Kungl. Maj:ts proposition nr 100 (Proposition 1931:100)

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Nr 100.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag örn
åtgärder mot vanartigt levnadssätt (vanartslag), given
Stockholms slott den 20 februari 1931.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Majit härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag om åtgärder mot vanartigt levnadssätt (vanartslag).

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Sam Larsson.

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 86 haft. (Nr 100.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Förslag

till

Lag

örn åtgärder mot vanartigt levnadssätt (vanartslag).

Härigenom förordnas som följer:

1 KAP.

Lagens tillämplighetsområde.

1 §•

Till skydd mot sadant samhällsskadligt levnadssätt, som i denna lag betecknas
såsom vanart, och för tillrättaförande av dem, vilka göra sig skyldiga
därtill, skola åtgärder vidtagas i enlighet med vad nedan är stadgat.

2 §•

Vanart föreligger, då någon, som fyllt aderton år, undandrager sig att efter
förmåga ärligen försörja sig och tillika

1. under kringstrykande eller eljest för ett liv, som giver grundad anledning
till antagande, att han, annorledes än genom leverne som avses i 3 §,
pa ohederligt sätt förskaffar sig medel till sitt uppehälle, eller som innebär
fara för allmän ordning eller säkerhet; eller

2. gör sig förfallen till bettleri eller tillåter barn, som står under hans vårdnad
eller uppsikt, att bettla eller använder barn eller andra att bettla för sin
räkning.

3 §.

Vanart föreligger jämväl,

1. då någon, som fyllt aderton år, är hemfallen åt otuktigt leverne i tillfälliga
förbindelser och därjämte till otukt förleder ungdom eller genom sitl
leverne åstadkommer särskild fara för sadant förledande eller genom inbjudan
till otukt väcker anstöt å ställe, som i 11 kap. 15 § strafflagen sägs, eller
genom sitt leverne verkar störande för närboende eller andra

eller

2. då någon, som fyllt aderton men ej tjuguett år, är, utan att sådana särskilda
omständigheter föreligga som avses under 1, hemfallen åt otuktigt
leverne i tillfälliga förbindelser samt till följd därav uppenbar fara är för
handen, att han icke kommer att efter förmåga ärligen försörja sig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

2 KAP.

Om särskilda samhällsorgan för behandling av ärenden enligt denna lag.

4 §.

Närmaste befattningen med ärenden enligt denna lag tillkommer, såvitt angår
den, som är under tjuguett år, barnavårdsnämnden samt beträffande den,
som fyllt tjuguett år, skyddsnämnd.

Skyddsnämnd skall finnas i varje stad och landsfiskalsdistrikt, så ock i köping
med egen polischef. I annan köping och i municipalsamhälle skall ock
skyddsnämnd inrättas, så framt det av länsstyrelsen prövas erforderligt.

Beträffande stad med ett invånarantal av minst 20,000 må Konungen, på
framställning av stadsfullmäktige, förordna, att befattningen med de ärenden,
som barnavårdsnämnd enligt denna lag har att handlägga, skall tillkomma en
särskild nämnd. Angående sammansättningen av sådan nämnd skall gälla
vad örn barnavårdsnämnd finnes stadgat. Konungen meddelar de närmare bestämmelser
rörande nämnden, som må finnas nödiga.

5 §•

Skyddsnämnden skall bestå av tre ledamöter. Av dem skall en vara vald
av landstinget eller, såvitt angår skyddsnämnd i stad, som ej deltager i landsting,
av stadsfullmäktige, en förordnad av länsstyrelsen och en självskriven.

Självskriven ledamot är:

i skyddsnämnd i stad, där polismästare finnes, polismästaren eller den befattningshavare
vid polisväsendet, som enligt instruktion eller förordnande har
att taga befattning med ärenden enligt denna lag, och i annan stad stadsfiskalen
eller, örn han är befriad från all befattning med polisväsendet, den som
närmast under polischefen har inseende över polisväsendet; samt

i annan skyddsnämnd polischefen i orten eller den polisman, som av länsstyrelsen
må hava förordnats att taga befattning med nyssnämnda ärenden.

Ordförande i nämnden förordnas av länsstyrelsen. Därest annan än den självskrivne
ledamoten utses till ordförande, förordnar länsstyrelsen jämväl vice
ordförande i nämnden.

6§.

För varje skyddsnämnd skola av landstinget eller stadsfullmäktige, så ock
av länsstyrelsen utses en eller flera män eller kvinnor att tjänstgöra såsom
ledamöter i nämnden ävensom suppleanter till det antal, som prövas erforderligt.
De sålunda å vardera sidan utsedda skola vid varje års början efter samråd
med ordföranden sig emellan fördela tjänstgöringsskyldigheten. Tjänstgöringstiden
är fyra år, räknade från och med den 1 januari året näst efter det, då
valet skedde eller förordnandet meddelades. Avgår någon före tjänstgöringstidens
utgång, utses annan i hans ställe för den återstående tiden. Såvitt möjligt
böra till uppdraget utses personer, bosatta å samma ort som den självskrivne
ledamoten. Samma person må utses för flera nämnder.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Av dem, landsting eller stadsfullmäktige välja, skall minst en vara kvinna.
Beträffande valbarhet, obehörighet och rätt att avsäga sig uppdraget skall å
landet vad om ledamot eller suppleant i kommunalnämnd och i stad vad örn
stadsfullmäktig är stadgat äga motsvarande tillämpning, dock att för valbarhet
ej fordras att vara boende inom skyddsnämndens verksamhetsområde och
att den, som är boende utom detta område, må avsäga sig uppdraget. Örn valet,
som bör ske före september månads utgång, skall länsstyrelsen omedelbart
underrättas.

Länsstyrelse skall, där så ske kan, till uppdraget utse personer, som äga erfarenhet
örn socialt arbete; och bör tillfälle beredas organisationer, vilka inom
orten utöva social hjälpverksamhet, att avgiva förslag å lämpliga personer.
Där länsstyrelsen till ordförande förordnar av landsting eller stadsfullmäktige
vald man, skall minst en av dem, länsstyrelsen utser, vara kvinna.

7 §•

När skyddsnämnd skall sammanträda, har ordföranden att inkalla övriga ledamöter
med iakttagande av uppgjord tjänstgöringsfördelning. Handlägges
ärende rörande kvinna, skall minst en av ledamöterna vara kvinna. Utebliver
den, som inkallats, och är suppleant ej att tillgå, äger ordföranden inkalla annan
behörig och lämplig person i den uteblivnes ställe.

8 §.

Ärende må icke hos skyddsnämnd företagas, med mindre nämnden är fulltalig.

Yppas inom skyddsnämnd vid besluts fattande olika meningar, galle den,
varom två förena sig. Har envar sin mening och kunna meningarna ej till
varandra jämkas, skall ordförandens gälla.

9§.

Där det för lagens tillämpning inom någon kommun finnes erforderligt, må
barnavårdsnämnd och skyddsnämnd till sitt biträde kalla därtill skickade män
och kvinnor.

Linnes ersättning at sadant biträde böra utgå, ankommer det på kommunen
att efter framställning av nämnden bestämma därom.

10 §.

Över barnavårdsnämnd och skyddsnämnd tillkommer befattningen med ärenden
enligt denna lag en särskild domstol, benämnd skyddskollegium.

Skyddskollegium skall finnas i Stockholms stad och i varje län. Kollegiet
eller, i fall som avses i 12 §, varje avdelning därav skall bestå av ordförande
och tre andra ledamöter.

Ordföranden skall vara ordinarie innehavare av domarämbete och en av de
övriga ledamöterna skall vara läkare. Dessa förordnas av Konungen. Återstående
två ledamöter skola vara valda på sätt i 11 § sägs.

Kungl. Majlis proposition nr 100.

För vardera av de ledamöter, Konungen förordnar, utser Konungen tilllika
en eller flera suppleanter, uppfyllande de för ledamoten föreskrivna behörighetsvillkoren.
Angående de suppleanter, som i övrigt skola finnas, är
stadgat i 11 §.

Tjänstgöringstiden är fyra år, räknade från och med den 1 januari aret näst
efter det, då förordnandet meddelades eller valet skedde. Avgår någon före
tjänstgöringstidens utgång, utses annan i hans ställe för den återstående
tiden.

11 §.

För skyddskollegium eller, i fall som avses i 12 §, varje avdelning därav
skola i Stockholms stad av stadsfullmäktige och i varje län av landstinget väljas
tre personer att tjänstgöra såsom ledamöter, bland dem minst en kvinna,
så ock suppleanter till det antal, som prövas erforderligt, bland dem likaledes
minst en kvinna. I den mån så lämpligen kan ske, böra till uppdragen väljas
personer, bosatta å samma ort som ordföranden. De valda skola vid varje års
början efter samråd med ordföranden sig emellan fördela tjänstgöringsskyldigheten.

Finnas i län två landsting eller stad, som ej deltager i landsting, skall val,
som nyss är sagt, förrättas av vartdera landstinget samt av stadsfullmäktige
i varje sådan stad; och skola de sålunda valda företrädesvis tjänstgöra vid
handläggning av ärenden, som överlämnats från barnavårdsnämnd eller skyddsnämnd
i det landstingsområde eller den stad, vars valmyndighet utsett dem.
Samma person må utses av flera valmyndigheter.

Ledamot eller suppleant, som i denna paragraf avses, skall vara svensk
medborgare och hava uppnått tjugufem års ålder. Ej må uppdraget innehavas
av den, som är omyndig eller försatt i konkurstillstånd, ej heller av den, som
på grund av honom ådömd straffpåföljd icke må utöva allmän befattning eller
genom utslag, som ännu icke vunnit laga kraft, är dömd till påföljd, som nu är
sagd, eller är ställd under framtiden för brott, vilket kan medföra sådan påföljd,
eller är förklarad ovärdig att inför rätta föra andras talan.

12 §.

Där med hänsyn till den arbetsbörda, som åvilar skyddskollegium, så finnes
nödigt, äger Konungen förordna örn inrättande av två eller flera avdelningar
av kollegiet ävensom meddela de föreskrifter, som i anledning därav kunna
påkallas.

13 §.

Den som ej avlagt domared skall, innan han tager säte i skyddskollegium,
avlägga sådan ed inför ordföranden eller inför allmän underrätt.

14 §.

När skyddskollegium skall sammanträda, har ordföranden att inkalla övriga
ledamöter med iakttagande av uppgjord tjänstgöringsfördelning. Handlägges
ärende rörande kvinna, skall minst en av ledamöterna vara kvinna. Utebliver
den, som inkallats, eller finnes han vara av jäv hindrad att tjänstgöra och är

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

suppleant ej att tillgå, äger ordföranden inkalla annan behörig och lämplig
person i den uteblivnes eller jäviges ställe.

15 §.

Ärende må icke hos skyddskollegium företagas, med mindre kollegiet är
fulltaligt.

Vad de flesta i skyddskollegium säga galle för kollegiets beslut. Vid lika
röstetal gälle den mening, ordföranden omfattar. Äro flera meningar och finnes
efter jämkning flertal för en av dem vara för handen, gälle den meningen.
Kunna meningarna ej till varandra sålunda jämkas, gälle ordförandens. För
beslut örn intagande å allmän arbetsanstalt enligt 29 eller 30 § erfordras, att
ordföranden biträder beslutet.

3 KAP.

Örn ärendenas behandling hos barnavårdsnämnd och skyddsnämnd.

16 §.

Beträdes någon av polisman med vanart, som avses i 2 §, skall han inställas
inför den barnavårdsnämnd eller skyddsnämnd, som enligt 4 § har att handlägga
ärendet, för undergående av förhör; är det erforderligt, må han anhållas
i avbidan på nämndens beslut i ärendet.

Erhåller fattigvårdsstyrelse, hälsovårdsnämnd, nykterhetsnämnd eller polismyndighet
kännedom örn fall av vanart, som avses i 3 §, skall anmälan därom
ofördröjligen göras hos barnavårdsnämnden eller skyddsnämnden. Kan namn,
alder eller bostad beträffande den, örn vilken är fråga, icke utrönas utan att
han därom varder hörd, äger polismyndighet föranstalta örn sådant förhör. Har
han för dylikt ändamål anhallits, skall han omedelbart efter förhöret lösgivas.
Einnes det sedermera, att han lämnat oriktiga uppgifter, må han anhållas
för att inställas inför nämnden.

Jämväl i annat fall än ovan sägs må barnavårdsnämnd eller skyddsnämnd,
när anledning därtill föreligger, till handläggning upptaga å nämnden ankommande
fråga örn vidtagande av åtgärder enligt denna lag.

Där den, örn vilken i ärendet är fråga, icke inställes inför nämnden, äger
nämnden eller ordföranden kalla honom till personlig inställelse inför nämnden
eller någon av denna utsedd person för undergående av förhör; är han bevisligen
kallad, men utebliver han utan laga förfall, äger nämnden hos polismyndigheten
erhålla handräckning för hans hämtande.

När omständigheterna därtill föranleda, må nämnden före meddelandet av
slutligt beslut i ärendet lösgiva anhållen person.

17 §.

Nämnden skall utan dröjsmål verkställa erforderlig undersökning i ärendet.
A ordföranden eller annan, som nämnden i sådant hänseende bemyndigat, ankommer
därvid att angående den, örn vilken i ärendet är fråga, införskaffa

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

upplysning från det i 61 § omförmälda centralregistret, så framt det icke är
känt, att han ej förekommer i registret, ävensom att, där så anses nödigt, begära
utdrag av straffregistret. Vid undersökningen böra utredas de omständigheter,
som föranlett ingripandet mot honom, den kommun, i vilken han vistades,
då ingripandet ägde rum, hans uppehållsorter och sysselsättning under den
närmast förflutna tiden, hans hälsotillstånd, möjlighet att försörja sig samt levnadsförhållanden
i övrigt, så ock vad eljest kan vara av betydelse vid ärendets
prövning. Då förhör hålles, skall protokoll föras över vad därvid förekommer.

Finnes uppenbart, att vanart ej föreligger, eller anser nämnden vård, som
avses i 18 §, vara erforderlig, må undersökningen efter omständigheterna begränsas.

Där nämnden kallat någon, som är boende eller uppehåller sig inom nämndens
verksamhetsområde, till inställelse vid förhör inför nämnden eller någon av
nämnden utsedd person för att meddela upplysning i något till nämndens behandling
hörande ärende, är han pliktig att hörsamma kallelsen, såvida han
minst fyra dagar förut erhållit del därav. Utebliver han utan laga förfall, äger
nämnden fälla honom att böta fem kronor och genom vite tillhålla honom att
inställa sig. I fall av tredska äger nämnden fälla honom till vitet samt förelägga
högre vite. Vitena må dock tillsammans ej överstiga trettio kronor. Kan
den tredskande ändock ej förmås till inställelse, äger nämnden erhålla handräckning
hos polismyndigheten för hans hämtande. I fråga örn ersättning till den,
som inställt sig, skall vad angående ersättning av allmänna medel till vittnen i
brottmål finnes stadgat äga motsvarande tillämpning; dock skall ersättningen
alltid stanna å statsverket.

18 §.

Finnes beträffande den, örn vilken i ärendet är fråga, skäl att vidtaga åtgärd
enligt gällande lagstiftning örn fattigvård eller örn alkoholistvård eller
föreligger ett ej blott tillfälligt behov av sjukvård eller annan dylik vård, och
prövas det tjänligare att bereda honom sålunda erforderlig vård än att vidtaga
åtgärd enligt denna lag, skall nämnden ofördröjligen söka föranstalta,
att vård, som nyss sagts, kommer till stånd.

Är han varaktigt oförmögen till arbete och på den grund i behov av vård å
vårdanstalt, men finnes anledning antaga, att hans intagande å sådan anstalt
skulle äventyra ordningens upprätthållande därstädes eller i annat hänseende
medföra synnerlig olägenhet för anstalten, må nämnden, därest han förut varit
föremål för åtgärd enligt 19, 20 eller 29 §, överlämna ärendet till skyddskol legiets

prövning.

19 §.

Kommer vård, som avses i 18 § första stycket, icke till stånd och finnes
vanart föreligga, skall nämnden tillhålla den felande att föra ett ordentligt
liv samt allvarligt erinra honom om de påföljder, som i annat fall kunna inträda
för honom.

Då omständigheterna därtill föranleda, ma nämnden ställa den felande under
övervakning på sätt i 62 § sägs.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Där det prövas vara till gagn för den felandes tillrättaförande, skall nämnden
söka vara honom behjälplig med anskaffande av arbete eller vidtaga annan
tjänlig åtgärd; och bör i ty fall efter omständigheterna hänvändelse ske till
arbetsförmedlingsanstalt, myndighet, som handhar ledningen av allmänt arbetsföretag,
annan offentlig eller enskild institution, hans anhöriga eller andra, som
kunna finnas lämpliga och villiga att omhändertaga honom eller att eljest bereda
honom tillfälle att efter förmåga ärligen försörja sig och föra ett ordentligt liv.
I avvaktan pa sadan hjälpåtgärds vidtagande skall nämnden, i den man det erfordras,
söka bereda honom husrum och uppehälle mot fullgörande av arbete.

Mottager den felande vid allmänt arbetsföretag anvisat arbete eller vill han
ingå å hem eller anstalt, som upprättats av kommun, förening eller stiftelse,
äger nämnden, ändå att han icke ställes under övervakning, föreskriva, att han
skall kvarbliva i arbetet eller a hemmet eller anstalten under viss tid, högst
sex månader, ävensom i övrigt meddela honom de föreskrifter, som finnas erforderliga
för hans rättelse.

20 §.

Vill den felande frivilligt ingå på allmän arbetsanstalt, som avses i denna
lag, och förbinder han sig skriftligen att kvarstanna å sådan anstalt under viss
tid, minst sex manader och högst två år, äger nämnden, när den finner skäl
föreligga för hans intagande under den i förbindelsen angivna tiden och plats
för honom kan beredas, i stället för att vidtaga åtgärd enligt 19 § medgiva, att
han må intagas å anstalten. Är han omyndig, erfordras samtycke av den, som
enligt lag har att sörja för hans person.

Nämnden skall tillse, att han överföres till anstalten, samt dit insända handlingar
och protokoll i ärendet jämte redogörelse för den av nämnden företagna
undersökningen, i den mån handlingar och protokoll icke innefatta upplysning
därom.

21 §.

Finnes återfall i vanart föreligga, i ty att den felande förut varit föremål
för åtgärd enligt 19, 20 eller 29 §

och prövas åtgärd enligt 19 eller 20 § icke till gagn för hans tillrättaförande
kunna vidtagas,

skall nämnden överlämna ärendet till skyddskollegiets prövning.

Återfall skall dock icke anses vara för handen, där den felande ej senare än
fem år före hans inställelse inför nämnden varit föremål för beslut enligt 19 §
eller efter frivilligt ingående enligt 20 § å allmän arbetsanstalt utskrivits därifrån.

Är fråga örn vanart, som avses i 3 § under 1, må ärendet ej överlämnas till
skyddskollegiets prövning, med mindre den felande undandrager sig att efter
förmåga ärligen försörja sig eller till följd av hans leverne uppenbar fara är
för handen, att han icke kommer att efter förmåga ärligen försörja sig, eller
eljest synnerliga skäl därtill äro.

Förutom i fall, som ovan sägs, skall ärendet överlämnas till skyddskolle -

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

giets prövning, där den felande är okänd och undandrager sig att uppgiva namn
och hemvist eller skälig anledning förekommer till antagande, att hans uppgift
därom är oriktig, samt rätta förhållandet ej kan utrönas.

22 §.

Där någon visar tredska att efterkomma i avseende å övervakning gällande
bestämmelser eller i samband därmed eller med hjälpåtgärd meddelade föreskrifter,
äger övervakaren, där sådan är förordnad, eller annan, som har uppsikt
över honom, göra anmälan därom hos skyddsnämnden i orten eller, då
fråga är örn den, som är under tjuguett år, hos barnavårdsnämnden därstädes;
och må nämnden efter verkställd undersökning, där ej omständigheterna föranleda
till åtgärd enligt 19 eller 20 §, överlämna ärendet till skyddskollegiets
prövning, dock att i fall av vanart, som avses i 3 § under 1, ärendet må överlämnas
allenast, så framt någon av de i 21 § tredje stycket stadgade förutsättningarna
är för handen.

23 §.

Nämndens beslut skola antecknas till protokollet. Vidtager nämnden åtgärd
enligt 19 § andra, tredje eller fjärde stycket eller 20 §, skall nämnden tillställa
den felande skriftligt besked örn åtgärden och vad han med hänsyn till
densamma har att iakttaga.

24 §.

Då ärende överlämnas till skyddskollegiet, skall nämnden ofördröjligen till
kollegiet insända handlingar och protokoll i ärendet jämte redogörelse för den
däri företagna undersökningen, i den mån handlingar och protokoll icke innefatta
upplysning därom. Äro prästbetyg och utdrag av straffregistret ej tillgängliga,
skall nämnden hos vederbörande begära dessa handlingar med anmodan
om deras omedelbara översändande till kollegiet.

På nämndens föranstaltande skall den felande genom polismyndighetens
försorg skyndsamt inställas hos skyddskollegiet; är han på fri fot, skall han
för ändamålet tagas i förvar. Polismyndigheten skall ock till kollegiet insända
hans signalement.

25 §.

Då undersökning eller annan åtgärd på barnavårdsnämnds eller skyddsnämnds
föranstaltande vidtages i ärende angående vanart jämlikt 3 §, bör
noga tillses, att den, som är föremål för behandling, icke utsättes för allmän
uppmärksamhet eller onödigtvis störes i lovlig verksamhet.

Vad hos nämnd i dylika ärenden förekommit må ej yppas för obehöriga.

Alla handlingar i dessa ärenden skola så förvaras, att de icke åtkommas av
obehöriga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

4 KAP.

Om ärendenas behandling hos skyddskollegium.

26 §.

Har ärende överlämnats till skyddskollegium, skall kollegiet så snart ske
kan och senast inom en vecka hålla förhör. Det åligger kollegiet att i övrigt
verkställa erforderlig utredning. För sådant ändamål äger kollegiet eller dess
ordförande att av polismyndighet påkalla den undersökning, som prövas erforderlig.
Kollegiet eller dess ordförande äger ock inkalla dem, som kunna
antagas hava kännedom i saken, för att vittna eller upplysningsvis höras. Den,
som efter lag är jävig att vittna, må vid kollegiet höras utan ed, dock ej den,
som är yngre än femton år eller saknar förståndets fulla bruk eller på grund
av honom ådömd straffpåföljd är utestängd från behörighet och rättigheter,
varom förmäles i 2 kap. 19 § strafflagen. Protokoll skall föras över vad vid
förhör förekommer.

Vid förhör skola förhandlingarna vara offentliga. Ordföranden äger dock
avvisa åhörare, som enligt vad känt är eller antagas må, ej fyllt aderton år.
När den felande det begär, så ock eljest, när kollegiet finner omständigheterna
därtill föranleda, skall handläggningen äga rum inom stängda dörrar, därvid
kollegiet likväl må medgiva hans anhöriga ävensom andra, vilkas närvaro kan
förväntas bliva till nytta under förhöret, att övervara detsamma.

I fråga örn biträde åt den felande vid ärendets behandling hos skyddskollegiet
skall vad i lag finnes stadgat angående rättegångsbiträde åt häktad i
tillämpliga delar äga motsvarande giltighet; dock att på den felandes begäran
biträde ej må förordnas, där det finnes uppenbart onödigt, att till biträde må
utses även den, som icke avlagt för utövande av domarämbete föreskrivna
kunskapsprov, samt att ersättning, som av allmänna medel tillerkännes biträde
alltid skall stanna å statsverket.

Kan ärende ej avgöras å den dag, då dess behandling påbörjats, skall fortsatt
handläggning äga rum snarast möjligt och senast inom en vecka från
förra handläggningen, där ej särskilt förhållande nödvändiggör längre uppskov.

27 §.

Där så prövas nödigt för vinnande av ytterligare utredning rörande den felandes
personliga förhållanden samt angående de åtgärder, som med hänsyn
därtill må anses tjänligast för hans tillrättaförande, må skyddskollegiet förordna
lämplig person att verkställa särskild undersökning i angivna hänseenden.
Denne åtnjute efter kollegiets prövning av allmänna medel skäligt arvode
för utfört arbete samt ersättning för nödvändiga utgifter. Beslut härom
gånge i verkställighet, ändå att det ej vunnit laga kraft. Skriftligt besked
örn beslutet skall, där det begäres, tillhandahållas utan avgift.

Finner kollegiet, att den, som skall höras såsom vittne eller upplysningsvis,
är så avlägset boende, att hans hörande vid kollegiet är förenat med oskä -

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

lig omgång eller kostnad, äger kollegiet förordna, att förhör angående uppgivna
omständigheter skall äga rum vid den underrätt, som med hänsyn till
tid och plats för dess sammanträden prövas lämplig. På framställning av
kollegiet skall rättens ordförande låta till rätten inkalla dem, som skola höras.

28 §.

Utebliver utan laga förfall den, som enligt 26 § första stycket bevisligen
kallats till inställelse inför skyddskollegiet, äger kollegiet fälla honom till
böter, högst tjugufem kronor, och genom vitén tillhålla honom att inställa sig
samt i fall av tredska fälla honom till sålunda förelagda vitén. Kan han ändock
ej förmås till inställelse, må kollegiet låta hämta honom.

I fråga örn ersättning till den som, efter kallelse enligt 26 § första stycket
eller 27 § andra stycket, inställt sig inför skyddskollegiet eller underrätt, skall
vad angående ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål finnes stadgat
äga motsvarande tillämpning; dock skall ersättningen alltid stanna å
statsverket.

29 §.

Finner skyddskollegiet vård enligt 18 § första stycket icke böra komma
till stånd och framgår av utredningen i ärendet, antingen att återfall i vanart
föreligger samt att, såvitt angår vanart som avses i 3 § under 1, någon av de i
21 § tredje stycket stadgade förutsättningarna för ärendets överlämnande till
kollegiets prövning är för handen, eller ock att sådant fall föreligger, som
avses i 21 § fjärde stycket eller 22 §,

skall av kollegiet tagas under omprövning, huruvida den felande kan antagas
låta sig rätta genom åtgärd enligt 19 eller 20 §; och må kollegiet i sådant
fall, där det anses lämpligen kunna ske, efter samråd med vederbörande
barnavårdsnämnd eller skyddsnämnd besluta därom.

Finnes åtgärd, som nu sagts, ej böra ifrågakomma, skall kollegiet förordna
örn den felandes intagande å allmän arbetsanstalt.

30 §.

Ändå att den, örn vilken i ärendet är fråga, är varaktigt oförmögen till arbete
och på den grund i behov av vård å vårdanstalt, må skyddskollegiet, därest
han förut varit föremål för åtgärd enligt 19, 20 eller 29 § och det finnes
uppenbart, att hans intagande å sådan anstalt skulle äventyra ordningens upprätthållande
därstädes eller i annat hänseende medföra synnerlig olägenhet för
anstalten, förordna örn hans intagande å allmän arbetsanstalt.

31 §.

Vid meddelande av beslut örn intagande å allmän arbetsanstalt enligt 29 §
må skyddskollegiet medgiva villkorligt anstånd med beslutets verkställande,
när omständigheterna giva grundad anledning till antagande, att den felande
skall låta sig rätta utan intagande å allmän arbetsanstalt. I sådant fall skall
kollegiet, på sätt i 62 § sägs, ställa honom under övervakning under en prövotid
av två år.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Fullgör den felande ej i avseende å övervakningen gällande bestämmelser
eller i samband därmed meddelade föreskrifter eller föranleder eljest särskilt
förhållande därtill, må kollegiet, efter anmälan av övervakaren eller polismyndighet
eller efter annorledes vunnen kännedom därom, förklara anståndet förverkat.

32 §.

När skäl därtill äro, äger skyddskollegiet förordna, att beslut örn intagande
å allmän arbetsanstalt skall verkställas utan hinder därav, att det ej äger laga
kraft.

33 §.

Under ärendets handläggning må skyddskollegiet förordna, att den felande
skall försättas på fri fot, där förening, stiftelse eller enskild person är
villig att omhändertaga honom och detta prövas kunna ske på betryggande
sätt, eller där eljest särskilda skäl föreligga. Har kollegiet försatt den felande
på fri fot, äger kollegiet, när anledning därtill förekommer, förordna, att han
ånyo skall tagas i förvar.

Förordnar kollegiet örn vidtagande av åtgärd enligt 19 § tredje stycket eller
medgives den felande att frivilligt ingå på allmän arbetsanstalt, skall han försättas
på fri fot; dock må kollegiet, när omständigheterna därtill föranleda, besluta,
att den felande i avbidan på beslutets verkställande fortfarande skall
hållas i förvar.

Beslutar kollegiet, att den felande skall intagas å allmän arbetsanstalt, må
kollegiet under de förutsättningar, som i första stycket angivas, förordna örn
hans försättande på fri fot, till dess beslutet vunnit laga kraft eller den felande,
på sätt i 35 § sägs, förklarat sig nöjd med detsamma eller över beslutet anförda
besvär blivit avgjorda.

34 §.

Ar den felande tagen i förvar, skall skyddskollegiets beslut örn hans intagande
å allmän arbetsanstalt jämte fullständig besvärshänvisning genast avkunnas
för honom. I varje fall skall beslutet jämte besvärshänvisningen skriftligen
delgivas honom mot bevis; och skall delgivningen verkställas inom tre
dagar eller, om hinder därför möter, så snart ske kan.

Beslutar kollegiet vidtagande av åtgärd enligt 19 § andra, tredje eller fjärde
stycket eller 20 §, skall skriftligt besked örn åtgärden och vad den felande med
hänsyn till densamma har att iakttaga tillställas honom.

35 §.

Å länsstyrelsen ankommer att förordna örn verkställighet av beslut örn intagande
å allmän arbetsanstalt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

skall ej gälla, med mindre lian haft betänketid under två dagar, sedan beslutet
avkunnades för honom eller, örn det ej avkunnats, blev honom skriftligen
delgivet. Örn förklaring, som avgivits annorledes än inför länsstyrelsen, skall
denna ofördröjligen underrättas. Avgiven förklaring må ej återtagas.

Underrättelse örn verkställighetsbeslut skall ofördröjligen sändas till vederbörande
allmänna arbetsanstalt. Sist inom åtta dagar efter det den, som beslutet
rörer, förklarat sig nöjd med detsamma eller beslutet vunnit laga kraft,
skola ock fullständiga protokoll samt handlingarna i ärendet dit översändas.

36 §.

Har verkställighet av beslut örn intagande å allmän arbetsanstalt till följd
av medgivet anstånd eller av annan anledning ej påbörjats inom två år efter
beslutets meddelande, vare det förfallet.

5 KAP.

Om anstaltsvård och eftervårdande verksamhet.

37 §.

Allmän arbetsanstalt enligt denna lag är

1. anstalt eller avdelning därav, som av staten för sådant ändamål inrättats;
eller

2. av landsting, kommun, förening eller stiftelse anordnad anstalt eller avdelning
därav, vilken av Konungen erkänts såsom allmän arbetsanstalt; sådant
erkännande kan när som helst återkallas.

De, som ej fyllt tjuguett år, skola intagas å särskild, för ungdom avsedd
allmän arbetsanstalt eller å särskild, för ungdom anordnad avdelning därav.

Allmän arbetsanstalt skall stå under ledning av en styrelse, i fråga örn vilken
Konungen meddelar närmare bestämmelser.

38 §.

Allmänna arbetsanstalterna skola stå under uppsikt av socialstyrelsen.

39 §.

Män och kvinnor må ej intagas å samma anstalt.

De, som äro intagna å allmän arbetsanstalt och icke äro varaktigt oförmögna
till arbete, skola där hållas till lämpligt arbete, vilket bör så anordnas, att
envar, i den mån det kan ske, får en sysselsättning, som för hans tillrättaförande
och framtida försörjningsmöjligheter finnes tjänlig. De intagna böra
efter ålder, anlag och arbetsförmåga samt med hänsyn till mottaglighet för
rättelse, föregående anstaltsvistelse eller för brott undergånget straff såvitt
möjligt hållas skilda.

Den i 38 § omförmälda uppsiktsmyndigheten äger förordna örn överflyttning
av intagen person från en allmän arbetsanstalt till en annan; sådant förordnande
må genast gå i verkställighet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

40 §.

Den, som enligt 20 eller 29 § intagits å allmän arbetsanstalt, skall å sådan
anstalt kvarhållas, till dess grundad anledning föreligger till antagande, att
han efter utskrivning kommer att efter förmåga ärligen försörja sig och föra
ett ordentligt liv. Är han intagen enligt förordnande av skyddskollegium,
må han dock ej utskrivas tidigare än ett år efter intagandet, utan att synnerliga
skäl därtill äro, och ej heller senare än tre år därefter. Har han frivilligt
ingått, må han icke kvarhållas under längre tid, än som angives i den skriftliga
förbindelsen. Beträffande den sålunda bestämda längsta tiden för kvarhållande
gälla de undantag, som stadgas i 41, 45, 46, 48 och 49 §§.

Har någon intagits jämlikt 30 §, skall han kvarhållas, till dess han finnes
kunna utan olägenhet överflyttas till vårdanstalt.

När synnerligen ömmande skäl föreligga, må den intagne av anstaltens föreståndare
erhålla tillstånd att för viss, kort tid lämna anstalten.

41 §.

Den, som enligt förordnande av skyddskollegium jämlikt 29 § intagits å
allmän arbetsanstalt, må efter utgången av den i 40 § stadgade tid av tre år
kvarhållas tills vidare under följande förutsättningar, nämligen:

1. att han förut, efter fyllda tjuguett år, minst fem gånger varit enligt denna
lag intagen å allmän arbetsanstalt;

2. att han, efter fyllda tjuguett år, i sammanlagt minst tio år varit enligt
denna lag intagen å allmän arbetsanstalt eller undergått straffarbete;

3. att skyddskollegiets förordnande meddelats inom fem år från senaste utskrivning
eller frigivning; samt

4. att han med hänsyn till sin sinnesart samt sitt föregående liv och förhållande
i anstalten måste antagas i händelse av utskrivning icke komma att
efter förmåga ärligen försörja sig och föra ett ordentligt liv eller att han uppenbarligen
är vådlig för annans säkerhet till person eller egendom.

42 §.

Kvarhålles någon jämlikt 40 § andra stycket eller 41 § å allmän arbetsanstalt
utöver tre år, skall fråga örn hans utskrivning sedermera minst en gång
under varje kalenderår upptagas till prövning.

Där ej i särskilda fall annan anordning prövas lämpligare, skall den, som
sålunda kvarhålles, intagas å särskild asylavdelning, förlagd inom eller i anslutning
till allmän arbetsanstalt.

43 §.

Har någon, som intagits å allmän arbetsanstalt, blivit överflyttad till straffanstalt
för undergående av honom ådömt frihetsstraff eller förvandlingsstraff
för böter, eller har han avvikit från arbetsanstalten, skall den tid, under vilken
han sålunda ej vistats å anstalten, icke medräknas vid bestämmande av den tid,
han längst må kvarhållas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

44 §.

Bliver någon, under det han är intagen å allmän arbetsanstalt, varaktigt
oförmögen till arbete, skall han utskrivas från anstalten och överlämnas till
länsstyrelsen i det län, där ingripande mot honom av barnavårdsnämnd eller
skyddsnämnd senast ägde rum; och har länsstyrelsen att efter omständigheterna
föranstalta örn tjänlig vård eller vidtaga annan lämplig åtgärd. I dylikt fall
skall beträffande rätt till fattigvård såsom vistelsesamhälle anses den kommun,
där han enligt protokollet i ärendet vistades, då nämndens ingripande
ägde rum.

Har den arbetsoförmögne intagits enligt förordnande av skyddskollegium
och är han i behov av vård å vårdanstalt men finnes det uppenbart, att hans
intagande å sådan anstalt skulle äventyra ordningens upprätthållande därstädes
eller i annat hänseende medföra synnerlig olägenhet för anstalten, må
dock beslutas, att vad i första stycket sägs icke skall tillämpas beträffande honom;
och skall därefter så anses, som hade han intagits jämlikt 30 §.

45 §.

Å allmän arbetsanstalt intagen person, som på grund av sinnessjukdom eller
sinnesslöhet är i behov av särskild vård, må kvarhållas å anstalten, till dess
sådan vård annorstädes kan beredas honom.

46 §.

Vill någon, som enligt förordnande av skyddskollegium är intagen å allmän
arbetsanstalt, frivilligt tvärstanna å anstalten efter det han enligt 40 §
skall därifrån utskrivas, må det, när skäl därtill äro, medgivas för viss tid,
varje gång högst ett år, under villkor att han skriftligen förbinder sig att
tvärstanna under den tid, som bestämmes. Är han omyndig, erfordras samtycke
av den, som enligt lag har att sörja för hans person.

Vad i första stycket stadgats skall gälla jämväl den, som frivilligt ingått
å allmän arbetsanstalt, dock att det ej må medgivas honom att sålunda kvarstanna
å anstalten längre tid än ett år.

47 §.

Kan åt den, som är intagen å allmän arbetsanstalt, beredas lämplig sysselsättning
utanför anstalten, och prövas det vara till gagn för hans övergång
till hederlig självförsörjning och ordentligt liv i frihet, må viss tids försöksvistelse
utom anstalten medgivas honom. Vistelsen utom anstalten under tiden
för sådan försökspermission räknas såsom anstaltsvistelse; och må, då tiden
för kvarhållande är begränsad, försökspermission ej utsträckas över denna
tid.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

det ej på grund av särskilda omständigheter anses obehövligt, skall han under
permissionstiden ställas under övervakning på sätt i 62 § sägs.

48 §.

Fullgör den försökspermitterade ej i avseende å övervakning gällande bestämmelser
eller i samband därmed meddelade föreskrifter eller föranleder eljest
särskilt förhållande därtill, må anstaltens styrelse, efter anmälan av övervakaren
eller polismyndighet eller efter annorledes vunnen kännedom därom,
låta återhämta honom till anstalten.

I det fall, att återhämtandet till anstalten skett på grund av bristande fullgörande
av nämnda föreskrifter, må han där kvarhållas ytterligare högst sex
månader utöver den tid, varunder detta eljest längst kunnat ske; dock att
den, som frivilligt ingått eller frivilligt kvarstannat å anstalten, ej i något
fall må kvarhållas under längre tid, än som angives i den skriftliga förbindelsen.

Har ej före permissionstidens utgång fråga väckts örn hans återhämtande
till anstalten, skall beslut meddelas örn utskrivning; dock att, där de i 41 § under
1—3 angivna förutsättningarna äro för handen, jämväl ny permission kan
beviljas.

49 §.

Då utskrivning av den, som vistas å allmän arbetsanstalt, skall äga rum,
har anstaltens styrelse att med anlitande av organisation, som utövar social
hjälpverksamhet, eller enskild person söka i tid bereda honom lämplig sysselsättning
och förhjälpa honom till ort, där sådan erhållits, eller vidtaga andra
tjänliga åtgärder till hans bistånd.

Därest lämplig sysselsättning finnes icke kunna omedelbart beredas honom,
må han, när skäl därtill äro och han intagits enligt förordnande av skyddskollegium,
kvarhållas å anstalten, till dess sysselsättning kunnat anskaffas,
dock högst fyra månader.

50 §.

Vid utskrivning från allmän arbetsanstalt må anstaltens styrelse, där så
prövas nödigt, ställa den utskrivne under övervakning på sätt i 62 § sägs.

Visar den övervakade tredska att efterkomma i avseende å övervakningen
gällande bestämmelser eller i samband därmed meddelade föreskrifter, äger
övervakaren eller polismyndighet göra anmälan därom hos skyddsnämnden i
orten eller, då fråga är örn den, som är under tjuguett år, hos barnavårdsnämnden
därstädes; och må nämnden efter verkställd undersökning, där ej
omständigheterna föranleda till åtgärd enligt 19 eller 20 §, med iakttagande
av bestämmelserna i 24 § överlämna ärendet till skyddskollegiet, som har att
pröva, huruvida förordnande bör meddelas örn hans återintagande å allmän
arbetsanstalt eller annan åtgärd vidtagas.

Varder den övervakade, enligt vad nu sagts, återintagen å sådan anstalt, må
han ej kvarhållas under längre tid än ett år.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

51 §.

Om kvarhållande å allmän arbetsanstalt, beviljande av försökspermission
samt utskrivning från sådan anstalt beslutar anstaltens styrelse.

När skäl därtill äro, må även uppsiktsmyndigheten, efter anstaltsstyrelsens
hörande, förordna örn utskrivning.

52 §.

Polismyndighet har att på begäran meddela handräckning för återhämtande
till allmän arbetsanstalt av den, som avvikit därifrån, och av försökspermitterad,
som anstaltsstyrelsen beslutit återhämta till anstalten.

6 KAP.

Om klagan och underställning i ärenden enligt denna lag.

53 §.

över barnavårdsnämnds eller skyddsnämnds beslut må den, som beslutet
rörer, hos skyddskollegiet anföra besvär inom en månad från den dag, då han
erhöll del av beslutet. Utan hinder av förd klagan må beslutet gå i verkställighet,
där ej kollegiet annorlunda förordnar.

54 §.

Har skyddskollegium meddelat beslut örn intagande å allmän arbetsanstalt
örn förverkande av villkorligt anstånd med sådant besluts verkställande, örn
påföljd för utevaro från förhör vid kollegiet eller örn ersättning av allmänna
medel, varom i 26 § tredje stycket, 27 § första stycket och 28 § andra stycket
sägs, må ändring i beslutet sökas av den, som beslutet rörer. Det åligger
klagande att inom en vecka från den dag, då han skriftligen erhöll del av beslutet,
till kollegiets ordförande inkomma med sina till Konungen ställda besvär.
Ordföranden infordrar skyndsamt yttrande över besvären från barnavårdsnämnden
eller skyddsnämnden, örn anledning därtill föreligger, samt insänder
därefter ofördröjligen till nedre justitierevisionen samtliga ärendet rörande
handlingar tillika med utlåtande av kollegiet.

Klagan över beslut, som av skyddskollegium särskilt meddelats örn någons
tagande eller kvarhållande i förvar, må av honom föras i enahanda ordning,
dock utan inskränkning till viss tid.

Över annat av skyddskollegium meddelat slutligt beslut, än ovan sägs, är
klagan ej tillåten. Ej heller må särskild klagan föras, där skyddskollegium
under ärendes handläggning meddelat annat beslut, än förut är sagt.

Av Konungen meddelat beslut om intagande å allmän arbetsanstalt och om
förverkande av villkorligt anstånd med verkställande av sådant beslut översändes
till länsstyrelsen för förordnande om verkställighet.

Bihang till riksdagens protokoll 1981. 1 sami. 86 haft. (Nr 100.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

55 §.

Över beslut av styrelse för allmän arbetsanstalt må den, som beslutet rörer,
hos uppsiktsmyndigheten anföra besvär inom en månad från den dag, då han
erhöll del av beslutet. Klagande åligger att inom nämnda tid inkomma med
sina besvär till anstaltsstyrelsen, som jämte eget yttrande utan dröjsmål insänder
besvären till uppsiktsmyndigheten.

Föreligga de i 41 § under 1—3 angivna förutsättningarna, skola såväl beslut
om kvarhållande jämlikt nämnda paragraf som ock beslut örn utskrivning
alltid underställas uppsiktsmyndigbetens prövning, evad besvär anföras
eller ej. Lag samma vare, då jämlikt 42 eller 44 § beslut fattas av anstaltsstyrelse
örn kvarhållande eller utskrivning.

I de fall, där ej underställning sålunda skall ske, må anstaltsstyrelses beslut
utan hinder av förd klagan gå i verkställighet, där ej uppsiktsmyndigheten
annorlunda förordnar.

56 §.

Då uppsiktsmyndigheten handlägger fråga om kvarhållande eller utskrivning
i fall, när underställning jämlikt 55 § skall äga rum, skola i avgörandet
deltaga chefen för nämnda myndighet eller hans ställföreträdare, den ledamot,
som inom ämbetsverket handlägger ärenden av ifrågavarande slag, annan ledamot,
som avlagt för utövande av domarämbete föreskrivna kunskapsprov, samt
två av Konungen särskilt förordnade ledamöter, av vilka den ene skall vara
legitimerad läkare med psykiatrisk utbildning och den andre vara eller hava
varit ordinarie innehavare av domarämbete.

Sistnämnda två ledamöter ävensom en eller flera suppleanter för vardera
av dem utses för en tid av fyra år, räknade från och med den 1 januari året
näst efter det, då förordnandet meddelades. Avgår någon av dem, skall ny
ledamot eller suppleant utses för den återstående tiden. Suppleant skall uppfylla
de för ledamoten stadgade behörighetsvillkoren.

Mot den, som deltager i här avsedda beslut, gälle samma jäv, som i lag stadgas
i fråga örn domare.

Beslut må ej fattas, med mindre samtliga ledamöter eller suppleanter för
dem deltaga i beslutet. Såsom uppsiktsmyndighetens beslut gälle den mening,
varom de flesta förenat sig.

57 §.

I uppsiktsmyndighetens beslut må den, som beslutet rörer, söka ändring hos
Konungen i socialdepartementet före klockan tolv å trettionde dagen efter den,
då klaganden erhöll del av beslutet.

58 §.

Där den, som hålles i förvar eller är intagen å allmän arbetsanstalt, behöver
hjälp vid författande av besvär eller inlaga i anledning av beslut av skyddskollegium,
anstaltsstyrelse eller uppsiktsmyndigheten, har länsstyrelsen eller
tillsyningsmannen vid häktet eller ock anstaltsstyrelsen att tillse, att honom

Kungl. Maj:ts proposition nr 100..

beredes den hjälp, som av förhållandena påkallas. Därest för ändamålet anlitats
annan person än befattningshavare vid häkte eller arbetsanstalt, äger
sådant biträde av allmänna medel erhålla gottgörelse med belopp, som den
myndighet, vilken prövar beslutet, har att bestämma.

7 KAP.

Allmänna bestämmelser.

59 §.

I den mån ej i denna lag är särskilt stadgat, skall beträffande skyddskollegium
och ärendenas behandling hos kollegiet lända till efterrättelse vad örn
underrätt och rättegången därstädes finnes föreskrivet, där det är tillämpligt.

Åtal mot ordförande eller annan ledamot i skyddskollegium för fel eller försummelse
i ämbetet skall upptagas av den hovrätt, inom vars domvärjo kollegiet
har sin verksamhet.

60 §.

Myndigheter, som handlägga ärenden enligt denna lag, böra låta sig angeläget
vara att, i den mån sådant kan vara till gagn vid fullgörandet av deras
åligganden, samarbeta med såväl fattigvårdsstyrelser, barnavårdsnämnder,
nykterhetsnämnder och andra myndigheter som organisationer, vilka utöva social
hjälpverksamhet.

61 §.

Hos uppsiktsmyndigheten skall föras ett för hela riket gemensamt centralregister
angående dem, vilka blivit föremål för åtgärd enligt 19, 20, 29, 30
eller 50 § denna lag eller vilkas upptagande i registret eljest är eller varder
föreskrivet.

Angående meddelande av utdrag av registret skall vad i 8 § 1, 3 och 4 mom.
lagen örn straffregister är stadgat äga motsvarande tillämpning.

62 §.

Övervakning skall anordnas för viss tid, uti det i 31 § avsedda fallet två år
och i andra fall högst ett år. Till övervakare bör utses därtill lämplig person,
förening eller stiftelse.

övervakare har att öva tillsyn över den, som är ställd under övervakning,
och söka befordra vad som kan lända till hans hjälp. Vid övervakningen bör
noga tillses, att den övervakade icke utsättes för allmän uppmärksamhet eller
onödigtvis störes i lovlig verksamhet.

Den övervakade skall föra ett ordentligt liv, bemöda sig om utväg till hederlig
självförsörjning, städse hålla övervakaren underrättad om sin bostad och
adress, på kallelse inställa sig hos honom samt ej lämna arbetsanställning utan
att dessförinnan hava inhämtat hans råd.

Är den, som ställes under övervakning, under tjuguett år, må det kunna åläggas
honom skyldighet, i visst avseende eller i allmänhet, att efterkomma före -

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

skrift och foga sig i anordning, som övervakaren finner erforderlig för hans
rättelse.

Vid anordnande av övervakning jämlikt 31 eller 47 § böra meddelas den
övervakade de föreskrifter angående vistelseort, sysselsättning och annat, som
finnas erforderliga för hans rättelse.

Där så prövas nödigt, må under övervakningstiden ändring ske i meddelade
föreskrifter.

63 §.

Har arbete enligt denna lag anskaffats åt någon å annan ort än den, där han
vistas, eller skall någon eljest på grund av meddelad föreskrift begiva sig till
viss ort eller dit förflyttas, skall ersättning för resekostnad utgå av statsmedel
i den omfattning och enligt de grunder, som Konungen bestämmer.

Kostnad för vård och uppehälle å allmän arbetsanstalt skall bestridas av
statsverket. I fråga örn anstalt, som ej inrättats av staten, bestämmer Konungen
de grunder, enligt vilka ersättningen till anstalten skall utgå.

64 §.

Konungen meddelar närmare föreskrifter:

1. angående ersättning till ledamöter i skyddsnämnd och skyddskollegium;

2. angående skyddskollegiernas verksamhet;

3. angående övervakning, särskild undersökning enligt 27 §, överflyttning
från en allmän arbetsanstalt till en annan, försökspermission och utskrivning
från sådan anstalt;

4. huruvida och i vilken form å allmän arbetsanstalt intagen person må
åtnjuta ersättning för sitt arbete därstädes samt i vilken omfattning och på
vad sätt vid utskrivningen innestående dylika medel må komma honom till
godo; samt

5. angående uppgifter till centralregistret och örn registrets förande.

65 §.

Böter och vitén, som någon enligt denna lag fälles utgiva, tillfalla kronan.

Saknas tillgång till fulla gäldandet av böter och vitén, som omförmälas i
28 §, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

66 §.

I fråga örn utlänning, som beträdes med vanart, må åtgärder enligt denna
lag vidtagas allenast, då utvisning funnits ej böra äga rum eller, efter Konungens
förordnande, då hinder möter mot verkställighet av beslut örn utvisning;
och ankommer det å den länsstyrelse, som prövat frågan örn hans utvisning,
att överlämna ärendet till skyddskollegiet i länet, som har att enligt de
för särskilda fall i lagen meddelade bestämmelserna besluta, vilka åtgärder
skola vidtagas beträffande honom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

8 KAP.

Övergångsbestämmelser.

67 §.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1933; dock att 61 § träder i kraft å dag,
som Konungen bestämmer.

De, som skola tjänstgöra såsom ledamöter i skyddsnämnd eller skyddskollegium,
samt i 56 § nämnda, särskilt förordnade ledamöter av uppsiktsmyndigheten,
så ock suppleanter för dem skola första gången utses före den
1 juli 1933. Tjänstgöringstiden för de sålunda utsedda skall utgå den 31 december
1936.

68 §.

Genom denna lag upphäves lagen den 12 juni 1885 (nr 27) angående lösdrivares
behandling tillika med alla de stadganden, vilka innehålla ändring
eller förklaring av nämnda lag eller tillägg därtill.

Där i lag eller författning förekommer hänvisning till lagrum, som ersatts
genom bestämmelse i den nya lagen, skall denna i stället lända till efterrättelse.
Vad i lag eller författning är stadgat angående lösdriveri skall äga tillämpning
å vanart, som avses i denna lag, och vad som är sagt örn tvångsarbete skall
gälla intagande å allmän arbetsanstalt.

69 §.

Mål angående ådömande av tvångsarbete, som vid tiden för denna lags
ikraftträdande äro anhängiga hos länsstyrelse eller poliskammare, skola för
fortsatt handläggning överlämnas till skyddskollegiet i länet.

Fullföljes talan mot utslag, som i mål angående ådömande av tvångsarbete
före denna lags ikraftträdande meddelats av länsstyrelse eller poliskammare,
skall den äldre lagen lända till efterrättelse.

Vid verkställighet av utslag, varigenom någon enligt den äldre lagen dömts
till tvångsarbete, skall i fråga örn tiden för tvångsarbetet gälla vad utslaget
innehåller men i övrigt den nya lagen äga tillämpning; dock att stadgandet i
13 § i den äldre lagen fortfarande skall äga giltighet.

70 §.

I fall, som avses i 18, 21, 29 och 30 §§, skall varning enligt den äldre lagen
vara att likställa med åtgärd enligt 19 § och utslag, varigenom någon enligt
nämnda lag dömts till tvångsarbete, med förordnande örn intagande å allmän
arbetsanstalt.

I fall, som avses i 41 §, skall tvångsarbete, som någon undergått enligt den
äldre lagen, vara att likställa med intagning å allmän arbetsanstalt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

71 §■

Intill dess plats å särskild, för ungdom avsedd allmän arbetsanstalt eller å
särskild, för ungdom anordnad avdelning därav kan beredas dem, som ej fyllt
tjuguett år, må de intagas å annan allmän arbetsanstalt. Sådan särskild anstalt
eller avdelning skall dock vara inrättad senast den 1 juli 1936.

72 §.

I den mån så lämpligen kan ske, skola i centralregistret införas uppgifter
jämväl angående dem, som enligt den äldre lagen erhållit varning eller dömts
till tvångsarbete.

Kungl. Majlis proposition nr 100.

Utdrag av protokollet över social är en den, hållet inför Hans Majit
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 14 januari
1931.

N ärvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden

Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd, Larsson,

Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Departementschefen, statsrådet Larsson anför efter gemensam beredning
med chefen för justitiedepartementet:

På grundval av en av Kungl. Majit för 1930 ars riksdag framlagd proposition,
vars sakliga prövning icke av riksdagen medhanns, har inom socialdepartementet
utarbetats ett förslag till reformering av gällande lösdnvenlagstiftning.
Jag anhåller nu få anmäla detta ärende för Kungl. Majit.

Förslagets grunder i jämförelse med 1930 års förslag.

Med proposition nr 240 framlade Kungl. Majit för 1930 års riksdag för-Förlag vid
slag till lag örn åtgärder mot vanartigt levnadssätt (vanartslag) m. m., vil- riksdag.
ket förslag avsåg att ersätta lagen den 12 juni 1885 angående lösdrivares behandling
jämte därmed sammanhörande stadganden. I anledning av propositionen
väcktes inom riksdagens båda kamrar åtskilliga motioner, över propositionen
och motionerna avgav andra lagutskottet utlåtande nr 36, däri utskottet
emellertid med hänsyn till den sena tidpunkt, då utskottet varit i tillfälle
att till behandling upptaga ärendet, icke ingick i saklig prövning av förslaget.
Under uttalande av den förväntan, att förslag i ärendet redan nästa
år måtte åter föreläggas riksdagen, hemställde utskottet, att propositionen
ej måtte av riksdagen bifallas, samt att de i anledning därav väckta motionerna
ej måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda. Utlåtandet blev av
riksdagen godkänt, och i skrivelse den 27 maj 1930, nr 292, anmälde riksdagen
sitt beslut.

Beträffande innehållet av Kungl. Majits förslag tillåter jag mig hänvisa
till propositionen. För de motioner, som väcktes i anledning av propositionen,
anser jag mig emellertid här böra lämna en översiktlig redogörelse; i vissa
avseenden skall jag i det följande närmare återkomma till desamma. A.v motionerna,
inalles åtta, voro tre i vardera kammaren väckta inbördes likalydande.
Dessa utgjordes av motionerna I: 326 av herr Möller m. fl. och

Kungl. Majlis proposition nr 100.

II: 534 av herr Hansson i Stockholm m. fl., I: 330 av herrar Reuterskiöld
och Löfvander samt II: 546 av herrar Lindgren och Persson i Trången ävensom
I: 334 av herrar Winberg och Samuelson samt II: 554 av herr Dahlén
m. fl. Återstående två motioner voro framförda, den ena, I: 332, av fröken
Hesselgren och den andra, II: 533, av herrar Mosesson och Hallén. I samtliga
likalydande motioner yrkades under olika motivering avslag å propositionen.
Herr Möller m. fl. och herr Hansson i Stockholm m. fl. framhöllo
i första hand, att förslaget till vanartslag borde omarbetas i syfte, att prövningen
av frågor örn intagande å allmän arbetsanstalt förlädes till domstol
i stället för till länsstyrelse och poliskammare. Därjämte hemställde de, att
vid utarbetande av nytt lagförslag i ämnet vissa i motionerna angivna erinringar,
avseende bestämmelserna rörande sedeslöst leverne, utvidgning av 1924
ars barnavårdslag att omfatta ungdom i åldern 18—21 år, organet i första
instans m. m., matte komma under beaktande. I motionerna av herrar Reuterskiöld
och Löfvander samt av herrar Lindgren och Persson i Trången anmärktes,
bland annat, att förslaget vore inriktat icke på lösdriveriets utan
pa den sociala vanartens bekämpande, i följd varav lösdriveriet i verklig mening
lämnats utan nödig och därefter avpassad reaktion, att huvudvikten i
lagstiftningen ej finge, såsom i propositionen skett, avse uppfostrande och
hjälpande verksamhet, da de egentliga lösdrivarna icke vore uppfostringsbara,
samt att huvudvikten i stället måste läggas på en reaktion, varigenom
självförsörjningsarbetet av samhället framtvingades. Herrar Winbergs och
Samuelsons samt herr Dahléns med fleras motioner gingo ut på upphävande
av all lösdriverilagstiftning. Vad därefter angår de två övriga motionerna,
åsyftade fröken Hesselgren i sin motion en inskränkning av den föreslagna
vanartslagens räckvidd, dels så att lagen bleve tillämplig allenast å dem,
som fyllt 21 år, medan barnavårdslagen skulle utsträckas att avse ungdom
i åldern 18 21 ar, dels ock sa att stadgandena i vanartslagen rörande sedes löst

leverne skulle uteslutas och vissa bestämmelser härom införas i strafflagen.
Herrar Mosesson och Hallén yrkade slutligen närmare angivna ändringar
i förslaget till vanartslag, åsyftande bland annat vidgad möjlighet till
ingripande mot sedeslösa samt uteslutande av bestämmelsen i förslaget, att
viss polisman skulle vara självskriven ordförande i första instansens organ.

(vrbeteT^ » ■^''r^’an om r°f°rmcring av gällande lösdriverilagstiftning har sedermera

ardiparte™ ^er upptagits till behandling inom socialdepartementet. Till grund för armentet.
betet har därvid legat den vidlyftiga utredning, som förut åvägabragts i
detta ärende, i främsta rummet de tidigare sakkunnigbetänkandena, nämligen
1922 års förslag (statens offentliga utredningar 1923:2), 1926 års förslag
(statens offentliga utredningar 1926: 9) och 1929 års förslag (statens
offentliga utredningar 1929:9). I ett avseende, nämligen beträffande anordnandet
av den myndighet, som har att meddela förordnanden örn intagning
a arbetsanstalt, har dock ytterligare utredning från myndigheter inför-1
skaffats. Redogörelse härför skall lämnas i det följande.

