Kungl. Maj:ts proposition nr 101

Proposition 1928:101

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

1

Nr 101.

Kungl. Majds proposition till riksdagen med förslag till
lag om vissa av landsting eller kommun drivna
sjukhus; given Stockholms slott den 11 februari
1928.

Under åberopande av bilagda i statsrådet förda protokoll vill Kungl.
Maj:t härigenom föreslå riksdagen att antaga härvid fogat förslag till lag
om vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Jakob Pettersson.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 83 hä/t. (Nr 101.) 2*49 S7 1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

Förslag

till

Lag om vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Landsting, så ock stad, som ej deltager i landsting, åligger att för dem,
som hava sin vistelseort eller hemort inom landstingsområdet eller staden,
ombesörja anstaltsvård för sjukdom, skada och kroppsfel, i den mån icke
annan drager försorg om sådan vård. I enahanda omfattning bör landsting
liksom stad, som nyss nämnts, ombesörja anstaltsvård vid barnsbörd.

Vård, som ovan avses, må ock ombesörjas av kommun, vilken deltager
i landsting.

Yad i denna lag finnes stadgat skall icke gälla anstaltsvård, varom föreskrifter
finnas meddelade i epidemilagen, ej heller anstaltsvård för sinnessjuka,
sinnesslöa, fallande sjuka, kroniskt kroppssjuka eller konvalescenter.

2 §•

1. Sjukhus anses vara drivet av landsting eller kommun, därest landstinget
eller kommunen eller sammanslutning, vari landsting eller kommun deltager,
helt eller till viss kvotdel ansvarar för driftkostnaden.

2. Med sjukhus förstås nedan i denna lag sjukvårdsanstalt, som drives
av landsting eller kommun och som ej är anordnad vid fattigvårdsanstalt
eller lyder under militär myndighet.

Sjukhus, som ej är inrättat uteslutande för vård av tuberkulossjuka, benämnes
lasarett, om det är avsett för vårdbehövande oberoende av fallets
svårare eller lindrigare art, och eljest sjukstuga. Sjukhus, som är inrättat
uteslutande för vård av tuberkulossjuka (tuberkulossjukvårdsanstalt), benämnes
sanatorium, om det är avsett för sådana sjuka oberoende av vårdens art,
och eljest tuberkulossjukstuga.

För sjukvård ansvarig läkare benämnes, där fråga ej är om läkare, som
avses i 14 eller 22 §, vid lasarett läsår ettsläkare, vid sjukstuga sjukstuguläkare,
vid sanatorium sanatorieläkare och vid tuberkulossjukstuga tuberkulossjukstuguläkare.

3 §■

Landstings förvaltningsutskott åligger, i egenskap av en landstingets sjukhusberedning,
utöver den skyldighet att för behandling i landstinget förbereda
och i övrigt taga befattning med frågor rörande sjukhusväsendet,
varom stadgas i lagen om landsting:

1) att med uppmärksamhet följa sjukhusväsendets behov och utveckling
inom landstingsområdet;

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

2) att till styrelse för sjukhus, som drives av landstinget, göra de framställningar
och erinringar rörande sjukhusets ekonomiska förvaltning, som av
omständigheterna må påkallas;

3) att därutinnan meddela sådan styrelse erforderliga råd och anvisningar;
samt

4) att i övrigt fullgöra vad som enligt lag eller annan allmän författning
åligger sjukhusberedning.

Vid beredande av förslag, som avser inrättande av nytt eller ändring av
förefintligt sjukhus, skall förvaltningsutskottet verka för främjande av största
möjliga planmässighet i landstingets sjukhusväsen och för sådant ändamål,
i den mån omständigheterna det påkalla, söka samarbete med vederbörande
statsmyndighet, så ock med andra sjukhusberedningar.

År förvaltningsutskottet uppdelat på avdelningar, skall vad ovan stadgats
om förvaltningsutskottet såsom sjukhusberedning tillämpas å vederbörande
avdelning av utskottet, i den mån ej enligt utskottets reglemente behandling
av utskottet samfällt skall äga rum.

Landsting äger att genom sjukhusberedningen eller i den ordning eljest
finnes lämpligt anordna gemensam upphandling för två eller flera sjukhus,
för vilkas driftkostnad landstinget helt ansvarar.

4 §■

1. Kommun, som driver sjukhus, är pliktig att åt lämplig kommunal
nämnd eller annat kommunalt organ uppdraga att vara sjukhusberedning
med skyldighet att i fråga om kommunens sjukhusväsende fullgöra den
verksamhet, som i avseende å landstings sjukhus väsende jämlikt 3 § första
stycket åligger dess sjukhusberedning.

Ansvarar sammanslutning, vari landsting eller kommun deltager, helt eller
till viss kvotdel för driftkostnaden för sjukhus, skall, utan hinder av vad i
3 § samt i första stycket av denna paragraf är stadgat, verksamheten såsom
sjukhusberedning beträffande sjukhuset uppdragas åt sammanslutningens
styrelse eller annat dess organ.

Drives sjukhus gemensamt av landsting eller kommun och annan utan
att särskild sammanslutning bildats för ändamålet, skall nyssnämnda verk
samhet ankomma å sjukhusberedning, som enligt vad ovan sagts har befattning
med sjukhuset, eller, om flera sådana beredningar finnas, å dessa gemensamt.

Ä myndighet, vilken har att i kommun eller för sammanslutning bereda
förslag, varom i 3 § andra stycket förmäles, skall vad där stadgas äga motsvarande
tillämpning.

Bestämmelsen i 3 § sista stycket skall äga motsvarande tillämpning i avseende
å kommun, så ock i avseende å sammanslutning, varom i andra
stycket förmäles.

2. Yad nedan i denna lag finnes föreskrivet om landsting skall i fråga
om sjukhus, för vars driftkostnad kommun eller sammanslutning, vari landsting
eller kommun deltager, helt eller till viss kvotdel ansvarar, tillämpas,

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

såvitt angår landstinget såsom beslutande myndighet, i avseende å den
myndighet, som äger att besluta för kommunen eller sammanslutningen,
och eljest i avseende å kommunen eller sammanslutningen.

5 §•

Högsta tillsynen över sjukhus utövas av medicinalstyrelsen, vilken särskilt
har att ägna uppmärksamhet åt sjukvården och sjukvårdspersonalens
arbetsförhållanden.

6§-

Vid sjukhus skall för dess behöriga skötande erforderlig personal finnas
anställd. Sjukvårdspersonalen skall vara så talrik och hava sin tjänstgöring
så ordnad, att nödig vila och ledighet kan beredas densamma.

Sjukhus skall vara försett med den utrustning, som med hänsyn till dess
ändamål kan anses av behovet påkallad.

Sjukstuga må ej vara försedd med mer än trettio vårdplatser; dock må med
medicinalstyrelsens medgivande ytterligare intill tjugu vårdplatser inrättas.
Tuberkulossjukstuga må ej hava mer än fyrtio vårdplatser.

Sjukhus, som har mer än tjugufyra vårdplatser, skall för vård av sådana
personer, som må å sjukhuset mottagas och på grund av smittsam sjukdom
eller av annan anledning icke utan olägenhet kunna vårdas å allmän sal,
vara försett med nödigt antal för sjuka å sådan sal avsedda särskilda rum.

7 §.

Anläggning av sjukhus må ej påbörjas, förrän medicinalstyrelsen, efter
inhämtande av byggnadsstyrelsens yttrande, godkänt såväl den för sjukhuset
avsedda tomten som byggnadsritningar för anläggningen samt ritningar
över uppvärmnings- och sanitärtekniska anordningar vid densamma.

Yad sålunda stadgats om anläggning av sjukhus skall i tillämpliga delar
gälla i avseende å inrättande av sjukhus i byggnad, som tidigare uppförts
för annat ändamål, så ock i fråga om avsevärd till- eller ombyggnad av förefintligt
sjukhus.

8 §•

1. Sjukhus skall förvaltas av en direktion, vilken utses av den, som
driver sjukhuset. Landsting äger besluta, att gemensam direktion skall
finnas för flera sjukhus, för vilkas driftkostnad landstinget helt ansvarar.

2. Direktion skall bestå av minst fem eller, vad angår sjukstuga eller
tuberkulossjukstuga, minst fyra för en tid av fyra kalenderår valda ledamöter,
av vilka en bör vara läkare.

Direktion för sjukhus, för vars driftkostnad landsting helt ansvarar, utses
av landstinget. Av de ledamöter, som valts första gången efter direktionens
inrättande, skall dock halva antalet eller, om antalet är udda, hälften av
antalet, minskat med ett, efter lottning, som verkställes inför landstinget,
avgå efter två år. Erfordras fyllnadsval före valtidens utgång, skall sådant
ske för den återstående delen av valtiden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

O

För ledamöterna skall finnas lämpligt antal suppleanter, vilka utses i enahanda
ordning och för samma tid som ledamöterna. Vid suppleantvalet skall
bestämmas, i vilken ordning suppleanterna skola inkallas till tjänstgöring.

De år, då nyval av direktionsledamöter och suppleanter skall äga rum,
har direktionen att i god tid göra anmälan därom hos vederbörande sjukhusberedning.

Befattningshavare vid sjukhus må ej vara ledamot av sjukhusets direktion
eller suppleant för ledamot.

3. Beslutar landsting jämlikt 1 mom., att en för flera sjukhus gemensam
direktion skall övertaga förvaltningen av sjukhus, för vilket särskild direktion
finnes tillsatt, skall sistnämnda direktions uppdrag upphöra vid ingången av
det år, från och med vilket den gemensamma direktionen skall träda i verksamhet
beträffande sjukhuset.

4. Drives sjukhus gemensamt av landsting och annan och har ej för
ändamålet särskild sammanslutning bildats, skall avtal träffas om antalet
direktionsledamöter och suppleanter, som en var skall utse. Ej må i sådant
avtal antalet av de ledamöter eller suppleanter, som skola utses av landstinget,
sättas lägre än två. I fråga om sistnämnda ledamöter och suppleanter
skall vad i 2 mom. stadgas i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

5. För nyinrättat sjukhus skall direktion utses i så god tid, att den må
kunna jämväl före sjukhusets öppnande vidtaga på direktionen ankommande
åtgärder.

6. Den i 2 § 2 mom. avsedde ansvarige läkaren eller, där flera sådana
finnas, den’ av dem, som därtill av direktionen förordnas, är mellan direktionens
sammanträden sjukhusets inför direktionen ansvarige styresman.
Direktion må, där mer än eu läkare, som ovan sagts, finnes anställd vid
sjukhuset, när som helst återkalla styresmansförordnande och förordna annan
av läkarna till styresman.

7. Konungen må beträffande visst sjukhus på framställning av den, som
driver sjukhuset, meddela undantag från bestämmelserna i denna paragraf.

9 §•

Där ledamot av direktion eller någon, som enligt bestämmelser, vilka
meddelats av Konungen, äger deltaga i direktions överläggningar eller vars
enskilda rätt beröres av direktions beslut, förmenar, att direktionens beslut ej
tillkommit i laga ordning, eller icke åtnöjes med sådant beslut i fråga
rörande sjukvård, läkares tjänsteutövning, upprättande av förslag till underläkartjänst,
vid sjukhuset anställd sjukvårdspersonals arbetsförhållanden eller,
därest entledigande av befattningshavare, som tillhör sagda personal, skall
ankomma på direktionen, med beslut i sådant hänseende, må den missnöjde
söka ändring i beslutet inom den tid och i den ordning, som föreskrivits för
överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut. Ändring
skall sökas hos medicinalstyrelsen; dock att, där besvär grundas på att beslut
angående förord till läkartjänst, som tillsättes av Konungen, ej i laga
ordning tillkommit, ändring skall sökas omedelbart hos Konungen, för
vilket ändamål besvären skola till medicinalstyrelsen ingivas.

6

Kungl. May.ts proposition nr 101.

10 §.

Finnes nödigt, att lasarett eller sanatorium uppdelas på två eller flera
sjukavdelningar med särskilda för sjukvården ansvariga läkare eller att vid
lasarett eller sanatorium nj avdelning med särskild för sjukvården ansvarig
läkare inrättas, har den, som driver sjukhuset, att, efter det direktionen samt
lasaretts- eller sanatorieläkare, som redan må hava anställts, i ärendet avgivit
yttrande, hos Konungen göra framställning i ämnet. År fråga om delning
av lasarett eller sanatorium eller av sjukavdelning, skall vederbörande läkare
i sitt yttrande angiva, vilken avdelning han önskar behålla. Yad sålunda
stadgats skall äga motsvarande tillämpning, då fråga uppstår att anställa
särskild lasaretts- eller sanatorieläkare med uppgift att verkställa undersökningar
eller meddela sjukbehandling av speciell art utan att för ändamålet
ny sjukavdelning inrättas.

I framställning, som ovan sagts, skall uppgift lämnas om storleken av de
föreslagna sjukavdelningarna samt om avlöning och andra förmåner, vilka
skola tillkomma innehavare av nyinrättad läkartjänst.

Yid sjukstuga eller tuberkulossjukstuga må sådan anordning, som avses
i första stycket, icke äga rum.

11 §•

1. Lasaretts- och sanatorieläkare utnämnas av Konungen.

Då sådan läkartjänst skall tillsättas, åligger det medicinalstyrelsen att, i
den mån enligt vederbörligen meddelade bestämmelser behöriga sökande
anmält sig, å förslag uppföra de tre i avseende å skicklighet och förtjänst
främsta bland de sökande. Kan sökande inom det område, som tjänsten
avser, åberopa framstående skicklighet, ådagalagd genom berömvärd tjänstgöring
å sjukhus, grundlig utbildning eller väl vitsordat vetenskapligt forskningsarbete,
skall särskild hänsyn därtill tagas.

Sedan förslag upprättats, iiger sjukhusdirektionen att avgiva förord till
förmån för någon av de å förslaget uppförda eller annan sökande, vilken av
någon av dem, som inom medicinalstyrelsen deltagit i behandlingen av ärendet,
ansetts böra erhålla förslagsrum.

2. Sjukstuguläkaren vid sjukstuga, beträffande vilken medicinalstyrelsen
lämnat sådant medgivande, som i 6 § tredje stycket sägs, utnämnes av
Konungen. I avseende å sådant tillsättande skall vad i 1 mom. stadgats
lända till efterrättelse.

Annan sjukstuguläkare, så ock tuberkulossjukstuguläkare tillsättes av vederbörande
direktion genom förordnande för viss tid eller tills vidare, i senare
fallet med ömsesidig rätt till minst sex månaders uppsägningstid. Sådan läkartjänst
må ej besättas med annan än den, som av medicinalstyrelsen funnits
enligt vederbörligen meddelade bestämmelser till tjänsten behörig. I förordnande,
som för viss tid meddelas sjukstuguläkare, skall intagas förbehåll därom,
att därest beslut fattas om sådant utvidgande, att sjukstuguläkaren skall tillsättas
enligt första stycket, eller om sjukstugans omändring till lasarett,
sjukstuguläkaren skall vara pliktig att avgå sex månader efter uppsägning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101. ~i

12 §.

Där sjukhusläkare, som avses i 2 § 2 mom., med sjukliusbereduingens
medgivande å sjukhuset anordnar mottagning för öppen sjukvård, äger beredningen
bestämma, om och i vad mån läkaren skall lämna ersättning för
användande av sjukhusets lokaler, instrument, förbandsartiklar och övriga
hjälpmedel samt för biträde, som lämnas av den vid sjukhuset jämte läkaren
anställda personalen.

År läkare pliktig att vid mottagning, som ovan sägs, tillämpa särskilda
regler angående mottagningstid och dylikt samt att, i den man ej annat
följer av stadgandena i 18 § 1 mom. första stycket, vid begäran om gottgörelse
av do besökande icke överskrida en av medicinalstyrelsen bestämd taxa.
skall sådan taxa på anmälan av sjukhusberedningen utfärdas av medicinalstyrelsen.
Då taxas utfärdande påkallas, skall beredningen tillika till medicinalstyrelsen
avlämna ett av beredningen och läkaren gemensamt uppgjort
förslag därtill eller, om enighet mellan beredningen och läkaren ej
kunnat vinnas, av beredningen och läkaren var för sig uppgjorda förslag;
dock skall vad sålunda stadgats om förslag av läkaren icke tillämpas, om
läkartjänsten är vakant. Där ej annat i vederbörlig ordning bestämts,
skall taxan tillämpas från och med månaden näst efter den, da laga
kraftägande beslut rörande taxans utfärdande föreligger. Yäckes av beredningen
eller läkaren förslag om ändring i taxan, skall beredningen göra anmälan
därom hos medicinalstyrelsen, och skall i avseende å genomförande
av sådan ändring vad som är stadgat om taxas utfärdande i tillämpliga delar
lända till efterrättelse.

Är läkaren icke underkastad sådan förpliktelse, som avses i andra stycket,
men finnas bestämmelser i ämnet erforderliga, bör den, som driver sjukhuset,
genom sjukhusberedningen och direktionen med läkaren träffa överenskommelse
i ämnet. Dylik överenskommelse må träffas att gälla för läkaiens
tjänstetid eller för kortare tid eller, där uppsägningsrätt förbehållits, till
dess den på grund av uppsägning upphör att äga giltighet.

13 §.

Vid lasarett eller sanatorium må jämte lasaretts- eller sanatorieläkare
underläkare anställas; dock må ny underläkartjänst ej inrättas utan Konungens
medgivande. I ansökan om sådant medgivande skall uppgift lämnas
om arbetets omfattning, de för tjänsten anslagna löneförmånerna och de villkor,
som för deras åtnjutande ansetts böra uppställas.

Underläkare tillsättes av medicinalstyrelsen genom förordnande på viss
tid, som ej utan Konungens medgivande må överstiga tre år. Innan styrelsen
företager tillsättningsfrågan, skall direktionen, i den män enligt vederbörligen
meddelade bestämmelser behöriga sökande anmält sig, under
iakttagande i tillämpliga delar av stadgandet i 11 § 1 mom. andra stycket
och efter det skriftligt yttrande i ärendet avgivits av vederbörande lasarettseller
sanatorieläkare, å förslag uppföra tre av de sökande. Direktionen äger
därjämte att för behörig sökande avgiva förord till tjänsten.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

14 §''

År å odelat lasarett eller å viss, under särskild lasarettsläkare ställd avdelning
av lasarett mer än en underläkare anställd, må medicinalstyrelsen
efter därom av vederbörande lasarettsläkare gjord, av direktionen tillstyrkt
framställning förordna en av underläkarna att, med bibehållande av sina
åligganden som underläkare, i egenskap av biträdande lasarettsläkare på
eget ansvar handhava vården av de sjuka å visst eller vissa sjukrum.

Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning i avseende å
sanatorium.

15 §.

Läkare och sjukvårdspersonal, som vunnit stadigvarande anställning, skola
berättigas att årligen utan minskning av lönen erhålla semester under viss
tid, vilken för läkare, som är ansvarig för sjukvård å vederbörande sjukhus,
icke må bestämmas kortare än en månad.

För åtnjutande av lön må ej, såvitt angår läkare, som nyss sagts, utan
Konungens tillstånd uppställas villkor, varigenom läkaren förhindras att utöva
enskild praktik, som avser konsultation på annan läkares kallelse, mottagning
för sjuka i läkarens bostad eller behandling av sjuka i fall, där
annan läkare icke tinnes att tillgå eller annan läkare med den för den sjukes
behandling erforderliga specialutbildningen icke utan olägenhet eller omgång
kan erhållas.

16 §.

1. Intagning å sjukhus må ej ske för annan vård än sådan, varför sjukhuset
är inrättat; dock må å sjukhus, som är inrättat för allenast visst slag
av vårdbehövande eller för allenast visst slag av behandling, intagning för
annat i 1 § omförmält ändamål ske, där särskilt trängande omständigheter
därtill föranleda.

Sjuk, vilken lider av sjukdom, som avses i 2 § 2 eller 6 mom. eller 24 §
i epidemilagen, må icke, ändå att fråga är om vård, varför sjukhus är inrättat,
där intagas, med mindre betryggande åtgärder mot smittans spridande
vidtagas.

Intagning av den, som lider av kronisk kroppssjukdom eller av sinnessjukdom,
må icke, ändå att fråga är om vård, som nyss sagts, äga rum, därest
sjukdomen skulle medföra avsevärt obehag för andra sjuka.

År sjukhus uppdelat på avdelningar med särskilda ansvariga läkare, skall
vad ovan stadgats om sjukhus äga motsvarande tillämpning å sådan avdelning.

2. Jämte vad i 1 mom. stadgats skall beträffande intagning å sjukstugor
och tuberkulossjukstugor gälla, att å sådant sjukhus ej utan särskilda skäl
må intagas annan vårdbehövande än sådan, som med hänsyn till sjukstugans
utrustning och sjukstuguläkarens utbildning lämpligen kan där behandlas.
Person, som lider av könssjukdom i smittsamt skede, må intagas å sjukhus,
som nu är sagt, endast om det kan ske utan olägenhet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

9

17 §.

För den, som är intagen å sjukhus, erlägges legosängsavgift efter de
grunder och till det belopp, som fastställas av den, som driver sjukhuset.

18 §.

1. För sjukvård å lasarett eller sjukstuga ansvarig läkare må icke mottaga
särskild ersättning för åtgärd, som står i omedelbart samband med intagning
å eller utskrivning från sjukhuset, eller för undersökning, behandling eller
skötsel av den, som vårdas å allmän sal eller å särskilt rum, avsett för sjuka
å sådan sal. Är- mera omfattande laboratorieundersökning nödvändig för
bedömande av frågan, huruvida inträdessökande, som icke av annan läkare
inremitterats till sjukhuset, behöver där intagas, må dock, där ej läkaren
annorledes förbundit sig, särskild ersättning för dylik undersökning mottagas.
Sådan ersättning må icke överstiga vad som bestämts i eu för samtliga sjukhus
av ifrågavarande slag gemensam taxa, som utfärdas av medicinalstyrelsen,
och må icke utgå i andra fall än som angivas i taxan.

För undersökning, behandling eller skötsel av person, vilken vårdas å
halvenskilt eller enskilt rum, må läkare, som avses i första stycket, påfordra
särskild, med hänsyn till vårdens art och den vårdades ekonomiska förhållanden
skälig ersättning. Ersättning, vilken av sådan anledning utgår, må
ej överskrida vad som upptagits i en för sjukhuset gällande taxa, vilken utfärdas
av medicinalstyrelsen. Har läkaren förbundit sig att ombesörja vården
utan särskild ersättning eller eljest på villkor, som äro för den betalningsskyldige
förmånligare, skall det lända till efterrättelse.

Innan medicinalstyrelsen utfärdar taxa, som avses i andra stycket, har
styrelsen att därtill upprätta förslag, varöver tillfälle skall lämnas sjukhusberedningen
att efter vederbörande läkares hörande avgiva yttrande. Taxa
må ej utan synnerliga skäl göras olika för sjukhus, som drivas av samma
landsting.

Förklarar den, som är betalningsskyldig för vård å enskilt eller halvenskilt
rum, sig anse fordrad ersättning oskälig, må det belopp, som han på
sådan grund icke vill erlägga, ej utkrävas i vidare mån än medicinalstyrelsen
godkänt detsamma. Mot medicinalstyrelsens beslut i sådant ärende
må talan ej föras.

Angående ikraftträdande av taxa, som avses i detta moment, skall vad i
12 § stadgats rörande där omförmäld taxa äga motsvarande tillämpning.

2. För sjukvård å tuberkulossjukvårdsanstalt ansvarig läkare må icke
mottaga särskild ersättning för åtgärd, som avses i 1 mom. första eller andra
stycket.

3. Annan å sjukhus anställd personal än läkare, som ovan sagts, må icke
fordra ersättning i någon form för behandling eller skötsel av där intagen
person.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

19 §.

Oavsett bestämmelserna i 17 och 18 §§ skall beträffande beloppet av sådan
ersättning för vård, som det jämlikt lagen om fattigvården eller lagen om
samhällets barnavård åligger fattigvårdssamhälle eller kommun att vidkännas,
gälla vad i nämnda lagar finnes därom stadgat.

Personer, som vårdas för könssjukdom i smittsamt skede, skola oavsett
bestämmelserna i nämnda paragrafer njuta underhåll och övriga sjukhusförmåner
kostnadsfritt, såvida de äro intagna å allmän sal eller å sådant
särskilt rum, som i 6 § sista stycket sägs.

20 §.

Konungen äger att beträffande sjukhus meddela bestämmelser

1) om inspektion;

2) om direktions verksamhet;

3) om tillsättande och entledigande av andra befattningshavare än ansvariga
läkare och underläkare;

4) om ledighet för befattningshavare och tillfälligt uppehållande av befattning
;

5) om befattningshavarnas åligganden; samt

6) om de handlingar, som skola avlämnas vid intagning, och om den
ordning, vari sådan skall ske.

Övergångsbestämmelser.

2i §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1929.

Genom denna lag upphäves vad i lasarettsstadgan den 18 oktober 1901
(nr 83), sjukstugestadgan den 18 oktober 1901 (nr 84), tuberkulossjukhusstadgan
den 17 december 1915 (nr 613) och tuberkulossjukstugustadgan den
17 december 1915 (nr 614) eller eljest i lag eller författning finnes stadgat,
som strider mot denna lag.

22 §.

Jämväl efter lagens ikraftträdande skall, i den mån ej Konungen annorledes
förordnar, inom varje landstingsområde, så ock i stad, som ej deltager i
landsting, finnas särskild av landstinget eller staden driven upptagningsanstalt
för sinnessjuka eller ock vid något av landstinget eller staden drivet
sjukhus vara anordnad avdelning för tillfällig vård av sådana sjuka. A sådan
sjukvårdsinrättning skola bestämmelserna i denna lag i tillämpliga delar
lända till efterrättelse.

Till ansvarig läkare vid anstalt eller avdelning, som ovan sagts, må direktionen
för viss tid antaga legitimerad läkare, vilken av medicinalstyrelsen
förklarats därtill kompetent.

23 §.

1. Bestämmelserna i 6 § sista stycket skola icke äga tillämpning i avseende
å sjukhus, som inrättats före den 1 januari 1929.

2. Taxa, som i 12 § sägs, må utfärdas redan före den 1 januari 1929.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101. 11

De taxor, som avses i 18 §, skola av medicinalstyrelsen utfärdas i god
tid före sagda dag.

I den mån det erfordras för nu omförm älda taxors utfärdande skola bestämmelserna
i 3 och 4 §§ genast träda i tillämpning.

24 §.

De särskilda, mot denna lag stridande bestämmelser, som före den l
januari 1929 blivit av Konungen eller med Konungens bemyndigande utfärdade
för vissa sjukhus, så ock bemyndigande, som nyss sagts, skola
fortfarande vara gällande, och må beträffande de ämnen, som nämnda bestämmelser
avse, i hittills gällande ordning för sagda sjukhus meddelas de
föreskrifter, som må finnas lämpliga, Konungen obetaget att återkalla eller
inskränka meddelat bemyndigande.

25 §.

Å sjukstuga, som den 1 januari 1929 har större antal vårdplatser än som
jämlikt 6 § tredje stycket är utan särskilt medgivande tillåtet, må intill den
1 januari 1930 utan sådant medgivande det förstnämnda dag förefintliga
platsantalet bibehållas.

Lämnas medgivande, som i 6 § tredje stycket sägs, beträffande sjukstuga,
varom i första stycket av denna paragraf förmäles, och är sjukstuguläkaren
förordnad för viss tid och i följd därav icke pliktig att avgå vid den tidpunkt,
från vilken medgivandet skall lända till efterrättelse, må med tillämpningen
av 11 § 2 mom. första stycket anstå, till dess den tid, för vilken läkaren
förordnats, gått till ända.

26 §.

Yad i allmän författning finnes stadgat om tuberkulossjukhus, som drives
av landsting eller kommun, skall efter denna lags ikraftträdande tillämpas å
sanatorium.

27 §.

Lasaretts-, sjukstugu- eller tuberkulossjukstuguläkare, som den 1 januari
1929 är ledamotcav vederbörande direktion, må kvarstå i sagda befattning,
till dess den tid, för vilken han blivit vald, gått till ända.

Sanatorieläkare, som enligt hittills gällande bestämmelser nämnda dag är
ledamot av vederbörande direktion, är icke pliktig att avgå från befattningen
förrän med utgången av det år, då nästa gång nyval av direktionsledamöter
skall äga rum.

Yad i första stycket stadgas skall tillämpas jämväl å annan vid sjukhus
anställd befattningshavare än ovan nämnts.

28 §.

Har sjukstuguläkare före den 1 januari 1929. antagits på förordnande tills
vidare, skall vad i 11 § 2 mom. stadgats om uppsägningstid icke tillämpas.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

Historik.

Utdrag av ‘protokollet över socialärenden, hållt-t inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 17 februari 1,928.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden

Ribbing, Meukling, Gärde, Pettersson, Rosén, Hamrin, Admkvist, Lyberg,

von Stockenström.

Departementschefen, statsrådet Pettersson anför:

Efter att under åtskilliga år hava varit föremål för utredning har frågan
om nya bestämmelser rörande vissa grupper av landets sjukvårdsanstalter,
särskilt lasaretten, nu kommit i sådant skick, att ett avgörande därav synes
kunna ske. Då jag nu går att anmäla detta ärende, må det till en början tilllåtas
mig att lämna eu sammanfattning av vad som hittills förekommit däri.

De sjukvårdsanstalter, varom här är fråga, äro nu reglerade genom lasarettsstadgan
den 18 oktober 1901, sjukstugestadgan av samma dag samt
tuberkulossjukhus- och tuberkulossjukstugustadgorna av den 17 december
1915. Genom beslut den 30 januari 1920 uppdrog Kungl. Maj:t åt en kommitté
att verkställa en allsidig granskning av bestämmelserna i förstnämnda
stadga och därmed i sammanhang stående författningar samt därefter inkomma
med det utlåtande och förslag i ämnet, vartill den verkställda granskningen
kunde giva anledning.

Kommitténs tillsättande hade närmast föranletts av önskemål, som uttalats
inom riksdagen och av medicinalstyrelsen. Sålunda hade vid 1919 års riksdag
inom båda kamrarna väckts likalydande motioner, vari åtgärder påkallats för
en genomgripande reform av lasarettsstadgan och tuberkulossjukhusstadgan
samt andra författningar, vilka reglerade skötseln och förvaltningen av under
landsting stående sjukvårdsanstalter, i syfte att tillförsäkra landstingen ett avgörande
inflytande å dessa sjukvårdsanstalters förvaltning. Andra kammaren
hade bifallit men första kammaren avslagit vederbörande motion. Yidare
hade medicinalstyrelsen i skrivelse till Kungl. Maj:t den 30 juli nämnda år
framhållit bl. a., att gällande, i § 3 i kungörelsen den 17 december 1915
angående villkor för behörighet för vissa civila läkarbefattningar upptagna
bestämmelser beträffande behörighet till läsår ettsläkartjänst dåmera ingalunda
kunde anses tillfredsställande samt att en del bestämmelser i lasarettsstadgan
vore föråldrade eller ofullständiga, såsom angående specialläkares
tillsättande, angående biträdande läkare och underläkare samt angående
landstingens mera direkta ingripande med avseende å lasarettens
ekonomi m. m. Vid ärendets behandling i statsrådet anförde dåvarande
t. f. departementschefen, statsrådet Löfgren: »I likhet med medicinalstyrelsen
finner jag bestämmelserna i lasarettsstadgan i flera avseenden fordra en
omarbetning. Det under senaste tiden inom läkarkåren allt starkare framträdande
missnöjet med de för befordran av lasarettsläkare gällande bestämmelser
synes jämväl tala för en revision av de liärutinnan meddelade bestämmelser.
En sådan omarbetning av lasarettsstadgan skulle i första rummet
avse granskning av de i stadgan förekommande bestämmelserna om

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

läkarnas vid lasaretten anställande och åligganden och i sammanhang härmed
de i ovannämnda kungörelse den 17 december 1915 förekommande bestämmelser
rörande villkor för behörighet till lasarettsläkarbefattning ävensom
bestämmelserna om lasarettsdirektionernas sammansättning och verksamhet,
varvid borde beaktas framställda önskemål om befogenhet för landstingen
att på mera direkt sätt än genom direktionen utöva inflytande på
lasarettens förvaltning. I sammanhang härmed torde även böra tagas i övervägande
och utarbetas förslag till närmare bestämmelser angående tillsyn
över sjukvårdsinrättningarna i riket utom vad angår sinnessjukanstalterna
ävensom verkställas omarbetning i erforderliga avseenden av författningar,
vars bestämmelser äga samband med lasarettsstadgan.»

Förenämnda kommitté, som antog namnet 1990 års lasarettsstadgekommitté,
avgav betänkande den 18 oktober 1922. Betänkandet, vilket är undertecknat
av landshövdingen Axel Ekman, ordförande, landstingsdirektören
Arvid Erikson, lasarettsläkaren Iugolf Lönnberg, medicinalrådet E. Sederholm,
fabrikören Axel Träff och lasarettsläkaren Per Clarholm och som publicerats
i serien statens offentliga utredningar (1922: 43), innefattade av motiv
åtföljda förslag till dels allmän sjukhusstadga, dels vissa ändringar i epidemilagen
den 19 juni 1919 och dels vissa ändringar i §§ 3 och 5 av kungörelsen
den 17 december 1915 angående villkor för behörighet till vissa civila läkarbefattningar.

Beträffande det huvudsakliga innehållet i kommitténs förslag må följande
nämnas.

I förslaget till allmän sjukhusstadga hade kommittén sammanfört dels
bestämmelser rörande landstingens och i landsting ej deltagande städers
befattning med sjukvården, dels föreskrifter angående samtliga sjukvårdsanstalter
utom vårdanstalter för sinnessjuka, sinnesslöa eller fallandesjuka,
sjukhus, lydande under militär myndighet, sådana tillfälliga sjukvårdslokaler,
som omnämnas i epidemilagen, samt enskilda sjukhus med mindre än 6 sjukplatser.
I medicinalstyrelsens hand skulle ligga att från stadgans tillämpning
undantaga sjukhem för kroniskt sjuka, sjukavdelningar vid fattigvårdsanstalter
samt vissa enskilda sjukhus, därest dessa sjukvårdsanstalter vore av viss mindre
storlek. Förslaget skilde emellan offentliga sjukhus, varmed skulle förstås
sjukhus, vilka från stat, landsting eller kommun erhållit bidrag till sjukhusets
uppförande eller inrättande eller uppbure bidrag till driften, samt
enskilda sjukhus, varmed avsåges alla övriga, genom förslaget reglerade
sjukhus. De offentliga sjukhusen indelades i kommunala sjukhus eller
sådana, som dreves av landsting, kommun eller sammanslutning av kommuner,
samt icke kommunala sjukhus. Samtliga sjukhus indelades efter
antalet sjukplatser i större och mindre. I fråga om sjukhus för allmän
sjukvård (lasarett och sjukstugor), barnbördshus, sjukavdelningar vid
vanföreanstalter, sjukvårdsanstalter för barn, anstalter för radiologisk eller
liknande behandling ävensom andra med de nu uppräknade jämförliga anstalter
skulle såsom större räknas sjukhus med minst 25 platser. I fråga
om anstalter för tuberkulosvård, sjukhem för kroniskt sjuka, sjukavdelningar
vid fattigvårdsanstalter ävensom andra med de sålunda uppräknade jämförliga
anstalter skulle såsom större räknas sjukhus med minst 41 sjukplatser.
Epidemisjukhus skulle, där ej Kungl. Maj:t annorledes bestämde, alltid räknas
såsom mindre.

Bland annat till stärkande av landstingens inflytande på förvaltningen av de
av landstingen drivna sjukhusen föreslogs, att landstings befattning med sjukvården
skulle i viss omfattning utövas av en av landstinget tillsatt, av minst

1920 år8
lasarettss
t ad gekom
milté.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

tre ledamöter bestående sjukvårdsnämnd, som kunde men ej behövde utgöras
av en avdelning av förvaltningsutskottet. Sjukvårdsnämnden, skulle bland
annat hava att med uppmärksamhet följa sjukvårdsväsendets behov och utveckling
inom landstingsområdet och till landstinget avgiva de utlåtanden och
förslag, som därav föranleddes, att i enlighet med instruktion, som skulle fastställas
av landstinget, utöva den befattning med sjukvårdsväsendet, som blivit
åt nämnden uppdragen, att till de särskilda sjukhusdirektionerna göra de framställningar
och erinringar, som av omständigheterna påkallades, ävensom tillhandagå
direktionerna med råd och upplysningar, att i den män landstinget
sådant åt nämnden uppdragit ombesörja för sjukhusen gemensamma uppköp
eller handlägga andra för sjukhusen gemensamma förvaltningsärenden, att övervaka
sjukhusens ekonomiska förvaltning och bokföring, att avgiva utlåtanden
och förslag i anledning av sjukhusdirektionernas förslag till inkomst- och utgiftsstat
och övriga till landstinget gjorda framställningar, att, förstärkt med
vederbörande direktion, avgiva förord till läkartjänst vid större, av landstinget
drivet sjukhus, att tillsätta läkare vid de av landstinget drivna mindre
sjukhusen samt att tjänstgöra såsom direktion för landstingsområdets epidemisjukhus.
I stad, som icke deltar i landsting, skulle hälsovårdsnämnden vara
sjukvårdsnämnd.

Sjukvårdsnämnden skulle uppgöra ett förslag till plan för sjukvårdens
utveckling inom landstingsområdet. Förslaget skulle, sedan det granskats
av medicinalstyrelsen, underställas landstinget, som dock icke skulle vara
pliktigt att antaga någon sjukvårdsplan. Antoges emellertid sådan, skulle
väsentlig avvikelse därifrån ej få beslutas utan att medicinalstyrelsens yttrande
inhämtats.

Landshövdingen i länet skulle vara berättigad att deltaga i sjukvårdsnämndens
överläggningar samt att föra ordet vid sammanträde, där han
infunnit sig. Förste provinsialläkaren samt ledamot av sjukhusdirektion
skulle beträffande frågor, som berörde deras särskilda verksamhetsområden,
likaledes äga rätt att deltaga i nämndens överläggningar.

Direktion för kommunalt sjukhus skulle bestå av eu av de för sjukvården
ansvariga läkarna (styresmannen) jämte minst två och högst fyra av vederbörande
kommunala representation utsedda ledamöter. Landshövdingen
skulle icke i denna sin egenskap hava någon befattning med direktionen.

Tillsättandet av läkartjänst vid kommunalt större sjukhus skulle liksom nu
ankomma på Kungl. Maj:t efter förslag'' av medicinalstyrelsen. Tjänsten skulle
såsom för närvarande kungöras till ansökan ledig. Vid förslagets upprättande
skulle hänsyn tagas såväl till de sökandes grundliga utbildning och berömliga
tjänstgöring å sjukhus som ock till deras i övrigt ådagalagda skicklighet
och förtjänst ävensom deras lämplighet för den sökta tjänsten. Förord
skulle såsom redan nämnts avgivas av sjukvårdsnämnden, förstärkt med
direktionen; därvid skulle förord utom förslaget fä avgivas allenast om minst
två tredjedelar av de i förordsfrågans behandling deltagande förenade sig
därom. Särskilda regler skulle emellertid gälla för tillsättande av läkare i
fall, då kommunalt sjukhus utvidgades från mindre till större. I detta fall
skulle den förutvarande läkaren vid det mindre sjukhuset kunna på förslag
av sjukvårdsnämnden och vederbörande direktion utnämnas till läkare vid
det utvidgade sjukhuset utan att tjänsten kungjordes ledig och jämväl utan
att sagda läkare fyllde de för ifrågavarande läkartjänst stadgade behörighetsvillkoren.
Förutsättningar för dylik utnämning skulle dock vara, att
läkaren innehaft sin befattning i minst fem år samt att medicinalstyrelsen
funnit läkaren äga erforderlig skicklighet.

För sjukvård å kommunalt sjukhus ansvarig läkare skulle icke äga att
själv fordra någon ersättning för åtgärd, som stode i omedelbart samband
med de sjukas intagning eller utskrivning eller för skötsel av sjuka å all -

15

Kanyl. Maj:ts proposition nr 101.

mänt rum men skulle för skötsel av sjuk, som intagits å enskilt eller lialvenskilt
rum, få påfordra ersättning, vilken dock icke finge överskrida av
medicinalstyrelsen fastställd taxa.

Å varje sjukhus skulle, där så lämpligen kunde ske och på sätt av direktionen
bestämdes, anordnas poliklinisk mottagning för sjuka, vilken mottagning
skulle förestås av vederbörande läkare. Denne skulle äga att för vid
mottagningen verkställd undersökning, lämnad behandling eller meddelad
ordination uppbära ersättning av de sjuka efter av medicinalstyrelsen fastställd
taxa.

För vissa mindre viktiga bestämmelser i ifrågavarande förslag torde jag
dessutom få anledning att längre fram redogöra.

Vid betänkandet funnos fogade reservationer av kommitténs olika ledamöter.
En av ledamöterna, lasarettsläkaren Clarholm, hade reservationsvis
avgivit ett särskilt, mot kommitténs förslag till allmän sjukhusstadga svarande
förslag, benämnt förslag till stadga för allmänna och enskilda sjukhus för
kroppsligt sjuka.

Över betänkandet avgåvos enligt vederbörliga remisser utlåtanden av
överståtliållarämbetet, samtliga länsstyrelser, riksräken skaps verket, pensionsstyrelsen,
kanslersämbetet vid rikets universitet, medicinska fakulteterna i
Uppsala och Lund, karolinska mediko-kirurgiska institutets lärarkollegium,
arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse, överstyrelsen för Konung Oscar II:s
jubileumsfond, svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet, svenska
landskommunernas förbund, Sveriges läkarförbund, svenska lasarettsläkarföreningen,
svenska sanatorieläkarföreningen, förste provinsialläkarnas
förening, svenska provinsialläkarföreningen, svenska stadsläkarföreningen.
svenska sjuklmssysslomännens förbund, vanföreanstalternas centralkommitté,
svenska föreningen för medicinsk radiologi, oftalmologiska sällskapet i Stockholm,
föreningen för invärtes medicin, svenska läkarsällskapets sektion för
otiatri, rynologi och laryngologi, Stockholms underläkareförening, Fredrika
Bremerförbundet, stadsfullmäktige i vissa städer, förste provinsialläkarna, förste
stadsläkarna, epideminämnderna, vissa hälsovårdsnämnder samt det stora
flertalet av styrelserna för de i stadgeförslaget avsedda sjukvårdsanstalterna.

Sedan berörda utlåtanden genom remiss den 20 juli 1926 överlämnats
till medicinalstyrelsen och styrelsen därvid anbefallts att i ärendet avgiva
yttrande, hemställde styrelsen i eu den 1 oktober 1926 dagtecknad framställning
på anförda skäl om bemyndigande att i stället för att omedelbart
avgiva yttrande över hela kommittébetänkandet för det dåvarande få inskränka
sig till att, med utbrytande ur sjukhusstadgeförslaget av de delar, som endast
berörde lasaretten och med dem likställda sjukvårdsanstalter, söka med
ledning av inkomna utlåtanden uppgöra allmänna normer för en ny författning
beträffande nämnda anstalter.

I anledning av denna framställning ansåg jag mig böra hos Kungl. Maj:t
anhålla om bemyndigande att tillkalla sakkunniga att inom socialdepartementet
biträda vid fortsatt behandling av 1920 års lasarettsstadgekommittés
förslag till allmän sjukhusstadga in. m., i vad dessa förslag avsåge lasarett
och därmed närmast likställda sjukvårdsanstalter.

