Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196k (Proposition 1964:101)

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196k

Nr 101

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lagstiftning
med anledning av förstatligandet och omorganisationen
av polisväsendet m. m.; given Stockholms slott
den 3 april 1964.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag
till

1) lag om vad som avses med polismyndighet,

2) lag om ändrad lydelse av 68 § utlänningslagen den 30 april 1954
(nr 193),

3) lag om upphävande av 5 § sinnessjuklagen den 19 september 1929
(nr 321),

4) lag om polisnämnder,

5) lag om kommunal trafikövervakning,

6) lag med vissa bestämmelser i anledning av statens övertagande av
huvudmannaskapet för polisväsendet m. m.,

7) lag om fullgörande av vad som åligger landsfogde m. fl.,

8) lag om ändrad lydelse av 3 kap. 4 § föräldrabalken,

9) lag om ändrad lydelse av 4 kap. 5 § ärvdabalken,

10) lag angående upphävande av lagen den 14 juni 1917 (nr 304) om
överflyttande å landsfiskal av kronofogde åliggande bestyr,

11) lag angående ändrad lydelse av § 11 förordningen den 4 mars 1862
(nr 10) om tioårig preskription och om kallelse å okända borgenärer,

12) lag om ändrad lydelse av 31 och 62 §§ lagen den 28 maj 1886 (nr 46)
angående stenkolsfyndigheter m. m.,

13) lag om ändrad lydelse av 10 § förordningen den 16 juni 1875 (nr
42) angående lagfart å fång till fast egendom,

14) lag om ändring i rättegångsbalken,

15) lag om upphävande av lagen den 6 juni 1925 (nr 174) om tillämplighet
å vissa polismän av föreskrifter angående fjärdingsmän,

16) lag om behörighet att verkställa åtalsprövning i vissa fall,

17) lag angående ändrad lydelse av 5 och 6 §§ lagen den 10 juli 1899
(nr 58 s. 1) om ersättning av allmänna medel i vissa fall för skada, som
förorsakats av ämbets- eller tjänstemän med flera,

1 — Dihang till riksdagens protokoll 1964. 1 samt. Nr 101

Kungi. Maj:ts proposition nr iOl år 1964

18) lag om åklagare tillkommande andel i böter in. in. samt

19) förordning om upphävande av exekutiv förrättningsmans rätt till
andel i restavgifter.

GUSTAF ADOLF

Rune B. Johansson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs förslag fram till författningsreglering i anslutning
till förstatligandet av polisväsendet m. m. den 1 januari 1965.

Polismyndighetsbegreppet föreslås skola regleras i en ny lag om vad som
avses med polismyndighet. Därmed skall avses polischefen i orten, om annat
inte följer av lag eller författning. Uppgift som åligger polischef skall kunna
fullgöras av annan tjänsteman inom polisväsendet, om Kungl. Maj :t eller
myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer föreskrivit det. Föreskrifter härom
förutsätts skola meddelas i avsevärd omfattning.

Kontakten mellan kommunerna och polisväsendet skall enligt propositionen
upprätthållas av polisnämnder. Sådan nämnd, som väljs av kommunernas
fullmäktige eller av ombud utsedda av fullmäktige, skall finnas i varje
polisdistrikt. Nämnden skall samråda med polischefen i frågor av mera allmän
betydelse för distriktets polisväsende samt bl. a. äga lägga fram de förslag
och eljest anföra de synpunkter som nämnden finner påkallade för att
främja ett förtroendefullt förhållande mellan polisen och allmänheten.

Vidare föreslås, att kommun i vissa fall skall kunna åläggas att inom
kommunen ombesörja enklare trafikövervakning, främst parkeringsövervakning.
Förutsättning för sådant åläggande skall vara att kommunen tar
ut avgift för begagnande av allmän parkeringsplats.

I anslutning till 1962 års principbeslut beträffande kommunernas medverkan
vid genomförandet av huvudmannaskapsreformerna inom polisväsendet
m. m. framläggs förslag till lag med vissa bestämmelser i anledning
av statens övertagande av huvudmannaskapet för polisväsendet m. m.
I lagförslaget regleras kommunernas skyldighet att upplåta lokaler, överlåta
inventarier samt lämna bidrag till statsverkets kostnader för de förstatligade
verksamhetsgrenarna under en övergångstid. Den nuvarande polislagen
föreslås skola upphöra att gälla vid utgången av 1964.

I övrigt föreslås en rad författningsändringar med anledning av de förslag
angående organisationen av polisväsendet m. m., som lagts fram i prop.
1964: 100. Förslagen innebär bl. a., att den nuvarande föreskriften i rättegångsbalken
att fjärdingsman är stämningsman utan särskilt förordnande
upphävs. I stället skall polismyndighet i administrativ väg kunna åläggas att
låta ombesörja delgivning även på begäran av enskild.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

Förslag

till

Lag

om vad som avses med polismyndighet

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Med polismyndighet avses polischefen i orten, om ej annat följer av
lag eller författning.

2 §•

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger föreskriva,
att uppgift som åligger polischef skall i polischefens ställe fullgöras av
annan tjänsteman inom polisväsendet. Genom föreskrift, som nu sagts, må
befogenhet att i polischefens ställe meddela beslut om frihetsberövande
tilläggas endast högre polisbefäl.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965, då lagen den 15 juni 1944
(nr 415) om vad i allmänhet skall med polismyndighet avses skall upphöra
att gälla.

Knngl. Maj.ts proposition nr 101 år 1964

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 68 § utlänningslagen den 30 april 1954 (nr 193)

Härigenom förordnas, att 68 § utlänningslagen den 30 april 1954 skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

68 §.

Med polismyndighet avses i denna
lag i stad, där kriminalpolisintendent
finnes, denne samt i övriga städer
och på landet polischefen i orten
och landsfogden inom området
för dennes polisverksamhet. Polismyndighet
vare ock såväl i stad som
på landet annan, vilken av länsstyrelsen
särskilt förordnats att fullgöra
vad enligt denna lag åligger
polismyndighet, så ock den som av
polismyndigheten förordnats att
granska pass och mottaga anmälningar,
den sistnämnde dock endast
såvitt angår fullgörande av det lämnade
uppdraget.

Med polismyndighet avses i denna
lag jämväl länspolischefen. Vad
i lagen sägs om polismyndighet gäller
även den, som länsstyrelsen särskilt
förordnat att fullgöra vad enligt
lagen åligger polismyndighet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b

Förslag

till

Lag

om upphävande av 5 § sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321)

Härigenom förordnas, att 5 § sinnessjuklagen den 19 september 19291
skall upphöra att gälla vid utgången av år 1964.

1 Senaste lydelse, se SFS 1937:58.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b

Förslag

till

Lag

om polisnämnder

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelse
1 §•

I varje polisdistrikt skall finnas en polisnämnd för samråd med polischefen
i frågor av mera allmän betydelse för distriktets polisväsende.

Polisnämnds uppgifter
2 §.

Polisnämnd skall för polischefen framlägga de förslag och eljest anföra
de synpunkter nämnden finner påkallade för att inom polisdistriktet främja
ett förtroendefullt förhållande mellan polisen och allmänheten.

Polisnämnd skall avgiva av polischefen infordrade yttranden i frågor
rörande distriktets polisväsende.

Polisnämnds sammansättning m. m.

3 §•

Polisnämnd skall bestå av nio ledamöter och lika antal suppleanter.
Ledamöterna och suppleanterna väljas, om polisdistriktet utgöres av högst
fem kommuner, av kommunernas fullmäktige och eljest av ombud för
de i distriktet ingående kommunerna.

4 §•

Ombud och suppleanter för dem väljas av kommunens fullmäktige. Val
av ombud förrättas sist den 15 november året näst efter det, då allmänna
val av fullmäktige ägt rum. Vid valet skall bestämmas den ordning, i
vilken suppleanterna skola inkallas till tjänstgöring.

5 §•

Envar kommun utser ett ombud för varje påbörjat befolkningstal av
30 000 eller det lägre tal, som må erfordras för att antalet ombud för
hela polisdistriktet skall uppgå till minst aderton. Kommun må dock ej

Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 196b 7

utse flera ombud än tio. I varje kommun utses suppleanter till lika antal
som ombud.

Länsstyrelsen fastställer i god tid före valet antalet ombud för varje
kommun.

6 §.

I avseende å valbarhet till ombud och suppleant för ombud, verkan av
valbarhetens upphörande och rätt till avsägelse skall vad i kommunallagen
är stadgat om fullmäktig äga motsvarande tillämpning.

7 §•

Ombud och suppleanter för dem väljas för fyra år, räknade från och
med den 16 november det år valet skett. Avgår ombud före utgången av
denna tid, inkallas den suppleant, som enligt den mellan suppleanterna
bestämda ordningen bör inträda. Finnes ej suppleant, som kan inträda, sker
nytt val av ombud och suppleant för återstående del av den avgångnes
tjänstgöringstid.

Länsstyrelsen skall omedelbart underrättas om val av ombud och suppleanter
för dem, med angivande av de valdas namn och postadress.

8 §•

Valbar till ledamot eller suppleant i polisnämnd är den, som är bosatt
inom polisdistriktet och äger rösträtt vid kommunala fullmäktigval. I avseende
å övriga valbarhetsvillkor samt verkan av valbarhetens upphörande
och rätt till avsägelse skall vad i kommunallagen stadgas om fullmäktig äga
motsvarande tillämpning.

9 §■

Ledamöter och suppleanter i polisnämnd väljas för fyra år, räknade
från och med den 1 januari året näst efter det, då valet skett. Valet förrättas
i december månad året näst efter det, då allmänna val av fullmäktige
ägt rum.

Skola ledamöterna och suppleanterna i polisnämnd väljas av fullmäktige
i flera kommuner, skall varje kommun utse en ledamot och en suppleant
för varje påbörjat befolkningstal, som erfordras för att det i 3 § föreskrivna
antalet ledamöter och suppleanter skall erhållas. Länsstyrelsen fastställer i
god tid före valet det antal ledamöter och suppleanter som skall utses i varje
kommun.

Polisnämnden bestämmer den ordning, i vilken suppleanterna skola inkallas
till tjänstgöring. Avgår ledamot under den för honom bestämda
tjänstgöringstiden och finnes ej suppleant, som kan inträda, sker nytt val
av ledamot och suppleant för återstående del av den avgångnes tjänstgöringstid.
I fall, som avses i andra stycket, förrättas valet av fullmäktige,
som utsett den avgångne.

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

10 §.

När val av ledamöter och suppleanter i polisnämnd skall förrättas genom
ombud, utsätter länsstyrelsen tid och plats för valet och kallar ombuden till
valförrättningen. Länsstyrelsen utser bland ombuden en att leda förhandlingarna,
till dess ordförande valts. Val må förrättas, om minst hälften
av de för valet utsedda ombuden äro tillstädes.

Valförhandlingarna ledas av en ordförande, som väljes av ombuden.

11 §•

Beträffande ersättning till ombud och suppleant för ombud skall vad
som är stadgat om ersättning till ledamöter i kommuns styrelse och nämnder
äga motsvarande tillämpning.

12 §.

Vid valet av ledamöter i polisnämnd skall en ledamot utses att vara
sammankallande och att leda nämndens förhandlingar, till dess ordförande
valts. Väljas ledamöterna av fullmäktige i flera kommuner, utses dock sammankallande
ledamot av länsstyrelsen.

Polisnämnd utser inom sig ordförande, vice ordförande och sekreterare
för den tid, för vilken de utsetts till ledamöter.

13 §.

Ändras polisdistrikts omfattning, äger länsstyrelsen förordna om nytt
val av polisnämnd.

14 §.

Underrättelse om val av polisnämnd och sammankallande ledamot, om
sådan utsetts vid valet, samt av ordförande, vice ordförande och sekreterare
i nämnden skall ofördröjligen insändas till länsstyrelsen för att intagas i
länskungörelserna.

Polisnämnds sammanträden

15 §.

Beträffande polisnämnds sammanträden och verksamhet i övrigt skall,
med de undantag som framgår av denna lag, vad som stadgas om kommunens
styrelse och övriga nämnder i kommunallagen och, såvitt angår
Stockholms polisdistrikt, kommunallagen för Stockholm äga motsvarande
tillämpning.

Underrättelse om tid och plats för polisnämnds sammanträde skall lämnas
polischefen.

16 §.

Vid polisnämnds sammanträden äga länspolischefen och polischefen
närvara och deltaga i överläggningarna men ej i besluten.

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1964

På begäran av polisnämnd eller dess ordförande skall polischefen eller
vid förhinder för honom det polisbefäl han utser inställa sig vid nämndens
sammanträde för att lämna upplysningar.

17 §.

Ledamot av polisnämnd äger för tjänstgöring vid nämndens sammanträden
av statsmedel åtnjuta dagarvode samt resekostnadsersättning och
traktamente efter samma grunder, som äro stadgade beträffande nämndeman
för tjänstgöring vid sammanträde med allmän underrätt. Ordföranden
äger dessutom rätt till ersättning av statsmedel för nödiga omkostnader för
polisnämnden.

Ersättning utbetalas av länsstyrelsen.

Besvär

18 §.

Besvär över polisnämnds beslut samt över val, som förrättats av ombud,
föres hos länsstyrelsen. Beträffande besvären skall vad som är stadgat
om besvär över beslut av kommuns styrelse eller annan kommunal nämnd
äga motsvarande tillämpning.

Denna lag skall med nedan angivna undantag träda i kraft den 1 januari
1965.

Val av ombud och suppleanter för dem förrättas första gången år 1964
och avser tiden från och med den 16 november 1964 till och med den 15
november 1967.

Val av ledamöter och suppleanter i polisnämnd skall första gången äga
rum 1964 samt avse tiden från och med den 1 januari 1965 till och med
utgången av år 1967.

Bihang till riksdagens protokoll 196L 1 sand. Nr 101

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b

Förslag

till

Lag

om kommunal trafikövervakning

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Uttager kommun avgift för begagnande av allmän parkeringsplats, må
Konungen på framställning av länsstyrelsen förordna, att kommunen skall
ombesörja övervakning av efterlevnaden av föreskrifter rörande parkering
och annan uppställning samt stannande av fordon.

2 §.

övervakning enligt 1 § skall fullgöras med personal, som erhållit härför
lämpad utbildning. Närmare föreskrifter om sådan utbildning meddelas
av rikspolisstyrelsen.

Förordnande för personalen att fullgöra trafikövervakning meddelas av
polischefen. Personalen står i sin tjänstgöring under polischefens ledning.

Föreskrifter om tjänstedräkt eller annat kännetecken för personal, som
avses i denna paragraf, meddelas av Konungen.

3 §.

Har förordnande meddelats enligt 1 §, skall länsstyrelsen bestämma det
område, inom vilket kommunen skall ombesörja övervakningen, samt det
minsta antal övervakare som erfordras därför.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965. Redan dessförinnan må dock
beslut rörande skyldighet att ombesörja trafikövervakning samt förordnande
för övervakningspersonal meddelas enligt lagen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196b

Förslag

till

Lag

med vissa bestämmelser i anledning av statens övertagande av huvudmannaskapet
för polisväsendet m. m.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelse
1 §•

I anslutning till statens övertagande den 1 januari 1965 av ansvaret för
polisverksamheten samt av vissa städers skyldighet att ombesörja åklagaroch
exekutionsverksamhet och förvaring av häktade åligger det kommun
att upplåta lokaler, överlåta inventarier m. m. och bidraga till statsverkets
kostnader enligt vad nedan sägs.

Upplåtelse av lokaler m. m.

2 §•

Lokaler i kommun tillhörig byggnad, vilka kommunen intill den 1 januari
1965 ställt till förfogande eller före sagda dag börjat iordningställa för
att därefter användas för verksamhet, som sägs i 1 §, skola för sådant ändamål
med nyttjanderätt upplåtas till kronan, därest kronan gör framställning
därom sist den 30 september 1964.

3 §•

Beträffande villkoren för nyttjanderättsupplåtelse enligt 2 § skall, om
ej annat avtalas, gälla följande.

1. Tiden för upplåtelsen skall utgöra fem år från och med den 1 januari
1965. Har kronan väckt fråga om förvärv av byggnad, i vilken lokalerna
finnas, eller beslutat uppföra eller förvärva andra lokaler i stället för de
upplåtna, skall upplåtelsen på kronans begäran bestå, till dess erforderliga
lokaler stå till förfogande för det ändamål, för vilket upplåtelsen ägt rum.
Begäran, som nu sagts, skall göras sist den 30 juni 1969.

2. Hyrans storlek bestämmes av en för hela riket gemensam nämnd,
bestående av en opartisk ordförande samt två ledamöter. Ordföranden och

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b

ledamöterna förordnas av Konungen, en av ledamöterna på gemensamt
förslag av styrelserna för svenska stadsförbundet och svenska kommunförbundet.
Beträffande omröstning i nämnden skola bestämmelserna i 16 kap.
3 och 4 §§ rättegångsbalken äga motsvarande tillämpning. Mot nämndens
beslut må talan ej föras.

3. I övrigt skola bestämmelserna om hyra i lagen den 14 juni 1907 om
nyttjanderätt till fast egendom lända till efterrättelse i tillämpliga delar.

4 §•

Hyresrätt till lokaler, vilka kommun hyrt för verksamhet, som sägs i 1 §,
skall överlåtas till kronan, om kronan begär det samt hyresvärden samtycker
till överlåtelsen.

Överlåtelse av inventarier m.m.

o §•

Inventarier och övrig utrustning samt annan lös egendom, som kommun
anskaffat uteslutande för polis-, åklagar- och exekutionsverksamhet eller
för förvaring av häktade, skola utan vederlag överlämnas till kronan.

Abonnemang å telefonanläggning, som kommun ställt till förfogande
endast för nyss angiven verksamhet, skall utan vederlag överlåtas till
kronan.

6 §•

Har egendom, som sägs i 5 §, anskaffats för att användas även för annan
än i 1 § angiven verksamhet, äger kronan för sistnämnda ändamål nyttja
egendomen i den omfattning, i vilken egendomen av kommunen använts
för sådant ändamål. Av nyttjandet föranledda kostnader för drift och
underhåll av egendomen gottgöras kommunen av statsmedel. Ersättningen
utbetalas av länsstyrelsen efter utgången av varje kalenderår.

Bidragsskyldighet

7 §•

Kommun skall under fem år från den 1 januari 1965 till statsverket
utgiva årliga bidrag till statsverkets kostnader för polis-, åklagar- och
exekutionsverksamheten samt för förvaringen av häktade. Bidragen fastställas
av myndighet, som Konungen bestämmer, i enlighet med föreskrifterna
i 8 och 9 §§.

8 §•

För varje kommun utom Bodens stad bestämmes ett grundbelopp, motsvarande
hälften av kommunens sammanlagda kostnader åren 1961 och

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b

1962 för polis-, åklagar- och exekutionsverksamhet samt förvaring av häktade.
Vid beräkningen av grundbeloppet iakttages följande.

1. Kostnader för anskaffning och underhåll av egendom, som angives
i 5 och 6 §§, skola icke ingå i grundbeloppet.

2. I stället för verkliga omkostnader för kommun tillhörig fastighet,
såsom för värdeminskning, ränta å kapital som nedlagts i fastigheten,
reparation och underhåll samt andra driftkostnader, skall såsom omkostnad
upptagas beräknad hyra för de lokaler i fastigheten, vilka använts
för verksamheten.

3. Kostnaderna för löner samt för vikariats-, övertids- och beredskapsersättningar,
tjänstgörings-, obekvämhets- och kallortstillägg, kallortstraktamenten,
ekiperingshjälp och ekiperingsbidrag samt andra dylika löneförmåner
skola beräknas med hänsyn till löneläget vid 1964 års utgång. Grunder
för beräkningen fastställas av Konungen.

4. Pensionskostnaderna skola anses utgöra, för personal som kunnat
försäkras i statens personalpensionsverk, fjorton procent och för annan
personal tjugoåtta procent av kostnaderna för löner.

5. Avdrag skall göras för statsbidrag till polisväsendet, vilka avse de
angivna åren, samt för andra till samma år hänförliga inkomster, vilka
äga omedelbart samband med den av staten övertagna verksamheten.

För Bodens stad skall grundbeloppet motsvara vad som under budgetåret
den 1 juli 1963—den 30 juni 1964 enligt gällande avtal mellan kronan och
staden utgjort stadens kostnad för ett efter stadens storlek avpassat polisoch
exekutionsväsende.

9 §•

Första årets bidrag skall motsvara grundbeloppet. För ettvart av de
följande åren skall bidraget utgöra närmast föregående års bidrag minskat
med en femtedel av grundbeloppet, dock med minst tiotusen kronor.

Skall kommun under år 1965 utbetala pension till personal på grund
av att personalen varit anställd inom polis-, åklagar- eller exekutionsväsendet
eller vid stadshäkte och beräknas denna kostnad jämte det för
kommunen fastställda grundbeloppet överstiga kommunens kostnader år
1964 för polis-, åklagar- och exekutionsväsendet samt för förvaring av
häktade, må myndighet, som fastställer bidragen, medgiva att första årets
bidrag nedsättes med sålunda överskjutande belopp, vilket i stället med lika
fördelning skall läggas till andra och tredje årens bidrag.

10 §.

Uppbörd av bidragen ombesörjes av länsstyrelsen.

Bidrag skall erläggas sålunda, att en sjättedel av bidraget för varje år
avräknas å ettvart förskott å kommunalskatt, vilket kommunen samma år
äger uppbära jämlikt 72 § kommunallagen den 18 december 1953 eller,

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

vad avser Stockholms stad, jämlikt 76 § kommunallagen för Stockholm den
1 mars 1957. Är kommunens bidrag icke fastställt vid uppbördstillfället,
skall bidraget avräknas vid de uppbördstillfällen under året, vilka återstå
efter fastställandet.

Nedsättes första årets bidrag enligt 9 § andra stycket sedan uppbörd ägt
rum, skall vad som erlagts för mycket tillgodoföras kommunen vid närmast
följande uppbördstillfälle under året. Ränta skall icke utgå å sålunda tillgodofört
belopp.

Tillsyn å skyldigheternas fullgörande
11 §•

Åsidosätter kommun sina skyldigheter enligt 2, 4, 5 eller 6 §, skall
länsstyrelsen förordna om rättelse.

Vidtages ej i anledning av länsstyrelsens förordnande erforderlig åtgärd,
äger länsstyrelsen förelägga lämpligt vite och utdöma sådant vite.

Besvär
12 §.

över beslut, som länsstyrelse eller myndighet, som avses i 7 §, meddelat
enligt denna lag, må kommunen anföra besvär hos Konungen.

Beslut, som sägs i första stycket och som ej avser utdömande av vite,
länder till efterrättelse utan hinder av förd klagan, om ej annat förordnas.

Tillämpningsföreskrifter
13 §.

De närmare föreskrifter som erfordras för tillämpningen av denna lag
utfärdas av Konungen.

Lagen den 6 juni 1925 (nr 170) om polisväsendet i riket och lagen den
29 juni 1946 (nr 408) om användande av statspolispersonal för vissa särskilda
uppgifter skola upphöra att gälla vid utgången av år 1964. Bestämmelserna
om kommunalförbund i lagen om polisväsendet i riket skola dock
även därefter äga tillämpning beträffande dylikt med stöd av 16 § andra
stycket samma lag bildat förbund för polisverksamhetens upprätthållande,
till dess förbundet blivit upplöst.

Tjänstgöringstiden för ledamöter och suppleanter i polisnämnd, som
tillsatts med stöd av 13 § lagen om polisväsendet i riket, skall upphöra vid
utgången av år 1964.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1961

Förslag

till

Lag

om fullgörande av vad som åligger landsfogde m. fl.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Från och med den 1 januari 1965 skall vad som finnes stadgat
om landsfogde gälla länspolischef eller länsåklagare,

om poliskammare i stad gälla polismyndigheten i stad, i vilken poliskammare
fanns före den 1 januari 1965,

om stadsfiskal gälla polismyndighet eller distriktsåklagare,
om landsfiskal gälla polismyndighet, distriktsåklagare eller utmätningsman
samt

om stadsfogde gälla utmätningsman.

2 §•

Vid tillämpningen av 1 § iakttages, att åklagare ombesörjer angelägenhet,
som äger samband med åklagarverksamhet, och utmätningsman angelägenhet,
som äger samband med exekutionsverksamhet, samt att övriga angelägenheter
ombesörjas av polismyndighet.

Beträffande angelägenheter, som äga samband med mer än en verksamhetsgren,
må Konungen förordna, hur de skola handläggas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 3 kap. 4 § föräldrabalken

Härigenom förordnas, att 3 kap. 4 § föräldrabalken skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

3 kap.
4 §•

Har mannen inför präst som för
kyrkoböckerna i den församling, där
barnet är kyrkobokfört, eller i tillkallat
vittnes närvaro inför landsfiskal
eller notarius publicus, eller i
handling, som bevittnats av två personer
och godkänts av barnavårdsmannen
eller, om sådan ej finnes,
av barnavårdsnämnden, erkänt sig
vara fader till barnet, och har erkännandet
på enahanda sätt vitsordats
av modern, vare det gällande, där ej
visas att han ej är barnets fader. Är
modern död, eller är hon sinnessjuk,
sinnesslö eller å okänd ort, skall erkännandet
för att bliva gällande i
nu stadgad ordning godkännas av
barnets förmyndare eller av barnet
själv, om det är myndigt.

Erkännes på------vara oriktigt.

Erkännande må----— — barnets födelse.

Har mannen inför präst som för
kyrkoböckerna i den församling, där
barnet är kyrkobokfört, eller i tillkallat
vittnes närvaro inför notarius
publicus eller i handling, som bevittnats
av två personer och godkänts
av barnavårdsmannen eller, om sådan
ej finnes, av barnavårdsnämnden,
erkänt sig vara fader till barnet,
och har erkännandet på enahanda
sätt vitsordats av modern, vare
det gällande, där ej visas att han ej
är barnets fader. Är modern död, eller
är hon sinnessjuk, sinnesslö eller
å okänd ort, skall erkännandet för
att bliva gällande i nu stadgad ordning
godkännas av barnets förmyndare
eller av barnet själv, om det är
myndigt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Kungl. Maj:ls proposition nr 101 år 1964

Förelag

till

Lag

om ändrad lydelse av 4

Härigenom förordnas, att 4 kap. 5
lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

4 k
5

Förklaring varom i 4 § sägs skall
avgivas inför den präst, som för kyrkoböckerna
i församling där barnet
är kyrkobokfört, eller i tillkallat vittnes
närvaro inför landsfiskal eller
notarius publicus eller ock i skriftlig,
av två personer bevittnad handling,
som företetts inför barnavårdsmannen
eller barnavårdsnämnden.
Förklaringen må givas jämväl före
barnets födelse. Har barnet fyllt
aderton år, är förklaringen ej gällande,
med mindre den godkänts av barnet
i den ordning varom nyss är sagt.

kap. 5 § ärvda baJken

§ ärvdabalken skall erhålla ändrad

(Föreslagen lydelse>)

ap.

§•

Förklaring varom i 4 § sägs skall
avgivas inför den präst, som för kyrkoböckerna
i församling där barnet
är kyrkobokfört, eller i tillkallat vittnes
närvaro inför notarius publicus
eller ock i skriftlig, av två personer
bevittnad handling, som företetts inför
barnavårdsmannen eller barnavårdsnämnden.
Förklaringen må givas
jämväl före barnets födelse. Har
barnet fyllt aderton år, är förklaringen
ej gällande, med mindre den
godkänts av barnet i den ordning
varom nyss är sagt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

Förslag

till

Lag

angående upphävande av lagen den 14 juni 1917 (nr 304) om överflyttande å
landsfiskal av kronofogde åliggande bestyr

Härigenom förordnas, att lagen den 14 juni 1917 om överflyttande å
landsfiskal av kronofogde åliggande bestyr skall upphöra att gälla vid
utgången av år 1964.

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196b

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av § 11 förordningen den 4 mars 1862 (nr 10) om
tioårig preskription och om kallelse å okända borgenärer

Härigenom förordnas, att § 11 förordningen den 4 mars 1862 om tioårig
preskription och om kallelse å okända borgenärer1 skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

Då kallelse är så sökt, som i 9 §
sägs; utfärde rätten offentlig stämning
å okända borgenärer att sist å
viss dag, sedan sex månader förflutit,
giva sina fordringar skriftligen
eller muntligen an. Stämningen varde
i rättens kansli anslagen sex månader
före inställelsedagen och i allmänna
tidningarna kungjord tre
gånger, första gången fem och tredje
gången sist två månader innan den
dag inträffar. Kronans ombudsman
i orten och alla inländska borgenärer,
som å den i 9 § omförmälda förteckning
upptagna äro, skola om
stämningen särskilt underrättas; och
foge rätten anstalt, att sådan underrättelse
varder, minst en månad före
inställelsedagen, dem meddelad.

(Föreslagen lydelse)

11.

Då kallelse är så sökt, som i 9 §
sägs; utfärde rätten offentlig stämning
å okända borgenärer att sist å
viss dag, sedan sex månader förflutit,
giva sina fordringar skriftligen
eller muntligen an. Stämningen varde
i rättens kansli anslagen sex månader
före inställelsedagen och i allmänna
tidningarna kungjord tre
gånger, första gången fem och tredje
gången sist två månader innan den
dag inträffar. Utmätningsmannen
i orten och alla inländska borgenärer,
som å den i 9 § omförmälda förteckning
upptagna äro, skola om
stämningen särskilt underrättas; och
foge rätten anstalt, att sådan underrättelse
varder, minst en månad före
inställelsedagen, dem meddelad.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

* Senaste lydelse, se SFS 1946:842.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964.

Förslag

Lag

om andrad lydelse av 31 och 62 §§ lagen den 28 maj 1886 (nr 46)
angående stenkolsfyndigheter ra m

Härigenom förordnas, att 31 och 62 §§ lagen den 28 maj 1886 angående
stenkolsfyndigheter m. m.‘ skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

31 §.

Försummas utan------ägt rom. '' .

Utom den, vars enskilda rätt är i Utom den, vars enskilda rätt är i
fråga, må även kronans ombudsman fråga, må även allmän åklagare tala
tala å försummelse, varom i denna å försummelse, varom i denna paraparagraf
sägs. graf sägs.

62 §.

Den som — -----44 § stadgas.

Åsidosätter någon---är avsevärd.

Utom den, vars enskilda rätt är i Utom den, vars enskilda rätt är i
fråga, må kronans ombudsman föra fråga, må allmän åklagare föra talan
talan om koncessionens förverkande, om koncessionens förverkande.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

1 Angående lydelsen av 62 §, se SFS 1942:511.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1961

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 10 § förordningen den 16 juni 1875 (nr 42)
angående lagfart å fång till fast egendom

Härigenom förordnas, att 10 § förordningen den 16 juni 1875 angående
lagfart å fång till fast egendom1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

10 §.

Kan till —--—------- laga ordning.

Är lagfartsansökning förklarad vilande
till följd av hinder, varom i 7 §
förmäles, skall kungörelse därom av
rätten utfärdas, om sökanden det
äskar. Varder ej, efter det genom sökandens
försorg nämnda kungörelse
blivit såväl en gång införd i allmänna
tidningarna samt tidning inom orten,
som av rätten bestämts, som ock,
när fråga är om egendom å landet,
tre gånger, minst en månad mellan
varje gång, uppläst i kyrkan för den
församling, där egendomen är belägen,
klander å fånget instämt samt
i rättens lagfartsprotokoll antecknat
inom tre år efter sista kungörandet;
och förekommer ej heller eljest anledning
att annan äger bättre rätt
till egendomen; då må den omständighet
att förre ägarens åtkomst ej
styrkes icke vidare utgöra hinder
för lagfartens beviljande, där det visas,
att sökanden eller han och lians

1 Senaste lydelse, se SFS 1925:97.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196A

(Nuvarande lydelse)
rättsinnehavare oavbrutet under
nämnda tre år varit i mantalslängd
upptagna såsom ägare till fastigheten.
Innan i ty fall ansökningen bifallas
må, skall kronans ombudsman
däröver höras.

(Föreslagen lydelse)
rättsinnehavare oavbrutet under
nämnda tre år varit i mantalslängd
upptagna såsom ägare till fastigheten.
Innan i ty fall ansökningen bifallas
må, skall advokatfiskalen i
kammarkollegiet däröver höras.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Kungl. Maj:ts proposition nr tOl år 1964

Förslag

till

Lag

om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 7 kap. 7 och 9 §§ samt 33 kap. 24 och 25 §§
rättegångsbalken1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

7 kap.

7 §.

Statsåklagare äro landsfogdarna Statsåklagare äro länsåklagarna
och förste stadsfiskalerna. och överåklagarna.

9 §•

Med polismyndighet avses i denna Med polismyndighet avses i denna
balk, förutom åklagare, som har be- balk jämväl länspolischefen,
fattning med polisväsendet, i stad,
där polismästare finnes, polismästaren
och befattningshavare i befälsställning
vid polisväsendet, vilken
enligt den för honom gällande instruktionen
äger handla i polismästarens
ställe, samt i annan stad, där
åklagaren icke har befattning med
polisväsendet, den som närmast under
polischefen har inseende över
polisväsendet.

Vad i------beträffande polismyndighet.

3 3 kap.

24 §.

Underrätt förordne erforderligt Underrätt förordne erforderligt
antal stämningsmän att, då de därför antal stämningsmän att, då de därför
anlitas, verkställa delgivning. För- anlitas, verkställa delgivning. För -

1 Senaste lydelse av 7 kap. 7 §, se SFS 1948:401, samt av 33 kap. 24 §, se SFS 1963:149.

Kungi. Maj:ts proposition nr 101 år 1964
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

ordnande meddelas för viss tid eller
tills vidare och må, om skäl äro därtill,
av rätten återkallas. Rätten skall
årligen pröva förordnandets bestånd.
Stämningsman skall, då han första
gången förordnas, inför rätten avlägga
ed, att han redligt och utan
försumlighet skall uträtta de delgivningsärenden,
som anförtros honom.
Fjärdingsman vare utan särskilt förordnande
stämningsman.

Förteckning å —-----rätt

is kansli.

Intyg av stämningsman gälle som
fullt bevis, att delgivning blivit så
verkställd, som intyget innehåller.
Samma vitsord tillkomme intyg, som
meddelats av nämndeman eller av
landsfogde, stadsfogde, landsfiskal,
stadsfiskal eller notarius publicus eller
av svensk konsul eller vid svenskt
konsulat anställd tjänsteman eller
av polisman i stad, då han verkställt
delgivningen efter förmans uppdrag,
så ock intyg, som enligt av Konungen
meddelade bestämmelser utfärdats
av tjänsteman vid postverket.
Advokats skriftliga erkännande av
delgivning med honom gälle ock som
fullt bevis om delgivningen.

Intyg, att---------intyget in

§•

Intyg av stämningsman gälle som
fullt bevis, att delgivning blivit så
verkställd, som intyget innehåller.
Samma vitsord tillkomme intyg, som
meddelats av nämndeman eller notarius
publicus eller av svensk konsul
eller vid svenskt konsulat anställd
tjänsteman eller av åklagare
eller polisman eller av utmätningsman
eller honom underställd exekutiv
tjänsteman, så ock intyg, som enligt
av Konungen meddelade bestämmelser
utfärdats av tjänsteman
vid postverket. Advokats skriftliga
erkännande av delgivning med honom
gälle ock som fullt bevis om delgivningen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

Förslag

till

Lag

om upphävande av lagen den 6 juni 1925 (nr 174) om tillämplighet å vissa
polismän av föreskrifter angående fjärdingsmän

Härigenom förordnas, att lagen den 6 juni 1925 om tillämplighet å vissa
polismän av föreskrifter angående fjärdingsmän1 skall upphöra att gälla
vid utgången av år 1964.

1 Senaste lydelse, se SFS 1954:173.

Kungi. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

Förslag

till

Lag

om behörighet att verkställa åtalsprövning i vissa fall

Härigenom förordnas som följer.

Utan hinder av vad för vissa fall är i lag föreskrivet därom, att statsåklagare
skall pröva huruvida allmänt åtal bör ske, må Konungen eller, efter
Konungens bestämmande, riksåklagaren förordna, att prövningen i stället
skall ankomma på distriktsåklagare.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965, då lagen den 30 juni 1948
(nr 403) om behörighet i vissa fall för distriktsåklagare att verkställa
åtalsprövning som eljest ankommer på statsåklagare skall upphöra att
gälla.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 5 och 6 §§ lagen den 10 juli 1899 (nr 58 s. 1)
om ersättning av allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats
av ämbets- eller tjänstemän med flera

Härigenom förordnas, att 5 och 6 §§ lagen den 10 juli 1899 om ersättning
av allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats av ämbets- eller
tjänstemän med flera1, skola erhalla ändrad lydelse pa sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

Vad förut i denna lag är stadgat
skall äga tillämpning jämväl där ämbets-
eller tjänsteman, varom i 1 §
sägs, tillgriper och förskingrar

vad han fått om händer enligt lagen
om införsel i avlöning, pension
eller livränta,

gods, penningar eller annat, som
vid handräckning enligt lagen om avbetalningsköp
av honom tagits om
händer,

vad han fått om händer enligt särskilda
stadganden om indrivning av
kommunalutskylder, allmänna avgifter
med mera,

influtna bötesandelar, vilka ej tillkomma
kronan, eller

vad för fullföljd av talan blivit
nedsatt och å tjänstens vägnar av honom
tagits om händer;

så ock där landsfiskal tillgriper och
förskingrar andra medel, som av honom
å tjänstens vägnar till redovisning
emottagits.

(Föreslagen lydelse)

§•

Vad förut i denna lag är stadgat
skall äga tillämpning jämväl där ämbets-
eller tjänsteman, varom i 1 §
sägs, tillgriper och förskingrar
vad han fått om händer enligt lagen
om införsel i avlöning, pension
eller livränta,

gods, penningar eller annat, som
vid handräckning enligt lagen om avbetalningsköp
av honom tagits om
händer,

vad han fått om händer enligt särskilda
stadganden om indrivning av
kommunalutskylder, allmänna avgifter
med mera eller

influtna bötesandelar, vilka ej tillkomma
kronan;

så ock där utmätningsman eller
honom underställd exekutiv tjänsteman
tillgriper och förskingrar andra
medel, som av honom å tjänstens
vägnar till redovisning emottagits.

1 Senaste lydelse av 5 och 6 §§, se SFS 1925:178.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

(Nuvarande lydelse)

I fall, som i denna paragraf sagda
äro, skall dock ersättning av allmänna
medel ej utgå för vad ledamot
i magistrat eller stadsfogde tillgriper
och förskingrar av stadens
medel.

Vad ovan finnes stadgat om ämbets-
eller tjänsteman skall i tillämpliga
delar gälla i avseende å en var
annan, som enligt 1 kap. utsökningslagen
eller 23 § i förordningen den
10 augusti 1877 om nya utsökningslagens
införande med mera äger att
med utsökningsmål taga befattning,
så ock å den, som enligt särskilda
stadganden om indrivning av kommunalutskylder,
allmänna avgifter
med mera eller om indrivning och
redovisning av böter av utmätningsman
erhållit i uppdrag att verkställa
indrivning eller utmätning; dock
skall ersättning av allmänna medel
ej utgå för vad exekutionsbetjänt i
stad, som icke lyder under landsrätt,
tillgriper och förskingrar av stadens
medel.

(Föreslagen lydelse)

§•

Vad ovan finnes stadgat om ämbets-
eller tjänsteman skall i tilllämpliga
delar gälla i avseende å en
var annan, som enligt 1 kap. utsökningslagen
äger att med utsökningsmål
taga befattning, så ock å den,
som enligt särskilda stadganden om
indrivning av kommunalutskylder,
allmänna avgifter med mera eller om
indrivning och redovisning av böter
av utmätningsman erhållit i uppdrag
att verkställa indrivning eller utmätning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965. Dessförinnan gällande bestämmelser
skola dock alltjämt äga tillämpning beträffande ersättning av
allmänna medel för tillgrepp och förskingring, som ägt rum före den nya
lagens ikraftträdande.

Kungi. Maj:ts proposition nr 101 år 196t

Förslag

till

Lag

om åklagare tillkommande andel i böter m.m.

Härigenom förordnas, att andel i böter eller vite eller i förbruten egendom,
dess värde eller dylikt, som enligt lag eller författning tillkommer åklagare,
i stället skall tillfalla kronan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965, då lagen den 24 april 1936
(nr 164) om upphörande av landsfogdes rätt till andel i böter m. m., lagen
den 19 juli 1941 (nr 660) om upphörande av landsfiskals rätt till andel i
böter in. m. samt lagen den 19 mars 1937 (nr 80) om upphävande av vissa
åklagares rätt till andel i böter m. m. skola upphöra att gälla.

Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 1964

Förslag

till

Förordning

om upphävande av exekutiv förrättningsmans rätt till andel i restavgifter

Härigenom förordnas, att andel i restavgifter, som enligt lag eller författning
tillkommer exekutiv förrättningsman, från och med den 1 januari
1965 i stället skall tillfalla statsverket, om ej Konungen föreskriver annat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj. t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 6 mars
1964.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Andersson,
Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson,
Hermansson, Holmqvist, Aspling, Palme.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, lagstiftningsfrågor
med anledning av förstatligandet och omorganisationen av polisväsendet
m. m. samt anför.

Inledning

Ansvaret för polisverksamheten åvilar principiellt kommunerna. Polisorganisationen
är uppbyggd på en särskild kommunal enhet, polisdistriktet,
till vilket knyts kommunernas skyldigheter och rättigheter på detta område
jämlikt stadgandena i lagen den 6 juni 1925 om polisväsendet i riket.

Städerna har av ålder helt svarat för åklagar- och exekutionsverksamheten
inom sina gränser. Numera kvarstår städernas ansvar för dessa verksamhetsgrenar
i regel i magistratsstäderna samt i ett begränsat antal städer
utan magistrat. På landet ombesörjs exekutionsbiträdesverksamheten
av kommunerna.

Genom riksdagens bifall till prop. 1962: 148 (SU 183, rskr 387) angående
huvudmannaskapet för polisväsendet m. m. har beslutats att staten från
och med den 1 januari 1965 övertar huvudmannaskapet för polis-, åklagaroch
exekutionsväsendet i den mån huvudmannaskapet för dessa verksamhetsgrenar
alltjämt är kommunalt. Det skall emellertid åligga kommunerna
att i vissa hänseenden medverka vid genomförandet av liuvudmannaskapsreformen.
I samband med reformen skall enligt beslutet en genomgripande
omorganisation ske av de tre verksamhetsgrenarna.

Statsmakternas nu nämnda beslut innefattar endast principiella ställningstaganden
i fråga om förstatligandet och omorganisationen. Med stöd
av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 25 maj 1962 tillkallade jag därför den
20 juni samma år särskilda sakkunniga — polisberedningen — jämte en

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1966

rådgivande nämnd1 för att biträda med det ytterligare utrednings-, planläggnings-
och författningsarbete som erfordras för reformerna. Beredningen,
som vid sin sida haft ett antal experter, har under 1963 och början
av 1964 i 20 betänkanden (stencilerade) lagt fram detaljerade förslag till
nya polis-, åklagar- och exekutionsorganisationer samt beträffande övriga
frågor som hänger samman med reformernas genomförande och verksamheten
därefter.

Av beredningens betänkanden avser sex (nr 1—4, 12 och 14) polisorganisationen,
fem (nr 8, 13, 15 delvis, 16 och 20) åklagarorganisationen och fyra
(nr 9, 15 delvis, 18 och 19) exekutionsorganisationen. Ett betänkande (nr 11)
rör ansvaret för förvaring av häktade. I detta hänseende föreslår beredningen
att staten den 1 januari 1965 skall överta även den vissa städer av ålder
åvilande skyldigheten att svara för förvaring av häktade och att för övertagandet
skall gälla samma principer som statsmakterna godtagit i fråga
om förstatligandet av polisväsendet m. m.

På grundval av beredningens nu angivna betänkanden har förut denna
dag på min hemställan beslutats proposition till riksdagen (1964: 100) med
förslag till organisationen av polisväsendet m. m. Förslaget innebär bl. a. att
staten övertar ansvaret för förvaring av häktade i enlighet med vad beredningen
förordat.

I polisberedningens övriga betänkanden behandlas frågor angående kommunernas
medverkan i polis-, åklagar- och exekutionsverksamheten efter
förstatligandet samt den författningsreglering som krävs med anledning
av förstatligandet och omorganisationen. Sålunda lägger beredningen i betänkande
nr 6 fram förslag till ny lagstiftning om polismyndighet. Bl. a.
skall enligt förslaget handläggning av uppgifter, som ankommer på polischef
i egenskap av polismyndighet, kunna decentraliseras inom de nya stora
polisdistrikten. I samma betänkande föreslås också vissa bestämmelser i
anslutning till upplösningen av det personalorganisatoriska sambandet mellan
polis-, åklagar- och exekutionsorganisationerna. Kontaktverksamheten
mellan kommunerna och polisen tas upp i betänkande nr 5, där förslag
läggs fram till lag om polisnämnder, vilka skall utgöra organ för samråd
mellan polisen och de kommunala myndigheterna. I betänkande nr 7 föreslås
att kommun även efter förstatligandet skall under vissa förutsättningar
kunna åläggas att ombesörja enklare trafikövervakning, främst parkeringsövervakningen.
Beredningen lägger vidare i betänkande nr 10 fram för -

1 De sakkunniga har utgjorts av statssekreteraren Carl G. Persson, ordförande, landsfogden
H. A. Enhörning, stadsfogden N. O. Frykholm, generaldirektören K. J. Lindell (t. o. m. den 31
maj 1963), polismästaren K.V. B. Finnberg (fr. o. m. den 1 juni 1963), byråchefen K. J.H.
Lindroth, förbundsordföranden J. Rundberg, statspolisintendenten, numera underståthållaren
G. Å. L. Thulin samt landsfiskalen L. B. Waesterberg. I den rådgivande nämnden har ingått
ledamoten av riksdagens första kammare, rektorn B. F. Elmgren samt ledamöterna av riksdagens
andra kammare, metallarbetaren H. L. Gustafsson, lantbrukaren C. E. Hedin, lantbrukaren
G. K. V. Larsson och redaktören M. D. E. Ståhl.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b

slag till lag med vissa bestämmelser i anledning av statens övertagande av
huvudmannaskapet för polisväsendet m. m. Lagförslaget innefattar reglering
av kommunernas skyldighet att i olika hänseenden medverka vid
huvudmannaskapsreformens genomförande. Slutligen innehåller betänkande
nr 17 förslag till författningsändringar med anledning av föreslagna
organisationsförändringar in. m.

Utlåtanden över betänkande nr 6 har efter remiss avgivits av justitiekanslersämbetet,
riksåklagarämbetet, statskontoret, socialstyrelsen, hovrätten
över Skåne och Blekinge, hovrätten för övre Norrland, överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Östergötlands, Malmöhus, Göteborgs och
Bohus, Västmanlands, Jämtlands och Västerbottens län, lagberedningen,
domstolskommittén, svenska stadsförbundet, svenska kommunförbundet,
föreningarna Sveriges polismästare, Sveriges landsfogdar, Sveriges stadsfiskaler,
Sveriges stadsfogdar och Sveriges landsfiskaler, Sveriges juristförbund
samt svenska polisförbundet. Vid utlåtandena har fogats av riksåklagarämbetet
yttranden från förste stadsfiskalerna i Stockholm, Göteborg
och Malmö, av överståthållarämbetet yttrande från polismästaren i
Stockholm samt av länsstyrelserna yttranden från landsfogdarna i Göteborgs
och Bohus län samt Västerbottens län, polismästarna i Linköping,
Norrköping och Göteborg, Östergötlands och Västmanlands länsavdelningar
av föreningen Sveriges landsfiskaler samt svenska polisförbundets länskommitté
i Östergötlands län. Landsfogdarna i Östergötlands, Malmöhus,
Västmanlands och Jämtlands län har deltagit vid utformningen av vederbörande
länsstyrelses utlåtande.

Efter remiss har utlåtanden över betänkande nr 5 avgivits av statskontoret,
överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Östergötlands, Malmöhus,
Göteborgs och Bohus, Västmanlands, Jämtlands och Västerbottens län, kommunalrättskommittén,
svenska stadsförbundet, svenska kommunförbundet
samt föreningarna Sveriges landsfogdar, Sveriges polismästare, Sveriges
stadsfiskaler och Sveriges landsfiskaler. Yttrande har dessutom inkommit
från Sveriges juristförbund. Vid utlåtandena har fogats av överståthållarämbetet
yttranden från polismästaren i Stockholm och Stockholms stad
samt av länsstyrelserna yttranden från två landsfogdar, tre polismästare,
en poliskammare, tio kommuner, två polisförbund, en länsavdelning av föreningen
Sveriges landsfiskaler och svenska polisförbundets länskommitté
i ett län.

Över betänkande nr 7 bär utlåtanden avgivits av justitiekanslersämbetct,
riksåklagarämbetet, statskontoret, överståthållarämbetet, länsstyrelserna
i Stockholms, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Västmanlands och Jämtlands
län, svenska stadsförbundet, föreningarna Sveriges landsfogdar och
Sveriges polismästare samt svenska polisförbundet. Vid utlåtandena har
fogats av riksåklagarämbetet yttranden från förste stadsfiskalerna i Stockholm,
Göteborg och Malmö och bötesbyrån vid åklagarmyndigheten i Stock2—-
Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 sand. Nr 101

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196i

holm samt av överståthållarämbetet yttranden från polismästaren i Stockholm
och Stockholms stad. Vid länsstyrelsernas remissvar har fogats yttranden
från landsfogden i Stockholms län, poliskamrarna i Malmö, Hälsingborg
och Västerås, åtta kommuner, vägförvaltningen i Stockholms län
samt Stockholms och Västmanlands länsavdelningar av föreningen Sveriges
landsfiskaler.

Remissutlåtanden över betänkande nr 10 har avgivits av statskontoret,
riksrevisionsverket, byggnadsstyrelsen, statens hyresråd, fångvårdsstyrelsen,
överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Kronobergs, Malmöhus
och Västernorrlands län, domstolskommittén, svenska stadsförbundet
samt svenska kommunförbundet. Vid utlåtandena har fogats av överståthållarämbetet
yttranden från polismästaren i Stockholm och Stockholms
stad samt av länsstyrelserna yttranden från landsfogdarna i länen, sex
kommuner och två polisförbund.

Över betänkande nr 17 har efter remiss utlåtanden inkommit från justitiekanslersämbetet,
hovrätten för övre Norrland, riksåklagarämbetet, statskontoret,
riksrevisionsverket, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Östergötlands,
Göteborgs och Bohus, Västmanlands, Jämtlands och Västerbottens
län, lagberedningen, domstolskommittén, svenska stadsförbundet,
svenska kommunförbundet, föreningarna Sveriges landsfogdar, Sveriges
stadsfiskaler, Sveriges stadsfogdar och Sveriges landsfiskaler samt svenska
polisförbundet. Vid utlåtandena har fogats av riksåklagarämbetet yttranden
från förste stadsfiskalerna i Stockholm och Göteborg, av överståthållarämbetet
yttranden från polismästaren i Stockholm, stadens rätts- och polisdirektion
och föreståndaren för stadens delgivningscentral samt av länsstyrelserna
yttranden från två landsfogdar, en åklagarmyndighet och tre
länsavdelningar av föreningen Sveriges landsfiskaler.

Jag anhåller nu att till närmare behandling få uppta de lagstiftningsfrågor
som aktualiseras av reformerna inom polisväsendet m. m. Innan jag går in
på polisberedningens förslag i dessa hänseenden skall jag lämna en kortfattad
redogörelse för de i den förut nämnda propositionen 1964: 100 föreslagna
nya polis-, åklagar- och exekutionsorganisationerna. Beträffande den
närmare utformningen av organisationerna hänvisas till nämnda proposition.

De nya polis-, åklagar- och exekutionsorganisationerna Det

i prop. 1964: 100 framlagda förslaget till organisationen av polis-,
åklagar- och exekutionsväsendet förutsätter att det nuvarande organisatoriska
sambandet mellan dessa verksamhetsgrenar helt upplöses. I övrigt
innebär förslaget i stora drag följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196A

Polisväsendet

För polisverksamheten skall riket liksom nu vara indelat i polisdistrikt.
Indelningen fastställs av Kungl. Maj:t. I princip skall varje distrikt byggas
upp kring en välbelägen större huvudort och omfatta det område som allmänt
graviterar mot huvudorten. Som grund för indelningen skall läggas
den indelning av länen i kommunblock vilken Kungl. Maj :t fastställer.
Distrikten skall i regel göras så stora att polisarbetet inom varje distrikt
bereder sysselsättning för en poliskår om minst 20 och helst upp emot 50
man. I enlighet med dessa principer förutsätts att antalet polisdistrikt reduceras
från f. n. omkring 560 till 119. Polisdistriktet skall utgöra polischefens
verksamhetsområde. Antalet polischefsdistrikt, som i dag utgör omkring
380, kommer alltså att motsvara antalet polisdistrikt.

Den förutsatta indelningen i polisdistrikt leder till att omkring 25 distrikt
kommer att bestå av högst fem kommuner och de övriga av mer än fem
kommuner. Ett 45-tal distrikt kommer att omfatta 10—20 kommuner och
fem mer än 20 kommuner.

Från arbetsorganisatorisk synpunkt skall polisdistriktet utgöra en enhet
under polischefens ledning. Personalen inom distriktet disponeras sålunda,
att en huvudstyrka förläggs till distriktets centralort och övrig personal
uppdelas i arbetsgrupper, som stationeras i andra större tätorter i distriktet,
i första hand i huvudort inom ett eller flera kommunblock. I anslutning till
dessa stationeringar indelas polisdistriktet i vaktområden, av vilka ett —
centralvaktområdet — innefattar centralorten och de övriga — lokalvaktområdena
— en eller flera stationeringsorter för arbetsgrupper. En arbetsgrupp
inom lokalvaktområde skall stå under ledning av kvalificerat befäl.
Vaktområdet utgör primärt ansvarsområde för de inom området stationerade
arbetsgrupperna. Endast i ett avseende skall vaktområdet vara exklusivt
verksamhetsområde, nämligen för decentraliserad handläggning inom
polisdistriktet av ärenden, som enligt särskilda stadganden ankommer på
polismyndighet. Sådan handläggning skall äga rum, förutom vid huvudstyrkan
i centralvaktområdet, vid endast en arbetsgrupp i varje lokalvaktområdc.
Antalet vaktområden i varje distrikt skall i regel vara tre—fyra. I
undantagsfall godtas en uppdelning i upp till sju vaktområden. Totalt för
hela landet förutsätts antalet lokalvaktområden komma att uppgå till i
runt tal 220.

Högsta polismyndighet inom länet blir även framdeles länsstyrelsen. Ledningen
av polisverksamheten i länet utövas av länspolischefen, som får
ställning som landshövdingen direkt underställd tjänsteman inom länsstyrelsen.
Såvitt gäller den operativa ledningen av polisverksamheten skall
länspolischefen ha befogenhet att ensam fatta beslut. Endast i undantagsfall
skall han vara skyldig att hänskjuta ärenden av denna art till landshövdingens
avgörande. Till sitt förfogande främst för trafikövervakningsupp -

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

gifter får länspolischefen en polisstyrka — länstrafikgrupp — som administrativt
ansluts till poliskåren i residensstaden och i en del fall även till
annan större poliskår i länet. Förutom att handha polisledningsuppgifter
skall länspolischefen som föredragande inom länsstyrelsen handlägga vissa
ärenden av polisiär natur. Stockholms, Göteborgs och Malmö polisdistrikt
skall undantas från länspolischefs verksamhetsområde vad gäller operativa
ledningsuppgifter.

Som centralt organ för polisväsendet inrättas den 1 juli 1964 en rikspolisstyrelse,
som huvudsakligen skall ha uppgifter av rådgivande och samordnande
karaktär samt ombesörja omfattande administrativa göromål. I
begränsad utsträckning skall styrelsen kunna ge direktiv för polisverksamhetens
bedrivande samt utöva viss ledning av polisarbetet, väsentligen vad
angår trafikövervakning och trafiksäkerhet. Styrelsen får vidare viktiga
informativa uppgifter. Utbildningsfrågorna skall handläggas inom styrelsen,
i vilken statens polisskola inlemmas.

Åklagarväsendet

Indelningen av riket i åklagardistrikt, som fastställs av Kungl. Maj :t,
skall ske på grundval av polisdistriktsindelningen. Varje åklagardistrikt
skall omfatta ett eller flera polisdistrikt. Antalet åklagardistrikt förutsätts
bli omkring 90.

Inom ett åklagardistrikt skall åklagarverksamheten ombesörjas av två
eller flera distriktsåklagare, av vilka en skall vara chefsåklagare och i denna
egenskap företräda distriktets åklagarmyndighet samt ansvara för myndighetens
administrativa och kamerala uppgifter. Åklagarmyndighetens kansli
skall förläggas till polisiär centralort. Finns inom distriktet mer än en sådan
centralort, skall en av myndighetens åklagare stationeras på varje polisiär
centralort som inte utgör kansliort för myndigheten. Fördelningen av uppgifterna
mellan åklagarna i en åklagarmyndighet skall i princip ske med
hänsyn till uppgifternas svårighetsgrad samt åklagarnas skicklighet och
erfarenhet.

I varje län eller i undantagsfall gemensamt för två län skall finnas en
eller flera länsåklagare. I länsåklagares uppgifter ingår att bistå underställda
åklagare med råd och upplysningar, att genom inspektioner och på
annat sätt öva tillsyn över åklagarmyndigheterna inom verksamhetsområdet,
att överpröva underställda åklagares beslut, då anledning förekommer
till det, samt att fullgöra vissa administrativa och kamerala uppgifter. Därjämte
skall länsåklagare verkställa vissa prövningar, huruvida åtal bör äga
rum, samt själv handlägga mål, i vilka förundersökningen och åtalet av
olika skäl bedöms vara särskilt krävande.

Stockholms, Göteborgs och Malmö åklagardistrikt undantas från länsåklagares
verksamhetsområde. Åklagarmyndigheten i ettvart av dessa distrikt

Kungl. Maj:ts proposition nr iOl år 196b

består av ett antal åklagarkammare. I varje åklagarkainmare tjänstgör en
chefsåklagare samt ett antal kammaråklagare. Chef för åklagarmyndigheten
är en överåklagare, vilken fullgör på länsåklagare ankommande uppgifter.
Dock förutsätts huvuddelen av de till länsåklagares handläggning hörande
målen skola handläggas inom åklagarkamrarna.

Riksåklagarämbetets nuvarande uppgifter förändras inte i vidare mån än
att ämbetet skall svara för hela åklagarorganisationens administration och
ekonomiska förvaltning. I anslutning härtill genomförs viss omorganisation
av ämbetet.

Exekutionsväsendet

För den exekutiva verksamheten skall riket vara indelat i kronofogdedistrikt.
Indelningen, som fastställs av Kungl. Maj :t, skall grundas på polisdistriktsindelningen.
Varje kronofogdedistrikt skall bestå av ett eller flera
polisdistrikt. Antalet kronofogdedistrikt förutsätts bli omkring 80.

I varje kronofogdedistrikt skall finnas en eller flera kronofogdar och vid
behov en eller flera biträdande kronofogdar. Kronofogde är utmätningsman
i distriktet. I distrikt med flera kronofogdar är en av dem administrativ
chef, men i avseende på utmätningsmansgöromålen är kronofogdarna jämställda.
I ett kronofogdedistrikt skall förutom nu angiven personal finnas
bl. a. en eller flera kronokommissarier för kamerala och exekutiva uppgifter,
en eller flera förste kronoassistenter för arbetsledning, domsverkställighet
och indrivning av allmänna medel samt kronoassistenter för indrivning
av allmänna medel och domsverkställighet i enklare ärenden.

Personalen i ett kronofogdedistrikt skall till största delen stationeras på
kronofogdemyndighetens centralort, som skall vara en polisiär centralort
inom distriktet. I viss utsträckning skall dock kronofogde underställd personal
stationeras på polisiära stationeringsorter utanför denna centralort.
Sammanlagda antalet stationeringsorter utanför kronofogdedistriktens
kansliorter beräknas i hela landet bli omkring 170.

Överexekutor skall vara överinstans över kronofogdarna. Exekutionsväsendet
skall regionalt administreras av länsstyrelserna. Det förutsätts få ankomma
på Kungl. Maj :t att vidta erforderliga åtgärder för central samordning
och rationalisering i samband med organisationsförändringen.

Förstatligandet av polis-, åklagar- och exekutionsväsendet samt de ändringar
i förhållande till nuläget, som nu angivna organisationsförslag innebär,
föranleder ändringar av formell art i vissa författningar, som redovisas
i det följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

Polismyndighet och dess uppgifter

Gällande bestämmelser m. m.

Polisens uppgifter

De grundläggande bestämmelserna om polisverksamheten och ansvaret
för denna finns i lagen den 6 juni 1925 (nr 170) om polisväsendet i riket
(polislagen). Jämlikt 1 § 2 mom. denna lag förstås med polisverksamhet
upprätthållande av allmän ordning och säkerhet, verkställande av spaning
och annan undersökning angående brott samt den verksamhet i övrigt som
på grund av särskilda stadganden eller hävdvunnet bruk åligger polispersonal
i denna dess egenskap. På landsbygden omfattar polisverksamheten
jämväl biträde vid åtgärd i utsökningsmål, vid indrivning av utskylder
eller böter och vid annan handräckning.

I anslutning till polislagens definition av polisverksamhet anges i 1 §
allmänna polisinstruktionen den 4 juni 1948 (nr 331) polisens uppgifter
vara att upprätthålla allmän ordning och säkerhet samt att fullgöra den
verksamhet i övrigt som på grund av särskilda stadganden eller hävdvunnet
bruk ankommer på polisen. Bland polisens åligganden nämns
särskilt, att polisen skall söka förebygga brott samt hindra att ordningen
och säkerheten eljest störs, uppdaga och utreda begångna brott
samt vidta erforderliga åtgärder, då ordningen och säkerheten eljest
blivit kränkt. I övrigt sägs, att polisen skall lämna allmänheten skydd,
upplysning och annan hjälp samt meddela statliga och kommunala myndigheter
handräckning enligt vad som är särskilt stadgat därom. Speciellt
understryks polisens skyldighet att uppehålla nära samarbete med socialvårdens
organ. Polisens uppgifter utvecklas närmare i de av chefen för
inrikesdepartementet den 4 juni 1948 meddelade anvisningarna till allmänna
polisinstruktionen. Till uppgifter som tillkommer polisen på grund
av hävd hänförs i anvisningarna den allmänna hjälpverksamhet, som polisen
utövar vid olyckshändelser eller beträffande personer, som på grund av
sjukdom eller av annan orsak inte kan ta vara på sig själva, samt spaningsoch
efterlysningsverksamhet rörande försvunna personer. Till denna grupp
av uppgifter brukar också hänföras den biträdesverksamhet åt kommunala
och andra organ som på sina håll ankommer på polispersonal, t. ex. brandalarmbevakning
och annan alarmbevakning.

I fråga om polisens uppgifter under krig sägs i lagen den 17 december
1943 (nr 881) om polisens ställning under krig att envar polisman är skyldig
att under krig delta i rikets försvar i den omfattning Kungl. Maj :t
föreskriver (1 §). Polisman som i enlighet med därom meddelade bestämmelser
skall delta i rikets försvar tillhör under krig krigsmakten (2 §).
Tjänsteplikten enligt lagen omfattar jämlikt kungörelsen den 25 april 1958

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

(nr 262) angående tillämpningen av lagen deltagande i stridsliandlingar
och fullgörande av andra uppgifter som eljest tillkommer krigsmakten.

Under krig har polisen vidare att på framställning av militär myndighet
i olika hänseenden understödja krigsmakten. Föreskrifter härom finns i
nyssnämnda lag och tillämpningskungörelse samt i allmänna anvisningar
rörande polisverksamhet vid krig eller krigsfara, fastställda av Kungl.
Maj :t den 25 april 1958.

I här återgivna bestämmelser om polisens uppgifter avses med polisen
i allmänhet polisorganisationen. I regel tillkommer beslutanderätten polischefen
eller annat polisbefäl. I polisreglementet den 24 november 1961 (nr
571) stadgas, att polischefen har ansvaret för och ledningen av polisverksamheten
inom distriktet (1 §). Polischef är i stad med polismästare denne
och i annat polisdistrikt distriktsåklagaren. I vissa fall må polischefens
uppgifter delegeras till annan högre befattningshavare inom polisväsendet
(2 §). Bestämmelser om polischefs och annan förmans allmänna åligganden
ges i 5 och följande §§. Även i övrigt regleras i polisreglementet polischefs
uppgifter, såsom att tillkalla polisförstärkning i vissa fall (13 §),
upprätta förslag till arbetsordning (16 §), fastställa tjänstgöringsplan
(18 §) etc. Regler för beslutanderätten rörande ledningen av polisverksamheten
finns även i instruktionerna för polischeferna, nämligen landsfiskalsinstruktionen
den 14 december 1951 (nr 771), instruktionen den 30
december 1947 (nr 1002) för stadsfiskalerna samt olika av Kungl. Maj :t
fastställda instruktioner för polischefer i städer med poliskammare. I vad
mån den enskilde polismannen äger handla på eget initiativ framgår av
bestämmelser i allmänna polisinstruktionen och stadganden i särskilda författningar.

Polismyndighets uppgifter m. m.

Uppgifter, som ankommer på polisen på grund av särskilda stadganden,
är i allmänhet ålagda polismyndigheten eller polischefen. Föreskrifter av
sådan innebörd finns i ett stort antal lagar och författningar.

Närmare bestämmelser om polisens uppgift att utreda begångna brott
ges i 23 kap. rättegångsbalken. Förundersökning angående brott skall i
regel inledas så snart anledning förekommer, att brott som hör under allmänt
åtal förövats (1 §). Under förundersökningen skall utredas, vem som
skäligen kan misstänkas för brottet och om tillräckliga skäl föreligger
för åtal mot honom, samt målet så beredas att bevisningen kan vid huvudförhandlingen
förebringas i ett sammanhang (2 §). Förundersökningen
inleds av polismyndighet eller åklagaren. Har förundersökningen inletts
av polismyndighet, skall ledningen övertas av åklagaren, så snart någon
skäligen kan misstänkas för brottet. Är saken av enkel beskaffenhet må
dock förundersökningen slutföras av polismyndigheten. Åklagaren skall

Kiingl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

emellertid alltid överta ledningen, när det finnes påkallat av särskilda skäl.
Leds förundersökningen av polismyndighet, äger åklagaren meddela anvisningar
rörande undersökningens bedrivande. Åklagaren äger, då han
är förundersökningsledare, anlita biträde av polismyndighet (3 §).

Under förundersökningen skall förhör hållas med den misstänkte, målsäganden
och andra som kan antas veta något i saken. Anmälan skall i vissa
fall göras till rätten om förordnande av offentlig försvarare för den misstänkte.
Hämtning till förhör kan bli erforderligt, liksom förordnande om
sakkunnigutredning, editionsföreläggande, vittnesförhör vid domstol samt
olika slag av säkerhetsåtgärder, såsom anhållande, häktning, reseförbud,
kvarstad och skingringsförbud, beslag, husrannsakan, kroppsvisitation,
kroppsbesiktning m. m. Åtgärderna beslutas av den som leder förundersökningen
eller av åklagaren eller rätten. Vissa åtgärder, t. ex. häktning, får
beslutas endast av rätten. Innan åtal väckts meddelas beslut om häktning
på framställning av undersökningsledaren eller åklagaren. Närmare föreskrifter
för förundersökningens bedrivande ges i förundersökningskungörelsen
den 19 december 1947 (nr 948).

Det möter svårigheter att uttömmande redovisa den mångfald övriga
lagar och författningar, i vilka uppgifter åläggs polismyndighet, polischef
eller poliskammare. Till belysning av uppgifternas art må dock följande
anmärkas.

Anmälningar och ingripanden från polismyndighets sida
skall göras enligt flertalet centrala författningar på socialvårdens område.
Enligt lagen den 27 juli 1954 (nr 579) om ngkterhetsvård skall polismyndighet,
som får kännedom om att någon gjort sig skyldig till fylleri eller
eljest använt alkoholhaltiga drycker till uppenbar skada för sig eller annan,
ofördröjligen göra anmälan därom hos nykterhetsnämnden (10 §). Då förutsättningar
för tvångsintagning på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare
föreligger, skall polismyndigheten i orten göra ansökan till länsstyrelsen
om sådan intagning i vissa fall, när nykterhetsnämndens framställning
inte utan olägenhet finnes kunna avvaktas (19 § 1 mom.). Polismyndighet
skall ofördröjligen på lämpligt sätt tills vidare omhänderta den,
som är hemfallen åt alkoholmissbruk, i vissa fall då länsstyrelsens beslut
om tvångsintagning inte kan avvaktas; sådant omhändertagande må också
ske av alkoholmissbrukare som på grund av oförmåga att ta vård om sig
är i trängande behov av omedelbar vård (21 § 1 mom.).

I sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321) åläggs polismyndighet
skyldighet att verka för att vårdbehövande får erforderlig vård. Vidtas
inte åtgärd av förmyndare, god man, make eller annan för att bereda erforderlig
vård åt sinnessjuk, skall bl. a. polismyndigheten i den ort där
den sjuke vistas föranstalta därom (6 §). Polismyndigheten äger göra ansökan
om intagning av den sjuke för vård på sinnessjukhus (8 §). Framgår
av någons uppträdande uppenbarligen att han är farlig för sig eller

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196b

annan och kan det antas att han är sinnessjuk, må polismyndigheten föranstalta
om att han tas in för observation på sinnessjukhus (28 § 1 mom.).
Finner polismyndighet sådana skäl föreligga beträffande den som på egen
ansökan är intagen för observation, äger polismyndigheten anmäla detta
hos sjukvårdsläkaren (28 § 2 inom.).

Som förut nämnts bär polisen skyldighet att fortlöpande uppehålla samarbete
med socialvårdens organ. Enligt barnavårdslagen den 29 april 1960
(nr 97) har polisen möjlighet att själv ingripa i vissa fall. Innebär underårigs
uppträdande eller levnadssätt fara för allmän ordning eller säkerhet
och föreligger sannolika skäl för ingripande av barnavårdsnämnd enligt
lagen, äger polismyndighet på lämpligt sätt ta den underårige i förvar i
avbidan på barnavårdsnämndens beslut. Det ankommer därefter på barnavårdsnämnden
att besluta om den underårige skall omhändertas eller friges.
Föreligger beträffande den som är under 18 år sannolika skäl för ingripande
enligt lagen och kan hans namn, ålder eller bostad inte utrönas,
må han tills utredning vunnits därom tas i förvar av polismyndighet, även
om hans uppträdande eller levnadssätt inte utgör fara för allmän ordning
och säkerhet (33 §). I vissa fall åligger det därjämte polismyndighet att
på lämpligt sätt förvara underårig, som omhändertagits för samhällsvård
och som är farlig för allmän ordning eller säkerhet (37 §).

Till denna grupp av uppgifter synes även böra hänföras polisens skyldighet
enligt hälsovårdsstadgan den 19 december 1958 (nr 662) att lämna
hälsovårdsnämnd biträde (80 §) och enligt livsmedelsstadgan den 21 december
1951 (nr 82b) att biträda hälsovårdsnämnd vid livsmedelskontrollen
och att, då anledning förekommer till anmärkning, skyndsamt göra
anmälan därom till vederbörande hälsovårdsnämnd (89 §).

I de talrika fall då det åligger polismyndighet att verkställa f örpassn
i n g följer denna skyldighet antingen av polisens primära uppgifter —
upprätthållande av allmän ordning och säkerhet eller bekämpande av brott
-— eller också av särskilt stadgande i lag eller författning.

Som exempel på fall där förpassning anses ankomma på polismyndighet
utan att härför kan åberopas uttryckligt författningsstöd må nämnas
förpassning av en för brott misstänkt person från polismyndigheten i ort,
där han gripits, till polismyndighet i annan ort där förhör med honom
skall äga rum. Ett annat närliggande exempel är den i stadig praxis antagna
skyldigheten för polismyndighet att meddela handräckning för hämtning
av person som skall inställas inför domstol.

Särskilda stadganden av innebörd att polismyndighet på begäran skall
utföra förpassning finns i olika författningar hl. a. på fångvårdens, socialvårdens
och hälsovårdens områden.

Beträffande förpassning av den som dömts till straffarbete eller fängelse,
till ungdomsfängelse eller till förvaring eller internering finns bestämmelser
i lagen den 21 december 19b5 (nr 872) om verkställighet av frihets2*-—
Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 sand. Nr 101

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

straff m. m. Enligt 13 § skall den dömde, om han vistas på fri fot, för verkställighet
av straff av polismyndigheten i den ort där han vistas förpassas
till fångvårdsanstalt, vari han enligt fångvårdsstyrelsens bestämmande
skall intagas. Enligt prop. 1964: 76 med förslag till lag om behandling i
fångvårdsanstalt, vilken lag avses skola den 1 januari 1965 ersätta den
nuvarande straffverkställighetslagen, skall motsvarande föreskrifter om
förpassning gälla beträffande den, som skall undergå fängelse, ungdomsfängelse
eller internering och som vistas på fri fot.

Enligt 94 § barnavårdslagen får vederbörande myndighet begära handräckning
av polismyndighet för att efterforska underårig, som är föremål
för utredning i vissa fall, för att verkställa beslut om omhändertagande,
för att efterforska och återhämta sådan omhändertagen som avvikit samt
för att ombesörja annan förflyttning av någon som är omhändertagen.
Polismyndighet skall även på begäran av styrelse eller rektor för ungdomsvårdsskola
lämna handräckning för att efterforska och återhämta elev
som avvikit samt för att ombesörja annan förflyttning av elev.

Enligt 56 § lagen om ngkterhetsvård åligger det polismyndighet att på
begäran lämna handräckning dels för återhämtande till allmän vårdanstalt
av den som avvikit därifrån och av permitterad, som enligt meddelat
beslut skall hämtas åter till anstalten, dels även för verkställighet av
beslut om intagens överflyttning från en allmän anstalt till en annan.

Sinnessjuklagen innehåller ett särskilt kapitel, 7 kap., om handräckning.
Om sinnessjuk, för vilken plats beretts på sinnessjukhus, motsätter sig
intagning, är bl. a. vederbörande polismyndighet skyldig att på begäran
av den som gjort ansökningen om intagning lämna den handräckning som
finnes vara av nöden (51 §). Sådan handräckning skall även lämnas, då
någon är skyldig att låta sig intagas på sinnessjukhus för undersökning.
Polismyndighet skall vidare på begäran lämna handräckning då sinnessjuk
avviker från sinnessjukhus eller sinnessjukavdelning vid fångvården
eller, om vederbörande är försöksutskriven, underlåter att hörsamma
anmaning att åter inställa sig vid ifrågavarande sjukhus eller avdelning
(52 §).

De hittills givna exemplen har tagit sikte endast på förpassningar till
anstalt eller sjukhus. Såväl i den här berörda lagstiftningen som i annan
lagstiftning finns emellertid bestämmelser även om andra slag av förpassningar
som ankommer på polismyndighet. Härvid märks till en början förpassningar
av personer som skall inställas inför myndighet eller befattningshavare
för förhör eller undersökning. Som exempel kan nämnas förpassningar
med stöd av 21 § lagen den 22 juni 1939 (nr 314) om villkorlig
dom (38 kap. 12 § brottsbalken), 4 § lagen den 18 juni 1954 (nr 444)
om personundersökning i brottmål, 17 § barnavårdslagen, 13 och 27 §§ nykterhetsvårdslagen,
51 § jämförd med 43 § sinnessjuklagen, 21 och 22 §§
jämförda med 14 § lagen den 20 juni 1918 (nr 460) angående åtgärder

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196b

mot utbredning av könssjukdomar samt 5 § tuberkulosförordningen den 31
mars 1939 (nr 113). I prop. 1964: 90 föreslås, att den nuvarande lagen om
personundersökning i brottmål skall den 1 januari 1965 ersättas med en ny
lag i ämnet, vilken skall innehålla motsvarande bestämmelse om förpassning
som den nuvarande.

Stundom förekommer det att polisen får förpassa en person från en ort
till en annan endast för att släppa honom fri på bestämmelseorten. Sålunda
kan t. ex. enligt 62 § utlänningslagen den 30 april 195b (nr 193) utlänning,
som enligt meddelad föreskrift äger uppehålla sig endast på viss ort eller
inom visst område men som anträffas på annan plats, genom polismyndighetens
försorg föras till plats där han äger vistas.

Förpassning kan ibland användas för att inställa någon på ort där han
skall fullgöra arbetsskyldighet eller undergå utbildning. I detta sammanhang
kan erinras om bestämmelserna i 40 § 2. värnpliktslagen den 30 december
19bl (nr 967). Värnpliktig, som utan att ha anmält laga förfall uteblir
från tjänstgöring, vartill han blivit i laga ordning kallad, kan i regel på egen
bekostnad hämtas för att fullgöra tjänstgöringen. Efterspaning och hämtning
av den värnpliktige åligger i dylikt fall polismyndighet enligt bestämmelserna
i kungörelsen den 9 oktober 19b2 (nr 8b0) angående hämtning av
värnpliktig, som uteblivit från inskrivningsförrättning eller tjänstgöring
m. m.

Bestämmelser om skyldighet för polismyndighet att ombesörja d e 1 givir
i n g a r finns i en rad författningar. Bland de viktigare må nämnas följande.
Enligt lagen den b januari 1956 (nr 2) om socialhjälp skall polismyndighet
på begäran av socialnämnd biträda med delgivning av länsstyrelses
beslut eller utslag enligt lagen (57 §). I ngkterhetsvårdslagen sägs att, om
postdelgivning inte används för delgivning av kallelser och andra meddelanden
enligt lagen, biträde med delgivningen må påkallas hos polismyndigheten
(66 §). Motsvarande gäller jämlikt 95 § barnavårdslagen kallelser,
beslut eller andra meddelanden enligt denna lag.

Polismyndighets skyldighet att lämna annan handräckning
omfattar uppgifter av skilda slag, antingen uttryckligen ålagda genom särskilda
bestämmelser eller härrörande från polisens allmänna skyldighet att
lämna andra myndigheter biträde. Som exempel må anföras handräckning
enligt barnavårdslagen för att vinna tillträde till sådan underårigs hem
mot vilken ingripande enligt lagen är i fråga (18 §) samt för att bereda
vederbörande tillsynsmyndighet tillträde till barnavårdsanstalt (63 §).

Enligt bl. a. socialhjälpslagen och barnavårdslagcn skall utredning
ske innan socialhjälp in. m. beviljas eller ingripande mot underåriga göres.
Vid utredning som här avses skall uppgifter inhämtas från myndigheter
och andra som kan lämna upplysning i ärendet (bl. a. 16 § socialhjälpslagen).
Polismyndighetens medverkan blir här i de flesta fall erforderlig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b

Polismyndighetens yttrande skall inhämtas bl. a. jämlikt rusdrgcksförsäljningsförordningen
den 26 maj 195b (nr 521) i ärende om tillstånd
till utskänkning av rusdrycker (28 och 29 §§) samt jämlikt ölförsäljningsförordningen
den 23 mars 1961 (nr 159) över ansökan om tillstånd till utskänkning
av maltdrycker året runt eller årligen under viss tidsperiod (15 §).

Polismyndighet skall enligt allmänna ordningsstadgan den Ib december
1956 (nr 617) meddela tillstånd för att allmän plats inom stadsplanelagt
område skall få begagnas för upplag eller avstjälpning eller i
vissa fall tas i anspråk för försäljningsstånd, ställningar och dylikt eller
nyttjas på sätt som ej överensstämmer med det ändamål, för vilket platsen
upplåtits eller anvisats eller som eljest är allmänt vedertaget (2 §). På allmän
plats må offentlig tillställning ej anordnas utan tillstånd av polismyndigheten.
Sådant tillstånd fordras även eljest för vissa offentliga tillställningar
(12 §). Beträffande annan offentlig tillställning än sådan för
vilken krävs tillstånd skall anmälan göras till polismyndigheten, som dock
äger befria sammanslutning eller annan anordnare från anmälningsskyldighet
beträffande tillställningar av visst slag (13 §). Polismyndigheten
må ålägga anordnare av offentlig tillställning att bekosta ordningshållning
vid tillställningen (17 §). Vid vissa offentliga tillställningar må rusdrycker
ej utan polismyndighets medgivande förtäras annat än i samband med tilllåten
utskänkning av rusdrycker (16 §). I vissa fall får polismyndigheten
förbjuda förnyande av offentlig tillställning (20 §).

Inom stadsplanelagt område i stad, köping eller annat samhälle, där
byggnadslagens bestämmelser för stad äger tillämpning, må sprängning,
fyrverkeri eller skjutning med eldvapen ej äga rum utan tillstånd av poliskammaren,
där sådan finnes, och eljest av polischefen i orten. Motsvarande
gäller skjutning utomhus med luftvapen, om skytten ej fyllt 16 år (6 §).
Samma myndighet skall godkänna civil skjutbana innan den tages i bruk.
Poliskammare respektive polischef äger för särskilda fall meddela de ordningsföreskrifter
som finnes erforderliga med avseende å handel och därmed
jämförlig hantering utomhus på allmän plats eller angränsande område
samt annan verksamhet eller annat förehavande, som äger rum på
allmän plats och ej är att hänföra till offentlig tillställning eller allmän
sammankomst. Dylika föreskrifter må avse jämväl användande av badplats
eller lägerområde, vartill allmänheten har tillträde, samt hållande av lokal
eller plats för sport, spel eller liknande (8 §).

För allmän sammankomst bl. a. på gata eller torg eller i park krävs enligt
lagen den lb december 1956 (nr 618) om allmänna sammankomster
tillstånd av polismyndighet (3 §). Anmälan om allmän sammankomst skall
göras till polismyndighet, då sammankomsten skall hållas utomhus på annan
plats än sådan som anges i 3 § (4 §).

För förvärv eller annat än tillfälligt lån av skjutvapen krävs enligt vapenförordningen
den 10 juni 19b9 (nr 340) tillstånd av polismyndighet (5 §).

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

Tillstånd av polismyndigheten fordras även för ändring av skjutvapen
(It §) och förvärv av ammunition (21 §). Lokal för förvaring av sammanslutning
tillhöriga vapen skall godkännas av polismyndighet (12 §). Tillstånd
till innehav av vapen och ammunition kan återkallas av polismyndighet
(14 och 27 §§).

Rusdrycker får utskänkas endast under vissa i rusdrycksförsäljningsförordningen
angivna tider. Föreligger stadigvarande behov av utskänkning
efter den bestämda tiden lämnas medgivande därtill av länsstyrelsen. Yppas
för särskilt tillfälle behov av utskänkning efter den eljest bestämda tiden
må polismyndigheten medge det (47 § 3 och 4 mom.). Vid danstillställning,
till vilken allmänheten har tillträde, får rusdrycker ej utskänkas. Även från
detta förbud äger polismyndigheten medge undantag för särskilda fall
(51 §).

