Kungl. Maj:ts proposition nr 100

Proposition 1926:109

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

1

Nr 109.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
försäkring för olycksfall i arbete m. m.; given Stockholms
slott den 25 februari 1926.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om försäkring för olycksfall i arbete,

2) lag om riksförsäkringsanstalten, samt

3) lag angående ändrad lydelse av 1 och 6 §§ i lagen den 29 juni 1917 om
försäkringsrådet.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 19£6

1 samt.

00 käft. (Nr 109).

1

2

Kunyl. Maj ds proposition nr .109

Förslag

till

Lag

om försäkring för olycksfall i arbete.

Härigenom förordnas som följer:

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Envar arbetare är, där ej nedan annorlunda stadgas, enligt denna lag försäkrad
för skada till följd av olycksfall i arbetet.

Såsom olycksfall i arbetet anses ock olycksfall vid färd till eller från arbetsstället,
där färden föranledes av och står i omedelbart samband med arbetsanställningen.

På grund av försäkringen utgående ersättningar bestridas genom avgifter,
vilka erläggas av arbetsgivarna.

2 §■

I denna lag förstås med arbetare envar som mot avlöning användes till arbete
för annans räkning utan att i förhållande till honom vara att anse såsom
självständig företagare, så ock envar som för vinnande av yrkesutbildning utan
avlöning utför dylikt arbete. Med arbetsgivare förstås envar för vilkens räkning
sådan arbetare användes till arbete, utan att mellan dem står någon tredje
person, vilken såsom självständig företagare åtagit sig att ombesörja arbetets
utförande.

Såsom arbetare enligt denna lag anses ej den som utför arbetet i sitt hem
eller å arbetsställe som av honom bestämmes, ej heller, där arbetet utföres
för allenast en arbetsgivares räkning, dennes make och hemmavarande barn
eller adoptivbarn och föräldrar eller adoptivföräldrar i förhållande till honom.
Utföres arbetet för makars gemensamma räkning, anses de i förevarande hänseende
såsom allenast en arbetsgivare.

3 §•

Försäkringen äger rum i en för omhänderhavande därav särskilt bildad, för
hela riket gemensam försäkringsanstalt, riksförsäkringsanstalten; dock skall
anstalten äga att med registrerad sjukkassa träffa avtal därom att kassan
skall inom sitt verksamhetsområde eller viss del därav mot vederlag av anstalten
och på eget ansvar i förhållande till denna övertaga skyldigheten att

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

3

bestämma och utgiva i denna lag stadgade, å tiden till och med den sextiotredje
dagen efter inträffat olycksfall belöpande ersättningar till skadad arbetare,
med undantag av livräntor och i 6 § omförmälda .särskilda hjälpmedel.

Med försäkringsinrättning förstås i denna lag riksförsäkringsanstalten ävensom
sjukkassa, med vilken slutits avtal som i första stycket sägs.

4 §.

Besvär och framställningar som omförmälas i 30 § prövas av försäkringsrådet.

5 §•

Grunderna för riksförsäkringsanstaltens organisation och verksamhet bestämmas
av Konung och riksdag.

Angående försäkringsrådets organisation och verksamhet stadgas i särskild,
av Konung och riksdag jämlikt § 87 mom. 1 regeringsformen gemensamt beslutad
lag.

Omkostnaderna för riksförsäkringsanstaltens verksamhet enligt denna lag
bestridas, utom såvitt angår verksamhet som omförmäles i 34—36 §§, av arbetsgivarna
genom tillägg till de i 1 § omförmälda avgifter.

Omkostnaderna för försäkringsrådets verksamhet bestridas av statsmedel.

Ersättningar.

6 §■

1 mani. Har arbetare skadats till följd av olycksfall i arbetet, skall han, så
länge av olycksfallet förorsakad sjukdom varar, på grund av försäkringen erhålla
erforderlig läkarvård jämte läkemedel, däri inbegripna till arbetsförmågans
höjande eller eljest till lindrande av menliga följder av olycksfallet nödiga
särskilda hjälpmedel, såsom kryckor, enklare konstgjorda lemmar, glasögon
och dylikt.

Kan vid sjukdom läkarvård ej utan oskälig omgång eller kostnad anskaffas,
må i stället annan lämplig vård beredas den skadade.

2 mom. Har olycksfallet medfört sjukdom, som förorsakat förlust eller
nedsättning av arbetsförmågan under mera än tre dagar efter dagen för olycksfallet,
skall den skadade från och med dagen efter sistnämnda dag och så länge
sjukdomen varar i ersättning vidare erhålla sjukpenning för varje dag, utgörande
vid förlust av arbetsförmågan ett belopp, bestämt i förhållande till den
skadades årliga arbetsförtjänst på sätt nedan angives (hel sjukpenning), och vid
nedsättning av arbetsförmågan det lägre belopp, som svarar mot nedsättningen,
dock att .sjukpenning ej utgår, där ej arbetsförmågan blivit nedsatt med
minst en fjärdedel; skolande hel sjukpenning utgå med följande belopp, nämligen
:

om den årliga arbetsförtjänsten ej uppgår till 675 kronor, med en krona om

den årliga arbetsförtjänsten uppgår till 675 kronor men ej till 945 kronor,
med en krona 50 öre,

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

om den årliga arbetsförtjänsten uppgår till 945 kronor men ej till 1,215
kronor, med två kronor,

om den årliga arbetsförtjänsten uppgår till 1,215 kronor men ej till 1,485
kronor, med två kronor 50 öre,

om den årliga arbetsförtjänsten uppgår till 1,485 kronor men ej till 1,755
kronor, med tre kronor,

om den årliga arbetsförtjänsten uppgår till 1,755 kronor men ej till 2,025
kronor, med tre kronor 50 öre,

om den årliga arbetsförtjänsten uppgår till 2,025 kronor men ej till 2,295 kronor,
med fyra kronor,

om den årliga arbetsförtjänsten uppgår till 2,295 kronor men ej till 2,565
kronor med fyra kronor 50 öre,

om den årliga arbetsförtjänsten uppgår till 2,565 kronor men ej till 2,835
kronor, med fem kronor,

om den årliga arbetsförtjänsten uppgår till 2,835 kronor men ej till 3,105
kronor, med fem kronor 50 öre samt

om den årliga arbetsförtjänsten upgår till eller överstiger 3,105 kronor, med
sex kronor.

3 mom. Har olycksfallet, efter upphörande av därav förorsakad sjukdom,
medfört under längre eller kortare tid bestående förlust eller nedsättning av
arbetsförmågan, skall den skadade erhålla:

a) livränta under tiden å ett årligt belopp, motsvarande vid förlust av arbetsförmågan
två tredjedelar av den skadades årliga arbetsförtjänst och vid nedsättning
av arbetsförmågan det lägre belopp som svarar mot nedsättningen,
med tillägg av belopp, svarande mot den sannolika årliga kostnaden för förnyelse
av sådana särskilda hjälpmedel som i 1 mom. nämnts; dock att vid förlust
av arbetsförmågan livräntan må, när den skadades tillstånd kräver särskild
vård, med hänsjm härtill bestämmas till högre belopp än nyss är nämnt,
likväl ej överstigande beloppet av den årliga arbetsförtjänsten, samt att livränta
icke utgår, där ej arbetsförmågan blivit nedsatt med minst en tiondel;

b) sådan behandling, som må erfordras för höjande av arbetsförmågan.

På därom av den skadade gjord ansökan må försäkringsrådet, när synnerliga
skäl därtill äro för handen, besluta att i stället för livränta eller del därav
skall till den skadade utgivas ett kapital för eu gång, till belopp motsvarande
högst livräntans eller livräntedelens kapitalvärde enligt gällande beräkningsgrunder.

4 mom. På grund av försäkringen skall jämväl gäldas kostnad för läkarbetyg
eller annat intyg, som enligt vad därom må vara särskilt stadgat skall
insändas i sammanhang med anmälan om olycksfall i arbete eller som eljest
må erfordras för bedömande av förlust eller nedsättning av arbetsförmågan.

7 §•

Har olycksfallet medfört arbetarens död, skall i ersättning utgivas:

a) begravningshjälp med en tiondel av den avlidnes arliga arbetsförtjänst,
dock ej med mindre belopp än etthundra kronor;

Eungl. Maj:ts proposition nr 109. o

b) livräntor till efterlevande, nämligen:

till änka eller änkling, när äktenskapet slutits före olycksfallet, en livränta
från dödsfallet, så länge livräntetagaren lever ogift, å ett årligt belopp motsvarande
en fjärdedel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst;

till varje den avlidnes barn som ej fyllt sexton år, evad det fötts inom eller
utom äktenskapet, eller adoptivbarn imder nämnda ålder som adopterats före
olycksfallet, en livränta från dödsfallet till dess barnet uppnått samma ålder
å ett årligt belopp motsvarande en sjättedel av arbetsförtjänsten; samt

till den avlidnes fader eller moder, adoptivfader eller adoptivmoder eller, om
båda föräldrarna eller adoptivföräldrarna leva, till båda gemensamt, därest
de för sitt uppehälle varit av den avlidnes arbete väsentligen beroende, en livränta
å ett årligt belopp motsvarande värdet av det underhåll de av den avlidne
åtnjutit, dock högst en fjärdedel av den avlidnes arbetsförtjänst.

Där livräntor till efterlevande enligt nu angivna grunder skulle, för år räknat,
tillsammans överstiga två tredjedelar av den avlidnes årliga arbetsförtjänst,
skola de, så länge anledningen härtill fortfar, nedsättas till sammanlagt detta
belopp. Härvid skall iakttagas, att livräntor till efterlevande make och barn
eller adoptivbarn skola utgå före livränta till föräldrar eller adoptivföräldrar
samt att förstnämnda livräntor skola i den mån så erfordras nedsättas i förhållande
till vad på varje livräntetagare belöper.

Livränta till änkling skall ej utgå, med mindre han för sitt uppehälle varit
av den avlidnas arbete beroende, och må ej åtnjutas av änkling, som väsentligen
åsidosatt den honom gentemot hustrun åliggande försörjningsplikt eller väsentligen
åsidosätter sin försörjningsplikt mot makarnas barn eller adoptivbarn.
Skall på grund av försumlighet som nu sagts livränta till änkling ej utgå,
må försäkringsrådet besluta, att livräntan i stället skall utgå till den avlidnas
barn eller adoptivbarn som ej fyllt sexton år.

Till änka eller änkling, som uppbär livränta och före fyllda sextio år ingår
nytt äktenskap, utgives ett kapital för en gång, motsvarande tre fjärdedelar av
den avlidnes årliga arbetsförtjänst.

8 §•

Vid bedömandet i vad mån viss kroppsskada åstadkommit nedsättning av arbetsförmågan
skall hänsyn tagas ej blott till skadans beskaffenhet och inverkan
på den skadades förmåga i allmänhet att försörja sig genom arbete utan
även till skadans inflytande på de särskilda färdigheter som för drivande av
den skadades yrke må vara erforderliga, samt till den skadades ålder och kön.
Var den skadade vid olycksfallet behäftad med kroppsskada eller lyte, skall
hänsyn tagas jämväl därtill.

9 §.

Den årliga arbetsförtjänst som i 6 och 7 §§ omförmäles utgör hela den
avlöning — vinstandelar, där sådana förekommit, inräknade — som den skadade
under ett år, räknat tillbaka från olycksfallet, åtnjutit av arbetsgivaren

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

i deri verksamhet i vilken olycksfallet inträffat. Har under längre eller kortare
tid av året den skadade icke av arbetsgivaren använts till arbete, eller
kan avlöningen för någon tid av året på grund av bristfällig utredning eller
av annan anledning ej bestämmas, beräknas avlöning för den tid till belopp, som
med hänsyn till avlöningen i arbetsorten under motsvarande tid för en arbetare
med samma arbetsförmåga och med liknande arbete som den skadades vid
olycksfallet eller, där avlöningen för arbete inom den skadades yrke under sådan
tid måste antagas hava varit väsentligt högre, med hänsyn härtill eller
eljest med hänsyn till omständigheterna prövas skäligt. Lag samma vare, där
den skadade under någon tid av året på grund av tillfälligt övertidsarbete eller
annat särskilt förhållande åtnjutit väsentligt högre avlöning eller på grund av
sjukdom eller annan oförvållad anledning åtnjutit väsentligt lägre avlöning än
sådan arbetare, eller där vid tiden för olycksfallet hans arbetsförmåga redan
var nedsatt på grund av tidigare olycksfall i arbete, så ock där den skadade
för yrkesutbildning eller endast tillfälligtvis använts till det arbete i vilket
olycksfallet inträffat.

Har den skadade ej fyllt aderton år, må vid bestämmande av livränta den
årliga arbetsförtjänsten ej beräknas till lägre belopp än som motsvarar den
arbetsförtjänst, som han, enligt vad med hänsyn till arten av hans arbete vid
tiden för olycksfallet skäligen kan antagas, skulle hava kommit att åtnjuta vid
nämnda ålder, därest olycksfallet ej inträffat.

Utgöres avlöning helt eller delvis av naturaförmåner, uppskattas dessa förmåners
värde efter de i arbetsorten gällande priser eller efter andra grunder
som finnas tillämpliga.

Överstiger den årliga arbetsförtjänsten tretusentrehundra kronor, tages det
överskjutande beloppet icke i beräkning. Understiger den årliga arbetsförtjänsten
fyrahundrafemtio kronor, skall den beräknas till detta belopp.

10 §.

Har olycksfallet uppsåtligen förorsakats av den skadade, utgår ej ersättning
enligt denna lag. Ej heller må, där olycksfall som medfört den skadades död
uppsåtligen eller av grovt vållande förorsakats av efterlevande, ersättning utgå
till denne.

11 §.

Har olycksfallet föranletts därav att den skadade ej ställt sig till efterrättelse
gällande anordning eller föreskrift om åtgärder för undvikande av olycksfall,
och äro omständigheterna sådana att han därigenom måste anses hava
gjort sig skyldig till grov vårdslöshet, eller har olycksfallet föranletts därav
att den skadade varit av starka drycker berusad, må ersättning enligt 6 §
nedsättas efter ty prövas skäligt.

Lag samma vare, där den skadade ej ställt sig till efterrättelse anordning
eller föreskrift om sjukhus- eller läkarvård som givits på grund av denna
lag, så ock där genom försummelse av den skadade underrättelse om olycksfallet
enligt 21 §-icke lämnats; dock må nedsättning av ersättningen ej ske,

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

7

såvida skadan ej väsentligen förvärrats därigenom att den skadade i följd av
förseelsen kommit att sakna lämplig vård.

12 §.

Har någon som är försäkrad enligt denna lag under resa eller eljest blivit
borta samt har all underrättelse om honom upphört, och kan det skäligen antagas
att han omkommit till följd av olycksfall i arbetet, äger anhörig som i 7 § b)
omförmäles att uppbära livränta efter de angående livräntor till efterlevande
där stadgade grunder.

Riksförsäkringsanstalten är berättigad att av sådan anhörig såsom villkor
för utbetalning av livränta fordra förklaring på heder och samvete, att han
saknar varje underrättelse om den försäkrade. I fråga om omyndig må sådan
förklaring infordras från förmyndaren.

Hatten till livränta upphör, därest den försäkrade finnes vara vid liv eller
hava avlidit av annan orsak än olycksfall i arbete.

13 §.

Är någon som har rätt till sjukpenning eller livränta enligt denna lag icke
svensk medborgare och är han ej i riket bosatt, äger försäkringsinrättningen att
med hans samtycke när som helst i stället för sådan ersättning till honom utgiva
ett kapital för en gång till belopp motsvarande högst femtio och minst tjugu
procent av ersättningens kapitalvärde enligt de för riksförsäkringsanstalten
gällande beräkningsgrunder. Ersättningen må ock utan den ersättningsberättigades
samtycke utbytas mot kapital till belopp av femtio procent av kapitalvärdet.
Har utbyte av ersättning mot kapital ägt rum, är rätten till vidare
ersättning på grund av olycksfallet förfallen.

Har olycksfallet medfört döden och var den avlidne ej svensk medborgare och
ej i riket bosatt, utgår begravningshjälp enligt 7 § allenast om olycksfallet inom
tre månader medfört döden, samt livränta eller kapital enligt samma paragraf
till efterlevande som ej är svensk medborgare allenast om denne vid tiden för
olycksfallet var bosatt här i riket.

Erån vad ovan i denna paragraf är föreskrivet äger Konungen under förutsättning
av ömsesidighet medgiva undantag för medborgare i viss stat.

14 §.

Vederbörande försäkringsinrättning äger rätt att när som helst och under
så lång tid sådant finnes lämpligt bereda den skadade vård å sjukvårdsanstalt.
Den skadade må dock ej utan sitt medgivande intagas å sjukvårdsanstalt, såvida
ej skadan enligt läkares intyg kräver vård å sådan anstalt. Har den
skadade intagits å sjukvårdsanstalt, äger försäkringsinrättningen att till betäckande
av kostnaden för vården avdraga högst hälften av sjukpenning, som
under tiden för vården till honom utgives av inrättningen.

Kiksförsäkringsanstalten äger att, där så lämpligen kan ske, med den skada -

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

des samtycke bereda honom sådan yrkesutbildning, som må vara ägnad att
väsentligen öka hans förvärvsmöjligheter.

Riksförsäkringsanstalen äger ock att under viss tid i stället för livränta
eller del därav bereda livräntetagare som är hemfallen åt dryckenskap ersättning
i naturaförmåner samt åt livräntetagare som därtill samtycker bereda
uppehälle å ålderdomshem, barnhem eller annan dylik anstalt.

15 §.

1 mom. Är beträffande arbetare, som användes till arbete av staten eller
kommun, arbetsgivaren enligt annan lag eller särskild författning eller på
grund av egen utfästelse skyldig att vid skada till följd av olycksfall i arbete
utgiva understöd, såsom avlöning, pension eller annat underhåll, eller
skall till sådan arbetare eller hans efterlevande pension eller begravningshjälp
utgå från kassa eller pensionsinrättning, då skall, därest på grund av
understödet arbetsgivaren enligt 18 § 2 mom. erhållit lindring i försäkringsavgiften,
från ersättning som utgives enligt denna lag avdragas vad i anledning
av olycksfallet för motsvarande ändamål av arbetsgivaren, kassan
eller pensionsinrättningen utgives för tid under vilken ersättningen utgår; dock
må i fråga om understöd från kassa eller pensionsinrättning sådant avdrag
äga rum endast om arbetsgivaren helt och hållet eller till minst en tredjedel
bidragit till bestridande av kostnaden för understödet och ej ske med större
belopp än som svarar mot arbetsgivarens bidrag.

2 mom. Är arbetsgivare pliktig att vid skada till följd av olycksfall i
arbete bekosta läkarvard och läkemedel, och har han på grund därav enligt
18 § 2 inom. erhållit lindring i försäkringsavgiften, skall, i den mån förpliktelsen
av arbetsgivaren fullgöres, ersättning i sådant hänseende ej utgå från
försäkringsinrättning.

3 mom. Är arbetsgivare skyldig att vid skada till följd av olycksfall i
arbete utgiva sadant understöd, som i 1 mom. omförmäles, eller bekosta läkarvård
och läkemedel, och har arbetsgivaren icke enligt 18 § 2 mom. erhållit
lindring i försäkringsavgiften, vare han berättigad att, i den mån han fått
vidkännas kostnader i nämnda hänseenden, av försäkringsinrättningen ur den
till ersättningstagaren utgående ersättningen återfå motsvarande belopp.

4 mom. Såsom understöd enligt denna paragraf anses ej pensionstillägg eller
understöd enligt lagen om allmän pensionsförsäkring eller understöd från
sjömanshus eller annat dylikt, allenast för behövande avsett understöd.

Beredas den skadade genom understödet naturaförmåner, såsom bostad, fritt
uppehälle eller dylikt, beräknas det belopp, som skall avdragas från ersättning
eller av ersättning återgäldas till arbetsgivaren, efter de i arbetsorten gällande
priser för dessa förmåner eller efter andra grunder som finnas tilllämpliga.

16 §.

1 mom. Sedan försäkringsinrättningen erhållit underrättelse om olycksfallet,
skall inrättningen ändå att ansökan om ersättning ej blivit gjord besluta

Kungl. Maj :ts proposition nr 109.

9

om de åtgärder, som för den skadades vård må vara av nöden, samt bestämma
den ersättning som enligt denna lag skall utgivas.

Kan ej med ledning av inkomna handlingar eller eljest erhållna upplysningar
genast avgöras huruvida ersättning bör utgå, skall om sannolika skäl därtill
finnas ersättning ändock provisoriskt utgivas. Kan ej med ledning av erhållna
upplysningar beloppet av sjukpenning, livränta eller begravningshjälp genast
bestämmas, utgives provisoriskt skäligt belopp. Ersättning som enligt vad
nu är sagt blivit provisoriskt bestämd utgives utan återbetalningsskyldighet,
därest sedermera ersättningen bestämmes till lägre belopp eller ersättning finnes
icke böra utgå.

Kan ej genast avgöras från vilken försäkringsinrättning ersättningen bör
utgå, skall riksförsäkringsanstalten på därom gjord framställning besluta om
åtgärder för den skadades vård samt utgiva ersättning enligt denna lag.

2 mom. Inträder, sedan ersättning till den skadade blivit av försäkringsinrättningen
bestämd, väsentlig förändring i de förhållanden vilka voro avgörande
för ersättningens bestämmande, eller hava efter nämnda tidpunkt den
skadades förvärvsmöjligheter i följd av yrkesutbildning, som bekostats av
riksförsäkringsanstalten, väsentligen ökats, må jämkning i ersättningen äga
rum. Sådan jämkning må dock ej avse ersättning, som belöper å tiden före
den dag då ansökan därom gjorts eller, där jämkning utan ansökan beslutats
av inrättningen, före dagen för beslutet.

3 mom. Beslut i fråga om ersättning skall så fort ske kan skriftligen meddelas
den ersättningsberättigade och utan hinder av förd klagan tills vidare
lända till efterrättelse.

17 §.

1 mom. Begravningshjälp ävensom kapital enligt 6, 7 och 13 §§ utbetalas
så fort ske kan samt sjukpenning för varje kalendervecka å veckans sista dag.
Livränta utbetalas för varje månad, räknat från den dag rätten till livräntan
inträtt, å månadens första dag utan återbetalningsskyldighet för månad, under
vilken rätten till livräntan upphört eller livräntan minskats; dock skall riksförsäkringsanstalten
beträffande tiden för utbetalning av livräntetillägg varom
i 6 § 3 mom. förmäles äga meddela sådana bestämmelser, som må anses lämpliga
för vinnande av säkerhet att tillägget användes för det därmed avsedda
ändamålet. Sjukpenning och livränta må ock, med ersättningstagarens samtycke
och utan återbetalningsskyldighet, utbetalas för längre betalningsterminer
än ovan är sagt. Uppkommer vid bestämmande av belopp som skall utbetalas
bråktal av öre, utföres beloppet med närmast högre antal ören.

Angående sättet för utbetalning av ersättning förordnar Konungen.

2 mom. Har ersättningstagaren ej före utgången av året näst efter det
under vilket ersättningsbelopp skolat utbetalas, vare sig uppburit beloppet
eller hos försäkringsinrättningen påfordrat utbetalning av detsamma, är rätten
till beloppets utfående förverkad.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Försäkringsavgifter.

18 §.

1 mom. Avgift för försäkring enligt denna lag skall, evad försäkringen
omfattar en eller flera arbetare, av riksförsäkringsanstalten bestämmas till
belopp, som med hänsyn till arbetets farlighet i allmänhet och till de särskilda
förhållanden, under vilka det bedrives, efter försäkringstekniska grunder prövas
vara erforderligt för täckande av den risk försäkringen avser, ökat med
erforderligt omkostnads- och säkerhetstillägg.

2 mom. Är arbetsgivare, kassa eller pensionsinrättning skyldig att utgiva
understöd för vilket enligt 15 § 1 mom. avdrag må göras, eller är arbetsgivare,
som i regel under året sysselsätter flera än sju arbetare, skyldig att vid
skada till följd av olycksfall i arbete bekosta läkarvård och läkemedel, nedsättes
försäkringsavgiften med det belopp som motsvarar minskningen i försäkringsrisken;
dock må i fråga om annan arbetsgivare än staten sådan lindring
ej äga rum med mindre arbetsgivaren det begär och tillika, där så finnes
erforderligt, för fullgörande av sina förpliktelser ställer säkerhet som av
riksförsäkringsanstalten godkännes.

3 mom. Användes arbetare till arbete av tvä eller flera arbetsgivare gemensamt,
svara arbetsgivarna för försäkringsavgiften för det arbete en för
alla och alla för en.

19 §•

Arbetsgivaren är pliktig att när som helst på därom framställd begäran till
försäkringsinrättning eller försäkringsrådet lämna sådan uppgift om arbetet
och de förhållanden under vilka det bedrives samt om arbetarnas antal, arbetstid
och avlöningsförhållanden, som må erfordras för bestämmande av försäkringsavgift
eller ersättningsbelopp.

I övrigt är envar pliktig att på begäran till försäkringsinrättning eller försäkringsrådet
lämna uppgift, som må erfordras för bedömande huruvida han
är att anse såsom arbetsigvare enligt denna lag.

Försäkringsinrättning äger att, i den mån sådant må vara nödigt för bestämmande
av försäkringsavgifter eller ersättningsbelopp, taga del av arbetsgivares
avlöningslistor och förteckningar. Riksförsäkringsanstalten äger ock
att för sådant ändamål hos myndighet, som enligt gällande föreskrifter utövar
tillsyn å arbetsgivarens verksamhet, påfordra eller, där särskild skyndsamhet
är av nöden ävensom i fråga om verksamhet för vilken tillsynsmyndighet
ej finnes, själv företaga undersökning av de förhållanden under vilka
arbetet bedrives. Enahanda befogenheter tillkomma jämväl försäkringsrådet.

20 §.

1 mom. Grunderna för beräkning av försäkringsavgifter och premiereserv
för försäkring enligt denna lag fastställas av Konungen.

2 mom. Riksförsäkringsanstaltens beslut om försäkringsavgifts belopp

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

11

skall, även där beloppet blivit allenast provisoriskt bestämt, utan hinder av
förd klagan tills vidare lända till efterrättelse. Yinnes nedsättning i eller befrielse
från avgift, återbetalas vad för mycket blivit erlagt.

Angående tid och sätt för erläggande av försäkringsavgifter bestämmes av
Konung och riksdag. Avgifter, som icke på föreskrivet sätt blivit erlagda,
förskjutas av statsverket och indrivas i den ordning, som för indrivning av
resterande kronoutskylder är stadgad.

Anmälan och undersökning om olycksfall.

21 §.

Varder arbetare som i denna lag avses skadad till följd av olycksfall i arbetet,
skall arbetsgivaren eller den som å hans vägnar förestår arbetet ofördröjligen
därom underrättas. Där ej läkarvård av försäkringsinrättningen beredes
den skadade, är han skyldig att underkasta sig vård eller föreskrift
av läkare, som må tillkallas av arbetsgivaren eller arbetsföreståndaren.

22 §.

1 mom. Där olycksfallet medfört eller skäligen kan antagas medföra påföljd
som enligt 6 eller 7 § föranleder ersättning, åligger det arbetsgivaren
eller arbetsföreståndaren att, sedan han från den skadade eller eljest erhållit
underrättelse om olycksfallet, ofördröjligen därom göra anmälan i den ordning
Konungen bestämmer.

2 mom. Polismyndigheten i orten skall så fort ske kan föranstalta om undersökning
rörande olycksfallet, där sådan undersökning begäres av försäkringsinrättning
eller försäkringsrådet, samt till inrättningen eller rådet insända
protokoll över undersökningen; begäres ej polisundersökning, hålles undersökning
allenast därest polismyndigheten finner sådan nödig.

Med polismyndighet avses i denna lag å landet landsfiskal samt i stad magistrat,
stadsstyrelse, poliskammare eller polismästare.

28 §•

Försäkringsinrättning ävensom försäkringsrådet äga att till vidare utredning
i ärende rörande tillämpning av någon i denna lag given bestämmelse
låta vid allmän domstol avhöra vittnen eller sakkunniga.

Särskilda bestämmelser.

24 §.

Ager någon rätt till ersättning enligt denna lag, är han ej därav hindrad att
göra gällande det anspråk på skadestånd utöver ersättningen, som i följd avolycksfallet
må tillkomma honom enligt allmän lag eller särskild författning.
Vad försäkringsinrättning enligt denna lag utgivit äger inrättningen söka

12

Kungl. Maj :ts proposition nr 109.

åter av arbetsgivare, som uppsåtligen förorsakat skadan, så ock av annan, som
vållat skadan eller oberoende av vållande enligt lag är skyldig att • utgiva
skadestånd, där ej även han drabbats av olycksfallet och på grund därav
är berättigad till ersättning enligt denna lag. På grund av vad i detta stycke
sägs skall inrättningen dock äga att återkräva allenast vad ersättningstagaren
varit berättigad att utbekomma av den skadeståndspliktige.

25 §.

Slutes avtal om ersättning enligt denna lag annorledes än i 13, 14 eller 17 §
sägs, är avtalet utan verkan mot den ersättningsberättigade.

26 §.

Rätt till ersättning enligt denna lag kan icke överlåtas och må förty ej för
gäld tagas i mät.

27 §.

Den som på grund av åliggande i tjänst eller anställning för försäkringsinrättnings
eller försäkringsrådets räkning har eller haft att taga befattning
med uppgift, handling eller undersökning som i 19 § sägs, vare förbjudet att
röja yrkeshemlighet, och må han ej heller, där det ej kan anses påkallat i tjänstens
eller anställningens intresse, yppa driftanordning eller affärsförhållande
vid arbetsställe, i avseende å vilket han har eller haft att taga sådan befattning.

28 §.

Konungen äger under förutsättning av ömsesidighet träffa överenskommelse
med främmande stat om tillämpning av denna lag eller den främmande statens
lag i fall, då arbetsgivare i den ena staten inom den andra bedriver verksamhet
i vilken arbetare användes.

29 §.

De närmare föreskrifter, som, utöver vad denna lag och annan av Konung
och riksdag beslutad författning innehålla, finnas erforderliga för lagens tilllämpning,
meddelas av Konungen eller efter Konungens bemyndigande av försäkringsrådet
eller riksförsäkringsanstalten.

Besvär.

30 §.

1 mom. Över beslut av försäkringsinrättning rörande ersättning eller eljest
rörande tillämpning av någon i denna lag given bestämmelse må klagan föras
hos försäkringsrådet genom besvär, som skola ingivas till riksförsäkringsanstalten
eller i betalt brev med allmänna posten vara till anstalten inkomna senast
å trettionde dagen efter det klaganden av beslutet erhållit del, den dagen
oräknad då sådant skett. Har överklagade beslutet fattats av riksförsäkringsanstalten,
skall anstalten skyndsamt till försäkringsrådet överlämna besvären
jämte eget yttrande, innehållande uppgift huruvida och i vilken mån besvären
må hava föranlett rättelse i beslutet, ävensom övriga handlingar i ärendet. Har

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

13

beslutet fattats av sjukkassa, skall anstalten skyndsamt från kassan infordra
sådant yttrande som nyss är sagt jämte handlingarna i ärendet samt därefter
tillika med eget utlåtande till försäkringsrådet överlämna samtliga handlingar.

Har klaganden ingivit eller insänt besvären direkt till försäkringsrådet, må
den omständigheten, där besvären inom besvärstidens utgång kommit försäkringsrådet
tillhanda, ej föranleda, att besvären icke upptagas till prövning.

2 mom. Den som önskar ändring i allmän föreskrift, som på grund av denna
lag meddelats av riksförsäkringsanstalten, äger därom göra framställning hos
försäkringsrådet.

3 mom. Försäkringsrådet äger, ändå att klagan icke förts eller framställning
gjorts, till prövning upptaga ärende som i denna paragraf avses.

Försäkringsrådets beslut meddelas kostnadsfritt.

Över försäkringsrådets beslut må klagan ej föras.

Straffbestämmelser.

31 §.

1 mom. Underlåter arbetsgivare eller arbetsföreståndare att fullgöra något
av vad honom i avseende å anmälan om olycksfall i arbete lagligen åligger, eller
försummar någon att ställa sig till efterrättelse vad i 19 § är föreskrivet, straffes
med böter.

Lämnar någon i anmälan eller uppgift som enligt denna lag skall avgivas
veterligen oriktigt meddelande, straffes med böter från och med tjugufem
till och med ettusen kronor, där oj å förseelsen straff är i allmänna strafflagen
utsatt.

Gör någon sig skyldig till förseelse som i 27 § avses, straffes med böter
från ocli med tjugufem till och med ettusen kronor. Sker det för att göra
skada eller begagnar han sig av sin kännedom om yrkeshemligheten, driftanordningen
eller affärsförhållandet till egen eller annans fördel, då må till fängelse
dömas. Framgår av omständigheterna, att han om yrkeshemligheten, driftanordningen
eller affärsförhållandet erhållit kännedom å tid, då han ej hade
att taga befattning med uppgift, handling eller undersökning som i 19 § sägs,
eller att yppandet av driftanordningen eller affärsförhållandet ej kunnat medföra
skada för det företag som bedrevs å arbetsstället, må ansvars- eller ersättningsskyldighet
icke åläggas honom. Å förseelse varom nu är sagt må allmän
åklagare tala allenast efter angivelse av målsäganden.

2 mom. Böter som ådömes enligt denna lag tillfalla riksförsäkringsanstalten.
Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän
strafflag.

Frivillig olycksfallsförsäkring.

32 §.

1 mom. Arbetsgivare vare berättigad att i riksförsäkringsanstalten försäkra
dels i anstalten försäkrad arbetare för olycksfall utom arbete, dels ock
annan arbetare än i denna lag avses för olycksfall i eller utom arbete.

14

Iiungl. Maj:ts proposition nr 109.

Har sådan försäkring ägt rum, skall vad i denna lag finnes stadgat i tilllämpliga
delar lända till efterrättelse.

2 mom. Avtal om försäkring till högre ersättningsbelopp än i denna lag
stadgas må ej avslutas av riksförsäkringsanstalten.

Övergångsbestämmelser.

33 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1927, från och med vilken dag lagen
den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete skall upphöra
att gälla; dock skall, med iakttagande av vad i nästföljande paragraf stadgas,
sistnämnda lag äga tillämpning beträffande ersättningsanspråk, som grundas
på olycksfall vilket inträffat före denna lags ikraftträdande, samt i fråga om
skyldighet att erlägga å tiden därförinnan belöpande avgifter enligt 15 och
16 §§ i den äldre lagen.

34 §.

Hrån och med tiden för denna lags ikraftträdande övertager riksförsäkringsanstalten
hela den verksamhet, som jämlikt lagen den 5 juli 1901 (nr 39) angående
ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete samt förenämnda lag
den 17 juni 1916 utövas av den nuvarande anstalten.

35 §.

Vad i 234 och 237 §§ i lagen den 25 maj 1917 (nr 257) om försäkringsrörelse
sägs om inländskt försäkringsbolag skall, i fråga om övertagande av försäkringar
av livräntor enligt förutnämnda lagar den 5 juli 1901 och den 17 juni
1916, i tillämpliga delar gälla jämväl riksförsäkringsanstalten, och skall administrationsbo
som i 231 § i lagen om försäkringsrörelse omförmäles omfatta
jämväl livräntor, som varda fastställda under administrationstiden, i följd varav
fordringsrätt, varom i sista stycket av sistnämnda paragraf sägs, skall omfatta
jämväl kapitalvärdet av sådana livräntor, ökat med en tjugondei av
samma värde.

Har anstalten i enlighet med vad nu sagts övertagit ansvaret för utgivande
av livränta, skall anstalten inträda i samtliga de rättigheter och skyldigheter,
som i avseende å ersättnings bestämmande och utgivande i förhållande till livräntetagaren
tillkommit det bolag, från vilket försäkringen av livräntan övertagits.

36 §.

Riksförsäkringsanstalten äger jämväl annorledes än i 34 och 35 §§ avses
med Konungens begivande övertaga bestämmande och utgivande av ersättning
som på grund av olycksfall skall utgivas av annan än anstalten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

15

Förslag

till

Lag

om riksförsäkringsanstalten.

Härigenom förordnas som följer:

Riksförsäkringsanstaltens uppgifter och allmänna organisation.

1 §•

Riksförsäkringsanstalten har till ändamål att bedriva den försäkringsverksamhet
och handlägga de ärenden, som enligt lagen om försäkring för olycksfall
i arbete ankomma på anstalten.

Riksförsäkringsanstalten åligger därjämte att bedriva verksamhet och handlägga
ärenden, som eljest på grund av hittills meddelade bestämmelser skolat
ombesörjas av den förutvarande riksförsäkringsanstalten eller som enligt beslut
av Konung och riksdag varda till anstalten överlämnade.

Anstalten har vidare att i enlighet med vad därom särskilt stadgas upprätta
och utgiva den officiella statistiken angående olycksfall i arbete.

Inom området för anstaltens verksamhet skall anstalten tillhandagå verk,
myndigheter och domstolar med de upplysningar och det biträde, som av dem
äskas.

2 §•

Riksförsäkringsanstaltens angelägenheter omhänderhavas på sätt i denna lag
stadgas av riksförsäkringsstämman och anstaltens styrelse.

Riksförs äkringsstämm an.