Såsom skäl för denna anhållan anförde jag bland annat: »Med hänsyn till
de framkomna anmärkningarna synes det uppenbart, att kommitténs förslag

1926 års
lasarettsstadgesakkunniga.

16 Kungl. Maj;ts proposition nr 101.

icke utan en genomgripande omarbetning kunna läggas till grund för författningar
i ämnet. En dylik omarbetning måste taga eu betydande tid i anspråk.
Emellertid föreligger för närvarande ett starkt behov av nya bestämmelser
rörande lasaretten och därmed närmast likställda anstalter. Att undanskjuta
den sålunda erforderliga omarbetningen av lasarettsstadgan i avbidan på eu
förnyad granskning av kommittéförslaget i hela dess vidd synes icke tillrådligt.
Det torde vara lämpligare att såsom medicinalstyrelsen föreslagit
ur kommittéförslaget utbryta och till särskild behandling upptaga de delar
därav, som avse lasaretten och därmed likartade sjukhus. För ett dylikt
förfarande talar jämväl den omständigheten, att de beträffande övriga sjukvårdsanstalter
gällande föreskrifterna icke i samma grad som lasarettsstadgan
äro i behov av överarbetning. Sedan förslag till bestämmelser för lasaretten
utarbetats och blivit antagna, torde böra undersökas i vad mån desamma
kunna vinna motsvarande tillämpning beträffande andra anstalter. Givetvis
bär genom antagande av en dylik ordning för ärendets behandling ställning
icke tagits till spörsmålet, huruvida föreskrifterna rörande sjukvårdsanstalter
av olika art framdeles böra såsom särskilda kapitel infogas i en gemensam
stadga.

Den bearbetning av kommittéförslaget i viss del, som sålunda bör verkställas,
torde omedelbart och i ett sammanhang böra avse upprättande av
förslag i ämnet och icke, såsom medicinalstyrelsen ifrågasatt, till en början
inskränkas till uppgörande av allmänna normer. Vid sådant förhållande
och med hänsyn jämväl till ärendets brådskande beskaffenhet synes det
mest ändamålsenliga vara, att bearbetningen uppdrages åt särskilda sakkunniga
med erfarenhet inom såväl medicinalväsendet som landstings- och
sjukhusförvaltningen.»

Min sålunda gjorda hemställan blev den 15 oktober 1926 av Kungl. Maj:t
bifallen.

I enlighet med det mig sålunda meddelade bemyndigandet tillkallade jag
såsom sakkunniga revisionssekreteraren Sven Lawski, ordförande, medicinalrådet,
före detta lasarettsläkaren Einar Edén, professorn Einar Sjövall och
landstingskamreraren Aug. Lindh. De sakkunniga, vilka antogo namnet
1926 års lasarettsstadgesakkunniga, gjorde sedermera framställning om att
deras uppdrag måtte förklaras omfatta jämväl sjukstugor och tuberkulossjukvårdsanstalter.
I anledning av denna framställning uppdrog jag den 30 december
1926, i enlighet med mig lämnat bemyndigande, åt de sakkunniga
att biträda med behandling av kommittéförslaget jämväl i vad detta avser
sjukstugor och tuberkulossjukvårdsanstalter.

De sakkunniga avlämnade sedermera den 15 januari 1927 betänkande i
ämnet. Detta, som likaledes är publicerat i serien statens offentliga utredningar
(1927: 3), innefattade av motiv åtföljda förslag till dels lag om vissa av
landsting eller kommuner drivna sjukhus, dels stadga angående lasarett, sjukstugor
och tuberkulossjukvårdsanstalter, dels kungörelse om ändring i vissa
delar av kungörelsen den''17 december 1915 (nr 559) angående villkor för
behörighet till vissa civila läkarbefattningar och dels kungörelse angående
vissa enskilda tuberkulossjukvårdsanstalter.

Sakkunnigförslaget behandlade alla av landsting eller kommuner drivna
inrättningar för anstaltsvård vid sjukdom, skada, kroppsfel och barnsbörd.
Undantag gjordes dock för anstaltsvård, varom föreskrifter meddelas i epidemilagen,
samt för anstaltsvård för sinnessjuka, sinnesslöa, fallandesjuka, kroniskt
sjuka och konvalescenter; dock att de i gällande lasarettsstadga föreskrivna

IT

Kumjl. Maj tis proposition nr 101.

upptagningsanstalterna för akut sinnessjuka bibeliöllos och underkastades
de föreslagna bestämmelserna. Dessa voro såsom av rubrikerna på förfa ttningsförslagen
framgår uppdelade på eu lag och eu stadga. Lagförslaget innehöll
dels de grundläggande bestämmelserna angående landstingens och kommunernas
skyldigheter i avseende å sjukhusväsendet, dels regler angående förvaltningsutskottens
och vissa kommunala organs befattning med landstingens,
resp. vederbörande kommuners sjukhusväsende och dels bemyndigande för
Kungl. Maj:t att utfärda sådana i stadgan upptagna bestämmelser, vilka icke
utan vidare kunde anses falla under Konungens ekonomiska eller administrativa
lagstiftningsbefogenhet. Stadgan, vilken i motsats till lagen icke'' skulle vara
tillämplig å sjukvårdsinrättningar, som anordnats vid fattigvårdsanstalt eller
lydde under militär myndighet, innehöll närmare bestämmelser angående
de olika sjukhusens organisation, personalens förpliktelser o. d.

Kommittéförslagets bestämmelser om eu särskild landstingets sjukvårdsnämnd
hade ersatts av föreskrift om att landstingets förvaltningsutskott
eller avdelning därav i egenskap av en landstingets sjukhusberedning skulle
vara pliktig att med uppmärksamhet följa sjukhusväsendets behov och utveckling
inom landstingsområdet, att till styrelserna för de av landstinget
drivna sjukhusen göra de framställningar och erinringar, som av omständigheterna
kunde påkallas, att tillhandagå styrelserna med råd och anvisningar
samt att i övrigt fullgöra vad som enligt lag eller annan allmän författning
alåge sjukhusberedning. I kommun skulle enligt sakkunnigförslaget motsvarande
funktioner tillkomma det kommunala organ, vederbörande representation
bestämde. Kommittéförslagets bestämmelser om sjukvårdsplan var ersatt
genom en föreskrift om skyldighet för förvaltningsutskottet och motsvarande
kommunala organ att iakttaga största möjliga planmässighet vid utvidgning
av sjukvårdsanstalterna. Någon ändring av förvaltningsutskottets eller dess
sjukvårdsavdelnings sammansättning föreslogs icke.

Förslaget skilde emellan sjukhus, som icke vore avsedda uteslutande för
vård av tuberkulossjuka, samt tuberkulossjukvårdsanstalter. Sjukhus av det
förra slaget benämndes lasarett, om det vore avsett för vårdbehövande
oberoende av fallets art och vore försett med minst tjugufem vårdplatser,
samt sjukstuga, om det företrädesvis vore avsett för fall av lättare art och
antalet vårdplatser understege tjugufem. Sjukstuga skulle emellertid utom
med nu berörda tjugufyra vårdplatser kunna förses med högst sex för sjuka
å allmän sal avsedda vårdplatser å särskilda rum ävensom, med medicinalstyrelsens
medgivande, med ytterligare intill tjugu vårdplatser. Lämnades
sådant medgivande, skulle sjukstuguläkaren tillsättas i enahanda ordning som
lasarettsläkare. Tuberkulossjukvårdsanstalt benämndes sanatorium, om den
vore avsedd för sjuka oberoende av fallets art och hade minst fyrtioen vårdplatser,
samt tuberkulossjukstuga, om den företrädesvis vore avsedd för mera
tillfällig sjukvård och antalet vårdplatser vore lägre.

Direktion för sjukhus, som dreves av landsting eller kommun, föreslogs
skola bestå av minst fem eller, vad angår sjukstugor och tuberkulossjukstugor,
fyra, av vederbörande representation utsedda ledamöter. Direktion skulle
inom sig utse ordförande. Landshövdingen i länet skulle vara berättigad
att deltaga i direktionens överläggningar ävensom att vid sammanträde, där
han vore närvarande, leda förhandlingarna. Vid sjukhus anställd läkare
eller annan befattningshavare skulle icke få vara ledamot av direktionen
därför.

Tillsättandet av lasaretts- och sanatorieläkare skulle liksom enligt kommittéförslaget
och gällande ordning ankomma på Kungl. Maj:t efter förslag av
medicinalstyrelsen. Tjänsten skulle alltid kungöras till ansökan ledig. Förslaget
skulle upprättas med beaktande av de sökandes skicklighet och för 13

i It an g till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 83 haft. (Nr 101.) säl# 27 g

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

tjänst. Kunde sökande åberopa berömvärd tjänstgöring å sjukhus, framstående
utbildning eller väl vitsordat vetenskapligt forskningsarbete inom
område, som tjänsten avsåge, skulle särskild liänsyn tagas därtill vid bedömande
av sökandens skicklighet. Vederbörande direktion ägde att avgiva
förord till förmån för en bland de sökande. Förord skulle ej få givas till
förmån för annan sökande än sådan, som erhållit förslagsrum eller av någon
av dem, som inom medicinalstyrelsen deltagit i behandlingen av förslagsärendet,
ansetts böra erhålla förslagsrum. Några särbestämmelser för det
fall, att sjukstuga utvidgats till lasarett, meddelades icke.

I fråga om läkares rätt till särskild gottgörelse av patienterna innehöll
sakkunnigförslaget, för vars bestämmelser härutinnan jag längre fram skall
lämna eu mera detaljerad redogörelse, i huvudsak, att läkaren ej skulle få
mottaga ersättning för annat än vissa mera omfattande laboratorieundersökningar
samt för vård å enskilt eller halvenskilt rum. I de fall, där honorar
sålunda skulle få mottagas, finge läkaren påfordra skälig ersättning. Denna
ersättning finge ej överstiga av medicinalstyrelsen fastställd taxa; dock att,
om läkaren förbundit sig att åtnöjas med lägre ersättning än som skulle
följa av dessa bestämmelser, dylikt åtagande skulle lända till efterrättelse.

Därest för sjukvården ansvarig läkare förpliktat sig att vid mottagning å
lasarettet för andra än där intagna tillämpa särskilda regler angående mottagningstid
och dylikt samt att vid begäran om gottgörelse av de besökande
icke överskrida av medicinalstyrelsen bestämd taxa, skulle enligt förslaget
sådan taxa bestämmas av medicinalstyrelsen efter förslag av vederbörande
sjukhusberedning och läkare; dock att förslag av läkaren icke erfordrades,
där taxan skulle bestämmas under tid, då lasarettsläkarbefattningen vore
vakant.

Liksom i fråga om kommittéförslaget torde jag få tillfälle att senare återkomma
till vissa andra bestämmelser av mera underordnad betydelse.

Över sakkunnigförslaget hava efter vederbörliga remisser yttranden avgivits
såväl av medicinalstyrelsen, vilken, såsom av det föregående framgår,
ej yttrat sig över kommittéförslaget, som av svenska landstingsförbundet,
svenska lasarettsläkarföreningen, svenska sanatorieläkarföreningen, Sveriges läkarförbund
och svenska sjukhusförvaltningens tjänstemannaförbund. Därjämte
hava i anledning av förslaget framställningar inkommit från svenska provinsialläkarföreningen,
svenska föreningen för invärtes medicin, Sveriges yngre
läkares förening samt eu sjukstuguläkare.

Allmänna omdömen om sakkunnigförslaget uttalas endast i två av yttrandena,
nämligen i de av medicinalstyrelsen och svenska landstingsförbundet
avgivna.

Medicinalstyrelsen finner de sakkunnigas förslag i det huvudsakligaste vara
mycket beaktansvärda och väl motiverade.

Svenska landstingsförbundet anför i denna del genom sin styrelse: > De av
lasarettsstadgesakkunniga framlagda förslagen synas efter den bearbetning,
som kan anses påkallad av de gjorda erinringarna och anmärkningarna, vara
väl ägnade att läggas till grund för lagstiftning i ämnet. Styrelsen får tillika
framhålla vikten av att en dylik lagstiftning snarast möjligt kommer till
stånd. Den brist på klara bestämmelser, som för närvarande föreligger,
särskilt i fråga om förvaltningsutskottets befogenheter inom sjukliusförvaltningen,
i fråga om lasarettens poliklinikväsen samt i fråga om lasarettsläkares
rätt till extra betalning från patienterna, är så kännbar och medför
så stora praktiska olägenheter, att bristen i fråga måste omedelbart avhjälpas.»

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

Redan den här lämnade framställningen visar enligt min uppfattning, att Departementsett
verkligt behov förefinnes att nu verkställa eu reform av de bestämmelser,
som reglera flertalet av landstingens och med dem jämställda städers sjukhus,
eller närmare bestämt deras lasarett, sjukstugor och tuberkulossjukvårdsanstalter.
I samband därmed torde man jämväl böra reglera likartade,
av i landsting deltagande kommuner underhållna sjukhus. På sätt landstingsförbundet
i sitt nyss återgivna uttalande framhåller, är reformbehovet
särskilt kännbart beträffande vissa mycket centrala frågor inom sjukhusväsendet,
nämligen frågorna om förvaltningsutskottens befogenheter i avseende
å förvaltningen av landstingens sjukhus, om ordnande av s. k. poliklinisk
mottagning vid sjukhusen samt om lasarettsläkares rätt till särskild
betalning av patienterna. Därutöver anser jag mig böra betona angelägenheten
av att de länge omstridda spörsmålen om avgivande av förord till
lasarettsläkartjänst samt om ökad möjlighet för landstingen att använda sig
av den relativt billiga sjukstugutypen erhålla''en tillfredsställande lösning.

Att de gällande bestämmelserna i ämnet jämväl beträffande ett flertal stadganden
av mera underordnad betydelse liksom i redaktionellt avseende äro
i behov av omarbetning, torde ock av alla intresserade erkännas. Angående
frågan om reglering av övriga, i kommittéförslaget behandlade sjukhus får
jag hänvisa till vad jag yttrat i samband med tillkallande av 1926 års lasarettstadgesakkunniga.

Jag skall i det följande något närmare ingå på de här omnämnda principiella
frågor, för vilka det, såsom jag redan framhållit, i främsta rummet är
angeläget attjfinna en lösning.

Yad först angår frågan om förvaltningsutskottets befogenhet i avseende Förvaltningså
förvaltningen av landstingets sjukhus, torde man hava att bygga på 1924
års lagstiftning angående landsting och särskilt på bestämmelserna i 39 § sjukvård*-i nämnda lag. Kommittéförslaget, som tillkom före berörda lagstiftning, anstalterna.
kan redan av denna anledning icke läggas till grund för nya regler i ämnet.
Sakkunnigförslaget, vars hithörande bestämmelser återfinnas i 3 § i förslaget
till lag om vissa av landsting eller kommuner drivna sjukhus och i det föregående
refererats, utgår åter från att statsmakterna genom nämnda lagstiftning
fattat ståndpunkt till de spörsmål, varom här är fråga.

De sakkunniga anförde härom bl. a.: Skola ytterligare föreskrifter i av seende

på förvaltningsutskottets befattning med landstingets sjukhusväsende
här givas, måste dessa uppenbarligen i princip ansluta sig till förenämnda
bestämmelse [39 §] i landstingslagen, varigenom förvaltningsutskottet fått i uppdrag
att bereda sjukhusärenden till behandling i landstinget, förvalta för sjukhusen
avsedda medel och hava överinseendet över direktionernas ekonomiska
förvaltning. De sakkunniga hava med iakttagande av förenämnda direktiv
funnit sig böra i överensstämmelse med kommittéförslaget för förvaltningsutskottet
föreslå vissa åligganden, som måhända kunna härledas av de i landstingslagen
angivna men vilkas uttryckliga upptagande dock, särskilt från
sjukhusdirektionernas synpunkt, torde vara av värde. Det torde av de föreslagna
bestämmelserna och landstingslagen komma att klart framgå, att förvaltningsutskottet
i avseende å sjukhusväsendet skall vara i förhållande till

Departements chefen.

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

landstinget ett beredande och verkställande och i förhållande till direktionerna
ett huvudsakligen rådgivande organ.»

Mot sakkunnigförslaget har eu anmärkning framställts av svenska landstingsförbundet.
Förbundet, som beträffande förhållandet emellan landstingslagen
och förevarande lagstiftning intager samma principiella ståndpunkt som
de sakkunniga, anför sålunda genom sin styrelse, efter att hava konstaterat,
att vid bestämmelsernas avfattning hänsyn i allmänhet tagits till vad som
anförts i styrelsens utlåtande över kommittéförslaget:

»Styrelsen måste emellertid uttryckligen kräva, att, på det att förvaltningsutskottets
i landstingslagen angivna åliggande att hava överinseende över
sjukhusstyrelsernas ekonomiska förvaltning icke måtte bliva allenast en död
bokstav och därmed sparsamhet och enhetlighet i förvaltningen äventyras,
förutom de i sjukhuslagens 3 § angivna skyldigheterna för förvaltningsutskottet
ovillkorligen stadgas rätt för utskottet att utöva kontroll över sjukhusens
och direktionernas ekonomiska förvaltning och att för ändamålet å
sjukhusen taga del av anordningarna därstädes samt till styrelserna för desamma
göra de framställningar och erinringar, som av omständigheterna påkallas.
Ett sådant stadgande synes här vara så mycket mera av behovet påkallat,
som eu dylik kontroll och inspektion från förvaltningsutskottets sida
redan nu och med gott resultat praktiseras inom åtskilliga landsting, och
som det i stadgans bestämmelser angående direktionernas befogenheter ingenting
nämnes om den inskränkning häri, som kan förorsakas av förvaltningsutskottets
ekonomiska överinseende och de berättigade strävandena att åstad
komma en viss enhetlighet inom förvaltningen vid ett och samma landstings
olika sjukvårdsinrättningar.»

Sveriges läkarförbund förordar — under åberopande av att stora och viktiga
sjnkvårdsärenden äro föremål för beredning och avgörande i landstings
förvaltningsutskott — en bestämmelse om att eu i sjukhusförvaltning förfaren
läkare skall hava säte och stämma i förvaltningsutskottet.

För min del kan jag väsentligen ansluta mig till den ståndpunkt, som de
sakkunniga intagit. Möjligt är att, på sätt de själva antytt, vissa av ifrågavarande
föreskrifter ej äro alldeles nödvändiga, men då från intet håll anmärkning
därutinnan framställts och de olika bestämmelserna på det intimaste sammanhänga
med varandra, anser jag mig icke böra föreslå uteslutande av
någon av dem.

Vad angår den av svenska landstingsförbundet framställda anmärkningen,
är enligt min mening intet att invända mot den tankegång, som ligger till grund
för densamma. Jag finner det således i sin ordning, att förvaltningsutskottet
verkställer inspektioner å landstingets sjukhus för att kontrollera, huru deras
ekonomiska förvaltning handhaves. Däremot kan jag icke finna, att en uttrycklig
bestämmelse därom är nödvändig. Den åberopade bestämmelsen i landstingslagen
synes mig omedelbart giva en sådan rätt, och denna min uppfattning
vinner stöd av ett uttalande i det sakkunnigbetänkande, som ligger till grund för
landstingslagen. Det heter däri: »Eljest innebär bestämmelsen, att utskottet
skall hava obehindrat tillträde till vederbörande inrättningar och företagjämte
allt vad till dem liörer, följa förvaltningen och vara berättigat att från

21

Kungl. Maj:t.s proposition nr 101.

funktionärerna vid dem erhålla önskade upplysningar för att med ledning
bl. a. därav verkställa budgetberedningen samt eventuellt hos landstinget anmäla
förhållanden, som kräva dess uppmärksamhet, eller direkt hos vederbörande
göra de erinringar, som prövas påkallade. > Ett ytterligare stöd för
min uppfattning ligger också i den omständigheten att, på sätt förbundet
framhållit, en inspektion av nyss berörd art redan praktiseras inom vissa
landsting. Eu motsatt uppfattning skulle för övrigt uppenbarligen leda till
mindre lyckliga konsekvenser i fråga om förvaltningsutskottets förhållande
till epideminämnden, i avseende å vilken ej heller några uttryckliga bestämmelser
om inspektionsrätt finnas meddelade. På grund av det anförda finner
jag mig icke kunna förorda den av landstingsförbundet föreslagna kompletteringen
av ifrågavarande bestämmelse.

Den av Sveriges läkarförbund framförda anmärkningen riktar sig närmast
icke mot det föreliggande sakkunnigförslaget utan mot 41 § landstingslagen,
varest bestämmelser om förvaltningsutskottets sammansättning äro
meddelade. Då den hittillsvarande erfarenheten av landstingen såsom huvudmän
för sjukvårdsväsendet icke synes mig motivera några krav på ändrad
sammansättning av förvaltningsutskottet, finner jag mig sakna anledning att
förorda det av förbundet på denna punkt framförda förslaget.

Frågan om vidgad möjlighet att tillgodose behovet av sjukvårdsanstalter
medelst sjukstugor har tidigare varit föremål för behandling i riksdagen, i det
att vid 1920 års riksdag i båda kamrarna väcktes likalydande motioner, vari
föreslogs, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om sådan
ändring i gällande lasaretts- och sjukstugestadgor, att högsta tillåtna antalet
vårdplatser för sjukstugor, vilket nu är 24, måtte höjas till 32 och i samband
därmed minsta antalet vårdplatser för lasarett bestämmas till 33. Över motionerna
infordrades yttrande från medicinalstyrelsen, som förklarade sig anse, att
eu sjukvårdsinrättning endast när dess sängantal icke överskrede 24 skulle
nöjaktigt kunna skötas — och då såsom bisyssla — av eu läkare utan annan
kompetens än den, som läkarlegitimationen innebure. Styrelsen ifrågasatte
emellertid samtidigt, huruvida man icke kunde i större utsträckning än hittills
inrätta s. k. mindre sjukhus, vid vilka vore anställda kirurgiskt utbildade
läkare, som visserligen icke tillförbundits att uteslutande ägna sitt arbete åt
sjukhuset men dock ägnade detsamma huvuddelen av sin verksamhet, på
samma gång de utövade enskild praktik eller kanske till och med innehade
någon bisyssla. Vid sådana speciellt för kirurgiska fall inrättade sjukhus
ansåge medicinalstyrelsen, att antalet sängar kunde sättas något högre än
det högsta för en sjukstuga nu tillåtna, utan att de sjukas vård därigenom
behövde äventyras. I anledning av motionerna och på förslag av vederbörande
tillfälliga utskott"beslöt riksdagen att i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föranstalta, att frågan om eu utvidgning
av sjukstugorna i enlighet med den i motionerna gjorda hemställan måtte
tagas under övervägande vid då pågående omarbetning av gällande lasarettsstadga.
Riksdagens skrivelse, som avlämnades den IT april 1920 (nr 137),
remitterades sedermera till 1920 års lasarettsstadgekommitté.

Antalet

vårdplatser

sjukstuga

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

Kommittén anslöt sig till medicinalstyrelsens uppfattning att platsantalet
vid sjukstuga icke lämpligen borde överstiga 24. Kommittén anmärkte tilllika,
att det av motionärerna framförda förslaget icke innebure någon tillräckligt
effektiv lösning av de svårigheter, varom i detta sammanhang vore
fråga. Förslaget vore ett palliativ så tillvida, som de svårigheter, vilka nu
mötte sjukstugorna vid 24 platser, skulle, även om förslaget genomfördes,
möta vid 32. Kommittén fann sig ej heller kunna förorda det av medicinalstyrelsen
ifrågasatta förslaget om inrättande av s. k. mindre sjukhus. Såsom
skäl härför åberopades, att den minsta lasarettstypen, en-läkarlasarettet, som
i sina anordningar icke behövde mycket skilja sig från den av medicinalstyrelsen
ifrågasatta sjukhustypen, för närvarande stode på avskrivning, vilket
enligt kommitténs mening innebure, att behovet av en dylik sjukhustyp icke
gjort sig praktiskt kännbart. Kommittén ansåg för sin del den lämpligaste
utvägen för att komma till rätta med ifrågavarande problem vara att man
möjliggjorde en mjukare övergång från mindre till större sjukhus. För sådant
ändamål föreslog kommittén, dels att man skulle frånfalla det nuvarande
villkoret för sjukstugas utvidgning till lasarett, nämligen att äganderätten
till sjukhuset måste överflyttas till landstinget, och dels att man skulle möjliggöra,
att sjukstuguläkaren skulle kunna utan ansökan och utan hinder av
att han saknade vanlig lasarettsläkarkompetens utnämnas till lasarettsläkare
vid den till lasarett utvidgade sjukstugan. För dylik utnämning skulle allenast
krävas, att förslag därom väcktes av vederbörande direktion och sjukvårdsnämnd,
att läkaren tjänstgjort såsom sjukstugans läkare i minst fem år
och att medicinalstyrelsen förklarat honom äga erforderlig skicklighet. Sålunda
utnämnd lasarettsläkare skulle emellertid icke på grund av utnämningen
anses behörig till annan lasarettsläkartjänst. Från kommitténs förslag voro
två av kommitténs ledamöter skiljaktiga.

Av dem, som avgivit yttranden över kommittéförslaget, ställde sig ett
betydande antal direkt avvisande till de nu omnämnda bestämmelserna,
medan ett mindre antal uttalade sin anslutning därtill.

De sakkunniga föreslogo, såsom redan omnämnts, att sjukstuga skulle få
hava högst tjugofyra vårdplatser å allmän sal och därutöver intill sex vårdplatser
å särskilda rum. Därjämte föreslogs, att vårdplatsernas antal skulle
med tillstånd av medicinalstyrelsen kunna utvidgas med ytterligare högst
tjugu platser. A dylik utvidgad sjukstuga skulle emellertid läkare tillsättas
icke såsom eljest av vederbörande direktion utan av Kungl. Maj:t i den för
tillsättning av lasarettsläkare stadgade ordningen, varjämte det skulle vara
läkaren förbjudet att utan medicinalstyrelsens och direktionens medgivande
med tjänsten förena annan läkartjänst av beskaffenhet att nödvändiggöra
resor utom den ort, där sjukstugan vore belägen.

Till motivering av sitt förslag anförde de sakkunniga bland annat: »Mot
den av kommittén föreslagna anordningen måste enligt de sakkunnigas mening
den avgörande invändningen framställas, att sjukstugorna från början
i de flesta fall måste förläggas till sådana orter och byggas på sådant sätt,
att en övergång till lasarett i allmänhet måste bliva i hög grad oekonomisk.

23

Kungl. Maj:ts proposition nr ItJl.

Emellertid synes erfarenheten giva vid handen, att någon ändring av nu
gällande regler är önskvärd. Med hänsyn till de krav, som måste ställas
på ett lasarett, har det särskilt under senare år visat sig oekonomiskt att
driva lasarett med mindre än omkring sextio sjukplatser. På eu ort. där
ett lasarett av denna storlek icke lämpligen kan inrättas men behov av eu
sjukvårdsanstalt med mer än tjugufyra platser förefinnes, är det således
omöjligt att på ett på en gång ekonomiskt och från sjukvårdssynpunkt tillfredsställande
sätt ordna sjukhusfrågan. Att ett dylikt behov mångenstädes
förefinnes, lärer vitsordas från landstingshåll och framgår därjämte indirekt
därav att, enligt vad årsberättelserna från sjukstugorna visa. omkring ett
tiotal av dessa haft eu medelbeläggning av mer än 24 patienter.»

Efter att därpå hava påvisat bland annat, att under år 1924 medelbeläggningen
vid fem av sjukstugorna uppgått till mellan 32 och 37, anförde de
sakkunniga vidare: För eu utvidgning av det tillåtna antalet sjukplatser å

sjukstuga talar vidare det på senare tid allt mera framträdande behovet av
rum för barnbördsfall å sjukstugorna, liksom det synes obestridligt, att på
sjukstugorna utan olägenhet skulle kunna intagas ett stort antal smärre
olycksfall, för vilka plats därstädes nu saknas. I motsatt riktning gäller
åter med oförminskad styrka det skäl, som föranlett den nuvarande regeln,
eller att ett gynnande av sjukstugutypen med hänsyn till sjukstugornas i
regel enklare utrustning icke är den rätta vägen för åstadkommande av de
bästa vårdmöjligheterna åt alla grupper av vårdbehövande. Enligt de sakkunnigas
förmenande vinna emellertid båda de bär berörda olika synpunkterna
vederbörligt beaktande, om man å ena sidan medgiver en utvidgning
av antalet sjukplatser vid sjukstugorna, men å andra sidan skapar garantier
dels för att en sådan utvidgning icke må ske utan att förhållandena verkligen
påkalla densamma, dels för att det ökade kravet på kirurgisk kompetens,
som eu sådan utvidgning med säkerhet måste medföra, varder vederbörligen
tillgodosett och dels för att läkaren finnes i erforderlig utsträckning tillgänglig
å sjukstugan.»

Mot sakkunnigförslaget hava vissa anmärkningar framställts i de däröver
avgivna utlåtandena.

Medicinalstyrelsen förklarar sig »kunna på det sätt biträda de sakkunnigas
förslag om utökning av platsantalet å sjukstuga, att styrelsen föreslår, att
utöver maximiantalet 24 må få inrättas 6 vårdplatser å särskilda rum . På
grund härav föreslås, att lasarett skall vara försett med minst 31 vårdplatser
samt sjukstuga med högst 30, däri inbegripet eventuellt antal vårdplatser
a särskilda rum».

Svenska landstingsförbundet anför genom sin styrelse, att medgivandet att
utöka sjukstugorna med sex isoleringsplatser vore välbetänkt, och förordar,
under åberopande av de av de sakkunniga anförda medelbeläggningssiffrorna,
»att det för sjukstugorna tillåtna sängantalet, oberoende av isoleringsplatser
och utan ändring av bestämmelserna om sjukstuguläkares tillsättning» något
liöjes, i vilket avseende ett högsta sängantal av exempelvis 30 platser förklaras
knappast kunna medföra någon risk för att icke läkarbefattningen vid
sjukstuga skulle tillfredsställande kunna upprätthållas av i vanlig ordningutsedd
sjukstuguläkare. Yad angår den föreslagna möjligheten att med medicinalstyrelsens
medgivande ytterligare utöka platsantalet å sjukstuga vill
styrelsen utan att direkt motsätta sig densammas införande i stadgan likväl
framhålla, att den praktiska nyttan därav torde bliva i det stora hela rätt
illusorisk.

Sveriges läkarförbund förordar genom sin centralstyrelse, att maximiantalet
platser för sjukstuga bestämmes till 30 utan någon föreskrift om att vård -

Departements chefen.

24 Kimgl. Maj:1s proposition nr 101.

platserna skola till någon del utgöras av isoleringsrum. Mot förslaget att
möjliggöra^ ytterligare utökning uttalar centralstyrelsen allvarliga betänkligheter.
Såsom skäl härför åberopas, dels att en sjukstuga med 50 platser
varken i byggnads- eller driftkostnad ställer sig billigare än ett lasarett av
motsvarande storlek och dels att man på detta sätt skulle skapa en alldeles ny
sjukhustyp, varav såvitt centralstyrelsen hade sig bekant något behov ej gjort
sig gällande. Centralstyrelsen ansluter sig till kommittéförslagets bestämmelser
angående sättet för läkares tillsättande, då sjukstuga utvidgas till lasarett.

I likhet med de sakkunniga har jag icke kunnat bliva övertygad om att
den av kommittén föreslagna anordningen är ägnad att på ett effektivt sätt
tillgodose det förefintliga behovet av ökat antal billiga vårdplatser å sjukhus.
Att detta behov kan tillgodoses genom ökad användning av sjukstugutypen,
synes framgå därav, att utgifterna för underliållsdag äro ej obetydligt högre
vid lasaretten än vid sjukstugorna. Kostnaderna för underhållsdag, efter
frånräkning av utgifter för ny-, till- och ombyggnad, ställde sig sålunda under
åren 1921—1925 på följande sätt:

Å r	Lasarett	Sjukstugor
'' 1921.............................	8:21	7: 12
1922..............................	6: 64	5: 84
1923 ...............	6: —	5: 60
1924..............................	6: 09	5: 17
1925..............................	6: 10	4: 95

Behovet av billiga vårdplatser synes rent av hava känts så starkt, att
man i ett flertal fall funnit sig föranlåten att åsidosätta gällande bestämmelser.
I avseende härå får jag hänvisa till följande, från den av medicinalstyrelsen
utarbetade statistiken hämtade uppgifter angående medelbeläggningen
under åren 1921—1925 och maximibeläggningen sistnämnda år å de
sjukstugor, där medelbeläggningen under något av åren överstigit 24:

Sjukstuga		Ordinarie		Mcdelljoläggning		| Maxim i-beläggning 1925 j
	platsantal	1921	1922	1923	1924	1925
Enköping .......................		24	29	27	30	32	30	43
Strängnäs.......................		24	24	25	23	25	24	33
Värnamo (lasarett 1924) ..		24	26	26	26	—	—	—
Mölndal (lasarett 1924).....		24	40	41	41	—	—	—
Amål...............................	1	22	20	—	—	—	—	—
.....i	24 (1921)	—	23	27	30	30	43
Kristinehamn .................		24	24	23	25	34	30	41
Arvika .......................... ! j Sunne ...........................	.....{ 1	18 24 (1924) 20	21 25	21	22	37	39	48
l	24 (1921)	—	31	34	32	30	43
| Lindesberg ...................		24	25	24	28	27	28	37
Karlskoga.......................		24	25	24	24	24	25	32 i
Ljusnarsberg .................		19	25	25	23	22	26	30
Nederkalix .....................	i	18	7	15	15	—	—	—
.....\	24 (1924)	—	—	—	34	32	42

Kungl. Maj:ts proposition nr 101. 25

Då kommittéförslaget i avseende å de sjukhus, vilkas förändrande till
lasarett man ville gynna, endast i fråga om läkarens kompetens innefattade
ett eftergivande av de krav, som enligt samma förslag skulle
ställas på lasarett, synes det mig sannolikt, att man med kommittéförslaget
skulle beträffande de sjukstugor, de nyss lämnade uppgifterna avse, liava
ställts inför valet emellan att tolerera ett fortsatt åsidosättande av sjukstugubestämmelserna
och att framtvinga ett utrymmande av redan anordnade
vårdplatser — alternativ, av vilka intetdera kan anses tilltalande.

Av det anförda kan man enligt min mening icke draga annan slutsats än
att en ökning av det för sjukstugor medgivna platsantalet är påkallad. Det
torde dock, med hänsyn till vad i detta spörsmål förekommit, icke vara
möjligt att därvid gå längre än att medgiva ett normalt platsantal av
högst trettio, varemot i särskilda fall en ytterligare ökning torde kunna
tillåtas. Mot vad de sakkunniga liärutinnan föreslagit har huvudsakligen
invänts, dels att det skulle innebära tillskapandet av eu ny sjukhustyp, varav
behov icke skulle föreligga, och dels att anordningen icke skulle medföra de avsedda
ekonomiska fördelarna. Båda dessa anmärkningar torde emellertid
falla på att dylika sjukhus, låt vara i strid med gällande bestämmelser, redan
existera och, så vitt man kan döma av föreliggande uppgifter, jämväl visat
sig ekonomiskt förmånliga. Möjligt är, att förutsättningar för tillkomsten av
ytterligare sjukhus av enahanda typ icke förefinnas på många ställen
— häremot talar dock, att flera av de mot sjukstugestadgan stridande utvidgningarna
skett under åren 1921—1925 — men å andra sidan har jag.
särskilt med hänsyn till de villkor, som sakkunnigförslaget uppställer för
rätten att utvidga sjukstuga, icke kunnat finna, att någon verklig olägenhet
är förenad med nämnda förslag. Jag anser mig därför böra tillstyrka detsamma.

Skäl saknas enligt min uppfattning icke för att i enlighet med sakkunnigförslaget
göra det normala platsantalets utökning över 24 beroende
av att återstående platser anordnas som s. k. isoleringsplatser, varmed jagförstår
platser, anordnade i särskilda, för eu <>ller två allmänsalspatienter
avsedda rum. Men då hinder givetvis aldrig kan föreligga för att belägga
isoleringsrummen med patienter, för vilka dylik plats ej är av nöden,
lärer möjligheten att med eu viss personal uppehålla sjukstugans verksamhet
bliva i stort sett densamma, vare sig villkoret om isoleringsrum
uppställes eller icke. Ifrågavarande villkor kommer således allenast att
bliva ett indirekt medel att tillgodose det i och för sig belijärtans värda
kravet på isoleringsrum, ett krav, som väl numera aldrig helt och hållet
åsidosattes vid anläggning av nytt sjukhus. Enahanda syftemål kan uppenbarligen
nås även på det sätt, att man medgiver ett normalt platsantal
av trettio men samtidigt direkt föreskriver, att sjukhus med visst totalt
platsantal skall vara försett med isoleringsrum. Då sistnämnda utväg synes
mig enklare, ber jag att få förorda densamma. Till frågan, i vilken utsträckning
isoleringsrum böra krävas, skall jag längre fram återkomma.

Enligt gällande bestämmelser utnämnas lasaretts- och tuberkulossjukhusläkare
— sakkunnigförslagets sanatorieläkare — av Kungl. Maj:t efter för -

Läkar till

sättningen.

26

Kunrjl. Maj:ts proposition nr 101.

slag av medicinalstyrelsen och sedan vederbörande direktion avgivit sitt förord
till tjänsten till förmån för någon -— vilken som helst — av de sökande.
Beträffande förslagets upprättande må erinras om att, enligt medicinalstyrelsens
instruktion, beslut i sådant ärende fattas av generaldirektören i närvaro
av chefen för allmänna byrån och minst en annan byråchef, att emellertid
vid avgörande av dylikt viktigare ärende om möjligt medicinalstyrelsens
samtliga byråchefer skola vara tillstädes, att därjämte ledamot av styrelsens
vetenskapliga råd kan av generaldirektören kallas att deltaga i ärendets handläggning
samt att byråchef eller ledamot av vetenskapliga rådet, vilken deltager
i handläggningen, har att låta till protokollet anteckna sin mening,
därest denna avviker från styrelsens beslut.

I eu den 15 november 1919 dagtecknad framställning hemställde svenska
lasarettsläkarföreningen om sådan ändring i gällande lasarettsstadga, att förord
endast skulle få avgivas för sökande, som blivit uppförd ii laga kraftägande
förslag till tjänsten.

Kommittén föreslog den ändring i gällande bestämmelser, att förord skulle
avgivas av sjukvårdsnämnden, förstärkt med direktionen, att förord icke skulle
avgivas, förrän medicinalstyrelsens förslag vunnit laga kraft, samt att förord
icke skulle få avgivas utom förslaget med mindre två tredjedelar av de i
förordsfrågans avgörande deltagande vore om förordet ense. En reservant
förordade, att förslaget skulle upprättas av medicinalstyrelsen, förstärkt med
två lasarettsläkare och eu eller flera ledamöter av styrelsens vetenskapliga
råd eller, vad anginge tillsättning av läkare vid specialsjukhus, med en eller
Mera ledamöter av vetenskapliga rådet samt annan speciellt sakkunnig person.
Förord skulle enligt reservationen få avgivas för sökande, som uppförts
å förslaget eller av minst tre av de i ärendets handläggning deltagande
ansetts böra erhålla förslagsrum.

Be sakkunniga förordade på denna punkt allenast den ändring i gällande
regler, att förord icke skulle få avgivas för annan sökande än sådan, som
erhållit förslagsrum eller av någon av de i ärendets handläggning inom medicinalstyrelsen
deltagande ansetts böra erhålla sådant. Till motivering av
sin ståndpunkt anförde de sakkunniga, efter att hava berört de inom kommittén
föreslagna ändringarna av gällande bestämmelser:

»Då de sakkunniga härefter övergå till ett bedömande av de återstående
alternativen, nämligen förord, begränsat till dem, som erhållit förslagsrum,
och förord, begränsat till dem, som erhållit förslagsrum eller av en eller
flera av de i ärendets handläggning deltagande ansetts böra erhålla sådant,
vilja de sakkunniga till eu början understryka, att det här är fråga om tillsättande
av befattningar, beträffande vilka den reella kompetensen eller, för
att använda grundlagens terminologi, skickligheten spelar en avgörande roll.
Klart är också, att det är betydligt vanskligare att jämföra sökandes skicklighetsgrad
än deras s. k. pappersmeriter och att det därför, då det är fråga
om relativt jämställda sökande, understundom måste inträffa, att olika bedömare
komma till olika resultat. Vid sådant förhållande synes man draga
kretsen av dem, som böra kunna erhålla förord, allt för snävt, om man begränsar
dem till de tre, som erhållit förslagsrum. Utan att beröra mera
extrema fall av meningsskiljaktighet bland de i ärendets avgörande deltagande,
torde man vara berättigad att peka på att nyssberörda ståndpunkt

Kungl. Maj:ts proposition nr 101. 2i

skulle från rätt till förord kunna utesluta till och med dem, som av flertalet
av de i avgörandet deltagande ansetts böra erhålla förslagsrum. De sakkunniga
komma alltså till det resultat, att jämväl skiljaktiga meningar bland
de i avgörandet deltagande måste beaktas. ”\ id valet emellan de möjligheter,
som därvid erbjuda sig, hava de sakkunniga stannat vid att medgiva
förord åt varje sökande, som av någon av de i förslagsfrågans avgörande
deltagande ansetts värdig förslagsrum. De sakkunniga hava därvid låtit sig
bestämma av följande omständigheter. Därest någon av de deltagande anmäler
skiljaktig mening, lärer man, med hänsyn till deras opartiska ställning
och kompetens, kunna förutsätta, att valet emellan de olika sökandena varit
relativt svårt och att dessas kvalifikationer icke allt för mycket skilt sig.
Och då man genom att godtaga förordssystemet en gång för alla ställt sig
på den ståndpunkten, att man av hänsyn till den, som driver lasarettet,
kan vara tvungen att i vissa fall avstå från att taga den allra främste bland
de sökande, kan någon egentlig skada icke ske därigenom, att man möjliggör
förord för ytterligare någon eller — undantagsvis — några, som kunna au
tagas i kompetens icke mycket skilja sig från åtminstone den ä tredje förslagsrummet
upptagne. Man tillgodoser likväl alltjämt det allmänna sjukvårdsintresset,
att lasarettsläkaren tages ur kretsen av de bästa bland de
sökande. Ytterligare kommer i betraktande, att Kungl. Maj:t givetvis är
obunden av förslaget. Det lärer emellertid vara föga sannolikt, att Kungl.
Maj:t, om han går utom förslaget, kommer att välja någon, som icke alls
fått någon röst inom medicinalstyrelsen. Bestämmes rätten att avgiva för
ord på sätt som här skett, blir alltså konsekvensen, att den förordsgivande
myndigheten och Kungl. Maj: t hava att träffa sitt val inom samma krets.
Sistnämnda omständighet har betydelse även i ett annat avseende. Ju mer
man begränsar förordsrätten, desto angelägnare måste det bliva för de sökande
att komma upp på förslaget och desto talrikare komma alltså besvär
över förslag att bliva. Ställer man sig med kommittén på den ståndpunkten,
att förord ej må givas, förrän förslaget vunnit laga kraft, skulle man alltså
i ett flertal fall nödgas finna sig i ett ganska avsevärt dröjsmål med utnämningen.
De sakkunniga anse åter, i överensstämmelse med härskande praxis
i utnämningsfrågor, att det vid utnämningsärendes behandling är meningslöst,
att besked lämnas rörande förslagets riktighet i andra fall än då sådant
besked har någon betydelse för ärendets avgörande och att det är olämpligt
att kräva, att Kungl. Maj:t skall före förordet deklarera sin ståndpunkt till
frågan om sökandenas inbördes ordning för att sedan till äventyrs verkställa
utnämningen i strid med denna ståndpunkt. Tillämpar man i enlighet härmed
det snabbare förfaringssättet att låta prövningen av besvär över förslaget
ske först i samband med prövningen av utnämningsfrågan. medför eu
snäv begränsning av de förordsberättigades krets, att Kungl. Maj:t relativt
ofta måste i anledning av besvär över förslaget återförvisa förordsfrågan för
att lämna vederbörande direktion tillfälle att eventuellt avgiva förord för
sökande, åt vilken direktionen vid det första beslutet om förord varit formellt
förhindrad att giva sådant.