Jämlikt ölförsäljningsförordningen ankommer det på polismyndigheten
att lämna tillstånd till utminutering (8 §) och till tillfällig utskänkning
(12 §) av Öl.

Tillstånd att på annan affärstid än den vanliga försälja varm korv och
vissa andra varor utomhus meddelas på landet av polismyndigheten jämlikt
11 § butikstångningslcigen den 21 juli 1948 (nr 608).

Ansökan om tillstånd för bolag, ekonomisk förening och enskild person,
som är svensk medborgare, att driva handel med skrot, lump och begagnat
gods görs jämlikt 4 § förordningen den 29 december 1949 (nr 723) angående
handel med skrot, lump och begagnat gods hos polismyndigheten i
den ort, där rörelsen huvudsakligen skall bedrivas.

Enligt lotteriförordningen den 19 maj 1939 (nr 207) må lotteri under
vissa förutsättningar anordnas efter anmälan hos eller tillstånd av polismyndighet
(2 och 3 §§).

Tillstånd av polismyndighet krävs vidare enligt förordningen den 3 juni
1932 (nr 179) med vissa bestämmelser angående biografer och filmförevisning
för att bl. a. sköta annan projektionsapparat än skolapparat samt
enligt 39 § förordningen den 10 juni 1949 (nr 341) om explosiva varor för
att inneha större förbrukningsförråd av sprängämnen. Oregistrerat motorfordon
får under vissa förutsättningar tas i bruk, om interimslicens utfärdats
och fordonet är försett med interimsskylt. Interimslicens utfärdas och
interimsskylt tillhandahålls av polismyndighet. Föreskrifter härom ges i
12 § vägtrafikförordningen den 28 september 1951 (nr 648).

Vid ansökan om körkort skall fogas bl. a. av polismyndigheten i sökandens
mantalsskrivningsort utfärdat intyg, huruvida sökanden med hänsyn
till sina personliga förhållanden får anses lämplig såsom förare av körkortspliktigt
fordon (32 § vägtrafikförordningen). Vid ansökan om trafikkort
skall enligt 27 § förordningen den 25 oktober 1940 (nr 910) angående
yrkesmässig automobiltrafik fogas motsvarande intyg beträffande sökandens
lämplighet som förare av automobil i yrkesmässig trafik.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

Utan stöd av författning anses polismyndigheten vara skyldig att utfärda
intyg rörande någons vandel, ordentlighet och pålitlighet, redbarhet, lämplighet,
trovärdighet m. m. (strafflöshetsintyg och lämplighetsintyg).

Som exempel på polismyndighets skyldighet att verkställa avsyningar
och besiktningar kan anföras 2 § hotell- och pensionatstadgan
den S juni 1917, där det sägs att då ansökan görs om tillstånd att driva
hotell- eller pensionatrörelse, undersökning skall ske på platsen genom polismyndigheten
med biträde, om det erfordras, av sakkunnig person eller
myndighet för att utröna lägenhetens beskaffenhet. Enligt 58 § förordningen
om explosiva varor skall avsyning av annan anläggning än fabrik
verkställas av polismyndigheten i orten i samråd med brandchefen, såvida
inte länsstyrelsen på grund av särskilda skäl förordnar att avsyning skall
verkställas i annan ordning.

Uppgifter av samma art, som enligt vad nu redovisats vanligen åligger
polismyndighet, skall som förut nämnts enligt ett flertal författningar fullgöras
av poliskammare eller polischef eller av särskilt angiven befattningshavare
inom polis- och åklagarväsendet. Som framgår av det föregående
har poliskammare eller polischef vissa uppgifter enligt allmänna ordningsstadgan
(6, 8, 19 och 31 §§) och lagen om allmänna sammankomster (10 §).
Poliskammare eller polischef skall jämlikt 9 § förordningen den 5 juni
1959 (nr 348) med särskilda bestämmelser om biograf föreställningar in. m.
lämna godkännande för förevisning viss tid av vissa filmer. Polischef åligger
jämlikt 6 § förordningen den 23 april 1948 (nr 195) om ersättning och
belöning av statsmedel vid biträde åt ordningsmakten att göra upp förslag
rörande belöning samt insända förslaget till länsstyrelsen. Jämlikt 29 §
polisreglementet har polischef att meddela ordningsvaktsförordnanden, och
jämlikt 10 § straffverkslällighetslagen att mottaga nöjdförklaring av den
som inte är häktad samt att därefter, jämlikt 11 och 13 §§, underrätta
domstol om förklaringen och låta förpassa den dömde till fångvårdsanstalt.
Uppgifter till rättsstatistiken skall enligt 1 § kungörelsen den 22 oktober
1948 (nr 710) angående rättsstatistiken lämnas av bl. a. polischef, som vidare
enligt 9 § brandstadgan den 30 mars 1962 (nr 91) skall underrättas
om brand eller överhängande fara därför. Förordnande om rättsmedicinsk
undersökning meddelas i Stockholm av poliskammaren jämlikt stadgan
den 29 januari 1886 angående vad iakttagas bör vid rättsmedicinsk undersökning
av död människas kropp.

Jämlikt kungörelsen den 31 december 1913 (nr 380) angående rätt för
utlänning och i utlandet bosatt svensk undersåte att här i riket giva offentlig
föreställning in. m. eller att därvid medverka skall av sådan person
ställd borgen eller annan säkerhet för utskylder till stat och kommun mottas
av poliskammare eller polismästare i stad där sådan finns, av magistrat
i annan magistratsstad samt av länsstyrelsen i landet i övrigt (1 §). Samma
myndigheter meddelar tillstånd för utlänning att här i riket ge offent -

Kungi. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

lig tillställning m. m. eller medverka i dylik tillställning. Myndigheten äger
också återkalla givet tillstånd (3 §). Vidare skall poliskammare eller polismästare
i stad där sådan finns, magistrat eller kommunalborgmästare
i annan stad samt polischefen på landet mottaga anmälan från den, som
fått tillstånd enligt kungörelsen, rörande varje tillställning som han ger
eller medverkar i (4 §).

Polismyndighetsbegreppet

Begreppet polismyndighet används för att beteckna dels organ med ledningsfunktioner
inom polisorganisationen, vilka har ansvaret främst för
upprätthållandet av allmän ordning och säkerhet, dels organ med uppgifter
inom andra grenar av allmän förvaltning.

I fråga om polisorganisationen utövas högsta ledningen av Kungl. Maj :t.
Polisärendena hör till inrikesdepartementets handläggning, och vissa ledningsfunktioner
ankommer på chefen för detta departement. Högsta polismyndighet
inom länet är länsstyrelsen respektive överståthållarämbetet,
som jämlikt 5 § länsstyrelseinstruktionen den 30 maj 1958 (nr 333)
respektive 6 § instruktionen den 5 december 1947 (nr 926) för överståthållarämbetet
har ansvar för och ledning av polisväsendet i länet samt
övervakar att allmän ordning och säkerhet behörigen upprätthålls. Enligt
polisreglementet har landsfogden såsom länspolischef under länsstyrelsen
ansvaret för och ledningen av polisverksamheten i länet, dock ej beträffande
vissa städer som är undantagna från området för landsfogdes polisverksamhet.
Inom polisdistrikt har polischefen motsvarande funktioner
(1 §)•

Begreppet polismyndighet såsom beteckning på organ med uppgifter
inom en rad olika förvaltningsgrenar var länge oklart. År 1942 avgavs av
en särskilt tillkallad utredningsman betänkande rörande innebörden av
begreppet polismyndighet i olika författningar m. in. (SOU 1942:40). Betänkandet
ligger till grund för lagen den 15 juni 1944 (nr 415) om vad i
allmänhet skall med polismyndighet avses. Om i lag eller författning uppgift
ålagts polismyndighet utan att i lagen eller författningen särskild föreskrift
meddelats om vad som avses med polismyndighet, skall uppgiften
tillkomma i stad med poliskammare denna och i övriga delar av riket
polischefen i orten (1 §).

I flertalet författningar, i vilka uppgifter åläggs polismyndighet, sägs
inte vad som avses med polismyndighet. Alltjämt finns dock författningar
som innehåller särskild föreskrift om vad som i författningen åsyftas med
polismyndighet.

Jämlikt 7 kap. 9 § rättegångsbalken förstås med polismyndighet i denna
balk — förutom åklagare som har befattning med polisväsendet — i stad
där polismästare finnes denne och befattningshavare i befälsställning vid
polisväsendet, vilken enligt den för honom gällande instruktionen äger

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1964

handla i polismästarens ställe, samt i annan stad, där åklagaren inte har
befattning med polisväsendet, den som närmast under polischefen har inseende
över polisväsendet.

I allmänna ordningsstadgan avses med polismyndighet i stad med poliskammare
denna, i annan stad magistrat eller kommunalborgmästare
samt i övriga delar av riket polischefen i orten. I stad där magistrat eller
kommunalborgmästare enligt huvudregeln skall vara polismyndighet äger
stadsfullmäktige besluta, att polischefen i orten i stället skall vara polismyndighet
(32 §). Motsvarande föreskrifter ges i 14 § lagen om allmänna
sammankomster.

Samma bestämmelser om vad som avses med polismyndighet som i allmänna
ordningsstadgan — dock utan möjlighet för stadsfullmäktige att
besluta avvikelse från huvudregeln — förekommer i förordningen angående
yrkesmässig automobiltrafik m. m. och lotteriförordningen.

I utlänningslagen samt utlänningskungörelsen den 4 juni 195b (nr 4-57)
förstås med polismyndighet i stad, där kriminalpolisintendent finns, denne,
i annan stad och på landet polischefen samt landsfogden inom området för
hans polisverksamhet. Såväl i stad som på landet avses med polismyndighet
därjämte den som länsstyrelsen förordnat att fullgöra vad som enligt
lagen åligger polismyndighet samt den polismyndigheten förordnat att
granska pass och mottaga anmälningar, såvitt avser fullgörandet av det
lämnade uppdraget.

I 5 § sinnessjuklagen sägs att med polismyndighet avses i lagen i stad
med polismästare denne och annan befattningshavare vid polisväsendet i
befälsställning, som enligt sin instruktion eller på grund av polismästarens
uppdrag äger handla i dennes ställe, i annan stad stadsfiskalen eller,
om han är befriad från all befattning med polisväsendet, den som närmast
under polischefen har inseende över polisväsendet samt på landet polischefen
i orten.

I ett förut denna dag på hemställan av chefen för justitiedepartementet
till lagrådet remitterade förslag till lagstiftning i anledning av avvecklingen
av magistraterna och kommunalborgmästarinstitutionen föreslås, att särregleringen
av polismyndighetsbegreppet skall upphävas i allmänna ordningsstadgan
och lagen om allmänna sammankomster. Vidare kommer, enligt
vad jag inhämtat, att i senare sammanhang föreslås ändringar i de bestämmelser
som nu gäller beträffande polismyndighets befattning med ärenden
enligt bl. a. hotell- och pensionatstadgan, vägtrafikförordningen, förordningen
om yrkesmässig automobiltrafik och lotteriförordningen.

Delegationsmöjligheter

Polis myndighet slag en öppnar vissa möjligheter till delegation från polischef
till lägre befattningshavare inom polisväsendet. Sålunda sägs i 2 § att
Kungl. Maj :t äger, om särskilda skäl föreligger, uppdra åt annan polis -

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b

man än polischef att i dennes ställe fullgöra uppgift som eljest enligt 1 §
ankommer på polischef. Stadgandet har närmast tillkommit för att möjliggöra
delegation av vissa ofta återkommande ärenden i köpingar och
andra orter på landsbygden, där polischef inte är stationerad men där det
finns kvalificerat polisbefäl. Ingenting nämns i lagen rörande arten av de
ärenden vilkas handläggning får delegeras. Enligt förarbetena (prop.
1944: 17 s. 51) är närmare bestämning av delegationsrätten ej erforderlig
med hänsyn till att delegationsprövningen lagts i Kungl. Maj :ts hand.

Delegation jämlikt 2 § polismyndighetslagen är möjlig endast då polischef
är polismyndighet enligt lagen, däremot inte då poliskammare skall
anses som polismyndighet. Dock må nämnas att annan tjänsteman vid poliskammare
än polismästaren kan åläggas att självständigt handlägga vässa
polismyndighetsärenden enligt föreskrifter därom i vässa instruktioner,
t. ex. instruktionen för polischefen och poliskammaren i Stockholm.

Beslut om delegation enligt polismyndighetslagen synes inte ha meddelats.

Delegationsmöjligheten enligt polismyndighetslagen omfattar inte uppgifter
som på grund av särskilda bestämmelser ankommer på polischef. Sålunda
kan delegation med stöd av lagen inte medges vare sig beträffande
uppgifter som i författningen direkt åläggs polischef eller beträffande uppgifter
som enligt författningen visserligen ankommer på polismyndighet
men där i författningen särskilt anges att med polismyndighet i författningen
avses bl. a. polischef. Nyss nämnda uppgifter kan emellertid i
vässa fall delegeras jämlikt 2 § sista stycket polisreglementet. Där heter
det att uppgift, som enligt reglementet eller andra av Kungl. Maj :t meddelade
bestämmelser ankommer på polischef, i stället må fullgöras av annan
högre befattningshavare inom polisväsendet, i den mån föreskrift därom
givits av Kungl. Maj :t i instruktion för polischefen. Denna delegationsmöjlighet
är begränsad till uppgifter ålagda polischefen i författningar
som meddelats av Kungl. Maj :t, varemot delegation är utesluten då fråga
är om författningar tillkomna med riksdagens medverkan.

I några fall är delegation dessutom möjlig jämlikt bestämmelse i vederiörande
författning. Ett exempel härpå utgör 82 § vägtrafikkungörelsen,
där det sägs alt vässa på polismyndighet ankommande uppgifter enligt vägtrafikförordningen
må i stad med poliskammare uppdragas åt polisman
i befälsställning, om det finnes erforderligt med hänsyn till arbetsförhållandena.
Beslut om sådan delegation meddelas av polismyndigheten, dvs.
poliskammaren. Vidare må erinras om den förut omnämnda bestämmelsen
i utlänningslagen, som ger polismyndigheten befogenhet att förordna
annan att granska pass och mottaga anmälningar. Enligt 5 § sinnessjuklagen
kan i stad med polismästare polismyndighet i lagen ålagda uppgifter
fullgöras av den, soin enligt den för honom gällande instruktionen eller
på grund av polismästarens uppdrag äger handla i dennes ställe. Polis -

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196b

chefs befogenhet jämlikt 19 § allmänna ordningsstadgan att i vissa fall inställa
eller upplösa offentlig tillställning får av polischefen anförtros polisman
i befälsställning som beordrats närvara vid tillställningen. Motsvarande
gäller enligt 10 § lagen om allmänna sammankomster polischefs befogenhet
att i vissa fall inställa eller upplösa allmän sammankomst.

Beträffande frågan, i vilken utsträckning uppgifter som åligger polischef
enligt särskilda författningar kan handläggas av underordnad polisman
utan uttryckligt stadgande därom, anfördes i det betänkande som låg
till grund för polismyndighetslagen (SOU 1942:40 s. 125).

Det är uppenbarligen ej meningen, att polischefen själv skall utföra alla
de åtgärder, som enligt förevarande bestämmelser skola ankomma på honom,
utan äger han självfallet härför allt efter sakens beskaffenhet anlita
underordnad polispersonal. Ansvaret för ärendets behöriga handläggning
skall emellertid principiellt åligga polischefen. Sålunda förutsättes, att den
underlydande polispersonalen, liksom hittills, ombesörjer rena verkställighetsbestyr,
såsom exempelvis utförande av handräckningar åt olika myndigheter,
varom stadgas i åtskilliga författningar, verkställande av undersökning
rörande affärsrörelse, som sägs i en del författningar--— etc.

I anslutning till föreskrift i vissa författningar om skyldighet för myndighet
eller enskild att till polismyndighet göra anmälan om vissa faktiska
förhållanden eller inlämna vissa påträffade föremål anfördes.

Med anledning härav må här anmärkas, att huvudregeln — -— — givetvis
inte får tolkas så snävt, att vederbörande i dylika fall ovillkorligen
måste vända sig till poliskammaren eller polischefen, utan får föreskriften
ifråga anses ha fullgjorts, om anmälan göres respektive föremålet inlämnas
till närmaste polisman, som i sin tur har att vidarebefordra ärendet
till vederbörande polisbefäl.

Föredragande departementschefen (prop. 1944: 17) anslöt sig till dessa
uttalanden samt tilläde, att det inte syntes kunna komma i fråga vare sig
att meddela någon allmängiltig regel i ämnet eller att beträffande varje
särskild författning ta ställning till frågan. Det syntes i varje enskilt fall
bli en omdömesfråga, i vad mån viss uppgift eller befogenhet tillkommer
den underordnade personalen.

1962 års principbeslut

Vid remissbehandlingen av 1957 års polisutrednings förslag till ny polisdistriktsindelning
uttalades farhågor för att förslaget kunde leda till att
befolkningen på landsbygden förlorade sina möjligheter till personlig kontakt
med polismännen för råd och upplysningar i skilda angelägenheter
samt med polischefen i ärenden av administrativ natur. Med anledning
härav påpekade jag vid behandlingen av frågan om polisväsendets förstatligande
m. m., att polisutredningen i syfte hl. a. att undanröja olägenheter
av detta slag föreslagit, att poliskammarbegreppet avskaffades och po -

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196i

lismyndighetslagen ändrades så att befogenhet att handlägga polismyndighetsärenden
kunde delegeras på polischefen underställd polispersonal.
Jag erinrade om att sådana möjligheter redan nu finns i viss utsträckning
och menade, att det inte torde möta betänkligheter att vidga möjligheterna.
Genom en sådan åtgärd, som underlättade skapandet av rationella arbetsformer
inom de lokala poliskårerna, minskades allmänhetens behov av personlig
kontakt med polischefen. Tillika anförde jag, att avstånden numera
inte har så stor betydelse för allmänhetens möjligheter att få sina anspråk
på service tillgodosedda tack vare vårt väl utbyggda automatiserade telefonnät
samt motorismens kraftiga tillväxt. Statsutskottet, som vid frågans
behandling i riksdagen lämnade nyss återgivna uttalanden utan erinran,
underströk bl. a. att en lämplig stationering av arbetsgrupper ute i polisdistrikten
borde bli av väsentlig betydelse för att underlätta samarbetet
mellan allmänheten och polisen. Riksdagen godtog utskottets utlåtande.

I direktiven för polisberedningen erinras bl. a. om att polismyndighetslagen
bör ändras så, att delegation av polismyndighetsuppgifter kan ske
i större omfattning än nu.

Polis bere dningen

Polisens uppgifter

Inledningsvis framhåller polisberedningen att anledning saknas att i
samband med att staten från kommunerna övertar ansvaret för den allmänna
ordningen och säkerheten i riket i något hänseende ålägga polisen
andra huvuduppgifter än de nuvarande. Innebörden i huvuduppgiften att
upprätthålla allmän ordning och säkerhet finner beredningen visserligen
obestämd. Såsom uttalades vid tillkomsten av polislagen synes vad som
innefattas under begreppet polisverksamhet emellex-tid inte kunna anges
i korthet. Beredningen anser inte heller erforderligt eller ens önskvärt att
binda polisens verksamhet vid noggrant avgränsade uppgifter. Svårigheter
sägs hittills inte i större utsträckning ha uppstått att konkret ange vad
som innefattas i uppgiften att upprätthålla allmän ordning och säkerhet.
I olika sammanhang har även gjorts en del vägledande uttalanden i ämnet.
Polisens huvuduppgift synes därför även framdeles böra anges i allmänna
ordalag. Härvid anses allmänna polisinstruktionens stadgande i
huvudsak böra följas.

Polisens huvuduppgift föreslås alltså skola vara att upprätthålla allmän
ordning och säkerhet. Vid fullgörandet av denna uppgift skall det åligga
polisen huvudsakligen att söka förebygga brott samt hindra att ordningen
och säkerheten eljest störs, att uppdaga och utreda begångna brott samt
vidta erforderliga åtgärder då ordningen och säkerheten eljest blivit kränkt,
att fortlöpande samarbeta med socialvårdens organ samt underrätta sådant
organ om förhållanden som kan föranleda ingripande av organet samt
att i övrigt lämna allmänheten skydd, upplysning och annan hjälp.

52 Kungl. Ma j.ts proposition nr 101 år 196i

Vidkommande polisens uppgift att fullgöra den verksamhet som på grund
av särskilda stadganden ankommer på polisen anför beredningen, att fullgörandet
av denna verksamhet tar i anspråk en betydande del av polisens
tid. Detta gäller såväl för de befattningshavare, som har att fatta erforderliga
beslut, som för den personal som skall verkställa besluten. Verksamheten
kan därför inverka menligt på polisens möjligheter att fullgöra huvuduppgiften
att upprätthålla allmän ordning och säkerhet.

Beredningen finner det inte kunna komma i fråga att befria polisen från
alla uppgifter av förevarande art, men anser det angeläget att uppgifterna
i möjligaste mån begränsas. I detta hänseende upplyser beredningen att
polisväsendets organisationsnämnd i promemoria den 12 september 1960
lagt fram förslag till åtgärder i syfte att avlasta polisen vissa uppgifter,
som inte äger samband med egentlig polisverksamhet, och att vissa åtgärder
redan vidtagits för att avlasta polisen dylika uppgifter. Sålunda har
bl. a. genom ändring i folkbokföringsförordningen polismans skyldighet
att närvara vid mantalsskrivningsförrättning slopats.

Andra uppgifter som på grund av särskilda stadganden ankommer på
polisen äger enligt beredningen visserligen samband med polisens huvuduppgift
men bedöms det oaktat kunna i viss utsträckning avlastas polisen.
Främst åsyftas här förpassningsuppgifterna, som f. n. på sina håll
medfört personalproblem för polisen. Som allmän princip för ianspråktagande
av polispersonal för förpassningar anser beredningen böra gälla, att
polishandräckning begärs endast då sannolika skäl föreligger att polisens
maktbefogenheter behöver utnyttjas för att genomföra erforderlig åtgärd.

Beredningen förordar, att den önskvärda inskränkningen av polisens
uppgifter på grund av särskilda stadganden inte genomförs i ett sammanhang.
På längre sikt synes tillfredsställande förhållanden kunna ernås genom
att nuvarande uppgifter avlastas polisen eller begränsas efter hand
som förutsättningar därför finnes föreligga samt genom att nya sådana
uppgifter inte läggs på polisen i andra fall än då polisens maktbefogenheter
behöver utnyttjas eller annat organ för uppgiften inte står till förfogande
eller inte lämpligen kan inrättas. Det torde enligt beredningen
böra ankomma på rikspolisstyrelsen att ägna särskild uppmärksamhet åt
dessa frågor.

De uppgifter, som på grund av hävd åligger polisen, anser beredningen
kunna hänföras till upprätthållande av allmän ordning och säkerhet, vari
som förut sagts innefattas skyldighet att lämna allmänheten skydd, upplysning
och annan hjälp. Hjälp- och efterlysningsverksamhet torde numera
också allmänt betraktas som tillhörande polisens primäruppgift. Det synes
beredningen därför inte påkallat att hänföra ifrågavarande uppgifter till
en från huvuduppgiften fristående grupp av uppgifter, övriga uppgifter som
av hävd åligger polisen utgörs väsentligen av biträdesverksamhet åt kommunala
myndigheter. Genomgående torde uppgifterna varken kräva polisiär

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196k

handräckning eller eljest vara tillräckligt kvalificerade för att böra handhas
av polismän. Vid förstatligandet av polisväsendet skall enligt beiedningens
mening dylika uppgifter inte längre åligga polisen vare sig i förhållande till
statliga eller kommunala myndigheter.

Regleringen av polisens allmänna uppgifter sägs liksom hittills böra ske

i administrativ ordning.

Polismyndighetsbegreppet

Polisberedningen finner det angeläget att begreppet polismyndighet ges
en såvitt möjligt enhetlig innebörd i de lagar och författningar, i vilka uppgifter
läggs på polismyndigheten.

Till en början erinrar beredningen om att institutionen poliskammare
inte längre skall bestå efter polisväsendets förstatligande. Eftersom polischefen
f. n. är ensam ledamot av poliskammaren i samtliga städer med
poliskammare och i princip ensam beslutande i kammaren, innebär ombildningen
av poliskammaren till en polisledningsorganisation ingen saklig
ändring i förhållande till nuläget. Vidare erinrar beredningen om att
magistraterna föreslagits skola upphöra och deras uppgifter utskiftas på
olika statliga och kommunala myndigheter och organ samt att som en
följd härav även kommunalborgmästarinstitutionen avvecklas. De organ
som i allmänhet kommer i fråga för att överta magistrats och kommunalborgmästares
polismyndighetsuppgifter är länsstyrelsen och polischefen
i orten.

Då uttrycket polismyndighet används i lag eller författning avses f. n. i
allmänhet endast lokal myndighet, vare sig fråga är om polisledningsuppgifter
eller andra åligganden, framhåller beredningen. Med polismyndighet
bör enligt beredningen även framdeles förstås lokal myndighet, om annat
inte framgår av omständigheterna. I regel torde behov inte föreligga att i
begreppet innefatta regional myndighet. I den mån annan än polisiär myndighet
alltjämt skall vara polismyndighet, bedöms endast lokal myndighet
kunna komma ifråga.

Begreppet polismyndighet i lag eller författning föreslås alltså skola förbehållas
lokal polischef eller lokal myndighet som enligt särskilt stadgande
skall vara polismyndighet. Skall uppgift åligga regional myndighet, t. ex.
länsstyrelse, skall detta anges uttryckligen i vederbörande författning, om
det inte klart framgår av förhållandena att sådan myndighet avses. Det
förhållandet att uppgifter enligt särskilda stadganden i vissa fall ålagts
polismyndighet och i andra fall polischef eller poliskammare toide eftex
vad beredningen funnit i regel inte grunda sig på överväganden rörande
ärendenas handläggning hos myndigheten respektive polischefen. I den mån
magistrats och kommunalborgmästares polismyndighetsuppgifter upphör,
synes polismyndighetsbegreppet i ett flertal författningar, där begieppet
är specialreglerat, kunna bestämmas enligt polismyndighetslagen. Skäl

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196i

saknas därefter att behålla särbestämmelser i dylika författningar, t. ex.
allmänna ordningsstadgan, om polisiära organs uppgifter. Sedan poliskammarinstitutionen
upphört vid förstatligandereformen, undanröjs grunden
för åtskillnad mellan polischefs och poliskammares uppgifter. Eftersom
flertalet lagar och författningar, som reglerar polisens uppgifter på skilda
förvaltningsområden, innehåller bestämningen polismyndighet för det polisiära
organ som skall handha uppgifterna, föreslår beredningen att denna
bestämning kommer till användning beträffande alla uppgifter, som enligt
särskilda stadganden åläggs lokalt polisiärt organ. Med hänsyn härtill förordas
att särskild författning alltjämt skall finnas om vad som förstås med
polismyndighet, när begreppet inte definieras i vederbörande författning.
Nuvarande bestämmelser, som står i strid mot den förordade principen, anses
böra ändras efter hand i samband med andra ändringar i vederbörande
författning. I vissa fall, såsom i fråga om allmänna ordningsstadgan, kan
sådan ändring inte ske utan att begreppet polismyndighet i författningen
bestäms enligt polismyndighetslagen.

Behovet att fördela polischefs uppgifter

Beredningen anför, att polischefen — förutom att han är chef för den
lokala polisorganisationen och utövar ledningen av verksamheten för upprätthållandet
av allmän ordning och säkerhet — har sig ålagda ett stort
antal uppgifter på skilda förvaltningsområden och av varierande art. Svårigheter
torde enligt beredningens bedömning komma att uppstå för polischefen
att på ett tillfredsställande sätt hinna ombesörja polischefsuppgifterna
i de nya, betydligt större polisdistrikten, där dessa uppgifter på alla
områden blir mer omfattande än nu. Mot denna bakgrund framstår det för
beredningen som uppenbart att handhavandet av polischefs åligganden inte
längre är en enmansuppgift.

Från organisatoriska synpunkter anser beredningen att fördelning av polischefs
uppgifter på flera befattningshavare i allmänhet erbjuder fördelar.
Inhämtande av yttranden från arbetsgruppernas personal, vilket ofta skulle
bli erforderligt inom de nya merendels vidsträckta polisdistrikten, bortfaller
om ärendet kan avgöras inom arbetsgruppen. Dubbel diarieföring
inom distriktet undgås då också. För den som eljest skulle ha yttrat sig i
ärendet torde det i allmänhet innebära tidsvinst att själv fatta beslut på
grundval av den genom hans försorg verkställda utredningen i stället för
att redovisa utredningar och egna synpunkter i skriftligt yttrande till polischefen.
Härigenom blir den totala arbetsinsatsen vid ärendets handläggning
mindre och handläggningstiderna kortare. Även när decentraliserad
beslutanderätt inte blir aktuell torde enligt beredningen fördelning av polischefsuppgifter
på flera befattningshavare vara nödvändig för att ernå en
ändamålsenlig arbetsorganisation och rationella handläggningsformer.

De rationaliseringsvinster som kan göras vid fördelning av polischefs -

Kungl. Maj.ts proposition nr iOl år 196b

uppgifterna på flera befattningshavare reduceras i viss mån vid decentraliserad
handläggning inom distriktet, anmärker beredningen. Förvaltning
och redovisning av penningmedel synes sålunda få ske även inom arbetsgrupp.
Behov av central registrering inom distriktet i skilda hänseenden
för med sig motsvarande uppgiftsskyldighet för arbetsgrupp beträffande
ärenden som handläggs inom arbetsgruppen. Omvänt måste arbetsgrupp i
ärenden, vilkas avgörande kräver kännedom om innehållet i de centralt
inom distriktet förda registren, inhämta uppgift därom från huvudstyrkan.
Vidare kan viss registrering visa sig nödvändig både inom arbetsgrupp och
hos polischefen. För varje ärendegrupp för sig måste avvägning ske mellan
nu nämnda olägenheter och förut angivna fördelar med decentraliserad
handläggning av polischefsåligganden.

Enligt vad beredningen funnit gör sig i allmänhet nu anförda synpunkter
gällande också i fråga om handläggningen av vissa personal- och ekonomifrågor
rörande polisorganisationen. Sådana uppgifter anses dock mestadels
mindre lämpade för decentraliserad handläggning inom distriktet.

För allmänhetens bekvämlighet saknar det enligt beredningen betydelse
om ärenden, i vilka allmänheten är sökande eller eljest har direkt intresse,
handläggs av polischefen själv eller av annan polisiär befattningshavare i
polisdistriktets centralort. I de flesta fall synes det från allmänhetens synpunkt
också vara tämligen betydelselöst, på vilken ort inom distriktet den
som har att fatta beslut i dylika ärenden är stationerad. Post, telefon och
andra förbindelsemedel ger ofta tillräckliga möjligheter för allmänheten att
komma i kontakt med den beslutande. Beredningen delar vidare den vid
polislagens tillkomst uttalade uppfattningen att närmaste polisman i allmänhet
bör vara behörig att motta anmälningar, underrättelser eller föremål
för vidare befordran till vederbörande befattningshavare. Motsvarande anser
beredningen böra gälla ansökningshandlingar och andra handlingar till
polismyndigheten eller polischefen.

Emellertid är, anför beredningen, åtskilliga ärenden, som ankommer på
polischef enligt särskilda författningar, av den art att tämligen utförliga
uppgifter från den enskilde krävs för att alla på ärendet inverkande omständigheter
skall bli beaktade. Beredningen anser det inte vara obefogat
att anta att allmänheten i regel inte har förmåga vare sig att bedöma vad
som är av betydelse eller att i skrift framlägga sina synpunkter. Ur denna
synvinkel torde personlig uppvaktning hos polismyndigheten vara befogad
i större utsträckning än författningarnas ordalydelse ger vid handen.

I och för sig kan det enligt beredningen synas tillräckligt att den enskilde
får tillfälle till personlig kontakt med ortens polis, som äger person- och
lokalkännedom. Härigenom skulle den enskilde få lägga fram sina synpunkter
inför den som ofta hade ärendets reella avgörande i sin hand. Varken
preliminärt eller definitivt besked skulle emellertid kunna lämnas av denne,
och den enskilde skulle merendels nödgas bevaka sina intressen även vid

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år ISO i

handläggningen hos polischefen. Beredningen räknar nämligen inte med att
skriftliga utredningar och yttranden fullständigt redovisar den enskildes
upplysningar. I varje fall kan den enskilde inte känna sig övertygad därom.
För allmänheten är det därför utan tvivel ett beaktansvärt intresse att beslutanderätten
inom de nya polisdistrikten fördelas territoriellt. Den härigenom
minskade administrativa omgången och de sannolikt betydligt kortare
liandläggningstiderna kan, yttrar beredningen, säkerligen också bidra till
att öka polisens goodwill hos allmänheten.

Uppgiftsfördelningen m. m.

Enligt polisberedningens mening bör det framdeles inte komma i fråga
att annat än i undantagsfall reglera uppgiftsfördelningen mellan polischef
och honom underordnade tjänstemän omedelbart i de författningar i
vilka uppgifterna åläggs polischefen eller polismyndigheten. Uppgiftsfördelningen
bör formellt ske i samma ordning som f. n. är möjlig enligt polismyndighetslagen
och polisreglementet, där det stadgas att åt annan polisman
än polischef må uppdras att i polischefens ställe fullgöra på denne eljest
ankommande uppgift. Den som sätts i polischefens ställe handlar inom
ramen för sin befogenhet som polischef eller polismyndighet och hans beslut
får överklagas i samma utsträckning och i samma ordning som om det meddelats
av polischefen själv. Delegationen innebär inte, att polischefen betas
möjlighet att påverka handhavan det av uppgiften. Beträffande polisledningsuppgifter
finner beredningen av polischefens ställning som ansvarig
för polisverksamheten inom distriktet följa att han äger ingripa och vid
behov rätta oriktiga eller olämpliga beslut samt utfärda direktiv och föreskrifter
för den underordnade personalens handlande. Lika långtgående
befogenheter sägs polischefen inte äga vad gäller underordnads handläggning
av ärenden på grund av särskilda stadganden. I detta hänseende fungerar
polismyndigheten i regel som första instans i förvaltningsprocess.
Har beslutanderätten i dylikt ärende delegerats till polischefen underlydande
tjänsteman, äger polischefen inte i det konkreta fallet förmå tjänstemannen
att fatta beslut av visst innehåll. Däremot torde det böra tillkomma polischefen
att i vissa fall utan hinder av delegationen själv överta ärendets
handläggning och avgörande. Vidare anser beredningen att det bör åligga
polischefen att öva tillsyn över sina underordnades handhavande av dem
ålagda uppgifter och därvid genom generella rådgivande och upplysande anvisningar
verka för enhetlighet samt tillse att länsstyrelsens eller annan myndighets
anvisningar och avgöranden i besvärsmål kommer till de underordnades
kännedom.

Grunder för delegation av polischefs uppgifter

I och för sig finner polisberedningen det inte befogat att helt undanta
någon grupp polisiära ärenden från möjligheten till decentraliserad hand -

Kungi. Maj ds proposition nr 101 år 1964

läggning. Inom stora polisdistrikt finns f. n. —- och lär efter omorganisationen
av polisväsendet komma att finnas i större utsträckning — polisbefäl
med lika goda kvalifikationer som polischeferna i mindre polisdistrikt eller
bättre. Det kan enligt beredningen inte vara ändamålsenligt att av formella
skäl omöjliggöra för sådant befäl att handha även mera betydelsefulla
ärenden, som anses kunna ombesörjas av polischefer i allmänhet. Ärenden
av större vikt bör därför kunna handläggas inte bara av polischefen utan
även av annan högt kvalificerad tjänsteman inom vederbörande poliskår.

Ansvaret för den operativa ledningen av polisverksamheten skall enligt
beredningen ytterst åligga polischefen själv. Den självständighet som i detta
hänseende kan tillerkännas polischefen underordnad polisman anser beredningen
vara av mindre intresse i detta sammanhang, eftersom polischefen
alltid äger direkt ingripa i verksamheten.

Beredningen framhåller, att det möter svårigheter att generellt ange de
övriga ärenden, vilkas handläggning och avgörande bör kunna överlämnas
endast till särskilt kvalificerad tjänsteman. I första hand hänför beredningen
hit tvångsingripanden på eget initiativ mot person samt mera omfattande
sådana ingripanden mot egendom. Även ärenden som eljest har stor
betydelse för den enskilde eller som kan antas väcka större uppmärksamhet
eller vara av känslig natur bör förbehållas särskilt kvalificerad
tjänstemans avgörande. Slutligen för beredningen till denna grupp ärenden
som är av särskilt svårbedömd art, bl. a. sådana i vilka fråga är om någons
medborgerliga pålitlighet. Bland nu angivna ärenden, vilka utmärks av
att kravet på rättssäkerhet är särskilt framträdande, nämner beredningen
ingripanden med tvångsmedel jämlikt rättegångsbalken, ansökan om tvångsintagning
på mentalsjukhus samt beslut om frihetsberövande!! jämlikt
nykterhetsvårdslagen och barnavårdslagen. Ärenden angående tillstånd
att driva handel eller näring samt återkallelse av sådant tillstånd samt ärenden
rörande tillstånd till allmän sammankomst anses också i regel böra
handläggas på polischefsplanet.

I detta sammanhang pekar beredningen emellertid på att enligt rättegångsbalken
ingripanden, som får beslutas endast av förundersökningsledaren
eller åklagaren, dock må vidtas av polisman om fara är i dröjsmål.
De synpunkter som ligger till grund för dessa regler gör sig enligt beredningen
ofta gällande även på andra områden. Så bör det t. ex. vara möjligt
för enskild polisman att i avbidan på beslut av behörig tjänsteman om omhändertagande
enligt 21 § nykterhetsvårdslagen gripa den som är hemfallen
åt alkoholmissbruk och som är farlig för eget liv eller utan alt söka ärligen
försörja sig för ett kringflackande liv, såvida underlåtenhet att genast inskrida
med åtgärd kan befaras leda till att alkoholmissbrukaren berövar
sig livet eller avviker från orten. I vissa här avsedda fall lär polisman f. n.
kunna företa interimistiskt ingripande med stöd av 1 § allmänna polisinstruktionen.
Beredningen förordar att regleringen av polismans kompetens

Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 196b

i dessa hänseenden blir fullt entydig och att den genomförs i samband med
regleringen av delegationsrätten.

I fråga om den beslutandes kvalifikationer uttalar beredningen, att den
till vilken delegation av ärendes slutliga avgörande sker bör besitta sådana
kunskaper och ha förvärvat sådan erfarenhet att han kan anses kvalificerad
att handlägga även svårare ärenden av det slag delegationen avser. Dessutom
bör dock möjlighet finnas för den beslutande att hänskjuta avgörandet
av komplicerade eller principiellt betydelsefulla ärenden till högre tjänsteman
inom poliskåren och ytterst till polischefen själv.

Med utgångspunkt i nuvarande kompetensregler för polisiära befattningshavare
(se SOU 1961:34 sid. 38—39 samt 25 och 26 §§ polisreglementet)
anser beredningen att polisintendent i fråga om kvalifikationer bör jämställas
med polischef. Även polis- och kriminalkommissarie bedöms i
viss utsträckning vara kvalificerade att fullgöra uppgifter på polischefsplanet.
I övrigt synes med hänsyn till kravet på allmän erfarenhet lägre
tjänsteman än förste polis- och kriminalassistent f. n. inte böra komma i
fråga för att på eget ansvar fullgöra på polischef eller polismyndighet ankommande
uppgifter. Behovet att genom ökad utbildning göra polisbefälet
skickat för uppgifter av här ifrågavarande slag torde få beaktas i samband
med övriga utbildningsfrågor inom polisväsendet.

Beredningen vill inte bestrida att omfattande delegation av polischefs
uPPgifter möjligen kan befaras leda till bristande enhetlighet i avgörandena,
en konsekvens av decentralisering som man måste räkna med inom
alla verksamhetsområden. I fråga om delegation inom polisdistrikten måste
emellertid beaktas att dessa och därmed antalet polischefer genom omorganisationen
av polisväsendet blir väsentligt färre än nu. Vidgad delegation
inom distrikten kan därför inte beräknas leda till någon mera avsevärd
ökning av antalet beslutande personer i förhållande till nuläget. Polischefen
skall dessutom vaka över att ärendena avgörs så enhetligt som möjligt.
Besvärsmöjligheten bidrar till att eliminera riskerna för mera betydande
ojämnheter. För övrigt sägs det ligga i sakens natur att den beslutsberättigade
i praktiken bemödar sig att göra sig underrättad om och besluta i enlighet
med utbildad praxis. I samband härmed förordar beredningen inrättande
av verksamhetskartotek eller hänvisningsregister, dvs. sammanställning
av de lagar, författningar och andra föreskrifter som är av betydelse
för polisens arbete. Hänvisningsregister kan utan större svårighet kompletteras
med hänvisningar till tidigare avgöranden i ärenden av större
räckvidd. Genomförs en ordning av det slag som nu skisserats, är riskerna
för att decentraliserad handläggning inom polisdistrikten skall leda till
mera uttalad oenhetlighet enligt beredningens uppfattning inte särskilt
betydande.

Beredningen anser, att de skäl som talar för delegation av ärenden som
ankommer på polischefen gör sig gällande med mindre styrka beträffande

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196b

sällan förekommande ärenden, i varje fall då delegationen samtidigt innebär
decentraliserad handläggning inom distriktet. Om det i vissa fall finnes
lämpligt, bör dock dylika ärenden för hela distriktet kunna delegeras till
annan centralt stationerad tjänsteman i distriktet än polischefen.

Med de begränsningar som följer av det förut sagda finner beredningen,
med hänsyn till önskvärdheten av kännedom om lokala förhållanden samt
personkännedom hos den handläggande och nära kontakt mellan denne och
de kommunala myndigheterna, att delegation allmänt sett bör komma i
fråga i åtskilliga fall. Sålunda bör anmälningar och underrättelser om förhållanden
som inverkar på den allmänna ordningshållningen handläggas
av den som i första hand ansvarar för ordningen på orten. Motsvarande gäller
tillstånd till åtgärder som kräver uppmärksamhet endast från ordningsoch
trafiksynpunkt. Enligt föreskrifter i ett flertal författningar skall polismyndigheten
biträda kommunala organ i deras verksamhet. I den mån
denna biträdesverksamhet kräver särskilda beslut av polischefen, såsom kan
vara fallet beträffande handräckningsåtgärder, bör beslutanderätten ofta
kunna delegeras till chefen för den arbetsgrupp, vars vaktområde omfattar
vederbörande kommun.

Befogenhet att utfärda intyg anser beredningen i princip böra tillkomma
den som bäst äger kännedom om de förhållanden intyget skall avse eller
har lättast att göra sig underrättad om dem. I allmänhet torde dessa synpunkter
föranleda, att befogenheten bör kunna delegeras tenitoiiellt. Beslut
som väsentligen grundar sig på besiktning eller eljest på personlig kännedom
om visst förhållande bör i regel meddelas av den som låtit företa besiktningen
eller äger kännedomen. Da detta vanligen torde komma att gälla
chefen för vederbörande arbetsgrupp, bör beslutsbefogenheten delegeras till
denne. Härigenom erhålls bättre garantier för att alla de förhållanden beaktas,
som har betydelse för ärendets avgörande, än om beslutet fattas centralt
och därvid grundas på skriftligt yttrande av chefen för arbetsgruppen
rörande dessa förhållanden.

Beredningen av ärenden som ankommer på polischef föreslås generellt
skola åligga personal som satts att biträda den beslutande. rl ill beredning
hör bl. a. att infordra kompletterande upplysningar och handlingar samt
att i övrigt tillse att ärendet är i fullständigt skick. Liksom f. n. sker bör
beredning kunna anförtros inte bara polispersonal utan även kontorspersonalen.

Ytterligare anför beredningen, att det uppenbarligen inte är meningen att
polischefen eller den som fullgör uppgift i hans ställe själv skall utföra
alla åtgärder som enligt gällande bestämmelser ankommer på honom. Sålunda
förutsätts att den underlydande polispersonalen ombesörjer rena verkställighetsåtgärder,
t. ex. utförande av handräckningar, verkställande av undersökning
av affärsrörelse, granskning av handlingar in. in. Dessa spörsmål
hänför sig inte direkt till frågan om delegation av polischefs uppgifter, på -

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b

pekar beredningen. Annan reglering av spörsmålen anses inte erforderlig än
den som krävs av arbetsorganisatoriska skäl och för klarläggande av berörd
personals skyldigheter. Sådan reglering torde få ske i instruktioner och
arbetsordningar.

I detta sammanhang erinrar beredningen också om att den biträdcsverksamhet,
som krävs för att polispersonalen i största möjliga utsträckning
skall kunna utnyttjas för kvalificerade polisuppgifter, f. n. utan författningsstöd
utförs av kvinnlig och manlig biträdespersonal utan polisiära
förordnanden. Gränsdragningen mellan de uppgifter som skall fullgöras
av polismän och de uppgifter som kan anförtros biträdespersonal har inte
i praktiken erbjudit problem. Tveksamhet i detta hänseende finner beredningen
inte heller behöva uppkomma efter förstatligandet av polisväsendet.

Prövningen av frågor om delegation in. m.

Polisberedningen erinrar till en början om att prövning av frågor om
delegation enligt gällande polismyndighetslag tillkommer Kungl. Maj :t. Motivet
härför angavs vid lagens tillkomst vara vikten av att dylika frågor
bedömdes enhetligt. För egen del anför beredningen, att tillämpning av
de förut angivna allmänna grunderna för delegation av polischefs beslutanderätt
inom det omorganiserade polisväsendet leder till att delegation bör ske
i betydande omfattning och även av mera betydelsefulla ärenden. Redan på
grund därav är det påkallat att lägga prövningen i Kungl. Maj :ts hand.
Härför talar också kravet på att delegation sker efter enhetliga normer och
att garantier därvid skapas för att allmänhetens bekvämlighet blir tillgodosedd
i samma utsträckning inom hela landet. Av dessa skäl föreslår beredningen,
att frågor om delegation skall i princip avgöras av Kungl. Maj :t.

Emellertid kommer, framhåller beredningen, förhållandena inom olika
polisdistrikt att även efter omorganisationen förete betydande olikheter.
Kungl. Maj:ts prövning kan inte ske med hänsyn till organisationen inom
varje typ av polisdistrikt för sig. Lämpligen bör därför Kungl. Maj :t fastställa
endast ramen för delegationsrätten samt bemyndiga underordnad
myndighet att bestämma, hur de av Kungl. Maj:t meddelade delegationsreglerna
skall tillämpas inom varje polisdistrikt.

Rätten att besluta i polischefens ställe föreslås skola förenas med viss
tjänst utan hänsyn till vem som vid varje tidpunkt innehar tjänsten. Detta
förhållande måste beaktas vid tillsättning av ifrågavarande tjänster. Beredningen
räknar med att kompletterande utbildning för handhavande av polismyndighetsuppgifter
skall anordnas för nuvarande polismän, som kommer
i fråga till dessa tjänster. Till dess sådan utbildning kommit till stånd bör
bemyndigandet för Kungl. Maj:t att medge delegation utnyttjas mer restriktivt
än vad som förut föreslagits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b

Tillämpningen av de föreslagna principerna för delegation

För att ge en bild av hur de principer för delegation som beredningen
förordat ter sig i den praktiska tillämpningen har beredningen, efter att ha
inhämtat uppgifter om vissa polismyndighets- och liknande ärenden, angivit
en rad ärenden i vilka polischefens beslutanderätt enligt beredningens mening
synes kunna överlåtas till lägre polisbefäl. Härvid erinras inledningsvis
om att polisintendent enligt vad beredningen förut framhållit bör äga samma
befogenhet som polischef att handlägga polismyndighetsärenden inom
ramen för sitt verksamhetsområde.

Det praktiskt viktigaste området för delegation till annat högre polisbefäl
än polisintendent anser beredningen utgöra befogenheten att vara
förundersökningsledare enligt rättegångsbalken. Gällande lydelse av 7 kap.
9 § rättegångsbalken öppnar möjlighet till delegation av denna befogenhet
till sådan befattningshavare i bcfälsstäilning vid polisväsendet, vilken enligt
sin instruktion äger handla i polischefens ställe. Möjligheten är dock
begränsad till polismästarstäderna och har utnyttjats endast i Stockholm.
Beredningen håller före att det efter polisväsendets omorganisation inte
möter betänkligheter att göra denna delegationsmöjlighet generell för samtliga
polismyndigheter. Som förundersökningsledare i polischefs ställe bör
i första hand kommissarie komma i fråga. Hinder bör dock enligt beredningen
inte föreligga att i särskilda fall medge delegation av befogenheten
även till förste polis- eller kriminalassistent eller motsvarande polisbefäl.

Beredningen förordar att med befogenhet att vara förundersökningsledare
skall följa rätt att vidta alla åtgärder, som har samband med förundersökning
i brottmål eller som är av motsvarande slag. Som exempel
nämns ingripanden som är att jämställa med frihetsberövande enligt rättegångsbalken,
såsom anhållande eller meddelande av reseförbud jämlikt
lagstiftning om utlämning för brott samt omhändertaganden enligt barnavårdslagen
och lagen om nykterhetsvård i avbidan på annan myndighets
beslut.

I övrigt anser beredningen att delegation bör ske till befattningshavare,
vars kompetens lägst motsvarar nuvarande förste polis- eller kriminalassistents.

Beredningen erinrar om att anmälningar och underrättelser
från allmänheten i regel skall kunna utan särskilt författningsstöd
mottas av enskild polisman för vidare befordran till den, som äger vidta
åtgärd med anledning av anmälningen eller underrättelsen. Likaså skall
annan myndighet ålagd anmälnings- eller underrättelseskyldighet anses
fullgjord då anmälningen eller underrättelsen gjorts eller avsänts till polismyndigheten,
oberoende av vilken befattningshavare som mottagit anmälningen
eller underrättelsen. Skyldighet för polismyndigheten att göra anmä -

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

lan eller lämna underrättelse anses enligt sakens natur åligga den tjänsteman
hos myndigheten som vidtagit den åtgärd eller fått kännedom om det
förhållande, varom anmälan eller underrättelse skall ske. Det är enligt
beredningen varken möjligt eller lämpligt att författningsmässigt reglera
dessa allmänna principer.

Beträffande ärenden angående tillstånd, förordnanden och
liknande ärenden bedömer beredningen territoriell delegation böra
ske i följande fall.

1) Ärenden enligt allmänna ordningsstadgan, med undantag dock för
vitesförelägganden, samt enligt lokala ordningsstadgor. Beredningen betonar,
att dessa ärenden hör nära samman med arbetsgruppernas förstahandsansvar
för ordningshållningen inom respektive vaktområden. En
kategori ärenden enligt stadgan, godkännande av skjutbana, är inte särdeles
frekventa. Med hänsyn härtill och till att särskild expertis erfordras
för prövningen av dessa ärenden finner beredningen att de inte lämpar sig för
decentraliserad handläggning. I den mån vitesföreläggande blir aktuellt vid
delegerad prövning av ärende enligt stadgan, skall ärendets fortsatta handläggning
överlämnas till polischefen eller den som centralt ombesörjer
polischefs åligganden.

2) Förordnanden enligt polisreglementet av ordningsvakter för särskilda
tillfällen.

3) På polismyndighet ankommande tillståndsärenden jämlikt förordningen
om explosiva varor.

4) Ärenden enligt 47, 51 och 56 §§ rusdrycksförsäljningsförordningen.

5) Ärenden enligt 12 §, 24 § såvitt paragrafen avser medgivande till utskänkning
för särskilt tillfälle samt 28 § ölförsäljningsförordningen.

6) Ärenden enligt 3 och 8 §§ förordningen om försäljning av alkoholfria
drycker.

De under 5) och 6) upptagna ärendena är, framhåller beredningen, inte
så talrika att territoriell delegation i och för sig synes befogad. De är
emellertid av samma art som ärendena enligt rusdrycksförsäljningsförordningen
och bör därför handläggas i samma ordning som sistnämnda ärenden.

7) Ärenden enligt 12, 27, 37 och 69 §§ vägtrafikförordningen.

8) Ärenden angående uttagande av förnödenheter m. m. enligt allmänna
förfogandelagen, rekvisitionslagen, beredskapsförfogandelagen, civilförsvarslagen
och allmänna ransoneringslagen. Under de förhållanden, som får
antas råda då tillämpning av dessa lagar blir aktuell, bör ingripanden av
polisen på orten kunna ske utan omgång.

Delegation av ärenden av nu ifrågavarande slag för central handläggning
inom polisdistriktet bör enligt beredningens mening kunna komma
i fråga i stor omfattning. Beredningen nämner, förutom en rad åtgärder
som på grund av särskilda föreskrifter eller eljest är påkallade med anled -

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b

ning av anmälan eller underrättelse till polismyndigheten, bl. a. uppgiften
att pröva fråga om tillstånd, föreskrifter och godkännande enligt 27, 31,
32 och 36 §§ förordningen med vissa bestämmelser angående biografer och
filmförevisning, att handlägga på polismyndighet ankommande ärenden
jämlikt förordningen angående handel med skrot, lump och begagnat gods,
att meddela eller vägra tillstånd enligt 11 § butikstängningslagen, att meddela
och vägra tillstånd enligt 1 § förordningen om handel med preventivmedel
samt att meddela tillstånd enligt lotteriförordningen.

Intyg eller bevis om mottagande av handling eller föremål, om
vidtagande av åtgärd eller resultatet av viss åtgärd föreslås skola utfärdas
av den tjänsteman som ombesörjt mottagandet eller åtgärden. I övrigt sägs
territoriell delegation böra ske av rätten att utfärda vandelsintyg och liknande
intyg, som utfärdas utan särskilt författningsstöd, samt att då anledning
inte förekommer till anmärkning utfärda lämplighetsintyg enligt
32 och 36 §§ vägtrafikförordningen, 27 § förordningen angående yrkesmässig
trafik och 33 § luftfartskungörelsen. Centralt delegerad handläggning
av intygsärenden synes enligt beredningen inte behöva begränsas till vissa
slags ärenden.

Den polismyndighet i ett flertal författningar ålagda uppgiften att b iträda
andra organ i dessas verksamhet och att göra anmälan till
sådant organ, då förhållande inträffat eller föreligger som bör komma till
organets kännedom, finner beredningen kunna fullgöras av polischefen
underordnad personal utan annat författningsstöd än föreskrift i arbetsordning
för polisdistriktet.

Beträffande polismyndighet eller polischef i lag ålagd skyldighet att
direkt ingripa mot person eller egendom erinrar beredningen
om sin förut uttalade uppfattning att ingripanden mot person och
mer omfattande ingripanden mot egendom bör förbehållas polischefen eller
annat polisbefäl med väsentligen motsvarande kompetens. Territoriell delegation
förordas dock i fråga om rätten att omhänderta körkort jämlikt 35 §
vägtrafikförordningen samt att taga vård om egendom i vissa fall, t.ex.
jämlikt 18: 2 ärvdabalken.

I förevarande sammanhang erinrar beredningen även om sitt tidigare
påpekande om nödvändigheten av att enskild polisman på eget initiativ kan
företa ingripanden mot person eller egendom, då fara är i dröjsmål. Beredningen
anför, att polisman sålunda bör kunna utan föregående beslut av
behörig tjänsteman gripa och till polisstationen medföra t. ex. alkoholist
som utgör en akut fara för sig eller sin omgivning, även om gripandet sker
på enskild plats, samt utlänning, om det skäligen kan befaras att han avviker.

I fråga om förpassningar framhålls att arbetsorganisatoriska skäl

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år l''J6v

kan nödvändiggöra att dessa göromåi handhas centralt i polisdistriktet, i allt
fall när fråga är om längre förpassningar.

Annan handräckning samt vissa förpassningar torde enligt
beredningens åsikt med fördel kunna ombesörjas genom försorg av chef
för arbetsgrupp, när åtgärden lokalt väsentligen endast berör arbetsgruppens
område. Med denna utgångspunkt förordar beredningen att handräckning
enligt ett stort antal angivna författningsrum skall ombesörjas av
arbetsgrupp. Bl.a. nämner beredningen handräckning jämlikt 4 § lagen
om personundersökning i brottmål, 80 och 82 §§ hälsovårdsstadgan, 89
och 92 §§ livsmedelsstadgan, 27 § epidemilagen, 22 § lagen angående åtgärder
mot utbredning av könssjukdomar, 5 § tuberkulosförordningen, 9 § epizootilagen,
8 kap. 6 § föräldrabalken, 8 § lagen om förbud för vissa underhållsskyldiga
att avflytta från riket, 13, 27 samt eventuellt 38 och 56 §§ lagen om
nykterhetsvård, 2 § tullstadgan samt 52 § sjömanslagen.

I anslutning till de uppräknade författningarna framhåller beredningen,
att handräckningen i flertalet fall skall lämnas kommunala myndigheter.
Service- och rationalitetsskäl talar i dessa fall för att handräckningen skall
kunna lämnas omedelbart av den polisiära styrka som är stationerad inom
eller närmast kommunen. Även i övrigt synes det i allmänhet obefogat att
beslut om handräckning meddelas centralt inom distriktet i fall då handräckningen
lämnas av decentraliserad styrka.

Skyldigheten att lämna biträde med delgivningar bör i allmänhet
delegeras till arbetsgrupp, hävdar beredningen. Härför talar främst samma
skäl som anförts beträffande territoriell delegation av handräckningsärenden.
Central handläggning av delgivningarna synes dock av arbetsorganisatoriska
skäl motiverad i polisdistrikt med begränsad geografisk utbredning,
då delgivningar genom centralt särskilt avdelad personal torde vara att
föredra. Handläggning av delgivningsärenden bör enligt beredningens uppfattning
kunna delegeras även till tjänstemän med lägre kompetens än förste
polisassistent och motsvarande. Själva delgivningsförrättningen skall självfallet
liksom nu kunna utföras av alla polismän oberoende av grad.

Utredningar som polismyndighet skall verkställa med anledning
av misstanke om brott utgör led i förundersökning i brottmål och skall
alltså ombesörjas av den som är behörig att vara förundersökningsledare.
Den som utan begränsning äger vara förundersökningsledare bör även vara
behörig att ombesörja sådana utredningar och vidta sådana åtgärder som
äger samband med frågor om misstanke om brottsligt eller liknande förfarande.
Hit räknar beredningen t. ex. åtgärder enligt 5 § kungörelsen om
fingeravtryck, 14 § stadgan angående vad iakttagas bör vid rättsmedicinsk
undersökning av död människas kropp, kungörelsen om begravningsplatser
samt gravsättning och eldbegängelse in. in., 20 § lagen om pantlånerörelse
samt 56 § förordningen om explosiva varor. Vidare bör polischef
eller polismyndighet åliggande uppgifter att företa besiktningar, biträda

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196b

med utredningar, avge yttranden och dylikt i regel handläggas av arbetsgrupp,
då uppgiften väsentligen har anknytning till arbetsgruppens verksamhetsområde.
Särskilt nämns biträde — vare sig författningsreglerat eller
ej — åt statliga eller kommunala myndigheter med utredningar i skilda
ärenden, såsom i socialvårds-, nykterhetsvårds- och barnavårdsärenden.

I övrigt finner beredningen att ärenden rörande besiktningar, utredningar
och yttranden i stor omfattning torde kunna handläggas för hela
polisdistriktet av annan befattningshavare än polischefen. Avgränsningen
av denna delegation anses lämpligen böra ske så, att delegation må ske i
fall då delegerad handläggning äger rum av ärenden som har betydelse för
eller eljest anknytning till besiktningen, utredningen eller yttrandet.

Remissyttrandena

Allmänt

Polisberedningens förslag har fått ett i huvudsak positivt mottagande
vid remissbehandlingen. Sålunda godtas vad beredningen föreslagit beträffande
polisens uppgifter i det förstatligade polisväsendet och förslaget att
i möjligaste mån skapa ett enhetligt polisinyndighetsbegrepp. Behovet att
inom den nya polisorganisationen i betydande utsträckning avlasta polischefen
de förvaltningsuppgifter av allmän karaktär som åvilar polismyndighet
på grund av särskilda stadganden vitsordas i allmänhet i remissvaren,
i vilka också betonas den betydelse decentraliserad handläggning av
polismyndighetsärenden får för allmänheten. Det stora flertalet remissorgan
ansluter sig vidare till beredningens allmänna synpunkter rörande
de grunder efter vilka delegationsfrågor bör avgöras. Vad polisberedningen
anför om tillämpningen av de allmänna grunderna för delegation av polismyndighets-
och polischefsuppgifter har i regel mött invändningar endast
på särskilda punkter, framför allt när det gäller delegation av uppgiften
att vara förundersökningsledare i brottmål och av avgöranden rörande administrativa
frihetsberövanden.

Polisens uppgifter

Samtliga remissinstanser tillstyrker förslaget beträffande polisens uppgifter
eller lämnar det utan erinran. I de flesta yttrandena accepteras förslaget
utan närmare kommentarer. Av dem som yttrat sig särskilt i detta
hänseende anför länsstyrelsen i Jämtlands län, att länsstyrelsen delar uppfattningen
att sådana uppgifter, som på grund av särskilda stadganden,
ankommer på polisen, så långt möjligt bör avlastas den. Samtidigt understryker
länsstyrelsen vikten av att denna avlastning inte sker i ett sammanhang
utan efter hand som förutsättningar finnes föreligga därför.
Föreningen Sveriges stadsfiskaler anser det från skilda synpunkter vara
betydelsefullt att polisens uppgifter så långt möjligt fixeras, så att en gräns
3 — Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 samt. Nr 101

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1964

dras mellan polisen och andra organ åvilande skyldigheter. Vad beredningen
anfört i fråga om polisens huvuduppgift föranleder ingen erinran
från föreningen, som också instämmer i uttalandet om det önskvärda i att
inskränka uppgifter, som åvilar polisen på grund av särskilda stad.ganden
eller hävdvunnet bruk. Enligt polismästaren i Göteborg bör eftersträvas att
avlasta polisen sådana uppgifter i större utsträckning än vad beredningen
föreslagit. Särskilt nämns åtskilligt utredningsarbete i sociala och liknande
ärenden.

Svenska stadsförbundet tillstyrker i princip att uppgifter, som hittills
åvilat polisen på grund av hävd, upphör att vara polisuppgifter. Förbundet
förutsätter emellertid att detta inte får hindra samarbete mellan polisväsendet
och de kommunala myndigheterna t. ex. i fråga om alarmbevakning
för olika ändamål. Vidare bör handhavandet av de till vissa polisstationer
inkopplade »tjuvlarmen» inte utan vidare klassificeras som för
polisväsendet främmande uppgifter. Om dessa anläggningar nyttjas med
måtta och tillåts endast i trängande fall, när stora värden står på spel,
torde anläggningarna böra betraktas som viktiga redskap för polisen i dess
verksamhet att förebygga och uppdaga brott.

Även i statskontorets remissvar berörs polisens samarbete med andra organ.
Hur viktig från allmänna synpunkter den av beredningen särskilt
betonade kontakten mellan polisen och socialvårdens organ än ter sig, kan
enligt statskontorets mening samarbete i det enskilda fallet med annan
myndighet eller enskild sammanslutning vara lika betydelsefull eller kanske
till och med mera angelägen. Statskontoret föreslår därför, att åläggandet
för polisen att samarbeta ges ett vidgat innehåll. Statskontoret ansluter
sig till vad beredningen uttalat om polisens befattning med förpassningar.
För att uttalandet inte skall stanna på papperet krävs emellertid,
understryker statskontoret, att man tar upp till särskild behandling i vilken
utsträckning organ som har mer eller mindre fortlöpande behov av
handräckningsåtgärder kan ombesörja åtgärderna själva och hur man på
bästa sätt skall kunna disponera dessa organs egna personalresurser för
sådana uppgifter.

Beträffande förpassningar enligt barnavårdslagen hänvisar socialstyrelsen
till att en stor del av dessa förpassningar enligt styrelsens råd och
anvisningar skall i första hand ombesörjas av barnavårdspersonal. Samtidigt
erinrar styrelsen om att rymningsrisken hos ungdomsvårdsskolornas
klientel är betydande. Det torde emellertid förekomma fall, när polisen
utnyttjas för förpassning även då direkt behov av polisens malctresurser
inte föreligger. Vad angår förpassningar inom nykterhetsvården vitsordar
styrelsen att det förekommer att polisen måste belastas med förpassningsuppgifter
även i fall då utnyttjande av dess maktbefogenheter inte
erfordras. Enligt styrelsens mening bör nykterhetsnämnderna i största
möjliga utsträckning själva få utse lämplig person som följeslagare vid

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

resa till anstalt eller vid beslut om återhämtande. Det synes önskvärt att
i första hand den i vårdarbetet engagerade personalen bereds möjlighet att
handha förpassningsresorna. I sina råd och anvisningar liksom vid personliga
kontakter med nykterhetsnämnderna har styrelsen understrukit
önskvärdheten att nämnderna använder egen personal vid förpassningsresor.

Domstolskommittén erinrar om att kommitténs förslag om utskiftning
på andra organ av magistrats och kommunalborgmästares nuvarande uppgifter
innebär att polisen tillförs ytterligare vissa ärenden. Å andra sidan
leder förslaget till att en del ärenden som åligger polisen i dag överförs
till andra organ.

Lagberedningen påpekar att den omständigheten att polis-, åklagar- och
exekutionsväsendet skiljs ut till särskilda organisationer givetvis inte får
betyda, att de skall kunna undandra sig att i erforderlig utsträckning samverka
med varandra eller med andra statliga verksamhetsgrenar. För exekutionsväsendets
del är det av särskild vikt att liksom hittills kunna lita
till hjälp från polisens sida i fall, då exekutiva förrättningar måste genomföras
med våld. Våra nordiska grannländer har i sin utsökningslagstiftning
upptagit bestämmelser om polisens skyldighet i detta hänseende, och
lagberedningen kommer under sitt fortsatta arbete att ställas inför frågan,
om inte liknande regler bör införas i den svenska lagen. Utan att nu
ta ställning till denna fråga understryker lagberedningen att enligt gällande
svensk rätt skyldighet för polisen att ingripa i situationer av nyss
angivet slag måste anses föreligga oaktat stöd i uttrycklig lagregel saknas.

Polismyndighetsbegreppet

Samtliga remissmyndigheter tillstyrker förslaget att begreppet polismyndighet
skall ges en i möjligaste mån enhetlig innebörd. Betydelsen härav
betonas särskilt av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. Länsstyrelsen
anser emellertid att man på ett tydligare sätt än polisberedningen gjort
bör stryka under att detta begrepp med hänsyn till psykologiska, traditionella
och organisatoriska faktorer är en positiv terminologisk tillgång, av
särskild betydelse som sammanfattande beteckning på de lokala polisorganen
i deras maktutövande verksamhet på det icke-polisiära området.
Länsstyrelsen i Jämtlands län finner i likhet med beredningen, att det är
angeläget att polismyndighetsbegreppet får enhetlig innebörd i olika lagar
och författningar, och länsstyrelsen biträder beredningens uttalanden
och förslag i detta hänseende.

För bibehållande av begreppet poliskammare ullalar sig två remissorgan,
nämligen polismästaren i Linköping och föreningen Sveriges polismästare.

Kungl. Maj:ts proposition, nr 101 år 196i

Behovet att fördela polischefs uppgifter

Vad polisberedningen anfört rörande behovet av delegation inom polisväsendet
har vunnit anslutning av så gott som alla remissinstanser, bland
dem justitiekanslersämbetet, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten
för Övre Norrland, överståthållaråmbctet, alla hörda läns styrelser, kommunförbunden
samt föreningen Sveriges polismästare och svenska polisförbundet.
Sålunda delar justitiekanslersämbetet polisberedningens uppfattning,
att med den föreslagna organisationen av polisdistrikten följer behov
att decentralisera beslutanderätten i polismyndighetsärenden. Länsstyrelsen
i Östergötlands län framhäver att polischefstjänsterna måste organiseras
som driftledartjänster och att polischeferna redan av detta skäl
bör avlastas polismyndighetsärenden i största möjliga omfattning. Med
hänsyn till allmänhetens service är det vidare önskvärt, att allmänheten i
samband med indragningen av landsfiskalsdistrikten bereds tillfälle att
utan onödig omgång och besvär få sina polisärenden behandlade på närmaste
poliskontor. Liknande synpunkter förs fram av föreningen Sveriges
polismästare samt av länsstyrelsen i Jämlands län, som finner den föreslagna
ordningen uppenbart erforderlig. Även länsstyrelsen i Västerbottens
län uttalar sig i denna riktning. Med hänsyn till de stora avstånden
inom länet får territoriell delegation särskilt stor praktisk betydelse där,
framhåller länsstyrelsen. Även central delegation av beslutanderätt är enligt
länsstyrelsen värdefull i synnerhet i större polisdistrikt.

En god lösning av delegationsfrågan är en grundläggande förutsättning
för hela polisreformen, i vart fall enligt de huvudlinjer om vilka principbeslut
redan fattats, yttrar svenska stadsförbundet. Förbundet hävdar att
det är delegationstanken som bär upp hela systemet med förhållandevis
stora polisdistrikt och på lämpliga platser stationerade arbetsgrupper. För
att arbetsgrupperna skall framstå som företrädare för lokal service är det
nödvändigt att de alltefter sina kvalifikationer utrustas med befogenhet att
fatta beslut i åtskilliga ärenden. Därtill kommer att delegation är nödvändig
av rent arbetsmässiga skäl. Svenska kommunförbundet hemställer i
detta sammanhang, att fler arbetsgrupper med polismyndighetsfunktion än
de beredningen föreslagit inrättas i de nordligare län, som trots ökningen
av orter med sådan funktion inom hela landet fått vidkännas betydande
minskning.

En hel del remissorgan, som i övrigt vitsordar behovet av delegation,
bestrider som utvecklas närmare i det följande att något mera påtagligt
behov därav föreligger i fråga om befogenheten att vara förundersökningsledare
i brottmål.

En mera allmänt negativ attityd beträffande behovet av delegation i polismyndighetsärenden
intar föreningen Sveriges stadsfiskaler och Sveriges
juristförbund. Båda dessa remissorgan bestrider att den föreslagna po -

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b

lisorganisationen kräver omfattande delegation och att polisbefälet är kompetent
att handha annat än enkla rutinärenden. Nyssnämnda förening anför.

Beredningen åberopar organisatoriska skäl och servicesynpunkter till
grund för sitt förslag. De organisatoriska skälen minskar väsentligt i styrka
av anledningar, som beredningen själv påpekar, exempelvis behovet av upplysningar
ur centralortens register etc. Servicesynpunkten överdrives enligt
föreningens mening, enär behovet av personlig kontakt från allmänhetens
sida med den beslutande erfarenhetsmässigt måste bedömas som
ringa.

En strävan vid uppbyggnaden av en ny polisorganisation har, som nyss
berörts, varit att så långt möjligt renodla polisuppgifterna. När det gäller
polismyndighetsärendena leder beredningens förslag till att polisen på fältet
ålägges nya uppgifter, som den ej är skolad för och som måste medföra
inskränkningar i möjligheterna att ägna sig åt egentlig polisverksamhet.
Beslutanderätten i polismyndighetsärenden bör enligt föreningens mening
i långt större utsträckning än beredningen föreslår förbehållas polischeferna
och befattningshavare i polischefskarriären, som besitter erforderlig
administrativ skolning.

Också Sveriges juristförbund hänvisar till att polischeferna är administrativt
utbildade och att deras kompetens bör utnyttjas i största möjliga utsträckning.
Förbundet finner det inte ändamålsenligt eller lämpligt att anordna
kompletterande utbildning för polismän, som skall handha polismyndighetsuppgifter.
Polismännens arbete bör koncentreras på utredande
och brottsförebyggande verksamhet. I de största polisdistrikten bör enligt
förbundets mening befattningar som polisintendent inrättas för att möjliggöra
att polischeferna avlastas arbetsuppgifter. Delegation av polismyndighetsärenden
till lägre befattningshavare än poliskommissarie bör ske
endast i undantagsfall. Vad den territoriella delegationen angår anser förbundet,
att sådan bör ske mycket restriktivt. Dylik delegation bör komma
ifråga endast i enklare rutinärenden, där allmänhetens krav på snabbt besked
är särskilt framträdande. Allmänhetens behov av personlig kontakt
med polischefen i övriga administrativa ärenden finner förbundet som regel
vara ringa.

Uppgiftsfördelningen och grunderna för delegation

Vad polisberedningen anfört rörande uppgiftsfördelningen och grunderna
för delegation av polischefs uppgifter anser justitickanslersämbetet vara
välavvägt och ägnat alt ligga till grund för en framtida ordning på detta
område. Liknande synpunkter förs fram från flera håll vid remissbehandlingen,
som i förevarande hänseende varit övervägande välvillig. En rationell
och effektiv polisverksamhet bör kunna åstadkommas, om de tankegångar
angående delegering och decentralisation, som kommit till uttryck
i betänkandet, blir normgivande för de föreskrifter vilka förutsättes skola
utfärdas av Kungl. Maj :t eller därtill utsedd myndighet, anför stats kontoret.
Med understrykande av att dess prövning inte omfattar konsekven -

Kungl. Maj.ts proposition nr lOi år 1964

serna av förslagen från rättssäkerhetssynpunkt, tillstyrker kontoret därför
att så sker. Dock ifrågasätts lämpligheten att som särskild grund för
delegation ange att ärendet kan antas väcka större uppmärksamhet.

Överståthållarämbetet finner sig i stort sett kunna ansluta sig till de av
beredningen framförda principiella synpunkterna. Samma huvudsakliga
inställning har bl. a. de hörda länsstyrelserna. Härutöver yttrar länsstyrelsen
i Östergötlands län generellt, att ärenden i vilka rättssäkerhetssynpunkter
träder särskilt i förgrunden bör handläggas av polischef eller polisintendent.
Interimistisk åtgärd bör dock i dylika fall kunna vidtas av
polisman oavsett tjänstegrad. I denna riktning uttalar sig också socialstyrelsen.
I fråga om central delegation delas beredningens uppfattning av
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. Territoriell delegation bör enligt
länsstyrelsen omfatta massärenden av enklare beskaffenhet, ärenden i vilka
skyndsamt besked är angeläget samt ärenden rörande service i konkreta
fall åt de kommunala organen. Däremot bör ärenden av mera kvalificerad
art samt ärenden som förekommer endast i ringa omfattning inte delegeras.

Enligt länsstyrelsen i Västmanlands län uppstår rätt besvärliga avvägningsproblem
i fråga om delegering av beslutanderätt till befattningshavare
vid arbetsgrupp. Beredningen har här kanske gått väl långt, menar
länsstyrelsen, som anför.

Å ena sidan ter det sig angeläget att tillhandagå allmänheten med god
polisiär service även på andra orter än vederbörande distrikts centralort.
Å andra sidan bör tillses, att dubbelarbete i förhållandet mellan centralexpeditionen
och arbetsgruppens poliskontor — t. ex. dubbelregistrering —
i möjligaste mån undvikes. Vikt måste även tillmätas en någorlunda enhetlighet
i de avgöranden, som träffas vid arbetsgrupperna. Beredningens
riktlinjer för delegering av polischefsuppgifter till befattningshavare vid
arbetsgrupp ger länsstyrelsen intryck av en ganska långt driven delegation.
Måhända borde denna begränsas mera än som i betänkandet skett.
Polisens primära uppgift ute på fältet måste dock vara upprätthållandet
av ordning och säkerhet, brottsförebyggande och brottsbekämpande verksamhet,
trafikövervakning och liknande. Man får akta sig för att tillskapa
flera »skrivbordspoliser» än vad som är oundgängligen erforderligt.

Svenska stadsförbundet framför som sin uppfattning att beredningen
vid behandlingen av delegationsfrågan både vid sina överväganden och förslag
av mera principiell art och vid sina mera konkreta ställningstaganden
rörande vilka ärenden som bör bli föremål för delegation stannat för sådana
lösningar, som synes väl ägnade att ge reellt innehåll åt servicesynpunkten
utan att rättssäkerheten eftersätts. Förbundet tillstyrker därför
vad beredningen föreslagit i dessa avseenden. Svenska kommunförbundet
konstaterar med tillfredsställelse, att beredningen för att åstadkomma
bästa möjliga service åt allmänhet och myndigheter strävat efter en långtgående
delegation av polismyndighetsbefogenheter till arbetsgrupperna.
Emot de i betänkandet föreslagna principerna för delegation har förbun -

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196b

det i huvudsak inte något att erinra. Också svenska polisförbundet noterar
med tillfredsställelse att beredningsförslaget torde möjliggöra en mer
rationell arbetsordning i fråga om delegation än den som tillämpas f. n.

Några remissinstanser, som anslutit sig till beredningens allmänna grunder
för bedömningen av delegationsspörsmålen, rekommenderar en försiktig
tillämpning av principerna, i varje fall under inledningsskedet. Hit
hör bl. a. polismästaren i Stockholm, landsfogden i Västerbottens län och
föreningen Sveriges landsfiskaler.

Domstolskommittén erinrar om att kommitténs förut nämnda förslag
medför att polismyndigheten kommer att i vidgad omfattning få ta befattning
med ärenden angående tillstånd att driva handel eller annan näring
och återkallelse av sådana tillstånd. Det är av vikt att handläggningen av
dessa ärenden förbehålls polischefen. Hovrätten för övre Norrland förordar
att de föreslagna grunderna för delegation får gälla även ärenden som
åläggs polismyndighet om domstolskommitténs förslag genomförs.

Som sagts i det föregående anser föreningen Sveriges stadsfiskaler och
Sveriges juristförbund att delegation bör ske i betydligt mindre omfattning
än vad de av beredningen framlagda allmänna grundsatserna för
delegation leder till.

En stor majoritet av remissorgan tillstyrker eller lämnar utan erinran
förslaget att delegation principiellt skall kunna ske till lägst förste poliseller
kriminalassistent eller motsvarande befattningshavare i den nya polisorganisationen.
Polismästaren i Stockholm föreslår att delegation inom
Stockholms polisdistrikt inte skall få förekomma till lägre befattningshavare
än kommissarie. Behovet av mer vittgående delegation finns inte där.
Sveriges juristförbund anser att delegation till lägre befattningshavare än
kommissarie bör ske bara i undantagsfall.

I åtskilliga yttranden understryks det nödvändiga i att polispersonal
som skall handlägga polismyndighetsärenden dessförinnan får erforderlig
utbildning. Under denna förutsättning godtar de flesta remissinstanser förslaget
att delegation principiellt skall ske till viss tjänst och inte till viss
tjänsteman. På några håll förordas dock delegation enligt sistnämnda princip.

Statskontoret betonar starkt betydelsen av alt utbildningsfrågorna behandlas
utan dröjsmål. En förutsättning för att förslagen skall kunna genomföras
är nämligen att befattningshavarna inom polisen på olika nivåer
fått erforderlig utbildning för de mera ansvarsfulla uppgifter som skall anförtros
dem. Länsstyrelsen i Malmöhus län har i huvudsak ingen erinran
men påpekar såväl behovet av vidareutbildning av ifrågavarande personal
som vikten av att delegation i det särskilda fallet meddelas endast personal
som klart ådagalagt lämplighet för dessa arbetsuppgifter. Under denna
förutsättning anser länsstyrelsen det lämpligt att delegation sker i största
möjliga omfattning. I yttrandet från länsstyrelsen i Göteborgs och Holms

72 Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196i

län biträds beredningens uppfattning att lägre funktionärer än förste poliseller
kriminalassistent inte bör kunna erhålla uppdrag att besluta i polischef
särenden. För att möjliggöra önskvärd territoriell delegation kan det
därför bli nödvändigt att ge en arbetsgrupp mer kvalificerad ledning än
som eljest skulle varit påkallad. Denna konsekvens bör man vara beredd
att ta. En annan lösning i dylika situationer tänker sig länsstyrelsen i
Jämtlands län, som ifrågasätter om inte undantag från de uppställda kvalifikationskraven
bör kunna göras i de fall, då i en arbetsgrupp med liten
personalstyrka plats inte kan beredas för en tjänsteman med angivna kvalifikationer.
Länsstyrelsen finner det vidare självklart, att polischefen genom
delegationen inte betages möjlighet att i vissa fall själv överta handläggningen
och avgörandet av ett ärende liksom att den beslutande skall
ha möjlighet att hänskjuta avgörandet i mera svårbedömda ärenden till
högre tjänsteman. I sistnämnda hänseende framhåller föreningen Sveriges
polismästare betydelsen av att den beslutande har klart för sig möjligheten
och ofta lämpligheten att hänskjuta ärenden till eller att i varje fall kontakta
överordnad. Särskild uppmärksamhet bör enligt polismästaren i
Stockholjji ägnas frågan, i vilken omfattning beslut skall fattas efter föredragning
samt vilka befattningshavare som får tagas i anspråk som föredragande.
Det anses angeläget att föredragning i regel sker i förvaltningsärenden.

Svenska kommunförbundet utgår från att de förste polis- och kriminalassistenter
som blir högsta befäl inom de olika vaktområdena så snart som
möjligt får erforderlig kompletterande utbildning, och svenska polisförbundet
poängterar att den utbildning, som anses erforderlig för att delegation
skall kunna ske i önskad omfattning, bör planläggas i god tid och
genomföras före förstatligandet. Sistnämnda förbund förutsätter att det
redan under hösten 1964 bör vara känt vilka polismän som kan komma i
fråga för att erhålla nu avsedda tjänster.

Den förordade principen att rätten att besluta i polischefens ställe skall
förenas med viss tjänst utan hänsyn till vem som vid varje tidpunkt innehar
tjänsten är enligt Sveriges juristförbunds mening oriktig. Stor hänsyn
måste tas till polismannens kompetens och personliga kvalifikationer. Om en
polisman inte har den administrativa kunskap och erfarenhet som krävs
för handläggning av polismyndiglietsärenden, skall sådana ärenden inte
heller delegeras till honom. Som förut sagts anser förbundet det inte vara
ändamålsenligt eller lämpligt att anordna kompletterande utbildning för
polismän som skall handha polismyndighetsuppgifter.

Också föreningen Sveriges polismästare ifrågasätter om det inte vore
lämpligare att beslutanderätten knöts till viss befattningshavare på viss
tjänst. Härigenom skulle frågor om lämplighet och utbildning i varje särskilt
fall kunna prövas och möjlighet öppnas för polischefen att lämna delegation
inom ramen för Kungl. Maj :ts och rikspolisstyrelsens ställningstaganden.
Föreningen betonar vidare att det är betydelsefullt att tillräcklig

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196b

och lämplig arbetskraft avdelas för att åstadkomma och kontinuerligt upprätthålla
verksamhetskartotek och andra anordningar för upplysning om
vägledande avgöranden i olika slags ärenden.

Prövningen av frågor om delegation m. m.

