länsstyrelsen i Malmöhus län uttalat sig.

Genom förordningen om fastighetstaxering 1925 och 1926 har stadgats,
att i fastighets taxeringsvärde ej skall inräknas värdet av egendom, som
allenast på grund av registrering enligt lagen den 22 juni 1920 med vissa
bestämmelser om registrering av elektriska anläggningar m. m. ansetts tillhöra
fastigheten. Ett motsvarande stadgande torde böra införas i kommunalskattelagen
och torde lämpligen få sin plats i denna paragraf.»

Den naturliga konsekvensen av att en näringsskatt icke medtages i förslaget
synes vara den, att fasta maskiner liksom för närvarande hänföras
till fastighet. Så har ock skett i C-förslaget. I sitt på sin tid avgivna yttrande
över Eiserman—von Wolekers förslag till kommunalskattelag yttrade också
kammarrätten, att, om egendomsskatt å lös egendom icke ifrågakomme, en
överflyttning av fasta maskiner och inventarier från skattepliktig egendom
till skattefri sådan vore ägnad att för näringsidkare medföra rätt avsevärd
lättnad i beskattningen och följaktligen komme att verka i motsatt riktning
mot ett av de mål, som genom skatteregleringen då skulle vinnas. Kammarrätten
har nu intagit en annan ståndpunkt.

Det är sannolikt, att taxeringen skulle ställa sig lättare, om fasta maskiner
ej inginge i det skatterättsliga fastighetsbegreppet. I många fall skulle dock
nya svårigheter skapas, då gränsen mellan vad som är byggnad och vad
som är fast maskin ofta är mycket svår att uppdraga. Om även lösa
maskiner beskattades, skulle det i praktiken icke spela någon synnerlig roll,
var gränsen droges. Då detta ej sker, skulle det däremot för vissa kommuner,
exempelvis sådana, där större kraftstationer äro belägna, kunna
medföra en avsevärd minskning av beskattningsföremålen, om kammarrättens
förslag godkändes. Den av länsstyrelsen i Malmöhus län framhållna
synpunkten, att viss risk för dubbel avskrivning föreligger med nuvarande

301

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

bestämmelse!-, synes icke vara av den betydelse, att den uppväger olägenheten
av berörda minskning av beskattningsunderlaget.

Kammarrättens förslag rörande ett stadgande i denna paragraf beträffande
registrerade elektriska anläggningar finner jag mig böra biträda.

Paragrafens lydelse överensstämmer således i huvudsak med 4 § i C-förslaget.

5 §.

Denna paragraf motsvarar 5 § i kommitténs förslag och i C-förslaget.

Emot den inskränkning av den kommunala skatteplikten, som beträffande
vissa offentliga fastigheter föreslås av kommunalskattekommittén, har svenska
stadsförbundet vänt sig. Förbundet har ifrågasatt, huruvida ej i stället en
utökning av skatteplikten borde ske. I detta hänseende anföres följande:

»Beträffande objektskatterna bör uppenbarligen en alldeles särskild försiktighet
iakttagas. De föremål, som drabbas av dessa skatter, framför allt
fastigheterna, utgöra så att säga en yttersta garanti för att kommunen under
alla förhållanden skall äga tillgång till säkra beskattningsföremål. Befrias
vissa fastigheter från skatten, minskas denna garanti till kommunens och
andra fastighetsägares förfång. Därtill kommer, att objektskatterna i viss
mån äro att betrakta såsom vederlag för vissa särskilda kostnader, som
fastighet och näring kunna förorsaka kommunen. Ett fritagande från objektskatt
av vissa fastigheter eller näringar blir då att likställa med en subvention,
i någon mån jämförlig med exempelvis leverans till underpris av
elektrisk kraft eller gas från något kommunalt verk.

Såsom det måhända förnämsta skälet för den staten medgivna skattefriheten
för fastigheter, använda för egentligt statsändamål, har åberopats detta
ändamåls allmännyttiga beskaffenhet. Häremot kan invändas — och denna
invändning äger tillämplighet jämväl å vissa skattefria fastigheter tillhöriga
andra än staten — att det knappast med fog kan göras gällande, att just
den kommun, inom vilken fastigheten är belägen, skall vidkännas kostnader
för en verksamhet, som kanske i högre grad kommer andra kommuner tillgodo.
Det kan exempelvis inträffa, att staten eller enskild barmhärtighetsinrättning
inköper en fastighet att användas till rekreations- eller vårdanstalt
inom ett samhälle med hälsosamt läge samt att anstalten för förläggningskommunen
medför såväl direkta utgifter som indirekta förluster,
utan att samhällets egna medlemmar erhålla något gagn av anstalten.
Först i den mån kommunens egen fördel av egendomens användning för
allmänt ändamål uppväger det ökade skattetryck, som lägges å kommunens
skattskyldiga, synes skattefrihet principiellt kunna ifrågasättas.

Med hänsyn till det nu anförda bör det tagas under övervägande, om icke
inskränkningar lämpligen böra göras i den föreslagna befrielsen från objektskatt.
Styrelsen vill erinra om att Landén i motiveringen till sitt ovanberörda
förslag erkände kommunernas principiella rätt att uttaga skatt
jämväl av den statsegendom, som användes för egentliga statsändamål. Han
föreslog sålunda, att skatt skulle erläggas för byggnadsmarken men icke för
själva byggnaderna. En dylik beskattning är dock föga rationell, då givetvis
byggnaderna förorsaka kommunen direkta utgifter såsom för gatläggning,
belysning och brandväsen. Den lindring i skatten, som må anses tillkomma

Allmänna

uttalanden.

302

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Detaljfrågor.

Tjänstebostad.

för allmänna ändamål använda fastigheter, kan lämpligare avvägas genom
åsättande av ett lägre repartitionstal, förslagsvis hälften av det för andra
fastigheter bestämda.»

Länsstyrelsen i Kalmar län har ansett kommunalskattekommitténs förslag
i förevarande paragraf lättare att tillämpa än nu gällande bestämmelser
och därför förordat detsamma.

Solna kommunalnämnd har i en den 18 januari 1927 till finansdepartementet
inkommen skrift, under framhållande att ungefär en tredjedel av
Solna kommuns landareal upptoges av bevillningsfri fastighet, hemställt om
bestämmelser i syfte att kommuner med liknande förhållanden måtte erhålla
en mera rättvis ställning i jämförelse med övriga, där samtliga fastigheter
vore underkastade kommunal beskattning.

Med avseende å förslagets detaljer har kritik framställts på olika punkter.

Kommittéförslagets bestämmelser om skattefrihet i viss utsträckning för
tjänstebostäder hava väckt gensaga hos ett flertal länsstyrelser. Länsstyrelsen
i Kronobergs län finner ej skäl till ändring i nuvarande regler beträffande
tjänstebostäder. Länsstyrelsen i Blekinge län kan ej biträda kommittéförslaget
i fråga om skattefrihet för, bland annat, prästgårdar och vaktmästarebostäder.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län hemställer om bibehållande av gällande grunder.
Länsstyrelsen i Västmanlands län anser, att den omständigheten, att staten
anvisat byggnad till tjänstebostad, icke i och för sig borde medföra skattefrihet.
En sådan bestämmelse kunde i vissa fall i hög grad menligt inverka
på en kommuns ekonomi. Det avgörande för frågan syntes enligt länsstyrelsens
mening vara, huruvida bostäderna vore belägna så, att de till det yttre
inginge uti statsinstitutionen i fråga. Klart vore, att det i så fall måste
uppstå vissa svårigheter att avgränsa området för skattefrihet, men det syntes
vara bättre att i detta fall lämna något utrymme för beskattningsmyndigheternas
fria prövningsrätt. Länsstyrelsen i Norrbottens län har slutligen
ej ansett skäl till skattefrihet beträffande bostadsbyggnader föreligga.

Generalpoststyrelsen hänvisar till ett i revisionssekreteraren Wallers promemoria
rörande detaljbestämmelser i kommunalskattekommitténs med flera
förslag förekommande uttalande av följande lydelse: »Om staten t. ex. för att
bereda bostäder till sina i en viss stad tjänstgörande tulltjänstemän uppför
en särskild bostadsbyggnad, skall fastighetsskatt erläggas för byggnaden,
därest bostäderna i vanlig ordning uthyras, men om bostäderna anvisas till
tjänstebostad, torde byggnaden bliva fri från fastighetsskatt, även om samma
hyra erlägges som före anvisandet till tjänstebostad. Att stadgandet bör
tolkas så, synes framgå av punkterna 5 och 6 i anvisningarna till 5 §.
I fråga om post- och telegrafverken avser däremot skattefriheten blott för
driftens omedelbara behov avsedda byggnader. En till dessa verk hörande
byggnad, som enbart eller huvudsakligen tjänar bostadsändamål, torde icke
kunna annat än i undantagsfall anses vara avsedd för driftens omedelbara

303

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

behov och blir då ej heller skattefri, även om den är upplåten till tjänstebostad.
» Styrelsen anser, att någon anledning, varför olika bestämmelser i
förevarande hänseende skulle gälla för å ena sidan tullverket, å andra sidan
postverket, knappast torde förefinnas även med hänsyn tagen till det senares
karaktär av affärsdrivande verk.

Även telegrafstyrelsen hänvisar till förenämnda uttalande av Waller och
förklarar sig icke kunna förstå annat än att en missuppfattning från Wallers
sida här förelåge. Om i sammanhang med den egentliga för verksamheten avsedda
byggnaden vore anordnad särskild bostadsbyggnad för befattningshavare
i den verksamhet, som där utövades, så torde det väl vara likgiltigt,
om den egentliga byggnaden hörde under d) eller under i), blott att bostadshavaren
hade sin verksamhet i densamma. Under kristiden hade uppförts
åtskilliga bostadshus vid telegrafverket till bostadsproduktionens befrämjande.
För dessa hade styrelsen aldrig tänkt sig skattefrihet. Men eljest vore det
icke ovanligt, att av telegrafverket uppfört bostadshus stode i en sådan relation
till en för driften omedelbart avsedd byggnad, som förut angivits. Så
vore t. ex. fallet vid radiostationerna i Grimeton och Karlsborg samt vid
flertalet av de för rikskablarna Stockholm—Göteborg och Stockholm—Norrköping
uppförda överdragsstationer.

Två domkapitel hava uttryckt sitt gillande av den föreslagna skattefriheten
beträffande prästgårdar.

Svenska stadsförbundet anser skattefrihet icke böra medgivas för byggnad,
som anvisats till tjänstebostad.

Vad särskilt angår försvaret tillhörande tjänstebostadsfastigheter, hava
uttalanden emot skattefrihet gjorts av länsstyrelserna i Stockholms, Blekinge,
Skaraborgs samt Norrbottens län ävensom svenska stadsförbundet, vilka
hänvisa till den missgynnade ställning, som skulle bliva följden för sådana
städer som Vaxholm, Karlskrona och Boden. Liknande synpunkter hava
anlagts av en del enskilda kommuner.

Länsstyrelsen i Södermanlands län ävensom vissa kommuner hava ansett
goda skäl kunna andragas för kommunal skattskyldighet för sådana till försvaret
hörande fabriksfastigheter som Karl Gustafs stads gevärsfaktori och
Åkers krutbruk.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser förtydligande beträffande bestämmelserna
om övningsfält önskvärd.

Svenska stadsförbundet anför beträffande försvarsfastigheter i allmänhet:

»Enligt gällande lag förutsättes, att för försvarsändamål avsedd fastighet
skall nyttjas för sådant ändamål, för att skattebefrielse skall medgivas.
Denna inskränkning har i förslaget borttagits, vilket innebär, att för försvaret
avsedd fastighet, som ligger oanvänd, icke skall påföras skatt. Styrelsen,
som icke finner den av kommittén anförda motiveringen för den
föreslagna ändringen bärande, anser påtagligt, att exempelvis sådana exercisfält,
som på grund av ett kommande beslut om regementsindragningar ej
vidare får användning för nämnda ändamål, böra hänföras till skattepliktig

Försvars fastigheter.

304

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 102.

egendom och detta utan att man avvaktar ett formligt beslut om markens
användning för annat ändamål. Styrelsen hemställer därför, att berörda
inskränkande bestämmelse bibehålies.»

Svenska landskommunernas förbund anför:

»Enligt § 5 mom. c) skall för staten tillhöriga, för försvarsändamål avsedda
fastigheter skatt icke utgöras. Enligt anvisningarna till nämnda paragraf
innebär detta stadgande, att om sådan fastighet samtidigt utnyttjas jämväl
för annat ändamål, såsom ett övningsfält tillika användes såsom betesmark
eller eljest för jordbruk, skall fastigheten dock vara i sin helhet undantagen
från beskattning. Enligt nuvarande bestämmelser skall skattefrihet åtnjutas
för dylika fastigheter endast i den män, de för försvarsändamål nyttjas, sä
att, om ett övningsfält upplåtes för jordbruk eller därmed jämförligt ändamål,
bevillning skall utgöras för det värde, som skäligen kan anses utnyttjat
genom upplåtelsen. Visserligen skall enligt förslaget, därest fastighet, varom
här är fråga, till någon del mot vederlag upplåtits till begagnande för annat
ändamål, skatt utgöras för däremot svarande del av fastighetens värde, vadan
alltså skatt skall utgå vid en lokal uppdelning av fastigheten för annat
ändamål än försvarsändamål. Ur kommunal synpunkt innebär förslaget i
denna del en försämring, som ej synes motiverad av vad kommittén anfört.
De kommuner, som inom sig hava fastigheter av ifrågavarande art, som
icke lokalt uppdelats, men där ändå jordbruk i viss utsträckning kunnat bedrivas,
hava enligt nuvarande lagstiftning åtnjutit någon om ock i förhållande
till fastighetens värde ringa skatt, men skulle enligt kommittéförslaget
gå denna helt förlustig. Det synes icke styrelsen skäligt eller rättvist,
att kommuner för ett riksintresses skull skola drabbas av kanske ganska
stora förluster, och får styrelsen därför för sin del förorda bibehållande av
nuvarande lagbestämmelser i förevarande hänseende.»

Under hänvisning till vad i åtskilliga utlåtanden anförts rörande till försvaret
hörande tjänstebostäder anför kammarrätten:

»Även kammarrätten finner befrielse från fastighetsskatt i nu avsedda fall
obillig mot vederbörande kommuner. Med erinran att enahanda förhållande
kan inträffa i annan allmän verksamhet, exempelvis dä en lasarettsläkare
fått bostad anvisad utanför lasarettsområdet, vill kammarrätten, då de föreslagna
bestämmelserna kunna möjliggöra den befarade tolkningen, hemställa
om ett förtydligande till förekommande därav.»

I en den 10 december 1926 till finansdepartementet inkommen skrift hava
kommunalfullmäktige i Åkers kommun, under hänvisning till att kammarrätten
ej upptagit av länsstyrelsen i Södermanlands län framställt yrkande
om skatteplikt för sådana anläggningar som exempelvis Åkers krutbruk,
hemställt om stadgande, att inom landskommun av staten driven affärsmässig
rörelse för försvarsändamål måtte åläggas skattskyldighet för fast egendom
i likhet med enskilda företag, åtminstone i sådana fall, då rörelsens förläggning
å en viss plats ej vore omedelbart betingad av eu å platsen befintlig
försvarsanstalt. Till stöd för denna framställning har åberopats, bland annat,
det förhållandet, att Åkers krutbruk, som tidigare tillhört enskild person och
varit skattepliktigt, representerade en synnerligen avsevärd del av taxeringsvärdet
å fastighet inom kommunen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

305

I avgivet yttrande över denna framställning tiar arméförvaltningens
fortifilationsdepartement förklarat sig nr de synpunkter departementet närmast
hade att bevaka, icke kunna tillstyrka framställningen. Marinförvalt
ningen, som även yttrat sig, bär ansett framställningen lämna alltför otillräckliga
hållpunkter för en principiell utvidgning av skatteplikten.

I fråga om kommunikationsanstalters beskattning må till en början återgivas
huvudinnehållet av järnvägsstyrelsens utlåtande på denna punkt:

Det föreliggande förslaget upptoge i likhet med gällande bestämmelser såsom
villkor för skattefrihet, att byggnader och anläggningar skulle vara
avsedda för driftens omedelbara behov. Innebörden av detta uttryck hade
emellertid tolkats mycket olika av olika beskattningsmyndigheter, och statens
järnvägar hade i stor utsträckning måst anföra besvär över dessa myndigheters
beslut. Det vore därför av stor betydelse, att anvisningarna bleve
så klara och fullständiga som möjligt. I dessa hänseenden betecknade det
föreliggande förslaget ett framsteg, men vissa ytterligare förtydliganden syntes
behövliga. Härtill komme, att anvisningarna i den föreslagna formen skulle
komma att i vissa avseenden auktorisera en för statens järnvägar synnerligen
ofördelaktig och enligt styrelsens mening oberättigad tolkning av nu
gällande bestämmelser. Enligt förslagets anvisningar skulle nämligen statens
järnvägars särskilda för stations- och trahkpersonalen avsedda bostadshus,
som ej vore hänförliga till vaktstugor, oavsett deras belägenhet vara underkastade
beskattning. Dessa bostadshus måste emellertid likaväl som de samma
syfte tjänande vaktstugorna (banmästare-, banvakts- och andra vaktstugor)
anses vara avsedda för driftens omedelbara behov och borde av denna anledning
vara befriade från fastighetsskatt. Styrelsen hänvisade i detta avseende
till bland annat det förhållande, att vid ett flertal stationer exempelvis
å malmbanan med flera ödebygdslinjer statens järnvägar nödgats uppföra
bostäder av den anledning, att några sådana helt enkelt icke alls funnits.
Det tillhandahållande av tjänstebostäder, som statens järnvägar nödgats påtaga
sig, vore ingalunda en hyresverksamhet i vanlig mening. När vid
statens järnvägar uttrycket »hyresverksamhet» komme till användning, skedde
detta uteslutande för att i bokföringshänseende finna eu titel, under vilken
denna gren av driften lämpligen kunde redovisas. Tjänstebostäderna vore
nämligen uppförda för den personal, som av statsmakterna ansetts vara i
behov därav för järnvägsdriftens ombesörjande, och vore berörda personal
på i avlöningsreglementet angivna villkor skyldig bebo för vederbörande
avsedda tjänstebostäder mot avdrag på lönen. Slutligen kunde framhållas,
att frågan om beskattning av statens järnvägars hoställshus vore av ej obetydlig
ekonomisk innebörd för statens järnvägar. Approximativt hade densamma
beräknats medföra en årlig utgiftsökning av omkring 170,000 kronor.

Förslaget uppräknade vidare såsom fastigheter, vilka avsåge driftens omedelbara
behov, bland annat stationshus, förvaltningsbyggnader, godsmagasin,
lokomotivstallar, banvaktsstugor och andra vaktstugor. Statens järnvägar
hade emellertid i sin hand jämväl andra för sådant behov avsedda fastigheter
såsom — för att uppräkna allenast de viktigaste — upplagsplatser,
grustag, markområden anskaffade för förutsebara utvidgningar av stationer
och spårområden, för anläggning av vägportar och vägövergångar, för nya
tillfartsvägar till stationer och för beredande ur säkerhetssynpunkt av vederbörlig
sikt framåt banan.

PHiang till riksdagens protokoll 1927. I sand. Si höft. (\r 102./ ‘JO

Kommunika tionsanstalter.

306 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Förefintligheten av upplagsplatser vore förutsatt redan i gällande taxa
för transporter å statens järnvägar, där det föreskreves, att så kallade platspenningar
för upplagsplatser skulle utgå med visst belopp för vart begynnande
dygn och kvadratmeter öppen plats, som upptoges av godset. Större
trafikanter erhölle nedsättning av dessa platspenningar därigenom, att statens
järnvägar uthyrde upplagsplatser på längre tid mot en hyra, som ställde sig
ojämförligt billigare än platspenningarna. Vid sådan uthyrning av områden
hade vanligen uppställts den fordran, att upplagsplatserna icke finge
användas för annat ändamål än för varor, som anlänt med järnväg eller
skulle med järnväg försändas eller med andra ord för järnvägstrafikens
omedelbara behov. Stundom uthyrdes emellertid jämväl utrymmen i statens
järnvägars magasin för längre tid till vissa trafikanter. Därest dessa upplagsplatser
skulle vara skattepliktiga, borde även godsmagasinen vara det.
Upplagsplatserna och magasinen vore nämligen i lika mån erforderliga för
driftens omedelbara behov. Emellertid inträffade det även att för upplagsplatser
anskaffade områden ej i sin helhet omedelbart behövde tagas i anspråk,
utan att delar av sådana områden uthyrdes för annat ändamål. Det
läge givetvis i sakens natur, att det på grund av trafikens växlingar för
statens järnvägar vore alldeles omöjligt att kunna anpassa ett stationsområde
efter det för tillfället rådande trafikbehovet. Det vore därför nödvändigt
för statens järnvägar att inom städer och bebyggda platser söka förvärva
så stora stationsområden, att möjlighet förefunnes att vid trafikstegringar
på ett tillfredsställande sätt tillgodose trafikens omedelbara behov
genom erforderliga utvidgningar. Därför borde ej heller dessa områden påföras
fastighetsskatt, i varje fall icke så länge de icke användes till något
för järnvägsdriften främmande ändamål.

Samma skäl, som talade för upplagsplatsers fritagande från skattskyldighet,
syntes även i stort sett kunna åberopas i fråga om övriga förberörda
för statens järnvägars ändamål behövliga markområden.

I minst lika liten grad som upplagstomter vid stationer tjänade grustag
något självständigt ekonomiskt ändamål. För att hålla anläggningarna vid
makt måste statens järnvägar nödvändigtvis hava tillgång till grus. När
ett grustag inköptes, vore sålunda syftet därmed ingalunda att göra någon
driften ovidkommande vinst på detsamma utan enbart att på för driften
drägliga villkor säkerställa tillgången till det för järnvägsrörelsen nödvändiga
gruset. Detta material vore nämligen uteslutande att betrakta som eu
för driftens ostörda funktion behövlig lagervara. I motsats till kommitterade
lxölle sålunda styrelsen före, att statens järnvägars grustag skulle undantagas
från taxering.

Rörande skatteplikt för järnvägsverkstäder åberopade styrelsen sitt den 11
maj 1918 avgivna utlåtande rörande då föreliggande förslag till lag angående
kommunal taxering och skattskyldighet, däri hemställts, att ifrågavarande
verkstäder måtte befrias från skatteplikt.

I fråga om skattskyldighet för restaurations och hotellbyggnader, som tillhöra
en järnväg och ligga inom dess område, innebure det föreliggande förslaget
ett välbehövligt förtydligande, om ej rent av en viss lättnad, och utgjorde
sålunda ur styrelsens synpunkt ett steg i rätt riktning. De i statens järnvägars
ägo befintliga hotell- och restaurangbyggnader måste enligt styrelsens
mening vara att hänföra till sådana anläggningar, som vore avsedda
för driftens omedelbara behov. Vid vissa privatbanor funnes emellertid
järnvägshotell, som hade karaktären av turisthotell och pensionat och som
därför kunde anses tjäna självständiga ekonomiska ändamål, och för dessa

307

Kung!. Maj:ts proposition Nr 102.

ställde sig förhållandena väsentligen annorlunda. Den föreslagna formuleringen
till anvisningarna syntes emellertid underlätta bestämmelsernas rätta
tolkande, och styrelsen hade därför i stort sett ingen anledning motsätta sig
förslaget. I ett par detaljer ville dock styrelsen föreslå ytterligare förtydliganden.
Ordet »förbiresande» borde ersättas med »resande». Det sades
vidare i förslaget att, om byggnaden huvudsakligen användes för annat
ändamål, vore den underkastad beskattning. Det förekomme stundom i
statens järnvägar, att i restaurantbyggnad funnes utrymmen utnyttjade till
expeditioner eller andra förvaltningsändamål. Kommitténs mening hade
säkerligen icke varit, att byggnaden under sådana förhållanden skulle beskattas,
ehuru ordalagen möjligen skulle kunna tagas till intäkt för en sådan
tolkning. En sådan eventualitet skulle kunna undvikas genom att uttrycket
»annat ändamål» utbyttes mot »annat, för trafiken främmande behov».

Vid järnvägsstyrelsens yttrande finnes fogad en av järnvägsfullmäktigen
friherre Adelswärd uttalad skiljaktig mening, däri anföres bland annat:

»De i förslaget anförda skälen för skattefrihet i större utsträckning än vad
kommitteförslaget föreslår synas mig icke övertygande, och finner jag mig i
denna fråga böra biträda kommittérades förslag på de av dem anförda skäl:
Väl kunna gränsfall finnas, då skäl för skattefrihet är befogad, men i sådana
fall torde vara riktigare, att kommunalskatt betalas än att skattefrihet medgives.
Endast i det i förslaget anförda exempel på grustag, som uteslutande
användes till järnvägens underhåll, synes mig övervägande skäl tala
för, att detta, i likhet med själva banan, blir fritaget från beskattning.
Kommitténs synpunkter beträffande restaurations- och hotellbyggnader synas
mig ock riktiga».

Ett uttalande angående järnvägars beskattning har gjorts även av länsstyrelsen
i Jönköpings län, som anfört i huvudsak följande:

Stationsområde tillhörande mark, som upplätes till trafikant för uppförande
av godsmagasin, avsett att uteslutande användas för gods, som ankommit
till eller avginge från stationen för trafikantens räkning, syntes
böra betraktas som använd i den löpande driften och alltså vara skattefri.
Likaså syntes skatt icke böra erläggas för sådan utmed banvallen eller på
stationsområden belägen mark, vilken användes till potatis- eller planteringsland
samt mot eller utan vederlag disponerades av järnvägstjänsteman eller
ock utarrenderades. Markens användning för angivet ändamål vore säkerligen
i de flesta fall tillfällig, och marken kunde ei''fordras för utvidgning
av spåranordningarna eller såsom skydd mot gnistor från lokomotiven eller
dylikt. Skulle dessa små jordlappar åsättas taxeringsvärden, måste detta
befaras medföra stora skattetekniska svårigheter. Saken syntes också för
vederbörande kommuner spela en mycket underordnad roll. Om däremot
järnväg exproprierat eller inköpt mark, från vilken hämtades grus för järnvägslinjens
anläggning och underhåll eller som användes för annat ändamål,
som icke stode i direkt samband med järnvägens omedelbara behov,
torde sådan mark böra upptagas till beskattning och sålunda åsättas taxeringsvärde.

Länsstyrelsen i Blekinge län finner ej skid till ändring i gällande regler
angående järnvägsrestauranger. Även länsstyrelsen i Jämtlands län ifrågasätter,
om ej nuvarande bestämmelser äro bättre än de av kommunalskattekommitten
föreslagna, vilka ej torde träffa alla avsedda fall.

Kyrkobyggnader
in. m.

Allmänna

platser.

Kiksbankens

hus.

308 Kung!. Maj:ts proposition Nr 102.

Vattenfallsstyrelsen förmenar, att i anvisningarna borde intagas en bestämmelse
av innehåll, att, om genom en statens kraftstation eller transformatorstation
kraft levereras till såväl statens kommunikationsanstalter
med tillhörande byggnader och anläggningar eller till statens industriella
verksamhet, vilken huvudsakligen avser statens egna behov, som ock andra
avnämare, stationen skall uppdelas i en skattefri och en skattepliktig del
i förhållande till relativa värdet av den kraftmängd, som levereras för det
ena eller andra ändamålet. Härav skulle givetvis följa, att, om stationen
i sin helhet användes för statligt ändamål av nu angivet slag, hela stationen
skulle vara skattefri.

Svenska järnvägsföreningen hemställer, att bestämmelserna angående beskattning
av järnvägsverkstad måtte förtydligas. Det hade förekommit, att
nuvarande bestämmelser i detta avseende tillämpats så, att till större järnväg
hörande verkstad, vid vilken enligt sakens natur reparationsarbetet
givetvis måste vara av större omfattning än reparationsarbetet vid en till en
mindre järnväg hörande verkstad, ansetts böra taxeras till bevillning. Denna
tolkning vore enligt föreningens mening felaktig och borde förekommas för
framtiden.

Kammarrätten anför i förevarande avseende följande:

»Vattenfallsstyrelsen har i sitt yttrande påyrkat förtydligande i syfte att
en kraftstation eller transformatorstation, som användes för drivande av järnväg,
må anses tjäna driftens omedelbara behov och således bliva skattefri.
Då detta uppenbarligen är åsyftat, torde tvivel i saken böra förekommas genom
att i punkt 7 i anvisningarna, andra punkten, bland uppräknade exempel
även införes ''kraftstation vid elektrisk drift’.

Berörda punkt 7 bör också, i enlighet med framställning av järnvägsstyrelsen,
förtydligas genom att i fråga om restaurations- eller hotellbyggnad uttrycket
’ förbiresande’ ersättes med kesande’ samt uttrycket annat ändamål med
•något för järnvägsdriften främmande ändamål’. __

Beträffande innehållet i övrigt av samma punkt 7 må slutligen framhallas,
att bestämmelsen om undantagande från skattefrihet av särskilda för stationseller
trafikpersonal avsedda bostadshus, som ej äro att hänföra till vaktstugor,
innebär en skärpning i jämförelse med rådande lagtillämpning. Järnvägsstyrelsen
har också påpekat detta och yrkat ändring. Efter kammarrättens
förmenande torde dock förslaget i denna del vara konsekvent samt tillvarataga
ett berättigat kommunintresse.»

Länsstyrelsen i Jönköpings lön har framhållit, att det ofta inträffade, att
kyrkobyggnader, bönehus o. d. ofta ägdes av aktiebolag, och att skattefrihet
borde åtnjutas, vem som än vore ägare.

Byggnadsstyrelsen har — med hänvisning till förhållandena beträffande
Kungsträdgården i Stockholm, som delvis uthyrdes för parkservering o. dyl.
uttalat, att uthyrd del av allmän plats rimligen borde beskattas.

Riksbanksfullmäktige hava — med hänvisning till den skattefrihet, som
åtnjötes för postverkets byggnader — förklarat sig anse, att motsvarande

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 309

skattefrihet borde tillkomma även riksbankens för driftens omedelbara behov
avsedda fastigheter.

I en till finansdepartementet den 28 januari 1927 inkommen skrift hava studentkårers
studentnationerna i Uppsala hemställt, att i samband med kommunalskatte- ™‘
frågans avgörande nationerna måtte bliva i beskattningshänseende jämställda
med vetenskapliga samfund, allmänna undervisningsverk och stipendiefonder.

I skriften har framhållits, bland annat, att studentnationerna i Uppsalä
och Lund i likhet med medicinska föreningen i Stockholm vore obligatoriska
sammanslutningar, vilka genom arten av sin verksamhet vore att jämställa
med vetenskapliga samfund, allmänna undervisningsverk och stipendieinrättningar,
varför desamma syntes jämväl i beskattningshänseende böra likställas
med dylika institutioner.

1920 års riksdag torde hava avsett, att genom de då genomförda ändringarna Departementsi
5 § bevillningsförordningen frågan om den objektiva skatteplikten för statens chefen.
m. fl. fastigheter skulle i huvudsak erhålla sin definitiva lösning. Det då
antagna förslaget i ämnet överensstämde i det väsentliga med Kungl. Maj:ts
proposition i vad den berörde samma fråga. Någon anledning till ändringar
synes därför ej föreligga utom i de hänseenden, där väsentliga olägenheter i nu
gällande bestämmelser visat sig eller förtydliganden kunna vara erforderliga.

För egen del ansluter jag mig för övrigt helt till den princip, som torde
få anses ligga till grund för nu gällande bestämmelser, nämligen att skatteplikt
skall vara regel och undantag medgivas endast i inskränkt omfattning.

Kommunalskattekommittén har väl i stort sett ställt sig på samma ståndpunkt
men har dock föreslagit vissa utvidgningar av skattefriheten. Mest
betydelsefullt synes i dylikt avseende vara förslaget om skattefrihet för tjänstebostäder.
Enligt vad som framgår av de avgivna yttrandena, skulle denna
skattefrihet i vissa fall kunna medföra betydande olägenheter för kommunerna.
Jag finner ej skäl att biträda detta ändringsförslag. Enligt min
uppfattning böra beträffande arméns och marinens tjänstebostäder fastställas
mera schablonartade regler, som i allmänhet innebära skatteplikt för sådana
bostäder, i den mån de ej äro inrymda i egentliga kasernbyggnader. Det har
visat sig svårt att här finna någon annan lämplig gränslinje. Vad beträffar
andra än arméns och marinens tjänstebostäder torde få medgivas, att de nuvarande
anvisningarna i denna punkt ej äro fullt klara i sin uppställning,
särskilt därutinnan, att föreskri (''terna angående bostäder ej angivas hänföra
sig till annat än förvaltningsbyggnader o. dyl. Delvis i anslutning till kom_
munalskattekommitténs uppställning har därför eu omformulering skett, enligt
vilken bestämmelserna om bostäder m. in. inryckts i en särskild punkt av
anvisningarna och uttryckligen angivits hänföra sig till hela 1 mom. d) — i).

Härigenom synes grunden för generalpoststyrelsens anmärkning mot bristande
likställighet bortfalla, f anledning av vad telegrafstyrelsen anfört vill jag

310

Kung!. Maj:ts proposition Nr 102.

uttala, att det undantagsvis torde kunna förekomma, att bostadsfastigheter
användas för driftens omedelbara behov; något uttryckligt påpekande härom
i anvisningarna torde dock icke vara erforderligt.

Kommunalskattekommittén har vidare föreslagit, att uppdelning av en
fastighets värde i en skattepliktig och en skattefri del skall avse allenast
sådant fall, att viss till rummet begränsad del av en fastighet användes för
annat ändamål än det, som föranleder skattefrihet. Jag tillåter mig att bringa
i erinran följande av dåvarande chefen för finansdepartementet vid anmälan
i statsrådet av 1920 års förslag till kommunalskattelag gjorda uttalande med
syftning på de då föreliggande sakkunnigebetänkandena:

»Eiserman och von Wolcker och även Landén hava i allmänhet sökt undvika,
att en fastighet uppdelas i en skattefri och en skattepliktig del. I intet fall
hava dessa förslagsställare tänkt sig en sådan uppdelning, därest ej en så att
säga lokal begränsning mellan vad som är skattefritt och skattepliktigt kan
göras. Därest sålunda en och samma lokal i en byggnad visserligen företrädesvis
användes för visst ändamål, som medför skattefrihet, men dessemellan
uthyres för annat syfte, kommer någon uppdelning av taxeringsvärdet icke
i fråga. Denna princip har även av kammarrätten i allmänhet förordats.
I fråga om statens kraftverk, som levererar energi till kommunikationsföretag,
har emellertid kammarrätten förordat skattefrihet, i den mån kraftverket
levererar energi för elektrifiering av kommunikationsföretagen. Jag anser
även, att det vore fördelaktigt, om man såvitt möjligt kunde undvika uppdelning
av vare sig ena eller andra slaget, men finner det ogörligt att i många
fall nå tillfredsställande resultat, därest ej en uppdelning sker. Att det däremot
skulle innebära någon väsentlig olikhet, om uppdelning ägde rum med
hänsyn till möjligheten att på ovan antytt sätt göra en lokal begränsning,
eller om den skedde på grund av samma fastiglietsdels användning för olika
ändamål, synes mig knappast kunna göras gällande. Även i förra fallet blir
gränsen mer eller mindre godtycklig. Till en skattefri del av en byggnad
måste exempelvis räknas viss på marken ej utstakad andel i tomten. Jag
har vid avfattningen av förevarande paragraf sett mig nödsakad att öka
möjligheten att verkställa en uppdelning av såväl ena som andra slaget men
dock sökt, där det varit möjligt, undvika sådan.»

Vad sålunda anförts lärer fortfarande äga giltighet. Kommunalskattekommittén
har heller icke påvisat, att ifrågavarande bestämmelse vållat några
olägenheter i den praktiska tillämpningen. Det synes mig ej kunna undvikas,
att med kommittéförslaget stundom måste uppstå gränsfall, där det
blir ytterst svårt att bestämma, om full skatteplikt eller full skattefrihet skall
vara för handen. I dylika fall måste uppenbarligen ett rättvisare resultat kunna
vinnas, om beskattningsnämnd har i sin hand att företaga en uppdelning i
en skattepliktig och en skattefri del. Jag förordar alltså bibehållandet av
nuvarande bestämmelse i detta avseende men anser mig böra betona — vad
för övrigt framgår av anvisningarna — att den användning, som skulle föranleda
den partiella skatteplikten, ej får vara av alltför obetydlig omfattning

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

311

och ej heller av mera tillfällig natur, ävensom att hänsyn vid taxeringen
skall tagas till den genomsnittliga användningen för ifrågavarande ändamål.

Vad jag nu anfört äger även sin tillämpning på försvarsfastigheter. Beträffande
övningsfälten, som ju kunna upptaga mycket stora delar av kommunernas
territorium, skulle en fullständig skattebefrielse stå i dålig överensstämmelse
med den grundprincip, som föranleder objektbeskattning i allmänhet
i kommunerna. Även beträffande dessa fastigheter har därför den
nu gällande regeln bibehållits i förslaget.

I fråga om omfattningen av de fall, där en uppdelning i en skattepliktig
och en skattefri del skall få förekomma, vill jag för övrigt allenast framhålla,
att en utsträckning, på sätt byggnadsstyrelsen ifrågasatt, av denna regel till
allmänna platser torde medföra så stora taxeringstekniska besvärligheter, att
jag ej anser mig böra förorda detta förslag.

Beträffande fastigheter, som nyttjas för försvarsändamål, finner jag en
ändring i nu gällande bestämmelser påkallad i fall av den art, som närmast
avses i den av kommunalfullmäktige i Åkers kommun gjorda framställningen.
Fråga är här om en anläggning, som likaväl kunnat drivas under enskild
äganderätt och i så fall blivit skattepliktig. För staten torde en utvidgning
av skatteplikten ej hava synnerligen stor ekonomisk betydelse, då de företag,
för vilka skatteplikt på grund av densamma kan förekomma, torde vara
helt få. För kommunerna däremot torde frågan vara av betydande vikt.

Kommitténs förslag om skattefrihet för rnuséer även i sådana fall, då skattefrihet
ej redan på grund av nu gällande bestämmelser råder, ävensom om
skattefrihet för soldathem har jag ej velat motsätta mig. En omformulering
av anvisningarna har dock ansetts erforderlig i syfte att förekomma en tilllämpning
av bestämmelsen i sådana fall, där skattefrihet icke är avsedd.

Länsstyrelsens i Jönköpings län påpekande, att även exempelvis aktiebolag
kunna vara ägare av predikolokaler o. d., har föranlett en utvidgning av den
nu gällande bestämmelsen om skattefrihet för kyrkobyggnader och bönehus.

Tillräckligt skäl att stadga skattefrihet för riksbankens fastigheter anser
jag ej föreligga. Jag erinrar om att riksbanksfullmäktige i sitt yttrande
över 1917 års båda förslag förklarat sig icke hava något att erinra mot
skatteplikt för riksbankens byggnader.

Förberörda framställning från studentnationerna i Uppsala finner jag böra
tillmötesgås på det sätt, att nationshus, studentkårsbyggnader o. d. likställas med
regementens byggnader på mötesplatser och nykterhetsföreningars byggnader
m. 11., detta förnämligast därför, att medlemskap av ifrågavarande sammanslutningar
är en nödvändig förutsättning för bedrivandet av de studerandes
vetenskapliga studier. Däremot kan jag ej finna något skäl, varför dessa
sammanslutningar skulle likställas med vetenskapliga samfund och komma
i åtnjutande av den skattefrihet för inkomst, som tillkommer dessa.

Vad härefter angår frågan om skattefrihet för kommunikationsanstalter —
en frihet, som avser både staten och enskilda ägare av dylika — synes mig
följande böra beaktas. När det gäller att nu bygga vidare på 1920 års be -

312

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

stämmelser, är det ej lämpligt att a priori såsom riktig fastslå den term
»driftens omedelbara behov», som i gällande lagtext anger skattefrihetens
begränsning, utan man bör fastmera först bestämma, i vilka fall skattefrihet
bör medgivas, och därefter söka finna ett lämpligt uttryck för
vad man avser. Jag anser någon utvidgning av skattefriheten icke böra
ifrågakomma. Regeln synes alltså fortfarande böra bliva densamma, som
kom till uttryck i motiveringen till 1920 års proposition, att sådana anläggningar
— såsom större verkstäder o. dyl. — vilka lika väl kunde
utan olägenhet för själva driften vara förlagda på annat håll, ej böra
beredas någon särställning. Ur 1920 års motivering tillåter jag mig
för övrigt citera följande: »Beträffande kraftverk, som leverera energi för
trafikbehovet, synes mig skattefrihet ej höra medgivas. Det är ej ens säkert,
att den kommun, där kraftverket är beläget, beröres av kommunikationsanläggningen,
och i sådant fall skulle skattefrihet påtagligen synas orättmätig.
Men även eljest torde en skattefrihet i berörda avseende svårligen
kunna motiveras. Kraftverket intager vid sidan av kommunikationsanläggningen
en i viss mån självständig ställning, och anläggningen kunde tänkas
likaså väl få sitt energibehov tillgodosett från annat håll eller på annat sätt.»
Detta uttalande, som jag biträder, innebär en annan tolkning än den, som,
med syftning på kommunalskattekommitténs förslag, kommit till synes i
vattenfallsstyrelsens och kammarrättens förut återgivna yttranden. Endast
de anläggningar, som avse att vidarebefordra kraften, sedan den en gång
levererats till järnvägen, torde böra vara inbegripna i skattefriheten. Svenska
järnvägsföreningens framhållande, att en större järnväg kan vara i behov
av större reparationsverkstad för den löpande driften än en mindre
järnväg, torde knappast behöva föranleda något särskilt uttalande i anvisningarna.
Fasthet i tillämpningen i detta och andra avseenden bör, sedan
bestämmelserna nu några år varit i kraft, snart kunna vinnas. För vad
enligt det nu anförda bör inbegripas i skattefriheten för kommunikationsanstalter
synes termen »avsedd för driftens omedelbara behov» giva ett nöjaktigt
uttryck.

I stort sett synas mig de av kommunalskattekommittén förordade anvisningarna
rörande kommunikationsanstalter väl avvägda. Den nyss återgivna
regeln beträffande elektriska anläggningar torde dock böra komma
till tydligt uttryck. I fråga om järnvägsrestaurationer och -hotell har en
formulering valts, som något närmare än den av kommunalskattekommittén
föreslagna ansluter sig till den gällande. Rörande upplagsplatser och grustag
hava slutligen nya anvisningar ansetts behövliga.

Vad 4 mom. i 5 § beträffar, kommer motivering till detsamma att anföras
under 15 §.

6 §.

Denna paragraf motsvarar 6 och 10 §§ i kommunalskattekommitténs förslag
samt i C-förslaget.

313

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Kammarrätten yttrar beträffande 6 § i kommittéförslaget:

»Stadgandet i denna paragraf utgår från att taxeringsvärden skola åsättas
även i sådana fall, då enligt 15 § skattskyldighet ej skall föreligga, samt
införas i taxeringslängdens anteckningskolumn. Kammarrätten hemställer
under sistnämnda paragraf för sin del, att dylik anteckning icke må behöva
göras. En konsekvens av detta kammarrättens förslag blir, att 6 § icke
kan bibehållas i sin föreslagna lydelse.»

Beträffande kommittéförslagets 10 § yttrar kammarrätten:

»Bestämmelsen om beaktande av förändringar, som inträffat efter taxeringsårets
ingång, synes böra så avfattas, att den medgiver, att hänsyn tages till
förändringar, som inträffat intill den tid, då den ordinarie prövningsnämnden
avslutat sina arbeten.»

Vad angår frågan om vilka fastigheter som skola åsättas taxeringsvärde,
så kan man givetvis ställa sig på samma ståndpunkt som gällande rätt,
vilken innebär, att taxeringsvärde alltid skall åsättas utom beträffande
skattefri kanal, järnväg m. fl. kommu nikationsanstalter, låt vara att taxeringsvärdena
i vissa fall skola upptagas endast i taxeringslängdens anteckningskolumn.
Samma ståndpunkt intager kommunalskattekommittén, vars
detaljbestämmelser på grund av ändrade grunder för skattefriheten dock
komma att te sig annorlunda. Man kan också tänka sig den rakt motsatta
ståndpunkten, att skattefri fastighet aldrig skall åsättas taxeringsvärde. Den
sistnämnda utvägen har emellertid icke av någon förordats; fastigheter,
som enligt 5 § äro fria från skatteplikt, böra, med undantag dock för järnvägar
m. fl. kommunikationsanstalter, enligt samstämmig mening åsättas
taxeringsvärden.

Kammarrätten har emellertid ansett, att i fall av skattefrihet enligt
15 § kommittéförslaget åsättande av taxeringsvärden ej vore erforderligt.
För min del är jag av den uppfattningen, att mark alltid bör redovisas i
fastighetslängderna, medan däremot behov av dylik redovisning knappast
kan anses föreligga beträffande byggnader på annans mark, för vilka på
grund av deras obetydlighet skattefrihet åtnjutes. Härigenom vinnes en ej
ringa lättnad för taxeringsmyndigheterna. Om däremot skattefriheten är
beroende på subjektiva förhållanden hos den, som äger fastigheten — förhållanden
som ofta ändras från ett år till ett annat — bör enligt min mening
redovisning av värdet förekomma i längden. Liksom nu framlagda
förslag till lydelse av 15 § 1 inom. — vartill jag i det följande återkommer
— i huvudsak överensstämmer med 1920 års kungl. förslag i samma del.
överensstämmer också förslaget till lydelse av (i § första stycket med motsvarande
stadgande i 1920 års förslag.

Vad härefter angår frågan om den tidpunkt, fastighetstaxeringen skall
avse, blir dess besvarande beroende av den i 14 § av förevarande förslag
(14 § kommittéförslaget) behandlade frågan om vilken tidpunkt den kommunala
skattskyldigheten för fastigheten skall avse. Denna fråga har, såsom
av det följande framgår, i det föreliggande förslaget lösts på det sätt, åt!

Veparlemen

chefen.

314

Kungl. May.ts proposition Nr 102.

skattskyldigheten alltid bestämmes efter förhållanden, som föreligga vid
taxeringsårets ingång och som äro avgörande i avseende å mantalsskrivningen.
Verklig enkelhet och reda synes knappast kunna ernås på annat
sätt, än att samtliga förhållanden beträffande fastigheten bedömes med hänsyn
till en och samma tidpunkt. Förändringar, som skett efter taxeringsårets
ingång, lära därför med den angivna utgångspunkten ej böra inverka
på taxeringen.

Den s. k. skogsbeskattningskommitténs ursprungliga motivering för införande
av den nu gällande regeln i detta avseende innebar, att det måste
anses både obilligt och oegentligt, att, om exempelvis en byggnad, som
skolat särskilt taxeras, nedbrunnit och vid taxeringstillfället ej längre existerade,
densamma dock skulle taxeras till dess en gång havda värde. Denna
synpunkt synes mig emellertid ej tillräckligt bärande. Kommer skatteplikt
att gälla för hela det år, varunder byggnaden nedbrunnit, så har å andra
sidan skattefrihet åtnjutits under det år, då byggnaden tillkommit. Det är
ju ingalunda ovanligt, att en lättnad i början av en period får uppvägas
av en motsvarande börda i slutet av perioden. Såsom ett särskilt skäl för hänsynstagande
till skedda förändringar kan visserligen även åberopas, att vederbörande
ägare ur kreditsynpunkt kan hava intresse av att hava ett taxeringsvärde
åsatt å nybyggt bus, och att han därför kanske gärna finner sig i den
högre skatten. Detta utgör dock icke något ur beskattningssynpunkt bärande
motiv, desto mindre som den högre skatten skulle drabba även andra, vilka
ej hava något intresse av höjd taxering för sina fastigheter. Ur rättvisans
synpunkt skulle väl i och för sig intet principiellt vara att erinra mot att
taga hänsyn icke till värdet den 1 januari utan till värdet viss annan dag,
exempelvis den 1 mars eller den 1 april. Men då följden härav skulle bliva
brist på överensstämmelse beträffande den tidpunkt, skattskyldigheten avser,
och den tidpunkt värdet avser, och därigenom skulle kunna inträffa, att
ägaren vid årsskiftet bleve skattskyldig för eu nybyggnad, som beslutats och
tillkommit efter det han avträtt fastigheten, kan jag ej heller förorda ett
dylikt förslag. Det synes mig dock möjligt att utan egentlig olägenhet tillgodose
deras intresse, som önska en högre taxering på grund av tillbyggnad,
genom ett medgivande, att hänsyn skall tagas till värdeökningen, om, innan
taxeringen skett, den skattskyidige och, där fastigheten övergått till ny
ägare, jämväl denne det begär.

Detta är emellertid det enda fall, då vid taxeringen hänsyn skall tagas till
förhållanden, som inträffat efter taxeringsårets ingång. Har exempelvis
fastighet efter taxeringsårets ingång blivit skattepliktig från att hava varit
skattefri, eller skattefri från att hava varit skattepliktig, skall hänsyn till
denna ändring icke tagas vid taxeringen.

För ett fall skall hänsyn tagas till förhållandena vid tidigare tidpunkt än
taxeringsårets ingång, nämligen när omtaxering sker under löpande taxeringsperiod.
Denna omtaxering bör verkställas med hänsyn till det allmänna
prisläget vid tiden för närmast föregående allmänna fastighetstaxering.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

315

7 $.

Denna paragraf har sin motsvarighet i kommittéförslagets och C-förslagets 7 §.

Beträffande denna paragraf må här återges ett uttalande av en taxeringsnämndsordförande
i Västernorrlands län. Denne anför:

»De anförda skälen för bibehållande av fastigheters indelning i jordbruksfastighet
och annan fastighet synas mig icke övertygande. Det framhålles,
att uppskattningsreglerna äro olika för de bägge slagen av fastigheter och att
det för den skull är till fördel att först hava denna huvudgruppering klar.

Jag anser för min del, att ett helt och hållet förutsättningslöst taxeringsförfarande
vore bättre och att, med uteslutande av denna ofta vanskliga och
för övrigt betydelselösa indelning, uppskattningsbestämmelserna i stället borde
göras lika för alla fastigheter. Särskilt då fråga förekommit om en fastighets
överflyttning under löpande taxeringsperiod från jordbruksfastighet till annan
fastighet eller tvärtom har det ofta visat sig, att de olika uppskattningsbestämmelserna
måst föranleda en eljest alldeles omotiverad ändring i totalvärdet.
»

Börande anvisningarna till förevarande paragraf har länsstyrelsen i Jämtlands
län framhållit, att enligt förslaget alltid ett på arrende upplåtet kalkeller
stenbrott skall taxeras såsom annan fastighet, men att det kan förekomma,
att rätt till stentäkt upplåtes med avseende å områden av så ringa
.storlek och så ekonomiskt obetydliga, att en särskild taxering är onödig.

Förenämnda uttalande av eu taxeringsnämndsordförande i Västernorrlands Departements*
län giver uttryck åt en synpunkt, som enligt min uppfattning är förtjänt av chefen.
största beaktande. Det föreligger otvivelaktigt en risk, att uppdelningen i
jordbruksfastighet och annan fastighet och de taxeringsmetoder, som för
vartdera slaget av fastighet tillämpas, medföra oriktiga taxeringar. I 1920
års kungl. förslag hade också denna skillnad borttagits, och skulle fastigheterna
i förekommande fall åsättas »jordbruksvärde» och »annat värde».

Att jag icke förty förordar bibehållande av berörda skillnad, beror bland
annat därpå, att den nu tillämpade taxeringsmetoden för jordbruksfastighet
har den mycket stora förtjänsten att i hög grad bidraga till ett jämnare
taxeringsresultat i förhållandet mellan kommunerna och länen inbördes.

Botemedlet synes mig i stället böra sökas i en komplettering av taxeringsreglerna
och en utveckling av den använda uppskattningsmetoden. Jag
återkommer till denna fråga under 9 §.

Länsstyrelsens i Jämtlands län uttalande beträffande stenbrott synes mig
riktigt, men torde cj behöva föranleda omformulering, då det önskade resultatet
följer av den allmänna regeln, att hänsyn ej bör vid taxeringen tagas till
förhållanden av alltför obetydlig räckvidd.

8 §.

Denna paragraf motsvarar 8 § i kommittéförslaget och i C-förslaget.

316

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Länsstyrelsen i Stockholms län har ifrågasatt sådan formulering av bestämmelserna
om taxeringsenhet, att särskild taxering av torp skulle ske
blott i de fall, då torparen har att gälda å torpet belöpande utskylder. Uppgift
om torpavtalens innehåll beträffande skattskyldigheten kunde lämpligen
angivas under särskild rubrik i deklaration för fastighetstaxering.

Länsstyrelsen i Gotlands län anför:

»Här intagen bestämmelse om gemensam taxering av fastigheter i sambruk
med gemensamma åbyggnader motsvaras av föreskrift i § 5 mom. 1
av 1921 års fastighetstaxeringsförordning. Tillämpningen av denna föreskrift
vid 1922 års allmänna fastighetstaxering har visat sig här i länet,
där gemensamma inteckningar i flera fastigheter i stor utsträckning förekomma,
medföra en del svårigheter. Dessa hava särskilt givit sig tillkänna
vid belåning av särskilda, genom senare styckning uppkomna fastighetsdelar;
vid exekutiva auktioner, då tillämpning ifrågakommit av vissa bestämmelser
i inteckningsförordningen (32 §) och utsökningslagen (121 § 2:dra stycket
och 125 §) samt vid utfärdande av taxeringsbevis för beräkning av lagfartsstämpel
å fastighetsdelar, som ej stämma med det gemensamt taxerade komplexet.
Visserligen lämnas i nu föreliggande förslag uttryckligt medgivande
för ägare av fastighet att jämväl under tiden mellan ordinarie fastighetstaxeringar,
genom hänvändelse till inkomsttaxeringsnämnden, få fram uppdelning
av värden. Men det praktiska utförandet härav kan stöta på svårigheter.
I stället för att enligt 1921 års förordning gemensam taxering bleve
regel, bör sådan allenast få förekomma på särskilt yrkande av ägare till i
sambruk liggande fastigheter, varjämte synes böra föreskrivas, att, även
vid dylik gemensam taxering, särskild anteckning skall i taxeringslängdens
anmärkningskolumn göras, med vilka andelar varje särskild fastighet ingått
i det sammanlagda taxeringsvärdet. Den påtalade bestämmelsen må väl
hava varit teoretiskt motiverad av hänsyn till svårigheten att få fram någon
särskild fastighetsdels värde, men dessa teoretiska hänsyn torde böra
vika för intresset att undvika den oreda och de praktiska svårigheter vartill,
åtminstone här, tillämpningen av 1921 års föreskrift visat sig lända.»

Länsstyrelsen i Blekinge län framhåller de olägenheter för fastighetskrediten,
som blivit en följd av att kamerala enheter ej åsättas taxeringsvärde.
Denna olägenhet behövde otvivelaktigt avhjälpas, vare sig detta nu
borde ordnas så, att varje kameral enhet alltid skulle åsättas särskilt taxeringsvärde,
eller att särskilda delvärden borde införas jämte det åsätta helhetstaxeringsvärdet.
Under alla förhållanden borde i deklarationsblanketten
för fastighetstaxering införas ett påpekande för deklaranten, att, om särskilda
inteckningar funnes i särskilda delar av hans fastighet, han borde vidtaga
åtgärder, för att taxeringsvärde skulle uppdelas med hänsyn till de olika
inteckningarna.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser, att rätten att erhålla uppdelning av
taxeringsvärdet borde utsträckas även till brukare. Det vore önskvärt med
en anvisning å uppgiftsblanketten om i vilken ordning en dylik påfordran
skulle ske.

Länsstyrelsen i Hallands län uttrycker sin stora tillfredsställelse över den

317

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

utsträckta möjligheten att erhålla särskilda taxeringsvärden å kamerala enheter,
som ej utgöra brukningsenhet.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anser, att det bör strängt fasthållas vid
regeln, att den kamerala enheten är taxeringsenhet och att undantag från
denna regel bör medgivas endast för det fall, att ägorna ligga i sådant
sammanhang, att arealen för den ena eller andra delen icke kan uppgivas,
eller ock att fastighetens ägare eljest begär sådan sammanläggning och dels
visar vägande skäl därför och dels styrker, att de särskilda enheterna icke
äro med inteckningar besvärade. Det skäl, som i anvisningarna anförts såsom
grund för gemensamt taxeringsvärde, att åbyggnaderna äro gemensamma,
syntes icke vara tillfyllestgörande anledning till sådan åtgärd. Endast
i det fall, att åbyggnaderna ligga delvis på den ena och delvis på den
andra enheten, syntes åbyggnadernas gemenskap böra på frågan inverka.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län yttrar:

»De stora skogsbolagen i detta län hava hittills påyrkat, att, då deras
skogshemman stå under samma förvaltning, samtliga de ett bolag tillhöriga,
inom samma socken belägna skogshemman skola utgöra en taxeringsenhet.
I anvisningarna framhålles visserligen, att enskild skog må anses såsom förvaltningsenhet
endast i den mån den bildar ett naturligt skogsblock, men
håller länsstyrelsen före, att denna inskränkning borde till förekommande
av berörda misstolkning tydligare markeras genom att indragas i själva
lagtexten. I sambruk ligga givetvis icke ett bolags skilda skogshemman.»

Kammarkollegium anför:

»Å sid. 52 uttalar kommittén, att, då en i jordeboken såsom enhet upptagen
fastighet har äga innesluten (enklaverad) inom annan kommuns område
eller sträcker sig över gräns mellan olika kommuner, fastigheten är
att anse såsom i sin helhet tillhörande den kommun, i vilken den enligt
jordebok eller annat behörigt förordnande skall ingå. Om ock detta uttalande
i de flesta fall är riktigt, tillåter sig kollegium erinra, att fall kunna
förekomma, då det icke stämmer med verkliga förhållandet. Så har Eders
Kungl. Maj:t intagit en motsatt ståndpunkt i den 19 september 1921 och
den 31 december 1923 avgjorda ärenden angående gränsbestämningar mellan
Björkviks och Kila socknar respektive mellan Hasslövs och Östra Karups
socknar.»

Svenska sparbanksföreningen hemställer, att särskilt värde vid taxering
åsättes varje såsom särskild fastighet i fastighetsregister upptaget område,
därest detsamma icke ligger i samfällighet med annat sådant område och
värdet därför icke kan tillförlitligt bedömas. Rätten att erhålla uppdelning
av taxeringsvärdet syntes böra utsträckas att tillkomma även inteckningshavare.

Kammarrätten ansluter sig till det av länsstyrelsen i Blekinge län framställda
förslaget, att rätten att erhålla uppdelning av taxeringsvärdet skall
påpekas i deklarationsblanketten samt till länsstyrelsens i Malmöhus län
förslag, att jämväl brukare skall kunna påkalla sådan uppdelning.

Departements chefen.

318 Kungl. May.ts proposition Nr 102.

Vad först realinnehållet i förevarande paragraf beträffar, så anser jag icke,
att någon mera väsentlig ändring nu bör göras. Av ej ringa betydelse ära
utan tvivel de olägenheter i fråga om fastighetskreditväsendet, som hittills
visat sig därigenom, att kamerala enheter i betydande utsträckning ej äro
taxeringsenheter. Men dessa olägenheter böra kunna i huvudsak avhjälpas
genom det av kommunalskattekommittén föreslagna stadgandet, att uppdelning
av ett för flera kamerala enheter gemensamt taxeringsvärde skall kunna
ske även under löpande taxeringsperiod, i all synnerhet om detta stadgande
kompletteras med ett påpekande på deklarationsformulären av uppdelningsmöjligheten.
Uppdelning bör enligt min mening kunna begäras även av brukare.
Däremot synes svenska sparbanksföreningens förslag, att jämväl inteckningshavare
skall få begära uppdelning svårligen kunna genomföras, då för
uppdelningen i regel torde erfordras vissa uppgifter, vilka väl ägare och
brukare men endast mera undantagsvis inteckningshavare torde kunna lämna.
Kreditinrättningarnas intresse på denna punkt synes i regel kunna tillgodoses
därigenom, att dessa inrättningar hänvända sig till fastighetsägarna, vilka
i sin tur få begära uppdelningen; i allmänhet torde kreditinrättningarna
hava medel i sin hand att göra en dylik hänvändelse effektiv.

I formellt avseende hava vissa ändringar i förslaget ansetts önskvärda,
enär det inbördes förhållandet mellan de olika fallen ej fått ett logiskt klart
uttryck, vilket närmast föranledes därav, att av praktiska skäl såsom huvudregel
under a) upptagits ett stadgande, som utgår från den kamerala enheten
såsom taxeringsenhet, under det att rätteligen brukningsenheten bort såsom
sådan angivas. Den nu föreslagna omformuleringen undanröjer endast delvis
denna oklarhet men synes dock bliva ur praktisk synpunkt mer tillfredsställande
än den tämligen invecklade uppställning, som vore nödvändig,
därest med den givna utgångspunkten de logiska synpunkterna skulle fullt
tillgodoses.

Kammarkollegii påpekande beträffande punkt 6 i anvisningarna har
ansetts böra föranleda omformulering, som synes lämpligast böra ske på det
sätt, att uttrycket »eller sträcker sig över ^räns mellan olika kommuner»
borttages, varigenom anvisningen kommer att avse endast s. k. enklaver.
Avfattningen torde på detta sätt bliva fullt otvetydig.

9 %.

Denna paragraf motsvarar 9 § i kommittéförslaget och i C-förslaget.

Länsstyrelsen i Stockholms län uttrycker i fråga om värdering av byggnad
å annans mark sin anslutning till vad kommittémajoriteten anfört
gentemot en reservant, landskamreraren Eiserman.

I det av länsstyrelsen i Uppsala län åberopade utlåtandet av landskamreraren
i länet anföres, bland annat, följande. I vissa fall torde man ej
kunna tala om något allmänt saluvärde, t. ex. i fråga om fabriksbyggnader.
Önskvärt vore ett uttryckligt stadgande, att för dylika fall hänsyn

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 102. 319

jämväl skall tagas till byggnadskostnad och brandförsäkringsvärde. Åven
beträffande byggnader å annans mark torde särskilda föreskrifter böra
meddelas. I detta avseende hänvisades till landskamreraren Eisermans
reservation. Å en ren jordbruksfastighet kunde finnas en dyrbar manbyggnad.
Här förelåge ett särskilt värde, som kunde kallas lyxvärde. Om
det ock icke läte sig göra att åsätta byggnaderna å jordbruksfastighet särskilt
värde (varom emellertid i nyssnämnda reservation gjorts antydan)
syntes dock möjlighet böra beredas taxeringsmyndigheterna att i dylikt
fall vidtaga en extra förhöjning av taxeringsvärdet.

Länsstyrelsen i Jönköpings län ansluter sig beträffande värdesättning av
byggnad på annans mark till landskamreraren Eisermans reservation och
yttrar i detta avseende följande:

»Då byggnaden skall såsom fastighet bliva föremål för objektskatt, bör
dess värde icke få vara beroende av de utgifter, vilka ägaren kan få vidkännas
för förvärvande av förnyad besittningsrätt till marken och vilka
kunna sägas utgöra ett slags servitut till olägenhet för fastigheten. Såvitt
fastighetens avkastning skall anses normerande för taxeringsvärdet, bör
också detta värde sättas med bortseende från, att byggnadens ägare icke
äger grunden, ty avkastningen utgår utan hänsyn till nämnda omständighet
ända till besittningstidens slut.»

Jämväl länsstyrelserna i Kalmar och Malmöhus län hava tillstyrkt
landskamreraren Eisermans reservation beträffande värdesättning av
byggnad på annans mark.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län har ifrågasatt, huruvida ej vid avfattningen
av förevarande paragraf större hänsyn borde tagas till ordalydelsen
i 4 § 1 mom. bevillningsförordningen.

Sveriges skogsägareförbund anför:

»I § 9, andra stycket, säges, att ''skogsmark och växande skog skola upptagas
till det värde, som de kunna anses äga vid ett efter rationella grunder
bedrivet skogsbruk’, samt vidare att ''finnes å skogsmark därutöver betesvärde,
som ägaren kan tillgodogöra sig, — ---varde sådant vid upp skattningen

jämväl iakttaget’. I anvisningarna säges sedan: ''Å egentlig
skogsmark, som värdesättes med hänsyn till det skogsbruk, som kan därå
rationellt drivas, bör ej annat betesvärde beräknas än för sådant bete, som
kan tillgodogöras utan intrång i det rationella skogsbruket’. Dessa bestämmelser
om åsättande i vissa fall av betesvärde å egentlig skogsmark äro enligt
förbundets mening olämpliga. Det rationella jordbrukets män äro numera
fullt överens med skogsvårdarna därom, att bete å skogsmarken under
inga omständigheter är önskvärt. Det gagn, som jordbruket, vilket numera
löser sin betesfråga efter helt andra linjer, har av skogsbetet, är ringa
eller intet. Många anse, att skogsbetet rent av sänker jordbrukets räntabilitet.
För skogsbruket åter är betet erkänt till skada och bör ej tolereras.
Skatteförfattningarna böra då emellertid ej — låt vara att det angives
gälla endast för undantagsfall — giva betet å skogsmarken så att säga officiell
sanktion genom att tala om betesvärde å nämnda mark. De böra understödja
och ej motverka strävandena efter rationell beteskultur. I övrigt
är att märka, att upptages marken verkligen enligt lagen till sitt fulla

320

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Departementschefen.

värde under rationell skogsvård, så gives därutöver icke plats för något
betesvärde. Ty skogsmark under rationell drift producerar icke bete av
så stadigvarande art, att dettas värde kan fixeras som del i taxeringsvärdet.
Å liyggena kan visserligen någon gräsproduktion uppkomma, men
inom det rationella skogsbruket inledes föryngringen så snart efter avverkningen,
att denna gräsproduktion ej kan eller får utnyttjas för bete;
den bör då ej heller betinga något betesvärde vid taxeringen. Förbundet
får i anledning därav påyrka, att i § 9, andra stycket, meningen Tinnes å
skogsmark — — — jämväl iakttaget’, måtte utgå, samt att motsvarande
justering göres i anvisningarna.»

Kammarrätten anför:

»I andra stycket föreskrives, att å skogsmark förekommande betesvärde
skall beaktas vid uppskattningen, varjämte i punkt 4 av anvisningarna
stadgas, att betesvärdet skall beräknas endast om betet kan tillgodogöras
utan intrång i det rationella skogsbruket.

Sveriges skogsägareförbund har emellertid påyrkat, att någon uppskattning
av betesvärdet icke alls måtte föreskrivas, eftersom bete å skogsmark
städse vore till skada för skogsbruket och följaktligen ej borde i lagstiftningen
till sin förekomst sanktioneras.

Kammarrätten, som icke är i tillfälle bedöma detta fackspörsmål, anser
det emellertid böra undersökas, i vad mån förbundets erinringar må hava
fog för sig.

I en vid förevarande paragraf inom kommittén anförd reservation (sid.
521) har herr Eiserman föreslagit den regeln för uppskattning av byggnad
å annans mark, att byggnaden åsättes värde motsvarande skillnaden mellan
det beräknade värdet för byggnad och mark tillsammans samt värdet å
marken för sig. För en sådan uppskattning hava ock uttalat sig länsstyrelserna
i Jönköpings, Kalmar och Malmöhus län.

Ehuru det icke kan förnekas, att skäl kunna tala för en sådan uppskattning,
har kammarrätten dock funnit konsekvensen fordra, att man även i
föreliggande fall håller sig till det verkliga värdet enligt regeln i 9 § första
stycket.»

Beträffande grunderna för uppskattningen synes för närvarande ingen
meningsskiljaktighet råda angående huvudprincipen, att allmänna saluvärdet
skall vara avgörande för fastighetstaxeringen i allmänhet, men att
beträffande skogsmark och växande skog skall räknas med avkastningsvärdet,
bestämt under förutsättning att uthålligt skogsbruk bedrives å skogen.

Rörande uppskattningsmetoden har jag i det föregående antytt, att de bestämmelser,
som i detta avseende tillämpades vid 1922 års allmänna fastighetstaxering,
utan tvivel bidragit till att större jämnhet än tillförne ernåtts.
Ej minst gäller detta den växande skogen. Med tillfredsställelse
kan antecknas, att den gällande skogstaxeringsmetoden innebär ett verkligt
framsteg på taxeringsteknikens område.

Det hade dock svårligen kunnat begäras, att nämnda taxeringsmetod på
,en gång skulle giva ett fullt tillfredsställande resultat. De statistiska undersökningar
angående utfallet av taxeringen, som blivit verkställda i samband
med skatteutjämningsutredningen och den nu föreliggande utredningen,
lära ock i sin mån bestyrka, att en viss ojämnhet fortfarande före -

321

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

finnes. Med ledning av det statistiska material, som föreligger, är det att
förvänta, att vid nästa allmänna fastighetstaxering sådana jämkningar
skola göras, att taxeringsresultatet blir än bättre än vid 1922 års taxering.

Någon anledning att vidtaga mera omfattande ändringar i gällande bestämmelser
angående taxeringsmetoden synes ej föreligga. Kommunalskattekommittén
bar i sitt förslag i det väsentliga upptagit dessa bestämmelser,
och jag kan i huvudsak ansluta mig till berörda förslag. Några
modifikationer synas dock önskvärda.

Det bar kommit till min kännedom -— och framgår för övrigt i viss mån
av de inkomna yttrandena — att olikheten i taxeringsmetod beträffande å
ena sidan jordbruksfastighet och å andra sidan annan fastighet stundom
medfört det resultatet, att taxeringsvärdet å fastigheter av senare slaget
blivit relativt betydligt högre än värdet å fastigheter av förra slaget. Sålunda
bär en och samma fastighets upptagande under ena eller andra kategorien
käft ett stort inflytande på taxeringsvärdets storlek. Anledningen
härtill lärer vara att finna däri, att beträffande jordbruksfastigheter
endast ringa hänsyn tagits till åbyggnadernas beskaffenhet, dennas avvikelse
från det normala o. s. v. Detta överensstämmer ej med huvudprincipen,
att allmänna saluvärdet skall vara det avgörande — oberoende av
uppskattningsmetoden. Det synes mig nödvändigt, att detta förhållande påpekas
i anvisningarna. Härmed sammanhänger i viss mån den av mig
föreslagna ändringen i anvisningarna, att brandförsäkringsvärdet skall
vara en av de faktorer, vilka kunna tjäna till ledning vid taxeringen.
Genom denna ändring tillmötesgår man även i viss mån ett önskemål,
som framkommit, nämligen att någon ytterligare anvisning meddelas beträffande
taxering av sådan fastighet, särskilt fabriksbyggnad, som egentligen
kan användas endast just för det ändamål, varför den brukas, och
alltså svårligen kan säljas för annat ändamål. I förbigående vill jag anmärka,
att ett s. k. »allmänt saluvärde» dock torde förefinnas även i dylika
fall, då fastigheten lärer kunna säljas åtminstone tillsammans med det
företag, till vilket den brukas. Då s. k. impediment stundom vid taxeringarna
torde ansetts fullständigt värdelösa, har jag ansett det böra i anvisningarna
komma till uttryck, att ordet impediment närmast torde få anses
beteckna markens oduglighet såsom skogsmark, och att impedimenten regelmässigt
hava något, om ock oftast obetydligt, värde ur andra synpunkter.

En specialfråga gäller taxering av byggnad på annans mark. Vad
denna fråga angår, är jag av den uppfattningen, att ej blott byggnaderna
såsom sådana i ägarens hand utan även byggnadernas avkastning ofta
måste anses representera ett lägre värde, än vad som skulle varit fallet, om
byggnad och mark varit i samme ägares hand. Ehuru vissa skäl synas
tala för reservantens, herr Eiserman, ståndpunkt, anser jag mig ej böra
förorda införandet av den av honom ifrågasatta regeln. Det är att antaga,
att en sådan i många fall skulle uppfattas såsom eu orättvisa. Eu omständighet,
som här bör särskilt tagas i betraktande, är, att en värdering
av byggnader på annans grund efter den av Eiserman föreslagna metoBihang
till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. S7 höft. (Sr 102.)

322

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

den skulle giva till resultat ett oriktigt förmögenhetsvärde, varför en dylik
värdering rätteligen borde kompletteras med en särskild värdering för förmögenhetsbeskattningen.

Yad slutligen angår frågan om betesvärde, så lärer det väl vara ofrånkomligt,
att dylikt värde i många fall förefinnes även å skogar, därå rationellt
skogsbruk bedrives. Detta är givetvis främst fallet, där skogen nått
den ålder, att densamma ej skadas av skogsbete. Även eljest torde det
emellertid kunna tänkas inträffa, att det bästa utbytet av ett område kan
vinnas, därest detta nyttjas dels till skogsbruk, dels till betesbruk, låt vara
att intetdera brukningssättet vart för sig vid en sådan användning ger den
maximiavkastning, som skulle kunnat vinnas, om allenast ettdera brukningssättet
använts. Jag tillåter mig även hänvisa till följande uttalande
av domänstyrelsen i dess utlåtande till Kungl. Maj:t den 8 maj 1926 angående
inskränkning av betesrätten i Jämtlands, Västernorrlands och Västerbottens
län. Det heter där, bland annat:

»Domänstyrelsen anser, att sådan begränsning av betesrätten inoin nu
ifrågavarande delar av landet, att å ohägnad, till gemensamt bete upplåten
mark betande av får och getter skall vara förbjudet under våren och första
delen av sommaren, skulle vara av avsevärd betydelse för skogsskötseln
därstädes. Det vore visserligen önskvärt, att denna av ett flertal myndigheter
tillstyrkta begränsning kunde bliva gällande även i fråga om nötkreatur
och hästar på grund av de skador å plantskog genom tramp, som
dessa djur förorsaka. Med hänsyn till den stora betydelse skogsbetet har
för Norrlands befolkning och innan ännu ett mera rationellt ordnande av
betesmarker hunnit utvecklas inom denna del av landet, anser sig styrelsen
dock icke böra nu föreslå inskränkning i betesrätten jämväl för sistnämnda
slag av djur.»

Detta utlåtande giver uttryck åt ett förhållande, som erfarenheten lärer
bekräfta, att bete å skogsmarken på många håll ej kan undvaras. Enligt
min mening är det ej möjligt att vid beskattningen bortse från mycket
utbredda, faktiskt förhandenvarande förhållanden. Det synes mig visserligen
vara i sin ordning, att därest, av omsorg om skogskulturen, betesvärde
i verkligheten ej utnyttjas å skogsmark, varå rationellt skogsbruk
bedrives, detta betesvärde ej medräknas vid taxeringen. Men eljest synes
förefintligt betesvärde böra medräknas. Sannolikheten talar för att i förra
fallet det skulle i längden vara oekonomiskt att utnyttja betet och att
skogsavkastningen då skulle sjunka. Den ifrågasatta regeln — vilken
torde böra införas i anvisningarna — torde därför i stort sett vara ekonomiskt
riktig. Ur skogspedagogisk synpunkt torde den i själva verket hava
större värde än den av kommunalskattekommittén ifrågasatta regeln, enär
sistnämnda regel ställer den, vilken utnyttjar betet utan hänsyn till vad
som kanske i längden är förmånligast för skogsbruket, i samma gynnsamma
läge som den, vilken av hänsyn till skogens framtid avstår från att
nyttja betet. Enligt den av mig förordade formuleringen blir den sistnämnde
gynnsammare ställd, vilket ur skogsbrukets synpunkt bör vara
en fördel. Bedrives ej skogsbruk efter rationella grunder å en skog, finnes

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 323

ingen anledning, varför ej eventuellt betesvärde skulle tagas i beräkning,
även om det icke nyttjas. Den av mig nu förordade regeln överensstämmer
med den ståndpunkt, som intages av domänstyrelsen i dess förslag till
instruktion för värdesättning av skogsmark och växande skog, vilket i det
följande skall närmare beröras.

Det synes mig vara av en viss vikt, att en gräns i lagstiftningen uppdrages
mellan vad som skall taxeras såsom skogsmark och vad som skall taxeras
såsom betesmark. Sedan enligt gällande bestämmelser är det tydligt,
att ej all trädbevuxen mark skall taxeras såsom skogsmark. En
jämförelse mellan de arealsiffror för skogsmarken, som tillämpats vid 1922
års allmänna fastighetstaxering, och de i den allmänna jordbruksstatistiken
förekommande skogsmarkssiffror synes emellertid giva vid handen, att
denna gränslinje på olika håll uppdragits väsentligen olika. I förslaget
till instruktion för värdesättning av skogsmark och växande skog har
införts stadgande om en dylik gräns, som i samband med motiveringen
till instruktionen skall närmare beröras. Att märka är, att träd, som
finnas annorstädes än å skogsmark, ej på den grund böra undgå taxering,
fastän deras värde måste bestämmas, ej efter den specifika skogstaxeringsmetoden
utan efter samma grunder som för jordbruksmark i allmänhet,
d. v. s. allmänna saluvärdet. Samma förhållande råder ju beträffande
träd å »annan fastighet». Det synes vara av vikt att framhålla
det nu anförda, då därigenom betydelsen av gränslinjen mellan vad
som skall taxeras såsom skogsmark och vad som skall taxeras såsom
annan mark lärer minskas och betydelsen av de moment, som kunna verka
förryckande på taxeringen, reduceras.

10 §.

Denna paragraf motsvarar 11 § i kommittéförslaget och i C-förslaget.

I landskamreraren Eisermans reservation till 9 § i kommittéförslaget
har antytts möjligheten att vid sidan av de angivna delvärdena åsätta
jordbruksfastighet särskilt byggnadsvärde.

Länsstyrelsen i Gotlands lön anför:

»Vid 1922 års allmänna fastighetstaxering här i länet visade det sig i
många fall, att bebyggda mindre jordbruksfastigheter blevo upptagna till
jämförelsevis låga taxeringsvärden. Ju mindre en fastighet är, i desto
mindre grad blir det sammanlagda beloppet av de arealvärden, som med
utgående från normalt byggnadsbestånd antagits som normerande, ett adekvat
uttryck för fastighetens saluvärde, i vilket för sådana fall byggnadsbeståndet
bliver mera dominerande. Det kunde väl ifrågasättas, att bland
delvärden — utom jordbruksvärde, skogsvärde och tomt- eller industrivärde.
— upptoges en kolumn för särskilt värde såsom bebyggd brukningsdel,
vilken skulle komma till användning, då normalvärden för åker och
skogsmark ej räckte till att få upp fastigheten i fullt påräkneligt köpevärde
i en förståndig köpares hand. Anvisning härom borde då jämväl
lämnas i den blankett, där värdena uträknas. Möjligen kunde det räcka,
att denna särskilda beräkning, enligt uttrycklig anvisning, utfördes i

324

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

blanketten och därigenom finge inverka på jordbruksvärdet i därför avsedd
kolumn i taxeringslängden.»

Tillika må hänvisas till följande uttalande av en taxeringsnämndsordförande
i Västemorrlands län:

»Under hänvisning till vad jag under § 7 yttrat i fråga om fastigheters
uppdelning i jordbruksfastighet och annan fastighet vill jag ifrågasätta,
huruvida icke under alla förhållanden en egendoms åbyggnad bör åsättas
särskilt värde. Jag är nämligen böjd för antagandet att, med nu gällande
i allmänna ordalag avfattade bestämmelser om vilken hänsyn skall tagas
till jordbruksfastigheters byggnader, dessas olika beskaffenhet — även
om olikheten är myoket stor — i regel influerar högst obetydligt å taxeringsvärdena.
Då fråga samtidigt förekommit om höjning under löpande
taxeringsperiod på grund av nybyggnad av taxeringsvärden å såväl
jordbruksfastighet som annan fastighet, har gjorts den erfarenheten, att,
medan den senare fastigheten genom tillägget av nybyggnadens brandförsäkringsvärde
i regel kommit upp i ett tämligen riktigt taxeringsvärde,
jordbruksfastigheten däremot skulle, om fulla nybyggnadsvärdet tillagts,
hava blivit vid jämförelse med andra jordbruksfastigheter alldeles för
högt taxerad. Det är väl så, att jordbruksvärdena vanligtvis utfinnas med
tillhjälp av vissa fastställda åpris per ytenhet, varuti inräknats jämväl
viss andel av byggnadsvärdet. Det synes mig uppenbart, att sådana beräkningar
komma att röra sig tämligen på sidan om förhandenvarande
realiteter. Också är det ingen ovanlighet, att en jordbruksfastighets
»byggnader äro brandförsäkrade för lika mycket, ja högre än hela taxeringsvärdet,
d. v. s. både jordbruksvärde och skogsvård© tillsammans.
Med åsättande av särskilt byggnadsvärde skulle vinnas, förutom ett likformigt
tillvägagångssätt, en viss kontroll å i annan ordning utförda beräkningar.
»

Kammarrätten anför rörande 11 § i kommittéförslaget:

»Beträffande stadgandet i c) torde behöva i anvisningarna påpekas,
att hinder för tillgodogörande av fastighet för annat ändamål än jordbruk
med binäringar eller skogsbruk och således för åsättande av tomt- och industrivärde
kan föreligga i förhållanden av legal eller kameral natur.

Upphörande eller inträdande av sådant hinder bör kunna föranleda omtaxering
enligt 13 § 2 mom.»

Departements- För redovisande av särskilt byggnadsvärde även å jordbruksfastighet
chefen. synas mig åtskilliga skäl tala. Jag tror nämligen, att därigenom en rättvis
differentiering av värdena skulle komma till stånd. Ett särskilt skäl
för redovisande av dylikt värde skulle även kunna ligga däri, att såmedelst
ett lämpligt underlag kunde erhållas för medgivande av avdrag för värdeminskning
å byggnader vid inkomstberäkningen. På grund av det obestridligen
mycket ökade besvär, som härigenom skulle åsamkas taxeringsmyndigheterna,
anser jag emellertid dessa skäl för närvarande icke vara
tillräckligt vägande för införande av en sådan nyhet. Om det emellertid
i framtiden skulle visa sig påkallat att redovisa särskilt byggnadsvärde

325

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

för jordbruksfastighet, blir den författningstekniska svårighet, som därav
skulle föranledas, ringa.

Kammarrättens påpekande rörande omständigheter av legal eller kameral
natur, som kunna påverka värdet, synes närmast avse 9 §, ehuru det
indirekt äger betydelse även för åsättande av redovisningsvärdena. Då
emellertid en anvisning av den angivna innebörden är till sin räckvidd
något oklar och en tydlig anvisning, lämpad för de skiftande förhållanden,
som kunna förekomma, torde bliva mycket omfattande utan att
den dock skulle kunna göra anspråk på fullständighet, tror jag det vara
lämpligast att ej tynga de redan förut mycket vidlyftiga anvisningarna med
dylika bestämmelser. Tillräckliga skäl för att i angivna fall företaga
omtaxering under löpande taxeringsperiod anser jag icke föreligga.

11 §•

Denna paragraf motsvarar 12 § och 15 § 2 mom. i kommittéförslaget och
i C-förslaget.

Beträffande 15 § 2 mom. har länsstyrelsen i Kalmar län uttalat, att
ifrågavarande fastigheter skulle kunna helt uteslutas ur taxeringslängden.

Beträffande 12 § anför kammarrätten:

»Bestämmelsen i andra punkten kan i praktiken medföra, att det enligt
9 § beräknade taxeringsvärdet behöver justeras, så att det blir lika med
summan av delvärdena. Första punkten får därför betydelse huvudsakligen
där, t. ex. i fråga om taxering av frälseränta, några delvärden ej
förekomma.

Föreskriften i 15 § 2 mom., som kammarrätten, enligt vad nedan framgår,
vill avstyrka, synes enligt sin avfattning föranleda, att i taxeringslängdens
anteckningskolumn kom me att upptagas även lägre värden än
100 kronor.»

Till stöd för förslaget om borttagande av 15 § 2 mom. kommittéförslaget
har kammarrätten anfört, att en anteckning av värden i taxeringslängdernas
anteckningskolumner kunde hava en viss betydelse ur kontrollsynpunkt,
men att betydelsen därutinnan icke kunde uppväga besväret för
taxeringsmyndigheterna.

Den av kammarrätten först behandlade frågan beröres även i riksräkenskapsverkets
utlåtande i följande ordalag:

»Beträffande 11 § och dess förhållande till de andra paragraferna är att
märka, att enligt 8 § varje taxeringsenhet skall åsättas taxeringsvärde, och
att detsamma måste vara fallet med varje fastighet, eftersom man väl
icke i 11 § skulle kunna tala om ''fastighetens taxeringsvärde’, om taxeringsvärde
icke åsattes fastigheten. Vidare märkes, att den första föreskrift,
som i 12 § lämnas angående sådant värde, är, att det skall åsättas
i fulla hundratal kronor. Härav synes följa, att taxeringsnämndens första
uppgift blir att bestämma de avrundade taxeringsvärdena särskilt för
varje taxeringsenhet och särskilt för varje fastighet. Men då enligt 8 §
eu fastighet kan utgöra del av en taxeringsenhet eller omvänt omfatta

Departements

chefen.

326 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

flera taxeringsenheter såsom delar, är det ingalunda säkert, att delarnas
sammanlagda avrundade taxeringsvärden bliva lika med det helas avrundade
taxeringsvärde. När taxeringsnämnden sedan kommer till de
fastighetsdelar, som omförmälas i 11 § skola även dessa åsättas särskilda
värden, som skola utföras i hundratal kronor enligt den senare bestämmelsen
i 12 §. Samma oegentlighet uppstår då på nytt.

Det vill synas, som om de sålunda påpekade oegentligheterna äro så
pass stora, att de påkalla en omarbetning av ifrågavarande paragrafer.
Därvid torde det höra tagas under övervägande, om icke först hör bestämmas,
vilka minsta delar av fastigheter, som vid taxeringen skola
åsättas avrundade värden — för dessa delar vore det möjligen lämpligt
reservera ordet ''taxeringsenheter’ — och därefter föreskrivas, att taxeringsvärdet
för en summa av sådana delar utgör summan av delarnas
värden.

I 12 § talas om, att taxeringsvärde skall åsättas i ''fulla hundratal kronor’.
Därmed menas väl, liksom i bevillningsförordningen, att det exakt
beräknade värdet skall avrundas till närmast lägre hundratal kronor. I
bevillningsförordningen är denna betydelse av ordet angiven i en föregående
paragraf, nämligen 4 §, där det i 2 mom. föreskrives, att ''frälseräntas
kapitalvärde alltid sättes i fulla hundratal kronor, så att möjligen
överskjutande belopp icke beräknas’. Någon dylik antydan finnes icke i
9 § av kommunalskattekommitténs förslag, där det talas om frälseräntas
uppskattning. Men då avrundning i allmänhet plägar ske till närmaste
(lägre eller högre) runda summa, torde 12 § böra förtydligas även i nu antytt
hänseende.»

Vad beträffar frågan om avrundning av taxeringsvärdena, finner jag
de framställda anmärkningarna böra föranleda en omformulering av det
föreslagna stadgandet. Avkortning av vad som överstiger jämnt hundratal
bör ske på taxeringsvärdet i dess helhet. När det däremot gäller att
bestämma delvärdena, bör huvudregeln vara den, att deras sammanlagda
värde skall exakt motsvara det åsätta avrundade taxeringsvärdet.
För att härvid jämna hundratal skola erhållas kan det bli fråga om en
jämkning uppåt och nedåt. Vid åsättande av taxeringsvärden lär man
väl i praktiken så gott som alltid hava någon rörelsefrihet inom en viss
marginal, vilket gör, att en tillämpning av de givna reglerna ej torde
medföra större svårigheter.

Vad härefter angår spörsmålet, huruvida värdena i vissa fall skola
angivas i taxeringslängdens anteckningskolumn, är jag i olikhet med
kammarrätten av den uppfattningen, att all mark bör redovisas i längderna.
I vederbörande värdekolumner bör dock, för att summakolumnerna
skola kunna användas vid uträkning av det tillgängliga antalet skattekronor,
blott sådan fastighet, för vilken skattskyldighet förefinnes, upptagas.
Följden blir den, att, om markens värde ej uppgår till 100 kronor,
värdet i stället bör upptagas i anteckningskolumn. Vad beträffar byggnader,
anser jag i likhet med kammarrätten anteckning av värdena överhuvud
ej vara nödvändig i de fall, då byggnaderna på grund av sin litenhet i
vems hand de än befinna sig ej äro skattepliktiga (5 § 4 mom.). Om det är

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

327

rent personliga förhållanden hos ägaren, som föranleda skattefrihet (15 §),
synas värdena alltid böra antecknas. Detta är desto viktigare, som
grunden till skattefrihet måste prövas varje år och ej allenast vid de
allmänna fastighetstaxeringarna vart femte år. De regler för upptagande
av värdena i anteckningskolumn, som från denna utgångspunkt höra utbildas,
bliva givetvis beroende av bestämmelserna om frihet från skatteplikt.
Med den utformning, som sistberörda bestämmelser enligt det
föreliggande förslaget erhålla, komma reglerna om värdens angivande i
anteckningskolumn att skilja sig från de nu gällande därutinnan, att, om
värdet av byggnader på annans mark understiger 500 kronor, taxeringsvärde
ej behöver åsättas.

12 §.

Mot 12 § i föreliggande förslag svarar 13 § i kommittéförslaget och i
C-förslaget.

Kommunalskattekommittén har i motiveringen vid 13 § uttalat, att
endast en längd för hela taxeringsperioden skulle behöva uppläggas, därest
i längden utrymme lämnades för anteckningar om de förändringar i avseende
å taxeringsenheter och taxeringsvärden, som kunde inträffa under
perioden. ^

Ett av länsstyrelsen i Uppsala län åberopat yttrande av landskamreraren
i länet innehåller ett påpekande, att genom uthyrning arv mangårdsbyggnad
under en taxeringsperiod den situationen kan uppkomma, att denna
byggnad bör taxeras som annan fastighet till ett eventuellt mycket högre
belopp, vilket kan böra föranleda omtaxering.

Länsstyrelsen i Södermanlands län uttalar sitt tvivel om lämpligheten
av att årliga fastighetslängder icke skulle komma till stånd.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser något hinder för användande av
endast en taxeringslängd för hel femårsperiod ej föreligga, men anser,
att för undvikande av oreda i längderna årliga sådana skola upprättas,
dock att det skall för särskilda fall kunna medgivas, att längden skall få
gälla för hela perioden.

Riksräkenskapsverket har intet annat att erinra på ifrågavarande
punkt än att det synes lämpligt, att under perioden inträffade förändringar
upptagas i kompletteringslängder, som årligen till riksräkenskapsverket
insändas.

Sveriges häradsskrivarefdrefling anför med syftning på att årliga fastighetstaxeringslängder
ej skulle uppläggas:

»Ett sådant förfaringssätt anser styrelsen olämpligt och har häradsskriva
refö ren ingen vid ett föregående tillfälle, då samma förslag framställdes,
avstyrkt detsamma på grund av den oreda det skulle åstadkomma
i taxeringslängderna, särskilt i fögderier kring städer och stationssamhällen
samt i övrigt där ägostyckningar och jordavsöndringar ske i stor
utsträckning. Kommittérade hava även beaktat, att svårigheter i berörda
hänseende kunde uppstå för vissa orter och därför föreslagit att årliga
fastighetslängder må för dessa orter tillsvidare bibehållas. Styrelsen hål -

328

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Departement

chefen.

ler i stället före, att fastigketslängder skola i regel årligen uppläggas
för alla taxeringsdistrikt men att möjligen undantag må ske för sådana,
där vederbörande häradsskrivare anmält, att fastighetslängd för 5 år
lämpligen kan användas och binder i övrigt därför icke möter.»

Kammarrätten anför:

»Med avseende å 2 mom. vill kammarrätten framhålla, att omständigheter,
som böra föranleda omtaxering, kunna inträffa under själva taxeringsåret.
De böra rimligtvis ändå kunna vinna beaktande. I förslaget
finnes väl intet stadgande därom, men en dylik rätt till omtaxering synes
överensstämma med grunderna för 10 §. Möjligen bör, till undvikande
av osäkerhet, uttrycklig föreskrift lämnas ,i en anvisning till 13 §.

I anvisning torde ock böra påpekas, att ändring i förutsättningarna
för åsättande av särskilt tomt- och industrivärde (11 §) kan föranleda
omtaxering enligt såväl 10 § som 13 §.

Den av kommunalskattekommittén föreslagna lydelsen av ifrågavarande
paragraf kan jag ej finna vara något tydligt uttryck åt den av kommittén
förordade principen, att taxeringsvärdena icke skola årligen fastställas.
Eu dylik fastställelse sker nu, fastän vederbörande författningsrum
bra nära överensstämmer med det nu föreslagna. För min del är jag
emellertid av den uppfattningen, att fastställelse årligen bör ske av taxeringsvärdena.
Detta av följande skäl.

Taxeringen har två syften, dels att fastställa värdet, dels att fastställa
den subjektiva skattskyldigheten och den objektiva skatteplikten för
fastigheterna. Värdena skulle givetvis, i den mån de skola förbliva
oförändrade under en taxeringsperiod, utan olägenhet kunna kvarstå utan
ny formell taxeringsåtgärd. Kommittén skulle även med visst fog kunnat
göra gällande, att den tänkt sig den subjektiva skattskyldigheten beträffande
kommunalskatten prövad först vid upprättande av de kommunala
debiteringslängderna. Hur den subjektiva skattskyldigheten beträffande
landstings- och vägskatten enligt kommittéförslaget skulle ordnas, är däremot
oklart. Vad som även enligt kommittéförslaget måste årligen prövas
är den objektiva skatteplikten: frågan om hel eller partiell skattefrihet enligt
kommittéförslagets 5 och 15 §§. Enligt föreliggande förslag förefinnes
ett ytterligare, i och för sig avgörande skäl för att låta en formell taxering
ske varje år, nämligen att den kommunala skattskyldigheten alltid
skall avse förhållandena vid taxeringsårets ingång, vare sig det gäller primärkommuner,
landsting eller vägdistrikt. Frågan om den subjektiva
skattskyldigheten skall med andra ord genomgående bliva en taxeringsocb
ej en debiteringsfråga, överklagande skall ske i taxeringsväg o. s. v.
Huruvida man skall hava årliga längder eller ej blir sedan en sekundär
fråga. Ett formellt taxeringsbeslut kan naturligtvis innefatta just en
fastställelse av femårslängdens uppgifter med vissa angivna ändringar.
I samband med taxeringsförordningen skall jag närmare behandla detta
spörsmål men vill redan nu förutskicka, att enligt min mening årliga läng -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 329

der böra upprättas, ehuru med något mer summariskt innehåll än femårslängderna.

Det av landskamreraren i Uppsala län omnämnda fallet synes böra föranleda
det uttalandet, att omtaxering under den angivna förutsättningen
icke sker på grund av förändringen i värdet utan på grund av den ändrade
beskattningsnaturen. Såvitt jag kan finna, bör emellertid ej en mera
tillfällig uthyrning föranleda dylik omtaxering. I och för sig synes det
för övrigt icke riktigt, att ändringen av beskattningsnatur skall medföra
en så avsevärd ändring i taxeringsvärdet. Såsom jag redan i annat
sammanhang påpekat, är det i båda fallen saluvärdet, som skall bestämma
taxeringsvärdet, och detta torde i allmänhet ej synnerligen avsevärt
påverkas av eu uthyrning.

Här må för övrigt framhållas, att, såsom jag nyss påpekat, frågan om
den objektiva skatteplikten måste årligen prövas, och att detta måste
ske alldeles oavsett reglerna rörande omtaxering under löpande taxeringsperiod.
En fastighet kan sålunda under .löpande period överföras
från den skattefria till den skattepliktiga taxeringslängden eller tvärtom,
likasom fördelningen av värdet på viss fastighet i en skattepliktig och
en skattefri del kan under perioden ändras, utan att dock totalvärdet behöver
på den grund undergå någon ändring.

Av vad jag vid 6 § anfört framgår, att omständighet, som inträffat under
taxeringsåret, endast i undantagsfall kan medföra omtaxering. Att, på
sätt kammarrätten ifrågasatt, införa ett påpekande, när omtaxering av
sådan anledning får ske, anser jag icke nödigt.

13 $.

Denna paragraf motsvarar kommittéförslagets 14 § 1 mom. och 97 § samt
C-förslagets 14 § 1 mom. och 66 §.

Landskamreraren i Uppsala län anser anledning knappast finnas att
överflytta skattskyldigheten för utarrenderat ecklesiastikt löneboställe på
kyrkofonden.

Länsstyrelsen i Jönköpings lön anför beträffande 14 § 1 inom.:

»Då skattskyldigheten för fastighet skulle komma att påvila fastighetens
ägare (med ägare likställd innehavare) och talan mot debitering av fastighetsskatt
må föras endast av den skattskyldige, skulle det vara en arrendator
betaget att klaga över fastigheten oriktigt påförd skatt. Detta synes
oriktigt, ty i de fall, där arrendatom i arrendekontraktet tillförbundits att
gälda skatterna för fastigheten, har ägaren intet intresse av huru skatten
debiteras. Om därför skattskyldigheten för fastighet alltid skall påvila
ägaren, torde i kommunalförfattningarna böra meddelas sådana bestämmelser,
att arrendator, som åtagit sig att fullgöra ägarens skattskyldighet,
må vara berättigad att föra talan mot fastighetsskattens debitering.
»

Beträffande 97 § uttalar länsstyrelsen, att likställighet bör råda mellan
jordbruksboställe och annat boställe, såväl då frågan gäller vem som skall

330

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

vara skattskyldig för bostället som beträffande den inkomstkälla, dit inkomsten
från bostället skall hänföras.

Kammarkollegium anför:

»Enligt kommittén skall såsom innehavare av publikt jordbruksboställe
eller på lön anslagen jord — och förty skyldig att utgöra fastighetsskatt
— anses den tjänstinnehavare eller annan, som författningsenligt äger
nyttja fastigheten eller tillgodonjuta dess avkastning. Beträffande i
ecklesiastik boställsordning den 9 december 1910 avsett löneboställe skall
kyrkofonden, som uppenbarligen icke faller under det i 5 och 49 §§ använda
begreppet ''fromma stiftelser’, vara att anse såsom innehavare i fall
och under tid, då boställets avkastning utgör avlöningstillgång jämlikt
19 § lagen nyssnämnda dag om reglering av prästerskapets avlöning. Där
å fastighet, som innehaves med stadgad åborätt eller eljest med ständig
eller ärftlig besittningsrätt eller såsom publikt jordbruksboställe eller på
lön anslagen jord, skogens avkastning författningsenligt helt eller delvis
tillkommer annan än fastighetens innehavareskall —- enligt kommittén
—• den, som sålunda utan att vara innehavare ägt åtnjuta avkastningen
eller del därav, anses likställd med ägare i fråga om fastighetens skogsvärde.

Det torde vara riktigt, att objektskatt å fastighet påföres ägaren eller
med ägaren likställd innehavare. Vad boställe eller lönejord angår är,
även där visst annat rättssubjekt bör anses såsom ägare, tjänstinnehavaren
i fråga det logiska subjektet. I överensstämmelse härmed bör tjänstoch
boställs- eller indelningshavaren vara skattskyldig. Där, såsom i
ovan avsett fall — beträffande löneboställe enligt ecklesiastik boställsordning
— boställs- eller indelningshavare i egentlig mening saknas, synes
såsom skattskyldig böra inträda den, som i hans ställe skall tillgodonjuta
fastighetens avkastning. I följd av det prästerliga avlöningsväsendets
egenartade natur äro de logiska subjekten (intressenterna) härvidlag
två, vederbörande pastorat och kyrkofonden. Vem som i det .särskilda
fallet är berättigad beror på avlöningstillgångarnas beskaffenhet och storlek.
Förmånsrättsordningen innehålles i 19 § prästlöneregleringslagen samt
3 § kyrkofondslagen. Emellertid är härvid att märka att, utom beträffande
skogsavkastning, pastoratet är det primärt berättigade, och att
kyrkofondens rätt alltså är av sekundär natur. Det synes därför riktigt,
att vederbörande pastorat betraktas såsom innehavare i fall och under tid,
då boställets avkastning utgör avlöningstillgång jämlikt åberopade 19 §.
Emellertid föranleda grunderna för löneregleringslagen därtill, att vederbörande
kyrkoråd bör, vid redovisning enligt nådiga kungörelsen den 24 juli
1914 (nr 128) med däri genom nådiga kungörelsen den 31 oktober 1919 (nr 720)
vidtagna ändringar samt vid rekvisition i enlighet därmed av medel
från kyrkofonden jämlikt 19 § 4:o och 21 § löneregleringslagen, äga tillgodoräkna
sig utbetald skatt för boställen och inkomst därav från de influtna
lokala avlöningsmedlen. Denna anordning innebär, att utskylderna
i vissa fall, låt vara icke så många, icke i sista hand komma att drabba
fonden utan stanna på pastoratet, och den här åsyftade avvikelsen från
förslaget är därför icke utan en viss reell betydelse.

Omvänt är förhållandet med den rätt till skogsavkastning, som. jämlikt
åberopade lagrum tillkommer pastorat och kyrkofonden. Härvidlag är
kyrkofondens rätt primär och pastoratets sekundär, varför beträffande
sådant boställes skogsvärde kyrkofonden bör anses såsom innehavare, med

331

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

rätt för fonden att enligt stadgad praxis avdraga utskylder från belopp,
som skola fastställas enligt 19 § 4:o prästlönelagen.

Den nuvarande bestämmelsen i 14 § av nådiga förordningen den 15 september
1911 angående utarrendering av prästerskapets löneboställen torde
böra omredigeras i syfte, att fas t ig hetsskatt en uttryckligen undantages
från de skatter, arrendator^! skall gälda.»

Växjö och Lunds domkapitel ävensom centralstyrelsen för Allmänna
svenska prästföreningen ävensom kammarrätten hava uttalat sig i samma
riktning som kammarkollegium.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund anför:

»Enligt kommittéförslagets § 14 i såväl A- som C-förslaget skall skyldighet
att erlägga skatt för fastighet åligga fastighetens ägare eller med
ägaren likställd innehavare. Härigenom skulle den nuvarande ordningen,
enligt vilken kommunal skattskyldighet för jordbruksfastighet åligger
brukaren, men icke jordägaren, helt upphävas. En sådan total omstöpning
av förhållandena på ett område, som berör skattskyldigheten i så
talrika fall, som det här är fråga om, kan givetvis icke försiggå utan
störningar i större eller mindre grad. Under sådana förhållanden böra
enligt styrelsens mening skälen för ändring vara mycket starka. För sin
del kan ej styrelsen finna annat än att i stället starka, framförallt praktiska
skäl tala för bibehållande av nuvarande skattskyldighetsbestämmelser.
Vid inkomst understigande 4, respektive 6 procent av fastighetens
taxeringsvärde enligt A-, respektive C-förslagen, synes sålunda dubbelbeskattning
komma att äga rum, då arrendatorn — såsom ej längre erläggande
fastighetsskatten — förlorar rätten att i sin deklaration gorå
motsvarande avdrag. Vidare kan den omständigheten, att jordägaren ofta
är bosatt å annan plats än där fastigheten är belägen, göra det svårare
för kommunen att utfå skatten än om denna skulle erläggas av den inom
kommunen bosatte arrendatorn, som ju för övrigt i första hand uppbär
fastighetens avkastning och även ur den synpunkten bör vara närmast
att utbetala den på fastigheten belöpande skatten. Vid införande av näringsskatt
enligt A-förslaget kan vidare läggas den omständigheten, att
arrendatorn i allt fall såsom ägare till kreatur, maskiner och inventarier
etc., blir näringsskattepliktig för dessa, i den män de av honom ägas, ett
förhållande, som synes ägnat att försvåra taxeringen. Då givetvis med
den föreslagna ändrade skattskyldigheten någon ändring i de ekonomiska
relationerna mellan ägare och arrendator ej är avsedd att inträda, utan
reglering av dessa kommer att ske genom en mot fastighetsägarens ökade
skattebörda svarande höjning av arrendet, vill det synas, som om ur praktisk
synpunkt alla skäl tala för det nuvarande systemets bibehållande.

Skulle emellertid de av styrelsen anförda skälen icke- vinna beaktande,
synes det emellertid styrelsen nödvändigt, att lagen kompletteras med
övergångsbestämmelser i sådan riktning, att ingångna arrendeavtal skola
äga bestånd under den tid, för vilken de ingåtts.»

Förslaget att överflytta skattskyldigheten för fastighet från arrenda- pepartementetor
till ägare är jag för min del beredd att biträda. Det är visserligen, så- chefen.
som styrelsen för svenska landskommunernas förbund påpekar, sannolikt
att störningar under övergångstiden komma att uppstå, och detta även

332

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

om man genom lämpliga övergångsbestämmelser söker mildra desamma;
men de skal, som tala för denna ändring, äro enligt min uppfattning mycket
starka. En fastighetsskatt bör principiellt vila på ägaren. Det redan
år 1920 framlagda, på förutsättning av ägarens skattskyldighet vilande
förslaget, att skatten skulle med förmånsrätt utgå ur fastigheten, blev på
sin tid tillstyrkt av lagrådet. Ett riktigt uttryck i skattelagstiftningen erhålles
även för det ur social synpunkt i allmänhet önskvärda förhållandet,
att jordägaren och ej arrendatorn svarar för fastighetsutskyldema, låt
vara att undantag från denna regel kan i avtalen stadgas.

På sätt kommunalskattekommittén föreslagit, bör emellertid i vissa fall
innehavare av fastighet i beskattningsavseende vara likställd med ägare.
Dessa fall återfinnas i 97 § i kommittéförslaget och hava där fått sin plats
på den grund, att i huvudsak motsvarande bestämmelser erfordras även i
andra avseenden än beträffande skattskyldigheten. För min del anser jag
det vara att föredraga, om en fullständig bestämmelse upptages i förevarande
sammanhang, och att i övrigt vederbörlig hänvisning må ske. Beträffande
uppställningen synes under dylika förhållanden motsvarande bestämmelse
i 1920 års proposition utgöra en lämplig förebild. Jag
kan ock i huvudsak hänvisa till den motivering, som anfördes
i nämnda proposition. Med länsstyrelsen i Jönköpings län instämmer jag
därutinnan, att anledning ej finnes att göra skillnad mellan löneboställe av
jordbruksfastighets natur och löneboställe av annan fastighets natur.
Detta sammanhänger med bestämmelsen om boställshavarens skattskyldighet
för inkomst av fastighet enligt 32 §.

I ett avseende anser jag emellertid, med stöd av avgivna yttranden, anledning
förefinnas att frångå 1920 års av kommunalskattekommittén upptagna
ståndpunkt, nämligen beträffande skattskyldighet för annat värde
än skogsvärde å ecklesiastikt löneboställe. Härvidlag kan jag i huvudsak
hänvisa till kammarkollegii motivering och det förhållandet, att den angivna
ståndpunkten innebär en överflyttning till kyrkofonden av den nu på
pastoraten vilande skattskyldigheten. Praktiska skäl tala även för att lägga
deklarationsplikten beträffande inkomsten av lönebostället på kyrkorådet,
och att vid dylikt förhållande låta kyrkofonden svara för skatten synes
mindre tilltalande; detta skäl måste dock anses äga blott sekundär betydelse.

14 §.

Denna paragraf har sin motsvarighet i kommittéförslagets och C-förslagets
14 § 2 mom.

Beträffande 14 § 2 mom. i kommittéförslaget anföres i de avgivna yttrandena,
bland annat, följande.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anför:

»Skattskyldigheten för fastighet bör enligt länsstyrelsens mening åligga
den, som för taxeringsåret är eller bort vara mantalsskriven såsom ägare

333

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

eller med ägare likställd innehavare av fastigheten. Kommitténs förslag
om skattskyldigheten förutsätter, att anmälningar om förändringar i
äganderätt eller innehav göras till mantalsskrivningsförrättaren och av
denne till den kommunala debiteringsmyndigheten, men man kan tämligen
säkert antaga, att sådana anmälningar till mantalsskrivningsförrättaren
skola försummas. Under sådana förhållanden synes det enklast, att den
som mantalsskrivits för fastigheten uppföres såsom skattskyldig för densamma.
»

Länsstyrelsen i Kalmar län anför:

»Länsstyrelsen---kan icke ansluta sig till kommitténs förslag, att

skattskyldigheten skall påvila den, som äger eller innehar fastighet vad
landsbygden beträffar å den tid, då kommunens debiterings- och uppbördslängd
framlägges till granskning, och i stad vid taxeringsårets utgång.
Detta stadgande överensstämmer visserligen med innebörden av nu gällande
föreskrifter, men i verkligheten torde endast undantagsvis utskylderna
påföras annan ägare än den, som enligt årets taxeringslängd är
antecknad såsom skattskyldig för fastigheten. Ur praktisk synpunkt anser
länsstyrelsen fördelaktigt att det förfaringssätt, som i detta hänseende
kommit till användning, blir lagfäst i kommunalskattelagen, och får länsstyrelsen
därför hemställa, att kommunala skattskyldigheten för fastighet
skall åligga den, som för löpande året författningsenligt mantalsskrivits
eller bort mantalsskrivas såsom ägare eller innehavare av fastigheten.
Avfattas detta stadgande i överensstämmelse med den mening, länsstyrelsen
nu tillåtit sig uttala, blir det givetvis nödvändigt för säljare av fastighet,
som vill på sin efteträdare i äganderätten överflytta gäldandet av de
kommunala utskylderna för löpande året, att i köpeavtalet intaga föreskrift
i detta avseende. Så torde redan nu äga rum i de allra flesta fall.
Någon olägenhet synes icke förorsakas vederbörande genom skattskyldighetens
ordnande på sålunda föreslaget sätt. Därigenom vinnes enhetlighet
i skattskyldigheten, i det att samme ägare kommer att påföras alla
fastighetens utskylder för året, såväl till primärkommunen som till landstinget
och väghållningsdistriktet.»

Länsstyrelsen i Blekinge län anser kommittéförslaget beträffande den
tidpunkt, skattskyldigheten skall avse, ändamålsenligt, ehuru det knappast
kunde vara principiellt riktigt. Föreskrift borde emellertid meddelas, när
och av vem uppgift om förändringar i äganderätten m. m. skulle lämnas.

Länsstyrelsen i Malmöhus län påpekar ett framkommet uppslag i fråga
om skyldighet för säljare av fastighet att inom viss angiven tid före den
kommunala uppbörds- och debiteringslängdens upprättande gorå anmälan
om förändring av äganderätten till fastigheten.

Länsstyrelsen i Älvshorgs län ifrågasätter — under framhållande, att enligt
vunnen erfarenhet förändringar i äganderätten endast undantagsvis
anmäldes för debiteringsförrättaren, och att denne endast i mindre kommuner
kunde antagas äga kännedom om dylika förändringar — huruvida
det ej vore mera praktiskt, att den upptoges såsom skattskyldig för fastighet,
vilken vid ingången av det år, taxeringen skedde, enligt mantalslängden
vore antecknad såsom ägare eller innehavare.

334

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anför:

»De av kommittén föreslagna reglerna för skattskyldigheten för fastighet
torde hava övervägande skäl för sig. Emellertid har kommittén yttrat
(sid. 383), att därav skulle följa, att klagan beträffande skattskyldighet
skulle föras i den för överklagandet av debitering föreskrivna ordning,
men klagan beträffande taxeringsvärde och andra frågor rörande
fastighetstaxering enligt taxeringsförordningen. Då den föreslagna ändringen
beträffande skattskyldigheten möjligen kommer att föranleda ökning
av besvärens antal, torde den dubbla proceduren komma alt visa sig
förenad med vissa olägenheter. För den skattskyldige åtminstone skulle
det vara mera betryggande om klagan i båda avseendena finge föras hos
den särskilda prövningsnämnden —- en institution, som visat sig fungera
med gott resultat — samt besvärstiden räknas från det skatt avfordrats.
Någon olägenhet av ett sådant förfarande synes ej föreligga.»

Häradsskrivaren i Kramfors fögderi har i sin egenskap av taxeringsnämndsordförande
anfört följande:

»Emot förslaget i fråga om vem som bör anses såsom skattskyldig
ägare eller innehavare av fastighet synas åtskilliga invändningar kunna
göras. Det kan visserligen icke förnekas, att i fråga om kommunalutskylder,
vilka ju skola erläggas en avsevärd tid efter taxeringen, det vore till
fördel, om, vid det förhållandet att en fastighet efter taxeringstillfället
bytt ägare, skattskyldigheten kunde åläggas den nye ägaren. Dock torde
— frånsett de fall då en taxeringsenhet uppdelats i flera sådana och ett
enkelt överflyttande av skattskyldigheten från den i taxeringslängden
upptagne till de nya ägarna således icke är möjligt — även i övrigt vederbörande
debiteringsförrättare bliva i saknad av så fullständig kännedom
om inträffade förändringar i äganderättsförhållanden, att de med ledning
därav skulle kunna, upprätta författningsenliga debiteringslängder. I
några fall bleve väl skattskyldigheten överflyttad på de nya ägarna, men
oftast komme nog trots inträffade försäljningar skattskyldigheten att
kvarstå oförändrad enligt taxeringslängdema. De av kommittén anvisade
utvägarna för debiteringsförrättarna att förskaffa sig de erforderliga uppgifterna
förefalla nämligen vara otillfredsställande. Det talas om upplysningar
ur mantalslängderna, men kommunerna äro icke enligt något
författningsstadgande i besittning av mantalslängder, och för övrigt innehålla
dessa längder, som ju legat till grund för taxeringslängdernas upprättande,
följaktligen intet som helst nytt i äganderättsväg. Vidare skulle
häradsskrivare och motsvarande tjänstemän i städerna åläggas att före
den 1 december årligen lämna rapporter om till deras kännedom komna
förändringar i förevarande avseende. Så vitt jag kan inse, hava häradsskrivama
vid den tidpunkten icke mycket att rapportera. De hava efter
taxeringslängdernas uppläggande intill den 1 december icke erhållit andra
meddelanden om fastighetsöverlåtelser än domhavandenas uppgifier om
under första halvåret sökta lagfarter. Ty det lärer väl icke vara att räkna
med de uppgifter, som just vid tiden omkring den 1 december insamlas
under då pågående mantalsskrivningsresor.

Bent förvirrande vore det, om, såsom i Wallers promemoria ifrågasattes»
icke heller vid debiteringen av de i samband med kronoutskylderna redovisade
landstingsmedlen och vägskatt taxeringslängdema finge utan vi -

335

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

dåre följas utan dessa skatter efter särskilda bestämmelser skulle påföras
annan person, som vid viss tidpunkt vore fastighetsägare.

Emedan således genom den föreslagna anordningen skattskyldighetsfrågan
icke synes kunna konsekvent regleras på tänkt sätt, och då sådan
reglering överhuvudtaget torde vara svår att åstadkomma, håller jag före,
att taxeringslängdernas användande såsom absolut underlag även i fråga
om skattskyldigheten, trots därmed förbundna olägenheter, dock är att tillråda
och i varje fall torde vara mest ägnat att åt debiteringslängderna förläna
önskvärd stadga och likformighet.»

I avseende å den tidpunkt, skattskyldigheten för fastighet skall avse,
har, såsom av det föregående framgår, kommittéförslaget blivit föremål
för viss kritik. Förslaget har sökt anslutning till vad som torde få anses
vara den gällande lagstiftningens ståndpunkt, medan det nu från olika
håll upplyses, att den gällande regeln i betydande utsträckning i praxis
åsidosättes på grund av svårigheten att anskaffa uppgifter angående de
ändringar i äganderättsförhållandena, som ägt rum, sedan mantalslängden
upprättades.

Det skall icke förnekas, att vissa praktiska skäl tala för att låta skattskyldigheten
avse en tidpunkt, som ligger så nära tiden för skattens betalande
som möjligt. Men dessa skäl minskas i styrka, om man, såsom i
förevarande förslag förutsättes, låter fastighetsskatten med förmånsrätt
utgå ur fastigheten. Följden av sistnämnda bestämmelse lärer i alla fall
bliva den, att vid fastighetsförsäljningar regelmässigt skattekvitton få
företes likasom gravationsbevis. Vem som kommer att bära det personliga
ansvaret gentemot det allmänna för skatten blir vid sådant förhållande
av underordnad betydelse.

Nu tala enligt min uppfattning mycket starka skäl för att låta skattskyldigheten
avse förhållandena vid taxeringsårets början, d. v. s. — i likhet
med vad som nu gäller beträffande fastighetsbevillningen, landstings-
och vägskatten — åvila den, som författningsenligt mantalsskrivits
eller bort mantalsskrivas för fastigheten. Det må här erinras, att härigenom
hänsyn kommer att tagas till de avtal, som före taxeringsårets
början ingåtts angående överlåtelse av fastighet före nästa fardag. Såmedelst
vinnes en fast regel för skattskyldigheten; att denna —• såsom
fallet skulle vara på landsbygden enligt kommittéförslaget — skulle
göras beroende av en så godtycklig tidpunkt som den dag, vilken vederbörande
råkar bestämma för hållande av den kommunalstämma, då deblteringslängden
skall fastställas, synes vara föga lämpligt. Ävenledes erhålles
en enhetlig bestämmelse för primärkommunernas skatt samt för
landstings- och vägskatt; huru kommunalskattekommittén tänkt sig, att
frågan för de senare beskattningsformernas vidkommande skulle kunna
lösas med kommitténs ståndpunkt, antydes, såsom redan förut framhållits,
ej i betänkandet. Vidare måste det anses som en stor fördel, att frågan om
skattskyldigheten kan i ett enda sammanhang efter besvär prövas i den
ordning, som gäller för taxeringsmål. Att dylika frågor skulle avgöras

Departement

chefen.

336

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

genom besvär över debiteringen, i skilda mål för primärkommuner, landsting
och vägdistrikt, kan ej vara praktiskt. Genom anknytning genomgående
till den nu enligt bevillningsförordningen gällande regeln vinnes
en klar linje, och det ofta framställda kravet på enkelhet i våra skatteförfattningar
synes åtminstone i detta speciella avseende kunna tillgodoses.

15 §.

Denna paragraf bar sin motsvarighet i kommittéförslagets 15 § 1 mom.

Länsstyrelsen i Kalmar län anför i denna punkt:

»Länsstyrelsen har icke något att erinra mot kommitténs förslag, att det
i sista stycket av 5 § bevillningsförordningen intagna stadgandet om rätt
för beskattningsnämnd att i visst fall medgiva sterbhus skattefrihet för
fastighet borttages, och finner sig jämväl böra förorda, att den inskränkning
i skatteplikt för byggnad å annans mark, som nu är medgiven i det
fall, att byggnadens värde understiger 500 kronor, må utsträckas att gälla
även byggnad å egen grund, då en dylik befrielse från skatteplikt torde
kunna medgivas utan olägenhet för kommunernas beskattningsrätt. Däremot
synes länsstyrelsen icke lämpligt eller erforderligt att härvid nedsätta
gränsbeloppet till 200 kronor, varigenom åtskilliga fastighetsägare
med svag skatteförmåga, som nu äro befriade från skatt för sina fastigheter,
skulle bliva kommunalt skattskyldiga.

Länsstyrelsen hemställer således, att gränsen för ifrågavarande skattefrihet
måtte bibehållas vid 500 kronor.»

Länsstyrelsen i Gotlands lön har ansett, att likformighet i taxeringen
visserligen skulle erhållas genom kommittéförslaget, men att den väsentliga
skillnaden i innehavet väl motiverade en gradering i skattskyldighet
genom bibehållande av nuvarande bestämmelser för byggnad på annans
mark.

Länsstyrelsen i Blekinge län ställer sig tveksam, om förslaget att frikalla
från skatt för bostadsbyggnad på fri grund intill ett värde av 1,000
kronor kunde anses lämpligt.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län uttalar, att med kommittéförslaget ett
flertal byggnader såsom sommarvillor m. fl. skulle undgå beskattning,
vilket icke kunde vara riktigt, och ville länsstyrelsen av sådan anledning
hemställa, att det i bevillningsförordningen gjorda tillägget »såvida icke
lägenhetens ägare eller innehavare eller, om denne är gift, den andra
maken eljest erlägger bevillning av fast egendom eller inkomst» ävenledes
upptages i en kommande kommunalskattelag.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län har ansett beloppet 200 kronor böra
höjas till 500 kronor.

Riksräkensk ap sverket anför:

»I denna paragraf föreslår kommunalskattekommittén befrielse från
utgörande av fastighetsskatt i tvenne fall. Ehuru bestämmelserna icke
innebära någon principiell nyhet, kan riksräkenskapsverket i intetdera
fallet anse tillräckliga skäl förefinnas för undantagslagstiftning.

337

Kung!. Mcij:ts proposition Nr 102.

I ena fallet synes av motiveringen (sid. 383) och ett i denna intaget citat
«r kammarrättens utlåtande över Eiserman—von Wolckers och Landéns
förslag, att skälet till befrielsen skulle vara, att ett rent praktiskt intresse
bjöde, att anteckningar om byggnader med obetydligt värde icke belastade
taxeringslängderna. Men då kommunalskattekommittén för egen del
(sid. 383—384) tillägger, att ifrågavarande taxeringsenheter ''böra emellertid
med sina beräknade värden upptagas i taxeringslängdens anteckningskolumn
i och för kontroll därå, att taxeringsnämnden vid fastighetstaxeringen
icke förbisett någon taxeringsenhet’, torde det praktiska intresse,
som kommunalskattekommittén haft för ögonen, icke hava avsett minskning
av taxeringsarbetet utan utsikten att i fråga om ägarna till nämnda
byggnader helt och hållet undslippa det efterföljande debiterings- och
uppbördsarbetet med allt vad därtill hörer och därav följer. Mycket torde
dock icke kunna vinnas genom utelämnande av ifrågavarande poster på
debetsedlarna, då väl i de flesta fall ändå debitering och uppbörd av avgifter
till den allmänna pensionsförsäkringen måste göras.

Det andra fallet avser fastighet, vilkens enda eller huvudsakliga värde
utgöres av åbyggnad, använd för ägarens eller innehavarens personliga
behov, och vilkens taxeringsvärde understiger 1,000 kronor. I motiveringen
(sid. 385) säger sig kommunalskattekommittén visserligen hava funnit befrielse
från skattskyldighet i nu förevarande fall icke överensstämma med
principerna för objektbeskattning, men dock hava ansett sig icke böra i
sitt förslag utesluta ett av ålder medgivet och ur billighetssynpunkt påkallat
undantag från de vanliga beskattningsreglerna.

Häremot vill riksräkenskapsverket erinra, att billighetsliänsynen väl
icke kan åberopas annat än i fråga om en skattskyldig i små omständigheter.
Sådan hänsyn borde därför endast få göra sig gällande vid bestämmande
av det definitiva beloppet av en persons skatt i dess helhet.»

Sverige.s häradsskrivareföreniug har gjort samma uttalande som länsstyrelsen
i Skaraborgs län.

Kammarrätten anför efter att hava omnämnt de nu gällande bestämmelserna
om bevillningsfrihet dels beträffande lägenhet, vilkens enda
eller huvudsakliga värde utgöres av för ägarens personliga behov använd
åbyggnad och vilkens värde understiger 1,000 kronor, dels rörande byggnad
å annans mark, där värdet understiger 500 kronor:

_ »Kommitténs förslag i 15 § innebär på eu gång en skärpning, i det att
sistberörda undantag avses skola upphöra, samt en lindring därigenom att
den allmänna skattefrihetsgränsen höjts till 200 kronor.

Den sistnämnda förändringen är tillkommen av huvudsakligen praktiska
skäl och givetvis ägnad att minska taxeringsmyndigheternas besvär
med rena bagatell fall. Någon avsevärd vinst i detta hänseende kan dock
ej påräknas, om den i 2 mom. upptagna bestämmelse]! om införande i allt
fall i anteckningskolumnen av de skattefri;] värdena bibehålies. En sådan
anteckning kan ju hava viss betydelse ur kontrollsynpunkt, men betydelsen
därutinnan kan, efter kammarrättens åsikt, icke uppväga besväret för
taxeringsmyndigheterna. Kammarrätten får därför förorda, att föreskriften
i 2 mom. må utgå. Konsekvensen härav synes påkalla den redaktionella
ändring i 1 mom. att ordet ''taxeringsvärde’ ersättes med ''värde’.

Vad betro Tfa r taxering av byggnad a annans mark framhöll kammarrätten
i sitt utlåtande över 1017 års kommunalskatteförslag (sid. 50), att
det praktiska, taxeringsintresset motiverade undantagande från beskatt liilmiuj

till rihsilaiicns protokoll 1027. 1 smil!, s; höft. (Sr 102.1 22

338

Departementschefen.

Kungl. Majds proposition Nr 102.

ning av mindre värdefulla byggnader, uppförda å annans mark, t. ex. lusthus,
lekstugor och byggnader i koloniträdgårdar, och föreslog, att för dylika
fall skattefrihetsgränsen skulle sättas vid 500 kronors värde. Detta
förslag upptogs också i 1920 års kungl. proposition samt ingick i de samma
år beslutade ändringarna i bevillningsförordningen.

Det vill synas kammarrätten, att goda skäl tala för bibehållande av
denna undantagsbestämmelse. Kommunens intresse, vilket kommittén synes
hava velat tillvarataga, kan på denna punkt icke vara nämnvärt.

Vid införande i 15 § av sist omliandlade undantag ligger emellertid vikt
uppå eu sådan formulering, att de båda hithörande undantagen icke
kunna i tillämpningen sammanblandas.

Under förevarande paragraf finner sig kammarrätten böra erinra om,
att kommittéförslaget icke i avseende å fastighetsskatten upptagit någon
motsvarighet till den frihet från fastighetsbevillningen, som enligt sista
stycket av 51 § bevillningsförordningen kan tillkomma vissa sterbhus, nämligen
efter i riket mantalsskriven svensk medborgare, då behållningen i
boet ej överstigit 20,000 kronor.

Kommitténs motiv är tydligen, att en sådan skattefrihet vore oförenlig
med en objektskatt. Härvid må dock påpekas, att den bibehållna skattefriheten
för bostadsfastigheter med värde under 1,000 kronor har sin grund
i subjektiva hänsyn, som icke heller stå väl tillsammans med en sträng
objektbeskattning. Kammarrätten anser övertygande billighetshänsyn
fortfarande tala för villkorligt privilegium på förevarande punkt. Då tilllämpningen
därav alltid kommer att bero på vederbörande myndigheters
skön, är ju också sörjt för att missbruk ej skall behöva befaras.

Emellertid fordrar givetvis likformigheten, att privilegiet får samma
utformning och subjektiva omfattning, som motsvarande, av kommittén i
52 § upptagna privilegium i fråga om den kommunala inkomstskatten. Den
i andra stycket av sistnämnda paragraf omförmälda leuterationsrätten bör
alltså få tillämpning även å fastighetsskatten. I övrigt får kammarrätten
hänvisa till de erinringar, som göras nedan under 52 §.»

För min del är jag av den uppfattningen, att tillräckliga skäl ej förebragts
för ändring av nu gällande bestämmelser i förevarande punkt.

Skatteplikt för fastighet, däri ingår mark, synes böra inträda redan vid
100 kronors värde. De skäl, som kommunalskattekommittén anfört beträffande
200-kronorsgränsen, hänföra sig bland annat till byggnad på annans
mark. Om den nuvarande 500-kronorsgränsen bibehålies för byggnad av
sistnämnda slag, bortfaller ett väsentligt motiv för en allmän höjning till
200 kronor. När det gäller fastighet av så högt värde som 1,000 kronor,
anser jag i likhet med flera hölada myndigheter endast en påtagligen svag
skatteförmåga böra föranleda undantag från skatteplikten.

Av de stadganden om skattefrihet, vilkas bibehållande jag sålunda förordar,
hänför sig det ena närmast till den objektiva skatteplikten, de
båda andra närmast till den subjektiva skattskyldigheten. Det förra stadgandet
synes därför böra hava sin plats i 5 § såsom ett särskilt mom.,
medan de senare stadgandena upptagas i 15 §.

Kung!. Maj:ts proposition Nr 102.

339

16 $.

Denna paragraf överensstämmer med 54 § i kommittéförslaget och 55 §
i C-förslaget.

Om kommunal inkomstskatt.

17 §.

Denna paragraf motsvarar 23 § i kommittéförslaget oeli i C-förslaget.

Inkomstskattesakkunniga och kommunalskattekommittén hava intagit i viss
män olika ståndpunkter med avseende å sättet för angivande i skatteförfattningarna,
huruvida en intäkt är att anse såsom skattepliktig eller ej.

Inkomstskattesakkunniga hava ansett det för vinnande av stadga och enhetlighet
vid tillämpningen av skatteförfattningarnas bestämmelser vara önskvärt
att så fullständigt som möjligt angiva, när en intäkt av det ena eller
andra slaget är skattepliktig. De sakkunniga hava uttalat, att erfarenheten
från de år, under vilka gällande inkomst- och förmögenhetsskatteförordning
varit i tillämpning, dessvärre ådagalagt, att förordningens bestämmelser i
förevarande hänseende givit tillfälle till vitt skilda tolkningar och därigenom
åstadkommit en allmän osäkerhet såväl hos de skattskyldiga som hos vederbörande
beskattningsmyndigheter i fråga om de grunder, som borde följas
vid bedömandet av frågan, huruvida en intäkt vore att anse såsom skattepliktig
inkomst eller såsom ett från skatteplikt undantaget förmögenhetsförvärv
eller dylikt. För vinnande av det avsedda ändamålet hava inkomstskattesakkunniga
i 7 § av sitt förslag under de särskilda inkomstgrupperna
uppräknat de intäkter, som vid inkomstberäkningen skola hänföras till en
var av dem. Denna uppräkning har varit avsedd att vara uttömmande, så
att intäkt, som icke kan hänföras till någon av de angivna inkomstgrupperna,
icke skall vara skattepliktig. I 8 § 2 mom. hava angivits vissa intäkter,
vilka, ehuru enligt förslagets grunder skattepliktiga, av särskilda
skäl undantagits från beskattning. Dessutom hava i 8 § 1 mom. till vägledning
angivits vissa intäkter, vilka enligt förslagets grunder icke äro
skattepliktiga.

Kommunalskattekommittén har förklarat sig icke avse att lämna någon
uttrycklig bestämmelse om vad som skall med inkomst förstås, utan har
ansett sig böra klarlägga inkomstbegreppet i första hand genom att i 23 §
av sitt förslag angiva de olika förvärvskällor, av vilka en eller flera måste
föreligga för att inkomst över huvud taget skall vara för handen, och
sedermera för en var av dem utreda, huru inkomsten av dem skall beräknas,
samt vidare och i andra hand genom att i 25 § av förslaget upptaga vissa
negativa bestämmelser.

Definition av
inkomst.

Departements chefen.

Inkomst grupper.

340 Kun yl. Maj:ts proposition Nr 102.

Uti flera utlåtanden har framhållits såsom önskvärt, att det i skatteförfattningarna
kunde uttömmande angivas vad som är att anse såsom skattepliktig
intäkt, men att ett dylikt angivande torde möta avsevärda svårigheter.
Med hänsyn härtill liar i allmänhet kommittéförslaget förordats i
denna del.

Erfarenheten torde hava visat omöjligheten att i skatteförfattningarna
giva någon kort, uttömmande definition på vad som skall anses vara skattepliktig
inkomst, därest man icke vill såsom inkomst beskatta allt vad överhuvud
tillflyter den skattskyldige i penningar eller penningars värde. Inkomstskattesakkunniga,
vilka haft i speciellt uppdrag att utreda frågan om
inkomstbegreppets omfattning och avgränsning, hava icke lyckats finna
någon tillfredsställande definition. Enda utvägen synes vara att, på sätt såväl
de sakkunniga som kommittén gjort, stadga, att intäkt, vilken härflutit in
vissa angivna förvärvskällor, är skattepliktig, varav följer, att intäkt, som icke
kan hänföras till någon av dessa förvärvskällor, ej är underkastad skatteplikt.
Därvid har jag — i olikhet med inkomstskattesakkunniga — ansett,
att omfånget av de särskilda förvärvskällorna icke bör angivas så snävt,
att till viss förvärvskälla ej kan hänföras annan intäkt än sådan som uttryckligen
angives höra till densamma. I stället synes lagtexten böra givas
eu sådan avfattning, att vid lagtillämpningen kunna till intäkt av viss förvärvskälla
hänföras intäkter, vilka till sin natur äro likartade med dem,
som i författningstexten uttryckligen angivas vara hänförliga till förvärvskällan.
I anledning härav ansluter det nu framlagda förslaget sig i förevarande
avseende till kommittéförslaget.

Kommunalskattekommittén har i sitt förslag upptagit sex olika inkomstgrupper,
nämligen a) inkomst av jordbruksfastighet, b) inkomst av annan
fastighet, c) inkomst av rörelse eller yrke, d) inkomst av tjänst eller anställning,
e) inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet samt f) inkomst av kapital;
och motsvarar inkomstgruppen inkomst av7 tillfällig förvärvsverksamhet den
nuvarande i 9 § 3 mom. c) bevillningsförordningen och 7 § 3:o c) inkomstskatteförordningen
upptagna gruppen inkomst av icke yrkesmässig verksamhet
och tillfälliga vinster. Enligt kommittéförslaget skall vidare all
förvärvsverksamhet av tillfällig art räknas såsom en enda förvärvskälla ocli
får underskott å denna förvärvskälla icke avdragas från annan inkomst.
Med dessa bestämmelser skulle alltså i motsats mot vad nu gäller följa, att
en realisationsförlust finge avdragas från inkomst av t. ex. ett tillfälligt
uppdrag, men att å andra sidan förlust å ett tillfälligt uppdrag icke finge
avdragas från inkomst av andra förvärvskällor.

Inkomstskattesakkunnigas förslag upptager liksom kommunalskatteförslaget
sex inkomstgrupper men hänför all inkomst av fast egendom till en och
samma inkomstgrupp samt uppdelar kommittéförslagets inkomst av tillfällig

KungI. Maj:ts proposition Nr 102.

341

förvärvsverksamhet i två grupper, inkomst av icke yrkesmässig verksamhet
och inkomst genom tillfälliga vinster.

I liera utlåtanden har anmärkts, att det med hänsyn till den begränsade
rätt till avdrag för underskott på spekulationsaffärer och dylikt, som borde
stadgas, icke vore lämpligt att sammanföra inkomst av tillfälliga uppdrag
o. dyl. samt inkomst av tillfälliga vinster såsom spekulations- och lotterivinster
till en enda förvärvskälla, och liar för den skull förordats, att dessa
olika slag av inkomst måtte i enlighet med de sakkunnigas förslag hänföras
till skilda inkomstgrupper.

Lika med kommittén finner jag inkomst av jordbruksfastighet och inkomst Departementsav
annan fastighet lämpligen böra bilda skilda inkomstgrupper. I anledning
av de framställda anmärkningarna mot att inkomst av tillfälliga uppdrag
samt inkomst av tillfälliga vinster i kommittéförslaget sammanförts till en
enda förvärvskälla har i förslagets 18 § intagits bestämmelse, att icke yrkesmässig
avyttring av fast eller lös egendom samt deltagande i lotteri skola
bilda eu förvärvskälla samt övrig till gruppen tillfällig förvärvsverksamhet
hänförlig verksamhet en förvärvskälla. Förbudet mot att från inkomst av
annan förvärvskälla avdraga underskott gäller enligt förslagets 46 § blott
för den förra av dessa förvärvskällor.

Då det ur flera synpunkter är av vikt, att benämningarna på de olika inkomstgrupperna
bliva så kortfattade som möjligt, hava kommittéförslagets
benämningar »inkomst av rörelse eller yrke» samt »inkomst av tjänst eller
anställning» utbytts mot »inkomst av rörelse» samt »inkomst av tjänst».

18 §.

18 § motsvarar 24 § i kommittéförslaget och C-förslaget.

Frågan om sammanförande av flera skogsfastigheter till en förvärvskälla
har i några yttranden närmare berörts, bland annat med hänsyn till den
betydelse denna fråga har för fördelning av inkomst på olika kommuner.

I sådant avseende har en taxeringsnämndsordförande i Jämtlands län
framhållit, att den med nuvarande bestämmelser följande rätten att bilda
driftkomplex hade visat sig medföra konsekvenser, som strede mot kravet,
att varje kommun skulle få tillgodogöra sig de beskattningsföremål, som
funnes inom dess område. De stora sågverksbolagen bildade driftkomplex
av ett mycket stort antal fastigheter, belägna inom olika kommuner, och
domänstyrelsen gjorde på samma sätt samt läte reviret bilda en enhet*

Skog avverkades från endast några av lustigheterna, men från den erhållna
inkomsten droges 6 procent av taxeringsvärdet å samtliga fastigheterna,
och på grund härav uppstode icke någon beskattningsbar inkomst.

Enahanda synpunkter hava framförts av en taxeringsnämndsordförande
i Stockholms län.

Departements chefen.

342 Kung!. Maj:ts proposition Nr 102.

Länsstyrelsen i Jönköpings lön anför härom:

»I fråga om fördelningen mellan vederbörande kommuner av inkomst av
skog, som avyttrats från krön oparker och kronans utarrenderade domäner
samt ecklesiastika fastigheter, tillämpas i enlighet med anvisningar från
domänstyrelsen följande metoder. Från varje revirs inkomster från kronoparkerna
och de utarrenderade kronodomänernas skogar dragas samtliga
kostnader för de särskilda skogarna jämte avlöningar med (lera utgifter för
reviret, varefter återstoden slås ut på kommunerna efter taxeringsvärdena
för skogsfastigheterna inom varje kommun, i fråga om de ecklesiastika
skogarna tillgår på samma sätt med den skillnaden, att, enär avlöningar
och andra gemensamma förvaltningskostnader för reviret redan avdragits
från inkomsterna från kronoskogarna, inkomsterna minskas endast med de
särskilda utgifterna för varje skog. Mot dessa principer, enligt vilka inkomst
kan tillkomma kommun, där avverkning ej skett, men inkomsterna falla
mera jämnt årligen, har i regel ingen anmärkning från kommunernas sida
förekommit. I de enstaka fall, där besvär anförts — dessa hava gällt taxering
av inkomst från ecklesiastika hemman — har prövningsnämnden icke
ansett sig kunna godkänna revirförvaltarens deklarationsmetod utan taxerat
den del av inkomsten från ett visst ecklesiastikt hemmans skog, som återstått
efter utgifterna för samma skog. Länsstyrelsen har intet att erinra
mot de tillämpade metoderna men anser önskvärt, att anvisningarna till
författningen fastslå, huru ifrågavarande taxeringar skola ske, så att icke
olika tillämpningssätt förrycka taxeringen på en del håll. Inkomsterna från
ifrågavarande skogar äro av den betydenhet och förvaltningskostnaderna av
den beskaffenhet, att man med allt skäl må kunna för taxeringen hava
föreskrifter, som avvika från vad som anses lämpligt i fråga om inkomst
från andra skogar. Vad inkomsten från de ecklesiastika hemmanen angår,
vill det synas, att, så länge revirets allmänna omkostnader gäldas av inkomsterna
från kronoparkerna och de utarrenderade domänernas skogar,
hinder icke bör möta att deklarera inkomsten av varje fastighets skog särskilt.
Skulle viss del av revirets allmänna omkostnader överflyttas på de
ecklesiastika hemmanen, borde likväl sådant deklarationsförfarande kunna
bibehållas, därest de allmänna omkostnaderna uppdelades på de ecklesiastika
hemmanens skogar efter dessas taxeringsvärden.»