Mot sakkunnigförslaget hava erinringar framställts av medicinalstyrelsen,
svenska lasarettsläkarföreningen och svenska sanatorieläkarföreningen, medan
svenska landstingsförbundet och Sveriges läkarförbund uttalat sig för detsamma.

Medicinalstyrelsen föreslår, att för rätt att avgiva förord för sökande, som
icke uppsatts å förslaget, skall krävas, att minst två av de i styrelsens behandling
av förslagsfrågan deltagande velat giva denne sökande förslagsrum.

Svenska landstingsförbundet anför genom sin styrelse: »Styrelsen har, besjälad
av önskan att pa detta område i möjligaste mån åstadkomma eu samförståndslösning,
för sin del icke velat motsätta sig de av de sakkunniga

Departements chefen.

28 Kungi. Maj:ts proposition nr 101.

föreslagna stadganden, enligt vilka direktionens förordsrätt inskränkes till
de sökande, som av någon av de i förslagsfrågans avgörande deltagande ansetts
värdig förslagsrum. Därmed liar emellertid styrelsen gått så långt, som
över liuvud taget från landstingshåll är möjligt, i eftergifter beträffande kraven
för landsting att öva inflytande på sina egna befattningshavares tillsättande.»

Sveriges läkarförbund förklarar sig ej under förhandenvarande omständigheter
yrka på förändring av den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen.

Svenska lasarettsläkarföreningen ställer sig på samma ståndpunkt som medicinalstyrelsen
och åberopar därvid, att sakkunnigförslaget synes innebära
mycket vittgående garantier för att ett förslag kan komma till stånd, som
i möjligaste mån bör tillfredsställa direktionerna vid förords avgivande.
Föreningen anför vidare, att bestämmelserna om förords avgivande borde formuleras
så, att direktions rätt därutinnan icke kunde beskäras därhän, att
densamma bleve helt illusorisk, vilket måste bliva händelsen i de fall, då
direktionen avgivit sitt förord till förmån för eu sökande, som varit å förslaget
uppförd men som sedermera blivit på grund av klagomål därifrån
utesluten, och det sålunda ändrade förslaget ej blir för nytt förords avgivande
till direktionen remitterat.

Svenska sanatorieläkarföreningen avstyrker, att förord må givas utom förslaget.

Svenska föreningen för invärtes medicin anser, att med sakkunnigförslaget
•med säkerhet skulle uppkomma olägenheter av liknande art som vid avgivande
av förord utanför förslaget eljest är fallet», och förordar därför, att
förord ej må givas utom förslaget.

Frågan om de lämpligaste formerna för tillsättning av lasarettsläkartjänster
har länge varit föremål för vitt skilda meningar. Detta har framför allt berott
på svårigheten att förena de olika intressen, som därutinnan göra sig
gällande. Det gäller huvudsakligen, å ena sidan, att tillse, att till lasarettsläkare
förvärvas personer med de bästa kvalifikationer ur medicinsk synpunkt,
och å andra sidan att beakta landstingens och kommunernas berättigade
krav på inflytande vid tillsättandet av tjänster vid av dem drivna
sjukvårdsanstalter.

Såsom framgår av den föregående redogörelsen, har nu mellan flertalet
representativa företrädare för dessa olika synpunkter i det väsentliga uppnåtts
enighet, i det att de sakkunnigas förslag om inskränkning i förordsrätten
vunnit anslutning såväl från svenska landstingsförbundet som från
Sveriges läkarförbund och — med viss modifikation — jämväl från medicinalstyrelsen
och svenska lasarettsläkarföreningen. Då det alltså synes möjligt
att genom anslutning till de sakkunnigas förslag nå fram till en lösning,
som, så långt detta låter sig göra, tillfredsställer olika intressen i frågan,
har jag ansett mig böra förorda de av de sakkunniga i förevarande hänseende
föreslagna bestämmelserna.

Vad angår den i svenska lasarettsläkarföreningens förslag framställda anmärkningen
måste jag konstatera, att det av föreningen omnämnda fallet
icke kan uppkomma enligt sakkunnigförslaget. Särskilt beslut rörande besvär
(iver förslaget skulle nämligen aldrig komma i fråga i annat fall än då Kungl.
Maj:t funnit någon, för vilken förord ej kunnat givas, böra å förslaget uppföras.
I detta fall skulle emellertid enligt sakkunnigförslaget direktionen
erhålla tillfälle att fatta nytt beslut i förord sfrågan.

I detta sammanhang ber jag att få påpeka, att de av de sakkunniga före -

•JO

ICungl. Maj:ts proposition nr 101.

slagna ändringarna i de rent administrativa stadgandena rörande behörighet
till vissa läkartjänster torde böra behandlas i samband med förslag till andra
ändringar i nämnda bestämmelser. Jag torde därför först framdeles kunna
underställa frågan härom Kungl. Maj:ts avgörande.

Beträffande spörsmålet om läkares rätt till särskild ersättning (honorar)
av patienterna får jag till en början erinra om gällande bestämmelser.

Dessa innehålla, att det åligger lasaretts-, respektive sanatorieläkare att
själv icke fordra någon ersättning av de å vederbörande sjukhus intagna
sjuka för dem ägnad skötsel samt att därjämte noga tillse, att sådan ersättning
ej heller av betjäningen begäres.

Kommittéförslaget innehöll i denna del, att det skulle åligga sjukhusläkare
att själv icke fordra någon ersättning för åtgärd, som stode i omedelbart
samband med de sjukas intagning eller utskrivning, eller för skötsel av sjuka
å allmänt rum och att, i fråga om ersättning för skötsel av sjuk, som intagits
a enskilt eller lialvenskilt rum, icke överskrida av medicinalstyrelsen
fastställd taxa samt att läkaren noga skulle tillse, att någon ersättning icke
av underlydande läkare och personal begärdes för skötsel av å sjukhuset
intagna sjuka.

Sakkunnigförslaget upptog i ifrågavarande avseende följande bestämmelser:
Lasarettsläkare finge icke mottaga särskild ersättning för åtgärd, som stode
i omedelbart samband med någons intagning å eller utskrivning från lasarettet,
eller för undersökning, behandling eller skötsel av den, som vårdades
å allmän sal eller å särskilt rum, avsett för sjuka å sådan sal. Tore för
bedömande av frågan, huruvida inträdessökande, som icke av annan läkare
inremitterats till lasarettet,'' behövde där intagas, mera omfattande laboratorieundersökning
nödvändig, finge dock, där ej läkaren annorledes förbundit
sig, ersättning för dylik undersökning mottagas Sådan ersättning finge
icke överstiga vad som bestämts i eu för samtliga lasarett gemensam taxa,
som utfärdats av medicinalstyrelsen. För undersökning, behandling eller
skötsel av person, som vårdades å lialvenskilt eller enskilt rum, tinge lasarettsläkare
påfordra eu med hänsyn till vårdens art och den sjukes ekonomiska
förhållanden skälig ersättning. Sådan ersättning finge ej överskrida
vad som upptagits i eu av medicinalstyrelsen för lasarettet utfärdad taxa.
Hade läkaren förbundit sig att ombesörja vården utan särskild ersättning
eller eljest på villkor, som vore för den betalningsskyldige förmånligare,
skulle det lända till efterrättelse. Innan medicinalstyrelsen utfärdade taxa
av senast omförmäld art. hade styrelsen att därtill upprätta förslag, varöver
tillfälle skulle lämnas sjukhusberedningen att efter vederbörande läkares
hörande avgiva yttrande. Taxa finge ej utan synnerliga skäl göras olika
för lasarett, som dreves av samma landsting eller kommun. Tvist om liikararvodes
belopp skulle avgöras med för parterna bindande verkan av medicinalstyrelsen,
där dylikt ärende skulle anmälas av vederbörande syssloman,
genom vars försorg arvodet regelrätt skulle uttagas. Annan å lasarett anställd
personal än lasarettsläkare finge icke fordra ersättning för behandling
eller skötsel av där intagen person. Enahanda regler föreslogos skola gälla
för sjukstugorna samt för underordnad personal å tuberkulossjukvårdsanstalt.

Läkare* rött
till honorar.

30

Kung!. Majt:s proposition nr 101.

För sjukvården å sådan anstalt ansvarig läkare skulle däremot överhuvud
icke få mottaga honorar av patienter, som vårdades å anstalten.

De sakkunniga anförde såsom skäl för att de, i den mån honorar icke
borde utgå, utbytt det gällande förbudet att fordra ersättning mot ett förbud
att mottaga sådan därmed, att den icke önskvärda oklarhet, som måste
uppkomma genom den nu gällande bestämmelsen, borde eu gång för alla
försvinna. De sakkunnigas motivering till förslaget att uttryckligen medgiva
ersättning för vård å enskilda och halvenskilda rum kan sammanfattas på
följande sätt: Det faktiska sakläget torde för närvarande vara det, att patienter
å ifrågavarande rum kände en mot deras ekonomiska ställning svarande
förpliktelse att honorera läkaren, och lasarettsläkarna ansåge sig berättigade
att räkna med denna inkomst som en ej sällan viktig del av de med läkarbefattningen
förbundna förmånerna. Lasarettsläkaren måste av olika skäl
kunna påräkna en icke allt för snävt tillmätt inkomst. Denna inkomst borde
han såvitt möjligt förvärva å lasarettet; ju mindre han av förvärvshänsyn
tvingades utanför lasarettet, dess bättre för hans egentliga arbetsuppgifter.
Tvenne alternativ stode här öppna. Det ena vore, att läkarens kontanta lön
bringades till en nivå, som gjorde det möjligt för honom att helt bortse från
inkomsten från ifrågavarande patienter. Detta alternativ vore redan förverkligat
vid tuberkulossjukhusen, där eu allmän mening torde råda om att ingen
särskild ersättning vore påkallad. Det andra alternativet vore att med bibehållande
av nuvarande löner medgiva rätt till särskilt honorar. Då man
måste räkna med att det förra alternativet ej kunde realiseras under avsevärd
tid, måste man, samtidigt med att man möjliggjorde detsamma, tillse,
att de olägenheter, som vidlådde det för närvarande tillämpade systemet,
avlägsnades. De sakkunniga föresloge därför, under betonande av den
ojämnhet i honoraren, som de nuvarande reglerna medfört, att ersättningsregeln
erliölle sådant innehåll, att den å ena sidan öppet gåve lasarettsläkaren
rätt till ersättning men å andra sidan lika klart reglerade denna
ersättning genom eu under vederbörlig kontroll bestämd taxa. Även om på
dylikt vis lasarettsläkarens ifrågavarande inkomst skulle komma att minskas,
torde detta dock uppvägas genom den ekonomiska trygghet, eu så utformad
bestämmelse måste skänka honom.

Beträffande utformandet av den föreslagna taxan anfördes bl. a.: »Det
torde vara önskvärt, att taxan göres möjligast kortfattad samt att hänsyn
tages till den allmänna prisnivån i olika landsdelar. Före utformandet av
taxan torde medicinalstyrelsen lämpligen böra samråda med vederbörande
centralorganisationer, varmed närmast åsyftas Svenska landstingsförbundet,
Svenska lasarettsläkarföreningen och, i vissa delar, läkarförbunden av specialister,
däribland även Svenska radiologförbundet. Den sakkunskap, som
skulle bliva representerad i ett dylikt samråd, torde komma att utgöra en
garanti för att förslaget till taxa kommer att från början klokt avvägas. —

Skall det nu tilltänkta systemet komma att fungera klanderfritt, måste
den främsta regeln vara, att läkarens ersättning skall utgå med belopp, som
städse hålla sig inom måttlighetens gränser, och alldeles särskilt måste stor
hänsyn tagas till den ofta klena ekonomiska bärkraften hos patienter å lialvenskilt
rum. Det nu framställda förslaget till taxebestämmelser får icke
komma att beteckna ett fasthållande av ersättningsstandarden på de ställen,
där den nu är jämförelsevis hög, utan bör betraktas som uttryck för eu
strävan till klok reduktion, om tendensen varit den nämnda. Vad taxans
uppställning beträffar, torde denna ej behöva annan huvuduppdelning än i
eu dagtaxa och en tilläggstaxa. Dagtaxan, innefattande ersättning för varje
vårddag, torde böra sättas i procentuell relation till legosängsavgifterna och
i stort sett icke vara i behov av andra variationer än att den dels göres lägre

Kungl. Maj:ts proposition nr 101. 31

å halvenskilt ram än å enskilt, dels göres lägre å odelat lasarett ock kirurgisk
avdelning än å medicinsk avdelning, enär å denna senare ersättningen
till lasarettsläkaren helt får utgå efter dagtaxan. Härutöver måste bestämmelse
givas om reduktion av dagtaxan vid längre sjukhusvistelse och om
införande av maximibelopp för sådana fall, i vilka särskilda komplikationer,
t. ex. blodpropp, eller andra omständigheter föranleda eu särskilt lång vistelse
å sjukhuset. Tilläggstaxan avser i första hand ersättning för utförda
operationer, och här torde ganska stora variationer i taxan vara behövliga
för att motsvara de naturliga skiftningarna i ersättningsbeloppen å olika
ställen, jämväl med hänsyn till olika patienters olika betalningsförmåga.

Tilläggstaxan bör därjämte inrymma ersättning för arbete i diagnostiskt
eller terapeutiskt syfte, som röntgenläkare utför i fråga om patient å enskilt
eller halvenskilt rum på vederbörande läkares anmodan. Annan konsultation,
t. ex. av medicinsk läkare å kirurgisk avdelning eller tvärtom, bör icke
ersättas, enär dylik konsultation allenast innefattar ömsesidigt kollegialt
samråd olika lasarettsavdelningar emellan. I motsats härtill intager röntgenläkaren
en särställning. Den största delen av hans arbete inom den slutna
sjukvården försiggår i form av nämnda konsultationer, och taxans syfte att
giva läkare vid lasarett en visserligen måttlig, men trygg inkomst av arbetet
inom sjukhuset finner sålunda här full tillämpning. I själva verket kan denna
tillämpning påräknas komma att medföra eu mycket betydelsefull återverkan.
Under nuvarande förhållanden, då röntgenläkarens inkomst av arbetet i sluten
sjukvård är osäker och mestadels ringa, tvingas denne läkare av förvärvshänsyn
att fordra relativt hög ersättning för sitt arbete i den öppna sjukvården,
och detta förhållande kännes allmänt — även av röntgenläkarna
själva — som en betydande olägenhet; röntgenundersökningar komma icke
till utförande i den utsträckning, som ofta önskvärt vore. Nämnda olägenhet
skulle, till uppenbar fördel jämväl för sjukvården utanför lasaretten, komma
att bortfalla i samma mån som röntgenläkarnas ekonomiska situation komme
att tryggas på nu tilltänkt vis.»

I anledning av vad sakkunnigförslaget i ifrågavarande avseende innehåller
liava i de avgivna yttrandena följande uttalanden gjorts.

Medicinalstyrelsen anser det vara ur alla synpunkter riktigast och lämpligast,
att ingen å lasarett intagen patient får avfordras någon betalning utöver
legosängsavgiften, varför nu gällande bestämmelser borde bibehållas
och naturligtvis även efterlevas. Med bibehållande av nuvarande bestämmelser
angående förbud för lasarettsläkare att avfordra patienterna å enskilt och
halvenskilt ram särskilt läkararvode borde följa eu rätt allmän löneförhöjning
för lasarettsläkarna. Då det emellertid kunde antagas, att landstingen under
eu avsevärd tid framåt ej skulle vara hågade att i erforderlig grad höja lasarettsläkarnas
löneförmåner, måste medicinalstyrelsen i huvudsak biträda
de sakkunnigas förslag i berörda avseende, dock under den bestämda förutsättningen,
att det föreslagna systemet med särskilt läkararvode från vissa
patienter å lasaretten endast vore en tillfällig anordning, som snarast möjligt
åter borde försvinna. Så snart ett landsting nöjaktigt reglerat lasarettsläkarnas
löner, borde stadgans bestämmelse i denna punkt utan vidare omgång
upphävas beträffande samtliga lasarett inom landstingsområdet. I fråga om
sanatorieläkarna förordar styrelsen ett bibehållande av nuvarande ersättningsregler.

Efter att hava betonat de med de föreslagna taxornas utfärdande förenade
svårigheterna föreslår medicinalstyrelsen, att initiativet till de taxor, som
skola utfärdas för de olika lasaretten, skall utgå från vederbörande sjukhusberedning,
som sålunda skulle till medicinalstyrelsen inkomma med förslag

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

därtill, varefter ärendet borde av styrelsen med eget yttrande insändas till
Kungl. Maj:t för prövning och fastställelse.

Därjämte må, anmärkas, att styrelsen på annat ställe i sitt utlåtande förordat,
att jämväl eu av de sakkunniga föreslagen taxa för vissa intyg skulle
utfärdas icke av medicinalstyrelsen, såsom de sakkunniga föreslagit, utan
av Kungl. Maj:t. Såsom skäl härför åberopades, att Kungl. Maj:t för närvarande
utfärdade vissa andra taxor, exempelvis taxor för provinsialläkare
och distriktsveterinärer, för verkställda besiktningar å minderåriga och för
begagnande av offentliga slakthus m. in.

Svenska landstingsförbundet anför genom sin styrelse bland annat: »Genom
det föreslagna systemet skapas full klarhet i fråga om lasarettsläkares särskilda
arvode från patienterna, något som för alla parter måste anses såsom
synnerligen önskvärt. Att det i stadgan klart säges ifrån att ingen extraavgift
— utom för omfattande laboratorieundersökning för bedömande av
om ej inremitterad patient bör intagas å lasarettet eller ej — får ifrågakomma
för allmänsalspatient, måste hälsas med tillfredsställelse. Mindre lätt är
det däremot att förlika sig med de särskilda arvodesbestämnielserna för patienter
å kalvenskilt och enskilt rum. Det måste nämligen till eu början
under alla förhållanden te sig mindre tilltalande att i tider, då man på
andra områden så vitt möjligt söker avveckla sportelsystem, på förevarande
område införa lagbestämmelser om ett sådant, iiven om man ä andra sidan
kan säga, att ett av lag eller förordning reglerat sportelsystem är bättre än
ett helt och hållet oreglerat. För var och en, som icke är vän av sportelsystem
men som samtidigt icke genom en oproportionerlig nedskärning av
lasarettsläkarens inkomster vill riskera eu sänkning av denna läkarkårs höga
standard, måste den enda naturliga och fullt riktiga lösningen av denna
fråga innebära förbud mot all extra ersättning åt läkaren samtidigt med en
kraftig höjning av hans från landstinget utgående löneförmåner, varvid lands
tinget åtminstone delvis kunde få sina höjda utgifter ersatta genom en allmän
höjning av legosängsavgifterna för patienter a enskilt rum. Av allt att
döma torde jämväl de sakkunniga haft de största sympatierna för en dylik
lösning. En allmän lösning efter dessa linjer anse de emellertid för närvarande
praktiskt ogenomförbar, och troligen hava de rätt i denna sin förmodan.
— -.......- — Styrelsen skulle lielst se, att patienter ä lialvenskilt

rum liksom de å allmän sal helt befriades från extraavgifterna, men att, om
detta mot förmodan icke skulle låta sig göra, det i allt fall redan i stadgan
intoges bestämmelser, ägnade att omöjliggöra en mera avsevärd stegring i
dessa patienters avgifter för sjukhusvistelsen.»

Beträffande de föreslagna taxornas utformning anföres: »Att för operativa
ingrepp och dylikt skall krävas en särskild avgift ligger nära till hands, men
att läkaren för att han vid de dagliga ronderna ser till den sjuka skall för varje
gång kräva eu särskild avgift, ligger mindre nära till hands och ter sig
mindre sympatiskt. Härtill kommer att, hur denna dagtaxa än stipuleras,
så kommer dess tillvaro under alla förhållanden att medföra, att läkaren åtminstone
teoretiskt sett får ekonomiskt intresse av att förlänga eller förkorta
patientens sjukhusvistelse, något som väl icke för någon part kan te sig
lämpligt eller önskvärt. Skall överhuvud eu dagtaxa förekomma, måste denna
vara synnerligen låg. Huvudparten av läkarens extra inkomster från lasarettet
måste härröra från ersättningar enligt tilläggstaxan. Några lag- eller
taxebestämmelser åsyftande att göra kirurgens och invärtes] äkarens inkomster
i möjligaste man lika stora, torde knappast böra ifrågakomma, helst som
beträffande de privatpraktiserande läkarne kirurgens inkomster väl oftast
ställa sig högre iin invärtesläkarens. Några bestämmelser ägnade att närma
sanatorieläkarens inkomster till lasarettsläkarens hava ju heller icke ifrågasatts
av de sakkunniga.»

33

Kungl. Maj.ts proposition nr 101.

Sveriges läkarförbund liar icke någon erinran mot de föreslagna bestämmelserna
men vill beträffande taxornas utformande framhålla önskvärdheten
av att dessa inriktas på ett avlönande av läkarens prestation och sålunda taga
hänsyn ej blott till kirurgens operationer utan ock till andra lasarettsläkares
mödosamma arbete med tidsödande undersökningar; förbundet förmenar, att
det skulle verka allt för stelt att huvudsakligen göra ersättningen beroende
av längden av patientens sjukhusvistelse.

Svenska lasarettsläkarföreningen har icke några anmärkningar mot de av de
sakkunniga föreslagna, i det föregående refererade bestämmelserna, men
framhåller, att vid lasarett anställd patolog bör i likhet med röntgenläkare
erhålla ersättning av patient å enskilt eller halvenskilt rum.

Svenska sanatorieläkarföreningen anför genom sin styrelse bl. a.: »Beträffande
löneförmåner förefinnes för närvarande eu nästan fullständig överensstämmelse
mellan lasarettsläkare och sanatorieläkare, varför eu nu förefintlig
högre lön för sanatorieläkare gent emot lasarettsläkare ej kan motivera förbud
för sanatorieläkaren att mottaga ersättning. Ej heller kan med något
fog sägas, att sanatorieläkarnas utbildning är mindre långvarig än lasarettsläkarnas.
— — — — — — — — — — — — — — — — — — — — —

Styrelsen får även påpeka den inkonsekvens, som ligger däruti, att enligt
de sakkunnigas förslag vid sanatoriet anställd personal visserligen ej kar
rätt att fordra ersättning från å sanatoriet intagen sjuk men däremot ej är
förbjuden att mottaga gåva el. dyl. från sådan sjuk, under det att sanatorieläkaren
är förbjuden ej mindre att fordra än även mottaga någon ersättning
av de å sanatoriet intagna sjuka. Fall kunna ju tänkas, då även å ett sanatorium
intagen sjuk kan befinna sig i sådana omständigheter, att han genom
gåva el. dyl. kan och vill visa sin erkänsla mot läkaren för den vård, som
ägnats lionom. Såvitt styrelsen har sig bekant har den ordning, som för
närvarande råder enligt bestämmelserna i gällande tuberkulossjukhusstadgan
och som är i överensstämmelse med den här framförda åsikten, ej lett till
några klagomål vare sig från läkares eller sjukas sida. Det torde för övrigt
endast i ytterst få fall inträffat, att sådan gåva givits läkaren av å sanatoriet
vårdad sjuk. Anses den nuvarande ordningen dock olämplig, bör enligt styrelsens
förmenande samma bestämmelser gälla för läkare och övrig personal.»

Svenska föreningen för invärtes medicin anför i huvudsak följande: Bestämmelsen
att inträdessökande sjuk under vissa omständigheter kunde avfordras
ersättning för laboratorieundersökning grundade sig på obekantskap med
invärtes läkarens arbetsförhållanden. Det torde vara ytterst sällan om ens
någonsin, som avgörandet av om en person vore i behov av sjukhusvård krävde
en ingående laboratorieundersökning. Denna krävdes för en detaljanalys av
patientens sjukdom, vilken vore nödvändig för planläggning av behandlingen,
»men icke för att bedöma om han är sjuk». Föreningen funne för sin del.
att läkaren icke borde hava rätt att under några omständigheter fordra ersättning
av en inträdessökande sjuk för de undersökningar och åtgärder, som
måste göras i omedelbart samband med intagandet. Däremot funne föreningen
icke rimligt, att när en sjuk sökte läkaren på hans enskilda mottagning och läkaren
efter undersökning funne honom vara i behov av sjukhusvård och även
föranstaltade därom, läkaren icke då skulle ha rätt att få ersättning av den sjuke.

Beträffande frågan om läkarens rätt till ersättning för vård å enskilda rum
framhåller föreningen, att lasarettsläkaren för närvarande hade ett ekonomiskt
intresse att anbringa de sjuka, som sökte honom privat, på andra
sjukvårdsanstalter än det lasarett, där han vore (överläkare, och att han i
följd härav icke kunde ägna detta samma uppmärksamhet och samma arbetskraft,
som eljest skulle vara fallet, samt att missförhållanden i denna riktning
i riklig mängd förekomme. Föreningen ansåge därför, att den föreslagna
bestämmelsen betydde ett stort framsteg.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 83 hä/t. (Nr 101.)

8849 87 3

34

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

I fråga om den föreslagna taxan yttrar föreningen: »För vår del anse vi,
att inga tillräckliga skäl finnas för en uppdelning av taxan i två delar, utan
att dagtaxa enbart borde tillämpas. Därigenom kunna de sjuka på förhand
beräkna vad vården kostar, vilket är en ofantlig fördel. Själva tillvaron av
en tilläggstaxa utgör ett störande moment i läkarens behandling av den
sjuke. Det kan icke vara riktigt, att det för läkaren skall innebära större
personlig fördel att behandla den sjuke på det ena än på det andra sättet.
Det kan icke hjälpas, att detta i någon mån läderar friheten i hans handlingssätt.
Det måste också hos de sjuka lätt medföra en viss misstro mot
läkaren, att han skulle välja ett behandlingssätt, som tillför honom en större
inkomst. Vi kunna icke inse det berättigade i den tankegång, som ligger
till grund för tilläggstaxan. Denna tankegång måste vara, att det för läkaren
medför ett vida större arbete att göra en särskilt stor operation än att göra
en s. k. mindre operation eller att vårda den sjuke på annat än operativt
sätt. Denna föreställning är till största delen ogrundad. Vi måste därför
anse, att det lika litet finnes något skäl för tilläggstaxa vid den kirurgiska
avdelningen som vid den medicinska.» Föreningen hävdar slutligen,
att om likväl tilläggstaxa kommer till stånd, den bör göras tillämplig även
vid medicinsk avdelning och ej blott vid operationer utan även vid mera
omfattande laboratoriearbeten.

Såsom av de refererade uttalandena framgår, är man, frånsett frågan om
tnberkulosläkarnas honorar, till vilken jag i det följande återkommer, i stort
sett ense om att de principer, varpå sakkunnigförslaget är byggt, innebära
den för närvarande lämpligaste lösningen av ifrågavarande spörsmål. Även
enligt min uppfattning äro de föreslagna bestämmelserna tillfredsställande.

De anmärkningar, som av svenska föreningen för invärtes medicin framställts
mot vissa av de bestämmelser, som reglera rätten till honorar, då
fråga ej är om vård å enskilt eller halvenskilt rum, synas mig icke böra
föranleda någon ändring. Den omständigheten, att mera omfattande laboratorieundersökning
endast sällan ifrågakommer för fastställande av, huruvida
vård å sjukhus är behövlig, torde sålunda icke motivera, att ersättning
icke skall utgå i fall, då sådan undersökning verkligen erfordras.
Bestämmelsen härom innefattar för övrigt ej blott, att läkaren får särskild
ersättning för ett mycket tidsödande arbete, utan ock en viss garanti för
att dylik undersökning verkligen kommer till stånd. Och eu föreskrift,
varigenom honorarfriheten vid undersökning, som leder till intagning, bindes
vid att den sjuke före undersökningen förklarat sig vilja bliva intagen å
sjukhuset, skulle i praktiken kunna vålla åtskilliga svårigheter. Ep dylik
förklaring behöver nämligen icke vara uttrycklig, utan kan lämnas t. ex.
genom det sätt, varpå undersökningen påkallas, liksom förklaringen kan givas
villkorligt, det vill här säga under förutsättning, att läkaren ej finner sjukhusbehandling
obehövlig. Att i dylika fall avgöra, huruvida den sjuke skall anses
såsom inträdessökande eller icke, torde vara synnerligen vanskligt. I klarhetens
intresse synes man därför böra godtaga de i ifrågavarande avseende
föreslagna bestämmelserna, vilka näppeligen kunna anses för läkaren
obilliga. Bestämmelserna torde emellertid böra kompletteras med en föreskrift,
varav tydligt framgår, att gottgörelse för laboratorieundersökning icke
får utgå i andra fall än som angivas i taxan.

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

I fråga om ersättning för vård å enskilt eller lialvenskilt rum synes det
även mig riktigt, att, i den män läkaren ej erhåller gottgörelse i form av
höjd lön, ersättning skall utgå med taxereglerat belopp. Särskilt för den allmänhet,
som nödgas använda lasaretten, finner jag förslaget liärutinnan lyckligt avvägt.
Genom detsamma skapas klara linjer i förhållandet emellan läkare och
patient ävensom garanti för att den senare icke skall behöva känna sig förjjliktad
att i honorar erlägga ett oskäligt belopp. Vad angår honorar för vård å
lialvenskilt rum kan jag visserligen icke förorda, att dylik vård genom en författningsbestämmelse
göres honorarfri — möjligheten att avtalsvis genomföra eu
sådan ordning står ju alltid öppen —- men jag hyser i likhet med landstingsförbundet
den uppfattningen, att taxan för de halvenskilda rummen bör sättas
väsentligt lägre än taxan för de enskilda rummen. Likaledes anser jag de i
de olika yttrandena framförda önskemålen rörande principerna för taxors utformning
väl värda att taga under övervägande, men det förefaller mig föga
lämpligt att härom meddela några ytterligare författningsbestämmelser. Över
huvud synes det mig klokt att i fråga om taxornas utformning pröva sig fram
och icke från början binda sig allt för mycket. De synpunkter, som de olika av
taxorna intresserade korporationerna lägga å taxefrågan, behöva härigenom
icke komma att bliva förbisedda, eftersom det är förutsatt, att medicinalstyrelsen
skall uppgöra sitt förslag till taxa efter samråd med dessa korporationer.
Jag vill i detta sammanhang framhålla, att enligt min uppfattning
de föreslagna bestämmelserna hava avseende å varje lasarettsläkare, som.
utan att det är fråga om konsultation olika lasarettsläkare emellan, tager
befattning med sjuk å enskilt eller halvenskilt rum. Patolog, som har lasarettsläkarställning,
torde alltså bliva jämställd med röntgenläkare. Jag föreställer
mig emellertid, att vederbörande i framtiden liksom nu komma att
träffa sådant avtal med patolog, att en tillämpning av bestämmelserna om
särskilt honorar ej ifrågakommer. I detta sammanhang må påpekas, att då
en och samma patient skall betala honorar till mer än eu läkare, den föreskrivna
hänsynen till patientens ekonomiska förhållanden uppenbarligen
kräver, att de olika läkarnas ersättning bestämmes efter samråd dem emellan.
Uttryckligt stadgande härom torde dock ej vara erforderligt.

Yad beträffar frågan, huruvida fastställandet av här ifrågakommande liksom
andra i förslaget omförmälda taxor bör ankomma på Kungl. Maj:t eller
på medicinalstyrelsen, anser jag övertygande skäl tala för de sakkunnigas ståndpunkt.
En viktig omständighet liärutinnan är, att därigenom en ej oväsentlig
ökning av arbetsbördan i Kungl. Maj:ts kansli undvikes. Visserligen torde man
böra räkna med att, särskilt under den första tiden och innan principerna för
taxorna blivit på alla punkter prövade, åtskilliga taxefrågor genom besvär
komma att dragas inför Kungl. Maj:t. Men den prövning, som sålunda skall äga
rum, kan koncentreras till de omstridda spörsmålen, så att beträffande taxorna
i övrigt dubbelarbete undvikes. Den av medicinalstyrelsen åberopade omständigheten,
att andra taxor bestämmas av Kungl. Maj:t, synes mig icke
avgörande. Anledningen till att det första förslaget till taxa skall upprättas
av medicinalstyrelsen och icke av sjukhusberedningen, är uppenbarligen,
att man på sådant sätt vinner ökad garanti för en viss överens -

Den s. k.
poliklinikfrågan.

36 Kungl. Maj:is proposition nr löl.

stämmelse emellan de olika taxorna. Med hänsyn härtill kan jag ej godtaga
det av styrelsen på denna punkt framställda förslaget. I detta sammanhang
torde frågan om tiden för utfärdad taxas ikraftträdande böra beröras. Sakkunnigförslaget
innehåller härutinnan ingen föreskrift. Då i följd härav
oklarhet om vad som skall gälla är att befara, synes en uttrycklig föreskrift
böra meddelas. Jag förordar, att denna får enahanda innehåll som motsvarande,
av de sakkunniga i fråga om taxor för öppen mottagning föreslagna.

Jag kommer slutligen till spörsmålet om tuberkulosläkarnas rätt till
honorar. Därvid vill jag till en början konstatera, att de av de sakkunniga
föreslagna reglerna i stort sett allenast innefatta ett fastslående i författningsväg
av redan bestående förhållanden. Det är nämligen från tuberkulosläkarnas
sida vitsordat, att gåva av patient givits till tuberkulosläkare endast
i ytterst få fall. I själva verket innebär den för dessa läkare föreslagna regleringen
allenast ett förverkligande av det ena av de godtagna alternativen och
närmare bestämt det, som går ut på att läkaren erhåller sin ersättning i
form av högre lön — ett alternativ, vilket från landstingshåll betecknats
såsom den enda naturliga och fullt riktiga lösningen. Blir detta alternativ
generellt genomfört för lasarett och sjukstugor, skulle således ett bibehållande
för tuberkulossjukvårdsanstalternas del av gällande regler leda till en
inkonsekvent reglering i framtiden. Och genom att göra de för övriga läkare
föreslagna reglerna tillämpliga å tuberkulosläkarna skulle man i realiteten giva
dessa en alldeles ny förmån, intill dess den av de sakkunniga förordade anordningen
hunnit genomföras genom avtal mellan landstingen och läkarna. Att
märka är, att den åberopade överensstämmelsen emellan sanatorieläkarnas och
lasarettsläkarnas löner endast är skenbar, i det att de senare men ej de förra hava
några extra inkomster av patienter å enskilda eller halvenskilda rum. Denna
»överensstämmelse» kan därför icke åberopas såsom ett skäl mot eu reglering,
vilken kan medföra olika inkomster av tjänsten för de två slagen av
befattningshavare. Att slutligen tuberkulosläkarna, liksom för övrigt alla
ansvariga läkare, föreslås skola erhålla mindre rätt till gåvor av patienter å
allmän sal än den underordnade personalen, beror därpå, att det för den
senares del ju i allmänhet blott kan gälla jämförelsevis obetydliga värden
och att några olägenheter av det gällande systemet icke ansetts vara att befara
i fråga om personalen. På nu anförda skäl finner jag mig jämväl beträffande
tuberkulosläkarna kunna tillstyrka sakkunnigförslaget.

Av de principiella frågor, för vilka det, såsom jag tidigare framhållit, är
angeläget att finna en lösning, återstår nu endast den s. k. poliklinikfrågan
eller spörsmålet om, i vilken utsträckning man genom särskilda regler bör
främja landstingens och kommunernas intresse av att på deras sjukhus få
till stånd en taxebunden öppen sjukvård, för vilken sjukhusens personal
och materiella resurser kunna utnyttjas, i den mån de icke behövas för den
slutna sjukvården.

Gällande läsår ettsstadga innehåller i denna del allenast, att, där poliklinisk
verksamhet å lasarettet med direktionens medgivande av läkaren utövas,
direktionen äger bestämma, om och i vad mån läkaren skall lämna ersätt -

Kun;fl. Maj:ts proposition nr 101. 37

ning för användande av lasarettets lokaler, instrument, bandager och övriga
hjälpmedel samt för det av lasarettets betjäning lämnade biträde.

Kommittén föreslog åter ett stadgande av följande lydelse:

»A varje sjukhus skall, där så lämpligen ske kan och på sätt av direktionen
bestämmes, anordnas poliklinisk mottagning för sjuka, vilken skall
förestås av vederbörande läkare. Denne äger att för vid mottagningen verkställd
undersökning, lämnad behandling eller meddelad ordination uppbära
ersättning av den sjuke efter av medicinalstyrelsen fastställd taxa.

Yid denna mottagning är sjukhusets personal skyldig biträda, och få
sjukhusets instrument, förbandsartiklar och övriga hjälpmedel användas,
därvid dock, om och i den mån den som driver sjukhuset så finner anledning
bestämma, ersättning skall av den sjuke till sjukhuset lämnas.»

En ledamot av kommittén var skiljaktig och förordade i stället bibehållande
av nu gällande föreskrift med vissa redaktionella ändringar; sålunda
hade orden »där poliklinisk verksamhet å lasarettet med direktionens medgivande
av läkaren utövas» utbytts mot »där lasarettsläkaren med direktionens
medgivande håller enskild mottagning å lasarettet».

Av dem, som yttrade sig över kommittéförslaget, anslöto sig svenska
lasarettsläkarföreningen och ett stort antal direktioner till den i reservationen
företrädda uppfattningen.

De sakkunniga bibehöllo det i reservationen upptagna stadgandet med
huvudsakligen den ändringen, att orden »håller enskild mottagning» utbytts
mot »anordnar mottagning för öppen sjukvård». Därtill fogades emellertid
ytterligare vissa stadganden av huvudsakligen följande innehåll. Lasarettsläkare
eller motsvarande läkare å annat sjukhus än lasarett skulle kunna
överenskomma med vederbörande landsting eller kommun om att läkaren vid
öppen mottagning å sjukhuset skulle tillämpa särskilda regler angående mottagningstid
och dylikt samt om honorar för sådan mottagning. Innefattade
överenskommelsen, att läkaren vid begäran om gottgörelse av de besökande
icke skulle få överskrida en av medicinalstyrelsen fastställd taxa, skulle taxa
på anmälan av sjukhusberedningen utfärdas av medicinalstyrelsen. Till taxan
skulle beredningen och läkaren uppgöra förslag, dock att vid vakans å läkartjänsten
förslaget skulle uppgöras av beredningen ensam. Såväl beredningen
som läkaren skulle kunna påkalla ändring av taxan.

Mot de sålunda föreslagna bestämmelserna hava i de avgivna yttrandena
anmärkning icke framställts i vidare män än att svenska landstingsförbundet
föreslagit, att den i sakkunnigförslaget direktionen tillagda bestämmanderätten
skulle överflyttas till sjukhusberedningen. Därjämte har svenska föreningen
för invärtes medicin framställt vissa önskemål angående taxans uppställning.

De sakkunnigas förslag kan sägas vara byggt på två principer. Den ena
är, såsom de sakkunniga uttryckligen framhålla, att ifrågavarande spörsmål
icke bör regleras genom av staten genomförda tvångsbestämmelser. Den
andra är, att man bör underlätta tillkomsten av avtal emellan parterna genom
att giva dem möjlighet att få det spörsmål, vari de största meningsskiljaktig -

Departements chefen.

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

heterna vid förekommande lokala förhandlingar kunna förväntas, nämligen
spörsmålet om taxans avvägande, avgjort genom en opartisk statsmyndighet.
Jag finner dessa principer riktiga och vill därför förorda de föreslagna
bestämmelserna. Yad beträffar det av landstingsförbundet framförda
förslaget finner jag detsamma bättre än sakkunnigförslaget överensstämma
med dettas regler angående taxebunden mottagning. Då underhandlingar
angående avtal om sådan regelrätt måste föras emellan sjukhusberedningen
och läkaren, är det nämligen enligt min uppfattning naturligt, att sjukhusberedningen
har i sin hand att bestämma villkoren för användande av lasarettets
ixtrustning och personal. På denna punkt anser jag mig alltså böra förorda
svenska landstingsförbundets förslag.

Det resultat, vartill jag sålunda kommit i principfrågorna, innebär, att jag i
alla väsentliga punkter kunnat ansluta mig till sakkunnigförslaget. Jag kan därför
förorda, att detta lägges till grund för nya författningar i ifrågavarande ämne.

Den legislativa
formen
för de föreslagna
bestämmelsernas
utfärdande.

Innan jag börjar att genomgå de särskilda stadgandena, måste jag emellertid
beröra tvenne frågor, som icke kunna hänföras till något visst stadgande.
Den första av dessa gäller den legislativa formen för ifrågavarande bestämmelser.
Såsom jag redan omnämnt, äro bestämmelserna i sakkunnigförslaget
uppdelade på en lag, avsedd att antagas av Konung och riksdag, samt en
administrativ stadga.

I motiveringen till denna uppdelning redogjorde de sakkunniga först för
vad som förekommit i ett vid 1915 års riksdag behandlat ärende angående
införande i lasarettsstadgan av bestämmelse, avseende att förbjuda landstingen
och med dem likställda städer att lägga hinder i vägen för viss, av
lasarettsläkare utövad enskild praktik.

Dåvarande chefen för civildepartementet hade kommit till den uppfattningen,
att dylika bestämmelser kunde utfärdas i administrativ ordning, enär
dels Kungl. Maj:t alltid ansetts äga befogenhet att utan inhämtande av riksdagens
medgivande föreskriva villkor för att innehavare av läkarbefattningar
— oavsett om dessa tillsattes av Kungl. Maj:t eller icke och oavsett av vem
de avlönades — skulle få åtnjuta tjänsteårsberäkning lika med civila läkare
i statens tjänst och dels enligt gällande författningar avlöningsstaterna för
åtskilliga rent kommunalt avlönade tjänster skola underställas Kungl. Maj:ts
godkännande, därvid förekommit, att sådant godkännande vägrats på grund
av de ur det allmännas synpunkt oantagliga villkor, kommunen fästat vid
avlöningen. Med hänsyn till den allmänna betydelse, den föreliggande
frågan ägde, och då landstingens intressen i hög grad därav berördes, fann
sig departementschefen emellertid böra tillstyrka, att riksdagens yttrande i
ärendet inhämtades. Vid behandlingen i riksdagen beslöt första kammaren,
på förslag av lagutskottet, att i ämnet antaga eu lag om tillägg till § 10
mom. 2 i lasarettsstadgan, medan andra kammaren biföll i ämnet väckta motioner,
vari hemställts, att riksdagen, med uttalande, att de i propositionen
föreslagna ändringarna i lasarettsstadgan borde tillkomma i den ordning, § 57
regeringsformen föreskreve, i övrigt för sin del måtte uttala, att tillräckliga
skäl icke syntes vara anförda för vidtagande av de föreslagna ändringarna.
De sakkunniga anmärkte vidare, att lasaretts- och sjukstugestadgorna, vilka
tillkommit i rent administrativ ordning och före 1915 ändrats i samma ordning,
sedermera ändrats antingen efter riksdagens hörande eller såsom följd
av lagstiftning, som beslutats av Konung och riksdag.