Förslaget att Kungl. Maj :t skall ange ramen för i vilken omfattning delegation
får ske och vilka befattningshavare som får komma i fråga för att
besluta i polismyndighetsärenden tillstyrks eller lämnas utan erinran av
samtliga remissinstanser. I anslutning härtill anför emellertid statskontoret
att det bör övervägas om man inte direkt i författning kan slå fast på vilka
områden och i vilka frågor delegation får beslutas. I yttrandet heter det.

Beträffande delegationsprövningen föreslås, att denna skall anförtros åt
regeringen men att underordnad myndighet skall kunna få bemyndigande
att bestämma hur de av regeringen meddelade delegationsreglerna skall tilllämpas
inom varje polisdistrikt. Det förefaller statskontoret som om genom
en sådan reglering regeringen kommer att belastas med delegationsfrågor i
större utsträckning än som de enskilda fallen motiverar. Det förtjänar enligt
statskontorets mening att ytterligare övervägas, huruvida man inte direkt i
författning kan ange på vilka områden och i vilka frågor delegation må
beslutas åtminstone av rikspolisstyrelsen.

Tillämpningen av de uppställda grundsatserna

I sina allmänna uttalanden om tillämpningen av de
föreslagna principerna för delegation ställer sig remissinstanserna
i allmänhet positiva till vad polisberedningen anfört i detta
hänseende. På flera håll antyds emellertid att någon mer djupgående granskning
inte kunnat göras av betänkandet i denna del. Till dem som i stort
sett funnit beredningens synpunkter godtagbara hör bl. a. justitiekanslersämbetet,
statskontoret, de hörda hovrätterna, länsstyrelserna utom länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län samt kommunförbunden. Svenska kommunförbundet
framhäver särskilt, att rikspolisstyrelsen måste se till att
delegation sker i minst den omfattning som skisserats i betänkandet.

I några av de nyss nämnda remissvaren, bl. a. yttrandet från länsstyrelsen
i Östergötlands län, påpekas att delegationens omfattning hänger samman
med vilken utbildning personalen skall få. Innan utbildningsfrågorna lösts
är det därför svårt att ta ställning i saken. Samma anmärkning gör föreningen
Sveriges landsfiskaler, som helt allmänt rekommenderar att delegation
sker med försiktighet.

I en del yttranden förordas en mer restriktiv tillämpning av delegationsmöjligheterna
än vad beredningen skisserat. Sålunda hyser föreningen
Sveriges stads fiskaler en avvikande mening beträffande lämpligheten av en
så vidsträckt delegation av polismyndighetsärenden som beredningen föreslår.
Föreningens inställning hänger samman med föreningens förut redovisade
åsikter om behovet och lämpligheten helt allmänt av att kunna dele3*—Bihang
till riksdagens protokoll 196b. 1 sand. Nr 101

Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 1964

gera polischefs uppgifter till underordnad polispersonal. Länsstyrelsen i
Göteborgs och Bohus län anser, liksom landsfogden i länet, att överarbetning
måste ske av beredningens förslag rörande vilka konkreta ärendegrupper
som skall kunna delegeras. För ett definitivt ställningstagande till
detta spörsmål krävs en mer djupgående analys än den beredningen presterat
i sina på denna punkt ganska summariska ställningstaganden. Enligt
Sveriges juristförbund bör vissa grupper av ärenden helt undantas från
delegation.

På särskilda punkter har i åtskilliga remissvar gjorts bedömningar vilka
mer eller mindre avviker från beredningens. Vad som här främst tilldragit
sig intresse vid remissbehandlingen är frågan om delegation av åliggandet
att vara förundersökningsledare i brottmål.

Polisberedningens uppfattning, att polismyndighets befogenheter enligt
rättegångsbalken att vara förundersökningsledare bör kunna delegeras till
lägst kommissarie eller i särskilda fall förste polis- eller kriminalassistent,
föranleder ingen erinran från statskontoret, länsstyrelserna i Västmanlands,
Jämtlands och Västerbottens län, kommunförbunden, föreningarna Sveriges
polismästare, Sveriges landsfogdar och Sveriges landsfiskaler, svenska
polisförbundet, landsfogden i Göteborgs och Bohus län, de polismästare,
som yttrat sig, utom polismästaren i Linköping, samt de länsavdelningar
av föreningen Sveriges landsfiskaler från vilka yttranden föreligger.

En del remissmyndigheter har inte i och för sig erinran mot beredningens
förslag men anser försiktighet motiverad. Särskilt framhålls i dessa utlåtanden
att förbehåll bör göras beträffande befogenheten att använda tvångsmedel.
Dessa synpunkter kommer till uttryck i det utlåtande som avgivits
av justitiekanslersåmbetet. Ämbetet erinrar till en början om att ändring ej
avses skola ske av bestämmelsen i 23 kap. 3 § rättegångsbalken. Att i enkla
mål poliskommissarie såsom förundersökningsledare inleder och fullföljer
förundersökning synes enligt ämbetet knappast böra möta någon principiell
invändning. Det torde också kunna godtas, att dylik befogenhet ges
åt polisbefäl i förste polisassistents eller förste kriminalassistents ställning
— särskilt i sådana fall då vederbörande befattningshavare har den högre
personliga kompetens som följer av genomgången kommissariekurs vid
polisskola. I själva verket torde polisbefäl i berörda grader redan nu i stor
utsträckning, utan att formellt inneha ställning som förundersökningsledare,
rent faktiskt fungera som sådan i enkla mål. Vad gäller mål som
inte är av enkel beskaffenhet synes det ämbetet mer tveksamt, hur långt ner
delegation bör få ske. Hänsynen särskilt till den enskildes rättssäkerhet ställer
i sådana mål ofta stora krav på kunskaper, erfarenhet och beprövat omdöme
hos förundersökningsledaren och gör enligt ämbetets mening, att i
nu avsedda fall stor återhållsamhet är påkallad. Sålunda synes delegation
i dessa fall i regel inte böra ske utan att väsentliga förbehåll görs i fråga
om befogenheten att använda tvångsmedel.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b

I huvudsak motsvarande inställning har hovrätten för övre Norrland.
Befogenhet att som förundersökningsledare ingripa med tvångsmedel enligt
rättegångsbalken bör enligt hovrättens mening under inga förhållanden
tillkomma lägre polisbefäl än kommissarie. Enligt länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län bör rätt att använda tvångsmedel inte heller tillkomma
kommissarie.

Delegation av polismyndighets befogenheter som förundersökningsledare
till lägre polisbefäl än kommissarie avstyrks av överståtliållarämbetet, länsstyrelserna
i Östergötlands och Malmöhus län samt landsfogden i Västerbottens
län. Domstolskommittén ifrågasätter lämpligheten att delegera
dessa befogenheter till lägre polisbefäl än kommissarie.

Än mer avvisande ställer sig riksåklagarämbetet, som i princip motsätter
sig delegation av ifrågavarande uppgifter till personal under polisintendents
grad. I Stockholm anses dock delegation kunna ske till kommissarie, eftersom
där gäller den regeln att ledningen av förundersökningen skall övertas
av åklagaren om det blir aktuellt att använda tvångsmedel. Motsvarande anses
kunna gälla i andra stora städer. I övrigt sägs behov av delegation inte
föreligga på detta område. Förundersökning är i allmänhet inte erforderlig
beträffande brott på vilka inte kan följa svårare straff än böter. Detta medför
att polisutredning i mycket stor omfattning kan ske utan att någon befattningshavare
vid polisen formellt står som undersökningsledare. I huvudsak
motsvarande ståndpunkt intar förste stadsfiskalerna i Stockholm, Göteborg
och Malmö.

Helt negativt till att polischef avlastas sina uppgifter som förundersökningsledare
ställer sig Sveriges juristförbund. Förbundet hävdar bestämt
att ansvaret för förundersökningen bör åvila juridiskt skolad befattningshavare.

I flera remissvar kopplas frågan om delegation från polischef till underlydande
polisbefäl av förundersökningsledningen samman med den i beredningens
betänkande inte berörda frågan om gränsdragningen mellan
polismyndighets och åklagares befattning med förundersökningsuppgifterna.
I allmänhet förordas i dessa yttranden att åklagaren alltid skall inträda
som förundersökningsledare i stället för polismyndigheten så snart
fråga uppkommer att använda tvångsmedel. Riksåklagarämbetet anför
härom.

Skulle delegation i av beredningen föreslagen omfattning anses böra
komma till stånd bör i vart fall den regeln gälla, att ledningen av förundersökningen
skall övergå till åklagaren så snart fråga blir om anhållande,
reseförbud eller därmed jämförliga straffprocessuella tvångsmedel. Införande
av en sådan regel bär först under senare tid aktualiserats. I RB 23: 3
i dess tidigare lydelse stadgades nämligen att åklagaren skulle övertaga ledningen
av förundersökningen så snart någon skäligen kunde misstänkas för
brottet eller det eljest av särskilda skäl funnes påkallat. Genom lagstiftning
som trätt i kraft den 1 januari 1958 har lagrummet fått sin nuvarande ly -

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196b

delse, som innebär, att —- även sedan skälig misstanke riktats mot viss person
— polismyndigheten kan bibehålla ledningen av förundersökningen om
saken är av enkel beskaffenhet. Ändringen föranleddes av de särskilda storstadsförhållandena.
Såsom framgår av yttrandet från statsåklagaren i Stockholm
gäller därstädes den föreskriften beträffande alla brottsfall, sålunda
även de av enkel beskaffenhet, att förundersökningen utan dröjsmål skall
överlämnas till åklagaren bl. a. i de fall, då fråga är om »anhållande, övervakning
såsom ersättning för häktning, reseförbud, kvarstad, skingringsförbud,
kvarhållande av försändelser enligt 27 kap. 9 § rättegångsbalken,
telefonavlyssning eller sådan husrannsakan, som omförmäles i 28 kap. 4 §
första st. andra punkten rättegångsbalken».

Den nu angivna begränsningen bör enligt ämbetet lämpligen gälla generellt.
Ämbetet anser det emellertid inte tillfyllest att föreskrifter om dylik
begränsning utfärdas i administrativ ordning. Ämbetet ifrågasätter om inte
bestämmelser därom borde införas i rättegångsbalken.

Till förmån för begränsning av polismyndighets befattning med förundersökning
i brottmål enligt det nyss sagda uttalar sig också bl. a. hovrätten
över Skåne och Blekinge, överståthållarämbetet, förste stadsfiskalerna i
Stockholm och Göteborg samt föreningen Sveriges stadsfiskaler. Sistnämnda
förening betonar att behov föreligger av en klar gränsdragning mellan enkla
mål, i vilka förundersökningen kan ledas av polismyndighet, och mål i vilka
åklagaren skall vara förundersökningsledare. Till enkla mål bör enligt föreningens
åsikt uppenbarligen inte hänföras sådana i vilka förekommer fråga
om användning av tvångsmedel mot person och regelmässigt inte heller sådana,
i vilka anledning till tvångsåtgärder av annat slag föreligger. I sådant
mål skall åklagaren alltså kopplas in. Eftersom någon ändring i rättegångsbalkens
bestämmelser i fråga om åklagarens ställning som förundersökningsledare
enligt direktiven inte är åsyftad och inte heller föreslagen av
beredningen, saknas varje anledning att delegera polismyndighets funktioner
som förundersökningsledare i den utsträckning beredningen föreslagit.

Beredningens förslag rörande delegation av polischefens beslutanderätt
i ärenden angående administrativa frihetsberövanden och
liknande ärenden har i remissvaren i stort sett bedömts efter samma normer
som uppställts beträffande ingripande med tvångsmedel under förundersökning
i brottmål.

Överståthållarämbetet och svenska polisförbundet påpekar i detta sammanhang
att viss delegation av ingripanden mot sinnessjuka kan ske enligt
gällande stadgande i 5 § sinnessjuklagen. Behov av sådan delegationsrätt
torde vara ofrånkomlig. Enligt överståthållarämbetet bör delegation ske till
kommissarie i de större städerna, medan svenska polisförbundet allmänt
ifrågasätter om inte delegation bör ske till kommissarie eller i dennes ställe
till jourhavande befäl eller annan polisman, som efter delegation tillagts
beslutanderätt inom arbetsgrupp.

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1964

I fråga om övriga ärenden som beredningen berört i sitt betänkande
har det övervägande antalet remissmyndigheter ingen erinran. Utöver
de allmänna invändningar, som några remissorgan enligt vad som redovisats
i det föregående gjort mot beredningens förslag i denna del, föranleder
förslaget erinringar endast beträffande vissa slag av ärenden.

Departementschefen

Polisens huvuduppgift är att upprätthålla den allmänna ordningen och
säkerheten i samhället. Därutöver har polisen på grund av särskilda stadganden
i lagar och författningar en mångfald uppgifter av skilda slag inom
olika områden för allmän förvaltning. Främst rör det sig om att göra och
motta anmälningar och underrättelser, att göra ingripanden mot person
eller egendom, att verkställa förpassningar och delgivningar samt lämna
annan handräckning, att meddela tillstånd och godkännanden, att utfärda
intyg av allehanda slag samt att verkställa avsyningar och besiktningar. Slutligen
anses vissa uppgifter åligga polisen på grund av hävd. Ledningen av
den polisiära verksamheten inom polisdistrikten utövas av polischefen.
Flertalet uppgifter av förvaltningsnatur åvilar polismyndigheten, varmed
i regel förstås polischefen. Vissa möjligheter föreligger att överlåta polischefens
lednings- och polismyndighetsuppgifter på underställd polispersonal,
men dessa möjligheter är begränsade.

Polisväsendets förstatligande leder inte i och för sig till att polisens uppgifter
behöver ändras på mera väsentliga punkter. Däremot gör den genomgripande
omorganisation av polisväsendet, vilken enligt statsmakternas
1962 fattade principbeslut skall ske i samband med förstatligandet, att
ändrad handläggning av polisiära ärenden bör övervägas. Sålunda uttalades
i anslutning till principbeslutet bl. a., att befogenhet att handlägga polismyndighetsärenden
borde med hänsyn till den förutsatta minskningen av
antalet polisdistrikt kunna delegeras på polischefen underställd polispersonal.
Uppdraget att närmare utreda dessa och andra frågor angående polisväsendets
omorganisation har lämnats åt polisberedningen, som nu lagt
fram förslag i dessa hänseenden. På grundval av förslagen har förut denna
dag på min föredragning beslutats proposition till riksdagen angående organisationen
av polisväsendet m. m. Förslaget innebär hl. a. att antalet polischefsdistrikt
och därmed även antalet polischefer reduceras från omkring
380 till 119. Med utgångspunkt i 1962 års principbeslut har beredningen vidare
lagt fram förslag rörande polisens uppgifter och handläggning av polischefs
åligganden. Förslaget syftar hl. a. till att bereda möjlighet till
ganska omfattande fördelning och decentralisering av denna handläggning.
Vid remissbehandling har förslaget på det hela taget vunnit anslutning.

Vad först angår polisens uppgifter finner jag i likhet med polisberedningen
självfallet alt huvuduppgiften alltjämt skall vara alt upprätt -

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

hålla allmän ordning och säkerhet. Att i korthet ange det konkreta innehållet
i denna bestämning är knappast möjligt. Inte heller finner jag det
lämpligt att genom noggrann avgränsning av uppgiften försvåra en fortlöpande
anpassning av polisens verksamhet för ordningens och säkerhetens
upprätthållande till den ständiga förändring som samhällsbilden undergår.
Huvuduppgiften bör omfatta vad som anges i gällande polisinstruktion,
nämligen att söka förebygga brott samt hindra att ordningen och säkerheten
eljest störs, att uppdaga och utreda begångna brott samt vidta erforderliga
åtgärder då ordningen och säkerheten eljest kränkts samt att i
övrigt lämna allmänheten skydd, upplysning och annan hjälp. I sin verksamhet
bör polisen samarbeta med andra myndigheter och med enskilda.
Detta samarbete har sin kanske största betydelse i det brottsförebyggande
arbetet, varvid det särskilt bör åligga polisen att hålla nära kontakt med de
socialvårdande organen, främst barnavårds- och nykterhetsnämnderna, och
underrätta sådana organ om förhållanden som kan föranleda åtgärder från
deras sida. Till den brottsförebyggande polisverksamheten hör enligt min
mening också bl. a. den befattning som polisen f. n. tar med alarmanordningar,
vare sig kommunala eller enskilda. Vidare måste huvuduppgiften
anses omfatta hjälpverksamhet mot enskilda vid olyckshändelser, sjukdom
och i liknande situationer samt spaning och efterlysning beträffande försvunna
personer, vilka uppgifter hittills ansetts åligga polisen på grund av
hävd. Övriga uppgifter som nu åligger polisen på grund av hävd utgörs väsentligen
av olika biträdessysslor åt kommunala organ. Dessa sysslor bör
inte längre åligga polisen annat än då polisiär handräckning erfordras.

De flesta uppgifter som polisen har på grund av särskilda stadganden är
av den natur att de kräver polisens medverkan eller eljest lämpligen handläggs
av polisiär myndighet. Häri ligger ett värde även såtillvida, att polisen
till gagn för verksamheten i övrigt upprätthåller nära kontakt med allmänheten.
Uppgifternas mångfald medför emellertid samtidigt svårigheter
för polisen att tillfredsställande ombesörja huvuduppgiften. Med hänsyn
härtill har strävan på senare tid varit att inte belasta polisen med andra
uppgifter än sådana som har direkt anknytning till polisens primära verksamhet
eller kräver användning av polisiära maktmedel. Åtgärder har vidtagits
för att befria polisen från åligganden som inte är av sådan art. Av
stor betydelse är här det förslag att avlasta polisen en stor del av de f. n.
betungande förpassningsuppgifterna, vilket lagts fram i den förut nämnda,
denna dag beslutade propositionen till riksdagen. Jag delar beredningens
och remissinstansernas mening att strävandena att renodla polisens uppgifter
på grund av särskilda stadganden bör fullföljas. Givetvis kan sådan
renodling inte genomföras på en gång utan först efter hand som förutsättningarna
därför är för handen.

På landsbygden ingår i polisens uppgifter att biträda vid åtgärd i utsökningsmål,
vid indrivning av utskylder eller böter och vid annan hand -

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b

räckning. Dessa exekutiva uppgifter skall inte åligga polisen, sedan en
från polisen fristående exekutiv organisation vid förstatligandet skapats i
enlighet med 1962 års principbeslut. I detta sammanhang vill jag emellertid
med anledning av påpekande i lagberedningens remissyttrande framhålla,
att polisen givetvis liksom hittills skall vara skyldig att lämna handräckning
åt de exekutiva organen, när exekutiva förrättningar måste genomföras
med våld.

Jag förordar att polisens uppgifter efter polisväsendets förstatligande bestäms
enligt de grunder jag nu angivit. Det torde ankomma på Kungl. Maj :t
att utfärda närmare bestämmelser i ämnet i den mån bestämmelser inte
redan finns.

Begreppet polismyndighet har f. n. skiftande innebörd i
olika författningar. Främst avses därmed de rent polisiära organen, länsstyrelse
och polischef, i deras utövning av ledningen av verksamheten för
upprätthållande av allmän ordning och säkerhet. I åtskilliga särskilda stadganden
åsyftas med polismyndighet magistrat, kommunalborgmästare, poliskammare
och lokal polischef. De flesta författningar, i vilka begreppet
förekommer, innehåller dock inte någon definition. För dessa fall sägs i
lagen om vad i allmänhet skall med polismyndighet avses, att polismyndighets
uppgifter skall fullgöras i stad med poliskammare av denna och i övriga
delar av riket av polischefen i orten.

Polisberedningen har med instämmande av samtliga remissinstanser
förordat att polismyndighetsbegreppet om möjligt ges enhetlig innebörd.
Jag ansluter mig till denna målsättning. Sålunda föreslår jag att med polismyndighet
alltid skall avses polischefen i orten, om annat inte framgår av
den författning där begreppet förekommer. Poliskammarinstitutionen skall
alltså inte finnas kvar. I sak innebär detta knappast någon förändring, eftersom
polischefen principiellt är ensam ledamot och beslutande i poliskammaren.
Vidare vill jag erinra om att i den förut nämnda, denna dag beslutade
remissen till lagrådet föreslagits, att åtskilliga ärenden som magistrat
eller kommunalborgmästarc f. n. har att handlägga såsom polismyndighet
skall från och med den 1 januari 1965 ankomma på polismyndigheten med
den innebörd detta begrepp har enligt polismyndighetslagen. Genomförs
förslaget samt de författningsändringar i övrigt som avses komma att föreslås
i anslutning därtill, synes återstå endast ett fåtal författningar, i vilka
begreppet polismyndighet avser annan än polischefen. I det följande kommer
jag att föreslå att specialregleringen av polismyndighetsbegreppet i en
del sådana författningar upphävs. I andra författningar kan ändring ske i
administrativ väg. Förutsättningar föreligger alltså att nu ge polismyndighetsbegreppet
en i huvudsak enhetlig innebörd. Med hänsyn till den omfattning
i vilken begreppet använts kan det dock inte uteslutas, alt specialreglering
förekommer i ytterligare någon författning.

Vad angår behovet av vidgade möjligheter till d e 1 e -

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196b

gation av polischefs uppgifter vill jag erinra om att Kungl. Maj :t jämlikt
polismyndighetslagen äger, om särskilda skäl föreligger, uppdra åt
annan polisman än polischef att i dennes ställe fullgöra uppgift som ankommer
på polischefen såsom polismyndighet. Av lagens förarbeten framgår att
stadgandet tillkommit närmast för att möjliggöra delegation av enkla,
ofta återkommande ärenden i köpingar och andra orter på landsbygden,
i vilka inte polischef men väl annan kvalificerad polisman är stationerad.
Delegationsmöjligheten synes inte ha utnyttjats.

Såväl från polisberedningens som från de flesta remissinstansernas sida
har framhävts, att den nya polisorganisationen nödvändiggör omfattande
delegation av polismyndighctsärendenas handläggning till lägre polisbefäl
än polischefen. Härför har åberopats såväl att arbetsorganisatoriska skäl
nödvändiggör en fördelning av polischefs åligganden på flera befattningshavare
som att decentralisering av handläggningen behövs för att tillgodose
berättigade krav från allmänheten att inte få sämre möjligheter
än nu att komma i kontakt med den som avgör dessa ärenden. Också för
egen del anser jag, att frågan om delegation av dessa ärenden kommer i
ett nytt läge till följd av polisväsendets omorganisation. Erfarenheterna
från redan nu stora polischefsdistrikt visar, att det inte är en uppgift för
en enda man att dels planlägga och leda den operativa polisverksamheten,
dels ensam pröva och avgöra alla förekommande polismyndighetsärenden.
Fördelning av uppgifterna blir nödvändig av arbetsorganisatoriska skäl.
Härigenom torde handläggningen i regel även kunna ske snabbare, vilket
är av stor vikt i dessa ärenden, som ofta angår enskildas personliga eller
ekonomiska angelägenheter. Av sistnämnda skäl är det vidare önskvärt att
ärendenas handläggning decentraliseras inom polisdistrikten, något som
har starkt betonats från kommunernas sida. Den personliga kontakten mellan
den sökande allmänheten och den beslutande har om inte formellt så
dock reellt ofta betydelse för ärendenas prövning och avgörande. I vart fall
torde den enskilde i många fall känna behov av att personligen lägga fram
sina skäl för den som avgör ärendet. Möjlighet till personlig kontakt skapar
härvid förtroende för att avgörandet sker med hänsyn tagen till alla föreliggande
omständigheter. Vad nu sagts om handläggning av ärenden som
ankommer på polischef såsom polismyndighet äger i allt väsentligt tillämpning
även beträffande polischefs övriga åligganden. I detta hänseende föreligger
enligt polisreglementet möjlighet för polischefen att på lägre polisbefäl
överlåta uppgifter som åligger honom på grund av bestämmelser i
administrativa författningar, dock endast i den mån medgivande därtill
lämnats i hans instruktion.

Jag förordar alltså att möjlighet att fördela och decentralisera prövning
och avgörande av ärenden, som ankommer på polischef, skall föreligga
i den utsträckning som är erforderlig för att skapa rationell arbetsorganisation
och tillgodose allmänhetens intressen och som är lämplig med hänsyn
till de förekommande ärendenas art.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

När det gäller att ange de allmänna grunder efter vilka
delegation bör ske framhåller beredningen att ärenden, i vilka kravet
på rättssäkerhet är särskilt framträdande, bör förbehållas handläggning
av polischefen eller polisbefäl med motsvarande kvalifikationer. 1 ill
sådana ärenden hänför beredningen tvångsingripanden mot person och mera
omfattande tvångsingripanden i fråga om egendom samt ärenden som rör
rätt att driva handel eller näring eller anordna allmän sammankomst eller
som angår någons medborgerliga förtroende eller eljest är av särskild betydelse
för den enskilde. Handläggningen av andra ärenden bör enligt beredningen
decentraliseras, när fråga är om vanligt förekommande ärenden med
anknytning till lokala förhållanden, samt i övrigt kunna anförtros polischefen
underställd befattningshavare på distriktets centralort, om det är
motiverat av arbetsorganisatoriska skäl. Bland ärenden som i regel lämpar
sig för decentraliserad handläggning nämner beredningen bl. a. ärenden som
kräver uppmärksamhet endast från lokal ordnings- och trafiksynpunkt,
ärenden rörande biträde åt kommunala organ, t. ex. hälsovårdsnämnd, intyg
om personer eller förhållanden inom lokalvaktomrade samt ärenden som
grundar sig på besiktning eller eljest på personlig kännedom om förhållanden
där. Vid remissbehandlingen har beredningens synpunkter på de flesta
håll bedömts vara välawägda och ägnade att läggas till grund för en framtida
ordning. Jag förordar också för min del att de av beredningen angivna
grunderna skall tjäna till ledning vid prövningen av i vilken omfattning
delegation skall ske.

En olägenhet vid all decentralisering är att risk föreligger att enhetligheten
i avgörandena går förlorad. Av intresse i detta sammanhang är i vilken
utsträckning polischefen äger ingripa i den underordnades handläggning
av polischefs uppgifter. I fråga om polisledningsuppgifter finner jag
i likhet med beredningen uppenbart, att polischefen har obegränsad rätt
att ge bindande direktiv och att han kan rätta eller ändra beslut, som han
anser oriktiga eller olämpliga. Polismyndigheten är emellertid ofta första
instans i förvaltningsprocess. I dylika fall kan polischefen varken meddela
generella direktiv för underordnads handläggning av polismyndighetsärenden
eller förmå den underordnade att i konkreta fall besluta på visst sätt.
Polischefen torde dock vära oförhindrad att själv överta handläggningen av
delegerade ärenden, vilket dock torde böra ske endast i särskilda fall. Jag
delar vidare beredningens åsikt, som inte mött invändningar vid remissbehandlingen,
att polischefen kan och bör genom råd, upplysningar och på annat
sätt verka för att polisbefäl, som har att handlägga polismyndighetsärenden,
blir förtrogna med gällande bestämmelser och deras tillämpning.
Mera framträdande risker för oenhetlighet i avgörandena torde på detta sätt
bli undanröjda.

Det sist sagda aktualiserar frågan om kvalifikationerna hos
polisbefäl som skall fullgöra polischefs uppgifter.
För polischefstjänst skall enligt förslag i prop. 1964: 100 framdeles krävas

Kungl. Maj:ts proposition nr t Öl år 196b

antingen juris kandidatexamen eller statsvetenskaplig juridisk examen,
kompletterad med straffrätt, eller begränsad studentexamenskompetens
jämte en på den polisiära verksamheten inriktad juridisk utbildning. Dessutom
skall krävas särskild teoretisk och praktisk utbildning under en polischefskurs
samt viss praktisk tjänstgöring.

Jag har nyss förordat att ärenden i vilka rättssäkerhetskravet särskilt träder
i förgrunden skall handläggas av polischefen själv eller polisbefäl med
motsvarande kvalifikationer, varmed jag främst åsyftar polisintendenter,
som i den nya polisorganisationen skall ha polischefskompetens. Beträffande
kvalifikationerna hos befattningshavare som anförtros prövning och
avgörande i andra på polischef ankommande ärenden har polisberedningen
med hänsyn till kravet på allmän erfarenhet föreslagit att delegation till
lägre tjänsteman än förste polis- eller kriminalassistent inte bör komma i
fråga. För tjänst som förste polis- eller kriminalassistent krävs f. n., förutom
vanlig konstapelsutbildning, att ha genomgått assistentklassen i statens polisskola
samt i regel att ha tjänstgjort någon tid som polisbefäl. Från
remissinstansernas sida har väsentliga erinringar i allmänhet inte riktats
mot förslaget, men på många håll har framhållits att utbildningsfrågan
måste lösas både på längre sikt och för de tjänstemän som omedelbart
efter den 1 januari 1965 skall handlägga polismyndighetsärenden. Beredningens
förslag är även enligt min mening välgrundat. Spörsmålen
om den framtida polisutbildningen utreds f. n. av 1962 års polisutbildningskommitté.
I utredningsuppdraget ingår bl. a. att beakta behovet av
utbildning för polismän som i polischefs ställe skall fatta beslut i polismyndighetsärenden
samt att lägga fram förslag angående anordnande av
kompletterande utbildning redan före förstatligandereformens ikraftträdande.
I sistnämnda hänseende har kommittén i promemoria den 29 januari
1964 föreslagit, att ett kompendium, innefattande bl. a. författningsbestämmelser
rörande uppgifter som skall kunna delegeras och kommentar
till bestämmelserna samt lämpliga blanketter, utarbetas och utdelas till
polisbefäl som i den nya polisorganisationen skall fullgöra sådana uppgifter.
På grundval av kompendiet skall enligt förslaget kompletterande muntlig
undervisning anordnas länsvis under slutet av hösten 1964. Promemorian
remissbehandlas f. n. Tillfredsställande möjligheter att tillgodose behov
av kompletterande utbildning redan före förstatligandet synes alltså föreligga.

Med utgångspunkt i sina allmänna överväganden har polisberedningen
lämnat en utförlig redovisning av ärenden som beredningen funnit
lämpligen böra delegeras. Beredningens ställningstaganden har
på det hela taget gillats av remissinstanserna. På särskilda punkter har
dock rests invändningar. Ett fåtal remissorgan tar mera generellt avstånd
från beredningens synpunkter och hävdar, att delegation bör ske i långt
mindre utsträckning än beredningen räknat med.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b

Beredningens redovisning omfattar ett stort antal polismyndighetsärenden
av olika slag, bl. a. åtskilliga tillståndsärenden, som rör allmän
ordning och säkerhet, flertalet intygs-, handräcknings- och delgivningsärenden
samt besiktningar, utredningar och yttranden. Enligt beredningen
bör handläggningen av en stor del av de redovisade ärendena decentraliseras
till de utstationerade arbetsgrupperna inom polisdistriktet. Särskilt avses
här ärenden med anknytning till förhållandena inom arbetsgrupps vaktområde.
Jag kan i huvudsak ansluta mig till de synpunkter beredningen
sålunda anfört.

Beträffande ärenden av ingripande betydelse för den enskilde kan emellertid
övervägas att införa begränsning av delegationsrätten. Med denna utgångspunkt
skall jag på ett par punkter i detta sammanhang närmare gå in
på delegationsfrågans bedömning vad gäller särskilda ärenden.

En fråga som väckt särskild uppmärksamhet vid remissbehandlingen är
fullgörande av polismyndighets uppgifter som förundersökningsledare i
brottmål. Förundersökning i brottmål syftar till att klarlägga, vem som
skäligen kan misstänkas för ett brott och om tillräckliga skäl föreligger för
åtal mot honom, samt att bereda målet för huvudförhandling. Under förundersökningen
kan olika tvångsåtgärder vidtas mot den misstänkte. Beslut
härom fattas i åtskilliga fall av förundersökningsledaren. Förundersökning
inleds av polismyndighet eller åklagare. Om saken inte är av
enkel beskaffenhet skall ledningen av förundersökning som inletts av
polismyndighet övertas av åklagaren, så snart någon skäligen kan misstänkas
för brottet. Polisberedningen har ansett, att polismyndighets befogenhet
att leda förundersökning bör kunna delegeras till lägst kommissarie
eller i särskilda fall förste polis- eller kriminalassistent, samt hänvisat
till att vissa möjligheter till sådan delegation föreligger redan f. n.
enligt rättegångsbalken. Från remissinstansernas sida har man i allmänhet
godtagit beredningens ställningstagande endast under förutsättning, att
förundersökningsledningen överlämnas till åklagaren så snart fråga uppkommer
att vidta tvångsåtgärder. I själva verket torde beredningens ställningstagande
leda till i huvudsak samma resultat som remissinstansernas,
eftersom ett mål, i vilket fråga uppkommer att ingripa med tvångsmedel, i
regel inte längre kan anses vara av enkel beskaffenhet, varför förundersökningsledningen
enligt det förut sagda skall överläs av åklagaren. Närmare
bestämmelser i detta hänseende torde liksom hittills böra meddelas
i anslutning till rättegångsbalken. Under dessa förhållanden anser jag behov
inte föreligga att särskilt begränsa möjligheterna till delegation av uppgiften
som förundersökningsledare. Självfallet bör delegation till lägre polisbefäl
än kommissarie förekomma endast i mål av genomgående enkel
beskaffenhet.

Bland övriga för den enskilde mera betydelsefulla polismyndighetsuppgifter
är polismyndighets befogenhet enligt särskilda stadganden att besluta

84 Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b

om administrativa frihetsberövanden av särskild vikt från rättssäkerhetssynpunkt.
Detta gäller bl. a. beslut om frihetsberövanden jämlikt lagen
om nykterhetsvård och barnavårdslagen samt sådana beslut om frihetsberövanden,
som är att jämställa med ingripande med tvångsmedel enligt
rättegångsbalken, t. ex. anhållande eller reseförbud enligt lagstiftningen om
utlämning för brott. Hit hör även ansökan enligt sinnessjuklagen om tvångsintagning
på mentalsjukhus. Beträffande dylika beslut föreslår jag, att
delegationsmöjligheten uttryckligen begränsas såtillvida, att besluten får
fattas i polischefens ställe endast av högre polisbefäl, varmed jag främst
åsyftar polisintendent. Delegation av beslutanderätten i nämnda ärenden
enligt sinnessjuklagen får emellertid f. n. i viss utsträckning ske till annat
polisbefäl. Några remissinstanser, bl. a. överståthållarämbetet, har framhållit
att behov också framdeles föreligger av sådan delegation i dessa ärenden
i varje fall i större städer och att delegationen bör ske till kommissarie.
Jag delar denna uppfattning.

I anslutning till det nu anförda vill jag erinra om att vissa tvångsingripanden
enligt rättegångsbalken, bl. a. gripande av misstänkt person, beslag,
husrannsakan, kroppsvisitation och kroppsbesiktning, vilka får beslutas
av förundersökningsledaren, åklagaren eller rätten, dock må utan
sådant beslut vidtas av polisman om fara är i dröjsmål. Som polisberedningen
anfört gör sig de synpunkter som ligger till grund för dessa regler
ofta gällande också beträffande åtgärder som får beslutas av polismyndighet,
t. ex. omhändertagande av mentalsjuka eller alkoholskadade personer
som utgör akut fara för eget eller andras liv. Beredningens uttalanden har
inte mött invändningar från remissinstanserna. Osäkerhet torde f. n. råda
om och i vilken utsträckning polisman är berättigad att vidta dylika interimistiska
åtgärder. Begränsningen av delegationsmöjligheten som jag
nyss förordat när det gäller frihetsberövanden avser enbart beslutanderätten.
Den förordade regleringen hindrar sålunda inte att polisman oberoende
av grad tilläggs befogenhet att när fara är i dröjsmål interimistiskt
ingripa i angivna fall. Ett uttryckligt konstaterande härav torde böra ske i
administrativ väg. Därvid bör föreskrivas, att den som vidtagit interimistiskt
ingripande ofördröj ligen skall anmäla det hos den som har beslutanderätten
beträffande ingripanden av det slag varom är fråga.

Vidare vill jag i detta sammanhang framhålla, att olika slag av förberedelseoch
verkställighetsåtgärder självfallet kan vidtas även av andra än dem
som tillagts beslutanderätten. Uppgiften att bereda ärendena skall sålunda
fullgöras av polischefen underställd personal, på vilken dylika uppgifter
ankommer enligt arbetsordning eller särskilt uppdrag. I fråga om verkställighet
av polischefs eller polismyndighets beslut uttalades vid polismyndighetslagens
tillkomst, att det uppenbarligen inte är meningen att
polischefen eller den som fullgör uppgift i hans ställe själv skall utföra alla
åtgärder som ankommer på polismyndigheten. Enligt uttalandet förut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

sattes, att den underlydande polispersonalen ombesörjer rena verkställighetsåtgärder.
Jag instämmer häri och vill endast tillägga, att verkställighetsuppgifter
liksom beredningsuppgifter bör kunna åläggas även kontorspersonal,
i den mån polisiära befogenheter inte behöver utnyttjas för uppgifterna.

Som framgår av det föregående är avsikten att delegation inom den nya
polisorganisationen skall förekomma i avsevärd utsträckning och omfatta
även mera komplicerade ärenden. Av särskild vikt är att delegation sker
efter enhetliga normer, inte minst i fråga om den för allmänheten betydelsefulla
decentraliseringen av beslutanderätten. Med hänsyn till dessa förhållanden
föreslår polisberedningen att delegationsprövningen
skall tillkomma Kungl. Maj :t och ske så, att Kungl. Maj :t fastställer ramen
för delegeringen samt bemyndigar underordnade myndigheter att bestämma
hur de fastställda grunderna skall tillämpas i de konkreta fallen. Jag tillstyrker
i likhet med samtliga remissmyndigheter detta förslag. I samband
med denna prövning torde få beaktas de synpunkter som vid remissbehandlingen
anlagts på delegationsfrågans bedömning beträffande olika ärendegrupper.

Den här föreslagna regleringen bygger, såvitt angår decentralisering av
polismyndighetsärendenas handläggning, på polisberedningens förslag
att rätten att besluta i polischefens ställe skall förenas med viss tjänst. En
sådan ordning finner jag naturlig på längre sikt och den har godtagits av
remissinstanserna på ett par undantag när. Den som anförtros rätt att besluta
i polischefens ställe handlar såsom polismyndighet respektive polischef.
Hans avgöranden får alltså överklagas enligt vad som gäller beträffande
polismyndighets respektive polischefs beslut i förekommande ärenden.

Kommunerna och polisväsendet m.m.

Kontaktverksamheten mellan kommunerna och polisen
Principbeslut m.m.

1957 års polisutredning framhöll i sitt betänkande att man har skäl att
anta att kommunernas intresse för polisorganisationens utformning och
polisverksamhetens bedrivande kommer att även efter polisväsendets förstatligande
hållas levande med hänsyn till den väsentliga betydelse i skilda
hänseenden som en effektivt bedriven polisverksamhet har för samhället.
Också för polischeferna ansåg utredningen det vara av vikt att en klyfta
inte bildas mellan kommunerna och polisväsendet. Utredningen förordade
därför, att garantier skapas för fortlöpande kontakt mellan den lokala polisorganisationen
och kommunerna. Att härför inrätta särskilda kontaktorgan
bedömde utredningen innebära en osmidig form för den onskvarda

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

förbindelsen mellan polisen och kommunerna. Kontaktverksamheten borde
i stället få mera spontan karaktär. Utredningen föreslog att skyldighet i
administrativ ordning skulle föreskrivas för lokal polischef att kalla representanter
för varje kommun till informations- och samrådskonferenser.
Dessutom skulle polischefen varje gång en fråga om mera väsentlig förändring
av polisorganisationen eller polisverksamhetens bedrivande aktualiseras
orientera berörda kommunrepresentanter samt bereda de kommunala
organen tillfälle att yttra sig om spörsmålen.

Vid den omfattande remissbehandlingen av utredningens förslag tillstyrkte
det övervägande antalet remissorgan förslaget. I åtskilliga yttranden föreslogs
emellertid en klarare och fastare anordning för lekmannainflytande.

I 1962 års principproposition om polisväsendets förstatligande m. m. uttalades,
att polisväsendets kommunala förankring uppenbarligen varit till
gagn för att grunda ett förtroendefullt förhållande mellan polis och allmänhet,
vilket inte får gå förlorat i ett förstatligat polisväsende. Oavsett vem
som är huvudman för polisen måste det från kommunens sida vara ett intresse
att polisen kan ge kommunens befolkning ett gott skydd. Det är därför
viktigt att lokala intressen även i fortsättningen vinner beaktande i polisverksamheten.
Härför erforderlig samverkan och samråd borde enligt
propositionen ske i så fria och obundna former som möjligt.

Vid propositionens behandling i riksdagen framhölls motionsvis att ett
bibehållande i någon form av polisväsendets kommunala anknytning skulle
vara av värde för polisens direkta kontakt med befolkningen på orten. En
nämnd borde därför tillskapas på det lokala planet med rådgivande befogenheter.
Nämnden skulle dessutom vara ett naturligt forum för utbyte av
information och råd. I sitt av riksdagen godkända utlåtande över propositionen
anförde statsutskottet, efter att ha understrukit betydelsen av att
samhörigheten mellan allmänheten, kommunerna och polisen behålls och
fördjupas, alt det torde vara värdefullt, att kontakten mellan polisorganisationen
och kommunerna kan upprätthållas genom någon form av rådgivande
organ antingen på det lokala planet eller på länsplanet. Med hänsyn
till detta organs karaktär av rådgivande instans och då däri bör ingå
personer med god kännedom om de lokala förhållandena synes det mest
naturligt, att ifrågavarande organ knyts till polisdistrikten.

Polisberedningen

Inledningsvis erinrar polisberedningen om att det under den hittillsvarande
behandlingen av frågan om polisväsendets förstatligande från alla håll
har betonats, att det är av stor vikt att åtgärder vidtas för att efter huvudmannaskapsreformen
behålla och fördjupa samhörigheten mellan kommunerna
och polisen, varigenom även framdeles kan ernås de fördelar som
den kommunala polisorganisationen haft att erbjuda. Härvid har särskilt

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1964

nämnts förtroendet mellan allmänheten och polisen samt hänsynen till speciella
ortsförhållanden vid utformningen av polisorganisationen och polisverksamheten
på lokalplanet. Beredningen, som delar den uppfattning som
anförts i dessa hänseenden, finner inte anledning att ytterligare utveckla
skälen för en fortsatt nära kontakt mellan kommunerna och polisen.

Beredningen utgår från att kontaktverksamheten mellan kommunerna och
polisen skall från kommunal sida ombesörjas genom någon form av rådgivande
organ på lokalplanet. Beträffande samrådsorganets uppgifter anför
beredningen, att det inte skall ha några beslutande uppgifter i fråga
om polisorganisationen och polisverksamheten utan såsom statsutskottet
understrukit fungera som en rådgivande instans. Huvuduppgiften bör vara
att verka för ett förtroendefullt förhållande mellan allmänheten och polisen.
Verksamheten skall inte endast bestå i att organet yttrar sig i frågor
som hänskjuts till det. Organet bör ha befogenhet att på eget initiativ
göra framställningar och avge förslag i frågor rörande polisens organisation
och verksamhet. Befogenheterna bör å andra sidan i princip vara begränsade
till spörsmål som är av mera direkt betydelse för polisverksamheten
inom organets verksamhetsområde. Frågor av riksomfattande betydelse
bör det i första hand ankomma på de till rikspolisstyrelsen knutna
lekmannarepresentanterna att bevaka.

Bland de organisationsfrågor som har stor betydelse för den lokala polisverksamheten
nämner beredningen polisdistriktsindelningen. Utvecklingen
på skilda områden — befolkningsomflyttningen, trafikutvecklingen etc. —
lär påkalla förändringar tid efter annan i denna indelning. Här kan kommunerna
göra betydelsefulla insatser genom att förmedla lokala erfarenheter,
synpunkter och önskemål till de polisiära organen. Ett annat område
av omedelbar betydelse för den polisiära servicen är polisstyrkornas stationering,
framhåller beredningen. Den avvägning, som här måste ske mellan
olika synpunkter och intressen, är grannlaga. Det är därför angeläget, att
utformningen av grupperingsprincipen får lekmannaförankring ute i distrikten.
Samrådsorganen utgör ett lämpligt instrument härför. De bör uppmärksamt
följa upp utfallet av den gruppering som äger rum i ingångsskedet
samt föreslå de förändringar som erfarenheterna anses göra påkallade.
över ändringar som de polisiära myndigheterna anser befogade bör
samrådsorganen yttra sig. Polisstyrkornas gruppering inverkar även på allmänhetens
möjlighet att få kontakt med polisen i olika ärenden av administrativ
natur. Handläggning av sådana ärenden har beredningen föreslagit
skola i förhållandevis stor utsträckning kunna decentraliseras inom polisdistrikten.
Beredningen anser att kommunala samrådsorgan i detta hänseende
bör ägna intresse inte bara åt stationeringsfrågor utan även åt spörsmålet,
vilka ärenden som från allmänhetens synpunkter lämpar sig för decentraliserad
handläggning.

Polisstyrkornas taktiska utnyttjande är enligt beredningen i betydande

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196b

omfattning en tekniskt polisiär fråga, som bäst lämpar sig för fackmannamässig
bedömning. Å andra sidan inverkar formerna för polisverksamheten
i inte ringa grad på allmänhetens inställning till polisen och dess verksamhet.
När det gäller själva bedrivandet av polisverksamheten i dess olika
former bör därför organen främst ta fasta på förhållande av betydelse för
allmänhetens inställning till polisen.

Bland frågor som samrådsorganen inte bör ta befattning med anger beredningen
tjänstetillsättningsfrågor, vilka efter polisväsendets förstatligande
inte längre kommer att ha någon kommunal anknytning, samt frågor om
tjänstefel.

Med det anförda har beredningen velat peka på några mera framträdande
uppgifter för kommunala samrådsorgan. Även i övrigt bör organen enligt
beredningens mening ges befogenhet att genom framställningar, yttranden
och förslag verka för att polisorganisationen och polisverksamheten inom
polisdistrikten utformas på ett med hänsyn till de lokala förhållandena ändamålsenligt
sätt. Bl. a. bör organen yttra sig med anledning av förslag till
polisdistriktens anslagsäskanden.

Sammanfattningsvis föreslår beredningen att kommunalt samrådsorgans
uppgift skall vara att verka för att polisorganisationen och polisverksamheten
inom organets område får den med hänsyn till områdets förhållanden
lämpligaste utformningen. Vid fullgörandet av sin uppgift skall dylikt
organ hos polischefen eller länsstyrelsen lägga fram förslag och i övrigt
göra de framställningar organet anser påkallade, avge yttranden i frågor
som polischefen eller annan polisiär myndighet hänskjuter till organet samt
fullgöra de andra uppgifter som kan komma att åläggas organet i lag eller
författning.

Vidare förordar beredningen att polischefen skall vara skyldig att underställa
lokala samrådsorgan vissa frågor av större vikt, såsom förslag till
årlig utgiftsstat samt frågor om förändringar av polisdistriktets eller vaktområdets
gränser och om ändrad stationering av distriktets polispersonal.
I övrigt skall polischefen vara skyldig att inhämta och äga rätt att begära
organets mening i alla ärenden av mera allmän betydelse inom polisdistriktet.
Bedömningen av vilka sådana frågor som är av större vikt skall polischefen
i första hand själv göra. Anser sig samrådsorganet ha blivit förbigånget
i någon fråga som lämpligen bort underställas organet, torde rättelse kunna
vinnas genom hänvändelse till länsstyrelsen.

Vad gäller samrådsorganens verksamhetsområden och sammansättning
anmärker beredningen att de flesta av de nya polisdistrikten kommer att
bestå av åtskilliga kommuner, vanligen 10—20. Även om kommunindelningen
efter hand anpassas till de nya kommunblocken torde antalet i varje polisdistrikt
ingående kommuner bli i vart fall 4—5. Beredningen hävdar att det
inte bör komma i fråga att ålägga varje polischef att fortlöpande uppehålla
samrådsverksamhet med ett flertal kommunala samrådsorgan. Dessa or -

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196i

gan bör därför få hela polisdistriktet som verksamhetsområde. Härför talar
enligt beredningen också den omständigheten, att de lokala aspekterna pa
polisorganisationen och polisverksamheten kan vara olika i skilda delar av
polisdistriktet och att även i övrigt motsättningar i uppfattningarna ofta
torde uppkomma i skilda frågor, särskilt sådana som rör stationeringen av
tillgänglig personal inom distriktets skilda delar. Den avvägning mellan
motstridande uppfattningar, som här blir nödvändig, bör få allmän medborgerlig
förankring och därför ske i ett för hela polisdistriktet gemensamt
lekmannaorgan.

Samrådsorganet, som beredningen föreslår skola benämnas polisnämnd,
bör bestå av ett begränsat antal ledamöter, lämpligen sju, jämte lika många
suppleanter. Ledamöterna bör utses av kommunens fullmäktige. I polisdistrikt
som består av mer än en kommun måste ledamöterna utses genom ombud på
i huvudsak motsvarande sätt som f. n. gäller val av ledamöter och suppleanter
i vägnämnd enligt lagen den 30 juni 1943 om vägnämnder och länsvägnämnder.
Valbar till ledamot eller suppleant i polisnämnd bör enligt
beredningen vara den, som är bosatt inom polisdistriktet och som fyller
övriga krav för valbarhet till ledamot i kommunal nämnd. Valet bör avse
en mandatperiod om fyra år från närmast efter valet infallande årsskifte.
Polisnämndernas verksamhet bör i största möjliga utsträckning bedrivas
i samma former som gäller för kommunala nämnder.

Remissyttrandena

Så gott som alla remissinstanser tillstyrker förslaget att kommunala polisnämnder
inrättas för samråd mellan kommunerna och de polisiära organen.
Sålunda biträds förslaget av bl. a. överståthållarämbetet, alla hörda
länsstyrelser utom en samt av kommunförbunden, av vilka svenska kommunförbundet
dock alltjämt hyser sympatier för en informell kontaktverksamhet
mellan kommuner och polischefer. Avstyrkande yttranden föreligger
endast från länsstyrelsen i Västmanlands län och föreningen Sveriges
landsfogdar.

I huvuddelen av remissvaren lämnas vad beredningen anfört om polisnämndernas
uppgifter utan erinran.

Vad som i detta hänseende tilldragit sig det största intresset vid remissbehandlingen
är i vilken utsträckning polisnämnd skall ha befogenhet att
avhandla frågor som rör polisverksamheten. I allmänhet har beredningens
synpunkter godtagits. Svenska kommunförbundet understryker att frågan
om förhållandet mellan allmänheten och polisen nästan undantagslöst måste
gälla praktiska spörsmål om polisiär service åt allmänheten, dvs. hur polisdistriktets
personella och reella tillgångar av olika slag lämpligen bör disponeras,
och i vad mån förstärkningar är erforderliga. Detta kan gälla frågor
om polispersonalens stationering, poliskontorens öppethållande, polisbevakningen
på särskilda platser eller lider etc.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

Enligt länsstyrelsen i Västmanlands län måste den av beredningen gjorda
begränsningen i vad avser samrådsorganens befattning med polisstyrkornas
faktiska utnyttjande starkt understrykas. Dispositionen av tillgänglig
polispersonal är i övervägande grad en operativ uppgift, som i första hand
uteslutande bör ankomma på polischefen. Det får inte bli så att polisnämnderna
med överskridande av den av beredningen angivna begränsningen
blandar sig i polischefernas exklusiva befogenheter på detta område.

På några håll menar man emellertid att polisnämnd i förslaget givits alltför
vittgående rätt att befatta sig med frågor som faller under polischefens
befälsmyndighet. I ett gemensamt yttrande från polisnämnden och poliskammaren
i Västerås sägs att det torde vara diskutabelt om till frågor som
skall underställas samrådsorganet bör föras spörsmål om polistjänstens allmänna
planläggning och viktigare utrustningsfrågor. Dessa spörsmål anses
vara av väl polisiär och teknisk art för att lekmannaombuden skall
kunna förvärva kunskap om dem. Detta hindrar inte att polischefen informerar
i sådana och andra frågor som rör den rena polisverksamheten. Enligt
polismästaren i Linköping bör det klart sägas ut att samrådsorganet lika
litet som de nuvarande polisnämnderna skall ta någon som helst befattning
med fråga som faller under polischefs befälsmyndighet. Liknande inställning
har bl. a. polismästaren i Göteborg.

Länsstyrelsen i Västerbottens län påpekar, att beredningen inte berört ett
par av de viktigaste områdena för samverkan mellan polisen och de kommunala
myndigheterna, nämligen samverkan för lösande av sociala problem
och för den brottsförebyggande verksamheten. På dessa områden krävs
en intim samverkan mellan polis och socialvårdens organ.

Förslaget beträffande polisnämnds verksamhetsområde
och sammansättning tillstyrks eller lämnas utan erinran i det stora
flertalet yttranden, bl. a. av överståthållarämbetet, de hörda länsstyrelserna
och svenska stadsförbundet. I några av dessa yttranden anses förslaget visserligen
leda till ett komplicerat valsystem, men denna konsekvens bedöms
som ofrånkomlig.

I ett par yttranden förordas ytterligare överväganden beträffande polisnämndernas
sammansättning. Med hänsyn till de olägenheter, som är förknippade
med indirekt valsystem, finns det enligt kommunalrätt skommittén
anledning att överväga att knyta nämndorganisationen till de kommunblock
som nu kommer till stånd. Blocken eller samarbctsområdena synes
särskilt väl ägnade att uppbära de arbetsuppgifter som det här är fråga om.
Det skulle troligen inte innebära några kännbara olägenheter för polischeferna
att behöva samråda med mer än en polisnämnd. För flertalet distrikt
skulle med eu anknytning till kommunblocken finnas endast ett fåtal polisnämnder.
Om nämndernas antal blir större, torde distrikten merendels
vara så omfattande och de lokala intressena så varierande, att ett sammanförande
av de skilda intressenterna till en enda nämnd inte kan väntas ge

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196b

något mera arbetsdugligt och representativt organ. Men inte heller med en
anknytning till distrikten nödvändiggörs enligt kommitténs mening ordningen
med en särskild valkorporation så snart distriktet består av mer än
en kommun. Det torde exempelvis vara möjligt att till den föreslagna lagen
foga ett undantagsstadgande, som medger kommunerna att, då distriktet
inte består av mer än sju kommuner, utse nämndledamöterna genom direkta
val. Varje kommun bör då äga utse en representant. Kommer nämnden
inte härigenom att bestå av sju ledamöter, kan återstående platser fördelas
mellan kommunerna efter deras åsämjande. Med nuvarande kommunindelning
skulle ordningen med direktval kunna tillämpas i inemot hälften
av distrikten. En kommunindelning efter blockbildningen skulle medge att
denna ordning så gott som undantagslöst skulle komma till användning.

Även enligt svenska kommunförbundet bör eftersträvas en lösning, som
gör det indirekta valsystemet onödigt men ändå i väsentlig mån tillgodoser
behovet av samrådsorgan som är gemensamma för flera kommuner. En förutsättning
för denna lösning är dock att mer än ett samrådsorgan kan finnas
i ett och samma polisdistrikt. En dylik indelning bör ske enligt vissa i
författning angivna allmänt hållna riktlinjer och bör kunna fastställas av
länsstyrelserna efter samråd med kommuner och polischefer. Målsättningen
bör vara att begränsa antalet nämnder så mycket som möjligt under vederbörligt
hänsynstagande till att antalet ledamöter i varje nämnd inte blir
för stort. Det förefaller rimligt att kommunernas representation i nämnderna
åtminstone i någon mån avspeglar storleksförhållandet mellan berörda
kommuner. Förbundet är redo att tillstyrka ett något högre antal ledamöter
än sju. Sker uppdelning av polisdistrikt i flera nämndområden
bör gränserna för dessa helst sammanfalla med kommunblockens gränser.
Statskontoret framhåller att det är av betydelse att den information som
lämnas i nämnden får så vid spridning som möjligt. Ett sätt att nå detta
syfte är att öka antalet representanter i nämnden. Statskontoret föreslår,
att nämnd skall ha minst tio ledamöter. Anses det befogat att öka antalet
bör så kunna ske.

Det kan enligt ett uttalande från Stockholms stads sida ifrågasättas om
samrådsorganet inte bör benämnas polisråd i stället för polisnämnd. Detta
motiveras av att kontaktorganet i främsta rummet skall vara ett rådgivande
organ utan självständiga förvaltningsuppgifter och av att benämningen
nämnd i kommunalt sammanhang brukar förknippas med ekonomisk förvaltning.
Även polismästaren i Göteborg förordar benämningen polisråd.

De partementscliefen

Ett nödvändigt villkor för att polisverksamheten skall kunna ombesörjas
på ett tillfredsställande sätt är att det råder ett förtroendefullt förhållande
mellan polisen och allmänheten. Polisväsendets hittillsvarande kom -

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b

munala förankring har uppenbarligen varit till gagn i detta hänseende.
Den kommunala anknytningen har också medgivit, att polisorganisationen
på lokalplanet tämligen lätt kunnat utformas med hänsyn tagen till speciella
ortsförhållanden. Åtskilliga organisationsfrågor torde ha kunnat lösas
snabbt och smidigt på grund av det kommunala huvudmannaskapet för
polisväsendet. Det är av stor betydelse att vad som sålunda stått att vinna
inom den kommunala polisorganisationen inte går förlorat genom polisväsendets
förstatligande. Angelägenheten härav har understrukits såväl i
1957 års polisutrednings betänkande och 1962 års principproposition angående
huvudmannaskapsreformen som vid behandlingen i riksdagen av
principfrågan om förstatligandet. Vad angår formerna för kontakt mellan
kommunerna och den statliga polisorganisationen har yppats skilda meningar.
Medan man i utredningsförslaget och i nyssnämnda proposition rekommenderat,
att samverkan och samråd skall ske i så fria och obundna
former som möjligt, har statsutskottet i sitt av riksdagen godkända utlåtande
över propositionen förordat, att kontakten mellan polisorganisationen
och kommunerna skall upprätthållas genom någon form av rådgivande
organ på lokalplanet. I enlighet härmed har polisberedningen föreslagit att
kommunala polisnämnder skall inrättas för samrådsverksamheten. Förslaget
har vunnit anslutning från så gott som alla remissorganens sida och är
även enligt min mening ägnat att skapa fasta och enhetliga former för samrådet
mellan polisen och kommunerna.

Jag vill stryka under att de föreslagna polisnämnderna uteslutande skall
ha rådgivande funktion. För att polisverksamheten skall få den medborgerliga
förankring som förslaget ytterst syftar till är det angeläget, att
nämnderna inte utrustas med befogenheter att vid sidan av de polisiära
myndigheterna meddela direktiv rörande polisens organisation och verksamhetsformer
i övrigt. En sådan dualism i bestämmanderätten skulle vara
ägnad att skapa motsättningar mellan nämnderna och polismyndigheterna
och därmed motverka i stället för främja allmänhetens förtroende för polisen
och dess verksamhet.

Polisnämndernas uppgift skall alltså vara att verka för ett förtroendefullt
förhållande mellan allmänheten och polisen. Som polisberedningen
framhållit skall nämndernas befogenheter vara begränsade till frågor som
från denna synpunkt har mera direkt betydelse för polisverksamheten inom
vederbörande nämnds verksamhetsområde. Nämnderna skall yttra sig i dylika
frågor och ha befogenhet att på eget initiativ göra framställningar och
avge förslag rörande spörsmål av denna art. Denna bestämning av polisnämndernas
uppgifter har i allmänhet inte mött invändningar vid remissbehandlingen.
Eftersom nämnderna som nyss sagts skall vara lokala samrådsorgan,
skall samrådet ske med polischefen i orten. Det är alltså denne
som skall inhämta eller bereda polisnämnd tillfälle att avge yttrande. Framställningar
och förslag från nämndens sida skall ställas till polischefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b

Bland de konkreta frågor som nämnderna skall äga befatta sig med anger
polisberedningen polisdistriktsindelningen och polisstyrkornas stationering
inom distriktet samt behovet från allmänhetens synpunkter av decentraliserad
handläggning av polismyndighetsärenden. I likhet med de flesta remissmyndigheter
anser jag dessa frågor tillhöra dem som främst bör bli
föremål för polisnämndernas uppmärksamhet. Jag delar vidare beredningens
uppfattning att spörsmål om tjänstetillsättningar och disciplinära frågor
helt skall ligga utanför nämndernas befogenhetsområde.

De polisnämnder, som f. n. inrättats med stöd av gällande polislag, äger
inte ta befattning med frågor som faller under polischefens befälsmyndighet.
Polisberedningen har i detta hänseende anfört, att polisstyrkornas taktiska
utnyttjande i betydande omfattning är en fråga som bäst lämpar sig
för fackmannamässig bedömning men att formerna för polisverksamheten
inverkar på allmänhetens inställning till polisen och dess verksamhet.
Enligt beredningens mening bör verksamhetsformerna därför inte undantas
från polisnämndernas befogenhetsområde, men nämnderna bör härvid
ta fasta på förhållanden av betydelse för allmänhetens inställning till polisen.
I åtskilliga remissyttranden yppas farhågor för att beredningens förslag
kan leda till inblandning från nämndernas sida i uppgifter som ankommer
på polischefen och för vilka han ensam bär ansvaret. Dessa farhågor
anser jag vara överdrivna. Rent praktiska spörsmål om dispositionen
av polisdistriktets personella och materiella resurser inverkar som beredningen
och flera remissorgan betonat i hög grad på förhållandet mellan
polisen och allmänheten. Eftersom just detta förhållande är det huvudsakliga
föremålet för polisnämndernas verksamhet bör sådana angelägenheter
inte falla utanför deras befogenhetsområde. Att nämnderna i detta
hänseende inte skall ägna intresse åt detaljer följer av deras funktion som
samrådsorgan i frågor av väsentlig betydelse från allmänhetens synpunkter.
Härav följer också att polisnämnderna inte får bli ett organ för inspektion
och granskning av polischefens tjänsteåtgärder.

Med anledning av vissa uttalanden vid remissbehandlingen vill jag betona
att det inte skall ingå i polisnämndernas rådgivande verksamhet att
själva vidta åtgärder inom den förebyggande polisverksamheten eller att
eljest i egen regi vidta anordningar för att popularisera polisarbetet.

Såsom polisberedningen anfört bör polischefen vara skyldig att bereda
polisnämnd tillfälle att yttra sig i vissa frågor av större vikt. Hit hör enligt
polisberedningens mening bl. a. förslag till utgiftsstat samt frågor om förändring
av polisdistriktets eller vaktområdes gränser och om ändrad stationering
av distriktets polispersonal. Jag delar beredningens uppfattning i
dessa hänseenden. Eftersom polisnämnd skall vara rådgivande organ åt
polischefen torde polischefens skyldighet att inhämta nämndens synpunkter
få liksom hans övriga åligganden som chef för distriktets polisväsende regleras
i administrativ ordning.

Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 1964

I likhet med polisberedningen och det stora flertalet remissinstanser anser
jag det vara en grundläggande förutsättning för att polisnämnd skall
kunna fylla sin uppgift att nämnden får hela polisdistriktet till verksamhetsområde.
Endast på detta sätt kan polisnämnd tjäna syftet att överbrygga
motsättningar mellan distriktets skilda delar och att skapa förtroende för
de avvägningar som måste göras mellan olika intressen inom distriktet.
Därtill kommer att de flesta polisdistrikt kommer att bestå av ett flertal
kommuner. I ett nittiotal fall kommer sålunda polisdistrikt att bestå av
mer än fem kommuner. I 41 av dessa fall skall distriktet omfatta mer än
10 kommuner. Det är med hänsyn härtill uppenbart att det inte blir praktiskt
möjligt för en polischef att samråda med varje kommun för sig. Inte
heller synes enligt min mening något vara att vinna på att indela distrikten
i samrådsområden. Jag föreslår att endast en polisnämnd skall finnas
i varje polisdistrikt.

Vad jag nu sagt ger vidare vid handen att varje kommun knappast kan
tillförsäkras representation i polisnämnd. För att polisnämnden skall bli
ett funktionsdugligt organ har polisberedningen föreslagit, att antalet ledamöter
skall begränsas till sju och att ledamöter och suppleanter i nämnden
skall väljas genom ombud, som utses av kommunernas fullmäktige. Består
polisdistriktet av endast en kommun skall dock ledamöterna och suppleanterna
enligt förslaget väljas direkt av fullmäktige. I princip ansluter jag
mig till detta förslag. Jag delar emellertid den i ett par remissyttranden
framförda uppfattningen att direkt val bör kunna äga rum i större utsträckning
än beredningen förutsatt. Jag föreslår att val genom ombud skall förekomma
endast i polisdistrikt som består av mer än fem kommuner. Härvid
beaktar jag, att om den pågående kommunblocksindelningen leder till
sammanslagning av de kommuner som ingår i blocken, val av ledamöter
och suppleanter i polisnämnd genom ombud synes bli aktuellt endast i ett
fåtal kommuner. För att öka möjligheterna att differentiera kommunernas
representation i nämnden förordar jag, att antalet ledamöter bestäms till
nio.

Polisberedningens förslag att de allmänna bestämmelserna om kommunala
nämnder principiellt skall äga motsvarande tillämpning beträffande
polisnämnderna har lämnats utan erinran av huvuddelen av remissinstanserna.
Inte heller jag har någon erinran mot förslaget.

Kommunal trafikövervakning
Nuvarande förhållanden m. m.

I det föregående har föreslagits, att polisens huvuduppgift i det statliga
polisväsendet liksom hittills skall vara att upprätthålla allmän ordning och
säkerhet. Häri ingår även övervakningen över efterlevnaden av föreskrifter

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1964

angående trafiken. F. n. används emellertid för denna uppgift i viss utsträckning
annan personal än polispersonal, nämligen trafikövervakare, som äger
ombesörja särskilda med trafikövervakning sammanhängande uppgifter
av enklare beskaffenhet. Polisberedningen har upptagit till bedömande i
vad mån polisverksamhet även i det statliga polisväsendet skall kunna fullgöras
med annan personal än polispersonal samt huruvida annan än staten
i så fall bör vara huvudman för dylik personal.

Genom lag den 31 maj 1957 (nr 258) angående ändrad lydelse av 18 §
lagen om polisväsendet i riket infördes i nämnda paragraf ett andra stycke,
enligt vilket Kungl. Maj :t bemyndigades att för visst polisdistrikt medge,
att särskilda med trafikövervakning sammanhängande uppgifter av enklare
beskaffenhet ombesörjs i annan ordning än som sägs i polislagen. Genom
samtidig ändring i polisreglementet föreskrevs, att polischef skall meddela
ordningsvaktsförordnande för den som skall ombesörja dylik trafikövervakning.
Vidare gjordes i 40 § 2 mom. vägtrafikförordningen — rörande
skyldighet för vägtrafikant att efterkomma polismans anvisningar till trafikens
ordnande och att stanna när polisman ger tecken därtill — det
tillägg att vad i momentet sägs om polisman även skall gälla vederbörligen
förordnad trafikövervakare.

Lagändringen föranleddes av en genom Stockholms stads försorg verkställd
utredning om anställande av kvinnlig personal för trafikövervakning
i staden. I utredningen konstaterades, att de mest personalkrävande av polisens
trafikuppgifter är trafikdirigering samt parkerings- och stoppförbudsövervakning.
Med hänsyn till den då rådande polisbristen i Stockholm
föreslogs att dylika uppgifter skulle få läggas på en kvinnlig trafikövervakningskår.
De särskilda trafikövervakarna ansågs i princip böra ha samma
utbildning som poliskonstaplar. I begynnelseskedet sades dock utbildningen
böra inskränkas till en snabbutbildningskurs. Anställning föreslogs skola
ske hos gatunämnden. Trafikövervakarna skulle emellertid underställas
polismästaren, och polisledningen skulle utöva den reella anställningsprövningen.

Med anledning av stadens utredning upprättades inom inrikesdepartementet
eu departementspromemoria, vari trafikövervakarnas ställning upptogs
till behandling. Inledningsvis fastslogs att den verksamhet, varmed
trafikövervakarna enligt förslaget skulle sysselsättas, utgjorde polisverksamhet
som enligt polislagen skulle ombesörjas med polismän. Förutsättningen
för att överlåta enklare polisuppgifter, som ålåg polisdistriktet att
ombesörja, på trafikövervakare var enligt promemorian att de särskilda
uppgifterna kunde klart avgränsas från övrig polisverksamhet, övervakning
av efterlevnaden av parkerings- och stoppförbudsbestämmelser samt
rapportering av förseelser mot dessa motsvarade detta krav. Med dessa uppgifter
borde förenas den mera positiva uppgiften att meddela upplysningar
om gällande parkeringsbestämmelser och förefintliga parkeringsulrymmen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

Vid remissbehandlingen av promemorian vann där framförda synpunkter
anslutning på de flesta håll. Flertalet remissinstanser framhöll dock som
sin principiella inställning, att förstärkningen av trafikövervakningen borde
ske genom att rekryteringen av polispersonal stimulerades. I fråga om
övervakarnas uppgifter anslöt sig de flesta remissorganen till ställningstagandet
i promemorian. Några remissinstanser förordade, att uppgifterna inskränktes
till parkeringsplatserna eller blott fick avse den tidsbegränsade
fordonsuppställningen.

Departementschefen (prop. 1957: 164) ansåg för sin del, att man borde
i första hand och så långt det var möjligt söka lösa problemet med den
bristande parkeringskontrollen genom att stimulera rekryteringen till polistjänsterna.
Som extraordinär åtgärd borde emellertid förslaget med särskilda
trafikövervakare prövas. De principiella betänkligheterna mot en
sådan ordning syntes kunna vika, om övervakningspersonalen anförtroddes
endast uppgifter av enklare beskaffenhet och dessa gavs en klar avgränsning
från övriga polisuppgifter. Departementschefen anslöt sig till de i promemorian
framlagda synpunkterna på vilka uppgifter trafikövervakarna
borde ha. Trafikövervakarna skulle få en på de angivna övervakningsuppgifterna
direkt inriktad utbildning, som alltså avsågs bli mer begränsad
än den vanliga polisutbildningen. Slutligen framhölls, att utvägen att anförtro
polisuppgifter åt annan personal än polispersonal inte borde få tillgripas
i andra fall än då verksamheten inte kunde tillgodoses på annat sätt.
Prövningen härav borde göras av Kungl. Maj :t. Andra polisuppgifter än
sådana som var av enklare beskaffenhet borde överhuvudtaget inte få fullgöras
på detta sätt.

Första lagutskottet (uti. 1957:30) anslöt sig vid sin granskning av förslaget
i allt väsentligt till departementschefens uttalanden. Utskottets utlåtande
godkändes av riksdagen (rskr. 312).

Med stöd av ifrågavarande bestämmelse i 18 § andra stycket polislagen
har Kungl. Maj :t lämnat medgivande som där avses åt Stockholms, Göteborgs,
Malmö, Hälsingborgs, Västerås, Uppsala, Eskilstuna, Borås, Linköpings,
Sundsvalls, Karlstads, Umeå och Östersunds polisdistrikt. Medgivandena
avser i regel tillsynen över parkeringsbestämmelsernas och stoppförbudsbestämmelsernas
efterlevnad, rapportering av förseelser mot dessa bestämmelser
och upplysningsverksamhet rörande bestämmelserna och förefintliga
parkeringsutrymmen. Medgivandena gäller tills vidare. Trafikövervakarna
är i administrativt hänseende i regel knutna till vederbörande
stads gatukontor men är i sin verksamhet underställda polismyndigheten.

Lagen den 9 december 1960 (nr 683) om parkeringsbot, som trätt i kraft
den 1 januari 1961, avser att möjliggöra förenklad handläggning av parkeringsförseelser,
vilka inte är belagda med svårare straff än böter omedelbart
i penningar. Till sådana förseelser räknas enligt lagen inte bara åsidosättande
av lokala trafikföreskrifter rörande parkering och annan upp -

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

ställning eller stannande av motorfordon (61 § 1 inom. vägtrafikförordningen)
utan även förseelser mot bestämmelserna i 49 § 3 mom. förordningen,
enligt vilka parkering på väg ej får ske, där parkering hindrar andra fordon
att fritt komma förbi, vid spårvägshållplats eller på utrymme, avsett
för trafik med spårvagn, vid busshållplats inom ett område av 10 meter
på vardera sidan om hållplatsskylt, på tydligt markerad plats för droskstation
med annat fordon än sådant som stationen är avsedd för, på bro
eller viadukt eller i vägport eller trafiktunnel samt framför ingång eller
infart till fastighet, om passage till eller från fastigheten därigenom obehörigen
hindras eller störs. Straffet för dylika förseelser är böter högst
300 kronor.

Området för tillämpning av parkeringsbot är mer begränsat än området
för trafikövervakarnas verksamhet. Sistnämnda verksamhet synes kunna
omfatta även överträdelser av bestämmelserna i 42 § 4 mom. och 49 § 2
mom. vägtrafikförordningen. Enligt förstnämnda lagrum får fordon inte
i andra fall än då trafikförhållandena kräver det stannas eller uppställas
inom 30 meter från korsande järnvägs närmaste skena. I 49 § 2 mom. sägs
att fordon inte utan att trafikförhållandena kräver det får uppställas på
motorväg annorstädes än på parkeringsplats; i eller i närheten av skarp
kurva; på eller i närheten av backkrön eller på annan plats där sikten
är skymd; vid vägkorsning inom ett avstånd av 10 meter från korsande
körbanas närmaste ytterkant; framför vägmärke så att detta skymmes; på
tydligt markerat övergångsställe för gående eller inom ett område av 10
meter före övergångsstället; samt inom särskild filmarkering eller så nära
sådan att inkörning i rätt fil därigenom försvåras.

Lagen om parkeringsbot är tillämplig i polisdistrikt eller del därav där
lagen enligt Kungl. Maj :ts förordnande skall tillämpas. Vid överträdelse
av föreskrifter som omfattas av lagen äger polisman eller trafikövervakare
till fordonets förare överlämna eller på fordonet fästa skriftlig anmaning
att inom viss tid betala parkeringsbot. Botens belopp, 5—100 kronor, skall för
skilda slags förseelser ha generellt fastställts av statsåklagare efter hörande
av polismyndigheten. Betalas den i anmaningen angivna boten, är ärendet
slutligt avgjort. Eljest kan strafföreläggande meddelas eller åtal väckas.

Enligt Kungl. Maj :ts förordnanden är lagen f. n. tillämplig i Stockholm,
Göteborg, Malmö, Hälsingborg, Uppsala, Västerås, Borås, Linköping, Örebro,
Sundsvall, Halmstad, Eskilstuna och Norrköping.

Polis bere dningen

Beredningen tar till en början upp frågan om särskilda trafikövervakare
skall finnas i den nya polisorganisationen
och vilka uppgifter de i så fall bör ha.

Syftet med 1957 års ändring av polislagen var, anför beredningen, att
4 — Bihang till riksdagens protokoll 1964. 1 sand. Nr 101

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

komina till rätta med en framförallt i Stockholm rådande akut brist på
polispersonal. Lagändringen ansågs nödvändig endast för att göra det
möjligt att bemästra dylika situationer. Med denna utgångspunkt ansåg
man behov av särskilda trafikövervakare med väsentligt lägre kompetens
än polismän föreligga endast för begränsade tidsperioder.

En självklar utgångspunkt för personalplaneringen på alla verksamhetsområden
finner polisberedningen vara att olika arbetsuppgifter bör läggas
på personal, som har en efter uppgifternas art avpassad utbildning. Kompetensdifferentieringen
kan emellertid inte ske med hänsyn till varje slags
ärende för sig utan efter generella normer, som uppställs med beaktande
av vad som bör krävas för handläggningen av större grupper av ärenden.
Kompetensen bör därvid avpassas efter de mera krävande uppgifterna inom
en befattningshavares befogenhetsområde. Redan härav följer att varje befattningshavare
måste ta befattning med uppgifter som han är överkvalificerad
för. Denna effekt förstärks dels därav, att skilda uppgifter som bör
fullgöras i ett sammanhang ofta är av olika kvalitet, dels därav, att en
långt driven kompetensdifferentiering från andra synpunkter kan vara
olämplig.

Trafikövervakningen — liksom polisverksamheten i övrigt — är enligt
beredningen av den art att det merendels inte är rationellt att fördela olika
övervakningsuppgifter på skilda befattningshavare. I verkligheten är en
sådan arbetsfördelning i allmänhet inte genomförbar. Lämpligheten av särskilda
trafikövervakarkårer har med hänsyn härtill också ifrågasatts på åtskilliga
håll. 1957 godtogs anordningen endast som en nödlösning. Trafikutvecklingen
under senare år samt de i stort sett goda erfarenheter man
fått av trafikövervakarnas verksamhet anser beredningen emellertid motivera
en annan bedömning. De omfattande och ständigt ökande uppgifterna
på detta område kräver stora personalresurser. Det synes inte rationellt,
att för dylika övervakningsuppgifter öka kadern av välutbildad polispersonal
i den utsträckning som erfordras för att övervakningen skall bli effektiv.
Möjligheten att för uppgifterna utnyttja personal med lägre kompetens
bör därför nu ses som en permanent lösning av övervakningsproblemen.
Stor försiktighet bör dock iakttas vid tillskapandet av särskilda personalkårer
för övervakningen. Under inga förhållanden bör det enligt beredningens
uppfattning komma i fråga att för trafikövervakningen anlita,
förutom polismän, mer än en personalgrupp. Denna bör ha enhetliga kvalifikationer.

Polisberedningen framhåller att skillnaden mellan polismän och trafikövervakare
är betydande i fråga om såväl fackutbildning som förkunskaper.
Av polisaspirant krävs goda förkunskaper, och efter antagningen skall aspiranten
genomgå omkring ett års polisutbildning för att bli kompetent
att erhålla polismanstjänst. Beträffande särskild trafikövervakare krävs
inga förkunskaper utöver obligatorisk skolutbildning och fackutbildningen

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196i

varar fyra—fem veckor. Denna väsentliga skillnad i kvalifikationerna förutsattes
vid 1957 års ändring av polislagen. Avsikten var då endast att lösa
problemet med parkeringsövervakningen, vilken ansågs kunna åläggas personal
med begränsad utbildning. Mot denna bakgrund bestämdes också
trafikövervakarnas kompetens som enligt hittills meddelade förordnanden
omfattar övervakning av parkerings- och stoppförbudsbestämmelsernas efterlevnad.
Till dylika bestämmelser finner beredningen böra hänföras lokala
trafikföreskrifter om stannande och uppställning av fordon samt förbuden
i 42 § 4 mom. samt 49 § 2 och 3 mom. vägtrafikförordningen att stanna
eller uppställa fordon på viss plats. Det gemensamma för nu nämnda
föreskrifter och bestämmelser är att förseelsen sker redan genom att fordonet
i strid mot förbudet stannas eller uppställs på viss plats eller är uppställt
där viss tid. Bedömning av faran eller olägenheten av stannandet eller
uppställandet behöver inte ske i det konkreta fallet. Annorlunda anser beredningen
att det förhåller sig med förseelse mot 49 § 1 mom. vägtrafikförordningen,
enligt vilket stadgande stannandet eller uppställandet är felaktigt
först då till följd därav fara uppstår för person eller egendom eller
trafiken onödigtvis hindras eller störs. Övervakning av bestämmelsens efterlevnad
torde därför f. n. inte kunna överflyttas på trafikövervakare.

Sammanfattningsvis hävdar beredningen, att trafikövervakarna med den
utbildning de har f. n. i huvudsak visat sig kunna fylla de uppgifter som
enligt gällande bestämmelser kan åläggas dem. Anledning bedöms därför
saknas att på grund av den begränsade utbildningen inskränka trafikövervakarnas
befogenhet. Anses sådan inskränkning av andra skäl lämplig
finns å andra sidan knappast utrymme för avkortning av utbildningstiden.
Den nuvarande utbildningstiden synes erforderlig för handhavande av de
typer av uppgifter, som f. n. får överlåtas på trafikövervakare.

Polisberedningen hyser den uppfattningen, att trafikövervakarnas befogenheter
inte bör utvidgas utan att personalens utbildning utökas. Vill man
ålägga denna personalkategori andra uppgifter än sådana som genomgående
är av enkel beskaffenhet måste utbildningen utbyggas högst väsentligt,
eftersom man då kommer över till uppgifter för vilka måste krävas en
allmän överblick över hela trafikområdet och under utbildningen förvärvad
erfarenhet av trafikarbetet. Krav måste också ställas på speciella personliga
förutsättningar för tjänsten. Samtidigt som trafikövervakarna härigenom
kan sägas bli överkvalificerade för den enklare parkeringsövervakningen
åsidosätts i allt väsentligt ändamålet med särskild personal för vissa trafikövervakningsuppgifter.
Mera står då uppenbarligen att vinna på att utbilda
fler polismän, som ju blir kvalificerade att fullgöra alla förekommande polisuppgifter.
En väsentligt utbyggd utbildning av trafikövervakarna för
att göra dem kompetenta att ombesörja fler polisuppgifter än dem som de
redan nu får anses kompetenta att fullgöra måste därför enligt beredningens
mening avvisas.

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196i

Vidare behandlar beredningen i detta sammanhang i prop. 1960: 175
berörd fråga att vidga trafikövervakarnas behörighet till att omfatta rätt
att meddela rapporteftergift för förseelse som är obetydlig och klart ursäktlig.
Beredningen ställer sig tveksam till om trafikövervakarna äger nödvändiga
kvalifikationer för att få rätt att meddela rapporteftergift. Visserligen
kan en felaktigt meddelad rapporteftergift inte leda till rättsförlust för den
enskilde. Men det utgör en fara för rättssäkerheten i vidare bemärkelse och
för parkeringsövervakningens effektivitet om rapporteftergift blir beroende
på godtyckliga bedömningar och på trafikanternas övertalnings- och duperingsförmåga.
Risker i dessa hänseenden föreligger otvivelaktigt om personal
med begränsade kvalifikationer anförtros ifrågavarande befogenhet.

Olaga parkering anser beredningen i regel böra hänföras till obetydliga
förseelser. De kan ibland anses vara klai’t ursäktliga, t. ex. då tillfälliga besökare
i orten åsidosätter parkeringsförbud, som inte är utmärkta på platsen
eller eljest av den art att de bort vara kända. För sådana fall är det
enligt beredningen en olägenhet att trafikövervakarna, trots att de har befogenhet
att ombesörja övervakning av flertalet parkerings- och stoppförbudsbestämmelsers
efterlevnad, saknar rätt att inom ramen för denna
verksamhet meddela rapporteftergift. För trafikanterna måste detta vara
både obegripligt och oförmånligt.

Vid avvägning mellan här anförda synpunkter finner beredningen övervägande
skäl tala för att trafikövervakare får befogenhet att meddela rapporteftergift.

Beredningen övergår härefter till frågan vem som bör vara
huvudman för trafikövervakarna.