B §•

Riksförsäkringsstämman består av trettio ledamöter, vilka utses:

sexton ledamöter av Konungen;

sju ledamöter, representerande arbetsgivarna, av svenska arbetsgivarföreningarnas
förtroenderåd; samt

sju ledamöter, representerande arbetarna, av landsorganisationen i Sverige.

Konungen förordnar en av de av honom utsedda ledamöterna att vara stämmans
ordförande samt en annan av nämnda ledamöter att vid förfall för ordföranden
fullgöra dennes uppgifter.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

4§.

Ledamot av riksförsäkringsstämman utses för en tid av fyra år, räknade
från och med den 1 januari året näst efter det under vilket han utsetts.

Årligen avgå fyra bland de av Konungen utsedda ledamöterna. Av de arbetsgivarna
och arbetarna representerande ledamöterna avgå inom vardera
gruppen under de tre första åren av en fyraårsperiod två samt under det fjärde
året en ledamot, allt i den ordning vederbörande arbetsgivar- eller arbetarsammanslutning
bestämmer.

Avgår ledamot före utgången av den tid för vilken han blivit utsedd, skall
i den ordning, i vilken den avgångne utsetts, ny ledamot i hans ställe utses
för återstående del av samma tid.

5§.

Ledamot av riksförsäkringsanstaltens styrelse eller tjänsteman i anstalten
må ej vara ledamot av riksförsäkringsstämman. Utses ledamot av stämman
till styrelseledamot eller antages han till tjänsteman i anstalten, skall han därmed
anses hava avgått ur stämman.

6 §•

Ledamot av riksförsäkringsstämman skall vara svensk medborgare och hava
uppnått tjugufem års ålder. Ej må sådant uppdrag innehavas av den,

som är omyndig,

som är i konkurstillstånd eller vars egendom, utan att vara avträdd till
konkurs, förvaltas för borgenärers räkning,

som är förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas eller eljest på
grund av honom ådömd straffpåföljd icke må utöva allmän befattning eller
genom utslag, vilket ännu icke vunnit laga kraft, är dömd till straffpåföljd
varom sist förmäles, eller som är ställd under framtiden för brott, vilket kan
medföra sådan påföljd, eller

som blivit dömd ovärdig att föra annans talan inför rätta.

7 §•

Ledamot av riksförsäkringsstämman åtnjuter av riksförsäkringsanstaltens
medel dagtraktamente för tid, då stämman sammanträder och som åtgår för resa
till och från sammanträde, ävensom resekostnadsersättning, allt enligt de
grunder som vid varje tid gälla för ledamot av riksdagen. Ordföranden och
hans ställföreträdare äga ock av anstaltens medel uppbära arvode med belopp
som fastställes av Konungen.

8 §.

Riksförsäkringsstämman skall

1) på sätt i 10 § sägs välja ledamöter av anstaltens styrelse jämte ersättare
för dem, samt besluta angående deras arvode;

2) på sätt i 13 § sägs utse revisorer, så ock besluta angående deras arvode;

3) fastställa balansräkningar;

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

17

4) besluta angående ansvarsfrihet för styrelsen;

5) avgiva yttrande i de ärenden, som för sådant ändamål varda av Konungen
till stämman hänskjuta;

6) besluta i ärenden, som av styrelsen överlämnas till stämman; samt

7) behandla anstaltens angelägenheter berörande förslag, som minst en månad
före sammanträde med stämman hos styrelsen anmälts av ledamot av stämman,
dock skall stämman ej äga vare sig att vidtaga ändring i försäkringsavgiftstariff
som fastställts av styrelsen eller att besluta i fråga om försäkringsavgift
för viss försäkring eller om ersättning i särskilt fall.

9 §■

1 mom. Riksförsäkringsstämman sammanträder till ordinarie sammanträde
i Stockholm årligen å dag i november, som styrelsen äger bestämma.

Å ordinarie sammanträde skola förekomma de i nästföregående paragraf
under 1)—4) avsedda ärenden.

2 mom. Styrelsen äger, då den finner lämpligt, kalla stämmans ledamöter
till extra sammanträde. Sådant sammanträde skall ock, där det påfordras
av minst tre av revisorerna eller minst sju av stämmans ledamöter, av styrelsen
utsättas att äga rum inom en månad efter det påfordrandet skett.

Å extra sammanträde må ej fattas beslut i ärende, som icke angivits i kallelse
till sammanträdet.

3 mom. Angående tid och sätt för kallelse till sammanträde äger stämman
besluta.

4 mom. Stämman är ej beslutför, med mindre tjuguen ledamöter, därav
minst elva bland de av Konungen utsedda, äro tillstädes.

5 mom. Såsom stämmans beslut gäller den mening, om vilken de flesta
röstande förena sig.

Vid lika röstetal skall val avgöras genom lottning men i andra frågor den
mening gälla, som biträdes av ordföranden vid sammanträdet.

Val skall ske med slutna sedlar.

Riksförsäkringsanstaltens styrelse.

10 §.

1 mom. Riksförsäkringsanstaltens styrelse skall bestå av sex av riksförsäkringsstämman
valda ledamöter jämte en jämlikt 12 § här nedan utsedd chef
för anstalten; dock skall styrelsen vid behandling av frågor rörande förvaltning
av anstaltens tillgångar vara sammansatt på sätt i nästföljande paragraf
angives.

Val av styrelseledamöter jämte ersättare för envar av dem äger rum å ordinarie
sammanträde med riksförsäkringsstämman samt avser tiden intill nästa
ordinarie sammanträde. Ersättare skall icke inträda i tjänstgöring i annat
fall än då styrelseledamot avgår före utgången av den tid, för vilken han blivit
utsedd.

Det åligger riksförsäkringsstämmans ordförande att omedelbart efter verk Bihang

till riksdagens protokoll 19£6. 1 samt. 90 käft. (Nr 109). 2

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

ställt val av styrelseledamöter och ersättare för dem om valet göra anmälan hos
Konungen.

Styrelseledamot må, ändå att den tid för vilken han blivit utsedd ej gått till
ända, genom beslut av stämman skiljas från uppdraget.

2 mom. Styrelsen utser inom sig ordförande och vice ordförande.

3 mom. Styrelsen skall hava sitt säte i Stockholm.

11 §•

Vid behandling av frågor rörande förvaltning av riksförsäkringsanstaltens
tillgångar skall styrelsen bestå av anstaltens chef, två av de av riksförsäkringsstämman
valda styrelseledamöterna, vilka samtidigt med valet för sadant
ändamål utses av stämman, samt fyra på det ekonomiska området erfarna personer,
vilka jämte ersättare för envar av dem av Konungen förordnas för fyra
år i sänder.

Vid förfall för någon av förstnämnda tre styrelseledamöter skall annan av
de av riksförsäkringsstämman valda styrelseledamöterna inträda i den förhindrades
ställe. Vid förfall för någon av de av Konungen förordnade styrelseledamöterna
inträder den för honom förordnade ersättaren eller, därest
jämväl denne är förhindrad, annan av de av Konungen förordnade ersättarna.

De av Konungen förordnade styrelseledamöterna och deras ersättare äga
att av anstaltens medel uppbära arvode med belopp, som Konungen bestämmer.

12 §.

1 mom. Styrelsen åligger att i enlighet med gällande lag och författning
samt de särskilda föreskrifter, som må vara av riksförsäkringsstämman meddelade,
handhava den omedelbara ledningen av riksförsäkringsanstaltens verksamhet;
och har styrelsen därutinnan särskilt att

1) företräda anstalten i alla de hänseenden i vilka detta ej förbehållits rikslörsäkringsstämman;
ägande styrelsen, där ej stämman annorlunda föreskriver,
att för visst ärende eller visst slag av ärenden uppdraga åt anstaltens chef
eller annan att fullgöra vad sålunda åligger styrelsen; dock skall styrelsen ej
äga att å annan överlåta befogenhet som avses under 2), 4), 5), G), 8), 10) och
11) här nedan;

2) utse anstaltens chef och träffa avtal med denne om hans anställningsoch
lönevillkor;

3) bestämma angående antagande och entledigande av anstaltens personal
samt angående dess anställnings- och lönevillkor;

4) antaga grunder för beräkning av försäkringsavgifter och premiereserv;

5) fastställa tariffer för försäkringsavgifter i anstalten enligt gällande lag
om försäkring för olycksfall i arbete samt bestämma angående den ordning, i
vilken avvikelse från fastställda tariffer må äga rum (specialtariff erm g) ;

6) före den 1 september varje år till revisorerna avgiva berättelse angående
anstaltens förvaltning jämte vinst- och förlusträkning samt balansräkning för
det förflutna året, särskilt för varje verksamhetsgren, med iakttagande av att
all verksamhet som omförmäles i 17 § 1 mom. anses såsom en verksamhetsgren;

7) före den 15 september varje år till riksräkenskapsverket insända behöriga

Kungl. Maj:ts proposition nr 109. 19

räkenskapssammandrag för nästföregående budgetår för de grenar av anstaltens
verksamhet, vilka helt eller delvis bekostas av allmänna medel, jämte tillhörande
verifikationer angående verkställda utgifter;

8) årligen inom tid, som Konungen bestämmer, inkomma med uppgift å
de anslagsäskanden och de framställningar i övrigt inom anstaltens verksamhetsområden,
^som anstalten finner böra göras hos nästföljande års riksdag:

9) Jämte sådan anmälan, som omförmäles i 21 § 2 mom., till Konungen överlämna
ett exemplar av de under 6) här ovan omförmälda handlingar;

10) inom därför bestämd tid varje år till Konungen inkomma med en för riksdagens
revisorer avsedd redogörelse för förvaltningen av de till anstaltens
disposition ställda allmänna medel; samt

11) bestämma angående förvaltningen av anstaltens tillgångar.

Styrelsen åligger att omedelbart efter det chef för anstalten blivit utsedd om

valet göra anmälan hos Konungen.

2 mom. Styrelsen är beslutför då fem ledamöter äro tillstädes, så ock om
fyra ledamöter äro tillstädes, där de äro om beslutet ense.

Ärende som ankommer på styrelsen må likväl ej företagas till avgörande,
med mindre såvitt ske kunnat samtliga styrelseledamöter erhållit tillfälle
att deltaga i ärendets behandling.

Ledamot av styrelsen äger ej deltaga i avgörande av fråga som rör hans
enskilda rätt.

Såsom styrelsens beslut galle den mening, om vilken vid sammanträde de
flesta röstande förena sig, men vid lika röstetal den mening, som biträdes av
ordföranden vid sammanträdet.

Revision.

13 §.

Styrelsens förvaltning och riksförsäkringsanstaltens räkenskaper skola
granskas av fyra revisorer, vilka utses, en, som skall uppfylla gällande villkor
för behörighet att vara aktuarie vid livförsäkringsbolag, för ett år i sänder
av Konungen efter förslag av försäkringsinspektionen, en av de ledamöter av
nksförsäkringsstämman som representera arbetsgivarna, en av de ledamöter av
stämman som representera arbetarna, och en av stämmans övriga ledamöter.

Sistnämnda tre revisorer utses å ordinarie sammanträde med riksförsäkringsstämman
för tiden intill nästa ordinarie sammanträde.

Den av Konungen utsedde revisorn äger att av anstaltens medel uppbära
arvode med belopp, som Konungen bestämmer.

14 §.

1 mom. Styrelsen skall bereda riksförsäkringsanstaltens revisorer tillfälle
att när som helst inventera anstaltens kassa och Övriga tillgångar samt granska
anstaltens alla böcker, räkenskaper och andra handlingar; och må av revisor
begärd upplysning angående förvaltningen ej av styrelsen förvägras.

Enahanda skyldighet åligger styrelsen jämväl i förhållande till riksdagens
revisorer.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

2 mom. Vid fullgörande av sitt uppdrag hava de å sammanträde med riksförsäkringsstämman
utsedda revisorerna att ställa sig till efterrättelse de särskilda
föreskrifter, som av .stämman meddelas och ej avse inskränkning i deras
i denna lag stadgade befogenheter eller eljest strida mot lag eller författning.

3 mom. Revisorerna skola för varje år över granskningen avgiva en av dem
underskriven berättelse, som skall överlämnas till styrelsen minst två veckor
före ordinarie sammanträde med stämman. Inom samma tid skola revisorerna
till styrelsen återställa enligt 12 § 1 mom. 6) till dem överlämnade handlingar.

Balansräkning och fonder.

15 §.

Riksförsäkringsanstaltens räkenskaper skola föras och avslutas för kalenderår.

16 §.

Beträffande upprättande av balansräkning skall vad i sådant hänseende gäller
för ömsesidigt försäkringsbolag i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

17 §.

1 mom. I riksförsäkringsanstaltens balansräkning för anstaltens försäkringsverksamhet
enligt lagen den 5 juli 1901 (nr 39) angående ersättning för
skada till följd av olycksfall i arbete, lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring
för olycksfall i arbete samt gällande lag i samma ämne skall under
benämningen försäkringsfond såsom skuld upptagas det för den tidpunkt som
balansräkningen avser beräknade värdet av anstaltens ansvarighet

1) på grund av redan inträffade försäkringsfall (er sättning sreserv); samt

2) på grund av löpande försäkringar (premiereserv).

2 mom. Angående fonder, tillhörande annan av anstalten bedriven verksamhet
än i 1 mom. avses, gäller vad därom må vara särskilt stadgat.

18 §.

1 mom. Etti belopp motsvarande den i föregående paragraf omförmälda
försäkringsfonden skall redovisas i

1) obligationer eller andra skuldförbindelser, som utfärdats eller garanterats
av staten;

2) allmänna hypoteksbankens eller konungariket Sveriges stadshypotekskas,
sas obligationer;

3) fordringsbevis, utfärdade av riksbanken eller annan bank vars reglemente
blivit av Konungen fastställt;

4) obligationer eller andra skuldförbindelser, utfärdade eller garanterade
av svensk kommun, som till lånets upptagande eller garanterande erhållit
Konungens tillstånd;

5) skuldförbindelser, för vilka anstalten äger säkerhet genom inteckning i
fast egendom, till förmånsrätten liggande inom hälften av .senast fastställda
taxeringsvärdet eller inom tva tredjedelar av det värde, som asatts efter särskild
genom riksförsäkringsanstaltens försorg av sakkunniga personer förrät -

Kung!. Maj:ts proposition nr 109.

21

tad värdering, vilken fastighets åbyggnad är brandförsäkrad i något med vederbörligen
fastställd bolagsordning försett brandförsäkringsbolag inom riket;

6) sådana av enskilda järnvägar eller industriella inrättningar utfärdade
obligationer, utländska statsobligationer och andra värdehandlingar, som till
sin art och till den säkerhet de erbjuda kunna anses jämförliga med några av
de under 1)—5) nämnda;

7) skuldförbindelser, utfärdade av centralkassa för jordbrukskredit, vilken
vunnit godkännande från det allmännas sida;

8) påförda, ej influtna försäkringsavgifter;

9) lån till företag, som äro ägnade att i oljmksfallsförsäkringens intresse
förebygga förlust eller nedsättning av arbetsförmåga eller att höja arbetsförmågan
hos skadade arbetare och som anses erbjuda tillfredsställande säkerhet;
samt

10) fastigheter, vilka med Konungens medgivande förvärvas för användning
till förebyggande av förlust eller nedsättning av arbetsförmåga eller till höjande
av arbetsförmågan hos skadade arbetare eller till inrymmande av lokaler,
erforderliga för anstaltens verksamhet.

2 mom. Av det i 1 mom. avsedda beloppet skall minst en tiondel redovisas
på sätt där under 1) omförmäles, och må högst en fyrtiondel redovisas på sätt
under 9) sägs samt högst en tjugondei på sätt under 10) angives.

19 §.

Å verksamhet som i 17 § 1 mom. sägs uppkommande vinst skall avsättas till
säkerhetsfond. Å verksamheten uppstående förlust skall i första hand täckas
av nämnda fond.

Fastställande av balansräkningar samt talan mot styrelsen.

20 §.

Å ordinarie sammanträde med riksförsäkringsstämman skola balansräkningar
med de rättelser och tillägg som må finnas erforderliga fastställas, ävensom
fråga om beviljande av ansvarsfrihet åt styrelsen för den tid förvaltningsberättelse
omfattar företagas till avgörande; dock skall, där så påfordras
av minst sju ledamöter av stämman, med balansräknings fastställande eller med
fråga om ansvarsfrihets beviljande anstå till fortsatt sammanträde å viss dag
minst fyra och högst åtta veckor därefter. Utöver nämnda tid vare uppskov ej
medgivet.

Varder talan å styrelsens förvaltning under den tid förvaltningsberättelse
omfattar ej anställd inom ett år från det berättelsen framlades å sammanträde
med stämman, vare så ansett som om ansvarsfrihet blivit styrelsen beviljad.

Utan hinder därav att ansvarsfrihet beviljats må sådan talan å förvaltningen,
som grundas därå att styrelseledamot begått brottslig handling, kunna
mot honom anställas, där ej ansvarsfriheten uppenbarligen avsett även den
handling.

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Särskilda bestämmelser.

21 §.

1 mom. Angående omkostnaderna för riksförsäkringsanstaltens verksamhet
enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete stadgas i 5 och 18 §§
i samma lag.

2 mom. Omkostnaderna för anstaltens verksamhet i övrigt skola, i den mån
anstalten icke för övertagande och bedrivande av viss verksamhet erhållit ersättning
en gång för alla, bestridas av statsmedel.

Sedan balansräkningar blivit fastställda, har styrelsen att ofördröjligen till
Konungen göra anmälan, innefattande uppgift, särskilt för varje verksamhetsgren,
om de omkostnader för föregående år, vilka sålunda skola bestridas av
statsmedel.

Konungen låter utanordna den ersättning, som i angivna hänseenden skall
tillkomma anstalten.

22 §.

Riksförsäkringsanstaltens tillgångar, härflytande från dess försäkringsverksamhet
för olycksfall i arbete, må icke användas för ändamål som uppenbarligen
äro för den verksamhet främmande.

23 §.

Upphör riksförsäkringsanstaltens befattning med verksamhet som i 17 §
1 mom. avses, skall statsverket, mot övertagande av anstaltens alla tillgångar,
ansvara för fullgörande av samtliga anstalten vid tiden för upphörandet åvilande
förpliktelser.

24 §.

Riksförsäkringsanstalten .svare i mål, för vilka ej annorlunda genom lag
stadgats, inför Stockholms rådstuvurätt.

25 §.

Riksförsäkringsanstalten äger att av vederbörande myndigheter erhålla de
upplysningar, det biträde och den handräckning, som för anstaltens verksamhet
erfordras och av myndigheterna lagligen må lämnas.

26 §.

Hos riksförsäkringsanstalten skola vara anställda en ombudsman, som fullgjort
vad författningarna föreskriva i fråga om dem som må nyttjas i domarämbeten,
minst en tjänsteman som uppfyller de för behörighet att vara aktuarie
vid livförsäkringsbolag gällande villkor, samt minst en läkare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

23

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1927.

Härvid skall emellertid gälla,

att ledamöter av riksförsäkringsstämman skola första gången utses före den
1 augusti 1926,

att tjänstgöringstiden för de sålunda utsedda ledamöterna skall utgöra, förutom
återstående del av år 1926, den därefter följande fyraårsperioden eller så
stor del av perioden, att bestämmelserna i 4 § andra stycket komma att vinna
tillämpning,

att riksförsäkringsstämman skall sammanträda första gången å dag i
augusti 1926, som chefen för socialdepartementet bestämmer, å vilket sammanträde
skola väljas ledamöter av riksförsäkringsanstaltens styrelse samt ersättare.
för dem ävensom revisorer, allt för tiden till stämmans ordinarie sammanträde
år 1927, samt

att riksförsäkringsstämman och styrelsen ävensom annan, till vilken styrelsen
jämlikt 12 § 1 mom. 1) överlåtit viss befogenhet, jämväl före den 1 januari 1927
äga vidtaga åtgärder för att anstalten må kunna sistnämnda dag begynna sin
verksamhet, samt för sådant ändamål jämväl träffa för anstalten bindande
avtal.

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 och 6 §§ i lagen den 29 juni 1917 (nr 466)

om försäkringsrådet.

Härigenom förordnas, att 1 och 6 §§ i lagen den 29 juni 1917 om försäkringsrådet
skola erhålla följande ändrade lydelse:

1 §•

Försäkringsrådet skall bestå av minst nio ledamöter.

Två av ledamöterna skola representera arbetsgivarna och två arbetarna.
Dessa ledamöter jämte tre suppleanter för envar av dem förordnas av Konungen
för två år i sänder efter förslag, som avgivas på sätt nedan stadgas.

Två ledamöter, vilka skola äga beprövad erfarenhet inom det försäkringstekniska
området och av vilka åtminstone den ene därjämte skall uppfylla de
för behörighet att vara aktuarie vid livförsäkringsbolag gällande villkor, förordnas
av Konungen för viss tid. För envar av nu nämnda ledamöter förordnar
Konungen för enahanda tid jämväl suppleant, som skall uppfylla samma
behörighetsvillkor som vederbörande ledamot.

Övriga ledamöter, av vilka en skall vara rådets chef, utnämnas av Konungen.
Minst två av dem skola vara lagkunniga män, vilka fullgjort vad författningarna
föreskriva dem, som må nyttjas uti domarämbeten.

6 §•

I prövning och avgörande av ärende, som avser beloppet av försäkringsavgift,
skola deltaga de ledamöter, som representera arbetsgivarna, de ledamöter, som
avses i 1 § tredje stycket, samt en lagfaren ledamot, som avses i 1 § fjärde
stycket. Är ärendet av större vikt, skola i dess behandling deltaga ytterligare
två ledamöter, som avses i 1 § fjärde stycket.

Övriga ärenden prövas och avgöras av fem ledamöter, så ock av fyra, där de
äro om slutet ense. Av dessa ledamöter skall en vara representant för arbetsgivarna
och en för arbetarna samt de övriga vara ledamöter, som avses i 1 §
fjärde stycket, och bland dem minst en vara lagfaren.

I behandling av viktigare ärende, som avses i andra stycket, eller ärende av
allmän betydelse skola deltaga minst sju ledamöter, av vilka två skola vara
representanter för arbetsgivarna och två representanter för arbetarna, samt av
de övriga minst två vara lagfarna.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1927.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

25

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 31 december
1925.

N ärvarande:

Statsministern Sandler, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Olsson, Nothin, Svensson, Hansson, Linders, Schlyter, Larsson, Wigforss,
Möller, Levinson.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, anför efter gemensam
beredning med cheferna för justitie- och finansdepartementen:

Redan vid tiden för tillkomsten av gällande lag om försäkring för olycksfall
i arbete av den 17 juni 1916 voro meningarna mycket delade om huruvida
den då lagfästade organisationsformen var den ur alla synpunkter bästa,
och ganska allmänt ansågs, att den lösning man kommit till knappast var
den definitiva. I själva verket har också frågan om ändrad organisation av
olycksfallsförsäkringen varit aktuell under så gott som hela tiden efter lagens
ikraftträdande. Vid skilda tillfällen har denna fråga varit under överläggning
i riksdagen, och den har även gjorts till föremål för behandling i ett flertal kommittéer.
Senast har statens besparingskommitté upptagit frågan, detta med
utgångspunkt från de allmänna besparingsdirektiv, som meddelats kommittén
vid dess tillsättande.

När statens besparingskommitté den 19 februari 1925 avgav sitt betänkande
angående socialförsäkringens organisation, i vilket betänkande behandlats
frågorna om pensionsförsäkring, olycksfallsförsäkring, sjukförsäkring
och i viss mån fattigvård, var det kommitténs mening, att vad betänkandet
innehöll rörande den obligatoriska olycksfallsförsäkringen borde kunna
föranleda beslut redan vid samma års riksdag. Önskemål och förhoppningar
om att sagda riksdag måtte sättas i tillfälle att pröva frågan om olycksfallsförsäkringens
organisation hade också tidigare uttalats från skilda håll.
Då härtill kom, att enligt betänkandet kommitténs förslag i berörda hänseende
skulle under vissa förutsättningar medföra en årlig besparing för statsverket
på omkring 1,3 miljoner kronor, ansåg jag intet böra underlåtas för att förslaget
skulle kunna föreläggas riksdagen, och yttrande däröver från verk och myndigheter
samt enskilda sammanslutningar infordrades därför omedelbart till den
15 mars 1925. Vid den granskning av betänkandet, som genast vidtog inom
socialdepartementet, blev det emellertid snart tydligt, att redan förslagets
stora omfattning och vidlyftigheten av den därav påkallade lagstiftningen

Inledning.

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Yttranden
över besparingskommitténs
betänkande.

Ärendets fortsatta
behandling
inom
socialdepartementet.

skulle medföra avsevärda svårigheter för förslagets framläggande. Härtill
kom, att förslaget befanns böra underkastas omarbetning i väsentliga delar,
varförutom i vissa hänseenden kompletterande utredningar syntes erforderliga.
Då med hänsyn härtill förslagets framläggande för riksdagen inom den ordinarie
propositionstiden uppenbarligen var uteslutet, nödgades jag avstå från
tanken att redan nämnda år komma fram till ett avgörande, och genom beslut
av Kungl. Maj:t den 6 mars 1925 förlängdes den tid, inom vilken de infordrade
yttrandena skulle avgivas, till den 15 maj 1925.

De ämbetsverk, som i anledning av remissen avgivit utlåtande, äro pensionsstyrelsen,
socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, försäkringsrådet, försäkringsinspektionen
och medicinalstyrelsen, varjämte utlåtande avgivits av statens
fa.ttigvårdsinspektör. Sedan vissa enskilda sammanslutningar beretts tillfälle
att inkomma med yttrande över betänkandet, hava sådana yttranden inkommit
från svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet, svenska
landskommunernas förbund, svenska fattigvårdsförbundet, de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens
förening, Sveriges allmänna sjukkasseförbund, rikssjukkassornas
centralorganisation, svenska försäkringsföreningen, Sveriges köpmannaförbund,
svenska arbetsgivareföreningen och landsorganisationen i Sverige.
Slutligen har ett gemensamt yttrande i frågan ingivits till Kungl.
Maj:t från ett flertal kvinnoorganisationer, nämligen Fredrika Bremerförbundet,
allmänna valmansförbundets centrala kvinnoråd, Sveriges moderata kvinnoförbund,
svenska kvinnors medborgarförbund, de kvinnliga kårsammanslutningarnas
centralråd, svenska kvinnornas nationalförbund, frisinnade
kvinnors riksförbund, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund, Sveriges
husmodersföreningars riksförbund och Stockholms kvinnliga fackliga samorganisation.

De sålunda avgivna yttrandena hava med hänsyn till det omfattande material
till socialförsäkringsfrågornas belysande, som däri finnes samlat, befordrats
till trycket och förenats i ett särskilt häfte, vilket torde få som bilaga
fogas vid dagens statsrådsprotokoll i detta ärende.1

Sedan de nyss uppräknade utlåtandena inkommit och frågan gjorts till
föremål för nytt övervägande, beslöt Kungl. Maj:t den 20 juli 1925 att bemyndiga
chefen för socialdepartementet att tillkalla två sakkunniga för att
inom departementet biträda med fortsatt behandling av frågan om olycksfallsförsäkringens
organisation. Avsikten var, att frågans behandling skulle
bedrivas med all skyndsamhet, detta för att möjliggöra dess föreläggande
för 1926 års riksdag. Sedan jag i enlighet med detta bemyndigande
samma dag såsom sakkunniga tillkallat byråchefen i riksförsäkringsanstalten
E. Odelstierna och assessorn i Svea hovrätt F. W. Killander, vidtog inom socialdepartementet
med biträde av de sålunda tillkallade personerna omedelbart
arbetet med undersökning och kompletterande utredning rörande de av besparingskommittén
väckta eller eljest aktuella frågorna på den obligatoriska
olycksfallsförsäkringens område, varefter utkast utarbetades till en ny organisation
av försäkringen samt till en del andra ändringar i förevarande lagstift 1

När i det följande hänvisas till Bilaga (Bil.) utan angivande av särskild bokstavsbeteckning,
avser hänvisningen detta häfte.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

27

ning. Vid granskningen av besparingskommitténs betänkande hade det befunnits
såsom en olägenhet, att kommitténs resultat icke fixerats i utformade lagförslag,
och de preliminära resultaten av arbetet inom socialdepartementet sammanfattades
därför i lagtextform såsom utkast till olika författningar, nämligen
dels till lag om försäkring för olycksfall i arbete, lag om riksförsäkringsanstalten
och lag om ändringar i lagen om försäkringsrådet och dels till vissa följdbestämmelser
till dessa lagar. Samtidigt hade inom socialdepartementet utarbetats
utkast till ny organisation av det statsunderstödda frivilliga sjukkasseväsendet
och till förordning om moderskapsunderstöd åt kvinnor i visst industriellt
arbete. Arbetet på olycksfallsförsäkringsfrågan hade bedrivits i nära kontakt
med arbetet på dessa frågor.

När förstberörda tre lagutkast — vilka torde få som bilaga (Bilaga A) Granskningsfogas
vid dagens statsrådsprotokoll ■— förelågo, ansågs nästa stadium nämndi
frågans beredning böra vara, att desamma underkastades granskning
av en större grupp inom socialdepartementet tillkallade sakkunniga, representerande
erfarenhet och insikt å skilda det praktiska livets områden.

I överensstämmelse härmed bemyndigade Kungl. Maj:t genom beslut den
16 oktober 1925 chefen för socialdepartementet att tillkalla högst tio
sakkunniga för att inom departementet biträda med granskning av ifrågavarande
utkast. Med stöd av nämnda bemyndigande tillkallade jag samma
dag för sådant ändamål följande personer, nämligen ledamöterna av
riksdagens första kammare landshövdingen S. H. Kvarnzelius, tillika ordförande,
redaktören S. Hansson, yrkesinspektrisen Kerstin Hesselgren, vice
häradshövdingen Hj. von Sydow, landsorganisationens ordförande A. Thorberg
och lantbrukaren O. L. Tjällgren samt ledamöterna av andra kammaren f. d.
kaptenen E. Bernström, ledamoten av försäkringsrådet O. Carlsson och landsorganisationens
sekreterare E. Johansson, ävensom direktören för Mo & Domsjö
aktiebolag C. Kempe.

Sedan omförmälda utkast blivit för de sålunda utsedda sakkunniga — i
det följande benämnda granskning snämnden ■— föredragna och granskningen
därav avslutats, har nämnden den 8 innevarande december ingivit en skrivelse,
däri anförts, att nämndens ledamöter vid granskningen av en del frågor icke
funnit skäl till anmärkning; beträffande andra frågor hade antingen samtliga
ledamöter eller en del av dem företrätt en från de föreslagna bestämmelserna
avvikande ståndpunkt. I skrivelsen anfördes vidare, att i stället för att genom
omröstning i vanlig ordning utröna majoritetens ståndpunkt i olika frågor
det förfaringssättet tillämpats, att nämndens särskilda ledamöter beträffande
dessa frågor antecknat sin ståndpunkt och även i korthet motiverat densamma.

Vid skrivelsen voro fogade sålunda avgivna yttranden, och hade i skrivelsen
anmärkts, att det endast ansetts erforderligt att redogöra för de frågor, beträffande
vilka en från författningsutkasten avvikande mening förelegat. För
innehållet i dessa yttranden kommer i det följande att redogöras i samband med
behandlingen av de däri berörda frågorna.

Efter det att omförmälda lagutkast inom socialdepartementet gjorts till
föremål för ny bearbetning med beaktande bland annat av vad gransknings -

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Omfattningen
av föreliggande
förslag.

nämnden anfört, vid vilket arbete såsom sakkunnig ytterligare biträtt förste
aktuarien i riksförsäkringsanstalten O. A. Åkesson, föreligga numera lagförslag,
avseende en genomgripande reformering av väsentliga delar av vår
olycksfallsförsäkringslagstiftning. Då de viktigaste av dessa lagförslag äro
av den natur, att lagrådets utlåtande däröver bör inhämtas, anhåller jag att
redan nu få anmäla dessa förslag.

Angående omfattningen av nämnda förslag må inledningsvis här anföras
följande.

Utgångspunkten för besparingskommitténs arbete, då den till behandling
upptog frågan om socialförsäkringen i allmänhet och olycksfallsförsäkringen
i synnerhet, var givetvis en strävan att söka åstadkomma besparingar. Detta
besparingssyfte togs emellertid av kommittén i en synnerligen vidsträckt mening,
i det att kommittén uppenbarligen såsom besparing behandlade icke endast
ett direkt nedbringande av statens utgifter utan även det förhållandet att för
oförändrade kostnader erhölles större valuta i form av ökade prestationer eller
en mera betryggande behandling av ärendena, ävensom till och med, i vissa fall,
att för en viss kostnadsökning erhölles mer än proportionell ökning av valutan.

I överensstämmelse med vad som sålunda torde hava varit huvudändamålet
med besparingskommitténs förslag har även under det fortsatta arbetet å förevarande
fråga besparingssynpunkten tillmätts en dominerande plats. Kommitténs
utredning torde nämligen hava visat, att avsevärda besparingar äro
möjliga på förevarande område. Berörda synpunkt har framför allt sin
tillämplighet, då fråga är om kostnaderna för försäkringens organisation och
förvaltning. Redan kommittén upptog emellertid även reformförslag, som icke
torde kunna ens indirekt hänföras till besparingsåtgärder. Även på andras
initiativ hava förelagts spörsmål å förevarande område, vilka kräva sin lösning.
I flera frågor har riksdagen gjort framställning om lagändring, och
liknande önskemål hava framställts från andra håll. Den ingående granskning
som gällande olycksfallsförsäkringslag under utredningsarbetet underkastats
har även givit vid handen, att lagen oberoende av önskemålet att
åstadkomma besparingar i väsentliga delar är i behov av genomgripande
ändringar.

Två särskilda anledningar att nu upptaga frågan om ändringar i sagda lag
må redan här anmärkas. Frågan om ersättning för olycksfallsskada under
den s. k. Jcarenstiden, d. v. s. de 35 första dagarna efter olycksfallet, sådana
reglerna därom utformats i gällande lag, varom mera i det följande, har
direkt sammankopplats med frågan om sjukförsäkringens organisation. I
lagens 37 § heter det nämligen uttryckligen, att de där givna bestämmelserna
om ersättning under karenstiden skola gälla allenast för tiden intill
dess särskild lag om sjukförsäkring må varda genomförd. Såsom
framgått av den inledande redogörelsen för omfattningen av besparingskommitténs
ifrågavarande betänkande har kommittén till behandling
upptagit jämväl frågan om ändrad organisation av sjukförsäkringen. Kommittén
har därvid föreslagit, att den obligatoriska sjukförsäkringen skulle stål -

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

29

las på framtiden och att man i stället skulle söka genom en utbyggnad av
det frivilliga sjukkasseväsendet åstadkomma en mera effektiv och mera omfattande
försäkring än för närvarande. Såsom jag torde få tillfälle att senare
i dag i annat sammanhang anföra, ansluter jag mig i huvudsak till denna
uppfattning, och det är min förhoppning, att som resultat av det i det föregående
berörda utredningsarbetet i frågan kunna senare föreslå Kungl. Maj:t
att för riksdagen framlägga ett förslag till organisation av sjukförsäkringen,
vilket i huvudsakliga delar överensstämmer med den slutsats, vartill besparingskommittén
sålunda kommit. Därest denna uppfattning vinner Kungl.

Maj :ts och riksdagens gillande, är det tydligt, att anledning icke vidare finnes
att dröja med ett definitivt avgörande beträffande frågan om ersättning under
karenstiden. — Vidare har vid den internationella arbetskonferensens sjunde
sammanträde i Geneve i maj och juni 1925 antagits ett förslag till konvention
rörande ersättning för olycksfall i arbete, vilket förslag biträtts av den svenska
regeringens representanter vid sammanträdet. Enligt gällande regler hör
frågan om ratifikation av denna konvention föreläggas den instundande riksdagen,
och enligt riksdagens förut uttalade mening hör riksdagen, innan
dylik fråga prövas, hava haft tillfälle att fatta ståndpunkt till de lagändringar,
som utgöra förutsättning för att ratifikation skall kunna ske. I
detta fall bestå dessa ändringar i jämkningar på vissa punkter i olycksfallsförsäkringslagen.

Den omständigheten att frågan om ändringar i denna lag således i allt fall
bör föreläggas 1926 års riksdag, tillika med möjligheten att åstadkomma en
stor besparing för staten liksom samhället i dess helhet, har gjort att det icke
synts mig tillrådligt annat än att med all kraft söka påskynda lösningen av
den sociala olycksfallsförsäkringsfrågan i hela dess vidd.

Av vad i det föregående anförts torde hava framgått, att skäl till lagändring
enligt mitt förmenande finnes såväl beträffande organisationen som i fråga
om vissa av de materiella reglerna rörande den sociala olycksfallsförsäkringen.
Föreliggande förslag innehålla också väsentliga nyheter i båda nämnda hänseenden.
Förhållandet dem emellan är, att vissa av de föreslagna materiella
ändringarna endast med stora svårigheter eller alltför dryga kostnader kunna
genomföras, därest den ifrågasatta organisationsändringen icke kommer till
stånd. I andra delar äro ändringarna beträffande organisationen och de materiella
ändringarna fristående från varandra.

Socialförsäkringens

enhetlighet.

Riksdagens
skrivelse den
18 maj 1920.