Förevarande paragraf ävensom anvisningarna till paragrafen hava i viss
mån omarbetats på den grund, att näringsskatt icke upptagits i förslaget.
Vidare har av skäl, för vilka jag skall redogöra vid 24 § i förslaget, bestämmelsen
om när annan fastighet skall ingå i förvärvskällan rörelse fått
ändrat innehåll. Därjämte har, på sätt vid 17 §> omförmälts, tillfällig förvärvsverksamhet
uppdelats på två förvärvskällor.

Vad angår skogsfastigheters uppdelning på olika förvärvskällor, synes
man icke kunna, på sätt i vissa yttranden ifrågasatts, föreskriva, att blott
sådana en skattskyldig tillhöriga skogsfastigheter, som ligga i en och samma
kommun, skola tillsammans bilda en förvärvskälla. Klart torde vara, att
sådant skogsområde, som avses i 8 § d) måste betraktas såsom i sin helhet
tillhörande en och samma förvärvskälla, även om området omfattar delar
av olika kommuner. Det torde emellertid vara nödvändigt att även i vissa
andra fall låta fastigheter i olika kommuner ingå i en och samma förvärvs -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

343

källa. Att gå så långt, att man — såsom för närvarande lärer förekomma —
låter alla skogsfastigheter, som tillhöra en och samma skattskyldige, oavsett
belägenhet m. m. utgöra en förvärvskälla, bör dock enligt min mening icke
ifrågakomma, utan man torde böra fordra, att fastigheterna skola icke blott
hava gemensam ägare utan jämväl stå under gemensam förvaltning, så att
de för ägaren framstå såsom en förvaltningsenhet. Om exempelvis ett bolag
äger flera skogsområden, vilka väl icke bilda ett skogsblock, men dock icke
ligga på större avstånd från varandra än att den så att säga mera lokala
förvaltningen är gemensam, synes det å fastigheterna drivna skogsbruket
utgöra en helhet på sådant sätt, att fastigheterna böra anses tillhopa bilda
en förvärvskälla. Likaledes torde de statens skogar, som ligga i ett och
samma revir, i regel kunna anses bilda en förvärvskälla, liksom ock i fråga
om ecklesiastika skogar, som förvaltas av domänstyrelsen och vilkas avkastning
ingår till kyrkofonden, samtliga dylika inom ett och samma revir
belägna skogar få anses bilda en förvärvskälla. Såsom allmän regel torde
man för att skogsfastigheter, liksom ock jordbruksfastigheter i allmänhet,
skola vara hänförliga till en enda förvärvskälla kunna uppställa den fordran,
att fastigheterna skola stå under gemensam förvaltning och drift på sådant
sätt, att de framträda, ekonomiskt sett, såsom en naturlig enhet. Första
stycket i punkt 1 av anvisningarna till 18 § har omformulerats till överensstämmelse
med vad jag nu anfört.

I anledning av de anmärkningar, som i en del yttranden framställts
därom, att de i kommittéförslagets anvisningar upptagna exemplen syntes
kunna föranleda för snäv tillämpning av regeln om driftkomplex såsom en
enda förvärvskälla, hava i det nu framlagda förslaget icke medtagits de
exempel, som i kommittéförslaget funnos införda i sista meningen av punkt
1 andra stycket, sista meningen av punkt 2 andra stycket och näst sista
meningen av punkt 3 fjärde stycket.

På sätt framgår av vad jag tidigare omnämnt vid redogörelsen beträffande
försäkringsanstalters beskattning hava skilda regler föreslagits för beräkningen
av inkomst av livförsäkringsrörelse och för inkomst av annan försäkringsrörelse.
Vid sådant förhållande böra dessa två olika slag av försäkringsrörelse
utgöra olika förvärvskällor. Härigenom torde jämväl, för
det fall att anstaltens inkomst skall fördelas på olika kommuner, vinnas en
rättvisare fördelning av inkomsten på de olika kommunerna, än som skulle
varit fallet, om hela försäkringsrörelsen ansetts utgöra en förvärvskälla.

. 19 §.

19 § motsvarar 25 § i kommittéförslaget och i C-förslaget.

Inkomstskattesakkunniga hava, såsom tidigare omnämnts, särskilt haft i
uppdrag att verkställa ingående utredningar angående bland annat själva
inkomstbegreppets utformning. De sakkunnigas majoritet har i sitt förslag
nära anslutit sig till nu gällande inkomstbegrepp, dock med vissa ändringar

/ n korna tbe•
greppet.

344

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

särskilt i fråga om beskattningen av realisationsvinst, vartill jag skall åter-1
komma i det följande. Två av de sakkunniga, professorerna Davidson och
Wicksell, hava emellertid varit skiljaktiga och hävdat den åsikten, att i
princip all vinst borde inräknas i den skattepliktiga inkomsten och att
likaså i princip all förlust — även kapitalförlust — borde få avdragas vid
inkomstens beräknande. De ville dock medgiva, att vissa vinster, såsom
genom arv och gåva, vilka vore underkastade särskild beskattning, icke
inräknades i inkomsten. Härom tillåter jag mig hänvisa till de sakkun
nigas betänkande med tillhörande utredningar.

Kommunalskattekommittén har icke avsett att med sitt förslag rubba det
inkomstbegrepp, som ligger till grund för den nuvarande inkomstbeskattningen.

Uti nästan samtliga de utlåtanden, däri frågan om en utsträckning avinkomstbegreppet
berörts, har förordats bibehållande av i stort sett nu gällande
inkomstbegrepp. Riksräkenskapsverket har dock uttryckt sin anslutning till
den av .Davidson och Wicksell förfäktade meningen.

Departements- jag }iar funnit mig icke kunna tillstyrka en sådan generell utsträckning
chefen. av inkomst begrepp till i stort sett alla slag av vinster, som Davidson och
Wicksell föreslagit. En dylik utsträckning måste anses främmande för den
allmänna uppfattningen och skulle medföra avsevärda tekniska olägenheter,
varom jag vill hänvisa till sakkunnigmajoritetens uttalanden (sid. 97
—100 i inkomstskattesakkunnigas betänkande). På sätt jag kommer att
närmare beröra under 28 § har 1924 års skatteberedning för vissa juridiska
personer ifrågasatt eu så avsevärd utsträckning av inkomstbegreppet, att det
skulle komma att beträffande dessa nära sammanfalla med vad Davidson och
Wicksell föreslagit, men har jag ansett, att ej heller eu dylik partiell
utvidgning bör för närvarande ske.

Realisations- Enligt nu gällande skatteförfattningar beskattas såsom inkomst, bland
vinst'' och annat vinster av tillfiillig natur, därunder inbegripen vinst å icke yrkesmässig
avyttring av fast eller lös egendom, som förvärvats genom köp eller
byte och varit i säljarens ägo, om det är fast egendom, under mindre än
tio år och eljest under mindre än fem år. Å andra sidan föreskrives, att
såsom inkomst icke skall taxeras vinst å icke yrkesmässig avyttring av
fast eller lös egendom, som tillfallit säljaren annorledes än genom köp eller
byte eller ock av honom förvärvats genom köp eller byte och varit i hans
ägo längre tid än nyss angivits. I praxis har dock såsom inkomst beskattats
vinst å icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom, som förvärvats
annorledes än genom köp eller byte, därest förvärvet skett genom fång, som
kunnat jämställas med köp eller byte, såsom teckning av aktie o. dyl.
Förlust vid icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom får avdragas
från vinst på dylik avyttring men däremot icke från inkomst av
annan förvärvskälla.

Inkomstskattesakkunniga hava föreslagit, att, oberoende av arten av det

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

345

fång, varigenom egendomen förvärvats, skall såsom inkomst beskattas vinst
a icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom, som förvärvats i
huvudsakligt syfte att avyttras med vinst, dock endast om avvttringen skett
inom tio år efter förvärvet, och hava de sakkunniga därjämte i anvisningarna
till sitt förslag meddelat vissa regler till ledning vid avgörandet,
huruvida den avyttrade egendomen skall anses hava förvärvats i syfte att
avyttras med vinst.

Angående skälen till detta förslag hava de sakkunniga anfört i huvudsak
följande:

De sakkunniga hade ansett, att privata förvärv, som ej bidroge till ökning
av nationalinkomsten utan endast innebure överflyttning av nationalförmögenhet
från en till annan, ej borde beskattas i inkomstskattens form,
och hade på grund härav ur inkomstbegreppet principiellt uteslutit vinster,
som uppstode genom värdestegring å föremål, som den skattskyldige innehade.
Endast i de fall, då vinsten å en dylik värdestegring koinme att
ingå i inkomsten av en produktiv verksamhet, såsom t. ex. när värdestegringen
träffade varor, som någon förde i handel eller tillverkade, syntes
vinsten böra betraktas såsom inkomst. Även den som, ehuru icke yrkesmässigt,
med eu viss grad av regelbundenhet köpte och sålde exempelvis
värdepapper eller fastigheter, kunde anses lika med den yrkesmässiga spekulanten
driva en produktiv verksamhet, och även för honom måste eventuell
vinst å denna verksamhet betraktas såsom inkomst. Detta gjorde, att man
icke utan vidare kunde göra gällande, att vinsten å varje icke yrkesmässig
avyttring av fast eller lös egendom uppkommit genom en sådan överflyttning
av nationalförmögenhet från en till annan, vid vilken icke kund©
uppkomma inkomst av natur att skapa nationalinkomst. Huru gränsen
borde dragas, kunde vara svårt att avgöra. Enligt de sakkunnigas åsikt
borde det avgörande vara, huruvida spekulationssyfte förelegat eller icke.
Den, som inköpt ett värdepapper eller en fastighet i avsikt att avyttra det
inköpta med vinst, finge anses hava drivit (om än tillfällig) verksamhet av
den beskaffenhet, att vinsten därav borde betraktas såsom inkomst.

Kommunalskattekommittén har i sitt förslag bibehållit nu gällande bestämmelser
om beskattning av realisationsvinst. I

I ett flertal yttranden har kommittéförslaget på denna punkt tillstyrkts,
under det att de sakkunnigas förslag avstyrkts med hänsyn därtill, att det
i praktiken skulle visa sig mycket svårt att avgöra, huruvida spekulationssyfte
förelegat eller icke. Så yttrar exempelvis länsstyrelsen i Kalmar län härom:

»Länsstyrelsen anser sig icke kunna biträda inkomstskattesakkunnigas
förslag, ehuru länsstyrelsen icke vill bestrida, att detsamma vilar på teoretiskt
riktigare grund än nu gällande föreskrift i ämnet. Att i varje fall
avgöra huruvida förvärvet av egendomen skett i spekulationssyfte, det vill
säga i avsikt att inom längre eller kortare tid sälja den med vinst, skulle
bliva eu mycket vansklig uppgift för taxeringsmyndigheterna, även med
iakttagande av de regler för frågans bedömande, som lämnats i anvisningarna
till de sakkunnigas förslag. Det torde kunna befaras, att orättvis
beskattning ofta skulle förekomma. Den skattskyldige torde själv knappast
kunna bestämt upplysa om sin avsikt vid förvärvet. Han kan ju mycket.

346

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

val hava avsett kapitalplacering men av oförutsett gynnsamt köpeanbud
föranledas att kort tid efter förvärvet avyttra egendomen. Hur skall han
kunna göra troligt, att spekulationssyfte icke förelegat? I det ena fallet
kanske den skattskyldige blir trodd men i det andra icke. Länsstyrelsen
befarar, att med de sakkunnigas förslag misstag och obehörig taxering oftare
skulle uppstå än med nuvarande bestämmelser.»

I vissa yttranden uttalas, att realisationsvinst borde beskattas oberoende
av det fång, varigenom den avyttrade egendomen förvärvats; i andra
utlåtanden åter ifrågasättes, huruvida icke realisationsvinster och lotterivinster
borde undantagas från inkomstbeskattning och göras till föremål för särskild
beskattning i annan form.

Kammarrätten har förordat bibehållande av nuvarande bestämmelser i
ämnet.

För uppslaget att undantaga lotterivinster och realisationsvinster från
inkomstbeskattningen och anordna en särskild beskattning av desamma tala
otvivelaktigt vissa skäl, såsom att den för beskattningen av inkomst gällande
progressionen icke är i allo lämplig för beskattningen av dylika vinster
samt att den nuvarande tidsbegränsningen i fråga om realisationsvinster
medför en mycket tvär övergång, i det att eu vinst blir antingen helt
skattepliktig eller, om kanske blott några få dagars tid ytterligare förflutit,
helt skattefri. En omläggning av beskattningen i förevarande avseende kan
emellertid givetvis icke ske i frågans nuvarande läge. Någon utredning
angående den skatteform, som borde träda i stället för den nuvarande, föreligger
nämligen ej. Vid dylikt förhållande torde beskattningen av lotterivinster
och, under vissa förutsättningar, realisationsvinster fortfarande böra
ingå såsom ett led i inkomstbeskattningen.

Vad angår de förutsättningar, under vilka realisationsvinst skall beskattas,
kan jag icke biträda de sakkunnigas förslag att gorå beskattningen av realisationsvinst
beroende av att spekulationssyfte faktiskt förelegat vid förvärvet
av den avyttrade egendomen. En bestämmelse sådan som den av de
sakkunniga föreslagna skulle säkerligen medföra svårigheter vid tillämpningen.
Ur praktisk taxeringssynpunkt måste det vara att föredraga att, såsom enligt
nuvarande lagstiftning, göra skatteplikten beroende av dels beskaffenheten av
det fång, varigenom egendomen förvärvats, och dels den tid, som förflutit
mellan förvärvet och avyttringen. Något skäl att utsträcka skatteplikten
utöver vad nu gäller synes mig icke förefinnas, men jag har ansett lagfästande
böra ske av den hittills tillämpade praxis att beskatta realisationsvinst
vid avyttring av egendom, som förvärvats genom fång, som är
att jämställa med köp eller byte. I samband härmed har den redaktionella
ändring vidtagits, att uti 35 §, som handlar om intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet,
angivas de förutsättningar, under vilka vinst å icke yrkesmässig
avyttring är skattepliktig, under det att i 19 § blott föreskrives,
att dylik vinst är skattefri i de fall, då densamma icke jämlikt 35 § är
.skattepliktig.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

347

På sätt jag nyss berört böra i överensstämmelse med vad nu gäller lotterivinster
beskattas såsom inkomst. Undantag synes dock böra göras för
det fall, att den skattskyldiges vinster — varmed givetvis avses bruttobeloppen
utan avdrag av omkostnader för lottköp m. in. — under året uppgått
till blott ett ringa belopp, förslagsvis mindre än 100 kronor. En beskattning
av smärre vinster, särskilt varuvinster, lärer knappast hava det
stöd i det allmänna rättsmedvetandet, att deklaration av dylika vinster kan
sägas allmänt förekomma. Under dylika förhållanden finner jag det lämpligare
att uttryckligen undantaga nämnda smärre vinster från beskattning
men i stället göra beskattningen av större vinster mera effektiv genom att
för anordnare av lotteri stadga viss plikt att lämna uppgifter till taxeringen.
Jag återkommer till denna fråga i samband med spörsmålet om eu ändrad
taxeringsorganisation.

Förslagets allmänna principer för beskattning av vad som uppbäres på
grund av försäkringsavtal framgå av vad jag tidigare anfört rörande beskattningen
av försäkringsanstalter. Endast några detaljer torde böra här
närmare beröras.

Beträffande vad som uppburits på grund av sjuk-, olycksfalls- eller arbetslöshetsförsäkring
eller såsom ersättning för skada till följd av olycksfall
i arbete ansluter förslaget sig till kommittéförslaget, i det att endast livränta
skall beskattas. Hithörande stadgande har dock något omformulerats.
Då livränta utgått på grund av olycksfallsförsäkring, kommer den dock att
bliva lindrigare beskattad än enligt kommittéförslaget, enär den, på sätt framgår
av 32 § 2 mom., endast delvis räknas såsom skattepliktig intäkt, medan den
enligt kommittéförslaget beskattas till hela sitt belopp. Anledningen härtill
har varit den, att jag ansett den, som uppbär livränta på grund av olycksfallsförsäkring,
icke böra få eu i beskattningsavseende sämre ställning än
övriga livräntetagare. En dylik regel synes jämväl bäst överensstämma
med det förhållandet, att på grund av olycksfallsförsäkring utfallande kapitalbelopp
ej blir beskattat såsom inkomst.

Försäkringsinspektionen har ifrågasatt, huruvida icke samma bestämmelser
som för ersättning på grund av olycksfallsförsäkring eller ersättning
för olycksfall i arbete utan försäkring böra gälla jämväl för ersättning
på grund av ansvarsförsäkring för personskada eller ersättning för personskada,
vilken annan dömts att utgiva såsom skadestånd. Jag har dock
ansett generella bestiimmelser om behandling av dylik ersättning icke böra
intagas i förslaget. När det rör sig om ansvarsförsäkring, torde något
avtal icke föreligga mellan försäkringsanstalten ocli den, som uppbär ersättning,
och ersättningen uppbäres icke direkt på grund av försäkringsavtal
utan såsom skadestånd, ehuru betalningsskyldigheten fullgöres av
försäkringsanstalten i den skadeståndsskyldiges ställe. Vad angår skadestånd
för personskada kommer detsamma, därest det utgår i form av livränta
eller i form av periodiskt understöd, att bliva beskattat på grund

Försäkringsbelopp,

348

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

av de i förslaget upptagna bestämmelserna om skatteplikt för livränta och
I>eriodiskt understöd. För skadestånd, som utgår i annan form, torde svårligen
någon generell bestämmelse böra meddelas, utan torde frågan om dess
beskattning böra för varje särskilt fall avgöras med hänsyn till skadeståndets
art. Ersättning för mistad arbetsförtjänst torde sålunda böra beskattas,
under det att å andra sidan exempelvis ersättning för utgifter för läkarevård
icke torde kunna anses utgöra skattepliktig inkomst.

I det föregående har förutsatts, att försäkringsanstalt skall i försäkringstagarnas
ställe vara skattskyldig för den räntevinst, dessa erhålla genom avtal
om kapitalförsäkring (därunder inbegripen livförsäkring), samt att kapital,
som utfaller på grund av dylik försäkring, icke skall beskattas. Härifrån
synes dock undantag lkira göras för de, relativt sällsynta fall, då kapitalet
är att anse såsom intäkt i rörelse. Fall kunna inträffa, då en i
rörelse anställd person är av den betydelse för driften, att hans frånfälle
skulle betyda en väsentligt minskad inkomst av rörelsen. Därest rörelseidkaren
för att skydda sig mot förlust tager en försäkring på den anställdes liv
synes eventuellt utfallande försäkringsbelopp böra träda i stället för den
uteblivna inkomsten och vara att anse såsom intäkt av rörelsen. Någon
anledning att undantaga en dylik intäkt från skatteplikt synes desto mindre
föreligga, som en försäkring av ifrågavarande art i regel torde tagas blott
för ett mindre antal år och på grund härav den skatt, som försäkringsanstalten
har att utgöra för försäkringen, torde bliva mycket obetydlig. I
punkt 5 av anvisningarna till 28 § har intagits ett påpekande, att utfallande
försäkringsbelopp av sådan art skall räknas såsom intäkt av rörelse.

Tillräckliga skäl synas icke föreligga att, på sätt kommunalskattekommittén
föreslagit, från skatteplikt helt fritaga vad som på grund av pupillförsäkring
utgått till omyndig eller arbetsoförmögen. På grund av bestämmelserna
i 32 § 2 mom. av förslaget kommer dock i regel beskattningen
att bliva synnerligen lindrig, särskilt som i flertalet fall det skattepliktiga
beloppet torde på grund av bestämmelserna om ortsavdrag undgå beskattning.

Kommittéförslaget upptager i 67 § bestämmelser rörande de fall, då ersättning
på grund av försäkring av fast eller lös egendom skall räknas som
skattepliktig intäkt. Det synes vara riktigare att i nu förevarande paragraf
meddela föreskrift, när dylik ersättning icke är skattepliktig. I anvisningarna
till 21, 24 och 28 §§ hava intagits påpekanden, att ersättning
på grund av sakförsäkring kan utgöra intäkt av vederbörande förvärvskälla,
liksom ock att ersättning på grund av utebliven inkomst av ifrågavarande
förvärvskällor alltid bildar skattepliktig intäkt.

I den mån försäkringsanstalt är skattskyldig för försäkringstagares vinst,
böra, till förekommande av dubbelbeskattning, försäkringstagarna icke hava
skatteplikt för till dem utbetalade vinstandelar. På grund härav undantagas
i förslaget från skatteplikt vinstandelar på grund av annat försäkringsavtal
än avtal om livränteförsäkring.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

349

Inkomstskattesakkunniga hava i sitt förslag bibehållit nuvarande bestämmelser
om beskattning av periodiskt understöd och om givares rätt till avdrag
för dylikt understöd i stort sett oförändrade.

Kommunalskattekommittén har däremot föreslagit väsentligt ändrade bestämmelser.
Enligt kommittéförslaget skall mottagaren beskattas och givaren
vara berättigad till avdrag för dels, utan inskränkning, periodiskt
understöd, som uppburits på grund av förutvarande anställning på givarens
jordbruksfastighet eller i hans rörelse, dels oek periodiskt understöd, som
utgått på grund av rättsligt bindande förpliktelse med undantag av understöd
till annans undervisning eller uppfostran eller till person, tillhörande
givarens hushåll. Såsom skäl härför har kommittén huvudsakligen anfört,
att med nuvarande bestämmelser dels avdrag för periodiskt understöd ägt
rum även i fall, då understödet i själva verket haft karaktär av gåva,
därför avdrag givetvis icke borde ifrågakomma, dels ock icke oansenliga
belopp undandragits beskattning, i det givaren erhållit avdrag för utbetalat
understöd, men understödet undgått beskattning hos mottagaren antingen
på grund av de skattefria avdragen eller ock därför, att ''mottagaren icke
deklarerat understödet, vilket han ansett utgöra gåva.

En av kommitténs ledamöter, landskamreraren Eiserman, har varit skiljaktig
och ansett, att mottagaren skulle skatta och givaren vara berättigad
till avdrag endast för sådant periodiskt understöd eller därmed jämförlig
periodisk intäkt, som utginge på grund av förutvarande anställning på
jordbruksfastighet eller i rörelse eller som grundade sig å domstols beslut
eller eljest å sådan förbindelse, för vars fullgörande införsel lagligen kunde
erhållas.

Av länsstyrelserna hava tre anslutit sig till kommittéförslaget och tre föreslagit
bibehållande av nuvarande bestämmelser, under det att sex länsstyrelser
ävensom riksräkenskapsverket förordat Eisermans reservation.

En av de länsstyrelser, som förordat bibehållande av nuvarande bestämmelser
(Blekinge län), har därvid framhållit:

»Genom den av kommittén föreslagna bestämmelsen skulle säkerligen från
avdragsmöjlighet utestängas många understöd, som faktiskt äro av periodisk
art, ehuru den grund, varpå de vila, av en eller annan anledning ej ansetts
böra iklädas rättsligt bindande karaktär. Som sådana vill länsstyrelsen nu
endast framhålla de otaliga faktiskt årligen utgående understöd, som under
namn av ''pensioner’ utgå till förutvarande tjänare, men som ej kunna
anses grunda sig på ''rättsligt bindande förpliktelse’, därför att vederbörande
arbetsgivare med hänsyn till ovissheten om egna framtida ekonomiska
förhållanden eller av annan giltig anledning ej velat giva understödet juridiskt
bindande karaktär. Att från avdragsmöjlighet utesluta dessa fullt
lojalt tillkomna periodiska understöd skulle enligt länsstyrelsens mening
icke kunna anses vara i överensstämmelse med billighetens krav. Sant är,
att det med nuvarande bestämmelser ofta måste vara svårt att draga gränsen
mellan avdragstillåtliga och icke avdragstillåtliga understöd, men minst
lika stor svårighet komme nog att i praktiken uppstå för vederbörande
nämnder att — om kommitténs förslag i denna del bleve lag — avgöra,

Periodiskt

understöd.

350

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Departements chefen.

när ett understöd finge anses grunda sig på en ''rättsligt bindande förpliktelse’,
eller när så ej vore fallet».

Eu länsstyrelse (Stockholms län) har framhållit önskvärdheten av eu
uttrycklig bestämmelse därom, att en förutsättning för avdragsrätt för
periodiska understöd vore, att understödet i mottagarens hand utgjorde här
i riket beskattningsbar inkomst.

Kammarrätten anför i nu förevarande avseende:

»Även om det i enskilda fall skulle vara förenat med vissa svårigheter
för taxeringsmyndigheterna att övervaka, att mottagaren icke undgår beskattning
för understödsbelopp, därför givaren vid sin taxering medgivits
avdrag, kan detta, enligt kammarrättens uppfattning, icke vara ett avgörande
skäl för införande av bestämmelser, som skulle hava till följd, att eu
person, i än flera fall än som redan nu kunna inträffa, bleve befriad från
skattskyldighet för den intäkt han såsom understöd åtnjutit, under det att
den, som till hans nytta och förmån avhänt sig en del av sin inkomst, icke
skulle vara berättigad till avdrag för vad han utgivit. Kammarrätten har
därför funnit nuvarande ordning böra bibehållas, vilken ståndpunkt också
är inkomstskattesakku nnigas.»

Vad först angår sådana periodiska understöd, som icke kunna anses hänlorliga
till bestämd förvärvskälla hos givaren, kan jag icke ansluta mig till
den av kommunalskattekommittén intagna ståndpunkten, att mottagaren principiellt
aldrig bör få skatta för inkomst av understöd, som har karaktären av
gåva. Denna ståndpunkt strider direkt mot de utgångspunkter, som hittills
använts i skattelagstiftningen, där man ju söker att utmäta skatten efter den
verkliga skatteförmågan. Man bör enligt min åsikt vid skattens utmätande i
regel taga hänsyn till alla en skattskyldig mera regelmässigt tillflytande
intäkter och alltså även till dem, som hava karaktären av gåva. Ej heller
kan man vid bestämmandet av givarens skatteförmåga fullständigt bortse
från det faktiska förhållandet, att han, låt vara frivilligt, förfogat
över en del av sina intäkter på ett sådant sätt, att de icke längre stå till
hans fria disposition. Jag vill fördenskull närmast ställa mig på den
ståndpunkten, att mottagaren principiellt alltid bör skatta för periodiskt
understöd samt givaren vara berättigad till avdrag för detsamma. Undantag
synes dock liksom nu böra göras för dels det fall, att understödet utbetalas
till någons undervisning eller uppfostran, dels ock det fall, att understödet
utgår till någon, som tillhör givarens hushåll.1

Landskamrerareu Eiserman har i sin reservation ansett den nuvarande undantagsbestämmelsen,
att skatteplikt icke skall föreligga och avdrag icke medgivas
för bidrag till någons undervisning eller uppfostran, icke böra bibehållas
för det fall, att bidraget grundar sig på domstols beslut eller eljest
å sådan förbindelse, för vars fullgörande införsel lagligen kan erhållas.
I dylikt fall skulle följaktligen avdragsgillt periodiskt understöd anses föreligga.
Såsom skäl härför har han, bland annat, åberopat, att härigenom skulle
vinnas en rättvisare beskattning, när domstol dömt till skillnad mellan
äkta makar samt förpliktat mannen att utgiva underhåll till hustrun och

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 351

barnen. Under nuvarande förhållanden finge mannen åtnjuta avdrag blott
lör underhållet till hustrun, men icke för underhållet till barnen, ehuru
icke mannen utan hustrun vore berättigad till barnavdrag, i let rättvisaste
vore i dylikt fall, att mannen finge åtnjuta avdrag jämväl för underhållet
till barnen, samt att hustrun taxerades för underhållet till såväl henne själv
som barnen och finge åtnjuta barnavdrag.

Ett uppnående av det resultat, Eiserman sålunda velat vinna, synes förutsätta,
att hustrun skulle bliva skattskyldig för barnens underhåll och att
man alltså skulle för dylika fall återupptaga den år 1919 vid statsbeskattningen
och år 1920 vid kommunalbeskattningen införda men senare upphävda
bestämmelsen om skyldighet för föräldrar att skatta för hemmavarande
barns inkomst. Jag har emellertid ansett mig icke böra föreslå införande
På Hytt av Pa dylik bestämmelse. Om man underlåter att stadga, att hustrun
ej skall bliva skattskyldig för barnens underhåll men i övrigt godkänner
Eisermans förslag, så skulle man åter bereda frånskilda eller ogifta föräldrar
mycket stora lättnader i förhållande till det fall, att barnens föräldrar äro
gifta med varandra. Ty äro föräldrarna gifta, så finge de endast rätt till
oitsa\diag för barnen, men äro de ej gifta, så finge den, som ej har barnen i
sin vård, rätt att såsom periodiskt understöd avdraga vad han utbetalat till
barnen samt skulle därjämte, om underhållet till varje barn ej uppgår till 450
kionoi, den andre maken hava rätt till ortsavdrag för barnen, under det att
barnen icke erlade någon skatt för underhållet. Enligt min åsikt böra så stora
lättnader icke beredas föräldrar, vilka icke leva tillsammans, utan bör i likhet
med \ ad nu gäller blott den av föräldrarna, som har barnen i sin vård,
tillerkännas ortsavdrag för barnen samt den andre icke erhålla något avdrag. I
de fall, där skatteförmågan är väsentligt nedsatt, finnes möjlighet för beskattningsnämnderna
att giva avdrag på grund av ömmande omständigheter.
När det gäller bidrag till undervisning eller uppfostran av andra barn än
den skattskyldiges egna, skulle det däremot kunna sättas i fråga att låta
givaren erhålla avdrag för bidraget, men härför skulle erfordras, att mottagaren
bleve skattskyldig, och jag har ansett en dylik skattskyldighet icke
böra införas, när det rör sig om ett frivilligt bidrag av förevarande art, även
om löftet om bidrag erhållit eu rättsligt bindande form. Annorlunda ställer
det sig med ett underhållsbidrag, som någon har att, vare sig på grund av
domstols beslut eller på grund av en förlikning, utbetala såsom skadestånd,
t. ex. om någon utbetalar underhåll till de omyndiga barnen efter en person,
som han kört över och dödat. I ett dylikt fall synes den underhållspliktige
böra vara berättigad till avdrag för underhållet samt de underhållsberättigade
böra taxeras för underhållet.

När det är fråga om understöd på grund av förutvarande anställning i
någon givarens förvärvsverksamhet, är understödet att jämställa med pension
och bör mottagaren vara skattskyldig och givaren avdragsberättigad för
understödet. Detta bör enligt min åsikt vara fallet, även om understödet
utgår till någons undervisning eller uppfostran, t. ex. till omyndiga barn

352

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

efter eu avliden arbetare. Utgår emellertid understödet till någon, som tillhör
givarens hushåll, får förhållandet mellan givaren och mottagaren den personliga
prägel, att understödet måste behandlas enligt de regler, vilka gälla
för understöd, som icke grundar sig på en förutvarande anställning i givarens
verksamhet, och givaren bör icke vara berättigad till avdrag. En avdragsrätt
för understöd till medlem av givarens hushåll skulle jämväl lätteligen
kunna leda till missbruk, då t. ex. jordbrukare skulle kunna fordra
avdrag för underhåll i det egna hushållet av en släkting, som någon gång
deltagit i jordbruket.

Har understöd utgått till någon, som varit anställd å jordbruksfastighet
eller i rörelse, synes, på sätt kommittén ifrågasatt, avdrag för understödet
böra ske från intäkten av förvärvskällan. Detsamma synes böra gälla den,
som varit anställd å givaren tillhörig annan fastighet. Understöd till den,
som varit anställd i annan givarens verksamhet än nu nämnts, synes däremot
böra få avdragas under allmänna avdrag.

En länsstyrelse har ansett förutsättningen för avdragsrätt för periodiska
understöd böra vara, att understödet i mottagarens hand utgör här i riket
skattepliktig inkomst. Detta finner jag icke berättigat. Frågan, huruvida
det periodiska understödet är avdragsgillt hos givaren och skattepliktigt
hos mottagaren, bör icke röna inflytande av den omständigheten, huruvida
givaren faktiskt åtnjuter avdrag eller huruvida understödet faktiskt
ta ges till beskattning hos mottagaren. Givaren kan således vara berättigad
till avdrag för utgivet understöd, även om detta icke beskattas hos mottagaren
på den grund, att det icke uppgått till beskattningsbart belopp, eller
på den grund, att mottagaren jämlikt 53 § icke är för sin inkomst eller för
visst slag av sin inkomst skattskyldig här i riket. Likaså kan mottagaren beskattas
för understödet, även om givarens här i riket skattepliktiga inkomst
icke förslår till avdrag för det utgivna understödet.

20 §.

Denna paragraf motsvaras av 23 § andra stycket samt 70 § i kommittéförslaget
och i C-förslaget.

Jag har ansett lämpligt att i en paragraf sammanföra huvudregeln för
inkomstberäkningen eller att avdrag får ske för alla omkostnader för intäkternas
förvärvande och bibehållande samt bestämmelserna om vad som är
att anse såsom icke avdragsgilla utgifter. Sedan i förevarande paragraf de
grundläggande bestämmelserna om inkomstberäkningen lämnats, angives i
närmast följande paragrafer vad som är att betrakta såsom intäkter eller
omkostnader i de olika förvärvskällorna. Av flera yttranden att döma synes
kommittéförslagets bestämmelser om rätt till avdrag inom de olika förvärvskällorna
hava tolkats på det sätt, att det icke skulle tillåtas avdrag förandra
omkostnader än dem, som uttryckligen omnämnts under vederbörande
förvärvskälla. Detta torde icke hava varit kommitténs avsikt, utan torde

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

353

meningen hava varit, att alla omkostnader skulle få avdragas, ehuru av praktiska
skäl andra omkostnader icke omnämnts än de, som mera allmänt förekomma
inom förvärvskällan i fråga. Jag har ställt mig på den ståndpunkt,
som jag sålunda antagit vara kommitténs, och till undvikande av missförstånd
har i de olika paragraferna genom orden »bland annat», »omkostnader
såsom» eller dylikt utmärkts, att uppräkningen av avdragen icke är att anse
såsom uttömmande.

I fråga om den terminologi, som användes för att uttrycka de olika stadierna
vid inkomstberäkningen, innan den beskattningsbara inkomsten framkommer,
ansluter sig det nu framlagda förslaget till kommittéförslaget, och
användas alltså uttrycken »bruttointäkt», »inkomst av viss förvärvskälla»,
»taxerad inkomst» och »beskattningsbar inkomst». Då inkomstberäkningen
vid den statliga inkomstskatten skall grunda sig på kommunalskattelagen,
men avdrag med viss procent av fastighets taxeringsvärde, s. k. procentavdrag,
icke bör få ske vid statsbeskattningen, har procentavdraget icke intagits
bland övriga avdrag i därför avsedda paragrafer, utan omnämnts i
de paragrafer, som avhandla vad som utgör inkomst av viss förvärvskälla.
För att beteckna vad som av bruttointäkten återstår, efter det avdrag för
omkostnader ägt rum, men innan procentavdrag skett, användes i det nu
framlagda förslaget uttrycket »nettointäkt».

Till undvikande av missförstånd och upprepningar hava till denna paragraf
överförts den i kommittéförslagets 27 § 2 mom. och 34 § 2 mom. intagna
bestämmelsen, att avdrag icke får ske för värdet av den skattskyldiges,
hans hustrus eller hemmavarande barns under 16 år arbete i den skattskyldiges
förvärvsverksamhet, samt den i nämnda lagrum ävensom i 30 § 2
mom. intagna föreskriften, att avdrag icke får ske för ränta å den skattskyldiges
eget kapital. Dylika avdrag kunna nämligen tänkas förekomma
i alla slag av förvärvskällor. Övriga i nämnda lagrum omförmälda utgifter
hava fått bibehålla sin plats, enär de endast undantagsvis förekomma i
andra förvärvskällor än dera, som höra till inkomstgruppen i fråga.

Angående rätten till avdrag för utbetalt periodiskt understöd hänvisas
till vad jag under nästföregående paragraf yttrat härom.

Enligt kommittéförslaget skall såsom allmän skatt, för vilken vid inkomstberäkningen
avdrag icke får ske, räknas jämväl skogsskatt. En av kommitténs
ledamöter har varit skiljaktig på denna punkt och ansett skogsskatten
vara en speciell skatt, för vilken avdrag borde medgivas, och samma åsikt
har kommit till uttryck i flera utlåtanden. Bland annat av liera handelskammare,
svenska bankföreningen och Sveriges industriförbund har påyrkats,
att avdrag måtte medgivas för alla skatter. Jag har för min del ansett
avdrag icke böra tillåtas för allmänna skatter till stat och kommun, därunder
inbegripen den i det nu framlagda förslaget med den kommunala inkomstskatten
sammanhängande fastighetsskatten. En dylik avdragsrätt skulle
nämligen i stort sett betyda endast eu minskning av det kommunala beskattningsunderlaget
och en höjning av utdebiteringsprocenten och alltså
Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. S7 höft. (Nr 102.) 23

354

Kungl. Mai:Is proposition Nr 102.

Jordbruksprodukter,
som
använda i hushållet.

Skogsprodukter,
som använts
för reparation
och
underhåll.

Departements chefen.

genomsnittligen vara rätt betydelselös. Vad däremot angår skogsaccisen har
densamma enligt det framlagda förslaget närmast karaktären av en speciell
skatt. I motsats mot vad fallet är enligt det reviderade C-förslaget, är
något procentavdrag för beskattat rotvärde icke medgivet. Skogsaccisen påvilar
icke ägaren utan i likhet med nuvarande skogsaccis avverkaren. Vid
dylikt förhållande synas tillräckliga skäl icke föreligga att borttaga nu gällande
rätt att åtnjuta avdrag för erlagd skogsaccis.

21 §.

21 § motsvarar 26 § i kommittéförslaget och i C-förslaget.

Mot den i kommittéförslaget intagna bestämmelsen, att såsom intäkt av
jordbruksfastighet skall upptagas, bland annat, värdet av vad skattskyldig
direkt gjort sig till godo av jordbrukets eller dess binäringars avkastning
för förbrukning i sitt hushåll eller eljest för sin, sin familjs och sina personliga
tjänares räkning eller för avlöning åt arbetspersonal, som icke tillhört
den skattskyldiges hushåll, har anmärkts, att densamma kunde medföra
den missuppfattningen, att såsom intäkt icke skulle upptagas värdet av
produkter, som använts för driftspersonal, vilken tillhört hushållet. För att
förhindra en dylik missuppfattning har stadgandet något omarbetats.

Enligt kommittéförslaget skall, i motsats till vad nu gäller, såsom intäkt
av skogsbruk upptagas värdet av skogsprodukter, som den skattskyldige
tillgodogjort sig för reparation och underhåll av byggnader, stängsel och
inventarier å fastigheten, men får å andra sidan motsvarande belopp avdragas
såsom utgift.

I ett par utlåtanden har kommittéförslaget i denna del avstyrkts och har
i stället förordats bibehållande av nuvarande bestämmelser, som innebära
eu kvittning av posterna i fråga. Såsom skäl härför har anförts, att den
föreslagna bestämmelsen knappast hade någon avsevärd betydelse ur kontrollsynpunkt,
utan tvärtom lätteligen kunde föranleda felaktigheter på så
sätt, att dessa poster bleve medräknade endast på inkomstsidan eller endast
på utgiftssidan.

Möjligt är, att man icke borde övergiva nuvarande kvittningssystem i fråga
om virke, som använts för reparationer och underhåll, därest uppgifter om
virkets värde vore av betydelse endast för kontroll av inkomstberäkningen.
Emellertid äro uppgifter härom erforderliga jämväl för kontroll av de uppgifter,
som lämnas i och för taxeringen till skogsaccis av virke, som använts
för husbehov, och med hänsyn särskilt härtill har jag ansett förslaget
i denna del böra avfattas i överensstämmelse med vad kommittén föreslagit.
Deklarationsformuläret synes emellertid i denna punkt böra erhålla sådan
avfattning, att kontroll kan ske därå att i förekommande fall samma belopp
upptages på både inkomst- och utgiftssidan.

355

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Förutom inkomst, som någon förvärvar genom försäljning, genom till- Avyttring av
godogörande för egen räkning eller genom användande i egen rörelse av tsko? 1 sam‘

i . e a. i» bana med av SKOgsenekter

tran läslighet, som av honom äges, arrenderas eller innehaves, yttring av
beskattas enligt nu gällande skatteförfattningar såsom inkomst av skogs- fotttghtte».
bruk dels inkomst genom upplåtelse av avverkningsrätt till skog, dels ock
inkomst genom avyttring av växande skog i samband med avyttring av
fastigheten, där icke vinst å avyttring av fastigheten i dess helhet skall beskattas
såsom realisationsvinst. Om en genom köp förvärvad fastighet försäljes
inom tio år efter inköpet, kommer alltså vinst på den växande skogen
att ingå i vinsten på försäljningen i dess helhet och att såsom realisationsvinst
beskattas i säljarens mantalsskrivningskommun; säljes fastigheten mer
än tio år efter inköpet, skall vinsten på försäljningen av den växande
skogen såsom inkomst av skogsbruk beskattas i den kommun, där fastigheten
är belägen, under det att vinst på fastigheten i övrigt lämnas obeskattad.

Bestämmelsen om beskattning av inkomst genom avyttring av växande
skog i samband med avyttring av fastigheten tillkom genom initiativ av
1910 års riksdag. Bevillningsutskottet vid denna riksdag yttrade:

»Vid granskning av de föreslagna bestämmelserna om vad som till inkomst
av skogsbruk skall hänföras har utskottet funnit, att därest den,
som under mer än tio år ägt skogsfastighet och under tiden sparat skogen,
sedermera säljer fastigheten jämte skogsbeståndet, någon beskattningsbar
inkomst av skogsbruket icke skulle anses hava tillfallit säljaren, samt att
köparen, därest han omedelbart avverkar skogen, skulle bliva berättigad
till avdrag vid inkomstberäkningen för den minskning i värde skogen
genom avverkningen lidit, till följd varav skatteplikten även för köparen
skulle bortfalla eller reduceras till ett obetydligt belopp. För den avverkade
skogen skulle i detta fall ingen eller ringa skatt komma att utgöras, under
det att, om säljaren sålt endast avverkningsrätten eller själv avverkat, full
skatt kommit att utgå. För att förebygga de missbruk, vartill en sådan
olikhet i beskattningen lätt kunde giva anledning, och genomföra önskvärd
jämnhet i beskattningen för angivna och andra likartade fall, har utskottet
ansett sig böra fullständiga första stycket i avdelningen III av anvisningarna
till inkomstskatteförordningen.»

Vid beskattning av inkomst av skogsbruk får fastighetsägare, bland annat,
åtnjuta avdrag för värdeminskning å skog, därest avverkning och försäljning
av skog ägt rum i så stor omfattning, att skogens värde nedgått under
dess för ägaren gällande ingångsvärde. Har genom skogseld, naturhändelse
eller dylikt växande skog å fastigheten förstörts eller skadats, skall
skogens ingångsvärde anses för framtiden amorterat med det belopp, varmed
skogen i dess helhet genom förstörelsen eller skadan nedgått i värde. För
dylik minskning i ingångsvärdet får avdrag icke åtnjutas vid taxeringen.

Kommunalskattekommittén har föreslagit upphävande av förutnämnda
bestämmelse om beskattning av vinst genom avyttring av växande skog i
samband med avyttring av fastigheten i övrigt. Enligt kommittéförslaget
beskattas intäkt genom försäljning av växande skog såsom intäkt av skogs -

35(i

Kung!. Maj:Is proposition Nr 102.

Inkomna

yttranden.

brak endast när upplåtelse av avverkningsrätt sker; säljes skogen i samband
med fastigheten i övrigt, kan skatteplikt inträda blott för det fall,
att förutsättningarna föreligga för beskattning såsom realisationsvinst av
vinsten på fastighetsförsäljningen i dess helhet. Angående skälen till kommitténs
förslag hänvisas till betänkandet Sid, 407—410 samt 531 — 533. Tre
ledamöter voro skiljaktiga och förordade bibehållande av nuvarande bestämmelser;
se betänkandet sid. 533—534.

Kommittén, som bibehållit bestäm melsén om rätt till avdrag för minskning
i skogs ingångsvärde, men föreslagit ändrade bestämmelser för beräknande
av denna minskning, har vidare föreslagit, att avdraget icke skall få överstiga
den influtna intäkten, enär ägaren måste anses hava lidit en kapitalförlust,
därest minskningen i ingångsvärdet uppgår till högre belopp än som
vid försäljningen influtit. Kommittén har därjämte bibehållit den nuvarande
bestämmelsen, att skogens ingångsvärde skall anses minskat med det belopp,
varmed skogen i dess helhet nedgått i värde genom skogseld, naturhändelse
o. dyl.

Inkomstskattesakkunniga, vilka haft kännedom om innehållet i kommitténs
förslag i förevarande avseenden, hava ansett sig böra bibehålla nuvarande
bestämmelse därom, att till inkomst av skogsbruk skall räknas även vad
som erhålles vid avyttring av växande Skog i samband med avyttring av
fastigheten, där icke avyttringsvinsten i Sin helhet skall beskattas såsom
realisationsvinst. De sakkunniga häva vidare ansett rättvisan fordra, att,
då all vinst å skogsbruk alltså enligt deras förslag beskattas, förlust vid
skogsbruk aldrig bör anses som kapitalförlust, utan alltid bör få avdragas
vid inkomstberäkningen. I överensstämmelse härmed hava de sakkunniga,
bland annat, föreslagit, att avdrag för nedgång i skogs ingångsvärde skall
få åtnjutas även till den del nedgången överstigit influten intäkt samt
jämväl i det fall att nedgången berott på skogsbrand eller dyl.

Uti de utlåtanden, däri frågan berörts, här i allmänhet förordats bibehållande
av nuvarande bestämmelser • om skattskyldighet för vinst genom
försäljning av växande skog. Så häVä tolv länsstyrelser förordat detta,
under det att blott en länsstyrelse tillstyrkt kommitté förslaget och de övriga
icke särskilt yttrat sig i frågan. InkomstskatteSakkunnigas förslag att utan
inskränkning tillåta avdrag för minskning i Skogs ingångsvärde har blott i
ett fåtal fall vidrörts i utlåtandena men har tillstyrkts av, bland andra,
ett par länsstyrelser.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har rörande förevarande spörsmål i sitt
utlåtande anfört, bland annat:

»Kommitténs ståndpunkt i frågan vilar i främsta rummet på uppfattningen,
att vinstens beskattning skulle utgöra en utvidgning av realisationsvinstbeskattningen.
Denna uppfattning kunde kanske vara riktig, om skogen
till sin natur vore att anse såsom fast egendom, men så är ingalunda fallet,
utan den är liksom annan fastighetens Skörd en avkastning av fastigheten,
ehuru skörden, så länge den står på rot, av Vissa praktiska och med

Kungl. Majds proposition Nr 102. 357

fastighetskrediten sammanhängande skäl enligt lag skall anses tillhöra
fastigheten. Vore skogen att ange såsom fast egendom i vanlig mening, skulle
fristående försäljning av skog, sedan fastigheten varit i ägarens hand mera än
tio år, icke under några förhållanden kunna bliva föremål för beskattning lika
litet som försäljning av fastigheten helt eller i delar. Denna konsekvens
av sin ståndpunkt har kommittén dock icke tagit utan ansett, att ägarens
försäljning av skog från fastigheten skall taxeras såsom inkomst av
skogsbruk.

Det måste därför anses principiellt oriktigt att taxera inkomst på försäljning
av skog i samband med avyttring av fastighet såsom realisationsvinst.
Snarare borde inkomsten alltid taxeras såsom inkomst av fastighet och
således särskiljas från den inkomst, som kan böra anses såsom vinst på försäljning
av fastigheten (den verkliga realisationsvinsten), ty detta kan vara
av stor betydelse för den skattskyldige i fråga om hans rätt till avdrag för
förlust å viss inkomstkälla. Då emellertid ett dylikt särskiljande ofta måste
möta svårigheter, torde inkomsten lämpligen böra hänföras till realisationsvinst
i de fall, där så nu skall ske.

Om länsstyrelsen alltså redan av ovan anförda skäl avstyrker kommitténs
ifrågavarande förslag, finner länsstyrelsen ytterligare skäl för ett avstyrkande
däri, att förslaget skulle leda till påtagliga orättvisor och inbjuda vederbörande
till knep för undgående av skatt.

Om någon, sedan han ägt en fastighet mer än tio år, säljer densamma
med skog i ett sammanhang, skall han enligt kommitténs förslag icke skatta
för någon del av eventuellt uppkommen vinst på försäljningen. Säljer han
däremot i stället fastigheten och skogen var för sig, får han skatta för sin
inkomst av skogsbruk. Denna orättvisa kan tvinga en fastighetsägare att
sälja skog och fastighet i ett sammanhang, även om bättre resultat kunde
erhallas genom särskild upplåtelse av skogen. För vederbörande kommun
måste det framstå såsom en synnerlig orättvisa, att inkomst av skog, då
skogen säljes i samband med fastigheten senare än tio år efter fastighetens
förvärvande, icke skall taxeras. Kommunen går nämligen helt miste om
skatt för denna inkomst, ty nye ägaren är, då han säljer skogen, berättigad
till avdrag för skogens ingångsvärde. För att rättvisa mot kommunen och
naturligen även statsverket skulle ernås, borde, i händelse säljaren ej skall
skatta för sin inkomst, nye ägaren av fastigheten vid försäljning av skog
icke vara berättigad till avdrag för sitt ingångsvärde å skogen. Detta
kunde ju såtillvida vara riktigt, att skatt för inkomsten av fastighetens
avkastning bör utgöras av den, som tager avkastningen, men å andra sidan
fordrar rättvisan, att den som tager inkomsten av avkastningen får skatta
för densamma.

Bibehållandet av stadgandet om skattskyldighet för inkomst av skog, som
säljes i samband med avyttring av fastighet, innebär ock ett korrektiv mot,
att i avtal om försäljning av fastighet, som varit i säljarens hand längre
tid än tio år, köpeskillingen för skogen, i syfte att minska köparens skattskyldighet
för inkomst av skog, sättes till oskäligt högt belopp, ty så länge
säljaren har skattskyldighet för inkomst av skogsförsäljningen har han också
intresse av att beloppet ej blir för högt.

I detta sammanhang tillåter sig länsstyrelsen erinra om ett par omständigheter,
vilka torde böra beaktas i anvisningarna rörande taxeringen av
inkomst av skogsbruk, Det inträffar ganska ofta, att vid försäljning av eu
fastighet säljaren förbehåller sig större eller mindre del av skogen. Det
vill synas, att han bör taxeras för värdet av den förbehållna skogen såsom

358 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

om skogen försålts. Så liar också bär i lånet praktiserats, och man bär
ansett, att säljaren i sin verksamhet för skogens avyttring får upptaga och
tillgodogöra sig det beräknade skogsvärdet såsom inköpsvärde. Vederbörande
säljare göra i allmänhet gällande, att taxering för inkomst av den förbehållna
skogen ej kan ifrågakomma, innan skogen avyttrats. Skall med
taxeringen anstå intill denna tidpunkt, kan inkomsten påtagligen icke längre
betraktas såsom inkomst av fastighet och skogsbruk utan blir då inkomst
av rörelse, och dessutom försvåras i sådan händelse högeligen utredningen
om, i vad mån säljaren kan vara berättigad att tillgodonjuta avdrag för
sitt ingångsvärde å den förbehållna skogen.

I nära anslutning till berörda förhållande står det tillvägagående, som
alltmera börjar tillämpas vid skiften av ärvd fastighet, i det att nämligen
sterbhusdelägarna vid försäljningen av boets fastighet undantaga vissa skogstillgångar
och låta dessa ingå i skiftet med visst värde. Sedan göra sterbhusdeiägarna
gällande, att inkomst på försäljningen av deras andelar i
skogen ej kan beskattas, då inkomst på försäljning av vad som erhållits
genom arv icke är beskattningsbar. Även i dylika fall har ovan nämnda
praxis tillämpats här i länet, och alltså har sterbhuset taxerats för inkomst
motsvarande värdet av den förbehållna skogen.

Under åberopande av det anförda avstyrker länsstyrelsen kommitténs förslag
i nu förevarande del och tillstyrker reservanterna Lybecks, Erikssons
och Lindqvists förslag om bibehållande av nu gällande stadgande i ämnet.
Länsstyrelsen kan dock icke helt biträda uttalandet i reservationen, att vad
som vid försäljning av skog i samband med själva fastigheten rätteligen
bör utgöra föremål för beskattning — frånsett de fall då handel idkas med
fastigheter eller skattepliktig realisationsvinst föreligger — är den del av
köpeskillingen, som belöper å skogens tillväxt under den tid, säljaren ägt
fastigheten. Värdeökningen å skogen kan nämligen bero av annat än tillväxten,
exempelvis kostnader, som nedlagts på skogen såsom gallringshyggen
och dikning med mera, för vilka kostnader avdrag erhålles vid taxeringen.
Ökningen kan även stå i samband med förbättrade avsättningsmöjligheter.
Likaså måste vid taxeringen hänsyn tagas till, om säljarens ingångsvärde
å skogen varit så lågt, att även däri ligger en vinst.

Sin mening i sistberörda fråga stöder länsstyrelsen därpå, att den i skogens
ingångsvärde placerade köpeskillingen icke kan anses såsom en vanlig
kapitalplacering, så att kapitalets ökning eller minskning — frånsett skogens
tillväxt — skall lämnas alldeles ur räkningen vid bestämmandet av fastighetsägarens
beskattningsbara inkomst. Avsikten med nämnda kapitalplacering
är icke, att kapitalet skall bli stående för att lämna årlig avkastning, utan
i stället att kapitalet skall uttagas, så snart ske kan, för att vid uttagningen
lämna den avkastning, som kan betingas. Kapitalplaceringen är till
sin natur alldeles lika med den som sker, då någon köper skog för avverkning.
Detta framstår med stor tydlighet i det fall, att en fastighet med
mogen skog inköpes för skogens omedelbara uttagande. Skogen är en slags
vara med egenskap att föröka sig, tills den skiljes från fastigheten. Lämnar
varans försäljning vinst, bör den beskattas oberoende av vilka omständigheter,
som medverkat till vinsten. Ä andra sidan bör förlust, som uppkommer,
då fastighetens ägare avräknar sitt ingångsvärde, icke betraktas
såsom kapitalförlust utan få avgå vid beräkningen av hans inkomst. I detta
sammanhang får länsstyrelsen uttala såsom sin åsikt, att den del av köpeskillingen
för jordbruksfastighet, som motsvarar växande gröda, rätteligen
icke heller kan anses såsom kapitalplacering i vanlig mening samt att för1

359

Kungl. May.ls proposition Nr 102.

denskull, där ingångsvärde satts å grödan, hänsyn till detta värde bör tagas
vid beräkningen av fastighetens inkomst.»

Kommittéförslaget har tillstyrkts av, bland andra, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen
och Sveriges skogsägareförbund. Det sistnämnda anför i
denna del:

»Har en fastighet innehafts av samma ägare så länge, att bestämmelserna
om realisationsvinstbeskattning vid fastighetens försäljning ej längre bliva
tillämpliga, så skall enligt inkomstskattesakkunnige skogens för säljaren
gällande ingångsvärde utrönas. Detta är emellertid i de allra flesta fall
fullständigt omöjligt. Man har vanligen icke den allra ringaste kännedom
om skogens virkesmassa eller dess värde vid den tidpunkt, då fastigheten
förvärvades. Fastställandet av skogens ingångsvärde blir därför en fullständigt
godtycklig konstruktion; hela det nu avhandlade sättet att beskatta
skogsbruket blir alltså vilande på rena godtyckligheten. Sådana skogsägare,
som haft kännedom om de gällande bestämmelserna och som med förslagenhet
kunnat konstruera fram sannolika siffror för skogens ingångsvärde, hava
kommit lindrigt undan. De däremot, som ärligt erkänt, att de icke kunna
prestera någon bevisning om ingångsvärdet, hava blivit fruktansvärt hårt
klämda, ty taxeringsmyndigheterna och särskilt kronoombuden i prövningsnämnderna
hava på grund av lagens bokstav icke ansett sig kunna underlåta
att söka på denna väg driva upp de beskattningsbara beloppen. Orättvisan
i förevarande beskattningsform är så mycket mer upprörande som
höjningen i skogsvärdet över ingångsvärdet i de allra flesta fall icke beror
på virkesmassans ökning genom att tillväxten icke uttagits utan helt på de
stegrade priserna på skogsprodukter. Det finnes talrika exempel på fall, då
avverkningen avsevärt överstigit tillväxten, men då det oaktat på grund av
prisstegringen på virke skogens värde vid fastighetens försäljning överstigit
dess för säljaren gällande ingångsvärde. Detta visar emellertid, att denna
skatteform ingalunda blivit vad 1910 års riksdag avsåg med densamma,
nämligen en metod att träffa den verkliga inkomsten av skogsbruk i sådana
fall, då ägaren under sin besittningstid ej tagit ut skogens avkastning utan
tillgodogjort sig denna på en gång i sammanhang med hela fastighetens
försäljning.»

Kammarrätten har förordat bibehållande av nuvarande bestämmelser i
förevarande avseende. Tre ledamöter i kammarrätten hava varit skiljaktiga
och förordat kommittéförslaget, därvid de framhållit, att svårigheterna för
en riktig tillämpning av nu gällande bestämmelser varit betydande samt
att bestämmelserna medfört den olägenheten, att, om en fastighet inom tio
år efter köpet försäljes med vinst, därav en del belöper på skogen, denna
vinst taxeras i säljarens mantalsskrivningsort, även om fastigheten ligger i
annan kommun, under det att, därest vid försäljningen mera än tio år förflutit
från inköpet, vinsten taxeras i den kommun, där fastigheten är belägen.
Fn ledamot har förordat inkomstskattesakkunnigas förslag, att avdrag
måtte få åtnjutas för nedgång i skogens ingångsvärde genom skogseld
och dylikt.

Jag har icke kunnat dela den av kommittén uttalade åsikten, att vinst Dopartement»-genom försäljning av skog bör undgå beskattning, därest skogen försäljes i che(en -

360 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

samband med fastigheten, utan att förutsättningarna för beskattning av
vinsten såsom realisationsvinst föreligga. Enligt min åsikt måste nämligen
skogen ur beskattningssynpunkt betraktas såsom avkastning av fastigheten,
oberoende av det sätt, varpå fastighetsägaren tillgodogör sig skogen.
Kommittéförslaget skulle därjämte bereda skogsägarna mycket stora möjligheter
att genom försäljning av fastigheter och återköp av desamma
med förbehåll om avverkningsrätt undkomma beskattning för försåld skog.

Gentemot den av Sveriges skogsägareförbund framhållna synpunkten, att
man genom beskattning av vinst genom avyttring av skog i samband med
avyttring av marken ofta skulle beskatta blott en stegring av skogens värde,
må anmärkas, att skogen närmast har karaktär av vara i ett näringsföretag,
och att en beskattning av värdestegringen på den grund ej är
omotiverad.

Bland annat av reservanterna i kammarrätten har framhållits den av nuvarande
bestämmelser följande oegentligheten, att, under det att i andra fall
intäkt genom försäljning av växande skog hänföres till intäkt av skogsbruk,
intäkt genom försäljning av växande skog i samband med försäljning
av fastigheten kan komma att hänföras till realisationsvinst och i följd därav
beskattas i annan kommun än den, där fastigheten är belägen. Bärande
skäl för en dylik åtskillnad synas mig icke föreligga, och har i anledning
härav i förslaget intagits bestämmelse, att intäkt genom försäljning av
växande skog alltid skall hänföras till intäkt av skogsbruk.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har påpekat behovet av särskilda bestämmelser
om beskattning för det fall, att någon vid försäljning av en fastighet
förbehåller sig avverkningsrätt å fastigheten. Länsstyrelsens förslag,
att man i dylikt fall bör beskatta säljaren för värdet av den förbehållna
skogen, synes mig emellertid icke fullt lämpligt. Detta förslag lärer nämligen
innebära, att man skulle uppskatta värdet av den behållna skogen och
upptaga denna såsom intäkt av skogsbruk för säljaren. Det torde emellertid
ofta möta svårigheter att verkställa en tillförlitlig värdering av skogen,
och en dylik bestämmelse skulle dessutom verka orättvist i de fall, då det
verkliga värdet av vad säljaren kan tillgodogöra sig ur skogen visar sig understiga
det vid taxeringen antagna värdet av avverkningsrätten. Det lämpligaste
sättet att nå ett rättvist resultat synes vara att föreskriva, att intäkt
genom utnyttjande av avverkningsrätt, som någon förbehållit sig vid fastighetsförsäljning,
skall hänföras till intäkt av skogsbruk, och har föreskrift
härom upptagits i förslaget.

Vid beräkning av inkomst av skogsbruk får enligt förslaget avdrag åtnjutas
för minskning i skogs ingångsvärde eller, såsom benämningen är i
förslaget, minskning av det ingående virkeskapitalet. I denna del har jag
anslutit mig till inkomstskattesakkunnigas förslag, att avdrag skall få ske
även om minskningen uppkommit genom avverkning för husbehov, ehuruväl
detta fall torde hava mindre praktisk betydelse samt att, om minskningen
överstiger intäkten, den uppkommande förlusten skall få avdragas

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 361

från annan intäkt av fastigheten. Däremot har jag icke kunnat följa
inkomstskattesakkunniga härutinnan, att avdrag skulle få ske även om
minskningen berott på skogseld eller dyl. Bland liknande anledningar
torde väl nämligen vara att räkna sådana orsaker som exempelvis skadegörelse
genom insekter, och om man väl kommit in på hänsynstagande till
dylika förhållanden, torde ett öppet fält erbjuda sig för svårbedömliga
situationer och tvistigheter. Då realisationen en gång äger rum, får i stället
avdrag då ske med hela ingångsvärdet och förlusten genom skogsbrand etc.
kommer till synes på det sätt, att nettointäkten vid realisationen blir så
mycket mindre. Vad förlustavdrag beträffar, har jag för övrigt ansett
rätten därtill ej böra avse förluster, som hänföra sig till förvärv av fastigheter
före lagens ikraftträdande, i större utsträckning än äldre lagstiftning
medgivit, d. v. s. när förlusten har karaktär av avdragsgill realisationsförlust.
Stadgande i sistnämnda hänseende har intagits bland övergångsbestämmelserna.

I överensstämmelse med vad jag nyss anfört rörande beskattning av Avyttring av
inkomst genom avyttring av växande skog i samband med försäljning av växandegröda

. i samband

marken kar jag ansett böra i förslaget intagas bestämmelse, att intäkt genom med avyttring
avyttring av växande gröda i samband med avyttring av marken skall hän- av markenföras
till intäkt av jordbruksfastighet.

22 §.

22 § motsvarar 27 § i kommittéförslaget och i C-förslaget.

Enligt kommittéförslaget är avdrag medgivet jämväl för skogsdikning, SkyddsdikDå
detta uttryck, såsom ock framgår av vissa yttranden, kan ge anledning mn9-till den uppfattningen, att avdrag skulle vara medgivet även för sådan
dikning i skog, som är att hänföra till grundförbättring, något som kommittén
knappast torde hava avsett, eftersom jämlikt 2 mom. avdrag för grundförbättring
icke är medgivet, har nämnda uttryck ersatts med det i nu
gällande instruktion för värdesättning av skogsmark använda uttrycket
skyddsdikning, vilket torde bättre utmärka vad som avses.

På sätt jag vid nästföregående paragraf omnämnt, är enligt det nu fram- Minskning
lagda förslaget skattskyldig berättigad till avdrag med så stor del av skogs
för honom gällande ingångsvärde, som kan anses motsvara den genom avverkning
m. m. uppkomna minskningen av det ingående virkeska pitalet.

För beräkning av denna minskning har kommunalskattekommittén föreslagit
delvis nya grunder, till vilka inkomstskattesakkunniga anslutit sig.

De sålunda föreslagna grunderna hava i allmänhet i utlåtandena lämnats
utan anmärkning. Länsstyrelsen i Jönköpings län har dock anmärkt, att
de hittills rådande och med all rätt överklagade olägenheterna i avseende
å beräkning av minskning i skogs ingångsvärde icke torde avsevärt förminskas

362

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

genom kommitténs förslag, och har länsstyrelsen föreslagit, att skattskyldig
skall berättigas avdraga ingångsvärdet från intäkt av skogsbruk, så snart
och i den mån tillfälle därtill gives, så att den skattskyldige kommer att
skatta för inkomst av skog först efter det ingångsvärdet blivit till fullo
avdraget. Länsstyrelsen i Kronobergs län har ansett den föreslagna ändringen
i nu gällande bestämmelser icke vara motiverad.

Departements- Det av länsstyrelsen i Jönköpings län föreslagna sättet för avdragets

chefen

åtnjutande synes medföra, att intäkt av skogsbruk skulle kunna i stor
utsträckning undgå beskattning, särskilt när fastigheten icke avyttras, utan
genom arv övergår till ny ägare. Den förutvarande ägaren har fått avdraga
hela sitt ingångsvärde och har kanske på den grund aldrig beskattats för
skogsbruk, ehuru han dragit stor inkomst av skogen, och den nye ägaren
får tillgodoräkna sig nytt ingångsvärde efter det taxerade skogsvärdet vid
hans tillträde. En dylik bestämmelse skulle kunna leda till, att intäkt av
skog på en fastighet under generationer undkomme beskattning. På grund
härav kan jag icke tillstyrka nämnda förslag. Hithörande bestämmelser
hava, ehuru med viss omredigering, avfattats i överensstämmelse med kommittéförslaget,
vilket synes vara ägnat att befordra en rättvisare beskattning
än vad nuvarande bestämmelser gjort.

Värdeminsk- Enligt nu gällande inkomstskatteförordning är avdrag medgivet för värde nmg

a bygg- minskning, som även med noggrant underhåll och aktsam vård drabbar bygg fläder.

nader, men är dylikt avdrag däremot icke medgivet enligt bevillningsförordningen,
vilket torde hava sin förklaring däri att, då fastighetsbevillningen tidigare
utgjort enda formen för beskattning av inkomst från fastighet samt denna
inkomst bestämts till viss procent av taxeringsvärdet, hänsyn ansetts därvid
redan hava tagits till byggnadernas värdeminskning. Kungl. Majrts år
1920 framlagda förslag till kommunalskattelag upptog rätt till avdrag för
värdeminskning å byggnader, men bestämmelse härom intogs icke i provisoriet.

Kommunalskattekommittén har i sitt förslag endast i viss utsträckning
medgivit rätt till avdrag för värdeminskning å byggnader. Avdrag får ske
för sådan värdeminskning å till jordbruket eller till dess binäringar eller
till skogsbruket hörande driftbyggnader, som dessa även med normalt underhåll
och aktsam vård äro underkastade genom slitage. Till driftbyggnad
räknas icke bostadsbyggnad, vare sig den är avsedd för ägarens eller brukarens
personliga behov eller för arbetspersonal. Avdrag får vidare ske för
värdeminskning å fabriks-, verkstads-, magasins- eller därmed jämförlig
byggnad, som använts i ägarens rörelse eller yrke eller som av ägaren upplåtits
åt annan för användning i dennes rörelse eller yrke. Avdrag för
värdeminskning å byggnad bör bestämmas till viss procent av byggnadens
skäliga värde, olika allt efter den tid byggnader av ifrågavarande art anses
kunna för sitt ändamål utnyttjas.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

363

Två ledamöter av kommittén hava ansett avdrag böra medgivas jämväl
för värdeminskning å bostadsbyggnader.

Enligt presidenten Peterssons förslag till förordning om statlig inkomstoch
förmögenhetsskatt skall värdeminskningsavdrag medgivas vid statsskatten
i samma utsträckning som enligt kommitténs förslag vid kommunalskatten.

Inkomstskattesakkunniga ansluta sig i sitt förslag till de nu för statsbeskattningen
gällande bestämmelser och medgiva i fråga om alla byggnader avdrag
för amortering på grund av ålder och slitning, och skall avdraget bestämmas
till viss procent av byggnadens skäliga värde, olika allt efter den tid, byggnaden
anses kunna för sitt ändamål utnyttjas. Av en jämförelse med de
likartade bestämmelserna rörande avdrag för amortering i anledning av
ålder och slitning av maskiner och andra inventarier synes framgå, att de
sakkunniga avsett, att vid avdragets bestämmande hänsyn skall tagas icke
blott till vad kommunalskattekommittén kallat slitage utan även till andra
omständigheter och närmast därtill, att byggnaden på grund av ålder icke
blir ekonomiskt användbar.

De över kommittéförslaget och sakkunnigförslaget inkomna utlåtandena
gå mycket i sär på denna punkt. Flera myndigheter, bland andra fem
länsstyrelser, yrka, att avdrag för värdeminskning å byggnader överhuvud
icke må medgivas, och några av dessa myndigheter i frågasätta, att man i
stället borde medgiva avdrag för ombyggnad av fastighet. En del förorda
kommunalskattekommitténs förslag och andra förorda samma förslag med
den ändring, att avdrag måtte medgivas jämväl för byggnad, som användes
till bostad åt arbetspersonal.

I ett stort antal utlåtanden, bland annat av nio länsstyrelser, svenska
landskommunernas förbund och kammarrätten, tillstyrkes inkomstskattesakkunnigas
förslag. Länsstyrelsen i Jämtlands län anför härom:

»Enligt länsstyrelsens uppfattning är inkomstskattesakkunnigas ståndpunkt
den riktiga. Bostadsbyggnader undgå icke att föråldras och måste därför
efter viss tid ny- eller ombyggas för att vara brukbara. Detta gäller även
för stenhus i städerna, men naturligtvis långt mycket mera med avseende å
byggnader av mindre varaktigt material. Om marknadsvärdet av en till
bostad avsedd annan fastighet såsom helhet betraktad det oaktat håller sig
konstant eller till och med stegras, lärer detta bero på jordvärdestegring
eller penningvärdets fall, men om beskattning i anledning därav är ju här
icke fråga. Under ett stigande penningvärde är det, såsom erfarenheten
från de senaste årens bostadsbyggande mer än tydligt torde hava visat, ingalunda
säkert, att bostadsbyggnader kunna hållas uppe i värde. Vad särskilt
angår bostadsbyggnader å jordbruksfastighet synes det svårt att principiellt
skilja den för brukaren avsedda och för brukningen erforderliga
bostadsbyggnaden från övriga för jordbrukets drift anlagda byggnader. Ofta
torde de till och med vara sambyggda. Vid beräkning av husbehov av
byggnadsvirke lärer också hänsyn i regel tagas till förnyelse av fastighetens
mangårdsbyggnad. På grund härav synes något undantag med avseende å
bostadsbyggnader icke böra ske. Det blir då taxeringsmyndigheternas sak
att i varje särskilt fall bedöma, huruvida och i vad mån avdrag för värdeminskning
skiiligen bör äga rum.»

364

Kunrjl. Maj:ts proposition Nr 102.

Uti många utlåtanden har framhållits önskvärdheten därav, att närmare
bestämmelser måtte meddelas rörande fastställande av det värde, som skall
ligga till grund för avdragets beräknande. Uti sådant hänseende har, bland
annat, påpekats följande. Avdraget för värdeminskning å byggnader kunde numera
svårligen beräknas endast med ledning av brandförsäkringsvärdena, ty
dessa vore allt sedan kristiden mycket höga och ojämna. I synnerhet när det
gällde jordbruksfastighet, där åbyggnaderna ofta vore brandförsäkrade till
belopp överstigande fastighetens hela taxeringsvärde, kunde ett efter brandförsäkringsvärdet
beräknat avdrag lätt göra beskattningen av inkomst från
fastigheten illusorisk. Avdraget borde beräknas efter byggnadernas skäliga
värde. Om särskilt taxeringsvärde funnes åsatt, borde detta betraktas såsom
det skäliga värdet. Där, såsom vid jordbruksfastighet, särskilt taxeringsvärde
icke vore åsatt, borde stadgas, att värdet icke finge överstiga viss
procent av fastighetens taxeringsvärde. Den, som påyrkade avdrag, borde
vara pliktig att i sin deklaration lämna erforderliga uppgifter för fastställande
av byggnadernas skäliga värde.

Skatteberedningen har i sin promemoria om avdrag för värdeminskning
föreslagit ändrade bestämmelser rörande avdrag för värdeminskning å byggnader,
som varit avsedda för användning i ägarens rörelse. Enligt detta
förslag medgives avdrag för värdeminskning å alla dylika byggnader, och
hava i anvisningarna upptagits något mera detaljerade bestämmelser om
sättet för avdragets beräknande än vad fallet varit enligt kommittéförslaget
Därjämte hava i förslaget upptagits särskilda bestämmelser i fråga om vissa
grupper av juridiska personer, vilka bestämmelser jag kommer att omnämna
vid redogörelsen för 29 §.

Frågan om avdrag för värdeminskning å byggnader, som tillhöra andra
än förutnämnda juridiska personer, har i allmänhet icke berörts uti de utlåtanden,
som avgivits över skatteberedningens förslag. Några länsstyrelser
hava dock uttryckligen vidhållit vad de tidigare anfört därom, att avdrag
för värdeminskning å byggnader antingen icke borde över huvud medgivas
eller borde medgivas blott i begränsad omfattning. Mot den formpila
avfattningen av skatteberedningens förslag hava i stort sett inga erinringar
framställts.

Departements chefen.

För min del anser jag avdrag böra såväl vid stats- som kommunalbeskattningen
medgivas för värdeminskning å alla slag av byggnader. Man
synes nämligen icke kunna vid en inkomstbeskattning bortse från den omkostnad,
som utgöres av slitning utav byggnader, vilka använts i en förvärvskälla.
Att, på sätt uti vissa utlåtanden föreslagits, icke tillåta dylikt avdrag
och i stället medgiva avdrag för ombyggnad eller nybyggnad till ersättning
för ett befintligt hus skulle nog i vissa fall erbjuda en tillfredsställande
lösning, så t. ex. i fråga om en större jordbruksfastighet, där
byggnaderna kunna successivt förnyas, eller i det fall, att en skattskyldig i
en och samma kommun äger ett stort antal fastigheter. I andra fall skulle

36.'')

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

däremot denna utväg medföra otillfredsställande resultat, i det att kostnaden
för om- eller nybyggnad i regel skulle komma att bliva så stor, att den
skattskyldige icke kunde utnyttja avdraget ens genom att avdraga uppstående
underskott från inkomst av övriga förvärvskällor. Anser man avdrag
för värdeminskning principiellt böra medgivas, finner jag, i motsats till
kommunalskattekommittén, skillnad svårligen kunna göras på olika slag av
byggnader och kan jag i denna del ansluta mig till vad länsstyrelsen i
Jämtlands län härom anfört. Vad angår det värde, som skall läggas till
grund för avdragets beräknande, hava i förslaget intagits bestämmelser, att
värdet icke får överstiga taxeringsvärdet, därest särskilt sådant finnes åsatt
byggnaden, samt att vid jordbruksfastighet det till grund för avdraget liggande
värdet i regel icke får överstiga 50 procent av fastighetens hela taxeringsvärde,
detta senare i överensstämmelse med ett av länsstyrelsen i Jönköpings
län framställt förslag. Anvisningarna till förevarande paragraf
hava omformulerats i anslutning till vad skatteberedningen föreslagit rörande
avdrag för värdeminskning å byggnader, som använts i rörelse.

23 §.

Denna paragraf motsvarar 28 § i kommittéförslaget och i C-förslaget.

I skrivelse till Kungl. Maj:t anhöll 1913 års riksdag om utredning av nätt för
frågan, huruvida den, som hade ordnad bokföring, borde äga rätt att vid jordbrukare
avgivande av deklaration om inkomst av fast egendom följa de grunder, “ efter Zk™
efter vilka räkenskaperna vore uppställda. färing.

1913 års

År 1921 uppdrogs åt inkomstskattesakkunniga att upptaga frågan till be- skrivelse,
handling, och avgåvo de sakkunniga till fullgörande av uppdraget en den inkomst29
mars 1922 dagtecknad promemoria angående grunderna för beräkning skattesakav
fast egendom jämte förslag till de författningsändringar, som kunde an- ^ednfng år''
ses erforderliga, därest man önskade att jordbrukare med ordnad bokföring l9---skulle taxeras efter bokföringsmässiga grunder. Enligt inkomstskattesakkunnigas
förslag skulle för den, som varit pliktig föra handelsböcker, samt
under vissa förutsättningar även för annan skattskyldig inkomst av jordbruk
med binäringar och av skogsbruk vid beskattningen beräknas efter
bokföringsmässiga grunder, och skulle alltså vid inkomstberäkningen hänsyn
tagas, bland annat, till in- och utgående balans av produkter, förråd,
levande inventarier m. m.

Över denna promemoria avgåvos utlåtanden av länsstyrelserna, lantbruks- inkomna
styrelsen, domänstyrelsen och kammarrätten ävensom av samtliga hushåll- yttranden över

1922 års

ningssällsltap med undantag av två samt av Sveriges allmänna lantbruks- utredning,
sällskap och Sveriges skogsägareförbund.

Uti en del av de inkomna utlåtandena tillstyrktes inkomstskattesakkunnigas
förslag i princip, ehuru i många fall anmärkningar framställdes mot
vissa detaljer i förslaget.

inkomstskattesakknnniga

år 1923.

366 Kungl. May.ts proposition Nr 102.

Uti flertalet utlåtanden avstyrktes emellertid förslaget eller framhölls, att
i varje fall tiden ännu icke vore mogen för dess genomförande. Såsom
skäl för avstyrkandet framhölls i huvudsak följande.

Det vore, i motsats till vad från vissa håll uppgivits, ingen svårighet för
en jordbrukare, som haft ordnad bokföring, att deklarera i enlighet med nu
gällande deklarationsformulär. Vid genomförande av förslaget skulle för
jordbrukare finnas två olika inkomstbegrepp, ett för dem, som taxerades
efter bokföringsmässiga grunder, och ett för övriga jordbrukare, men en
dylik olikformighet vore icke lycklig. Det vore ofta svårt att avgöra, huruvida
den av en skattskyldig använda bokföringen vore sådan, att den kunde
läggas till grund för en riktig taxering. Bokföringen vid ett jordbruk vore
mindre väl lämpad som underlag för en deklaration och gjorde granskningen
av deklarationen genom jämförelse med bokföringen nästan värdelös. Värdesättningen
av tillgångarna skulle komma att bereda svårigheter; särskilt
gällde detta i fråga om levande inventarier, och likaledes skulle avskrivningarna
bereda svårigheter.

Kammarrätten hemställde i sitt den 7 december 1922 avgivna utlåtande,
att den remitterade promemorian icke måtte föranleda till någon Kungl.
Maj:ts åtgärd, och yttrade kammarrätten därvid i huvudsak:

Nuvarande system vore inom jordbruksbeskattningen konsekvent genomfört,
och de sakkunniga hade själva erinrat, hurusom, om denna konsekvens
brötes, systemet folie sönder och den nya ordningen bleve svår att teoretiskt
försvara samt i praktiken svår att genomföra. Häri ville kammarrätten
till fullo instämma. Man skulle efter det nya förslaget komma att på förevarande
område röra sig med två olika inkomstbegrepp, en principiell oegentlighet,
som i många fall komme att leda till olika taxering under likartade
faktiska förutsättningar och således draga med sig ojämnhet i taxeringen.
Nu berörda risk både ock uppmärksammats av en stor del av de över förslaget
hörda, och i likhet med flera av dem funne kammarrätten det vara
riktigast att låta anstå med ändringar i fråga om inkomstbegreppet inom
jordbruksbeskattningen, till dess den pågående utredningen om inkomstbegreppet
i dess helhet bleve bragt till slut. Med viss rätt hade jämväl
påpekats lämpligheten att avvakta inrättandet av en likartad och kontrollerbar
bokföring för jordbruket. Om hushållningssällskapen finge anses främst
företräda de skattskyldigas intressen och länsstyrelserna de tekniska taxeringssynpunkterna,
kunde med ledning av de avgivna yttrandena otvetydigt slutas
till, att man i allmänhet icke å dessa håll väntade sig något gagn av de
sakkunnigas förslag. De ojämförligt flesta av de hörda hade också av flera
och olikartade skäl underkänt detsamma. Frånsett förut antydda och andra
principiella sidor av förslaget vore det särskilt de föreslagna övergångsbestämmelserna,
som framkallat kritik.

Inkomstskattesakkunniga hava uti sitt år 1923 avgivna betänkande icke
upptagit några bestämmelser om rätt för jordbrukare med ordnad bokföring
att taxeras efter bokföringsmässiga grunder, men hava de uttalat, att, om
en dylik rätt skulle anses önsklig, en lagstiftning därom enligt deras förmenande
kunde byggas på de grunder, som angivits i deras förut omnämnda
promemoria.

367

Kungl. Maj.ts proposition Nr 102.

Kommunalskattekommittén har i 28 § av sitt förslag intagit bestämmelse,
att, därest för jordbruk, dess binäringar eller skogsbruk ordnad bokföring
tinnes av beskaffenhet att läggas till grund för uppskattning av inkomsten,
denna må beräknas efter bokföringsmässiga grunder.

Uti flertalet av de utlåtanden, som avgivits över kommitténs förslag i
förevarande avseende, har detta lämnats utan erinran, och detta har skett
även i utlåtanden från myndigheter eller korporationer, vilka avstyrkt inkomstskattesakkunnigas
år 1922 avgivna förslag.

I vissa utlåtanden har däremot kommittéförslaget avstyrkts under åberopande
av vad tidigare yttrats över 1922 års förslag.

Kammarrätten gör ingen annan anmärkning än att det genom inflikande
i lagtexten av exempelvis orden »efter beskattningsnämnds beprövande»
borde tydligt utsägas, att det skulle tillkomma vederbörande myndigheter
att avgöra, huruvida en jordbrukare skall få deklarera bokföringsmässigt.

Kommunals kattekommitténs förslag innebär, såvitt jag kunnat finna, rätt
för vederbörande taxeringsmyndigheter att bestämma icke blott, huruvida
en jordbrukare skall taxeras efter bokföringsmässiga grunder, utan jämväl
de grunder, efter vilka taxeringen i dylikt fall skall ske, detta senare dock
med den inskränkning, som kan anses ligga i uttrycket »efter bokföringsmässiga
grunder». I motsats till vad fallet var med 1922 års sakkunnigförslag,
innehåller kommittéförslaget inga närmare bestämmelser om inkomstberäkningen
vid taxering efter bokföringsmässiga grunder liksom ej heller
bestämmelser, huru bör förfaras, när en jordbrukare vill övergå från det
ena till det andra systemet. Jag finner det icke tillrådligt att på detta sätt
överlämna åt taxeringsmyndigheterna att, utan ledning av lagstiftningen, bestämma
omfattningen av det inkomstbegrepp, som skall tillämpas i vissa
fall. Skall författningsenlig rätt för jordbrukare att taxeras efter bokföringsmässiga
grunder införas, synes i skattelagstiftningen böra meddelas
närmare regler för inkomstberäkningen. Emellertid hava mot inkomstskatte.
sakkunnigas härutinnan framlagda förslag framförts anmärkningar av den
art, att sagda förslag icke lärer kunna utan omarbetning i väsentliga delar
läggas till grund för lagstiftning i ämnet. En dylik omarbetning har icke
nu kunnat ske. På grund av vad jag nu anfört hava i det framlagda
förslaget icke upptagits några bestämmelser i ämnet, utan torde med denna
fråga tillsvidare få bero i avvaktan på vidare utredning. I

I förevarande paragraf har intagits ett påpekande, att från nettointäkten
av jordbruksfastighet avdrag jämlikt 45 § skall göras, innan inkomsten
framkommer.

Kommunal skattekom mittén.

Inkomna
yttranden över
kommittéförslaget.

Departements chefen.

Procent avdrag.

368

Kungi. Maj:ls proposition Nr j 02.

Fastighet, som
användes i
ägarens
rörelse eller
yrke.

Departements chefen.

24 §.

Denna paragraf motsvarar 29 § i kommittéförslaget och i C-förslaget.

För närvarande gäller, att, om fastighet helt eller delvis användes i ägarens
rörelse eller yrke, fastigheten till ifrågavarande del anses ingå i rörelsen
eller yrket. I följd härav skall hyresvärdet av fastigheten icke uppskattas
och taxeras såsom inkomst av fast egendom, liksom hyresvärdet icke
får avdragas såsom omkostnad i rörelsen eller yrket. Vid bevillningstaxeringen
av inkomst av rörelsen eller yrket får avdrag ske med fem procent
av taxeringsvärdet eller, om blott en del av fastigheten använts i rörelse
eller yrke, av den därå belöpande delen av taxeringsvärdet.

Inkomstskattesakkunniga hava icke ifrågasatt någon ändring i hithörande
bestämmelser.

Enligt kommunalskattekommitténs förslag däremot skall väl en fastighet
understundom kunna i sin helhet ingå i rörelse, men den skall aldrig kunna
gorå det blott delvis. En fastighet skall i sin helhet ingå i rörelse icke
blott om den helt använts i ägarens rörelse utan jämväl om den huvudsakligen
använts till sådan verksamhet. I senare fallet skall såsom inkomst
av rörelse redovisas hyra för uthyrd lägenhet, hyresvärdet av lägenhet, som
ägaren använt för egen räkning, o. s. v. Har fastigheten däremot blott till
en mindre del använts i ägarens rörelse, skall fastigheten i sin helhet anses
utgöra förvärvskälla i inkomstgruppen inkomst av annan fastighet, och
skall i följd därav såsom intäkt av annan fastighet redovisas, bland annat,
hyresvärdet av lägenhet, som använts i ägarens rörelse.

Enligt C-förslaget skall alltid såsom intäkt av annan fastighet upptagas
hyresvärdet av fastighet eller del därav, som ägaren använt i egen rörelse,
samt å andra sidan samma hyresvärde avdragas såsom omkostnad i rörelsen.

I de flesta av de inkomna utlåtandena har kommitténs förslag på denna
punkt lämnats utan anmärkning, och i vissa utlåtanden, bland andra kammarrättens,
har den direkt tillstyrkts. I en del utlåtanden har förordats en
lösning i enlighet med C-förslagets bestämmelser.

Några myndigheter, däribland länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands
och Malmöhus län hava avstyrkt kommitténs förslag och tillstyrkt
bibehållande av nu gällande bestämmelser. Samma åsikt har jämväl uttalats
av hankföreningen, industriförbundet och flertalet handelskammare.

Jag har för min del icke kunnat ansluta mig vare sig till kommittéförslaget
eller till C-förslaget. I motsats mot vad fallet är, när en fastighet
begagnas för ägarens personliga behov, alltså direkt för konsumtionsändamål,
kan enligt min åsikt icke enbart den omständigheten, att en fastighet
eller en del därav använts uti en förvärvsverksamhet, anses hava skapat
en inkomst för ägaren. Först om förvärvsverksamheten lämnat ett överskott,
föreligger strängt taget en inkomst, vilken kan tagas till beskatt -

369

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

ning. Om t. ex. en fabriksverksamhet gått utan vinst, synes det vara
oegentligt att beskatta ägaren för det beräknade hyresvärdet av den i
verksamheten använda fabriksfastigheten. Göres likväl detta och avdrages
hyresvärdet såsom utgift i rörelsen, kommer denna att utvisa ett underskott.
Har rörelsen drivits enbart i den kommun, där fastigheten är belägen,
kommer enligt kommittéförslaget underskottet att i sin helhet avdragas
från fastighetsinkomsten, och någon skattepliktig inkomst kommer icke att
föreligga. Har rörelsen drivits jämväl i annan kommun, får blott en del
av underskottet avdragas i den kommun, där fastigheten är belägen, och
näringsidkaren kan då komma att få skatta för en fullständigt fiktiv hyresinkomst
för en fabrik, som helt och hållet använts i egen rörelse och kanske
rent av byggts just för detta ändamål. Att beskatta en dylik fiktiv inkomst
kan icke anses riktigt. Fastigheten får i nu förevarande fall anses
vara en integrerande del av fabriksrörelsen, så att någon inkomst av fastigheten
icke kan föreligga, därest rörelsen icke lämnar någon vinst. Av nu
anförda skäl kan jag icke godkänna förslaget, att hyresvärdet av en i ägarens
rörelse använd fastighet alltid skall beskattas såsom inkomst av annan
fastighet. Härtill har även bidragit en annan omständighet. På sätt jag
kommer att närmare beröra under 45 § har jag ansett, att varje förvärvskälla
bör i fråga om rätten till procentavdrag betraktas såsom en fristående
enhet och att alltså procentavdrag, som hänför sig till en förvärvskälla, i
motsats till vad fallet är enligt C-förslaget, icke bör få åtnjutas från nettointäkt
av annan förvärvskälla. Skulle då fastighet, som använts i rörelse,
hänföras till förvärvskällan annan fastighet, skulle det kunna inträffa, att
fastigheten utvisade underskott eller också så liten nettointäkt, att procentavdraget
icke kunde till fullo utnyttjas. På detta sätt skulle garantien
för fastigheten tagas i anspråk, oaktat den rörelse, vari fastigheten använts,
lämnat en vinst, som långt överstigit procentavdraget.

Samma invändningar som mot nämnda förslag kunna göras jämväl mot
kommittéförslaget, ty även enligt detta kan en näringsidkare få skatta för
hyresvärdet av en i egen rörelse använd lägenhet, ehuru rörelsen gått med
förlust. Därjämte kan mot kommittéförslaget anmärkas, att enligt detsamma
en näringsidkare kan undgå att skatta för inkomst genom uthyrande av en
lägenhet eller en lägenhets disponerande för eget behov, nämligen för det
fall att den fastighet, däri lägenheten är befintlig, huvudsakligen använts i
egen rörelse och denna gått med förlust. Därest rörelsen drivits enbart i
den kommun, där fastigheten är belägen, är häremot mindre att invända,
enär i varje fall underskottet på rörelsen skulle få avdragas från fastighetsinkomsten,
men, om rörelsen drivits även i andra kommuner, kan kommittéförslaget
medföra, att underskottet på rörelsen kommer att delvis avdragas
i fel kommun.

Med hänsyn till vad jag nu anfört hava i förslaget bibehållits nu gällande
bestämmelser.

Bihang till riksdagens protokoll 1027. / sand. S? Iiiifl. (Nr 102.)

■M

370

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Bostads- De av kommittén föreslagna bestämmelserna rörande beskattning av intäkt
förening och fr;m fastighet, som tillhör bostadsförening eller bostadsaktiebolag, hava i viss

bostadsaktie- . . , . ,, , ,

bolag. mån omarbetats. Härutinnan hanvisas till vad jag darom yttrat vid behandling
av frågan om juridiska personers beskattning.

25 §.

Denna paragraf motsvarar 30 § i kommittéförslaget och i C-förslaget.

Kostnader för Vad angår den av kommunalskattekommittén föreslagna bestämmelsen, att
brandforsäk- kostnader för brandförsäkring, reparation och underhåll av byggnader icke
ring m. m. ^ avdragas till högre belopp än som motsvarar intäkten av förvärvskällan,
har densamma tillstyrkts av länsstyrelsen i Södermanlands län, enär den
syntes välbetänkt med hänsyn särskilt till deklaranters och även taxeringsnämnders
obenägenhet för upptagande av tillräckligt höga värden för bostad i
egen fastighet. Däremot hava, bland andra, tre länsstyrelser uttalat sig
mot bestämmelsen och anför en av dessa (Östergötlands län):

»Bestämmelsen kan på ett synnerligen orättvist och omotiverat sätt drabba
de mest lojala inom fastighetsägaregruppen och är därtill principiellt oförenlig
med det sätt, varpå inkomstskatten enligt förslaget är anordnad. Det
är ju en vanlig företeelse, att större underhållsarbeten av ekonomiska hänsyn
och även andra lämplighetsskäl — t. ex. under höga konjunkturer eller
arbetsinställelser — uppskjutas till en för fastighetsägaren lämplig tidpunkt
och, då de företagas, draga kostnader till ett kumulerat belopp, som överstiger
fastighetsintäkten för det år, under vilket arbetet utföres. Att under
dylika förhållanden vägra avdrag för ifrågavarande kostnader med deras
fulla belopp synes icke vara av omständigheterna påkallat och framförallt
oförenligt med den föreslagna inkomstskattens natur. Att särskilt brandförsäkringspremierna
hänförts till här ifrågavarande grupp av omkostnader,
torde tarva närmare förklaring än som givits.»

Jämväl kammarrätten har avstyrkt kommittéförslaget i denna del.

Den i kommittéförslaget upptagna bestämmelsen, att kostnader för vicevärd,
portvakt, vattenförbrukning, renhållning och belysning m. m. dyl.
skola få avdragas endast där fråga är om sådan fastighet, som är avsedd
att tillgodogöras huvudsakligen genom uthyrning av lägenheter, har föranlett
anmärkningar från flera länsstyrelser. Så har länsstyrelsen i Malmöhus
län erinrat, att densamma, sammanställd med föreskriften i 29 § av
kommittéförslaget, att hyresvärdet av en utav ägaren i egen rörelse eller
yrke använd lägenhet skall upptagas såsom intäkt av annan fastighet, därest
fastigheten icke huvudsakligen använts i rörelsen eller yrket, i vissa fall
kunde leda till mindre tillfredsställande resultat. Länsstyrelsen i Hallands
län har åberopat ett uttalande av en taxeringsnämndsordförande i länet, däri
anföres:

»Borttagandet av avdragsrätt för kostnader för gårdskarl m. m., då ej
fråga är om hyreshus, kan möjligen vara lämpligt, men synes sakna praktisk
betydelse, enär frånvaron av sådant avdrag måste inverka på beräkningen

371

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

av hyresvärdet. I detta sammanhang anser jag mig böra framhålla hurusom de
numera allt talrikare egnahemshusen, oftast om två smålägenheter, i städernas
utkanter nästan undantagslöst i deklarationerna redovisas med förlust, som
ju då får avdragas från ägarens övriga inkomst. Detta beror på att oftast
hela byggnadskostnaden måste upplånas, samt hyrorna icke stå i rimligt
förhållande till byggnadskostnaderna. Här kunde väl på goda skäl ifrågasättas,
att deklarerad förlust ej skulle få avdragas från ägarens övriga inkomster,
ty förlusten är ej att anse som förlust å inkomstkälla. Egnahemsbygget
kan aldrig hava planerats som inkomstkälla.»

Länsstyrelsen i Södermanlands län har vid behandling av frågan om rätt
till avdrag för underskott i viss förvärvskälla anfört:

»I detta sammanhang torde emellertid uppmärksamhet böra ägnas en del
fall, som synas vara av beskaffenhet, att fråga med skäl kan vara, om avdrag
för uppgiven förlust verkligen bör medgivas. Ett sådant fall föreligger, då
skattskyldig för sig och familj ensam bebor egen gård i stad, villa eller
annan dylik fastighet. Det är i sådana fall ej ovanligt, att denna fastighet
såsom förvärvskälla visar förlust beroende på höga skuldräntor, reparationskostnader
och dylikt, varförutom yrkande ofta framställes om värdeminskningsavdrag
på grund av slitning. Då här i själva verket lärer vara fråga
allenast om kostnad för bostad med tillhörande bekvämligheter eller med
annat ord levnadskostnad, borde förlustavdrag i sådant fall ej vara medgivet
och ej heller avdrag för värdeminskning i vidare mån, än denna värdeminskning
täckes genom överskjutande inkomst från fastigheten. Om en
person över huvud anser sig ha råd att på detta sätt bekosta en dyr bostad,
synes icke finnas något skäl, varför detta skall medföra rätt för honom att
från skatt fritaga en del av sina övriga inkomster.»

Kammarrätten har i anledning av den utav länsstyrelsen i Malmöhus
län framställda erinringen föreslagit, att här förevarande kostnader skola
få avdragas, där ej fråga är om sådan fastighet, som huvudsakligen användes
för ägarens, hans familjs och hans personliga tjänares räkning.

Kommunalskattekommittén har såsom skäl för sitt förslag att medgiva Departementsblott
begränsad rätt till avdrag för kostnader för reparations- och under- clietenhållsarbeten
anfört, att det ofta vore vanskligt nog att uppdraga gränsen
mellan dessa arbeten, å ena, samt till- eller ombyggnader samt därmed jämförliga
förbättringar, å andra sidan, att säkerligen mången gång såsom
underhållskostnad upptoges vad som i själva verket utgjorde kostnad för
förbättring jämförlig med ombyggnad, samt att det kunde såsom regel antagas,
att egentliga reparations- och underhållskostnader icke uppginge till så högt
belopp, att intäkten därmed överskredes.

Det av kommittén gjorda antagandet, att reparations- och underhållskostnader
i regel icke skulle överstiga årsintäkten av en fastighet, synes mig
icke fullt riktigt. Då större underhållsarbeten å en fastighet i regel icke
lära företagas värjo år utan med flera års mellanrum, förefaller det tviirtom
troligt, att underhållskostnaden jämförelsevis ofta kan komma att överstiga
årsintäkten. Vid sådant förhållande skulle, vill det synas, kommitténs

372 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

förslag på denna punkt innebära ett allt för stort avsteg från den för en
inkomstskatt grundläggande principen, att avdrag bör få ske för alla omkostnader
för en förvärvskällas bevarande och bibehållande. Det av kommittén
föreslagna stadgandet skulle jämväl kunna tänkas medföra risk för
att i praktiken avdrag komme att medgivas även för kostnader, som vore
att hänföra till ombyggnad eller annan förbättring, blott kostnaden icke
överstege årsintäkten. Katta botemedlet mot det av kommittén påpekade
missförhållandet, att såsom underhållskostnad avdragas kostnader för en
verklig förbättring, torde ligga i att taxeringsmyndigheterna få sin uppmärksamhet
riktad på saken och icke tillåta avdrag för sådana kostnader,
som avse en ombyggnad eller en därmed jämförlig förbättring. I vissa fall
skulle dock den av kommittén föreslagna utvägen kunna anses vara i särskild
grad befogad, nämligen när det gäller fastighet, som bebos av ägaren
själv eller tillhör en bostadsförening. Det ligger nämligen här nära till
hands, att ägaren eller föreningsmedlemmarna skola för sin egen trevnad
företaga reparations- och underhållsarbeten i mycket större utsträckning än
det skulle falla fastighetens ägare in att göra, därest fastigheten i stället
varit uthyrd. Det torde dock visa sig omöjligt att i praktiken avgöra, huruvida
reparationerna överstigit vad som kan anses skäligt. Ihågkommas
bör ock, att fastighetens underhåll bör inverka på hyresvärdet, så att hyresvärdet
för en väl underhållen lägenhet sättes högre än för en, som är illa
underhållen.

Kommitténs förslag, att avdrag för kostnader för vicevärd, portvakt m. m.
skall få äga rum allenast där fråga är om fastighet, som är avsedd att tillgodogöras
väsentligen genom uthyrning av lägenheter, grundar sig därpå,
att, då dylika kostnader hänföra sig till egnahemslägenheter eller andra
fastigheter, som uteslutande eller åtminstone huvudsakligen äro avsedda till
bostadsändamål för ägaren, kostnaderna snarare synas falla under begreppet
levnadskostnader än utgöra kostnader för intäkts förvärvande och bibehållande.

Jag delar kommitténs åsikt, att, när fråga är om en egnahemslägenhet,
kostnaderna för t. ex gårdskarl och belysning oftast äro att betrakta såsom
levnadskostnader och att desamma därför i regel icke böra få avdragas vid
inkomstberäkningen. Den av kommittén föreslagna bestämmelsen skulle
dock säkerligen i många fall föranleda orättvisor, så t. ex., på sätt länsstyrelsen
i Malmöhus län påpekat, när fastigheten delvis bebos av ägaren,
delvis användes i ägarens rörelse eller yrke och delvis uthyres, utan att
dock väsentligen vara avsedd för uthyrning. Skulle man följa den av kommittén
anvisade vägen, borde bestämmelsen snarast få den formulering, att
avdrag medgives så snart det icke är fråga om en fastighet, vilken är avsedd
att väsentligen tillgodogöras såsom bostad för ägaren eller hans personliga
tjänare. Enligt min uppfattning torde man dock i de enskilda fallen komma
till rättvisare resultat vid ett bibehållande av den nu gällande bestämmelsen,
att avdrag för nu berörda kostnader får ske, i den mån dessa kostnader

373

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

åligga husägaren såsom sådan, och har det nu föreliggande förslaget utarbetats
i anslutning härtill. Det torde icke möta några större svårigheter
för taxeringsmyndigheterna att avgöra, huruvida i fråga om en fastighet
av viss art de uppgivna kostnaderna skolat anses åvila fastighetsägaren
eller hyresgästen, därest fastigheten varit uthyrd. Märkas bör, att, såsom
framhållits i ett flertal utlåtanden, det föreligger korrespondens mellan
fastighetsägarens skyldigheter i förevarande avseende samt hyresvärdet. Ju
vidsträcktare skyldigheter som åligga fastighetsägaren och ju större avdrag
därför som tillåtas, desto större måste hyresvärdet antagas vara, och ju
mindre skyldigheter som åligga fastighetsägaren, desto mindre blir hyresvärdet.

Vad angår det av länsstyrelserna i Södermanlands och Hallands län
framburna önskemålet, att underskott, som uppstått å en egnahemsfastighet,
icke skall få avdragas från annan inkomstkälla, kan jag icke ansluta mig
till den uppfattning, som här kommit till synes. En dylik fastighet måste
enligt min mening betraktas såsom varje annan inkomstkälla. Särskilt för
det fall, att underskottet beror på skuldsättning, vore det orättvist att vägra
avdrag för underskott, så länge man medgiver avdrag för ränta å rent
personlig skuld såsom skuld för bosättning, skuld, som man åsamkat sig på
grund av borgen, o. dyl. Det förefaller knappast rimligt att medgiva
avdrag för ränta å dylika skulder men icke medgiva avdrag för ränta å en
skuld, som man åsamkat sig vid ett husinköp eller husbygge. En annan sak
är, att man bör vid taxeringen söka finna det verkliga hyresvärdet samt icke
tillåta, att hyresvärdet upptages orimligt lågt.

Bestämmelserna om beskattning av förmånen av plantering och trädgårdsland
hava omarbetats i syfte att tydligare utmärka, att det är förmånens
värde, som skall tagas i beräkning vid bestämmande av bostadens värde.
Vad kommittén i anvisningarna till 29 § upptagit därom, att i förevarande
avseende med plantering skulle likställas koloniträdgård o. dyl., har uteslutits,
enär koloniträdgård i regel icke torde vara förenad med bostadslägenhet
å egen fastighet. Skulle så någon gång vara fallet, torde även utan särskild
bestämmelse den givna regeln vara tillämplig.

26 §.

Uti denna paragraf, vilken motsvarar 31 § i kommittéförslaget och i
C-förslaget, har intagits påpekande, att från nettointäkten skall ske avdrag
enligt 45 §, innan inkomsten av annan fastighet framkommer.

27 §.

Denna paragraf motsvarar 32 § i kommittéförslaget och i C-förslaget.

Punkt 2 av anvisningarna i kommittéförslaget har icke medtagits, enär den
huvudsakligen varit behövlig för avgörande av vad som vore att hänföra
till »näring» i teknisk mening, något som saknar betydelse, då det nu framlagda
förslaget icke upptager näringsskatt.

Plantering
och trädgårdsland.

374

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Avdrag för
värdeminskning.

Förslag i
ämnet.

28 §.

Paragrafen, vilken motsvarar 33 § i kommittéförslaget och i C-förslaget,
har liksom anvisningarna i viss mån omarbetats på den grund, att på sätt
under 24 § omnämnts, till rörelse hänförts fastighet, till den del densamma
använts i rörelsen.

Bestämmelsen, att till intäkt skall räknas värdet av varor eller produkter,
som tillgodogjorts för medlemmar av den skattskyldiges hushåll, har erhållit
samma formulering som motsvarande bestämmelse i 21 §.

1924 års skatteberedning har uti sin promemoria rörande rätt till avdrag
för värdeminskning med mera föreslagit införande av ett andra mom. ävensom
viss omformulering av anvisningarna till paragrafen. Skatteberedningens
förslag i denna del har icke upptagits i det nu framlagda förslaget av skäl,
för vilka jag kommer att redogöra under nästföljande paragraf.

29 %.

Denna paragraf motsvarar 29 § i kommittéförslaget och i C-förslaget.

Enligt kommunalskattekommitténs förslag får vid beräkning av inkomst
av rörelse avdrag ske för, bland annat, värdeminskning, som fabriks-, verkstads-,
magasins- eller därmed jämförlig byggnad, vilken är avsedd för användning
i ägarens yrke, är genom slitage underkastad, för värdeminskning
genom slitning eller utrangering av rörelseidkaren tillhöriga maskiner och
inventarier samt för värdeminskning å patenträtter ävensom å vissa naturtillgångar
såsom gruvor, stenbrott o. dyl. genom deras tillgodogörande.
Däremot hava icke i förslaget upptagits närmare bestämmelser rörande sättet för
beräkning av avdragen utom vad rör avdraget för värdeminskning å byggnad.

Inkomstskattesakkunniga hava i sitt förslag upptagit närmare bestämmelser
om rätt till avdrag för värdeminskning och hava därjämte föreslagit
den bestämmelsen, att för skattskyldig, som enligt lag varit pliktig föra
handelsböcker, inkomstberäkningen i regel skall följa bokföringen, samt att
dylik skattskyldig i följd härav skall i regel erhålla avdrag för värdeminskning
med samma belopp, varmed han gjort avskrivning i sina böcker.

1924 års skatteberedning har därefter upptagit hithörande frågor till behandling
uti förberörda »P. M. angående rätt till avdrag vid beskattningen
för värdeminskning å inventarier, byggnader m. m. i rörelse eller yrke».

Detaljerade bestämmelser meddelades i detta skatteberedningens förslag
angående rätt till avdrag för värdeminskning vid beräkning av inkomst
av rörelse, och innefattade dessa bestämmelser bland annat rätt till avdrag
för s. k. överpris och merkostnad, ehuru i något annan form än enligt inkomstskattesakkunnigas
förslag. Bestämmelserna skulle dock icke vara direkt
tillämpliga i fråga om beräkningen av aktiebolags, ekonomiska föreningars,
handelsbolags m. fl. affärsdrivande juridiska personers inkomst. Dessa senare
skulle erhålla avdrag för värdeminskning med de belopp, med vilka de i
sin bokföring verkställt avskrivning. De bokförda avskrivningarna finge

375

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

av taxeringsmyndigheterna frångås, endast om de kunde anses uppenbart
oskäliga. Skatteberedningen ansåg, att det skulle vara till fördel, om man
på detta sätt kunde anknyta beskattningen till bokföringen. Den skattskyldige
vore nämligen själv närmast att bedöma, huru stora avskrivningar som
borde ske, innan vinst kunde anses uppkomma; vidare behövde den skattskyldige
icke föra särskild bokföring över de avdrag, som han under årens
lopp åtnjutit; och slutligen skulle antalet av de nu talrika tvisterna angående
avskrivningarnas storlek säkerligen väsentligt nedbringas. Förslaget kunde dock
medföra oberättigade fördelar för den skattskyldige, därest han skulle erhålla
praktiskt taget obegränsad rätt till avdrag för värdeminskning, men icke
skulle bliva beskattad för den vinst, som kunde bokföringsmässigt uppstå vid
en försäljning av tillgångar till pris överstigande bokförda värdet. Enligt
förslaget skulle fördenskull allt, som inflöte vid avyttring av fast eller lös
egendom, utgöra skattepliktig intäkt för de skattskyldiga, som vore i fråga.
Då den försålda egendomen samtidigt avfördes ur böckerna och sålunda
minskade tillgångarnas bokförda värde, skulle på detta sätt den bokföringsmässiga
vinsten på avyttringen bliva föremål för beskattning. Till förekommande
av att ett bolag skulle kunna undgå skatt för vinst vid avyttring
genom att i stället utdela eller utskifta tillgången i fråga till sina delägare
föreslogs, att dylik utdelning eller utskiftning skulle till sina verkningar i
fråga om bolagets skattskyldighet likställas med avyttring. Vissa övergångsbestämmelser
meddelades till förekommande av att man skulle komma att beskatta
vinst, som hade sin grund däri, att vid den nya lagens ikraftträdande
tillgångar varit upptagna till lägre värde än det verkliga eller till lägre
värde än det, varmed tidigare räknats i beskattningsavseende.

Utlåtanden över skatteberedningens förslag hava inkommit från samtliga
länsstyrelser, bank- och fondinspektionen, försäkringsinspektionen, riksräkenskapsverket
och kammarrätten ävensom från samtliga handelskammare
med undantag av en, Sveriges industriförbund, svenska bankföreningen, järnkontoret,
Sveriges redareförening, Sveriges allmänna sjöfartsförening, svenska
järnvägsföreningen, kooperativa förbundet, Sveriges hantverksorganisation,
Göteborgs textilindustriförening, svenska sparbanksföreningen, svenska vattenkraftföreningen,
svenska landstingsförbundet och svenska stadsförbundet.

De av skatteberedningen föreslagna bestämmelserna rörande rätt till värdeminskningsavdrag,
vilka skulle gälla för andra än vissa juridiska personer,
hava i allmänhet lämnats utan erinran. Några anmärkningar hava dock
framställts. I vad desamma röra värdeminskning å byggnader'' hava de redan
berörts under 22 §.

Vad angår avdrag för värdeminskning å tillgångar av good wills natur,
har länsstyrelsen i Malmöhus lön anmärkt, att en dylik avdragsrätt icke
borde medgivas, ty, om en rörelseidkare köpt en av annan person startad
affär, måste det betraktas såsom kapitalförlust, om han icke skulle återvinna
beloppet, då han själv i sin ordning överläte affären.

Inkomna

yttranden.

376 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Den föreslagna rätten till avdrag för överpris och merkostnad har behandlats
i flera utlåtanden.

På sätt framgår av skatteberedningens promemoria hade inkomstskattesakkunnigas
förslag om rätt till avdrag för överpris och merkostnad tillstyrkts
av en länsstyrelse, samtliga handelskammare utom en, svenska bankföreningen,
Sveriges industriförbund och Sveriges redareförening. Däremot
hade förslaget avstyrkts av två länsstyrelser. Den ena av dessa, länsstyrelsen
i Malmöhus län, hade framhållit de svårigheter, som skulle möta vid en
tillämpning av det föreslagna stadgandet, samt därefter anfört bland annat:

Om icke de sakkunniga så skarpt markerat en särställning för det sålunda
föreslagna avdraget i förhållande till de vanliga värdeminskningsavdragen,
så skulle ett visst fog kunnat framletas för ett till sina verkningar ungefär
ensartat avdrag just under de vanliga värdeminskningsavdragens form. I
och med det, att man medgåve slutamortering genom värdeminskningsavdrag
i beskattningshänseende för driftsinventarier, som icke blott genom slitning
utan även av andra skäl blivit obrukbara före den vanliga amorteringstidens
utgång, så hade man också i princip medgivit slutamortering i berörda hänseende
å driftsinventarier i en mera tillfällig förvärvskälla, som varit avsedd
att upphöra, innan driftsinventarierna hunnit bliva utslitna. Detta bleve
allenast en given konsekvens. Nu förekomma emellertid icke så sällan under
en tillfällig konjunktur, att ett företag startades eller i varje fall betydligt
utvidgades just för att begagna en sådan tillfällig konjunktur. I sådant
fall borde konsekvensenligt en kortare amorteringsperiod än den vanliga
kunna medgivas. Likaledes hade under den senaste högkonjunkturen förekommit,
att gamla fartyg köptes för rederirörelse och gamla maskiner köptes
för annan rörelse. Det sade sig självt, att i sådant fall en kortvarigare
amorteringstid måste tillämpas, eftersom de redan vid inköpet gamla driftsinventarierna
icke kunde äga en lika lång varaktighetstid som de nya. Det
hade varit skäl uti att undersöka den vägen, om icke den vore framkomligare
än den, på vilken de sakkunniga slagit in. Men under alla förhållanden
borde avdraget begränsas till lösa tillgångar för stadigvarande bruk i rörelse.
Så snart de fasta anläggningarna droges med, bleve problemet svårlöstare
eller kanske till och med olösligt.

Blott ett fåtal av de utlåtanden, som avgivits över skatteberedningens
förslag, hava närmare berört frågan om avdrag för överpris och merkostnad.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har omnämnt vad den i sitt utlåtande över
inkomstskattesakkunnigas förslag yttrat i nyss återgivna del samt därefter
fortsatt:

»Detta uppslag innebär tydligtvis något helt annat än den taxeringstekniskt
omöjliga avdragsrätten för ''överpris och merkostnad’. Den avdragsrätt,
som genom detta uppslag ifrågasatts, tager ingen som helst hänsyn
till huruvida inköpspriset för inventarierna varit högt eller lågt. Icke heller
blir en sådan avdragsrätt begränsad till allmänneliga högkonjunkturtider.
Utan den kan förekomma även under i övrigt normala tider. Den kan
ifrågakomma exempelvis allenast av den anledningen, att en verkstad erhållit
utanför sin vanliga kundkrets en tillfällig order av en för den verkstadens
förhållanden enorm storlek, att effektueras på förhållandevis kort tid, varav
följden blivit en utvidgning av verkstadens maskinpark till en omfattning,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

377

som knappast kan beräknas få användning efter det ordern fullgjorts. För
att än mera beskriva länsstyrelsens tankegång vid givandet av detta uppslag,
vill länsstyrelsen erinra om ett riksbekant fall, då en verkstad här i
landet erhöll en för vårt lands förhållanden enorm beställning från ett annat
land med oberäkneliga politiska förhållanden. Denna beställning krävde
en mycket dyrbar utvidgning i en omfattning, som med största sannolikhet
icke bleve erforderlig efter beställningens fullgörande. Där hade det av
länsstyrelsen ifrågasatta avdraget varit typiskt befogat.

Men länsstyrelsen vill än en gång betona: enda förutsättningen måste
vara, att värdeminskningsavdragen inrättas på sätt länsstyrelsen föreslagit
med full kontrollmöjlighet från taxeringsmyndigheternas sida. Sker detta,
kunna taxeringsmyndigheterna utan fara tillmötesgå framställningar om
sådana kortare amorteringsperioder, när sannolika skäl för befogenheten härav
uppgivas. Klart är, att sådana uppgivna skäl vinna i styrka, då den skattskyldige
själv i sin bokföring gjort minst lika kraftiga avskrivningar som
de av honom begärda värdeminskningsavdragen i beskattningsavseende.»

Stockholms handelskammare, svenska bankföreningen och Sveriges industriförbund
anföra uti ett gemensamt avgivet utlåtande:

»För överpris och merkostnad, föranledda av extra ordinära konjunkturförhållanden,
har skatteberedningen ifrågasatt införandet av bestämmelser,
ägnade att trygga en hastigare avskrivning än hittills — annat än i ett par
kända undantagsfall — kunnat ske med åtnjuten avdragsrätt. I sak är från
vår sida häremot icke något att erinra, frånsett att enskilda företagare uteslutits
från tillämpningen. Det vill dock synas, som skulle den föreslagna
nyordningen av avdragsrätten för värdeminskning i själva verket göra denna
extra avdragsrätt obehövlig. En i enlighet härmed gjord uteslutning av
dessa bestämmelser ur lagen skulle i sin ordning befria taxeringsmyndigheterna
från en alltid vansklig prövning, när allenast ''smärre ändringar i
konjunkturerna’ rätteligen borde anses föreligga, likasom ock från bedömandet
i vilka fall anskaffningskostnad ''blott obetydligt’ överstigit normal anskaffningskostnad
(anvisningarna till § 34 p. 7 sista stycket). Man lärer i
de fall, som här avses och som för övrigt efter hand förlora i aktualitet,
icke behöva befara en invändning, att en särskilt med hänsyn till inflationstidens
höga förvärvspriser gjord större avskrivning för den skull borde anses
såsom ''uppenbart oskälig’. Härför är den i sak alltför väl grundad. Anses
emellertid dylik fara icke helt utesluten, synes saken, enklare än genom ur
övriga synpunkter obehövliga lagbestämmelser, i fullt betryggande grad
kunna läggas till rätta genom ett påpekande i anvisningarna, att vid ett
bedömande av en avskrivnings tillåtlighet också skall tagas hänsyn till
sådana omständigheter, som de här avsedda. Allenast må det vara i sin
ordning, att yrkandet om avdragets godkännande i dessa fall av skattskyldig
kompletteras med eu upplysning om det extra ordinära förhållandet.»

Kammarrätten yttrar i denna del:

»Vidkommande den av skatteberedningen föreslagna avdragsrätten för
''överpris och merkostnad’, skulle avdraget grundas på ''extraordinära’ konjunkturförhållanden
och föranledas därav, att anskaffningskostnaden ''mera
avsevärt’ överstigit det pris, som kunde förutses bliva det för liknande tillgångar
normala. 1 sådant fall skulle anskaffningskostnaden få avdragas
''hastigare än bestämmelserna eljest skulle föranleda’. Detta skulle ske i den
form, att den skattskyldige finge åtnjuta särskilt avdrag för ''överpris och

378

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

merkostnad’, motsvarande skillnaden mellan den verkliga anskaffningskostnaden
och det belopp, vartill anskaffningskostnaden ’kan antagas under
normala förhållanden hava högst uppgått’; och skulle ''avdraget’få fördelas
på flere år, i den mån intäkten efter avdrag för övriga omkostnader försloge
till täckande av ''avdraget’. Slutligen finge dylikt avdrag icke medgivas
vid blott ''smärre’ ändringar i konjunkturerna eller för det fall, att
den verkliga anskaffningskostnaden ''blott obetydligt’ överstigit vad som
kunde anses utgöra ''normal anskaffningskostnad’.

Enligt kammarrättens förmenande måste det uppstå stora svårigheter att
bedöma, huruvida och i vad mån ett överpris verkligen blivit betalt för en
tillgång. Hart när ogörligt måste ofta det för skattskyldiga och taxeringsmyndigheter
vara att kunna fastslå, när konjunkturförhållandena vore extraordinära
och avdraget följaktligen skulle medgivas eller när allenast ''smärre
ändringar i konjunkturerna’ förelåge. Lika ogörligt synes det enligt
rättens mening vara att bedöma, huruvida den verkliga anskaffningskostnaden
''blott obetydligt’ överstigit vad som kunde anses utgöra normal
anskaffningskostnad. Överhuvud vill det synas, som om beredningen vid
utformandet av denna särbestämmelse i allt för hög grad tagit intryck av
den nu tilländalupna kristiden med dess våldsamma konjunkturfluktuationer.
Det kan för övrigt ifrågasättas, huruvida stadgandet lämpligen bör upptagas
i en skatteförfattning, avsedd att lämna avdragsföreskrifter med hänsyn till
normala tider.» •

Beträffande de föreslagna särskilda bestämmelserna för vissa juridiska
personer visa sig åsikterna vara mycket delade.

I ett flertal av de utav länsstyrelserna avgivna utlåtandena har vitsordats
behovet av nya bestämmelser rörande rätt till avdrag för värdeminskning
för den, som har ordnad bokföring, samt har framhållits, att skatteberedningens
förslag, i synnerhet i vad angår värdeminskning å inventarier, erbjuder obestridliga
fördelar. I andra utlåtanden åter, bland annat av länsstyrelserna i Malmöhus
och Västerbottens län göres gällande, att frågan redan med nuvarande bestämmelser
kan ordnas på ett fullt tillfredsställande sätt. Samma mening har
uttalats av kammarrätten, vilken anmärkt, att de till kammarrätten fullföljda
målen angående värdeminskningsavdrag nedgått till ett rätt obetydligt
antal, beroende därpå att efter hand i praxis utbildats avdragskvoter, avpassade
efter olika näringars behov. Två reservanter i kammarrätten hava
emellertid ansett, att en stor lättnad i taxeringsarbetet skulle vinnas därigenom,
att ifrågavarande skattskyldigas bokföring finge följas beträffande
avskrivningarna för värdeminskning, enär därigenom de talrikast förekommande
anledningarna till tvistigheter mellan beskattningsmyndigheterna och
de skattskyldiga komme att delvis undanröjas.

Erinringar hava i flera avseenden framställts mot förslaget. Så hava
även flera av de länsstyrelser, som i princip tillstyrkt detsamma, uttalat,
att detsamma borde tillämpas blott i fråga om inventarier och därmed
likartade tillgångar men icke i fråga om byggnader och fastigheter i
allmänhet liksom ej heller i fråga om aktier och andra värdehandlingar.
Även för en tillämpning i fråga om inventarier erfordrades till förekommande
av missbruk vissa garantier i avseende å bokföringens beskaffenhet.

379

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Särskilt vore kontrollen svår, då avskrivningar skedde genom avsättning
till förnyelsefond o. dyl. De särskilda regler, som kunde komma att införas,
borde gälla jämväl för fysiska personer, som vore pliktiga föra liandelsböeker.

Öv er ståthållar ämbetet, som i huvudsak tillstyrkt skatteberedningens förslag,
har angående behandlingen av aktier och andelar i ekonomiska föreningar
anfört följande:

»Vad slutligen angår aktier och andelar i ekonomiska föreningar synas
överståthållarämbetet skäl icke vara anförda för ändring i nu gällande
bestämmelser. Att samtidigt medgiva vissa juridiska personer skattefrihet
för utdelning å aktier och rätt till nedskrivning av värdet å'' samma aktier
på grund av exempelvis utebliven utdelning å desamma är att bereda aktiebolagen
en alltför gynnsam ställning i skatteavseende. Sådana bestämmelser
skulle även inbjuda till åtgärder för nedbringande av stadgad skattskyldighet.
Ett aktiebolag inköper nämligen aktier i ett annat bolag kort tid
före det utdelning från detsamma förfaller till betalning samt säljer aktierna
omedelbart efter utdelningens lyftande, då aktiernas pris åtminstone
i flertalet fall nedgått med värdet av kupongen. Det bolag, som gör en sådan
transaktion, blir enligt skatteberedningens förslag icke skattskyldig!
för den lyftade utdelningen, men erhåller vid taxeringen avdrag från
vinsten å dess normala rörelse för skillnaden mellan aktiernas inköps- och
försäljningspris eller med andra ord bolaget är icke blott fritt från skatt
för utdelningen utan erhåller därtill avdrag från övrig inkomst för mot
utdelningen svarande belopp. Ett godtagande av skatteberedningens förslag
i detta avseende skulle även försvåra den av överståthållarämbetet såsom
önskvärd ansedda likställigheten mellan aktiebolagen och enskilda
rörelseidkare med bokföringsskyldighet.»

Länsstyrelsen i Malmöhus län, vilken avstyrkt beredningens förslag, har
rörande behandlingen av vinst vid försäljning av fastighet yttrat, bland
annat:

»Värdeminskningsavdrag medgivas allenast å byggnader och icke å marken
till byggnaderna, men vinsten vid försäljning av fastigheten i dess
helhet blir skattepliktig, även om vinsten eventuellt skulle hava uppkommit
uteslutande genom värdestegring å själva marken.

Det kan ju mycket väl hända, att ett tomtområde, som förvärvats såsom
underlag för ett stort fabrikskomplex, måst dyrt betalas med ''överpris och
merkostnad’, men att däremot ett mycket lyckat entreprenadkontrakt åstadkommits
för byggnadernas uppförande, så att dessa påtagligen blivit billigt
uppförda. Detta framträder i fastighetstaxeringslängden, där markvärdet
sättes lägre än förvärvspriset men byggnadsvärdet sammanfaller med anskaffningskostnaden,
så att taxeringsvärdet alltså för hela fastigheten blir
lägre än anskaffningskostnaden. Det är givet, att fabriksidkaren-bolaget
finner sig böra avskriva ''överpriset och merkostnaden’ å fastigheten, men
detta måste vägras av taxeringsmyndigheterna, som kunna och böra göra
detta utan att på något sätt fela mot bestämmelsen, att sådana skattskyldiga
skola ’i regel’ erhålla avdrag med samma belopp, som avskrivits i
räkenskaperna.

Skulle nu det samhälle, i vars utkant det alltför dyrt inköpta fabriksområdet
vid förvärvet var beläget, komma att under årens lopp starkt tillväxa,
så att området efter några decennier kommer att ligga snart sagt i

380 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

samhällets mitt, så kan det komma ifråga för fabriksidkaren-bolaget att
flytta fabriken och tillvarataga en högst betydande värdestegring å marken.
Den vinst, som uppkommer vid försäljning av fastighetskomplexet, skall
då beskattas. Har fabriksidkaren varit ett aktiebolag, så har han icke lagligen
kunnat uppskriva det en gång ''genom avskrivning’ nedbragta värdet,
och då blir frågan, huruvida i allt fall, utan avseende å den gjorda ''avskrivningen’,
vinsten skall beräknas efter bokförda värdet. Men den viktigaste
frågan blir den, om det verkligen kan vara rätt, att en juridisk person
bör betrakta denna vinst såsom inkomst av rörelse och beskattas för den,
medan enskilda personer i sådant avseende gå fria. Man skall icke tro,
att fall sådana som det nyss anförda allenast äro teoretiskt tänkbara, ty
sådana fall förekomma ideligen i det praktiska livet. Länsstyrelsen tillåter
sig erinra om det bekanta fallet för några år sedan, då Rörstrandsbolaget
flyttade sina fabriksanläggningar.

Har nu i ett dylikt fall fabriksidkaren varit ett handelsbolag, lärer intet
hinder för bolaget förefinnas att undan för undan uppskriva värdet allt
efter som markvärdestegringen fortlöper. Då skulle väl enligt skatteberedningens
förslag konsekvensenligt uppskrivningen beskattas såsom inkomst
av rörelse, fastän detta icke framgår av förslaget, ty meningen kan
väl icke vara, att vinsten skall beräknas allenast med utgångspunkt från
det efter en rad av uppskrivningar tillkomna bokföringsvärdet. Sådant betraktelsesätt,
varigenom en uppskrivning av värdet å en fastighet konsekvensenligt
borde beskattas såsom inkomst av rörelse till det belopp, varmed
uppskrivningen skett, måste väl dock ställa sig motbjudande och icke
böra ifrågasättas. I varje fall avviker det högst betänkligt från allmän
åskådning och sund affärskutym, och det var ju denna senare, som skulle
tjäna såsom vägledning för skatteberedningen.»

Samma länsstyrelse har vidare anmärkt, att en beskattning av vinst vid
avyttring i annan form än vanlig realisationsvinstbeskattning vore ännu
mindre motiverad, när det gällde tillgångar, som icke hörde till rörelsen.
Vad anginge aktier och liknande värdehandlingar, kunde man dock ifrågasätta,
att dessa för aktiebolag — men däremot icke för handelsbolag och därmed
jämförliga bolag — behandlades såsom varor. Den av skatteberedningen
föreslagna rätten till avdrag för alla förluster skulle medföra, att
exempelvis borgensförbindelser skulle vara avdragsgilla, även om de icke
stått i något som helst samband med driften, något som måste väcka betänkligheter
i fråga om handelsbolag och aktiebolag av s. k. familjebolags
typ. Möjligheterna att beskatta bolags vinst å avyttring i samband med
ett bolags upplösning bleve ofta illusoriska. Ett oeftergivligt villkor vore,
att all vinst och sålunda jämväl ersättning för good will skulle vara skattepliktig,
något som icke klart framginge av förslaget. Även om detta villkor
vore uppfyllt, mötte svårigheter. Ett handelsbolag och därmed jämförligt
bolag kunde upplösas genom en enkel firmaanmälan, vilken icke väckte
någon som helst uppmärksamhet hos taxeringsmyndigheterna. I fråga om
alla slag av bolag mötte svårigheter redan på grund av omöjligheten att
beräkna den skattepliktiga vinsten.

I sistnämnda hänseende anför länsstyrelsen med syftning på aktiebolags
beskattning följande:

381

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

»Ett livskraftigt bolag plägar väl i allmänhet icke upplösas utan i samband
med fusion eller uppgående i ett annat bolag av ungefärligen enahanda
art. Den erhållna betalningen för bolagets tillgångar plägar då utgå under
form av aktier antingen i ett genom fusionen nybildat bolag eller ock i ett äldre
bolag, däri det upplösta bolaget uppgått. I intetdera fallet föreligger något
formligt köp av det upplösta bolagets tillgångar, och de eventuella kalkyler,
som legat till grund för aktieutbytet, hava i allmänhet icke grundats å
några specifika beräkningar angående värdena å olika slag av det upplösta
bolagets tillgångar, och i varje fall bliva dessa kalkyler icke tillgängliga
för taxeringsmyndigheterna. Huru vill man då göra för att genom
beskattning utkräva ett sålunda upplöst bolags motprestation för det bolaget
under sin tillvaro fått år för år tillgodonjuta oskäligt höga värdeminskningsavdrag?
Det är väl knappast troligt, att skatteberedningen tänkt sig in
häruti. Eljest har måhända skatteberedningen tänkt sig, att man kunde
grunda beräkningen av den skattepliktiga vinsten å en jämförelse mellan
bokförda värdena å tillgångarna i det upplösta samt i det nybildade bolaget.
Utom det, att en sådan jämförelse måste i flera hänseenden bliva
vilseledande, måste emellertid beaktas, att den i allmänhet icke låter sig
utföras, då flera bolags tillgångar sammanslagits. Det skulle ju också
kunna hända, att skatteberedningen tänkt sig möjligheten att de i utbyte
erhållna aktierna kunde tjäna till underlag för beräkningen av den skattepliktiga
vinsten vid bolagets upplösning. Detta är emellertid en mycket
vansklig beräkningsgrund. Skulle aktierna tagas till pari, så kan beräkningen
slå alldeles fel. Om vid fusionen ett nytt bolag bildats, kan det
hända, att aktierna i detta bolag aldrig komma att i allmänna marknaden
uppnå pari. Om åter det upplösta bolaget uppgått i ett äldre förutvarande
bolag, vars aktier stått i en hög kursnivå, blir beräkningen ännu vanskligare,
och för övrigt kan det mycket väl hända, att de i utbyte erhållna
aktierna omedelbart efter sammanslagningen undergå en betydande kursförändring.

Om skatteberedningens förslag bleve lagfäst, och om verkligen en sådan
beskattning vid bolags upplösning kunde, såsom avsett är, genomföras, så
skulle detta i själva verket komma att lägga avgörande hinder mot bolagsfusioner
för framtiden. Säkert är, att den största fusion, som förekommit
här i länet, omöjligen skulle hava kunnat komma till stånd, om skattelagstiftningen
då varit sådan som den nu föreslagna och om den ifrågavarande
beskattningen vid de gamla bolagens upplösning också varit av beskaffenhet
att kunna genomföras. Men den hade omöjligen kunnat genomföras. Annan
beräkningsgrund för vinsten saknades i det förevarande fallet fullständigt
än just parivärdet å de i utbyte erhållna aktierna. Men en sådan beräkningsgrund
hade i det förevarande fallet varit en upprörande orättvisa, ty
icke en dag efter fusionen hava dessa aktier under de många år, som gått,
ens tillnärmelsevis uppnått pari.»

Skånes handelskammare avstyrker skatteberedningens förslag, under det
att övriga handelskammare liksom Sveriges industriförbund, svenska bankföreningen
och järnkontoret i huvudsak tillstyrka förslaget, dock i de flesta
fall med den ändring, att de föreslagna bestämmelserna böra gälla jämväl
för fysiska personer, som äro pliktiga föra handelsböcker, samt att
vinst å försäljning av fastighet till den del, som belöper å själva marken,
bör beskattas endast försåvitt förutsättningarna för realisationsvinstbeskattning
föreligga.

382

Kungl. Maj:ts -proposition Nr 102.

I sistnämnda avseende anföres uti ett av Stockholms handelskammare,
industriförbundet och bankföreningen gemensamt avgivet utlåtande följande:

»Olägenheterna för den rörelseidkande juridiska personen av förslagets
genomförande skulle väsentligen bestå däri, att skattskyldighet såsom för
inkomst av rörelse skulle inträda för all vinst vid avyttring av egendom,
avsedd till stadigvarande bruk, såsom maskiner, verktyg, fabriksfastighet
m. m., oavsett om avyttringen sker efter 5 respektive 10 år efter förvärvet.
Det må vara riktigt, att en dylik skattskyldighet i regel måste erkännas
såsom en naturlig konsekvens av den friare rätten till avskrivning. Men
detta gäller endast i den mån egendomen kan göras till föremål för avskrivning
med rätt till motsvarande skatteavdrag. I fråga om fast egendom
gäller avskrivningsrätten endast byggnaden, medan jorden icke är
föremål för avskrivning. Enligt förslaget skall emellertid hela den vinst,
som uppstår genom föryttring av fast egendom, således även i vad vinsten belöper
på jorden, bliva beskattningsbar såsom inkomst av rörelse. Då jordvärdet i
allmänhet torde fortfarande som hittills komma att successivt stiga, åtminstone
inom och i närheten av tätare bebyggda samhällen, skulle beskattandet
av vinsten å jordens föryttring komma att innebära införande i inkomstbeskattningens
form av ett slags värdestegringsskatt å mark i aktiebolags
och andra affärsdrivande juridiska personers ägo. som skulle medföra
en avsevärt ökad skattebörda för de redan förut alltför hårt beskattade
aktiebolagen, och som dessutom ofta skulle föranleda betydande svårigheter
och kostnader vid bolags upplösning eller uppgående i annat bolag. Framhållas
må ävenledes, hurusom exempelvis ett skogsägande bolag, som —
vilket ofta är fallet — har ett mycket stort antal hemmansdelar, förvärvade
vid olika tidpunkter, men samlade i ett fastighetskonto, helt enkelt icke
skulle kunna vid avyttring av viss fastighetsdel fastställa huru mycket av
det gemensamma bokvärdet belöper på den försålda fastighetsdelen.

Vad som i betänkandet framhållits därom, att beskattningen av vinsten
vid avyttring av inventarier kompenseras av den föreslagna avdragsrätten i
det fall, att föryttringen medför förlust, har endast i ringa grad tillämpning
i fråga om mark. Det är därför efter vår uppfattning nödvändigt att vid
genomförande av den föreslagna skattereformen träffa sådan anordning, att
skattskyldighet för vinst vid avyttring av fast egendom, vilken sker mer
än tio år efter förvärvet, kommer att gälla endast den del av vinsten, som
icke belöper på själva jorden.»

Sveriges allmänna s jo farts förening, som i princip tillstyrkt skatteberedningens
förslag, har beträffande behandlingen av vinst vid avyttring av
fartyg anfört, bland annat, följande:

»Beskattningen av en vinst, varom här är fråga, kan — oavsett om förutsättningar
för dess karaktär av värdestegringsskatt föreligga eller icke —
under vissa omständigheter bliva betungande. Även om i vanliga fall under
ett rederiföretags fortvara möjlighet finnes att utjämna en dylik vinst genom
avskrivning å tonnage, som anskaffats i stället för det avyttrade, eller å
andra fartyg eller inventarier, som möjligen finnas i företagets ägo, kunna
dock olägenheterna redan vid avyttringar utan samband med rörelsens upphörande
bliva betydande. Särskilt kan så tänkas bliva fallet, om avyttring
och nyanskaffning icke äga rum under samma räkenskapsår, vilket lätt kan
inträffa, exempelvis vid förlisning av fartyg. Det torde väl nämligen vara
meningen, att som vinst i här avsedda bemärkelse skulle behandlas även
överskottet av försäkringssumman utöver det nedskrivna anskaffningsvärdet.

383

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Emellertid är det tydligen vid total avyttring av driftsinventarierna i
samband med ett företags nedläggande, som olägenheterna kunna bliva som
mest kännbara, och det fall som härvidlag otvivelaktigt har den största
praktiska betydelsen är då ett företag uppgår i ett annat vid s. k. fusioner.
Sådana affärstransaktioner förekomma kanske i sin största utsträckning under
göda affärskonjunkturer, då avyttringsvinsterna följaktligen kunna beräknas
bliva betydande. Utsikten att dessa skulle komma att drabbas av en hög
progressiv beskattning skulle otvivelaktigt verka synnerligen hämmande på
genomförandet av sådana ofta ur ekonomiska och andra synpunkter mycket
önskvärda sammanslutningar. Då den vanliga formen för ifrågavarande
fusioner är att ett eller liera aktiebolag överlåta sina tillgångar till ett annat
mot aktier i detta senare, vilka därefter utdelas bland aktieägarna i de förra
bolagen i utbyte mot deras förutvarande aktier, lär man också knappast
kunna säga, att en verklig avyttring ägt rum. Rörelsen fortsättes under
andra former av de förutvarande delägarna. Styrelsen tillåter sig därför
ifrågasätta, om överlåtelser av sådant slag nödvändigtvis måste i beskattningshänseende
likställas med avyttringar, varom här är fråga. Om det
föreskreves, att ingående bokföringsvärdena å de övertagna tillgångarna, å
vilka det övertagande bolaget framdeles skulle verkställa sina avskrivningar,
icke finge sättas högre än motsvarande värden hos det överlåtande bolaget,
respektive att i motsatt fall endast skillnaden skulle beskattas som vinst
hos det överlåtande bolaget, synes någon olägenhet i beskattningshänseende
icke behöva befaras av en dylik anordning.»

Kammarrätten har mot två reservanter avstyrkt skatteberedningens förslag
och därvid framhållit, bland annat:

Förslaget medförde två olika inkomstbegrepp, ett för bolag och andra
ekonomiskt verkande juridiska personer samt ett för övriga skattskyldiga.
Detta måste betecknas såsom synnerligen betänkligt, ej allenast från principiell
ståndpunkt sett utan ock med hänsyn till därmed förknippade svårigheter
för såväl deklaranter som taxeringsmyndigheter. Härtill komme, att
gränsen mellan de två inkomstbegreppens tillämplighetsområde icke följde
någon i och för sig rationellt dragen linje, samt att beskattning enligt den
nya regeln lätteligen skulle kunna, med kringgående av lagens bestämmelser,
undvikas. Förslagets dubbla inkomstbegrepp syntes kammarrätten vara en
så väsentlig brist i förslaget, att detsamma redan på denna grund måste
avstyrkas. Eu undersökning gåve vid handen, att förslaget från synpunkten
av det allmännas skatteintresse kunde bliva direkt oförmånligt och att detsamma
för de skattskyldiga själva ej torde bliva enbart till gagn. I förstnämnda
hänseende vore uppenbart, att de skattskyldigas frihet att bestämma
såväl storlek av som tidpunkt för avdragen kunde medföra olägenhet och
förlust för stat och kommun och övriga skattdragare i kommunen. Nära
till hands läge nämligen för den skattskyldige att giira stora nedskrivningar
till motvikt mot ett års jämförelsevis stora inkomster eller med hänsyn till
en tillfällig höjning i den kommunala utdebiteringen för att därigenom
nedbringa sina skatteutgifter. Utsikten härtill kunde emellertid locka den
skattskyldige till avskrivningar, som i annat sammanhang kunde bliva till
förfång såsom bidragande till en skenbart sämre balansställning. Vidare
kunde den skatt, som avsåges skola utgå vid framtida avyttring av de nedskrivna
tillgångarna, komma att drabba synnerligen kännbart, kännbarare
ju mer som avskrivits.