Från administrativa synpunkter anser beredningen delat huvudmannaskap
för trafikövervakningspersonalen inte medföra väsentliga olägenheter.
Redan nu är den särskilda trafikövervakningspersonalen anställd hos och
även eljest administrativt underställd andra kommunala organ än polisverken.
Anordningen har såvitt är känt för beredningen i praktiken visat
sig fungera fullt tillfredsställande. Avskiljningen av ifrågavarande personal
från polispersonalen i ekonomiskt och administrativt hänseende i övrigt
är sålunda redan genomförd. I så måtto föreligger förutsättningar för att
låta personalen behålla sin kommunala anställning, då polisväsendet förstatligas,
och svårigheter i den fortsatta samordningen mellan polismännens
och trafikövervakarens verksamhet synes inte behöva befaras endast
därför att polisen blir ett rent statligt organ.

Beredningen finner det inte vare sig rationellt eller eljest lämpligt att
trafikövervakning ombesörjs — förutom av polismän — av både kommunalanställda
och statsanställda trafikövervakare. I den mån kommunen
åläggs att ombesörja trafikövervakning är det därför önskvärt att åläggandet
avser hela det verksamhetsområde som trafikövervakarens kompetens
omfattar. Vill man inte utsträcka kommuns skyldigheter så långt, bör

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b

de trafikövervakningsuppgifter, som i och för sig faller inom kompetensområdet
men utanför området för kommunens skyldighet, fullgöras av
polismän. Att polismän härvid kommer att handha uppgifter, som lägre
kvalificerad personal i och för sig skulle kunna utföra, tillmäter beredningen
inte större vikt. Denna situation föreligger f. n. och kan inte undvikas
utan att uppgifterna helt undantas från polisverksamheten, något som inte
är realistiskt vare sig övervakningen skall ombesörjas av kommunen eller
av staten. Kostnaderna för övervakningen bedömer beredningen i stort sett
bli desamma vare sig övervakningen sker i statlig eller kommunal regi.

Den omständigheten, att kommun är skyldig att inom stadsplanelagt område
svara för att utrymmen för parkeringsbehovet finns tillgängliga, utgör
enligt beredningens mening inte tillräckligt skäl att ålägga kommunen
att jämväl ombesörja övervakningen av parkeringen på allmänna platser.
Motsvarande situation föreligger på andra områden, påpekar beredningen,
utan att det kan anses befogat att kommunen har ansvaret för ordningens
upprätthållande. I fråga om parkeringsövervakningen anser beredningen
emellertid att bedömningen påverkas av det sätt på vilket kommunen
kan lösa parkeringsfrågan. Enligt 2 § lagen den 31 maj 1957 om rätt
för kommun att uttaga avgift för vissa upplåtelser å allmän plats m. in.
får sålunda kommun, om det finnes påkallat för trafikens ordnande, uttaga
avgift för rätt att under begränsad tid begagna av kommunen för allmän
parkering upplåten plats. Avgiften får bestämmas till det belopp, som erfordras
för att åstadkomma nödvändig omsättning av fordon på parkeringsplatserna.
Grunder för beräkningen av avgifterna bestäms av kommunens
fullmäktige, vilkas beslut skall underställas länsstyrelsens prövning.
Då förslaget till den nyssnämnda lagen lades fram yttrade föredragande
departementschefen (prop. 1956: 143) att avsikten med bestämmelserna
om rätt för kommun att uttaga parkeringsavgifter inte var att göra
någon inskränkning i skyldigheten för kommun att tillhandahålla parkeringsplatser
till allmänt begagnande. Tvärtom underströks angelägenheten
av att alla möjligheter att på ett ändamålsenligt sätt anordna parkeringsplatser
väl tillvaratogs. Avgiftsbeläggning av parkeringsplatser innebär, uttalar
beredningen, en svårare belastning på polisen än andra lösningar av
parkeringsfrågan. Övervakningen på avgiftsbelagda parkeringsplatser måste
nämligen, om den skall vara effektiv, fullgöras i stort sett kontinuerligt
och är därför personalkrävande. Även parkeringsövervakningen i övrigt
blir mer betungande, om omsättningen på ett begränsat antal parkeringsplatser
ökas, än om fler parkeringsutrymmen ställs till förfogande.

I fråga om inkomsterna av avgiftsbeläggning av parkeringsplatser anför
beredningen, att uppgifter från de städer, i vilka parkeringsövervakningen
ombesörjs av särskilda trafikövervakare, visar alt inkomsterna i allmänhet
förslår att täcka såväl kostnader för anskaffning av parkeringsmätare
samt omkostnader för skötsel och underhåll av mätarna som kostnaderna

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1961

för avlöning och andra förmåner åt trafikövervakarna jämte lokaler för
deras verksamhet. Dessutom erhålls överskott, som i Stockholm uppgick
till 600 000 kronor 1961 och i Göteborg beräknats bli 448 000 kronor 1962.

Mot bakgrund av det sagda framstår det för beredningen inte som obefogat,
att kommunerna åläggs att bära det primära ansvaret för parkeringsövervakningen.
Beredningen finner det även från andra synpunkter ändamålsenligt,
att frågan om sättet för parkeringsproblemens lösning sätts i
direkt samband med frågan om anordnande av effektiv övervakning av
parkeringsbestämmelsernas efterlevnad. Sålunda kan det från övervakningssynpunkt
måhända te sig mest ändamålsenligt att tillgodose behovet av parkeringsplatser
efter andra linjer än dem som hittills följts, t. ex. genom
att anordna parkeringsplatser, för vilkas begagnande avgift erläggs till
en ständig vakt vid ingången till parkeringsplatserna. Detta system kan
även användas så, att parkeringen i och för sig inte är tidsbegränsad men
avgiften sätts till relativt högt belopp per tidsenhet. Dylika villkor gäller
för de privata parkeringsgaragen, vilka rymmer hundratals bilar men betjänas
av endast ett par man. Måste kommunerna i sin planering av parkeringsfrågorna
beakta övervakningsproblemen, torde därför bättre garantier
finnas för ändamålsenliga anordningar än om kommunernas behandling
av frågorna sker i huvudsak utan hänsyn till hur övervakningen
skall ordnas.

Som framhållits i andra sammanhang, bl. a. då möjlighet öppnades att
ombesörja trafikövervakning med annan personal än polismän, anser beredningen
att det kan vara lämpligt att övervakningen av avgiftsbelagda
parkeringsplatser kombineras med tillsyn, skötsel och tömning av parkeringsautomaterna,
vilka åtgärder kommunerna självfallet svarar för. Även
för andra kommun åvilande uppgifter torde trafikövervakarna ibland kunna
användas.

De skäl som kan åberopas för kommunal skyldighet att sörja för trafikövervakning
hänför sig enligt beredningen främst till övervakningen av föreskrifter
rörande avgiftsbelagd parkering. Avgiftsbeläggning av parkeringsplatser
nödvändiggör emellertid ofta sträng parkeringsövervakning
för hela det område, inom vilket trafikrörelsen avses skola regleras genom
den avgiftsbelagda parkeringen. Avgiftsbeläggning av parkeringsplatser
återverkar alltså på frågan om parkeringsövervakningen även utanför dessa
parkeringsutrymmen. Med hänsyn härtill finner beredningen, att kommunen
bör kunna åläggas att svara för parkeringsövervakning inte bara på avgiftsbelagda
parkeringsplatser utan även i övriga nyss angivna hänseenden.
Från praktiska synpunkter är en sådan ordning uppenbarligen mest ändamålsenlig,
framhåller beredningen. Vad gäller lokala trafikföreskrifter beträffande
s. k. nattparkering anmärker beredningen att föreskrifterna uteslutande
syftar till att underlätta renhållning och snöröjning på gatan. Skyldighet
att fullgöra dessa åtgärder åvilar stad inom område för vilket stads*

103

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1964

plan fastställts. Dylika lokala parkeringsföreskrifter liar inte i och för sig
samband med den allmänna trafiksituationen, men antalet förseelser och
därmed övervakningens omfattning torde ha direkt samband med fordonstätheten
och bristen på tomt- och garageutrymme för uppställning. Vidare är
övervakningen av betydelse endast för kommunens möjlighet att fullgöra
sin renhållningsskyldighet. Dessa omständigheter motiverar enligt beredningen
att även denna övervakningsuppgift kan åläggas kommun. Härför
talar också praktiska skäl.

Det här förordade verksamhetsområdet för särskilda trafikövervakare anser
beredningen sammanfalla med de nuvarande trafikövervakarnas befogenhetsområde
enligt 18 § andra stycket polislagen som detta lagrum
praktiskt tillämpats. Detta innebär att trafikövervakarnas verksamhetsområde
liksom nu blir vidsträcktare än tillämpningsområdet för lagen om parkeringsbot.
Då lagen inte torde komma att utsträckas utöver området för
parkeringsbestämmelserna i vägtrafikförordningen, anses inte behöva befaras
att framtida ändringar i lagen skall medföra obehörighet för trafikövervakare
att utfärda betalningsanmaning inom gränserna för lagens tilllämplighet.

Enligt polisberedningens bedömning synes det inte lämpligt att kommunerna
generellt blir skyldiga att tillhandahålla personal för parkeringsövervakningen
inom kommunen. Särskild parkeringsövervakning kan väsentligen
anses vara ett stadsproblem. Det kan därför synas ändamålsenligt att
föreskriva skyldighet endast för städer att själva ombesörja övervakningen.
Med hänsyn till den utveckling mot enhetlig kommuntyp, som nu kan skönjas,
finner beredningen det emellertid på längre sikt olämpligt att till grnnd
för skyldigheten lägga skillnaden mellan stad och landsbygd. Denna skillnad
sägs också numera ofta vara endast formell.

Önskvärt vore, yttrar beredningen, att man kunde finna någon generell
norm för kommuns skyldighet att anordna särskild parkeringsövervakning.
En sådan norm bör avspegla de förhållanden som enligt det föregående motiverar
kommunal medverkan i parkeringsövervakningen, nämligen behovet
av parkeringsutrymmen och kommunernas möjligheter att tillgodose
detta behov. Föreskrifter om avgiftsbelagd tidsbegränsad parkering får härvid
ses som en speciellt långtgående »ransonering» av tillgängliga, för föreliggande
behov otillräckliga parkeringsutrymmen.

Enbart det förhållandet att föreskrifter om tidsbegränsad parkering införts
för vissa delar av en tätort utgör enligt beredningen inte bevis för att
parkeringsutrymmena i orten avsevärt understiger behovet. Dylika föreskrifter
är ofta nödvändiga för att hindra långtidsparkering på parkeringsplatser
i affärscentra, där parkeringsplatserna i första hand bör förbehållas
dem som uträttar mera kortvariga ärenden i affärer, banker in. in. I
regel torde övervakningen över efterlevnaden av sådana bestämmelser inte
erbjuda större problem för polispersonalen. Eu säkrare hållpunkt för bo -

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196i

dömningen finner beredningen utan tvivel vara inrättandet av avgiftsbelagd
parkering. Denna åtgärd tillgrips då efterfrågan på parkeringsplatser
är så stor i förhållande till tillgången på platser att man inte kan undvara
avgiftsplikt som ett hjälpmedel för att öka omsättningen på parkeringsplatserna.
Avgift skall alltså uttas, då tidsbegränsning av parkeringen inte
är tillräckligt påtryckningsmedel. Inrättande av avgiftsbelagda parkeringsplatser
torde sålunda tämligen generellt utgöra bevis för en påtaglig brist
på parkeringsplatser, något som enligt vad tidigare sagts kräver en omfattande
övervakning över parkeringsbestämmelsernas efterlevnad.

Att sätta övervakningsskyldigheten i samband med tillämpligheten av lagen
om parkeringsbot anser beredningen vara felaktigt. Visserligen skall
förordnande om lagens tillämplighet komma i fråga endast då verkligt behov
föreligger av förenklad handläggning av ärenden rörande felparkering,
dvs. där förseelsernas antal är mycket stort. Antalet rapporterade parkeringsförseelser
är emellertid direkt beroende av tillgängliga resurser för
parkeringsövervakningen: ju effektivare övervakning desto flera rapporterade
förseelser.

Förutsättningen för att kommun skall kunna åläggas ombesörja trafikövervakning
skall således enligt beredningens förslag vara, att kommunen
uttar avgift för allmänna parkeringsplatser. I anslutning härtill anför beredningen
alt särskild trafikövervakning i många fall torde vara erforderlig
endast inom delar av staden eller orten. Främst kommer här i fråga de
stadsplanelagda områdena, men ofta synes än snävare begränsning vara
motiverad, t. ex. till stadens eller ortens centrala delar. Åläggande skall
därför kunna avse kommun eller del av kommun. I sistnämnda fall bör begränsningen
i regel inte avse mindre områden än viss stadsdel eller liknande.
Att fastställa närmare gränser för övervakningsskyldigheten finner beredningen
varken erforderligt eller ändamålsenligt. Befogenheterna för övervakningspersonalen
bör överhuvudtaget inte begränsas till viss del av kommunen.
Förordnanden för personalen bör alltså avse övervakning inom
kommunen, dock främst området för kommunens skyldighet att ombesörja
övervakningen. Frågor huruvida övervakningspersonalen överskridit sina
befogenheter blir på detta sätt aktuell först om ingripande görs utanför
kommunens gränser.

Beträffande regleringen av kommuns skyldighet att ombesörja trafikövervakning
anför beredningen följande.

För att kommun skall vara skyldig att ombesörja trafikövervakning
måste, sedan polislagen upphört att gälla, särskilda bestämmelser härom
ha upptagits i lag. Beredningen har övervägt att införa bestämmelser i ämnet
i lagen om rätt för kommun att uttaga avgift för vissa upplåtelser å
allmän plats, m. m. men funnit olika skäl tala mot en sådan lösning. Denna
lag reglerar sålunda inte endast avgiftsbeläggning av parkeringsplatser utan
även av upplåtelser av andra allmänna platser. Det skulle te sig främmande

105

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196 b

att i lagen uppta bestämmelser om skyldighet lör kommun att ombesörja
viss statlig verksamhet. Inte heller synes det beredningen lämpligt att reglera
kommuns skyldigheter i förevarande avseende i den av beredningen
i annat sammanhang föreslagna lagen med vissa bestämmelser i anledning
av statens övertagande av huvudmannaskapet för polisväsendet in. in.
Den lagen reglerar uteslutande övergångsfrågor och skall alltså upphöra
att gälla när övergångstiden är slut. övervägandena i denna del leder fram
till att regleringen bör ske i en särskild lag om kommunal trafikövervakning.

Remissyttrandena

Vid remissbehandlingen av polisberedningens förslag har allmän enighet
rätt om att annan personal än polismän bör användas för trafikövervakningsuppgifter
vilka kan fullgöras av personal som inte fått ordinär polisutbildning.

Alla remissinstanserna delar beredningens uppfattning att systemet med
särskilda trafikövervakare nu måste ses som en permanent
lösning av främst parkeringsövervakningen. övervägande skäl talar enligt
justitiekansler sämbetet för en sådan ordning, som också förordas av riksåklagarämbetet
och statskontoret, överståthållarämbetet åberopar praktiska
och ekonomiska skäl för denna lösning. Länsstyrelsen i Stockholms
län anför, att det skulle utgöra en hård belastning för polismännen, om
möjlighet inte fanns att när det är nödvändigt på grund av hög trafikintensitet
överflytta de enklaste göromålen på särskilda trafikövervakare.

I övrigt har remissmyndigheterna hänvisat till vad beredningen anfört
i denna fråga. Poliskammaren i Malmö anser dock att vissa principiella
synpunkter alltjämt torde kunna anföras mot särskilda trafikvaktkarer,
men poliskammaren instämmer trots detta i beredningens förslag.

I så gott som alla remissvaren tillstyrks beredningens förslag vad gäller
frågan, vilka övervakningsuppgifter som skall kunna anförtros särskilda
trafikövervakare, överståthållarämbetet konstaterar att förslaget står i god
överensstämmelse med vad ämbetet tidigare i flera sammanhang uttalat i
ämnet. Lämpligheten av den föreslagna avgränsningen av de särskilda trafikövervakarnas
uppgifter betonas uttryckligen även av bl. a. länsstyrelserna
i Stockholms, Göteborgs och Bohus och Västmanlands län, föreningarna
Sveriges landsfogdar och Sveriges polismästare, poliskammaren i Västerås
samt bötesbyrån i Stockholm. Länsstyrelserna i Stockholms och Västmanlands
län samt föreningen Sveriges landsfogdar tillägger, att det torde
vara av vikt att slå fast, att polisen har både rätt och plikt att utöva all
slags trafikövervakning även inom områden där viss trafiköveivakning ombesörjs
av särskilda trafikövervakare. Särskilt understryks vikten härav
därest den enklare övervakningen i första hand skall fullgöras av kommunala
trafikövervakare.

4:!: — Biliang till riksdagens protokoll 196b. 1 sand. Nr 101

106

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196 A

Enligt statskontorets uppfattning är det angeläget att särskilda trafikövervakares
befogenheter inte blir alltför begränsade. Ämbetsverket anser
att denna personal skall hjälpa barn, åldringar och andra, som har behov
av hjälp, till rätta i trafiken, och att personalen bör åläggas att ingripa vid
trafikolyckor med trafikdirigering och dylikt tills polisen hunnit till platsen
samt att biträda polisen vid sådana tillfällen enligt polisens anvisningar.

Vidgade uppgifter för ifrågavarande personal förordas i det gemensamma
yttrandet från gatu- och drätselnämnderna i Stockholm. Enligt dessa nämnder
vore det både ekonomiskt och praktiskt en klar fördel att låta övervakningen
vid övergångsställen ombesörjas av trafikövervakare i stället för
av polismän. Svenska stadsförbundet finner praktiska skäl tala för förslag
som i tidigare sammanhang lagts fram om utvidgningar av särskilda
trafikövervakares verksamhet, men med hänsyn till att kostnaderna för
polisen övertas av staten anser sig förbundet sakna tillräckliga skäl att påyrka
utvidgningar.

Justitiekanslersämbetet ansluter sig till beredningens förslag utom på
en punkt, nämligen vad angår förseelser mot 49 § 2 mom. första stycket b)
vägtrafikförordningen. Ämbetet anser att övervakning av efterlevnaden av
denna föreskrift inte bör anförtros särskild trafikövervakare. Med den begränsade
utbildning denna personal har bör den inte handlägga mer svårbedömda
fall, särskilt inte sådana där ansvar för trafikovarsamhet kan inträda.

Förslaget att tilldela särskilda trafikövervakare befogenheten att meddela
rapporteftergift lämnas utan erinran av de flesta remissorganen.

I några yttranden anses det angeläget att särskilda trafikövervakare nu
tillerkänns denna befogenhet. Sålunda uttalar polismästaren i Stockholm,
att avsaknaden av rätt att meddela rapporteftergift särskilt under första
tiden som denna personal utnyttjades medförde så bristande smidighet
i personalens arbete att verksamheten blev icke oväsentligt misskrediterad.
Denna personalkår torde numera ha blivit så erfaren, att det inte länsre
synes behöva möta större betänkligheter att ge den rätt till rapporteftergift,
en åtgärd som för övrigt synes ha kommit att mer och mer tillämpas i
praktiken. Poliskammaren i Västerås anser det vara praktiskt värdefullt,
inte minst för allmänheten, att särskilda trafikövervakare kan meddela
rapporteftergift.

Många av de tillstyrkande remissorganen uttalar dock liksom beredningen
viss tveksamhet om de särskilda trafikövervakarnas kvalifikationer för
uppgiften att göra de bedömningar, som erfordras för att ge rapporteftergift,
men ansluter sig till beredningens ståndpunkt att övervägande skäl
talar för att de får denna befogenhet. Bland dessa remissorgan må nämnas
justitiekanslersämbetet, riksåklagarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms,
Västmanlands och Jämtlands län, föreningen Sveriges landsfogdar samt ga -

107

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196b

tu- och drätselnämnderna i Stockholm. Förslaget lämnas utan erinran av
landsfogden i Stockholms län, poliskammaren i Hälsingborg, bötesbyrån i
Stockholm, drätselkamrarna i Solna och Sundbyberg samt Stockholms och
Västmanlands länsavdelningar av föreningen Sveriges landsfiskaler.

Avstyrkande yttranden i denna fråga föreligger från sex remissorgan,
nämligen länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, förste stadsfiskalen i Göteborg,
gatunämnden i Göteborg, poliskammaren i Malmö, föreningen Sveriges
polismästare och svenska polisförbundet. I dessa yttranden framhålls
särskilt, att rapporteftergift innebär känsliga bedömningar som förutsätter
mera fördjupad utbildning och allmän poliserfarenhet än den särskilda trafikövervakaren
får. Ytterligare anförs, att de särskilda trafikövervakarna
behöver det skydd mot påträngande och talföra trafikanter som ligger i
att de saknar befogenhet att meddela rapporteftergift. Föreningen Sveriges
polismästare anser att det, om särskilda trafikövervakare får meddela rapporteftergift,
föreligger allvarlig fara för att parkeringsregleringarna blir
utan verkan. Motivet för att de särskilda trafikövervakartjänsterna inrättades
var enligt föreningen att polispersonalen dessförinnan använt rapporteftergift
vid parkeringsförseelser i så stor utsträckning, att parkeringsföreskrifterna
mer eller mindre satts ur kraft. Restriktivitet i fråga om rapporteftergift
var därför från de kommunala myndigheternas sida en grundförutsättning
för att särskilda trafikövervakarkårer skulle sättas upp.

När det gäller huvudmannaskapet för särskilda trafikövervakare
har meningarna varit delade bland remissinstanserna.
De flesta har emellertid anslutit sig till polisberedningens förslag.

Bland dem som tillstyrkt beredningens förslag eller lämnat det utan erinran
märks till en början justitiekanslersämbetet, riksåklagarämbetet,
statskontoret och överståthållarämbetet.

Av de hörda fem länsstyrelserna har fyra accepterat förslaget, nämligen
länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus, Västmanlands och Jämtlands län,
medan länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ställt sig avvisande.

Av de kommuner som yttrat sig över förslaget har Solna stad och Dandcryds
köping godtagit förslaget. Avstyrkande yttranden har avgivits av städerna
Stockholm, Göteborg, Malmö, Hälsingborg, Uddevalla, Sundbyberg
och Södertälje. Även svenska stadsförbundet har avstyrkt förslaget.

De övriga remissinstanserna — föreningarna Sveriges landsfogdar och
Sveriges polismästare, svenska polisförbundet, polismästaren, förste stadsfiskalen
och bötesbyrån i Stockholm, landsfogden i Stockholms län, förste
stadsfiskalen i Malmö, poliskamrarna i Malmö, Hälsingborg och Västerås
samt Stockholms och Västmanlands länsavdelningar av föreningen Sveriges
landsfiskaler — har i huvudsak tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran.
Förste stadsfiskalen i Göteborg har inte yttrat sig i denna fråga.

De tillstyrkande remissorganen stöder i allmänhet sitt ställningstagande
på de skäl polisberedningen anfört.

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196i

Justitiekansler sämbetet har med sina utgångspunkter inte något att invända
mot beredningens förslag till lag om kommunal trafikövervakning.
Statskontoret anser i likhet med beredningen att parkeringsövervakningen
bör vara en kommunal angelägenhet.

Enligt överståthållarämbetet talar vägande skäl för att kommun, som uttar
avgift för allmänna parkeringsplatser, bör kunna åläggas att ombesörja
parkeringsövervakning. I och för sig anser ämbetet, att eftersom parkeringsavgifterna
torde vara att jämföra mera med böter än med markupplåtelseavgifter,
skäl kan andras för att parkeringsavgifterna, efter avdrag för
kommuns kostnader, skall redovisas till statsverket. Kommunerna får emellertid
enligt gällande lag behålla parkeringsavgifterna. Det förefaller därför
inte obilligt att kommunernas kostnader i samband med parkeringsautomaterna
innefattar jämväl kostnaden för den personal, som övervakar parkeringsbestämmelsernas
efterlevnad. Motsvarande synpunkter har polismästaren
i Stockholm, som särskilt betonar, att parkeringsmätarna de facto
visat sig ge kommunerna betydande inkomster, oaktat avgifternas storlek
får bestämmas uteslutande av kravet på fordonsuppställningens rörlighet.

Länsstyrelsen i Stockholms län delar beredningens uppfattning, att inrättande
av avgiftsbelagda parkeringsplatser tämligen generellt utgör bevis
för en påtaglig brist på parkeringsplatser. Erfarenhetsmässigt krävs i
sådana fall omfattande övervakning över parkeringsbestämmelsernas efterlevnad.

Den omständigheten att trafikövervakningen är en polisiär uppgift utgör
enligt länsstyrelsen i Malmöhus län inget avgörande skäl för att det kommunala
ansvaret för trafikövervakningen slopas i samband med polisväsendets
förstatligande. En omfattande, målmedveten och effektiv trafikövervakning
utgör det bästa medlet att nedbringa antalet olyckor i trafiken.
Vid de samhälleliga föranstaltningarna för att lösa trafikproblemen
måste staten och kommunerna samverka.

Poliskammaren i Malmö finner de i förslaget uppställda materiella förutsättningarna
för att kommun skall kunna åläggas övervakningsskyldighet
vara väl avvägda. Samma uttalande gör bötesbyrån i Stockholm.

Ett par i princip tillstyrkande remissorgan anser det diskutabelt om avgiftsbeläggning
utgör en godtagbar grund för åläggande av övervakningsskyldighet.
Sålunda framhåller poliskammaren i Västerås, att man inte
kan komma ifrån att andra lösningar av parkeringsproblemen kan bli
aktuella i framtiden och att kravet på övervakning därvid inte torde bli
mindre. Samma invändning har föreningen Sveriges polismästare, som
anför.

Sammankopplingen mellan avgiftsbelagd parkering och skyldigheten för
kommunen att avlöna särskilda trafikövervakare torde icke ur principiell
synpunkt vara hållbar. Avgiftsbeläggningen är blott ett av flera möjliga
led i den gradvisa skärpningen av tidsinskränkningarna för den tillåtna
parkeringen. Samma resultat kan åstadkommas utan avgiftsupptagning men

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b

Kräver då avsevärt större övervakningspersonal. Så är t. ex. fallet i länder
som gått in för systemet med parkeringsskiva. En viss fara kan sålunda
föreligga för att kommunerna genom att icke tillgripa avgiftsbeläggning
övervältra ansvaret för parkeringsövervakningen på staten.

I och med att städernas renhållning och snöröjning av gatorna av kostnadsskäl
mekaniserats följer behovet av en effektiv parkeringsövervakning.
Eftersom renhållningen i stor utsträckning sker nattetid och övervakningen
måste ske samtidigt äro kostnaderna för densamma förhållandevis stora
med hänsyn till den obekväma arbetstiden. Det kan därför ifrågasättas om
icke skyldigheten för kommun att bekosta parkeringsövervakningen borde
konstrueras utan samband med inrättande av avgiftsbelagd parkering.

Föreningen tillägger, att utvecklingen efter tiden för polisens förstatligande
torde få bli avgörande för om andra regler än de av beredningen
föreslagna bör reglera kommuns skyldighet att bekosta parkeringsövervakning.

Liknande kritik mot sammankopplingen av parkeringsavgifter och ansvaret
för parkeringsövervakningen framförs i flera avstyrkande yttranden,
bl. a. av svenska stadsförbundet.

I de avstyrkande yttrandena kritiseras genomgående beredningens uppfattning
att kommunerna skall tillse att erforderligt antal parkeringsplatser
finns tillgängliga. Denna uppfattning är felaktig, hävdar bl. a. svenska
stadsförbundet. Motsvarande ståndpunkt intas i yttrandet från stadskansliet
i Stockholm, där det påpekas att föreskrift av det innehåll beredningen anger
inte finns i byggnadsstadgan.

Inte heller godtas i dessa yttranden vad beredningen anfört rörande
övervakningen av den s. k. nattparkeringen. I svenska stadsförbundets yttrande
vitsordas, att behovet av sådan övervakning beror på att gatorna för
renhållningens och snöröjningens skull i viss utsträckning måste hållas
fria från bilar och således, som beredningen framhåller, har ett direkt samband
med fordonstätheten och bristen på tomt- och garageutrymme. Men
till dessa förhållanden kan kommunen knappast ha skulden, i vart fall
knappast mera än till andra förhållanden som föranleder att det behöver
förekomma polisverksamhet i ett samhälle. Kriteriet på att kommunen är
ansvarig kan enligt förbundet inte heller vara att det inom andra delar av
staden visat sig föreligga behov av avgiftsbelagda parkeringsplatser på
dagtid.

Ytterligare understryks i de avstyrkande yttrandena, att kommuner, som
inför parkeringsavgifter, inte har någon alternativ möjlighet att anordna
ett större antal parkeringsplatser. Någon önskan från kommunernas sida
att på detta sätt få inkomster föreligger givetvis inte, och avgifternas storlek
får bestämmas endast av deras trafikreglerande syfte. I själva verket
ger inte heller parkeringsavgifterna kommunerna ekonomiskt överskott, om
hänsyn tas till kostnaden för den mark på vilken parkeringsplatserna anordnas.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför i detta hänseende.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 190i

Bland huvudargumenten för att dessa kommuner skola kunna åläggas
att bära det primära ansvaret för den avsedda trafikövervakningen har polisberedningen
åberopat, att inkomsterna för den avgiftsbelagda parkeringen
i allmänhet förslår att täcka, utom övriga kostnader i samband med
parkeringen, kostnaderna för avlöning och andra förmåner åt trafikövervakarna.
Detta argument synes dock knappast ovedersägligt. Såsom polisnämnden
och gatunämnden i Göteborg påpekat måste nämligen bland kostnaderna
för de avgiftsbelagda parkeringsplatserna redovisas kostnaderna
för den mark i stadens centrala delar, som tages i anspråk för sådana parkeringsplatser.
Härtill kommer kostnaderna för anläggning av parkeringsplatserna.
Då det framför allt är aktuellt med avgiftsbelagda parkeringsplatser
i de större städerna och markvärdet i de centrala delarna av dessa
städer är högt är markförvärv för ändamålet dyrbart. Om räntan på ifrågavarande
kostnader inräknas i de årliga utgifterna för avgiftsbelagd parkering,
torde parkeringen, trots inflytande avgifter, knappast lämna något
överskott av betydelse.

Liknande uttalanden gör ett flertal av de hörda städerna. I yttrandena
påpekas dessutom, att beredningen inte beaktar statens inkomster i form
av böter. Dessa inkomster sägs vara så stora att de kan åberopas som skäl
för att staten åtar sig huvudmannaskapet för trafikövervakningspersonalen.

I yttrandet från stadskansliet i Stockholm erinras om att jämväl kostnaderna
för utbildning av särskilda trafikövervakare synes skola ankomma
på kommunen, som dock inte skall kunna öva inflytande på kostnaden,
enär närmare föreskrifter om utbildningen skall ankomma på rikspolisstyrelsen.
Kommunen kommer också att i skadeståndshänseende svara för
de fel, som övervakningspersonalen kan begå.

De flesta av de avstyrkande kommunala organen förordar att möjlighet
bereds kommunerna att frivilligt åta sig parkeringsövervakning, varvid
kommuns kostnader för övervakningen dock väsentligen bör ersättas av
statsmedel. Svenska stadsförbundet utvecklar denna mening på följande
sätt.

Som inledningsvis sagts bör man emellertid ej betrakta det som uteslutet
att en kommun kan vara intresserad av att frivilligt påtaga sig eller liksom
hittills ombesörja parkeringsövervakningen med egen personal. Skälet skulle
i så fall vara att kommunen anser sig därigenom kunna ernå en effektivare
övervakning. Men självfallet kan en övervakning genom särskilda
trafikövervakare med begränsad polisutbildning också ordnas inom den
statliga polisverksamhetens ram. Utredningen anför därom att det från
administrativa synpunkter och effektivitetssynpunkter i huvudsak saknar
betydelse om detta slags övervakning utföres av staten eller kommunerna
och att kostnaderna för övervakningen också torde bli i stort sett desamma
antingen den sker i kommunal eller statlig regi.

Innebörden i en lagstiftning om kommunal trafikövervakning bör således
vara den, att kommun äger möjlighet att frivilligt åtaga sig att ombesörja
viss trafikövervakning inom kommunen eller del därav och att
kommunen då äger uppbära statsbidrag till sina kostnader för övervakningen.
Det kan vara rimligt att kommunen i sådant fall själv bär någon
mindre del av kostnaden, men statsbidragsprocenten skall självfallet vara
hög, förslagsvis 90 procent.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

Departementschefen

Enligt polislagen skall polisverksamheten i princip ombesörjas med polismän.
För viss polisverksamhet får dock anställas även annan personal.
Så är fallet hl. a. i fråga om trafikövervakningen. Kungl. Maj:t äger sålunda
för visst polisdistrikt medge att särskilda med trafikövervakning
sammanhängande uppgifter av enklare beskaffenhet ombesörjs i annan
ordning än som sägs i polislagen. På grund av sådant förordnande har ett
tiotal städer anställt särskilda trafikövervakare för tillsyn över parkeringsbestämmelsernas
och stoppförbudsbestämmelsernas efterlevnad, rapportering
av förseelser mot dessa bestämmelser samt upplysningsverksamhet
rörande bestämmelserna och förefintliga parkeringsutrymmen. Hittills
har man ansett att trafikövervakning genom särskild personal bör förekomma
endast vid mera uttalad brist på polismän. Polisberedningen har nu föreslagit
att systemet med särskilda trafikövervakare skall ses som en permanent
lösning av problemen med den omfattande och personalkrävande
enklare trafikövervakningen, framför allt övervakningen av parkeringsbestämmelser
och liknande föreskrifter. Mot bakgrund av de senare årens
trafikutveckling finner jag i likhet med samtliga remissinstanser att systemet
med särskilda trafikövervakare bör behållas. Detta innebär inte att polispersonalen
framdeles befrias från enklare trafikövervakning. Den särskilda
övervakningspersonalen skall i stället genom sin övervakning komplettera
polisens verksamhet.

Såsom polisberedningen anfört bör utgångspunkten för avgränsningen
av den särskilda trafikövervakningspersonalens befogenheter vara, att personalen
skall fullgöra endast sådana uppgifter som ställer väsentligt lägre
krav på personliga förutsättningar och utbildning än de som erfordras för
övrig polisverksamhet. Av polismän krävs god skolunderbyggnad samt
teoretisk och praktisk utbildning under omkring ett års tid. För särskilda
trafikövervakare har inte uppställts enhetliga kompetenskrav. I
regel fordras inga speciella förkunskaper och utbildningen ges i allmänhet
vid en kurs som varar fyra—fem veckor. Dessa kompetenskrav för särskilda
trafikövervakare bör i huvudsak gälla även efter förstatligandet.
.lag delar beredningens och remissinstansernas uppfattning att det inte bör
komma i fråga att vid sidan av polismän använda flera personalgrupper
med olika kompetens för trafikövervakningen.

Särskilda trafikövervakares befogenheter omfattar f. n. övervakning avlokala
trafikföreskrifter om stannande och uppställning av fordon samt förhuden
i 42 § 4 inom. och 49 § 2 och 3 mom. vägtrafikförordningen att stanna
eller ställa upp fordon på viss plats. För att avgöra om förseelse mot
bestämmelser av detta slag föreligger behöver bedömning av faran eller
olägenheten av stannandet eller uppställningen regelmässigt inte ske. Så

112

Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 196b

torde dock vara fallet i fråga om förbudet i 49 § 2 inom. b) vägtrafikförordningen
att stanna eller ställa upp fordon på plats där sikten är skymd,
bl. a. i skarp kurva eller på backkrön. Det bör övervägas att undanta övervakning
av dylika stadgandens efterlevnad från särskilda trafikövervakares
uppgifter. Bedömning av en åtgärds trafikfarlighet behöver i allmänhet inte
heller ske vid fullgörandet av uppgiften att enligt lagen om parkeringsbot
meddela anmaning att betala sådan bot, något som särskild trafikövervakare
har befogenhet till. Med nuvarande utbildningsstandard synes den särskilda
övervakningspersonalen inte böra få vidgade övervakningsuppgifter.
Däremot anser jag det naturligt att trafikövervakarna lämnar allmänheten
upplysning och bistånd i samband med övervakningsverksamheten. Jag
ansluter mig vidare till beredningens uppfattning, som delas av de flesta
remissmyndigheterna, att denna personal nu bör få samma befogenhet som
polisman att meddela rapporteftergift. Det synes lämpligare att personalen
har en reglerad sådan befogenhet än att den, såsom nu synes vara fallet i
viss utsträckning, trots sin skyldighet att rapportera alla förseelser anser
sig böra underlåta rapport i ursäktliga fall.

Vad som aktualiserat frågan om särskild personal för trafikövervakning
är som nyss sagts främst parkeringsövervakningen, som är mycket personalkrävande
och samtidigt genomgående av enkel beskaffenhet. Den snabba
ökningen av fordonsbeståndet har medfört en ganska allmän brist på
parkeringsutrymmen i tätorterna, vilket i och för sig lett till ökat behov
av övervakning av parkeringsbestämmelsernas efterlevnad. Som beredningen
utförligt motiverat ställer avgiftsbeläggning av parkeringsplatser särskilt
stora krav på övervakningens intensitet inte bara på själva parkeringsplatserna
utan inom hela det område, inom vilket trafikrörelsen regleras
genom avgiftsbeläggningen. Frågan om parkeringsplatser skall avgiftsbeläggas
eller inte avgörs helt av kommun jämlikt bestämmelserna i lagen
om rätt för kommun att uttaga avgift för vissa upplåtelser å allmän plats
in. m. Med hänsyn härtill finner jag i likhet med beredningen och flertalet
remissinstanser, att kommunen i dylika fall även bör bära en del av ansvaret
för parkeringsövervakningen. Skäl för en sådan ordning utgör också det
förhållandet att kommunens inkomster av avgifterna, som visserligen fastställs
enbart med hänsyn till vad som erfordras för att åstadkomma nödvändig
omsättning av fordon på parkeringsplatserna, dock i allmänhet synes
förslå för att täcka inte bara merkostnaderna för erforderliga avgiftsanordningar
och deras skötsel utan även kostnaderna för övervakningen.

Att sätta kommuns skyldighet att ombesörja parkeringsövervakning i
direkt samband med att kommunen beslutat ta ut avgifter för allmänna
parkeringsplatser är inte invändningsfritt. Även i andra situationer kan
parkeringsövervakningen kräva stora personalinsatser. Å andra sidan anser
jag att det inte är ändamålsenligt att införa generell skyldighet för kommuner
att svara för övervakningen. Avgiftsbeläggning bör komma i fråga

113

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

när parkeringsproblemen blivit så besvärliga att dylik reglering av parkeringsplatsernas
utnyttjande är oundgänglig. Anknytning av övervakningsskyldighet
till avgiftsbeläggning synes mot denna bakgrund ägnad att leda
till en godtagbar avgränsning av skyldigheten. Jag hyser för min del inte
farhågor för att kommun, som antytts i ett remissyttrande, för att undgå
övervakningsskyldighet avstår från eljest befogad avgiftsbeläggning.

Övervakningsskyldighet bör inte åligga alla kommuner som beslutat avgiftsbelägga
parkeringsplatser utan förekomma endast i de fall, då avgiftsbeläggning
skett i större omfattning och alltså ger en anvisning om föreliggande
parkeringsproblem. Som jag förut framhållit bör emellertid skyldigheten
att ombesörja parkeringsövervakning, när sådan skyldighet åläggs,
omfatta övervakning av föreskrifter om stannande och uppställning av
fordon inom det område, där avgiftsbeläggningen kan anses påverka trafikrörelsen.
Även efterlevnaden av parkeringsföreskrifter som syftar till
att underlätta kommunens renhållning och snöröjning bör omfattas av
övervakningen. Härför talar bl. a. praktiska skäl. Skyldigheten bör kunna
begränsas till del av kommun, varvid såsom beredningen uttalat mindre
område än stadsdel eller liknande i allmänhet inte bör komma i fråga. Befogenheterna
för den personal som används för övervakningen bör dock
gälla hela kommunen.

Jag föreslår alltså att skyldighet att enligt det anförda ombesörja enklare
trafikövervakning skall efter polisväsendets förstatligande kunna åläggas
kommun, som tar ut avgifter för begagnande av allmän parkeringsplats.
Denna trafikövervakning utgör polisverksamhet. Kommunernas allmänna
skyldighet att ombesörja polisverksamhet upphör genom polisväsendets
förstatligande. Jag ansluter mig till polisberedningens förslag att föreskrifter
om kommunal trafikövervakning upptas i en särskild lag. Det torde böra
ankomma på Kungl. Maj it att med beaktande av det förut sagda meddela
erforderliga närmare bestämmelser om särskilda trafikövervakares befogenheter.

Kommunernas medverkan vid förstatligandereformerna
Nuvarande förhållanden m. m.

Bestämmelser om kommunernas ansvar för polisverksamheten finns i
lagen den 6 juni 1925 (nr 170) om polisväsendet i riket. Skyldigheterna är
anknutna till en särskild kommunal enhet, polisdistriktet, som skall bestå
av en eller flera kommuner eller del av kommun (1 och 9 §§). Polisdistriktet
skall anställa polispersonal i den omfattning som erfordras för polisverksamhetens
ombesörjande inom distriktet (2 §) samt till personalen utge
avlöning och andra förmåner enligt ett av statsmakterna fastställt reglemente
ävensom skälig pension (8 § första stycket). Vidare skall polisdistriktet
sörja för beväpning av polispersonalen enligt ett av Kungl. Maj:t

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

fastställt polisutrustningsreglemente samt tillhandahålla materiel, byggnader,
arrestlokaler, telefon och övriga anordningar, som krävs för distriktets
polisväsende (8 § andra stycket). Vissa distrikt skall härutöver tillhandahålla
reservpolismän, polismän för tjänstgöring som statspolis samt polismän
för hela rikets behov (4 och 5 §§). För polisdistrikts kostnader för polisverksamheten
utgår i viss utsträckning statsbidrag (15 §). I Bodens stad
har staten övertagit ansvaret för polisverksamheten.

Det vissa städer åvilande ansvaret för åklagarverksamheten, exekutionsverksamheten
och förvaring av häktade grundar sig inte på uttryckliga författningsföreskrifter
utan består av ålder. Skyldigheterna på dessa områden
omfattar allt som erfordras för verksamhetens bedrivande.

Enligt 1962 års principbeslut skall kommun för framtiden inte ha några
ekonomiska förpliktelser beträffande polis-, åklagar- och exekutionsorganisationerna.
Kommunerna skall emellertid medverka vid genomförandet av
huvudmannaskapsreformerna genom att dels i viss utsträckning ställa lokaler
till förfogande, dels under en övergångstid bidra till kostnaderna för
verksamhetsgrenarna. Vidare skall kommunerna till staten utan vederlag
överlämna inventarier och annan utrustning, som anskaffats för verksamhetsgrenarnas
behov. Slutligen förutsätts inlösen skola komma till stånd
i vissa fall av kommunägda byggnader, som f. n. står till förfogande för
polis-, åklagar- och exekutionsverksamheten.

I den förut nämnda, denna dag beslutade propositionen 1964:100 föreslås
att även vissa städers skyldighet att svara för förvaring av häktade skall
övertas av staten den 1 januari 1965 och att för förstatligandet skall gälla
samma principer som godtagits i fråga om förstatligandet av polisväsendet
in. m. Vad som sägs i det följande om kommuns skyldigheter i samband
med förstatligandet av polis-, åklagar- och exekutionsväsendet avser därför
i tillämpliga delar även kommuns skyldigheter i samband med statens
övertagande av ansvaret för förvaring av häktade.

Tillhandahållande av lokaler m. m.

Principbeslut in. m.

Lokaler för polis-, åklagar- och exekutionsväsendet är f. n. inrymda i kommunala,
statliga eller privatägda fastigheter. 1962 fanns i hela landet 128
kommunägda fastigheter, som uteslutande användes för en eller flera av
verksamhetsgrenarna, samt 54 dylika fastigheter, som huvudsakligen nyttjades
för dessa ändamål. I statsägda fastigheter tillhandahölls lokaler främst
för den redan nu statliga landsfiskalsorganisationen. Inom alla verksamhetsgrenarna
disponerades lokaler i viss utsträckning i privatägda fastigheter.
Vad gäller polisorganisationen är det vanligt, att polismän tillhandahåller
kontorslokaler i sina privatbostäder mot särskild ersättning.

1957 års polisutredning föreslog, att staten på de platser, där personal

115

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196b

tillhörande någon av verksamhetsgrenarna skulle vara stationerad vid
reformens genomförande, skulle äga mot hyra disponera där befintliga, för
verksamheten upplåtna lokaler i kommunägda byggnader. Hyresvillkoren
skulle fastställas i avtal mellan kommunerna och staten. Hyran skulle bestämmas
enligt stadgandena i lagen om hyresreglering, såvida lagen gällde
på orten, och eljest med beaktande av de på orten gällande gängse grunderna
för hyressättning. Lokaler som kommunerna hyrt i privatägda hus för
verksamhetsgrenarnas behov och som bedömdes lämpliga för sitt ändamål
skulle kommunerna vara skyldiga överlåta på staten med den rätt kommunerna
hade till lokalerna. Anordningen med kontorslokaler för polisväsendet
i enskilda polismäns bostäder skulle behållas i erforderlig utsträckning.
Lokaler som vid den i samband med förstatligandet genomförda omorganisationen
av verksamheten på ifrågavarande områden blev överflödiga
skulle avvecklas genom försorg av den statliga eller kommunala myndighet,
som omedelbart före organisationsförändringen hade ansvaret för lokalhållningen.

I princippropositionen sägs staten böra äga mot hyra disponera de kommunägda
lokaler, som kommun upplåtit för polis-, åklagar- och exekutionsväsendet
i de orter, där personal i en eller flera av dessa verksamhetsgrenar
skall vara stationerad vid och efter förstatligandet. Hyran bör fastställas
enligt gängse grunder för hyressättning. Har kommun hyrt lokaler för nu
angivna ändamål, bör kommunen vara skyldig medverka till att staten kan
inträda i den rätt kommunen äger till lokalerna. Staten bör dock inte vara
skyldig att överta lokaler som inte är lämpliga för sitt ändamål. Det bör
ankomma på Kungl. Maj :t att bestämma vilken eller vilka statliga myndigheter
som skall handha förhyrningarna. Behov torde i viss utsträckning
finnas att behålla systemet att polisman tillhandahåller kontorslokaler i
sin bostad. I den mån minskat lokalbehov leder till att av kommun disponerade
lokaler för här ifrågavarande ändamål vid förstatligandet helt eller
delvis inte behöver tas i anspråk, bör kommunen svara för avvecklingen av
ej erforderliga lokaler.

Vidare uttalas i princippropositionen, att förberedelser bör vidtas för
successiv inlösen, där sådan anses böra komma i fråga, av i första hand
kommunägd fastighet, som uteslutande används för polis-, åklagar- och
exekutionsväsendet. Från statens sida bör man därvid ta all möjlig hänsyn
till lokala intressen. Frågorna bör kunna lösas genom förhandlingar mellan
berörda parter. Om överenskommelse om villkoren för statens övertagande
av här avsedda fastigheter inte kan nås genom förhandlingar, får
man i sista hand anlita expropriationsvägen.

I sitt utlåtande över propositionen biträdde statsutskottet förslaget i förevarande
hänseende. Utlåtandet har godkänts av riksdagen.

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196A

Polisberedningen

Inledningsvis uttalar polisberedningen, att man torde kunna räkna med
att lokalfrågorna i allmänhet skall kunna lösas förhandlingsvägen. Härvid
bör rättsförhållandet mellan staten och kommunen i vanlig ordning regleras
i hyresavtal, underkastat vanliga civilrättsliga regler.

Nödvändigheten att lokaler för ifrågavarande verksamhetsgrenars behov
står till förfogande redan vid tiden för statens övertagande av huvudmannaskapet
gör enligt beredningen emellertid, att staten knappast kan stå
utan varje möjlighet att tvångsvis disponera befintliga, för ändamålet hittills
använda lokaler, till dess lokalfrågorna kan få en mera definitiv lösning.
Upplåtelseskyldigheten bör i princip omfatta alla dylika lokaler men
aktualiseras endast i fråga om lokaler, beträffande vilka hyresavtal inte
kommer till stånd på frivillig väg. Som underlag för hur lokalfrågorna i
dylika fall skall lösas har beredningen undersökt vad som generellt sett bör
gälla i olika hänseenden. Vid uppgörelserna med kommunerna bör emellertid
skilda på förhandlingarna inverkande faktorer kunna föranleda avvikelser
åt det ena eller andra hållet.

Hgresobjekten. Skyldighet för kommun att upplåta lokaler skall enligt
beredningens förslag komma ifråga endast beträffande lokaler vilka kommunen
upplåtit för någon av här aktuella verksamhetsgrenar i sin egenskap
av lokalhållare för verksamheten. Det avgörande bör vara att lokalerna
genom upplåtelsen till staten kommer att även efter reformen användas för
samma ändamål som tidigare. Kan man vid förhandlingarna i lokalfrågorna
förutse, att kommunen före reformen kommer alt upplåta andra lokaler än
de som vid förhandlingstillfället står till förfogande, skall endast de nya
lokalerna omfattas av upplåtelseskyldigheten. I de fall då nya lokaler håller
på att uppföras för eu eller flera av verksamhetsgrenarna skall upplåtelseskyldigheten
omfatta de gamla lokalerna, tills de nya blir färdiga, och därefter
de nya lokalerna.

I fråga om ändamålet med användningen av lokalerna synes det enligt
beredningen naturligt, att de tre verksamhetsgrenarna betraktas som en
enhet. Lokaler som använts för någon av dem bör ställas till förfogande
oberoende av för vilken av dem behov föreligger efter förstatligandet.

Till följd av omorganisationen av verksamhetsgrenarna kommer, framhåller
beredningen, lokalbehoven på många håll att bli andra än f. n. De
kommunägda lokaler, som av dessa anledningar blir friställda, skall staten
inte ha vare sig rätt eller skyldighet att hyra. Bedömningen av de framtida
lokalbehoven skall tillkomma staten. Ur kommunernas synvinkel är det
emellertid angeläget att staten utan dröjsmål lämnar besked om det framtida
lokalbehovet. I detta sammanhang måste vidare beaktas, att lokalbehoven
under en övergångstid kan vara större än vad som blir fallet sedan
omorganisationen helt genomförts. Dylika tillfälliga lokalbehov skall enligt
beredningens åsikt kunna täckas genom disposition av nuvarande, för verk -

117

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1961

samhetsgrenarna upplåtna lokaler. Bedömningen av för vilken tid disposition
av lokalerna blir erforderlig skall ankomma på staten. Omvänt kan
inträffa att lokalbehovet är mindre omedelbart efter förstatligandet an
sedermera. I sådana situationer bör de kommunägda lokaler som nu är
upplåtna för verksamhetsgrenarna kunna tas i anspråk omedelbart vid
förstatligandet.

I anslutning till 1957 års polisutrednings uttalande, att garantier bör
finnas att staten inte ställer kommunerna inför svårigheter genom att utan
särskilda skäl vägra överta lokaler, som är anordnade för polis-, åklagaroch
exekutionsorganisationernas behov, anmärker beredningen att det
möter svårigheter att generellt binda staten vid nagra konkreta utfästelser
i detta avseende. Som en allmän rekommendation finner beredningen den
uttalade principen självklar. Att på denna princip bygga rätt för kommun
att fordra att staten skall överta befintliga lokaler är vanskligare. Vad som
förutom behovsprövningen här träder i blickpunkten är bedömningen av
lokalernas lämplighet för sitt ändamål. Staten kan rimligen inte ikläda sig
skyldighet att hyra lokaler som mindre väl lämpar sig för del ändamål,
vartill de skall användas efter förstatligandet, vare sig olämpligheten beror
på lokalernas planering eller på deras skick. Beredningen anser det emellertid
ligga lika mycket i statens som i kommunernas intresse att hänsyn vid
behandlingen av lokalproblemen i största möjliga utsträckning tas till kommunala
önskemål. Men staten bör inte vara bunden av principer som formellt
ger företräde åt den ena eller andra av olika tänkbara lösningar.

Hyrans storlek. Polisberedningen erinrar om att det i princip råder avtalsfrihet
på hyresrättens område men att avtalsfriheten i hög grad begränsats
genom bestämmelserna i hyresregleringslagen den 19 juni 1942, som är tidsbegränsad
och f. n. gäller till och med 1965. Lägenheter i hus som förvaltas
av kommun är generellt undantagna från lagens reglering av hyran. Beträffande
innebörden av hyresregleringslagens bestämmelser om fastställande
av hyra anför beredningen.

De hyror som fastställts enligt lagen utgör grundhyror, på vilka kan utgå
generella hyrestillägg enligt Kungl. Maj :ts bestämmande. Tilläggens storlek
beror av när lägenheten färdigställdes och i vad mån byggnaden är statssubventionerad.
För lägenhet som var uthyrd den 1 januari 1942 utgör den
då utgående hyran grundhyra. För andra då befintliga lägenheter bestäms
grundhyran efter liyresläget på orten vid samma tidpunkt. Var den utgående
hyran avsevärt lägre eller högre än hyran för jämförliga lägenheter eller
har lägenhetens värde därefter ökats avsevärt eller dess skick avsevärt
försämrats, skall hyran på yrkande av hyresvärd eller hyresgäst höjas resp.
nedsättas. Höjning av förstnämnda skäl skall ske till belopp som jämförliga
lägenheter betingade den 1 januari 1942. I övrigt gäller särskilda av statens
hyresråd fastställda normer för att beräkna storleken av hyreshöjning i
nyss angivna fall. Sänkning av grundhyran skall ske till skäligt belopp, varvid
hyresnivån för jämförliga lägenheter blir avgörande. För lägenheter som
färdigställts efter den 1 januari 1942 skall hyran fastställas till det belopp,
som finnes skäligt med hänsyn till byggnadskostnaderna och övriga om -

118 Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196å

ständigheter. Med stöd av 31 § hyresregleringslagen har statens hyresråd
givit ingående anvisningar för beräkning av hyra i sistnämnda fall (statens
hyresråds cirkulär nr 36).

Polisberedningen erinrar vidare om att vissa bestämmelser om prövning
av hyras skälighet vid normala förhållanden på bostadsmarknaden finns i
den tidsbegränsade lagen den 7 december 1956 om rätt i vissa fall för hyresgäst
till nytt hyresavtal, vilken f. n. gäller t. o. m. 1965. Lagen äger tillämpning
beträffande hyresförhållanden som inte omfattas av hyresregleringslagens
uppsägningsskydd. Beträffande villkoren i nytt hyresavtal stadgas,
att om överenskommelse angående villkoren inte kan träffas, det nya avtalet
skall uppta de hyresvillkor hyresvärden fordrar. Begär hyresvärden hyra
som avsevärt överstiger hyran för jämförliga lägenheter i orten eller uppställer
han villkor, som strider mot god sed i hyresförhållanden, eller är
hans krav eljest otillbörliga skall avtalet i dessa delar uppta samma bestämmelser
som det tidigare avtalet. Vid oenighet om det nya avtalet skall
frågan hänskjutas till domstols prövning.

Frågan om skälig hyra har, anför beredningen, bedömts även av hyreslagskommittén,
som lagt fram förslag till permanent lagstiftning om rätt
för hyresgäst till nytt hyresavtal (SOU 1961: 47). Enligt kommitténs åsikt
bör i allmänhet gälla att hyra skall utgå med det belopp hyresvärden fordrar.
Hyresvärdens krav skall frångås endast om han begär oskälig hyra. Vid
bedömningen härav skall man i regel inte pröva om den begärda hyran kan
antas motsvara skälig avkastning på det kapital som lagts ned i fastigheten.
Liksom skäligheten av fordrad köpeskilling bedöms utifrån det pris varan
i allmänhet betingar, bör hyresnivån för jämförliga lägenheter vara utgångspunkten
vid prövning av fordrad hyras skälighet. Härvid får man i allt
fall ett ungefärligt mått på lägenhetens marknadsvärde. Kommitténs förslag
har inte föranlett lagstiftning.

Skälighetsprövning av hyresersättning förekommer enligt beredningen
då polisdistrikt skall gottgöras för vissa lägenhetsupplåtelser. Jämlikt 8 §
polislagen är polisdistrikt skyldigt att tillhandahålla bl. a. vissa lokaler för
statspolisens behov. Härför skall distriktet — som i förevarande fall alltid
utgörs av en stad jämlikt 15 § 1 mom. polislagen få ersättning med skäligt
belopp. Närmare bestämmelser om ersättningen ges i statsbidragskungörelsen.
Där sägs, att stad är berättigad till hyresersättning för expeditionslokal
samt för rum, som anskaffas för statspolisens hästar och fordon, med
belopp som efter ortens förhållanden kan anses skäligt. Skäligheten prövas
av länsstyrelsen, över vars beslut besvär får föras i vanlig ordning.

Det anförda visar enligt polisberedningens mening att några klara och
allmänt godtagna normer för hyressättning vid fri hyresmarknad saknas.
Den enda regel man har att hålla sig till är att hyran i huvudsak bör motsvara
den hyra, som i allmänhet utgår för jämförliga lägenheter i orten.
Beredningen anför vidare att vi i vårt land inte haft fri hyresmarknad på

119

Kungl. Maj.ts proposition, nr 101 år 196i

mer än två decennier. Inte heller innebär den omständigheten att hyresregleringen
efter hand upphävs att hyresmarknaden blir fri. Hyresnivåerna
regleras nämligen av statsmakterna genom de hyresbegränsande villkor,
som regelmässigt förbinds med statlig långivning till byggandet. Dylik
långivning förekommer numera för större delen av nyproduktionen på
fastighetsmarknaden. Mot denna bakgrund finner beredningen det sannolikt
att hyrorna för överskådlig tid framåt kommer att bestämmas i enlighet
med de i hyresregleringslagen angivna principerna. När det gäller kommunägda
lägenheter anser beredningen ytterligare skäl tala härför. Visserligen
är kommunägda fastigheter formellt undantagna från lagens tillämpningsområde
såvitt angår hyrans storlek. Anledningen härtill är dock självfallet
inte, att kommun ansetts skola äga ta ut högre hyror än enskilda fastighetsägare.
Tvärtom förutsätts kommun — vare sig hyresregleringslagen
gäller på orten eller ej — alltid med hänsyn till syftet med sin verksamhet
låta hyressättningen ske efter skäligt självkostnadspris eller eljest efter
andra grunder än förhållandet mellan tillgång och efterfrågan på lägenheter.
Hyresregleringslagens principer för bestämmande av grundhyra anser
beredningen därför kunna bli allmänt riktmärke för att bedöma skälig
hyresnivå för nu ifrågavarande lokaler. Som tidigare sagts förutsätts dock,
att avsteg från dessa principer skall kunna ske åt ena eller andra hållet med
hänsyn till förhållandena i varje särskilt fall.

I praktiken torde dessa allmänna riktlinjer enligt beredningens uppfattning
leda till godtagbart resultat. Ur statens synvinkel torde det vara rimligt
att betala en hyra, som i stort sett motsvarar den kostnad staten skulle åsamkas,
om staten själv tillhandahöll lokalerna, och som i regel inte är högre
än den hyra andra fastighetsägare skulle betinga sig för liknande lokaler.
För kommunerna, som nu befrias från sina kostnader för polis-, åklagar- och
exekutionsväsendet, bör det vara tillfredsställande att kunna erhålla hyror
för ifrågavarande lokaler enligt nu redovisade principer. Man bör här hålla
i minnet, framhåller beredningen, att de kommunägda fastigheter det är
fråga om inte lär ha uppförts i syfte att utgöra en inkomstkälla för kommunen.

Hyrestiden. Beredningen anför att hyresavtal enligt allmänna regler skall
uppta de villkor hyresvärden bestämmer, såvida villkoren inte av någon anledning
framstår som oskäliga. I samband med förstatligandereformen är
situationen dock annan än vid vanliga frivilliga hyresavtal. Genom förstatligandet
övertar staten ansvaret för verksamhet, som det dittills ålegat
kommunen att ombesörja. Med hänsyn till den mycket begränsade tid, som
staten disponerar för lokalanskaffningen, synes det både nödvändigt och
rimligt att staten tillförsäkras rätt att nyttja lokalerna under viss minsta
tid. Det bör ligga i statens hand att avgöra, om denna tid skall tas i anspråk
helt eller endast delvis. I övrigt anser beredningen frihet böra föreligga att
avtala om den hyrestid varom parterna kan enas.

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

Beredningen yttrar vidare, att bestämmandet av hyrestiden bör från
statens sida i första hand ske med sikte på att staten garanteras hyresrätt
under den tid som oundgängligen behövs för att lokalfrågan skall hinna
lösas mera långsiktigt. Den tid under vilken upplåtelseskyldighet generellt
skall föreligga synes enligt beredningen lämpligen böra sammanfalla med
den tid kommunerna skall bidra till kostnaderna för verksamhetsgrenarna,
dvs. fem år. Upplåtelseskyldigheten bör dock i vissa fall bestå efter den
generella upplåtelsetidens utgång, om det erfordras för att staten skall få
skäligt rådrum att anskaffa och iordningställa andra lokaler för verksamhetsgrenarnas
behov.

Frågor om kronans förvärv av kommunägda lokaler torde, anför beredningen,
av tidsskäl inte kunna behandlas förrän mer aktuella övergångsproblem
hunnit lösas. Man kan därför anta att åtskilliga dylika frågor ännu
inte avgjorts före den femåriga hyrestidens slut. Med utgångspunkt i det
förhållandet, att förvärv synes komma i fråga endast beträffande lokaler
som kronan under övergångsskedet hyr av kommun, föreslås att tiden för
upplåtelseskyldigheten förlängs, därest kronan före femårstidens utgång
väckt fråga om förvärv av lokalerna. Förlängning aktualiseras även i de
fall då kronan avser att uppföra nya lokaler för polis-, åklagar- eller exekutionsverksamheten
eller att förvärva andra lokaler än de upplåtna för någon
av verksamhetsgrenarna. Dylika frågor kan inte behandlas i omedelbart
samband med förstatligandets genomförande. Statsfinansiella skäl talar
vidare för att kostnaderna för nybyggnader och nyförvärv fördelas på ett
flertal år. Statlig nybyggnad blir erfarenhetsmässigt färdig först omkring
fem år efter det beslutet att bygga föreligger, och förhandlingar om nyförvärv
kan dra ut på tiden, särskilt om expropriationsförfarande måste
tillgripas. Med hänsyn till det sagda föreslår beredningen, att tiden för upplåtelseskyldigheten
förlängs även då kronan beslutat uppföra eller förvärva
andra lokaler i stället för de upplåtna.

Tiden för förlängningen låter sig svårligen avgränsas exakt. Med hänsyn
till de skiftande förhållanden som kan föreligga anser beredningen det
mindre lämpligt att fastställa förlängningen att gälla högst viss tid. Beredningen
föreslår att upplåtelsen i de förut angivna fallen skall bestå tills erforderliga
lokaler står till förfogande för det ändamål, för vilket upplåtelsen
ägt rum.

Ordningen för bestämmandet av hyresbeloppet. Polisberedningen erinrar
om att man kan räkna med att frivilliga överenskommelser rörande lokalupplåtelser
kommer till stånd i de allra flesta fall, då upplåtelse över huvud
taget blir aktuell. Som säkerhetsventil skall staten dock ha befogenhet att
mot kommunens vilja ta i anspråk de lokaler som redan nu står till polis-,
åklagar- och exekutionsorganisationernas förfogande. Statsmakterna har
i principbeslutet emellertid inte tagit ställning till vem som skall bestämma
hyrans storlek, när överenskommelse inte kan träffas därom. Att hyres -

121

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196b

nämnderna inte är behöriga att fastställa hyran framgår av det föregående.
Däremot äger nämnden såsom kommunal inedlingsnämnd uttala sig om
vad som kan anses vara skälig hyra. Sådana uttalanden är dock inte bindande
för någon av hyresparterna. Att i förevarande sammanhang ge hyresnämnderna
behörighet att fastställa hyror för ifrågavarande kommunägda
lokaler finner beredningen inte ändamålsenligt, eftersom hyresnämnd inte
finns på alla orter, där upplåtelser blir aktuella.

Inte heller i övrigt anser beredningen att det f. n. finns lämpligt organ
som kan åläggas bestämma hyrans storlek. Allmän domstol har visserligen
en i viss mån liknande befogenhet enligt 1956 års lag om rätt till nytt hyresavtal.
Tvisten gäller emellertid där främst rätten att kvarbo, och domstolen
kan inte själv fastställa hyra. Det synes inte lämpligt att nu ålägga allmän
domstol sådan uppgift. Stadgandena i expropriationslagen torde inte lämpa
sig för analog tillämpning. Avgörandet av ersättningens storlek bör också
kunna ske väsentligt snabbare än vad som skulle bli fallet vid domstolsbehandling.

Beredningen framhåller att upplåtelseskyldigheten är aktuell för en kort
tid efter ikraftträdandet av huvudmannaskapsreformerna. Bestämmande av
hyra blir i regel en engångsföreteelse och de fall då tvist föreligger om hyrans
storlek torde dessutom inte bli talrika. Det kan därför synas obefogat
att inrätta ett särskilt organ för att bestämma hyror .för ifrågavarande lokaler.
I stället skulle staten — såsom beträffande ersättning till stad för upplåtelse
av lokaler för statspolisens behov — bestämma skälig hyresersättning.
Med hänsyn till principbeslutet att lokalerna skall ställas till statens
förfogande mot hyra, dvs. i princip avtalad ersättning för nyttjandet, anser
beredningen emellertid att det är nödvändigt att överlåta bestämmandet av
hyra åt ett »opartiskt» organ.

Av det organ som vid bristande överenskommelse mellan parterna skall
fastställa hyran måste enligt beredningens mening krävas att det snabbt
skall kunna komma till beslut och att beslutet är definitivt. Dessa krav sägs
kunna fyllas genom inrättande av en nämnd, vars beslut inte kan överklagas.
Sådan nämnd bör vara gemensam för hela riket. Liksom vanligen är
fallet med skiljenämnder, med vilka den här föreslagna nämnden närmast
är jämförbar, bör nämnden bestå av en opartisk ordförande samt två andra
ledamöter. Såväl ordföranden som ledamöterna bör utses av Kungl. Maj :t.
En av ledamöterna bör emellertid utses på förslag av kommunförbunden.
Ingående reglering av nämndens verksamhet synes inte påkallad. Kostnaderna
för nämndens verksamhet, vilka kan antas bli ganska blygsamma,
anses böra bäras av staten.

Beträffande övriga hyresvillkor vid ianspråktagande av upplåtelseskyldigheten
anser beredningen allmänna hyreslagens bestämmelser böra äga
motsvarande tillämpning. Detta innebär bl. a., att därest så avtalas mellan
staten och vederbörande kommun, avvikelse kan göras från de bestämmelser
i hyreslagen, vilka inte är tvingande.

122 Kungl. j\Iaj:ts proposition nr 101 år 100''t

I ett vid beredningens förslag fogat särskilt yttrande anför två ledamöter
i den rådgivande nämnden, riksdagsmännen Hedin och Ståhl, att utformningen
av förslaget synes innebära risk för att kommunernas befogade synpunkter
och värderingar inte alltid kan komma att vinna tillbörligt beaktande.
Kronan har på förhand fått stark dominans i alla de intressebrytningar
med kommunerna som kan uppkomma. Eftersom det rör sig om
uppgörelse mellan två parter och för tvister i sådana sammanhang finns
skiljenämndsförfarande, föreslås i yttrandet att lagen om skiljemän skall
tillämpas, lämpligen med en för hela riket gemensam nämnd.

Överlåtelse av hyresrätt. I och för sig föreligger varken skyldighet eller
rätt för kommun att överlåta hyrda lokaler till staten, påpekar polisberedningen.
Enligt hyreslagen skall hyresvärdens samtycke inhämtas, innan
hyresgäst får överlåta lägenheten till annan. Vägras samtycke utan skälig
anledning eller lämnar hyresvärden inte besked inom en vecka, äger hyresgästen
säga upp avtalet, även om annat förbehåll gjorts. Överlåter hyresgästen
lägenheten utan värdens medgivande är hyresrätten förverkad och
hyresvärden därför berättigad att genast säga upp hyresavtalet. För att få
garantier för dispositionsrätt till nu ifrågavarande lokaler krävs alltså både
skyldighet för hyresvärden att hyra ut lokalerna till kronan och skyldighet
för kommunen att överlåta sin hyresrätt till lokalerna på kronan. Att ålägga
den enskilde skyldigheter i detta hänseende finner beredningen inte böra
komma i fråga. Däremot skall kommun vara skyldig att medverka till att
staten får inträda i den rätt kommunen äger till lokalerna. Innebörden
i denna skyldighet är främst att kommunen för sin del måste vara beredd
att transportera hyreskontrakt beträffande lokalerna på kronan. Skyldigheten
bör i princip inträda först på begäran av kronan. I regel torde kommunen
innan gällande avtal sägs upp komma att vända sig till staten med
begäran om besked beträffande statens behov av lokalerna. I de sannolikt
få fall, då frågan därvid ännu inte kan bedömas och staten därför inte är
beredd att ge bestämt besked, bör kommunen äga säga upp avtalet. Beredningen
anser det nämligen ligga närmast till hands att staten bär ansvaret
för bristande möjligheter att göra förhandsbedömningen.

Är kommun för längre eller kortare tid efter förstatligandereformen bunden
av hyresavtal beträffande lokaler, som staten inte vill överta, kan hyra
komma att utgå för lokalerna även efter det att de inte längre nyttjas för
något kommunalt behov, anför beredningen vidare. Den omständigheten
att staten för framtiden övertar kostnaderna och ansvaret i övrigt för polisväsendet
in. m. bör enligt beredningen inte kunna åberopas till stöd för
att staten skall vara skyldig att i nu angivna fall överta hyresrätten. Tvärtom
har redan genom 1962 års principbeslut slagits fast, att kommunen själv
skall svara för avvecklingen av hyresrätten till lokaler som staten inte behöver.
Även för den händelse staten begärt att få överta kommuns hyresrätt
men hyresvärden först då uppsägning till följd av gällande överens -

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196''r 12«i

kommelse därom inte längre får ske vägrar samtycka till överlåtelsen, bör
kommunen själv svara för avvecklingen, eftersom kommunen har möjlighet
att förebygga dylika situationer genom att säga upp avtalet till upphörande
under förutsättning att överlåtelsen till staten omintetgöres av hyresvärdens
bristande samtycke.

Inlösen. Beredningen anmärker till eu början, att den använda termen
inlösen inte skall tolkas så, att fråga är om ett inlösenförfarande i den bemärkelse
termen inlösen har i andra sammanhang. Med inlösen avses här
förvärv, och förhandlingar om inlösen skiljer sig inte från andra förhandlingar
om förvärv av fastighet. Nås enighet vid förhandlingarna skall resultatet
av dem bli ett köpeavtal mellan kommunen och staten, på vilket vanliga
regler beträffande köp av fast egendom äger tillämpning.

Endast om överenskommelse inte kan träffas rörande statens förvärv
av fastighet, som är nödvändig för verksamhetsgrenarna eller någon av
dem, uppkommer fråga om tvångsinlösen, understryker beredningen. Enligt
principbeslutet skall härvid inlösen ske i enlighet med gällande bestämmelser
om expropriation. Expropriation kan ske av fastighet, om Kungl.
Maj :t prövar det nödigt bl. a. för allmän byggnad. Som sådan byggnad torde
utan tvivel få betecknas byggnad som skall användas för polis-, åklagar-
eller exekutionsverksamhet. Expropriation torde eventuellt kunna
komma ifråga även med stöd av 1 § 6. lagen den 12 maj 1917 om expropriation,
nämligen för ändamål som är jämförligt med bl. a. det i punkt 4 angivna
och äger väsentlig betydelse för det allmänna. I 1 § 4. talas om ändamål,
som det enligt lag eller författning tillkommer kommun eller dylik
samfällighet att tillgodose. Dit hör för närvarande bl. a. byggnader för polisväsendets
samt i vissa fall för åklagarväsendets och exekutionsväsendets
behov. Att tillgodoseendet av dessa ändamål efter förstatligandereformen
blir en statlig angelägenhet kan inte gärna medföra minskade möjligheter
till expropriation. Någon ändring av stadgandena i 1 § expropriationslagen
finner beredningen alltså inte erforderlig för att genom expropriation tillgodose
behovet av byggnader för de förstatligade verksamhetsgrenarna.

Polisberedningen framhåller ytterligare att det genom principbeslutet
är fastslaget, att staten inte skall vara skyldig att förvärva kommunägda
fastigheter som före förstatligandet helt eller delvis nyttjats för någon av
verksamhetsgrenarna men därefter inte längre behövs för sådant ändamål.
I övrigt anlägger beredningen följande allmänna synpunkter på inlösenfrågorna.

Enligt ett av riksdagen godtaget uttalande i propositionen 1962:148 (s.
173) skall inlösen komma i fråga av i första hand kominunägd fastighet
som uteslutande används för polis-, åklagar- och exekutionsverksamhet
eller någon av verksamhetsgrenarna. Av uttalandet följer, att förvärv kan
bli aktuellt också beträffande fastighet som tillika används för annat ändamål.
I och för sig låter det sig göra att i sistnämnda fall kräva att fastigheten
huvudsakligen skall ha använts för nyss nämnda verksamhetsgrenar före

124 Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196i

förstatligandet. Denna avgränsning torde emellertid vara alltför formell.
Nyttjas en fastighet huvudsakligen för t. ex. polis- och åklagarväsendet och
i övrigt för den kommunala förvaltningens behov synes inlösen i regel inte
böra ske, i vart fall inte då fråga är om centrala kommunala förvaltningsfunktioner,
såsom kommunalkansli, drätselkontor o. dyl. Däremot bör inlösen
kunna aktualiseras beträffande fastighet som används för polis-, åklagar-
eller exekutionsverksamhet samt dessutom för rådhusrätt, i vart fall
om rådhusrätterna vid tiden för inlösenfrågans behandling kan bedömas
bli förstatligade i en nära framtid. Vidare synes skäl inte alltid föreligga
att underlåta inlösen endast därför att fastigheten inte huvudsakligen används
för polis-, åklagar- eller exekutionsväsendet. Det bör sålunda kunna
komma i fråga att staten förvärvar kommunägd fastighet som till mindre
än hälften används för de aktuella verksamhetsgrenarna eller någon av
dem samt i övrigt hyrs ut för affärs- och bostadsändamål. Särskilt om fastigheten
förvärvats av kommun i syfte att tillgodose verksamhetsgrenarnas
behov synes det motiverat att staten får överta fastigheten. Gäller det ett
stort fastighetskomplex, som endast till ringa del disponeras för verksamhetsgrenarna,
kommer frågan om statligt förvärv av fastigheten givetvis
i annat läge. I sådana fall lär det i regel ej heller vara förenligt med statens
intresse att överta fastigheten.

Möjligheterna torde enligt beredningens åsikt vara stora alt nå överenskommelser
rörande statens fastighetsförvärv. Har kommunen mycket starka
skäl för sin önskan att disponera fastigheten för kommunal verksamhet,
synes kommunen i allmänhet ha möjlighet att erbjuda staten andra godtagbara
lösningar av lokalfrågorna.

Remissyttrandena

På det hela taget har beredningens förslag fått ett gynnsamt mottagande
vid remissbehandlingen. Invändningar mot förslaget har rests huvudsakligen
i fråga om enskildheter.

Själva skyldigheten för kommunerna att upplåta loka1
e r för polis-, åklagar- och exekutionsverksamheten har slagits fast genom
principbeslutet och har därför i allmänhet inte föranlett uttalanden i remissvaren.
Endast i ett remissyttrande, avgivet av kommunalfullmäktige i
Järfälla kommun, tas frågan upp. I yttrandet hävdas att den ovillkorliga
rätten för staten att hyra de lokaler kommunen f. n. upplåter för de verksamhetsgrenar
som förstatligas innebär ett högst diskutabelt tvångsinstrument.
Liknande tankegång skymtar i yttrandet från Stockholms stadskansli,
som hävdar att upplåtelseskyldighet skall komma i fråga endast om frivilligt
hyresavtal inte kommer till stånd.

I några yttranden påpekas att den föreslagna upplåtelseskyldigheten omfattar
endast lokaler som ställts till förfogande för polis-, åklagar- och
exekutionsverksamhet eller för förvaring av häktade men inte lokaler som
endast indirekt har betydelse för denna verksamhet. I anslutning härtill anför
polismästaren i Stockholm att man även bör beakta intresset att få
disponera lokaler som är av betydelse från trivselsynpunkt. Särskilt nämns

125

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

personalrestaurangen i polishuskvarteret i Stockholm. Enligt Stockholms
stads rätts- och polisdirektion bör denna fråga liksom frågan om upplåtelse
av direktionens egna lokaler lösas genom specialöverenskommelser. Stockholms
stadskansli anser för sin del att det är tveksamt om nu nämnda lokaler
omfattas av upplåtelseskyldigheten och efterlyser klarläggande uttalanden
därom.

Samtliga remissorgan godtar att staten ensam avgör vilka lokaler som
behövs och är ändamålsenliga för fortsatt användning inom den förstatligade
verksamheten. Av dem som uttalat sig särskilt på denna punkt anför
länsstyrelsen i Kronobergs län, att länsstyrelsen delar beredningens uppfattning
att staten inte kan vara skyldig att överta olämpliga lokaler och att
bestämmanderätten måste ligga hos staten. Staten måste även ha rätt att
ensam bedöma om lokalerna är lämpliga eller inte. Samma inställning har
fastighetsnämnden i Stockholm. Inte heller de båda kommunförbunden har
någon erinran på denna punkt.

I ett avseende anser dock styrelsen för svenska stadsförbundet att kommunerna
bör få vissa garantier av staten, nämligen beträffande lokaler som
kommunerna håller på att uppföra. Förbundet anför.

Beredningen anför, att om dylika lokaler blir färdigställda först efter
förstatligandet, bör upplåtelseskyldigheten omfatta de gamla lokalerna,
tills de nya blir färdiga, och därefter de nya lokalerna. Även om man bör
kunna utgå från att staten önskar disponera de nya lokalerna, vilka uppenbarligen
är lämpliga för sitt ändamål, är det enligt styrelsen för kommunen
i fråga av största vikt — bl. a. med hänsyn till att lokalerna är specialutrustade
och icke utan stora kostnader kan omdisponeras för annat ändamål
— att staten redan nu efter framställning från kommunen utfäster
sig att i samband med förstatligandet överta dessa lokaler genom förvärv
eller förhyrning av dem.

Statens exklusiva rätt att avgöra om befintliga lokaler skall hyras eller
inte bör modifieras i vissa situationer, framhåller Höganäs polisförbund.
Sålunda bör garantier skapas mot alltför strikt tillämpning i sådana fall
då resultatet skulle te sig obilligt och stötande. Staten skall rimligen vara
skyldig att hyra alla polislokaler på en ort, även om något minskat lokalutrymme
erfordras efter förstatligandet, såvida friställda lokaler av byggnadstekniska
eller liknande skäl inte kan eller bör utnyttjas för annat ändamål.
Av dessa skäl hävdar Vellinge polisförbund att alla där befintliga lokaler
för polisen skall förvärvas eller hyras av staten.

Den föreslagna principen att lokalerna skall kunna tas i anspråk för
vilken som helst av verksamhetsgrenarna möter invändningar endast i två
yttranden. Länsstyrelsen i Stockholms län finner de skäl polisberedningen
åberopat för sin ståndpunkt vara i och för sig godtagbara. Men länsstyrelsen
befarar, att i den praktiska tillämpningen kommunernas villighet att
medverka till frivilliga uppgörelser inte sällan blir beroende av det avsedda
ändamålet med lokalernas användning. Dessa farhågor grundas på ett av

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1961

länsstyrelsen inhämtat yttrande av kommunalfullmäktige i Järfälla kommun,
som inte kan godta den uppställda principen. I fullmäktiges yttrande
hävdas vidare att staten inte skall ha ovillkorlig rätt att behålla vid övertagandet
disponibla utrymmen, om andra godtagbara lokaler i stället anvisas.
Som skäl för vägran får absolut inte åberopas att erbjudna lokaler
betingar högre hyra.

Den föreslagna upplåtelsetiden i fall, då särskild överenskommelse
inte träffas därom, lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser.
Hit hör bl. a. byggnadsstyrelsen, alla hörda länsstyrelser samt alla börda
kommuner utom en.

Även övriga remissorgan godtar att upplåtelseskyldighet skall föreligga
för en femårsperiod efter förstatligandereformen. Beträffande förlängningen
av upplåtelsetiden framförs dock en del erinringar. Statskontoret har
inga invändningar mot de uppställda förutsättningarna för att förlängning
skall få ske men anser, att det skulle främja rationell planering av lokalfrågorna
om en slutlig tidsgräns fixerades efter vilken kommunen skulle äga
rätt att återta lokalerna. Samma synpunkter har svenska kommunförbundet,
som vidare håller före att begäran från statens sida om upplåtelse efter
1969 bör prövas i objektiv ordning. Förbundet anför.

Polisberedningens förslag innebär — — —att kommun i realiteten över
huvud taget aldrig mot statens önskan kan med laga verkan säga upp ett
hyreskontrakt med staten. Utformningen av bestämmelserna om tvångsupplåtelse
efter den första femårsperiodens utgång ger icke några garantier
i motsatt riktning. Om staten kräver tvångsupplåtelse av kommunägda
lokaler efter år 1969, anser styrelsen att frågan bör prövas i objektiv ordning,
eventuellt av den nämnd, som skall fungera såsom skiljenämnd beträffande
hyresbestämningen.

Frågan om avvecklingen av lokaler, som staten ej längre behöver, är
andra sidan av samma problem. Det kan icke gärna vara rimligt, att kommunernas
ansvar i dylikt sammanhang består hur länge som helst. Om
exempelvis staten sedan 10 år förflutit efter förstatligandet av polisväsendet
finner, att staten endast behöver hälften av det för ett kontor använda
utrymmet, bör staten ej äga ovillkorlig rätt att hyra endast halva kontorsytan
medan kommunen skall svara för »avvecklingen» av den andra halvan.
Denna sida av problemet är också ett skäl för att den längsta tiden
för tvångsupplåtelse av lokaler på ett eller annat sätt måste kunna fixeras.

Även överståthållarämbctet och fastighetsnämnden i Stockholm förordar
att en fix tidpunkt fastställs när kommunernas upplåtelseskyldighet upphör.
Ämbetet ifrågasätter om inte möjlighet bör öppnas för kommun att
få tiden för fortsatt tvångsupplåtelse efter 1969 prövad av domstol eller
skiljenämnd. Även om det kan förutsättas att kronan frivilligt avstår från
lokalerna om kommunen har betydande intresse av att själv få disponera
dem, skulle det från kommunernas synpunkt innebära viss trygghet, att
formell möjlighet skapas att få frågan bedömd av opartiskt organ.

Svenska stadsförbundet har en förstående inställning till statens behov
att kunna få upplåtelsetiden förlängd och motsätter sig inte förslaget i

127

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196i

denna del. En slutlig tidsgräns finner förbundet dock motiverad av hänsyn
till kommunernas planering av sin lokalförsörjning. Enligt förbundets
mening bör staten vid femårstidens utgång ha hunnit få sådant grepp om
lokalfrågorna att staten samtidigt med begäran om upplåtelsetidens förlängning
bör ha möjlighet och skyldighet att ange den tid som förlängningen
högst skall gälla.