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

De sakkunniga anförde därefter bl. a. följande.

»Innan de sakkunniga framlägga sin ståndpunkt i förevarande spörsmål,
må erinras om att lasarettsstadgan innehåller i viss mån heterogena element.
Å ena sidan förekomma sålunda däri bestämmelser, som direkt .pålägga

vederbörande landsting eller kommun en ekonomisk tunga---. A andra

sidan meddelas ett stort antal föreskrifter, som närmast avse att befrämja

en ändamålsenlig organisation av lasarettssjukvården---. Men även

vissa av dessa sistnämnda bestämmelser äro av den art, att de indirekt
kunna föranleda utgifter — — —. 1920 års lasarettsstadgekommittés förslag

innehöll ytterligare bestämmelser av en tredje typ, nämligen sådana, som
reglera sättet för sjukvårdsfrågors beredning för behandling i landsting och
kommunala korporationer. Och såsom en bestämmelse av en fjärde typ kan
måhända betecknas den i 1915 års förut omnämnda proposition upptagna,
vilken ju innefattade en i den allmänna sjukvårdens intresse stadgad inskränkning
i den mellan de kommunala myndigheterna och lasarettens personal
regelrätt rådande avtalsfriheten men samtidigt var av beskaffenhet att
medföra vissa ekonomiska konsekvenser för de förra. Berörda bestämmelse
återfinnes, väsentligen oförändrad, i nyssnämnda kommittés förslag.

En Kungl. Maj:ts rätt att utfärda ifrågavarande bestämmelser måste uppenbarligen
baseras på antingen Konungens rätt att utfärda rena förvaltningsbestämmelser
för underlydande myndigheter eller ock på Konungens s. k.
ekonomiska lagstiftningsrätt. Att helt allmänt jämställa de kommunala myndigheterna
och befattningshavarna med de statliga torde åtminstone numera
vara främmande för rättsuppfattningen. Starkare skäl förefinnas otvivelaktigt
för den uppfattningen, att utfärdandet av ifrågavarande föreskrifter
faller inom ramen för Konungens ekonomiska lagstiftningsrätt. Ett nära till
hands liggande betraktelsesätt skulle sålunda vara att konstruera bär avsedda
bestämmelser såsom villkor, uppställda av Kungl. Maj:t för ratten att utöva
sjukhusverksamhet. Denna konstruktion faller emellertid, såvitt angår landsting
och i landsting ej deltagande städer, därpå, att det bär icke är fråga om
en frivillig verksamhet. Visserligen finnes med den avfattning, § 2 i nu gällande
lasarettsstadga erhållit, icke uttryckligen någon allmän förpliktelse
statuerad för landsting och i landsting ej deltagande städer att draga försorg
om lasarettsväsendet. Men i maskerad form föreligger likyisst en dylik
förpliktelse. I stadgans § 4 föreskrives nämligen, att inom varje landstingsområde
skall finnas antingen av landstinget anordnad upptagningsanstalt för
sinnessjuka eller ock vid något av områdets lasarett avdelning för tillfällig
vård av sådana sjuka. Denna bestämmelse förutsätter tydligen, att varje
landsting är pliktigt att hålla lasarett. Och 1920 års lasarettsstadgekommitté
liksom, på sätt längre fram skall närmare behandlas, förevarande sakkunniga
hava ansett eu uttrycklig bestämmelse i ämnet böra upptagas. I fråga om
kommunal och annan frivillig sjukhusverksamhet torde däremot det nyssnämnda
betraktelsesättet äga giltighet. Till förmån för nu berörda uppfattning
kan, utöver vad i 1915 års proposition anförts för densamma, vidare
åberopas, att hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 och brandstadgan den 15
juni 1923 utfärdats av Kungl. Maj:t, ehuru efter riksdagens hörande. Dessa
stadgor innehålla bestämmelser, varigenom med utgifter förenade förpliktelser
ålagts landsting eller kommuner. A andra sidan liava under senare
tid tvenne författningar av enahanda karaktär, nämligen epidemilagen av
förstnämnda dag och lagen den 6 juni 1925 om polisväsendet i riket, ansetts
böra beslutas av Konung och riksdag gemensamt. Därtill kommer, att bestämmelser
av den förut omnämnda tredje typen otvivelaktigt äro av kommunallags
natur och alltså måste meddelas i sådan lags form. Det anförda
torde visa, att man har att göra med ett gränsfall, i vilket det på vissa
punkter är klart, att beslut av Konung och riksdag är nödvändigt eller att

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

det räcker med beslut av Kungl. Maj:t, medan det beträffande flertalet av
bestämmelserna kan vara tvivelaktigt, huruvida den ena eller den andra lagstiftmngsformen
är den riktiga. Vid sådant förhållande har det synts de
sakkunniga naturligt att beträffande bestämmelser, som innebära en ekonomisk
förpliktelse ^ för landstingen eller kommunerna, i princip förorda den
form, som vid frågans dryftande vid 1915 års riksdag synes hava godtagits
av majoriteten inom båda kamrarna, nämligen formen av eu av Konung och
riksdag gemensamt beslutad lag. Enahanda form måste man självfallet giva
de bestämmelser, som otvivelaktigt äro av kommunallags natur. Övriga bestämmelser
skulle åter kunna sammanföras i en rent administrativ stadga.
1 avseende å den praktiska utformningen av en dylik uppdelning är emellertid
att marka, å ena sidan, att gränsen emellan de olika slagen av bestämmelser
ar synnerligen svårbestämd och, å andra sidan, att från bestiimmelser
meddeiade i eu lag, dispens ej kan av Kungl. Maj:t meddelas utan
uttryckligt bemyndigande i lagen. Med hänsyn härtill hava de sakkunniga
funnit det mindre lämpligt att göra uppdelningen på lagen och stadgan avliangig
allenast av de olika bestämmelsernas egenskap att föranleda eller icke
föranleda utgifter ^ I stallet har uppdelningen funnits böra i huvudsak göras
sa, att i lag fastslås de regler, som icke böra vara föremål för någon Kungl.
Maj:ts dispensratt, och att övriga bestämmelser meddelas av Kungl. Man t.
k or att undanröja varje tvivel om att Kungl. Maj:t äger meddela till stadgan
horande bestämmelser av sådan art, att de enligt de sakkunnigas principiella
standpunkt bora meddelas av Konung och riksdag, bör i lagen intagas bemyndigande
for Kungl. Maj:t att utfärda sådana bestämmelser.»

I enlighet med vad de sakkunniga sålunda anfört upptogo de i den föreslagna
lagen föreskrifter om landstings och kommuners skyldighet att draga
försorg om anstaltsvård för sjuka, om sjukhusberedning, om landstings och
kommuners skyldigheter att förse sina sjukhus med erforderlig personal och
utrustning, om förbud att göra inskränkningar i sjukhusläkares rätt till enskild
praktik och om förpliktelse att lämna kostnadsfri vård åt personer,
som aro behäftade med könssjukdom i smittsamt skede. Vidare innehöll
lagen (i 8 §) bemyndigande för Kungl. Maj:t att beträffande de i lagen avsedda
sjukhusen meddela närmare bestämmelser angående anläggning, styrelse
och förvaltning, läkares och annan sjukhuspersonals tillsättande och
åligganden samt intagning och vårdkostnad. Övriga bestämmelser upptogos
med stöd av berörda bemyndigande eller Kungl. Maj:ts administrativa lagstiftningsrätt
i stadgeförslaget.

Till den uppfattning, vartill de sakkunniga kommit, har landstingsförbundet
direkt uttalat sill anslutning, och i de i övrigt avgivna yttrandena
hava principiella anmärkningar mot densamma ej framställts i vidare mån
an att i en vid medicinalstyrelsens yttrande fogad skiljaktig mening gjorts
gällande, att det vore lämpligt att samla alla bestämmelserna i en enda,
administrativ författning och att de i lagförslaget upptagna bestämmelserna
icke skulle vara av behovet påkallade.

Däremot hava vissa icke principiella anmärkningar på ifrågavarande punkt
framställts mot sakkunnigförslaget.

Svenska landstingsförbundet anför sålunda: Mot den föreslagna formuleringen
av 8 § torde den anmärkningen kunna göras, att Konungens rätt att
lamna föreskrifter gjordes allt för vidsträckt och finge eu omfattning, som
väl av ingen åsyftats. Att Konungen exempelvis i fråga om sjukliusperso -

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

nalen eller lasarettens och sjukstugornas vårdkostnad, som väl i detta sammanhang
vore liktydigt med vårdavgifter av olika slag, skulle hava rätt att
stadga vad honom lyste, blott det icke stode i direkt strid med förefintlig
lag, torde icke landstingen eller de, som hölle på den kommunala självstyrelsen,
vilja medgiva. En omformulering av lagrummet vore för den skull
erforderlig, exempelvis därhän, att Konungens rätt att meddela bestämmelser
komme att omfatta allenast anläggning, organisation och förvaltning.

Svenska föreningen för invärtes medicin förordar, att formerna för tillsättning
av lasarettsläkare fastslås genom lag. Anledningen till föreningens
ståndpunkt är närmast den, att föreningen vill vinna »säkerhet för att icke
sådana förhållanden, som nu råda i våra största städer, även för framtiden
bli rådande».

Mot den princip, till vilken de sakkunniga anslutit sig, har jag i och för
sig icke någon erinran. Yad angår sättet för materialets uppdelning emellan
lagen och stadgan har jag emellertid ansett viss omläggning böra göras. I stadgeförslaget
återfinnas bestämmelser i ett stort antal viktiga och för dem, som
driva sjukhusen, ekonomiskt betydelsefulla frågor, vilka icke lämpligen torde
kunna avgöras utan riksdagens medverkan. Rätt för Kungl. Maj:t att
härutinnan meddela dispens synes behövlig endast med hänsyn till några
få sjukhus, beträffande vilka för närvarande gälla vissa specialregler, som
jämväl i framtiden kunna, åtminstone i inskränkt eller modifierad form, vara
av behovet påkallade. Då emellertid alla föreskrifter, vilkas utfärdande kan
anses kräva riksdagens medverkan, torde böra erhålla sin plats i lagen, har
en viss överflyttning till denna befunnits motiverad. Denna överflyttning, vid
vilken hänsyn till nyssnämnda sjukhus kunnat tagas genom eu särskild, för
dem avsedd undantagsbestämmelse — jag skall längre fram återkomma till
spörsmålet, om och i vad mån dylika särbestämmelser kunna anses motiverade
— har jag ansett lämpligen kunna ske på det sättet, att i lagen upptagas alla
mera principala regler och det oavsett om i något undantagsfall dispensrätt
måste åt Kungl. Maj:t inrymmas. I enlighet med det sagda har jag för min
del funnit, att till lagen böra överflyttas de bestämmelser, som röra gränsen
emellan lasarett, respektive sanatorium, och sjukstuga, respektive tuberkulossjukstuga,
medicinalstyrelsens rätt till kontroll över ifrågavarande sjukhus,
direktionernas utseende och sammansättning, styresmannaskapet, besvär över
direktionsbeslut, rätten att inrätta nya läkartjänster, för sjukvården ansvariga
läkares ävensom underläkares tillsättande, öppen mottagning å sjukhus,
principerna för intagning samt läkares honorar och annan vårdkostnad. Övriga
regler skulle åter, i förekommande fall med stöd av ett i lagen intaget bemyndigande
för Kungl. Maj:t, bibehållas i en administrativ stadga. Med
den uppdelning av materialet, som jag sålunda vill föreslå, kommer tydligen
något bemyndigande för Kungl. Maj:t att meddela bestämmelser om vårdkostnad
ej längre att erfordras. Däremot erfordras alltjämt bemyndigande
i avseende å annan personals än nyss omförmälda läkares tillsättande samt
beträffande personalens åligganden och vissa intagningsregler.

Vid den överarbetning, sakkunnigförslaget undergått inom departementet,
har lagförslaget omarbetats och kompletterats i överensstämmelse med min
nu uttalade uppfattning. Klart är emellertid, att en uppdelning av det slag.

Departements chefen.

42

Frågan
om särbestämmmelser

för vissa
sjukhus.

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

som jag således ansett mig böra förorda, är en vansklig sak och att olika
meningar kunna råda om, huru uppdelningen bäst bör ske. Jag anser för
den skull lämpligt, att då den föreslagna lagen förelägges riksdagen, ett utkast
till stadga bifogas propositionen. Sådant utkast har därför tillika upprättats,
och jag kommer att i det följande redogöra för min ställning jämväl
till de spörsmål, som äro avsedda att regleras i stadgan.

Det andra mera allmänna spörsmålet gäller frågan, i vilken omfattning
sjukhus lämpligen böra i dispensväg generellt undantagas från de föreslagna
bestämmelserna.

För närvarande gäller den regeln att, där för viss sjukvårdsinrättning
särskilda bestämmelser äro eller varda av Kungl. Maj:t eller med Kungl.
Maj:ts bemyndigande utfärdade, för sådan sjukvårdsinrättning skola gälla i
främsta nimmet sålunda utfärdade bestämmelser och i övrigt de särskilda
stadgornas bestämmelser. I enlighet med denna regel hava för vissa sjukhus
särskilda bestämmelser utfärdats av Kungl. Maj:t eller vissa underordnade
myndigheter.

De salckunniga anförde i denna del. »De sakkunniga hava under sina överläggningar
kommit till den uppfattningen, att det organisatoriskt är en betydande
fördel att under gemensamma regler kunna innefatta så vitt möjligt
alla de sjukvårdsinrättningar, som här äro på tal. Med denna uppfattning
hava de sakkunniga sökt giva sitt förslag sådant innehåll, att föreskrifterna
däri bliva lämpade för nämnda syfte. Att särbestämmelser likväl i en del
fall kunna betingas av speciella förhållanden, ligger i öppen dag. Men det
torde vara tveksamt, huruvida förhållandena någonstädes i vårt land äro så
egenartade, att dylika särbestämmelser kunna vara erforderliga i sådana centrala
stycken som t. ex. tillsättningen av läkare, ordnandet av mottagning
för öppen sjukvård och reglerna för intagning och vårdkostnad. Det synes
därför angeläget, att inga nya särbestämmelser i centrala stycken medgivas
utan synnerligen vägande skäl. Vad beträffar redan förefintliga särbestämmelser
liksom av Kungl. Maj:t meddelade bemyndiganden att utfärda
dylika är det visserligen klart, att dessa bestämmelser och bemyndiganden
icke skola förfalla genom de nya författningarna. Men de sakkunniga anse
sig böra betona, att, därest deras förslag lägges till grund för dessa nya författningar,
en revision av särbestämmelserna torde bliva behövlig redan på
grund av nödvändigheten att bringa de från nuvarande stadgor direkt hämtade
delarna av särbestämmelserna i överensstämmelse med de nya reglerna.
De sakkunniga vilja ock med hänvisning till sin ovan angivna uppfattning
uttala önskvärdheten av att samtidigt med eu dylik revision spörsmålet, om
eller i vilken mån särbestämmelser för vederbörande sjukhus över huvud
äro erforderliga, liksom även om Kungl. Maj:ts bemyndigande att utfärda
dylika bestämmelser fortfarande bör gälla, varder upptaget till ingående omprövning.
»

Därest den av mig förordade överflyttningen till den föreslagna lagen av
de mera viktiga bestämmelserna rörande sjukhus kommer till stånd, komma
uppenbarligen nu förefintliga särbestämmelser — vilka såsom jag antytt
icke böra för närvarande upphävas — att i stor utsträckning innefatta
undantag redan från de i lagen upptagna, i allmänhet icke dispensabla rättsreglerna.
Vid sådant förhållande synes mig kravet på en revision av
berörda bestämmelser vinna ökad styrka, och jag anser därför, att om nu

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

föreliggande förslag leder till utfärdandet av nya författningar, frågan om
verkställande av den ifrågasatta revisionen bör tagas under omprövning.

Jag övergår härefter till detaljgranskningen av de särskilda bestämmelserna
i sakkunnigförslaget. Därvid kommer jag att följa nämnda förslag med de
modifikationer, som föranledas av vad jag tidigare yttrat om lämpligheten att
giva lags karaktär åt vissa bestämmelser, som av de sakkunniga upptagits
i deras förslag till stadga. Jag kommer således att behandla dessa bestämmelser
under de olika paragraferna i det inom departementet upprättade
förslag till lag om vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus, vars
föreläggande för riksdagen jag har för avsikt att förorda.

1. Förslag till lag om vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus.

1 §•

Liksom de sakkunnigas lagförslag (1 §) har förevarande förslag inletts
med eu allmän bestämmelse om den skyldighet att ombesörja anstaltsvård,
som skall åligga landsting och med dem jämställda städer.

I anledning av vad de sakkunnigas lagförslag innehåller om att landstingen
och nämnda städer skola hava förpliktelse att ombesörja anstaltsvård
vid barnsbörd anför svenska landstingsförbundet genom sin styrelse:

»Vad storstäderna angår, så hava ju dessa redan i stort sett sörjt för
förefintligheten av erforderliga barnbördshus, och detta har också på grund
bland annat av den koncentrerade bebyggelsen kunnat ske utan större svårighet
eller alltför betydande ekonomiska uppoffringar. Helt annorlunda blir
förhållandet, när det gäller att förse landstingsområdena, enkannerligen dem
med vidsträckt landsbygd, med ''erforderliga’ anstalter av förevarande slag.
Landstingen hava också hittills endast i rätt ringa omfattning kunnat tillgodose
detta vårdbehov. Av landstingslasaretten hava sålunda allenast de
i Södertälje, Väsby (Löwenströmska), Kyköping, Eskilstuna, Jönköping, "Västervik,
Kalmar, Visby, Kristianstad, Lund, Landskrona, Västerås, Sundsvall
Örnsköldsvik och Östersund särskilda barnbördsavdelningar, på ett par
undantag när med allenast ett fåtal sängar vardera. Därjämte äger Östergötlands
läns landsting Westmanska barnbördshuset i Linköping med 19

platser.---Styrelsen är i princip ense med de sakkunniga därom, att

landstingen i möjligaste mån böra taga sig an jämväl vården av barnsängskvinnor
och späda barn, samt att i allmänhet denna vård icke bör intaga
en särställning i förhållande till den av landstingen organiserade och ledda
sjukhusvården. Styrelsen har heller ingenting emot, att denna princip på
ett eller annat sätt kommer till uttryck i lag eller förordning men motsätter
sig å andra sidan bestämt, att landstingen utan vidare lagligen åläggas
samma ovillkorliga förpliktelser beträffande barnbördsfall som beträffande
vanliga lasaretts-, tuberkulos- och epidemifall.»

Styrelsen anmärker därjämte, att blindvård och vanförevård synas böra
upptagas bland de kategorier, för vilka landstingen i enlighet med stadgandet
i andra stycket av förevarande paragraf icke skulle hava att ombesörja anstalter.

Den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen om att landstingen skola
ombesörja anstaltsvård för barnsbörd innebär en nyhet. Gällande lasaretts
stadga innehåller allenast, att om lasarett är beläget å ort, där barnbördsanstalt
ej finnes, barnaföderska i trängande fall kan intagas, då operativt ingrepp
är nödigt och detta icke kan i hemmet utföras. Kyssberörda nyhet bygger
på den utveckling, som under senare tid ägt rum och som lett därtill, att man

Landstings
och kommuners
skyldigheter
i avseende
å
anstaltsvård.

iJepartcinents ehefen.

44

Undantag
från lagens
tillämpningsområde.

Departemonts chofen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

numera ganska allmänt torde hysa den uppfattningen, att landstingen och med
dem jämställda städer böra vara huvudmän för den verksamhet, som har att
tillgodose behovet av särskilda barnbördsanstalter. Det synes mig angeläget,
att denna landstingens och storstädernas uppgift kommer till uttryck i förevarande
författning. Emellertid torde det icke vara nödvändigt, att bestämmelsen
om ombesörjande av barnbördsanstalter avfattas så, att den blir av
tvingande natur; en bestämmelse, varigenom landstingen och i landsting
icke deltagande städer förklaras böra ombesörja anstaltsvård vid barnsbörd,
torde vara tillräcklig. Klart är, att jag genom vad sålunda förordats icke
fattat någon ståndpunkt till den bland annat vid 1914 och 1924 års riksdagar
behandlade frågan, om och i vad mån staten bör ekonomiskt medverka till
barnbördsanstalters tillkomst och underhåll.

Vad angår anmärkningen om att anstaltsvård för blinda och vanföra
bör undantagas från den föreslagna lagens tillämplighetsområde vill jag
framhålla, att under nämnda kategorier av sjuka falla dels sådana, som äro
och böra bliva föremål för behandling å lasaretten, respektive de större
lasarettens oftalmologiska och ortopediska avdelningar, och dels sådana,
vilkas sjukdom är av kronisk art. De senare böra uppenbarligen falla utom
den föreslagna lagens tillämplighetsområde, varemot det motsatta förhållandet
föreligger beträffande de förra. Då i förevarande paragraf anstaltsvård
för kroniskt kroppssjuka förklarats falla utom lagförslagets räckvidd,
torde den framställda anmärkningen redan vara tillgodosedd.

Slutligen har i förevarande paragraf intagits en uttrycklig föreskrift om
att kommun, som ej deltager i landsting, äger att ombesörja anstaltsvård.

2 §.

Förevarande paragraf innehåller ej blott den i 2 § i de sakkunnigas lagförslag
införda definitionen på vad som menas med sjukhus, som drives av
landsting eller kommun, utan ock de i 1 § av deras stadgeförslag upptagna
definitionerna på de olika slagen av sjukhus och benämningarna på där
anställda ansvariga läkare.

Vid 1 § andra stycket av de sakkunnigas lagförslag har medicinalstyrelsen
under erinran om att från den föreslagna stadgans tillämplighetsområde
undantagits sjukvårdsinrättningar vid fattigvårdsanstalter och sjukavdelningar,
som lyda under militär myndighet, ifrågasatt, huruvida icke sistberörda
undantag borde göras redan i lagen ävensom kompletteras med bestämmelse
om att s. k. härbärgen ävensom mindre, med högst sex vårdplatser försedda
förlossningsanstalter jämväl skola vara undantagna.

Ä andra sidan har svenska läsårettsläkarjöreningen i sitt yttrande givit uttryck
åt önskvärdheten av att den blivande stadgan i tillämpliga delar må komma
att gälla även för de militära sjukhus, där civila sjuka till vård emottagas
och till vilka vederbörande landsting eller kommuner i eu eller annan form
lämnat eller lämna bidrag.

Anledningen till att i sakkunnigförslaget sjukvårdsinrättningar vid fattigvårdsanstaltJer,
liksom sjukavdelningar som lyda under militär myndighet, undantagits
allenast från den föreslagna stadgans tillämpningsområde är, såsom

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

av de sakkunnigas motiv framgår, att väl lagen men ej stadgan ansetts kunna
tillämpas på djdika sjukhus. Den av de sakkunniga valda uppställningen
innefattar därjämte, att det Kungl. Maj:t i olika avseenden i lagen meddelade
bemyndigandet skulle komma att omfatta jämväl förstnämnda sjukvårdsinrättningar
— reglering av de militära sjukhusen tillkommer givetvis
Kungl. Maj:t utan särskilt bemyndigande.

Godtages den av mig förordade överflyttningen till lagen av vissa viktigare
bestämmelser, är det uppenbarligen nödvändigt att undantaga de nu ifrågavarande
slagen av sjukhus från dessa bestämmelsers tillämpningsområde.
Då det icke heller lärer böra ifrågakomma att beträffande fattigvårdsanstalter
överlåta åt Kungl. Maj:t att föreskriva i ämnen, som beträffande övriga kommunala
sjukhus regleras i lag, och anledning saknas att beträffande dessa
anstalter nu föreslå några särskilda lagregler, har det synts mig riktigast
att helt ställa fattigvårdsanstalterna och de militära sjukhusen utanför såväl
lagen som stadgan. Då emellertid undantagsstadgandet uppenbarligen ej kan
få avse den allmänna förpliktelsen i 1 § första stycket utan allenast sjukhusväsendets
organisation, har detsamma intagits först i förevarande paragraf.

Beträffande de omnämnda sjukhärbärgena ber jag till en början att få
erinra om kungörelsen den 15 juni 1923 angående statsbidrag till åtgärder
för åstadkommande av förbättrad sjukvård inom rikets ödemarksområden.
Enligt denna kungörelse kan i vissa delar av Norrland statsbidrag erhållas
dels till sjukstuga och dels till lokal för provisoriskt sjukhärbärge, innehållande
högst 4 vårdplatser och bostad för sjuksköterska. Dessa sjukhärbärgen hava
enligt praxis icke ansetts vara underkastade gällande sjukstugestadga. Med
förevarande förslag lära emellertid härbärgena formellt komma in under förslagets
giltighetsområde.

Då någon principiell skillnad emellan sjukstugor och sjukhärbärgen icke torde
kunna göras, har jag icke ansett det möjligt att generellt undantaga de senare
från vare sig lagens eller stadgans tillämpningsområde, utan torde det riktiga
vara att efter prövning från fall till fall i dispensväg göra undantag från de
meddelade föreskrifterna. En förutsättning för en sådan lösning är givetvis,
att lagen icke innehåller något indispensabelt stadgande, som kan försvåra
eller förhindra sjukhärbärgenas existens. En granskning av de bestämmelser
i sakkunnigförslaget, som enligt mitt förmenande skola upptagas i lag, ger
emellertid vid handen, att dessa bestämmelser, i den mån de kunna tilllämpas
i avseende å sjukhärbärgena, med två undantag också böra vara därå
tillämpliga. Nämnda undantag utgöras av dels 5 § första stycket i de sakkunnigas
lagförslag, enligt vilket bland annat läkare skall finnas anställd
vid samtliga av lagen reglerade sjukhus, och dels de bestämmelser om direktion
och styresman, som böra överflyttas till lagen. Vid sjukhärbärge
lärer nämligen läkare icke behöva fast anställas, liksom behov av den för
sjukstugor föreskrivna organisationen icke med säkerhet lärer förefinnas.
Det förstnämnda stadgandet torde utan olägenhet kunna omformuleras så.
att någon uttrycklig skyldighet att fast anställa läkare ej däri upptages.
De senare bestämmelserna har jag redan av andra skäl, till vilka jag längre
fram återkommer, ansett böra vara underkastade Kungl. Maj:ts dispensrätt.

46

Frågan om
principiell
skillnad mellan
lasarett
och sjukstuga,
respektive sanatorium
och
tuberkulossjukstuga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

Det anförda har motsvarande tillämpning å de små förlossningshemmen.
I följd av att till denna paragraf överflyttats vissa bestämmelser, som av
de sakkunniga upptagits i 1 § i den av dem föreslagna stadgan, blir det
nödvändigt att här beröra spörsmålet, om och på vad sätt principiell skillnad
bör göras mellan lasarett och sjukstuga, respektive sanatorium och tuberkulossjukstuga,
och jag torde därvid få i ett sammanhang behandla jämväl
hithörande bestämmelser i 62 § i de sakkunnigas stadgeförslag.

Gällande innehålla icke några bestämmelser i nu ifrågavarande avseende.

Enligt Jcommittéförslaget skulle å större sjukhus (lasarett) regelrätt till
behandling intagas alla slag av sjukdoms- och olycksfall, medan å mindre
sjukhus (sjukstuga) skulle få för vård intagas sjukdoms- och olycksfall av
lättare art ävensom sådana sjukdoms- och olycksfall i övrigt, vilka med
hänsyn till fallets art eller andra omständigheter, varom läkaren skulle i
journalen göra anteckning, icke lämpligen kunde till annat sjukhus överföras.
Barnbördsfall skulle få intagas å båda slagen av sjukhus i enahanda omfattning.
I enlighet härmed föreskrevs, att lasarett regelrätt skulle vara utrustat
för alla slag av sjukdomar samt vara speciellt utrustat för kirurgisk
verksamhet, medan sjukstuga skulle förses med den enklare inredning och
utrustning, som motsvarade dess nyss angivna ändamål.

Enligt sakkunnigförslaget (1 § i stadgeförslaget) skulle lasarett vara avsett
för sjukvård oberoende av fallets art, varmed tydligen avsågs fallets
svårare eller lindrigare beskaffenhet, medan sjukstuga angavs vara avsedd
företrädesvis för fall av lättare art. Å båda slagen av sjukhus skulle få intagas
sådana fall, för vilka sjukhuset vore avsett (52 och 62 §§ i stadgeförslaget).
Beträffande sjukstuga tillädes i sistnämnda paragraf, att å sjukstuga
ej finge utan särskilda skäl för vård intagas andra vårdbehövande än sådana,
som med hänsyn till sjukstugans utrustning och sjukstuguläkarens kompetens
i kirurgiskt avseende lämpligen kunde där behandlas. Härtill var fogad
en kontrollföreskrift, enligt vilken läkaren, om ej fall, varför intagning skett,
uppenbarligen vore av lättare art, skulle i sjukjournalen göra anteckning
om anledningen till att den intagne ej ansetts böra till lasarett överföras.
Beträffande tuberkulossjukvårdsanstalter angavs såsom principiell skillnad
emellan sanatorier och tuberkulossjukstugor, att de förra vore avsedda för
sjukvård oberoende av fallets art och de senare företrädesvis för vård av
mera tillfällig art. Samtliga sjukhus skulle enligt 6 § i de sakkunnigas lagförslag
förses med den utrustning, som med hänsyn till sjukhusets ändamål
kunde anses av behovet påkallad.

De över sakkunnigförslaget avgivna yttrandena innehålla i denna fråga
följande.

Medicinalstyrelsen anser, att skillnaden emellan lasarett och sjukstugor, respektive
sanatorier och tuberkulossjukstugor bör bestämmas allenast genom
angivande av antalet vårdplatser å den ena eller andra sjukhustypen. Vidare
föreslår styrelsen, att särskild hänsyn till sjukstuguläkarens kirurgiska kompetens
icke skall tagas vid prövning av intagningsfall; även icke kirurgiska
fall kunna nämligen enligt styrelsens förmenande vara av beskaffenhet att
kräva annan vård än den, som kan lämnas å en sjukstuga. Slutligen förordar

Kungl. Maj:ts proposition nr 101. 47

styrelsen borttagande av den i 62 § i de sakkunnigas stadgeförslag föreslagna
skyldigheten att göra anteckning i sjukjournalen.

Sveriges läkarförbund förordar genom sin styrelse i sitt utlåtande enahanda
ändringar som medicinalstyrelsen. Förbundet gör särskilt gällande,
att det icke är möjligt att draga en gräns mellan lätta och svåra sjukdomar,
i det att denna distinktion helt vore beroende på sjukhusets utrustning och
läkarens kompetens i det särskilda fallet, samt att så gott som alla sjukdomsfall,
vilka intagas på moderna, välutrustade sjukstugor, äro av beskaffenhet
att icke lämpligen kunna vårdas i hemmen och mer eller mindre allvarliga.
Förbundet anser det ligga en inkonsekvens i att sjukstuguläkaren har
rättighet att i hemmen åtaga sig vård av sjukdomar, som han i egenskap
av sjukstuguläkare ej utan hinderliga formaliteter skvdle kunna på ett ändamålsenligare
sätt vårda på sjukstugan. Anmärkas bör, att en av styrelsens
ledamöter så till vida var skiljaktig, att han ville bibehålla den av de sakkunniga
föreslagna principiella skillnaden emellan lasarett och sjukstugor.

Svenska provinsialläkarföreningen påyrkar likaledes, att särskild hänsyn
till sjukstuguläkarens kompetens i kirurgiskt avseende ej skall tagas samt att
bestämmelsen om skyldighet för sjukstuguläkare att göra anteckning i sjukjournalen
måtte utgå.

Svenska sanatorieläkarföreningen föreslår allenast den ändringen, att med
tuberkulossjukstuga skall förstås tuberkulossjukvårdsanstalt, som företrädesvis
är avsedd för mera tillfällig och mindre krävande sjukvård.

Slutligen har i den förut omnämnda, av en sjukstuguläkare ingivna framställningen,
i vilken, enligt uppgift däri, ytterligare fjorton namngivna sjukstuguläkare
instämt, gjorts gällande, att skyldighet att göra anteckning i
sjukjournalen icke bör införas. Därvid åberopas bl. a., att ett falls egenskap
av lättare eller icke lättare uteslutande vore beroende på läkarens
kompetens och att förslaget syntes vittna om eii tendens att hålla tillbaka
sjukstugorna och sjukstuguläkarna.

Ehuru gällande författningar ingenstädes söka att draga en principiell
gräns emellan lasarett och sjukstugor — anledningen härtill är, enligt vad
förarbetena visa, vanskligheten att åstadkomma »den skarpa gräns, som måste
läggas till grund för eu lagbestämd indelning» — torde ingen med förhållandena
förtrogen vilja förneka, att en arbetsfördelning faktiskt förefinnes emellan
dessa tvenne sjukhustyper. Icke heller torde någon tvekan kunna råda om,
att denna arbetsfördelning grundar sig på sjukdomsfallens beskaffenhet. Ett
landsting, som vill uppdela sin anstaltsvård på lasarett och sjukstugor, lärer
icke kunna underlåta att räkna med en dylik arbetsfördelning, som i stort
sett torde komma att läggas så, att de svåraste fallen överföras till vederbörande
lasarett, därest icke särskilda skäl föranleda annat, och övriga fall
fördelas emellan lasaretten och sjukstugorna. Utan en dylik arbetsfördelning
synes det mig också svårt att vinna full planmässighet i anstaltsbyggandet.
Berörda arbetsfördelning bör på något sätt komma till uttryck
i författningstexten, bl. a. på den grund, att den är normen för skyldig -

Departements chefen.

Landstingets

sjukhus beredning.

Gemensam
upphandling,

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

heten att utrusta de olika sjukhusen. Betonas må, att eu sådan norm
icke kan vinnas, om man låter gränsen endast bero på platsantalet. Frånsett
att den av mig förordade möjligheten till ökning av sjukstugas platsantal
i sådan utsträckning, att sjukstuga ibland kan bliva större än lasarett,
gör det omöjligt att låta platsantalet vara avgörande för utrustningen, bör
betonas, att det för närvarande icke torde vara möjligt att med ledning endast
av platsantalet göra skillnad emellan utrustningen för ett lasarett på
25 platser och utrustningen för en sjukstuga på 24. Vid utformandet av
gränsen emellan lasarett och sjukstuga bör emellertid vederbörlig hänsyn
tagas till sjukstuguläkarens intresse av att den förefintliga arbetsfördelningen
icke bereder honom svårighet i hans arbete. Även om sakkunnigförslaget
ganska nära ansluter sig till den faktiska situationen, som låter skiljaktigheten
emellan lasarett och sjukstuga framträda enbart genom termerna
»lasarett» och »sjukstuga», torde mot detsamma kunna anmärkas, att det
för starkt betonar, att sjukstugorna hava befattning med de lättare fallen,
varmed uppenbarligen avses de lindrigare av de regelrätt allvarsamma fall,
som icke lämpligen kunna vårdas annorstädes än å sjukhus. I enlighet härmed
hava bestämmelserna i 1 och 62 §§ i de sakkunnigas stadgeförslag omarbetats.
Därvid hava uteslutits de av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna
om särskild hänsyn till sjukstuguläkarens kompetens i kirurgiskt
avseende och om skyldighet för läkaren att göra viss anteckning i sjukjournalen.
Vidare är att framhålla, att då en principiell gräns dragits emellan lasarett och
sjukstuga samt därjämte högsta tillåtna antalet vårdplatser å sjukstuga angivits
— bestämmelsen härom har synts lämpligen böra erhålla sin plats i den paragraf
(6 § i lagförslaget), som behandlar normen för sjukstugas materialutrustning —
det icke längre funnits behövligt att sätta en minimigräns för lasarettens vårdplatsantal.
Härigenom har vunnits, dels att avfattningen av det stadgande, som
fastslår ifrågavarande principiella skillnad, blivit mera stringent och dels
att man icke behövt meddela några särskilda bestämmelser rörande lasarett,
som i avseende å antalet vårdplatser understiger det normala maximiantalet
för sjukstugor. Det nu sagda är i tillämpliga delar att iakttaga beträffande
sanatorier och tuberkulossjukstugor.

3§-

Mot de föreskrifter angående en landstingets sjukhusberedning, som finnas
upptagna i 3 § i de sakkunnigas förslag till lag och vartill motsvarighet
upptagits i förevarande paragraf, har jag, såsom jag tidigare framhållit,
icke någon saklig erinran. Däremot har en redaktionell ändring synts erforderlig
för att, i överensstämmelse med innehållet i 39 § i lagen om landsting,
uttryckligen fastslå, att de framställningar och erinringar, sjukhusberedning
må göra hos direktion, liksom de råd och anvisningar, beredningen må meddela,
skola avse allenast den ekonomiska förvaltningen.

I detta sammanhang torde frågan om landstingets eller förvaltningsutskottets
befogenhet beträffande för flera sjukhus gemensam upphandling o. d. böra
upptagas till behandling.

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

Kommittéförslaget innehöll i fråga om de viktigare ekonomiska funktioner,
som nu tillkomma direktion, att sjukvårdsnämnden skulle, i den mån landstinget
sådant åt nämnden uppdragit, ombesörja för sjukhusen gemensamma
uppköp eller handlägga andra för sjukhusen gemensamma förvaltningsärenden.
I anslutning härtill innehöll förslaget vidare följande stadgande:

»Vid verkställande av byggnadsarbete, varom i § 10 sägs, vid anskaffande
av de för sjukhuset erforderliga inventarier, matvaror och förbrukningsartiklar
samt vid bestridande på entreprenad av sjukhusets mathållning
åligger i fråga om kommunalt sjukhus direktionen att ställa sig till efterrättelse
sjukvårdsnämndens eller, beträffande dylikt sjukhus, som ej står
under landstingets inseende, vederbörande kommunalmyndighets i sådant
hänseende meddelade föreskrifter.»

I § 10 i kommittéförslaget omhandlades anläggning av sjukhus, anordnande
av sjukhus i för annat ändamål förut använd byggnad samt avsevärd
om- eller tillbyggnad av befintligt sjukhus.

De sakkunniga ansågo det ej förenligt med de sakkunnigas allmänna ståndpunkt
beträffande de funktioner, som borde tillkomma sjukhusberedningen
{kommitténs sjukvårdsnämnd), att, på sätt i kommittéförslaget stadgats, giva
beredningen den bestämmande myndigheten i avseende å arbeten och uppköp
för de särskilda sjukhusens räkning, utan återgingo, i överensstämmelse
med vad från olika håll påyrkats, i detta avseende till den ståndpunkt,
gällande stadga intager, eller att i nämnda avseenden gällande regler
om upphandling för statens räkning skulle i lämplig utsträckning iakttagas.

Svenska landstingsförbundet gör nu gällande, att sjukhusberedningen ovillkorligen
borde erhålla en viss myndighet (medbestämmanderätt) i fråga om
gemensam upphandling eller i allt fall möjlighet till sådan myndighets utövning.
Förbundet upplyser, att fem eller sex landsting i viss utsträckning
redan praktisera gemensamma inköp för landstingens anstalter och uppdragit
dessa åt sitt förvaltningsutskott eller åt en under utskottet lydande upphandlingsnämnd
och att denna anordning fungerat till belåtenhet.

Innan jag ingår på ett bedömande av förbundets förslag, ber jag att få
erinra om att kommunalförfattningssakkunniga i sitt år 1923 avgivna förslag
till landstingslag gjort ett uttalande i förevarande spörsmål. Sistnämnda
sakkunniga anförde därvid: Till sjukvårdsärenden, varmed sjukvårdsnämnden
borde hava att taga befattning, borde icke hänföras för sjukhusen
gemensamma uppköp. Dylika uppköp vore i viss mån av annan natur än
övriga förvaltningsärenden rörande sjukhusen, och det torde sannolikt emellanåt
inträffa, att de på ett fördelaktigare sätt handhades av annan avdelning än
sjukvårdsavdelningen eller av annan landstingets delegation än förvaltningsutskottet.
Det borde därför stadgas, att landstinget skulle hava befogenhet
att på sätt det funne lämpligt anordna gemensam upphandling för sjukvårdsinrättningarna.

Ehuru jag i likhet med de sakkunniga är av den åsikten, att direktionerna
såsom regel skola hava den bestämmande myndigheten i fråga om sjukhusförvaltningen
och bära ansvaret för densamma, har jag dock ansett den av
svenska landstingsförbundet åberopade erfarenheten böra föranleda därtill, att

Bihang till riksdagens protokoll 1028. 1 samt. 83 häft. (Nr 101.) a»494

Departements chefen.

50

Sjukhusberedning
i
kommun m.m.

THllsyn över
sjukhusen och
besvärsrätt
över direktionsbeslut.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

möjlighet till gemensam upphandling för flera av samma landsting drivna
sjukhus beredes, och jag har därutinnan funnit mig böra förorda den av
kommunalförfattningssakkunniga föreslagna anordningen. I övrigt har jag
icke ansett anledning föreligga att på ifrågavarande punkt frångå sakkunnigförslaget.

I enlighet med det sagda har i förevarande paragraf intagits föreskrift
om att landsting äger att genom sjukhusberedningen eller på sätt eljest
finnes lämpligt anordna gemensam upphandling för två eller flera av landstinget
drivna sjukhus av den art, som genom förevarande lagstiftning regleras.
Däremot har ändring ej behövt ske i den av de sakkunniga upptagna
föreskriften om sättet för upphandling, som ankommer å direktionen, en
föreskrift, som fortfarande bör hava sin plats i stadgan.

4§-

Mot de i 4 § av de sakkunnigas lagförslag upptagna bestämmelserna, vilka
för andra än landsting reglera de i 3 § omförmälda spörsmålen, har någon
anmärkning ej förekommit. Ej heller enligt min uppfattning tarvas i sagda
bestämmelser andra ändringar än som föranledas av de i 3 § företagna.

Till paragrafen har därjämte, för att förenkla avfattningen av de följande
stadgandena, fogats en med 4 § i de sakkunnigas stadgeförslag överensstämmande
föreskrift om att vad som i dessa paragrafer föreskrives om landsting
skall äga motsvarande tillämpning i avseende å myndighet, som äger
att besluta för kommun eller kommunal sammanslutning, som bekostar drift
av sjukhus.

5§-

I denna paragraf hava från 3 § i de sakkunnigas stadgeförslag i enlighet
med vad jag tidigare anfört upptagits bestämmelser angående medicinalstyrelsens
tillsyn över de sjukhus, lagförslaget avser. De i 3 och 63 §§
i nämnda stadgeförslag förekommande bestämmelserna om inspektion av
ifrågavarande sjukhus torde däremot Kungl. Maj:t lämpligen kunna bemyndigas
att i administrativ ordning utfärda.

Vad angår bestämmelsernas innehåll torde böra i ett sammanhang till
behandling upptagas såväl frågan om omfattningen av medicinalstyrelsens
tillsynsrätt som frågan om omfattningen av dess rätt att pröva besvär över
direktionsbeslut, vilken sistnämnda fråga regleras i 9 § i lagförslaget. Ett
avgörande på det ena hållet inverkar nämligen i viss mån på ett avgörande
på det andra, i det att besvärsprövning icke torde böra ifrågakomma annat
än i ärenden, beträffande vilka sjukhusen stå under medicinalstyrelsens inseende;
tillsynsrätten får alltså ej så begränsas, att den icke kommer att
innefatta de ärenden, i vilka styrelsen bör vara besvärsinsfans.