I en i oktober 1930 dagtecknad skrivelse har förbundet för kristet samhällsliv
med instämmande av ett flertal personer framlagt vissa synpunkter å lag -

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

stiftningsfrågan. Vidare har ett antal kvinnoorganisationer, nämligen frisinnade
kvinnors riksförbund, föreningen vita bandet, Sveriges socialdemokratiska
kvinnoförbund, fackliga kvinnliga samorganisationen i Stockholm, svenska
kvinnors medborgarförbund och föreningen unga kvinnors värn, i skrivelse
den 13 december 1930 framställt vissa erinringar mot det för riksdagen framlagda
förslaget till vanartslag. Vad sålunda anförts har tagits i betraktande
vid det fortsatta arbetet inom departementet.

Såsom resultat av arbetet föreligger ett nytt förslag till lag örn åtgärder
mot vanartigt levnadssätt. Där så erfordras för att skilja förslaget från
förra årets, benämner jag detsamma 1931 års förslag.

I fråga örn grunderna för föreliggande förslag vill jag redan bär nämna,
att jag vid övervägandet av de många, delvis mycket omstridda problem, som
i detta lagstiftningsärende kräva sin lösning, på de flesta punkter kunnat ansluta
mig till den uppfattning, som kommit till uttryck i det för riksdagen
år 1930 framlagda förslaget. Särskilt vill jag uttala min anslutning till den
grundläggande förutsättningen i förslaget, nämligen att ingripande mot avsedda
företeelser skall ske i den mån de innebära en påtaglig samhällsfara.
Beträffande vissa spörsmål av väsentlig betydelse bar emellertid en annan
lösning än den i propositionen innefattade synts mig vara att föredraga. Detta
är förhållandet med frågan örn lagens tillämplighetsområde beträffande personer
över 21 år samt anordnandet av de organ, som skola handhava tillämpningen
av lagen, särskilt organet i andra instans. Även i några detaljfrågor
hyser jag en annan mening än min företrädare i ämbetet. Vid redogörelsen
för de ändringar, som jag ansett 1930 års förslag till vanartslag böra undergå,
skall jag även till behandling upptaga ett par andra frågor, beträffande vilka
jag väl icke har något ändringsförslag att framlägga, men som dock synts mig
vara av särskilt intresse att beröra.

Lagens tillämpliglietsområde beträffande personer över 21 år.

Det problem, som i första hand påkallar prövning, avser lagens tillämplighetsområde.
Därvid skall jag nu behandla de olika slag av vanart hos
personer över 21 år, som lagen bör gälla, och därefter såsom en fråga för
sig upptaga spörsmålet örn lagstiftningens ställning till dem, som äro yngre
än 21 år.

Enligt 1 § av gällande lösdriverilag må såsom lösdrivare behandlas dels Gällande rätt.
den, som sysslolös stryker omkring från ort till annan utan medel till sitt
uppehälle, där ej omständigheterna ådagalägga, att han söker arbete, dels
ock den, vilken eljest, utan att äga medel till sitt uppehälle, underlåter att
efter förmåga ärligen försörja sig och tillika förer ett sådant levnadssätt,
att våda därav uppstår för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet. Enligt
92 § fattigvårdslagen må vidare vissa bettlare behandlas såsom lösdrivare.

I 1930 års proposition reglerades lagens tillämplighetsområde i 1 kap., Propositionen.
omfattande 1—3 §§. 1 § innehöll den allmänna bestämmelsen, att till

Departe ments chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Motionerna.

skydd mot sådant samhällsskadligt levnadssätt, som i lagen betecknades
såsom vanart, och för tillrätta föran de av dem, vilka gjorde sig skyldiga därtill,
åtgärder skulle vidtagas i enlighet med vad i lagen stadgades. I 2 §
angavs därefter vad som menades med vanart. Under 1—3 upptog lagrummet
olika slag av vanart, för Anika alla den gemensamma förutsättningen
var uppställd, att den, örn vilken var fråga, undandrog sig att efter
förmåga ärligen försörja sig. Fallet under 1 avsåg i huvudsak sådana personer,
vilkas levnadssätt innebar fara för allmän ordning eller säkerhet, företrädesvis
dem, som skaffade sig sitt livsuppehälle på ohederligt sätt, t. ex.
vissa luffare, spritlangare, yrkesspelare, sutenörer m. fl. Under 2 i 2 § Amro
bettlarna upptagna och under 3 vissa sedeslösa, nämligen de som voro hemfallna
åt otuktigt leverne i tillfälliga förbindelser och därjämte antingen till
otukt förledde ungdom eller genom sitt leverne åstadkommo särskild fara för
sådant förledande eller genom inbjudan till otukt väckte förargelse å allmän
plats eller genom sitt leverne verkade störande för närboende eller andra.
Rörande personer i åldern 18—21 år, till Aulka jag senare återkommer, må
här nämnas, att enligt 3 § ingripande kunde ske mot den, som vore hemfallen
åt otuktigt leverne i tillfälliga förbindelser, så framt till följd därav
uppenbar fara vore för handen, att han icke komme att efter förmåga ärligen
försörja sig.

I flertalet motioner var frågan örn lagens tillämplighetsområde föremål för
uppmärksamhet. Herr Möller m. fl. och herr Hansson i Stockholm m. fl.
ansågo, att lagen icke borde upptaga några bestämmelser rörande till myndig
ålder komna människors sedliga vandel och att alltså stadgan dena under 3
i 2 § borde utgå. Till stöd härför anförde motionärerna i huvudsak, att lagen
vore ensidig, i det att den riktade sig allenast mot medellösa personer och
praktiskt taget blott mot kvinnorna, att då lösdriveri och prostitution vore
till sin väsenart två skilda företeelser, frågan örn prostitutionen ej hörde
hemma i samma lag som lösdriveriet, att endast ett ytterst ringa, av polismyndigheterna
godtyckligt utvalt fåtal av dem, som föra ett sedeslöst liv, kunde
nås av lagen, i följd varav det huvudsakliga syftemålet med lagstiftningen,
samhällets skyddande, icke kunde vinnas, samt att, då tvångsinternering icke
vore det rätta medlet för ifrågaATarande personers återupprättande, det andra
sjHtet med lagstiftningen, den felandes tillrättaförande, ej heller uppnåddes.
Enligt motionärernas mening hade bestämmelser till ungdomens skyddande mot
förledande till otukt sin rätta plats i strafflagen, och i fråga örn uppfordran
till otukt, som väckte anstöt å allmän plats, borde bestämmelser införas antingen
i strafflagen eller i allmänna ordningsföreskrifter. Äldre, oförbätterliga
prostituerade, som icke kunde taga hand örn sig själva och därtill utgjorde
en fara för sin omgivning, borde genom utvidgade bestämmelser, eventuellt
i interneringslagen, beredas nödig asylvård. Motionärerna yttrade jämväl
i fråga örn medlen för återupprättande av sedeslösa, att ett kraftigare
ekonomiskt stöd åt den enskilda hjälpverksamheten från statsmakternas sida
i förening med vederbörlig kontroll över denna verksamhet säkerligen komme
att ge bättre resultat än tvångsåtgärder.

Fröken Hesselgren anförde i sin motion, att lagstiftningens syfte, såvitt

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.0.

anginge de sedeslösa över 21 år, nåddes enklare och effektivare genom vissa
ändringar i strafflagen och genom kraftigt understödjande av det enskilda
hjälparbetet. Mot de företeelser, som avsåges i 2 § under 3 i vanartslagen, borde
strafflagsbestämmelser införas dels, i överensstämmelse med reglementeringsIcommitténs
förslag, angående straff för provokation till otukt, särskilt då
denna provokation riktades mot ungdom eller personer i viss beroende ställning
till provokatören, dels ock angående straff beträffande andra företeelser,
som omförmäldes i 2 § under 3 i vanartslagen, evad de beginges av dem,
som undandroge sig att ärligen försörja sig, eller av andra. Härjämte borde
åldersgränsen i vissa straffbud avseende otukt med minderåriga höjas.

Herrar Samuelson och Winberg samt herr Dahlén m. fl. — vilkas yrkande
som nämnts avsåg lösdriverilagstiftningens upphävande -— anförde i fråga
örn lagens tillämpningsområde, att bestämmelserna vore alldeles för oklara,
vilket gåve rum för ett mycket långt gående godtycke, samt att i olikhet
med de regler, som eljest gällde, icke konkreta handlingar beivrades utan det
bela vilade på antagande. I motionerna framhölls även, att förslaget bibehållit
den nuvarande lagens karaktär av klasslag, eftersom i verkligheten blott
medellösa drabbades av ingripande samt att bestämmelserna rörande de sedeslösa
riktade sig ensidigt mot kvinnorna.

Slutligen yrkade herrar Mosesson och Hallén beredande av möjlighet att
ingripa mot sådana sedeslösa, som icke undandroge sig att efter förmåga ärligen
försörja sig men vilkas levnadssätt i övrigt vore av den i förslaget angivna
beskaffenheten.

Såsom den av mig nu lämnade redogörelsen utvisar, hava motionärerna vid
årets riksdag i allmänhet icke haft något att erinra mot att den föreslagna
lagen skulle äga tillämpning å sådana grupper som de i 2 § under 1—2 upptagna,
nämligen vissa samhällsvådliga och bettlare. Ej heller eljest torde
i stort sett någon meningsskiljaktighet råda därom, att denna lagstiftning bör
omfatta nämnda grupper. Och för min del har jag icke funnit anledning föreligga
att härutinnan ifrågasätta någon ändring i lagförslaget. Yad särskilt
angår påståendet, att förslaget beträffande nu berörda grupper skulle rikta
sig allenast mot de medellösa, vill jag framhålla, att därest bemedlade personer
skulle undandraga sig ärlig försörjning och skaffa sig inkomster genom
samhällsvådligt leverne eller genom bettleri, drabbas de av förslagets bestämmelser.
Förutsättningen, att vederbörande skall undandraga sig ärlig försörjning,
vilken tagits till intäkt för påståendena örn lagens begränsning till medellösa,
har tillkommit för att utmärka den egenskap, som framför allt kännetecknar
häri ifrågavarande personer, arbetsskyggheten. Därigenom har dragits
en klar och tydlig gräns mellan arbetsovillighet och oförvållad arbetslöshet.
Att under inga förhållanden en ofrivilligt arbetslös skall kunna behandlas
enligt nu berörda bestämmelser ligger i sakens natur och lärer icke behöva
ytterligare understrykas. Med den organisation av myndigheterna i första instans,
som i 1930 års proposition föreslogs, särskilt dess betydande inslag av
lekmannarepresentanter, torde också goda garantier vara skapade för att allenast
verkligt arbetsovilliga bliva föremål för åtgärd enligt lagen.

Departe mentschefen.

Bestämmelserna
angående
vissa
samhällsvådliga
och
bettlare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Bestämmel- Om sålunda enighet i allmänhet förefinnes angående lagstiftningens ställ8ende
sedes- till samhällsvådliga och betsande personer, hava däremot de i propo löst

levnads- sitionen föreslagna stadgandena mot sedeslöst leverne från skilda håll såväl i
SJiällsskadlig m°tionerna vid 1930 års riksdag som i det offentliga meningsutbytet blivit
art. föremål för kritik. Jag skall i denna del till en början upptaga frågan, örn
Spörsmålen, samhällets ingripande mot sedeslöst leverne bör ske enligt förevarande lagstiftning
eller enligt strafflagen, samt därefter övergå till spörsmålet, i vilken
omfattning ingripande mot de sedeslösa bör äga rum, i samband varmed
den framställda invändningen, att bestämmelserna ensidigt rikta sig mot medellösa
personer och mot kvinnorna, även skall bliva föremål för övervägande.
Bestämmel- Att samhället i en eller annan form bör ingripa mot sådant sedeslöst leverStarand''?i''
ne> som avses i 2 § under 3 i 1930 års förslag, synes mig tydligt. Detta
strafflag eller hava ock de motionärer, som särskilt uppmärksammat nu berörda spörsmål —
vanartslag. iierr ]y[öller m. fl. och herr Hansson i Stockholm m. fl. samt fröken Hesselgren
— förutsatt. Emellertid hava dessa motionärer hemställt, att bestämmelserna
i nyssnämnda lagrum i förslaget måtte utgå och föreskrifter i ämnet i stället
upptagas i strafflagen.

Då jag anslutit mig till den motsatta meningen och således förordar bibehållandet
av bestämmelserna i förevarande lagstiftning, har därför varit avgörande
den uppfattning jag hyser rörande det lämpligaste sättet för bekämpandet
överhuvud av det samhällsonda, som är lagstiftningens föremål, den sociala
vanarten. De lämpligaste medlen att komma till rätta härmed synas mig bestå
i omhändertagande i förebyggande och uppfostrande syfte, icke i straff.
Visserligen skall det uppfostrande momentet utgöra en viktig del även av straffet,
men att skillnaden mellan de båda behandlingsformerna likväl är betydande
torde ej behöva närmare utvecklas. Ett visst stöd för min uppfattning,
att det ingripande mot nu ifrågavarande sedeslösa, som skall äga rum, bör ske
enligt en lag av förevarande karaktär, synes mig förefinnas i den betydelse,
som i motionerna tillagts den enskilda hjälpverksamheten för sedeslöshetens
bekämpande. Genomförandet av en vanartslagstiftning är nämligen en förutsättning
för att denna hjälpverksamhet skall komma till sin fulla
nytta. Aft å andra sidan frivilliga hjälpåtgärder icke kunna vara tillfyllest,
lärer erfarenheten hava ådagalagt. Jag tillåter mig i detta hänseende
åberopa vad i 1926 års sakkunnigbetänkande (s. 90 ff.) härutinnan anförts.
Bland1 annat framhålles, att örn möjligheten till tvång är utesluten, förvisso
många ej taga emot den erbjudna hjälpen. Samma synpunkt har ock betonats
i den av mig förut omförmälda framställningen av förbundet för kristet samhällsliv,
däri erinrats, att den enskilda räddningsverksamhetens representanter
själva känna behov av att få ett starkare stöd i lagstiftningen än örn, på sätt
yrkats, ingripande ej skulle ske, såvitt ej bestämda strafflagsparagrafer kunde
tillämpas. Nämnas må, att till framställningen anslutit sig ett stort antal personer
i landet från skilda samhällskretsar.

Med vad jag nu anfört har jag även i viss mån bemött den i motionerna av
herr Möller m. fl. och herr Hansson i Stockholm m. fl. framställda invändningen,
att då tvångsinternering icke vore det rätta medlet för ifrågavarande
personers återupprättande, ena syftet med lagstiftningen, den enskildes till -

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

rättaförande, icke uppnåddes. Jag vill ytterligare erinra om de pågående strävandena
att modernisera anstaltsvården i riktning mot en mera individualiserad
behandling och de omhändertagnas fördelning i mindre grupper under
mera personlig ledning. Med de förbättringar i vården, som redan nu uppnåtts
och som därutöver givetvis böra genomföras i ali möjlig utsträckning,
måste goda utsikter komma att förefinnas för att anstaltsbehandlingen skall
leda till det mål, som avsetts med densamma.

Vad angår invändningen i samma motioner, att allenast ett ringa fåtal, av
polismyndigheterna godtyckligt utvalda sedeslösa personer skulle drabbas av
en lagstiftning, i följd varav det syfte med lagstiftningen, som bestode i samhällets
skyddande mot skadegörande verkningar av sedeslöshet, icke uppnåddes,
vill jag framhålla, att enligt förevarande lagförslag ingripande skall ske
allenast i begränsad omfattning, i det att endast svårare former av sedeslösheten
bliva föremål för åtgärder, och att därför farhågorna för en godtycklig tilllämpning
av lagstiftningen böra vara mindre än med en vidsträcktare omfattning
av lagen. Enligt min mening bör det begränsade mål, som lagstiftningen
i denna del ställt sig före, i huvudsak kulina uppnås.

I nämnda motioner har emot upptagande i vanartslagen av bestämmelser
rörande sedeslöst leverne vidare invänts, att lösdriveri och prostitution till sin
A7äsensart vore skilda företeelser och att bestämmelser örn dylikt leverne därför
ej hörde hemma i samma lag som föreskrifter mot lösdriveri. Yad sålunda
anmärkts äger väl i viss mån sin riktighet. Emellertid är att märka,
att lösdriveri och samhällsskadlig sedeslöshet — såsom min företrädare i
ämbetet anförde (propositionen s. 76) — väsentligen ha sin näring i samma
förhållanden, nämligen arbetsskygghet, benägenhet för lättja, sysslolöshet
samt olust till arbete och ordnad verksamhet över huvud. Med hänsyn härtill
och då samhällets skyddsåtgärder i båda fallen synas böra utformas efter
ensartade linjer, torde det vara befogat att i samma lag reglera bägge företeelserna.

Ehuru jag alltså anser samhällets ingripande mot sådant sedeslöst leverne,
varom nu är fråga, böra regleras av en vanartslag, har jag därmed icke
velat säga, att icke vissa ändringar i strafflagens hithörande bestämmelser
böra bliva föremål för övervägande. Särskilt tänker jag därvid på stadgande^
som avse att bereda skydd mot ungdoms förledande till otukt, såsom angående
åldersgränsen vid otukt med minderåriga. Jag vill även erinra,
att i 1926 års betänkande framlades ett förslag till lag om ändring i vissa delar
av 15 och 18 kap. strafflagen, innefattande ändrade bestämmelser rörande
åldersgränsen och i viss mån även straffskalan vid otukt med minderåriga
samt åldersgränsen vid vissa frihetsbrott mot dylika personer ävensom rörande
otukt med barn av manligt kön. I samband med motiveringen till detta förslag
berördes i betänkandet (s. 159 ff.) reglementeringskommitténs uttalanden
angående ändringar i strafflagen. Beträffande omförmälda lagförslag yttrade
min företrädare (propositionen s. 146), att betänkandet i nämnda del
borde överlämnas till justitiedepartementet. Frågorna hade icke det nära
samband med lösdriverilagstiftningen, att det vore nödvändigt, att de i sam -

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Räckvidden
av bestämmelserna.

manhang med dennas framläggande erhölle sin lösning. Emot vad sålunda anförts
lärer icke vara något att erinra.

Jag övergår härefter till spörsmålet om räckvidden av förevarande bestämmelser.
Enligt 1930 års förslag förutsattes för ingripande i första hand, att
den, örn vilken är fråga »undandrager sig att efter förmåga ärligen försörja
sig». Genom uppställandet av denna förutsättning har förslaget tagit ställning
till den synnerligen diskuterade frågan, huruvida lagstiftningen bör ingripa allenast
mot de s. k. helyrkesprostituerade, d. v. s. sådana personer, som uteslutande
eller huvudsakligen leva på sin skörlevnad, eller örn dylikt ingripande bör
äga rum jämväl beträffande de halvyrkesprostituerade, vilka åtminstone väsentligen
försörja sig på hederligt sätt. Vidare har denna förutsättning påståtts
medföra den i det föregående omförmälda ensidigheten hos bestämmelserna,
vilka skulle rikta sig allenast mot medellösa personer och mot kvinnorna.

Enligt nu gällande lag fordras för ingripande mot prostitutionen, att vederbörande
»underlåter att efter förmåga söka ärligen försörja sig»; de halvyrkesprostituerade
falla således icke under lagen. Reglementeringskommittén,
som utförligt behandlade frågan örn lagstiftningens ställning till prostitutionsföreteelsen,
förordade bibehållandet av gällande rätts ståndpunkt i detta
avseende. Häremot reserverade sig två av kommitténs ledamöter, professorn
Johansson och direktören Westerberg, vilka framställde invändningar mot deli
av kommittén gjorda skillnaden mellan hel- och halvyrkesprostituerade samt
yrkade, att den dittills följda praxis att tillämpa lösdriverilagens bestämmelser
mot sådana skörlevande kvinnor, som ej vore att hänföra till lösdriverskor
i egentlig mening, måtte upphöra. I likhet med reglementeringskommittén
uttalade sig fattigvårdslagstiftningskommittén i sitt förslag 1922. 1926 års

förslag åter tillstadde ingripande jämväl mot de halvyrkesprostituerade. För
ingripande fordrades emellertid bland annat, att vederbörande vanemässigt beredde
sig inkomster genom otukt. 1929 års förslag återgick i förevarande hänseende
till den ståndpunkt, de tidigare förslagen intagit, och till denna anslöt
sig även propositionen. För en närmare kännedom örn de skäl, som dikterat
de olika ställningstagandena, tillåter jag mig hänvisa till reglementeringskommitténs
betänkande den 31 december 1910 del. I s. 189 ff. och 525 ff., 1922
års förslag s. 63—67, 69, 112 och 113, 1926 års förslag s. 93—96, 1929 års
förslag s. 94—96 och s. 174 samt propositionen s. 74—75.

I de vid 1930 års riksdag väckta motionerna har frågan blivit föremål för
behandling särskilt i den av herrar Mosesson och Hallén väckta motionen.
Denna motion gick härutinnan ut på, att lagen skulle gälla envar, som vore
hemfallen åt sedeslöst leverne av den art förslaget avsåge, utan hänsyn till örn
han efter förmåga ärligen försörjde sig eller icke. Tvångsinternering å allmän
arbetsanstalt skulle emellertid icke få förekomma, med mindre personen ifråga
undandroge sig att efter förmåga ärligen försörja sig eller fara förelåge för
att han genom sitt leverne bleve ur stånd till sådan försörjning. Härigenom
skulle vinnas, att hjälpåtgärder, såsom arbetsanvisning, övervakning och frivilligt
ingående på arbetsanstalt, kunde ifrågakomma på ett tidigare stadium,

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

då utsikterna till framgång vore större, utan att dock tvångsinternering kunde
tillgripas, förrän det i lagförslaget i allmänhet angivna villkoret för sådan åtgärds
tillgripande, nämligen böjelsen att undandraga sig arbete, vore för
handen.

Den mellanståndpunkt, som sålunda kommit till uttryck, har synts mig
innefatta ett beaktansvärt uppslag till vinnande av en lösning av problemet.
Att ett skenyrke enligt propositionen liksom enligt gällande lag skulle sakna
betydelse vid bedömandet av frågan, örn ingripande bör få ske, är klart; svårigheter
föreligga emellertid ofta att. utreda, att uppgiven anställning eller
syssla är ett skenyrke. Problemet gäller, örn ingripande bör ske mot dem, som
vid sidan av sitt yrke, vilket ger ett örn ock knappt levebröd, idka skörlevnad.
Såsom min företrädare i ämbetet anförde, är det uppenbart, att bland dessa
kunna finnas individer, vilkas leverne är lika samhällsskadligt som deras, vilka
icke hava något yrke. Då det är sambällsskadan, som enligt lagförslagets
allmänna läggning i första hand är avgörande för frågan, örn ingripande skall
ske, är det tydligen önskvärt, att möjlighet till ingripande icke skall vara utesluten,
därför att de personer, örn vilka är fråga, hava ett yrke. Till stöd för
propositionens ståndpunkt att lämna här avsedda sedeslösa utanför denna lagstiftning
hänvisade min företrädare till hela syftet med och läggningen av
lagstiftningen, vilken framför allt toge sikte på den lättjefulla, parasiterande
livsföringen. Häremot lärer visserligen icke vara något att erinra, men det är
att märka, att då en individ är hemfallen åt sådant sedeslöst leverne, som avses i
2 § under 3 i 1930 års förslag till vanartslag — förleder ungdom till otukt
eller genom sitt leverne åstadkommer särskild fara för sådant förledande eller
väcker anstöt å offentlig plats eller stör närboende eller andra — viljan och
förmågan till hederlig självförsörjning sannolikt blivit så försvagade, att det
blott är en tidsfråga, när vederbörande kommer att undandraga sig sådan försörjning
och i stället leva på sin skörlevnad. I dylika fall är det givetvis bättre
att ingripa på ett tidigare stadium, då möjligheterna för ett tillrättaförande äro
större, än på ett senare. Från den i propositionen angivna principen har för
övrigt redan i densamma ett avsteg gjorts i fråga örn de unga sedeslösa, emot
vilka ingripande sker, oavsett örn de undandraga sig ärlig försörjning. Huruvida
en utvidgning av bestämmelsernas tillämpningsområde till att omfatta
de sedeslösa, som hava ett yrke, skulle innebära någon större faktisk förändring,
kan synas tveksamt. I viss anslutning till vad i 1926 års förslag
(s. 96) härutinnan framhållits vill jag påpeka, att flertalet halvyrkesprostituerade
torde kunna antagas idka skörlevnaden under former, vilka icke
äro att anse såsom samhällsskadliga i den mening förslaget avser, och att därför
i praktiken ingripande mot dem endast i mera flagranta fall torde komma
att äga rum. Men lagbestämmelser, som helt och hållet omöjliggöra ingripande
mot dem, då starka skäl tala härför, synas mig lika litet som 1926 års
sakkunnige vara att förorda. Med hänsyn härtill tillstyrker jag, att den nu
ifrågavarande förutsättningen för lagens tillämplighet, att vederbörande undandrager
sig hederlig försörjning, utgår ur lagen, såvitt angår de sedeslösa.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Såsom nämnts, har berörda förutsättning tillagts betydelse jämväl ur den
synpunkten, att lagen därigenom skulle komma att ensidigt rikta sig mot medellösa
personer och mot kvinnorna. Eli person, som lever på sin förmögenhet
eller underhålles av släktingar, lärer icke, därest berörda förutsättning uppställes,
drabbas av ingripande, även örn han gör sig skyldig till sedeslöst leverne
av svår samhällsskadlig beskaffenhet. Och de män, som äro hemfallna
åt otuktigt leverne i tillfälliga förbindelser och därjämte exempelvis förleda
ungdom till otukt, uppfylla naturligen i allmänhet icke förutsättningen att undandraga
sig hederlig självförsörjning, medan förhållandet oftast torde vara
det motsatta beträffande kvinnor, som göra sig skyldiga till nu avsedda levnadssätt.
Med hänsyn härtill skulle ingripande mot män i regel icke komma
att ske; jag bortser här från prostituerade män, som redan enligt propositionen
skulle vara likställda med sedeslösa kvinnor. Då emellertid, som nyss
erinrats, grunden till ingripandet mot det sedeslösa levernet är samhällsskadligheten,
lärer denna liksom i fråga om de halvyrkesprostituerade böra vara
avgörande för frågan, örn ingripande skall äga rum. Jag anser alltså, att
även ur nu berörda synpunkt nämnda förutsättning bör utgå ur lagen. Att
lagstiftningen sålunda kommer att omfatta även personer, som ej kunna befaras
skola nedsjunka till ett parasiterande liv, kan väl synas mindre följdriktigt.
Emellertid är att märka, att dessa personer göra sig skyldiga till
ett levnadssätt av sådan samhällsskadlig art, att ett ingripande mot dem icke
synes kunna underlåtas, samt att annan utväg för ett framgångsrikt bekämpande
av deras samhällsskadliga verksamhet för närvarande icke lärer stå till
buds.

Tillstädjes ingripande i nu nämnda fall, påkallar den omständigheten, att
vederbörande kan förväntas hava en anställning, uppmärksamhet, något som
måhända är av särskild betydelse för de halvyrkesprostituerades del. Tydligt
är, att stor varsamhet måste iakttagas, så att den felande icke går miste örn anställningen
och därigenom möjligheterna till upprättelse försämras. Vid de
hjälpåtgärder, som i första hand skola vidtagas, lärer emellertid förlust av
anställningen eller annan olägenhet med nödig försiktighet kunna undvikas.
Ar åter fråga örn vidtagande av tvångsåtgärder, förlorar den felande därigenom
som regel den anställning, han kan innehava. Med hänsyn i främsta
rummet härtill lära särskilda villkor böra uppställas för vidtagandet av dylika
åtgärder. Detta har ock föreslagits i motionen av herrar Mosesson och
Hallén. Enligt min mening bör emellertid rätten att föreskriva tvångsåtgärd
icke i lagen fullt så snävt begränsas som förordats i motionen, vilken närmast
avsett de halvyrkesprostituerade. Det är nämligen att märka, att huruvida
en hjälpåtgärd med utsikt till framgång kan vidtagas ej sällan, måhända
vanligen, är beroende av den strängare åtgärd, som kan föreskrivas,
därest rättelse ej sker. På grund härav torde en friare prövningsrätt i förevarande
avseende böra medgivas än den i motionen föreslagna. Rätt att vidtaga
tvångsåtgärd synes mig sålunda böra förefinnas, förutom när vederbörande
undandrager sig att efter förmåga ärligen försörja sig och då uppen -

Kungl. Maj :ts proposition nr 100.

bar fara är för handen att han icke kommer att göra detta, jämväl när eljest
synnerliga skäl därtill föreligga. Uppställandet av denna sistnämnda förutsättning
lärer bliva av särskild betydelse med hänsyn till lagens utsträckning
att avse bemedlade personer ävensom män, vilka göra sig skyldiga till nu
ifrågavarande sedeslösa leverne. Det hade naturligen varit önskvärt att binda
rätten till vidtagande av tvångsåtgärder vid bestämda förutsättningar, men det
synes svårt att undvika en mera allmän föreskrift. Avgörande för frågan,
örn sådana åtgärder skola tillgripas, sedan hjälpåtgärder visat sig gagnlösa,
är naturligen i första hand samhällsfaran. Örn denna är särskilt stor, lärer
intet annat medel återstå än intagning å anstalt i syfte att söka där tillvänja
vederbörande att föra ett ordentligt liv.

Ett visst stöd för den uppfattning, till vilken jag sålunda kommit beträffande
lagens tillämpning å sedeslösa personer, finner jag i den förut omförmälda
framställningen av förbundet för kristet samhällsliv, i vilken starkt
understrukits nödvändigheten av att ej bibehålla förutsättningen, att vederbörande
undandrager sig att efter förmåga ärligen försörja sig. Framhållas
må den erfarenhet, förbundet lärer hava förvärvat att bedöma hithörande
spörsmål. Förbundet omfattar nämligen personer, som deltaga i hjälparbete
beträffande förkomna människor eller eljest ägnat dylik verksamhet uppmärksamhet
och intresse. Till framställningen har därjämte, såsom nämnts, anslutit
sig ett stort antal personer i landet från skilda samhällskretsar. Fröken
Hesselgren har ock i sin motion i likhet nied de tidigare nämnda kvinnoorganisationerna
hemställt, att i strafflagen måtte införas straff för de företeelser,
som om förmälas i 2 § under 3 i 1930 års förslag till vanartslag, evad de begås
av dem, som undandraga sig att ärligen försörja sig, eller av andra.

Då jag hemställer örn uteslutande ur lagen av förutsättningen »undandrager
sig etc.», uppstår fråga, huruvida någon ändring i övriga betingelser för lagens
tillämplighet beträffande de sedeslösa bör vidtagas. I propositionen uppställdes,
såsom förut anförts, den ytterligare gemensamma förutsättningen, att
vederbörande vore »hemfallen åt otuktigt leverne i tillfälliga förbindelser»,
varjämte någon av vissa speciella betingelser skulle vara uppfylld. Vad angår
den gemensamma förutsättningen, har jag övervägt lämpligheten av ett utbyte
av orden »hemfallen åt» mot ett uttryck, som i likhet med uttrycket »undandrager
sig etc.» utmärktes av en viljeriktning. Närmast har jag därvid
tänkt på ett uttryck sådant som »ägnar sig åt». Då emellertid någon nämnvärd
skillnad mellan de båda uttrycken icke föreligger, har jag ansett förslaget
i denna del icke böra undergå någon ändring. Ej heller beträffande de
speciella betingelserna har jag något ändringsförslag att framlägga. Tvekan
härutinnan har jag närmast hyst beträffande förutsättningen »genom sitt leverne
verkar störande för närboende eller andra». Denna förutsättning kan
nämligen synas väl obestämd. Då det emellertid är önskvärt, att sådana personer
som de i bestämmelsen åsyftade kunna bliva föremål för ingripande, hava
övervägande skäl synts mig tala för ett bibehållande av förslaget oförändrat
jämväl på denna punkt.

Bihang till riksdagens protokoll 1931. t sami. 86 haft. (Nr 100.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Tydligt är, att utvidgningen av lagens tillämplighetsområde kommer att
ställa ökade krav på de myndigheter, som skola handhava lagens tillämpning.
Detta gäller såväl organen i första instans, barnavårds- och skyddsnämnder,
vilka hava att besluta örn ärendes överlämnande till högre myndighet, som
även denna högre myndighet, vilken det tillkommer att förordna örn intagning å
allmän arbetsanstalt. På sätt jag i det följande torde få utveckla, är det min
avsikt att hemställa örn sådan ändring av bestämmelserna i 1930 års förslag
angående skyddsnämnd, att ordförandeskapet icke utan vidare skall tillkomma
den polisman, som bör finnas i nämnden, utan att länsstyrelsen skall till
ordförande förordna någon av nämndens tre ledamöter: den av landsting eller
stadsfullmäktige valde, den av länsstyrelsen utsedde eller polismannen.
Å de platser, där behovet av en mera kvalificerad ordförande särskilt gör sig
gällande, t. ex. i större städer, beredes härigenom möjlighet att alltid få ett
sådant behov fyllt. Vad angår meddelandet av själva interneringsbesluten,
kommer jag att förorda inrättandet av ett nytt organ för handläggning i stället
för länsstyrelse och poliskammare av frågor om internering. Detta organ
är avsett att bestå av en domare såsom ordförande, en läkare och två valda män
eller kvinnor. I syfte att vinna ytterligare garantier mot obefogade intagningsbeslut
ämnar jag vidare föreslå, att för giltigheten av sådana beslut skall
erfordras, att ordföranden i det nya organet biträder desamma. Därest en organisation
sådan som den av mig nu antydda kommer till stånd, torde det vara
befogat antaga, att de nämnder och myndigheter, som skola handhava lagens
tillämpning, komma att visa sig vuxna sin uppgift, så att all den varsamhet,
som särskilt ärenden angående sedeslösa kräva, skall bliva iakttagen.

Uteslutandet av kravet å arbetsovillighet såsom förutsättning för lagens
tillämpning synes lämpligen kunna ske på det sättet, att bestämmelserna under
3 i 2 § av 1930 års förslag utbrytas och flyttas till 3 §. Bestämmelser angående
förut omförmälda särskilda villkor för ärendes överlämnande till högre
myndighets prövning, då fråga är örn sedeslöst leverne, hava upptagits i 21 §
av det nu framlagda förslaget, vilken paragraf motsvarar 15 § i 1930 års förslag.
Då enahanda villkor tydligen böra gälla vid tredska att efterkomma
i avseende å övervakning gällande bestämmelser m. m., har detta beaktats i
22 §, motsvarande 16 § i förra förslaget. Jämväl i 29 §, som innehåller
föreskrifter angående beslut om intagning å allmän arbetsanstalt, har i förhållande
till 23 § i 1930 års förslag erfordrats visst tillägg, innehållande motsvarande
bestämmelser som de nyssnämnda i 21 § införda.

I 2 och 25 §§, den senare svarande mot 19 § i förra förslaget, hava vissa
paragrafhänvisningar ändrats. Jämväl i 16 § angående rätten till anhållande
— 10 § i 1930 års förslag — kunde en hänvisning synas böra ändras, men
då beträffande rätten till anhållande skillnad ansetts böra göras mellan vanart
enligt 2 och 3 §§ även enligt nya förslaget, har ändring blivit obehövlig. För
ändringen angående rätten till anhållande skall jag senare lämna redogörelse
(s. 83 o. f.).

Förutom de ändringar, jag nu berört, medför utvidgningen av lagens tilllämplighetsområde
på ytterligare några punkter avvikelse från propositionen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Enligt 34 § i 1930 års förslag, motsvarande 40 § i 1931 års förslag, gäller såsom
huvudregel angående tiden för anstaltsvistelsen, att den intagne shall
kvarhållas, till dess grundad anledning föreligger till antagande, att han efter
utskrivning kommer att efter förmåga ärligen försörja sig. Denna regel passar
icke till fullo i fråga om den som intagits utan att arbetsovillighet förelegat.
Enligt 1929 års sakkunnigförslag, 22 §, fordrades för utskrivning
grundad anledning till antagande, att den intagne skulle icke blott efter förmåga
ärligen försörja sig utan även »föra ett ordentligt och samhällsnyttigt
liv». Häremot anmärkte fångvårdsstyrelsen, att orden »och samhällsnyttigt»
torde kunna utgå, då samhället rimligtvis ej torde kunna ställa sina krav högre
än att vederbörande efter utskrivningen skulle ärligen försörja sig samt föra
ett ordentligt liv. I propositionen strökos såväl berörda ord som orden »samt
föra ett ordentligt liv», och anfördes till stöd härför, att det använda uttrycket
»efter förmåga ärligen försörja sig» valts med hänsyn därtill, att det begagnades
vid beskrivningen av huvudförutsättningen i 2 §. För min del anser
jag såsom förutsättning för utskrivning böra gälla, att den intagne kan förväntas
skola både efter förmåga ärligen försörja sig och föra ett ordentligt liv,
ty först då torde han kunna anses hava blivit rättad. I allt fall lärer borttagandet
av förutsättningen »undandrager sig etc.» för ingripande mot de sedeslösa
böra medföra, att utskrivningen formligen göres beroende även av den
omständigheten, att vederbörande kan antagas komma att föra ett ordentligt
liv. Ty i vissa fall är syftet med intagningen såsom förut nämnts just att
söka tillvänja vederbörande att föra ett ordentligt liv. I allmänhet torde tilllägget
icke hava någon egentlig betydelse, ty giva omständigheterna vid handen,
att den intagne skall ärligen försörja sig, kan det i allmänhet även antagas,
att han kommer att föra ett ordentligt liv. Nu omförmälda förhållande
medför jämväl ändring i förhållande till 1930 års förslag dels i 35 § under
4 angående internering på obestämd tid utöver tre år dels ock i 41 § angående
beviljande av försökspermission. Dessa lagrum motsvaras i 1931 års förslag
av 41 respektive 47 §.

Lagens tillämplighet å personer under 21 år.

På sätt förut nämnts, skall jag såsom en fråga för sig behandla spörsmålet
örn lagstiftningens ställning till dem, som äro under 21 år.

Till en början tillåter jag mig då erinra örn, att enligt gällande lag ingen
må behandlas som lösdrivare, som ej fyllt 18 år, men att å andra sidan för
den, som uppnått nämnda ålder, icke gälla några särskilda bestämmelser i lagen.
I sin ursprungliga lydelse föreskrev 1885 års lag en åldersgräns av 15
år, men i samband med införandet av 1924 års barnavårdslag, som medgav
omhändertagande av vanartade barn intill 18 års ålder, höjdes åldersgränsen
till 18 år. Person i åldern 15—18 år, som gör sig skyldig till ett för lösdriveri
utmärkande levnadssätt, blir således numera föremål för skyddsuppfostran
eller annan åtgärd enligt barnavårdslagstiftningen.

Gällande

rätt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Proposi- I propositionen bibehölls nämnda åldersgräns, och någon utvidgning

tioncn. av barnavårdslagstiftningen till att omfatta personer i åldern 18—21 år har
alltså icke vidtagits. Ej heller åsyftade något av de förslag, som framlagts
till lösdriverilagstiftningens reformering, en dylik utvidgning. I 1922 års förslag
berördes icke detta spörsmål närmare, men i de två övriga förslagen är
frågan utförligare behandlad (se 1926 års förslag s. 90 och 1929 års förslag
s. 93 o. f.). I åtskilliga yttranden över 1929 års förslag yrkades, att de
sedeslösa i åldern 18—21 år skulle uteslutas från tillämpningen av vanartslagen
och i stället inbegripas under barnavårdslagen (se härom propositionen
s. 209 ff.). Propositionen anslöt sig visserligen, såsom nyss nämnts, icke till
berörda yrkanden men tillmötesgick dock desamma så till vida, att det organ,
som i första instans skulle handlägga ärenden angående vanartade i åldern
18—21 år, föreslogs skola utgöras av barnavårdsnämnden, ehuru handläggningen
skulle ske enligt vanartslagen. Vidare skulle barnavårdsnämnd upptaga
ärenden rörande alla vanartade, ej blott de sedeslösa. Angående de skäl, som
åberopades till stöd för denna ståndpunkt, tillåter jag mig hänvisa till propositionen
(s. 75 o. f.).

Det levnadssätt, sorn enligt 1930 års förslag till vanartslag förutsattes för
lagens tillämplighet å dem, som fyllt 18 men ej 21 år, var i första hand detsamma
som i fråga örn vuxna. 2 § i förslaget gjorde icke någon skillnad mellan
äldre och yngre. Men därjämte angavs i 3 § såsom särskilt slag av vanart
hos yngre ett levnadssätt, bestående däri, att någon vore hemfallen åt otuktigt
leverne i tillfälliga förbindelser och till följd därav uppenbar fara vore för
handen, att han icke komme att efter förmåga ärligen försörja sig. I detta
fall kunde således ingripande äga rum under mindre stränga förutsättningar
än enligt 2 §: vederbörande behövde icke undandraga sig att efter förmåga ärligen
försörja sig och ingen av de speciella kvalifikationer, som i 2 § under 3
uppställts för rätt att ingripa, såsom angående ett för ungdom förledande
levnadssätt etc., behövde föreligga.

Motionerna. I motionerna av herr Möller m. fl. och herr Hansson i Stockholm m. fl. samt
av fröken Hesselgren framställdes yrkande att nu ifrågavarande åldersgrupper
skulle uteslutas från vanartslagen och i stället hänföras under en utvidgad
barnavårdslagstiftning.

Till stöd för detta yrkande anförde förstnämnda motionärer bland annat, att
barnavårdsnämndernas arbete för ungdomen genom en sådan ändring som den
föreslagna säkerligen skulle vinna i enhetlighet och effektivitet, då nämnderna
sålunda finge kontinuitet i utgångspunkterna för sitt arbete och exempelvis
vården av en och samma skyddsling kunde ske efter enhetliga grunder,
oberoende av dennes passerande av en viss åldersgräns, samt att det vore avsevärt
lättare för ungdom att återgå till ett ordnat och samhällsnyttigt liv, örn
den varit föremål för en ungdomsvårdande verksamhet enligt barnavårdslagen
än örn den hemfallit under vanartslagen. I synnerhet gällde detta unga flickor.

Fröken Hesselgren påpekade i sin motion särskilt, att då de förebyggande
åtgärderna torde vara de betydelsefullaste, det vore olämpligt, att åtgär -

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

derna mot deni, som ännu icke uppnått en ålder av 18 år, och de personer,
som fyllt 18 men ej 21 år, skulle ske icke endast efter olika lagar utan även
efter helt olika principer. Framförallt syntes detta gälla, då vanarten hänförde
sig till sedeslöst leverne. Härutinnan betonades, att vanartslagen tillät
ingripande mot sedeslösa i väsentligt mindre omfattning än barnavårdslagen
samt att, då det läge i samhällets intresse att i största möjliga mån förebygga
all sedlig vanart, åtgärderna mot ungdomens sedliga vanart mäste läggas pa
en mycket bredare bas än i förslaget skett. Det gällde även att tillrättaleda
ungdomen utan att alltför mycket brännmärka densamma.

Spörsmålet om lagstiftningens ställning till dem, som äro under 21 år, avser,
såsom framgår av det föregående, två frågor: förutsättningarna för ingripande
samt formerna därför, närmare bestämt huruvida ingripande bör ske
enligt vanartslagen eller enligt en utvidgad barnavardslagstiftning. Tydligen
är den förra frågan fristående från den senare, enär något hinder ej föreligger
att, därest så skulle befinnas önskvärt, i vanartslagen införa samma förutsättningar
för rätten att ingripa, som i barnavårdslagen äro stadgade.

Enligt 22 § c) i lagen om samhällets barnavård kunna åtgärder vidtagas
beträffande barn under 18 år, som befinnes vara sa vanartat, att särskilda uppfostringsåtgärder
krävas för dess tillrättaförande. Av en jämförelse med lagrummen
i vanartslagförslaget framgår, att rätten till ingripande enligt barnavårdslagen
icke är bunden vid sådana preciserade förutsättningar som i nämnda
förslag. Enligt 46 § 2 mom. i fattigvårdslagstiftningskommitténs förslag
till lag örn den offentliga barnavården (1921) fordrades emellertid för ingripande,
att barn visat vanart, i ty att det förfallit till bettleri eller till ett kringstrykande,
lastbart eller oordentligt levnadssätt. Kommittén anförde, att kommittén,
med hänsyn bland annat till angelägenheten av att för rätten till omhändertagande
för skyddsuppfostran uppställa sa bestämda regler som möjligt,
funnit sig böra begränsa denna rätt till vissa angivna slag av vanart, nämligen
sådana förhållanden, som hos en vuxen person skulle föranlett hans behandling
såsom lösdrivare. I propositionen (1924 nr 150) gavs åt lagrummet dess nuvarande
lydelse, därvid såsom orsak till ändringen bland annat angavs, att propositionens
stadgande angående rätt till ingripande i olikhet med kommittéförslaget
omfattade samtliga vanartade barn, oavsett deras ålder, och att det
begagnade uttrycket ansågs lämpa sig även för barn över 15 år (s. 122). Att
nu gå ett steg längre och låta nämnda onekligen ganska vaga förutsättning
gälla för ingripande även mot dem, som fyllt 18 men ej 21 ar, synes mig ej tillrådligt.
Den av fattigvårdslagstiftningskommittén framhållna synpunkten
gör sig naturligen med så mycket större styrka gällande i fråga örn dessa personer,
vilka visserligen äro omyndiga men dock intaga en mera självständig
ställning; de äro vuxna och kunna i allmänhet försiirja sig själva. Jag kan
således icke förorda en bestämmelse sådan som den i barnavårdslagen 22 § c)
upptagna. En annan fråga är åter, huruvida ingripande bör medgivas i vidsträcktare
omfattning än som skett i vanartslagförslaget. Egentlig betydelse
lärer denna fråga hava allenast beträffande de unga sedeslösa och närmast be -

Departe ments chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

träffande kvinnorna. I fråga om unga sedeslösa personer finnes enligt förslaget
möjlighet till ingripande, då någon är hemfallen åt oriktigt leverne i tillfälliga
förbindelser och till följd därav uppenbar fara är för handen, att han
icke kommer att efter förmåga ärligen försörja sig. I förhållande till nu gällande
lag är rätten att vidtaga åtgärder så till vida mera vidsträckt, att den
inträder oberoende av örn vederbörande underlåter att efter förmåga ärligen
försörja sig. Å andra sidan erfordras, att uppenbar fara för bristande framtida
försörjning på ärligt sätt är för handen. Huruvida sistnämnda förutsättning
jämväl bör uppställas, kan synas tveksamt. Det kunde tyckas vara fullgiltigt
skäl att ingripa, örn en ung man eller kvinna vore hemfallen åt oriktigt
leverne i tillfälliga förbindelser. Emellertid synes ett sådant levnadssätt,
örn än av moraliska skäl förkastligt, icke ur samhällets synpunkt böra
påkalla ett inskridande, saframt icke andra särskilda skäl motivera detta. Att
en begränsning således här liksom då det gäller ingripande mot äldres sedeslösa
leverne synes böra iakttagas, är naturligen föranlett av insikten örn nödvändigheten
att på detta i hög grad ömtåliga område framgå med stor försiktighet.
Ett sådant särskilt skäl för inskridande föreligger — förutom då
fråga är om fall, som avses i 3 § under 1 — när för individen själv på grund av
hans levnadssätt inträtt en fara att han icke kommer att efter förmåga ärligen
försörja sig. På grund av vad jag sålunda anfört har jag stannat vid att jämväl
i denna del ansluta mig till den ståndpunkt, som innefattas i det för 1930
ars riksdag framlagda förslaget. Huruvida i tillämpningen någon större skillnad
skulle föreligga, om den i barnavårdslagen eller förslaget till vanartslag
upptagna förutsättningen för ingripande valdes, synes kunna sättas i fråga. Det
torde nämligen kunna antagas, att de fall da en ung, sedeslöst levande person
kan sägas vara sa vanartad, att särskilda åtgärder krävas för hans uppfostrande,
utan att samtidigt fara för hans framtida hederliga självförsörjning föreligger,
skola bliva ganska sällsynta.

Vidkommande därefter frågan, om ingripande, när de fastställda förutsättningarna
föreligga, bör äga rum enligt vanartslagstiftningen eller en utvidgad
barnavårdslagstiftning, vill jag till belysande av de olikheter, som föreligga
mellan de båda lagstiftningarna, erinra örn följande.

I 17 § barnavårdslagen meddelas allmänna bestämmelser angående rätt för
vem som helst att göra anmälan örn förhållanden, som böra påkalla nämndens
ingripande. Vidare är skyldighet härutinnan stadgad för vissa myndigheter
och befattningshavare. IG § i förevarande förslag till vanartslag
ålägger ock vissa myndigheter anmälningsskyldighet beträffande fall av vanart,
som avses i 3 § således jämväl beträffande de fall, varom nu närmast
är fråga. Enligt såväl barnavårdslagen som förslaget till vanartslag äger
barnavårdsnämnden vidare, när anledning därtill föreligger, till handläggning
upptaga å nämnden ankommande fråga örn vidtagande av åtgärder enligt lagarna.
Rätt till anhållande medgives endast undantagsvis i vanartslagen beträffande
fall av vanart, som nyss nämnts, såframt fråga ej är örn ärendes
överlämnande till högre myndighet. Både barnavårdslagen och förslaget till
vanartslag innehålla bestämmelser örn undersökning samt upptaga vidare stad -

Kungl. May.ts proposition nr 100.

gauden om den felandes kallande till inställelse, eventuellt hans hämtande.
Enligt barnavårdslagen är dylikt hörande obligatoriskt, allenast da fråga är
om barns omhändertagande för skyddsuppfostran, och kunna i dylikt fall jämväl
föräldrar kallas eller hämtas till förhör. Beslut om omhändertagande för
skyddsuppfostran ankommer enligt barnavårdslagen å barnavårdsnämnd, men
beslut härom skola underställas länsstyrelses prövning, dock allenast därest
samtycke till åtgärden icke lämnas av föräldrarna. Motsvarande åtgärd enligt
förslaget, intagning å arbetsanstalt, kan icke vidtagas av barnavårdsnämnd
utan allenast av det överordnade organet; föräldrars ställning till frågan om
intagning saknar naturligen i denna lagstiftning betydelse. Angående förfarandet
vid länsstyrelsen äro i barnavårdslagen meddelade vissa bestämmelser
rörande barns och föräldrars rätt att yttra sig, förhör med barn och föräldrar,
vittnesförhör vid domstol, barnavårdsnämnds representerande vid förhör, då sadant
hålles, och nämndens rätt att få bemöta avgivna yttranden. I vanartslagförslaget
finnas beträffande ärendenas behandling hos myndigheten x andra
instans bestämmelser angående förhör med den felande, biträde åt honom, särskild
förundersökning, vittnesförhör vid domstol, rätt att taga i förvar m. m.

I fråga örn de åtgärder, som kunna vidtagas enligt barnavårdslagen och
förslaget till vanartslag, torde i stort sett samma möjligheter till hjälpåtgärds
anordnande stå till buds enligt de båda lagstiftningarna.^ Medan omhändertagande
för skyddsuppfostran kan beslutas utan att hjälpåtgärd föregått, kan
dock intagning å arbetsanstalt i regel icke äga rum, med mindre fråga är örn
återfall i vanart; barnavårdslagstiftningen är således här strängare än vanartslagförslaget.
Beträffande anstaltsväsendet förefinnes naturligen för närvarande
en viss skiljaktighet. Vad särskilt flickor angår, är statens tvångsarbetsanstalt
i Landskrona tydligen av strängare karaktär än skyddshemmen. Att
märka är emellertid, att särskilda anstalter äro avsedda att inrättas for ungdom,
som omhändertages enligt vanartslagen, och att vården å dessa anstalter
givetvis bör anordnas på sätt som är bäst ägnat att främja de ungas til
rättaförande. Framhållas må ock, att enligt 43 § barnavårdslagen skyddshemselever
över 15 år, som visat särdeles svår vanart, må överlämnas
till allmän uppfostringsanstalt och att sådana anstalter förutsatts skola erkännas
såsom allmänna arbetsanstalter för ungdom, därest platstillgången medgåve
intagande där av vanartiga enligt vanartslagen. Någon bestämdare avgränsning
efter de olika lagstiftningarna är således icke avsedd att upprätthållas
beträffande vården av unga vanartiga.

Av vad jag nu anfört framgår, att någon avsevärdare skillnad med avseende
å förfarande eller åtgärder icke förefinnes mellan barnavårdslagen och förslaget
till vanartslag. Med hänsyn härtill och då jag, på satt senare skall
nämnas, i likhet med min företrädare finner det lämpligt, att det organ, som
i första instans skall handlägga ärenden beträffande deni, som aro under
21 år, utgöres av barnavårdsnämnd, torde det vara av mindre betydelse,^ huruvida
den ena eller den andra lagstiftningen göres tillämplig. Att, såsom i
motionerna av herr Möller m. fl. och herr Hansson i Stockholm m. fl. gjorts

Gällande

rätt.

Proposi tionen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

gällande, de ungas hänförande under vanartslagstiftningen skulle kunna leda
till bristande enhetlighet i behandlingen torde på grund av vad jag här nämnt
icke behöva befaras. I samma motioner har jämväl framförts den invändningen
mot vanartslagens tillämpning, att en behandling enligt vanartslagen
lätt skulle kunna åsätta särskilt de unga flickorna en mindervärdighetsstämpel,
som skulle motverka deras återgång till ett ordentligt liv. Även fröken
Hesselgren har i sm motion antytt denna synpunkt. Vad sålunda anförts förtjänar
otvivelaktigt särskilt beaktande. Emellertid torde det förhålla sig så,
att i den allmänna meningen avseende mindre fästes vid vilken lag, som tilllämpas,
än vid vilken myndighet, som omhänderhar tillämpningen. Då det är
barnavårdsnämnden, som skall handlägga ärenden angående nu ifrågavarande
personer, torde de åtgärder, som vidtagas enligt vanartslagen, i det allmänna
föreställningssättet sannolikt icke komma att räknas de felande mera till last
än åtgärder enligt barnavårdslagen. Vidare är att märka, att den vård, som
skall beredas de enligt vanartslagen intagna, och den eftervårdande verksamhet,
för vilken de skola bliva föremål, bör så anordnas, att någon mindervärdighetsstämpel
icke kommer att vidlåda de intagna. Vid nu nämnda förhållanden
torde den anförda synpunkten icke behöva föranleda en omläggning
av behandlingen av unga vanartiga. A andra sidan tala åtskilliga skäl mot
en överflyttning av ärendena till bamavårdslagen. I detta hänseende tillåter
jag mig hänvisa till vad min företrädare härutinnan anfört (propositionen s.
75 o. f.).

Organet i första instans.

Till de grundläggande problemen i detta lagstiftningsärende höra även organisationsfrågorna,
Olika uppfattningar hava framträtt rörande spörsmålet,
huru de myndigheter böra organiseras, vilka skola tillämpa lagstiftningen.
Företrädesvis avse meningsskiljaktigheterna anordningen av de organ, som i
första och andra, instans skola handlägga ärenden enligt lagen. Till en början
far jag till behandling upptaga frågan örn organet i första instans.

Enligt 1885 ars lag utgöres första instansen för handläggning av ärenden
enligt lagen utav landsfiskalen på landet och stadsfiskal i staden. För köping
eller annat område å landet, för vilket ordningsstadgan för rikets städer
i tillämpliga delar är gällande, kan länsstyrelsen förordna polisman att fullgöra
landsfiskals skyldigheter enligt lagen. Och i stad, där polismästare finnes,
kan denne och i annan stad länsstyrelsen förordna poliskommissarie eller
annan polisman att fullgöra vad enligt lagen åligger stadsfiskal.

I propositionen föreslogs såsom första instans dels barnavårdsnämnd beträffande
dem, som ej fyllt 21 år, dels ock ett nyinrättat organ, skyddsnämnd, beträffande
dem, som uppnått berörda ålder. Skyddsnämnd skulle finnas i varje
stad och landsfiskalsdistrikt samt i köping med egen polischef. I annan
köping samt i municipalsamhälle skulle skyddsnämnd inrättas, om det av läns -

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

styrelsen prövades erforderligt. Skyddsnämnd skulle utgöras av ordförande
och två bisittare. Ordföranden skulle vara en polisman, närmare bestämt den
som omhänderhade det löpande polisarbetet, i allmänhet lands- eller stadsfiskal.

Av bisittarna skulle en vara vald av landstinget eller, såvitt anginge skyddsnämnd
i stad, som ej deltoge i landsting, av stadsfullmäktige, och den andre
vara förordnad av länsstyrelsen. Då ärende rörande kvinna handlades, skulle
minst en av bisittarna vara kvinna. Individuell rösträtt för ordföranden och
bisittarna var stadgad. För deltagande i sammanträde ägde bisittare åtnjuta
gottgörelse av statsmedel i form av dagtraktamente samt, under viss förutsättning,
jämväl resekostnadsersättning.

Vid granskningen i lagrådet av det dit remitterade förslaget, som i denna
del upptog samma bestämmelser som de i propositionen sedermera föreslagna,
anmärkte lagrådets flesta ledamöter, att polismannen borde vara självskriven
endast såsom ledamot av nämnden och att länsstyrelsen skulle kunna förordna
honom eller någon av de särskilt utsedda bisittarna till ordförande. Därigenom
skulle undvikas, att nämnden framstode såsom en polisinstitution. Att
denna hemställan icke bifölls berodde, enligt vad föredragande departementschefen
anförde, bland annat på att en anordning sådan som den ifrågasatta
mindre väl passade med nämndens organisation. Av nämndens två bisittare
vore nämligen den ene kommunalt vald och den andra förordnad av länsstyrelsen.
Bleve en av de sålunda utsedda ordförande, följde därav, att någon ytterligare
av samma kategori icke kunde tjänstgöra i nämnden, vilket kunde
orsaka svårigheter vid nämndens konstituerande, bland annat med hänsyn till
bestämmelsen örn kvinnas deltagande i behandling av ärende rörande kvinna.

Vidare borde ordföranden för skötseln av löpande göromål vara en å sin tjänstelokal
i regel tillgänglig person, och den bundenhet, varmed uppdraget sålunda
i viss mån bleve förenat, kunde leda till en minskad benägenhet att åtaga sig
detsamma.