Det skydd för kommunernas intressen som den generella bestämmelsen
om upplåtelsetid kan bereda blir enligt domstolskonnnittén tämligen osäkert
genom möjligheterna till ensidig förlängning på obestämd tid. Å andra
sidan anser kommittén behov för staten av längre förfogandetid än fem år
kunna tänkas föreligga även i andra situationer än dem beredningen angivit.
En lämpligare lösning än den beredningen föreslagit anser kommittén
vara, att tiden för upplåtelseskyldigheten görs så lång, förslagsvis tio
eller femton år, som behövs för att alla med övergången till den nya organisationen
förenade lokalanskaffningsproblem skall kunna avklaras. För
egen del vill kommittén emellertid ifrågasätta om någon begränsning av
upplåtelsetiden över huvud taget behöver uppställas. I vissa fall kan den
lämpligaste lösningen för att mera permanent tillgodose lokalbehoven vara
att staten hyr de kommunägda lokaler som vid förstatligandet används för
verksamhetsgrenarna. Det kan knappast betraktas som orimligt att kommun
i dylika fall åläggs skyldighet att till staten mot ersättning upplåta
nyttjanderätt till lokalerna för i princip obegränsad tid. Oavsett vilken lösning
som väljs i detta sammanhang får lösningen inte betraktas som prejudicerande
för avgörandet av motsvarande frågor för domstolsväsendets
del, hävdar kommittén avslutningsvis.

Enligt Stockholms stadskansli bör upplåtelseskyldighet föreligga endast
under fem år efter reformen. För tiden därefter skall staten vara helt hänvisad
till frivilliga avtal med kommunerna.

De allmänna riktlinjer beredningen dragit upp beträffande hyrans
storlek vid tvångsupplåtelse lämnar de flesta remissorganen utan erinran.
I allmänhet föranleder beredningens ställningstaganden inte särskilda
uttalanden. Detta är fallet beträffande yttrandena från bl. a. statskontoret,
riksrevisionsverket, byggnadsstyrelsen, överståthållarämbetet, samtliga
länsstyrelser samt de båda kommunförbunden och alla hörda kommuner
utom Stockholms stad. Uttryckligt tillstyrkande föreligger från domstolskommittén.
Länsstyrelsen i Västcrnorrlands län framhåller, att det endast
undantagsvis torde förekomma att byggnadskostnaderna i en kommunägd
fastighet inte skulle vara kända eller inte kunna beräknas. I regel synes
därför hyran komma att beräknas med hänsyn till byggnadskostnaderna.
Hyresregleringslagens principer för bestämmande av grundhyra, vilka enligt
förslaget skall tillämpas, innebär emellertid att hyran beträffande lokaler
som färdigställts senare än den 1 januari 1942 skall bestämmas med
hänsyn till byggnadskostnaderna och övriga omständigheter samt att i frå -

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år l!16i

ga om övriga lokaler hyresläget den 1 januari 1942 är avgörande. Dessa
principer bör komina till uttryck i författningsregleringen.

Beredningens riktlinjer för hyressättningen avstyrks av statens hyresråd
och Stockholms stad. Hyresrådet erinrar om att omfattande avveckling av
hyresregleringen ägt rum under senare år, särskilt vad avser lokaler. Från
och med den 1 mars 1964 kommer regleringen för lokaler att gälla endast i
landets större städer. De hyror som kommer att utgå efter regleringens slopande
torde komma att bestämmas efter marknadsmässiga principer. Detta
kan i varje fall i fråga om lokaler väntas bli förhållandet även i kommunägda
fastigheter. Hyresrådet anser därför att hyrorna såväl i orter där hyresreglering
för lokaler alltjämt gäller som i andra orter får anpassas efter
det i orten rådande hyresläget för jämförliga lokaler. I yttrandet ifrågasätts
om inte hyran bör på kommuns begäran kunna omprövas med lämpliga
tidsintervaller.

Stockholms stad yttrar genom sitt stadskansli, att de direktiv som beredningen
lämnar har en funktion att fylla endast för det fall att frivillig överenskommelse
om hyra inte träffas. Vidare hänvisas till att statsmakterna
i samband med att lokaler i kommunförvaltade hus undantogs från hyresregleringslagens
tillämpningsområde uttalat, att behov av hyreskontroll
inte kan antas föreligga beträffande dessa fastigheter, enär fastighetsägaren
inte har något ekonomiskt intresse av att ta ut högre hyror än som erfordras
för att täcka fastighetskostnaderna. Skäl sägs i yttrandet inte föreligga
att nu frångå den av kommunerna hittills utan anmärkning tillämpade
kostnadstäckningsprincipen. Denna inställning har även stadens fastighetsnämnd.

Förslaget att inrätta eu riksnämnd för fastställande av hyra när
enighet därom inte kan nås tillstyrks eller lämnas utan erinran av det stora
flertalet remissinstanser. Hit hör statskontoret, riksrevisionsverket, byggnadsstyrelsen,
statens hyresråd, överståthållarämbetet, de hörda länsstyrelserna,
domstolskommittén, de båda kommunförbunden samt sex kommuner
och polisförbund. Länsstyrelsen i Kronobergs län anför sålunda beträffande
detta liksom övriga förslag att de i allt väsentligt är väl ägnade
att lösa eventuella tvistigheter i förhållandet mellan kommunerna och staten
under övergångstiden. Statskontoret vill inte motsätta sig förslaget men
anser att det hade varit naturligt om nämnden skolat tillsättas i samma
ordning som vanlig skiljenämnd.

Stockholms stad avstyrker inrättande av en riksnämnd av föreslagen
typ. Enligt det av staden åberopade yttrandet från stadskansliet bör allvarliga
skäl anföras för att underkänna de kommunala myndigheternas
kompetens att enligt gängse materiella grunder fastställa hyrorna för
tvångsupplåtna lokaler. Sådana skäl har inte förebragts. Skall det inte förbli
vid det nu för hyressättningen i kommunägda hus gängse förfarandet,
bör hyra för tvångsupplåtna lokaler bestämmas av expropriationsdomstol.

129

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196 b

Enligt yttrandet från stadens fastighetsnämnd, vilket jämväl åberopats av
staden, innebär det onödig omgång att hänskjuta hyrestvist till eu riksnänind,
när man bär tillgång till hyresnämnderna. Finns inte hyresnämnd
i orten, bör frågan kunna lösas med hjälp av annat organ. Liknande synpunkter
anför kommunalfullmäktige i Sollentuna köping och Järfälla kommun,
stadskollegiet i Hälsingborg samt drätselkammaren i Eslöv, vilka förordar
att fråga om hyrans storlek vid oenighet hänskjuts till skiljemän
enligt bestämmelserna i lagen om skiljemän.

Polismästaren i Stockholm anser att även andra hyresvillkor än hyresbeloppet
bör kunna fastställas vid bristande överenskommelse. Sålunda påpekas
i remissvaret, att beredningen inte föreslagit närmare bestämmelser
beträffande möjligheterna att få till stånd önskvärda och erforderliga ombyggnads-
och omändringsarbeten. Polismästaren anser det vara angeläget
att möjligheter skapas att tillgodose sådana önskemål även i fall då
kommunen inte ställer sig positiv till att medverka därtill.

Vad polisberedningen anfört rörande kommuns medverkan till överlåtelse
på staten av kommunens hyresrätt till lokaler för den
förstatligade verksamheten godtas av samtliga remissorgan. Enligt polismästaren
i Stockholm bör staten få rätt att i stället för staden inträda som
hyresgäst även till de bostadslägenheter som staden f. n. hyr och ställer
till förfogande som familjebostäder åt polismän. Stockholms stads rättsoch
polisdirektion anser att specialöverenskommelser får träffas i fråga om
dessa lägenheter.

I anslutning till beredningens förslag i förevarande hänseende påpekar
Stockholms stadskansli, att beredningen inte föreslagit skyldighet för kommunägt
bolag att samtycka till att kronan inträder som hyresgäst i stadens
ställe. Enligt stadskansliets uppfattning synes det inte möta hinder
att ålägga hyresvärd skyldighet att inom viss tid efter kommuns därom
gjorda förfrågan yttra sig bindande om sitt samtycke till statens övertagande
av hyresrätten till lokalerna.

Beredningens uttalanden i anslutning till principbeslutet om hur frågor
om inlösen av kommunägda fastigheter skall behandlas föranleder
i det stora flertalet yttranden inga kommentarer. Fastighetsnämnden i Stockholm
anför emellertid alt speciella förhållanden föreligger för Stockholms
vidkommande. Sedan ett antal år finns en särskild förhandlingskommission
för handläggning av aktuella markuppgörelser mellan kronan och
staden. Kommissionen består av delegerade från vardera sidan och skall söka
åstadkomma lösningar i ett sammanhang av dit liänskjutna markfrågor.
Fastighetsnämnden förutsätter att fastighetsprobleinen i samband med
förstatligandet kommer att lösas efter ungefär samma linjer. Den nuvarande
kommissionen har erforderlig kompetens härför.

Som förut redovisats anser svenska stadsförbundet att staten redan nu
bör på kommuns begäran utfästa sig att hyra eller överta lokaler, som
5—Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 samt. Nr 101

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

kommun f. n. håller på att uppföra och som blir färdiga i samband med
eller efter förstatligandet. Samma uppfattning har drätselkammaren i
Malmö, som dock hävdar att det skall åligga staten att vid förstatligandet
eller omedelbart efter byggnadernas färdigställande inlösa dem. I dessa
och andra yttranden uttrycks emellertid förståelse för att staten inte i ett
sammanhang kan behandla alla uppkommande inlösenfrågor.

Svenska stadsförbundet delar beredningens mening att inlösen av fastighet
som huvudsakligen nyttjas för de förstatligade verksamhetsgrenarna
och i övrigt för den kommunala förvaltningens behov i regel inte bör ske,
varje fall inte när det gäller centrala kommunala förvaltningsfunktioner.
1 motsats till beredningen anser förbundet, alt inlösen av kommunägd fastighet
som till mindre än hälften nyttjas för de aktuella verksamhetsgrenarna
samt i övrigt hyrs ut för affärs- och bostadsändamål i princip inte
bör komma i fråga. Stockholms stad säger sig med hänsyn till de komplicerade
förhållandena i Stockholm inte kunna ta för gott, att ett femtioprocentigt
statligt intresse för ett fastighetsförvärv också bör resultera i
ett statligt förvärv.

Överlåtelse av inventarier m. in.

Principbeslut m. m.

Enligt 1957 års polisutredning skulle kommunerna vid genomförandet
av förstatligandereformen utan gottgörelse överlämna inventarier och annan
utrustning, som kommunerna anskaffat för polis-, åklagar- och exekutionsväsendets
behov. I anslutning härtill uppkommande spörsmål borde
enligt utredningen i allmänhet kunna lösas genom överenskommelse mellan
staten och kommunerna. Staten skulle i samband med förstatligandet överta
alla kostnader för drift och underhåll beträffande egendom som kommun
utan vederlag överlämnat till staten. Vid remissbehandlingen av förslaget
vann detta allmän anslutning. På ett par håll ansåg man dock, att
staten borde lämna ersättning för nyare och mera kostnadskrävande inventarier.

Enligt 1962 års principproposition skulle det medföra praktiska och administrativa
olägenheter att välja den lösningen, att staten erlägger ersättning
för dyrare utrustning som anskaffats åren närmast före förstatligandet.
Ersättning föreslås i propositionen därför inte skola utgå för inventarier
och annan utrustning. Däremot skall staten efter övertagandet svara för
drift- och underhållskostnader med avseende på inventarier och annan utrustning.
Vidare förutsätts, att staten får inträda i den rätt till begagnande
av egendom, anskaffad för flera förvaltningsgrenars behov, som tidigare
tillkommit ifrågavarande verksamhetsgrenar. Någon ersättning för att så
sker bör inte utgå.

Statsutskottet har i sitt av riksdagen godkända utlåtande lämnat uttalan -

131

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1964

dena i propositionen utan erinran samt tillagt, att om det gäller fasta inventarier
och liknande frågan om ersättning torde få prövas enligt gängse grunder
för hyressättning.

Polisberedningen

Överlåtelseobjekten. Polisberedningen gör först en kartläggning av de
inventarier och den utrustning som kommer i fråga i förevarande sammanhang.

Till inventarier hänför beredningen kontorsmöblemang, såsom bord, stolar,
soffor, skåp, kassaskåp som inte är fast infogade i vägg, bokhyllor och
andra hyllor, diskar, armatur samt mattor och andra textilier. Någon tvekan
synes enligt beredningen i allmänhet inte behöva uppkomma om vad
som skall hänföras hit. Förutsättning för att överlåtelseskyldighet skall föreligga
är att det rör sig om lös egendom. Finns anordningar, som enligt lagen
om vad till fast egendom är att hänföra utgör fast egendom, omfattas
de inte av ifrågavarande skyldighet utan av den i det föregående upptagna
skyldigheten att upplåta lokal med nyttjanderätt.

Bland annan lös kontorsutrustning som skall överlåtas nämner beredningen
alla slags kontorsutensilier som nyttjas för kontorsarbetet, såsom
förefintliga lager av papper, pennor o. dyl., skriv- och räknemaskiner, duplikatorer,
stencileringsapparater, bandinspelningsapparater och liknande.

Till kontorsutrustning räknar beredningen också telefoner och telefonväxlar.
Beredningen finner det vidare naturligt att kommun skall vara skyldig
att till staten överlåta abonnemangen för de telefonförbindelser, som
visat sig erforderliga för verksamhetsgrenarna. Telefonförbindelserna utgör
en nödvändig förutsättning för att verksamheten skall kunna bedrivas på
ett ändamålsenligt sätt. För kommunerna innebär överlåtelse på staten av
abonnemanget i allmänhet ingen nackdel. De erlagda inträdesavgifterna
återbetalas inte då abonnemang upphör, och driftkostnaderna skall staten
överta. Beredningen framhåller i detta sammanhang att från televerkets
sida har upplysts, att hinder inte föreligger mot överlåtelse av abonnemang
i en situation som den, vilken föreligger då staten övertar ansvaret för verksamhetsgrenarna.

Om telefonväxlar betjänar också andra områden av kommunal verksamhet
än de ifrågavarande skall staten enligt principbeslutet ha rätt att begagna
växeln i samma utsträckning som den före förstatligandet tagits i
anspråk för kommunal polis-, åklagar- och exekutionsverksamhet.

Till övriga inventarier och övrig utrustning som skall överlåtas till staten
enligt principbeslutet hänför polisberedningen den facklitteratur som ställts
till förfogande för polis-, åklagar- och exekutionspersonalen, motorfordon
av olika slag jämte till fordonen hörande utrustning, liksom radioanordningar
av skilda slag, vare sig de är installerade i polisens lokaler eller fordon
eller är bärbara. Alarmanordningar omfattas av ifrågavarande skyldig -

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196i

het i den mån de utgör lös egendom och i den utsträckning de nyttjas för
verksamhet som nu förstatligas. Även all annan teknisk och liknande utrustning,
som erfordras för sådan verksamhet, skall överlämnas, t. ex. olika
slags mätinstrument och fotograferingsutrustning. Hästar och hundar anskaffade
för polistjänsten skall också överlämnas till staten. Överlåtelseskyldigheten
skall slutligen omfatta utrustning som enligt polisutrustningsreglementet
skall ha anskaffats av polisdistrikt. Utrustningen skall vare sig
den är utlämnad till personalen eller ej tillfalla staten vid huvudmannaskapsreformen.

Den nu gjorda uppräkningen är, framhåller beredningen, endast exemplifikativ.
Överlåtelseskyldigheten omfattar all utrustning, som anskaffats
för verksamhetsgrenarnas behov oberoende av om särskild föreskrift givits
att utrustningen skall finnas eller ej. Frågan huruvida utrustningen anskaffats
för polis-, åklagar- och exekutionsverksamheten eller för annan
verksamhet. skall enligt beredningen bedömas med hänsyn till den faktiska
användningen av utrustningen.

Överlåtelse och upplåtelse med nyttjanderätt. Skyldighet att till staten
överlämna de här åsyftade inventarierna och annan för polis-, åklagaroch
exekutionsverksamheten anskaffad utrustning innebär, uttalar beredningen,
att äganderätten till egendomen skall övergå till staten, överlåtelserna
synes inte medföra praktiska eller rättsliga problem.

Uttalandet i princippropositionen beträffande anordningar, vilka anskaffats
även för andra förvaltningsgrenar än dem som omfattas av förstatligandet,
finner beredningen innebära, att staten skall få nyttjanderätt till
egendomen i den utsträckning som egendomen före förstatligandet faktiskt
använts för sistnämnda verksamhetsgrenar, alltså inte äganderätt till en
kvotdel av egendomen. De olägenheter som kan vara förbundna med att
statens rätt begränsats till nyttjanderätt — t. ex. bristande möjlighet att
hindra försäljning av egendomen — anser beredningen i realiteten inte behöva
beaktas. Inte heller lär det vara nödvändigt att reglera de ekonomiska
förhållandena mellan staten och kommunen för de undantagsfall, då avyttring
kan komma att ske av egendom varom här är fråga. Nyttjanderätten
bör omfatta endast den egendom som finns vid tiden för förstatligandet.
När egendomen förslitits och måste bytas, bör staten delta i kostnaden för
nyanskaffningen.

Kommuns rätt till vederlag m. m. överlåtelse av inventarier och annan
utrustning samt upplåtelse med nyttjanderätt skall enligt principbeslutet
ske utan vederlag i den mån överlåtelsen eller upplåtelsen omfattas av den
nu behandlade skyldigheten för kommunerna. Beredningen anför, att tilllämpningen
av denna princip leder i fråga om upplåtelse av nyttjanderätt
till att staten inte skall erlägga ersättning med anledning av upplåtelse av
nyttjanderätt, som motsvarar egendomens användning för polis-, åklagaroch
exekutionsväsendet före förstatligandet. Skall egendom, som anskaffats

133

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196b

även. för andra förvaltningsgrenars behov, efter förstatligandereformen användas
för t. ex. polis- och åklagarväsendets behov i större utsträckning än
tidigare måste däremot ersättningsfrågan regleras i fråga om den ökade
användningen. Regleringen får enligt beredningen ske genom överenskommelse
mellan staten och vederbörande kommun.

Beredningen stryker under att vad nu sagts om överlåtelse och upplåtelse
utan vederlag avser statens inträde i själva rätten till egendomen.
Däremot skall staten svara för alla drift- och underhållskostnader som uppkommer
vid egendomens användning. Till sådana kostnader hänförs bl. a.
kostnader för drivmedel, såsom olja, bensin och elektricitet. Avgifter för
överlåtna telefonabonnemang, såväl fasta som rörliga avgifter, skall erläggas
av staten i vad avgifterna belöper på tiden efter förstatligandet. Motsvarande
gäller t. ex. bilskatt och andra avgifter.

Remissyttrandena

Remissinstanserna godtar genomgående polisberedningens förslag till
närmare utformning av principbeslutet att inventarier och annan utrustning,
som kommunerna anskaffat för polis-, åklagar- och exekutionsverksamheten,
skall utan vederlag överlåtas till staten.

I flera yttranden yppas farhågor för stagnation i fråga om den långsiktiga
planeringen av inventarie- och utrustningsanskaffningen. Statskontoret
anför i anslutning till den beslutade huvudregeln.

Denna enkla regel synes---- behäftad med nackdelen att den tid som

återstår till förstatligandet kommer att präglas av passivitet från kommunernas
sida i fråga om anskaffning av inventarier och annan utrustning för
polisväsendet. Sådana inköp kommer givetvis att i största möjliga utsträckning
uppskjutas till efter huvudmannareformen. Detsamma gäller utläggande
av beställningar på utrustning och materiel för större anläggningar
med lång leveranstid, t. ex. telefonväxlar, särskilt då viss del av köpeskillingen
måste erläggas samtidigt med beställningen. Med hänsyn till
polisens effektivitet är ett sådant avbrott otillfredsställande.

För att i någon mån förhindra sådana omotiverade uppehåll i planeringen
synes det statskontoret önskvärt att kommunerna åläggs att snarast till
vederbörlig statlig myndighet anmäla de akuta anskaffningsbehov som föreligger
på detta område.

Även polismästaren i Stockholm understryker del önskvärda i att erforderliga
beslut av ekonomisk betydelse som måste fattas för att fullfölja
pågående inventarieanskaffning inte hindras eller försvåras under själva
övergångsskedet. Stockholms stad yttrar genom stadens rätts- och polisdirektion,
att det från statens synpunkt borde vara angeläget att sådana
garantier utfärdades att kommunala projekteringen i detta hänseende fullföljs.
Det synes vara eif minimikrav att statsverket svarar för de kostnader
som uppkommer vid leverans efter förstatligandet av dessförinnan beställda
inventarier. Enligt Stockholms stads kammarkontor kan principbeslutet

134

Kitngl. Mcij:ts proposition nr 101 år 196i

inte tolkas på annat sätt än att fråga skall vara om inventarier och utrustning
som faktiskt inköpts ocli tagits i bruk före förstatligandet. Detta leder
till att vederbörande statliga myndighet bör tillfrågas om beställning av
planenligt erforderlig ny utrustning skall övertas. Svenska stadsförbundet
anser att frågan om vem som skall betala inventarier och utrustning, som
beställts av kommun men levereras efter förstatligandet, får lösas från fall
till fall. När det gäller beställning av mer omfattande och kostnadskrävande
utrustning synes emellertid överläggning i ärendet böra komma till stånd
mellan parterna före en beställning.

Det är oklart om överlåtelseskyldigheten omfattar inventarier och utrustning
som står till förfogande för de kommunala organ vilka utövar den
ekonomiska förvaltningen, t. ex. polisnämnd, framhåller Stockholms stadskansli.
Stadens rätts- och polisdirektion hävdar att undantag under alla
omständigheter erfordras beträffande de telefonanknytningar, som tillhör
direktionens centrala förvaltning. Enligt kommunalfullmäktige i Järfälla
kommun har kommunen för polisens jourtjänst tecknat telefonabonnemang
för polisiära befattningshavares bostadstelefoner. I den mån jourtjänsten
ordnas på annat sätt än hittills bör abonnemangen inte överlåtas till staten.

Svenska stadsförbundet förutsätter att statens nyttjanderätt till egendom
som anskaffas för flera förvaltningsgrenars behov, t. ex. telefonväxlar, skall
gälla endast så länge staten disponerar de lokaler, där egendomen används,
och de lokalmässiga förutsättningarna för gemensamt nyttjande sålunda
är för handen. Stockholms stadskansli betonar att staten bör delta i kostnaden
för nyanskaffning av försliten egendom, som staten fått nyttjanderätt
till. Staten skall emellertid inte ha nyttjanderätt jämväl till den nyanskaffade
egendomen, enär den eljest uppkommande varaktigheten av statens
nyttjanderätt skulle strida mot principen att bestående ekonomiska förpliktelser
inte skall införas. Vad som nyanskaffats med statens bidrag blir
enligt stadskansliets uppfattning kommunens egendom och nyttjas av kommunen
ensam.

I fråga om ersättning för drift- och underhållskostnader för gemensamt
nyttjad egendom har domstolskommittén annan mening än beredningen.
I praktiken lär sådan nyttjanderätt för staten bli aktuell endast beträffande
anordningar som telefonväxlar och vissa slags kontorsmaskiner. Att staten
betalar sin andel i telefonräkningar finner kommittén naturligt men betalningen
anses kunna ordnas utan särskilt stadgande. Övriga kostnader
för drift och underhåll torde sällan uppgå till större belopp. Vad kommunerna
kan få i ersättning av staten kan knappast bli av den storlek att det
motiverar de kostnader och det arbete som regleringen av ersättningsfrågorna
måste komma att medföra både för staten och kommunerna. Föreskrifter
om ersättningsskyldighet i detta fall bör enligt kommittén inte
lämnas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

135

Den kommunala bidragsskyldigheten

Principbeslut

Enligt principbeslutet skall kommunerna under eu övergångstid av tern
år efter förstatligandet bidra till statens kostnader för polis-, åklagar- och
exekutionsväsendet. Bidrag skall första året motsvara hältten av kommunens
kostnad för verksamhetsgrenarna under två basår, som skall vara 19(>1
och 1962. Under de följande fyra åren skall bidragen varje år nedsättas
med 20 procent av det första årets bidrag, dock med minst 10 000 kronor.

Beträffande beräkningen av det första årets bidrag — grundbeloppet —
innebar 1957 års polisutrednings förslag följande. Bidragsplikten skall för
varje kommun i princip innefatta samtliga årskostnader som kommunen
före förstatligandet haft för polis-, åklagar- och exekutionsväsendet. Dessa
kostnader beräknas och fastställs för varje kommun. Eftersom många kommuner
på olika sätt ekonomiskt samarbetar med annan eller andra kommuner
på det polisiära området, måste kostnaderna beträftande vissa polisdistrikt,
innan grundbeloppet för varje kommun fastställs, fördelas på de
kommuner som ingår i distriktet. Fördelningen bör ske efter de grunder
som angivits i den förbundsordning eller det avtal, som reglerar det polisiära
samarbetet mellan kommunerna. Grundbeloppet skall principiellt
utgöras av samtliga kommunens kostnader för verksamhetsgrenarna, med
undantag dock för fastighetskostnader samt kostnader för anskaffning och
underhåll av de inventarier och den andra utrustning, som utan vederlag
skall överlåtas till staten. I stället för fastighetskostnader skall i grundbeloppet
ingå beräknade hyror för kommunägda lokaler, som är upplåtna
för polis-, åklagar- och exekutionsverksamhet. För förhyrda lokaler skall
verkliga hyreskostnader upptas. Direkta och indirekta lönekostnader skall
omräknas med hänsyn till det allmänna lönetilläggets utveckling från basåren
fram till tidpunkten för förstatligandet. I övrigt skall justering med
hänsyn till kostnadsutvecklingen efter basåren ej ske. Beträffande kommunernas
pensionskostnader innebär förslaget eu schablonmässig beräkning.
Vid bestämmandet av grundbeloppet skall kommunens sammanlagda
kostnader, sedan lönekostnaderna justerats på föreslaget sätt, minskas
med verkligt eller beräknat belopp, varmed staten bidragit till verksamheten
under basåren (s. k. allmänt statsbidrag till vissa polisdistrikt, statsbidrag
för stats- och reservpolis, gränskontroll in. in.). Däremot skall avdrag
inte ske för inkomster, som hänför sig till verksamhetsgrenarna.

Principbeslutet innebär att de linjer polisutredningen sålunda dragit
upp i stort sett godtas. Avsteg förutsätts emellertid kunna göras beträffande
pensionskostnaderna för kommuner, som efterhandsfinansierar dessa
kostnader, om särskilda utredningar ger fog för avsteg. Efterliandsfinansiering
förekommer huvudsakligen i de stora städerna. Vidare innebär principbeslutet,
att vid fastställandet av grundbelopp avdrag från totalkostna -

136

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196h

derna skall göras inte bara för statsbidrag utan även för andra inkomster,
som hänför sig till polis-, åklagar- och exekutionsväsendet. Statlig myndighet
skall fastställa bidragsbeloppen. Det skall ankomma på Kungl. Maj :t
att bestämma, vilken myndighet som skall handha denna angelägenhet.

Polisberedningen

I grundbeloppen ingående kostnader. Inledningsvis erinrar polisberedningen
om att grundbeloppen i princip skall omfatta alla kommunala kostnader
för polis-, åklagar- och exekutionsverksamheten. Till exekutionsverksamhet
räknas också överexekutorsgöromålen. Vissa städers kostnader
för överexekutor skall alltså inräknas i grundbeloppen.

Beredningen framhåller vidare att den största kostnadsposten utgörs av
den kommunalanställda personalens avlöningsförmåner och av kostnad för
personalens pensionering. Löneförmåner tör polispersonalen t. o. m. poliskommissaries
tjänstegrad utgår enligt det statliga polislönereglementet. Ordinarie
och extra ordinarie polismän med anställning hos polisdistrikt, som
helt eller delvis består av annan kommun än stad eller köping, torde med
få undantag vara pensionsförsäkrade i statens pensionsanstalt och därmed
underkastade statens allmänna tjänstepensionsreglemente. Ordinarie och
extra ordinarie polismän i polisdistrikt bestående av stad eller köping lyder
under kommunala pensionsbestämmelser. För övrig personal inom polis-,
åklagar- och exekutionsväsendet gäller likaledes kommunala löne- och
pensionsreglementen.

Av särskilt intresse är enligt beredningen i detta sammanhang kostnader
tör utbildning av polisaspiranter. T. o. in. 1961 skedde denna i de särskilda
polisdistriktens regi. Sålunda fanns i de större distrikten tjänster inrättade
för polisaspiranter, vilkas utbildning vid statens polisskola bekostades av
distriktet. Dessutom fanns polisrekryter, som inte hade fasta tjänster utan
fullgjorde vikariats- och förstärkningstjänstgöring i olika polisdistrikt. Polisrekryt
erhöll under genomgång av konstapelsklassen i statens polisskola
arvode av statsmedel. Till kostnaden härför bidrog polisdistrikt, som
inte ägde rätt till s. k. allmänt statsbidrag, efter vissa regler. För 1961 bör
kostnader för polisaspiranter ingå i övriga kostnader för polispersonal som
tjänstgjort i polisdistriktet. Nyssnämnda bidrag, som utgör lönekostnader,
bör likaså ingå i bidragsunderlaget.

Fr. o. m. 1962 har, fortsätter beredningen, utbildningen av polisaspiranter
centraliserats och äger rum i huvudsak vid en poliskår i varje län. 1
den mån aspirant fullgör vikariats- eller förstärkningstjänstgöring i visst
distrikt betalar detta lön och andra förmåner till honom. Övriga kostnader
för polisaspiranternas löneförmåner och pensionering samt kostnader för
handledning vid deras utbildning och för administration av deras anställning,
utbildning och tjänstgöring fördelas mellan de polisdistrikt, för vilka
aspiranterna är anställda. I den mån polisaspirant under 1962 fullgjort

137

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

vikariats- eller förstärkningstjänstgöring i visst polisdistrikt, finner beredningen
kostnaden härför liksom kostnad för annan tillfällig arbetskraft
bli en distriktets kostnad för erforderlig polispersonal i distriktet. De bidrag
som distriktet erlagt för centraliserad utbildning utgör också kostnad som
skall läggas till grund för bidragen till staten. Kostnaden är till större delen
hänförlig till lönekostnader.

Polisberedningen framhåller vidare, att Kungl. Maj :t jämlikt 18 § andra
stycket polislagen må för visst polisdistrikt medge, att sådana särskilda
med trafikövervakning sammanhängande uppgifter, som är av enklare beskaffenhet,
ombesörjs i annan ordning än i polislagen sägs. Med stöd av
dylika medgivanden har ett mindre antal polisdistrikt inrättat särskilda
trafikövervakarkårer. Samtliga t. o. m. 1962 inrättade sådana kårer är
knutna till annan kommunal förvaltningsgren än polisväsendet. Kostnaderna
för dessa kårer och deras verksamhet skall inte läggas till grund för
kommunernas bidrag.

Enligt beredningen måste en gränsdragning göras mellan lönekostnader
och andra personalkostnader eftersom den andel i grundbeloppen, som motsvarar
direkta och indirekta lönekostnader, enligt principbeslutet skall omräknas
med hänsyn till löneutvecklingen från basåren fram till tidpunkten
för förstatligandet. Med »direkta lönekostnader» avses kostnader för s. k.
tabellöner jämte särskilda tillägg. Till »indirekta lönekostnader» hänför
beredningen kostnader för sådana löneförmåner, som inte har karaktär av
ersättning för befattningshavares utgifter, såsom vikariats-, övertids- och
beredskapsersättningar, tjänstgörings-, obekvämhets- och kallortstillägg,
kallortstraktamenten, ekiperingshjälp och ekiperingsbidrag samt andra ersättningar,
oberoende av benämning, vilka är jämförliga med de nu angivna.
Ersättningar, som utgivits under benämningen »utgifter i tjänsten» har
ibland karaktär av löneförmån. Kostnader för dylika ersättningar anser
beredningen det oaktat böra generellt anses inte vara hänförliga till lönekostnader.

Beredningen framhåller, att löneutvecklingen — varmed i detta sammanhang
skall förstås det allmänna lönetilläggets utveckling — inte är enhetligt
beträffande de olika av reformen berörda personalgrupperna eller de
skilda löneförmånerna, något som i princip borde leda till att utvecklingen
beaktades för varje grupp och varje förmån för sig. Ett sådant förfarande
finner beredningen emellertid invecklat. Omräkningen med hänsyn till
löneutvecklingen föreslås därför skola ske schablonmässigt på så sätt, att
till summan av samtliga lönekostnader läggs ett procentuellt tillägg, motsvarande
den genomsnittliga förändringen fram till 1965. Det torde enligt
beredningen få ankomma på Kungl. Maj :t att sedermera fastställa den
procentsats, som skall tillämpas.

I fråga om pensionskostnaderna yttrar beredningen, att ansvaret för löpande
utgifter för den förstatligade verksamheten efter den 1 januari 1965
5* — Bihang till riksdagens protokoll 1964. 1 samt. Nr 101

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

läggs på staten utom så vitt angår pensioner, helt grundade på anställningstid
före 1965. Utbetalningen av sistnämnda förmåner skall ske i oförändrad
ordning.

Till de av staten övertagna pensionsutgifterna har kommunerna att lämna
bidrag av två slag, anför beredningen. Det ena är ett speciellt pensionsbidrag
för varje särskilt, nytt pensionsfall efter 1964 beträffande personal
som vid förstatligandet övertagits av staten. Bidragets storlek skall avvägas
i förhållande till den (brutto-)pensionsnivå och det antal tjänsteår, som
är uppnådda närmast före förstatligandet. Bidraget skall utgå fortlöpande
så länge pensionen utgår.

Det andra är, fortsätter beredningen, av typen »driftbidrag» till verksamheten
under tiden 1965—1969 och ingår i det allmänna bidrag kommun skall
utge under denna övergångstid. Beräkningen av de till grund för detta bidrag
liggande pensionskostnaderna skall ske schablonmässigt med utgångspunkt
i den del av lönekostnaden som är pensionsgrundande. Pensionsgrundande
är endast grundlön jämte särskilt tillägg därå. Vidare skall vad
gäller polispersonal hänsyn inte tas till lönekostnader för statspolisen, eftersom
staten redan nu helt svarar för statspolispersonalens pensionskostnader.
Avgifter för ATP och kompensation för folkpensionsavgift skall inte
beaktas.

Såsom pensionskostnad under vart och ett av basåren 1961 och 1962 skall
alltså i stället för verkliga utgifter räknas med en kalkylerad pensionskostnad.
Beträffande polispersonalen, eller något mer än fyra femtedelar av
hela den av förstatligandet berörda personalnumerären, har kostnaden bestämts
till 28 procent av lönen för de kommuner, som inte äger ansluta polispersonal
till den statsunderstödda pensioneringen i statens pensionsanstalt,
och till hälften därav, eller 14 procent, för kommuner med sådan anslutningsmöjlighet.
Kostnadsprocenttalet 28 har uträknats med ledning av
2 § kungörelsen den 24 november 1932 angående statsbidrag till polisväsendet.
Med utgångspunkt i en uppskattad årslönesuinma för polispersonal om
200 milj. kronor erhålls en beräknad årspensionskostnad av storleksordningen
50 milj. kronor och såsom kommunalt bidrag till statsverket under
åren 1965—1969 i runt tal 150 milj. kronor. I fråga om annan personal än
polispersonal är någon kostnadsprocent inte fixerad. Enär kategorin »annan
personal» numerärt uppgår till något mindre än en fjärdedel av polispersonalen,
kan tillämpning av procentsatsen 28 beträffande sagda kategori
förmodas leda till en beräknelig årspensionskostnad på 10—12 milj. kronor
och ett sammanlagt kommunalt bidrag till statsverket under åren 1965—
1969 på 30—36 milj. kronor.

Polisberedningen framhåller att bidragsgivningen enligt 1932 års statsbidragskungörelse
är anordnad för kostnadstäckning under aktiv tid av den
typ pensionsförmånssysiem, som gällde inom offentlig personalpensionering
långt före den allmänna pensionsreformen. Förutsättningarna för kost -

139

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

nadstäckning av offentlig personalpensionering anser beredningen i själva
verket vara så radikalt förändrade, att tillämpning av statsbidragskungörelsen
förutsätter mycket hög feltolerans. I vart fall skulle det strida mot
principen om schablonmässig beräkning, om man införde en specialbestämmelse
för beräkning av pensionskostnad för annan personal än polispersonal.
Härav föranledd jämkning av kostnadsprocenttalet 28 skulle ändock
falla inom den felmarginal, som accepterats beträffande pensionskostnaden
för den avsevärt större personalkategorin, polispersonalen. Med hänsyn
till det anförda föreslår beredningen att den procentsats och de övriga
regler, som är avsedda att komma till användning för beräkning av polispensionskostnad
skall användas generellt för den pensionskostnadsberäkning
varom nu är fråga.

Som förut sagts skall fastighetskostnader inte läggas till grund för bidragen.
I stället skall i grundbeloppen ingå beräknad hyra för lokaler i kommunägda
hus. Lokalkostnaderna skall hänföra sig till basåren och fastställas
utan hänsyn till förändringar i hyresläget och penningvärdeförsämringen
fram till tiden för förstatligandet. Kostnaderna för lokaler som kommunerna
själva hyrt för polis-, åklagar- och exekutionsväsendet skall ingå i
grundbeloppen med de belopp kommunerna faktiskt erlagt i hyra under
basåren.

Polisberedningen anför i fråga om beräkningen av hyra i kommunägda
hus att det torde bli vanligt att dylika lokaler vid förstatligandet hyrs av
staten. Den hyra som därvid skall gälla avser visserligen tiden från årsskiftet
1964—65 och framåt, medan kommunernas bidrag skall grunda sig
på hyreskostnaden åren 1961 och 1962. Någon mera avsevärd förändring
av hyresläget lär dock inte komma att ske från 1962 till 1965, och ledning
för att bedöma förändringen ger Kungl. Maj :ts beslut jämlikt hyresregleringslagen
om generella hyreshöjningar under denna tid. Under alla förhållanden
torde enligt beredningen de mellan staten och kommunerna överenskomna
eller fastställda hyrorna utgöra ett så exakt mått på hyresläget
att man med ledning därav utan svårighet kan bedöma skäligheten av den
hyra lokalerna bort betinga under basåren. Vidare påpekar beredningen
att statliga förhyrningar torde komma till stånd i vart fall inom flertalet
kommuner. Genom de därvid bestämda hyrorna torde en god bild erhållas
av hyresläget för lokaler av ifrågavarande slag inom så gott som alla kommuner
i landet. Man lär därför med fog kunna anta att svårigheter av betydelse
inte heller kommer att föreligga att fastställa vad som skall anses
utgöra kommunernas hyreskostnader under basåren för sådana kommunägda
lokaler, som före reformen stått till de tre verksamhetsgrenarnas disposition
men som ej behöver hyras av staten efter huvudmannaskapsreformen.
Åtskilliga lokaler torde ligga inom områden där hyresregleringslagen
gäller, bl. a. de flesta kommunala lokaler för åklagar- och exekutionsväsendet.
I dessa fall bör vid tveksamhet om hyresvärdet möjligheten att

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

erhålla hyresnämndens uttalande därom tillvaratas. Slutligen erinrar beredningen
om att hänsyn vid beräkningen av hyresvärdet skall tas till sådan
specialutrustning i lokalerna som är att hänföra till fast egendom.

Beredningen påpekar att kommunernas kostnader för anskaffning och
underhåll av inventarier och annan utrustning inte skall tas med vid beräkning
av kommunernas bidrag, eftersom denna egendom utan vederlag
skall överlämnas till staten vid förstatligandet. Däremot skall driftkostnader
för egendomen ingå i grundbeloppen. Hit hör bl. a. kostnader för
drivmedel, såsom bensin, olja, elektricitet o. dyl. samt abonnemangsavgifter
för telefon, fordonsförsäkringar, automobilskatt in. m. Vad nu sagts
gäller enligt beredningen också inventarier och annan utrustning som utan
vederlag upplåts till staten med nyttjanderätt, t. ex. del i telefonväxel som
används för flera förvaltningsgrenars behov.

Förutom de hittills redovisade löne-, pensions- och lokalkostnaderna skall
enligt vad beredningen anför i grundbeloppen ingå alla kommunala kostnader
i övrigt för polis-, åklagar- och exekutionsväsendet. Med hänsyn till
att de i kommunbidragen ingående pensionskostnaderna beräknas efter en
schablon skall kostnad för verkliga pensionsavgifter eller, om kommun efterhandsfinansierar
pensionerna, för utgivna pensioner inte beaktas. Inte
heller skall hänsyn tas till arbetsgivaravgifter för ATP eller kompensation
för förhöjda folkpensionsavgifter.

Till grund för bidragens storlek skall enligt beredningen däremot läggas
andra kostnader för avlöningsförmåner än direkta och indirekta lönekostnader,
t. ex. för reseersättningar och traktamenten, ersättningar för utgifter
i tjänsten m. m. Vidare skall andra kostnader för personalutbildning än
lönekostnader medräknas, vare sig fråga är om aspirantutbildning eller
fortbildning av utbildad personal. Bland dylika kostnader ingår bl. a. administrationskostnader,
kostnader för förbrukningsmateriel, såsom ammunition
för övningsskjutning, m. m. Även personalvårdskostnader skall beaktas.

Som en annan betydande kostnadspost nämner beredningen kostnader
för expenser samt övriga expeditionskostnader, såsom ersättningar för bostads
telefon, övriga telefonkostnader, dock inte inträdesavgifter för nya
abonnemang, eftersom abonnemangen skall överlåtas på staten, utgifter
för tidskrifter, blanketter och bindning av handlingar, kontorsmateriel, som
ej är hänförlig till inventarier eller utrustning, renhållningsmateriel, lyse
och dylikt. Till omkostnader i övrigt hänför beredningen också kostnader
för kost och sjukvård för personer som anhållits för brott eller eljest omhändertagits,
liksom kommunala kostnader för blodprovsundersökningar
och obduktioner samt för sakkunniga i vissa brottmål, t. ex. revisorer, skriftexperter
m. fl. Blodprovs- och obduktionskostnader bör redovisas efter avdrag
för vad som influtit på grund av åläggande för enskilda att återbetala
dylika kostnader.

141

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196b

Eftersom även den ekonomiska förvaltningen av polis-, åklagar- och exekutionsväsendet
genom förstatligandet övergår på staten anser beredningen
att kommunernas nuvarande kostnader för denna förvaltning skall läggas
till grund för bidragens storlek. I den mån den ekonomiska förvaltningen
inte omhänderhas av speciellt organ får kostnaden beräknas till
skälig andel av kostnaden för det förvaltningsorgan, som handhaft denna
förvaltning.

Avdrag från totalkostnaderna. Beträffande avdragsgilla kostnader hänvisar
polisberedningen till principbeslutet att utgående statsbidrag för basåren
skall i sin helhet avdras från kommunernas totalkostnader för polisväsendet
vid fastställande av de kommunala bidragen. Därutöver anmärker
beredningen, att statsbidrag till pensionskostnader för statspolispersonal
skall avdras endast om den schablonmässiga beräkningen av kommunernas
pensionskostnader sker på grundval av lönekostnaden även för
sådan personal.

Avdrag från totalkostnaden skall enligt principbeslutet ske med även
andra inkomster än statsbidrag, under villkor att inkomsterna hänför sig
till polis-, åklagar- och exekutionsväsendet. Främst avses här, framhåller
beredningen, indrivningsavgifter (restavgifter), expeditionslösen och bo tesandelar.
Alla dessa inkomster är av den art, att de ursprungligen uppburits
av den enskilde tjänstemannen som ersättning för tjänsteuppgifter men
sedermera indragits till kommunens kassa i samband med löneregleringar
för vederbörande tjänstemannagrupp. Restavgifter utgår enligt uppbördsförordningen
den 5 juni 1953 till utmätningsman och honom underställt
exekutionsbiträde. För indrivning av skatt som ankommit på landsfiskal
skall restavgift tillfalla statsverket. Har landsfiskal för indrivningen anlitat
exekutionsbiträde, äger dock denne i princip uppbära hälften av restavgiften.
Finns i stad, med eller utan magistrat, i övrigt meddelade särskilda
föreskrifter rörande disposition av restavgift, skall dessa föreskrifter
tillämpas tills vidare. Restavgiften skall till den del den överstiger 100
kronor alltid tillfalla statsverket. Vad nu sagts om avgifternas indragning
till kommunens kassa torde i viss utsträckning gälla också ersättningar
jämlikt förordningen den 12 juli 1878 angående ersättning till förrättningsmän
för utmätning i enskilda mål samt till stämningsmän m. m. i den mån
ersättningarna hänför sig till utmätningsmannaverksamhetcn. Beredningen
framhåller vidare att lösen i princip tillfaller vederbörande tjänsteman. Indragning
av expeditionslösen till kommuns kassa torde dock ha skett i samband
med kommunala löneregleringar. I den mån lösen för handlingar, utfärdade
på polis-, åklagar- och exekutionsväsendets område, sålunda tillfaller
kommunens kassa skall avdrag för inkomsterna ske från utgifterna
för verksamhetsgrenarna. Beträffande bötesandelar anmärker beredningen
att andel i böter skall enligt vissa äldre författningar tillfalla åklagare. I
lag den 19 mars 1937 om upphävande av vissa åklagares rätt till andel i

142

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 dr 196b

böter in. ni. har emellertid förordnats bl. a., att vad om andel i böter m. in.
finns stadgat i lag eller författning inte skall utgöra hinder för Kungl.
Maj :t att, om av stad avlönad åklagare tillförsäkras skälig fast avlöning,
bestämma att rätt till dylik andel inte skall tillkomma sådan åklagare utan
medlen i stället tillfalla stadens kassa. Med stöd av sistnämnda lag har
Kungl. Maj :t i kungörelse den 14 december 1962 förordnat att sådan rätt
inte vidare skall tillkomma av stad avlönad åklagare. Andelen skall i stället
tillfalla stadens kassa.

Bidragens fastställande. Enligt principbeslutet skall kommunbidragen
fastställas av statlig myndighet. Det skall ankomma på Kungl. Maj :t att
bestämma vilken myndighet som bör handha denna angelägenhet. I anslutning
härtill yttrar beredningen, att beräkningen av kommunbidragen av
praktiska skäl måste ske på grundval av uppgifter som kommunerna själva
lämnar. En blankett för inhämtande av dylika uppgifter har utarbetats av
beredningen och utsänts till kommunerna. Den myndighet, som skall fastställa
kommunbidragen, skall enligt beredningen givetvis göra viss kontroll
av de lämnade uppgifterna. Granskningen bör i första hand avse att
utröna, om större bidragsgrundande poster utelämnats eller om mera betydande
ej bidragsgrundande poster tagits med. Denna grovkontroll erhålles
genom den statistiska redovisningen av samtliga utgifts- och inkomstposter
i publikationen »Kommunernas finanser» samt genom översiktlig
granskning av kommunernas inkomst- och utgiftsstater för basåren. Noggrannare
granskning anser beredningen vara behövlig endast om särskilda
skäl ger anledning därtill. Kontroll av lönekostnader sägs kunna ske på
grundval av centralt tillgängliga uppgifter rörande personalstater i polisdistrikten
samt hos poliskammare, åklagarmyndigheter och kommunala
exekutionsmyndigheter. Lokalkostnaderna anser beredningen i stor utsträckning
kunna kontrolleras mot de av byggnadsstyrelsen upprättade hyreskontrakten
mellan staten och kommunerna. I fråga om övriga kostnadsuppgifter
anses särskild granskning i allmänhet kunna begränsas till en
bedömning av vad som med hänsyn till kommunens (polisdistriktets) storlek,
struktur, personalstat och övriga omständigheter framstår som rimligt.

I sitt förut nämnda särskilda yttrande föreslår ledamöterna i den rådgivande
nämnden Hedin och Ståhl med hänvisning till samma skäl som de
anfört beträffande fastställande av hyra, att jämväl kommunernas bidrag
skall fastställas av skiljemän enligt lagen om skiljemän.

Betalningstiden. Enligt beredningens mening kan kommunernas bidragsskyldighet
fastställas omedelbart för hela bidragstiden med tillämpning
av de redan beslutade grunderna för bidragens beräkning för de olika åren.
Enligt princippropositionen skall dock avsteg från dessa grunder kunna ske
beträffande kommuner som efterhandsfinansierar sina pensioner. Eftersom
dessa kommuner i efterhand skall betala pensioner till personal inom polis-,
åklagar- och exekutionsväsendet, för vilken pension hörjat utgå före

143

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196''r

förstatligandet, samtidigt som de bidrar till statens pensionskostnader efter
förstatligandet för personal inom dessa verksamhetsgrenar enligt förhandspensioneringsprincipen,
kan det inträffa att kommunernas sammanlagda
kostnader för polis-, åklagar- och exekutionsväsendet blir högre första året
efter förstatligandet, då det kommunala bidraget motsvarar hela grundbeloppet,
än året före förstatligandet. I viss mån finner beredningen dock förhöjningen
motverkas av dels att samtliga i grundbeloppen ingående kostnader
utom lönekostnaden och pensionskostnaden hänför sig till kostnadsläget
1961—1962, dels att kostnader för anskaffning och underhåll av inventarier
och annan utrustning inte ingår i grundbeloppen.

Beredningen finner det inte motiverat att för ifrågavarande kommuner
generellt skjuta fram betalningen av en del av första årets bidrag till senare
bidragsår. Avvikelse från huvudregeln för bidragsskyldighetens fullgörande
bör ske endast om en förhandsbedömning i varje särskilt fall visar
att bidraget, ökat med kommunernas beräknade pensionskostnader för bidragsåret,
sannolikt kommer att överstiga de beräknade kostnaderna för
de tre verksamhetsgrenarna för år 1964. År detta fallet föreslås, att första
årets bidrag må nedsättas till belopp motsvarande den beräknade nettokostnaden
1964. Den del av bidraget, som motsvarar nedsättningen, skall
enligt förslaget erläggas andra bidragsåret utöver vad som enligt huvudregeln
skall erläggas detta år. Möjlighet till justering föreslås skola föreligga
endast för kommuner som efterhandsfinansierar sina pensioner. Det skall
ankomma på vederbörande kommun att visa, att de förhållanden föreligger
som enligt det anförda motiverar avvikelse från de generella reglerna för
bidragens betalning.

Uppbörden. I principbeslutet rörande den kommunala bidragsskyldigheten
sägs ingenting om hur uppbörden av bidragen skall anordnas, påpekar
polisberedningen. 1957 års polisutredning hade för sin del föreslagit,
att uppbörden skulle handhas av länsstyrelserna. Beredningen finner åtskilliga
skäl tala för att polisutredningens förslag godtas. Sålunda har länsstyrelserna
redan nu omfattande befattning med den ekonomiska regleringen
mellan staten och kommunerna. Bl. a. ankommer det på länsstyrelserna
att pröva och utbetala statsbidragen till det kommunala polisväsendet. Vidare
understryker beredningen att uppbörden av kommunalskatt ombesörjs
av staten i samband med uppbörd av statsskatt m. in. Staten redovisar
den uppburna kommunalskatten till kommunerna efter utgången av taxeringsåret.
Redan under beskattningsåret äger kommunen enligt vissa regler
i 72 § kommunallagen den 18 december 1953 (beträffande Stockholm 76 g
kommunallagen för Stockholm den 1 mars 1957) uppbära förskott å den
för året beslutade kommunalskatten. Förskotten, som sedermera avräknas
mot den slutliga skatten, utbetalas av länsstyrelserna till kommunerna vid
sex tillfällen under året, nämligen med en sjättedel å åttonde dagen i var
och en av månaderna januari, mars, maj, juli, september och november. Det

144

Kungi. Maj:ts proposition nr 101 dr 1964

synes beredningen lämpligt att uppbörden av kommunbidragen sker i anslutning
till utbetalningen av förskotten på kommunalskatten. Härigenom
ernås en såvitt möjligt rättvis fördelning av räntekostnader och ränteförluster
mellan stat och kommun samtidigt som uppbörden kan administrativt
förenklas till ett avräkningsförfarande, varvid en sjättedel av bidraget
för året avräknas å skatteförskottet vid varje utbetalningstillfälle. Med
hänsyn till det anförda föreslår beredningen, att länsstyrelserna åläggs att
handha uppbörden av kommunbidragen och att uppbörden skall tillgå så
att en sjättedel av bidraget avräknas från förskott å kommunalskatt vid ettvart
av de sex utbetalningstillfällena under det år bidraget avser. Bidragsskyldigheten
föreslås skola inträda redan i och med att den fastställande
myndigheten fattat sitt beslut. Uppbörd skall alltså ske på grundval av detta
beslut. Ändras beslutet efter besvär får det belopp som erlagts för mycket
återbetalas, vilket torde böra ske genom avräkning å bidraget för det år då
beslutet meddelas.

Bodens stad. Beträffande Bodens stad erinrar beredningen om 1957 års
polisutrednings förslag, att såsom grundbelopp skall gälla summan av dels
det kontanta belopp som staden under budgetåret närmast före förstatligandet
— dvs. budgetåret 1/7 1963—30/6 1964 -—- skall erlägga till staten
enligt ett 1955 mellan staden och staten träffat avtal, dels det belopp som
staden för samma budgetår enligt ett 1960 träffat avtal skolat utgiva i hyra
m. m. för arbetslokaler, polisarrester och övriga utrymmen för ett efter stadens
storlek avpassat polis- och exekutionsväsende. Av praktiska skäl skall
enligt utredningsförslaget det statliga budgetåret tillämpas som regleringsperiod
i fråga om Bodens stads bidrag. Utredningsförslaget har godtagits i
principbeslutet. 1955 års avtal, som är intaget som bil. C till prop. 1956: 114,
innebär enligt beredningen bl. a. följande.

Bodens stad erlägger till kronan i efterskott för budgetår ett kontant belopp,
motsvarande vad staden skolat utge för ett efter stadens storlek avpassat
eget polisväsende. För bestämmande av beloppet gäller vissa regler,
som anknyter till statens verkliga kostnader för löner till den i personalstaten
för poliskåren upptagna polispersonalen samt lönekostnaden för
det beräknade antalet polismän i ett efter stadens storlek avpassat kommunalt
polisväsende. På detta sätt erhålles en grundersättning, till vilken läggs
vissa ytterligare avlöningsförmåner samt pensionskostnader och omkostnader,
vilken gottgörelse med hänsyn till stadgad rätt till statsbidrag för
hållande av reservpolis är bestämd till 32 procent av grundersättningen.
Ersättningen till kronan skall anpassas efter sådana förändringar beträffande
skyldigheten att svara för kostnaderna för polisväsendet, som kan bli
beslutade för städer av Bodens storlek.

Beträffande 1960 års avtal, som angår Bodens stads beräknade kostnader
för lokalhyror, anför beredningen.

Enligt 1 § i avtalet — — — skall staden tillhandahålla de tjänstelokaler,
arrestlokaler, garage, arkiv- och förrådslokaler samt andra utrymmen, som
erfordras för huvudstyrkan av Norrbottens statliga poliskår samt för övriga

145

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196k

i Bodens stad stationerade befattningshavare, som tillhör polis-, åklagaroch
exekutionsväsendet inom Bodens landsfiskalsdistrikt. Kronan skall till
staden erlägga hyra jämte sedvanligt särskilt bränsletillägg och tillägg för
de generella hyreshöjningar, som kan komma att medges. Till grund för
beräkningen av hyran skall läggas ett beträffande samtliga lokaler och
utrymmen i polishuset efter ortens pris i vederbörlig ordning fastställt belopp
för hyra och angivna tillägg. Kronan utger till staden gottgörelse med
68 procent av hyresbeloppet. Återstående 32 procent skall anses utgöra det
belopp som Bodens stad skolat utgiva i hyra för arrestlokaler, polisarrester
och övriga utrymmen för ett efter stadens storlek avpassat polis- och exekutionsväsende.
Med iakttagande av vad sålunda överenskommits skall särskilt
avtal om hyresvillkoren träffas mellan staden och länsstyrelsen i
Norrbottens län såsom representant för kronan.

Remissyttrandena

Beredningens förslag till reglering av kommunernas bidragsskyldighet
har i allmänhet fått ett välvilligt mottagande av remissinstanserna. Sålunda
har de hörda länsstyrelserna inte framfört några väsenliga erinringar. Inte
heller kommunförbunden föreslår ändringar annat än på särskilda punkter.
1 flera yttranden ifrågasätts om inte förenklingar kan göras beträffande olika
kostnadsposter.

Statskontoret vänder sig mot principbeslutet att de faktiska kostnaderna
skall tas fram i detalj för basåren 1961 och 1962 och att vissa kalkylposter,
t. ex. avseende lokalhyror, lönetillägg och pensionskostnader, skall räknas
fram Mot bakgrund av kommunernas totalkostnader för de förstatligade
verksamhetsgrenarna skulle enligt statskontoret fördelning av bidragen efter
kommunernas ekonomiska bärkraft, invånarantal, polistäthet eller annan
lämplig fördelningsnorm inte behövt innebära mindre grad av rättvisa än
som uppnås genom den valda konstruktionen. Det synes statskontoret
otillfredsställande att ett stort arbete läggs ned på att försöka åstadkomma
en rekonstruktion av kostnadsförhållandena 1961—1962. I yttrandet ifrågasätts
om det inte är möjligt att gå längre än förslaget i fråga om schablonisering.

Även riksrevisionsverket framhåller att förslaget innebär en långt gående
detalj uppdelning vad beträffar kommunernas utgifter för avlöningar och
omkostnader samt beträffande de intäkter som kostnadsbeloppen skall
minskas med. De föreslagna beräkningsgrunderna kommer att medföra
omfattande granskningsarbete och det hade varit önskvärt att bidragen kunnat
fastställas enligt beräkningsgrunder som inneburit högre grad av schablonisering.
Från Stockholms stads sida ifrågasätts om inte s. k. bokföringsmässiga
grunder bör kunna tillämpas i större utsträckning än beredningen
föreslagit.

Vad beredningen anfört angående beräkning av löne- och pensionskostnader
föranleder utöver nyss redovisade allmänna synpunkter inga erinringar
från remissinstansernas sida. Svenska stadsförbundet förutsätter att med

146

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1964

»det allmänna lönetillägget» avses de generella lönetillägg som under eu
följd av år utgått med ett för de skilda personalgrupperna enhetligt procenttal.
I detta sammanhang påpekar förbundet att eftersom lönerna, som
torde representera omkring 80 procent av kostnaderna för verksamhetsgrenarna,
skall omräknas till löneläget vid 1964 års utgång, det synes naturligt
att även avgående statsbidrag avseende löner bör uppräknas till motsvarande
nivå. Härigenom uppnås samma resultat som om lönesumman före omräkning
till 1964 års lönenivå reduceras med statsbidrag till löner. Påpekande
om uppräkning av statsbidrag till löner görs även i yttrandena från övcrståthållarämbetet,
svenska kommunförbundet och Stockholms stad.

Stockholms stad anför vidare genom stadens kansli att fråga uppkommer
huruvida även löner till personal som inte övergår till staten skall inräknas
i bidragsunderlaget. Är detta fallet synes kommunen under bidragstiden
komma att både avlöna kvarstående personal och erlägga bidrag till staten
till avlöningskostnader som staten inte övertagit. Liknande förhållanden
kan föreligga i fråga om den personal som är anställd för kommunal trafikövervakning,
understryks i yttrandet. Motsvarande tankegångar återfinns
i det yttrande som avgivits av Stockholms stads kammarkontor. Skulle
personalen inte i full utsträckning övergå till statstjänst bör enligt kammarkontoret
vägen hållas öppen för överläggningar med staten om hur då skall
förfaras från ekonomiska synpunkter. Kommunalfullmäktige i Järfälla kommun
uppställer som allmänt villkor för att kostnad skall ingå i bidragsunderlaget
att kostnaden också framdeles kommer att belasta polisdistriktet.

Den föreslagna beräkningen av pensionskostnader godtas av alla remissorgan,
bl. a. de båda kommunförbunden.

Även beräkningen av fastighetskostnaderna har vunnit allmän anslutning
vid remissbehandlingen. Endast i ett yttrande, avgivet av Stockholms
stadskansli, görs vissa erinringar. Under hänvisning till beredningens uttalanden,
att stöd för beräkning av hyra för kommunägda lokaler kan erhållas
genom jämförelse med den hyra som om staten hyr lokalerna avtalas
mellan staten och kommunen, efterlyses i yttrandet besked huruvida denna
hyra eller den hyra, som upptagits i kommunens stat för basåren, skall läggas
till grund för bidragsberäkningen.

Inte i något remissyttrande avvisas förslaget att även kostnader för den
ekonomiska förvaltningen av den förstatligade verksamheten skall vara bidragsgrundande.
Enligt svenska stadsförbundet bör dock den förenklingen
genomföras, att dylika kostnader inräknas i grundbeloppet endast när förvaltningen
handhas av berörda verksamhetsgrenar själva eller av ett för
dem speciellt organ. Statskontoret anser att förvaltningskostnader bör tas
ut i form av ett generellt procentuellt pålägg på de totala kostnaderna. Också
svenska kommunförbundet förordar förenklad beräkning i dessa fall.

Enligt principbeslutet skall anskaffningskostnader för inventarier och
annan utrustning inte grunda bidragsskyldighet. I anslutning härtill anför

147

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b

svenska stadsförbundet att av kommun bokförda avskrivningar och intern
ränta avseende egendomen uppenbarligen inte skall inräknas i grundbeloppet.
Länsstyrelsen i Stockholms län yttrar att det inte kan anses vara
en helt tillfredsställande lösning att »av nu berörda kostnader endast sådana
för åren 1961 och 1962 skall avräknas».

Frågor rörande bidragens fastställande berörs endast i ett par yttranden.
Riksrevisionsverket anser beredningens uttalanden om kontroll av kommunernas
uppgifter innebära, att kommunernas uppgifter får godtas i flertalet
fall, sedan den översiktliga grovkontrollen skett. Endast då speciella
skäl föreligger torde alltså mera ingående kontroll behöva ske. Vidare förutsätter
ämbetsverket att en på ort och ställe verkställd kontroll av de lämnade
uppgifterna behöver komma till stånd endast i undantagsfall. För
övrigt sägs en sådan kontroll vara praktiskt ogenomförbar, om den skulle
omfatta flertalet kommuner. Statskontoret finner det för sin del inte motiverat
att här tillämpa granskningsregler som avviker från vad som eljest
skall iakttas för att tillvarata statens ekonomiska intresse.

Svenska stadsförbundet tillstyrker förslaget om möjlighet att skjuta
fram erläggandet av en del av första årets bidrag till senare år. Förbundet
förutsätter att dylik möjlighet skall föreligga även för kommun som endast
delvis efterhandsfinansierar utgående pensioner. Vidare föreslår förbundet
att framskjutning skall få ske även till tredje bidragsåret. Förbundet anför.

Nedsättningsbeloppet skall enligt förslaget kunna framskjutas endast
till andra bidragsåret. Eftersom det torde kunna inträffa att även under
andra bidragsåret bidraget inklusive från det första året överskjutet nedsättningsbelopp
jämte för bidragsåret utgående pensioner kommer att i mer
avsevärd mån överstiga totalkostnaden för år 1964, måste enligt styrelsen
möjlighet till framskjutning även till det tredje bidragsåret finnas.

I detta sammanhang framhåller förbundet ytterligare, att det för att ernå
en från berörda kommuners synpunkt önskvärd utjämning av kostnadsbelastningen
vore skäligt, att betalningen av ett nedsättningsbelopp fördelades
på samtliga återstående bidragsår.

Det föreslagna systemet för uppbörd av kommunbidragen tillstyrks av
samtliga remissinstanser. Riksrevisionsverket förordar att de avräknade
kommunbidragen redovisas på särskild inkomsttitel på driftbudgeten under
»uppbörd i statens verksamhet». Vidare förutsätter ämbetsverket, att frågor
rörande anslag bl. a. till hyror, inlösen av byggnader samt gottgörelse till
kommuner för inventarier vid ökad användningsfrekvens, vilka frågor inte
berörts av beredningen, kommer att behandlas i annan ordning. För att eliminera
risken för sammanblandning i den kommunala bokföringen av
skattebelopp och avdragsbelopp avseende kommunbidrag, krävs enligt
svenska stadsförbundet att avräkningsförfarandet klart framgår såväl av
länsstyrelsens redovisningsräkning över kommunalskatt som av postgiroremissorna
på de med bidragen reducerade skattebeloppen.

148

Kungi. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

Departementschefen

Den nu aktuella huvudmannaskapsreformen syftar till att för framtiden
befria kommunerna från deras nuvarande ansvar för polis-, åklagar- och
exekutionsorganisationerna samt för häktesorganisationen. Givetvis kan
staten inte utan kommunernas bistånd överta detta ansvar i ett sammanhang.
Enligt 1962 års principbeslut skall kommunerna medverka vid anskaffningen
av erforderliga lokaler och till staten överlåta de inventarier
och den övriga utrustning som står till förfogande för verksamhetsgrenarnas
behov samt under en femårig övergångstid lämna ekonomiska bidrag
till staten. I enlighet med sina direktiv har polisberedningen med utgångspunkt
i principbeslutet lagt fram förslag till närmare reglering av kommunernas
åligganden i samband med huvudmannaskapsreformen. Vid
utarbetandet av förslagen har beaktats, att statens inträde som ensam huvudman
för verksamhetsgrenarna innebär både ekonomiskt och administrativt
kännbara påfrestningar på statsförvaltningen och motsvarande lättnader
för den kommunala förvaltningen. Vid remissbehandlingen av förslagen har
man från kommunalt håll, bl. a. från kommunförbundens sida, visat förståelse
för denna grundsyn.

Från statens synpunkt är den mest aktuella frågan inför förstatligandet
utan tvivel lokalanskaffningen. Planeringen på detta område
påbörjades inom polisberedningen omedelbart efter principbeslutet och är
nu långt framskriden. Kommunerna har under arbetets gång visat stor
beredvillighet att lämna allt möjligt bistånd för att nå tillfredsställande
lösningar i lokalfrågorna. De hittillsvarande erfarenheterna talar för att
svårigheter att komma fram till överenskommelser om förhyrning av kommunägda
lokaler kan väntas föreligga endast i utpräglade undantagsfall.
Mot denna bakgrund får beslutet om skyldighet för kommuner att upplåta
lokaler givetvis begränsad betydelse. Å andra sidan måste garantier även
i undantagsfallen finnas för att lokaler är disponibla för verksamheten vid
reformens ikraftträdande och under tiden till dess lokalfrågorna kan få en
mera definitiv lösning. I likhet med polisberedningen och nästan alla remissinstanser
förordar jag att principiell skyldighet införs för kommunerna att
upplåta nyttjanderätt till de kommunägda lokaler som står till de förstatligade
verksamhetsgrenarnas förfogande vid reformen. Vilka lokaler det
här blir fråga om torde i allmänhet inte föranleda tveksamhet. Som beredningen
framhållit skall det avgörande vara den faktiska användningen av
lokalerna vid reformens ikraftträdande.

Vid remissbehandlingen har uppmärksamhet fästs på lokaler, upplåtna
för de organ som har hand om den ekonomiska förvaltningen av den förstatligade
verksamheten, samt trivsellokaler för personalen inom sådan
verksamhet, exempelvis personalrestaurangen i polishuset i Stockholm. Be -

149

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

redningen har inte uttalat sig beträffande dylika lokaler. Vad gäller förstnämnda
lokaler har frågan ringa räckvidd. Särskilda lokaler för polisnämnder
eller motsvarande kommunala förvaltningsorgan finns endast
i de största städerna. Jag förordar att upplåtelseskyldighet inte skall föreligga
beträffande dessa lokaler. Erfordras i ifrågavarande städer speciella
lokaler för statlig förvaltningspersonal inom de förstatligade organisationerna,
torde städernas myndigheter utan direkt åläggande lämna sin medverkan
vid anskaffningen. S. k. trivsellokaler — lunchrum, samlingsrum,
motionshall, bastu m. m. — som på sina håll inrättats för personalen i anslutning
till tjänstelokalerna skall självfallet omfattas av upplåtelseplikten,
däremot inte andra lokaler av detta slag. Jag utgår från att personalens
intresse att ha tillgång till sist åsyftade lokaler löses genom överenskommelser
mellan staten och vederbörande kommun.

I det föregående har jag föreslagit att ansvaret för enklare trafikövervakning
skall kunna åläggas kommun under vissa förutsättningar. Blir
sådant åläggande aktuellt för kommun, som före förstatligandet anställt
särskild trafikövervakningspersonal, skall enligt förut angivna principer
kommunen inte vara skyldig att till staten hyra ut de lokaler som utnyttjats
i samband med övervakningen.

På många håll är de nuvarande lokalerna för polis-, åklagar- och exekutionsväsendet
bristfälliga eller otillräckliga. Åtskilliga kommuner har i
enlighet med sina skyldigheter jämlikt gällande polislag börjat bygga nya
lokaler och i andra planeras sådana nybyggen. Polisberedningen har föreslagit
att kommunernas upplåtelseskyldighet skall omfatta de nya lokalerna,
även om de blir färdigställda först i samband med eller efter reformens
ikraftträdande. Jag ansluter mig till förslaget, som också lämnats utan
erinran av remissinstanserna. I detta sammanhang vill jag tillägga, att
många kommuner under arbetet med statens lokalplanering anmält sin
beredvillighet att frivilligt medverka för att täcka det ganska omfattande
nybyggnadsbehovet. Sådan kommunal medverkan är i hög grad önskvärd
med hänsyn till svårigheterna bl. a. från statsfinansiell synpunkt att i ett
sammanhang ombesörja nybyggnadsverksamheten i statlig regi. Då det här
ofta rör sig om behov, som uppkommit efter hand under tiden för det kommunala
huvudmannaskapet, finner jag det också naturligt att kommunerna
tillhandahåller sina tjänster. Svenska stadsförbundet har i anslutning till
dessa frågor framhållit, att det är av största vikt att kommunerna får
garantier för att staten efter byggnadernas färdigställande övertar dem genom
att hyra eller förvärva dem. Dessa problem synes kunna få tillfredsställande
lösningar vid den nära samverkan mellan staten och vederbörande
kommun som framdeles liksom hittills torde komma till stånd beträffande
varje särskilt byggnadsprojekt.

Statens ansvar för de av reformen berörda verksamhetsgrenarna efter
reformens genomförande gör det ofrånkomligt att staten ensam äger av -

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196A

göra såväl behovet av lokaler som de befintliga lokalernas ändamålsenlighet.
Denna ståndpunkt, som intagits av polisberedningen, har inte mött någon
■väsentlig invändning vid remissbehandlingen. På grund av den genomgripande
omorganisation som skall ske i samband med huvudmannaskapsreformen
är det vidare nödvändigt att de olika förstatligade verksamhetsgrenarna
i detta sammanhang ses som en enhet och att lokaler som hittills
använts för en verksamhetsgrens behov kan tas i anspråk för personalen
inom en annan gren. Självfallet bör härvid hänsyn tas till de lokala förhållanden
som kan göra det önskvärt att t. ex. det nuvarande exekutionsväsendets
lokaler inte används inom polisväsendet. Även i andra avseenden måste en
skälig avvägning ske mellan de statliga och kommunala intressena. Att generellt
reglera alla uppkommande situationer låter sig inte göra. Som jag förut
sagt skall lokalfrågorna i första hand lösas genom förhandlingar i vanlig
ordning. Erfarenheterna från hittills förda underhandsförhandlingar gör det
berättigat att anta att det inte skall erbjuda beaktansvärda svårigheter att
nå för båda parter godtagbara uppgörelser.

Som framgår av vad jag anfört räknar jag med att lokalfrågorna i det
stora flertalet fall löses genom hyresavtal. Det blir i dessa fall alltså fråga
om rent privaträttsliga förhållanden mellan staten och vederbörande
kommun. I avtalen skall på vanligt sätt regleras hyrestiden, hyrans storlek och
övriga villkor för hyresrätten. För de fall när upplåtelseskyldigheten görs
gällande men överenskommelse om villkoren därför i ett eller flera hänseenden
inte kommer till stånd krävs emellertid särskilda föreskrifter. De
frågor som här träder i blickpunkten är främst upplåtelsens varaktighet
och hyrans storlek.

Polisberedningen har föreslagit att upplåtelsetiden, om annat inte avtalas,
skall utgöra fem år från förstatligandet men att denna tid skall kunna förlängas
i vissa situationer. Enligt förslaget skall förlängning ske när staten
före femårstidens utgång antingen väckt fråga om köp av den fastighet där
lokalerna är inrymda eller beslutat att hyra eller förvärva andra lokaler i
stället för de upplåtna. Förlängningen skall avse tiden fram till dess andra
lokaler disponeras för verksamheten. Vid remissbehandlingen har beredningens
förslag i allmänhet vunnit anslutning.

Åtskilliga faktorer, delvis av övergångsnatur, påverkar avgörandet av för
vilken tid staten behöver disponera lokalerna. På många håll blir det aktuellt
att på lång sikt hyra lokaler medan lokaler i andra fall behövs endast under
en kortare tid innan personalens slutgiltiga stationering enligt de nya
organisationsplanerna har genomförts. Vanskligheten att på förhand bedöma
nybyggnads- och förvärvsfrågor får också tas med i bilden. Trots
föreliggande osäkerhetsmoment av denna art delar jag i likhet med så gott
som alla remissinstanserna beredningens mening att upplåtelsetiden bör begränsas.
Mitt ställningstagande grundar sig särskilt på att kommunen i här
avsedda undantagsfall torde vara ovillig att över huvud taget hyra ut loka -

151

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b

lerna. Den av beredningen föreslagna upplåtelsetiden har i allmänhet godtagits
vid remissbehandlingen. För egen del finner jag förslaget vara lämpligt
avvägt. Beträffande förlängning av tiden utöver den generella femårsperioden
anser jag i likhet med beredningen, att det möter svårigheter
att generellt fastställa en längsta tid för förlängningen. Särskilt vill jag betona
beredningens uttalande, att statlig nybyggnad erfarenhetsmässigt kan
beräknas bli färdig först omkring fem år efter det beslutet att bygga föreligger.
Förhållandena på byggarbetsmarknaden kan vidare inverka på möjligheterna
att få nya lokaler färdiga inom viss tid. Behovet av förlängning
måste därför få bedömas av staten från fall till fall. Endast i undantagsfall

torde förlängning med mer än ytterligare fem år behöva bli aktuell. Jag förordar
alltså att upplåtelsetiden om annat inte avtalas skall vara fem år med
rätt för staten att med åberopande av förut angivna skäl förlänga tiden till
dess erforderliga lokaler står till förfogande för det ändamål, för vilket
upplåtelsen skett. I samband med sådan förlängning bör staten såvitt möjligt
ange den tid lokalerna behöver tas i anspråk.

I principbeslutet sägs att hyra för de lokaler kommunerna upplåter skall
fastställas enligt gängse grunder för hyressättning. Detta uttalande har,
som jag antytt i det föregående, betydelse endast om frivilligt avtal inte
träffas om hyrans storlek. Uttalandets innebörd i övrigt har utförligt behandlats
av polisberedningen, som kommit fram till att hyresregleringslagens
principer för bestämmande av grundhyra bör kunna bli allmänt
riktmärke för att bedöma skälig hyresnivå för ifrågavarande kommunägda
lokaler, trots att lokalerna är undantagna från lagens tillämpningsområde.
Häremot har bl. a. statens hyresråd invänt att hyresregleringen beträffande
lokaler avvecklats i större delen av landet och att de hyror som därefter utgår
för lokaler torde komma att bestämmas efter marknadsmässiga principer.
Hyresrådet anser därför att hyrorna för de lokaler kommunerna upplåter
bör generellt anpassas efter det i orten rådande hyresläget för jämförliga
lokaler. I andra yttranden sägs den av kommunerna f. n. tillämpade kostnadstäckningsprincipen
böra gälla även vid dessa upplåtelser. Jag finner
vad hyresrådet anfört böra beaktas. En hyressättning efter denna princip
överensstämmer också med vad som f. n. gäller i fråga om hyressättning för
lokaler som kommun på grund av föreskrift i 8 § polislagen är skyldig att
tillhandahålla för statspolisens behov.

För lokaler, som staten i samband med reformen tar i anspråk utan att
avtal träffas om hyresersättningen, måste ersättningens storlek självfallet
fastställas i annan ordning. I likhet med det stora flertalet remissinstanser
biträder jag polisberedningens förslag att för detta ändamål inrätta en särskild
nämnd på tre personer, av vilka eu skall vara ordförande samt de
två andra företräda kronans och kommunernas intressen. Enligt förslaget
skall förordnanden för såväl ordföranden som de båda ledamöterna meddelas
av Kungl. Maj:t, varvid en av ledamöterna skall utses på förslag av

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

kommunförbunden. I ett par yttranden har ifrågasatts om inte nämnden
bör tillsättas enligt vad som gäller jämlikt lagen om skiljemän. Detta
skulle innebära att staten och kommunförbunden skulle utse var sin ledamot
samt de sålunda utsedda välja ordförande. Vid oenighet mellan de två
partsrepresentanterna måste emellertid ordföranden utses av annat organ,
varvid endast Kungl. Maj :t synes kunna komma i fråga. Mot denna bakgrund
anser jag beredningens förslag vara att föredra. Förslaget har även
accepterats av kommunförbunden.

Nämnden skall i första hand fastställa hyra i samband med att lokalerna
upplåts till staten vid förstatligandet den 1 januari 1965. Hinder föreligger
givetvis inte att hyran härvid bestäms till olika belopp för olika delar
av upplåtelsetiden om det finns skäl därför eller att grunder anges för
förändring av hyrans storlek under upplåtelsetiden. Däremot kan jag inte
förorda det i ett remissyttrande framförda förslaget, att nämnden på parts
begäran skall äga ompröva hyrans storlek under den generella femårsperioden.
Sjedan nämnden en gång bestämt hyra för denna period bör
läget vara detsamma som om hyran bestämts genom avtal för en femårig
hyrestid. De skäl som talar för att hyran bestäms av en nämnd vid upplåtelsen
äger emellertid huvudsakligen samma styrka när det gäller eventuell
omreglering av hyran vid förlängning av upplåtelsetiden. Jag föreslår
därför att alla frågor om hyrans storlek, vilka uppkommer i samband med
upplåtelser av kommunägda lokaler på grund av förstatligandet och som
inte löses genom avtal, skall prövas av en nämnd i enlighet med vad beredningen
föreslagit.

Beträffande andra med upplåtelserna sammanhängande frågor än upplåtelsetiden
och hyrans storlek synes vad som i allmänhet stadgas för hyresförhållanden
böra gälla i tillämpliga delar. Såsom beredningen anfört innebär
detta att bestämmelserna om hyra i lagen om nyttjanderätt till fast
egendom skall lända till efterrättelse, såvida annat inte avtalats i de hänseenden,
i vilka lagen inte ger tvingande föreskrifter.

Kommun skall enligt 1962 års principbeslut vara pliktig att medverka till
att staten får överta hyresrätten till lokaler som kommunen hyrt för de
förstatligade organisationernas behov. I sin egenskap av hyresgäst skall
kommunen alltså vara beredd att genom överlåtelse eller eljest avstå hyresrätten
till förmån för staten. För överlåtelse krävs emellertid medgivande av
hyresvärden, som följaktligen genom att vägra medgivande kan hindra staten
att fa hyra lokalerna. Den olägenhet detta kan innebära får staten bära.
Det bör nämligen enligt min mening inte komma i fråga att, som förordats
i ett remissyttrande, i detta sammanhang ålägga enskilda fastighetsägare
några förpliktelser.

I det föregående har jag betonat att staten inte skall vara skyldig att
överta lokaler, som blir obehövliga efter omorganisationen i samband med
förstatligandet eller bedöms vara olämpliga för fortsatt användning inom

153

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

verksamhetsgrenarna. Staten skall inte heller i övrigt ha några ekonomiska
förpliktelser vad angår överblivna lokaler. Denna ståndpunkt, som kommit
till uttryck i principbeslutet, intas av polisberedningen och har allmänt godtagits
vid remissbehandlingen. I speciella situationer bör dock hänsyn till
kommunernas intressen föranleda avsteg från principen. Om något eller
några enstaka rum i ett sammanhängande komplex av lokaler är obehövliga
bör staten hyra även dessa rum, om de på grund av förhållandena inte lämpligen
kan hyras ut separat eller eljest användas för annat ändamål. I övrigt
är det naturligt att kommunerna, som genom reformen avlastas betydande
kostnader, svarar för överblivna lokaler. Vad särskilt gäller lokaler som
kommunerna hyr för polis-, åklagar-, exekutions- eller häktesorganisationerna
vill jag upplysa, att kommunerna redan nu fått eller kan få besked
om statens lokalbehov enligt de av polisberedningen framlagda organisationsförslagen.

Frågor om statens förvärv av de kommunägda lokaler som används för
nyss nämnda organisationers behov skall enligt principbeslutet lösas genom
förhandlingar eller i sista hand genom anlitande av expropriationsvägen.
Som polisberedningen framhållit innebär detta ställningstagande att frågorna
skall lösas i den ordning som i allmänhet tillämpas för att tillgodose
behovet av allmänna byggnader. Jag finner därför inte anledning att nu uttala
mig om de överväganden beredningen gjort i detta sammanhang. Beträffande
skyldighet för staten att förvärva lokalerna hänvisar jag till vad
jag anfört därom i det föregående.

I anslutning till principbeslutet, att inventarier och annan
utrustning som kommunerna anskaffat för den verksamhet staten
nu övertar ansvaret för skall överlåtas till staten utan vederlag, har polisberedningen
ingående redovisat vilken egendom som skall omfattas av
överlåtelseskyldigheten. Jag har ingen erinran mot denna redovisning, som
inte heller från remissinstansernas sida mött några invändningar, överlåtelse
skall alltså ske av inventarier och annan lös kontorsutrustning, telefoner
och telefonväxlar, telefonabonnemang, facklitteratur, fordon, teknisk
och annan liknande utrustning, hästar, hundar samt beklädnadsutrustning
och dylikt som kommunen f. n. är skyldig att tillhandahålla personalen,
allt i den mån egendomen faktiskt nyttjats för nyss angiven verksamhet
och utgör lös egendom. Med anledning av påpekanden i ett par remissvar
vill jag tillägga, att även om vissa skäl talar för att inventarier och annan
utrustning som anskaffats för de kommunala organ vilka har hand om förvaltningen
av verksamheten bör omfattas av överlåtelseskyldigheten, egendomen
dock synes böra undantas. Egendom som använts såväl för den
egentliga verksamheten som för förvaltningen bör emellertid i allmänhet
även i sistnämnda hänseende anses anskaffad för den förstatligade verksamhetens
behov.