Enligt gällande lasarettsstadga har medicinalstyrelsen överinseendet över
lasarettsdirektionen i allt vad rörer sjukvården och den vid lasarettet anställda
sjukvårdsbetjäningens arbetsförhållanden. Likartade bestämmelser finnas i
övriga stadgor rörande här ifrågavarande sjukhus. Tillika föreskrives i lasarettsoch
tuberkulossjukhusstadgorna, att ändring i direktionsbeslut må sökas hos

Kungl. Maj:ts proposition nr 101. 51

medicinalstyrelsen. Sistnämnda bestämmelse innefattar en avvikelse från vad
som föreslagits i det till grund för den förra stadgan liggande, år 1899 avgivna
kommittébetänkandet, vari förordats, att besvär i ärenden, som rörde
sjukvården, skulle anföras hos medicinalstyrelsen samt att besvär i andra
ärenden skulle föras hos länsstyrelsen.

1920 års lasarettsstadgekommitté ville åt medicinalstyrelsen uppdraga högsta
tillsynen över iakttagandet av vad i den av kommittén utarbetade sjukhusstadgan
föreskrivits, så ock över sjukvården och sjukvårdspersonalens arbetsförhållanden;
besvär över direktionsbeslut skulle få föras hos medicinalstyrelsen,
i vad rörde sjukvård, läkares tjänsteutövning och vid sjukhuset
anställd sjukvårdspersonals arbetsförhållanden.

De sakkunniga anslöto sig i huvudsak till kommittéförslaget. I 3 § av
deras stadgeförslag angavs sålunda högsta tillsynen över de i samma förslag
avsedda sjukhusen tillkomma medicinalstyrelsen, som särskilt hade att ägna
uppmärksamhet åt sjukvården och sjukvårdspersonalens arbetsförhållanden,
medan i 23 § rätt att hos medicinalstyrelsen anföra besvär över direktionsbeslut
förklarades skola förefinuas dels då sådant beslut förmenades
ej hava tillkommit i laga ordning och dels i frågor rörande sjukvård, läkares
tjänsteutövning, upprättande av förslag till underläkartjänst och sjukvårdspersonalens
arbetsförhållanden.

Såväl kommittén som de sakkunniga motiverade sin ståndpunkt beträffande
besvärsrätten därmed, att denna ej borde gälla i andra fall än där direktion
stode direkt under administrativ myndighets inseende.

Medicinalstyrelsen föreslår i sitt utlåtande över sakkunnigförslaget, att
dess tillsyn över de i stadgeförslaget avsedda sjukvårdsanstalterna begränsas
till att avse sjukvården och sjukvårdspersonalens arbetsförhållanden. Styrelsen
ifrågasätter tillika, huruvida icke rätten att hos styrelsen anföra besvär
över sjukhusdirektions beslut borde inskränkas till sådana fall, som angå
sjukvården eller därmed direkt sammanhängande förhållanden. Styrelsens anmärkning
angående besvärsrätten går alltså ut på borttagande av besvärsrätt i
fall, då i ärende, som icke angår sjukvården, formellt fel förmenas hava förelupit.

Svenska sjukhusförvaltningens tjänstemannaförbund anser, att det icke skulle
vara med billighet och rättvisa förenligt att icke medgiva materiell besvärsrätt
åt sysslomän samt förvaltnings- och ekonomipersonal i fråga om beslut,
som förmenas kränka vederbörandes enskilda rätt. Enligt förbundets uppfattning
borde den materiella besvärsrätten utvidgas till att omfatta även
den personal, som icke står direkt under medicinalstyrelsens inseende, och
borde även direktionernas beslut i ekonomiska frågor kunna överklagas.
Frågan om vilken myndighet, som borde utgöra besvärsinstans, syntes förbundet
vara av mera sekundär betydelse. De sakkunniga föresloge medicinalstyrelsen
såsom enda besvärsinstans i de fall, där besvärsrätt medgåves.
Skulle besvärsrätten utvidgas till att omfatta även sådana ärenden, som från
förbundets sida föreslagits, kunde man måhända även tänka sig landstingens
förvaltningsutskott såsom sådan instans.

52

Departements chefen.

Sjukhusens
förseende
med personal.

Kungl. Maj:ta proposition nr 101.

Yad först besvärsprövningsrätten angår, torde meningsskiljaktighet icke
råda därom, att beslut, som röra sjukvård och sjukvårdspersonalens arbetsförhållanden
samt läkares tjänsteutövning och uppgörande av förslag till underläkartjänst
— därest uppgörandet av sådant förslag skall läggas till direktionerna
— böra kunna överklagas hos administrativ myndighet. Då vidare
besvärsrätt i syfte att skapa garanti mot åsidosättande av de formella reglerna
i andra frågor än sjukvårdsfrågor redan finnes och några bärande
skäl för dess avskaffande icke anförts, har jag icke ansett mig böra förorda
någon inskränkning i den av de sakkunniga föreslagna besvärsrätten. Därjämte
har av skäl, som jag vid behandlingen av bestämmelserna om sjukvårdspersonals
antagande och entledigande kommer att beröra, besvärsrätt
medgivits även mot beslut angående entledigande av befattningshavare, tillhörande
sjukvårdspersonalen.

Att ytterligare medgiva rätt att hos administrativ myndighet överklaga
direktionsbeslut i de avseenden, som av tjänstemannaförbundet berörts, skulle
enligt min uppfattning innefatta ett allt för starkt ingrepp i den kommunala
självbestämningsrätten. Däremot är det givetvis icke uteslutet, att, på
sätt förbundet antytt, klagorätt till en kommunal överinstans genomföres i
nämnda avseenden. En sådan anordning lärer emellertid innefatta en avvikelse
från vad som i allmänhet gäller i fråga om kommunal förvaltning,
och jag har därför icke ansett det försvarligt, att man, utan prövning av spörsmålet
i hela dess vidd, här inför en särbestämmelse.

Av det anförda följer, att jag, då medicinalstyrelsens förslag om inskränkning
av styrelsens befattning med ifrågavarande sjukhus skulle göra tillsynsbefogenheten
mindre omfattande än besvärsprövningsrätten, ej heller
kunnat godtaga detta. Däremot kunde ifrågasättas att på något sätt låta i
författningen komma till uttryck, att tillsynen ej får materiellt ingripa på den
ekonomiska förvaltningen, i den mån denna ej på ett eller annat sätt inverkar
på sjukvården. Med hänsyn till svårigheten att i ifrågavarande avseende
giva en exakt regel har jag här stannat vid att oförändrat förorda
de sakkunnigas förslag. Jag har emellertid förutsatt, att medicinalstyrelsen
i sin verksamhet såsom tillsynsmyndighet icke kommer att överskrida nyss
antydda, enligt min mening i sakens natur liggande gränser.

6 §•

I 5 § av de sakkunnigas lagförslag upptogos bestämmelser om skyldighet
att förse sjukhus med läkare och annan erforderlig personal, om personals
rätt till lön, vila, ledighet, semester och pension och om förbud att förhindra
ansvarig läkare att i viss utsträckning utöva enskild praktik.

Mot de sålunda föreslagna bestämmelserna, vartill motsvarighet upptagits
i förevarande paragraf, har svenska landstingsförbundet anmärkt, dels att
bestämmelsen om ansvarig läkares rätt till enskild praktik bör överflyttas
till stadgan och dels att bestämmelserna om personalens allmänna anställningsvillkor
helt höra hemma i de av de olika landstingen antagna tjänstereglementena.

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

Vad särskilt angår frågan om skyldighet att pensionera sjukhusens befattningshavare
har förbundet anfört i huvudsak följande: Sedan pensionsfrågan
för läkarna och sjuksköterskorna blivit slutgiltigt löst, hade landstingen
utan något som helst tvång från statsmakternas sida synnerligen allmänt
gripit sig an med att ordna pensioneringen för anstalternas stadigvarande
anställda ekonomipersonal. I de landsting, där frågan ännu icke fått sin
slutgiltiga lösning, hade alltid från fall till fall genom landstingsbeslut beviljats
pension åt dylika avgående befattningshavare, ofta under framhållande
av önskemålet, att pensioneringen bleve till en rätt för befattningshavarna
i fråga. Att genom ett generellt lagbud framtvinga en brådstörtad
lösning av ekonomipersonalens pensionering måste anses såsom ett opåkallat
och oklokt ingrepp i den kommunala självstyrelsen. Förbundet ville alltså
bestämt påyrka, att bestämmelserna om pension måtte utgå ur förslaget. Först
om det mot förmodan skulle visa sig, att något eller några landsting skulle
försumma att vidtaga åtgärd för ifrågavarande befattningshavares pensionering,
kunde man såsom en sista lösning tänka på att tillgripa den statliga
tvångsmakten.

Sveriges läkarförbund förordar åter, att för vinnande av största möjliga
enhetlighet såväl läkarnas löne- och andra förmåner som även alla andra
villkor, vilka av sjukhusberedningen kunna uppställas, skola underställas
medicinalstyrelsen för granskning och godkännande.

Svenska föreningen för invärtes medicin framhåller, att det i sjukvårdens
intresse är av icke ringa vikt, att uppdelning av lasarett sker så snart sängantalet
överskridit det mått, som en enda överläkare på ett ur sjukvårdens
synpunkt tillfredsställande sätt mäktar sköta. Föreningen förordar därför
upptagandet av en bestämmelse om att lasarett, när sängantalet överskridit
en viss siffra, uppdelas på två, resp. flera avdelningar, var och en med sin
lasarettsläkare.

På sätt jag förut omnämnt, uttalade riksdagens båda kamrar år 1915 den
uppfattningen, att bestämmelser angående förbud i vissa avseenden för landstingen
och med dem jämställda städer att med vederbörande läkare avtala
om inskränkningar i deras rätt till enskild praktik borde meddelas genom
beslut av Konung och riksdag. Den då föreslagna bestämmelsen inrymde
liksom den nu ifrågavarande dispensrätt för Kungl. Maj.t. Med hänsyn
härtill har jag icke funnit anledning att på denna punkt förorda vad svenska
landstingsförbundet liärutinnan föreslagit.

De i sakkunnigförslaget förekommande löne- och pensionsbestämmelserna
torde icke innehålla något annat än sådant, som ligger i sakens natur. Då
pensionsbestämmelsen ej heller lägger hinder i vägen för pensioneringsbeslut
från fall till fall, synes farhågan för att den skulle framtvinga eu
brådstörtad lösning av vissa landstings pensionsfråga knappast motiverad.
Ä andra sidan framgår av vad svenska landstingsförbundet anfört, att bestämmelserna
i själva verket redan utan några lagföreskrifter efterlevas av
landstingen. Då de sålunda för landstingens och väl även därmed jämställda
städers del icke fylla något egentligt behov samt särskilda regler för de få
i landsting deltagande kommuner, som driva sjukhus, icke torde behöva med -

Departements''

chefen.

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

delas, har jag ansett mig icke böra motsätta mig kravet på bestämmelsernas
uteslutande, i vad de icke direkt hava betydelse för sjukvården. I enlighet
härmed har ur de föreslagna författningarna uteslutits vad som handlar om
lön och pension ävensom bestämmelserna rörande semester, i den mån fråga är
om semester för annan personal än läkare och sjukvårdspersonal. Härigenom
hava de kvarstående stadgandena i detta ämne kommit att få samma omfattning
som de nu i § 10 mom. 4 lasarettsstadgan meddelade.

Vidare är att erinra om att av skäl, som jag vid 2 § berört, bestämmelsen
om skyldighet att förse sjukhus med erforderlig personal måst avfattas så,
att läkares anställande icke blir obligatoriskt.

Vad slutligen angår Sveriges läkarförbunds förslag har det synts mig innefatta
ett alltför stort ingrepp i landstingens och kommunernas beslutanderätt
för att kunna godtagas. Till enahanda uppfattning har jag kommit beträffande
det för övrigt till sitt syftemål mycket behjärtansvärda förslaget att
direkt förplikta landsting och kommuner att under vissa förutsättningar —
vilka dock icke närmare angivas av förslagsställaren — öka antalet ansvariga
läkare.

Den av mig förordade överflyttningen till lagförslaget av vissa bestämmelser
rörande de vid sjukhusen anställda läkarna har föranlett, att stadgandena
om personals rätt till semester samt om förbud att förhindra ansvarig
läkare att i viss utsträckning utöva enskild praktik upptagits först
efter nämnda bestämmelser. I förevarande paragraf hava sålunda bibehållits
allenast föreskrifterna om sjukhusens förseende med nödig personal och om
normen för sjukvårdspersonalens storlek.

Material- Däremot hava i förevarande paragraf upptagits dels från 6 § i de sakUtisoUr2gs-
kuunigas lagförslag bestämmelser om materialutrustning och isoleringsrum
rum. och dels, på sätt jag vid 2 § här förut framhållit, föreskrifter om högsta
tillåtna antalet vårdplatser å sjukstugor och tuberkulossjukstugor. De av de
sakkunniga föreslagna bestämmelserna om materialutrustning föranleda icke
någon anmärkning från min sida. Frågan om högsta antalet vårdplatser å
sjukstugor och tuberkulossjukstugor har jag tidigare uttömmande behandlat.
Vad till sist angår den föreslagna föreskriften om isoleringsrum hava i densamma
vissa ändringar befunnits erforderliga.

Den i sakkunnigförslaget i sistnämnda avseende upptagna bestämmelsen,
enligt vilken för vård av sådana med smittsam sjukdom behäftade personer,
som ma a vederbörande sjukhus mottagas och icke utan olägenhet kunna
vårdas å allmän sal, ett eller flera s. k. isoleringsrum skola finnas inredda,
är hämtad från kommittéförslaget, men avsåg där allenast sådana sjukhus,
som i sakkunnigförslaget betecknas såsom lasarett och sanatorier. Fn likartad,
i § 3 i lasarettsstadgan nu upptagen föreskrift avser allenast lasarett.

Ehuru behov av isoleringsplatser torde finnas även vid mindre sjukhus,
synes mig försiktigheten bjuda att icke ålägga de minsta sjukhusen några
nya, ekonomiskt betungande skyldigheter. A andra sidan torde man vara
befogad att kräva, att å lasaretten liksom å sanatorierna isoleringsplatser

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

finnas inrättade även för andra än sådana, som lida av smittsam sjukdom,
t. ex. för döende, för barnsängskvinnor under förlossningen och för patienter,
som äro besvärande för andra sjuka.

Vid behandlingen av frågan om högsta tillåtna platsantalet å sjukstugor
har jag vidare framhållit, att, om lagen tilläte, att platsantalet utan särskilt
tillstånd sattes till 30, man borde i viss utsträckning tillgodose behovet
av isoleringsrum genom ett direkt stadgande i ämnet. Detta synes mig
lämpligen kunna erhålla sådant innehåll, att lasarett eller sjukstuga, vars
platsantal överstiger 24, skall vara försett med minst ett isoleringsrum. För
att emellertid en dylik bestämmelse ej skall åstadkomma svårigheter för
redan inrättade sjukhus, bör genom en övergångsbestämmelse stadgas, att
vid tiden för lagens ikraftträdande redan inrättade sjukhus, vilka sakna isoleringsrum,
icke skola vara pliktiga att inrätta sådana.

Även de större tuberkulossjukstugorna böra vara försedda med isoleringsrum.
En modernt utrustad tuberkulossjukstuga, som innehåller en hel s. k.
sjukavdelning, d. v. s. 25— 30 sjukplatser, torde numera icke lämpligen
böra byggas utan isoleringsrum. Man synes sålunda här, givetvis under
förutsättning av enahanda övergångsbestämmelse som beträffande lasarett
och sjukstugor, utan olägenhet kunna genomföra en enhetlig regel.

I enlighet med det sagda har i förslaget upptagits dels en bestämmelse
av innehåll, att å sjukhus, som äro försedda med mer än 24 vårdplatser,
skola för vård av personer, som må å sjukhuset mottagas och på grund av
smittsam sjukdom eller av annan anledning icke utan olägenhet kunna vårdas
å allmän sal, s. k. isoleringsrum finnas inrättade till nödigt antal, och dels
en övergångsbestämmelse av förut angivet innehåll (23 §).

7 §•

I denna paragraf har från 5 § i de sakkunnigas stadgeförslag upp- Godkännande
tagits föreskrift om att anläggning av sjukhus eller därmed jämförlig åtgärd av sjukkui.
ej må påbörjas, förrän medicinalstyrelsen godkänt såväl den för sjukhuset
avsedda tomten som vissa ritningar. I nämnda paragraf förefintliga bestämmelser
om de handlingar, som skola bifogas ansökan om godkännande, har
jag däremot ansett kunna utan särskilt bemyndigande i lagen av Kungl.

Maj:t utfärdas.

Mot vad de sakkunniga på denna punkt föreslagit har anmärkning ej
framställts i de avgivna yttrandena, och ej heller jag har funnit något att
däremot erinra.

8§-

De grundläggande bestämmelserna rörande sjukhusdirektion och styresmannaskap
hava sammanförts i förevarande paragraf. Dessa bestämmelser
återfinnas i 6, 7, 11, 57, 64 och 65 §§ i de sakkunnigas stadgeförslag.

Beträffande det huvudsakliga innehållet i nämnda paragrafer kan jag hänvisa
till min allmänna redogörelse för sakkunnigförslagets innehåll.

56

Direktions
tillsättande
och sammansättning.

Departement^

chefen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 101.

Mot vad detta innehåller angående direktions sammansättning hava i de
avgivna yttrandena vissa anmärkningar framställts.

Medicinalstyrelsen anser sålunda, att landshövdingen i länet bör bibehållas
såsom självskriven ordförande i lasarettsdirektion.

Svenska läsår ettsläkarforeningen förordar i likhet med kommittén och på
av denna anförda skäl, att styresmannen för sjukhus får säte och stämma
i direktionen.

Kommittén hade i denna del huvudsakligen anfört, att den för tuberkulossjukhusen
och jämväl sinnessjukhusen föreskrivna ordningen, enligt vilken
läkaren är självskriven ledamot av direktionen, såvitt kommittén försport
fungerat utan svårigheter och varit till gagn för anstalterna samt där meddelad
vård. Kommittén ansåg därför fullgiltiga skäl föreligga för att göra
styresmannen till självskriven ledamot av direktionen. Kommittén anförde
vidare, att teoretiskt taget kunde mot dess förslag åberopas, att läkaren
vore inför direktionen ansvarig för sin förvaltning, att vissa direktionsbeslut
kunde beröra av läkaren vidtagna åtgärder, att direktions beslut kunde vara
av direkt betydelse för läkarens ställning vid lasarettet samt att läkaren och
direktionen vore efter därom av endera gjord anmälan ansvariga inför medicinalstyrelsen.
Kommittén ansåg emellertid, att läkarens ansvarighet inför
direktionen icke vore ägnad att i praktiken medföra någon svårighet i hans
ledamotsställning.

Till sålunda anförda skäl lägger föreningen, att endast om styresmannen
blir ledamot av direktionen, får han icke blott rätt utan även skyldighet att
tillkännagiva, sin mening och eventuellt anteckna sin reservation och att han
först därmed blir fullt medansvarig i direktionens beslut.

Svenska landstingsförbundet påpekar, att direktionsgemenskap är mest av
behovet påkallad för i förevarande förslag avsedda sjukhus jämte epidemisjukhus,
och uttalar i anslutning därtill den förhoppningen, att lagstiftarna
omedelbart, ehuru bestämmelserna icke för närvarande äro avsedda att gälla
jämväl epidemisjukhus, måtte genom någon omformulering av desamma beakta
det sålunda framförda önskemålet.

Förbundet anmärker tillika, att de av de sakkunniga föreslagna formerna
för landshövdings och lasarettsläkares deltagande i direktionens sammanträden
äro väl funna, varjämte förbundet särskilt understryker, att det
funnit de motiv, som av de sakkunniga åberopats för att befattningshavare
ej skall kunna vara ledamot av direktion, synnerligen bärande och övertygande.

Genom vad de sakkunniga föreslagit om att landshövdingen i vederbörande
län skall kallas till direktion ssammanträdena och äga rätt att där närvara
och leda förhandlingarna (8 och 9 §§ i de sakkunnigas stadgeförslag)
har jag i likhet med svenska landstingsförbundet funnit vederbörligen sörjt
för att landshövdingen får möjlighet att liksom nu vara verksam för sjukvårds
väsendets utveckling. Och jag kan icke föreställa mig, att den mycket
värdefulla insats, som ett flertal landshövdingar gjort på detta område, på
något sätt varit beroende av att landshövdingarna hittills haft ej blott säte
utan även stämma i direktionerna.

Beträffande frågan om läkarens ledamotskap i direktionen har jag liksom
de sakkunniga funnit det naturligt, att man från ledamotskap i direktionen
uteslutit ej blott de underordnade befattningshavarna — om lämpligheten
härav synas alla vara ense — utan även styresmannen. Det lär icke kunna

57

Kungl. May.ts proposition nr 101.

förnekas, att styresmannen såsom ledamot av direktionen ofta skulle komma
i den situationen, att han bleve tvungen att rösta om riktigheten av sina
egna åtgärder — något effektivt skydd häremot lämna ej bestämmelserna i
14 § i de sakkunnigas stadgeförslag, enligt vilka jäv i vissa fall innefattar
hinder för deltagande i direktions överläggningar och beslut — och en sådan
ordning har icke synts mig tillfredsställande. Jag har för övrigt ej kunnat
underlåta att fästa största avseende vid landstingsförbundets uppfattning i
spörsmålet, varjämte jag anser mig böra erinra om att sanatorieläkarnas
förening ej haft någon invändning mot förslaget att fråntaga sanatorieläkarna
ledamotskap i sanatoriedirektionerna. Till sist vill jag gent emot vad som
anförts om att styresmannen först genom ledamotskapet i direktionen kan
bliva fullt medansvarig i dess beslut framhålla, att styresmannen givetvis är
ansvarig för de uppgifter, som han lämnar i egenskap av föredragande i
direktionen.

Yad slutligen angår landstingsförbundets ändringsförslag förutsätter detsamma
en omarbetning av vissa bestämmelser i epidemilagen, vartill jag
icke nu kan framlägga något förslag. Jag har därför, i likhet med vad som
skett i de sakkunnigas motiv, måst nöja mig med att hänvisa till möjligheten
av att samma personer utses till ledamöter av såväl direktionen för vederbörande
sjukhus som epideminämnden.

I enlighet med det sagda och då jag ej heller har några erinringar mot
sakkunnigförslagets ifrågavarande bestämmelser i andra än här berörda avseenden,
har jag ansett, att förevarande paragraf bort i nu behandlade delar
avfattas i saklig överensstämmelse med sakkunnigförslaget.

Även mot vad sakkunnigförslaget innehåller rörande styresman hava i
några av de avgivna yttrandena erinringar framställts.

Medicinalstyrelsen förordar sålunda, att den av de sakkunniga upptagna
bestämmelsen om rätt för direktion att återkalla styresmansförordnande
såsom självfallen utgår och ersättes med en bestämmelse om att styresmansförordnande
skall meddelas tills vidare.

Sveriges läkarförbund anser det däremot ej lämpligt, att en läkare på eu
så ansvarsfull förtroendepost skall kunna när som helst entledigas från sitt
uppdrag och föreslår därför, att styresmansförordnande må givas på ett år
i sänder.

Svenska sjukhusförvaltningens tjänstemanna förbund påyrkar, under åberopande
bland annat av att styresmannen vid en del större sjukvårdsinrättningar
i viss mån befriats från omsorgen och ansvaret för den ekonomiska
förvaltningen, att möjlighet beredes för tillsättande av en icke-läkare såsom
ekonomisk styresman. Förbundet förordar tillika, att styresman vid landstingens
sjukvårdsinrättningar utses årligen.

Yad först angår frågan om den tid, för vilken styresman bör utses, vill
jag framhålla, att ett entledigande av styresmannen måste betraktas såsom
en exceptionell åtgärd, som icke lärer kunna förekomma utan att styresmannen
funnits vara ur stånd att behörigen fullgöra sina åligganden. Att,
om ett sådant fall inträffar, någon utväg att mot styresmannens vilja ent -

Slyresmanna

skåpet.

Departements

chefen.

Besvärsrätt.

Inrättande
av ny
läkartjänst.

58 Kungl. Majlts proposition nr 101.

lediga honom före årets utgång icke skulle finnas, skulle enligt min mening icke
vara tillfredsställande. Jag har alltså icke kunnat godtaga läkare- och tjänstemannaförbundens
anmärkning härutinnan. Den ändring, som av medicinalstyrelsen
föreslagits, är uteslutande av redaktionell natur. Den av styrelsen
förordade avfattningen är visserligen mjukare i formen än sakkunnigförslaget,
men då den icke synts mig giva samma klarhet som detta, har jag
på förevarande punkt bibehållit det senare oförändrat.

I fråga om den av tjänstemannaförbundet framförda tanken att möjliggöra
tillsättandet av annan styresman än vederbörande läkare, respektive en av
läkarna, är att märka, att en dylik anordning icke av någon torde ens ifrågasättas
annat än vid de allra största sjukhusen. Godtages det av de sakkunniga
föreslagna stadgandet om rätt för direktion att utse en eller två
ledamöter, med vilka styresmannen skall rådföra sig i vissa ekonomiska
angelägenheter, torde vidare jämväl vid de största sjukhusen frågan om tillsättande
av särskild ekonomisk chef i viss mån förlora sin aktualitet. Under
sådana förhållanden har jag icke ansett lämpligt att i lagen uttryckligen
omnämna en anordning, vilken, så vitt man nu kan bedöma, endast i undantagsfall
torde kunna ifrågakomma.

Däremot bär jag ej funnit anledning att motsätta mig, att möjlighet beredes
vederbörande landsting eller kommun att efter dispens genomföra en
speciell ekonomisk organisation för visst sjukhus. Över huvud har det för
övrigt synts mig vanskligt att göra bestämmelserna angående den ekonomiska
förvaltningen så ovillkorliga, att för ändring beträffande visst sjukhus samstämmigt
beslut av Kungl. Maj:t och riksdagen skall erfordras. Även i andra
fall än det nu berörda kan en sådan dispensrätt behövas. Sålunda hava
de sakkunniga i sina motiv framhållit, att skäl förefinnas att vid sjukhus,
där akademisk undervisning bedrives, i dispensväg möjliggöra, att akademisk
lärare, som tillika är anställd såsom läkare vid sjukhuset, insättes i dettas
direktion. Vidare är att erinra om vad jag tidigare yttrat om behovet av
att kunna fritaga sjukhärbärgen och vissa mindre förlossningsanstalter från
skyldighet att anordna sin förvaltning på enahanda sätt som sjukhusen i
allmänhet. Det anförda har föranlett, att i paragrafen intagits bestämmelse
om rätt för Kungl. Maj:t att på ansökan av den, som driver sjukhuset,
meddela undantag från paragrafens bestämmelser.

9§-

I denna paragraf hava från 23 § i de sakkunnigas förslag till stadga införts
bestämmelser angående rätt till talan mot direktionsbeslut.

Angående det sakliga innehållet i dessa bestämmelser får jag hänvisa till
vad jag yttrat vid 5 §.

10 §.

I 10 § hava de i 24 och 64 §§ i de sakkunnigas stadgeförslag upptagna
reglerna om tillstånd till inrättande av ny lasaretts- eller sanatorieläkartjänst
erhållit sin plats.

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

Mot dessa regler har i de avgivna yttrandena någon anmärkning icke
förekommit, och ej heller jag har funnit något att erinra emot desamma.

Enligt 57 § i de sakkunnigas stadgeförslag må vid sjukstuga ej finnas
mer än en läkare. Därest reglerna om inrättande av ny läkartjänst vid lasarett
eller sanatorium erhålla lags karaktär, torde man icke kunna underlåta
att i lagen jämväl fastslå, att dylikt inrättande ej kan ske vid sjukstuga eller
tuberkulossjukstuga. Paragrafen har därför kompletterats med en föreskrift
av sådant innehåll.

11 §•

I denna paragraf hava från 25, 58, 64 och 65 §§ i de sakkunnigas stadgeförslag
de grundläggande bestämmelserna angående tillsättning av lasaretts-,
sanatorie-, sjukstugu- och tuberkulossjukstuguläkare upptagits.

Vad först angår tillsättande av lasaretts- och sanatorieläkare, har jag redan
behandlat frågan i vad mån rätt att giva förord må äga rum. Beträffande
de övriga bestämmelser, som av de sakkunniga föreslagits i nyssnämnda
avseende, hava erinringar framförts av medicinalstyrelsen och svenska
lasarettsläkarföreningen.

Medicinalstyrelsens anmärkning avser formuleringen av den bestämmelse,
som handlar om grunderna för förslags upprättande. Det av de sakkunniga
härutinnan föreslagna stadgandet lyder:

»Efter ansökningstidens utgång skall medicinalstyrelsen pröva de sökandes
behörighet i enlighet med de bestämmelser, som därom finnas meddelade,
och å förslag uppföra de tre i avseende å skicklighet och förtjänst
främste bland de sökande, i den mån så många behöriga sökande anmält
sig. Kan sökande åberopa berömvärd tjänstgöring å sjukhus, framstående
utbildning eller väl vitsordat vetenskapligt forskningsarbete inom område,
som tjänsten avser, skall särskild hänsyn tagas därtill vid bedömandet av
sökandens skicklighet.»

Medicinalstyrelsen föreslår nu, att denna bestämmelse erhåller följande
avfattning:

»Efter — —----— sökande anmält sig, varvid särskild hänsyn

skall tagas till berömvärd tjänstgöring å sjukhus, grundlig utbildning och
väl vitsordat vetenskapligt forskningsarbete inom område, som tjänsten
avser.»

Svenska lasarettsläkarföreningen hyser betänkligheter mot den av de sakkunniga
i deras motiv uttalade uppfattningen att under vetenskapligt arbete
skulle hänföras vetenskaplig lärar- eller föreläsningsverksamhet. Styrelsen
vänder sig särskilt emot att sådan verksamhet i och för sig skulle på något
sätt kunna med avseende å tidslängden omräknas i meriter, som i sak äventyrade
hävdandet av skicklighet och förtjänst vid förslagets upprättande.

De sakkunniga torde med sitt förslag avse, att framstående skicklighet
skall bliva särskilt beaktad. Denna tankegång, som även jag delar, har jag
ansett böra tydligare uttryckas genom att man i författningstexten direkt
pekar därpå. Då man där angivit, att särskild hänsyn skall tagas till framstående
skicklighet, ådagalagd genom sådan tjänstgöring eller utbildning eller
sådant forskningsarbete, som i sakkunnigförslaget avses, har det funnits
lämpligt att i enlighet med medicinalstyrelsens förslag utbyta uttrycket framstående
utbildning» mot uttrycket »grundlig utbildning».

Tillsättning
av lasaretts -och sanatorisläkare.

Departements chefen.

60

Tillsättning
av sjuks tugnoch
tuberkulossjukstuguläkare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

Då den vetenskapliga lärar- och föreläsningsverksamheten ej sällan kan
innefatta ett produktivt vetenskapligt arbete, oavsett om dess resultat sedermera
göres i tryck tillgängligt, har det synts mig riktigt, att hänsyn även tages
därtill. Dock torde det bliva ganska ovanligt, att den förslagsupprättande
myndigheten erhåller så objektiva upplysningar om sådan verksamhet, att
densamma kan i praktiken beaktas. Jag vill tillika såsom min uppfattning
uttala, att någon formell omräkning av föreläsningsverksamliet i tjänstetid
givetvis icke får ifrågakomma.

Till sist må framhållas, att jag för sammanhangets skull har måst behandla
spörsmålet om underlättande av sjukstuguläkares utnämning till lasarettsläkare
i fall, då sjukstugan omändrats till lasarett, först i samband med frågan om
sjukstuguläkares tillsättande, en fråga till vilken jag nu övergår.

Angående tillsättande av sjukstugu- och tuberkulossjukstuguläkare gäller
för närvarande, att sådana tillsättas på viss tid eller antagas genom förordnande
tillsvidare.

För ''kommittéförslagets bestämmelser angående tillsättande av läkare vid en
till lasarett utvidgad sjukstuga har jag tidigare redogjort. I övrigt innehöllo
kommittéförslagets bestämmelser bland annat att sjukstuguläkare skulle tillsättas
på viss tid eller genom förordnande tillsvidare, i senare fallet med
ömsesidig rätt till minst tre månaders uppsägningstid.

De sakkunniga föreslogo, att sjukstuguläkare vid sjukstuga, vars sängantal
med medicinalstyrelsens medgivande ökats utöver det eljest tillåtna, skulle
tillsättas i enahanda ordning som lasarettsläkare. I fråga om anställningsformen
för annan sjukstuguläkare samt för tuberkulossjukstuguläkare överensstämde
sakkunnigförslaget med kommittéförslaget, dock att uppsägningstiden
vid förordnande tillsvidare var satt till minst sex månader. Därjämte innehöll
sakkunnigförslaget beträffande sjukstuguläkare bestämmelser om att i förordnande
på viss tid skulle intagas förbehåll av innebörd, att om beslut fattades om
sådant utvidgande, att sjukstuguläkaren skulle tillsättas i den för lasarettsläkare
stadgade ordningen, eller om sjukstugans omändring till lasarett, sjukstuguläkaren
skulle vara pliktig att avgå sex månader efter uppsägning.

I den förut omnämnda, av en sjukstuguläkare ingivna framställningen anföres
beträffande de sålunda föreslagna bestämmelserna i huvudsak följande:
Om en sjukstuga skulle utvidgas med tjugu nya platser eller förändras
till lasarett, vore orsaken därtill att söka dels uti ett latent behov av
utvidgning, exempelvis på grund av folkmängden inom trakten eller obekväma
förbindelser med ortens lasarett, dels ock uti sjukstuguläkarens egen
förmåga att motsvara de krav på duglighet och kompetens, framför allt
genom kirurgisk utbildning, som eu stegrad patientfrekvens medförde. De
sakkunnigas förslag, att sjukstuguläkaren i dessa fall skulle vara skyldig att
avgå sex månader efter uppsägning, innebure därför en uppenbar orättvisa
mot sjukstuguläkaren, i det att vid lasarettsläkartjänsts tillsättande framför
allt tjänsteåren vore avgörande och sjukstuguläkartjänsten ej medförde tjänsteårsberäkning.
Om han skulle söka tillbaka sin tjänst, vore han från början
utslagen, då hans medsökande under de gångna åren beklätt underläkarplatser,
som varit förenade med tjänsteårsberäkning. Likvisst torde det
arbete han utfört såsom självständigt ordinerande och kirurgiskt arbetande

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

läkare vid sjukstugan vara lika meriterande som tjänsteårsarbete i underordnad,
delvis oansvarig ställning. På övriga områden brukade ett väl meriterat
arbete medföra befordran; för sjukstuguläkaren skulle detsamma medföra
avsättning. Att läkaren i nyssnämnda fall skulle tvingas att avgå, syntes
så mycket mera obilligt, som sjukstugans utveckling under de föregående åren
bevisade, att ban varit kompetent att sköta sin tjänst under i början måhända
rätt stora svårigheter (obekväma utrymmen, ringa hjälp o. s. v.), varför
han borde vara så mycket mera kompetent att sköta sin sjukvårdsinrättning,
sedan den blivit moderniserad och bekvämt utrustad. Det av kommittén
framlagda förslaget vore på ett vida bättre sätt ägnat att motsvara
de krav på rättvisa, som sjukstuguläkarna ansåge sig böra uppställa.

Sveriges läkarförbund, vilket såsom förut omnämnts förordar kommittéförslaget
rörande läkartillsättning vid till lasarett utvidgad sjukstuga, anser,
att, om uppsägningstid beträffande läkare skall kunna förekomma, denna bör
sättas till minst ett år.

Svenska pr ovinsialläkarför eningen ansluter sig till den av Sveriges läkarförbund
uttalade uppfattningen.

Medicinalstyrelsen, som ju avstyrker förslaget om inrättandet av sjukstugor
med mer än trettio vårdplatser, avstyrker i följd härav de särskilda reglerna
om tillsättande av läkare vid dessa sjukstugor. Därjämte föreslår styrelsen,
att sjukstuguläkartjänst allenast bör tillsättas tills vidare, i följd varav bestämmelsen
om viss uppsägningstid borde utgå.

Jag har redan tidigare framhållit, att jag icke anser den av kommittén
anvisade utvägen för att underlätta övergången från sjukstuga till lasarett
vederbörligen tillgodose de ekonomiska intressen, som på denna punkt förefinnas.
Yid sådant förhållande saknas enligt min mening anledning att ändock
giva sjukstuguläkaren företräde till lasarettsläkartjänst vid eu till lasarett
utvidgad sjukstuga, något som ju skulle innebära, att vid vissa nyinrättade
lasarett skulle få finnas läkare med mindre kompetens än som kan
påräknas, därest tjänsten liksom andra lasarettsläkartjänster tillsättes efter
fri tävlan. I viss mån annorlunda ligga förhållandena, då det är fråga om
en utvidgning med medicinalstyrelsens medgivande, alltså med bibehållande
av sjukstugukaraktären. Om det t. ex. gäller en utvidgning till ett
fåtal platser över 30, kan det ofta vara i sin ordning, att sjukstuguläkaren,
för övrigt oavsett den tid han tjänstgjort, får behålla sin plats. Men ett
sådant resultat omöjliggöres ju ej heller genom de föreslagna bestämmelserna,
vilka icke lägga hinder i vägen för att vederbörlig hänsyn tages till
den duglighet som läkare, vilken sjukstuguläkaren under sin verksamhet vid
sjukstugan ådagalagt.

I fråga om uppsägningsrätten intaga medicinalstyrelsen, å ena, samt läkarförbundet
och svenska provinsialläkarföreningen, å andra sidan, mot varandra
stridande ståndpunkter. Styrelsen vill, i överensstämmelse med gällande
sjukstugestadga, medgiva anställning allenast på viss tid eller tills vidare,
vilket innebär, att i senare fallet läkaren ej får åtnjuta någon uppsägningstid,
medan förbundet och föreningen vilja förlänga uppsägningstiden från
föreslagna sex månader till ett år. Då en uppsägning, som ej sker i löneregleringssyfte,
är att betrakta såom en åtgärd, som ej torde företagas
utan allvarliga skäl, och någon anledning att ingripa i landstingens löneregleringsåtgärder
ej föreligger, synes någon ytterligare förlängning av upp -

Departemen
chefen.

Poliklinik -

Underläkare.

62 Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

sägningstiden icke böra ske. Å andra sidan synes det mig, som om man
ginge för långt, om man helt och hållet borttoge uppsägningstiden.

På grund av det anförda har jag ej funnit anledning förorda någon ändring
i vad de sakkunniga i här ifrågavarande avseende föreslagit.

12 §.

Beträffande de i denna paragraf införda bestämmelserna om s. k. poliklinisk
mottagning har jag endast att hänvisa till vad jag tidigare yttrat.

13 §.

På sätt jag förut framhållit hava i lagförslaget influtit jämväl de grundläggande
bestämmelserna om tillsättande av underläkare vid lasarett och
sanatorier.

Sakkunnigförslaget innehöll härutinnan (33 och 64 §§ i de sakkunnigas
stadgeförslag) i väsentlig överensstämmelse med kommittéförslaget och gällande
ordning i huvudsak följande: Efter det vederbörande lasaretts- eller
sanatorieläkare avgivit skriftligt yttrande rörande sökande till underläkartjänst,
skulle direktionen, i den mån behöriga sökande anmält sig och under
iakttagande i tillämpliga delar av vad som stadgas om upprättande av förslag
till lasarettsläkartjänst, å förslag uppföra tre behöriga sökande, med
rätt för direktionen att för behörig sökande avgiva förord till tjänsten. Medicinalstyrelsen
skulle därpå för någon av de sökande utfärda förordnande för
viss tid, högst tre år.

Mot de sakkunnigas förslag hava i de avgivna yttrandena följande anmärkningar
framkommit.

Svenska läsårettsläkarj''öreningen anser, att direktionens och vederbörande
lasarettsläkares önskemål icke skulle vinna behörigt beaktande vid underläkartjänsts
tillsättande, därest medicinalstyrelsen, om den efter klagan från
uppgjort förslag avför den, som erhållit förord, därpå utan kommunikation
med direktionen tillsätter underläkare. Föreningen anser därför, att direktionen
bör tillförsäkras rätt att avgiva förord på ett lagakraftvunnet förslag
eller ock att förslaget bör upprättas av medicinalstyrelsen, som, sedan förslaget
vunnit laga kraft, till tjänsten förordnar den, som direktionen inom
förslaget förordat.

Sveriges läkarförbund föreslår, att medicinalstyrelsen till underläkartjänst
uppsätter tre sökande på förslag, mot vilket klagan ej skulle få föras, var
efter direktionen utser en av de å förslaget uppförda.

Svenska föreningen för invärtes medicin anför i huvudsak följande: Givetvis
besutte icke direktion samma förutsättningar för att på ett tillfredsställande
sätt uppgöra ett förslag som medicinalstyrelsen. Hela förslagsuppställningen
syntes vara ett spegelfäkteri, då direktionen hade rätt att förorda annan
sökande än de på förslaget uppställda och då medicinalstyrelsen, om den
funne direktionens uppställning av förslaget oriktig, vore oförhindrad att
förordna någon annan än en av de på förslaget uppförda och någon annan
än den av direktionen förordade. Föreningen förordar därför, att medicinalstyrelsen
upprättar förslaget och, sedan direktionen givit sitt förord åt någon
av de ä förslaget uppförda, tillsätter underläkare.

Sveriges yngre läkares förening förordar enahanda tillvägagångssätt som
svenska föreningen för invärtes medicin.

63

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

Det av svenska lasarettsläkarföreningen i första band framförda förslaget
om att förord skall avgivas först efter det laga kraftägande förslag till underläkartjänsten
föreligger kar jag ansett lida av det felet, att därigenom, om
besvär anförts, vederbörande myndighet, i allmänhet medicinalstyrelsen men
ej sällan Kungl. Maj:t, skulle komma att först uttala sin mening om de
sökandes inbördes ordning och därefter eventuellt till tjänsten utse en
annan än den myndigheten ansett såsom mest kompetent. Jag har på
grund härav ej kunnat förorda lasarettsläkarföreningens ifrågavarande förslag.
Emellertid må erinras, att direktionen icke saknar möjlighet att på förhand
klargöra, vem den önskar tillsatt, därest den förordade ej kan godtagas.
Ett sådant klargörande ligger ju ofta i själva förslaget, och i de fall, då
direktion icke anser sig böra följa samma principer vid förslagets upprättande
som vid förordets avgivande, finnes ju intet hinder för direktionen
att meddela, vem direktionen i andra och eventuellt tredje rummet önskar
tillsatt. Jag föreställer mig, att medicinalstyrelsen till ett dylikt rnedde
lande kommer att taga all den hänsyn, som skäligen kan begäras.

Det senare av de av lasarettsläkarföreningen framförda förslagen innefattar
liksom läkarförbundets förslag, att det skulle tillkomma direktionen att utse
underläkare med skyldighet att därvid hålla sig inom ett av administrativ
myndighet uppgjort förslag. Jag har icke blivit övertygad om att en sådan
anordning innefattar några bestämda företräden framför den nu gällande.
Det praktiska resultatet av anordningen skulle sannolikt bliva en, så vitt jag
kan finna, av förhållandena icke motiverad inskränkuing i direktionens nuvarande
rätt att öva inflytande å tillsättandet av underläkartjänsterna. Yad
sålunda erinrats träffar i ännu högre grad det av svenska föreningen för invärtes
medicin och Sveriges yngre läkares förening framställda förslaget. Jag
har på grund av det anförda icke kunnat godtaga något av ifrågavarande förslag
utan ansett riktigast att förorda den av de sakkunniga föreslagna ordningen,
vilken såsom förut nämnts i allt väsentligt innefattar ett bibehållande
av gällande regler.