''Departements chefen.

384 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Såsom av det anförda framgår, hava uti de avgivna utlåtandena betänkligheter
i olika avseenden uttalats mot skatteberedningens förslag angående
särskilda regler för vissa grupper skattskyldiga. Härvid är att märka,
att helt motsatta synpunkter kommit till uttryck. I några utlåtanden uttalas,
att de föreslagna bestämmelserna blott böra gälla i fråga om vissa
slag av tillgångar, under det att i andra framhålles nödvändigheten av
likartade bestämmelser i fråga om alla slags tillgångar. Några anse, att de
föreslagna reglerna böra gälla jämväl för fysiska personer, vilka äro pliktiga
föra bandelsböeker, andra uttala sin anslutning till den av skatteberedningen
föreslagna begränsningen, och andra åter ifrågasätta, att reglerna
böra gälla blott för en ännu trängre krets av skattskyldiga. Själv är jag
av den uppfattningen, att skatteberedningens förslag i flera avseenden skulle
innebära beaktansvärda fördelar. Emellertid har det visat sig, att ett lösande
av avskrivningsfrågan på det sätt skatteberedningen föreslagit för med sig
konsekvenser på olika områden. Förslagets verkningar låta sig näppeligen
till fullo överblickas enbart med ledning av den utredning, som hittills förebragts,
utan synes ytterligare utredning vara erforderlig, huruvida och i
vilken utsträckning man skall kunna följa den av skatteberedningen anvisade
vägen. Jag anser mig för den skull icke böra nu framlägga förslag
till lösning av hithörande frågor i överensstämmelse med skatteberedningens
förslag. Till denna min ståndpunkt har även bidragit, att nu förevarande
spörsmål hava ett visst samband med frågan om aktiebolags och ekonomiska
föreningars beskattning; så torde t. ex. det sätt, varpå aktiebolagsbeskattningen
ordnas, kunna öva ett visst inflytande på frågan, huruvida
ett särskilt inkomstbegrepp bör införas för dessa bolag, liksom ock på frågan,
i vad mån vinst, som kommer till synes vid ett bolags uppgång i ett annat,
bör beskattas. Det torde för den skull vara lyckligast, om dessa frågor kunde
vinna sin lösning samtidigt. På sätt jag tidigare framhållit, bör problemet om
vissa juridiska personers beskattning enligt min mening göras till föremål för
ytterligare utredning. Önskvärt vore dessutom, att den sedan flera år på dagordningen
stående frågan om ändrade bestämmelser angående förande av
bandelsböeker kunde bliva avgjord före avskrivningsfrågans slutliga lösning,
ehuruväl jag, i motsats till vad som i flera utlåtanden uttalats, icke kan anse
detta som ett oeftergivligt villkor.

Ehuru jag således ansett bestämmelser icke böra nu meddelas därom,
att för vissa grupper av skattskyldiga skola gälla särskilda regler rörande
rätt till avdrag för värdeminskning, synes intet hinder föreligga att stadga
nya, mera detaljerade bestämmelser angående avdrag för värdeminskning
å tillgångar, som användas i rörelse i allmänhet. Dessa bestämmelser
böra tydligen tillsvidare gälla för alla skattskyldiga, och de synas kunna i
huvudsak bygga på vad i sådant avseende av skatteberedningen föreslagits
och som i stort sett lämnats utan anmärkning. Avdraget för värdeminskning
å byggnader har jag behandlat vid 22 §; och i övrigt torde blott ett par
detaljer förtjäna närmare omnämnande. Vad angår avdrag för värdeminsk -

385

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

ning å rättigheter av good wills natur, är jag ense med länsstyrelsen i
Malmöhus län, att, om en person inköpt en affär och därefter sålt den med
förlust, denna förlust är att anse såsom kapitalförlust, samt att på grund
härav avdrag för värdeminskningen icke bör tillåtas. Emellertid kunna
fall tänkas, då en rättighet av good wills natur är begränsad till tiden,
t. ex. om en rörelseidkare mot en summa i ett för allt förvärvar rätten
att under fem år använda ett visst varumärke. I ett dylikt fall skulle
det strida mot vanliga beskattningsregler, om han icke finge under
femårsperioden åtnjuta avdrag för den utgivna ersättningen; hade ersättningen
utgått med en femtedel varje år, hade avdrag otvivelaktigt varit
medgivet. Jag har för den skull ansett det av skatteberedningen föreslagna
tredje stycket av punkt 5 i anvisningarna höra bibehållas. Sant är att, om
nämnda stycke utginge, den skattskyldige i ett fall som det nyss nämnda
troligen skulle i praktiken erhålla avdrag på grund av bestämmelsen i första
stycket och att på den grund tredje stycket måhända ej vore behövligt.
Stadgandets största betydelse ligger emellertid däri, att av detsamma följer,
att avdrag för värdeminskning å rättigheter av good wills natur i regel icke
är medgivet. Det av skatteberedningen föreslagna stadgandet om rätt till
avdrag för överpris och merkostnad har icke upptagits i det nu framlagda
förslaget. Ett generellt stadgande av dylik innebörd synes knappast behövligt
uti en för normala förhållanden avsedd författning. Detta förhållande
får dock ej anses innebära, att det under alla förhållanden blir uteslutet att
medgiva avdrag, varom här är fråga. Sådana omständigheter kunna nämligen
tänkas föreligga, att avdrag kan medgivas redan på grund av huvudregeln
i 20 §, att alla omkostnader för inkomstens förvärvande må avdragas.

30 §.

Denna paragraf motsvarar 35 § i kommittéförslaget och i C-förslaget.

Vad angår de allmänna principerna för beskattning av inländska försäkring
sanstalter, hänvisar jag till vad jag tidigare därom anfört. Beträffande
avfattningen av de erforderliga stadgandena vill jag här blott framhålla
följande.

Lagtexten ansluter sig i stort sett till skatteberedningens förslag med däri
av försäkringsinspektionen föreslagna ändringar. I anledning av ett utav
försäkringsinspektionen gjort förslag i fråga om livränteförsäkringsrörelses
beskattning har föreskrivits, att förbudet mot avdrag för avsättning till utfäst
vinstutdelning icke gäller i fråga om vinstutdelning ä livränteförsäkringar.
Dylik vinstutdelning beskattas enligt föreliggande förslag i stället
hos försäkringstagarna. Försäkringsinspektionen hade anmärkt, att det
skattepliktiga räntebeloppet icke borde begränsas av överskottets storlek
utan begränsas av storleken av överskottet ökat med avdragsgilla avsättningar
till andra fonder än försäkringsfonden; i anslutning till försäkringsBihang
till riksdagens protokoll 1927. 1 samt X, käft. (Nr 102.) 25

Inländsk

försäkrings

anstalt.

Försäkrings
rörelse i ali
mänhet.

386

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

inspektionens förslag på denna punkt, dock med den ändring i sak, att även
aktieägares andel i överskottet å livförsäkringsrörelsen medräknas vid
ifrågavarande begränsning, har intagits den bestämmelsen, att räntebeloppet
icke får överstiga den på livförsäkringsrörelsen belöpande andelen av behållningen
av bolagets hela verksamhet, och har i anvisningarna intagits
närmare föreskrift, huru denna andel skall beräknas.

Vad angår anvisningarna i förevarande del, hava de erhållit ändrad uppställning
och avfattning i avsikt att erbjuda större reda och överskådlighet.
I anslutning till föreliggande förslag till lag om försäkringsavtal har för
annan försäkring än livförsäkring införts benämningen sjuk-, olycksfallseller
skadeförsäkring. Förändrade bestämmelser hava föreslagits beträffande
behandlingen av utjämningsfonder. Att på sätt skatteberedningen föreslagit
införa särskilda bestämmelser om behandlingen av dessa fonder till den del,
de kunna visas motsvara tidigare beskattad inkomst, skulle säkerligen i
praktiken medföra svårigheter, därest tillämpning av dessa bestämmelser
någon gång skulle påfordras. Man synes emellertid kunna antaga, att försäkringsanstalterna
icke skola till utjämningsfonder avsätta större belopp,
än som enligt de meddelade bestämmelserna bliva skattefria. Skulle större
avsättningar anses behövliga, torde avsättningar ske till fonder under fri
disposition. Man torde för den skull kunna vid lagstiftningen utgå från
att de belopp som efter den nya lagens ikraftträdande avsättas till utjämningsfonder,
icke bliva beskattade. Vad angår äldre fonder, torde dessa hos
aktiebolagen hava varit beskattade, och de böra för den skull icke inräknas
bland utjämningsfonderna. Hos de ömsesidiga bolagen åter har vad som
avsatts till fonder hittills icke beskattats, och man kan därför icke bortse
från dessa vid beräkning av maximum för fri fondavsättning; i övrigt skall
nedsättning av dylik fond betraktas som intäkt.

För ernående av en viss förenkling i anvisningarnas formulering har i
föreliggande förslag benämningen utjämningsfond utsträckts att gälla i
fråga om alla ett ömsesidigt försäkringsbolags vid lagens ikraftträdande
förefintliga fonder utöver försäkringsfond, premieåterbäringsreserv och
säkerhetsfond, utan något särskilt villkor i fråga om dylik fonds användning.
T samma syfte hava anvisningarna vidare omformulerats så, att vid bestämmandet
av den skattepliktiga inkomsten endast ökningen eller minskningen
av utjämningsfondernas summa beräknas, men ej ökningen eller minskningen
av de enstaka fonderna.

På grund av nu anförda ändringar behöver man vid beskattning endast
taga hänsyn till en enda grupp fonder (utjämningsfonderna) utöver försäkringsfond,
premieåterbäringsreserv och säkerhetsfond. Vidare erfordras icke,
såsom eljest vore nödvändigt, bestämmelse angående vad som bör iakttagas,
om en fond ökas och en annan samtidigt minskas.

Om benämningen utjämningsfond gives den vidsträcktare betydelse nyss
sagts, skulle härav följa, att avdragsgill avsättning även skulle kunna äga

Kungl. Maj.ts proposition Nr 102. 387

rum till sådan vid lagens ikraftträdande förefintlig fond, för vilkens användning
eljest stadgade restriktioner icke gälla. Då anvisningarna emellertid
i sak äro avsedda att i denna punkt överensstämma med skatteberedningens
och försäkringsinspektionens förslag, vilka innebära att avsättning
till dylik fond ej är avdragsgill, har för förhindrande av nyss nämnd
konsekvens här tillfogats en bestämmelse att vid tillämpningen av anvisningarna
dylik fond icke må upptagas till högre belopp vid årets slut än
vid dess början. Denna bestämmelse medför, jämförd med försäkringsinspektionens
förslag i övrigt, den skillnaden, att dylik fonds ökning under
året icke, såsom i nämnda förslag skett, skall medräknas vid avgörandet,
huruvida utjämningsfonderna under året uppnått maximum för skattefri
fondavsättning.

I fråga om regeln för beskattning av utjämningsfond på grund av ändring
av bolagsordningen torde uttrycket »det belopp, som får sålunda disponeras»
kunna föranleda svårigheter vid tillämpningen. Ifrågavarande uttryck
synes utan olägenhet kunna uteslutas, enär det därigenom avsedda
resultatet, att i visst fall utjämningsfonden vid dylik ändring icke till hela
sitt belopp skall upptagas som intäkt, även kan ernås därigenom, att bolaget
i detta fall företager ändringen på sådant sätt, att visst belopp kvarstår i
utjämningsfonden, utan att reglerna för dennas användning ändras, medan
återstoden överföres till en ny fond.

I tillämpliga delar hava ändringar svarande mot de nyss nämnda företagits
i fråga om utjämningsreserver för livförsäkringsrörelse; för skattefri
vinstfond för livränteförsäkringsrörelse har införts benämningen garantifond
för dylik rörelse.

På sätt jag tidigare omnämnt skola livräntetagare skatta för den ränta,
de erhålla på sina erlagda premier, samt för vinstutdelning, och skall på
grund härav försäkringsanstalten vara fri från skatt för räntan och utdelningen.
Härav föranledda ändrade bestämmelser hava intagits i anvisningarna.
Särskilda bestämmelser hava jämväl meddelats rörande behandlingen
av rånte- och kapitalförsäkringsanstalter.

De i förevarande paragraf med tillhörande anvisningar meddelade bestämmelser
skola gälla all försäkringsrörelse, i den mån skatteplikt för densamma
föreligger. I anvisningarna har intagits ett uttryckligt påpekande att bestämmelserna
gälla jämväl för sådan försäkringsrörelse, som drives av
understödsföreningar.

Uti liera utlåtanden har frågan om pensionsanstalters beskattning berörts.

Sveriges privatanställdas pensionskassa har sålunda föreslagit, att den
enligt 49 § e) av kommittéförslaget i viss utsträckning medgivna skattefriheten
för pension sanstalter icke bör gälla för pension sanstalter, som äro
försäkringsbolag, och har härom anfört:

Pensions anstalters skattskyldig het.

388 Kung!. Maj:ts proposition Nr 102.

»Den skillnad, som i beskattningshänseende uppstår mellan pensionsanstalter,
som ej äro försäkringsbolag, och pensionsanstalter, som äro försäkringsbolag,
är uppenbarligen motiverad av de tekniska svårigheter, som
förefinnas för ett fullt enhetligt beskattningssystem av alla slag av pensionsanstalter.
å ena sidan kan man näppeligen åstadkomma beskattning av
överskotten bos det förra slaget av pensionsanstalter, emedan så gott som
samtliga dessa sakna skyldighet att årligen upprätta försäkringstekniska
bokslut (enda nu existerande undantag är Sveriges Privatanställdas Pensionskassa,
nedan nämnd S. P. P.). Ä andra sidan uppstå svårigheter att
undantaga pensionsanstalter, som äro försäkringsbolag, från den skattskyldighet,
som i allmänhet åvilar försäkringsbolag. Samtliga nu existerande
svenska försäkringsbolag torde nämligen jämväl kunna sägas vara pensionsanstalter,
enär de utom kapitalförsäkring även meddela livränteförsäkring.

Den berörda skiljaktigheten är dock mera av formell än av reell natur.
Ehuru beskattningssystemet för olika slag av pensionsanstalter företer skiljaktigheter,
kan nämligen beskattningen i sin helhet sägas vara lika.

Ä ena sidan är sålunda en pensionsanstalt, som är försäkringsbolag, med
avseende å livränterörelse fritagen från ränteskatt och från skatt på grund
av avsättningar till säkerhetsfond, premieåterbäringsreserv och utjämningsreserv,
men blir avsättning till övriga vinstfonder beskattad. Försäkringstagarna
i en dylik anstalts livränterörelse beskattas för utfallande ränta
och premieåterbäring (obs. de nedan under 8 föreslagna modifikationerna),
men ej för andra vinstandelar.

Å andra sidan är en pensionsanstalt, som ej är försäkringsbolag, fri från
beskattning, men beskattas dess försäkringstagare med avseende å utfallande
ränta och alla vinstandelar, vare sig de äro att jämställa med premieåterbäring
eller annat slag av vinstandelar. (Obs. de nedan under 8 föreslagna
modifikationerna.)»

Svenska livförsäkringsbolags direktör sförening har beträffande pensionsanstalters
beskattning anfört, bland annat, följande:

Vad först beträffade de pensionsanstalter (pensionskassor), som vore inregistrerade
som understödsföreningar, kunde direktörsföreningen icke finna
någon giltig grund för generell olikhet i beskattningshänseende mellan understödsföreningar,
beroende på huruvida de benämndes pensionsanstalter eller
ej. Den inskränkta skattskyldigheten för pensionsanstalter kunde enligt
direktörsföreningens förmenande vara av sociala skäl väl motiverad i fråga
om mindre pensionskassor, som icke vore pliktiga att årligen försäkringstekniskt
beräkna sin försäkringsfond, men grundad anledning att för samtliga
pensionsanstalter stadga inskränkt skattskyldighet syntes icke föreligga.
Direktörsföreningen hemställde därför, att de understödsföreningar med godkända
stadgar, som vore pliktiga att årligen försäkringstekniskt beräkna
sin försäkringsfond, ävensom de pensionsanstalter, som utan att vara registrerade
såsom understödsföreningar inrättats av annan än staten, skulle —
evad de benämndes pensionskassor eller ej — vara underkastade skatteplikt
efter samma grunder som livförsäkringsbolag.

Försäkringsinspektionen har föreslagit, att pensionsanstalt, som är försäkringsaktiebolag,
skall skatta, förutom för inkomst av fastighet, jämväl för
aktieägares andel i överskottet.

Kun yl. Maj:ts proposition Nr 102.

389

Kammarrätten har i sitt utlåtande över kommunalskattekommitténs förslag
uttalat, att det borde tagas i övervägande, huruvida icke pensionsanstalter,
i den mån de kunde rubriceras såsom understödsföreningar, också
borde med dem likställas i beskattningsavseende.

På sätt i de åberopade utlåtandena framhållits torde det vara svårt att Departementsi
fråga om försäkringsbolag och understödsföreningar uppdraga någon be- chefeD''
stämd gräns mellan sådana, som äro pensionsanstalter, och sådana, som icke
äro att betrakta såsom pensionsanstalter. Ty såväl bolag som föreningar
kunna på en gång driva pensionsförsältringsrörelse och annan försäkringsrörelse.
Det är också ur beskattningssynpunkt skäligen likgiltigt, huruvida
försäkringsbolag och understödsföreningar, som uteslutande driva pensionsförsäkringsrörelse,
erhålla skattefrihet i den utsträckning, kommunalskattekommittén
föreslagit; något som också Sveriges privatanställdas pensionskassa
framhållit i fråga om försäkringsbolagen. Med de föreslagna bestämmelserna
rörande beräkning av inkomst av livförsäkringsrörelse kommer
nämligen pensionsförsäkringsrörelse att praktiskt taget undgå beskattning,
och någon annan förvärvskälla än rörelse och fastighet torde ett försäkringsbolag
eller en understödsförening i regel icke hava. Vid sådant förhållande
synes man, utan att några berättigade intressen därigenom åsidosättas,
kunna behandla alla försäkringsbolag och alla understödsföreningar
lika samt alltså beskatta sådana pensionsanstalter, som äro antingen försäkringsbolag
eller ock understödsföreningar med skyldighet att årligen försäkringstekniskt
beräkna sin försäkringsfond. Däremot anser jag tillräckliga
skäl icke föreligga att utsträcka skattskyldigheten till övriga pensionsanstalter.

För utländska försäkringsanstalter gäller för närvarande samma huvud- utländsk förregel
för beräkning av den beskattningsbara inkomsten som för andra skatt- säkringaskyldiga,
nämligen att från bruttointäkterna avdrag får göras för alla ut- ” °
gifter för inkomstens förvärvande och bibehållande. Emellertid har efter
hand utbildat sig den praxis, att utländsk försäkringsanstalts taxering, då
tillfredsställande utredning om den behållna inkomsten saknas, bestämmes
till 16 procent av det belopp, som motsvarar anstaltens premieinkomst under
året efter avdrag av under året utgivna återförsäkringspremier.

Med hänvisning till förenämnda praxis och dess tillämpande i ett särskilt
angivet fall anhöll Svenska livförsäkringsbolags direktörsförening i skrivelse
i februari 1919, att Kungl. Maj:t ville låta företaga utredning om
lämpligaste sättet för beräkning av den inkomst, varå utländska livförsäkringsbolag
jämlikt bestämmelserna i gällande skattelagar skulle erlägga skatt.
Direktörsföreningen anförde såsom huvudskäl för sin framställning, att de
svenska livförsäkringsbolag, som i utlandet dreve rörelse, kunde komma att
underkastas oskälig beskattning, om de utländska livförsäkringsbolagen här
beskattades på olämpligt sätt.

över denna framställning av direktörsföreningen avgav kammarrätten

390

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Inkomna

yttranden.

den 25 september 1919 utlåtande, däri kammarrätten fann vad i framställningen
andragits icke giva vid handen, att närmare bestämmelser angående
beräkningen av utländskt livförsäkringsbolags beskattningsbara inkomst vore
erforderliga.

Svenska försäkringsföreningen bär därefter i skrivelse den 30 november
1922 anfört, bland annat, följande. Då det för utländsk försäkringsanstalt, efter
vad erfarenheten visat, kunde medföra rätt stora svårigheter att på ett
nöjaktigt sätt för taxeringsmyndigheterna framlägga redogörelse för vinsten
å dess rörelse i Sverige, torde det vara i hög grad önskvärt, att ett särskilt
schema för utländska försäkringsbolags deklaration fastställdes, varigenom
man skulle kunna undgå den nu i Sverige tillämpade praxis att, då nöjaktig
utredning saknades, helt summariskt såsom vinst beskatta 16 procent
av premieinkomsten efter avdrag av under året utbetalade återförsäkringspremier,
detta oberoende av om den verkliga vinsten varit vida högre eller
lägre, ja till och med om rörelsen gått med förlust.

Denna skrivelse överlämnades till kommunalskattekommittén för att tagas
i övervägande vid fullgörande av det åt kommittén lämnade uppdrag. Kommittén
har i sitt betänkande (35 § 2 mom. med tillhörande anvisningar)
föreslagit, att »för försäkringsrörelse, som drivits av utländsk försäkringsanstalt,
skall såsom inkomst här i riket upptagas så stor del av anstaltens
hela inkomst, som belöper å premieinkomsten härstädes i förhållande till
anstaltens premieinkomst i dess helhet», att »vid uppskattning av utländsk
försäkringsanstalts inkomst av försäkringsrörelse skola de uppgifter och
förslag, som därom avgivas av försäkringsinspektionen, tjäna till ledning»,
samt att »såsom premieinkomst är att räkna bruttobeloppet av årets försäkringspremier
utan avdrag för reassuranspremier, dock att, där i fråga
om premieinkomsten för anstaltens rörelse i dess helhet uppgift tinnes tillgänglig
allenast för premieinkomsten efter sådant avdrag, denna nettopremieinkomst
må läggas till grund för beräkningen av inkomsten av näringen
här i riket.»

Inkomstskattesakkunniga hava i sitt förslag upptagit samma bestämmelser
om beräkning av utländsk försäkringsanstalts inkomst här i riket som
kommunalskattekommittén. Någon särskild motivering anföres icke.

Föreliggande spörsmål har berörts i en del av de yttranden, som avgivits
över kommunalskattekommitténs och inkomstskattesakkunnigas förslag.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför, att i kommitténs förslag
nya bestämmelser lämnats för beskattning av utländska försäkringsbolag, i
vilket avseende den hittillsvarande bristen på lagbestämmelser framkallat
ett mera summariskt beskattningsförfarande. Länsstyrelsen ansåge sig kunna
biträda kommitténs förslag härutinnan.

Försäkringsinspektionen anför:

»Till grund för kommitténs förslag i fråga om utländska försäkringsanstalters
beskattning ligger den åskådningen, att sådan anstalts svenska

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

391

rörelse icke är att anse såsom en självständig affärsverksamhet, vars beskattningsbara
inkomst bestämmes enbart efter dess egna inkomster och
utgifter, utan som en del av anstaltens hela rörelse, och att viss del av anstaltens
hela inkomst är att betrakta som inkomst för den svenska rörelsen.
Den svenska rörelsens del i anstaltens hela inkomst bestämmes enligt förslaget
efter förhållandet mellan anstaltens bruttopremieinkomst här i riket och dess
totala bruttopremieinkomst, alltså på ett sätt som är snarlikt det, som skall
tillämpas vid fördelning på flera kommuner av ett svenskt bolags hela beskattningsbara
inkomst.

Om utländsk försäkringsanstalts inkomst här i riket skall bestämmas på
detta sätt, lär det ej kunna ske utan att försäkringsinspektionen lämnar sin
medverkan. Detta förutsättes även i anvisningarna. Men det blir då säkerligen
nödvändigt att i lagen om utländsk försäkringsanstalts verksamhet här
i riket ålägga sådan anstalt en utsträckt uppgiftsskyldighet angående rörelsen
i dess helhet. Detta synes helst böra undvikas, enär dessa uppgifter skulle
vara utan betydelse för försäkringsinspektionens egentliga verksamhet och
försäkringsinspektionen icke skulle hava någon möjlighet att utöva någon
verklig kontroll över deras riktighet. Försäkringsinspektionen finner sig
därför icke kunna tillstyrka kommitténs förslag i denna punkt.

För närvarande uppskattas utländskt bolags beskattningsbara inkomst till
viss procent av dess premieinkomst för egen räkning å dess rörelse i Sverige.
En sådan regel har den stora fördelen att den är enkel att tillämpa. Och

den leder till resultat, som ej synas obilliga, om man bestämmer procentsatsen
efter de svenska aktiebolagens erfarenhet om vad dessa bolags överskott i
medeltal utgör i procent av premieinkomsten för egen räkning inom olika
försäkringsgrenar. Enligt försäkringsinspektionens beräkning voro dessa

procenttal, avrundade till närmaste 5- eller 10-tal, under åren 1921—23 följande,
om ingen annan ränteinkomst medräknas än räntan på försäkringsfonden,
beräknad efter 4 procent eller den lägre räntefot, som är gällande
för denna fonds beräkning:

Livförsäkring..................................................................................................... 10

Sjuk- och olycksfallsförsäkring ..................................................................... 10

Ansvarsförsäkring inkl. automobilförsäkring................................................ 25

Brandförsäkring.................................................................................................. 15

Inbrottsförsäkring............................................................................................... 50.

intet utländskt försäkringsbolag driver för närvarande verksamhet här i
riket i andra grenar än de här nämnda.

Ifrågavarande beräkning kan ej vara annat än ungefärlig, men torde dock
kunna bliva användbar för det ändamål, varom här är fråga.

1 anslutning till dessa siffror synes man, om man vill i princip bibehålla
nuvarande regel för beräkning av utländsk försäkringsanstalts beskattningsbara
inkomst, för närvarande kunna bestämma, att den skall beräknas vara
nedan angivna procent av anstaltens premieinkomst för egen räkning å dess
rörelse i Sverige:

i liv-, sjuk- och olycksfallsförsäkring .......................................... 10 procent

» brandförsäkring ......................................................................... 15 »

» annan försäkring ............................................................................ 25 » I

I fråga om inbrottsförsäkring talar visserligen de svenska aktiebolagens
erfarenhet under ovannämnda år för eu högre procentsats än 25 procent.
Men dels torde denna komma afl sjunka, dels är de utländska bolagens

392

KungI. Maj:ts proposition Nr 102.

verksamhet i denna gren så obetydlig, att särskild hänsyn, åtminstone för
närvarande, ej synes behöva tagas till densamma (sammanlagda premieinkomsten
uppgår till ungefär 10,000 kronor).

Det synes böra ankomma på Kungl. Maj:t att efter försäkringsinspektionens
hörande bestämma de procentsatser, som tid efter annan skola tilllämpas.
»

Svenska brandtariff öreningen anför:

»Beträffande de utländska här i riket genom generalagenter med underlydande
agenturer verksamma brandförsäkringsanstalterna har föreningen
väl i princip icke något att erinra mot den ändring i ordningen för deras
beskattning, som i bägge förslagen förordas i enlighet med vad försäkringsinspektionens
chef i förevarande ämne hemställt. Föreningen kan dock icke
dela förhoppningen om att man, låt vara med försäkringsinspektionens bistånd,
skall nå fram till en i nöjaktig grad effektiv och praktikabel beskattning
på den föreslagna vägen. Kommittén säger sig anse, att vid utländsk
försäkringsanstalts inkomstbeskattning härstädes lämpligen bör av anstaltens
hela inkomst, beräknad enligt samma grunder som för inländska försäkringsanstalters
inkomst, upptagas så stor del, som belöper å bruttopremieinkomsten
härstädes, i förhållande till anstaltens bruttopremieinkomst i dess helhet,
varvid för det fall, att bruttopremieinkomsten ej kan ur det utländska bolagets
berättelser utläsas, den svenska bruttopremien får ställas i relation till
den totala nettopremien.

Meningen är alltså, att ett separat bokslut skall för den svenska rörelsen,
uppgöras, varvid såsom inkomst skall jämte annat upptagas den andel av
bolagets räntor, som belöper på den svenska avdelningen.

Nu frågas:

1) Skall för ett utländskt bolag, som driver åtskilliga försäkringsgrenar,
men här i landet t. ex. endast brand, jämförelsen göras mellan brandpremien
i Sverige och brandpremien för hela rörelsen eller mellan brandpremien
i Sverige och bolagets totala premieintäkt av samtliga grenar?

Man kan kanske finna denna fråga onödig och anse som självklart, att
jämförelsen skall göras endast med bolagets räkenskaper för brandförsäkringsrörelsen.
I de flesta fall föreligger nog också för brand särskild avdelning
i bolagens styrelseberättelser, men för t. ex. automobilförsäkring torde
med bestämdhet kunna påstås, att denna gren ej har sitt särskilda kapitel
i de utländska bolagens berättelser utan ingår i kapitlet om diverse grenar.

2) Vilken andel av bolagets räntor skall tagas till inkomst för den svenska
avdelningen ?

Somliga utländska bolag upptaga räntor under varje huvudkapitel, andra
uppföra desamma endast i klump på vinst- och förlustkonto.

3) Skola till kostnader räknas endast den svenska avdelningens kostnader
eller skall däri även inrymmas någon del av huvudkontorets?

Tarifföreningen anser redan denna axplockning giva vid handen, att uppgörandet
av ett bokslut för den svenska avdelningen av ett utländskt bolags
affär stöter på så många och så stora svårigheter, att taxeringsmyndigheterna
även med så sakkunnig hjälp som från försäkringsinspektionen ej
kunna övervinna dem. Alldeles får ej heller förbises, att därest en inkomstbeskattning
av här arbetande utländska brandförsäkringsanstalter enligt förslagens
linjer skulle visa sig mera hårdhänt än det nuvarande beskattningssättet
i det särskilda fallet föranleder, de inhemska företagen i branschen,
som jämväl arbeta på utländsk botten, säkerligen icke skulle undgå att få
vidkännas reciprok behandling i större eller mindre utsträckning.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

393

Ur nu anförda synpunkter torde därför vara lämpligast att tillsvidare
bibehålla den nuvarande beskattningsgrunden, möjligen med någon sänkning
av procentsatsen 16 procent å nettopremierna, enär det endast torde vara i
enstaka undantagsfall som en vinst av denna storlek kan ernås.»

Svenska livförsäkringsbolags direktör sförening framhåller, att svenska
försäkringsföreningens förut omnämnda framställning i denna fråga i de
föreliggande förslagen vunnit beaktande, varför direktörsf ören ingen intet har
att erinra mot de föreslagna bestämmelserna.

Svenska försäkringsföreningens sakkunnignämnd anför:

»I Svenska försäkringsföreningens tidigare åberopade skrivelse av den 30
november 1922 framställdes yrkande om att ett särskilt schema för utländska
försäkringsanstalters deklaration borde fastställas. Härigenom skulle man
undgå det summariska förfarandet att beräkna vinsten av sådan anstalts
rörelse här i landet till viss procent av nettopremieintäkten. Då den av
kommunalskattekommittén föreslagna, av försäkringsinspektionen förordade
ordningen för utländsk försäkringsanstalts beskattning kan anses innebära
ett försök att realisera den av det privata försäkringsväsendets målsmän sålunda
hävdade uppfattning, har nämnden i princip intet att erinra mot förslaget.
Ur praktisk synpunkt synes denna ordning, såsom direktörsföreningen
också framhåller i sitt utlåtande, väl lämpa sig för åtminstone livförsäkringsföretag.
Däremot är nämnden av liknande skäl, som de för vilka
brandtarifföreningen gjort sig till tolk, icke övertygad om att man genom
förslagets lagfästande inför en i möjligaste mån både praktisk, effektiv och
rättvis beskattning av de utländska försökringsanstalterna.»

Kammarrätten anför:

»På de av försäkringsinspektionen anförda skälen och då det synes oformligt
att göra denna myndighet till mellanhand mellan den skattskyldiga anstalten
och taxeringsmyndigheten, samt genom lämpligt avvägda, varierande
procenttal den gängse metoden synes bliva avsevärt förbättrad, får kammarrätten
förorda inspektionens förslag.»

Från förestående yttrande voro två ledamöter i kammarrätten skiljaktiga
och ansågo sig böra biträda kommunalskattekommitténs förslag, enär detta
förslag syntes innebära avsevärda fördelar i jämförelse med försäkrings inspektionens
stelare och för ernående av rättvisa taxeringar otjänliga beskattningsregler.

Det av kommunalskattekommittén och inkomstskattesakkunniga framlagda Departementsförslaget
till beräkning av utländsk försäkringsanstalts härstädes beskatt- <''hefon
ningsbara inkomst har, såsom framgår av det sagda, blivit utsatt för stark
kritik. Även försäkringsinspektionen, vars medverkan utgör förutsättningen
för att de ifrågasatta bestämmelserna skulle kunna tillämpas, har funnit sig
icke kunna tillstyrka kommitténs förslag i denna punkt. Erfarenheten har
visat, att stora svårigheter föreligga för de utländska försäkringsanstalterna
att beträffande den inkomst, som skall här i riket tagas till beskattning,
framlägga en beräkning, som kan av beskattningsmyndigheterna godtagas.

394

Kungl. Maj ds proposition Nr 102.

Dessa svårigheter, som med skärpa framhållits i de avgivna yttrandena, hava
ock medfört att beskattningsmyndigheterna i stor utsträckning nödgats tillgripa
en schablon, vilken givetvis måst bliva rätt grov.

Försäkringsinspektionen har med utgångspunkt från nuvarande praxis
föreslagit, att utländska försäkringsanstalters härstädes beskattningsbara inkomst
alltid skall beräknas till viss procent av deras nettopremieinkomst,
därvid försäkringsinspektionen ansett olika procenttal böra komma till användning
i fråga om olika slag av försäkringsrörelse.

Med hänsyn till de erinringar, som framställts mot kommitténs förslag,
anser jag mig icke kunna förorda detsamma. Jag ansluter mig i stället i
princip till det av försäkringsinspektionen framställda förslaget, som synes
mig ägnat att medföra icke blott enkelhet och enhetlighet vid taxeringarna
utan även större rättvisa gentemot de utländska försäkringsanstalterna än
den praxis, som nu tillämpas.

Emellertid skulle man, även om man går in för det av försäkringsinspektionen
framlagda förslaget, kunna tänka sig att giva en bestämmelse om
dylika procenttal allenast sekundär betydelse, d. v. s. föreskriva, att regeln
om visst procenttal skall tillämpas endast då den utländska försäkringsanstalten
icke utreder, huru stor inkomsten av dess rörelse i sin helhet varit
samt huru stor del av denna inkomst med tillämpning av de vanliga
reglerna för fördelning av inkomst till beskattning å olika orter bör härstädes
tagas till beskattning. Att på detta sätt medgiva de utländska försäkringsanstalterna
valrätt mellan tvenne olika sätt att beräkna deras härstädes
beskattningsbara inkomst finner jag dock icke lämpligt. Det skulle
kunna leda till att försäkringsanstalter omväxlande begärde att bliva beskattade
efter det ena och efter det andra sättet, beroende på vilket beräkningssätt
som för varje år gåve det lägsta resultatet.

Beträffande de särskilda procentsatser, som i förevarande avseende skulle
komma till användning, har försäkringsinspektionen ansett det böra ankomma
på Kungl. Maj:t att efter försäkringsinspektionens hörande till efterrättelse
fastställa de procentsatser, som tid efter annan kunde anses lämpliga.
Detta förslag kan jag icke godtaga. Procentsatsernas fastställande är
en beskattningsfråga, som bör prövas av riksdagen. Skulle erfarenheten
sedermera visa, att de fastställda procentsatserna i något avseende icke äro
lämpliga, få desamma ändras i den för ändring av lagen gällande ordning.
Försäkringsinspektionen har, såsom redan omnämnts, föreslagit, att till grund
för beräkningen av utländsk försäkringsanstalts härstädes beskattningsbara
inkomst skall läggas anstaltens neffopremieinkomst här i riket. Kommunalskattekommittén,
som föreslog, att av anstaltens hela inkomst så stor del skulle
här beskattas, som belöpte å premieinkomsten härstädes i förhållande till anstaltens
premieinkomst i dess helhet, ansåg, att de premiebelopp, som därvid
skulle med varandra jämföras, borde vara brwffopremiebeloppen, d. v. s. premiebeloppen
utan avdrag för återförsäkringspremier. Kommittén motiverade detta
beräkningssätt därmed, att det eljest skulle kunna inträffa, att utländsk för -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

395

säkringsanstalt genom att belasta sin försäkringsverksamhet här i riket med
utgifter för återförsäkring i högre grad än verksamheten i övrigt nedbringade
eller till och med borteliminerade för anstalten skattepliktig inkomst
härstädes. Till den av kommittén sålunda uttalade farhågan har jag
ansett mig böra taga hänsyn. Jag har på grund härav och med hänsyn
till att beloppet av utgivna återförsäkringspremier för den svenska rörelsen
i regel icke torde kunna kontrolleras hos generalagenten utan endast på anstaltens
huvudkontor låtit undersöka möjligheten att till grund för beräkningen
av utländsk försäkringsanstalts härstädes beskattningsbara inkomst
lägga anstaltens bn/ifopremieinkomst här i riket. På förfrågan har därvid
chefen för försäkringsinspektionen under hand uttalat, att han icke ansåge
det möta hinder att beräkna den beskattningsbara inkomsten i förhållande
till bruttopremierna i stället för nettopremierna, att den hittillsvarande erfarenheten
av de svenska försäkringsbolagens vinstprocent syntes utvisa, att
med hänsyn till den olika grad av återförsäkring, som ägde rum inom de
olika slagen av försäkringsrörelse, variationen i vinstprocent för olika slag
av försäkringsrörelse vore mindre, då man räknade med bruttopremier i
stället för nettopremier, att de procenttal, som angivits i försäkringsinspektionens
förenämnda skrivelse och som hänförde sig till åren 1921—1923,
syntes beträffande vissa slag av försäkringsrörelse vara stadda i sjunkande,
att särskilt procenttal syntes böra stadgas för sjöförsäkringsrörelse, som för
närvarande icke dreves av något utländskt bolag och därför icke omnämnts
i försäkringsinspektionens yttrande, men som givetvis kunde komma att
utövas av utländskt bolag, att procenttalet för utländska bolags livförsäkringsrörelse
borde sättas relativt högre, om ränteskatt skulle uttagas av
svenska men icke av utländska livförsäkringsbolag, samt att han med
hänsyn till vad sålunda anförts ansåge, att, om utländsk försäkringsanstalts
härstädes beskattningsbara inkomst skulle fastställas till viss procent av
anstaltens bruttopremier här i riket, procenttalen lämpligen borde utgöra 5
för sjöförsäkringsrörelse och 10 för övriga slag av försäkringsrörelse, dock
att, därest ränteskatt uttoges av svenska livförsäkringsbolag ungefär i enlighet
med skatteberedningens förslag, procenttalet för utländsk livförsäkringsrörelse
borde sättas till 15.

I enlighet med de av chefen för försäkringsinspektionen sålunda avgivna
förslag, som jag finner ägnade att läggas till grund för lagstiftning i ämnet,
har jag låtit utforma bestämmelserna om beräkning av utländsk försäkringsanstalts
härstädes beskattningsbara inkomst.

Såsom ett 4 mom. i paragrafen har intagits ett påpekande, att, därest
egen fastighet använts i rörelse, avdrag jämlikt 45 § skall ske, innan inkomsten
av rörelsen framkommer.

Procent avdrag.

396

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Periodiskt

understöd.

Jioyaity o. dyl.

Departements chefen.

Boställe.

31 §.

Denna paragraf motsvarar 36 § i kommittéförslaget och i C-förslaget.

Beträffande grunderna för beskattning av periodiskt understöd hänvisas
till vad jag härom yttrat vid 19 §. Såsom en ny punkt i anvisningarna
har intagits bestämmelse, att vad som uppbäres från stiftelse i vissa fall
är att anse såsom periodiskt understöd. Härom åberopas vad jag vid redogörelsen
för juridiska personers beskattning anfört rörande stiftelsers beskattning.

Länsstyrelsen i Södermanlands län bar mot kommittéförslagets bestämmelse
att royalty, licensavgift o. dyl. skall hänföras till intäkt av tjänst
anmärkt, att det vore oegentligt, att dylik intäkt i alla de fall, då densamma
icke vore att hänföra till intäkt av rörelse, skulle angivas såsom
intäkt av tjänst; åtskilliga fall torde nämligen förekomma, då dylik intäkt
lämpligast borde rubriceras som tillfälligt förvärv.

I anledning av denna anmärkning bar paragrafen med anvisningar undergått
viss omarbetning till framhållande av att endast periodiskt utgåendeersättning
är att hänföra till intäkt av tjänst. Engångsersättning bör däremot
hänföras till intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet. Detta har icke
här uttryckligen utsagts, enär det får anses utan vidare följa av bestämmelserna
om vad som är att räkna såsom intäkt av-tillfällig förvärvsverksamhet.
Kommittén har beträffande förevarande bestämmelses tillämpning
gjort den inskränkning, att bestämmelsen icke skall gälla, då ersättningen är
att hänföra till intäkt av rörelse. Emellertid lärer det förekomma fall, då
royalty enligt vanliga regler bör hänföras till intäkt av fastighet, så t. ex.
när ett stenbrott eller en grustäkt utarrenderats mot arrende, som är beroende
av den uttagna kvantitetens storlek. I det nu framlagda förslaget
har intagits föreskrift, att dylik royalty skall hänföras till intäkt av fastighet.

Av nu gällande bestämmelse, att innehavare av fast egendom, som är
anslagen till boställe eller eljest på lön, skall likställas med ägare, följer,
att intäkt från dylik fastighet för innehavaren skall upptagas såsom inkomst
av fast egendom. Härutinnan innebär kommittéförslaget en ändring, i det
att enligt detsamma intäkt från boställe av annan fastighets natur skall
för innehavaren räknas såsom intäkt av tjänst. På sätt jag redan under
13 § omnämnt finnes emellertid enligt min mening ingen anledning göra
skillnad mellan det fall, att boställe eller eljest på lön anslagen fastighet är
jordbruksfastighet, och det fall, då fastigheten är av annan fastighets natur,
utan bör i båda fallen intäkt, som innehavaren åtnjutit från fastigheten,
räknas såsom fastighetsintäkt. Härav betingade ändringar hava gjorts i förevarande
och nästföljande paragrafer.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

397

32 §.

Förevarande paragraf motsvarar 37 § i kommittéförslaget och i C-förslaget.

Beträffande den förvärvskälla, till vilken intäkt av boställe eller eljest
på lön anslagen fastighet är att hänföra, åberopas vad jag därom anfört
vid 31 §.

Såsom jag redan vid redogörelsen för inländska försäkringsanstalters beskattning
omnämnt, har jag anslutit mig till tanken att beskatta livränta,
som utgår på grund av försäkring, hos försäkringstagarna och icke hos försäkringsanstalten.
Bestämmelserna om beskattning av livränta bygga i stort
sett på skatteberedningens förslag men hava för vinnande av större överskådlighet
erhållit en ändrad uppställning. I övrigt torde följande böra
påpekas.

Livränta på grund av pupillförsäkring, som tagits annorledes än mot
engångspremie, borde enligt de principer, som ligga till grund för förslaget,
rätteligen beskattas till sitt fulla belopp. Jag har dock av sociala skäl ansett
mig böra biträda skatteberedningens förslag att från skatteplikt frikalla ett
belopp av 600 kronor, och skall detta enligt det nu framlagda förslaget
gälla även livsvariga livräntor. Att medgiva större skattefrihet finner jag
icke påkallat.

Under framhållande, att icke livsvariga livräntor sällan torde utgå annat
än till minderåriga, har försäkringsinspektionen förklarat sig anse, att icke
livsvariga livräntor alltid kunna behandlas lika med de livsvariga. Emellertid
torde — ifall man frånser pupillförsäkring — den verkliga frivilliga
pensioneringen praktiskt taget alltid taga sig uttryck i livsvariga livräntor.
Då det är av vikt, att gränslinjen mot kapitalförsäkring — som ju beskattas
i annan form, och beträffande vilken avgifter ej få avdragas — blir så
tydlig som möjligt, anser jag mig fördenskull böra förorda, att, så snart
fråga är om annat än pupill- och tjänstepensionering, allenast livsvariga
livräntor, som ej utgått på grund av engångspremie, beskattas som pensioner.

Utgår livränta på grund av pensionsförsäkring mot engångspremie eller
på grund av annan försäkring än pupillförsäkring eller pensionsförsäkring,
skall räntan tagas till beskattning blott delvis eller till den del den kan
anses motsvara ränta på erlagda premier. I den för beräkning härav avsedda
tabellen har i enlighet med ett av försäkringsinspektionen framlagt
förslag gjorts den ändring, att den skattepliktiga delen av livräntan räknas
lika för alla åldrar till och med 35 år.

I enlighet med vad försäkringsinspektionen därom föreslagit har livränta
från rånte- och kapitalförsäkringsanstalt erhållit eu särställning, i det att
dylik ränta alltid skall upptagas med reducerat belopp.

Bestämmelsen om vad som skall förstås med försäkring mot engångspremie
har ansetts vara av den betydelse, att den bör hava sin plats i

Boställe.

Livränta.

398

Kungl. Muy.ts proposition Nr i02.

själva lagtexten och icke, såsom skatteberedningen föreslagit, i anvisningarna.
Enligt vad som framgår av vissa utlåtanden, synes förevarande bestämmelse
hava givits den tolkning, att, om viss del av premien erlagts såsom engångspremie
eller inom fem år, såsom fallet är med så kallad retroaktivavgift
o. dyl., försäkringen skulle uppdelas i två delar, varav den del, som motsvarade
den på dylikt sätt erlagda premien, skulle beskattas med ett enligt
tabellen reducerat belopp, under det att den återstående delen skulle beskattas
fullt. Detta är icke stadgandets innebörd, vilket enligt min mening tydligt
framgår därav, att försäkring mot engångspremie ej anses föreligga, försåvitt
ej hela premien skall enligt försäkringsavtalet erläggas på angivet sätt.

Värdesattnimj Kommittéförslaget upptager i punkt 3 av anvisningarna till 37 § eu beförmån
* stämmelse, att, om tjänstebostad med hänsyn till representationsskyldighet
eller av annan anledning är större än som kan anses erforderligt för tjänstinnehavarens
och hans familjs personliga behov, hänsyn härtill skall tagas
vid värdesättningen. En liknande bestämmelse, ehuru något annorlunda
formulerad, återfinnes i punkt III i anvisningarna till 7 § av inkomstskattesakkunnigas
förslag.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har anmärkt, att en dylik bestämmelse
kunde komma att i beskattningsavseende giva tjänstemän, åt vilka bostad
upplåtits, en gynnsammare ställning än tjänstemän utan bostadsförmån.
Jämväl för tjänsteman, som måste förhyra bostad, kunde ju representationsplikt
föreligga, men den större, hans personliga behov överstigande bostad, som
han med hänsyn till representationsplikten varit nödsakad att förskaffa sig,
skulle icke berättiga honom till något avdrag för den högre hyra, som han
till äventyrs måst vidkännas.

Departements- En bestämmelse av i huvudsak det innehåll, som kommittén föreslagit,
chefen. synes mig vara önskvärd. Jag tänker därvid närmast på sådana bostäder
som t. ex. landshövdingeresidensen. Värdesattes dylik bostadsförmån efter
i orten gällande hyrespris — därest det över huvud i orten funnes något
allmänt hyrespris för bostäder av denna storlek — skulle man kanske
komma till ett hyresvärde, som nästan ginge upp till samma belopp som
den kontanta lönen. Detta vore uppenbart orimligt. Det värde, som bör
beskattas, synes vara hyresvärdet av en bostad, som varit fullt tillräcklig
för tjänstinnehavarens behov, därest han icke haft den särskilda, med hans
tjänst förenade representationsplikten. Motsvarande är förhållandet om t.
ex. åt en bruksdisponent såsom bostad upplåtes ett å bruket befintligt
corps de logis, som är avsevärt större än som erfordras för hans behov, så
att en del av byggnaden står obegagnad eller blott tillfälligtvis användes.
De av länsstyrelsen i Kopparbergs län mot förslaget i denna del anförda
skäl synas mig icke bärande. En tjänstinnehavare torde näppeligen för
fullgörande av honom åliggande representationsskyldighet privat skaffa sig

Kungl. Majds proposition Nr 102.

399

en bostad, som i storlek ens tillnärmelsevis går upp till tjänstebostäder
sådana som dem jag nu omnämnt. Kommittéförslaget har omarbetats för att
komma i närmare överensstämmelse med de synpunkter jag nu framlagt.

Anvisningarna hava kompletterats med ett påpekande, att jämväl sådana
förmåner som fria resor, fria skatter o. dyl. kunna utgöra intäkt av tjänst.

I anledning av en utav kammarrätten framställd anmärkning, att med förvaltningskostnadsbidrag
och expensanslag, varom talades i 3 mom., tydligen
åsyftades sådana anslag, som vore avsedda att fullt täcka de motsvarande
utgifterna, men icke t. ex. i vissa domsagor förekommande förvaltningsbidrag,
som vore att betrakta som en löneförmån och vilkas förekomst icke
uteslöte avdrag vid taxeringen för även överskott i kostnaden, liar påpekande
härom intagits i punkt 4 av anvisningarna.

Kammarrätten har vidare anmärkt, att stadgandet i punkt 9 av anvisningarna
syntes behöva kompletteras, så att därunder ej komme fall, där
fråga vore om fast lön för stadigvarande anställning oberoende av delägarskapet
i företaget, t. ex. eu fartygsbefälhavares lön, vilken borde taxeras
som inkomst, även om befälhavaren hade någon mindre andel i bolaget.
Så torde förfaras i nuvarande lagtillämpning, som kommittén för övrigt
sade sig följa.

En föreskrift, att avlöning från handelsbolag eller rederi till delägare
skulle anses såsom inkomst av tjänst, synes kunna leda till missbruk, enär
bolagsavtalets innehåll rörande vinstens fördelning på avlöning och ren
vinstandel skulle bliva avgörande för beskattningsorten, när delägarna äro
bosatta i annan kommun än den, där rörelsen drivits. Att, på sätt kammarrätten
synes avse, meddela en dylik föreskrift för det fall, att avlöningen
utginge oberoende av delägarskapet, torde näppeligen kunna gå för sig med
hänsyn till svårigheten att avgöra, huruvida avlöningens storlek eller anställningen
över huvud varit beroende av delägarskapet eller icke. I betraktande
härav har jag ansett stadgandet i fråga böra avfattas i överensstämmelse
med kommittéförslaget.

33 $.

Denna paragraf motsvarar 38 § i kommittéförslaget och i C-förslaget.

Med de principer, till vilka jag ansluiit mig vid redogörelsen för beskattningen
av vad som utfaller på grund av pensionsförsäkring, överensstämmer,
att skattskyldig skall från sin intäkt av tjänst åtnjuta avdrag för alla
avgifter, som han på grund av tjänsten erlagt för sin egen eller efterlevande
familjs pensionering. Avdragsrätten är oberoende av till vem avgifterna
erlagts, och får avdrag alltså ske vare sig avgifterna erlagts till arbets -

Fria resor,
fria skatter
m. m.

Förvaltnings bidrag.

Avlöning till
bolagsman.

departements chefen.

Realisations vinst.

400 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

givaren, försäkringsanstalt eller kassa, som icke kan anses såsom försäkringsanstalt.

De i kommittéförslagets anvisningar meddelade föreskrifter rörande rätten
till avdrag för kostnad för resor i tjänsten hava omarbetats i syfte att söka
tydligare utmärka, att avdrag för ökade levnadskostnader i regel icke är
tillåtet enbart på den grund, att den skattskyldige har sitt arbete på annan
ort än den, där han är bosatt. För det fall, att det kan anses bero på den
skattskyldige själv, att han icke bosatt sig på den ort, där han bar sitt arbete,
bör avdrag icke medgivas för ökade levnadskostnader. Däremot bär jag
icke ansett mig böra biträda den av ett par reservanter i kammarrätten
uttalade meningen, att den nuvarande och i kommittéförslaget bibehållna
rätten att avdraga skälig kostnad för resor till och från arbetsplatsen bör
väsentligt begränsas.

34 §.

Denna paragraf motsvarar 39 § i kommittéförslaget och C-förslaget.

Uti paragrafens anvisningar bar intagits ett påpekande, att procentavdrag
jämlikt 45 § icke är tillåtet i förvärvskällan tjänst, på grund av att fastighet
icke kan ingå i förvärvskällan. Om en tjänsteman, som bar att på egen
bekostnad hålla tjänstelokal, inrymmer denna i ett honom tillhörigt bus,
skall han således vid beräkningen av sin inkomst av annan fastighet såsom
intäkt upptaga beräknat hyresvärde för tjänstelokalen. Från denna och övriga
intäkter av fastigheten får han åtnjuta vederbörligt procentavdrag.
Vid beräkningen av sin inkomst av tjänst får han göra avdrag för det beräknade
hyresvärdet för tjänstelokalen.

35 §.

För vinnande av enhetlighet i lagtextens uppställning hava 40 och 41 §§
i kommittéförslaget och i C-förslaget uppdelats i vardera tre paragrafer.
Nu förevarande paragraf motsvarar 40 § 1 mom.

Vad angår de förutsättningar, under vilka vinst å icke yrkesmässig avyttring
av fast eller lös egendom skall enligt förslaget beskattas, hänvisar
jag till vad jag därom yttrat vid 19 §. Däremot torde böra beröras grunderna
för beräkning av vinst respektive förlust på en dylik avyttring.

Uti punkt IX av anvisningarna till 9 § i inkomstskattesakkunnigas
förslag hava upptagits regler för beräkning av realisationsvinst. Enligt
dessa regler skall bland intäkten ingå, förutom vad som erhållits för den avyttrade
egendomen, av densamma under beskattningsåret uppburen avkastning,
därest denna icke är att hänföra till inkomst av fast egendom eller
till inkomst av rörelse. Avdrag får åtnjutas för, bland annat, alla under
beskattningsåret utbetalade förvaltningskostnader och räntor, därest dessa
ej böra hänföras till inkomstgrupperna inkomst av fast egendom eller inkomst
av rörelse, ävensom för under tidigare år utbetalade förvaltnings -

401

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

kostnader och räntor, för vilka avdrag icke kunnat åtnjutas tidigare år på
grund av intäkternas ringa storlek.

Kommunalskattekommitténs förslag innehåller inga bestämmelser i förevarande
avseende, men kommittén har i sin motivering gjort följande uttalande
i frågan:

»I fråga om beräkning av realisationsvinsts belopp håller kommittén före,
att i denna beräkning icke bör, såsom någon gång blivit ifrågasatt, ingå
den inkomst, som kan hava härflutit från det realiserade föremålet under
den tid detsamma varit i den skattskyldiges hand. Denna inkomst har han
att redovisa under den förvärvskälla, dit den naturligen är att räkna —
fastighet, rörelse eller yrke eller kapital — och får skatta för samma inkomst,
oberoende av huru han förfarit med det objekt, varav inkomsten härflutit.
Ett annat förfarande skulle kunna leda till, att den normala avkastningen
av en viss förvärvskälla helt undginge beskattning. Särskilt är en
sådan skild beräkning av inkomst och av eventuell realisationsvinst av vikt
för det fall, att dessa skola tagas till beskattning inom olika kommuner. —
Å andra sidan får ej heller vid realisationsvinstens beräkning avdrag ske
för kostnader, vilka redan avräknats eller bort avräknas vid uppskattning
av inkomsten från den förvärvskälla, som det realiserade föremålet för den
skattskyldige utgjort under den tid, det varit i hans hand.»

Länsstyrelsen i Uppsala län har yrkat, att de av kommittén sålunda
lämnade direktiv borde intagas i anvisningarna till kommunalskattelagen.

Länsstyrelsen i Jönköpings län ställer sig på motsatt ståndpunkt och anför
i förevarande avseende:

»Av kommitténs motivering framgår, att enligt kommitténs mening vid
beräkningen av realisationsvinst hänsyn ej skall tagas till sådana inkomster
av och utgifter för det avyttrade föremålet, vilka skolat tagas i betraktande
vid taxeringarna under tiden före föremålets avyttrande. En sådan tilllämpning
av förevarande stadganden torde icke alltid kunna anses vara
riktig. Om exempelvis en person omedelbart efter förvärvandet av en fastighet
verkställer reparationer, som draga en kostnad, motsvarande två eller
flera års hyror, får han första året ett betydande underskott. Säljer han så
fastigheten redan nästa år och har han icke då annan inkomst, från vilken
underskottet må kunna avräknas, skulle han aldrig få tillgodoräkna sig
underskottet. Detta synes innebära en påtaglig orättvisa. I regel torde man
likväl ej behöva taga hänsyn till inkomster och utgifter under ägotiden,
men i fråga om realisationsvinst å avyttring av jordbruksfastighet måste
iakttagas, att vid taxeringarna åtnjutna avdrag för minskning i skogs ingångsvärde
skola tilläggas vid vinstens beräkning. Emellertid torde man
komma till det säkraste resultatet genom att till inköpspriset lägga alla utgifterna
och till försäljningspriset alla inkomsterna samt att till eventuellt
överskott lägga sådant tidigare underskott å den förvärvskälla, där inkomst
av föremålet redovisats, för vilket avdrag åtnjutits å inkomst från annan
inkomstkälla, men å andra sidan från summan draga tidigare överskott, för
vilket skatt erlagts.»

Kammarrätten har gent emot länsstyrelsens i Uppsala län yrkande om
intagande i anvisningarna av kommitténs direktiv framhållit, att t. ex. vid
llilifin<i till riksdagens protokoll 1927. 1 sctml. 87 höft. (Sr 102./ »(>

Inkomna

yttranden.

402

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Departements chefen.

uppskattning av vinst genom avyttring av en jordbruksfastighet efter så
kort tids innehav, att taxering för inkomst av jordbruk ej hunnit äga rum,
det, i fall jordbruket gått med förlust, vore obilligt att beräkna realisationsvinst
å avyttringen utan hänsyn till de förekomna löpande utgifterna för
jordbruket. De ifrågavarande direktiven syntes alltså icke lämpliga i alla fall.

Att, på sätt länsstyrelsen i Jönköpings län hemställt, vid beräkningen av
realisationsvinst taga hänsyn till alla intäkter av och utgifter för den avyttrade
egendomen, som den skattskyldige haft under den tid, han innehaft
densamma, torde i praktiken möta betydande svårigheter. Särskilt gäller detta
jordbruksfastighet. Det torde visa sig svårt för att icke säga omöjligt
icke blott för den skattskyldige att uppgiva intäkter och utgifter ifråga
om en jordbruksfastighet, vilken han innehaft exempelvis i nio år, utan
jämväl för beskattningsmyndigheterna att kontrollera dessa uppgifter, i synnerhet
med hänsyn till att deklarationer icke skola förvaras längre tid än
fem år. Inkomstskattesakkunnigas förslag är då lättare att tillämpa. Detta
förslag förutsätter, att alla under tidigare år från den avyttrade egendomen
influtna intäkter blivit i vederbörlig ordning beskattade, och att avdrag för
utgifter, som under tidigare år gjorts för egendomen och icke äro att hänföra
till kapitalinvestering, såsom grundförbättring o. dyl., får ske endast
i den mån den skattskyldige kan visa, att egendomen, betraktad såsom
förvärvskälla, något år visat underskott, vilket icke kunnat avdragas från
annan inkomst. Emellertid torde även inkomstskattesakkunnigas förslag
medföra vissa olägenheter. Det måste sålunda i viss mån anses såsom en
oegentlighet, att den skattskyldige genom att försälja viss egendom skulle
kunna bereda sig tillfälle att få åtnjuta avdrag för underskott, som hänför
sig till den normala inkomstberäkningen för ett tidigare år, ehuru dylikt icke
är tillåtet i andra fall. Vidare skulle, då det icke vore fråga om fastighet eller
egendom, som hörde till rörelse, egendomens avkastning komma att hänföras
till olika förvärvskällor, beroende av huruvida egendomen avyttrats
under året eller icke. Den största betydelsen skulle stadgandet hava i fråga
om aktier och andra värdepapper. Utdelning på aktier och ränta på obligationer
skulle hänföras till intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet, därest
värdepapperen avyttrats under beskattningsåret, men i annat fall till intäkt
av kapital. Detta skulle enligt min mening icke vara lyckligt. Jag har för
den skull anslutit mig till den åsikt, som kommittén uttalat i sin motivering.
Om utgifter för den avyttrade egendomen gäller det motsvarande som
beträffande avkastningen. I den mån det är fråga om löpande utgifter,
böra utgifterna avdragas från den förvärvskälla, till vilken avkastningen är
att hänföra. Då det torde vara erforderligt, att skattelagen innehåller bestämmelser
rörande grunderna för beräkning av realisationsvinst, hava dylika
bestämmelser intagits i anvisningarna till 36 §.

Att enligt förslaget till intäkt av jordbruksfastighet skall hänföras vad
som av köpeskillingen för en jordbruksfastighet belöper å växande skog eller

403

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

växande gröda har jag omnämnt vid 21 §. I följd härav kommer oftare än
eljest skulle vara fallet en försåld jordbruksfastighet att lämna intäkt, som
täcker de löpande utgifterna under försäljningsåret.

Enligt 7 § i inkomstskattesakkunnigas förslag skall till inkomst genom
tillfälliga vinster hänföras, bland annat, ersättning, som idkare av rörelse
erhållit vid överlåtelse av rörelsen, vare sig för materiella tillgångar, utfästelse
att ej utöva viss verksamhet, good will, rätt till firmanamn eller
dylikt, därest överlåtelsen skett inom tio år efter förvärvet. På sätt närmare
utföres i anvisningarna innebär detta förslag, att ersättning, med den
angivna tidsbegränsningen, beskattas oberoende av det fång, varigenom
rörelsen förvärvats, alltså även om t. ex. överlåtaren själv upparbetat rörelsen
eller ärvt den, samt att ersättningen skall betraktas såsom en helhet.

Enligt kommittéförslaget åter beskattas utan någon begränsning i avseende
å tiden eller sättet för rörelsens förvärvande ersättning, som idkare
av rörelse vid rörelsens överlåtande till annan person kan hava betingat sig
för utfästelse att icke utöva viss verksamhet, men beskattas däremot annan ersättning
för värde av good wills natur endast i den mån sådana förhållanden
föreligga, att ersättningen kan hänföras till realisationsvinst, det vill säga om
rörelsen inom fem år före avyttringen förvärvats genom köp eller byte. Om
i ersättningen för överlåtelsen ingått ersättning för materiella tillgångar,
skall ersättning för varor eller produkter hänföras till intäkt av rörelse
(punkt 1 av anvisningarna till 33 §) samt ersättning för fastigheter, inventarier
o. dyl. behandlas enligt de för realisationsvinst gällande regler.

Länsstyrelsen i Jämtlands län yttrar i denna punkt:

»Kommunalskattekommittén behandlar således ersättning för underlåtenhet
att utöva viss verksamhet och ersättning för good will olika. Det förefaller
ovisst, om en sådan åtskillnad är befogad ur beskattningssynpunkt. I båda
fallen synes det vara samma värde, som ersättes, nämligen den kundkrets,
det förtroende, de affärsförbindelser och dylikt, som i överlåtarens hand varit
förenade med rörelsen och som köparen vill i största möjliga mån tillförsäkra
sig. Huruvida den ena eller andra formen användes i avtalet, synes
likgiltigt. Ofta framkommer icke heller ersättning öppet utan ingår i betalningen
för samtidigt överlåten egendom. På grund av de växlande och
oklara formuleringar, som tillämpas vid dylika uppgörelser, torde det vara
svårt för beskattningsmyndigheterna att uppdraga den gräns, kommittén
förutsätter. Frågan är då, huruvida den ersättning, som i ena eller andra
formen betingas, bör anses såsom beskattningsbar inkomst eller ej. Enligt
länsstyrelsens uppfattning bör nyssnämnda värde (kundkrets, affärsförbindelser
och så vidare) anses utgöra en del av det kapital, rörelseidkaren insatt i rörelsen,
och den ersättning, han erhåller vid överlåtelsen, såsom ett utbyte
av kapital i en form mot eu annan. Med deima uppfattning bör i konsekvens
med det inkomstbegrepp, som i övrigt synes ligga under kommitténs
förslag, beskattning icke äga rum under annan förutsättning än då beskattning
sker vid överlåtelse av lös egendom (realisationsvinst).»

Ersättning
för överlåtelse
av rörelse.

Inkomna

yttranden.

Departements chefen.

404 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Kammarrutten har härom anfört:

»Kammarrätten har funnit det önskvärt, att åtminstone ersättning vid
överlåtelse av rörelse för immateriella värden av olika slag bleve beskattad
efter enhetlig grund. Härvid har kammarrätten funnit skäl saknas för uppställande
av någon tidsgräns för beskattningsbarlieten. Dylika begränsningar
hava ju sitt ursprung i önskan att skapa presumtion för till- eller
frånvaron av spekulationssyfte, ett spörsmål som här, även enligt inkomstskattesakkunniga,
icke torde behöva beaktas.

Om ersättning vid överlåtelse av värden av good wills natur skulle kunna
beskattas endast enligt reglerna för realisationsvinst, är det för övrigt antagligt,
att skatteplikt skulle inträda endast i rena undantagsfall. Värden
av good wills natur torde nämligen för sin uppkomst i allmänhet kräva
längre tid än fem år, vartill kommer att, för det fall att en överlåten rörelse
grundlagts av överlåtaren och således ej förvärvats genom köp eller byte,
förutsättning för realisationsvinstbeskattning knappast kan anses föreligga.
Kammarrätten får alltså för sin del förorda, att all ersättning för immateriella
värden vid överlåtelse av rörelse skall, utan hänsyn till förvärvets
art eller tidpunkten därför, taxeras såsom intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet.
»

Tre ledamöter i kammarrätten voro skiljaktiga på denna punkt. Två av
reservanterna förordade kommittéförslaget. Den tredje reservanten ansåg,
att ersättning, som rörelseidkare vid rörelsens överlåtande betingat sig för
utfästelse att ej utöva viss verksamhet, borde vara fri från beskattning i
det fall, då den utginge som engångsavgift, enär den endast utgjorde utbyte
av i rörelsen liggande dolt kapital mot frigjort kapital, samt att, om engångsersättning
skulle göras skattepliktig, skatteplikten borde göras beroende
av att överlåtelsen skett inom viss tid efter förvärvet.

På sätt länsstyrelsen i Jämtlands län framhållit skulle det leda till en
mycket ojämn beskattning, därest ersättning för utfästelse att icke utöva
viss verksamhet och annan ersättning för good will skulle behandlas efter olika
regler. I varje överlåtelse av en rörelse torde ligga en, uttrycklig eller tyst,
utfästelse att icke utöva liknande verksamhet, åtminstone icke på samma ort.
Kommittéförslaget torde innebära, att beskattning annorledes än i form av
realisationsvinstbeskattning icke skall äga rum, därest icke i avtalet om överlåtelsen
uttryckligen angives, att visst belopp utgör ersättning för utfästelse
att icke utöva viss verksamhet. Är detta meningen, blir bestämmelsen
illusorisk, enär det säkerligen i framtiden icke komme att i överlåtelseavtal
angivas någon särskild ersättning härför. Skulle man åter vilja i fråga om
varje aff öfverlåtelse söka särskilja och beskatta den del av ersättningen,
som kan anses skäligen belöpa på den i överlåtelsen uttryckligt eller faktiskt
ingående utfästelsen att icke vidare utöva liknande verksamhet, torde detta
komma att möta stora svårigheter. Jag har för den skull anslutit mig till
den av kammarrätten uttalade åsikten, att all ersättning för uti en affärsöverlåtelse
ingående tillgångar av immateriell natur, alltså även rätt till
varumärke, firmanamn, tidnings titel o. dyl. böra beskattas efter enhetlig

405

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

grund. Däremot tiar jag lika med kommittén och kammarrätten funnit
riktigast, att ersättning för materiella tillgångar, som ingå i överlåtelsen,
behandlas efter andra regler.

Vad angår frågan, huruvida ersättning för immateriella tillgångar skall
beskattas endast under de förutsättningar, som gälla för beskattning av
realisationsvinst, eller om den skall beskattas utan hänsyn till förvärvets
art och utan tidsbegränsning, föreligga utan tvivel skäl, som tala för det
senare tillvägagångssättet. Detta skulle dock medföra vissa olägenheter.
Givetvis kunde man icke beskatta ersättningen såsom nettovinst, utan avdrag
måste tillåtas för omkostnader, vilka icke varit av den natur, att de fått
såsom löpande utgifter avdragas vid beräkning av den årliga inkomsten av
rörelsen, sålunda framförallt vad överlåtare, som själv förvärvat rörelsen
genom köp, fått betala vid sitt förvärv av densamma. Hade rörelsen förvärvats
genom arv, borde, i analogi med vad som gäller vid beskattning
av inkomst av skogsbruk, avdrag få ske för det belopp, efter vilket arvskatt
erlagts. Inkomstskattesakkunniga hava ock i sitt förslag upptagit
bestämmelser härom. Skulle, på sätt kammarrätten föreslagit, beskattning
äga rum utan någon som helst tidsbegränsning, torde det möta stora svårigheter
för den skattskyldige att förebringa erforderlig utredning, och fara
torde föreligga, att den skattskyldige bleve oskäligt hårt beskattad. Med
inkomstskattesakkunnigas förslag att införa en tidsbegränsning av tio år
minskas dessa olägenheter något, men det torde dock ofta visa sig svårt att
åstadkomma en materiellt rättvis taxering. Med hänsyn härtill har jag
stannat vid att ersättning för överlåtelse av rörelse bör beskattas endast
i det fall, att förutsättningar för ersättningens beskattande såsom realisationsvinst
föreligga. Då motsvarande skall gälla för till rörelsen hörande
tillgångar av materiell natur, vilka icke äro att anse såsom varor, vinnas
därigenom enhetliga bestämmelser för alla till en rörelse hörande tillgångar
utom varor, oavsett huruvida de äro av materiell eller immateriell natur.

36 $.

Denna paragraf motsvarar 40 § 2 mom. i kommittéförslaget och i C-förslaget.

Angående rätten till avdrag vid beräkning av realisationsvinst hänvisar
jag till vad jag därom uttalat vid nästföregående paragraf.

Enligt 19 § äro lotterivinster icke skattepliktiga, därest sammanlagda beloppet
icke uppgått till 100 kronor. Därest skattskyldig haft lotteri vinster
till lägre belopp, bör han dock vara pliktig tåla, att dessa vinster gå i
kvittning mot hans utgifter för inköp av lotter, så att dessa utgifter få avdragas
från till äventyrs förefintlig realisationsvinst endast till den del, som
de överstiga lotterivinsternas sammanlagda belopp.

37 §.

Paragrafen motsvaras av 40 § 3 mom. i kommittéförslaget och i C-förslaget.

1 anvisningarna har intagits ett påpekande, att avdrag enligt 45 § icke
är medgivet i förvärvskällan tillfällig förvärvsverksamhet. Om en person

406

Kungi. Maj:ts proposition Nr 102.

Uppställning.

Aktieutdelning
m. m.

Utdelning
från utländska
bolag.

Skattskyldighet
för utdelning
vid
akties övergång
till ny
ägare.

inköper en jordbruksfastighet och kort tid därefter försäljer densamma, får
procentavdrag icke åtnjutas från eventuell realisationsvinst utan endast från
vad som redovisats såsom nettointäkt av jordbruksfastighet.

38 §.

På sätt jag vid 35 § omnämnt har jag ansett 41 § i kommittéförslaget
böra uppdelas i tre paragrafer, nämligen på 38, 39 och 40 §§. Härtill har
jämväl bidragit, att innehållet i nu förevarande paragraf blivit så utökat,
att den icke lämpligen bör intagas i ett enda moment.

Då skilda regler gälla för beräkning av inkomst av fastighet och rörelse i
utlandet och för övrig inkomst av kapital, har jag funnit lämpligast att i
skilda moment upptaga bestämmelserna om vilka intäkter som äro att hänföra
till de olika förvärvskällorna.

I överensstämmelse med vad skatteberedningen i sitt betänkande angående
juridiska personers beskattning föreslagit har i anvisningarna intagits påpekande,
att såsom inkomst av kapital anses endast sådan utdelning från
aktiebolag och föreningar, som skett i förhållande till innehavda aktier och
andelar, men däremot icke utdelning, som skett efter annan grund.

Kommittéförslaget innehåller inga särskilda bestämmelser angående beskattning
av utdelning från andra utländska bolag än aktiebolag, bankbolag och
kommanditbolag, utan är väl avsett, att beskattning av intäkt, som en skattskyldig
erhållit genom utländskt bolag, skall följa de regler, som skulle
gällt, därest bolaget varit svenskt. Det synes dock vara lämpligare,
att t. ex. eu delägare i ett utländskt handelsbolag icke skattar för hela sin
andel i bolagets vinst utan endast för vad han under beskattningsåret uppburit
från bolaget, och alltså tills vidare befrias från skatteplikt för vinst,
som kvarstår i bolaget. Detta överensstämmer bäst med förslagets bestämmelse,
att skatteplikt icke skall föreligga för vad som av inkomst av rörelse i utlandet
därstädes använts för rörelsen. På grund härav skall vad som uppbäres
från utländskt bolag alltid beskattas såsom utdelning, även om bolaget
icke är att anse såsom aktiebolag, bankbolag eller kommanditbolag.

Därest aktie, banklott eller andel i ekonomisk förening under beskattningsåret
bytt ägare, gäller för närvarande jämlikt punkt 4:o) i anvisningarna till
inkomstskatteförordningen, att utdelningen skall upptagas såsom inkomst för
den, som varit ägare av den till aktien, lotten eller andelen hörande kupongen
eller eljest berättigad lyfta utdelningen vid den tidpunkt, då denna blev tillgänglig
till lyftning.

Inkomstskattesakkunniga hava föreslagit bibehållande av denna bestämmelse.

Kommunalskattekommittén har däremot i 71 § föreslagit, att i ett dylikt
fall utdelningen skall upptagas såsom inkomst för den, som varit ägare av
aktien, banklotten eller andelen vid den tidpunkt, då utdelningen blivit tillgänglig
för lyftning.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

407

Förevarande fråga har berörts blott i ett fåtal yttranden.

Av tre taxeringsnämndsordförande i Stockholm, vilka gemensamt avgivit
yttrande, har en tillstyrkt kommitténs förslag. De två övriga hava förordat
bibehållande av nu gällande bestämmelse, och hava de därvid anfört:

»Nära nog undantagslöst torde utdelning, varom här är fråga, vara bunden
vid en kupong. Vi erinra också därom, att även om aktien, lotten eller andelen
är ställd till viss man, kupongen är ett »innehavarepapper» och således
i och för sig bärare av rätt till utdelning i var mans hand, försåvitt
icke vederbörande bolag eller förening träffat uttrycklig bestämmelse i motsatt
riktning. Praktiskt taget, kan man säga, förekomma icke några dylika
särbestämmelser.

På grund av detta förhållande synes oss förslaget leda till konsekvenser,
som knappast kunna anses hållbara. I sådant avseende anse vi oss höra särskilt
framhålla, att, om exempelvis en aktieägare, innan utdelningen blivit
tillgänglig för lyftning, avhänder sig den utdelningen bärande kupongen till
A och sedermera, men fortfarande innan samma utdelning blivit tillgänglig
för lyftning, avhänder sig aktien till B, så skall — enligt förslaget — B,
om han är ägare till aktien, då utdelningen blir för lyftning tillgänglig,
eller den, som då äger aktien, skatta för denna utdelning, en enligt vår uppfattning
otillfredställande ordning, som förutsätter den för övrigt, enligt vad
av det ovannämnda framgår, oriktiga konstruktionen att vid överlåtelsen till
B avkastningen fortfarande är knuten till själva aktien. Vidare är att här
beakta, att det vid försäljning av aktier vid tiden omkring avslutandet av
vederbörande bolags räkenskaper ofta inträffar, att säljaren betingar sig att
komma i åtnjutande av den närmast förfallande kupongen. Vi befara därjämte,
att den föreslagna ordningen möjligen skulle vid tiden omedelbart före
det utdelningen blir för lyftning tillgänglig tvinga till omregistrering av
aktier och lotter i en omfattning, som bleve särskilt för bolagen men också
för den enskilda högst betungande.»

Länsstyrelsen i Jämtlands lön har förordat bibehållande av nu gällande
bestämmelse och har framhållit, att, därest utdelning skulle lyftas mot kupong,
den av kommittén föreslagna regel torde antingen föranleda den presumtionen,
att kuponginnehavaren på den tid då utdelningen blivit tillgänglig för lyftning
varit ägare av aktien, eller ock medföra särskilda för taxeringsnämnderna
betungande bestämmelser angående utredningen om äganderätten.

Jag har icke kunnat ansluta mig till den av kommittén uttalade åsikten, Departement
att utdelning under alla förhållanden är att anse såsom intäkt för den, som cheten''
varit delägare i företaget just vid den tidpunkt, då utdelningen blivit tillgänglig
för lyftning. Synnerligast i det rätt ofta förekommande fall, att en
person strax innan utdelningen faller säljer en aktie »utan kupong», förefaller
det uppenbart, att utdelningen bör betraktas såsom intäkt för den gamle
och icke för den nyo ägaren. Den av kommittén föreslagna bestämmelsen kan
jämväl avsevärt minska betydelsen av den bolagen enligt taxeringsförordningen
åliggande uppgiftsplikten, enär bolagens uppgifter i regel torde
avse den person, som uppburit utdelningen, och icke den, som vid den avgörande
tidpunkten varit delägare, något varom bolaget ofta icke har någon kunskap.
Jag har för den skull ansett nuvarande bestämmelse vara att föredraga.

408

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

39 $.

Paragrafens första moment har sin motsvarighet i 41 § 2 mom. i kommittéförslaget
och i C-förslaget.

Jag har anslutit mig till kommitténs förslag, att all gäldränta, som icke
bör hänföras till annan förvärvskälla, skall avdragas i den förvärvskälla,
som bildas av annat kapital än fastighet och rörelse i utlandet. I det nu
framlagda förslaget har i 44 § med tillhörande anvisningar meddelats regler för
gäldräntas fördelning i de fall, då det ej kan utredas, till vilken förvärvskälla
räntan är att hänföra. Dessa regler skola tillämpas även då det gäller
att avgöra storleken av den på aktier, som ett aktiebolag innehar, belöpande
skuldränta, vilken icke får avdragas vid taxeringen.

Därjämte har såsom ett andra moment intagits bestämmelse angående
beräkningen av inkomst från fastighet eller rörelse i utlandet. Därvid har
stadgats, att underskott å t. ex. en fastighet i utlandet får avdragas från inkomst
av annan fastighet i utlandet eller av rörelse i utlandet. Detta torde hava varit
avsett att gälla jämväl enligt kommittéförslaget, enär enligt detsamma all
fastighet och all rörelse i utlandet skolat utgöra en enda förvärvskälla.
Kommitténs i 42 § av dess förslag upptagna bestämmelse, att underskott å
förevarande förvärvskälla i dess helhet icke får avdragas från inkomst av
annan förvärvskälla, har bibehållits i det nu framlagda förslaget och har
sin plats i 46 §.

40 %.

Denna paragraf motsvarar 41 § 3 mom. i kommittéförslaget och i C-förslaget.

41 %.

Förevarande paragraf har närmast sån motsvarighet i 72 § i kommittéförslaget
och i C-förslaget. I

I nu gällande lagstiftning saknas uttryckliga, bestämmelser för avgörandet
av frågan, till vilket beskattningsår- en given intäkt är att hänföra.
I praxis torde frågan hava lösts på det sättet, att intäkten hänförds
till det beskattningsår, under vilket den kan anses hava intjänats, och icke
till det år, då intäkten influtit till den skattskyldige, så t. ex. i fråga om
köpeskilling för varor, som sålts på kredit, lön och tantiéme, ränta, skjul
belöpt på ett år, men betalts ett senare år o. s. v. (Jag bortser i det följande
från aktieutdelning; det särskilda sätt, varpå beskattningen av aktieinkomst
har anordnats, har medfört, att hos aktieägarna beskattats deras
andel i den utdelade vinsten först det år, då utdelning skett, och icke redan
det år, då vinsten intjänats av bolaget.) Då fråga är om det beskattningsår,
till vilket en omkostnad är att hänföra, gäller i motsvarande delar
vad nyss sagts om inkomst. Beträffande inneliggande lager av varor och

409

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

produkter gäller, att vid beräkningen av inkomst av rörelse hänsyn skall
tagas till lagret, så att värdet av tillverkade produkter kommer att bliva
intäkt för det år, under vilket tillverkningen skett, men att däremot förhållandet
är det motsatta vid beräkningen av inkomst från jordbruksfastighet.

Kommittéförslaget upptager i viss utsträckning bestämmelser i förevarande
avseende. Så skall enligt punkt 7 av anvisningarna till 37 § tantiéme
eller liknande förmån räknas som intäkt först mrder det år, då den
blivit för lyftning tillgänglig, ''Samt enligt punkt 4 av anvisningarna till
41 § avdrag för ränta få ske allenast för det beskattningsår, varunder räntan
utbetalts, dock att i rörelse eller yrke, varöver förts handelsböcker i
enlighet med vad därom är särskilt stadgat, ränteavdraget må göras efter*
bokföringsmässiga grunder. Slutligen stadgas i 72 §, att ränta eller annan
periodvis inflytande likvid skall räknas såsom intäkt under det år, då
den blivit för lyftning tillgänglig, dock att, om räntaar eller likviden utgör
intäkt i rörelse eller yrke, varöver förts handelsböcker i enlighet med
vad därom är särskilt stadgat, inkomsten må beräknas efter bokföringsmässiiga
grunder. Såsom exempel på periodvis inflytande intäkt nämnes
i anvisningarna bland annat ersättning för upplåten skogsawerkningsrätt.
Vad angår lager o. dyl. föreskrives i 35 § 1 mom., att vid beräkning
av inkomst av rörelse eller yrke hänsyn skall tagas till in- och utgående
balans, och detsamma bör tydligen jämväl ske, när enligt 28 § inkomst
av jordbruk skall beräknas efter bokföringsmässiga grunder.

Inkomstskattesakkunniga hava i 10 § 4 mom. av sitt förslag upptagit
generella bestämmelser om det beskattningsår, till vilket en intäkt är att
hänföra. För skattskyldig, som enligt lag varit pliktig föra handelsböcker,
skall inkomsten beräknas efter bokföringsmässiga grunder, men skall för
annan skattskyldig intäkt anses hava åtnjutits och utgift få avdragas det
år, då intäkt influtit eller blivit tillgänglig för lyftning resp. utgift
betalats. I anvisningarna meddelas närmare bestämmelser.

Förevarande spörsmål har berörts blott i ett fåtal utlåtanden.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser de i kommittéförslaget beträffande
vissa slag av intäkt meddelade bestämmelser, att de skola anses utgöra intäkter
under det beskattningsår, desamma blivit tillgängliga för lyftning
böra gälla beträffande alla intäkter, varå bestämmelserna kunna vara tilllämpliga,
t. ex. även i fråga om intäkt av t jänst och intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet.

Jämväl länsstyrelsen i Uppsala län och två taxeringsnämndsordfärande
framföra det önskemålet, att generella bestämmelser i förevarande avseende
måtte meddelas.

Länsstyrelsen i Malmöhus lön anför:

Inkomna

yttranden.

410

Kun yl. Maj:ts proposition AV 102.

»Länsstyrelsen finner de sakkunnigas förslag och de anvisningar, som till
detta lagrum givits, vara obetingat att föredraga framför motsvarande bestämmelser
i kommunalskatteförslaget, Även om de sakkunnigas anvisningar
i stora delar få anses självklara, måste de dock bliva ägnade att
klara begreppen för taxeringsmyndigheterna, helst som dessa anvisningar
fått en redig av fattning.

I ett visst avseende innefatta emellertid dessa bestämmelser en ändring
av vad som nu gäller beträffande rörelseidkare, vilken ändring de sakkunniga
måihända icke beaktat. Nu gällande deklarationsbilaga för rörelseidkare
skiljer icke mellan bokförinyspliktiya och icke bokföringspliktiga
rörelseidkare, utan den skiljer mellan dem, som föra handelsböcker och
dem, som icke föra handelsböcker. Att bilagan för dem, som föra liandelsböcker,
faktiskt icke passar för andra än dem, som haft dubbel bokföring,
samt att bilagan för dem, som icke föra handelsböcker, är bristfällig därutinnan,
att den icke redovisat in- och utgående varuskulder och varufordringar,
äro saker för sig, som länsstyrelsen i detta sammanhang allenast
vill i förbigående anmärka.

Nu har emellertid länsstyrelsen funnit de sakkunnigas förslag alldeles
förträffligt härutinnan, att det skiljer mellan bokföringspliktiga och icke
bokföringspliktiga rörelseidkare. Alla till den första gruppen hörande
rörelseidkare skola så till vida deklarera bokföringsmässigt, att in- och utgående
lager samt in- och utgående varufordringar och varuskulder skola
bliva avgörande för det skattepliktiga inkomstbeloppet. I deklarationsavseende
böra emellertid nu gällande bilagor reformeras och vara olika för
dem, som haft dubbel bokföring, och dem, som haft enkel bokföring.

Alla rörelseidkare däremot, vilka icke äro lagligen bokföringspliktiga,
böra upprätta sin inkomstberäkning enligt anvisningarna till nu förevarande
paragraf, vilket innebär, att de icke, såsom nu gällande bilaga och
huvuddeklava tionens anvisningar i punkterna 37 och 38 föreskriva, skola
såsom inkomst upptaga även fordringar för under året försålda varor
och icke heller skola såsom omkostnader upptaga skulder för inköpta
varor, varjämte all balansering av varulager bortfaller.

Detta blir enligt länsstyrelsens förmenande eu obetingad fördel och
kommer att underlätta deklaratiomsförfarandet för en mängd smärre
rörelseidkare utan bokföringsplikt. Men följden blir en olägenhet så tillvida,
att ytterligare en blankett till bilaga för dessa rörelseidkare blir
nödvändig, vilket så tillvida kan medföra villervalla, att de skattskyldiga
få svårt att välja den rätta blanketten.»

Länsstyrelsen i Kopparbergs län avstyrker den av kommittén föreslagna
bestämmelsen, att ränta skall räknas som intäkt icke under det år, varpå
den belöper, utan under det år, ''då den blir tillgänglig för lyftning. Härom
uttalar länsstyrelsen:

»Någon olägenhet vid tillämpningen av det av kommittén föreslagna
stadgande, då frågan gäller räntemedel å i bank hisatta penningar eller
ränta å obligationer, lärer väl icke uppstå, men, där låntagaren är en enskild
person, komma förhållandena att ställa sig annorlunda. Det kan ju
tänkas att en låntagare, ehuru fullt solid, vägrar att utbetala ränta, vilken
då icke kan bli för lyftning tillgänglig, förrän densamma på exekutiv
väg iindrivits. Vidtagas ej sådana åtgärder eller träffas ej med gäldenär^!
överenskommelse om räntans läggande till kapitalet eller lämnas ej å rån -

Kungl. Maj:ts proposition Nr JU2.

411

tan särskild förskrivning, synes det fall kunna inträffa, att räntan icke
blir föremål för beskattning. Den omständigheten, att låntagaren kali
bliva insolvent, synes knappt utgöra skäl för ''den av kommittén föreslagna
bestämmelsen. Även om särskild förbindelse utfärdats för räntan eller
överenskommelse träffats om räntans läggande till kapitalet, kan gäldenären
bliva urståndsatt att fullgöra rånte] ikv klen, men skall i dessa fall, enligt
kommitterades uppfattning, fordringsägaren likväl anses hava lyftat
räntan och blir skattskyldig för densamma.

Faran för att en långifvare får erlägga skatt för ett räntebelopp, som
sedermera icke inflyter, torde i regel kunna avvärjas på det ''sätt, att långivaren,
därest han befarar insolvens hos gäldenären, i deklarationen anmärker
detta förhållande, och lärer taxeringsnämnden, om långivarens
farhågor befinnas hava skäl för sig, icke påföra beskattning för räntebeloppet.
»

Rö rån de den föreslagna bestämmelsen, att, om skogsavverkningsrätt upplåtits
mot betalning, som skall erläggas under flera år, såsom intäkt för
varje särskilt år skall upptagas den del av köpeskillingen, som under
samma år influtit, uttalar länsstyrelsen i Kopparbergs län den farhågan,
att densamma lätt kan medföra, att en del av köpeskillingen blir obeskattad.
Liknande farhågor hava kommit till uttryck uti de av länsstyrelserna i
Jönköpings och Kalmar län avgivna utlåtandena. Sistnämnda länsstyrelse,
vilken dock tillstyrker kommittéförslaget i denna del, anför sålunda:

»Länsstyrelsen tillåter sig framhålla, att det för närvarande tillämpade
förfaringssättet ur fiskalisk synpunkt är fördelaktigare, i det att det erbjuder
möjlighet för taxeringsmyndigheterna att lättare kontrollera, att
inkomst av ifrågavarande slag verkligen blir taxerad. Med kommitténs
förslag är det nämligen icke uteslutet, att en och annan avbetalning icke
blir beskattad. Till förekommande härav blir det säkerligen nödvändigt,
att minnesanteckningar rörande dylika försäljningar föras hos taxeringsnämnderna
eller ock att tillbörlig uppmärksamhet ägnas åt innehållet i
föregående års deklarationer. I varje fall synes erforderligt, att den skattskyldige
ålägges att, då inkomst av ifrågavarande slag första gången upptages
ii deklaration, lämna uppgift å hela köpeskillingen och huru den skall
betalas.»

Kammarrätten har uttalat, att kommitténs förslag, att beskattningsåret
för tantiéme skall framflyttas till det år, då densamma skall lyftas, synes
riktigt och ur taxeringssynpunkt tilltalande, men att det erfordras övergångsbestämmelser
till förekommande av dubbelbeskattning. Beträffande
72 § i kommittéförslaget har kammarrätten anmärkt, att den i andra stycket
av nämnda paragraf medgivna inkomstberäkningen av räntor och
andra periodvis inflytande likvider efter bokföring, till undvikande av
missbruk, syntes böra göras beroende av beskattningsnämnds godkännande
genom inskjutande av orden »efter beskattningsnämnds beprövande».

Fn ledamot av kammarrätten var skiljaktig och avstyrkte kommittéförslaget
i vad det avsåg att framflytta taxeringen av tantiéme, därvid han
framhöll, att detta strede mot principen att taga inkomster till beskattning

412

Kungl. May.ts proposition Nr 102.

Departements chefen.

så snart som möjligt samt att, om förslaget genomfördes, den nödvändiga
övergångsbestämmelsen skulle föranleda, att flertalet tantiemetagare icke
bleve taxerade till inkomst av tantiéme under första året av den nya ordningen.

Uti den promemoria angående rätt till avdrag vid beskattningen för
värdeminskning å inventarier, byggnader m. m. i rörelse eller yrke, som
1924 års skaf teberedning i oktober 1926 avlämnat, har förevarande spörsmål
något berörts. Under 72 § har nämligen i promemorian upptagits bestämmelser
i förevarande avseende ävensom i punkt 1 av anvisningarna
till nämnda paragraf närmare bestämmelser i vad avsåg skattskyldiga,
som varit pliktiga föra handelsböcker. Härvid har skatteberedningen i
huvudsak anslutit sig till inkomstskattesakkunnigas förslag. Några anvisningar
rörande skattskyldiga, som icke varit pliktiga föra handelshöcker,
upptogos ej i förslaget.

Uti de utlåtanden, som avgivits över nämnda promemoria, har frågan om
inkomståret i allmänhet icke berörts. Någon! bestämd gensaga har icke
gjorts mot att denna fråga för dem, som äro bokföringspliktiga, löses med
hänsyn till bokföringsmässiga grunder.

Det måste anses önskligt att i skattelagstiftningen införa mera generella
bestämmelser till ledning vid avgörandet av förekommande tvister, till vilket
beskattningsår eu intäkt är att hänföra. Vad först angår den stora
massan skattskyldiga, vilka icke driva jordbruk eller rörelse, torde'' det för
dem vara naturligast att hänföra intäkten till det år, då den influtit och de
alltså kunnat disponera den. Detta måste anses vara fallet icke blott när
fråga är om ränteintäkt, utan även när det gäller intäkt av tjänst
och speciellt då fråga är om intäkt av tillfällig f ö r värvs verksamhet.
Om en person t. ex. haft ett tillfälligt uppdrag, vilket sträckt sig över
två år och likviderats först sedan det blivit slutfört, torde det anses
främmande för det allmänna föreställningssättet, om han skulle såsom
intäkt för det första året upptaga ett belopp, som av honom
beräknats utgöra skälig ersättning för den under det året utförda delen
av arbetet. Trots den i lagskipningen tillämpade praxis torde ock
de skattskyldiga i stor utsträckning hava deklarerat intäkt såsom hörande
till det år, då den influtit; särskilt gäller detta ränteinkomst. Jag
har för den skull i denna del anslutit mig till den princip, som kommit till
uttryck i inkomstskattesakkunnigas förslag och jämväl torde hava legat
till grund för kommittéförslaget. Man synes även på detta sätt enklast
lösa frågan om avdrag för förluster på fordringar av ifrågavarande slag.
Då fordran icke skall upptagas såsom intäkt, kan avdrag för förlust icke
ifrågakomma. Skulle åter en upplupen räntefordran eller fordran på intjänad
arbetslön betraktas såsom intäkt, måste tagas under övervägande,
under vilken form förlust på dylika fordringar bör få avdragas vid be -

413

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

skattningen, enär sådan förlust näppeligen kan betraktas såsom kapitalförlust.
Vidkommande därefter dem som driva jordbruk så gäller, såsom
nyss påpekats, redan nu, att vid] inkomstberäkningen hänsyn icke skall tagas
till inneliggande lager, och det förefaller lämpligast att i fråga om
fordringar och skulder följa samma regler som i fråga om nyss behandlade
kategori skattskyldiga, så att ej heller utestående fordringar och skulder
inverka på inkomstberäkningen.

Vad slutligen angår skattskyldiga, som driva rörelse, finner jag det rätt
självklart, att för rörelseidkare, som enligt lag är pliktig föra handelsböcker,
inkomsten av rörelsen bör beräknas efter bokföringsmässiga grunder,
så att hänsyn tages till in- och utgående balans av varulager, inventarier,
fordringar, skulder m. m. Om inkomstberäkningen för en dylik rörelseidkare
icke toge hänsyn till in- och utgående balans, skulle den säkerligen
i de flesta fall bliva fullständigt missvisande och giva ett oriktigt uttryck
för hans skatteförmåga. Kammarrättens förslag att låta beskattningsnämnds
godkännande vara avgörande för huruvida inkomstberäkningen
i fråga om vissa slag av intäkter skall ske efter bokföringsmässiga grunder
kan icke av mig bittädas, då det synes nödvändigt, att inkomstberäkningen
för eu och samma förvärvskälla i sin helhet sker antingen efter bokföringsmässiga
eller efter icke bokföringsmässiga grunder. Vidkommande
åter frågan om beräkningen av inkomst av rörelse för dem, som icke
äro pliktiga föra handelsböcker, är jag mera tveksam om vilken lösning
är att föredraga. Onekligen tala, på sätt länsstyrelsen i Malmöhus län
framhållit, starka skäl för att behandla dem på samma sätt som de skattskyldiga,
vilka icke driva rörelse. Emellertid torde, såsom jag tidigare i
annat sammanhang omnämnt, det visa sig nödvändigt att till särskild behandling
upptaga frågan, huruvida särskilda grunder böra införas för beräkningen
av inkomst för antingen alla skattskyldiga, som enligt lag äro
pliktiga föra handelsböcker, eller för vissa grupper av dem. Vid sådant
förhållande finner jag det icke lämpligt att redan nu i visst avseende föreslå
skilda bestämmelser för bokföringspliktiga och icke bokföringspliktiga
rörelseidkare, enär detta skulle kunna föregripa lösningen av övriga hithörande
frågor. För den skull skola enligt det nu framlagda förslaget liksom
hittills samma regler gälla för alla rörelseidkare vid beräkningen av
deras inkomst av rörelse.

Kammarrätten bär, bland annat, påpekat behovet av särskilda bestämmelser
till förekommande därav, att vid övergången till de nya reglerna
tantiöme bleve beskattad två gånger. Risk för dubbelbeskattning kan föreligga
icke blott i det påpekade fallet utan även i andra fall, när en inkomst
enligt det nya förslaget skall hänföras till annat beskattningsår än
enligt nu gällande bestämmelser. Erforderlig övergångsbestämmelse till
förekommande av dylik dubbelbeskattning har upptagits i förslaget.

414

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

42 §.

Denna paragraf motsvarar 68 § i kommittéförslaget och i C-förslaget.

•

Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller, att, om det verkligen kan anses
riktigt, att, då fråga är om jordbrukare, som bor på den fastighet han
brukar, värdet av hans bostadsförmån uppskattas med hänsyn tagen jämväl
till »den förmån! han har av att bo på arbetsplatsen», så torde denna synpunkt
också böra tillämpas vid taxering av t. ex. tjänstemän och arbetare,
som äga egna hem i närheten av arbetsplatsen eller åtnjuta av arbetsgivaren
där upplåten bostad. Beträffande bestämmelsen om uppskattning av värdet
av produkter, varor eller andra naturaförmåner, som ingå i lön eller annan
inkomst, anför länsstyrelsen, att, om därvid verkligen skulle avses, att t. ex.
en jordbrukare skall upptaga från den egna fastigheten åtnjutna produkter
till högre värde än som motsvarar det pris han själv vid försäljning av
dylika produkter kan erhålla eller en handlande skall upptaga de varor han
tillgodogör sig ur den egna affären till högre värde än som motsvarar inköpspriset,
en sådan princip knappast kan vara med billighet och rättvisa
överensstämmande.

Länsstyrelsen i Södermanlands län finner kommitténs förslag i fråga om
grunderna för taxering av bostads- och andra naturaförmåners värde vara
ägnat att främja rättvisa och jämlikhet mellan skilda grupper av inkomsttagare.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anför, att vid fastställande av värdet av
naturaförmåner taxeringsnämnderna för närvarande ganska allmänt torde
utgå från vissa normalvärden, som vid sammanträden med taxeringsnämndernas
ordförande inför länsstyrelsen eller ock i annan ordning blivit antagna
att för helt län eller viss del därav tillämpas. Därest de deklarerade
värdena å ifrågavarande förmåner mera avsevärt understiga de efter förenämnda
normalvärden uträknade beloppen, justerar taxeringsnämnden de
deklarerade värdena. För vinnande av jämlikhet i taxeringen såväl jordbrukarna
sins emellan som emellan jordbrukare och andra inkomsttagare är
nämnda praxis av största betydelse. Tillämpningen av vissa normalvärden
å jordbrukares naturaförmåner skulle dock få ännu större betydelse, om värdena
fastställdes av någon statsmyndighet, så att taxeringsnämnderna icke
kunde, såsom nu emellanåt sker, underlåta att tillämpa värdena. Länsstyrelsen
föreslår därför, att normalvärden å jordbrukares naturaförmåner och
å arbetsanställdas förmån av fri bostad med värme och belysning samt så
kallat fritt vivre fastställas av socialstyrelsen att tillämpas såsom minimivärden,
vilka för vederbörande kommun såsom helhet icke må frångås utan
giltiga skäl och utan att dessa skäl i taxeringsnämndens protokoll antecknas.

Länsstyrelsen i Gotlands län finner kommittén hava gått väl långt i
förevarande avseende. Att i fråga om produkter från jordbruk till eget

415

Kung}. Maj:ts proposition Nr 102.

hushåll frångå en prisberäkning, som stöder sig på vad lantbrukaren — normalt
taget — kan påräkna genom försäljning i stället för genom konsumtion
och i stället fästa sig vid vad, kanske i särskilda undantagsfall, enstaka
konsumenter få betala, synes vara att till förmån för en teoretisk
spekulation i avseende å taxerings likformighet utan väsentlig vinst i skattehänseende
införa svårtillämpliga och för de skattedragande motbjudande
grunder.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anför, att i fråga om värdesättningen av
naturaförmåner vid jordbruk i praktiken av taxeringsmyndigheterna torde
begagnas en varje år vid sammanträde med taxeringsnämndsordförandena
överenskommen schablon. Det kan emellertid sägas, att en sådan schablon
i allmänhet verkar till en väl låg värdesättning. Det skulle således kunna
vara skäl att avfatta anvisningarna härom på något sätt, ledande till en
något högre värdesättning vid överenskommandet om schablonen. Länsstyrelsen
anser sig kunna skänka sitt fulla erkännande åt det av kommittén
ifrågasatta uppskattningsförfarandet i fråga om bostadsförmån och då särskilt
bostad för jordbrukare, varigenom en rättvisan mera motsvarande värdering
av denna förmån än hittills torde vara att ernå. Mera tveksam
ställer sig länsstyrelsen i frågan om att värdet av produkter från egendomen
skulle upptagas efter ortens pris, vilket väl innebär priset för inköp i detalj.
För vederbörande skattskyldige blir det säkerligen oftast oförståeligt, att han
i sin deklaration skall för sådana varor beräkna ett annat pris än han erhållit
därför vid försäljning.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län framhåller, att tillämpningen av bestämmelserna
i nu gällande författning om värdesättning av skattskyldigs naturaförmåner
har vållat taxeringsmyndigheterna mycket besvär och arbete. De
hos prövningsnämnden anförda besvären över taxeringsnämndens beslut
hava också i ett flertal fall rört sig om värdesättningen av dessa naturaförmåner,
vilka de skattskyldiga i sina deklarationer upptagit till alltför
låga värden och därför fått ändrade av taxeringsnämnden. Vid de sammanträden
med taxeringsnämndsordförande in. fl., vilka brukat hållas i
länet före taxeringsarbetets början, har också överenskommelse träffats om
vissa enhetsvärden å dessa naturaförmåner, men vid tillämpningen härav
har det ofta visat sig, att resultatet av dessa överenskommelser varit allt
annat än tillfredsställande, (hiskligt vore därför, att värdet av naturaförmånerna
kunde bestiimmas på ett mera objektivt och enhetligt sätt och att
det icke överlämnades åt de skattskyldiga själva att värdesätta desamma.

Svenska Landskommunernas förbund anför:

»Anvisningarna till lagförslagets 68 § synas leda till icke önskvärda konsekvenser.
Att sålunda låta värdet av förmånen av fri bostad stå i relation
till jordbruksfastighetens värde skulle t. ex. leda till att förmånen av fritt
husrum i en sämre och mindre bostad på en större egendom skulle komma
att taxeras högre än en betydligt bättre och större bostad å en mindre egendom.

41B

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 102.

Genom bestämmelsen att värdet av produkter, varor eller andra naturaförmåner,
som ingå i lön eller annan inkomst, skall upptagas efter det pris, som
i orten gällt, därest det varit fråga om att för penningar förskaffa sig dem,
bär kommittén synbarligen avsett att åstadkomma en ur beskattningssynpunkt
rättvis värdering av skatteförmågan för å ena sidan löntagare och å
andra sidan övriga skattskyldiga, särskilt jordbrukare och näringsidkare.
Ur rent teoretisk synpunkt torde också kanhända intet vara att erinra mot
en dylik bestämmelse. I praktiken skulle emellertid, enligt styrelsens mening,
bestämmelsen ofta komma att verka i motsatt riktning. Då jordbrukare,
såsom flerstädes händer, för partipris sälja produkterna till närboende, skulle
dessa således få produkterna till billigare pris än producenterna själva. Åven
för handlande, som hava möjlighet att i sin affär taga produkter till inköpspris,
synes bestämmelsen komma att verka mindre rättvist. På grund av
det anförda får styrelsen därför avstyrka ifrågavarande bestämmelse.»

Eu ledamot av styrelsen för svenska landskommunernas förbund var
skiljaktig och biträdde icke styrelsens förenämnda uttalande, enär kommittén
genom den föreslagna anordningen endast avsett att söka åstadkomma
en möjligast rättvis mätare på skatteförmågan hos de olika individerna.

Smålands och Blekinge handelskammare föreslår, att Kungl. Maj:t, efter
förslag av socialstyrelsen, måtte fastställa minimivärden, som inom varje
ortsgrupp skola gälla vid värdesättningen av naturaförmåner och som
endast under för varje särskilt fall antecknade omständigheter få av taxeringsmyndigheterna
underskridas.

Handelskammaren i Gävle finner kommitténs förslag, att produkter och
förmåner från egen rörelse skola uppskattas efter vad de på orten betingat
för en löntagare, som måste anskaffa dem i detalj, orimligt. Det skulle
innebära, att en partihandlare nödgades deklarera vinst efter detaljpriser,
om han säljer till sig själv. Det riktiga synes här vara, att såväl jordbrukares
som annan näringsidkares i eget hushåll använda produkter upptaxeras
efter »gårdens pris», d. v. s. efter det pris, som betingas i vederbörandes
rörelse.

Sveriges skogsägareförbund, som finner den tankegång, vilken ligger till
grund för kommitténs motivering, att det för en arrendator eller en skogsarbetare
skulle vara så särskilt värdefullt att ha bostad nära arbetsplatsen,
föga rimlig, anför vidare:

»Eu konsekvens av denna tankegång skulle bliva följande. Om ett industriföretag
bygger och upplåter ett antal fullt lika arbetarebostäder åt sin
personal, så skulle värdet av denna bostadsförmån deklareras olika allt efter
om bostaden läge på 100, 500 eller 1,000 meters avstånd från fabriken. Eller
ett annat fall. Inägojorden till ett bolagshemman är belägen inne i en
kyrkby (detta är ett ej ovanligt fall). Manbyggnaden är synnerligen begärlig
som bostad åt löntagare, hantverkare eller annat folk i byn, men upplåtes
givetvis åt jordbruksarrendatorn. Värdet av bostadsförmånen skulle
då för honom beräknas över platsens allmänna hyresnivå, enbart därför att
han får bo på arbetsplatsen.

I övrigt vill förbundet erinra därom, att ett mycket stort antal jordbrukare
i landets alla delar, detta gäller såväl självägare som arrendatorer,

417

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

hava så små jordbruk, att endast en liten del av deras arbetskraft tages i
anspråk för skötseln av dessa. I övrigt försörja de sig genom lönearbete,
ofta nog långt borta från bostaden. För dessa jordbrukare motväges förmånen
av att bo på platsen för det egna jordbruksarbetet ofta mer än väl
av nackdelen att ha platsen för förvärvsarbetet på stort avstånd.

Förbundet påyrkar därför, att värdet av bostadsförmån skall upptagas
helt efter ortens pris.»

Sveriges allmänna lantbrukssällskap uttalar i fråga om kommitténs förslag
angående värdesättningen av bostadsförmån, som jordbrukare tillgodogör
sig å av honom brukad fastighet, följande:

»Att jordbrukare skulle belastas med högre värde å förmånen av fri bostad
å egen fastighet, därför att denna ligger vid hans arbetsplats, skulle orättvist
belasta denne i förhållande till andra skattebetalare, som åtnjuta samma
förmån, men som få sitt bostadsvärde beräknat till ortens hyrespris utan
hänsyn till, om de hava sitt arbete nära denna bostad eller ej, och alltså
utan tillägg för bostadens närhet till arbetsplatsen. Kommitténs påstående,
att värdet av att bostaden befinnes å arbetsplatsen skulle stiga med fastighetens
storlek, är även orimligt. Om t. ex. å tvenne jordbruk, det ena å
10 hektar, det andra å 50 hektar, bostäderna hava alldeles samma utrymmen
och bekvämligheter, så är bostadsförmånen å den senare egendomen
givetvis ej mera värd och ännu mindre 5 gånger mera värd, därför att
denna egendoms areal är 5 gånger större än den förras.

Sällskapet kan därför icke godkänna kommitténs motivering på denna
punkt utan finner, att bostadsförmån för jordbrukare, liksom för andra
skattedragare, vilka bo i egna bostäder, bör värderas efter bostädernas utrymmen
och beskaffenhet enligt i orten gällande hyrespris. Detta kan
givetvis ofta ej beräknas för varje bostad för sig utan efter mera generella
grunder.»

Beträffande kommitténs förslag, att värdet av produkter, varor eller andra
naturaförmåner, som ingå i lön eller inkomst, skall beräknas efter ortens
pris, anför sällskapet:

»För undvikande av missförstånd med hänsyn till tolkningen av »ortens pris»,
anser sällskapet att anvisningarna på ifrågavarande punkt böra formuleras
så, att nyttigheterna ifråga böra upptagas till försäljningspriset för motsvarande
kvantiteter vid egendomen.

Om t. ex. en jordbrukare tillgodogör sig mjölk för eget hushåll,
bör denna upptagas till det pris, som erhålles vid detaljförsäljning för
kontinuerlig leverans av mjölk från egendomen, alltså till samma pris som
t. ex. en hantverkare eller löntagare får betala, om han regelbundet
hämtar sin mjölk från jordbrukarens ladugård. Däremot vore det oriktigt
att vid mjölkens värdesättning tillämpa det pris, som eventuellt betalas vid
detaljförsäljning från ortens kanske avlägset från egendomen belägna mejeri.
Tillämpas detta pris, så skulle det betyda, att lantbrukaren finge ersätta
den mjölk, som han hämtar i sin ladugård, med ett pris som kanske vida
överstiger, vad han själv finge uppbära vid regelbunden detaljförsäljning
från samma ladugård. Att i värdet av den av jordbrukaren konsumerade
mjölken inräkna transportkostnaderna för mjölk till mejeriet samt distributionskostnaderna
och eventuell mellanhandsvinst vid mejeriets detalj försäljning,
vore givetvis orimligt och skulle sätta jordbrukaren i en ogynnsam;/
till riksdagens protokoll 7927. 1 samt. S7 höft. (Nr 102.)

418

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Departements chefen.

sammare ställning på denna punkt än t. ex. de löntagare eller andra
yrkesidkare, som direkt köpa mjölk från jordbrukaren till billigare pris än
mejeriets detaljförsäljningspris. Samma förhållande gäller även vid uppskattningen
av värdet å andra jordbrukets produkter såsom spannmål, mjöl,
potatis, slaktdjur och dylikt.»

Liknande synpunkter hava framförts av Södermanlands läns hushållningssällskap.

Lantbruksstyrelsen förklarar sig biträda Sveriges allmänna lantbrukssällskaps
härovan citerade uttalande och tillägger, att kommitténs förslag, i vad
det avser värdesättning av inom jordbruket producerade nyttigheter, som
konsumeras i vederbörandes eget hushåll, skulle hliva synnerligen betungande
för mindre jordbrukare med stora familjer.

Kammarrätten uttalar beträffande förslaget om uppskattning av bostadsförmån,
att det förhållandet, att vederbörande få bo på sin arbetsplats, icke
utgör en omständighet av beskaffenhet att böra föranleda särskild uppskattning
för taxering i samband med bostadens värde såsom sådan. I övrigt
har kammarrätten icke gjort någon erinran mot innehållet i förevarande
paragraf.

En ledamot av kammarrätten var skiljaktig och anförde:

»Enligt anvisningarna skall vid uppskattande av värde å bostadsförmån
hänsyn tagas bland annat till den förmån en jordbrukare har av att bo på
arbetsplatsen. Tankegången kunde måhända fullständigare uttryckas så, att
bostadens mer eller mindre avlägsna läge från tätare bebyggda orter ej skall
verka nedsättning i hyresvärdet, enär det för jordbrukaren är nödvändigt
eller åtminstone innebär en fördel att hava sin bostad på arbetsplatsen. Bestämmelse
av sådan innebörd skulle måhända vara ägnad att bidraga till
en riktigare uppskattning av jordbrukares bostadsförmån.» I

I likhet med kommittén finner jag det önskvärt, att de nuvarande bestämmelserna
om värdesättning av bostads- och andra naturaförmåner ersättas
med mera enhetliga föreskrifter. De ändringar i sak, som kommittén föreslagit,
är jag däremot icke beredd att i allo godtaga.

Vad värdesättningen av förmånen av fri bostad beträffar, har kommittén
föreslagit, att hänsyn jämväl skall tagas till den förmån, den skattskyldige
har av att bo på arbetsplatsen, vilken förmån åter i regel kan anses stå i
förhållande till fastighetens storlek och värde. Att på detta sätt ställa
bostadsförmånens värde i relation till fastighetens storlek och värde anser
jag icke riktigt. Denna föreskrift har ock i de avgivna yttrandena rönt
mycken kritik. Då kommittén talat om den skattskyldiges förmån av
att bo på arbetsplatsen, torde kommittén därmed hava avsett att framhålla,
att den omständigheten, att uthyrningsmöjligheter saknas, icke medför,
att bostadsförmånen är värdelös. Detta är riktigt. Även om ingen annan
vill bosätta sig i den ifrågavarande bostaden, har denna givetvis ett värde
för den, som på grund av sitt arbete måste bo där. Vid fastställandet av
detta värde synes hyrespriset å kringliggande orter kunna tjäna till ledning.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 419

Härvid torde böra beaktas, att bostadens belägenhet på stort avstånd från
tätare bebyggda samhällen väl kan hava ett ganska stort inflytande på uthyrningsmöjligheterna,
men att belägenheten icke behöver på den grund
medföra, att bostadsförmånen blir så mycket mindre värd för jordbrukaren,
som måste bo där.

Kommitténs bestämmelser om värdesättning av produkter, varor och andra
naturaförmåner, som ingå i lön eller annan inkomst, torde i viss mån hava
missuppfattats. Kommittén torde icke hava avsett, att detaljpriset i närgränsande
samhällen skall ligga till grund för värdesättningen. En dylik
värderingsgrund vore också, såsom i de avgivna yttrandena framhållits, oriktig.
I detta detaljpris ingå transportkostnader, mellanhandsvinst m. m. Å andra
sidan kan icke, då man strävar att åstadkomma jämlikhet mellan dem, som
åtnjuta dessa naturaförmåner, och övriga skattskyldiga, tillämpas det partipris,
efter vilket exempelvis jordbrukarna försälja sina alster. Vid värdesättningen
av naturaförmåner måste därför hänsyn tagas till det pris, som
de på samma ort bosatta skattskyldiga, vilka icke åtnjuta dessa förmåner,
måste betala för att förskaffa sig dem. Jag anser, att Sveriges allmänna
lantbrukssällskap funnit ett riktigt uttryck för denna tanke, då den uttalat,
att nyttigheterna i fråga böra upptagas till försäljningspriset för motsvarande
kvantiteter vid egendomen. Detta innebär, att detaljpriset skall
läggas till grund, men icke detaljpriset vid mejeriet eller i närliggande
samhälle utan det detaljpris, som i allmänhet kommer till användning, då
jordbrukaren försäljer förnödenheter till kringboende löntagare och andra
för deras egen konsumtion. Samma princip bör givetvis även komma till
användning vid värdesättning av de varor m. m., som rörelseidkare för
egen förbrukning tillgodogör sig ur sin rörelse.

I enlighet med vad jag nu anfört har jag låtit omredigera anvisningarna
till förevarande paragraf.

Uti flera utlåtanden har payrkats, att av offentlig myndighet, exempelvis
socialstyrelsen eller Kungl. Maj:t efter förslag av socialstyrelsen, måtte
fastställas vissa minimivärden för bostadsförmån och övriga naturaförmåner,
vilka minimivärden, olika för olika ortsgrupper, icke finge vid taxeringen
frångås. Någon bestämmelse härom har icke upptagits i förslaget.
Med hänsyn till de skiftande förhallandena a olika orter torde det nämligen
möta stora svårigheter att fastställa dylika värden för alla de olika slag av
förmåner, som kunna ifrågakomma. Det synes lämpligare, att i överensstämmelse
med vad nu sker vid förberedande sammanträden inför länsstyrelsen
eller landskamreraren vissa normer fastställas, vilka skola inom
länet tjäna till ledning vid värderingen av naturaförmåner.

43 §.

Denna paragraf saknar motsvarighet såväl i kommittéförslaget som i
C-förslaget.

Gällande

bestämmelser.

Inkomst skattesak kunniga.

Kommunal ekatte kommittén.

Yttranden
över kommunalskattekommitténs

förslag.

420 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Beträffande bestämmelserna i denna paragraf, vilken överensstämmer med
vad skatteberedningen under 67 § föreslagit i sitt betänkande angående beskattningen
av inländska juridiska personers inkomst och förmögenhet, hänvisas
till vad jag yttrat i avdelningen om juridiska personers beskattning.

44 §.

Denna paragraf motsvarar 69 § i kommittéförslaget och i C-förslaget.

För närvarande finnes ingen annan bestämmelse om fördelning av gäldränta
på olika förvärvskällor än att i punkt 5:o) av anvisningarna till
inkomstskatteförordningen föreskrives, att, då tillförlitlig utredning ej kan
vinnas, fördelning av ränta på olika fastigheter eller olika rörelser må ske
efter förhållandet mellan bruttointäkternas inbördes storlek. Denna fördelningsregel
torde få anses supplementärt tillämplig jämväl då det gäller att
avgöra, huru stor ränta som skall anses hänföra sig till en icke skattepliktig
intäkt, exempelvis till ett aktiebolags intäkt av aktier i annat bolag.

Inkomstskattesakkunniga hava upptagit den nuvarande fördelningsregeln
för de fall, då utredning icke kan vinnas.

Kommunalskattekommittén har i 69 § av sitt förslag såsom allmän regel
för fördelning av ränta mellan olika förvärvskällor föreskrivit, att räntan
må upptagas till avdrag under de särskilda förvärvskällorna efter ty skäligt
prövas. Vidare har kommittén i punkt 3 av anvisningarna till 41 § upptagit
den bestämmelsen, att, därest annat ej framgår av förebragt utredning,
beskattningsmyndigheterna vid bedömandet av frågan, hur stor del av ett
aktiebolags gäld som belöper å dess innehav av aktier, torde böra utgå ifrån,
att gälden belöper å aktierna till ett belopp, motsvarande deras halva värde.

Uti en del inkomna utlåtanden har kritik riktats mot de av kommittén
föreslagna bestämmelserna.

Så har länsstyrelsen i Malmöhus län framhållit, att det i praktiken i
många fall varit omöjligt såväl för de skattskyldiga som i än högre grad
för beskattningsnämnderna att angiva en i varje fall användbar beräkningsgrund
för uppdelning av ränta å de olika inkomstkällorna, samt att det fördenskull
syntes i viss mån anmärkningsvärt, att kommittén föresloge en
uppdelning av räntan i ännu flera poster än hittills, samtidigt som kommittén
icke lämnat annan anvisning för räntors uppdelning i tvistiga fall
än »efter ty skäligt prövas».

Länsstvrelsen i Uppsala län har förklarat det skola verka klarläggande,
om det meddelades ett positivt och generellt stadgande i fråga om räntefördelning.
Redareföreningen har funnit den föreslagna anvisningen för
beräkning av skuldränta å aktier vara godtycklig.

421

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Uti ett av tre taxeringsnämndsor Oför ande i Stockholm avgivet utlåtande
har i förevarande avseende anförts i huvudsak följande.

Den nuvarande regeln om räntans fördelning efter bruttoinkomsternas
storlek hade ofta lett till rätt orimliga resultat, då bruttoinkomsterna särskilt
i fråga om utdelningar å aktier och inkomst av rörelse under senare
åren varit underkastade stora växlingar och ofta helt uteblivit, under det
att den å de olika inkomstkällorna belöpande gälden och gäldräntan i regel
vore konstanta. Att som kommittén förfarit utan vidare överlämna prövningen
i detta hänseende åt de olika beskattningsnämnderna utan anvisande
av någon som helst grund eller ledning för gäldräntans fördelning syntes
icke vara lämpligt. Resultatet måste bliva, att olika nämnder komme att
tillämpa olika fördelningsprinciper med åtföljande betydande olikhet i taxeringen
och därav åter med all säkerhet föranledd ökning i antalet besvär
över taxeringsbeslut. Lyckligare hade förvisso varit att, då enligt hittills
vunnen erfarenhet poster från vinst- och förlustkontot i en räkenskap funnits
olämpliga som fördelningsgrund, söka finna en lämpligare sådan från balansräkningen.
Vad anginge den av kommittén föreslagna särskilda grunden
för beräkning av gäldränta på aktier, funnes icke i anvisningarna närmare
bestämt uttrycket »värde», men enligt motiveringen syntes därmed avses
börsvärdet (= försäljningsvärdet). Däremot borde först framhållas, att börsvärdet
ofta på kort tid kunde undergå rätt stora växlingar och att, då det
ofta gällde betydande aktieposter, det belopp, på vilket ränta skulle beräknas,
alltså kunde avsevärt fluktuera. Vidare måste det i alla de fall, då värdehandlingarna
icke noterades på fondbörs, uppstå stora svårigheter för att
icke säga omöjlighet att fixera deras värde för gäldens fördelning. Och slutligen
måste, när deras värde kunde bestämmas, halveringen av detta värde
såsom grund för fördelningen anses allt för godtyckligt vald. En riktigare
och mera stabil grund än börsvärdet för gäldens och gäldräntans fördelning
i ifrågavarande fall syntes vara värdehandlingarnas bokförda värde. Detta
värde visade i varje fall storleken av det kapital, som vid varje tillfälle
vore bundet i tillgångar av ifrågavarande slag, och, därest detta värde
bestämdes som beräkningsgrund för fall av bristande utredning, torde i de
flesta fall utredning icke komma att saknas, i vad mån denna tillgång motsvarades
av egna eller av upplånade medel. Kunde, såsom förut antytts,
vid avsaknad av utredning poster från balansräkningen läggas till grund
för fördelningen i allmänhet av gäldränta på de olika förvärvskällorna,
kunde möjligen också särskilda föreskrifter för beräknande av den på ett
aktiebolags aktier i annat bolag belöpande räntan finnas helt obehövliga.

Tre taxering skommissarier i Stockholm hava i avgivet yttrande vitsordat,
att den nuvarande fördelningsregeln i praktiken befunnits olämplig, och
samtidigt framhållit vikten av att för fördelningen gåves mera säkra direktiv
än som angivits i 69 § av kommittéförslaget. Det syntes dem naturligast,
att lagen i första hand fördelade avdragen efter tillgångarna, sådana de vore
nedlagda i varje särskild förvärvskälla, och visade deras erfarenhet därpå,
att det i regel icke mötte svårighet att verkställa sådan värdesättning av
tillgångarna, som härför erfordrades. Vid sådant förhållande borde den
särskilda fördelningsregeln i anvisningarna till 41 § punkt 3 utgå.

Skattebered•
ningen.

Yttranden
över skatteberedningens

förslag.

422 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Skatteberedningen har i sitt betänkande angående beskattning av inländska
juridiska personer till behandling upptagit förevarande spörsmål såsom
varande av betydelse för frågan om moder- och dotterbolags beskattning.
Skatteberedningen har därvid föreslagit den bestämmelsen, att, om utredning
ej kan vinnas angående det upplånade kapitalets fördelning å skattskyldigs
olika förvärvskällor, det upplånade kapitalet skall i och för gäldräntans fördelning
hänföras till de olika förvärvskällorna i förhållande till värdet av
de i varje förvärvskälla nedlagda tillgångar. Angående motiveringen för
denna bestämmelse hänvisas till nyssnämnda betänkande sid. 57 o. ff.

I yttrande över skatteberedningens förslag ifrågasätter länsstyrelsen i Östergötlands
län, huruvida det icke i det stora flertalet fall skulle ligga närmast
till hands att låta skuldränta i första hand avdragas från inkomst av kapital
eller i varje fall från ränteinkomst, där sådan funnes. Först i det fall, att
dylik inkomst icke funnits till belopp motsvarande skuldräntorna, kunde de
nu föreslagna avdragsreglerna behöva komma till användning. Att uppställa
dylika regler av allmängiltig natur och på samma gång av beskaffenhet
att kunna på ett tillfredsställande sätt motiveras, torde vara så gott
som omöjligt. Fråga vore, om icke denna fördelningsfråga bäst kunde lösas
av praxis efter omständigheterna i varje särskilt fall. Det förefölle dock
icke, som om den hittills ofullständiga lagstiftningen på detta område skulle
hava vållat några särskilda olägenheter. Spörsmålet syntes i de flesta fall
hava lösts i samförstånd mellan de skattskyldiga och taxeringsmännen.

Länsstyrelsen i Blekinge län anför:

»Frågan, huru ränteavdrag skall fördelas på en skattskyldigs olika inkomstkällor,
är sannerligen av sådan praktisk betydelse, att närmare anvisningar
härom äro mycket behövliga i skatteförfattningarna, och synes det länsstyrelsen,
att skatteberedningens förslag härutinnan äro i stort sett tillfredsställande,
men dels synes det ej hava bemärkts, att, om t. ex. en löntagare
äger en bostadsfastighet, kanske större delen av hans gäld ej kan anses häfta
vid fastigheten utan vidlåder honom personligen (t. ex. utbildningsskuld,
spekulationsskuld m. m.), varför ränta å dylika skulder böra direkt hänföras
till allmänna avdrag, dels måste de anförda skälen för räntebeloppens fördelning
efter de bokförda värdebeloppen anses föga bärkraftiga, varemot saluvärden
och taxeringsvärden för fastigheterna böra för alla skattskyldiga
vara den avgörande fördelningsgrunden, fastän givetvis en viss stabilitet å
de till fastighets- och aktietillgångar hänförda räntebeloppen härigenom ej
bör förhindras. Då ett aktiebolag frikallas från beskattning för inkomst av
aktieutdelning från andra bolag, och förstnämnda bolags beskattningskommuner
således ej få åtnjuta någon skatteförmån från de tillgångar, som bolaget
äger i andra bolag, synes det länsstyrelsen både rättvist och riktigt, att ingen
gäldränta får belasta ett sådant bolag för de med ifrågavarande tillgångar
sammanhörande skulder, ty rättigheter och skyldigheter böra alltid svara
mot varandra.»

Femton länsstyrelser hava antingen direkt tillstyrkt skatteberedningens
förslag eller ock anfört, att ingen erinran funnits mot förslaget.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

423

Sveriges redareförening tillstyrker förslaget.

Skånes handelskammare har vid sitt utlåtande bilagt en inom handelskammaren
utarbetad promemoria, där det i fråga om den föreslagna nya
fördelningsregeln för gäldränta framhålles, att densamma syntes mindre väl
stämma överens med de för vårt skattesystem gällande grundprinciperna.

Även om en fördelning efter intäkternas storlek i vissa fall kunde leda
till oegentligheter — vilket för övrigt säkerligen komme att inträffa, vilken
konventionell fördelningsgrund som än bestämdes — så borde dock fasthållas
vid att inkomsten som sådan vore den för hela skattesystemet godtagna
mätaren på skattepliktens storlek, och att därför inkomsten även från olika
förvärvskällor i de flesta fall finge antagas ge det riktigaste utslaget, då det
gällde att på dessa fördela ett företags gäldränta.

Kammarrätten har beträffande den av skatteberedningen föreslagna ändrade
regeln för fördelning av gäldränta å olika inkomstkällor framhållit, att fråga
vore, om ej den av skatteberedningen antagna utgångspunkten — att moderoch
dotterföretags sammanlagda skattebörda ej borde bliva större än, om
allenast ett stort företag funnits, detta skulle haft att draga — borde betinga
avdrag även för ränta, som hänförde sig till aktier och föreningsandelar i
dotterföretag. Det funnes anledning att vara tveksam i detta avseende. I
övrigt har kammarrätten icke funnit något att erinra emot skatteberedningens
ifrågavarande förslag.

Frågan om gäldräntans fördelning är ett spörsmål av stor betydelse, sär- Pepartementsskilt
för den interkommunala beskattningen. Och denna fråga får än större chefen,
vikt, därest, i enlighet med vad jag förut föreslagit, den s. k. kedjebeskattningen
skall upphöra även vid statsbeskattningen. Vid ett övervägande av
frågan, vilken supplementär regel för gäldräntans fördelning, som bör givas,
finner jag skatteberedningens förslag böra tillerkännas företräde framför nu
gällande bestämmelse. Skatteberedningens förslag synes mig nämligen bättre
än den nuvarande regeln svara mot vad som från sund ekonomisk synpunkt
torde vara det naturligaste betraktelsesättet. Om en skattskyldig har flera
förvärvskällor, är det icke alls givet, att den mest vinstgivande förvärvskällan
är den mest skuldbelastade. Tvärtom kan den dåliga förvärvskällan
ofta hava krävt jämförelsevis större kapitalinvestering än den goda. Eimligare
och naturligare synes mig då det resonemanget, att den skattskyldige i envar
av sina förvärvskällor anses hava procentuellt lika stor andel av sina tillgångar
belånade. Skatteberedningen har föreslagit, att vid räntefördelningen
hänsyn skall tagas till det bokförda värdet av olika tillgångar, när fråga
är om skattskyldig, som varit pliktig föra handelsböcker. Hänsyn till det
bokförda värdet synes böra tagas] endast under den förutsättningen, att den
skattskyldige verkligen haft ordnad bokföring. Men under denna förutsättning
torde den av skatteberedningen föreslagna regeln böra gälla även i fråga
om skattskyldig, som icke varit pliktig föra böcker.

424

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Procentavdragets
fördelning
mellan
flera skattskyldiga.

1921 års riks(lag.

45 §.

Denna paragraf saknar givetvis motsvarighet i kommittéförslaget. I Cförslaget
motsvaras den av 42 § 1—6 mom.

Enligt 1910 års bevillningsförordning, sådan den lydde före 1920 års provisorium,
skulle inkomsten av fast egendom alltid anses motsvara vissa procent
av taxeringsvärdet — sex för jordbruksfastighet och fem för annan fastighet
— och den kommunala bidragsskyldigheten utgöras efter den sålunda
beräknade inkomsten, evad den verkliga inkomsten av fastigheten varit större
eller mindre. Genom provisoriet infördes garantibeskattningen: för fastigheten
skall utgå skatt efter den inkomst, som fastigheten i verkligheten lämnat,
men om denna inkomst understiger nyssnämnda procentuellt beräknade belopp,
skall skatten utgå efter detta belopp, vilket alltså är ett garanterat minimum
för skatteberäkningen.

Tekniskt utformades bestämmelserna enligt den sålunda införda principen
på det sätt, att fastigbetsbevillning fortfarande skulle utgå, att därjämte inkomstbevillning
skulle utgöras men ej blott för inkomst av kapital och
arbete utan även för inkomst av fast egendom, samt att vid taxering av
sistnämnda slag av inkomst avdrag skulle ske »för det genom fastighetsbevillning
beskattade belopp av sex för hundra av taxeringsvärdet för jordbruksfastighet
och fem för hundra av taxeringsvärdet för annan fastighet,
som av ägare eller innehavare eller, då fråga är om jordbruksfastighet eller
boställe, som av ägaren eller innehavaren upplåtits till landbo eller arrendator,
av denne begagnats till utövande av sådan inkomstgivande verksamhet
varom i 9 § 1 mom. a)—d) samt 9 § 3 mom. a) l:o) och 3:o) sägs»
(11 § 2 mom. l:o) a) bevillningsförordningen).

I proposition (nr 31) till 1921 års riksdag föreslog Kungl. Maj:t, att 11 §
2 mom. l:o) a) bevillningsförordningen skulle erhålla sådan ändrad lydelse,
att vid beräkning utav inkomst av fast egendom avdrag finge ske »för det
genom fastighetsbevillning beskattade belopp av sex för hundra av taxeringsvärdet
för jordbruksfastighet och fem för hundra av taxeringsvärdet för
annan fastighet, varav åtnjutits inkomst, varom i 9 § 1 mom. a)—d) sägs,
eller för frälseränta; skolande detta avdrag ske från ägarens eller innehavarens
inkomst av fastigheten eller frälseräntan utom för det fall, att ägare
eller innehavare åt landbo eller arrendator upplåtit jord, då avdraget skall
ske från landbons eller arrendatorns inkomst av fastigheten».

Dåvarande chefen för finansdepartementet yttrade vid anmälan av förslaget
såsom motivering för den sålunda föreslagna ändringen, bland annat,
följande:

»Därest en jordbruksfastighet upplåtits till arrendator, har såväl ägaren
som arrendatorn inkomst av fastigheten, nämligen ägaren inkomst, varom
förmäles i 9 § 1 mom. a), samt arrendatorn inkomst, varom förmäles i 9 ^
1 mom. b). Villkoren för avdrag från inkomsten av sex procent å taxe -

425

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

ringsvärdet äro sålunda för bådas vidkommande uppfyllda, men det framgår
icke med tydlighet av stadgandet, huruvida båda skola få åtnjuta avdrag
eller blott en av dem och, i senare fallet, vilkendera är berättigad till avdraget.
Meningen har uppenbarligen icke varit, att båda skola erhålla avdrag,
då avdraget är avsett att förekomma dubbelbeskattning av den del av
inkomsten, som anses redan vara beskattad genom fastiglietsbevillningeu,
men icke att medföra lindrigare beskattning av inkomst av utarrenderad
jordbruksfastighet än av annan inkomst samt, då fastighetsbevillning ej av
både ägare och arrendator utgöres för en och samma fastighet, icke gärna
mer än ett avdrag kan komma i fråga. Då det enligt 3 § bevillningsförordningen
är ägaren eller den med ägaren likställde innehavaren av en
fastighet, som skall utgöra bevillningen för fastigheten, samt enligt 2 kap.
23 § i lagen om nyttjanderätt till fast egendom arrendator icke skall ansvara
för jordägaren åliggande bevillning, kunde det synas ligga närmast
till hands, att jordägaren skulle äga åtnjuta avdrag för det genom fastighetsbevillningen
beskattade beloppet. Det förefaller dock, som om detta icke
varit avsett, utan meningen varit, att avdraget skulle ske från arrendatorns
inkomst. Riksdagen har tydligen betraktat denna fråga icke från statsbeskattningens
synpunkt utan från den synpunkten, att inkomstbevillningen
skall ligga till grund för den kommunala skattskyldigheten, och det är ju
arrendator»?, som har att till kommunen utgöra skatt efter fastighetens taxeringsvärde.
Att arrendatorn skall åtnjuta avdraget, framgår för övrigt
tydligt av det nya deklarationsformuläret, enligt vilket den, som åtnjuter
inkomst av jordbruksfastighet, är berättigad att för bevillningstaxeringen
avdraga sex procent av taxeringsvärdet blott å sådan jordbruksfastighet, som
av honom brukats.»

Den föreslagna ändringen tillstyrktes av bevillningsutskottet i betänkande
nr 2 att gälla för 1921 års taxering, och bevillningsutskottets förslag bifölls
av riksdagen. Förordning (nr 39) angående, bland annat, denna ändring utfärdades
den 11 februari 1921.

I proposition den 18 mars 1921, nr 213, föreslog sedermera Kungl. Maj:t
riksdagen att besluta en ny punkt 1 :o) i 3 § av anvisningarna vid bevillnjngsförordningen
av följande lydelse:

»Därest skattskyldig åtnjutit sådan inkomst av fast egendom, varom i 9 §
1 mom. a)—d) sägs, eller inkomst av frälseränta, äger den skattskyldige åtnjuta
avdrag för det genom fastighetsbevillning beskattade belopp av sex
för hundra av taxeringsvärdet å jordbruksfastighet och fem för hundra av
taxeringsvärdet å annan fastighet, varav inkomsten åtnjutits. Detta avdrag
tillkommer ägaren eller innehavaren av fastigheten utom för det fall, att
jordbruksfastighet upplåtits åt landbo eller arrendator, då avdraget tillkommer
landbon eller arrendatorn. Avdraget skall beräknas efter taxeringsvärdet
året näst före det, då taxeringen sker. För det fall att fastigheten
nästföregående år icke varit underkastad fastighetsbevillning men dylik skall
utgå för det år, då taxeringen sker, får avdrag äga rum utan hinder därav,
att bevillning för fastigheten icke utgått, men skall även då avdraget beräknas
å taxeringsvärdet nästföregående år. Därest olika skattskyldiga ägt,
innehaft eller brukat samma fastighet under olika delar av nästföregående
år, skall avdraget fördelas emellan de skattskyldiga i förhållande till den
tid, en var av dem ägt, innehaft eller brukat fastigheten. Har ägaren av
en jordbruksfastighet själv brukat en del av fastigheten och haft återstoden

426

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

utarrenderad samt hava särskilda taxeringsvärden icke varit åsätta de skilda
brukningsdelarna, får fastighetens taxeringsvärde uppdelas på brukningsdelarna
och avdraget fördelas mellan ägaren och arrendatorn i förhållande
till de därvid erhållna värdena.»

I samband därmed föreslogs även ett tillägg till 4 § av bevillningsförordningens
anvisningar med en utveckling av det i 11 § 2:o) a) bevillningsförordningen
givna stadgande om avdrag med fem för hundra av taxeringsvärdet
å fastighet, som av ägaren begagnats i rörelse eller yrke. Detta tilllägg
var av följande lydelse:

»Skattskyldig, som i rörelse eller yrke använt egen fastighet, äger att vid
uppskattning av inkomsten av rörelsen eller yrket åtnjuta avdrag för det
genom fastighetsbevillning beskattade, hyresvärdet motsvarande belopp av
fem för hundra av fastighetens taxeringsvärde eller, om blott en del av
fastigheten använts i rörelse eller yrke, av den därå belöpande delen av taxeringsvärdet.
Avdraget skall beräknas efter taxeringsvärdet året näst före
det, då taxeringen sker. Därest fastigheten nästföregående år icke varit
underkastad fastighetsbevillning men dylik skall utgå det år, då taxeringen
sker, får avdrag äga rum utan hinder därav, att bevillning för fastigheten
icke utgått, men skall även då beräknas efter taxeringsvärdet nästföregående
år utom för det fall, att på grund av bestämmelsen i 4 § 4 mom. taxeringsvärde
icke varit fastigheten åsatt, då avdraget får beräknas å taxeringsvärdet
det år, taxeringen äger rum. Har fastigheten använts i rörelsen eller
yrket blott en del av föregående år, får endast däremot svarande del av avdraget
åtnjutas.»

Någon närmare motivering för dessa bestämmelser i de delar, som här äro
av intresse, anfördes icke av föredragande departementschefen.

Den föreslagna formuleringen utav 4 § av anvisningarna vid bevillningsförordningen
lämnades av bevillningsutskottet (i dess betänkande nr 55) utan
erinran.

Beträffande den ifrågavarande avdragsrättens fördelning enligt 3 § av anvisningarna
förklarade utskottet sig däremot icke hava kunnat följa Kungl.
Maj:t. Härom yttrade utskottet:

»Vad angår avdragets uppdelning efter tiden för olika innehav, anser
utskottet en sådan anordning kunna leda till orättvisa. Är fråga om stadsfastighet
och i allmänhet annan fastighet än jordbruksfastighet, torde detta
vara att i mindre grad befara, enär inkomsten av sådan fastighet i regel
faller mera jämnt under året och således i stort sett står i direkt förhållande
till tiden för innehavet. Beträffande jordbruksfastighet råder emellertid ett
motsatt förhållande. I allmänhet torde inkomsten av jordbruk, i varje fall
av det egentliga jordbruket, huvudsakligen inflyta under årets senare del,
då den inbärgade skörden kan försäljas. Om således A. brukat en jordbruksfastighet
under årets sju första månader, varefter B. den 1 augusti övertager
densamma med årets gröda, skulle enligt förslaget A., som under sitt innehav
kanske haft en mycket ringa inkomst av fastigheten, äga rätt till större
del av ifrågavarande avdrag än B., som deklarerar den huvudsakliga årsinkomsten.
Vad nu är påpekat angående inkomst av jordbruk, gäller också
inkomst av skogsbruk, som, där fråga är om avverkning till avsalu eller
om upplåtelse av avverkningsrätt, enligt sakens natur utfaller mera oregelbundet.