Inventarier och annan utrustning som anskaffats för alt användas även

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196 i

för andra verksamhetsgrenar än de förstatligade skall staten äga nyttja i
samina utsträckning som egendomen tidigare använts för den verksamhet
staten övertar. I likhet med polisberedningen förordar jag att staten, i den
mån drift- och underhållskostnader av någon betydelse uppkommer vid
begagnandet, deltar i dessa kostnader i förhållande till statens andel i den
totala användningen. Kostnaderna utbetalas lämpligen av länsstyrelserna
årsvis i efterskott. Statens nyttjanderätt till ifrågavarande egendom upphör
när egendomen förslitits och måste bytas ut. Att staten härvid, som antytts
i ett remissyttrande, skulle vara skyldig att delta i nyanskaffning utan
att få någon som helst rätt till den nyanskaffade egendomen är självfallet
orimligt. Nyttjanderätten bör i regel inte heller göras gällande om de lokalmässiga
förutsättningarna för gemensamt nyttjande inte längre föreligger.

Överlåtelseskyldigheten skall som jag nyss sagt omfatta inventarier och
annan utrustning som faktiskt används vid förstatligandet. En särskild
fråga som i detta sammanhang tagits upp vid remissbehandlingen av beredningens
förslag är ansvaret för dylik egendom som beställts av kommunerna
men ännu inte levererats vid huvudmannaskapsbytet. Från kommunalt
håll har hävdats att staten skall överta ansvaret för dessa beställningar.
Jag delar svenska stadsförbundets uppfattning att dylika frågor måste lösas
från fall till fall. Åtskilliga kommuner torde ha samrått med statliga
myndigheter innan större och kostnadskrävande beställningar lagts ut. I
vissa fall torde det vara rimligt att staten här kostnaden för leveranser
som sker efter 1964 års utgång. I andra fall kan utrustningsläget vid
förstatligandet vara sådant att hela ansvaret för beställningen bör åvila
kommunen. Det synes vidare knappast kunna komma i fråga att staten
står kostnaden för beställd egendom som på grund av omorganisationen av
verksamhetsgrenarna eller av annan orsak bedöms vara mindre ändamålsenlig.
Jag räknar med att uppgörelser med kommunerna i dessa frågor
skall kunna träffas på grundval av den inventering av inventarie- och utrustningsbeståndet
som pågår f. n. Denna inventering skall också ligga till
grund för bedömningen av den nyanskaffning som staten måste ombesörja
inför förstatligandet.

Grunderna för kommunernas skyldighet att under en femårig
övergångstid bidra till kostnaderna för den förstatligade
verksamheten är angivna i principbeslutet. Enligt min mening saknas
anledning att, som statskontoret synes förorda, radikalt frångå dessa grunder
för att söka förenkla bidragsberäkningen. Underlaget för beräkningen
har för övrigt redan införskaffats genom polisberedningens försorg.

Polisberedningen har med utgångspunkt i principbeslutet utarbetat förslag
till bestämmelser rörande beräkningen av bidragen och i samband
därmed utförligt redogjort för de kostnader som skall beaktas. Mot beredningens
förslag har på olika punkter invänts att mera schablonmässiga
beräkningar är att föredra. Jag vill i anslutning härtill redan nu förut -

155

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196''r

skicka, att principbeslutet i väsentliga hänseenden inte lämnar rum för
schabloner och att jag inte är beredd att i sådana hänseenden förorda omprövning
av beslutet. Att räkna fram schabloner ger för övrigt endast
små vinster i förevarande sammanhang, eftersom schablonerna måste beräknas
ur ett fylligt uppgiftsmaterial, som alltså under alla förhållanden
måste infordras från kommunerna. Framräknade schabloner blir dessutom
användbara endast vid ifrågavarande, i ett sammanhang verkställda bidragsberäkning.
Därtill kommer som jag nyss sagt att underlaget för bidragsberäkningen
redan föreligger.

Vad kommunerna skall utge till staten under övergångstiden utgör bidrag
till statens kostnader för den verksamhet staten övertar från kommunerna.
Varje kommuns bidrag skall inte stå i någon som helst relation till de
statliga kostnaderna för verksamheten i just den kommunen efter förstatligandet
utan helt bero av kommunens egna kostnader för verksamheten
före reformen. Härav följer också att bidragsberäkningen inte påverkas
av huruvida staten bedriver verksamheten med personal som övergått
från kommunens till statens tjänst eller inte.

Bidragen skall i princip grunda sig på kommunens årskostnader för
polis-, åklagar-, exekutions- och häktesorganisationerna under åren 19G1
och 1962. Den största kostnadsposten utgör utan tvekan kostnaderna för
personalens avlöningsförmåner. Till sådana kostnader skall enligt polisberedningens
förslag hänföras vad kommunen faktiskt utgivit till personal
som oberoende av anställningsform varit verksam inom de av förstatligandet
berörda organisationerna, alltså även vad kommunen i en eller annan form
utgivit i avlöningsförmåner till rekryteringspersonal. Förslaget bär i denna
del godtagits vid remissbehandlingen. För egen del finner jag förslaget
ändamålsenligt och ägnat att leda till så enkel beräkning som med de
givna utgångspunkterna är möjlig.

En ytterligare specificering av avlöningskostnaderna blir emellertid
ofrånkomlig på grund av att direkta och indirekta lönekostnader enligt
principbeslutet skall omräknas med hänsyn till löneutvecklingen fram till
tidpunkten för förstatligandet. I likhet med polisberedningen anser jag att
till sådana lönekostnader skall hänföras, förutom utgifter för s. k. tabelllöner
jämte särskilda tillägg, jämväl kostnader för andra ersättningar som
har sedvanlig lönekaraktär, såsom vikariats-, övertids- och beredskapsersättningar,
tjänstgörings-, obekvämhets- och kallortstillägg, kallortstraktamenten
samt ekiperingshjälp, ekiperingsbidrag och liknande. Dessa kostnader
skall omräknas. Övriga personalkostnader, såsom resekostnadsersättningar,
traktamenten o. dyl., skall däremot ingå i bidragsberäkningen med
de belopp som faktiskt utgått. Jag ansluter mig vidare till polisberedningens
förslag, vilket lämnats utan erinran av remissinstanserna, att omräkningen
av lönekostnaderna skall ske med en för alla sådana kostnader enhetlig procentsats,
bestämd med hänsyn till de generella lönetillägg som tillkommit

156 Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 1964

efter basåren. Det torde böra ankomma på Kungl. Maj :t att bestämma denna
procentsats.

Principbeslutet innebär att staten övertar ansvaret för pensionering av
den personal som vid reformen övergår till statlig tjänst inom berörda
verksamhetsgrenar. Till kostnaderna för pensionering av denna personal
skall kommunerna enligt beslutet vid varje särskilt pensionsfall lämna
bidrag vilka avvägs i förhållande till den pensionsnivå och det antal tjänstår
som uppnåtts närmast före förstatligandet. Fråga om avlösning under
en kortare tid av dessa bidrag, som eljest kommer att utgå så länge pensionen
utgår, övervägs f. n. av polisberedningen. Dessutom skall kommunerna
bidra till statens pensionskostnader, hänförliga till tjänstetid efter
förstatligandet, för personalen inom den förstatligade verksamheten.
Sistnämnda bidrag ingår i de allmänna kommunala bidragen och skall
enligt principbeslutet beräknas schablonmässigt. Beträffande polispersonalen
skall bidragen utgöra för personal som kunnat försäkras i statens
pensionsanstalt, numera statens personalpensionsverk, 14 procent och beträffande
övrig personal 28 procent av kostnaderna för löner, dvs. tabelllöner
jämte särskilt tillägg. Polisberedningen har inte funnit skäl att tillämpa
andra procentsatser för beräkningen av pensionskostnader i fråga om övriga
personalkategorier. Enligt beredningens förslag skall de pensionskostnader
som läggs till grund för de allmänna kommunbidragen alltså generellt
beräknas till nyss angivna procentsatser av lönekostnaderna, sedan dessa
omräknats. Förslaget har genomgående tillstyrkts av remissorganen.
Även för egen del förordar jag beredningens förslag. Härav följer att hänsyn
över huvud taget inte skall tas till verkliga pensionskostnader i någon
form.

I stället för verkliga fastighetskostnader skall till grund för bidragen läggas
beräknad hyra för de kommunägda lokaler som kommunen upplåtit
för polis-, åklagar- och exekutionsverksamheten samt för förvaring avhäktade.
Jag delar beredningens uppfattning att beräkningen av hyra skall
så nära som möjligt ansluta till hyresläget i orten. Denna ståndpunkt ligger
också till grund för principbeslutet. Att beräkna hyran i enlighet med vad
som framgår av kommunens räkenskaper, vilket förordats i något remissyttrande,
ger osäkra hållpunkter med hänsyn till de varierande principer
som från bokföringssynpunkt tillämpas för uppskattning av lokalernas
hyresvärde. Avsevärda svårigheter torde inte föreligga för hyresberäkningen.
I samband med de omfattande statliga förhyrningar av lokaler som
kommer att äga rum i samband med förstatligandet erhålls som beredningen
framhållit en god bild av hyresläget på olika håll. Beträffande lokaler som
kommunerna själva hyr för verksamhetsgrenarnas behov skall den verkliga
hyran ingå i bidragsberäkningen. Även härigenom får man visst stöd för
beräkning av hyra i de kommunägda lokalerna.

Principbeslutet innebär att bidragen skall grunda sig på kommunernas

157

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

samtliga kostnader för de förstatligade verksamhetsgrenarna. Bland förut
inte nämnda kostnader anger polisberedningen bl. a. förvaltningskostnader,
utbildningskostnader, i den mån de inte hänförs till lönekostnader, peisonalvårdskostnader,
kostnader för expenser och övriga expeditionskostnader,
telefonkostnader utom inträdesavgifter för nya abonnemang, kostnader
för kontors- och renhållningsmateriel, för kost och sjukvård till anhållna
eller eljest omhändertagna personer, för blodprovsundersökningar
och obduktioner samt för sakkunniga som anlitats under förundersökning i
brottmål. Från remissinstansernas sida har i anslutning till beredningens
uttalanden endast anmärkts, att kostnaderna för den ekonomiska förvaltningen
svårligen låter sig beräknas. Svenska stadsförbundet föreslår att
förvaltningskostnaden beaktas endast när förvaltningen handhas av de
berörda verksamhetsgrenarna själva eller av ett för dem speciellt organ,
medan statskontoret förordar att förvaltningskostnaden generellt bestäms
till viss procent av övriga totala kostnader. Jag anser även för min del att
kostnadsberäkningen i detta hänseende bör förenklas. Med hänsyn till att
kommunernas förvaltningskostnader varierar starkt torde det vara
att i enlighet med statskontorets förslag fastställa ett generellt procenttillägg
till övriga kostnader. Då de kostnader det här är fråga om i regel torde
vara förhållandevis obetydliga förordar jag i likhet med svenska stadsförbundet,
att kostnaderna medräknas endast när förvaltningen ombesörjts
av polisnämnd eller av annat organ med huvudsaklig uppgift att
ombesörja de förstatligade verksamhetsgrenarnas förvaltning eller av särskild
enhet inom vederbörande verksamhetsgren. I övrigt tillstyrker jag
beredningens förslag.

Kostnader för anskaffning och underhåll av egendom som kommunerna
utan vederlag skall överlåta eller med nyttjanderätt upplåta till staten
skall självfallet inte grunda bidragsskyldighet. Såsom svenska stadsförbundet
påpekat skall bokförda avskrivningar och intern ränta som avser
sådan egendom inte heller ingå i bidragsunderlaget. Driftkostnader skall
däremot medräknas.

1957 års polisutredning föreslog i sitt betänkande rörande huvudmannaskapet
för polisväsendet in. in. att de sammanräknade totalkostnaderna,
sedan lönekostnaderna omräknats, skulle minskas med det belopp med
vilket staten under basåren bidragit till polisväsendet, dvs. framför allt
s. k. allmänt statsbidrag samt statsbidrag för stats- och reservpolis, gränskontrollen
in. in. Detta förslag tillstyrktes bl. a. av kommunförbunden och
har godtagits av statsmakterna. Den omständigheten att lönekostnaderna
omräknats men statsbidrag till samma kostnader avräknas med hänsyn
till basårens löneläge har härvid beaktats vid den samlade bedömningen
av den ekonomiska regleringen mellan staten och kommunerna med anledning
av huvudmannaskapsreformen. Motsvarande gäller statsbidragen till
statspolispersonalens pensionering. Den merkostnad som till följd härav

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b

kan uppkomma för kommunerna motverkas av att hänsyn inte las till
andra löneförändringar från basåren fram till reformen än de generella
lönetilläggen samt att omräkning inte sker av andra kostnader än löneoch
pensionskostnader. Sålunda skall t. ex. hyror i kommunägda fastigheter
beräknas efter 1961—1962 års hyresnivå. Jag vill därför bestämt avvisa
det yrkande som vid remissbehandlingen framförts bl. a. av kommunförbunden
att jämväl statsbidrag till löner skall omräknas till löneläget
vid förstatligandet.

Förutom för statsbidrag skall enligt principbeslutet avräkning från totalkostnaderna
göras för andra inkomster som omedelbart hänför sig till
d,e förstatligade verksamhetsgrenarna. Såsom polisberedningen påvisat
utgörs dessa inkomster väsentligen av restavgifter, expeditionslösen och
bötesandelar som indragits till kommunens kassa. Jag delar beredningens
uppfattning att intäkter av dessa slag lämpligen avdras med belopp som
bokförts på basåren.

I fråga om Bodens stad, där polisväsendet redan nu är statligt, skall
bidragsskyldigheten bestämmas på grundval av vad staden för det statliga
budgetåret 1963—1964 har att erlägga enligt två 1955 och 1960 träffade
avtal mellan staten och staden. Ytterligare föreskrifter för beräkning av
stadens bidrag erfordras inte.

I enlighet med bemyndigande i samband med principbeslutet har Kungl.
Maj:t uppdragit åt riksrevisionsverket att fastställa kommunernas bidrag.
Det ankommer på detta verk att besluta om omfattningen och formerna för
kontrollen av de uppgifter kommunerna lämnar i de hänseenden som är av
betydelse för bidragsberäkningen.

Bidragstiden är genom principbeslutet bestämd till fem år. Första årets
bidrag skall motsvara grundbeloppet, dvs. hälften av de enligt det föregående
framräknade totalkostnaderna med avdrag för statsbidrag och
andra intäkter avseende basåren 1961 och 1962. För ettvart av de följande
fyra åren skall bidragsbeloppet nedsättas med en femtedel av grundbeloppet,
dock minst 10 000 kronor. I anslutning till dessa regler erinrar polisberedningen
att i principbeslutet förutskickats att avsteg från den generella
betalningstiden kunde komma i fråga beträffande kommuner som
efterhandsfinansierar sina pensioner, varmed avses att kommunen när pensionsfallet
inträffar betalar pensionen helt eller delvis med de löpande
inkomsterna. Beredningen föreslår att första årets bidrag för sådan kommun
skall kunna nedsättas, om förhandsbedömning visar att bidraget ökat
med kommunens beräknade pensionskostnader under bidragsåret sannolikt
kommer att överstiga totalkostnaderna 1964 för de förstatligade verksamhetsgrenarna.
I sådant fall föreslås att bidraget nedsätts med överskjutande
belopp, som i stället läggs till andra årets bidrag. Förslaget har i princip
tillstyrkts vid remissbehandlingen. Även enligt min mening erbjuder förslaget
en lämplig lösning av föreliggande fråga. Som framhållits i ett remissvar

159

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196t

kan förslaget dock i undantagsfall leda till att även andra bidragsårets
pensions- och bidragsbelopp, ökat med vad som nedsatts första bidragsåret,
överskjuter 1964 års totalkostnader. För att undvika ett sådant resultat
förordar jag att vad som nedsätts av första årets bidrag skall med jämn
fördelning läggas till andra och tredje årens bidrag.

Uppbörden av kommunbidragen skall enligt beredningens förslag ske
genom länsstyrelsernas försorg på så sätt, att en sjättedel av varje års
bidrag avräknas från de förskott på kommunalskatt som länsstyrelserna
betalar ut till kommunerna vid sex tillfällen årligen. Förslaget, som tillstyrkts
av alla remissinstanserna, finner jag erbjuda en från alla synpunkter
bekväm och administrativt enkel lösning av uppbördsfrågan. Jag förordar
att förslaget genomföres.

Särskilda frågor

Fullgörandet av landsfogdes åligganden in. in.

Gällande bestämmelser m.m.

Stadganden om åligganden för landsfogde, stadsfiskal, landsfiskal och
stadsfogde meddelas, förutom i instruktioner och andra särskilda tjänsteföreskrifter
för dessa befattningshavare, i ett stort antal lagar och författningar.

Som jag erinrat i det föregående har förut denna dag beslutats remiss till
lagrådet av förslag, som innebär att magistrats- och kommunalborgmästarinstitutionerna
upphör. I anslutning härtill har jämväl föreslagits, att vissa
på stadsfiskal, landsfiskal och stadsfogde ankommande uppgifter i stället
skall åligga befattningshavare i de nya polis-, åklagar- och exekutionsorganisationerna
eller tillkomma annat organ. Förslaget avser bl. a. uppgifter
som f. n. åligger de inledningsvis angivna befattningshavarna jämlikt giftermålsbalken,
förordningen den 18 juni 1864 (nr 41) angående utvidgad
näringsfrihet, butikstängningslagen den 21 juli 1948 (nr 608), lagen den 9
april 1926 (nr 72) angående meddelande av förbud för barn att idka viss
försäljning, förordningen den 13 april 1883 (nr 16) angående förlagsinteckning
samt växel- och checklagarna den 13 maj 1932 (nr 130 och 131).

I prop. 1964: 75 med förslag till stämpelskatteförordning har föreslagits,
att de uppgifter som hittills ålegat stadsfiskal, landsfiskal och stadsfogde
enligt förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften
skall upphöra.

Uppgifter är emellertid ålagda landsfogde, stadsfiskal, landsfiskal och
stadsfogde i eu rad andra författningar än de nu nämnda. Följande författningar
må nämnas.

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196i

Jämlikt 3 kap. 4 § föräldrabalken må faderskapserkännande och erkännande
att barn är trolovningsbarn göras inför bl. a. landsfiskal. Även förklaring
att barn utom äktenskap skall äga samma rätt till arv som barn av
äktenskaplig börd må avges inför landsfiskal enligt 4 kap. 5 § ärvdabalken.

Jämlikt 11 § förordningen den 16 november 1841 (nr 58) emot fylleri
och dryckenskap skall landsfiskaler, stadsfiskaler, krono-, stads- och polisbetjänte
öva uppsikt å fylleriförseelser och föranstalta om åtal. I 8 § lagen
den 18 juni 1925 (nr 221) om bulvanförhållande i fråga om fast egendom
åligger det landsfogde, landsfiskal och stadsfiskal att, då anledning finns
att anta att bulvanförhållande föreligger, göra anmälan därom hos länsstyrelsen.
Motsvarande uppgift har dessa befattningshavare enligt 6 § lagen
den 7 juni 1934 (nr 239) om bulvanförhållande i fråga om aktier i vissa
bolag.

En rad uppgifter avser intygsgivning. Sålunda ankommer det på landsfiskal
att utfärda intyg om egendoms beskaffenhet jämlikt kungörelserna den
20 januari 1956 (nr 13) med föreskrifter rörande den utredning, som erfordras
för prövning i vissa fall av bolags, föreningars eller stiftelsers ansökan
i fråga om förvärv av fast egendom m. m. samt den 30 maj 1916 (nr
157) med föreskrifter om viss utredning i ärende angående förvärv av fast
egendom enligt 4 § 1. lagen om vissa inskränkningar i rätten att förvärva
fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag. Intyg för erhållande av
belöning för dödande av vissa djurarter utfärdas enligt 10 § jaktstadgan den
3 juni 1938 (nr 279) av bl. a. landfiskal. Enligt 23 § samma stadga är landsfiskal
och stadsfiskal förrättningsmän för märkning av skinn. Sjöfynd
skall anmälas hos landsfiskal eller annan polisman jämlikt 1 § lagen
den 2 april 1918 (nr 163) med vissa bestämmelser om sjöfynd. I 7 §
sägs att intyg om sjöfynds värde utfärdas bl. a. av landsfiskal. Till
denna grupp uppgifter hör vidare behörigheten för stadsfogde, landsfiskal
och stadsfiskal att bestyrka ekonomisk uppgift som skall avlämnas
i ärende om fri rättegång. Bestämmelsen ges i kungörelsen den 26
september 1947 (nr 776) med bestämmelser angående tillämpningen av
lagen om fri rättegång. Jämlikt 6 § kungörelsen den 19 december 1947 (nr
935) med närmare bestämmelser om fullföljdsavgift, kostnadsersättning
och fattigdomsintyg vid fullföljd av talan till högsta domstolen är stadsfiskal,
landsfiskal och stadsfogde behöriga att utfärda fattigdomsintyg.

I 1 § förordningen den 20 november 1845 (nr 50 s. 1) i avseende på handel
om lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva föreskrivs, att avhandling
om lösöreköp skall i vissa fall uppvisas för och i bestyrkt avskrift
tillställas landsfiskalen i orten eller, där stadsfogde finns, denne. Enligt
14 kap. 7 § vattenlagen den 28 juni 1918 (nr 523) får landsfiskal, om förordnande
meddelats att handlingar i vattenmål skall hållas tillgängliga hos
honom, inte utan giltigt skäl undandra sig uppdraget, såvida företaget i fråga

161

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b

berör hans distrikt. Landsfiskal skall enligt 46 § förordningen den 6 juni
19bl (nr bl6) om arvsskatt och gåvoskatt på begäran motta och till länsstyrelsen
översända vissa deklarationer enligt förordningen.

I åtskilliga fall skall befattningshavare som här är i fråga ta befattning
med avgifter och liknande ekonofniska frågor av olika slag. Sålunda stadgas
i kungörelsen den 8 juni 1928 (nr 170) angående belöningar för dödande
av sälhundar att belöning utbetalas av bl. a. stadsfogde och landsfiskal. Ansökan
om ersättning ur älgskadefonden inges till landsfiskal eller stadsfiskal,
som med eget yttrande överlämnar handlingarna till länsstyrelsen.
Stadgande härom ges i 7 § kungörelsen den 1 juni 1951 (nr 298) om
älgavgifter m. m. I 3 § kungörelsen den 10 juli 19b7 (nr 6b2) med bestämmelser
angående vissa kostnader vid domstol sägs, att framställning om förskott
på vittnesersättning, som skall utgå av allmänna medel, görs bl. a.
hos landsfiskal. Har landsfiskal meddelats förskott skall anmälan därom
ske hos domstolen. Vad nu sagts om landsfiskal skall jämlikt 16 § i regel
äga tillämpning även på stadsfogde. Enligt 4 § förordningen den 23 oktober
1908 (nr 128 s. 1) angående bevillningsavgifter för särskilda förmåner och
rättigheter skall bevillningsavgift för vissa offentliga föreställningar eller
tillställningar inbetalas på landet till landsfiskalen och i stad utan magistrat
till landsfiskalen eller till stadsfogde, om sådan finns. Landsfiskal, till
vars uppbördsdistrikt hör stad, får på vissa villkor uppdra åt stadsfiskal
eller utmätningsman att uppbära avgifterna för föreställningar i staden. I
stad skall bl. a. stadsfiskal efter varje månads utgång meddela länsstyrelsen
vissa uppgifter om tillställningar i staden under den gångna månaden.

I lagen den lb juni 1917 (nr 30b) om överflyttande å landsfiskal av kronofogde
åliggande bestyr föreskrivs, att vad i lag eller författning är stadgat
med avseende på kronofogde eller kronans uppbördsman eller ombudsman
på landet skall, sedan kronofogdetjänsterna med utgången av
år 1917 indragits, äga tillämpning med avseende på landsfiskal, såvitt ej
annorlunda blivit stadgat.

Beträffande poliskammares åliggande hänvisas till vad som anförts i
samband med frågan om polismyndighet och dess uppgifter.

Polis beredningen

Polisberedningen anför inledningsvis, att omorganisationen av polis-,
åklagar- och exekutionsväsendet bl. a. innebär upplösning av det nuvarande
organisatoriska samband mellan verksamhetsgrenarna som råder i
större delen av landet. Sålunda renodlas polis- och åklagarväsendet på länsplanet.
Landsfogdetjänsten i länet utbyts mot två tjänster, en för länsåklagare
såvitt rör åklagarverksamheten och en för länspolischef beträffande
polisverksamheten. På lokalplanet ersätts stadsfiskaler och landsfiska 6—-

Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 samt. Nr 101

162

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196i

ler med polismästare för polischefsgöromålen, distriktsåklagare för åklagarverksamheten
samt kronofogde för utinätningsmannauppgifterna. Tjänstebenämningarna
blir i huvudsak enhetliga för hela landet. Även i de fall,
då verksamhetsgrenarna redan nu är helt eller delvis renodlade, t. ex. där
polismästare, stadsfiskal och stadsfogde finns, skall de nya tjänstebenämningarna
användas. Slutligen försvinner poliskammarinstitutionen, som ersätts
av polisledningsorganisationen för alla polischefens uppgifter.

Vidare anför beredningen att stadgandena om åliggande för befattningshavare
i den nuvarande polis-, åklagar- och exekutionsorganisationen inte
blir omedelbart tillämpliga på befattningshavare inom de nya organisationerna.

Beredningen anser det uteslutet att bringa gällande bestämmelser i förevarande
hänseende i överensstämmelse med de nya organisationerna genom
ändring av samtliga ifrågakommande lagar och författningar. I stället
förordas att generella bestämmelser utfärdas i ämnet. Eftersom dessa
bestämmelser medför ändring bl. a. av gällande stadganden i lag, föreslår
beredningen att bestämmelserna utfärdas i lags form.

Enligt beredningens förslag skall vad enligt lag eller författning ankommer
på landsfogde allt efter sakens beskaffenhet ankomma antingen på
länspolischefen eller länsåklagaren. Svårigheter torde i regel inte föreligga
att avgöra, vilka åligganden som är hänförliga till polis- resp. åklagarverksamhet.
Framgår inte detta av åliggandets art skall uppgiften åvila
länspolischefen, vilken intar ställningen av allmän tillsynsmyndighet i
större utsträckning än länsåklagaren.

Åtskilliga lagar och författningar innehåller särbestämmelser för stad,
där polismästare finns, framhåller beredningen. Polismästartjänsten är en
renodlad polischefstjänst. Efter omorganisationen av polisväsendet skall
alla polischefer på lokalplanet få tjänstebenämningen polismästare. Detta
torde emellertid inte föranleda osäkerhet om att vad som sägs om »polismästare
i stad där sådan finnes» efter omorganisationen äger tillämpning
på vederbörande polischef.

Avvecklingen av poliskammarinstitutionen nödvändiggör enligt beredningens
mening i regel inte särskild författningsreglering. Poliskannnares
uppgifter skall ankomma på polischefen. Så blir flertalet gällande bestämmelser
också att förstå. I vissa fall är emellertid poliskammare i första hand
sidoordnad annat organ än polismyndighet. Som exempel anförs 1 § passkungörelsen
den 31 maj 1940, där det heter att behörighet att åt svensk
medborgare utfärda pass för utrikes resa tillkommer i sådan stad med poliskammare,
som ej utgör länsstyrelses residensort, poliskammaren samt i
övriga delar av riket länsstyrelsen. Polisberedningen föreslår därför att
vad som finnes stadgat om poliskammare i stad, där sådan finns, skall gälla
polischefen i stad där poliskammare fanns före omorganisationen den 1
januari 1965.

163

Kungl. Maj:is proposition nr 101 år 196A

I fråga om stadsfiskals och landsfiskals uppgifter enligt olika författningar
anser beredningen att det i åtskilliga fall ganska klart framgår av författningarna
om uppgiften är hänförlig till polis-, åklagar- eller exekutionsverksamhet.
I dessa fall bör uppgiften allt efter sin art ankomma på polischefen,
distriktsåklagaren eller utmätningsmannen. Vissa åligganden enligt
särskilda författningar är emellertid sådana att de knappast kan anses hänga
samman med någon av dessa verksamhetsgrenar. Hit hör främst uppgifter
som ålagts landsfiskal, inte i hans egenskap av polischef, åklagare eller utmätningsman
utan på grund av hans allmänna ställning i orten. Dylika uppgifter
bör enligt beredningens mening åläggas polischefen, vilken liksom
länspolischefen kommer att inta ställningen av allmän förvaltningsmyndighet
i orten. Beredningen föreslår, att vad som i lag eller författning stadgas
om stadsfiskal eller landsfiskal skall gälla distriktsåklagare och utmätningsman
beträffande angelägenhet, som har samband med åklagar- resp.
exekutionsverksamhet, och eljest polischefen. Till belysning av denna regels
tillämpning anför beredningen bl. a. följande.

De åligganden som det här är fråga om anser beredningen endast i undantagsfall
röra åklagarverksainheten. Hit hör dock bl. a. sådana anmälningar
som avses i lagarna om bulvanförhållande i fråga om fast egendom och i
fråga om aktier i vissa bolag. Anmälningsskyldighet i dessa och liknande
fall torde böra åvila både distriktsåklagare och polischef.

Vissa skyldigheter finner beredningen böra åligga både utmätningsman
och polischef. Så bör vara fallet beträffande åligganden jämlikt 2 och 9 §§
kungörelsen med bestämmelser angående tillämpningen av lagen om fri
rättegång, 3 och 16 §§ kungörelsen med bestämmelser angående vissa kostnader
vid domstol och 6 § kungörelsen med närmare bestämmelser om fullfölj
dsavgift m. in.

Vad som stadgas om landsfiskal och stadsfiskal i utsökningslagen och
därtill anslutande författningar skall i stället äga tillämpning på utmätningsmannen.
Även andra särskilda stadganden om landsfiskal och stadsfiskal
blir i stor utsträckning tillämpliga på kronofogde. Ibland framgår
detta av författningens övriga stadganden. Så bör landsfiskals uppgifter
fullgöras av kronofogde i de fall, då med landsfiskal jämställs stadsfogde.
Som exempel härpå nämns lösöreköpsförordningen och 4 § förordningen
angående bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter.

Till kronofogdes handläggning hänför beredningen vidare andra landsfiskal
eller stadsfiskal åvilande uppgifter, som har samband med exekutionsverksamhet.
Sålunda bör det bl. a. åligga kronofogde att fullgöra landsfiskals
och stadsfiskals skyldigheter enligt 46 § förordningen om arvsskatt och
gåvoskatt.

Uppgift som enligt det anförda inte kan hänföras till åklagar- eller utsökningsverksamhet
bör enligt beredningen ankomma på polischefen även om
uppgiften inte har anknytning till polisverksamhet. Polischefen skall bl. a.

164

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 dr 1964

fullgöra skyldigheten att uppta faderskapserkännande, erkännande att
barn är trolovningsbarn och arvsförklaring samt att utfärda intyg att fast
egendom är av viss beskaffenhet. Bland övriga polischefs åligganden anger
beredningen att göra anmälningar om bulvanförhållanden i fråga om fast
egendom, ombesörja märkning av skinn, avge yttrande över ansökan om
ersättning ur älgskadefonden, hålla handlingar i vattenmål tillgängliga för
granskning samt motta anmälan om sjöfynd in. m.

I anslutning till lagen om överflyttande å landsfiskal av kronofogde åliggande
bestyr yttrar beredningen att de 1917 indragna kronofogdetjänsterna
i stort sett motsvarade de samma år inrättade landsfogdetjänsterna. Landsfogdarna
fick emellertid mera ställning av lednings- och tillsynsorgan, varför
kronofogdarnas uppgifter av allmän förvaltningsnatur och liknande ansågs
böra i de flesta fall läggas på landsfiskalerna.

Vid tillkomsten av 1917 års lag lämnades, anför beredningen vidare, ingen
fullständig redovisning för de i lagen avsedda bestyren utan endast eu
exemplifierande uppräkning av olika författningsbestämmelser (prop. 1917:
239). Flertalet av de uppräknade författningsrununen gäller inte längre.
Vissa bestämmelser om kronofogde finns dock kvar, t. ex. i 6 kap. 14 § lagen
den 12 november 1915 om äktenskaps ingående och upplösning, 27 kap. 1 §
byggningabalken, 1 § kungörelsen den 22 september 1899 angående kostnadsersättning
till landsstats- och ecklesiastike tjänstemän för en del resor
inom tjänstgöringsdistrikten och kungörelsen den 22 november 1912 angående
befogenheten att såsom kronans ombudsman avgiva yttrande över
lagfartsansökning som förklarats vilande. Det låter sig enligt beredningen
knappast göra att fullständigt redovisa samtliga äldre föreskrifter som
må finnas rörande kronofogde. Med hänsyn härtill torde det vara nödvändigt
att jämväl framdeles behålla särskilda bestämmelser om vem som
skall avses med föreskrifterna om kronofogde i författningar tillkomna
före 1918.

Stadgande i lag eller författning om kronans uppbördsman eller ombudsman
utan bestämning av vem som avses därmed torde enligt beredningen
knappast längre förekomma. Helt uteslutet är dock inte att sådana bestämningar
alltjämt kan återfinnas i någon författning. Efter polis- och exekutionsväsendets
omorganisation torde uttrycket kronans uppbördsman, i
den mån det numera över huvud taget kan anses åsyfta befattningshavare
inom här ifrågavarande verksamhetsgrenar, böra äga tillämpning på kronofogde.
Särskild föreskrift därom synes onödig. Begreppet kronans ombudsman
lär däremot, när det f. n. åsyftar landsfiskal, kunna hänföra sig
till såväl distriktsåklagare och utmätningsman som polischef. Beredningen
anser att bestämmelse om vem som skall avses med uttrycket, när annat
inte förordnats, för säkerhets skull bör kvarstå.

Vad som enligt äldre lagar eller författningar åligger kronofogde finner
beredningen i allmänhet böra tillhöra polischefs verksamhetsområde. Så

165

Kungl. Maj:ts proposition nr lOi år 1964

torde få anses vara fallet beträffande nyss angivna åligganden enligt lagen
om äktenskaps ingående och upplösning att efter förordnande uppteckna
tillgångar och skulder i hemskilda makars bo, enligt 27 kap. 1 § byggningabalken
att vart tredje år eller oftare om så erfordras »skåda, huru bonde,
å kronojord, byggt och hävdat haver» samt att avge yttrande över vilande
lagfartsansökan. I den förut nämnda kungörelsen angående kostnadsersättning
till landsstats- och ecklesiastike tjänstemän för en del resor inom
tjänstgöringsdistrikten avses dock med kronofogde befattningshavare inom
alla tre verksamhetsgrenarna. Enär så även kan vara fallet i andra lagar
och författningar föreslår beredningen att vad som finns stadgat om kronofogde
skall äga tillämpning på distriktsåklagare, utmätningsman och polischef
på motsvarande sätt som föreslagits beträffande stadgande om
stadsfiskal och landsfiskal.

Remissyttrandena

Förslaget till bestämmelser om fördelning av uppgifter, som f. n. ankommer
på landsfogde, stadsfiskal, landsfiskal och stadsfogde, samt bestämning
rörande vem som skall handlägga poliskammares åligganden godtas
av alla remissmyndigheterna. Sålunda finner justitiekanslerscimbetet
det praktiskt och tillräckligt att generella bestämmelser utfärdas om fördelningen
av de hittillsvarande funktionerna inom dessa verksamhetsgrenar
på myndigheterna inom de nya polis-, åklagar- och exekutionsorganisationerna.
Hänvisning till vad i lag eller författning är stadgat synes
dock för snäv. Ämbetet föreslår att hänvisning skall ske till vad i lag eller
särskild författning eller i reglemente, instruktion eller annan särskild föreskrift
är stadgat.

Också lagberedningen anser att det av praktiska skäl torde vara ofrånkomligt,
att man i viss utsträckning litar till den av polisberedningen förordade
metoden med generella föreskrifter om vad som i fortsättningen
skall förstås med de äldre tjänstebenämningarna. Antalet lagar och författningar
i vilka de förekommer är stort, och det skulle bli betungande att
i detta sammanhang ändra dem alla. Det kan också möta svårighet att
uppspåra alla hithörande författningar. Metoden med generella regler har
enligt lagberedningen emellertid den olägenheten, att tvekan om innebörden
ibland kan uppstå. Polisberedningen har i betänkandet sökt med exempel
visa hur de föreslagna bestämmelserna bör tolkas. Lagberedningen anser,
att tolkningen stundom är osäker. Till belysning härav anför lagberedningen
bl. a., att det knappast torde följa av den föreslagna lagen, att landsfiskals
uppgift enligt 46 § förordningen om arvsskatt och gåvoskatt har något
samband med exekutionsverksamheten.

Enligt lagberedningens mening är det angeläget, att man inte enbart litar
till generella regler utan genomför nödiga ändringar i lagar och förfall -

166

Kungi. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

ningar som ofta tillämpas eller har betydelse för allmänheten vid dess kontakt
med myndigheterna. Åtminstone torde ändring böra ske i bl. a. föräldrabalken,
ärvdabalken och andra lagar av central betydelse som berörs
av frågan.

I den mån man inte nu ändrar de lagar och författningar, i vilka de äldre
tjänstebenämningarna landsfogde, stadsfiskal osv. används måste man,
framhåller lagberedningen, kunna falla tillbaka på generella regler om vem
som i fortsättningen skall fullgöra uppgifterna i fråga. Reglerna kan lämpligen
upptas i en särskild lag av huvudsakligen det innehåll som föreslagits.
Dock framhåller lagberedningen, att det stundom kan vara mindre
lämpligt att såsom polisberedningen förutsätter två eller flera befattningsha\are
blir kompetenta i samma sak. För att möta befarade olägenheter kan
man stadga, att Kungl. Maj :t äger, när ärenden har samband med mer
an en verksamhetsgren, förordna hur ärendena skall handläggas. Det synes
vidare inte lämpligt föreskriva att vad som är stadgat om stadsfiskal i vissa
fall skall gälla utmätningsman. Såvitt lagberedningen kunnat finna används
ordet stadsfiskal ingenstädes i sådant sammanhang, att det skulle te sig
naturligt att låta det i fortsättningen betyda utmätningsman.

Väsentligen samma synpunkter som lagberedningen anlägger domstolskommittén.

\ ad polisberedningen anfört beträffande äldre bestämmelser om kronofogde
och kronans ombudsman har föranlett utförliga uttalanden av justitiekanslersämbetet
och lagberedningen. Dessa båda remissorgan påpekar,
att uttrycket kronans ombudsman förekommer åtminstone i följande författningsstadganden,
nämligen dels 11 § förordningen den 4 mars 1862
om tioårig preskription och om kallelse av okända borgenärer, 31 § andra
stycket och 62 § tredje stycket lagen den 28 maj 1886 ang. stenkolsfyndigheter
m. m., 15 § kungörelsen den 10 juli 1947 med bestämmelser ang.
vissa kostnader vid domstol och 9 § kungörelsen den 20 juli 1925 om bestridande
i vissa fall med allmänna medel av kostnader för ensittarförrättning,
dels ock 10 § andra stycket förordningen den 16 juni 1875 ang. lagfart å
fång till fast egendom och 13 § första stycket lagen den 19 juni 1919 om
fri rättegång.

Jsär uttrycket kronans ombudsman används i lag eller författning, åsyftas
emellertid därmed, såvitt lagberedningen kunnat finna, inte blott kronans
företrädare på landet utan i förekommande fall, t. ex. i preskriptions- och
lagfartsförordningarna samt lagen ang. stenkolsfyndigheter in. m., även
dess representant i stad. Den omorganisation av polis-, åklagar- och exekutionsväsendet
som nu företas berör såväl stad som land, och det kan därför
finnas anledning att generellt klargöra vem som åsyftas med uttrycket
kronans ombudsman. Lagberedningen påpekar dessutom, att uttrycket förekommer
även i vissa lagar och författningar som tillkommit efter ingången
av år 1918.

167

Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 196b

Enligt justitiekansler sämbete t synes riktigast att ändring görs i samtliga
författningar där beteckningarna kronans ombudsman och kronofogde förekommer
samt att det föreslagna stadgandet om kronofogde och kronans ombudsman
utgår. Ämbetet motiverar sitt ställningstagande på följande sätt.

Såvitt gäller preskriptionsförordningen och angivna kungörelse av år
1925 förefaller tämligen klart att med kronans ombudsman bör avses utmätningsman.
I fråga om stadgandena i lagen om stenkolsfyndigheter
torde vara mindre tydligt vem som bör avses. Det synes vara anledning att
i de tre författningarna »kronans ombudsman» genom författningsändring
utbyts mot lämplig myndighet.

Vad angår lagen om fri rättegång torde av 10 § andra stycket kungörelsen
den 26 september 1947 med bestämmelser ang. tillämpningen av lagen om
fri rättegång framgå, att med kronans ombudsman i 13 § första stycket i
lagen avses utmätningsman.

I fråga om 10 § andra stycket lagfartsförordningen gäller enligt kungörelsen
den 22 november 1912 att yttrande över vilande lagfartsansökan såvitt
gäller egendom på landet avgives av kronofogde (efter att ha inhämtat
yttrande av advokatfiskalen i kammarkollegiet) samt såvitt angår egendom
i stad av berörda advokatfiskal. Fragan om vem som i fortsättningen skall
avgiva yttrande för kronans räkning över vilande lagfartsansökningar såvitt
angår egendom på landet blir således beroende av hur spörsmålen,
som hänför sig till den tidigare kronofogdebefattningen, löses.

I betänkandet angives en del författningar, enligt vilka kronofogde har
vissa åligganden. Knappast något av dessa åligganden synes emellertid vara
av den beskaffenheten att det bör ankomma på en mer renodlad polismyndighet.

Det är väl möjligt, yttrar ämbetet slutligen, att det knappast låter sig
göra att fullständigt redovisa samtliga äldre föreskrifter rörande kronofogde.
Även om därför någon äldre författning vid en sådan detaljreglering
skulle bli överhoppad torde knappast därmed någon större skada ha skett.
Däremot har man vunnit, att man ur lagstiftningen så långt möjligt utmönstrat
det gamla kronofogdebegreppet och att ökad klarhet nåtts i fråga
om vissa nu tämligen oklara stadganden.

Departementschefen

Som framgår av det föregående skall i de föreslagna nya polis-, åklagaroch
exekutionsorganisationerna inte finnas tjänster, vilkas innehavare skall
fullgöra uppgifter inom mer än en av organisationerna. Nuvarande tjänster,
som är gemensamma för två eller alla dessa verksamhetsområden, skall
alltså ersättas med tjänster som hänförs till endast ett verksamhetsområde.
Detta gör det nödvändigt att bestämma, vilka befattningshavare som skall
fullgöra uppgifter som åligger landsfogde, stadsfiskal och landsfiskal. Dessa
befattningshavare fyller i dag oftast funktioner inom både polis- och åklagarväsendet,
landsfiskal dessutom inom exekutionsväsendet. Förutom uppgifter,
som befattningshavarna har enligt sina instruktioner, reglementen
och andra tjänsteföreskrifter, har de enligt en rad lagar och författningar

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196i

skyldigheter av mångskiftande art. Polisberedningen bär funnit det inte
kunna komma i fråga att i ett sammanhang ändra alla dessa stadganden och
i stället föreslagit att fördelningen av uppgifterna på befattningshavarna i
de nya polis-, åklagar- och exekutionsorganisationerna skall ske enligt generella
regler. Reglerna skall enligt förslaget innebära, att uppgifterna skall
ankomma på befattningshavare inom åklagarväsendet resp. exekutionsväsendet,
om de äger samband med åklagarverksamheten resp. exekutionsverksamheten,
samt i övriga fall på befattningshavare inom polisväsendet.
Den principiella lösning som förslaget innebär har vunnit allmän anslutning
\id remissbehandlingen. Också för egen del anser jag det vara ofrånkomligt
med generell reglering av dessa frågor. Jag tillstyrker därför förslaget.

Vid remissbehandlingen har emellertid anmärkts, att det inte synes tillfredsställande
att enbart lita till allmänna stadganden. Ändring har ansetts
böra ske i varje fall i viktigare författningar. I anslutning härtill vill jag
framhålla, att åtskilliga sådana ändringar som här är i fråga avses skola
ske i samband med de författningsändringar, som erfordras i anledning
av att magistrats- och kommunalborgmästarinstitutionerna upphör. Som
förut sagts har förslag med sådan innebörd tidigare denna dag remitterats
till lagrådet. Även i samband med andra författningsändringar torde
bestämmelser av ifrågavarande slag komma att i rätt stor omfattning anpassas
till de nya polis-, åklagar- och exekutionsorganisationerna redan
före omorganisationens ikraftträdande. Mera uttalat behov att på en gång
ändra en rad författningar endast i här aktuella avseenden finner jag
därför inte föreligga. Jag föreslår emellertid att ändring redan nu genomförs
i föräldrabalken och ärvdabalken.

Beträffande tillämpningen av det föreslagna generella stadgandet vill jag
till en början betona, att polischefen alltid är skyldig fullgöra uppgift, när
tvekan kan råda om till vilket verksamhetsområde uppgiften hör. I den
mån denna tillämpning leder till otillfredsställande resultat torde ändring
av vederbörande författning få övervägas från fall till fall. I övrigt
kan jag i stort sett dela de synpunkter polisberedningen anlagt på tillämpningen.
Att de generella reglerna ibland leder till att viss uppgift skall
ål*gga både polischef och åklagare eller både polischef och utmätningsman
anser jag inte, som antytts i ett remissyttrande, alltid vara någon olägenhet.
Enligt min mening är det naturligt att både åklagare och polischef skall ha
t. ex. uppgiften att anmäla misstanke om lagöverträdelse. I allmänhetens
intresse är det även till fördel att både polischef och utmätningsman är skyldig
att exempelvis bestyrka ekonomisk uppgift för erhållande av fri rättegang
samt att betala ut förskott pa vittnesersättning. Vad gäller stadganden
om stadsfiskal delar jag dock lagberedningens åsikt, alt med stadsfiskal inte
i något fall skall avses utmätningsman.

I likhet med polisberedningen anser jag att poliskammares uppgifter i
regel utan särskild föreskrift skall handläggas av polismyndigheten. För det
fall att poliskammare fullgör åligganden, som eljest ankommer på högre

169

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1964

myndighet, är det emellertid inte givet att dessa skall överflyttas på polismyndigheten.
Jag biträder polisberedningens förslag att för sådana fall
införa den regeln att kammarens uppgift i stället åligger polismyndigheten..

Före 1918 fanns inom länen kronofogdetjänster, som närmast motsvarade
de från och med nämnda år inrättade landsfogdetjänsterna. Med anledning
av indragningen av kronofogdetjänsterna föreskrevs, att vad i lag
eller författning är stadgat med avseende å kronofogde eller kronans uppbördsman
eller ombudsman på landet skall äga tillämpning med avseende å
landsfiskal, såvitt inte annat blivit stadgat. Dessa bestämmelser, som alltjämt
gäller, är upptagna i lagen den 14 juni 1917 om överflyttande å landsfiskal
av kronofogde åliggande bestyr.

Jag delar polisberedningens mening att det utan särskilt stadgande torde
stå klart att vad som kan finnas föreskrivet om kronans uppbördsman
framdeles skall avse utmätningsman, i den mån det hittills varit tillämpligt
på landsfiskal.

Bestämmelser om kronofogde och kronans ombudsman synes numera
förekomma endast i ett fåtal författningar. I den förut nämnda lagrådsremiss,
som rör avvecklingen av magistrats- och kommunalborgmästarinstitutionerna,
har föreslagits att bestämmelserna i 6 kap. 14 § lagen den 12
november 1915 om äktenskaps ingående och upplösning skall erhålla sådan
ändrad lydelse att vad där sägs om bl. a. kronofogdes skyldighet att motta
förordnande att förrätta uppteckning av tillgångar och skulder i makars
bo i stället skall avse lämplig person. I samma lagrådsremiss föreslås
också sådana ändringar i 4 och 41 §§ sjölagen den 12 juni 1891 att kronofogde
enligt dessa lagrum åvilande skyldigheter överflyttas till annan befattningshavare.
Behov att lägga den kronofogde i 27 kap. 1 § byggningabalken
ålagda skyldigheten att med vissa tidsmellanrum syna åbyggnader
och jordens hävd på kronojord på befattningshavare inom polis-, åklagareller
exekutionsväsendet synes inte föreligga. Sådan skyldighet kan för
övrigt i administrativ ordning åläggas befattningshavare i polis-, åklagareller
exekutionsorganisationerna. Övriga författningar där beteckningen
kronofogde eller kronans ombudsman förekommer bör såsom förordats vid
remissbehandlingen ändras, om det inte av författningen tydligt framgår
vilken befattningshavare som åsyftas. Av detta skäl föreslår jag ändringar
i förordningen den 4 mars 1862 om tioårig preskription och om kallelse å
okända borgenärer, lagen den 28 maj 1886 angående stenkolsfyndigheter
in. in. samt förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart å fång till
fast egendom. Erforderliga författningsändringar i övrigt kan ske i administrativ
ordning.

Sedan nu angivna författningsändringar genomförts fyller den förut
nämnda lagen av år 1917 ingen praktisk funktion. Jag föreslår att lagen
upphävs. Skulle det sedermera visa sig att beteckningen kronofogde eller
kronans ombudsman förekommer i ytterligare någon författning torde
fråga om ändring i författningen då få övervägas.

6*—■ Bihnng till riksdagens protokoll 1904. 1 sand. \r 101

170

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b

Stämningsmäll och bevis om delgivning
Gällande bestämmelser m.m.

Bestämmelser om delgivning i rättegång finns i 33 kap. rättegångsbalken.
Huvudregeln är att delgivning skall ske genom rättens försorg (4 §). Härifrån
ges dock undantag, då delgivningen ankommer på part. Delgivning
genom rättens försorg inom riket skall ske genom posten, om inte rätten finner
att delgivningen bör verkställas på annat sätt (5 §). Delgivning verkställs
genom att handlingen i huvudskrift eller styrkt avskrift överlämnas till den
som söks för delgivning (6 §). I vissa fall kan dock delgivning verkställas på
annat sätt.

Även i andra författningar förekommer bestämmelser om delgivning.
I åtskilliga fall hänvisas i dessa bestämmelser till rättegångsbalkens regler
om delgivning. Sådana hänvisningar finns t. ex. i 12 och 117 §§ konkurslagen,
12 § utsökningslagen, 5 § lagen om utmätningsed samt i 2 kap. 38 §
lagen om nyttjanderätt till fast egendom, till vilket lagrum hänvisning i sin
tur görs i 3 kap. 36 § och 4 kap. 15 § samma lag. Hänvisning till vissa av
rättegångsbalkens delgivningsbestämmelser förekommer bl. a. i 66 § nykterhetsvårdslagen,
57 § socialhjälpslagen och 95 § barnavårdslagen

Underrätt skall jämlikt 33 kap. 24 § rättegångsbalken förordna erforderligt
antal stämningsmän för att verkställa delgivning, då de anlitas
därför. Förordnande för stämningsmän meddelas för viss tid eller tills
vidare och får av rätten återkallas, om skäl föreligger därtill. Rätten skall
årligen pröva förordnandets bestånd. När stämningsmän första gången
förordnas skall han inför rätten avlägga ed av visst innehåll. Fjärdingsman
är utan särskilt förordnande stämningsmän. Jämlikt lagen den 6 juni
1925 (nr 17b) om tillämplighet å vissa polismän av föreskrifter angående
fjärdingsman skall, om annat inte förordnats, vad i lag eller författning
finns stadgat om Ijärdingsman i tillämpliga delar gälla i avseende på polisman,
som jämlikt lagen om polisväsendet i riket finns anställd i polisdistrikt,
vari ingår köping eller landskommun eller del därav.

I 33 kap. 25 § rättegångsbalken föreskrivs, att intyg av stämningsmän
gäller som fullt bevis att delgivning blivit så verkställd som intyget innehåller.
Samma vitsord skall tillkomma bl. a. intyg som meddelats av nämndeman
eller av landsfogde, stadsfogde, landsfiskal eller stadsfiskal eller
av polisman i stad, då han verkställt delgivningen efter förmans uppdrag.

Nu redovisade bestämmelser innebär, att den som rätten förordnat att
a ara stämningsmän är skyldig att verkställa delgivning på begäran av myndighet
eller enskild (se prop. 1935: 5 s. 16). Sadan skyldighet åvilar också,
dock utan särskilt förordnande, fjärdingsman, dvs. polisman anställd i
polisdistrikt som inte omfattar enbart stad. Behörighet att utfärda intygom
delgivning tillkommer, förutom stämningsmän, jämväl de i 33 kap. 25 §

171

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196A

rättegångsbalken angivna befattningshavarna, polisman i stad dock endast
om han haft förmans uppdrag att verkställa delgivningen. Såvitt gäller
delgivning på begäran av domstol stadgas i 9 § andra stycket kungörelsen
den 10 juli 7.947 (nr 611) om delgivning i mål och ärenden vid domstol
(delgivningskungörelsen), att landsfogde, stadsfogde, landsfiskal, stadsfiskal,
fjärdingsman och annan polisman är pliktig att på tjänstens vägnar
verkställa domstolsdelgivning utan annan ersättning än som må tillkomma
honom enligt kungörelsen den 26 maj 1954 angående vissa ersättningar
åt befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet m.m. Särskilt förordnad
stämningsman eller nämndeman som verkställer domstolsdelgivning
är jämlikt 9 § tredje stycket delgivningskungörelsen berättigad till
ersättning enligt de grunder som anges i förordningen den 12 juli 1878
(nr 24 s. 21) angående ersättning till förrättningsmän för utmätning i enskilda
mål samt till stämningsman m. m. Enligt förordningen skall för delgivning
av stämning domstols, myndighets eller tjänstemans beslut eller kallelse
eller annan handling jämte bevis om delgivningen erläggas sex — i
storstäderna åtta — kronor för varje person som får del av handlingen
(4 §). Därjämte utgår resekostnadsersättning samt utom vid förrättning i
Stockholm och Göteborg traktamente enligt allmänna resereglementet
(5 §). Verkställes delgivningen av befattningshavare, på vilken statens allmänna
avlöningsreglemente är tillämpligt, skall den i 4 § angivna ersättningen
för delgivningen redovisas på sätt är stadgat i fråga om expeditionslösen,
som skall redovisas till statsverket.

Beträffande polismyndighets skyldighet att biträda andra myndigheter
med delgivning hänvisas till det föregående.

I fråga om polismans skyldighet att vara stämningsman må följande anmärkas.

1 den förut nämnda lagen om tillämplighet å vissa polismän av föreskrifter
angående fjärdingsman stadgades före den 1 juli 1954 att föreskrifter
om fjärdingsman skulle i tillämpliga'' delar gälla polisman som jämlikt
polislagen fanns anställd i polisdistrikt på landsbygden, om inte annat
förordnats. Genom lagändring 1954 gjordes med verkan från den 1 juli samma
år lagens bestämmelser tillämpliga också på polisman anställd i polisdistrikt
bestående av såväl landsbygd som stad. I samband med denna lagändring
anfördes bl. a. (prop. 1954: 115), att den främsta anledningen till
att fjärdingsman fått behörighet som stämningsman utan särskilt förordnande
torde ha varit önskemålet att bereda landsbygdsbefolkningen tillgång
till erforderligt antal lättillgängliga stämningsmän. Att stad förenades
med landsbygd till ett polisdistrikt, s. k. blandat distrikt, syntes inte böra
föranleda att landsbygdsdelens ställning i detta hänseende försämrades.
Detta talade för att polismän i blandade distrikt borde jämställas med
fjärdingsmän. Med denna lösning skulle i blandade distrikt komma att finnas
flera polismän som automatiskt också var stämningsmän. Eftersom

172

Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 196b

endast mindre städer förenades med landsbygd till ett polisdistrikt, blev
antalet polismän med stämningsmannafunktion dock så begränsat att ökningen
inte kunde väntas medföra några olägenheter. En annan följd av att
likställa polisman i blandat distrikt med polisman i landsbygdsdistrikt sades
vara, att polismännen i städerna fick olika behörighet i fråga om verkställande
av delgivning beroende på om staden ensam utgjorde polisdistrikt eller ej.
Även om detta inte var fullt tillfredsställande ansågs risk knappast föreligga
att rättsförluster uppstod av denna orsak.

Frågan om skyldighet för polisman att verkställa delgivning togs sedermera
upp av 1951 års rättegångskommitté i en den 25 juli 1956 dagtecknad
promemoria (stencilerad). Kommittén, som bl. a. avvisade möjligheten att
tillägga alla polismän stäinningsmansbefogenhet utan särskilt förordnande,
ansåg att ändring av bestämmelserna i 33 kap. 24 § rättegångsbalken
inte för det dåvarande borde komma till stånd. Vid remissbehandling av
promemorian anslöt sig de flesta remissorganen till kommitténs ståndpunkt.

Beträffande den omfattning, i vilken delgivning på begäran av enskild
förekommer, upplyses i den av 1951 års rättegångskommitté avgivna promemorian
att de vid rådhusrätten och magistraten i Stockholm anställda
stadstjänarna år 1955 utförde cirka 2 700 samt personalen vid delgivningscentralen
i Stockholm i runt tal 1 500 sådana delgivningar. Med ledning
av vissa för 1963 redovisade uppgifter om antalet dylika delgivningar
i Stockholm kan antas, att antalet 1963 utgjorde ungefär 4 900. Vad som
inhämtats beträffande vissa andra städer visar uppskattningsvis, att antalet
delgivningar på begäran av enskild per år utgör i runda tal i Nyköping
200, i Norrköping 600, i Linköping inemot 500 och i Motala drygt 250.

Beträffande landsbygden torde antalet delgivningar på enskild begäran
vara ringa. I 1951 års rättegångskommittés promemoria redovisas för 1955
tre sådana delgivningar i Alvesta landsfiskalsdistrikt (15 158 inv.) och
15 delgivningar i Håbo landsfiskalsdistrikt (9 382 inv.).

Polis bere d ningen

Polisberedningen framhåller, att bestämmelsen i 33 kap. 24 § rättegångsbalken
främst har betydelse för allmänhetens möjligheter att få biträde
med delgivning i sådana fall, då delgivningen inte på begäran eller
eljest verkställs av myndighet. För dessa delgivningar kan f. n. anlitas
antingen särskilt förordnad stämningsman eller sådan polisman som avses
med uttrycket fjärdingsman. I de rena stadsdistrikten står endast särskilt
förordnade stämningsmän till buds. Härvid bortses från att nämndemän
kan åtaga sig delgivningsuppdrag.

Med hänsyn till det anförda finner beredningen det tydligt att särskilt

173

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b

förordnade stämningsmän även framdeles bör finnas. Att bedöma hur stort
antal stämningsmän som erfordras är vanskligt. Tillgängliga uppgifter om
i vilken utsträckning allmänheten faktiskt utnyttjar delgivningshjälp av
stämningsmän är ofullständiga. Under alla förhållanden synes man f. n.
böra utgå från att det för allmänheten alltjämt är av betydelse att ha tillgång
till stämningsmän och att tillgången på stämningsmän inte bör bli
sämre än den varit hittills.

Hinder föreligger f. n. inte, anför beredningen, att polisman förordnas till
stämningsmän såvitt han inte är stämningsmän utan särskilt förordnande
(fjärdingsman). Frågan i förevarande sammanhang är emellertid i
första hand, huruvida polisman skall vara stämningsman
utan särskilt förordnande eller ej. Genom organisationsreformen
i samband med förstatligandet försvinner den nuvarande skillnaden
mellan olika slag av polisdistrikt. Flertalet polisdistrikt kommer att
omfatta en eller flera städer jämte landsbygd. Endast undantagsvis kommer
polisdistrikt att bestå enbart av stad eller enbart av landsbygd. Man kan
alltså inte som nu göra skillnad mellan polisman i stad och annan polisman.
Skall polismän över huvud taget vara stämningsmän utan särskilt förordnande
måste detta gälla alla polismän. Behov torde enligt beredningen
inte finnas för allmänheten av en så omfattande stämningsmanskader. Från
polisiära synpunkter är det olämpligt, att polismännen mera allmänt kan
ryckas från sina uppgifter i den planlagda polisverksamheten för att fullgöra
brådskande delgivningsuppdrag.

Å andra sidan framhåller beredningen att polismän under alla förhållanden
kommer att få ta befattning med delgivningar. Enligt åtskilliga författningax
har polismyndighet skyldighet att lämna andra myndigheter biträde med
delgivningar. Sådana delgivningar skall verkställas av polispersonalen på
förmans uppdrag. Åläggs polismyndighet skyldighet att lämna även allmänheten
biträde med delgivningar skulle polisen emellertid sannolikt komma
att anlitas för alla enskilda delgivningar särskilt i städerna, vilket kan medföra
avsevärd arbetsbelastning och dessutom strider mot den allmänna målsättning
beredningen satt upp för polisens framtida uppgifter. Personalen i
dessa städers dclgivningscentraler utgörs sålunda inte av aktiva polismän
utan av andra personer som meddelats stämningsmansförordnanden. Genom
delgivningscentralerna fullgörs såväl delgivningar på uppdrag av enskilda
som s. k. tjänstedelgivningar, dvs. delgivningar på uppdrag av domstol
eller åklagare samt polismyndighet åliggande delgivningar. I den mån delgivningscentraler
inrättas bör dock bland centralens uppgifter ingå att
biträda enskilda med delgivning. Det nuvarande systemet att de anställda
vid delgivningscentralerna åtar sig delgivningar åt enskilda som privata
uppdrag anser beredningen böra upphöra. Allmänheten skulle alltså ha att
vända sig till centralen som sådan med sina delgivningsuppdrag.

Med hänsyn till det anförda föreslår polisberedningen, att varken enskild

174

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196b

polisman i denna egenskap eller polismyndighet skall vara skyldig att
lämna allmänheten biträde med delgivningar.

Beredningen erinrar om att exekutionsbiträdesgöromål f. n. ingår i polisens
uppgifter på landet. Genom att den exekutiva verksamheten på landet
helt skiljs från polisverksamheten upphör den hittillsvarande skyldigheten
för exekutionsbiträdespersonalen på landet, dvs. de polismän (fjärdingsman),
som helt eller delvis ägnat sig åt exekutionsbiträdesverksamhet,
att ombesörja delgivning. Delgivning på begäran av enskild är i flertalet
fall närmare förbunden med exekutionsverksamheten än med polisverksamheten.
Sålunda är delgivning av tredskodomar och lagsökningsutslag
i själva verket inledning till exekutivt förfarande, och syftet med
delgivningar i hyresangelägenheter är ofta att kunna vinna handräckning
för avhysning. Beredningen anser därför att det ligger närmare till hands
att exekutionsbiträdespersonal är stämningsmän utan särskilt förordnande
än att detta är fallet med polismän. Motsvarande synpunkter som beträffande
polismännen finner beredningen dock tala mot generell delgivningsskyldighet
för exekutionsbiträdespersonal.

Upphävs den gällande bestämmelsen att fjärdingsman är stämningsmän
utan särskilt förordnande försämras i viss män allmänhetens service i detta
hänseende på landet, framhåller beredningen. Enligt beredningens mening
synes denna olägenhet i allt väsentligt bli undanröjd om exekutiv biträdespersonal
och polismän med lämplig stationering utanför vederbörande distrikts
centralort vid behov förordnas till stämningsmän. Möjlighet härtill
tinns f. n. För att trygga tillgången på lämpliga stämningsmän på landsbygden
bör skyldighet i viss utsträckning föreligga för exekutiv biträdespersonal
och polismän med stationeringsort utanför centralorten att motta
förordnande som stämningsmän. Denna skyldighet bör regleras i administrativ
ordning. Anmälan om erhållet förordnande bör göras i första hand
hos chefen för den på orten stationerade styrkan, och det bör ankomma
på denne att samordna den delgivningsverksamhet, som förordnandet för
med sig, med exekutions- respektive polistjänsten.

I och för sig föreligger inte hinder att även andra befattningshavare inom
polis- och exekutionsväsendet förordnas som stämningsmän. Möjligheterna
att utverka stämningsmansförordnanden för dylik personal bör enligt beredningens
mening tas tillvara i största möjliga utsträckning.

I anslutning till dessa överväganden föreslår polisberedningen att 33 kap.
24 § rättegångsbalken får ändrad lydelse såtillvida, att gällande bestämmelse
om att fjärdingsman är stämningsmän utan särskilt förordnande utgår.
Viss exekutiv biträdespersonal och polispersonal föreslås i administrati\
ordning skola åläggas skyldighet att motta förordnande som stämningsman.

Den särskilda lagen den 6 juni 1925 om tillämplighet å vissa polismän av
föreskrifter angående fjärdingsmän har numera betydelse endast i fråga

175

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

om nyss nämnda stadgande i rättegångsbalken. Om stadgandet utgår fyller
1925 års lag inte längre någon funktion. Beredningen föreslår att lagen
upphävs.

I detta sammanhang anför beredningen slutligen, att alla delgivningar
som utförs av den polis- och exekutionspersonal, som åläggs skyldighet att
motta förordnande som stämningsman, skall utföras som tjänsteuppdrag.
Som en följd härav skall av enskild författningsenligt utgiven gottgörelse
för delgivningsförrättningen alltid tillfalla statsverket, som gentemot förrättningsmannen
svarar för denne tillkommande sådan gottgörelse i likhet
med vad som i allmänhet gäller för dylika kostnader i tjänsten.

Vidkommande behörigheten att utfärda bevis om delgivning
anmärker beredningen inledningsvis, att de i 33 kap. 25 § rättegångsbalken
angivna befattningshavare, vilka inte betecknas som stämningsmän,
i förevarande hänseende skiljer sig från stämningsmännen endast i så
måtto att behörigheten att utfärda delgivningsbevis är knuten till deras
tjänst, beträffande polisman i stad dessutom till att han fått tjänsteuppdrag
att verkställa delgivningen.

Vidare anför beredningen att polismyndighet enligt ett flertal författningar
ålagts att biträda olika myndigheter med delgivning av skilda slag.
Vidare har skyldighet i administrativ ordning ålagts polisiära befattningshavare
att verkställa domstolsdelgivning. Polisen bör därför, i vart fall för
överskådlig tid framåt, behållas vid dessa skyldigheter. Intyg av polisiära
befattningshavare om delgivning bör framdeles liksom hittills utgöra fullt
bevis om att delgivningen blivit så verkställd som intyget utvisar. Även inom
åklagarverksamheten föreligger behov av omedelbar delgivning, t. ex. av
strafföreläggande i samband med förhör rörande förseelsen.

Det exekutiva förfarandet förutsätter enligt beredningen också i stor utsträckning
bevisligen verkställd delgivning med gäldenären. Den exekutiva
biträdespersonalen i stad äger emellertid enligt gällande lydelse av 33
kap. 25 § rättegångsbalken inte behörighet att utfärda delgivningsintyg.
Efter exekutionsväsendets omorganisation, som bl. a. innebär en fullständig
åtskillnad mellan polisen och exekutionsväsendet, skulle ingen exekutiv
biträdespersonal, vare sig på landet eller i stad, kunna utan stämningsmansförordnande
verkställa delgivning och utfärda bevisvärdigt intyg om
delgivningen. Med hänsyn till behovet av delgivningar inom den exekutiva
verksamheten finner beredningen befogat att exekutiv biträdespersonal nu
får sådan behörighet. Till exekutiv biträdespersonal hänför beredningen all
personal som är satt att såsom förrättningsmän lämna utmätningsman biträde
vid exekutiva förrättningar.

Beredningen erinrar om att behörigheten för polisman i stad att utfärda
delgivningsintyg f. n. är beroende av att polismannen verkställt delgivningen
på förmans uppdrag, dvs. i tjänsten. Behov av vidsträcktare behörighet
för exekutiva förrättningsmän och polismän synes inte föreligga. Även be -

176

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1964

hörigheten för polischef, åklagare och utmätningsman att utfärda sådant
intyg bör enligt beredningen begränsas till delgivningar som verkställts i
tjänsten. Anledningen till att dessa befattningshavare över huvud taget fått
behörigheten torde enbart vara deras tjänsteåligganden.

Polisberedningen föreslår alt vitsord, som sägs i 33 kap. 25 § rättegångsbalken
skall efter omorganisationen av polis-, åklagar- och exekutionsväsendet
tillkomma intyg, som i tjänsten utfärdats av polischef eller annan
polisman eller åklagare eller utmätningsman eller honom underställd exekutiv
förrättningsman. Med polischef och åklagare avses jämväl länspolischef
och länsåklagare. Att intyget skall vara avgivet i tjänsten innebär, att
delgivningen skall ha verkställts på tjänstens vägnar.

Remissyttrandena

Beredningens förslag, att polisman inte på grund av sin
tjänst skall vara stämnings man men att vissa polismän och
viss exekutiv biträdespersonal i administrativ ordning skall åläggas skyldighet
att motta förordnande som stämningsman, tillstyrks av de flesta
remissinstanserna. De remissorgan som närmare motiverar sina ställningstaganden,
bl. a. statskontoret, överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Jämtlands
län och polismästaren i Stockholm, ansluter sig huvudsakligen till
de synpunkter beredningen framfört. Bl. a. understryks det önskvärda i att
systemet med delgivningscentraler utbyggs.

Några av de positivt inställda remissinstanserna gör en del anmärkningar
i anslutning till förslaget att skyldighet i administrativ ordning skall åläggas
viss personal inom exekutions- och polisväsendet att motta förordnande
som stämningsman. Sålunda framhåller hovrätten för övre Xorrland, att
den ofullständiga utredningen om i vilken omfattning allmänheten utnyttjar
delgivningshjälp av stämningsman kan medföra att beredningens slutsatser
i denna del visar sig delvis felaktiga. Det kan vidare i många fall vara
svårt att på landsbygden finna lämpliga privatpersoner, som är villiga att
motta förordnande som stämningsman. För att möta olägenheter för landsbygdens
del, bör den föreslagna, i administrativ ordning reglerade skyldigheten
för polismän och exekutiv biträdespersonal att motta förordnande
som stämningsman utnyttjas i så vid omfattning som möjligt vad gäller
personal med stationeringsort utanför centralorten. Svenska kommunförbundet
förutsätter, att allmänhetens service inte försämras genom den föreslagna
ordningen.

Enligt överståthållarämbetet kan det befaras att de avsedda förordnandena
av vissa polismän till stämningsmän kan bli adminstrativt betungande.
Enklast vore otvivelaktigt med bestämmelsen, att polisman, som är stationerad
utanför centralort, utan särskilt förordnande är stämningsman.

177

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

Innan polisman eller exekutionsbiträde förordnas till stämningsman bör
vederbörande polischef eller utmätningsman få tillfälle att yttra sig, anser
bl. a. länsstyrelsen i Jämtlands län.

Helt eller delvis negativ inställning till förslaget har justiiiekanslersämbetet,
lagberedningen, Västerbottens länsavdelning av föreningen Sveriges
landsfiskaler och svenska polisförbundet.

Justitiekanslersämbetet vitsordar att inskränkande bestämmelser om polismans
skyldighet att vara stämningsman synes motiverade men menar att
genomförande av beredningens förslag skulle medföra väsentlig försämring
av allmänhetens möjligheter att få delgivningar utförda. Dessa och
andra olägenheter med förslaget torde inte vara förenade med det av beredningen
diskuterade alternativet att ålägga polismyndighet skyldighet att
lämna allmänheten biträde med delgivningar. Vid bedömningen av detta
alternativ bör enligt ämbetet beaktas att polismyndigheten även framdeles
skall vara skyldig att i stor omfattning biträda med tjänstedelgivningar av
skilda slag. Av de skäl som anförts mot ifrågavarande alternativ synes med
hänsyn härtill egentlig betydelse böra tillmätas endast invändningen att det
kan medföra avsevärd arbetsbelastning. De privata delgivningarna är emellertid
få i förhållande till antalet tjänstedelgivningar och skulle från arbetssynpunkt
knappast innebära någon stor belastning för polismyndigheten.
Mot de av beredningen för ett år beräknade 4 900 privata delgivningarna
i Stockholm svarar sålunda tjänstedelgivningar i storleksordningen
70 000—100 000. Med hänsyn till de obestridliga fördelarna för allmänheten
av att kunna anlita polismyndigheten för delgivningar skulle det enligt
ämbetets mening vara av värde att få bättre grundval för att kunna bedöma
vilken arbetsbelastning en sådan ordning skulle medföra för polismyndigheten.

Lagberedningen ifrågasätter lämpligheten av att de stämningsmän som
skall få anlitas av allmänheten alltid skall vara utsedda av domstol. Behovet
är svårt att överblicka och möjligheten för domstolen att själv välja personer
inom polis- eller exekutionsväsendet begränsad. Administrativt förefaller
förslaget medföra extra arbete för domstolarna utan att ge mera påtagliga
fördelar. För att vinna erforderlig ordning bör rekvisition av delgivning
genom polisman eller exekutiv befattningshavare göras hos vederbörande
expedition. Lagberedningen anser att skyldighet att verkställa delgivning
bör inom polisväsendet åläggas vissa befattningshavare eller i det
särskilda fallet meddelas disponibel polisman av dennes förman. I fråga om
exekutionsorganisationen bör exekutiva tjänstemän kunna anlitas av allmänheten
för delgivning åtminstone i rent exekutiva mål och möjligen därutöver
i närstående grupper av mål, efter vad som finnes lämpligt och närmare
bestäms. Med en sådan ordning kan allmänheten vid behov alltid vända
sig till polisorganisationen för delgivning, medan exekutionsorganisationen
står till buds endast i mål som har något samband med dess verksamhet.

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196i

Beträffande såväl polismän som exekutiva tjänstemän bör skyldighet att
tillhandagå allmänheten närmare regleras i administrativ författning. Lagberedningen
föreslår, att i 33 kap. 24 § första stycket rättegångsbalken införs
stadgande, att polisman eller exekutiv tjänsteman skall utan särskilt
förordnande vara stämningsman, då han enligt tillämpliga bestämmelser
skall verkställa delgivning.

Svenska polisförbundet delar beredningens uppfattning att delgivningar
inte är någon egentlig polisuppgift. På grund härav anser förbundet att i
första hand den exekutiva personalen skall anlitas för delgivningar. Om
polismän anlitas, bör i vart fall inom distrikt med stor geografisk utbredning
delgivning kunna ske av varje polisman inom området i samband
med andra tjänsteuppdrag. Samma uppfattning har Västerbottens länsavdelning
av föreningen Sveriges landsfiskaler.

Beträffande den föreslagna ändringen av 33 kap. 25 § rättegångsbalken
förekommer principiella erinringar endast i yttrandet
från lagberedningen, som anser att frågan om verkan av delgivningar, som
har med utsökningsväsendet att göra — eller som eljest faller utanför rättegångsförfarandet
— strängt taget inte hör till rättegångsbalken och inte
borde regleras i 33 kap. 25 § denna lag. Denna invändning är visserligen
rent formell och kan lämnas därhän om man så vill, men den formella bristen
blir mindre framträdande med lagberedningens förslag beträffande 33
kap. 24 § rättegångsbalken. Om detta förslag biträds, bör allt om polis- och
exekutiva ämbets- och tjänstemän utgå ur 33 kap. 25 §. I stället för landsfogde,
landsfiskal och stadsfiskal bör i lagrummet nämnas åklagare.

Departementschefen

I 33 kap. rättegångsbalken meddelas bestämmelser om hur delgivning av
handling skall verkställas, vem som är skyldig att verkställa delgivning samt
vem som äger utfärda intyg vilket gäller som fullt bevis att delgivning blivit
så verkställd som intyget utvisar. Formellt avser bestämmelserna endast
delgivning i rättegång. På grund av hänvisning i andra författningar
länder rättegångsbalkens stadganden emellertid till efterrättelse i fråga om
delgivning i flertalet delgivningsfall. Underrätt skall förordna erforderligt
antal stämningsmän, vilka är skyldiga att på begäran verkställa delgivning.
Sådan skyldighet åvilar utan förordnande fjärdingsman, varmed förstås
polisman som är anställd i polisdistrikt, vilket inte består enbart av stad.
Intyg av stämningsman samt av bl. a. landsfogde, stadsfogde, landsfiskal
och stadsfiskal ävensom av polisman i stad, om han verkställt delgivningen
efter förmans uppdrag, gäller som fullt bevis om delgivningen och sättet
därför. Skyldighet för sist angivna befattningshavare att verkställa delgivning
föreligger inte enligt rättegångsbalken men åligger dem i stor utsträckning
på grund av administrativa föreskrifter.

179

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196i

De nya polisdistrikten kominer endast undantagsvis att bestå av enbart
stad. Som polisberedningen framhållit är det därför framdeles ändamålslöst
att skilja mellan polisman, anställd i polisdistrikt som består endast
av stad, och annan polisman. Härav följer att frågan, huruvida polisman
skall vara stämningsman utan särskilt förordnande eller inte, måste regleras
oberoende av anställning i visst slags distrikt. Enligt beredningens
mening bör delgivningsbestyren så långt möjligt avlastas polisen, eftersom
de är betungande och dessutom inte i och för sig kräver polisiära insatser.
I likhet med de flesta remissinstanserna ansluter jag mig till denna målsättning.
Att helt befria polisen från delgivningsuppgifter låter sig dock
knappast ens på längre sikt göra, något som jag närmare utvecklat i avsnittet
rörande polismyndighets uppgifter.

Vad som särskilt träder i förgrunden i detta sammanhang är behovet för
allmänheten att ha tillgång till delgivningsmän för delgivningar, som ankommer
på part i skilda ärenden eller som eljest är av intresse för den enskilde.
Särskilt på landsbygden kan svårigheter visa sig föreligga att finna
lämpliga personer som vill åtaga sig uppgiften att vara stämningsman. För
att tillgodose behovet av lämpliga stämningsmän på landsbygden har polisberedningen
föreslagit, att polisman visserligen inte skall vara stämningsman
utan särskilt förordnande men att polismän, stationerade utanför polisdistriktets
centralort, skall i administrativ ordning åläggas att på begäran
motta domstols förordnande att vara stämningsman. Förslaget har lämnats
utan erinran av flertalet remissorgan. För egen del är jag såtillvida
ense med beredningen som jag förordar, att polisen liksom hittills skall stå
allmänheten till tjänst med delgivningar främst på landsbygden. Den begränsning
av polisens sysslande med delgivningsbestyr som emellertid framstår
som motiverad torde som påpekats i några remissyttranden böra lösas
på ett administrativt enklare sätt än beredningen föreslagit. Detta synes enligt
min mening kunna ernås genom att polismyndigheten åläggs att på orter
där så erfordras ombesörja delgivningar på begäran av enskilda. Ifrågavarande
delgivningar bör liksom andra på polismyndighet ankommande
delgivningar kunna verkställas av polismän såsom tjänsteuppdrag. Härför
erfordras inte att polisman skall vara att anse som stämningsman, därest
intyg om delgivning vilket polisman utfärdat gäller som fullt bevis att delgivningen
blivit verkställd på det sätt som intyget utvisar. Av nu anförda
skäl föreslås jag, att polisman framdeles inte skall vara stämningsman utan
särskilt förordnande men att delgivningsbevis som utfärdats av polisman
skall ha den bevisverkan som jag nyss nämnt.

Det sagda äger enligt min mening i allt väsentligt giltighet också i fråga
om den exekutiva personalen. Jag föreslår därför att av sådan personal utfärdade
delgivningsbevis, vilka i dag inte äger vitsord, skall gälla som fullt
bevis om delgivningen och delgivningssättet.

Skyldighet för polismyndighet att låta ombesörja delgivningar på upp -

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

drag av allmänheten kan föreskrivas i administrativ ordning. Det torde böra
ankomma på Kungl. Maj :t att utfärda föreskrifter härom och att i samband
därmed bestämma den ordning i vilken stadgade avgifter och andra
kostnader för delgivningarna skall erläggas. Jag vill tillägga att den nu föreslagna
regleringen givetvis inte utgör hinder för polisman eller exekutiv
tjänsteman eller annan befattningshavare vid polis- eller exekutionsväsendet
att efter vederbörligt tillstånd motta förordnande att vara stämningsman.

Av skäl som jag anfört i föregående avsnitt bör behörigheten för landsfogde,
stadsfogde, landsfiskal och stadsfiskal att utfärda intyg om delgivning
i stället avse polisman, åklagare och utmätningsman.

Specialmotivering till författningsförslagen

I enlighet med vad som anförts i det föregående har inom inrikesdepartementet
utarbetats förslag till

2) lag om ändrad lydelse av 68 § utlänningslagen den 30 april 1954 (nr
193),

3) lag om upphävande av 5 § sinnessjuklagen den 19 september 1929
(nr 321),

4) lag om polisnämnder,

5) lag om kommunal trafikövervakning,

6) lag med vissa bestämmelser i anledning av statens övertagande av huvudmannaskapet
för polisväsendet m. in.,

7) lag om fullgörande av landsfogdes åligganden m. m.,

8) lag om ändrad lydelse av 3 kap. 4 § föräldrabalken,

9) lag om ändrad lydelse av 4 kap. 5 § ärvdabalken,

10) lag angående upphävande av lagen den 14 juni 1917 (nr 304) om
överflyttande å landsfiskal av kronofogde åliggande bestyr,

11) lag angående ändrad lydelse av § 11 förordningen den 4 mars 1862
(nr 10) om tioårig preskription och om kallelse å okända borgenärer,

12) lag om ändrad lydelse av 31 och 62 §§ lagen den 28 maj 1886 (nr 46)
angående stenkolsfyndigheter m. m.,

13) lag om ändrad lydelse av 10 § förordningen den 16 juni 1875 (nr 42)
angående lagfart å fång till fast egendom,

14) lag om ändring i rättegångsbalken,

15) lag om upphävande av lagen den 6 juni 1925 (nr 174) om tillämplig -

181

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

het å vissa polismän av föreskrifter angående fjärdingsman,

16) lag om behörighet att verkställa åtalsprövning i vissa fall,

17) lag angående ändrad lydelse av 5 och 6 §§ lagen den 10 juli 1899 (nr 58
s. 1) om ersättning av allmänna medel i vissä fall för skada, som förorsakats
av ämbets- eller tjänstemän med flera,

18) lag om åklagare tillkommande andel i böter m. m. samt

19) förordning om upphävande av exekutiv förrättningsmans rätt till andel
i restavgifter.

Jag övergår nu till att behandla de särskilda förslagen, vilka torde få
fogas som bilaga1 vid protokollet i detta ärende. I fråga om de under 2), 3),
8)—14) samt 16)—18) upptagna förslagen har jag samrått med chefen för
j ustitiedepartementet.

Förslaget till lag om polismyndighet m. m.

Lagens rubrik

Polisberedningen. Beredningen föreslår att lagen den 15 juni 1944 om
vad i allmänhet skall med polismyndighet avses ersätts med en lag om
polismyndighet m. m. Den nya lagen bör reglera dels den allmänna innebörden
av begreppet polismyndighet, dels frågan om delegation av uppgifter
som ankommer på polismyndighet. I samband härmed bör i lagen regleras
även delegation av polischefs åligganden enligt särskilda författningar.