Frågan örn organet i första instans berördes i motionerna av herr Möl- Motionerna.
ler m. fl. och herr Hansson i Stockholm m. fl., av herrar Winberg och Samuelson
och herr Dahlén m. fl. samt av herrar Mosesson och Hallén.

I förstnämnda båda motioner framhölls det olämpliga i att, på sätt i propositionen
föreslagits, inrätta så många nya nämnder, av vilka en del dessutom
skulle »mala tomt». I stället förordades det förslag till anordning av
organ i första instans för behandling av ärenden rörande sedeslösa, som innefattades
i 1929 års betänkande. Enligt detta förslag skulle en särskild nämnd
obligatoriskt inrättas blott i större städer, medan tillsättandet av dylikt organ
i annan kommun var fakultativt. I de kommuner, där särskilt organ ej fanns
skulle ifrågavarande ärenden handläggas av kommunens fattigvårdsstyrelse,
såvitt ej kommunen uppdroge befattningen därmed åt annan kommunal myndighet.
Den ifrågasatta särskilda nämnden skulle uteslutande bestå av folkvalda
ledamöter; någon polisman skulle således icke äga säte och stämma i
nämnden. Sistberörda ändringsförslag underströks särskilt av motionärerna,
som ansågo polisens bibehållande i skyddsnämnden otillfredsställande. En sådan
anordning komme att medföra misstroende från deras sida, som skulle kjäl -

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

pas och tillrättaföras, något som i synnerhet gällde, därest lagen bleve tilllämplig
även å de i sedligt avseende »vanartade». Särskilt olämplig vore bestämmelsen,
att polisen obligatoriskt skulle vara organets ordförande.

Jämväl herrar Winberg och Samuelson samt herr Dahlén m. fl. vände sig
mot förslagets bestämmelser rörande polisens ställning i skyddsnämnden.

Slutligen anförde herrar Mosesson och Hallén, att vad skyddsnämndens karaktär
av en polisen närstående myndighet beträffade i sakens dåvarande läge
intet annat torde kunna vara att vinna än den ändring av bestämmelserna om
skyddsnämnd, som inom lagrådet påyrkats, i följd varav hemställan gjordes
om sådan ändring. Därjämte föreslogo dessa motionärer till ökande av hjälpverksamhetens
effektivitet, såvitt nu är i fråga, införande av bestämmelse därom,
att Konungen i stad eller större kommun på landet på framställning av
stads- eller kommunalfullmäktige skulle kunna uppdraga åt kommunal myndighet
eller särskild för ändamålet tillsatt nämnd att i viss omfattning utföra
på skyddsnämnd ankommande åligganden.

Departe- Att på ett tillfredsställande sätt lösa förevarande spörsmål erbjuder åtskilmentschefen.
}jga svårigheter. Å ena sidan är det i hög grad angeläget att icke ytterligare
öka antalet kommunala organ, å den andra finnes icke för närvarande något
organ, fullt lämpat att omhändertaga de uppgifter, varom här är fråga. Invändningar
kunna ock framställas mot polisens deltagande i behandling av
ärenden enligt lagen, men å andra sidan kan medverkan från polistjänstemäns
sida i allmänhet icke undvaras. Vid avvägandet mot varandra av de synpunkter,
som på sätt nu antytts här göra sig gällande, har jag, såsom jag i fortsättningen
torde få närmare utveckla, för min del kommit till den uppfattningen,
att den i propositionen föreslagna anordningen — med viss ändring, vartill
jag strax skall komma -—- torde vara den bästa lösning, som för närvarande står
till buds. Jag ansluter mig sålunda till propositionens ståndpunkt att förlägga
alla ärenden rörande unga vanartiga till barnavårdsnämnden. Även örn, såsom
jämväl i propositionen berörts (s. 88), en del av dessa personer kan förete
ett ganska långt framskridet stadium av förfall — ett organ, som jämväl inrymde
representant för polismakten, skulle tydligen vara lämpligare för behandling
av dem — är likväl anordningen med barnavårdsnämnd förenad med
sådana fördelar, särskilt i fråga örn behandlingen av sedeslös ungdom, att jag
funnit mig böra förorda densamma.

Vidare biträder jag förslaget att för behandling av ärenden rörande
äldre vanartade tillskapa en ny nämnd med stad och landsfiskalsdistrikt
såsom regelrätt verksamhetsområde och med den sammansättning i huvudsak,
som i propositionen föreslagits. Jag kan alltså icke tillstyrka den i
motionerna av herr Möller m. fl. och herr Hansson i Stockholm m. fl. gjorda
hemställan, att nya nämnder skulle inrättas blott i större städer och att nämnderna
skulle vara av rent kommunal karaktär, medan fattigvårdsstyrelse, eventuellt
annan kommunal myndighet, skulle handhava befattningen med ifrågavarande
ärenden i kommun, där särskild nämnd ej vore inrättad. Förvisso skulle
det såsom nyss antyddes hava varit i hög grad önskvärt, örn inrättandet av
nya nämnder kunnat undvikas, särskilt som frågan örn viss centralisering av de

Kungl. Majlis proposition nr 100.

kommunala förvaltningsuppgifterna på det sociala området sedan någon tid
tillbaka står på dagordningen. Emellertid är det att märka, att de föreslagna
nämnderna icke äro kommunala i vanlig mening, då verksamhetsområdena, såvitt
landsbygden angår, icke sammanfalla med kommunerna utan äro vida större
och de rena förvaltningsgöromålen merendels kunna förväntas bliva utförda
av i det offentligas tjänst anställda tjänstemän. Och vad angår förslaget, att
fattigvårdsstyrelserna skulle fungera såsom första instans för handläggning av
vanartsärenden i de kommuner, där särskild nämnd ej bleve tillsatt för ändamålet,
synes mig ett dylikt förslag icke lämpligt. En liknande anordning hade
upptagits i 1926 års förslag beträffande bettlare, landstrykare och vissa samhällsvådliga
men mötte starkt motstånd (se 1929 års betänkande s. 52—60 och
s. 105 ff. samt den i propositionen s. 78 o. f. gjorda sammanfattningen). Jag
vill särskilt understryka vikten av att för landsbygdens del äga tillgång till ett
effektivt ingripande mot de samhällsfarliga element, varom här är fråga. Att
fattigvårdsstyrelserna på landet ofta nog icke skulle vara i stånd att åvägabringa
ett dylikt har i ärendet vitsordats.

Yrkandet, att nämnden skulle vara av rent kommunal karaktär, kan
jag ej heller förorda. En så vittgående ändring i den nu bestående ordningen,
enligt vilken polisorganen hava ett bestämmande inflytande å behandlingen
av förevarande individer, synes mig icke påkallad, helst som på sätt min
företrädare framhållit (s. 87) en icke ringa del av dem har en starkt framträdande
kriminell förtid eller läggning. Erinras må, att det i motionerna framförda
önskemålet, att de sedeslösas omhändertagande genom polisen måtte undvikas,
i väsentlig mån torde bliva tillgodosett dels därigenom, att ärenden rörande
dem, som äro under 21 år, skola handläggas av barnavårdsnämnd, dels
ock därigenom, att organet beträffande de äldre erhåller en helt annan karaktär
än det nuvarande, även om polismakten blir representerad i detsamma. Om jag
således måste motsätta mig polisens fullständiga avkopplande från handläggning
av ärenden rörande äldre vanartiga, delar jag däremot den av lagrådets
flesta ledamöter framförda, i nu ifrågavarande motioner av herr Möller m. fl.
och herr Hansson i Stockholm m. fl. samt i motionen av herrar Mosesson och
Hallén upptagna meningen, att i lagen icke bör stadgas, att polismannen skall
vara ordförande. Ur ordningsmaktens synpunkt torde det vara fullt tillräckligt,
om en polisman äger rätt att deltaga i nämndens arbete och göra sina synpunkter
gällande, och ur allmän synpunkt måste det vara önskvärt, att den för ordförandeställningen
lämpligaste ledamoten alltid kan utses därtill. Såsom jag i
det följande skall utveckla, torde sådana anordningar kunna vidtagas, att de
skäl, som föranledde bibehållandet av polismannens självskrivenhet i 1930 års
proposition, komma att försvagas. Borttages polismannens självskrivenhet såsom
ordförande, vinnes därigenom också, att nämndens verkliga karaktär tydligare
framhäves. Att nämnden enligt propositionen icke i realiteten var en polisinstitution
torde framgå bland annat därav, att varje ledamot hade en röst och
att såsom nämndens beslut gällde den mening, varom de flesta förenade sig. Lekmännen
kunde således i varje fråga överrösta polismannen, örn de voro ense. Den
utslagsröst, som var tillerkänd ordföranden, avsåg allenast de säkerligen säll -

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

synta undantagsfall, då envar i nämnden hade sin mening och meningarna ej
kunde till varandra jämkas.

I enlighet med vad jag nu anfört har jag låtit vidtaga vissa ändringar i
lagförslaget. Sålunda stadgas i 5 §, att polismannen är självskriven allenast
såsom ledamot av nämnden, och att länsstyrelsen har att bland nämndens
tre ledamöter förordna ordförande, så ock vice ordförande, därest till ordförande
utses annan än polismannen. Vidare har i 6 § föreskrivits, att där
länsstyrelsen till ordförande förordnar av landsting eller stadsfullmäktige vald
man, minst en av dem länsstyrelsen utser skall vara kvinna. Att i dylikt
fall den av landsting eller stadsfullmäktige valda kvinnan skall kunna deltaga
i nämndens arbete, oaktat sålunda vald person — ordföranden — redan
har plats i nämnden, synes icke vara uteslutet, då hinder enligt förslaget
till vanartslag icke torde förefinnas för länsstyrelse att utse samma kvinna
att tjänstgöra såsom ledamot i nämnden. I allmänhet lärer väl icke länsstyrelse
förordna redan vald kvinna att tjänstgöra i nämnden, men fall kunna
tydligen förekomma, då en sådan åtgärd vore lämplig, exempelvis då den
ifrågavarande personen vore särskilt skickad för uppdraget i fråga. För att
bereda länsstyrelse rådrum att utse personer att tjänstgöra i nämnden har i 6 §
föreskrivits, att valet bör ske före september månads utgång. Slutligen har
den skyldighet att inhämta vissa uppgifter, som i 11 § av 1930 års förslag —
17 § enligt det föreliggande — stadgats för ordförande, förklarats jämväl
kunna fullgöras av annan, som nämnden därtill bemyndigat, exempelvis den,
som ombesörjer nämndens sekreterargöromål. Tydligen minskas härigenom
behovet av att ordföranden dagligen är att träffa på en sin tjänstelokal.

Vad slutligen angår det av herrar Mosesson och Hallén framförda yrkandet
örn ett särskilt organ för utförande av vissa på skyddsnämnd ankommande åligganden,
synes mig det behov, som må förefinnas därav, kunna tillgodoses i annan
ordning. Sålunda lära strävandena böra inriktas på att få sådana ledamöter insatta
i nämnden, att beslutade hjälpåtgärder i vad på dem bör ankomma verkligen
bliva utförda. Naturligen måste härjämte samarbete med enskilda hjälporganisationer
i stor utsträckning anlitas, och det är därför en angelägenhet
av synnerlig vikt, att dylika organisationer komma till stånd på så många
platser som möjligt i landet och vinna erforderlig utveckling. Jag vill i detta
sammanhang erinra därom, att chefen för justitiedepartementet enligt upplysning
i årets statsverksproposition (andra huvudtiteln s. 57) har för avsikt
anhålla örn Kungl. Maj:ts bemyndigande att föranstalta om en utredning, huru
det frivilliga skydds- och hjälparbetet skulle kunna lämpligen anordnas för
att ernå största möjliga effektivitet. En sådan utredning vore så mycket mer
påkallad, som nya uppgifter för ifrågavarande föreningar vore att emotho,
därest tillämnad ny vanartslagstiftning genomfördes. Med hänsyn härtill lärer
det icke vara lämpligt att nu, såsom skedde i 1930 års proposition (s. 99 ff.),
ingå å frågan, huru hjälparbetet bör organiseras för vinnande av erforderlig
utveckling. Det lärer emellertid vara tydligt, att vid denna utredning komma
att uppmärksammas de synpunkter, som legat till grund för det i berörda motion
framställda yrkandet.

Kungl. Majlis proposition nr 100.

Organet i andra instans.

Organet i andra instans för handläggning av ärenden rörande lösdrivare ut- Gällande rätt.
göres enligt 1885 års lag av länsstyrelserna och poliskamrama i riket. Utom i
Stockholm finnes poliskammare i Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg,
örebro, Eskilstuna och Karlskrona. Poliskammaren i Stockholm intager så till
vida en särställning, som densamma utgör en avdelning av Överståthållarämbetet
för polisärenden. Målen handläggas icke av överståthållaren utan av förste
polisintendenten ensam.

I propositionen bibehöllos länsstyrelserna såsom organ i andra instans, Propositionen.
men poliskamrarna avskaffades principiellt. Konungen var emellertid
tillagd befogenhet att, när särskilda omständigheter därtill föranledde,
beträffande stad, där poliskammare funnes, förordna, att poliskammaren
skulle utöva den befattning med ärenden enligt lagen, som eljest tillkomme
länsstyrelse. Anledningen till detta stadgande, som icke fanns i 1929
års förslag, var närmast önskan att beträffande Göteborgs stad kunna meddela
ett dylikt förordnande. I Stockholm och sannolikt även i Göteborg skulle således
poliskamrarna fungera såsom organ i andra instans, men i övrigt skulle
lagens tillämpning helt handhavas av länsstyrelserna.

Genom upptagandet av länsstyrelse såsom organ i andra instans har propositionen
tagit ställning till de i så hög grad omstridda frågorna örn lösdriveriets
kriminalisering och lösdriveriärendenas överförande till domstolarna utan
en dylik kriminalisering. I dessa avseenden överensstämde propositionen med
samtliga sakkunnigförslag. Angående skälen till sakkunnigförslagens ställning
och till min företrädares ståndpunkt må hänvisas till den i propositionen
meddelade sammanfattningen av förslagens motiv, s. 49 55, samt departe mentschefens

anförande s. 55 o. f. Nämnas må även, att fragen är behandlad
i 1922 års betänkande, s. 50—78, se särskilt s. 54 58 och s. 75 76, 1926 års

betänkande, s. 44—49 och 1929 års betänkande, s. 88 o. f.

I motionerna av herr Möller m. fl. och herr Hansson i Stockholm m. fl. hem- Motionerna.
ställdes, under hänvisning till en utförlig motivering, att förslaget måtte omarbetas
i syfte att den befattning länsstyrelse och poliskammare hade att taga
med ärenden enligt lagen bleve överflyttad a allmän domstol. Även herrar
Winberg och Samuelson samt herr Dahlén m. fl. uttalade sig i sina motioner
mot förslagets ställning på denna punkt. En annan ståndpunkt åter företräddes
av herrar Reuterskiöld och Löfvander samt herrar Lindgren och Persson i
Trången, vilka i sina motioner anförde, att lösdriveriet icke borde eller behövde
kriminaliseras samt att judiciellt förfarande vid domstol ej heller vore att
förorda.

Sedan riksdagen avslagit propositionen med förslag till lag örn åtgärder mot f^a°r^dgg_
vanartigt levnadssätt m. m. samt frågan örn gällande lösdriverilagstiftnings njng av
reformering åter upptagits till behandling inom socialdepartementet, utarbetades
inom departementet en promemoria, däri ifragasattes inrättande av ett nytt

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Inom socialdepartementet
upprättad
promemoria.

I promemorian anfördes bland

organ för handläggning av ärenden enligt lagen,
annat följande:

"Vid °det fortsatta arbetet inom socialdepartementet Ilar det liksom tidigare
framstått såsom synnerligen viktigt att vid en ny lags utformning så mycket
som möjligt söka undvika bestämmelser, ägnade att i den allmänna uppfattningen
leda till sammanblandning av intagning å allmän arbetsanstalt med straff,
något som tydligen skulle motverka lagstiftningens sociala syfte. Å andra
sidan bär det naturligen nu såsom förut varit en angelägenhet av minst lika
stor vikt att erhålla sådana lagbud, sorn även inför folkmeningen framstå såsom
innebärande garanti för att beslut örn intagande å allmän arbetsanstalt
icke meddelas utan att fullgoda skäl därtill föreligga. I samtliga sakkunnigförslag
liksom ock i propositionen hava garantier för en fullgod prövning ansetts
kunna vinnas utan att lösdrivarmålen förlädes till domstol. I stället har
under utredningsarbetets gång förslag framställts om vissa ändringar rörande
målens behandling i första instans samt proceduren hos länsstyrelser och poliskamrar,
varjämte en. ändrad fördelning av ärendena hos länsstyrelserna i syfte
att förbehålla prövningen därav de mera kvalificerade tjänstemännen samt en
förstärkning av poliskamrarna vid avgörandet av dessa frågor förordats. I
motionerna av herr Möller m. fl. och herr Hansson i Stockholm m. fl. ävensom
av herrar Winberg och Samuelson samt herr Dahlén m. fl. hävdas åter det
principiellt olämpliga i.att låta avgörandet angående en persons frihet vara
beroende av administrativ myndighet.

I själva verket torde det förhålla sig så, att intetdera av de båda alternativ
för frågans lösning, som hittills varit föremål för övervägande — ärendenas
behandling av administrativ myndighet och deras handläggning vid allmän
domstol kan anses fullt tillfredsställande. Onekligen är det väl å ena sidan
ur viss synpunkt mest tilltalande att låta domstol besluta örn en persons intagande
å allmän arbetsanstalt, eftersom ett dylikt beslut innebär en art av
frihetsberövande. Behandling i administrativ ordning har emellertid å andra
sidan bland annat det företrädet framför handläggning vid allmän domstol, att
därigenom undvikes den med en dylik handläggning lätt uppkommande förut
berörda föreställningen, att intagning å arbetsanstalt är detsamma som ett
straff. .Vid nu anförda förhållande har fråga väckts örn inrättande av ett
nytt organ med domstols karaktär men mera än en vanlig domstol lämpad för
handläggning av ifrågavarande ärenden. I främsta rummet skulle domstolskaraktären
beredas organet genom att en domareperson finge intaga en framskjuten
ställning i detsamma.. Då organet icke skulle hava att syssla med
straffådömande, torde någon risk för sammanblandning av straff och anstaltsvård
i allmänhetens uppfattning här ej behöva befaras. Ett dylikt organ
borde kunna sa anordnas, att dess möjligheter att vidtaga hjälpåtgärder bleve
fullt ut lika stora som en administrativ myndighets, måhända större, då detsamma
kunde arbeta under friare former. Vidare skulle genom tillskapandet
av ett sådant organ det under reformarbetet framställda önskemålet örn beredande
av plats at ett lekmannaelement jämväl vid prövningen i andra instans
av dessa ärenden på ett lämpligt sätt kunna tillgodoses.

I promemorian anfördes vidare, att ett dylikt nytt organ borde handlägga
jämväl ärenden angående ådömande av tvångsarbete enligt fattigvårds- och
barnavårdslagarna samt angående intagning av alkoholister å alkoholistanstalt.
Verksamhetsområdet borde i allmänhet utgöras av länet. Ordförande
skulle vara en domare, och i organet skulle vidare tjänstgöra en läkare samt
två folkvalda män eller kvinnor. Handlades ärende rörande kvinna, skulle
kvinnlig ledamot vara tillstädes. För beslutförhet skulle fordras närvaro av

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

samtliga ledamöter, och vid omröstning en röst tillkomma varje ledamot med
utslagsröst för ordföranden. Angående förfarandet må nämnas, att vittnesförhör
skulle kunna anordnas vid organet självt och att även jäviga personer
skulle få höras utan ed. Kostnaderna för organets verksamhet skulle bestridas
av statsmedel. Varje ledamot skulle vid tjänstgöring erhålla dagarvode, och
skulle ordföranden och läkaren därjämte hava fast arvode. Såsom namn å organet
ifrågasattes »intagningsnämnd».

över promemorian hava yttranden inhämtats av samtliga länsstyrelser och Remisspoliskamrar
samt av socialstyrelsen och statskontoret. Därjämte hava på an- ^
modan polismästarna i Stockholm och Gävle samt landsfogden i Kronobergs eterna inlån
yttrat sig. ^^nkter^"

Av de hörda myndigheterna hava länsstyrelserna i nio län nämligen Stock- pun er‘

holms, Södermanlands, Östergötlands, Kristianstads, Hallands, Skaraborgs,
Värmlands, Kopparbergs och Västerbottens län, landsfogden i Kronobergs län
samt poliskamrarna i Eskilstuna, Norrköping och Hälsingborg tillstyrkt inrättandet
av ett nytt organ eller yttrat sig övervägande till förmån för förslaget.

I avstyrkande riktning uttala sig däremot Överståthållarämbetet, länsstyrelserna
i tretton län, nämligen Uppsala, Jönköpings, Kronobergs, Gotlands, Blekinge,
Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Örebro, Gävleborgs, Jämtlands,
Västernorrlands och Norrbottens län, polismästaren i Stockholm samt
poliskamrarna i Malmö, Göteborg och Örebro ävensom socialstyrelsen och statskontoret.
Länsstyrelserna i Kalmar och Västmanlands län samt poliskammaren
i Karlskrona hava icke intagit någon bestämd ställning till förslaget utan
anfört såväl betänkligheter mot detsamma som vissa skäl till förman därför.

Till stöd för sitt tillstyrkande utlåtande har länsstyrelsen i Stockholms län Skäl till försärskilt
framhållit den i promemorian åberopade synpunkten, att det vid ut- fgrsiaget.
formningen av en ny lag på hithörande område vore önskvärt att sa mycket
som möjligt undvika bestämmelser, vilka vore ägnade att i den allmänna uppfattningen
leda till sammanblandning av intagning a allmän arbetsanstalt med
straff. Länsstyrelsen i Östergötlands län har såsom skäl för sin ståndpunkt
anfört, att det i allt fall principiellt vore mindre tillfredsställande, att de långvariga
frihetsberövanden, som en vanartslag syntes komma att medgiva, beslutades
i administrativ väg. Därjämte har länsstyrelsen yttrat, att det vägande
skälet mot att överlämna nu ifrågavarande uppgifter till de allmänna
domstolarna vore —- jämte kravet på snabbhet i proceduren att de allmänna
domstolarna i stort sett torde vara mindre lämpliga att i samarbete med enskilda
sammanslutningar vidtaga de praktiska hjälpåtgärder, som borde försökas
före internering, och icke, såsom i promemorian antyddes, att interneringen
skulle i högre grad komma att uppfattas såsom straff, örn den beslutades
av domstol.

Länsstyrelsen i Hallands län har anfört följande:

I den vid årets riksdag föreslagna nya lagstiftningen mot lösdriveriet har
huvudvikten lagts på uppfostrande och hjälpande verksamhet men samtidigt
inrymts möjlighet att för den felandes tillrättaförande oell till samhällets skydd
beröva den felande friheten för längre eller kortare tid. Med anledning härav
måste å de organ, vilka i andra instans skola handhava de med lagstiftningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

ifråga förenade uppgifterna uppställas anspråken av å ena sidan, att de skola
besitta social erfarenhet och urskiljningsförmåga samt det humanitära intresse
och nit, som för den uppfostrande och hjälpande verksamheten kräves,
och å andra sidan,. att de skola vara ägnade att undanröja varje misstanke örn
obehörigt ingrepp i den personliga friheten. Berättigade anmärkningar ur ena
eller andra synpunkten lära visserligen icke kunna resas mot länsstyrelsernas
sätt att hitintills omhänderhava lösdrivaremål. Det i remitterade promemorian
föreslagna organet synes likväl innehålla vissa förutsättningar för att med
större framgång än vare sig administrativ myndighet eller allmän domstol bedriva
lösdrivarevården enligt de reformerade principer, som föreslagits. Här
avses närmast förslaget örn beredande av plats uti organet ifråga för vissa
lekmannaelement. Därest man nämligen finge förutsätta, att till ledamöter
uti organen av vederbörande valkorporationer invaldes personer, som vore väl
inne i och stöde i närmaste förbindelse med de på enskilt initiativ arbetande
samhälleliga välfärdsorganisationerna, borde dessa organ i hög grad kunna
bliva ägnade att smidigt och på det av former mera obundna sätt, som torde
visa sig önskvärt och erforderligt, upprätthålla det samarbete med nämnda
organisationer, som lagstiftningen uppenbarligen förutsätter. För övrigt synas
de huvudsakliga synpunkter, som vid lagförslagets upprättande varit avgörande
vid bedömande av frågan, huruvida lösdrivaremålen alltjämt borde behandlas
i administrativ väg eller överlämnas till de allmänna domstolarna, med samma
eller större rätt kunna åberopas för ifrågavarande ärendens överlämnande
till organ av den sammansättning och med de arbetsmetoder, som de nu föreslagna.
Enligt länsstyrelsens uppfattning utgör vad som nu anförts huvudskälet
för förläggandet av prövningen i andra instans av förevarande mål till
ett särskilt inrättat organ. Då dessa organ enligt förslaget givas karaktären
av en slags specialdomstol med en ordinarie underrättsdomare till chef, torde
de principiella betänkligheter, som anförts mot förberörda uppgifters fortsatta
handläggande genom de administrativa myndigheterna och för deras överflyttande
till allmän domstol icke kunna, göras gällande mot uppgifternas överflyttande
till de föreslagna organen. Dessa organ böra icke heller kunna giva
skälig anledning till sådan sammanblandning i den allmänna uppfattningen
av straff och anstaltsvård, som kunde befaras bliva följden, därest allmän domstol
omhänderhade ifrågavarande arbetsuppgifter.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har framhållit, att det hittills varit en allmän
tendens att vid tillskapande av nya lagar och författningar ålägga länsstyrelserna
uppgifter, som i många fall synts illa överensstämma med länsstyrelsernas
egentliga förvaltningsuppgifter, helt enkelt av den anledning att man
velat undvika skapande av nya organ samt att då det nu föreliggande förslaget
vore ett avsteg från denna tendens, detsamma principiellt sett borde hälsas
med tillfredsställelse. Den allmänna meningen syntes också vara den, att det
administrativt judiciella förfarande, som hittills tillämpats i fråga örn lösdrivarmålen
vore i viss mån främmande för länsstyrelsernas övriga arbetsuppgifter.

Länsstyrelsen i Kalmar län har — efter att hava uttalat, att länsstyrelsen
för sin del knappast funnit sakliga skäl vara för handen för förläggande från
länsstyrelserna av förevarande ärenden — anfört följande:

Då man emellertid bör utgå från att ifrågavarande lagstiftnings sociala
syfte måste i främsta rummet uppehållas och någon hänsyn måhända bör tagas
till den opinion, sorn motionsvägen kommit till synes även emot det i förslaget
till vanartslag utformade administrativa rättsförfarandet, må det lik -

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

väl medgivas, att vissa skäl av mera ovägbar natur kunna anses tala för det
ifrågasatta särskilda samhällsorganets inrättande för lösdrivarärendenas handläggning
i andra instans, särskilt såvitt därmed kunna vinnas ytterligare garantier
inför folkmeningen i ökat förtroende för förfarandet. I sådan riktning
bör antagas kunna verka beredandet av utrymme för lekmannainflytandet
även i andra instans samt en domarpersons ledning och ansvar för organet. Dettas
utformande till domstolskaraktär torde jämväl hava sin betydelse.

Socialstyrelsen, som hänförts till de myndigheter, vilka uttalat sig i avstyrkande
riktning, har likväl framhållit vissa skäl för ändring rörande organet i
andra instans. Sålunda anför styrelsen:

1930 års förslag till vanartslag kan knappast lämna rum för tvekan, att den
ifrågasatta lagstiftningen i första rummet åsyftar den vanartiges förbättring
genom en efter graden och arten av hans vanart avpassad serie av samhällsåtgärder.
Det bestraffningsmoment, som i någon mån vidlåder den nuvarande
lösdrivarlagen, är borteliminerat och den individuella vårdsynpunkten har blivit
helt dominerande. Vidare har, på samma sätt som i den gällande alkoholistlagen,
ett väsentligt avgörande lagts i händerna på folkvalda organ, de föreslagna
så kallade skyddsnämnderna. Styrelsen föreställer sig, att bland annat
dessa reformer och i övrigt hela den i påfallande grad humana anda, som präglar
detta förslag, skulle, örn förslaget i oförändrat skick upphöjdes till lag,
vara ägnade att efter hand bryta udden av farhågorna för administrativt godtycke.

Emellertid ligger det ju i sakens natur, att betryggande garantier mot missbruk
vid åtgärder, som beröra den enskilda individens frihet, böra eftersträvas.
Framhållas må även den synnerliga vikten av att förevarande lagstiftning
icke mötes med misstroende utan håres upp av en allmän opinion, som inser
behovet av densamma, förstår dess syfte och accepterar dess medel. Örn berättigade
krav på ytterligare garantier resas, bör enligt styrelsens mening intet
eftersättas för att tillgodose dem, och få även avsevärda kostnader ej avskräcka
därifrån. Den livsföring, som i det föreliggande lagförslaget betecknas
som vanart, tillskyndar samhället så betydande kostnader på mångahanda
sätt, att en lagstiftning, som på effektivt sätt kunde motverka denna samhällsföreteelse,
skulle medföra jämväl ekonomiska fördelar.

Såsom skäl emot inrättandet av ett nytt organ hava åtskilliga myndigheter
framhållit, att ett dylikt organ vöre obehövligt, därvid i huvudsak anförts, att
länsstyrelser och poliskamrar på ett tillfredsställande sätt handlagt dessa ärenden
och att det för riksdagen framlagda lagförslaget erbjöde ytterligare garantier
mot obehöriga frihetsberövanden. I sistnämnda hänseende åsyftades
särskilt bestämmelserna örn lekmäns deltagande i ärendenas behandling i första
instans, offentlighet vid förhandlingarna hos länsstyrelse, felandes rätt
till biträde därstädes samt förhör inför länsstyrelse eller domstol med personer,
som kunde antagas hava kännedom i saken. I den riktning, som nu
nämnts, hava uttalanden gjorts av länsstyrelserna i Uppsala, Jönköpings, Kronobergs,
Kalmar, Gotlands, Blekinge, Älvsborgs, Örebro, Gävleborgs, Jämtlands
och Norrbottens län, poliskammaren i Örebro samt socialstyrelsen och

Skäl mot
förslaget.

1. Länsstyrelsernas
prövning
tillfredsställande.

statskontoret.

Av de yttranden, som härutinnan avgivits, må följande återgivas.
Länsstyrelsen i Kalmar län har anfört:

Det lagstiftningsarbete, i vilket detta förslag ingår som en detalj, berör ett

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 86 haft. (Nr 100.) 4

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

viktigt socialt område och har också visat sig mycket känsligt för de i vår tid
så framträdande sociala opinionerna. För visso är det med goda skäl anpassning
sökes till det allmänna rättsmedvetandet och till de olika sociala företeelsernas
skilda natur. Särskilt må vidsträckta hänsyn anses berättigade vid
varje form av den personliga frihetens berövande, vare sig det rubriceras såsom
straff eller icke. Det torde nämligen kunna antagas att de numera starkt humaniserade
och även i formen nyanserade frihetsstraffen i många fall knappast
framstå som ett lidande i annat avseende än beträffande själva frihetsförlusten.
Och för det stora flertalet av de asociala element, som drabbas av dels
tvångsarbete och dels frihetsstraff, torde i varje fall den begreppsmässiga skillnaden
mellan å ena sidan frihetsstraff och å den andra vad sorn i promemorian
bland annat benämnes anstaltsvård sakna vidare betydelse. Även straffet i
modern mening utgör ju icke samhällets hämnd på den brottslige, utan väsentligen
ett korrektiv mot brottsligheten.

Att döma av det livliga intresse, som samlat sig omkring formerna för handhavandet
av samhällets rätt mot »vanartade» och organen därför skulle den
hittillsvarande ordningen hava givit anledning till betydande erinringar. Så
är emellertid, i allt fall beträffande förfarandet i andra instans, ingalunda
fallet. Utredningarna i ämnet bestyrka, vad länsstyrelsen för sin del också
kan vitsorda, att länsstyrelsens uppgift i fråga örn lösdriveriets efterhållande
fungerat i stort sett mycket väl och anmärkningsfritt. Det torde vara mera
föreställningen örn möjlighet till godtycke och rättsosäkerhet än påvisbara fall
därav, som givit anledning till den på sina håll inrotade meningen örn orättvist
bedömande i lösdrivarmål. Denna föreställning synes i varje fall icke stå i
något rimligt förhållande till användningen av besvärsrätten emot länsstyrelsernas
utslag i dylika mål. Av härstädes avgjorda lösdrivarmål har sålunda under
senare åren intet överklagats. Det torde i själva verket få anses som ett
gott vitsord åt det nuvarande systemet, att det, under en tid av så livligt socialt
lagstiftande i övrigt, kunnat ända hittills fungera tämligen klanderfritt.

Då nu med den föreslagna vanartslagen bestämmelserna rörande lösdriveriets
efterhållande i första instans skulle högst väsentligt uppmjukas och, i
stället för de hittills avgörande underordnade polismyndigheterna, i de föreslagna
skyddsnämnderna nya organ skulle tillkomma med bredare och till
allmänhetens förtroende syftande underlag samt i enahanda syfte reglerna även
för hithörande måls handläggning i andra instans skulle utbyggas med de
flesta av de befogenheter, som stå den moderna brottmålsdomstolen till buds,
vill det synas länsstyrelsen som om alla rimliga krav bleve uppfyllda såväl
i fråga örn mänsklig hänsyn som allsidig prövning och rättssäkerhet samt
offentlighet i önskvärd utsträckning. Därmed borde också den ovanberörda
misstron vara erforderligen motverkad.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har framhållit följande:

Såvitt länsstyrelsen känner, föreligger ingen verklig erfarenhet örn att länsstyrelserna
icke skulle på ett tillfredsställande sätt handhaft hithörande uppgifter.
Varken från klienternas, anstalternas eller folkmeningens sida torde
något sådant omdöme kommit till uttryck. -— --Inom länsstyrelserna sy nes

man kunna påräkna all den sociala förståelse och juridiska insikt, som
betinga en klok och rättfärdig behandling av ifrågavarande spörsmål.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har yttrat:

Vid bedömandet av det nu remitterade förslaget synes man hava att utgå
ifrån att det blivande lagförslaget skall, med undantag av nu ifrågasatta avvikelser,
i huvudsak överensstämma med propositionen nr 240 till 1930 års
riksdag. Enligt 1 § i den då föreslagna vanartslagen skulle de i lagen

Kungl. Majlis proposition nr 100.

tillämnade åtgärderna avse dels skydd mot visst samhällsskadligt levnadssätt
och dels tillrättaförande av dem, som göra sig skyldiga därtill.

För att sistnämnda förebyggande åtgärder skola ombesörjas med tillräckligt
starkt intresse oell sakkunskap, har den handhavande myndigheten i första
instans för individer, som uppnått 21 år, skyddsnämnden, erhållit ett kraftigt
inslag av lekmannarepresentanter, varjämte avsikten lärer vara att i högre
grad än hittills det allmänna skulle stödja de enskilda föreningar, som utöva
hjälp- och räddningsverksamhet bland lagens klientel. Det lärer alltså kunna
antagas, att den positiva verksamheten för tillrättaförande skall, i all den
utsträckning det är möjligt, komma till sin rätt. Hänskjuter den sålunda anordnade
^ första instansen ärendet till högre myndighet för att denna skall
pröva fragan örn intagning a allmän arbetsanstalt, ger redan den föregående
behandlingen ett stöd för att fragan örn frihetsförlust icke i onödan kommer
under prövning. Den viktigaste farhågan, nämligen att under tider av arbetslöshet
unga. oförvitliga personer, som icke lyckats erhålla sysselsättning,
skulle kunna bliva behandlade enligt vanartslagen, synes härigenom vara utesluten.
Da därtill läggas föreskrifterna örn offentlighet och rättegångsbiträde
i andra instans samt de skärpta förutsättningarna för att internering skall
ifrågakomma, synas betryggande garantier vara givna för att icke länsstyrelse™3''
skola meddela förordnande örn intagning å arbetsanstalt utan objektivt
tillräckliga skäl.

Flera myndigheter hava framhållit, att länsstyrelserna ur olika synpunkter 2. Länsstyrelvöre
lämpligare att handlägga ärenden enligt den föreslagna lagen än ett sådant8erna nr T.’asa
organ som det ifrågasatta. lämpligare"

Sålunda hava länsstyrelserna i Kalmar, Malmöhus, Västmanlands och Norr- °[|ana^ttdaet
bottens län erinrat örn det företräde för länsstyrelserna framför ett särskilt or- 1T gaSa
gan, som läge i deras befattning med närliggande sociala uppgifter.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har härutinnan anfört:

Länsstyrelserna uträtta en mängd göromål som höra till social verksamhet
samt få i följd därav anses vara i ej ringa mån inställda på sådant samhällsarbete
som här är i fråga. I synnerhet kan länsstyrelsernas befattning med
fattigvården och med alkoholförfattningama sägas ägnad att hos dessa myndigheter
bibringa förståelse för och kännedom örn de förhållanden, som hava
samband med lösdriveriet.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har yttrat:

Det är i stort sett föga sannolikt att domare, ordinarie eller tillförordnade,
skulle vara bättre skickade att handlägga ärenden av angiven natur än länsstyrelsetjänstemän,
som dagligen syssla med socialt betonade spörsmål och
för deras behöriga handläggning jämt och samt stå i kontakt med målsmän
för sociala ärenden liksom med parterna själva.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har framhållit, att länsstyrelserna handhava
en mångfald andra ärenden av social natur och därvid intimt samarbeta
med sådana kommunala organ samt offentliga och enskilda institutioner, som
enligt förslaget äro avsedda att medverka vid tillämpningen av den reformerade
lösdrivarlagstif klingen.

Länsstyrelsen i Uppsala län har jämväl i viss mån berört nu antydda synpunkt.
Sedan länsstyrelsen förklarat sig ej betvivla, att en av intresserade
och inflytelserika personer sammansatt nämnd må kunna genom praktiska åt -

Kungl. Maj :ts proposition nr 100.

gärder, framför allt beredande av arbetstillfällen, verka för ett avvänjande
från samhällsskadligt levnadssätt, tillägger länsstyrelsen, att det icke syntes
troligt, att nämnden därutinnan skulle komma att förfoga över så stora möjligheter
som länsstyrelse nied dess grundliga kunskap om länet och dess auktoritativa
ställning.

I vissa utlåtanden har antytts, att det med hänsyn till upprätthållandet av
allmän ordning och säkerhet vore fördelaktigare, örn ifrågavarande ärenden
alltjämt handlades av länsstyrelserna. Nämnda synpunkt har berörts av länsstyrelserna
i Jönköpings, Älvsborgs och Jämtlands län.

Länsstyrelsen i sistnämnda län har i detta avseende anfört:

Enligt socialstyrelsens intensivundersökning av lösdrivarna är det kriminella
inslaget bland den tillämnade lagens klientel synnerligen starkt. Lösdriveri
och brottslighet gå i stor utsträckning över i varandra, såsom 1929
års sakkunniga framhållit. Undfallenhet mot de för den laglydiga och fredliga
befolkningen ofta mycket besvärande, icke sällan verkligt farliga individer,
örn vilka det faktiskt här är fråga i stor omfattning, kan leda till en
allvarlig försämring av rättsskyddet. Det synes därför icke vara tillrådligt
att låta den för ordningens upprätthållande ansvariga myndigheten ställas
utanför avgörandet, och det kan med skäl befaras, att det nya »organet med
domstols karaktär» skulle ställa alltför stora krav på bevisning. Särskilt då
bevistemat rör icke så mycket bestämt avgränsade handlingar som »levnadssättet»,
kunna fordringarna på juridisk bevisning bli svåra att fylla.

Vad angår det senast berörda förhållandet, har länsstyrelsen i Gotlands
län i viss mån uttalat en annan mening. Länsstyrelsen anför nämligen såsom
ett synnerligen betydelsefullt skäl mot ärendenas överflyttande från länsstyrelserna,
att länsstyrelserna med hänsyn till deras större erfarenhet från
handläggning av ärenden av social natur kunde förväntas låta de humanitära
och allmänna sociala ssmpunkterna komma mera till sin rätt än vad fallet
torde bliva, därest hithörande ärenden förlädes till ett organ med domstols
karaktär, varvid faran för en alltför formell handläggning och prövning av
frågorna läge nära till hands.

Länsstyrelsen i Stockholms län har för sitt tillstyrkande av det ifrågasatta
organet förutsatt såsom oundgängligen nödvändigt, att organet tillbörligen
tillgodosåge skäliga krav på realitetsbetonad handläggning.

Ett bestämt företräde har tillagts länsstyrelserna på grund av den större
skyndsamhet, varmed dessa myndigheter kunna handlägga ärendena i förhållande
till särskilda nämnder. Härom anför polismästaren i Stockholm i sitt
av Överståthållarämbetet åberopade utlåtande:

Det torde ligga i sakens natur, att ett organ av föreslagen sammansättning
icke kan sammankomma så ofta som exempelvis länsstyrelsen. En nödvändig
följd av organets verksamhet måste bliva, att den, som skall bliva föremål
för dess verksamhet berövas friheten i avvaktan på utslaget under längre tid
än nu är fallet hos länsstyrelse. Då oftast organets medlemmar torde vara
bosatta å skilda orter, måste de för sammanträde, som väl i regel i fråga om
mål, vilka skola behandlas enligt vanartslagen torde förläggas till residensstaden
i länet, där fängelse finnes, företaga måhända långa resor. En följd
härav måste också bliva, att organet icke lärer kunna så skyndsamt som
är önskligt besluta örn provisoriskt omhändertagande av vissa alkoholister.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Hela organisationen synes bliva mer tungrodd, än som kan anses förenligt med
dess ändamål, nämligen att snabbt anordna vård åt klientelet.

Länsstyrelserna i Stockholms och Kalmar län samt poliskammaren i Göteborg
hava uttalat sig på liknande sätt. Länsstyrelsen i örebro län har anmärkt,
att det nya organet på grund av sin sammansättning säkerligen komme
att arbeta under tunga och långsamma former. Socialstyrelsen har i detta avseende
yttrat:

Mål av ifrågavarande art påkalla ofta, ja merendels skyndsam behandling.

Erinras må här särskilt örn de fall, där individen av den lokala myndigheten
tagits eller efter beslut av myndigheten i andra instans omedelbart bör tagas i
förvar, exempelvis vid provisoriskt omhändertagande av sådana personer,
vilka kunna befaras begå våldsdåd. Den ifrågasatta nämndens. verksamhet
skulle enligt sakens natur i flertalet län näppeligen bliva annat än intermittent,
vilket skulle försvåra den ofta nödvändiga omedelbara kommunikationen mellan
nämnden och den lokala myndigheten. _ Påpekas må, att en betydelsefull
strävan i fråga örn nykterhetsnämnderna just är att trygga möjligheten till
fortlöpande arbete mellan nämndernas sammanträden. Intermittensen i mtagningsnämndens
verksamhet skulle skapa olägenheter av analog beskaffenhet
med dem, som man nu söker övervinna, i vad angår det lokala organet och vilka
icke torde bliva mindre framträdande i fråga örn vanartslagens tillämpning.
Länsstyrelsernas kontinuerliga, ämbetsmannamässiga verksamhet, vilken erbjuder
de lokala organen möjlighet till daglig, tryggad kommunikation, innebär
här ett väsentligt företräde.

Emot förslaget hava flera myndigheter anfört betänkligheter av ekonomi sk 3f;(®ko°r°°™i^a
eller organisatorisk art, nämligen Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Jon- toriska beköpings,
Kalmar, Gotlands, Blekinge, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, örebro, tänöigheter.
Gävleborgs och Norrbottens län, polismästaren i Stockholm, socialstyrelsen
och statskontoret.

Av de yttranden, som företrädesvis avse ekonomiska synpunkter, må här återgivas
följande.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har anfört:

Med hänsyn till den arbetsbörda, som skulle komma, att åvila det nya organet,
torde detta komma att få sammanträda mycket ofta. I detta sammanhang
må framhållas, att det oftast, då det gäller lösdrivare, icke blir tillräckligt
att hålla ett sammanträde för varje lösdrivare. Med organets verksamhet kommer
också att följa ett rätt så omfattande expeditionsarbete.. Det torde, därför
kunna befaras, att det nya organet kommer att svälla ut till ett nytt ämbetsverk.
Man måste för varje fall räkna med, att utgifterna för^ detsamma i form
av arvoden och dagtraktamenten m. m. komma att hilva rätt sa betydande. Häremot
vore givetvis intet att säga, därest man genom den föreslagna anordningen
kunde vinna motsvarande besparingar genom en nedskärning i länsstyrelsernas
organisation. Med hänsyn till den arbetsbörda, som för närvarande ^vilar
länsstyrelserna och som för varje år ökas, synes det, emellertid icke möjligt,
även om det nya organet kommer till ståndrätt göra några inskränkningar uti
ifrågavarande hänseende. Av statsfinansiella skäl synes därför det framlagda
förslaget vara ägnat ingiva betänkligheter.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har yttrat:

En nämnd av ifrågasatt slag måste med nödvändighet ur kostnadssynpunkt
ställa sig avsevärt dyrbarare än exempelvis ett poliskollegium, även om åren -

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

(lena till antal eller eljest ur arbetsmängdssynpunkt icke bleve mera betungande
1 nämnden an i kollegiet Den möjlighet att till ett fåtal sammanträden
sammanföra arendela som finns i pohskollegiet, skulle nämligen helt saknas
i en nämnd, som hade att handlägga ärenden angående anhållna, eventuellt
häktade personer och att besluta i fråga örn frihetens förlust för dessa. Dylika
ärenden mäste handläggas omedelbart, allt eftersom de inkomma, och nämnden
mäste darfor vara beredd att när som helst sammankallas. Att varken ordförande
eller bisittare pa dessa villkor kunna vara villiga åtaga sig uppdraget
utan^ avsevart arsarvode får därför anses antagligt. Och med säkerhet kan
också antagas, att det skulle bliva svårt uppbringa någon ordförande, som
skulle såsom forutsatts såsom det normala — vara villig själv vara nämndens
Protokollförare. Arvode jämväl åt en dylik torde därför böra beräknas.
■■ ~bor o ^seende a kostnaderna beaktas, att nämnden ingalunda
överallt torde kunna påräkna avgiftsfri lokal för sina sammanträden.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län har anmärkt:

Såsom starkt vägande skäl mot förslaget vill länsstyrelsen--— framhålla

vikten av att nya statliga organ icke tillskapas annat än när absolut trängande
behov bartor föreligga. Skulle förslaget förverkligas, torde följden bliva, att
mom icke allt för långt avlägsen framtid organen måste utökas, kanske rent
av förvandlas till fasta tjänster. Försiktigheten bjuder att samhället ej minst
vid de sociala uppgifternas förverkligande iakttager sparsamhet.

Länsstyrelsen i örebro län har framhållit, att det föreslagna nya förfarandet
givetvis måste medföra avsevärda kostnader, vilka enligt länsstyrelsens
uppfattning bättre kunde användas till positiva åtgärder för ordnande av arbetshem
eller eljest för beredande av sysselsättning åt här avsedda personer
för att dymedelst söka upprätta dem, i den mån sådant vore möjligt.

Av de yttranden, som framhäva de organisatoriska synpunkterna, må följande
omförmälas.

Polismästaren i Stockholm har i sitt av Överståthållarämbetet åberopade utlåtande
anmärkt:

Allt från lagkommittén 1810 fram till nuvarande tid torde i rättsutvecklingen
kunna sparas en strävan att avskaffa specialdomstolarna, Förslaget, som
at^ det nya. organet vill giva domstols karaktär, innebär följaktligen ett avsteg
tran de principer, som under mer än etthundra år kännetecknat reformarbetet
inom processrättens område. Även örn en sådan åtgärd må i föreliggande fall
kunna motiveras därmed, att fråga här icke är örn inrättande av en domstol,
synes dock allvarliga betänkligheter kunna åberopas mot att avgörandet örn
människors frihet uppdrages at ett organ, som åtminstone delvis utses efter
politiska principer och allenast för viss tidsperiod, varigenom det nya organet
kommer att i administrationen intaga en helt annan ställning än domstolarna
och länsstyrelserna.

Länsstyrelsen i Blekinge län har anmärkt på den lösliga och tillfälliga sammansättning,
som föreslagits för organet. Poliskammaren i Göteborg har såsom
en i ögonen fallande brist framhållit insättandet i organen av lekmän,
valda efter partilinjer, och länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har förklarat
sig i någon mån dela denna poliskammarens uppfattning.

Länsstyrelsen i Gotlands län har framhållit, att det redan nu avsevärda antalet
institutioner av social natur, likartade med den ifrågasatta nämnden, icke

Kungl. Majlis proposition nr 100.

borde utan mycket starka skäl utökas, i synnerhet icke i en tid, då från skilda
håll yrkades på sammanförande av de sociala uppgifterna till så få organ som
möjligt. I viss mån liknande uttalande har gjorts av länsstyrelsen i Norrbottens
län.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har yttrat:

Särskilda nya organ böra enligt länsstyrelsens mening icke inrättas annat än
då starkt vägande skäl föreligga. De medföra ökade kostnader, bliva mindre
lätt tillgängliga och vålla ändock splittring av arbetstid för personer med
andra huvuduppgifter.

Socialstyrelsen har anfört, att i åtskilliga fall frågor örn nämndens kompetensområde
inställde sig. Härom yttrar styrelsen:

Enligt såväl vanarts- som alkoholistlagen — styrelsen syftar härvid på de
båda föreliggande förslagen — har polismyndighet i flera fall initiativrätt.
Oftast torde polismyndigheten få anledning till sådant initiativ i sm egenskap
av ordningsmakt. Man frågar sig da, örn den uppsikt och ledning, som länsstyrelse
har att utöva över de lokala polismyndigheterna, skall överflyttas
på intagningsnämnden i sådana fall, där internering på alkoholist- eller ar betsanstalt
kan ifrågasättas. En sådan fördelning i utövandet av berörda uppgifter
synes icke lämpligen låta förena sig med länsstyrelsens ämbetsställ Enligt

12 § alkoholistlagen äger »sökande hos länsstyrelse påkalla, förständigande
för nykterhetsnämnd att vidtaga hjälpåtgärder eller att själv göra
ansökan örn förordnande örn personens intagande å allmän alkoholistanstait».
Ehuruväl det i förevarande sammanhang rör sig örn besvärsföriarande, lärer
ansökan, i och med att den alternativt kan avse intagning pa anstalt, böra
ställas till intagningsnämnden. Skulle det då också ankomma pa intagningsnämnden
att, örn intagning å anstalt ej befunnes böra komma till stand, förständiga
nykterhetsnämnden att vidtaga hjälpåtgärder? Enligt lo g samma
lag äger länsstyrelsen meddela föreläggande för nykterhetsnämnd. Skail denna
befogenhet överflyttas på intagningsnämnden? Enligt 17 § 2 mom. kan liknande
förhållanden uppkomma.

Det förtjänar här nämnas ett exempel på de vanskligheter, som inställa, sig,
då det gäller att ur länsstyrelsernas ämbetsområde utbryta hithörande frågor,
jämväl där de direkt avse intagning å anstalt. Enligt 17 § 1 mom alkoholistlagen
äger länsstyrelse på eget initiativ förordna örn straffriforklarade alkoholisters
intagning å anstalt. Skola sådana personer av länsstyrelsen överlämnas
till intagningsnämnden, ehuruväl intagningen på alkoholistanstait synbarligen
endast är en av de ofta betydelsefulla åtgärder, som länsstyrelsen har att
överväga i dylika fall?

I 23 § vanartslagen ges ett särskilt belysande exempel pa, att tragorna om
intagning å anstalt och örn inledande av andra förfaranden äro sa nara sammanflätade
med varandra, att de näppeligen kunna skiljas at. Ulli salunda de
förra skola ankomma på intagningsnämndens provning, synes denna också

böra hava att pröva de senare. . .. , ..

Man kan också fråga sig, örn nämnden skulle besitta den personliga kännedom
örn de lokala myndigheterna -— kommunala såväl som polismyndigheter
— den auktoritet mot dessa och i sista hand de maktmedel mot dem, varover
länsstyrelse förfogar och som torde vara en oomstritt värdefull tillgång för

länsstyrelserna. , . „ .... , n

Alla de fyra lagar, varom här företrädesvis är fråga, nämligen vanartslagen,
alkoholistlagen, barnavårdslagen och fattigvårdslagen, äro nära samman -

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

flatade med varandra i den praktiska tillämpningen. Bestämmelserna i var
°„ ®.n »v dessa lagar bildade även enhetliga system. Handläggningen av ett
mai jämlikt en paragraf kunde ofta giva indirekt anledning till åtgärder enligt
en annan. Enligt styrelsens mening skulle den ifrågasatta anordningen, konsekvent
genomförd, kunna befaras leda till, att man rent av bleve nödsakad
overtlytta hela länsstyrelsernas befattning med dessa lagar till intagningsnamnderna,
vilka sålunda bleve nya, vid sidan av länsstyrelserna fungerande
centrala länsorgan med övervägande administrativa uppgifter. Anmärkas må
också, att det just varit länsstyrelsernas administrativa karaktär, som föranönskemålet
att från länsstyrelserna bortflytta här ifrågavarande mål och
att tor deras handläggning tillskapa en ny domstol.

I allt fall ar det uppenbart, att intagningsnämndernas arbetsbörda åtminstone
i vissa län skulle bliva ganska omfattande och påkalla en häremot svarande
organisation. Påtagligen bleve det förenat med vissa svårigheter för
ordinarie domare att med sin tjänst förena chefskapet för ett dylikt organ.

Efter att hava erinrat örn socialstyrelsens uttalande rörande intagningsnämndernas
utvecklande till nya centrala länsorgan anförde statskontoret, att
ämbetsverket icke kunde hålla en sådan utveckling som den av socialstyrelsen
angivna för otrolig. Därefter yttrade statskontoret:

På grund av vad sålunda anförts och särskilt i betraktande av de betänkligneter
utav statsfinansiell art, som synas vara förenade med det föreliggande
orsiaget örn inrättande av statliga organ, vilka torde kunna befaras komma
att utveckla sig till självständiga ämbetsverk vid sidan av de nuvarande länsstyrelserna,
anser sig statskontoret icke kunna biträda nämnda förslag.

"tnf''vinnandif ^ssa myndigheter hava framställt andra förslag till vinnande av det med

av det med or&anet avsedda syftet.

sedda1 syftet. Salundaohar polismästaren i Stockholm i sitt av Överståthållarämbetet åberopade
utlåtande uttalat sig för en omorganisation av länsstyrelserna vid behandlingen
av ifrågavarande ärenden, därvid plats åt ett lekmannaelement även
torde kunna beredas. Länsstyrelsen i Västmanlands län har erinrat örn ett av
länsstyrelsen över förslag till lagstiftning i ämnet avgivet yttrande, däri länsstyrelsen
framhållit det vara av ett obestridligt värde att vid handläggning av
förevarande ärenden få samverka med någon eller några personer, som kunde
företräda lekmannens syn på saken. Socialstyrelsen har även berört frågan örn
länsstyrelsernas förstärkning vid behandlingen av hithörande frågor med särskilda
tillkallade bisittare. Styrelsen har emellertid ansett svårigheter möta
att förläna sådan ställning åt samtliga de fyra personer, vilka enligt promemorian
skulle bilda en intagningsnämnd.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län — som ansett hinder ej möta för ärendenas
överflyttning till de allmänna domstolarna, ehuru länsstyrelsen funnit
en sådan åtgärd obehövlig — har föreslagit inrättande av en särskild nämnd,
bestående av en läkare och en eller två andra socialt intresserade personer, som
skulle hava att till länsstyrelsen eller domstolen avgiva yttranden i ärenden
av förevarande art. Ett liknande förslag har väckts av socialstyrelsen, som
härom anfört följande:

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

En möjlighet, som synes särskilt förtjäna övervägas, vore att — med mönster
från lagarna den 22 april 1927 örn förvaring av förminskat tillräkneliga
förbrytare och örn internering av återfallsförbrytare — tillskapa en sakkunnig
remissinstitution, exempelvis av likartad sammansättning som den ifrågasatta
intagningsnämnden, vars behörighet emellertid lika med interneringsnämndens
skulle begränsas till vetorätt mot ifrågasatta beslut rörande frihetsförlust. Då
sådant beslut icke kunde komma till stånd, med mindre ej blott länsstyrelsen
utan även nämnden funne åtgärden befogad, skulle anordningen uppenbarligen
skapa synnerligen starka garantier mot internering i oträngt mål.

Vid realiserandet av en dylik tanke synas två alternativ möjliga, nämligen
att tillskapa antingen en för hela riket gemensam central prövningsinstans
eller ock lokala sådana i varje residensstad.

Till förmån för det förra alternativet talar i främsta rummet den omständigheten,
att det torde erbjuda större möjligheter att förvärva för uppgiften fullt
kvalificerade krafter och därmed ökad auktoritet. Vidare skulle en sådan
central nämnd, i och med att den finge sig ålagt att yttra sig i samtliga förekommande
mål av ifrågavarande slag inom landet, förvärva en betydande,
värdefull praktisk erfarenhet och överblick över lagtillämpningen. Enhetlighet
i tillämpningen skulle främjas. Såsom en olägenhet åter framstår, att förfarandet
väsentligen — i allt fall städse i de fall, där länsstyrelsen hade sitt
säte å annan ort än centralnämnden — finge ske skriftligt utan möjlighet till
de personliga iakttagelser, som onekligen måste vara av vikt på ifrågavarande
område. Tilläggas bör, att detta förfarande, även örn nämnden såsom nödvändigt
vöre organiserades för fortlöpande verksamhet, enligt sakens natur
måste föranleda viss tidsutdräkt och omgång.

Enligt det senare alternativet med en lokal prövningsnämnd i varje residensstad
undginge man väsentligen nu berörda olägenheter. Målet kunde muntligen
föredragas inför nämnden av den inom länsstyrelsen, som där verkställt
utredningen. Styrelsen föreställer sig också, att tillfälle kunde beredas nämndens
ledamöter att närvara vid förhören. Över huvud taget skulle anordningen
enligt det senare alternativet sannolikt kännetecknas av större smidighet än
enligt det förra och på samma gång erbjuda länsstyrelsernas vederbörande
tjänstemän ett visst stöd.