Ytterligare en omständighet må här upptagas till behandling. En genomgående
strävan under den senaste tidens arbete på socialförsäkringens område
har varit att i möjligaste mån tillgodose det viktiga önskemål, som plägat betecknas
som socialförsäkringens enhetlighet. Redan år 1920 gav riksdagen i
skrivelse den 18 maj uttryck för den uppfattningen, att skyndsammast möjligt
borde verkställas utredning, huruvida och i vad mån en enhetlig organisation
av socialförsäkringens olika grenar kunde och borde genomföras i syfte att
åstadkomma förenkling och besparing i förvaltningen ävensom största möjliga
effektivitet av försäkringen. I riksdagens berörda skrivelse anfördes bland

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Kommittén
för socialförsäkringens

organisation.

Besparings kommittén.

annat, att meningarna icke syntes kunna vara delade i frågan om att socialförsäkringen
för framtiden borde organiseras sa, att en fullt enhetlig samverkan
mellan dess olika grenar ernåddes. Att en utredning i sådant syfte med det
snaraste igångsattes syntes riksdagen särskilt påkallat med hänsyn till dels
den då aktuella frågan angående genomförandet av en obligatorisk sjukförsäkring
och dels en framtida utveckling i rätt riktning av hela vår socialförsäkring,
vilken ännu måste anses befinna sig i ett jämförelsevis tidigt utvecklingsskede.
Vad anginge sjukförsäkringen syntes en definitiv lösning av frågan
om dess organisation icke kunna vinnas annat än i samband med en lösning
av spörsmålet om socialförsäkringens organisation i dess helhet. Den
ifrågasatta utredningen syntes därför till en början böra inriktas på att vinna
en sådan provisorisk lösning av sistberörda fråga, att svårighet sedermera icke
kunde förväntas uppstå, då det gällde realiserandet av de förslag beträffande
socialförsäkringens enhetlighet, vartill utredningen kunde komma att föranleda,
sedan den slutförts i hela sin omfattning.

Den 11 oktober 1920 tillsattes pa grund av denna riksdagens skrivelse en
kommitté med uppgift att utarbeta en plan för en, så långt det kunde befinnas
lämpligt, enhetlig organisation av den svenska olycksfalls-, pensions- och
sjukförsäkringen. 1

I ett yttrande till statsrådsprotokollet vid behandlingen av denna fråga anförde
föredragande departementschefen bland annat, att de olika socialförsäkringsformerna
i vart land kommit att behandlas som fristående, från varandra
skilda spörsmål och kommit till stånd i den ordning, som de föreliggande
omständigheterna betingat. Det gällde nu, att från de av utvecklingen
sålunda framskapade skilda organisationerna komma fram till en viss enhetlighet
såväl i prestationer som i administrationen. Beträffande den centrala
administrationen borde vissa förenklingar kunna uppnås och en del dubbelarbeten
undvikas. Det borde vidare numera finnas förutsättningar för
anordnandet av gemensamma lokala socialförsäkringsmyndigheter. Därjämte
syntes möjligheterna att kunna åstadkomma en skälig överensstämmelse
mellan de olika försäkringsgrenarnas prestationer böra göras till föremål för
en omsorgsfull utredning. Och slutligen syntes ett intimt och fruktbärande
samarbete kunna komma till stånd beträffande verksamhet, som avsåge sjukvård
eller förebyggande av arbetsförmågans nedsättning.

Kommittén har emellertid sedermera upplösts utan att hava avgivit något
betänkande rörande mera genomgripande ändringar i olycksfallsförsäkringens
organisation. Anledning till upplösningen var bland annat att inom besparingskommittén
upptagits vissa arbeten, avseende frågan om socialförsäkringens
ekonomiska förutsättningar.

Strävandena efter enhetlighet i socialförsäkringen hava även i ett flertal
sammanhang berörts i besparingskommitténs betänkande, för vilket i själva
verket en av grundprinciperna torde hava varit, att man i befrämjandet av
sådan enhetlighet hade en av de säkraste utvägarna att ernå bestående besparingar
på ifrågavarande område.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

31

Spörsmålet om socialförsäkringens enhetlighet synes vid närmare granskning
omfatta två särskilda frågor. I första hand torde det nämligen kunna anföras,
att försäkringens effektivitet måste lida, därest sådan brist på planmässig
samverkan mellan försäkringens olika grenar råder, att försäkringsförmånerna
inom en gren bestämmas utan hänsyn till förmånerna inom andra
grenar. Om så är fallet, kan därav även föranledas den olägenheten, att utgifterna
för en viss försäkringsgren komma att stiga så högt, att av ekonomiska
skäl andra försäkringsgrenar icke kunna tillfyllest tillgodoses.

Den andra huvudfrågan beträffande socialförsäkringens enhetlighet avser
åstadkommande av enhetlighet i organisationen. I denna del innebär en lösning
av frågan tydligen åvägabringande av nödig samverkan mellan de organ
som hava att administrera de olika försäkringsgrenarna, men en dylik samverkan
lärer i sin tur förutsätta en rationell uppdelning av försäkringsfallen på
de olika försäkringsgrenarna. Så länge socialförsäkringen arbetar på olika
grenar, måste det nämligen, av skäl som i det följande skola anföras, tillses
att den försäkrings- eller hjälpverksamhet, som statsmakterna genom ekonomiskt
understöd eller andra åtgärder vilja befrämja, så anordnas, att de hjälpbehövande
allt efter hjälpbehovets art erhålla sitt understöd från rätt håll och
följaktligen på lämpligt sätt och med lämpligt belopp, samt, kan det tilläggas,
endast från detta håll. De försäkringsgrenar, som vid bedömandet av detta
spörsmål närmast komma i fråga, äro olycksfallsförsäkringen, sjukförsäkringen
och pensionsförsäkringen.

Väl är det sant, att samtliga dessa försäkrings- och understödsgrenar i grunden
avse att tjäna samma mål, nämligen att understödja dem som av en eller
annan anledning för sitt uppehälle blivit i behov av bidrag av annan. Så som
vår socialförsäkring nu är ordnad fördelar sig emellertid verksamheten på de
olika försäkrings- och understödsgrenarna allt efter anledningen till detta behov,
och allt efter denna fördelning skilja sig de grunder efter vilka understödet
skall utgå och kostnaderna därför bestridas. Är grunden att söka i olycksfall
i arbete, skall behovet täckas genom olycksfallsförsäkringen, och i sådant
fall är det enligt i vårt land vedertagna principer arbetsgivaren, som har att
bestrida hela kostnaden för försäkringsprestationerna. Är anledningen till
understödsbehovet ålderdom eller av sjukdom förorsakad invaliditet, som gör
vederbörande arbetsoduglig för den återstående livstiden eller större del därav,
skall understödet utgå i form av tillskott från det allmänna till pensionsförsäkringen;
i detta fall är det alltså samhället — staten och kommunerna -—
som bär kostnaderna för tilläggen till den på egna pensionsavgifter grundade
pensionen. Beror behovet däremot på sjukdom, bör hjälpen erhållas från
sjukförsäkringen, och i sådant fall har vederbörande att själv sörja för sin
försäkring och bestrida en väsentlig anpart av kostnaderna för denna, under det
att det allmänna enligt principen »hjälp till självhjälp» bidrager med viss
del därav.

Ser man till grunderna för understödsbeloppens bestämmande, finner man
att även därvidlag olikheter föreligga. I allmänhet torde visserligen kunna sägas,
att det allmännas bistånd icke sträcker sig — och icke bör sträcka sig —

Departe mentschefen.

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

längre än till beredande av försörjning; så lärer vara fallet beträffande pensionsförsäkring
samt i fråga om sjukförsäkring. Vad åter angår olycksfallsförsäkringen
bar, ehuru även beträffande olycksfallen försörjningssynpunkten
torde hava spelat in — ett minimum finnes fastställt för sjukersättning och
livränta vid full arbetsoförmåga — ersättningsrätten principiellt ansetts böra
gå ut på en gottgörelse i förhållande till den lidna skadan.

Ehuru det alltså med hänsyn till vad sålunda anförts lärer vara tydligt,
att enhetlighet inom socialförsäkringen i den mening, att över lag ersättningarna
skola utgå och kostnaderna bestridas efter ensartade grunder, knappast
lämpligen kan astadkommas, synes — på grund av den härav föranledda,
i det föregående antydda nödvändigheten av de hjälpbehövandes uppdelning på
de olika försäkringsgrenarna -—- behovet av en rationell samverkan mellan de
olika organen i andra hänseenden vara så mycket större. I fråga om en dylik
samverkan är att skilja mellan arbetet i den centrala ledningen och ute i orterna.
Samverkan mellan de centrala organen är visserligen därvidlag av stor betydelse,
framför allt för åstadkommande av enhetliga principer i lagtillämpningen.
Sin största betydelse har emellertid en lämplig samverkan beträffande
den lokala organisationen; där är det, som med hänsyn till kännedom
om de personliga förhållandena ett särskiljande av fallen allt efter arten av
hjälpbehovet kan ske, där kan kontroll utövas över att vederbörande icke oberättigat
åtnjuta understöd, och där endast kan med utsikt till framgång dubbelförsäkring
och dubbelersättning genom samhällets medverkan förhindras.

I anslutning till den av mig sålunda uttalade uppfattningen hava såväl i
förevarande som i andra inom socialdepartementet under året utarbetade förslag
på socialförsäkringens område enhetlighetssynpunkterna beaktats, så
långt det varit möjligt. Då omständigheterna icke medgivit, att alla försäkringsgrenar
på en gång upptagits till behandling, har man emellertid därvid
måst inskränka sig till sådana specialbestämmelser om samarbete som ansetts
omedelbart vara praktiskt genomförbara. Vid förslagens utarbetande har man
också velat tillgodose den till grund för det återgivna uttalandet av 1920 års
riksdag liggande uppfattningen, att partiella förslag böra läggas så, att de, i
stället för att vara ett hinder, underlätta genomförande av en större enhetlighet.

Till förebyggande av missförstånd må emellertid i anslutning till det sagda
redan här erinras, att ehuru såväl i omförmälda förslag rörande sjukförsäkringen
som i nu förevarande förslag innehållas ett flertal bestämmelser, vilka anknyta
till det andra av de båda förslagen, dessa bestämmelser icke nödvändigt
torde ömsesidigt betinga varandra.

Efter dessa inledande anmärkningar anhåller jag att få övergå till en närmare
behandling av de föreliggande förslagen i olycksfallsförsäkringsfrågan
och att därvid först få upptaga spörsmålet om försäkringens organisation. Till
en början torde jag därvid böra såsom underlag för den kommande behandlingen
av frågan lämna en kortfattad redogörelse för den sociala olycksfalls -

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

försäkringens nuvarande organisation. I fråga om en mera uttömmande framställning
därom anhåller jag att få hänvisa till den utredning, som återfinnes
i besparingskommitténs betänkande.

A. Olycksfallsförsäkring-ens organisation.

Den sociala olycksfallsförsäkringens nuvarande organisation.

Grunderna för den sociala olycksfallsförsäkringens nuvarande organisation Grunderna för
äro angivna genom bestämmelserna i 4 § i lagen den 17 juni 1916 om försäk- organisati°-ring för olycksfall i arbete.

Enligt nämnda paragraf skall försäkringen äga rum i riksförsäkringsanstalten;
dock att där för ändamålet bildats ömsesidigt olycksfallsförsäkringsbolag,
vars delägare äro arbetsgivare och för vars förbindelser delägarna svara
med obegränsad personlig ansvarighet, försäkringen av delägarnas arbetare i
stället ma under i lagen angivna villkor äga rum i sådant bolag. De uppgifter,
som sålunda kunna omhänderhavas av bolagen, avse båda sidorna av det för
försäkringsverksamheten erforderliga arbetet, nämligen dels bestyret med försäkringsavgifternas
bestämmande och uppbärande (premiedebiteringen), och
dels arbetet med skadeersättningarnas fastställande och utbetalning (skaderegleringen
).

Riksförsäkringsanstalten är ett statens ämbetsverk, vilket bland annat innebär,
att riksdagen bestämmer anstaltens personalstat och att kostnaderna för
anstalten bestridas genom av riksdagen i vanlig ordning anvisade anslag. De
bidrag till förvaltningskostnaderna, vilka arbetsgivarna, såsom i det följande
skall erinras, äro skyldiga att erlägga, upptagas på riksstatens inkomstsida.
Riksförsäkringsanstaltens verksamhet regleras genom en av Kungl. Maj:t den
31 december 1917 (S. F. S. nr 987) utfärdad instruktion med däri senare gjorda
ändringar (S. F. S. 1921: 771 och 1925: 230) ävensom en av anstalten antagen
arbetsordning. Enligt instruktionen har riksförsäkringsanstalten att utom den
egentliga sociala olycksfallsförsäkringen handhava följande uppgifter, nämligen:
ärenden rörande ersättning på grund av lagen den 5 juli 1901 angående
ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete, olycksfallsförsäkring för
fiskare (förordning den 11 juni 1918 och kungörelse den 2 oktober 1908), ersättning
i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring (förordningar
den 18 juni 1909), livräntor till barn utom äktenskap (lag den 14 juni
1917), livförsäkring i samband med egnahemslån (kungörelse den 30 juni 1920)
samt ersättning för skada till följd av olycksfall, som förorsakats av krigsförhållandena
under 1914—1919 års världskrig (förordning och kungörelse den 1
juni 1923).

Anstalten är organiserad på sju byråer, nämligen administrativa byrån, försäkringsbyrån,
försäkringsmatematiska och statistiska byrån, tre skaderegleringsbyråer
samt ombudsbyrån. Cheferna för respektive byråer äro ledamö Bihang

till riksdagens protokoll 1926. 1 saml. 90 käft. (Nr 109). 3

Försäkringsstockens
fördelning
mellan
riksförsäkringsan-''

stalten och
de ömsesidiga
bolagen.

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

ter i riksförsäkringsanstalten. Hos anstalten voro den 31 augusti 1925 anställda
318 personer.

De ömsesidiga bolagens verksamhet är reglerad jämväl genom lagen den 25
maj 1917 om försäkringsrörelse.

Antalet av de ömsesidiga bolag, som för närvarande jämte riksförsäkringsanstalten
omhänderhava försäkringen, är tolv. Försäkringsstockens fördelning på
de olika försäkringsinrättningarna framgår av följande översikt, varest försäkringsinrättningarna
ordnats efter antalet försäkrade årsarbetare. De angivna
siffrorna avse år 1922, det sista år, för vilket definitiva uppgifter föreligga.

Uppgifter rörande olika fors äkringsinrä t In ing ar år 1922.
Samtliga arbetsgivare.

Antal

arbets givare -

Riksförsäkringsanstalten.......

Ömsesidiga bolag1.........

Arbetsgivarnas ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolag
(A. Ö. O.) . . .

Land och Sjö..........

Lantbrukarna..........

Mercnr.............

Ensk. Järnvägar.........

Indnstriföreningen.......

Egid.............

Textil.............

Välfärd1 2...........

Bokindnstri..........

Sleipner............

Målarmästarna.........

Byggmästarna.........

296 144
34 892

1867
8131
9 817
7 466
108
95
5 036
52
1136
192
394
447
151

Antal årsarbetare -

Antal årsarbetare

per arbetsgivare -

868 793
452594

168 616
80 339
61631
43 815
27112
19 562
18 269
9 093
8 788
7 487
3131
2 417
2 334

2.9

13.0

90.3

9.9

6.3

5.9
251.0

205.9

3.6

174.9

7.7

39.0

7.9

5.4
15.5

Samtliga
olycksfall
i arbete

23322
25 251

16 471
3 492
1701
1081
964
358
325
213
118
147
130
46
205

Härav

invalidi tetsfall -

1289

868

495

132

104

32

19

22

29

10

7

4

3

1

10

dödsfall

230

164

74

53

7

6

11

2

3

Såsom framgår av översikten, omfatta försäkringarna i de ömsesidiga bolagen
omkring en tredjedel av arbetarna och omkring en tiondel av arbetsgivarna.
En jämförelse mellan siffrorna för de olika bolagen ger omedelbart
vid handen, att delägarna i vissa bolag huvudsakligen utgöras av mycket
stora arbetsgivare. I genomsnitt räknade varje arbetsgivare med försäkring i
riksförsäkringsanstalten endast 2.9 årsarbetare, medan motsvarande siffra för
de ömsesidiga bolagen uppgick till 13.0. I tabellen har även angivits dels hela
antalet olycksfall, som under år 1922 omfattades av försäkring i olika för -

1 Angående de ömsesidiga bolagens fullständiga namn hänvisas till besparingskommittens betänkande

[. 95.

2 Upphört med försäkringsverksamheten fr. o. m. 1923 års ingång.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

35

säkringsinrättningar, dels antalet härav föranledda invaliditets- och dödsfall.
Antalet av de i de olika försäkringsinrättningarna behandlade olycksfall under
olika år framgår av följande uppställning.

Antal olycksfall i arbete åren 1918—1922.

Samtliga arbetsgivare.

Å r	Riksförsäkrings- anstalten	Ömsesidiga bolag	Summa
1918.................	30 498	26 351	56 849
1919.................	27 458	27 435	54 893
1920 .................	24 945	26 938	51 883
1921.................	20 792	21072	41 864
1922 .................	23 322	25 251	48 573
1918—1922	127 015	127 047	254 002

De ersättningsbelopp, som samma år utgåvos av de olika slagen av försäkringsinrättningar,
voro följande.

Ersättningar enligt den obligatoriska olycksfallsförsäkringen på grund av
olycksfall i arbete åren 1918—1922. I

Samtliga arbetsgivare (exkl. staten).

Å r	KiksfSrsäkrings- anstalten Kr.	Ömsesidiga bolag Kr.	Samma Kr.
1918.................	7 105 657	5 528 932	12 634 589
1919.................	6 551 438	5 363 385	11914 823
1920 .................	7 787 381	7 450 673	15 238 054
1921.................	6 914 350	6 055 101	12 969 451
1922 .................	6 562 371	5 680 744	12 243 115
1918—1922	84 921197	30078 835	05 000 032

I dessa ersättningsbelopp hava icke ersättningar i anledning av skador
bland statens arbetare medtagits.

Till belysning av frågan i vad mån förskjutningar ägt rum mellan riksförsäkringsanstaltens
och de ömsesidiga bolagens försäkringsstock bar i följande
tablå gjorts en sammanställning av antalet årsarbetare, som omfattats av försäkring
i anstalten och i bolagen under vart och ett av de fem åren 1918—1922.

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Antal arbetare i riksförsäkringsanstalten och ömsesidiga olycksfalls försäkringsbolag
åren 1918—1922.

Samtliga arbetsgivare

Å r	Antal årsarbetare i	Procentuell fördelning
Riksförsäk- ringsanstalten	Ömsesidiga bolag	Riksförsäk- ringsanstalten	Ömsesidiga bolag
1918...............	899 673	407 853	68.8	31.2
1919............■ . .	924 798	442 038	67.7	32.3
1920 ...............	968 362	484 550	66.6	33.4
1921...............	918 401	437175	67.7	32.3
1922 ...............	868 793	452 594	65.7	34.3
1918-1922	4580027	2 224 210	67.3	32.7

Såsom synes bär en relativt obetydlig förskjutning ägt rum till bolagens
förmån. År 1918 omfattades sålunda 68.8 % av de arbetare, på vilka lagen
om försäkring för olycksfall i arbete äger tillämpning, av försäkring i riksförsäkringsanstalten,
medan motsvarande siffra för år 1922 både sjunkit till
65.7 %. För år 1921 förete siffrorna en viss oregelmässighet, vilket emellertid
beror därpå att den då rådande depressionen medförde en större minskning i
antalet årsarbetare för de yrkesgrupper, som omfattades av försäkring i ömsesidiga
bolag.

Växlingarna i riksförsäkringsanstaltens och bolagens försäkringsstock bero
dels på växlingar i antalet arbetare hos varje särskild arbetsgivare dels på
överflyttningar av försäkringar från en försäkringsinrättning till en annan.
Under de första åren efter den obligatoriska olycksfallsförsäkringens tillkomst
inskränkte sig dessa förflyttningar så gott som uteslutande till förflyttningar
mellan riksförsäkringsanstalten å ena sidan och de ömsesidiga bolagen
å den andra, medan förflyttningar från ett bolag till ett annat mera sällan
förekommo. I sistnämnda avseende synes dock numera en förändring hava
inträtt.

Till belysning härav har i följande tablå angivits det antal årsarbetare, som
vid de båda senaste årsskiftena överflyttats från en försäkringsinrättning till
en annan. Siffrorna avse emellertid endast större arbetsgivare, d. v. s. arbetsgivare
med i regel mer än fyra anställda arbetare. De representera dock den
ojämförligt största delen av förflyttningarna i fråga.

Antal årsarbetare hos större arbetsgivare,
som överflyttats från en försäkringsinrättning
till en annan vid årsskiftet

1923—1924 1924—1925

Från riksförsäkringsanstalten till bolag ... 34 000 23 000

Från bolag till riksförsäkringsanstalten ... 15 000 11 000

Från bolag till bolag........... 6 000 11 000

Summa 55 000

45 000

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

37

överflyttningarna omfattade således omkring 55,000 respektive 45,000 årsarbetare
vid de båda senaste årsskiftena.

I fråga om statistiska uppgifter rörande den nuvarande försäkringsverksamheten
tillåter jag mig att i övrigt hänvisa till besparingskommitténs betänkande
och därvid fogade tabeller.

Grundsatsen i gällande lag är, att varje arbetare — på få undantag när —
skall utan eget åtgörande vara försäkrad för skada till följd av olycksfall i
arbete. Härvid skola olycksfallsersättningarna bestridas genom försäkringsavgifter
från vederbörande arbetsgivare, som även hava att i viss utsträckning
bidraga till förvaltningskostnaderna för försäkringen. För varje arbetsgivare,
som icke inträtt som delägare i ömsesidigt olycksfallsförsäkringsbolag,
är försäkring utan någon som helst åtgärd från hans sida automatiskt
gällande i riksförsäkringsanstalten. Anstaltens kännedom om landets arbetsgivare
grundar sig på de s. k. arbetsgivarförteckningarna. Med hänsyn
till premiedebiteringsarbetet hava arbetsgivarna uppdelats i två stora huvudgrupper,
mindre arbetsgivare, med högst fyra under hela året anställda arbetare
och större arbetsgivare, som omfatta alla övriga. För de mindre arbetsgivarna
finnas i arbetsgivarförteckningarna de uppgifter sammanförda, som äro av
betydelse för premiedebiteringen, såsom antalet under hela eller del av året
sysselsatta personer samt deras huvudsakliga sysselsättning. Innan premiedebiteringen
för dessa mindre arbetsgivare tager sin början, måste förteckningarna
genomgås för avskiljande av sådana arbetsgivare, som inträtt som delägare
i ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolag och vilka därför icke skola
påföras försäkringsavgifter av riksförsäkringsanstalten. Vid detta identifieringsarbete
angives också, vilka arbetsgivare som tecknat i lagen medgiven
frivillig försäkring av en eller annan art, såsom försäkring avseende sjukersättning
under karenstiden, försäkring för olycksfall utom arbete ete. Dessa
förhållanden hava nödvändiggjort upprättande av ett hela landet omfattande,
efter kommuner ordnat register över alla landets arbetsgivare, mot vilket arbetsgivarregister
de i arbetsgivarförteckningarna upptagna arbetsgivarna årligen
måste identifieras. Sedan detta identifieringsarbete verkställts, sker påförandet
av försäkringsavgifterna för de mindre arbetsgivarna direkt i nyssnämnda
förteckningar. Dessa förteckningar tillställas därefter häradsskrivarna, som
hava att å vederbörandes kronodebetsedel upptaga den påförda avgiften.

För de större arbetsgivarna sker debiteringen av försäkringsavgifter på
grundval av särskilda dagsverks- och löneuppgifter, som dessa arbetsgivare hava
att efter utgången av varje år insända till riksförsäkringsanstalten. Formulären
för dylika uppgifter utsändas till arbetsgivarna från anstalten. Den
definitiva försäkringsavgift, som med ledning av en dylik dagsverks- och löneuppgift
bestämmes för ett visst år, tillämpas därvid i regel såsom provisorisk
avgift för det kommande året, varefter denna i sin ordning regleras vid den
definitiva avgiftens bestämmande. Inbetalningen av de större arbetsgivarnas
försäkringsavgifter sker genom postverket.

Enligt bestämmelserna i 11 och 15 §§ är arbetsgivaren även berättigad att

FörsäbriDg

riksforsäk ringsan stalten.

38

Kungl. Mai:ts proposition nr 109.

själv övertaga utgivandet av vissa eller samtliga ersättningar, som utgå på
grund av den obligatoriska försäkringen (partiell eller total självrisk), varvid
motsvarande nedsättning i försäkringsavgiften erhålles. I dylika fall bestämmas
ersättningarna av vederbörande försäkringsinrättning men utgivas av
arbetsgivaren. I händelse av arbetsgivarens obestånd svarar försäkringsinrättningen
för ersättningarnas utgivande.

Yad skaderegleringsarbetet inom riksförsäkringsanstalten beträffar må anmärkas
följande. Därest sådant olycksfall inträffat som avses i lagen, skall
arbetsgivaren därom ofördröjligen göra anmälan till anstalten och polismyndigheten
i orten. Anmälan skall göras å fastställt formulär och åtföljas av
läkarbetyg. Ytterligare anmälan till riksförsäkringsanstalten under karenstiden
erfordras ej, för så vitt sjukdomen icke upphört under nämnda tid och
försäkringen äger rum i anstalten. Beträffande arbetsgivarens uppgiftsskyldighet
i övrigt måste man skilja mellan de fall, då arbetsgivaren tecknat frivillig
försäkring i riksförsäkringsanstalten med rätt till sjukersättning jämväl under
karenstiden, och fall utan sådan försäkring.

I förstnämnda fall utanordnar riksförsäkringsanstalten, såvitt ärendet i övrigt
föreligger i utrett skick, på grund av den ingivna anmälan och läkarintyget
sjukpenning tillsvidare för den tid sjukdomstillståndet med hänsyn till skadans
art och uppgifterna i läkarintyget kan antagas komma att vara. Blir
den skadade återställd vid utgången av denna tid, erfordras ej ytterligare läkarintyg,
för såvitt icke kvarstående nedsättning i arbetsförmågan (invaliditet)
blivit följden av olycksfallet, i vilket fall invaliditetsintyg skall insändas.
Skulle sjukdomstillståndet fortfara vid utgången av nyss angiven tid, erfordras
nytt läkarintyg och slutligen vid tillfrisknandet ytterligare ett läkarintyg,
s. k. slutintyg. Läkarintyg rörande tillståndet och arbetsförmågan under sjukdomstiden
skola sålunda insändas efter varandra, så att de däri angivna tiderna
sammanlagda täcka hela den tid sjukdomstillståndet varat. Har olycksfallet
medfört för framtiden bestående men, insändes samtidigt med slutintyget
invaliditetsintyg.

Har frivillig försäkring med rätt till sjukersättning under karenstiden icke
tecknats, åligger det arbetsgivaren att för nämnda tid utgiva såväl sjukpenning
som kostnader för erforderlig läkarvård och läkemedel m. m. Arbetsgivaren
skall i sådant fall även ingiva efteranmälan om olycksfallet. Där försäkringen
äger rum i riksförsäkringsanstalten, insändes denna efteranmälan till anstalten
först vid karenstidens utgång, om sjukdomstillståndet då ännu fortfar, tillika
med läkarintyg. Har den skadade blivit återställd under karenstiden, insändes
efteranmälan omedelbart vid tillfrisknandet.

I ett ganska stort antal fall hava större arbetsgivare sökt nedsättning i försäkringsavgiften
mot åtagande av partiell självrisk, bestående i skyldighet att
själva bestrida kostnaderna för läkarvård, läkemedel o. dyl. I många fall hava
också arbetsgivare förklarat sig villiga att för riksförsäkringsanstaltens räkning
förskottsvis till skadad arbetare utgiva sjukpenning antingen under karenstiden
eller under hela sjukdomstiden. I sistnämnda fall översänder riksförsäkringsanstalten
till arbetsgivaren ett meddelande angående storleken av den sjuk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

39

penning som han skall utgiva. Mot insändande till riksförsäkringsanstalten av
den skadades kvitto å sjukpenningen erhåller arbetsgivaren sedan ersättning
för sina utlägg. Står arbetsgivaren självrisk utgå, såsom nyss nämnts, samtliga
ifrågavarande ersättningar direkt från honom men bestämmas av riksförsäkringsanstalten.

Vid bestämmande av sjukpennings och livräntas belopp skall i varje fall
hänsyn tagas dels till graden av den av olycksfall förorsakade nedsättningen av
arbetsförmågan, dels till den skadades arbetsförtjänst.

För fullgörande av sina uppgifter enligt olycksfallsförsäkringslagen anlitar
riksförsäkringsanstalten lokala ombud av tvenne slag, nämligen dels mantals-,
dels ortsombud. Mantalsombuden utgöras i regel av vederbörande mantalsskrivningsförrättare
(häradsskrivare m. fl.) och hava framför allt till uppgift
att med ledning av mantalslängderna upprätta i det föregående berörda arbetsgivarförteckningar.
Utom mantalsombuden sysselsätter riksförsäkringsanstalten
cirka 1,000 ortsombud, vilkas åligganden äro av mera omfattande art. De skola
sålunda på grund av sin närmare kännedom om ortens förhållanden granska
och komplettera arbetsgivarförteckningarna för sitt område, anmäla till deras
kännedom komna s. k. tillfälliga arbetsföretag och vara anstalten behjälpliga
med särskilt erforderliga utredningar för premiedebitering o. dyl. Slutligen
skola ortsombuden vara riksförsäkringsanstalten behjälpliga med utredningar
om inträffade olycksfall. I detta avseende hava de att på anmodan av riksförsäkringsanstalten
införskaffa upplysningar rörande olycksfallens förlopp
och orsaker, vidtaga åtgärder för att de skadade snarast möjligt må komma
under behandling av läkare eller, om detta ej låter sig göra, tillse, att de erhålla
annan lämplig vård, göra sig underrättade om skadade personers arbetsförtjänst
m. m. I

I 29 § i lagen lämnas vissa närmare föreskrifter rörande försäkring i sådant
ömsesidigt bolag, som avses i 4 §. Dylik försäkring skall sålunda avslutas
för kalenderår samt får ej träda i kraft förr än vid början av kalenderåret
näst efter det, under vilket försäkringen slutits. För den som under
löpande kalenderår bliver arbetsgivare må dock försäkring avslutas för
återstoden av året. Försäkringen skall, därest ej försäkringsrådet på därom
gjord framställning annorlunda medgivit, anses omfatta delägares samtliga
arbetare. Då ett bolag beslutat antaga ny delägare eller delägare utträtt ur
bolaget, skall bolaget därom lämna uppgift till riksförsäkringsanstalten
inom tid och enligt formulär, som av anstalten fastställas. Därjämte åligger
det bolaget bl. a. att för varje kalenderår inom åtta månader efter årets utgång
lämna uppgifter till riksförsäkringsanstalten angående delägare i bolaget, de
av dem använda arbetare som varit inbegripna under försäkringen och angående
inträffade olycksfall. Förevarande uppgiftsskyldighet har motiverats
däTmed att riksförsäkringsanstalten måste för sin verksamhet äga kännedom
om vilka arbetsgivare som tecknat försäkring i ömsesidigt bolag för att icke
anstalten skall påföra dessa arbetsgivare försäkringsavgift eller reglera skador,
som inträffat hos dylika arbetsgivare. De årliga uppgifter, som bolagen

Försäkring i
ömsesidiga
bolag.

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 109

Försäkrings rådet.

Förvaltningskostnaderna

och deras
bestridande.

hava att lämna rörande delägare, årsarbetare och olycksfall, begagnas vid utarbetande
av den olycksfallsstatistik, som riksförsäkringsanstalten enligt sin
instruktion har att utarbeta och vilken är grundläggande för kännedomen om
riskförhållandena inom olika yrkesgrupper och därmed också för premiesättningen.

Besvär och framställningar i anledning av beslut av riksförsäkringsanstalten
eller ömsesidigt bolag rörande ersättning eller eljest rörande tillämpning av
någon i olycksfallsförsäkringslagen given bestämmelse — exempelvis beträffande
försäkringsavgifter — prövas av en för hela riket gemensam besvärsinstans,
försäkringsrådet. Enligt lag den 29 juni 1917 om försäkringsrådet består
rådet av minst sju ledamöter, av vilka två skola representera arbetsgivarna
och två arbetarna. Minst två av de övriga ledamöterna skola hava domarkompetens.
Ifrågavarande myndighet, som inrättades samtidigt med ikraftträdandet
av lagen om försäkring för olycksfall i arbete, har enligt nämnda lag jämväl
att med uppmärksamhet följa försäkringens tillämpning och utveckling.
Försäkringsrådet kan jämväl oberoende av besvär upptaga och avgöra visst eller
vissa ärenden. Försäkringsrådets beslut få ej överklagas.

Förvaltningskostnaderna för försäkringsrådet och riksförsäkringsanstalten
bestridas av statsmedel med vissa bidrag från arbetsgivarna. För varje försäkring
i riksförsäkringsanstalten skall sålunda till statsverket av arbetsgivaren
erläggas tilläggsavgift med belopp, motsvarande fem procent av försäkringsavgiften.
För försäkringar i ömsesidigt bolag utgår ett bidrag, motsvarande
tre procent av summan av bolagets försäkringsavgifter. Bolagens förvaltningskostnader
bestridas helt av de arbetsgivare, som äro delägare däri.

Försäkringsrådets, riksförsäkringsanstaltens och de ömsesidiga bolagens förvaltningskostnader
för vart och ett av åren 1918—1924 framgå av följande
sammanställning, vari även angivits storleken av nyssnämnda tilläggsavgifter
och bidrag.

Förvaltningskostnaderna för den sociala olycksfallsförsäkringen åren

1918—1924.

År	Förvaltningskostnaderna för den sociala olycksfallsförsäkringen	Tilläggs-avgifter och bidrag Kr.
Försäkrings- rådet	Riksförsäk- ringsanstalten	Ömsesidiga bolag	Summa Kr.
1918..........	156 000	1 482 000	688 000	2 326 000	695 000
1919..........	153 000	2 455 000	717 000	3 325 000	772 000
1920 ..........	170000	3 035 000	876 000	4 081000	958 000
1921..........	203 000	2 412 000	1028 000	3 643 000	749 000
1922 ..........	173 000	1 882 000	966 000	3021000	546 000
1923 .........	138 000	1649 000	905 000	2 692 000	477 000
1924 ........	114 000	1577 000	961000	2 652 000	519 000

Kungl. Mai :ts proposition nr 109.

41

Vid angivande av riksförsäkringsanstaltens förvaltningskostnader kava icke
medräknats kostnader för uppbördsmyndigheternas befattning med debitering
och uppbörd av mindre arbetsgivares försäkringsavgifter samt för postavgifter,
vilka kostnader tillsammans kunna för år 1924 uppskattas till 100 000
kronor, dels kostnaderna för fullgörande av de uppgifter, som åligga anstalten
utöver försäkringsverksamheten enligt 1916 års lag. Kostnaderna i sistnämnda
hänseende hava ansetts kunna uppskattas till följande belopp:

1918 .................. 150 000 kronor

1919 .................. 150 000

1920 .................. 150 000

1921 .................. 130 000

1922 .................. 120 000

1923 .................. 100 000

1924 .................. 90 000

Ur de i tablån angivna siffrorna för förvaltningskostnaderna erhålles även
fördelningen av dessa kostnader på staten och arbetsgivarna. Vid beräkning
av denna fördelning, som finnes angiven i följande tablå, bar hänsyn tagits även
till den omständigheten att kostnaderna för riksförsäkringsanstaltens fondförvaltning
från och med den 1 juli 1924 bestridas av olycksfallsförsäkringsfondens
medel och sålunda i sista hand av arbetsgivarna. Ifrågavarande kostnader
hava för sista hälften av nämnda år antagits utgöra 9,000 kronor.

Förvaltningskostnadernas fördelning mellan staten och arbetsgivarna

åren 1918—1924.

År	Fördelningen av den sociala olycksfalls-försäkringens förvaltningskostnader	Procentuell fördelning av förvaltningskostnaderna
Staten	Arbetsgivarna	Summa	Staten	Arbetsgivarna
1918.........	943 000	1383000	2 326 000	40.5	59.5
1919.........	1 836 000	1 489 000	3 325 000	55.2	44.8
1920 .........	2 247 000	1834 000	4 081 000	55.1	44.9
1921.........	1 866 000	1 777 000	3 643 000	51.2	48.8
1922 .........	1 509 000	1 512 000	3 021 000	50.0	50.0
1923 .........	1 310 000	1 382 000	2 692 000	48.7	51.3
1924 .........	1 163 000	1 489 000	2 652 000	43.!)	56.1
1918—1924	10874000	10866000	21 740 000	50.0	50. o

Av översikten framgår, att från och med år 1919 statens andel i förvaltningskostnaderna
varit underkastad en ständigt fortgående minskning i förhållande
till arbetsgivarnas andel. Kör de sju första åren efter den obligatoriska olycks -

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Alderdoms forsäkrings kommittén.

1916 års
riksdag.

Kungl. Maj:1
proposition.

fallsförsäkringens införande hava staten och arbetsgivarna bestritt hälften vardera
av samtliga förvaltningskostnader.

Icke heller vid denna fördelning har hänsyn tagits till statens indirekta utgifter
för uppbörd och debitering av premier samt postporto.