Remissyttrandena. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att särskild
lagstiftning om innebörden i begreppet polismyndighet blir onödig, om
domstolskommitténs förslag att avskaffa magistraterna och kommunalborgmästarinstitutionen
genomförs. I yttrandet anförs.

Den nuvarande lagen den 15 juni 1944 om vad i allmänhet skall med
polismyndighet avses tillkom för att undanröja den tvekan som uppstått
i städerna, om vissa uppgifter som ankom på polismyndighet skulle handläggas
av magistrat, kommunalborgmästare, poliskammare eller polischef.
Polisberedningens förslag till lag om polismyndighet m. m. är avsedd att
träda i kraft den 1 januari 1965 i samband med att den nya polisorganisationen
genomföres. Därvid skall såväl magistrater som kommunalborgmästare
upphöra. Det är avsett att även begreppet poliskammare icke vidare
skall användas efter samma tidpunkt.

Enligt hovrättens mening saknas skäl att efter den 1 januari 1965 bibehålla
en särskild definition i lag av begreppet polismyndighet. Någon som
helst tvekan synes icke kunna föreligga om att därmed efter denna tidpunkt
avses det beslutande organet inom den lokala polisorganisationen
eller i särskilda fall, såsom då besvär anföres, överordnat polisorgan.

1 Bilagan har här uteslutits. De däri upptagna författningsförslagen är, bortsett från de ändringar
som är föranledda av lagrådets yttrande och vissa formella jämkningar därutöver, likalydande
med de vid propositionen fogade förslagen. Dock må här nämnas att 7 kap. 9 § första
stycket rättegångsbalken hade följande lydelse i det remitterade förslaget: Om polismyndighet
är särskilt stadgat.

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 är 196i

Inte heller delegationsfrågan anser hovrätten kräva lagreglering, därest
uttrycket polismyndigheten i visst distrikt används som det grundläggande
begreppet. Kungl. Maj :t är då utan särskilt lagstadgande bibehållen vid
sin allmänna befogenhet att reglera den statliga administrationen och bestämma
befattningshavarnas behörighet och åligganden. Om en lag i ämnet
anses påkallad, förordar hovrätten att den nuvarande lagen bibehålies
med allenast den ändringen att vad i 1 § sägs om poliskammare utgår.
Praktiska behov av en utvidgning av 2 § anses inte föreligga. I den mån
det bedöms behövligt att uppdra t. ex. åt polisbefälet i en tätort inom polisdistriktet
att i vissa bestämda hänseenden handlägga på polischefen ankommande
göromål torde detta enligt hovrättens mening redan nu vara
möjligt.

Departementschefen. Som framgår av det föregående förekommer begreppet
polismyndighet utan närmare bestämning i åtskilliga lagar och andra
författningar. De uppgifter som enligt föreskrifter i dessa lagar och författningar
åligger polismyndighet innebär ofta kännbara ingrepp mot person
eller egendom och är i de flesta fall även i övrigt av betydelse för den enskilde.
Redan av dessa skäl anser jag att polismyndighetsbegreppets innebörd
bör bestämmas i lag. Att helt avvara lagstiftning om vad som avses
med polismyndighet samtidigt som begreppet i samband med avvecklingen
av magistraterna och kommunalborgmästarinstitutionen på många områden
får en annan innebörd synes inte heller lämpligt. Härtill kommer att
det inte är uteslutet att speciell reglering av vad som avses med polismyndighet
alltjämt förekommer i en del författningar. Dessutom åläggs polischefen
i vissa lagar och författningar uppgifter, som bör kunna delegeras
till annat polisbefäl. Föreskrift härom måste ges i lag. Jag föreslår därför
att innebörden i begreppet polismyndighet även framdeles bestäms i lag.

De nuvarande bestämmelserna om vad som avses med polismyndighet
och om möjlighet till delegation måste ändras i flera avseenden på grund
av de förslag jag lagt fram i det föregående. Även ändringar av formell art
synes påkallade. Med hänsyn härtill förordar jag att den nuvarande polismyndighetslagen,
som består av två paragrafer, ersätts med en ny lag om
polismyndighet in. in.

1 §•

I denna paragraf definieras polismyndighetsbegreppet.

Polisberedningen. I 1 § gällande polismyndighetslag stadgas, att där i
lag eller författning uppgift ålagts polismyndighet utan att i lagen eller
författningen särskild föreskrift meddelats om vad med polismyndighet
avses, uppgiften skall tillkomma i stad med poliskammare denna och i
övriga delar av riket polischefen i orten. Enligt beredningens mening överensstämmer
denna ordalydelse mindre väl med lagens rubrik, som förutskickar
att i lagen skall klargöras vad som i allmänhet förstås med polismyndighet.
Den nya lagen bör inledas med en föreskrift om vad som avses

183

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196i

med polismyndighet. Beredningen föreslår att med polismyndighet skall
avses polischefen i orten. Åtskilligt skulle vinnas i klarhet om polismyndighetsbegreppet
kunde få en helt enhetlig reglering. Med hänsyn till det stora
antal författningar, i vilka uppgifter åläggs polismyndighet och som i en
del fall innehåller särskilda föreskrifter om vad som i författningen avses
med polismyndighet, föreslår beredningen dock att undantag från den generella
definitionen av polismyndighetsbegreppet liksom nu görs för de fall
då annat särskilt föreskrivits i lag eller författning.

Den nya polismyndighetslagen anser beredningen böra liksom 1944 års
polismyndighetslag reglera vilken av flera sidoordnade lokala myndigheter
en viss uppgift tillkommer. Om en uppgift skall tillkomma högre polismyndighet,
såsom länsstyrelse, länspolischef eller Kungl. Maj :t, anges detta
i regel i vederbörande författning. I vart fall lär det framgå av författningen,
om med polismyndighet avses högre polismyndighet antingen enbart
eller jämte lokal polismyndighet. Detta föreslås skola komma till uttryck
genom föreskrift att med polismyndighet avses polischefen i orten,
om annat inte framgår av förhållandena.

Enligt beredningens förslag skall alltså i 1 § stadgas, att med polismyndighet
avses polischefen i orten, om ej annat särskilt föreskrivits i lag
eller författning eller framgår av förhållandena.

Remissyttrandena. Beredningens förslag tillstyrks eller lämnas utan erinran
av så gott som alla remissinstanserna. Några remissorgan gör dock
vissa erinringar på en del punkter.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Dohus län uttalar beträffande den föreslagna
definitionen av polismyndighetsbegreppet, att ehuru motsvarande
stadgande i den nu gällande lagen principiellt sett har samma innebörd
får, med hänsyn till lagstiftningens rubrik och syfte, den nya skrivningen
anses utgöra ett från legislativ och logisk synpunkt korrektare och mera
pregnant stadgande. De svårigheter, som sammanhänger med nödvändigheten
att i lagstiftningen skilja mellan lokala och regionala polismyndigheter,
skulle möjligen bortfalla om den särskilda polismyndighetslagen
i rubrik och textinnehåll angåves handla enbart om lokal polismyndighet.

Jiistitichonslersämbetet anser vissa erinringar kunna göras mot formuleringen
av det generella polismyndighetsbegreppets avgränsning. Ämbetet
andrager.

Vad angår utformningen av förslaget till lag om polismyndighet in. in. har
beredningen från den allmänna regeln att med polismyndighet avses polischefen
i orten gjort undantag för de fall dels då enligt gällande författningar
annan lokal myndighet än polischef är polismyndighet och dels då
på lokal polischef ankommande befogenhet kan tillkomma jämväl överordnat
polisorgan. Det förstnämnda undantaget markeras i den föreslagna
lagtexten genom uttrycket: »—- — — om ej annat särskilt föreskrivits i
lag eller författning---». Det andra undantaget innefattas i en efterföljande
sats: »— t--eller framgår av förhållandena». Emellertid synes

jämväl det andra undantaget innefattas i den först angivna satsen — i
varje fall om uttrycket »föreskrivits i» utbytes mot »följer av». Uttrycket
»eller framgår av förhållandena» kan därmed utgå.

184

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1964

Ämbetet föreslår för sin del att lagtexten i denna del ges den lydelsen, att
med polismyndighet avses polischefen i orten, om ej annat följer av vad
för särskilda fall är stadgat. Med uttrycket i bisatsen avses inte bara fall,
då särskild författning uttryckligen stadgar undantag från huvudregeln,
utan också fall, då av en författning indirekt framgår, att annan än den
lokala polischefen är polismyndighet.

Även hovrätten för övre Norrland är kritisk i förevarande hänseende och
föreslår, för att tvekan inte skall råda om stadgandets innebörd, att begränsningen
av den föreslagna lagens definition av polismyndighetsbegreppet
uttryckes med orden »om ej annat framgår av lag eller författning».

Departementschefen. Med begreppet polismyndighet skall som jag tidigare
framhållit avses polischefen i orten. Har annat särskilt föreskrivits
skall dock sådan föreskrift gälla. Med polismyndighet kan vidare i vissa
fall åsyftas länsstyrelsen eller Kungl. Maj :t. Även om detta inte uttryckligen
sägs torde det som polisberedningen anfört framgå av sammanhanget.
Vad nu sagts har kommit till uttryck i 1 § genom att undantag
från den generella regeln, att med polismyndighet avses polischefen i orten,
görs för det fall att annat följer av lag eller författning.

Med den utformning definitionen av polismyndighetsbegreppet fått i
lagförslaget täcker definitionen alla fall då begreppet används, vare sig för
att beteckna polisledningsfunktionen eller förvaltningsfunktionen.

2 §•

Denna paragraf innehåller bemyndigandet att ge föreskrifter om delegation.

Polisberedningen. Beredningen föreslår att i 2 § skall stadgas, att Kungl.
Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer äger föreskriva, att
uppgift som enligt lag eller författning åligger polischef skall i polischefens
ställe fullgöras av annan tjänsteman inom polisväsendet.

I anslutning härtill anför beredningen, att skäl inte föreligger att framdeles
göra skillnad på uppgifter, som i lag eller författning åläggs polismyndighet
utan närmare bestämning, och uppgifter som enligt stadgande
i lag eller författning skall åligga polischefen. I enlighet härmed bör delegationsbemyndigandet
i förevarande paragraf omfatta alla uppgifter som enligt
lag eller författning åligger polischef. Även uppgift som enligt särskilt
stadgande ankommer på polismästare omfattas av bemyndigandet, liksom
uppgift som f. n. åligger landsfiskal eller stadsfiskal, i den mån uppgiften
efter organisationsförändringen skall fullgöras av polischefen.

Med hänsyn till att prövningen av vilka befattningshavare som skall
komma i fråga för fullgörande av polischefs åligganden förutsätts skola
ske hos Kungl. Maj :t anser beredningen att särskilt stadgande om begränsning
av de beslutsberättigades krets är överflödigt.

Remissgttrandena. Huvuddelen av remissorganen tillstyrker beredning -

185

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b

ens förslag eller lämnar det utan erinran. Sålunda anför länsstyrelsen i
Göteborgs och Bohus län.

Den nya lagens andra huvuduppgift är att reglera den interna delegeringen
av polischefsuppgifterna. Rent lagtekniskt sett har denna reglering
fått annan utformning än i motsvarande stadgande i nu gällande lag. Man
har nämligen frigjort delegeringsinstitutet från det direkta sambandet med
de i lagstiftningens första paragraf åsyftade polismyndighetsuppgifterna.
Härigenom torde regleringen kunna komma att ersätta icke endast motsvarande
stadgande i nu gällande polismyndighetslag utan också delegationsbemyndigandet
i 2 § i 1961 års polisreglemente samt de i vissa författningar,
t. ex. vägtrafikkungörelsen, förekommande delegeringsföreskrifterna. Den
författningsmässigt sett mera generella lösning av delegationsproblemet,
som härigenom uppnås, synes rationell och länsstyrelsen har i och för sig
intet att erinra mot densamma.

Hovrätten för övre Norrland framhåller, att beredningen i motiven till
2 § uttalar, att det torde böra tillkomma polischefen att i vissa fall utan
hinder av delegationen själv överta ärendets handläggning och avgörande,
samt att detta bör vara fallet inte endast beträffande polisledningsuppgifter
utan även vad gäller underordnads handläggning av ärenden på grund
av särskilda stadganden. Detta anser hovrätten välbetänkt. Principen synes
emellertid inte ha kommit till uttryck i den föreslagna lagtexten, där det
sägs att Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer äger
föreskriva, att uppgift som enligt lag eller författning åligger polischef
skall i polischefens ställe fullgöras av annan tjänsteman inom polisväsendet.
Hovrätten föreslår att lagtexten skall ändras så, att däri klart uttrycks
vad som åsyftas med motiven.

Av samma skäl som angivits beträffande 1 § förordar justitiekanslersämbetet
att orden »enligt lag eller författning» i förslaget till 2 § utgår.

I konsekvens med överståthållaråmbetets åsikt att huvudreglerna för
delegationsrättens omfattning skall meddelas av Kungl. Maj :t föreslår ämbetet,
att det i 2 § förslaget till lag om polismyndighet intagna alternativet
»eller myndighet som Konungen bestämmer» ersätts av en föreskrift, att
Kungl. Maj :t skall äga utfärda erforderliga tillämpningsföreskrifter. I dessa
kan rikspolisstyrelsen och länsstyrelserna lämnas bemyndigande att utfärda
detalj föreskrifter för polisdistrikten.

Departementschefen. I den allmänna motiveringen har jag föreslagit, att
Kungl. Maj :t skall fastställa ramen för delegationens omfattning samt bemyndiga
underordnade myndigheter att bestämma hur de fastställda grunderna
skall tillämpas i de konkreta fallen. Med hänsyn härtill föreslår jag
att bemyndigande att besluta om delegation lämnas Kungl. Maj :t eller myndighet,
som Kungl. Maj :t bestämmer.

Förvaltningsuppgifter, som enligt lag eller författning skall handläggas
av polisiär myndighet, har ålagts än polismyndigheten, än polischefen i
orten. Då någon skillnad regelmässigt inte föreligger i fråga om ärendenas

186

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196i

art och handläggningen i båda fallen ankommer på polischefen, föreslår
jag att föreskrift om delegation skall kunna avse alla polischef åliggande
uppgifter. Formellt blir denna bestämning vidare än nödvändigt, eftersom
Kungl. Maj :t utan särskilt bemyndigande äger medge delegation av uppgifter
som har ålagts polischefen i administrativ väg. Detta anser jag emellertid
sakna betydelse.

Med anledning av vad hovrätten för övre Norrland anfört i sitt remissyttrande
vill jag anmärka, att erinran om polischefs rätt att utan hinder
av delegation själv överta ett ärendes prövning och avgörande torde få
göras i samband med Kungl. Maj :ts föreskrifter om delegation.

Föreskrifter om rätt för polisman till interimistiska ingripanden och
andra interimistiska åtgärder torde såsom beredningen förordat få meddelas
i administrativ ordning.

Ikraftträdande

Lagen föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1965, då den nuvarande
polismyndighetslagen skall upphöra att gälla.

Eftersom någon reell skillnad inte föreligger mellan poliskammare och
polischef erfordras inte övergångsbestämmelser med anledning av att poliskammare,
som avvecklas vid polisväsendets förstatligande, inte längre
skall vara polismyndighet.

Förslagen till ändringar i utlänningslagen och sinnessjuklagen

I det föregående har jag förordat att såväl bestämningen av polismyndighetsbegreppet
som fördelningen av polismyndighetsuppgifter mellan polischef
och annat polisbefäl skall såvitt möjligt regleras i polismyndighetslagen
i fråga om alla ärenden som ankommer på polismyndighet. Enligt
denna målsättning bör vissa ändringar övervägas i rättegångsbalken, utlänningslagen
och sinnessjuklagen. Erforderlig ändring i rättegångsbalken behandlas
i det följande i samband med förslag till andra ändringar i balken.

Utlänningslagen. Polismyndighet åläggs i utlänningslagen ett flertal uppgifter
av olika art. Sålunda äger polismyndigheten bl. a. granska pass samt
begära upplysningar av utlänning vid hans inresa till eller utresa ur landet
och kalla utlänning som vistas i riket att personligen inställa sig inför
myndigheten för att lämna upplysningar om sin vistelse här (5 §). I vissa
fall kan polismyndigheten bifalla ansökan om uppehållstillstånd (11 §)
och arbetstillstånd (16 §). Polismyndigheten äger vidare besluta om avvisning
(20 §) och skall verkställa sådant beslut (58 §). I ärende om avvisning,
vilket handläggs av polismyndigheten, samt i ärende om verkställighet
av awisningsbeslut äger myndigheten förordna att utlänning som ärendet
avser skall tas i förvar eller ställas under uppsikt. Sådan åtgärd äger

187

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196i

polismyndigheten även eljest vidta i ärende om avvisning samt om förpassning
eller utvisning, om det skäligen kan befaras att utlänningen avviker
(35 §).

Enligt 68 § utlänningslagen avses i lagen med polismyndighet i stad, där
kriminalpolisintendent finns, denne samt i övriga delar av landet polischefen
i orten och landsfogden inom området för hans polisverksamhet. Vidare
innefattar polismyndighetsbegreppet enligt lagen den som länsstyrelsen
särskilt förordnat att fullgöra polismyndighets åligganden enligt lagen
samt den som polismyndigheten förordnat att granska pass och motta anmälningar,
den sistnämnde dock endast såvitt angår fullgörande av det
lämnade uppdraget.

Med de föreslagna delegationsreglerna i lagen om polismyndighet m. m.
finns inte längre behov att behålla särskild bestämmelse i utlänningslagen
om att kriminalpolisintendent är att anse som polismyndighet samt att med
polismyndighet avses även den som polismyndigheten förordnat att granska
pass och motta anmälningar. Behovet av delegation torde få tillgodoses genom
föreskrifter som med stöd av polismyndighetslagen utfärdas av Kungl.
Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer.

Anledningen till att landsfogden särskilt nämns som polismyndighet enligt
utlänningslagen angavs vid lagens tillkomst vara, att landsfogden inte
borde ställas vid sidan av denna viktiga del av de honom underordnade
polismyndigheternas arbete utan kunna öva tillsyn över detta och själv
handlägga vissa ärenden. För att möjliggöra tillsyn från landsfogdens sida
över att polismyndigheterna fullgör sina åligganden enligt utlänningslagen
på ett riktigt och effektivt sätt synes stadgandet inte erforderligt. Sådan
tiilsynsrätt och tillsynsskyldighet över att polismyndigheterna fullgör alla
sina uppgifter på grund av särskilda föreskrifter i lagar och författningar bär
landsfogden på grund av stadgande i landsfogdeinstruktionen utan att
detta ansetts behöva komma till uttryck i varje särskild författning. Motsvarande
bör gälla länspolischefens tiilsynsrätt och tillsynsskyldighet. Däremot
delar jag den vid utlänningslagens tillkomst uttalade uppfattningen att
regional polischef måste innefattas i polismyndighetsbegreppet för att möjliggöra
för honom att själv handlägga vissa uppgifter, som enligt lagen ankommer
på polismyndigheten.

Regleringen av polismyndighetsbegreppet i utlänningslagen bör ske med
utgångspunkt i den allmänna bestämningen därav i polismyndighetslagen.
68 § utlänningslagen bör därför innehålla endast erforderliga kompletteringar
av vad som i allmänhet förstås med polismyndighet. Jag föreslår att med
polismyndighet i utlänningslagen skall avses jämväl länspolischefen.

Liksom f. n. bör länsstyrelserna ha möjlighet att särskilt förordna person
att fullgöra polismyndighets åligganden enligt utlänningslagen. Sådan
person bör dock inte som nu föras in under polismyndighetsbegreppet. Vad
som i lagen sägs om polismyndighet bör emellertid gälla den som fått dy -

188

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b

likt förordnande. Någon saklig skillnad innebär detta inte i förhållande till
vad som nu gäller. Möjligen kan tvekan råda om den förordnades rätt att
själv förordna annan att granska pass och motta anmälningar. Behov
av dylik förordnanderätt synes dock inte föreligga. Erfordras särskild person
för ifrågavarande uppgifter kan förordnande meddelas av länspolischefen
eller den som enligt polismyndighetslagen och därtill anslutande föreskrifter
är behörig därtill. I enlighet härmed föreslår jag att vad i utlänningslagen
sägs om polismyndighet skall gälla även den, som länsstyrelsen
särskilt förordnat att fullgöra vad enligt lagen åligger polismyndighet.

Erforderliga bestämmelser för att reglera det inbördes förhållandet mellan
flera kompetenta myndigheter torde liksom hittills få meddelas i administrativ
ordning.

Sinnessjuklagen. Redogörelse för polismyndighets åligganden enligt sinnessjuklagen
har lämnats i det föregående. Jämlikt 5 § i lagen avses härvid
med polismyndighet i stad med polismästare denne och sådan befattningshavare
vid polisväsendet i befälsställning, som enligt sin instruktion
eller på grund av polismästarens uppdrag äger handla i dennes ställe, i annan
stad stadsfiskalen eller, om han är befriad från all befattning med polisväsendet,
den som närmast under polischefen har inseende över polisväsendet,
samt på landet polischefen i orten.

Den fördelning av polismyndighetsfunktionen enligt lagen, som gällande
bestämmelser medger i städerna, motsvaras av möjligheterna till delegation
enligt 2 § i den föreslagna lagen om polismyndighet. Utvidgningen av delegationsmöjligheterna
även till landsbygden anser jag inte möta betänkligheter.
I den nya polisorganisationen försvinner i princip den nuvarande
skillnaden mellan de olika polisdistrikten i fråga om personalorganisationen.

Beträffande delegation av polismyndighets uppgifter enligt sinnessjuklagen
har jag förut förordat, att rätten att besluta om ingripande enligt lagen
— ansökan om intagning på sinnessjukhus för vård och föranstaltande
om intagning på sinnessjukhus för observation — skall kunna delegeras
från polischefen till polisbefäl i kommissaries tjänstegrad. Då det här ofta är
fråga om svåra avgöranden synes det emellertid ofta vara lämpligt att avgöranden,
som inte måste fattas omgående, trots delegationen hänskjuts till
polischefem

Av det anförda torde framgå att särreglering av polismyndighetsbegreppet
i sinnessjuklagen inte erfordras efter polisväsendets omorganisation. Jag
föreslår därför, att 5 § sinnessjuklagen skall upphöra att gälla med utgången
av år 1964.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b

189

Förslaget till lag om polisnämnder

1 och 2 §§

I 1 § anges polisnämnds funktion, medan 2 § innehåller föreskrifter rörande
polisnämnds uppgifter.

Polisberedningen. Enligt beredningens förslag skall lagen inledas med
stadgandet, att i varje polisdistrikt skall finnas en polisnämnd för att i
frågor rörande polisväsendet företräda lokala intressen. Nämndens uppgift
skall enligt förslaget vara att ägna uppmärksamhet åt polisorganisationen
och polisverksamheten inom polisdistriktet samt verka för ett förtroendefullt
förhållande mellan polisen och allmänheten. Hos polischefen skall
nämnden äga framlägga de förslag och eljest anföra de synpunkter nämnden
finner påkallade för att främja polisverksamheten inom distriktet. Vidare
skall det åligga nämnden att avge av Kungl. Maj :t, rikspolisstyrelsen,
länsstyrelsen eller polischefen infordrade yttranden i frågor rörande polisväsendet
samt i övrigt fullgöra vad enligt lag eller författning ankommer
på nämnden. Föreskrifter om skyldighet för polisiära myndigheter att inhämta
polisnämnds synpunkter anser beredningen böra utfärdas i administrativ
ordning.

Remissyttrandena. Beredningens förslag tillstyrks eller lämnas utan erinran
i flertalet yttranden.

Kommunalrättskommittén anser, att nämndens uppgifter uppenbarligen
måste bestämmas genom ett allmänt hållet stadgande, men ifrågasätter om
inte förslaget ger alltför ringa vägledning om uppgifterna, särskilt om förslaget
läses utan samtidig tillgång till motiven. Sålunda anges inte den betydelsefulla
begränsning i nämndens uppgifter och befogenheter som avses
skola gälla polisverksamhetens taktiska bedrivande. Kommittén föreslår
det stadgandet att polisnämnd skall söka främja ett förtroendefullt förhållande
mellan polisen och allmänheten samt verka för att kommunala synpunkter
och intressen beträffande polisorganisationen och polisverksamheten
inom distriktet vinner beaktande.

Åtskilliga remissinstanser anser att förslaget inte ger uttryck för polisnämnds
funktion, överståthållarämbetet framhåller att polisnämnds egenskap
av samrådsorgan bör komma till klart uttryck. Samma uppfattning
har polismästaren i Stockholm, som anför att förslaget för tankarna mera
till ett inspekterande än till ett rådgivande organ. Begränsningen av samrådsförhållandet
till väsentliga frågor har inte kommit till synes i förslaget.
Man torde enligt yttrandet ha anledning befara, att samrådsorganet utan
en begränsande målsättning för sin verksamhet kan komma att växa ut
till en särskild instans i det nya polisväsendet, ägnad att i onödan belasta
den löpande verksamheten i polisdistriktet. I ett avseende är det av särskilt
stor vikt med klart besked, nämligen därutinnan att samrådsorganet inte
skall äga befatta sig med själva utövandet av polisverksamheten. Även om

190

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

en sådan befogenhet väl knappast kan intolkas i vad beredningen yttrat
sjmes det angeläget att förebygga missförstånd i denna viktiga fråga.

Polismästaren i Göteborg och föreningen Sveriges polismästare hävdar att
i fråga om nämndens uppgifter skall stadgas, att endast polisorganisationen
i polisdistrikten skall ägnas uppmärksamhet. Nämnda förening anför
till motivering av denna ståndpunkt, att om det i enlighet med förslaget
tillika stadgas att polisnämnd skall ägna uppmärksamhet åt polisverksamheten
nämnden har tillagts en befogenhet som går utöver såväl vad statsutskottet
torde ha avsett som vad beredningens allmänna motivering innebär.
Föreningen ifrågasätter också om inte i stället för uttrycket »ägna uppmärksamhet
åt» bör användas någon formulering som bättre syftar på
nämndens väsentliga funktion som ett samverkans- och samrådsorgan. Samma
uppfattning beträffande polisnämnds uppgifter har Sveriges juristförbund,
som föreslår att uppgifterna anges så, att polisnämnd skall verka för
ett förtroendefullt förhållande mellan polisen och allmänheten samt ägna
uppmärksamhet åt polisorganisationen inom polisdistriktet. Även länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län håller före att det inte skall ingå i polisnämnds
uppgifter att ägna uppmärksamhet åt polisverksamheten.

I lagtexten bör inskrivas att polisnämnd skall äga förslagsrätt jämväl i
förhållande till länsstyrelse, hävdas från överståthållarämbetets och Stockholms
stads sida.

Enligt polismästaren i Stockholm bör till skyldigheten att avge yttranden
knytas det förbehållet att remiss till polischef av ärenden, i vilka polisnämnd
bör få uttala sin mening, regelmässigt bör formuleras så, att yttrande
skall avges efter polisnämndens hörande. Polismästarna i Linköping
och Göteborg samt föreningen Sveriges polismästare menar, att stadgande
om skyldighet för polisnämnd att avge remissvar inte bör finnas i lagen.

Den föreslagna skyldigheten att »i övrigt fullgöra vad enligt lag eller
författning ankommer på nämnden» synes till sin innebörd oklar, anför
föreningen Sveriges polismästare, som ifrågasätter om åliggandet kan vara
av sådan betydenhet att särskilt stadgande är erforderligt.

Departementschefen. I likhet med flera remissinstanser anser jag att
lagen bör inledas med en bestämmelse, som tydligt anger polisnämnds
funktion att såsom ett lokalt samrådsorgan ta befattning med mera väsentliga
frågor rörande distriktets polisväsende. Detta har kommit till uttryck
genom föreskriften i 1 §, att i varje polisdistrikt skall finnas en polisnämnd
för samråd med polischefen i frågor av mera allmän betydelse för
distriktets polisväsende. Bestämmelsen anknyter till stadgandet i 13 §

1 mom. gällande polislag om de nuvarande polisnämndernas allmänna befogenhet
att avge yttranden och göra framställningar.

Frågor av mera allmän betydelse för distriktets polisväsende skall nämnden
kunna behandla inom ramen för huvuduppgiften att främja ett förtroendefullt
förhållande mellan polisen och allmänheten inom distriktet.

191

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

Nämndens verksamhet skall uteslutande bestå i att framställa förslag och
göra andra framställningar till polischefen samt på begäran avge yttranden
till honom. I enlighet härmed stadgas beträffande polisnämnds uppgifter
i förslagets 2 §, att polisnämnd skall för polischefen framlägga de
förslag och eljest anföra de synpunkter nämnden finner påkallade för att
inom polisdistriktet främja ett förtroendefullt förhållande mellan polisen
och allmänheten. Någon ytterligare bestämning av vad nämnden äger avhandla
synes inte erforderlig. Vidare sägs i paragrafen, att nämnden skall
avge av polischefen infordrade yttranden i frågor rörande distriktets polisväsende.
Föreskrifter om i vilka frågor polischefen skall vara skyldig inhämta
nämndens yttrande torde som jag förut sagt få utfärdas i administrativ
ordning. Jag anser det inte lämpligt att högre polismyndighet med förbigående
av polischefen infordrar yttrande direkt från polisnämnd.

Det synes f. n. inte finnas anledning att ålägga polisnämnd andra uppgifter
än de nu nämnda. Under sådana förhållanden kan jag inte biträda
beredningens förslag, att nämnden skall utöver de angivna uppgifterna
fullgöra vad enligt lag eller författning ankommer på nämnden.

3 §.

I enlighet med vad jag föreslagit i det föregående stadgas i denna paragraf,
att polisnämnd skall bestå av nio ledamöter och lika antal suppleanter
samt att ledamöterna och suppleanterna väljs, om polisdistriktet utgörs
av högst fem kommuner, av kommunernas fullmäktige och eljest av
ombud för de i distriktet ingående kommunerna. Den omständigheten att
antalet kommuner i polisdistriktet under löpande mandatperiod för nämndens
ledamöter och suppleanter ökas till mer än fem eller minskar till
högst fem skall inte föranleda att nyval av polisnämnd skall ske.

4 §•

I denna paragraf meddelas bestämmelser om val av ombud. Ombud
och suppleanter för dem skall utses av kommunens fullmäktige sist den
15 november året näst efter de allmänna kommunalvalen. Vid valet skall
bestämmas ordningen för suppleanternas inkallande till tjänstgöring. Närmare
föreskrifter för valet meddelas i 5—7 §§.

5 §•

Paragrafen innehåller regler om det antal ombud varje kommun skall
utse.

Polisberedningen. Med hänsyn till att varje polisdistrikt ofta består av
ett avsevärt antal kommuner är det enligt beredningens mening inte möjligt
att i någon större utsträckning ernå representation i ombudsförsamlingen
i förhållande till varje kommuns befolkningstal. Beredningen föreslår
alt endast de största kommunerna medges representation genom mer

192

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b

än ett ombud. Enligt förslaget skall varje påbörjat befolkningstal av 30 000
berättiga till val av ett ombud. Detta leder till att ett tjugofemtal kommuner
får utse mer än ett ombud. Mer än tre ombud kommer att väljas endast
av tre kommuner, Göteborg, Malmö och Norrköping. En jämförelse
med förslagen till indelning av länen i kommunblock leder inte till nämnvärd
ändring i dessa hänseenden.

För att undvika den dominans i ombudsförsamlingarna, som Göteborg
och Malmö med tillämpning av de föreslagna reglerna skulle få inom respektive
polisdistrikt, föreslår beredningen att ingen kommun skall få utse
mer än åtta ombud.

För att valet av ledamöter i polisnämnd genom ombud skall bli ett reellt
val anser beredningen att det bör förrättas av minst dubbelt så många väljande
som det antal ledamöter som skall väljas. Skulle med nu föreslagna
regler antalet ombud i ett polisdistrikt inte uppgå till femton skall länsstyrelsen,
som alltid bör fastställa antalet ombud varje kommun skall välja,
fördela ombuden på kommunerna enligt dessas befolkningstal och med
iakttagande av regeln att ingen kommun får utse mer än åtta ombud.

Remissyttrandena. Enligt länsstyrelsen i Västmanlands län erfordras
närmare bestämmelser rörande fördelningen proportionsvis på kommunerna
av ombuden i sådana fall, då minimiantalet endast kan uppnås med
frångående av huvudregeln.

Från Stockholms stads sida framhålls att reglerna om val av polisnämnd
genom ombud för till orimligt resultat, om en mycket stor kommun sammanförs
med eu kommun, som har låg befolkningssiffra, till ett polisdistrikt.
Om med Stockholms polisdistrikt, som nu är identiskt med Stockholms
stads område, införlivas en enda av grannkommunerna med t. ex.
20 000 invånare, skulle denna kommun få utse sju ombud mot Stockholms
åtta vid val av ledamöter i polisnämnd. Samma synpunkter anför översiåthållarämbetet.
Stockholms stads drätselnämnd förutsätter att frågan om
proportionerna får underkastas särskild prövning av Kungl. Maj:t i samband
med eventuell utökning av Stockholms polisdistrikt. Förbehåll för
sådan prövning bör intas i lagen.

Departementschefen. Såsom polisberedningen utvecklat är det från praktiska
synpunkter olämpligt att ombudsförsamlingarna får den storlek
som i många fall skulle erfordras för att i någon större utsträckning ernå
representation för kommunerna i förhållande till varje kommuns befolkningstal.
Beredningens förslag, att varje kommun skall utse ett ombud för
varje påbörjat befolkningstal av 30 000, har godtagits av remissinstanserna
och är även enligt min uppfattning lämpligt avvägt. Ä andra sidan bör valet
av polisnämnd företas av minst dubbelt så många ombud som det antal
ledamöter som skall utses. Mot bakgrund av mitt förslag, att antalet ledamöter
i nämnden skall vara nio, föreslår jag att om huvudregeln inte leder
till att minst 18 ombud utses, varje kommun utser ett ombud för det lägre

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964 193

befolkningstal som erfordras för att minst 18 ombud skall utses för distriktet.

För att undvika att en kommun får alltför stor dominans i ombudsförsamlingen
har beredningen föreslagit begränsning av det antal ombud som
varje kommun får utse. Från Stockholms stads sida har en sådan regel
ansetts leda till otillfredsställande resultat, t. ex. om Stockholm läggs
samman med någon mindre förortskommun till ett polisdistrikt. Jag vill
emellertid erinra om att frågan kommit i ett delvis annat läge genom förslaget
att polisnämnd skall väljas direkt av fullmäktige, om polisdistriktet
består av högst fem kommuner. Som jag närmare skall beröra i det följande
föreslås härvid ingen liknande begränsning som vid ombudsval. Beredningens
förslag till begränsningsregel vid ombudsvalet har lämnats utan
erinran av bl. a. de kommunala organen i Göteborg och Malmö. För egen
del anser jag en begränsningsregel lämplig. Jag förordar att ingen kommun
skall få utse mer än tio ombud. Av de ombud, som till följd av begränsningen
kan behöva utses av övriga i distriktet ingående kommuner
för att sammanlagda antalet ombud skall utgöra minst 18, skall varje kommun
alltså utse ett ombud för varje påbörjat befolkningstal som erfordras
för att det resterande antalet ombud skall bli utsedda.

Beredningen har föreslagit att varje kommun skall utse lika många
suppleanter som ledamöter och att länsstyrelsen i god tid före valet skall
fastställa det antal ombud som varje kommun skall utse. Jag tillstyrker
förslagen.

6 och 7 §§.

6 § innehåller bestämmelser om valbarhet till ombud, verkan av valbarhetens
upphörande och rätt till avsägelse. I dessa hänseenden föreslås kommunallagens
bestämmelser om fullmäktig skola äga motsvarande tillämpning.

I 7 § föreskrivs i enlighet med beredningens av remissinstanserna tillstyrkta
förslag, att mandattiden för ombud och suppleant för ombud skall
vara fyra år, räknade från och med den 16 november det år valet skett. Vid
ledamots avgång skall suppleant inkallas i den ordning som bestämts vid
valet. Såsom torde vara vanligt i kommunala nämnder bör ordningen för
suppleanternas inträde bestämmas för varje ledamot för sig. Finns ingen
suppleant som kan inträda efter avgången ledamot, skall nyval ske för återstoden
av den avgångnes tjänstgöringstid. Om val av ombud och suppleanter
för dem skall underrättelse omedelbart lämnas länsstyrelsen, som enligt
10 § skall kalla ombuden till förrättningen för val av polisnämnd.

8 §•

Ledamöterna och suppleanterna i polisnämnd skall representera hela
distriktet och inte endast eu eller flera däri ingående kommuner. Med hän7
— Iiihang till riksdagens protokoll 1964. 1 samt. Nr 101

194

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

syn härtill bör valbarheten inte begränsas till den egna kommunens medlemmar
i de fall när kommunen själv utser en eller flera ledamöter eller
suppleanter. Vid val genom ombud är dylik begränsning naturligtvis utesluten
och när polisdistriktet består av endast en kommun saknar spörsmålet
betydelse. I 8 § föreslås därför att valbar till ledamot eller suppleant
i polisnämnd skall vara den, som är bosatt inom polisdistriktet och
är röstberättigad vid kommunala fullmäktigval. Rösträttskravet avser inte
rösträtt inom viss kommun. Beträffande övriga valbarhetsvillkor — ålder,
myndighet, rådighet över egendom — samt verkan av valbarhetens upphörande
och rätt till avsägelse föreslås, liksom i fråga om ombud, att kommunallagens
stadgande i dessa hänseenden skall äga motsvarande tillämpning.

9 §■

Denna och följande paragrafer innehåller regler för själva ledamotsvalet.

I överensstämmelse med vad som i allmänhet gäller val av ledamöter
och suppleanter i kommunala nämnder skall valet förrättas i december
året näst efter det allmänna kommunalval har hållits och avse en fyraårig
mandattid från nästföljande årsskifte.

Består polisdistriktet av en enda kommun förrättas valet enligt vanliga
regler för val av ledamöter och suppleanter i kommunala nämnder. Motsvarande
gäller, när polisdistriktet består av högst fem kommuner och valet
enligt 3 § skall förrättas av fullmäktige i de i distriktet ingående kommunerna.
För detta fall erfordras emellertid regler om hur många av nämndens
ledamöter och suppleanter som skall utses av varje kommun. Fördelningen
föreslås skola bestämmas av länsstyrelsen på det sätt, att varje
kommun utser en ledamot och en suppleant för varje påbörjat befolkningstal
som erfordras för att det föreskrivna antalet ledamöter och suppleanter
i nämnden skall erhållas. Eftersom varje kommun härigenom tillförsäkras
att få utse minst en ledamot i nämnden, finner jag inte erforderligt
att begränsa det antal ledamöter och suppleanter som varje kommun skall
välja.

Vanligen bestäms ordningen för suppleanternas inkallande till tjänstgöring
i kommunala nämnder i samband med valet. Så kan givetvis inte ske
beträffande polisnämnd, när valet av ledamöter och suppleanter förrättas
av flera kommuners fullmäktige. Inte heller när polisnämnd väljs av en
kommun eller av ombud synes det möta betänkligheter att bestämma ordningen
för suppleanternas inkallande på annat sätt än det vanliga. Jag
föreslår att polisnämnden själv skall bestämma denna ordning. Avgår ledamot
under löpande mandatperiod utan att det finns någon suppleant
som kan inträda, skall nyval ske för återstoden av den avgångnes mandattid.
Nyvalet skall ske i samma ordning som det ordinarie valet. Härav
följer att den kommun, vars fullmäktige må ha valt den avgångne, även

195

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b

skall välja ny ledamot. Bestämmelser i enlighet med det anförda har in
tagits i paragrafens tredje stycke.

10 §.

I 10 § meddelas formföreskrifter för val av polisnämnd genom ombud.
Länsstyrelsen skall utsätta tid och plats för valet och kalla ombuden till
förrättningen. Ordförande vid förrättningen väljs av ombuden. Till dess
ordförande valts fungerar det ombud som ordförande vilket länsstyrelsen
utser därtill. Minst hälften av ombuden skall vara närvarande för att valet
skall få förrättas. Varje ombud har en röst.

11 §•

Enligt 11 § skall vad som är stadgat om ersättning till ledamöter i kommunens
styrelse och övriga nämnder äga motsvarande tillämpning i fråga
om ersättning till ombud och suppleant för ombud. Härmed åsyftas stadgandena
i 46 § kommunallagen och motsvarande bestämmelse i kommunallagen
för Stockholm.

12 §.

I denna paragraf avhandlas val av funktionärer i polisnämnd.

I första stycket stadgas att en ledamot skall vid valet av polisnämnd utses
att vara sammankallande och att leda nämndens förhandlingar tills ordförande
valts. Denna ordning kan inte tillämpas när flera fullmäktigförsamlingar
deltar i valet. I detta fall bör den sammankallande ledamoten
utses av länsstyrelsen. Åtgärden bör vidtas så snart länsstyrelsen enligt
14 § fått underrättelse om valet.

Polisnämnd synes lämpligen själv inom sig böra utse ordförande och
vice ordförande i nämnden. Enligt polisberedningens förslag skall nämnden
dessutom bland sina ledamöter utse sekreterare. Häremot har länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län samt Stockholms stad rest invändningar.
Länsstyrelsen menar att lämplig utomstående person bör kunna
utses till sekreterare. Enligt stadens mening bör polisnämnden i Stockholm
kunna efter stadens bestämmande och på dess bekostnad ges personell och
annan utrustning, dvs. ett kansli, på samma sätt som andra kommunala
nämnder. I anslutning till dessa yttranden vill jag betona, att polisnämnden
skall vara ett rådgivande organ, som uteslutande skall verka genom
samråd i olika former med polischefen. Nämnden skall inte t. ex. förvalta
kommunala anslag för ändamål som angår polisväsendet eller eljest ägna
sig åt förvaltningsverksamhet. Av dessa skäl anser jag att det inte är påkallat
att tillföra nämnden sekreterare utifrån och än mindre att förse
nämnden med en kansliorganisation. Det är självfallet att nämnden skaii
äga utnyttja hjälp för utskrifter och enklare expeditionella göromål. Härför
torde nämnden dock inte behöva egen personal. Ersättning för dylik

196

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b

biträdeshjälp skall som närmare berörs vid 17 § kunna utgå till nämndens
ordförande. Jag föreslår alltså att nämnden skall inom sig utse även
sekreterare.

Föreskrifter i enlighet med det anförda har upptagits i andra stycket av
förevarande paragraf. Funktionärerna skall utses för den tid för vilken
de utsetts till ledamöter i nämnden.

13 §.

Ändras polisdistriktets gränser under löpande mandatperiod aktualiseras
fråga om nytt val av polisnämnd. I vilka fall nyval härvid skall äga rum
torde inte böra regleras generellt utan avgöras från fall till fall. Endast
mera väsentliga ändringar bör enligt min mening föranleda val av ny polisnämnd.
Enligt mitt förslag skall det ankomma på länsstyrelsen att göra
bedömningen och förordna om nyval, när länsstyrelsen finner fog därför.
Vid förordnande om nytt val skall länsstyrelsen självfallet vidta alla de åtgärder
som erfordras för val av ombud och ledamöter.

14 §.

I denna paragraf stadgas, att underrättelse om val av polisnämnd och
sammankallande ledamot, om sådan utsetts vid valet, samt av funktionärer
i nämnden ofördröjligen skall insändas till länsstyrelsen för att intas i
länskungörelserna. Detta överensstämmer med vad som i regel gäller för
kommunala nämnder.

15 §.

Huvudbestämmelserna om polisnämnds sammanträden har intagits i
denna paragraf.

Polisberedningen. Enligt beredningens mening bör bestämmelserna i kommunallagarna
om kommunens styrelses och annan nämnds sammanträden
kunna äga motsvarande tillämpning i fråga om polisnämnds sammanträden.
Kommunallagarnas föreskrifter återfinns i 35—42 §§ kommunallagen
och 37—43 §§ kommunallagen för Stockholm. Sålunda skall, anför
beredningen, polisnämnden sammanträda på plats och tider som nämnden
bestämmer och däremellan så ofta ordföranden finner det nödvändigt
samt då minst halva antalet ledamöter i nämnden för angivet ändamål gör
framställning därom. Suppleant äger närvara vid polisnämndens sammanträden,
dock givetvis utan att delta i besluten. Suppleant skall alltid underrättas
om tid för sammanträde. Nämnden är beslutför med minst fyra
ledamöter. Vidare skall vad som gäller för fullmäktig äga tillämpning i
fråga om jäv och beslutsförfarandet skall överensstämma med beslutsförfarandet
inom fullmäktige (22 § kommunallagen). Utseende av kassaförvaltare,
vilket enligt 41 § kommunallagen förutsätts kunna äga rum inom
kommunens styrelse, synes inte bli aktuellt inom polisnämnd.

Remissyttrandena. I den mån bestämmelserna i 35—42 §§ kommunal -

197

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

lagen respektive 37—43 §§ kommunallagen för Stockholm inte är tillämpliga
synes enligt överståthållarämbetet polisnämndens ställning vara oklar,
oaktat enligt förslaget polisnämnds verksamhet i största möjliga utsträckning
skall bedrivas i samma former som gäller för kommunala nämnder.

Från Stockholms stads sida anförs, att den föreslagna hänvisningen till
37—43 §§ kommunallagen för Stockholm inte synes vara godtagbar och
att i stället hänvisning bör ske till 51 § samma lag, vilket stadgande syftar
till att göra kommunallagen supplementärt tillämplig i alla de fall då
den särskilda lagstiftningen inte innehåller särskild föreskrift. Med beredningens
förslag lämnas t. ex. öppet huruvida arkivstadgan skall äga tilllämpning
på polisnämnden.

Statskontoret anser att bestämda regler för minimiantalet sammanträden
bör gälla och föreslår att nämnderna skall sammanträda minst två gånger
om året.

Departementschefen. Jag delar polisberedningens uppfattning att kommunallagens
regler i huvudsak bör kunna äga motsvarande tillämpning
beträffande polisnämnd. I flera avseenden föranleder emellertid de förut
föreslagna bestämmelserna om polisnämnd att kommunallagens regler inte
kan tillämpas efter sin ordalydelse. Som jag strax skall utveckla avviker
även ersättningsreglerna från reglerna i kommunallagen. Med hänsyn härtill
föreslår jag den föreskriften, att beträffande polisnämnds sammanträden
och verksamhet i övrigt skall, med de undantag som framgår av denna
lag, vad som stadgas om kommunens styrelse och övriga nämnder i kommunallagen
och, såvitt angår Stockholms polisdistrikt, kommunallagen för
Stockholm äga motsvarande tillämpning. Vidare föreslår jag att polisnämnden
skall underrätta polischefen om tid och plats för nämndens sammanträden.

16 §.

Paragrafen innehåller bestämmelser om polisiära myndigheters närvaro
vid polisnämnds sammanträden.

Polisberedningen. Polisnämnden skall vara ett samrådsorgan, med vilket
de polisiära myndigheterna skall kunna ha överläggningar så otvunget
och formellt obundet som möjligt, anför beredningen. Länspolischefen och
polischefen bör därför alltid kunna närvara vid polisnämnds överläggningar
och delta i diskussionerna inom nämnden. Att nämnden bör medge länspolischefen
och polischefen att åtföljas av sakkunnigt biträde synes självklart.
I den mån överläggningarna utmynnar i ett beslut, skall detta fattas
endast av nämndens ledamöter. Vidare anser beredningen att polischefen
eller annat polisbefäl som polischefen utser skall vara skyldig att inställa
sig inför polisnämnd för att lämna önskade upplysningar. Denna
skyldighet utgör enligt beredningen en förutsättning för att nämnden skall
vid sina ställningstaganden äga kännedom om faktiskt föreliggande för -

198

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196b

hållanden och om de fackmannamässiga synpunkter som kan anläggas i
de frågor nämnden behandlar.

Remissyttrandena. Enligt föreningen Sveriges polismästare överensstämmer
inte beredningens förslag till samrådsformer med uttalandet, att polisnämnden
skall vara ett samrådsorgan, med vilket de polisiära myndigheterna
skall ha överläggningar så otvunget och informellt som möjligt.
Föreningen framhåller, att de former som tillskapas för kontaktverksamheten
inte får verka så, att de kommer att utgöra hinder för den spontaneitet
som bör prägla samrådet mellan polis- och kommunalmyndigheterna
i ett polisdistrikt.

Statskontoret föreslår, att skyldighet föreskrivs för polischefen att delta
i nämndens sammanträden. Polischef bör å andra sidan även ha möjlighet
att få nämnden sammankallad, anser statskontoret.

Den föreslagna skyldigheten för polischefen eller annat polisbefäl att på
begäran inställa sig vid polisnämndens sammanträden avstyrks av länsstyrelsen
i Västmanlands län, polismästarna i Stockholm, Linköping och
Göteborg, föreningen Sveriges polismästare och föreningen Sveriges landsfogdar.
Motivet till denna inställning är att en föreskrift av denna innebörd
ger intrycket att polischefen blir subordinerad polisnämnden och dess
ordförande. Enligt polismästaren i Norrköping, som är betänksam mot den
föreslagna inställelseskyldigheten, bör i vart fall inte föreskrivas att endast
vid förhinder för polischef annat polisbefäl kan få inställa sig i polischefens
ställe.

Polischefs rätt att åtföljas av annan befattningshavare vid polisen vid
sammanträdena bör lagfästas anser polismästaren i Göteborg. Stockholms
stad anför att på samma sätt som polischefen skall få åtföljas av expertis
polisnämnden även bör få möjlighet att tillkalla expertis.

Enligt länsstyrelsen i Västerbottens län bör representanter för de socialvårdande
organen inom distriktet beredas tillfälle att närvara vid sammanträde
med polischef och polisnämnd för att där framlägga sina synpunkter
och förslag. Vikten av att samverkan sker mellan polisen och de kommunala
myndigheterna för lösande av sociala problem och för den brottsförebyggande
verksamheten bör på nämnda sätt komma till tydligt uttryck i
författning, menar länsstyrelsen. Länsstyrelsen anser vidare att länsstyrelse
bör äga närvara vid polisnämnds sammanträde även genom annan befattningshavare
än länspolischefen.

Departementschefen. Samrådet mellan polisnämnden och polischefen bör
som beredningen understrukit äga rum i de former som bedöms lämpliga
med hänsyn till föreliggande förhållanden i varje särskilt fall. Formella
regler för samrådet bör därför inte ställas upp. Vissa garantier bör dock
finnas för att personliga överläggningar verkligen kan komma till stånd.
Jag delar beredningens uppfattning, som godtagits av flertalet remissinstanser,
att länspolischefen och polischefen skall äga närvara och yttra sig vid

199

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b

nämndens sammanträden men givetvis inte delta i besluten. Stadgande
härom har upptagits i 16 § första stycket. Att länspolischefen och polischefen
skall äga åtföljas av sakkunnigt biträde anser jag i likhet med beredningen
vara självklart och inte fordra särskild föreskrift i lagen. Länsstyrelsen
torde endast i undantagsfall böra företrädas av annan befattningshavare
än länspolischefen. För sådana undantagsfall behövs enligt min
uppfattning inte lagbestämmelser.

Med anledning av antydan i ett remissyttrande om att även polisnämnden
kan behöva anlita sakkunniga biträden vill jag anmärka, att polisnämnden
såsom ett rådgivande organ vid polischefens sida inte torde behöva utnyttja
annan expertis än den polischefen representerar eller kan tillhandahålla.
Av detta skäl delar jag däremot polisberedningens åsikt att polischefen
personligen eller vid förhinder för honom den han utser i sitt ställe
skall vara skyldig att på begäran av polisnämnd eller dess ordförande inställa
sig inför nämnden för att lämna upplysningar. En bestämmelse av
detta innehåll återfinns i 16 § andra stycket.

Polisnämndens samråd med de kommunala nämnderna bör äga rum i
helt obundna former. Dessa nämnder, särskilt de socialvårdande, har för
övrigt i sitt dagliga arbete nära kontakt med polisen, överläggningar om
deras samarbete med polisen torde lämpligast äga rum vid direkt kontakt
mellan polisen och vederbörande nämnd.

17 §.

I denna paragraf ges bestämmelser om ersättning till ledamöter i polisnämnd.

Polisberedningen. Beredningen anför, att polisnämnden i likhet med
andra kommunala nämnder skall företräda de intressen som är gemensamma
för kommunens invånare. Samtidigt fungerar nämnden emellertid som
en förankring av det statliga polisväsendet bland medborgarna i gemen
och företräder härutinnan även ett omedelbart statligt intresse. Allmänhetens
förtroende för polisväsendet utgör en nödvändig förutsättning för att
polisorganisationen skall kunna rätt fullgöra sina uppgifter till allmänhetens
fromma. Polisnämnderna kan därför också betecknas som statliga
organ för att främja polisverksamheten. Med hänsyn härtill anser beredningen
att ersättning till nämndens ledamöter bör utgå av statsmedel. Härför
talar även praktiska skäl, eftersom nämndernas ledamöter i regel skall
väljas av ombud för ett flertal kommuner.

Beredningen föreslår att ersättningen till ledamöterna i polisnämnd skall
bestämmas enligt grunder som motsvarar vad som gäller ersättningar till
nämndemän. Bestämmelser därom finns i kungörelsen den 30 april 1953
(nr 236) angående dagarvode samt resekostnadsersättning och traktamente
till nämndemän. Enligt 1 § kungörelsen äger nämndeman för tjänstgöring

200

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

vid ting och vid särskilt sammanträde med häradsrätt åtnjuta dagarvode
med 60 kronor för varje förrättningsdag, inberäknat resdag, samt resekostnadsersättning
och traktamente enligt rese- och traktamentsklass B i allmänna
resereglementet. Dagarvode utgår inte för särskild resdag, då för
resan tagits i anspråk mindre än åtta timmar av dagtid. Ersättningar till
ledamöter i polisnämnd bör enligt beredningen utbetalas av länsstyrelsen.

Remissyttrandena. Stockholms stad hävdar att beträffande kontaktorganet
för Stockholms stad skall tillämpas samma normer för ersättning åt
ledamöter som gäller för Stockholms kommunalförvaltning i allmänhet.
Staden föreslår, att för Stockholms stads vidkommande den föreslagna bestämmelsen
om att arvodena skall gäldas av statsmedel skall utgå och att
ledamöterna i polisnämnden i Stockholm skall jämlikt 53 § kommunallagen
för Stockholm äga få samma arvoden som ledamöter i stadens övriga
kommunala nämnder.

Departementschefen. Med hänsyn bl. a. till polisnämnds funktion som
kontaktorgan främst mellan den statliga polisen och allmänheten synes
det som polisberedningen utvecklat ligga närmast till hands att ersättning
till nämndens ledamöter utgår av statsmedel. Enligt min uppfattning
är det inte lämpligt att i detta hänseende göra skillnad mellan polisdistrikt,
som består av flera kommuner, och distrikt som består av endast
en kommun. Jag ansluter mig vidare till förslaget, att ersättningen skall
utgå efter samma grunder som stadgas beträffande dagarvode samt resekostnadsersättning
och traktamente till nämndemän. Ordföranden bör dessutom
som jag anfört i det föregående ha rätt till ersättning av statsmedel
för nödiga omkostnader för polisnämnden. Till sådana omkostnader hör
i första hand utgifter för papper, porton, skrivhjälp och dylikt. I 17 §
ges bestämmelser i enlighet med det anförda. Tillika stadgas, att ersättningarna
skall utbetalas av länsstyrelsen.

18 §.

I denna paragraf meddelas besvärsregler.

Polisberedningen. Beredningen erinrar om att polisnämnds verksamhet
skall utmynna i råd och synpunkter beträffande polisorganisationen och
polisverksamheten inom polisdistriktet, däremot inte i verkställbara beslut.
Behov föreligger därför enligt beredningens mening inte att medge klagorätt
över polisnämnds beslut. I ett hänseende bör dock undantag göras,
nämligen i fråga om val av ordförande, vice ordförande och sekreterare.
Givetvis bör även ombudsval av ledamöter i polisnämnd kunna överklagas.
Besvären bör föras enligt vad som gäller kommunalbesvär. Bland besvärsgrunderna
torde i realiteten kunna åberopas endast att beslutet inte tillkommit
i laga ordning eller att det strider mot allmän lag eller författning
eller annorledes överskrider deras befogenhet, som fattat beslutet.

201

Kungl. Alaj.ts proposition nr 101 år 19G''i

För val av ledamöter i polisnämnd vilket förrättas omedelbart av fullmäktige
bör gälla vad i allmänhet är föreskrivet om val inom fullmäktige.

Remissyttrandena. Stockholms stad finner de föreslagna besvärsreglerna
otillfredsställande. Besvärsrätt sägs böra föreligga över beslut angående polisnämndens
egen ekonomiska förvaltning. Även andra skäl talar härför.
Högst aktuellt kan för denna nämnd bli att fatta beslut i vad mån handling
enligt sekretesslagen skall utlämnas. Beslut häröver bör kunna överklagas
enligt kommunallagens besvärsregler. Om besvärsrätt över polisnämnds
beslut allmänt medges, följer inte därav att polisnämndens beslut
med yttrande över polisverksamheten blir besvärsgilla. Ett yttrande av en
nämnd är inte överklagbart i den mån yttrandet inte är bindande för den
myndighet till vilken yttrandet avges. Någon sådan bindande verkan har
uppenbarligen inte polisnämnds beslut, framhåller staden.

I anslutning till stadens yttrande om besvärsrätt över beslut angående offentliga
handlingars utlämnande anför överståthållarämbetet, att besvärsrätt
i dessa fall torde följa reglerna i 2 kap. tryckfrihetsförordningen.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ifrågasätter det lämpliga i att
på föreslaget sätt begränsa klagorätten till vissa typer av beslut. Visserligen
torde de flesta av det rådgivande organets beslut redan enligt allmänna
rättsgrundsatser inte vara överklagbara. Gränsen kan dock, t. ex. när fråga
är om principbeslut, vara flytande.

Departementschefen. Som jag förut betonat skall polisnämndernas verksamhet
bedrivas i de former som bedöms vara mest ändamålsenliga med
hänsyn till omständigheterna. En sådan ordning synes bäst förenlig med
syftet att söka få till stånd ett förtroendefullt förhållande mellan polisnämnden
och polischefen till allmänhetens bästa. Som beredningen uttalat
skall nämndernas överläggningar dessutom leda fram till beslut, som
inte är verkställbara eller eljest bindande i något hänseende. Dylika beslut
torde inte vara överklagbara. Ett överklagande skulle därför regelmässigt
vara utan verkan. Över nämndens beslut i ärende om utlämnande av
offentlig handling synes som överståthållarämbetet anfört besvärsrätt följa
av stadgandena i tryckfrihetsförordningen.

Gränsen mellan överklagbara och inte överklagbara avgöranden är emellertid
flytande. Så torde t. ex. beslut, varigenom polisnämnd i något avseende
överskrider sin kompetens, kunna vara överklagbart enligt kommunallagens
bestämmelser. Med hänsyn härtill och då polisnämnds val av
funktionärer i nämnden i vart fall skall kunna överklagas föreslår jag, att
besvär över polisnämnds beslut må föras hos länsstyrelsen enligt vad som
är stadgat i fråga om s. k. kommunalbesvär. Motsvarande föreslår jag i
likhet med beredningen skola gälla val, som ombud förrättat. Besvär över
val som kommunens fullmäktige förrättat av ombud och suppleanter för
dem eller av ledamöter och suppleanter i polisnämnd föres enligt vanliga
regler för besvär över fullmäktiges beslut.

7*— Bihang till riksdagens protokoll 196U. 1 samt. AV 101

202

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

Ikraftträdande m. in.

Lagen om polisnämnder föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1965.
Dessförinnan bör val ske av ledamöter i polisnämnd, så att nämnderna
kan träda i funktion omedelbart vid statens övertagande av huvudmannaskapet
för polisväsendet. Förslaget innehåller bestämmelser, som medger
att ombud för val av polisnämnd och ledamöter i polisnämnd samt suppleanter
för ombud och ledamöter utses under hösten 1964. Tjänstgöringstiden
för de första gången valda ombuden och ledamöterna föreslås skola
begränsas till tre år med hänsyn till de i 7 och 9 §§ föreslagna mandattiderna.

Förslaget till lag om kommunal trafikövervakning

1 §•

I denna paragraf anges de materiella och formella förutsättningarna för
att ålägga kommun att ombesörja trafikövervakning.

Polisberedningen. Materiell förutsättning för åläggandet skall enligt polisberedningen
vara, att övervakningen blivit så omfattande att särskild
personal måste avdelas för att uteslutande ägna sig däråt. Vid bedömningen
av övervakningsbehovet skall hänsyn tas till varje tättbebyggt område
för sig. Åläggande bör inte ske, om övervakningen bereder full sysselsättning
endast åt någon enstaka övervakare inom varje område. För att ernå
enhetlighet vid bedömningen av om kommun bör åläggas att ombesörja
trafikövervakning, bör prövningen ske centralt. Med hänsyn till att prövningen
avser om viss kommun i motsats till andra skall vara skyldig att
fullgöra statlig uppgift, synes prövningen böra förbehållas Kungl. Maj:t.
Länsstyrelsen skall på eget initiativ eller på initiativ av polischefen i orten
göra framställning om åläggande. Länsstyrelsen har överblick över behoven
av förstärkning av de personella resurserna i länet och har i samband med
fastställandet av grunderna för parkeringsavgifterna fått ingående kunskap
om trafikförhållandena i orten i fråga. Beredningen finner det självfallet
att kommunen skall höras över länsstyrelsens framställning.

I det särskilda fallet skall övervakningen enligt beredningens förslag
kunna begränsas till efterlevnaden av vissa stadganden om stannande och
uppställning av fordon.

Remissinstanserna. Enligt länsstyrelsen i Stockholms län bör i lagtexten
göras en antydan om de förutsättningar som enligt beredningens förslag
skall föreligga för att kommun skall kunna åläggas övervakningsskyldighet,
exempelvis genom att åläggande skall komma ifråga när särskilda skäl
föreligger. En sådan avgränsning skulle måhända ha lugnande inverkan på
kommunalmän som nu hyser viss oro för att lagen skall drabba även kommuner,
vilka för något aldrig så litet område infört avgiftsbelagd parkering.
Motsvarande synpunkter har kommunalnämnden i Danderyd, som anser

203

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1964

att man bör ange det minsta antal avgiftsbelagda platser som skall finnas
för att övervakningsskyldighet skall kunna införas.

Departementschefen. För att bedömningen av i vilka fall kommun bör
vara skyldig att ombesörja trafikövervakning skall bli enhetlig föreslår
jag att prövningen skall ankomma på Kungl. Maj :t. Frågan om övervakningsskyldighet
skall upptas av Kungl. Maj :t på framställning av länsstyrelsen,
som innan framställning görs bör ta kontakt med kommunen och
polischefen i orten samt med dem diskutera trafikförhållandena i kommunen.
Det bör således redan när framställningen inges vara klarlagt, att
annan från trafiksynpunkt tillfredsställande lösning av parkeringsfrågan
inte kan komma till stånd eller att kommunen, om flera möjligheter står
till buds, föredrar sådan avgiftsbelagd parkering som kräver omfattande
övervakning.

I likhet med beredningen förordar jag att kommun skall åläggas övervakningsskyldighet
endast när övervakningen av den avgiftsbelagda parkeringen
inom något område av kommunen ställer krav på särskild för
ändamålet avdelad personal, som har full sysselsättning med dessa uppgifter.
Behov av mer än någon enstaka övervakare bör föreligga. Att här
ange ett visst antal avgiftsbelagda parkeringsplatser eller behov av visst
antal övervakare anser jag inte möjligt och, med hänsyn till att prövningen
verkställs av Kungl. Maj :t, inte heller erforderligt.

Vilka föreskrifter som skall kunna omfattas av övervakningsskyldigheten
har jag behandlat i den allmänna motiveringen. I det särskilda fallet
skall såsom beredningen föreslagit förordnande om övervakningsskyldighet
kunna begränsas till vissa av dessa föreskrifter, t. ex. föreskrifter om
avgift för användning av allmän parkeringsplats.

Föreligger inte längre de angivna förutsättningarna för åläggande av
övervakningsskyldighet bör åläggandet upphävas på begäran av kommunen.
Föreskrift härom synes inte erforderlig.

2 §•

Paragrafen innehåller bestämmelser om den särskilda övervakningspersonalens
utbildning, förordnande för personalen och ledningen av övervakningsverksamheten.
För verksamheten får användas endast personal som
fått därför lämpad utbildning. Närmare föreskrifter om utbildningen skall
meddelas centralt av rikspolisstyrelsen. Polischefen i orten meddelar förordnanden
för personalen, som i sin tjänstgöring skall stå under polischefens
ledning.

Remissyttrandena. Stadskansliet i Stockholm ställer sig kritiskt till att
kommunen skall svara för trafikövervakarnas utbildning utan att kunna
öva inflytande på utbildningskostnaden, eftersom statligt organ utfärdar
föreskrifterna om utbildningen.

överståthållarämbetet betonar att trafikövervakarna i sin tjänstgöring

204

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196k

bör stå under polischefens ledning. I enlighet härmed bör enligt ämbetet
den anordningen i Stockholm att trafikövervakarna är underställda förmän
som inte står under polisbefäls ledning bringas att upphöra i samband
med polisväsendets förstatligande. Även polismästaren i Stockholm
och svenska polisförbundet stryker under att kommunalt anställda trafikiövervakare
under alla förhållanden bör stå under odelat polisbefäl och
polisiär arbetsledning. Stad skollegiet i Hälsingborg anför, att kommunen
bör svara för anställningen av trafikövervakare och polischefens prövning
begränsas till den rent personliga lämpligheten.

Departementschefen. Åläggande för kommun att ombesörja trafikövervakning
innebär i huvudsak, att kommunen skall anställa och avlöna erforderlig
övervakningspersonal, utrusta personalen och i övrigt svara för
administrationen av verksamheten. Självfallet måste personalen utbildas
innan den anförtros övervakningsuppgifter. För att ernå enhetlighet i utbildningen
skall rikspolisstyrelsen utfärda föreskrifter rörande innehållet
i utbildningen, varvid de synpunkter som anförts i den allmänna motiveringen
bör beaktas. Det ankommer på kommunen att se till att personalen
får den föreskrivna utbildningen. På vilket sätt och i vilka former detta
sker äger kommunen själv avgöra med hänsyn till ekonomiska och andra
förhållanden.

Den övervakning de särskilda trafikövervakarna skall fullgöra är polisuppgifter.
Personalen skall därför liksom f. n. förordnas för sin uppgift
av polischefen. Innan förordnande meddelas skall polischefen pröva, om
den som förordnandet avser är lämplig för uppgiften, samt kontrollera att
han fått föreskriven utbildning.

Som jag betonat i den allmänna motiveringen skall trafikövervakningen
genom särskilda trafikövervakare utgöra ett komplement till polisens trafikövervakning.
Det är därför nödvändigt, vilket också framhållits av polisberedningen
och i flera remissyttranden, att den särskilda trafikövervak -ningspersonalen står under polischefens befäl. Det skall alltså ankomma
på polischefen att bestämma i sådana frågor som fördelningen av personalen
på olika delar av övervakningsområdet, behovet av övervakning under
skilda delar av dygnet, samordningen med polisens övervakningsverksamhet,
formerna för övervakningen och för rapportering o. dyl. Däremot
beslutar kommunen såsom arbetsgivare beträffande frågor som hänger
samman med befattningshavarnas arbetstid och andra anställningsvillkor.

Särskild trafikövervakningspersonals befogenheter blir som framgår av
det föregående väsentligt mer begränsade än polismäns. Det är därför av
vikt att personalen inte förses med uniform som kan föranleda förväxling
med polisuniformen. Å andra sidan bör personalens funktion utmärkas
genom uniform, armbindel eller på annat tydligt sätt. Föreskrifter i detta
hänseende torde böra ankomma på Kungl. Maj :t att utfärda.

205

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b
3 §•

I paragrafen behandlas frågan om bestämmande av det område, inom
vilket kommunen skall ombesörja trafikövervakning, och det antal trafikövervakare
kommunen skall anställa.

Polisberedningen. Med hänsyn till att ändringar utan större administrativ
omgång bör kunna beslutas i fråga om övervakningsområdet och antalet
trafikövervakare föreslår beredningen att avgörandet i dessa frågor
inte skall ske hos Kungl. Maj :t utan överlämnas åt länsstyrelsen. Över
länsstyrelsens beslut skall besvär kunna föras i vanlig ordning.

I ett särskilt yttrande anför ledamoten i beredningens rådgivande nämnd
Ståhl, att de kommunala instanserna i det relativt ringa antal större städer,
där kommunal trafikövervakning behöver införas, genom både förtroendemännens
och den i regel högt kvalificerade kommunala tjänstemannakaderns
erfarenhet torde vara bättre skickade att bedöma ifrågavarande
rent trafiktekniska kommunala frågor än länsstyrelsernas personal.

I yttrandet uttalas vidare betänkligheter av principiell art mot beredningens
förslag. I stället förordas, att här berörda fåtaliga större kommuner
skall äga avgöra dessa trafikfrågor utan underställningsplikt, och att besvär
mot kommunbeslut i dessa avseenden må inges till länsstyrelsen.

Remissyttrandena. De remissinstanser, som med utgångspunkt i att övervakningsskyldighet
införs yttrat sig över beredningens förslag i förevarande
hänseende, har lämnat förslaget utan erinran.

Departementschefen. I likhet med beredningen anser jag att frågor om
övervakningsområdet och minsta antal övervakare bör bedömas med hänsyn
till förhållandena vid olika tidpunkter och att ändring i övervakningsbehovet
bör föranleda ändrade föreskrifter om övervakningen. Detta löses
smidigast om avgörandet i dessa frågor inte läggs hos Kungl. Maj :t utan
hos länsstyrelsen, som på grund av sin verksamhet i övrigt har förutsättningar
att följa trafikutvecklingen i kommunerna. I enlighet härmed föreslås
att det, om förordnande meddelats av Kungl. Maj :t om övervakningsskyldighet,
skall ankomma på länsstyrelsen att bestämma det område,
inom vilket kommunen skall ombesörja övervakningen, samt det minsta
antal övervakare som erfordras därför, över länsstyrelsens beslut kan besvär
föras i vanlig ordning hos Kungl. Maj :t. Prövningen av besvären bör
ankomma på Kungl. Maj :t i statsrådet.

Ikraftträdande

Lagen föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1965.

Åläggande av övervakningsskyldighet blir givetvis i första hand aktuellt
beträffande kommuner som f. n. ombesörjer viss trafikövervakning med
särskilda trafikövervakare. För att undvika avbrott i verksamheten bör
beslut rörande övervakningsskyldighet och förordnande för övervakningspersonal,
som inte redan har dylikt förordnande, kunna meddelas före la -

206

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196i

gens ikraftträdande. Stadgande i enlighet härmed föreslås skola upptas
i en övergångsbestämmelse.

Förslaget till lag med vissa bestämmelser i anledning av statens övertagande av
huvudmannaskapet för polisväsendet m. m.

På grund av 1962 års beslut om förstatligande av polis-, åklagar- och
exekutionsväsendet upphör kommunernas ansvar för dessa verksamhetsgrenar
den 1 januari 1965. Detsamma kommer att gälla beträffande stadshäktesorganisationen,
om förslaget att förstatliga även denna organisation
godtas av riksdagen. Den föreslagna lagen reglerar de skyldigheter som därefter
skall åligga kommunerna att i förut angivna hänseenden lämna sin
medverkan vid huvudmannaskapsreformens genomförande. Lagförslaget
innehåller endast de grundläggande stadgandena om dessa skyldigheter.
De närmare administrativa föreskrifterna rörande skyldigheternas fullgörande
torde få utfärdas av Kungl. Maj :t.

Utöver vad som anförts i den allmänna motiveringen må beträffande
de särskilda bestämmelserna i lagförslaget anmärkas följande.

1 §•

I denna paragraf anges helt allmänt kommunernas åligganden jämlikt
1962 års principbeslut. Skyldigheterna enligt lagen inträder först den 1
januari 1965. Redan dessförinnan måste emellertid som framgår av vad
jag anfört i den allmänna motiveringen åtskilliga förberedande åtgärder
vidtas för att staten skall bli i stånd att ombesörja verksamheten på de skilda
områdena omedelbart And reformens ikraftträdande.

2 §•

Denna paragraf reglerar omfattningen av kommuns skyldighet att
hyra ut lokaler till kronan.

Polisberedningen. Kommuns upplåtelseskyldighet skall enligt beredningens
mening omfatta endast lokaler som kommunen såsom huvudman för
en eller flera av verksamhetsgrenarna disponerat för de förstatligade verksamhetsgrenarnas
behov. Ägs lokalerna av kommunalförbund, som bildats
för polisverksamheten, och består förbundet även efter förstatligandet,
kommer upplåtelseskyldigheten att åvila jämväl förbundet. Upplöses förbundet
blir den kommun som tillskiftas fastigheten skyldig upplåta den.
Beredningen framhåller att skifte ibland torde bli möjligt endast efter
försäljning av den fastighet där lokalerna är inrymda. Eftersom försäljning
inte kan ske utan att upplåtelseskyldigheten åsidosätts, kan statens anspråk
på hyresrätt hindra en eljest motiverad upplösning alv kommunalförbundet.
Bl. a. av denna anledning bör kommunalförbund för polisverksamheten
kunna bestå under erforderlig tid efter förstatligandet.

207

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

Polisberedningen anför vidare att framställning om upplåtelse bör göras
i så god tid som möjligt före reformen, så att kommunen bereds skäligt
rådrum att vidta erforderliga dispositioner beträffande lokaler, vilka kronan
inte gör anspråk på att få hyra. Ägs fastigheten av kommunalförbund,
bör framställningen göras hos förbundet och inte hos envar av de i förbundet
ingående kommunerna.

Remissyttrandena. Ett flertal remissorgan påpekar att bestämd dag bör
anges när kronan senast skall göra framställning om upplåtelse. Svenska
stadsförbundet och svenska kommunförbundet förordar att framställning
om upplåtelse skall göras senast sex månader före förstatligandet. Stockholms
stadskansli anser att sista dagen för begäran om upplåtelse bör
sättas till den 1 oktober 1964. I stadskansliets yttrande framhålls vidare
att det bör föreskrivas att sådan begäran får framställas endast om frivilligt
avtal om hyresupplåtelse inte har träffats mellan kronan och kommunen före
den 1 september 1964. Även Stockholms stads fastighetsnämnd yrkar på
föreskrift om fix tidpunkt då framställning om upplåtelse senast skall
skall göras hos kommunen. Sista dagen för begäran om upplåtelse blir med
tillämpning av hyreslagens regler den 30 september 1964, anmärker fastighetsnämnden.

Enligt länsstyrelsen i Västernorrlands län är det med hänsyn till den
korta tid som står till förfogande måhända inte möjligt att fixera viss tidpunkt
när begäran om upplåtelse sist skall framställas. Det synes emellertid
rimligt att staten, om besked ej lämnas i skälig tid, ersätter kommunen
hyreskostnaden för lokaler som på grund härav kommer att stå oanvända.

Departementschefen. Skyldigheten att ombesörja polisverksamheten åvilar
enligt polislagen polisdistriktet, som är en teknisk beteckning för en eller
flera kommuner såvitt avser denna skyldighet. Består distriktet av flera
kommuner är det alltså de i distriktet ingående kommunerna som har att
tillhandahålla bl. a. erforderliga lokaler. Sker detta genom att en av kommunerna
upplåter kommunen tillhöriga lokaler för verksamheten skall
dessa lokaler följaktligen omfattas av den i förevarande paragraf föreskrivna
upplåtelseskyldigheten, som åvilar den kommun som äger lokalerna. Det
är emellertid inte ovanligt att kommuner som tillsammans utgör ett polisdistrikt
bildat kommunalförbund för polisverksamheten. Under vissa förutsättningar
kan sådant förbund jämlikt polislagen komma till stånd tvångsvis
genom förordnande av länsstyrelsen. Kommunalförbundet, som utgör
en specialkommun, kan äga eller hyra lokaler för polisväsendets behov.
Eftersom förbundet fullgör de däri ingående kommunernas åligganden,
omfattar upplåtelseskyldigheten även förbundsägda lokaler och skyldigheten
åvilar förbundet. Hyr förbundet lokaler, vilka ägs av kommun som
är medlem i förbundet, skall denna kommun som polisberedningen anfört

208

Knngl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

vara skyldig att upplåta lokalerna. Motsvarande skall givetvis gälla, om
medlemskommun vid upplösning av förbundet tillskiftas förbundsägda lokaler
som använts för polisverksamheten.

Jag delar beredningens mening att tvångsvis bildade kommunalförbund
för polisverksamhet bör kunna bestå efter förstatligandet. Förslag om
övergångsbestämmelser i detta hänseende läggs fram i det följande.

Polisberedningen förordar, att staten skall göra framställning om upplåtelse
i så god tid före förstatligandet att kommunerna får rådrum att
avgöra hur lokaler som staten inte tar i anspråk skall disponeras. I likhet
med flera remissinstanser anser jag att en dag bör anges då staten sist
skall lämna definitivt besked huruvida staten gör anspråk på upplåtelse
eller inte. Jag föreslår att tidpunkten sätts till den 30 september 1964. Som
jag framhållit i den allmänna motiveringen lär flertalet kommuner kunna
påräkna slutligt besked vid väsentligt tidigare tidpunkt.

3 §.

För den händelse avtal om villkoren för upplåtelse enligt 2 § inte kommer
till stånd måste villkoren bestämmas på annat sätt. Härom stadgas i
förevarande paragraf, som främst innehåller de föreskrifter om upplåtelsetid
och om ordningen för fastställande av hyrans storlek vilka förordats
i den allmänna motiveringen.

Polisberedningen. Fråga om förvärv av den fastighet i vilken ifrågavarande
lokaler är inrymda torde enligt polisberedningen utan uttryckligt
stadgande anses väckt, när kronan begärt förhandlingar om förvärvet
eller på annat sätt till kommunen anmält sin önskan att förvärva fastigheten.
Förhållandet skall vara sådant att kommunen kan påkalla att förvärvsfrågan
tas upp till omedelbar diskussion.

Vidare anför beredningen, att rättsförhållandet mellan staten och kommunen
upphör, när den i förevarande paragraf angivna hyrestiden gått till
ända utan att kommunen genom frivilligt hyresavtal med staten bundit
sig för längre hyrestid. Gällande regler om förlängning av hyresavtal och
om rätt till nytt hyresavtal blir alltså inte tillämpliga. Detta anser beredningen
följa av att upplåtelse, som sker på grund av bestämmelserna i denna
lag, är en offentligrättslig förpliktelse för kommun, medan stadgandena
i hyresregleringslagen och i lagen om rätt i vissa fall för hyresgäst till
nytt hyresavtal förutsätter ett tidigare i civilrättsliga former ingånget frivilligt
hyresavtal. Bestämmelserna om hyresavtal och dess verkningar
äger även i övrigt tillämpning på här ifrågavarande upplåtelse endast i
den utsträckning detta uttryckligen anges, betonar beredningen. Har emellertid
kommunen i det på grund av upplåtelseskyldigheten upprättade avtalet
med kronan medgivit kronan rätt till förlängning av avtalet utöver
den tid upplåtelseskyldigheten omfattar, torde nyssnämnda lagar kunna

209

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

åberopas av kronan för att vinna rätt till förlängning av avtalet enligt
hyresregleringslagen, om denna gäller, eller rätt till nytt hyresavtal enligt
lagen om rätt i vissa fall för hyresgäst till nytt hyresavtal.

Som ordförande i riksnämnden för fastställande av hyror anser beredningen
ledamot av hyresrådet lämpligen böra komma ifråga. Uppdraget
att vara ordförande eller ledamot förutsätts skola kunna fullgöras vid
sidan av annan tjänst. Som nämndens beslut skall gälla den mening som
flertalet i nämnden förenar sig om, varvid ordföranden har utslagsröst,
om alla i nämnden är av olika mening. Nämndens beslut skall inte kunna
överklagas.

Ytterligare reglering av nämndens verksamhet finner beredningen, med
hänsyn till att nämndens enda uppgift blir att bestämma hyra för ifrågavarande
lokaler, inte vara erforderlig. Sålunda anses anhängiggörandet
av ärende hos nämnden böra ske formlöst genom att endera parten eller
båda begär nämndens avgörande av tvist rörande hyra för lokal, som kommunen
är skyldig att upplåta jämlikt 2 §. Förfarandet inför nämnden bör
i allmänhet vara skriftligt, men hinder bör inte föreligga att parterna muntligen
framför sina ståndpunkter och sin argumentering inför nämnden.
Som offentligt organ bör nämnden få rätt att från andra myndigheter —
bl. a. från hyresnämnderna — erhålla erforderliga uppgifter. Det bör
stå nämnden fritt att företa syn i de lokaler för vilka hyra skall bestämmas,
om den part som disponerar lokalerna samtycker därtill. Kostnaderna för
nämndens verksamhet — däri inräknat kostnad för syneförrättningar
bör åvila statsverket. Ersättning för partskostnader bör inte kunna åläggas
motpart, utan vardera parten svarar för sina kostnader. Föreskrifter i nu
angivna hänseenden torde, om det erfordras, få utfärdas av Kungl. Maj:t.

Beträffande vissa stadganden i hyreslagen anför beredningen.

Enligt 21 § hyreslagen skall, om avtal ej träffats om tiden för erläggande
av hyra som skall utgå i penningar, hyran betalas i förskott för kvartal,
såvida hyran beräknas för helt, halvt eller fjärdedels år, samt eljest i
förskott för den tid, för vilken hyran beräknas. Polisutredningen föreslog
i sitt betänkande avvikelse härifrån såtillvida, att hyran skulle erläggas
årsvis i avräkning mot kommunens bidrag till statens kostnader för polis-,
åklagar- och exekutionsväsendet. Statsmakterna har i principbeslutet i
förstatligandefrågan inte tagit ställning till detta spörsmål. Med hänsyn till
den ordning, i vilken kommunerna föreslås skola erlägga nyssnämnda bidrag,
synes skäl numera knappast finnas att inte tillmötesgå det vid remissbehandlingen
av utredningens förslag framförda kravet på hyresbetalning
enligt hyreslagens bestämmelser. Det bör enligt beredningen ankomma på
Kungl. Maj :t att bestämma vilken myndighet som skall ombesörja hyresutbetalningen.
Lämpligen bör denna angelägenhet anförtros byggnadsstyrelsen.

I anslutning till bestämmelserna i 23 § hyreslagen, att lägenheten ej

210

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

får av hyresgästen nyttjas till annat ändamål än som förutsatts vid upplåtelsen,
erinrar beredningen om att upplåtelse enligt 2 § avser nyttjande
för vilken som helst av polis-, åklagar-, exekutions- eller häktesorganisationen.