Statskontoret har under viss förutsättning uttalat sig för en omorganisation
av första instansens organ, skyddsnämnderna, samt yttrar härutinnan:

I betraktande av de svårigheter, som förefinnas för en tillfredsställande lösning
av ifrågavarande spörsmål, anser statskontoret böra tagas under omprövning,
huruvida icke någon förenkling av problemet skulle kunna vinnas därigenom,
att alla de åtgärder, som från samhällets sida anses böra vidtagas för att
förhjälpa de felande till en bättre livsföring, anförtros åt den första instansen,
d. v. s. de föreslagna skyddsnämnderna. I sådant fall skulle den andra instansen
endast hava att pröva, huruvida stadgade förutsättningar föreligga för
meddelande av förordnande örn vederbörandes intagning å allmän arbetsanstalt.
Därest skyddsnämnderna, sådana de föreslagits av Kungl. Majit i proposition
till 1930 års riksdag, icke skulle anses kunna fylla en dylik utökad uppgift,
torde de böra erhålla en härför lämpad sammansättning, exempelvis genom
insättande i desamma av en läkare samt ytterligare någon lekmannarepresentant.
Måhända kan det även befinnas mindre lämpligt, att polischefen i orten
eller hans ställföreträdare är ordförande i en skyddsnämnd med nu angivna
uppgifter.

Kungl. Maj :ts proposition nr 100.

Statistik.

Från statskontorets beslut var föredraganden, t. f. sekreteraren Britth, skiljaktig
och ansåg, att statskontoret bort uttala sig för att förordnanden om intagning
å allmän arbetsanstalt borde meddelas av domstol.

Till ledning för bedömande av den arbetsbörda, som skulle komma att åvila
ett nyinrättat organ, meddelas i följande tabell 1 uppgifter för de olika länen
dels rörande antalet mål, däri fråga varit örn ådömande av tvångsarbete enligt
lösdriveri-, fattigvårds- eller barnavårds lagen samt örn intagande å alkoholistanstalt,
dels ock örn antalet mål, däri beslutet avsett tvångsarbete eller intagande
å alkoholistanstalt.

Tabell 1. Antalet mål, dari fråga varit örn ådömande av tvångsarbete enligt lösdriveri-,
fattigvårds- eller barnavårdslagen eller örn intagande å alkoholistanstalt,
samt antalet mål, däri beslutet avsett tvångsarbete eller intagande å alkoliolistanstalt.

1	2	3	4	6
			Antal mål, däri	Antal mål, däri	Summa mål,
Län		Tid	fråga varit örn ådömande av tvångs-arbete	beslutet avsett tvångs- arbete	fråga varit örn intagande å alko-holistan-stalt	beslutet avsett intagande å alko-holistan-stalt	dari fråga varit om ådömande av tvångsarbete el. intagande å alkoholist-anstalt
Stockholms stad		1929 Vi—81/io 1930	159 134	133 114	136 119	131 114	295 253
	län . . -j	1929	10	6	8	8	18
	>/i—8I/io 1930	7	7	4	4	11
Uppsala	\|	1929	4	3	4	4	8
* '' ‘i	Vi-sl/io 1930	3		3	3	6
Södermanlands		1929 Vi—1»Vi» 1930	8 2	5 2	1 2	1 1	9 4
Östergötlands	• ••<	1929 7i-"/io 1930	24 25	15 15	18 12	18 11	42 37
Jönköpings		1929 Vi—8 Vio 1930	13 12	7 6	3 4	3 4	16 16
Kronobergs	• "i	1929 v 1—8‘/iö 1930	7 2	4	1 1	i	8 3
Kalmar	■ ■■{	1929 ''11—"Ilo 1930	12 10	10 6	2	2	12 12
Gotlands	■ ■■{	1929 Vi—"Vio 1930	5	1	2	2	7
Blekinge		1929 Vi—81/io 1930	11 11	7 3	1 2	1 2	12 13
Kristianstads		1929 Vi-81/™ 1930	7 10	5 6	2	1	9 10
Malmöhus	• ■■<	1929 Vi-81/™ 1930	84 62	65 37	27 43	26 42	lil 105
Hallands	• -{	1929 ''/i—"ho 1930	4 3	2 1	2 4	1 4	6 7
Göteborgs o. Bohus	{	1929 Vi—31/io 1930	80 93	57 49	41 54	39 53	121 147

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

1	2			4	5
		Antal mål, däri	Antal mål, däri	Summa mål,
Län	Tid	fråga varit om ådömande av tvångs-arbete	beslutet avsett tvångs- arbete	fråga varit örn intagande å alko-holistan-stalt	beslutet avsett intagande å alko-holistan-stalt	där fråga varit örn ådömande av tvångsarbete el. intagande å alkoholist-anstalt.
Älvsborgs > . . \|	1929	16	9	8	8	24
Vi—3lAo 1930	14	7	4	4	18
Skaraborgs > . . ^	1929	15	7	1	1	16
Vi—8,/‘« 1930	15	6	1	1	16
Värmlands > . . -j	1929	16	11	1	1	17
‘/x—»V101930	17	12	8	6	25
Örebro » . . -j	1929	18	13	7	7	25
Vi-81/io 1930	17	9	6	5	23
Västmanlands > '' '' {	1929	8	4	1		9
Vi—31/xo 1930	4	1	4	1	8
Kopparbergs > . . j	1929	14	12	3	2	17
Vi—81/i0 1930	14	13	6	5	20
Gävleborgs > . . ^	1929	8	6	6	6	14
Vi-81/io 1930	21	14	8	6	29
Västernorrlands > . . <	1929 Vi—31/io 1930	20 11	10 9	3 8	3 6	23 19
	1929	2	1			2
Jämtlands > . . <	Vx—81/xo 1930			_	_
Västerbottens > . . j	1999 7i--37io 1930	4 8	3 6	i	5	9 9
	1929	5	3	5	5	10
Norrbottens > . . s	Vx—31/xo 1930	3	i	3	3	6
	Summa
	1929	549	388	284	272	833
	‘/i—81/xo 1930	503	325	301	270	804

Anm. Antalet mål, däri fråga varit om ådömande av tvångsarbete, och antalet mål, däri beslutet
avsett tvångsarbete, utgjorde i

Norrköping................... 1929 13 resp. 7

''/x—sl/xo 1930 14 » 6

Malmö..................... 1929 48 • 41

Vi—31/io 1930 21 . 12

Hälsingborg................... 1929 15 » 3

»/i-8,/io 1930 23 » 18

Göteborg...... 1929 69 > 46

‘/i—31/io 1930 87 > 45

Såsom var att vänta, är största antalet mål att finna i Stockholms stad samt
i Göteborgs och Bohus, Malmöhus och Östergötlands län. Då beslutet avsett
annat än tvångsarbete, har vederbörande i allmänhet ådömts varning, medan
i en del fall sjukvård, fattigvård eller alkoholistvård’ beretts honom. Lösgivande
utan varning har förekommit allenast i ett helt ringa antal fall.

I tabellen lämnas vissa uppgifter om antalet mål, däri fråga varit örn
ådömande av tvångsarbete, m. m. för vissa städer, i vilka finnas poliskammare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Till upplysning om fördelningen av målen i liela riket mellan länsstyrelserna
och poliskamrarna, däri inberäknat poliskammaren i Stockholm, må nämnas
följande uppgifter. Enligt den officiella statistiken dömdes till tvångsarbete år
1927 inom hela riket 506 personer. Av dessa hade 346 dömts av poliskamrarna
och 160 av länsstyrelserna. Eör tiden efter år 1927 äro några statistiska uppgifter
icke publicerade, men enligt de för år 1929 samt tiden 1/i—31/io 1930 från
länsstyrelserna inhämtade uppgifterna utgjorde antalet i hela riket till tvångsarbete
dömda personer år 1929 388, därav 243 dömts av poliskamrarna och 145
av länsstyrelserna. Eör de tio första månaderna av år 1930 utgjorde antalet
i hela riket till tvångsarbete dömda personer 325, därav 202 dömts av poliskamrarna
och 123 av länsstyrelserna. Av uppgifterna framgår, att det största
antalet, omkring 2/3, dömts av poliskamrarna i riket. Antalet mål, däri
överhuvud taget fråga varit örn ådömande av tvångsarbete, uppgick år 1929 i
hela riket till 549, av vilka 321 handlagts av poliskamrarna och 228 av länsstyrelserna.
Motsvarande siffror för tiden 1/1—31/10 1930 utgjorde 503, 294
och 209. Anmärkas må, att länsstyrelserna men icke de vanliga poliskamrarna
äga ådöma tvångsarbete ej blott enligt lösdriverilagen utan även enligt de lagrum
i fattigvårds- och barnavårdslagarna, vilka såsom påföljd vid indisciplinärt
uppträdande utav personer, intagna å fattigvårdsanstalt, m. fl. stadga
ådömande av tvångsarbete. Poliskamrama i landsorten hava således färre
grupper inål att avdöma än länsstyrelserna.

Till belysande av länsstyrelsernas sammansättning vid handläggning av mål,
däri fråga varit örn ådömande av tvångsarbete enligt lösdriveri-, fattigvårdseller
barnavårdslagen, meddelas följande uppgifter i tabell 2.

Tabell 2. Uppgift & länsstyrelses sammansättning och föredragandes tjänsteställning
vid avgörande under år 1929 och tiden Yi—sl/io 1930 av mål, däri fråga varit om
ådömande av tvångsarbete enligt lösdriveri-, fattigvårds- eller barnavårdslagen.

Länsstyrelsen i	Tid	Hela antalet	Antalet mål, däri lands-hövdingen	Antalet mål, däri föredraganden innehaft eller i dess helhet uppe-hållit befattning såsom
			mål	del- tagit	icke del- tagit	lands- sekre- terare	läns- assessor	läns- notarie	extra läns- notarie
Stockholms	län . . \|	1929 Vx—31/io 1930	10 7	1	9 7	—	—	10 7	—
Uppsala	. ..{	1929 7i-81/io 1930	4 3	—	4 3		4 3	—	z
Södermanlands		1929 ''/i—1"/io 1930	4	1	3	—	4	—	—
Östergötlands	• ••<	1929 l/i—31/xo 1930	11 11	_	11 11	_	—	11 11	—
Jönköpings	• ■ {	1929 Vi—81/io 1930	13 12	—	13 12	z	13 12	z	z
Kronobergs	•	1929 */i—sl/xo 1930	7 2	1	6 2	z	7 2	—	—
Kalmar		laon Vi—81/io 1930	12 10	_	12 10	—	12 10	z	_

Kungl. Majlis proposition nr 100.

			Antalet mål,	Antalet	mål, däri föredraganden
		Hela antalet	dari	ands-	innehaft eller i dess helhet uppe-
Länsstyrelsen i	T i d	hövdingen	hållit befattning såsom
	mål	del- tagit	icke del- tagit	lands- sekre- terare	läns- assessor	läns- notarie	extra läns- notarie
r	1929
Gotlands » . . <	''/i-31/io 1930	5	3	2	5	—	—	—
Blekinge > . . {	1929	6		6	_	6	_	—
Vi—31/io 1930	3	—	3	—	3	—	—
(	1929	7		7		7		_
Kristianstads > . . <	‘/i—31/i» 1930	10	—	10	—	10	—	—
Malmöhus > . . j	1929	21		21	_	_	20	1
l/i-37io 1930	18	—	18	—	—	18	—
Hallands • . . \|	1929	4		4		4	_	_
>A-37io 1930	3	—	3	—	3	—	—
Göteborgs o. Bohus > 1 . j	1929	11		11		4	7	_
Vi—31/io 1930	6	—	6	—		6	—
i Älvsborgs > . . {	1929	16	1	15	_•	14	2	_
Yl—1“/lo 1930	14	2	12	—	14	—	—
Skaraborgs > . . \|	1929 V i—s,/io 1930	15 15	_	15 15	—	15 15	—	—
Värmlands > . . j	1929 Vi—*7“ 1930	16 17	—	16 17	1 1	1	14 16	—
Örebro > . .	1929 Vi—"Vio 1930	10 12	—	10 12	—	10 12	—	—
Västmanlands > . . j	1929 ‘/i—»Vio 1930	8 4	—	ft 4	—	8 4	—	—
Kopparbergs > . . j	1929	14	_	14	_	1	1	12
''/i—»Vio 1930	14	—	14	—	—	—	14
Gävleborgs » . . -j	1929	8	2	6	_	8	_	_
Vi—31/io 1930	21	2	19	—	21	—	—
Västernorrlands > . . j	1929 >/i-37io 1930	21 10	_	20 11	—	19 11	1	—
Jämtlands » . . -j	1929	8		2		1	1	_
Yi—37io 1930		—		—		—	—
Västerbottens > . . <j	1929 7i-37i° 1930	4 8	—	4 8	—	4 8	—	—
Norrbottens > . . -j	1929 Yi—sYio 1930	5 3	_	5 3	—	5 3	—	—
	Summa
	1929	228	6	222	1	147	07	13
	Yi—1“/io 1930	209	7	202	6	131	58	14

Av tabellen framgår, att landshövdingarna praktiskt taget icke själva deltagit
i dessa måls avgörande. Är 1929 uppgick antalet mål i hela riket till
228. I allenast 6 av dessa måls behandling hava landshövdingarna deltagit.
Motsvarande siffror för de tio första månaderna av år 1930 utgjorde 209 respektive
7. Föredragande har i regel varit länsassessor, någon gång landssekreterare
samt i ett par län länsnotarie eller extra länsnotarie. Här må

1 Ärendena, som år 1929 tillhört länsassessorns föredragning och vid hinder för denne handlagts
av förste länsnotarien, hava fr. o. ni. den ‘/i 1930 helt överflyttats på den sistnämndes föredragning.

Kungl. Majlis proposition nr 100.

Departe ments chefen.

framhallas vad länsstyrelsen i Malmöhus län anfört angående invändningen,
att ärendena ofta handhades av yngre jurister. Länsstyrelsen yttrar, att
detta visserligen vore riktigt, men därvid borde bemärkas, att nämnda förhållande
icke betydde att ärendena handhades av mycket unga män, såsom exempelvis
vore fallet med målen i häradsrätter, där 25-åriga jurister ofta fungerade
som domare, utan av män som hade betydligt mera erfarenhet bakom sig.
Enligt 1930 ars statskalender vore medelåldern för befordran till ordinarie länsnotarie
cirka 35 år; befordran till länsassessor skedde naturligtvis vid avsevärt
högre ålder. Därtill komme att den erfarenhet som funnes hos de äldre tjänstemännen
i länsstyrelsen bleve genom samråd utnyttjad även för de ärenden
som handhades av de yngre.

För vinnande av en uppfattning örn i vilken utsträckning av länsstyrelser
och poliskamrar meddelade domar å tvångsarbete överklagats i högsta domstolen
och där blivit ändrade, har en undersökning för åren 1925—1929 verkställts
med ledning av de i Nytt juridiskt arkiv intagna referat och notiser över i högsta
domstolen avgjorda mål. Uppgifter därom äro sammanställda i tabell 3.

Tabell 3. Antalet till högsta domstolen från länsstyrelser och poliskamrar fullföljda
mål angående ådömande av tvångsarbete samt innebörden av högsta domstolens beslut.

i r	Antalet inål	Ej upptaget till prövning eller åter-kallat	Ej ändring	Ändring
1925 .................	17	2	13	2
1926 .................	9	_	9	_
1927 .................	15	1	14	_
1928 .................	10	—	10	_
1929 .................	15	1	12	2

Tabellen utvisar, att blott ett mycket ringa antal mål fullföljts i högre instans
samt att den underordnade myndighetens beslut på ett par undantag när blivit
fastställda. Nämnas må ock, att poliskammaren i Örebro uppgivit, att beträffande
de 101 mål angående för lösdriveri häktade personer, som avdömts sedan
poliskammarens tillkomst år 1920, icke något utslag blivit ändrat i högsta instans.

Frågan örn anordnandet av det organ, som har att meddela beslut örn intagning
å arbetsanstalt och således avgöra, huruvida en person skall förlora sin
frihet, hör otvivelaktigt till de mest invecklade problemen i förevarande lagstiftning.
Anledningen härtill är väsentligen det samband frågan äger med
spörsmålen, huruvida lösdriveriet bör behandlas såsom ett brott och straff
därför ådömas — i vilket fall ärendena komma att avgöras av de allmänna
domstolarna — samt örn ärenden angående frihetsberövande utan en dylik kriminalisering
av lösdriveriet böra överflyttas dit. Då gällande lagstiftning intager
den ståndpunkten, att ärendena skola behandlas av länsstyrelser och polis -

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

kamrar, innebär alltså detta, att tanken på lösdriveriets kriminalisering eller
ärendenas överflyttande därförutan till domstolarna icke vunnit godkännande.
Enligt propositionen till 1930 års riksdag skulle ärendena alltjämt handläggas
av länsstyrelserna, till vilka även hänfördes poliskammaren i Stockholm, som
utgör en del av Överståthållarämbetet, men blott undantagsvis av de övriga poliskamrarna.
I vissa av de förut berörda, i anledning av propositionen väckta
motionerna uttalades åter den principiellt motsatta uppfattningen: lösdriveriet
borde kriminaliseras eller ärendena utan en sådan kriminalisering överflyttas
från de administrativa till de judiciella myndigheterna.

Då jag, på sätt strax skall närmare utvecklas, ansett goda skäl kunna anföras
såväl för ståndpunkten att icke låta ärendena gå till de allmänna domstolarna
utan i stället handläggas av länsstyrelserna som ock för den motsatta
meningen, har jag låtit inom departementet verkställa en undersökning, huruvida
det icke vore möjligt att träffa sådana anordningar, att samtidigt som fördelarna
med det administrativa förfarandet tillvaratoges, de förbättringar vunnes,
som avsetts med förslaget örn ärendenas behandling i judiciell ordning.
Förverkligandet av detta syfte skulle leda till att ärendena förlädes till ett
helt nytt organ. I den i det föregående omförmälda promemorian, som utremitterats
till olika myndigheter, ifrågasattes inrättande av ett dylikt organ, bestående
av en domareperson såsom ordförande, en läkare och två valda lekmän,
vilket organ i viktiga hänseenden skulle äga domstols karaktär men mera än
en vanlig domstol vara lämpad för handläggning av ifrågavarande ärenden.
Det förslag, som sålunda väckts, har vunnit understöd av åtskilliga länsstyrelser.
Flertalet av dessa myndigheter ävensom socialstyrelsen och statskontoret
hava dock uttalat sig i avstyrkande riktning.

Såsom var att vänta, har frågan örn ärendenas hänförande till de allmänna
domstolarna föga berörts i yttrandena. Såväl länsstyrelserna som socialstyrelsen
hade i de tidigare i ärendet avgivna utlåtandena upptagit denna fråga
till behandling och därvid allmänt uttalat sig både mot lösdriveriets kriminalisering
och mot ärendenas överflyttning till de allmänna domstolarna
utan att lösdriveriet behandlades såsom ett brott och belädes med straff.
Såsom redan antytts, anser jag för min del de till stöd för denna mening
åberopade skälen synnerligen beaktansvärda. Härutinnan vill jag särskilt
erinra örn den även av min företrädare i ämbetet framhållna synpunkten,
att det till främjande av lagstiftningens ändamål är av stor betydelse,
att samhällets ingripande mot den felande icke tager formen av straffrättsligt
åtal (s. 56). överhuvudtaget lärer det vara av synnerlig vikt, därest lagstiftningens
sociala syfte i önskvärd utsträckning skall kunna förverkligas,
att bestämmelser, vilka stämpla den felande såsom en brottsling och de åtgärder,
som vidtagas mot honom, såsom straff, i görligaste man undvikas. Även
ett annat skäl mot ärendenas behandling av de allmänna domstolarna må här
understrykas. För att lagstiftningen ej blott skall stanna på papperet, är
det i hög grad angeläget, att de förebyggande och hjälpande åtgärderna verkligen
bringas till utförande. Vidtagandet av dylika åtgärder är emellertid
onekligen en för de vanliga domstolarna ganska främmande uppgift och torde

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

■— såsom ock redan antytts —- vida bättre lämpa sig för en administrativ myndighet.
Att länsstyrelserna i detta avseende äga ett bestämt företräde framför
de allmänna domstolarna på grund av länsstyrelsernas sysslande med andra
sociala frågor och den auktoritativa ställning de intaga inom länet synes
mig tydligt. Av underdomstolarna skulle utan tvivel häradsrätterna bättre
ägna sig för omhändertagande av dessa ärenden än rådhusrätterna. Med hänsyn
till ärendenas starka sociala betoning är det nämligen synnerligen önskvärt,
att ett lekmannaelement beredes tillfälle att deltaga i deras avgörande.
Domstolens möjligheter att vidtaga och genomföra hjälpåtgärder bliva naturligen
också avsevärt ökade, därest inom densamma finnes ett så talrikt lekmannaelement
som en häradsnämnd. Då yrkanden framställts på överflyttning
av nu ifrågavarande uppgifter till de allmänna domstolarna, har emellertid
därmed i allmänhet åsyftats ärendenas hänförande till rådhusrätterna i
residensstäderna, en anordning, som också av praktiska skäl sannolikt skulle
bliva nödvändig. Där saknas i regel varje lekmannainslag, en omständighet,
som ur nu berörda synpunkt måste framstå såsom en brist. Ej heller äga dessa
domstolar den kännedom om landsbygdens förhållanden, som understundom
torde vara av värde vid bedömande av hithörande ärenden. Även det nu berörda
förhållandet utgör ett vägande skäl mot ärendenas överflyttning till de
allmänna domstolarna.

Att det å andra sidan, då det gäller frihetsberövanden. ur rättssäkerhetens
synpunkt måste te sig tilltalande att frågor därom avgöras i ett judiciellt och
icke i ett administrativt förfarande, lärer vara ovedersägligt. Av synnerlig betydelse
är det jämväl, att den myndighet, som bedömer dessa frågor, i den allmänna
meningen omfattas med odelat förtroende. I vissa av de över den utremitterade
promemorian angående inrättande av ett nytt organ avgivna yttrandena
har nu framhållits, att ett dylikt nytt organ icke behövdes, enär den
nuvarande prövningen vore tillfredsställande och ytterligare garantier mot
obehöriga frihetsberövanden därjämte funnes uppställda i 1930 års proposition.
Såsom framgår av den tidigare meddelade statistiken, handläggas de
flesta mål, däri fråga varit om ådömande av tvångsarbete, vid poliskamrarua.
Antalet sådana mål i hela riket uppgick år 1929 till 549. Därav handlades
vid poliskamrarna 321 mål och vid länsstyrelserna i länen 228 eller nära 100
mindre. Av de 321 vid poliskamrarna handlagda målen folio ej mindre än 228
eller ett lika stort antal som vid samtliga länsstyrelser handlagda å poliskamrarna
i Stockholm och Göteborg, vilka enligt propositionen kunde förväntas
skola bibehållas såsom organ för behandling av dessa ärenden. Av nämnda 228
mål belöpte 159 å Stockholm och 69 å Göteborg. Jämväl för tiden 1/1—31/io 1930
föreligga uppgifter i nu nämnda hänseenden. Antalet mål utgjorde i hela riket
503. Av dessa handlade poliskamrarna 294 och länsstyrelserna i länen
209. Poliskamrarna i Stockholm och Göteborg handlade 221 mål — i Stockholm
134 och i Göteborg 87 -— eller mer än samtliga länsstyrelser tillhopa, I poliskamrarna
avgöras målen av en enda person, vanligen polismästaren, dock att i
poliskammaren i Eskilstuna, vilken består av polismästaren såsom ordförande
och två ledamöter, beslut fattas efter omröstning enligt reglerna för domstol.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Poliskammaren i Norrköping utgöres av, utom polismästaren, två borgerliga
illitterata rådmän, men beslutanderätten tillkommer polismästaren ensam. Vad''
angår länsstyrelsernas handläggning av ärendena, utvisar statistiken, att landshövdingarna
så gott som aldrig deltaga i avgörandet av dessa ärenden, och
att ärendena i regel föredragas av länsassessom, i ett par län av länsnotarien. I
själva verket lära ärendena i praktiken avgöras av föredraganden ensam. Att
dessa för den enskilde så djupt ingripande avgöranden sålunda faktiskt så gott
som undantagslöst beslutas av en enda person utan att denne som regel i verkligheten
äger stöd av bisittare, vare sig juridiskt bildade eller lekmän, är tydligen
mindre lämpligt. Till jämförelse må nämnas, att polisdomstolarna, där
polisdomaren ensam avgör ärendena, principiellt handlägga allenast mindre
förseelser, som i allmänhet ej förskylla annat än böter. Jag tillåter mig här
erinra örn vad i 1926 års betänkande (s. 55) anförts därom, att ehuru dessa
ärenden sällan äro av någon ur juridisk synpunkt svårartad beskaffenhet, deras
bedömande ur psykologisk och social synpunkt stundom dock kan vara
ägnat att ingiva tvekan. Enligt vad i betänkandet vidare anfördes fordrades
det därför för ärendenas handläggning en erfarenhet och ett mognat socialt
bedömande, som måhända icke alltid varit tillfinnandes vid dessa ärendens
avgörande, även örn det måste erkännas, att de ofta varit föremal för en omsorgsfull
utredning i förening med ett intresserat övervägande av olika möjligheter
för individernas tillrättaförande. Att under senare år endast helt
få överklaganden ägt rum i dessa mål och att ändring i de underordnade myndigheternas
beslut blott i ett pär fall vidtagits berättigar icke utan vidare till
slutsatsen, att förhållandena äro tillfredsställande. Därmed vill jag a andra
sidan icke hava uttalat, att länsstyrelsernas och poliskamramas handläggning
av dessa ärenden varit bristfällig. Emellertid råder det utan tvivel på sina
håll en stark misstro till det nuvarande systemets förmåga att tillfredsställande
avgöra berörda frågor. En stor del i denna misstro har säkerligen det förut berörda
förhållandet, att ärendena avgöras av en enda person, därtill en polis- eller
förvaltningstjänstemän, ej sällan i jämförelsevis underordnad ställning. Till
misstron har för visso ock medverkat den omständigheten, att huru tillfredsställande
handläggningen från poliskamrarnas sida än må hava varit, skenet
av att polissynpunkter spelat en framträdande roll vid målens avgörande kommit
att vidlåda förfarandet. Att detta varit särskilt betydelsefullt är
klart med hänsyn till det stora antal mål nämnda myndigheter handlagt.
Framhållas må även, att behandlingen av förevarande ärenden såväl hos länsstyrelserna
som hos poliskamrarna nog ibland tidigare haft en ganska summarisk
karaktär, beroende delvis på lagstiftningen, som icke meddelat några
bestämmelser i syfte att trygga en fullständig och allsidig utredning i ärendena,
delvis också på den arbetsbörda, som åvilat framför allt länsstyrelserna
och understundom åsamkat svårigheter för dem att åstadkomma en dylik utredning.
Nu anförda omständigheter hava lett till kravet å ärendenas handläggning,
icke av administrativ myndighet utan av domstolarna såsom det
enda ur rättssäkerhetens synpunkt fullt betryggande. Enligt 1930 års proposition
skulle visserligen ganska betydande ändringar ske i den hittillsva Bihang

till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 86 käft. (Nr 100). 5

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

rande ordningen. Ätt dessa skulle vara ägnade att öka rättssäkerheten skall
ej förnekas, helst om samtidigt länsstyrelserna och de poliskamrar, åt vilka
ärendena anförtroddes, på sätt ställts i utsikt gåves en förändrad sammansättning
vid avgörandet av ärendena eller ock annan anordning träffades i
syfte att bereda ärendena en så betryggande handläggning som möjligt. Huruvida
den misstro, som nu hyses mot lagstiftningen i detta avseende, med de
föreslagna ändringarna skulle kunna bortarbetas, synes dock ovisst. Fortfarande
skulle huvudinvändningen kvarstå, att beslut om frihetsberövanden
alltjämt skulle tillkomma i administrativ ordning. Med hänsyn härtill och
då det torde vara mindre lämpligt att nu vid en genomgripande reformering
av lösdriverilagstiftningen lämna denna del, där behovet av den allmänna opinionens
stöd är särskilt kännbart, till sin grund orubbad, har jag ansett ett
systemskifte härutinnan såvitt möjligt böra komma till stånd.

Emot förslaget att vinna en lösning av frågan genom inrättande av ett nytt
organ — jag skall i fortsättningen tillåta mig kalla det vårdnadskollegium -—
har emellertid nu vidare anmärkts, att ett dylikt organ ur vissa synpunkter
skulle äga mindre förutsättningar än länsstyrelserna att handlägga förevarande
ärenden.

Att länsstyrelserna hava ett visst företräde framför de ifrågasatta vårdnadskollegierna
med hänsyn till den befattning de taga med andra ärenden av social
natur och den auktoritativa ställning de intaga inom länen torde väl i viss
mån vara obestridligt. Emellertid är det att märka, att vårdnadskollegierna,
vilkas huvudsakliga uppgift skulle bliva att handhava hithörande ärenden,
kunna förväntas förskaffa sig en mera ingående kännedom örn de personer,
örn vilka bär är fråga, än det för länsstyrelserna med deras mångskiftande
uppgifter mången gång är möjligt. Vidare lära kollegiernas ledamöter, i synnerhet
deras lekmannarepresentanter, i annan sin verksamhet hava sysslat med
socialt arbete. På grund därav torde de äga en allsidig erfarenhet rörande
sociala spörsmål och hava kommit i förbindelse med institutioner och enskilda,
som utöva social hjälpverksamhet. Vad den auktoritativa ställningen beträffar,
synes det vara befogat våga hysa den förhoppningen, att kollegier med dugliga,
för socialt intresse kända domare såsom ordförande samt med läkare och
valda förtroendemän såsom bisittare skola bliva i stånd att förskaffa sig en
sådan ställning, att de i sitt arbete för beredande av sysselsättning åt felande
personer och vidtagande av andra hjälpåtgärder icke komma att bliva mindre
framgångsrika än länsstyrelserna.

Att samhällets skyddande mot den fara, lösdriveriet utgör, icke i någon mån
får eftersättas ligger i sakens natur och torde icke behöva närmare utvecklas.
Syftet med inrättandet av ett nytt organ har i själva verket varit att främja
rättssäkerheten icke blott ur den enskildes synpunkt utan jämväl ur samhällets,
d. v. s. förekomma såväl obehöriga frihetsberövanden som obefogade frikännanden.
De uttalanden, som gjorts därom, att samhällets behov av skydd mot
denna fara skulle bliva mindre väl tillgodosett, därest länsstyrelsernas befattning
med dessa ärenden upphörde och handläggningen i stället anförtroddes åt

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

vårdnadskollegier, synas mig icke övertygande. Sättes i spetsen för vårdnadskollegium
en ordinarie domare, torde det med fullt fog kunna antagas,
att kollegiet i jämförelse med länsstyrelse skall hava större möjligheter att
vinna en riktig uppfattning av frågan, örn vederbörandes livsföring påkallar åtgärd
enligt lagen eller icke. Ordförandens som regel långvariga domareverksamhet,
hans erfarenhet, särskilt örn han är underrättsdomare, att leda förhör
och att psykologiskt bedöma personer ur skilda miljöer samt hans vana att objektivt
väga omständigheter mot varandra erbjuda goda garantier för ett rättvist
bedömande. Därtill kommer, att han vid sin sida har en läkare, som kan förväntas
särskilt uppmärksamma psykiska brister och egendomligheter, samt två
lekmannarepresentanter, utvalda med hänsyn till deras erfarenhet örn och intresse
för socialt arbete. Att en dylik myndighet skulle visa undfallenhet mot
de personer, som ställas inför detsamma, torde icke behöva befaras. Och vad
beträffar faran för att fordringarna på juridisk bevisning skulle bliva svåra
att fylla, må framhållas, att med den fria bevisprövning, som numera råder
inom domstolsprocessen, fordringarna å juridisk bevisning där icke torde
upprätthållas i samma omfattning som förr. För övrigt är att märka, att medan
det i brottmålsprocessen gäller att styrka vissa enstaka handlingar, kommer
det här an på att utreda, huru en persons livsföring varit under en längre tidsperiod.
Vid en sådan utredning bliver naturligen bevisningen av en annan art,
än då fråga är örn begångna brott.

I åtskilliga yttranden har ett bestämt företräde tillerkänts länsstyrelserna med
hänsyn till behovet av skyndsam handläggning av dessa ärenden. Vad sålunda
erinrats lärer icke sakna visst fog. Framhållas må emellertid, att i
brottmål personer kunna hållas häktade i stad intill en vecka och å landet intill
14 dagar, sedan beslutet örn häktningen kommit rättens ordförande till
handa, innan rannsakning med deni företages. Med hänsyn härtill torde betänkligheter
icke behöva möta mot en väntetid av högst en vecka för de personer,
varom här är fråga. Det behov av kontinuerlig verksamhet, som enligt
socialstyrelsens uppfattning skulle förefinnas i fråga om vårdnadskollegium,
lärer kunna tillgodoses av ordföranden. Anmärkas må emellertid, att ett dylikt
behov beträffande nu förevarande ärenden torde vara ganska ringa.

De betänkligheter av ekonomisk eller organisatorisk art, som anförts emot
förslaget, förtjäna givetvis ett noggrant beaktande. Huru stora kostnader
vårdnadskollegiernas inrättande skall föranleda är svårt att med någon större
grad av säkerhet beräkna. På sätt jag i det följande kommer att närmare
angiva, hava de årliga kostnaderna uppskattats till omkring 110,000 kronor.
I enlighet med vad jag i årets statsverksproposition föreslagit beträffande andra
kostnader för lösdriveriets bekämpande (femte huvudtiteln s. 142) bör även
denna post bestridas ur rusdrycksmedelsfonden. Att en utgift av nu nämnda
storlek icke bör få hindra en reform, därest den eljest anses lämplig, synes
mig tydligt. Jag tillåter mig här erinra örn socialstyrelsens uttalande, att örn
berättigade krav resas på ytterligare garantier mot missbruk vid åtgärder, som
beröra den enskilda individens frihet, intet borde eftersättas för att tillgodose
dem, och finge även avsevärda kostnader ej avskräcka därifrån. Till invänd -

Kungl. Majlis proposition nr 100.

ningarna därom, att dessa myndigheter skulle kunna utvecklas till självständiga
ämbetsverk, skall jag strax återkomma.

Anmärkningen att inrättandet av det ifrågasatta vårdnadskollegiet betecknade
ett avsteg från den sedan lång tid i rättsutvecklingen förefintliga strävan
att avskaffa specialdomstolarna, synes mig icke bärande. Frånsett, att
den nya myndigheten icke avsetts skola bliva en domstol, må framhållas, att
under senare tid inrättats flera specialdomstolar, t. ex. försäkringsrådet, vattendomstolarna
och arbetsdomstolen. Erinringarna emot utseendet av ledamöter
i organet på viss tid och genom val torde ej heller äga fog för sig. Under
de senaste åren hava nämnder inrättats, där ledamöterna tillsättas för viss
tid. Detta är förhållandet med interneringsnämnden och sinnessjuknämnden,
vilka av statsmakterna inrättats för att därigenom erhålla garanti mot obehöriga
frihetsberövanden. I berörda nämnder förordnas ledamöterna emellertid av
Konungen. Att de myndigheter, som ifrågasatts skola välja ledamöter i vårdnadskollegierna,
utgörande landsting och stadsfullmäktige i städer, som ej deltaga
i landsting, skulle å dessa val anlägga enbart eller huvudsakligen politiska
synpunkter synes icke behöva befaras. Erfarenheterna från val av nämndemän,
vattenrättsnämndemän och ägodelningsnämndemän torde icke berättiga
till en dylik farhåga. Erinras må ytterligare, att poliskollegierna, som äga
ådöma ett så pass strängt straff som avsättning, bestå av en av Kungl. Majit
utsedd ordförande samt tre ledamöter, valda av landsting eller stadsfullmäktige
för en tid av 4 år.

I organisatoriskt avseende har socialstyrelsen riktat flera erinringar mot
förslaget. Till den del de avse speciella frågor angående alkoholistlagen torde
jag här kunna förbigå dem. Att den uppsikt och ledning, som länsstyrelse
har att utöva över de lokala polismyndigheterna, icke skall överflyttas på vårdnadskollegium
i sådana fall, där internering på arbetsanstalt kan ifrågasättas,
är utan vidare tydligt. Länsstyrelserna skola naturligen alltjämt i sin egenskap
av högsta polismyndighet i länet tillse, att de underordnade polisorganen, vare
sig det gäller begångna brott eller vanartigt levnadssätt, fullgöra de skyldigheter,
som lag och författning anvisa dem. Deras ställning i detta avseende
påverkas icke av den omständigheten, att interneringsfrågors avgörande
överflyttas från dem till en särskild myndighet. Att frågorna örn intagning
å anstalt och om inledande av andra förfaranden äro nära sammanflätade med
varandra vill jag icke bestrida, men jag anser mig ha fog utgå därifrån, att
i praktiken några mer framträdande olägenheter härutinnan icke skola yppa
sig. Anser sålunda vårdnadskollegium åtgärd enligt en annan lag, t. ex. fattigvår
dslagen, böra vidtagas, kan kollegiet givetvis icke slutligt pröva denna
fråga. Det lärer i allmänhet vara lämpligast, att kollegiet hänvänder sig till
länsstyrelsen för att genom denna myndighet utverka erforderlig vård åt
vederbörande. Vad angår ärenden enligt alkoholistlagen, förutsattes i den
utremitterade promemorian, att den nya myndigheten skulle handlägga intagningsärenden
enligt nämnda lag. Att på grund av det samband, som förefinnes
mellan vanartslagen samt fattigvårds-, barnavårds- och alkoholistlagarna hysa
farhågor för att inrättandet av en myndighet för handläggning av intagnings -

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

ärenden skulle leda till att man bleve nödsakad överflytta liela länsstyrelsernas
befattning med dessa lagar till den nya myndigheten ter sig skäligen
konstruerat. Ett vittnesbörd i detta hänseende synes mig ligga jämväl i den
omständigheten, att icke någon av länsstyrelserna antytt, att en sådan fara
skulle förefinnas.

I vissa län skulle de ifrågasatta vårdnadskollegierna onekligen få en rätt
stor arbetsbörda, men därav lärer icke behöva, följa, att myndigheterna skulle
växa ut till självständiga ämbetsverk, såsom anmärkts av vissa länsstyrelser,
socialstyrelsen och statskontoret. Örn möjlighet beredes att i de län, där ärenden
förekomma särskilt talrikt, åvägabringa en viss förstärkning av organisationen,
exempelvis genom inrättande av olika avdelningar av kollegiet, varje
avdelning naturligen sammansatt enligt de för kollegiet självt ifrågasatta bestämmelserna,
torde den antydda farhågan icke behöva utgöra ett hinder mot
förslagets realiserande. På sätt jag i det följande kommer att närmare utveckla,
torde det med hänsyn till den förut omförmälda statistiken kunna antagas,
att en dylik förstärkning skall bliva erforderlig allenast i ringa omfattning.
Endast i Stockholms stad, Göteborgs och Bohus, Malmöhus och Östergötlands
län utgjorde med nu ifrågavarande ärenden jämförliga lösdriverimål
år 1929 mer än 20, och på övriga håll understeg antalet i allmänhet ej oväsentligt
detta tal. Alkoholistärenden lära i regel icke vara nämnvärt tidsödande,
vadan deras hänförande under myndigheten icke torde behöva mera
avsevärt öka arbetsbördan. För närvarande torde förstärkning kunna antagas
vara påkallad endast i Stockholms stad.

Vissa av de myndigheter, som intagit en avvisande hållning till frågan örn
inrättande av ett nytt organ för övertagande av länsstyrelsernas befattning
med ärenden enligt vanartslagen, hava framkommit med egna förslag att vinna
det med organets inrättande avsedda syftet. Förslaget att i länsstyrelserna inrymma
ett lekmannaelement prövades av min företrädare i ämbetet, som emellertid
icke förordade en dylik anordning (se propositionen s. 118). För min
del kan jag ej heller tillstyrka ett sådant förslag, med hänsyn i främsta rummet
till de organisatoriska svårigheter, som möta att giva lekmännen verkligt inflytande
å frågornas avgörande. Förslaget om inrättande av en nämnd —- för
hela riket eller för varje län — som skulle hava att till länsstyrelsen avgiva
yttrande rörande en persons intagande å anstalt, har jag ej heller ansett mig
böra biträda. Emot inrättandet av en central nämnd talar främst den av socialstyrelsen,
som framställt förslaget, själv framhållna omständigheten, att
nämnden i allmänhet skulle sakna tillfälle till personliga iakttagelser, vilket
måste vara av särskild betydelse beträffande ärenden av förevarande slag.
Och att vid länsstyrelsernas sida ställa länsnämnder, enligt socialstyrelsens
förslag utrustade med vetorätt i fråga örn intagning å anstalt, synes mig icke
lämpligt, ej minst därför att den ifrågavarande anordningen skulle vara ägnad
att minska länsstyrelsens auktoritet. För övrigt skulle en nämnd vid sidan
av länsstyrelsen icke på samma sätt kunna göra sig gällande vid förhör och
besluts fattande, som örn nämnden inginge i den beslutande myndigheten. Vad
slutligen angår statskontorets förslag att utbygga första instansens organ för

Kungl. Maj :ts proposition nr 100.

att därigenom uteslutande åt dessa förbehålla vidtagande av hjälpåtgärder,
medan den andra instansen endast skulle pröva frågor om intagning å allmän
arbetsanstalt, kan jag på sätt förut anförts icke tillstyrka länsstyrelsernas
eller poliskamramas bibehållande vid ifrågavarande uppgift.

närmåre^an ^a således anser ett nytt organ, vårdnadskollegium, böra inrättas för
ordnande, handläggning av nu avsedda ärenden enligt vanartslagen, uppkomma vissa spörsHandlägg-
mål rörande kollegiets närmare anordnande. Till en början må beröras frågan,
andra åren- om aven anc*ra ärenden böra handläggas av kollegiet än de nyssnämnda. I den
den än arén- ^remitterade promemorian uttalades, att den nya myndigheten borde övervanarts-
taffa länsstyrelsernas befattning med frågor örn intagning å allmän arbetsanlagen.
stalt enligt fattigvårds- och barnavårdslagama samt örn intagning å alkoholistPromemorian.
anstalt enligt alkoholistlagen.

yttranden ^ v^ssa yttranden hava erinringar framställts emot vad sålunda anförts.

Därjämte har ifrågasatts, att myndigheten skulle handlägga ärenden angående
barns omhändertagande till skyddsuppfostran enligt barnavårdslagen. Sistnämnda
spörsmål har väckts av länsstyrelsen i Västmanlands län, som därom
yttrat:

Barns omhändertagande till skyddsuppfostran innebär i de allra flesta fall
beslut örn intagande på skyddshem och alltid barns skiljande från hemmet -—
i regel mot föräldrarnas önskan. Förhållandena äro här ofta lika ömtåliga och
, kräva av länsstyrelse lika stor personlig hänsyn som de ärenden, vilka enligt
förslaget skulle läggas under det nya organet. Även i dessa fall kan en utredning
utöver vad tillgängligt material utvisar vara på sin plats.

Av ärenden av antytt slag hava under år 1929 hit inkommit fem och under
innevarande år likaledes fem.

Departe- Jag delar den uppfattning, som kommit till uttryck i promemorian, att vårdmentachefen.
na,3skollegium bör handlägga ärenden angående intagande å allmän arbetsanstalt
enligt fattigvårds- och barnavårdslagama samt å alkoholistanstalt
enligt alkoholistlagstiftningen. Emellertid lärer jag icke nu böra närmare
motivera min ståndpunkt. Jag torde få tillfälle härtill dels vid avlåtande av
proposition i föreliggande ämne, då jag har för avsikt att till behandling upptaga
spörsmålet örn de ändringar i fattigvårds- och barnavårdslagama, som
föranledas av förslaget till vanartslag, dels ock vid anmälan av fråga örn
revision av gällande alkoholistlagstiftning, varmed arbete för närvarande pågår
inom departementet. Vad angår den ifrågasatta överflyttningen av ärendena
angående barns omhändertagande för skyddsuppfostran från länsstyrelserna
till det nya organet, har jag icke funnit mig böra tillstyrka en sådan
omläggning. Visserligen äro även dessa ärenden av ömtålig beskaffenhet och
ställa stora krav pa den beslutande myndigheten, men de synas mig dock vara
av väsentligt annan natur än de ärenden, varom nu är fråga: intagande å allmän
arbetsanstalt av vuxna personer. Med hänsyn härtill och då några krav
å en dylik överflyttning hittills icke framställts, torde länsstyrelserna alltjämt
böra bibehållas vid handläggningen av desamma.

Verksam hetsområde.

Promemorian.

Angående organets verksamhetsområde anfördes i den förut omförmälda
promemorian, att det vore naturligt, att dess verksamhetsområde bestämdes

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

lika med länet, men att en viss förstärkning i länsorganisationen torde böra
vidtagas med hänsyn till antalet ärenden i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Vad sålunda ifrågasatts har icke i allmänhet mött någon erinran.- Landsfogden
i Kronobergs län har ifrågasatt, huruvida icke det nya organets verksamhetsområde
åtminstone till en början skulle kunna omfatta tva eller flera
län, där de för handläggning beräknade ärendenas antal skäligen skulle kunna
medgiva sådant. Han höll före, att t. ex. för Kronobergs och Kalmar samt
möjligen även Jönköpings län ett gemensamt dylikt organ skulle vara tillfyllest.

Länsstyrelsen i Blekinge län åter har framhållit, att, enär vittnesförhör av
olika slag skulle hållas inför de föreslagna organen, sådana borde vara stationerade
å flera ställen inom länet, på det att de underlydande organen i första
instans ävensom vittnen och andra, som skulle höras, icke matte orsakas alltför
stora kostnader och besvär för inställelse.

Den i promemorian uttalade meningen, att den nya myndighetens verksamhetsområde
i regel bör sammanfalla med länet, synes mig riktig. Att
låta vårdnadskollegierna omfatta så stora verksamhetsområden som två eller
flera län kan jag icke tillstyrka. Den omständigheten, att antalet ärenden är
ringa, lärer icke vara en olägenhet i fråga örn ett sadant organ som det nu
förevarande. Å andra sidan torde det icke kunna komma ifråga att inom
varje län inrätta flera vårdnadskollegier, stationerade på olika platser i länet.
Såsom i promemorian anmärktes, torde det emellertid kunna förväntas, att antalet
ärenden å vissa platser skall bliva ganska betydande. De i det föregående
meddelade uppgifterna utvisa, att antalet ärenden, däri fråga varit örn
ådömande av tvångsarbete eller intagande å alkoholistanstalt, under år 1929
och tiden Vi—31/io 1930 utgjort i Stockholms stad 295 respektive 253, i Göteborgs
och Bohus län 121 respektive 147 samt i Malmöhus län lil respektive
105. Av dessa ärenden utgjorde alkoholistärendena i Stockholm nästan lika
många som ärendena angående ådömande av tvångsarbete men i de båda länen
avsevärt färre. Den förstärkning av organisationen, som särskilt i Stockholm
förefaller erforderlig, synes emellertid icke behöva närmare regleras i lagen.
Det torde, på sätt redan förut antytts, vara tillräckligt, örn Konungen tillerkännes
befogenhet att där det med hänsyn till vårdnadskollegiets arbetsbörda så finnes
nödigt förordna örn inrättande av två eller flera avdelningar av kollegiet,
varje avdelning sammansatt på sätt om kollegiet är stadgat. Därigenom vinnes
möjlighet att avvakta någon tids erfarenhet örn kollegiets arbetsbörda,
innan förstärkning vidtages. Å andra sidan kunna erforderliga förändringar
genomföras, utan att den mera omständliga form, som en ändring i lagen kräver,
behöver anlitas.

Bestämmelser angående kollegiets verksamhetsområde äro intagna i 10 § och
angående förstärkning av organisationen i 12 §.

I den utremitterade promemorian anfördes rörande det ifrågasatta organets
sammansättning:

Såsom ordförande i ett dylikt organ lärer böra, på sätt redan antytts, tjänstgöra
en domareperson. Huruvida denne obligatoriskt bör vara en underrättsdo -

Remiss yttranden.

Departe mentschefen.

Samman sättning.

Promemorian.

Kungl. Maj:is proposition nr 100.

Remiss yttranden.

1. Ordföranden.

mare, såsom i fråga örn ordförande i poliskollegium är stadgat, synes tveksamt.
1 lnterneringsnämnden skall domarepersonen vara innehavare av domarämbete,
medan i sinnessjuknämnden jämväl den, som varit ordinarie innehavare av
domarämbete, är kompetent. Ordföranden bör utses av Kungl. Majit, som
jämväl skulle förordna ställföreträdare, uppfyllande de för ordföranden stadgade
behörighetsvillkoren. Av ledamöterna torde en böra vara läkare, såvitt
löjligt mod psykiatrisk utbildning. Jämväl denne lärer, tillika med en suppleant,
böra förordnas av Konungen. Härutöver torde organet böra bestå av
ytterligare två ledamöter, kända för socialt intresse. Suppleanter för dem synas
böra utses till det antal, som prövas lämpligt. Då ärende rörande kvinna
bandlägges, lärer kvinnlig ledamot böra deltaga i ärendets behandling, oell bör
med hänsyn härtill bland ledamöterna och suppleanterna finnas två kvinnor.
Pa grund härav och för vinnande av större frihet vid utseende av ifrågavarande
ledamöter vore det måhända lämpligt att — ehuru organet skall bestå
av allenast tva ledamöter jämte ordföranden och läkaren — föreskriva, att
mer än två personer må utses att tjänstgöra såsom ledamöter. De sålunda utsedda
skulle i dylikt fall överenskomma örn tjänstgöringens fördelning sig emellan.
En liknande anordning var föreslagen i propositionen beträffande skyddsnämnd,
se 6 och 7 §§ i förslaget till vanartslag. Nu avsedda ledamöter och
suppleanter för dem torde böra väljas av landstingen i länen respektive stadsfullmäktige
i Stockholm, Göteborg och Malmö. I Kalmar län lärer vartdera av
de bada landstingen lämpligen kunna välja ledamöter och suppleanter varannan
sång. I. Östergötlands, Malmöhus och Gävleborgs län borde visserligen
stadsfullmäktige i Norrköping, Hälsingborg och Gävle, vilka städer icke deltaga
i landsting,^ beredas avgörande inflytande vid valet, men med hänsyn till
de praktiska svårigheter som härutinnan möta, torde det få anses tillfyllest,
örn stadsfullmäktige i nämnda städer berättigas avgiva förslag till landstinget
å exempelvis hälften av de personer, som skola väljas, eller, om antalet ej är
jämnt, det antal, som är närmast över hälften. En annan möjlighet är, att i
dessa fall saväl staden som landstinget var för sig utser ledamöter jämte suppleanter
och att vardera gruppen tjänstgör, allteftersom de ärenden, som handläggas,
överlämnats från rmderordnat organ i staden eller det övriga länet.
Huruvida valet bör vara proportionellt, synes kunna vara föremål för olika
meningar; eventuellt kan en föreskrift härom begränsas till att avse det fallet
att mer än två personer utses att tjänstgöra såsom ledamöter.

I allmänhet hava de hörda myndigheterna lämnat de i promemorian antydda
riktlinjerna utan erinran. Några länsstyrelser hava emellertid framställt vissa
önskemål eller eljest till behandling upptagit särskilda frågor.

Länsstyrelsen i Kalmar län har sålunda anfört, att för ordförandeskapet
borde uppställas fordran å samtidigt ordförandeskap i domstol, detta för
att vinna största möjliga prestige åt organet. I syfte att giva organet ett så
högt kvalitativt och domstolarna så nära som möjligt stående värde har
länsstyrelsen i Hallands län föreslagit, att till ordförande skulle få utses
allenast den som vore ordinarie innehavare av domarämbete i underrätt. Å
andra sidan har länsstyrelsen i Blekinge län ansett särskilda domarekvalifikationer
icke erforderliga, och länsstyrelsen i Värmlands län har funnit det tillräckligt
med en föreskrift, att ordföranden bör äga juridisk utbildning och förfarenhet
i domarvärv. Länsstyrelsen i Västmanlands län har anfört, att en
bestämmelse därom, att ordföranden skulle vara eller åtminstone hava varit
ordinarie innehavare av domarämbete vore alltför snäv. Då den personliga

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

läggningen hos vederbörande vore det icke minst viktiga, syntes det inom en så
trång krets ofta nog möta svårigheter att finna en lämplig ordförande. Det
torde vara nog örn i antytt hänseende föreskreves, att ordföranden skulle hava
utövat domarverksamhet.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har beträffande den i promemorian ifrågasatta
föreskriften, att den ledamot, som skulle vara läkare, såvitt möjligt borde
äga psykiatrisk utbildning, anfört, att i åtskilliga län svårigheter syntes möta
att utan särskilda kostnader erhålla ledamot med angiven utbildning.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har berört den i promemorian diskuterade
frågan, huru ledamöter skulle utses i län, inom vilket finnes stad, som ej deltager
i landsting. Härom anföres:

Länsstyrelsen anser, att för Gävleborgs län landstinget och Gävle stad var
för sig böra utse två lekmannaledamöter med två eller tre suppleanter och
därav inom vardera gruppen minst en kvinnlig ledamot eller suppleant. Från
dessa grupper synas ledamöter företrädesvis böra tagas i fall som röra deras
respektive områden, men något absolut hinder för annan tillfällig tjänstgöringsfördelning
synes icke böra uppställas.

Vad angår sättet för utseende av ledamöterna, må nämnas, att länsstyrelserna
i Östergötlands och Västmanlands län samt poliskammaren i Göteborg
uttalat sig mot användningen av proportionella val, medan länsstyrelsen i Kalmar
län tillstyrkt denna anordning. Då länsstyrelsen i Västmanlands län ansett
proportionella val näppeligen kunna undgås, örn lekmannarepresentanter
utsåges genom val av landsting, har länsstyrelsen ifrågasatt, att vederbörande
länsstyrelse skulle utse dessa representanter, sedan landstingets förvaltningsutskott
avgivit förslag. Länsstyrelsen i Blekinge län har för säkerställande av
allsidighet i nämndens sammansättning föreslagit, att lekmannarepresentanterna
skulle utses av Kungl. Maj:t på förslag av länsstyrelsen.

I likhet med flertalet i ärendet hörda myndigheter finner jag de i promemorian
uppdragna grundlinjerna för vårdnadskollegiets sammansättning i stort
sett kunna följas. Jag anser alltså, att kollegiet bör bestå av fyra ledamöter,
av vilka ordföranden bör vara en domareperson, en ledamot läkare och de två
övriga folkvalda. Med hänsyn till önskvärdheten av att den nya myndigheten
erhåller en stark auktoritativ ställning, anser jag ordföranden böra vara — ej
blott hava varit — ordinarie domare. Genom uppställandet av denna fordran
betonas också kollegiets egenskap av en domstolarna närstående institution. I
regel torde en ordinarie underrättsdomare komma att utses, och ofta lärer det
bliva en domare, som bekläder ordförandeskap i domstol. Emellertid torde
det varken vara erforderligt eller lämpligt att pa sätt i vissa yttranden föreslagits
kräva dessa kvalifikationer för ordföranden och således i nämnda båda
hänseenden binda Kungl. Maj:ts handlingsfrihet. Deli i promemorian uppställda
förutsättningen beträffande läkarledamoten, att lian såvitt möjligt
skulle äga psykiatrisk utbildning, har jag på grund av de svårigheter, som i
vissa län ansetts kunna föranledas därav, funnit icke böra bibehållas. Naturligt
är emellertid, att Kungl. Majit vid utseendet av denna ledamot kommer att
beakta önskvärdheten av att erhålla en läkare med psykiatrisk utbildning. Lek -

2. Läkarledamoten.

3. Övriga
ledamöter.

Departe mentschefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Organets

namn.

mannarepresentanterna synas mig böra väljas av landsting respektive stadsfullmäktige
och således ej förordnas vare sig av Kungl. Maj :t eller länsstyrelse.
Det antal personer, som skall utses att tjänstgöra såsom ledamöter, torde icke
böra bestämmas till högre än tre, av vilka två skola tjänstgöra i kollegiet. Av
de utsedda lärer en böra vara kvinna. Liksom beträffande de underordnade
skyddsnämnderna skulle det hava varit önskvärt att bereda ledamöterna i
andra instansens organ en lättnad i tjänstgöringsskyldigheten genom att medgiva
utseende av flera personer att växelvis efter överenskommelse tjänstgöra
såsom ledamöter. Emellertid lärer en myndighet i denna instans, vilken har
att fatta sa betydelsefulla beslut som de förevarande, böra hava en viss fasthet
i organisationen, och jag har därför icke kunnat tillstyrka sådana bestämmelser
som de beträffande skyddsnämnderna i förevarande avseende meddelade.
Då antalet personer, som skola väljas för att tjänstgöra såsom ledamöter,
således blott uppgår till tre, varav en obligatoriskt skall vara kvinna,
torde det redan på grund härav vara mindre lämpligt att medgiva proportionella
val, och skall följaktligen utgången av valen bestämmas genom enkel röstpluralitet.

Beträffande val av ledamöter i län, omfattande flera landstingsområden eller
städer, som ej deltaga i landsting, har jag funnit mig böra följa det förslag,
som länsstyrelsen i Gävleborgs län i anslutning till ett i promemorian
upptaget alternativ framlagt. Enligt förslaget skola landstingen och stadsfullmäktige
välja ledamöter och suppleanter var för sig och de utsedda personerna
företrädesvis tjänstgöra vid handläggning av ärende, som överlämnats
från underordnad nämnd i det landstingsområde eller den stad, vars valmyndighet
utsett personerna. För att möjliggöra för olika valmyndigheter att
utse samma person, något som tydligen kan komma att befinnas lämpligt, har
befogenhet härutinnan blivit uttryckligen stadgad. Vidare har föreskrift meddelats
därom, att till uppdraget böra utses personer, bosatta å samma ort som
ordföranden, där det så lämpligen kan ske.

De bestämmelser, för vilka jag nu redogjort, återfinnas i 10, 11 och 14 §§.
Av dessa lagrum meddelar 10 § de grundläggande bestämmelserna rörande det
nya organet, vårdnadskollegium, 11 § reglerar valet av lekmannarepresentanterna
och 14 § innehåller i samband med bestämmelser örn kollegiets konstituerande
föreskrift örn kvinnas deltagande i handläggning av ärende, som rör
kvinna.

I detta sammanhang må även omnämnas, att i 13 § upptagits föreskrift, att
angående jäv mot ledamot i kollegiet skall gälla vad i lag stadgas örn jäv mot
domare. De nyssberörda stadgandena i 14 § örn kollegiets konstituering överensstämma
med motsvarande föreskrifter beträffande skyddsnämnd.