Närmare uppgifter angående riksförsäkringsanstaltens förvaltningskostnader
återfinnas i en av byråchefen Odelstierna upprättad sammanställning i
promemorieform av verkställda beräkningar angående kostnaderna för den
sociala olycksfallsförsäkringen, vilken torde som bilaga (Bilaga C) få fogas
vid dagens statsrådsprotokoll och till vilken jag tillåter mig att hänvisa.

Historik.

" Den nuvarande organisationen av den sociala olycksfallsförsäkringen förei
slogs redan av ålderdomsförsäkringskommittén i det av nämnda kommitté år
1915 framlagda betänkandet med förslag till lag om försäkring för olycksfall
i arbete. Kommittén anförde härom i nämnda betänkande — efter att hava
uppställt frågan huruvida man borde åtnöjas med riksförsäkringsanstalten såsom
bärare av försäkringen eller därjämte medgiva, att försäkring finge tagas
även i andra försäkringsinrättningar — bl. a. följande:

»Då emellertid den hittills vunna erfarenheten torde hava visat, att även sammanslutningar
av arbetsgivare till ömsesidiga försäkringsbolag för ifrågavarande
ändamål kunna fylla de villkor, som böra ställas på bärare av en dylik försäkring,
och då därjämte arbetsgivarna i en del yrken kunna hava ett intresse
av att sammansluta sig för att genom vidtagande av skydds- eller andra åtgärder
minska kostnaderna, så har kommittén även velat föreslå, att sådana för
ändamålet bildade arbetsgivarbolag skulle få tjäna såsom bärare av försäkringen.
»

I Kungl. Maj:ts proposition (nr 111) till 1916 års riksdag med förslag till
lag om försäkring för olycksfall i arbete upptogs den av kommittén föreslagna
’ organisationsformen. Härvid anförde departementschefen bl. a. följande:

»Möjligen skulle kunna befaras, att ett arbetsgivarbolag, med hänsyn till
delägarnas ekonomiska intresse, i ett eller annat fall ej skulle taga erforderlig
hänsyn till den skadades rätt vid ersättningsbeloppens bestämmande eller vid
avgörandet, huruvida olycksfallet inträffat i arbetet eller icke, m. m. dylikt. Å
andra sidan är dock ej heller den möjligheten utesluten, att en statsanstalt,
som hade hela försäkringen om hand, skulle vid tillgodoseende av de skadades
intressen, av humanitets- eller andra skål, kunna komma att gå längre, än som1
vore förenligt med lagstiftningens syfte. Även från denna synpunkt torde det
hava sin betydelse, att försäkringsverksamheten kan fördelas mellan anstalter
av båda slagen. För att emellertid kunna åstadkomma en understundom behövlig
utjämning av dylika olikheter i lagtillämpningen har jag i 33 § föreslagit
ett tillägg, enligt vilket försäkringsrådet, som skulle vara den högsta instansen
i besvärsfrågor, erhåller rätt att även i sådana fall, där klagan ej förts,
upptaga vilket försäkringsärende som helst till behandling och sålunda beredas
möjlighet att i försäkringsinrättnings beslut jämväl i ersättningsfrågor vidtaga
erforderlig rättelse. Genom denna form av inspektion från försäkringsrådets
sida skulle man erhålla ett medel till förekommande av den ojämnhet i
lagtillämpningen, som kunde bliva en följd av olika uppfattningar.»

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

43

I en av herr Eriksson i Grängesberg in. fl. i anledning av propositionen framlagd
motion (II: 275) yrkades, att försäkring enligt lagen måtte få äga rum
endast i riksförsäkringsanstalten. Till stöd härför anförde motionärerna följande: »Efter

vårt förmenande tala övervägande skäl för att all försäkring bör ske
i riksförsäkringsanstalten. Om det blir tillåtet för arbetsgivarna att efter ortsoch
yrkessynpunkter bilda försäkringsbolag, komma helt säkert ett mycket
stort antal sådana att bliva bärare av försäkringar. Detta förhållande kommer
att verka nedbrytande på den enhetlighet, som vid lagens tillämpning bör
göra sig gällande och medföra betydande kostnader för inspektion och övervakning.
Av lagens formulering framgår dessutom icke, att dessa bolag skola
vara bildade uteslutande för denna uppgift; de synas även kunna idka annan
försäkringsverksamhet.

Ur de försäkrades ssmpunkt är icke försäkringen i arbetsgivarebolag lika betryggande
som försäkring i statsanstalt. Även om från statens sida kontroll
kommer att utövas över bolagens soliditet, kan dock icke i alla de fall, då effektiv
kontroll behövdes, sådan utövas. Arbetsgivarebolagens intresse sammanfaller
med arbetsgivarnas strävan att få försäkringskostnaden så låg som möjligt.
I deras intresse ligger därför att, så långt det är görligt, knappa in på ersättningarna.
Sådant kan ske genom, bland annat, för snäv tolkning av lagen beträffande
vad som är olycksfall i arbetet, bestämmande av för låg inyaliditet.sgrad,
lämnande av för ringa sjukpenning och största möjliga inknappning på läkarvård
och läkemedel. Vid beräknande av den årsförtjänst, som skall läggas
till grund för utgående ersättning, torde i många fall, där skälighetsprövning
bör ske, eller där lönen utgår till viss del i naturaprodukter, vissa svårigheter
komma att uppstå och kunna de lämna dessa bolag möjlighet till bestämmande
av för låg årsinkomst. Efter vår uppfattning torde arbetsgivarnas ekonomiska
intresse och icke sociala synpunkter i allt för hög grad komma att
göra sig gällande vid dessa bolags verksamhet.

Gentemot dessa farhågor kan anföras, att de skadade arbetarna äga rätt hos
försäkringsrådet överklaga försäkringsbolagets beslut samt att försäkringsrådet,
även utan att klagan blivit förd, äger upptaga vilken försäkringsfråga
som helst till prövning.

Utan att vilja förringa betydelsen av den skadades klagorätt, synes det dock,
som om denna blivit i viss mån överskattad. Många arbetare, som erhållit skador,
vilka göra dem till invalider, men icke alldeles arbetsodugliga, kunna icke
försörja sig på den erhållna livräntan utan måste därjämte sysselsätta sig med
sådant arbete, som de förmå utföra. Då arbetsgivaren i regel är ombud för
försäkringsbolaget och hans och bolagets intresse sammanfaller, blir lätt följden
den, att arbetaren, hellre än att löpa risken att bli avskedad, om han klagar,
godtar av bolaget erbjuden ersättning, även om den skulle vara mindre fördelaktig
än vad den rätteligen borde vara.

Vad beträffar de vidgade möjligheter till kontroll, som Kungl. Maj:t föreslagit
skola tilldelas försäkringsrådet, äro de värda allt erkännande, men torde
icke i väsentlig mån förebygga de missförhållanden, som vi förmena kunna bliva
en följd av arbetsgivarebolagens verksamhet.»

Vid behandlingen av organisationsfrågan inom vederbörande utskott (särskilda
utskottet nr 1) anförde detta:

»Utskottet har icke förebisett, att vissa olägenheter kunna tänkas uppkomma
genom medgivande av försäkring i arbetsgivarbolag, men synes det utskottet,
som om dessa olägenheter icke kunna bliva av den betydelse motionärerna trott
sig kunna antaga.

Motion
II: 275.

Särskilda

utskottet.

44

Kung!. Maj:ts proposition nr 109.

Beträffande de av motionärerna uttryckta farhågorna, att ett arbetsgivarbolag,
med hänsyn till delägarnas ekonomiska intresse, ej skulle taga erforderlig
hänsyn till den skadades rätt vid ersättningsbeloppens bestämmande
eller vid avgörandet, huruvida olycksfallet inträffat i arbetet eller icke, m. m.
dylikt, är en sådan möjlighet naturligtvis icke alldeles utesluten. Men med
hänsyn särskilt till den av Kungl. Maj :t föreslagna bestämmelsen, att försäkringsrådet
erhåller rätt att även i sådana fall, där klagan ej förts, upptaga
vilket försäkringsärende som helst till behandling, varigenom skulle beredas
möjlighet att i försäkringsinrättnings beslut jämväl i ersättningsfrågor vidtaga
erforderlig rättelse, synes man hava erhållit ett medel till förekommande
av ojämnhet i lagtillämpningen uti ifrågavarande hänseende.

Å andra sidan kunna starka positiva skäl anföras för att medgiva försäkring
genom ömsesidiga sammanslutningar, bildade av arbetsgivarna själva. Det
måste ju, såsom departementschefen framhåller, anses såsom en ganska naturlig
utväg att låta arbetsgivarna, som ju hava att bära försäkringens hela
börda och vilka i allmänhet hava intresse av att tillgodose sina arbetares
bästa, själva, där de så önska, ordna och handhava försäkringen av dessa
arbetare. Förutsättningen härför måste dock, på sätt redan antytts, vara, att
tillräckliga garantier beträffande säkerhet för ersättningarnas utfående och
försäkringsbestämmelsernas riktiga tillämpning kunna anses vara för handen.
Vissa arbetsgivare kunna ju också, såsom av ålderdoms försäkringskommittén
påpekats, hava särskilt intresse av att sluta sig tillsammans för att genom
vidtagande av skydds- och andra åtgärder söka nedbringa kostnaderna.

Utskottet anser sig alltså böra tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag.»

Mot utskottets hemställan reserverade sig fyra av utskottets ledamöter, nämligen
herrar Branting, Daniel Persson, Lindqvist och Holmström, som efter
att hava anfört i stort satt samma synpunkter som framförts av motionärerna
yrkade, att försäkringen endast skulle äga rum i riksförsäkringsanstalten.

Första kammaren biföll utan votering utskottets hemställan, varemot andra
kammaren med 110 röster mot 73 biföll reservanternas yrkande.

Vid sammanjämkning av kamrarnas beslut i denna och ett flertal andra
frågor avseende olika bestämmelser i den föreslagna lagen hemställdes till
andra kammaren att beträffande organisationsfrågan biträda första kammarens
beslut. Detta blev även riksdagens beslut.

1919 och

1920 års
riksdagar

1919 års
riksdag.

Vad vid tillkomsten av 1916 års lag till stöd för arbetsgivarbolagens berättigande
anförts syntes alltjämt äga giltighet. En annan sak vore, huruvida
olägenheter av den betydelse, att de borde föranleda en övergång till systemet
med en statsanstalt, som ensam handhade försäkringen, visat sig förbundna

Frågan om den sociala olycksfallsförsäkringens organisation har sedermera
vid trenne olika tillfällen, nämligen åren 1919, 1920 och 1924, varit föremål
för riksdagens prövning på grund av i ärendet av herrar Ljunggren och
Eriksson i Grängesberg väckta motioner.

De vid 1919 och 1920 års riksdagar väckta motionerna, som avsågo centralisering
av försäkringen, föranledde emellertid ej någon riksdagens åtgärd.

Till klarläggande av de skäl, som voro bestämmande för denna utgång, må
här från vederbörande utskotts avstyrkande utlåtanden återgivas följande.

Rörande de vid 1919 års riksdag i ämnet väckta motionerna anfördes av
första lagutskottet:

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

45

med det för närvarande tillämpade försäkringssystemet. Utskottet vore av
den uppfattningen, att den ringa erfarenhet, tillämpningen av 1916 års olycksfallsförsäkringslag
givit, icke lämnade någon säker vägledning för bedömande
av förevarande spörsmål. I denna sin uppfattning styrktes utskottet av de
olika meningar, som kommit till uttryck i försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens
i ärendet avgivna yttranden. Medan försäkringsrådet ansåge,
att de av motionärerna påtalade missförhållandena icke med nödvändighet
kunde anses vara förbundna med själva försäkringssystemet, och att desamma
utan tvivel skulle komma att inom den närmaste tiden avhjälpas genom
försäkringsrådets övervakande verksamhet, förmenade åter riksförsäkringsanstalten,
att den enda garantin för missförhållandenas undanröjande vore
att söka i en lagändring i den av motionärerna angivna riktningen. Vid sådant
förhållande och då i varje fall förevarande fråga borde göras till föremål för
en allsidig utredning, innan något ståndpunktstagande syntes böra ifrågakomma,
finge utskottet avstyrka motionerna.

Beträffande de vid 1920 års riksdag i ämnet väckta motionerna yttrade andra
lagutskottet:

Utskottet kunde i huvudsak instämma i första lagutskottets förut återgivna
yttrande. Den ökade erfarenhet, som vunnits sedan detta skrevs, hade dock
otvivelaktigt givit vid handen, att för riksförsäkringsanstaltens del betydande
olägenheter varit förbundna med den obligatoriska olycksfallsförsäkringens
uppdelning på statlig och privat verksamhet. Huruvida dessa olägenheter i
huvudsak vore att hänföra till organisatoriska svårigheter vid försäkringens
införande eller komme att bliva beståndande vore givetvis svårt att avgöra.
Likaledes huruvida de vore av den allvarliga beskaffenhet, att de kunde motivera
ett upprivande av 1916 års beslut och en avveckling av de nystarta,de
privata företagens verksamhet, för vilkas fortbestånd, såsom framginge av inkomna
utlåtanden, ävenledes starka skäl kunde anföras. Frågans invecklade
och grannlaga beskaffenhet uteslöte i varje fali, enligt utskottets uppfattning,
ett omedelbart bifall till motionerna, men vad som i saken förekommit motiverade,
att det ånyo väckta spörsmålet upptoges till allvarlig undersökning.
En sådan vore emellertid redan igångsatt. Som försäkringsrådet _ i sitt yttrande
meddelat, hade Kungl. Maj:t genom beslut den 30 januari 1920 anbefallt
socialförsäkringskommittén att vid behandling av viss av riksförsäkringsanstalten
gjord framställning taga i övervägande av riksförsäkringsanstalten
i skrivelse den 10 januari 1920 framlagt förslag till sådana ändringar i
olycksfallsförsäkringslagen, som motionärerna åsjTtade.

Även i annat sammanhang torde riksförsäkringsanstaltens ställning till
olycksfallsförsäkringen komma att underkastas prövning. Genom samstämmiga
beslut hade nämligen kamrarna nyligen med anledning av enskild motion lios
Kungl. Maj:t anhållit om utredning rörande åstadkommandet av en enhetlig
organisation av socialförsäkringens olika grenar i syfte att åstadkomma förenkling
och besparing i förvaltningen ävensom största möjliga effektivitet av
försäkringen. Vid utförandet av en dylik utredning måste även, enligt utskottets
uppfattning, nu föreliggande spörsmål bliva föremål för behandling.

Till sist ville utskottet erinra om det utarbetade förslaget till allmän sjukförsäkring.
Mot detta förslag hade bland andra invändningar även framhållits
riksförsäkringsanstaltens försvårade ställning till sjukförsäkringen på grund
av befintligheten av de enskilda olycksfallsförsäkringsbolagen. Vid den fortsatta
prövningen av förslaget måste givetvis vikten av dessa invändningar bliva
föremål för undersökning.

Då således det av motionärerna väckta spörsmålet i annan ordning redan
vore och utan riksdagens ytterligare framställning komme att bliva föremål

1920 års
riksdag.

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Socialförsäkring
8-kommittén.

Kommittén
för socialförsäkringens
organi
sation.

för ingående undersökning, hemställde utskottet, att motionerna ej måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

I skrivelse den 29 januari 1921 avgav socialförsäkringskommittén förslag
till vissa ändringar i olycksfallsförsäkringslagen. I nämnda skrivelse uttalades,
att kommitténs flesta medlemmar gåve sin principiella anslutning till den
uppfattningen, att ett system med riksförsäkringsanstalten såsom ensam bärare
av den sociala olycksfallsförsäkringen vore att föredraga framför det nuvarande
systemet. Då emellertid kommittén för socialförsäkringens organisation erhållit
i uppdrag att utreda frågan om åvägabringande av en så långt det
kunde befinnas lämpligt enhetlig organisation av den svenska olycksfalls-, pensions-
och sjukförsäkringen, ansåge sig socialförsäkringskommittén icke då
böra avgiva bestämt förslag i berörda syfte.

Proposition med anledning av de utav socialförsäkringskommittén i dess
nämnda skrivelse framställda förslag förelädes 1922 års riksdag och ledde
till antagande av lag om vissa ändringar i olycksfallsförsäkringslagen, vilka
ändringar dock icke berörde organisationsfrågan.

Kommittén för socialförsäkringens organisation avgav ett den 25 oktober
1922 dagtecknat utlåtande i anledning av ett särskilt uppdrag att föreslå anordningar
för nedbringande av riksförsäkringsanstaltens och pensionsstyrelsens
administrationskostnader. I detta utlåtande uttalade kommittén, att den funnit
det ligga utom ramen för det kommittén meddelade särskilda uppdraget
att upptaga frågor bl. a. rörande försäkringsrådets och de ömsesidiga bolagens
verksamhet.

I de allmänna synpunkter, som kommittén framlade, underströks bl. a. vikten
av att de medel som genom beskattning eller avgifter åstadkommes för
socialförsäkringens behov, användes på det ur ekonomisk synpunkt lämpligaste
sättet. Dessa medel borde alltså i största möjliga utsträckning komma
själva försäkringen tillgodo bland annat därigenom att administrationskostnaderna
strängt begränsades till vad som vore nödvändigt för försäkringens
rationella genomförande.

Kommittén framhöll vidare, att den under sitt arbete funnit uppenbart, att
mera betydande besparingar i de nuvarande kostnaderna för socialförsäkringen
i huvudsak skulle kunna uppnås endast genom inskränkning i riksförsäkringsanstaltens
och pensionsstyrelsens arbetsuppgifter. Beträffande olycksfallsförsäkringen
upptog kommittén till prövning bl. a. frågorna om höjning
av arbetsgivarnas bidrag till försäkringens förvaltning, om karenstiden, om
förenklade försäkringsformer för vissa arbetsgivare, om inskränkningar i arbetet
med specialtariffering för större arbetsgivare samt om viss ändring av
mantalsskrivningsförordningen i sjette att minska riksförsäkringsanstaltens
registreringsarbete. För vad kommittén anförde rörande karenstiden och nedbringandet
av kostnaderna för karenstidsersättningarna skall redogöras i annat
sammanhang (sid. 128). Beträffande de övriga frågorna hava kommitténs
utredningsarbeten i allmänhet icke lett till framläggande av förslag om ändringar
i gällande bestämmelser. Dock föreslog kommittén rörande förvaltnings -

Kungl. Maj :ts proposition nr 109.

47

kostnadernas bestridande en sådan ändring i nuvarande bestämmelser, att dels
det bidrag i förevarande avseende som i form av tilläggsavgifter nu utgår från
de arbetsgivare vilkas arbetare äro försäkrade i riksförsäkringsanstalten skulle
förhöjas, så att detsamma jämte det för samma ändamål från de ömsesidiga
bolagen utgående bidraget kunde antagas väsentligen motsvara hälften av försäkringsrådets
och riksförsäkringsanstaltens förvaltningskostnader, dels ock
att sådan förändrad form för utgående av förstnämnda förvaltningsbidrag
skulle stadgas, att detsamma för varje försäkring beräknades med hänsyn
till den förvaltningskostnad, ifrågavarande försäkring kunde antagas föranleda.

över kommitténs utlåtande, i vad detsamma avsåg olycksfallsförsäkringen,
hava infordrade yttranden avgivits av försäkringsrådet, riksförsäkringsanstalten
och statskontoret, varjämte tre av de ömsesidiga bolagen i en skrivelse
framfört vissa synpunkter rörande sättet för bestridande av riksförsäkringsanstaltens
förvaltningskostnader. Den av kommittén föreslagna höjningen av
tilläggsavgifterna för arbetsgivare med försäkring i riksförsäkringsanstalten
avstyrktes av försäkringsrådet och riksförsäkringanstalten men tillsts^rktes i
stort sett av statskontoret.

Sedan besparingskommittén även upptagit frågan om socialförsäkringens
ekonomiska förutsättningar, förordnade Kungl. Maj:t den 7 december 1923, att
arbetet inom kommittén för socialförsäkringens organisation skulle vila. Sistnämnda
kommitté har sålunda, såsom jag redan i inledningen anfört, icke kommit
att avgiva något förslag till omorganisation av den sociala olycksfallsförsäkringen.

Vid 1924 års riksdag bragtes frågan rörande olycksfallsförsäkringens organisation
ånyo under riksdagens prövning genom motioner av herr Ljunggren
(I: 183) och herr Eriksson i Grängesberg (II: 193), vari åter framfördes
yrkandet om riksförsäkringsanstalten såsom ensam bärare av försäkringen.
Såsom motivering till sitt yrkande i denna del anförde motionärerna i huvudsak
följande:

»I det läge, vari socialförsäkringsspörsmålen numera kommit, är det skäl
överväga, huruvida icke frågan om riksförsäkringsanstalten såsom ensam
bärare av den sociala olycksfallsförsäkringen bör lösas för sig utan att kombineras
med övriga socialförsäkringsfrågor. Av de ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolagen
kvarstå numera endast några få på den rena yrkessammanslutningens
grund, medan de övriga alltmera övergått till typen för vanliga
affärsbolag. Ju mera utvecklingen fortgår i denna riktning, desto mindre
skäl finnes för antagande, att dessa bolag skola uppfylla de syften, som vid
lagens tillkomst angåvos såsom motiv för medgivande av desamma. En av
grundförutsättningarna för de ömsesidiga bolagens tillkomst var, att försäkringsrådet
skulle komma att utöva en stark kontroll över bolagens verksamhet
medelst granskning av deras beslut i skadeersättningsfrågor, särskilt då
dessa, såsom merendels är fallet, grundats å skälighetsprövning. Erfarenheten
för de senare åren har emellertid visat, att försäkringsrådet med de arbetskrafter,
över vilka rådet därunder förfogat, ej förmått att i önsklig omfattning
fullgöra denna granskning. Antalet av de av rådet för granskning infordrade
mål, i vilka besvär ej anförts, uppgick sålunda för fjolåret endast till 90.

1921 års
riksdag.

Motioner
I: 183 och
II: 193.

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Andra lagutskottets

utlåtande.

För att försäkringsrådet skall kunna uppfylla de fordringar, som i förevarande
hänseende ställdes _ å detsamma vid lagens tillkomst, skulle betydande
merkostnader för försäkringsrådets verksamhet uppkomma. Bestämmande av
ersättningen till en genom olycksfall skadad arbetare är en så grannlaga sak,
att detta bör ske av statstjänstemän. Den klagorätt över bolagens beslut i
skadeersättningsfrågor, som förefinnes, får icke överskattas. Bristande insikt
om lagens bestämmelser och hänsyn till vederbörande arbetsgivare föranleda
lätt nog, att även i fall, där fog därtill förefunnits, klagorätten ej tillitas. Med
det nuvarande systemet faller å riksförsäkringsanstalten automatiskt försäkringen
beträffande alla de försäkringspliktiga arbetsgivare, som ej tecknat försäkring
hos ömsesidigt bolag; och medföra åtgärderna för att söka i görligaste
mån erhålla kännedom om dessa arbetsgivare betydande kostnader för det
allmänna. Genom att försäkringen komme att omhänderhavas enbart av riksförsäkringsanstalten
skulle ernås väsentligen billigare förvaltningskostnader,
än då försäkringen är splittrad å ett flertal företag. Försäkringsavgifterna
skulle i genomsnitt kunna sänkas och tillämpningen av lagen bleve enhetlig.»

I sitt utlåtande i anledning av nyssnämnda motioner (nr I: 183 och II: 193),
över vilka yttrande inhämtats från riksförsäkringsanstalten, försäkringsrådet
och försäkringsinspektionen, anförde andra lagutskottet, dit motionen hänvisats,
att frågan vore lika betydelsefull till sin innebörd som svårlöslig, samt
fortsatte:

»Sedan de ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolagen nu under lagens mer
än sexåriga tillämplighetstid fått i enlighet med lagens bestämmelser utveckla
sig såsom jämsides med riksförsäkringsanstalten bärare av ifrågavarande försäkringsverksamhet,
måste givetvis för ett upprivande av det nuvarande systemet
och dess ersättande med ett till grunden helt olika sådant krävas, att
den hittillsvarande anordningen i tillämpligheten visat sig förknippad med sådana
olägenheter, att en dylik omläggning kan anses vara av förhållandena
påkallad.

_ Obestridligt torde vara, att det nuvarande systemet med olycksfallsförsäkringens
uppdelning på statlig och enskild verksamhet visat sig ägnat att medföra
ej oväsentliga olägenheter i flerahanda hänseenden. Utskottet kan i detta
hänseende hänvisa till vad därutinnan såväl tidigare som ock i nu förevarande
motioner samt i riksförsäkringsanstaltens yttrande och av en av reservanterna
i försäkringsrådet anförts. Särskilt synas de yttringar, som den på grund
av systemet oundvikliga konkurrensen emellan den statliga anstalten och de
ömsesidiga bolagen efter hand tagit, visat sig medföra en ej önsklig ojämnhet
i fråga om premiedebiteringen samt innebära besvärande irritationsmoment till
men för samarbetet emellan den statliga anstalten och bolagen.

En huvudpunkt vid bedömandet av hithörande förhållanden måste givetvis
vara, i vad mån det nuvarande systemet tenderar till att de skadades
rätt i ersättningsfrågor ej skulle vederbörligen ses till godo. Om ock vad i
motionerna, härutinnan anförts får, på sätt försäkringsrådet närmare utvecklat,
anses innehålla tydliga överdrifter samt arbetsgivare, anslutna till de ömsesidiga
bolagen, allmänt visa månhet att i ersättningsfrågor hävda sina arbetares
intressen gent emot bolagen, gäller dock, att den för de försäkrade
förefintliga besvärsrätten i ersättningsfrågor — särskilt vad angår de kategorier
av försäkrade, vilkas förmåga att tillvarataga egna intressen är minst
— icke utgör någon mera verksam garanti för tillgodoseendet av de försäkrades
rätt, samt att den vid lagens tillkomst i enahanda syfte träffade anordningen,
att försäkringsrådet skulle äga rätt att även i fall, där klagan
ej förts, upptaga försäkringsärenden till granskning för eventuell rättelses åvägabringande
under de senaste åren allt mindre kommit till användning.

Kungl. Majits proposition nr 109.

49

Men även om det får anses klarlagt, att ej oväsentliga olägenheter visat
sig förbundna med det nuvarande systemet i dess hittillsvarande tillämpning,
gäller det emellertid att bedöma, i vad mån det kan antagas vara
underlägset andra organisationsformer, som kunna tänkas komma till användning
i dess ställe. Att det, innan en ingående undersökning av hithörande
förhållanden kommit till stånd, icke låter sig göra att intaga en definitiv
ståndpunkt till föreliggande spörsmål, synes utskottet uppenbart. Såsom
försäkringsrådet i sitt yttrande omnämnt, råda i skilda länder olika silsten!
i förevarande avseende, av vilka ett vart säkerligen har sina fördelar
och sina olägenheter. Utan att således nu vara berett att uttala någon förhandsståndpunkt
i frågan vill utskottet dock hava framhållit, att vägande
skäl synas utskottet tala för den meningen, att det ur principiell synpunkt
skulle vara förenat med väsentliga fördelar, om den sociala olycksfallsförsäkringen
organiserades så, att konkurrens om försäkringen icke förekomme.
Likaledes synes det påtagligt, att genom åvägabringande av enhetlighet beträffande
handhavandet av den sociala olycksfallsförsäkringen det skulle bliva
vida lättare att inrangera olycksfallsförsäkringen under ett för samtliga grenar
av socialförsäkringen gemensamt system.

Sett ur arbetsgivarnas synpunkt måste det emellertid te sig såsom ett berättigat
önskemål, att, i den mån så kan ske utan åsidosättande av arbetarnas
rätt och intresse, arbetsgivarna, vilka ju själva bära kostnaderna för olycksfallsförsäkringen,
få hava sin hand med i ordnandet av försäkringsverksamheten.
I vilken utsträckning och på vad sätt så må kunna lämpligen ske, låter sig
emellertid ej i frågans nuvarande läge bedömas.

Av det ovan anförda torde framgå, att det får anses uteslutet, att på
grundval av förevarande motioner nu skulle vidtagas ändringar i olycksfallsförsäkringslagen
av sådan innebörd, att från och med innevarande års utgång
försäkring enligt lagen skulle få äga rum endast i riksförsäkringsanstalten
medan åter de nuvarande ömsesidiga bolagen, vilka, såsom av förut lämnade
uppgifter framgår, för närvarande torde omsluta cirka en tredjedel av hela
antalet årsarbetare inom landet, skulle ställas å avveckling.

Därest, emot vad utskottet förutsatt såsom antagligt, statens besparingskommitté
icke skulle komma att ingå i prövning av nu förevarande organisationsfråga
med eventuellt angivande av riktlinjer för en omläggning av det
nuvarande systemet med försäkringens uppdelning på statlig och enskild verksamhet,
synes utskottet önskligt, att den av Kungl. Maj:t å sin tid i anslutning
till uttalanden från riksdagens sida igångsatta, men numera tillsvidare avbrutna
undersökningen av hithörande förhållanden i en eller annan form ånyo
upptages till slutförande.

Ävenledes anser sig utskottet ej kunna underlåta framhålla angelägenheten
av, att så länge det nuvarande organisationssystemet för olycksfallsförsäkringens
handhavande består, den i lagen avsedda övervakningen från försäkringsrådets
sida av beslut i skadeersättningsfrågor även i icke besvärsmål må
kunna av försäkringsrådet i nödig omfattning utövas.»

På grund av vad sålunda anförts hemställde utskottet bl. a., att riksdagen
ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte vid den
fortsatta behandlingen av de av utskottet berörda spörsmålen å socialförsäkringens
område under iakttagande av behovet av enhetlighet i organisationshänseende
beakta de i motionerna framförda förslagen i förening med innehållet i de
över motionerna avgivna yttrandena.

I en vid utskottets utlåtande fogad reservation yrkades av herr von Sydow
att i förslaget till skrivelse orden »under iakttagande av behovet av enhetlighet

Bihang till riksdagens protokoll 19B6. 1 samt. 90 Käft. (Nr 109).

4

50

Kungl. May.ts proposition nr 109.

Grundlinjt
för kommit
téns organisationsförslag.

i organisationshänseende» borde utgå. Dessutom avgavs en reservation utan
särskilt yrkande av herr Öberg.

Vid behandlingen inom kamrarna biföllo såväl första som andra kammaren
utan votering utskottets hemställan. I skrivelse den 31 maj 1924 (nr 243)
gjorde sedermera riksdagen, under åberopande av nu återgivna, av riksdagen
godkända utskottsutlåtande, hemställan hos Kungl. Maj:t i enlighet med utskottets
yrkande.

Bespariugskommittens förslag till organisation av den sociala olycksfallsförsäkringen.

Statens besparingskommitté tillsattes den 1 september 1923 med landshövdingen
S. Linnér såsom ordförande. Kommitténs ledamöter voro kommerserådet
Gunnar Dillner, t. f. statssekreteraren Carl W. U. Kuylenstierna, ingenjören
C. Ramström, generaldirektören Per Södermark och f. d. statsrådet Anders
Örne.

Genom det av nämnda kommitté den 19 februari 1925 framlagda betänkandet
med utredning och förslag angående socialförsäkringens organisation har
organisationsfrågan i viss mån kommit i ett annat läge. De båda alternativ,
som tidigare erbjudit sig för en lösning av denna fråga, var å ena sidan den
nuvarande organisationen med riksförsäkringsanstalten och ömsesidiga bolag
såsom gemensamt bärare av försäkringen, å andra sidan riksförsäkringsanstalten
såsom ensam bärare därav. Det av besparingskommittén framlagda betänkandet
upptog emellertid även andra tänkbara möjligheter till diskussion,
varigenom den föreliggande organisationsfrågan kom att bliva belyst även ur
andra synpunkter än tidigare varit fallet.

Kommittén har sammanfört resultaten av sin utredning angående olycksfallsförsäkringen
i vissa i betänkandet återgivna »grundlinjer». Med hänsyn
till den belysning, som i dessa grundlinjer gives åt ifrågavarande ämnen, synes
det vara lämpligt att dessa grundlinjer få som bilaga (Bilaga B) fogas
vid dagens statsrådsprotokoll i detta ärende. Därest så sker, torde jag här
kunna inskränka mig till att endast i korthet redogöra för kommittébetänkandets
innehåll i organisationsfrågan.

I denna fråga anför kommittén till en början, att en tillfredsställande organisation
av den sociala olycksfallsförsäkringen enligt kommitténs uppfattning
borde uppfylla bland annat följande villkor: dels måste garantier finnas
för att de skadades rättsanspråk bleve riktigt bedömda, dels borde åt arbetsgivarna,
vilka hade att bestrida försäkringskostnaderna, lämnas tillfälle att
organisera administrationen så praktiskt och ekonomiskt fördelaktigt som''
möjligt, dels slutligen borde organisationen vara så beskaffad, att en nära
samverkan befrämjades mellan olycksfallsförsäkringen och de övriga socialförsäkringsgrenarna
samt yrkesinspektionen, varigenom även skulle vinnas
ökad möjlighet att individualisera åtgärderna efter omständigheterna i varje
särskilt fall.

Kungl. Maj ds proposition nr 109.

51

Kommittén redogör därefter för de organisationsformer, under vilka social
olycksfallsförsäkring hittills i allmänhet administrerats. Dessa former kunde
enligt kommittén anses tillhöra två huvudtyper, nämligen en, där försäkringen
vore uppdelad på flera försäkringsinrättningar i konkurrens med varandra,
och en annan, där försäkringen handhades av en monopolanstalt. Bland former,
tillhörande den förra huvudtypen, erinrar kommittén dels om det i Sverige
tillämpade systemet med en statlig anstalt i konkurrens med ett flertal privata
inrättningar, dels om eu anordning med enbart dylika inrättningar såsom bärare
av försäkringen. Såsom olika alternativ för monopolisering av försäkringen
framhålles till en början dels ett system med försäkringen centraliserad
till en statlig anstalt, dels möjligheten av en anordning, varigenom en monopolanstalt
av helt privaträttslig karaktär finge handhava själva försäkringsverksamheten,
under det att skadeersättningarna bestämdes av en statlig myndighet.

Mot samtliga de angivna organisationsformerna funnes emellertid, enligt
vad kommittén närmare anfört, allvarliga erinringar att göra. Då således såväl
olycksfallsförsäkringens nuvarande organisation i vårt land som övriga
berörda anordningar av den centrala försäkringsförvaltningen kunde göras
till föremål för befogade invändningar, hade kommittén sökt att åstadkomma
en ny organisationsform med monopolets fördelar men utan dess anmärkta
olägenheter. Med utgångspunkt från denna uppfattning har kommittén föreslagit,
att den sociala olycksfallsförsäkringen skulle överlämnas till en inrättning
av blandad karaktär, i vars högsta ledning såväl staten som arbetsgivarna
och de försäkrade arbetarna skulle vara representerade. Denna försäkringsinrättning
borde vara organiserad efter mönster av ett enskilt företag av bolagstyp,
därvid dock de viktigaste av skadeersättningsfrågorna borde obligatoriskt
granskas av en av Kungl. Maj:t tillsatt tjänsteman med byråchefs ställning,
vilken skulle vara chef för en särskild avdelning -— besvärsavdelningen.
I denna försäkringsinrättning vilken av kommittén inordnats såsom en avdelning
i ett ämbetsverk ■— riksförsäkringsverket ■—- skulle samtliga arbetsgivare
vara skyldiga att hava sina arbetare försäkrade. Klagomål över försäkringsavdelningens
beslut skulle prövas av särskilda besvärsnämnder. Enligt
förslaget skulle alltså försäkringsrådet och riksförsäkringsanstalten upphöra
liksom även de ömsesidiga bolagens rätt att meddela försäkring enligt olycksfallsförsäkringslagen.
Med undantag för personalen inom försäkringsavdelningen
skulle riksförsäkringsverkets personal vara statsanställd i vanlig ordning.

Med hänsyn till det nära sambandet mellan olycksfallsförsäkringens och yrkesinspektionens
arbetsområden föreslog kommittén vidare, att socialstyrelsens
byrå för arbetarskyddsärenden skulle överflyttas till riksförsäkringsverket, där
byrån skulle bilda en yrkesinspektionsavdelning.

Vad angår kostnaderna för försäkringens organisation har kommittén anfört,
att då kommittén principiellt vore av den uppfattningen att landets arbetsgivare
borde gälda samtliga de utgifter som erfordrades för en ur social synpunkt
sett betryggande tillämpning av olycksfallsförsäkringslagen, kommittén
ansåge, att arbetsgivarna borde genom sina bidrag till försäkringen bestrida

Riksförsäk ringsverket.

Försäkrings avdelningen.

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

kostnaderna för såväl försäkringsavdelningen som besvärsavdelningen och besvärsnämnderna.

Det av kommittén föreslagna riksförsäkringsverket skulle sålunda komma
att övertaga de uppgifter, som för närvarande åligga försäkringsrådet, riksförsäkringsanstalten,
de ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolagen och yrkesinspektionen.
Det nya verket skulle organiseras på fyra avdelningar: försäkringsavdelningen,
besvärsavdelningen, allmänna avdelningen och yrkesinspektionsavdelningen.

Härtill skulle dessutom såsom besvärsorgan komma de förut omnämnda besvärsnämnderna,
rik sför säkring snämnden och sjukhjälpsnämnden.