I de sakkunnigas förslag upptogos bestämmelserna i ifrågavarande ämne
i en administrativ stadga, och möjlighet för Kungl Maj:t att meddela dispens
skulle alltså hava förelegat. Såvitt angår den tid, för vilken underläkare
skall utses, torde av skäl, som jag kommer att närmare beröra vid nästföljande
paragraf, dylik dispensrätt alltjämt böra förefinnas. Bestämmelse härom
har därför intagits i paragrafen.

14 §.

Jämväl bestämmelserna om tillsättande av biträdande lasaretts- och sanatorieläkare,
vilka återfinnas i 35 och 64 §§ i de sakkunnigas stadgeförslag,
böra enligt vad jag förut framhållit erhålla lags karaktär. Dessa bestämmelser
hava införts i 14 §.

Sakkunnigförslaget innebar härutinnan huvudsakligen, att om å odelat
lasarett eller sanatorium eller avdelning av sådant sjukhus minst två underläkare
vore anställda, medicinalstyrelsen skulle kunna förordna en av underläkarna
att, med bibehållande av sina åligganden som underläkare, i egen -

Departements chefen.

Biträdande
lasaretts- och
sanatorieläkar«.

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

skap av biträdande lasaretts- eller sanatorieläkare på eget ansvar handhava
vården av de sjuka å visst eller vissa sjukrum.

I de avgivna yttrandena förekomma erinringar mot sakkunnigförslaget i
följande avseenden.

Medicinalstyrelsen förmenar, att avgörandet, huruvida här omnämnd underläkare
skall bibehålla eller icke bibehålla sina åligganden i denna egenskap,
kan läggas i direktionens hand samt att förty orden »med bibehållande
av sina åligganden som underläkare» kunna utgå.

I en vid Sveriges läkarförbunds utlåtande fogad skrift framhåller Sveriges
yngre läkares förening, att inrättandet av biträdande lasarettsläkartjänst borde
vara obligatoriskt vid vissa medelstora lasarett, vilka ej hade tvenne lasarettsläkare,
samt vid större sjukavdelningar, vilka jämte chefläkaren erfordrade
mer än en underläkare, samt att det vore ett önskemål, att dylika biträdande
läkare (»förste underläkare») anställdes på avsevärt längre tid än tre år och
eventuellt gjordes till ordinarie befattningshavare i likhet med hospitalsläkare
samt biträdande läkare vid eu del kommunala sinnessjukhus.

Svenska föreningen för invärtes medicin anför i huvudsak följande: Vid
odelat lasarett kunde de biträdande lasarettsläkartjänsterna komma att gestalta
sig så, att åt deras innehavare överlätes skötseln av de invärtes medicinska
sjukdomsfallen. Det vore nämligen dessa, som en överliopad lasarettsläkare
vid ett odelat lasarett i första rummet kände behov av att göra sig
av med, i det han själv praktiskt taget alltid saknade invärtes medicinsk
specialutbildning och vore enbart kirurg. Det förhållandet skulle då uppkomma,
att eu liten invärtes medicinsk avdelning sköttes av en s. k. biträdande
lasarettsläkare, vilken samtidigt vore underläkare för de kirurgiska fallen.
Till en sådan befattning kunde icke begagnas eu invärtesmedicin skt specialutbildad
person, ty för platsens innehavare måste den kirurgiska underläkartjänsten
bli huvudsaken. Önskade han icke utbilda sig i kirurgi, saknade
han överhuvudtaget anledning att söka en sådan befattning. Specialutbildning
i såväl kirurgi som invärtes medicin på eu hand vore i våra dagar
omöjlig. Resultatet bleve, att man finge en skenbar förbättring av sjukvården
för de invärtes sjuka under en biträdande lasarettsläkare, men denna
skenbara förbättring komme endast att försvåra och fördröja eu rationell
lösning av frågan, vilken icke kunde vara någon annan än anställandet av
en specialutbildad invärtesmedicinsk läkare för de invärtes sjukas vård.
Man kunde tänka sig, att dessa olägenheter kunde eliminei-as på så sätt,
att den ifrågavarande biträdande lasarettsläkaren icke samtidigt vore underläkare
under den kirurgiske lasarettsläkaren. Man skulle då kunna tänka
sig att få en speciellt invärtesmedicinskt utbildad person till biträdande
lasarettsläkare för vården av en liten avdelning invärtes sjuka. Men om
befattningen omformades på detta sätt, bleve den tydligen ingenting annat
än eu medicinsk lasarettsläkartjänst, vars innehavare hade en mindre avdelning
och eu lägre tjänsteställning än den kirurgiske lasarettsläkaren. Befattningen
skulle även i denna form vara olycklig för utvecklingen av sjukvården
på det invärtes medicinska området. Den mindre lönen spelade
mindre roll, men att den, som helt självständigt handhade vården av invärtes
sjuka, skulle hava eu lägre tjänsteställning än den kirurgiske lasarettsläkaren
och även lägre än röntgenläkaren, vilken över allt hade lasarettsliikares
ställning, vore icke rimligt och lyckligt. Vården av de invärtes sjuka
hade hittills i vårt land varit i hög grad försummad genom att vikten så
uteslutande lagts vid den kirurgiska sjukvården, som vid lasaretten gjorts
och fortfarande gjordes, där icke eu uppdelning skett. Det kunde icke vara
nyttigt för strävandena att höja sjukvården för de invärtes sjuka, om nu,

65

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

sedan en ganska kraftig rörelse kommit till stånd för uppdelning av de
större lasaretten i en kirurgisk och en invärtes medicinsk avdelning, bestämmelser
skulle tillkomma, som påtagligen i hög grad motverkade en
sådan gynnsam utveckling därigenom, att de möjliggjorde anställandet av
en självständig läkare för vården av de invärtes sjuka, utan att för den
skull en lasarettsläkartjänst behövde inrättas och utan att en självständig
avdelning för de invärtes sjuka behövde inrättas. Det vore alldeles påtagligt,
att läkare i den biträdande lasarettsläkarens ställning icke skulle kunna
påräkna samma gehör för sina strävanden att tillgodose de invärtes sjukas
intressen. Det skulle icke heller vara möjligt att till dessa befattningar få
innehavare med lika hög kompetens som till en lasarettsläkartjänst. Föreningen
måste därför på det kraftigaste avstyrka bestämmelserna om ini’ättaudet
av biträdande lasarettsläkartjänster vid odelade lasarett.

Förslaget att inrätta biträdande lasaretts- och sanatorieläkarbefattningar
torde innefatta en möjlighet till förbättring av sjukvården. Vid sådant förhållande
synes det mig icke försvarligt att vid odelat lasarett avstå från
denna möjlighet allenast för att bibehålla ett indirekt tvångsmedel till befrämjande
av en ännu bättre men också vida kostsammare anordning, nämligen
inrättandet av särskilda medicinska avdelningar. Med kännedom om
landstingens intresse för att åstadkomma en tillfredsställande sjukvård synes
man ej heller hava befogad anledning att befara, att landstingen, även om
biträdande läkarbefattningar inrättas i enlighet med sakkunnigförslaget, skola
underlåta att på de ställen, där det är påkallat, tillgodose behovet av invärtesmedicinskt
utbildade lasarettsläkare. Däremot synes det mig, med hänsyn
till vad svenska föreningen för invärtes medicin anfört, vara att befara, att
man genom att helt frigöra den biträdande lasarettsläkaren från underläkarställningen
kan komma att tillskapa ett slags lasarettsläkare av såväl i avseende
å kompetens som i avseende å ställning lägre ordning. På grund
härav har jag icke ansett mig kunna förorda vare sig medicinalstyrelsens eller
nämnda förenings ändringsförslag. Jag vill emellertid erinra, att det skall tillkomma
medicinalstyrelsen att utfärda instruktion för underläkare samt att,
då underläkare förordnas till biträdande läkare, det för medicinalstyrelsen
kan finnas anledning att vidtaga därav föranledda ändringar i instruktionen.

Frågan om skyldighet att anställa personal vid sjukhusen har jag ansett
icke kunna tvångsvis regleras i vidare mån än som skett genom bestämmelsen
i 6 § första stycket. Jag har följaktligen funnit mig icke kunna förorda bifall
till det av Sveriges yngre läkares förening framförda förslaget att göra tillsättandet
av biträdande lasarettsläkare obligatoriskt vid vissa sjukhus. Yad
åter angår det av föreningen uttalade önskemålet att biträdande lasarettsläkare
måtte anställas på längre tid än tre år, har det förefallit mig klokt
att sörja för att möjlighet därtill hålles öppen genom att man giver Kungl.
Maj:t rätt att bestämma tiden för underläkarförordnande till mer än tre år.

I enlighet med det anförda har förevarande paragraf avfattats i saklig överensstämmelse
med sakkunnigförslaget.

15 §•

Beträffande denna paragraf kan jag inskränka mig till att hänvisa till vad
jag yttrat vid 6 §.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 sand. 83 höft. (Nr 101.) ssts n 5

Departements chefen.

Semester
m. m.

66

Intagning
å sjukhus.

Leg osängsavgift.

Läkares rätt
till honorar.

Inskränkningar
i rätten
till ersättning
för vårdkostnad.

Bemyndiganden
för
Kungl. Maj:t.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

16 §.

I förevarande paragraf hava de allmänna reglerna för intagning å sjukhus;
erhållit sin plats. De av de sakkunniga i sådant avseende för sjukhus i allmänhet
föreslagna, i 52 § i deras stadgeförslag intagna bestämmelserna hava
icke föranlett någon anmärkning i de avgivna utlåtandena och kunna jämväl
enligt min uppfattning utan saklig ändring godtagas.

Vad angår de speciella reglerna för sjukstugor och tuberkulossjukstugor
(62 och 65 §§ i de sakkunnigas stadgeförslag) har jag redan angivit, i vilka
avseenden desamma enligt min åsikt böra omläggas.

17 §.

Till 17 § har den i 54 § i de sakkunnigas stadgeförslag upptagna föreskriften
om sättet för legosängsavgiftens bestämmande överflyttats. Berörda
51 § avser allenast lasarett, men föreskriften är jämlikt 62, 64 och 65 §§
tillämplig jämväl på övriga här ifrågavarande sjukhus.

I de avgivna utlåtandena har någon anmärkning ej framkommit mot den
föreslagna bestämmelsen, vilken ej heller föranlett någon erinran från min
sida.

18 §.

I fråga om bestämmelserna rörande ansvarig läkares rätt till honorar,,
vilka, frånsett eu oväsentlig detaljbestämmelse, som kan regleras i administrativ
ordning, erhållit sin plats i denna paragraf, får jag hänvisa till vad jag
tidigare yttrat.

19 §.

I förevarande paragraf hava sammanförts dels den i 7 § i de sakkunnigas
lagförslag intagna bestämmelsen om kostnadsfri vård för veneriskt sjuka allmänsalspatienter
och dels den i 56 § i stadgeförslaget upptagna hänvisningen
till de i fattigvårds- och barnavårdslagarna stadgade inskränkningarna i
rätten att uttaga ersättning för vård av fattigvårdssamhälle eller kommun..

Bestämmelserna hava icke föranlett erinringar från min sida.

20 §.

De bemyndiganden för Kungl. Maj:t att utfärda föreskrifter rörande bestämmelser
av mera underordnad art, som erfordras med den av mig förordade
uppdelningen av författningsmaterialet, hava på samma sätt som
i de sakkunnigas förslag här sammanförts i en paragraf. I enlighet med
vad jag tidigare anfört härom har jag låtit bemyndigandena avse utfärdandet
av bestämmelser rörande dels inspektion, dels direktions verksamhet,
dels tillsättande och entledigande av andra befattningshavare än ansvariga
läkare och underläkare, dels ledighet för befattningshavare och tillfälligt
uppehållande av befattning, dels befattningshavarnas åligganden och dels de
handlingar, som skola avlämnas vid intagning, och den ordning, vari sådan
skall ske. De i dessa avseenden av Kungl. Maj:t meddelade föreskrifterna
böra givetvis så vitt möjligt sammanföras i den föreslagna stadgan, vilken
därjämte kommer att innehålla vissa rent administrativa regler, såsom om
huru godkännande, som i 7 § sägs, skall sökas, om huru medicinalstyrelsen

67

Kungl. Maj tis proposition nr 101.

skall förfara, då förord till lasaretts- eller sanatorieläkartjänster skall inhämtas,
om behörighet till underläkartjänst m. m.

21 §.

I denna paragraf hava utan ändring upptagits de två första styckena
av de vid de sakkunnigas lagförslag fogade promulgationsbestämmelserna.
Tiden för den föreslagna lagstiftningens ikraftträdande har jag ansett lämpligen
kunna sättas till den 1 januari 1929.

22 §.

I 22 § hava sammanförts dels sista stycket av promulgationsbestämmelsen
till de sakkunnigas lagförslag och dels första stycket av 32 § i
deras stadgeförslag. Berörda bestämmelser, vilka avse att bibehålla och
reglera landstingens förpliktelser rörande sinnessjukvården i avbidan på att
statsmakterna fatta slutlig ståndpunkt till frågan om landstingens medverkan i
avseende å inrättande och drift av sinnessjukhus, hava icke varit föremål
för erinran. De hava här fått kvarstå i sak oförändrade.

Såsom av de sakkunniga anförts, lärer det vara uppenbart, att ifrågavarande
bestämmelse saknar betydelse i avseende å de städer, som enligt
särskilda avtal övertagit hela sin sinnessjukvård.

23 §.

I denna paragraf har dels såsom ett första moment upptagits den vid
behandlingen av 6 § omnämnda övergångsbestämmelsen och dels såsom ett
andra moment införts en uttrycklig bestämmelse om den skyldighet att redan
före den 1 januari 1929 utfärda i 12 och 18 §§ omförmälda taxor, som bör
åligga medicinalstyrelsen.

I detta sammanhang anmärkes, att därest mot förmodan laga kraftägande
taxa för de i 12 § avsedda, mera omfattande laboratorieundersökningarna icke
skulle hava kommit till stånd den 1 januari 1929, av nämnda paragraf,
därest den avfattas enligt vad jag föreslagit, kommer att framgå, att ersättning
för dylik undersökning icke i något fall kan utgå förrän med
månaden efter den, då laga kraftägande taxa föreligger. Skulle åter taxa för
vård å halvenskilt eller enskilt rum icke hava kommit till stånd, lärer följden
bliva, att, intill dess det skett, ersättningens belopp skall fastställas allenast
med hänsyn till vårdens art och den vårdades ekonomiska förhållanden,
denne obetaget att, intill dess medicinalstyrelsen prövat fordrad ersättnings
belopp, vägra att erlägga vad han anser oskäligt.

24 §.

Såsom jag tidigare framhållit, medför den av mig förordade överflyttningen
till lagförslaget av vissa i de sakkunnigas stadgeförslag upptagna bestämmelser,
att redan i lagförslaget undantag måste göras för sådana sjukhus, för
vilka mot sistnämnda förslag stridande särbestämmelser blivit av Kungl. Maj:t
eller med Kungl. Maj:ts samtycke meddelade. Det undantag, som sålunda
erfordras, torde icke få bliva helt obegränsat; i ämnen, beträffande vilka
redan nu de allmänna reglerna gälla, synas nya särbestämmelser icke böra
få meddelas. I de ämnen åter, där särbestämmelser redan finnas, torde möj -

Ikraft trädande.

Av landsting
inrättade
sinnessjukvårdsanstalter.

Isoleringsrum
m. m.

Särbestämmelser
för
vissa sjukhus.

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

lighet att meddela nja föreskrifter, som på annat sätt än de nuvarande avvika
från lagföreskrifterna, böra stå öppen. Denna möjlighet får särskild betydelse,
om och när det i framtiden blir fråga om att, efter verkställd utredning,
definitivt avgöra, om och i vad mån särbestämmelser för ifrågavarande
sjukhus erfordras. Yid ett sådant avgörande kan det visa sig lämpligt att i
vissa fall bibehålla gällande särregler, i andra fall helt eller delvis upphäva
desamma och i ytterligare andra fall ersätta förefintliga särregler med nya.

Den inskränkning i rätten att meddela nya särbestämmelser, som enligt
det sagda bör gälla för Kungl. Maj:t, måste uppenbarligen också gälla för de
myndigheter, som erhållit Kungl. Maj:ts bemyndigande att utfärda dylika bestämmelser,
varjämte Kungl. Maj:t givetvis bör äga att återkalla eller inskränka
meddelat bemyndigande.

I enlighet med det sagda har ett övergångsstadgande i nu omförmälda
ämne här upptagits.

25—28 §§.

övergångs- I följd av den överflyttning av bestämmelser från stadgeförslaget till förebestämmelser.
varande förslag, som jag förordat, komma samtliga de övergångsbestämmelser,
som äro upptagna i 69—71 §§ samt 72 § andra stycket i de sakkunnigas
stadgeförslag, att hänföra sig till de bestämmelser, som föreslagits skola
erhålla lags karaktär. Jag har därför funnit dessa bestämmelser, mot vilka
några anmärkningar ej förekommit, böra i sak oförändrade upptagas under
25—28 §§ i lagförslaget.

2. Utkast till stadga angående lasarett, sjukstugor och tuberkulossjuk
vårdsanstalter (sjukhusstadga).

Rubriken.

Stadgans Medicinalstyrelsen föreslår, att stadgans rubrik ändras till »stadga angårubrik.
ende lasarett, sjukstugor, sanatorier och tuberkulossjukstugor» och att i samband
därmed i stadgan för varje sjukhustyp avses ett särskilt kapitel. Styrelsen
förordar vidare, att i ett vart av dessa kapitel, vilka skulle erhålla
kapitelrubrikerna »lasarettsstadga», »sjukstugustadga», »sanatoriestadga» och
»tuberkulossjukstugustadga», alla dithörande bestämmelser fullständigt återgivas.
Styrelsen håller före, att de uppräkningar, som skulle bliva följden
av ett godtagande av styrelsens förslag, skulle mångfaldigt uppvägas av den
överskådligliet och reda, som därmed vore vunnen.

Departements- Enligt min uppfattning ger sakkunnigförslaget, som i kapitlen angåchefen.
ende sjukstugor och tuberkulossjukvårdsanstalter lämnar fullständiga föreskrifter
endast i vad som gäller speciellt för dessa sjukhus och i övrigt
med angivande av vederbörande paragraf hänvisar till lasarettsbestämmelserna,
tillräckligt tydliga regler om vad som skall gälla om andra sjukhus
än lasarett. Ett godtagande av medicinalstyrelsens förslag skulle göra stadgan
mera lätthanterlig för dem, som endast hava med en av ifrågavarande
sjukhustyper att göra, men åstadkomma en alldeles motsatt effekt för dem,
som behöva förskaffa sig kännedom om vad som gäller för mer än en av
dessa typer. Earan för att dessa senare skulle förbise skiljaktigheter mellan

69

Kungl. Maj-.ts proposition nr 101.

de olika kapitlen skulle uppenbarligen vara avsevärd. För medicinalstyrelsens
förslag saknas så till vida icke förebilder, som i flera författningar,
där två likartade institut regleras, den av styrelsen förordade metoden kommit
till tillämpning; däremot torde intet exempel flnnas på en författning, som
i följd fyra gånger upprepar i huvudsak samma serie av bestämmelser. Aven
en så beskaffad författnings stora omfång — stadgan skulle svälla ut från
58 till omkring 150 paragrafer — bär synts mig tala emot ändringsförslaget.

I ett annat avseende har jag däremot funnit en ändring av rubriken påkallad.
Det är att förutse, att med ett bibehållande av de sakkunnigas
rubrik stadgan i dagligt tal komme att benämnas »lasarettsstadgan», varigenom
dess tillämplighet på andra sjukhus än lasarett skulle undanskymmas.
Jag har därför låtit stadgan, i likhet med åtskilliga andra, med långa
rubriker försedda författningar, erhålla ytterligare en, inom parentes ställd
rubrik. I sådant avseende har jag upptagit ordet »sjukhusstadga», vilket
visserligen är för omfattande, men som likväl med hänsyn till det sätt.
varpå rubriken föreslås anordnad, icke torde kunna föranleda någon missnppfattning.

De i 1—4 §§ i de sakkunnigas stadgeförslag upptagna allmänna bestämmelserna
hava med ett undantag överflyttats till lagförslaget. Detta undan,
tag utgöres av föreskriften om att medicinalstyrelsen äger att verkställa inspektioner
samt i övrigt vidtaga de åtgärder, till vilka styrelsen enligt allmän
lag, denna stadga eller eljest meddelade bestämmelser är befogad (3 §).
I vad denna föreskrift avser inspektioner har den i enlighet med det i 20 §
i lagförslaget upptagna bemyndigandet här införts. Därvid har det synts
mig lämpligt att fastslå ej blott styrelsens rätt att inspektera utan även dess
skyldighet att med lämpliga mellantider verkställa inspektioner. En dylik
komplettering lärer icke innefatta någon saklig ändring i vare sig vad sakkunnigförslaget
åsyftar eller gällande ordning. Föreskriften om medicinalstyrelsens
rätt att vidtaga laga åtgärder har ansetts kunna såsom självfallen
utgå.

2§-

Av de bestämmelser angående godkännande av tomt för och ritningar
rörande lasarett, som finnas upptagna i 5 § i de sakkunnigas stadgeförslag,
hava de, som innefatta, att sådant godkännande skall meddelas av medicinalstyrelsen,
överflyttats till 7 § i lagförslaget. De återstående bestämmelserna,
vilka avse att reglera omfattningen av den utredning, som bör av
sökanden förebringas, hava upptagits i förevarande paragraf. Några erinringar
emot dessa bestämmelser förekomma icke i de avgivna utlåtandena; ej
heller föreligga dylika från min sida.

3 §''

Från 6 § i de sakkunnigas stadgeförslag, vilken paragraf innefattar föreskrift
om att vid lasarett skola finnas direktion och vissa närmare angivna befattningshavare,
har vad som rör direktion samt lasaretts- och underläkare överflyttats
till 8 § i lagförslaget. Övriga bestämmelser i paragrafen hava upptagits

Inspektion
av lasarett.

Huru godkännande
av
lasarett sk
sökas.

Lasaretts personal.

70

Val inom
direktion
m. m.

Den ekonomiska
förvaltningen
av
sjukhus.

Kungl. Maj.ts proposition nr 101.

i förevarande paragraf, till vilken jämväl såsom en följd av nyss berörda
överflyttning överförts den i 36 § i de sakkunnigas stadgeförslag förekommande
hänvisningen till av Kungl. Maj:t meddelad föreskrift rörande anställandet
av assistentläkare vid vissa lasarett.

4-7 §§.

4 4 11 §§ i de sakkunnigas lagförslag lämnas föreskrifter angående direk tions

tillsättande (7 §), val av ordförande och vice ordförande, landshövdings
rätt att deltaga i direktions överläggningar (8 §), direktions sammanträden (9 §),
direktions allmänna uppgift (10 §) samt styresmannaskap (11 g). Av dessa
föreskrifter hava de, som avhandla direktions och styresmans tillsättande,
överflyttats till 8 § i lagförslaget. Övriga ifrågavarande stadganden, mot
vilka anmärkningar ej förekommit, hava upptagits i dessa paragrafer; dock
att den i 11 § av sakkunnigförslaget förefintliga föreskriften om skyldighet
för direktion att hos medicinalstyrelsen anmäla, då särskilt styresmansförordnande
meddelats, överförts till 9 § i förevarande utkast. Den i
7 § intagna, ursprungligen från gällande tuberkulossjukliusstadga hämtade
och i överensstämmelse med kommitté- och sakkunnigförslagen avfattade
bestämmelsen om skyldighet för styresmannen att till direktionen anmäla
vidtagna åtgärder avser givetvis icke rena obetydligheter. Jag erinrar till
sist om att jag vid 8 § i lagförslaget behandlat frågan om landshövdings förhållande
till sjukhusdirektion.

8 §•

I 12 § i de sakkunnigas stadgeförslag finnas upptagna bestämmelser om
att föredragning inför direktionen ankommer på styresmannen, men att styresmannen,
om direktionen så bestämmer, är skyldig att med en eller två
direktionsledamöter överlägga om vissa ekonomiska åtgärder samt gemensamt
med dem förbereda föredragningen av sådana ärenden, som icke beredas
av direktionens ordförande, därvid tillika kan överenskommas, att föredragningen
skall verkställas av någon av nämnda ledamöter.

I anslutning till de sålunda föreslagna bestämmelserna, vilka erhållit
sin plats i förevarande paragraf, förordar svenska landstingsförbundet upptagandet
av ett stadgande om skyldighet för direktionen eller styresmannen
att i fråga rörande lasarettsförvaltning inhämta yttrande från sysslomannen.
Ett dylikt stadgande förmenas vara direkt motiverat av sysslomannens tjänsteställning
och åligganden i övrigt.

Svenska sjukhusförvaltningens tjänstemannaförbund, som anser svenska landstingsförbundets
förslag innefatta en förbättring av sakkunnigförslaget, föreslår
för sin del, att föredragningen inför direktionen av ärenden rörande den
ekonomiska förvaltningen överflyttas på sysslomannen eller viss ledamot av
direktionen, medan styresmannen skulle föredraga sjukvårdsärendena. För
detta förslag kan enligt förbundets mening åberopas, dels att det är fördelaktigt,
att den ekonomiska och den medicinska sjukhusförvaltningen särskiljas,
och dels samma skäl, som anförts för det av svenska landstingsförbundet
gjorda förslaget.

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

Med hänsyn till angelägenheten av en enhetlig ledning för varje särskilt
sjukhus och till det nära samband, som i allmänhet förefinnes mellan den
■ekonomiska förvaltningen och sjukvården, bör enligt min uppfattning ledningen
av sjukhus bibehållas i styresmannens hand, så länge det är möjligt
för en person att utan olägenhet handhava det hela. Emellertid får å
andra sidan icke förbises, att styresmannen dock i första hand är läkare
och att, då vid läkartjänsters tillsättande hänsyn ej kan tagas till annat än
läkarkompetensen, det kan inträffa, att styresmannen i viss mån står främmande
för rent ekonomiska förvaltningsfrågor. Eu god garanti mot en otillfredsställande
behandling av dessa erbjuder otvivelaktigt den av de sakkunniga
föreslagna, nyss återgivna bestämmelsen om en särskild, vid styresmannens sida
ställd delegation. Därutöver synes man emellertid böra mer än som skett i
de sakkunnigas förslag draga försorg om, att direktion och styresman utnyttja
den kompetens i ekonomiska frågor, som sysslomannen besitter. Även om direktion
och styresman sällan torde underlåta att inhämta sysslomannens mening,
synes man dock hava anledning att uttryckligen fastsla en skyldighet därutinnan.
Denna skyldighet torde böra läggas på styresmannen och erhålla sådant innehåll,
att sysslomannens omdöme kan vid förvaltningsfrågas behandling beaktas
ej blott av direktionen utan även av förenämnda delegation, om överläggning med
densamma äger rum. Klart är, att skyldigheten att höra sysslomannen får sin
största betydelse vid de större sjukhusen med deras för sjukhusförvaltning
speciellt utbildade sysslomän. Men även vid andra sjukhus kan det vara
uv värde att sysslomannens åsikt inhämtas i den mån omständigheterna det
tillåta. Sysslomannen bör vidare få uttrycklig rätt att vid direktionssammanträdena
yttra sig i förvaltningsfrågor samt att få avvikande mening antecknad
till protokollet. Av det anförda framgår, att jag icke har någon erinran mot
svenska landstingsförbundets förslag utan till och med vill gå något längre
än förbundet, men att jag icke kan ansluta mig till tjänstemannaförbundets
uppfattning. Denna skulle nämligen medföra en av förhållandena icke med
nödvändighet föranledd splittring av förvaltningen och dessutom lätt, med
hänsyn till svårigheten att draga en gräns emellan ekonomiska ärenden och
.sjukvårdsärenden, kunna giva anledning till kompetenskonflikter.

De av mig förordade bestämmelserna, utom i vad de avse rätt för sysslomannen
att deltaga i direktionens överläggningar, hava erhållit sin plats
i förevarande paragraf. Föreskrift om nyssberörda rätt för sysslomannen
har åter upptagits i 10 § av förevarande utkast.

9 §•

Svenska landstingsförbundet föreslår i sitt yttrande, att på respektive ställen
i stadgan intagas bestämmelser om skyldighet för direktionen att underrätta
sjukhusberedningen om vilka personer som utsetts till ordförande, kassakontrollant
och i nästföregående paragraf avsedda delegerade.

I anledning av vad sålunda föreslagits har jag i förevarande paragraf
upptagit bestämmelse dels i nämnda ämne och dels om skyldighet att underrätta
medicinalstyrelsen och sjukhusberedningen om styresmansförordnanden.

Departements chefen.

Underrättelser
ongående
vissa

val.

Departements chefen.

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

10 §.

Avdelnings- 13 § i de sakkunnigas stadgeförslag innehåller bestämmelse om att lasa^syssiomans
rettsläkare> som icke är styresman, är berättigad att väcka förslag rörande
rätt att yttra sjukvård, för vilken han är ansvarig, samt att deltaga i direktionens överS''9tione\ek~
läggningar rörande sådan sjukvård.

Sveriges läkarförbund föreslår nu, att vid varje lasarett, där mer än två
lasarettsläkare finnas anställda, ett lasarettsläkarkollegium inrättas med styresmannen
såsom ordförande och samtliga lasarettsliikare eller deras ställföreträdare
såsom bisittare. Kollegiet, som endast skulle hava rådgivande
verksamhet, skulle hava att till direktionen avgiva yttrande i alla frågor
rörande sjukhusets utveckling, om-, ny- och tillbyggnad, ordningen inom sjukhuset
m. m. dylikt. Förslaget avser att ersätta bestämmelsen i nyssberörda
13 §.

Departements- Ehuru det förslag, som sålunda framförts, icke saknar motsvarighet å
0 en’ andra områden, kan jag icke förorda, att man utan någon som helst erfarenhet
på det område, varom här är fråga, inför en obligatorisk föreskrift i
ämnet. Däremot synes det mig önskligt, att förbundets uppslag beaktas på
det sätt, att det på frivillighetens väg genomföres vid ett eller annat lasarett.
Skulle därvid en tillfredsställande erfarenhet vinnas, torde förslaget böra
upptagas till förnyat övervägande.

I enlighet med vad jag yttrat vid 8 § har jag kompletterat de av de sakkunniga
föreslagna bestämmelserna, vilka upptagits i förevarande paragraf,
på sådant sätt, att de erhålla motsvarande tillämpning i avseende å syssloman.
I detta sammanhang erinras om den rätt att till protokollet anteckna
skiljaktig mening, som enligt nästföljande paragraf skall tillkomma här ifrågavarande
befattningshavare.

11-13 §§.

Jäv för I förevarande paragrafer hava utan saklig ändring upptagits de i 14—16
ledamot °m. m. §§ ay (^e sakkunnigas stadgeförslag meddelade bestämmelserna rörande jäv
för direktionsledamot, protokoll vid direktionssammanträde (14 §), skyldighet
att hos medicinalstyrelsen anmäla öppnande av sjukhus (15 §) och förvaltning
av penningmedel och värdehandlingar (16 §). De föreslagna bestämmelserna
hava icke föranlett några erinringar.

14 §.

Förvaltning De sakkunniga upptaga i 17 § av sitt stadgeförslag bestämmelser om förUVfastighet''
varning av fastighet, som användes för vederbörande lasaretts behov. Enligt
dessa bestämmelser skall bl. a. årligen hållas besiktning av en direktionsledamot
och styresmannen med biti-äde av sysslomannen och, där direktionen
anser det erforderligt, en eller flera av direktionen utsedda sakkunniga.

Mot den föreslagna bestämmelsen anmärker svenska sjukhusförvaltningens
tjänstemanna förhund, att det i synnerhet vid stora sjukhus, där besiktningen
tager flera dagar i anspråk, är olämpligt att föreskriva skyldighet för styresmannen
att vara tillstädes. I stället föreslås, »att sysslomannen, liksom

Kungl. Maj:ts proposition nr 101. 73

enligt nu gällande bestämmelser, förrättar besiktningen i närvaro av eu
ledamot av direktionen och, då så finnes erforderligt, av styresmannen samt
en eller flera sakkunniga».

Enligt nu gällande, i 37 § av lasarettsstadgan meddelade föreskrifter i ämnet
skall den årliga besiktningen verkställas av sysslomannen med biträde även
eller flera av direktionen utsedda sakkunniga samt i närvaro av en direktionsledamot
och lasarettsläkaren. Den reella nyheten i sakkunnigförslaget
är alltså allenast, att de sakkunnigas biträde icke längre skall vara
obligatoriskt. Då någon olägenhet av den nu föreskrivna skyldigheten för
styresmannen att bevista besiktningen ej lärer hava försports, har den framställda
anmärkningen icke synts mig befogad. Den föreslagna bestämmelsen
får givetvis lika litet som den nu gällande så tolkas, att styresmannen måste
deltaga i varje detalj av besiktningen. Jag har alltså låtit avfatta förevarande
paragraf i enlighet med sakkunnigförslaget.

15-16 §§.

De i 18 och 19 §§ i de sakkunnigas stadgeförslag upptagna bestämmelserna
om förvaltning av fastighet, som ej användes för lasarettets behov,
(18 §) och granskning av apoteksräkningar (19 §) hava utan ändring överflyttats
till förevarande paragrafer.

17 §.

20 § i de sakkunnigas stadgeförslag reglerar spisordning och mathållningvid
lasarett. Paragrafen innehåller bl. a., att förslag till spisordning skall
uppgöras av styresmannen och därefter av direktionen med dess yttrande
underställas medicinalstyrelsens prövning och fastställelse samt att smärre
avvikelser må ske från spisordningen i fall, då styresmannen eller vederbörande
lasarettsläkare finner förhållandena sådant påkalla.

Medicinalstyrelsen anmärker, att erfarenheten visat, att styrelsen endast
mycket sällan behövt ändra styrelsen underställt förslag till spisordning,
och förordar därför, att fastställandet av spisordning överlämnas åt direktionen.

Svenska sjukhusförvaltningens tjänstemannaföl hund anser, att endast styresmannen
bör kunna föreskriva avvikelse från spisordningen och att, om annan
lasarettsläkare önskar ändring, framställning härom bör göras genom styresmannen
eller underställas direktionens prövning.

Den av medicinalstyrelsen framställda anmärkningen har jag ansett böra iakttagas.
Däremot har jag funnit det riktigt, att, på sätt av de sakkunniga föreslagits,
för sjukvården ansvarig läkare skall kunna på sin avdelning genomföra
smärre avvikelser från spisordningen. I enlighet med det sagda har
17 § avfattats. Jag får emellertid i detta sammanhang erinra om att fastställandet
av spisordningen uppenbarligen är att betrakta såsom en sjukvårdsfråga
och i följd härav att hänföra till de ärenden, i vilka besvär över
direktionens beslut kunna anföras hos medicinalstyrelsen.

Departements chefen.

Fastighets
förvaltning
m. in.

Spisordniug
och mathållning.

Departements chefen.

74

Kungl. Maj ds proposition nr 101.

Upphandling
m. m.

Förfarandet
vid tillsättning
av
lasarettsläkare.

Förordnanden
å lasaretts -läkartjänst
m. m.

Departements chefen.

18-19 §§.

De i de sakkunnigas stadgeförslag förekommande föreskrifterna om upphandling
och arbete, som besörjes av direktionen (21 §), och om avlämnande
av räkenskaper och statförslag (22 §), mot vilka föreskrifter några
anmärkningar ej förekommit, hava utan saklig ändring upptagits i förevarande
paragrafer. I fråga om s. k. gemensam upphandling får jag emellertid hänvisa
till vad jag därom yttrat vid 3 § i lagförslaget.

20 §.

Av de i de sakkunnigas stadgeförslag upptagna föreskrifterna om tillsättning
av lasarettsläkare (25 §) hava de grundläggande reglerna överflyttats till
11 § 1 mom. i lagförslaget. Övriga regler, mot vilka anmärkning ej framställts,
hava upptagits i förevarande paragraf. I anledning av en av medicinalstyrelsen
i annat sammanhang framställd anmärkning, har jag emellertid
låtit ändra avfattningen av paragrafen så, att därav framgår, att den uppgift
om löneförmåner, som direktionen enligt förslaget skall lämna vid uppkommen
vakans, skall avse ej blott innehavare av tjänsten utan även vakansvikarie
tillkommande löneförmåner.

21 §.

De sakkunnigas stadgeförslag upptager i 26 § bestämmelser om tjänstledighet
för lasarettsläkare och om förordnanden under vakans och tjänstledighet.
Bestämmelserna innehålla bl. a., att direktion eller dess ordförande
må meddela lasarettsläkare tjänstledighet under sammanlagt fyra månader
för kalenderår, därav högst två månader i en följd.

Medicinalstyrelsen föreslår, att för att det skall vara klart, att direktion
må bevilja semesterledighet, ordet »tjänstledighet» utbytes mot »ledighet».

Svenska landstingsförbundet anser, att tjänstledighet icke bör kunna beviljas
av annan än medicinalstyrelsen under så lång tid som fyra månader,
synnerligast om direktionens ordförande skall kunna meddela tjänstledigheten.
I allt fall bör enligt förbundets mening uttryckligen angivas, att i
tjänstledighet inbegripes semesterledighet.

Enligt 57 § i liikarinstruktionen den 30 december 1911 skall vid tjänstårsberäkning
avdrag göras för den tid, varmed tjänstledighet, vilken icke är
att hänföra till semester eller föranletts av offentligt uppdrag, överstiger
nittio dagar av ett kalenderår. Då semestern enligt 15 § i lagförslaget skall
utgöra minst trettio dagar, innefattar bestämmelsen angående den tid, för
vilken tjänstledighet må av direktionen eller dess ordförande beviljas, att
tiden för dylik tjänstledighet regelrätt icke skall avräknas vid vederbörandes
tjänstårsberäkning. Med hänsyn härtill torde någon ändring av fyramånaderstiden
icke böra ske; däremot har jag funnit ordförandens befogenhet att
meddela tjänstledighet lämpligen böra något begränsas, och har i sådant
avseende den nu gällande föreskriften, enligt vilken ordföranden kan bevilja
högst en månads tjänstledighet, bibehållits. Mot ett uttryckligt fastslående
av att tjänstledighet jämväl omfattar semester har jag ej funnit någon erinran.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101. 75

22 §.

Enligt 27 § i de sakkunnigas stadgeförslag, vilken paragraf avhandlar
lasarettsläkares bostad, bör, där flera lasarettsläkare finnas, bostad inom
lasarettet eller i dess grannskap i första hand beredas lasarettsläkare, som
förestår kirurgisk avdelning.

De sakkunniga anslöto sig på denna punkt till kommittén, vilken såsom
skäl för den föreslagna avvikelsen från gällande bestämmelser — enligt 31 §
i lasarettsstadgan skall, där inom lasaretts område endast en lämplig läkarbostad
finnes, denna bebos av styresmannen — åberopade nödvändigheten
av att sjukdoms- och olycksfall, som fordra omedelbar behandling, lätt
kunde erhålla sakkunnig läkarvård.

Svenska föreningen för invärtes medicin förordar nu ett bibehållande av
gällande bestämmelser under hänvisning till att styresmannen därigenom
skulle få bättre möjlighet att utöva tillsyn över ordningen och efterlevnaden
av de av direktionen fastställda bestämmelserna, varjämte göres gällande,
att intet svenskt lasarett ligger så till, att icke en lasarettsläkare efter telefonkallelse
inom få minuter kan hava en bil till sitt förfogande för färd till
lasarettet.

För min del har jag funnit den av kommittén och de sakkunniga intagna
ståndpunkten riktig; bestämmelsen är dock icke av tvingande natur, vilket
bl. a. medför, att övergångsstadgande ej erfordras. Vidare måste man räkna
med den möjligheten, att vid förevarande lagstiftning underkastat sjukhus,
t. ex. större barnbördslius med flera lasarettsläkare, kirurgisk avdelning
saknas. I nämnda fall har styresmannen funnits böra hava företräde till
läkarbostaden.

23 §.

I förevarande paragraf har utan ändring upptagits den i 28 § i de sakkunnigas
stadgeförslag förefintliga bestämmelsen angående hinder för lasarettsläkare
att utan tillstånd med tjänsten förena annan tjänstebefattning.

24 §.

29 § i de sakkunnigas stadgeförslag innehåller närmare bestämmelser angående
lasarettsläkares skyldigheter. I 1 mom. ålägges läkaren sålunda,
under 8) att själv bemöta de vårdbehövande med vänlighet och människokärlek
samt tillhålla personalen att kärleksfullt mot dem uppfylla sina
åligganden, under 10) att, i den mån det för undvikande av smittas
spridning finnes nödigt, hålla personer, behäftade med smittsam sjukdom,
avskilda från andra samt tillse, att, såvitt ske kan, intagna, som oroa eller
i hög grad äro till obehag för sin omgivning, avskiljas från andra, ävensom
att intagna, som kunna antagas i sedligt avseende inverka menligt å andra,
vårdas skilda från dessa, framför allt från barn och yngre personer,
under 11) att beträffande fall av lungtuberkulos, könssjukdom och andra
smittsamma sjukdomar söka bibringa de sjuka en riktig uppfattning om

Lasaretts -läkarbostad.

Departements chefen.

Lasaretts läkares bisysslor.

Lasarettsläkaren

åligganden•

Departements chefen.

76 Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

arten av deras sjukdom, villkoren för deras förbättring och plikten att
genom noggrant iakttagande av givna föreskrifter såväl under vistelsen på
lasarettet som efter utskrivningen söka hindra smittans spridande, samt
under 14) att i vissa fall förrätta liköppning, dock att, om anhörig framfört
önskemål om att liköppning icke skall äga rum, sådan må företagas blott
då dödsorsaken är okänd. I 2 mom. under 1) ålägges läkaren att bl. a. på
begäran av offentlig myndighet avgiva intyg enligt sjukjournalen.

Medicinalstyrelsen anser bestämmelserna i 1 mom. under 8) och senare
delen av samma mom. under 10) kunna såsom självklara utgå.

Svenska föreningen för invärtes medicin anser det tveksamt, om vissa av
bestämmelserna i 1 mom. under 10) och 11) verkligen äro behövliga, varjämte
föreningen förmenar, att de i sistnämnda punkt intagna bestämmel
serna kunde vara lika viktiga i fråga om andra icke uppräknade sjukdomar,
såsom njur- eller hjärtsjukdomar. Föreningen förordar därför, att nämnda
punkter utbytas mot några allmänt hållna bestämmelser. Beträffande 1 mom.
under 14) förordas den ändringen, att endast de närmaste anhörigas önskningar
skola behöva respekteras.

Svenska sanatorieläkarföreningen gör gällande, att den lasarettsläkare i 2
mom. under 1) ålagda skyldigheten skulle kunna komma i kollision med
läkarens tystnadsplikt.