Såsom i den utremitterade promemorian framhölls, hava särskilda svårigheter
mött att erhålla en lämplig benämning å den nya myndigheten. I sådant
avseende ifrågasattes i promemorian »intagningsnämnd». I yttrandena hava
följande namn framlagts till övervägande nämligen »tvångsintagningsnämnd»,
»vanartsnämnd», »anstaltsnämnd», »skyddsdomstol», »vanartsdomstol» och »so -

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

cialkollegium». I benämningen har »domstol» icke synts mig böra ingå. Anledningen
därtill är bland annat min önskan att icke giva anledning till en
föreställning, att här är fråga örn straffrättslig behandling och påföljder å brott.

Det synes ock föga lämpligt att kalla myndigheten för domstol, därest alkoholistärenden
förläggas dit. Efter övervägande av olika benämningar har jag
för min del stannat vid att föreslå »vårdnadskollegium» såsom namn å myndigheten.

I enlighet med nu gällande regler för poliskollegierna och med de för skydds- Tjänstnämnderna
föreslagna bestämmelserna torde tjänstgöringstiden för vårdnads- 9°rxn9s 1
kollegiets ledamöter och suppleanter lämpligen kunna sättas till 4 år. Bestämmelse
härom är intagen i det grundläggande stadgandet angående kollegiet, 10 §.

15 § innehåller bestämmelser angående kollegiets beslutförhet och omröstan- Beslutförhet
de till beslut. För beslutförhet erfordras, att samtliga fyra ledamöter äro rög^nde till
tillstädes. Angående omröstning till beslut hava jämförelsevis utförliga be- beslut.
stämmelser meddelats. Ehuru naturligen i allmänhet allenast de båda först
nämnda reglerna örn enkel röstpluralitet och örn ordförandens utslagsröst vid
lika röstetal komma till användning, hava likväl bestämmelser för mera komplicerade
fall ansetts icke kunna avvaras.

I sista punkten har, på sätt redan vid frågan örn lagens tillämplighetsområde
(s. 34) nämnts, stadgande upptagits därom, att för beslut örn intagande
å allmän arbetsanstalt skall fordras, att ordföranden biträder beslutet.

Närmast har stadgandet tillkommit i rättssäkerhetens intresse såsom en ytterligare
garanti mot obehöriga frihetsberövanden. Speciellt har bestämmelsen
ansetts påkallad för att trygga en riktig tillämpning av reglerna örn ingripande
mot sedeslöst leverne. Då jag ansett mig böra upptaga en bestämmelse
av detta innehåll, har jag särskilt övervägt, huruvida det finnes anledning
befara ett alltför milt bedömande från ordförandens sida av förevarande ärenden
av det ena eller andra slaget. I anslutning till vad jag härutinnan i annat
sammanhang (s. 67) anfört vill jag här framhålla, att några dylika farhagor
enligt min mening icke behöva hysas. I de domarekvalifikationer, som enligt
förslaget fordras av den som skall tjänstgöra såsom ordförande, torde såsom
förut yttrats ligga en viss borgen för ett riktigt avgörande av ärendena.

Angående förfarandet vid organet yttrades i den utremitterade promemo- Förfarandet
° vid organet.

nan:

Några mera utförliga bestämmelser angående förfarandet vid organet torde
lika litet som i fråga om poliskollegium vara nödiga. Angående offentligheten
vid förhandlingarna torde böra gälla detsamma som i propositionen
föreslogs beträffande ärendenas behandling hos länsstyrelse. Naturligen
bör den felande berättigas erhålla försvarsbiträde, och reglerna härom lära
böra erhålla samma innehåll som de i propositionen föreslagna. Vidare bör
vittnesförhör kunna åvägabringas vid organet självt. Såsom en viktig brist
såväl i det nuvarande förfarandet som i det i propositionen föreslagna har
nämligen framhållits avsaknaden av möjlighet för den ^myndighet, som avgör
ärendena, att själv avhöra vittnen. Genom att det ifrågasatta organet förlänas
domstols karaktär undanröjes det vad angår länsstyrelse nu förefintliga

Promemorian.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Remiss yttranden.

hindret för avhörande av personer under edsansvar. Rätt bör vidare stadgas
för organet att höra även jäviga personer utan ed i likhet nied vad i fråga
om arbetsdomstolen är stadgat. Föreskrift torde ock böra meddelas därom,
att organet äger att självt inskaffa utredning och för att för sådant ändamål erhålla
handräckning av polismyndighet. Befogenhet torde ock böra stadgas för
ordföranden att anlita polismyndighet för åvägabringande av den utredning
han kan finna nödig. Bestämmelser torde även vara erforderliga i syfte att

trygga en snabb handläggning av ärendena. -— ---— Emot organets beslut

bör naturligen talan få föras, och torde det vara lämpligt, att fullföljd sker hos
högsta domstolen.

Polismästaren i Stockholm har i sitt yttrande, vilket åberopats av Överståthållarämbetet
såsom eget utlåtande, anfört:

Enligt förslaget anses några mer utförliga bestämmelser angående förfarandet
vid organet vara lika litet nödiga som i fråga örn poliskollegium. Emellertid
torde vara att märka, att, under den tid poliskollegierna varit i verksamhet,
vägande anmärkningar gjorts just därom, att förfarandet vid desamma
och i sammanhang därmed stående spörsmål icke varit i polisreglementet
eller annorstädes noggrannare reglerat. Det torde dessutom vara så mycket
mindre skäl att taga poliskollegium som mönster för det nya organet, som ändamålet
med poliskollegiets verksamhet är helt annat än det nya organets. Åt
poliskollegium har uppdragits utövandet av den disciplinära bestraffningsrätt,
som förut helt tillkommit polischefen och som i fråga om andra statens verk,
exempelvis statens järnvägar och postverket, tillkommer respektive styrelser.
Det nya organet däremot skall besluta om berövandet under åratal av människors
frihet. Det torde därför vara nödvändigt, att noggrant reglera såväl
förfarandet vid organet som dess befogenheter i olika avseenden, särskilt dess
häktningsrätt.

Socialstyrelsen har anfört, att styrelsen tidigare uttalat och alltjämt hyste
vissa tvivel, huruvida offentlighet lämpade sig vid behandling av mål rörande
vanartiga. Speciellt där fråga vore örn yngre personer i mindre avancerat
förfall, torde offentligheten ofta verka olämplig. Uteslutet vore för övrigt ej
heller, att bättre utredning stundom kunde vinnas vid ett enskilt välvilligt lett
förhör.

Flera myndigheter hava uttalat sig angående den i promemorian berörda
frågan örn anställande av vittnesförhör under edsansvar. Sålunda hava länsstyrelserna
i Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län tillstyrkt införande av
rätt för länsstyrelse att höra vittnen på ed. Länsstyrelsen i sistnämnda län
yttrar:

Det, som mera väsentligt skulle skilja nämnden från en administrativ myndighet,
torde egentligen inskränka sig till vissa befogenheter vid ärendenas
handläggning, vittnes avhörande på ed, m. m., som för närvarande saknas för
förhörsmyndigheterna. Örn, såsom det vill synas, det i huvudsak är dessa
befogenheter, som ansetts nödvändiga för vederbörande myndighet, för att
denna på lämpligt sätt skall kunna fullgöra sina åligganden, vill länsstyrelsen
ifrågasätta, huruvida det icke vore enklare att utrusta nu befintliga myndigheter
för lösdriveriärendens handläggning med dylika befogenheter, än att
tillskapa helt nya handläggningsorgan. Just saknaden av möjlighet att så
att säga mera domstolsmässigt verkställa utredning har nog icke sällan för
länsstyrelserna framstått såsom en betydande olägenhet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Länsstyrelserna i Uppsala, Kalmar, Gotlands, örebro och Gävleborgs län
samt socialstyrelsen hava å andra sidan uttalanden av innebörd, att något
större behov av vittnesförhör ej förefunnes. Länsstyrelsen i Uppsala län anför,
att i själva verket komme dessa vittnesförhör troligen icke till större användning,
åtminstone icke vid behandling av de mindre komplicerade ärendena
rörande vagabonder och bettlare, då de utsagor, som vid förhör inför
länsstyrelse lämnades av upplysningsvis hörda, i regel kunde förväntas bliva
vitsordade av den för behandling enligt vanartslagen inställde. Länsstyrelsen
i Kalmar län framhåller, att hithörande mål ytterst sällan röra annat än uppenbara
och erkända förhållanden.

Länsstyrelsen i Gotlands län yttrar:

En anmärkning mot den nuvarande handläggningen av dessa ärenden är
att de administrativa myndigheterna sakna möjlighet att själva avhöra vittnen.
Detta är givetvis en olägenhet, ehuru ej så stor som mången kanske
är benägen att antaga. Dels förekommer det nämligen ej ofta att vittnesförhör
påkallas i de ärenden, varom här är fråga, dels torde, örn dessa ärendens
behandling överlätes på domstol eller därmed likställt organ, varigenom
antalet framställningar om vittnesförhör måhända komme. att något ökas, i
många fall vittnesförhör påkallas även vid annan myndighet än den, som
hade att avgöra ärendet. Anledningen till detta antagande är den omständigheten,
att det här rör sig örn personer, angående vilkas antecedentia erforderlig
upplysning sällan står att vinna enbart på den ort, där de gripas.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län yttrar, att enligt erfarenhetens vittnesbörd
möjligheten, att avhöra vittnen på ed icke innebure något avsevärt tillskott
i utredningar av hithörande slag.

Socialstyrelsen framhåller:

I mål rörande intagning å anstalt av alkoholister och vanartade gäller det
icke så mycket att leda i bevis, huruvida individen begått eller icke begått
vissa enstaka handlingar, utan att söka få fram en sådan bild av individens
hela livsföring, som medgiver ett bedömande av frågan, vilka förbättringsåtgärder
i varje särskilt fall äro de mest ändamålsenliga. Vid den utredning,
som för sådant syfte erfordras, lärer det endast undantagsvis krävas,
att vittnen höras på ed.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har härutinnan anfört följande:

I förslaget framhålles angelägenheten av att förfarandet ordnas så, att besluten
förtaga intrycket av straff. Det synes emellertid som om den föreslagna
apparaten med särskild »domstol», varest även skulle kunna upptagas
vittnesmål på ed och varifrån besvär skulle gå till högsta domstolen (ej regeringsrätten)
knappast skulle vara väl ägnad att befrämja detta syfte. Som
jämförelse må framhållas, att inför poliskollegium ■— som i mångt och mycket
tagits som förebild — något avhörande på ed icke är tillåtet, ehuru kollegiet
är behörigt att döma även till så pass allvarligt straff, som avsättning från
tjänst. Lämpligheten av föreskriften örn upptagande av vittnesmål på ed torde
därför kunna sättas i tvivelsmål.

Vidkommande det av polismästaren i Stockholm och Överståthållarämbetet
framställda önskemålet örn en närmare reglering av förfarandet i andra instans
vill jag nämna, att de i 1930 års proposition upptagna bestämmelserna i
ämnet —■ avseende hållande av förhör med den inställde, offentlighet vid för -

Departe mentschefeu.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

handlingarna, rättegångsbiträde, särskild undersökning och förhör med inkallade
personer — med tillägg av vissa föreskrifter i syfte huvudsakligen
att trygga en snabb handläggning av ärendena och att tillförsäkra vårdnadskollegierna
jämte deras ordförande rätt att anlita polismyndighet för införskaffande
av utredning i ärendena synts mig tillräckliga i nu ifrågavarande
avseende. Bestämmelser härom skulle intagas i lagen. Därjämte skulle Kungl.
Majit tilläggas befogenhet att utfärda närmare föreskrifter angående kollegiernas
verksamhet. I den mån förfarandet härigenom lämnats oreglerat, torde
någon svårighet icke förefinnas för kollegiets ordförande att på lämpligt sätt
själv ordna förfarandet i sådan del. Vad angår häktningsrätten, vill jag erinra,
att de personer, som inställas inför vårdnadskollegierna, äro tagna i förvar,
®ch att i 26 § av 1930 års lagförslag — 33 § i det nu föreliggande —-1 mieddelats
bestämmelser angående frigivande av sådana personer. Annan ytterligare
föreskrift i detta avseende synes mig icke erforderlig än en bestämmelse
örn rätt för vårdnadskollegium att förordna örn frigiven persons tagande
i förvar, när anledning därtill förekommer, en befogenhet som lärer
hava tillkommit länsstyrelse utan att något stöd därför behövts i vanartslagförslaget.

Socialstyrelsen har uttalat sig mot bestämmelserna örn offentlighet vid förhandlingarna.
På sätt redan antytts, har jag vid prövning av denna fråga
anslutit mig till den ståndpunkt, som 1930 års proposition intog i detta avseende,
och tillåter jag mig till stöd härför åberopa vad min företrädare i ämbetet
anförde (s. 117 o. f.).

En särskild fråga utgör det av åtskilliga myndigheter uppmärksammade
spörsmålet örn åvägabringande av vittnesförhör under edsansvar vid det nya
organet. Utan tvivel skulle det hava varit önskvärt att utrusta vårdnadskollegiema
med en befogenhet i detta hänseende. En förutsättning för utkrävande
av edsansvar är emellertid enligt 13 kap. 1 § strafflagen, att eden avlagts
inför domstol eller annorstädes efter domstols förordnande. Såsom jag förut
anfört, är vårdnadskollegium icke en domstol. Skall edsansvar kunna utkrävas
för falsk utsaga inför vårdnadskollegium, erfordras därför en ändring
i strafflagen. Men införandet av menedsansvar beträffande utsaga inför
annan myndighet än domstol skulle i viss mån innebära en principiell
nyhet och lärer ej böra komma i fråga, med mindre starka skäl tala därför.
I ärendet har nu av flera länsstyrelser vitsordats, att edsavhörande icke
är av någon större vikt i förevarande mål. Även socialstyrelsen har uttalat
samma mening. För min del har jag vid övervägande av frågan ansett mig
böra biträda denna uppfattning. Skulle i något fall ett edfästande av utsagorna
anses önskvärt, bör naturligen möjlighet finnas därtill, och torde en bestämmelse
sådan som den i 21 § av 1930 års förslag upptagna, motsvarande 27 §
i nya förslaget, vara lämplig. Med hänsyn till vad sålunda anförts finner jag
mig icke böra tillstyrka, att vårdnadskollegierna erhålla nämnda befogenhet.
Då förhör, som ej sker under edsansvar, bör hållas inför vårdnadskollegium
samt något egentligt behov att kunna åvägabringa dylikt förhör vid domstol

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

icke torde förefinnas, har jag ansett den bestämmelse, som upptagits härom i
andra stycket av nyssberörda paragraf i 1930 års förslag, kunna utgå.

De nya bestämmelser, som enligt vad jag nu anfört påkallas rörande förfarandet
och vad därmed äger samband, återfinnas i främsta rummet i 4 kap.
förslaget till vanartslag. I 26 § första stycket och i ett nytt fjärde stycke
av paragrafen hava upptagits bestämmelser för påskyndande av ärendets handläggning.
Bestämmelserna äro avfattade med ledning av lagen den 2 juni
1922 örn tiden för företagande av rannsakning med häktad. I första stycket
hava vidare intagits föreskrifter örn vårdnadskollegiets och dess ordförandes
rätt att av polismyndighet påkalla den undersökning, som prövas erforderlig
för åstadkommande av utredning i ärendet. Den i 20 § första stycket av 1930
års förslag till vanartslag upptagna bestämmelsen örn införskaffande av läkarintyg
angående den felande har ansetts kunna uteslutas med hänsyn till att
läkare skall tjänstgöra såsom ledamot i kollegiet. Däremot har tillagts en
föreskrift, att protokoll skall föras över vad vid förhör förekommer. Befogenhet
för Kungl. Majit att utfärda närmare föreskrifter angående kollegiernas verksamhet
är stadgad i 63 §. Här må ock nämnas, att till följd av vårdnadskollegiernas
inrättande på en mängd ställen i lagen i stället för länsstyrelse
måst insättas vårdnadskollegium. Det är min avsikt att senare upprätta en
jämförelse mellan det förslag till lag, som jag förordar, och 1930 års förslag,
av vilken jämförelse torde komma att framgå de lagrum, där nu omförmälda
ändring vidtagits.

I fråga örn kostnaderna för organets verksamhet anfördes i förut omförmälda
promemoria följande:

Kostnaderna för detta organ böra naturligen helt bestridas av statsmedel.
Vad angår ersättning åt ordförande och ledamöter, må nämnas, att i poliskollegium,
som i förevarande hänseende närmast torde vara jämförbart med
nu ifrågasatta organ, ordförande och ledamot äga åtnjuta ersättning såsom för
kommittéledamot är stadgat i kungörelsen den 29 augusti 1921 (nr 517). Ordföranden
äger således i allmänhet uppbära 12 kronor för varje sammanträdesdag
och ledamot 6 kronor, örn han är anställd i statens eller kommuns tjänst
eller innehar vissa uppdrag, och eljest 12 kronor. Likartade bestämmelser äro
meddelade i fråga örn ersättning åt ordförande och ledamöter i interneringsnämnden,
varemot föreskrifter härom ännu icke äro utfärdade angående sinnessjuknämnden.
I 1930 års statsverksproposition (femte huvudtiteln s. 252) har
emellertid dåvarande socialministern uttalat sig för avlöning åt nämndens ordförande
och ledamöter i form av årsarvode, 1,000 kronor åt ordförande och
500 kronor åt annan ledamot, samt dagarvode 20 kronor. Häremot gjorde riksdagen
icke någon erinran. Vid bedömandet av frågan örn ersättning, särskilt
åt ordföranden i förevarande organ, är emellertid att märka, att i poliskollegierna
förekomma ärenden som regel synnerligen sparsamt, samt att internerings-
och sinnessjuknämnderna biträdas av sekreterare. Även örn på vissa
håll antalet av de ärenden, som organet skall handlägga, kan väntas bliva
ringa, torde det dock vara nödigt, att ordföranden i allmänhet herodes
särskilt fast arvode utöver dagarvode. Med hänsyn härtill torde sekreteraregöromålen
i regel böra ombesörjas av ordföranden själv. Innan närmare
utredning åvägabragts angående den arbetsbörda organen kunna iörväntas er -

Kostnaderna
för
organets
verksamhet.

Promemorian.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Remiss yttranden.

Statistik.

hålla, är det givetvis svårt att göra något mera bestämt uttalande angående
det fasta arvodets storlek. Möjligen skulle arvoden å belopp mellan 300 och
1,500 kronor anses skäliga. Till jämförelse må nämnas, att krigsdomama enligt
en den 18 maj 1928 fastställd avlöningsstat uppbära arvode med varierande
belopp, lägst 600 och högst 2,400 kronor örn året. I de organ, där antalet
ärenden är särskilt stort, lärer biträde med sekreterargöromålen måhända
icke kunna undvaras. Jämväl läkaren torde böra beredas förhöjd ersättning,
särskilt som han synes böra undersöka den person, vilken blir föremål
för behandling.

Av det föregående framgår, att förslaget örn inrättande av ett nytt organ
för handläggning av nu ifrågavarande ärenden hos de hörda myndigheterna
väckt åtskilliga betänkligheter av ekonomisk art. För de mera allmänna uttalanden
härutinnan, som förekomma i yttrandena, har jag tidigare redogjort
(s. 53 o. f.). Angående detaljerna får jag nämna följande.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har ansett tvivelaktigt, huruvida i allmänhet
en ordinarie domare skulle kunna erhållas för befattningen som ordförande i
intagningsnämnden mot det tilltänkta fasta arvodet av 300 till 1,500 kronor,
som skulle inbegripa ersättning för sekreterargöromålen. Vad anginge Malmöhus
län torde till och med maximibeloppet vara för knappt tillmätt i förhållande
till storleken av det arbete, som skulle ankomma på intagningsnämnden.
Länsstyrelsen föresloge därför, att det fasta arvodet åt ordföranden höjdes.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har ock funnit det nödvändigt att sätta ordförandes
arvode väsentligt högre än som i promemorian angivits, i varje fall
örn sekreterare icke ställdes till ordförandens förfogande. Frågan örn sekreterare
syntes dock länsstyrelsen möjligen kunna lösas på samma sätt som skett
för poliskollegium eller att länsnotarie ålades såsom en del av sina tjänstegöromål
att vara sekreterare åt nämnden. En sådan anordning skulle kunna
anses motiverad bland annat med hänsyn till den lättnad i arbetsbördan, som
för länsstyrelserna otvivelaktigt skulle bliva följden av det nya organets tillkomst.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län — som i sitt förut (s. 53 o. f.) återgivna
yttrande i denna del på anförda skäl funnit avsevärda årsarvoden erforderliga
för såväl ordförande som bisittare — har förutsatt såsom uteslutet,
att länsstyrelserna skulle — såsom, ingalunda utan olägenhet åtminstone för
den arbetstyngda länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, skedde i fråga örn
poliskollegiema — hava att tillhandahålla organet sekreterare. Befriades länsstyrelserna
från ansvaret för ärendenas handläggning, borde den ock befrias
från arbetsbördan därav. På grund därav torde arvode jämväl åt sekreterare
böra beräknas. Länsstyrelsen framhöll jämväl, att nämnden ingalunda överallt
torde kunna påräkna avgiftsfri lokal för sina sammanträden.

Till belysande av vårdnadskollegiernas arbetsbörda hava de förut (s. 58 o. f.)
för år 1929 lämnade uppgifterna örn antalet mål, däri fråga varit örn ådömande
av tvångsarbete eller intagande å allmän arbetsanstalt, sammanställts på sätt
följande tabell utvisar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Tali. 4. Antalet län — sammanförda i (Trupper — i vilka mål, däri fråga varit om
ådöinande av tvångsarbete enligt lösdriveri-, fattigvårds- eller barnavårdslagen eller
örn intagande å alkoholistanstalt, är 11)29 utgjort nedan angivna tal.

Antalet län, i vilka mål, däri
fråga varit om ådömande av
tvångsarbete, år 1929 utgjort

Antalet län, i vilka mål, däri
fråga varit om intagande å
alkoholistanstalt, år 1929
utgjort

Antalet län, i vilka mål. däri
fråga varit em ådömande av
tvångsarbete eller intagande
å alkoholistanstalt, år 1929
utgjort

0—15

16—25 Över 25

0—15 16-25

Över 25

0—15

16—25 Över 25

6 31

2L 1

•

* Stockholms stad . . . 159 s Stockholms stad . . . 136 3 Stockholms stad . . . 295

Göteborgs och Bohus län 80 Göteborgs och Bohus län 41 Göteborgs och Bohus län 121

Malmöhus > 84 Malmöhus > 27 Malmöhus » lil

Östergötlands > 42

Inom departementet har uppgjorts följande preliminära kalkyl rörande de Inom departeårliga
kostnader, vårdnadskollegiernas verksamhet skulle kunna antagas draga, ^“d^kalkyi

Med ledning av uppgifterna i tabell 4 har det ansetts befogat antaga, att de
vårdnadskollegier, där antalet ärenden örn året ej skulle överstiga 15, utgöra
10, och där antalet skulle överstiga 15 men ej 25, likaledes 10. För 5 kollegier
synes antalet böra uppskattas högre. Antalet sammanträden för ett kollegium
med relativt få mål torde i allmänhet bliva något större än det antal ärenden
kollegiet handlägger. Då emellertid antalet ärenden i de olika kollegierna inom
först nämnda båda grupper icke uppgå till 15 respektive 25 utan för flertalet
håller sig under detta tal, synes det vara berättigat utgå från att antalet sammanträden
icke skall överstiga 15 respektive 25 i varje kollegium. Beträffande
varje sammanträde torde böra beräknas ett dagarvode för vardera av ordföranden
och läkaren å 20 kronor och för vardera lekmannen å 15 kronor. Övriga
utgifter såsom till lokal, där sådan måste hyras, skrivhjälp m. m. hava i genomsnitt
uppskattats till 10 kronor för sammanträde; på många platser torde
lokalkostnad ej behöva uppkomma. I enlighet med nu angivna grunder skulle
kostnaderna för varje sammanträde belöpa sig till 80 kronor. För de 20 först
nämnda kollegiernas sammanträden skulle kostnaden då bliva (80 X 400)

32.000 kronor. Beräknas vidare ett årsarvode i genomsnitt å 500 kronor till
ordföranden och 300 kronor till läkaren för de 10 kollegier, där ärendenas antal
ej överstiger 15, samt å 900 kronor respektive 500 kronor för de 10 andra,
skulle dessa arvoden uppgå till sammanlagt (5,000 + 3,000 + 9,000 + 5,000)

22.000 kronor. Totala kostnaden för dessa kollegier skulle då bliva 54,000
kronor. För de övriga kollegierna torde en mera grov uppskattning kunna
tillåtas. I Stockholm, där två avdelningar av kollegiet sannolikt bliva nödiga,

.synes antalet sammanträden kunna beräknas till ett i veckan eller omkring 50
örn året för varje avdelning och dagarvodena således till 7,000 kronor för samtliga
ledamöter i de båda avdelningarna; för hyresutgifter m. m. anslås i det
följande en klumpsumma. Ett årsarvode å 2,000 kronor för ordföranden och

1.000 kronor för läkaren torde vara tillräckligt, då dessa ledamöter därjämte
hava dagarvoden, som få antagas uppgå till 1,000 kronor örn året för vardera.
Sekreterare torde vara erforderlig, och lärer för honom böra beräknas 2,000 kronor.
Tillhopa skulle årsarvodena för nu nämnda personer i de båda avdelningarna
uppgå till 10,000 kronor. Beräknas därjämte expenser —, hyresutgifter,
skrivhjälp m. m. — till 5,000 kronor, skulle myndigheten i Stockholm
kosta 22,000 kronor. För Göteborgs och Bohus samt Malmöhus län torde det

Bihang lill riksdagens protokoll 1031. 1 sami. 80 höft. (Nr 100.) fi

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Departe mentschefen.

2 och 3 §§.

5-7 §§.

vara befogat räkna med ungefär hälften av kostnaden i Stockholm med någon
jämkning uppåt respektive nedåt, förslagsvis 13,000 respektive 10,000 kronor.
I de två återstående länen torde kollegierna kunna antagas kosta tillhopa

10.000 kronor. För hela riket skulle kostnaderna uppgå till (54,000 + 22,000
+ 13,000 + 10,000 + 10,000) 109,000 kronor.

Utan att närmare ingå på grunderna för den inom departementet uppgjorda
kalkylen — de höjningar, som där i förhållande till promemorian skett, torde
med hänsyn till vad i yttrandena anförts hava vissa skäl för sig — vill jag
såsom min uppfattning uttala, att den slutsumma, kalkylen utvisar, omkring

110.000 kronor örn året i stort sett kan antagas vara riktig. I det föregående
(s*. 67) har jag beträffande kostnaderna för ett nytt organ nämnt denna summa
och tillika angivit, att en utgift av dylik storlek icke borde få hindra en
reform. Innan en mera bindande kostnadsberäkning kan utföras, måste naturligen
ytterligare undersökning verkställas. Så till vida måste alltid osäkerhet
vidlåda en dylik uppskattning, som det är svårt att beräkna antalet ärenden
enligt nya lagen. Framhållas må ock beträffande den nu gjorda beräkningen,
att i flera län dessa ärenden torde bliva så pass sällsynta, att fasta arvoden
för ordförande och läkare kunna undvikas och i stället ett rikligare tillmätt
dagarvode bestämmas. Möjlighet synes även föreligga att i vissa län anlita
tjänsteman hos länsstyrelsen för utförande av sekreteraruppdrag hos kollegierna,
en anordning som skulle kunna bidraga till en minskning av kostnaderna.
Att märka är vidare, att kostnaden för dessa ärendens handläggning i
Stockholm för närvarande bestrides av Stockholms stad, och att den omständigheten
att staten nu skulle övertaga samtliga dessa kostnader lärer böra komma
i betraktande vid bedömandet av frågan örn fördelningen på staten och staden
av kostnaderna för överståthållarämbetets verksamhet.

Då det icke torde vara lämpligt att i lagen fixera den ersättning, ledamöter
i vårdnadskollegium skola åtnjuta, har Kungl. Maj :t i 63 § tillagts befogenhet
att därom förordna.

Övriga frågor.

Översikt över ändringarna i 1930 års förslag.

I denna del skall jag till behandling upptaga vissa detaljfrågor och i samband
därmed paragrafvis angiva de ändringar, jag ansett 1930 års förslag
böra undergå. Jag förbigår dock mindre ändringar, t. ex. sådana, som avse
allenast paragrafhänvisningar eller utbyte av ordet »länsstyrelse» mot »vårdnadskollegium».
Paragrafbeteckningarna avse i det följande, där ej annat
sägs, 1931 års förslag.

För de ändringar, som föreslås i 2 och 3 §§, avseende den omfattning, i vilken
lagen bör ingripa mot äldres sedeslösa leverne, är redogörelse förut lämnad
(s. 30 ff.).

Avvikelserna i 5 och 6 §§ samt 7 § första stycket, vilka betingats därav, att,
enligt vad jag hemställt, polistjänsteman ej skall vara självskriven såsom ordförande,
äro närmare omnämnda i samband härmed (s. 42 ff.).

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

7 § andra stycket i 1930 års förslag Ilar uteslutits i det nu föreliggande.
Anledningen härtill är närmast den, att motsvarande bestämmelser rörande
ledamöter i vårdnadskollegium icke ansetts lämpligen böra meddelas i själva
lagen utan av Kungl. Majit. Då frågan bör regleras på samma sätt beträffande
skyddsnämnds ledamöter, har befogenhet att härutinnan meddela närmare
bestämmelser stadgats för Kungl. Majit i 63 §.

10—15 §§ innehålla de nya bestämmelserna angående vårdnadskollegium 10—15 §§.
(s. 70 ff.).

I 16 § har vidtagits en ändring beträffande reglerna för anhållande. ^ §■

Enligt motsvarande stadgande i 1930 års förslag, 10 §, gjordes i fråga om
ingripandet skillnad mellan vanart enligt 2 och 3 §§, av vilka lagrum 3 § avsåg
sedeslöst leverne av icke samhällsskadlig art hos personer, yngre än 21 år.

Beträddes någon av polisman med vanart enligt 2 §, skulle han inställas inför
vederbörande nämnd; var det erforderligt, kunde han anhållas i avbidan på
nämndens beslut i ärendet. Detta gällde, oavsett om han var över eller under
21 år. Vad åter beträffade vanart enligt 3 §, förutsattes såsom det normala,
att han icke inställdes inför nämnden utan kallades till inställelse. Nämnden
antogs erhålla kännedom örn fallet genom anmälan av fattigvårdsstyrelse,
hälsovårdsnämnd, nykterhetsnämnd eller polismyndighet, men nämnden kunde
ock oavsett anmälan upptaga ärende till behandling.

I de av herr Möller m. fl. och herr Hansson i Stockholm m. fl. väckta motionerna
anfördes, att bestämmelsen örn inställande genom polisman som en
förstahandsåtgärd vore olämplig och att det syntes riktigare, att nämnden inkallade
vederbörande och att först, därest sådan kallelse icke efterkommes, inställelse
genom polisman komme i fråga. I den av herrar Mosesson och Hallén
väckta motionen framställdes ett yrkande av denna innebörd.

Att gå så långt i mildrande riktning som dessa motionärer föreslagit synes,
mig icke lämpligt. Bland nu ifrågavarande personer finnas ej sällan verkligt
farliga typer, beträffande vilka särskilt skonsam behandling icke är på
sin plats. Detta är förhållandet med vissa bland dem i 1930 års förslag i 2 §
under 1 och 2 avsedda kategorierna: vissa samhällsvådliga och bettlare.

Vad åter beträffar de personer, som göra sig skyldiga till samhällsskadlig
sedeslöshet, upptagna i 2 § under 3 i 1930 års förslag och i 3 § under 1 i det
nu föreliggande, förefaller en viss lindring i bestämmelserna kunna genomföras.
Jag föranlåtes härutinnan erinra örn vad polismästaren i Stockholm i
yttrande över 1929 års förslag till lag om åtgärder mot sedeslöst leverne av
samhällsskadlig art på denna punkt anfört. Enligt berörda förslag gällde i
fråga örn sättet för ingripande i huvudsak de här förut nämnda bestämmelserna
i 1930 års förslag beträffande vissa omyndiga sedeslösa. Dessa mildare
föreskrifter —• ej inställelse utan blott kallelse till inställelse, ej anhållande
— skulle alltså tillämpas beträffande alla sedeslösa. I sitt berörda
yttrande har polismästaren rörande bestämmelserna i fråga framhållit, att polisman
borde berättigas att, därest erforderliga upplysningar om en person
av åsyftad kategori icke annorledes kunde vinnas, anhålla honom för att bliva

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

1 tillfälle utröna hans namn och bostad samt övriga personliga förhållanden.
Sedan tillförlitlig utredning härom vunnits, skulle den anhållne släppas och
polismyndighetens anmälan avlåtas till vederbörande nämnd. Med stöd av
detta yttrande vill jag förorda, att de i propositionen för fall av yngres sedeslösa
leverne enligt 3 § upptagna bestämmelserna örn anmälan såsom det normala
sättet för ärendes bringande under nämndens prövning m. m. skola tilllämpas
även för fall av annan sedeslöshet samt att ett tillägg göres till bestämmelserna
väsentligen i överensstämmelse med vad polismästaren föreslagit.
Angående innehållet av stadgandena får jag hänvisa till lagrummet i fråga,

16 §. Av detsamma framgår, att bestämmelserna föreslås skola gälla alla,
vilka göra sig skyldiga till vanart enligt 3 § i 1931 års förslag, motsvarande

2 § under 3 och 3 § i 1930 års förslag. De avse följaktligen såväl män som
kvinnor liksom ock sådana sedeslösa under 21 år, som enligt 1930 års förslag
icke kunde anhållas. En mildare form för ingripande mot män kan väl synas
mindre påkallad, men att å andra sidan uppställa olika regler för män och kvinnor
skulle onödigt komplicera stadgandet. I fråga örn prostituerade män, beträffande
vilka lindriga bestämmelser synas minst lämpliga, är att märka, att
då dessa personer bliva föremål för ingripande, anledningen därtill vanligen är
misstanke örn utpressning, icke deras sedeslösa leverne. Göra de sig skyldiga
till utpressning, komma de emellertid under 2 § och kunna i dylikt fall inställas
inför nämnden, eventuellt anhållas. Med hänsyn härtill torde i praktiken
något större men av bestämmelser sådana som de angivna icke ur nu
berörda synpunkt behöva förväntas uppkomma. Och vad angår de unga sedeslösa,
som med dylika bestämmelser skulle bliva i viss mån strängare behandlade
än enligt 1930 års förslag, vill jag framhålla, att under de i lagrummet
uppställda betingelserna anhållande enligt min mening bör få ske även av nu
ifrågavarande persöner^ Sannolikt är, att denna rätt icke alltför ofta skall
anlitas, då det lärer kunna antagas, att vederbörandes namn, ålder och bostad
kunna utrönas på annat sätt.

I 16 § tredje och fjärde styckena hava vidtagits vissa smärre ändringar.
Bland annat har nämndens befogenhet att inkalla person till förhör jämväl
tillagts ordföranden. I de flesta fall torde omständigheterna vara sådana, att
vederbörande bör inkallas, och lärer det då vara onödigt sammankalla nämnd
allenast för att besluta därom.

Enligt 11 § i 1930 års förslag ankom det å barnavårdsnämnds eller skyddsnämnds
ordförande att inhämta vissa uppgifter. Denna skyldighet har nu i

17 § ålagts jämväl annan, som nämnden i sådant hänseende bemyndigat. Ändringen
är närmare omförmäld i samband med de föreslagna nya bestämmelserna
rörande ordförandeskapet i skyddsnämnd (s. 44). Stadgandet har vidare
undergått den ändringen, att införskaffande av upplysning från det i lagen omförmälda
eentralregistret icke längre skall vara obligatoriskt såsom enligt
1930 års förslag normalt var fallet. Upplysning skall nämligen nu införskaffas,
så framt det icke är känt, att han ej förekommer i registret.

I 18 § har skett en viss jämkning i fråga örn där åberopade lagars citering,

Kungl. Maj:ts proposition nr JOO. 85

på det att jämväl efter tillkomsten av ny lag med ändrad rubrik citeringen
skall passa.

I 21 och 22 §§ vidtagna ändringar äro betingade av att lagens tillämp- 21 och 22 §§.
ningsområde beträffande vissa sedeslösa utvidgats (s. 30 ff.).

För de i 26 och 27 §§ vidtagna ändringarna är redogörelse lämnad vid örn- 26 och 27 §§.
nämnandet av de bestämmelser, som ansetts erforderliga rörande förfarandet
vid vårdnadskollegium (s. 77 ff.).

Den nyss berörda utvidgningen av lagens tillämplighetsområde bar påkallat 29 §.
ändring jämväl i 29 § i enlighet med vad förut framhållits (s. 30 ff.).

32 § har sin motsvarighet i 28 § första stycket i 1930 års förslag. I sist- ^
nämnda lagrum reglerades frågan örn verkställighet av länsstyrelses beslut örn
intagande å allmän arbetsanstalt, och skulle verkställigheten ankomma å länsstyrelsen.
I samma paragraf stadgades även befogenhet för länsstyrelsen att
förordna örn verkställighet av beslutet utan hinder av att det ej ägde laga
kraft. Enligt min mening bör verkställigheten av dessa beslut alltjämt ankomma
å länsstyrelsen, som är verkställande myndighet beträffande straff. Då
emellertid nyssnämnda befogenhet lärer hava tillkommit länsstyrelsen i egenskap
av den myndighet, som ägde besluta om intagande å allmän arbetsanstalt,
bör befogenheten nu överlämnas åt vårdnadskollegiet. Bestämmelse härom har
ansetts böra erhålla sin plats i förevarande paragraf. Å motsvarande ställe i
lagen var för övrigt stadgandet rörande denna befogenhet upptaget i det till
lagrådet år 1930 remitterade förslaget.

Fjärde stycket i 33 § är nytt. Anledningen till dess införande är angiven i 33 §.
samband med redogörelsen för förfarandet vid vårdnadskollegium (s. 77 ff.).

I fråga om den ändring, som skett i den mot 35 § svarande 28 § i 1930 35 §.

års förslag, får jag hänvisa till vad jag vid 32 § anfört.

I 30 § av 1930 års förslag var bestämmelse upptagen om befogenhet för Ur 1930 års
Kungl. Majit att förordna, att poliskammare skulle utöva den befattning med utesluten §.
ärenden enligt lagen, som eljest tillkom länsstyrelse. Då vårdnadskollegium enligt
föreliggande förslag skall träda i stället för länsstyrelse och poliskammare,
har paragrafen uteslutits.

I 40, 41 och 47 §§ hava i förhållande till 1930 års förslag företagits vissa 40, 41och
ändringar, som sammanhänga med utvidgningen av lagens tillämplighetsområde
beträffande de sedeslösa (s. 35).

Bland de beslut av vårdnadskollegium, emot vilka talan skall få föras, har i 54 §.

54 § upptagits beslut, varigenom framställt jäv ogillats.

Besvär, som anföras emot kollegiets beslut, föreslås skola ingivas till kollegiets
ordförande, vilken det jämväl skulle tillkomma att infordra yttrande över besvären.

I 49 § av 1930 års förslag meddelades bestämmelser om beslut av anstalts- 55 och B6 §§.
styrelse, vilka obligatoriskt skulle underställas uppsiktsmyndighetens prövning.
50 § i samma förslag innehöll föreskrifter örn huru myndigheten skulle

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

vara sammansatt vid prövning av vissa obligatoriskt underställda beslut. Bland
dessa beslut nämndes i 49 § bland andra beviljande av försökspermission i visst
fall samt beslut om kvarhållande eller utskrivning i fall, som avsågs i 38 §. I
50 § upptogs icke beslut om beviljande av försökspermission, ej heller beslut örn
kvarhallande eller utskrivning i fall, som avsågs i 38 §. För min del förordar
jag, att beslut om beviljande av försökspermission såsom en åtgärd av mera
preliminär natur icke i avsedda fall skall behöva underställas uppsiktsmyndighetens
prövning, och att bestämmelsen härom utgår ur 49 §. Däremot torde
jämväl beslut om kvarhållande eller utskrivning i fall, som avsågs i 38 §, böra
upptagas i det mot 50 § svarande stadgandet i 1931 års förslag. I enlighet
härmed hava 55 och 56 §§ i detta förslag avfattats.

I andra stycket av 56 § har den tid, för vilken enligt detta lagrum särskilt
förordnade ledamöter och suppleanter skola utses, satts till fyra år för vinnande
av överensstämmelse med tjänstgöringstiden för ledamöter och suppleanter
i skyddsnämnd och vårdnadskollegium.

38 §. I den mot 58 § svarande 52 § i 1930 års förslag har den ändringen vidtagits,
att där stadgad skyldighet för länsstyrelse att tillse, att i förvar tagen person
erhåller hjälp vid författande av besvär eller inlaga i anledning av länsstyrelses
beslut m. m., nu, sedan vårdnadskollegium trätt i länsstyrelses ställe, förklarats
skola ankomma å tillsyningsman vid häkte.

63 §. I denna paragraf har under 1 insatts den förut (s. 82 o. f.) omförmälda
bestämmelsen rörande befogenhet för Kungl. Maj :t att meddela närmare föreskrifter
angående ersättning till ledamöter i skyddsnämnd och vårdnadskollegium.

Enahanda befogenhet att meddela närmare föreskrifter är stadgad under 2
beträffande vårdnadskollegiernas verksamhet på sätt jämväl i det föregående
(s. 79) nämnts.

§■ Tiden för ikraftträdandet har satts till den 1 juli 1933, eller således ett år
senare än enligt 1930 års förslag. Med hänsyn till vad min företrädare i detta
hänseende anfört (propositionen s. 146), torde kortare övergångstid än två år
icke kunna stadgas.

67 §. I 61 § första stycket i 1930 års förslag stadgades, att örn talan fullföljdes
mot utslag, som i mål angående ådömande av tvångsarbete före nya lagens
ikraftträdande meddelats av länsstyrelse eller poliskammare, skulle den äldre
lagen lända till efterrättelse. Nya lagen syntes således skola gälla beträffande
mal, som vid tiden för ikraftträdandet voro anhängiga hos länsstyrelse
eller poliskammare, och detta saväl i fråga örn behandlingen hos nämnda myndigheter
som vid fullföljd av talan mot utslag i målen. Det anförda stadgandet,
61 § första stycket, lärer även enligt det nu föreliggande förslaget böra
gälla. Vad beträffar hos länsstyrelse eller poliskammare vid nämnda tidpunkt
anhängiga mål, torde nya lagen icke utan vidare kunna bliva tillämplig å dem.
Att märka är nämligen, att länsstyrelser och poliskamrar, som icke skola
handhava den nya lagens tillämpning, ej heller lära böra tillämpa densamma,
såvitt angår nämnda mål. Med hänsyn härtill kräves en bestämmelse, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

lämpligen torde kunna innehålla, att dylika mål skola för fortsatt handläggning
överlämnas till vårdnadskollegiet i länet. I enlighet härmed har i 67 §
införts ett nytt första stycke. Ett sådant stadgande kan tydligen medföra
den olägenheten, att en tidigare handläggning i större eller mindre omfattning
måste upprepas och att målets avgörande därigenom kan fördröjas. Det
lärer emellertid vara att förvänta, att där någon avsevärdare utredning i ärendet
förekommit innan nya lagens ikraftträdande, länsstyrelser och poliskamrar
skola vara angelägna bringa målet till slut före denna tidpunkt.

I 71 § har införts en liknande övergångsbestämmelse som den beträffande
skyddsnämnd i 1930 års förslag upptagna rörande ledamöter i vårdnadskollegium
samt enligt 56 § särskilt förordnade ledamöter i uppsiktsmyndiglieten
ävensom suppleanter för dessa ledamöter.

För genomförandet av förevarande lagstiftning är det naturligen av synnerlig
vikt, att de åtgärder, som vidtagas, utföras på sådant sätt, att största möjliga
nytta erhålles av dem. Naturligen gäller detta i särskild grad anstaltsvården,
som avser de mera förkomna och därför svårförbättrade individerna.
Under årens lopp hava åtskilliga reformer vidtagits i syfte att åstadkomma så
rationella vårdformer som möjligt. Särskilt lärer detta gälla statens tvångsarbetsanstalt
i Landskrona, där arbeten för övrigt alltjämt pågå för att åstadkomma
en individualiserad behandling under mera personlig ledning i smärre
hem. Emellertid torde alltjämt vissa önskemål återstå ouppfyllda, innan anstaltsvården
blivit sådan den enligt modern uppfattning bör vara. Enligt vad
min företrädare närmare utvecklade (propositionen s. 133 ff.), borde åtskilliga
viktiga förbättringar och förändringar efter hand komma till stånd a dessa
anstalter. I samband med frågan örn tiden för lagens ikraftträdande framhölls
tillika (s. 146), att omläggningen av anstaltsväsendet måste förberedas
genom en mera djupgående utredning ån den, som då förelage. Även jag finner
en särskild utredning vara erforderlig till klargörande, i vilka avseenden
och på vad sätt en reformering av anstaltsvården bör komma till stånd. Därest
förevarande lagförslag vinner riksdagens bifall, har jag för avsikt att till närmare
prövning upptaga frågan örn åvägabringandet av en utredning i ämnet.
En sådan utredning skulle ock syssla med spörsmålet örn det lämpligaste sättet
för den utbyggnad av anstaltsväsendet, som lärer bliva erforderlig med
hänsyn särskilt till behovet av ungdomsanstalter. En anledning till upptagandet
av en sådan utredning torde jämväl ligga däri, att enligt förevarande
förslag vissa sedeslösa kunna intagas å anstalt, ehuru de icke visat arbetsovilligliet.

1929 års förslag till lag örn åtgärder mot sedeslöst leverne av samhällsskadlig
art innehöll i 3 § 3 mom. bestämmelse örn skyldighet för myndigheten
i första instans att verka för spridande av kunskap till motverkande av sedeslöst
leverne m. m. Denna bestämmelse uteslöts ur 1930 års förslag till vanartslag.
Angående anledningen härtill anförde departementschefen, att bestämmelsen
liksom vissa andra stadganden icke ansetts vara av sådan betydelse, att
de borde såsom särbestämmelser rörande sedeslösa personer upptagas i en lag,
som omfattade även andra grupper än dessa.

71 f

Andra
frågor än
lagfrågor.

Anstalts vården.

Sexuell upplysning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Kostnad för
interimistiskt
omhändertagande
m. m.
Kostnadsberäkningar.

Flågan om åvägabringande av upplysning i detta ämne berördes i motionerna
av herr Möller m. fl. och herr Hansson i Stockholm m. fl. samt av fröken
Hesselgren. Utan att ställa några yrkanden uttalade dessa motionärer sin
anslutning till kraven å anordnandet av dylik upplysningsverksamhet.

I likhet med min företrädare i ämbetet finner jag någon bestämmelse i detta
avseende icke böra inflyta i vanartslagen. En annan fråga däremot är, huruvida
och i vilken omfattning en upplysnings- och uppfostringsverksamhet å detta
område bör komma till stånd genom statsmakternas försorg. Jag tillåter
mig härutinnan erinra om att riksdagen år 1929 till prövning förehade två
likalydande motioner i detta ämne, 1:102 av fröken Hesselgren samt 11:202
av fru Nordgren och fru Östlund, däri hemställdes, att riksdagen ville hos
Kungl. Majit begära, att Kungl. Majit snarast möjligt ville vidtaga åtgärder
för att på närmare angivet sätt anordna sexualhygienisk undervisning och upplysningsverksamhet.
Motionerna avstyrktes av vederbörande utskott, första
kammarens första tillfälliga utskott, utlåtanden nr 8 och 12, samt andra kammarens
första tillfälliga utskott, utlåtande nr 3. Vid utskottens utlåtanden
voro fogade reservationer, däri hemställdes örn bifall till motionärernas yrkande
med vissa modifikationer. Kamrarna beslöto emellertid i enlighet med vad
utskotten hemställt. Nämnas må, att utskottsreservanterna i andra kammaren
ställde ett i viss mån mindre långt gående yrkande, men ej heller detta vann
kammarens bifall. Härutöver vill jag jämväl framhålla, att på enskilt initiativ
arbete för närvarande pågår att i visst avseende åvägabringa upplysningsverksamhet
i dessa frågor. Centralförbundet för socialt arbete utlyste sålunda
för någon tid sedan en pristävlan rörande en upplysningsskrift i förevarande
ämne, avsedd för ungdom i 14—15 års åldern. Såsom resultat av pristävlingen
föreligger nu ett tjugutal skrifter, vilka inom den närmaste tiden kunna förväntas
bliva bedömda.

Att nu berörda fråga är förtjänt av synnerligt beaktande, därom vittnar det
på senare år alltjämt stegrade intresse, som från föräldrar, målsmän
för barn- och ungdomsvård samt andra kommit frågan till del. Åtgärder
hava ock av statsmakterna vidtagits för att bereda ungdom vid
vissa högre skolor tillgång till undervisning i ämnet. I vad mån emellertid
längre gående åtgärder böra vidtagas genom det allmännas försorg
är uppenbarligen ett svårt och grannlaga problem. För min del är jag ej heller
i tillfälle att angiva en bestämd ståndpunkt i denna fråga. Efter samråd
med chefen för ecklesiastikdepartementet vill jag emellertid uttala den uppfattningen,
att övervägande skäl torde tala för att nu ställa sig avvaktande. Örn
på något område gäller det här att icke handla utan stöd av en mera allmän
opinion. Att en sådan icke nu är för handen synes mig tydligt. Såsom läget
är, torde det alltså vara klokast att för närvarande i främsta rummet lita
till vad de enskilda krafter, som äro verksamma på detta område, förmå åstadkomma.

I den av herrar Mosesson och Hallén väckta motionen har yrkande framställts,
att kostnad för interimistiskt omhändertagande skulle bestridas
av statsverket och att bestämmelse härom skulle upptagas i lagen. I anslut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

ning härtill anmärktes, att det belopp, som beräknats härför och för vissa andra
utgifter, vore så lågt, att åtgärder, som krävde utgifter, antagits skola förekomma
endast i undantagsfall. Vidare yrkades, att i lagen jämväl skulle
stadgas skyldighet för staten att betala kostnaderna för lokal åt skyddsnämnd
samt för biträden åt barnavårdsnämnd och skyddsnämnd.

I avseende å kostnaden för interimistiskt omhändertagande tillåter jag mig
hänvisa till vad min företrädare anförde (s. 156) och vill här allenast erinra,
att jag ansluter mig till hans mening, att frågan tarvar ett närmare övervägande.
Jag kan alltså icke tillstyrka ett lagstadgande härom. Däremot synes
det mig sannolikt, att nämnda post är för lågt beräknad. Vad angår yrkandena
örn lagstadgad skyldighet för staten att bestrida vissa kostnader för
skyddsnämnds och barnavårdsnämnds verksamhet, kan jag ej heller tillstyrka
dessa yrkanden. Ofta nog lärer särskild lokal icke behöva anskaffas för
skyddsnämnd, och är sådan erforderlig, lärer kommunen befinnas villig att bära
denna del av kostnaderna för ifrågavarande individers tillrättaförande, varav
även kommunerna hava gagn. Angående ersättning till biträdena får jag hänvisa
till vad föredragande departementschefen vid avlåtande av 1930 års proposition
härutinnan anförde (s. 317).

I fråga örn kostnadsberäkningarna i allmänhet vill jag här nämna, att beräkningarna
givetvis allenast åsyfta att på ett ungefär angiva den kostnad,
lagstiftningens genomförande kan draga. Att denna uppskattning därvid i
stort sett skall hålla streck, synes mig sannolikt, även örn på enskilda punkter
invändningar synas kunna framställas däremot.

Föredraganden uppläser härefter det i enlighet med hans anförande avfattade
förslaget till lag oni åtgärder mot vanartigt levnadssätt (vanartslag), av
den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar, samt hemställer, att lagrådets
yttrande över förslaget, i vad det skiljer sig från förenämnda, med propositionen
nr 240 till 1930 års riksdag framlagda förslag, måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

B. Spångberg.

Kungl. Maj :ts proposition nr 100.

Bilaga.

Förslag

till

Lag

om åtgärder mot vanartigt levnadssätt (vanartslag).

Härigenom förordnas som följer:

1 KAP.

Lagens tillämplighetsområde.

1 §■

Till skydd mot sådant samhällsskadligt levnadssätt, som i denna lag betecknas
såsom vanart, och för tillrättaförande av dem, vilka göra sig skyldiga därtill,
skola åtgärder vidtagas i enlighet med vad nedan är stadgat.

2 §.

Vanart föreligger, då någon, som fyllt aderton år, undandrager sig att efter
förmåga ärligen försörja sig och tillika

1. under kringstrykande eller eljest för ett liv, som giver grundad anledning
till antagande, att hail, annorledes än genom leverne som avses i 3 §,
på ohederligt sätt förskaffar sig medel till sitt uppehälle, eller som innebär
fara för allmän ordning eller säkerhet; eller

2. gör sig förfallen till bettleri eller tillåter barn, som står under hans vårdnad
eller uppsikt, att bettla eller använder barn eller andra att bettla för sin
räkning.

3 §.

Vanart föreligger jämväl,

1. då någon, som fyllt aderton år, är hemfallen åt otuktigt leverne i tillfälliga
förbindelser och därjämte till otukt förleder ungdom eller genom sitt
leverne åstadkommer särskild fara för sådant förledande eller genom inbjudan
till otukt väcker anstöt å ställe, som i 11 kap. 15 § strafflagen sägs, eller
genom sitt leverne verkar störande för närboende eller andra; eller

2. då någon, som fyllt aderton men ej tjuguett år, utan att sådana särskilda
omständigheter föreligga som avses under 1, är hemfallen åt otuktigt leverne
i tillfälliga förbindelser samt till följd därav uppenbar fara är för handen,
att han icke kommer att efter förmåga ärligen försörja sig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

2 KAP.

Om särskilda samhällsorgan för behandling av ärenden enligt denna lag.

4 §.

Närmaste befattningen med ärenden enligt denna lag tillkommer, såvitt angår
den, som är under tjuguett år, barnavårdsnämnden samt beträffande den,
som fyllt tjuguett år, skyddsnämnd.

5 §•

Självskriven ledamot är:

i annan skyddsnämnd polischefen i orten eller den polisman, som av länsstyrelsen
må hava förordnats att taga befattning med nyssnämnda ärenden.

Ordförande i nämnden förordnas av länsstyrelsen. Därest annan än den självskrivne
ledamoten utses till ordförande, förordnar länsstyrelsen jämväl vice
ordförande i nämnden.

6 §.

För varje skyddsnämnd skola av landstinget eller stadsfullmäktige, så ock
av länsstyrelsen utses en eller flera män eller kvinnor att tjänstgöra såsom
ledamöter i nämnden ävensom suppleanter till det antal, som prövas erforderligt.
Där från någondera sidan flera utsetts, skola de vid varje års början
efter samråd med ordföranden sig emellan fördela tjänstgöringsskyldigheten.
Tjänstgöringstiden är fyra år, räknade från och med den 1 januari året näst
efter det, då valet skedde eller förordnandet meddelades. Avgår någon föro
tjänstgöringstidens utgång, utses annan i hans ställe för den återstående tiden.
Såvitt möjligt böra till uppdraget utses personer, bosatta å samma ort som den
självskrivne ledamoten. Samma person må utses för flera nämnder.

Kungl. Maj :ts proposition nr 100.

Av dem, landsting eller stadsfullmäktige välja, skall minst en vara kvinna.
Beträffande valbarhet, obehörighet och rätt att avsäga sig uppdraget skall å
landet vad örn ledamot eller suppleant i kommunalnämnd och i stad vad örn
stadsfullmäktig är stadgat äga motsvarande tillämpning, dock att för valbarhet
ej fordras att vara boende inom skyddsnämndens verksamhetsområde och
att den, som är boende utom detta område, må avsäga sig uppdraget. Örn valet,
som bör ske före september månads utgång, skall länsstyrelsen omedelbart
underrättas.

7 §•

När skyddsnämnd skall sammanträda, har ordföranden att inkalla övriga ledamöter
med iakttagande av uppgjord tjänstgöringsfördelning. Handlägges ärende
rörande kvinna, skall minst en av ledamöterna vara kvinna. Utebliver den,
som inkallats, och är suppleant ej att tillgå, äger ordföranden inkalla annan
lämplig person i den uteblivnes ställe.

8 §.

Ärende må icke hos skyddsnämnd till avgörande företagas, med mindre
nämnden är fulltalig.

Yppas inom skyddsnämnd vid besluts fattande olika meningar, galle den.
varom två förena sig. Har envar sin mening och kunna meningarna ej till
varandra jämkas, skall ordförandens gälla.

9 §.

Där det för lagens tillämpning inom någon kommun finnes erforderligt, må
barnavårdsnämnd och skyddsnämnd till sitt biträde kalla därtill skickade män
och kvinnor.

Finnes ersättning åt sådant biträde böra utgå, ankommer det på kommunen
att efter framställning av nämnden bestämma därom.

10 §.

över barnavårdsnämnd och skyddsnämnd tillkommer befattningen med ärenden
enligt denna lag vårdnadskollegium.

Vårdnadskollegium skall finnas i Stockholms stad och i varje län samt bestå
av ordförande och tre andra ledamöter.

Ordföranden skall vara ordinarie innehavare av domarämbete och en av de
övriga ledamöterna skall vara läkare. Dessa förordnas av Konungen. För vardera
av dem utser Konungen ock en eller flera suppleanter, uppfyllande de för
ledamoten stadgade behörighetsvillkoren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Återstående två ledamöter skola vara valda på sätt i 11 § sägs.

Tjänstgöringstiden är fyra år, räknade från och med den 1 januari året
näst efter det, då förordnandet meddelades eller valet skedde. Avgår någon
före tjänstgöringstidens utgång, utses annan i hans ställe för den återstående
tiden.

11 §•

För vårdnadskollegiet i Stockholms stad skola stadsfullmäktige och för annat
vårdnadskollegium skall landsting välja tre personer att tjänstgöra såsom
ledamöter i kollegiet, därav minst en kvinna, så ock suppleanter till det antal,
som prövas erforderligt, därav likaledes minst en kvinna. De valda skola vid
varje års början efter samråd med ordföranden sig emellan fördela tjänstgöringsskyldigheten.

Finnes i län mer än ett landsting eller stad, som ej deltager i landsting, skall
val, som nyss är sagt, förrättas av varje landsting samt av stadsfullmäktige
i varje sådan stad; och skola de sålunda valda företrädesvis tjänstgöra i vårdnadskollegiet
vid handläggning av ärende, som överlämnats fran barnavårdsnämnd
eller skyddsnämnd i det landstingsområde eller den stad, vars valmyndighet
utsett dem.