427

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Om en uppdelning skulle ske, läge närmast till hands att låta avdraget
delas i proportion till de olika brukarnas inkomster av fastigheten. En
sådan uppdelning skulle dock stöta på stora praktiska svårigheter. Vederbörande
deklaranter skulle själva icke kunna beräkna sitt avdrag, då de
ömsesidigt ju saknade kännedom om den andres inkomstsiffra, och för taxeringsnämnderna
skulle det bliva synnerligen besvärligt att härutinnan komplettera
deklarationerna.

Nu synes emellertid kunna ifrågasättas, om någon uppdelning av avdraget
alls behöver ske, då samma fastighet brukats av mera än en under samma
år. Grunden varför arrendator ansetts äga företräde framför ägare till hela
avdraget, ehuru båda haft inkomst av fastigheten, är givetvis, att den förre
har att ensam utgöra de efter taxeringsvärdet utgående kommunalutskylderna
för fastigheten. Det vill förefalla utskottet, som om ett liknande skäl kunde
motivera en motsvarande lösning för fall, då brukningstiden varit delad
men brukningsobjektet detsamma. Den omförmälda skattskyldigheten åligger
ju den som vid debiteringstillfället är innehavare, oavsett om fastigheten
förut under större eller mindre del av året innehafts av annan. Rätt och
billigt synes då vara, att samma person också får hela det ifrågavarande
avdraget. Som debiteringen sker på hösten, torde då ock i de flesta fall
avdraget komma att åtnjutas av den som haft den största inkomsten av
fastigheten. En sådan lösning av frågan, att omhandlade avdrag i sin helhet
må tillkomma den som för det nästföregående året påförts eller bort påföras
de efter taxeringsvärdet utgående kommunalutskylderna för fastigheten, synes
utskottet alltså vara på en gång i möjligaste mån rättvis och i tekniskt
avseende förenklad. Med hänsyn till önskvärd likformighet torde samma
regel böra tillämpas även ifråga om annan fastighet än jordbruksfastighet,
ehuru beträffande sådan fastighet Kungl. Maj:ts förslag, såsom ovan anmärkts,
jämväl kunde varit möjligt att genomföra.

För sådana fall, där en jordbruksfastighet under året varit delad mellan
ägare och arrendator utan att brukningsdelarna haft särskilda taxeringsvärden,
är, såsom ovan framhållits, föreslaget, att fastighetens taxeringsvärde skulle
uppdelas på brukningsdelarna och avdraget fördelas i samma proportion.
Även frånsett de med eu dylik uppdelning förenade praktiska svårigheterna
synes konsekvensen kräva, att även i hithörande fall avdraget odelat får tillkomma
den som haft att erlägga kommunalutskylderna för det odelade
taxeringsvärdet. Följdriktigt torde ock vara, att ifrågavarande föreskrift utsträckes
till att omfatta även andra fall av delad brukning, såsom då fastigheten
är delad mellan flera arrendatorer eller mellan flera ägare.»

Bevillningsutskottet föreslog på dessa grunder, att senare delen av den
förut återgivna punkten i 3 § av anvisningarna skulle erhålla följande
lydelse:

»Därest olika skattskyldiga ägt, innehaft eller brukat samma fastighet
under olika delar av nästföregående år, skall avdraget tillkomma den som
för det året påförts eller bort påföras de efter taxeringsvärdet utgående
kommunalutskylderna för fastigheten. Detsamma skall gälla, där ägaren
av en jordbruksfastighet själv brukat eu del av fastigheten och haft återstoden
utarrenderad, eller fastigheten eljest varit delad mellan olika brukare,
samt särskilda taxeringsvärden icke varit åsätta de skilda brukningsdelarna.
»

Reservationsvis yrkades emellertid inom bevillningsutskottet bifall till
Kungl. Maj:ts förslag oförändrat.

Uppdrag åt
1921 års
kommunalskatteko
mmitté.

428 Kungl. Majds proposition Nr 102.

När bevillningsutskottets berörda betänkande företogs till behandling i
riksdagen, framhöll dåvarande chefen för finansdepartementet, bland annat,
att ett godkännande av bevillningsutskottets förslag i angivna avseende
skulle leda till betänkliga konsekvenser, och att, därest något förslag till
ändring i förevarande punkt icke av riksdagen godkändes, nytt förslag i
ämnet kunde, efter särskild utredning, av Kungl. Maj:t framläggas för 1922
års riksdag i tillräckligt god tid för att en eventuell författning skulle kunna
komma till tillämpning vid det årets taxering.

Enligt båda kamrarnas samstämmiga beslut fick också den del av 3 § i
anvisningarna, som berördes av bevillningsutskottets ändring, ur paragrafen
utgå.

Kungl. Maj:t beslöt den 29 juni 1921 uppdraga åt 1921 års kommunalskattekommitté
att skyndsamt verkställa utredning i de avseenden, som berördes
i förenämnda, enligt riksdagens beslut strukna stycke i 3 § av anvisningarna
vid bevillningsförordningen angående rätten till avdrag enligt 11
§ 2 mom. l:o) a) bevillningsförordningen.

Vid det utdrag av statsrådsprotokollet, varigenom Kungl. Majrts beslut
delgavs kommunalskattekommittén, hade fogats en promemoria med vissa
synpunkter i frågan, utarbetad inom finansdepartementet av numera revisionssekreteraren
Waller.

I denna promemoria anfördes, bland annat, följande:

»Att den av utskottet föreslagna lösningen är enkel, torde vara otvivelaktigt,
men att den skulle vara rättvisare än den av Kungl. Maj:t föreslagna,
är enligt min åsikt tvivel underkastat. Min utgångspunkt är härvid, att
inkomsten av en viss fastighet icke bör beskattas genom inkomstbevillning
till större del än som överstiger det genom fastighetsbevillningen beskattade
beloppet och detta oavsett vem som till vederbörande uppbördsmyndighet
inbetalar fastighetsbevillningen eller kommunalutskylderna. Avdraget måste
därför anordnas så, att det blir så effektivt som möjligt, d. v. s. får åtnjutas
om möjligt till fullo. Vem som i verkligheten skall bära fastighetsbevillningen
och kommunalutskylderna, kan ordnas genom privata avtal, men
kommunen bör såvitt möjligt icke beskatta mer än den verkliga inkomsten
av fastigheten, naturligtvis alltid med den reservationen, att inkomsten för
helt år räknat garanteras utgöra minst 6 procent (respektive 5 procent). Har
inkomsten icke överstigit nämnda procenttal, skall inkomstbevillning icke
utgöras av någon av fastighetens ägare under året; är inkomsten däremot
större, skall blott överskottet beskattas genom inkomstbevillning. Detta mål
torde icke kunna med säkerhet vinnas vare sig genom Kungl. Maj:ts eller
genom utskottets förslag, men genom tillämpning av Kungl. Maj:ts förslag
torde man dock komma närmare det riktiga resultatet än enligt utskottets
förslag.»

Kommunalskattekommitténs utlåtande inkom till finansdepartementet den
11 november 1921 och var i huvudsak av följande lydelse:

»Tillämpningen av denna bestämmelse [11 § 2 mom. l:o a) bevillningsförordningen]
möter ingen svårighet, så länge inkomsten av en viss fastighet

429

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

är för ett visst år samlad i en skattskyldigs hand. Däremot uppstå svårigheter,
då den samlade fastighetsinkomsten är delad mellan flera var för sig
skattskyldiga. Detta är fallet, då fastigheten under året varit utarrenderad
och den samlade inkomsten sålunda gått dels till ägaren i form av arrende
dels till arrendatorn, eller då fastighet under året övergått från en ägare
eller brukare till en annan ägare eller brukare och en var av dem tagit
inkomsten under den tid han innehade fastigheten, eller da fastighet under
året till olika delar utnyttjats av olika ägare eller brukare, vilka alltså tagit
var sin del av fastighetens samlade avkastning, samt de olika brukningsdelarna
ej varit åsätta särskilda taxeringsvärden. Då uppkommer den fråga,
vilken av de olika inkomsttagarna, som skall komma i åtnjutande av det
stadgade avdraget, eller om detta skall dem emellan fördelas och i sådant
fall efter vilken grund en dylik fördelning bör ske.

Positivt är detta spörsmål löst endast i fråga om jord, som är upplåten
på arrende till landbo eller arrendator, i vilket fall avdraget skall ske från
landbons eller arrendatorns inkomst av fastigheten. I övrigt är frågan om
avdragsrätten lämnad öppen.

I 1921 års bevillningsutskotts betänkande nr 55 ifrågasattes emellertid att
tillämpa en liknande regel även för det fall, att olika skattskyldiga ägt,
innehaft eller brukat samma fastighet under olika delar av samma år, eller
att ägaren av en jordbruksfastighet själv brukat en del av fastigheten och
haft återstoden utarrenderad, eller fastigheten eljest varit delad mellan olika
brukare, så att avdraget under alla omständigheter skulle tillkomma den,
som för det året påförts eller bort påföras de efter taxeringsvärdet utgående
kommunalutskylderna för fastigheten.

En sådan regel för avdragets tillgodonjutande, vilken liksom den för utarrenderad
fastighet nu gällande innebär att, då flere skattskyldiga under
samma år dragit inkomst av samma fastighet, allenast en av dem skall
vara berättigad att tillgodogöra sig 6 respektive 5 procentavdraget, måste
emellertid betecknas såsom mindre tillfredsställande. I många fall leder det
till, att avdragsrätten icke kan helt utnyttjas. I den mån den avdragsberättigades
inkomst av fastigheten understiger avdragets belopp — ett förhållande
som med hänsyn till avdragets storlek ej sällan lärer vara att
räkna med — får annan inkomsttagare för skillnaden betala en skatt, som
han principenligt borde vara fri från. Och den grund, vara en dylik bestämmelse
skulle byggas — att endast en av inkomsttagarna från fastigheten har
att gälda de av fastigheten efter taxeringsvärdet utgående kommunalutskylderna,
det vill säga den garanterade skatten — är ej heller bärande. Visserligen
är det så, beroende på beskattningens konstruktion, att. denna garanterade
skatt i beskattningslängderna formellt påföres och följaktligen även
måste gäldas av endast den ene av flere inkomsttagare från fastigheten, men
ingalunda följer därav, att samma skatt realt taget utgår allenast av hans
inkomst från fastigheten. Tvärtom är det och kommer alltid att bliva sa,
att denna skatt utgår av fastighetens samlade avkastning, och att skyldigheten
att betala densamma tages i beräkning vid en eventuell uppgörelse
angående fastigheten. Är det fråga om arrende, torde arrendesumman hava
bestämts med hänsyn till, att arrendatorn skall betala ifrågavarande skatt,
det vill säga jordägaren får så mycket mindre i arrende. Och är det fråga
om köp eller annan överlåtelse, lärer nog vid uppgörelsen köparen eller tillträdaren
hava tillsett, att lian på ett eller annat sätt blivit gottgjord för
den del av skatten, som belöper å den tid, under vilken avträdaren innehaft
fastigheten, eller på den avkomst denne därav njutit.

430 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Vid sådant förhållande måste den enda utvägen att tillgodose de olika
skattskyldigas berättigade intressen vara att på något sätt fördela avdragsrätten
dem emellan. Därvid bör emellertid till en början anmärkas, att
fullt tillfredsställande anordningar icke lära vara möjliga att åstadkomma,
detta beroende på att ifrågavarande fastighetsbeskattning är byggd på en
sammankoppling av två olika skatteprinciper. Den ena, primära, delen av
skatten är i realiteten eu objektskatt, som utgår av en fastighet efter taxeringsvärdet,
och som sålunda kräver att fastigheten anses och behandlas
såsom en odelbar enhet, utan hänsyn till vem som helt eller delvis tagit
inkomsten därav. Den andra, sekundära, delen är en inkomstskatt, som
hänför sig till ett personligt skattesubjekt, och som avser att träffa vad denne
skattskyldige haft i inkomst av fastigheten, oavsett om denna inkomst härflutit
från hela fastigheten eller från en del därav eller influtit under hela
året eller blott en del därav. För en kombination av dessa båda skatteformer
så att såsom skattepliktig inkomst av fastigheten skall anses allenast
vad som återstår, sedan 6 procent respektive 5 procent av taxeringsvärdet
avdragits (= den objektbeskattade inkomsten), skulle, då inkomsttagarne
från fastigheten äro flere, erfordras att dessas särskilda inkomster sammanfördes
på ett ställe och därefter proportionellt minskades med vad å en var
av dem belöpte av det för hela fastigheten lagfästa avdraget.

En sådan anordning lärer dock av rent praktiska skäl icke kunna ifrågasättas.
Visserligen skall jämlikt 16 § taxeringsförordningen taxeringsmyndigheten
i den ort, där fastighet är belägen, numera hava tillgång till
samtliga deklarationer, som röra fastigheten, och således även till dem, som
upptaga inkomst av fastigheten allenast delvis eller för en del av året, vadan
ett sammanförande av dessa deklarationer och en uppdelning av avdragsrätten
i förhållande till de olika skattskyldigas inkomst av fastigheten icke
skulle vara på detta stadium helt omöjlig. Men enligt deklarationsblanketten
skall redan å densamma göras anteckning om ifrågavarande avdrag, och
detta är uteslutet, så snart inkomsttagarne av fastigheten äro flere och den
ene ej har kännedom om den andres inkomst. Avdragsfördelningen och den
slutliga inkomstberäkningen skulle då i dessa fall överflyttas till taxeringsmyndigheterna,
som skulle hava att till behandling samtidigt upptaga de
olika inkomsttagarnas deklarationer och därvid verkställa fördelningen samt
därefter utföra den slutliga inkomsten. Men en dylik utökning av beskattningsmyndigheternas
redan nu tunga och omfattande arbete lärer så mycket
mindre kunna ifrågasättas, som den skulle kunna bryta sönder den eljest i
skattelagstiftningen genomförda principen, att den skattskyldige skall själv i
deklarationen beräkna sin skattepliktiga inkomst.

Någon annan mera möjlig grund för avdragets fördelning måste därför
sökas. Med hänsyn till avdragets betydelse och ställning i beskattningssystemet
torde därvid böra såsom syftemål uppställas, i främsta rummet att
avdraget får såvitt möjligt är till fullo utnyttjas — i den mån så ej sker
blir motsvarande del av fastighetsinkomsten underkastad dubbel beskattning
— samt vidare att avdraget så långt möjligt är tillkommer de olika inkomsttagarna
efter förhållandet mellan varderas inkomst från fastigheten.

För det fall att samma fastighet under olika delar av året innehafts av
olika skattskyldiga, synes den lämpligaste utvägen vara att såsom grund
för avdragets fördelning dem emellan anvisa den tid av året, under vilken
en var av dem njutit inkomst av fastigheten. Det medgives ock i 1921 års
bevillningsutskotts betänkande nr 55, att denna delningsgrund skulle kunna
vara antaglig för stadsfastighet och i allmänhet för annan fastighet än jord -

431

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

bruksfastighet, enär inkomsten av sådan fastighet i regel faller mera jämnt
under året och således i stort sett står i direkt förhållande till tiden för
innehavet. Beträffande jordbruksfastighet rådde emellertid — anför utskottet
— ett motsatt förhållande, då inkomsten av jordbruket, i varje fall av det
egentliga jordbruket, huvudsakligen inflöte under årets senare del, då den
inbärgade skörden kunde försäljas. Men även om vad utskottet sålunda
anmärkt i många fall är riktigt, är dock anmärkningen ingalunda av den
allmängiltiga art, att därå kan grundas någon bestämmelse angående rätten
till ifrågavarande avdrag. Åtskilliga intäkter från jordbruksfastighet —
såsom de förnödenheter i bostad och annat, som brukaren tillgodogör sig för
sitt personliga behov, produkter från ladugården, alster av vissa binäringar
till jordbruket m. m. — utfalla så tämligen jämnt året runt. Och vad
angår intäkter av det egentliga jordbruket och av skogsbruk lärer den tidpunkt
av aret, då de inflyta, få anses vara den, då produkterna realiseras,
och när så sker beror ej sällan av konjunkturförhållandena. Under alla förhållanden
synes någon fördelningsgrund, som generellt taget bättre än den
ovan angivna tillgodoser de olika inkomsttagarnas inbördes rätt, icke stå att
finna, och man lärer därför vara nödsakad att anlita densamma.

Beträffande därefter det fall att olika områden av samma fastighet under
året ägts eller brukats av olika skattskyldiga utan att särskilt taxeringsvärde
varit varje brukningsdel åsatt, synes den enda framkomliga vägen
för avdragets fördelning vara att beräkna vad av taxeringsvärdet, som kan
belöpa å de olika brukningsdelarna, och därefter fördela avdragsrätten efter
förhållandet mellan de sålunda erhållna värdena. Därvid är emellertid att
uppmärksamma, att en dylik beräkning icke kan vara av taxeringsmyndighet
granskad, då den skattskyldige skall avgiva sin deklaration och däri verkställa
det därpå grundade avdraget å sin inkomst. Denna svårighet torde
ej kunna övervinnas på annat sätt än att åt deklaranten överlämnas att
själv förslagsvis angiva vad av taxeringsvärdet, som han anser skäligen
böra belöpa å det område lian brukar, och beräkna avdraget därå, varefter
det måste ankomma på beskattningsmyndigheterna att efter jämförelse mellan
de olika brukningsdelarna justera och fastställa beräkningen. Den uppgift,
som härigenom överlämnas åt taxeringsmyndigheten, torde emellertid ej
bliva av någon avsevärd omfattning, helst vid den fastighetstaxering, som
skall verkställas under år 1922, varje brukningsdel av en fastighet kommer
att särskilt taxeras.

Om emellertid rätten att åtnjuta ifrågavarande avdrag i ovan angivna fall
då fastighet under året övergått från en ägare eller brukare till annan
ägare eller brukare, eller under året till olika delar innehafts av olika skattskyldiga
utan att särskilt taxeringsvärde varit varje brukningsdel åsatt —
ordnas efter principen om avdragets fördelning mellan de olika inkomsttagarna,
så synes kunna ifrågasättas, huruvida det kan vara skäligt att
beträffande utarrenderad jordbruksfastighet bibehålla bestämmelsen om att
avdragsrätten skall åtnjutas av arrendatorn ensam. Även här föreligga
samma grundläggande förutsättningar som i de ovan angivna fallen: inkomsten
av fastigheten är delad mellan jordägaren, som åtnjuter sitt arrende,
och arrendatorn, som tager avkastningen av fastigheten och deklarerar
inkomst härav med avdrag för arrendet. Den primära delen av skatten —
de efter taxeringsvärdet utgående kommunala utskylderna — utgår givetvis
av fastighetens samlade avkomst och får antagas vara tagen i beräkning vid
arrendeavtalets uppgörande. Den sekundära delen av ifrågavarande beskattning
är en ny pålaga, som rimligtvis bör dragas av båda inkomsttagarne

432 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

gemensamt. Även här bör rättvisligen en uppdelning äga rum. Att finna
en fullt tillfredsställande grund för en dylik uppdelning är dock icke möjligt
med hänsyn till de från fall till fall mycket olika förhållandena mellan
jordägarens och arrendatorns inkomst av fastigheten. Man måste därför nöja
sig med en rätt så grovt tillskuren bestämmelse. Som en sådan skulle man
kunna tänka sig, att avdraget uppdelas till ~/3 åt arrendatorn och 1/3 åt
jordägaren. Även om denna delningsgrund i många fall ej ger ett så riktigt
resultat, som önskligt vore, blir detta dock under alla förhållanden
mera rättvist än det, som följer av bestämmelsen om arrendatorns ensamrätt
till avdraget.

Det må i detta sammanhang omnämnas, att i några av de yttranden, som
av kommittén infordrats från landskamrerarne i länen angående erfarenheterna
vid tillämpningen av 1920 års skatteförfattningar, förekomma uttalanden
om ifrågavarande procentuella avdrag. I yttrandet från Malmöhus
län påpekas det oegentliga däri, att arrendatorn i bevillningshänseende får
njuta avdrag för vad som av fastighetsinkomsten beskattats hos ägaren, och
framhålles, att det egentligen torde vara ägaren och icke arrendatorn, som
i verkligheten får vidkännas de kommunala utskylderna för fastigheten. I
yttrandet från Östergötlands län uttalas, att tillämpningen av bestämmelserna
angående 6 procent avdraget torde i månget fall allt för mycket gynna
en arrendator, som arrenderar fastighet med skog, då det ofta mött svårighet
att rättvist uppdela taxeringsvärdet å den del, som brukas av arrendatorn,
och å skogen, varav ägaren i regel själv åtnjuter hela avkastningen. Från
Kronobergs län meddelas, att tillämpningen av avdragsrätten där vållat
svårigheter särskilt i fråga om skogen, i det att såväl fastighetsägaren, som
förmenat att skogen icke kunnat anses ingå i arrendet, som arrendatorn,
vilken ansett att så vore fallet, båda gjort anspråk på avdragsrätten. I
Södermanlands län hava bestämmelserna angående avdraget så tillämpats,
att arrendatorn, som betalt kommunalutskylderna för hela fastigheten, fått
tillgodonjuta hela 6 procent avdraget, även om från arrendet undantagits i taxeringsvärdet
inbegripen skogsmark. Från Gävleborgs län meddelas, att många
fall förekomma, då bolag dels upplåtit hemman eller del därav till brukare
mot visst arrende och frihet från all skattskyldighet för den arrenderade
fastigheten, dels utarrenderat en mindre del av ett hemman, vanligen inägojorden,
medan bolaget disponerat den till hemmanet hörande skogsmarken,
och att därvid tveksamhet uppstått, huruvida ägaren eller arrendatorn vore
berättigad till 6 procentavdraget, och om avdraget skulle fördelas efter en uppskattning
av de olika brukningsdelarnas beräknade värde. Dessa uttalanden
torde i sin mån bära vittne om behovet av klara och uttömmande bestämmelser
i förevarande ämne.

Om man nu — såsom kommittén håller före — bör grunda de erforderliga
föreskrifterna å principen om avdragsrättens fördelning mellan de olika
inkomsttagarna av fastigheten, och man i fråga om grunderna för denna
fördelning måste åtnöjas med ovan angivna, förvisso icke under alla förhållanden
fullt tillfredsställande regler, torde det vara lämpligt att för
sådana speciella fall, då avdragsrätten med tillämpning av de föreslagna
bestämmelserna icke kan för viss inkomsttagare av fastighet ifrågakomma
eller åtminstone icke till fullo utnyttjas, tillerkänna taxeringsmyndighet
befogenhet att låta annan eller andra inkomsttagare av fastigheten få tillgodoräkna
sig avdraget till den del, detsamma icke av den förre utnyttjas.
Om exempelvis i en utarrenderad egendom ingår skog, därav avkastningen
dock huvudsakligen tillkommer ägaren, och arrendatorns inkomst av egen -

433

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

domen icke är större, än att avdraget allenast delvis kan komma tillgodo,
bör taxeringsmyndigheten kunna medgiva ägaren avdrag å dennes inkomst
från egendomen med större eller mindre del av det avdrag, som icke kunnat
av arrendatorn utnyttjas. Om av två personer, som under olika delar av
året varit ägare eller brukare av en egendom, den ene icke åtnjutit någon
behållen inkomst av egendomen, bör avdraget i sin helhet kunna tillgodokomma
den andre o. s. v.»

Kommunalskattekommitténs förslag till ändrad lydelse av vissa delar av
bevillningsförordningen jämte till samma förordning hörande särskilda anvisningar
var av följande lydelse:

11 § 2 inom. l:o) a) i förordningen:

»a) för det genom fastighetsbevillning beskattade belopp av sex för hundra
av taxeringsvärdet å jordbruksfastighet och fem för hundra av taxeringsvärdet
å annan fastighet, varav åtnjutits inkomst, varom i 9 § 1 mom.
a)—d) sägs, eller å frälseränta;».

3 § l:o) i särskilda anvisningar till ledning vid taxeringen:

»l:o) Därest skattskyldig åtnjutit sådan inkomst av fast egendom, varom
i 9 § 1 mom. a)—d) sägs, eller inkomst av frälseränta, äger den skattskyldige
åtnjuta avdrag för det genom fastighetsbevillning beskattade belopp
av sex för hundra av taxeringsvärdet å jordbruksfastighet och fem för
hundra av taxeringsvärdet å annan fastighet, varav inkomsten åtnjutits,
skolande därvid iakttagas,

att om jordbruksfastighet under året varit på arrende upplåten till arrendator,
avdraget skall tillgodonjutas till en tredjedel av jordägaren och till
två tredjedelar av arrendatorn;

att om under året jordbruksfastighet övergått från en ägare eller brukare
till annan ägare eller brukare, eller annan fastighet bytt ägare, avdraget
skall emellan dem fördelas i förhållande till den tid, en var av dem ägt
eller brukat fastigheten;

att om under året jordbruksfastighet till olika områden utnyttjats av
olika ägare eller brukare eller annan fastighet uppdelats mellan flere ägare
utan att särskilda taxeringsvärden varit åsätta de olika brukningsdelarna,
avdraget skall emellan ägarna eller brukarna fördelas i förhållande till de
värden, som vid en uppdelning av taxeringsvärdet finnas skäligen belöpa
å de olika brukningsdelarna;

samt att om vid tillämpning av sålunda givna bestämmelser det för
fastigheten i dess helhet medgivna avdraget icke kan till fullo utnyttjas,
vad en inkomsttagare av fastigheten icke kan av avdraget räkna sig tillgodo
må på därom av skattskyldig gjord framställning av taxeringsmyndigheten
tilläggas annan eller andra inkomsttagare av samma fastighet till
avräkning ä hans därav influtna inkomst.

Avdraget skall beräknas efter taxeringsvärdet året näst före det då taxeringen
sker. För det fall att fastigheten nästföregående år icke varit underkastad
fastighetsbevillning, men dylik skall utgå för det år, då taxeringen
sker, får avdrag äga rum utan hinder därav, att bevillning för fastigheten
icke utgått, men skall även då avdraget beräknas å taxeringsvärdet nästföregående
år.»

Över detta kommunalskattekommitténs förslag avgav kammarrätten —
efter överståthållarämbetets och länsstyrelsernas hörande — den 20 december
1921 infordrat utlåtande.

Jlihani) till riksdayens protokoll 1927. 1 samt. S 7 hit fl. (Nr 102.) 28

Yttranden
över kommunal
skaf,t«-kommitt^nH
ar 1921 avgivna
förslag.

434 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Såväl överståthållarämbetet som samtliga länsstyrelser med undantag av
dem i Södermanlands, Örebro, V öster norr lands och Västerbottens län tillstyrkte
i huvudsak förslaget eller lämnade det utan erinran. Av åtskilliga
länsstyrelser betonades behovet av föreskrifter i den riktning, förslaget innehölle.
Å andra sidan framhöllos från vissa håll de svårigheter, som förslagets
genomförande skulle vålla taxeringsmyndigheterna.

Av de länsstyrelser, som ej tillstyrkte förslaget, vände sig länsstyrelsen i
Södermanlands län företrädesvis mot den föreslagna fördelningen av avdraget
mellan ägare och arrendator. I övrigt ansåg länsstyrelsen i allmänhet
möjlighet förefinnas att även utan ny lagstiftning tillämpa regler, i det
väsentliga överensstämmande med dem, som kommunalskattekommittén före
slagit. Länsstyrelsen i Örebro län hänvisade till möjligheten att genom
privata avtal reglera de förhållanden, varom här vore fråga, och ansåg en
ny lagstiftning onödig. Länsstyrelsen i Västernorrlands län förordade i
huvudsak 1921 års bevillningsutskotts förslag.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anförde i huvudsak följande. Frågan
om jordägares eller arrendators avdragsrätt hade väl uppmärksammats
jämväl av prövningsnämnden i Västerbottens län. Denna fråga hade emellertid
ej särdeles stor betydelse för länet. Utarrendering ägde rum framförallt
beträffande sågverksbolagens fastigheter. Arrendet avsåge därvid
huvudsakligen inägojorden, men fastighetens värde läge företrädesvis i skogsmarken
och skogen. Bolagen torde i regel betala samtliga utskylder för
fastigheterna. Då någon uppdelning av taxeringsvärdena efter brukningsdelar
hittills ej ägt rum, hade prövningsnämnden utan vidare ställt sig på
den ståndpunkten, att jordägaren och ej arrendatorn bort åtnjuta ifrågavarande
avdrag i hela dess omfattning. Då vid blivande fastighetstaxering
varje brukningsdel kunde åsättas särskilt värde, torde spörsmålet i fråga
därigenom få anses löst, åtminstone vad anginge förhållandena inom länet.
Förslaget om fördelning av avdragsrätten mellan flere ansåges vålla ett
tämligen onödigt arbete. Länsstyrelsen hölle på dessa grunder före, att det
vore tillräckligt, om frågan upptoges till slutligt bedömande i sammanhang
med den definitiva kommunalskattelagstiftningen.

Några av de länsstyrelser, som i huvudsak tillstyrkte förslaget, framställde
erinringar i enskilda punkter.

Länsstyrelsen i Uppsala län ansåg sålunda det kunna ifrågasättas, huruvida
icke den föreslagna bestämmelsen om skyldighet för beskattningsmyndigheterna
att i vissa fall låta en inkomsttagare komma i åtnjutande av
uppkommet överskott å en annan inkomsttagares avdrag av praktiska skäl
borde utgå; detta desto hellre, som ifrågavarande stadgande icke stode i
överensstämmelse med den i skattelagstiftningen genomförda och av kommittén
i annat sammanhang framhållna principen, att den skattskyldige
skulle själv i deklarationen beräkna sin skattepliktiga inkomst.

Länsstyrelsen i Gotlands län fann den utredning, som läge till grund för
kommunalskattekommitténs förslag beträffande uppdelningen av avdrag mellan

435

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

jordägare och arrendator, icke tillfyllest motivera vare sig att sådan uppdelning
ägde rum eller att den borde ske på det av kommittén föreslagna
sättet.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län ville starkt ifrågasätta, huruvida icke
bestämmelsen, att, därest det för fastighet i dess helhet medgivna avdraget
icke kunde fullt utnyttjas, vad en inkomsttagare icke kunde räkna sig till
godo finge på framställning tilläggas annan inkomsttagare av samma fastighet
till avräkning å hans därav influtna inkomst, borde helt utgå ur förslaget,
enär densamma skulle, utan att i avsevärd mån befrämja rättvisan,
tillkrångla de redan förut mycket invecklade taxeringsbestämmelserna.

Länsstyrelsen i Jämtlands län slutligen fann det vara riktigare att, i
stället för att låta arrendator få två tredjedelar och jordägaren en tredjedel
av det ifrågavarande avdraget, låta avdraget fördelas mellan båda i förhållande
till varderas inkomst. Vidare fann länsstyrelsen, att den taxeringsmyndighet
medgivna rätten att i visst fall avvika från de föreslagna bestämmelserna
borde tillämpas, oavsett om den skattskyldige därom gjort framställning
eller ej.

Kammarrätten yttrade i huvudsak följande. Kammarrätten hade väl
funnit det remitterade förslaget kunna göras till föremål för vissa erinringar
från rationell beskattningssynpunkt. Med hänsyn till den föreslagna regleringens
avsedda provisoriska karaktär och därtill att, såsom ock vissa läns
styrelser framhållit, en del av förslagets grundsatser redan i avsevärd utsträckning
tillämpats vid 1921 års taxering, hade kammarrätten emellertid
ansett sig kunna, frånsett två detaljer, tillstyrka förslaget. För detsamma
hade ock de flesta länsstyrelserna, nämligen alla utom fyra, uttalat sigTillämpningen
av den i förslaget till ändrad lydelse av 3 § l:o) i de sär.
skilda anvisningarna till ledning vid taxeringen upptagna bestämmelsen om
det ifrågavarande avdragets tillerkännande i visst fall åt annan skattskyldig
än den eller de i första hand därtill berättigade hade i förslaget dels förbehållits
åt taxeringsmyndighet, dels ock gjorts beroende av därom av
skattskyldig gjord framställning. Ingendera av dessa inskränkningar, av
vilka den senare kritiserats jämväl av en av de hörda länsstyrelserna, syntes
vara motiverad av några sakskäl. Enligt kammarrättens uppfattning borde
båda dessa inskränkningar bortfalla. I

I proposition (nr 46) till 1922 års riksdag föreslog Kungl. Maj:t, att 3 § i
anvisningarna till bevillningsförordningen skulle i hithörande delar givas
följande ändrade lydelse att gälla vid 1922 års taxering:

»Bestämmelserna om uppskattning — — — undantag och tillägg:

l:o) Därest skattskyldig åtnjutit sådan inkomst av fast egendom, varom i
9 § 1 mom. a)—d) sägs, eller inkomst av frälseränta, äger den skattskyldige
åtnjuta avdrag för det genom fastighetsbevillning beskattade belopp av sex
för hundra av taxeringsvärdet å jordbruksfastighet och fem för hundra av

1922 års
riksdag.

436 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

taxeringsvärdet å annan fastighet, varav inkomsten åtnjutits, skolande därvid
iakttagas:

att, om jordbruksfastighet under året varit på arrende upplåten till arrendator,
avdraget skall tillgodonjutas av arrendatorn;

att, om under året jordbruksfastighet övergått från en ägare eller brukare
till annan ägare eller brukare, eller annan fastighet bytt ägare, avdraget
skall emellan dem fördelas i förhållande till den tid. en var av dem ägt
eller brukat fastigheten;

att, om under året jordbruksfastighet till olika områden begagnats av
olika ägare eller brukare, eller annan fastighet varit uppdelad mellan flera
ägare utan att särskilda taxeringsvärden varit åsätta de olika brukningsdelarna,
avdraget skall emellan ägarna eller brukarna fördelas i förhållande
till de värden, som vid en uppdelning av taxeringsvärdet finnas skäligen
belöpa å de olika brukningsdelarna;

samt att, om vid tillämpning av sålunda givna bestämmelser det för
fastigheten i dess helhet medgivna avdraget icke kan tillfullo utnyttjas
j vad en inkomsttagare av fastigheten icke kan av avdraget räkna sig till
godo må, om synnerliga skäl därtill förefinnas, av taxeringsmyndigheten
tilläggas annan eller andra inkomsttagare av samma fastighet till avräkning
'' å hans eller deras därav influtna inkomst.

- Avdraget skall beräknas efter taxeringsvärdet aret näst före det, då taxeringen
sker. För det fall att fastigheten nästföregående år icke varit underkastad
fastighetsbevillning, men dylik skall utgå för det år, då taxeringen
sker, får avdrag äga rum utan hinder därav, att bevillning för fastigheten
icke utgått, men skall även då avdraget beräknas å taxeringsvärdet nästföregående
år.»

Vid anmälan inför Kungl. Maj:t av detta förslag anförde dåvarande
chefen för finansdepartementet i huvudsak följande:

Det spörsmål, varom nu vore fråga, avsåge rätten att från den totala
inkomsten av fast egendom draga det genom fastighetsbevillning beskattade
beloppet av sex för hundra av taxeringsvärdet å jordbroksfastighet och fem
för hundra av taxeringsvärdet å annan fastighet i sådana fall, då den samlade
fastighetsinkomsten vore delad mellan flera var för sig skattskyldiga.
Detta vore, såsom kommunalskattekommittén framhållit, fallet,

1) då fastigheten under året varit utarrenderad och inkomsten av fastigheten
sålunda gått dels till ägaren i form av arrende dels till arrendatorn;

2) då fastigheten under året övergått från en ägare eller brukare till
annan ägare eller brukare och en var av dem tagit inkomsten under viss
del av året; och

3) då fastigheten under året till olika delar utnyttjats av olika ägare
eller brukare, vilka alltså tagit var sin del av fastighetens samlade avkastning,
samt de olika brukningsdelarna ej varit åsätta särskilda taxeringsvärden.

Det vore emellertid endast de med 2) och 3) betecknade fallen, som avsåges
i det stycke av Kungl. Maj:ts förslag till 3 § av anvisningarna vid
bevillningsförordningen, vilket omformulerats av 1921 års riksdags bevillningsutskott
och av riksdagen blivit struket. Det vore också endast dessa

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

437

tall, som angåves i Kungl. Maj:ts den 29 juni 1921 meddelade remiss till
kommunalskattekommittén.

Kommittén hade i dessa båda tall ställt sig på i huvudsak samma ståndpunkt
som Kungl. Maj:ts nämnda förslag. Kommunalskattekommitténs enhälliga
förslag i övrigt i berörda del hade vunnit stark anslutning av länsstyrelserna
och godkänts även av kammarrätten. Endast eu länsstyrelse
hade ställt sig på den ståndpunkt, som året förut intagits av bevillningsutskottet.
Det hade på sina håll uttalats, att i huvudsak den föreslagna
regeln skulle gälla, även om den icke uttryckligen fastsloges i författningstexten.
En dylik uppfattning torde också hava legat bakom 1921 års proposition
i ämnet. De inkomna yttrandena syntes emellertid bära otvetydigt
vittne om behovet av uttryckliga bestämmelser, och departementschefen ansåge
på den grund, att kommunalskattekommitténs förslag härvidlag borde
följas. Utan särskilt stadgande torde det därvid vara klart, att motsvarande
regler skulle gälla exempelvis för sådana fall, då en fastighet under skatteåret
uppdelats i särskilda brukningsdelar, så att den, som ensam brukat
fastigheten, då finge åtnjuta så stor del av avdraget, som svarade mot den
del av året, under vilken han innehaft fastigheten, och återstoden utav avdraget
fördelades på brukarna av de särskilda fastighetsdelarna.

Större tvekan erbjöde det med 1) betecknade fallet om avdragsrätten för
den händelse att fastighet under året varit utarrenderad och den samlade
inkomsten gått dels till ägaren i form av arrende, dels till arrendatorn.
Denna fråga måste nämligen anses hava fått sin lösning för provisorietiden
redan av 1920 års riksdag, fastän 1921 års riksdag givit en tydligare form
för vad 1920 års riksdag avsett. Kommunalskattekommittén hade emellertid
funnit konsekvensen fordra, att detta fall, såsom i huvudsak likartat
med de båda andra, även löstes efter liknande grunder som dessa, desto
mera som erfarenheten gåve vid handen, att tillämpningen av gällande bestämmelser
medfört obilliga konsekvenser. Ett i det stora hela rättvisare
resultat än om vare sig jordägaren eller arrendatorn finge ensam åtnjuta
avdraget, skulle, menade kommittén, vinnas, om man uppställde regeln, att
jordägaren skulle åtnjuta en tredjedel och arrendatorn två tredjedelar av
avdraget.

Departementschefen kunde i denna punkt ej undertrycka en viss tvekan
angående lämpligheten av att nu under provisorietiden frångå vad som en
gång fullt medvetet av riksdagen fastslagits. Konsekvensen syntes ej med
nödvändighet bjuda, att även detta fall i anslutning till de övriga upptoges
till ny behandling. I själva verket torde nämligen en reell skillnad mellan
detta och de båda andra fallen föreligga härutinnan, att i de sistnämnda
fallen olika personer själva brukade antingen samtidigt olika jordområden
eller ock a olika tider samma område, varför det här egentligen vore fråga
om skilda inkomster, medan i det förstnämnda fallet närmast avsåges den
händelse, att samma avkastning fördelades mellan olika personel1, av vilka
ondast den ene brukade jorden.

Icke desto mindre ansåge sig departementschefen icke böra motsätta sig
införande av eu bestämmelse, som enhälligt föreslagits av kommunalskattekommittén,
och som förordats av nära nog samtliga länsstyrelser ävensom
av kammarrätten. I detta sammanhang borde emellertid ej förbises, att förslaget
i nu berörda del icke skulle kunna träda i kraft förrän till 1923 års
taxering. Då de ändringar i skatteförfattningama, som för det dåvarande
syntes böra föreläggas riksdagen, lämpligen torde erhålla giltighet allenast

438

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

för årets taxering, hade departementschefen ansett riktigast att icke i detta
förslag föreslå någon ändring i förevarande del.

Kommunalskattekommittén hade vidare föreslagit en tilläggsbestämmelse,
som i sin mån skulle komplettera de för alla tre fallen stadgade huvudreglerna.
Denna bestämmelse innebure, att, om vid tillämpning av huvudreglerna
det för fastigheten i dess helhet medgivna avdraget icke kunde tillfullo
utnyttjas, vad en inkomsttagare av fastigheten icke kunde av avdraget
räkna sig tillgodo finge på därom av skattskyldig gjord framställning av
taxeringsmyndigheten tilläggas annan eller andra inkomsttagare av samma
fastighet till avräkning å hans eller deras därav influtna inkomst.

Departementschefen ansåge sig icke kunna tillstyrka antagandet av en
sådan bestämmelse som denna utan att samtidigt framhålla de betänkligheter,
som framställde sig mot att låta den princip, som läge till grund för
bestämmelsen, vinna insteg i vårt beskattningsväsende. En av de sedan
gammalt erkända huvudgrundsatserna för beskattningen vore ju principen
om skatternas »bestämdhet». Den föreslagna bestämmelsen syntes innebära
ett starkt avsteg från denna princip, i de! själva grundlaget för beskattningen,
det antal skattekronor, med vilket den skattskyldige skulle deltaga
i beskattningen, bleve i hög grad beroende av en faktor, som läge helt
utom den skattskyldiges eget inflytande, nämligen storleken utav en annan
persons inkomst. Ju sämre denne andre hade det ställt, ju mindre inkomst
han utvunne av den fasta egendom, varom fråga vore, ju mindre del av
det ifrågavarande avdraget han alltså kunde utnyttja, desto bättre för den
förste skattskyldige. Särskilt vid uppgörandet av arrendeavtal spelade
uppenbarligen storleken av jordägarens framtida skattskyldighet en avgörande
roll för fastställande av arrendets storlek. Skulle nu denna skattskyldighets
omfattning bliva beroende av huru stor nettoinkomst arrendatorn
kunde komma att utvinna av fastigheten, läge svårigheten att uppgöra
en dylik kalkyl uppenbar.

Trots de betänkligheter, åt vilka nu givits uttryck, funne sig departementschefen
böra i huvudsak tillstyrka förslaget även i denna punkt, just
med hänsyn till att det här gällde ett provisorium. Departementschefen ansåge
det nämligen möjligt, att även med de bestämmelser om en vidsträcktare
fördelning av avdragsrätten, som i det föregående berörts, påtagliga
missförhållanden i enstaka fall skulle kunna uppstå; och det torde svårligen
vara möjligt att på annat sätt än genom att medgiva taxeringsmyndigheterna
rätt till en viss frihet vid taxeringen finna bot för sådana missförhållanden.
Departementschefen liölle sålunda före, att, trots de invändningar,
som kunde framställas, viss möjlighet borde beredas skattskyldig
att erhålla sådant ytterligare avdrag, varom nu vore fråga.

Det framlagda förslaget var, såsom förut antytts, avsett fatt tillämpas
allenast vid 1922 års taxering. Departementschefen uttalade, att han avsåge
att sedermera föreslå Kungl. Maj:t att framlägga förslag till de ändringar
i skatteförfattningarna, som skulle tillämpas från ocli med år 1923.

Bevillningsutskottet anförde i sitt över förenämnda proposition avgivna
betänkande (nr 7) i huvudsak följande:

Det hade förefallit utskottet som om de skäl, kommunalskattekommittén
anfört mot 1921 års bevillningsutskotts förslag, icke skulle vara bindande.
Medan sistnämnda utskott i främsta rummet sökt tillvarataga den skattskyldiges
intresse, som hade att gälda de efter taxeringsvärdet å fastigheten ut -

439

Kung!. Maj:ts proposition Nr 102.

gående kommunalutskylderna, hade kommittén framför allt velat förhindra,
att av fastighetens samlade inkomst större del än vad som översköte ett
belopp, motsvarande sex procent av taxeringsvärdet å jordbruksfastighet och
fem procent av taxeringsvärdet å annan fastighet, träffades av inkomstbevillning.
Utskottet ville icke förneka, att den lösning kommittén föreslagit
möjligen stode i närmare överensstämmelse med författningens bokstavliga
lydelse än den av 1921 års bevillningsutskott valda. Emellertid framginge,
såsom för övrigt framhölles i det vid propositionen nr 31 till 1921 års riksdag
fogade statsrådsprotokollet, att riksdagen år 1920 betraktat denna fråga
icke från statsbeskattningens synpunkt utan från den synpunkten, att inkomstbevillningen
läge till grund för den kommunala skattskyldigheten.
Genom den av utskottet förordade lösningen vunnes den säkraste garantien
för att den skattskyldige, som vore i största behov utav avdraget, eller den,
som hade att till kommunen utgöra skatt efter fastighetens taxeringsvärde,
komme att tillgodonjuta avdraget i full utsträckning.

Det vore visserligen riktigt, att, såsom kommittén påpekat, vid en fastighetsförsäljning
regelmässigt träffades överenskommelse om vem av kontrahenterna,
som skulle gälda för fastigheten utgående utskylder. Vid en lagstiftning
i dessa frågor hade man dock att utgå från att en person hade
att mot det allmänna svara för utskylderna. Överflyttades sedan genom
privaträttsliga avtal skattebördan från den direkt skattskyldige å en annan,
torde lagstiftningen varken kunna eller böra taga hänsyn härtill.

Vare sig frågan såges från den ena eller andra synpunkten, torde en fullt
rättvis lösning, som tillika vore praktiskt genomförbar, icke stå att vinna.
Utskottet hölle dock på förut anförda skäl före, att den av 1921 års bevillningsutskott
förordade komme att medföra färre orättvisor än den i
propositionen föreslagna. Härtill komme att de anmärkningar, som riktats
mot utskottsförslagets bristande principenlighet, förlorade avsevärt i värde
genom att den föreslagna bestämmelsen komme att tillämpas under en jämförelsevis
kort tid. Det gällde vid sådant förhållande mindre att finna uttryck
för den skatteteoretiskt riktigaste principen än att tillgodose ett rent
praktiskt behov. Vidare ägde den av sistnämnda utskott föreslagna lösningen
en avsevärd fördel genom sin enkelhet i tillämpningen. De i propositionen
föreslagna bestämmelserna däremot komme helt säkert särskilt i
de fall, då olika delar av fastighet, som utgjorde särskild taxeringsenhet,
nyttjats av flera ägare eller brukare, att vålla taxeringsmyndigheterna ett
ms-cket avsevärt arbete icke minst genom besväret att införskaffa det material.
som erfordrades för en uppdelning av taxeringsvärdet.

Bevillningsutskottet föreslog, att 3 § i anvisningarna till bevillningsförordningen
skulle i hithörande delar givas följande lydelse att gälla vid
1922 års taxering:

»l:o) Därest skattskyldig åtnjutit sådan inkomst av fast egendom, varom
i 9 § 1 mom. a) d) sägs. eller inkomst av frälseränta, äger den skattskyldige
åtnjuta avdrag för det genom fastighetsbevillning beskattade belopp av
sex för hundra av taxeringsvärdet för jordbruksfastighet och fem för hundra
av taxeringsvärdet för annan fastighet, varav inkomsten åtnjutits. Detta
avdrag tillkommer ägaren eller innehavaren av fastigheten utom för det
fall, att jordbruksfastighet upplåtits åt landbo eller arrendator, då avdraget
tillkommer landbon eller arrendator!!.

Därest olika skattskyldiga ägt, innehaft eller brukat samma fastighet
under olika delar av nästföregående år, skall avdraget tillkomma den som

O-förslaget.

Inkomna yttranden.

440 Kungl. Maj.ts proposition Nr 102.

för det året påförts de efter taxeringsvärdet utgående kommunalutskylderna
för fastigheten.

Detsamma skall gälla, där ägaren av en jordbruksfastighet själv brukat
en del av fastigheten och haft återstoden utarrenderad, eller fastigheten
eljest varit delad mellan olika brukare, samt särskilda taxeringsvärden icke
varit åsätta de skilda brukningsdelarna.»

Sedan riksdagen godkänt detta betänkande av bevillningsutskottet och
således med avslag å Kungl. Maj:ts i proposition nr 46 framlagda förslag
beslutat, att avdrag från skattskyldigs inkomst av fast egendom för vad som
genom fastighetsbevillning beskattats skulle tillkomma den, som nästföregående
år påförts de efter taxeringsvärdet utgående kommunalutskylderna
för fastigheten, framlade Kungl. Maj:t i proposition (nr 209) till 1922 års
riksdag förslag om ändring i bevillningsförordningen i hithörande delar att
tillämpas från och med 1923. Detta förslag överensstämde med vad av riksdagen
antagits beträffande 1922 års taxering. Denna proposition blev av
riksdagen, sedan bevillningsutskottet (i sitt betänkande nr 31) tillstyrkt densamma,
av riksdagen godkänd.

Förordning i ämnet utfärdades den 3 november 1922 (nr 535).

Det av huvudreservanterna i kommunalskattekommittén framlagda C-försläget
är, såsom förut framhållits, beträffande fastighetsbeskattningen av
samma principiella innebörd som det nu gällande provisoriet. I nu omhandlade
avseende föreligger emellertid en skillnad. Enligt provisoriet är
det arrendatorn, som erlägger de i förhållande till fastighetsbevillningen
utgående kommunalutskylderna. Arrendatorn äger ock åtnjuta procentavdraget.
C-förslaget lägger däremot skattskyldigheten för fastigheten på
ägaren. Denne tillerkännes även rätten till procentavdraget.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anför i sitt över kommunalskattekommitténs
betänkande avgivna yttrande, bland annat:

»De gällande bestämmelser, som avse att reglera procentavdragets fördelning
i fall, då en fastighet bytt ägare under taxeringsåret, eller då fastighet
varit utarrenderad till en del men i övrigt brukats av ägaren, kunna
icke anses tillfredsställande och leda understundom till en orättvis behandling
av fastighetsägaren, som icke alltid får tillgodonjuta det avdrag, som
enligt garantiskattens natur närmast borde komma honom till del. Inkomsten
av jordbruksfastighet till den del, som understiger 6 procent av
fastighetens taxeringsvärde, härflyter huvudsakligen av det i fastigheten nedlagda
kapitalet, och procentavdraget borde med hänsyn härtill till största
delen åtnjutas av ägaren. Enligt gällande bestämmelser åter är det i fråga
om utarrenderad fastighet arrendatorn som får räkna sig berörda avdrag
till godo till dess fulla belopp. Om dessa och vissa andra i kommittébetänkandet
framhållna olägenheter av den enligt provisoriet träffade anordningen
i denna del har Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande ansett sig
böra erinra under antagande att, därest fastighetsskatten anordnas såsom
garantiskatt, det icke skall visa sig omöjligt att genom lämpliga bestämmelser
i lagen förebygga de påtalade bristerna i det nuvarande systemet.»

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

441

Svenska landskommunernas förbund iinner deri överflyttning av skattskyldigheten
för fastighet, som skett både i kommittéförslaget och i C-förslaget,
innebära en allt för stor förändring av nuvarande förhållanden.

Förbundet finner starka framförallt praktiska skäl tala för bibehållande av
nuvarande skattskyldighetsbestämmelser. Förbundet anför, att vid inkomst
understigande 4 resp. 6 procent av fastighetens taxeringsvärde enligt kommitté-
resp. C-förslaget dubbelbeskattning synes komma att äga rum, då
arrendatorn — såsom ej längre erläggande fastighetsskatten — förlorar
rätten att i sin deklaration göra motsvarande avdrag.

Kammarrätten och reservanterna i kammarrätten hava icke uttalat sig
om frågan angående procentavdragens anordnande.

Genom det s. k. procentavdraget, som i denna paragraf regleras, sker på Pepartemectssätt
i den allmänna motiveringen omnämnts, den sammankoppling av fastig- chefen,
hetsskatt och inkomstskatt, som är karakteristisk för garantiskattesystemet.

Denna sammankoppling möter inga svårigheter i det normala fall, att samme
ägare innehaft och själv brukat fastigheten under hela beskattningsåret.
Fastighetsskatten påföres ägaren, och denne får sedermera vid beräkningen
av sin skattepliktiga inkomst av fastigheten avräkna det belopp, som anses
beskattat genom fastighetsskatten. Hava däremot flera skattskyldiga åtnjutit
inkomst av samma fastighet antingen så, att fastigheten varit utarrenderad,
eller så, att fastigheten under beskattningsåret bytt ägare, bliva förhållandena
mera komplicerade.

För att börja med det fall, då en fastighet är utarrenderad, så vore det
givetvis enklast att även i dylikt fall alltid låta ägaren avdraga det belopp,
som anses beskattat genom fastighetsskatten. Så är emellertid ej denna
fråga för närvarande ordnad; endast arrendatorn får tillgodonjuta procentavdrag,
och jordägaren får icke utnyttja något avdrag. Skälet härtill
är, att jämlikt kommunallagarna det åligger arrendatorn att gentemot
kommunen svara för kommunalskatt för fastigheten. I föreliggande förslag
lägges det däremot på ägaren att gentemot kommunen svara för
fastighetsskatten. I C-förslaget har i anslutning härtill jordägaren och ej
arrendatorn erhållit rätt att utnyttja hela procentavdraget.

Det vill emellertid synas, som om den omständigheten, att den ene eller den
andre gentemot kommunen svarar för utskylderna, ej är av den betydelse, att
den bör vara avgörande för frågan om vem som skall få utnyttja procentavdraget.
Detta synes för den gällande lagstiftningens vidkommande vara klart redan
därav, att i fråga om utskylderna för fastigheterna till primärkommunerna
full frihet i hela riket råder att i avtal bestämma, huruvida jordägaren eller
arrendatorn skall betala dessa utskylder. Det är tydligt, att, om jordägaren
enligt arrendekontraktet skall erlägga utskylderna, det har underordnad
betydelse för både den ene och den andre av dem vem som står i kommunens
debiteriugslängd antecknad såsom skattskyldig; det blir blott en formalitet,
att debetsedeln är utställd å denne. Ser man saken mera ur reell än

442

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

formell synpunkt, ligger det väl närmare till hands att låta den, som enligt
arrendeavtalet skall vidkännas utskylderna, också utnyttja procentavdraget.

Går man djupare in på spörsmålet, så torde man emellertid komma
till den slutsatsen, att även frågan om vem som enligt arrendeavtalet
skall betala skatten endast i ringa mån är avgörande för vem denna skatt i
sista hand kommer att träffa. Åtminstone största delen av skatten kommer
likväl alltid till sist att stanna på jordägaren. Ty om arrendatorn skall
enligt avtalet betala skatten, bestämmes arrendebeloppet givetvis med hänsyn
till de avbränningar i skatt, som arrendatorn får vidkännas.

Möjligen skulle man efter denna utläggning vara benägen för den slut.
satsen, att det i så fall är rimligt, att jordägaren ensam alltid får utnyttja
procentavdraget. Riktigheten av en dylik slutsats kan dock ifrågasättas.
Det ligger i jordägarens intresse, att hans och arrendatorns sammanlagda
skatt för fastigheten blir så liten som möjligt. Samma intresse har för
övrigt i viss mån även arrendatorn, ty han kan troligen påräkna något
lägre arrende, om bådas sammanlagda netto av fastigheten blir högre. Det
ligger alltså i bådas intresse, att procentavdraget kommer att utnyttjas till
så stor del som möjligt. Har jordägaren 5 procent och arrendatorn 2 procent
på taxeringsvärdet i inkomst, så är det — därest allenast endera av
dem skall åtnjuta avdraget — för dem båda tillsammans och var för sig
förmånligare, att jordägaren får utnyttja avdraget, enär bådas sammanlagda
skatt därigenom blir mindre; är förhållandet det motsatta, d. v. s, har jordägaren
2 procent och arrendatorn 5 procent på taxeringsvärdet i inkomst, är
det även för jordägaren förmånligare, om arrendatorn får utnyttja avdraget.
Allt detta gäller givetvis under förutsättning av något så när beräkneliga
förhållanden vid arrendeavtalets slutande.

Man kan då fråga sig, huruvida ett tillgodoseende av jordägarens och
arrendatorns gemensamma intresse överensstämmer med garantiskattesystemets
principer. I detta avseende synes man kunna göra gällande, att man
ej med utgångspunkt från nämnda system kan begära mer än att från en
viss fastighet garanteras en viss minimiinkomst, och att det är från kommunens
synpunkt likgiltigt, om denna inkomst härrör från en eller flera personer.
Detta betyder, att det enligt garantiskattesystemets principer bör vara
berättigat, att tillfälle beredes till procentavdragets utnyttjande i så stor
utsträckning som möjligt.

Det återstår då att undersöka, huru detta skall kunna ske. Jag instämmer
i vad år 1922 dåvarande chefen för finansdepartementet yttrade därom,
att avdragsrätten måste vara på förhand bestämd, och att det ej lämpar sig
att låta den enes avdrag bli beroende på huru stor inkomst den andre under
visst år åtnjutit från fastigheten. En dylik utväg skulle, såsom då påpekats,
stämma illa överens med det allmängiltiga kravet på största möjliga bestämdhet
i beskattningen.

Utgår man alltså från att en regel måste på förhand givas om vem som
skall äga utnyttja procentavdraget, så framgår redan av förut anförda exem -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

443

pel, att en fullt jämnt verkande sådan icke kan givas. I norra Sverige
skulle troligen avdraget kunna bäst utnyttjas, om rätten därtill tillkomme
jordägaren, då denne väl vanligtvis, synnerligast om å fastigheten finnes
skog, som av ägaren avverkas, har större inkomst än arrendatorn. I södra
Sverige torde förhållandet vara det motsatta: arrendatorn har där vanligen
den större inkomsten. För södra Sverige passar därför i stort sett den gällande
regeln, att arrendatorn åtnjuter procentavdraget, bättre. Att den däremot
ej passar lika bra i norra Sverige, framgår bäst av det förut återgivna uttalandet
från länsstyrelsen i Västerbottens län, vari upplyses, att man emot
gällande lagstiftnings bestämmelser tillerkänt jordägaren och ej arrendatorn
procentavdraget. Det för riket i dess helhet jämnaste resultatet uppnås
sannolikt, om man i anslutning till kommunalskattekommitténs på sin tid
avgivna förslag låter procentavdraget fördelas på jordägaren och arrendatorn.
Detta förslag tillstyrktes — låt vara för provisorietiden — av kammarrätten.
Enligt det då föreliggande förslaget skulle jordägaren erhålla en tredjedel och
arrendatorn två tredjedelar av avdraget. Jag vill emellertid hålla för troligt,
att ett än jämnare resultat erhålles, om avdraget delas mitt itu, så att vardera
äger utnyttja 3 procent av jordbruksvärde och 2 1/3 procent på tomtoch
industrivärde. I den mån avdraget belöper på skogsvärde, synes däremot
jordägaren böra få utnyttja detsamma i dess helhet, enär arrendator i
regel icke äger avverka skog i nämnvärd utsträckning.

I anledning av inkommen framställning har jag låtit undersöka, huru
det skulle ställa sig med en fördelning mellan fastighetsägare och hyresgäst
av procentavdraget beträffande annan fastighet, som i sin helhet uthyres
för industriellt eller likartat ändamål. Jag har emellertid kommit till
den slutsatsen, att många gränsfall skulle uppkomma, där det vore ovisst,
huruvida fastighetsägaren ensam skulle utnyttja avdraget eller detta skulle
delas. En dylik bestämmelse kan därför ej av mig förordas. Det vore
mycket olyckligt och ägnat att verka irriterande på förhållandet mellan
kontrahenterna inbördes, om i något fall fastighetsägaren påyrkade helt
procentavdrag och hyresmannen halvt procentavdrag. Det synes mig alltså
lämpligast att beträffande annan fastighet behålla den nuvarande bestämmelsen,
att fastighetsägaren ensam skall åtnjuta procentavdraget.

I fråga om fastighet, som äges av bostadsförening eller bostadsaktiebolag,
synes procentavdraget böra fördelas mellan föreningen eller bolaget samt
delägarna. Då en delägare i fråga om inkomstbeskattningen betraktas .såsom
ägare av den av honom innehavda lägenheten, torde han böra i föreningens
eller bolagets ställe få åtnjuta procentavdraget för så stor del av
fastighetens taxeringsvärde, som kan anses belöpa på hans lägenhet. Föreningen
eller bolaget bör åtnjuta blott den del av procentavdraget, som belöper
på lägenheter, vilka icke disponeras av medlemmar. På detta sätt kan
procentavdraget utnyttjas mest effektivt.

Jag övergår härefter till det fall, att eu fastighet under olika delar av
samma beskattningsår tillhört skilda ägare.

444 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Redan enligt gällande bevillningsförordning finnes en uppdelning av procentavdraget
föreskriven i visst fall, nämligen då fastighet använts i ägarens
rörelse. Procentavdraget uppdelas i dylikt fall både med hänsyn till den
tid, varunder fastigheten använts i rörelsen, och med hänsyn till den
del av fastigheten, som använts i rörelsen. Förslag om motsvarande uppdelning
beträffande övriga fall avslogs däremot år 1922 av riksdagen. Resultatet
av den sålunda gällande lagstiftningen kan stundom bliva mycket
egendomligt. Om exempelvis en fastighet, som användes dels till affärslokaler
för egen rörelse] och dels till bostäder, försålts under året — ett
synnerligen vanligt fall — så skall en uppdelning av procentavdraget på
säljaren och köparen ske beträffande den del av fastigheten, som nyttjas till
affärslokaler, men ej beträffande den övriga delen. Och om en fastighet, som
nyttjats till rörelse, överlåtes för att användas till bostäder, föreligger ett
fall, för vars lösning gällande lagstiftning knappast lämnar tillräcklig ledning.
Som framgår av ett yttrande från tre taxeringsnämndsordförande i
Stockholm, förekommer det i praxis, att man, ehuru gällande lagstiftning
ej giver stöd därför, låter säljaren och köparen av bostadsfastighet dela
procentavdraget i förhållande till den tid en var innehaft fastigheten. Anledningen
till detta förfaringssätt uppgives i nämnda yttrande vara de
»orimliga resultat», som en tillämpning av gällande bestämmelse skulle
föranlett.

Även i nu senast berörda avseende gäller i tillämpliga delar vad förut anförts
om ägare och arrendator. Genom avtal mellan säljare och köpare kan det
bestämmas, vem som skall betala utskylderna. Däremot kan ej genom avtal
bestämmas, huru stora utskylderna skola bliva. För säljare och köpare gemensamt
och följaktligen för en var av dem är det fördelaktigast, att utskylderna
bliva så små som möjligt och att alltså procentavdraget kan utnyttjas
till så stor del som möjligt. Och någon anledning, varför kommunen
skulle erhålla en bättre ställning och få högre skatt av inkomsten
från fastigheten därför, att fastigheten under året bytt ägare, synes ej föreligga.
Ur rättvisans synpunkt förefaller det därför rimligt, att man anordnar
skatten så, att tillfälle till procentavdragets utnyttjande i så stor utsträckning
som möjligt beredes.

Även här måste dock en rent schablonmässig beräkningsgrund givas:
det är här likasom i fråga om arrendator er olämpligt att exempelvis låta
avdraget stå i proportion till respektive inkomster, ty storleken av den
enes skattepliktiga inkomst får ej bliva beroende av den andres inkomst.
Enligt min mening måste man antaga, att den mest effektiva möjligheten
till utnyttjande av procentavdraget erhålles genom att beträffande fastighet
i allmänhet tillämpa den regel, som nu gäller för fastighet, vilken nyttjas i
rörelse, d. v. s. stadga eu fördelning av procentavdraget i proportion till
tiden för innehavet av fastigheten. Det är sant, att ej heller eu dylik regel
kommer att skipa full rättvisa, ty, såsom bevillningsutskottet på sin tid anmärkt,
det inträffar säkerligen i många fall, att inkomsten ej faller ens

445

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

något så när jämnt på årets olika delar. Beträffande praktiskt taget all
annan fastighet än jordbruksfastighet faller dock inkomsten i allmänhet rätt
jämnt, och detsamma är väl ofta förhållandet även med jordbruksfastighet.

I varje fall är det ovisst, vid vilken tid på året den huvudsakliga inkomsten
av en jordbruksfastighet erhålles, varför varje schablon, som tager hänsyn
allenast till förhållandena vid viss tidpunkt, blir till sina verkningar ojämn.

Vidare märkes, att medan taxeringsvärdet på bevillningspliktig jordbruksfastighet
i riket år 1926 uppgick till cirka 6.5 miljarder kronor, taxeringsvärdet
på bevillningspliktig annan fastighet representerade ett drygt 50 procent
högre belopp, nämligen omkring 10 miljarder kronor, varför man ej
gärna kan undgå att vid val av beskattningsregel taga minst lika stor
hänsyn till annan fastighet som till jordbruksfastighet. Under alla förhållanden
måste jag göra gällande, att den nuvarande olikheten mellan
fastighet, som nyttjas i rörelse, och övrig fastighet icke bör kvarstå, utan
att likformiga bestämmelser böra meddelas. Likaså är jag angelägen att
här liksom i fråga om utarrenderade fastigheter betona, att, om man vill låta
endast endera av säljaren eller köparen utnyttja avdraget, något hinder
givetvis icke finnes att låta avdraget tillkomma exempelvis den, som i den
kommunala debiteringslängden står som skattskyldig för fastigheten, mén
att den rent formella omständigheten, att vederbörande står i nämnda längd
upptagen såsom skattskyldig, ej i och för sig utgör tillräcklig grund att låta
honom få avdraget. Ty vem som i verkligheten skall betala skatten bestämmes
regelmässigt genom köpeavtalet, och för frågan, vem som till sist kommer att
bära skatten, spelar nämnda förhållande alls ingen roll. Avgörande synes,
såsom i det föregående framhållits, böra vara den utsträckning, i vilken
procentavdraget i verkligheten kommer att utnyttjas.

Den nu föreslagna regeln i fråga om fördelning av procentavdraget mellan
dem, som under olika delar av ett beskattningsår innehava fastigheten, överensstämmer
i sak med den, som för provisoriets vidkommande år 1921 enhälligt
föreslogs av kommunalskattekommittén och sedermera tillstyrktes av
kammarrätten.

För arrendeavtal, som ingåtts före den nya lagens ikraftträdande, synes
en övergångsbestämmelse böra meddelas, att äldre lagstiftning fortfarande skall
äga giltighet. Det synes nämligen rimligt, att, då det utan större svårighet
kan ske, skattelagstiftningen anpassas efter vad som förutsatts vid arrendeavtalens
ingående.

Enligt 42 § 4 mom. i C-förslaget skulle skattskyldig, som inom samma natt att avkommun
haft flera till jordbruksfastighet eller annan fastighet hänförliga r^na
förvärvskällor, äga sammanföra inkomstberäkningarna för dessa förvärvs- fastighet från
källor, så att underskott å en av dem avräknas å överskott å annan eller intäkt av en
andra. Från därefter återstående överskott får procentavdrag för samtliga het.
fastigheter inom kommunen avräknas. I 5 mom. av nyssnämnda paragraf

446

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

stadgas, att, om inkomst skall fördelas till beskattning inom flera kommuner,
förutnämnda sammanförande av inkomstberäkningar skall verkställas och
procentavdrag ske, efter det fördelningen ägt rum.

Emot det salderingssystem mellan olika fastigheter, som sålunda föreslagits
i C-förslaget, har kommittémajoriteten (sid. 162) anmärkt, att det ganska
illa instämde med vad som väl finge anses vara meningen med garantiskatten,
nämligen att för vissa förvärvskällor garantera kommunen en viss
minimiinkomst att under alla förhållanden beskatta. Det ledde nämligen
till att ett procentavdrag, som ej kunde utnyttjas i en. förvärvskälla,
finge göras i en annan.

Häremot hava huvudreservanterna i kommittén (sid. 504) erinrat, att
grundtanken i C-förslaget vore att skapa garanti för att kommunen ej skulle
få mindre skatteunderlag än den antagna procenten, beräknad å totalvärdet
av kommunens fastigheter. Genom att olika ägare funnes, kunde kommunen
komma att få mera och, om genom salderingen detta överskott i de skattskyldigas
berättigade intresse något skulle minskas, innebure detta icke
någon orätt mot kommunen eller något mot systemet stridande. För övrigt
finge ej förbises, att enligt C-förslagets grunder det vore den skattskyldiges
person, som vore den naturliga enheten vid beskattningen, låt vara att hänsynen
därtill måste stanna så att säga vid kommunens gräns.

Departements- I likhet med kommittémajoriteten anser jag det riktigare att hänföra den
chefen. föreskrivna garantien till förvärvskällan än att hänföra den till den skattskyldiges
person. Det i C-förslaget upptagna salderingsförfarandet skulle
komma att medföra stora taxeringstekniska svårigheter, som ej kunna förbises.
Emot salderingsförfarandet talar slutligen även ett skäl, som icke anförts av
kommittén. För att kunna få till stånd det önskade salderingsförfarandet
har C-förslaget måst föreskriva, att, om inkomsten av en förvärvskälla skall
beskattas i flera kommuner, inkomsten skall fördelas, innan procentavdrag
avräknats. Denna bestämmelse skulle stundom, till den skattskyldiges nackdel,
resultera däruti, att i en förvärvskälla, som lämnat en inkomst överstigande
procentavdragen, dessa avdrag likväl icke kunde till fullo utnyttjas
på den grund, att vid fördelningen av inkomsten alltför små inkomstbelopp
tillfölle de kommuner, där fastigheterna vore belägna. Ett sådant resultat
finner jag oriktigt samt obilligt mot den skattskyldige.

46 §.

Denna paragraf motsvarar 42 § i kommittéförslaget och delar av 42 § i
C-förslaget.

Underskön å Beträffande motiveringen för kommunalskattekommitténs förslag om rätt
förvärvskälla. avdrag för underskott, som uppkommit å särskild förvärvskälla, hän1
visar jag till kommittébetänkandet sid. 252 o. ff. samt sid. 428.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

447

Länsstyrelsen i Östergötlands län anför:

»Såsom den kommunala inkomstskatten enligt förelaget blivit lagd, har den
utan tvivel i stort sett erhållit karaktären av en personlig skatt på behållen inkomst.
Det torde vid sådant förhållande knappast kunna försvaras, att den
skattskyldige förvägrats avdrag från sin i hemortskommunen taxerade inkomst
för förluster å verksamhet i annan kommun. I skattelagstiftningen
torde man vara nödsakad att taga konsekvenserna av det sätt, varpå man
konstruerar skatteformerna.»

Länsstyrelsen i Jönköpings län anför:

»Kommitténs förslag, att, därest skattskyldigs överskott i en inkomstkälla
inom en viss kommun icke täcker underskott i annan inkomstkälla inom
samma kommun, förlusten icke får avdragas från överskott å inkomstkälla
i annan kommun, torde vid kommunalbeskattningen vara principiellt riktig.
Då emellertid avdrag för dylik förlust för närvarande får ske från inkomst
i hemortskommunen, kommer för de skattskyldiga ändringen att bliva rätt
kännbar, och säkerligen skola icke krav på fortsatt åtnjutande av den hittillsvarande
avdragsrätten utebli. Om dessa krav anses böra i någon mån
tillmötesgås, skulle detta måhända, i betraktande av att hemortskommunen
ensam får beskatta inkomst av tjänst eller anställning, av tillfällig förvärvsverksamhet
och av kapital, kunna ske på sådant sätt, att för underskott i
annan kommun än hemortskommunen avdrag finge i sistnämnda kommun
åtnjutas med underskottets halva belopp.»

Länsstyrelsen i Kristianstads län anser, att kommitténs bestämmelser
rörande den interkommunala beskattningen i stort sett torde komma att avhjälpa
de många synnerligt avsevärda missförhållanden, som den gällande
lagstiftningen på detta område föranlett genom mantalsskrivningskommunens
missgynnande i förhållande till andra kommuner, där den skattskyldige
jämväl beskattats.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anför, att den genomgående principen vid
den kommunala inkomstbeskattningen vore eller borde vara, att såvitt möjligt
allenast den renodlade vinsten skulle upptagas till beskattning, d. v. s. »skatt
efter förmåga». Emellertid hade i kommittéförslaget särskilt i ett avseende
denna princip fått ge vika för kommunens intresse, nämligen då fråga vore
om underskott, som skattskyldig haft å förvärvskälla i annan kommun. Avdrag
för dylikt underskott finge enligt förslaget äga rum allenast om och i
den mån vinst i samma kommun funnes för kvittning tillgänglig. Det vore
enligt länsstyrelsens uppfattning önskligt, att såvitt möjligt ändring i lagförslaget
vidtoges i sådan riktning, att den skattskyldiges intressen därvidlag
bleve bättre tillgodosedda. Måhända kunde denna fråga, med fullt tillvaratagande
jämväl av de kommunala intressena, ordnas sålunda, att kommun,
som på grund av förlust å förvärvskälla i annan kommun finge vidkännas
minskning i sin beskattningsrätt till följd av skattskyldig medgivet
avdrag för denna förlust, erhölle ersättning därför genom bidrag från den
kommunala utjämningsandelen.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anför, att tvekan rått, huruvida underskott
å fastighet, använd för egen bostad, rnä avdragas såsom förlust, och

44S

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 102.

hemställer, att anvisningarna härutinnan förtydligas för undanröjande av
varje anledning till tvekan.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anför i huvudsak följande:

I fråga om den kommunala inkomstskatten har kommittén föreslagit, att
varje kommun skall utgöra ett självständigt, slutet beskattningsområde, så
att inkomstberäkning skall verkställas särskilt för varje kommun och avse
den skattskyldiges inom kommunen förefintliga förvärvskällor, utan rätt
för den skattskyldige att därvid åtnjuta avdrag för förlust å förvärvskälla
inom annan kommun. Då samma förvärvsverksamhet drives inom olika kommuner,
skall däremot dess resultat uppdelas till beskattning mellan de olika kommunerna.
Det förefaller länsstyrelsen, som om sistnämnda princip borde läggas
till grund även i fråga om beskattning av inkomst från olika förvärvskällor.
Kommitténs yttrande, att den skattskyldiges intresse skäligen kan och bör
underordnas kommunens beskattningsintresse på sätt nyss antytts, synes
icke hava skäl för sig, då det gäller beskattning av inkomst över dennas
verkliga belopp. Att den samlade inkomstberäkningen understundom kan
medföra vissa svårigheter, såsom kommittén anför, torde ej kunna förnekas,
men dessa svårigheter synas dock ej avgörande, eftersom en sådan beräkning
förutsättes beträffande den statliga beskattningen. Huvudsvårigheterna skulle
således vara att finna i själva fördelningen. Det förefaller emellertid, som
om dessa svårigheter icke skulle vara större än de, som understundom uppstå
vid fördelningen av inkomst från en och samma förvärvskälla mellan
olika kommuner. Länsstyrelsen hemställer således, huruvida icke ändring i
detta avseende kan ske i den riktning, länsstyrelsen nyss angivit såsom enligt
dess uppfattning principiellt rättvis.

Länsstyrelsen i Västerbottens län tillstyrker kommitténs förslag, att vid
den interkommunala beskattningen varje kommun skall utgöra ett självständigt,
slutet beskattningsområde, vilket förslag synes kunna på lämpligt
sätt lösa de svårigheter, som framträtt vid tillämpningen av provisoriets
bestämmelser rörande taxeringen av inkomst från staten eller trävarubolag
tillhöriga skogskomplex inom länet.

Landskamreraren i Värmlands län uttalar i fråga om den kommunala
inkomstskatten, att strävandet att tillgodose kommunens rättmätiga intressen
gent emot andra kommuner i kommittéförslaget fått sitt tillbörliga uttryck.
Särskilt vid bolags taxering hade ofta påtalats det förhållande, att kommunens
intressen eluderades av inkomsttagarens rätt till samlad inkomstberäkning
med därav följande rätt till skuldränte- och förlustavdrag å inkomster
från andra kommuner. De av kommittén hävdade grunder om inkomstberäkningens
stränga lokalisering till varje kommun såsom ett fdisig
slutet beskattningsområde vore därför av beskaffenhet att höra förordas.

Några taxeringsnämnd sord förande uttala sin anslutning till principen om
inkomstberäkningens lokalisering till de särskilda kommunerna, under det att
en del andra taxeringsnämndsordförande däremot anse, att genom samma
bestämmelse den skattskyldiges rätt på ett betänkligt sätt åsidosattes. Såsom
ett sätt att i någon mån mildra den »överbeskattning», som ofta skulle
bliva en följd av kommitténs förslag, ifrågasätter en av sistnämnda ord -

449

Kungl. Alaj:ts proposition Nr 102.

förande ett medgivande, att i kommun, där förlust uppstått, avdrag för förlusten
skulle få ske ett kommande år.

Den av kommittén föreslagna begränsningen, i förhållande till vad som Departementsnu
gäller, beträffande rätten till avdrag för underskott, som särskild för- cUefen värvskälla

utvisar, anser jag mig icke kunna förorda. Den karaktär av
personlig inkomstskatt, som den kommunala inkomstbeskattningen numera
har, borde enligt min mening rätteligen medföra, att den skattskyldige icke
skulle utgöra skatt för mer än sin nettoinkomst, och att han alltså, om någon
hans förvärvskälla utvisade underskott, borde få avdraga detta underskott
från inkomsten av övriga förvärvskällor. Har den skattskyldige förvärvskällor,
som äro lokaliserade inom olika kommuner, kan frågan lösas på flera
sätt. Man kan — såsom i 1920 års proposition föreslogs — låta förlusten
i första hand avräknas å inkomst inom samma kommun, därefter å inkomsten
i hemortskommunen och slutligen å inkomsten i övriga kommuner.

Eller ock kan man — såsom länsstyrelsen i Jämtlands län föreslår — anordna
en gemensam inkomstberäkning för samtliga kommuner. Sedan från
inkomsten av alla förvärvskällor förlustavdrag och övriga allmänna avdrag
samt ortsavdrag frånräknats, fördelas den därefter återstående inkomsten
till beskattning i de olika kommunerna. Båda dessa förslag torde emellertid
medföra mycket stora taxeringstekniska svårigheter, och jag anser mig på
grund därav icke kunna förorda något av dem. Vid sådant förhållande
synes det ligga närmast till hands att bibehålla de nuvarande bestämmelserna
med avdragsrätt i hemortskommunen för alla underskott å olika förvärvskällor.

I flera yttranden har emellertid påtalats, att hemortskommunen med nuvarande
bestämmelser erhåller en missgynnad ställning. Jag kan dock icke medgiva,
att så är förhållandet. Hemortskommunens beskattningsintresse synes hava
ganska väl tillgodosetts, då denna kommun berättigats att alltid beskatta
— förutom inkomst av fastighet och rörelse, som äro i kommunen lokaliserade
— jämväl inkomst av de tre förvärvskällorna tjänst, tillfällig förvärvsverksamhet
och kapital. I ett avseende synas mig dock de nuvarande
bestämmelserna obilliga mot hemortskommunen. Om en skattskyldig, mantalsskriven
i kommunen A, har två i kommunen B lokaliserade förvärvskällor*
av vilka den ena gått med förlust och den andra med vinst, så får för närvarande
kommunen B beskatta inkomsten av den vinstgivande förvärvskällan
utan hänsyn till den skattskyldiges förlustbringande verksamhet i
samma kommun. Vid ett vägande av de båda kommunernas beskattningsintresse
gent emot varandra, tinner jag det i ett sådant fall naturligast, att
kommunen B får i första hand vidkännas avdragsrätten för den skattskyldiges
förlust i kommunen. Jag har således låtit utforma bestämmelserna i förevarande
ämne sålunda, att underskott, som särskild förvärvskälla utvisar,
skall i första hand avräknas å annan inkomst, soin den skattskyldige haft
i samma kommun, och i andra hand, i den mån nämnda inkomst icke förslår,

Bihang till riksdagens protokoll V.927. t samt. SI höft. (Nr 102.)

2''.)

Periodiskt

understöd.

Försäkrings premier.

Departements chefen.

450 Kungl. May.ts proposition Nr 102.

å den skattskyldiges inkomst i hemortskommunen. Någon avdragsrätt därutöver
torde, såsom jag förut anfört, icke böra medgivas.

Beträffande frågan om avdrag för periodiskt understöd eller därmed jämförlig
periodisk utbetalning hänvisar jag till vad jag förut därom anfört
vid 19 §.

Enligt kommunalskattekommitténs förslag skall avdrag för premier för
vissa angivna slag av försäkringar alltid medgivas, under det att avdrag
för övriga försäkringspremier medgives endast under förutsättning, att dessa
premiers sammanlagda årliga belopp icke överstiger 100 kronor.

Fyra ledamöter i kommittén reserverade sig häremot och förordade bibehållandet
av nuvarande bestämmelse, d. v. s. avdrag för samtliga försäkringspremier
med högst 200 kronor.

I de yttranden, som avgivits häröver, har kommittémajoritetens förslag
att göra avdragsrätten beroende av premiernas storlek nästan genomgående
avstyrkts. I åtskilliga yttranden har bibehållandet av nu gällande bestämmelser
förordats, under det att i en del yttranden föreslagits, att icke något
avdrag för försäkringspremier skulle medgivas.

Frågan om rätt till avdrag för försäkringspremier befinner sig enligt den
av mig föreslagna lagstiftningen delvis i ett annat läge än enligt kommittéförslaget.
Jag erinrar därom, att, på sätt jag tidigare omnämnt, vad som
uppbäres på grund av annan pensionsförsäkring än sådan, som tagits i ränteoch
kapitalförsäkringsanstalt eller mot engångspremie, skall enligt det nu
framlagda förslaget, dock med visst undantag i fråga om livränta på grund
av pupillförsäkring, beskattas till sitt fulla belopp. Därav följer, att de för
dylik försäkring erlagda premierna böra få avdragas till fullo, i den mån
avdrag för desamma icke ägt rum redan vid beräkning av inkomst av tjänst.
För övriga försäkringspremier borde avdrag principiellt icke medgivas, enär
utfallande försäkringsbelopp antingen icke alls eller, såsom fallet är med
Kvräntor, blott delvis beskattas. Det i 2 mom. 3) av förevarande paragraf
upptagna avdraget harmonierar alltså icke med de principer för försäkringsanstalters
och försäkringstagares beskattning, som jag i övrigt förordat.
Avdraget är helt betingat av sociala skäl. Fråga är då, till vilket belopp
ett dylikt skälighetsavdrag bör medgivas. För närvarande utgör högsta
avdraget för utgivna försäkringspremier 200 kronor. Emot detta avdrag bar
anmärkts, att de skattskyldiga ofta upptaga detsamma i deklarationen, även
om de icke haft att erlägga några försäkringspremier. I flera av de avgivna
yttrandena har ock avdragets borttagande föreslagits. Med beaktande härav
och med hänsyn till den omläggning av försäkringsanstalters och försäkringstagares
beskattning, som jag föreslår och som medför, att avdrag för vissa
försäkringspremier medgivas till fullo, har jag ansett detta allmänna, ute -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

451

slutande av sociala skäl betingade avdrag för försäkringspremier kunna
begränsas till 100 kronor. Detta belopp synes vara för sitt ändamål fullt
tillräckligt, särskilt som de mindre inkomsttagarna i regel icke torde hava
försäkringar med högre årliga premier än 100 kronor. Den av kommittén
föreslagna bestämmelsen att icke medgiva något avdrag alls, då de under
året erlagda premierna överstigit 100 kronor, har icke upptagits, då nämnda
regel synes mig irrationell och ledande till obilliga resultat.

I överensstämmelse med gällande rätt skall enligt kommittéförslaget här
i riket bosatt gift kvinna, som levt tillsammans med mannen och haft inkomst
av rörelse eller yrke eller av arbetsanställning, i hemortskommunen åtnjuta
avdrag med 200 kronor, om och i den mån sådan hennes inkomst därtill
förslår.

Två ledamöter av kommittén hava reserverat sig och ansett, att stadgandet
om ifrågavarande avdrag icke bort upptagas i kommittéförslaget.

Ett par länsstyrelser, en del taxeringsnämndsordf ärande och kammarrätten
ansluta sig till reservationen, under det att en länsstyrelse samt några taxeringsnämndsordf
ärande anse avdraget böra bibehållas.

Jag anser icke, att tillräckliga skäl blivit anförda för borttagande av
ifrågavarande avdrag, som infördes år 1920. Jag har därför upptagit kommitténs
förslag i förevarande avseende med en mindre ändring för att förtydliga
meningen, att avdraget får avräknas från all inkomst av eget arbete
men icke från annan inkomst. Avdraget får således avräknas exempelvis
från hustruns inkomst av arbetsanställning och tillfälliga uppdrag men
däremot icke från pension, periodiskt understöd, realisationsvinst eller intäkt
av kapital.

Beträffande paragrafens tillämpning, då skattskyldig varit här i riket
bosatt under allenast en del av beskattningsåret, hänvisas till vad därom
under 42 § yttrats i promemorian angående åtgärder till undvikande av eller
lindring i internationell dubbelbeskattning med mera. En mindre ändring
har vidtagits i den avfattning, som i promemorian givits förevarande paragrafs
3 mom., vilket har till följd, att för det i detta mom. omförmälda
avdragets åtnjutande icke erfordras att, på siltt i promemorian föreslagits,
den gifta kvinnan under större delen av beskattningsåret skall hava samtidigt
varit här i riket bosatt och levt tillsammans med sin man. Förändringen
har skett för åstadkommande av mera enkelhet vid paragrafens
tillämpning samt för vinnande av överensstämmelse med de principer, som
gälla beträffande bestämmelserna om ortsavdrag.

47 §.

Första stycket i denna paragraf överensstämmer med 43 § i kommittéförslaget
och i C-förslaget.

Avdrag med
200 kronor för
gift kvinna.

Departements chefen.

Paragrafens
tillämpning,
då skattskyldig
varit bosatt
i riket
under allenast
en del av beskattningsåret.

Departements chefen.

452 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Andra stycket i denna paragraf motsvarar 73 § i kommittéförslaget och i
C-förslaget. Enligt det nu framlagda förslaget utgå ortsavdragen alltid i
jämna 50-tal kronor (48 §) och det särskilda avdrag för ömmande omständigheter,
varom förmäles i 49 §, skall enligt där meddelad föreskrift likaledes
fastställas i jämna 50-tal kronor. Med hänsyn härtill har det varit tillräckligt
att här stadga, att den taxerade inkomsten skall rundas nedåt till jämnt
tiotal kronor.

48 §.

Denna paragraf motsvarar 44 § i kommittéförslaget och i C-förslaget.

Beträffande den i förevarande paragraf behandlade frågan om ortsavdrag
för här i riket bosatta personer hänvisas till den allmänna motiveringen.

Den i 3 mom. av paragrafen intagna bestämmelsen om ortsavdrag för
det fall, att skattskyldig varit här i riket bosatt under allenast en del av
beskattningsåret, har hämtats ur promemorian angående åtgärder till undvikande
av eller lindring i internationell dubbelbeskattning med mera.

Mot det föreslagna stadgandet har kammarrätten anmärkt, att med de bestämmelser,
som i fråga om ortsavdrag upptoges i kommittéförslaget, den i
paragrafen ifrågasatta proceduren syntes bliva alltför betungande för beskattningsmyndigheterna.
En ledamot av kammarrätten yttrade, att de föreslagna
bestämmelserna om ortsavdrags beräkning i det fall, att skattskyldig endast
under viss del av beskattningsåret varit bär i riket bosatt, enligt hans mening
torde komma att stöta på avsevärda svårigheter vid tillämpningen, och att
han, enär en beräkning av ortsavdraget på sätt föreslagits ur ekonomisk
synpunkt ej torde äga större betydelse, avstyrkte förslaget i denna del.

De svårigheter vid tillämpningen, å vilka kammarrättens ledamöter syfta,
torde ej gälla själva uträkningen av ortsavdragens belopp — denna lärer i
de relativt få fall, då användning av ifrågavarande bestämmelser äger rum,
ej komma att verka i någon särskild mån betungande — utan utredningen
rörande den tid, den skattskyldige vistats här i riket. Det är ju möjligt,
att den i promemorian alternativt angivna metoden att medgiva skattskyldig,
som under större delen av beskattningsåret varit bosatt i riket, fullt avdrag
och att under annat förhållande helt och hållet vägra avdrag skulle i praktiken
visa sig i någon mån enklare. Vinsten härav torde dock bliva obetydlig.
En tämligen noggrann utredning angående den tid den skattskyldige vistats
härstädes är ju erforderlig redan för bedömande av omfattningen av dennes
skattskyldighet och måste således i allt fall verkställas. De skattskyldiga,
som vilja komma i åtnjutande av familjeavdrag, få väl till styrkande
av sin rätt därtill — oavsett vilken av de båda i promemorian omförmälda
metoderna som användes — förebringa utredning, i den mån sådan
utredning kan anses erforderlig. I regel lärer väl en uppgift i deras
deklarationer angående dessa förhållanden komma att godtagas. Då den i
promemorian förordade metoden synes vara mera rättvis än den andra,
mera summariska, har jag anslutit mig till den förstnämnda.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

453

Genom detaljföreskrifter och exempel i anvisningarna till förevarande
paragraf har jag angivit, huru frågor skola lösas angående ortsavdragens
belopp i de fall, då förändringar ägt rum under beskattningsåret beträffande
vissa därå inverkande förhållanden, såsom genom äktenskaps ingående,
hävande av sammanlevnad mellan makar, ökning eller minskning av barnantal
o. s. v. Mot dessa föreskrifter skulle kanske kunna anmärkas, att de
ej taga hänsyn uteslutande till förhållandena under den tid, den skattskyldige
vistats här i riket. Detta har skett av praktiska skäl.

49 §.

Denna paragrafs 2 mom. motsvarar 45 § i kommittéförslaget och i C-förslaget.
Paragrafens 1 mom. saknar däremot motsvarighet i de båda förslagen.

För närvarande erhåller oskift dödsbo efter här i riket mantalsskriven
svensk medborgare ortsavdrag i enlighet med vad skulle gällt för den avlidne.

Av 98 § i kommittéförslaget med tillhörande anvisningar framgår, att
enligt sagda förslag oskift dödsbo väl skall erhålla ortsavdrag för det beskattningsår
under vilket dödsfallet ägt rum, men däremot icke för senare
beskattningsår.

Kammarrätten har föreslagit, att i överensstämmelse med rådande praxis
dödsbo alltid skall få åtnjuta ortsavdrag i likhet med fysisk person.

Den av kommittén föreslagna åtgärden att alltid vägra dödsbo ortsavdrag Departementsmed
undantag för blott det beskattningsår, då dödsfallet inträffade, synes chefen.
lätt kunna leda till obilligheter. Om exempelvis en jordbrukare, vilkens
hustru avlidit, lever i oskift bo med sina minderåriga barn och de icke
haft annan inkomst än inkomsten från den gemensamma fastigheten, måste
det förefalla orättvist, därest ortsavdrag icke skulle medgivas. Det synes
vara naturligast att i ett dylikt fall giva dödsboet icke blott grundavdrag
utan jämväl barnavdrag på grund av de minderåriga dödsbodelägarna. Att,
på sätt kammarrätten föreslagit, låta oskift dödsbo alltid åtnjuta ortsavdrag
synes dock knappast motiverat. Jag har trott mig hava funnit en lämplig
medelväg genom att tillerkänna beskattningsnämnd befogenhet att, då dödsbodelägare
varit för sitt uppehälle huvudsakligen beroende av dödsboets inkomst,
efter diskretionär prövning medgiva dödsboet grundavdrag och barnavdrag
intill högst det belopp, vartill den avlidne skulle hava åtnjutit avdrag.

Avdrag för hustru eller husföreståndarinna kan alltså icke åtnjutas av dödsbo
för senare beskattningsår än det, varunder dödsfallet inträffat. För sistnämnda
beskattningsår har dödsboet däremot liksom enligt koinmittéförslaget
ovillkorlig rätt till ortsavdrag och i förekommande fall, till avdrag
för hustru och barn.

Departements chefen.

454

Kungl. Mai ds proposition Nr 102.

50 §.

Denna paragraf överensstämmer med 46 § i kommittéförslaget och i Cförslaget.

51 §.

Denna paragraf motsvarar 47 § i kommittéförslaget och i C-förslaget.

Enligt 12 § 2 mom. bevillningsförordningen inträder bevillningsplikt för
här i riket mantalsskriven svensk medborgare beträffande hans i mantalsskrivningskommunen
taxerade inkomst, då denna inkomst, sammanräknad
med hans i andra kommuner taxerade inkomster, överstiger 600 kronor.

Enligt kommittéförslaget skall fysisk person, som är här i riket bosatt
och vars inom hemortskommunen taxerade inkomst icke uppgår till 500
kronor, icke upptagas till beskattning för sådan inkomst.

En taxeringsnämndsordförande har ansett gränsen för skatteplikt böra sättas
lika med ortsavdraget, en annan taxeringsnämndsordförande har funnit gränsen
500 kronor befogad och fördelaktig. Några taxeringsnämndsordförande finna
den däremot för låg och två av dem förorda, att gränsen sättes till 800
kronor.

I likhet med kommittén anser jag den nuvarande kombinationen av den
skattskyldiges i mantalsskrivningskommunen taxerade inkomst med hans i
andra kommuner taxerade inkomster icke böra bibehållas. Att konstatera
sistnämnda inkomster torde nämligen, såsom kommittén framhåller, ofta
möta svårighet för taxeringsnämnden i hemortskommunen. Den av kommittén
föreslagna nedsättningen av gränsen för skattefrihet från 600 kronor
till 500 kronor finner jag däremot icke tillräckligt motiverad. Enligt förevarande
paragraf skall således fysisk person, som under beskattningsåret varit
här i riket bosatt, icke upptagas till beskattning för inkomst i hemortskommunen,
försåvitt ej hans där taxerade inkomst uppgår till minst 600 kronor.
Jag har ansett någon skillnad icke böra i förevarande avseende göras mellan
det fall, att den skattskyldige varit här i riket bosatt under hela beskattningsåret,
och det fall, att bosättningen avsett blott en del av beskattningsåret.

52 §.

Denna paragraf motsvarar 48 § i kommittéförslaget och C-förslaget.

Enligt bevillningsförordningen få allmänna avdrag avräknas å den skattskyldiges
behållna inkomst i mantalsskrivningskommunen. För äkta makar
gäller, att, om nämnda avdrag överstiga den därtill närmast berättigade
makens inkomst, det överskjutande beloppet får avräknas från den andra
makens behållna inkomst i mantalsskrivningskommunen.

Enligt kommittéförslaget får underskott, som särskild förvärvskälla utvisar,
avdragas allenast från sådan skattskyldigs inkomst, som skall taxeras

455

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

i samma kommun. I enlighet härmed föreskriver kommittéförslaget i fråga
om äkta makar, att allmänna avdrag (utom det särskilda avdraget å 200
kronor för gift kvinna), som helt eller delvis ej kunnat utgå av den därtill
närmast berättigade makens i en kommun skattepliktiga inkomst, få avräknas
å den andra makens inkomst i samma kommun.

På sätt jag förut anfört vid 46 § har jag ansett det böra föreskrivas, att Departementsunderskott,
som särskild förvärvskälla utvisar, i första hand skall avräknas che-fen å

inkomst, för vilken den skattskyldige skall taxeras i samma kommun,
men att, om denna inkomst icke därtill förslår, det återstående underskottet
får avdragas från den skattskyldiges i hemortskommunen skattepliktiga
inkomst. Med hänsyn härtill måste de av kommittén givna reglerna för
beskattning av äkta makar i viss mån ändras. Därvid finnas olika möjligheter
att ordna nu ifrågavarande speciella avdragsrätt, såsom framgår av
följande exempel. Två äkta makar hava sin hemort i kommunen A och åtnjuta
båda i nämnda kommun skattepliktig inkomst. Därjämte har envar av
makarna en till kommunen B lokaliserad förvärvskälla. I kommunen B har
mannens förvärvskälla lämnat underskott och hustruns överskott. Mannens
avdragsrätt för underskottet i B kan då ordnas på olika sätt. Man kan föreskriva,
att underskottet i B i första hand skall avräknas å mannens inkomst
i hemortskommunen (A), därefter, i den mån nämnda inkomst ej därtill förslår,
å hustruns inkomst i den kommun, där den förlustgivande förvärvskällan
är lokaliserad, d. v. s. å hustruns inkomst i kommunen B, samt i sista
hand från hustruns inkomst i hemortskommunen (A). Eller man kan stadga,
att underskottet i B i första hand skall avräknas å hustruns inkomst i
samma kommun (B), därefter å mannens inkomst i hemortskommunen (A),
samt i sista hand å hustruns inkomst i hemortskommunen (A). Slutligen
kan man ordna avdragsrätten så, att underskottet i B i första hand avräknas
å mannens inkomst i hemortskommunen (A) och därefter å hustruns
inkomst i hemortskommunen (A). Då de två första alternativen säkerligen
skulle medföra stora besvärligheter vid taxeringsarbetet, finner jag nämnda
två alternativ icke böra ifrågakomma. Jag har således i förevarande paragraf
intagit stadgande därom, att, om avdrag, som i 46 § 1 och 2 mom.
medgives, helt eller delvis ej kunnat utnyttjas å den därtill närmast berättigade
makens skattepliktiga inkomst, bristen må avräknas å den andra
makens inkomst i hemortskommunen. Jag anser ock, att alla berättigade
krav på avdrag i förevarande avseende härigenom bliva tillräckligt tillgodosedda.

53 §.

Rörande denna paragraf, vilken motsvarar 49 § i kommittéförslaget och
i C-förslaget, hänvisar jag till vad i den allmänna motiveringen anförts
rörande dels beskattningen av inländska juridiska personer dels ock åtgärder
till undvikande av eller lindring i internationell dubbelbeskattning ävensom
till vad vid 30 § anförts rörande pensionsanstalters beskattning.

456

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Inkomst av
lediga ecklesiastika

sysslor.

Departementschefen.

Aktiebolags
skattefrihet
för aktieutdelning.

Person tillhörande
främmande
makts
beskickning
eller konsulat.

Lappallmogens
skattskyldighet

för inkomst
av renskötsel.

Lappskatten.

Enligt bevillningsförordningen skall inkomstbevillning utgöras för den
behållna inkomst, som, enligt gällande föreskrifter, kan vid lediga ecklesiastika
sysslor tillfalla de under konsistoriernas vård eller annan allmän
förvaltning ställda kassor.

I skrivelse den 23 mars 1925 har direktionen för prästerskapets änke- och
pupillkassa hemställt, att Kungl. Maj:t vid avlåtande till riksdagen av proposition
med förslag till kommunalskattelag måtte låta bestämmelserna om
skattskyldighet i nämnda lag erhålla sådan avfattning, att kassan icke bleve
skattskyldig för behållen inkomst av lediga ecklesiastika sysslor.

En ledamot av kammarrätten har i särskilt yttrande förordat en undersökning
av frågan om ifrågavarande kassa åliggande skattskyldighet. Det
syntes honom antagligt, att fog funnes för skattefrihet åtminstone för sådan
inkomst, som icke skulle taxeras såsom inkomst av fastighet.

Ehuru vissa skäl skulle kunna anses tala för den av prästerskapets änkeoch
pupillkassa påyrkade skattebefrielsen, anser jag mig dock ej böra tillmötesgå
detta krav. Ifrågavarande skattskyldighet infördes år 1868; och
att nu borttaga den skulle i realiteten innebära, att kassan erhölle ett årligt
kommunalt anslag. Härtill finner jag anledning icke föreligga.

54 §>.

Denna paragraf motsvarar 50 § i kommittéförslaget och i C-förslaget.

Vad angår aktiebolags och ekonomiska föreningars skattefrihet i vissa
fall för utdelningar hänvisas till vad i den allmänna motiveringen anförts
rörande juridiska personers beskattning.

De i 50 § c) kommittéförslaget upptagna bestämmelserna om skattefrihet
för person, som tillhör främmande makts beskickning eller konsulat, hava sin
motsvarighet i 70 § av förevarande förslag.

Skattskyldighet till staten har av ålder ålegat lapparna. I äldsta tider
utgick skatten av lapparna liksom skatterna i allmänhet i naturapersedlar,
mestadels i skinn av pälsbärande djur, såsom mård och ekorre (gråverk).
Genom Kungl. Maj:ts brev den 8 juli 1695 utfärdades nya bestämmelser.
Enligt dessa skulle samtliga olika skattetitlar vid skattläggningen sammanföras
till en enda summa i reda penningar, vilken skulle påläggas varje
by. Detta är ursprunget till den s. k. »lappskatten». Dylik skatt utgår
numera endast i Norrbottens och Västerbottens län. För närvarande uppgår
lappskatten inom Norrbottens län till ett sammanlagt belopp av 501
kronor 57 öre. I Västerbottens län utgör den tillhopa 133 kronor 3 öre,
varav dock 3 kronor 54 öre för tvenne lappskatteland i Malå socken icke
vidare debiteras och uppbäres.

Beträffande debiteringen och uppbörden av lappskatten gälla formellt ännu
bestämmelserna i 1760 års lappfogdeinstruktion, enligt vilken den enligt

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

457

jordeboken respektive lappbyar påförda skatten skulle fördelas av länsmannen
med två nämndemän och därom givas kronofogden besked till rättelse
vid uppbörden. Dessa bestämmelser kunna numera icke tillämpas. I stället
ha andra metoder för skatteuppbörden kommit till användning. Inom Norrbottens
län debiteras lappskatten i en post för varje lappskatteland att betalas
av vederbörande byordningsman, som sedan fördelar skatten bland
renägande lappar i vederbörande lappby och uttager den av dem. Inom
Västerbottens län har på senaste tiden, för undvikande av de olägenheter,
som skulle vara förbundna med den obetydliga lappskattens debitering och uttagande
hos ett stort antal skattdragande, följts det tillvägagångssättet, att
skatten enligt föreskrift från länsstyrelsen av häradsskrivarna påförts de
olika lappbyarna, varefter det överlämnats åt byamännen att själva fördela
den sig emellan.

Enligt 1695 års brev voro lapparna fritagna från bevillning, vilken
lärer få hänföras till det i § 4 av sagda brev omnämnda »annat extra ordinarie»,
varför nybyggarna »lika som andra lappar» fritogos. Utvecklingen
gick sedan därhän, att denna frihet endast kvarstod för lappallmogens inkomst
av renskötsel. I 1883 års bevillningsförordning fick lappallmogens
bevillningsfrihet det uttryck, som sedan dess bibehållits, eller att från utgörande
av inkomstbevillning frikallas lappallmogen för inkomst av renskötsel.
I gällande bevillningsförordning återfinnes stadgandet i 12 § 8
mom.

Enahanda stadgande finnes upptaget i 5 § 1 mom. av gällande förordning
om inkomst- och förmögenhetsskatt.

Gällande författningar medföra icke för lapparna i deras yrke som renskötande
någon kommunal skattskyldighet, då de icke för sådan rörelse kunna påföras
bevillning. Men vid sidan om författningarna har av lapparna, åtminstone
på vissa orter, utgjorts och utgöres ännu, om än i mindre omfattning,
bidrag till de kommunala utgifterna.

Med frågan om den lappska fattigvården har sammanställts frågan om
lapparnas skattskyldighet. Om kommunerna skulle belastas med denna
fattigvård, har det nämligen ansetts, att den lapparna enligt gällande bestämmelser
tillkommande friheten från skattskyldighet till kommunen för
inkomst av renskötsel borde upphöra. I sammanhang härmed har ock ifrågasatts,
att jämväl inkomst- och förmögenhetsskatt till staten samt bevillning
för berörda slag av näring, varifrån lapparna nu äro fria, borde av dem
utgöras. Den lapparna hittills lagligen tillkommande undantagsställningen
i avseende å skattskyldighet till stat och kommun skulle alltså bortfalla.

Efter uppdrag av chefen för socialdepartementet har före detta landshövdingen
Johan Widén såsom sakkunnig verkställt utredning och avgivit för -

Skattskyldighet
till bevillning
samt till
inkomst- och
förmögenhetsskatt.

Kommunal

skatt skyldighet.

Skattskyldighet
och fattigvård.

.Särskild

utredning.

458

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Lappskattens

borttagande.

Skattskyldighet
till stat,
kommun, församling,

landsting.

slag angående fattigvården bland lapparna och om lapparnas beskattning
(Stat. off. utreda. 1924: 58 och 59).

över förslaget hava yttranden avgivits av dels länsstyrelserna i Norrbottens,
Västerbottens och Jämtlands län, vederbörande häradsskrivare, lappfogdar
och fattigvårdskonsulenter, ett flertal kommuner och en del fattigvårdsstyrelser
samt lappallmogen vid särskilt anordnade sammanträden, dels
domkapitlen i Härnösand och Luleå jämte präster i vissa församlingar och
dels statskontoret, kammarkollegium, riksräkenskapsverket och kammarrätten.

Förslaget innehåller till en början, att den s. k. lappskatten i Norrbottens
och Västerbottens län skall upphöra att utgå och förty avskrivas ur kronans
jordebok och räkenskaper.

Kammarrätten har icke någon erinran att framställa häremot.

Den sakkunnige framhåller, att den beskattning, man ifrågasätter för
lapparna, bör i möjligaste mån följa de grunder, som äro gällande för övriga
medborgares beskattning. Att, såsom tänkbart vore, påföra lapparna endast
bevillning men bibehålla deras frihet från inkomstskatt för renskötsel skulle
enligt den sakkunnige innebära ett avsteg från den åsyftade likställigheten
med rikets övriga inbyggare. Då dessutom lapparna själva, i den män de
uttalat sig till förmån för en beskattning, uttalat sig för skatt även till
staten samt till och med i något fall ställt denna i främsta rummet, hade
det ansetts riktigast att icke i avseende på statsbeskattningen för dem göra
något undantag.

I fråga om beskattningsorten anföres, att några särskilda bestämmelser
härom utöver författningarna icke äro erforderliga. Det syntes vara klart,
att beskattningsorten även vad anginge bevillningen borde sammanfalla med
mantalsskrivningsorten, där lapparna hade sina huvudvisten och måste anses
huvudsakligen driva sin näring.

Den kommunala beskattningen skall enligt förslaget ordnas för lapparna
enligt samma grunder som för de övriga medlemmarna av kommunen, likväl
med det undantag, att de nomadiserande fjällapparna skola vara fria från
de enligt kyrkostämmoförordningen utgående avgifterna till kommunens
folkskoleväsen. Såsom skäl härför anför den sakkunnige, att lapparnas eget
skolväsen är ordnat på sidan av den allmänna stadgan om folkundervisningen
i riket huvudsakligen på statens bekostnad genom särskilda bestämmelser
och att de vanliga skoldistrikten äro fritagna från omkostnader för
detsamma.

Med lapparnas skyldighet att på föreslaget sätt deltaga i utgörandet av
kommunalutskylder skulle följa, att de bleve skyldiga att deltaga i sådana
allmänna avgifter, som utgöras av dem, som betala kommunalutskylder,
och efter samma grund som dessa, såsom byggande av tingshus m. m.,
ävensom att utgöra avgifter till prästerskapets avlöning.

Kungl. Maj:ts propositioyi Nr 102-

459

Från lapparna själva hava uttalats olika meningar om det berättigade i
att av dem uttaga skatt, vare sig det gäller sådan till kommunen eller till
staten. Under det att å visst håll lapparnas förpliktelse härutinnan erkänts,
därvid såsom skäl anförts, att lapparna även i beskattningshänseende borde
vara fullt likställda med övriga svenska medborgare, har åter från annat
håll inlagts en bestämd gensaga mot förslaget. Så har uttryckts den farhågan,
att, om detta genomfördes, det snart bleve slut med det relativa välstånd,
varav lapparna nu kunde sägas vara i besittning. Det har även från
lapparnas sida framhållits, att de aldrig kunde tillgodogöra sig de förmåner,
som de fast boende erhölle för sina utlägg till kommunen, samt att till
kommunen borde utgå ersättning endast för de verkliga utgifter, som denna
haft för de renskötande lapparnas fattigvård. Vad särskilt skatt till staten
angår, lärer på en del håll kvarleva en viss motvilja mot allt vad avgifter
till staten heter, uppkommen genom de inskränkningar i lapparnas förfogande
över markområden, vartill staten förmenas hava medverkat.

I de av kommunerna och myndigheterna avgivna yttrandena framhålles
det principiellt riktiga i kravet på lapparnas beskattning, men påpekas tilllika
det ringa utbyte, skatten skulle lämna staten och kommunerna, samt
de svårigheter, som skulle inställa sig vid uttagandet av skatten. Allmänt
påtalas lapparnas försumlighet att betala de pensionsavgifter, som nu påföras
dem.

Lappfogden i Norrbottens läns södra distrikt och länsstyrelsen i samma
län anföra, att avdrag för ersättningar för renskador icke böra medgivas,
då dessa i regel uppkomma genom försumlighet i renskötseln, samt hemställa
dessutom, att de renskötande lapparna vid taxeringen måtte hänföras till
högsta dyrortsgruppen, vilket av länsstyrelsen motiveras därmed, att lapparnas
av deras näring betingade levnadssätt nödgar dem till i vissa avseenden
högre levnadskostnader än den bofasta befolkningen.

Länsstyrelsen i Jämtlands län föreslår en särskild anordning för lapparnas
beskattning. Enligt detta förslag borde beskattningsåret räknas från den 1
oktober till den 1 oktober. Mellan dessa tider ligger en relativt sluten
period, innefattande inkomst genom renslaktning och försäljning samt utfallet
av kalvningstiden.

Kammarrätten anför i huvudsak följande:

Otvivelaktigt hade kommunerna, som enligt förslaget i främsta rummet
skulle svara för kostnaden för den lapska fattigvården, intresse av att lapparnas
inkomst av renskötsel bleve föremål för kommunal beskattning. Ett
liknande intresse Unge även anses föreligga för staten med hänsyn till de ej
oväsentliga utgifter, som enligt förslaget skulle åvila staten med avseende å
den lapska fattigvården.

Då det utan vidare syntes vara klart, att inkomst av renskötsel skulle
beskattas såsom inkomst av rörelse, vore onödigt att i anvisningarna till
ledning vid inkomstskattetaxeringen bland exemplen på inkomst av rörelse
eller yrke införa även renskötsel. Jämväl bestämmelsen om avdragsrätt
för ersättningar för renskador, utgivna på grund av renbeteslagen och kon -

460

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Departements chefen.

ventionen med Norge, syntes böra utgå. Huruvida dylika avdrag skulle
medgivas, borde lämpligen avgöras med hänsyn till omständigheterna i
vart föreliggande fall. Dylika ersättningar för renskador kunde utgå jämväl
på grund av konventionen den 9 maj 1925 mellan Sverige och Finland
angående renar i gränsområdena (lag den 7 januari 1926 innefattande bestämmelser
i anledning av konventionen).

Beträffande beskattningsorten i bevillningsavseende för lapparnas inkomst
av renskötsel ifrågasattes icke någon avvikelse från den allmänna regeln,
att inkomsten skulle beskattas, där näringen bedrivits. Då enligt vedertagen
uppfattning renskötsel ansåges bedrivas, där lappen hade sitt s. k. huvudviste,
bleve detta att betrakta som beskattningsort för hela inkomsten
oberoende av renhjordens under året växlande betesplatser. Då huvudvistet
vore bestämmande för lappens rätta mantalsskrivningsort, inträffade alltså
i allmänhet, på sätt den sakkunnige med ett uttalande i frågan syntes hava
åsyftat, att faktiskt mantalsskrivningsort och beskattningsort lomme att
sammanfalla.

Kammarrätten funne sig böra avstyrka den gjorda hemställan, att de
renskötande lapparna vid taxeringen måtte hänföras till högsta dyrortsgruppen.
Motiveringen härför syntes icke övertygande, och egendomligt
förefölle det, att en viss kategori av skattskyldiga i kommunen skulle kunna
hänföras till särskild dyrortsgrupp. Säkerligen komme de övriga skattskyldiga
i kommunen att betrakta en dylik anordning såsom ett obefogat
privilegium för lapparna.

Enligt förslaget angående den kommunala beskattningen skulle lapparna
för inkomst av renskötsel utgöra jämväl landstingsskatt. Om beskattningen
till primärkommunerna, såsom avsett vore, komme att läggas efter nya
linjer, måste landstingsskatten i enlighet därmed ordnas.

Det vore att förutse att icke oväsentliga svårigheter komme att inställa
sig vid den nu föreslagna beskattningen. Kammarrätten ansåge sig dock
böra tillstyrka förslaget härom med de ändringar, vartill de av ämbetsverket
gjorda anmärkningar föranledde. Detta skedde huvudsakligen med
hänsyn till den betydelse lapparnas beskattning kunde erhålla för deras
fattigvård. Kammarrätten kunde i detta hänseende instämma med länsstyrelsen
i Jämtlands län, som syntes hava träffat frågans kärnpunkt, då
länsstyrelsen yttrade, att det möjligen kunde tänkas, att medvetandet att
lapparna vore skyldiga att skatta för sin speciella näring, komme att göra
kommunernas bofasta medlemmar mindre obenägna för att sörja för den
lapska fattigvården, och att med hänsyn härtill länsstyrelsen ansåge sig
icke böra avstyrka den ifrågasatta ändringen.

Den undantagsställning, som lappallmogen i beskattningsavseende intager
i fråga om inkomst av renskötsel, synes numera allmänt betraktas såsom
föråldrad. I det förslag till ett nyordnande av fattigvården för lappar, som
förut i dag framlagts av chefen för socialdepartementet, har ock såsom eu
förutsättning för förslagets genomförande angivits, att lapparnas skattefrihet
för inkomst av renskötsel skall upphöra.

Då jag nu föreslår lapparnas likställighet i beskattningsavseende med
övriga medborgare, anser jag emellertid likställigheten böra göras fullständig
i alla avseenden och således utan någon inskränkning i fråga om skatt
till skolväsendet.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 461

Till förmån för skattefrihet i sistnämnda hänseende kunna utan tvivel
åberopas vissa skäl. För annan lapparnas inkomst än inkomst av renskötsel
utgår emellertid redan nu skatt till skolväsendet och att borttaga
denna skattskyldighet finner jag ej motiverat. Det skulle möta stora svårigheter
att ur det beskattningsbara beloppet avskilja den inkomst, som anses
hänföra sig till renskötsel, och fördenskull synes det ej möjligt att genomföra
ett dylikt uppslag. Då skolväsendet även för lapparna bekostas av det
allmänna, begås ingen orättvisa mot dem genom att låta dem bidraga till
kostnaden för skolväsendet. Att detta bidrag rätteligen borde gäldas till
staten, är en sak för sig. Från statsverkets synpunkt torde någon anledning
ej finnas att göra anspråk på de obetydliga belopp, varom här kali
vara fråga.

Författningsmässigt torde för den föreslagna ändringen icke erfordras
annat, än att den nuvarande undantagsbestämmelsen i fråga om lappallmogen
utgår.

I sammanhang härmed bör den s. k. lappskatten i Norrbottens och Västerbottens
län upphöra att utgå (och förty ur kronans jordebok och räkenskaper
avskrivas). Bestämmelse om lappskattens upphörande torde emellertid
ej böra intagas i kommunalskattelagen utan i övergångsbestämmelserna
till förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.

Enligt kommunalskattekommitténs förslag (punkt 2 i anvisningarna till
49 §>) är oskift dödsbo efter person, som vid frånfället icke varit här i riket
bosatt, skattskyldigt allenast för inkomst av här belägen fastighet, för inkomst
av rörelse eller yrke, som här bedrivits, och för härifrån åtnjuten
royalty eller därmed likartad ersättning. Har dödsboet haft annan inkomst,
tages sådan till beskattning allenast till den del, som belöper å här i riket
bosatt delägare och beskattas hos denne.

Genom de numera utarbetade föreskrifterna i 38 § 1 mom. och 67 § har
den ändring vidtagits i kommitténs förslag, att sådant oskift dödsbos inkomst,
i den mån den utdelas till här i riket bosatt person, kommer att
beskattas hos delägaren. Härigenom kan likväl beskattningen stundom bliva
oskäligt hård. En i utlandet bosatt, därstädes avliden svensk har exempelvis
efterlämnat en i Sverige belägen fastighet, av vilken hans här i riket bosatta
dödsbodelägare åtnjuta avkastningen. För inkomsten av fastigheten skall
stärbhuset utgöra kommunal inkomstskatt, men dessutom skulle varje sådan
delägares inkomst av fastigheten även beskattas här i riket såsom utdelning
från dödsboet. I förevarande paragraf har intagits en bestämmelse till förekommande
av dylik dubbelbeskattning.

55 §.

Enligt 52 § andra stycket i kommittéförslaget äger beskattningsnäinnd,
om den finner uppenbart, att skattskyldig till följd av omständighet, som i
45 § omförmäles (s. k. ömmande omständigheter), saknar förmåga att utgöra

Här i riket
bosatt delägare
i oskift
dödsbo efter
person, som
vid sitt frånfälle
varit
bosatt i utlandet.

462

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

den skatt för inkomst, som på grund av taxering under taxeringsåret skulle
påföras honom, att medgiva den nedsättning i eller befrielse från skattskyldighet,
vartill förhållandena anses föranleda.

Denna bestämmelse, som i en del yttranden avstyrkts eller ansetts böra
begränsas, finner jag mig icke kunna tillstyrka. Jag anser det nämligen
olämpligt att på beskattningsnämnderna överlåta en dylik obegränsad rätt
att medgiva skattebefrielse. Ifrågavarande av kommittén föreslagna bestämmelse
har således icke upptagits i det nu framlagda förslaget.

56—61

56 § överensstämmer med 58 § i kommittéförslaget och 57 § i C-förslaget.

57 § 1 och 2 mom. överensstämma med 59 § i kommittéförslaget och 58 §
i C-förslaget.

57 § 3 mom. är hämtat ur skatteberedningens betänkande om juridiska
personers beskattning.

58 § motsvarar 60 § i kommittébetänkandet och 59 § i C-förslaget.

59 § överensstämmer med 61 § i kommittéförslaget och 60 § i C-förslaget.

60 § motsvarar 74 § i kommittéförslaget och C-förslaget.

61 § motsvarar 66 § i kommittéförslaget och 65 § i C-förslaget.

Beträffande fördelningen av inkomst av fastighet på olika kommuner anför
länsstyrelsen i Jönköpings län:

Inkomst av »Kommittén har föreslagit borttagande av nu gällande bestämmelser, huru
fastighet. fördelningen av inkomst från fastigheter, som utgöra en förvaltnings enhet

men tillhöra olika kommuner, bör förfaras, då skattskyldig haft särskilda
kostnader för vissa av fastigheterna. Enligt kommitténs mening bör
även i detta fall frågan om fördelningen lösas med tillhjälp av den supplementära
föreskriften, att inkomsten skall fördelas efter fastigheternas i de
skilda kommunerna taxeringsvärden. Man torde likväl på denna väg lätt
nog kunna komma till resultat, som icke kunna av vederbörande kommuner
godkännas eller anses skäliga. Antag, att ägaren av en fastighet (A) med
riklig avverkningsbar skog lägger under sitt skogsbruk en angränsande, i
annan kommun belägen, till arealen betydligt större fastighet (B), där större
delen av skogsmarken är kalhuggen. Taxeringsvärdet är å den förra 20,000
kronor, å den senare 40,000 kronor. Ägaren avverkar skog å fastigheten A
för ett värde av 5,000 kronor och å fastigheten B för 1,000 kronor samt
verkställer arbeten för skogskultur med mera för 500 kronor å fastigheten
A och 2,000 kronor å fastigheten B. Enligt kommitténs förslag skulle fördelningen
av nettoinkomsten, 3,500 kronor, ske så, att en tredjedel komme
på A och två tredjedelar på B. Det enda rimliga i detta fall vore väl att
använda hittillsvarande föreskriften, att nettovinsten skall fördelas efter
bruttoinkomsterna av de skilda fastigheterna, motsvarande här för fastigheten
A fem sjättedelar och för fastigheten B en sjättedel. Länsstyrelsen
föreslår alltså att hittillsvarande föreskrifter i frågan bibehållas.»

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anför:

»Erfarenheten från taxeringen i Kopparbergs län, varest inkomsten av
fastighet till väsentlig del utgöres av inkomst av skogsbruk, har ådagalagt,

Kungi. Maj:ts proposition Nr 102.

463

att härstädes i allmänhet och särskilt då det gällt fördelning av de större
fastighetsägarnas — skogsbolagens —• inkomst tillämpats av kommittén såsom
supplementär angivna fördelningsgrund, ett förhållande, som visat sig leda
till orimliga resultat. Sålunda har till exempel eu kommun, där det avverkade
och använda virkets rotvärde uppgått till mycket betydande belopp,
låt säga flera hundratusen kronor, erhållit så ringa del av den från samtliga
fastigheter gemensamt härflutna inkomsten, att sedan medgivna avdrag
för fastighetsbevillningen skett, ingen eller obetydlig inkomst återstått till
beskattning. Å andra sidan hava kommuner, varest ingen eller endast ringa
avverkning förekommit, men där den skattskyldige ägt fastigheter med höga
taxeringsvärden, blivit oskäligt gynnade. Nu angivna missförhållanden hava
väl uppmärksammats av såväl taxeringsnämnder som länets prövningsnämnd,
som dock måste låta bero vid vederbörandes förklaring att annan fördelningsgrund
än taxeringsvärdet icke kunnat åberopas.

Då det torde kunna antagas, att länets större fastighetsägare under förmenande
att utredning om huru stor del av inkomsten belöpt å de särskilda
kommunerna icke kunnat förebringas, även framgent ämna använda fastighetstaxeringsvärdena
såsom fördelningsgrund för inkomsten, har länsstyrelsen
för att i någon mån söka åstadkomma en rättelse i de missförhållanden i
avseende å inkomstfördelningen, som ovan framhållits, velat ifrågasätta,
huruvida icke, då jordbruksinkomsten utgöres av inkomst av skogsbruk,
såsom supplementär fördelningsgrund jämväl kunde antagas det vid taxering
till skogsaccis uppskattade rotvärdet å inom de olika kommunerna avverkat
virke från egna fastigheter. Visserligen lärer icke heller på denna väg en
fullt rättvis fördelningsgrund kunna åstadkommas, men de uppenbara missförhållanden,
vartill hittills gällande och nu föreslagna bestämmelser föranleda,
torde genom inkomstens fördelning på sätt länsstyrelsen nu ifrågasatt
kunna i avsevärd mån reduceras.»

Länsstyrelsen i Jämtlands län förklarar, att det vid åtskilliga tillfällen
visat sig förenat med svårigheter att kontrollera uppgifterna angående inkomst
från inom flera kommuner belägna fastigheter, vilka behandlats som
en förvärvskälla. På grund av dessa svårigheter anser länsstyrelsen önskvärt,
om en utväg kunde finnas att underlätta taxeringsarbetet genom införande
av mera specificerade uppgifter.

Kammarrätten anser det i andra stycket av 58 § i kommittéförslaget förekommande
uttrycket »Saknas utredning härom» böra utbytas mot »Kan
utredning härom icke vinnas».

Av de avgivna yttrandena framgår till en början, att en viss oklarhet Departementssynes
råda angående den utsträckning, i vilken procentavdrag skall åtnjutas. c,iefenHärutinnan
må erinras, att den garanti gentemot kommunen, som är föreskriven
för fastighetsinkomst såväl enligt gällande provisorium som enligt
det nu framlagda förslaget, avser varje särskild förvärvskälla. Huruvida
en eller flera förvärvskällor föreligga avgöres enligt bestämmelserna i 18 §.

Utgöra emellertid flera fastigheter en enda förvärvskälla, skall från den från
dessa fastigheter gemensamt härflutna nettointäkten avräknas procentavdrag
för alla fastigheterna, även om dessa fastigheter ligga inom olika kommuner.

Den inkomst av fastighet, som därefter återstår, skall beskattas i varje kommun

464

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Inkomst av
rörelse i
allmänhet.

till så stor del, som kan anses hava inom kommunen influtit. Understundom
kan det emellertid möta svårigheter att utreda, hur stor del av fastighetsinkomsten,
som härflutit från varje kommun, och måste för sådana fall givas
en supplementär fördelningsregel. Vid övervägande av detta spörsmål torde
man böra utgå ifrån att fördelning av fastighetsinkomsten skall ske allenast
mellan de kommuner, från vilka intäkt av fastigheterna härflutit. Ett motsatt
förfarande synes, även om det i speciella fall skulle kunna vara önskvärt
med hänsyn till att kommunerna därigenom under olika år erhölle ett
jämnare beskattningsunderlag, icke överensstämma med de allmänna principerna
för inkomstfördelning. Beträffande realinnehållet av den supplementära
fördelningsregeln synes det mig, att det rättvisaste resultatet skulle erhållas,
om inkomsten fördelades i förhållande till den bruttointäkt, som influtit
inom varje kommun. Jag har dock ansett möjlighet böra beredas
att i vissa fall göra inkomstfördelningen efter taxeringsvärden. Har inkomsten
till mera avsevärd del bestått av inkomst av skogsbruk, bör hänsyn
härtill tagas vid inkomstfördelningen, så att den av skogsbruk härflytande
inkomsten fördelas i förhållande till skogsvärdet i de olika kommunerna
Påpekande härav har intagits i anvisningar till 56 §. Länsstyrelsen i
Kopparbergs län har ifrågasatt, huruvida icke, då inkomsten utgöres av
inkomst av skogsbruk, såsom supplementär fördelningsgrund jämväl kunde
antagas det vid taxering till skogsaccis uppskattade rotvärdet å inom de
olika kommunerna avverkat virke från egna fastigheter. Den sålunda föreslagna
fördelningsgrunden synes ej böra lagfästas såsom normal sådan med
hänsyn därtill, att taxeringen till skogsaccis (skogsskatt) och taxeringen för
inkomst av skogsavverkningen icke alltid äga rum samma år. Den av
kammarrätten föreslagna ändringen har iakttagits.

Stadskollegiet i Stockholm anser kommun, där huvudkontor är beläget,
skäligen böra vid fördelning av inkomst av rörelse tillföras 10 i stället för
5 procent.

överståthållarämbetet anför:

»Den andel av 5 procent av rörelseinkomsten, som kommunalskattekommittén
såsom regel föreslår skall beskattas i kommun, där huvudkontoret är beläget,
anser överståthållarämbetet i betraktande därav, att så väl inköp som försäljningar
samt hela affärens administrering i allmänhet är förlagd till
huvudkontoret, vara för låg och böra höjas till 10 procent. Även vid fördelning
av inkomsten av bankrörelse synes skäligt, att huvudkontorskommunen
erhåller viss procent av inkomsten, innan densamma efter av kommittén angivna
grunder fördelas till beskattning mellan de kommuner, inom vilka
bankens kontor varit belägna».

Länsstyrelsen i Blekinge län uttalar däremot sin fulla anslutning till den
decentralisation i fråga om fördelningen i vissa fall av beskattningsföremålen
kommunerna emellan, som kommitténs förslag innehåller, då det
måste anses ostridigt, att hemortskommunen hittills blivit i allt för hög grad
gynnad med den rättstillämpning, som i detta avseende varit gällande.

465

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Länsstyrelsen i Jönköpings lön framhåller att, även om den av kommittén
föreslagna huvudgrunden för fördelning av skatt för näring och inkomst
kunde vara riktig, dock sådana omständigheter kunde föreligga, att en kommun
hade berättigade anspråk på andel i ett företags näringsskattevärde och beskattningsbara
inkomst, utan att företaget inom kommunen hade fast driftställe.
Länsstyrelsen anför härom följande:

»I händelse ett större industriföretags arbetare till stort antal bo i annan
kommun, än där företaget är lokaliserat, så är den förra kommunen i mycket
hög grad beroende av företagets bärighet och fortsatta verksamhet. Upphör
driften eller inställes densamma för någon tid, får denna kommun vidkännas
svårigheter av samma slag som den kommun, där företaget drives, och då
båda kommunernas svårigheter till det huvudsakliga hänföra sig till samma
slags utgifter för företagets arbetare nämligen för skolundervisning, religionsvärd
och understöd i ena eller andra formen, kan man med ganska
stora skäl ifrågasätta, att driftskommunen bör dela med sig något av företagets
beskattningsbara inkomst och möjligen även av dess näringsskattevärde
till den kommun, där företaget visserligen icke har fast driftställe men
där ett större antal av dess arbetare äro bosatta. Fördelningen skulle kunna
ske efter liknande principer, som redan gälla beträffande fördelningen av
järnvägsföretags beskattningsbara inkomst mellan kommuner, där järnvägen
är framdragen, det vill säga efter förhållandet mellan de inom varje kommun
till företagets personal utbetalta avlöningsförmånerna. Möjligen borde
före nyssnämnda fördelning den kommun, där företaget drives, erhålla någon
särskild andel med hänsyn till, att kommunen fått och alltjämt får vidkännas
vissa utgifter för själva anläggningen».

Jönköpings stads drätselkammare har framhållit enahanda synpunkter.

Länsstyrelsen i Kalmar län anför:

»Då det synes länsstyrelsen rimligt, att den kommun, där skog avverkas,
far tillgodogöra sig skatt å den inkomst, som uppkommer genom avverkningen,
vare sig denna verkställes av fastighetens ägare eller av annan på grund av
upplåtelse, anser sig länsstyrelsen böra förorda kommitténs förslag att med
fast driftställe skall likställas, bland annat, fastighet, därå skogsavverkning
på grund av upplåtelse försiggått».

Länsstyrelsen i Västerbottens län anför beträffande den föreslagna bestämmelsen,
att såsom fast driftställe skall anses fastighet, därå skogsavverkning
på grund av upplåtelse försiggått, följande:

»Trävarubolagen, vilka i allmänhet bedriva avverkning inom ett stort
antal kommuner, sammanslå sin virkesfångst från egna skogar och från
de kronoparker och övriga skogar, där bolaget avverkat på grund av upplåtelse.
Virket sammanlägges i flottled och föres däri till sågverket. Fn
del av virket ligger i flottleden llere år. Vid förädlingen och försäljningen
torde det vara omöjligt att halla reda på från vilken kommun råvaran
kommer och huruvida köpvirke från viss kommun lämnat vinst eller förlust.
En bestämmelse om skyldighet för sågverksbolag att uppgiva den
del av vinsten, som borde belöpa på en viss avverkningskommun, torde
för den skull bliva praktiskt outförbar. Största olägenheten av stadgandet
Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 sand. Si höft. (\r 102.) .'')()

466 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

skulle emellertid uppkomma därav att taxeringsmyndigheterna med hänsyn
till bestämmelsens avfattning antagligen skulle förledas till fullkomligt godtyckliga
taxeringar. Länsstyrelsen anser sig alltså höra avråda från nämnda
bestämmelse, i varje fall i dess nu föreslagna form.»

På enahanda grunder anser länsstyrelsen i Norrbottens län det alldeles
ogörligt att få en något så när användbar och hållbar grund för uppdelning
av ett stort trävarubolags inkomst av rörelse på alla de olika kommuner,
där skogsavverkning försiggått, i synnerhet om, vilket länsstyrelsen funne
oklart, såsom fast driftställe skulle anses jämväl fastighet, där avverkning
skett på grund av köp av träd på rot.

Sveriges köpmannaförbund anför i huvudsak följande:

Förbundet hade nyligen haft anledning ägna sin uppmärksamhet åt den
s. k. kioskhandelns beskattning. Denna handel bedreves i stor utsträckning
av några större företag i aktiebolagsform. Dessa bolag hade inom vissa
kommuner påförts bevillningstaxering men genom besvär hos kammarrätten
fått denna taxering upphävd. Troligt vore, att bolagens i kammarrätten
beaktade besvär grundat sig därpå, att rörelsen inom vederbörande kommuner
ej ansetts vara av större omfattning eller att svårighet förefunnits för
självständig bokföring och förvaltning. Det sistnämnda skälet torde kunna
lämnas utan beaktande, och vad det första beträffade vore det förbundet
bekant, att kioskhandeln flerstädes vore av mycket stor omfattning samt att
den vore stadd i hastig utveckling, icke minst tack vare den frihet från
butikstängningslagens bestämmelser, som denna handelsverksamhet alltjämt
åtnjöte. Det torde ej kunna bestridas, att kommunernas krav på beskattning
av kioskrörelsen inom den kommun, där den bedreves, vore fullt berättigat.
Det förefölle förbundet, som om kommitténs förslag om den interkommunala
beskattningens ordnande skulle medföra beaktande av bl, a.
detta krav. Förbundet kunde nämligen ej på annat sätt tyda uttalandet
om att »inkomstberäkningen för den skattskyldige skall verkställas särskilt
för varje kommun och avse hans inom kommunen förefintliga förvärvskällor
utan hänsyn till sådana förvärvskällor, som han kan hava haft inom annan
kommun». Förbundet hade därför all anledning att tillstyrka kommitténs
förslag i denna del.

Kammarrätten anför beträffande de föreslagna bestämmelserna om fast
driftställe följande:

»De i paragrafen uppräknade exemplen på fast driftställe öppna en synnerligen
vid ram för detta begrepp med ty följande splittring av ett visst skattesubjekts
beskattning i mycket högre grad än fallet är enligt gällande regler.
Redan förekomsten i en kommun av ett varunederlag eller ett jämförelvis
obetydligt försäljningsställe kan sålunda enligt förslaget föranleda taxering
inom denna kommun.

Kammarrätten anser en sådan utveckling icke vara tilltalande, men förmodligen
är den ofrånkomlig, därest näringsskatten kommer till stånd. Sker
så icke, torde böra tagas i övervägande en begränsning av begreppet fast
driftställe’.»

En ledamot av kammarrätten har i särskilt yttrande angående dessa
bestämmelser anfört:

467

Kungi. Maj:ts proposition Nr 102.

»Av kommitténs motiv (sid. 468) framgår, att härmed avsetts att frångå
den praxis, som på grundval av bevillningsförordningen utbildats rörande
beskattningsort i rörelse, i det förslaget tillerkänner en kommun, inom vilken
rörelseidkare har allenast ett varunederlag, beskattningsrätt, medan för närvarande
rörelsen icke beskattas därstädes, så framt ej försäljning av varor
äger rum å själva nederlaget.

Den omständigheten att en vara upplägges i en kommun, t. ex. vid järnvägsstation,
hamn eller med anledning av varans eldfarliga beskaffenhet
i särskild byggnad, innebär enligt mitt förmenande icke, att rörelsen därifrån
utövas. För att detta skall äga rum måste direkt utlämning till kunder
eller försäljning föreligga. Att en utskeppningsrörelse i förening med
varunederlag, t. ex. av malm och sten, under vissa förhållanden kan betraktas
såsom lokalt fristående del av rörelsen, rubbar icke riktigheten härav.

Kommitténs förslag i vad det bryter med samma princip synes icke motiverat
och leder i praktiskt hänseende till egendomliga konsekvenser i fråga
om fördelningen av beskattningsbar inkomst mellan två eller flera kommuner.
Även vid näringsskatten skulle en sådan föreskrift leda till betänkliga
följder.»

De anmärkningar, som riktats mot kommittén, därför att densamma skulle Departementshava
föreslagit, att kommun, där huvudkontor är beläget, i regel skulle till- che,eDdelas
fem procent av den beskattningsbara inkomsten, anser jag icke befogade.

Kommittén har klart utsagt, att, där omständigheterna därtill föranleda,
huvudkontorskommunen skall erhålla högre procent än fem. Det av kommittén
angivna procenttalet fem är allenast en minimisiffra, som kan överskridas.

Någon anledning att i fråga om fördelningen av inkomst av bankrörelse
stadga, att huvudkontorskommunen skall erhålla viss procent av den beskattningsbara
inkomsten, innan densamma fördelas till beskattning mellan de kommuner,
där banken haft kontor, synes mig icke föreligga. Huvudkontorskommunen
synes nämligen även utan en sådan bestämmelse bliva väl tillgodosedd
med den avfattning reglerna om fördelning av inkomst av bankrörelse hava.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har ifrågasatt, att ett näringsföretags inkomst
skulle kunna tagas till beskattning även i kommun, där näringen
icke haft fast driftställe men där ett större antal av företagets arbetare bo.

Även om en sådan fördelningsregel i enstaka fall skulle kunna giva ett
önskvärt resultat, strider den dock mot vedertagna principer för fördelning
av inkomst. Därjämte anser jag en sådan bestämmelse taxeringstekniskt
ogenomförbar.

Kommittén har föreslagit, att inkomst genom avverkning av skog på grund
av särskild upplåtelse skall tagas till beskattning jämväl inom kommun, där
avverkning ägt rum; och har denna bestämmelse erhållit den lagtekniska
utformningen, att med fast driftställe likställts fastighet, där skogsavverkning
på grund av upplåtelse försiggått. Denna bestämmelse har bestämt avstyrkts
av två länsstyrelser i Norrland. Även kammarrätten ställer sig tveksam
emot den av kommittén föreslagna utvidgningen av begreppet fast driftställe.

Under sådana förhållanden har jag ansett ifrågavarande av kommittén före -

468

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Vatten, gas
och elektrisk
kraft.

slagna bestämmelse icke höra upptagas i det av mig nu framlagda förslaget
till kommunalskattelag.

Kammarrätten har, såsom nämnts, funnit de i kommittéförslaget uppräknade
exemplen på fast driftställe innebära en utvidgning av de fall, då kommun
skall äga beskatta ett företag, och har kammarrätten ansett en sådan
utveckling icke vara tilltalande. En ledamot av kammarrätten har i särskilt
yttrande speciellt kritiserat den föreslagna bestämmelsen, att såsom fast driftställe
skulle anses varunederlag. Den kritik, som riktats mot kommitténs
förslag i sistnämnda avseende, finner jag vägande, i den mån kritiken avsett
kommitténs förslag, att enbart förekomsten av ett magasin eller dyl. skulle
grunda beskattningsrätt, vilket förslag väsentligen torde liava föranletts av
den av kommittén föreslagna näringsskatten. Förefinnes däremot i en kommun
ett verkligt, nederlag, d. v. s. en plats, där särskilda anläggningar
funnits, eller särskilda anordningar vidtagits för distribution o. d., så bör
givetvis ifrågavarande kommun hava beskattningsrätt. Sådan rätt torde
ock föreligga redan med nu gällande bestämmelser, och kommittén torde icke
hava avsett att i detta avseende göra någon ändring. Jag har emellertid i
förevarande paragraf icke upptagit »varunederlag» bland de i paragrafen
uppräknade exemplen på den grund, att detta uttryck möjligen kan missförstås.
I den mån ett verkligt nederlag, på sätt jag nyss anfört, förefinnes,
inbegripes detta i förevarande paragrafs stadgande därom, att såsom fast
driftställe skall anses plats, å vilken funnits särskild anläggning eller vidtagits
särskild anordning för stadigvarande bruk vid rörelsens utövande.