Vad som anmärkts mot 1 mom. under 8), 10) och 11) har jag icke ansett innefatta
övertygande skäl att utesluta ifrågavarande, framför allt av sociala skäl
i nu gällande stadga upptagna bestämmelser. Med hänsyn särskilt till att
det ofta kan innefatta svårighet för läkaren att avgöra, vem som är avliden
patients »närmaste anhöriga», och då annan än den, som verkligen stått
den döde nära, endast i sällsynta undantagsfall lärer uttala önskemål i avseende
å liköppning, har ej heller anmärkningen mot 1 mom. under 14) godtagits.

Beträffande slutligen sanatorieläkarföreningens anmärkning får jag erinra
om gällande bestämmelser angående läkares tystnadsplikt. Dessa äro att
söka i 60 § i läkarinstruktionen den 30 december 1911, vari det heter: »Ej
må läkare yppa vad honom i denna hans egenskap blivit i förtroende meddelat,
ej heller i oträngt mål uppenbara vad han angående sjukdom eller
dess uppkomst själv funnit; dock att denna läkarens plikt icke medför nå
gon inskränkning i hans skyldighet att verkställa förrättning och avgiva utlåtande
eller intyg samt därvid förfara enligt gällande författningar och instruktioner.
»

Då instruktionen är utfärdad senare än gällande lasarettsstadga, är att
antaga, att den citerade paragrafens senare del direkt avser den i lasarettsstadgan
förefintliga, så vitt nu är i fråga med sakkunnigförslaget helt överensstämmande
bestämmelsen om skyldighet att på offentlig myndighets begäran
avgiva intyg. Därtill kommer, att man ej gärna kan mena, att ett efterkommande
av offentlig myndighets begäran om upplysning angående sjukjournalens
innehåll är att betrakta som ett uppenbarande i oträngt mål.

77

Kungl, Maj:ts proposition nr 101.

Av det anförda framgår, att jag icke anser de gjorda anmärkningarna böra
föranleda någon ändring av de föreslagna bestämmelserna, vilka — med
ett undantag, som jag kommer att beröra vid 54—57 §§ — upptagits i förevarande
paragraf och därjämte kompletterats med det i sista stjcket av 24 §
i de sakkunnigas stadgeförslag förefintliga stadgandet om skyldighet för
medicinalstyrelsen att genom särskild instruktion mellan olika lasarettsläkare
fördela dem åliggande göromål.

25 §.

I förevarande paragraf hava upptagits de i 30 § i de sakkunnigas stadge- Styres>nans
förslag meddelade bestämmelserna om styresmans åligganden och annan öhgganden.
lasarettsläkares administrativa förpliktelser.

26 §.

Av de i 33 § i de sakkunnigas stadgeförslag upptagna bestämmelserna, Ledigvilka
reglera underläkares tillsättande och uppehållande av vakant under- forklfnffa av
läkartjänst, hava de allmänna reglerna angående tillsättande överflyttats till tjänst m. m.
13 § i lagförslaget. Övriga bestämmelser, mot vilka anmärkning ej förekommit,
hava fått sin plats i denna paragraf.

27 §.

34 § i de sakkunnigas stadgeförslag avhandlar underläkares skyldigheter. Underläkare*
Bland annat föreskrives, att underläkare eller vikarie för honom är pliktig skyldigheter.
att använda tjänstebostad, som tillhandahålles honom inom lasarettet eller
dess omedelbara grannskap.

Svenska föreningen för invärtes medicin förordar, att den refererade bestämmelsen
icke skall gälla gift underläkare, så vitt icke bostaden kan och
får användas såsom familjebostad. Föreningen framhåller därvid, att den
föreslagna bestämmelsen måste ha till följd, antingen att gift underläkare
icke kan ifrågakomma till plats, där annan bostad än familjebostad erbjudes,

•eller ock att förpliktelsen att bebo tjänstebostaden endast skenbart fylles,
i det att underläkaren officiellt bor på lasarettet men har familjebostad i
staden och i realiteten bor därstädes. Föreningen omnämner till sist, att
man ganska allmänt vid våra lasarett börjat anordna vissa underläkarbostäder
i form av familjebostäder.

I ett vid Sveriges läkarförbunds utlåtande fogat yttrande från Sveriges
yngre läkares förening framhåller föreningen nödvändigheten av att familjebostäder
beräknas för en tredjedel eller hälften av antalet underläkare eller
ungefär i den proportion, underläkarna bildat familj.

Ehuru jag till fullo behjärtar kravet på ökat antal familjebostäder för Departemen
lasarettsunderläkarna, har jag dock icke funnit mig kunna föreslå något åläg- chefen‘
gande härutinnan för landsting och kommuner, och jag har ej heller, med
hänsyn till sjukvårdens intresse, kunnat förorda ett eftergivande av underläkarnas
skyldigheter på ifrågavarande punkt. Jag har därför ansett, att de

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

av de sakkunniga föreslagna stadgandena böra, i sak oförändrade, upptagas
i förevarande paragraf, vartill därjämte överflyttats den i 35 § i de sakkunnigas
stadgeförslag införda bestämmelsen om biträdande lasarettsläkares
särskilda skyldigheter.

28—29 §§.

Läkares plikt I dessa paragrafer hava utan saklig ändring införts de i sakkunnigför^föreskrifter
* s^aSe* förekommande bestämmelserna om läkares skyldighet att följa vissa
m. m. dem meddelade föreskrifter (37 §) och om vissa åtgärder vid tjänstefel av
läkare (38 §).

30 §.

Sysslomans Angående sysslomans tillsättande meddelas föreskrifter i 39 § i de sakhUsattande.
kunnigas stadgeförslag, vilken paragraf bland annat innehåller, att syssloman
tillsättes av direktionen med ömsesidig rätt till sex månaders uppsägningstid
samt att till befattningen ej må antagas annan än den, som är kunnig i
bokföring och har erfarenhet i ekonomiska frågor och förvaltningsgöromål.

Medicinalstyrelsen föreslår, att direktionen icke skall hava rätt att uppsäga
syssloman från tjänsten.

Svenska sjukhusförvaltningens tjänstemannaförbund anser, att företrädesrätt
till sysslomanstjänst bör givas åt den, som äger förfarenhet i förvaltningstjänst
vid sjukvårdsinrättning.

Departements- Den av medicinalstyrelsen föreslagna inskränkningen i direktionernas beehcfen.
fogenhet har jag så mycket mindre kunnat förorda, som det icke alltid är
möjligt att från början erhålla en lämplig person till syssloman. Icke heller
har det synts mig tillrådligt att giva sjukhusförvaltningens tjänstemän en
formell företrädesrätt till ifrågavarande befattning. Det av de sakkunniga
föreslagna stadgandet har därför utan ändring här upptagits.

Sysslomans
ekonomiska
skyldigheter
m. in.

Sysslomannens
förhållande
till
direktion och
läkare.

31 §.

De av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna (40 §) angående sysslomans
förpliktelser i ekonomiskt avseende samt om tjänstledighet för syssloman,
mot vilka bestämmelser erinran ej förekommit, hava oförändrade införts
i denna paragraf.

32 §.

I 41 § i de sakkunnigas stadgeförslag, vilken paragraf behandlar sysslomannens
förhållande till direktion, styresman och övriga lasarettsläkare, föreslås
bl. a., att sysslomannen skall vara skyldig att i allt, som rör lasarettets
angelägenheter och till sysslomanstjänsten kan hänföras, lämna styresmannen
och annan lasarettsläkare behörigt biträde.

Svenska sjukhusförvaltningens tjänstemannaförbund anser bestämmelsen om
skyldighet att lämna annan lasarettsläkare än styresmannen behörigt biträde
olämplig och ägnad att förorsaka onödiga förvecklingar. Behöver sådan
läkare biträde av sysslomannen annat än i rena ordningsfrågor, torde, enligt
förbundets mening, framställning härom först böra göras genom styresmannen
eller underställas direktionens prövning.

79

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

Den av förbundet förordade anordningen bär jag funnit innefatta allt för
stor omgång för att kunna godtagas. För övrigt erinras, att vid meningsskiljaktighet
emellan avdelningsläkare och syssloman tvisten givetvis kan
hänskjutas till styresmannens avgörande.

33 §.

42 § i de sakkunnigas stadgeförslag innehåller en uppräkning av sysslomannens
huvudsakliga åligganden. Sålunda ålägges sysslomannen under 7)
att bl. a., i den mån han finner sådant påkallat och ej styresmannen annorledes
bestämt, utlåna till arkivet hörande handlingar, under 9) att bl. a., om
sysslomannen finner, att leverantör åsidosatt sina skyldigheter, därom ofördröjligen
göra anmälan hos styresmannen, under 10) att bl. a., om han finner
till lasarettsfastighet hörande egendom tarva förbättring, genast underrätta
styresmannen därom samt under 11) att övervaka, att de i 53 § 1, 3 och 4
mom. meddelade bestämmelserna vederbörligen iakttagas. Sistnämnda bestämmelser
innehålla, att inträdessökande skola med närmare angivna undantag
avlämna antingen ansvarsförbindelse (eller förskottsbetalning) och åldersbetyg
eller ock, vad angår viss militärpersonal, avpolletteringsorder.

Svenska sjukhusförvaltningens tjänstemannaförbund föreslår, att under 7)
»styresmannen» utbytes mot »direktionen», att under 9) orden »därom ofördröjligen
göra anmälan hos styresmannen» ersättes med »förfara på sätt direktionen
föreskrivit» samt att under 10) intagas bestämmelser om att direktionen
har att bestämma den ordning, i vilken där avsedda angelägenheter
skola handläggas.

Sveriges läkarförbund befarar, att det under 11) i paragrafen upptagna uttrycket
»övervaka, att de i 53 § 1, 3 och 4 mom. meddelade bestämmelserna
vederbörligen iakttagas», skall kunna tolkas så, att sysslomannen icke skulle
hava skyldighet att själv vidtaga erforderliga åtgärder utan kunna ålägga
sjukvårdspersonalen desamma.

De av tjänstemannaförbundet framställda anmärkningarna hava icke synts
mig böra föranleda ändring i vidare mån än att under 10) möjlighet bör beredas
direktionen att meddela särskilda bestämmelser. Yad angår läkarförbundets
erinran lärer den åtgärd, som här åsyftas, nämligen införskaffande av felande
intagningshandlingar, icke kunna åläggas sjukvårdspersonalen, varför de framförda
farhågorna enligt mitt förmenande icke äro befogade. Sakkunnigförslaget
har därför med nyss berörda modifikation följts vid förevarande
paragrafs avfattning.

34 §.

Sysslomans skyldighet att vidtaga åtgärder för uttagande av lasarettets
fordringar är reglerad i 43 § i de sakkunnigas stadgeförslag. Bestämmelserna
härom hava upptagits i förevarande paragraf, där jämväl införts föreskrift
om uttagande av sådan ersättning för vård å enskilt eller halvenskilt rum,
som enligt 18 § i lagförslaget tillkommer ansvarig läkare. I sistnämnda avseende
innehöll sakkunnigförslaget (55 §), att dylik ersättning skulle uttagas

Departements chefen.

Sysslo mannens åligganden.

Departements chefen.

Indrivning av
medel genom
sysslomannens

försorg.

80

Departements chefea.

Sysslomans
skyldigheter i
avseende å utarrenderad

fastighet m.m.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

av sysslomannen, där den ej erlagts direkt till läkaren, samt att det vid
tvist om ersättningens belopp skulle ankomma på sysslomannen att påkalla
medicinalstyrelsens beslut i ärendet.

Svenska landstingsförbundet förutsätter, att stadgandet i 43 § i stadgeförslaget
om skyldighet för syssloman att ofördröj ligen vidtaga laga åtgärder
för fordrans utsökande måste tolkas så, att härvid intet avbrott får vållas i
de sjukas vård, samt ifrågasätter, om ej detta bör uttryckligen angivas.

Medicinalstyrelsen föreslår, att det skall tillkomma direktionen och ej
sysslomannen att till styrelsen hänskjuta fråga om bestämmande av läkarersättning.

Svenska sjukhusförvaltningens tjänstemannaförbund anser det synnerligen
olämpligt, att ersättningen för vård å enskilt eller halvenskilt rum skall
kunna erläggas även till läkaren, därest ej alla sådana avgifter erläggas till
denne. Förbundet förmenar, att det obetingat skall leda till för sysslomannen
i många hänseenden obehagliga konsekvenser, om dessa avgifter blott delvis
skola redovisas av sysslomannen.

Landstingsförbundets tolkning av det av förbundet berörda stadgandet
är enligt min mening riktig; någon uttrycklig bestämmelse i ämnet torde
emellertid icke vara erforderlig.

Då ett bifall till medicinalstyrelsens förslag skulle medföra, antingen att
direktion kunde nödgas att sammanträda allenast för behandling av en ren
expeditionsfråga eller ock att frågan om ersättningens belopp skulle kunna
bliva svävande kanske i flera månader, kan jag ej godtaga styrelsens ståndpunkt.

Yad slutligen angår den av tjänstemannaförbundet framställda anmärkningen
må erinras, att man enligt allmänna rättsregler icke lärer kunna
förmena en patient att till läkaren direkt erlägga den denne tillkommande
ersättningen. I praxis kommer väl upptagningen av ersättning att ordnas så,
att läkaren lämnar sysslomannen en skriftlig uppgift på de belopp, som icke
erlagts direkt till läkaren. Iakttages detta, torde svårigheter knappast vara
att befara. Jag vill på denna punkt ytterligare framhålla, att sysslomannens
skyldighet att uttaga ersättning måste anses omfatta även uttagande genom
rättegång; en uttrycklig föreskrift om att för sådant ändamål särskild fullmakt
av läkaren ej är erforderlig torde dock icke vara av nöden. Att läkaren
i allt fall på samma sätt som varje annan fordringsägare kan disponera över
sin fordran genom eftergift, mottagande av betalning eller annan, till sina
verkningar likartad åtgärd, är ofrånkomligt. Det förhållande, som vid sådan
disposition uppkommer, är detsamma, som föreligger, då gäldenär betalar
direkt till borgenär, vilken åt annan uppdragit att indriva den ifrågavarande
fordringen, och torde icke heller behöva föranleda några olägenheter.

35-38 §§.

Vad de sakkunnigas stadgeförslag innehåller angående sysslomans förvaltning
av fastighet, som ej användes för lasarettets behov (44 §). om åtgärder,
som åligga syssloman, då patient avlidit eller eljest bör från lasa -

Kungl. Maj:ts proposition nr 101. 81

rettet avhämtas, (45 §) om sysslomans skyldighet att iakttaga direktionens
föreskrifter (46 §) samt angående vid lasarett anställd prästman (47 §) kar
utan ändring upptagits i 35—38 §§.

39 §.

I 48 § av de sakkunnigas stadgeförslag behandlas frågan om antagande
och entledigande av sjukvårdspersonal. Enligt förslaget liksom enligt gällande
bestämmelser skall såväl antagande som entledigande ankomma på
vederbörande lasarettsläkare.

Medicinalstyrelsen föreslår, för att bereda sjukvårdspersonalen en säkrare
ställning, att entledigande av sådan personal skall, därest ej befattningshavaren
själv begärt sitt entledigande, av lasarettsläkaren underställas direktionens
prövning.

Sveriges läkarförbund finner det icke med rättvisa överensstämmande, att
sjukvårdspersonal mot egen önskan skall kunna av vederbörande lasarettsläkare
entledigas, och förordar förty införandet av någon instans för överklagande
av lasarettsläkarens beslut i sådan fråga.

Vad sålunda anmärkts har förefallit mig värt beaktande. Icke heller jag kar
funnit det tillfredsställande att här icke finnes någon möjlighet att komma till
rätta med ett orättvist avskedande. A andra sidan får icke förbises, att det är av
vikt, att samarbetet mellan läkaren och hans sjukvårdspersonal liksom inom
denna är gott, och att det därför understundom kan bliva nödvändigt att för
undvikande av slitningar entlediga underordnad personal. Härom bör det dock
tillkomma en opartisk myndighet att döma. Den bästa lösningen av problemet
har jag ansett den av medicinalstyrelsen föreslagna vara. Den medför
bl. a. den fördelen, att någon å lasarettsläkarens förmansställning i förhållande
till personalen menligt inverkande ändring av ett av honom meddelat
beslut aldrig kan förekomma. Skulle det i något fall vara av vikt, att ett
omedelbart entledigande sker, lärer det icke vara omöjligt att för ändamålet
genast få till stånd ett direktionssammanträde.

Med hänsyn till att ett tillfredsställande samarbete är av nöden för sjukvårdens
behöriga bedrivande, är frågan om sjukvårdspersonals entledigande
ej blott en anställningsfråga utan även, åtminstone sakligt sett, en sjukvårdsfråga.
Ett av direktion meddelat beslut om entledigande bör därför
kunna i vanlig ordning överklagas hos medicinalstyrelsen. Då det emellertid
kan vara tvivel underkastat, om ett överklagande är tillåtet på grund av
den allmänna föreskriften om rätt att överklaga beslut i fråga om sjukvård
eller sjukvårdspersonalens arbetsförhållanden, torde en uttrycklig föreskrift
i ämnet böra meddelas. Såsom jag redan omnämnt vid behandlingen av
5 § i lagförslaget, har därför i 9 § av samma förslag införts en dylik föreskrift.

40 §.

49 § i de sakkunnigas stadgeförslag, vilken paragraf handlar om sjukvårdspersonalens
lydnadsplikt, ålägger sjukvårdspersonalen sådan plikt gent
emot styresmannen, vederbörande läkare och sysslomannen i allt vad tjänsten
rörer.

Dihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 83 hiift. (Nr 101.) 2249 27 6

Sjukvårdspersonals
antagande
och
entledigande.

Departements chefen.

Sjukvårds personalens lydnadsplikt.

82

Departements chefen.

Kontors- och
ekonomipersonal.

Departements chefen.

Personalens

skyldigheter.

Inir Messökandes

skyldigheter
m. m.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

Sveriges läkarförbund föreslår, att sjukvårdspersonalens lydnadsplikt i förhållande
till styresmannen och sysslomannen skall begränsas till »allt, som
rör sjukliusordningen».

Den ifrågavarande bestämmelsen måste uppenbarligen fattas så, att den
åtgärd, som anbefalles, måste ligga såväl inom den anbefallandes som inom
vederbörande underordnade befattningshavares tjänsteåligganden. Sakkunnigförslaget
har därför utan ändring införts i denna paragraf.

41 §.

Enlig 50 § i de sakkunnigas stadgeförslag, vilken paragraf reglerar kondors-
och ekonomipersonalen, antages och entledigas nämnda personal av direktionen
eller den, åt vilken direktionen överlämnat befogenhet därtill.

Svenska sanatorieläkarföreningen föreslår, att antagande och entledigande
av kontors- och ekonomipersonal skall efter förslag av läkaren ankomma på
direktionen eller av direktionen utsedd ledamot av densamma.

Svenska sjukhusförvaltningens tjänstemannaförbund föreslår, att sysslomannen
skall erhålla tillfälle att yttra sig i tillsättningsfrågor, därest befogenhet att
antaga ifrågavarande personal av direktionen överlämnas åt annan än sysslomannen.

Något behov av att styresmannen eller sysslomannen medverkar vid antagandet
och entledigandet av till exempel underordnad kökspersonal synes
mig icke föreligga. I fråga om högre befattningar, till exempel bokhållare,
torde direktionen icke underlåta att själv förbehålla sig ifrågavarande myndighet,
varav följer, att såväl styresmannen som sysslomannen få tillfälle att
deltaga i frågans behandling. Det skulle vidare sannolikt bliva en onödigt
stor apparat, om en direktionsledamot alltid behövde anlitas för antagande
av nyssberörd personal av underordnad art. Jag har således ej funnit anledning
att understödja de framställda anmärkningarna. I ett annat avseende har
däremot en ändring av sakkunnigförslaget synts påkallad. Därest befogenhet
att entlediga kontors- och ekonomipersonal skulle kunna helt uppdragas åt
annan, är det fara värt, att befattningshavare kan komma att avskedas utan
att hans sak varit föremål för en tillräckligt allsidig prövning. Eätten att
avskeda personal utan vederbörandes begäran har därför förbehållits direktionen.

42 §.

Den i 51 § av de sakkunnigas stadgeförslag upptagna bestämmelsen om
den underordnade personalens skyldighet att följa författningar och instruktioner
har oförändrad införts i denna paragraf.

43 §.

I förevarande paragraf hava upptagits de i 53 § i de sakkunnigas stadgeförslag
meddelade bestämmelserna angående inträdessökandes skyldighet att
avlämna ansvarsförbindelse, åldersbetyg eller militär avpolletteringsorder
samt om ordningen för intagning. Ur bestämmelserna har emellertid uteslutits
föreskriften om att alltid minst en sjuksäng bör hållas ledig för

83

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

sjuka, som kräva skyndsam vård. Denna föreskrift lärer nämligen icke vara
möjlig att i praktiken efterleva.

44-50 §§.

57—63 §§ i de sakkunnigas stadgeförslag innehålla bestämmelser angående
sjukstugor. Dessa bestämmelser hava erhållit sin plats i 44—50 §§ och
därvid givetvis underkastats den omarbetning, som följer av att dels vissa
viktigare föreskrifter överflyttats till lagförslaget och dels vissa ändringar
vidtagits i de redan behandlade, lasarett avseende bestämmelserna i förevarande
utkast. I fråga om de ämnen, som enligt den av mig förordade
uppdelningen av materialet å lag och stadga skola regleras i administrativ
ordning, hava anmärkningar framställts i allenast två avseenden.

Det ena av dessa gäller frågan, om skyldighet bör åläggas sjukstuguläkare
att göra anteckning om anledningen till att svårare sjukdomsfall, för vilket
intagning skett, icke hänvisats till lasarett. Denna fråga har jag behandlat
vid 2 § i lagförslaget, och jag kan här inskränka mig till att hänvisa till
vad jag där yttrat.

Det andra avseende, vari anmärkningar framkommit, gäller sakkunnigförslagets
bestämmelser till skydd mot obehörig överbeläggning. Härom innehåller
62 § i de sakkunnigas stadgeförslag, att det för sjukstuga bestämda
antalet vårdplatser ej utan uppenbart nödfall bör överskridas.

Till motivering av denna bestämmelse anförde de sakkunniga, efter att
hava behandlat de av dem föreslagna bestämmelserna om ökning av antalet
vårdplatser a sjukstuga: »Sasom redan omnämnts förekommer vid vissa sjukstugor
för närvarande en permanent överbeläggning. Genomföras de av de
sakkunniga föreslagna reglerna, torde skäl därefter saknas att icke kräva ett
strikt följande av dessa regler; —• — — —. I detta sammanhang må dock
påpekas, att den omständigheten, att överbeläggning faktiskt sker, icke i
och för sig behöver innebära, att sjukstuga anses vara försedd med ett
högre antal sjukplatser. För att emellertid förhindra ett kringgående av
bestämmelserna, har i 62 § upptagits ett uttryckligt förbud för sjukstuguläkaren
att utan nödfall medgiva överbeläggning å sjukstugan. Étt åsidosättande
av detta förbud kommer alltså att innebära ett straffbart tjänstefel.»

Sveriges läkarförbund avstyrker denna bestämmelse under åberopande av
att ingen anledning föreligger till att just för sjukstugorna mer än för andra
sjukhus stadga förbud mot överbeläggning.

De uppgifter, som av mig meddelats vid behandlingen av frågan om antalet
vårdplatser på sjukstuga, visa, att man genom en praktiskt sett permanent
överbeläggning åsidosatt gällande regler om högsta antalet vårdplatser
å sjukstuga. Jag finner vid sådant förhållande skäl för en bestämmelse
i ämnet föreligga. Emellertid är att befara, att med den avfattning,
de sakkunniga givit sin bestämmelse i ämnet, denna skulle kunna tolkas
såsom innefattande skyldighet för läkaren att avvisa även trängande fall.
Till undvikande av en sådan misstolkning, har ordet »uppenbart» uteslutits.

Utöver vad jag sålunda anfört har jag icke funnit någon erinran mot ifrågavarande
bestämmelser.

Sjukstugor.

Plikt att göra
viss anteckning
i sjukjournalen.

Överbeläggning
av sjukstuga.

Departements chefen.

84

Kiingl. Maj:ts proposition nr 101.

51 53 §§.

Tuberkulos- I förevarande paragrafer liava upptagits bestämmelser angående sanatorier

Sanstalter oc^ tuberkulossjukstugor. De hithörande föreskrifter, som böra erhålla admini strativ

karaktär, hava avfattats i saklig överensstämmelse med sakkunnigförslaget
(64—66 §§), mot vilket härutinnan några anmärkningar ej framkommit.

I detta sammanhang torde emellertid böra beröras frågan om sättet för
anordnandet av den enligt förslaget åt medicinalstyrelsen uppdragna inspektionen
av ifrågavarande sjukhus.

De sakkunniga förutsatte i sina motiv, att denna inspektion skulle anförtros
åt medicinalstyrelsens föredragande för tuberkulosärenden, därvid de
sakkunniga anmärkte, att man, så länge befattningen såsom sådan föredragande
vore förenad med sekreterarskapet i svenska nationalföreningen mot tuberkulos
— en kombination, som enligt de sakkunniga visat sig förmånlig och därför
borde bibehållas — icke behövde räkna med annan kostnadsökning än själva resekostnaden,
en kostnadsökning, som kompenserades genom motsvarande minskning
av kostnaden för inspektion genom förste provinsial- och stadsläkarna.

I anledning av dessa uttalanden anför svenska sanatorieläkarföreningen —
under framhållande av att den nuvarande anordningen med en föredragande
för tuberkulosärenden vore ett rent provisorium, som vidtagits av medicinalstyrelsen
och när som helst kunde upphöra — att någon trygghet för
ett stadigvarande omliänderhavande av tuberkulosärenden inklusive inspektionen
av tuberkulossjukhusen av sakkunnig person ej kunde vinnas, med
mindre eu speciell fast befattning för detta ändamål skapades. Föreningen
uttalar tillika såsom sin uppfattning, att det skulle vara olämpligt att för
framtiden fastslå den av de sakkunniga förordade kombinationen, vilken rent
principiellt sett ej kunde anses fullt riktig och lämplig, då fall mycket väl
kunde tänkas, där föredragandens i tuberkulosärenden ställning såsom sekreterare
i nationalföreningen kunde giva anledning till konflikter mellan hans
ställning såsom statstjänsteman och såsom tjänsteman i det privata sällskapet.

Departements- Det väsentliga i sakkunnigförslaget torde vara, att föredraganden för tuberciiefon.
kulosärenden får åt sig uppdraget att inspektera tuberkulossjukvårdsanstalterna.
Denna anordning, till vilken jämväl svenska sanatorieläkarföreningen
synes ansluta sig, finner även jag lämplig. Eu följd av inspektionens
överflyttande till styrelsen blir uppenbarligen, att dylik föredragande alltid
måste finnas. Då emellertid befattningen långt ifrån kan giva full sysselsättning
åt sin innehavare, synes mig anledning saknas att icke även i fortsättningen
låta medicinalstyrelsen sörja för densammas upprätthållande mot
särskilt arvode. Huruvida den omnämnda tjänstekombinationen, vilken åtminstone
hittills icke medfört några som helst konflikter av angivet slag,
bör bibehållas eller icke, beror på bl. a. personliga förhållanden, vilka det icke
är möjligt att på förhand bedöma. Klart är också, att det icke kan komma i
fråga att låta nationalföreningens sekreterareval vara avgörande för föredragandebefattningens
tillsättande. Men jag saknar anledning att för närvarande,
då den berörda kombinationen visat sig kunna genomföras till båtnad för såväl
statsverket som nationalföreningen, vidtaga åtgärd för någon annan anordning.

85

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

I detta sammanhang anmärkes, att medan kostnaderna för förste provinsialläkarnas
inspektionsresor utgå av förslagsanslaget till allmän hälso- och sjukvård,
kostnaden för inspektionsresor, företagna av medicinalstyrelsens föredragande
för tuberkulosärenden, kommer att belasta femte huvudtitelns
förslagsanslag till rese- och traktamentspenningar. Någon ändring av berörda
anslags belopp torde emellertid icke böra ifrågakomma på grund av den
föreslagna omläggningen av inspektionen.

54—57 §§.

Av övergångsbestämmelserna till de sakkunnigas stadgeförslag (67—72 §§)
hava alla utom tre överflyttats till lagförslaget. Dessa tre, som innehålla
själva promulgationsbestämmelsen (67 §), undantagsregler för de sjukhus,
för vilka särskilda bestämmelser utfärdats, (68 §) samt övergångsbestämmelser
beträffande lasaretts- och sanatorieläkares tjänstebostad (72 § första
stycket), hava här upptagits utan andra ändringar än sådana, som föranletts
av den av mig förordade omläggningen av ifrågavarande författningsförslag.

Därutöver hava, eftersom bestämmelserna om kommunala sinnessjukvårdsanstalter
överflyttats till lagförslagets övergångsbestämmelser, bland stadgeutkastets
övergångsbestämmelser upptagits de dylika anstalter rörande föreskrifterna
angående vederbörande läkares skyldigheter. Dessa föreskrifter
ansluta sig i sak till sakkunnigförslaget (29 § 1 mom. 18) och 32 § andra
stycket).

58 §.

I förevarande paragraf har upptagits en uttrycklig föreskrift om skyldighet
för medicinalstyrelsen att redan före den 1 januari 1929 utfärda de
i 24 § avsedda taxorna. _

Föredraganden uppläser härefter det överarbetade förslaget till lag om
vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus, ävensom det inom socialdepartementet
upprättade utkastet till stadga angående lasarett, sjukstugor
och tuberkulossjukvårdsanstalter (sjukhusstadga), varefter föredraganden hemställer,
ej mindre att Kungl. Maj:t måtte genom proposition föreslå riksdagen
att antaga sagda lagförslag än även att utkastet måtte såsom bilaga få fogas
vid det i ärendet förda protokollet.

Chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Kosén, anmäler, att han så
till vida är av skiljaktig mening, att han anser, att 11 § 1 mom. tredje stycket
i lagförslaget bör erhålla följande lydelse:

»Sedan förslag upprättats, äger sjukhusdirektionen att avgiva förord till
förmån för någon av de å förslaget uppförda eller, därest direktionens i beslutet
deltagande ledamöter äro därom ense, för annan behörig sökande.»

Statsrådets övriga ledamöter biträda till alla delar föredradragandens
hemställan; och lämnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
bifall till densamma samt förordnar, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

(Jour. Falkenberg.

Övergångs bestämmelser.

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

Bilaga.

UTKAST

till

Stadga angående lasarett, sjukstugor och tuberkulossjuk
vårdsanstalter (sjukhusstadga).

Beträffande lasarett, sjukstugor och tuberkulossjukvårdsanstalter, varom
stadgas i lagen om vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus, förordnas
som följer:

1 kap. Om lasarett.

Om inspektion och ansökan om godkännande.

1 §•

Medicinalstyrelsen åligger att med lämpliga mellantider verkställa inspektion
av samtliga lasarett i riket, styrelsen obetaget att dessutom verkställa
inspektion, då särskild anledning därtill förekommer.

2 §.

Den, som jämlikt 7 § i lagen om vissa av landsting eller kommun drivna
sjukhus hos medicinalstyrelsen vill söka godkännande av tomt för eller
ritningar rörande lasarett, är pliktig att vid sin ansökning foga:

1) program för lasarettets verksamhet tillika med uppgift om det antal
läkare och vårdplatser, för vilket lasarettet är avsett,

2) beskrivning över det område, som avses för lasarettet, i vad rör storlek,
läge, grannskap, markbeskaffenhet, vattentillgång och avloppsmöjligheter,
åtföljd av tomt- och avvägningskarta med situationsplan samt karta över
närmaste omgivning, samt

3) de ritningar, vilkas godkännande påkallas, jämte därtill hörande beskrivningar
och kostnadsförslag.

År fråga allenast om godkännande av till- eller ombyggnad, skola program
och beskrivning bifogas allenast i den mån till- eller ombyggnaden rörer.
I sådant fall skall jämte de i första stycket föreskrivna handlingarna vid
ansökningen fogas yttrande av vederbörande lasarettsdirektion.

Om den vid lasarett anställda personalen.

3 §•

Jämte direktion och läkare, varom bestämmelser äro meddelade i lagen
om vissa av landsting eller kommun drivna sj ukhus, skola vid varje lasarett
finnas en syssloman, en prästman samt sjukvårds- och ekonomipersonal.
Därjämte må särskild kontorspersonal anställas.

Angående assistentläkare vid vissa lasarett gäller vad därom är särskilt
stadgat.

87

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

Yad i första stycket föreskrivits utgör ej kinder för att för flera lasarett
eller för lasarett jämte ett eller flera i denna stadga avsedda sjukhus, vilka
hava gemensam direktion, gemensam syssloman tillsättes.

Om Iasarettsdirektionens verksamhet.

4§-

Direktionen utser inom sig för en tid av ett kalenderår ordförande och vice
ordförande. Avgår någon av dem, skall nytt val äga rum för återstoden av
året. Äro vid något sammanträde båda hindrade att närvara, utser direktionen
ordförande för sammanträdet.

Landshövdingen i länet är berättigad att närvara vid direktionens sammanträden
samt att deltaga i dess överläggningar. Landshövdingen äger att,
om han så önskar, leda förhandlingarna vid sammanträde, där han är tillstädes.

5 §■

1. Direktionen skall, på kallelse av ordföranden, sammanträda, helst å
lasarettet, en gång i kvartalet eller oftare, om göromålen det fordra eller
minst två av direktionens ledamöter, med uppgift om ändamålet, därom hos
ordföranden gjort framställning.

Å direktionssammanträde må beslut ej fattas, såvida ej minst halva antalet
ledamöter eller suppleanter för dem deltaga i ärendets avgörande.
Yid besluts fattande har varje däri deltagande en röst. Äskar någon omröstning,
skall den ske öppet utom vid val, då den skall ske med slutna
sedlar. Beslut fattas med enkel röstövervikt; äro rösterna lika delade,
gäller den mening, som biträdes av direktionens ordförande eller den, som
företräder honom. Genom lottning bestämmes dock företrädet mellan dem,
som vid val erhållit lika röstetal.

2. Underrättelse om direktionssammanträde skall, såvitt möjligt, i god
tid meddelas en var, som jämlikt 4, 7 eller 10 § äger att deltaga i överläggning
å sammanträdet.

6 §•

1. Direktionen åligger att med iakttagande av bestämmelserna i denna
stadga och gällande föreskrifter i övrigt handhava lasarettets förvaltning,
för vilket ändamål direktionen, vars ledamöter äga att mellan sig fördela
tillsynen och göromålen, har att meddela de särskilda föreskrifter, som må
finnas nödiga för betryggande av god ordning vid lasarettet samt dettas
ändamålsenliga skötsel.

Direktionen skall inom eller utom sig utse en kassakontrollant, för vilken
direktionen äger meddela särskilda föreskrifter. Finner kassakontrollanten
anledning till anmärkning, skall han ofördröjligen göra anmälan därom hos
direktionen.

2. Angående påföljd för direktionsledamot, som överträder denna stadga
eller eljest gör sig skyldig till tjänstefel, gäller vad i allmän lag finnes stadgat.

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

7 §■

Styresmannen är pliktig att vid varje direktionssammanträde anmäla av
lionom i sådan egenskap efter nästföregående sammanträde vidtagna åtgärder.

Förekommer mellan direktionens sammanträden viktigare ärende, som
fordrar skyndsam handläggning, skall styresmannen ofördröjligen göra anmälan
därom hos direktionens ordförande.

Styresmannen äger att hos direktionen väcka förslag i lasarettet rörande
frågor samt att deltaga i direktionens överläggningar.

8 §•

1. I den mån ej annat följer av vad nedan i denna paragraf stadgas, är
styresmannen pliktig att till behandling förbereda och inför direktionen
föredraga alla på dess prövning ankommande ärenden, som ej ordföranden
själv förbehåller sig.

2. Direktionen äger bestämma,

att styresmannen skall, innan han vidtager åtgärd, som är av beskaffenhet
att medföra utgift och icke är av direktionen anbefalld eller av oväsentlig
betydelse, rådföra sig med en eller två av direktionen utsedda ledamöter av
densamma;

att styresmannen skall gemensamt med sagda ledamöter förbereda behandlingen
inom direktionen av sådana ärenden, som icke beredas av direktionens
ordförande; samt

att på styresmannen eljest ankommande föredragning inför direktionen
skall, i den mån styresmannen och nämnda ledamöter därom överenskomma,
verkställas av någon av dessa ledamöter.

Styresmannen är jämväl i övrigt underkastad de bestämmelser, som direktionen
jämlikt 6 § meddelar.

3. Till styresmannen vidtaga åtgärd, som är av beskaffenhet att medföra
utgift och icke av direktionen anbefallts, är han pliktig att, såvitt omständigheterna
det tillåta, därom höra sysslomannen. Skall rörande åtgärden
sådan överläggning, som i 2 mom. sägs, äga rum, bör sysslomannen hava
hörts före överläggningens slut.

Innan ärende, som rör lasarettets ekonomiska förvaltning, avgöres av
direktionen, skall ock sysslomannen hava erhållit tillfälle att muntligen eller
skriftligen yttra sig däri.

9 §.

Direktionen är pliktig att ofördröjligen underrätta sjukhusberedningen
om vem som utsetts till ordförande, vice ordförande eller kassakontrollant
eller erhållit sådant uppdrag, som i 8 § 2 mom. sägs, så ock, då särskilt
styresmansförordnande meddelats, därom göra anmälan hos medicinalstyrelsen
och sjukhusberedningen.

10 §''

Lasarettsläkare, som icke är lasarettets styresman, är berättigad att hos
direktionen väcka förslag beträffande sjukvård, för vilken han iir ansvarig,

89

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

samt att deltaga i direktionens överläggningar angående sådan sjukvård.
Enahanda rätt tillkommer sysslomannen i frågor rörande lasarettets ekonomiska
förvaltning och därmed i samband stående angelägenheter.

11 §■

Ej må någon deltaga i direktionens överläggning eller beslut i fråga om
tillsättande av eller förordnande å tjänst, där han är eller varit gift med
person, som anmält sig till tjänsten, eller till dylik person står i den skyldskap
eller det svågerlag, som i rättegångsbalken om jäv emot domare sägs,
eller är sådan persons uppenbare ovän. Ej heller må någon deltaga i överläggning
eller beslut rörande avtal mellan honom och direktionen eller i
fråga om avtal mellan direktionen och tredje man i fall, då han i frågan
äger ett väsentligt intresse, som kan vara stridande mot lasarettets. Vad
sålunda stadgats angående fråga om avtal skall äga motsvarande tillämpning
i fråga om anställande av rättegång.

Vid direktionens sammanträden skall föras protokoll; och äger en var,
som inom direktionen deltagit i ärendes avgörande eller jämlikt 4, 7 eller
10 § i överläggningen därom, att få från direktionens beslut avvikande
mening antecknad till protokollet.

12 §.

Då nytt lasarett är färdigt att öppnas för begagnande, skall direktionen
därom göra anmälan hos medicinalstyrelsen. Detsamma skall gälla, då äldre
lasarett är färdigt att öppnas efter avsevärd till- eller ombyggnad.

13 §.

Under direktionens förvaltning stående fonder eller andra av densamma
omhänderhavda medel, vilka icke för tillfället behöva tagas i anspråk för
utgifters bestridande, skola genom insättning i inländskt bankbolag eller på
annat betryggande sätt göras räntebärande. Alla lasarettet tillhörande säkerhets-
och andra värdehandlingar skola under tvenne olika lås förvaras uti
brandfritt kassavalv eller kassaskåp eller därmed i trygghetsavseende jämförligt
förvaringsrum. Sysslomannen skall innehava nyckeln till det ena
låset och en ledamot av direktionen nyckeln till det andra. Det åligger
direktionen att noga tillse, att dessa handlingar icke förlora i värde eller
upphöra att vara gällande, och att för sådant ändamål granska dem minst
en gång om året. Direktionen skall ock omsorgsfullt tillvarataga den rätt,
som på grund av kontrakt, gåvobrev, testamenten eller andra urkunder må
tillkomma lasarettet.

14 §.

Direktionen åligger att hava vård och tillsyn över den eller de fastigheter,
som användas för lasarettets behov, liksom över brandskyddsanordningar
samt inventarier och utredningspersedlar i övrigt, ävensom att genom årliga
besiktningar förvissa sig om att allt dylikt befinner sig i fullgott skick. Sådan
besiktning skall å direktionens vägnar och å tid, som direktionen bestämmer.

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

företagas av en ledamot av direktionen ock styresmannen med biträde av
sysslomannen och, där direktionen anser det erforderligt, en eller flera av
direktionen utsedda sakkunniga. Över verkställd besiktning bär sysslomannen
att upprätta instrument, vilket skall vid närmast följande direktionssammanträde
föreläggas direktionen.

15 §.

Äger lasarett fastighet, som icke användes för lasarettets behov, skall
direktionen tillse, att fastigheten väl vårdas och utnyttjas.

16 §.

Sedan lasarettets apoteksräkningar blivit av vederbörande lasarettsläkare
attesterade i avseende å deras överensstämmelse med skedda rekvisitioner och
leveranser, skall direktionen ombesörja, att taxationen å räkningarna varder
i lämplig utsträckning granskad av sakkunnig person.

17 §.

Spisordning skall på förslag av styresmannen fastställas av direktionen.

Sjukhusets mathållning skall, såvitt möjligt genom eget hushåll, bestridas
i överensstämmelse med den fastställda spisordningen; dock må smärre avvikelser
ske i fall, då styresmannen eller vederbörande lasarettsläkare finner
förhållandena sådant påkalla.

18 §.

Då direktionen har att ombesörja mera omfattande byggnadsarbete, anskaffa
för lasarettet erforderliga inventarier, matvaror eller förbrukningsartiklar
eller genom entreprenad bestrida lasarettets mathållning, skola gällande
bestämmelser om upphandling och arbeten för statens behov iakttagas,
i den mån lämpligen kan ske.

Lasarettsläkare eller annan vid lasarettet anställd befattningshavare må
ej åtaga sig arbete, leverans eller entreprenad, varom i första stycket förmäles,
eller vara ombud för arbetsgivare, leverantör eller entreprenör. Yad
sålunda stadgats skall ock gälla i fråga om direktionsledamot, där ej direktionen
finner synnerliga skäl annat föranleda; och skola i sagda fall nämnda
skäl uttryckligen och fullständigt angivas i direktionens protokoll.

19 §.

Före den 15 mars varje år skola vid lasarett, för vars driftkostnad landsting
helt ansvarar, föregående års räkenskaper jämte därtill hörande verifikationer
vara överlämnade till vederbörande av landstinget utsedda revisorer;
dessa obetaget att dessförinnan å lasarettet verkställa den granskning, vartill
de må finna fog. Direktionens protokoll skola hållas för revisorerna tillgängliga
å lasarettet.

Före den 15 juli varje år skall direktionen vid lasarett, som i första stycket
sägs, till landstingets förvaltningsutskott insända för nästkommande år upprättat
förslag till inkomst- och utgiftsstat.

91

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

I avseende å annat lasarett än sådant, som ovan i denna paragraf omförmäles,
skall i stället för där meddelade bestämmelser tillämpas vad gällande
kommunalförfattningar eller för vederbörande sammanslutning utfärdade föreskrifter
innehålla; dock att, där landsting jämte annan ansvarar för lasaretts
driftkostnad utan att särskild sammanslutning bildats för lasarettets drivande,
direktionen bär att fullgöra jämväl vad i första och andra styckena
föreskrivits.

Om läkare.

20 §.