Försäkringsavdelningen skulle övertaga riksförsäkringsanstaltens och de
ömsesidiga bolagens uppgifter, i den mån dessa avse verksamhet enligt nu gällande
olycksfallsförsäkringslag och 1901 års olycksfallsersättningslag, och
allmänna avdelningen riksförsäkringsanstaltens övriga uppgifter. Besvärsavdelningen
skulle utöva en löpande kontroll av alla viktigare ersättningsbeslut.
Yrkesinspektionsavdelningen skulle omhänderhava samma uppgifter, som för
närvarande tillkomma yrkesinspektionen. Försäkringsrådets nuvarande uppgifter
skulle enligt vad av det anförda framgår uppdelas mellan riksförsäkringsnämnden
och sjukhjälpsnämnden.

Försäkringsavdelningen skulle organiseras som ett enskilt företag av bolagstyp.

Högsta ledningen av försäkringsavdelningen skulle tillkomma »riksförsäkrings
stämman», bestående av 30 ledamöter, varav 18 skulle representera arbetsgivarna,
6 staten och 6 arbetarna. Då arbetsgivarna skulle bära kostnaderna
för försäkringen, borde enligt kommitténs uppfattning arbetsgivarnas representanter
fördelas på sådant sätt mellan de olika yrkesgrupperna, att dessa
såvitt möjligt bleve representerade i proportion till summan av skadeersättningarna
inom varje sådan grupp. Härigenom skulle arbetsgivarnas inflytande
på administrationen komma att avvägas med hänsyn till de olika arbetsgivargruppernas
ekonomiska intressen. Genom de särskilda representanterna i
stämman för staten och arbetarna skulle försäkringsinrättningen dels tillförsäkras
de försäkrades förtroende, dels tillföras ökad sakkunskap. Bland statsrepresentanterna
skulle riksförsäkringsverkets chef vara självskriven. Han
skulle tillika tjänstgöra såsom ordförande i stämman.

Den närmaste ledningen av försäkringsavdelningens verksamhet skulle enligt
förslaget handhavas av en direktion, i vilken stämman skulle utse fem ledamöter.
Denna direktion skulle utom nämnda ledamöter bestå av chefen för
riksförsäkringsverket såsom ordförande samt försäkringsavdelningens direktör,
vilken skulle utses av övriga direktionsmedlemmar. Direktionen skulle
hava att förvalta försäkringsavdelningens fonder i enlighet med av Konungen
utfärdat reglemente, att fastställa premietariff, att behandla vissa frågor rörande
avdelningens samarbete med yrkesinspektionen och sjukförsäkringen
samt att fastställa allmänna grunder för försäkringsavdelningens organisation
och för anställande av avdelningens personal.

Direktören skulle hava att organisera försäkringsavdelningen och tillsätta

Kungl. Maj:ts proposition nr 109. 53

avdelningens personal inom ramen av de bestämmelser, som direktionen kunde
komma att giva.

Något mera detaljerat förslag till organisation av försäkringsavdelningen
har icke framlagts av kommittén, vilket motiverats med att detta skulle tillkomma
direktionen och försäkringsavdelningens direktör. De uppgifter, som
skulle åligga avdelningen, skulle huvudsakligen bliva följande: införskaffande
av uppgifter rörande samtliga arbetsgivare, som omfattas av olycksfallsförsäkringen;
registrering i erforderlig utsträckning av dessa arbetsgivare;
ärenden rörande försäkringsplikt; fastställande av premiesatser; debitering och
reglering av försäkringsavgifter; skadereglering dels beträffande skador som
omfattas av försäkringen, dels beträffande skador bland statens arbetare; samarbete
med yrkesinspektionen, sjukkassorna och ombuden; behandling av försäkringsmatematiska
och statistiska frågor, vari även skulle ingå utarbetande
av den officiella olycksfallsstatistiken samt statistik rörande olycksfallsskydd;
fondförvaltning samt slutligen uppgifter på grund av 1901 års olycksfallsersättningslag.

Kommittén förutsätter, att staten kostnadsfritt skulle låta försäkringsavdelningen
anlita mantalsskrivningsväsendet för införskaffande av uppgifter rörande
arbetsgivare samt uppbördsväsendet för inbetalning av de mindre arbetsgivarnas
försäkringsavgifter. Vidare föreslår kommittén, att avgifter, som
icke av arbetsgivarna erläggas, skulle genom statens försorg indrivas på det
sätt, som om resterande kronoutskylder är stadgat. Dessutom skulle avdelningen
åtnjuta portofrihet. Då kommittén ansett, att värdet av nämnda förmåner
tillfullo uppvägde kostnaden för det förvaltningsarbete, som avdelningen skulle
hava att utföra för statens räkning, har kommittén icke funnit skäl föreslå,
att ersättning skulle utgå för nämnda arbete.

Enligt kommitténs förslag skulle samtliga ersättningsfrågor i första hand Besvärgavgöras
av försäkringsavdelningen. Då den omfattande sakkunskap i ersätt- avdelningen,
ningsfrågor, som skulle finnas samlad i försäkringsavdelningen, samt riksförsäkringsstämmans
sammansättning och inflytande på avdelningens verksamhet
syntes innebära säkerhet för att ersättningsfrågorna skulle komma
att handläggas på betryggande sätt, kunde det enligt kommittén synas överflödigt
att genomföra särskilda kontrollåtgärder utöver den rätt att anföra besvär,
som medgivits de skadade. Då det emellertid ansågs vara av särskild vikt,
att de försäkrade finge förtroende för det sätt, varpå skaderegleringsarbetet
handhades, hade kommittén dock ansett sig böra föreslå dylika kontrollåtgärder.

Efter en utredning av den ekonomiska betydelsen för de ersättningsberättigade
av de olika slagen av ersättningar, d. v. s. ersättningar på grund av
sjukdom, invaliditet och död, framhåller kommittén, att sjukersättningarna för
ersättningstagarna vore av mindre betydelse i förhållande till invaliditets- och
dödsfallsersättningarna, vilka till allra största delen utginge i form av livräntor.
På grund härav har kommittén föreslagit, att samtliga beslut i livräntefrågor
skulle underkastas en löpande kontroll från besvärsavdelningens
sida. Denna löpande kontroll skulle enligt kommitténs förslag även omfatta
vissa beslut varigenom ersättningsansökningar avslagits.

54

Kung!. Maj:ts proposition nr 109.

Besvärs -nämnderna.

Allmänna

avdelningen.

Yrkesinspek tionaavdel ningen.

Vederbörande tjänstemän hos försäkringsavdelningen skulle vara skyldiga
att, där chefen för besvärsavdelningen så funne vara erforderligt, föredraga dylika
ärenden. Erfordrades ytterligare utredning, skulle sådan ombesörjas av
försäkringsavdelningen. Därest vid granskningen chefen för besvärsavdelningen
skulle hysa annan mening rörande beslutet än försäkringsavdelningen,
skulle frågan hänskjutas till riksförsäkringsnämndens avgörande. Dessutom
skulle de skadade alltid äga rätt att överklaga försäkringsavdelningens beslut
i ersättningsfrågor.

Besvär över försäkringsavdelningens beslut rörande sjukersättning eller begravningshjälp
skulle behandlas av sjukhjälpsnämnden. Denna skulle bestå
av tre ledamöter, av vilka en skulle hava domarkompetens samt en vara representant
för arbetsgivarna och en för arbetarna. Övriga besvärsärenden
skulle handläggas av riksförsäkringsnämnden. Denna skulle för behandlingen
av de olika grupperna av ärenden vara uppdelad på tre sektioner, livräntesektionen,
försäkringstekniska sektionen och juridiska sektionen, av
vilka varje sektion skulle självständigt svara för sina beslut. Livräntesektionen
skulle vara sammansatt av tre personer med framstående skicklighet och
erfarenhet, en såsom domare, en såsom läkare och en såsom försäkringstekniker,
ävensom av en representant för arbetsgivarna och en för arbetarna. Den
försäkringstekniska sektionen, som skulle hava att handlägga besvär rörande
premiesatser och andra avgiftsfrågor, skulle bestå av fyra ledamöter, varav
en jurist, två försäkringstekniker och en representant för arbetsgivarna. Den
juridiska sektionen, som skulle handlägga besvär rörande olycksfallsförsäkringslagens
tillämplighet och andra juridiska frågor, skulle bestå av tre jurister
jämte en representant för arbetsgivarna och en representant för arbetarna.

Föredragningen skulle verkställas i sjukhjälpsnämnden av tjänstemännen å
försäkringsavdelningen och i riksförsäkringsnämnden av besvärsavdelningens
tjänstemän.

Ifrågavarande besvärsnämnder skulle icke få karaktären av permanenta ämbetsverk
utan rekryteras på viss tid bland personer med annan sysselsättning.
Härigenom skulle enligt kommitténs uppfattning de bästa garantier skapas för
att tillförsäkra de avgörande instanserna högsta sakkunskap.

Till den s. k. allmänna avdelningen inom riksförsäkringsverket skulle enligt
kommitténs förslag överföras de uppgifter, som för närvarande åvila riksförsäkringsanstalten
och icke sammanhänga med verksamheten enligt 1916 och
1901 års lagar.

På grund av de stora fördelar såväl för olycksfallsförsäkringen som för
yrkesinspektionens egentliga verksamhet, vilka kommittén ansett vara förenade
med ett samordnande av yrkesinspektionen med den sociala olycksfallsförsäkringen,
har kommittén såsom fötut anförts föreslagit, att ett dylikt samordnande
skulle åvägabringas på så sätt, att riksförsäkringsverket bleve chefsmjmdighet
för yrkesinspektionen och att sålunda .socialstyrelsens nuvarande byrå för
arbetarskyddsärenden skulle ingå såsom en avdelning av verket. Av ett samordnande
på detta sätt skulle nämligen enligt kommittén följa betydande fördelar
för yrkesinspektionens sociala verksamhet för genomförande av skydd

Klingl. Maj:is proposition nr 109.

55

mot olycksfall i arbete, samtidigt med att därigenom olycksfallsförsäkringens
kostnader såväl beträffande ersättningar som administration skulle minskas.
För arbetsgivarna skulle dessutom ett samarbete av denna art medföra en rättvisare
fördelning av deras bördor för den sociala olycksfallsförsäkringen.

Riksförsäkringsverkets styrelse skulle enligt kommitténs förslag utgöras av
en generaldirektör som chef samt såsom ledamöter direktören i försäkringsavdelningen
och cheferna för besvärsavdelningen, allmänna avdelningen och yrkesinspektionsavdelningen.
Försäkringsavdelningens direktör skulle dock endast
äga avge votum i frågor, som berörde försäkringsavdelningens verksamhet.
Vid avgörande av sådana ärenden skulle votum endast få avgivas av, förutom
ämbetsverkets chef och direktören, en av verkets övriga ledamöter. För övrigt
skulle beträffande sättet för ärendenas handläggning inom verket föreskrifter
utfärdas av Konungen.

Enligt kommitténs uppskattning kunde kostnaderna för försäkringsavdelningen
beräknas uppgå till 1 600 000 kronor per år. Härvid utgick kommittén
från att avdelningen i likhet med den nuvarande riksförsäkringsanstalten
skulle vara befriad från skatt. Till nämnda belopp .skulle läggas de årliga
kostnaderna för besvärsavdelningen och för besvärsnämnderna, som av kommittén
beräknades till 125 000 kronor. Den sammanlagda kostnaden för försäkringsavdelningen,
besvärsavdelningen och besvärsnämnderna skulle således
uppgå till 1 725 000 kronor årligen, vilken kostnad enligt kommitténs förslag
skulle helt bestridas av arbetsgivarna. Kostnaden för den allmänna avdelningen,
vilken kostnad skulle bestridas av staten, beräknades till 118 000 kronor.
I överensstämmelse med sin uppfattning att anstalten skulle äga kostnadsfritt
anlita uppbördsväsendet samt åtnjuta portofrihet, har kommittén
icke beräknat något belopp för dylika kostnader. Kommittén anför, att då
arbetsgivarnas nuvarande kostnader för förvaltningen (år 1923) uppginge
till 1 382 000 kronor, skulle en omläggning av försäkringen i överensstämmelse
med kommitténs förslag således komma att för dessa medföra
en ökning av förvaltningskostnaderna med cirka 340 000 kronor årligen. För
statsverket skulle däremot kommitténs förslag medföra en utgiftsminskning av
omkring 1 310 000 kronor, i vilket belopp dock ingick eu till 150 000 kronor
uppskattad besparing i anledning av att enligt kommitténs förslag ansvaret
för arbetsgivares underlåtenhet att erlägga premier skulle överflyttas på övriga
arbetsgivare. Från nämnda belopp skall också för den närmaste tiden avräknas
kostnaden för övergångsstat för riksförsäkringsanstaltens ordinarie personal,
vilken kostnad kommittén uppskattat till omkring 150 000 kronor. Den
omedelbara besparingen i förvaltningskostnader för statsverket skulle alltså
uppgå till omkring 1 010 000 kronor.

Till det anförda anmärkes, att då statens nettokostnader för försäkringen
sedan år 1923 minskats, besparingen .skulle numera uppgå till väsentligt lägre
belopp. Närmare uppgifter i nu nämnda hänseenden finnas intagna i Bilaga C.

Slutligen torde i detta sammanhang få återgivas en av besparingskommittén
själv gjord sammanfattning av innebörden av dess förslag. Kommittén anför:

»Grundtanken i kommitténs ovan skisserade organisationsförslag är, att samtidigt
som olycksfallsförsäkringens samverkan med övriga socialförsäkrings -

Riksförsäkringsverket

som ämbetsverk.

Förvaltnings kostnaderna.

Sammanfattning
av
besparingskommitténs

förslag.

56

Kungl. Mai:1c proposition nr 100.

grenar och vissa statliga myndigheter tryggas, åt arbetsgivarna lämnas största
möjliga, frihet att genomföra en enkel, praktisk och billig administration av
försäkringen, på samma gång som man genom monopoli seringen dels undviker
kostnaderna för en i detta fall ändamålslös konkurrens, dels tillgodogör sig de
fördelar ur administrationssynpunkt, som försäkringens koncentration till en
enda inrättning i flera avseenden innebär. Vidare har kommittén i sitt förslag
sökt åstadkomma, att full trygghet skall erhållas för ett ur social synpunkt
sett riktigt handhavande av olycksfallsförsäkringen. Behovet av samverkan
med vissa statliga myndigheter bär kommittén, såsom förut anmärkts, sökt tillgodose
närmast genom att inordna den sociala olycksfallsförsäkringen i ett
statens ämbetsverk. Arbetsgivarnas intressen anser kommittén vara tillbörligt
beaktade genom den rörelsefrihet i fråga om arbetsorganisation och personalanställning,
som riksförsäkringsstämman, direktionen och den av den senare
genom enskilt avtal anställde chefen för försäkringsinrättningen skulle äga.
Bör en socialt sett tillfredsställande tillämpning av olycksfallsförsäkringslagen
har kommittén sökt åstadkomma tredubbla garantier. I försäkringsavdelningens
stämma äro såväl staten som de försäkrade arbetarna representerade. De
obetingat viktigaste ersättningsfrågorna, nämligen de, som röra livräntor, undergå
obligatorisk granskning genom därtill av staten utsedd person, och slutligen
är riksförsäkringsnämnden, som i sista instans avgör alla mera betydelsefulla
frågor, utrustad med en i möjligaste mån ingående sakkunskap på de
olika områden, som beröras av den sociala olycksfallsförsäkringen. Enligt kommitténs
mening torde den av kommittén föreslagna organisationen jämväl skapa
förutsättningar för bättre sa,mförstånd och smidigare samverkan mellan besvärsnämnderna
å ena sidan, besvärs- och försäk.ringsavdelningarna å den andra,
än som för närvarande förefinnes mellan försäkringsrådet och de olika försäkringsinrättningarna.
»

Yttranden rörande besparingskomniitténs förslag till organisation av
den sociala olycksfallsförsäkringen.

Då de över besparingskommitténs betänkande avgivna yttrandena, såsom
förut anförts, torde böra sammanföras i en särskild bilaga till statsrådsprotokollet
i detta ärende, lärer det icke vara erforderligt att här lämna någon mera
detaljerad framställning av deras innehåll. I det följande kommer därför beträffande
olika frågor att endast i största allmänhet redogöras för yttrandenas
innehåll och i övrigt hänvisas till motsvarande sida i nämnda bilaga.

Vad angår yttrandenas innehåll rörande kommitténs organisationsförslag,
må till en början anmärkas, att i flera av de inkomna yttrandena till behandling
upptagits endast de delar av kommitténs betänkande, som avse pensions- och
sjukförsäkringen. I de yttranden vari även olycksfallsförsäkringen behandlats
förekommer det i ett par fall, att endast vissa detaljer av det föreliggande organisationsförslaget
upptagits till prövning och att vederbörande alltså icke tagit
ståndpunkt till själva huvudfrågan: centralisering av försäkringen eller icke.
Beträffande sistnämnda spörsmål hava följande myndigheter och sammanslutningar
angivit sin ståndpunkt, nämligen riksförsäkringsanstalten, försäkringsrådet,
försäkringsinspektionen, medicinalstyrelsen, svenska stadsförbundets styrelse,
de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening, Sveriges köpmannaförbund,
svenska arbetsgivareföreningen, landsorganisationen och svenska försäkringsföreningen.
Av de nu nämnda hava riksförsäkringsanstalten, svenska

Kungl. May.is proposition nr 109. 57

stadsförbundets styrelse och landsorganisationen uttalat sig till förmån för en
centralisering av försäkringen, varjämte försäkringsinspektioiien förordat en
centralisering av skaderegleringen. De övriga hava uttalat sig mot en centralisering.

Yad beträffar formen för den ifrågasatta centralanstalten hava såväl riksförsäkringsanstalten
som landsorganisationen förordat en statsanstalt, varemot
stadsförbundet uttalat sig för en anstalt av den karaktär som av besparingskommittén
föreslagits. Beträffande skaderegleringen har försäkringsinspektionen
förordat den av kommittén föreslagna försäkringsavdelningen, som dock
enligt inspektionens uppfattning borde erhålla en fullt självständig form och
icke ingå som en avdelning i en statsinstitution.

Den kritik, som av riks för säkring sanstalten riktades mot besparingskommitténs
förslag, gällde icke centraliseringen såsom sådan utan den av kommittén
föreslagna försäkringsavdelningen och dess organisation. Denna avdelning
vore enligt anstaltens mening att anse som en inrättning av privaträttslig karaktär,
alldenstund arbetsgivarna bleve bestämmande såväl i stämman som i
direktionen och personalen icke skulle vara statsanställd. Sammankopplingen
mellan en enskild anstalt och ett statens ämbetsverk fann anstalten vara olämplig
och oformlig, i det att ämbetsverket icke skulle hava rätt att besluta i frågor,
som rörde försäkringsavdelningen.

Vad beträffar frågan om erforderliga garantier för att de skadades rättsanspråk
skulle bliva vederbörligen tillgodosedda, var riksförsäkringsanstalten
av den uppfattningen, att de av kommittén föreslagna kontrollanordningarna i
förening med besvärsrätt för de skadade icke kunde anses innebära tillfyllestgörande
säkerhet (Bil. sid. 21—24). Alla ersättningsbeslut borde nämligen
enligt anstaltens mening fattas av ett offentligt organ och icke av en institution,
som hade ett ekonomiskt intresse i fråga om ersättningarnas storlek.
Den av kommittén föreslagna granskningen inom besvärsavdelningen av försäkringsavdelningens
beslut bl. a. i livräntefrågor fann riksförsäkringsanstalten
dessutom innebära en dubbelorganisation i stället för förenkling av aTbetet.

Icke heller fann riksförsäkringsanstalten tillräckliga garantier hava skapats
för tillvaratagande av de mindre arbetsgivarnas intressen vid premieberäkningen
och förvaltningskostnadernas fördelning. Arbetsgivarnas rätt att anföra
besvär över påförda premier kunde enligt anstaltens mening icke i och för sig
anses innebära någon tillräcklig garanti. För att pröva besvär över försäkringsavgifter
behövdes nämligen en opartisk, tillförlitlig statistik. Några garantier
för att statistiken skulle fylla dessa krav funnes emellertid enligt anstaltens
mening icke, alldenstund statistiken icke skulle komma att utarbetas av
offentlig myndighet utan av den föreslagna försäkringsavdelningen (Bil. sid.
24—25).

Riksförsäkringsanstalten ansåg det även betänkligt att åt den föreslagna
försäkringsavdelningen, som enligt anstaltens mening vore att anse som en privat
institution, överlämna beslutanderätten beträffande ersättningar i anledning
av skador bland statens arbetare. Härigenom skulle nämligen statens myn -

Riksför säkrings anstalten.

58

Iiungl. Maj:ts proposition nr 109.

cligheter bliva underkastade en enskild inrättnings beslut. Om man ansåge, att
försäkringsavgiften i viss mån vore likställd med en skatt, kunde det enligt
anstaltens mening ifrågasättas, huruvida icke kommitténs förslag att låta avgiften
obligatoriskt bestämmas av en enskild anstalt, vore stridande mot grundlagens
anda och mening. För riksförsäkringsanstalten syntes det även betänkligt
att låta en enskild inrättning övertaga anstaltens fonder mot skyldighet
att svara för förpliktelserna gentemot livräntetagarna, alldenstund några ekonomiska
garantier enligt anstaltens mening icke föreslagits (Bil. sid. 25—26).

Dessa av riksförsäkringsanstalten åberopade olägenheter, varmed den av besparingskommittén
föreslagna centralanstalten ansågs behäftad, skulle enligt
anstaltens mening helt bortfalla, därest försäkringen överlämnades till en ren
statsanstalt. Vad kommittén anfört beträffande statsdnftens nackdelar funne
riksförsäkringsanstalten icke innebära tillräckliga skäl för en indragning av
anstalten och överlämnande av dess verksamhet till en inrättning av föreslagen
typ. Riksförsäkringsanstalten framhöll dock även, att de på senare åren
införda, i detalj gående reglementena för personalens anställning och avlönande
m. m. vore ganska hinderliga för ordnande av förhållandena på ett ändamålsenligt
och billigt sätt (Bil. sid. 27—29).

Beträffande förvaltningskostnaderna gjorde riksförsäkringsanstalten gällande,
att försäkringens överlämnande till en väsentligen privat monopolanstalt
skulle komma att medföra en betydande fördyring av kostnaderna för försäkringens
administration i jämförelse med de kostnader, som en statens försäkringsanstalt
skulle betinga (Bil. sid. 32). Principen att arbetsgivarna skulle
bestrida samtliga kostnader för försäkringens administration kunde riksförsäkringsanstalten
för sin del icke godtaga. Enligt anstaltens mening borde staten
fortfarande lämna skäligt bidrag till den sociala olycksfallsförsäkringens förvaltningsutgifter
(Bil. sid. 35).

Såsom förut framhållits, ansåg riksförsäkringsanstalten, att olycksfalls försäkringen
borde omhänderhavas av anstalten ensam. Under förutsättning att
riksförsäkringsanstalten bleve ensam bärare av försäkringen, föreslog anstalten,
att en särskild rådgivande institution inrättades, vari arbetsgivare och
arbetare skulle hava säte. Härigenom skulle behovet av samarbete med arbetsgivare
och arbetare på ett tillfredsställande sätt kunna tillgodoses. Till
sammanträdena skulle även kunna såsom sakkunniga tillkallas representanter
för yrkesinspektionen (Bil. sid. 34).

För vad riksförsäkringsanstalten i övrigt anfört om riksförsäkringsverket
såsom ämbetsverk, besvärsavdelningens inre organisation och besvärsnämnderna
hänvisas till anstaltens yttrande (Bil. sid. 36—40).

I en reservation till riksförsäkringsanstaltens yttrande av byråchefen
D. Östrand, med vilken ledamoten i anstalten N. Källström förenade sig i vad
angick olycksfallsförsäkringen, förordades med ett par smärre modifikationer
den av besparingskommittén föreslagna organisationen, då denna enligt reservanternas
mening i stort sett uppfyllde de villkor som en tillfredsställande
organisation borde uppfylla och även överensstämde med de riktlinjer för lösningen
av förevarande fråga, som framlagts av andra lagutskott vid 1924

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

59

års riksdag (Bil. sid. 48—52). Vid anstaltens yttrande fanns även fogat ett
särskilt yttrande av byråchefen H. von Schulzenheim, som emellertid vad organisationsfrågan
beträffar väsentligen stod på samma ståndpunkt som anstalten.

I sitt yttrande fann för säkring srådet visserligen, att det förelåge talande
skäl för en centralisering av olycksfallsförsäkringen och även skäl för att
ordna denna verksamhet under friare former än ett statligt ämbetsverk erbjöde.
Dock ansåge rådet det vara lämpligare att bibehålla det nuvarande systemet
med några modifikationer och ökade möjligheter till kontroll, intill dess meningarna
hunnit samla sig om en ännu lämpligare form (Bil. sid. 80—81).

Det av besparingskommittén framlagda förslaget ansåge sig rådet huvudsakligen
av följande skäl icke kunna biträda. Stora grupper arbetsgivare, som
saknade lämplig representation, skulle ej få något inflytande på sammansättningen
av riksförsäkringsstämman och därmed på ledningen av företaget, vilket
skulle bliva så gott som suveränt i fråga om premiebestämningen. Arbetsgivarnas
besvärsrätt skulle icke innebära några tillfredsställande garantier
häremot. Den slentrian och byråkratism, som av kommittén uppgivits följa
med ett statsämbetsverk, kunde enligt rådets uppfattning väntas komma att
vidlåda även den föreslagna organisationen. Det syntes vidare rådet tvivelaktigt,
huruvida försäkringsavdelningen, som skulle vara av enskild karaktär, skulle
komma att upprätta något mera intimt samarbete med statsmyndigheterna. Förvaltningskostnaderna
för den föreslagna anstalten vore sannolikt för lågt räknade.
Sammankopplandet av gransknings- och besvärsmyndigheterna med försäkringsavdelningen
vore icke ägnat att tillvinna dem förtroende hos de rättssökande.
— Beträffande övriga av rådet framlagda synpunkter och skälen
härför hänvisas till rådets yttrande (Bil. sid. 79—88).

I en av försäkringsrådet J. Geijer (Bil. sid. 92—95) avgiven reservation an;
fördes, att det av besparingskommittén framlagda förslaget vore i stort sett tillfredsställande.
Den nuvarande organisationens huvudfel vore den av densamma
uppammade konkurrensen, som vore mycket skadlig för försäkringens utveckling,
då den hade till följd att mellan försäkringsinrättningarna den inbördes
viljan till samverkan för gemensamma mål helt och hållet saknades. De fördelar
som genom kommittéförslaget skulle vinnas vore: 1) konkurrensens försvinnande
och därmed upphörande av den allmänna irritationen med dess skadliga
verkningar, 2) förvaltningskostnadernas minskning i avsevärd grad, 3)
tillfredsställande garantier för ett enhetligt och rättvist bedömande av ersättningarna
samt 4) möjlighet till ett tillfredsställande samarbete med yrkesinspektionen
och sjukkassorna.

Beträffande olycksfallsförsäkringens nuvarande organisation framhöll försäkring
sinspektionen i sitt uttalande, att det viktigaste krav som från det allmännas
sida måste ställas på denna vore, att den beredde säkerhet för de skadade
att utfå de ersättningar som tillkomme dem enligt lagen. Det syntes
icke från något håll kunna bestridas, att den nuvarande organisationen icke
hölle måttet i detta avseende, framför allt därför att ett flertal försäkringsanstalter
ägde besluta i fråga om skadeersättningarna. Med anledning härav för -

Försäkrings rådet.

Försäkrings inspektioneu.

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

ordade inspektionen en centralisering av skaderegleringen. Vad däremot själva
försäkringen beträffade, ansåge inspektionen icke några trängande skäl föreligga
att centralisera denna. Rätten att teckna försäkring i försäkringsbolag
borde ej berövas arbetsgivarna. En dylik ansvarsförsäkring skulle, även om
den ej i större utsträckning toges i bruk, hindra utvecklingen av de skadliga
tendenser, som enligt inspektionens mening gärna uppkomme inom en monopolanstalt.

Bland olika monopolsystem ansåge inspektionen ett system med en i privatekonomiska
former arbetande anstalt, sådant det praktiserades i Schweiz, vara
att föredraga framför ett rent statsmonopol, sådant som gällde i Norge. Beträffande
den föreslagna försäkringsavdelningen funne inspektionen det lämpligare,
att densamma anordnades som en fullt självständig inrättning och icke
som en avdelning i ett statligt ämbetsverk. Samarbetet med yrkesinspektionen
och sjukkassorna kunde lämpligen åstadkommas på annat sätt än kommittén
föreslagit (Bil. sid. 96—98).

Medicinal- Beträffande organisationsfrågan, i vad densamma angick monopolisering
styrelsen. euer icke> framhöll medicinalstyrelsen, att den icke hade anledning förmoda,
att en monopolisering av olycksfallsförsäkringen skulle vara till gagn för landet.
Enligt styrelsens uppfattning måste kommittéförslaget, oaktat det i övrigt
syntes giva goda uppslag, väcka betänkligheter, då det avsåge att störta det
nuvarande och skapa något nytt och oprövat (Bil. sid. 245—246).

Svenska Svenska stadsförbundets styrelse framhöll i sitt yttrande, att från kommunerdetfstyrelse.
nas s^a intet väsentligt syntes vara att invända mot den föreslagna omläggningen
av olycksfallsförsäkringen. Då genom statens organ på ett tillfredsställande
sätt övervakades, att arbetarna finge dem lagligen tillkommande ersättning,
syntes de föreslagna nya formerna icke heller ur denna synpunkt
kunna väcka betänkligheter (Bil. sid. 267).

De ömsesidiga I det yttrande, som avgavs av de ömsesidiga socialförsäkringsbolaringsboiagfns
aens förening, avstyrktes varje centralisering av den sociala olyeksfallsförförening.
säkringen. De av besparingskommittén framställda anmärkningarna mot det
nuvarande systemet såsom innebärande fördyring av administrationen på grund
av konkurrenskostnader, bristande tillgodoseende av de skadades rätt, bristande
enhetlighet vid lagens tillämpning, försvårad samverkan med andra sociala försäkringsgrenar
m. m. funne föreningen vara antingen överdrivna eller obefogade
(Bil. sid. 285—288).

Föreningen ansåge, att varje monopol innebure ett våldförande på de ekonomiska
krafter som reglerade samhällslivet. Detta gällde även monopol på socialförsäkringens
område. Konkurrensen vore däremot förutsättningen för all sund
ekonomisk utveckling i samhället. Enligt föreningens mening måste det av
besparingskommittén föreslagna monopolsystemet oundvikligen komma att
medföra i varje fall följande olägenheter, nämligen fördyrande av försäkringen,
byråkratiskt och svårkontrollerbart administrationssätt, minskande av försäkringstagarnas
inflytande å och intresse för försäkringen och dess utveckling
samt bristande garanti för rättvisa premiesatser. Efter en närmare utveckling

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Ill

av dessa synpunkter (Bil. sid. 288—293) framlade föreningen ett eget organisationsförslag,
enligt vilket riksförsäkringsanstalten skulle upphöra och ömsesidiga
bolag bliva ensamma bärare av försäkringen (Bil. sid. 293—297).

I det av Sveriges köpmannaförbund avgivna yttrandet avstyrktes centralisering
av olycksfallsförsäkringen. Det ansågs, att en utveckling i av besparingskommittén
föreslagen riktning skulle bliva högst ödesdiger för näringslivet
(Bil. sid. 314). Förbundet ansåg även, att en fri konkurrens mellan olika
försäkringsinrättningar skulle bidraga till att säkerställa de skadades intressen.
Skulle nämligen från någon försäkringsinrättnings sida en tendens till
nedsättning av de skadades ersättningar göra sig gällande, komme detta ovillkorligen
att medföra, att arbetsgivarna lämnade en dylik försäkringsinrättning.
Biksförsäkringsanstaltens förvaltningskostnader ansågos böra helt överflyttas
på arbetsgivarna (Bil. sid. 315).

Den av besparingskommittén föreslagna centraliseringen av olycksfallsförsäkringen
avstyrkes även i det av svenska arbetsgivareföreningen avgivna yttrandet,
detta huvudsakligen av följande skäl. Det vore icke säkert, att den av
kommittén föreslagna anstalten skulle bliva befriad från den byråkratism och
formalism, vilken enligt kommitténs uppfattning vore förenad med driften i
en statsmonopolanstalt. Arbetsgivarnas möjlighet att inverka på förvaltningen
skulle bliva så ringa, att något särskilt intresse för försäkringsverksamheten
från deras sida icke kunde förväntas. Det funnes större säkerhet för att premiesättning
och skadereglering skulle ske rättvist i en mindre försäkringsinrättning,
där varje delägare hade möjlighet att utöva kontroll, än inom en hela
landet omfattande anstalt. Det vore ovisst, huruvida de utförda kostnadsberäkningarna
för den föreslagna försäkringsavdelningen kunde anses hållbara;
sannolikt vore de alldeles för låga (Bil. sid. 320—321). I yttrandet framhölls
även, att organisationsfrågan skulle kunna praktiskt lösas på sätt som föreslagits
av de ömsesidiga bolagens förening. Det av besparingskommittén framlagda
förslaget om samordnande av olycksfallsförsäkringen och yrkesinspektionen
avstyrktes (Bil. sid. 321—322).

I landsorganisationens yttrande förordades, som förut nämnts, centralisering
av olycksfallsförsäkringen. Vid valet mellan det av besparingskommittén
framlagda förslaget och en ren statsanstalt föredroges det senare alternativet.
Skälet härtill vore huvudsakligen, att det vore principiellt oriktigt att låta arbetsgivarna
såsom premiebetalare få avgöra frågan om skadeersättningarna
(Bil. sid. 327). De av besparingskommittén föreslagna kontrollanordningarna
såväl som besvärsinstanserna syntes otillfredsställande. Besvärsinstanserna
borde erhålla en helt och hållet fri och oberoende ställning i förhållande till försäkringsavdelningen.
På grund därav borde försäkringsrådet bibehållas (Bil.
sid. 327). Förslaget att samordna yrkesinspektionen med olycksfallsförsäkringen
avstyrktes på den grund, att yrkesinspektionen hade även andra viktiga
uppgifter än dem, som sammanhängde med förebyggande av olycksfall. Yrkesinspektionens
erfarenheter borde ställas till olycksfallsförsäkringens förfo -

Sveriges

köpmanna förbund.

Svenska
arbet sgivareföreningen.

Landsor, ~.inisation
m.

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Svenska fdrsäkringsföreniDgen.

Övriga

yttranden.

Utgångspunkten
för
de sakkunnigas
arbete.

gande, men detta kunde ske utan att yrkesinspektionen och olycksfallsförsäkringen
inordnades i samma ämbetsverk (Bil. sid. 328—329).

Centralisering av försäkringsverksamheten avstyrktes i det av svenska försäkring
sförening en genom dess sakkunnigenämnd avgivna yttrandet. Såsom
skäl härför framhölls, att om ett enskilt företag eller en hel näringsgrupp skulle
kunna bevara sitt direkta ekonomiska intresse av att hålla olycksfallsfrekvensen
nere, bleve det oundgängligt, att en vittgående och av arbetsgivarna
själva påverkbar premiedifferentiering bibehölles. Ett sådant intresse för företagarna
vore för närvarande tryggat genom konkurrensen men skulle i huvudsak
försvinna, om olycksfallsförsäkringen monopoliserades (Bil. sid 347—
348).

Vad de övriga yttrandena angår, är det närmast socialstyrelsen, som upptagit
vissa detaljer av kommitténs förslag rörande olycksfallsförsäkringen till behandling,
dock utan att styrelsen angivit sin ståndpunkt till huvudfrågan. Socialstyrelsens
yttrande, i vad det avsåg olycksfallsförsäkringen, inriktade sig
huvudsakligen på en kritik av kommitténs förslag att i ett ämbetsverk, riksförsäkringsverket,
samordna yrkesinspektionen med olycksfallsförsäkringen,
vilken anordning styrelsen bestämt avstyrkte. Beträffande motiven för detta
avstyrkande hänvisas till styrelsens yttrande rörande denna fråga (Bil. sid.
196—207).

De inom socialdepartementet tillkallade sakkunnigas utkast rörande
organisation av den sociala olycksfallsförsäkringen.

Såsom framgått av den föregående redogörelsen, hade det av besparingskommittén
framlagda organisationsförslaget i flera avseenden blivit föremål
för kritik i de yttranden, som avgivits däröver av olika ämbetsverk och sammanslutningar.
Genom nämnda förslag och yttranden tillsammans med undersökningar
som tidigare vid flera tillfällen verkställts, då riksdagen på grund av
motioner i ärendet haft att pröva olycksfallsförsäkringens organisation, hade
ett omfattande material åvägabragts rörande den föreliggande frågan, vilket
material representerade de mest skilda uppfattningar. Uppgiften för de inom
socialdepartementet tillkallade sakkunniga blev nu, förutom att verkställa utredning
av frågor rörande försäkringens prestationer, att med ledning av det
sålunda föreliggande materialet och under beaktande av de från olika sidor
framförda synpunkterna utarbeta ett förslag till organisation av olycksfallsförsäkringen,
vilket förslag skulle tillgodose de i det föregående inledningsvis såsom
grundläggande för reformarbetet angivna önskemålen. I

I likhet med besparingskommitténs förslag innebar det av nämnda sakkunniga
-— i det följande betecknade allenast såsom de sakkunniga — utarbetade
utkastet en centralisering av olycksfallsförsäkringen till en anstalt, som icke

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

63

skulle vara av ämbetsverks natur. Utkastet innehöll dock avvikelser i olika
avseenden från det av besparingskommittén framlagda förslaget. Den av de
sakkunniga föreslagna centralanstalten skulle nämligen bliva ett fristående
företag och sålunda icke komma att inordnas i någon statlig institution. Frågan
om samarbetet mellan olycksfallsförsäkringen och yrkesinspektionen och
den för detta samarbete lämpligaste organisationsformen hade icke upptagits i
de sakkunnigas förslag.