Till ledamot eller suppleant må ej väljas den, som icke uppnått 25 års ålder,
är under förmynderskap eller i konkurstillstånd, är förklarad ovärdig att vidare
nyttjas i rikets tjänst eller eljest på grund av honom ådömd straffpåföljd
icke må utöva allmän befattning eller genom utslag, vilket ännu icke vunnit
laga kraft, är dömd till straffpåföljd, varom sist förmäles, eller är ställd under
framtiden för brott, vilket kan medföra sådan påföljd, eller är förklarad
ovärdig att föra annans talan inför rätta. I den man sa lämpligen kan ske,
böra till uppdraget utses personer, bosatta å samma ort som ordföranden. Samina
person må utses av flera valmyndigheter.

12 §.

Där Konungen med hänsyn till den arbetsbörda, som åvilar vårdnadskollegium,
så finner nödigt, äger Konungen förordna örn inrättande av två eller
flera avdelningar av kollegiet, varje avdelning sammansatt såsom i 10 § är
stadgat, ävensom meddela de föreskrifter, som i anledning därav kunna påkallas.

13 §.

Mot den, som i vårdnadskollegium sitter, galle samma jäv, som i lag stadgas
i fråga om domare.

14 §.

När vårdnadskollegium skall sammanträda, har ordföranden att inkalla övriga
ledamöter med iakttagande av uppgjord tjänstgöringsfördelning. Handläggcs
ärende rörande kvinna, skall minst en av ledamöterna vara kvinna. Utebliver
den, som inkallats, eller finnes han vara av jäv hindrad att tjänstgöra
och är suppleant ej att tillgå, äger ordföranden inkalla annan lämplig person
i den uteblivnes eller jäviges ställe.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

15 §.

Ärende må icke hos vårdnadskollegium till avgörande företagas, med mindre
kollegiet är fulltaligt.

Vad de flesta i vårdnadskollegium säga galle för kollegiets beslut. Vid lika
röstetal gäde den mening, ordföranden omfattar. Äro flera olika meningar
och kunna de till varandra jämkas, gälle den mening, som efter jämkning finnes
hava erhållit de flesta rösterna. Kunna meningarna ej till varandra jämkas,
galle vad ordföranden säger. För beslut örn intagande å allmän arbetsanstalt
enligt 29 § erfordras, att ordföranden biträder beslutet.

3 KAP.

Om ärendenas behandling hos barnavårdsnämnd och skyddsnämnd.

16 §.

Beträdes någon av polisman med vanart, som avses i 2 §, skall han inställa.!;''
inför den barnavårdsnämnd eller skyddsnämnd, som enligt 4 § har att handlägga
ärendet, för undergående av förhör; är det erforderligt, må han anhållas
i avbidan på nämndens beslut i ärendet.

Erhåller fattigvårdsstyrelse, hälsovårdsnämnd, nykterhetsnämnd eller polismyndighet
kännedom örn fall av vanart, som avses i 3 §, skall anmälan därom
ofördröjligen göras hos barnavårdsnämnden eller skyddsnämnden. Kan namn,
ålder eller bostad beträffande den, om vilken är fråga, icke utrönas utan att
han därom varder hörd, äger polismyndighet föranstalta örn sådant förhör. Har
han för dylikt ändamål anhållits, skall han omedelbart efter förhöret lösgivas.
Finnes det sedermera, att han lämnat oriktiga uppgifter, må han anhållas
för att inställas inför nämnden.

Barnavårdsnämnd eller skyddsnämnd må, när anledning därtill föreligger,
jämväl i annat fall än ovan sägs till handläggning upptaga å nämnden ankommande
fråga örn vidtagande av åtgärder enligt denna lag.

När omständigheterna därtill föranleda, må nämnden före meddelandet av
slutligt beslut i ärendet lösgiva anhållen person.

17 §.

Nämnden skall utan dröjsmål verkställa erforderlig undersökning i ärendet.
Å ordföranden eller annan, som nämnden i sådant hänseende bemyndigat, ankommer
därvid att angående den, om vilken i ärendet är fråga, införskaffa
upplysning från det i 60 § omförmälda centralregistret, så framt det icke är
känt, att han ej förekommer i registret, ävensom att, där så anses nödigt, begära
utdrag av straffregistret. Vid undersökningen böra utredas de omstän -

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

digheter, som föranlett ingripandet mot honom, den kommun, i vilken han vistades,
då ingripandet ägde rum, hans uppehållsorter och sysselsättning under den
närmast förflutna tiden, hans hälsotillstånd, möjlighet att försörja sig samt levnadsförhållanden
i övrigt, så ock vad eljest kan vara av betydelse vid ärendets
prövning. Då förhör hålles, skall protokoll föras över vad därvid förekommer.

Finnes uppenbart, att vanart ej föreligger, eller anser nämnden vård, som
avses i 18 §, vara erforderlig, må undersökningen efter omständigheterna begränsas.

Där nämnden kallar någon, som är boende eller uppehåller sig inom nämndens
verksamhetsområde, till inställelse för att meddela upplysning i något till
nämndens behandling hörande ärende, är han pliktig att hörsamma kallelsen,
såvida han minst fyra dagar förut erhållit del därav. Utebliver han utan laga
förfall, äger nämnden fälla honom att böta fem kronor och genom vite tillhålla
honom att inställa sig. I fall av tredska äger nämnden fälla honom till
vitet samt förelägga högre vite. Vitena må dock tillsammans ej överstiga trettio
kronor. Kan den tredskande ändock ej förmås till inställelse, äger nämnden
erhålla handräckning hos polismyndigheten för hans hämtande. I fråga
örn ersättning till den, som inställt sig, skall vad angående ersättning av allmänna
medel till vittnen i brottmål finnes stadgat äga motsvarande tillämpning;
dock skall ersättningen alltid stanna å statsverket.

18 §.

Finnes beträffande den, om vilken i ärendet är fråga, skäl att vidtaga åtgärd
enligt gällande lagstiftning örn fattigvård eller om alkoholistvård eller
föreligger ett ej blott tillfälligt behov av sjukvård eller annan dylik vård, och
prövas det tjänligare att bereda honom sålunda erforderlig vård än att vidtaga
åtgärd enligt denna lag, skall nämnden ofördröjligen söka föranstalta,
att vård, som nyss sagts, kommer till stånd.

19 §•

Kommer vård, som avses i 18 § första stycket, icke till stånd och finnes
vanart föreligga, skall nämnden tillhålla den felande att föra ett ordentligt
liv samt allvarligt erinra honom örn de påföljder, som i annat fall kunna inträda
för honom.

Då omständigheterna därtill föranleda, må nämnden ställa den felande under
övervakning på sätt i 61 § sägs.

Där det prövas vara till gagn för den felandes tillrättaförande, skall nämnden
söka vara honom behjälplig med anskaffande av arbete eller vidtaga annan

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

tjänlig åtgärd; och bör i ty fall efter omständigheterna hänvändelse ske till
arbetsförmedlingsanstalt, myndighet, som handhar ledningen av allmänt arbetsföretag,
annan offentlig eller enskild institution, hans anhöriga eller andra,
som finnas lämpliga och villiga att omhändertaga honom eller att eljest bereda
honom tillfälle att efter förmåga ärligen försörja sig. I avvaktan på sådan
hjälpåtgärds vidtagande skall nämnden, i den mån det erfordras, söka bereda
honom husrum och uppehälle mot fullgörande av arbete.

Mottager den felande vid allmänt arbetsföretag anvisat arbete eller vill han
ingå å hem eller anstalt, som upprättats av kommun, förening eller stiftelse,
äger nämnden, ändå att han icke ställes under övervakning, föreskriva, att han
skall kvarbliva i arbetet eller å hemmet eller anstalten under viss tid, högst
sex månader, ävensom i övrigt meddela honom de föreskrifter, som finnas erforderliga
för hans rättelse.

20 §.

Vill den felande frivilligt ingå på allmän arbetsanstalt, som avses i denna
lag, och förbinder han sig skriftligen att kvarstanna å sådan anstalt under viss
tid, minst sex månader och högst två år, äger nämnden, när den finner skäl
föreligga för hans intagande under den i förbindelsen angivna tiden och plats
för honom kan beredas, i stället för att vidtaga åtgärd enligt 19 § medgiva, att
han må intagas å anstalten. Är han omyndig, erfordras samtycke av den, som
enligt lag har att sörja för hans person.

21 §.

Finnes återfall i vanart föreligga, i ty att den felande förut varit föremål
för åtgärd enligt 19, 20 eller 29 §,

samt åtgärd enligt 19 eller 20 § prövas icke till gagn för hans tillrättaförande
kunna vidtagas,

skall nämnden överlämna ärendet till vårdnadskollegiets prövning.

Återfall skall dock icke anses vara för handen, där den felande längre tid
tillbaka än fem år före hans inställande inför nämnden varit föremål för beslut
enligt 19 § eller efter frivilligt ingående enligt 20 § å allmän arbetsanstalt
utskrivits därifrån.

Är fråga örn vanart, som avses i 3 § under 1, må ärendet ej överlämnas till
vårdnadskollegiets prövning, med mindre den felande undandrager sig att efter
förmåga ärligen försörja sig eller till följd av hans leverne uppenbar fara är
för handen, att han icke kommer att efter förmåga ärligen försörja sig, eller
eljest synnerliga skäl därtill äro.

Förutom i fall, som ovan sägs, skall ärendet överlämnas till vårdnadskollegiets
prövning, där den felande är okänd och undandrager sig att uppgiva
namn och hemvist eller skälig anledning förekommer till antagande, att hans
uppgift därom är oriktig, samt rätta förhållandet ej kan utrönas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

22 §.

Där någon visar tredska att efterkomma i avseende å övervakning gällande
bestämmelser eller i samband därmed eller med hjälpåtgärd meddelade föreskrifter,
äger övervakaren, där sådan är förordnad, eller annan, som har uppsikt
över honom, göra anmälan därom hos skyddsnämnden i orten eller, då
fråga är örn den, som är under tjuguett år, hos barnavårdsnämnden därstädes;
och må nämnden efter verkställd undersökning, där ej omständigheterna föranleda
till åtgärd enligt 19 eller 20 §, överlämna ärendet till vårdnadskollegiets
prövning, dock att i fall av vanart, som avses i 3 § under 1, ärendet må överlämnas
allenast, så framt någon av de i 21 § tredje stycket stadgade förutsättningarna
är för handen.

23 §.

Nämndens beslut skola antecknas till protokollet. Vidtager nämnden åtgärd
enligt 19 § andra, tredje eller fjärde stycket eller 20 §, skall nämnden tillställa
den felande skriftligt besked om åtgärden och vad han med hänsyn till densamma
har att iakttaga.

24 §.

Då ärende överlämnas till vårdnadskollegiet, skall nämnden ofördröjligen
till kollegiet insända handlingar och protokoll i ärendet jämte redogörelse för
den däri företagna undersökningen, i den mån handlingar och protokoll icke
innefatta upplysning därom. Äro prästbetyg och utdrag av straffregistret ej
tillgängliga, skall nämnden hos vederbörande begära dessa handlingar med
anmodan örn deras omedelbara översändande till kollegiet.

På nämndens föranstaltande skall den felande genom polismyndighetens
försorg skyndsamt inställas hos vårdnadskollegiet; är han på fri fot, skall han
för ändamålet tagas i förvar. Polismyndigheten skall ock till kollegiet insända
hans signalement.

25 §.

Vad hos nämnd i dylika ärenden förekommit må ej yppas för obehöriga.
Alla handlingar i dessa ärenden skola så förvaras, att de icke åtkommas av
obehöriga.

4 KAP.

Om ärendenas behandling hos vårdnadskollegium.

26 §.

Har ärende överlämnats till vårdnadskollegium, skall kollegiet så snart
ske kan och senast inom en vecka hålla förhör och i övrigt verkställa erforderlig
utredning i ärendet. För sådant ändamål äger kollegiet eller dess ordfö Bihang

till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 86 haft. (Nr 100.)

Kungl. Majlis proposition nr 100.

rande att av polismyndighet påkalla den undersökning, som prövas erforderlig.
Kollegiet äger ock inkalla dem, som kunna antagas hava kännedom i saken,
för att upplysningsvis höras. Protokoll skall föras över vad vid förhör
förekommer.

Vid förhör skola förhandlingarna vara offentliga. När den felande det begär,
så ock eljest, när kollegiet finner omständigheterna därtill föranleda, skall
handläggningen dock äga rum inom stängda dörrar, därvid kollegiet likväl
må medgiva hans anhöriga ävensom andra, vilkas närvaro kan förväntas bliva
till nytta under förhöret, att övervara detsamma.

I fråga om biträde åt den felande vid ärendets behandling hos vardnadskollegiet
skall vad i lag finnes stadgat angående rättegångsbiträde åt häktad i
tillämpliga delar äga motsvarande giltighet; dock att på den felandes begäran
biträde ej må förordnas, där det finnes uppenbart onödigt, att till biträde må
utses även den, som icke avlagt för utövande av domarämbetet föreskrivna
kunskapsprov, samt att ersättning, som av allmänna medel tillerkännes biträde,
alltid skall stanna å statsverket.

Kan ärendet ej avgöras å den dag, då dess behandling pabörjats, skall fortsatt
handläggning äga rum snarast möjligt och senast å åttonde dagen från
förra handläggningen, där ej särskilt förhållande nödvändiggör längre uppskov.

27 §.

Finner kollegiet av förhållandena påkallat, att någon varder vid domstol
hörd såsom vittne angående uppgivna omständigheter, äger kollegiet förordna,
att dylikt förhör skall äga rum vid den underrätt, som med hänsyn till tid och
plats för dess sammanträden prövas lämplig. På framställning av kollegiet
skall rättens ordförande låta till rätten inkalla dem, som skola höras.

28 §.

Utebliver utan laga förfall den, som enligt 26 § första stycket bevisligen
kallats till inställelse inför vårdnadskollegiet, äger kollegiet fälla honom till
böter, högst tjugufem kronor, och genom vitén tillhålla honom att inställa sig
samt i fall av tredska fälla honom till sålunda förelagda vitén. Kan han ändock
ej förmås till inställelse, må kollegiet låta hämta honom.

I fråga örn ersättning till den som, efter kallelse enligt 26 § första stycket
eller 27 § andra stycket, inställt sig inför vårdnadskollegiet eller domstol, skall
vad angående ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål finnes stadgat
äga motsvarande tillämpning; dock skall ersättningen alltid stanna a statsverket.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

29 §.

Finner vårdnadskollegiet vård enligt 18 § första stycket icke köra komma
till stånd och framgår av utredningen i ärendet, antingen att återfall i vanart
föreligger samt att, såvitt angår vanart som avses i 3 § under 1, någon av de i
21 § tredje stycket stadgade förutsättningarna för ärendets överlämnande till
vårdnadskollegiets prövning är för handen, eller ock att sådant fall föreligger,
som avses i 21 § fjärde stycket eller 22 §,

skall av vårdnadskollegiet tagas under omprövning, huruvida den felande
kan antagas låta sig rätta genom åtgärd enligt 19 eller 20 §; och må kollegiet
i sådant fall, där det anses lämpligen kunna ske, efter samråd med vederbörande
barnavårdsnämnd eller skyddsnämnd besluta därom.

Finnes åtgärd, som nu sagts, ej böra ifrågakomma, skall kollegiet förordna
om den felandes intagande å allmän arbetsanstalt.

30 §.

Ändå att den, örn vilken i ärendet är fråga, är varaktigt oförmögen till arbete
och på den grund i behov av vård å vårdanstalt, må vårdnadskollegiet,
därest han förut varit föremål för åtgärd enligt 19, 20 eller 29 § och det finnes
uppenbart, att hans intagande å sådan anstalt skulle äventyra ordningens upprätthållande
därstädes eller i annat hänseende medföra synnerlig olägenhet för
anstalten, förordna örn hans intagande å allmän arbetsanstalt.

31 §.

Vid meddelande av beslut om intagande å allmän arbetsanstalt enligt 29 §
må vårdnadskollegiet medgiva villkorligt anstånd med beslutets verkställande,
när omständigheterna giva grundad anledning till antagande, att den felande
skall låta sig rätta utan intagande å allmän arbetsanstalt. I sådant fall skall
kollegiet, på sätt i 61 § sägs, ställa honom under övervakning under en prövotid
av två år.

32 §.

När skäl därtill äro, äger vårdnadskollegiet förordna, att beslut örn intagande
å allmän arbetsanstalt skall verkställas utan hinder därav, att det ej
äger laga kraft.

33 §.

Under ärendets handläggning må vårdnadskollegiet förordna, att den felande
skall försättas på fri fot, där förening, stiftelse eller enskild person är villig
att omhändertaga honom och detta prövas kunna ske på betryggande sätt, eller
där eljest särskilda skäl föreligga.

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Förordnar kollegiet om vidtagande av åtgärd enligt 19 § tredje stycket eller
medgives den felande att frivilligt inga pa allmän arbetsanstalt, skall lian försättas
på fri fot; dock må kollegiet, när omständigheterna därtill föranleda, besluta,
att den felande i avbidan på beslutets verkställande fortfarande skall
hållas i förvar.

Beslutar kollegiet, att den felande skall intagas å allmän arbetsanstalt, må
kollegiet under de förutsättningar, som i första stycket angivas, förordna om
hans försättande på fri fot, till dess beslutet vunnit laga kraft eller den felande,
på sätt i 35 § sägs, förklarat sig nöjd med detsamma eller över beslutet anförda
besvär blivit avgjorda.

Har kollegiet försatt den felande på fri fot, äger kollegiet, när anledning
därtill förekommer, förordna, att han ånyo skall tagas i förvar.

34 §.

Är den felande tagen i förvar, skall vårdnadskollegiets beslut örn hans intagande
å allmän arbetsanstalt jämte fullständig besvärshänvisning genast avkunnas
för honom. I varje fall skall beslutet jämte besvärshänvisningen
skriftligen delgivas honom mot bevis; och skall delgivningen verkställas inom
tre dagar eller, örn hinder därför möter, så snart ske kan.

35 §.

Å länsstyrelsen ankommer att förordna örn verkställighet av beslut örn intagande
å allmän arbetsanstalt.

Har den, som beslutet rörer, inför länsstyrelsen eller magistrat eller i vittnens
närvaro inför tillsyningsman eller föreståndare vid häkte, ordförande i
magistrat, polismästare eller landsfogde avgivit förklaring, att han åtnöjes
med beslutet, skall detsamma genast gå i verkställighet. Sådan förklaring
skall ej gälla, med mindre han haft betänketid under två dagar, sedan beslutet
avkunnades för honom eller, om det ej avkunnats, blev honom skriftligen
delgivet. Om förklaring, som avgivits annorledes än inför länsstyrelsen, skall
denna ofördröjligen underrättas. Avgiven förklaring må ej återtagas.

36 §.

Har verkställighet av beslut om intagande å allmän arbetsanstalt till följd
av medgivet anstånd eller av annan anledning ej påbörjats inom två år efter
beslutets meddelande, vare det förfallet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

101

5 KAP.

Om anstaltsvård och eftervårdande verksamhet.

37 §.

Allmän arbetsanstalt enligt denna lag är

1. anstalt eller avdelning därav, som av staten för sådant ändamål inrättats;
eller

De, som ej fyllt tjuguett år, skola intagas å särskild, för ungdom avsedd
allmän arbetsanstalt eller å särskild, för ungdom anordnad avdelning därav.

Allmän arbetsanstalt skall stå under ledning av en styrelse, i fråga örn vilken
Konungen meddelar närmare bestämmelser.

38 §.

Allmänna arbetsanstalterna skola stå under uppsikt av socialstyrelsen.

39 §.

Män och kvinnor må ej intagas å samma anstalt.

De, som äro intagna å allmän arbetsanstalt och icke äro varaktigt oförmögna
till arbete, skola där hållas till lämpligt arbete, vilket bör så anordnas, att
envar, i den män det kan ske, får en sysselsättning, som för hans tillrättaförande
och framtida försörjningsmöjligheter finnes tjänlig. De intagna böra
efter ålder, anlag och arbetsförmåga samt med hänsyn till mottaglighet för
rättelse, föregående anstaltsvistelse eller för brott undergånget straff såvitt
möjligt hållas skilda.

Den i 38 § omfötmälda uppsiktsmyndigheten äger förordna örn överflyttning
av intagen person från en allmän arbetsanstalt till en annan; sådant förordnande
må genast gå i verkställighet.

40 §.

Den, som enligt 20 eller 29 § intagits å allmän arbetsanstalt, skall å sådan
anstalt kvarhållas, till dess grundad anledning föreligger till antagande, att
han efter utskrivning kommer att efter förmåga ärligen försörja sig och föra
ett ordentligt liv. Är han intagen enligt förordnande av vårdnadskollegium,
må han dock ej utskrivas tidigare än ett år efter intagandet, utan att synnerliga
skäl därtill äro, och ej heller senare än tre år därefter. Har han frivilligt
ingått, må han icke kvarhållas under längre tid, än som angives i den skriftliga
förbindelsen. Beträffande den sålunda bestämda längsta tiden för kvarhållande
gälla de undantag, som stadgas i 41, 45, 46, 48 och 49 §§.

Har någon intagits jämlikt 30 §, skall han kvarhållas, till dess han finnes
kunna utan olägenhet överflyttas till vårdanstalt.

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

När synnerligen ömmande skäl föreligga, må den intagne av anstaltens föreståndare
erhålla tillstånd att för viss, kort tid lämna anstalten.

41 §.

Den, som enligt förordnande av vårdnadskollegium jämlikt 29 § intagits å
allmän arbetsanstalt, må efter utgången av den i 40 § stadgade tid av tre år
kvarhållas tills vidare under följande förutsättningar, nämligen:

1. att han förut, efter fyllda tjuguett år, minst fem gånger varit enligt
denna lag intagen å allmän arbetsanstalt ;

2. att han, efter fyllda tjuguett år, i sammanlagt minst tio år varit enligt
denna lag intagen å allmän arbetsanstalt eller undergått straffarbete;

3''. att vårdnadskollegiets förordnande meddelats inom fem år från senaste
utskrivning eller frigivning; samt

4. att han med hänsyn till sin sinnesart samt sitt föregående liv och förhållande
i anstalten måste antagas i händelse av utskrivning icke komma att
efter förmåga ärligen försörja sig eller föra ett ordentligt liv eller att han
uppenbarligen är vådlig för annans säkerhet till person eller egendom.

42 §.

Kvarhålles någon jämlikt 40 § andra stycket eller 41 § å allmän arbetsanstalt
utöver tre år, skall fråga örn hans utskrivning sedermera minst en
gång under varje kalenderår upptagas till prövning.

Där ej i särskilda fall annan anordning prövas lämpligare, skall den, som
sålunda kvarhålles, intagas å särskild asylavdelning, förlagd inom eller i anslutning
till allmän arbetsanstalt.

43 §.

Har någon, som intagits å allmän arbetsanstalt, blivit överflyttad till straffanstalt
för undergående av honom ådömt frihetsstraff eller förvandlingsstraff
för böter, eller har han avvikit från arbetsanstalten, skall den tid, han sålunda
ej varit där intagen, icke medräknas vid bestämmande av den tid, han längst
mä kvarhållas.

44 §.

Har den arbetsoförmögne intagits enligt förordnande av vårdnadskollegium
och är han i behov av vård å vårdanstalt men finnes det uppenbart, att hans
intagande å sådan anstalt skulle äventyra ordningens upprätthållande därstädes
eller i annat hänseende medföra synnerlig olägenhet för anstalten, må

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

103

dock beslutas, att vad i första stycket sägs icke skall tillämpas beträffande honom;
och skall därefter så anses, som hade han intagits jämlikt 30 §.

45 §.

46 §.

Vill någon, som enligt förordnande av vårdnadskollegium är intagen å allmän
arbetsanstalt, frivilligt kvarstanna å anstalten efter det han enligt 40 §
skall därifrån utskrivas, må det, när skäl därtill äro, medgivas för viss tid,
varje gång högst ett år, under villkor att han skriftligen förbinder sig att
kvarstanna under den tid, som bestämmes. Är han omyndig, erfordras samtycke
av den, som enligt lag har att sörja för hans person.

47 §.

För beredande av sysselsättning åt den, som finnes böra försökspermitteras,
och för hans förhjälpande till ort, där sysselsättning erhållits, har anstaltens
styrelse att anlita organisation, som utövar social hjälpverksamhet, eller enskild
person, vilken finnes lämplig och villig att omhändertaga honom. Där
det ej på grund av särskilda omständigheter anses obehövligt, skall han under
permissionstiden ställas under övervakning på sätt i 61 § sägs.

48 §.

104 Kungl. Maj :ts proposition nr 100.

fall må kvarhållas under längre tid, än som angives i den skriftliga förbindelsen.

Har ej före permissionstidens utgång fråga väckts örn hans återhämtande
till anstalten, skall beslut meddelas om utskrivning; dock att, där de i 41 § under
1—3 angivna förutsättningarna äro för handen, jämväl ny permission kan
beviljas.

49 §.

Därest lämplig sysselsättning finnes icke kunna omedelbart beredas honom,
må han, när skäl därtill äro och han intagits enligt förordnande av vårdnadskollegium,
kvarhållas å anstalten, till dess sysselsättning kunnat anskaffas,
dock högst fyra månader.

50 §.

Vid utskrivning från allmän arbetsanstalt må anstaltens styrelse, där så
prövas nödigt, ställa den utskrivne under övervakning på sätt i 61 § sägs.

Visar den övervakade tredska att efterkomma i avseende å övervakningen
gällande bestämmelser eller i samband därmed meddelade föreskrifter, äger
övervakaren eller polismyndighet göra anmälan därom hos skyddsnämnden i
orten eller, då fråga är örn den, som är under tjuguett år, hos barnavårdsnämnden
därstädes; och må nämnden efter verkställd undersökning, där ej
omständigheterna föranleda till åtgärd enligt 19 eller 20 §, med iakttagande
av bestämmelserna i 24 § överlämna ärendet till vårdnadskollegiet, som har
att pröva, huruvida förordnande bör meddelas örn hans återintagande å allmän
arbetsanstalt eller annan åtgärd vidtagas.

Varder den övervakade, enligt vad nu sagts, återintagen å sådan anstalt, må
han ej kvarhållas under längre tid än ett år.

51 §.

Om kvarhållande å allmän arbetsanstalt, beviljande av försökspermission
samt utskrivning från sådan anstalt beslutar anstaltens styrelse.

När skäl därtill äro, må även uppsiktsmyndigheten, efter anstaltsstyrelsens
hörande, förordna om utskrivning.

52 §.

Kungl. Majlis proposition nr 100.

105

6 KAP.

Om klagan och underställning i ärenden enligt denna lag.

53 §.

över barnavårdsnämnds eller skyddsnämnds beslut må den, som beslutet
rörer, hos vårdnadskollegiet anföra besvär inom trettio dagar fran den dag,
då han erhöll del av beslutet. Utan hinder av förd klagan ma beslutet ga i
verkställighet, där ej kollegiet annorlunda förordnar.

54 §.

Har vårdnadskollegium meddelat beslut örn intagande å allmän arbetsanstalt,
örn förverkande av villkorligt anstånd med sådant besluts verkställande, örn ersättning
för inställelsen åt den, som inkallats för att upplysningsvis höras inför
kollegiet, eller örn ersättning åt biträde, som i 26 § tredje stycket sägs,
må ändring i beslutet sökas av den, som beslutet rörer. Ogillas framställt jäv,
skall vad nu är stadgat äga motsvarande tillämpning. Klagande åligger att
inom åtta dagar från den dag, då han skriftligen erhöll del av beslutet, till kollegiets
ordförande inkomma med sina till Konungen ställda besvär. Ordföranden
infordrar yttrande över besvären, örn anledning därtill föreligger, samt insänder
därefter ofördröjligen till nedre justitierevisionen samtliga ärendet rörande
handlingar tillika med utlåtande av kollegiet.

Klagan över beslut, som av vårdnadskollegium särskilt meddelats örn någons
tagande eller kvarhållande i förvar, må av honom föras i enahanda ordning,
dock utan inskränkning till viss tid.

Över annat av vårdnadskollegium meddelat slutligt beslut, än ovan sägs, är
klagan ej tillåten. Ej heller må särskild klagan förås, där vårdnadskollegium
under ärendes handläggning meddelat annat beslut, än förut är sagt.

Av Konungen meddelat beslut örn intagande a allmän arbetsanstalt och örn
förverkande av villkorligt anstånd med verkställande av sadant beslut översändes
till länsstyrelsen för förordnande örn verkställighet.

55 §.

över beslut av styrelse för allmän arbetsanstalt ma den, som beslutet rörer,
hos uppsiktsmyndigheten anföra besvär inom trettio dagar fran den dag, då
han erhöll del av beslutet. Klagande åligger att inom nämnda tid inkomma
med sina besvär till anstaltsstyrelsen, som jämte eget yttrande utan dröjsmål
insänder besvären till uppsiktsmyndigheten.

Föreligga de i 41 § under 1—3 angivna förutsättningarna eller är fråga
örn fall, som avses i 42 och 44 §§, skola beslut av anstaltsstyrelse örn kvarhållande
eller utskrivning, evad besvär anföras eller ej, alltid underställas uppsiktsmyndighetens
prövning.

I de fall, där ej underställning sålunda skall ske, må anstaltsstyrelses beslut
utan hinder av förd klagan gå i verkställighet, där ej uppsiktsmyndigheten
annorlunda förordnar.

106

Kungl. Majlis proposition nr 100.

56 §.

Då, uppsiktsmyndigheten handlägger fråga om kvarhållande eller utskrivning
i fall, som avses i 41, 42 och 44 §§, skola i avgörandet deltaga chefen för
nämnda myndighet eller hans ställföreträdare, den ledamot, som inom ämbetsverket
handlägger ärenden av ifrågavarande slag, annan ledamot, som avlagt
för utövande av domarämbete föreskrivna kunskapsprov, samt två av Konungen
särskilt förordnade ledamöter, av vilka den ene skall vara legitimerad läkare
med psykiatrisk utbildning och den andre vara eller hava varit ordinarie innehavare
av domarämbete.

Såsom uppsiktsmyndighetens beslut gälle den mening, varom'' de flesta förenat
sig. Beslut må ej fattas, med mindre samtliga ledamöter eller suppleanter
för dem deltaga i avgörandet. Mot den, som deltager i här avsedda beslut,
gälle samma jäv, som i lag stadgas i fråga örn domare.

57 §.

I uppsiktsmyndighetens beslut må den, som beslutet rörer, söka ändring hos
Konungen i socialdepartementet före klockan tolv å trettionde dagen efter den,
då klaganden erhöll del av beslutet.

58 §.

Där den, som hålles i förvar eller är intagen å allmän arbetsanstalt, behöver
hjälp vid författande av besvär eller inlaga i anledning av beslut av vårdnadskollegium,
anstaltsstyrelse eller uppsiktsmyndigheten, har tillsyningsman vid
häkte eller anstaltsstyrelsen att tillse, att honom beredes den hjälp, som av förhållandena
påkallas. Därest för ändamålet anlitats annan person än befattningshavare
vid häkte eller arbetsanstalt, äger sådant biträde av allmänna
medel erhålla gottgörelse med belopp, som den myndighet, vilken prövar beslutet,
har att bestämma.

7 KAP.

Allmänna bestämmelser.

59 §.

Myndigheter, som handlägga ärenden enligt denna lag, böra låta sig angeläget
vara att, i den mån sådant kan vara till gagn vid fullgörandet av deras
åligganden, samarbeta med saväl fattigvardsstyrelser, barnavårdsnämnder,
nykterhetsnämnder och andra myndigheter som organisationer, vilka utöva social
hjälpverksamhet.

Kungl. Maj :ts proposition nr 100,

107

60 §.

Hos uppsiktsmyndigheten skall förås ett för liela riket gemensamt centralregister
angående dem, vilka blivit föremål för åtgärd enligt 19, 20, 29, 30
eller 50 § denna lag eller vilkas upptagande i registret eljest är eller varder
föreskrivet.

Angående meddelande av utdrag av registret skall vad i 8 § 1, 3 och 4 mom.
lagen örn straffregister är stadgat äga motsvarande tillämpning.

61 §.

övervakning skall anordnas för viss tid, uti det i 31 § avsedda fallet två år
och i andra fall högst ett år. Till övervakare bör utses därtill lämplig person,
förening eller stiftelse.

Den övervakade skall föra ett ordentligt liv, bemöda sig örn utväg till hederlig
självförsörjning, städse hålla övervakaren underrättad örn sin bostad och
adress, på kallelse inställa sig hos honom samt ej lämna arbetsanställning utan
att dessförinnan hava inhämtat hans råd.

Är den, som ställes under övervakning, under tjuguett år, må det kunna aläggas
honom skyldighet, i visst avseende eller i allmänhet, att efterkomma föreskrift
och foga sig i anordning, som övervakaren finner erforderlig för hans
lättöls G

Vid anordnande av övervakning jämlikt 31 eller 47 § böra meddelas den
övervakade de föreskrifter angående vistelseort, sysselsättning och annat, som
finnas erforderliga för hans rättelse.

Där så prövas nödigt, må under övervakningstiden ändring ske i meddelade
föreskrifter.

62 §.

Har arbete enligt denna lag anskaffats åt någon å annan ort än den, där lian
vistas, eller skall någon eljest på grund av meddelad föreskrift begiva sig till
viss ort eller dit förflyttas, skall ersättning för resekostnad utgå av statsmedel
i den omfattning och enligt de grunder, som Konungen bestämmer.

Kostnad för vård och uppehälle å allmän arbetsanstalt skall bestridas av
statsverket. I fråga om anstalt, som ej inrättats av staten, bestämmer Konungen
de grunder, enligt vilka ersättningen till anstalten skall utgå.

63 §.

Konungen meddelar närmare föreskrifter:

1. angående ersättning till ledamöter i skyddsnämnd och vårdnadskollegium; 2.

angående vårdnadskollegiernas verksamhet;

3. angående övervakning, särskild undersökning enligt 27 §, överflyttning
från en allmän arbetsanstalt till en annan, försökspermission och utskrivning
från sådan anstalt;

1G8

Kungl. Majlis proposition nr 100.

5. angående uppgifter till centralregistret och om registrets förande.

64 §.

Böter och vitén, som någon enligt denna lag falles utgiva, tillfalla kronan.

Saknas tillgång: till fulla gäldandet av böter och vitén, som omförmälas i
28 §, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

65 §.

I fråga örn utlänning, som beträdes med vanart, må åtgärder enligt denna
lag vidtagas allenast, då utvisning funnits ej böra äga rum eller, efter Konungens
förordnande, då hinder möter mot verkställighet av beslut örn utvisning;
och ankommer det å den länsstyrelse, som prövat frågan om hans utvismng,
att överlämna ärendet till vårdnadskollegiet i länet, som har att enligt
de för särskilda fall i lagen meddelade bestämmelserna besluta, vilka åtgärder
skola vidtagas beträffande honom.

8 KAP.

Övergångsbestämmelser.

66 §.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1933; dock att 60 § träder i kraft å dag
som Konungen bestämmer.

Genom denna lag upphäves lagen den 12 juni 1885 (nr 27) angående lösdnvares
behandling tillika med alla de stadganden, vilka innehålla ändring
eller förklaring av nämnda lag eller tillägg därtill.

Dar i lag eller författning förekommer hänvisning till lagrum, som ersatts
genom bestämmelse i den nya lagen, skall denna i stället lända till efterrättelse.

a<* 1 e^er författning är stadgat angående lösdriveri skall äga tillämpning
a vanart, som avses i denna lag, och vad som är sagt örn tvångsarbete skall
gälla intagande å allmän arbetsanstalt.

67 §.

Mai angående ådömande av tvångsarbete, som vid tiden för denna lags
ikraftträdande äro anhängiga. hos länsstyrelse eller poliskammare, skola för
iortsatt handläggning överlämnas till vårdnadskollegiet i länet.

talan mot utslag, som i mål angående ådömande av tvångsarbete
öre denna lags ikraftträdande meddelats av länsstyrelse eller poliskammare,
skall den äldre lagen lända till efterrättelse.

Vid^verkstäHighet av utslag, varigenom någon enligt den äldre lagen dömts
till tvångsarbete, skall i fråga örn tiden för tvångsarbetet gälla vad utslaget

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

innehåller men i övrigt den nya lagen äga tillämpning; dock att stadgandet i
13 § i den äldre lagen fortfarande skall äga giltighet.

68 §.

arbetsanstalt. o

I fall, som avses i 41 §, skall tvångsarbete, som någon undergått enligt den

äldre lagen, vara att likställa med intagning å allmän arbetsanstalt.

69 §.

70 §.

I den mån så lämpligen kan ske, skola i centralregistret införas uppgifter
jämväl angående dem, som enligt den äldre lagen erhållit varning eller dömts
till tvångsarbete.

71 §.

De, som skola tjänstgöra såsom ledamöter i skyddsnämnd eller vårdnadskollegium,
samt i 56 § nämnda, särskilt förordnade ledamöter, så ock suppleanter
för dem skola första gången utses före den 1 juli 1933. Tjänstgöringstiden
för de sålunda utsedda skall utgå den 31 december 1936.

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition nr 100,

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 16 februari
1931.

Närvarande:

justi tieråden Christiansson,

Edelstam,

Stenbeck,
regeringsrådet Afzelius.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över socialärenden,
hållet inför Hans Maj.-t Konungen i statsrådet den 14 januari 1931, hade
Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets yttrande skulle för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag till lag om
åtgärder mot vanartigt levnadssätt (vanartslag), i vad detta förslag skilde
sig från det av Kungl. Majit med propositionen nr 240 till 1930 års riksdag
framlagda förslaget till lag i ämnet.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av byråchefen för lagärenden i socialdepartementet, hovrättsrådet Olof Alsén.

Remissen föranledde följande yttranden av lagrådet och dess särskilda ledamöter.

Lagens tillämplig hetsområde.

Lagrådet:

En av de väsentligaste olikheterna mellan föreliggande förslag och 1930 års
proposition i ämnet är, att lagens tillämplighetsområde utvidgats till att omfatta
personer hemfallna åt otuktigt leverne av sådan art förslaget avser, utan
att såsom förutsättning samtidigt uppställts, att personen undandrager sig
att efter förmåga ärligen försörja sig. Denna olikhet har genomförts på det
sätt, att bestämmelserna i 2 § 3 i 1930 års förslag överflyttats till 3 § 1 i det
remitterade förslaget. Å andra sidan kräves enligt detta förslag såsom villkor
för att den, som gjort sig skyldig till vanart enligt 3 § 1, skall kunna intagas
a allmän arbetsanstalt, att den felande undandrager sig att efter förmåga ärligen
försörja sig eller till följd av hans leverne uppenbar fara är för handen,
att han icke kommer att efter förmåga ärligen försörja sig, eller eljest synnerliga
skäl därtill äro. Örn ingen av dessa omständigheter föreligger, må allenast
hjälpande och rättande åtgärder vidtagas. Med hänsyn till den strävan, som
ligger till grund för såväl föreliggande som tidigare förslag — att till mötande
av de för samhället i dess helhet ej mindre än för individen fördärvbringande
verkningarna av lättjefullt och sedeslöst levnadssätt i första rummet betjäna sig
av åtgärder, avsedda att bispringa och upprätta den felande, och först i andra

lil

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

hand tillgripa tvångsåtgärder, innefattande berövande av den personliga^ friheten
— synes den föreslagna utvidgningen konsekvent. Det framstår såsom
riktigt och ändamålsenligt att redan pa ett tidigt stadium, innan ännu utsikterna
för återförande till ordnat levnadssätt alltför mycket förringats, söka
ingripa med de hjälpmedel förslaget härvid anvisar. Och med hänsyn till de
ytterligare villkor, som stadgats för anlitande av strängare, i privatlivet mera
ingripande åtgärder, finner sig lagrådet icke hava något att erinra mot den
sålunda genom förslaget vidtagna utvidgningen av lagens tillämplighetsområde.

Det föreslagna vårdnadskollegiet.

Justitierådet Stenbeck:

Ehuru anledning icke torde föreligga till antagande, att för närvarande ärenden
angående ådömande av tvångsarbete bliva inom länsstyrelserna pa ett i
sakligt hänseende bristfälligt sätt handlagda, torde det dock icke från principiell
synpunkt vara tillfredsställande, att frågor örn frihetsberövande enligt
förevarande lagstiftning avgöras i administrativ ordning. Grunden för fnhetsberövandet
är, att vissa bestämda, i lag angivna förutsättningar föreligga.
Med hänsyn till dessa förutsättningars art synes prövningen av deras förhandenvaro
böra ske genom ett förfarande av huvudsakligen judiciell karaktär.
Då emellertid frihetsberövande skall tillgripas, endast örn andra åtgärder för
den felandes tillrättaförande icke kunna väntas medföra verkan, måste den
prövande myndigheten äga en sadan organisation, att den verkligen är i stand
att på ett effektivt sätt sörja för att förebyggande och hjälpande åtgärder
bringas till utförande. De allmänna domstolarna äro därför — med hänsyn
till den karaktär av hjälp- och skyddslagstiftning förevarande lagförslag
äger — icke lämpade att handlägga dessa ärenden. Den samverkan förslaget
förutsätter mellan den prövande myndigheten och institutioner, som utöva social
hjälpverksamhet, kan svårligen komma till stand i den omfattning, som
åsyftas, örn prövningen överlämnas till de allmänna domstolarna. Och att begränsa
denna samverkan till ärendenas handläggning vid skyddsnämnden och
ålägga det överordnade organet allenast en judiciell prövning av själva interneringsfrågan
synes ej heller tillrådligt, da det ej kan förnekas, att skyddsnämnderna
med sina små verksamhetsområden och sin antagligen ringa, i allmänhet
med relativt långa mellanrum återkommande verksamhet icke kunna väntas
förvärva vare sig mera ingående kännedom örn hithörande sociala företeelser
eller avsevärdare möjligheter att i svårare fall ingripa hjälpande och rättande.
I detta hänseende skulle en länsmyndighet komma att intaga en helt annan
ställning. Den kan antagas få en ganska omfattande erfarenhet av sådana
personer, örn vilka här är fråga, och praktisk förfarenhet i avseende a anlitandet
av de hjälpmedel, som kunna stå till buds för de felandes tillrättaförande.
De inom en sådan länsmyndighet verksamma personerna kunna även
tänkas komma att själva arbeta för upptagande eller befordrande inom länet
av social hjälpverksamhet. Det föreslagna vårdnadskollegiets sammansätt -

112

Kungl. Majlis proposition nr 100.

ning synes från nu angivna synpunkter lämplig. Bland lekmännen i kollegiet
torde det i allmänhet komma att finnas personer förtrogna med socialt arbete
och lämpade att förmedla förbindelsen med andra institutioner. Genom att
till ^ordförande utses en ordinarie domare vinnes även garanti för att ärendena
erhålla sådan handläggning, att därmed tillgodoses anspråken på rättssäkerhet
för dem, mot vilka ingripande påkallas. Emellertid synes det mig beklagligt,
att den föreslagna myndigheten icke erhållit karaktär av specialdomstol.
Därav följer den enligt min mening väsentliga olägenheten, att denna myndighet
saknar rätt att anställa vittnesförhör. Att med stora kostnader och
anlitande av en värdefull arbetskraft skapa en myndighet, vars möjligheter att
verkställa en grundlig och pålitlig utredning från början sålunda beskäras,
lärer icke vara tillfredsställande. Bland de personer, som komma att bliva
föremål för yrkande örn intagning a allmän arbetsanstalt, äro dessutom många
mer eller mindre hemfallna at kverulans. Dessa komma att misstänkliggöra
den utredning, som på kollegiets uppdrag verkställes, på samma sätt som för
närvarande polisutredningen. I stor utsträckning kommer även kollegiet att
vara hänvisat till att genom polismyndigheten föranstalta örn undersökning,
som måste bestyrkas genom förhör inför kollegiet. Att detta därvid har möjlighet
att själv höra personer ej blott upplysningsvis utan såsom vittnen under
straffansvar, synes mig nödvändigt. Det kan ej vara lämpligt, att en myndighet,
vars ordförande är en ordinarie domare och vars funktion —- på sätt
departementschefen även framhåller — huvudsakligen har judiciell karaktär,
ställes inför nödtvånget, att då vittnesmål av en person erfordras, hänvisa
denne till domstol för hörande på ed. Förutom det dröjsmål och den onödiga
kostnad, som skulle förorsakas härav, är avhörandet inför annan myndighet
alls icke av samma värde som hörandet inför den prövande myndigheten. Och
skall det allmänna förtroende för denna myndighets verksamhet vinnas, som
departementschefen själv anser vara av synnerlig betydelse, måste enligt min
uppfattning tillgång till vittnesförhör finnas. Jag anser därför, att kollegiet
bör på sätt i den till myndigheternas yttrande remitterade promemorian torde
hava varit avsett — erhålla karaktär av specialdomstol, en för länet gemensam
skyddsdomstol. Denna specialdomstol synes kunna äga den sammansättning,
som föreslagits för kollegiet. Den specialprocess, som i förevarande
ärenden skulle äga rum inför skyddsdomstolen, torde jämväl kunna i huvudsak
försiggå i den ordning, som föreslagits beträffande ärendenas behandling
inför kollegiet. Jag hemställer därför, att förslaget underkastas den
omarbetning, som erfordras för att den föreslagna myndigheten skall erhålla
karaktär av specialdomstol.

Jag anser mig slutligen böra tillägga, att örn kostnaderna för den föreslagna
myndigheten skulle befaras bliva alltför höga, det synes böra övervägas,
huruvida ej ett väsentligen likvärdigt organ för dessa ärendens prövning
skulle kunna vinnas därigenom, att en specialdomstol på det sätt inrättades,
att rådstuvurätten i vederbörande länsresidensstad för handläggning av
dessa ärenden erhölle såsom särskilda bisittare dels två av Kungl. Majit förordnade
ledamöter, den ena läkare och den andra en på det sociala området

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

113

verksam och erfaren person, och dels två ledamöter, valda i den ordning som
här föreslagits. Genom dessa personer borde —• på samma sätt som förutsatts
beträffande vårdnadskollegiet — erforderlig samverkan kunna vinnas med andra
institutioner och anlitande av förebyggande och hjälpande åtgärder underlättas.
Och jämväl med en sådan organisation borde det kunna förväntas, att
domstolens lekmannabisittare komme att visa intresse för social hjälpverksamhet
inom länet och därigenom ytterligare befordra den föreslagna lagstiftningens
syfte.

Eegeringsrådet Afselius, med vilken justitierådet Edelstam, instämde:

För den organisation, som förutsättes för denna lagstiftnings praktiska genomförande,
har redan 1930 års förslag genom inrättandet av de talrika skyddsnämnderna
i stor utsträckning byggt på medverkan av frivilliga arbetskrafter.
Det remitterade förslaget, som i något förändrad form bibehåller skyddsnämnderna,
går ännu längre i samma riktning, i det att den befattning med ärenden
av detta slag, vilken för närvarande utövas av administrativ statsmyndighet,
anförtros en ny institution, vårdnadskollegiet, sammansatt av personer, vilka
påräknas kunna vid sidan av annan verksamhet ägna tid och möda åt denna
uppgift. Någon betänksamhet mot införande av ett vitt utgrenat system, som
vilar på sådan grund, torde vara naturlig med hänsyn främst till ovissheten,
huruvida det skall visa sig möjligt att landet runt finna på en gång villiga och
dugliga krafter, som äro skickade att tillfyllest motsvara nied uppgiften förenade
förpliktelser och ansvar. Tveksamt är tillika, huruvida det kan vara i allo
ändamålsenligt, att vid lagens tillämpning genom vårdnadskollegierna sambandet
med statsförvaltningen i så hög grad brytes som enligt det remitterade förslaget
kommer att ske. De betänkligheter, vilka icke kunna tillbakahallas inför
en lösning av detta grundläggande spörsmål i enlighet med det remitterade förslaget,
synas emellertid icke äga avgörande betydelse vid beaktande av de
starka skäl, vilka tala för att förslaget i huvudsak lägges till grund för den
länge förberedda revisionen av denna lagstiftning.

Skall således ärendenas behandling överflyttas från administrativ myndighet
till en institution av det slag, som åsyftas med vårdnadskollegiet, biträder
jag i allt väsentligt den uppfattning, som uttalats av justitierådet Stenbeck i
fråga örn en omarbetning av förslaget i ändamål att, pa sätt av honom i första
hand blivit hemställt, vårdnadskollegiet må erhålla bestämd karaktär av specialdomstol.

Justitierådet Christiansson:

Då fråga är örn en allmän funktion, vars utövning redan är anförtrodd åt
viss myndighet, och således icke -— såsom numera eljest ofta är förhållandet —
örn utvidgande av den statliga verksamheten till ett nytt område, synes man endast
med stor varsamhet böra för ändamålet tillskapa ett nytt organ, till vilket
berörda funktion överflyttas. Visserligen är den verksamhet, som skall tillkomma
det nu föreslagna nya organet, vårdnadskollegiet, utvidgad att omfatta hjälpande
och tillrättaförande åtgärder, som för närvarande åtminstone icke i dy Bihang

till riksdagens protokoll 1081. 1 sami. 80 haft. (Nr 100.) 8

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

likt sammanhang åligga länsstyrelsen. Det må ock vara sant, att särskilda
förutsättningar för upptagande av hjälpverksamhet icke alltid äro för handen
hos länsstyrelsen, än mindre vid de allmänna domstolarna, dit dessa mål enligt
fleras förmenande böra hänvisas, medan däremot bör kunna förväntas, att för
ett vårdnadskollegium, så sammansatt som förslaget avser, större möjligheter
i detta hänseende äro till finnandes. Men vad det slutliga avgörandet beträffar
synes ovisst, örn större trygghet och rättssäkerhet stå att vinna genom den föreslagna
överflyttningen.

Det må ock beaktas, att tillskapande av ett dylikt organ, bestående av personer
från andra verksamhetsområden, kräver — förutom nya kostnader — en
uppoffring, jämväl från det allmännas sida sett, av arbetskrafter, vilka normalt
skola fylla andra uppgifter. Särskilt synes det betänkligt, att en ordinarie
domare sålunda skulle dragas från utövningen av sitt ämbete, helt visst
icke sällan med påföljd att i stället detta måste skötas av vikarie. Det har
icke utan skäl klagats över vikariesystemet vid domstolarna, och mot mångsyssleri
hava framställts anmärkningar från skilda håll, ej minst av statens
egna kontrollerande organ. Vad beträffar underdomarna på landet, vilka sannolikt
i de flesta fall komme att tagas i anspråk för dylika befattningar, må
erinras, att de redan nu i regel ej kunna medhinna sitt arbete utan viss ledighet
från ämbetet samt att med de nya arbetsuppgifter, som alltjämt tillkomma,
man säkerligen icke kan förvänta någon ändring till det bättre härutinnan.

Skulle emellertid den fördel, man med den föreslagna anordningen hoppas
vinna, anses uppväga därmed förbunden kostnad och uppoffring av arbetskrafter
samt för det åsyftade målets uppnående andra medel ej stå till buds och fördenskull
ett särskilt organ i huvudsaklig överensstämmelse med förslaget ändock
anses böra komma till stånd, synes dess verksamhet kunna i viss mån befrämjas,
därest, på sätt justitierådet Stenbeck hemställt, rättighet att avhöra
vittnen å ed beredes organet. Med min ovan uttalade uppfattning, att helt nya
samhällsorgan såvitt möjligt böra undvikas, skulle även den av samme lagrådsledamot
ifrågasatta utvägen att förlägga målens behandling till en på visst
sätt förstärkt rådstuvurätt vara att beakta.

De särskilda lagbestämmelserna.

10—15 §§.

Lagrådet:

110 § andra stycket stadgas, att vårdnadskollegium skall bestå av ordförande
och tre andra ledamöter. Då emellertid jämlikt 12 § inom samma vårdnadskollegium
kunna finnas två eller flera avdelningar, var med sin ordförande och
tre andra ledamöter, synes hänvisning i 10 § andra stycket till 12 § vara erforderlig.

Det synes lämpligt att sammanföra, dels i ett tredje stycke av 10 § de i nuvarande
tredje stycket införda bestämmelserna örn de av Konungen förordnade
ledamöterna samt hänvisningen i nuvarande fjärde stycket rörande de valda ledamöterna,
dels ock i ett fjärde stycke av samma paragraf vad i nuvarande fred -

Kungl. Maj:is proposition nr 100.

115

je stycket sägs beträffande de av Konungen utsedda suppleanterna jämte en
erinran därom, att även för de valda ledamöterna finnas suppleanter (11 §).
Genom en sådan erinran tydliggöres, att stadgandena i 10 § sista stycket gälla
även sistnämnda suppleanter.

Med hänsyn till innehållet i 12 § lärer jämväl 11 § första stycket böra underkastas
omformulering, så att av lydelsen framgår, att därest i vårdnadskollegiet
finnas två eller flera avdelningar, val skall ske för varje avdelning därav. Såsom
en andra punkt i samma stycke torde böra inflyta den nu i 11 .§ tredje
stycket andra punkten intagna bestämmelsen.

I 11 § andra stycket synes böra såsom en andra punkt införas det nu i tredje
stycket tredje punkten upptagna stadgandet.

De i 11 § tredje stycket angivna villkoren för valbarhet till ledamot eller suppleant
i vårdnadskollegium böra utgöra villkor för behörighet att vara säd; n
ledamot eller suppleant. I detta avseende hänvisas till 3 kap. 8 § lagen den
27 juni 1924 örn förmynderskap, 5 § lagen den 22 juni 1928 örn arbetsdomstol
och motsvarande bestämmelser i kommunallagarna.

I 14 § torde böra utsägas, att person, som tillfälligtvis inkallas i en utebliven
eller jävig ledamots ställe, skall vara ej blott lämplig utan även behörig. Detta
måste innebära jämväl, att där den uteblivne eller jävige är läkaren, ställföreträdaren
skall vara läkare, liksom också att där, vid handläggning av ärende rörande
kvinna, den enda kvinnliga ledamoten uteblir, ställföreträdaren skall
vara kvinna. Godkännes den nu gjorda hemställan, lärer 7 § böra på motsvarande
sätt fullständigas.

115 § andra stycket upptagas regler rörande omröstning till beslut inom vårdnadskollegium.
Föreligga endast två meningar och omfattas den ena av kollegiets
flertal (tre ledamöter), blir denna — med det undantag, varom förmäles i
styckets sista punkt — kollegiets beslut. Omfattas vardera meningen av lika
antal röstande (två ledamöter), gäller den mening ordföranden biträder. Äro
flera meningar och finnes efter »jämkning» — varmed icke avses någon ändring
av en uttalad mening utan blott resultatet av en sammanställning och jämförelse
av meningarna —■ flertal för en av dem vara för handen, skall den meningen
gälla. Kunna meningarna ej till varandra sålunda jämkas, skall ordförandens
gälla, även örn en annan mening omfattas av två ledamöter. Då denna
stadgandets innebörd ej fullt tydligt framgår av den föreslagna lagtexten, synes
någon omformulering av densamma böra företagas.

Såsom särskild garanti mot obehörigt frihetsberövande har i 15 § andra stycket
sista punkten uppställts kravet, att beslut om intagande å allmän arbetsanstalt
enligt 29 § skall för att bliva gällande biträdas av ordföranden. Detsamma
torde böra föreskrivas örn dylikt intagande enligt 30 §. Därutöver skulle
kunna ifrågasättas en bestämmelse av innehåll, att där beslut fattats örn intagande
enligt 29 §, villkorligt anstånd med beslutets verkställande jämlikt 31 §
ej må mot ordförandens mening förvägras eller förklaras förverkat. Lagrådet
anser dock tillräckliga skäl näppeligen föreligga för en sådan bestämmelse.

Vad slutligen angår benämningen å det föreslagna kollegiet får lagrådet
erinra, att i den nya familjerättsliga lagstiftningen, från och med lagen den 12

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

november 1915 om äktenskaps ingående och upplösning till och med lagen den
27 juni 1924 örn förmynderskap, ordet vårdnad använts rörande det rättsliga
förhållandet mellan föräldrar och barn samt därvid erhållit den speciella innebörden
av rätt och plikt att sörja för barnets person. För vinnande av en enhetlig
benämning å denna begreppsbildning ersattes det i lagberedningens första
förslag jämväl använda ordet vård efter anmärkning av lagrådet konsekvent
med ordet vårdnad. Även örn detta ord på enstaka ställen i lagstiftningen förekommer
i annan bemärkelse, synes dock med den betydelse det familjerättsliga
begreppet vårdnad äger det knappast vara lämpligt, att å vården om en person
ordet numera utan starka skäl anlitas i annan än ovan angivna speciella bemärkelse.
Benämningen skyddskollegium synes därför vara att föredraga.

26 §.

Lagrådet:

Då ett ärende överlämnas till vårdnadskollegiet, skola enligt 24 § handlingarna
ofördröjligen översändas till kollegiet och den felande genom polismyndighetens
försorg inställas inför detsamma. Enligt förevarande paragraf första
stycket skall kollegiet senast inom en vecka hålla förhör med den felande.
Det åligger vidare kollegiet att verkställa erforderlig utredning, och äger för
sådant ändamål kollegiet eller dess ordförande att av polismyndigheten påkalla
den undersökning, som prövas erforderlig. Kollegiet äger ock inkalla dem,
som kunna antagas hava kännedom i saken, för att upplysningsvis höras.
Däremot har befogenhet härutinnan ej tillagts kollegiets ordförande. Då det
emellertid är angeläget, att ärendets skyndsamma handläggning såvitt möjligt
underlättas, synes sådan befogenhet böra tillkomma denne. Redan till
första förhöret bör ordföranden ej sällan med ledning av handlingarna och vad
vid företagen polisundersökning förekommit kunna i erforderlig omfattning inkalla
personer, vilkas hörande är av betydelse för ärendets prövning. Med hänsyn
till ordförandens domareställning synas betänkligheter ej heller möta mot
att till utevaro trots erhållen kallelse från ordföranden knyta bötespåföljd.
Lagrådet hemställer därför örn den ändring i den föreslagna lagtexten, att
kollegiet eller dess ordförande äger inkalla dem, som kunna antagas hava kännedom
i saken, för att upplysningsvis höras inför kollegiet.

Beträffande stadgandet i 19 § andra stycket i 1930 års förslag (nuvarande
25 § andra stycket) örn undanhållande från offentligheten av handlingarna i
ärenden hos skyddsnämnd eller barnavårdsnämnd angående vanart enligt 2 § 3
eller 3 § (nuvarande 3 §) anförde dåvarande departementschefen, att en däremot
svarande bestämmelse borde införas i § 2 4:o tryckfrihetsförordningen.
Skydd mot offentliggörande i den omfattning, som finnes stadgad t. ex. beträffande
äktenskapsmål, vilka vid underrätten handlagts inom stängda dörrar,
synes emellertid böra finnas jämväl beträffande sådana ärenden angående
vanart enligt 3 §, som jämlikt förevarande paragraf andra stycket handläggas
inom stängda dörrar inför vårdnadskollegium.