Såsom jag nyss anfört, anser jag ej heller fastighet, därå skogsavverkning
på grund av upplåtelse försiggått, böra likställas med fast driftställe.
Sedan nu omförmälda ändringar vidtagits i kommitténs förslag om vad som
med fast driftställe skall förstås, torde av den av kammarrätten påtalade utvidgningen
av begreppet fast driftställe kvarstå allenast, att fastighet, som
varit föremål för jordstyckning, och plats, där entreprenadarbete av större
omfattning bedrivits under lokal ledning, skulle utgöra fast driftställe. I
den mån dessa bestämmelser innebära en utvidgning av nu gällande bestämmelser,
finner jag i likhet med kommittén densamma befogad. Enligt
Sveriges köpmannaförbund skulle kommitténs bestämmelser om fast driftställe
innebära en utvidgning beträffande den s. k. kioskhandelns beskattning.
Härutinnan må erinras, att den omständigheten huruvida försäljning
sker i »kiosk» eller i handelsbod icke är avgörande. Enligt de föreslagna
bestämmelserna föreligga förutsättningarna för kommuns beskattningsrätt,
så snart försäljningsstället är stadigvarande. Även enligt nu gällande bestämmelser
synes i dylika fall beskattningsrätt föreligga, så snart omsättningen
uppnått en icke alltför obetydlig omfattning.

Västerås stads drätselkammare finner de föreslagna fördelningsbestämmelserna
beträffande rörelse, som avser att medelst ledning tillhandahålla vatten,
gas eller elektrisk kraft, icke lämpliga, i varje fall icke under alla förhållanden

469

Kung1. Maj:ts ■proposition Nr 102.

Fall kunna nämligen givas, då dessa bestämmelser skulle giva resultat, vilka
stå mycket illa överens med de principer, som varit ledande vid fördelningsbestämmelsernas
upprättande. Härefter anför drätselkammaren följande:

»Man behöver endast gå till ett fall, som ligger oss nära, nämligen Västerås
stads vattenverk, för att bliva övertygad om bestämmelsens olämplighet.
Vattnet tages här från nedsänkta brunnar i en grusas å Hesslö kronoegendom
i Badelunda socken, där också vad vi kalla vattenverket är beläget.
Detta verk består av ett i en särskild, för övrigt helt obetydlig byggnad
inrymt elektriskt pumpmaskinen jämte ett reservmaskineri av värmemotorer.
Anläggningens skötsel, som är synnerligen enkel och så gott som uteslutande
består i tillsyn, ombesörjes av två i en särskild, verket tillhörig byggnad på
platsen boende personer, en maskinmästare och en maskinist. Vore ej driften
kontinuerlig eller i det närmaste kontinuerlig, kunde en man vara fullt tillräcklig.
För hela vattenledningsrörelsen i övrigt, som är förlagd till staden
och ombesörjes med tillhjälp av ett vitt utgrenat ledningsnät av flere mils
längd samt av vattenreservoarer och filterbassänger, vilket allt till värdet
motsvarar den ojämförligt största delen av anläggningen, erfordras en mångdubbelt
större personal, nämligen för tillsyn och underhåll av ledningar,
serviser, reservoarer, brandposter m. in. för avläsning av mätare, för debitering,
uppbörd och bokföring samt slutligen för teknisk och ekonomisk
ledning av det hela. Nu skulle enligt kommittéförslagets fördelningsregler
ej mindre än 45 procent av verkets beskattningsbara inkomst beskattas i
Badelunda socken till följd av att det obetydliga pumpverket är där beläget, och
55 procent i Västerås, därav 5 procent, säger och skriver endast fem procent,
för huvudkontoret, som i detta fall representerar den egentliga rörelsen, och
50 procent, därför att avnämarne äro tillfinnandes i Västerås. Man skulle
möjligen kunna tänka sig, att de 45 procenten för verket borde fördelas på
Badelunda och Västerås jämlikt anvisningsbestämmelsernas föreskrift, att om
delar av ett och samma vattenverk ligga inom olika kommuner, 45-procentandelen
skall fördelas på de olika kommunerna i förhållande till anläggningarnes
taxeringsvärden. Det skulle nämligen kunna göras gällande, att
reservoarer och filterbassänger, vilka ligga inom staden, borde räknas som
delar av verket, och därför en uppdelning ske. Men långt ifrån säkert är
detta. Med förslagets terminologi och i saknad av vägledande bestämmelser
i anvisningar eller motivering torde nog vederbörande taxeringsmyndighet
få svårt att hänföra sådana stillastående anläggningar som de nämnda under
begreppet verk. Med vanligt språkbruk överensstämmer det icke.

Under sådana förhållanden torde det utan vidare vara klart, att förslagets
fördelningsbestämmelser stå i uppenbart missförhållande till vad som skäligen
måste anses vara en lämplig och förnuftig fördelning av rörelsens beskattning.
Någon skulle möjligen vilja invända, att anläggningens oeftergivliga förutsättning,
vattentillgången, är av så avgörande betydelse, att det är rimligt,
att den kommun, där denna tillgång finnes, får eu avsevärd andel av skatten.
Må så vara, men antag då, att vattnet förefinnes och brunnar ligga, såsom
nu, i Badelunda, men pumpverket i Västerås. Gränsen mellan kommunerna
kunde nämligen gå så nära grusåsen, att detta vore möjligt — sådant var
också förhållandet med stadens förra nu nedlagda vattenverk, som låg i
Västerås, medan brunnarna lågo i K:t Ilian. Då skulle ingen del av inkomsten
eller i varje fall endast eu obetydlighet enligt förslaget beskattas i Badelunda
och ingen skulle vid anse detta orimligt. Härtill kommer slutligen, att vattenverket
drives med elektrisk kraft, som levereras av stadens eget inom staden
belägna elektricitetsverk, och för leveransen till det egna vattenverket i Både -

470

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

lunda socken skall också enligt förslaget elektricitetsverket beskattas i denna
socken, vilket även det förefaller något egendomligt.

I motiveringen framhålles, att förslaget bibehållit nuvarande bestämmelser
med endast den ändring, att den på huvudkontoret fallande delen fixerats
till 5 procent. Denna ändring är dock icke så obetydlig, som den knapphändiga
motiveringen synes giva vid handen, ty det är alldeles givet, att
nuvarande stadganden, som innehålla, att 50 procent skola taxeras där verk
och kontor varit förlagda och fördelas om verk och kontor legat å olika
orter efter den grund, som taxeringsmännen finna skälig, giva möjlighet till
en efter de verkliga förhållandena avpassad fördelning.

Bäst synes det drätselkammaren vara, att antingen låta fördelningen i nu
ifrågavarande hänseende ske enligt huvudregeln i 60 paragrafens sista stycke
eller ock bibehålla nuvarande bevillningsförordnings bestämmelser. Beträffande
det av drätselkammaren anförda exemplet med Västerås vattenverk är givetvis
1920 års Kungl. förslag att föredraga framför kommittéförslaget, men andra
fall kunna tänkas, då detta icke heller passar. Eu efter de verkliga förhållandena
avvägd prövning är givetvis att förorda framför varje slag av
schablonmässiga detaljregler.»

Länsstyrelsen i Västmanlands lön anser, att, på sätt Västerås stads
drätselkammare påvisat, de i 60 § av kommittéförslaget utformade reglerna
för fördelning av den beskattningsbara inkomsten i vissa fall skulle verka
mycket godtyckligt. Den i sista stycket av samma paragraf givna regeln
syntes vara att föredraga i fråga om fördelning av inkomst av rörelse, som
avsåge att medelst ledning tillhandahålla vatten, gas eller elektrisk kraft.

Ombudsmannen vid Stockholms industriverksstyrelse anser, att kommittéförslaget
tar för liten del av Stockholms elektricitetsverks inkomst till beskattning
i Stockholm. För vinnande av större smidighet och skälighet i
fördelningen borde ej 45 procent föras till kraftverk etc., där ofta blott eu
mindre del av företagets kapital vore nedlagt, utan hänsyn borde tagas
jämväl till anläggningar för »förädling» t. ex. omtransformering av ström
och möjligen även för förvaring av vatten. Ett ytterligare skäl för eu
sådan förändring vore att kostnaden för elektrisk råenergi vore jämförelsevis
ringa.

Till ombudsmannens yttrande ansluter sig stadskollegiet i Stockholm.

Jämväl svenska Stadsförbundet finner de synpunkter, ombudsmannen
framhållit, vara värda beaktande.

Svenska vattenkraftföreningen och Svenska elektricitetsverkstöreningen
anföra i gemensamt yttrande följande:

»I 60 § 3 stycket lämnas föreskrifter rörande fördelning av inkomst av
kraftverksrörelse i de fall, där inkomsten skall tagas till beskattning inom
mer än en kommun. Enligt nämnda föreskrifter skall 5 procent av inkomsten
beskattas i kommun, där huvudkontor funnits, 45 procent i kommun,
där kraftstation varit belägen, samt 50 procent i kommun, där förbrukning
ägt rum. Dessa fördelningsregler överensstämma i stort sett med vad för

471

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

närvarande gäller i fråga om uppdelning av inkomst. Det är emellertid
att märka, att, efter det gällande bestämmelser infördes, kraftverksrörelsen
tagit en betydande utveckling samt att densamma delvis utövas under andra
förhållanden än vid berörda tidpunkt. Frågan om fördelningen bör därför
upptagas till förnyad omprövning.

Därvid är att iakttaga, att frågan om uppdelning av inkomsten å kraftstationen
å ena sidan och övriga grenar av verksamheten å den andra numera
har större betydelse än tidigare, då kraftstationen i regel var förlagd
till den kommun, inom vilken energien huvudsakligen användes. Förhållandena
inom olika företag växlade icke på samma sätt som nu. En fördelningsgrund
med ett fast procenttal å kraftstationskommunen kunde därför
godtagas utan att större missförhållanden uppkommo.

Ett dylikt stelt fördelningssystem måste numera anses föråldrat. Vissa
företag äro mera utpräglade distributionsföretag och inom dessa uppköpas
ofta nog större eller mindre mängder energi från andra kraftverk, medan
inom andra åter kraftalstringen är av större betydelse och en stor del av
energien levereras till underdistributörer. Kraftstationerna äro icke sällan
belägna på betydande avstånd från den ort, där energien förbrukas, och i
sådana fall får uppenbarligen en betydande del av energiens värde anses
hava uppstått icke blott genom själva framalstringen vid kraftstationen utan
även genom överföringen. Nu nämnda förhållanden göra, att uppdelningsfrägan
bör lösas efter andra linjer än de föreslagna.

Eu tillfredsställande fördelningsgrund erliålles givetvis i de fall, där bokföringen
är sä ordnad att därav framgår, huru stor del av vinsten hänför
sig till kraftstationen och till verksamheten i övrigt. I flertalet fall
föres emellertid icke sådan bokföring. I sådana fall föreslå föreningarna,
att, efter det huvudkontorskommunen bekommit 5 procent av inkomsten,
återstående 95 procent fördelas på kraftstationen och distributionsverksamlieten
i förhållande till den bruttointäkt av verksamheten, som uppkommit
a vardera av dessa båda rörelsegrenar. Vid fastställande av bruttoinkomsten
för kraftstationen beräknas då värdet av den vid kraftstationen alstrade
energien. Eu sådan värdering enligt objektiva grunder torde i regel icke
möta svårigheter. Återstoden av bruttoinkomsten anses hava uppkommit å
distributionen och uppdelas mellan distributionskommunerna pa sätt kommittén
föreslagit. Om sålunda ett företag under ett år försäljer eller förbrukar
energi för ett värde av 1,000,000 kronor och bruttovinsten vid kraftstationen
uträknas till 300,000 kronor, kommer efter avdrag för huvudkontorskommunens
andel 5 procent, 3/10 av återstoden 950,000 att beskattas
i kraftstationskommunen och ''/10 i de kommuner, där kraften av företagaren
levereras. Såsom ett ytterligare skäl för att välja ett dylikt sätt att fördela
inkomsten vilja föreningarna framhålla, att vid leverans av vattenkraftenergi
jämväl under överföringen åtskilliga förädlingsprocedurer förekomma, som
kunna vara förenade med betydande kostnader. Framställningen av användbar
energi är sålunda icke inskränkt till själva kraftstationen utan är så att
säga fortlöpande under transporten av energien. Kraftstationens och ledningsapparatens
verksamhet gå in i varandra och den äldre fördelningsregeln,
vilken till förebild tagit förhållandena inom produktionsföretag med egen
försäljning, torde numera föga lämpa sig för kraftverksrörelsen. —

Om i ett företag finnas flera inom olika kommuner belägna kraftstationer,
skulle enligt anvisningarna till 60 § den ä kraftverken belöpande inkomsten
fördelas mellan dessa i förhållande till anläggningarnas taxeringsvärden.
Även vid fördelningen mellan kraftstationerna, varmed bör likställas träns -

-172 Kungl. Maj.ts ''proposition Nr 102.

formatorstationer, synes lämpligen bruttoinkomsten vid de olika kraftstationerna
böra tagas till norm. I allt fall bör vid ett antagande av A-förslaget
uppdelningen verkställas med hänsyn tagen till värdet av förutom fast
egendom av samtliga de till kraftstationen hörande tillgångar, som uppräknas
i anvisningarna till 18 § under aktiva 1 b., varigenom den enligt föreningarnas
mening riktiga följden uppkommer att jämväl de fasta maskiner,
som enligt A-förslaget hänföras till lös egendom, bilda underlag vid fördelningen.

Den i anvisningarna till DO § lämnade föreskriften om fördelning av den
beräknade inkomsten av kraft, som levereras till underdistributör, är otillfredsställande.
Dels synes det oegentligt att en företagare beskattas inom
kommun, där han icke bedriver någon som helst verksamhet (man tanke
sig för övrigt de svårigheter, som kunna uppstå, om underdistributören
mottager kraft från liera företag), dels torde det i praktiken uppstå svårigheter,
enär bestämmelsen förutsätter, att leverantören vid sin deklarations
upprättande äger kännedom om huru underdistributörens kraftleverans fördelar
sig inom olika kommuner. Föreningarna anse för övrigt, att i allmänhet
icke någon egentlig olägenhet uppstår genom att vinsten i sin helhet
beskattas i den kommun, där producenten levererar energien till distributören.»

Vattenfallsstyrelsen har i fråga om 59 och DO §§ i kommittéförslaget
påpekat, att dessa paragrafer på en punkt icke överensstämde. Enligt 59 §
skulle nämligen inkomst av kraftverksrörelse beskattas i kommun, där fast
driftställe funnits, samt i kommun, där förbrukning ägt rum. Enligt 66 å
vore exempelvis ett avdelningskontor att betrakta som fast driftställe; och
ansåge vattenfallsstyrelsen, att såväl exempelvis en sekundärstation med
tillhörande stationsmästarebostad som en tertiärstation med hänsyn till den
allmänna formuleringen av 66 § vore att betrakta såsom fasta driftställen.
Emellertid medgåve, därest ett avdelningskontor vore beläget inom kommun,
där kraft icke levererades, 60 § icke beskattning i kommunen, och hade i
sistnämnda paragraf ej heller tagits hänsyn till sekundär- och tertiärstationer.

Vattenfallsstyrelsen har vidare anfört i huvudsak följande:

Enär fall kunde förekomma, då ett företag, vilket tillhandahölle elektrisk
kraft, tillverkade endast en liten del av kraften vid egen kraftstation och
köpte större delen av kraften från annat företag, ifrågasatte styrelsen vidare,
om icke större rättvisa än genom kommitténs förslag kunde uppnås
genom att, sedan 5 procent av inkomsten beskattats i kommun, där huvudkontoret
funnits, återstående 95 procent fördelades på kraftstation och distributionsanläggningar
i förhållande till bruttointäkten av verksamheten vid
var och en av dessa båda grenar av rörelsen. Det mötte nämligen intet
hinder att ur bruttointäkten avskilja den del, som skäligen kunde anses
belöpa på driften vid själva kraftstationen. Därest i en kraftverksrörelse
arbetade flera, i olika kommuner belägna kraftstationer, ansåge styrelsen
lämpligare, att vid antagande av C-förslaget inkomsten fördelades mellan
kraftstationskommunerna i förhållande till taxeringsvärdena å kraftstationerna
och därtill hörande anläggningar än att fördelningen skedde efter
bruttointäkterna vid stationerna. Den del av nettoinkomsten, som skulle
beskattas i förbrukningskommunerna borde däremot fördelas efter bruttointäkterna
därstädes.

Kung!. Maj.ts proposition Nr. 102.

473

I fråga om fördelningen på olika kommuner av den del av inkomsten,
som skulle belöpa på förbrukningen, yttrar styrelsen i huvudsak följande:

Föreskriften om fördelning av inkomst genom kraftleverans till distributör
efter distributörens bruttointäkt inom varje kommun ansåge styrelsen icke
lämplig. Grunden till bestämmelsen, att en del av inkomsten skulle beskattas
i kommun, där förbrukning ägt rum, måste hava varit, att den
skattebetalande kraftleverantören i denna kommun erhållit inkomst. Huruvida
sedan kraften genom annat i sin ordning skattebetalande företag överförts
till och förbrukats i den ena eller andra kommunen, vore åtminstone
den primäre kraftleverantören såsom skattebetalare fullständigt ovidkommande.
För honom vore det naturligt att skatta till den kommun, där
han verkligen haft inkomst, och för kommunen vore det naturligt att få
beskatta den inkomst, som erhållits i densamma. Vidare skulle ett helt
nytt moment inkomma vid fördelningen, nämligen distributörens inkomst.

Om de kommuner, till vilka kraften av underleverantören överfördes, skulle
vara med vid delningen, borde fördelningen ske i förhållande till det kraftpris,
som den primäre kraftleverantören betingat sig för kraften, och icke
efter det pris, kraften efter ytterligare detaljfördelning betingade, ty kraftavgiften
hos den slutliga förbrukaren kunde med samma utgångspris variera
från 1 till 10, allt eftersom det gällde ström till en medelstor industri eller
till en torpare, som endast hade en lampa. Styrelsen ansåge det principiellt
felaktigt att beskatta ett företags inkomst i förhållande till ett annat företags
bruttointäkt. Som förmodligen varken underdistributören kunde åläggas
att lämna kraftproducenten uppgift om sin bruttointäkt inom olika kommuner,
eller taxeringsnämndsordföranden vore berättigad lämna honom upplysningar
ur distributörens deklaration, bleve det för kraftproducenten omöjligt
att i ifrågavarande kommuner avgiva vederbörlig inkomstuppgift eller
granska om av taxeringsnämnderna vidtagen fördelning vore riktig. Vattenfallsstyrelsen
ansåge på grund av det anförda, att nuvarande regler borde
i princip bibehållas och att sålunda, om kraft levererats till någon, som
utövade distribution därav, förbrukningen för leverantörens del skulle anses
hava skett i den kommun, där leveransen ägt rum.

Med hänsyn till de anmärkningar, som riktats mot kommittéförslagets Departementsbestämmelser
om fördelning av inkomst av rörelse, som avser att medelst cIle,enledning
tillhandahålla vatten, gas eller elektrisk kraft, finner jag nämnda
bestämmelser böra i viss mån omformuleras. I yttrandena har framhållits, att
en leverantör av elektrisk kraft ofta icke själv producerade all den kraft
han levererade utan köpte en del. I sådant fall vore såväl de nu gällande
som de av kommittén föreslagna reglerna icke tillfredsställande. Denna
anmärkning finner jag befogad. Däremot anser jag det föreslagna sättet
för det påtalade missförhållandets avhjälpande icke tillfredsställande. En
föreskrift, att. sedan huvudkontorskommunen erhållit fem procent av inkomsten,
återstående nittiofem procent av inkomsten skola fördelas på kraftstation
och distributionsanläggningar i förhållande till bruttointäkten av
verksamheten vid var och eu av dessa båda grenar av rörelsen, torde giva
anledning till många tvister. Jag anser det därför bättre, om i lagen fastslås
— låt vara schablonmässigt — den proportion, i vilken inkomsten bör
fördelas mellan produktions- och distributionsverksamheten. Har en leve -

Spårväg.

474 Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

rantör av elektrisk kraft själv producerat all kraft, skola således förbrukningskommunerna
såsom hittills erhålla femtio procent av inkomsten, samt den
återstående hälften tillfalla de kommuner, där huvudkontor eller kraftverk
varit beläget. Att därvid, såsom kommittén föreslagit, fastslå, att huvudkontorskommunen
skall erhålla fem procent av inkomsten, finner jag lämpligt.
Har emellertid kraftleverantören själv köpt en del av den levererade
kraften, synes det riktigast att uppdela den andel (45 procent) av inkomsten,
som eljest skolat taxeras i kraftverkskommunen, i en produktions- och en
distributionsinkomst, vilken uppdelning lämpligen bör ske efter det förhållande,
i vilket den köpta kraften stått till hela den av kraftleverantören levererade
kraften. Om i ett företag finnas flera inom olika kommuner belägna vatten-,
gas- eller kraftverk, eller om delar av ett och samma vatten-, gas- eller kraftverk
ligga i olika kommuner, skall enligt kommittéförslaget inkomstfördelningen
mellan dessa kommuner ske efter taxeringsvärdena. Detta finner
jag lämpligt och ägnat att åstadkomma en jämnare fördelning mellan kommunerna
under olika år, än om fördelningen skulle ske efter bruttointäkterna
vid de olika verken. Beträffande frågan vilka inrättningar som
äro att hänföra till vatten-, gas- och kraftverk synes mig av praktiska
hänsyn gränsen mellan produktions- och distributionsanläggningar böra
dragas ur lokal synpunkt. Sålunda torde exempelvis filtrer och vattenreservoarer,
som ligga i anslutning till pumpverket eller den sjö eller brunn,
varur vattnet tages, böra hänföras till vattenverk. Finnes däremot en vattenreservoar
anordnad inom distributionsområdet på större avstånd från det
egentliga vattenverket, torde denna reservoar böra räknas till distributionsanläggningarna.
Likaledes lär en transformatorstation i anslutning till kraftstationen
böra räknas till kraftverket, under det att en transformatorstation,
som, sedan kraften letts från kraftverket fram till distributionsområdet, ånyo
transformerar strömmen till förbrukning, räknas till distributionsanläggningarna.
Har vatten, gas eller elektrisk kraft levererats till någon, som
inom olika kommuner utövat distribution därav, har jag i fråga om beskattningsorten
för leverantören bibehållit den nuvarande bestämmelsen eller att
förbrukningen för leverantörens del anses hava skett i den kommun, där
leveransen ägt rum. Den av kommittén föreslagna bestämmelsen i förevarande
avseende skulle, såsom i de avgivna yttrandena framhållits, medföra
alltför stora taxeringstekniska svårigheter.

Den av vattenfallsstyrelsen anmärkta inkongruensen mellan 59 och 60 §§
i kommittéförslaget har undanröjts.

Beträffande fördelningen av inkomst av spårvägsdrift anför Stockholms
stads drätselnämnds kammarkontor:

»Bestämmelsen om uppdelning av inkomst efter förhållandet mellan de inom
varje kommun influtna avgifter torde endast i undantagsfall få tillämpning,
då det i allmänhet icke lärer vara möjligt att upprätta tillförlitlig statistik
för en sådan uppdelning. Att åter verkställa uppdelning efter spårvägslinjernas
längd synes i många fall kunna leda till ett uppenbart oriktigt

475

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

resultat, då denna fördelningsgrund icke giver något uttryck för trafikfrekvensen
å olika delar inom ett trafiknät. Man jämföre exempelvis förhållandena i
detta hänseende å spårvägslinjerna inom de centrala delarna av Stockholm
och inom Solna kommun. Ett betydligt rättvisare resultat torde vinnas,
om uppdelningen verkställes efter antalet körda »vagnkilometer» inom olika
kommuner.»

Stockholms stadskollegium ävensom några taxering skommissarier och
taxeringsnämndsordförande i Stockholm ansluta sig till samma synpunkt.

De erinringar, som i förut omnämnda yttranden gjorts emot de av kommittén
föreslagna fördelningsreglerna för inkomst av spårvägsdrift, synas
mig befogade. Kammarkontorets förslag att låta fördelningen ske efter antalet
inom varje kommun körda vagnkilometer torde ock giva ett bättre fördelningsresultat
än de av kommittén föreslagna fördelningsreglerna. Huvudkontoret
bör dock, på sätt kommittén föreslagit, först erhålla 5 procent.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser det med hänsyn till den omfattning,
s. k. linjetrafik med omnibus eller annat motorfordon på senare tider vunnit,
vara önskvärt, att föreskrifter om fördelning av inkomst av sådan rörelse
till beskattning meddelas.

Samma önskemål uttala några taxeringskommissarier i Stockholm.

Kammarrätten anser det böra tagas i övervägande, om ej med t. ex. spårvägsdrift
bör likställas regelbunden omnibustrafik, som numera i stor omfattning
idkas såsom kommunikationsmedel såväl inom större samhällen
som mellan dessa och kringliggande kommuner.

Med den omfattning, som omnibustrafiken numera tagit, torde det vara
nödvändigt att meddela särskilda bestämmelser för fördelningen av inkomsten
av sådan rörelse. Då denna rörelse har ungefär samma karaktär som spårvägsdrift,
synes det vara naturligast att för båda dessa slag av trafikrörelse
gälla enahanda fördelningsregler. Jag har således i 57 och 58 §§ låtit införa
fördelningsregler för omnibustrafik av samma innebörd som de bestämmelser,
som gälla för spårvägsdriften. De sålunda meddelade bestämmelserna gälla
emellertid allenast linjetrafik med omnibus, d. v. s. icke liyrverksrörelse
och drosktrafikrörelse.

Enligt kommunalskattekommitténs förslag skulle inkomst av rederirörelse
beskattas i kommun, där fast driftställe för rörelsen funnits, eller, om fast
driftställe saknats, i kommun, där fartyget haft sin hemort.

Sveriges redareförening framhåller i sitt utlåtande över kommittéförslaget,
att, därest inkomst av rederirörelse skall uppdelas mellan flera kommuner,
det med hänsyn till denna rörelses speciella natur torde vara förenat med

Departements chefen.

Linjetrafik
med omnibus.

Departements chefen.

Rederirörelse.

47K

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

stora svårigheter att bestämma den grund, varefter beskattningen mellan
kommunerna skall fördelas.

Kammarrätten framhåller, likaledes i sitt yttrande över kommittéförslaget,
att det beträffande rederirörelse i många fall torde vara svårt att fixera
något fast driftställe. Måhända vore det från taxeringssynpunkt praktiskt
att alltid låta fartygets hemort vara beskattningsort.

Enligt skatteberedningens betänkande om juridiska personers beskattning
skulle inkomst av rederirörelse beskattas i kommun, där fast driftställe för
rörelsen funnits, eller, om fast driftställe saknats, i delägarnas hemortskommuner.
I motiveringen till detta stadgande framhålles, att, för den
händelse fast driftställe funnits, det syntes bäst överensstämma med den
tankegång, som ligger till grund för bestämmelserna om beskattningsorten
för rörelseinkomst, att låta delägares inkomst från rederiet, eventuell avlöning
däri inbegripen, beskattas i den kommun, där driftstället funnits,
och att det förefaller, som om delägarnas hemortskommuner borde hava
större rätt till denna skattekälla än den kommun, där fartyget hatt sin
hemort, och jämväl större rätt än den kommun, där huvud- och korrespondentredaren
är bosatt och där inkomsten enligt nu gällande regler skall beskattas.

Länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Östergötlands och Norrbottens
län ansluta sig till den av skatteberedningen ifrågasatta ändringen.

Stadsbokhållaren i Karlskrona, vars utlåtande åberopas av magistraten därstädes,
uttalar sig i samma riktning och påpekar, att intressenterna i ett
rederi hava möjlighet att förlägga fartygets hemort till en ort med låga
kommunalskatter.

Länsstyrelsen i Blekinge län anför:

»Att enkla handelsbolag taxeras som hittills hos varje delägare för hans
andel i vinsten synes riktigt, men beträffande rederier synes det länsstyrelsen
lämpligare, om varje delägare finge skatta i sin hemort för sin andel
av rederiets inkomst. Fast driftställe kan man väl knappast anse förefinnas
för ett rederi, och det har därjämte visat sig, att nuvarande bestämmelsen
om gemensam taxeringsort för alla delägare i rederi har konsekvenser, som
äro särdeles olämpliga. Under krigsåren inhöstades som bekant kolossala
vinster å rederirörelser, men efter fredsslutet kom ett fruktansvärt bakslag,
och betydliga förluster uppkommo för flertalet rederier. Under det att den
kommun, där rörelsen ansågs bedriven, tick tillgodonjuta skatterna å krigstidsvinsterna,
fingo delägarnas hemortskommuner vidkännas förlustavdragen
för de stora underskotten under krisåren, vilket icke kan anses överensstämma
med sunda skattebestämmelser och framkallade stort missnöje inom de kommuner,
som fingo vidkännas skatteminskning genom förlustavdragen men
aldrig fått någon skatt under de vinstgivande åren. Även om det fortfarande
skulle föreskrivas, att rederirörelsen skall beskattas i driftskommunen,
får länsstyrelsen på det bestämdaste avstyrka, att rederidelägare, som utföra
arbete för rederiet, t. ex. fartygens befälhavare, skulle jämväl för sin arbetsinkomst
taxeras i samma kommun. Här föreligger ju i allmänhet en ren

Kanal. Maj.ts proposition Nr 102.

411

löneinkomst, och missbruk torde knappast kunna förekomma, varemot förslaget
att anse lönen utgöra en del av rederiinkomsten måste anses vara ett
principrytteri, som saknar allt berättigande. Snarare synes det länsstyrelsen
lämpligt, att även för enkla bolag i allmänhet avlöning, som de enskilda
delägarna givetvis ofta med fullt skäl åtnjuta före delningen av årsvinsten,
finge taxeras som inkomst av tjänst i delägarnas hemortskommuner, därest
ej skälig anledning kunde anses hava saknats att uppdela bolagets årsvinst
i löne- och rörelseinkomst. För ett familjeaktiebolag sker väl nästan alltid
dylik uppdelning, och någon berättigad anmärkning häremot torde ej hava
förekommit.»

Länsstyrelsen i Kristianstads län förordar den föreslagna ändringen, särskilt
som därigenom undvekes den av kommittén föreslagna och enligt länsstyrelsens
uppfattning mindre tillfredsställande anordning, att avlöning till
ett fartygs befälhavare, som tillika vore delägare i rederiet, skulle, då fast
driftställe för rederirörelsen saknats, tagas till beskattning i kommun, där
fartyget haft sitt hemvist, och sålunda ej komma befälhavarens hemortskommun
tillgodo.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser det enklast och på samma
gång fullt teoretiskt riktigt, att delägare i rederi, som samtidigt är löntagare,
beskattas för sin andel i rederiets vinst enligt kommitténs förslag samt för
sin lön från rederiet i sin hemortskommun.

Kammarrätten finner kommitténs förslag vara att föredraga framför
skatteberedningens, bland annat av det praktiska skälet, att sistnämnda förslag
skulle kunna leda till att utländska delägare, som ju icke hade hemortsrätt
här i riket, ginge fria från kommunalskatt. I

I likhet med kommittén och skatteberedningen finner jag ingen anledning Departement
att beträffande rederirörelse frångå huvudregeln rörande beskattningsorten che,enför
inkomst av rörelse. Jag anser således, att inkomst av rederirörelse bör
beskattas, där fast driftställe för rörelsen funnits. Såsom fast driftställe torde
i främsta rummet ifrågakomma rederiets huvudkontor. Den av redareföreningen
framhållna svårigheten att, därest fast driftställe funnits i flera
kommuner, fördela inkomsten till beskattning mellan dessa kommuner synes
mig icke vara av beskaffenhet att föranleda ett frångående av förenämnda
huvudregel. Emellertid måste bestämmelser givas för det fall, att fast driftställe
saknats. I sådant fall synes det mig ligga närmast till hands att
beskatta varje deliigares inkomst av rederirörelsen i delägarens hemortskommun.
Hemortskommunen synes, särskilt med tanke på att i inkomsten av
rederirörelse kan ingå löneinkomst, hava större anspråk på beskattningsrätten
än den kommun, där fartyget har sin hemort. Med hänsyn till den av kammarrätten
framställda anmärkningen mot skatteberedningens förslag torde böra
föreskrivas, att, om fast driftställe icke funnits och den skattskyldige saknat
hemortskommun, inkomsten för sådan skattskyldig skall taxeras i den kommun,
där fartyget vid taxeringsårets ingång har sin hemort.

478

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Realisationsvinst
vid försäljning
av
fastighet.

I 1920 års förslag till kommunalskattelag upptogs den bestämmelsen, att
realisationsvinst vid avyttring av fast egendom skulle taxeras i den kom
mun, där egendomen vore belägen.

Kommunalskattekommittén, som vid prövning av frågan fann sig icke
böra i sitt förslag upptaga nyssnämnda särbestämmelse, framhöll, att redan
den omständigheten, att realisationsvinsten icke härledde sig av någon å
fast driftställe utövad verksamhet utan vore bunden vid den skattskyldiges
person, bjöde, att realisationsvinsten principiellt borde beskattas i hemortskommunen.
Men än mer hade de svårigheter, som i praktiken måste inställa
sig vid utbrytande av sådan realisationsvinst, varom nu vore fiåga,
från övriga inkomster i samma förvärvskälla samt vid beskattning av realisationsvinster
inom olika kommuner, givit kommittén anledning att icke
föreslå ändring i vad som dittills i förevarande avseende gällt.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anser realisationsvinst vid avyttring
av fast egendom böra beskattas i den kommun, där fastigheten är belägen,
varigenom sådana vinster ej så lätt som under nuvarande förhållanden
skulle undgå beskattning samt tillförlitlig utredning om vinstens verkliga
belopp lättare kunde av taxeringsmyndigheterna vinnas.

Länsstyrelsen i Jönköpings län yttrar:

»Från regeln, att realisationsvinst skall taxeras i den skattskyldiges hemortskommun,
hör enligt länsstyrelsens mening göras undantag för det fall,
att realisationsvinsten avser jordbruksfastighet och till huvudsaklig del hänför
sig till fastighetens skogstillgångar. Iakttages icke detta, kan avkastningen
av fastighet bli taxerad i annan kommun, än där fastigheten är
belägen.

Av samma orsak bör den, som yrkesmässigt köper och säljer fastigheter,
för inkomsten därav, i den mån densamma hänför sig till vinst å försäljning
av skog i samband med avyttring av fastighet, taxeras i den kommun,
där fastigheten är belägen. De i 60 § föreslagna bestämmelserna torde måhända
möjliggöra att så kan ske».

Länsstyrelsen i Blekinge län anför i fråga om beskattningsorten för realisationsvinst
vid fastighetsförsäljning följande:

»Länsstyrelsen håller före, att även i fråga om realisationsvinsten den
kommun, där fastigheten är belägen, bör hava närmaste rättigheten till den
skatteintäkt, som av dylik fastighetsförsäljning kan uppstå. Att denna mening
ingått i den allmänna rättsuppfattningen torde framgå därav att, innan
rättstillämpningen i högre instans blivit inom taxeringsnämnderna bekant,
dylik realisationsvinst ständigt upptogs till beskattning i fastighetskommunen.
Då realisationsvinster å jordbruksfastigheter i flertalet fall torde bero
på tillväxt och högre värdesättning av skogen, är även ur denna synpunkt
fastighetskommunens skatteintresse vid fastighetsförsäljning synnerligen berättigat.
Med förslagets ståndpunkt i denna del skulle, i samma mån köpeskillingen
jämväl innefattar skogens avverkningsvärde och säljaren under
sin besittningstid sparat och ökat densamma, skogsavkastningen som in -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

479

komstkälla helt eller delvis berövas fastiglietskommunen. Det är emellertid
även ur fiskalisk synpunkt starka skäl, som tala för, att dylik realisationsvinst
beskattas i fastighetskommunen. Flyttar nämligen säljaren, såsom ofta
sker, omedelbart efter försäljningen till annan kommun, blir sådan vinst
ofta helt och hållet obeskattad. En dylik förflyttning sker kanske just i
avsikt att undgå beskattning för realisationsvinst. Under alla förhållanden
kan nästan med visshet sägas, att realisationsvinsten i dylikt fall högst
sällan blir upptagen till sitt fulla belopp. Härom torde föreligga en allmän
erfarenhet ej blott i Blekinge utan även i andra län. Kommunalskattekommittén
har visserligen anmärkt, att principiella skäl, såsom saknaden av
fast driftställe och olämpligheten att utbryta ifrågavarande realisationsvinst
från övriga inkomster i samma förvärvskälla, hindrat densamma att härutinnan
följa regeringsförslaget av år 1920. Det synes emellertid länsstyrelsen,
som om dessa principiella skäl vore vida mindre bärkraftiga än de, som
tala för en taxering i fastighetskommunen.»

Några taxering snämndsord för ande i olika län utveckla enahanda synpunkter.

Att beskatta realisationsvinst vid försäljning av fast egendom såsom in- Departements chefen komst

av fastighet anser jag icke böra ifrågakomma. Denna tanke avvisades
redan i 1920 års proposition såsom i vissa, om än mindre ofta förekommande
fall medförande obillighet. Emot den i 1920 års proposition
föreslagna bestämmelsen angående beskattningsorten för nu ifrågavarande
slag av realisationsvinst synes mig kommittén hava anfört vägande skäl.

Särskilt vill jag understryka, att en dylik bestämmelse skulle leda till en
ytterligare inskränkning i den redan starkt beskurna rätten till avdrag för
realisationsförlust. Från vinst å försäljning av fastighet i annan kommun
än hemortskommunen skulle exempelvis avdrag icke få ske för förlust vid
försäljning av aktier. En dylik inskränkning i avdragsrätten skulle vara
obillig mot den skattskyldige. I viss mån har emellertid det intresse, som
torde ligga bakom kravet på realisationsvinstens beskattning i fastighetskommunen,
blivit tillgodosett genom de i det nu framlagda förslagets 21 och
35 §§ införda bestämmelserna om avgränsningen mellan inkomst av jordbruksfastighet
och inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet vid försäljning
av fastighet. Enligt dessa bestämmelser skall nämligen vad som av köpeskillingen
för en fastighet belöper å växande skog och växande gröda räknas
såsom intäkt av fastighet.

Enligt kommittéförslaget skall inkomst av bankrörelse beskattas i varje Bankrörelse.
kommun, där huvud-, avdelnings- eller kommissionskontor funnits.

Bank- och fondinspektionen erinrar, att beteckningen »kommissionskontor»
icke förekommer i bankverksamheten. Inspektionen anser därför, att detta
uttryck bör utgå. I

I det nu framlagda förslaget har av inspektionens erinran föranledd redak- Pepartementstionell
ändring vidtagits. <''h,'',,''n -

480

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Administrativa
områden.

Stockholms handelskammare, Svenska bankföreningen och Sveriges industriförbund
anföra i gemensamt utlåtande, att nu gällande bestämmelse,
att handlande i de städer, som innefattade flera församlingar med självständig
beskattningsrätt, skulle för den handelsrörelse, de därstädes idkat, taxeras
inom den församling, där de vore mantalsskrivna — vilken bestämmelse
numera syntes äga betydelse allenast för Stockholm — visat sig praktiskt
ändamålsenlig, då den medfört en behövlig skatteförstärkning till de ekonomiskt
svagare församlingarna i stadens yttre delar. Då något missnöje
med eller olägenhet av denna anordning icke veterligen förekommit, syntes
den böra bibehållas, och det kunde ifrågasättas, huruvida den icke borde än
ytterligare utsträckas till utövarne av de s. k. fria yrkena.

Svenska stadsförbundet förklarar sig icke hava kännedom om att några
erinringar framställts mot nu gällande bestämmelse om uppdelning av inkomst
mellan olika administrativa områden inom kommun. Däremot hade
från olika håll uttalats önskemål om en centralisation av församlingarnas
ekonomiska förvaltning. I avvaktan på eventuella åtgärder i sådan riktning
ansåge förbundet nuvarande bestämmelser böra bibehållas.

Stockholms drätselnämnds kammarkontor förklarar, att bestämmelsen i
74 § i kommittéförslaget för Stockholms del skulle medföra en förflyttning
av skattekronor till de församlingar, som ha minsta utgifterna för kyrka och
skola.

Några taxering skommissarier i Stockholm anse bestämmelserna i 74 §
olämpliga för Stockholm och förorda, med hänsyn till att folkskoleväsendet
i Stockholm är en kommunal angelägenhet, att enskild skattskyldig taxeras
i mantalsskrivningsförsamlingen för all inkomst av inom olika församlingar
idkad rörelse.

Några taxeringsnämndsordförande i Stockholm anföra:

»Redan nu föranleder bestämmelsen om fördelning av inkomst utav rörelse
mellan olika församlingar i Stockholm avsevärt arbete för såväl de skattskyldiga
som taxeringsmyndigheterna, ett arbete som man funnit desto mera
betungande, som betydelsen av församlingsavgifterna i Stockholm är förhållandevis
ringa. I stället för att söka på denna punkt åstadkomma förenkling
och besparing för såväl de skattskyldiga som det allmänna, har
kommittén föreslagit att fördelningen skall avse alla rörelseidkare, vilka utövat
rörelse inom skilda församlingar i samma kommun. — Den ekonomiska
konsekvensen härav för församlingarna i Stockholm skulle säkerligen bliva,
att de centrala församlingarna, vilka inrymma affärskvarteren och i vilka
redan nu utdebiteringarna äro särskilt låga, blevo gynnade.

Vi föreslå i stället, att fördelning icke skall ske av näringsskatt och inkomst
av rörelse mellan olika församlingar i Stockholm, för det fall att
den skattskyldige där är bosatt eller eljest Stockholm är hans beskattningsort
för inkomst- och förmögenhetsskatt, då näringen och inkomsten i sin
helhet bör taxeras inom samma församling, där taxering till inkomst- och
förmögenhetsskatt skall äga rum. Möjligen bör denna föreskrift tillämpas
även å andra kommuner än Stockholm och i vilka särskild folkskolestyrelse
finnes, men hava vi i saknad av kännedom om de skäl, som kunna före -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

481

finnas för en uppdelning i andra städer, inskränkt oss till att föreslå en
undantagsbestämmelse för Stockholm.»

Överståthållarämbetet anser uppdelning av inkomst enligt bestämmelserna
i 74 § kommittéförslaget mellan de olika församlingarna i Stockholm obehövlig.

Jämväl kammarrätten anser frågan om dispens för huvudstadens del från
ifrågavarande stadgande vara förtjänt att undersökas.

Det principiellt riktiga är givetvis, såsom kommittén framhåller, att den Departements •

chefen

beskattningsbara inkomsten fördelas till beskattning mellan olika administrativa
områden. Emot de av kommittén i enlighet härmed föreslagna bestämmelserna
i 74 § hava emellertid av taxeringstekniska skäl gjorts invändningar,
som jag anser mig böra beakta. Jag har således i förevarande
paragraf bibehållit den nu gällande bestämmelsen, att, där fysisk person
driver handelsrörelse i stad med flera församlingar, hans inkomst av sådan
rörelse skall beskattas i mantalsskrivningsförsamlingen. Däremot anser jag
det icke tillrådligt att, såsom ifrågasatts, giva denna undantagsbestämmelse
större omfattning än som nu gäller.

I fråga om motiveringen till de i 57 § 3 mom. intagna bestämmelserna överflyttning
hänvisar jag till vad jag anfört i kapitlet om juridiska personers beskatt- J^eta^Hil
ning. ett annat.

Beträffande den i 59 § 3 mom. intagna bestämmelsen därom, att inkomst Beskattning
i visst fall skall beskattas för gemensamt kommunalt ändamål, hänvisar jag J^t
till vad därom anförts i den allmänna motiveringen. natt ändamål.

62 §.

Denna paragraf motsvarar 62 § i kommittéförslaget och 54 § i C-förslaget.

Länsstyrelsen i Södermanlands län ifrågasätter, huruvida icke både för
kommunal- och statsbeskattningen möjligheten till eftertaxering borde utsträckas
även till sådana fall, då uppenbart skriv- eller räknefel eller annat
förbiseende vare sig av skattskyldig eller myndighet förorsakat uteblivande
av taxering eller föranlett för låg taxering; och förklarar sig länsstyrelsen
anse den nuvarande begränsningen av möjligheterna till rättelse i sådant
avseende stötande för det allmänna rättsmedvetandet.

Vidare har riksräkenskapsverket i skrivelse den 29 februari 1924 —
under förmälan att uti ett angivet fall en skattskyldig genom förbiseende
från beskattningsnämndernas sida undgått taxering — hemställt, att uttrycklig
bestämmelse måtte i skatteförfattningarna intagas därom, att eftertaxering
kan ifrågakomma icke blott när skattskyldig undgått att erlägga
skatt av orsak beroende av honom själv, utan jämväl då orsaken varit att
finna hos taxeringsmyndigheterna.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 87 höft. (Nr 102.) 31

482

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Departements chefen.

Enligt 50 § i nu gällande taxeringsförordning äger vederbörande kronoombud
att i anledning av förelupen felräkning, misskrivning eller annat därmed
jämförligt förbiseende anföra besvär före utgången av kalenderåret näst
efter det, då taxeringen ägt rum. Den extra ordinarie besvärsrätt, som sålunda
tillerkänts kronoombudet och som jag anser böra bibehållas i den taxeringsförordning,
vartill förslag kommer att av mig anmälas, synes mig
vara tillfyllest för att rätta till en felaktighet av den art, länsstyrelsen och
riksräkenskapsverket åsyfta. Att till den skattskyldiges nackdel utsträcka
det extra ordinarie förfarandet i fall, där beskattningsnämnderna gjort ett
förbiseende men ingenting ligger den skattskyldige till last, anser jag icke
lämpligt.

63 §.

Denna paragraf motsvarar 100 § i kommittéförslaget och 86 § i C-förslaget.
Den verkställda omredigeringen är endast av formell natur.

64 §.

I 97 § i kommittéförslaget och 66 § i C-förslaget regleras vissa fall, då
annan än ägare av fastighet är i stället för ägaren skattskyldig för fastigheten
och inkomsten därav. Motsvarande bestämmelser hava ansetts böra
upptagas i kapitlet om fastighetsskatt, 13 §, varefter i kapitlet om kommunal
inkomstskatt, 64 §, intagits allenast en hänvisning till nyssnämnda 13 §.

65 §.

Denna paragraf motsvarar 65 § i kommittéförslaget och 66 § i C-förslaget.

Enligt kommittéförslaget skall beträffande dels frågorna, huruvida skattskyldig
har barn, och om barns ålder, dels ock frågan om förändring i förhållande,
som har betydelse för taxering av gift skattskyldig, det förhållande,
som rått under större delen av beskattningsåret, vara bestämmande för
taxeringen.

I några av de inkomna yttrandena har kritik riktats mot dessa bestämmelser
i kommittéförslaget och har i dessa yttranden förordats bibehållandet;
av nuvarande bestämmelser. Särskilt har kritiken vänt sig mot kommitténs
bestämmelser i denna del i vad de avse frågorna om barnen och deras ålder,;
vilka bestämmelser skulle förutsätta, att noggranna anteckningar fördes icke
blott om barnens födelseår utan även om dagen för deras födelse.

Vad först beträffar frågan om förändring i förhållande, som har betydelse
för gift skattskyldigs taxering, så saknas för närvarande uttryckliga bestämmelser
härutinnan. Uppkomna spörsmål i denna del hava därför vid taxeringarna
fått lösas från fall till fall, därvid stundom en tendens visat sig att

483

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

låta det förhållande, som rått under större delen av året, bliva utav avgörande
betydelse. Det sätt att lösa denna fråga, som nuvarande praxis
således i viss mån anvisat, och som kommunalskattekommittén upptagit,
synes mig — med hänsyn till alla de variationer, som härutinnan kunna
inträffa — naturligast och ägnat att i flertalet fall leda till de riktigaste
resultaten. Jag har således låtit avfatta förevarande paragraf i denna del
i överensstämmelse med kommittéförslaget.

Vidkommande därefter frågorna om skattskyldig har barn och om barns
ålder, så innebär kommitténs förslag i regel, att den avgörande tidpunkten
för dessa spörsmål satts till den 1 juli i stället för till den 31 december.
Emellertid synes det mig bättre att i överensstämmelse med nuvarande bestämmelser
utgå från den tidpunkt under beskattningsåret, som vid deklarationens
avgivande ligger närmast i tiden. De taxeringstekniska svårigheter,
som skulle föranledas av kommitténs förslag, anser jag även böra beaktas. Jag
har därför låtit avfatta denna del av förevarande paragraf i överensstämmelse
med gällande bestämmelser.

66 §.

Beträffande denna paragraf, vilken motsvarar 64 § i kommittéförslaget
och 63 § i C-förslaget, hänvisas till vad därom anförts i den allmänna
motiveringen.

67 %.

Denna paragraf saknar motsvarighet i kommunalskattekommitténs förslag
inen överensstämmer med 25 § i presidenten Peterssons förslag till förordning
angående statlig inkomst- och förmögenhetsskatt. Bestämmelser av ungefär
enahanda innehåll återfinnas hven i 26 § gällande förordning om inkomstoch
förmögenhetsskatt. Jag har ansett det lämpligt att i kommunalskattelagen
upptaga förevarande stadgande, som synes befordra reda och klarhet.

68 *.

Beträffande denna paragraf hänvisas till vad därom anförts i den allmänna
motiveringen.

69 och 70

I de för närvarande gällande skaf teförfattningar saknas — med bortseende
från några specialbestämmelser — föreskrifter om skattskyldighet
för tjänstemän vid svenska beskickningar hos utländska makter och vid
svenska konsulat. I den mån dessa tjänstemän jämlikt § 3 mom. 2 manfalsskrivningsförordningen
skola föras i mantal i S:t Nikolai församling
i Stockholms stad, bliva de emellertid — dock med undantag för inkomst
av tjänst, varför skattefrihet i viss utsträckning åtnjutes — beskattade
såsom här i riket oinskränkt skattskyldiga.

484

Kungl. Maj:ts proposition Nr 201.

Då kommunalskattekommittén omarbetade de gällande bestämmelserna
om skattskyldighet så, att såsom oinskränkt skattskyldiga skulle anses
allenast de personer, som vore i riket bosatta, intogo i kommitténs lagförslag
inga särskilda föreskrifter om beskattning av tjänstemän vid svenska
beskickningar och konsulat. Dessa personer skulle således här i riket bliva
skattskyldiga allenast i samma omfattning som utomlands bosatta personer.

I promemorian angående åtgärder till undvikande av eller lindring i
internationell dubbelbeskattning med mera föreslogs emellertid en bestämmelse
därom, att å svensk medborgare, som tillhörde svensk beskickning
eller lönat svenskt konsulat eller beskickningens eller konsulatets betjäning
och som på grund av sin tjänst vore bosatt utomlands, skulle tillämpas
vad som i beskattningshänseende stadgades angående här i riket bosatt
person. Angående den närmare innebörden av bestämmelsen samt
rörande några modifikationer och tillägg till densamma hänvisas till promemorian
sid. 28—30.

Härom anför kammarrätten:

»Vad angår svenska diplomatiska och konsulära tjänstemän å utrikes ort
åsyftar kommunalskattekommittén en betydande lindring i den sådana
personer åliggande kommunala skattskyldigheten. Motiveringen härför
är den, att de såsom bosatta utomlands icke hava förbindelse med någon
kommun här i riket. Vissa av dessa tjänstemän, nämligen svenska medborgare,
som tillhöra svensk beskickning eller lönat svenskt konsulat samt
beskickningens eller konsultatets betjäning, behandlas i regel utomlands
på grund av förhållanden, som sammanhänga med den dem tillkommande
exterritorialitetsrätl en, i skatteavseende, såsom om de icke vore därstädes
bosatta. Den konsekvens, promemorieförfattaren härav dragit, nämligen
att de från svensk sida böra behandlas såsom här i riket bosätta, synes
kammarrätten riktig.»

Beträffande beskattning av främmande makts härvarande beskickning
och konsulat tillhörande person jämte betjäning meddelas för närvarande
bestämmelser i 5 § 1 mom. c) inkomstskatteförordningen samt 12 § 8 mom. f)
bevillningsförordningen.

Likartade bestämmelser äro meddelade i 50 § c) kommunalskattekommitténs
förslag till kommunalskattelag. I detta författningsrum återfinnes
emellertid ingen föreskrift om frihet för svensk medborgare för inkomst,
som åtnjutits av tjänst hos den främmande makten. Kommittén anser
nämligen, att giltiga skäl saknas för sådan skattskyldighet.

I omförmälda promemoria hava särskilda bestämmelser intagits angående
förevarande personers skattskyldighet (se särskilt under 102 § sid. 30).

Vad i promemorian sålunda anförts har av kammarrätten lämnats utan
anmärkning.

Angående särskilt diplomaters och konsulers beskattningsort anför
kammarrätten:

485

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

»Beträffande de svenska diplomatiska och konsolära tjänstemän i utlandet,
vilka i skatteavseende skola behandlas såsom här i riket bosatta, föreslås
i promemorian att för inkomst, som eljest skulle kommunalt beskattas
i hemortskommunen, skatt i stället skall utgöras för gemensamt kommunalt
ändamål. Med hänsyn till don ståndpunkt, kammarrätten intagit
till förslaget om taxering för gemensamt kommunalt ändamål, anser kammarrätten
bestämmelser i förevarande avseende icke höra intagas i kommunalskattelagen.
Att inkomst av nu berört slag under alla förhållanden
komme att beskattas i Stockholm, kan i vissa fall synas mindre tilltalande,
då personerna faktiskt ej äro där bosatta. För de jämförelsevis få fall,
varom här är fråga, synes emellertid anledning ej föreligga att lagfästa
mer invecklade bestämmelser för beskattningsortens fastställande, isynnerhet
som Stockholm för sin rätt till skatt i detta fall möjligen skulle
kunna åberopa, att flertalet utlänningar, tillhörande främmande makters
beskickningar och lönade kousulat samt beskickningarnas och konsul tat ens
betjäning, äro bosatta i Stockholm och dock allenast inskränkt skattskyldiga
till kommunen. I fråga om sistnämnda personers beskattningsort
har kammarrätten icke någon erinran mot förslaget.»

Två ledamöter i kammarrätten hemställa beträffande de svenska diplomatiska
och konsulära tjänstemännens i utlandet kommunala beskattningsort
för inkomst, som eljest beskattas i hemortskommunen, att beskattningsorten
bestämmes till den kommun, där den skattskyldige senast varit bosatt.

De i promemorian föreslagna bestämmelserna synas mig i allmänhet höra
godtagas. Angående ett par detaljföreskrifter hava emellertid anmärkningar
till mig under hand framställts. Sålunda har framhållits, att
olönad svensk eller utländsk konsul alltid borde vara frikallad från
skatt för inkomst, som han åtnjutit på grund av sin tjänst (sportler o.
dyl.). Till stöd härför har åberopats, att, åtminstone i flertalet fall, sådan
inkomst faktiskt åtginge för representationskostnader och andra dylika
utgifter, vilka han måste vidkännas i och för sin tjänst, ehuru svårigheter
ofta förelåge att styrka behörigheten av avdrag därför i beskattningshänseende.
Vad särskilt anginge utländska konsulers beskattning här
i riket, föranledde hänsyn till främmande makter, att sådan beskattning
i vissa fall icke kunde anses lämplig. På grund av sådan hänsyn borde ej
heller svensk medborgare, som vore anställd å främmande makts härvarande
beskickning eller lönade konsulat beskattas för inkomst av tjänst
hos den främmande makten. De synpunkter, som sålunda framhållits,
bär jag ansett böra beaktas.

70 §

Departement«-

ohelen.

Angående denna paragraf hänvisas till allmänna motiveringen.

486

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Om undantag från denna lags bestämmelser i vissa fall.

72—74

Angående dessa bestämmelser hänvisas till vad som yttrats i promemorian
angående åtgärder till undvikande av eller lindring i internationell
dubbelbeskattning med mera.

Särskilda stadganden.

75 §.

Förevarande paragraf motsvarar 99 § i kommittéförslaget och i Cförslaget.

76 $.

Denna paragraf överensstämmer med 101 § i kommittéförslaget och i Cförslaget.

Övergångsbestämmelserna.

Första punkten i övergångsbestämmelserna överensstämmer med motsvarande
punkt i kommittéförslaget och i C-förslaget.

Punkt 2 har sin motsvarighet i punkt 2 av övergångsbestämmelserna i
kommittéförslaget och i C-förslaget. Jag har ansett denna punkt böra kompletteras
med en föreskrift, att för det i punkten avsedda fall procentavdraget
för fastigheten skall i sin helhet tillkomma den, som enligt de äldre bestämmelserna
skulle haft rätt till avdraget.

Angående punkt 3 hänvisas till vad jag därom yttrat under 21 §.

Punkt 4 saknar motsvarighet i båda förslagen. Jag har ansett det böra
uttryckligt utsägas, att vid 1928 års taxering procentavdraget skall beräknas
med hänsyn till det år 1927 vid bevillningstaxeringen fastställda taxeringsvärdet.

Punkt 5, vilken saknar motsvarighet i kommittéförslaget och i C-förslaget,
har hämtats från skatteberedningens betänkande angående juridiska personers
beskattning.

Angående punkt 6 i övergångsbestämmelserna hänvisar jag till vad jag
därom yttrat vid 41 §,.

Specialmotivering till instruktion för värdesättning av skogsmark

och växande skog.

Verkställda I kommunalskattekommitténs betänkande är ej meddelat något förslag till
utredningar, instruktion för värdesättning av skogsmark och växande skog. Bland annat
med hänsyn till nödvändigheten att vid varje allmän fastighetstaxering
fastställa en efter de rådande förhållandena lämplig kapitaliseringsprocent
för beräkning av skogens värde i förhållande till avkastningen har kommittén

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102. 487

ansett det lämpligare, att dylik instruktion utfärdades i särskild författning.

Genom särskilda remisser den 9 juli 1926 anbefallde Kungl. Maj:t dels
domänstyrelsen och statistiska centralbyrån att inkomma med utlåtande angående
utfallet av 1922 års allmänna taxering av jordbruksfastigheter i
riket, i vad denna taxering avsåge värdet av skogsmark och växande skog,
dels ock domänstyrelsen att inkomma med förslag till instruktion för värdesättning
av skogsmark och växande skog, avsedd att tillämpas vid allmän
fastighetstaxering år 1928. Vid förstnämnda remiss voro fogade av 1924
års skatteberedning utarbetade sammandrag av 1922 års taxering av jordbruksfastighet,
innehållande dels genom summering av taxeringslängderna
erhållna uppgifter för varje landskommun angående jordbruksfastigheternas
totala jordbruksvärde, skogsvärde, tomt- och industrivärde samt totala taxeringsvärden,
dels ock i särskilt konceptexemplar ungefärliga beräkningar
över skogsmarkens värde per hektar för varje landskommun enligt taxeringsresultatet.

I båda ärendena inhämtades yttranden från samtliga överjägmästare, vissa
jägmästare, centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund och samtliga
skogsvårdsstyrelser samt i förra ärendet jämväl från lantmäteristyrelsen.

I särskilda den 22 december 1926 dagtecknade utlåtanden hava därefter
ämbetsverken avgivit svar å remisserna.

Över det förslag till instruktion för värdesättning av skogsmark och
växande skog, som sålunda avgivits av domänstyrelsen, har sedermera kammarrätten
i ett den 24 januari 1927 dagtecknat utlåtande yttrat sig. Vid
remissens besvarande har kammarrätten haft tillgängligt det av domänstyrelsen
och statistiska centralbyrån avgivna yttrande rörande utfallet av
1922 års allmänna fastighetstaxering. I

I sistnämnda yttrande uttala domänstyrelsen och statistiska centralbyrån
Sammanfattningsvis:

»Att framlägga på exakta sifferuppgifter byggda slutsatser rörande utfallet
av 1922 års fastighetstaxering i vad den avser värdet av skogsmark och
växande skog har icke låtit sig göra, då tillfredsställande kontrollmöjligheter
icke stått till buds beträffande flere av de faktorer, på vilka taxeringen
bygger.

■ I fråga om dessa olika faktorer förtjäna följande ur det sammanförda
materialet antecknade, till nackdel för ett gott taxeringsresultat verkande
omständigheter att uppmärksammas.

a) Arealen av till skogsbörd duglig mark blev icke alltid tillfredsställande
uppskattad på grund av bland annat otillfredsställande kännedom om densamma,
benägenhet att underskatta arealen och därvid redovisa den såsom
mindervärdig »övrig areal», samt rörande arealredovisningar icke fullt tillfredsställande
bestämmelser.

b) Den normala årliga virkcsavkastningen får anses hava blivit relativt
ojämnt bedömd i flera fall, särskilt för bondehemmanens skogar. I vissa
trakter såsom t. ex. övre Norrland underskattades sannolikt boniteten här -

Utfallet av.
19(22 års,
allmänna
fastighetstaxering

beträffande
skog.

Domänstyrelsens
förslag
till instruktion
m. m.

Departements chefen.

488 Kungl. Maj:ls proposition Nr 102.

vid ganska allmänt, om jämförelse göres med statens skogar. För de sydligare
delarna av landet torde de felaktigheter, som uppkommit vid boniteringen,
mest varit förorsakad av för stor schablonmässighet vid bonitetens
beräknande och för ringa kännedom om densammas storlek, då tillfredsställande
jämförelsematerial saknades.

c) Värdet i penningar av den uppskattade normala årliga virkesavkastningen.
De största felaktigheterna vid rotvärdets bedömande torde härflutit
ur det förhållandet att hänsyn tagits till det faktiska, förliandenvarande
skogstillståndet i stället för som avsett var till ett normaltillstånd samt att
väl stor schablonmässighet tillämpats vid rotvärdets beräknande, varvid
speciellt tillräcklig hänsyn till inom orten föreliggande olika avsättningsförhållanden
ej tagits. För skogar med ogynnsamma avsättningsförhållanden
har dessutom utjämningen till hela kronor medfört betydligt större relativt
avsteg från det exakta värdet än för bättre belägna skogar.

Då därtill prisfallet sannolikt varit starkare för trakter med svagare avsättningsförhållanden,
torde kunna sägas att vid jämförelse mellan svagare
och bättre lägen rotvärdet framstår som mindre tillfredsställande beräknat.

d) Den s. k. relativa skogstillgången har med all sannolikhet i många
fall byggts mindre på faktiska förhållanden än vad möjligt varit. Storleken
av densamma anges i åtskilliga fall ha fått påverkas av nämndens subjektiva
syn på vad taxeringsvärdet för en fastighet borde bliva.

Sedan ämbetsverken framhållit de omständigheter, som lett till mindre
tillfredsställande taxeringsresultat, vilja ämbetsverken framhålla, att de
bristfälligheter, som kunnat konstateras i taxeringsresultaten, till sin art
likväl äro sådana, att de hänföra sig ej till taxeringsprinciperna utan till
taxeringsapparatens handhavande, och med hänsyn till sin omfattning icke
ge fog för att beteckna totalutfallet som otillfredsställande, särskilt om skälig
hänsyn tages till att taxeringsföreskrifterna tillämpades för första gången.»

Det material, som i nu berörda ärende sammanbragts, torde kunna med
fördel tillgodogöras vid nästa allmänna fastighetstaxering.

Vad härefter angår domänstyrelsens yttrande med förslag till instruktion
för värdesättning av skogsmark och växande skog, torde detta tillika med
kammarrättens utlåtande över detsamma höra såsom bilaga (bil. 7 och i?)
fogas vid statsrådsprotokollet. Beträffande instruktionsförslaget tillåter jag
mig hänvisa till de båda yttrandena. I den mån det gäller frågor av taxeringsorganisatorisk
innebörd, skall jag upptaga dem i samband med frågan
om taxeringsorganisationen.

Domänstyrelsen har ifrågasatt, att de ursprungliga kommittémotiven till
1921 års instruktion, som tillämpats vid 1922 års allmänna fastighetstaxering,
skulle i viss förändrad form fogas till densamma såsom särskilda anvisningar.
Kammarrätten har efter någon förkortning inarbetat anvisningarna
i själva instruktionen. Den form, anvisningarna sålunda erhållit, är
fullständigare än den gamla, och jag finner den i allt väsentligt tillfredsställande.
De frågor, som närmast beröra taxeringsorganisationen, äro avskilda
ur instruktionen för att få sin plats i taxeringsförordningen. Denna
anordning synes lämplig.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

489

Rörande frågan, i vilka fall betesvärde skall medräknas i skogsmarksvärdet
har jag uttalat mig i det föregående. Det förslag, jag där förordat,
torde i sak överensstämma med domänstyrelsens förslag, som jag nu följer
med vissa ändringar, avsedda att utgöra förtydliganden.

Behovet av en mera bestämd gränslinje än tillförene mellan vad som skall
förstås med skogsmark och vad som skall rubriceras såsom betesmark har
jag i det föregående framhållit. Domänstyrelsen har här föreslagit, att sådan
betesmark, som ej är att rubricera som betesvall, skall upptagas såsom skogsmark.
Kammarrätten har velat ifrågasätta, huruvida det ej vore tillrådligt
att tillsvidare bibehålla den hittills brukade definitionen å betesmark, under
förhoppning, att vederbörande myndigheter skola vid förestående taxeringsförfarande
lyckas komma bättre till rätta med betesmarksarealerna än förra
gången.

Någon definition å vad som skall förstås med skogsmark och betesmark i
den nu gällande lagstiftningen finnes dock knappast, och, såsom jag nyss nämnt,
synes en uttrycklig definition vara behövlig. Någon egentlig anmärkning
mot domänstyrelsens förslag i detta avseende har ej framställts. Kammarrätten
synes emellertid hava befarat, att enligt densamma mera mark skulle
indragas under skogsmarken än enligt nu gällande regler. Det är möjligt,
att så skulle bliva fallet, ehuru jag knappast kan finna, att ändringen i
ordalydelse giver stöd för ett dylikt antagande. Den föreslagna definitionen
innebär i stället ett uttryckligt stadgande, att kultiverad betesmark, även
om den är skogbevuxen, ej skall betraktas såsom skogsmark utan såsom
betesvall. Emellertid finner jag vissa ändringar i domänstyrelsens förslag
önskvärda. Sålunda bör det enligt min mening uttryckligen sägas ifrån,
att fråga är blott om skogbeväxt betes- och hagmark. Vidare bör komma
till uttryck, att även annan betesmark finnes än betesvall. Härigenom vinnes,
att kultiverad och annan betesmark åtskiljas, vilket torde underlätta
värderingen och dessutom hava den betydelsen, att en benämning införes,
under vilken även mindre värdefull betesmark kan redovisas. Under denna
benämning, »annan betesmark», torde komma att falla förutom slåtterängar
o. dyl., även sådan betesmark, som visserligen kan vara bevuxen med buskar
samt ett och annat träd, men ej kan benämnas skogbeväxt eller betraktas
såsom skogsmark. Det är min uppfattning, att det resultat, som vid tillämpningen
av denna definition erhålles, ej skall mycket skilja sig från det, till
vilket en förståndig tillämpning av nuvarande obestämda regler kommit.

Beträffande bestämmandet av bonitetsklasser och prisklasser har domänstyrelsen
föreslagit, att jämkning till den vid instruktionen fogade tabellens
siffror ej skulle ske, i fråga om boniteten, för skogar med tillförlitliga hushållningsplaner
och, i fråga om prissättning för skogar, för vilka ordnad
bokföring finnes. Kammarrätten har ansett, att detta förslag skulle i hög
grad försvåra taxeringen av skogar med ordnad hushållningsplan. I stället
har kammarrätten upptagit ett av domänstyrelsen berört men icke förordat
förslag, att ytterligare intervaller skulle införas i tabellen rörande bonitetsBihang
till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 87 höft. (Nr 102.) 32

490

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

siffrorna. Anledningen till att domänstyrelsen ej upptagit detta förslag hade
varit den, att det icke kunde vara tänkbart att ens vid jämförelse med skogar
med tillförlitliga liushållningsplaner så noga uppskatta boniteten, som en
tabell med smärre intervaller skulle förutsätta.

För egen del är jag av den uppfattningen, att kammarrättens uttalande
om svårigheterna att verkställa taxering av skogar med ordnad hushållningsplan
utan tillhjälp av tabell bör tillerkännas vitsord. Å andra sidan är det
klart, att beträffande skogar med tillförlitlig hushållningsplan ett bättre
resultat måste kunna uppnås, om tabellen upptager boniteter och virkespriser
med smärre intervaller än de nuvarande, och att sålunda, om man ej anser
sig kunna upptaga domänstyrelsens förslag beträffande dylika skogar, förslaget
om dylika mindre intervaller bör godkännas. Vad övriga skogar
beträffar, måste åter enligt min mening vitsord givas åt domänstyrelsens
uttalande om omöjligheten att verkställa en noggrannare bonitering än
den nuvarande. Då det emellertid är uppenbart, dels att det ej är
lämpligt att fastställa skilda tabeller för skogar med ordnad hushållningsplan
och skogar utan sådan, dels att taxeringsresultatet beträffande skogar
av senare slaget ej med smärre intervaller än de nuvarande kan väntas
undergå någon försämring, finner jag mig böra tillstyrka kammarrättens
förslag i förevarande avseende. De smärre intervallerna torde kunna ifråga
om bonitering stanna vid siffran 3 kubikmeter per hektar, medan beträffande
virkesvärdena de smärre intervallerna synas böra sträcka sig upp till
8 kronor per kubikmeter.

Rörande kapitaliseringsprocenten för beräkning av skogars värde har
kammarrätten ifrågasatt 5 procent i stället för av domänstyrelsen föreslagna
5 Va procent. I detta avseende bar jag låtit inhämta ett utlåtande från professorn
Tor Jonson, vilket utlåtande torde få såsom bilaga (bil. 9) fogas vid
statsrådsprotokollet. Denne har ansett kapitaliseringssiffran ej kunna för närvarande
skäligen sättas lägre än 5eller möjligen 5 procent. För egen
del förordar jag sistnämnda siffra. Kapitaliseringsprocenten bör nämligen
enligt min uppfattning bestämmas så, att den resulterar i värden, som skäligen
kunna anses motsvara skogens saluvärde under de närmaste åren
under förutsättning av skogens fortsatta användning för uthålligt skogsbruk.
Intet synes mig antyda, att med tillämpning av kapitaliseringsprocenten
5 värden skulle erhållas, vilka överstiga saluvärdena.

Slutligen delar jag kammarrättens uppfattning, att domänstyrelsen allt
fortfarande bör vara underkastad åläggande att förhandstaxera statens skogar.
Denna fråga sammanhänger emellertid med taxeringsförordningen,
och förslag i berörda avseende kommer att av mig framläggas i samband
med behandlingen av frågan om denna förordning.

Föredragande departementschefen uppläser härefter inom finansdepartementet
utarbetade förslag till dels kommunalskattelag, dels förordning med instruk -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

491

tion för värdesättning av skogsmark och växande skog och hemställer, att
dessa förslag måtte i proposition föreläggas riksdagen.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
bifalla och skall till riksdagen avlåtas proposition
av den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar.

Vid protokollet:
E. Regnér.

Bilaga. 1.

Vissa statistiska utredningar rörande den allmänna kommunalskatten
m. m.

Efterföljande redogörelse omfattar vissa av de viktigare statistiska Utredningutredningar,
som för arbetet med den ifrågasatta skattereformen verk- arnaaom~
ställts inom finansdepartementet till belysning av frågor rörande den fattn,ns‘
allmänna kommunalskatten och i viss mån den statliga inkomst- och
förmögenhetsskat ten.

.1, en första avdelning hava vissa ur kommunalskattekommitténs statistik
framgångna huvudresultat, avseende två av kommitténs provtaxeringsförslag
(A- och C-förslagen) och kommitténs slutliga förslag (K-förslaget),
sammanställts. De meddelade uppgifterna hänföra sig till de vid
kommunalskattekommitténs provtaxering i sin helhet undersökta kommunerna
(27 landskommuner och 5 städer).

Redogörelsens andra avdelning behandlar dels frågan om de kommunala
orts- och familjeavdragen, dels frågan om skattebördans fördelning
vid å ena sidan skattesystem med fristående objektbeskattning och å andra
sidan skattesystem, där objektbeskattningen, liksom i gällande provisorium,
anordnats i form av garantibeskattning.

I samband med sistnämnda fråga rörande skattebördans fördelning vid
olika anordning av objektbeskattningen har därjämte utredning verkställts
beträffande den skogsskabt av garantiskatts natur, som inarbetats i det av
huvudreservanterna i kommunalskattekommittén framlagda förslaget.

Slutligen hava vissa speciella undersökningar verkställts rörande skog<Tbeskattning
i form av garantiskatt å skogsvärde och accis å avverkat virkes
rotvärde.

I redogörelsens tredje och sista avdelning slutligen behandlas frågan om
de statliga orts- och familjeavdragen.

1. Kommunalskattekommitténs provtaxeringsförslag och kommitténs
slutliga förslag till kommunal repartitionsskatt.

Den kommunala repartitionsskatten såväl enligt nu gällande proviso- Olika skatteriuni
som enligt A-, C- och K-förslagen bygger dels på vissa objektvärden system,
(fastighets- och vad angår A- och K-förslagen jämväl näringsskattevärden),
dels på den efter vissa regler beräknade beskattningsbara inkomsten.
Dessa båda grundelement hava i de olika skatteförslagen kombinerats
enligt tvenne principiellt skilda linjer. Enligt C-förslaget har härvid
objektbeskattningen — liksom enligt nu rådande provisorium — utformats
såsom garantiskatt, medan i A- och K-förslagen en fristående
objektskatt upptagits. Såsom en följd härav framgår, att vid inkomstberäkningen,
vad angår C-förslaget, avdrag medgivas för vad som kan anses
vara beskattat genom garantiskatten för fastighet (procentavdragen).

Enligt A- och K-förslagen åter medgivas vid inkomstberäkningen inga
motsvarande avdrag, och är följaktligen enligt dessa förslag inkomstbeskattningen
på denna punkt oberoende av den parallellt utgående objektskatten.

Bi hand till riksdagens protokoll 1927. 1 saml. 87 höft. (Nr 102. Bilaga.)

Enligt A-, C- och K-förslagen förutsattes därjämte att genom en fristående
skogsaccis respektive skogsskatt, lagd på avverkat virke, ersätta
den minskning i skattebelastningen, som föranletts därav, att objekt- och
garantiskattens repartitionstal för skogsvärde sänkts i förhållande till repartitionslalet
för jordbruksvärde.

Såsom förut nämnts, upptaga A- och K-förslagen vid sidan av fastighetsvärden
jämväl näringsskattevärden. Dessa, värden hänföra sig till de lösa
kapitaltillgångar, som äro nedlagda i näringen och med vilka den stadigvarande
drives. Därvid är att märka, att s. k. fasta maskiner, som enligt
provisoriet och C-förslaget redovisas såsom fast egendom, enligt A- och Kförslagen
i beskattningsavseende betraktas såsom lös egendom och följaktligen
i sistnämnda förslag undantagas från fastighetsbeskattning för
att i stället underkastas näringsbeskattning. Genom upptagandet jämväl
av näringsskattevärden i underlaget för objektbeskattningen enligt A- och
K-förslagen har detta underlag i avsevärd grad ökats. Denna ökning härleder
sig väsentligen från skattevärden å annan näring än jordbruksnäring.
Härmed sammanhänger också, att den föreslagna näringsbeskattningen
skulle få relativt större betydelse för städerna än för landskommunerna.

Av ojämförligt större betydelse i den kommunala beskattningen än i det
föregående angivna objektvärden är den skattepliktiga inkomsten, som
bildar utgångspunkt för den kommunala inkomstbeskattningen. Vid framräknandet
av den skattepliktiga inkomsten äger enligt C-förslaget avdrag
ram för vad som kan anses vara beskattat genom garantiskatten för fastighet.
I A- och K-förslagen äter är den från olika förvärvskällor flytande
nettoinkomsten i sin helhet redovisad såsom skattepliktig inkomst.

Ort®- och
fauniljeaTdrag.

Den skattepliktiga inkomsten minskas med vissa allmänna avdrag,
bland vilka även ingår underskott i förvärvskälla. Sedan de allmänna
avdragen gjorts, föreligger den taxerade inkomsten. Denna åter skall i
sin ordning minskas med orts- och famil jeavdrag och, vad angår provisoriet
samt A- och C-förslagen, undergå viss ytterligare reduktion (avdragens s. k.
bankning), varefter den beskattningsbara inkomsten föreligger. Skillnaden
mellan taxerad och beskattningsbar inkomst utgör ett uttryck för vad som
konsumerats genom orts- och familjeavdragen.

Den genom ortsavdragen åstadkomna nedskärningen av den totala taxerade
inkomsten framgår av efterföljande tablå, där den beskattningsbara
inkomstens storlek i procent av den taxerade inkomsten angives. Till jämförelse
meddelas i tablån jämväl motsvarande på grundval av 1920 års
taxering för hela riket (utom de tre största städerna) beräknade procenttal,
avseende de före provisoriets genomförande gällande skattereglerna.

Landskommunerna
Städerna ............

Före provi-	Provi-	A-tör-	C för-	K-för-
soriet	soriet	slaget	slaget	slaget
O/	O/	o,-''	o/	o/
	/O	/O	O	/o
83.1	52.9	61.6	59.7	59.0
93.1	69.5	71.5	70.5	72.4

Såsom framgår av tablåns siffror har provisoriets genomförande medfört
en utomordentligt kraftig nedgång i den beskattningsbara inkomsten.
Denna nedgång är väsentligen att återföra till de då införda nya orts- och
familjeavdragen jämte den därmed sammanhängande inkomstreduceningen
(avdragens bankning). Kommunalskattekommitténs olika förelag
åter skulle — åtminstone vad angår landskommunerna — indraga en något

större del av den taxerade inkomsten under beskattning'' än provisoriet.
Detta förhållande sammanhänger närmast med förslagens bestämmelser
om att vissa skattskyldiga finge åtnjuta allenast fjärdedels eller halva
■ortsavdrag samt, vad angår K-förslaget, jämväl med bankningens borttagande.

Den beskattningsbara inkomstens storlek enligt kommunalskattekommitténs
förslag i jämförelse med motsvarande inkomst enligt provisoriet angivcs
i efterföljande tablå.

Provisoriet A-förslaget C-förslaget K-förslaget

O/ O/ O/ O/

/o /O /O /O

Landskommunerna.............................. lOO.o 126.9 113.8 123.5

Städerna ............................................ 100.0 109.0 102.5 110.4

På grundval av förut angiva objektvärden samt beskattningsbara inkomstbelopp
äro kommunalskattekommitténs olika förslag — liksom nu
gällande provisorium — uppbyggda. Fördelningen av den kommunala
skattebördan på dessa grundelement sker med hjälp av vissa repartitionstal,
vilka angiva det antal skattekronor, som belöpa på 100 kronor av
nämnda objektvärden och inkomstbelopp. Storleken av dessa repartitionstal
för såväl provisoriet som A-, C- och K-förslagen angives i nedanstående
tablå. I tablån redovisas därvid även de repartitionstal, som
teoretiskt motsvara den del av skogsbeskattningen, som enligt förslagen
skulle uttagas i form av skogsaccis respektive skogsskatt.

Till jämförelse meddelas i tablån jämväl de repartitionstal, som upptagits
i huvudreservanternas inom kommunalskattekommittén förelag (här
benämnt R-förelaget).

.Jordbruksvärde............................

Tomt- och industri värde.................

Skogsvärdo . ..........

Taxeringsvärde å annan fastighet.....

Skattevärde å näring ..............

Beskattningsbar inkomst ........

Beräknad skogsaccis resp. skogsskatt

Provi-	A-för-	C-för-	K-för-	K-för-
soriet	slaget	slaget	slaget	slaget
0.06	0.04	0.06	0.04	0.06
O.os	0.0 4	O.oo	O.os	0.05
0.06	0.0 2	O.oit	O.oi	O.oi
0.05	0.04	0.05	0.0 3	O.os
—	0.0 2	—	0.0.8	—
1.00	1.00	1.00	1.00	1.00
	0.02	O.os	0.0 3	0.0 5

Tillämpas ovanstående repartitionstal på de för varje skattskyldig redovisade
objektvärdena och den beskattningsbara inkomsten, framgår det
antal skattekronor, efter vilket den kommunala skattebördan utskiftas.

Sammanställas de för olika objektvärden och inkomstbelopp framräknade
skattekronorna, erhålles en bild av fastighets-, närings- och inkomstbeskattningens
samt skogsaccisens respektive skogsskattens relativa betydelse
för den kommunala beskattningen enligt såväl nu gällande provisorium
som enligt kommunalskattekommitténs olika förslag. För A- och
K-förslagen med dessa förslags fristående objektbeskattning motsvara
skattekronorna för fastighetsvärden, näringsskattevärden, beskattningsbar
inkomst och beräknad skogsaccis respektive skogsskatt de andelar av
den totala skattebördan, som i verkligheten äro att hänföra till de olika
beskattningsföremålen. Vad angår provisoriet och C-förslaget däremot
lämnar antalet fastighetsskattekronor ej något mått för det tillskott i
skattekronor, som garanti beskattningen medför.

Objekt- respektive garantibeskattningens totala effekt kan däremot
för samtliga förslag mätas genom den förhöjning av det totala antalet

Skattekronor
belöpande pa
objektvärden
och inkomstbelopp.

Skattebördans
fördelning på
olika sociala
grupper skattskyldiga.

skattekronor, »om föranledes genom de olika förslagens beskattning av
fastighet och näring, i förhållandet till det antal skattekronor, som vid
olika skatteförslag skulle förefinnas, om allenast inkomsten beskattades.
Stegringen utöver inkomstskattekronorna är nämligen att återföra på
de olika skatteförslagens bestämmelser om objekt- respektive garantibeskattning.
Minskas de för objekt- respektive garantibeskattningen normerande
repartitionstalen, sänkas också de olika skatteförslagens samlade
skattekronor för att vid objekt- respektive garantiskattebestämmelsernas
fullständiga borttagande helt utgöras av inkomstskattekronor.

I efterföljande tablå redovisas, vad angår A-, C-och K-förslagen, det samlade
antalet skattekronor i förhållande till antalet skattekronor vid motsvarande
skattesystem utan objekt- respektive garantibeskattning. De
för de olika skatteförslagen angivna indextalen uttrycka de samlade
skattekronorna i procent av nyssnämnda inkomstskattekronor.

A-förslaget C-förslaget K-Iörslaget

O/ o/ o/

7o /o /o

126.1 122.4 127.1

114.9 108.0 114.S

Tablåns siffror visa, hurusom den effektiva objektbeskattningen skulle
bliva något större vid skatteförslagen med fristående objektbeskattning
(A- och K-förslagen) än vid garantiskatteförslaget (C-förslaget). Å andra
sidan skulle enligt samtliga kommunalskattekommitténs förslag objektbeskattningen
spela en större roll för landskommunerna än för städerna.

De i den föregående redogörelsen berörda momenten, nämligen å ena sidan
den nedskärning av den taxerade inkomsten, som är att återföra på
orts. och familjeavdragen, och å andra sidan den utökning av skattekronorna,
som sammanhänger med objekt-respektive garantibeskattningen
å fastighet eller näring, äro de enda av avgörande betydelse för skattebördans
fördelning. Härvid torde särskilt uppmärksammas, att orts- och
familjeavdragen äro lika anordnade i A- och C-förslagen, medan i K-förslaget
andra avdragsregler upptagits. I fråga om beskattningen av fastighet
åter ansluter sig C-förslaget nära till provisoriet, medan i A- och Kförslagen
fristående objektbeskattning å fastighet och näring tillämpats.

De i kommunalskattekommitténs olika förslag tillämpade reglerna för
orts- och familjeavdragen och för objektbeskattningen skulle gemensamt
åstadkomma en icke oväsentlig utökning av skattekronorna i jämförelse
med provisoriet. Storleken av denna utökning angives i efterföljande tablå,
där de totala skattekronorna enligt kommitténs olika förslag satts i relation
till provisoriets sammanlagda skattekronor.

Landskommunerna
Städerna .....

Provisoriet Å-förslaget C-förslaget K-förslaget

% % % %

Landskommunerna.............................. 100.0 113.0 J09.7 D0.8

Städerna .......................................... 100.0 108.6 102.1 109.4

För att närmare belysa de förskjutningar i skattebördans fördelning i
jämförelse med provisoriet, som den skiftande utformningen av orts- och
familjeavdragen samt fastighets- och näringsbeskaitningens olika anordning
inom de skilda kommittéförslagen tillsammantagna skulle åstadkomma,
meddelas i efterföljande tablå en sammanställning över den procentuella
fördelningen av den sammanlagda skattebördan på vissa sociala
grupper skattskyldiga enligt å ena sidan provisoriet samt å andra sidan
A-, C- och K-förslagen.

Landskommunerna Ägare

eller brukare av jordbruksfastighet .........

Ägare av annan fastighet.................................

Rörelse- och yrkesidkare.................................

Tjänstemän och löntagare ................................

Övriga enskilda inkomsttagare ......................

Aktiebolag och solidariska bankbolag ...............

Summa

Städerna.

Ägare eller brukare av jordbruksfastighet .........

Ägare av annan faslighet.................................

Rörelse- och yrkesidkare .................................

Tjänstemän och löntagare ..............................

Övriga enskilda inkomsttagare ........................

Aktiebolag och solidariska bankbolag ............

Summa

Provi soriet % 24.

1.3

6.8

51.2

2.3
13.9

lOO.o

0.7

5.1

19.0
54.3

2.9

18.0

lOO.o

A-för slaget % 24.

1.2

6.8

51.5

2.1

13.5

1003)

0.«

5.3

19.4

52.2

2.7

19.8

lOÖo

C-för slaget % 24.

1
1.2
6.8

53.1

2.2

13.1

100 0

0.7

5.1

18.7

55.3
2.9

17.3

1000

K-för slaget % 25.

1.0

7.0

50.1

2.2

14.1

lOO.o

0.6

4.7
19.5
52.1

2.7
20.4

lOO.o

Den i tablån genomförda uppdelningen av de skattskyldiga omfattar
sex skilda grupper, av vilka en utgöres av inländska aktiebolag och solidariska
bankbolag, medan övriga fem grupper hänföra sig till den återstående
huvudgruppen skattskyldiga. Vid uppdelningen har den skattskyldige
förts till den grupp, dit han med hänsyn till inkomstförhållandena
och övriga omständigheter väsentligen hör.

Av tablåns siffror framgår att kommunalskattekommitténs olika förelag
så avvägis, aitt skattebördans fördelning enligt dessa förslag nära
sammanfaller med den fördelning, som framgår av provisoriet.

Med hänsyn till att de trenne grupperna förvärvskällor, fastighet, rörelse
eller yrke och övriga förvärvskällor, äro enligt garantiskattesystemet —
liksom enligt de på fristående objektbeskattning vilande A- och Kförslagen
— skattetekniskt strängt avgränsade från varandra, har det
slutligen varit av intresse att söka klarlägga den andel av kommunernas
samlade skattebörda, som åvilar eller skolat åvila envar av nämnda förvärvskällor.

Resultatet av en sådan fördelning redovisas i efterföljande tablå, varvid
uppgifter kunnat meddelas jämväl rörande skattebördans fördelning
före provisoriets genomförande. Den till beskattningsreglerna före provisoriet
hän förliga undersökningen har verkställts på grundval av de för
provisoriet föreliggande siffermaterialet och utförts med ledning av de
offentliggjorda taxeringsresultaten för år 1920.

Före pro- Provi- A-för- C-för- K-förvisoriet
soriet slaget slaget slaget

o/ o/ o/ o/ o/

/o /O /o /o /o

Landskommunerna.

1. Fastighet ....................................... 18.8 33.0 32.0 32.3 32.4

2. Rörelse eller yrke ........................... 16.9 12.2 12.7 11.o 13.5

3. Annan förvärvskälla ........................ 70.8 54.8____55.8______56.7_54.t

Summa 100.0 100.0 100.0 1Ö0.0 lOO.o

Städerna.

1. Fastighet ...................................... 6.7 9.4 9.1 9.2 7.9

2. Rörelse eller yrke .............. 26.2 31,8 33.9 30.9 35.1

3. Annan förvärvskälla .......................: 67.1 58.8 56.7 59.9 5Tt>

Summa 100.0 100 0 100 o 100 0 100 0

Skattebörd anB
fördelning på
olika grupper
förvärvskällor.

Av tablåns sifferuppgifter framgår, att provisoriet medfört eu mycket
väsentlig förskjutning av det relativa skattetrycket inom kommunerna i
förhållande till vad det varit dessförinnan. Såväl inom landskommunerna
som inom städerna har skattetrycket ökats avsevärt å förvärvskällan
fastighet och något mindre å förvärvskällan rörelse eller yrke men starkt
minskats å annan förvärvskälla (tjänst, anställning, kapital m. m.).

De inom kommunalskattekommittén utarbetade skatteförslagen skulle
däremot icke komma att medföra någon mera betydande förskjutning av
skattebördan mellan de redovisade förvärvskällorna i jämförelse med förhållandena
under provisoriet.

2. Inom finansdepartementet särskilt undersökta förslag till allmän

kommunalskatt.

Till ledning vid utarbetandet inom finansdepartementet av förslag till
kommunalskattelag hava kommunalskattekommitténs statistiska utredningar
i vissa avseenden kompletterats. Dessa kompletterande undersökningar
hava, vad angår den kommunala repartitionsskatten, väsentligen
hänfört sig till de tvenne huvudfrågorna rörande orts- och familjeavdragens
storlek och byggnad samt ohjektbeskattningens omfattning och
anordning.

Orta- och Vad först angår orts- och familjeavdragen, bär den utarbetade statistifamiijeavdrag.
ken närmast avsett att belysa verkningarna av de avdra gsbestämmeLser,
vilka efter överväganden i olika riktningar upptagits i det inom finansdepartementet
utarbetade förslaget till allmän kommunalskattelag.

Utgångspunkten för nämnda överväganden bär härvid varit de förslag,
som i avdragsfrågan framförts av kommunalskattekommit! én. Enligt
såväl gällande provisorium som kommunalskattekommilténs olika förslag
hava orts- och familjeavdragen till sina grundbelopp differentierats med
hänsyn till fem skilda ortsgrupper. Hustru- och barnavdragen, som enligt
provisoriet uppgå till samma belopp i alla ortsgrupperna, hava i kommunalskatt
ekommitténs förslag satts i relation till grundavdragen och följaktligen
underkastats samma differentiering som dessa. Därjämte har i
kommunalskattekommitténs förslag — i motsats till vad fallet är i provisoriet
— hus! ruavdraget upptagits till högre belopp än barnavdraget,
i det att hustruavdraget satts lika med V2 grundavdrag och barnavdraget
till 1U grundavdrag. Slutligen har den i provisoriet i samband med avdragen
föreskrivna inkomstreduceTingen (avdragens s. k. Isänkning) slopats
i kommunalskattekommilténs — liksom i reservanternas — definitiva
förslag. Enligt sistnämnda förslag framgår följaktligen den beskattningsbara
inkomsten direkt ur den taxerade inkomsten efter avdrag av fixa belopp,
vilka till sin storlek äro oberoende av den taxerade inkomstens höjd.

I det förslag till nya avdragsbestämmelser, som utarbetats inom finansdepartementet,
bär den i provisoriet tillämpade differentieringen av grundavdragen
efter fem ortsgrupper bibehållits. I anslutning till kommunalskattekommitténs
förslag har motsvarande differentiering i viss utsträckning
fastställts jämväl för hustru- och barnavdragen. Hustruavdrnget
och avdraget för första barnet hava härvid i alla ortsgrupper utom den
första fastställts till högre belopp än avdraget för varje följande barn.
Slutligen har förutsatts att i likhet med förhållandet enligt kommunalskat -

tekommitténs definitiva förslag bankningen skulle bortfalla, och alltså
fasta avdrag utan åtföljande inkomstreducoring stadgas.

Vid fastställande av avdragsbeloppen hava i det inom finansdepartementet
utarbetade förslaget de nya avdragen direkt anpassats till nu rådande
relativt konstanta prisnivå. Den i provisoriet tillämpade kristidsförhöjningen
av avdraget har härigenom kunnat undvikas. Vidare bär i det nya
förslaget — i motsats till vad fallet var enligt kommunalskattekommitténs
förslag — utom grundavdragen jämväl hustru- och barnavdrag fastställts
till avrundade belopp.

I fråga om avdragsbeloppens differentiering efter ortsgrupper bar denna
i det nya förslaget drivits något längre än i kommunalskattekommitténs
defintiva förslag. Enligt sistnämnda förslag fastställdes grundavdragen
så, att desamma för skilda ortsgrupper överstego provisoriets motsvarande
avdrag med samma belopp. Med hänsyn till att enligt kommunalskattekommitténs
förslag den vid provisoriet stadgade in koms t r edu ce ring eu
(avdragens dunkning) slopats, skulle uppenbarligen vid dylikt förhållande
genom kommitténs förslag differentieringen av avdragen bliva mindre än
för närvarande. För att jämväl vid fasta avdrag utan afföljande inkomstreducering
(bandning) uppnå en tillfredsställande differentiering av avdragen
har i jämförelse med kommunalskattekommitténs nyssnämnda förslag
enligt det inom finansdepartementet utarbetade förslaget skillnaden
mellan avdragens storlek inom olika ortsgrupper ökats.

De föreslagna nya avdragen, sådana dessa framgått efter de jämkningar,
som med ledning av särskilda undersökningar vidtagits, redovisas i efterföljande
tab. A. I samma tabell redovisas jämväl nu tillämpade avdrag
såväl utan som med den 50-procentförhöjning, som representeras av den
med provisoriets avdragssystem sammanhängande inkomstreduceringe<n
(avdrag utan och med bankning).

Vid en jämförelse av de föreslagna nya avdragen med nuvarande avdrag
framgår av tabellens siffror, att de nya avdragen för olika familjeförhållanden
nästan genomgående äro till storleken belägna mellan nuvarande
»obankade» och motsvarande »hankade» avdrag. Endast i femte ortsgruppen
falla de nya avdragen för grupperna gift med 1—3 barn utanför eller
på angivna gränser, i det ait för dessa grupper de nya avdragen äro större
än eller lika stora som motsvarande »hankade» avdrag enligt nu gällande
regler. I de lägre ortsgrupperna ligga de nya avdragen närmare den
undre av nyss angivna gränser och i de högre ortsgrupperna närmare den
övre. I de lägsta ortsgrupperna bliva för vissa inkomstlägen dessa avdrag
mindre gynnsamma för större familjer än nuvarande avdrag. Detta
är delvis en nödvändig konsekvens av bankningens borttagande..

Hörande de föreslagna nya avdragens verkningar hänvisas till sifferuppgifterna
i tab. 1, i vilken resultaten av en på grundval av 1925 års taxering
verkställd undersökning, omfattande 16 olika taxeringsdistrikt, redovisas.
Av tabellens siffror framgår, att för taxeringsdistrikt tillhörande
ortsgrupperna III, IV och V genom de nya avdragen praktiskt taget lika
stor andel av den taxerade inkomsten indrages under beskattning som enligt
provisoriets avdrag. I taxeringsdistrikt, tillhörande ortsgrupperna I
och II, medföra däremot de nya avdragen en viss stegring av den beskattningsbara
inkomsten. Sistnämnda förhållande sammanhänger väsentligen
diirmed, att den genomförda differentieringen av hustru- och barnavdragen
efter ortsgrupper i de lägsta ortsgrupperna medfört lägre avdrag för vissa
grupper skattskyldiga.

Objektskatt
eller garantiskatt
å fastighet.

Tab. A. Orts- och familjeavdrag vid allmänna kommunalskatten.

1 1	"	O	r t s g r n p	P
i	II	in	IV	V
! Nuvarande avdrag:
Grundavdrag ...............	350— 525	400— 600	450— 675	550— 825	600— 900
Hustruavdrag ............	150— 225	ISO— 225	150— 225	150— 225	150— 225
Barnavdrag ..................	150— 225	150— 225	150— 225	150— 225	150— 225
Summa avdrag:
Ensamstående ............	350— 525	400— 600	450— 675	550— 825	600— 900
Gift utan barn ............	500— 750	550— 825	600— 900	700—1,050	750—1,125
Gift med 1 barn .........	050— 975	700—1050	750—1,125	850—1,275	900—1,350
» » 2 » .........	800—1,200	850—1,275	900—1,350	1,000—1,500	1,050—1,575
* * 3 * ........	950—1,425	1,000—1,500	1,050—1,575	1,150—1,725	1,200—1,800
1 » » 4 » .........	1,100—1,050	1,150—1,725	1,200—1,800	1,300-1,95''	1,850—2,025
\| » » 5 » .........	1,250-1,875	1,300-1,950	1,350—2,025	1,450—2,175	1,500—2,250
1» > 6 » ......... t	1,400—2,100	1,450-2,175	1,500—2,250	1,600—2,400	1^650—2,475
Föreslagna avdrag:
Grundavdrag ...............	500	500	600	700	800
Hustruavdrag...............	150	200	250	250	300
Första barnavdrag.........	150	200	250	250	300
Övriga barnavdrag.........	150	150	150	200	200
Summa avdrag:
Ensamstående ...........	500	500	600	700	800
Gift utan barn ............	650	7O0	850	950	1,100
Gift med 1 barn .........	800	900	1,100	1,200	1,400
» » 2 » .........	950	1,050	1,250	1,400	1,600
» » 3 » .........	1,100	1,200	1,400	1,600	1,800
» » 4 » .......	1,250	1,350	1,550	1*00	2,000
* » 5 » .........	1,400	1,500	1,700	2,000	2,200
» » 6 » .........	1,550	1,650	1,850	2,200	2,400

Beträffande objektbeskattningen hava de av kommunalskattekommittén
verkställda undersökningarna kompletterats i avsikt att ytterligare belysa
verkningarna av å ena sidan ett skattesystem med fristående objektbeskattning
och å andra sidan ett skattesystem, där objektbeskattningen i likhet
med gällande provisorium anordnats i form av garantibeskattning.
Med hänsyn till att. den i vissa av de inom kommunalskattekommittén utarbetade
förslagen ingående objektbeskattningen å näring av olika anledningar
ej ansetts böra nu upptagas i förslaget till kommunalskattelag, hava
hithörande undersökningar begränsats till skattesystem med objektbeskattning
endast å fastighet.

Nu ifrågavarande kompletterande undersökningar, vilka uteslutande hänfört
sig till landskommuner, hava i första hand avsett att belysa jordbruksnäringens
skattebörda vid olika system för objektbeskattningens anordning.
För att på denna punkt vinna klarhet har det varit nödvändigt
att verkställa undersökningar, avseende olika konjunkturer för jordbruket.
Kommunalskattekommitténs på grundval av 1922 års taxeringar grundade
statistik har för detta ändamål dels omräknats, dels kompletterats med
statistik, grundad på 1918 och 1925 års taxeringar. Den på grundval av
1918 års taxering utarbetade statistiken har erhållits genom en omräkning

av den i samband med provisoriets införande utarbetade statistiken. Den
på 1925 års taxering grundade statistiken åter har framgått ur en särskilt
för ändamålet verkställd summarisk provtaxering. Den sålunda åstadkomna
statistiken, som hänför sig till inkomstförhållandena under åren
1917, 1921 och 1924, har härvid så anordnats, att för vart och ett av nämnda
år de redovisade skatteförslagen upptagit samma orts- och familjeavdrag,
varigenom för varje år för sig full jämförbarhet uppnåtts i fråga
om objektbeskattningens verkningar vid å ena sidan garantibeskattning
och å andra sidan fristående objektbeskattning.

Resultaten av de på grundval av 1918, 1922 och 1925 års taxeringar verkställda
beräkningarna redovisas i närslutna tabellerna 2—4.

I tab. 2, som omfattar 16 landskommuner, sker jämförelse mellan provisoriet
och ett skatteförslag S med fristående objektbeskattning, vilket
sistnämnda förslag sammanfaller med det av herr Swartz vid 1920 års riksdag
framförda förslaget, sedan i detta förslag objektbeskattningen å näring
utmönstrats. Förslaget S upptager samma orts- och familjeavdrag som
provisoriet.

I tab. 3, som omfattar 27 landskommuner, har till grund för jämförelsen
lagts kommunalskattekommitténs provtaxeringsförslag C, varvid i detta
förslag jämväl inräknats beräknad skogsaccis, Med C-förslaget jämföras
ett skatteförslag Aa med fristående objektbeskattning, vilket förslag framgått
ur p r o v faxe r i n g s fö r s la g e/t A efter framräknande av den i sistnämnda
förslag ingående särskilda näringsskatten. I Aa-förslaget har den i Aförslaget
förutsatta skogsaccisen upptagits till beräknat belopp. Orts- och
familjeavdragen hava i såväl C- som Aa-förslaget upptagits i enlighet
med de för kommunalskattekommitténs provtaxeringsförslag tillämpade
reglerna. I samma tab. 3 redovisas därjämte ett garantiskaitteförslag Itc,
vilket förslag nära sammanfaller med huvudreservanternas i kommunalskattekommitténs
förslag.

I tab. 4 slutligen, som omfattar 35 landskommuner, jämföras provisoriet
och ett skatteförslag Kp med fristående objektbeskattning, vilket sistnämnda
förelag framgått ur kommunalskattekommitténs definitiva förslag,
sedan i detsamma objektbeskattningen å näring utmönstrats, samt
provisoriets orts- och familjeavdrag tillämpats. I Kp-förslaget har härvid
den i kommitténs förslag förutsatta skogsskatten upptagits till beräknat
belopp.

För erhållande av en samlad överblick rörande arten och storleken av
den objektbeskattning, som ingår i de i tabellerna 2—4 till jämförelse upptagna
skatteförslagen, meddelas i efterföljande tablå en sammanställning
av de repartitionstal, som i de olika förslagen reglera objektbeskattningens
avvägning.

Med anledning av att för provisoriet och S-förslaget i den statistiska jämförelsen
hänsyn icke tagits t ill någon accisbeskattning av avverkat virke,
hava för dessa förslag i tablån ej angivits några mot skogsaccis svarande
repartitionstal.

	Förslag med garanti-	Förslag med fristående
		beskattning	objektbeskattning
	Provi-	C-för- ltc-för-	S-för-	Aa-för-	Kp-för-
	soriet	slaget slaget	slaget	slaget	slaget
Jordbruksvärde ........................	0.06	0.06 O.0C	0. 04	0.04	0.04
Tomt- och industrivärde...............	0.0 G	0.06 0.05	0.08	0.04	0.08
Skogsvärde .................................	0.06	O.os 0 in	0.0 4	0.0 2	0 01
Taxeringsvärde å annan fastighet...	O.os	0.06 0.05	O.ois	O.04	0.02
Beskattningsbar inkomst ... ..........	1.00	1.00 1.00	1.00	1.00	1.00
Beräknad skogsaccis resp. skogsskatt		0.08 0.0 5		0.02	(loft

I var och eu av tabellerna 2-—4 redovisas dels det totala antalet skattekronor
såväl absolut som i procent av skattekronorna enligt det för jämförelsen
grundläggande garantiskatteförslaget (provisoriet respektive Cförslaget),
dels skattekronornas fördelning antingen på förvärvskällor eller
på olika grupper skattskyldiga.

Vad först angår det totala antalet skattekronor, utvisa tabellerna, att
för samtliga kommunerna tillsammantagna de med fristående objektbeskattning
uppbyggda skatteförslagen medföra vad beträffar 1918 och 1925
års taxeringar en stegring i förhållande till provisoriet om respektive 5.8
och 2.4 procent och i fråga om 1922 års taxering en sänkning i förhållande
till garantiskatteförslaget C om 1.3 procent.

Beträffande de enskilda kommunerna uppvisar den på grundval av 1918
års taxering upprättade statistiken för S-förslaget ökning i skattekronornas
antal i 12 kommuner och minskning i 4 kommuner. Den största ökningen
skulle uppstå i Åsele (25.7 procent) och största minskningen i Los
(ll.r> procent). På grundval av 1922 års taxering skulle skattekronornas
antal enligt Aa-förslaget ökas i 6 kommuner och minskas i 21 kommuner.
Den största ökningen återfinnes i Hemmingsdynge (9.6 procent) och den
största minskningen i Gladliammar (13.3 procent). Vad slutligen angår
de ur 1925 års taxering framgångna siffrorna, skulle Kp-förslaget medföra
ökning i skattekronornas antal i 18 kommuner och minskning i 17 kommuner.
Den största ökningen hänför sig till Los (29.3 procent) och den
största minskningen till Rolfstorp (15.4 procent).

Rörande skattekronornas fördelning, vilken sammanfaller med skattebördans,
har i tabell 2 denna fördelning kunnat verkställas efter förvärvskällor
(fastighet, rörelse eller yrke och annan förvärvskälla), medan i tabellerna
3 och 4 uppdelning ägt rum på olika grupper skattskyldiga. I
tabell 3 hava de skattskyldiga fördelats i sex och i tabell 4 i tre olika grupper.
Den skiljaktiga uppdelningen av skattekronorna i de olika tabellerna
sammanhänger med, att uppdelningen måst anpassas till föreliggande möjligheter
att utan alltför vidlyftiga nya undersökningar utnyttja redan utarbetad
statistik eller statistiskt material.

För de olika skatteförslagen utom Rc-förslaget återfinnes i efterföljande
tablå en sammanställning av tabellernas slutsiffror, avseende samtliga i de
olika tabellerna redovisade kommuner.

Den på grundval av 1918 års taxering verkställda jämförelsen utvisar en
ej oväsentligt högre skattebelastning å fastighet enligt objektskatteförslaget
än enligt provisoriet. Likaledes utvisa undersökningarna, grundade
på 1922 års taxering, att vid fristående objektbeskattning ett ökat skattetryck
inträder för ägare och brukare av jordbruksfastighet och ett
minskat skattetryck för aktiebolag i jämförelse med förhållandena vid det
till grund för jämförelsen liggande garantiskatteförslaget C. 1925 års
taxeringssiffror slutligen angiva en väsentligen oförändrad skattebelastning
såväl å ägare och brukare av fastighet som å aktiebolag enligt de
vid jämförelsen upptagna skatteförslagen.

Beträffande de enskilda kommunerna framgår ur 1918 års taxering, att
vid övergång till fristående objektbeskattning eu förskjutning av skattetrycket
till fastighetsägarnas nackdel skulle ske i 11 kommuner, till deras
fördel i 5 kommuner. Den största relativa ökningen av fastighetsägarnas
skattebörda skulle inträda i Västra Kärrstorp (från 54.7 till 61 .i procent)

11 *

Provisoriet S-förslaget

o/ o/

/o /*>

1918 års taxering.

1. Fastighet ........................................................................... 43.S 46.6

2. Rörelse eller yrke ............................................................ 28.3 27.1

3. Annan förvärvskälla ................................................ 27.9 26.3

Summa 100.0 100.•

C-lörslaget Aa-förslaget

O/ O/

/o /o

1922 års taxering.

1. Ägare eller brukare av jordbruksfastighet .............................. 24.1 25.4

2. Ägare av annan fastighet .................................................. 1.2 1.0

3. Rörelse- och yrkesidkare...................................................... 6.8 6.2

4. Tjänstemän och löntagare ................................................... 53.1 53.7

5. Övriga enskilda inkomsttagare ........................................... 2.2 2.2

6. Aktiebolag och solidariska bankbolag ................................... 13.1 H-5

Summa 100.0 100.0

Provisoriet Kp-förslaget

o/ o/

/o /o

1925 års taxering.

1. Skattskyldiga som ägt eller brukat fastighet ........................... 38. i 38.»

2. Övriga enskilda skattskyldiga.............................................. 45.3 44.8

3. Aktiebolag och solidariska bankbolag .................................... 16.3 16.9

Summa 100.0 100.0

och den största minakningeii i Los (frän 57.5 till 51.9 procent). Vad angår
den på grundval av 1922 års taxering utarbetade statistiken, är det närmast
uppgifterna för å ena sidan gruppen ägare och brukare av jordbruksfastighet
(jordbrukare) och å andra sidan gruppen aktiebolag,
som tilldrager sig uppmärksamhet. Vid övergången till fristående objektbeskattning
skulle en förskjutning av skattebördan till jordbrukarnas
nackdel inträda i 15 kommuner, en förskjutning till deras fördel i 11 kommuner.
Den största relativa ökningen av jordbrukarnas skattebörda
skulle inträda i Kisele (från 26.3 till 31.o procent) och den största minskningen
i Mollösund (från 4.9 till 3.6 procent). För aktiebolag skulle
obetydlig eller ingen ökning av skattebördan inträda i 7 kommuner, medan
i 18 kommuner en, i regel avsevärd, minskning av skattebördan
skulle uppstå. I Ramnäs skulle bolagen från att förut ha burit 18.i
procent av skattebördan med den fristående objektbeskattningen få bära
allenast 10.7 procent. För Gladhammar skulle motsvarande procenttal
bliva 23.0 och 12.6 respektive. Den på 1925 års taxering grundade
undersökningen slutligen ger till resultat, att i 18 kommuner skattebördan
vid övergången till fristående objektbeskattning skulle förskjutas
till fastighetsägarnas nackdel och i 15 kommuner till deras
fördel. Den relativt största ökningen av fastighetsägarnas skattebörda
skulle, liksom vid 1922 års taxering, inträda i Edsele (från 27.i till 30.4
procent). Den relativt största minskningen av fastighetsägarnas skattebörda
skulle äga rum i Österplana (från 3.9 till 3.4 procent). Aktiebolagens
andel av skattebördan åter skulle ökas i 14 kommuner och minskas i 17
.kommuner (4 kommuner upptaga för detta år ej några skattskyldiga aktiebolag).
I Kvillinge skulle aktiebolagens skattebörda ökas från 13.3 till 18.3
procent och i Siljansnäs från 8.9 till 12.7 procent. Minskning i aktiebolagens
skattebörda skulle däremot inträda i Rämen från 31 .o till 22.8 procent och
i Norra Vram från 10.1 till 6.7 procent.

12*

GarantisltaU ä
avverkat virkea
rotvärde.

Garant i skatt å
skojsvärde och
acois & avverkat
virkea rotvärde.

Såsom tidigare angivits upptager den på grundval av 1922 års taxering
grundade statistiken (tab. 3) jämväl uppgiiter rörande ett garantiskatteförslag
Ro, nära sammaniallande med det av huvudreservanterna
inom kommunalskattekommittén iramlagda förslaget. Statistiken rörande
Ec-iörslaget har tillkommit lör att närmare belysa verkningarna av den
skogsskatt av garantiskatts natur, som inarbetats i nämnda reservanters
slutliga förslag. Tabellens hithörande siffror hava framgått ur kommunalskattekommitténs
statistik rörande provtaxeringsiörslaget C efter
omräkning enligt de av reservanterna framförda ändrade repartitionstalen
och med tillägg av den av samma reservanter föreslagna på särskild
taxering grundade (faktiska) skogsskatten.

Med hänsyn till att Rc-förslagets reparation stål utom beträffande skogsvärde
nära ansluta sig till C-förslagets samt att orts- och familjeavdragen
i de båda förslagen överensstämma, måste de framkomna olikheterna mellan
de båda förslagen i fråga om totalantalet skattekronor och dessas fördelning
vara att återföra på den skiljaktiga skogs beskattning, som tilllämpats.

Vad först angår antalet skattekronor, framgår av tabellen, att för samtliga
redovisade kommuner tillsammantagna den i Rc-förslaget genomförda
ändrade skogsbeskattningen skulle medföra en sänkning om 2.4 procent.
Av hela antalet redovisade 27 kommuner uppvisa 18 större eller mindre
sänkning, medan 9 kommuner uppvisa oförändrat eller obetydligt höjt
antal skattekronor. I 2 kommuner skulle sänkningen av antalet skattekronor
uppgå till över 10 procent, nämligen i Åsele (10.4 procent) och i
Roasjö (10.3 procent).

Beträffande skattekronornas och därmed skattebördans fördelning på
olika grupper skattskyldiga lämnas i efterföljande tablå en jämförande
sammanställning, avseende samtliga redovisade kommuner.

C-f örslag et Rc-förslaget

o/ o/

/o /o

1922 års taxering.

1. Ägare eller brukare av jordbruksfastighet .............................. 24.1 23.4

2. Ägare av annan fastighet................................................ 1.2 1.3

3. Rörelse- och yrkesidkare ................................................... 6.3 6.B

4. Tjänstemän och löntagare .................................................. 53.1 54.4

5. Övriga enskilda inkomsttagare ............................................. 2.2 2.2

6. Aktiebolag och solidariska bankbolag ................................. 13.1 1?.2

Summa 100.0 100.0

Av tablån framgår, att skattetrycket enligt Rc-förslaget avsevärt minskats
såväl för gruppen ägare och brukare av jordbruksfastighet som för
gruppen aktiebolag. Ser man på de särskilda kommunerna, uppvisa
förskjutningarna i skattebördans fördelning föga enhetlighet. Avsevärd
nedgång i skattebördan uppvisa, vad angår gruppen ägare och brukare av
jordbruksfastighet, Agunnaryd, Edsele, Gladhammar och Vätö samt, vad
angår gruppen aktiebolag, Multrå, Roasjö, Rämen och Åsele. Större
eller mindre stegring av skattetrycket redovisas i fråga om ägare eller
brukare av jordbruksfastighet för 7 kommuner och i fråga om aktiebolag
för 6 kommuner.

Vid sidan av i det föregående angivna mera omfattande undersökningar
rörande verkningarna av olika skattesystem hava slutligen speciella undersökningar,
omfattande ett fåtal kommuner, utförts beträffande skogsbeskattningen,
och hava dessa undersökningar hänfört sig till en sådan anordning

13*

av skogsbeskattningen, som avsågs i kommunalskattekommitténs provtaxeringsförslag
C.

Enligt sistnämnda förslag skulle skogsvärdet underkastas garantibeskattning
efter ett repartitionstal av O.03. I jämförelse med provisoriet innebar
detta förslag en nedsättning av garantiskatten å skogsvärdet till hälften.
Såsom kompensation för denna nedsättning var det avsett att upptaga en
fristående skogsaccis å avverkat virke, så avpassad att densamma beräknats
motsvara en fristående objektbeskattning å skogsvärdet efter ett repartitionstal
av 0.03.

Rörande den närmare innebörden av den ifrågasatta skogsaccisen, vilken till
storlek och anordning skulle överensstämma med den i kommunalskattekommitténs
slutliga förslag upptagna skogsskatten, hänvisas till de i sistnämnda
förslag upptagna stadganden. Enligt dessa stadganden skulle skogsaccisen
omfatta jämväl husbehovsvirke samt utgå efter en skattesats lika med /,
av medeltalet för utdebiteringen å allmänna kommunalskatten under närmast
föregående 5 år. Vidare var föreskrivet, att för resp. års stater endast
1/.J av tillgängliga skogsaccismedel finge tagas i anspråk.

I de skatteförslag, som i nu ifrågavarande sammanhang inom finansdepartementet
gjorts till föremål för undersökning, har förberörda förslag
till skogsaccis kombinerats med garantibeskattning å skogsvärde enligt
tvenne olika alternativ. I alternativ I har repartitionstalet för skogsvärde,
liksom i provtaxeringsförslaget C, upptagits till O.om, medan i alternativ II
motsvarande repartitionstal satts till O.04. För att erhålla full jämförbarhet
med nu gällande skattesystem har vid utarbetandet av här ifrågavarande
statistik i båda alternativen provisoriets skatteregler i övrigt bibehållits
oförändrade.

Resultatet av de inom finansdepartementet verkställda undersökningarna
redovisas i närslutna tabell 5. Den i tabellen för fem olika landskommuner
meddelade statistiken, som utarbetats på grundval av 1925 års skattetaxeringar,
hänför sig till räkenskapsåret 1926. För att med ledning av tillgängliga
siffror avseende nämnda år kunna verkställa de i tabellen angivna
beräkningarna hava vissa förenklade antaganden måst göras beträffande
skogsaccisens ianspråktagande. Sålunda har vid statistikens utarbetande
den under år 1926 i anspråk tagna skogsaccisen genomgående antagits
sammanfalla med den under år 1925 utgående skogsaccisen. Vidare har
totalbeloppet av de utgifter, som skola täckas av skogsaccis och allmän
kommunalskatt, satts lika med summan av den enligt provisoriet debiterade
allmänna kommunalskatten och den på angivet sätt för provisoriet fastställda
skogsaccisen.

Huvudresultaten av här ifrågavarande undersökning redovisas i efterföljande
tablå, där uppgift lämnas om de skattesatser, vilka på grundval
av gjorda antaganden skulle framgå enligt å ena sidan provisoriet och å
andra sidan de undersökta alternativa förslagen.

Provisoriet Inom finansdepartementet utarbetade förslag

Alternativ I Alternativ IL

	Skog -	Allmän	Skogs-	A''lmän	Skogs-	Allmän
102é års taxering.	accis	kommunalskatt	accis	kommunalskatt	accis	kommunala!
Ilåsjö socken ...............	... 2.—	7.70	2.2 8	8.2 8	2.2 3	8.02
Kråksmåla socken ...............	... 2.-	9.oo	3.8 8	9.89	3.82	9.14
Multrå socken.....................	... 2.—	11.19	3.6 8	11.81	3.0 8	11.08
Lvcksele socken ..................	... 2.—	5.—	1.55	6.—	1.56	5 74
Sorsele socken.....................	... 2.—	9.—	2.7 4	9.91	2.7 4	9.38

Enligt tablans siffror skulle de nya reglerna för skogsaccisen medföra
högre skogsaccis i fyra av de redovisade kommunerna och lägre skogsaccis
i en kommun. Den allmänna kommunalskatten åter skulle enligt alternativ
I stegras i samtliga kommuner och enligt alternativ II i samtliga kommuner
utom en. Såsom naturligt är ligga skattesatserna avseende allmänna
kommunalskatten enligt alternativ II genomgående lägre än enligt alternativ L

För att ytterligare belysa de föreslagna alternativa förslagens verkningar
med särskild hänsyn till de för den nya skogsaccisen upptagna reglerna
rörande accismedlens fondering, har en fördjupad undersökning verkställts
rörande tvenne av de i tabell 5 redovisade kommunerna, nämligen Lycksele
och Sorsele. För dessa socknar har sålunda undersökningen utsträckts till
vart och ett av räkenskapsåren 1923—1926, och med ledning av vissa antaganden
rörande skogsaccisfondens storlek vid periodens början har beräkning
verkställts rörande skattebelastningens storlek under respektive år.

De ur denna undersökning frångångna skattesatserna redovisas i efterföljande
tablå.

1’rovisoriet Inom finansdepartementet utarbetade förslag
Alternativ I Alternativ II

1922 1925 drs taxerini/ar.	Skogs-	Allmän	Skogs-	Allmän	Skogs-	Allmän
	accis	kommunalskatt	accis	kommunalskatt	accis	kommunalskatt
Lycksele socken.
År 1923...............................	2._	4.60	1.67	5.49	1.67	5.2 7
År 1924................................	2.___	4.60	1.66	4.59	1.62	4.45
År 1925................................	0_	4.80	1.70	4.23	1.68	4.16
År 1920................................	2.—	5.—	1.62	5.65	1.60	5.4 2
Sorsele socken.
År 1923................................	. 2.—	0.66	2.7 0	6.60	2.7 0	6.1c
År 1924................................	. 2.—	8.40	2.60	9.01	2.68	8.8 6
År 1925...............................	2.—	9.4 6	2.7 0	10.99	2.62	10.40
År 1926................................	2_	9.—	2.88	10.31	2.78	9.80

Tablåns sifferuppgifter angiva, att de båda alternativa förslagen skulle i
jämförelse med provisoriet för vissa år medföra ej oväsentliga avvikelser i
skattebelastningen. Delvis torde emellertid dessa avvikelser sammanhänga
med den ojämnhet, varmed skogsaccisen under nämnda år enligt provisoriet
tagits i anspråk. I

I detta sammanhang har det slutligen varit av intresse att på grundval av
föreliggande taxeringsuppgifter för hela riket klarlägga det faktiska sambandet
mellan objektbeskattning å skogsvärde och accisbeskattning å avverkat virkes
rotvärde. För vinnande av detta syfte meddelas i närslutna tabell 6 en
sammanställning för rikets olika län av skogsvärden och till skogsaccis
taxerade rotvärden för vart och ett av åren 1923—1925.

Av sammanställningens slutsiffror framgår, att för riket i dess helhet
de till skogsaccis taxerade rotvärdena för vart och ett av åren 1923 — 1925
utgjorde respektive 3.43, 8.51 och IO.02 procent av det totala skogsvärdet.
I medeltal för de redovisade tre åren uppgick motsvarande procenttal till 7.3 2.

Under förutsättning att skattesatserna för den allmänna kommunalskatten
under fem år närmast före respektive i tabellen redovisade år i genomsnitt
sammanfalla med motsvarande skattesatser under det år skogsaccis utgår,
skulle såsom en kalkyl lätt visar, den i finansdepartementets nyssberörda
undersökningar upptagna skogsaccisen för riket i dess helhet motsvara eu
fristående objektskatt å skogsvärde efter repartitionstal, som för respektive

år uppginge till en tredjedel av det taxerade rotvärdets förut angivna relativa
storlek eller för år 1923 till O.0114, för år 1924 till 0.0284 och för år
1925 till O.0334 samt i medel till för de tre åren till O.0244.

I vad mån de redovisade åren vart för sig eller i medeltal representera
normala avverkningskvantiteter och prislägen och följaktligen normal avkastning
av den ifrågasatta skogsaccisen är emellertid omöjligt att med
bestämdhet avgöra. Tilläggas må dock, att de år 1923 till skogsaccis taxerade
rotvärdena på grund av avverkningens ringa omfattning under närmast
föregående år måste anses vara exceptionellt låga och att sålunda detta års
siffror icke kunna anses representativa.

Detaljsiffrorna avseende de olika länen äro enligt tabellen mycket växlande
och följaktligen skifta också de mot den ifrågasatta skogsaccisen
svarande repartitionstalen för den beräknade objektskatten å skogsvärde
mellan vida gränser.

3. Orts- och familjeavdragen vid inkomst- och förmögenhetsskatten.

I samband med den omläggning av de kommunala orts- och familjeavdragen,
som vid förarbetena till förslaget till ny kommunalskattelag
ifrågasatts, har jämväl frågan om de statliga orts- och
nyordning upptagits till prövning.

I det förslag till förordning angående statlig inkomst- och förmögenhetsskatt,
som utarbetats av presidenten Petersson, hava reglerna för de
statliga orts- och familjeavdragen utformats i nära anslutning till de regler,
som av kommunalskattekoramittén i dess slutliga förslag förordats
för kommunalbeskattningen. En direkt relation mellan statliga och kommunala
avdrag, har i förslaget bibehållits. För närvarande utgå de statliga
orts- och familjeavdragen med dubbla beloppet av de kommunala
avdragen. Enligt presidenten Peterssons förslag skulle de statliga avdragen
utgå med belopp, som med endast 50 procent överskjuta förenämnda
av kommunafskattekommittén föreslagna kommunala avdrag.
Den skärpning av skattetrycket avseende mindre inkomster, som den sålunda
föreslagna sänkningen av de statliga orts- och familjeavdragen i och
för sig skulle medföra, motväges i viss utsträckning av den i presidenten
Peterssons förslag vidtagna ändringen av skatteskalan för skattskyldiga
fysiska personer, varigenom skatteprocenten för dessa sänkts från 3 till
21j2 för den del av det beskattningsbara beloppet, som icke överstiger
5,000 kronor. Skatteprocenten för belopp, som överstiger 5,000 kronor, har
bibehållits oförändrad.

Det inom finansdepartementet utarbetade förslaget till statliga ortsocli
familjeavdrag har i sin tur, vad angår avdragens byggnad och anordning,
utarbetats i nära anslutning till motsvarande förslag i fråga om
kommunalbeskattningen. Följaktligen har nu gällande differentiering av
grundavdragen efter fem ortsgrupper bibehållits samt motsvarande differentiering
jämväl tillämpats för hustru- och barnavdrag. Liksom för
kommunalbeskattningen hava härvid i förslaget avdragen för hustru och
första barnet fastställts till högre belopp än övriga barnavdrag. Slutligen
hava jämväl i fråga om statsbeskattningen i förslaget upptagits fasta
avdrag utan åtföljande inkomstreducering.

Vid fastställandet av avdragsbeloppen hava i förslaget de nya avdragen,
liksom för kommunalbeskattningen, direkt anpassats till nu rådande
relativt konstanta prisnivå. Vidare hava jämväl för statsskatten såväl
grundavdrag som hustru- och barnavdrag fastställts till avrundade belopp.

Vad åter angår de statliga avdragsbeloppens storlek, har i det nya förelaget
nu gällande och i presidenten Peterssons förslag bibehållna fasta
relation till de iör kommunalbeskattningen iöreslagna avdragen frångåtts.
De nya statliga avdragen hava tvärtom i fråga om avdragsbeloppens
storlek och dilferentiering mellan ortsgrupper fastställts uteslutande
med hänsyn till statsbeskattningens egna krav. I det inom finansdepartementet
utarbetade förslaget har härvid — liksom i presidenten Peterssons
förslag — avdragens fastställande kombinerats med förslag till ändring
av själva skatteskalan.

Liksom beträffande kommunalbeskattningen har vid statsbeskattningen
den för närvarande i samband med avdragen tillämpade inkomstreduceringens
(bankningens) slopande haft till oavvislig löljd en starkare diiierentiering
etter ortsgrupper av avdragen. I jämförelse med presidenten
Peterssons förberörda förslag har också i det nya lörslaget skillnaden
mellan avdragens storlek inom olika ortsgrupper ökats.

I förhållande till för närvarande tillämpade orts- och familjeavdrag
hava de föreslagna nya avdragen så avpassats, att för mellersta ortsgruppen
grundavdraget sammanfaller med nuvarande »obankade» grundavdrag,
medan avdragen iör hustru och första barnet upptagits till belopp,
som något överstiger nu tillämpade »obankade» familjeavdrag. Övriga
barnavdrag däremot hava för ortsgruppen i fråga satts till belopp, som något
understiger nyssnämnda »obankade» familjeavdrag. Med utgångspunkt
från de sålunda fastställda avdragen lör mellersta ortsgruppen, har
avdragssystemet sedermera utbyggts jämväl för övriga ortsgrupper.

De för statsbeskattningen på detta sätt framgångna orts- och familjeavdragen
redovisas i efterföljande tab. B. I denna tabell redovisas jämväl
nu tillämpade avdrag såväl utan som med den 50-procentförhöjning, som
representeras av den med nuvarande avdragssystem sammanhängande
inkomstreduceringen (avdrag utan och med bankning).

Vid en jämförelse mellan de föreslagna nya avdragen och nuvarande
avdrag framgår av tabellens siffror, att i högsta ortsgruppen de nya avdragen
för olika familjeförhållanden genomgående äro högre än nuvarande
»obankade» avdrag men lägre än motsvarande »bankade» avdrag.
Jämväl i fjärde ortsgruppen överstiga de nya avdragen i regel nu gällande
motsvarande »obankade» avdrag. Endast för ensamstående sammanfaller
det nya avdraget med nuvarande avdrag. I tredje ortsgruppen överstiga
de nya avdragen nu tillämpade »obankade» avdrag för grupperna
gift utan barn och gift med 1—2 barn, medan för ensamstående samt för
familjer med 3 eller flera barn de nya avdragen uppgå till samma belopp
som eller lägre belopp än nu gällande avdrag. I första och andra ortsgrupperna
slutligen äro de nya avdragen genomgående lägre än motsvarande
»obankade» avdrag enligt nu gällande avdragsregler. Såsom sammanfattning
av den gjorda jämförelsen mellan de föreslagna nya avdragen och de
nuvarande avdragen kan anföras, att de nya avdragsreglerna i de lägre
ortsgrupperna genomgående undandraga en något mindre del av inkomsten
från beskattning samt i allmänhet äro mindre gynnsamma för större
familjer än nuvarande avdragsbestämmelser. Detta förhållande, att .de
föreslagna nya avdragen — liksom motsvarande för kommunalbeskattningen
utarbetade avdrag — i mindre grad än nu gällande avdrag taga hänsyn
till den minskade skatteförmåga, som familjer med många barn måste
anses äga, är en med slopandet av den i samband med nuvarande avdrag
tillämpade inkomstreduceringen (bankningen) ofrånkomlig konsekvens.

Tab. B. Orts- och familjeavdrag vid inkomst- och förmögenhetsskatten.

		O	r t s g r n p	P
	I	II	in	IV	V
Nuvarande avdrag:
Grundavdrag ...............	''700—1,050	800—1,200	900—1,350	1,100—1,650	1,200—1,800
Hustruavdrag...............	300— 450	300— 450	300— 450	300— 450	300— 450
Barnavdrag..................	300— 450	300— 450	300— 450	300— 450	300— 450
Samma avdrag:
Ensamstående ............	700—1,050	800—1,200	900—1,350	1,100—1,650	1,200—1,800
Gift utan barn ............	1,000—1,500	1,100—1,650	1,200—1,800	1,400-2,100	1,500—2,250
Gift med 1 barn .........	1,300—1,950	1,400—2,100	1,500—2,250	1,700—2,550	1,800—2,700
» » 2 » .........	1,600—2,400	1,700—2,550	1,800—2,700	2,000—3,000	2,100—3,150
» » 3 » .........	1,900—2,850	2,000—3,000	2,100—3,150	2,300—3,450	2,400—3,600
	q 9oo a sno	2,300—3,450 2,600—3,900 2,900—4,350	2,400—8,600 2 700—4 050	2,600—3,900 2,900—4,351’ 3,200—4,800	2,700—4,050 3,000—4,500 3,300—4,950
	2,500—3,750 2,800—4,200
» » 6 » .........	3h00—4,500
Föreslagna avdrag:
Grundavdrag ...............	500	700	900	1,100	1,300
Hustruavdrag...............	250	300	350	400	450
Första barnavdrag.......	250	300	350	400	450
Övriga barnavdrag.........	200	200	250	300	350
Summa avdrag:
Ensamstående...............	500	700	900	1,100	1,300
Gift utan barn ............	750	1,000	1,250	1,500	1,750
Gift med 1 barn .........	1,000	1,300	1,600	1,900	2,200
» » 2 » .........	1,200	1,500	1,850	2,200	2,550
> » 3 » .........	1,400	1,700	2,100	2,500	2,900
» » 4 » .........	1,600	1,900	2,350	2,800	3,250
» » 5 > .........	1,800	2,100	2,600	3,100	3,600
i » » 6 » .........	2,000	2,300	2,850	3,400	3,950

För att beträffande mindre inkomster mildra den skärpning av inkomstoch
förmögenhetsskatten, som de föreslagna nya avdragsreglerna i och
för sig skulle medföra, har på sätt ovan antytts förslag till viss ändring
av skatteskalan upptagits. Med ledning av särskilda undersökningar har
ändringen i skatteskalan enligt förslaget härvid så utformats, att för
skattskyldiga fysiska personer skatteprocenten sänkts från 3 till 2 för
den del av det beskattningsbara beloppet, som icke överstiger 2,000 kronor,
varemot skatteprocenten för belopp, »om överstiga 2,000 kronor, bibehållits
oförändrad.

För att närmare åskådliggöra, huru de ändrade reglerna för orts- och
familjeavdragen och den vidtagna sänkningen i skatteskalan gemensamt
skulle komma att verka, har närslutna tabell 7 utarbetats. I tabellen redovisas
för varje ortsgrupp särskilt det mot olika taxerade inkomstbelopp
svarande grundbeloppet av inkomst- och förmögenhetsskatten såväl enligt
nu gällande regler som enligt de föreslagna nya grunderna för avdrag
och skatteskala. Särskilda uppgifter meddelas härvid för ensamstående,
gift utan barn samt gift med 1, 2, 3 och 4 barn.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. S7 höft. (Nr 102 Bilaga■) 2

18*

Av tabellen framgår, att den föreslagna omläggningen av inkomst- och
förmögenhetsskatten, vad angår mindre och medelstora inkomster, i allmänhet
skulle medföra någon skatteökning i första och andra ortsgruppema
samt en obetydlig skatteminskning i femte ortsgruppen. I tredje
och fjärde ortsgrupperna skulle skatteförhållamdena i huvudsak bliva oförändrade.

19*

Tab. 1. Den beskattningsbara inkomstens storlek enligt provisoriet och enligt det
inom finansdepartementet utarbetade förslaget, beräknad på grundval av 1925 års

taxering.

: Taxerings- distrikt	Taxerad inkomst enligt provisoriet	Beskattningsbar inkomst	Beskattningsbar inkomst enligt förslaget i procent av motsvarande in-komst enligt pro-visoriet
Enligt provisoriet	Enligt för-slaget
Kronor	Kronor \| %	Kronor \| %	%
Ortsgrupp I.
1 Askersunds socken ...............	1,046,240	417,580	39.9	458,250	43.8	109.7
Hällums socken.....................	65,030	19,710	30.3	22,080	34.0	112.0
j Kävlinge socken (exkl. munici-
palsamhället) .....................	241,840	131,200	54.3	143,420	59.3	109.3
Sturkö socken .....................	514,760	143,680	27.9	154,870	30.1	107.8
Vrena socken ........................	478,050	253,030	52.8	277,190	57.9	109.6
Ortsgrupp II.
i Hamrånge socken..................	2,550,020	1,247,920	48.9	1,426,090	55.9	114.3
\| Kuddby socken .....................	452,010	170,740	37.8	195,220	43.2	114.3
: Kävlinge municipalsamhälle ...	2,255,410	1,553,200	68.9	1,676,150	74.3	107.9
Multrå socken......................	347,350	124,170	35.7	142,030	40.9	114.4
Ramens socken .....................	1,517,060	718,830	47.4	827,160	54.6	115.1
Ortsgrupp III.
Smögens socken.....................	521,060	213,410	41.0	212,190	40.7	99.4
Sorsele socken .....................	1,204,860	456,220	37.9	455,700	37.8	99.9
Ortsgrupp IV.
Sollefteå stad ........................	3,796,500	2,611,620	68.8	2,698,830	71.1	103.3
Täby socken ........................	3,816,920	2,214,310	58.0	2,335,050	61.2	105.5
Ortsgrupp V■
Kiruna municipalsamhälle ......	10,283,460	6,788,500	66.0	6,866,410	66.8	101.1
Råsunda municipalsamhälle ...	6,845,800	4,740,120	69.2	4,781,330\|	69.s	100.9

Tab. 2. Skattekronornas antal och fördelning inom 16 landskommuner på

grundval av 1918 års taxering.

Förslaget P = särskilda utskottets vid 1920 års riksdag förslag = provisoriet (exkl. skogsaccis).
Förslaget S = Swartz’ förslag vid 1920 års riksdag utan näringsskatt.

Taxeringsdistrikt	Olika skatte- förslag	Summa skatte- kronor	Därav å	Summa skattekronor i procent av provisoriets skattekronor
Fastighet 1 i	Rörelse eller yrke	Annan förvärvs- källa
O/ /O	%	%	%
Askersunds socken ..............	P	12,081	80.t	3.7	16.2	100. o
S	14,200	83.1	3.1	13.8	117.5
Hamrånge socken ...............	P s	16,894 16,297	34.4 32.1	19.0 19.7	46.6 48.2	100.o 96.5
Hossmo socken .................	p	1,666	69.5	lO.o	20.5	lOO.o
s	1,908	73.4	8.8	17.8	114.5
Hällums socken ..................	p	702	91.8	4.8	3.4	lOO.o
s	840	93.2	4.0	2.8	119.7
Kråksmåla socken ..............	p	7,623	52.6	31.4	16.0	lOO.o
s	8,061	55.1	29.7	15.2	105.7
Kuddby socken .................	p	3,146	74.1	15.7	10.2	lOO.o
s	3,377	75.9	14.5	9.6	107.3
Kävlinge socken .................	p	24,025	13.4	65.9	20.7	lOO.o
s	23,882	12.5	66.7	20.8	99.4
Los socken ........................	p	13,826	57.6	15.0	27.5	lOO.o
s	12,238	51.9	17.0	31.i	88.5
Längbro socken ................	p	19,343	32.9	23.5	43.6	lOO.o
s	18,624	29.7	24.9	45.4	96.3
Nordmalings socken ............	p	24,210	41.2	21.7	37.1	lOO.o
s	25,893	45.1	20,3	34.6	107.0
Norra Vrams socken............	p	7,394	22.2	35.4	42.4	lOO.o
S	7,633	24.6	34.8	41.1	103.2
Rolfstorps socken.................	p	2,507	86.1	8.9	5.o	lOO.o
s	2,825	87.5	8.0	4.5	112.7
Slättåkra socken ..................	p	17,006	18.6	55.3	26.1	lOO.o
	s	17,194	17.1	57.0	25.9	101.1
Västra Kärrstorps socken......	p	2,657	54.7	20.2	25.1	100.0
s	3,104	61.1	17.4	21.5	116.8
Åsele socken........................	p	31,369	75.9	7.9	16.2	lOO.o
	s	39,424	80.9	6.4	12.7	125.7
Österplana socken ...............	p	8,174	11.8	58.6	29.6	lOO.o
s	8,280	12.9	58.0	29.1	101.3
Tillsammans	p s	! 192,623 203,780	43 8 46.6	28.8 • 27.1	27 9 26 8	lOO.o 105.8

21*

Tab. 3. Skattekronornas antal och fördelning inom 27 landskommuner på grundval

av 1922 års taxering.

Förslaget C = kommunalskattekommitténs provtaxeringsförslag C (inkl. beräknad skogsaccis).
Förslaget Re = huvudreservanternas inom kommunalskattekommitténs förslag (inkl. faktisk skogsskatt)
med C-förslagets orts- och familjeavdrag.

Förslaget Aa = kommunalskattekommitténs provtaxeringsförslag A (inkl. beräknad skogsaccis) utan
näringsskatt.