Högsta ledningen av den föreslagna centralanstalten, vilken alltjämt skulle Sikgbenämnas
riks för säkring sanstalten, skulle omhänderhavas av den s. k. riksför- !,''!!!

säkring sstämman. Antalet ledamöter i stämman föreslogs till sammanlagt 30. sammanvarav
16 representanter för staten, 7 för arbetsgivarna och 7 för arbetarna. sattnw9-Härigenom hade statens representanter tillförsäkrats ett avgörande inflytande
på anstaltens ledning. Då enligt besparingskommitténs förslag arbetsgivarnas
representanter i stämman skulle erhålla absolut majoritet, hade kommittén
ansett det erforderligt att utbygga organisationen med särskilda kontrollanordningar,
varigenom alla viktigare beslut i ersättningsfrågor skulle komma
att granskas av personer i vanlig tjänstemannaställning. Med den av de sakkunniga
föreslagna övervägande representationen för staten hade man ansett,
att dylika kontrollanordningar icke längre skulle bliva erforderliga. Förslaget
innebar således på denna punkt en förenkling med åtföljande minskning av
förvaltningskostnaderna för arbetsgivarna.

Statsrepresentanterna i stämman skulle enligt den mening, som ligger till
grund för de sakkunnigas förslag i berörda hänseende, var för sig företräda
ingående sakkunskap dels beträffande olika sociala frågor, dels rörande frågor
av nationalekonomisk, organisationsteknisk, försäkringsteknisk och juridisk
natur. Bland de av staten utsedda ledamöterna borde även finnas någon representant
för statens affärsdrivande verksamhet. Arbetsgivarnas och arbetarnas
representanter i stämman skulle för fyra år i sänder utses av föreningar
eller korporationer, tillhörande dessa båda grupper, varvid Konungen skulle
äga att vart fjärde år bestämma, vilka sammanslutningar som under den följande
fyraarsperioden skulle utse sådana ledamöter. Stämmans ordförande
såväl som dennes ställföreträdare skulle utses av Konungen bland statens representanter.
Ordinarie sammanträde med riksförsäkringsstämmans ledamöter
skulle hållas årligen i oktober månad å dag, som styrelsen skulle äga bestämma.
Vad beträffar riksförsäkringsstämmans uppgifter hänvisas i övrigt till
8 § i utkastet till lag om riksförsäkringsanstalten (Bilaga A, sid. 253).

Den närmaste ledningen av riksförsäkringsanstaltens verksamhet skulle tillkomma
en styrelse, bestående av lägst fyra och högst sex av riksförsäkrings- försäkringsstämman
valda ledamöter jämte chefen för anstalten, vilken skulle utses av "styrds^
styrelsen. Styrelseledamöterna, med undantag för anstaltens chef, jämte två
ersättare för dem skulle väljas å ordinarie sammanträde med riksförsäkringsstämman
intill liden för nästa ordinarie sammanträde. Vid behandling av
frågor rörande förvaltning av riksförsäkringsanstaltens fonder skulle styrelsen
bestå av anstaltens chef, två av de av riksförsäkringsstämman valda
ledamöterna, vilka för sådant ändamål utsetts av stämman, samt fyra på det

64 Eungl. Maj:ts proposition nr 109.

finansiella området erfarna personer, vilka skulle av Konungen förordnas för
fyra år i sänder.

Bland de uppgifter som skulle åligga styrelsen märkas bl. a. frågor rörande
fastställande av tariff för försäkringsavgifter i anstalten enligt olycksfallsförsäkringslagen
samt frågor rörande antagande ock entledigande av anstaltens
personal och angående dess anställnings- och lönevillkor. Beträffande
övriga frågor som styrelsen skulle hava att handlägga hänvisas till 12 § i lagutkastet
(sid. 254).

Riks- Den nya riksförsäkringsanstalten skulle hava att bedriva den verksamhet,
^anstaltens som närvarande enligt gällande olycksfallsförsäkringslag utövas dels av
uppgifter, den nuvarande riksförsäkringsanstalten, dels av de ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolagen.
Dessutom skulle anstalten hava vissa andra uppgifter,
framför allt att bedriva verksamhet och handlägga ärenden, som på grund av
hittills meddelade bestämmelser ombesörjts av den nuvarande riksförsäkringsanstalten,
samt ärenden som i övrigt enligt beslut av Konung och riksdag
komme att överlämnas till anstalten. Enligt denna bestämmelse skulle anstalten
övertaga jämväl de icke direkt till den sociala olycksfallsförsäkringen hörande
uppgifter, vilka för närvarande åvila riksförsäkringsanstalten.

Biksförsäkringsanstaltens verksamhet enligt olycksfallsförsäkringslagen
skulle komma att omfatta såväl premiesättning, debitering och uppbörd som
å andra sidan skadereglering.

Kännedom om landets arbetsgivare skulle liksom nu är fallet erhållas genom
arbetsgivarförteckningar. I syfte att i görligaste mån förenkla debiteringsarbetet
skulle uppdelningen av arbetsgivare i större och mindre alltjämt tilllämpas.
Vad beträffar gränsen mellan dessa båda grupper av arbetsgivare
hade de sakkunniga upptagit ett av besparingskommittén framställt förslag,
att till mindre arbetsgivare skulle räknas de arbetsgivare, som regelbundet
sysselsätta högst sju arbetare, i stället för såsom nu är fallet högst fyra. Härigenom
skulle omkring 10,000 bland de nuvarande »större» arbetsgivarna beträffande
premiesättning och uppbörd komma att behandlas efter det enklare
system, som nu användes för de mindre arbetsgivarna. Då försäkringen icke
komme att vara fördelad på flera olika försäkringsinrättningar, skulle vid debiteringsarbetet
vinnas bl. a. den stora fördelen, att den nu förekommande årliga
identifieringen av var och en av de till ett antal av omkring 300,000 uppgående
mindre arbetsgivare icke vidare skulle erfordras, i följd varav även det
synnerligen tids- och arbetskrävande arbetet med förandet av det nuvarande registret
över alla arbetsgivare skulle kunna upphöra, därest tillika föreslagna
vissa materiella ändringar genomfördes.

Genom den föreslagna centraliseringen av försäkringsverksamheten hade
möjlighet skapats för åstadkommande av en sedan länge eftersträvad decentralisering
av viss del av skaderegleringen, nämligen i vad densamma avser
sjukersättningar i anledning av de kortvariga sjukdomsfallen. I sådant syfte
hade föreslagits, att riksförsäkringsanstalten skulle äga att med sjukkassa som
åtnjuter statsbidrag träffa avtal om visst samarbete.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10,9.

65

Vad beträffar förvaltningskostnaderna för centralanstalten skulle de till
hela sitt belopp bäras av arbetsgivarna efter den principen att till varje arbetsgivares
försäkringsavgift skulle göras ett tillägg motsvarande omkostnaderna
för hans försäkring. Kostnaderna borde alltså så vitt möjligt fördelas
mellan de olika arbetsgivarna i förhållande till omfattningen av det förvaltningsarbete,
som i genomsnitt motsvarade varje särskild arbetsgivare. En dylik
grundsats låter sig emellertid icke förena med ett förfaringssätt, varigenom förvaltningskostnaden,
såsom enligt gällande lag bestämmes såsom ett visst för alla
arbetsgivare lika procentuellt tillägg till den i förhållande till försäkringsrisken
bestämda premien (nettopremien). Då kostnaden per försäkrad arbetare är
större, ju färre arbetare den arbetsgivare har hos vilken han är sysselsatt, skulle
nämligen sistnämnda metod medföra en oskäligt hög belastning av de stora och i
samma man gynna de små arbetsgivarna. Beträffande frågan om en lämplig
fördelningsplan för administrationskostnaderna har genom de sakkunnigas försorg
en särskild undersökning verkställts, för vars huvudresultat här i korthet
skall redogöras. Förevarande undersökning torde hava sitt intresse närmast på
den grund att i densamma uppvisas, huru en fördelning av förvaltningskostnaderna
kan genomföras utan att någon särskild grupp arbetsgivare belastas
mera än som kan antagas motsvara anstaltens förvaltningsbesvär för denna
grupp.

_ Förvaltningskostnaderna utgöras å ena sidan av kostnader för premiesättning,
debitering och uppbörd (debiteringskostnader), å andra sidan av kostnader
för skaderegleringsarbetet (skaderegleringskostnader). Dessa olika slag
av kostnader fördela sig icke på samma sätt mellan de olika arbetsgivarna.
Skadereglering skostnaderna kunna antagas vara proportionella mot skadeersättningarna,
varav följer, att dessa kostnader böra täckas genom ett procentuellt
tillägg till nettopremien, d. v. s. till den mot själva olycksfallsrisken svarande
avgiften. En sådan fördelningsprincip kan däremot icke tillämpas beträffande
debitering skostnaderna, ty detta skulle medföra, att ifrågavarande
kostnader skulle, för företag med samma olycksfallsrisk, i stort sett komma
att bliva proportionella mot företagens storlek.

Givetvis ökas debiteringskostnaderna i stort sett med företagens storlek, men
ökningen av nämnda kostnader försiggår långsammare än ökningen av sagda
storlek. Då debiteringsarbetet ständigt omfattar större och mindre företag i
en oavbruten växling, är det självfallet icke möjligt att på grund av föreliggande
erfarenhet exakt angiva, huru stor debiteringskostnad som i genomsnitt
svarar mot ett företag av viss storlek. Det har emellertid ansetts möjligt att
därvidlag komma fram till ett visst antagande, som kunnat läggas till grund
för en fördelning av debiteringskostnaderna på de olika företagen.

Beträffande förvaltningskostnadernas fördelning mellan större och mindre
arbetsgivare har vidare förutsatts, att var och en av dessa grupper skall bära
sina egna kostnader. På grund av detta antagande och med ledning av de
beräknade förvaltningskostnadernas fördelning på debiterings- och skaderegleringsarbetet
har såsom resultat erhållits, att det procentuella tillägget till nettopremien
för täckande av skadereglering skostnaderna kan antagas uppgå till
5 % för större arbetsgivare och till 10 % för mindre arbetsgivare.

Debiteringskostnaderna för de mindre arbetsgivarna har på grund av den
föreliggande erfarenheten ansetts kunna beräknas till 15 % av nettopremien,
dock högst till 2 kronor per arbetsgivare.

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 90 höft. (Nr 109).

Förvaltningskostnaderna
och
deras fördelning
på
arbetsgivarna.

Un de räckning
angående farväl
tningskostnademas

fördelning.

5

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

För de större arbetsgivarna liar fördelningen av debiteringskostnaderna nödvändiggjort
en undersökning av huru samtliga större arbetsgivare fördela sig
efter storleken av lönesumman för de olika företagen.

Till belysning av de resultat som erhållits beträffande fördelningen av förvaltningskostnaderna
— d. v. s. skadereglerings- jämte debiteringskostnaderna
— mellan de större arbetsgivarna, må anföras i följande tabell angivna siffror.

Beräknad förvaltningskostnad i procent av nettopremien för företag med olika
antal arbetare och med olika premiesatser i promille av avlönings summan.

AvlBnings-snnnna i 1 000-tal kronor	Ungefärligt antal helårs-arbetare	Förvaltningstillägg i % av nettopremien för en premiesats uppgående till
5 %o	10 0/oo	15 °/00	O o o~ o	25 °/oo
10	5	lö.o	15.o	15.0	12.5	11.0
50	25	15.0	11.7	9.5	8.4	7.7
100	50	14.5	9.7	8.2	7.4	6.9
500	250	9.2	7.1	6.4	6.1	5.8
1000	500	CO b	6.5	6.0	5.8	5.8

Därest debiteringskostnaden på grund av de antaganden, som lagts till grund
för beräkningarna, skulle uppgå till mer än 10 % av nettopremien, har
nämnda kostnad maximerats till detta belopp. X de fall, där i denna tabell en
dylik maximering förekommit, hava de angivna procentsiffrorna kursiverats.

För ett företag med en avlöningssumma av exempelvis^ 500.000 kronor, tillhörande
en yrkesgrupp med en premie av 15 °/oo, skulle sålunda enligt tabellen
förvaltningskostnaden utgöra 6.4 % av nettopremien. Häri ingår utom debiteringskostnaden
även skaderegleringskostnaden, som beräknats till 5 procent.
— Enligt den plan till fördelning av riksförsäkringsanstaltens förvaltningskostnader,
för vilken sålunda redogjorts, kommer förvaltningskostnadsprocenten
att avtaga, allteftersom företagens storlek ökas och olycksfallsnsken
stiger. För stora arbetsgivare med ett par hundra anställda skulle förvaltningskostnaden
uppgå till endast 6 ä 7 % av nettopremien, varav 5 % skulle avse
skaderegleringskostnader. Dylika arbetsgivare böra dessutom kunna erhålla
en minskning i förvaltningstillägget av intill 2 % av nettopremien, därest de äro
villiga att själva utföra vissa för skaderegleringen erforderliga arbeten. Därigenom
skulle det förvaltningskostnadstillägg, som dessa arbetsgivare hade att
erlägga, komma att begränsas till 4 å 5 % av nettopremien.

Försök- Enligt de sakkunnigas utkast skulle besvär över riksförsäkringsanstaltens
ringsrådet, beslut föras hos försäkringsrådet, som skulle bestå som självständig institution
och hava kvar sin nuvarande ställning. Härvid skulle försäkringsrådet förstärkas
med två av I^onungen förordnade ledamöter, representerande sakkunskap
i försäkringstekniska frågor.

Yttranden inom granskningsnämnden rörande organisationsfrågan.

Centrala- 1 de yttranden, som avgivits inom granskningsnämnden rörande det av de sakringgfrågan.
kunniga framlagda utkastet till organisation, hava ett flertal olika meningar

Kungl. Maj ris proposition nr 109.

67

gjort sig gällande. Vad beträffar .själva huvudfrågan i avseende på organisationen
— centralisering eller icke ■— hava fem ledamöter, nämligen herrar
Carlsson, Hansson, Johansson och Thorherg samt — under viss förutsättning
— fröken Hesselgren uttalat sig till förmån för en centralisering av försäkringsverksamheten,
tre ledamöter, herrar Bcrnström, Kampe och von Sydow förklarat
sig av principiella skäl vara motståndare till centraliseringen samt två ledamöter,
herrar Kvarnzélius och Tjällgren, ansett att tillräckliga skäl icke anförts
för att nu genomföra en centralisering av olycksfallsförsäkringen på sätt som
föreslagits.

De sålunda sammanfattade ståndpunkterna hava utvecklats i sex olika yttranden,
nämligen ett av herrar Bernström, Kampe och von Sydon'', ett av herr
Kvarnzélius, ett av herrar Hansson, Johansson och Thorherg, ett av herr
Carlsson, ett av fröken Hesselgren samt slutligen ett av herr Tjällgren.

Efter att hava erinrat om det föreliggande organisationsförslagets grundprinciper
anföra herrar Bernström, Kempe och von Sydow bl. a. följande:

»Varje monopolsystem innebär en stor fara för slentrian, en omständighet,
som särskilt beträffande en verksamhet sådan som den förevarande, är ägnad
att medföra olämpliga konsekvenser. Den sporre till åstadkommande av riktigast
möjliga premier, som konkurrens mellan olika försäkringsinrättningar
innebär, föreligger icke vid ett monopolsystem. Visserligen kan det redan nu
förekomma, att ett yrke får bära kostnaderna för ett annat. Nu finnes dock
alltid den regulatorn på de olika försäkringsinrättningarnas premiesättning,
att en arbetsgivare kan lämna en försäkringsinrättning och övergå till en annan,
därest premiesättningen skulle verkställas alltför schablonmässigt utan vederbörlig
hänsyn till faktiskt rådande riskförhållanden.

Den schematiserade premiesättning, som kommer att bliva en följd av monopoliseringen,
kommer även att förringa arbetsgivarnas intresse för vidtagande
av sådana åtgärder, som äro ägnade att minska olycksfallsrisken. Finner arbetsgivaren
däremot, att kostnader, som nedläggas för detta ändamål, komma
att återspeglas i motsvarande minskning av försäkringskostnaderna, måste
givetvis ett sådant förhållande verka stimulerande på denna förebyggande verksamhet.

Det har ofta med rätta framhållits, att då arbetsgivarna bestrida kostnaderna
för försäkringen, böra de även äga rätt att ordna förvaltningen på ett sätt, som
ur ekonomisk synpunkt är mest fördelaktigt för dem, givetvis under fullt betryggande
garantier för de skadades rätt. I den föreslagna stämman hava emellertid
arbetsgivarna endast ett mycket begränsat inflytande. Av stämmans 30
ledamöter representera sålunda endast 7 arbetsgivarna. Minoriteten har att
betala, vad majoriteten bestämmer. Ett dylikt avvägande av rättigheter och
skyldigheter torde få anses såsom fullständigt stridande mot gängse uppfattning.
Det torde för övrigt vara att förvänta, att den av stämman utsedda styrelsen,
som skall handhava den närmaste ledningen av försäkringsverksamheten,
kommer att förete en sammansättning, där arbetsgivarnas inflytande är så
gott som fullständigt eliminerat.

Vad beträffar statsrepresentanterna i stämman torde väl dessa i icke ringa
utsträckning komma att representera sociala intressen. Skulle så bliva fallet,
kommer emellertid stämmans sammansättning icke att lämna några som helst
garantier för att verksamheten kommer att bedrivas under tillbörligt iakttagande
av den betalande minoritetens ekonomiska intressen. Det synes i detta sammanhang
förtjäna att framhållas, att det av besparingskommittén framlagda

68

Kung!,. Maj:ts proposition nr 109.

förslaget hade mera sinne för ekonomiska realiteter. Här hade nämligen den
betalande parten även beretts möjlighet att ntöva inflytande på verksamhetens
bedrivande. Nämnda förslag kom härigenom att innehålla ett ekonomiskt korrektiv
mot en alltför dyr förvaltning, som det föreliggande förslaget saknar.

Det har även föreslagits en uppdelning av försäkringen på så sätt,, att all
skadereglering skulle omhänderhavas av en statsanstalt och försäkringen . i
övrigt överlämnas till ömsesidiga bolag. En dylik anordning skulle emellertid
icke vara till gagn för de skadade, då härigenom skaderegleringen nödvändigtvis
måste bliva fördröjd.

Beträffande statsdriften har bl. a. av besparingskommittén framhållits, att
densamma har sina betydande nackdelar i jämförelse med den privata driften,
en uppfattning, som vi till fullo dela. Då man emellertid tror sig kunna undgå
dessa nackdelar genom en organisation av föreslagen typ, gör man sig otvivelaktigt
skyldig till ett stort misstag. Vad som gör den privata driftsformen
mera ekonomisk än statsdriften torde i första rummet vara den omständigheten
att den beslutande, som inom den privata verksamheten även är den betalande,
har ett direkt ekonomiskt intresse av att verksamheten ordnas på billigast möjliga
sätt. Detta intresse finnes icke vid statlig verksamhet och det finnes icke
heller vid den föreslagna organisationen för den obligatoriska olycksfallsförsäkringen.
Här gäller det nämligen, att den beslutande är en annan än den
betalande, och därmed är också det viktigaste korrektivet mot slentrian och
fördyring borteliminerat.»

Det av herr Kvarnzelius avgivna yttrandet har följande lydelse:

»Organisationen av den sociala olycksfallsförsäkringen bör vara så ordnad,
att den dels tillgodoser kravet på garantier för de skadades rätt dels medför
billigast möjliga administration. .

Av dessa tvenne synpunkter är frågan om de skadades rätt för mig den viktigaste.
Därest det skulle hava visat sig, att den nuvarande organisationen
inneburit ett åsidosättande av rättssynpunkterna eller om eventuella brister icke
kunde på annat sätt avhjälpas, skulle jag för att råda bot härpå icke tveka att
ansluta mig till tanken om en centralisering av försäkringsverksamheten. Efter
vad jag kunnat finna, synes man emellertid icke med bestämdhet kunna^ uppvisa
någon brist av denna art hos den nuvarande organisationen. Under sådana
förhållanden anser jag icke tillräckliga skäl föreligga att nu vidtaga en sådan
genomgripande förändring av olycksfallsförsäkringens organisation, som förslaget
förutsätter, så mycket mindre som den föreslagna monopolanstaltens
karaktär innebär en nyhet inom förvaltningen av hittills oprövad art, och mot
vars organisationsform principiella och praktiska erinringar måste göras. Man
synes även med skäl kunna ifrågasätta lämpligheten av att eventuellt till övergångsstat
med bibehållen lön överföra en stor del av den nuvarande riksförsäkringsanstaltens
personal, som dock måste hava förvärvat en värdefull erfarenhet
och rutin under sitt arbete, och ersätta sålunda entledigad personal
med annan.

Givetvis torde man kunna förvänta, att administrationskostnaderna för en
monopolanstalt av föreslagen typ böra bliva lägre än för den nuvarande organisationen,
som är splittrad på ett flertal olika försäkringsinrättningar. Dock
torde kostnadsberäkningen böra upptagas med viss försiktighet. Erfarenheten
visar, att de verkliga kostnaderna i regel förete en bestämd tendens att överskrida
de beräknade. Det är knappast antagligt, att här föreliggande fall skall
bilda ett undantag från denna regel. Dessutom torde avsevärda besparingar
kunna göras även med nuvarande organisationsformer.

Jag har tidigare i egenskap av ledamot av socialförsäkringskommittén an -

Eungl. Maj:ts proposition nr 100.

69

givit min ståndpunkt beträffande organisationsfrågan vid kommitténs utlåtande
den 29 januari 1921 rörande bl. a. vissa förslag till ändringar i olycksfallsförsäkringslagens
bestämmelser, som av riksförsäknngsanstalten framfördes i
skrivele den 15 oktober 1918. Liksom vid nämnda tillfälle anser jag alltjämt,
att tillräckliga skäl icke förebragts för att nu besluta om centralisering.»

Herrar Hansson, Johansson och Thorberg anföra: »Vid behandlingen a\

olycksfallsförsäkringen vid 1916 års riksdag uttalades starka farhågor för att
det system för försäkringens organisation, som då antogs, skulle komma att
bliva behäftat med allvarliga olägenheter. Dessa farhågor hava tillfullo bekräftats
av den hittills vunna erfarenheten.

Det nuvarande konkurrenssystemets olägenheter drabba såväl de försäkrade
som arbetsgivarna. Konkurrensen mellan olika försäkringsinrättningar medför
självfallet, att premierna sättas i underkant, vilket i sin ordning åstadkommer
en minskning i försäkringsinrättningarnas inkomster. För att kunna bestå
i konkurrensen tvingas härigenom dessa att i görligaste mån även reducera
utgifterna. Så länge denna minskning i utgifterna endast inskränker sig till
förvaltningskostnaderna, är härom intet att säga. Men det uppstår bär en allvarlig
fara för att konkurrensen kommer att gå ut även över de skadades ersättningar,
vilken fara givetvis kommer att växa, därest försäkringsinrättningarnas
ekonomiska ställning skulle försämras. Denna omständighet kräver
för närvarande just på grund härav en alldeles särskild uppmärksamhet alldenstund
försäkringsinrättningarnas ekonomi i flertalet fall företett en påtaglig
försämring under de senaste åren. .

Härtill kommer även att vid splittringen av olyckfallsförsäkringen pa ett
flertal försäkringsinrättningar det icke kan undgås, att olika principer komma
till användning vid bedömning av de skadades rättsanspråk i olika fall. ett förhållande,
som av lätt insedda skäl måste medföra orättvisor.

I samband härmed vilja vi även framhålla en oegentlighet beträffande det
hos oss tillämpade systemet, som består däri, att samma part, som erlägger
premierna för försäkringen, även skall bestämma storleken av dessa ersättningar,
pröva graden av den skadades arbetsoförmåga, i vissa fall genom skälighetsprövning
fastställa den arbetsförtjänst som skall läggas till grund för
ersättningarnas bestämmande o. s. v. Man framhåller möjligen i anledning
härav, att samma tillvägagångssätt tilllämpas även inom de tyska yrkesföreningarna
(Berufsgenossenschaften), vilkas förvaltning handhaves direkt av
arbetsgivarna. Härvid är emellertid att märka, att dessa föreningar icke äro
med varandra konkurrerande försäkringsinrättningar utan föreningar med
obligatorisk anslutning av vissa bestämda grupper av arbetsgivare. Medlen för
bestridande av yrkesföreningarnas utgifter erhållas genom medlemsavgifter, vilka
beräknas så att de täcka det nästförflutna verksamhetsårets behov. Härigenom
undgå de den frestelse till pressning av premierna, som konkurrensen
medför hos oss, och därmed även ty åtföljande fara för pressning av ersättningarna.

En nödvändig förutsättning för att en verksamhet av denna art skall kunna
fylla sin viktiga uppgift, är givetvis förtroende från deras sida. för vilkas skull
verksamheten i fråga tillkommit. Då emellertid den nuvarande organisationen
såsom ovan påvisats måste sakna denna förutsättning, då den icke lämnar betryggande
garantier för tillgodoseende av de skadades rätt, måste det enligt
vår mening för statsmakterna framstå såsom en tvingande nödvändighet att
åt organisationen giva en sådan form, att dylika garantier skapas.

Om det alltså såväl för de försäkrade som för den sociala olycksfallsförsäkringen
själv är av största betydelse, att den nuvarande organisationen omändras
i sådan riktning, att konkurrensmomentet helt bortelimineras, synes detta krav

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

stå i full överensstämmelse även med arbetsgivarnas ekonomiska intressen. Såsom
framgår av utförda kostnadsberäkningar, innebär nämligen det nuvarande
systemet med försäkringens splittring på ett flertal olika försäkringsinrättningar
en onödig fördyring av administrationen.

Utom de här ovan anförda synpunkterna beträffande försäkringens centralisering
kvarstår den betydelsefulla frågan om samarbetet mellan socialförsäkringens
olika grenar, vilket samarbete icke är möjligt att realisera utan att
först en centralisering kommer till stånd inom varje särskild gren. ----—

De ovan påtalade bristerna i den nuvarande organisationen hava enligt vår
uppfattning på ett synnerligen lyckligt sätt avhjälpts genom det föreliggande
förslaget. Då detta förslag därjämte lämnar fullgoda garantier för tillgodoseende
även av arbetsgivarnas berättigade intressen beträffande billig förvaltning
och en rättvis fördelning av premierna, ansluta vi oss på grund härav
oförbehållsamt till förslaget.»

Herr Carlsson anför, att han beträffande frågan om centralisering av den
sociala olycksfallsförsäkringen anslöte sig till de av herrar Hansson, Johansson
och Thorberg framförda synpunkterna men att han, vad anginge den lämpligaste
formen för centraliseringens genomförande, ansåge en rent statlig anstalt
vara att föredraga framför den föreslagna.

I det av fröken Hasselgren avgivna yttrandet anförcs:

Utgångspunkten för en revision av lagen borde, såsom 1924 års riksdag uttalat,
vara att åstadkomma största möjliga förenkling och enhetlighet inom
socialförsäkringen i dess helhet. Då man nu toge upp frågan om omläggning
av en av dess grenar, syntes det vara av väsentlig vikt, att just dessa synpunkter
lades på saken. En centralisering förefölle med hänsyn härtill vara påkallad.
Det nuvarande systemet med splittring på ett flertal olika försäkringsinrättningar
måste i hög grad försvåra samarbetet med övriga grenar av
socialförsäkringen och torde även medföra dyrare förvaltningskostnader.
Lämpligheten och nyttan av en centralisering nu av olycksfallsförsäkringen
vore i så hög grad avhängig av möjligheten att på föreslaget vis använda sjukkassorna
som organ för olycksfallsförsäkringen, att detta samarbete, såvitt
nu kunde bedömas, måste ställas som ett villkor för anslutning till sakens
omedelbara realiserande. Att med nuvarande system tänka sig ett dylikt samarbete
med sjukkassorna syntes vara uteslutet, då de ej gärna kunna tänkas
samarbeta med ett flertal försäkringsinrättningar.

Fröken Hesselgren har vidare anfört: »Utöver vad som här anförts för en
centralisering torde man kunna med visshet antaga, att den skulle medföra
större enhetlighet i premiesättningen. Det samlade material, som en
centralanstalt får genom den ingående och fortlöpande statistiska erfarenheten,
kommer att ge det fullt opartiska materialet för en rättvis premiesättning
utan att den av några konkurrenssynpunkter behöver frestas att gynna
den ena arbetsgivaren på den andres bekostnad. Ävenså torde möjligheterna
till specialtariffering betydligt ökas av centralanstaltens möjligheter att mera
kontinuerligt följa de olika företagens riskförhållanden än vad fallet är beträffande
konkurrerande försäkringsinrättningar, hos vilka försäkringstagarna under
relativt korta perioder kunna variera. Frågan om premiesättningens samband
med skyddsanordningarnas förbättring torde genom ovan nämnda större
överskådlighet även bättre kunna komma till sin rätt och ligger även häri en
möjlighet till att framdriva och utveckla de skyddstekniska anordningarna och
därmed förbilliga premierna.

Vad beträffar skaderegleringen torde det icke kunna förnekas, att en konkur -

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

rens om försäkringarna, med ty åtföljande pressning av premierna, innebär
en allvarlig fara för att ersättningsfrågorna icke komma att bedömas iulit
objektivt. Den misstro på denna punkt, som det nuvarande konkurrenssystemet
skapat, är helt naturlig. Enligt min uppfattning skulle det vara till stort
gagn för försäkringen, om grunden för denna misstro kunde avlägsnas.

Även torde man beträffande invaliditetsfallen ernå större möjligheter för en
rationellare och rättvisare invaliditetsbedömning.

I valet mellan en ren statsanstalt och en centralanstalt av i förslaget skisserad
typ föredrager jag obetingat den senare såsom varande i alla avseenden
mer anpassbar, mindre tungrodd och utan tvivel billigare i drift.»

Herr Tjällgren anför:

»Den sociala olycksfallsförsäkringens organisation har vid flera tillfällen på
grund av motioner i frågan varit föremål för riksdagens prövning — sista
gången år 1924. Efter den ingående behandling av frågan, som da ägde
rum inom andra lagutskottet, framhöll utskottet bl. a., att vägande skäl
synas utskottet tala för den meningen, att det ur principiell synpunkt skulle
vara förenat med väsentliga fördelar, om den. sociala olycksfallsförsäkringen
organiserades så, att konkurrens om försäkring icke förekomme . V id utskottets
utlåtande, som utan votering bifölls av båda kamrarna, voro fogade
reservationer av blott två av utskottets ledamöter. I riksdagens skrivelse till
Konungen framhölls bl. a. behovet av enhetlighet i organisationshänseende.

Det föreliggande förslaget till organisation av den sociala olycksfallsförsäkringen
företer i så måtto en överensstämmelse med utskottets bär ovan återgivna
uttalande, att konkurrensmomentet borteliminerats. Trots detta är jag
dock icke för närvarande beredd att förorda en organisationsform, från vilken
all konkurrens är avkopplad, även om enligt min uppfattning mycket starka
skäl kunna framhållas för en centralisering av ifrågavarande försäkring Det
torde nämligen icke kunna bestridas, att konkurrensen under vissa förhållanden
kan vara till gagn genom att stimulera de olika försäkringsinrättningarna till
vidtagande av åtgärder, som äro ägnade att medföra förenklingar i administrationen
och därigenom nedbringa omkostnaderna för försäkringen.

Då arbetsgivarna skola bestrida samtliga kostnader såväl beträffande ^förvältning
som ersättningar, ligger det enligt min uppfattning stor vikt uppå att
olika grupper arbetsgivare bliva representerade i riksförsäkringsstämman i
förhållande till dessa gruppers berättigade intressen. Föreliggande förslag
synes mig emellertid icke lämna nödiga garantier för att sa kommer alt ske. i
all synnerhet icke beträffande de mindre arbetsgivarna, bland
karna utgöra ett betydande antal.»

Därjämte hava granskningsnämndens ledamöter haft vissa uttalanden om samarbetet
med sjukkassorna, till vilka uttalanden jag senare återkommer. 1

1 avseende på riksförsäkringsstämmans sammansättning hava fem av de
sakkunniga, nämligen herrar Bernström, Kampe, Kvarn.rclins, von Sydoic och
Tjällgren anfört, att därest en centraliserad försäkring av föreslagen typ skulle
komma att beslutas, sammansättningen borde avvägas så, att arbetsgivarnas
representanter erhölle ett bestämmande inflytande på förvaltningen. Därigenom
skulle icke endast erhållas ett värdefullt ekonomiskt korrektiv mot slentrian
i arbetet utan även trygghet skapas för att icke anstalten skulle komma att
disponera medel för ändamål, som ginge utöver de åligganden vilka arbetsgivarna
enligt gällande lag vore skyldiga att fullgöra.

Riks försäkring
sstämmans

samman
sättning.

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Departe mentschefen.

Principerna
för olycksfallsförsäkringens
organisation.

Herrar Carlsson, Hansson och Johansson hava däremot framhållit, att då
statsmakterna genom den nuvarande lagstiftningen på den sociala olycksfallsförsäkringens
område bestämt den rätt till ersättning som tillkomme arbetare,
vilken träffades av olycksfall i arbete för arbetsgivares räkning, staten även
borde äga ett avgörande inflytande på tillämpningen av förevarande lagstiftning.
På grund därav förordades den föreslagna sammansättningen av stämman.

Jämväl herr Thorberg har framhållit, att staten borde äga avgörande inflytande
på den förevarande lagstiftningens tillämpning. I anslutning till det
förfaringssätt som tillämpats inom internationella arbetsbyrån, varvid varje stat
utsåge lika många representanter som arbetsgivarna och arbetarna tillsammans,
ifrågasattes en liknande fördelning av stämmans ledamöter. Detta skulle innebära,
att arbetsgivarna och arbetarna erhölle 8 representanter vardera, om statsrepresentanternas
antal alltjämt antoges till 16. Det förutsattes därvid, att
stämmans ordförande skulle utses bland statens representanter.

Beträffande frågan om stämmans sammansättning har fröken Hesselgren
anfört följande:

»Den betydande övervikten för statens representation i riksförsäkringsstämman
har motiverats med hänsyn därtill, att de av besparingskommittén föreslagna
kontrollanordningarna härigenom skulle kunna göras obehövliga, vilket
i sin ordning skulle komma att medföra en billigare administration.

Anstaltens karaktär av enskild anstalt har därvid i hög grad förryckts och
ansvaret kommit att läggas helt på statens representanter utan att ändå ställa
dessa i tjänsteställning.

Man synes emellertid kunna ifrågasätta, huruvida icke arbetsgivarnas inflytande
och ansvar skulle kunna ökas utan att man därför behöver återupptaga
besparingskommitténs tunga och oviga förslag till kontrollanordning genom
att frångå tanken pa statens absoluta majoritet i stämman exempelvis genom
full paritet grupperna emellan. Härigenom skulle såväl statens, arbetsgivarnas
och arbetarnas berättigade intressen bli tillgodosedda samtidigt med
att karaktären av enskild anstalt med de fördelar detta innebär bli bättre bibehållna.
»

Grunderna för den föreslagna organisationen.

Olycksfallen i arbete tillhöra produktionens offerväsen. I en viss proportion
till arbetets art, till arbetstidens längd, till arbetsintensiteten, till skyddsanordningarnas
beskaffenhet m. m. inträffa olycksfall i alla slags arbeten. Genom
olycksfall i arbete skadade personer skola icke själva drabbas av några svåraTe
ekonomiska följder av sina minskade försörjningsmöjligheter. De skola erhålla
en rimligt tillmätt gottgörelse, och kostnaderna härför skola bäras av de
företag eller grupper av företag, i vilkas tjänst de skadade stått. Detta ha
statsmakterna erkänt som en de olika produktionsgrenarnas ovillkorliga plikt
genom lagstiftningen om ersättning för olycksfall i arbete. Lagstiftningen
föreskriver, att arbetsgivarna skola hålla arbetarna på visst bestämt sätt
skadeslösa i händelse av olycksfall i arbete. I stort sett har denna förpliktelse
genomförts i form av kollektiv ekonomisk ansvarighet (försäkring), kostna -

Kungl. Maj:ts proposition nr 109. 73

derna dock differentierade med hänsyn till den för olika yrken varierande
olycksfallsrisken.

Uppfyllandet av lagens bestämmelser nödvändiggör försäkringsorganisatio- Förvaltningsner
med en betydande förvaltningsapparat. Om man erkänner, att de av olycks- oj^derag förfall
i arbete föranledda ersättningarna skola bäras av arbetsgivarna, finns det delning,
intet vägande skäl för att den till genomförandet av lagstiftningens sjdte erforderliga
förvaltningen skall bekostas av någon annan. Denna slutsats har
dock egendomligt nog av gällande lagstiftning dragits endast till hälften. Arbetsgivarna,
som betala ersättningarna till de skadade, äro endast delvis ålagda
att betala den förvaltning, som skall se till att de skadade få sin rätt. En
betydande del av förvaltningskostnaderna betalas av staten.