Enligt förevarande paragraf första stycket skall vårdnadskollegium senast
inom en vecka från det ärende överlämnats till kollegiet hålla förhör i åren -

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

117

det. I fjärde stycket åter stadgas, att då fortsatt handläggning av ärendet
krä.ves, sådan i regel skall äga runi senast å åttonde dagen från förra handläggningen.
Bestämmelserna äro enligt remissprotokollet avfattade med ledning
av lagen den 2 juni 1922 örn tiden för företagande av rannsakning med
häktad, och sistnämnda tidsbestämmelse överensstämmer också med den, som
i lagens 4 § gives rörande fortsatt rannsakning inför rådstuvurätt. Att tidsfristen
där icke bestämts till en vecka utan jämväl åttonde dagen inräknats,
kan hava föranletts av önskan att möjliggöra uppskov från en ordinarie
rättegångsdag (måndag) till ordinarie session i följande vecka, oavsett örn
helgdag mellankommer. Då numera i 2 § lagen den 30 maj 1930 örn beräkning
av lagstadgad tid meddelats en allmängiltig bestämmelse örn rätt att a nästa
söckendag företaga åtgärd, för vilken den lagstadgade sluttiden infaller å
helgdag, synes anledning icke vidare föreligga att i fjärde stycket av förevarande
paragraf stadga längre tid än en vecka. Genom ändring härutinnan
skulle även överensstämmelse vinnas med bestämmelsen i första stycket.

27 §.

Lagrådet:

Enligt denna paragraf första stycket äger vårdnadskollegium förordna lämplig
person att verkställa särskild undersökning rörande den felandes personliga
förhållanden och de åtgärder, som kunna vara tjänligast för hans tillrättaförande.
Det är avsett att — på sätt om förundersökning för villkorlig
straffdom är stadgat — ersättning för sådant uppdrag skall utgå av allmänna
medel. Då vårdnadskollegiet bör äga att i samband med ärendets handläggning
pröva anspråk på dylik ersättning, torde i förevarande stycke lämpligen
upptagas bestämmelser motsvarande stadgandena i 27 § lagen om villkorlig
straffdom. Örn så sker, bör i 54 § första stycket första punkten bland där
omförmälda beslut jämväl införas beslut örn ifrågavarande ersättning.

De i förevarande paragraf andra stycket föreslagna bestämmelserna förete
den olikhet mot 1930 års förslag, att kollegiet tillerkännes rätt att förordna
allenast örn vittnesförhör vid domstol men ej rätt att låta vid domstol höra person
upplysningsvis. Emellertid skulle hörandet inför kollegiet upplysningsvis
av en person, som är förhindrad avgiva vittnesmål, understundom kunna medföra
omgång eller avsevärda kostnader, och det torde därför böra stå kollegiet
öppet att låta vid domstol höra person jämväl upplysningsvis. Lagrådet hemställer
följaktligen om återgång i berörda avseende till fjolårets förslag.

28 §.

Lagrådet:

Därest i det förslag till ändringar i lagen den 14 juni 1918 om fattigvården,
som torde komma att framläggas i samband med ifrågavarande lagförslag,
upptages — såsom i 1930 års proposition — en bestämmelse i 75 § nämnda
lag, innefattande hänvisning till stadgandet i förevarande paragraf andra
stycket, bör jämväl förslag föreläggas riksdagen örn upphävande av lagen den
14 juni 1918 örn ersättning i vissa fall av allmänna medel till vittnen i mål
enligt 75 § i lagen örn fattigvården.

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

54 §.

Lagrådet:

över beslut av vårdnadskollegium om intagande å allmän arbetsanstalt äger
enligt förevarande paragraf den, som beslutet rörer, eller med andra ord den,
som förklarats skola intagas å anstalt, anföra besvär hos Kungl. Maj :t i
högsta domstolen. Har vårdnadskollegium i ett dit överlämnat ärende funnit
intagande å anstalt icke skola äga rum, är däremot klagan över kollegiets beslut
ej tillåten. De myndigheter, vilka bära ansvar för upprätthållande av
allmän ordning eller säkerhet, äga följaktligen icke talerätt i den högsta instansen.

Det remitterade förslaget överensstämmer i nu nämnt avseende såväl med
gällande lag som med propositionen till 1930 års riksdag. Men överensstämmelsen
är blott skenbar; fran det remitterade förslagets ståndpunkt äro förutsättningarna
för fullföljdsrättens ordnande i själva verket helt förändrade.
Enligt nuvarande lag och 1930 års förslag är uteslutande fråga om fullföljd
av talan mot beslut, som meddelats av länsstyrelse eller poliskammare. Har
den myndighet, som själv företräder den högsta ordningsmakten, icke funnit
fog för ett ingripande, föreligger, tydligen intet skäl att låta en annan och alltså
en underordnad representant för ordningsmakten i besvärsväg framföra en
motsatt uppfattning. Enligt det remitterade förslaget övergår nämnda myndigheters
befattning med ärenden av nu ifrågavarande slag å vårdnadskollegiet.
Detta intager i förhållande till ordningsmakten en fullt neutral och
oberoende ställning samt har att i förekommande fall självständigt bedöma, huruvida
av hänsyn till rättssäkerhet och allmän ordning de i lagen avsedda
tvangsatgärdema böra komma till användning. I en lagstiftning med sådan
uppgift som den nu förevarande och med ett förfarande, så ordnat som enligt
deo remitterade förslaget, synes det varken principiellt hållbart eller praktiskt
lämpligt att låta besvärsrätten gälla allenast till förmån för den enskilde och
att från prövning i högsta instans helt utesluta en talan, som grandas å det
allmännas intresse.

Med den organisation, som i förslaget givits vårdnadskollegiet, har främst
asyftats att tillgodose befogade anspråk på rättssäkerhet för de personer, vilka
bliva föremål för denna lagstiftnings ingripande. I detta avseende torde förslagets
genomförande kunna betecknas såsom ett framsteg. Därvid får dock icke
förbises, att bland dessa personer, alla på olika sätt mer eller mindre förkomna,
finnas icke fa, vilka sta de i egentlig mening kriminella befolkningselementen
nära och därför i särskild grad påkalla ordningsmaktens vaksamma eftersyn.

I det remitterade förslaget har insikten härom pa ett, såsom det vill synas, väl
avvägt sätt kommit till uttryck i de grundläggande bestämmelserna örn lagens
tillämplighetsområde. Däremot torde det svårligen kunna anses, att en sådan
uppfattning blivit följdriktigt genomförd i de regler, vilka bestämma befogenheten
att fullfölja talan mot vardnadskollegiets beslut. Denna institution är
ny och ännu helt oprövad. Dess sammansättning och verksamhetsformer kunna
icke i och för sig anses innebära säkerhet för en konsekvent och å fasta principer
grundad rättstillämpning. Den lagfarne ordföranden, åt vilken eljest gi -

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

119

vits ett vidsträckt inflytande å kollegiets beslut, kan, da lian anser intagande
å anstalt böra äga rum, överröstas av kollegiets övriga ledamöter. Uteslutet är
icke, att hos ett vårdnadskollegium kan utbildas en praxis, vilken fran ordningsmaktens
sida icke kan lämnas utan gensaga. Ej heller kan det förutsättas, att
önskvärd enhetlighet i de många olika kollegiernas avgöranden skall kunna uppnås,
med mindre besvärsrätt beredes jämväl myndighet, som har att i dessa ärenden
företräda det offentliga intresset.

Måhända skulle kunna göras gällande, att den ändring av förslaget, som här
förordats, borde såsom en konsekvens medföra även befogenhet för offentlig
myndighet att hos vårdnadskollegium påkalla prövning av skydds- eller barnavårdsnämnds
beslut. Ett dylikt ingripande redan på detta stadium av förfarandet,
vilket därigenom skulle kunna ej oväsentligt betungas, synes dock icke vara
nödigt, då genom skyddsnämndens sammansättning lärer vara sörjt för att ordningsmaktens
synpunkter bliva i erforderlig man beaktade i nämndens verksamhet
och man i detta sammanhang icke torde behöva räkna med ärenden
hos barnavårdsnämnd.

Om således en offentlig myndighet skall erhålla behörighet att överklaga
beslut av vårdnadskollegium, synas övervägande skäl tala för att utövningen
av denna besvärsrätt göres beroende av länsstyrelsens förordnande. Då länsstyrelsen
därtill finner fog, skulle den alltså äga förordna befattningshavare hos
länsstyrelsen eller vid polisväsendet att å tjänstens vägnar genom besvär söka
ändring i beslut, vari vårdnadskollegium i där anhängig! ärende icke förordnat
örn intagande å allmän arbetsanstalt. För detta fall torde vara nödigt att
fastställa annan besvärstid än den, som eljest är föreskriven i förevarande paragraf.
Besvärstiden synes lämpligen kunna bestämmas till en månad från beslutets
dag, och torde det böra åligga klaganden att, på sätt stadgas i förevarande
paragraf första stycket, till ordföranden i kollegiet inkomma med sina till Konungen
ställda besvär. På ordföranden lärer därefter ankomma att över besvären
inhämta yttrande från skydds- eller barnavårdsnämnden samt att med utlåtande
från vårdnadskollegiet översända handlingarna i ärendet till nedre justitierevisionen.
Delgivning av besvärshandlingarna med den, vars intagande å
anstalt påyrkas i besvären, torde, med hänsyn till de svårigheter, som kunna
vara förenade med verkställande av sådan delgivning, böra ombesörjas av nedre
revisionen med tillämpning av rättegångsbalkens stadgan den. Då det kan förväntas,
att länsstyrelsen utan åtgärd från vårdnadskollegiets sida erhåller kännedom
örn sådana beslut, som äro av beskaffenhet att särskilt påkalla länsstyrelsens
uppmärksamhet, synes stadgande örn skyldighet för vårdnadskollegiet eller
dess ordförande att lämna länsstyrelsen underrättelse om besluten icke behöva

upptagas i lagen. ....... , ,

Anordnas besvärsrätten på sätt nu föreslagits, lärer det icke behova betaras,
att den skall komma att brukas i oträngt mål eller eljest hava någon avsevärd
inverkan på högsta domstolens arbetsbörda. Att länsstyrelserna med varsamhet
komma att handhava den befogenhet, som sålunda skulle anförtros dem,
torde kunna hållas för visst.

120

Kungl. Maj:ts proposition nr ]00.

Det remitterade förslaget upptager, i olikhet med 1930 års förslag, stadgande
örn rätt till särskild talan mot beslut, varigenom vårdnadskollegium ogillat
framställt jäv mot ledamot av kollegiet. En sådan ordning för behandlingen
av dessa frågor medför dock uppenbara olägenheter med hänsyn såväl till högsta
domstolens arbetsbörda som till att det slutliga avgörandet av själva målet
därigenom kan fördröjas. Även örn det måste antagas, att i praktiken dylikt
jäv blott i mycket sällsynta fall är för handen, kan likväl det föreslagna stadgandet
komma att missbrukas genom att obefogade jävsanmärkningar särskilt
dragas under högsta domstolens prövning. Lagrådet hemställer fördenskull,
att den föreslagna bestämmelsen måtte utgå, varav kommer att följa, att talan
mot beslut, varigenom framställt jäv ogillats, kan förås allenast i sammanhang
med klagan över slutligt beslut i ärendet.

Däremot torde vissa andra beslut än de i förevarande paragraf första stycket
angivna vara av beskaffenhet att i fråga örn dem rätt till särskild talan måste
medgivas. Detta gäller om beslut, varigenom vårdnadskollegium jämlikt 28 §
första stycket dömt någon till böter eller till att utgiva vite. Därutöver erinras
örn vad lagrådet yttrat vid 27 §. De ifrågavarande bestämmelserna angående
fullföljd av talan mot beslut av vårdnadskollegium torde alltså böra i
omförmälda hänseenden fullständigas.

Den i förevarande paragraf första stycket stadgade besvärstiden av åtta
dagar torde i stället kunna bestämmas till en vecka. (Jfr lagrådets hemställan
beträffande en liknande ändring i 26 § fjärde stycket.)

Justitieråden Christiansson, Edelstam och Stenbeck:

I sitt yttrande över det förslag, som sedermera lades till grund för propositionen
till 1930 års riksdag, förklarade tre ledamöter av dåvarande lagrådet —
de tie justitieråden att de ur principiell synpunkt funne prövningen i sista
instans av fråga örn intagning å arbetsanstalt böra förläggas, icke till högsta
domstolen, utan till den för avgörande av administrativa rättstvister inrättade
regeringsrätten. Att samma ledamöter dock ansågo sig icke kunna tillstyrka en
sådan anordning, berodde helt på en svårighet av praktisk art, nämligen att då
regeringsrättens arbete icke fortgår under hela året, ifrågavarande mål icke
alltid kunde erhålla så skyndsam behandling som de ansågos kräva.

De principiella betänkligheter mot malens förläggande till högsta domstolen,
som sålunda uttalats, finna vi väl grundade redan med den instansordning, som
upptogs i då föreliggande förslag. Än större tvekan om lämpligheten av högsta
domstolen såsom besvärsmyndighet måste göra sig gällande, då, såsom nu föreslås,
prövningen avser beslut av ett särskilt anordnat organ, vårdnadskollegiet.
Då det uppenbarligen är avsett, att vardnadskollegiets verksamhet i än större
omfattning än länsstyrelsens skall kunna, i överensstämmelse med lagförslagets
grunder, inriktas på hjälpande och upprättande av den felande individen
och först i sista hand på tillämpande av sådana strängare, vid vissa legala förutsättningar
bundna åtgärder som intagande å allmän arbetsanstalt, synes i
än högre grad gälla, att dessa mål icke lämpligen böra tillhöra högsta domstolens
prövning. De äga närmare samhörighet med och kräva ett likartat

Kungl. ilaj:ts proposition nr 100.

121

bedömande som de frågor rörande barnavård och alkoholistvård, vilka nu i
sista instans prövas av regeringsrätten.

Härtill kommer, att det uppenbarligen är av största vikt, att icke högsta
domstolens arbetsbörda utan trängande skäl ytterligare ökas. Sant är visserligen,
att den stora ökningen av antalet revisionsmål upphört och att återgång
till normalare förhållanden beträffande dessa mål är skönjbar. Men å andra sidan
är att beakta den oroväckande stegring, som antalet besvärsmål under de senaste
åren uppvisat. Och i detta förhållande lärer med hänsyn till de orsaker,
vari denna stegring bottnar, någon bättring icke vara att förvänta. Familjerättsmålen
bliva allt flera och vidlyftigare. Automobilmålen — som redan
på grund av bilismens utveckling starkt öka i antal — få till följd av straffbestämmelserna
i 1930 års författningar rörande motortrafik, jämförda med
30 kap. 6 § första momentet rättegångsbalken, fullföljas till högsta domstolen
i än större omfattning än förut. Jorddelningsmålen äro efter jorddelningslagens
ikraftträdande år 1928 vida talrikare än tidigare, beroende bland annat
därpå, att enligt denna lag från ägodelningsrätterna direkt till högsta domstolen
avgiftsfritt få fullföljas, förutom mål motsvarande dem, beträffande
vilka förhållandet var enahanda enligt skiftesstadgan, dels rågångs- och andra
äganderättsmål, som förut gingo till hovrätterna och ofta stannade där, antingen
på grund av tvisteföremålets ringa värde eller av hänsyn till fullföljdskostnaderna,
dels ock sådana avstyckningsmål, som motsvara äldre, administrativa
jordavsöndringsmål.

De till högsta domstolen fullföljda mål, vilka gällt ådömande av tvångsarbete,
hava varit jämförelsevis få och i allmänhet ej särskilt betungande. Det
torde med rätt stor säkerhet kunna antagas, att de från vårdnadskollegierna
fullföljda målen skulle — även med bortseende från mål enligt en eventuell
ny alkoholistlag — bliva långt flera och på grund av den vidlyftigare handläggning,
för vilken de förvisso komma att bliva föremål vid kollegierna,
stundom kräva en ej obetydlig föredragningstid, med påföljd att mindre tid
återstode för högsta domstolens egentliga uppgift, den dömande verksamheten.

Att förlägga prövningen av dessa mål till högsta domstolen möter därför
stora betänkligheter och bör såvitt möjligt undvikas. Visserligen är den omständigheten,
att målen, örn de fullföljas till regeringsrätten, under en del av
året icke kunna erhålla en omedelbar handläggning, synnerligen beaktansvärd.
Men det är måhända ej uteslutet, att i en framtid någon anordning blir möjlig,
som kan lända till minskning av denna olägenhet. Med hänsyn till de garantier
mot ett obehörigt frihetsberövande vårdnadskollegiets sammansättning erbjuder
och vilka för varje fall måste medföra, att ett frihetsberövande ej gärna
kan tänkas utan att starka skäl tala därför, synes det icke böra väcka alltför
stora betänkligheter att även under nuvarande förhållanden låta dessa mål —
örn ock i vissa fall med något längre tidsutdräkt — avgöras av regeringsrätten.

Regeringsrådet Afselius:

För min del instämmer jag i den av lagrådets övriga ledamöter uttalade uppfattningen,
att prövningen av besvär över beslut av vårdnadskollegium är av

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

natur att rätteligen böra hänföras till området för regeringsrättens jurisdiktion.
Med hänsyn till regeringsrättens arbetsbörda och ledamotsantal kan dessa
besvärsmåls förläggande till regeringsrätten likväl icke för närvarande tillstyrkas.
Jag finner mig alltså förhindrad att nu göra den hemställan örn ändring
i det remitterade förslagets fullföljdsbestämmelser, vartill eljest enligt
min mening principiella skäl bort föranleda.

55 §.

Lagrådet:

Enligt förevarande paragraf andra stycket skola beslut av anstaltsstyrelse
örn kvarhållande eller utskrivning, evad besvär anföras eller ej, underställas
uppsiktsmyndighetens prövning, så snart de i 41 § under 1—3 angivna förutsättningarna
föreligga eller fråga är örn fall, som avses i 42 och 44 §§. Denna
avfattning av stycket skulle, såvitt angår den, som är intagen sedan mindre
än tre år, föranleda, att underställning av beslut ej blott örn utskrivning utan
även örn kvarhållande bleve obligatorisk, örn förutsättningarna under 1—3 i
41 § äro för handen. Detta komme att innebära, att före treårstidens utgång
de individer, som kunna antagas vara de mest förhärdade, finge åtnjuta en
starkare garanti än övriga intagna mot ett obehörigt kvarhållande. En sådan
ordning är naturligtvis icke avsedd eller lämplig. (Jfr dels 1926 års förslag,
29 § andra momentet och motiven s. 132—134, dels 1929 års förslag, 24 § första
momentet lösdriverilagen och 33 § första momentet lösdriveri- och sedeslöshetslagen
samt motiven s. 163—164, dels ock det år 1930 remitterade förslaget,
38 § och dåvarande departementschefens motivering å s. 178 i samma års proposition.
)

På grund av vad nu anförts och då ett bibehållande av ifrågavarande styckes
lydelse i anmärkt hänseende efter ali sannolikhet skulle medföra underställning
av en mängd beslut, beträffande vilka en dylik åtgärd måste anses
helt opåkallad, hemställer lagrådet örn sådan ändring av styckets formulering,
att där de i 41 § under 1—3 angivna förutsättningarna föreligga, såväl
beslut örn kvarhållande jämlikt nämnda paragraf som ock beslut örn utskrivning
alltid skall underställas uppsiktsmyndighetens prövning, evad besvär
anföras eller ej, och att lag samma skall vara då jämlikt 42 eller 44 § beslut
fattas av anstaltsstyrelse om kvarhållande eller utskrivning.

58 §.

Lagrådet:

Enligt denna paragraf skall det åligga tillsyningsman vid häkte att tillse,
att den, som där hålles i förvar, beredes erforderlig hjälp vid författande av
besvär eller inlaga, något som enligt motsvarande stadgande i 1930 års proposition
skulle tillkomma länsstyrelsen. Den vidtagna förändringen har, såsom
departementschefen anmärkt, föranletts av att vårdnadskollegium trätt
i länsstyrelses ställe vid behandling av ärenden enligt förevarande lag. Emellertid
finnes särskild tillsyningsman icke anställd vid häkte, beläget i länsresidensstad,
där motsvarande funktioner i stället utövas av länsstyrelsen själv.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

123

Med hänsyn härtill hemställer lagrådet, att —■ i överensstämmelse med vad
rörande häktad person stadgas i 12 § promulgationslagen till 1901 års lag
örn ändring i vissa delar av rättegångsbalken — nu ifrågavarande skyldighet
förklaras åligga länsstyrelse eller tillsyningsman vid häkte.

66 och 71 §§.

Lagrådet:

Enligt 66 § första stycket skall förevarande lag — bortsett från bestämmelserna
i 60 § rörande centralregistret — träda i kraft den 1 juli 1933. Emellertid
föreskrives i 71 §, att redan före nämnda dag ledamöter i skyddsnämnd
och vårdnadskollegium samt särskilt förordnade ledamöter för deltagande i
vissa ärendens behandling inom uppsiktsmyndigheten jämte suppleanter för
dem skola utses, därvid naturligtvis bestämmelserna i lagen rörande utseende
av sådana ledamöter skola tjäna till efterrättelse. Således innefattar 71 §
i själva verket ett undantag från det allmänna stadgandet i 66 §. Lagrådet
hemställer fördenskull, att innehållet i 71 § upptages såsom ett andra stycke
i 66 §. Därest så sker, synes lämpligt, att nuvarande andra och tredje styckena
i 66 § avskiljas såsom en särskild paragraf.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regeuten i statsrådet å Stockholms
slott den 20 februari 1931.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden

Gärde, Hamrin, Städener, Gyllenswärd, Larsson, Holmbäck, Hansén,
Rundqvist.

Departementschefen, statsrådet Larsson anmäler, efter gemensam beredning
med chefen för justitiedepartementet, lagrådets den 16 februari 1931 avgivna
utlåtande över det till lagrådet den 14 januari samma år i vissa delar remitterade
förslaget till lag örn åtgärder mot vanartigt levnadssätt (vanartslag).

Efter redogörelse för utlåtandets innehåll anför föredraganden:

På anförda skäl har lagrådet funnit sig icke hava något att erinra mot den
utvidgning av lagens tillämplighetsområde, som vidtagits genom det remitterade
förslaget i förhållande till 1930 års förslag i ämnet.

Beträffande det föreslagna vårdnadskollegiet har en ledamot av lagrådet uttalat,
att det från principiell synpunkt icke torde vara tillfredsställande, att
frågor örn frihetsberövande avgjordes i administrativ ordning. Denne ledamot
har närmare utvecklat de fördelar, som synts honom vara förenade med den
ifrågasatta myndigheten, men funnit det beklagligt, att kollegiet icke erhållit
karaktär av specialdomstol. Därmed följde den enligt hans mening väsentliga
olägenheten, att kollegiet saknade rätt att anställa vittnesförhör. Med
hänsyn härtill har nämnde ledamot hemställt, att förslaget måtte underkastas
den omarbetning, som erfordrades för att myndigheten skulle erhålla karaktär
av specialdomstol. För den händelse kostnaderna för kollegiet skulle befaras
bliva alltför höga, har denne ledamot slutligen ansett böra övervägas,
huruvida ej ett väsentligen likvärdigt organ för dessa ärendens prövning skulle
kunna vinnas därigenom, att en specialdomstol på det sätt inrättades, att rådstuvurätten
i vederbörande länsresidensstad för handläggning av dessa ärenden
erhölle såsom särskilda bisittare dels två av Kungl. Majit förordnade ledamöter,
den ena läkare och den andra en på det sociala området verksam och erfaren
person, och dels två ledamöter, valda i den ordning som upptagits i det
remitterade förslaget. Den sålunda gjorda hemställan rörande kollegiets ställning
har biträtts av två andra ledamöter, vilka anfört vissa betänkligheter mot
en lösning av förevarande spörsmål genom inrättande av nya organ men lik -

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

125

val förklarat, att betänkligheterna icke syntes äga avgörande betydelse vid
beaktande av de starka skäl, som talade för att det remitterade förslaget i huvudsak
lades till grund för den länge förberedda revisionen av lagstiftningen.
Den återstående ledamoten av lagrådet har uttalat sig emot inrättande av det
nya organet men anfört, att om ett nytt organ ändock ansåges böra komma
till stånd, dess verksamhet syntes kunna i viss mån befrämjas, därest, på sätt
förstnämnde ledamot hemställt, rättighet att höra vittnen å ed bereddes organet.
Av samme ledamot ifrågasatt utväg att förlägga målens behandling till
en förstärkt rådstuvurätt vore ock att beakta.

Vid remissen till lagrådet redogjorde jag närmare för de skäl, som föranlett
inig att tillstyrka inrättandet av vårdnadskollegiet för avgörande av frågor
örn frihetsberövande. Vad inom lagrådet anförts mot tillskapandet av detta
organ har icke synts mig vara av beskaffenhet, att jag på grund därav bör
frångå förslaget i denna del. Särskilt må framhållas, att ärendenas förläggande
till rådstuvurätt i länsresidensstad icke synes mig lämpligt. En dylik anordning
torde — även med angivna förstärkning av rådstuvurätten — kunna
befaras lätt föranleda den uppfattningen, att här vore fråga örn straffrättslig
behandling och påföljder å brott. Vad angår det åberopade skälet för
anordningen — kostnadshänsyn — är att märka, att endast en jämförelsevis
obetydlig inbesparing därigenom skulle kunna göras. I allt fall torde densamma
icke uppväga den nied anordningen förenade nackdelen, att möjligheten
att erhålla den lämpligaste ordföranden bleve så avsevärt beskuren. Anmärkas
må också, att domstolen i dessa mål skulle bestå av icke mindre än sju ledamöter,
något som ur olika synpunkter förefaller föga rationellt.

Vidkommande den ställning, kollegiet bör erhålla, ansåg jag vid remissen
till lagrådet, att kollegiet icke borde givas karaktär av domstol. Härtill bidrog
i främsta rummet en farhåga, att om kollegiet bleve en specialdomstol,
åtskillnaden mellan den behandling, som åsyftas i förevarande lagstiftning,
och straff lätt bleve utplånad. Lagrådet har emellertid nu enhälligt uttalat
den meningen, att örn en ny myndighet inrättades, densamma borde givas karaktär
av specialdomstol. Såsom skäl härtill har åberopats avsaknaden av
rätt att anställa vittnesförhör vid kollegiet självt. Någon ändring i kollegiets
sammansättning har ej ifrågasatts, för den händelse kollegiet bleve en domstol,
och själva förfarandet förutsättes även i huvudsak kunna anordnas på sätt
som föreslagits. Vid nu nämnda förhållanden har jag icke ansett mig böra
vidhålla det remitterade förslaget i denna punkt utan låtit underkasta detsamma
omarbetning i syfte att tillägga kollegiet karaktär av domstol. Därvid
har det dock icke synts mig nödvändigt att låta denna karaktär framträda
i namnet å myndigheten. På grund av vad lagrådet i annat sammanhang
anfört har jag emellertid utbytt ordet »vårdnad» i den av mig föreslagna
benämningen mot ordet »skydd», så att domstolen erhållit namnet
skyddskollegium. De ändringar i lagtexten, som betingas av att kollegiet erhåller
domstols karaktär, äro föga ingripande. I 10 § har utsagts, att myndigheten
är en särskild domstol. Därav följer möjlighet att anordna vittnesförhör
vid kollegiet under det ansvar för mened, som är stadgat i 13 kap.

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

strafflagen. Vidare har i 7 kap., innehållande allmänna bestämmelser, införts
en ny paragraf, betecknad 59 §, enligt vilken beträffande skyddskollegium
och ärendenas behandling därstädes skall gälla vad örn underrätt och
rättegången därstädes finnes föreskrivet, i den mån ej i förevarande lag är särskilt
stadgat. Med hänsyn till denna allmänna föreskrift har bestämmelsen i 13 §
om domarjäv fått utgå. I dess ställe har insatts ett stadgande, att ledamöterna
skola hava avlagt domared, innan de taga säte i kollegiet. Därjämte har
kollegiet i 26 § tillagts rätt att höra den, som efter lag är jävig att vittna,
med undantag av vissa närmare angivna personer. Den i 27 § andra stycket
förekommande bestämmelsen örn rätt för kollegiet att förordna örn vittnesförhör
vid allmän underrätt har nu inskränkts till det fall, att vittnet är avlägset
boende. Å andra sidan har bestämmelsen i enlighet med lagrådets hemställan
utvidgats att avse jämväl den, som skall upplysningsvis höras.

Vid 54 §, som handlar örn rätt till klagan över beslut örn intagande å allmän
arbetsanstalt, har lagrådet anmärkt, att de myndigheter, vilka bära ansvar
för upprätthållande av allmän ordning eller säkerhet, icke äga talerätt
i den högsta instansen. Enligt lagrådets mening bör offentlig myndighet erhålla
behörighet att överklaga beslut, vari vårdnadskollegium i där anhängigt
ärende icke förordnat örn intagande å allmän arbetsanstalt. Utan att en sådan
besvärsrätt anordnades kunde önskvärd enhetlighet i de många kollegiernas avgöranden
icke uppnäs. Utövningen av besvärsrätten borde göras beroende av
länsstyrelsens förordnande. Däremot har lagrådet ej ansett nödigt att tillägga
offentlig myndighet befogenhet att hos kollegiet påkalla prövning av skyddseller
barnavårdsnämnds beslut i ärenden enligt lagen.

Jag har tidigare framhållit, att samhällets skyddande mot den fara, lösdriveriet
utgör, icke i någon mån far eftersättas. Den trygghet, som lagstiftningen
således måste erbjuda mot beslut av den innebörden, att ingripande,
som bort vidtagas, icke kommer till stånd, har jag ansett kunna vinnas
genom den sammansättning, som givits åt kollegiet. Jag tillåter mig erinra
därom, att i spetsen för kollegiet skall sättas en ordinarie domare, utsedd av
Kungl. Majit, samt att kollegiet vidare skall bestå av en läkare, likaledes utsedd
av Kungl. Majit, och två ledamöter, valda av landsting eller, såvitt angår
Stockholms stad, av stadsfullmäktige därstädes. Det lärer vara föga
sannolikt, att hos ett kollegium med en dylik sammansättning skulle, såsom
lagrådet ansett icke vara uteslutet, kunna utbildas en praxis, vilken från ordningsmaktens
sida icke kail lämnas utan erinran. Vad angår önskan att åvägabringa
en enhetlig praxis, torde det kunna sättas i fråga, om icke de avgöranden,
som träffas i dessa ärenden, vanligen äro så beroende av omständigheterna i
det enskilda fallet, att det blir föga utrymme för en prövande högsta instans att
utbilda en enhetlig lagtillämpning. Emot anordnandet av en besvärsrätt för
det offentliga intresset talar å andra sidan, att ingripandet därigenom i den
allmänna uppfattningen lätt erhåller karaktär av straffrättslig behandling,
en omständighet som icke bör underskattas. Bifall till lagrådets hemställan
i förevarande hänseende skulle för övrigt, vill det synas, följdriktigt leda till att

Kungl. Majlis proposition nr 100.

127

ett besvärsförfarande jämväl finge anordnas beträffande de likartade besluten
av organet i första instans att vägra ärendes överlämnande till kollegiet. Att
det därefter skulle finnas föga utsikt att kunna undvika den nyssberörda menliga
föreställningen synes mig klart. På grund av vad sålunda anförts har
jag icke ansett mig böra tillstyrka bifall till lagrådets berörda hemställan.

Vid 54 § hava vidare tre ledamöter av lagrådet — de tre justitieråden -—
med erinran örn vad motsvarande ledamöter av förra lagrådet yttrat i fråga om
sista instansen för prövning av här avsedda besvärsmål förklarat, att det mötte
stora betänkligheter att förlägga prövningen till högsta domstolen och att detta
borde såvitt möjligt undvikas. Nämnda ledamöter göra gällande, att målen
ur principiell synpunkt böra handläggas av regeringsrätten, samt framhålla
därjämte, att det uppenbarligen är av största vikt, att icke högsta domstolens
arbetsbörda utan trängande skäl ytterligare ökas. Den omständighet,
som i fjol tillädes avgörande betydelse — eller att målen icke städse vinna erforderlig
omedelbar handläggning, emedan regeringsrättens arbete ej fortgår
hela året — hava nämnda ledamöter funnit synnerligen beaktansvärd men
uttala bland annat, att det måhända ej är uteslutet, att i en framtid någon
anordning blir möjlig, som kan lända till minskning av denna olägenhet. Även
den ledamot av lagrådet, som tillhör regeringsrätten, har funnit prövningen
av besvär över kollegiets beslut vara av natur att rätteligen böra hänföras till
området för regeringsrättens jurisdiktion. Med hänsyn till regeringsrättens
arbetsbörda och ledamotsantal kan likväl — uttalar nämnde ledamot -— dessa
besvärsmål förläggande till regeringsrätten icke för närvarande tillstyrkas.

Huruvida det slutliga avgörandet av frågor om frihetsberövande enligt
denna lagstiftning principiellt bör tillkomma regeringsrätten, synes tveksamt,
helst örn det organ, som i första hand har att pröva dessa frågor, nu skall, såsom
jag på grund av lagrådets hemställan förordar, erhålla karaktär av domstol.
Men oavsett huru berörda principiella spörsmål bedömes, kan ärendenas
förläggande till regeringsrätten enligt min uppfattning icke för närvarande
tillstyrkas. I likhet med förra lagrådet finner jag nämligen avgörande betydelse
böra tilläggas den nyss omförmälda olägenheten, att besvärsmålen, i
vilka de klagande oftast ej äro å fri fot, icke städse omedelbart kunna prövas.
Vad de tre ledamöterna av det nuvarande lagrådet framhållit rörande högsta
domstolens arbetsbörda är å andra sidan värt allt beaktande. Besannas den
antydda farhågan, att arbetsbördan på grund av den nya lagstiftningen blir
mera avsevärt ökad, lärer frågan om instansordningen böra upptagas till förnyat
övervägande.

Av lagrådet i övrigt framförda anmärkningar, till övervägande del av formell
natur, hava blivit beaktade. I samband med de ändringar, anmärkningarna
föranlett, hava jämväl vidtagits vissa jämkningar i lagtexten av huvudsakligen
redaktionell art.

På sätt jag vid remissen till lagrådet anförde, har jag låtit upprätta en
jämförelse mellan det för 1930 års riksdag framlagda förslaget till vanarts -

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

lag och det förslag till lag i ämnet, som jag förordar. Denna jämförelse
torde såsom bilaga få fogas vid förevarande protokoll. (Bilaga A.)

Föredraganden uppläser härefter det sålunda föreliggande förslaget till lag
om åtgärder mot vanartigt levnadssätt (vanartslag) samt hemställer, att detsamma
måtte jämlikt § 87 regeringsformen föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den
lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Åke Karlholm.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

129

Bilaga A.

(1930 års proposition.) (1931 års proposition.)

Förslag

till

Lag

örn åtgärder mot vanartigt levnadssätt (vanartslag).

Härigenom förordnas som följer:

1 KAP.

Lagens tillämpliglietsområde.

1 §•

2 §.

Vanart föreligger, då någon, som fyllt aderton år, undandrager sig att efter
förmåga ärligen försörja sig och tillika

1. under kringstrykande eller eljest
för ett liv, som giver grundad anledning
till antagande, att han annorledes
än genom leverne, som under 3 avses,
på ohederligt sätt förskaffar sig medel
till sitt uppehälle, eller som innebär
fara för allmän ordning eller säkerhet;
eller

2. gör sig förfallen till bettleri eller
tillåter barn, som står under hans vårdnad
eller uppsikt, att bettla eller använder
barn eller andra att bettla för
sin räkning; eller

3. är hemfallen åt otuktigt leverne
i tillfälliga förbindelser samt därjämte
antingen till otukt förleder ungdom
eller genom sitt leverne åstadkommer
särskild fara för sådant förledande
eller genom inbjudan till
otukt väcker anstöt å ställe, som i 11

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1

1. under kringstrykande eller
för ett liv, som giver grundad anledning
till antagande, att han, annorledes
än genom leverne som avses i 3 §,
på ohederligt sätt förskaffar sig medel
till sitt uppehälle, eller som innebär
fara för allmän ordning eller säkerhet;
eller

2. gör sig förfallen till bettleri eller
tillåter barn, som står under hans vårdnad
eller uppsikt, att bettla eller använder
barn eller andra att bettla för
sin räkning.

3 §•

Vanart föreligger jämväl,

ami. 80 käft. (.Nr 100.) 9

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

kap. 15 § strafflagen sägs, eller genom
sitt leverne verkar störande för
närboende eller andra.

3 §•

Vanart föreligger jämväl, då någon,
som fyllt aderton men ej tjuguett
år, är hemfallen åt otuktigt leverne
i tillfälliga förbindelser samt
till följd därav uppenbar fara är för
handen, att han icke kommer att efter
förmåga ärligen försörja sig.

ställe, som i 11 kap. 15 § strafflagen
sägs, eller genom sitt leverne verkar
störande för närboende eller andra,

eller

2. då någon, som fyllt aderton men
ej tjuguett år, är, utan att sådana särskilda
omständigheter föreligga som
avses under 1, hemfallen åt otuktigt
leverne i tillfälliga förbindelser samt
till följd därav uppenbar fara är för
handen, att han icke kommer att efter
förmåga ärligen försörja sig.

2 KAP.

Om särskilda samhällsorgan för behandling av ärenden enligt denna lag.

4 §.

Närmaste befattningen med ärenden enligt denna lag tillkommer, såvitt angår
den, som är under tjuguett år, barnavårdsnämnden samt beträffande den,
som fyllt tjuguett år, skyddsnämnd.

Beträffande stad med ett invånarantal av minst 20,000 må Konungen, på
framställning av stadsfullmäktige, förordna, att befattningen med de ärenden,
som barnavårdsnämnd enligt denna lag har att handlägga, skall tillkomma en
särskild nämnd. Angående sammansättningen av sådan nämnd skall gälla vad
örn barnavårdsnämnd finnes stadgat. Konungen meddelar de närmare bestämmelser
rörande nämnden, som må finnas nödiga.

5 §. 5 §.

Skyddsnämnd utgöres av ordföran- Skyddsnämnden skall bestå av tre
de och två bisittare. ledamöter. Av dem skall en vara vald

av landstinget eller, såvitt angår
skyddsnämnd i stad, som ej deltager i
(Jfr sista stycket.) landsting, av stadsfullmäktige, en för ordnad

av länsstyrelsen och en självskriven.

Ordförande är: Självskriven ledamot är:

i skyddsnämnd i stad, där polismästare finnes, polismästaren eller den befattningshavare
vid polisväsendet, som enligt instruktion eller förordnande har
att taga befattning med ärenden enligt denna lag, och i annan stad stadsfiskalen
eller, om han är befriad från all befattning med polisväsendet, den som
närmast under polischefen har inseende över polisväsendet; samt

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

131

i annan skyddsnämnd polischefen i
styrelsen må hava förordnats att taga

Av bisittama skall en vara vald av
landstinget eller, såvitt angår skyddsnämnd''
i stad, som ej deltager i landsting,
av stadsfullmäktige och den andine
vara förordnad av länsstyrelsen.

6 §•

För varje skyddsnämnd skola av
landstinget eller stadsfullmäktige, så
ock av länsstyrelsen utses en eller
flera män eller kvinnor att tjänstgöra
såsom bisittare i nämnden ävensom
suppleanter till det antal, som prövas
erforderligt. Där från någondera sidan
flera utsetts, skola de vid varje
års början efter samråd med ordföranden
sig emellan fördela tjänstgöringsskyldigheten.
Tjänstgöringstiden är
fyra år, räknade från och med den
1 januari året näst efter det, då valet
skedde eller förordnandet meddelades.
Avgår någon före tjänstgöringstidens
utgång, utses annan i hans ställe för
den återstående tiden. Såvitt möjligt
böra till uppdraget utses personer, bosatta
å samma ort som ordföranden.
Samma person må utses för flera
nämnder.

orten eller den polisman, som av länsbefattning
med nyssnämnda ärenden.

Ordförande i nämnden förordnas
av länsstyrelsen. Därest annan än den
självskrivne ledamoten utses till ordförande,
förordnar länsstyrelsen jämväl
vice ordförande i nämnden.

(Jfr första stycket.)

6 §•

För varje skyddsnämnd skola av
landstinget eller stadsfullmäktige, så
ock av länsstyrelsen utses en eller
flera män eller kvinnor att tjänstgöra
såsom ledamöter i nämnden ävensom
suppleanter till det antal, som prövas
erforderligt. De sålunda å vardera
sidan utsedda skola vid varje års
början efter samråd med ordföranden
sig emellan fördela tjänstgöringsskyldigheten.
Tjänstgöringstiden
är fyra år, räknade från och med den
1 januari året näst efter det, då valet
skedde eller förordnandet meddelades.
Avgår någon före tjänstgöringstidens
utgång, utses annan i hans
ställe för den återstående tiden. Såvitt
möjligt böra till uppdraget utses
personer, bosatta å samma ort som
den självskrivne ledamoten. Samma
person må utses för flera nämnder.

132

Kungl. Maj. ts proposition nr 100.

verksamhetsområde och att den, som
är boende utom detta område, må avsäga
sig uppdraget. Örn valet skall
länsstyrelsen omedelbart underrättas.

verksamhetsområde och att den, som
är boende utom detta område, må avsäga
sig uppdraget. Örn valet, som
bör ske före september månads utgång,
skall länsstyrelsen omedelbart
underrättas.

Länsstyrelse skall, där så ske kan,
till uppdraget utse personer, som äga
erfarenhet örn socialt arbete; och bör
tillfälle beredas organisationer, vilka
inom orten utöva social hjälpverksamhet,
att avgiva förslag å lämpliga personer.
Där länsstyrelsen till ordförande
förordnar av landsting eller
stadsfullmäktige vald man, skall minst
en av dem, länsstyrelsen utser, vara
kvinna.

7 §•

När skyddsnämnd skall sammanträda,
har ordföranden att inkalla bisittare
med iakttagande av uppgjord
tjänstgöringsfördelning. Handlägges
ärende rörande kvinna, skall minst en
av bisittarna vara kvinna. Utebliver
den, som inkallats, och är suppleant
ej att tillgå, äger ordföranden inkalla
annan lämplig person i den uteblivnes
ställe.

För deltagande i sammanträde äger
bisittare åtnjuta gottgörelse av statsmedel
i form av dagtraktamente med
fem kronor för sammanträdesdag
ävensom, där våglängden mellan hans
hemvist och sammanträdesstället överstiger
fem kilometer, resekostnadsersättning
enligt allmänna resereglementet.

8 §.

Ärende må icke hos skyddsnämnd Ärende må icke hos skyddsnämnd
till avgörande företagas, med mindre företagas, med mindre nämnden är
nämnden är fulltalig. fulltalig.

Yppas inom skyddsnämnd vid besluts fattande olika meningar, galle den,
varom två förena sig. Har envar sin mening och kunna meningarna ej till
varandra jämkas, skall ordförandens gälla.

7 §.

När skyddsnämnd skall sammanträda,
har ordföranden att inkalla övriga
ledamöter med iakttagande
av uppgjord tjänstgöringsfördelning.
Handlägges ärende rörande kvinna,
skall minst en av ledamöterna vara
kvinna. Utebliver den, som inkallats,
och är suppleant ej att tillgå, äger
ordföranden inkalla annan behörig
och lämplig person i den uteblivnes
ställe.

(Jfr 6A §.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

133

9 §.

Där det för lagens tillämpning inom någon kommun finnes erforderligt, må
barnavårdsnämnd och skyddsnämnd till sitt biträde kalla därtill skickade män
och kvinnor.

Finnes ersättning åt sådant biträde böra utgå, ankommer det på kommunen
att efter framställning av nämnden bestämma därom.

10 §.

Över barnavårdsnämnd och skyddsnämnd
tillkommer befattningen med
ärenden enligt denna lag en särskild
domstol, benämnd skyddskollegium.

Skyddskollegium skall firmas i
Stockholms stad, och i varje län. Kollegiet
eller, i fall som avses i 12 §,
varje avdelning därav skall bestå av
ordförande och tre andra ledamöter.

Ordföranden skall vara ordinarie innehavare
av domarämbete och en av de
övriga ledamöterna skall vara läkare.
Dessa förordnas av Konungen. Återstående
två ledamöter skola vara valda
på sätt i 11 § sägs.

För vardera av de ledamöter, Konungen
förordnar, utser Konungen
tillika en eller flera suppleanter,
uppfyllande de för ledamoten föreskrivna
behörighetsvillkoren. Angående
de suppleanter, som i övrigt skola
finnas, är stadgat i 11 §.

Tjänstgöringstiden är fyra år, räknade
från och med den 1 januari året
näst efter det, då förordnandet meddelades
eller välet skedde. Avgår någon
före tjänstgöringstidens utgång,
utses annan i hans ställe för den återstående
tiden.

11 §.

För skyddskollegmm eller, i fall
som avses i 12 §, varje avdelning därav
skola i Stockholms stad av stadsfullmäktige
och i varje län av landstinget
väljas tre personer att tjänst -

134

Kungl. Majlis proposition nr 100.

göra såsom, ledamöter, bland deni
minst en kvinna, så ock suppleanter
till det antal, som prövas erforderligt,
bland dem likaledes minst en kvinna.
I den mån så lämpligen kan ske, böra
till uppdragen väljas personer, bosatta
å samma ort som ordföranden.
De valda skola vid varje års början
efter samråd med ordföranden sig
emellan fördela tjänstgöringsskyldigheten.

Finnas i län två landsting eller
stad, som ej deltager i landsting, skall
val, som nyss är sagt, förrättas av
vartdera landstinget samt av stadsfullmäktige
i varje sådan stad; och
skola de sålunda valda företrädesvis
tjänstgöra vid handläggning av ärenden,
som överlämnats från barnavårdsnämnd
eller skyddsnämnd i det landstingsområde
eller den stad, vars valmyndighet
utsett dem. Samma person
må utses av flera valmyndigheter.

Ledamot eller suppleant, som i denna
paragraf avses, skall vara svensk
medborgare och hava uppnått tjugufem
års ålder. Ej må uppdraget inneliavas
av den, som är omyndig eller
försatt i konkurstillstånd, ej heller
av den, som på grund av honom
ådömd straffpåföljd icke må utöva
allmän befattning eller genom utslag,
som ännu icke vunnit laga kraft, är
dömd till påföljd, som nu är sagd,
eller är ställd under framtiden för
brott, vilket kan medföra sådan påföljd,
eller är förklarad ovärdig att
inför rätta föra andras talan.

12 §.

Där med hänsyn till den arbetsbörda,
som åvilar skyddskollegium, så
finnes nödigt, äger Konungen förordna
örn inrättande av två eller flera

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

135

avdelningar av kollegiet ävensom meddela
de föreskrifter, som i anledning
därav kunna påkallas.

13 §.

Den som ej avlagt domared skall,
innan han täger säte i skyddskollegium,
, avlägga sådan ed inför ordföranden
eller inför allmän underrätt.

U §.

När skyddskollegium skall sammanträda,
har ordföranden att inkalla
övriga ledamöter med iakttagande
av uppgjord t jänst g öring sför delning.
Handlägges ärende rörande kvinna,
skall minst en av ledamöterna vara
kvinna. Utebliver den, som inkallats,
eller finnes han vara av jäv hindrad
att tjänstgöra och är suppleant ej att
tillgå, äger ordföranden inkalla annan
behörig och lämplig person i den uteblivnes
eller jäviges ställe.

15 §.

Ärende må icke hos skyddskollegium
företagas, med mindre kollegiet
är fulltaligt.

Vad de flesta i skyddskollegium
säga galle för kollegiets beslut. Vid
lika röstetal galle den mening, ordföranden
omfattar. Åro flera meningar
och finnes efter jämkning flertal för
en av dem vara för harndén, galle den
meningen. Kunna meningarna ej till
varandra sålunda jämkas, galle ordförandens.
För beslut örn intagande
å allmän arbetsanstalt enligt 29 eller
30 § erfordras, att ordföranden biträder
beslutet.

3 KAP.

Om ärendenas behandling hos barnavårdsnämnd och skyddsnämnd.

10 §. 16 §■

Beträdes någon av polisman med vanart, som avses i 2 §, skall han inställas
för den barnavårdsnämnd eller skyddsnämnd, som enligt 4 § har att hand -

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

lägga ärendet, för undergående av förhör; är det erforderligt, må han anhållas
i avbidan på nämndens beslut i ärendet.

Barnavårdsnämnd eller skyddsnämnd
må ock eljest, när anledning därtill
föreligger, till handläggning upptaga
å nämnden ankommande fråga örn
vidtagande av åtgärder enligt denna
lag.

Där den, örn vilken i ärendet är fråga,
icke inställes inför nämnden, äger
denna kalla honom till personlig inställelse
inför nämnden eller någon av
nämnden utsedd person för undergående
av förhör; är han bevisligen kallad,
men utebliver han utan laga förfall,
äger nämnden hos polismyndigheten
erhålla handräckning för hans
hämtande.

Erhåller fattigvårdsstyrelse, hälsovårdsnämnd,
nykterhetsnämnd eller
polismyndighet kännedom örn fall av
vanart, som avses i 3 §, skall anmälan
därom ofördröjligen göras hos barnavårdsnämnden
eller skyddsnämnden.
Kan namn, ålder eller bostad beträffande
den, örn vilken är fråga, ieke
utrönas utan att han därom varder
hörd, äger polismyndighet föranstalta
örn sådant förhör. Har han för dylikt
ändamål anhållits, skall han omedelbart
efter förhöret lösgivas. Finnes
det sedermera, att han lämnat oriktiga
uppgifter, må han anhållas för att inställas
inför nämnden.

Jämväl i annat fall än ovan sägs
må barnavårdsnämnd eller skyddsnämnd,
när anledning därtill föreligger,
till handläggning upptaga å
nämnden ankommande fråga örn vidtagande
av åtgärder enligt denna lag.

Där den, örn vilken i ärendet är fråga,
icke inställes inför nämnden, äger
nämnden eller ordföranden kalla honom
till personlig inställelse inför
nämnden eller någon av denna utsedd
person för undergående av förhör; är
han bevisligen kallad, men utebliver
han utan laga förfall, äger nämnden
hos polismyndigheten erhålla handräckning
för hans hämtande.

När omständigheterna därtill föranleda, må nämnden före meddelandet av
slutligt beslut i ärendet lösgiva anhållen person.

U §.

Nämnden skall utan dröjsmål verkställa
erforderlig undersökning i ärendet.
Å ordföranden ankommer därvid
att angående den, örn vilken i ärendet
är fråga, införskaffa upplysning från

17 §.

Nämnden skall utan dröjsmål verkställa
erforderlig undersökning i ärendet.
Å ordföranden eller annan, som
nämnden i sådant hänseende bemyndigat,
ankommer därvid att angående

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

137

det i 54 § omförmälda centralregistret
samt att, där så anses nödigt, begära
utdrag av straff registret. Vid undersökningen
böra utredas de omständigheter,
som föranlett ingripandet mot
honom, den kommun, i vilken han vistades,
då ingripandet ägde rum, hans
uppehållsorter och sysselsättning under
den närmast förflutna tiden, hans
hälsotillstånd, möjlighet att försörja
sig samt levnadsförhållanden i övrigt,
så ock vad eljest kan vara av betydelse
vid ärendets prövning. Då förhör
hålles, skall protokoll föras över vad
därvid förekommer.

Finnes uppenbart, att vanart ej föreligger,
eller anser nämnden vård,
som avses i 12 §, vara erforderlig, må
undersökningen efter omständigheterna
begränsas.

Där nämnden kallar någon, som är
boende eller uppehåller sig inom nämndens
verksamhetsområde, till inställelse
för att meddela upplysning i något till
nämndens behandling hörande ärende,
är han pliktig att hörsamma kallelsen,
såvida han minst fyra dagar förut erhållit
del därav. Utebliver han utan laga
förfall, äger nämnden fälla honom
att böta fem kronor och genom vite tillhålla
honom att inställa sig. I fall av
tredska äger nämnden fälla honom till
vitet samt förelägga högre vite. Vitena
må dock tillsammans ej överstiga trettio
kronor. Kan den tredskande ändock
ej förmås till inställelse, äger nämnden
erhålla handräckning hos polismyndigheten
för hans hämtande. I fråga
om ersättning till den, som inställt sig,
skall vad angående ersättning av allmänna
medel till vittnen i brottmål fin -

dén, örn vilken i ärendet är fråga, införskaffa
upplysning från det i 61 §
omförmälda centralregistret, så framt
det icke är känt, att han ej förekommer
i registret, ävensom att, där så anses
nödigt, begära utdrag av straffregistret.
Vid undersökningen böra utredas
de omständigheter, som föranlett
ingripandet mot honom, den kommun,
i vilken han vistades, då.ingripandet
ägde rum, hans uppehållsorter
och sysselsättning under den närmast
förflutna tiden, hans hälsotillstånd,
möjlighet att försörja sig samt levnadsförhållanden
i övrigt, så ock vad
eljest kan vara av betydelse vid ärendets
prövning. Då förhör hålles, skall
protokoll föras över vad därvid förekommer.

Finnes uppenbart, att vanart ej föreligger,
eller anser nämnden vård,
som avses i 18 §, vara erforderlig, må
undersökningen efter omständigheterna
begränsas.

Där nämnden kallat någon, som är
boende eller uppehåller sig inom nämndens
verksamhetsområde, till inställelse
vid förhör inför nämnden eller någon
av nämnden utsedd person för
att meddela upplysning i något till
nämndens behandling hörande ärende,
är han pliktig att hörsamma kallelsen,
såvida han minst fyra dagar förut erhållit
del därav. Utebliver han utan laga
förfall, äger nämnden fälla honom
att böta fem kronor och genom vite tillhålla
honom att inställa sig. I fall av
tredska äger nämnden fälla honom till
vitet samt förelägga högre vite. Vitena
må dock tillsammans ej överstiga trettio
kronor. Kan den tredskande ändock
ej förmås till inställelse, äger nämnden
erhålla handräckning hos polismyndigheten
för hans hämtande. I fråga
örn ersättning till den, som inställt sig,

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

nes stadgat äga motsvarande tillämpning;
dock skall ersättningen alltid
stanna å statsverket.

12 §.

Finnes beträffande den, örn vilken i
ärendet är fråga, skäl att vidtaga åtgärd
enligt lagen om fattigvården eller
lagen om behandling av alkoholister
eller föreligger ett ej blott tillfälligt
behov av sjukvård eller annan dylik
vård, och prövas det tjänligare att bereda
honom sålunda erforderlig vård
än att vidtaga åtgärd enligt denna lag,
skall nämnden ofördröjligen söka föranstalta,
att vård, som nyss sagts, kommer
till stånd.

Är han varaktigt oförmögen till arbete
och på den grund i behov av vård å
vårdanstalt, men finnes anledning antaga,
att hans intagande å sådan anstalt
skulle äventyra ordningens
upprätthållande därstädes eller i annat
hänseende medföra synnerlig olägenhet
för anstalten, må nämnden,
därest han förut varit föremål för åtgärd
enligt 13, 14 eller 23 §, överlämna
ärendet till länsstyrelsens prövning.

13 §.

Kommer vård, som avses i 12 § första
stycket, icke till stånd och finnes
vanart föreligga, skall nämnden tillhålla
den felande att föra ett ordentligt
liv samt allvarligt erinra honom
örn de påföljder, som i annat fall kunna
inträda för honom.

Då omständigheterna därtill föranleda,
må nämnden ställa den felande
under övervakning på sätt i 55 §
sägs.

Där det prövas vara till gagn för den

skall vad angående ersättning av allmänna
medel till vittnen i brottmål finnes
stadgat äga motsvarande tillämpning;
dock skall ersättningen alltid
stanna å statsverket.

18 §.

Finnes beträffande den, örn vilken i
ärendet är fråga, skäl att vidtaga åtgärd
enligt gällande lagstiftning om
fattigvård eller om alkoholistvård
eller föreligger ett ej blott tillfälligt
behov av sjukvård eller annan dylik
vård, och prövas det tjänligare att bereda
honom sålunda erforderlig vård
än att vidtaga åtgärd enligt denna
lag, skall nämnden ofördröjligen söka
föranstalta, att vård, som nyss sagts,
kommer till stånd.

Är han varaktigt oförmögen till arbete
och på den grund i behov av vård å
vårdanstalt, men finnes anledning antaga,
att hans intagande å sådan anstalt
skulle äventyra ordningens
upprätthållande därstädes eller i annat
hänseende medföra synnerlig olägenhet
för anstalten, må nämnden,
därest han förut varit föremål för åtgärd
enligt 19, 20 eller 29 §, överlämna
ärendet till skyddskollegiets prövning.

19 §.

Kommer vård, som avses i 18 § första
stycket, icke till stånd och finnes
vanart föreligga, skall nämnden tillhålla
den felande att föra ett ordentligt
liv samt allvarligt erinra honom
om de påföljder, som i annat fall kunna
inträda för honom.

Då omständigheterna därtill föranleda,
må nämnden ställa den felande
under övervakning på sätt i 62 §
sägs.

Där det prövas vara till gagn för den

Kungl. Majlis proposition nr 100.

139

felandes tillrättaförande, skall nämnden
söka vara honom behjälplig med
anskaffande av arbete eller vidtaga annan
tjänlig åtgärd; och bör i ty fall efter
omständigheterna hänvändelse ske
till arbetsförmedlingsanstalt, myndighet,
som handhar ledningen av allmänt
arbetsföretag, annan offentlig eller enskild
institution, hans anhöriga eller
andra, som finnas lämpliga och villiga
att omhändertaga honom eller att eljest
bereda honom tillfälle att efter förmåga
ärligen försörja sig. I avvaktan på
sådan hjälpåtgärds vidtagande skall
nämnden, i den mån det erfordras, söka
bereda honom husrum och uppehälle
mot fullgörande av arbete.

felandes tillrättaförande, skall nämnden
söka vara honom behjälplig med
anskaffande av arbete eller vidtaga annan
tjänlig åtgärd; och bör i ty fall efter
omständigheterna hänvändelse ske
till arbetsförmedlingsanstalt, myndighet,
som handhar ledningen av allmänt
arbetsföretag, annan offentlig eller enskild
institution, hans anhöriga eller
andra, som kunna finnas lämpliga och
villiga att omhändertaga honom eller
att eljest bereda honom tillfälle att efter
förmåga ärligen försörja sig och föra
ett ordentligt liv. I avvaktan på sådan
hjälpåtgärds vidtagande skall
nämnden, i den mån det erfordras, söka
bereda honom husrum och uppehälle

mot fullgörande av arbete.