Taxeringsdistrikt	Olika skaHeförslag	Samma skatte- kronor			D ä	r a v	å			Summa skatte-kronor i procent av C-för-slagets skatte-kronor
Andra skattskyldiga än inländska aktiebolag och solidariska bankbolag	Inländ-ska ak-tiebolag och soli-dariska bank-bolag
Ägare eller brukare av jord-bruks-fastighet	Ägare av annan fastighet	Körelse- och yrkes- idkare	Tjänste-män och lön-tagare	Övriga	Summa
%	% 1 %	%	%	%	%	%
Agunnaryds	G	3,401.13	57.4	0.6	3.1	27.7	6.8	95.1	4.9	100.0
socken	Rc	3,459.13	51.3	0.6	3.0	27.2	6.2	88.3	11.7	101.7
	Aa	3,605.03	60.9	0.4	3.0	25.9	6.0	96.2	3.8	106. o
Edsele socken	c	8,727.4 9	26.3	0.1	6.2	33.0	0.2	65.8	34.2	lOO.o
	Rc	8,897.3 6	22.7	0.2	7.7	32.3	0.2	63.1	36.9	101.9
	Aa	8,027.88	31.0	0.2	6.7	35.9	0.2	74.0	26.0	92.0
Gladhammars	c	8,793.17	18.5	0.6	2.6	53.6	1.7	77.0	23.0	lOO.o
socken	Rc	8,408.09	16.9	0.6	2.7	56.1	1.8	78.1	21.9	95.6
	Aa	7,624.03	20.4	0.4	2.8	61.8	2.0	87.4	12.6	86.7
Gnosjö socken	c	3,901.76	13.6	0.9	18.7	54.7	1.4	89.8	10.7	lOO.o
	Rc	3,896.60	13.9	0.9	18.5	54.7	1.4	89.4	10.6	99.9
	Aa	3,858.20	13.6	0.8	18.3	55.2	1.4	89.3	10.7	98.9
Hamrånge socken	c	19,035.00	17.6	1.0	2.5	59.7	0.4	81.2	18.8	lOO.o
	Rc	19,322.84	19.0	1.0	2.6	58. s	0.4	81.7	18.8	101.5
	Aa	18,809.4 2	18.2	0.7	2.5	60.2	0.4	82.o	18.0	98.8
Hemmingsdvnge	c	3,606.6 9	46.3	0.5	2.2	45.9	4.2	99.1	0.9	lOO.o
socken	Rc	3,606.69	46.8	0.5	2.2	45.9	4.2	99.1	0.9	100.0
	Aa	3,952.76	51.4	0.3	1.8	41.8	3.8	99.1	0.9	109.6
Håbols socken	c	2,567.15	69.7	0.1	3.1	26.1	0.1	99.1	0.9	lOO.o
	Rc	2,403.17	67.3	0.1	3.3	27.8	0.1	98.6	1.4	93.6
	Aa	2,471.51	68.5	0.1	3.5	27.2	0.1	99.4	0.6	96.3
Håsjö socken	c	7,568.8 7	44.4	1.2	5.4	42.2	0.6	93.8	6.2	lOO.o
	Rc	8,004.62	47.8	1.2	5.0	39.8	0.5	94.3	5.7	105.8
	Aa	7,549.4 8	46.4	1.1	5.5	42.2	0.6	95.8	4.2	99.7
Hällums socken	c	887.90	85.3	0.7	1.5	12.6	—	lOO.o	—	lOO.o
	Rc	887.30	85.3	0.7	1.5	12.6	—	100. o	—	99.9
	Aa	863.28	85.2	0.3	1.6	12.9	—	lOO.o	—	97.2
Rinna socken	c	24,994.11	4.7	0.9	23.4	55.0	4.6	88.5	11.6	lOO.o
	Rc	24,957.74	4.6	1.0	23.4	55.0	4.5	88.5	11.5	99.9
	Aa	25,251.63	4.8	0.8	23.6	54.8	4.4	87.9	12.1	101.o
Kråksmåia	c	4,811.44	43.8	1.6	6.5	37.2	0.6	89.1	10.9	lOO.o
socken	Itc	4,637.0 4	41.6	1.5	6.7	38.5	0.7	89.0	11.0	96.4
	Aa	4,289.30	40.6	1.3	5.4	41.4	0.7	89.4	10.6	89.1
Kvillinge socken	c	31,221.95	9.4	2.7	3.9	64.7	5.1	85.8	14.2	lOO.o
	Itc	31,103.04	9.8	2.6	3.9	64.9	5.2	85.9	14.1	99.6
	Aa	30,606.98	8.7	2.1	4.0	65.9	5.2	85.9	14.1	98.0
hängbro .socken	c	36,145.46	9.7	1.4	6.9	75.2	2.8	96.0	4.o	lOO.o
	Itc	36,065.65	9.5	1.4	6.9	75.3	2.9	96.0	4.o	99.8
	Aa	35,473.06	10.6	1.1	5.5	75.9	2.9	96.0	4.0	98.1

22*

Tab. 3 (forts.). Skattekronornas antal och fördelning inom 27 landskommuner på grund

val av 1922 års taxering.

Taxeringsdistrikt	Olika skatteförslag	Summa skatte- kronor			D ä	r a v	å			Summa skatte-kronor i procent av C-för-slagets skatte-kronor
Andra skattskyldiga än inländska aktiebolag och solidariska bankbolag	Inländ-ska ak-tiebolag och soli-dariska bank-bolag
Ägare eller brukare av jord-bruks-fastighet	Ägare av annan fastighet	Rörelse- och yrkes- idkare	Tjänste-män och lön-tagare	Övriga	Summa
%	% i %	%	% i %	%	%
Mollösunds	c	1,334.71	4.9	14.1	30.0	47.9	0.8	97.7	2.3	lOO.o
socken	Rc	1,334.71	4.9	14.1	30. o	47.9	0.8	97.7	2.8	lOO.o
	Aa	1,225.21	3.6	9.8	31.3	52.0	0.8	97.6	2.5	91.8
Multrå socken	c	3,429.80	34.7	1.0	0.7	53.8	0.6	90.7	9.3	lOO.o
	Rc	3,301.52	37.4	1.1	0.7	55.9	0.4	95.5	4.5	96.3
	Aa	3,180.2 3	33.2	1.0	0.9	57.7	0.5	93.3	6.7	92.7
Mörarps socken	c	6,572.60	39.1	3.1	11.8	35.6	9.6	98.7	1.8	lOO.o
	Rc	6,601.96	39.4	3.2	11.2	35.4	9.5	98.7	1.3	100.4
	Aa	6,601.62	39.6	3.2	11.6	35.2	9.5	99.1	0.9	100.4
Näs socken	c	590.10	60.9	0.9	—	38.2	—	100. o	—	lOO.o
	Rc	574.00	59.8	1.0	—	39.2	—	lOO.o	—	97.3
	Aa	574.28	59.9	0.6	—	39.6	—	100. o	—	97.3
Ramnäs socken	c	13,807.2 0	10.1	0.2	3.7	67.4	0.5	81.9	18.1	lOO.o
	Rc	13,684.04	9.7	0.2	3.8	68.0	0.5	82.2	17.8	99.1
	Aa	12,770.46	11.9	0.1	3.9	72.9	0.5	89.3	10.7	92.6
Ramundeboda	c	15,962.69	2.5	1.7	2.8	74.8	2.8	84.6	15.4	lOO.o
socken	Rc	15,767.59	2.5	1.8	2.8	75.7	2.8	85.6	14.4	98.8
	Aa	15,216.17	2.6	1.9	2.9	78.5	2.9	88.8	11.2	95.3
Roasjö socken	c	401.07	60.5	0.1	3.1	23.7	2.0	89.4	10.6	lOO.o
	Rc	359.91	61.3	0.2	3.3	26.4	2.2	93.4	6.6	89.7
	Aa	355.5 9	60. o	0.1	2.9	26.8	2.3	92.1	7.9	88.7
Rolfstorps socken	c	2,295.14	53.0	1.5	4.2	40.6	0.2	99.5	0.5	lOO.o
	Rc	2,280.2 7	52.7	1.6	4.2	40.8	0.2	99.5	0.5	99.4
	Aa	2,082.8 6	48.8	1.1	4.8	44.6	0.8	99.6	0.4	90.8
Rämens socken	c	13,556.86	6.8	0.1	0.7	67.4	0.1	75.1	24.9	lOO.o
	Rc	12,426.34	6.8	0.1	0.8	73.5	0.1	81.3	18.7	91.7
	Aa	12,230.48	7.6	0.1	0.8	74.8	0.1	83.4	16.6	90.2
Siljansnäs socken	c	8,302.3 6	46.1	0.4	5.5	40.8	0.4	93.2	6.8	lOO.o
	Rc	7,984.42	44.4	0.4	5.7	42.0	0.4	92.9	7.1	96.2
	Aa	8,393.04	49.7	0.2	5.7	39.4	0.4	95.4	4.6	101.1
Sturkö socken	c	1,969.00	16.0	2.0	5.8	75.4	0.3	99.5	0.5	lOO.o
	Rc	1,969.00	16.0	2.0	5.8	75.4	0.8	99.5	0.5	lOO.o
	Aa	1,871.41	12.9	1.3	6.8	78.6	0.3	99.3	0.7	95.0
Vrena socken	c	5,253.11	10.6	2.7	7.0	71.3	4.1	95.6	4.4	lOO.o
	Rc	5,223.66	10.2	2.7	7.0	71.7	4.1	95.7	4.3	99.4
	Aa	5,162.11	11.2	2.3	7.6	72.2	4.0	97.2	2.8	98.3
Vätö socken	c	4,867.66	19.6	6.0	4.9	65.0	2.4	97.9	2.1	lOO.o
	Rc	4,907.73	17.7	5.9	4.9	64.6	2.4	95.4	4.6	100.8
	Aa	4,671.28	19.4	4.2	5.1	67.4	2.4	98.5	1.6	96.0
Åsele socken	G	46,749.10	56.8	0.2	3.5	21.9	0.2	82.6	17.4	lOO.o
	Rc	41,889.3 5	57.0	0.2	3.9	24.4	0.2	85.7	14.3	89.6
	Aa	50,253.96	57.4	0.1	3.4	20.6	0.2	81.6	18.4	107.5
Tillsammans	c	280,753.51	24.1	1 2	6.3	53.1	2.2	86.9	13.1	lOO.o
	Rc	273.953.6S	23 4	1.8	6 5	54.4	2.2	87.8	12.2	97.6
	Aa	276,970.54	25 4	1.0	6.2	od.J	2.2	88.5	11.5	98.7

23*

Tab. 4. Skattekronornas antal och fördelning inom 35 landskommuner p&

grundval av 1923 års taxering.

Förslaget P = provisoriet (exkl. skogsaccis).

Förslaget Kp = kommunalskattekommitténs slutliga förslag (inkl. beräknad skogsskatt) utan
näringsskatt och med provisoriets orts- och familjeavdrag.

Taxering8distrikt	Olika skatte- förslag	Samma skattekronor	Därav å	Summa skatte-kronor i procent av provi-soriets skatte-kronor
Andra skattskyldiga än inländ-ska aktiebolag och solidariska bankbolag	Inländska aktie-bolag och solidari-ska bank-bolag
Skatt-skyldiga som ägt eller brukat fastighet	Övriga	Summa
%	%	%	% II %
Agunnaryds socken ......	P	2,927.73	72.4	21.7	94.1	5.9	lOO.o
	Kp	3,097.53	75.7	20.5	96.2	3.8	105.8
Askersunds socken ......	P	8,066.7 5	42.6	39.6	82.2	17.8	lOO.o
	Kp	9,896.21	47.3	32.3	79.6	20.4	122.7
Edsele socken...............	P	6,981.2 9	27.1	22.3	49.4	50.6	lOO.o
	Kp	6,585.43	30.4	23.6	54.0	46.0	94.3
Gladhammars socken ...	P	8,402.95	22.4	51.7	74.1	25.9	lOO.o
	Kp	7,935.75	23.1	54.7	77.8	22.2	94.4
Gnosjö socken ............	P	2,964.45	49.5	43.8	93.3	6.7	lOO.o
	Kp	2,899.81	48.2	44.8	93.0	7.0	97.8
Hemmingsdynge socken..	P	2,582.44	69.8	28.9	98.7	1.3	lOO.o
	Kp	2,782.76	71.8	26.8	98.6	1.4	107.8
Hossmo socken ............	P	1,870.81	66.2	33.8	100. o	_	lOO.o
	Kp	1,989.15	68.2	31.8	lOO.o	—	106.8
Håbols socken ............	P	2.407.0 7	85.2	13.5	98.7	1.3	lOO.o
	Kp	2,328.5 9	85.2	13.9	99.1	0.9	96.7
Håsjö socken ...............	P	6,104.80	51.5	37.9	89.4	10.6	lOO.o
	Kp	6,239.oo	54.0	37.0	91.0	9.0	102.2
Hällums socken...........	P	753.86	66.0	21.2	87.2	12.8	lOO.o
	Kp	t>5y.04	66.5	24.2	90.7	9.3	87.4
Rinna socken...............	P	26,318.2 5	34.1	51.9	86.0	14.0	lOO.o
	Kp	26,625.4 9	34.0	51.3	85.3	14.7	101.2
Kråksmåla socken.........	P	4,786.66	61.6	33.8	94.9	5.1	lOO.o
	Kp	4,885.54	64.1	32.6	96.7	3.8	102.1
Kuddby socken ............	P	3,753.44	63.6	36.2	99.8	0.2	100.0
	Kp	3.585.29	62.0	37.9	99.9	0.1	95.5
Kvillinge socken............	P	22,913.09	33.8	52.9	86.7	13.8	lOO.o
	Kp	23,848.04	30.9	50.8	81.7	18.3	104.1
Kävlinge socken............	P	24,772.87	34.1	45.6	79.7	20.8	lOO.o
	Kp	26,200.06	33.6	43.1	76.7	23.3	105.8
Los socken..................	P	14,442.18	58.7	24.4	83.1	16.9	lOO.o
	Kp	18,679.08	61.4	18.9	80.3	19.7	129.3
Längbro socken ............	I*	37,417.8 9	47.7	48.6	96.3	3.7	lOO.o
	Kp	3ti,ö74.60	46.8	49.6	96.4	3.6	98.0

24*

Tab. 4 (forts.). Skattekronornas antal och fördelning inom 35 landskommuner

på grundval av 1925 års taxering.

T axe ring sdistrikt	Olika skatte- förslag	Summa skattekronor	Därav å Andra skattskyldiga än inländ-ska aktiebolag och solidariska bankbolag	Inländska aktie-bolag och solidari-ska bank-bolag	Summa skatte-kronor i procent av provi-soriets skatte-kronor
Skatt-skyldiga som ägt eller brukat fastighet	Övriga	Summa
%	%	%	%	%
Mollösunds socken ......	P	1,744.0 9	51.0	47.5	98.6	1.5	lOO.o
	Kp	1,644.88	48.1	50.8	98.4	1.6	94.3
Multrå socken ............	P	2,730.27	42.9	39.4	82.8	17.7	lOO.o
	Kp	2,697.98	42.2	39.8	82.0	18.0	98.8
Mörarps socken............	P	5,199.80	68.4	30.7	99.1	0.9	lOO.o
	Kp	5,175.20	68.6	30.9	99.5	0.5	99.5
Nordmalings socken......	P	23,052.9 7	47.1	42.4	89.5	10.5	lOO.o
	Kp	22,622.54	48.6	43.2	91.8	8.2	98.1
Norra Vrams socken......	P	6,811.14	34.1	55.8	89.9	10.1	lOO.o
	Kp	6,857.84	37.9	55.4	93.3	6.7	100.7
Näs socken .................	P	578.75	75.1	24.9	lOO.o	—	lOO.o
	Kp	633.08	77.2	22.8	lOO.o	—	109.4
Ramnäs socken ............	P	11,438.05	15.7	54.5	70.2	29.8	lOO.o
	Kp	12,292.04	16.4	50.7	67.1	32.9	107.5
Ramundeboda socken • ••	P	12,934.60	7.4	73.7	81.1	18.9	lOO.o
	Kp	12,749.08	7.4	74.7	82.1	17.9	98.6
Roasjö socken..............	P	419.6 7	54.4	35.5	89.9	10.1	lOO.o
	Kp	387.01	54.2	38.5	92.7	7.3	92.2
Rolistorps socken .........	P	1,992.59	70.5	29.5	lOO.o	—	lOO.o
	Kp	1,684.81	65.1	34.9	lOO.o	—	84.6
Rämens socken ............	P	10,878.18	7.2	61.8	69.0	31.0	lOO.o
	Itp	9,697.11	7.9	69.3	77.2	22.8	89.1
Siljansnäs socken .........	P	6,721.67	62.2	28.9	91.1	8.9	lOO.o
	Kp	6,888.55	59.1	28.2	87.8	12.7	102.5
Slättåkra socken ........	P	13,743.7 8	20.8	59.7	80.5	19.5	lOO.o
	Kp	14,305.28	19.4	57.8	76.7	23.3	104.1
Sturkö socken ............	P	1,902.19	50.7	49.0	99.7	0.3	lOO.o
	Kp	1,884.41	50.4	49.5	99.9	0.1	99.1
Vrena socken...............	P	3,658.61	35.7	52.5	88.2	11.8	lOO.o
	Kp	3,758.88	36.0	51.2	87.2	12.8	102.7
V. Kärrstorps socken ■	P	2,502.64	77.7	22.3	lOO.o	—	lOO.o
	Kp	2,665.94	79.1	20.9	lOO.o	—	106.5
Vätö socken ...............	P	4,326.14	58.2	39.5	97.7	2.8	lOO.o
	Kp	4.167.80	57.1	41.0	98.1	1.9	96.8
Österplana socken.........	P	11,829.48	3.9	27.9	31.8	68.2	lOO.o
	Kp	12,008.8 8	3.4	27.6	30.9	69.1	101.6
Tillsammans	P	299,930 00	38.4	45.3	83.J	16.3	1OO.0
	Kp	307,03206	38.8	44.3	83.1	16.9	102 4

25*

Tab. 5. Utdebiteringen å skogsaccis och allmän kommunalskatt vid olika
förslag till skogsbeskattning enligt beräkning för år 1826.

Håsjö socken.

År 1925 utgående skogsaccis:

Accispliktigt virkes rotvärde...........................

Accis per 100 kronors rotvärde........................

Utgående skogsaccis.......................................

Utgifter att täckas av skogsaccis och allmän kommunalskatt
......................................................

Därav efter avdrag för i anspråk tagen (= utgående)
skogsaccis..........................................

Antal skattekronor för utdebitering:

Fastighetsskattekronor....................................

Inkomstskattekronor ....................................

Summa skattekronor

Utdebitering per skattekrona..............................

Kråksmåla socken.

År 1925 utgående skogsaccis:

Accispliktigt virkes rotvärde...........................

Accis per 100 kronors rotvärde .....................

Utgående skogsaccis.......................................

Utgifter att täckas av skogsaccis och allmän kommu -

utga -

nalskatt

i Därav efter avdrag för i anspråk tagen (
ende) skogsaccis.................................

j Antal skattekronor för utdebitering:

Fastighetsskattekronor ...........................

i Inkomstskattekronor ............................

Summa skattekronor

Utdebitering per skattekrona

Mullra socken.

År 1925 utgående skogsaccis:

Accispliktigt virkes rotvärde.....

Accis per 100 kronors rotvärde
Utgående skogsaccis.................

nalskatt ......................

Därav efter avdrag för
ende) skogsaccis..........

anspråk tagen (= utgå -

Provisoriet	Inom finansdepartementet utarbetade förslag
Alternativ I	Alternativ IT
361,120	i 369,610	369,610
2.—	2.28	2.28
7,222	8,242	8,242
54,230	54,230	54,230
47,008	45,988	45,988
2,749	2,038	2,275
3,356	3,518	3,459
6,105	5,556	5,734
7.70	8.28	8.02
141,300	149,300	149,300
2.—	3.32	3.82
2,826	4,957	4,957
46,739	46,739	46,739
43,913	41,782	41,782
2,447	1,950	2,117
2,400	2,500	2,455
4,847	4,450	4,572
9.06	9.8 9	9.14
70,960	79,450	79,450
2.—	3.68	3.68
1,419	2,924	2,924
31,967	31,967	31,967
30,548	29,043	29,043

Tab. 5 (lorts.). Utdebiteringen & skogsaccis och allmän kommunalskatt vid olika

förslag till skogsbeskattning enligt beräkning för år 1926.

	Provisoriet	Inom finansdepartementet utarbetade förslag
		Alternativ I	Alternativ II
Antal skattekronor lör utdebitering:
Fastighetsskattekronor.......................................	1,375	1,137	1,217
Inkomstskattekronor..........................................	1,355	1,432	1,405
Summa skattekronor	2,730	2,569	2,622
Utdebitering per skattekrona.................................	11.19	11.31	11.08 \|
Lycksele socken. År 1925 utgående skogsaccis:
Accispliktigt virkes rotvärde.............................	2,551,010	2,590,610	2,590,610
Accis per 100 kronors rotvärde ........................	2.—	1.55	1.56
Utgående skogsaccis..........................................	51,020	40,154	40,154
Utgifter att täckas av skogsaccis och allmän kommu-
nalskatt .........................................................	251,110	251,110	251,110
Därav efter avdrag för i anspråk tagen (= utgå-ende) skogsaccis ............................................	200,090	210,956	210,956
Antal skattekronor för utdebitering:
Fastighetsskattekronor......................................	20,018	13,643	15,768
Inkomstskattekronor .......................................	20,000	21,515	20,988
Summa skattekronor	40,018	35,158	36,756
Utdebitering per skattekrona.................................	5 —	6.—	5.74
Sorsele socken. År 1925 utgående skogsaccis:
Accispliktigt virkes rotvärde..............................	601,610	629,910	629,910
Accis per 100 kronors rotvärde ........................	2.—	2.74	2.74
Utgående skogsaccis...........................	12,032	17,260	17,260
Utgifter att täckas av skogsaccis och allmän kommu-
nalskatt .........................................................	98,666	98,666	98,666
Därav efter avdrag för i anspråk tagen (= utgå-
ende) skogssaccis ..........................................	86,634	81,406	81,406
Antal skattekronor för utdebitering:
Fastighetsskattekronor.......................................	5,157	3,560	4,093
Inkomstskattekronor .......................................	4,469	4,654	4,588
Summa skattekronor	9,626	8,214	8,681
Utdebitering per skattekrona................................	9.—	9.91	9.88

Tab. 6. Skogsvärde enligt 1922 års fastighetstaxering samt till skogsaccis åren

1923—1925 taxerat rotvärde.

Län	Skogsvärde enligt 1922 års taxering	Till skogsacciB taxerat rotvärde	Rot-värde i proc. av skogs-värde i medel-tal åren 1923— 1925
år 1923	år 1924	år 1925
Kronor	i pro-cent av skogs-värdet	Kronor	i pro-cent av skogs-värdet	Kronor	i pro-cent av skogs-värdet
Stockholms......	41,714,400	1,206,580	2.89	3,051,235	7.31	3,290,528	7.89	6.08
Uppsala .........	32,742,000	1,387,377	4.24	3,230,201	9.8 7	3,432,849	10.48	8.20
Södermanlands	42,398,600	3,535,648	8.3 4	4,459,012	10.52	5,345,771	12.61	10.49
Östergötlands • • •	73,513,193	1,416,736	1.93	4,378,242	5.96	5,640,385	7.6 7	5.19
Jönköpings......	57,102,920	2,437,113	4.27	5,056,917	8.86	6,816,873	11.94	8.35
\| Kronobergs......	58,675,840	1,375,908	2.34	3,872,886	6.60	4,864,023	8.2 9	5.76
Kalmar............	69,867,181	1,883,790	2.70	4,875,480	6.98	6,628,285	9.49	6.39
Gotlands........	9,803,900	104,138	1.06	322,312	3.29	501,397	5.ii	3.15
: Blekinge .........	13,707,410	215,550	1.57	761,780	5.56	1,077,347	7.86	5.oo
i Kristianstads ...	22,516,590	1,410,613	6.26	3,550,511	15.7 7	2,270,200	10.08	10.71
Malmöhus .....	13,835,715	517,382	3.74	1,187,004	8.58	1,127,865	8.15	6.82
Hallands.........	10,443,840	336,754	3.2 2	637,334	6.io	774,858	7.4 2	5.58
Göteborgs och
Bohus .........	10,163,870	316,158	3.11	640,215	6.30	653,792	6.43	5.28
Älvsborgs........	52,969,180	1,950,921	3.68	3,939,263	7.44	5,303,247	10 01	7.04
Skaraborgs ......	36,062,400	913,975	2.53	3,048,169	8.4 5	3,384,698	9.89	6.79
Värmlands ......	175,244,936	5,089,908	2.90	13,616,809	7.77	14,572,806	8.32	6.33
Örebro............	68,130,670	2,489,938	3.65	4,147,003	6.09	4,820,806	7.08	5.61
Västmanlands...	39,728,830	1,548,285	3.90	3,303,364	8.31	3,487,833	8.78	7.oo
Kopparbergs ...	169,478,215	4,494,892	2.05	14,657,705	8.66	15,268,118	9.01	6.77
Gävleborgs ......	125,183,360	6,753,153	5.39	15,265,621	12.19	15,483,742	12.87	9.99
Västernorrlands	121,976,250	4,913,623	4.03	12,372,607	10.14	16,157,923	13.25	9.14
Jämtlands ......	131,732,435	5,579,466	4.24	14,283,960	10.84	19,428,019	14.75	9 94
Västerbottens...	133,572,900	4,092,038	3.06	12,390,128	9.28	15,370,297	11.51	7.95
Norrbottens ...	88,407,875	904,965	1.02	2,985.634	3.38	4,512,000	5.10	3.17
Tillsammans	1,598,972,5d	54.874,911	3.43 j	136,033,392	8.51	160,213,662	10.02	7.32

Tall. 7. Inkomst- och förmögenhetsskattens grundbelopp nu och enligt det inom finansdepar tementet

utarbetade förslaget.

a) Ortsgrupp I.

				Inko	m	st- och förmögenhetsskattens	grundbelopp
									Gift			Gift			Gift	med		Gift	med
Taxerat	Ensamstående	Grift	utan barn	ett	barn		två	barn		tre	barn		fyra barn
			enligt			enligt			enligt			enligt			enligt			enligt
	nu		förslaget	nu		förslaget	nu		förslaget	nu		förslaget	nu		förslaget	nu		förslaget
500
600			2
700			4
800	i	50	6	—			i
900	3	—	8	—	—	—	i		—	_	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
1,000	4	50	10
1,100	6	—	12		i	50	7	—			il
1,200	7	50	14	—	3	—	9	—	—	—	4	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
1,300	9	—	16	—	4	50	11 —	—	—	6	—	—	—	2	—	—	—	—	—	—	—	—	—
1,400	10	50	18	—	6	—	13 —	i	50	8		—	—	4	—	—	—	—	—	—	—	—	—
1,500	13	50	20	—	7	50	15	—	3	—	10	—	—	—	6	—	—	—	2		—	—	—	—
1,600	16	50	22	—	9	—	17	—	4	50	12	—	—	—	8	—	—	—	4	—	—	—	—	—
1,700	19	50	24	—	10	50	19		6	—	14	—	i	50	10	—	—	—	6	—	—	—	2
1,800	22	50	26	—	12	—	21	—	7	50	16	—	3	—	12	—	—	—	8	—	—	—	4	—
1,900	25	50	28-	13	50	23		9	—	18	—	4	50	14	—	—	—	10	—	—	—	6	—
2,000	28	50	30\ —	15	—	25	—	10	50	20	—	6	—	16		i	50	12		—	—	8	—
2,100	31	50	32	—	18	—	27		12	—	22	—	7	50	18	—	3	—	14	—	—	—	10	—
2,200	34	50	34	—	21	—	29		13	50	24	—	9	—	20	—	4	50	16	—	—	—	12
2,300	37	50	36	—	24	—	31		15	—	26	—	10	50	22	—	6	—	18	—	i	50	14	—
2,400	40	50	38	—	27	—	33		16	50	28	—	12	—	24	—	7	50	20	—	3	—	16	—
2,500	43	50	40	—	30	—	35		18	—	30	—	13	50	26	—	9		22	—	4	50	18	—
1 2,600	46	50	43	—	33	—	37		19	50	32	—	15	—	28	—	10	50	24	—	6	—	20
j 2,700	49	50	46	—	36	—	39	—	22	50	34	—	16	50	30	—	12	—	26	—	7	50	22
2 800	52	50	49	—	39	—	4l\B0	25	50	36	—	18	—	32	—	13;5o	28	—	9	—	24	—
2,900	55	50	62	—	42	—	44 so	28	50	38	—	19	50	34	—	15	—	30	—	10	50	26	—
3,000	58	50	55	—	45	—	47\S0	31	50	40	—	21	—	36	—	16 50	32	~	12	—	28	—
3,500	73	50	70	—	60	—	62 bo	46	50	55	—	33	—	49	—	24		43	—	19	50	38	—
4,000	88	50	85	—	75	—	7 7 bo	61	50	70	—	48		64	—	34 so	58	—	27	—	52	—
4,500	103	50	100	—	90	—	92 bo	76	50	85	—	63	—	79	—	49 so	73	—	36	—	67	—
5,000	118	50	Ilo	—	105	—	107\BO	91	50	100	—	78	—	94	—	64! 5 0	88	—	51	—	82
5,500	133	50	130	—	120	_	122 bo	106	50	115	—	93	—	109	—	79 so	103	—	66	—	97	—
6,000	148	50	145	—	135	_	1371 bo	121	50	130	—	108	—	124	—	94150	118	—	81	—	112	—
6,500	163150	160	—	150	_	152\Bo	136	50	145	—	123	—	139	—	109 öo	133	—	96	—	127	—
7,000	178	50	175	—	165	_	167\bo	151	50	160	—	138	—	154	—	124 60	148	—	in	—	142	—
7,500	193	50	190	—	180	—	182\Bo	166	50	175	—	153	—	169	—	139,60	163	—	126	—	157	—
8,000	208	50	205	—	195	_	197. b o	181	50	190	—	168	—	184	—	154,60	178	—	141	—	172	—
8,500	223	50	220	—	210	—	212\Bo	196	50	205	—	183	—	199	—	169 60	193	—	156	—	187	—
9,000	238	50	235	—	225	—	227'' bo	211	50	220	—	198	—	214	—	184 60	208	—	171	—	202	—
9,500	253	50	250	—	240	—	242 bo	226	50	235	—	213	—	229	—	199,50	223	—	186	—	217	—
10,000	268	50	265	—	255	—	257 bo	241	50	250	—	228	—	244	—	214	50	238	—	201	—	232	—
15,000	458	—	460	—	440	_	450	—	422	—	440	—	404	—	432	—	386	—	424	—	368	—	416	—
20,000	658	—	660	—	640	—	650	—	622	—	640	—	604	—	632	—	586	—	624	—	568	—	616	—
25,000	897	50	905	—	875	—	892	OÖ	852	50	880	—	830	—	870	—	807	50	860	—	785	—	850	—
30,000	1,147	50	1,155	—	1,125	—	1,142	50	1,102	50	1.130	—	1,080	—	1,120	—	1,057	60	1,110	—	1,035	—	1.100	—
35,000	1,397	50	1,405	—	1,375	—	1,392	50	1,352	50	1,380	—	1,330	—	1.370	—	1,307	50	1,360	—	1,285	—	1,350	—
40,000	1,647	50	1,655	—	1,625	—	1,642	SO	1,602	50	1,630	—	1,580	-	1,620	—	1,557	50	1,610	—	1,535	— 1,600	—
45,000	1,937	—	1,950	—	1,910	—	1,935	—	1,883	—	1,920	—	1,856	—	1,908	—	1,829	—	1,896	—	1,802	—	1.884	—
50,000	2,237	—	2,250	—	2,210	—	2,235	—	2,183	—	2,220	—	2,156	—	2,208	—	2,129	—	2,196	—	2,102	—	2.184	—
75,000	3,876	50	3,895	—	3,845	—	3,877	SO	3,813	50	3,860	—	3,782	—	3,846	—	3,750	50	3,832	—	3,719	—	3,818	—
O O O o o rH	5,626	50	5,645	—	5,595	—	5,627	50	5,563	50	5,610	—	5,532	—	5,596	—	5,500	50	5,582	—	5,469	-	5.568	—

Tab. 7 (forts.). Inkomst- och förmögenhetsskattens grundbelopp nu och enligt det inom finans.

departementet utarbetade förslaget.

b) Ortsgrupp II.

Inkomst- och förmögenhet sskattens grundbelopp

Taxerat belopp	Ensamstående	Gift utan barn	Gift med ett barn		Gift med två barn	Gift med tre barn		Gift med fyra barn	\|
nu		enligt förslaget	nu	enligt ''örslaget]	nu		enligt ''örslaget	nu		enligt ''örslaget	nu		enligt förslaget	nu		enligt j förslaget.
700				\|								1	\|								■
800	—	—											\|
900	i	50	4\-
1,000	3
1,100	4''	50	8—	— —		—							J
1,200	6	—	10\—	Iso	4	—
1,300	7	50	12-	31 —
1,400	9	—	14 —	4:50	8		—	—	2
1,500	10	50	16-	6i —	10	—	i	50	4
1,600	12	—	18-	7 50	12	—	3	—	6	—	—	—	2 —	—	—	—	—	—
1,700	15	—	2o\ —	9 —	14		4 50	8		—	—	4 —	—		—	—	—
1,800	18	_	22 —	10 50	16	—	6	—	10		i	50	6 —	—		2	—	—	—	—
1,900 2,000	21	_	24 —	12!—	18	—	7 50	12	—	3	—	8 —	—		4	—	—	—	—	—
24	_	26 —	13''50	20	—	9	—	14		4	50	10 —	—		6	—	—	—	2	—
2,100	27	_	28 —	15 —	22	—	10 50	16		6	—	12 —	1 60	8	—	—	—	4	—
2,200	30	_	30-	1650	24	—	12	—	18	—	7	50	14 —	3	—	10	—		—	6	—
2300	33	_	32 —	19,50	26	-	13	50	20	—	9	—	16\ —	4150	12	—		—	8	—
2,400	36	_	34 —	22:50	28	__	15	—	22		10	50	18-	6		14	—	i	so	10	—
2,500	39	_	36 —	25''60	30	—	16	50	24		12	—	20\ —	7	50		—	3	—	12
2,600	42	_	38 —	28 50	32 —	18	—	26		13	50	22 —	9	—	£	—	4	50	14	—
2,700 2,800 2,900 3,000	45	_	40 —	31 50	34		19 50	28	—	15	—	24\—	10	50	20	—	6		16	—
48	_	43 —	34 so	3b		21	—	30	—	16 so	26 —	12	—	22	—	7 j 6 0	18
51	_	46 —	37i50	38 —	24	—	32		18	—	28-	13	50	24	—	9	—	20	—
54	_	49-	40 5 0	40		27	—	34	—	19 50	30\ —	15	—	26	—	10 50	22
3,500	69	_	64 —	55160	55 —	42	—	46	—	28 50	40-	22	50	36	—	18	—	32
4,000	84	_	79-	70 so	70	—	57	—	61	—	43 so	55-	30	—	49	—	25 50	43
4’500	99	_	94 —	85!6o	85		72	—	76	—	58 so	70-	45		64	—	33	—	58
5300	114	_	109 -	100 50	100	—	87	—	91	—	73	50	85 -	60		79	—	4ö 60	73
5,500	129	_	124 -	115! 5 0	115-	102	—	106	—	88	50	100-	75		94	—	61	50	88
6,000	144	_	139 —	130\|5 o	130	—	117	—	121	—	103	50	115 —	90	j	109	—	76 50	103
6,500	159	_	154, —	145'' so	145		132		136		118	50	130-	105	—	124	—	91 60	118
7,000 7,500	174	_	169 —	160 so	160	—	147	—	151	—	133 50	145 —	120	—	139	;-	106 so	133 —
189	_	184 —	175 50	175		162		166	—	148 so	160 —	135		154,-	121 60	148
8,000	204	_	199 —	190''so	190	—	177	—	181	—	163 50	175 —	150 —	169 —	136 bo	163
1 8,500	219	_	214 —	205j50	205		192		196		178 60	190 —	165		184		151 60	178
1 9,000	234	_	229 —	220 50	220-	207	—	211	—	193 60	205 —	180		199		168 50	193
9,500	249	_	244 —	235 50	235	—	222		226		208	50	220 —	195		214	—	181 50	208 —
io’ooo	264	_	239 —	250 so	250 —	237	—	241	—	223 so	235 —	210		229	_	196 50	223 —
15.000 20.000	452	_	432 —	434; —	440	—	416		428		398	—	420 —	380	\| —	412-	362 —	404
652	_	652 —	634 —	640 -	616		628		598	!—	620 —	580		612 —	562		604 —
25.000	890	_	895 —	867 50	880 —	845		86r		822 so	855-	800 —	845 —	777	60	835
30,000 1,140	_	1,145 —	1,117 so	1,130 —	1,095	—	1,115		1,072 so	1,105 —	1,051	-	1,095 -	1,027	50	1,085	—
35300 1,390		1.395 —	1,367 50	1,380 -	1,345		1.365		1,322 so	1,355 —	1,300	—	1,345		1,277 so	1,335 —
40,000 1,640		1.645 —	1,617 50 1,630 —	1,595		1,615		1,572	50	1,605 -	1,550 —	1,595		1,527	50	1,585 —
45,000,1.928		1.938 —	1,901 —	1,920 —	1,874 —	1.902 —	1,847	—	1,890 -	1,820 —	1,878 —	1,793 —	1,866 —
50,0002,228		2,238 —	2,201 —	2,220 -	2,174 —	2,202 —	2,147	\| —	2,190 —	2,120 —	2,178	—	2,093 —	2,166 —
75300 3,866		3,881 -	,3,834 so 5,584,60	3 860 —	3,so:		3,839 -	[3,771 6 0	3,825 —	3,740\|—	3.811		3,708 bo	3,797 —
100,000\|5,616		\5,631 -	15,6/0 —	5,553 —	5,589 —	[5,52160	5,575 —	5,4901 —	5,561		;5,4o8 6 0	5,547 -

Tal). 7 (lorts.). Inkomst- och förmögenhetsskattens grundbelopp nu och enligt det inom finans departementet

utarbetade förslaget.

c) Ortsgrupp III.

Taxerat belopp					Inkomst-	och förmögen!!	etsskattens	grundbelopp
Ensamstående	Gift	utan barn	Gift med ett barn	Gift med två barn	Gift tre	med barn		Gift med fyra barn
nu	enligt förslaget	nu	enligt förslaget	nu	enligt förslaget	nu	enligt förslage	nu	enligt förslaget	nu	1 enligt förslaget
900
1,000	i	50	i	> _
1,100	3
1,200	4	50	6
1,300	6		6	_	i	50	7	_
1,400	7	50	10	—	3		.5	_	—	—	_	_	_	_	_	_		_
1,500	9		12	_	4	50	5
1,600	10	50	14		6	—	7		i	50
1,700	12	—	16		7	50	fl		3	—	2	_	_	_	_	_		_
1,800	13	50	lå	_	9	—	11	—	4	50	4	_
1,900	16	50	20	—	10	50	13		6	—	6	_	i	50	2	__
2,000	19	60	22		12	—	15	—	7	50	8	_	3	_	3	_	_	_	_	_	_
2,100	22	50	24	—	13	50	17	—	9	—	10	—	4	50	5	_
2,200	25	50	26	—	15	—	19	—	10	50	12	—	6	—	7	_	i	50	2		_	_	_	_
2,300	28	50	28	—	16	50	21	—	12	—	14	—	7	50	9	_	3	_	4	_	_	_	_	_
2,400	31	50	30	-	18	—	23	—	13	50	16	—	9	—	11	—	4	50	6	_	_	_	2	_
2,500	34	50	32	—	21	—	25	—	15	—	18	—	10	50	13	—	6	_	8	_	i	50	3	_
2,600	37	50	34	—	24	—	27	—	16	50	20		12	—	15	—	7	50	10	_	3	_	5	_
2,700	40	50	36	—	27	—	29	—	18	—	22	—	13	50	17	—	9	—	12	—	4	50	7	_
2,800	43	5 0	38	—	30	—	31	—	19	50	24	—	15	—	19	—	10	50	14	_	6	_	9	_
2,900	46	50	40	—	33	—	33	—	21	—	26	—	16	50	21	—	12	—	16	_	7	50	11	_
3,000	49	50	43	—	36	—	35	—	22	50	28	—	18	—	23	—	13	50	18		9	__	13	_
3,500	64	50	58	—	51	—	47	50	37	50	38	—	25	50	33	—	21	—	28	_	16150	23	_
4,000	79	50	73	—	66	—	62 so	52	50	52	—	39	—	44 bo	28	50	38	—	24	_	33
4,500	94	50	88	—	81	—	77 so	67	5 0	67	—	54	—	59 bo	40	50	52		31	50	44	SO
5,000	109	50	103	—	96	—	92	so	82	50	82	—	69	_	74''bo	55	50	67	—	42	_	59	so
5,500	124	50	118	—	in	—	107 bo	97	50	97	—	84	—	89, bo	70	50	82	—	57	_	74	so
6,000	139	50	133	—	126	—	122 bo	112	50	112	—	99	—	104 bo	85	50	97	_	72	_	89	50
6,500	154	50	148	—	141	—	137\so	127	50	127	—	114	—	119 BO	100	50	112	—	87	_	104	50
7,000	169	50	163	—	156	—	152, bo	142	50	142	—	129	—	134.bo	115	50	127	—	102	_	119	50
7,500	184	50	178	—	171	—	167\bo	157	5 0	157	—	144	—	149,60	130	50	142	—	117	_	134	SO
8,000	199	50	193	—	186	—	182 bo	172	50	172	—	159	—	164'' bo	145	50	157	—	132	_	149	50
8,500	214	50	208	—	201	—	197, bo	187	50	187	—	174	—	179,60	160	50	172	_	147	_	164	50
9,000	229	50	223	—	216	—	212	50	202	50	202	—	189	—	194,bo	175	50	187	—	162	_	179	60
9,500	244	50	238	—	231	—	227	60	217	50	217	—	204	—	209	50	190	50	202	—	177	_	194	50
10,000	259	50	233	—	246	—	242	50	232	50	232	—	219	_	224	SO	205	50	217	_	192	_	209	50
15,000	446	—	444	—	428	—	430	—	410	—	416	—	392	—	406	—	374	—	396	_	356	_	386	—
20,000	646	—	644	—	628	—	630	—	610	—	616	—	592	_	606	_	574	_	596	_	556	_	586	—
25,000	882	50	883	—	860	—	867	50	837	50	850	—	815	—	837	50	792	50	825	—	770	_	812	50
30,000	1,132	50	1133	—	1,110	—	1,117	SO	1,087	50	1,100	-	l ,065	-	1,087	50	1,042	50	1,075	—	1,020	_	1,062	50
35,000	1,382	50	1383	—	1,360	-	1.367	50	1,337	50	1,350		1,315		1337.bo	1,292	50	1,325	—	1,270	_	1,312	50
40,000	1,632	50	1,633	—	1,610	—	1,617	SO	1,587	50	1600	—	1,565		2.587 so	1,542	50	1,575	_	1,520	_	1,562	50
45.000	,919		1.926		1.892		1905	—	1,865		1.884	—	1,838		2.86S		1,811		1.854	_	1,784	—	1,839	—
50,000	2,219		2226	_	2,192		2.205	_	2,165		2,184	_	2,138		2.169	_	2,111		2,154	_	2,084		2,139	—
75,000	1,85")	50	3.867		3,824		3842	BO	3,792	50	3,818		3,761		3,800 bo	3,729	50	3,783	_	3,698		3,765	SO
100,000 ;	>,605	50	5,617		5,574		5,592	50	5,542	50	5,568	-	3,511	—	5,550\ bo	5,479	50	5,533	—	5,448		5,515	50

31*

Tab. 7 (forts.). Inkomst- och förmögenhetsskattens grundbelopp nu och enligt det inom finans departementet

utarbetade förslaget.

d) Ortsgrupp IV.

Inkomst- och förmögen]! etsskattens grundbelopp

Taxerat belopp	Ensamstående	Gift	utan barn	Gift ett	med barn		Gift med två barn	st get	Gift tre	med barn
nu	enligt \| försegel	nu	enligt förslaget	nu	enligt förslaget	nu	\| enli 1 förslå	nu	enligt förslaget
1,100
1,200	i	50	2	_
1,300	3
1,400	4	50	6
1,500	6		8		i	50
1,600	7	50	10	_	3		r
1,700	9		12	_	4	50	4	_
1,800	10	50	14	—	6	—	6 -	i	5 0	_	_	__
1,900	12		16		7	50	8	3
2,000	13	50	18		9	—	10-	4	50	2
2,100	lo	—	20	—	10	50	12-	6	_	4	—	i	50	_		_
2,200	16	50	22	—	12	—	14		7	50	6	_	3	_	_	_	_		_
2,300	19	60	24	—	13	50	16		9	_	8	_	4	50	2	_	_
2,400	22	50	26	—	15	—	18-	10	60	10	—	6	_	4	_	i	50	_
2,500	25	50	28	—	16	50	20	-	12	—	12	—	7	50	6		3		_	_
2,600	28	50	30	—	18	—	22		13	50	14	—	9	_	8		4	50	2	_
2,700	31	50	32	—	19	50	24	—	15	—	16	—	10	50	10		6		4	_
2,800	34	50	34	—	21	—	26		16	50	18	—	12	_	12-	7	50	6	_
2,900	37	50	36	—	24	—	28	_	18	_	20	—	13	50	14	_	9		8	_
3,000	40	50	38	—	27	—	30		19	50	22	—	15	—	16	_	10	50	10	_
3,500	55	50	62		42	—	40		28	50	32	—	22	50	26	_	18	_	20	_
4,000	70	50	67	-	57	—	55	—	43	50	43	—	30	—	36	_	25	50	30	_
4,500	85	50	82		72	—	70	—	58	50	58	__	45	—	49	_	33	_	40	_
5,000	100	50	97	—	87		85	—	73	50	73	—	60	—	64	_	46	50	55	_
5,500	115	50	112	—	102		100	—	88	60	88	—	75	—	79	_	61	50	70	_
6,000	130	60	127	—	117		115	—	103	50	103	—	90	—	94	_	76	50	85	_
6,500	145	50	142	—	132	—	130	—	118	50	118	—	105	—	109	—	91	50	100	_
7,000	160	50	157	—	147	_	145	—	133	50	133	—	120	—	124	_	106	50	115	_
7,500	175	50	172	—	162	—	160	—	148	50	148	—	135	—	139	—	121	50	130	_
8,000	190	60	187	—	177	—	175	—	163	50	163	—	150	—	154	—	136	50	145	_
8,500	205	50	202	—	192	—	190	—	178	50	178	—	165	—	169	—	151	50	160	_
9,000	220	60	217	—	207	—	205	—	193	60	193	—	180	_	184	_	166	50	175	_
9,500	235	60	232	—	222	—	220	—	208	50	208	—	195	—	199	—	181	50	190	_
10,000	250	50	247	—	237	—	236	—	223	60	223	—	210	—	214	—	196	50	205	_
15,000	434	—	436	—	416	—	420	—	398	—	404	—	380	—	392	—	362		380
20,000	634	—	636	—	616	—	620	—	598	—	604	—	580	—	592	—	562	_	580
25,000	867	50	875	—	845	—	855	—	822	50	835	—	800	—	820	_	777	50	805
30,000	1,117	50	1,125	—	1,095		1,105	—	1,072	50	1,085		1,050		1,070	—	1,027	BO	1,055	- 1
35,000	1,367	50	1.375	—	1,345		1,355	—	1,322	50	1,336		1,300		1,320		1,277	50	1,305	- 1
40,000	1,617	50	1,625	—	1,595	—1,605	—	1,572	60	1,586		,550		1,570		1,527	50	1,555	- 1
45,000	1,901		1,914	-	1,874		1,890	—	1,847		1,866		1,820		1,848		1,793		1,830	- 1
50,000	2,201		2,214		2,174	— 2,190		2,147		2.166	_	2,120		2.148		2,093		2,130	- 2
75,000	{,834	50	3853		3,803	-3825		3,771	50	3,797		1,740		3,776		1,708	50	3,755	- 3
100,000	5,584	fiol 5,603		5,553	—5,575	_	5,521	50	5,547\		>,490	—	5,526	—	5,458] 5o	5,505	- 5

Gift med
fyra barn

enligt

förslaget

108

123

138

153

168

183

344

544

755

2
4
14
24
34
46
61
76
91
106
121
136
151
166
181
196
368
568
790
1,040
1,290
1,540
1,812
2.112
3.734
15,484

Tab. 7 (forts.). Inkomst- och förmögenhetsskattens grundbelopp nu och enligt det inom finans departementet

utarbetade förslaget.

e) Ortsgrupp V.

				Inko	m	st- och form	ögenhetssk a 11ens grundbelopp
									Gift			Gift			Gift	med		Gift	med
Taxerat belopp	Ensamstående	Gift	utan barn	ett barn		två barn		tre barn		fyra barn
		enligt		1	enligt			enligt			enligt			enligt			enligt
			förslaget			förslaget			förslaget			förslaget			förslaget			förslaget
1,200																							1
1,300	i	50
1,400	3
1,500	4	50	4	—																			\|
1,600	6	—	6	—	l	50
1,700	7	50	8
1,800	9	—	10	—	4	50	i	—															\|
1,900	10	50	12	—	6	—	3	—	1	50
2,000	12	—	14	—	7	50	5
2,100	13	50	16	—	9	—	7	—	4	60
2,200	15	—	18	—	10 so	9	—	6	—	—	—	1	50
2,300	16	50	20	—	12	—	11	—	7	BO	2												I
2,400	18	—	22	—	13	50	13	—	9		4	—	4	60		—	—	—	—	—	—	—
2,500	21	—	24	—	15	—	15	—	10	50	6	—	6		—	—	1	50	—	—	—	—	j
2,600	24	—	26	—	16	50	17	—	12	—	8	—	7	50	i		3		—	—	-	—
2,700	27	—	28	—	18	—	19	—	13	50	10	—	9	—	3	—	4	50	—	—	—	—
2,800	30	—	30	—	19 BO	21	—	15	—	12	—	10	50	5		6	—	—	—	1	50	j
2,900	33	—	32	—	21 —	23	—	16	60	14	—	12 —	7	—	7	50	—	—	3	—
3,000	36	—	34	—	22 bo	25	—	18	—	16	—	13	50	9	—	9	—	2	—	4	50	—!—
3,500	51	_	46	—	37 so	35	—	25	50	26	—	21	—	19	—	16	50	12	—	12	—	5 —
4,000	66	_	61	—	52 so	47	BO	39	—	36	—	28 so	29		24	—	22	—	19 so	15-
4,500	81	—	76	—	67 so	62\so	541 —	49	—	40 so	39		31	50	32		27 —	25 —
5,000	96	—	91	—	82 so	77 so	69	—	64	—	55	50	53 \bo	42	—	43	—	34 bo	35 —
5,500	in	—	106	—	97 50	9 2\ so	84		79	—	70	50	68 bo	57	—	58	—	43 so	47 bo
6,000	126	—	121	—	112 50	107\bo	99 —	94	—	85	50	83\so	72		73	—	58 50	62 bo
6,500	141	—	136	—	127 so	122\bo	114 —	109	—	100	50	98 so	87		88		73 bo	77 bo
7,000	156	_	151	—	142 bo	137\bo	129! —	124	—	115 so	113 .BO	102	—	103	—	88 50	92 bo
7,500	171	—	166	—	157	50	152\ so	144 —	139	—	130 50	128	BO	117	—	118	—	103 bo	107 ybo
8,000	186	—	181	—	172	50	167\bo	159	_	154	—	145 bo	143	BO	132	—	133		118 50	122\bo
8,500	201	—	196	—	187	50	182\bo	174	_	169	—	160 50	158	BO	147	—	148	—	133 50	137\bo
9,000	216	—	211	—	202	50	197\ bo	189		184	—	175 so	173	BO	162	—	163	—	148 bo	152\bo
9,500	231	—	226	—	217	50	212	BO	204		199	—	190 50	188	BO	177	—	178	—	163 bo	167 bo
10,000	246	—	241	_	232	50	227	BO	219		214	—	205 bo	203\bo	192! —	193	-	178 bo	182 bo
15,000	428	—	428	—	410	—	410	—	392		392		374	1 —	378	—	356		364	—	338	—	350 —
20,000	628	—	628	—	610	—	610	—	592	—	592		574	—	578	_	556	—	564	—	538	—	550 —
25,000	860	—	865	—	837	50	842	BO	815	_	820		792 so	802. bo	770	—	785	—	747	50	767 so
30,000	1,110	—	1,115	—	1,087	50	1,092 so 1,065	—	1,070		1,042 bo	1,052 bo	1,020	—	1,035	—	997	50	1,017 bo
35,000	1,360	—	1,365	—	1,337	50	1,342 bo	1,315	_	1.320	—	1,292 bo ''i,302 *0,1,270	—	1,285		1,247 BO	1,267 bo
40,000	1,610	—	1,615	—	1,587	50	1,592	BO	1,565	—	1.570	—	1,542 boll,552 so 1,520	—	1,535	—	1,497 bo	1,517 bo
45,000	1,892	—	1,902		1,865	—	1,875	—	1,838	—	1,848-	1,811	—	1.827-	1,784	—	1,806		1,757	—	1,785 —
50,000	2,192	—	2,202		2,165	—	2,175	—	2,138	—	2,148-	2,111	—	2,127	—	2,084	—	2,106		2,057	—	2.085 -
75,000	3,824	—	3.839	_	3,792	50	3,807	BO	3,761	—	3,776		3,729	bo 3,751\bo 3,698	—	3,727		3,666 5 0	3,702 bo
100,000	5,574\| —	5,589	—	5,542	Bo [5,557	BO	5,511	—	5,526 —	5,479 b o\5,501''b o'',5,448	—	5,477		5,416 bo	5,452 bo

33*

Bilaga 2.

P. M.

angående accisprocentens beräkning vid skogsbeskattning genom

skogsaccis.

Enligt grunderna för 1922 års skogstaxering skall taxeringsvärdet å skogsmark
och växande skog beräknas med ledning av en uppskattning av den
avkastning, som årligen kan uttagas vid ett efter rationella grunder bedrivet
skogsbruk. Denna uppskattning skall tillgå på så sätt, att den genomsnittliga
normala årliga virkesavkastningen (boniteten) uppskattas i kubikmeter
per hektar skogsmark, varefter den sålunda antagna virkesavkastningens
värde i penningar (A) beräknas efter visst för skogen ifråga tillämpligt rotvärde
per kubikmeter. Från detta värde avdrages en fjärdedel för kostnader
för skogens vård, förvaltning, underhåll m. m. Den därefter återstående
nettoavkastningen, som alltså utgör 75 procent av bruttoavkastningen,
lägges till grund för värdesättningen av skogsmarken sålunda, att markvärdet
per hektar sättes till 3 gånger den årliga nettoavkastningen. Värdet
å växande skog skall, om normal skogstillgång förefinnes, taxeras till 13.8 7
gånger den årliga nettoavkastningen. Är skogstillgången icke normal, jämkas
taxeringsvärdet enligt vissa angivna grunder.

Det stadgade förfaringssättet innebär, att den årliga nettoavkastningen vid
normal skogstillgång kapitaliseras efter 6 procent räntefot, varigenom det
sammanlagda taxeringsvärdet å skogsmark och växande skog erhålles. För
bestämmande av fastighetsskatten beräknas en inkomst av 6 procent å detta
taxeringsvärde, vilken inkomst tydligen blir lika med den uppskattade nettoavkastningen.
Skogsegendomen får därefter deltaga i den kommunala beskattningen
med ett efter uttaxeringen i kommunen (s) å denna inkomst beräknat
skattebelopp (K). Följande ekvation gäller alltså:

K = 0.7 5 • s • A.

Betecknas det på växande skogen belöpande skattebeloppet med Kv, är
tydligen, eftersom den växande skogens taxeringsvärde är 132/3 A eller 82
procent av skogsmarkens och växande skogens sammanlagda taxeringsvärde,
som är 162/3 A,

Kv == 0.82 • 0.75 • s • A.

Om man nu vill uttaga samma skattebelopp genom en på det avverkade
virkets rotvärde (bruttovärdet A) lagd skogsaccis, utgörande p gånger rotvärdet,
så erhålles p ur ekvationen

P '' A = 0.82 • 0.75 • s • A eller p = 0.615 s.

Är exempelvis uttaxeringen 10 kronor per 100 kronors inkomst, så är
s = O.i och p = 0.0 615. Accisen skall alltså i sådant fall utgöra 6.15 procent
av rotvärdet. Detta överensstämmer, såsom synes, med det resultat
som professor Tor Jonson meddelat i sin till 1921 års kommunalskattekommitté
i november 1923 avgivna promemoria angående skogsbeskattning genom
fastighetsskatt eller genom skogsaccis.

Bihang till riksdagens protokoll 1027. I smal. 87 höft. (Nr 102. Bilaga). <1

Det är härvid förutsatt, att hela den nuvarande fastighetsskatten å växande
skog skall ersättas med accis. Om däremot endast en del av densamma skall
ersättas, måste accisprocenten väljas i motsvarande grad lägre. Då den nuvarande
fastighetsskatten utgår efter ett repartitionstal av (ko6, finner man,
att mot fastighetsskatt efter repartitionstalet O.oi svarar en accis av ‘/6 *
0.615 • s • A eller O.1025 s av rotvärdet.

För de nu anförda beräkningarna äro förutsättningarna desamma som angivits
i professor Jonsons promemoria.

Professor Jonson anför emellertid, att vissa förhållanden åstadkomma, att
det beräknade teoretiska sambandet mellan fastighetsskatt och accis enligt
angivna accisprocenter icke i praktiken kommer att leda till fullt enahanda
skattebelopp. Så t. ex. hade man anledning antaga att taxeringsvärdena
vid 1922 års taxering sattes så höga, att en genomsnittsavkastning på 6
procent icke kunde uttagas från dem åtminstone under rådande lågkonjunktur
och med anlitande av enbart tillväxten. Såsom basis för prissättningen
hade nämligen använts virkesprisen för perioden 1912 —1919, vilka ovanligt
höga pris icke väntades stå sig för den kommande tiden. Detta skulle sålunda
föranleda, att ej heller skogsaccis vore att påräkna till så höga belopp,
som beräknats, utan accisprocenten skulle, för att ge full kompensation för
fastighetsskatten inför inträffad varaktig minskning i avkastningen behöva
höjas.

Härvid må dock framhållas, att 1922 års fastighetstaxeringsvärden icke
äro avsedda att gälla för framtiden. Om prissättningen å den växande skogen
vid nästa fastighetstaxering kommer att ske efter liknande grunder som
vid 1922 års taxering, d. v. s. enligt de pris, som för liknande sortiment
under ett visst antal av de senaste åren i genomsnitt varit å orten gällande,
torde avkastningens penningvärde, om taxeringen i övrigt i verkligheten
genomföres efter enahanda grunder som 1922 års taxering, komma att uppskattas
lägre än vid sistnämnda taxering. Åven om fastighetsskatten å skog
nu icke skulle utbytas mot accis, skulle alltså den befarade minskningen i
skattebeloppet inträda. Att enbart på grund härav betrakta den ur beräkningarna
erhållna accisprocenten såsom för låg är icke motiverat, försåvitt
accisen skall motsvara vad som under en längre tidsperiod i genomsnitt
skulle kommit att uttagas i fastighetsskatt enligt nu gällande grunder.

Å andra sidan framhåller professor Jonson en del moment, som verka i
helt motsatt riktning mot det nyss omnämnda. Han fäster därvid den huvudsakliga
vikten vid den omständigheten, att den nuvarande avverkningen
i Sverige i hög grad överstiger tillväxten, varigenom en realisation av själva
virkeskapitalet årligen äger rum. Detta innebär, att långt högre belopp uttagas,
än som vid fastighetstaxeringen antagits utgöra skogens normala och
uthålliga avkastning och att ett sålunda förhöjt avverkningsbelopp kommer
att, så länge överavverkningen pågår, medföra en skogsaccis, som ger högre
inkomst för kommunen än motsvarande fastighetsskatt skulle hava lämnat.
Efter att hava meddelat några siffror till stöd för bedömande av överavverkningens
ungefärliga storlek anför professor Jonson, att de angivna accisprocenterna
därför måste anses som maximibelopp, vilka i den dåvarande
skogliga situationen borde avrundas nedåt för att icke överkompensation
skulle äga rum, därest viss fastighetsskatt skulle ersättas med accis. Särskilt
skulle denna överavverkning förekomma i inre Norrland.

Sedan professor Jonsons promemoria avgavs, har emellertid arbetet med
en noggrannare, på marken verkställd uppskattning av vårt lands skogstillgångar
fortskridit. Genom riksskogstaxeringsnämndens försorg är för när -

35*

varande en systematisk undersökning av desamma under utförande. Därvid
uppskattas även den årliga tillväxten.

Av riksskogstaxeringens resultat att döma (se nämndens underdåniga skrivelse
den 20 augusti 1926 samt professor Jonsons artikel i Nordisk Statistisk
Tidskrift år 1926, käft. 2—3), synes det kunna ifrågasättas om ej den
årliga tillväxten tidigare blivit något för lågt beräknad. Dessa resultat
föreligga nu för omkring balva landets skogsmarksareal. Det bar härvid
visat sig, att — frånsett det i inre Norrland ekonomiskt i stort sett värdelösa
lövskogsvirket — speciellt norrlandsskogarna innebålla en större mängd
yngre och växtliga bestånd med högre såväl absolut som relativ virkesproduktion
än som tidigare antagits.

Riksskogstaxeringens hittills vunna resultat giva icke möjlighet att draga
några bestämda slutsatser för landet i dess helhet. Och även om dessa resultat
skulle kunna anses giva vid handen, att den årliga tillväxten tidigare
blivit för lågt uppskattad, så är därmed icke sagt, att något svar nu kan
givas på frågan, huruvida överavverkning äger rum eller icke. Uppskattningen
av det årliga uttaget ur skogarna torde nämligen vara ganska
approximativ och i behov av kontroll. Det torde vara tillräckligt att erinra
därom, att noggrannare kännedom om husbehovsförbrukningens och självgallringens
storlek ännu saknas.

Det torde därför föreligga skäl att tills vidare betrakta frågan om överavverkningen
såsom en öppen fråga, på vilken ett tillförlitligt svar ännu icke
lämnats. Det lär under sådana förhållanden icke kunna göras gällande, att
de ur professor Jonsons teoretiska beräkningar framkomna accisprocenterna
böra anses som maximibelopp, vilka höra avrundas nedåt för att icke viss
överkompensation skall äga rum.

Tvärtom torde det vara berättigat att uttala, att de ifrågavarande accisprocenterna
sannolikt skola komma att resultera i accisbelopp, som i genomsnitt
motsvara den enligt nuvarande grunder utgående fastighetsskatten å växande
skog eller den del därav, som kan komma att ersättas med accis. Vill man
emellertid vara på den säkra sidan, med andra ord hava säkerhet för att
accisbeloppen i genomsnitt icke skola komma att understiga fastighetsskatten
— då synes i varje fall en avrundning nedåt av de erhållna accisprocenterna
icke kunna tillrådas.

Stockholm i januari 1927.

David Östrand.

Dubbelbe skattningens orsaker.

Bilaga 3.

P. M.

angående åtgärder till undvikande av eller lindring i internationell
dubbelbeskattning med mera.

Inledning.

Under de senare åren hava allt oftare klagomål framställts däröver,
att samma inkomst eller förmögenhet blivit föremål för beskattning, såväl
i Sverige som i utlandet. I anledning därav har man vid det pågående
arbetet med revision av lagstiftningen rörande den direkta beskattningen
till stat och kommun ansett sig böra ägna särskild uppmärksamhet
åt frågan angående vad som genom lagstiftning lämpligen kan göras till
förekommande av eller lindring i sådan dubbelbeskattning. Resultatet av
de undersökningar i ämnet, som nu verkställts, föreligger i denna P. M.

Orsaken till förevarande slags dubbelbeskattning är i flertalet fall att
firma däri, att de bestämmelser i skatteförfattningarna, som reglera skattskyldigheten,
i flertalet länder äro alltför omfattande. De personer, som
äro bosatta i en viss stat, beskattas i de flesta fall i denna stat såsom oinskränkt
skattskyldiga för all inkomst, som åtnjutits från denna stat
eller från utlandet, samt — under förutsättning att förmögenhetsskatt överhuvudtaget
förekommer — för all förmögenhet, vare sig den befinnes i staten
eller utomlands. På samma sätt beskattas i allmänhet i berörda stat
hemmahörande juridiska personer. Men därjämte underkastas de personer,
som ej äro bosatta i staten i fråga, ävensom utländska juridiska personer
såsom inskränkt skattskyldiga en mer eller mindre långt gående beskattning
för från staten åtnjutna inkomster eller där nedlagd förmögenhet.
Under de senare åren har — särskilt i de stater, som deltagit i världskriget
— sistnämnda beskattning allt mera utvidgats, så att densamma ofta
omfattar alla eller så gott som alla inkomster, som från staten åtnjutits.
Följden härav bliver i regel, att inkomst, som uppburits från en stat av en
person, bosatt i en annan stat, eller förmögenhetstillgång, som befinner sig
i en annan stat än den stat, där ägaren bor, beskattas i två stater. Med de
höga skattetariffer, som numera gälla i flertalet länder, bliva skatteförhållandena
för personer, vilka åtnjuta inkomst, som utsättes för dubbelbeskattning,
stundom rent av olidliga; fall, då över 50 procent av inkomsten
åtgått till utgörande av skatt i två stater, kunna icke betecknas som sällsynta;
något enstaka fall har t. o. m. omtalats, då skattskyldigheten på
grund av dubbelbeskattning och under inverkan av särskilda ogynnsamma
omständigheter i övrigt överstigit 100 procent.

Undantagsvis hava emellertid: skatteförfatt-ningarna för att minska
risken för dubbelbeskattning mildrat de oinskränkt skattskyldigas skatteplikt
beträffande från utlandet åtnjuttna inkomster eller i utlandet nedlagd
förmögenhet. Så äro t. ex. i Norge bosatta fysiska personer eller
där hemmahörande juridiska personer i allmänhet skattskyldiga i nämnda
land endast för hälften av inkomst av fast egendom eller av näring i annat
land samt helt fritagna från förmögenhetsskatt å sådana tillgångar. Liknande
lättnader i beskattningen medgivas i några kantoner i Schweiz för
inkomster, åtnjutna av rörelse utomlands.

I några stater hava försök gjorts med att genom mera omfattande bestämmelser
undgå dubbelbeskattning. Som exempel kan anföras, att i
nederländsk lagstiftning stadgas, att om en i Nederländerna bosatt inländsk
medborgare med avseende å fast egendom i utlandet eller med avseende
å yrke eller näring, som drives utomlands, är underkastad skatt,
som utgår till främmande stat för inkomsten, skall hans inkomstskatt i
Nederländerna minskas med den skatt, som enligt den nederländska lagen
om inkomstskatt belöper å en inkomst lika med den del av hans inkomst,
som beståi- i avkastning av ifrågavarande fastighet, yrke eller näring. En
liknande föreskrift gäller i Nederländerna även rörande förmögenhetsskatten.
— I Förenta staterna avräknas från den skatt, som den skattskyldige
inländsko medborgaren där skall utgöra, den skatt, som han faktiskt
betalt i utlandet för inkomst, åtnjuten därifrån. Men det belopp,
som avdrages, får ej överstiga ett angivet maximum. — För inkomst, som
är underkastad teskattning såväl i Storbritannien som i någon av dess
dominions, efterskänkes ömsesidigt viss del av skatten efter tämligen invecklade
grunder. — I detta sammanhang bör omnämnas, att i vissa länders
skatteförfattningar intagits bestämmelser därom att, under förutsättning
av ömsesidighet, medborgare i annat land befrias från skattskyldighet
för visst slag av inkomst.

I allmänhet hava emellertid staterna ej varit villiga att söka lösa dubbel -beskattningsproblemet genom lagstiftningsåtgärder, vilka inneburit ett ensidigt
avstående av skatt utan motsvarande uppoffring från andra staters
sida. Många hinder hava. däremot sökt tillgodose önskemålet om undvikande
av dubbelbeskattning genom traktater, i vilka beträffande varje
slags inkomstkälla eller förmögenhetstillgång bestämmes, huruvida beskattningen
skall ske i den stat, där inkomsttagaren, respektive ägaren av
förmögenhetstillgången iir bosatt eller hör hemma, eller inom stat, där inkomsten
förvärvas, respektive förmögenhetstillgången befinner sig. Vissa
hinder, där intresset för sådana traktater varit stort, hava redan avslutat
skatteöverenskommelser med flertalet av sina grannländer. Andra stater
hava däremot ännu ej ingått något skatteavtal. Het är emellertid att förvänta,
att även sistnämnda stater småningom komma att begagna sig av
berörda väg till lindring av det skattetryck, för vilket eu del av deras medborgare
ntsättes genom dubbelbeskattningen. I

I detta sammanhang torde jämväl böra mannas, att såväl frågorna om
skattetraklater som om åtgärder i övrigt till den internationella dubbelbeskattningens
undvikande sedan flera, år tillbaka varit föremål för behandling
bos Nationernas förbund. Några utredningar i ämnet, vilka
verkställts genom dess finanskommittés försorg, hava offentliggjorts, men
eljest är resultatet av förbundets arbete i denna del icke känt.

Försök utomlands
att genom
lagstiftning
undvika
dubbelbeskattning.

Skattetraktater
mellan
utländska
stater.

Nationernas
förbunds behandling
av
denna fråga.

Lagförslag i
Sverige till
undvikande
av dubbelbeskattning.

S kattetrakta
ter mellan
Sverige och
utländska
stater.

I Sverige liar —efter det bestämmelserna om skattskyldighet i 3 och 12 §§
förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt och 10 § förordningen angående
bevillning av fast egendom samt av inkomst erhållit sin nuvarande
lydelse genom förordningar den 19 november 1920 — fråga vid något tillfälle
varit uppe om lagstiftningsåtgärder för lindring i dubbelbeskattning.
I sådant hänseende erinras om, att å möte i Stockholm år 1921 mellan
representanter för regeringarna i Sverige, Danmark och Norge för åstadkommande
av likartade bestämmelser i de tre rikena angående beskattning
av utlänningar enighet vanns därom, att i de svenska och danska skatteförfattningarna
borde — i likhet med vad som redan gällde enligt de
norska skattelagarna — intagas bestämmelser om att personer, som vore
skattskyldiga för inkomst av utomlands belägen fast egendom, icke skulle
beskattas för mera än hälften av denna inkomst, samt att förmögenhetsskatt
ej skulle utgöras för sådan fast egendom. Förhandlingarna å mötet
i denna del föranledde emellertid ingen ändring av den svenska eller den
danska skattelagstiftningen. Av visst intresse är jämväl, att ovannämnda
representanter för de skandinaviska regeringarna anslöto sig till den uppfattningen,
att eu vistelse under åtminstone sex månader i något av berörda
länder borde därstädes grunda oinskränkt skattskyldighet.

De av 1921 års kommunalskattekommitté utarbetade bestämmelserna om
skattskyldighet beträffande kommunal repartitionsskatt, utgående för inkomst,
äro i huvudsakliga delar intagna i 49 § av förslaget till kommunalskattelag
(här nedan kallat »kommunalskattelagförslaget»). För statsbeskattningens
vidkommande hava bestämmelser i ämnet utarbetats av före
detta presidenten Albert Petersson i 6 och 12 §§ av hans förslag till förordning
angående statlig inkomst- och förmögenhetsskatt (här nedan kallat
»förslaget till statsskatteförordning»).

Frågan om ingående av traktater med främmande stater till förekommande
eller lindring av dubbelbeskattning har även i Sverige på senare
tid tillvunnit sig intresse. I 1910 års bevillningsförordning 14 §
(sedermera 15 §) intogs ett stadgande, som berättigade Konungen att
med annat lands regering ingå överenskommelse om särskilda grunder för
fördelning i skatteavseende mellan Sverige och det andra landet av inkomst
av näring, som idkats under sådana förhållanden, att näringsidkaren
vore för inkomst av näringen skattskyldig inom bägge länderna, men
den begränsade räckvidden av stadgandet förhindrade detsammas användning
i och för avslutande av traktater av mera allmän innebörd. Med stöd
av detta stadgande har emellertid en överenskommelse ingåtts med Norge
den 18 januari 1913 angående fördelning i skatteavseende mellan Sverige
och Norge av Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolags inkomst. Under de
senaste åren har problemet rörande dubbelbeskattnings undvikande ytterligare
aktualiserats, och särskilt har fråga uppkommit angående
avslutande med utländska stater av traktater, innefattande generella
föreskrifter rörande alla inkomstarter och alla slags förmögenhetstillgårngar.
Som det ansetts lämpligt att lämna Kungl. Maj:t möjlighet att
utan riksdagens hörande ingå sådana överenskommelser, har den 22 maj
1925 utfärdats en förordning med föreskrifter angående medgivande i vissa
fall av undantag från gällande bestämmelser om inkomst- och förmögenhetsskatt
m. m. (Svensk förf.-samling nr 155/1925, här nedan kallad
»1925 års undantugsförordning»). Enligt denna förordning äger Kungl.
Maj:t — därest inkomst eller förmögenhet, som skall tagas till beskattning

39*

enligt förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt, eller inkomst,
som skall tagas till beskattning enligt bevillningsförordniilgen, tillika är
underkastad beskattning i främmande stat — att till förekommande av
eller lindring i en dylik dubbelbeskattning, med den främmande statens
regering träffa överenskommelse om fördelning i beskattningshänseende
mellan Sverige och den främmande staten av inkomsten eller förmögenheten
eller ock att, under förutsättning av ömsesidighet i tillämpliga hänseenden,
förordna att viss inkomst eller viss förmögenhet eller inkomst
eller förmögenhet av visst slag skall helt eller delvis vara fri från taxering
här i riket.

På grund av omförmälda bestämmelse i 1925 års undantagsförordning
har ännu ej avslutats någon traktat med främmande makt, men underhandlingar
i sådant hänseende hava inletts.

Allmän motivering.

Lagstiftningsåtgärder till undvikande eller lindring av
dubbelbeskattning.

Den första fråga, som vid en undersökning i förevarande ämne framställes,
är, om till undvikande eller lindring av sådan dubbelbeskattning,
varom nu är fråga, de svenska bestämmelserna om skattskyldighet kunna
i någon avsevärd mån mildras. Svaret lärer utan tvivel hliva nekande, åtminstone
så länge de utländska stränga skattskyldighetsbestämmelserna
äro gällande. Härmed är likväl icke sagt, att icke vissa speciella föreskrifter
angående skattskyldigheten kunna anses alltför tryckande och böra
i någon mån modifieras. Vid den undersökning rörande stadgandena angående
oinskränkt och inskränkt skattskyldiga, som kommer att göras
här nedan, bör givetvis även sistnämnda synpunkt beaktas.

De system för dubbelbeskattningens undvikande eller lindrande, som
användas i Nederländerna och Förenta staterna (se ovan), torde ej heller
kunna förordas.

I detta sammanhang bör omnämnas ännu en möjlighet att — annorledes
än genom traktat — bereda lindring i skattetrycket vid dubbelbeskattning,
nämligen genom efterskänkande av skatt. En sådan anordning torde kunna
vara att förorda i enstaka fall men kan givetvis aldrig bliva mera än en
nödfallsutväg. I en särskild avdelning här nedan skall denna fråga utförligare
behandlas.

Det blir således så gott som uteslutande genom skattetraktater som från
svensk sida lösningen av dubbelbeskattningsproblemet får sökas. Den följande
redogörelsen kommer följaktligen att i all huvudsak ägnas åt frågor,
som röra skatteöverenskommelser med främmande makter.

Mot den ovan angivna huvudbestämmelsen i 1925 års undantagsförordning
lärer knappast något vara att anmärka. Enär det emellertid av
skattetekniska skäl ansetts lämpligt, att hela denna förordning upphäves
och dess stadganden införas i kommunalskattelagen och förordningen angående
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, hava i de nedan intagna
förslagen till iindringar i förslagen till sådana författningar ifrågavarande

Undvikande
eller lindring
av dubbelbeskattning

annorledes
än genom
traktater.

Jjagstiftningsåtgärder
till
underlättande
av avslutandet
av skattetraktater.

bestämmelser införts i ett särskilt kapitel med undantagsbestämmelser
under 105 § kommunalskattelagen och 29 § förordningen angående statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt.

Emellertid har det visat sig, att 1925 års undantagsförordning icke
ger tillräckliga möjligheter för att underhandlingar angående allmänna
skattetraktater mellan Sverige och främmande makter skola kunna
medföra gott resultat. Berörda förordning lämnar nämligen allt för
litet rörelsefrihet. Förordningen torde varit tillräcklig, om i de utländska
författningarna stadgandena om skattskyldighet överensstämde
med de svenska samt om de särskilda begrepp och definitioner,
som utbildats i utländsk skattelagstiftning och rättsvetenskap, överensstämde
med motsvarande, av oss tillämpade. Men om så ej är förhållandet,
är eu förordning sådan som 1925 års undantagsförordning, vilken
allenast medgiver ett avstående av beskattningsrätt i större eller
mindre mån, icke tillfyllest för att åstadkomma en generell uppgörelse.
Innan två stater, som vilja med varandra ingå skattetraktater, skrida till
en uppdelning i beskattningshänseende av olika slags inkomster och förmögenhetstillgångar
sins emellan, måste nämligen enighet vinnas angående
vissa rättsregler och vissa begrepp, t. ex. att skattskyldighet i allmänhet i
båda staterna grundas på att den skattskyldige är där bosatt och icke i den
ena staten beror på medborgarskap och mantalsskrivningsskyldighet, att
åt begreppet »bosatt» icke gives olika omfattning, att icke den ena staten
låter förhållandena vid årsskiftet vara avgörande för, om en person skall
anses där bosatt, under det att den andra staten därvidlag tar hänsyn till
omständigheterna under hela beskattningsåret,1 att med begreppen fast
egendom, rörelse etc. menas i huvudsak detsamma i både rikena, att definitionen
å begreppet »fast driftställe» ej är föremål för delade meningar
o. s. v. Som det ej lärer givas två stater, i vilkas lagstiftning alla dessa
frågor lösas på samma sätt, är det ofrånkomligt, därest en allmän traktat
skall kunna åstadkommas, att staterna avtalsvis i viss utsträckning
frångå berörda, hos dem vedertagna begrepp och allmänna rättsregler; så
har även skett i de skatteavtal, som redan slutits mellan utländska stater.1 2 3
Ett sådant förhållande kan synas mindre tilltalande; det kommer nog att
leda till vissa svårigheter såväl för de skattskyldiga som för taxeringsmyndigheterna.
Och givetvis bör vid sådant förhållande tillses, att vid
traktatens ingående varsamhet iakttages, och att mot varandra stridande
principer i de särskilda traktaterna om möjligt icke komma att tillämpas.
Men helt undvikas kunna ej sådana modifikationer i gällande lagstiftning.
Dessa modifikationer kunna föranleda eu minskning av skattskyldigheten,
såsom förutsättes i 1925 års* undantagsförordning, men lika ofta
torde de i stället åstadkomma en ökning därav.

1 Angående begreppen »taxeringsår» och »beskattningsår» hänvisas till 96 § kommunal skattelagförslaget.

3 Som exempel å hur olika villkoren för skattskyldighet angivas, omnämnas här bestämmelserna
i detta hänseende i tre traktater, som Tjeckoslovakien avslutat med andra makter.
Enligt traktaten den 18 februari 1922 med Österrike beskattas flertalet inkomster, där den
skattskyldige är bosatt eller vistas under minst 8 månader. Är skattskyldig bosatt i båda
länderna, avgör i regel medborgarskapet, var beskattningen sker. Jämlikt traktaten med
Italien av den 1 mars 1924 sker beskattningen i allmänhet där den skattskyldige är bosatt

om 8 manaders vistelse talas ej. Är den skattskyldige bosatt både i sistnämnda stat
och Tjeckoslovakien, sker uppdelningen av beskattningsrätt enligt särskild överenskommelse.
1 traktaten med Polen finnas liknande bestämmelser; dock stadgas, att om den skattskyldige
är bosatt i bada de fördragsslutande staterna, uppdelning sker av beskattningsrätten i förhållande
till vistelsetiden i vardera staten.

Framhållas maste likväl, att den ökning av skattskyldigheten, varom
här talas, icke för den skattskyldige, som därav beröres, kommer att
betyda en skärpt beskattning, eftersom densamma i verkligheten endast
innebär en överflyttning av skattskyldighet från den utländska
staten till Sverige. Om exempelvis i den svenska skattelagstiftningen
intages den definition å »fast driftställe», som i 66 § kommunalskattelagförslaget
angives, men i skattetraktat med annan stat skulle bestämmas,
att jämväl agentur vore att anse såsom fast driftställe, innebure
beskattning för rörelseinkomst här i riket av en utomlands bosatt person,
som härstädes hade eu agent, otvivelaktigt en utvidgning av skattskyldigheten
i förhållande till gällande skatteförfattningar, men för den skattskyklige
behövde detta ej innebära någon ökning av hans skattebörda, då
eu motsvarande skattelindring för honom inträdde i utlandet. Ibland
komme en sådan överflyttning av skattskyldighet t. o. m. att för honom
innebära en fördel.

Fråga om ökning av beskattningsrätten traktatsvis kan för övrigt förekomma
även beträffande de speciella föreskrifterna om inskränkt skattskyldighet
(jfr 49 § kommunalskattelagförslaget och 6 och 12 §§ förslaget
till statsskatteförordning). Såsom ovan anförts, kommer i regel
vid avslutande av en allmän skattetraktat mellan Sverige och utländsk
stat en uppdelning av beskattningsrätten att äga rum, så att för varje
särskild inkomstart eller varje slags förmögenhetstillgång utredes, huruvida
beskattningen bör ske inom den stat, där inkomsttagaren, respektive
ägaren av förmögenhetstillgången är bosatt eller hör hemma, eller inom
den stat, där inkomsten förvärvas, respektive förmögenhetstillgången
befinner sig. Om den svenska beskattningen till stat och kommun träffar
såväl här i riket förvärvad inkomst, respektive här befintlig förmögenhet
av visst slag, som uppbäres, respektive äges av utomlands bosatt fysisk
person eller utländsk juridisk peron, som ock utomlands förvärvad inkomst,
respektive därstädes befintlig förmögenhet av samma slag, som
uppbäres, respektive iiges av här i riket bosatt fysisk person eller svensk
juridisk person — vilket t. ex. enligt kommunalskattelagförslaget och
förslaget till statsskatteförordning är förhållandet med inkomst av fast
egendom eller av rörelse — så kan vilketdera som helst av dessa resultat
åstadkommas genom medgivande av lättnader i skattskyldigheten. Däremot
kan icke pa grund av samma lagförslag detta ske beträffande inkomst
av tjänst eller inkomst genom utdelning å aktier eller likartade värdepapper.
Ty om man t. ex. skulle vilja traktatsvis bestämma, att sådan inkomst
beskattades allenast i det land, därifrån den tillflutit inkomsttagaren,
skulle i allt fall inkomst av nämnda slag, vilken härifrån tillflutit utomlands
bosatt inkomsttagare, icke kunna, utan utökning av den eljest gällande
skattskyldigheten, här bliva underkastad kommunalskatt. Och eu
traktatsföreskrift, att vinst genom icke yrkesmässig försäljning av fastighet
skulle beskattas i det land, där fastigheten ligger, komme med avseende
å innehållet i ovannämnda författningsförslag att medföra, att utomlands
bosatt person, som åtnjutit vinst genom sådan försäljning av svensk
fastighet, icke utan särskild föreskrift därom kunde här i riket beskattas
för vinsten vare sig statligt eller kommunalt.

Med avseende ä vad sålunda anförts, kunde det ifrågasättas, huruvida
icke bestämmelser om rätt för Konungen att på grund av skattetrakfat
föreskriva ökning av skattskyldighet, borde utarbetas. Bestämmelserna,
som skulle utgöra ett komplement till stadgandet i 1925 års

undantagsförordning om rätt för Konungen att på grund av traktat
avstå från beskattning av inkomst eller förmögenhet, skulle intagas i kommunalskattelagen
och i förordningen angående statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.
Den bestämmelse, som skulle införas i förordningen, kunde
erhålla ungefär följande innehåll:

»Därest regeringen i annat land förklarar, att statlig beskattning därstädes
icke kommer att äga rum eller att lindring i sådan beskattning kommer
att medgivas beträffande enligt denna förordning skattepliktig inkomst,
som uppbäres av i berörda land bosatt person eller av medborgare
i nämnda land eller av därstädes hemmahörande juridisk person och för
vilken inkomst skattskyldighet enligt bestämmelserna i 6 § 1 mom. b) eller
d) icke föreligger, eller beträffande enligt denna förordning skattepliktig
förmögenhet, som icke är här i riket nedlagd, men som äges av person,
varom ovan säges, må Konungen, därest särskilda skäl därtill föranleda,
efter överenskommelse med berörda regering förordna, att sådan inkomst
eller förmögenhet skall helt eller delvis här i riket tagas till beskattning
enligt denna förordning.»1

En dylik bestämmelse om överflyttning av skattskyldighet har emellertid
icke intagits i författningsförslagen. Det har nämligen ansetts tvivelaktigt,
om en sådan utvidgning av den Konungen enligt 1925 års undantagsförordning
tillerkända befogenheten rörande beskattningsrätten verkligen
borde ske. Det torde få förutsättas, att allmänna skattetraktater i
alla fall komma att föreläggas riksdagen till godkännande. Bestämmelsen
har emellertid här intagits, då ståndpunkttagandet till den däri uttalade
principen kan äga viss betydelse vid bedömandet av de frågor, som i det
följande komma att behandlas.

Om nu de svenska skatteförfattningarna moderniseras och komma att
förete mindre avvikelser från utomlands gällande föreskrifter — särskilt
gäller detta bestämmelserna om förutsättningarna för oinskränkt skattskyldighet
— kommer givetvis behovet av utvidgning av skattskyldigheten
vid slutande av dubbelbeskattningstraktater att bliva mindre,
Samma förhållande bleve givetvis följden, om skattskyldigheten beträffande
utomlands bosatta fysiska och utländska juridiska personer gjordes
mera omfattande.

I anledning av vad sålunda anförts kommer bär nedan att verkställas en
undersökning, huruvida och i vad mån en modernisering eller skärpning
av bestämmelserna om skattskyldighet skulle kunna verkställas. Beträffande
särskilt skärpningen kan likväl ej bortses ifrån att även skäl tala
däremot. Ty uppenbarligen måste all hänsyn tagas även till förhållandena
beträffande de länder med vilka dubbelbeskattningsöverenskommelser ej
finnas. Ett riktigt avvägande av betydelsen av de olika intressen, som beröras
av förevarande spörsmål, är självfallet nödvändigt. En ändring av
skattskyldighetsbestämmelserna synes ej böra ske i annan mån än den kan
betraktas som i och för sig skälig och lämplig.

1 Den utvidgning av skattskyldighet, varom bär är fråga, gäller således ej annan inkomst
eller förmögenhet än sådan, som enligt bestämmelserna i förslagen till skatteförfattningar
är här i riket skattepliktig, ehuru skattskyldighet för densamma icke föreligger
jämlikt 49 § kommunalskattelagförslaget eller 6 eller 12 § förslaget till statsskatteförordning
(således ej inkomst, som omförmäles i 25 § kommunalskattelagförslaget eller
sådan förmögenhet, som angives i 9 § 2 mom. i nämnda förslag till förordning).

Oinskränkt skattskyldiga.

Bestämmelserna om att flertalet skattskyldiga böra beskattas här i riket
för all inkomst, vare sig den förvärvats här i riket eller å utländsk ort, och
för all den förmögenhet, de äga, vare sig här eller utrikes, lära böra bibehållas.
Det torde saknas vägande skäl för att annorledes än genom traktat
eftergiva skattskyldighet beträffande fast egendom utomlands på sätt de
delegerade vid det ovannämnda interskandinaviska mötet i Stockholm år
1921 föreslagit. Och någon grund för andra undantag från bestämmelserna
lärer ej heller föreligga.

Vad härefter angår frågan, vilka som böra hänföras till de oinskränkt
skattskyldiga, så synes denna beträffande de juridiska personerna ej erbjuda
större svårigheter. För deras vidkommande hava bestämmelser intagits
i 49 § av kommunalskattelagförslaget och i 6 § av förslaget till
statsskatteförordning, vilka förslag i vissa hänseenden förändrats och
kompletterats i ett av skatteberedningen utarbetat betänkande angående
beskattning av inländska juridiska personers inkomst och förmögenhet.
Enligt dessa bestämmelser hänföras utländska juridiska personer aldrig
till de oinskränkt skattskyldiga, varemot de svenska juridiska personerna
alltid räknas till denna grupp — att beträffande vissa av de sistnämnda
full skattskyldighet jämlikt bestämmelserna i ovanberörda förslag ej föreligger
överhuvud taget, är ett förhållande, som i detta sammanhang saknar
intresse. Mot ifrågavarande anordning av de juridiska personernas skattskyldighet
lärer bär intet vara att erinra.

De för närvarande gällande l>estämmelserna om fysiska personers oinskränkta
skattskyldighet uppställa fordran såväl å svenskt medborgarskap
som ock å mantalsskrivningsskyldigliet här i riket. De hava emellertid
frångåtts i kommunalskattelagförslaget (49 §) och i förslaget till statsskatteförordning
(6 och 12 §§), vilka förslag i stället såsom förutsättning
i berörda hänseende föreskriva, att den skattskyldige skall vara här
i riket bosatt. Huruvida någon är att anse som bosatt här i riket eller
ej, skall i allmänhet bedömas efter förhållandena vid taxeringsårets ingång
(65 § kommunalskattelagförslaget). Angående orsaken till de föreslagna
ändringarna i gällande lagstiftning hänvisas till kommunalskattekommitténs
betänkande (sid. 441 och följande) samt till förslaget till
statsskatteförordning (sid. 20 och följande). I

I utländska skattelagstiftningar äro förutsättningarna för oinskränkt
skattskyldighet för fysiska personer mycket olika. Mantalsskrivnings -skyldighet såsom direkt grund för sådan skattskyldighet är en speciellt
svensk anordning och torde sakna motsvarighet annorstädes. Skattskyldighetens
beroende av medborgarskap är numera i allmänhet övergivet men
förekommer likväl ännu (t. ex. i Finland). Mycket allmän iir däremot
förutsättningen, att den skattskyldige är i riket bosatt, men detta uttryck
har i de särskilda lagstiftningarna en mycket varierande innebörd. Än
besk ri ees det så, att en person samtidigt kan vara bosatt å flera orter (so
t. ex. den tyska bestämningen: »Einen Wohnsitz im Sinne der Steuergesetze
hat jemand da, wo er eine Wohnung vinter Umständon innehat, die
auf die Absicht der Beibehaltung einer solchen scb]iessen lassen»), iin angiives
orten, där den skattskyldig© iir bosatt .så, att allenast en sådan ort

Skattskyldighetens
omfattning.

Juridiska

personers

skattskyldig het.

Fysiska
personers
skattskyldighet
enligt
förslagen till
skatteförfattningar.

Utländsk

lagstiftning.

Stadgandenas
betydelse
för
dubbelbeskattnings''

problemet.

44*

vid eu viss tidpunkt är tänkbar (se t. ex. i den schweiziska lagstiftningen
för den federala krigsskatten: »Le domieile de ton te personne esf au lieu
ou eller réside avec rintention de s’y établir.» Eller i belgisk lagstiftning:
»Le domieile est le lieu ou l’on a son principal étåblissement»). Ganska vanligt
är, att skatteförfattnmgarnas definitioner av förevarande begrepp
iivvika från den civilrättsliga beskrivningen därå. Mera sällsynt är, att
avgörandet om en person är bosatt eller ej i en stat bestämmes allenast av
förhållanden vid eu viss tidpunkt, såsom årsskiftet (detta förekommer
dock, exempelvis i Norge); vanligen få i sådant hänseende omständigheterna.
under hela beskattningsåret betydelse, och intet hindrar, att en
person anses i beskattningshänseende bosatt och således oinskränkt skattskyldig
under allenast en del av sistnämnda år samt icke bosatt och alltså
endast inskränkt skattskyldig under återstoden av året. Ganska vanligt är
vidare, att personer, som icke äro i ett rike bosatta men därstädes stadigvarande
vistas, bliva därstädes oinskränkt skattskyldiga (ofta erfordras då
en viss minimitid för vistelsen, t. ex. ett år eller sex månader’). Till tillfällig
vistelse eller tillfälliga avbrott i stadigvarande vistelse brukar hänsyn
ej tagas (se t. ex. de tyska skatteförfattningarnas beskrivning å vistelse
med rättslig betydelse: »Einen gewöhnlichen oder dauernden Aufenthalt
im Sinne der Steuergesetze hat jemand dort, wo er sich unter Umständen
aufhält, die auf die Absictht schliessen lassen, a-n diesem Orte oder in diesem
Lande nicht nur vorubergehend zu verweilen ).

Till belysande av dessa stadgande^ betydelse för dubbelbeskattningsproblemet
och därmed sammanhängande frågor kan ett exempel anföras:

Om vi tänka oss, att Sverige avslutat en skattetraktat med en stat A, i
vilken såsom oinskränkt skattskyldig anses där bosatt person, samt frågan.
om personen är där bosatt, bestämmes efter förhållandena under hela beskattningsåret,
kommer — därest begreppet »bosatt» icke i traktaten definierats,
samt Sverige» skattelagstiftning överensstämmer med kommunalskattelagförslaget
och förslaget till statsskatteförordning —- dubbelbeskattning
i vissa fall och skattefrihet i vissa andra fall att inträda. För
att belysa detta tänka vi oss vidare, att i traktaten bestämts, att ränteinkomst
beskattas allenast i den stat, där inkomsttagaren bor, att eu person
X bor i A första hälften av beskattningsåret och i Sverige under årets
andra hälft, samt att lian åtnjuter räntor under vardera hälften av året
till belopp av 10,000 kronor. Han blir då taxerad i Sverige, där han varit
bosatt vid beskattningsårets utgång, för hela sin inkomst, 20,000 kronor,
och i A för inkomst under första halvåret 10,000 kronor, vadan således
10,000 kronor beskattas dubbelt, oaktat skattetraktaten innehåller bestämmelse
om beskattningsorten för ränteinkomst. Om X däremot skulle bo i
Sverige under första halvåret och i A under andra halvåret, skulle, under
i övrigt enahanda förutsättningar, han icke alls taxeras i Sverige, och i A
skulle han beskattas för allenast 10,000 kronors inkomst, i följd varav beskattning
utebleve beträffande 10,000 kronor. Enligt traktaten kan visserligen
Sverige beskatta sistnämnda belopp, men lagstiftningen lägger hinder
i vägen därför.

Liknande ojämnheter i beskattningen kunna givetvis alltid inträffa, da
stater, i vilka förutsättningarna för skattskyldighet bestämmas olika, icke
traktatsvis enats om samma föreskrifter i ämnet.

Som, på sätt ovan anförts, flertalet utländska lagstiftningar icke bestämma
den oinskränkta skattskyldigheten efter förhållandena vid års -

skiftet och det således i allmänhet lärer finnas föga utsikt att vid traktatsförhandlingar
med främmande stat utverka skattskyldighetens bestämmande
efter de i svensk skattelagstiftning gällande principerna, torde
sådana förhandlingar antagligen bliva resultatlösa, därest icke riksdagen
samtycker till att i traktat förutsättningarna för skattskyldigheten bestämmas
efter grunder, avvikande från den svenska lagstiftningens. Eu
sådan avvikelse, som i allmänhet lärer innebära ett betydande avsteg från
de svenska beskattningsprinciperna, torde dock vara ägnad att bereda svårigheter
såväl för beskattningsmyndigheterna som för de skattskyldiga,
som därav beröras.

Berörda omständigheter hava föranlett, att man tagit i övervägande Skall skattlämpligheten
av en omändring av den svenska lagstiftningen sålunda,
att förutsättningarna för oinskränkt skattskyldighet bestämmas på efter förhålett
sätt, som mera än de i kommunalskattelagförslaget och i förslaget landena vid
till statsskatteförordning intagna stadgandena i ämnet är i överens- årsskiftet?
stämmelse med modern skattelagstiftning. Särskilt har därvid förts
på tal frågan om att övergiva anordningen med skattskyldighetens
bestämmande efter förhållandena vid årsskiftet och att i stället i
nämnda avseende, taga hänsyn till omständigheterna under hela beskattningsåret,
vilket, såsom ovan antytts, skulle kunna föranleda, att en person
bleve oinskränkt skattskyldig för en del av beskattningsåret och inskränkt
skattskyldig för återstoden av året. För en sådan reform kan för
övrigt anföras, att beskattningen torde bliva mera rättvis, om det för närvarande
gällande summariska bestämmandet av skattskyldigheten efter
förhållandena vid eu viss tidpunkt upphör.

Invändning torde likväl måhända komma att framställas emot en sådan
anordning, som föranleder, att beskattningsmyndigheterna måste besväras
med undersökning av den skattskyldiges bostadsförhållanden under hela
beskattningsåret. Invändningen bör kunna med framgång bemötas därmed,
att fråga allenast är om ett mindre antal fall — till undvikande av
varje missförstånd bör redan nu framhållas, att fråga ej är om att låta
förevarande regel om skattskyldighetens bestämmande i förhållande till
utländska stater även gälla i frågor om rätt beskattningsort svenska kommuner
emellan — samt att, om principen i fråga ej godtages i lagstiftningen,
densamma dock, om allmänna skatteavtal med främmande makter
skola avslutas, torde komma att traktatsvis intränga i det svenska beskattningssystemet
och göra detsamma mera invecklat än detsamma eljest
skulle hava blivit.

Emellertid bör omnämnas, att det ifrågasatts att låta med förevarande
reform anstå, till dess 1924 års uppbördssakkunniga blivit färdiga med
det förslag till uppbörds- och indrivningsväsendets omläggning, varmed
arbete för närvarande pågår. För att ifrågavarande stadganden om
skattskyldigheten skola kunna effektivt tillämpas erfordras nämligen''
vissa uppgifter till beskattningsmyndigheterna om vederbörandes bostadsförhållanden
och måhända även vissa kontrollåtgärder, varom föreskrifter
lämpligen böra utarbetas i sammanhang med de uppbördssakkunnigas
förslag. Häremot kan dock med fog göras gällande, att det är
praktiskt, att: samtliga de materiella bestämmelserna rörande beskattningen
i ett sammanhang fastställas för att sedan utgöra underlag för de upphö
rdssakku omgås arbete.

Innebörden
av begreppet
»bosatt».

Stadigvarande
vistelse
såsom förutsättning
för
oinskränkt
skattskyldighet.

Det i anvisningarna till 49 § av kommunalskattelagförslaget intagna,
stadgandet, att såsom bosatt här i Tiket räknas den, som här har sitt egentliga
bo och hemvist, har bibehållits med ett tillägg, varom nedan förmäles.
Den i svensk lagstiftning gällande grundsatsen, att en person ej kan anses
såsom bosatt vid en viss tidpunkt å mera än en ort, bör alltjämt bestå.

Emellertid torde skäl finnas för att utsträcka den oinskränkta skattskyldigheten
jämväl till fall, då personer här i riket stadigvarande vistas utan
att vara härstädes bosatta. Behovet av ©n föreskrift i detta hänseende
framträdd© tydligt under kristiden, då utlänningar under långa tider
uppehälle sig i Sverige, boende å hotell eller pensionat, utan att bliva
föremål för beskattning från svensk sida. I en del fall påfördes de visserligen
slutligen skatt, såsom om mantalskrivningsskyldighet för dem förelegat,
men detta kunde likväl författningsenligt ej ske, förrän på grund
av vistelsens långvarighet eller andra omständigheter man kunde betrakta
dem såsom här bosatta. Lämpligheten av att i svensk lagstiftning
—• i överensstämmelse med vad som gäller i åtskilliga utländska staters
författningar — fastslå oinskränkt skattskyldighet i förevarande fall
torde vara otvivelaktig. Av skattetekniska skäl hava jämlikt anvisningarna
till 49 § i nedan införda förslag till ändrad lydelse av vissa paragrafer
i kommunalskattelagförslaget personer, som ej i Sverige haft sitt
egentliga bo och hemvist, men härstädes stadigvarande vistats, inordnats
bland de här i riket bosatta, varigenom »bosatts-begreppet i beskattningshänseende
fått en utvidgad innebörd, som ej överensstämmer med
mantalsskrivningsförordningens bestämmelser. Måhända kan lämpligheten
härav diskuteras nr vissa synpunkter, och det är naturligtvis möjligt,
att föreskrifterna i ämnet kunna, utan att alltför mycket tynga skatieförfattningarna,
på annat sätt avfattas med bibehållande av det hittills omfattade
»bosatts-begreppet. Emellertid — även om så sker — är det ej
uteslutet, att begreppet ifråga traktatsvis kommer att undergå modifikationer,
så att avvikelse från mantalsskrivningsförordniingens stadgande
härutinnan inträder. Som ovan nämnts, är det för övrigt ej sällsynt i
utländsk lagstiftning, att det skattetekniska »bosatts-begreppet bestämmes
annorlunda än det civilrättsliga, och förebilder till den ovan föreslagna
skattetekniska anordningen saknas ej.1

Någon särskild definition å begreppet stadigvarande vistelse (jfr ovan
sid. 44* den tyska beskrivningen därå) torde ej vara erforderlig. I anvisningarna
till 49 § i nedan införda förslag till ändrad lydelse av vissa paragrafer
i kommunalskattelagförslaget framhålles, att tillfälligt avbrott i
stadigvarande vistelse saknar juridisk betydelse. Stadigvarande vistelse
samtidigt å flera orter lärer knappast kunna tänkas förekomma; i motsatt
fall borde i 64 § i kommunalskattelörslaget intagas en föreskrift till bestämmande
av hemortskommunen i det fall, att en person samtidigt vore
bosatt — d. v. s. vistades-—å flera orter.1 2 I detta sammanhang framhålles,
att anvisningarna till 49 § i förslaget till ändring av vissa paragrafer

1 Se för Norges vidkommande: Skattelov for landet § 17 sista stycket: »Utlendinger ansees
i ethvert tilfelle bosatt her i riket når de den 1 januar har opholdt sig lier uavbrutt
i minst 1 år.»

2 Enligt tysk rätt lär stadigvarande vistelse samtidigt å flera orter anses kunna förekomma.
(Se Dr. Erich Stoltz och Dr. Karl Schröder: Dic deutschen Reichssteuergeselre
unter besonderer Beriicksichtigung von Wohnsitz und Aufenthalt sowie Einkommen und
Vermögcn im Ausland sid. 24.)

i kommunalskattelagförslaget iiro så avfattade, att vistelse endast subsidiärt
kan grunda oinskränkt skattskyldighet, d. v. s. allenast om den skattskyldige
ej eljest skall anses här i riket bosatt. En person betraktas således
ej såsom här i riket bosatt samtidigt å två orter, därför att han å
en ort har sitt stadgivarande bo och hemvist och å en annan ort under
samma tid stadigvarande vistas.

Det har ifrågasatts, huruvida icke i lagtexten borde angivas en minimitid
(t. ex. sex månader), som vistelsen måste hava omfattat, för
att oinskränkt skattskyldighet skulle grundas. Skattetekniska svårigheter
kunna dock inställa sig, om en sådan tid sträcker sig över två
beskattningsår. Om t. ex. en person vistas här i riket från den 1 november
1926 till den 1 juni 1927, blir det först i maj 1927 klart, huruvida han för
tiden den 1 november—den 31 december 1926 är i Sverige oinskränkt skattskyldig,
men en undersökning därutinnan medhinnes måhända ej av 1927
års taxeringsnämnd. För övrigt torde den föreslagna bestämmelsen —
utan minimitid — möjliggöra en smidigare tillämpning och kommer antagligen
icke att bereda beskattningsmyndigheterna några svårigheter.1
Att i vissa fall — intill dess erforderliga kontrollföreskrifter utarbetats —
utlänningars stadigvarande vistelse i riket ej kommer till dessa myndigheters
kännedom, kan vara beklagligt men lärer ej utgöra skäl till att
hindra bestämmelsens intagande i skattelagstiftningen.

Ovanberörda föreskrifter, som förutsätta att skattskyldig kan anses i
Sverige bosatt under allenast en del av ett beskattningsår, torde föranleda
vissa ändringar i andra bestämmelser i kommunalskattelagförslaget angående
här i riket bosatta personer, nämligen beträffande allmänna avdrag
(42 §), rörande ortsavdrag (44 och 45 §§) angående beskattningsbar
inkomst (46 och 47 §§), ävensom rörande oskiftade dödsbon efter här i riket
bosatta personer (t. ex. 52 §). Ändringar böra även vidtagas i motsvarande
bestämmelser i förslaget till förordning angående statlig inkomstoch
förmögenhetsskatt. Det särskilda stadgandet beträffande deklarationsplikt
för här i riket bosatt person i 70 § av det av 1923 års taxeringssakkunniga
avgivna förslaget till taxeringsförordning måste även undergå viss
omarbetning. Angående de närmare bestämmelserna härom hänvisas till
den speciella motiveringen här nedan.

Tveksamt är emellertid, om allt vad ovan sagts beträffande förutsättningarna
för oinskränkt skattskyldighet skall tillämpas vid förmögenhetsbeskattningen.
Att personer, som här i riket stadigvarande vistas utan att
här hava sitt egentliga bo och hemvist, jämväl med hänsyn till sistnämnda
beskattning skola anses såsom här i riket bosatta, kan väl ej vara föremål
för tvekan. Däremot är det svårare att besvara spörsmålet, huruvida den
omständigheten, att förhållandena vid årsskiftet förlora sin särskilda betydelse
för bestämmandet av skattskyldigheten vid inkomstbeskattningen,
skall såsom konsekvens medföra en liknande förändring beträffande förmögenhetsbeskattningen.
Emellertid bör framhållas, att sistnämnda beskattning,
så som densamma är anordnad i Sverige, företer på en punkt,
som i förevarande hänseende har betydelse, en avsevärd olikhet mot inkomstbeskattningen.
Under det att vid sistnämnda skatteform årsskiftet

1 Av lydelsen av anvisningarna till 49 § i det bär nedan intagna furslaget till ändringar i
kommunalskattelagförslaget framgår, att vistelse bär i riket under minst ett balvår i rörd
bör grunda oinskränkt skattskyldighet.

Vissa författningsändringar

såsom följd
av ändringar
i bestämmelserna
om
oinskränkt
skattskyldighet.

Omläggning
av förmögenhetsbeskattningen.

endast spelar roll för skattskyldighetens bestämmande men icke för inkomstberäkningen
— inkomstskatten avser ju att åtkomma all inkomst under
hela beskattningsåret, för vilken skattskyldighet föreligger — bestämma
vid förmögenhetsbeskattningen omständigheterna vid årsskiftet
icke allenast skattskyldigheten utan hela förmögenhetsvärderingen, så att
de förändringar i förmögenhetsförhållandena, som före sistnämnda tidpunkt
inträffat, icke hava någon inverkan på förmögenhetsskattens storlek.
Så länge denna årsskiftets betydelse för taxeringen till sådan skatt
består, lärer emellertid någon förändring i föreskrifterna angående skattskyldigheten
såsom följd av inkomstskattens omläggning i omförmälda
del ej behöva vidtagas.

En annan fråga är emellertid, om man, för att underlätta avslutandet av
skattetraktater med främmande makter, bör vidtaga ändringar i berörda
bestämmelser om skattskyldighet för förmögenhet. Innan frågan besvaras,
torde några ord om den utländska skattelagstiftningen i denna del vara på
sin plats.

I åtskilliga utländska stater saknas förmögenhetsskatt. I vissa stater
(t. ex. Norge) är denna skatt liksom i Sverige anordnad med hänsyn till
förhållandena vid årsskiftet. I andra stater åter bestämmes skatten med
hänsyn till såväl förmögenhetsförhållandena under hela beskattningsåret
som ock till förändringar i skattskyldigheten under året. Det enklaste systemet
i sådant hänseende användes i Österrike, där förmögenhetsvärdet,
efter vilket skatten beräknas, erhålles genom den beskattningsbara inkomstens
kapitalisering efter vissa grunder. Som skattskyldigheten beträffande
inkomstskatten förändras med hänsyn därtill, om den skattskyldige
varit i landet bosatt eller ej, kommer förmögenhetsskatten således att
anpassa sig efter samma förhållanden. — I Nederländerna anses såsom
skattskyldiga de fysiska personer, som där vid beskattningsårets ingång
äro bosatta eller under årets lopp bosätta sig. Den, som bosätter sig i landet
först under året, är skattskyldig för så många tolftedelar av beskattningsåret
som antalet hela månader, som återstå till dess slut, räknat från
det han bosatt sig i riket. Förmögenhetens värde vid beskattningsårets
början den 1 maj eller, för den som inflyttar, vid inflyttningen tages i betraktande
vid skattens bestämmande. — I Tyskland gäller följande: Förmögenhetstaxeringen
(Hauptfeststellung) sker i allmänhet efter förhållandena
den 1 januari. Förändras förmögenhetsvärdet under året med mera
än en femtedel eller med mera än 100,000 riksmark, sker ny taxering under
året (Neufeststellung). Vissa förmögenhetstillgångar, som uppstå under
året, kunna särskilt taxeras (Nachfeststellung). Sådan särskild taxering
sker även, om skattskyldighet uppstår under taxeringsperioden eller om
oinskränkt skattskyldighet förändras till inskränkt eller tvärtom. Under
taxeringsperioden kan skattskyldighet upphöra. Skatten erlägges i allmänhet
med en fjärdedel av hela beloppet var och eu av dagarna den 15
februari, den 15 maj, den 15 augusti och den 15 november.

Om nu exempelvis Sverige avslutar skattet vaktat med Tyskland
samt därvid överenskommes, att obligationer skola beskattas till förmögenhetsskatt
i den av de båda staterna, där ägaren är bosatt, men i
avtalet icke intages någon föreskrift om, vid vilken tid han skolat vara i
staten bosatt för att skattskyldighet må föreligga, kommer — därest en person
X, som under hela beskattningsåret ägt obligationer till visst värde,
under första hälften av detta år bott i Tyskland och under återstoden
av året i Sverige — han att i Tyskland erlägga halv förmögenhetsskatt

för denna, tillgång och i Sverige hel skatt. Dubbelbeskattning inträder således
i viss mån. Om X däremot bott i Sverige under första hälvten av
aret och i Tyskland under återstoden därav, skulle, under i övrigt enahanda
förutsättningar, han icke alls erlägga förmögenhetsskatt i Sverige och allenast
halv förmögenhetsskatt i Tyskland. Förmögenhetsbeskattning har således
till en viss del uteblivit.

Sådana ojämnheter i skattehänseende skulle naturligtvis kunna undgås,
om förmögenhetsbeskattningen i Sverige lades efter andra linjer. Bäst
skulle syftet vinnas genom beskattningens anordnande så, att såväl beträffande
förmögenhetsuppskattningen som skattskyldigheten hänsyn toges till
förhållandena, under hela beskattningsåret. En sådan omläggning av beskattningen,
lärer, åtminstone såvitt förmögenhetsuppskattningen angår,
likväl icke kunna genomföras. Återstår således den möjligheten, att ändring
göres endast beträffande skattskyldigheten. För att undvika de
ojämnheter i beskattningen, som framträtt i exemplet här ovan, skulle
emellertid redan denna åtgärd vara tillräcklig. Men bestämmelserna om
förmögenhetsskatten skulle härigenom bliva ganska invecklade. Som bekant
beskattas nämligen en betydande del av de särskilda svenska förmögenhetstillgångarna
— fastigheter, anläggnings- och driftskapital i rörelse
samt aktier och likartade värdepapper — alltid här i riket utan hänsyn
till var ägaren är bosatt, och beskattningen av sådan egendom måste således
fortfarande liksom för närvarande ske efter fulla värdet, om egendomen
finnes i Sverige vid årsskiftet, varemot i annat fall all beskattning här i
riket utebliver. Endast beskattning av annan förmögenhet, d. v. s. huvudsakligen
obligationer och andra fordringar, kontanter, vissa lyxinventarier
och smycken samt förmögenhet utomlands, är beroende av, om ägaren är
bär bosatt. Beträffande sådan egendom skulle kunna föreskrivas, att om
ägaren varit i Sverige bosatt allenast en del av beskattningsåret, endast så
stor del av egendomens värde beskattades härstädes, som motsvarade berörda
del av året. Som emellertid i det fall, att ägaren avflyttat från riket
före årsskiftet, värdet av förmögenheten vid avflyttningen av skattetekniska
skäl icke kan läggas till grund för taxeringen, återstår intet annat
än att uppskatta den i utlandet vid årsskiftet bosatte ägarens förmögenhet
— såvitt densamma avser annat än fast egendom, rörelsekapital, aktier
och likartade värdepapper — efter värdet vid sistnämnda tidpunkt samt
sedermera påföra nämnda förmögenhet skatt med hänsyn till den tid ägaren
varit i riket bosatt.

Efter omläggning av beskattningen — enligt de här ovan utskisserade linjerna
skulle visserligen — genom skattetraktat med de länder, där förmögenhetsbeskattningen
är anordnad med hänsyn till förhållandena under
hela beskattningsåret — dubbelbeskattning och omotiverade luckor i beskattningshänseende
i allmänhet kunna undvikas. Men efter en dylik
omläggning skulle i stället uppstå vissa svårigheter vid ingående av skatteavtal
med stater, där förmögenhetsbeskattningen är anordnad efter de
grunder, som för närvarande gälla i svensk lagstiftning. Vid sådant
förhållande kan det ifrågasättas, huruvida skäl föreligga att övergiva
det nuvarande beskattningssystemet. Vid underhandlingar om skatteöveren.
skom ruelse med stat, där beskattningen är anordnad på annat sätt,
får sedan det spörsmålet lösas, om det är lämpligt att traktatsvis omlägga
beskattningen, exempelvis efter de ovan skisserade linjerna.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. I sand. S7 lui/l t Sr 102. inlaga.)

För skattskyldighet
till
stat och till
kommun bära,
om möjligt,
gälla samma
bestämmelser.

Inskränkt skattskyldiga.

Fysiska personel’, som ej varit här i riket bosatta, samt utländska juridiska
personer bliva enligt förslagen till skatteförfattningar bär i riket
(inskränkt skattskyldiga, d. v. s. de utgöra skatt allenast för vissa, i författningarna
angivna inkomster, som åtnjutits härifrån riket, samt för
här i riket nedlagd förmögenhet.

Beträffande de ovannämnda inkomster, som här i riket beskattas, föreligger
enligt förslagen en viss olikhet mellan stats- och kommunalbeskattningen.
Inkomst av tjänst samt inkomst genom utdelning å aktier, lotter
i solidariska bank bolag, kommanditlotter och andelar i ekonomiska föreningar
beskattas sålunda endast statligt men ej kommunalt. Anledningen
härtill har angivits vara den, att ingen svensk kommun ansetts äga berättigat
intresse att beskatta en person, som ej är bosatt eller hemmahörande
därstädes, för sådana inkomster, enär de ej härflutit av någon inom kommunen
lokaliserad förvärvskälla (kommunalskattekommitténs betänkande
sid. 441). Mot grundsatsen, att kommunalskatt icke bör utgöras till en
viss kommun för sådana inkomster, torde antagligen ingenting vara
att invända, men som ojämnhet i beskattningen ofta framträder som
följd av, att vissa inkomster beskattas statligt men ej kommunalt,
borde det vara ett önskemål att kunna underkasta sådana Inkomster,
som åtnjuta eu oförtjänt skattelindring, kommunal beskattning i någon
form. Det måste väl synas tämligen meningslöst, att t, ex. en svensk
diplomat, bosatt på grund av sin tjänst utomlands, icke skulle någonstädes
erlägga kommunalutskylder för aktieutdelning härifrån riket eller pension
från ett privat svenskt företag. Och även om man bortser från personer,
som i utlandet åtnjuta exterritorialitet, torde liknande fall kunna anföras,
då personer, som härifrån riket åtnjuta inkomster av sådana slag,
som ovan förmälts, ingenstädes beskattas kommunalt därför. Måhända
kan häremot invändas, att dessa fall äro undantagsfall och att de svenska
bestämmelserna angående komxnunalbeskattningen äro skäliga, enär dubbelbeskattning
eljest ofta skulle inträffa. Men är det sista argumentet riktigt,
borde konsekvensen fordra ett eftergivande av den svenska statsskäl -ten i hithörande fall.

Som eu riktig grundsats torde kunna fastslås, att då fråga är om lagstiftning
i berörda hänseende, först utredes, vilka skattekällor Sverige anser
sig hava företrädesrätt att utnyttja framför andra stater, varefter beskattning
av dessa källor sker till fullo, både statligt och kommunalt. Andi*a
skattekällor böra däremot helt lämnas till beskattning åt andra stater.
Risken både för dubbelbeskattning och för luckor i beskattningen skulle
härigenom i viss mån minskas och hela skattesystemet vinna betydligt i
enkelhet.

I de fall, då inkomst, som åtnjutes av utomlands bosatt fysisk person
eller utländsk juridisk person, av grunder, som sålunda anförts, bör i Sverige
beskattas, men inkomsten icke kan anses hänförlig till någon inom
viss svensk kommun lokaliserad skattekälla, borde inkomsten påföras ■—■
förutom statsskatt— skatt, som användes till något gemensamt kommunalt
ändamål. Närmast till hands ligger då att förfoga över sistnämnda skatt
såsom för närvarande sker med den kommunala progressivskattens utjämningsandel.
Detta synes också böra ske. Beskattningen hör således ej
gälla någon viss kommun, och debiteringen måste följaktligen ske efter

andra grunder än de för allmänna kommunalutskylöer eljest gällande.
Enklast är, att inkomsten beskattas kommunalt efter en fix, för hela riket
gällande procent av den skattepliktiga inkomsten. I sådant hänseende har
föreslagits fem procent, vilket belopp med hänsyn till storleken av utdebiteringen
i allmänhet i svenska kommuner måste anses jämförelsevis ''lågt.
— Ifrågavarande skatt träder givetvis i stället för andra allmänna
kommunala utskylder, såväl till primärkommuner som till kommuner av
högre ordning.

Den största skärpning av skattskyldigheten, som kan ifrågasättas beträf- Beskattning
fande fysiska personer, vilka ej äro här i riket bosatta, ävensom beträf- av. afa ?“r‘
laude utländska juridiska personer, torde, såvitt angår i nk oms tbeska 11 - åtnjutna
ningen i Sverige, bestå däri, att det, i huvudsaklig överensstämmelse med inkomster.
vad som stadgas i vissa utländska lagstiftningar, föreskrives, att omförmälda
personer skola beskattas i riket för alla inkomster, som de härifrån
åtnjutit. Huruvida beskattningen skall skärpas intill denna maximigräns
eller i vad mån vissa härifrån uppburna inkomster allt fortfarande skola
fritagas från beskattning, skall här nedan utredas efter granskning av
skattskyldigheten beträffande varje särskilt inkomstslag.

Inkomster av i Sverige belägen fastighet och av rörelse eller yrke, som
här i riket bedrivits, skola enligt förslagen här beskattas såväl statligt som
kommunalt, och härom torde inga delade meningar förekomma.

Inkomst av
fast egendom
och av rörelse
eller yrke.

För inkomst av tjänst, som härifrån tillflutit utomlands bosatt person, inkomst
skall enligt förslaget till statsskatteförordning skatt utgöras, varemot eu- av tjänst.
ligt kommunalskattelagförslaget skattskyldighet ej föreligger för sådan
inkomst. Royalty och ersättning för utnyttjande av patent, mönster eller
dylikt, 1 iden mån sådana inkomster i skattehänseende borde behandlas såsom
inkomst av tjänst, skulle likväl bliva föremål för kommunal beskattning.

Redan i 1883 års bevillningsförordning stadgades, att utlänning skulle
vara här i riket skattskyldig för härifrån uppburen lön och pension, och en sådan
föreskrift hav sedan alltjämt gällt beträffande bevillningen, intill dess
berörda skattskyldighet, såvitt avser sådan utlänning, som ej författningsenligt
är eller bör vara i riket mantalsskriven, genom förordning den 19
november 1920 upphävts. Beträffande svensk medborgare, för vilken mantalsskrivningsplikt
ej förelåge, gällde jämväl skyldighet att erlägga bevillning
för sådan inkomst, intill dess genom samma kungörelse befrielse
från .sådan beskattning inträdde. Vidkommande skyldighet för personer,
som nu nämnts, att utgöra inkomstskatt för lön och pension härifrån riket,
har sådan skyldighet stadgats i alla förordningar om sådan skatt.

Angående anledningen till ovanberörda ändringar i skattskyldigheten till
bevillning hänvisas till vad i sådant hänseende anförts .i 1921 års kommunalskattekommittés
betänkande sid. 441 och följande.

I detta sammanhang lärer böra omnämnas en vid 1909 års riksdag inom
andra kammaren väckt motion (nr 106), däri hemställts, att riksdagen
villo besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om framläggande av
förslag till särskilda bevillningsavgifter för utlänningar, som i Sverige
åtoge sig eller utförde arbete utan att där vara uppförda till beskattning.

Motionen, vilken synes hava tillkommit i anledning av användandet av
polska och galiziska säsongarbetare vid lantbruk i Skåne, blev av riksdagen
icke bifallen.

52 *

Under år 1914 upptogs anyo frågan om utländska arbetares skatteplikt.
I motion (ur 210) inom andra kammaren vid den senare riksdagen nämnda
är hemställdes om avlåtande till Kungl. Maj:t av eu skrivelse i ämnet.
Till stöd för motionen framhölls bland annat, att införskrivningen av utländska,
särskilt polska och galiziska, arbetare, fortfarande påginge. De
användes huvudsakligen vid jordbruket, men ibland jämväl inom industrien.
Dessa arbetare, som i regel ieke läte mantalsskriva sig, vore, i förhållande
till de svenska arbetarna, särskilt gynnsamt ställda i beskattningshänseende.
För övrigt hade de i regel lämnat riket, innan någon
skatt av dem kunde uttagas. Antingen de själva eller deras arbetsgivare
borde förpliktas skatta för den lön, de åtnjutit.

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskott, som bland annat antecknade,
att finska arbetare ii stort antal årligen sysselsattes vid sågverk och gruvor
i Norrland, hemställde i utlåtande (nr 5) angående motionen om skrivelse
till Kungl. Maj:t i enlighet med motionärens yrkande.

Efter det andra kammaren bifallit utskottets hemställan, hade första
kammarens första tillfälliga utskott i utlåtande (nr 5) bland annat yttrat,
att om man ville vinna eu effektiv beskattning i förevarande fall, en viss
till beloppet bestämd eller efter arbetsinkomsten avpassad avgift borde
för utländska arbetare fastställas, för vars erläggande arbetsgivaren borde
åläggas ansvara, men att utskottet, som ansåge, att ett såclant åläggande
i vissa fall vore orättvist och att kontrollen över skattens utgörande och
fördelning mellan stat och kommun vore förenad med svårigheter, ej kunde
tillstyrka den föreslagna skatteplikten.

I riksdagens skrivelse den 29 augusti 1914 (nr 222) anfördes, bland annat,
att det syntes riksdagen, rent principiellt sett, vara uppenbart, att utlänningar
borde vara skyldiga att betala skatt för sin bär i landet förvärvade
inkomst, även i de fall, då de mera tillfälligt uppehölle sig i riket.
Ett motsatt förhållande innebure, att den svenska arbetaren i detta hänseende
sattes i sämre ställning än med honom konkurrerande utländska
arbetare. Den inkomst, som det här skulle bli fråga om att beskatta och
»om enligt dåvarande skattelagstiftning ej kunde åtkomma» vare sig från
statens eller kommunens sida, skulle sannolikt uppgå till ej obetydliga belopp.
Ur kommunal synpunkt torde för övrigt i vissa kommuner beskattningen
av utländska arbetares inkomster vara av ganska stor betydelse i
fråga om skatternas storlek. På grund härav anhöll riksdagen, att Kungl.
Maj:t täcktes föranstalta om utredning, huruvida och under vilken form
utlänningar, som i Sverige åtoge sig eller utförde axdxete utan att enligt dii
gällande föreskrifter vara här i landet underkastade inkomstbevillning eller
bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter, borde åläggas
skatteplikt till stat och kommun.

Sedan Kungl. Maj:t den 18 september 1914 bemyndigat chefen för finansdepartementet
att tillkalla två sakkunniga personer för att i samråd med
korum n no laka ttekomm i tterade verkställa den av riksdagen begärda utredningen
samt avgiva de förslag, som därav föranleddes, blevo dåvarande
revisionssekreteraren Hjalmar Himmelstrand och dåvarande förste kanslisekreteraren
Einar Hennings för ändamålet tillkallade. Efter samråd med
landskamreraren Otto Landén, vilken deltagit i kommunalskattekommitterades
arbete, avgavs sedermera den 12 november 1919 ett förslag till förordning,
innehållande, bland annat, föreskrifter därom, att då utländsk arbetare
användes till arbete här i riket, skulle för den inkomst, han därav åtnjöte,
utgöras särskild bevillningsavgift med tio procent av inkomstens

belopp, samt att avgiften skulle erläggas av arbetsgivaren, som ägde att
ä den arbetaren tillkommande avlöningen avdraga sålunda erlagd avgift.
För bestämmelsernas tillämpning utarbetades närmare föreskrifter.

Berörda lagförslag bär icke blivit framlagt till riksdagens prövning. Till
1924 års uppbördssakkunnigas arbetsuppgifter bör emellertid även att utarbeta
föreskrifter till förekommande av att löntagare undandraga sig fullgörandet
av sin skattskyldighet.

De skäl, som föranlett den ovan berörda författningsändringen den 19
november 1920, varigenom befrielse vanns från kommunal skattskyldighet
beträffande inkomst av lön eller pension, åtnjuten av utomlands bosatt
jierson, äga fortfarande giltighet. Såsom obilligt måste alltjämt anses, att
sådana personer, som hava sin verksamhet förlagd utom riket men uppbära
lön därför från Sverige, t. ex. i allmän tjänst anställda personel* med
verksamhet, utomlands och missionärer, skola bär i riket betala kommunalskatt
för sin lön. Men fråga är, om mera vägande skal finnas för statlig
''beskattning av sådan inkomst. Visserligen bär till stöd härför åberopats,
att, även om de personer, varom nu förmälts, icke hava sådan förbindelse
med någon svensk kommun, att kommunal skatteplikt kan ifrågakomma, de
likväl, därest de äro svenska medborgare, stå under svenska statens skydd och
härigenom åtnjuta vissa förmåner, vilka kunna motivera statlig beskattning.
Men om detta skäl godtages, föranledes man återvända till den i
skatteförfattningarna ännu gällande, men i förslaget till stateskatteförordning
frångångna ståndpunkten, att alla svenska medborgare, som äro bosatta
utomlands, beskattas statligt för all inkomst härifrån riket. Ty det
finnes ej mera skäl att beskatta en svensk, utomlands bosatt missionär för
lön härifrån än en svensk, ,i utlandet boende rentier för ränteinkomst, uppburen
ifrån riket. Bada åtnjuta i lika man svenska statens skydd, men
utomlands bosatta personer skola likväl enligt förslaget till statsskatteförordning
icke beskattas för ränteinkomster från Sverige.

Vidare har såsom skäl för att nu omförmäld inkomst av tjänst bör beskattas
statligt men icke kommunalt, i motiven till förslaget till förordning
angående statlig inkomst- och förmögenhetsskatt (sid. 20 och följande)
anförts, att förvärvskällan, varur inkomsten härflyter, väl är lokaliserad
inom riket men icke lokaliserad till någon särskild kommun. Vad sålunda
anförts bör likväl ej lägga hinder i vägen för statsbeskattningens
eftergivande i förevarande hänseende. I detta sammanhang må framhållas,
att eu sådan åtgärd skulle förekomma dubbelbeskattning i många fall,
ävensom att nämnda åtgärd icke torde hava någon statsfinansiell betydelse.

Däremot lärer ej finnas skäl att låta utomlands bosatta personer undgå
beskattning för arbetsinkomst, härflytande av verksamhet här i riket.
Till stöd därför åberopas vad riksdagen i ovan omförmälda skrivelse av
den 29 augusti 1914 i denna del yttrat.

På grund av vad sålunda anförts ligger det nära till hands att formulera
ifrågavarande stadgan den rörande statlig och kommunal beskattning
så, att ]>erson, som icke är här i riket bosatt, beskattas här för sådan
inkomst av tjänst, som förvärvats genom verksamhet här i riket. Genom
sädana föreskrifter skulle utomlands bosatta personer, som åtnjuta lön luirifrån
för verksamhet, som utövades utom Sverige, ej för sin lön underkastas
beskattning härstädes, varemot säsongarbetare bleve för avlöning
på grund av anställning i riket skattskyldiga härstädes. Fråga är emellertid,
om ett sådant stadgande icke bliver för omfattande. Det lärer knappast
vara riktigt, att utomlands bosatt person, som pa grund av sin tjänst

Inkomst av
tillfällig för«
värvsverksamhet.

utövar någon verksamhet liär i riket och därför åtnjuter lön från utlandet,
t. ex. utländsk tjänsteman eller utländsk handelsresande, som å tjänstens
vägnar tillfälligt uppehåller sig här i Sverige, skall för sin avlöning erlägga
skatt härstädes. För att utesluta möjligheten av en sådan beskattning
torde åt förevarande stadgande!! givas den avfattning, att skattskyldighet
kommer att för person, som icke är bär i riket bosatt, föreligga
för härifrån uppburen, genom verksamhet här i riket förvärvad inkomst
av tjänst.

Liksom mot gällande bestämmelser om statlig beskattning av utomlands
bosatt persons inkomst av lön eller pension härifrån riket, kan även mot
nu föreslagna stadgande!! riktas den anmärkningen, att desamma utan särskilda
kontroll- och indrivningsföreskrifter bliva (ineffektiva. Med sådana
föreskrifter bör emellertid anstå i avbidan på uppbördssakkunnigas förslag
i ämnet. Frågan synes emellertid möjlig att lösa utan att tillskapa en
ny beskattningsform, bestående av särskild bevillningsavgift i enlighet
med det ovan omförmälda, av särskilda sakkunniga utarbetade förslaget.

Vad ovan stadgats är självfallet tillämpligt å avlöningsförmåner, pension,
undantagsförmåner m. in., som härröra av ett tjänsteförhållande, i
den mån verksamheten utövats i Sverige. Beträffande frågan, huruvida
verksamhet skall anses utövad här i riket eller ej, hänvisas till anvisningarna
punkt 2 till 49 § i kommunalskattelagförslaget, enligt dess ändrade
lydelse här nedan. Däremot lärer skäl ej finnas att utsträcka skattskyldigheten
till förmåner, som icke åtnjutas på grund av något tjänsteförhållande,
men som likväl enligt 36 § i kommunalskattelagförslaget likställas
med intäkt av tjänst (livräntor i flertalet fall, vissa undantagsförmåner
etc.).

Varför inkomst av tjänst, uppburen av i utlandet bosatt person, enligt
kommunalskattelagförslaget skulle undgå kommunal beskattning berodde,
enligt vad som framhållits, därpå, att inkomsten ej härflutit av någon inom!
eu viss kommun lokaliserad förvärvskälla. Med hänsyn därtill böra kommunal!!
t sk yl der för härifrån riket uppburen, genom verksamhet härstädes
förvärvad inkomst av tjänst, därest densamma åtnjutes av utomlands bosatt
person, efter taxering för gemensamt kommunalt ändamål användas
för skatteutjämning. Att beskattningen ej äger rum i den kommun,
där inkomsten intjänats, stål’ i god överensstämmelse med vad som gäller,
därest inkomsttagaren är bosatt i Sverige. Även då äger kommun icke
beskatta inkomst av tjänst, därför att densamma därstädes förvärvats, utan
mantal sskrivning.skommunen är rätt beskattningsort. Det äldre systemet
— att inkomst av ifrågavarande slag, åtnjuten av utlänning, som icke bort
här mantalsskrivas, beskattades, där dennes inkomster huvudsakligen förvärvades
— var opraktiskt särskilt i de fall, då utländsk säsongarbetare under
en taxeringsperiod arbetade i flera kommuner. Angående denna fråga
hänvisas i övrigt till vad vidare bär nedan kommer att därom yttras i samband
med spörsmålet om beskattning,sortens bestämmande.

Inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet (se 40 § kommunalskattelagförslaget)
beskattas enligt förslagen till skatteförfattningar ej bär i riket,
varken statligt eller kommunalt, om den åtnjutes av fysisk person,
som ej iir bosatt bär i raket, eller av utländsk juridisk person. För bedömande
av frågan, om skäl till ändring härutinnan föreligger, hör till eu
början framhållas, att förvärvskällan i många fall knappast kan anses lokaliserad
till något visst land och att det vid sådant förhållande kan vara
svårt att avgöra, huruvida inkomsten »härifrån åtnjutits». Ej sällan lärer

55 *

detta vara fallet med vinster å icke yrkesmässig avyttring av egendom.
Exempelvis torde vinst genom enstaka försäljning av aktier i svenskt aktiebolag
eller av obligationer, ntgivna av svenskt företag, vare sig försäljningen
äger rum här i riket eller utomlands, antagligen ej kunna anses
hava härflutit från Sverige. Skulle likväl en annan åsikt med framgång
kunna, göras gällande, torde i allt fall, om vinsten åtnjutes av utom riket
bosatt eller hemmahörande person, föga skäl finnas för intäktens beskattning
statligt eller kommunalt i Sverige. Inträffande vissa andra sådana
vinster skulle däremot mera anledning föreligga för en sådan beskattning.
Särskilt gäller detta beträffande vinst genom icke yrkesmässig avyttring
av här i riket belägen fastighet eller härstädes utövad rörelse eller i Sverige
befintliga tillbehör till fastigheten eller rörelsen, vilken vinst torde anses
hava åtnjutits härifrån riket. Beskattning av sådan vinst härstädes står i
god samklang därmed, att inkomst av här belägen fastighet eller av rörelse,
som här bedrivits, blir föremål för beskattning i Sverige, då den nppbäres
av person, varom ovan förmälts.

Beträffande andra inkomster av tillfällig förvärvsverksamhet än vinster
ä icke yrkesmässig avyttring av egendom framhålles, att ersättning, som
utomlands bosatt kikare av i Sverige bedriven rörelse vid överlåtelse av
densamma betingat sig för utfästelse att ej utöva viss verksamhet, bör i
förevarande hänseende underkastas samma bestämmelser som vinst genom
icke yrkesmässig avyttring av rörelse.1 Till att utsträcka skattskyldigheten
till återstående, ii 40 § kommunalskattelagförslaget omförmälda intäkter,
som åtnjutas av utom riket bosatta fysiska eller utländska juridiska personer,
lärer däremot ej föreligga skal.

För de inkomster av tillfällig förvärvsverksamhet, vilka, enligt vad ovan
sagts, höra här i riket beskattas, oaktat de uppbäras av utomlands bosatta
eller hemmahörande skattskyldiga, torde taxering ske till gemensamt kommunalt
ändamål. Visserligen tala vissa skid för att skatt för sådana inkomster
tillfalla kommun, där den försålda fastigheten är belägen eller
rörelsen bedrivits, men en sådan anordning torde ej överensstämma med
föreskriften, att inkomst av angivet slag ej beskattas å ort, där fastigheten
finnes eller rörelsen utövas, utan ii inkomsttagarens hemortskommun
i de fall, då denne är här i riket bosatt eller hemmahörande.

Ränteinkomst, uppburen härifrån riket av utomlands bosatt fysisk eller
utländsk juridisk person, beskattas enligt författningsförslagen ej i Sverige,
varken statligt eller kommunalt. Någon ändring därutinnan lärer ej böra
ske. En utsträckning av skattskyldigheten i detta hänseende kommer nämligen
med sannolikhet att verka betungande för de svenska företag, som
nödgas anlita kredit utomlands. Det maste antagas, att de utländska långivarna
bereda sig ersättning för den skatt de nödgas utgiva i Sverige för
sina inkomsträntor genom höjning av räntefoten, och skatten kommer således
att i sista hand Itäras av de svenska låntagarna. För övrigt är anledning
befara, att de utomlands bosatta eller hemmahörande personer, som
hava banktillgodohavanden i Sverige och för räntor därå erlägga stämpel,
2 genom ytterligare räntebeskattning föranledas draga nämnda kapital
ur bindel.

1 Ersättning för utfästelsen ingår ofta i köpesumman för rörelsen, och det kan då bliva
svårt att utreda, huru mycket därav som utgör dylik ersättning.

1 Se förordningen angående stämpelavgiften den It) november 1914 8 § under rubrikerna
Checkräkning, Dcpasilinnnräkning, Kapitalräkning ooh Sparkasseräkning.

Ränte inkomst.

Utdelning å
aktier och
likartade
värdepapper

Här i riket
nedlagd förmögenhet.

Utdelningar å aktier, å lotter i solidariska bankbolag och a andelar
i ekonomiska föreningar samt utdelningar å kommanditlotter i kommanditbolag
med flera än fyra kommanditdelägare (jämför beträffande
sistnämnda inkomst 49 § 2 och 3 mom. kommunalskattelagförslaget enligt
berörda lagrums lydelse i det av skatteberedningen utarbetade betänkandet
angående beskattning av inländska juridiska personers inkomst och
förmögenhet), uppburna av utomlands bosatt fysisk eller av utländsk juridisk
person, beskattas enligt förslagen till skaf teförfattningar statligt men
ej kommunalt. Anledningen till denna olikhet angives i motiven till förslaget
till statsskatteförordning s/id. 20 och 21 vara, att förvärvskällan väl
ar lokaliserad inom riket men icke inom någon särskild kommun.

Det torde vara tvivelaktigt, om allenast av berörda anledning och utan
hänsyn till nationalekonomiska synpunkter skattelagstiftningen i denna
del bör anordnas på sätt sålunda föreslagits. Icke desto mindre vill det synas,
som om de föreslagna bestämmelserna, vilka i huvudsak överensstämma
med gällande svensk skattelagstiftning, borde tills vidare laglastas.
Anledning härtill är, att förevarande spörsmål sammanhänger med
den aktuella frågan om de svenska aktiebolagens och de här i riket bosatta
aktieägarnas beskattning, en fråga, som ej lärer komma att upptagas
till Provning i samband med de skatteförslag, som äro avsedda att
framläggas för innevarande års riksdag.

.. tidigt 12 § i förslaget till statsskatteförordning (jämför ock paragrafens
and rade lydelse i skatteberedningens betänkande angående beskattning av
inländska juridiska personers inkomst och förmögenhet) är fysisk person
»om ej är bosatt här i riket, samt utländsk juridisk person skattskyldig i
Sverige for i riket nedlagd förmögenhet. Vad därmed förstås angives i
anvisningarna till berörda paragraf.

, Någon egentlig utvidgning eller inskränkning av förevarande begrepp
torde ej bära ske. Detsamma anpassar sig ganska väl till föreskrifterna
angående den statliga inkomstbeskattningen av inskränkt skattskyldiga,
sålunda, beskattas utomlands bosatta eller hemmahörande personer för förmogenhetsvärdet
av fastighet, rörelse, aktier och likartade värdepapper
akaval som för inkomst av dessa tillgångar. Av samma skål, som anförts
mot beskattning av ränteinkomster, som tillfalla ifrågavarande skattsky]-(liga, lära ej heller obligationer, banktillgodohavanden eller andra ford''
n!*J.ar ! dessa Personers hand underkastas förmögenhetsbeskattning. Beträffande
slutligen kontant kapital samt de under 9 § e) i förslaget till
statsskatteförordning omförmälda tillgångar, torde intet skäl föreligga att
inordna dessa i den förmögenhet, som alltid beskattas härstädes utan hänsyn
till var agaren är bosatt.

Anmärkas må, att beskrivningen i anvisningarna till 12 § i omförmälda
förslag bor a viss mån förtydligas. Ehuru det säkerligen är avsikten, att
inventarier, lager o. d., som tillhöra fast egendom, skola räknas till här i
riket nedlagd förmögenhet, bör detta klart utsägas. Detsamma gäller antagligen
frälseränta, tomträtt och vatten fallsrätt. Innebörden av begrepf,
»^läggnings- eller driftkapital i rörelse» torde närmare angivas. Ett
. nt förtydligande sker bäst genom att anknyta beskrivningen över här
\ nedlagd förmögenhet till den uppräkning av de särskilda slagen

skattepliktiga tillgångar, som gjorts i 9 § 1 mom. i förslaget till statsskattetorordmng.
I det här nedan .intagna förslaget till ändrad lidelse av vissa

paragrafer i sistnämnda förslag har detta gjorts pa ett sätt, som antagligen
i huvudsak överensstämmer med1 vad som för närvarande är härutinnan
gällande.