I detta förhållande bör rättelse ske. Staten har ingen rimlig anledning att
betala förvaltningskostnader, i den mån dessa krävas för att reglera skadestånden
åt personer i enskild tjänst. Det strider mot principen att de olika arterna
av produktion själva skola bära sina kostnader.

Allmän giltighet äger den regeln att en förvaltningsapparat icke skall vara Brister i den
större än oundgängligen nödvändigt är för tillgodoseendet av det ändamål, till g"nisationein~
vars ernående förvaltningen blivit upprättad. Om förvaltningskostnaderna på
något område äro högre än nödvändigt, kräva nationalekonomiska hänsyn att
de nedbringas till sitt rätta mått. Sedan länge har den offentliga diskussionen
sysslat med problemet om socialförsäkringens organisation i den känslan
att denna varit behäftad med bristfälligheter, som gjort administrationen alltför
dyrbar. Under åtskilliga år ha utredningsarbeten pågått i syfte att utröna,
vilka bristfälligheter som kunde vidlåda den nuvarande organisationen,
och medlen till deras avhjälpande. Vad den sociala olycksfallsförsäkringens
organisation beträffar ha verkställda undersökningar bekräftat den misstanke,
som främst väckt den offentliga diskussionen i ämnet till liv. Statens besparingskommitté
har liksom den inom socialdepartementet verkställda utredningen
kommit till den bestämda slutsatsen, att förvaltningskostnaderna äro
onödigt höga. Undersökningarna peka både från statsfinansiella och från
nationalekonomiska synpunkter på att åtgärder för nedbringande av förvaltningskostnaderna
böra vidtagas. De nuvarande onödigt höga förvaltningskostnaderna
sammanhänga, enligt de båda nämnda utredningarnas samstämmiga
resultat, med splittringen av olycksfallsförsäkringens organisation. Försäkringen
ombesörjes som bekant för närvarande dels av riksförsäkringsanstalten
och dels av ett antal ömsesidiga försäkringsinrättningar. Förutsättningen
för varje mera betydande besparing är att splittringen avskaffas,
d. v. s. att en enda anstalt övertager olycksfallsförsäkringen.

Kostnaderna för förvaltningen av olycksfallsförsäkringen utgjorde enligt
verkställd undersökning (Bilaga C) år 1924 sammanlagt 2,638,000 kronor,
därav 1,677,000 kronor belöpte på riksförsäkringsanstalten och 961,000 kronor
på de enskilda försäkringsinrättningarna. Till bestridande av dessa kostnader
(jämte kostnaderna för försäkringsrådet, 114,000 kronor) betalade staten

1,263,000 kronor och arbetsgivarna 1,489,000 kronor. Om olycksfallsförsäkringen
monopoliserades, skulle utgifterna för förvaltningen enligt departements -

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Konknrrenseller
monopolsystem
?

utredningen i en anstalt, av samma typ som nuvarande riksförsäkringsanstalt
kunna beräknas till cirka 2,200,000 kronor (sannolika medelkostnaden mellan
en minimikostnad av 2,026,000 kronor och en maximikostnad av 2,344,000
kronor) och i en anstalt av friare typ till 1,700,000 kronor. I alla dessa siffror
ingår kostnaden för skaderegleringen för statens arbetare med 27,000 kronor.
Införandet av ett monopol skulle alltså i förra fallet medföra en besparing av
cirka 440,000 kronor och i senare fallet av cirka 940,000 kronor. Besparingsmöjligheter
av denna storleksordning göra det till en plikt att på allvar upptaga
frågan om en omorganisation av olycksfallsförsäkringen. Vid en omorganisation
har man självfallet att ur olika synpunkter mot varandra väga argumenten för
de två olika typer av monopolanstalter, som torde kunna ifrågasättas. Till
frågan om vilken art av monopolanstalt som bör föredragas, skall jag senare
återkomma.

Först må det spörsmålet behandlas, huruvida det nuvarande systemet för
försäkringens organisation, i vilket olika slag av anstalter tävla om försäkringstagarnas
ynnest, har mera avsevärda förtjänster, som skulle bortfalla
vid en monopolisering. Är det t. ex. möjligt att arbetsgivarna skulle kunna
ernå billigare premier genom ett konkurrenssystem än genom ett monopolsystem
just på grund av skillnaden i förvaltningens organisation under de båda
systemen? Denna fråga kan besvaras så: om arbetsgivarna betraktas som en
helhet är det omöjligt, att de ernå lägre premiesatser; ehuru osannolikt, är det
dock icke a priori uteslutet, att vissa arbetsgivarkategorier kunna komma att
tillgodonjuta lägre avgifter genom konkurrenssystemet. Eftertanken säger
och erfarenheten visar, att förvaltningen av olycksfallsförsäkringen blir relativt
billigare, om försäkringstagarna utgöra stora företag än om de utgöra
små. Därest man tänker sig, att samtliga storföretag vore sammanslutna i en
anstalt och samtliga småföretag i en annan, skulle alltså förvaltningskostnaden
per försäkrad arbetare bliva lägre i storföretagens anstalt än i småföretagens.
Det nuvarande organisationssystemet har verkat i den riktningen, att riksförsäkringsanstalten
i större utsträckning än bolagen har sina försäkringstagare
bland de små arbetsgivarna. Sålunda komma enligt 1922 års statistik per försäkringstagare
i riksförsäkringsanstalten genomsnittligt endast 2.9 årsarbetare.
1 de ömsesidiga bolagen utgjorde genomsnittliga antalet arbetare samma år däremot
13.0 årsarbetare per försäkringstagare. I fyra av bolagen var antalet årsarbetare
respektive 251.0, 205.9, 174.9 och 90.3. Man skulle alltså kunna tänka
sig, att förvaltningskostnaderna i skilda anstalter bleve avsevärt olika.

Olycksfallsförsäkringens samtliga kostnader, frånsett försäkringsrådet
(114,000 kronor) och skaderegleringen för statens arbetare (förvaltningskostnad
27,000 kronor), torde enligt den förut åberopade utredningen i genomsnitt
kunna beräknas till omkring 18,260,000 kronor, därav i ersättningar 15,650,000
kronor och för förvaltningen omkring 2,610,000 kronor. Den senare representerade
alltså endast 14.3 % av hela kostnaden (eller 16.7 % av själva ersättningskostnaderna).

Till belysning av frågan, hur mycket ett storindustriellt företag belastas av
olycksfallsförsäkringens förvaltningskostnader, kunna följande exempel anföras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

i 0

Exempel 1. Olycksfallsförsäkringens förvaltningskostnader för en arbetsgivare
med 1,000 årsarbetare.

Ersättningspremien antages uppgå till exempelvis 10 kronor pro nalle av avlöningssumman
(för närvarande riksförsäkringsanstaltens premie för mekaniska
verkstäder). Om avlöningssumman beräknas till 2 miljoner kronor, skulle
sammanlagda premiebeloppet, avsett till ersättningar, utgöra 20,000 kronor.
I förvaltningskostnader skulle härtill komma enligt nuvarande förhållanden i
genomsnitt 16.7 % av nettopremiebeloppet eller 3,340 kronor. Med det föreslagna
monopolsystemet skulle den genomsnittliga förvaltningskostnaden nedgå
till 2,140 kronor d. v. s. förvaltningskostnaderna skulle minskas med 1,200
kronor.

Antages förvaltningskostnaden i en monopolanstalt av ämbetsverkets typ
till 2,200,000 kronor och fråndrages skaderegleringskostnad för statens arbetare,
motsvarar detta belopp i genomsnitt 13.9 % av den totala nettopremien.
För nu ifrågavarande arbetsgivare skulle förvaltningskostnadstillägget sålunda
uppgå till 2,780 kronor.

I det föregående har förvaltningskostnaden antagits fördelad på arbetsgivarna
proportionellt mot ersättningspremierna. Såsom förut (sid. 65) anförts,
böra emellertid förvaltningskostnaderna fördelas mellan de olika arbetsgivarna
i förhållande till omfattningen av det förvaltningsarbete som i genomsnitt
belöper på varje särskild arbetsgivare. Enligt det tidigare (sid. 66) omnämnda,
av de sakkunniga upprättade förslaget till förvaltningskostnadernas
fördelning i den föreslagna monopolanstalten skulle för den i detta exempel
antagne arbetsgivaren förvaltningskostnadstillägget, om en dylik fördelning av
förvaltningskostnaderna genomföres, komma att uppgå till cirka 1,200 kronor.

Exempel 2. Olycksfallsförsäkringens förvaltningskostnader för en arbetsgivare
med 100 årsarbetare.

Om ersättningspremien såsom i föregående exempel antages uppgå till 10
kronor pro mille av avlöningssumman, den sistnämnda nu beräknad till 200,000
kronor, skulle sammanlagda nettopremiebeloppet i detta fall utgöra 2,000 kronor.
I förvaltningskostnader skulle härtill komma enligt nuvarande förhållanden
334 kronor. Med det föreslagna monopolsystemet skulle den genomsnittliga
förvaltningskostnaden nedgå till 214 kronor d. v. s. minskningen skulle utgöra
120 kronor. I monopolanstalt av ämbetsverkstyp skulle förvaltningskostnadstillägget
uppgå till 278 kronor.

Enligt det av de sakkunniga upprättade, förut (sid. 66) omnämnda förslaget
till förvaltningskostnadernas fördelning skulle förvaltningskostnadstillägget
komma att uppgå till cirka 170 kronor, därest sådan fördelning genomföres.

Till ytterligare jämförelse kan nämnas, att förvaltningskostnaderna, under
förutsättning av oförändrade ersättningsbestämmelser, i den av de sakkunniga
föreslagna monopolanstalten beräknas till 9.7 % av de sammanlagda förvaltnings-
och ersättningskostnaderna, medan år 1924 förvaltningskostnaderna för
Arbetsgivarnas ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolag genomsnittligt uppgingo
till 12.2, för ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolaget Land och Sjö till

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

12.1 och för samtliga bolag till 13.5 % av bruttopremierna. Härvid har hänsyn
icke tagits till utgifter för utskylder och avskrivningar.

Monopolanstalten skulle alltså enligt beräkningarna komma ned till en förvaltningskostnad
per årsarbetare, som understiger de nuvarande ömsesidiga
bolagens. Exemplen visa emellertid, att differenserna mellan olika anstalter
i fråga om den enskilde arbetsgivarens förvaltningsbidrag bli till beloppet
ganska små. Om man vill iakttaga all möjlig försiktighet vid formulerandet
av slutsatsen, kan det dock åtminstone sägas att beräkningarna bekräfta
antagandet, att konkurrenssystemets fördelar för storindustrien med hänsyn
till förvaltningskostnaderna äro högst problematiska. Då, såsom utredningarna
visa, ett monopolsystem överhuvudtaget sänker förvaltningskostnaderna är
det mest sannolikt, att besparingarna icke blott skola komma småföretagen till
godo utan även storindustrien. Detta bör i varje fall bli följden om, såsom
här förutsättes, monopolanstalten tillämpar premietariffer, vilka differentierats
med hänsyn icke endast till de mycket betydande olikheterna i olycksfallsrisken
inom olika verksamhetsområden utan även till skillnaderna i förvaltningskostnaderna
för stora och små företag.

Premierna torde sålunda, i den mån de bero på förvaltningskostnader, icke
ens för storindustrien — den enda företagsgrupp man i detta sammanhang kan
tänka på — kunna antagas bli lägre vid ett konkurrenssystem än vid ett förnuftigt
arbetande monopolsystem. Men om så är, hur skulle då överhuvudtaget
ett konkurrenssystem'' kunna medföra billigare premier än ett monopolsystem?
Det har redan nämnts, att den stora utgiften faller på ersättningarna
för olycksfallen. Där kan alltså möjligen finnas utrymme för sparsamhet. Om
ett konkurrenssystem leder till lägre skadestånd åt olycksfallens offer än ett
monopolsystem, så kunna naturligtvis också premierna bli billigare. Skadestånden
skola emellertid regleras rättvist enligt lag. Ersättningarna skola
icke överstiga de belopp lagen avsett. Icke heller skola de tillmätas med
njugghet för att möjliggöra billigare premier, ty det strider mot lagens syfte.
Premierna skola icke förbilligas på de skadades bekostnad. En opposition, vars
verkliga skäl mot monopoltanken äro grundade på beräkningar av sådan art,
ha statsmakterna icke att taga hänsyn till vid avgörandet av frågan om den
lämpligaste formen för olycksfallsförsäkringens organisation.

Emot det nu anförda invändes måhända, att allt detta kan se riktigt och logiskt
ut på papperet men att — såsom herrar von Sydow, Kempe och Bernström
yttrat i granskningsnämnden — varje monopolsystem innebär en fara för slentrian
och blir i sin praktiska verksamhet tungrott och dyrbart. Konkurrenssystemets
överlägsenhet skulle då bestå däri, att det på grund av sin natur framtvingar
vaksamhet gent emot alla oarter, som hota att insmyga sig i förvaltningen.
En slentrianmässigt skött och därför dyrbar anstalt skulle under
ett konkurrenssystem se sina försäkringstagare försvinna till annan bättre
skött anstalt. Detta argument kan icke frånkännas betydelse. Dock må dess
vikt icke överdrivas. Fullkomlighet är icke given något system. Den allmänna
teorin om konkurrenssystemets företräden framför monopolsystemet — vad
än i övrigt kan därom vara att säga — är icke utan vidare tillämplig å en

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

\ i

verksamhet, där tagandet av försäkring icke beror på frivillighet utan på
tvång. En monopolanstalt skulle komma att omfatta alla landets arbetsgivare,
d. v. s. nästan all förvaltningskunnighet som finns inom det enskilda näringslivet
i landet. Samtliga arbetsgivare hava intresse av låga premier, och, i den
mån dessa påverkas av förvaltningskostnaderna, alltså intresse av att dessa
icke onödigt växa på grund av bristande omsikt vid anstaltens skötsel. Nog
skulle det vara rätt egendomligt, om icke försäkringstagarnas kritik, som kan
framföras i riksdagen, till regeringen och i landets tidningspress, skulle kunna
förhindra en monopol anstalt från att sjunka ned i slentrianmässighet och oekonomisk
skötsel. Det förslag till monopolanstalt som nu framlägges har dessutom
en sådan gestaltning, att arbetsgivarkritiken får fritt spelrum inom anstalten
själv. Kritiken kan göra sig gällande å anstaltens stämma, i dess
revision och med all sannolikhet även i dess styrelse. Under sådana omständigheter
förefaller det något långsökt, att såsom argument mot tanken på en
monopolanstalt anföra faran för slentrian.

Försäkringen för olycksfall i arbete skiljer sig i sitt grundväsentliga drag
från andra försäkringsgrenar därigenom att den är obligatorisk, under det annan
försäkring är frivillig. De försäkringsinrättningar som meddela liv-, kapital-,
brand-, stöld-, sjöförsäkringar m. m. nedlägga ett synnerligen betydande
och kostsamt arbete på att övertala medborgarna att försäkra sina liv,
sina fastigheter, sina varor, sina fartyg o. s. v. Genom en mängd variationer
i försäkringsvillkoren söka de konkurrerande försäkringsföretagen draga
till sig kunder och intressera personer för att taga försäkringar. Försäkringens
prestationer äro i fråga om olycksfall i arbete fastställda i lag och skola
vara lika för alla personer med samma skada och i samma ställning. De kunna
icke eller böra i varje fall icke varieras av olika inrättningar. De olika försäkringsinrättningarna
för olycksfallsförsäkringen ha intet anskaffningsarbete i
detta ords egentliga mening. Hela deras verksamhet i detta avseende har endast
till syfte att förmå försäkringstagarna att övergå från den ena anstalten till den
andra — ett uppenbart alldeles onyttigt och oekonomiskt arbete. Splittringen i
försäkringsverksamheten medför dessutom ett mycket betydande eljest överflödigt
arbete för riksförsäkringsanstalten. Sålunda nödvändiggör denna splittring
hela det stora arbetsgivarregistret, omfattande cirka 350,000 arbetsgivare,
och annat betydande och kostsamt administrationsarbete —- nackdelar av konkurrenssystemet
som icke kunna bestridas. Strängt taget är det ägnat att förvåna,
att tanken på en monopolisering av olycksfallsförsäkringen mött ett alltjämt
ihållande motstånd. I den mån detta motstånd är dikterat av fruktan att
offren för olycksfallen i arbete skola erhålla för högt tillmätta ersättningar är
det helt obefogat. Det tänkbara återstående skälet emot monopoliseringen
skulle väl vara det, att storindustrien skulle riskera att till en monopolanstalt
få betala ersättningar för olycksfall, som rätteligen borde drabba andra näringsidkare
eller företagare. Den risken skulle kunna tänkas uppkomma därigenom
att den svenska olycksfallsförsäkringen omfattar även exempelvis jordbruk
och hushåll och att premierna för dessa grupper sattes orättvist låga. Antagandet
grundar sig på förutsättningen att monopolanstaltens försäkringstekni -

78

Kungl. May.ts proposition nr 109.

ska personal ej vore sin uppgift vuxen, ett antagande som torde kunna lämnas
ur räkningen. Det skulle ju även stå arbetsgivarna fritt att från anstalten erhålla
detaljerade uppgifter om anstaltens kostnader för försäkringen samt att av
anstalten och sedermera av försäkringsrådet begära rättelse i av anstalten fastställda
premier.

Det nu anförda ådagalägger, att föreställningen om. de fördelar som konkurrenssystemet
skulle erbjuda framför ett monopolsystem, i den mån det gäller
den obligatoriska sociala olycksfallsförsäkringen, är en illusion. Till positiv
förmån för monopolsystemet utom besparingarna i fråga om förvaltningen
tala däremot följande uppenbara fördelar:

1) samtliga skaderegleringar komma att ske efter enhetliga grunder;

2) ett steg tages på vägen till förenkling och enhetlighet av hela den sociala
försäkringen ;

3) arbetet på återställelsen av invaliders förvärvsförmåga kan fullt systematiskt
bedrivas.

Vad punkten 1) beträffar, har olycksfallsförsäkringens nuvarande organisation
medfört, att bedömandet av skadorna och på dem grundade ersättningsanspråk
sker i 12 olika bolagsdirektioner och i riksförsäkringsanstalten. Lagen
uppdrager vissa grova regler för bedömandet av dessa spörsmål, men självfallet
är, att varken lag eller reglementen äro i stånd att föreskriva, hur en skada
och därför utgående ersättning med alla möjligheter till nyansering skall värderas.
Det skulle vara högst förvånansvärt, om ett stort antal direktioner,
som arbeta utan närmare kontakt med varandra, vid bedömandet av skadorna
skulle komma till alldeles lika resultat. Vid bedömandet av invaliditet spela
ofta skälighetssynpunkter en stor roll. Vilken betydelse det härvidlag har att
enhetliga grunder för bedömandet tillämpas framgår därav, att under åren
1920—1922 invaliditetsersättningarna uppgingo till ett belopp av 27.1 miljoner
kronor eller 67.1 % av samtliga ersättningar (enligt den obligatoriska försäkringen,
exklusive statens arbetare). Antalet invalider under samma tid var
6,115, sammanlagda antalet invaliditetsprocent 146,756 och medelinvaliditetsgraden
sålunda 24.0. För varje fall i vilket invaliditetsgraden nedsättes eller
höjes med 1 procent, minskas eller ökas kostnaden för försäkringsinrättningen
med i genomsnitt ej mindre än inemot 185 kronor.

I den mån likartade skador bliva olika bedömda och ersättningarna följaktligen
bli olika stora uppstår misstroende mot hela försäkringen. Till undvikande
härav är det ett vitalt samhällsintresse att skaderegleringen kan ske efter
enhetliga grunder. Det är sant att försäkringsrådet, i händelse av besvär över
beslutade ersättningar och även genom fortlöpande kontroll, kan tillse, att enhetliga
principer tillämpas vid utmätandet av skadestånden hos vilken anstalt
försäkringen än är tagen. Men om försäkringsrådets verksamhet i detta avseende
skulle skänkas full effektivitet, så skulle dess verksamhet komma att svälla
ut på ett sätt, som alla skulle anse orimligt. Med den månghövdade organisation
olycksfallsförsäkringen har skulle försäkringsrådet nämligen då helst undersöka
alla avslagsbeslut samt viktigare skaderegleringsbeslut i de olika försäkringsinrättningarna.
En mindre rationell organisation än den som förutsät -

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

70

ter, att underinstansernas beslut mera regelmässigt skulle behöva prövas i en
överinstans är det svårt att föreställa sig. En dylik organisations bristfällighet
framträder särskilt skarpt i ljuset därav, att skapandet av enhetliga grunder
för prövningen utan svårighet kan ske i första instans. Den säkraste garantien
härför är uppenbarligen, att prövningen av skadorna och ersättningsanspråken
äger rum uti samma anstalt.

Det nu anförda torde även klargöra, att ur deras synpunkt, vilka bliva offer
för olycksfallen, ett monopolsystem har mycket väsenliga fördelar framför
konkurrenssystemet. Har man ansett det nödvändigt att stifta en särskild
lag för att tillförsäkra dessa offer rimliga existensvillkor, borde man icke undandraga
sig plikten att skapa de organisatoriska förutsättningarna för att all
rimlig rättvisa skall vederfaras dem i överensstämmelse med lagens syften
och ändamål.

Lika viktigt som nyss berörda spörsmål är den redan inledningsvis berörda
huvudpunkt i de nuvarande strävandena inom socialförsäkringen, som åsyftar
att skapa förutsättningar för ett intimt samarbete mellan socialförsäkringens
olika grenar. Bland annat i detta syfte kommer för 1926 års riksdag att framläggas
förslag till en sjukkassereform, i vilken ingår som ett viktigt led lokal
centralisation av sjukkasseverksamheten. Så länge sjukförsäkringen är frivillig,
kunna sjukkassorna icke lämpligen förpliktas att övertaga någon viss del av
olycksfallsförsäkringen. Hen kommer sjukkassereformen att bliva beslutad, blir
det dock möjligt att träffa avtal med ett stort antal sjukkassor om övertagande
av de kortvarigare olycksfallen. Jämförelsevis snabbt borde dylika avtal kunna
träffas för de flesta större industriorter i landet. Det behöver icke närmare
utvecklas, att detta samarbete skulle i hög grad försvåras om icke helt äventyras,
därest arbetarna å vederbörande ort vore splittrade å ett stort antal
olycksfallsförsäkringsinrättningar. Monopoliseringen av olycksfallsförsäkringen
är alltså en viktig förutsättning för förenklingen, enhetligheten och samarbetet
inom hela socialförsäkringen. Vinsten av samarbetet komme framför
allt att bestå i en väsentligt förbättrad kontroll över sjukdagarnas antal vid
olycksfall i arbete samt däri, att de skadade hastigare erhölle sin sjukhjälp.

Därjämte skulle decentraliseringen av de kortvariga olycksfallen från centralanstalten
till lokalorgan med all sannolikhet leda till förenklingar i den centrala
administrationen och därmed till ytterligare minskningar av förvaltningskostnaderna.
Till denna möjlighet har dock i här åberopade beräkningar
ingen hänsyn tagits.

Ur nationalekonomisk synpunkt likaväl som ur invalidernas egen är det
ingalunda oviktigt, huruvida de skadade kunna återvinna sin förvärvsförmåga
helt eller delvis. En systematisk verksamhet i detta syfte torde väsentligen
lättare kunna bedrivas under ett monopolsystem än under ett konkurrenssystem.

Om sålunda ett monopolsystem kan anses vara att bestämt föredraga fram- Centraiaustalför
konkurrenssystemet, återstår frågan om monopolanstaltens organisation.tens “(r^amsa~
I detta avseende äro meningarna delade bland monopoltankens anhängare.

Några förmena, att handhavandet av monopolet bör anförtrots en anstalt av den

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

nuvarande riksförsäkringsanstaltens typ, d. v. s. ett centralt ämbetsverk, organiserat
enligt traditionen. Andra hålla före, att monopolet bör handhavas
av en anstalt, skild från statsverket och organiserad i huvudsak efter bilden
av den moderna typen för enskilda företag.

Det svenska ämbetsverket har historiskt vuxit upp för att handhava statens
allmänna administrativa uppgifter, innan staten hade tillagts omsorgen om
ekonomiska företag. Tröghetens lag har verkat så, att samma förvaltningsorganisation
utan vidare uppbyggdes även för skötseln av statsuppgifter, som
principiellt och praktiskt äro helt andra än de som i allmänhet åligga de centrala
ämbetsverken och Kungl. Maj:ts kansli. Hur väl lämpat för allmänna förvaltningsuppgifter
i äldre mening ämbetsverket med dess stadga och fasthet än
är, torde det icke erbjuda den bästa möjliga organisationsformen för en sådan
verksamhet som olycksfallsförsäkringen. En försäkringsinrättning är i övervägande
grad ett ekonomiskt företag. I ett dylikt företag behöver personalen
ingalunda alltid den särskilda art av kvalifikationer, som kräves av ämbetsmannen.
Praktiskt handlag i organisationsfrågor kan hava större betydelse
än en examen. Förmåga att taga ett ansvar på egen hand, att fatta ett snabbt
beslut kan ofta vara viktigare än ingående kunskap uti svensk författningssamling.
Besparingskommittén uttalar på tal om att förlägga monopolet till
en statsinstitution:

»Det torde icke kunna undvikas, att en dylik anstalt kommer att medföra betydande
risk för en tung förvaltning med benägenhet att stelna i givna former.
I en statsinstitution äro anpassningsmöjligheterna vid verksamhetens bedrivande
väsentligt kringskurna på grund av tvånget att i stort och smått följa i
detalj uppgjorda reglementen samt i följd av tjänstemännens oavsättlighet, stelheten
i avlöningssystemet och slutligen hänsyn i befordringsfrågor till i
många fall praktiskt ofruktbara formella meriter.»

Detta uttalande äger tillämplighet å en statsinstitution med ämbetsverkets
byråkratiska byggnad. Däremot träffas en friare gestaltad organisation icke
av besparingskommitténs karaktäristik, även om staten skulle ha förbehållit
sig huvudinflytandet därinom.

Icke heller i en i privatföretagets fria former arbetande anstalt kan naturligtvis
all byråkratism avskaffas. Så snart en förvaltning har växt utöver en viss
storlek, bli alltid i en viss grad instruktioner och reglementen liksom en viss
arbetskontroll oundgängliga. Så stela och stränga former som ämbetsverkets
blir det dock icke frågan om. Instruktioner och reglementen meddelas icke av
Kungl. Maj:t, avlöningarna för personalen bestämmas icke av riksdagen,
fullmakter å tjänsterna förekomma icke. I den mån instruktioner och anordningar
behöva förändras, kan detta ske snabbt och utan! byråkratiska
omgångar genom beslut av vederbörande direktör eller anstaltens styrelse.
Behövliga förändringar i organisationen, i personalbeståndet, dess fördelning
på olika avdelningar o. s. v. kunna genomföras utan dröjsmål, då de blivit
påkallade. Över huvud taget kan den från statsmakternas direkta ledning
befriade anstalten prestera en helt annan smidighet i anpassningen till
alla de skiftningar som utvecklingen medför. Till mer eller mindre ledande

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

81

poster kunna antagas personer som besitta för uppgifterna lämpliga egenskaper,
utan hänsyn till formell kompetens, till intjänta tjänsteår eller till
andra av de befordringsmeriter som spela en så stor roll uti statsförvaltningen.
Om en tjänsteman i verket visar initiativkraft och gott omdöme, lönar
sig en ansträngning för honom, ty han kan då påräkna att bliva ihågkommen
vid tillsättande av högre tjänster, även om han saknar någon examen. Har
han en gång avancerat till en högre tjänst, skyddas han icke i denna sin ställning
av en kunglig fullmakt, om han försjunker i slentrian. Han känner sin
egen välfärd beroende därav, att han bevarar livaktigheten och initiativlusten
även sedan möjligheterna för honom att vinna ytterligare befordran kunna ha
natt sitt slut. Utsikterna till att en effektivt och billigt fungerande förvaltningsorganisation
skall kunna bibehållas vid sin ursprungliga friskhet äro alltså
större i en fri anstalt än i ett ämbetsverk. Det nu anförda talar uppenbart för
att, vad sådan verksamhet angår som det här är fråga om, den fria monopolanstalten
är överlägsen ämbetsverket. Fördelen av en dylik anstalt framstår
för övrigt redan från början däruti, att den beräknats bli cirka */, miljon kronor
billigare i drift om aret än en anstalt av den nuvarande riksförsäkringsanstaltens
typ.

Har man kommit till den slutsatsen att införande av ett monopol för olycksfallsförsäkringen
bör ske i den fria anstaltsformen, återstår emellertid en fråga
av vital betydelse. Vem skall hava avgörande inflytande i anstalten? Bespalingskommittén
föreslog som bekant, att arbetsgivarna praktiskt taget skulle
göras allenaradande i densamma. Om statsmakterna avstå från sin direkta
myndighet över olycksfallsförsäkringens förvaltning, måste denna myndighet
överlatas pa någon annan. Tanken i departementsförslaget liksom i besparingskommitténs
förslag är att den högsta myndigheten skall utövas av en
stämma. Denna stämma skall välja styrelse, och styrelsen skall tillsätta chef
för anstalten. Anstaltens omedelbara och faktiska ledning kommer att ligga
i styrelsens och chefens händer. Maktfördelningen inom anstalten kommer helt
att bero på stämmans sammansättning. Besparingskommittén föreslog, att
arbetsgivarna skulle erhålla en betydande majoritet i stämman. Eftersom
arbetsgivarna skola betala, böra de också få bestämma — så var besparingskommitténs
tankegång. Det sägs bl. a. i besparingskommitténs betänkande:

»Då det åligger arbetsgivarna att bekosta de ersättningar, som utgå enligt
olycksfallsförsäkringslagen, synes det obetingat vara skäligt att de själva få
ordna försäkringsorganisationen, i den män det icke inkräktar på de försäkrades
rätt.»

Detta resonemang synes mig ohållbart. Olycksfallsförsäkringens förvaltning
bär att ombesörja tva olika slags uppgifter. Det ena slaget består i att
bedöma inträffad skada och de ersättningsanspråk som kunna grundas på denna.
Det andra slaget av uppgifter består i att bestämma olika arbetsgivares
avgifter, inkassera dessa och till vederbörande utbetala fastställda skadeståndsbelopp.
Om de senare uppgifterna än skulle kunna överlämnas till en allsidigt
sammansatt arbetsgivarorganisation, så måste dock de förra handhavas av ett
fullt opartiskt organ. En skilsmässa mellan olycksfallsförsäkringsorganisatio Bihang

till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 90 Käft. (Nr 109).

Statlig eller
arbetsgivarmajoritet
i
riksforsäkringsstämman? -

6

82

Kungl. Maj ds proposition nr 109.

nens två slag av uppgifter torde emellertid i det stora hela icke praktiskt låta sig
genomföra. Lagens syfte är att giva den skadade vad honom tillkommer. Bredvid
detta syfte spela de kostnader förvaltningen medför sin betydelsefulla roll,
men det är icke rimligt att överordna intresset för en billig administration över
intresset för de skadades rättsanspråk. Fasthåller man vid att olycksfallsförsäkringens
viktigaste funktion är att de skadade erhålla sin rätt, kan man
icke medgiva, att makten i försäkringsanstalten förlägges hos arbetsgivarna.
En lagstiftning av denna art fyller sitt ändamål först om förtroendet
för dess tillämpning i praxis blir grundmurat. Det är svårt att föreställa
sig, att de skadade skulle komma att hysa det nödvändiga förtroendet för en
monopolanstalt, i vilken arbetsgivarna själva fastställde de ersättningar som
skulle utgå till de skadade. Arbetsgivarnas intresse av låga premier skulle
ständigt underhålla misstanken, att de låga premierna åstadkommits mindre
på grund av billig förvaltning än på bekostnad av de skadades lagliga rättigheter.
Det är visserligen sant, att en överinstans som försäkringsrådet kan
rätta till oriktigheter, men, såsom förut påpekats, vore det en föga rationell
ordning, om överinstansens ingripande mot försäkringsinrättningens beslut i
skaderegleringsfrågor mera regelmässigt skulle vara påkallat. Detta skulle
för övrigt alltid komma att medföra ett dubbelarbete i stor utsträckning, varigenom
förvaltningskostnaderna svårligen skulle kunna hållas nere på en rimlig
nivå. Lagens egna syften bjuda, att det avgörande inflytandet uti försök -ringsinrättningen icke förlägges till arbetsgivarna utan hos samhället, för vars
opartiskhet både de betalande arbetsgivarna och de ersättningsberättigade skadade
från början kunna hysa fullt förtroende. Statsmakterna lia stiftat lagen
och böra följaktligen taga på sitt ansvar att lagens syften bli rättvist tillgodosedda.
Med hänsyn härtill synes det naturligt, att staten förbehåller sig den
makt uti anstalten, som en bestämd majoritet i anstaltens stämma kan skänka.
Åt representanter för de betalande arbetsgivarna och de ersättningsberättigade
arbetarna bör skänkas en ställning inom anstalten, som giver dem möjlighet
att var från sina utgångspunkter kunna inifrån följa och inverka på anstaltens
förvaltning och alla åtgärder. Detta sker därigenom att nämnda båda parter erhålla
en väl tillmätt representation uti stämman och bland anstaltens revisorer.
Med det förslag som nu framlägges till sammansättning av stämman med 16 representanter
för staten, 7 representanter för arbetarna och 7 för arbetsgivarna
torde bär framförda synpunkter bliva tillbörligt tillgodosedda. Det fastslås
icke i lag, att de båda intressegrupperna i stämman skola vara företrädda i styrelsen,
men man kan lugnt utgå ifrån att så blir fallet, därest lämpliga kandidater
från deras håll uppställas. I varje fall ha de genom sin representation
både i revisionen och stämman tillfälle att framställa anmärkningar, erinringar
och yrkanden. Tanken att statens representanter i stämman och i
styrelsen skulle ignorera befogade anmärkningar förutsätter, att staten skulle
låta sig representeras av personer, som på grund av alltför låga kvalifikationer
vore olämpliga för sitt uppdrag. Misstankar i denna riktning torde sakna
grund.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

83

Genom att överflytta förvaltningskostnaden för en monopolanstalt på arbetsgivarna
uppstår enligt de verkställda beräkningarna en årlig besparing
för staten i förvaltningskostnader av 848,000 kronor och efter avveckling av
övergångsstaten av 1,113,000 kronor. Arbetsgivarnas nuvarande belastning
för olycksfallsförsäkringens förvaltning ökas dock endast med 175,000 kronor.
Den nationalekonomiska besparingen efter övergångsstatens avveckling
skulle sålunda bliva 938,000 kronor.

Att de nu angivna siffrorna för besparingen med 25,000 kronor överstiga
den i Bilaga C i tablån å sid. 286 angivna besparingen (823,000 och 1.088,000
kronor, respektive 913,000 kronor) beror därpå, att här endast räknats med
monopolanstaltens kostnader men att olycksfallsförsäkringens monopolisering
synes böra få till följd en förstärkning av försäkringsrådets kompetens. Det
föreslås sålunda att försäkringsrådet skall förstärkas med ledamöter med försäkringsteknisk
sakkunskap och beredas tillgång till att i och för bedömande
av ersättningskrav i ökad omfattning anlita läkare. Därav föranledda utgifter
beräknas till 25,000 kronor. På sätt i annat sammanhang skall anföras, hava
med den ifrågasatta organisationen kostnaderna för försäkringsrådet ansetts
böra helt bestridas av statsmedel.

Till de nu angivna beloppen kan besparingen av flera skäl, på vilka det i
annat sammanhang blir anledning att ingå, icke uppgå förrän efter två övergångsår.
För det budgetår, under vilket reformen genomföres — alltså enligt
detta förslag budgetåret 1926-—1927 — kan densamma beräknas medföra en
besparing i jämförelse med de faktiska kostnaderna år 1924 av cirka 530,000
kronor. För nästföljande budgetår har statsverkets besparing i jämförelse med
kostnaderna sistnämnda år beräknats komma att stiga till cirka 650,000 kronor,
för att budgetåret därpå uppnå det förut angivna beloppet eller omkring 825,000
kronor.

De i det föregående angivna kostnadssiffrorna grunda sig, såsom anförts,
på beräkningar, som utförts av de inom departementet tillkallade sakkunniga
eller genom deras försorg. I fråga om en närmare redogörelse för de ekonomiska
verkningarna av förslaget tillåter jag mig att hänvisa till den av byråchefen
Odelstierna utförda, förut omnämnda sammanställningen av de sålunda
verkställda beräkningarna, vilken återfinnes i Bilaga C till detta protokoll.
1 fråga om dessa beräkningar vill jag i detta sammanhang ytterligare
endast anmärka, att verkställd granskning av de utförliga kalkyler, särskilt i
vad angår personalbehov och löneförmåner, som ligga till grund för uppskattningen
av kostnaden för den nya riksförsäkringsanstalten givit vid handen,
att dessa kalkyler äro verkställda med nödig försiktighet. Därutinnan vill
jag särskilt framhålla, att avlöningssumman uppskattats under förutsättning
att alla tjänstemän nått upp till den för deras ställning avsedda slutlönen, något
som aldrig lärer komma att samtidigt inträffa. Även i flera andra fall torde
beräkningarna, såvitt nu kan bedömas, vara tilltagna med säkerhetsmarginal.

I detta sammanhang torde vidare böra något beröras den ställning i rättsligt
hänseende, som skulle tillkomma den blivande riksförsäkringsanstalten.