Remissyttrandena. Enligt länsstyrelsen i Västernorrlands län bör staten
senast den 1 juli 1969 lämna kommunen besked om förlängning av den
generella upplåtelsetiden påkallas.

Stockholms stadskansli anför, att de föreslagna bestämmelserna om hyrans
beräkning har en funktion att fylla endast när frivillig överenskommelse
om hyrans storlek inte träffas. Detta bör framgå av lagtexten. Vidare
understryks i yttrandet att allmänna hyreslagen blir direkt tillämplig på
hyresförhållandet. Det är inget ovanligt att offentligrättsliga åtgärder ger
upphov till privata rättsförhållanden. Så sker exempelvis vid expropriation
av nyttjanderätt. Från domstolskommitténs sida anmärks, att såväl
frågan om hyrans storlek som frågan om hyrestidens längd undantas från
tillämpningen av nvttjanderättslagens bestämmelser.

I lagen bör uttryckligen anges att ordföranden i den föreslagna riksnämnden
skall vara opartisk och att en ledamot i nämnden skall utses på
förslag av kommunförbunden, framhåller öuerståthållarämbetet och svenska
stadsförbundet. Beträffande omröstning i nämnden ifrågasätter länsstyrelsen
i Västernorrlands län om ordförandens mening alltid bör gälla som
nämndens beslut, när alla är av olika mening. Om de båda ledamöterna
skulle anse hyran böra sättas högre eller lägre än ordföranden men de inte
är ense om beloppet, bör de i 16 kap. 4 § rättegångsbalken givna reglerna
tillämpas.

Departementschefen. Samma skäl som anförts för att framställning om
upplåtelse av nyttjanderätt enligt 2 § skall göras senast viss dag kan enligt
min mening åberopas för att kommunen före bestämd tidpunkt får besked
huruvida staten begär förlängning av upplåtelsetiden. Sista dagen för
sådan begäran föreslås bli den 30 juni 1969. I samband med denna begäran
bör om möjligt anges för vilken tid behov av fortsatt disposition föreligger.

Förutsättningen för förlängning av upplåtelsetiden är att staten hos
kommunen väckt fråga om förvärv av den fastighet där de upplåtna lokalerna
är inrymda eller att vederbörligt beslut fattats från statens sida att
bygga eller förvärva andra lokaler. I detta sammanhang har polisberedningen
tagit upp frågan, i vad mån bestämmelserna i hyresregleringslagen
om förlängning av hyresavtal eller i lagen om rätt i vissa fall för hyresgäst
till nytt hyresavtal är tillämpliga beträffande upplåtelse enligt 2 §.
Har avtal om hyresvillkoren inte kommit till stånd, dvs. om hyresvillkoren
regleras genom stadgandena i förevarande paragraf, torde nyssnämnda
båda lagar inte vara tillämpliga. Så torde inte heller vara fallet om det av

211

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196i

ett träffat avtal framgår att det kommit till stånd endast för den tid, då
upplåtelse på grund av bestämmelserna i förevarande paragraf inte kan
vägras. I övriga fall torde frågan få avgöras från fall till fall.

I enlighet med vad som ansetts önskvärt från kommunalt håll har
föreskrivits, att ordföranden i nämnden för fastställande av hyra för
upplåtna lokaler skall vara opartisk och att en av de övriga ledamöterna
skall utses på gemensamt förslag av de båda kommunförbunden. Beträffande
omröstning i nämnden föreslås att bestämmelserna i 16 kap. 4 §
rättegångsbalken skall äga motsvarande tillämpning. Detta innebär praktiskt
sett, om alla tre ledamöterna har olika mening, att hyrans storlek
bestäms av den som röstar för en hyra som ligger mellan vad de två andra
förordar. Nämndens beslut skall inte kunna överklagas. Vad polisberedningen
anfört om nämndens verksamhet instämmer jag i. Visar det sig
att föreskrifter beträffande verksamhetsformerna blir nödvändiga torde
dylika föreskrifter få utfärdas av Kungl. Maj:t i enlighet med de grundsatser
beredningen angivit.

I princippropositionen sägs att hyran skall bestämmas enligt gängse
grunder. I det föregående har jag anslutit mig till bl. a. hyresrådets mening
att härmed bör avses hyresläget i orten för jämförliga lokaler. Eftersom
motsvarande grunder torde gälla för hyresupplåtelser i allmänhet har
jag inte funnit det erforderligt att i lagförslaget inta anvisning därom.

Utbetalning av hyra för de lokaler kommunerna upplåtit skall på grund av
bestämmelsen i 3 § 3. erläggas i förskott i vanlig ordning, om annat inte
avtalas. Utbetalningen skall, enligt vad Kungl. Maj :t beslutat, ombesörjas
av byggnadsstyrelsen, som även skall svara för förhyrningarna med anledning
av förstatligandereformen.

4 §•

I denna paragraf åläggs kommun att medverka till att kronan får inträda
i kommunens hyresrätt till lokaler som hittills använts för verksamhet
som omfattas av förstatligandet.

Polisberedningen. Polisberedningen framhåller att överlåtelseskyldigheten
enligt denna paragraf aktualiseras genom begäran från kronans
sida om övertagande av hyresrätten. För att bereda kommunen tillfälle
att före förstatligandet vidta erforderliga åtgärder beträffande förhyrda lokaler,
som kronan inte gör anspråk på att hyra, finner beredningen det
angeläget att besked om kronans anspråk på dispositionsrätt lämnas så
snart lokalbehovet kan överblickas.

Remissyttrandena. Enligt statskontorets mening skulle det vara ägnat
att främja rationell planering av lokalfrågorna att viss tidsfrist anges inom
vilken staten har att göra gällande anspråk på att få överta hyresrätten till

212

Kungl. Maj:ts proposition nr iOt år 1964

lokal som hyrts av kommunen. Samma uppfattning har Stockholms stadskansli,
som föreslår att bindande besked skall lämnas av staten senast
den 1 september 1964. Kommunalfullmäktige i Järfälla kommun finner
det självklart att kommunen bör hållas skadeslös om statens besked lämnas
så sent att kontraktet inte hinner sägas upp i vederbörlig ordning.

Departementschefen. Med hänsyn till de varierande uppsägningstider
som kan antas gälla för de lokaler kommunerna hyrt för här ifrågavarande
verksamhetsgrenar är det inte ändamålsenligt att ange viss tidpunkt då
staten senast skall begära att få överta hyresrätten till lokalerna. Förslaget
innehåller ingen föreskrift därom. Som jag förut sagt kan kommunerna
i allmänhet redan nu få besked om vilka lokaler staten behöver disponera.
Sådant besked skall vara bindande för staten såvitt angår kommunernas
skyldigheter enligt denna paragraf. Får kommunen trots begäran inte
besked före uppsägningstidens utgång äger kommunen alltså säga upp
avtalet utan att därigenom åsidosätta dessa skyldigheter.

5 §•

Enligt denna paragraf skall kommunen till kronan utan vederlag överlämna
inventarier och övrig utrustning samt annan lös egendom som
kommunen anskaffat uteslutande för polis-, åklagar- och exekutionsverksamhet
samt för förvaring av häktade. Med uttrycket »annan lös
egendom» åsyftas hästar, hundar och dylikt som inte kan betecknas som
utrustning. Ordet uteslutande får inte tolkas så snävt att överlämnande
skulle kunna vägras därför att egendomen vid enstaka tillfällen utnyttjats
också inom annan verksamhetsgren än de förstatligade. Endast om egendomen
regelbundet använts inom annan verksamhet i mera betydande
omfattning kan den anses vara anskaffad även för denna verksamhets
behov. Beträffande prövningen av dessa frågor hänvisas till 11 §.

I paragrafen åläggs kommunerna vidare att till kronan utan vederlag
överlåta abonnemang å telefonanläggning, som kommunen ställt till förfogande
endast för verksamhet som förstatligas. Att överlåtelsen skall ske
utan vederlag innebär att kommunen inte äger få gottgörelse för s. k.
inträdesavgifter som erlagts när abonnemanget tecknats.

6 §•

Paragrafen innehåller bestämmelserna om nyttjanderätt för staten till
inventarier och övrig utrustning samt annan lös egendom som kommun
anskaffat även för annan verksamhet än sådan som staten övertar vid
huvudmannaskapsreformen. För drift- och underhållskostnader, som uppkommer
på grund av statens nyttjande och som belastar kommunen, utgår
ersättning av statsmedel. Ersättningen utbetalas av länsstyrelsen efter utgången
av varje kalenderår. Vid begäran om ersättning skall kommunen

213

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1964

givetvis förete sedvanliga verifikationer. Länsstyrelsen skall i samband
med prövning av ersättningsbeloppets skälighet i och för sig även avgöra
omfattningen av statens nyttjanderätt. Det får förutsättas att ersättning
kommer att krävas endast i de fall då drift- och underhållskostnaderna
uppgår till mera märkbara belopp. Vill staten nyttja egendomen i större
omfattning än egendomen före förstatligandet använts för den förstatligade
verksamheten får överenskommelse om det ökade nyttjandet träffas i vanlig
ordning.

7 §•

I paragrafen återges 1962 års principbeslut rörande kommuns skyldighet
att under eu femårig övergångstid bidra till statsverkets kostnader för
de av huvudmannaskapsreformen omfattade verksamhetsgrenarna.

8 §•

I enlighet med vad som anförts i den allmänna motiveringen ges i denna
paragraf närmare bestämmelser om beräkningen av det grundbelopp som
skall fastställas för varje kommun utom Bodens stad. I princip skall grundbeloppet
motsvara hälften av kommunens sammanlagda kostnader under
basåren 1961 och 1962 för polis-, åklagar- och exekutionsverksamheten samt
för förvaring av häktade. I sex punkter lämnas föreskrifter för beräkningen
av grundbeloppet i vissa hänseenden.

Kommunens kostnader för inventarier och övrig utrustning samt annan
lös egendom, som skall överlåtas eller med nyttjanderätt upplåtas till
staten, skall inte räknas in i grundbeloppet. Härom stadgas i första punkten.
Inte endast anskaffningskostnaden utan även underhållskostnad skall
lämnas åsido. Däremot skall driftkostnader ingå i grundbeloppet.

Inte heller de verkliga omkostnaderna för kommun tillhörig fastighet
som använts i verksamheten skall tas med. I stället skall enligt andia
punkten som fastighetskostnad upptas beräknad hyra för de lokaler i fastigheten
vilka disponerats för verksamheten. Beräkningen skall göras med
hänsyn till hyresläget i orten för jämförliga lokaler. Den beräknade hyreskostnad
för lokalerna, vilken angivits i kommunens räkenskaper, saknar
alltså i och för sig betydelse i detta sammanhang.

Enligt tredje punkten skall lönekostnader beräknas med hänsyn till
löneläget vid 1964 års utgång. Till lönekostnader skall som förut sagts
hänföras vad kommunen utgivit, vare sig till ordinarie, extra ordinarie eller
till extra tjänstemän, i vad som vanligen betecknas som lön, dvs. s. k. tabelllön,
samt i olika slags lönetillägg. Kostnader för avlöningsförmåner, som har
karaktär av ersättningar för utgifter i tjänsten, t. ex. resekostnadsersättning,
traktamente, ersättning för bostadstelefon och sjukvårdsersättning, skall
ingå i beräkningen av grundbeloppet med de belopp som faktiskt utgivits.
Omräkning till löneläget vid 1964 års utgång skall ske schablonmässigt

214

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

genom att till de verkliga sammanlagda kostnaderna läggs ett procentuellt
tillägg. Procentsatsen, som skall vara enhetlig för hela landet, bestäms
av Kungl. Maj :t.

I fjärde punkten stadgas att pensionskostnaderna skall beräknas utgöra
för personal som kunnat försäkras i statens personalpensionsverk 14 procent
och för övrig personal 28 procent av kostnaderna för löner. Inga verkliga
pensionskostnader av något slag skall alltså ingå i grundbeloppet.
Med kostnad för löner avses i detta sammanhang endast utgifter för tabelllöner
jämte generella tillägg, däremot inte övriga kostnader som enligt
tredje punkten hänförs till lönekostnader. Pensionskostnadsberäkningen
skall grunda sig på de till löneläget vid 1964 års utgång omräknade kostnaderna
för löner.

Föreskrifter om avdrag från totalkostnaderna upptas i femte punkten.
Avdrag skall göras för statsbidrag till polisväsendet och för andra inkomster
som har omedelbart samband med den av staten övertagna verksamheten.
Alla avdrag skall göras först sedan de sammanlagda kostnaderna
beräknats enligt föregående punkter. I fråga om statsbidrag skall avdrag
ske för de bidrag som hänför sig till basåren, oberoende av när bidragen
faktiskt uppburits. Övriga inkomster — huvudsakligen restavgifter, lösenavgifter
och bötesandelar — må beräknas med hänsyn antingen till vad
som verkligen influtit under basåren eller till vilka intäkter som hänför
sig till verksamheten nämnda år.

9 §•

I paragrafens första stycke stadgas att första årets bidrag skall motsvara
grundbeloppet samt att bidraget för ettvart av de följande åren skall
utgöra närmast föregående års bidrag minskat med en femtedel av grundbeloppet,
dock med minst 10 000 kronor.

I andra stycket öppnas möjlighet för den myndighet, som skall fastställa
bidragen, att medge nedsättning av första årets bidrag för kommun
som helt eller delvis efterhandsfinansierar sina pensioner, dvs. erlägger
pensionskostnaderna först vid pensionsfallet. För dessa kommuner får
första årets bidrag nedsättas med så stort belopp att bidraget jämte kommunens
antagna pensionsutgifter samma år inte överstiger kommunens
beräknade totalkostnader 1964 för de förstatligade verksamhetsgrenarna.
Eftersom bidragen i regel torde komma att fastställas under hösten 1964
kan hänsyn inte tas till de verkliga kostnaderna. Till grund för prövningen
far därför läggas beräknade totalkostnader 1964 och beräknade pensionsutgifter
1965. Endast om bidraget jämte pensionsutgifterna 1965 beräknas
komma att överstiga 1964 års totalkostnader i mera avsevärd mån
bör nedsättning medges. Hänsyn bör vid denna bedömning tas till den
kostnadsökning som sannolikt skulle ha inträtt för kommunen vid bibe -

215

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

hållet kommunalt huvudmannaskap. Det ankommer på kommunen att
visa att förutsättningar för nedsättning föreligger.

Av det belopp varmed första årets bidrag nedsatts skall hälften läggas
till andra årets och hälften till tredje årets bidrag.

10 §.

I denna paragraf ges bestämmelser om uppbörd av de kommunala bidragen.
Beträffande grunderna för uppbördsförfarandet hänvisas till den
allmänna motiveringen.

Polisberedningen. Med hänsyn till den begränsade tid som står till förfogande
för bidragens fastställande anser polisberedningen att svårigheter
i vissa fall kan föreligga att fastställa grundbeloppen i så god tid att uppbörd
av första årets bidrag kan påbörjas redan i januari 1965, då första
förskottet på kommunalskatt utbetalas för detta år. För sådant fall föreslår
beredningen att uppbörd skall påbörjas först vid det tillfälle, då utbetalning
av förskott på kommunalskatt första gången sker efter bidragets
fastställande. Härvid skall bidraget för året fördelas jämnt på återstående
uppbördstillfällen under året. Återstår fyra utbetalningar av förskott,
skall alltså en fjärdedel av bidraget avräknas vid varje utbetalning.

Av nyss anförda skäl kan det enligt beredningen vidare inträffa att fragan
om nedsättning av första årets bidrag inte hinner avgöras innan uppbörd
skall ske. Enligt förslaget skall härvid uppbörd, till dess annat beslutas,
ske enligt huvudregeln, dvs. med utgångspunkt i att bidraget motsvarar
grundbeloppet. Medges därefter nedsättning, skall för mycket uppburet
belopp tillgodoföras kommunen vid det uppbördstillfälle under året som
inträffar närmast efter det medgivandet beslutats. Ränta på vad kommun,
som medgivits nedsättning, må ha erlagt för mycket innan nedsättningsbeslutet
verkställs bör inte tillgodoräknas kommunen.

Remissyttrandena. Vad polisberedningen anfört har lämnats utan erinran
vid remissbehandlingen.

Polisberedningens uppfattning, att ränta inte skall beräknas på vad
kommun före beslut om nedsättning av bidraget erlagt för mycket, delas
av riksrevisionsverket, som förordar att uttrycklig bestämmelse därom intas
i de tillämpningsföreskrifter till lagen vilka Kungl. Maj :t avses skola utfärda.

Departementschefen. I likhet med polisberedningen anser jag att man bör
räkna med att alla bidrag inte hinner fastställas, innan uppbörden skall
börja, och att första årets bidrag därvid skall fördelas lika på de uppbördstillfällen
under året vilka återstår efter fastställandet. Föreskrift härom har
intagits i andra stycket av förevarande paragraf. Jag delar vidare bered -

216

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196i

ningens mening att första årets bidrag skall anses motsvara grundbeloppet
till dess annat bestäms. Meddelas inte nedsättningsbeslut före uppbördens
början skall alltså uppbörden ske enligt huvudregeln. Verkställighet av
därefter meddelat beslut om nedsättning skall ske genom att vad som redan
har erlagts för mycket dras av från det bidragsbelopp som skall uppbäras
vid det närmast efter beslutet infallande uppbördstillfället. Ränta skall
inte utgå på belopp som sålunda tillgodoförs kommunen. Bestämmelser
i enlighet med det sagda ges i paragrafens tredje stycke.

11 §•

Genom bestämmelserna i denna paragraf regleras tillsynen över att kommunerna
fullgör sina skyldigheter i samband med huvudmannaskapsreformen.
Tillsynen skall åvila länsstyrelsen, som om kommun försummar
sina åligganden äger förordna om rättelse samt, om rättelse inte sker, förelägga
lämpligt vite och fälla till sådant vite.

Polisberedningen. Polisberedningen erinrar om att tillsyn över polisdistrikts
åligganden enligt polislagen utövas av länsstyrelsen. I 14 § 2
mom. polislagen heter det att länsstyrelsen skall hos polisdistrikt göra
framställning om rättelse, därest länsstyrelsen finner att polisdistriktet
uppenbarligen åsidosätter sina åligganden enligt lagen. Vidtas ej erforderlig
åtgärd i anledning av länsstyrelsens framställning, äger länsstyrelsen förordna
därom. Finnes det vara av nöden, må länsstyrelsen förelägga lämpligt
vite och fälla till sådant vite.

Innebörden i de nu framlagda förslagen är, framhåller beredningen, att
kommunerna under en övergångstid bibehålls vid vissa skyldigheter som
hittills åvilat dem. Beredningen anser därför att det inte finns anledning
att för övergångstiden göra ändring i vad som nu gäller beträffande tillsynen
över att kommunerna inte eftersätter skyldigheterna jämlikt polislagen.
Även på exekutionsväsendets område ligger det nära till hands att
lägga tillsynen på länsstyrelserna. Det kan inte komma i fråga att för
åklagarväsendets del lägga tillsynen på särskilt organ. Länsstyrelserna föreslås
därför skola bli tillsynsorgan beträffande kommuns skyldigheter i
avseende å alla verksamhetsgrenarna. Länsstyrelsen skall ingripa, så snart
länsstyrelsen på grund av anmälan eller eljest får kännedom om att kommun
försummat sina åligganden.

Beträffande skyldigheten att upplåta lokaler anför beredningen, att
skyldigheten uteslutande avser lokaler som redan vid förstatligandereformen
disponeras för en eller flera av verksamhetsgrenarna, varför något
eftersättande av upplåtelseskyldigheten knappast synes kunna bli aktuellt.
Ingripande från länsstyrelsens sida sägs i praktiken kunna bli behövligt
främst vad angår skyldigheten att medverka till att kommuns hyresrätt
överlåts till staten.

217

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b

Tvister beträffande skyldigheten att överlåta inventarier och annan utrustning
torde enligt beredningen i allmänhet komma att hänföra sig till
frågan, huruvida egendomen helt eller delvis anskaffats för annan verksamhet
än sådan som staten nu övertar. Finner länsstyrelsen överlåtelseskyldighet
föreligga, har länsstyrelsen att förordna om att egendomen skall
överlämnas till staten. Föreläggs vite, bör viss tid föreskrivas inom vilken
Överlämnandet skall ske. Åtnöjes kommunen inte med länsstyrelsens ställningstagande,
äger kommunen anföra besvär i vanlig ordning. Vad nu
sagts äger, fortsätter beredningen, motsvarande tillämpning vid tvist om
skyldighet att överlåta telefonabonnemang eller att upplåta egendom, som
anskaffats för flera förvaltningsgrenars gemensamma behov. Olika uppfattningar
i sistnämnda fråga torde i allmänhet komma till synes först i
samband med begäran om ersättning för nyttjandet. Har överenskommelse
träffats mellan staten och kommun om ersättningen, skall länsstyrelsen
självfallet vara bunden därav.

Ledamöterna i den rådgivande nämnden Hedin och Ståhl föreslår i sitt
särskilda yttrande att tvister rörande överlåtelse av inventarier och utrustning
skall hänskjutas till skiljemän enligt lagen om skiljemän.

Remissyttrandena. Vad polisberedningen föreslagit beträffande tillsyn
över att kommunerna fullgör sina skyldigheter enligt lagen tillstyrks eller
lämnas utan erinran av bl. a. statskontoret, riksrevisionsverket, byggnadsstyrelsen,
överståthållaråmbetet, alla hörda länsstyrelser samt kommunförbunden.

Erinringar mot förslaget förs fram i yttranden från en del kommuner.
Det ledande motivet för dessa remissorgans avståndstagande från förslaget
är att kronan tillerkänts alltför dominerande ställning. Stockholms
stads rätts- och polisdirektion anser, att eventuella tvister rörande överlåtelser
av inventarier bör lösas genom vanligt skiljenämndsförfarande,
medan Stockholms stadskansli hävdar att kommuns skyldigheter enligt
den föreslagna lagstiftningen är av privaträttslig natur och därför bör avgöras
av domstol eller skiljenämnd på talan av kronan eller kommunen.
Alla tvister beträffande ekonomiska mellanhavanden mellan kronan och
kommun i samband med förstatligandet av polisväsendet in. m. bör enligt
kommunalfullmäktige i Sollentuna köping lösas enligt lagen om skiljemän,
lämpligen med en för hela riket gemensam nämnd. Samma inställning har
drätselkammaren i Eslöv. Höganäs polisförbund förordar att även tvist
om andra frågor än hyrans storlek skall avgöras av den riksnämnd som
beredningen föreslagit.

Enligt överståthållarämbetet bör av föreskrifterna om tillsyn framgå, att
länsstyrelsen jämväl skall vid tvist om användningen av inventarier eller
annan utrustning avgöra om skyldighet föreligger för kommun att utan
vederlag överlämna egendomen.

218

Kungl. Maj;ts proposition nr 101 år 196k

Departementschefen. Polisberedningens förslag, att tillsynen över att
kommuns skyldigheter enligt den nu föreslagna lagen fullgörs skall åligga
länsstyrelsen, har tillstyrkts av de flesta hörda myndigheter och organisationer,
bl. a. länsstyrelserna och kommunförbunden. För egen del finner
jag de av beredningen framförda skälen för en sådan ordning bärande och
ansluter mig därför till förslaget. De skyldigheter som är aktuella är upplåtelse
av lokaler enligt 2 §, transport av hyreskontrakt enligt 4 § samt
överlåtelse och nyttjanderättsupplåtelse av inventarier m. m. enligt 5 och
6 §§. Stadgandet om tillsyn har uttryckligen begränsats till nu angivna
åligganden.

Enligt 14 § 2 mom. polislagen, som närmast utgör förebild för den föreslagna
tillsynsbestämmelsen, skall länsstyrelsen göra framställning hos polisdistrikt
om rättelse, därest distriktet uppenbarligen åsidosätter sina
skyldigheter enligt lagen. Leder framställningen inte till resultat skall
länsstyrelsen förordna om rättelse samt, om det finnes vara av nöden, förelägga
lämpligt vite och fälla till sådant vite. Med hänsyn till att kommuns
skyldigheter enligt den föreslagna lagen, till skillnad mot vad som i allmänhet
är fallet enligt polislagen, är klart avgränsade har jag inte ansett
det påkallat att som förutsättning för länsstyrelsens ingripande uppställa
kravet att åsidosättandet av åliggandenä skall vara uppenbart. Innan förordnande
om rättelse meddelas, kommer länsstyrelsen ofta att få pröva
tvistiga frågor rörande skyldigheternas förhandenvaro eller omfattning.
Att denna prövning skall äga rum i samband med tillsynsverksamheten
överensstämmer med vad som gäller f. n. på polisväsendets område och
synes lämpligt även för övergångstiden. Så utgör t. ex. prövning av huruvida
inventarier eller annan utrustning anskaffats enbart för den förstatligade
verksamhetens behov eller jämväl för annan verksamhet en förutsättning
för förordnande att egendomen skall överlämnas till kronan. Prövningen
bör därför i förevarande liksom i andra liknande sammanhang ske
i samband med förordnandet. Särskild föreskrift därom synes inte erforderlig.

12 §.

Om besvär stadgas i denna paragraf, att talan mot beslut som länsstyrelse
eller myndighet som fastställer de kommunala bidragen meddelat enligt
lagen skall föras hos Kungl. Maj :t. Beslutet skall dock, om det inte angår
utdömande av vite, utan hinder av förd klagan lända till efterrättelse, om
ej annat förordnas. Sistnämnda bestämmelse torde i praktiken få sin största
betydelse i fråga om beslut rörande bidragsskyldigheten. Beträffande besvärstiden
äger lagen den 4 juni 1954 om besvärstid vid talan mot förvaltande
myndighets beslut tillämpning. Besvärsrätt tillkommer kommun och
kronan. Prövningen av besvären bör ankomma på regeringsrätten.

219

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964
13 §.

Utöver de i det föregående föreslagna stadgandena erfordras närmare
föreskrifter rörande fullgörandet av kommuns åligganden enligt lagen, bl. a.
rörande överlämnande av inventarier m. m. Vidare kan det som framhållits
i det föregående bli erforderligt att utfärda närmare föreskrifter om den
föreslagna riksnämndens verksamhet samt rörande olika administrativa
spörsmål sammanhängande med fastställande och uppbörd av de kommunala
bidragen. Enligt förevarande paragraf skall det ankomma på Kungl.
Maj :t att utfärda de föreskrifter som sålunda kan erfordras för lagens
tillämpning.

övergångsbestämmelser m. m.

Genom polisväsendets förstatligande befrias kommunerna från sina skyldigheter
enligt polislagen. Polislagen föreslås därför skola upphöra att gälla
med utgången av 1964.

Om polisdistrikt skall bestå av område från mer än en kommun, äger
länsstyrelsen jämlikt 16 § andra stycket polislagen, om det finnes erforderligt,
förordna att de kommuner som helt eller delvis ingår i distriktet skall
bilda kommunalförbund för polisverksamhetens upprätthållande. Sådana
kommunalförbund får inte upplösas utan länsstyrelsens medgivande.

I och för sig möter inte hinder att kommunerna samverkar för polisverksamheten
efter polisväsendets förstatligande, nämligen för att fullgöra
vissa åligganden under övergångstiden enligt den nu föreslagna lagen. Med
hänsyn härtill synes det inte finnas skäl att omedelbart upplösa de på
polisdistriktens utformning grundade tvångsvisa kommunalförbund, som
bildats jämlikt 16 § andra stycket polislagen. Dessa kommunalförbund
bör alltså kunna bestå tills vidare, om länsstyrelsen finner det erforderligt.
Föreskrift härom har upptagits i en övergångsbestämmelse till lagförslaget.

Jämlikt 13 § polislagen må, som förut antytts, kommun i vissa fall tillsätta
polisnämnd för handhavande av kommunens förvaltningsuppgifter beträffande
polisväsendet. Det tillkommer polisnämnd att upprätta förslag till
löne-, omkostnads- och, i förekommande fall, pensionsstat för polisväsendet
i polisdistriktet samt till erforderliga ändringar i distriktets polisorganisation,
att förvalta till polisväsendet anslagna medel och för polisväsendet använda
fastigheter och annan egendom samt att till vederbörande myndigheter
avge yttranden och göra framställning i frågor av mera allmän betydelse
för polisväsendet. Nämndens uppgifter får begränsas till viss eller vissa
av de nu angivna. Genom förstatligandet läggs flertalet av dessa uppgifter
på staten. För samrådsverksainheten mellan kommunerna och polisen har

220

Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 1964

i det föregående föreslagits inrättande av särskilda kommunala organ. De
nuvarande polisnämnderna synes därför kunna upplösas. I enlighet härmed
föreslås en övergångsbestämmelse, att tjänstgöringstiden för ledamöter
och suppleanter i polisnämnd som tillsatts med stöd av 13 § polislagen
skall upphöra med utgången av 1964.

Beträffande vissa städer må Kungl. Maj:t jämlikt 6 § polislagen förordna,
att ett bestämt antal av stadens kriminalpolismän i särskilda tjänstegrader
huvudsakligen skall användas för tjänstgöring som statspolis vid kriminalpolisverksamhet
utom staden. I anslutning härtill stadgas i lagen den 29
juni 1946 (nr 408) om användande av statspolispersonal för vissa särskilda
uppgifter, att statspolispersonal utan hinder av vad som sägs i polislagen
må enligt de föreskrifter Kungl. Maj:t meddelar användas jämväl för
tjänstgöring huvudsakligen inom den stad, till vars polisstyrka personalen
hör, vid spanings- eller annan polisverksamhet för att hindra eller uppdaga
brott mot 8 kap. strafflagen och andra brott, vilka kan skada rikets försvar
eller folkförsörjning. Lagen, som från början var tidsbegränsad, har numera
obegränsad giltighetstid. Sedan det kommunala huvudmannaskapet
för polisen upphört saknar lagen betydelse. Den föreslås därför skola upphöra
att gälla med utgången av 1964.

Förslagen till lag om fullgörande av landsfogdes åligganden m. m.
samt till följdändringar till denna lag

Lag om fullgörande av landsfogdes åligganden m. m.

Förslaget till lag om fullgörande av landsfogdes åligganden m. m. innehåller
två paragrafer. I 1 § anges vilka befattningshavare i de nya polis-,
åklagar- och exekutionsorganisationerna som motsvarar de nuvarande landsfogdarna,
stadsfiskalerna, landsfiskalerna och stadsfogdarna. Landsfogden,
som är både länspolischef och statsåklagare i länet, ersätts sålunda av en
länspolischef och en länsåklagare. På motsvarande sätt ersätts stadsfiskal,
som utom i större städer är lokal polischef och distriktsåklagare, av en särskild
befattningshavare för vardera av dessa funktioner. I enlighet med
förut uttalade principer bör i stället för polischef användas begreppet polismyndighet,
som jämlikt förslaget till lag om polismyndighet i första hand
är polischefen i orten. Landsfiskal, som i de flesta fall är lokal chef inom
alla tre verksamhetsgrenarna, ersätts med särskilda befattningshavare inom
varje gren.

Som jag förut anfört bör vad som f. n. gäller beträffande poliskammare
efter förstatligandet i stället tillämpas för polismyndigheten i stad, i vilken
poliskammare fanns före den 1 januari 1965. Regeln är erforderlig endast i

221

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

de fall då poliskammare inte är jämställd med polischef i annat polisdistrikt.
Eftersom regeln leder till avsett resultat även i andra fall synes onödigt att
utmärka denna begränsning. Det bör anmärkas, att poliskammarens uppgifter
övertas av polismyndigheten enbart inom stadens område. Sålunda
blir polismyndigheten i stad, som utan att vara residensstad hade poliskammare
intill den 1 januari 1965, passmyndighet enligt passkungörelsen
blott i den del av det nya polisdistriktet som utgörs av staden.

Den nuvarande tjänstebenämningen stadsfogde utbyts vid omorganisationen
av exekutionsväsendet mot tjänstebenämningen kronofogde. Det synes
emellertid mindre lämpligt att använda tjänstebenämningar i andra författningar
än instruktioner och andra tjänsteföreskrifter. Vad som stadgas
om stadsfogde bör därför förklaras skola avse utmätningsman.

På grund av det anförda föreslås, att från och med den 1 januari 1965
skall vad som finnes stadgat om landsfogde gälla länspolischef eller länsåklagare,
om poliskammare i stad gälla polismyndighet i stad, i vilken poliskammare
fanns före den 1 januari 1965, om stadsfiskal gälla polismyndighet
eller distriktsåklagare, om landsfiskal gälla polismyndighet, distriktsåklagare
eller utmätningsman samt om stadsfogde gälla utmätningsman.

I 2 $ regleras tillämpningen beträffande olika åligganden av vad som sägs
i 1 §. I detta avseende innehåller förslaget, att angelägenhet som äger samband
med åklagar- och exekutionsverksamhet skall ombesörjas av åklagare
respektive utmätningsman samt att övriga angelägenheter skall ombesörjas
av polismyndighet. Med åklagare avses i förslaget såväl länsåklagare som
distriktsåklagare. För att i speciella fall, som inte kan lösas tillfredsställande
med tillämpning av denna generella bestämmelse, bringa klarhet i vilken
som skall ombesörja viss angelägenhet, föreslås Kungl. Maj :t skola bemyndigas
att förordna därom.

Föräldrabalken och ärvdabalken

I 3 kap. 4 § föräldrabalken regleras formerna för erkännande av faderskap
till barn utom äktenskap och erkännande att barnet är trolovningsbarn.
Sådant erkännande är giltigt, om mannen inför präst, som för kyrkoböckerna
i den församling, där barnet är kyrkobokfört, eller i tillkallat vittnes
närvaro inför landsfiskal eller notarius publicus erkänt sig vara fader till
barnet och erkännandet på samma sätt vitsordats av modern eller i vissa
fall av barnets förmyndare eller barnet själv. Erkännande kan också lämnas
skriftligt i vissa former. För giltighet krävs i samtliga fall härutöver, att
det inte visas att mannen inte är barnets fader.

I 4 kap. 5 § ärvdabalken avhandlas formerna för avgivande av förklaring
av fader till barn utom äktenskap att barnet skall ha samma rätt till arv

222

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år W64

efter honom som barn av äktenskaplig börd. Sådan förklaring skall avges
inför den präst, som för kyrkoböckerna i församling där barnet är kyrkobokfört,
eller i tillkallat vittnes närvaro inför landsfiskal eller notarius
publicus eller också i skriftlig form. Har barnet fyllt aderton år, fordras för
förklaringens giltighet att den godkänts av barnet i nu angiven ordning.

Som framgår av denna redogörelse står flera andra möjligheter till buds
att avge erkännanden och förklaringar, som här är i fråga, än att vända sig
till landsfiskal. Erfarenheterna torde också ge vid handen att det framför
allt är den skriftliga formen som i praktiken kommer till användning. Behov
synes därför inte föreligga att överflytta landsfiskals funktioner i dessa
hänseenden på befattningshavare i de nya polis-, åklagar- eller exekutionsorganisationema.
Jag föreslår därför att de nämnda bestämmelserna i föräldrabalken
och ärvdabalken ändras så att möjligheten att avge erkännande
eller förklaring inför landsfiskal upphör från och med den 1 januari
1965.

Förslagen till lag om upphävande av lagen om överflyttande å landsfiskal av
kronofogde åliggande bestyr samt till lagändringar i anslutning därtill

Lag om upphävande av lagen om överflyttande å landsfiskal av kronofogde åliggande bestyr

Redogörelse för bestämmelserna i lagen den 14 juni 1917 om överflyttande
å landsfiskal av kronofogde åliggande bestyr har lämnats i det föregående.
I enlighet med vad där sagts föreslås, att lagen upphävs med utgången
av år 1964 och att ändring med anledning härav görs i en del författningar.
Förslag till vissa sådana ändringar läggs fram i det följande.
Övriga erforderliga ändringar kan ske i administrativ ordning.

Förordning om tioårig preskription och om kallelse å okända borgenärer

I § 11 förordningen den 4 mars 1862 om tioårig preskription och om kallelse
å okända borgenärer ges föreskrifter om kallelse å okända borgenärer.
Sedan offentlig stämning med sådan kallelse utfärdats skall kronans ombudsman
i orten samt alla kända inländska borgenärer inom viss tid särskilt
underrättas om stämningen.

Syftet med underrättelsen till kronans ombudsman i orten är att bereda
honom tillfälle att bevaka kronans fordringar bl. a. på skatt. Med kronans
ombudsman torde avses utmätningsmannen i orten. Så tillämpas stadgandet
också i praktiken. Jag föreslår att § 11 i förordningen ändras så att uttrycket
kronans ombudsman ersätts med utmätningsmannen.

Lagen angående stenkolsfyndigheter m. m.

Rättighet att eftersöka och bearbeta stenkolsfyndighet är enligt lagen
den 28 maj 1886 angående stenkolsfyndigheter m. m. beroende på särskilt

223

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196b

tillstånd (koncession) som meddelas av Kungl. Maj:t (1 §). I koncession
skall utsättas bl. a. den årliga arbetsskyldighet som koncessionens innehavare
minst skall fullgöra (8 §). Befrielse från stadgad arbetsskyldighet
må beviljas av bergmästaren i orten för viss tid (27 §). Försummas utan
behörig tillåtelse den i koncessionen bestämda arbetsskyldigheten för något
arbetsår, är vid det årets utgång koncessionen och den därpå grundade rätten
förverkad, såframt talan därom sker inom två år från utgången av det
arbetsår, under vilket försummelsen ägt rum. Talan å sådan försummelse
må föras av bl. a. kronans ombudsman (31 §). Lagen innehåller vidare ordningsstadganden
för den som eftersöker och bearbetar stenkolsfyndighet
(33—42 §§). Vissa av dessa stadganden är förenade med straffpåföljd.
Överträdelser av sådana stadganden må av allmän åklagare åtalas, om överträdelsen
anges till åtal av bergstjänsteman eller målsägande (44 §).

Vad nu sagts gäller även rättighet att för tekniskt utvinnande av salt
eftersöka och bearbeta saltfyndighet (50 §) samt rättighet att för utvinnande
av olja eller gas genom borrning eftersöka och bearbeta olje- eller gasfyndighet
(52 §).

Jämväl för rätt att för utvinnande av olja eftersöka och bearbeta alunskifferfyndighet
fordras koncession, som meddelas av Kungl. Maj :t. Kungl.
Maj :t äger härvid bestämma, i vilken omfattning fyndigheten skall utnyttjas
för att den rätt som grundas på koncessionen skall bestå (56 §). Utnyttjas
inte fyndigheten i sålunda föreskriven omfattning må koncessionen
förklaras förverkad, om avvikelsen är avsevärd. Talan om förverkande må
föras av bl. a. kronans ombudsman. Härutöver meddelas straffbestämmelser
för brott mot vissa föreskrifter i lagen. Om åtalsrätt gäller i dessa fall
vad som sägs i 44 § (62 §).

Talan enligt 31 och 62 §§ om förverkande av koncession enligt lagen förs
vid allmän domstol. Talan om straffpåföljd enligt lagen förs av allmän
åklagare. Det synes ligga närmast till hands att även talan om förverkande
förs av allmän åklagare. Jag föreslår att de nyssnämnda paragraferna ändras
i enlighet härmed. Ändringarna bör träda i kraft den 1 januari 1965.

Lagfartsförordningen

Enligt 10 § första stycket förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart
å fång till fast egendom skall lagfartsansökan förklaras vilande bl. a.
om förre ägarens åtkomst till fastigheten inte blivit styrkt. I andra stycket
stadgas att för sådant fall skall utfärdas kungörelse, som skall offentliggöras
på visst sätt. Instäms inte klander å fånget inom tre år efter sista
kungörandet och förekommer inte heller eljest anledning att annan äger
bättre rätt till egendomen skall, om det visas att sökanden eller han och
hans rättsinnehavare oavbrutet under nämnda tre år varit i mantalslängd

224

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196k

upptagna som ägare till fastigheten, den sökta lagfarten beviljas. Dessförinnan
skall emellertid kronans ombudsman höras över ansökningen.

I kungörelse den 22 november 1912 angående befogenheten att såsom kronans
ombudsman avgiva yttrande över lagfartsansökning, som förklarats
vilande, föreskrivs att yttrande över sådan ansökning skall, såvitt gäller
egendom på landet, avges av kronofogden i orten. Innan han avger eget
yttrande skall han hos advokatfiskalen i kammarkollegiet begära yttrande,
huruvida anledning föreligger att kronan äger bättre rätt till den egendom
som avses med lagfartsansökningen. Advokatfiskalens yttrande skall
i vissa fall avges i samråd med annan tjänsteman. Såvitt angår egendom i
stad skall yttrande som avses i 10 § lagfartsförordningen begäras omedelbart
från advokatfiskalen i kammarkollegium.

På grund av föreskrifterna i lagen om överflyttande å landsfiskal av
kronofogde åliggande bestyr fullgörs kronofogdes uppgifter enligt kungörelsen
av landsfiskal.

Bestämmelsen i 10 § lagfartsförordningen, att yttrande skall inhämtas
från kronans ombudsman, syftar främst till att utröna, om kronan äger
bättre rätt till den fastighet lagfartsansökningen avser. Utredning i detta
hänseende verkställs genom försorg av advokatfiskalen i kammarkollegiet.
Vid behov äger denne i samband med sin utredning inhämta yttrande från
de statliga myndigheter, som han anser kunna lämna upplysningar av
värde. Den samlade bedömningen av frågan om kronans rätt till fastigheten
bör göras av advokatfiskalen. Yttrande enligt 10 § lagfartsförordningen
synes därför lämpligen böra inhämtas direkt från advokatfiskalen. Så sker
redan f. n. såvitt angår egendom i stad. Jag föreslår den ändringen av paragrafen,
att advokatfiskalen i kammarkollegiet skall höras, innan vilande
ansökan om lagfart i fall som avses i paragrafen må bifallas. Ändringen
föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1965.

Erforderliga ändringar i den förut nämnda kungörelsen torde få anmälas
i annat sammanhang.

Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

7 kap.

Detta kapitel innehåller stadganden om åklagare och polismyndighet.

Polisberedningen. Beredningen framhåller att beteckningen statsåklagare
förekommer i flertalet paragrafer i 7 kap. rättegångsbalken som samlingsbeteckning
för de regionala åklagarna, landsfogdarna samt förste stadsfiskalerna
i Stockholm, Göteborg och Malmö. Redan i dagens läge kan enligt
beredningens åsikt invändningar riktas mot denna beteckning, och sedan
vi efter förstatligandet av åklagarväsendet fått en åklagarkår som helt utgörs
av statliga tjänstemän kan benämningen statsåklagare inte gärna an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964 ¥“S

vändas för att utmärka vissa åklagare. Inte heller kuu man häv4g rP''
gional åklagare fullgör en statlig funktion i högre grad än lokal åklagare.
Benämningen länsåklagare skall enligt statsipakternas beslut anyänjias för
regional åklagare. Den kan emellertid inte användas för motsvgran4e
fattningshavare i Stockholm, Göteborg och Malmö, som ihtp ^kall ingå i
länsåklagares verksamhetsområde. Beredningen föreslår att länsåklagare
och nyssnämnda motsvarande befattningshavare sammanfattningsvis betecknas
överåklagare.

Remissinstanserna. Flertalet remissinstanser, bl. a. hovjätteq för Qvfe
Norrland, överståthållarämbetet, samtliga hörda länsstyrelser, statsåklagarna
i Stockholm och Göteborg samt domstolskommittén tillstyrker förslaget
eller lämnar det utan erinran.

Avstyrkande yttranden föreligger från justitiekansler sämbetet, riksaklagqrämbetet,
statsåklagqren i Malmö, landsfogden i Östergötlands lan och
föreningen Sveriges stads fiskaler.

Från jqstitiekanslersämbetets sida anförs, att de skäl som vid tillkomsten
av benämningen statsåklagare anfördes härför alltjämt synes vara i huvudsakbärande
och att benämningen, liksom hittills, tprdp kunna användas utan
hänsyftning på huvudmannaskap. Denna uppfattning delas av riksåklagarämbetet,
som framhåller att benämningen statsåklagare har direkt motsvarighet
i Danmark och Norge. Liknande synpunkter framlägger föreningen
Sveriges stadsfiskaler, som bestämt hävdar att anledning saknas att slopa
beteckningen statsåklagare.

Departementschefen. Benämningen statsåklagare yar nar den infördes
1948 inte avsedd ptt beteckna och har inte heller hittills betecknat statliga
åklagare till skillnad från kommunala. I likhet med flera remissinstanser
finner jag därför vad beredningen anfört beträffande benämningen inte utgöra
tillräckliga skäl att i samband mptj åklagarväsendets förstatligande införa
en ny beteckning för regionala åklagare.

7 §•

I enlighet med de i den förut denna dag beslutade propositionen 1964: 100
föreslagna tjänstebenämningarna för regionala åklagare föreslår jag att det
nuvarande stadgandet i 7 §, att statsåklagare är landsfogdarna och förste
stadsfjskalerna, ersätts napd bestäpimelseu, ajt statsåklagare är lansåklur
garna och överåklagarna.

9 §.

I denna paragraf upptas i första stycket särskild föreskrift om vad som i
rättegångsbalken skall förstås med polismyndighet. Föreskriften anknyter
till den nuvarande samorganisationen av polis- och åklagarväsendet samt
den nuvarande skillnaden i detta hänseende mellan små och stora polisdistrikt.
Inom den nya polisorganisationen saknas anledning att beträffang_Bihang
till riksdagens protokoll 1964. 1 saml. Nr 101

226

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1964

de uppgiftsfördelningen mellan befattningshavarna göra principiell skillnad
mellan polisdistrikt av olika storlek. De förut föreslagna allmänna bestämmelserna
om delegation möjliggör fördelning av polismyndighets uppgifter
som förundersökningsledare i erforderlig omfattning. I fråga om tillämpningen
av delegationsmöjligheterna beträffande förundersökningsledningen
hänvisar jag till vad jag anfört i det föregående. Särskild reglering av polismyndighetsbegreppet
i rättegångsbalken synes alltså onödig. Jag föreslår
att särregleringen i 7 kap. 9 § första stycket utgår och ersätts med hänvisning
till vad som är särskilt stadgat om polismyndighet.

3 3 kap.

24 och 25 §§.

Stadgandet i 24 § första stycket, att fjärdingsman vare utan särskilt förordnande
stämningsman, föreslås skola utgå. Vidare föreslås att den ändringen
görs i 25 § första stycket, att intyg om delgivning, vilket meddelats
av landsfogde, stadsfogde, landsfiskal och stadsfiskal samt av polisman i
stad, då han verkställt delgivningen efter förmans uppdrag, ersätts med
stadgandet, att samma vitsord tillkommer intyg, som meddelats av åklagare
eller polisman eller utmätningsman eller honom underställd exekutiv tjänsteman.
Beträffande skälen för dessa förslag hänvisas till den allmänna
motiveringen i avsnittet om stämningsmän och bevis om delgivning. Med
polisman avses i 25 § även polischef och annat polisbefäl. Till exekutiv
tjänsteman hänförs, förutom utmätningsman, den som är satt att i utmätningsmans
ställe vidta exekutiva förrättningar eller att som förrättningsman
lämna biträde vid sådana förrättningar.

Ikraftträdande

Ändringarna i rättegångsbalken föreslås skola träda i kraft den 1 januari
1965.

Förslaget till lag om upphävande av lagen om tillämplighet å vissa polismän av
föreskrifter angående fjärdingsmän

Lagen den 6 juni 1925 om tillämplighet å vissa polismän av föreskrifter
angående fjärdingsmän har numera betydelse endast i fråga om stadgandet
i 33 kap. 24 § rättegångsbalken att fjärdingsman är utan särskilt förordnande
stämningsman. Enligt vad jag nyss förordat skall detta stadgande
utgå. 1925 års lag fyller därefter inte någon funktion. Jag föreslår att lagen
skall upphöra att gälla med utgången av år 1964.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b

227

Förslaget till lag om behörighet att verkställa åtals prövning i vissa fall

Gällande bestämmelser m. m. F. n. finns åtskilliga stadganden att statsåklagare
skall pröva, huruvida allmänt åtal bör ske. Sålunda finns bestämmelser
härom i strafflagen och i viss specialstraffrättslig lagstiftning. Statsåklagarprövning
skall vidare ske jämlikt lagen den 19 maj 1944 om eftergift
av åtal mot vissa underåriga samt jämlikt vissa paragrafer i lagen om ungdomsfängelse,
barnavårdslagen och nykterhetsvårdslagen. I de fall då åtalsprövning
enligt lag skall göras av statsåklagare, äger Kungl. Maj :t eller efter
Kungl. Maj :ts bestämmande riksåklagaren i den omfattning som föranleds
av särskilda skäl förordna, att prövningen i stället skall ankomma på
distriktsåklagare. Bemyndigandet ges i lagen den 30 juni 19b8 (nr b03)
om behörighet i vissa fall för distriktsåklagare att verkställa åtalsprövning
som eljest ankommer på statsåklagare.

I övrigt regleras fördelningen av åklagaruppgifter mellan statsåklagare
och distriktsåklagare i instruktioner, som utfärdats i administrativ ordning.

De nuvarande bestämmelserna om statsåklagarprövning kommer att ändras
väsentligt i samband med ikraftträdandet den 1 januari 1965 av brottsbalken
jämte föreslagna författningsändringar med anledning av brottsbalkens
införande (prop. 1964: 10). Den grundläggande principen blir att
frågan om vilken åklagare som skall verkställa åtalsprövningar inte längre
skall regleras i lag utan upptas i vederbörande åklagarinstruktioner. Härvid
förutsätts att särskild åtalsprövning i allmänhet skall ankomma på den
åklagare som enligt sin instruktion har att föra talan i målet. Alla lagstadganden
om statsåklagarprövning föreslås emellertid inte skola upphävas i
samband med brottsbalkens ikraftträdande. Sålunda bibehålls dylika föreskrifter
som f. n. finns i specialstraffrättslig lagstiftning. Även bestämmelserna
om statsåklagarprövning i barnavårdslagen avses bli orubbade
tills vidare.

Polisberedningen. Genomförs principen, att frågan vilken åklagare som
skall verkställa särskild åtalsprövning inte regleras i lag utan bestäms i
vederbörande åklagarinstruktion, anser beredningen att lagen om behörighet
i vissa fall för distriktsåklagare att verkställa åtalsprövning som eljest
ankommer på statsåklagare blir överflödig. Tills vidare kommer emellertid
föreskrifter om statsåklagarprövning att stå kvar i barnavårdslagen, nykterhetsvårdslagen
och i vissa specialstraffrättsliga stadganden. Bestämmelser
motsvarande dem som finns i 1948 års lag torde därför t. v. inte kunna
undvaras. Eftersom härvid framdeles kommer att regleras åtalsprövningar,
som i allmänhet bör fullgöras av den åklagare som enligt sin instruktion
har att föra talan i målet, finns enligt beredningen inte längre anledning att
begränsa delegationens omfattning till vad som föranleds av särskilda skäl.
detta så mycket mindre som Kungl. Maj :t i övrigt kommer att bestämma
åtalsprövningarnas fördelning mellan olika åklagare. Med hänsyn till de
8*—Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 samt. AV 101

228

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196i

väsentliga ändringar som sålunda bör ske av gällande bestämmelser föreslår
beredningen, att föreskrifterna i ämnet intas i en ny lag om behörighet
att verkställa åtalsprövning i vissa fall, vilken lag skall ersätta 1948 års lag.

Remissyttrandena. Ingen erinran har vid remissbehandlingen riktats mot
beredningens förslag.

Departementschefen. På de skäl polisberedningen anfört föreslår jag, att
lagen om behörighet i vissa fall för distriktsåklagare att verkställa åtalsprövning,
som eljest ankommer på statsåklagare, från och med den 1 januari
1965 ersätts med en lag om behörighet att verkställa åtalsprövning i
vissa fall. Enligt den nya lagen skall Kungl. Maj :t eller efter Kungl. Maj :ts
bestämmande riksåklagaren, utan hinder av föreskrift i lag att statsåklagare
skall pröva huruvida allmänt åtal bör ske, äga förordna att prövningen i
stället skall ankomma på distriktsåklagare.

Förslaget till lag angående ändring i lagen om ersättning av allmänna medel i

vissa fall för skada, som förorsakats av ämbets- eller tjänstemän med flera

Gällande bestämmelser m. m. I lagen den 10 juli 1899 om ersättning av
allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats av ämbets- eller
tjänstemän m. fl. meddelas bestämmelser om det allmännas ersättningsansvar
för skada som orsakats av utmätningsmän m. fl.

Tillgriper och förskingrar ämbets- eller tjänsteman, som enligt 1 kap. utsökningslagen
äger ta befattning med utsökningsmål, penningar, värdehandlingar
eller annat, som han fått om händer enligt lagen, skall ersättning
av allmänna medel utgå för det tillgripna och förskingrade (1 §). Till
här avsedda ämbets- och tjänstemän torde hänföras överexekutor och utmätningsman.
överexekutor är på landet länsstyrelsen, i Stockholm överståthållarämbetet
samt i annan magistratsstad magistraten eller, om Kungl.
Maj :t förordnar det, viss ledamot av magistraten. I stad utan magistrat är
länsstyrelsen eller den Kungl. Maj :t förordnar därtill överexekutor. Sådan
stad räknas till landet, dels om länsstyrelsen är överexekutor, dels ock eljest,
om Kungl. Maj :t förordnat att staden vad angår utmätningsman och dennes
verksamhet skall räknas till landet. Utmätningsman är på landet landsfiskal
och i stad en eller flera stadsfogdar. Finns stadsfogde i stad, som
skall räknas till landet, skall stadsfogden vara utmätningsman för staden.

Ersättning enligt 1899 års lag utgår även när ämbets- eller tjänsteman
som avses i 1 § tillgriper och förskingrar vad han fått om händer enligt
lagen om införsel i avlöning, pension eller livränta, gods, penningar eller
annat som vid handräckning enligt lagen om avbetalningsköp tagits om
händer av honom, vad han fått om händer enligt särskilda stadganden om
indrivning av kommunalutskylder, allmänna avgifter med mera, influtna
bötesandelar som inte tillkommer kronan eller vad som nedsatts för fullföljd
av talan och tagits om händer av honom på tjänstens vägnar. Ersätt -

229

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b

ning av allmänna medel utgår också när landsfiskal tillgriper och förskingrar
andra medel, som han på tjänstens vägnar tagit emot till redovisning.
I de nu uppräknade fallen utgår dock inte ersättning av allmänna
medel för vad ledamot i magistrat eller stadsfogde tillgriper eller förskingrar
av stadens medel (5 §).

Vad som i lagen stadgas om ämbets- och tjänsteman skall i tillämpliga
delar gälla i avseende på en var annan, som enligt 1 kap. utsökningslagen
eller 23 § förordningen den 10 augusti 1877 om nya utsökningslagens införande
m. m. äger ta befattning med utsökningsmål, så ock på den som
enligt särskilda stadganden om indrivning av kommunalutskylder, allmänna
avgifter m. m. eller om indrivning och redovisning av böter fått utmätningsmans
uppdrag att verkställa indrivning eller utmätning. Ersättning
av allmänna medel skall emellertid inte utgå för vad exekutionsbetjänt
i stad, som inte tyder under landsrätt, tillgriper och förskingrar av stadens
medel (6 §).

Lagen innehåller vidare bestämmelser om förfarandet vid ansökan om
ersättning och prövning av ersättningsanspråk (2 och 3 §§). Har ersättning
enligt lagen utgått, äger kronan söka sitt åter av den eller dem som
är ansvariga för det tillgripna och förskingrade (4 §).

Polisberedningen. Från huvudregeln om statens ansvar enligt 1899 års
lag gäller det undantaget, att ansvaret inte omfattar vad magistratsledamot,
stadsfogde eller exekutionsbiträde i magistratsstad tillgriper och förskingrar
av stadens medel. Begränsningen motiveras enligt beredningen
av att kontrollen över dessa kommunalt anställda befattningshavare utövas
av stadens egna myndigheter. När nu exekutionsväsendet helt förstatigas
bör begränsningen upphöra och staten ikläda sig ansvar även beiräffande
dessa städer för exekutiva befattningshavares förskingringar av
kommunala medel. Beredningen föreslår i enlighet härmed att 5 § andra
stycket och 6 § sista punkten i lagen utgår. Begränsningen av statens ansvar
bör dock alltjämt gälla beträffande förskingringar som ägt rum före
förstatligandet den 1 januari 1965, dvs. medan personalen fortfarande var
kommunalanställd.

Statens ersättningsansvar omfattar enligt 5 § första stycket femte punkten
vad för fullföljd av talan blivit nedsatt och omhändertagits på tjänstens
vägnar av exekutiv befattningshavare. Beredningen framhåller, att fullföljdsavgifter,
i den mån sådana avgifter förekommer, numera nedsätts hos
domstolarna, varför ifrågavarande stadgande bör utgå.

I 5 § första stycket sista punkten stadgas, att statens ersättningsansvar
gäller även när landsfiskal tillgriper och förskingrar andra än förut i paragrafen
särskilt angivna medel, som han på tjänstens vägnar mottagit
med redovisningsskyldighet. Med bestämmelsen avsågs enligt beredningen
vid lagens tillkomst dels vissa enskilda medel, som uppbars av de dåvarande
kronofogdarna och redovisades i fögderiets specialräkning — lands -

230

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

livsmedel, riddarhusmedel, prästerskapets löneregleringsfonds medel, biskopslöneregleringsfondens
medel, bidrag till skjutsentreprenaderna, bidrag
till dövstummeundervisningen, vägskatt samt avgifter till vissa försäkringsinrättningar
— dels andra enskilda medel som uppbars av kronofogdarna,
nämligen debetsedelslösen, tingshusbyggnads- och andra häradsmedel samt
brandstodsmedel från sockenbolag (se NJA II 1899 nr 7: 1 s. 32). Av dessa
enskilda medel torde numera endast vissa häradsmedel indrivas av landsfiskal,
som 1918 trädde i kronofogdes ställe i förevarande hänseende, anför
beredningen. Landsfiskal uppbär därjämte i vissa fall betalning för växel
eller check i samband med växel- eller checkprotest. Dessutom mottar
landsfiskal såsom polischef en del enskilda medel med redovisningsskyldighet,
bl. a. hittegodsmedel.

När nu landsfiskals befogenheter såsom polischef och utmätningsman
delas på skilda befattningshavare uppkommer, fortsätter beredningen, fråga
huruvida ifrågavarande stadgande i 1899 års lag avser alla enskilda
medel som landsfiskal uppbär med redovisningsskyldighet. Stadgandets
införande motiverades med att statens ansvarighet borde utsträckas även
till viss egendom, som enligt andra författningar än utsökningslagen omhändertagits
av exekutiva ämbets- och tjänstemän. Härav finner beredningen
framgå att fråga var endast om exekutiv verksamhet. Detta bekräftas
av uttalanden i samband med att större delen av kronofogdes uppgifter
överflyttades på landsfiskal (prop. 1917: 211 s. 40; 1917: 239 s. 25). Också
när frågan om införandet av bestämmelserna i 6 § 1899 års lag behandlades
torde man ha utgått från att lagen endast avsåg ansvar för exekutiva ämbets-
och tjänstemäns förskingringar. Detta torde tillika framgå av ordalydelsen
i inledningen av 6 §, där det heter att vad i lagen är stadgat om
ämbets- och tjänsteman skall i tillämpliga delar gälla i avseende på envar
annan, som äger ta befattning med utsökningsmål eller indrivning. Av
det sagda lär man enligt beredningens mening kunna sluta sig till att med
landsfiskal i 5 § avses landsfiskal i egenskap av utmätningsman. Statens
ersättningsansvar i ifrågavarande avseende bör därför utformas så, att
staten blir ersättningsskvldig när utmätningsman tillgriper och förskingrar
andra än i 5 § särskilt angivna medel, som han på tjänstens vägnar
mottagit till redovisning.

23 § förordningen den 10 augusti 1877 om nya utsökningslagens införande
och vad i avseende därpå iakttagas skall saknar numera tillämpning. Beredningen
erinrar att förslag i annat sammanhang lagts fram att bestämmelserna
i paragrafen upphävs (SOU 1963:28 s. 97). Med anledning härav
föreslår beredningen att hänvisningen till nu nämnda paragraf i 6 § i 1899
års lag utgår.

Remissyttrandena. Enligt lagberedningen bör sista ledet i 5 § av lagen
omfatta även sådana fall då utmätningsman underställd personal tillgriper
och förskingrar medel. Parallellism måste här upprätthållas med första

231

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196i

ledet, anför lagberedningen. Det skulle bli rent godtyckligt, om någon skillnad
görs på den punkten. Lagberedningen framhåller att med utmätningsman
förstås även den som har uppdrag att vara utmätningsman i vissa
ärenden, nämligen såvitt angår dessa ärenden. Att statens ansvar för viss
exekutiv tjänsteman skulle bli beroende av att han för ärendet i fråga fått
uppdrag att vara utmätningsman anser lagberedningen uppenbarligen inte
vara lämpligt. Visserligen är 1899 års lag ändå bristfällig, yttrar lagberedningen,
men en förbättring på nämnda punkt bör likväl ske i förevarande
sammanhang.

Departementschefen. Statens ersättningsskyldighet enligt 1899 års lag omfattar
inte vad magistratsledamot, stadsfogde eller exekutionsbetjänt i
stad, som inte lyder under landsrätt, tillgriper och förskingrar av stadens
medel. Som jag förut erinrat om kommer till följd av det tidigare denna
dag till lagrådet remitterade förslaget rörande rådhusrätternas förstatligande
magistraterna att upphöra med 1964 års utgång. De kommunalanställda
stadsfogdarna samt övrig kommunalanställd exekutiv personal ersätts den
1 januari 1965 med statligt anställda kronofogdar och andra exekutiva
tjänstemän. Jag biträder därför polisberedningens förslag att stadgandena
i 5 och 6 §§ i 1899 års lag om de nyss nämnda begränsningarna i ersättningsskyldigheten
skall upphävas.

Enligt 5 § samma lag omfattar statens ersättningsskyldighet bl. a. vad
landsfiskal tillgriper och förskingrar av andra än förut i paragrafen särskilt
angivna medel, som han på tjänstens vägnar mottagit till redovisning.
Som polisberedningen utvecklat avses här med landsfiskal utmätningsman.
I enlighet med vad som i övrigt gäller enligt lagen föreslår jag, att
statens ersättningsskyldighet även i förevarande avseende skall såsom
lagberedningen förordat omfatta vad utmätningsmannen underställd exekutiv
personal tillgripit och förskingrat. Som polisberedningen anfört bör
vad som sägs om fullfölj dsavgifter i förevarande paragraf utgå.

I en förut denna dag på föredragning av chefen för justitiedepartementet
beslutad remiss till lagrådet med förslag till lag om ändring i utsökningslagen
m. m. föreslås upphävande av det numera inaktuella stadgandet
i 23 § förordningen den 10 augusti 1877 om nya utsökningslagens införande
och vad i avseende därå iakttagas skall. I anslutning härtill bör hänvisningen
i 6 § 1899 års lag till 23 § nämnda förordning utgå.

Ändringarna i 1899 års lag föreslås skola träda i kraft den 1 januari
1965. Tillika föreslås, att dessförinnan gällande bestämmelser även därefter
skall äga tillämpning beträffande ersättning av allmänna medel för
tillgrepp och förskingring, som ägt rum före ändringarnas ikraftträdande.

232

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196b

Förslaget till lag om åklagare tillkommande andel i böter m. m.

I vissa äldre författningar stadgas att andel i böter m. m. skall tillfalla
åklagare. Genom lagar den 2b april 1936 (nr 16b) och den 19 juli 19bl (nr
660) om upphörande av landsfogdes respektive landsfiskals rätt till andel
i böter m. m. har föreskrivits, att vad i lag eller författning finns stadgat
om rätt i vissa fall för åklagare eller annan att i anledning av åtgärd i tjänsten
erhålla andel i böter, vite eller skadestånd eller i förbruten egendom,
dess värde eller dylikt inte skall äga tillämpning på landsfogde respektive
landsfiskal. Hans andel skall i stället tillfalla kronan.

Vidare föreskrivs i lagen den 19 mars 1937 (nr 80) om upphävande av
vissa åklagares rätt till andel i böter m. m. dels att vad som finns stadgat
i lag eller författning om andel i böter m. m. inte skall utgöra hinder för
Kungl. Maj :t att, om av stad avlönad åklagare tillförsäkras skälig fast avlöning,
bestämma att rätt till dylik andel inte skall tillkomma sådan åklagare,
vars andel i stället skall tillfalla stadens kassa, dels att vad sålunda
stadgas skall äga motsvarande tillämpning på stadsfiskal, som avlönas av
statsverket. Om Kungl. Maj :t beträffande sådan stadsfiskal meddelat nyss
angivet beslut skall hans andel dock tillfalla kronan. I kungörelse den 14
december 1962 (nr 665) har förordnats, att rätt till andel i böter m. m. inte
vidare skall tillkomma av stad avlönad åklagare. Andelen skall i stället tillfalla
stadens kassa.

Med skadestånd åsyftas i de angivna lagarna sådant skadestånd, som avses
i 53 § 1 mom. förordningen den 19 november 1914 angående stämpelavgiften.
Enligt förslag i prop. 1964: 75 skall nämnda förordning från och
med den 1 januari 1965 ersättas med en stämpelskatteförordning, som inte
skall innehålla stadgande motsvarande det i 53 § 1 mom. förordningen angående
stämpelavgiften.

När åklagarväsendet förstatligats blir alla åklagare statligt anställda och
avlönade. Åklagare enligt lag eller författning tillkommande andel i böter
eller vite eller i förbruten egendom, dess värde eller dylikt skall därefter
tillfalla statsverket. Jag föreslår på grund härav att de nyss nämnda lagarna
den 24 april 1936, den 19 juli 1941 och den 19 mars 1937 från och med den
1 januari 1965 ersätts med en lag om åklagare tillkommande andel i böter
m. m. I lagen skall föreskrivas, att andel i böter eller vite eller i förbruten
egendom, dess värde eller dylikt, som författningsenligt tillkommer åklagare,
i stället skall tillfalla statsverket.

Förslaget till förordning om upphävande av exekutiv förrättningsmans rätt till

andel i restavgifter

I åtskilliga författningar på skatterättens område stadgas att andel i restavgifter,
som skall utgå vid indrivning av restförd skatt eller allmän av -

233

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

gift, tillfaller exekutiv förrättningsman som verkställt indrivningen. I allmänhet
innehåller dylika bestämmelser, att stadgad restavgift för indrivning
som ankommit på landsfiskal tillfaller statsverket samt att restavgift
för indrivning, som ankommit på annan utmätningsman än landsfiskal,
skall tillfalla utmätningsmannen, i den mån restavgiften inte överstiger 100
kronor för varje restförd skattepost. Har exekutionsbiträde anlitats för indrivningen
äger denne uppbära hälften av utmätningsmannens andel i restavgift
för medel, med vilkas indrivning exekutionsbiträdet tagit befattning.

Efter exekutionsväsendets förstatligande skall andel i restavgifter i princip
inte tillfalla de exekutiva förrättningsmännen. övergångsvis skall emellertid
enligt förslag i den förut nämnda prop. 1964: 100 andel i restavgifter
tillkomma innehavare av vissa personliga tjänster för exekutiva tjänstemän.
Med hänsyn till nu angivna förhållanden föreslår jag att i en särskild förordning
föreskrivs att andel i restavgifter, som enligt lag eller författning
tillkommer exekutiv förrättningsman, från och med den 1 januari 1965 i
stället skall tillfalla statsverket, om Kungl. Maj :t inte föreskriver annat.

Departementschefens hemställan

I enlighet med det anförda föreligger i ärendet inom inrikesdepartementet
upprättade förslag till

1) lag om polismyndighet m. m.,

2) lag om ändrad lydelse av 68 § utlänningslagen den 30 april 1954 (nr
193),

3) lag om upphävande av 5 § sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr
321),

4) lag om polisnämnder,

5) lag om kommunal trafikövervakning,

6) lag med vissa bestämmelser i anledning av statens övertagande av
huvudmannaskapet för polisväsendet m. m.,

7) lag om fullgörande av landsfogdes åligganden m. m.,

8) lag om ändrad lydelse av 3 kap. 4 § föräldrabalken,

9) lag om ändrad lydelse av 4 kap. 5 § ärvdabalken,

10) lag angående upphävande av lagen den 14 juni 1917 (nr 304) om
överflyttande å landsfiskal av kronofogde åliggande bestyr,

11) lag angående ändrad lydelse av § 11 förordningen den 4 mars 1862
(nr 10) om tioårig preskription och om kallelse å okända borgenärer,

12) lag om ändrad lydelse av 31 och 62 §§ lagen den 28 maj 1886 (nr 46)
angående stenkolsfyndigheter m. m.,

13) lag om ändrad lydelse av 10 § förordningen den 16 juni 1875 (nr 42)
angående lagfart å fång till fast egendom,

14) lag om ändring i rättegångsbalken,

234

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

15) lag om upphävande av lagen den 6 juni 1925 (nr 174) om tillämplighet
å vissa polismän av föreskrifter angående f järdingsmän,

16) lag om behörighet att verkställa åtalsprövning i vissa fall,

17) lag angående ändrad lydelse av 5 och 6 §§ lagen den 10 juli 1899
(nr 58 s.l) om ersättning av allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats
av ämbets- eller tjänstemän med flera,

18) lag om åklagare tillkommande andel i böter m. m., samt

19) förordning om upphävande av exekutiv förrättningsmans rätt till andel
i restavgifter.

Av dessa förslag är de under 1)—3) och 7)—18) av den natur att lagrådets
utlåtande över dem bör inhämtas.

Föredragande departementschefen hemställer, att lagrådets utlåtande över
sistnämnda förslag måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet
inhämtas genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets
övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :t
Konungen.

Ur potokollet:
Ingemar Källberg

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

235

Utdrag av protokoll, håltet i Kungl. Maj.ls lagråd den 20 mars
1964.

Närvarande:

justitieråden Romanus,

Digman,

Nordström,
regeringsrådet Holmgren.

Enligt lagrådet den 17 mars 1964 tillhandakommet utdrag av protokoll
över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 6
mars 1964, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för
det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade
förslag till

1) lag om polismyndighet m. m.,

2) lag om ändrad lydelse av 68 § utlänningslagen den 30 april 195b (nr
193),

3) lag om upphävande av 5 § sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr
321),

4) lag om fullgörande av landsfogdes åligganden m. rn.,

5) lag om ändrad lydelse av 3 kap. 4 § föräldrabalken,

6) lag om ändrad lydelse av 4 kap. 5 § ärvdabalken,

7) lag angående upphävande av lagen den 14 juni 1917 (nr 304) om överflyttande
å landsfiskal av kronofogde åliggande bestyr,

8) lag angående ändrad lydelse av § It förordningen den 4 mars 1862
(nr 10) om tioårig preskription och om kallelse å okända borgenärer,

9) lag om ändrad lydelse av 31 och 62 §.§ lagen den 2S maj 1886 (nr 46)
angående stenkolsfyndigheter m. m.,

10) lag om ändrad lydelse av 10 § förordningen den 16 juni 1875 (nr 42)
angående lagfart å fång till fast egendom,

11) lag om ändring i rättegångsbalken,

12) lag om upphävande av lagen den 6 juni 1925 (nr 174) om tillämplighet
å vissa polismän av föreskrifter angående fjärdingsmän,

13) lag om behörighet att verkställa åtalsprövning i vissa fall,

14) lag angående ändrad lydelse av 5 och 6 §§ lagen den 10 juni 1899
(nr 58 s. 1) om ersättning av allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats
av ämbets- eller tjänstemän med flera, samt

15) lag om åklagare tillkommande andel i böter m. in.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av t. f. lagbyråchefen Rune Berggren.

236

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964
Förslagen föranledde följande yttranden av lagrådet.

Förslaget till lag om polismyndighet m. m.

I tydlighetens intresse hemställer lagrådet att lagen erhåller rubriken
»Lag om vad som avses med polismyndighet».

Förslaget till lag om fullgörande av landsfogdes åligganden m. m.

Lagrådet hemställer att lagen erhåller rubriken »Lag om fullgörande av
vad som åligger landsfogde m. fl.»

Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

Enligt den föreslagna nya lydelsen av 7 kap. 9 § första stycket skall beträffande
begreppet polismyndighet hänvisas till vad som är särskilt stadgat.
Hänvisningen avser den föreslagna lagen om polismyndighet m. m.; enligt
dennas 1 § skall emellertid vid bestämmandet av begreppet polismyndighet
hänsyn tagas jämväl till vad som följer av rättegångsbalken. Här torde enligt
den nya organisationen — utöver polischefen i orten — endast vara fråga
om länspolischefen. För att undvika dubbel hänvisning föreslår lagrådet
att i 9 § första stycket upptages föreskrift att med polismyndighet avses i
denna balk jämväl länspolischefen.

Övriga lagförslag

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Ur protokollet:
Thomas Krook

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1964

237

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 3
april 1964.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lange, Lindholm, Kling, Edenman, Johansson,

Holmqvist, Aspling, Palme.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, lagrådets den 20
mars 1964 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 6 mars 1964 remitterade
förslagen till

1) lag om polismyndighet in. in.,

2) lag om ändrad lydelse av 68 § utlänningslagen den 30 april 1954
(nr 193),

3) lag om upphävande av 5 § sinnessjuklagen den 19 september 1929
(nr 321),

4) lag om fullgörande av landsfogdes åligganden m. in.,

5) lag om ändrad lydelse av 3 kap. 4 § föräldrabalken,

6) lag om ändrad lydelse av 4 kap. 5 § ärvdabalken,

7) lag angående upphävande av lagen den 14 juni 1917 (nr 304) om
överflyttande å landsfiskal av kronofogde åliggande bestyr,

8) lag angående ändrad lydelse av § 11 förordningen den 4 mars 1862
(nr 10) om tioårig preskription och om kallelse å okända borgenärer,

9) lag om ändrad lydelse av 31 och 62 §§ lagen den 28 maj 1886 (nr
46) angående stenkolsfyndigheter m.m.,

10) lag om ändrad lydelse av 10 § förordningen den 16 juni 1875 (nr 42)
angående lagfart å fång till fast egendom,

11) lag om ändring i rättegångsbalken,

12) lag om upphävande av lagen den 6 juni 1925 (nr 174) om tillämplighet
å vissa polismän av föreskrifter angående fjärdingsmän,

13) lag om behörighet att verkställa åtalsprövning i vissa fall,

14) lag angående ändrad lydelse av 5 och 6 §§ lagen den 10 juli 1899
(nr 58 s. 1) om ersättning av allmänna medel i vissa fall för skada, som
förorsakats av ämbets- eller tjänstemän med flera, och

15) lag om åklagare tillkommande andel i böter m. m.

Föredraganden anför.

238

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1964

Lagrådet har förordat, att rubriken till det under 1) upptagna förslaget
ändras till lag om vad som avses med polismyndighet samt att rubriken
till det under 4) upptagna förslaget ändras till lag om fullgörande av vad
som åligger landsfogde in. fl. Vidare har lagrådet föreslagit att 7 kap. 9 §
första stycket rättegångsbalken, som i det remitterade förslaget innehåller
hänvisning till vad som är särskilt stadgat om polismyndighet, i stället skall
uppta stadgandet att med polismyndighet avses i balken jämväl länspolischefen.
Vad lagrådet sålunda förordat bör iakttas. Utöver de ändringar
som föranleds härav har vissa redaktionella jämkningar vidtagits i de
remitterade förslagen.

Föredraganden hemställer härefter, alt Kungl. Maj:t måtte genom proposition
föreslå riksdagen att

dels, jämlikt § 87 regeringsformen, antaga de i enlighet med det föregående
jämkade förslagen till

1) lag om vad som avses med polismyndighet,

2) lag om ändrad lydelse av 68 § utlänningslagen den 30 april 1954 (nr
193),

3) lag om upphävande av 5 § sinnessjuklagen den 19 september 1929
(nr 321),

4) lag om fullgörande av vad som åligger landsfogde m. fl.,

5) lag om ändrad lydelse av 3 kap. 4 § föräldrabalken,

6) lag om ändrad lydelse av 4 kap. 5 § ärvdabalken,

7) lag angående upphävande av lagen den 14 juni 1917 (nr 304) om
överflyttande å landsfiskal av kronofogde åliggande bestyr,

8) lag angående ändrad lydelse av § 11 förordningen den 4 mars 1862
(nr 10) om tioårig preskription och om kallelse å okända borgenärer,

9) lag om ändrad lydelse av 31 och 62 §§ lagen den 28 maj 1886 (nr 46)
angående stenkolsfyndigheter m. m.,

10) lag om ändrad lydelse av 10 § förordningen den 16 juni 1875 (nr 42)
angående lagfart å fång till fast egendom,

11) lag om ändring i rättegångsbalken,

12) lag om upphävande av lagen den 6 juni 1925 (nr 174) om tillämplighet
å vissa polismän av föreskrifter angående fjärdingsman,

13) lag om behörighet att verkställa åtalsprövning i vissa fall,

15) lag om åklagare tillkommande andel i böter m. m.,

dels antaga inom inrikesdepartementet upprättade förslag till

1) lag om polisnämnder,

2) lag om kommunal trafikövervakning,

3) lag med vissa bestämmelser i anledning av statens övertagande av
huvudmannaskapet för polisväsendet m. m. och

239

Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 196i

4) förordning om upphävande av exekutiv förrättningsmans rätt till
andel i restavgifter.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Maj:t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Lars Norborg

. -• h ''

fi/t;

240

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid.

Propositionen......................................................... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll..................................... 2

Författningsförslag

Förslag till

lag om vad som avses med polismyndighet............................. 3

lag om ändrad lydelse av 68 § utlänningslagen den 30 april 1954 (nr 193) ____ 4

lag om upphävande av 5 § sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321) ... 5

lag om polisnämnder ............................................... 6

lag om kommunal trafikövervakning ................................. 10

lag med vissa bestämmelser i anledning av statens övertagande av huvudmannaskapet
för polisväsendet m. m............................... 11

lag om fullgörande av vad som åligger landsfogde m. fl.'' .................. 15

lag om ändrad lydelse av 3 kap. 4 § föräldrabalken ..................... 16

lag om ändrad lydelse av 4 kap. 5 § ärvdabalken ........................ 17

lag angående upphävande av lagen den 14 juni 1917 (nr 304) om överflyttande

å landsfiskal av kronofogde åliggande bestyr ......................... 18

lag angående ändrad lydelse av § 11 förordningen den 4 mars 1862 (nr 10) om

tioårig preskription och om kallelse å okända borgenärer ............... 19

lag om ändrad lydelse av 31 och 62 §§ lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående

stenkolsfyndigheter m. m......................................... 20

lag om ändrad lydelse av 10 § förordningen den 16 juni 1875 (nr 42) angående

lagfart å fång till fast egendom ..................................... 21

lag om ändring i rättegångsbalken..................................... 23

lag om upphävande av lagen den 6 juni 1925 (nr 174) om tillämplighet å vissa

polismän av föreskrifter angående fj ärdingsmän........................ 25

lag om behörighet att verkställa åtalsprövning i vissa fall.................. 26

lag angående ändrad lydelse av 5 och 6 §§ i lagen den 10 juli 1899 (nr 58
s. 1) om ersättning av allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats
av ämbets- eller tjänstemän med flera......................... 27

lag om åklagare tillkommande andel i böter m. m. ................... 29

förordning om upphävande av exekutiv förrättningsmans rätt till andel i
restavgifter....................................................... 30

Utdrag av statsrådsprotokollet den 6 mars 1964............................ 31

Inledning..........................................................

De nya polis-, åklagar- och exekutionsorganisationerna..................... 34

Polismyndighet och dess uppgifter...................................... 38

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b 241

Sid.

Gällande bestämmelser m. ...................................... 38

1962 års principbeslut........................................... 50

Polisberedningen............................. 51

Remissyttrandena............................................... 65

Departementschefen............................................. 77

Kommunerna och polisväsendet m.m......................... 85

Kontaktverksamheten mellan kommunerna och polisen................ 85

Principbeslut m. m. ...............................*............ 85

Polisberedningen................................. 86

Remissyttrandena............... 89

Departementschefen............................................. 91

Kommunal trafikövervakning...................................... 94

Nuvarande förhållanden m. m.................................... 94

Polisberedningen................................................ 97

Remissyttrandena............................................... 105

Departementschefen............................................. 111

Kommunernas medverkan vid förstatligandereformerna................ 113

Nuvarande förhållanden m. m....................... 113

Tillhandahållande av lokaler m. m................................ 114

Principbeslut m. m.......... 114

Polisberedningen.............................................. 116

Remissyttrandena............................................. 124

överlåtelse av inventarier m. ................................... 130

Principbeslut m. ............................................ 130

Polisberedningen.............................................. 131

Remissyttrandena............................................. 133

Den kommunala bidragsskyldigheten.............................. 135

Principbeslut................................................. 135

Polisberedningen ..................................... 136

Remissyttrandena............................................. 145

Departementschefen............................................. 148

Särskilda frågor.................................................... 159

Fullgörandet av landsfogdes åligganden m. m........................ 159

Gällande bestämmelser m. m..................................... 159

Polisberedningen................................................ 161

Remissyttrandena............................................... 165

Departementschefen............................................. 167

Stämningsmän och bevis om delgivning.............................. 170

Gällande bestämmelser m. m..................................... 170

Polisberedningen................................................ 172

Remissyttrandena............................................... 176

Departementschefen............................................. 178

Specialmotivering.................................................... 180

Förslaget till lag om polismyndighet m. m............................ 181

Förslagen till ändringar i utlänningslagen och sinnessjuklagen........... 186

Förslaget till lag om polisnämnder.................................. 189

Förslaget till lag om kommunal trafikövervakning..................... 202

Förslaget till lag med vissa bestämmelser i anledning av statens övertagande
av huvudmannaskapet för polisväsendet m. m.................. 206

242

Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 196k

Sid.

Förslagen till lag om fullgörande av landsfogdes åligganden m. m. samt till

följdändringar till denna lag................. 220

Förslagen till lag angående upphävande av lagen om överflyttande å landsfiskal
av kronofogde åliggande bestyr samt till lagändringar i anslutning

därtill......................................................... 222

Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken....................... 224

Förslaget till lag om upphävande av lagen om tillämplighet å vissa polismän
av föreskrifter angående f j ärdingsmän.......................... 226

Förslaget till lag om behörighet att verkställa åtalsprövning i vissa fall..... 227

Förslaget till lag angående ändring i lagen om ersättning av allmänna medel
i vissa fall för skada, som förorsakats av ämbets- eller tjänstemän med

flera........................................................... 228

Förslaget till lag om åklagare tillkommande andel i böter m. m.......... 232

Förslaget till förordning om upphävande av exekutiv förrättningsmans
rätt till andel i resta vgifter............ 232

Departementschefens hemställan................................... 233

Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj :ts lagråd............................ 235

Utdrag av statsrådsprotokollet den 3 april 1964.............................. 237

ESSELTE AS. STHLM 84

412270