Beskattningsorten.

A) Beskattningsort enligt statsskatte föror dning
e n.

Enligt 22 § i förslaget till statsskatteförordning taxeras skattskyldig i
och för statlig inkomst- och förmögenhetsskatt i hemortskommunen. Med
hemortskommun menas, enligt föreskrift i 64 § kommunalskattelagförslaget,
för fysiska personers vidkommande den kommun, där den skattskyldige
författningsenligt är eller bör vara mantalsskriven. Beträffande juridiska
personers hemortskommun meddelas i sistnämnda paragraf särskilda bestämmelser,
vartill hänvisas. Saknas hemortskommun, skall den skattskyldige
taxeras, där inkomsten huvudsakligen förvärvats eller, om taxeringen
avser uteslutande förmögenhet, där förmögenheten huvudsakligen varit
nedlagd.

Med hänsyn till den för statsbeskattningen föreskrivna progressiva
skattetariffen samt till vinnande av största möjliga enkelhet i taxeringsföi''-farandet är det av vikt, att för hela beskattningsåret allenast en enda taxering
förekommer. Beskattningsorten bör allt fortfarande, liksom hittills,
kunna bestämmas av mantalsskrivningsskyldigheten. I den kommun, där
mantalsskrivning för taxeringsåret rättsligen skall äga rum, verkställes
således beskattningen medelst en enda taxering för hela året, oavsett om
den skattskyldige varit där bosatt under hela året eller under endast en del
därav, i vilket sistnämnda fall oinskränkt skattskyldighet föreligger för
en del av året och inskränkt skattskyldighet under årets återstod.1

Därest den skattskyldige icke bör vara i någon kommun inom riket mantalsskriven,
men han i allt fall varit i en kommun bosatt — uttrycket omfattar,
enligt vad ovan förmälts, jämväl stadigvarande vistelse — under en
del av beskattningsåret och förty blir för denna del av året där oinskränkt
skattskyldig, lärer taxering för hela året böra ske i denna kommun. Skattetekniskt
har detta i nedan angivna förslag till ändrad lydelse av 64 § kommunalskattelagförslaget
ordnats på det sätt, att begreppet hemortskommun
utvidgats så, att för ifrågavarande fall kommunen, där han varit bosatt,
blir hemortskommun.

För de sällsynta fall, då en person under beskattningsåret varit bosatt
inom flera kommuner utan att mantalsskrivningsskyldighet i någon kommun
för taxeringsåret förelegat, måste en regel finnas, som bestämmer beskattningsorten.
Det föreslås för sådant fall, att den kommun, där den
skattskyldige senast under beskattningsåret varit bosatt, skall anses såsom
hemortskommun. Regeln torde i tillämpningen vara mera praktisk än en
föreskrift, att den kommun, där han varit bosatt längsta tiden under året,
skall hava företräde. För övrigt föreligger här en analogi med det fall,
att en person varit bosatt under beskattningsåret i flera kommuner men
i den sista så länge, att mantalsskrivningsplikt där uppkommer för taxeringsåret.

1 Undantagsvis sker taxering i mantalsskrivningsorten, ehuru den skattskyldige icke alls
varit där bosatt under beskattningsåret. T. ex.: En utomlands bosatt person driver i Sverige
rörelse med räkenskapsår den 1 augusti 192(1—den 31 juli 1927. Efter sistnämnda dag
inflyttar han till Sverige och blir här rätteligen mantalsskriven för år 1928.

På sätt ovan framhållits (sid. 46* och 47*) lärer fall icke kunna förekomma,
■då en skattskyldig kan anses bosatt samtidigt inom flera kommuner.

Återstå slutligen de fall, då den skattskyldige icke bort i någon kommun
i riket mantalsskrivas för taxeringsåret och han icke heller varit under beskattningsåret
någonstädes i landet bosatt, d. v. s. de fall, då hemortskommun
saknas — däld givetvis inräknas alla de fall, då taxering av utländsk
juridisk person skall ske. Fråga är, om vid sådana förhållanden skall tilllämpas
den i 22 § förslaget till statsskatteförordning angivna regeln, att
den skattskyldige beskattas, där inkomsten huvudsakligen förvärvats eller,
om taxeringen uteslutande avser förmögenhet, där förmögenheten huvudsakligen
varit nedlagd.

De för närvarande i förevarande ämne gällande bestämmelserna, vilka
äro i huvudsak överensstämmande med de sålunda föreslagna, hava varit
föremål för klander. Ofta har det nämligen varit ovisst, i vilken kommun
den skattskyldiges inkomst huvudsakligen förvärvats eller hans förmögenhet
huvudsakligen varit nedlagd. Följden har blivit, att de uppgifter, som
vissa myndigheter och enskilda äro skyldiga att avgiva till ledning vid
taxering angående skattskyldigs avlöningsförmåner och utdelningar, blivit
sända till olika kommuner, och att den skattskyldiges inkomster av berörda
slag beskattats å flera ställen. För den utom riket bosatte skattskyldige,
som ofta ej äger närmare kännedom om svensk skattelagstiftning, verkar
det egendomligt, att hans taxering, som ett år skett i en viss kommun, ett
påföljande år, oaktat förvärvskällorna icke förändrats, kan författningsenligt
komma att verkställas i en annan kommun, och i följd härav uppstår
lätt villrådighet hos honom angående den rätta orten för deklarations avgivande.
1 I flera uttalanden från myndigheter har också framhållits lämpligheten
därav, att alla utom riket bosatta skattskyldiga taxeras å en bestämd
ort inom riket,

Med hänsyn till vad ovan anförts har förslag utarbetats därom, att samtliga
taxeringar i de fall, då hemortskommun saknas, skola ske i Stockholm.

Måhända skulle kunna mot anordningen invändas, att eu taxeringsnämnd
i Stockholm i regel vid förevarande taxeringar kommer att sakna nödig
kännedom om de förhållanden, taxeringarna avse. I viss mån träffas även
det nuvarande systemet med hela taxeringen å ort, där inkomst eller förmögenhet
huvudsakligen förvärvats, av eu liknande anmärkning. För övrigd
torde ifrågavarande förhållande icke böra tillmätas allt för stor betydelse.
Genom officiella uppgifter beträffande löneinkomster och utdelningar
å aktier och likartade värdepapper och genom underrättelser jämlikt
bestämmelserna i 97 och 98 §§ förslaget till taxeringsförordning torde erforderlig
kunskap om åtnjutna inkomster i de flesta fall erhållas.

1 Stundom kan det för den skattskyldige vara omöjligt att beräkna, vilken ort som är
den rätta beskattningsorten. Om en utomlands bosatt person äger i Sverige två fastigheter,
belägna, den ena i kommunen A och den andra i kommunen B, och han själv uppskattar
inkomsten av fastigheten i A något högre än inkomsten av fastigheten i B, skall
han författningsenligt avgiva sin deklaration i A angående inkomst av båda fastigheterna.
Emellertid höjer taxeringsnämnden i B värderingen av naturaförmåner från fastigheten
där i någon mån utöver den skattskyldiges uppskattning, med påföljd, att inkomsten från
denna fastighet överstiger inkomsten från fastigheten i A, och så sker taxering i B för inkomst
av båda fastigheterna. Utom obehaget av dubbeltaxering åsamkas den skattskyldige
antagligen förlust av rätten att överklaga taxeringen i B, då han underlåtit att därstädes
avgiva deklaration.

B) Beskattningsort enligt kommun alskattelag en.

En viktig synpunkt vid bestämmandet av ort för kommunalbeskattningen
är givetvis, att föreskrifterna därutinnan i största möjliga mån överensstämma
med motsvarande regler för statsbeskattningen. Full likhet är
emellertid omöjlig att åstadkomma, då hänsyn måste tagas till kommunernas
intresse att få i skattehänseende utnyttja inom deras områden befintliga
förvärvskällor. Som den kommunala repartitionsskatten icke är anordnad
efter progressiv skala, bortfaller tvånget att genom en enda taxering
träffa all under beskattningsåret förvärvad inkomst.

Med hänsyn till kommunernas särskilda intressen givas i 58—60 §§ i kommunalskattelagförslaget
särskilda regler om beskattningsort beträffande
inkomst av fast egendom och av rörelse eller yrke. Anledning saknas att i
detta sammanhang närmare ingå därpå.

Vidare måste från de allmänna reglerna om beskattningsorten undantagas
de fall, då beskattning, på sätt ovan omförmälts, bör ske för gemensamt
kommunalt ändamål. Sådan beskattning sker, enligt vad förut anförts,
beträffande viss inkomst av tjänst samt för några slag av inkomst
av tillfällig förvärvsverksamhet — under förutsättning, att den skattskyldige
icke är i riket bosatt eller att den skattskyldige är en utländsk juridisk
person. Huru denna beskattning skall verkställas, kommer här nedan att
något närmare beröras.

Beträffande övriga inkomster •— här bortses från den speciella föreskriften
i 61 § kommunalskattelagförslaget om vissa inkomster från lediga ecklesiastika
sysslor — bör beskattningsorten bestämmas efter de regler, som
gälla för statsbeskattningen. I första hand sker beskattningen således i den
kommun, där den skattskyldige bör mantalsskrivas. Detta innebär — för att
taga ett i någon mån komplicerat fall — att om en person, som under hela
beskattningsåret åtnjutit pension härifrån riket, varit bosatt utomlands
under tiden den 1 januari—den 31 mars, och bott i kommunen A i Sverige
under tiden den 1 april — den 30 november samt i kommunen B bär i rike1,
i vilken kommun han för taxeringsåret blivit rätteligen mantalsskriven,
från den 1 december över årsskiftet, beskattning sker för gemensamt kommunalt
ändamål beträffande den del av pensionen, som belöper å tiden den
1 januari—den 31 mars, varemot återstoden av inkomsten beskattas i B. IA
taxeras intet. Men det sistnämnda överensstämmer med vad för närvarande
gäller om beskattningsorten. Eu uppdelning av pensionen å taxeringar
i både A och B torde onödigtvis komplicera skattesystemet och leda till
besvärligheter vid taxeringsarbetet, eftersom de allmänna avdragen och
ortsavdragen, som tillerkännas i riket bosatta personer, vid sådant förhållande
även borde fördelas å båda kommunerna.

För de fall, då mantalsskrivningskommun saknas, sker beskattningen, i
överensstämmelse med stadgandena för statsbeskattningen, i den kommun,
där den skattskyldige varit bosatt senast under beskattningsåret. En uppdelning
av taxeringen å flera kommuner, där han varit bosatt, bör lika litet
ske i detta fall som i de ovan omförmälda fall, då en av kommunerna
tillika iir mantalsskrivningskommun.

C) N å g r a f rågor, som be r ii r a s å v ii 1 s t a t s- s o m k o inni
u n a lbeskattni n gen.

Det bör anmärkas, att med anledning av stadgandet i § 3 Mom. 2 mantalsskrivningsförordningen
vissa personer, ehuru bosatta utomlands, jämlikt
64 § kommunalskattelagförslaget erhålla hemortskommun i S:t Nikolai för -

Särskilda
bestämmelser
för vissa
utomlands
bosatta
personer.

Inkomst, som
beskattas i
riket på
grund av
traktatsföreskrift.

Särskilda

taxerings myndigheter.

Efterskänkande

av statsskatt.

Efterskänkande
av
kommunalskatt.

samling i Stockholm. Något särskilt skäl för att dessa personer skola där
beskattas, torde dock ej föreligga. Med den här nedan givna avfattningen
av 61 § kommunalskattelagförslaget lärer visserligen, vad dessa
personer angår, i allmänhet ingen inkomst förekomma, som skall kommunalt
heskattas i hemortskommunen. Beträffande några personer, nämligen
dem, som omförmälas i 101 § av sistnämnda förslag, enligt dess här
nedan angivna lydelse, föreligger dock ett annat förhållande. De skola
nämligen jämlikt sistberörda paragraf beskattas som om de vore här i
riket bosätta. För dem höra således särskilda föreskrifter givas till undvikande
av beskattning i omförmälda församling. Utskylder höra i stället
av dem utgöras för gemensamt kommunalt ändamål.

Slutligen bör anmärkas, att i de fall, då på grund av traktat taxering
kommer att ske här i riket för inkomst, för vilken kommunal skattskyldighet
eljest ej föreligger, skäl ej heller i allmänhet lärer föreligga, att
utskylderna för sådan inkomst tillfalla någon särskild kommun, utan höra
desamma i stället gå till gemensamt kommunalt ändamål.

Taxering för gemensamt kommunalt ändamål lärer lämpligen böra verkställas
i Stockholm av en särskild, för hela riket gemensam taxeringsnämnd
— förslagsvis kallad gemensamma taxeringsnämndend Åt denna taxeringsnämnd
hör jämväl anförtros att handhava beskattningen av statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt, då hemortskommun saknas. Över denna
taxeringsnämnds beslut kan klagan föras hos den för riket gemensamma
prövningsnämnden (»interkommunala prövningsnämnden»), vilken jämväl
oberoende av särskild klagan verkställer granskning av berörda taxeringsnämnds
beskattningsåtgärder.2

Efterskänkande av skatt.

Av vad ovan anförts framgår, att någon lindring av bestämmelserna om
skattskyldighet för att förekomma sådan dubbelbeskattning, varom i denna
P. M. är fråga, i allmänhet icke bör ske. Den anvisade vägen till dubbelbeskattnings
undvikande — genom traktater — torde ju under de närmaste
åren endast i rätt begränsad utsträckning stå öppen. För att emellertid
möjligheten till rättelse av sådan beskattning icke skulle vara i flertalet
fall alldeles utesluten, har fråga uppkommit, huruvida ej Konungen borde
erhålla bemyndigande att i hithörande fall, då ömmande omständigheter
eller eljest synnerliga skäl förelåge, efterskänka statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.
Som de skattemedel, som på detta sätt staten komme att
årligen avstå, ej lära överstiga ett förhållandevis obetydligt belopp, torde
några betänkligheter mot förslaget knappast behöva förekomma.

Betydligt svårare är att lösa spörsmålet, huruvida eller på vad sätt efterskänkande
av kommunalutskylder under motsvarande omständigheter kan
ske. I detta hänseende erinras till en början om de i kommunalförfatt 1

En av de vanliga taxeringsnämnderna i Stockholm torde kunna anförtros att i de
fall, då det behöves, fungera såsom gemensam taxeringsnämnd.

2 Jämför 68 och 132 §§ förslaget till taxeringsförordning.

ningarna meddelade bestämmelserna om kommunernas rätt att efterskänka
ogulden skatt (förordningen om kommunalstyrelse på landet § 21 Mom. 4;
förordningen om kommunalstyrelse i stad § 18 Mom. 6 och förordningen
om kyrkostämma, samt kyrkoråd och skolråd § 15 Mom. 4). Någon utsträckning
av kommunernas rätt i berörda hänseende i syfte att undvika
dubbelbeskattning torde emellertid ej vara att förorda. Skall överhuvud
taget efterskänkande av utskylder av ifrågavarande anledning äga rum,
lärer för vinnande av riktig och likformig tillämpning av föreskrifterna
därom, bestämmanderätten härutinnan böra anförtros åt Kungl. Maj:t. Ej
heller i dylikt syfte torde emellertid förslag böra framläggas. Det kar
diskuterats ett förslag, att av en kommuns medel skulle utgå ersättning
vid efterskänkande av ringare belopp intill en lågt satt maximigräns,
som bestämdes i något angivet förhållande till antalet skattekronor
inom kommunen, och att, om berörda gräns överskredes, ersättning av
statsmedel skulle ritgå. — Även har den möjligheten diskuterats, att ingen
särskild kommun skulle lämna medel till efterskänkande av skatten, utan
att i stället dessa medel skulle tagas av en särskild fond, som bildades av
de utskylder, som erlades vid taxering för gemensamt kommunalt ändamål.
Skulle brist uppstå i denna fond, skulle bristen täckas eller åtminstone
ersättning förskotteras av statsmedel. Uppstode mera avsevärt
överskott, skulle detta, åtminstone delvis, användas för skatteutjämning.
— Intet av dessa förslag har likväl kunnat förordas.

En fråga, som är i viss mån beroende av de nu anförda, gäller möjligheten
att i dubbelbeskattningstraktater införa bestämmelser om rätt för
respektive regeringar att genom ett efterföljande förfarande träffa anordningar
till förekommande av dubbelbeskattning i sådana fall, då själva
traktaten visat sig ej fylla sitt ändamål att förhindra en sådan. Detta
spörsmål torde behöva upptagas till prövning först då dylik traktatsbestämmelse
ifrågakommer.

Speciell motivering.

Inledning.

Efter de principer, som ovan angivits, hava utarbetats förslag till
ändringar i kommunalskattelagförslaget och i förslaget till statsskatteförordning.
Ändringsförslagen hava här nedan i huvudsakliga delar
intagits. De smärre redaktionella ändringar, som i samband med den
sakliga omarbetningen erfordras i vissa paragrafer i berörda två förslag
till skatteförfattningar, hava icke angivits, och detsamma är förhållandet
med det flertal, i allmänhet obetydliga ändringar i förslaget till taxeringsförordning,
som betingas av det förevarande, nedan intagna förslaget.
Utöver omarbetningen i viissa hänseenden av ovannämnda förslag till
skaf t e för fatta i n gar, föranleder det förevarande förslaget vissa obetydliga
ändringar i kommunallagarna ävensom utarbetandet av särskilda bestämmelser
angående den grund, efter vilken utskylder för gemensamt
kommunalt ändamål skola utgöras, samt rörande uppbörd och redovisning
av sistnämnda utskylder, men författningstext i dessa hänseenden
är ej heller här nedan intagen.

I den mån viissa paragrafer i korn in lina Iska t tel agio rsl age t och förelaget
till statsskäl te förordni n g omarbetats i det av finansdepartementets skatteberedning
utarbetade betänkandet angående beskattning av inländska
juridiska personers inkomst oeb förmögenhet, anknyter sig det här nedan
intagna förslaget till den förändrade lydelsen av dessa paragrafer.

Förslag till ändringar i förslaget till kommunalskattelag.

42 §.

Det torde vara principiellt riktigt, att avdrag, om vilka i denna paragraf
2 och 3 mom. förmäles, medgivas för skattskyldig, som varit i riket bosatt
under allenast viss del av beskattningsåret, endast i vad de: belöpa
å berörda del av året. En bestämmelse härom är också utarbetad
beträffande de avdrag, som angivas i 2 mom. Den skall enligt förslaget
undantagslöst gälla avdragen under 1), 2) och 3 a). Beträffande det avdrag,
varom i 2 mom. 3 b) sägs, uppstår ett särskilt spörsmål, nämligen,
om det för helt år bestämda maximum, 100 kronor, skall procentuellt
minskas, då skattskyldig är bär bosatt rrnder kortare tid, så att t. ex. för
ett halvt års vistelse högst 50 kronors avdrag beviljas. Enklast är emellertid,
att beröi’da maximum gäller oberoende av, huru lång tid den skattskyldige
varit i riket bosatt, och då det från finansiell synpunkt lärer
vara för kommunerna tämligen likgiltigt vilkendera metoden, som lagfästes,
bär föreskrift med oföränderligt maximum utarbetats.

Huruvida makar skola i taxeringshänseende behandlas såsom gifta,
beror enligt den princip, som för vissa fall uttalats i 65 § andra stycket
i kommunalskattelagförslaget, därpå, om äktenskapet bestått under större
delen av beskattningsåret.

Beträffande avdraget för gift kvinna till belopp av 200 kronor, borde,
i överensstämmelse med vad ovan sagts, minskning av avdraget ske, då
skattskyldig varit i riket bosatt under allenast eu del av beskattningsåret.
Avdragets storlek skulle i sådant fall bestämmas i förhållande till längden
av den tid, hon varit härstädes bosatt. I förevarande förslag har
emellertid en mera summarisk anordning ifrågasatts. Därest kvinnan
varit här i riket bosatt under större delen av beskattningsåret, är ifrågavarande
förutsättning för medgivande av hela avdraget uppfylld, eljest
erhålles intet avdrag alls.

Emellertid är beviljandet av sistnämnda avdrag beroende av ytterligare
villkor, nämligen, bland annat, att hon levt tillsammans med sin
man. Under vilken tid sammanlevnaden skall hava ägt rum, för att villkoret
enligt kommunalskattelagförslaget skall anses uppfyllt, är måhända
ej alldeles tydligt; i överensstämmelse med vad ovan sagts har det
emellertid i förevarande förslag ansetts tillräckligt, att så skett under
större delen av beskattningsåret samt att hon samtidigt varit i riket bosatt.
En gift kvinna, som varit bär i riket bosatt under tiden den 1
januari—den 30 september 1927 och levt tillsammans med sin man under tiden
den 1 mars—30 september samma år, är vid 1928 års taxering berättigad
till avdraget; detta skulle däremot vägras, om hon levt med honom här
i riket allenast under tiden den 1 maj—den 30 september 1927 oeh efter sistnämnda
dag utomlands fortsatt sammanlevnaden intill årets slut.

Avdraget skall äga rum i den mån kvinnan ägt bär i riket skattepliktig
inkomst av rörelse eller yrke eller av arbetsanställning. Att inkomsten

förvärvats under den tid hon varit i riket bosatt, erfordras ej; en föreskrift
av motsatt innebörd skulle antagligen onödigtvis komplicera bestämmelserna
i ämnet.

44 i

Beträffande ortsavdrag föreligga, då skattskyldig varit bär i raket bosatt
allenast under en del av beskattningsåret, vissa spörsmål, likartade med
dem, som uppkommit vid behandlingen av föreskrifterna i 42 §. Principiellt
sett, bör en procentuell uträkning av avdragets storlek äga rum i
förhållande till längden av den tid, den skattskyldige varit i riket bosatt.
I enlighet härmed samt med vissa avrundningar till vinnande av enkelhet
i tillämpningen hava också bestämmelserna 1 ämnet utformats. Framhållas
bör dock, att fråga även framställts, om icke ytterligare förenkling
av stadgandena. skolat ske, så att värjo skattskyldig, som under större
delen av beskattningsåret varit bosatt i riket, erhölle fullt avdrag, medan
under annat förhållande avdraget skulle helt och hållet förvägras.

Huru de föreslagna bestämmelserna verka i de fall, då förändringar
under beskattningsåret inträffa beträffande vissa i denna paragraf berörda
förhållanden, såsom på grund av äktenskaps ingående eller upplösning,
ändring av barnantal o. s. v., kommer ej här att diskuteras, då
inom finansdepartementet äro under utarbetande förslag till ändring av
de föreliggande författningsförslagen, såvitt angår avdrag för make och
barn.

47 §.

Det har icke föreslagits någon ändring av det beskattningsbara minimum
500 kronor för det fall, att den skattskyldige varit här i riket bosatt
allenast under eu del av beskattningsåret. Anmärkas bör emellertid, att
inom finansdepartementet är under utredning en fråga om ändring av
bestämmelserna angående sådant minimum beträffande skattskyldiga,
som under hela beskattningsåret varit bosatta i riket.

64 §.

Den av kommunalska.ttekommittén föreslagna bestämmelsen, att med
hemortskommun förstås den kommun, där den skattskyldige författningsenligt
är eller böra vara mantalsskriven, bär ersatts med föreskriften,
att därmed förstås den kommun, där den skattskyldige författningsenligt
skall vara för taxeringsåret mantalsskriven. Förändringen avser
endast ett förtydligande av kommitténs förslag.

98 i

Med anledning av inom finansdepartementet pågående omarbetning av
vissa bestämmelser i kommunalskattelagförslaget har sista meningen i
förevarande paragraf i nämnda förslag åtminstone tills vidare uteslutits;
anvisningarna till paragrafen hava lämnats oförändrade.

101 §.

Särskilda föreskrifter saknas i kommunalskattelagförslaget angående beskattning
av personer, som tillhöra svensk beskickning hos utländsk makt
eller svenskt konsulat eller beskickningens eller konsulatets betjäning.
Kommunalskattekommittén synes hava ansett, att dessa personer, vilka

icke vore i Sverige bosatt-a, skulle vara fria från utgörande av k ömma 11 a 1 -utskylder för annan inkomst än sådan, som angåves i 49 § 1 mom. b) i
kommitténs lagförslag. Som dessa personer — med bortseende från dem.
som tillhöra olönat konsulat eller dess betjäning — i allmänhet jämväl
äro befriade från utgörande av kommunalutskylder utomlands, skulle så
gott som fullständig skattefrihet för dem inträda i kommunalt hänseende.
Enär vägande skäl för sådan skattefrihet — vilken ej heller föreligger enligt
gällande beskattningsförfattningar — torde saknas, har i förevarande
paragraf stadgats, att å svensk medborgare, som tillhör svensk beskickning
hos utländsk makt eller lönat svenskt konsulat eller beskickningens
eller konsulatets betjäning och som på grand av sin tjänst är bosatt utomlands,
är tillämpligt vad i lagen stadgas angående här i riket bosatt person.
Härav följer, att sådan person är skattskyldig härstädes jämlikt 49 § 1
mom. a) för all inkomst, som av honom här i riket eller å utländsk ort förvärvats.
Ett undantag har likväl gjorts för inkomst i svenska statens
tjänst. Skattefrihet i detta avseende får anses vara ett sedan länge gällande
privilegium, och bestämmelser härom finnas för närvarande i § 40 förordningen
om kommunalstyrelse i Stockholm och § 37 Mom. 3 förordningen
om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm.

För inkomst, som enligt de allmänna bestämmelserna i denna lag skolat
beskattas i hemortskommunen, skall emellertid, då densamma åtnjutits av
person, varom i denna paragraf förmäles, utgöras utskylder för gemensamt
kommunalt ändamål. Av föreskrifterna i förevarande paragraf,
jämförda med stadgandena i 64 §, framgår, att detsamma gäller oskift
dödsbo efter sådan person.

Eftersom vad i kommunalskattelageu föreskrives angående här i riket
bosatt person skall tillämpas jämväl å person, varom i ifrågavarande paragraf
förmäles, skall vid sådan beskattning för gemensamt kommunalt ändamål,
varom ovan nämnts, allmänna avdrag och ortsavdrag medgivas. Ortsavdrag
beräknas med för Stockholms stad gällande belopp. Angående
ifrågavarande taxering hänvisas i övrigt till anvisningarna till 101 §.

De bestämmelser, som meddelas angående person, tillhörande svensk
beskickning hos utländsk makt eller lönat svenskt konsulat eller beskickningens
eller konsulatets betjäning, och som på grund av sin tjänst är
bosatt utomlands, torde böra utsträckas i tillämpliga delar jämväl till sådan
persons hustru och minderåriga barn — åldersgränsen har föreslagits
till 16 år — då dessa personer äro svenska medborgare och bo hos honom.
I överensstämmelse med internationell kutym bliva de personer, till vilka
beskattningsrätten således skulle utsträckas, i regel icke underkastade be--skattning i den stat, där de bo.

Jämväl bär förevarit en fråga om att utsträcka paragrafens: bestämmelser
till enskilda tjänare, anställda bos diplomater och konsuler, om vilka i
paragrafen nämnes. Praxis angående sådan tjänares beskattning varierar
emellertid i olika stater, varför det tills vidare ansetts lämpligt att låta
anstå med en sådan åtgärd.1

Olönade konsuler, som icke äro medborgare i den stat, där de äro bosatta
och utöva sin befattning, beskattas i allmänhet i denna stat såsom
andra därstädes bosatta personer; dock brukar skattefrihet tillerkännas
dem för de förmåner (sportler m. m.), som de åtnjuta i anledning av sin
tjänst. Något skäl att här i riket beskatta sådana svenska konsuler för

1 Frågan angående omfattningen av diplomaternas och hos dem anställda personers
privilegier och särställning är under utredning genom Nationernas förbunds försorg.

65*

förmåner av angivet slag lärer emellertid ej föreligga, dit de jämlikt förut
omformarna författningsrum i kommunalförordningarna i Stockholm äro
befriade från skattskyldighet därför.

102 i

Angående beskattning av person, som tillhör främmande makts härvarande
beskickning eller konsulat eller beskickningens eller konsulatets betjäning
och som icke är svensk medborgare, stadgas i 50 § c) kommunalskattelagförslaget.
För beskattning av dessa personer — med bortseende
tills vidare från dem som tillhöra olönade konsulat eller deras betjäning —
torde såsom regel böra gälla, att de skola beskattas, som om de icke vore
här i riket bosatta. De skulle således bliva skattskyldiga på sätt för sådant
fall stadgas, i 49 § 1 mom. a) enligt förevarande, här nedan intagna
förslag. De avvikelser från föreskrifterna i 50 § c) kommunalskattelagförslaget,
som härav föranledas, torde vara utan betydelse. Beträffande
inkomster, som enligt 59 och 61 §§ i allmänhet skola beskattas i hemortskommunen,
bör emellertid skatt utgöras av person, varom nu är fråga, i
den kommun, där han senast haft sitt egentliga bo och hemvist eller, utan
att sådant fall förelegat, stadigvarande vistats; bemälde skattskyldige kommer
således allenast i undantagsfall (t. ex. då han är främmande makts
representant samtidigt i Sverige och i annan stat och bor i sistnämnda stat)
att utgöra skatt för gemensamt kommunalt ändamål jämlikt 61 § 3 mom. i
nedan intagna förslag. Av föreskrifterna i förevarande paragraf samt i
hithörande anvisningar följer, att de förmåner, som tillkomma här i riket
bosatta personer (vissa allmänna avdrag, ortsavdrag etc.) ej skola komma
i 1 mom. av denna paragraf omförmälda personer till del.

I överensstämmelse med vad under närmast föregående paragraf anförts
angående internationell kutym, omfatta bestämmelserna i 1 mom. i förevarande
paragraf även hustru och minderåriga barn men ej enskilda tjänare.

Angående beskattning av olönad utländsk konsul, som ej är svensk medborgare,
hänvisas jämväl till vad ovan under 101 § angående sådana konsuler
anförts, och har i överensstämmelse därmed stadgandet i förevarande
paragrafs andra moment avfattats. Skattskyldigheten för sådan
person har härigenom utsträckts utöver vad av kommunalskattekommittén
i sådant avseende föreslagits.

105 §.

Vad i denna paragrafs första och tredje stycken stadgas, återfinnes i
huvudsak i 1 § 1 mom. och i 4 § i 1925 års undantagsförordning. Beträffande
förevarande paragrafs andra stycke hänvisas till motsvarande bestämmelse
i 3 § av sistnämnda förordning. Sistnämnda paragrafs innehåll
är ändrat därutinnan, att skattetraktats giltighet kan upphöra först
vid det årsskifte, som infaller närmast efter det en uppsägningstid av
högst sex månader tilländalupit. I allmänhet torde årsskiftet vara den
lämpligaste tidpunkten för sådant avtals upphörande.

106 §.

Stadgandet motsvarar de föreskrifter, som ii ro intagna i 5 § 4 inom. och
53 § i kommunalskattelagförslaget.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. t sand. ,V7 höft. (Sv 102. Hd,a/a.) r>

Förslag till ändringar i förslaget till förordning angående statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt.

4 §.

Rörande innehållet av denna paragraf hänvisas till motiveringen för
42 § förslaget till ändringar i komniunalskattelagförslaget.

22 i

I utlandet bosatt, här i riket icke mantalsskriven skattskyldig lärer enligt
föreliggande förslag i allmänhet icke bliva i Sverige skattskyldig för
lön från svenska statsverket. Skulle likväl något sådant fall inträffa, sker
heskattningen jämlikt förevarande paragraf i Stockholm. Den beträffande
sådan inkomst i förslaget till statsskatteforordning 22 § intagna föreskriften
om beskattningsorten har således uteslutits i nedan intagna författningsförslag.

25 i

Beträffande innehållet i denna paragraf hänvisas till motiveringen för
101 § i förslaget till ändringar i k ommunalskattelagf öi-slaget.

Som person, varom i 1 mom. av förevarande paragraf förmäles, skall
föras i mantal i S:t Nikolai församling i Stockholms stad, skulle således
med avseende å bestämmelserna i 64 § förslaget till kommunalskattelag oclr
22 § förslaget till statsskatteforordning beskattningen av denne ske i
nämnda församling. Bäst är emellertid, att taxeringen handlägges av den
i Stockholm sammanträdande för hela riket gemensamma taxeringsnämnden,
som, enligt vad som föreslagits, skall taxera honom till skatt för gemensamt
kommunalt ändamål. Statsskattetaxeringen lärer emellertid
kunna överflyttas å sistnämnda taxeringsnämnd genom en föreskrift därom
i taxeringsförordningen.

Att olönad svensk konsul, som på grund av sin tjänst är bosatt atomlands,
icke bör vara berättigad att vid sin taxering bär i riket komma i åtnjutande
av de förmåner, som tillförsäkrats här i riket bosatta personer,
torde vara självklart.

De i 1 mom. av denna paragraf omförmälda personer bliva givetvis skyldiga
att erlägga skatt för all den förmögenhet de ägt vare sig här eller på
utrikes ort. Olönad svensk konsul är skattskyldig allenast för här i riket
nedlagd förmögenhet.

26 §.

Angående beskattning för inkomst beträffande person som tillhör främmande
makts härvarande beskickning eller lönade konsulat eller beskickningens
eller konsulatets betjäning och som icke är svensk medborgare,
meddelas föreskrifter i 7 § b) förslaget till statsskatteförordning.

Rörande innehållet i förevarande paragraf hänvisas till motiveringen
för 102 § förslaget till ändringar i förslaget till kommunalskattelag.

Från grundsatsen, att ovan nämnd person skall beskattas på sätt föreskrives
beträffande person, som icke är bosatt här i riket, göres ett undantag
i ifrågavarande paragraf. Enligt vad en genom utrikesdepartementets
försorg verkställd utredning utvisar, beskattas nämligen personer, tillhörande
beskickning eller lönat konsulat eller beskicknings eller sådant kon -

67''

sulats betjäning, i regel icke för utdelning å aktier eller likartade värdepapper
i den stat, där de äro ackrediterade.1 I överensstämmelse med vad
kommunalskattekommittén hemställt, har således föreslagits, att personer,
varom i 1 mom. av förevarande paragraf förmäles, frikallas från beskattning
av sådan utdelning. Deras skattskyldighet här i landet blir således
lindrigare än skattskyldigheten beträffande utomlands bosatta personer.

Enligt förslaget till statsskatteförordning synas personer, om vilka nu
är fråga, bliva här i riket skattskyldiga för all förmögenhet, vare sig här
i riket eller å utrikes ort. Gällande skattelagstiftning beskattar dem allenast
för här i riket nedlagd förmögenhet. Men även denna lagstiftning
torde vara något för sträng — det lärer väl icke vara skäl att låta dem erlägga
förmögenhetsskatt för aktier och likartade värdepapper, då utdelningen
därå är skattefri. Föreliggande förslag befriar också personer,
varom nu är fråga, från förmögenhetsskatt för sistnämnda tillgångar, i
följd varav deras skattskyldighet här i riket blir mindre omfattande än
utomlands bosatta personers. Olönade utländska konsuler, bosatta här i
riket men icke svensk medborgare, erlägga däremot skatt för all förmögenhet,
vare sig härstädes eller å utrikes ort. Som de för närvarande äro
skattskyldiga allenast för här i riket nedlagd förmögenhet, blir skattskyldigheten
således härutinnan utsträckt.

29 §.

Vad i denna paragraf stadgas, återfinnes i huvudsak i 1 § 1 mom. samt
2—4 §§ i 1925 års undantagsfoordning. Angående den avvikelse från föreskriften
i 3 § i nämnda förordning, som verkställts, hänvisas till motiveringen
till 105 § förslaget till ändringar i kommunalskattelagförslaget.

31 §.

Det har icke ansetts lämpligt att i förevarande paragraf stadga, att efterskänkande
av skatt kan ifrågakomma först då de beslut, genom vilka den
skattskyldige av vederbörande myndigheter beskattats i båda staterna,
blivit lagakraftvunna. I regel lärer visserligen eljest något efterskänkande
icke ifrågakomma. Men fall kunna tänkas, då på grund av yrkande av
vederbörande kronoombud eller kommun angående höjningar av den
skattskyldiges taxering något lagakraftvunnet beslut rörande taxeringen
icke lärer komma att föreligga under flera år, efter det taxering ägt rum,
och då det vore obilligt, att den skattskyldige härigenom utestängdes från
möjlighet att vinna lindring i sin skattebörda enligt bestämmelserna i
denna paragraf.

Vid restitution av skattemedel enligt förevarande stadgande lär givetvis
den skattskyldige icke därå få tillgodonjuta ränta.

1 För skutt, som vid utdelnings lyftande uppbäres genom avdrag från utdelningsbeloppct,
brukar skattefrihet ej förekomma.

Förslag

till

ändringar i förslaget till kommunalskattelag

5 *.

1 mom. — — —

2 mom. — — —

3 mom. — — —

4 mom. Att främmande stat tillhörig, för dess beskickning eller konsulat
härstädes avsedd fastighet i visst fall kan undantagas från beskattning,
därom stadgas i 106 §.

(Se vidare anvisningarna.)

42 §.

1 mom. — — —

2 mom. I hemortskommunen äger skattskyldig, som varit här i riket
bosatt under hela beskattningsåret, därjämte njuta avdrag:

1)---

2)---

3) för premier och andra avgifter, som skattskyldig för sig och i förekommande
fall även för sin make betalt

a) för sjuk- och arbetslöshetsförsäkring---begravningshjälp och

b) för kapital- och olycksfallsförsäkring ävensom för pensionsförsäkring,
som ej avses i 38 § och 2) här ovan.

Därest skattskyldig endast under en del av beskattningsåret varit här i
riket bosatt, skall avdrag, som nu sagts, i hemortskommunen åtnjutas allenast
i den mån det belöper å nämnda tid.

Avdrag, som i punkt 3 b) här ovan avses, må ej för skattskyldig eller,
om skattskyldig under större delen av beskattningsåret varit gift och båda
makarna under året haft försäkringar, som i 3 b) avses, för dem båda tillsammans
åtnjutas till högre belopp än 100 kronor. Har skattskyldig för
försäkring, som i 3 b) avses, fått uppbära vinstutdelning eller premieåterbäring,
må avdrag ske med allenast det belopp, varmed premien överskjuter
vad sålunda uppburits.

3 mom. Har gift kvinna, som under större delen av beskattningsåret
varit här i riket bosatt och levt tillsammans med sin man, haft inkomst av
rörelse eller yrke eller av arbetsanställning, må hon, om och i den mån
sådan hennes inkomst därtill förslår, i hemortskommunen åtnjuta avdrag
med 200 kronor.

(Se vidare anvisningarna.)

1 mom. Skattskyldig fysisk person, som varit här i riket bosatt under

hela beskattningsåret, äger----för varje sådant barn.

2 mom. Skattskyldig fysisk person, som varit här i riket bosatt allenast
under en del av beskattningsåret, äger att å den i hemortskommunen taxerade
inkomsten åtnjuta kommunalt ortsavdrag, utgörande för varje kalendermånad
eller del därav, varunder han varit här i riket bosatt, Via av enligt bestämmelserna
i 1 mom. utgående avdrag. Det avdragsbelopp, som sålunda erhålles,

avrundas nedåt till jämnt 50-tal kronor. Understiger beloppet 50 kronor,
medgives intet avdrag.

(Se vidare anvisningarna.)

45 §.

Finnes — — — må efter vederbörande beskattningsnämnds prövning den
skattskyldiges i hemortskommunen taxerade inkomst nedsättas med, utöver
denne enligt 44 § tillkommande ortsavdrag, ytterligare högst ett belopp,
motsvarande ett sådant ortsavdrag.

46 §.

Såsom skattskyldigs---upptagas:

a) för skattskyldig fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela
eller någon del av beskattningsåret:

inom — — — inkomst;

b) ---

.47 *•

Fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela eller någon del av
beskattningsåret och vars inom hemortskommunen taxerade inkomst icke
uppgår till 500 kronor, skall icke upptagas till beskattning för sådan inkomst.
I övrigt inträder skatteplikt i fråga om skatt för inkomst:
för juridisk person och för fysisk person, som ej varit här i riket under
någon del av beskattningsåret bosatt, då den beskattningsbara inkomsten i
kommunen uppgår till minst 100 kronor, samt

för fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela eller någon del

av beskattningsåret: i hemortskommunen---100 kronor.

49 §.

1 mom. Skyldighet att erlägga skatt för inkomst åligger, såframt ej annat
föreskrives i denna lag eller särskilda bestämmelser, meddelade i den ordning
105 § angiver:

a) fysisk person:

för tid, under vilken han varit här i riket bosatt:

för afl inkomst, som av honom här i riket eller å utländsk ort förvärvats;
samt

för tid, under vilken han ej varit här i riket bosatt:

för inkomst av här belägen fastighet;

för inkomst av rörelse eller yrke, som här bedrivits;

för härifrån uppburen, genom verksamhet här i riket förvärvad inkomst
av tjänst;

för vinst å icke yrkesmässig avyttring av fast egendom eller rörelse här
i riket eller härstädes befintliga tillbehör till sådan egendom eller rörelse;

samt .....

för ersättning, som vid överlåtelse av i Sverige bedriven rörelse betingas
för utfästelse att ej utöva viss verksamhet;

b) staten:

för — — — nyss är sagd;

c) landsting —--av rörelse;

d) kyrkor — — — för sådan inkomst;

e) svenska aktiebolag---för delägarnes gemensamma räkning:

för all inkomst, som här i riket eller å utländsk ort förvärvats;

f) utländska bolag och andra här i riket ej hemmahörande juridiska personer: för

inkomst av här belägen fastighet;
för inkomst av rörelse, som här hedrivits;

70*

för vinst å icke yrkesmässig avyttring av fast egendom eller rörelse bär
i riket eller härstädes befintliga tillbehör till sådan egendom eller rörelse:
samt

för ersättning, som vid överlåtelse av i Sverige bedriven rörelse betingats
för utfästelse att ej utöva viss verksamhet.

2 mom. — — —

3 mom. — — —

(Se vidare anvisningarna.)

50 §.

Från skattskyldighet frikallas:

a) ----

b) - _ - -

c) utlänning eller i utlandet — — — (punkt d) i kommunalskattelagförslaget)
— — — åtnjutits;

d) lappallmogen:

för inkomst av renskötsel.

Att personer, om vilka i 102 § förmäles, äro frikallade från skattskyldighet
för vissa inkomster, framgår av bestämmelserna i samma paragraf.

52 §.

Har behållningen i boet efter avliden skattskyldig, som vid dödsfallet
varit här i riket bosatt, ej överstigit 20,000 kronor---- anses föranleda.

(53 § utgår.)

«1 $.

1 inom. Inkomst från lediga ecklesiastika sysslor, som influtit till allmän
kassa, beskattas i den kommun, där inkomsten av sysslan eljest bort
beskattas.

2 mom. Skatt för annan inkomst av tjänst än i 1 mom. säges, samt
skatt för inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet ävensom av kapital utgöres,
om inkomsten förvärvats under tid, då skattskyldig varit här i riket
bosatt, i hans hemortskommun.

3 mom. Har under tid, då skattskyldig ej varit här i riket bosatt, denne
åtnjutit inkomst av tjänst, varom i 2 mom. sägs, eller inkomst av tillfällig
förvärvsverksamhet, beskattas inkomsten i Stockholm för gemensamt kommunalt
ändamål.

64 §.

Med hemortskommun förstås i denna lag den kommun, där den skattskyldige
författningsenligt skall vara för taxeringsåret mantalsskriven.

För den, som varit under ett beskattningsår eller del därav bosatt här i riket
utan att mantalsskrivningsskyldighet i någon kommun beträffande honom
förelegat för taxeringsåret, skall såsom hemortskommun anses den kommun,
där han senast varit här i riket bosatt under beskattningsåret.

För oskift dödsbo efter avliden person, som vid dödsfallet varit bosatt här
i riket, skall — — — är bosatt.

(65 § första stycket samt 75 § utgå.)

98 §.

Avlider skattskyldig, skall för det beskattningsår, då dödsfallet inträffade,
oskift dödsbo efter honom taxeras för inkomst, som den avlidne haft, med
tillämpning av de i 49 § 1 mom. a) meddelade bestämmelserna. Dessutom
är dödsboet skattskyldig! för efter dödsfallet influten inkomst av beskaffenhet,
varom i 49 § 1 mom. e) säges, därest den avlidne vid sitt frånfälle varit
här i riket bosatt, men eljest allenast för efter dödsfallet influten inkomst
av sådant slag, som angives i 49 $ 1 mom. f). Vid taxeringen skall i

övrigt för dödsboet tillämpas vad som enligt bestämmelserna i denna lag
skolat gälla för den avlidne.

(Se vidare anvisningarna.)

101

Å svensk medborgare, som tillhör svensk beskickning hos utländsk makt
eller lönat svenskt konsulat eller beskickningens eller konsulatets betjäning
och som på grund av sin tjänst är bosatt utomlands, är tillämpligt vad i
denna lag stadgas angående här i riket bosatt person; dock är han icke
skattskyldig här i riket för sin inkomst av berörda tjänst, och skall beträffande
annan inkomst, som enligt föreskrifterna i denna lag beskattas i hemortskommunen,
skatt i stället utgöras i Stockholm för gemensamt kommunalt
ändamål.

Vad ovan sagts gäller i tillämpliga delar jämväl sådan persons hustru
och barn under 16 år, därest de äro svenska medborgare och bo hos honom.

(Se vidare anvisningarna.)

102 §.

1 mom. Person, som tillhör främmande makts härvarande beskickning
eller lönade konsulat eller beskickningens eller konsulatets betjäning och
som icke är svensk medborgare, anses i beskattningshänseende icke vara här
i riket bosatt. Beträffande inkomster, vilka enligt föreskrifterna i denna
lag beskattas i hemortskommunen, skall skatt av honom utgöras i den
kommun här i riket, där han senast under beskattningsåret haft sitt egentliga
bo och hemvist eller, utan att sådant fall förelegat, stadigvarande
vistats.

Vad ovan sagts gäller jämväl sådan persons hustru och barn under 16 år,
därest de bo hos honom ocli icke äro svenska medborgare.

2 mom. Olönad utländsk konsul, som icke är svensk medborgare, är frikallad
från skatt för förmåner, som han åtnjutit på grund av sin tjänst
hos främmande makt.

(Se vidare anvisningarna.)

103 §.

Skatt, som jämlikt bestämmelserna i 61 § 3 mom. och 101 § utgöres för
gemensamt kommunalt ändamål, skall användas till utjämning av skattetrycket
olika kommuner eller andra menigheter emellan.

104 %.

Där för tillämpningen---(se 101 § kommunalskattelagförslaget)---

föreskrifter. VI.

VI. Om undantag från denna lags bestämmelser i vissa fall.

103 §.

Därest inkomst, för vilken kommunal repartitionsskatt utgöres, tillika är
underkastad kommunal beskattning i annat land, äger Konungen att, till
förekommande av eller lindring i dylik dubbelbeskattning, med nämnda lands
regering träffa överenskommelse om fördelning i beskattningshänseende mellan
berörda land och Sverige av inkomsten eller ock att, under förutsättning av
ömsesidighet i tillämpliga hiinseenden, förordna, att viss inkomst eller inkomst
av visst slag skall helt eller delvis vara fri från beskattning hiir i
riket.

Överenskommelse med främmande stats regering i fråga, varom ovan förmäles,
skall upphöra att giilhi senast vid det årsskifte, som infaller närmast
efter det eu uppsägningstid av högst sex månader tilländalupit.

Konungen äger meddela de närmare föreskrifter, som må finnas erfordor -

liga för tillämpning av överenskommelser eller förordnanden, varom i denna
paragraf stadgas.

106 §.

107 §•

Skall i anledning av överenskommelse eller beslut, varom i 105 eller 106 §.
säges, inkomst, som enligt denna lag är skattepliktig, ej här i riket beskattas,
tar underskott, som uppkommer vid inkomstberäkningen, icke vid taxering
avräknas å här i riket beskattningsbar inkomst.

(Se vidare anvisningarna.)

Denna lag träder i kraft — — —.

Genom denna förordning upphävas:

förordningen — — — ändringar;

föiordningen den 22 maj 1925 (nr 155) med föreskrifter angående medgivande
i vissa fall av undantag från gällande bestämmelser om inkomstoch
förmögenhetsskatt m. m. med däri gjorda ändringar, så vitt avser bevillning
för inkomst;

dock att dessa författningar skola äga tillämpning även efter den nya
lagens ikraftträdande i de hänseenden, som nedan angivas.

Vid den nya — — — skolat ingå till fonden.

Anvisningar
till 44 §.

(Här intagas exempel till belysande av paragrafens tillämpning.)

till 49 §.

1. Under den^ tid en person i Sverige har sitt egentliga bo och hemvist
eller, utan att sådant fall föreligger, härstädes stadigvarande vistas, anses
han i beskattningshänseende vara här i riket bosatt. Svensk medborgare,
som uppehåller sig å resor i främmande land men har bo eller familj kvar
i riket, anses sålunda vara bosatt här i riket, även om vistelsen utomlands
är långvarig. En utlänning, som stadigvarande bor härstädes eller som
under längre tid (t. ex. ett halvår eller mera) — utan andra avbrott än rent
tillfälliga — vistas härstädes å en eller flera platser, behandlas likaledes i
beskattningshänseende som här i riket bosatt. Däremot bör en i allmän
tjänst anställd person eller en missionär, som för sin verksamhet uppehåller
sig och har fast bostad å utrikes ort, icke anses som här i riket bosatt,
även om han fortfarande är mantalsskriven härstädes. Detsamma gäller
rörelse- eller yrkesidkare, som för sin verksamhet på ett mera stadigvarande
sätt slagit sig ner å utrikes ort, liksom ock arbetare, som för längre tid
tagit anställning utomlands. Sjöman, som under utövning av sitt yrke
uppehåller sig å främmande farvatten men är inskriven å sjömanshus''här
i riket eller har sin familj härstädes, anses fortfarande vara bosatt här i
riket.

Huruvida en person skall här mantalsskrivas eller ej, är utan betydelse
för frågan om hans skattskyldighet. Sålunda är exempelvis en i allmän
tjänst anställd svensk medborgare eller en svensk missionär, bosatt å utrikes
ort, icke skattskyldig i Sverige för inkomst av kapital. Ej heller avgöres
frågan, om en person skall anses här i riket bosatt eller ej, eller, med andra
ord, frågan om omfattningen av hans skattskyldighet uteslutande med hänsyn

73*

till förhållandena vid beskattningsårets utgång, utan avseende fästes vid
omständigheterna under hela året, och kan i anledning härav en person
komma att beskattas såsom här bosatt för allenast en del av samma år.

2. Svensk medborgare eller utlänning är för tid, under vilken han ej
varit här i riket bosatt, skattskyldig allenast för vissa, i förevarande paragraf
angivna inkomster. Tjänst å svenskt fartyg utomlands anses såsom verksamhet
bär i riket, och således bliver av sådan tjänst härflytande lön, som
uppburits härifrån riket, föremål för beskattning i Sverige. Verksamhet på
grund av anställning i svenskt företag anses utövad här i riket, även om
tjänsteinnehavaren i och för sin tjänst måste göra tillfälliga besök utomlands
eller under längre tid uppehålla sig därstädes under kringresande,
t. ex. handelsresande. Förmåner, som härröra av ett förutvarande tjänsteförhållande
(pension, vissa undantagsförmåner o. s. v.) och åtnjutas av person,
som icke är bosatt här i landet, beskattas i Sverige, om verksamheten huvudsakligen
utövats härstädes. Härifrån åtnjuten royalty eller ersättning för
utnyttjande av patent, mönster eller dylikt beskattas här i riket, även om
nämnda inkomst uppbäres av person, som icke är bosatt i Sverige, eller
av utländskt bolag. För sådan person föreligger däremot ej skattskyldighet
för livränta eller andra enligt 36 § med inkomst av tjänst likställda förmåner,
som icke åtnjutas på grund av något tjänsteförhållande.

3. ---

4. ---

till 101 §.

Skattskyldig, som i denna paragraf omförmäles, åtnjuter vid sin taxering
i Stockholm för gemensamt kommunalt ändamål samma förmåner i beskattningshänseende,
som om han varit i nämnda stad bosatt. Å honom äro
således tillämpliga alla bestämmelser om allmänna avdrag (42 §), ortsavdrag
(44 och 45 §§) och lägsta skattepliktiga belopp (47 § första stycket). De i
52 § meddelade stadgandena och de i 98 § givna föreskrifterna, såvitt desamma
avse oskift dödsbo efter här i riket vid dödsfallet bosatt person, äro
jämväl tillämpliga beträffande sådant dödsbo efter person, varom i förevarande
paragraf förmäles.

till 102 §.

Å person, som i 1 mom. av denna paragraf avses, äro icke tillämpliga
de om allmänna avdrag i 42 § 2 och 3 mom. meddelade bestämmelserna
och icke heller föreskrifterna om ortsavdrag (44 och 45 §§) eller föreskriften
om lägsta skattepliktiga belopp (47 § första stycket). De i 52 § meddelade
stadgandena och de i 98 § givna bestämmelserna, såvitt desamma avse allenast
oskift dödsbo efter person, som varit här i riket bosatt vid dödsfallet, äro
icke tillämpliga å sådant dödsbo efter person, varom i 1 mom. av förevarande
paragraf är fråga.

till 107 §.

Skall jämlikt överenskommelse eller beslut, varom i 105 eller 106 § sägs,
allenast viss del av skattepliktig inkomst undantagas från beskattning här i riket,
och uppstår underskott vid inkomstberäkningen, får en motsvarande del av
underskottet icke avräknas vid taxering här i riket. Därest således överenskommelse
träffas mellan Sverige och annan stat därom, att beträffande inkomst
av viss rörelse, som bedrives i båda staterna, hälften skall beskattas i vardera
staten, får allenast hälvten av underskott, som uppstår vid inkomstberäkningen,
avräknas vid taxering i Sverige.

F örslag

till

ändringar i förslaget till förordning angående statlig inkomst- och

förmögenhetsskatt.

4 §.

1 mom. — — —

2 mom. — — —

3 mom. Skattskyldig fysisk person, som varit här i riket bosatt under
hela eller någon del av beskattningsåret, äger — — — kommunalskattelagen
sägs.

4 mom. Gift kvinna, som under större delen av beskattningsåret varit
här i riket bosatt, äge ock — — — där sägs.

6 §.

1 mom. Skyldighet att erlägga skatt för inkomst åligger, såframt ej
annat föreskrives i denna förordning eller särskilda bestämmelser, meddelade
i den ordning 29 § angiver:

a) fysisk person:

för tid, under vilken han varit här i riket bosatt:

för all inkomst, som av honom här i riket eller å utländsk ort förvärvats;
samt

för tid, under vilken han ej varit här i riket bosatt:

för inkomst av här belägen fastighet;

för inkomst av rörelse eller yrke, som här bedrivits;

för härifrån uppburen, genom verksamhet här i riket förvärvad inkomst
av tjänst;

för vinst å icke yrkesmässig avyttring av fast egendom eller rörelse
här i riket eller härstädes befintliga tillbehör till sådan egendom eller
rörelse;

för ersättning, som vid överlåtelse av i Sverige bedriven rörelse betingats
för utfästelse att ej utöva viss verksamhet; samt

för inkomst genom utdelning å aktier, lotter i solidariska bankbolag,
kommanditlotter och andelar i ekonomiska föreningar, såvitt företagen äro
svenska;

b) svenska aktiebolag---(se under c) förslaget till statsskatteförord ning)

— — — gemensamma räkning:

för all inkomst, som här i riket eller å utländsk ort förvärvats;

c) utländska bolag och andra här i riket ej hemmahörande juridiska
personer:

för inkomst av här belägen fastighet;
för inkomst av rörelse, som här bedrivits;

för vinst å icke yrkesmässig avyttring av fast egendom eller rörelse
här i riket eller härstädes befintliga tillbehör till sådan egendom eller
rörelse;

för ersättning, som vid överlåtelse av i Sverige bedriven rörelse betingats
för utfästelse att ej utöva viss verksamhet; samt

för inkomst genom utdelning å aktier, lotter i solidariska bankbolag, kom -

manditlotter och andelar i ekonomiska föreningar, såvitt företagen äro
svenska.

2 mom. — — —

3 mom.--—

7 §.

Från skattskyldighet frikallas:

a) —

h) utlänning eller---(se punkt c) förslaget till statsskatteförordning)

— — — åtnjutits;

c) lappallmogen:

för inkomst av renskötsel;

d) staten;

e) landsting — — — (se punkt f) förslaget till statsskatteförordning) —

— — hushållningssällskap;

f) kyrkor, — — — (se punkt g) förslaget till statsskatteförordning) —
t— — all inkomst;

g) ägare av sådan fastighet — — — (se punkt h) förslaget till statsskatteförordning)
— — — ändamål;

h) svenska aktiebolag--— (se punkt i) förslaget till statsskatteför ordning)

— — — yrke.

Att personer, om vilka i 26 § förmäles, äro frikallade från skattskyldighet
för vissa inkomster, framgår av bestämmelserna i samma paragraf.

12 §.

1 mom. Skyldighet att erlägga skatt för förmögenhet åligger, så framt
ej annat föreskrives i särskilda bestämmelser, meddelade i den ordning 29 §
angiver:

a) fysiska personer, vilka varit här i riket bosatta vid beskattningsårets
utgång; samt

b) föreningar och samfund — — — för inkomst:

för all den förmögenhet de vid beskattningsårets slut ägt vare sig här
eller på utrikes ort;

c) fysiska personer, vilka icke varit här i riket bosatta vid beskattningsårets
utgång, ävensom utländska bolag:

för förmögenhet, som vid nämnda tidpunkt varit här i riket nedlagd.

Vad sålunda--— för förmögenhet.

För personer, om vilka i 26 § förmäles, bestämmes skyldigheten att erlägga
skatt för förmögenhet efter de i samma paragraf meddelade föreskrifter.

2 mom. Med här i riket nedlagd förmögenhet avses:

a) tillgångar, som omförmälas i 9 § 1 mom. a)—c), försåvitt desamma
finnas här i riket; samt

b) svenska aktier, lotter i svenska solidariska bankbolag, kommanditlotter
i svenska kommanditbolag och andelar i svenska ekonomiska föreningar, i
den mån dessa tillgångar icke ingå under a) i detta mom.

(Se vidare anvisningarna).

15 §.

Till grund för beräkningen av inkomst- och förmögenhetsskatt skall läggas
sammanlagda beloppet av den skattskyldiges taxerade inkomst, så beräknad
som ovan i 5 § är sagt, och eu sextiondedel av hans till förmögenhetsskatt
skattepliktiga förmögenhet, beräknad som ovan i 8 eller 12 § är sagt.
Är han — — — bortfaller.

1 mom. A det till inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade beloppet äger
skattskyldig fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela eller

del av beskattningsåret, åtnjuta statligt ortsavdrag, utgående med en och
en halv — — — ortsavdrag.

2. mom. — — —.

3. mom. — — —.

(Se vidare anvisningarna).

17 §.

1 mom. Såsom till inkomst- och förmögenhetsskatt beskattningsbart belopp
skall upptagas:

a) för skattskyldig fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela
eller någon del av beskattningsåret:

det — — — och

b) -

2 mom. Skyldighet att utgöra inkomst- och förmögenhetsskatt inträder:

för fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela eller någon del
av beskattningsåret:

då — — — 100 kronor.

22 §.

1 mom. Skattskyldig taxeras enligt denna förordning i hemortskommunen.

Saknas hemortskommun, beskattas inkomsten i Stockholm.

2 mom. — — —.

23 §.

Har behållningen i boet efter avliden skattskyldig, som vid dödsfallet
varit här i riket bosatt, ej överstigit 20,000 kronor — — — kommunalbeskattningen.

25 §.

1 mom. Å svensk medborgare, som tillhör svensk beskickning hos utländsk
makt eller lönat svenskt konsulat eller beskickningens eller konsulatets betjäning
och som på grund av sin tjänst är bosatt utomlands, är tillämpligt
vad i denna lag stadgas angående här i riket bosatt person.

Vad ovan sagts gäller jämväl sådan persons hustru och barn under 16 år,
därest de äro svenska medborgare och bo hos honom.

2 mom. Olönad svensk konsul, som är svensk medborgare och på grund
av sin tjänst är bosatt utomlands, är skattskyldig, förutom för de inkomster
och för den fömögenhet, för vilka skattskyldighet här i riket eljest föreligger,
för de förmåner, som han åtnjutit i anledning av berörda tjänst.

26 §.

1 mom. Person, som tillhör främmande makts härvarande beskickning
eller lönade konsulat eller beskickningens eller konsulatets betjäning och
som icke är svensk medborgare, anses i beskattningshänseende icke vara här
i riket bosatt. Sådan person är frikallad från skattskyldighet, förutom för de inkomster
och den förmögenhet, för vilka med anledning härav skatteplikt ej föreligger,
för inkomst genom utdelning å svenska aktier, lotter i svenska solidariska
bankbolag, kommanditlotter i svenska kommanditbolag och andelar i svenska
ekonomiska föreningar, ävensom för förmögenhet, varom i 12 § 2 mom. b) förmäles.
Skatt skall av person, varom nu är fråga, utgöras i den kommun här
i riket, där han senast under beskattningsåret haft sitt egentliga bo och hemvist
eller, utan att sådant fall förelegat, stadigvarande vistats.

Vad ovan sagts gäller jämväl sådan persons hustru och barn under 16
år, därest de bo hos honom och icke äro svenska medborgare.

2 mom. Olönad utländsk konsul, som icke är svensk medborgare, är frikallad
från skatt för förmåner, som han åtnjutit på grund av sin tjänst
hos främmande makt.

77*

27 *.

Med utländskt — — — (se 25 § i förslaget till statsskatteförordning) —
— — juridisk person.

28 $.

Där för — — — (se 26 § i förslaget till statsskatteförordning) — — —
föreskrifter.

Om undantag från denna förordnings bestämmelser i vissa fall.

29 §.

Därest inkomst eller förmögenhet, för vilken inkomst- och förmögenhetsskatt
utgöres, tillika är underkastad statlig beskattning i annat land, äger
Konungen att, till förekommande av eller lindring i dylik dubbelbeskattning,
med nämnda lands regering träffa överenskommelse om fördelning i
beskattningshänseende mellan berörda land och Sverige av inkomsten eller
förmögenheten eller ock att, under förutsättning av ömsesidighet i tillämpliga
hänseenden, förordna, att viss inkomst eller viss förmögenhet eller inkomst
eller förmögenhet av visst slag skall helt eller delvis vara fri från
beskattning här i riket.

I fall, varom ovan förmäles, må Konungen förklara, att inkomst- och
förmögenhetsskatt skall av skattskyldig utgöras till högre belopp än gällande
bestämmelser eljest skulle föranleda, dock att skatten ej må komma att
uppgå till större del, procentuellt beräknad, av det på grundval av överenskommelsen
eller förordnandet fastställda beskattningsbara beloppet, än skatten
skulle utgjort av det beskattningsbara belopp, som skulle hava fastställts,
om hänsyn ej tagits till överenskommelsen eller förordnandet.

Överenskommelse med främmande stats regering i fråga, varom ovan förmäles,
skall upphöra att gälla senast vid det årsskifte, som infaller närmast
efter det en uppsägningstid av högst sex månader tilländalupit.

Konungen äger meddela de närmare föreskrifter, som må finnas erforderliga
för tillämpning av överenskommelser eller förordnanden, som i denna
paragraf avses.

3° §.

Skall i anledning av överenskommelse eller förordnande, varom i 29 §
säges, inkomst, som enligt denna förordning är skattepliktig, ej här i riket
beskattas, får underskott, som uppkommer vid inkomstberäkningen, icke vid
taxering avräknas å här i riket beskattningsbar inkomst.

Skuld, som häftar vid förmögenhet, vilken jämlikt överenskommelse eller
förordnande, varom i 29 § säges, icke skall här i riket beskattas, får icke
vid taxering här i riket avräknas från annan förmögenhet.

31 §.

Om skattskyldig blivit genom beslut av vederbörande myndigheter beskattad
för samma inkomst eller förmögenhet såväl här i riket som i utländsk
stat, må Konungen på ansökan av den skattskyldige efter vederbörandes
hörande kunna, därest ömmande omständigheter eller eljest synnerliga
skäl föreligga, förordna om efterskänkande av skatt till undvikande av eller
lindring i dubbelbeskattningen. Har skatt redan erlagts, återbekommes
skatten i den ordning, som för restitution av kronoutskylder stadgas.

Anvisningar
till 12 §.

Jämväl fysisk person, som — utan att vid beskattningsårets utgång hava
haft sitt egentliga bo och hemvist i Sverige — då stadigvarande vistats
härstädes, är skyldig erlägga förmögenhetsskatt för all under 1 mom. a) och b)
omförmäld förmögenhet.

Såsom här i riket nedlagd förmögenhet anses icke vad utom riket bosatt
svensk medborgare eller utlänning placerar i svenska obligationer eller —
— — i vård hos annan härstädes.

till 16 §.

I de fall, då jämlikt bestämmelserna i 44 § kommunalskattelagen kommunalt
ortsavdrag icke utgår på den grund, att den skattskyldige varit bosatt
i riket under allenast så kort tid under beskattningsåret, att avdx-aget
icke skulle hava uppgått till 50 kronor, tillerkännes honom icke heller statligt
ortsavdrag.

Bilaga 4.

P. M.

angående landstingsbeskattningen.

Den nuvarande landstingsorganisationen infördes genom förordningen
om landsting den 21 mars 1862.1 I fråga om den beskattningsrätt, som därvid
tillerkändes landsting, stadgade förordningen, att de avgifter, som av
landstinget blivit till uttaxering beslutade, skulle utgå i förhållande till den
allmänna bevillning enligt bevillningsstadgan för fast egendom eller för
inkomst av kapital eller arbete, som av eu var skattskyldig till statsverket
erlades; dock att, där enligt lag andra grunder för kostnadernas uttaxering
vore fastställda, vad sålunda vore stadgat skulle gälla. Enligt landstingsförordningen
medgavs både en territoriell differentiering, så att olika
skattesatser kunde bestämmas för olika delar av länet, och eu differentiering
efter skatteobjekt, så att bidragen) för vissa företag exempelvis kunde
ut debiteras allenast på jordbruksfastighet eller med ett högre belopp på
jordbruksfastighet än på övriga beskattningsföremål.

Dessa bestämmelser för landstingsskattens utgörande skilde sig från de i
förordningen om kommunalstyrelse på landet stadgade grunderna för kommunalutskylders
utgörande bland annat däruti, att för vissa staten tillhöriga
fastigheter kommunalskatt erlades men icke landstingsskatt. Vid
1904 års riksdag väcktes motionsvis förslag om sådan ändring i landstingsförordningen,
att den skillnad, som lorelåge beträffande grunderna för utgörande
av kommunalutskylder och landstingsskatt, måtte upphöra. I den
skrivelse, som riksdagen med anledning av denna, motion avlät till Kungl.
Maj:t, anförde riksdagen, att riksdagen funnit det framförda förslaget förtjäna
beaktande. Enligt riksdagens åsikt förelåge intet giltigt skäl för den
dåvarande åtskillnaden i berörda hänseende. Även landstingsskatten vore
till sin natur eu kommunalskatt, ehuru utgående för en större kommuns
behov, och det syntes därför riksdagen rättvist och billigt, att densamma
ul ginge efter samma grunder som annan kommunalskatt.

I proposition till 1905 års riksdag förklarade sig Kungl. Maj:t dela
dessa riksdagens synpunkter. I propositionen föreslogs därför, att i landstingsförordningen
skulle införas stadgande om att för sådan jordbruksfastighet,
för vilken bevillning ej erlades, skulle påföras landstingsskatt efter
det belopp, som, därest bevillning skulle utgått för densamma, på grund av
taxeringsvärdet svarade mot sådan bevillning, varemot inkomst av arrende
för sådan fastighet ej skulle vid påförandet av landstingsskatt tagas i beräkning;
och skulle vad sålunda stadgades gälla jämväl kronopark, som
bildats vare sig av mark, som åt kronan inköpts efter 1874 års början, eller
av staten tillhörig jordbruksdomän eller del av sådan. Denna proposition
blev av riksdagen antagen.

1 Kn fullständigare historik än den här meddelade finnes intagen i komiminalförfattningssakkunnigas
betänkande IV med förslag till lag om landsting in- in., sid. 161 IT.

År 1900 erliöllo bestämmelserna om landstingets beskattningsrätt den lydelsen,
att de avgifter, som av landstinget blivit till uttaxering beslutade,
skulle av en var skattskyldig utgöras i förhållande till hans inkomst, beräknad
för jordbruksfastighet till sex kronor och för annan fastighet till
fem kronor för varje fulla etthundra kronor av taxeringsvärdet jämlikt senast
fastställda taxeringslängd, samt i fråga om inkomst av kapital och
arbete till det beskattningsbara belopp, för vilket bevillning till staten
skulle jämlikt senast fastställda taxeringslängd erläggas. Beträffande fastighet,
för vilken bevillning ej erlades, påfördes landstingsskatt endast för
jordbruksfastighet samt för kronopark, som bildats antingen av mark, inköpt
åt kronan efter 1874 års början, eller av staten tillhörig jordbruksdomän
eller del av sådan. Inkomst av arrende av sådan jordbruksfastighet,
för vilken bevillning ej erlades, skulle ej vid påförande av landstingsskatt
tagas i beräkning.

I samband med 1920 års förslag till kommunalskattelag — vilket som
bekant bland annat upptog beskattningsformerna fastighetsskatt, näringsskatt
och kommunal inkomstskatt — framlade Kungl. Maj:t i särskild proposition
(nr 222) förslag till provisoriska ändringar i landstingsförordningen.
I denna proposition anfördes, att man ansett riktigast att i så
ringa grad som miijligt avvika från den gällande normen för skattskyldighet
i avbidan på ett slutligt fastställande av landstingets uppgifter, i vilket
avseende, bland annat, frågan om väghållningsskyldigheten vore av vikt.
Man hade därför tänkt sig skattskyldigheten bestämd i förhållande till
»dels inkomst av fast egendom, beräknad för fastighet med åsatt jordbruksvärde
till sex kronor och för annan fastighet samt frälseränta till fem kronor
för varje fulla etthundra kronor av taxeringsvärdet jämlikt senast fastställda
taxeringslängd, dels ock annan inkomst, heräknad till det belopp,
varmed den skattskyldiges till kommunal inkomstskatt beskattningsbara
belopp kunde överstiga hans vid taxering till kommunal inkomstskatt rrppskattade
inkomst av fast egendom med tillägg, i förekommande fall, av
hyresvärdet motsvarande fem procent av taxeringsvärdet å fastighet, varför
fastighetsskatt utginge och som av ägaren begagnats i skattepliktig näring
eller eljest i rörelse eller yrke».

Detta förslag innebar således, att särskild taxering till landstingsskatt
måste äga rum.

Då 1920 års riksdag avslog förslaget till kommunalskattelag och antog
det nu gällande kommunalskatteprovisoriet, gjordes icke några ändringar
i själva landstingsförordningens beskattningsbestämmelser. Genom särskild
förordning av år 1920 föreskrevs däremot, att vad i avseende å utlagors
utgörande vore stadgat om bevillningstaxerad eller till bevillning
beskattningsbar inkomst av kapital och arbete beträffande utlagor, som
skulle utgå i förhållande till taxeringarna till bevillning under vart och ett
av åren 1921—1924, i stället skulle gälla bevillningstaxerad eller till bevillning
beskattningsbar inkomst av fast egendom, kapital och arbete.
Denna förordning bär år 1924 givits förlängd giltighet för åren 1925 och
1926. De i avseende å bevillningstaxeringen vidtagna ändringarna koanmo
härigenom att över hela linjen återverka på landstingsbeskattningen. Dessa
ändringar beträffande bevillningstaxeringen — särskilt, införande av rätten
till allmänna avdrag samt orts- och familjeavdrag — hava haft en
mycket stor inverkan å det relativa trycket av landstingsskatten. Angående
förskjutningen i skattetrycket hänvisas till kommunalskattekommitténs
betänkande sid. 204 ff.

Enligt den nu gällande lagen om landsting den 20 juni 1924 skall skyldighet
att erlägga landstingsskatt åligga en var, som jämlikt senast fastställda
taxeringslängder skall inom landstingsområdet påföras allmän bevillning
av fast egendom eller av inkomst. Landstingsskatten utgår för
fastighet i förhållande till beräknad inkomst, utgörande för jordbruksfastighet
sex kronor och för annan fastighet fem kronor för varje fulla
etthundra kronor av taxeringsvärdet, samt för inkomst i förhållande till
det beskattningsbara belopp, för vilket bevillning av inkomst skall erläggas
jämlikt senast fastställda taxeringslängd.

Ur landstingslagen hava uteslutits bestämmelserna om landstingets rätt
att bestämma särskild grund för beskattningen. Den territoriella differentieringen
bär däremot bibehållits.

_ På grund av stadgande i särskild därom gällande författning äga landstingen
uttaga s. k. personliga sjukvårdsavgifter, varom emellertid i detta
sammanhang ej är fråga.

Slutligen må erinras, att till landstingen icke utgår någon progressivskatt,
ej heller skogsaccis.

Innan frågan om landstingsbeskattningens framtida ordnande behandlas,
må här erinras om den ständigt fortgående ökningen av landstingens uppgifter
och verksamhet samt om den överflyttning av uppgifter från primärkommunerna
till landstingen, som ägt rum. I sistnämnda avseende
kan framhållas hälso- och sjukvård samt fattigvård. Till belysande av
nyssnämnda förhållanden ävensom av landstingens ekonomiska ställning
och landstingsområdenas struktur hänvisas till nedanintagna fem tablåer,
tab. 2 och 4 hämtade ur Sveriges landstings tidskrift år 1925 och
ta;b. 1 och 5 från kommunalförfattningssakkunnigas betänkande IV.
Sistnämnda två tablåer hava kompletterats med uppgifter från statistisk
årsbok och förberörda tidskrift. Uppgifterna i tab. 3 hava erhållits från
statistiska centralbyrån.

Tab. 1. Landstingens utgifter åren 1875—1925. 1

A r	Totalutgifter kr.	Å r	Totalutgifter kr.
1875 ...........................	1 776 274	1921
1895 ...........................	3 946 853	1922 ...........................	80 725 668
1905 ...........................	7 865 743	1923
1913...........................	17 085 238	1924 .............	t £ tfOO »OD 62 536 698
1920 ...........................	70 409 098	1925 .......................	65 580 649

1 Siffrorna för åren t. o. m. 1922 avse de verkliga utgifterna; för de följande åren angivas
de i staterna beräknade utgifterna. °

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 saml. 87 höft. (Nr 102. Bilaga.)

Tab. 2. Landstingens för åren 1914—1925 i staterna beräknade utgifter i kronor.

År	Förvalt-nings-kostnader o. dyl.	Hälso- och sjukvård	Under- visnings- väsende	Jordbruk med bi näringar	Kommu-nikatio. ner utom skjuts-håll-ningen 1	Ord- nings- och polis- väsen	Arbets- förmed- ling	Nykter- hets- under- vis- ning	Kost-nader för folkpen-sionering	Anslagtill avhjäl-pande av befarad arbets-löshet	Anslag till) fångvård och Övriga sociala ändamål	Räntor och av-betal-ningar å skuld	Upp-börds-kostna-der, av-skrivnin-gar och restitu-tioner	Övriga utgifter	Summa utgifter \|
1914	298 572	11 607 224	1 391 635	691 516	763 974	174 854	98 106	40 056	84 000	~	49 915	1 378 341	312 651	172 312	17 063 156
1915	299 421	9 494 403	1 364 320	663 425	368 645	178 330	108 176	34120	380 917	1 045 900	15 745	1 908 034	385 179	453 862	16 700 477
1916	309 294	10 848 280	1 452 572	697 358	303 969	190 469	113 122	40 456	575 414	788 893	14 080	1 969 423	422 399	510 033	18 235 762
1917	317 977	17 121 954	1 604 424	705 736	375 032	182 318	131451	43 856	1 689 000	889 400	13 890	3 078 598	674 399	514 145	27 342 180
1918	415 241	21 404 121	2 158 758	865 849	410 749	206 648	151 768	44 056	1 932 320	1 665 276	14 880	2 417 049	1 091 671	638 089	33 416 475
1919	555 320	33 937 489	3 332 475	1 264 682	593 577	331 no	206 951	56 554	2 055 950	l 384 200	1 236 804	3 441 948	1 966 136	2 439 558	52 802 754
1920	810 217	44 503 806	5 414 055	l 561 819	1 253 738	299 214	304 174	47 207	1 936 100	1 545 700	2 161 980	4 222 815	3 922 645	3 102 340	71085 810
1921	1087 610	63 348 422	7 149 878	2 395 803	1 118 312	254 190	354 646	55 604	2 239 000	1 033 200	2 981 887	4 128 857	4 831 423	3 559 705	94 538 537
1922	1 160 053	51 205 669	4 870 553	l 737 897	905 092	231 085	338 887	51 100	3 388 000	4 697 533	4 527 225	4 909 543	8 892 203	2 689 130	89 603 970
1923	1 176 420	37 033 724	4 598 973	1 471 962	600 682	205 236	295 569	48 700	3 667 900	3 555110	5 701 143	5 870 566	7 154 173	1 553 798	72 933 956
1924	1 107 702	32 399115	3 772 547	1 466 266	832 545	195 189	284 745	45 670	3 799 000	446 800	6 589 520	5 310 770	5 193 122	1 093 707	62 536 698 i
1925	1 123 087	35 478 865	3 973 032	1 486 631	591 568	193 381	1296 681	50 330 4 236 600	326 025j6 502 839	5 631 532 4 622 792\|1 067 286,65 580 649

1 För skjutshållning hava tidigare uttagits särskilda s. k. bidrag till skjutsentreprenaderna. Enligt 1924 ars ändringar i landstingslagen
m. m. skall däremot länens andel i entreprenadbidragen utgå av landstingsmedel.

83*

Tab. 3. Landstingens tillgångar och skulder den 31 december 1922.

Landsting	Tillgångar1	Skulder
Stockholms läns......................................................	20 583 805	10 179 857
Uppsala » .....................................................	4 492 689	1 695 321
Södermanlands » .....................................................	6 984 575	3 454 856
Östergötlands » ......................................................	10 681 052	5 326 667
Jönköpings » ......................................................	6 990 221	1 708 485
Kronobergs » ......................................................	3 186 356	580 531
Kalmar läns norra ..............................................................	2 305 124	1 001 004
» » södra ..............................................................	2 850470	667 787
Gotlands läns.....................................................	1 250 898	449 357
Blekinge » ......................................................	8 035 515	4 699 082
Kristianstads » ......................................................	5 772 218	1 780 606
Malmöhus » .....................................................	14 113 662	3 690 622
Hallands » .....................................................	6 504 993	1 774 952
Göteborgs och Bohus » ....................................................	8 865 270	5 109 944
Älvsborgs » ...................................................	12 051 959	2 880 531
Skaraborgs » ......................................................	7 729 829	814 98»
Värmlands » .................................................	10 527 711	864 606
Örebro » ......................................................	5 765 693	941 565
Västmanlands » ......,...............................................	6 979 455	1 383 829
Kopparbergs » ......................................................	12 291 670	1 632 241
Gävleborgs » ......................................................	9 791 130	506 567
Västernorrlands » .......................................................	11 188 594	1 770 906
Jämtlands » ......................................................	4 549 189	1 202 649
Västerbottens » .....................................................	6 164 526	840 374
Norrbottens » ......................................................	7 250 623	2 824 145
Summa	196907 227	57 781 466
Tillkommer för gemensamma anstalter.............................. ...	10 172 790	168 693
Summa	207 080017	57 950 159

1 Inräknat för 1923 års behov avsedda, men under år 1922 inilutna skatter (i den mån de
ej använts redan under år 1922).

84*

Tab. 4. Areal, folkmängd, skattetaxeringar, landstingsskatt

1 1	2	3	•t	B i
Landstingsområde	Areal land den 1 jan. 1924 Hektar	Därav åkerjord Hektar	Folkmängd den 1 jan. 1924	Taxerings-å bevillnings-egendom
Jordbruks- fastighet Kronor
Stockholms läns..................	738 982	162 358	254 488	250 165 700
Uppsala » ..................	512 087	154 110	139 519	163 393 100
Södermanlands » ..................	623 755	182 042	192 290	213 989 500
Östergötlands » ..................	987 281	255 987	250200	376 199 240
Jönköpings » ..................	1 061 688	140 001	229 914	251133 800
Kronobergs » ..................	890 666	101 562	158 648	176 297 400
Kalmar läns norra ...........................	531 998	79 378	93 238	126 041 400
Kalmar läns södra ...........................	563 867	117711	137 529	146 535 800
Gotlands läns..................	311 794	76 593	56 645	69 431 lool
Blekinge » ..................	290 863	62 550	148 872	97 871 000
Kristianstads » ..................	624 280	248 273	244119	330 788 600
Malmöhus » ..................	464 075	342 928	331 668	640 981 200
Hallands » .................	476 961	147 040	150 010	197 349 500
Göteborgs och Bohus » ..................	482 516	98 204	207 259	182 364 600
Älvsborgs » ..................	1 167 811	220481	307 400	300 870 290
Skaraborgs » ..................	807 496	337 617	246 448	341 927 600
Värmlands » ..................	1 746 444	195 133	269 971	391 109 500
Örebro » ..................	842 746	162 342	222 601	240 045 000
Västmanlands » ..................	643 819	165 708	168 022	184 176 300
Kopparbergs * ..................	2 824 847	106 027	255 331	390 823 300
Gävleborgs » ..................	1812 810	114 464	235 400	294 129 400
Västernorrlands » ..................	2 412 797	97 960	271 357	296 506 800
Jämtlands » ..................	4 769 003	66 511	135 662	265 041300
Västerbottens » ..................	5 557 087	90 683	190 177	283 161 800
Norrbottens » ..................	9 866 009	42 195	188434	213 655 000
Summa	41011682	3 767 858	5 085 202	6423988 230
Städer, som ej deltaga i landsting......	46 454	13 966	920 557	68 633 000
Summa lör hela riket	41 058136	3 781824	6005 759	6492621230

och personlig sjukv&rdsavgilt lör olika landstingsområden.

1 «	7	8	9	10	ii	12
värde i kr. pliktig last 1924	Bevillnings- taxer&d	Därav beskattnings-bar inkomst	Landstingsskatt enligt 1924 års lands-tings beslut	Personliga sjukvårds-avgifter, be-räknade eller uppskattade
Annan fastighet Kronor	inkomst 1924	På 100 kronors beräknad beskattningsbar inkomst	Uttaxerat belopp Kronor
Kronor	Kronor	å landsbygden Öre	i städerna Öre	Kronor
638 217 800	223 574 060	140462 970	170	170	3 252 797	50 000
191 925 300	99 751 390	59 649 760	150	150	1 183 424	28 000
243 376 300	121 473 178	68 877 650	165/218	150/190	1 565 022	30 000
260 052 600	135 109 241	76 914090	160	160	1 804 444	50 000
226 470 450	117 060 280	70 460 630	190	190	1 839 751	47 500
105 503 100	68 342 243	35 699 390	190	190	982 375	30 000
62 405 100	38 170 535	20 525 100	230	226	710 840	17 000
112 842 950	62 064 145	35 870 370	200	200	1 008 000	25 000
42 897 700	21 949 020	12 624 480	204/216	204	389 687	12177
159 716 100	76 738 330	45 998 420	268	250	1 534 963	24 500
204 766 900	112 844 403	63 675 220	140	140	1 243 968	47 000
428 952 700	220 119 130	136 816 140	162	156	3 125 949	65 000
j 147 865 700	76 669 742	44 632 020	200	200	1 275 461	30 000
202 904 700	103 265 287	58 756 030	200	200	1 573 403	40 000
330 359 900	182 170 777	107 952 920	165	165	2 350 149	60 000
160 550 300	113 654 915	63 382 190	180	180	1 645 878	56 500
267 179 700	128 962 781	72 814 730	180	180	1 984 070	54 000
258 018 200	150 032 590	87 161 500	155	140/155	1 713 760	40 000
230 095 000	96 667 166	51 802 490	200	200	1 472 502	30 800
278 277 700	130163 887	73 326 930	210	210	2 326 727	50 000
1 193 399 800	115 669 205	62 141 180	190	190	1 698 830	45 200
274 635 340	163 116 421	92 930 920	225	225	2 797 903	59 009
75 323 500	64 423 490	36 150 090	195/275	203/275	1 132 000	25 000
98 721 200	79 076 872	40 908 280	279/290	287-5	1 795 808	39 887
156 035 200	108 800 850	64 356 550	316	316	2 692 500	32 000
5350 494040	2 809 869 938	1623 890 050	140/316	140/316	43100211	988 573
4 154 222 550	1 657 881 482	1 241 062 140	—	—	—	—
9 504 716 590	4 467 751 420	2 864 952 190	140/316	140/316	43 100 211	—

86*

Tab. 5. Landstingsskattens totala belopp Jämfört med sammanlagda beloppet av
utskylderna till primärkommunerna åren 1875—1925.1

1 r	Landstings-skattens totala belopp i kronor	Kommunal-utskyldernas totala belopp i kronor	Landstings-skattens stor-lek i procent av kommunal-utskylderna
1875 ............. .................................................	404 950	19 711610	'' 2-1
1885 ...............................................................	713 343	28 256 321	2-5
1895 ...............................................................	1 077 332	35 799 203	3-0
1905 ..............................................................	3 019 758	57 608 778	5*2
1910 ..............................................................	5 782 324	88 459 195	6*0
1915 ...............................................................	11273 690	113 134 933	10-o
1920 .............................................................	55 640 295	397 533 960	14-o
1921 .............................................................	74 502 960	503 302 847	14-8
1922 ..............................................................	68 764 278	434 626 8912	158
1923 ...............................................................	48129 217	309 645 1722	15 o
1924 ...............................................................	40 656 155	264 368 7862	15*4
1925 ...............................................................	43 155 664	279 314 2402	15-5

1 Siffrorna för tiden 1875—1915 avse de influtna skattebeloppen, från och med 1920 däremot
de för resp. års behov utdebilerade beloppen. I kommunalutskyldernas totalbelopp
ingå även dylika utskylder till städer, som ej deltaga i landsting.

2 Häri ingår den kommunala progressivskattens kommunandel.

1921 års kommunaJskattekominittés förslag till kommunalska tte 1 ag (det
reviderade A-förslaget eller K-förslaget) — vilket är av samma principiella
innebörd som 1920 års förslag — upptager beskattningsformerna kommunal
Tepartitionsskatt för fastighet, näring och inkomst ävensom skogsskatt och
progressivskatt. Av dessa äro fastighetsskatten och näringsskatten objektskatter,
vilka utgå i förhållande till fastighets taxeringsvärde och närings
på visst sätt beräknade s. k. skattevärde. Inkomstskatten är en personlig i
huvudsak proportionell inkomstskatt. Skogsskatten utgår vid skogens avverkning
i förhållande till det taxerade rotvärdet. Den är en utbruten del
av fastighetsskatten och är avsedd att kompensera den lättnad i fråga om
den årliga fastighetsskatten, som den växande skogen under uppväxttiden
åtnjuter därigenom, att för skogsvärde repartitionstalet satts lägre än för
jordbruksvärde. Progressivskatten ansluter sig liksom den nuvarande kommunala
progressivskatten till den statliga inkomst- och förmögenhetsbeskattningen
och utgår efter viss progressiv skala.

Två reservanter inom kommittén förorda ett skattesystem (det reviderade
C-förslaget eller R-förslaget), som i princip överensstämmer med nu gällande
kommunalskatteprovisorium. Detta förslag upptager fastighetsskatt,
skogsskatt, inkomstskatt och progressivskatt. Såväl fastighetsskatten, vilken
utgår i förhållande till fastighets taxeringsvärde, som skogsskatten,
vilken utgår i förhållande till taxerat rotvärde, ingå emellertid i detta förslag
såsom led i garantiskattesystemet. Det mot en beräknad minimiinkomst

87*

svarande belopp, som blivit beskattat genom fastighetsskatten och skogsskatten,
får således vid beräkningen av den till inkomstskatten beskattningsbara
inkomsten avdragas (s. k. procentavdrag).

Enligt såväl K-förslaget som R-förslaget skall den nuvarande skogsae cisen

upphöra.

Då det nu är meningen att upptaga kommunalskattefrågan beträffande
såväl primärkommunerna som sekundärkommuneraa till definitiv lösning,
torde det redan av taxeringstekniska skäl få anses såsom en ganska självklar
förutsättning, att några andra skatteformer än de, som anlitas antingen för
statsbeskattningen eller för beskattningen till primärkommunerna, icke skola
sökas för sekundärkommunernas vidkommande. En särskild taxermg för de
senares räkning bör om möjligt undvikas. Skulle de skatteformer, som föreslagits
beträffande primärkommunema, i ett eller annat avseende befinnas
mindre väl lämpade att upptagas beträffande sekundärkommunerna, bor
man alltså hellre än att för sekundärkommunernas vidkommande införa
särskilda mer eller mindre olikartade skatteformer ömsesidigt jämka, sa
att skatteformerna bliva någorlunda lämpade för båda slagen av kommunei.
Att för sekundärkommunernas vidkommande söka anslutning till den statliga
inkomstskattetaxeringen torde av flera skäl icke höra ifrågakomma, —
här må allenast hänvisas därtill, att vid statsbeskattningen någon fördelning
av inkomsten till beskattning inom olika beskattmngsområden icke

förekommer. . , ....

Om man utgår ifrån, att någon särskild laxöring för sekundärkommunernas
vidkommande icke iskall ägarnm, så inniebär antagandet av ett garantiskattesystem
för primärkommunema, att — på grund av den vid garantibeskattningen
förefintliga sammankopplingen av objekt- och inkomstskatten
_man för sekundärkommunerna måste hava identiskt samma skatte system

som för primärkommunema, därest man icke vill för sekundärkommunema
antingen avsta från all inkomstbeskattning och nöja sig med.
allenast objektbeskattning eller ock införa en fristående objektbeskattning
vid sidan av garantibeskattningen i överensstämmelse med vad som för
närvarande gäller i fråga om vägbeskattningen. Det bör nämligen observeras,
att, därest icke en lucka skall uppstå i sekundärkommunernas inkomstbeskattning,
en sänkning av repartitionstalen för den i garantiskatten
ingående objektskatten förutsätter en motsvarande nedsättning av
de s. k. procenta vdragen vid inkomstbeskattningen. Denna sänkning kräver
särskild taxering, som ej kan ske annorledes än genom en ny inkomstberäkning
på grundval av deklarationerna. Däremot kan, utan särskild
taxering, en höjning av repartitionstalen för objektskatten vidtagas utan
motsvarande höjning av p ro cent av dragen vid inkomstbeskattningen, vilket
faktiskt innebär en fristående objektbeskattning vid sidan av garantibeskattningen.
„ , . ,

Har man åter för primärkommunema ett system med fristående objektbeskattning
vid sidan av en inkomstbeskattning, medför detta större frihet
i fråga om möjligheterna att ordna sekundärkommunernas beskattning.
Sålunda kunna repartitionstalen för objekten sättas både högre och lägre
än vid beskattningen till primärkommunerna, liksom, ock ett vid dessas
beskattning använt objekt kan uteslutas vid beskattningen till sekundärkommunema.

Vad nu särskilt landsting,sbeskattningen angår, så fullfölja landstingen
— såsom av bestämmelserna i 4 § landstingslagen framgår — i många avseenden
samma ändamål som primärkommunema, och gränsen mellan
landstingens och primärkommunernas verksamhetsområden ligger ej fullt
klar. Utvecklingen synes snarast hava gått i den riktningen att, i den
mån det sociala livet utvecklas och de kommunala uppgifterna svälla ut,
låta landstingen såsom kommuner av större ordning verka i skatteutjämnande
syfte genom övertagande av uppgifter, som förut ansetts tillhöra
primärkommunerna.

I detta sammanhang må erinras om frågan om väghållningsbesvärets
överflyttande till landstingen, en fråga soin emellertid för närvarande icke
torde befinna sig i det läge, att spörsmålet om landstingsbeskattningens
definitiva ordnande bör för dess skull skjutas på framtiden.

Skulle man taga konsekvenserna fullt ut av vad nu sagts om landstingens
förhållande till primärkommunerna, så borde väl detta medföra, att — vare
sig K-förslaget eller R-förslaget komme till användning inom primärkommunerna
— samma beskattningsregler skulle i allo tillämpas jämväl vid
landstingsbeskattningen. I detta sammanhang må erinras om det förut citerade
uttalandet av 1904 års riksdag, att landstingsskatten till sin natur
vore en kommunalskatt, ehuru utgående för en större kommuns behov, och
att det därför syntes riksdagen rättvist och billigt, att densamma utginge
efter samma grunder som annan kommunalskatt. De ändringar, som sedan
landstingsförordningens tillkomst vidtagits i fråga om landstingsbeskattningen,
hava också gått ut på att bringa denna i närmare anslutning till
kommunalbeskattningen. Numera föreligger ock överensstämmelse mellan
landstingsbeskattningen och beskattningen till primärkommunema, om
man bortser från skogsaccisen och den kommunala progressivskatten samt
den olikhet, som finnes beträffande frågan om vem som är skattskyldig för
fastighet.

Nagra skäl att beträffande repartitionsbeskattningen övergiva den nuvarande
överensstämmelsen mellan primärkommunernas och landstingens beskattningsregler
synas knappast föreligga. Införes R-förslaget i primärkommunerna
är man, såsom förut framhållits, praktiskt taget bunden att
jämväl använda detta system obeskuret för landstingens vidkommande.

Vad härefter angår frågan om progressivitet vid landstingens inkomstbeskattning
bör märkas, att denna icke är eu ren landstingsskattefråga.
Progressionen vid beskattningen av inkomst måste nämligen alltid avvägas
med hänsyn till det sammanlagda trycket av de olika inkomstskatterna —
statsskatten samt skatterna till primär- och sekundärkommunerna. Då
spörsmålet om ändring i denna progression faller utanför ramen för denna
P. M„ ,så bortses här från tanken på särskilda anordningar för vinnande
av progressivitet vid landstingsbeskattningen.

Särskilt beaktande måste här ägnas frågan om skog sbeskattning en. Enligt
det av kom m u n a 1 ska 11 ekommi 11 én framlagda K-förslaget har för jordbruksfastighet—
frånsett tomt- och industrivärde — beräknats ett repartitionstal
av O.o-i. I fråga om skogsvärdet har dock detta repartitionstal uppdelats
sålunda, att objektskatten för skogsvärdet utgår efter ett repartitionstal
av allenast O.ni, under det att den skatt, som svarar mot återstående

O.ns procent av skogsvärdet, kompenseras genom en skogsskatt, utgående
vid skogens avverkning i förhållande till det avverkade virkets taxerade
rotvärde. I denna skogsskatt erhålla emellertid landstingen icke någon
andel. Om således det av kommittén förordade K-förslaget skall läggas

till grund för kommunalbeskattningen, bör — därest det relativa skattetrycket
av landstingsskatten såsom hittills skall bliva lika med det relativa
skattetrycket av primärkommunernas repartitionsbeskattning (inklusive
skogsskatten) — repartitionstalet för fastighetsskatten å skogsvård? vid
landstingsbeskattningen sättas till O.04, såvida man ej föredrager att även
för landstingens vidkommande inrätta en motsvarande skogsskatt, vilket
dock givetvis skulle medföra eu komplicering av skattesystemet, som om
möjligt bör undvikas. Att vid landstingsbeskattningen bestämma ett lägre
repartitionstal för skogsvärde än för jordbruksvärde och kompensera
denna lättnad för skogsvärdet med en ökning av skogsskatten till primärkommunerna
är en utväg, som icke gärna synes böra ifrågakomma med
hänsyn till att skogsskatten i primärkommunema kommer att utgå med
mycket växlande belopp i olika kommuner och därför är mindre lämpad
att ersätta en lättnad i den enhetliga landstingsskatten.

Här må emellertid erinras om följande. Enligt 1920 års förslag till kommunalskattelag
utgjorde repartitionstalen för fastighetsskatten O.or, för
jordbruksvärde, O.045 för annat värde och 0.o:s för skogsvärde, därvid med
skogsvärde avsågs värde av växande skog utöver husbehov. Någon skogsacois
av betydelse skulle enligt förslaget ej utgå. Till skillnad från förhållandet
enligt kommunalskattekommitténs förslag var således skogsvärdet
väsentligt lindrigare belastat av objektskatten än jordbruksvärdet. En
dylik lättnad för skogsvärdet i förhållande till jordbruksvärdet har ock
ofta påyrkats (jfr prop. 191/1920 sid. 270 och kommitténs betänkande sid.
568). Därest man skulle önska tillgodose detta krav på lättnad för skogsvärdet
vid objektbeskattningen, kan såsom en möjlighet att realisera detta
tänkas att vid landstingsbeskattningen behålla samma repartitionstal för
skogsvärdet som vid kommunalbeskattningen eller O.m utan att införa
någon skogsskatt till landstingen. En variation av denna tanke är att sätta
repartitionstalet för skogsvård? till O.02 vid såväl kommunalbeskattningen
som landstingsbeskattningen. I förra fallet blir det O.03 och i senare O.02
procent av skogsvärdet, som i jämförelse med jordbruksvärdet fritages från
fastighetsskatt vid landstingsbeskattningen. Om repartitionstalet för
skogsvärdet vid kommunalbeskattningen höjes från O.m till O.02, synes en
motsvarande nedsättning i den kommunala skogsskatten böra ske.

Att på sätt nu framkastats bestämma repartitionstalen lika för kommunalskatten
och för landstingsskatten medför den tfebiferinpstekniska fördelen,
att antalet skattekronor för varje skattskyldig varder lika för båda
skatterna — under förutsättning dock, att den nu förefintliga olikheten
mellan kommunalskatten och landstingsskatten i fråga om vem som är
skattskyldig för fastighet undanröjes.

Även det av huvin] reservanterna inom kommunalskattekommittén förordade
R-förslaget upptager en kommunal skogsskatt. Denna iir emellertid,
på sätt förut nämnts, anordnad såsom ett led i en gara»f»beskattning av
inkomsten av skogsbruket. För sextio procent av det avverkade virkets
eller den till avverkning upplåtna skogens taxerade rotvärde erlägges
skogsskatt. Vid beräkningen av skattepliktig inkomst av fastighet medgives,
förutom övriga procentavdrag, avdrag för vad sålunda blivit genom
skogsskatt beskattat.

Då skogsskatten i R-förslaget är på detta sätt inarbetad i skattesystemet
samt, såsom förut framhållits, olika inkomstberäkning för kommunalbeskattningen
och landstingsbeskattningen av taxeringstekniska skal icke
synes böra ifrågasättas, återstår — därest R-förslaget skall användas vid

90»

kommunalbeskattningen— för landstingsbeskattningen endast den möjligheten,
att denna även i förevarande hänseende anordnas i full överensstämmelse
med kommunalbeskattningen. Detta innebär, att i landstingsbeskattningen
skall ingå en skogsskatt av samma konstruktion som Rförslagets.

Enligt såväl K-förslaget som R-förslaget skall viss del av den i landsr
kommun utgående kommunala skogsskatten i utjämnande syfte fonderas.
Då landstingen med sin rikligare tillgång på beskattningsföremål knappast
äro i behov av denna fondering, torde det måhända vara lämpligast och
enklast att vid landstingsbeskattningen låta eventuellt förekommande
skogsskatt i sin helhet årligen komma till användning.

I anslutning till vad här ovan anförts synes kunna ifrågasättas, om icke
den naturligaste lösningen av spörsmålet om landstingens beskattning vore
följande. Vare sig K-förslaget eller R-förslaget lägges till grund för primärkommunernas
beskattning, ordnas landstingsbeskattningen efter samma
system, som blir gällande för primärkommunernas repartitionsbeskattning,
samt med de för denna gällande repartitionstalen. Om K-förslagets
grundprinciper godkännas men någon skogsskatt till landstingen anses
icke böra utgå, ingår dock fastighets skogsvärde vid landstingsbeskattningen
i repartitionen med samma repartitionstal som jordbruksvärde.
Skall skogsskatt — vare sig enligt K-förslaget eller R-förslaget — utgå till
landstingen, äger någon fondering av denna skogsskatt icke rum.

Stockholm i augusti 1925.

ERLAND GEIJER.

Bilaga 5.

P. M.

angående den kommunala progressivskatten och anskaffning av
medel för kommunal skatteutjämning.

Sedan infordrade yttranden numera inkommit över dels 1921 års kommunalskattekommittés
förslag till kommunalskattelag m. m. dels skatteberedningens
promemoria angående landstingsbeskattningen, dels ock beredningens
betänkande angående den kommunala skatteutjämningen, torde i ett sammanhang
böra beröras vissa med frågan om den kommunala progressivskatten
och anskaffningen av medel för skatteutjämning sammanhängande
frågor.

Enligt nuvarande bestämmelser gäller i fråga om den kommunala progressivskatten
i huvudsak följande.

Kommunal progressivskatt utgöres efter viss skala för varje till inkomstoch
förmögenhetsskatt beskattningsbart belopp, som överstiger, i fråga om
andra skattskyldiga än svenska aktiebolag och solidariska bankbolag, 3,000
kronor samt i fråga om bolag, som nu nämnts, 6 procent av det bolagets
kapital, vartill hänsyn skall tagas vid bolagets taxering till inkomst- och
förmögenhetsskatt.

Av progressivskattens grundbelopp skola sjuttiofem procent (kommunandelen)
i den utsträckning nedan angives användas till täckande av
vederbörande kommuners, församlingars och skoldistrikts skattebehov. Återstående
tjugofem procent (utjämningsandelen) skola i den utsträckning och
i enlighet med de föreskrifter, som särskilt stadgas, uttagas för användning
till utjämning av skattetrycket olika kommuner eller andra menigheter
emellan. Uppbörd av utjämningsandel skall äga rum först sedan Kungl.
Maj:t för varje år, efter att hava prövat hela behovet av medel för utjämning,
meddelat särskild föreskrift därom. Uppbörden verkställes av kommunen
och på dess ansvar, varefter medlen inlevereras till statsverket.
Innevarande år uttages av utjämningsandelens grundbelopp 75 procent.

Skattskyldig uppföres till kommunandel av progressivskatten i den eller
de kommuner, där han under näst föregående år åtnjutit inkomst av beskaffenhet
att kunna där taxeras till bevillning, och till utjämningsandel i
den kommun, där han taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt. Har
skattskyldig inom olika kommuner åtnjutit inkomst av beskaffenhet att
kunna taxeras till bevillning i samma kommuner, skall å honom belöpande
kommunandel av progressivskatten fördelas mellan kommunerna i förhållande
till storleken av hans inom varje kommun till bevillning uppskattade,
till jämna hundratal kronor reducerade inkomst, beträffande inkomst
av fast egendom, rörelse eller yrke utan det avdrag av fem resp.
sex procent av fastighets taxeringsvärde, som skett vid bevillningstaxeringen.

Gällande
regler om
kommunal
progressivskatt.

Har skattskyldig icke inom någon kommun åtnjutit inkomst av beskaffenhet
att kunna taxeras till bevillning, upptages han till kommunandel
av progressivskatt i den kommun, där han taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt.
Detsamma skall gälla, om kommunandelen icke uppgår till
200 kronor. Därest vid fördelning av progressivskatt annan kommun än
den, där skattskyldig taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt, skulle
tillföras belopp understigande 50 kronor, uppföres skattskyldig jämväl till
detta belopp i sistnämnda kommun.

Taxeringen till kommunal progressivskatt verkställes uti den kommun,
där skattskyldig taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt, i samband med
taxeringen till dylik skatt. Förslag till fördelning av kommunal progressivskatt
mellan olika kommuner upprättas av taxeringsnämnden, men beslut
angående fördelningen fattas av prövningsnämnden. För att möjliggöra
denna fördelning är ett särskilt underrättelseförfarandet stadgat.

Därest efter anförda besvär över taxeringsnämnds, prövningsnämnds eller
kammarrättens beslut eller eljest taxering till bevillning eller inkomst- och
förmögenhetsskatt ändras eller bliver någon åsatt, skall samtidigt vidtagas
den ändring i taxeringen till progressivskatt eller verkställas den taxering
till sådan skatt, som därav må föranledas.

I den mån tillgängligt belopp av kommunandelen därtill förslår, skall
densamma utom i nedan angivet undantagsfall i första hand användas till
täckande av högst en fjärdedel av det belopp, som av kommunalstämma,
kommunalfullmäktige, allmän rådstuga eller stadsfullmäktige till utdebitering
beslutats. Är tillgängligt belopp av kommunandelen av den storlek,
att det icke sålunda behövt i sin helhet tagas i anspråk, skall överskottet
avräknas på vad kyrkostämma eller kyrkostämmor till utdebitering beslutat,
dock med högst en fjärdedel av utdebiteringens hela belopp. Består en församling
av flera skoldistrikt eller ett skoldistrikt av flera församlingar, skall
progressivskatten i första hand användas för den större enhetens behov.
Består en församling eller ett skoldistrikt av flera kommuner, skall rätten
att i första hand använda progressivskatt tillkomma församlingen eller skoldistriktet.

Kommunalskattekommitténs
förslag
beträffande
kommunal
progressivskatt.

Kommunalskattekommitténs förslag beträffande den kommunala progressivskatten
innebär i huvudsak följande.

Kommunal progressivskatt skall efter viss skala utgå för varje till inkomst-
och förmögenhetsskatt beskattningsbart belopp, som överstiger, i
fråga om andra skattskyldiga än svenska aktiebolag och solidariska bankbolag,
3,000 kronor samt i fråga om bolag, som nu nämnts, 6 procent av
det bolagets kapital, vartill hänsyn skall tagas vid bolagets taxering till
inkomst- och förmögenhetsskatt.

Skattskyldig taxeras till kommunal progressivskatt i den kommun, där
han taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt. Överstiger progressivskattens
belopp 300 kronor, skall progressivskatten utgå till den eller de
kommuner, där den skattskyldige taxeras till kommunal repartitionsskatt
för inkomst. Är han till sådan skatt taxerad i flera kommuner, skall progressivskattebeloppet
uppdelas mellan kommunerna efter förhållandet mellan
den skattskyldiges inom varje kommun till kommunal repartitionsskatt beskattningsbara
inkomst, avrundad nedåt till jämna hundratal kronor. Därest
vid sådan fördelning annan kommun än den, där den skattskyldige taxeras
till inkomst- och förmögenhetsskatt, skulle erhålla progressivskattebelopp
understigande 50 kronor, skall sådant skattebelopp tillföras sistnämnda

kommun. Överstiger progressivskattens belopp icke 300 kronor eller är den
skattskyldige icke i någon kommun taxerad till kommunal repartitionsskatt
för inkomst, utgår progressivskatten i dess helhet till den kommun, där han
taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt.

Av den kommunala progressivskatt, som utgöres inom eu kommun, skall
för täckande av skattebeliovet för kommunala, kyrkliga och skoländamål
användas eu tiondel för varje krona och en tusendel för varje öre, som per
skattekrona utdebiteras i kommunal repartitionsskatt till kommun, församling
och skoldistrikt (kommunandelen). Är kommun delad i eller mellan
olika församlingar eller skoldistrikt, skall beräkning, som nu är sagd, göras
särskilt för varje sådan kommundel. Återstoden av vad som inom kommunen
utgöres i kommunal progressivskatt skall inlevereras till statsverket
för att användas till utjämning av skattetrycket olika kommuner eller andra
menigheter emellan (utjämningsandelen).

Av kommunandelen skall utgå först vad som belöper å utdebiteringen för
kommunala behov, därefter och i den mån tillgång därtill tinnes vad som
enligt nyss angiven grund belöper å utdebiteringen för kyrkliga behov samt
sist vad som belöper å utdebiteringen för skolans behov. Består församling
eller skoldistrikt av flera kommuner eller skoldistrikt av flera församlingar,
skall av kommunandelen i första hand utgå vad som belöper å utdebiteringen
inom den större enheten.

Därest efter anförda besvär över taxeringsnämnds, prövningsnämnds eller
kammarrättens beslut eller eljest taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt
eller till kommunal repartitionskatt för inkomst ändras eller bliver någon
åsatt, skall samtidigt vidtagas den ändring i taxeringen till kommunal progressivskatt
eller verkställas den taxering till sådan skatt, som därav må
föranledas.

I avseende å den kommunala progressivskatten hava emellertid inom kommittén
framställts reservationer — bakom majoritetsförslaget stå kommitténs
ordförande och fyra ledamöter. Tre reservanter hava ansett kommittén
sakna anledning att inlåta sig på den beträffande skatteutjämningen sekundära
frågan om beredande av medel åt statsverket att bestrida utgifterna
för sådan utjämning. Dylika utgifter utgjorde reella statsutgifter, för vilkas
täckande olika alternativ kunde tänkas, exempelvis med de inkomster, som
stode statsverket till buds. Den kommunala progressivskatten borde alltså
i sin helhet tillfalla vederbörande primärkommuner efter i huvudsak enahanda
grunder som dem, kommittémajoriteten föreslagit, d. v. s. så att viss
bråkdel av progressivskattens grundbelopp skulle få uttagas för varje procents
utdebitering av allmän kommunalskatt i kommunerna. Maximum
skulle enligt reservanternas mening vara 150 procent av grundbeloppet, som
skulle uttagas vid 15 procents eller högre utdebitering i allmän kommunalskatt.
En av majoritetens fyra ledamöter (landskamreraren Eiserman) har utarbetat
ett särskilt utkast till grunder för skatteutjämningen, vilket ävenledes
innebär, att frågan om anskaffning av medel för skatteutjämningen skulle
frigöras från spörsmålet om den kommunala progressivskatten.

De olika uppfattningar, som gjort sig gällande angående skalans avvägning,
torde i detta sammanhang sakna betydelse. I

I det av skatteberedningen avgivna betänkandet angående den kommunala
skatteutjämningen har anknytning sökts till det nu gällande sättet för meddelande
av utjämningsbidrag. Frågan om medelsanskaffningen har däremot
i nämnda betänkande lämnats öppen. Beträffande de synpunkter, som

Skatteberedningen8
förslag
angående
skatteutjämning.

därvidlag varit vägledande, hänvisas till betänkandet, företrädesvis sid.
48—51.

Yttranden I avgivna yttranden över kommunalskattekommitténs förslag har beträfmunciia^ro
^an(^e den kommunala progressivskatten anslutning givits dels till kommittégressiv
skatt en majoritetens, dels till reservanternas ståndpunkt. Röster hava emellertid ej
och skatte- saknats, vilka velat göra gällande, att progressivitet i primärkommunernas
utjämningen, beskattning alls ej borde ifrågakomma.

1 fråga om skatteutjämningen har man med ett par undantag anslutit
sig till skatteberedningens principiella ståndpunkt, att de nuvarande grundreglerna
i huvudsak böra bibehållas.

Skattebercd- Slutligen må här erinras, att frågan om progressivitet vid den kommuninyen
ang. naia beskattningen äger en viss aktualitet även beträffande landstingslZkatt"t
beskattningen.

I en inom skatteberedningen av assessorn E. Geijer utarbetad, till trycket
befordrad och i vederbörlig ordning remitterad promemoria i detta ämne
anföres i dylikt avseende:

»Vad härefter angår frågan om progressivitet vid landstingens inkomstbeskattning
bör märkas, att denna icke är en ren landstingsskattefråga.
Progressionen vid beskattningen av inkomst måste nämligen alltid avvägas
med hänsyn till det sammanlagda trycket av de olika inkomstskatterna —
statsskatten samt skatterna till primär- och sekundärkommunerna. Då spörsmålet
om ändring i denna progression faller utanför ramen för denna P. M.,
så bortses här från tanken på särskilda anordningar för vinnande av progressivitet
vid landstingsbeskattningen.»

I vissa av de över denna promemoria infordrade yttranden har frågan om
progressivitet i landstingsbeskattningen berörts.

Länsstyrelsen i Kronobergs län ifrågasätter, huruvida ej skäl kunde föreligga
att för landstingens del söka anslutning till den statliga inkomstskattetaxeringen.
Landstingets i Malmöhus läns förvaltningsutskott ifrågasätter
progressivitet även för landstingsskattens vidkommande och yttrar
följande: »Förvaltningsutskottet föreställer sig, att denna fråga skall kunna
ordnas på så sätt, att viss del av den kommunala progressivskatten i första
hand avsättes till landstingen. Härigenom skulle även uppnås ett utjämningsförhållande
kommunerna emellan i skatteavseende. Det händer nämligen,
att många kommuner, ofta mycket skattetyngda, icke äro i tillfälle
att få tillgodogöra sig någon som helst progressivskatt, under det att andra
kommuner äro i detta hänseende synnerligen lyckligt lottade. Finge landstingen
för sina behov avskära en del av progressivskatten, synes detta utskottet
icke vara annat än rimligt och rättvist.» Länsstyrelsen i Östergötlands
län, som avstyrkt progressivitet vid primärkommunernas beskattning,
finner sig därav icke förhindrad ifrågasätta, att, därest det finnes önskvärt
att anordna en progressivskatt för kommunala behov, utredning företages
angående lämpligheten att anordna en dylik skatt för landstingsbeskattningen.
»Det kan tänkas», yttrar länsstyrelsen, »att åtskilliga av de olägenheter,
som ansetts förknippade med den kommunala progressivskatten i dess
nuvarande gestalt, i någon mån kunna undvikas vid en för den större kommunen,
landstinget, anordnad progressivskatt.» Kammarrätten yttrar i förevarande
punkt, bland annat: »I frågans nuvarande läge och i brist på utredning
i denna del vill kammarrätten allenast uttala, att rätt till progressiv
beskattning bör tillkomma landstingen endast i den mån de fullgöra upp -

gifter av statlig natur, att det emellertid är ett praktiskt önskemål att antalet
fristående skatter icke ökas, samt att den samlade progressionen av
inkomst- och förmögenhetsskatten samt den kommunala progressivskatten
även enligt de föreliggande skatteförslagen kommer att bliva så stark att,
om landstingen tillerkännes rätt till progressiv beskattning, motsvarande
minskning måste ske med avseende å de eljest utgående progressiva skatterna.
Skulle det befinnas önskvärt att vid landstingsbeskattningen införa
ett moment av progressiv art, torde — med hänsyn därtill, att vissa städer
icke deltaga i landsting — detta måhända kunna ske så att kommuner, som
deltaga i landsting, till dessa senare avstå viss del av sin kommunala progressivskatt.
»

När frågan om progressiviteten i den kommunala beskattningen och om Olägenheter
medelsanskaffningen för kommunal skatteutjämning skall besvaras, gäller me£
det givetvis först att undersöka, huruvida ej den redan nu tillämpade ord- kommunal
ningen är tillfredsställande. I detta avseende må anföras följande. progressiv Mot

själva normen för progressiviteten kan anmärkas, att progressiv- skatt.
skatten är lika stor oberoende av utdebiteringssiffran för den allmänna
kommunalskatten. Denna fråga skall vidare behandlas i det följande.

Mot bestämmelserna om progressivskattens fördelning på olika kommuner
hava i olika sammanhang framställts anmärkningar på grund av det besvär,
som denna fördelning förorsakat taxeringsmyndigheterna. Den viktigaste
anmärkningen i detta avseende lärer väl gälla det förhållandet, att en ändring
i bevillningstaxeringen i en enda kommun medför ändring i den kommunala
progressivskatten ej blott i denna kommun utan i alla de övriga kommuner,
där vederbörande är bevillningstaxerad. Uppenbart är, att där det,
såsom stundom inträffar, gäller bolag, som äro skattskyldiga i hundratals
kommuner, en dylik ändrad fördelning skall förorsaka oproportionerligt och
stundom orimligt besvär dels för den beskattningsmyndighet, som skall
verkställa omräkningen, dels för alla dessa kommuner, som skola verkställa
tilläggsdebitering eller restitution, ehuru de själva ej vidtagit minsta
åtgärd för överklagande av taxeringen i kommunen och ej heller de skattskyldiga
anmärkt mot taxeringen, dels ock slutligen för de skattskyldiga
själva, som skola reglera om sina mellanhavanden med samtliga kommunerna.

Reglerna om rätt för kommuner av olika slag — borgerlig primärkommun,
församling, skoldistrikt — att taga i anspråk kommunal progressivskatt
samt om den inbördes ordningen mellan kommunerna härutinnan äro invecklade
och lära på sina håll knappast efterföljas. Särskilt svår blir
tillämpningen av nämnda regler, när den skall ske samtidigt med en tilllämpning
av reglerna om skogsaccis till kommuner av olika slag. Att i
detalj utveckla dessa svårigheter skulle föra för långt. I vissa undantagsfall
möta i själva verket problem, som knappast torde kunna erhålla en
rationell lösning.

Över sättet för utjämningsandelens uttagande genom kommunernas försorg
har ofta klagats å kommunalt håll. Utjämningsandelen liar ansetts
förorsaka besvär och kostnader för uppbörd och redovisning, som ej stå i
rimligt förhållande till de belopp, det giiller att uttaga. Någon möjlighet
att mäta dessa kostnader föreligger uppenbarligen icke.

Olägenheter
med kommu
nalskattekommitténs

förslag ang.
kommunal
progressivskatt.

Hur ställer det sig då med kommunalskattekommitténs förslag i nu angivna
och övriga avseenden?

Vad först frågan om normen för progressiviteten beträffar, så förefaller
det onekligen vid första påseendet tilltalande, att progressiviteten ställes i
förhållande till utdebiteringen i kommunen. Men det bör märkas, att enligt
majoritetsförslaget den omständigheten, att kommunen får uppbära blott
viss bråkdel av progressivskatten, ej spelar någon som helst roll för de skattskyldiga
själva, då dessa alltid få betala skattens hela grundbelopp; det
föreslagna förfaringssättet äger betydelse blott för bestämmande av huru
mycket kommunen skall betala för utjämningsändamål. Till denna fråga
skola vi återkomma i det följande.

Mera bestickande förefaller i vissa avseenden reservantförslaget, som ställer
själva utdebiteringen av progressivskatten i förhållande till utdebiteringen
av allmän kommunalskatt, så att vad som ej stannar hos kommunen överhuvud
ej skall uttagas. Fråga är dock, om denna regel i verkligheten
innebär ett högre mått av rättvisa än den nu gällande regeln.

Det torde nämligen vara ostridigt, att en progressivskala, som utgår från
en lägre genomsnittsprocent, kan och bör förete en relativt starkare stegring
än en progressivskala, som utgår från en högre genomsnittsprocent. Börjar
skalan med procenttalet 1 vid låg inkomst, kanske man anser det rimligt,
att den slutar med procenttalet 10 för stora inkomster. Men om skalan
börjar med procenttalet 10 för låga inkomster, kan den ej sluta med tiodubbla
siffran eller 100 för höga inkomster, ty det är orimligt att uttaga
hela inkomsten i skatt; i stället bör man kanske i sistnämnda fall stanna
vid siffran 30. Om man, såsom riktigt är, tager hänsyn till både den proportionella
och den progressiva kommunalskatten, så blir i själva verket
enligt nu gällande bestämmelser nämnda villkor uppfyllt — progressiviteten
är betydligt starkare med 1 procents allmän kommunalskatt än med 10
procents allmän kommunalskatt. Den kommunala progressivskattens grundbelopp
varierar för närvarande (betr. andra än aktiebolag) mellan och
6 procent för olika inkomster. Är nu den allmänna kommunalskatten 1 procent,
så kommer den sammanlagda skatten att variera mellan 1 och 7 procent;
är den allmänna kommunalskatten 10 procent, kommer den sammanlagda
skatten att variera mellan 10 och 16 procent. Den högsta siffran i skalan
är i det förra fallet 7 gånger större än den lägsta, i senare fallet blott 1.6
gånger större. Stegringen i skalan är alltså betydligt starkare i förra fallet.

Enligt reservanterna i kommunalskattekommittén skulle, under förutsättning
av samma grundbelopp som nu, om allmänna kommunalskatteutdebiteringen
är 1 procent, variationen komma att äga rum mellan 1 och 1.6 procent och,
om den allmänna kommunalskatteutdebiteringen utgör 10 procent, mellan 10
och 16 procent. Detta betyder i båda fallen ett förhållande mellan högsta
och lägsta siffran av 1.6 — d. v. s. den relativa stegringen i skalan blir
precis densamma vid 1 procents grundutdebitering och vid 10 procents grundutdebitering,
ett resultat, som enligt vad nyss påvisats är oriktigt.

Nu kan det utan tvivel med visst fog göras gällande, att progressiviteten
enligt nuvarande system (liksom enligt kommunalskattemajoritetens förslag)
är jämförelsevis alltför hög vid låg kommunal utdebitering, men det må
ifrågasättas, om detta är ett större fel än felet i reservanternas förslag, som
innebär, att progressiviteten är jämförelsevis för låg i de bäst ställda kommunerna.
I förbigående må anmärkas, att reservanterna tänkt sig uttagande
av progressivskatt intill 1 1 , gånger progressivskattens grundbelopp, vilket
skulle ske vid 15 procents utdebitering av allmän kommunalskatt, och det

iuå ifrågasättas, om e.i progressionen i sistnämnda fall blir alltför hög.
Såsom nedan närmare utvecklas, torde emellertid progressiviteten böra bedömas
med hänsyn till alla stats- och kommunala, direkta och indirekta skatter.
Vad som står fast är dock, att principen i reservantförslaget knappast är
riktigare än nu gällande betydligt enklare grunder, även om reservantförslaget
vid första påseendet förefaller rättvisare.

Kommittéförslaget synes i vissa fall kunna föranleda en benägenhet hos
kommunerna att höja den kommunala utdebiteringen för att få taga i anspråk
större del av den kommunala progressivskatten. Påfallande blir denna
risk, om den kommunala progressivskattens grundbelopp är synnerligen stort
i förhållande till kommunens utdebiteringsbehov. Risken kan emellertid
minskas, om man kompletterar kommitténs regel med en föreskrift sådan
som den nu gällande, att ej mer än en fjärdedel av utdebiteringsbehovet fårfyllas
med progressivskatt. Även med denna begränsning torde det emellertid
ligga nära till hands för kommunerna att öka sin egen utdebitering
för att slippa avstå progressivskatt till främmande kommuner. Sistnämnda
olägenhet förefinnes uppenbarligen icke med reservantförslaget, men väl en
ökad möjlighet att votera mindre nödiga utgifter med visshet om att dessa
till största delen komma att drabba ett fåtal inkomsttagare.

Vidare kan givetvis mot både kommittéförslaget och reservantförslaget
anmärkas, att, om de nu gällande bestämmelserna äro svåra att tillämpa
för kommunerna, de föreslagna bestämmelserna komma att bliva väsentligt
svårare och antagligen i många fall föranledande felaktigheter och klagomål.
Komplikationer med reglerna om uttagande av skogsskatten — vilken ju
blir vida mer betydelsefull än den nuvarande skogsaccisen — synas även
vara att förutse. Graden av dessa svårigheter torde erhålla eu viss belysning
redan av de i kommunalskattekommitténs betänkande intagna exemplen
till ledning vid tillämpningen av ifrågavarande bestämmelser (se anvisningarna
till 82—84 samt 91 och 92 §§ i förslaget), men svårigheterna bleve
än större, om man, på sätt här ovan ifrågasatts, införde en regel om begränsning
av progressivskattens storlek i så måtto, att genom dylik skatt
må fyllas högst en fjärdedel av kommunens skattebehov. Anledningen att
beivra begångna felaktigheter vid kommunens utdebitering av progressivskatt
för egen räkning kommer enligt kommittémajoritetens förslag att ökas,
ty staten torde böra bliva pliktig tillse, att utjämningsmedlen komma att
utgå med det riktiga beloppet.

Svårigheterna med fördelningen av den kommunala progressivskatten på
olika kommuner hava enligt kommittéförslaget något minskats genom höjande
av de belopp, som skola vara undantagna från fördelning. För de svåraste
fallen, d. v. s. beträffande stora belopp, som skola fördelas på en mängd
kommuner, torde; dock ej svårigheterna bli avsevärt mindre än nu.

Reglerna för uppbörd och redovisning av utjämningsmedel har kommittén
själv ansett förbättrade. Ett av landskamreraren Eiserman i detta avseende
utarbetat förslag, vilket avviker från kommitténs, har dock förordats i ett
stort antal utlåtanden. Att här närmare ingå på denna — mera sekundära
— fråga torde ej vara nödvändigt.

Vidare frågas, huruvida de av kommittémajoriteten föreslagna reglerna
för medelsanskaffning till skatteutjämning iiro rationella. Såsom vi förut
framhållit, har kommitténs förslag beträffande begränsning av kommunernas
rätt att taga i anspråk kommunal progressivskatt betydelse allenast för denna
fråga; förslaget innebär i detta avseende, att kommunerna skola avstå medel
till skatteutjämning efter grunder, som taga hänsyn till dels utdebiteringsliihang
till riksdagens i>rotokoll 1927. t sand. 87 haft. (Nr 1(12. Ililiii/it.) 7

Förslag att
utbyta den
kommunala
progressivskatten
mot
en progressiv
landstingsskatt.

98*

procentens storlek, dels tillgången på progressivskatteföremål i kommunen.
M. a. o., en kommun med jämförelsevis låg utdebitering skulle betala till
skatteutjämning på den grund, att i kommunen funnes en eller annan särskilt
hög inkomsttagare, medan däremot en annan kommun med lika låg
eller lägre utdebitering men med inkomsterna jämnare fördelade på flera
inkomsttagare skulle slippa undan. Det förefaller svårligen kunna anses
rättvist, att en kommun med exempelvis 8 procents utdebitering och goda
progressivskatteföremål skulle till skatteutjämning avstå ett belopp, motsvarande
Vs av progressivskattens grundbelopp, medan en kommun med endast
2 procents utdebitering men utan progressivskatt skulle helt slippa att betala
till skatteutjämning. Den nuvarande metoden för medelsanskaffning
till skatteutjämning är såtillvida mera rationell, som den innebär, att medlen
till skatteutjämning uttagas av de skattskyldiga efter grunder, som gälla
för statsskatten, ehuru skatten bär kommunalskattens namn och uppbäres
av kommunerna.

I det följande skall nu närmare behandlas ett framkommet uppslag att utbyta
den kommunala progressivskatten mot en progressiv landstingsskatt.
Detta skulle enklast kunna tillgå så, att den nuvarande kommunandelen av
progressivskatten i stället för till primärkommunen ginge till landstinget,
dock att städer, som ej deltaga i landsting, givetvis skulle behålla sin kommunandel.

Vid en granskning av detta uppslag måste först ihågkommas, att, om vederbörande
skola betala skatt efter sin förmåga, denna förmåga måste bedömas
med hänsyn till samtliga förmågeskatter: statliga, sekundärkommunala och
primärkommunala skatter av olika slag. Det bör även beaktas, att en progressiv
inkomstskatt alltid kan klyvas i en proportionell och en progressiv
skatt, den förra med det procenttal, som är det lägsta i den ursprungliga
skalan, och den senare med de procentsatser, som utgöra skillnaden mellan
de ursprungliga siffrorna och den proportionella skattens procenttal. Vår
gällande inkomst- och förmögenhetsskatt kan exempelvis utbytas mot en
proportionell skatt om 3 procent (i grundbelopp) och eu progressiv skatt,
som börjar med 1 procent, i den mån inkomsten överstiger 10,000 kronor,
och fortsätter med 2 procent, i den mån inkomsten överstiger 20,000 kronor,
o. s. v. Om det av praktiska skäl visar sig lämpligt, kan man sålunda
förlägga hela progressiviteten till exempelvis statsbeskattningen och nöja sig
med proportionella skatter till primärkommuner och landsting, utan att i
stort sett någon ändring i varje skattedragares börda uppstår. På samma
sätt kan progressiviteten förläggas till exempelvis endast staten och landstingen
eller endast staten och primärkommunerna (vilket nu sker), utan att
detta i det hela innebär någon olikhet för de enskilda.

Om den nuvarande kommunandelen av den kommunala progressivskatten
går till landstingen eller primärkommunerna, så betyder detta med avseende
å denna skatts belopp för de skattskyldiga ingen skillnad, under förutsättning
att hela kommunandelen uttages, och från de undantagsfall, då detta
ej sker, d. v. s. där kommunandelen utgör mer än fjärdedelen av kommunens
utdebiteringsbehov, kan här bortses. Summan allmän kommunalskatt och
landstingsskatt blir också inom landstingsområdet såsom helhet alldeles densamma
som förut, d. v. s. lika med skillnaden mellan å ena sidan landstingets
och primärkommunernas sammanlagda utdebiteringsbehov och å
andra sidan progressivskattens belopp. Däremot kan uppenbarligen en olikhet

i den sammanlagda kommunal- och landstingsskattens belopp inträda i förhållandet
mellan de olika kommunerna, i det de skattskyldiga i de kommuner,
som ha goda progressivskatteföremål, få ökniug i sin skatt och de
skattskyldiga i de kommuner, som ha dåliga progressivskatteföremål, få
minskning i sin skatt. Ty den proportionella landstingsskatten minskas lika
för hela länet, men den proportionella skatten till primärkommunerna ökas
mer eller mindre i olika kommuner. Huruvida denna ökning representerar
ett större eller mindre belopp än minskningen i den proportionella landstingsskatten
blir avgörande för om i det hela en ökning eller minskning av skatten
uppstår. Regeln är nu tvivelsutan den, att de kommuner, som hava goda
progressivskatteföremål, också hava ett gott underlag för den proportionella
skatten, medan kommunerna med dåliga progressivskatteföremål ofta hava
ett sämre underlag jämväl för den proportionella skatten. Det kan därför
antagas, att det i allmänhet blir de skattskyldiga i de bättre ställda kommunerna,
som få ökning i sin sammanlagda skatt, och de skattskyldiga i
de sämre ställda kommunerna, som få sin sammanlagda skatt minskad. Härigenom
skulle i viss utsträckning en skatteutjämning vinnas utan ett särskilt
utjämningsförfarande.

En verkställd statistisk utredning (tab. 1—3) bekräftar, att ett dylikt
resultat verkligen är att vänta. Utredningen har avsett att med hänsyn
till 1924 års utdebiteringar till primärkommuner och landsting visa, i vad
mån en förskjutning av skattetrycket skulle inträtt, därest den kommunala
progressivskattens kommunandel utgått till landstingen i stället för till primärkommunerna.
Vid statistikens utarbetande har man vidj beräkning av
utdebitering för landstingens behov utgått från den förutsätta ngen, att varje
landsting skulle få disponera hela kommunandelen för alla de skattskyldiga
(bolag såväl som enskilda), vilka inom landstingsområdet taxerats till inkomstoch
förmögenhetsskatt.

Utredningen visar, att i stort sett de förskjutningar, som skulle uppstå
genom progressivskattens förändring till landstingsskatt, bliva obetydliga.
Vad landskommunerna beträffar, så skulle en ökning i det sammanlagda
skattetrycket inträtt i 303 kommuner, medan skattetrycket skulle minskats
eller förblivit oförändrat i 2,107 kommuner. Detta resultat skulle lätt kunna
leda till en förmodan, att för städernas vidkommande genomgående en ökning
skulle inträtt. Det visar sig dock, att även i 30 städer skattetrycket skulle
minskats eller förblivit oförändrat, medan 69 städer förete ökning i skattetrycket
(städer, som ej deltaga i landsting, inbegripas givetvis ej i undersökningen).
Den omständigheten, att utdebiteringens ökning koncentreras
till så jämförelsevis få kommuner, visar givetvis, att även progressivskatteföremålen
äro koncentrerade till ett mindretal kommuner, och att sålunda
den kommunala progressivskattens betydelse såsom kommunal skatteköp
är jämförelsevis inskränkt. Det visar sig också, att det i stort sett är
i de bäst ställda kommunerna — där behovet av en progressivskatt är minst
— som ökningen i skattetrycket skulle inträtt. Detta gäller såväl städer som
landsbygd. Av kommunerna med låg utdebitering är det jämförelsevis många,
som visa ökning. Vad beträffar kommuner med hög utdebitering visar sig
en ökning i mycket få fall; att dessa fall ej äro än färre, sammanhänger
bland annat därmed, att vissa län genomgående förete mycket höga siffror
på skattetrycket samt att enligt sakens natur även i dessa län vissa kommuner
måste utvisa ökning. Betraktar man varje län för sig, faller ökningen
genomgående i stort sett på de bättre! ställda kommunerna i liinen. Samma
är förhållandet beträffande städerna i riket.

100

Det förut anmärkta förhållandet, att ökningen i skattetrycket koncentreras
till så jämförelsevis få kommuner, skulle vidare lätt kunna föranleda det
antagandet, att ökningen i dessa kommuner skulle bliva jämförelsevis stor.
Ej heller detta visar sig vara fallet. I 105 av de 303 landskommunerna
stannar ökningen vid högst ''/io procent av inkomsten. Endast i 53 landskommuner
kommer siffran över procent av inkomsten, och av dessa kommuner
hava 22 haft högst 4 procent och 20 mellan 4 och 6 procent utdebitering.
I städerna skulle ökningen blott i 3 fall överstigit procent. Av
dessa städer hade 2 mindre än (> procent och 1 mellan 6 och 8 procent
utdebitering.

Någon närmare undersökning har icke verkställts rörande storleken av
den sammanlagda utdebiteringens minskning i olika kommuner, men då den
kommunala utdebiteringen i intet fall blir minskad, kan man av minskningen
i utdebiteringen till landstingen få ett maximum för minskningen.
I sådant avseende kan omnämnas, att minskningen är störst i Hallands län
med 0.3 8 procent och minst i Västerbottens län med O.io procent.

Trots det att resultatet av den statistiska utredningen måste anses visa,
att i stort sett en förskjutning av skattetrycket i önskvärd riktning skulle
inträda, så kvarstår dock det faktum att några få synnerligt skattetyngda
landskommuner och städer skulle se sin skattebörda ökad. I och för sig kan
detta ej betecknas såsom i egentlig mening orättvist, men det är i alla fall
beklagligt, då det skulle innebära en försämring för vederbörande kommuner
i förhållande till vad som nu gäller. Resultatet kan emellertid genom särskilt
stadgande undanröjas i skatteutjämningsväg - delaktighet i skatteutjämningen
är ju nu ifrågasatt även för synnerligt skattetyngda städer.

Vid statistikens utnyttjande bör beaktas följande. Såsom förut påpekats
bygger statistiken på den förutsättningen, att varje landsting skulle få disponera
kommunandelen för de skattskyldiga, som inom landstingsområdet
taxerats till inkomst- och förmögenhetsskatt. Det har visat sig, att den progressivskatt,
som samtliga landsting tillsamman skulle få disponera, är mindre
än summan av de belopp av kommunandelen, som varit tillgängliga för d.e
i landstingsområdena ingående kommunerna. Detta beror självfallet därpå,
att de städer, som icke deltaga i landsting, skulle få mer än enligt nu gällande
bestämmelser, något som torde finna sin förklaring däri, att uti dessa
städer till inkomst- och förmögenhetsskatt taxerats enskilda skattskyldiga och
framförallt bolag, vilkas inkomst förvärvats även i andra kommuner och
vilkas progressivskatt alltså enligt nu gällande bestämmelser fördelats även
på kommuner, som deltaga i landsting. Resultatet av omläggningen torde
särskilt för landskommunernas del bliva bättre, om, såsom i det följande
alternativt ifrågasättes, aktiebolagens och bankbolagens progressivskatt fördelas
på olika landstingsområden efter ungefär de regler, som nu gälla för
fördelningen olika kommuner emellan.

Det lärer svårligen kunna påstås, att det nu gällande systemet ger eu
idealisk fördelning av progressivskatteföremålen på kommunerna. I stort
sett torde den ifrågasatta anordningen med den kommunala progressivskatten
som landstingsskatt innebära ett steg i riktning mot en bättre fördelning
än den nuvarande.

Vad progressiviteten beträffar, så skulle denna genomsnittligt bliva densamma
som nu och densamma som enligt kommunalskattekommitténs majoritetsförslag
(från olikheterna i själva skalan bortses här). Däremot skulle
progressiviteten bliva en annan än enligt kommittéreservanternas förslag;

10]

men enligt vår mening skulle resultatet snarast bliva bättre än enligt reservantförslaget,
För de skattskyldiga i gemen torde det med hänsyn till de
jämförelsevis obetydliga variationerna i landstingens utdebitering av proportionell
skatt bli lättare att förstå eu bestämmelse om likartad progressivskala
för landstingens vidkommande än den nu gällande bestämmelsen om
likartad progressivskala för primärkommunerna med deras skiftande utdebiteringssiffror.

Ur rättvisans synpunkt lärer således kunna göras gällande, dels att progressivskattens
överflyttning till landstingen ej skulle innebära någon stor
förändring, dels att den förändring, som dock skulle inträda, i huvudsak
kan betecknas som god.

En omständighet av en viss betydelse är den, huruvida något eller några
landsting skulle i progressivskatten erhålla så betydande beskatthingsföremål,
att fara skulle föreligga för onödig utdebitering av den proportionella,
landstingsskatten. En sammanställning (se tab. 4) visar emellertid, ätt med
den nuvarande fördelningen av progressivskatteföremålen på de olika landstingsområdena
så jämförelsevis måttliga belopp komme att falla på varje
område, att dylika farhågor ej torde behöva hysas.

De mest påtagliga fördelarna med progressivskattens anordning som landstingsskatt
skulle emellertid komma till synes på det rent praktiska området

De olägenheter, som nu äro förenade med att små kommuner, församlingar
och skoldistrikt skola manipulera med progressivskattemedél, skulle
bortfalla. Landstingen äga sådana förvaltningsorgan, att progressivskattens
handhavande ej bör bereda dem några svårigheter.

Framför allt skulle emellertid de olägenheter, som nu äro förenade med
att kommunandelen vid taxeringen skall fördelas på olika kommuner, kunna
högst väsentligt förringas eller helt undanröjas. För andra skattskyldiga än
aktiebolag (inkl. solidariska bankbolag) och ekonomiska föreningar synes all
dylik fördelning kunna undvaras. Ett i det stora hela rättvist resultat synes
kunna uppnås, om progressivskatten från andra än aktiebolag stannar i det
landstingsområde eller den i landsting icke deltagande stad, där véderbörandé
taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt. Denna tanke avvisades år 1920
för primärkommunernas vidkommande, men frågan ställer sig påtagligen
helt annorlunda, när det gäller så stora områden som landstingsområdena.
Det är att antaga, att i det stora hela resultatet i fråga om nu nämnda
skattskyldiga bleve ungefär detsamma utan fördelning som med fördelning.
Beträffande aktiebolag och ekonomiska föreningar åter torde vissa ej önskvärda
resultat uppstå, om hela progressivskatten skulle fä stanna där
taxeringen till inkomst- och förmögenhetsskatt sker, d. v. s. där styrelsen
har sitt säte. Vissa storstäder skulle härigenom bliva otillbörligt gynnade.
Detta förhållande föranledde 1920 års kungl. förslag, att av aktiebolagens
progressivskatt 90 procent skulle gå till skatteutjämning. Nu erbjuda sig beträffande
aktiebolagens och ekonomiska föreningarnas progressivskatt närmast
två olika möjligheter, antingen att verkställa en fördelning av dessas
progressivskatt på olika landstingsområden och städer i huvudsaklig anslutning
till de grunder, som nu gälla beträffande primärkommunerna, eller att
i anslutning till 1920 års tankegång låta viss del av progressivskatten från
aktiebolag och ekonomiska föreningar gå till skatteutjämning.