Mottager den felande vid allmänt arbetsföretag anvisat arbete eller vill han
ingå å hem eller anstalt, som upprättats av kommun, förening eller stiftelse,
äger nämnden, ändå att han icke ställes under övervakning, föreskriva, att han
skall kvarbliva i arbetet eller å hemmet eller anstalten under viss tid, högst
sex månader, ävensom i övrigt meddela honom de föreskrifter, som finnas erforderliga
för hans rättelse.

U §.

Vill den felande frivilligt ingå på
allmän arbetsanstalt, som avses i denna
lag, och förbinder han sig skriftligen
att kvarstanna å sådan anstalt
under viss tid, minst sex månader och
högst två år, äger nämnden, när den
finner skäl föreligga för hans intagande
under den i förbindelsen angivna
tiden och plats för honom kan beredas,
i stället för att vidtaga åtgärd
enligt 13 § medgiva, att han må intagas
å anstalten. Är han omyndig, erfordras
samtycke av den, som enligt
lag har att sörja för hans person.

20 §.

Vill den felande frivilligt ingå på
allmän arbetsanstalt, som avses i denna
lag, och förbinder han sig skriftligen
att kvarstanna å sådan anstalt
under viss tid, minst sex månader och
högst två år, äger nämnden, när den
finner skäl föreligga för hans intagande
under den i förbindelsen angivna
tiden och plats för honom kan beredas,
i stället för att vidtaga åtgärd
enligt 19 § medgiva, att han må intagas
å anstalten. Är han omyndig, erfordras
samtycke av den, som enligt
lag har att sörja för hans person.

Nämnden skall tillse, att han överföres till anstalten, samt dit insända
handlingar och protokoll i ärendet jämte redogörelse för den av nämnden företagna
undersökningen, i den mån handlingar och protokoll icke innefatta upplysning
därom.

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

15 §.

Finnes återfall i vanart föreligga,
i ty att den felande förut varit föremål
för åtgärd enligt 13, 14 eller 23 §,
samt åtgärd enligt 13 eller 14 §
prövas icke till gagn för hans tillrättaförande
kunna vidtagas,

skall nämnden överlämna ärendet
till länsstyrelsens prövning.

Återfall skall dock icke anses vara
för handen, där den felande längre tid
tillbaka än fem år före hans inställande
inför nämnden varit föremål för
beslut enligt 13 § eller efter frivilligt
ingående enligt 14 § k allmän ar betsanstalt
utskrivits därifrån.

Ärendet skall ock överlämnas till
länsstyrelsens prövning, där den felande
är okänd och undandrager sig att
uppgiva namn och hemvist eller skälig
anledning förekommer till antagande,
att hans uppgift därom är oriktig,
samt rätta förhållandet ej kan
utrönas.

16 §.

21 §.

Finnes återfall i vanart föreligga, i
ty att den felande förut varit föremål
för åtgärd enligt 19, 20 eller 29 §

och prövas åtgärd enligt 19 eller
20 § icke till gagn för hans tillrättaförande
kunna vidtagas,

skall nämnden överlämna ärendet
till skyddskollegiets prövning.

Återfall skall dock icke anses vara
för handen, där den felande ej senare än
fem år före hans inställelse inför nämnden
varit föremål för beslut enligt 19 §
eller efter frivilligt ingående enligt
20 § å allmän arbetsanstalt utskrivits
därifrån.

Är fråga om vanart, som avses i
3 § under 1, må ärendet ej överlämnas
till skyddskollegiets prövning, med
mindre den felande undandrager sig
att efter förmåga ärligen försörja sig
eller till följd av hans leverne uppenbar
fara är för handen, att han icke
kommer att efter förmåga ärligen försörja
sig, eller eljest synnerliga skäl
därtill äro.

Förutom i fall, som ovan sägs, skall
ärendet överlämnas till skyddskollegiets
prövning, där den felande är
okänd och undandrager sig att uppgiva
namn och hemvist eller skälig anledning
förekommer till antagande, att
hans uppgift därom är oriktig, samt
rätta förhållandet ej kan utrönas.

22 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

141

ten eller, då fråga är om den, som är
under tjuguett år, hos barnavårdsnämnden
därstädes; och må nämnden
efter verkställd undersökning, där ej
omständigheterna föranleda till åtgärd
enligt 13 eller 14 §, överlämna ärendet
till länsstyrelsens prövning.

17 §.

Nämndens beslut skola antecknas
till protokollet. Vidtager nämnden åtgärd
enligt 13 § andra, tredje eller
fjärde stycket eller 14 § skall nämnden
tillställa den felande skriftligt besked
örn åtgärden och vad han med
hänsyn till densamma har att iakttaga.

18 §.

Då ärende överlämnas till länsstyrelsen,
skall nämnden ofördröjligen till
länsstyrelsen insända handlingar och
protokoll i ärendet jämte redogörelse
för den däri företagna undersökningen,
i den mån handlingar och protokoll
icke innefatta upplysning därom. Äro
prästbetyg och utdrag av straffregistret
ej tillgängliga, skall nämnden hos
vederbörande begära dessa handlingar
med anmodan om deras omedelbara
översändande till länsstyrelsen.

På nämndens föranstaltande skall
den felande genom polismyndighetens
försorg skyndsamt inställas hos länsstyrelsen;
är han på fri fot, skall han
för ändamålet tagas i förvar. Polismyndigheten
skall ock till länsstyrelsen
insända hans signalement.

ten eller, då fråga är örn den, som är
under tjuguett år, hos barnavårdsnämnden
därstädes; och må nämnden
efter verkställd undersökning, där ej
omständigheterna föranleda till åtgärd
enligt 19 eller 20 §, överlämna ärendet
till skyddskollegiets prövning,
dock att i fall av vanart, som avses i
3 § under 1, ärendet må överlämnas,
allenast, så framt någon av de i 21 §
tredje stycket stadgade förutsättningarna
är för handen.

23 §.

Nämndens beslut skola antecknas till
protokollet. Vidtager nämnden åtgärd
enligt 19 § andra, tredje eller
fjärde stycket eller 20 §, skall nämnden
tillställa den felande skriftligt besked
örn åtgärden och vad han med
hänsyn till densamma har att iakttaga.

24 §.

Då ärende överlämnas till skyddskollegiet,
skall nämnden ofördröjligen
till kollegiet insända handlingar och
protokoll i ärendet jämte redogörelse
för den däri företagna undersökningen,
i den mån handlingar och protokoll
icke innefatta upplysning därom.
Äro prästbetyg och utdrag av straffregistret
ej tillgängliga, skall nämnden
hos vederbörande begära dessa handlingar
med anmodan örn deras omedelbara
översändande till kollegiet.

På nämndens föranstaltande skall
den felande genom polismyndighetens
försorg skyndsamt inställas hos
skyddskollegiet; är han på fri fot, skall
han för ändamålet tagas i förvar. Polismyndigheten
skall ock till kollegiet
insända hans signalement.

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

19 §.

Då undersökning eller annan åtgärd
på barnavårdnämnds eller skyddsnämnds
föranstaltande vidtages i ärende
angående vanart jämlikt 2 § under
3 eller jämlikt 3 §, bör noga tillses, att
den, som är föremål för behandling,
icke utsattes för allmän uppmärksamhet
eller onödigtvis störes i lovlig verksamhet.

25 §.

Då undersökning eller annan åtgärd
på barnavårdsnämnds eller skyddsnämnds
föranstaltande vidtages i
ärende angående vanart jämlikt 3 §,
bör noga tillses, att den, som är föremål
för behandling, icke utsättes för allmän
uppmärksamhet eller onödigtvis
störes i lovlig verksamhet.

Vad hos nämnd i dylika ärenden förekommit må ej yppas för obehöriga.
Alla handlingar i dessa ärenden skola så förvaras, att de icke åtkommas av
obehöriga.

4 KAP.

Om ärendenas behandling hos
länsstyrelse.

20 §.

Har ärende överlämnats till länsstyrelse,
skall länsstyrelsen så snart ske
kan hålla förhör och i övrigt verkställa
erforderlig utredning i ärendet,
därvid länsstyrelsen har att införskaffa
läkarbetyg angående den felande.
Länsstyrelsen äger inkalla dem, som
kunna antagas hava kännedom i saken,
för att upplysningsvis höras.

Vid förhör skola förhandlingarna
vara offentliga. När den felande det
begär, så ock eljest, när länsstyrelsen

4 KAP.

Om ärendenas behandling hos
skyddskollegium.

26 §.

Har ärende överlämnats till skyddskollegium,
skall kollegiet så snart
ske kan och senast inom en vecka hålla
förhör. Det åligger kollegiet att i övrigt
verkställa erforderlig utredning.
För sådant ändamål äger kollegiet
eller dess ordförande att av polismyndighet
påkalla dm undersökning,
som prövas erforderlig. Kollegiet eller
dess ordförande äger ock inkalla dem,
som kunna antagas hava kännedom i
saken, för att vittna eller upplysningsvis
höras. Den, som efter lag är jävig
att vittna, må vid kollegiet höras utan
ed, dock ej den, som är yngre än femton
år eller saknar förståndets fulla
bruk eller på grund av honom ådömd
straffpåföljd är utestängd frän behörighet
och rättigheter, varom förmäles i
2 kap. 19 § strafflagen. Protokoll skall
föras över vad vid förhör förekommer.

Vid förhör skola förhandlingarna
vara offentliga. Ordförandm äger dock
avvisa åhörare, som mligt vad känt

Kungl. Majlis proposition nr 100.

143

finner omständigheterna därtill föranleda,
skall handläggningen dock äga
rum inom stängda dörrar, därvid
länsstyrelsen likväl må medgiva hans
anhöriga ävensom andra, vilkas närvaro
kan förväntas bliva till nytta under
förhöret, att övervara detsamma.

I fråga örn biträde åt den felande
vid ärendets behandling hos länsstyrelsen
skall vad i lag finnes stadgat
angående rättegångsbiträde åt häktad
i tillämpliga delar äga motsvarande
giltighet; dock att på den felandes begäran
biträde ej må förordnas, där det
finnes uppenbart onödigt, att till biträde
må utses även den, som icke avlagt
för utövande av domarämbete
föreskrivna kunskapsprov, samt att ersättning,
som av allmänna medel tillerkännes
biträde, alltid skall stanna
å statsverket.

21 §.

är eller antagas må, ej fyllt aderton
år. När den felande det begär, så ock
eljest, när kollegiet finner omständigheterna
därtill föranleda, skall handläggningen
äga rum inom stängda
dörrar, därvid kollegiet likväl må
medgiva hans anhöriga ävensom andra,
vilkas närvaro kan förväntas bliva
till nytta under förhöret, att övervara
detsamma.

I fråga örn biträde åt den felande
vid ärendets behandling hos skyddskollegiet
skall vad i lag finnes stadgat
angående rättegångsbiträde åt häktad
i tillämpliga delar äga motsvarande
giltighet; dock att på den felandes begäran
biträde ej må förordnas, där det
finnes uppenbart onödigt, att till biträde
må utses även den, som icke avlagt
för utövande av domarämbete föreskrivna
kunskapsprov, samt att ersättning,
som av allmänna medel tillerkännes
biträde, alltid skall stanna å
statsverket.

Kan ärende ej avgöras å den dag,
då dess behandling påbörjats, skall
fortsatt handläggning äga rum snarast
möjligt och senast inom en vecka
från förra handläggningen, där ej särskilt
förhållande nödvändig gör längre
uppskov.

27 §.

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Finner länsstyrelsen av förhållandena
påkallat, att någon varder vid domstol
hörd såsom vittne eller upplysningsvis
angående uppgivna omständigheter,
äger länsstyrelsen förordna,
att dylikt förhör skall äga rum vid
den underrätt, som med hänsyn till tid
och plats för dess sammanträden prövas
lämplig. På framställning av
länsstyrelsen skall rättens ordförande
låta till rätten inkalla dem, som skola
höras.

22 §.

Utebliver utan laga förfall den,
som enligt 20 § första stycket bevisligen
kallats till inställelse inför länsstyrelsen,
äger länsstyrelsen fälla honom
till böter, högst tjugufem kronor,
och genom vitén tillhålla honom att
inställa sig samt i fall av tredska fälla
honom till sålunda förelagda vitén.
Kan han ändock ej förmås till inställelse,
må länsstyrelsen låta hämta
honom.

I fråga om ersättning till den som,
efter kallelse enligt 20 § första stycket
eller 21 § andra stycket, inställt
sig inför länsstyrelsen eller domstol,
skall vad angående ersättning av allmänna
medel till vittnen i brottmål
finnes stadgat äga motsvarande tilllämpning;
dock skall ersättningen alltid
stanna å statsverket.

23 §.

Finner länsstyrelsen vård enligt 12
§ första stycket icke böra komma till
stånd och framgår av utredningen i

ersättning för nödvändiga utgifter. Beslut
härom gånge i verkställighet, ändå
att det ej vunnit laga kraft. Skriftligt
besked örn beslutet skall, där det begäres,
tillhandahållas utan avgift.

Finner kollegiet, att den, som skall
höras såsom vittne eller upplysningsvis,
är så avlägset boende, att hans hörande
vid kollegiet är förenat med
oskälig omgång eller kostnad, äger kollegiet
förordna, att förhör angående
uppgivna omständigheter skall äga
rum vid den underrätt, som med hänsyn
till tid och plats för dess sammanträden
prövas lämplig. På framställning
av kollegiet skall rättens ordförande
låta till rätten inkalla dem, som
skola höras.

28 §.

Utebliver utan laga förfall den, som
enligt 26 § första stycket bevisligen
kallats till inställelse inför skyddskollegiet,
äger kollegiet fälla honom till
böter, högst tjugufem kronor, och genom
vitén tillhålla honom att inställa
sig samt i fall av tredska fälla honom
till sålunda förelagda vitén. Kan han
ändock ej förmås till inställelse, må
kollegiet låta hämta honom.

I fråga örn ersättning till den som,
efter kallelse enligt 26 § första stycket
eller 27 § andra stycket, inställt
sig inför skyddskollegiet eller underrätt,
skall vad angående ersättning av
allmänna medel till vittnen i brottmål
finnes stadgat äga motsvarande tilllämpning;
dock skall ersättningen alltid
stanna å statsverket.

29 §.

Finner skyddskollegiet vård enligt
18 § första stycket icke böra komma
till stånd och framgår av utred -

Kungl. Majda proposition nr 100.

145

ärendet, att återfall i vanart föreligger
eller att sådant fall är för handen,
som avses i 15 § tredje stycket
eller 16 §,

skall av länsstyrelsen tagas under
omprövning, huruvida den felande kan
antagas låta sig rätta genom åtgärd
enligt 13 eller 14 §; och må länsstyrelsen
i sådant fall, där det anses
lämpligen kunna ske, efter samråd
med vederbörande barnavårdsnämnd
eller skyddsnämnd besluta därom.

Finnes åtgärd, som nu sagts, ej böra
ifrågakomma, skall länsstyrelsen
förordna om den felandes intagande å
allmän arbetsanstalt.

24 §.

Ändå att den, örn vilken i ärendet
är fråga, är varaktigt oförmögen till
arbete och på den grund i behov av
vård å vårdanstalt, må länsstyrelsen,
därest han förut varit föremål för
åtgärd enligt 13, 14 eller 23 § och det
finnes uppenbart, att hans intagande
å sådan anstalt skulle äventyra ordningens
upprätthållande därstädes eller
i annat hänseende medföra synnerlig
olägenhet för anstalten, förordna
örn hans intagande å allmän arbetsanstalt.

25 §.

Vid meddelande av beslut örn intagande
å allmän arbetsanstalt enligt
23 § må länsstyrelsen medgiva villkorligt
anstånd med beslutets verk Bihang

till riksdagens protokoll 193 7. 1

ningen i ärendet, antingen att återfall
i vanart föreligger samt att, såvitt
angår vanart som avses i 3 § under
1, någon av de i 21 § tredje stycket
stadgade förutsättningarna för
ärendets överlämnande till kollegiets
prövning är för handen, eller ock att
sådant fall föreligger, som avses i
21 § fjärde stycket eller 22 §,

skall av kollegiet tagas under omprövning,
huruvida den felande kan
antagas låta sig rätta genom åtgärd
enligt 19 eller 20 §; och må kollegiet i
sådant fall, där det anses lämpligen
kunna ske, efter samråd med vederbörande
barnavårdsnämnd eller skyddsnämnd
besluta därom.

Finnes åtgärd, som nu sagts, ej böra
ifrågakomma, skall kollegiet förordna
örn den felandes intagande å allmän
arbetsanstalt.

30 §.

Ändå att den, om vilken i ärendet
är fråga, är varaktigt oförmögen till
arbete och på den grund i behov av
vård å vårdanstalt, må skyddskollegiet,
därest han förut varit föremål för
åtgärd enligt 19, 20 eller 29 § och det
finnes uppenbart, att hans intagande
å sådan anstalt skulle äventyra ordningens
upprätthållande därstädes eller
i annat hänseende medföra synnerlig
olägenhet för anstalten, förordna
örn hans intagande å allmän arbetsanstalt.

31 §.

Vid meddelande av beslut örn intagande
å allmän arbetsanstalt enligt
29 § må skyddskollegiet medgiva villkorligt
anstånd med beslutets verksamt
SG haft. (Nr 100). 10

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

ställande, när omständigheterna giva
grundad anledning till antagande, att
den felande skall låta sig rätta utan
intagande å allmän arbetsanstalt. I
sådant fall skall länsstyrelsen, på sätt
i 55 § sägs, ställa honom under övervakning
under en prövotid av två år.

Fullgör den felande ej i avseende å
övervakningen gällande bestämmelser
eller i samband därmed meddelade föreskrifter
eller föranleder eljest särskilt
förhållande därtill, må länsstyrelsen,
efter anmälan av övervakaren
eller polismyndighet eller efter annorledes
vunnen kännedom därom, förklara
anståndet förverkat.

(Jfr 28 § första stycket.)

26 §.

Under ärendets handläggning må
länsstyrelsen förordna, att den felande
skall försättas på fri fot, där förening,
stiftelse eller enskild person
är villig att omhändertaga honom och
detta prövas kunna ske på betryggande
sätt, eller där eljest särskilda
skäl föreligga.

Förordnar länsstyrelsen örn vidtagande
av åtgärd enligt 13 § tredje
stycket eller medgives den felande att
frivilligt ingå på allmän arbetsanstalt,
skall han försättas på fri fot; dock
må länsstyrelsen, när omständigheter -

ställande, när omständigheterna giva
grundad anledning till antagande, att
den felande skall låta sig rätta utan
intagande å allmän arbetsanstalt. I
sådant fall skall kollegiet, på sätt i
62 § sägs, ställa honom under övervakning
under en prövotid av två år.

Fullgör den felande ej i avseende å
övervakningen gällande bestämmelser
eller i samband därmed meddelade föreskrifter
eller föranleder eljest särskilt
förhållande därtill, må kollegiet,
efter anmälan av övervakaren eller
polismyndighet eller efter annorledes
vunnen kännedom därom, förklara anståndet
förverkat.

32 §.

När skäl därtill äro, äger skyddskollegiet
förordna, att beslut örn intagande
å allmän arbetsanstalt skall
verkställas utan hinder därav, att det
ej äger laga kraft.

33 §.

Under ärendets handläggning må
skyddskollegiet förordna, att den felande
skall försättas på fri fot, där
förening, stiftelse eller enskild person
är villig att omhändertaga honom och
detta prövas kunna ske på betryggande
sätt, eller där eljest särskilda
skäl föreligga. Har kollegiet försatt
den felande på fri fot, äger kollegiet,
när anledning därtill förekommer,
förordna, att han ånyo skall tagas i
förvar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

147

na därtill föranleda, besluta, att den
felande i avbidan på beslutets verkställande
fortfarande skall hållas i
förvar.

Beslutar länsstyrelsen, att den felande
skall intagas å allmän arbetsanstalt,
må länsstyrelsen under de
förutsättningar, som i första stycket
angivas, förordna om hans försättande
på fri fot, till dess beslutet vunnit
laga kraft eller den felande, på sätt
i 28 § sägs, förklarat sig nöjd med
detsamma eller över beslutet anförda
besvär blivit avgjorda.

därtill föranleda, besluta, att den felande
i avbidan på beslutets verkställande
fortfarande skall hållas i förvar.

Beslutar kollegiet, att den felande
skall intagas å allmän arbetsanstalt,
må kollegiet under de förutsättningar,
som i första stycket angivas, förordna
örn hans försättande på fri fot, till
dess beslutet vunnit laga kraft eller
den felande, på sätt i 35 § sågs, förklarat
sig nöjd med detsamma eller
över beslutet anförda besvär blivit
avgjorda.

27 §.

Är den felande tagen i förvar,
skall länsstyrelsens beslut örn hans
intagande å allmän arbetsanstalt jämte
fullständig besvärshänvisning genast
avkunnas för honom. I varje
fall skall beslutet jämte besvärshänvisningen
skriftligen delgivas honom
mot bevis; och skall delgivningen
verkställas inom tre dagar eller, örn
hinder därför möter, så snart ske kan.

Beslutar länsstyrelsen vidtagande
av åtgärd enligt 13 § andra, tredje
eller fjärde stycket eller 1A §, skall
skriftligt besked örn åtgärden och vad
den felande med hänsyn till densamma
har att iakttaga tillställas honom.

34 §.

Är den felande tagen i förvar,
skall skyddskollegiets beslut örn hans
intagande å allmän arbetsanstalt
jämte fullständig besvärshänvisning
genast avkunnas för honom. I varje
fall skall beslutet jämte besvärshänvisningen
skriftligen delgivas honom
mot bevis; och skall delgivningen
verkställas inom tre dagar eller, örn
hinder därför möter, så snart ske kans

Beslutar kollegiet vidtagande av åtgärd
enligt 19 § andra, tredje eller
fjärde stycket eller 20 §, skall skriftligt
besked örn åtgärden och vad den
felande med hänsyn till densamma
har att iakttaga tillställas honom.

28 §.

Å länsstyrelsen ankommer att förordna
om verkställighet av beslut örn
intagande å allmän arbetsanstalt;
och äger länsstyrelsen, när skäl därtill
äro, förordna, att sådant beslut
skall verkställas utan hinder därav,
att det ej äger laga kraft.

35 §.

Å länsstyrelsen ankommer att förordna
örn verkställighet av beslut om
intagande å allmän arbetsanstalt.

(Jfr 32 §.)

148

Kungl. Maj :ts proposition nr 100.

med beslutet, skall detsamma genast gå i verkställighet. Sådan förklaring
skall ej gälla, med mindre lian baft betänketid under två dagar, sedan beslutet
avkunnades för honom eller, örn det ej avkunnats, blev honom skriftligen delgivet.
Örn förklaring, som avgivits annorledes än inför länsstyrelsen, skall
denna ofördröjligen underrättas. Avgiven förklaring må ej återtagas.

29 §. 36 §.

30 §.

Beträffande stad, där poliskammare
finnes, äger Konungen, när särskilda
omständigheter därtill föranleda,
förordna, att poliskammaren skall utöva
den befattning med ärenden enligt
denna lag, som eljest tillkommer
länsstyrelse.

5 KAP.

Om anstaltsvård och eftervårdande verksamhet.

31 §. 37 §.

Allmän arbetsanstalt enligt denna lag är

1. anstalt eller avdelning därav, som av staten för sådant ändamål inrättats;
eller

De, som ej fyllt tjuguett år, skola intagas å särskild, för ungdom avsedd
allmän arbetsanstalt eller å särskild, för ungdom anordnad avdelning därav.

Allmän arbetsanstalt skall stå under ledning av en styrelse, i fråga örn vilken
Konungen meddelar närmare bestämmelser.

32 §. 38 §.

Allmänna arbetsanstaltema skola stå under uppsikt av socialstyrelsen.

Kungl. Majlis proposition nr 100.

149

33 §.

39 §.

Män och kvinnor må ej intagas å samma anstalt.

Den i 32 § omförmälda uppsiktsmyndigheten
äger förordna örn överflyttning
av intagen person från en
allmän arbetsanstalt till en annan;
sådant förordnande må genast gå i
verkställighet.

Den i 38 § omförmälda uppsiktsmyndigheten
äger förordna örn överflyttning
av intagen person från en
allmän arbetsanstalt till en annan;
sådant förordnande må genast gå i
verkställighet.

34 §.

Den, som enligt 14 eller 23 § intagits
å allmän arbetsanstalt, skall å
sådan anstalt kvarhållas, till dess
grundad anledning föreligger till antagande,
att han efter utskrivning
kommer att efter förmåga ärligen
försörja sig. Är han intagen enligt
länsstyrelses förordnande, må han
dock ej utskrivas tidigare än ett år
efter intagandet, utan att synnerliga
skäl därtill äro, och ej heller senare
än tre år därefter. Har han frivilligt
ingått, må han icke kvarhållas under
längre tid, än som angives i den
skriftliga förbindelsen. Beträffande
den sålunda bestämda längsta tiden
för kvarhållande gälla de undantag,
som stadgas i 35, 39, 40, 42 och 43 §§.

Har någon intagits jämlikt 24 §,
skall han kvarhållas, till dess han
finnes kunna utan olägenhet överflyttas
till vårdanstalt.

40 §.

Den, som enligt 20 eller 29 § intagits
å allmän arbetsanstalt, skall å
sådan anstalt kvarhållas, till dess
grundad anledning föreligger till antagande,
att han efter utskrivning
kommer att efter förmåga ärligen
försörja sig och föra ett ordentligt
liv. Är han intagen enligt förordnande
av skyddskollegium, må han dock
ej utskrivas tidigare än ett år efter intagandet,
utan att synnerliga skäl
därtill äro, och ej heller senare än tre
år därefter. Har han frivilligt ingått,
må han icke kvarhållas under
längre tid, än som angives i den
skriftliga förbindelsen. Beträffande
den sålunda bestämda längsta tiden
för kvarhållande gälla de undantag,
som stadgas i 41, 45, 46, 48 och 49 §§.

Har någon intagits jämlikt 30 §,
skall han kvarhållas, till dess han finnes
kunna utan olägenhet överflyttas
till vårdanstalt.

När synnerligen ömmande skäl föreligga, må den intagne av anstaltens föreståndare
erhålla tillstånd att för viss, kort tid lämna anstalten.

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

35 §.

Den, som enligt länsstyrelses förordnande
jämlikt 23 § intagits å allmän
arbetsanstalt, må efter utgången
av den i 34 § stadgade tid av tre år
kvarhållas tills vidare under följande
förutsättningar, nämligen:

1. att lian förut, efter fyllda tjuguett år,
denna lag intagen å allmän arbetsanstalt;

2. att lian, efter fyllda tjuguett år, i sammanlagt minst tio år varit enligt
denna lag intagen å allmän arbetsanstalt eller undergått straffarbete;

3. att länsstyrelsens förordnande 3. att skyddskollegiets förordnanmeddelats
inom fem år från senaste ut- de meddelats inom fem år från senaste

41 §■

Den, som enligt förordnande av
skyddskollegium jämlikt 29 § intagits
å allmän arbetsanstalt, må efter
utgången av den i 40 § stadgade tid
av tre år kvarhållas tills vidare under
följande förutsättningar, nämligen:

minst fem gånger varit enligt

skrivning eller frigivning; samt
4. att han med hänsyn till sin sinnesart
samt sitt föregående liv och
förhållande i anstalten måste antagas
i händelse av utskrivning icke komma
att efter förmåga ärligen försörja sig
eller att han uppenbarligen är vådlig
för annans säkerhet till person eller
egendom.

36 §.

Kvarhålles någon jämlikt 34 § andra
stycket eller 35 § å allmän arbetsanstalt
utöver tre år, skall fråga örn
hans utskrivning sedermera minst en
gång under varje kalenderår upptagas
till prövning.

utskrivning eller frigivning; samt

4. att han med hänsyn till sin sinnesart
samt sitt föregående liv och
förhållande i anstalten måste antagas
i händelse av utskrivning icke komma
att efter förmåga ärligen försörja sig
och föra ett ordentligt liv eller att
han uppenbarligen är vådlig för annans
säkerhet till person eller egendom.

42 §.

Kvarhålles någon jämlikt 40 § andra
stycket eller 41 § k allmän arbetsanstalt
utöver tre år, skall fråga örn
hans utskrivning sedermera minst en
gång under varje kalenderår upptagas
till prövning.

Där ej i särskilda fall annan anordning prövas lämpligare, skall den, som
sålunda kvarhålles, intagas å särskild asylavdelning, förlagd inom eller i anslutning
till allmän arbetsanstalt.

37 §.

Har någon, som intagits å allmän
arbetsanstalt, blivit överflyttad till
straffanstalt för undergående av honom
ådömt frihetsstraff eller förvandlingsstraff
för böter, eller har han
avvikit från arbetsanstalten, skall
den tid, han sålunda ej varit där intagen
icke medräknas vid bestämmande
av den tid, han längst må kvarhållas.

43 §.

Har någon, som intagits å allmän
arbetsanstalt, blivit överflyttad till
straffanstalt för undergående av honom
ådömt frihetsstraff eller förvandlingsstraff
för böter, eller har han
avvikit från arbetsanstalten, skall
den tid, under vilken han sålunda ej
vistats å anstalten, icke medräknas
vid bestämmande av den tid, han
längst må kvarhållas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

151

38 §. 44 §.

rum.

Har den arbetsoförmögne intagits
enligt länsstyrelses förordnande och
är han i behov av vård å vårdanstalt
men finnes det uppenbart, att
hans intagande å sådan anstalt skulle
äventyra ordningens upprätthållande
därstädes eller i annat hänseende
medföra synnerlig olägenhet för anstalten,
må dock beslutas, att vad i
första stycket sägs icke skall tillämpas
beträffande honom; och skall därefter
så anses, som hade han intagits
jämlikt 24 §.

Har den arbetsoförmögne intagits
enligt förordnande av skyddskollegium
och är han i behov av vård å
vårdanstalt men finnes det uppenbart,
att hans intagande å sådan anstalt
skulle äventyra ordningens upprätthållande
därstädes eller i annat hänseende
medföra synnerlig olägenhet
för anstalten, må dock beslutas, att
vad i första stycket sägs icke skall
tillämpas beträffande honom; och
skall därefter så anses, som hade han
intagits jämlikt 30 §.

39 §. 45 §.

40 §. 46 §.

Vill någon, som enligt länsstyrelses
förordnande är intagen å allmän arbetsanstalt,
frivilligt tvärstanna å anstalten
efter det han enligt 34 § skall
därifrån utskrivas, må det, när skäl
därtill äro, medgivas för viss tid, varje
gång högst ett år, under villkor att
han skriftligen förbinder sig att tvärstanna
under den tid, som bestämmes.
Är han omyndig, erfordras samtycke
av den, som enligt lag har att sörja
för hans person.

Vad i första stycket stadgats skall
å allmän arbetsanstalt, dock att det ej
stanna å anstalten längre tid än ett år,

Vill någon, som enligt förordnande
av skyddskollegium är intagen å
allmän arbetsanstalt, frivilligt kvarstanna
å anstalten efter det han enligt
40 § skall därifrån utskrivas, må det,
när skäl därtill äro, medgivas för viss
tid, varje gång högst ett år, under
villkor att han skriftligen förbinder
sig att kvarstanna under den tid, som
bestämmes. Är han omyndig, erfordras
samtycke av den, som enligt lag
har att sörja för hans person,
gälla jämväl den, som frivilligt ingått
må medgivas honom att sålunda kvar -

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

41 §.

Kan åt den, som är intagen å allmän
arbetsanstalt, beredas lämplig
sysselsättning utanför anstalten, och
prövas det vara till gagn för hans
övergång till hederlig självförsörjning,
må viss tids försöksvistelse utom
anstalten medgivas honom. Vistelsen
utom anstalten under tiden för sådan
försökspermission räknas såsom anstaltsvistelse;
och må, då tiden för
kvarhållande är begränsad, försökspermissionen
ej utsträckas över denna
tid.

För beredande av sysselsättning åt
den, som finnes böra försökspermitteras,
och för hans förhjälpande till ort,
där sysselsättning erhållits, har anstaltens
styrelse att anlita organisation,
som utövar social hjälpverksamhet,
eller enskild person, vilken finnes
lämplig och villig att omhändertaga
honom. Där det ej på grund av
särskilda omständigheter anses obehövligt,
skall han under permissionstiden
ställas under övervakning på
sätt i 55 § sägs.

47 §.

Kan åt den, som är intagen å allmän
arbetsanstalt, beredas lämplig
sysselsättning utanför anstalten, och
prövas det vara till gagn för hans
övergång till hederlig självförsörjning
och ordentligt liv i frihet, må
viss tids försöksvistelse utom anstalten
medgivas honom. Vistelsen utom
anstalten under tiden för sådan
försökspermission räknas såsom
anstaltsvistelse; och må, då tiden
för kvarhållande är begränsad,
försökspermissionen ej utsträckas över
denna tid.

För beredande av sysselsättning åt
den, som finnes böra försökspermitteras,
och för hans förhjälpande till
ort, där sysselsättning erhållits, har
anstaltens styrelse att anlita organisation,
som utövar social hjälpverksamhet,
eller enskild person, vilken
finnes lämplig och villig att omhändertaga
honom. Där det ej på grund
av särskilda omständigheter anses obehövligt,
skall han under permissionstiden
ställas under övervakning på
sätt i 62 § sägs.

42 §. 48 §.

Fullgör den försökspermitterade ej i avseende å övervakning gällande bestämmelser
eller i samband därmed meddelade föreskrifter eller föranleder
eljest särskilt förhållande därtill, må anstaltens styrelse, efter anmälan av
övervakaren eller polismyndighet eller efter annorledes vunnen kännedom därom,
låta återhämta honom till anstalten.

Har ej före permissionstidens ut- Har ej före permissionstidens utgång
fråga väckts örn hans återhäm- gång fråga väckts örn hans återhämtande
till anstalten, skall beslut med- tande till anstalten, skall beslut meddelas
örn utskrivning; dock att, där delas örn utskrivning; dock att, där

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

153

de i 35 § under 1—3 angivna förut- de i 41 § under 1—3 angivna förutsättningarna
äro för handen, jämväl sättningarna äro för handen, jämväl
ny permission kan beviljas. ny permission kan beviljas.

43 §.

49 §.

Då utskrivning av den, som vistas å allmän arbetsanstalt, skall äga rum,

med anlitande av organisation, som utövar social

har anstaltens styrelse att
hjälpverksamhet, eller enskild person
sättning och förhjälpa honom till ort,
tjänliga åtgärder till hans bistånd.

Därest lämplig sysselsättning finnes
icke kunna omedelbart beredas honom,
må han, när skäl därtill äro och
han intagits enligt länsstyrelses förordnande,
kvarhållas å anstalten, til]
dess sysselsättning kunnat anskaffas,
dock högst fyra månader.

söka i tid bereda honom lämplig sysseldär
sådan erhållits, eller vidtaga andra

Därest lämplig sysselsättning finnes
icke kunna omedelbart beredas
honom, må han, när skäl därtill äro
och han intagits enligt förordnande
av skyddskollegium, kvarhållas å anstalten,
till dess sysselsättning kunnat
anskaffas, dock högst fyra månader.

§■

Vid utskrivning från allmän arbetsanstalt
må anstaltens styrelse, där
så prövas nödigt, ställa den utskrivne
under övervakning på sätt i 55 § sägs.

Visar den övervakade tredska att
efterkomma i avseende å övervakningen
gällande bestämmelser eller i
samband därmed meddelade föreskrifter,
äger övervakaren eller polismyndighet
göra anmälan därom hos
skyddsnämnden i orten eller, då fråga
är örn den, som är under tjuguett
år, hos barnavårdsnämnden därstädes;
och må nämnden efter verkställd
undersökning, där ej omständigheterna
föranleda till åtgärd enligt 13 eller
14 §, med iakttagande av bestämmelserna
i 18 § överlämna ärendet till
länsstyrelsen, som har att pröva, huruvida
förordnande bör meddelas om
hans återintagande å allmän arbetsanstalt
eller annan åtgärd vidtagas.

Varder den övervakade, enligt vad nu sagts, återintagen å sådan anstalt, må
han ej kvarhållas under längre tid än ett år.

50 §.

Vid utskrivning från allmän arbetsanstalt
må anstaltens styrelse, där
så prövas nödigt, ställa den utskrivne
under övervakning på sätt i 62 § sägs.

Visar den övervakade tredska att
efterkomma i avseende å övervakningen
gällande bestämmelser eller i
samband därmed meddelade föreskrifter,
äger övervakaren eller polismyndighet
göra anmälan därom hos
skyddsnämnden i orten eller, då fråga
är örn den, som är under tjuguett
år, hos barnavårdsnämnden därstädes;
och må nämnden efter verkställd
undersökning, där ej omständigheterna
föranleda till åtgärd enligt 19 eller
20 §, med iakttagande av bestämmelserna
i 24 § överlämna ärendet till
skyddskollegiet, som har att pröva,
huruvida förordnande bör meddelas
örn hans återintagande å allmän arbetsanstalt
eller annan åtgärd vidtagas.

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

45 §■ 51 §.

Om kvarhållande å allmän arbetsanstalt, beviljande av försökspermission
samt utskrivning från sådan anstalt beslutar anstaltens styrelse.

När skäl därtill äro, må även uppsiktsmyndigheten, efter anstaltsstyrelsens
hörande, förordna örn utskrivning.

46 §. 52 §.

6 KAP.

Om klagan och underställning i ärenden enligt denna lag.

47 §. 53 §.

Över barnavårdsnämnds eller skyddsnämnds
beslut må den, som beslutet
rörer, hos länsstyrelsen anföra
besvär inom trettio dagar från den
dag, då han erhöll del av beslutet.
Utan hinder av förd klagan må beslutet
gå i verkställighet, där ej länsstyrelsen
annorlunda förordnar.

48 §.

Har länsstyrelse meddelat beslut örn
intagande å allmän arbetsanstalt, örn
förverkande av villkorligt anstånd
med sådant besluts verkställande, om
ersättning för inställelsen åt den, som
inkallats för att upplysningsvis höras
inför länsstyrelsen, eller om ersättning
åt biträde, som i 20 § tredje stycket
sägs, må ändring i beslutet sökas av
den, som beslutet rörer. Klagande
åligger att inom åtta dagar från den
dag, då han skriftligen erhöll del av
beslutet, till länsstyrelsen inkomma
med sina till Konungen ställda besvär.
Länsstyrelsen infordrar yttrande över
besvären, örn anledning därtill föreligger,
samt insänder därefter ofördröjligen
till nedre justitierevisionen

över barnavårdsnämnds eller skyddsnämnds
beslut må den, som beslutet
rörer, hos skyddskollegiet anföra
besvär inom en månad från den dag, då
han erhöll del av beslutet. Utan hinder
av förd klagan må beslutet gå i
verkställighet, där ej kollegiet annorlunda
förordnar.

54 §.

Har skyddskollegium meddelat beslut
örn intagande å allmän arbetsanstalt,
örn förverkande av villkorligt anstånd
med sådant besluts verkställande,
om påföljd för utevaro från förhör
vid kollegiet eller örn ersättning av allmänna
medel, varom i 26 § tredje stycket,
27 § första stycket och 28 § andra
stycket sägs, må ändring i beslutet
sökas av den, som beslutet rörer. Det
åligger klagande att inom en vecka
från den dag, då han skriftligen erhöll
del av beslutet, till kollegiets ordförande
inkomma med sina till Konungen
ställda besvär. Ordföranden infordrar
skyndsamt yttrande över besvären från
barnavårdsnämnden eller skyddsnämnden,
örn anledning därtill föreligger,

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

155

samtliga ärendet rörande handlingar
tillika med eget utlåtande.

Klagan över beslut, som av länsstyrelse
särskilt meddelats örn någons
tagande eller kvarhållande i förvar,
må av honom föras i enahanda ordning,
dock utan inskränkning till viss
tid.

över annat av länsstyrelse meddelat
slutligt beslut, än ovan sägs, är klagan
ej tillåten. Ej heller må särskild
klagan föras, där länsstyrelse under

samt insänder därefter ofördröjligen
till nedre justitierevisionen samtliga
ärendet rörande handlingar tillika med
utlåtande av kollegiet.

Klagan över beslut, som av skyddskollegium
särskilt meddelats örn någons
tagande eller kvarhållande i förvar,
må av honom föras i enahanda ordning,
dock utan inskränkning till viss
tid.

över annat av skyddskollegium meddelat
slutligt beslut, än ovan sägs, är
klagan ej tillåten. Ej heller må särskild
klagan föras, där skyddskollegium under
ärendes handläggning meddelat annat
beslut, än förut är sagt.

ärendes handläggning meddelat annat
beslut, än förut är sagt.

49 §.

Över beslut av styrelse för allmän arbetsanstalt
må den, som beslutet rörer,
hos uppsiktsmyndigheten anföra besvär
inom trettio dagar från den dag, då
han erhöll del av beslutet. Klagande
åligger att inom nämnda tid inkomma
med sina besvär till anstaltsstyrelsen,
som jämte eget yttrande utan dröjsmål
insänder besvären till uppsiktsmyndigheten.

Föreligga de i 35 § under 1—3 angivna
förutsättningarna, skola i 45 §
omförmälda beslut av anstaltsstyreise,
evad besvär anföras eller ej, alltid
underställas uppsiktsmyndighetens
prövning. Lag samma vare beträffande
beslut om kvarhållande eller utskrivning
i fall, som avses i 36 och

55 §.

Över beslut av styrelse för allmän ar
betsanstalt må den, som beslutet rörer,
hos uppsiktsmyndigheten anföra besvär
inom en månad från den dag, då
han erhöll del av beslutet. Klagande
åligger att inom nämnda tid inkomma
med sina besvär till anstaltsstyrelsen,
som jämte eget yttrande utan dröjsmål
insänder besvären till uppsiktsmyndigheten.

Föreligga de i 41 § under 1—3 angivna
förutsättningarna, skola såväl
beslut örn kvarhållande jämlikt nämnda
paragraf som ock beslut örn utskrivning
alltid underställas uppsiktsmyndighetens
prövning, evad besvär anföras
eller ej. Lag samma vare, då jämlikt
42 eller 44 § beslut fattas av anstaltsstyrelse
örn kvarhållande eller utskrivning.

3S §§.

I de fall, där ej underställning sålunda skall ske, må anstaltsstyrelses beslut
utan hinder av förd klagan gå i verkställighet, där ej uppsiktsmyndigheten
annorlunda förordnar.

156

Kungl. Majlis proposition nr 100.

50 §.

Då uppsiktsmyndigheten handlägger
fråga om kvarhållande eller utskrivning
i fall, som avses i 35 och
56 §§, skola i avgörandet deltaga chefen
för nämnda myndighet eller hans
ställföreträdare, den ledamot, som
inom ämbetsverket handlägger ärenden
av ifrågavarande slag, annan ledamot,
som avlagt för utövande av domarämbete
föreskrivna kunskapsprov, samt
två av Konungen särskilt förordnade
ledamöter, av vilka den ene skall vara
legitimerad läkare med psykiatrisk
utbildning och den andre vara eller
hava varit ordinarie innehavare av
domarämbete.

Sistnämnda två ledamöter ävensom
en eller flera suppleanter för vardera
av dem utses för en tid av fem kalenderår
i sänder. Avgår någon av dem,
skall ny ledamot eller suppleant utses
för den återstående tiden. Suppleant
skall uppfylla de för ledamoten stadgade
behörighetsvillkoren.

Såsom uppsiktsmyndighetens beslut
gälle den mening, varom de flesta förenat
sig. Beslut må ej fattas, med
mindre samtliga ledamöter eller suppleanter
för dem deltaga i avgörandet.
Mot den, som deltager i här avsedda
beslut, gälle samma jäv, som i lag stadgas
i fråga örn domare.

56 §.

Då uppsiktsmyndigheten handlägger
fråga örn kvarhållande eller utskrivning
i fall, när underställning
■jämlikt 55 § skall äga rum, skola i avgörandet
deltaga chefen för nämnda
myndighet eller hans ställföreträdare,
den ledamot, som inom ämbetsverket
handlägger ärenden av ifrågavarande
slag, annan ledamot, som avlagt för utövande
av domarämbete föreskrivna
kunskapsprov, samt två av Konungen
särskilt förordnade ledamöter, av vilka
den ene skall vara legitimerad läkare
med psykiatrisk utbildning och
den andre vara eller hava varit ordinarie
innehavare av domarämbete.

Sistnämnda två ledamöter ävensom
en eller flera suppleanter för vardera
av dem utses för en tid av fyra år,
räknade från och med den 1 januari
året näst efter det, då förordnandet
meddelades. Avgår någon av dem,
skall ny ledamot eller suppleant utses
för den återstående tiden. Suppleant
skall uppfylla de för ledamoten stadgade
behörighetsvillkoren.

Mot den, som deltager i här avsedda
beslut, gälle samma jäv, som i lag stadgas
i fråga örn domare.

Beslut må ej fattas, med mindre
samtliga ledamöter eller suppleanter
för dem deltaga i beslutet. Såsom
uppsiktsmyndighetens beslut gälle den
mening, varom de flesta förenat sig.

51 §. 57 §.

I uppsiktsmyndighetens beslut må den, som beslutet rörer, söka ändring hos
Konungen i socialdepartementet före klockan tolv å trettionde dagen efter den,
då klaganden erhöll del av beslutet.

52 §. 58 §.

Där den, som hålles i förvar eller Där den, som hålles i förvar eller
är intagen a allmän arbetsanstalt, be- är intagen å allmän arbetsänstalt, be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

157

höyer hjälp vid författande av besvär
eller inlaga i anledning av länsstyrelses,
anstaltsstyrelses eller uppsiktsmyndighetens
beslut, har länsstyrelsen
eller anstaltsstyrelsen att tillse,
att honom beredes den hjälp, som av
förhållandena påkallas. Därest för
ändamålet anlitats annan person än
befattningshavare vid häkte eller arbetsanstalt,
äger sådant biträde av allmänna
medel erhålla gottgörelse med
belopp, som den myndighet, vilken
prövar beslutet, bär att bestämma.

höyer hjälp vid författande av besvär
eller inlaga i anledning av beslut av
skyddskollegium, anstaltsstyrelse eller
upp sikt smyndighet en, har länsstyrelsen
eller tillsy ning smannen vid häktet eller
ock anstaltsstyrelsen att tillse, att honom
beredes den hjälp, som av förhållandena
påkallas. Därest för ändamålet
anlitats annan person än befattningshavare
vid häkte eller arbetsanstalt,
äger sådant biträde av allmänna
medel erhålla gottgörelse med belopp,
som den myndighet, vilken prövar beslutet,
har att bestämma.

7 KAP.

Allmänna bestämmelser.

59 §.

I den mån ej i denna lag är särskilt
stadgat, skall, beträffande skyddskollegium
och ärendenas behandling hos
kollegiet lända till efterrättelse vad
örn underrätt och rättegången därstädes
finnes föreskrivet, där det är tilllämpligt.

Åtal mot ordförande eller annan ledamot
i skyddskollegium för fel eller
försummelse i ämbetet skall upptagas
av den hovrätt, inom vars domvärjo
kollegiet har sin verksamhet.

53 §. 60 §.

54 §.

Hos uppsiktsmyndigheten skall föras
ett för hela riket gemensamt centralregister
angående dem, vilka blivit
föremål för åtgärd enligt 13, 14,
23, 24 eller 44 § denna lag eller vilkas
upptagande i registret eljest är
eller varder föreskrivet.

61 §.

Hos uppsiktsmyndigheten skall föras
ett för hela riket gemensamt centralregister
angående dem, vilka blivit
föremål för åtgärd enligt 19, 20,
29, 30 eller 50 § denna lag eller vilkas
upptagande i registret eljest är
eller varder föreskrivet.

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Angående meddelande av utdrag av registret skall vad i 8 § 1, 3 och 4 mom.
lagen örn straffregister är stadgat äga motsvarande tillämpning.

55 §.

Övervakning skall anordnas för viss
tid, uti det i 25 § avsedda fallet två
år och i andra fall högst ett år. Till
övervakare bör utses därtill lämplig
person, förening eller stiftelse.

62 §.

övervakning skall anordnas för viss
tid, uti det i 31 § avsedda fallet två
år och i andra fall högst ett år. Till
övervakare bör utses därtill lämplig
person, förening eller stiftelse.

Är den, som ställes under övervakning, under tjuguett år, må det kunna åläggas
honom skyldighet, i visst avseende eller i allmänhet, att efterkomma föreskrift
och foga sig i anordning, som övervakaren finner erforderlig för hans
rättelse.

Vid anordnande av övervakning
jämlikt 25 eller 41 § böra meddelas
den övervakade de föreskrifter angående
vistelseort, sysselsättning och annat,
som finnas erforderliga för hans
rättelse.

Vid anordnande av övervakning
jämlikt 31 eller 47 § böra meddelas
den övervakade de föreskrifter angående
vistelseort, sysselsättning och annat,
som finnas erforderliga för hans
rättelse.

Där så prövas nödigt, må under övervakningstiden ändring ske i meddelade
föreskrifter.

56 §. 63 §.

57 §. 64 §.

Konungen meddelar närmare föreskrifter:

1. angående ersättning till ledamöter
i skyddsnämnd och skyddskollegium; 2.

angående skyddskollegiemas verksamhet; -

Kungl. Majlis proposition nr 100.

159

1. angående övervakning, särskild
undersökning enligt 21 §, överflyttning
från en allmän arbetsanstalt till
en annan, försökspermission och utskrivning
från sådan anstalt;

2. huruvida och i vilken form å allmän
arbetsanstalt intagen person må
åtnjuta ersättning för sitt arbete därstädes
samt i vilken omfattning och
på vad sätt vid utskrivningen innestående
dylika medel må komma honom
till godo; samt

3. angående uppgifter till centralregistret
och örn registrets förande.

3. angående övervakning, särskild
undersökning enligt 27 §, överflyttning
från en allmän arbetsanstalt till
en annan, försökspermission och utskrivning
från sådan anstalt;

4. huruvida och i vilken form å allmän
arbetsanstalt intagen person må
åtnjuta ersättning för sitt arbete därstädes
samt i vilken omfattning och
på vad sätt vid utskrivningen innestående
dylika medel må komma honom
till godo; samt

5. angående uppgifter till centralregistret
och örn registrets förande.

58 §. 65 §.

Böter och vitén, som någon enligt denna lag fälles utgiva, tillfalla kronan.

Saknas tillgång till fulla gäldandet
av böter och vitén, som omförmälas i
22 §, skola de förvandlas enligt allmän
strafflag.

59 §.

I fråga örn utlänning, som beträdes
med vanart, må åtgärder enligt denna
lag vidtagas allenast, då utvisning funnits
ej böra äga rum eller, efter Konungens
förordnande, då hinder möter mot
verkställighet av beslut örn utvisning;
och ankommer det å den länsstyrelse,
som prövat frågan om hans utvisning,
att enligt de för särskilda fall i lagen
meddelade bestämmelserna besluta, vilka
åtgärder skola vidtagas beträffande
honom.

Saknas tillgång till fulla gäldandet
av böter och vitén, som omförmälas i
28 §, skola de förvandlas enligt allmän
strafflag.

66 §.

I fråga örn utlänning, som beträdes
med vanart, må åtgärder enligt denna
lag vidtagas allenast, då utvisning funnits
ej böra äga rum eller, efter Konungens
förordnande, då hinder möter mot
verkställighet av beslut örn utvisning;
och ankommer det å den länsstyrelse,
som prövat frågan örn hans utvisning,
att överlämna ärendet till skyddsltollegiet
i länet, som har att enligt de för
särskilda fall i lagen meddelade bestämmelserna
besluta, vilka åtgärder
skola vidtagas beträffande honom.

8 KAP.

Övergångsbestämmelser.

60 §. 67 §.

Denna lag träder i kraft den 1 juli Denna lag träder i kraft den 1 juli
1932; dock att 54 § träder i kraft å 1933; dock att 61 § träder i kraft å
dag, som Konungen bestämmer. dag, som Konungen bestämmer.

160

Kungl. Majda proposition nr 100.

De, som skola tjänstgöra såsom ledamöter
i skyddsnämnd eller skyddskollegium,
samt i 56 § nämnda, särskilt
förordnade ledamöter av uppsiktsmyn(Jfr
65 §.) digheten, så ock suppleanter för dem

skola första gången utses före den 1
juli 1933. Tjänstgöringstiden för de
sålunda utsedda skall utgå den 31 december
1936.

Genom denna lag upphäves lagen den
12 juni 1885 (nr 27) angående lösdrivares
behandling tillika med alla de
stadganden, vilka innehålla ändring eller
förklaring av nämnda lag eller tilllägg
därtill.

Där i lag eller författning förekommer
hänvisning till lagrum, som ersatts
genom bestämmelse i den nya lagen,
skall denna i stället lända till efterrättelse.
Vad i lag eller författning är
stadgat angående lösdriveri skall äga
tillämpning å vanart, som avses i denna
lag, och vad som är sagt örn tvångsarbete
skall gälla intagande å allmän
arbetsanstalt.

68 §.

Genom denna lag upphäves lagen den
12 juni 1885 (nr 27) angående lösdrivares
behandling tillika med alla de
stadganden, vilka innehålla ändring eller
förklaring av nämnda lag eller tilllägg
därtill.

Där i lag eller författning förekommer
hänvisning till lagrum, som ersatts
genom bestämmelse i den nya lagen,
skall denna i stället lända till efterrättelse.
Vad i lag eller författning är
stadgat angående lösdriveri skall äga
tillämpning å vanart, som avses i denna
lag, och vad som är sagt om tvångsarbete
skall gälla intagande å allmän
arbetsanstalt.

61 §. 69 §.

Mål angående ådömande av tvångsarbete,
som vid tiden för denna lags
ikraftträdande äro anhängiga hos länsstyrelse
eller poliskammare, skola för
fortsatt handläggning överlämnas till
skyddskollegiet i länet.

62 §.

I fall, som avses i 12, 15, 23 och
2-h §§, skall varning enligt den äldre

70 §.

I fall, som avses i 18, 21, 29 och
30 §§, skall varning enligt den äldre

Kungl. Majlis proposition nr 100.

161

lagen vara att likställa med åtgärd enligt
13 § och utslag, varigenom någon
enligt nämnda lag dömts till tvångsarbete,
med förordnande örn intagande
å allmän arbetsanstalt.

I fall, som avses i 35 §, skall
tvångsarbete, som någon undergått
enligt den äldre lagen, vara att likställa
med intagning å allmän arbetsanstalt.

63 §.

Intill dess plats å särskild, för ungdom
avsedd allmän arbetsanstalt eller
å särskild, för ungdom anordnad avdelning
därav kan beredas dem, som ej
fyllt tjuguett år, må de intagas å annan
allmän arbetsanstalt. Sådan särskild
anstalt eller avdelning skall dock
vara inrättad senast den 1 juli 1935.

lagen vara att likställa med åtgärd enligt
19 § och utslag, varigenom någon
enligt nämnda lag dömts till tvångsarbete,
med förordnande om intagande
å allmän arbetsanstalt.

I fall, som avses i 41 §, skall
tvångsarbete, som någon undergått
enligt den äldre lagen, vara att likställa
med intagning å allmän arbetsanstalt.

71 §.

Intill dess plats å särskild, för ungdom
avsedd allmän arbetsanstalt eller å
särskild, för ungdom anordnad avdelning
därav kan beredas dem, som ej
fyllt tjuguett år, må de intagas å annan
allmän arbetsanstalt. Sådan särskild
anstalt eller avdelning skall dock
vara inrättad senast den 1 juli 1936.

64 §. 72 §.

I den mån så lämpligen kan ske, skola i centralregistret införas uppgifter
jämväl angående dem, som enligt den äldre lagen erhållit varning eller dömts
till tvångsarbete.

65 §.

De, som skola tjänstgöra såsom bisittare
i skyddsnämnd, och suppleanter
för dem skola första gången ut- (Jfr 67 § andra stycket.)

ses före den 1 juli 1932. Tjänstgöringstiden
för de sålunda utsedda
skall utgå den 31 december 1935.

Bihang till riksdagens protokoll 1981. 1 sami. Sfi höft. (Nr 100.)

1()2

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

Innehållsförteckning.

Sid.

Propositionen ................................... 1

Förslag till lag om åtgärder mot vanartigt levnadssätt (vanartslag).......... 2

Utdrag av statsrådsprotokollet den 14 januari 1931................ 23

Förslagets grunder i jämförelse med 1930 års förslag................ 23

Förslag vid 1930 års riksdag s. 23. — Fortsatt arbete inom departementet s. 24. —
Departementschefen s. 25.

Lagens tillämplighetsområde beträffande personer över 21 år............. 25

Gällande rätt s. 25. — Propositionen s. 25. — Motionerna s. 26. — Departementschefen
s. 27.

Lagens tillämplighet å personer under 21 år..................... 3.)

Gällande rätt s. 35. — Propositionen s. 36. — Motionerna s. 36. — Departementschefen
s. 37.

Organet i första instans.............................. 40

Gällande rätt s. 40. — Propositionen s. 40. — Motionerna s. 41. — Departementschefen
s. 42.

Organet i andra instans........................... 45

Gällande rätt s. 45. — Propositionen s. 45. — Motionerna s. 45. — Nytt organ
för handläggning av ifrågavarande ärenden? s. 45. — Inom socialdepartementet
upprättad promemoria s. 46. — Remissyttranden s. 47. — Statistik s. 58. Departementschefen
s. 62. — Organets närmare anordnande: Handläggning av andra ärenden
än ärenden enligt vanartslagen s. 70. — Verksamhetsområde s. 70. — Sammansättning
g. 71. _ Organets namn s. 74. — Tjänstgöringstid s. 75. — Beslutförhet och omröstande
till beslut s. 75. — Förfarandet vid organet s. 75. — Kostnaderna för organets
verksamhet s. 79.

Övriga frågor. — Översikt över ändringarna i 1930 års förslag............ 82

De särskilda lagbestämmelserna s. 82. — Andra frågor än lagfrågor s. 87.

Bilaga. Förslag till lag örn åtgärder mot vanartigt levnadssätt (vanartslag)...... 90

Utdrag av lagrådsprotokollet den 16 febrnari 1981.................110

Lagens tillämplighetsområde............................110

Det föreslagna vårdnadskollegiet..........................lil

De särskilda lagbestämmelserna...........................114

Utdrag av statsrådsprotokollet den 20 februari 1931................124

Bilaga A (jämförelse mellan 1930 och 1931 års propositioner).............129

Stockholm 1931. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

3027X1