Skall lasarettsläkartjänst tillsättas, har direktionen att ofördröjligen, med
anmälan därom, lämna medicinalstyrelsen meddelande om lön och övriga
för tjänsten utgående löneförmåner, om de villkor, som må vara för löneförmånernas
åtnjutande uppställda, samt, då fråga är om nyinrättad tjänst,
om den dag, från vilken löneförmånerna skola utgå. Sedan sådant meddelande
inkommit, skall medicinalstyrelsen genom kungörelse, som införes eu
gång i allmänna tidningarna, tillkännagiva, att ansökning till befattningen
skall, ställd till Kungl. Maj:t, ingivas till medicinalstyrelsen före klockan tolv
å trettionde dagen efter den, då kungörelsen infördes i allmänna tidningarna.
I kungörelsen skola de löneförmåner, som icke avse vakans, och för deras
åtnjutande uppställda villkor i korthet angivas, de senare dock endast i den
mån de ej av medicinalstyrelsen befinnas strida mot vad lag därom innehåller.

Sedan i enlighet med vad som finnes föreskrivet i lagen om vissa av
landsting eller kommun drivna sjukhus förslag till lasarettsläkartjänsten av
medicinalstyrelsen upprättats, skall förslaget jämte ansökningshandlingarna
och medicinalstyrelsens protokoll i ärendet, där sådant förts, ofördröjligen
översändas till direktionen för avgivande av förord, varom i nämnda lag
stadgas. Direktionen åligger att med bifogande av sitt protokoll i ärendet
anmäla sitt beslut i förordsfrågan hos medicinalstyrelsen, vilken därefter till
Kungl. Maj:t med eget yttrande insänder samtliga handlingar, som röra
tjänstens tillsättande.

I den mån ej Kungl. Maj:t annorledes förordnar, skall utnämnd lasarettsläkare
tillträda tjänsten med månaden näst efter den, varunder utnämningen
skett.

21 §.

1. Då anmälan, som i 20 § första stycket sägs, inkommit om vakans å
lasarettsläkartjänst vid lasarett, som är öppnat för begagnande, åligger det
medicinalstyrelsen att förordna legitimerad läkare att under vakansen och
intill dess utnämnd innehavare tillträtt tjänsten uppehålla densamma. I avbidan
på dylikt förordnande har direktionen att vidtaga åtgärder för ombesörjande
av lasarettsläkaren åliggande göromål.

2. Semester eller annan tjänstledighet under sammanlagt fyra månader
för kalenderår, därav högst två månader i en följd, må meddelas lasarettsläkare
av direktionen, och må därvid tillika legitimerad läkare förordnas till

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

vikarie. Tjänstledighet och förordnande, som nu sagts, må å direktionens
vägnar meddelas av direktionens ordförande, dock icke för längre tid än
sammanlagt en månad för kalenderår; och åligger det ordföranden att vid nästföljande
direktionssammanträde göra anmälan om åtgärd, som sålunda av
honom vidtagits.

I andra fall än som avses i första stycket ankommer det på medicinalstyrelsen
att meddela tjänstledighet och förordna vikarie. Ansökan om
tjänstledighet skall vara åtföljd av yttrande av direktionen eller dess ordförande.

Lasarettsläkare, som begär tjänstledighet, skall såvitt möjligt föreslå lämplig
vikarie. Kan sådan ej erhållas i fall, som avses i första stycket, skall
anmälan därom göras hos medicinalstyrelsen.

Har direktionen eller dess ordförande beviljat tjänstledighet eller för
längre tid än fjorton dagar i följd förordnat någon till vikarie, skall anmälan
därom skyndsamt göras hos medicinalstyrelsen.

22 §.

Åt lasarettsläkare bör lämplig bostad beredas inom lasarettet eller i dess
grannskap. Finnas flera lasarettsläkare, bör sådan bostad i första hand tillhandahållas,
om kirurgisk avdelning finnes, åt den, som förestår denna, och
eljest åt styresmannen.

Där bostad, som nyss nämnts, upplåtits åt lasarettsläkare, är han pliktig
att begagna sig därav. Har sådant upplåtande ej skett, är lasarettsläkare
ändock skyldig att så vitt möjligt taga sin bostad i lasarettets grannskap.

Vad i första och andra styckena stadgats skall hava motsvarande tillämpning
å den, som på förordnande uppehåller lasarettsläkartjänst.

23 §.

Utan medicinalstyrelsens tillstånd må lasarettsläkare icke med tjänsten
förena annan tjänstebefattning av vad slag det vara må.

Innan tillstånd, som nu sagts, meddelas, skall direktionen höras i ärendet;
och må tillstånd ej meddelas mot dess bestridande.

24 §.

1. Utöver vad som följer av de förut i denna stadga meddelade bestämmelserna
är lasarettsläkare i avseende å sjukvård, varför han är ansvarig,
pliktig:

1) att ansvara för sjukvårdens behöriga och ändamålsenliga handhavande,
ordningens upprätthållande samt fastställda ordningsreglers noggranna efterlevnad
;

2) att övervaka, att lasarettsläkaren underställd personal vederbörligen
fullgör sina åligganden;

3) att minst en gång varje dag på tid, som av direktionen på läkarens
förslag bestämmes, infinna sig å lasarettet för mottagning och utskrivning
samt tillsyn och behandling av de vårdbehövande och att därutöver besöka

93

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

lasarettet så ofta omständigheterna det fordra, därvid iakttages, att, om intagning
påkallas på grund av olycks- eller sjukdomsfall, som kräver skyndsam
behandling, och å lasarettet ej finnes sörjt för sakkunnig vård genom
annan läkare, lasarettsläkaren skall ofördröjligen infinna sig därstädes;

'' 4) att ej under dygnet avlägsna sig längre från lasarettet än som kan ske
utan olägenhet för lasarettet och där intagnas behöriga vård;

5) att, då inträdessökande inställer sig å den under 3) omförmälda mottagningstiden,
undersöka fallets beskaffenhet, granska medförda ansökningshandlingar
och därefter i överensstämmelse med vad i denna stadga eller eljest
meddelade föreskrifter finnes därom stadgat bestämma, om intagning må ske;
skolande vad sålunda föreskrivits jämväl tillämpas, då inträdessökande inställer
sig å annan tid och skyndsam intagning är av nöden;

6) att, därest inträdessökande ej kommer personligen tillstädes, granska
inkomna ansökningshandlingar och på sätt under 5) angivits avgöra, huruvida
intagning må ske;

7) att förordna om de intagnas fördelning och behandling;

8) att själv bemöta de vårdbehövande med vänlighet och människokärlek
samt tillhålla personalen att kärleksfullt mot dem uppfylla sina åligganden;

9) att övervaka utspisningen;

10) att, i den mån det för undvikande av smittas spridning finnes nödigt,
hålla personer, behäftade med smittsam sjukdom, avskilda från andra intagna
samt tillse, att såvitt ske kan intagna, som oroa eller i högre grad äro till
obehag för sin omgivning, avskiljas från andra ävensom att intagna, som
kunna antagas i sedligt avseende inverka menligt å andra, vårdas skilda från
dessa, framför allt från barn och yngre personer;

11) att beträffande fall av lungtuberkulos, könssjukdom och andra smittsamma
sjukdomar söka bibringa de sjuka eu riktig uppfattning om arten av
deras sjukdom, villkoren för deras förbättring och plikten att genom noggrant
iakttagande av givna föreskrifter såväl under vistelsen på lasarettet
som efter utskrivningen söka hindra smittans spridande;

12) att, då någon intagits, utskrivits eller å lasarettet avlidit, ofördröjligen
därom underrätta sysslomannen samt för varje avliden till sysslomannen avlämna
dödsbevis enligt av medicinalstyrelsen fastställt formulär;

13) att i överensstämmelse med av medicinalstyrelsen fastställda formulär
föra sjuk-, operations- och obduktionsjournaler ävensom övriga av medicinalstyrelsen
föreskrivna liggare, vilka samtliga skola förvaras å lasarettsläkarens
expeditionsrum;

14) att, där han ej finner anledning till antagande, att behov av rättsmedicinsk
undersökning föreligger, förrätta liköppning i fall, då dödsorsaken
är okänd eller någon viktig upplysning om sjukdomens beskaffenhet kan
vinnas; dock att, om anhörig framfört önskemål om att liköppning icke skall
äga rum, sådan må företagas blott då dödsorsaken är okänd;

15) att, då åter anledning till antagande, som under 14) nämnts, synes
föreligga, därom ofördröjligen göra anmälan hos vederbörande myndighet;

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

16) att vid läkemedels förordnande iakttaga all den sparsamliet, som med
de sjukas bästa är förenlig, och att tillse, att sparsamhet med förnödenheter
och förbrukningsartiklar iakttages av såväl de intagna som underlydande
personal; samt

17) att under sin vård hava förrådet av instrument och ansvara för dessa
i enlighet med inventarieförteckningar.

2. Lasarettsläkare åligger jämväl:

1) att på anhållan av person, som erhållit vård å lasarettet, av allmän
åklagare eller annan offentlig myndighet eller, där läkaren så prövar lämpligt
och laga hinder ej möter, av förmyndare, god man eller anhörig till
person, som nyss sagts, enligt sjukjournalen avgiva intyg, som skall lämnas
avgiftsfritt, då det endast innehåller upplysning om orsaken till intagningen
samt om tiden därför eller för utskrivning, men eljest mot ersättning enligt
taxa, som utfärdas av medicinalstyrelsen; samt

2) att, då han i andra fall än som avses under 1) meddelar intyg eller
utlåtande, i avseende å ersättning därför följa sådan taxa, som under 1) omförmäles.

Där för intygs eller utlåtandes avgivande erfordras tillgång till polisförhörseller
domstolsprotokoll eller andra handlingar, bör läkaren tillse, att sådana
tillhandahållas av den, som begärt intyget eller utlåtandet.

3. Aro vid lasarett flera lasarettsläkartjänster inrättade, åligger det medicinalstyrelsen
att genom särskild instruktion mellan de olika lasarettsläkarna
närmare fördela de dem åliggande göromålen. Förslag till instruktion
skall uppgöras av direktionen efter hörande av de lasarettsläkare, vilkas
verksamhet beröres av densamma, och må förty frågan härom ej företagas
under tid, då sådan läkares tjänst är vakant.

25 §.

Lasarettsläkare, som är styresman, är i denna sin egenskap, utöver vad
som följer av stadgandena i 7, 8, 14 och 17 §§, pliktig:

1) att övervaka, att alla för lasarettet genom allmän författning eller
annorledes meddelade föreskrifter vederbörligen efterföljas och att god ordning
och skickligt uppförande iakttagas såväl av de intagna som av personalen; 2)

att uppgöra och underställa direktionens prövning erforderliga ordningsregler
för såväl de intagna som lasarettets personal ävensom tillse, att
dessa regler finnas å lämpliga ställen anslagna;

3) att öva tillsyn över att hygienens fordringar tillgodoses inom lasarettet; 4)

att tillse, att den fastställda spisordningen i föreskriven omfattning
iakttages samt i sådant syfte esomoftast undersöka de för mathållningen
anskaffade födoämnena och kontrollera den tillredda matens beskaffenhet;

5) att omhänderhava lasarettets medicinska boksamling samt föra förteckning
däröver; samt

95

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

6) att varje år före mars månads utgång till medicinalstyrelsen avlämna
en enligt anbefallda formulär och meddelade föreskrifter upprättad berättelse
för nästföregående år samt låta i lasarettets arkiv förvara en avskrift av årsberättelsen.

TLia-sarettsläkare, som icke är styresman, är pliktig:

1) att på kallelse av direktionen inställa sig vid dess sammanträden för
att yttra sig i frågor, som angå sjukvården eller förvaltningen; samt

2) att rörande den sjukvård, han förestår, före februari månads utgång
varje år till styresmannen avlämna berättelse för nästföregående år.

f

■ 26 §.

1. I lagen om vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus omförmäld
ansökan om medgivande att vid lasarett inrätta underläkartjänst skall
insändas till medicinalstyrelsen, som har att med eget utlåtande överlämna
den till Kungl. Maj:*.

2. Skall underläkart.änst tillsättas, har direktionen att genom kungörelse,
som införes en gång i allmänna tidningarna, tillkännagiva, att ansökning
till tjänsten skall ingiva^ till direktionen före klockan tolv å trettionde dagen
efter den, då kungörelsen infördes i allmänna tidningarna. I kungörelsen
skola löneförmc-iei^a och för deras åtnjutande stadgade villkor i korthet
angivas.

Sedan direktionen, i enlighet med vad i nämnda lag finnes stadgat, upprättat
förslag till underläkartjänst, har direktionen att till medicinalstyrelsen
insända samtliga handlingar i ärendet ävensom tillkännagiva, huru
och när kungörande av förslaget skett.

Har icke någon sökande anmält sig, åligger det direktionen att vidtaga
den åtgärd, som av förhållandet må föranledas.

Sedan omförmälda handlingar inkommit till medicinalstyrelsen, har styrelsen
att i laga ordning företaga tillsättningsfrågan till avgörande; dock att
om styrelsen icke finner någon av de sökande kunna med tjänsten betros,
styrelsen har att förordna, att denna skall ånyo kungöras ledig till ansökning.

Den, som förordnats till underläkare, tillträder sin tjänst med månaden
näst efter den, då laga kraftägande förordnande föreligger.

3. För behörighet till underläkartjänst fordras att vara legitimerad läkare.

4. Angående uppehållande av vakant underläkartjänst, så ock om tjänstledighet
för underläkare och förordnande av vikarie för honom skall vad i
21 § stadgas äga motsvarande tillämpning; dock må vikarie ej förordnas
utan att vederbörande lasarettsläkare erhållit tillfälle att yttra sig.

27 §.

1. Åt underläkare, så ock åt vikarie för honom bör bostad beredas inom
lasarettet. Tillhandahålles bostad där eller inom lasarettets omedelbara
grannskap, är underläkaren eller vikarien pliktig att begagna sig därav.

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

2. Underläkare må ej, i den mån ej i lag annorledes stadgas, utan direktionens
och vederbörande lasarettsläkares medgivande vid sidan av sin tjänst
innehava annan tjänstebefattning av vad slag det vara må eller utöva självständig
läkarpraktik.

3. Underläkare är skyldig att biträda vederbörande lasarettsläk,xr.e vid
fullgörande av de åligganden, som enligt denna stadga åvila honom, och i
enlighet därmed, i den mån ej annat följer av vad i lag finnes stadgat om
biträdande lasarettsläkare, närmast under lasarettsläkaren ombesörja och
hava tillsyn över de sjukas behandling och skötsel. Underläkare skall därvid
i tillämpliga delar ställa sig till efterrättelse vad i denna stadga finnes föreskrivet
för lasarettsläkare. Underläkare må ej utan vederbörapde lasarettsläkares
medgivande avlägsna sig längre från lasarettet än som utan olägenhet
för tjänstegöromålen kan ske.

Vid tillfälligt förfall för lasarettsläkaren har underläkaren att fullgöra
hans åligganden.

Skall underläkare i lasarettsläkares ställe förestå mpJtagning för öppen sjukvård,
varom stadgas i lagen om vissa av landsting eller kommun drivna
sjukhus, är han, där ej annat överenskommits, berättigad till den ersättning,
som av de sjuka erlägges.

Medicinalstyrelsen äger att på förslag av direktionen och efter vederbörande
lasarettsläkares hörande utfärda instruktion för unde. läkare.

4. Underläkare, som förordnats till biträdande lasarettsnkare, är i avseende
å sjukvård, för vilken han är ansvarig, i tillämpliga delar underkastad
de bestämmelser, som i ucnna stadga meddelas om lasarettsläkares
åligganden.

28 §.

Varje vid lasarett anställd läkare är pliktig att ställa sig till efterrättelse
såväl medicinalväsendet rörande författningar och de särskilda föreskrifter,
medicinalstyrelsen därutöver meddelar, som ock vad direktionen enligt denna
stadga föreskriver.

29 §.

Gör sig vid lasarett anställd läkare skyldig till oförstånd, försummelse
eller annat fel i tjänsten, har medicinalstyrelsen, då förhållandet anmäles av
direktionen eller eljest kommer till styrelsens kännedom, att mot den felaktige
vidtaga den åtgärd, vartill medicinalstyrelsen enligt gällande bestämmelser
är befogad. Har medicinalstyrelsen vidtagit åtgärd för läkares ställande under
åtal och är felet av sådan beskaffenhet, att det för sjukvårdens behöriga
uppehållande finnes nödigt att försätta läkaren ur tjänstgöring, må medicinalstyrelsen
därom besluta samt föranstalta, att tjänsten varder mot skälig
avlöning genom vikarie uppehållen. Där ej annat följer av de för lönens
åtnjutande stadgade villkoren, är läkaren pliktig bestrida vikaries avlöning.
Beslut, varigenom läkare försättes ur tjänstgöring, går genast i verkställighet.

Kungl. May.ts proposition nr 101.

97

Om syssloman.

30 §.

Syssloman tillsättes av direktionen med ömsesidig rätt till sex månaders
uppsägningstid. Till befattningen må ej antagas annan än den, som är
kunnig i bokföring och har erfarenhet i ekonomiska frågor och förvaltningsgöromål.

Varder sysslomanstjänst ledig, skall direktionen ofördröjligen genom kungörelse,
som införes en gång i allmänna tidningarna, tillkännagiva, att ansökning
till tjänsten skall ingivas till direktionen före klockan tolv å trettionde
dagen efter den, då kungörelsen infördes i allmänna tidningarna. I
kungörelsen skola löneförmånerna och för deras åtnjutande stadgade villkor
i korthet angivas.

31 §.

Sysslomannen är pliktig att, innan han tillträder sin tjänst, ställa av direktionen
godkänd säkerhet för vad som i tjänsten anförtros åt honom.

Finnes lämplig tjänstebostad för sysslomannen, är han skyldig att bebo
densamma.

Tjänstledighet beviljas syssloman av direktionen eller dess ordförande,
som tillika har att draga försorg om tjänstens uppehållande under vakans
samt förordna vikarie under semester eller annan tjänstledighet. Syssloman
är pliktig att begagna sig av honom tillkommande semester. Har tjänstledighet
beviljats eller vikarie förordnats av direktionens ordförande, skall
han vid nästkommande direktionssammanträde göra anmälan därom.

Brister syssloman i redovisningen av honom anförtrodda medel eller beträdes
han eljest med svårare förseelse, äger direktionen att omedelbart,
utan iakttagande av den i 30 § stadgade uppsägningstiden, skilja honom
från tjänsten.

32 §.

Sysslomannen har att under direktionens förmanskap och styresmannens
inseende handhava lasarettets ekonomiska förvaltning och därmed i sammanhang
stående angelägenheter ävensom att under styresmannens förmanskap
övervaka ordningen inom lasarettet och mathållningen samt hålla uppsikt
över underordnad personal. I allt, som rör lasarettets angelägenheter och
till sysslomanstjänsten kan hänföras, åligger det sysslomannen att lämna
styresmannen och annan lasarettsläkare behörigt biträde.

33 §.

Utöver vad som följer av bestämmelserna i 8, 13 och 14 §§ åligger det
sysslomannen:

1) att på tid, som av direktionen bestämmes, vara å sitt expeditionsrum
tillstädes;

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 sand. 83 häft. (Nr 101.)

2249 27

98

Kungl. Maj-.ts proposition nr 101.

2) att i enlighet med direktionens föreskrifter uppbära och redovisa lasarettet
tillkommande medel samt mot vederbörliga kvittenser bestrida lasarettets
utgifter;

3) att draga försorg om att för lasarettet föras

a) kassabok och b) huvudbok, vilka böcker må, om så prövas lämpligt, i
samma räkenskapsbok förenas,

c) rulla över alla å sjukhuset intagna med anteckning för varje person om
hans hemort, civilstånd och ålder samt dagen för intagningen å och utskrivningen
från lasarettet jämte avräkning angående debiterade, inbetalda och
balanserade legosängsavgifter ävensom annan lasarettet tillkommande ersättning,

d) diarium över intagna och utskrivna ävensom över samtliga utspisade
matportioner,

e) inventariebok, vari förteckning över lasarettets inventarier och övriga
tillhörigheter årligen införes, samt

f) de böcker i övrigt, vilka av direktionen bestämmas;

4) att i avseende å den ovan stadgade bokföringen iakttaga, att kassaboken
skall avslutas med den sista dagen i varje månad och, bestyrkt av
kassakontrollanten, uppvisas för direktionen vid nästföljande direktionssammanträde
samt att räkenskaperna skola avslutas med kalenderår och
överlämnas till direktionen före februari månads utgång påföljande år;

5) att, där ej direktionen annorlunda föreskriver, mottaga och öppna alla
till lasarettet eller direktionen ankommande försändelser samt, efter att hava
i ett med register försett diarium antecknat alla handlingar, som kunna påkalla
direktionens eller styresmannens åtgärd, överlämna dem till styresmannen
;

6) att, där ej direktionen annorlunda beslutar, föra protokollet vid dess
sammanträden, uppsätta och kontrasignera alla av direktionen beslutade
skrivelser och andra expeditioner samt ansvara för deras expedierande,
ävensom förvara kopior av alla från direktionen utgående expeditioner;

7) att hålla förteckning över och förvara alla de lasarettet tillhörande författningar,
arkivalier, ritningar och andra handlingar, om vilka icke är annorlunda
förordnat, samt Vatt, i den mån han finner sådant påkallat och ej
styresmannen annorledes bestämt, mot kvittens utlåna till arkivet hörande
handlingar;

8) att, innan kontrakt angående mathållning vid eller leverans av förbrukningsartiklar
till lasarettet upphör att gälla, i god tid därom göra anmälan
hos direktionen;

9) att med iakttagande av de föreskrifter, som må hava av direktionen
meddelats, mottaga och kontrollera leveranser till lasarettet, därvid sysslomannen
har att, om han finner, att leverantör åsidosatt sina skyldigheter,
därom ofördröjligen göra anmälan hos styresmannen;

10) att hava noggrann tillsyn över den eller de fastigheter, som användas
för lasarettets behov, ävensom över brandskyddsanordningar samt inventarier
och utredningspersedlar i övrigt, med skyldighet för sysslomannen,

99

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

i den mån ej direktionen annorledes förordnar, att, om kan finner någon
förbättring av nöden, genast underrätta styresmannen därom;

11) att, när någon intages å lasarettet, övervaka, att de nedan i 43 § 1,
3 och 4 mom. meddelade bestämmelserna vederbörligen iakttagas;

12) att, när utlänning, som icke bär stadigvarande hemvist här i riket,
intages å lasarettet och vid intagandet icke ledsagas av anhörig eller avperson,
som åtager sig att underrätta någon av den sjukes närmaste anhöriga
om intagandet, tillse, att underrättelse därom översändes till den
sjukes hemvist, där detta, är känt, och eljest till vederbörande lands närmast
belägna konsulat; dock att den intagnes medgivande till dylik underrättelses
avlåtande skall såvitt möjligt förut hava inhämtats;

13) att emot kvitto mottaga och på betryggande sätt för intagen persons
räkning förvara av denne medförda penningar och värdesaker ävensom
tillse, att vad av honom i övrigt medförts varder ordentligt förvarat;

14) att, när någon å lasarettet intagen person där avlidit, ofördröjligen
underrätta någon av den dödes närmaste anhöriga om dödsfallet samt till
pastorsämbetet i orten överlämna dödsbevis;

15) att biträda direktionen vid de åtgärder, som jämlikt 13 § åligga densamma;
samt

16) att i konkurs eller ackordsförhandiing utan konkurs bevaka lasarettets
rätt.

34 §.

1. Alla räntor, arrenden, utlånta medel eller andra dylika fordringar,
som icke betalats senast å vederbörande förfallodag eller, där direktionen
medgivit anstånd, inom den tid, anståndet avser, skola ofördröjligen av
sysslomannen i laga ordning utsökas.

Då någon utskrivits från lasarett, har sysslomannen att verkställa avräkning
i den i 33 § under 3) c) omförmälda rullan samt omedelbart tillställa
vederbörande räkning eller räkningsbesked; direktionen obetaget att
föreskriva, att sagda åtgärder skola företagas tidigare. Har fordran, som
enligt avräkningen tillkommer lasarettet, icke blivit erlagd å trettionde dagen
från avräkningsdagen, skall sysslomannen, där ej direktionen annorledes
förordnar, ofördröjligen vidtaga laga åtgärder för fordringens utsökande.

Yad i andra stycket andra punkten stadgas skall äga motsvarande tilllämpning,
där någon, som enligt vad nedan i 43 § sägs är pliktig att avlämna
ansvarsförbindelse, men intagits utan att så skett, underlåter att tillhandahålla
sådan förbindelse inom bestämd tid, så ock där någon, som
enligt stadgande i nämnda paragraf erlagt förskottsbetalning, trots anfordran
underlåter att göra ny förskottsbetalning eller att ställa föreskriven
säkerhet.

Då syssloman jämlikt detta moment vidtagit laga åtgärd för fordrans
utsökande, skall han vid nästkommande direktionssammanträde göra anmälan
därom.

2. Ansvarig läkare tillkommande ersättning för undersökning, behandling
eller skötsel av person, som vårdas å enskilt eller halvenskilt rum, skall, i

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

den mån ersättningen ej erlagts direkt till läkaren, uttagas genom sysslomannens
försorg. Sysslomannen åligger ock att, då vårdad person förklarat
sig anse fordrat belopp oskäligt, hos medicinalstyrelsen påkalla sådan prövning
därav, som avses i lagen om vissa av landsting eller kommun drivna
sjukhus.

35 §''

Äger lasarett fastighet, som icke användes för lasarettets behov, bör sysslomannen
vart femte år eller oftare, där omständigheterna sådant påkalla, med
biträde av tvenne sakkunniga personer anställa besiktning å fastigheten samt
till direktionen avlämna därvid fört protokoll.

Behöver angående sådan fastighet nytt arrende- eller hyresavtal slutas,
åligger det sysslomannen att i god tid förut därom göra anmälan hos direktionen.

36 §.

Då intagen person avlidit eller eljest bör från lasarettet avhämtas, skall
sysslomannen därom underrätta den person eller myndighet, som har att
taga befattning med avhämtningen, samt, där avhämtning ej sker, på veder -börandes bekostnad vidtaga de åtgärder, som direktionen må hava för dylika
fall föreskrivit eller till vilka omständigheterna eljest kunna föranleda.
Sysslomannen bör jämväl, där så finnes nödigt, ombesörja begravning och
för den avlidnes stärbhusdelägares räkning taga hans kvarlåtenskap i förvar.

37 §.

I den mån ej annat följer av bestämmelserna i denna stadga eller annan
allmän författning, är sysslomannen pliktig att ställa sig till efterrättelse vad
direktionen jämlikt denna stadga honom i tjänsten anbefaller.

Om prästman.

38 §.

Prästman antages och entledigas av direktionen.

Prästmannen åligger

1) att i enlighet med vad mellan honom och direktionen överenskommits
besörja gudstjänst och andaktsstunder å lasarettet;

2) att å lasarettet föra anteckningar om födelser, dop, dödsfall och begravningar
ävensom att till vederbörande meddela utdrag ur dessa anteckningar;
samt

3) att i övrigt å lasarettet tillliandagå vid där förekommande prästerliga
förrättningar.

Övrig lasarettspersonal.

39 §.

1. Sjukvårdspersonal antages av vederbörande lasarettsläkare.

Till sjukgymnast må ej antagas annan än den, som erhållit medicinalstyrelsens
tillståndsbrev till yrkets utövning.

101

Kungl. Maj-.ts proposition nr 101.

Har befattning, som avses i denna paragraf, undergått reglering för beredande
av pensionsrätt i statens pensionsanstalt, skola vid befattningshavarens
antagande genom regleringen fastställda behörighetsvillkor iakttagas.

2. Vederbörande lasarettsläkare äger att bevilja till sjukvårdspersonalen
hörande befattningshavare begärt entledigande. I övrigt ankommer det på
direktionen att entlediga sådan befattningshavare; dock må beslut om entledigande
ej fattas utan att lasarettsläkaren gjort framställning därom.

3. Då lasarettsläkare vidtagit åtgärd enligt denna paragraf, skall han
ofördröjligen göra anmälan därom hos direktionen.

40 §.

Sjukvårdspersonalen är skyldig styresmannen, vederbörande läkare och
sysslomannen hörsamhet i allt vad till tjänsten hörer.

41 §.

Kontors- och ekonomipersonal antages och entledigas av direktionen;
direktionen obetaget att åt annan överlämna befogenhet att antaga och att
på egen begäran entlediga till nämnda personal hörande befattningshavare.

Personal, som i första stycket sägs, är pliktig att fullgöra vad styresmannen
eller sysslomannen i tjänsten föreskriver.

42 §.

Sjukvårds-, kontors- och ekonomipersonal åligger att ställa sig till efterrättelse
tjänsten berörande allmänna författningar samt de instruktioner, direktionen
jämlikt denna stadga därutöver finner skäl utfärda.

Om de handlingar, som skola avlämnas vid intagning, och om den
ordning, vari sådan skall ske.

43 §.

1. Då någon anmäles till intagning å lasarett, skall med de undantag,
som nedan i denna paragraf stadgas, å lasarettet avlämnas av därtill behörig
person å vederbörande fattigvårdssamliälles eller kommuns vägnar utfärdad
eller eljest antaglig ansvarsförbindelse för den ersättning för den anmäldes
vård, vilken jämlikt de grunder, som omförmälas i lagen om vissa av landsting
eller kommun drivna sjukhus, tillkommer lasarettet eller vederbörande läkare
eller i anledning av den anmäldes dödsfall kan komma att utgå, ävensom,
där så finnes nödigt, för hans transport till eller från lasarettet. Sker
intagning för barnsbörd, skall förbindelsen även avse motsvarande ersättning
för barnet. Förbindelsen avfattas enligt formulär, som fastställes av direktionen
och vartill blanketter genom direktionens försorg tillhandahållas på
lämpliga platser. För den, som ej personligen anmäler sig till intagning,
bör vid anmälningen, där så ske kan, företes läkarbetyg, angivande sjukdom
eller annan anledning, varför vård å lasarett anses behövlig.

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

Där sysslomannen så påfordrar, är inträdessökande eller intagen skyldig
att anskaffa åldersbetyg.

I fall, då skyndsam intagning är av nöden, må omedelbar intagning ske,
ändå att ansökningshandlingar saknas eller äro ofullständiga; och må i sådant
fall med tillhandahållande av vederbörliga ansökningshandlingar anstå
till den tidpunkt, sysslomannen bestämmer.

2. Person, som är behäftad med könssjukdom i smittsamt skede, skall
å lasarett intagas å allmän sal eller särskilt rum utan att ansvarsförbindelse
eller åldersbetyg avlämnas. Ansvarsförbindelse erfordras ej heller för den,
vars vård å sjukhuset enligt meddelat beslut skall bekostas av medel, som
donerats till lasarettet.

3. Inträdessökande må, i stället för att avlämna ansvarsförbindelse, som
i 1 mom. sägs, inbetala vårdkostnaden i förskott för minst en månad med
skyldighet att, där så påfordras, i god tid förnya enahanda förskottsbetalning
eller för betalningen ställa annan säkerhet, som av sysslomannen godkännes.

4. Har armén eller marinen tillhörande personal av vederbörande befälhavare
avpolletterats till lasarettet och skall, enligt vad särskilt är stadgat,
ersättning för vården å lasarettet gäldas av kronan, skall i stället för de i
1 mom. omförmälda handlingarna befälhavarens skriftliga avpolletteringsorder
företes.

5. Intagning må ej ske, där ej behov av vård å lasarett prövats föreligga;
dock må ej behovet av lasarettsvård prövas i fråga om den, som enligt bestämmelse
i lagen angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar erhållit
föreskrift, anmaning eller föreläggande att låta intaga sig till vård å
allmänt sjukhus.

Finnas flera till intagning anmälda än antalet lediga platser, skola inträdessökande,
vilka kräva skyndsam vård, först intagas. I övrigt skall företräde
givas de sökande allt efter graden av deras vårdbehov och, där vårdbehovet
är lika, den ordningsföljd vara bestämmande, i vilken anmälningarna
inkommit, såframt ej lasarettsläkaren med hänsyn till särskilda omständigheter
annorledes föreskriver.

6. Från vad i 1 och 3 mom. finnes stadgat må direktionen göra de eftergifter,
direktionen må finna för gott.

2 kap. Om sjukstugor.

44 §.

Sjukstuga, beträffande vilken medicinalstyrelsen lämnat sådant medgivande,
som avses i 6 § tredje stycket av lagen om vissa av landsting eller kommun
drivna sjukhus, skall vara underkastad inspektion i enahanda ordning,
som om lasarett är stadgad i 1 §.

Å annan sjukstuga skola med lämpliga mellantider inspektioner verkställas
av vederbörande förste provinsialläkare eller med honom jämställd

Kungl. Maj:ts proposition nr 101. 103

stadsläkare, medicinalstyrelsen obetaget att verkställa inspektion, då särskild
anledning därtill förekommer.

Vad i 2 § finnes föreskrivet angående ansökan om godkännande av lasarett
skall äga motsvarande tillämpning å sjukstuga.

45 §.

Jämte direktion och läkare, varom bestämmelser äro meddelade i lagen
om vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus, skall vid varje sjukstuga
finnas sjukvårds- och ekonomipersonal. Därjämte må syssloman och
prästman anställas.

Vad i 3 § sista stycket samt 4—9 och 11 — 19 §§ finnes föreskrivet angående
lasarett skall, i den mån ej annat följer av 47 § sista stycket, i tilllämpliga
delar lända till efterrättelse i fråga om sjukstuga, dock skall därvid
iakttagas

1) att vad som stadgats angående lasarettsläkare skall tillämpas å sjukstuguläkaren; 2)

att om endast två direktionsledamöter eller suppleanter närvara vid
direktionssammanträde, för besluts fattande erfordras, att de äro om beslutet
ense;

3) att beträffande sjukstuga, som avses i 44 § andra stycket, anmälan,
varom i 12 § förmäles, skall göras jämväl hos vederbörande förste provinsialeller
stadsläkare;

4) att, där syssloman ej finnes, vad enligt 14 § åligger syssloman skall
fullgöras på sätt direktionen finner skäl besluta; samt

5) att spisordning icke skall finnas, där ej direktionen så bestämmer.

46 §.

1. I fråga om tillsättande av sjukstuguläkare vid sjukstuga, som avses
i 44 § första stycket, skola bestämmelserna i 20 § äga motsvarande tilllämpning.

2. Skall annan sjukstuguläkare tillsättas, har direktionen att genom kungörelse,
som införes en gång i allmänna tidningarna, tillkännagiva, att ansökning
till tjänsten skall vara inkommen till direktionen före klockan tolv
å trettionde dagen efter den, då kungörelsen infördes i allmänna tidningarna.
Angående kungörelsens innehåll skall vad i 20 § finnes stadgat om kungörelse
rörande lasarettsläkartjänst äga motsvarande tillämpning. Därjämte skall i
kungörelsen intagas föreskrift om att sökande, som önskar förena tjänsten
med annan läkartjänst, vid sin ansökning skall foga vederbörligt bevis, att
hinder därför icke möter.

Inkomna ansökningshandlingar skola av direktionen översändas till medicinalstyrelsen
för inhämtande av dess utlåtande rörande de sökandes behörighet
samt, där behörig sökande önskar förena tjänsten med annan läkartjänst,
om lämpligheten av sådan förening. Sedan medicinalstyrelsens ut -

104 Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

låtande avgivits, har direktionen att, i enlighet med vad därom finnes i lag
stadgat, tillsätta läkare.

Om tillsättande av sjukstuguläkare, som avses i detta moment, skall underrättelse
ofördröjligen meddelas medicinalstyrelsen.

3. Varder sjukstuguläkartjänst vid sjukstuga, som avses i 44 § första
stycket, ledig, skall vad i 21 § 1 mom. stadgas äga motsvarande tillämpning.
Vid vakans å annan sjukstuguläkartjänst har direktionen att draga försorg
om tjänstens uppehållande genom legitimerad läkare.

Semester eller annan tjänstledighet må beviljas sjukstuguläkaren av direktionen
eller dess ordförande, och må därvid tillika legitimerad läkare förordnas
till vikarie. Har tjänstledighet beviljats eller vikarie förordnats av
ordföranden, skall han vid nästkommande direktionssammanträde göra anmälan
därom.

Sjukstuguläkare, som begär tjänstledighet, skall såvitt möjligt föreslå lämplig
vikarie. Kan sådan ej erhållas, skall anmälan därom göras hos medicinalstyrelsen.

Har någon förordnats att för längre tid än trettio dagar uppehålla sjukstuguläkartjänst,
skall förordnandet ofördröjligen anmälas hos medicinalstyrelsen.

47 §.

1. Sjukstuguläkare bör vara boende i sjukstugans grannskap.

2. Sjukstuguläkare vid sjukstuga, som avses i 44 § första stycket, må icke
utan medicinalstyrelsens och direktionens medgivande med tjänsten förena
annan läkartjänst, som kan nödvändiggöra resor utom den ort, där sjukstugan
är belägen.

3. Vad i 24 § 1 och 2 mom., 25 § första stycket under 1)—5) samt 28
och 29 §§ finnes föreskrivet i avseende å lasarettsläkare skall i tillämpliga
delar gälla sjukstuguläkare; dock må i fråga om sjukstuguläkares skyldighet
att varje dag infinna sig å sjukstugan direktionen medgiva den jämkning,
som låter förena sig med nödig hänsyn till sjukstugans fördel och de sjukas
behöriga vård.

Sjukstuguläkaren vid sjukstuga, som avses i 44 § första stycket, är därjämte
underkastad stadgandet i 25 § första stycket under 6). Annan sjukstuguläkare
är pliktig att varje år före februari månads utgång tillställa
vederbörande förste provinsial- eller stadsläkare sådan berättelse, som i
nyssnämnda stadgande sägs, samt att låta i sjukstugans arkiv förvara en
avskrift därav.

Sjukstuguläkaren åligger att tillse, att det för sjukstugan bestämda antalet
vårdplatser ej utan nödfall överskrides.

Vid sjukstuga, där syssloman ej finnes anställd, är sjukstuguläkaren pliktig
att fullgöra de skyldigheter, som enligt 13 § och 33 § under 3) d) och
14) åligga lasarettssyssloman.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

105

48 §.

År sysslomanstjänst inrättad vid sjukstuga, skall vad i 30—37 §§ finnes
stadgat i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

År sådan tjänst ej inrättad, är direktionen pliktig att fullgöra de åligganden,
som enligt första stycket skulle hava ålegat syssloman och ej jämlikt
47 § sista stycket ankomma å sjukstuguläkaren.

49 §.

Finnes prästman tillsatt, skall vad i 38 § stadgas lända till efterrättelse.

I avseende å sjukvårds- och ekonomipersonal skola bestämmelserna i
39—42 §§ äga motsvarande tillämpning.

50 §.

Vad i 43 § finnes stadgat skall äga motsvarande tillämpning.

3 kap. Om tuberkulossjukvårdsanstalter.

51 §.

Vad i denna stadga finnes föreskrivet om lasarett skall, i den mån ej
annat följer av bestämmelserna i lagen om vissa av landsting eller kommun
drivna sjukhus, äga motsvarande tillämpning å sanatorium; dock skall därvid
följande iakttagas.

1) Bestämmelserna om lasarettsläkare skola tillämpas å sanatorieläkare.

2) Prästman behöver ej tillsättas, om på grund av sanatoriets belägenhet
hinder därför möter.

3) Styresmannen skall vara pliktig att föra särskild liggare över inkomna
inträdesansökningar, vilken skall vara tillgänglig vid direktionens sammanträden
och mellan sammanträdena förvaras å styresmannens expedition srum.

4) Inträdessökande, som ej personligen inställer sig å sanatoriet, är pliktig
att förete läkarbetyg, avfattat enligt formulär, som fastställes av direktionen.

5) Inträdessökande skall anses kräva skyndsam vård, om han befinnes
vara i högre grad smittofarlig för sin omgivning eller kan antagas hava
väsentliga utsikter att genom omedelbar sjukhusvård återvinna hälsan eller
förbättras.

52 §.

Tuberkulossjukstuga skall vara underkastad inspektion i enahanda ordning
som om lasarett är stadgad i 1 §.

I övrigt •skall vad som jämlikt 44 § tredje stycket samt 45 — 50 §§ gäller
om sjukstuga, som avses i 44 § andra stycket, i tillämpliga delar lända till
efterrättelse i avseende å tuberkulossjukstuga; dock skall därvid följande
iakttagas.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 sand. 83 häft. (Nr 101.)

2249 27 8

106 Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

1) Bestämmelserna om sjukstuguläkare skola tillämpas å tuberkulossjukstuguläkare.

2) Stadgandet i 45 § andra stycket under 3) skall icke tillämpas.

3) Tuberkulossjukstuguläkare må medgivas att endast tre gånger i veckan
besöka vederbörande tuberkulossjukstuga.

4) I stället för bestämmelsen i 47 § 3 mom. andra stycket andra punkten
skall bestämmelsen i första punkten av samma stycke tillämpas.

5) Vad i 51 § under 5) föreskrivits skall äga motsvarande tillämpning.

53 §.

Angående statsbidrag till tuberkulossjukvårdsanstalter gäller vad därom
finnes särskilt stadgat.

Övergångsbestämmelser.

54 §.

Denna stadga träder i kraft den 1 januari 1929, i den mån ej annat följer
av vad nedan föreskrives.

Genom denna stadga upphävas
lasarettsstadgan den 18 oktober 1901 (nr 83),
sjukstugestadgan den 18 oktober 1901 (nr 84),
tuberkulossjukhusstadgan den 17 december 1915 (nr 613),
tuberkulossjukstugustadgan den 17 december 1915 (nr 614),
så ock alla de författningar, som innefatta ändring i någon av nyssnämnda
stadgor, allt i den mån sagda stadgor ej redan upphört att gälla genom
övergångsbestämmelse till lagen om vissa av landsting eller kommun drivna
sjukhus.

55 §.

Lasarettsläkare, som är ansvarig för sjukvården å sådan anstalt eller avdelning
för sinnessjuka, som omnämnes i 22 § första stycket i lagen om
vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus, har att ställa sig gällande
bestämmelser angående vård av sådana sjuka till efterrättelse.

År vid anstalt eller avdelning, som ovan sagts, ansvarig läkare förordnad
jämlikt andra stycket i nämnda lagrum, är sådan läkare i tillämpliga delar
underkastad de bestämmelser, som i denna stadga meddelas om lasarettsläkares
åligganden.

56 §.

De särskilda, mot denna stadga stridande bestämmelser, som blivit av
Kungl. Maj:t eller med Kungl. Maj:ts bemyndigande utfärdade för viss sjukvårdsinrättning,
å vilken denna stadga enligt sin ordalydelse är tillämplig,
skola icke anses genom densamma upphävda. Angående verkan av bemyndigande,
som nyss sagts, samt om återkallande av sådant stadgas i lagen
om vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus.

Kungl. Hfaj:ts proposition nr 101.

107

57 §.

Lasaretts- eller sanatorieläkare, som tillsatts före denna stadgas ikraftträdande
och vid vederbörande sjukhus åtnjuter fri tjänstebostad. är pliktig
att, intill dess annorledes av vederbörande bestämmes, därstädes tillhandahålla
vikarie fri bostad; dock må med direktionens medgivande lämplig
bostad tillhandahållas i sjukhusets närhet.

58 §.

Det åligger medicinalstyrelsen att i god tid före den 1 januari 1929 ut*
färda de taxor, som avses i 24 §.