Eu fördelning av allenast aktiebolagens och de ekonomiska föreningarnas
progressivskatt pa blott landstingsområden och städer, som icke deltaga i
landsting, skulle uppenbarligen kräva en mycket mindre apparat :Lu den

102

nuvarande fördelningen av jämväl enskildas progressivskatt pa samtliga primärkommuner.
Huru denna apparat skulle anordnas, torde här ej behöva
beröras.

Fråga är emellertid, om ej den andra ifrågasatta utvägen eller att låta aktiebolags
progressivskatt till viss del gå till skatteutjämning, har åtskilligt,
som talar för sig. Vederbörande hemortsområde torde i dylikt fall böra
behålla viss del, exempelvis 20 å 25 procent av progressivskatten, medan
återstoden skulle gå till skatteutjämning. Ett teoretiskt försvar av en viss
bärighet för ett dylikt förfaringssätt torde kunna åstadkommas. En av
bristerna i beskattningssystemet måste alltid bli en ofullkomlig fördelning
av beskattningsföremålen i allmänhet. Denna brist är eu av anledningarna
— låt vara ej den viktigaste — för skatteutjämningsförfarandet. Det ligger
då intet orimligt i att en viss skatt, för vars fördelning på olika kommuner
det i och för sig torde vara särskilt svårt att Unna rationella grunder — den
nuvarande fördelningsgrunden beträffande den kommunala progressivskattens
kommunandel torde kunna betecknas som rätt godtycklig — fördelas på
kommunerna i riket under anläggande av skatteutjämningssynpunkten.
Även denna fördelningsmetod är givetvis teoretiskt ofullkomlig men synes
dock erbjuda fördelen av att utgöra ett praktiskt grepp, som samtidigt löser
den svåra frågan om medelsanskaffningen för skatteutjämning. De medel,
som på detta sätt skulle erhållas, torde i huvudsak räcka till utjämningsbehovet,
om detta skall beräknas ha ungefär samma omfattning som för
närvarande.1 Vad som ytterligare skulle behövas kunde fyllas med statsmedel.
Att alltför mycket medel på denna väg skulle erhållas, kan givetvis
förekommas genom en lämplig avvägning av skatteskalan. En möjlighet,
som torde ha vissa skäl för sig, är att giva den del av aktiebolagens progressivskatt,
som skulle gå till skatteutjämning, uttrycklig karaktär av statsskatt,
vilket lämpligast skulle ske genom att inlägga skatten under den
vanliga aktiebolagsskatten genom en sammanslagning av de båda skatteskalorna.

Anses nu berörda metod för anskaffning av medel för skatteutjämning icke
lämplig, ifrågasättes, att dylika medel uttagas efter i huvudsak nuvarande
grunder, men att den för ändamålet avsedda skatten uppföres å kronodebetsedeln.
Numera böra i förväg approximativa beräkningar kunna verkställas
både av vad som skall komma att inflyta i skatt och av vad som kan väntas
erforderligt för skatteutjämning. Det skäl, som föranledde 1920 års riksdag
att antaga de nu gällande bestämmelserna, torde i huvudsak ha bortfallit.
Ett slags fondbildning i analogi med vad som gäller beträffande statsverkets
kassafond skulle äga rum av utjämningsmedel, så att överskott ett visst år
finge täcka underskott ett följande år o. s. v. Denna form för medelsanskaffning
till skatteutjämning synes oss vara den lämpligaste, även om den
kommunala progressivskatten skulle behållas av primärkommunerna, såvida
man ej är beredd att taga steget fullt ut och låta skatteutjämningen verkställas
med vanliga statsmedel.

Vad debitering och uppbörd beträffar, så skulle genom den kommunala
progressivskattens överflyttande till landstingen en betydande förenkling
vinnas. Kommunerna — med undantag av de städer, som ej deltaga i
landsting — skulle helt befrias från allt besvär med progressivskatten.

1 Hela grundbeloppet av aktiebolagens kommunala progressivskatt utgjorde år 1925
4,915,292 kronor (beräknat); hela beloppet till skatteutjämning bär år 1926 uppgått till
3,982,944 kronor 25 öre.

103

Denna skulle debiteras med sitt enhetliga, på förhand bestämda belopp
samtidigt med landstingsskatten i samband med kronouppbörden, (städer,
som ej deltaga i landsting, skulle dock själva fortfarande handha debitering
och uppbörd av de medel, som skulle stanna hos dessa städer).
Debitering och uppbörd av medel till skatteutjämningen skulle helt omhänderhas
av staten. Landstingen skulle allenast underrättas om huru stort
belopp de hade att bekomma i progressivskatt samt hade att taga hänsyn
till detta belopp vid uppgörande av sin utgifts- och inkomststat. Medlen
skulle därpå tillsammans med övrig landstingsskatt inflyta till landstingens
kassa. Även landstingen skulle alltså vara fria från allt besvär med denna
skatt, och deras kostnad för debitering och uppbörd skulle ej genom den
ifrågasatta anordningen ändras. För staten slutligen torde det ökade besväret
på grund av skattens debitering och uppbörd ej bliva synnerligen stort, då
det här gäller ett ringa antal skattskyldiga. Å andra sidan skulle det besvär,
som nu åvilar staten med mottagande av redovisning av utjämningsmedel,
däri inbegripet riksräkenskapsverkets arbete med kontrollen å desamma,
bortfalla.

Det torde böra anmärkas, att, i den mån de nuvarande grunderna för
fördelning av progressivskatt o. d. frångås, resultatet kommer att te sig
något annorlunda än vad den förut anförda statistiken utvisar. Den statistiska
utredningen visar dock, i vilken riktning det framlagda uppslaget
skulle komma att verka.

Såvitt vi kunna finna, innebär det anförda eu bärande saklig motivering
för att utbyta den kommunala progressivskatten mot en progressiv landstingsskatt
av samma storlek. Frågan uppställer sig då, om ej några skäl finnas,
som tala till förmån för den nu gällande anordningen. I detta avseende
må erinras, dels att ett bibehållande av det bestående torde förorsaka mindre
friktion än en övergång till ett nytt system skulle göra — en på beskattningsväsendets
område ej betydelselös omständighet — dels att en utbredd
folkmening, som ej beaktar de ovan angivna synpunkterna, möjligen föredrager
en progressiv skatt till primärkommunerna framför en progressiv landstingsskatt
trots de därmed förenade större olägenheterna.

Vi hava emellertid trott det här behandlade uppslaget vara av det värde,
att vederbörande myndigheter m. fl. borde beredas tillfälle att yttra sig över
detsamma. Detta synes kunna ske utan att detaljerade förslag i olika avseenden
behöva föreligga.

Vi tillåta oss alltså vördsamt hemställa, att yttranden från vederbörande
myndigheter in. fl. inhämtas över vad i föreliggande promemoria anföres
med särskilt beaktande av följande huvudpunkter:

I stället för den nuvarande kommunala progressivskatten inrättas eu progressiv
skatt att tillfalla landsting och städer, som ej deltaga i landsting,
efter lika grund för riket i dess helhet och av eu storlek, som ungefär motsvarar
den nuvarande progressivskattens kommunandel. Någon fördelning
av progressivskatten beträffande andra skattskyldiga än aktiebolag och ekonomiska
föreningar äger ej rum, utan skatten stannar hos det landstingsområde
respektive den stad, där taxering sker till inkomst- och förmögenhetsskatt.
Aktiebolagens ocli de ekonomiska föreningarnas progressivskatt
stannar blott till viss mindre del där taxeringen till inkomst- och förmögenhetsskatt
sker, medan återstoden av denna skatt användes för skatteutjämning;
eller (alternativt) nämnda skattskyldigas progressivskatt fördelas på lands -

104*

tingsområden och i landsting ej deltagande städer efter i huvudsak riu
gällande grunder. Om ej nämnda metod för anskaffande av medel för
skatteutjämning anses lämplig, så inrättas i stället för ändamålet en särskild
statsskatt, i huvudsak motsvarande den kommunala progressivskattens
nuvarande utjämningsandel.

Stockholm i september 1926.

1924 års skatteberedning

CARL W. U. KUYLENSTIERNA.

HARALD WALLER.

105 *

Tab. 1. Förskjutning i utdebiteringen per 100 kronor inkomst år 1924 av samman lagd

kommunal- och landstingsskatt, därest kommunandelen av kommunala pro gressivskatten

tillfallit landstingen i stället för primärkommunerna. Fördelning

länsvis på landskommunerna med hänsyn till storleken av den kommunala ut debiteringen.

-----	Antal	kommuner, däri kommunalskatten år	1924 utgjorde
Landstingsområde	högst 4 %	4.01 — 6 %	6.01 — 8 %	8.Ol-if) %	10.01 — 12 %	12.01 — 15 %	över 15 %	Summa
Stockholms lån. Minskad eller oförändrad utdebit.	1	21	36	16	14	8		96
Ökad utdebitering .....................	2	9	6	—	—	—	—	17
Uppsala län.								79
Minskad eller oförändrad utdebit.	2	14	36	15	8	4	—
Ökad utdebitering .....................	1	3	3	—	—	—	—	7
Södermanlands län. Minskad eller oförändrad utdebit.	1	5	36	20	5	5		72
Ökad utdebitering ..................	3	9	5	1	—	—	—	18
Östergötlands län.
Minskad eller oförändrad utdebit.	5	32	63	19	8	i	—	128
Ökad utdebitering .....................	2	7	4	5	—	—		18
Jönköpings län.
Minskad eller oförändrad utdebit.	2	33	42	25	6	—	i	109
Ökad utdebitering .....................	5	5	5	1	1	—	—	17
Kronobergs län.
Minskad eller oförändrad utdebit.	5	12	33	15	8	2	—	75
Ökad utdebitering .....................	1	8	1	1	1	—	—	12 \|
Kalmar län.
Minskad eller oförändrad utdebit.	1	9	29	26	12	9	4	90 I
Ökad utdebitering .....................	1	3	6	3	1	—	—	14 ! i
Gotlands län.
Minskad eller oförändrad utdebit.	1	10	27	24	14	8	6	90
Ökad utdebitering .....................	—	2	—	—	—	—	—	2
Blekinge län■
Minskad eller oförändrad utdebit.	—	—	6	5	5	8	6	30
Ökad utdebitering .....................	—	—	2	2	i	—	—	5
Kristianstads län.
Minskad eller oförändrad utdebit.	5	33	53	22	10	4	1	128
Ökad utdebitering ....................	4	4	6	3	—	—	-	17
Malmöhus län. Minskad eller oförändrad utdebit.	17	86	6ö	15	4	2	1	. 191
Ökad utdebitering .....................	9	30	6	i	1		_	17
Hallands län. Minskad eller oförändrad utdebit.	1	13	23	25	O	14		81
\| Ökad utdebitering .....................	1	1	2	—	1	—	—	5
Göteborgs och Bohus län. Minskad eller oförändrad utdebit.	2	H	12	20	13	17	12	82
\| Ökad utdebitering .....................	1 1	4	—	—	—	—	—	5

106*

	Antal	kommuner, däri kommunalskatten år	1924 utgjorde
Landstingsområde	högst	4.01 —	6.01—	8.01—	io.oi_	12.01-	över	Summa
	i %	6 %	8 %	10 %	12 %	15 %	15 %
Älvsborgs län.
Minskad eller oförändrad utdebit.	3	39	63	44	22	20	9	200
	7	8	2		1		1	19

Skaraborgs län.
Minskad eller oförändrad utdebit.	6	59	93	41	31	14	3	247
	1	8	4	2				15

Värmlands län.
Minskad eller oförändrad utdebit.	1	7	30	22	10	4	—	74
			5	2	3			15

Örebro län.
Minskad eller oförändrad utdebit.	2	17	20	14		—	—	53
	1	3	3	1	_	_		8

Västmanlands län.
Minskad eller oförändrad utdebit.	—	8	15	21	3	5	1	53
ökad utdebitering .....................			2	6	_	_		13

Kopparbergs län.
Minskad eller oförändrad utdebit.	2	11	22	5	2	i	—	43 j
	3	3	1	_	_			7

Gävleborgs län.
Minskad eller oförändrad utdebit.	—	6	16	ii	3	o	—	38
Ökad utdebitering .....................	1	4	5	3	_		1	14

Våsternorrlands län.
Minskad eller oförändrad utdebit.	1	5	14	16	10	6	4	56
		2	2	2	_	i		7

Jämtlands län.
Minskad eller oförändrad utdebit.	—	3	18,	17	7	4	—	49
		4	5	1	_	1		11

Västerbottens län.
Minskad eller oförändrad utdebit.	t	4	10	6	4	—	—	25
		1	—	1	_		1	3

Norrbottens län.
Minskad eller oförändrad utdebit.	—	—	—	3	4	5	6	18
		1	—	Q	1	2	1	7

Hela riket.
Minskad eller oförändrad utdebit.	59	433	763	447	208	143	54	2,107
	43	129	75	37	11	4	4	303

Minskad eller oförändrad utdebite-
ring; kommunerna angivna i %	57.8 %	77.o %	91.1 %	92.4 %	95.o %	97.8 %	93.1 %	87.4 %
Ökad utdebitering; kommunerna angivna i % av samtliga .........
42.2 %	23.o %	8.3 %	i.6 %	5.0 %	2.1 %	6.9 %	12.0 %

107

Tab. 2. Förskjutning i utdebiteringen per 100 kronor inkomst år 1921 av samman lagd

kommunal- och landstingsskatt, därest kommunandelen av kommunala pro gressivskatten

tillfallit landstingen i stället för primärkommunerna. Fördelning

på landskommuner med ökad utdebitering efter ökningens storlek.

Ökad utdebitering i procent av inkomsten	Antal	kommuner, däri kommunalskatten år	1924 utgjorde
högst 4 %.	4.01— 6 %	6.01 — 8 %	8.01 — 10 %	10 oi-12 %	12.01 — 15 %	över 15 %	Summa
0.01—0.10 .................................	5	45	28	18	5	3	i	105
0.11—0.25 ...............................	8	29	17	13	3	—	3	73
0.28—0.50 ................................	8	35	24	4	1	—	—	72
0.51—.......................................	22	20	6	2	2	1	—	53
Summa	43	129	75	37	11	4	4	303

Tab. 3. Förskjutning i utdebiteringen per 100 kronor inkomst år 1924 av sammanlagd
kommunal- och landstingsskatt, därest kommunandelen av kommunala progressivskatten
tillfallit landstingen i stället för primärkommunerna. Fördelning
på städerna i riket med hänsyn till storleken av den kommunala utdebiteringen
samt, beträffande städer med ökad utdebitering, ökningens storlek.

'' ......."...... ’ "" ------ " "	Antal	kommuner, däri kommunalskatten år	1924 utgjorde
	högst 4 %	4.01 — 6 %	6.01 — 8 %	8.01 — 10 %	10.01 — 12 %	12.01-15 %	över 15%	Summa
Minskad eller oförändrad utdebite-
ring i summa städer ...............	—	1	13	19	2	i	_	36
Ökad utdebitering i summa städer	1	12	34	18	3	i	—	69
Utdebiteringen i procent av in-komsten ökad med O.oi—O.io ..........................		1	14	8	1			24
0.11—0.25 ........................	1	7	16	9	1	i	—	35
0.26—0.50 ...........................	—	2	3	1	1	—	—	7
0.51—..............................	—	2	1			—	—	3

108*

Tab. 4. Utdebitering av landstingsskatt samt kommunandel av den kommunala
progressivskatten för varje landstingsområde år 1924.

1	2	8	4
Landstingsområde	Landstingsskatt	Kommunandel av kommunal progressivskatt	Kol. 3 i % av kol. 2
Stockholms läns .................................	3,185,525	666,329	20.9
Uppsala » .................................	1,185,744	258,182	21.8
Södermanlands » .................................	1,571,612	326,295	20.8 1
Östergötlands » .................................	1,799,819	287,660 ■	16.0
Jönköpings » .................................	1,840,191	205,760	11.2
Kronobergs » .................................	979,495	87,161	8.9
Kalmar läns norra......................................... Kalmar läns södra ..........................................	713,8081 1,006,093/	140,627	8.2
Gotlands läns.................................	391,190	31,369	8.0
Blekinge » .................................	1,536,252	111,404	7.3
Kristianstads » .................................	1,312,652	236,113	18.0
Malmöhus » ................................	3.143,326	509,152	16.2
Hallands » ................................	1,277,326	183,094	14.8
Göteborgs och Bohus » .................................	1,596,863	156,349	9.8
Älvsborgs » .................................	2,351,632	396,803	16.9
Skaraborgs » ................................	1,654,656	288,083	17.4
	1,973,525 1,713,603	172,637 356,441	8.7
Örebro » .................................	20.8
Västmanlands » .................................	1,487,157	124,438	8.4
Kopparbergs » .................................	2,324,494	228,119	9.8
Gävleborgs » .................................	1,699,720	126,266	7.4
Västernorrlands » .................................	2,800,195	207,104	7.4
Jämtlands » .................................	1,130,864	71,924	6.4
Västerbottens » .................................	1,794,630	57,766	3.2
Norrbottens » ................................	2,685.292	92,543	.,,,,3.4
Summa	43,155,664	5,321,619	12.8

109

Bilaga 6.

Tabeller rörande den kommunala progressivskatten.

Tab. 1. Förskjutning i utdebiteringen per 100 kronor inkomst år 1923 av sammanlagd
kommunal- och landstingsskatt, därest kommunandelen av kommunala progressivskatten
tillfallit landstingen i stället för primärkommunerna. Fördelning
länsvis på landskommunerna med hänsyn till storleken av den kommunala utdebiteringen.

- -- ■	Antal	kommuner, däri kommunalskatten år 1923 utgjorde \|
Landstingsområde 1	högst 4 %	4.01— 6 %	6.01 — 8 %	8.01— 10%	10.01—\| 12 % \|	12.01— 15%	över 15%	Summal
Stockholms lön. Minskad eller oförändrad utdebit.		18	38	20	8	7		91
Ökad utdebitering ..................	4	12	4	2	—	—	—	22
Uppsala län. Minskad eller oförändrad utdebit.	4	20	29	20	5	1	__	79
Ökad utdebitering .....................	2	5	—	—	“		~	7
Södermanlands län. Minskad eller olörändrad utdebit.	1	11	3(1	16	8	2	_	74
Ökad utdebitering .....................	4	6	5	1	—	~	—	16
Östergötlands län. Minskad eller olörändrad utdebit-	2	41	54	24	2	3	_	126
Ökad utdebitering .....................	4	8	8	—	—	—	—	20
Jönköpings län.								113 1
Minskad eller oförändrad utdebit.	1	31	46	30	4	—	1
Ökad utdebitering .....................	2	5	4	—	2	—	--	13 j
Kronobergs län.								79
j Minskad eller oförändrad utdebit.	2	if>	33	18	5	5	-
: Ökad utdebitering ..................	i	5	2	—	—	—		8
Kalmar län.
j Minskad eller oförändrad utdebit.	i	6	39	21	8	13	5	93
i Ökad utdebitering ....................	i	4	3	3	1	—	—	12
Gotlands lån.
Minskad eller oförändrad utdebit.	a	14	17	25	18	4	9	90
\| Ökad utdebitering .....................	—	2	—		—	—	—	2
lllekinge lån.
Minskad eller oförändrad utdebit.	—	—	6	5	6	5	8	30
1 Ökad utdebitering ..................	—	i	—	3	1	—	—	5
Kristianstads län.
\ Minskad eller oförändrad utdebit.	5	47	43	15	11	3	—	124
Ökad utdebitering .....................	6	6	7	3	—	—		21
Malmöhus län.
! Minskad eller oförundrad utdebit.	25	85	68	13	2	—	1	194
! Ökad utdebitering .....................	12	21	8	3	—	—	—	44

no*

	Antal kommuner, däri kommunalskatten år	1923 utgjorde
Landstingsområde	högst	4.01 —	6.01 —	8.0 1—	10.01—	12.01—	över	Summa
	4 %	6 %	8 %	10 %	12 %	15 %	15 %
Hallands län.	3 1
Minskad eller oförändrad utdebit.	10	26	19	15	7	1	81
	1	2			i		5

Göteborgs och Bohus län.
Minskad eller oförändrad utdebit.	2 1	7	14	17	10	21	13	84
Ökad utdebitering ....................	1	1	—	—	—	—	3
Älvsborgs län.
Minskad eller oförändrad utdebit.	6	41	76	32	20	20	6	201
	5	7	2	2	2			18

Skaraborgs län.
Minskad eller oförändrad utdebit.	17	56	92	45	24	8	2	244
	4	9	3	i	1			18

Värmlands lön.
Minskad eller oförändrad utdebit.	1	13	33	18	12	3	—	80
Ökad utdebitering ..................	—	2	2	O		—	—	9
Örebro län.
Minskad eller oförändrad utdebit.	2	18	19	13	—	—	—	52
Ökad utdebitering ....................	2	2	4	—	—	—	—	8
Västmanlands lån.
Minskad eller oförändrad utdebit.	—	10	21	12	8	2	—	53
Ökad utdebitering .....................	—	4	5	3	1	—	—	13
Kopparbergs lån.
Minskad eller oförändrad utdebit.	i	11	18	9	1	1	—	41
Ökad utdebitering .....................	4	2	1	2	—	—	~	9
Gävleborgs län.
Minskad eller oförändrad utdebit.	1	4	14	14	5	4	I	43
Ökad utdebitering .....................	1	1	5	1	—	—		8
Västernorrlands län.
Minskad eller oförändrad utdebit.	1	7	17	16	12	5	2	60
Ökad utdebitering .....................	1	—	1	—	—	i	—	3
Jämtlands län.
Minskad eller oförändrad utdebit.	—	3	18	16	10	6	1	54
Ökad utdebitering ...................	—	3	1	1	—	—	—	5
Västerbottens län.
Minskad eller oförändrad utdebit.	1	7	7	4	4	1	1	25
					2			2

Norrbottens län.
Minskad eller oförändrad utdebit.	—	—	2	3	i	7	5	18
ökad utdebitering .....................	—	1	—	3	i	i	1	7
Hela riket.
Minskad eller oförändrad utdebit.	79	47fi	766	425	199	128	56	2 129
Ökad utdebitering .....................	55	107	68	33	11	3	1	278
Minskad eller oförändrad utdebite-
ring; kommunerna angivna i % av samtliga .........................	59.0 %	81.6 %	91.8%	92.8 %	94.8 %	97.7 %	98.2 %	88.5 %
ökad utdebitering; kommunerna
angivna i % av samtliga .........	41.0 %	18.4 %	8.2 %	7.2%	5.2 %	2.3 %	1-8%,	11.5%

in*

Talj. 2. Förskjutning i utdebiteringen per 100 kronor inkomst år 1925 av samman lagd

kommunal- och landstingsskatt, därest kommunandelen av kommunala pro gressivskatten

tillfallit landstingen i stället för primärkommunerna. Fördelning

på landskommuner med ökad utdebitering efter ökningens storlek.

Ökad utdebitering i procent av inkomsten	Antal	kommuner, däri kommunalskatten år	1925 utgjorde
högst 4 %	4.01— 6 %	6.01 — 8 %	8.Ol-if) %	10.01-12 %	12.01— 15 %	över 15 %	Summa
0.01—0.10 .............................	7	38	49	21	4	4		123
0.11—0.25 ..............................	10	27	29	11	2	1	2	82
0.26—0.50 .............................	12	29	21	5	2	—	—	69
0.51— ....................................	15	30	12	5	3	2	—	67
Summa	44	124	in	42	11	7	2	341

Tab. 3. Förskjutning i utdebiteringen per 100 kronor inkomst &r 1925 av sammanlagd
kommunal- och landstingsskatt, därest kommunandelen av kommunala progressivskatten
tillfallit landstingen i stället för primärkommunerna. Fördelning
på städerna i riket med hänsyn till storleken av den kommunala utdebiteringen
samt, beträffande städer med ökad utdebitering, ökningens storlek.

	Antal	kommuner, däri kommunalskait.en år	1925 utgjorde
	högst	4.01 —	6.01 —	8.01 —	lO.oi—	12.01—	över
	4 %	6 %	tf\ 00	10 %	12 %	15 %	15 %
Minskad eller oförändrad utdebite-
ring i summa städer..............	—	I	14	19	4	1	—	39
Ökad utdebitering i summa städer	1	11	30	24	—	1	—	67
Utdebiteringen i procent av in-
komsten ökad med
O.oi—O.io ...........................	—	1	8	13	—	—	—	22
0.11 — 0.25 ..........................	1	6	18	8	—	1	—	34
0.26—0.6 0 ...........................	—	3	4	2	—	—	_	9
0.61—.................................	—	1	—	i	—	—		2

112*

rall. 4. Förskjutning i utdebiteringen per 100 kronor inkomst år 1925 av samman lagd

kommunal- och landstingsskatt, därest kommunandelen av kommunala pro gressivskatten

tillfallit landstingen i stället för primärkommunerna. Fördelning

länsvis på landskommunerna med hänsyn till storleken av den kommunala ut debiteringen.

	Antal	kommuner däri kommunalskatten ir	1925 utgjorde
Landati ngsområde	högst 4 %	4.01— 6 %	6.01 — 8 %	8.01 — 10 %	lo.oi— 12 %	12.01— 15 %	över 15 %	Summa
Stockholms län.
Minskad eller oförändrad utdebit.	—	16	30	30	9	6	i	92
Ökad utdebitering ....................	3	8	8	1	1	—	—	21
Uppsala lån.
Minskad eller oförändrad utdebit.	2	15	30	17	D	5	—	74
Ökad utdebitering .....................	1	4	5	2	—	—	—	12
Södermanlands län.
Minskad eller oförändrad utdebit.	1	9	28	13	12	—	—	63
Ökad utdebitering ..................	3	8	13	2	—	—	—	26
Östergötlands län.
Minskad eller oförändrad utdebit.	2	30	54	33	6	2	—	127
Ökad utdebitering .....................	2	8	8	1	—	—	—	19
Jönköpings län.
Minskad eller oförändrad utdebit.	3	24	47	27	8	—	—	109
Ökad utdebitering .....................	3	6	8	—	—	—	—	17
Kronobergs lön-
Minskad eller oförändrad utdebit.	3	9	29	22	7	3	—	73
Ökad utdebitering ..................	—	7	4	3	—	—	—	14
Kalmar län. Minskad eller oförändrad utdebit.		6	33	20	15	10	o	86
Ökad utdebitering ....................		4	9	5	—	—	—	18
Gotlands län.
Minskad eller oförändrad utdebit.	1	14	21	25	13	7	8	89
Ökad utdebitering ....................	—	2	1	—	—	—	—	3
Blekinge län.
Minskad eller oförändrad utdebit.	—	1	4	4	6	8	6	29
Ökad utdebitering .....................	—	—	2	4	1	—	—	7
Kristianstads län.
Minskad eller oförändrad utdebit.	4	29	50	28	9	6	1	126
Ökad utdebitering ....................	3	7	5	4	—	—	—	19
Malmöhus län.
Minskad eller oförändrad utdebit.	20	76	74	13	3	3	—	189
Ökad utdebitering .....................	7	30	9	1	2	—	—	/ 49
Hallands län.
Minskad eller oförändrad utdebit.	1	11	22	20	12	12	2	80
ökad utdebitering .....................	1	2	2	—	1	—	—	6
Göteborgs och Bohus län.
Minskad eller oförändrad utdebit.	2	4	8	22	14	23	7	80
Ökad utdebitering .....................	1	2	1	1	1	1	—	7

113*

	Antal kommuner, däri kommunalskatten år	1925 utgjorde
Landstingsområde	högst	4.01 —	6.01—	8.01 —	10.01—	12.01—	över	Summa
		6 %	8 %	10%	1 12 %	15%	15 %
Alvsborgs län.
Minskad eller oförändrad utdebit	4	34	58	45	27	21	9	198
	8	8	3			2		21

Skaraborgs län■
Minskad eller oförändrad utdebit	4	44	88	59	30	16	3	i 244
	(i		5	1		1		18

Värmlands län.
Minskad eller oförändrad utdebit.	1	; 9	24	27	8	6	_	75
Ökad utdebitering .....................	—	4	3	5	2	—	—	14
Örebro län.		1
Minskad eller oförändrad utdebit.	1	19	13	19	; l	_	_	53 ’
1 Ökad utdebitering .....................		4	4	—	—	—	—	8 !
Väslmanlands län.
Minskad eller oförändrad utdebit.	—	6	27	12	4	4	1	54 !
Ökad utdebitering .....................	—	4	6	2	-	—		12
Kopparbergs län.
Minskad eller oförändrad utdebit.	—	11	21	4	1	1	_	38 1
1 Ökad utdebitering .....................	4	2	5	1	_	—	—	12 •
Gävleborgs län.								j
Minskad eller oförändrad utdebit.	—	7	18	11	2	3	1	42 1
Ökad utdebitering .....................	1	3	8	3		—	—	10
V''asternorrlands län.
Minskad eller oförändrad utdebit.	—	5	16	14	8	9	3	55
Ökad utdebitering .....................	1	i	2	2	1	1		8 \|
Jämtlands län.
Minskad eller oförändrad utdebit.	-	4	16	18	9	2	2	51
Ökad utdebitering .....................		3	5	1	—	-		9
Västerbottens län.								\|
Minskad eller oförändrad utdebit.	- j	5	8	8	4	i	i	27
Ökad utdebitering .....................		—	—	1	—	-	1
Norrbottens län.			I					i i
Minskad eller oförändrad utdebit.	—		—	2	_	5	8	15 10
	—	2		2 i	2		o

Hela riket.	j							!
Minskad eller oförändrad utdebit.	49	388	719	493	213 i	152	55	2 069 i
	44 \|	124	in	42 i	11			341

Minskad eller oförändrad utdebite-
ring; kommunerna angivna i %	52.7 %	75 8	1 36.6 %[<	12.1 %	95.1 %''	95.0 %	9(\5 %	85.9 %\

Ökad utdebitering; kommunerna				!
angivna i% av samtliga .........\|''	17.3 %	24.‘i %	13.4 %\|	7.» %\|	4.» %\|	4.4 %	3.5 %	14.1 %

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. H7 höft. (Nr 102. Bilaga.)

114

Tab. 5. Förskjutning i utdebiteringen per 100 kronor inkomst år 1923 av samman lagd

kommunal- och landstingsskatt, därest kommunandelen av kommunala pro gressivskatten

tillfallit landstingen i stället lör primärkommunerna. Fördelning

på landskommuner med ökad utdebitering efter ökningens storlek.

Ökad utdebitering i procent av inkomsten	Antal städer, däri kommunalskatten år 1923 ut.-jorde
högst i %	4.01 — 6 %	6 01— 8 %	8.Ol-if) %	10.01— 12 %	12.01— 15 %	över 15 %	Summa
O.oi O.io .................................	10	32	30	16	9	_	i	98
0.11 0.2 B .................................	15	32	19	11	1	3	—	81
0.26 0.50 ................................	12	18	12	3	1	—	—	46
0.51—.......................................	18	25	7	3	—	—	—	53
Summa	55	107	68	33	11	3	i	278

Tab. 6. Förskjutning i utdebiteringen per 100 kronor inkomst år 1923 av sammanlagd
kommunal- och landstingsskatt, därest kommunandelen av kommunala progressivskatten
tillfallit landstingen i stället för primärkommunerna. Fördelning
på städerna i riket med hänsyn till storleken av den kommunala utdebiteringen
samt, beträffande städer med ökad utdebitering, ökningens storlek.

	Antal städer, däri	kommunalskatten år 1923 utgjorde
	högst 4 %	4.01 — 6 %	6.01— 8 %	8.01-10 %	10.01— 12 %	12.01— 15 %	över 15 %	Summa
Minskad eller oförändrad utdebite-								31
ring i summa städer ..............	—	2	11	15	i	2	—
Ökad utdebitering i summa städer Utdebiteringen i procent av in-komsten ökad med	i	ii	42	18	2			74
O.oi - O.io ...........................	—	i	15	8	2	—	—	26
0.11—0.25 ...........................	i	7	22	8	—	—	—	38
0.26—0.50 ...........................	—	2	5	2	—	—	—	9
0.51 .................................	—	1	—	—	—	—	—	1

115*

Tab. 7. Sammanställning av de landskommuner med mer än 8 procents kommunal
utdebitering, i vilka något av åren 1923 25 en ökning av den sammanlagda
utdebiteringen i kommunal- och landstingsskatt med mer än 50 öre per 100 kronor
inkomst skulle uppstått på grund av den kommunala progressivskattens överförande

till landstingen.1

	1923	1924	1925
	Kommunal	Utdebiterin-	1 Kommunal	Utdebiterin-	Kommunal
1	utdebite-	gen ökad eller	utdebite-	gen ökad eller	utdebite-	gen ökad eller
:	ring	minskad med	ring	minskad med	ring	minskad med
Stockholms län.
Alsike.....................	8. so	0.7 S	9.44	— 0.16	8.50	— 0.18
Jönköpings län.			!
Reftele ..................	6.70	0.80	11.00	1.S5	6.60	1.29
Blekinge län.
Listerby.................	9.70	0.57	9.90	0.3 7	9.70	0.27
Ringamåla...............	13.30	— 0.17	11.60	0.52	10.50	— 0.18
Hjortsberga ...........	8.90	0.28	8.oo	0.21	8.10	1.33
Kristianstads län.
Trolle-Ljungbv.........	9.72	— 0.17	10.6 7	— 0.20	9.81	0.68
Hallands län.
Asige .....................	8.io	— 0.26	9.80	— 0.29	10.05	0.75
Skaraborgs län.
Härja...................	12.10	— 0.13	15.10	— 0.28	14.60	0.57
Värmlands län.
Svanskog ...............	9.oo	0.80	lO.oo	1.18	lO.oo
Bogen ..................	10.2 0	— 0.13	7.58	0.64	10.30	1.29
Gävleborgs län.
Los .....................	7.87	0.83	9.50	1.05	9.98	0-97
Västernorrlands län.
Skön .....................	9.io	— 0''10	9.oo	— 0.0 7	8.60
Trehörningsjö .........	7.oo	— 0.15	11.00	— 0.13	11.00	1.11
Alnö .....................	12.oo	— 0.14	14.00	— 0.13	15.oo	1.84
Norrbottens län.
Junosuando ............!	14.60	0.21	14.20	0.63	14.10	0.28

Sammanställning av de städer, i vilka något av åren 1923—25 en ökning av den
sammanlagda utdebiteringen i kommunal- och landstingsskatt med mer än 50 öre
per 100 kronor inkomst skulle uppstått på grund av den kommunala progressivskattens
överförande till landstingen.1

	1923	1924	1925
	Kommunal	Utdebite-	Kommunal	Utdebite-	Kommunal	Utdebite-
	utdebite-	ringen höjes	utdebite-	ringen höjes	utdebite-	ringen höjes
	ring	med	ring	med	ring	med
Värmlands län.
Karlstad.................	7.oo	0.14	8.00	0.12	8-50
Arvika ..................	7.oo	0.4 2	7.oo	0.52	7.2 0	0.42
Stockholms län.
Djursholm ............	4.iz	0.66	4.30	0.60	4.05	0.71
Malmöhus lån.
Eslöv.....................	5.20	0.46 \|	5.40	0.51	5.4 0	0.3 9 \|

ej föreligga

kursiverade

siffrorna angiva förhållandena de år, då nämnda förutsättningar

116

I. Inledning.

Bilaga. 7.

Domänstyrelsens utlåtande den 22 december 1926 med förslag
till instruktion för värdesättning av skogsmark
och växande skog.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 9 juli 1926 har domänstyrelsen anbefallts att till
Eders Kungl. Maj:t inkomma med förslag till instruktion för värdesättning
av skogsmark och växande skog, avsedd att tillämpas vid allmän
fastighetstaxering år 1928.

Med anledning härav får domänstyrelsen med remissaktens återställande,
och efter att hava inhämtat yttranden från samtliga överjägmästare,
vissa jägmästare, centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund
och samtliga skogsvårdsstyrelser, i underdånighet anföra följande.

För närmast föregående fastighetstaxering, som ägde rum år 1922, äro
grunderna givna i två särskilda nådiga förordningar den 7 juli 1921. Den
ena förordningen, om allmän fastighetstaxering år 1922, innehåller lagtext
rörande uppskattningsgrunderna med anvisningar och i samband med anvisningarna
en särskild instruktion för värdesättning å skogsmark och
växande skog. Den andra förordningen, om taxeringsmyndigheter och
förfarandet vid allmän fastighetstaxering år 1922, innehåller stadgar rörande
taxeringsförfarandet.

Domänstyrelsen får redan från början framhålla, att, enligt styrelsens
mening, i nämnda instruktion intagna grunder för värdesättning av
skogsmark och växande skog varit tillfredsställande och framför allt inneburit
en betydande förbättring av taxeringsgrunderna i jämförelse med
tidigare gällande bestämmelser.

De förslag till förändringar, som domänstyrelsen framlägger, beröra
alltså icke uppskattningsgrunderna, sådana dessa angivits i instruktionen,
utan innebära, i vad de avse instruktionen, närmast en del förtydligande
tillägg till densamma. Härjämte har styrelsen i korthet berört
vissa, enligt styrelsens mening, i anslutning härtill önskvärda förändringar
i såväl förordningen rörande allmän fastighetstaxering år 1922
som förordningen om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid allmän
fastighetstaxering år 1922. Orsakerna härtill äro i korthet följande.

Ehuru instruktionen finnes intagen i den förstnämnda förordningen om
uppskattningsgrunderna, innehåller den likväl i punkterna 8—11 bestämmelser
rörande bland annat förberedande åtgärder för taxeringen, som
uteslutande beröra förfarandet vid taxeringen, varom i övrigt stadgas i
den sistnämnda av nyss angivna förordningar den 7 juli 1921. Styrelsen
anser angeläget, att en såvitt möjligt strängare uppdelning iakttages.
På grund härav har styrelsen uteslutit nämnda punkter ur förslaget till
instruktion, men behandlat deras innehåll i samband med styrelsens uttalande
rörande blivande bestämmelser vid taxeringsförfarandet.

117

Styrelsen har i detta sammanhang velat bland annat betona, att, sedan
resultaten från den nu pågående s. k. riksskogstaxeringen en gång blivit
slutligt bearbetade med ledning av därvid erhållet material vissa
ytterligare kompletteringar torde kunna göras i instruktionen rörande
värdesättningen av skogsmark och växande skog. Redan till närmast
kommande fastighetstaxering böra emellertid inom flera län för taxeringsarbetet
i olika avseenden värdefulla uppgifter kunna lämnas med
stöd av då föreliggande resultat från riksskogstaxeringen.

Vid utarbetande av bär föreliggande förslag bar styrelsen uppmärksammat
vad som vid 1926 års riksdag anfördes rörande en kommande
fastighetstaxering, särskilt med hänsyn till en av professorn vid skogshögskolan,
Tor Jonson, utarbetad promemoria angående önskvärda förändringar
i »Instruktion för värdesättning å skogsmark och växande
skog» framlagd såsom bilaga till motion nr 216 i första kammaren.

Förslag

till

instruktion

för värdesättning av skogsmark och växande skog.

Understrukna1 delar utmärka domänstyrelsens förslag till ändringar
eller tillägg i instruktionen. Där så icke för sammanhanget varit nödvändigt,
har icke den oförändrade texten i den tidigare instruktionen
upprepats.

1. Lika med 1921 års förordning.

A. Skogsmark.

2. Skogsmark---avkastningsförmåga.

I arealen — — — i övrigt.

Skogsmarkens---(normal skogstillgång). Vid---ej.

Till avkastningen skall räknas jämväl virke, som användes till husbehov.
Finnes å den till skogsbörd dugliga marken bete, som jämsides
med rationellt skogsbruk kan av ägaren tillgodogöras, skall värdet därå,
särskilt angivet, tilläggas markens värde såsom skogsproducerande, så
framt betet av ägaren utnyttjas.

Åven om å hagmark eller betesmark betestillgången är det väsentliga
och skogsproduktionen, är av underordnad betydelse, skall marken likväl
taxeras såsom skogsmark, varefter betesvärdet tillägges, för såvida icke
ifrågavarande hagmark eller betesmark är att betrakta såsom betesvall
under ordnad skötsel. I senare fallet skall den taxeras såsom betesmark,
varvid, om växande träd finnas på densamma, dessa skola särskilt uppskattas.

Ljungmark och annan utmark, som av ålder ligger skoglös, skall upptagas
såsom skogsmark, så snart den kan anses lämpa sig för skogsproduktion.

3. Lika med 1921 års förordning.

II. Instruktionen.

*) Här kursiverade.

118

4. Den normala årliga virkesavkastningen uppskattas i kubikmeter
last mått på bark per hektar med ledning av markens virkesproducerande
förmåga (bonitet). Boniteten angives såsom en för hela skogen i fråga
gällande medelbonitet. Finnes för skogen tillförlitlig hushållningsplan,
angivande skogsmarkens olika boniteter eller innehållande andra uppgifter,
varav markens normala produktionsförmåga kan bedömas, sker uppskattningen
av medelboniteten med ledning därav och skall härvid jämkning
av boniteten till i tabell I upptagna bonitetsklasser icke ske. Saknas
dylika uppgifter, uppskattas produktionsförmågan med ledning av
vad som kan utrönas eller anses vara känt om skogsmarken i fråga, jämfört
med medelboniteten å trakten i övrigt, varvid den uppskattade boniteten
i detta fallet infogas i någon av de i tabell 1 upptagna bonitetsklasserna.

5. Värdet i penningar av den sålunda uppskattade normala avkastningen
beräknas efter virkets nettovärde per kubikmeter å rot enligt de
pris, som för liknande sortiment under åren 1922—1926 i genomsnitt varit
å orten gällande. Finnes för skogen i fråga ordnad bokföring tillgänglig,
må densamma läggas till grund för prissättningen under förutsättning,
att det uttagna virket och de bokförda prisen varit av ordinär beskaffenhet,
vai''vid jämkning av de funna medelprisen till i tabell I upptagna
prisklasser i detta fallet icke skall ske. Saknas ordnad bokföring
för skogen eller hava för det genomsnittliga prisläget representativa
virkesförsäljningar ej förekommit eller anses de bokförda prisen icke
kunna läggas till grund för beräkningen, uppskattas rotvärdet efter en
med hänsyn till skogens läge och produktionsförmåga beräknad till såväl
kvantitet som sammansättning normal avkastning. Bet funna värdet
jämkas endast i detta senare fall till den av prisklasserna å tabell I, som
ligger närmast.

6. Lika med 1921 års förordning.

B. Växande skog.

7. Växande skog---tillgodogörande. Därest---— förefinnes,

sättes värdet å den växande skogen till 15 gånger den enligt punkt 6 reducerade
årsavkastningen. I fråga om---markvärdet. Emellertid
— — — normal. Antingen---virke. Där så---(relativ

skogstillgång). Eller —--- beräknas. I sådant fall---(relativ

skogstillgång). Jämkningen sker med stöd av de kända avvikelser,
skogens virkesförråd uppvisar vid jämförelse med förrådet å eu normalt
sammansatt skog i fråga om dels förrådets storlek, dels dess sammansättning
av grövre och klenare sortiment och skogens därav beroende förmåga
att giva eu mot den åsätta boniteten och det åsätta normala rotvärdet
svarande framtida avkastning.

För att underlätta bedömandet av när å en skog förefinnes normal
skogstillgång, har upprättats tabell 11, som med utgångspunkt från dels
den omloppstid, vilken anses vara den för orten lämpliga, dels den marken
åsätta boniteten, angiver för erforderliga kombinationer den virkesmassa
per hektar, som bör å skogen förefinnas för att virkesförrådet skall
anses vara av normal storlek. Är ett dylikt virkesförråd jämväl av tillfredsställande
sammansättning med avseende på åldrar och sortimentsförekomst
m. m., föreligger normal skogstillgång (relativa skogstillgången
= 1).

119

Tabell I, utvisande markens samt den växande skogens värde per hektar för
marker av olika avkastningsförmåga och vid olika virkespris.1

Tabell II, utvisande storleken av ett normalt sammansatt och slutet virkesförråd
för olika boniter och omloppstider.1

Exempel på h]älptabell vid fastighetstaxering av skogar i N. N. taxerings distrikt

år 1928. 1

Förslag

till

anvisningar

till instruktionen för värdesättning av skogsmark och växande skog.

1. Vid en rationell värdesättning av skog för beskattningsändamål är

det av flera skäl nödvändigt —--värde. Själva---allmänhet.

Den---tillväxt. Dylika---medtagas.

2. Med skogsmark (produktiv skogsmark) avses endast den till skogsbörd
dugliga eller lämpliga marken. Eventuellt å fastigheten förekommande
mossar, myrar, kärr, berg, fjällmark och annan dylik mark, som
på grund av klimatiska förhållanden, ogynnsamma vattenförhållanden,
näringsbrist hos marken, de lösa jordlagrens ringa djup, är av den beskaffenhet,
att en skogsproduktion där rimligen icke kan påräknas, skall
därför först frånskiljas och frånräknas den totala arealen. Dylik ej
skogsproduktiv mark, skall i stället redovisas tillsammans med övrig
fastigheten tillhörig mark och värdesättas i sammanhang med denna.
Arealen vatten bör såvitt möjligt i deklarationen angivas särskild för sig.

Såsom grund för beräkningen av skogsmarkens värde, skall användas

den normala årliga avkastning, som anses kunna erhållas---virkes förråd.

Beräkningen---skogsförrådet. År---beloppet. Är

---ur — skoglig--— skick. Vid — —--helhet. I — •— —

virkesförråd.

S. k. husbehovsvirke, d. v. s. virke, som åtgår till hus- och vägbyggnad,

vedbrand, stängsel med mera dylikt, skall medtagas ----— virket.

Skulle---dylikt, skall givetvis hänsyn tagas därtill vid avkastnings beräkningen.

Ej sällan händer det att å mark, lämplig för ett rationellt skogsbruk,
en blandad skogs- och betesdrift bedrives. Mången gång torde denna
driftsform vara ur strängt ekonomisk synpunkt olämplig. Den möjligheten
föreligger emellertid, att det bästa utbytet av ett område kan vinnas,
därest detta nyttjas dels till skogsbruk och dels till betesbruk, låt vara
att intetdera brukningssättet vart för sig vid en sådan användning ger
den maximiavkasining i produkter, som skulle kunnat vinnas.

III. Anvisningar
till
instruktionen.

Här ej återgiven.

120

I olika fall kan således tänkas, att markvärdet borde beräknas under
skilda förutsättningar: än på grundval av rationellt skogsbruk utan eller
nästan utan bete, än på grundval av blandad drift. Det torde emellertid
av flera skäl vara olämpligt att utforma bestämmelser, som alltför mycket
beröra växlingarna i driftformen. Även om en viss fixerad förutsättning
i något fall kan giva olämpliga värden, torde det av flera skäl vara
av stor betydelse att markvärdets beräknande får ske efter enhetliga normer.
Av denna anledning bär bestämts, att värdering skall ske med ledning
av den avkastning, som ett rationellt skogsbruk lämnar. Till detta
belopp lägges betesvärdet till den storlek, som kan ernås utan att intrång
på det rationella skogsbruket göres.

Ett sådant blandat skogsbruk av stundom oekonomisk art torde sedan
äldre tider fortgå å de hag- eller betesmarker, som i stor utsträckning
anträffas inom mellersta och södra delarna av landet, Dessa marker äro
i regel bevuxna med glesa och ojämna skogsbestånd, i vilka björk oftast
utgör det mest framträdande trädslaget. Några särskilda åtgärder för betets
förbättrande vidtagas icke på. dessa marker, annat än att s. k. plockhuggningar
tid efter annan verkställas, oftast samtidigt i syfte att erhålla
virke för fastighetens eget behov. Dessa marker skulle, enligt ovanstående
bestämmelser, värderas såsom skogsmark med tillägg endast av
det betesvärde, som kan vara med rationell skogsdrift förenligt.

Om däremot hagmark eller betesmark är att betrakta såsom betesmark
under ordnad skötsel — rf. v. s. om å densamma för betets förbättrande
vidtagas särskilda åtgärder för röjning, dikning, planering, kalkning och
grundgödsling av marken ävensom för fröanskaffning och stängseluppsättning,
i den män nämnda åtgärder erfordras för ändamålet — skall den
taxeras såsom betesmark, varvid, om växande träd finnas på densamma,
dessa skola särskilt uppskattas.

3. Den arealberäkning, som måste göras vid en skogstaxering enligt

instruktionen, skall i första hand grundas å officiella uppgifter. I fråga
om statens och andra allmänna skogar finnas sådana i regel tillgängliga,
särskilt hos domänstyrelsen och i uppgjorda hushållningsplaner. För
---skogsproducerande. I dylikt ----skogsägare.

4. Virkesavkastningen skall angivas i kubikmeter per hektar. Uppgiften
skall avse virke i rått tillstånd, på bark samt i verklig kubikmassa och
fast mått, rf. v. s. den virkeskvantitet, som erhålles, dä virket mätes på
rot efter noggranna s. k. massatabeller. Boniteten skall angivas i absoluta
klasser, som direkt motsvara markens produktionsförmåga, mätt i
kubikmeter. Där hushållningsplaner endast avgiva relativa bonitetsklasser
eller växtlighetsgrader, skall sålunda en omräkning ske för erhållande
av ett uttryck för vad dessa växtlighetsgrader kunna producera i
kubikmeter vid god skogsskötsel. Ur de sålunda erhållna talen beräknas
därefter genomsnittliga produktionssiffran för skogen i fråga. Därvid
bör emellertid beaktas, att de skogsmarkerna åsätta relativa bonitetsklasserna
enligt flertalet i landet använda bonitet stabeller avse produktionsförmågan
under förhållanden, som i praktisk drift i genomsnitt ej kunna
uppnås. Eu reduktion av dylika mera ideala avkastningssiffror blir därför
i sådana fall nödvändig. För skogar, där markens godhetsgrad finnes
angiven i enlighet med domänstyrelsens föreskrifter angående de allmänna
skogarnas indelning till ordnad hushållning den 27 maj 1916,
torde denna reduktion liksom vid 1922 års fastighetstaxering, böra uppgå
till cirka trettio procent.

121

I vissa fall, där tillförlitliga sammandrag finnas över kubikmassa och
tillväxt i olika åldersklasser, kan markens genomsnittliga produktionsförmåga
lätt uträknas, under förutsättning att beståndens slutenhet i genomsnitt
är typiskt för ett välskött större skogsbruk. För 100-årig omloppstid
ger följande exempel tillräcklig upplysning om beräkningens allmänna
gång.

Åldersklass (20-årig)	Medelkubikmassa J per hektar	Tillväxt procent	Tillväxt i	kbm.
per år	på 20 år
I	10	10.o	1.0	20
II	00	7.4	4.4	88
III	120	3.8	4.0	92
IV	175	2.8	4.0	80
v	200	1.0	3.2	fi4
			Summa för 100 år \|	344

Tillägges 5 dr för kalmarkstid, blir den genomsnittliga årliga produk 304 tionsförmågan

å dylik skog — = 3.3 kubikmeter per hektar.

105

Det bör observeras, att om t. ex. å dylik skog enbart finnes III åldersklassen,
och skogen följaktligen för närvarande uppvisar en löpande
tillväxt av 4.o kubikmeter per hektar, skall dock icke bonitering ske efter
denna tillfälliga siffra, utan efter vad som under en hel omloppstid i
genomsnitt kan uppnås eller 3.3 kubikmeter. På samma sätt få låga tillväxter
å glesa och överåriga skogar ej föranleda bonitering efter skogens
nuvarande abnorma tillstånd.

För övrigt må de anvisningarna givas, att i de fall, då tillförlitliga uppgifter
saknas vid boniteringen de siffror böra användas, som för viss ort
angivas såsom medeltal, med de jämkningar uppåt och nedåt, som kunna
anses betingade av varje fastighets bättre eller sämre skogsmark, jämförd
med fastigheter i övrigt inom orten.

5. Beräkningen av normalavkastningens värde å rot skall utgå från de
nettovärden, som under åren 1922—1926 i medeltal erhållits enligt ordnad
bokföring för skogen. I allmänhet bör för större och ordnade skogsbruk
kunna på denna väg erhållas tillförlitliga medeltal, som direkt kunna
läggas till grund för prissättningen. Dock---fall. Då---marknaden.
Likaså---husbehov. Understundom--— o. s. v. i dessa

och liknande fall kunna bokförda pris ej utan vidare vara grundläggande
för avkastningens prissättning, utan böra de justeras till priser, gällande
för normala konjunkturer, normal sammansättning å avverkningen och
för skogen genomsnittliga avsättningslägen.

Enklast skulle de för denna prissättning behövliga medeltalen erhållas
om virket, sedan dess kubikmassa uppskattats, försåldes å rot. Så
sker i stor utsträckning på de allmänna skogarna. Ej heller om rotförsäljning
förekommit, kunna emellertid de erhållna priserna alltid utan
jämkning användas som taxeringsunderlag. Så, t. ex. kan inträffa, att endast
den grövsta och värdefullaste skogen sålts å rot, medan småvirket använts
till husbehov, såsom vanligt är i jordbruksbygderna, eller kvarlämnats
i skogen såsom sker i vissa trakter med otillfredsställande avsättnings
förhållanden, Men även om dylika extrema fall ej föreligga, är
det ej ovanligt att å viss egendom årsavkastningen, åtminstone vissa år,

122

kommer att vara sammansatt av ovanliga mängder grovt eller klent
virke eller att avverkning skett på särskilt långa eller korta körvägar
m. m., och kunna även i detta fall på den grund jämkningar av ovan berörd
art i de erhållna prisen ofta bli nödvändiga.

Å skogar, där virket försäljes i upparbetat skick, blir det nödvändigt
alt dels avdraga alla direkta avverknings- och transportkostnader, dels
omföra det så erhållna rotvärdet att gälla verklig massa, fast mått på
bark i stället för t. ex. toppmätt massa inom bark, enligt vilken senare
mätning timmer ofta säljes. Om avkastningens sammansättning är känd,
bär för varje sortiment rotvärdet utrönas för vart och ett av de år, som
skola läggas till grund för beräkningen, samt medeltal för dessa årsvärden
uträknas. Uträkning av totala avverkningens medelpris sker enligt följande
exempel:

45 procent timmer å 10 kronor per kbm..................................................... 4: so

35 » pappersved å 7 kronor per kbm................................................. 2: 45

20 » små ved ä 3 kronor per kbm...................................................... 0: 60

Medelpris per kbm. 7:5 5.

Skulle å viss trakt småveden ej vara av sättning sb ar, bör i exemplet
detta virke utföras med värdet 0, då medelpriset blir endast 6: 95 kronor
per kubikmeter. Detta gäller tydligen även då- försäljning skett på
rot, men virke under viss bröstliöjdsdimension ej kan vinna avsättning,
ehuru dess kubikmassa ingår i den för skogen beräknade årliga virkesavkastningen.

För sådana marker, beträffande vilka detaljerad och tillförlitlig bokföring
ej föreligger, av vilken ledning vid rotvärdets fixerande kan erhållas,
fastställes detta av beskattningsmyndigheterna med ledning av
områdets läge i förhållande till avsättningsort efter de av länsstyrelsen
lämnade anvisningar rörande medelvärden för rotvärdet. Vid prissättningen
skall härvid givetvis tillbörlig hänsyn tagas till att sämre mark
producerar ej blott kvantitativt mindre virke utan även kvalitativt sämre
och mindre värdefulla sortiment ävensom till utdrivningen större eller
mindre svårigheter i fråga om körvägar, flottningsförhållanden m. m.
dylikt, som inverkar å virkets rotvärde. Vid en uppskattning efter nu angivna
grunder gives alltså möjlighet att taga hänsyn till varje särskild
skogs läge i förhållande till avsättningsort och annat, som inverkar å virkesvärdet.

7. Även värdet av den växande skogen skall beräknas efter avkastningen
(värdeavkastningen), men i detta fall efter den avkastning, som
den faktiskt förefintliga skogstillgången kan lämna. Denna avkastning
kommer att allt efter skogens tillstånd uttagas på olika sätt, växlande
mellan nära total besparing, då äldre bestånd saknas och sålunda större
delen av tillväxten lämnas att tillsvidare hopa sig i skogen, och total avverkning,
då åtminstone i extrema fall, det förefintliga virkesförrådet
kan tänkas tillgängligt på en gång. Den avkastning, som skall läggas till
grund för värdesättningen är den som för framtiden kan uttagas ur
skogen under förutsättning av rationellt driven hushållning. Därmed förstås
då en hushållning, där ej blott ekonomiska utan även allmänt sociala
synpunkter på tillgodogörandet av virkesförrådet skola spela in. För
skogar, som med avseende å åldrar, sortimentsfördelning, slutenhet m. m.
äro så beskaffade, att en för god skötsel typisk avkastning kan jämnt och

123

uthålligt därur uttagas, sammanfaller den avkastning, efter vilken skogsvärdet
skall beräknas, med den normalavkastning, efter vilken markvärdet
skall beräknas. Skogsvärdet skall i sådant fall upptagas till 15
gånger avkastningens värde, så reducerat som förut under punkt 6 i instruktionen
är sagt. I tabell I finnes för detta normalfall infört jämväl
värdena å växande skog, angivna per hektar vid olika förekommande
boniteter och virkespris.

Emellertid är det säkerligen endast ett fåtal skogar, för vilka dessa
normalförliållanden kunna anses föreligga. Vanligen avviker en eller
annan av de faktorer, som äro av avgörande betydelse för den uthålliga
avkastningens storlek — åldersklassfördelning, beståndsslutenhet etc. —
mer eller mindre från det tillstånd, som fordras för att normal avkastning
skall erhållas. För dessa fall blir det nödvändigt att bedöma, hurm
vida den faktiskt förekommande skogstillgången för framtiden medgiver
ett rationellt uttagande av en avkastning, som under- eller överstiger den
normala. Med ledning av denna bedömning värdesättes virkesförrådet
med 0.9, O.s o. s. v. eller l.i, 1.2 o. s. v. av de i tabellen angivna värdena.

Som stöd för omdömet vid uppskattningar av nu ifrågavarande art
kan tabell II tjäna. Denna visar det enligt ovanstående fordringar normala
virkesförrådets storlek vid olika boniteter och olika omloppstid.
Tabellen vilar på följande grunder. Det behövliga virkesförrådets storlek
beror på tillväxtenergien, vilken i sin tur nära sammanhänger med
skogens ålder. Om i eu viss landsända skogen mera allmänt anses avverkningsmogen
vid t. ex. 100 år, bör en skog, där uthålligt skogsbruk
skall bedrivas, innehålla virke av alla åldrar från 1 till 100 år i någorlunda
jämn blandning. En dylik skog visar en tillväxt i massa av omkring
3 procent av virkesförrådets massa. För att kunna ur skogen uttaga
en årlig avkastning av t. ex. 2.5 kubikmeter per hektar, fordras sålunda
ett stående virkesförråd på 83 kubikmeter per hektar, emedan 3
procent på 83 kubikmeter ger 2.5 kubikmeter i skörd. Om nu en skog å
dylik mark på grund av allmän gleshet innehåller allenast 50 kubikmeter i
genomsnitt per hektar, men i övrigt beträffande ålders- och sortimentsfördelning
kan betraktas som normal, är dess relativa skogstillgång 50/83
eller 0.6 av det normala. Därvid förutsattes som sagt att ålders- och
sortimentsfördelningen å skogen är att betrakta såsom normal, med andra
ord att den kan tänkas med deri använda driftsform,en för framtiden
lämna en jämn, d. v. s. under längre Hd uthålligt lika stor avverkning.

Är däremot denna normala ålders- och sortimentsfördelning rubbad och
måste därför avverkningen för framtiden väntas bliva ojämn och därtill
sammansatt av ovanligt klena eller ovanligt grova sortiment, så måste
den enligt ovanstående regel funna relativa skogstillgången jämkas ytterligare,
nämligen uppåt, om förrådet är sammansatt av mera äldre bestånd,
eller mera grovt virke än normalt, och nedåt, om de äldre åldersklasserna
saknas eller bestånden äro sammansatta av övervägande klena
dimensioner.

Å skogar, för vilka tillförlitliga detaljerade hushåll ning splaner finnas,
och för vilka tillförlitliga översikter kunna erhållas över de växlingar i
den framtida skörden, som, av nämnda orsaker äro alt vänta, kunna därvid
dessa avkastningar värderas i penningar och därefter hela skogsbrukets
till nutiden diskonterade, avkastning uträknas efter 5.5 procent
räntefot. Efter fråndrag dels av 25 procent för omkostnader, dels också
för själva markvärdet, som ju värderas efter andra grunder, erhålles

124

den växande skogens fristående värde. Detta värde jämföres med värdet
vid normal avverkning (15 gånger normalavkastningen) och ger denna
jämförelse relativa sko g still g ån g en.

Det kan såsom ytterlighetsfall inträffa, att å fastighet (taxeringsenhet),
där någon avkastning icke kan omedelbart uttagas, den växande skogen
uteslutande består av plantskog, som skall åsättas skogsvärde. Värdesättningen
skulle även i detta fall kunna ske med hänsyn till den framtida
avkastningens beräknade storlek, samt den tid, som förflyter innan
inkomsterna uppstå, och under vilken diskontering av inkomsten bör
ske. Det torde likväl förutsättas att uppskattningen i förevarande fäll i
stor utsträckning enklast måste ske efter skön.

IV. jJomäntyrelsem
särskilda
yttrande.

Domänstyrelsen har i det följande sammanfört dels ytterligare en närmare
motivering för av styrelsen föreslagna ändringar eller tillägg i instruktionen
samt för de till densamma av styrelsen förslagsvis utformade
motiven, dels ock i samband därmed påpekat de i anslutning härtill önskvärda
förändringarna i såväl förordningen rörande allmän fastighetstaxering
år 1922 som förordningen om taxeringsmyndigheter och förfarandet
vid allmän fastighetstaxering år 1922. Styrelsen har i sin framställning
behandlat de olika frågorna i den ordning de återfinnas i instruktionen
för värdesättning av skogsmark och växande skog i 1921 års
förordning.

Innan styrelsen går närmare in på detaljmotiven, torde det böra framhållas,
att styrelsen i sitt förslag till anvisningar (avd. III) sökt sammanföra
endast sådana påpekanden och synpunkter, som bliva av direkt
värde vid taxeringsarbetets praktiska genomförande. De föreslagna anvisningarna
innebära med andra ord närmast en komplettering av den
till lagtexten fogade instruktionen för värdesättning av skogsmark och
växande skog. Under sådana förhållanden kan det till och med vara
fråga, huruvida ej båda dessa avdelningar (II och III) rätteligen samarbetade
borde ingå som eu instruktion för värdesättning av skogsmark
och växande skog i en blivande lag. 1920 års skogsbeskattningskommittés
ursprungliga, i det föregående såsom anvisningar och av domänstyrelsen
något omarbetande och kompletterande motiv, synas med andra
ord vara av det värde, att de, enligt styrelsens mening, härvid sålunda
borde få naturen av anvisningar till lagtexten.

Vid punkt 1.

I ett flertal av de till domänstyrelsen ingivna yttrandena har framhållits
såsom önskemål, att i taxeringslängderna infördes kolumner med
rubrikerna »skogsvärde per hektar» och »skogsmarkens värde per hektar».
Uti dessa kolumner skulle införas fastighet för fastighet dels det- virkesvärde
per hektar, som vid taxeringen erhålles, dels skogsmarkens värde
per hektar. Skogsvärdet borde nämligen kunna bedömas säkrare av beskattningsnämnderna,
om ett medelvärde per hektar för såväl den växande
skogen som skogsmarken angåves för varje fastighet (taxeringsenhet).
Dessutom hade föreslagits att totala skogsmarksvärdet för en fastighet
måtte angivas särskilt för sig, skild från övrigt jordbruksvärde.

Genom att för varje fastighet i taxeringslängderna angiva det genomsnittliga
virkesvärdet och skogsmarksvärdet per hektar, skulle utan tvivel
ökad överskådlighet och därmed större möjlighet till att ernå jämn -

125

liet i taxeringen vinnas. Domänstyrelsen kan även för sin del biträda
det ifrågavarande önskemålet, ehuru styrelsen samtidigt är något tveksam
rörande lämpligheten av att för varje fastighet angiva de av ett
flertal faktorer beroende medelvärden, vartill nämnden vid taxeringen
kommit.

Vad åter beträffar frågan om frånskiljande av totala skogsmarksvärdet
från övrigt jordbruksvärde vore en sådan förändring av obestridligt
värde, och torde den nuvarande sammanförningen av skogsmarkens totala
värde med värdet av övrig mark i flera fall hava förorsakat missförstånd
och förhindrat att med lätthet ernå en eljest god överblick över
taxeringsresultatet.

Vid punkt 2.

Beträffande vad som i nämnda punkt anförts rörande fastighetens
areal hänvisas jämväl till rubriken Deklaration å sid. 30 i den efterföljande
framställningen.

I 1921 års förordning om allmän fastighetstaxering finnes i 6 § intaget
bland annat följande bestämmelse:

»Finnes å skogsmark därutöver betesvärde, som ägaren kan tillgodogöra
sig---varde sådant vid uppskattningen jämväl iakttaget.»

Samma formulering har följts av 1921 års kommunalskattekommitté i
dess förslag. Domänstyrelsen har föreslagit, att betet endast skall uppskattas
så framt det av ägaren utnyttjas. Möjligen skulle här kunna
sägas, att det är felaktigt, att på av domänstyrelsen föreslaget sätt låta
taxeringsvärdet bli beroende av ägarens sätt att sköta sin fastighet, taxeringsvärdet
bör nämligen vara fullt objektivt fixerat så, att fastighet av
viss godhetsgrad bör taxeras till visst belopp, oberoende av hur intensivt
ägaren tillvaratager densammas avkastningsmöjligheter. Emellertid
måste observeras, att skogsbetet endast kan betraktas som en enda detalj
bland förutsättningarna för en kreatursskötsel. De förhållanden föreligga
säkerligen mer än en gång, att andra förutsättningar för betesdriften
förefinnas å en fastighet i sådan utsträckning, att skogsbetet ej
behöver tillgripas, eller att sämre resultat erhålles genom dess utnyttjande.
Under sådana förhållanden kan detsamma anses såsom för fastigheten
värdelöst. Vad som härvid i ena eller andra fallet är det riktiga,
torde knappast vara möjligt att för utomstående i detalj avgöra, utan
måste i det avseendet ägarens åtgöranden förr äga vitsord. Av denna
anledning har formuleringen »så framt betet av ägaren utnyttjas» av
domänstyrelsen föreslagits.

De i nuvarande instruktionen intagna bestämmelserna rörande redovisning
av sådan hagmark eller betesmark, som ej kan anses ligga under
för bete ordnad skötsel, giva, enligt domänstyrelsens mening, ej tillfredsställande
anvisningar, huru dylika marker i taxeringen skola redovisas.
Dylik hag- eller betesmark, vars natur är skogsmark, men vilken av jordinnehavarna
ofta betraktas såsom betesmark, förekommer allmänt inom
skogsbygderna. Enbart inom landskapet Småland med, enligt uppgifter
från riksskogstaxeringsnämnden, en total skogs- och hagmarksareal av
cirka 1,805,000 hektar, eller cirka 7.6 procent av rikets totala skogsmarksareal,
har totala arealen sådan hag- eller betesmark sålunda uppskattats
till cirka 337,000 hektar. Såsom framhållits i det av domänstyrelsens tillsammans
med statistiska centralbyrån denna dag avgivna underdåniga
utlåtandet angående utfallet av 1922 års allmänna taxering av jordbruks -

126*

fastigheter i vad avser värdet av skogsmark och växande skog, har påpekats,
att dylik hagmark eller betesmark på grund av ovissheten hur
marken skulle redovisas, a stor utsträckning torde hava redovisats såsom
mindervärdig »övrig areal» eller såsom betesmarker, ehuru de rätteligen
bort uppskattas såsom skogsmark. Från flere håll har framhållits såsom
ett önskemål, att nya bestämmelser måtte givas i den riktning, styrelsen
framlagt i det föreliggande förslaget.

Vad beträffar ljungmark m. m., som av ålder ligger skoglös, vilken kan
anses lämpa sig för skogsproduktion, har styrelsen föreslagit, att denna,
i motsats till vad fallet är enligt nuvarande instruktionen, skall upptagas
såsom skogsmark. Vid 1922 års fastighetstaxering visade sig nämligen,
att sannolikt ganska betydande arealer ljungmark blev redovisad som
mindervärdig övrig mark och att växande skogen härvid ofta icke alls
torde hava uppskattats, oaktat marken var bevuxen med ett — låt vara
glest och luckigt — skogsbestånd. Dessutom torde det ligga i sakens natur,
att dylika, visserligen av ålder skoglösa men för skogsproduktion
uppenbarligen lämpliga marker i enlighet med övriga för markbeskattningen
gällande skatteprinciper beskattas efter dess förmåga att kunna
giva avkastning. Det bör måhända i detta sammanhang framhållas, att
arealen skoglös ljungmark samt annan utmark, som av ålder ligger skoglös,
numera minskats väsentligt, främst genom de med stöd av anslag från
skogs värd sstyrelserna — således allmänna medel — sedan år 1905 utförda
skogsodlingarna å enskilda tillhörande marker. Sålunda visa resultaten
från riksskogstaxeringen i Småland att den kala ljungmarksarealen i detta
landskap, där ljunghedarna varit utan jämförelse talrikast, är 1923 icke
uppgick till 7,000 hektar, vilken areal sedan dess ytterligare minskas genom
skogsodlingar åren 1924—1927.

Vid punkt 5.

I förut ovannämnda promemoria »Angående önskvärda förändringar i
instruktion för värdesättning å skogsmark och växande skog» har professor
Tor Jonson bland annat anfört.

»Vid senaste taxering synes man flerstädes speciellt å statsskogama
ha lagt alltför stor vikt vid vissa faktiskt erhållna pris å rot, utan att
tillräckligt beakta, huruvida försålda kvantiteten med avseende på sortlimentssammansättning
varit representativ för den mark och den omloppstid,
som för orten varit typisk. Det torde därför böra stipuleras, att där
för rådande prisläge och för markens produktionsförmåga representativa
rotförsäljningar saknas, genomsnittspriset å den normala virkesavkastningen
skall beäknas, som om densamma innehölle en tredjedel timmer
eller därmed jämförliga grövre sortiment, en tredjedel pappersved, props,
prima lövved och liknande samt en tredjedel kolved, barrved, toppar och
annat sämre Virke.»

Det här framförda förslaget till en schablonisering under vissa förhållanden
av den normala virkesavkastningen, anser styrelsen sig knappast
kunna biträda. Styrelsen vill åtminstone för sin de! förorda att med frågan
om införandet av en dylik bestämmelse får anstå till en härefter följande
taxering, då förslaget med stöd av resultat från 1928 års fastighetstaxering
fått prövas ytterligare. Det råder nämligen intet tvivel om, att
inom olika delar av landet sortimentssammansättningen å den normala
avverkningen växlar starkt. Det föreslagna förfaringssättet medför under
sådana förhållanden en schablonisering av taxeringsförfarandet och

127

införandet av nya bestämmelser, med begränsad tillämpning av instruktionens
normalskogsbegrepp, vilket knappast kan vara lämpligt. Styrelsen
förbiser härvid icke, att utfallet av 1922 års allmänna fastighetstaxering
stundom blev sådant att de ifrågasatta bestämmelserna, som enligt
uppgift endast borde tänkas gälla för bestämmande av skogsmarkens
värde, skulle givit bättre taxeringsresultat än det, som nu framkom.
Önskar man större säkerhet för, att en riktig sorthnentsfördelniing kommer
till användning vid rotvärdets beräknande, ett önskemål, som styrelsen
obetingat biträder, förefaller det riktigare att hänvisa denna fråga till
speciell uppmärksamhet vid det ifrågasatta förberedande sammanträdet
mellan rikets länsstyrelser inför av Kungl. Maj:t förordnad ordförande
(se sid. 26 under punkterna 9, 10, 11).

I övrigt har styrelsen vid formulerandet av anvisningarna till denna
punkt sökt att inarbeta det väsentliga av för det praktiska taxeringsförfarandet
klargörande art som innehålles dels i skogsbeskattningskommitténs
till detta moment, dels i eu av professor Tor Jonson i häfte 6—7
av tidskriften Skogen publicerad uppsats rörande bestämmelserna för
1922 års fastighetstaxering.

Vid punkt 6.

Vid formuleringen av denna punkt har styrelsen utgått ifrån, att förändringar
i taxerfingsprinciperna ej böra vidtagas, utan att verkligt bärande
skäl kunna förebringas för en sådan förändring. Förslag om förändring
av storleken å det för allmänna omkostnader medgivna avdraget
hava ej saknats. Man har ansett att detsamma redan år 1922 för en stor
del företag var för lågt. Tydligen kan en sådan avdragsprocent ej allmänt
gälla för samtliga fastigheter. De mindre torde ej sällan hava obetydliga,
de större högre avdrag än 25 procent. Emellertid kan naturligtvis detta
ej i detalj observeras vid utfärdandet av bestämmelser av här ifrågavarande
art. Härtill kommer att otvivelaktigt denna skillnad ofta är rätt så
skenbar, i det åtminstone vissa av de poster, som ingå i de större fastigheternas
»allmänna omkostnader» helt enkelt måste betraktas som utbytta
mot kostnader, som för de mindre fastigheterna ingå bland utgifter, betraktade
som avverkningskostnader. Då de vid taxeringen begagnade
normala avverkningskostnaderna i huvudsak erhållas genom sammanställningar
för större skogsförvaltningar (jämför motiven vid punkt 6 i
1921 års förordning), torde det vara i \Tiss mån berättigat att även bedöma
det avdragsberättigade beloppet under ledning av förhållandena
å sådana större förvaltningar. Det skulle under sådana omständigheter
möjligen vara berättigat att i någon mån höja detta avdrag. Ett sådant
förfarande vid kommande taxeringstillfälle motiverar professor Jonson
i sin tidigare berörda promemoria, med följande:

»Då efter kristiden skogens inkomster i allmänhet sjunkit i starkare
grad än utgifterna, skulle kunna ifrågasättas, om ej, såsom redan 1921
från flera håll påyrkades, avdraget borde höjas utöver 25 procent.

En sådan höjning skulle betyda en sänkning av taxeringsvärdena. Professor
Jonson fortsätter:

»För att nu ej behöva upptaga denna i viss mån omtvistade punkt till
utförligare diskussion, föreslås emellertid för närvarande ingen ändring
i procentsatsen, utan får momentet i fråga i stället anses inkluderat i valet
av den räntefot på 5.r> procent, vilken här nedan föreslås såsom grund
för avkastningens kapitalisering.»

128

samt vidare:

»När år 1921 räntefoten bestämdes till 6 procent, motiverades detta dels
med då gällande räntesatser i allmänna affärslivet, dels också med att
de från tiden 1912—1919 tagna grundprisen för virkets rotvärde representerade
en period med alltför höga virkespris för att motsvara vid
taxeringstillfället gällande nivå. Sedan dess har räntan i någon mån
nedgått, varjämte virkesprisen i viss mån stabiliserats åtminstone jämfört
med svängningarna åren 1912—1919. Emellertid ha vissa viktiga
sortiment, exempelvis sågtimmer, props och brännved visat en alltjämt
nedgående tendens, medan andra såsom pappersved mera hållit sig konstanta
eller stundom något stegrats. Då man emellertid torde kunna utgå
ifrån, att nuvarande rotprisen i genomsnitt ligga omkring 10 å 15
procent lägre än medeltalet för tiden 1922—1925, synes en räntefot av 5.5
procent vara väl ägnad att giva ett skäligt uttryck för rådande prisläge
på fastigheter av detta slag. Denna räntefot skulle giva eu kapitaliseringsfaktor
på 18.17, vilken emellertid av bekvämlighetsskäl bör avrundas
till jämnt 18, så att en normal skogs totala mark- och virkesvärde beräknas
till 18 års avkastningar.»

Styrelsen kan i huvudsak instämma i det här förda resonemanget. Det
torde kunna fastslås, att i varje fall någon ökning av fastighetsvärdena
sedan föregående taxering ej inträtt. I stället föreligger tydligen en
minskning. Huruvida denna minskning kan tänkas bli bestående under
närmaste tiden torde, med hänsyn till det nuvarande föga klara läget å
marknaden, knappast kunna avgöras. Åtskilliga tecken tyda dock på,
att detta skall bliva fallet.

Sammandrag över vid domänstyrelsens rotförsäljningar av virke erhållna
priser under åren 1922—1926 visa en nedgång i priserna å rotstående
virke i förhållande till motsvarande priser åren 1912—1919 med
cirka 18 procent. Det torde därför, med hänsyn till den väsentliga nedgång
i skogsfastigheternas taxeringsvärden, som eljest skulle bliva fallet,
vara skäligt att, såsom professor Jonson föreslagit fastställa kapitaliseringsprocenten
till 5.5 procent. Detta högre värde skulle motiveras
med en trolig sänkning i fastighetsvärdena, som under närmaste femårsperiod
kan anses bliva bestående samt därmed att någon höjning i avdragsberättigade
beloppet egentligen vore skäligt.

Professor Jonson anför ytterligare:

»Då vid 1922 års taxering räknades efter 6 procent räntefot, kommer
den nu föreslagna att verka höjande på kapitaliseringsfaktorn vilken
höjning dock föreslås att helt läggas på växande skog, alldenstund markvärdet
redan nu kan anses såsom relativt högt tilltaget. Skogsmarkens
värde bör sålunda allt fortfarande beräknas till tre gånger den normala
nettoavkastningen.»

Styrelsen har intet att erinra emot detta förslag, och föreslår därför,
att propositionen mellan markens och det normala förrådets värde bestämmes
så att markens värde uppskattas till 3.oo årsavkastningar mot 15.oo
årsavkastningar för virkesförrådet.

Vid punkt 7.

Beträffande denna punkt gäller i tillämpliga delar, vad som sagts angående
punkt 5. Styrelsen har med andra ord endast sökt sammanställa
önskvärda anvisningar för taxeringsmetodens praktiska handhavande.

129

Vid punkt 8.

Då bestämmelserna i denna punkt huvudsakligen tillkommit för att
vid den första efter de nya grunderna företagna fastighetstaxeringen i
tid kunna framlägga statistiska uppgifter från ordnade skogsbruk till
stöd för taxeringen av andra skogar, torde nu, sedan viss erfarenhet från
1922 års taxering erhållits, anledning saknas att ålägga domänstyrelsen
att förhandstaxera sina skogar.

Vid punkterna 9, 10 och 11.

Vid 1922 års fastighetstaxering fanns det rätt för taxeringsmyndigheterna
att, i den utsträckning de funno lämpligt, efter länsstyrelsens
medgivande tillkalla sakkunnigt biträde för skogstaxeringen. I många
skogsdistrikt blevo emellertid dylika sakkunniga icke alls anlitade, oaktat
nämnden själv kunde äga ringa kännedom i skogsuppskattningsfrågor.
Där sakkunniga blevo tillkallade, kommo dessa i ett flertal fall att arbeta
utan närmare kontakt med varandra eller utan gemensam ledning.

Av de till styrelsen ingivna yttrandena framgår som ett nära nog allmänt
önskemål, att därvid i flera fall mycket långt gående bestämmelser
utfärdades rörande de olika uppskattningsnämndernas skyldighet att
anlita skogssakkunnigt biträde, vilken, enligt förslagen i yttrandena, åtminstone
skulle erhålla både rätt och skyldighet att få till protokollet
antecknat en från vederbörande taxeringsmyndighets beslut avvikande
mening, som i så fall skulle upptagas till prövning av den högre myndigheten.
Det framhölls jämväl allmänt såsom önskvärt, att åtgärder måtte
vidtagas för att arealredovisningen vid fastighetstaxeringen skulle bliva
så tillförlitlig som möjligt. Från ett flertal skogsvårdsstyrelser uttalades
dessutom det önskemålet, att en för de enskilda skogarna representativ
kommun inom länet bleve förhandstaxerad med stöd av på marken
gjorda undersökningar, varvid taxeringen skulle kunna tjäna till ledning
vid värdesättningen av övriga skogar inom länet.

Domänstyrelsen har i underdånigt utlåtande den 22 december 1926 tillsammans
med statistiska centralbyrån rörande utfallet av 1922 års taxering
av jordbruksfastighet i riket i vad den avser värdet av skogsmark
och växande skog, berört det föreliggande spörsmålet. Av nämnda utlåtande
framginge bland annat att arealuppgifterna i många fall varit
mindre tillfredsställande. Det hade sålunda visat sig att deklaranten
stundom saknade kännedom icke blott om fastighetens skogsmarksareal,
utan även över huvud taget om dennas totala areal, samt att rättelse icke
heller kunnat göras av beskattningsnämnderna. För flertalet fastigheter
kunde likväl tillförlitlig totalareal erhållas ur jordregistren. Domänstyrelsen
vill för sin del tänka sig taxeringsförordningarna i hithörande
avseende utformade efter ungefär efterföljande grunder.

Länsstyrelsen skulle äga skyldighet att i god tid och senast till 1 juli
året innan fastighetstaxering skulle äga rum förordna en i skogshushållning
erfaren, kunnig och ansedd person, som genomgått skogsinstitutet
eller skogshögskolan, att i egenskap av länsstyrelsens skogsupjr
skattningssakkunnige under ledning av landskamreraren biträda länsstyrelsen
vid taxeringsarbetet.

Det skulle såsom första åtgärder åligga nämnda sakkunnige dels att
verkställa do förberedande utredningar rörande fastigheternas arealredovisningar
med mera, som länsstyrelsen ansåge böra utföras innan taxe Bihang

till riksdagens protokoll 1927. 1 sand. S7 höft. (Kr 10?. Bilaga. I !)

130

ringsarbetet upptages, dels ock att före den 1 nästpåföljande augusti utarbeta
preliminära förslag till de särskilda anvisningar jämte hjälptabell
med mera, varom finnes omnämnt i 4 § i 1921 års förordning rörande
taxeringsförfarandet samt punkt 10 i instruktionen till 1922 års
fastighetstaxering.

Innan det förberedande sammanträdet inför länsstyrelsen, varom stadgas
i nyssnämnda 4 §, äger rum, skulle landskamrerarna jämte de skogsuppskattningssakkunnige
för hela riket kallas att inför särskild ordförande,
som av Kungl. Maj:t därtill utses, gemensamt senast den 15
augusti sammanträda och förhandla rörande de anvisningar samt förslag
till hjälptabell, som borde framläggas vid ovannämnda sammanträde.
Föintnämnda preliminära förslag till anvisningar och hjälptabell skulle
härvid före den 5 augusti vara ordföranden tillhanda. Hörande ifrågavarande
sammanträde skulle Eders Kungl. Maj:t utfärda närmare anvisningar.

Domänstyrelsen har tidigare (sid. 3) framhållit att redan till närmast
kommande fastighetstaxering skulle i olika avseenden värdefulla uppgifter
för taxeringsarbetet kunna lämnas med stöd av då föreliggande
resultat från riksskogstaxeringen. Det torde få anses avgjort, att en
allmän fastighetstaxering kommer till stånd år 1928, även om kommunalskattefrågan
icke skulle lösas vid 1927 års riksdag. Vid sådant förhållande
vore det, enligt domänstyrelsens mening, av vikt om riksskogstaxeringsnämnden
genom Eders Kungl. Maj:t så snart ske kan gåves i uppdrag
att för skilda län eller i skogligt avseende likartade områden sammanställa
för taxeringsarbetet önskvärda uppgifter rörande bland annat
markens genomsnittliga fördelning å produktiv skogsmark och övrig
mark, denna produktiva skogsmarks genomsnittliga bonitet samt virkesförrådets
genomsnittliga storlek och åldersfördelning. Eventuellt skulle
även av nämnden, i den mån så visar sig möjligt, uppgift lämnas angående
för dessa områden till synes lämpliga omloppstider. Genom nämnden
torde även kunna framläggas förslag till lämpliga reduktionstal
för beräkning av virkets verkliga fasta massa i kubikmeter, mätt på bark.
För utarbetande av nämnda sammanställningar skulle nämnden bland
annat stå i samarbete med länsstyrelsen och domänstyrelsen ävensom sedermera
med den förutnämnda av Eders Kungl. Maj:t utsedde särskilde
ordföranden för länsstyrelsernas gemensamma förhandlingar.

Landskamreraren skulle efter det gemensamma sammanträdet med biträde
av den skogsuppskattningssakkunnige samt eventuellt ytterligare
härför tillkallade slutligt utarbeta de förslag till anvisningar med mera,
varom omnämnes i 4 § samt äga vidtaga de åtgärder, som länsstyrelsen
kunde finna önskvärda på grund av de ovan nämnda gemensamma förhandlingarna
inför den av Kungl. Maj:t utsedda ordföranden.

Vid det sammanträde, som jämlikt nämnda 4 § skulle hållas inför länsstyrelsen
eller landskamreraren skulle föreligga förslag till anvisningar
och bestämmelser samt hjälptabell, som av mötet skulle antagas. Det
skulle såvitt möjligt i anvisningarna uttryckligen utsägas, att dessa icke
till sina huvuddrag finge frångås av nämnderna utan att orsaken härtill
anlores och att sålunda taxeringen skulle verkställas på grundvalen
av vad vid sammanträdet beslutats.

Det skulle härjämte åligga den sakkunnige att samarbeta med de olika
berednings- och taxeringsnämnderna rörande eventuellt tillhandahållande
genom länsstyrelsen av i skogsuppskattningsfrågor erfaren och i övrigt

131

väl ansedd skogssakkunnig såsom biträde. Dylika skogssakkunnige, som
skulle stå till berednings- och taxeringsnämndernas förfogande, i den mån
länsstyrelsens skogsuppskattningssakkunnige icke medliunne detta, skulle
förordnas av länsstyrelsen, varvid styrelsens skogsuppskattningssakkunnige
skulle äga föreslå lämplig person. Domänstyrelsen får i samband
härmed uttala såsom ett önskemål att, med hänsyn till vikten av att beskattningsnämnd
tillföres största möjliga lokala kännedom beträffande
skog, länsstyrelsen måtte innan av densamma ledamot i dylik nämnd utses,
lämna den av länsstyrelsen tillkallade skogsuppskattningssakkunnige
tillfälle att yttra sig i fråga om personvalet.

Länsstyrelsens skogsuppskattningssakkunnige skulle äga skyldighet
att biträda landskamreraren (kronoombudet) vid dennes granskning av
taxeringslängderna före prövningsnämndens sammanträde.

Länsstyrelsen skulle jämväl äga skyldighet att såsom en prövningsnämndens
särskilda skogsuppskattningssakkunnige biträde under härför
erforderlig tid förordna en i skogshushållning erfaren, kunnig och ansedd
person, som genomgått skogsinstitutet eller skogshögskolan och
skulle nämnda sakkunnige icke samtidigt få fungera såsom länsstyrelsens
skogsuppskattningssakkunnige eller skogssakkunnig i annan beskattningsmyndighet
vid här förevarande fastighetstaxering.

De sakkunniga skola hava rätt och skyldighet att till protokollet anteckna
sin från nämnden avvikande mening.

Tabell I.

Tabellen är uträknad med hänsyn till en kapitaliseringsfaktor av 5.5
procent, varvid markvärdet motsvarar 3.oo årsavkastningar och skogsvärdet

Tabellen har, i jämförelse med motsvarande tabell i nuvarande instruktionen
utbyggts på så sätt, att rotvärdet blivit beräknat i kvarts-, halvaoch
hela kronor från 0:50 kronor upp till 2: 00 kronor, i halva och hela kronor
från 2: 00 kronor upp till 6: 00 kronor och härefter i hela kronor upp till
20 : 00 kronor. I samma tabell till 1921 års förordning fanns uteslutande 1
kronors intervaller för rotvärdet. I förutnämnda motionen vid 1926 års
riksdag hade rotvärdena genomgående uträknats för halva och hela kronor.

I de till styrelsen ingivna yttrandena, särskilt de, som beröra skogsområden
med svagare avsättningsförhållanden, har det allmänt framhållits
såsom ett önskemål att rotvärdena i tabellen I måtte angivas i halva och
hela kronor. För skogar med ogynnsamma avsättningsförhållanden kom
nämligen utjämningen (till hela kronor) i enlighet med 1921 års förordning
att procentuellt medföra betydligt större avvikelser från de faktiska
förhållandena än för de bättre belägna skogarna. Det bör uppmärksammas
att vid intervaller på hel krona maximifelet vid t. ex. sänkning av
rotvärdet till 1 krona utgjorde 50 procent mot i tabellens nuvarande
skick enligt domänstyrelsens förslag cirka 13 procent, vid 2 kronor 25
procent mot nu cirka 13 procent.

I förut omnämnda underdåniga utlåtande rörande taxeringsutfallet
vid 1922 års allmänna fastighetstaxering har framhållits, att för de lägre
boniteterna utjämningen procentuellt räknat medför större avvikelser
från do faktiska förhållandena än för de bättre. Detta vore likväl i än
högre grad fallet beträffande utjämningen för rotviirdena. Domänstystyrelsen
har icke heller velat föreslå att för en så pass svårfixerbar faktor
som boniteten några ytterligare intervaller skulle införas i tabellerna,

132

V. Deklara*
tion.

då det icke kan vara tänkbart att densamma skall kunna skattas så noga,
låt vara att jämförelsematerial finnes från närbelägna skogar med tillförlitliga
liushållningsplaner.

Vissa mindre ändringar å tabelltexten äro företagna, varvid bland annat
uttrycket till »normal skogstillgång» inom parentes fogats uttrycket
»relativ skogstillgång l.o».

Tabell II.

I tabellen bar verkställts den förändringen att texten »för bedömande
av normala skogstillgångens storlek å olika boniteter» utbytts mot texten
»utvisande storleken av ett normalt sammansatt och slutet virkesförråd
för olika boniteter och omloppstider» samt att tabellen med hänsyn
till förhållandena å vissa skogsområden i inre Norrland utökats med
omloppstiden 160 år.

Hjälptabellen.

Hjälptabellen har ändrats att omfatta prisklasserna 4 till 10 kronor,
vilka bättre exemplifiera nuvarande prisläget.

För övrigt bör särskilt uppmärksammas, att det bör ankomma på länsstyrelsens
tillkallade särskilda sakkunniga att utarbeta förslag till hjälptabell,
vilken endast omfattar de boniteter och prislägen, som för ett län,
eller vissa likartade områden av ett län verkligen anses vara erforderliga.

‘En fastighetsägare är skyldig att utan anmaning avgiva vissa för
fastighetstaxeringen erforderliga uppgifter angående sin fasta egendom.
För avgivande av dessa uppgifter skall finnas utarbetat särskilt formulär
till deklarationsblankett. Givetvis är det ett önskemål, att dessa
fastighetsägarens uppgifter av honom lämnas så fullständiga som möjligt,
så att skattemyndigheterna med stöd härav kunna bilda sig en uppfattning
om fastighetens taxeringsvärde.

Av stor betydelse är härvid jämväl, att formuläret erhåller en sådan
uppställning att tvekan icke kan råda, huru en uppgift skall redovisas,
samt att uppställningen å formuläret skall framtvinga redovisning av alla
på fastighetsvärdet inverkande faktorer, som det kan tänkas att fastighetsägaren
bör kunna angiva. Blanketten bör dessutom uppställas så,
att beskattningsmyndigheterna lätt skola kunna, överblicka, huruvida
den uppgivna arealfördelningen kan anses för fastigheten normal i jämförelse
med arealfördelningen för andra fastigheter i orten.

Domänstyrelsen har särskilt genomsett det av 1923 års taxeringssakkunniga
upprättade förslaget till deklarationsblankett vid taxering av
jordbruksfastighet.

Domänstyrelsen får på grund härav med hänvisning till vad styrelsen
tidigare anfört rörande definitionen av betesmark och skogsmark framhålla,
att beteckningarna i 1923 års taxeringssakkunnigas förslag (formulär
nr 29) »betesmark (utmark, som väsentligen utnyttjas till bete)» och
»produktiv skogsmark, däri är inbegripen skogbeväxt hagmark», böra
ändras till dels »betesmark under för bete ordnad skötsel» och dels »produktiv
skogsmark (däri är inbegripen hag- eller betesmark, som ej ligger
under för bete ordnad skötsel)». 1

1 Se även vad styrelsen anfört »vid punkt» 1 å sid. 18.

133

För övrigt anser styrelsen, att blanketterna skola uppställas så, att
arealen vatten, såsom förut nämnts, såvitt möjligt skall redovisas för
sig samt att fördelningen av olika ägoslag (ej vatten) jämväl skall av
nämnden i särskild kolumn kunna uträknas i procent av totala arealen
för fastigheten, varefter motsvarande siffror böra uträknas för varje
taxeringsdistrikt och sedan för distrikten sammanslagna. Härigenom
kan nämnden snabbt erhålla en uppfattning om arealfördelningen är för
förhållandena i orten normal samt om väsentlig avvikelse föreligger ägna
detta förhållande särskild uppmärksamhet. Såvitt möjligt borde även
procenten »övrig areal» antecknas i taxeringslängderna.

Vid detta ärendes avgörande hava, förutom undertecknad, närvarit
överdirektören, domänfullmäktigen Ekman, byråcheferna Roos, Söderlind,
frih. Hermelin, Cassel och Aminoff, samt extra byråchefen Maass, t. f.
byråchefen Seth, föredragande, och domänfiskalen Lilliesköld.

Stockholm den 22 december 1926.

TJnderdånigst:

K. J. BESKOW.

Erik Lindeberg.

134

Formella

ändringar.

Uteslutning
av punkterna
8—11.

Bilaga. 8.

Kammarrättens utlåtande den 24 januari 1927,

i anledning av Kungl. Maj:ts remiss å ett av domänstyrelsen upprättat
förslag till instruktion för värdesättning av skogsmark och

växande skog.

Till Konungen.

Genom remiss den IT januari 1927 har Kungl. Maj:t anbefallt kammarrätten
att avgiva utlåtande över ett av domänstyrelsen upprättat förslag
till instruktion för värdesättning av skogsmark och växande skog, avsedd
att tillämpas vid allmän fastighetstaxering år 1928. I anledning härav får
kammarrätten anföra följande.

Enligt 6 § förordningen den 7 juli 1921 om allmän fastighetstaxering år
1922 skola skogsmark och skog vid taxeringen upptagas till det värde, som
de kunna anses äga vid ett efter rationella grunder bedrivet skogsbruk.
Kännare bestämmelser för värdesättning å skogsmark och växande skog
äro givna i den instruktion, som finnes bilagd anvisningarna till sagda
föroi dning och som åberopas i anvisningara till 6 §. 1921 års kommunalskattekommitté
upptager i 9 § av .sitt förslag till kommunalskattelag
samma grundläggande stadgande om uppskattning av skogsmark och skog
som det ovan återgivna samt angiver i punkt 4 av förslaget till anvisningar
till nämnda paragraf, att uppskattningen skall ske efter särskild
instruktion. I specialmotiveringen (sid. 371) yttrar kommittén, att instruktionen
i fråga enligt dess mening icke lämpligen borde ingå i eller
biläggas kommunalskattelagen utan utfärdas genom särskild författning,
på^ det att den i instruktionen förekommande kapitaliseringsptrocenten
matte kunna bestämmas efter förhallandena vid tiden före varje allmän
fastighetstaxering. Något förslag till instruktion har icke upprättats av
kommittén.

Domänstyrelsen utgår i sitt föreliggande förslag från att skogsmark och
skog skola uppskattas efter hittills gällande principer samt följer i förslaget
med avseende å taxeringsgrunderna i huvudsak den gamla instruktionen.
Denna innehåller emellertid utöver de i punkterna 1—7 förekommande
grunderna för uppskattningen jämväl, i punkterna 8—11, bestämmelser
av rent taxerings teknisk art, avseende det förberedande taxeringsarbetet
och förfarandet hos beskattningsnämnderna. Kammarrätten påpekade
_ på sin tid i avgivet yttrande över förslaget till instruktion det
oegentliga häri. Då emellertid praktiska skäl syntes tala för ett sammanförande
av de sins emellan olikartade bestämmelserna, ansåg sig kammarrätten
icke höra göra någon hemställan om uteslutande av de taxeringstekniska
bestämmelserna ur förslaget. 1923 års taxeringssakkunniga
yttra i sitt avgivna betänkande angående omorganisation av taxeringsväsendet
med avseende å det förberedande arbetet med fastighetstaxerin -

135

gen: »I detta sammanhang vilja de sakkunniga erinra om, att i förslaget
icke återfinnes någon motsvarighet till de särskilda regler, som ar 1922
voro meddelade om värdesättningen av skogsmark och växande skog såväl
vid överläggningarna å det förberedande mötet inför länsstyrelsen
aller landskamreraren, som eljest vid själva taxeringsarbeteh Anledningen
härtill är, att kommunalskattekommittén i sitt förslag icke upptagit
några beskattningsregler rörande skogsmark och växande skog, utan förutsatt,
att Kungl. Maj:t skulle utfärda särskild instruktion härom. En naturlig
följd härav är, att taxeringsreglerna beträffande dessa beskattningsföremål
utelämnas jämväl i taxeringsförordningen och fastställas av
Kungl. Maj:t. I 24 § har gjorts en hänvisning till av Kungl. Maj:t i detta
avseende utfärdad instruktion. Domänstyrelsen bär emellertid nu ansett
det vara angeläget, att en strängare uppdelning iakttages och har därför
i sitt föreliggande förslag icke upptagit de taxeringstekniska bestämmelserna,
vilka förutsättas skola inflyta i taxeringsförordningen. Kammarrätten
anser för sin del att då förslag numera föreligger om en i ovngt
fullständig och systematiskt uppställd taxeringsförordning, Överklagande
skäl tala för att dit överföra de bestämmelser i den nuvarande instruktionen,
vilka hava avseende å taxeringsförfarandet.

Till uppskattningsgrunderna, vilka i domänstyrelsens förslag liksom i
den gamla instruktionen upptaga punkterna 1—i, har styrelsen fogat förslag
till anvisningar, motsvarande skogsbeskattningskommitténs motiv,
väsentligen utökade med nya detaljbestämmelser. Kammarrätten, som
anser sig kunna vitsorda behovet av mera detaljerade bestämmelser än den
nuvarande instruktionen innehåller, anser det likväl olämpligt att dessa
meddelas i form av fristående anvisningar, enär detta lätt medför upprepningar.
Kammarrätten har därför verkställt en överarbetning av förslaget,
varvid anvisningarna sammanförts med själva instruktionen till
ett^hélt. I anvisningarna förekommande upprepningar och rena motiv
hava därvid uteslutits, varjämte materialet i viss utsträckning omgrupperats
och en del formella ändringar vidtagits. Författningstexten har
härigenom avsevärt förkortats, men kammarrätten anser det likväl kunna
ifrågasättas, huruvida icke ytterligare inknappningar borde ske, exempelvis
i punkterna 4, 5 och 7. Det ifrågavarande sammandraget av instruktionen,
som alltså innefattar domänstyrelsens endast i formellt avseende
bearbetade förslag närslutes härmed. Bil. A.1

Domänstyrelsen, som uttalar, att enligt styrelsens mening de i instruktionen
intagna grunderna för värdesättning av skogsmark och växande
skog varit tillfredsställande och framför allt inneburit en betydande förbättring
av taxeringsgrunderna i jämförelse med tidigare gällande bestämmelser,
har såsom förut antytts, i sitt förslag följt den gamla instruktionens
bestämmelser i punkterna 1—7, dock med vissa detaljändringar,
för vilka nedan redogöres. Styrelsens ändringsförslag grundas bland annat
på en undersökning över utfallet av 1922 års allmänna fastighetstaxering
i vad denna avsett värdet av skogsmark och växande skog, vilken
undersökning verkställts av styrelsen och statistiska centralbyrån.

Förslaget att i taxeringslängderna redovisa skogsmarksvärdet skilt
från övrigt jordbruksvärde samt vissa därmed sammanhängande uppslag
behandlas i slutet av detta utlutande.

Införande a*
anvisningar
till instruktionen.

Materiella

ändringar.

Vid punkt 1.

Här ej intagen.

136

Vid punkt ,
Betesvärde.

Avgränsning
mellan skogsmark
och
betesmark.

till q V s k om m u naIska t te k o m m itf e föreslog vid punkt 4 av anvisningarna
till 9 § konimuiialskattelagen sådan modifikation av bestämmelserna om

Ptfgande Ett dylikt värde borde beräknas endast för bete,
, ''tillgodogöra^ utan intrång i det rationella skogsbruket. Uti

yttrande over kommitténs förslag påyrkade Sveriges skogsägareförbund

somT?t°n ^tPSkattlTfe\aJ 1)etesvärdet icke alls måtte föreskrivas, efter
som bete a skogsmark stadse vore till skada för skogsbruket och föl.iaktlgen
ej borde i lagstiftningen till sin förekomst sanktioneras. Kammar döm^dpBf6

kar?.ver> att kammarrätten, som icke vore i tillfälle att beoma
detta facksporsmal, ansage det böra undersökas, i vad mån förbun betesvöJfd1fgar

la<lr if°S f°r S1f''n Domänstyrelsen bar nu med avseende å
betcsvardct upptagit kommunalskattekommitténs formulering med tillägg
att betesvarde borde upptagas »så framt betet av ägaren utnyttjas». Det
huvudsakliga skalet for sistnämnda förbehåll synes vara, att man — med
hänsyn till svårigheten for en utomstående att bedöma huvudvida bete å
en egendom kunde med verkligt ekonomiskt utbyte nyttjas — borde låta
agarens faktiska åtgöranden äga vitsord. Kammarrätten vill i frågans nuvaran
e age gorå det uttalandet, att den föreslagna bestämmelsen knåppast
överensstämmer med eljest för fastighetstaxeringen gällande prin“f
y"’ ™en att dft y.ld vannare undersökning val i regel skall befinnas
verklig!'' väSk" fastlghetsagare ]cke P^gar utnyttja, har föga eller intet

f;;iirVI11jlande tV skarpare nvgränsning mellan skogsmark och betesmark
föreslår domänstyrelsen, att hagmark och betesmark i allmänhet skall

der SdneTsf ?SSrai''«; SaTlda den ej äl'' att betrakta som »betesvall under
ordnad skötsel». Styrelsen synes förmena, att därigenom en viss ga ranti

vunnes för att dylika marker ej - såsom vid 1922 års taxering i stor
utsträckning vant fallet — redovisades som mindervärdig »övrig areal;:.
Kammar ratten vill icke draga i tvivelsmål att den föreslagna indelnings»runden
ar från jordbruksteknisk synpunkt rationell, men är icke överZf^T,
att “an. igenom skulle vinna större garanti än förut mot att
betesmark av deklaranterna redovisas som mindervärdig mark. Däremot
maste man befara, att den nya indelningsgrunden skall komma att medföra
okat taxermparbete och möjligen ökat antal tvister om rätta värdet

sonf den-ne atr1Vu skogstdlSåiigen å de vanligen glesbevuxna marker,

f®™ det bär galler. Indragandet av ytterligare betydliga arealer lövskogsbeva^xta
marker under skogsmarksvärderingen giver jämväl ökad aktualitet
åt fragan huruvida de givna reglerna för värdering av skogsmark
aahfskor \all° i™ sig för uppskattning av lövskog. Kammarrätten vill

bÄllnö» ''vfrn n hfravida de.t icke vore tillrådligt att tills vidare bibehålla
den hittills brukade definitionen å betesmark, under förhoppning att
vederbörande myndigheter skola vid förestående taxeringsförfarande lyckas
. komma bättre till rätta med betesmarksarealerna än förra gången
Kn inom.statistiska centralbyrån verkställd försöksbearbetning av delar
m.aterialet från 1922 års allmänna fastighetstaxering visar för övrigt
att vid denna taxering betesmarken, där den verkligen blev särskilt uppskattad,
asatts värden, som ej aro så obetydliga ens i jämförelse med
åkermarkens uppskattade värden och som ofta mångdubbelt överstiga
ekogsmarksvardena.

137

Emot den föreslagna bestämmelsen att upptaga skoglös ljungmark och
annan utmark såsom skogsmark, så snart den kan anses lämpa sig för
skogsproduktion, kan från principiell -ståndpunkt intet vara att erinra. Domänstyrelsen
upplyser dessutom, att arealen å sådan mark är förhållandevis
obetydlig och årligen minskas genom skogsodlingar. I detta sammanhang
må anmärkas, att med hänsyn därtill att instruktionen är avsedd att
tillämpas endast vid taxeringen 1927—1928 uttrycket så snart» bör utbytas
mot »så framt».

Uti den till nuvarande instruktion fogade tabell I äro boniteterna angivna
i klasser av hela och halva kubikmeter och rotvärdena i prisklasser
av hela krontal. De medelvärden av bonitet och rotvärde, som vid taxeringen
utfinnas för viss fastighet, skola jämkas till närmaste bonitets- respektive
prisklass i tabell I. Domänstyrelsen föreslår nu, att jämkning av
boniteten icke skall ske för skogar med tillförlitliga hushållningsplaner,
ej heller av rotvärdet för skogar, för vilka ordnad bokföring finnes. Skälet
härför är uppenbarligen den av styrelsen framhållna omständigheten,
att jämkningen, särskilt för skogar med lägre boniteter eller ogynnsamma
avsättningsförhållanden, kan medföra, att de jämkade värdena ej obetydligt
avvika från de faktiska. Till minskande av berörda olägenhet har styrelsen
jämväl föreslagit, att serien för rotvärden i tabellen skulle upp till
6 kronors rotvärde förses med vissa intervaller. Däremot, yttrar styrelsen,
hade styrelsen icke velat föreslå, att för en så pass svårfixerbar faktor
som boniteten några ytterligare intervaller skulle införas i tabellen, då det
icke kunde vara tänkbart, att densamma skulle kunna skattas så noga, låt
vara att jämförelsematerial funnes från närbelägna skogar med tillförlitliga
hushållningsplaner.

Domänstyrelsens förslag att boniteter och rotvärden i vissa fall icke
skola jämkas efter tabellen innebär, -att vederbörande taxeringsmyndigheter
i ett stort antal fall skulle beliöva uträkna skogsmarks- och skogsvärden
utan hjälp av tabellens siffror. Detta skulle medföra en icke oväsentlig
ökning av det redan förut nog så besvärliga taxeringsarbetet ävensom
ökat besvär vid all efterföljande kontroll därå och bör enligt kammarrättens
mening såvitt möjligt undvikas. Förutsättning härför måste dock
vara, att i tabellen icke blott rotvärdena — på sätt domänstyrelsen redan
föreslagit — utan även boniteterna förses med lämpliga intervaller. Vid
1922 års fastighetstaxering i Jämtlands län hade därvarande länsstyrelse
låtit utarbeta hjälptabeller, däri efter förslag av överjägmästaren i Mellersta
Norrlands distrikt, vilken tillkallats som sakkunnig, införts intervaller
för såväl rotvärden som boniteter, så att serien för de senare upptog
följande siffror: (1.5, 0.7, l.o, 1.3, 1.5, 1.7, 2.o, 2.5, 3.o etc*. Ett exemplar av
vardera av d-e-ssa hjälptabeller närslutes, bil. B—D. Enligt uppgifter av vederbörande
taxeringsnämndsordförande och kronoombud i sagda län, lämnade
uti till kammarrättens prövning hänskjutna mål, voro de sålunda
vidtagna åtgärderna av betydelse för ernående av en rättvis och jämlik
taxering. Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund framhåller i
ett till domänstyrelsen i förevarande ämne avgivet yttrande, därav kammarrätten
haft tillfälle taga del, hurusom ett antal skogsvårdsstyrelser
föreslagit, att klassvidden för boniteterna i tabell I måtte minskas till 0.25
kubikmeter samt att den för en fastighet uträknade medelboniteten alltid
måtte avrundas till närmast liggande klass i tabellen. Om så sker, ytt -

Skoglös

ljungmark.

Vid punkterna
4 och 5.

Klasser för
boniteter och
rotvärden.

138

Den normala
virkesavkastningens
sammansättning.

5-årsmedeltal
för rotvärdena.

rar centrälrådct, borde förslaget1 om direkt användning av den uträknade
medelbomteten utan avrundning till tabellens klasser ei behöva tagas under
övervägande.

g linder åberopande av vad sålunda anförts finner sig kammarrätten böra
förorda, att vid taxeringen funna boniteter och rotvärden städse skola
jämkas till närmaste, klass å tabell I ävensom att denna tabell måtte för~Pe''7
intervaller icke blott med avseende å rotvärdena utan även beträffande
boniteterna. För dessa senare torde intervaller ej erfordras
högre än upp till 3 kubikmeter, i vilket fall serien av bonitetsklasser
borde bil följande: 0.5, 0.75, l.o, Las, 1.5, I.75, 2.0, 2.25, 2.5, 2.75, 3.o, 3.5 etc.

Domänstyrelsen bär funnit sig icke böra upptaga ett av professor Tor
Jonson väckt förslag att den normala virkesavkastningens sammansättning
för visst fall skulle kunna beräknas efter schablonmässiga grunder.
Denna styrelsens uppfattning biträdes av kammarrätten.

Virkesavkastningens rotvärde föreslås av domänstyrelsen till medeltalet
för femårsperioden. 1922—1926. Att åttaårsperiod, valdes vid förra taxeringen
berodde på speciella orsaker och man torde nu under inga omständigheter
kunna ifrågasätta att gå längre tillbaka än till och med år 1922.
Det kunde i stället tagas under övervägande, huruvida sistsagda år, under
vilket penningvärdet ännu icke vunnit erforderlig stadga, bör medtagas.
Domänstyrelsens försäljningspris per kubikmeter för virke, sålt å rot,
utgjorde i medeltal för hela riket

år 1922 ............................................ kronor 5.49

» 1923 » 5.82

» 1924 » 4.44

» 192o » 4.50

» 1926 » 5.40.2

Medeltalet för perioden utgör kronor 5:13. Dessa siffror antyda knappast
att år 1922 skulle vara olämpligt att medtaga vid medeltalsberäkning,
så mycket mindre som medeltalet för år 1922 nära överensstämmer med
siffran för år 1926, vilken senare, som blott avser försäljningar på auktion,
dock ej är fullt jämförbar med de tidigare årens tal.

Förestående siffror gälla skogens värde å rot. Till jämförelse må här anföras
ur de av kommerskollegium utgivna »Kommersiella meddelanden»
indextalen för trävaror 1 2 3

år 1922 ............................................ 173

» 1923 ............................................ 201

» 1924 193

» 1925 ............................................ 191

» 1926 177.

Åven dessa siffror, som dock avse förädlad vara, utvisa liknande överensstämmelse
mellan sista och första åren i perioden som de förut anförda
rotvärdesiffrorna. Kammarrätten anser sig därför böra tillstyrka, att
medeltalsberäkningen må på föreslaget sätt hänföras till femårsperioden
1922—1926.

1 Ursprungligen väckt av professor Tor Jonson i en vid motion I: 216 vid 1926 års
riksdag fogad promemoria.

2 Denna siffra, som erhållits under hand, avser blott försäljningar å auktion.

I förhållande till priserna år 1913, betecknade med 100.

139

Kapitaliseringsprocenten för beräkning av skogsmarkens och skogens
värde bestämdes år 1921 med ledning bland annat av gällande räntesatser
i allmänna affärslivet. Riksbankens officiella diskonto utgjorde vid ututgången
av

år 1920 ............................................ 71[2 procent

» 1921 .............................................. 5 Va »

» 1922 .............................................. 4 ^ »

» 1923 .............................................. 51/,. »

» 1924 .............................................. 51L »

» 1925 .............................................. 41[2 »

» 1926 .............................................. 4 % »

Räntans nedgång under de förflutna sex åren motsvarar 40 procent av
räntesatsen vid 1920 års utgång. Rotprisen å skog utgjorde enligt uppgifter
av domänstyrelsen under perioden 1912—1919 i medeltal kronor 6:25
och under perioden 1922—1926 som nämnt kronor 5:13, vilket på
sätt styrelsen anfört betyder en nedgång med 18 procent. Det i skogsbruket
bundna kapitalet har alltså numera att liksom penningkapitalet räkna
med en förminskad avkastning, vilket förhållande bör motivera en sänkning
av kapitaliseringsprocenten. Den hittills gällande procenten är 6
och motsvarar en kapitaliseringsfaktor av 16.67, det vill säga värdet av
skogsmark och skog anses vid normal skogstillgång utgöra 16.67 gånger
den jämlikt punkt 6 i instruktionen reducerade virkesavkastningens
värde. Domänstyrelsen föreslår kapitaliseringsprocenten 5.5, vilken motsvarar
en kapitaliseringsfaktor av 18.13, som föreslås avrundad till 18. Domänstyrelsens
förslag genomfört skulle innebära, att taxeringsvärdena å
skogsfastigheter komme att i genomsnitt nedgå. Storleken av denna nedgång
bleve naturligtvis i främsta rummet beroende av de rotvärden, som
komma att fastställas vid en blivande taxering. Om man med stöd av
domänstyrelsens uttalanden antager, att dessa värden i allmänhet komma
att bestämmas cirka 18 procent lägre än vid 1922 års taxering samt att
andra på taxeringsvärdet inverkande faktorer1 bliva oförändrade, så
skulle vid en kapitaliseringsprocent av 5.5 taxeringsvärdena komma att
vid 1928 års allmänna fastighetstaxering nedgå med cirka 11 procent, räknat
å 1922 års välden. Ginge man ett steg längre och nedsatte kapitalt
seringsprocenten till 5, vilket motsvarar kapitaliseringsfaktorn 20, bleve
resultatet, under i övrigt analoga förhållanden, att taxeringsvärdena i allmänhet
komme att nedgå något under 1922 års nivå, dock så obetydligt,
att värdena kunde anses praktiskt taget oförändrade. Ett exempel visar
detta. Antages för viss fastighet rotvärdet till 5, boniteten till 3 och relativa
skogstillgången till 1, så erhålles enligt hittills gällande regler ett
sammanlagt värde per hektar för skogsmark och växande skog av 188
kronor (exakt kronor 187:53). Antages rotvärdet komma att nedgå med
18 procent till 4.i och kapitaliseringsfaktorn sättes till 20, erhålles följande
resultat: 4.i X 3 X 0.7.r>2 X 20 = 184.50. Efter avjämning enligt tabellen
av rotvärdet till 4.o bleve väl resultatet i detta speciella fall något lägre
(180 kronor), men relationen mellan talen 187.53 : 184.50 angiver den genomsnittliga
nedgången i taxeringsvärdena.

På grund av vad ovan anförts om kapitalräntans nedgång under senare

1 Bonitet, avdrag för kostnader enligt punkt G i instruktionen och relativ skogstillgång.

25 procents avdrag enligt punkt G i instruktionen.

Vid punkterna
6 och 7.

Kapitalise ringsprocent.

140

Avdrag för
.skogsvårdsko
stnad er med
mera.

Exemplet.

Vid pankt 8.

Eörhaudstaxering
av allmänna
skogar.

år och skogskapitalets minskade avkastning synes det vara befogat att vid
kommande allmänna fastighetstaxering välja en avsevärt lägre kapitaliseringsprocent
än den vid 1922 års taxering tillämpade. Till stöd härför
skulle även kunna åberopas, att kapitaliseringsprocenten vid detta sistnämnda
tillfälle sattes något högre, än som måhända eljest skulle blivit
fallet, med hänsyn därtill, att det samtidigt valda medeltalet för rotvärdena
ansågs komma att på grund av prisförhållandena under krisåren
ställa sig relativt högt. Det synes därför kammarrätten som om valet av
kapitaliseringsprocenten 5 skulle vara väl motiverat med hänsyn till numera
rådande förhållanden. Det kan enligt vad ovan visats antagas, att
en sådan procent, motsvarande kapitaliseringsfaktorn 20, icke skall uppdriva
taxeringsvärdena å skogsmark och skog utöver deras nuvarande
nivå. De gällande taxeringsvärdena å skogsmark och skog torde för övrigt
i allmänhet vara så måttliga, att eu mera avsevärd nedsättning av desamma
knappast kan vara påkallad. I detta sammanhang synes jämväl
böra beaktas, att valet av de år 1922 tillämpade värderingsgrunderna för
skogsmark och skog i viss män betingades därav att sagda beskattningsföremål
då beräknades komma att under de närmaste åren vara underkastade
fastighetsbevillning efter samma norm som övrig jordbruksfastighet.
Därest — på sätt kommunalskattekommittén och även reservanterna
inom densamma föreslagit — fastighetsskatt för framtiden skall påföras
skogsvärdet efter väsentligt lägre repartition än jordbruksvärdet förfaller
i motsvarande mån motiveringen för de nuvarande beska ttningsgrunderna.
Ett uttalande med sådan syftning gjordes av 1920 års skogsbeskattningskommitté,
1 då denna förklarade, att skulle önskemålet att växande skog,
så länge den kvarstode å rot, helt fritoges från kommunal fastighetsbeskattning
kunna förverkligas, bleve det av mindre vikt, till vilket värde
den växande skogen uppskattades. Slutligen torde böra påpekas, att enskilda
personers innehav av skogsmark och skog vid förmögenhetsbeskattningen
upptages efter taxeringsvärde, samt att det förty är ägnat att
leda till orättvisa vid sistsagda beskattning, om skogstillgångar åsättas
förhållandevis låga taxeringsvärden.

Kammarrätten vill alltså för sin del föreslå, att kapitaliseringsprocenten
vid nästkommande fastighetstaxering måtte bestämmas till 5. Den häremot
svarande kapitaliseringsfaktorn synes böra fördelas å skogsmark och
skog i samma proportion som förut gällt, därvid efter jämkning 3.5 enheter
falla på skogsmark och 16.5 enheter på skog.

I storleken av det enligt punkt 6 av instruktionen medgivna avdraget
för skogsvårdskostnader med mera, vilket avdrag tidigare och jämväl av
domänstyrelsen ställts i visst samband med kapitaliseringsprocenten, finner
kammarrätten ej skäl föreslå ändring.

Det torde få påpekas, att det till nuvarande instruktion hörande exemplet,
vilket synes böra bibehållas, måste ändras därest kapitaliseringsprocenten
ändras.

Domänstyrelsen yttrar att, sedan numera viss erfarenhet från 1922 års
taxering erhållits, anledning saknades att ålägga domänstyrelsen att förhandstaxera
sina skogar. Då emellertid de för förhandstaxeringen av allmänna
skogar erforderliga uppgifterna äro tämligen lätt tillgängliga och

1 Proposition nr 214 år 1921, sid. 30.

141

i allt fall förr eller senare måste sammanställas vid avgivandet av deklarationer
för allmänna skogar och till kontroll av dem åsätta taxeringai,
så torde ifrågavarande förhandstaxering, vilken har obestridligt värde
för uppskattningen av de enskildas skogar, böra bibehållas.

Enligt den gällande instruktionen ägde länsstyrelsen tillkalla skogssakkunnig
person för uppgörandet av preliminära uppskattningslängder
för vissa enskilda skogar, varjämte berednings- och taxeringsnämnderna
ägde att efter tillstånd av länsstyrelsen tillkalla skogssakkunnig som biträde.
Korresponderande bestämmelser med avseende å nämndernas befogenhet
voro införda i 10 § 2 mom. och 14 § 5 mom. av förordningen om
taxeringsmyndigheter och förfarandet vid allmän fastighetstaxering år
1922, varjämte i 21 § sagda förordning stadgades, bland annat, att länsstyrelse
ägde att, där så ansågs erforderligt, kalla i värdering av skog sakkunniga
personer att före och under prövningsnämnds sammanträde infinna
sig för upplysningars meddelande. I övrigt innehåller punkt 10
av den nuvarande instruktionen bestämmelser om det förberedande sammanträdet
inför länsstyrelsen eller landskamreraren och punkt 11 varjehanda
regler för förfarandet inom berednings- och taxeringsnämnder vid
taxering av skog. 1923 års taxeringssakkunniga hava i allmänhet icke ingått
på frågan om det förberedande arbetet vid taxering av skog utan i
denna del hänvisat till en blivande, av Kungl. Maj:t utfärdad instruktion.
Bestämmelser om rätt för de olika nämnderna att tillkalla skogssakkunniga
finnas dock införda i taxeringssakkunnigas förslag. Som förut nämnts
föreslår domänstyrelsen, att bestämmelserna i punkterna 9—11 av hittillsvarande
instruktion överflyttas till taxeringsförordningen. På grundval
av den förutnämnda av styrelsen och statistiska centralbyrån verkställda
undersökningen rörande utfallet av 1922 års taxering och med ledning
av inom skogsstaten gjorda erfarenheter framställer emellertid domänstyrelsen
vissa önskemål om att det förberedande taxeringsarbetet med avseende
å skog mätte vid nästa taxering göras grundligare och att sakkunnige
att före den 1 augusti verkställa vissa förberedande arbeten. Denna
marrätten kan i huvudsak här instämma med domänstyrelsen, dock med
erinringar i vissa punkter.

Enligt förslaget skulle det åligga den av länsstyrelsen utsedda sakkunnige
att före den 1 augusti verkställa vissa förberedande arbeten. Denna
tid synes för knappt tillmätt, då man ej med säkerhet kan förutsätta, att
respektive författningar kunna av trycket utkomma förrän omkring den
1 juli. Till följd härav torde även andra föreslagna data behöva framflyttas.
Det torde vidare kunna ifrågasättas, huruvida avsedd nytta kommer
att. vinnas genom det föreslagna mötet mellan rikets landskamererare och
länsstyrelsernas skogsuppskattningssakkunniga samt huruvida icke i stället
gruppmöten mellan landskamrerare och sakkunniga från . län
med likartade fastighetsförhållanden vore att förorda. Att. prövningsnämnden
skall hava tillgång till skogssakkunnigt biträde, som icke tidigare
deltagit i taxeringsarbetet, synes lämpligt, särskilt för det fall att
antalet besvärsinstanser kommer att minskas. Fråga kan dock vara om
icke denne prövningsnämndens sakkunnige — till undvikande av dubbelarbete
och kollisionsfall — borde anlitas jämväl som biträde åt landskamreraren
vid dennes granskning av det inkomna taxerangsmaterialet. Måhända
kunde han även med fördel anlitas som biträde åt landskamreraren
vid avgivande av yttranden över besvär till kammarrätten.

Vid punkterna
9—11.

Förberedande
åtgärder ocl»
taxeringsförfarandet.

142

Deklaratio ner.

Taxeringsläng
der.

I deklarationsblanketterna synes plats böra på föreslaget sätt beredas
för uppgift om i fastighetens areal ingående sjöar och vattendrag; däremot
torde man ej kunna ifrågasätta, att taxeringsnämnderna skola uträkna
de olika ägoslagens procentiska fördelning.

Domänstyrelsen bär, ehuru med någon tvekan, tillstyrkt att i taxeringsIängderna
skulle angivas skogsmarksvärde och skogsvärde per hektar för
varje särskild fastighet (taxeringsenhet). Då emellertid dessa värden icke
hava så stor betydelse för bedömande av taxeringens jämnhet »om siffrorna
för rotvärde, bonitet och relativ skogstillgång, vilka ju återfinnas
i taxeringslängden, och då skogsvärdet per hektar lätt kan av den intresserade
uträknas med ledning av längdens siffror, finner kammarrätten ej
anledning att understödja detta förslag. Däremot vore det obestridligen
av värde, såväl för taxeringsarbetet som ur statistisk synpunkt ävensom
till förekommande av missförstånd från fastighetsägares sida, om det för
värjo fastighet uträknade skogsmarksvärdet kunde särskilt angivas i
längden. Om man minskade jordbruksvärdet med skogsmarksvärdet och
inlade detta senare som en självständig delkolumn skulle emellertid —
vid särskilt repartitionstal för jordbruksvärde med däri ingående skogsmarksvärde
— onödiga svårigheter uppstå vid debiteringen. Det av domänstyrelsen
avsedda ändamålet kunde däremot utan större olägenhet
vinnas, om man bibehölle kolumnen för jordbruksvärde oförändrad, men
efter kolumnen för det totala taxeringsvärdet inlade en kolumn upptagande
»det i jordbruksvärdet ingående skogsmarksvärdet». Denna kolumn
behövde knappast förekomma annat än det år, då allmän fastighetstaxering
äger rum.

I detta ärendes avgörande, därvid skiljaktig mening ej förekommit,
hava deltagit undertecknad president, kammarrättsråden Lybeck, Waldenström
och Henriks, adjungerade ledamoten förste kanslisekreteraren
Baehrendtz, föredragande, assessorn Tersmeden och tillförordnade assessorn
Eosenqvist.

De remitterade handlingarna återställas.

143

Bilaga 9.

P. M.

angående räntefotens höjd vid beräkning av taxeringsvärdet

å skogsfastighet.

Av professorn vid Skogshögskolan Tor Jonson.

Då vid åsättande av taxeringsvärde å skogsfastighet värderingen skall
ske genom kapitalisering av den avkastning, skogen kan väntas giva vid
ett efter rationella grunder bedrivet skogsbruk, kommer värdet tydligen
att bliva beroende på dels storleken av denna beräknade avkastning samt
tiden för dess ingående, dels ock på storleken av den räntefot, som vid
kapitaliseringen användes. Om avkastningen, a, tänkes utgå för all framtid
med årligen lika belopp erhålles dess kapitalvärde lika med—-—,

där p betyder den använda kapitaliseringsprocenten. Härvid måste observeras,
att a och p äro på visst sätt samböriga, så att ett eventuellt
åsatt för högt eller för lågt värde å avkastningen ändock kan leda till
ett tillfredsställande taxeringsvärde genom att giva p ett i motsvarande
grad högre, respektive lägre värde. I den mån a eller p eller allmänna
konjunkturläget undergå förändringar, måste sålunda tagas under övervägande,
vilka jämkningar kunna bliva behövliga beträffande beräkningssättet,
för att ett skäligt taxeringsvärde skall erhållas.

Då varken i kommittéutlåtanden eller i avgivna yttranden någon erinran
gjorts mot den genomsnittliga värdenivå, som erhölls å skogsfastighet
genom 1922 års taxering jämfört med övriga fastighetsvärden, kan man
nu inskränka sig till sådana justeringar, som betingas av eventuella ändringar
i fastighetsmarknadens läge.

Härvid må observeras, att den inskränkning i förfoganderätten av
skogen, som drabbade skogsägarna genom 1923 års skogslag, otvivelaktigt
måste verka sänkande av saluvärdet på en stor mängd skogsfastigheter.
Likaså ha de tämligen istadigt sjunkande prisen på sågade varor samt på
träkol, props och bränsle verkat i samma riktning, detta så mycket mer
som arbetspriser, skatter och övriga omkostnader för skogsbruket ej sjunkit
i samma grad.

Emellertid bör observeras, att då taxeringsvärdet är baserat på skogens
rationella utnyttjande, bör den omständigheten, att nya skogslagen hindrar
irrationell avverkning av yngre skog, ej verka sänkande på avkastningsvärdet
även om så sker med det ofta på mindre rationell användning
(»skövling») baserade allmänna saluvärdet.

Ytterligare bör observeras, att genom rikligare penningtillgång räntan
sjunkit rätt väsentligt sedan 3922, vilket i sin tur måste verka stegrande
av värdet på varaktiga nyttigheter.

144

När det gäller beräkna den avkastning, som skall läggas till grund för
skogens kapitalvärde, är det tydligt, att därmed måste avses den avkastning
som i framtiden är att förvänta, medan den under förfluten tid verkligen
erhållna ej har annan betydelse för kalkylen än som ligger i del
stöd densamma kan giva vid härledning av framtidsavkastningens sannolika
storlek. Då beräkningen skall ske med uppdelning i dels normal avkastningskvantitet
(bonitet), dels i rotvärde per kubikmeter av denna kvantitet,
är tydligt, att den förra siffran, därest den riktigt bedömts såsom markens
av ekonomiska konjunkturerna oberoende virkesproducerande förlisa»
ej kan växla under så kort tid som mellan två taxeringar. Visserligen
kan växling ske i den del av virkesproduktionen, vilken såsom icke
saluduglig eventuellt måste kvarlämnas i skogen, men denna faktor bör
ej komma i betraktande vid bonitetens utan vid rotvärdets åsättande.

Fastställandet av den normala avkastningens penningvärde kommer
sålunda att bli avhängigt av det åsätta rotvärdet per kubikmeter samt det
gjorda avdraget för sådana skogsbrukets omkostnader, som ej äro att hänföra
till direkta avverkningskostnader. Att helt överlämna fastställandet
av den kommande avkastningens rotvärde till de lokala taxeringsmyndighetemas
skönsmässiga bedömande kan ju ej komma i fråga, varför det
stipulerats, att priset skall sättas lika med det verkligen erhållna medelpriset
för sa många av de sista aren, som för ernående av ett representativt
resultat lämpligen kunna komma i fråga. I den mån det sålunda erhållna
medelpriset ej kan anses motsvara vad i framtiden kan tänkas
uppnaeligt, ankommer det pa beslutande myndighet att göra sådana
jämkningar, i den för kapitalisering använda räntefoten, att möjligast
tillfredsställande kapitalvärde erhålles.

När 1922 års fastighetstaxering beslöts, stod man inför den inbrytande
lågkonjunkturen på trävarumarknaden utan att dock kunna bedöma blivande
pnsnivås utseende. Då den emellertid väntades bliva avsevärt
lägre än under krigs- och efterkrigshaussen, sökte man uppnå ett antagligt
värderingsunderlag dels genom att vid beräkningen av medelpriset
slopa de särskilt abnorma åren 1920—21 samt i stället medtaga förkrigsåren
1912—13, varigenom ett åttaårs medeltal erhölls, dels ock genom att
välja en relativt hög räntefot eller 6 procent, varigenom verkan av de i
medeltalet ingående krigsårsprisen ytterligare neutraliserades. Att man
genom dessa transaktioner verkligen lyckades nå eu skälig genomsnittsnivå
på 1922 års taxering, kan dock ej enbart sägas bero på förutseende,
då fasta grunder för alla slags kalkyler den gången helt saknades.

Soin underlag för planerad fastighetstaxering ligga genomsnittsprisen
för åren 1922—1926 som lämplig grund. Intill sommaren 1926 visade
emellertid vårt viktigaste sortiment sågtimret en ständigt fallande tendens,
men i slutet av sagda år ljusnade utsikterna å denna marknad, så
att. man nu ser mera förhoppningsfullt på framtiden. Likaså stego ved?.
^js®n.som följd av kolstrejken, vilket dock måste anses såsom en mera
tillfällig konjunkturförbättring. I stort torde man emellertid kunna antaga,
att de sista fem årens genomsnittspris skall utgöra ett användbart
underlag för det avverkade virkets rotvärde jämväl för närmaste tid.

Vid fastställande av dessa genomsnittspris möta emellertid en del
praktiska svårigheter, som ej kunna lämnas obeaktade. Sålunda är först
och. främst den merendels från statsskogsförvaltningar erhållna prisstatistik,
som kan stå taxeringsmyndigheterna till buds, mycket ensidigt
inriktad, då nämnda skogar allmänt planlagts för produktion av grövre

145

och dyrbarare sortiment i långt större utsträckning än det privata skogsbruket.
Att staten får ut kanske 50 å 60 procent sågtimmer, när bonden
å sitt närliggande skifte endast får 15 å 20 är en rätt vanlig företeelse.
Under i övrigt fullt enahanda förhållanden är sålunda statsskogsprisen i
flertalet fall (speciellt utanför det norrländska urskogsområdet) ej alls
användbara för värdesättning av privata skogsbrukets virkesskörd, som
oftast ligger på betydligt lägre genomsnittlig sortiments- och prisnivå.

Ytterligare inträffar ofta, speciellt under låga konjunkturer eller vid
otillfredsställande avsättningsförhållanden, att en del värdelöst virke antingen
måste kvarlämnas å hygget i form av toppar och annat avfall eller
lämnas oavverkat i yngre bestånd utan nytta eller stundom till skada för
framtida avkastningen. Å en skog med 3 kubikmeters normal avkastningsförmåga
per hektar (bonitet 3) kunna exempelvis endast bättre sortiment
tillvaratagas till ett belopp av 2 kubikmeter, värde 12 kronor, varvid avverkningsstatistiken
visar ett faktiskt tillgodogjort rotvärde av 6 kronor,
kubikmeter. Vid fastighetstaxeringen får dock ej detta pris användas,
utan böra intjänta 12 kronor fördelas på hela den normala skörden eller;
3 kubikmeter, då rätta rotvärdet 4 kronor pr kubikmeter uppkommer.

Ehuru dylik reduktion föreskrevs vid 1922 års taxering, visade sig av
resultaten, att så långt ifrån alltid skett, åtminstone i nöjaktig grad, vilket
bland annat ledde till stor ojämnhet vid utnyttjandet av den genom
domänstyrelsen tillhandahållna statistiken över faktiskt erhållna rotpris.
Påtagligen föranleder också sagda förhållande ofta till användande
av för höga rotvärden, detta speciellt på trakter, där större eller
mindre delar av normala skörden är orealiserbar, liksom också där endast
sådant virke, som ligger gynnsamt till i förhållande till flottled eller avsättningsort,
kan avsättas, medan virket å avlägset liggande trakter är
värdelöst.

För lösande av ovan berörda prissättningsproblem har undertecknad
dessutom i en tidigare P. M. (bilagd motion nr 216 vid 1926 års riksdag)
föreslagit, att i instruktionen borde generellt fixeras den sortiment ssammansättning,
som borde ligga till grund för genomsnittliga kubikmeterprisets
beräknande. Att denna enligt min mening synnerligen betydelsefulla
förbättring av förfaringssättet ej upptagits av de myndigheter och
övriga, som haft att yttra sig i frågan, kan jag endast förklara därmed,
att förslaget framlagts i så starkt koncentrerad form, att dess verkliga
innebörd för botande av en hittills ogynnsamt verkande, viktig detalj i
systemet ej tillräckligt framträder.

Bland andra på avkastningsberäkningen samt indirekt även på valet av
räntefot inverkande faktorer må nämnas det tillåtna avdraget för skatter
samt förvaltnings- och andra dylika omkostnader, vilket avdrag stipulerats
skola utgöra 25 procent av virkesskördens kalkylerade rotvärde.
Redan år 1922 anmärktes från flera håll, att detta avdrag för intensivt
och rationellt ordnade skogsbruk måste anses för lågt, och sedan dess hava
avkastningarna sjunkit i avsevärt starkare grad än utgifterna, varför
sagda anmärkning nu kan framföras med ännu större fog. Fn riktig utväg
vore otvivelaktigt att höja sagda tillåtna avdrag till exempelvis 30
procent, men då det kan anses verka förvirrande å allmänheten, om dylika
ändringar tid efter annan företages, torde man tillsvidare kunna ställa
sig avvaktande och taga hänsyn jämväl till sagda felkälla vid valet av
räntefoten.

Ili bang till riksdagens protokoll 1927. 1 sand. <S7 höft. (Nr 102. inlaga.)

146*

Av det sagda torde framgå, att vid tillämpning av nn gällande system
för fastighetstaxering av skog ett flertal moment finnas, som äro ägnade
att ensidigt leda till mer eller mindre för hög beräkning av skogens avkastningsförmåga.
Detta måste föranleda, att så länge sagda olägenheter
bestå, en räntefot måste väljas för kapitaliseringen, som ligger något
högre än den, som i genomsnitt kan anses ligga till grund för andra kapitalplaceringar
av samma säkerhet och med samma sannolika utvecklings-,
möjligheter som i skogsbruket. En för närvarande förhållanden lämplig
kapitaliseringsfaktor synes skäligen ej kunna sätias lägre än 5 V2 eller
möjligen 5 procent, givande ett kapitalvärde motsvarande 18.2 respektive
20 gånger den uthålliga nettoavkastningens årsbelopp. Avrundning till
hela mångfalder bör dock lämpligen ske, varvid jämväl siffran 19 gånger
årsavkastningen kan komma i fråga, motsvarande närmast 5 V4 procent
räntefot.

Skogshögskolan i februari 1927.

147*

Innehållsförteckning.

Sid.

Propositionen ...............................................................................................

Förslag till kommunalskattelag .....................................................................

1 kap. Allmänna stadganden .....................................................................

2 kap. Om fastighetsskatt ........................................................................

3 kap. Om kommunal inkomstskatt ............................................................

4 kap. Om undantag från denna lags bestämmelser i vissa fall.....................

5 kap. Särskilda stadganden ................ ...................................................

Anvisningar..........................................................................................

Förslag till förordning med instruktion för värdering av skogsmark och växande
skog vid taxering av fastighet ..................................................................

36
38

Statsrådsprotokollet .......................................................................................

Historik ....................................................................................................

Principerna för skattesystemet .....................................................................

Kravet på enkelhet i skattelagstiftningen ......................................................

Skogsbeskattningen .....................................................................................

Beskattningen av inländska juridiska personers inkomst och förmögenhet ......

Ortsavdrag m. .......................................................................................

Åtgärder till undvikande av eller lindring i internationell dubbelbeskattning

Landstingsskatten..........................................................................................

Progressiv kommunal inkomstbeskattning och anskaffning av medel till skatteutjämning
..............................................................................................

Skatteförfattningarnas uppställning..............................................................

Specialmotivering till förslaget till kommunalskattelag....................................

Allmänna stadganden ................................................................................

Fastighetsskatten .......................................................................................

Om kommunal inkomstskatt........................................................................

Om undantag från denna lags bestämmelser i vissa fall.................................

Särskilda stadganden .................................................................................

Övergångsbestämmelserna ....................................................................

Specialmotivering till instruktion för värdesättning av skogsmark och växande
skog ........................................................................................................

107

143

144
180
248
254
261

268

295

299

339

486

148*

Bilagor

4.
B.

Vissa statistiska utredningar rörande den allmänna kommunalskatten m. m.

P. M. angående accisprocentens beräkning vid skogsbeskattning genom skogsaccis
............................................

P. M. angående åtgärder till undvikande av eller lindring i internationell
dubbelbeskattning m. in.....................................

P. M. angående landslingsbeskattningen......................................

P. M. angående den kommunala progressivskatten och anskaffning av medel
för kommunal skatteutjämning ........................................

Tabeller rörande den kommunala progressivskatten ...........................

1 *

33*

36*

79*

91 *
109*

Domänstyrelsens utlåtande den 22 december 1926 med förslag till instruktion
för värdesättning av skogsmark och växande skog .........................

116*

Kammarrättens u''låtande den 24 januari 1927, i anledning av Kungl. Majds
remiss å ett av domänslyrelsen upprättat förslag till instiuktion för värdesättning
av skogsmark och växande skog ...........................

P. M. angående räntefotens höjd vid beräkning av taxeringsvärdet å skogsfastighet
.......................................................

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1927.