De ekonomiska
verkningarna
av
den ifrågasatta
omorganisationen.

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

-®ks; I överensstämmelse med de grunddrag för den nya anstaltens organisation,
anstaltens som i det föregående angivit, lärer det böra fasthållas, att anstalten skall
rättsliga vara ett särskilt rättssubjekt, fristående i förhållande såväl till staten som till
ställning. ar]je|-Sgjvarna_ Anstalten skall alltså i rättsligt hänseende icke vara ett statsorgan
men icke heller en arbetsgivarsammanslutning. Vad ställningen till
staten beträffar, innebär detta i formellt hänseende, att statens befogenheter
gentemot anstalten komma att vara fullständigt reglerade i lag, så att statsmakterna
icke i vidare mån än sådant i lag är medgivet äga i administrativ
väg lämna anstalten föreskrifter eller mot densamma utöva befogenheter. Vidare
innebär denna anstaltens ställning, att därest mot förmodan mellan staten
och anstalten uppkommer en tvist, som icke kan lösas under hand, den skall
hänskjutas till domstol. Det är emellertid synnerligen osannolikt att tvister
av sådan art skola uppkomma. Blott i så måtto skulle ett rättsligt samband
komma att finnas mellan staten och anstalten att, pa skäl vartill jag återkommer
i specialmotiveringen, det ansetts böra stadgas, att därest anstalten i en
framtid skulle komma att upphöra, statsverket skall mot övertagande av anstaltens
samtliga tillgångar ansvara för fullgörande av samtliga anstalten vid
tiden för upphörandet åvilande förpliktelser. Sistnämnda bestämmelse innebär
emellertid snarare ett åtagande i förhållande till de ersättningsberättigade, för
att de skola äga trygghet att alltid få vad dem tillkommer, än en utfästelse
gentemot anstalten.

Vad angår den blivande riksförsäkringsanstaltens förhållande till arbetsgivarna
skulle dessa gentemot anstalten icke hava andra förpliktelser än som
åligga dem på grund av skyldigheten att gälda försäkringsavgifter till anstalten
enligt de i olycksfallsförsäkringslagen givna bestämmelserna. Någon personlig
ansvarighet för anstaltens förbindelser skulle alltså icke åligga arbetsgivarna;
något sådant vore tydligen icke rimligt, då ju arbetsgivarna enligt
lag skulla vara skyldiga att tillhöra anstalten. Dock böra arbetsgivarna vara
skyldiga att underkasta sig förhöjning i de i förhållande till själva försäknngsrisken
uträknade avgifterna och sålunda bidraga till utjämnande av förlust,
som kan uppkomma på anstaltens verksamhet.

Beträffande den ifrågasatta riksförsäkringsanstaltens ställning i förhållande
till gällande lagstiftning är att märka, att lagen den 25 maj 1917 om försäkringsrörelse
icke blir tillämplig å anstalten, då från denna lags tillämplighet är
undantagen av staten inrättad anstalt. Ej heller är den allmänna bolags- eller
föreningslagstiftningen tillämplig därå. De erforderliga reglerna rörande anstaltens
rättsställning, dess organisation och uppgifter böra förty meddelas i

särskild lag.

Förhållandet i ekonomiskt avseende mellan staten och riksförsäkrings anstalten.

Av vad nyss anförts angående riksförsäkringsanstaltens rättsliga karaktär
torde även följa, vilka grundsatser som böra gälla i avseende å de ekono -

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

85

miska mellanhavandena mellan staten och anstalten. För de uppgifter anstalten
ombesörjer för statens räkning liksom för de tjänster från statens sida, som
anstalten för sin verksamhet behöver taga i anspråk, synes i överensstämmelse
med det nu sagda såväl statsverket som anstalten skola lämna gottgörelse, vilken
dock å ömse håll torde böra utom i visst fall (se i det följande vid D, sid. 87)
begränsas till självkostnaderna.

De statliga uppgifter, som anstalten enligt vad nu sagts skulle hava att fylla,
bestå huvudsakligen i den — mindre omfattande — verksamhet, som nu handhaves
av riksförsäkringsanstalten vid sidan av den egentliga olycksfallsförsäkringen.
Såsom i specialmotiveringen närmare skall angivas, torde nämligen denna
verksamhet böra åtminstone tills vidare anförtros åt den nya riksförsäkringsanstalten.
Dessutom skulle enligt ett inom socialdepartementet utarbetat förslag
rörande moderskapsunderstöd åt kvinnor i industriellt arbete, vilket förslag
är avsett att föreläggas 1926 års riksdag, åt anstalten överlämnas att bestämma
och utgiva dessa understöd. De belopp som anstalten till fullgörande av
sådana statsuppgifter i olika hänseenden skall utgiva i ersättningar eller understöd
till enskilda skola givetvis bestridas genom statsanslag. Vad angår de
med utövande av djdik verksamhet förenade förvaltningskostnaderna, synas desamma
böra ersättas anstalten, sedan anstalten inkommit med uppgift om
kostnadernas belopp och denna uppgift av Kungl. Maj:t granskats. En preliminär
uppskattning av ifrågavarande förvaltningskostnader har givit vid handen,
att det sammanlagda omkostnadsbeloppet för alla från den äldre anstalten
övertagna verksamhetsgrenar skulle uppgå till omkring 90,000 kronor årligen.
Därtill skulle eventuellt komma kostnaden för bestämmande och utgivande av
omförmälda moderskapsunderstöd, vilken kostnad torde komma att uppgå till
omkring 25,000 kronor om året.

Enligt grunderna för den nya organisationen av olycksfallsförsäkringen
skulle, på sätt i det följande skall utvecklas, den nya anstalten jämväl hava att
bestämma olycksfallsersättningarna till statens arbetare, i den mån sådana ersättningar
skola utgå enligt olycksfallsförsäkringslagen. Jämväl kostnaden
för detta bestyr, vilken ansetts kunna uppskattas till omkring 27,000 kronor
årligen, skall enligt förslaget (18 § 1 och 2 mom. i olycksfallsförsäkringslagen)
ersättas anstalten av staten.

Såsom ett statens organ tager den nuvarande riksförsäkringsanstalten — enligt
eller utan särskilda bestämmelser — statens övriga organ i anspråk, i den
mån så erfordras för utövande av dess verksamhet, och självklart är, att anstalten
icke för detta bistånd lämnar någon ersättning. Jämväl den nya anstalten
torde i vissa avseenden böra få bistånd från olika statsorgan. Sålunda torde,
i överensstämmelse med vad nu är fallet beträffande riksförsäkringsanstalten,
även den ifrågasatta centralanstalten komma att vara hänvisad till mantalsskrivning
sväsendet för erhållande av uppgifter rörande arbetsgivarna i landet.
Därjämte synes uppbörden av försäkringsavgifter för de mindre arbetsgivarna
alltjämt böra ske i samband med den allmänna kronouppbörden och icke
erlagda avgifter liksom för närvarande indrivas i den ordning, som om resterande
kronoutskylder är stadgad. Dessutom skulle centralanstalten enligt före -

Anstaltens
tjänster åt
staten.

Statens
tjänster åt
anstalten.

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

A. Mantalsskrivning
soch
uppbördsväsendet.

Utredning
genom de
sakkunniga.

Departe mentschefen.

B. Indrivningsväsendet.

Utredning
genom de
sakkunniga.

liggande lagförslag äga rätt att där så erfordras hos vederbörande myndighet
begära, att polisförhör verkställes rörande inträffat olycksfall.

I överensstämmelse med det förut anförda bör anstalten lämna ersättningför
de kostnader, som .detta bistånd vållar staten. I fråga om dessa kostnader
har i en på föranstaltande av de sakkunniga upprättad promemoria, vad till
en början angår anlitande av mantalsskrivnings- och upphördsväsendet, anförts
följande:

»Vad beträffar mantalsskrivning sväsendets utnyttjande för uppgifter rörande
de mindre arbetsgivarna, föranleder denna prestation icke några nämnvärda
utgifter för statsverket. Mantalsskrivningsväsendet funktionerar oberoende av
de uppgifter rörande antalet anställda och deras sysselsättning, som insamlas
för olycksfallsförsäkringens räkning. Visserligen kommer mantalsskrivningsförrättarnas
arbete att något ökas på grund av dessa uppgifter. Då emellertid
mantalsskrivningsförrättarna, såsom för närvarande i allmänhet är fallet, komma
att i egenskap av anstaltens ombud särskilt avlönas av centralanstalten för
sitt arbete med upprättandet av arbetsgivarförteckningarna, bör denna ersättning
avvägas så, att den även kan anses motsvara det ökade besväret vid mantalsskrivningen.
Under sådana förhållanden synes någon ersättning härför till
statsverket icke skäligen kunna åläggas centralanstalten.

Att uppskatta värdet av de fördelar, som ett utnyttjande av uppbördsväsendet
innebär, är självfallet förknippat med betydande .svårigheter. En möjlighet
härför erbjuder jämförelsen med förhållandena inom det privata försäkringsväsendet.
För livförsäkring och sjukförsäkring beräknas den rena inkassoprovisionen
i regel till 2 % av premien. För den privata, frivilliga olycksfallsförsäkringen
tillämpas visserligen något högre inkassoprovisioner, men dessa
torde i viss män även få betraktas såsom anskaffningsprovision, vilket moment
icke har någon motsvarighet, då fråga är om en obligatorisk försäkring.

Under sådana förhållanden synes värdet av uppbördsväsendets utnyttjande
närmast kunna jämföras med liv- och sjukförsäkringens inkassoprovisioner.

Härav följer emellertid icke, att uppbörden av de mindre arbetsgivarnas
olycksfallsförsäkringsavgifter skulle för statsverket innebära en utgift, motsvarande
2 % av det uppburna avgiftsbeloppet. Upphördsväsendet funktionerar
nämligen oberoende av dess utnyttjande för föreliggande ändamål. Påförandet
av olycksfallsförsäkringsavgifter för mindre arbetsgivare torde endast i relativt
få fall föranleda utskrivande av debetsedel, som annars icke skulle hava
utskrivits. Därest särskild debetsedel skulle för ändamålet utskrivas, åtnjuter
vederbörande häradsskrivare viss ersättning härför, som erlägges av den,
för vilken debetsedeln utskrives. Det torde under sådana förhållanden kunna
ifrågasättas, huruvida tillhandahållandet av uppbördsinstitutionen medför
några nämnvärda utgifter för statsverket. I varje fall synas dessa ökade utgifter
icke kunna uppskattas till mer än högst hälften av den inkassoprovision,
som tillämpas vid uppbörd av livförsäkrings- eller sjukförsäkringspremier, eller
till 1 % av premiesumman. Då försäkringsavgifterna för mindre arbetsgivare
kunna uppskattas till cirka 2 miljoner kronor, skulle sålunda nämnda
procentsats motsvara en avgift av 20,000 kronor årligen.»

Till vad sålunda anförts kan jag i huvudsak ansluta mig.

Beträffande indrivningen av försäkringsavgifterna anföres i omförmälda promemoria
väsentligen följande:

»Indrivningsväsendet tillämpas vid indrivningen av resterande kronoutskylder
oberoende av huruvida å debetsedeln olycksfallsförsäkringsavgift finnes

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

87

upptagen eller ej och kan sålunda i de fall, där indrivningen avser försäkringsavgifter
hos mindre arbetsgivare, i allmänhet icke medföra några kostnader för
statsverket, så mycket mindre som den indrivningsavgift, vederbörande arbetsgivare
har att erlägga, kommer att något ökas på grund av att olycksfallsförsäkringsavgiften
finnes upptagen å debetsedeln, utan att indrivningsarbetet härigenom
kommer att fördyras.

Något annorlunda gestalta sig förhållandena, då indrivningen gäller försäkringsavgifter,
som avse större arbetsgivare, i vilket fall särskilda åtgärder från
statens sida bliva erforderliga. Härvid må dock framhållas, att arbetsgivare,
som underlåter att i föreskriven tid inbetala påförd försäkringsavgift, enligt
gällande förordning om uppbörd av olycksfallsförsäkringsavgifter, skall erlägga
böter med 3 % av den förfallna avgiftens belopp. Av ifrågavarande böter
tillfaller en tredjedel den som verkställt indrivningen och två tredjedelar
statsverket. Då förevarande bötesbelopp, enligt vad av motiven till nämnda
förordning synes framgå, beräknats även med hänsyn till statsverkets kostnader
för indrivningen, torde icke heller indrivningen av de större arbetsgivarnas
premier kunna föranleda några ökade utgifter för statsverket.

För övrigt synes omfattningen av indrivningsarbetet vara statt i avtagande,
Sålunda uppgingo de försäkringsavgifter för större arbetsgivare, som under
åren 1922, 1923 och 1924 från riksförsäkringsanstalten överlämnades till indrivning,
till omkring 682,000, 356,000 och 256,000 kronor respektive. Skulle
nämnda 3 % icke förslå för täckande av kostnaderna för indrivningen, synas
bötesbeloppen lämpligen kunna höjas till samma belopp som enligt gällande
uppbördsreglemente utgå vid försummad inbetalning av påförda kronoutskylder.
Ifrågavarande bötesbelopp utgå med 3 % av utskyldernas slutsumma, då
densamma ej överstiger 25 kronor, men med 6 %, när den överstiger 25 kronor.»

Förutom vad sålunda anförts till stöd för att ersättning från riksförsäkringsanstalten
icke bör utgå för indrivningen av försäkringsavgifter må framhållas,
att föreliggande lagförslag utgår från att, liksom för närvarande gäller enligt
19 § tredje stycket i 1916 års olycksfallsförsäkringslag, staten skulle förskjuta
påförda försäkringsavgifter som icke blivit på föreskrivet sätt erlagda,
vilket innebär, att i den mån indrivning ej kan ske statsverket bär förlusten
därför. Med en sådan bestämmelse kan det sägas vara statsverkets sak att bekosta
indrivningen av de avgifter varmed det sålunda förskotterade beloppet
skall täckas.

Beträffande vidare rätten att hos vederbörande myndighet begära polisförhör
torde denna rätt icke komma att utnyttjas i något större antal fall. För
närvarande kan antalet fall, då polisförhör begäres, uppskattas till omkring
300 om året. Något ersättningsbelopp för ifrågavarande bistånd torde för den
skull icke behöva beräknas.

Enligt vad sålunda anförts skulle den enda kostnad, som på grund av nu
berörda förhållanden behöver beräknas för den nya anstalten, vara ersättning
för uppbörden av försäkringsavgifter för mindre arbetsgivare med ett belopp
av 20,000 kronor årligen, vilket belopp också är det som upptagits i den som
Bilaga C vid statsrådsprotokollet fogade promemorian.

Ytterligare en fråga är emellertid att i detta hänseende beakta. Under det
att den nuvarande riksförsäkringsanstalten såsom ett statens verk åtnjuter
frihet från erläggande av postavgifter, torde den nya anstalten böra själv stå

Departe mentschefen.

C. Polisförhör.

Samman fattning.

D. Postavgifter.

88

Kung!. May.ts proposition nr 109.

sina kostnader i detta hänseende, därvid emellertid bör så ordnas, att postavgift
icke skall erläggas för varje särskild försändelse. I stället synas postavgifterna
böra erläggas pa samma sätt soin gäller beträffande statens affärsdrivande
verk, vilka hava att erlägga en efter vissa grunder beräknad summa i ett
för allt. Att uppgöra en kalkyl angående till vilket belopp en ersättning, beräknad
efter dylika grunder, skulle komma att uppgå, är givetvis ganska
vanskligt. Ett försök till uppskattning, som —- med ledning av en på grundval
av riksförsäkringsanstaltens erfarenhet verkställd ungefärlig beräkning av
antalet postförsändelser av olika slag för den nya anstalten — gjorts av vederbörande
byråchef i generalpoststyrelsen, har lett till resultat, att den ersättning
den nya anstalten skulle hava att utgiva, skulle uppgå till omkring 150,000
kronor årligen. En särskild undersökning bär emellertid givit vid handen, att
därest postgirosystemet kommer till användning, kostnaden kan beräknas nedgå
till omkring 90,000 kronor. Det kan i detta sammanhang förtjäna erinras, att
såsom förut antytts statens nuvarande utgifter, beräknade efter självkostnad,
för riksförsäkringsanstaltens försändelser kan uppskattas till omkring 80,000
kronor årligen. Detta belopp skulle alltså, om den nya anstalten betalar postavgift,
avga från statens utgifter eller rättare från dess omkostnader och
alltså utgöra en genom omorganisationen vunnen ytterligare besparing för
staten. Hänsyn till denna utgiftsminskning har också tagits såväl i de förut
återgivna kostnadsberäkningarna som i omförmälda Bilaga C.

Skattefrihet. Med hänsyn till arten av den nya antaltens verksamhet, vilken principiellt
icke skall lämna någon vinst, synes det uppenbart, att för uppkommande överskott
av samma verksamhet icke bör erläggas skatt till stat och kommun. Förslag
i sadant hänseende torde alltså böra föreläggas riksdagen men lärer därmed
kunna anstå till år 1927.

Besvärsinstansen.

I samband med behandlingen av principerna för organisationen har jag haft
anledning att något beröra spörsmålet om hur med denna organisation besvärsförfarandet
lämpligen borde ordnas. Jag anhåller nu att få något närmare
ingå på hithörande frågor.

^kommittfn'' -^°ru^ ^lar anförts (sid. 51 £f.), att enligt besparingskommitténs förslag försäkringsrådet
skulle upphöra och att klagomål över den så kallade försäkringsavdelningens
beslut skulle prövas av två besvärsnämnder eller sektioner därav,
vilka skulle tillika med försäkringsavdelningen m. fl. avdelningar ingå i ett
gemensamt verk, riksförsäkringsverket. Tillika har redogjorts för den föreslagna
sammansättningen av dessa nämnder och sektioner samt sättet för ärendenas
föredragning inför dem. Genom besvärsinstansens inflyttning i samma
anstalt som försäkringsavdelningen torde kommittén framför allt hava avsett
att vinna de fördelar, som kunna anses förenade med ett intimt samarbete mel -

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

89

lan besvärsinstanserna och den i första hand beslutande inrättningen. Beträffande
sammansättningen av de föreslagna besvärsmyndigheterna utgick kommitténs
förslag från att det skulle vara till fördel, om sådana besvärsärenden
som i regel för de rättssökande vore av relativt mindre betydelse — dit kommittén
hänförde frågor rörande sjukersättning och begravningshjälp ■— kunde
avskiljas från övriga ärenden och behandlas under mera förenklade former än
dessa.

Mot besparingskommitténs förslag i denna del gjordes invändningar från
olika håll. Skälen för rik, för säkring sanstaltens avstyrkande voro i huvud- Tingssak
följande: Under de förutsättningar, från vilka kommittéförslaget utginge,
syntes det icke tillfredsställande att överlämna en så viktig uppgift
som besvärsprövningen åt tillfälliga, för kort tid i sänder förordnade personer
såsom bisysselsättning för dem. En rätt lagtillämpning på detta område förutsatte
ingående kunskaper och studier av motsvarande utländska förhållanden.
Även fordrades auktoritet och stabilitet i avgörandena, något som knappast
kunde garanteras ensamt genom föredragning av ärendena av en person,
som icke hade någon röst vid deras avgörande. Även ur enhetlighetens synpunkt
syntes den föreslagna organisationen vara mindre lämplig, då det syntes
kunna befaras, att samma frågor skulle kunna prövas av flera nämnder. (Bil.
sid. 40.)

Även försäkring srådet avstyrkte förslaget på i huvudsak följande grunder:
Flertalet av de frågor, som skulle komma under bedömande, vore av den
speciella art, att för deras bedömande krävdes särskild utbildning och särskild
erfarenhet, som ej de personer kunde väntas äga, vilka erhölle förordnande som
ledamöter i besvärsnämnderna. Den föreslagna organisationen innebure icke
garanti för att nämnderna skulle komma att representera någon högre och än
mindre den högsta sakkunskap på ifrågavarande område. I realiteten komme
i flertalet fall besluten att dikteras av föredragandena ehuru under nämndsledamöternas
ansvar. Många skäl talade för att kommitténs förslag även ur
organisationssynpunkt skulle visa sig innebära en sämre organisationsform
än den nuvarande. Ur besparingssynpunkt syntes det icke vara av större
betydelse, om besvärsinstansen gjordes till en avdelning i riksförsäkringsverket
eller fortfarande finge bestå som självständigt ämbetsverk. Med hänsyn
till förtroendet för avgörandena och rättssäkerheten måste däremot en dylik
sammankoppling anses olämplig, i det att besvärs- och kontrollmyndigheten
borde intaga en fri och självständig ställning (Bil. sid. 85). I

I detta sammanhang anförde försäkringsrådet, att därest besparingskommitténs
förslag bleve genomfört, förhållandena beträffande instansordningen instans på
i olika fall på socialförsäkringens område skulle bliva ett enda virrvarr. Mest socialförsäk.
ändamalsenligt och för övrigt det enda lämpliga syntes vara, att en gemensam råde.
överdomstol inrättades för samtliga socialförsäkringsgrenar. En dylik gemensam
överinstans skulle med lämplig befogenhet och erforderlig utrustning

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

kunna tjänstgöra såsom en enande länk och verka för att samarbete komme
till stånd. Försäkringsrådet erinrade även om att ålderdomsförsäkringskommittén
i sitt betänkande förordat, att en överdomstol beträffande olycksfallsförsäkringen
även skulle kunna bliva en lämplig överinstans för avgörande
av tvister rörande frågor tillhörande sjukförsäkringens eller den allmänna
pensionsförsäkringens område, samt att jämväl socialförsäkringskommittén föreslagit
en gemensam överinstans för olycksfallsförsäkringen och sjukförsäkringen
(Bil. sid. 87).

Riksför säkring sanstalten har ävenledes anfört, att det, därest sjukförsäkringen
gjordes obligatorisk, syntes böra tagas under övervägande, om det icke vore
lämpligt att för befordrande av enhetligheten mellan de olika försäkringsgrenarna
låta den för olycksfallsförsäkringen inrättade besvärsinstansen växa
ut till att omfatta samtliga socialförsäkringsgrenar.

Departe- Enligt min uppfattning måste det väcka starka principiella betänkligheter
mentschefen. satt besparingskommittén föreslagit inordna besvärsinstansen såsom en

avdelning i samma verk som det, vars beslut skola prövas. Även ur synpunkten
att bibringa de intresserade största möjliga förtroende för att avgörandet
i sista instans .sker på ett fullt opartiskt sätt synes en dylik anordning
vara olämplig. Ur kostnadssynpunkt torde det icke bliva av nämnvärd
betydelse, om besvärsinstansen göres självständig eller icke. Det torde
även kunna starkt ifrågasättas, om den uppfattning är riktig, som ligger till
grund för kommitténs förslag att en del ärenden skola handläggas under
enklare former, nämligen att vissa slag av ärenden för arbetarna äro av ojämförligt
större betydelse än andra.

Mot kommitténs förslag att arbetsgivarna skulle med sina försäkringsavgifter
bestrida även besvärsinstansens kostnader synas likaledes erinringar kunna göras.
Om man också principiellt anser, att arbetsgivarna skola betala administrationskostnaderna
för den sociala olycksfallsförsäkringen, lärer man dock
med denna uppfattning knappast komma längre än till ett åläggande för dem
att bekosta den inrättning, som har att, jämte premiesättningen, utföra skaderegleringsarbetet
i första hand. Därest statsmakterna i rättssäkerhetens intresse
och till gagn för olika grupper av intresserade anse sig böra tillskapa
ett särskilt besvärsorgan i stället för de allmänna domstola.rna, torde denna
omständighet väl näppeligen böra leda till att arbetsgivarna skola bestrida
kostnaderna även för denna besvärsinstans.

Som ett ytterligare skäl att icke nu vidtaga en sådan anordning som bespara
ngskommittén i detta hänseende föreslagit må erinras om vad de nyss citerade
myndigheterna anfört till stöd för en gemensam besvärsinstans i socialförsäkringsfrågor.
Det synes mig otvivelaktigt, att inrättande av en dylik gemensam
instans skulle vara av stor betydelse för befrämjande av socialförsäkringens
enhetlighet och att åtgärden även i övrigt skulle kunna medföra stora
fördelar. En lösning i sådan riktning bör alltså enligt min mening eftersträvas.
Visserligen låter det sig icke utan ytterligare utredning bedöma, huru -

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

91

vida ur andra synpunkter eller av lämplighetsskäl hinder komma att möta mot
att förr eller senare anordna en dylik instans. Men under alla förhållanden kan
det icke vara lämpligt att nu vidtaga en anordning sådan som den av kommittén
förordade, vilken skulle försvåra införandet av en gemensam besvärsinstans.

Vad nu anförts har varit grunden till att jag icke ansett mig kunna förorda
besparingskommitténs förslag i förevarande hänseende. I stället har i förslaget
förutsatts, att försäkringsrådet skall tillsvidare bestå i sin nuvarande gestalt.
Den ökade sakkunskap hos besvärsinstansen, som besparingskommittén
med sitt förslag bland annat velat vinna, torde kunna beredas även inom den
nuvarande organisationen, och jag återkommer härtill i det följande i samband
med motivering för ett förslag angående vissa ändringar i lagen om försäkringsrådet.
Det är även min uppfattning att, därest omorganisation av
olycksfallsförsäkringen kommer till stånd, sådana instruktionella bestämmelser
böra utfärdas för försäkringsrådet, som kunna vara ägnade att befrämja
ett gott arbetsresultat. Redan nu må emellertid anmärkas, att jag icke funnit
skäl förorda att, på sätt föreslagits i byråchefen von Sckulzenheims vid riksförsäkringsanstaltens
utlåtande över besparingskommitténs betänkande fogade
yttrande, föreslå rådets uppdelning på två särskilda avdelningar, utan torde
det vara tillräckligt, att rådets sammansättning göres något växlande, allt
efter de frågor som skola behandlas. Även till denna fråga återkommer jag i
specialmotiveringen.

Samarbete med yrkesinspektionen.

Enligt besparingskommitténs betänkande skulle såsom förut anförts yrkesinspektionen
och dess befattningshavare flyttas från socialstyrelsen och i stället
inordnas såsom en yrkesinspektionsavdelning i riksförsäkringsverket.

Huvudskälet för kommitténs förslag i detta hänseende torde hava varit
önskan att åstadkomma en nära samverkan mellan olycksfallsförsäkringens
organ och yrkesinspektionen.

Kommitténs förslag i detta hänseende har emellertid mött motstånd från
olika håll. Sålunda har förslaget avstyrkts såväl av riksf försäkring sanstalten
(Bil. sid. 37) som av socialstyrelsen (Bil. sid. 196), varjämte såväl svenska
arbetsgivareföreningen som landsorganisationen uttalat sig emot detsamma.

De skäl, som anförts för en överflyttning av yrkesinspektionen på sätt besparingskommittén
föreslagit, synas mig icke vara tillräckligt starka för att
föranleda ett upptagande i detta sammanhang av denna fråga, vilken torde
böra ses i samband med flera andra, nu icke föreliggande organisationsfrågor.
Jag har alltså icke ansett mig nu böra förorda någon ändring i förläggningen
eller organisationen av yrkesinspektionen.

Besparings kommittén.

Departe mentschefen.

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Tiden för
ikraftträdandet.

De sakkunniga.

Gransknings nämnden.

Departe mentschefen.

Den nja organisationens ikraftträdande.

Såsom förut anförts, var det besparingskommitténs uppfattning, då kommittén
i februari 1925 avgav sitt betänkande, att den nya organisationen skulle
kunna beslutas vid sistnämnda års riksdag och att i sådant fall det nya riksförsäkringsverket
skulle kunna begynna sin verksamhet den 1 januari 1926.

De inom departementet tillkallade sakkunniga hava i sina utkast förutsatt,
att den nya organisationen skulle träda i kraft den 1 januari 1927.

Mot denna del av utkastet hava samtliga ledamöter av granskningsnämnden
med undantag av herr Hansson anfört, att med hänsyn till den korta tid, som
enligt utkasten skulle bliva övrig för avveckling av de nuvarande försäkringsinrättningarnas
verksamhet och för organisationen av den nya riksförsäkringsanstalten,
de ville föreslå, att tidpunkten för ikraftträdandet måtte uppskjutas
till den 1 januari 1928. Herr Hansson har förklarat, att han anslöte sig till
förslaget om det tidigare ikraftträdandet, då den föreslagna omorganisationen
skulle för statsverket innebära en betydande årlig besparing och några nämnvärda
svårigheter för den nya organisationens genomförande redan vid sistnämnda
tidpunkt icke syntes föreligga.

Såsom anförts i det föregående, kan genomförandet av den föreslagna nyorganisationen
anses medföra en årlig besparing i förvaltningsavgifter för
staten, som beräknats omedelbart efter de två övergångsåren uppgå till över

800,000 kronor och som, efter det riksförsäkringsanstaltens övergångsstat avvecklats,
skulle stiga till nära 1,100,000 kronor årligen. Yarje års uppskov
med den nya organisationens genomförande medför alltså en ökad utgift för
statsverket på över 1 miljon kronor. Redan för det budgetår, under vilket reformen
skulle komma att träda i kraft, skulle besparingen å riksstatens utgiftssida,
ehuru reformen endast under halva budgetåret skulle vara i tillämpning,
uppgå till ett belopp, som preliminärt uppskattats till över 700,000 kronor.
Från detta belopp avgår emellertid en minskning på inkomstsidan i förvaltningsbidragen
från arbetsgivarna å omkring 200,000 kronor, men om den ifrågasatta
lagstiftningen träder i kraft den 1 januari 1927, skulle dock redan under
nästkommande budgetår åt statsverket inbesparas över en halv miljon (cirka
530,000) kronor.

Det synes mig uppenbart, att med hänsyn till de högst avsevärda belopp,
som sålunda kunna inbesparas för statsverket genom att den nya lagstiftningen
träder i kraft vid så tidig tidpunkt som möjligt, ett uppskov med ikraftträdandet
icke bör ske, med mindre det skulle visa sig oundgängligen erforderligt. T
detta hänseende må till en början erinras om att såväl besparingskommittén
som de sakkunniga ansett den nya organisationen kunna träda i kraft från och
med året näst efter det, då statsmakterna fatta sitt beslut i frågan. Inom socialdepartementet
hava sedermera verkställts ytterligare, noggranna undersökningar
i denna fråga, därvid bland annat uppgjorts en plan för det organisa -

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

93

tionsarbete som bör föregå den nya riksförsäkringsanstaltens övertagande av
verksamheten. Grunddragen av denna plan finnas återgivna i en av två bland
de inom departementet tillkallade sakkunniga upprättad promemoria, vilken
promemoria torde få såsom bilaga (Bilaga E) fogas vid detta protokoll och till
vilken jag tillåter mig att i förevarande hänseende i huvudsak hänvisa. Av denna
promemoria framgår såväl de viktigare åtgärder som böra utföras före den nya
lagstiftningens ikraftträdande, som ock den tidpunkt då dessa åtgärder behöva
vidtagas och den tid som kan beräknas åtgå för desamma. Denna plan synes
mig giva vid handen, att ett uppskov icke kan motiveras med att för övergången
erforderliga arbeten icke skulle hinna i tid utföras.

I detta sammanhang må framhållas, att det ju icke gäller att nu organisera
något nytt slag av verksamhet utan endast att skapa en ny organisation
för övertagande av uppgifter, som redan nu fyllas, ehuru på annat sätt. I själva
verket torde också övergången komma att ske ganska omärkligt, därvid givetvis
förutsattes, att den nuvarande riksförsäkringsanstalten på vanligt sätt
utför arbetet under år 1926. På sätt som angives i promemorian, torde förberedelsearbetena,
såsom premietariffens uppgörande, utarbetande av plan för
den nya anstaltens organisation och anställande av viss personal m. m. under
sådan förutsättning kunna verkställas utan slitningar eller svårigheter.

Genom ändring på en särskild punkt av de sakkunnigas utkast hava för
övrigt utsikterna för erhållande av tillräcklig tid för övergångsarbetet ökats.
Enligt de av de sakkunniga upprättade övergångsbestämmelserna till den föreslagna
lagen om riksförsäkringsanstalten skulle ledamöter i riksförsäkringsstämman
utses före den 1 oktober 1926 och stämman därefter sammanträda
under sistnämnda månad, bland annat för att välja styrelseledamöter. Hinder
för bestämmande av tidigare tidpunkter i sådant hänseende hade ansetts
möta på grund av det sätt för utseende av arbetsgivar- och arbetarrepresentanterna
i stämman, som förutsatts i de sakkunnigas utkast. Vissa av de
tilltänkta valkorporationerna kunde nämligen sannolikt icke sammanträda
förrän i september månad. Enligt det nu föreliggande förslaget, som därutinnan
överensstämmer med granskningsnämndens mening, skola arbetsgivarrepresentanterna
utses av svenska arbetsgivarföreningarnas förtroenderåd och
arbetarrepresentanterna av landsorganisationen. På detta sätt torde ledamöterna
kunna utses tidigare än sålunda förut ifrågasatts eller redan före
den 1 augusti 1926. Därigenom utsträckes förberedelsetiden med två månader,
så att densamma efter stämmans första sammanträde, då styrelse skall utses,
kommer att utgöra fyra ä fem månader.

Den andra av granskningsnämnden framställda huvudanmärkningen mot förslaget
om nyorganisationens ikraftträdande den 1 januari 1927 var, att övergångstiden
bleve för kort för att medgiva avveckling av de nuvarande ömsesidiga
olycksfallsförsäkringsbolagen. Härutinnan lärer emellertid vara att anföra
följande. Såsom torde framgå av den kommande specialmotiveringen,
följer det av ifrågavarande förslag icke nödvändigtvis, att dessa bolag skola
helt och hållet upphöra med sin verksamhet från och med den dag, då den nya

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Frågor
sammanhängande

med ö 11 ergången
till
den nya
organisationen.

ordningen träder i tillämpning. Visserligen äro sådana bestämmelser avsedda
att genomföras, att så lämpligen kan ske, men bolagen skola å andra sidan hava
möjlighet icke blott att fortfarande fungera för utgivande av sjukersättningar
m. m. i anledning av de skador vilka inträffat före den 1 januari 1927 utan
även att, i den mån bolagen icke på grund av bestämmelse i vederbörande bolagsordningar
nödgas träda i likvidation, fortfarande handhava utgivandet av
livräntor och ombesörjandet av s. k. reaktiveringsverksamhet beträffande livräntetagare
m. m. För dylik verksamhet eller för arbete i sammanhang med bolagens
likvidation torde i varje fall för en ej oväsentlig tid framåt en avsevärd
del av bolagens personal kunna, därest så önskas, vinna sysselsättning. I detta
sammanhang vill jag även erinra om att, enligt vad jag i det följande vill närmare
utveckla, det är avsett att till befattningshavare hos bolagen, som till
följd av nyorganisationen gå förlustiga sin anställning, ersättning skall utgå
efter vissa grunder.

Vid framställandet inom granskningsnämnden av ifrågavarande anmärkning
torde jämväl hava tagits hänsyn till de svårigheter, som förmodats kunna uppstå
för bolagen på grund av bundenhet under längre tider av gällande hyresavtal
om lokaler. Denna fråga lärer kunna uppkomma huvudsakligen beträffande
de största bolagen, då de flesta av de mindre hava såväl personal som lokal
väsentligen gemensamma med andra företag. Några avsevärda svårigheter
att få hyresrätten till lokalerna överlåten på andra torde i de speciella fall som
kunna tänkas uppkomma knappast föreligga. Erinras må även, att i anledning
av vad nyss anförts åtminstone under det första året efter nyorganisationen
visst lokalbehov alltjämt torde komma att göra sig gällande.

Det kan måhända i detta sammanhang förtjäna att ytterligare erinras, att
ifrågavarande försäkringsbolag äro ömsesidiga och att de icke hava eller ens
få hava till ändamål att bereda delägarna någon vinst. Några ekonomiska
intressen av bolagens fortbestånd, vilka äro av sådan natur att statsmakterna
hava anledning att vid ordnande av olycksfallsförsäkringens organisation taga
hänsyn till desamma, lära alltså knappast kunna föreligga för delägarna.

I enlighet med vad jag sålunda anfört har jag, på grund av de stora besparingar
.som stå att vinna för statsverket genom den ifrågasatta nyorganisationens
snara ikraftträdande, ansett mig böra biträda förslaget om att den nya
lagstiftningen skall träda i tillämpning från ingången av år 1927. I

I detta sammanhang vill jag även beröra några frågor, som sammanhänga
med övergången till den nya organisationen. Dessa frågor äro dels av organisatorisk
och dels av ekonomisk natur.

Beträffande organisationen har på skäl som anförts i den nyss citerade promemorian
(Bilaga E) det ansetts vara lämpligt att från och med det nya
systemets ikraftträdande den nya riksförsäkringsanstalten skall helt och hållet
övertaga den nuvarande riksförsäkringsanstaltens verksamhet, även i vad avser
arbetsuppgifter som avse tid före den njm lagstiftningens ikraftträdande. Såsom
anförts i promemorian torde dessa uppgifter i huvudsak vara följande:

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

95

1) definitiv reglering av försäkringsavgifter för .större arbetsgivare för år
1926;

2) debitering av försäkringsavgifter för mindre arbetsgivare för år 1926 med
undantag för arbetsgivare i Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping, för
vilka nämnda debitering verkställts redan under år 1926;

3) behandling av klagomål över avgifter, som påförts mindre arbetsgivare i
arbetsgivarförteckningarna för år 1926 och tidigare år;

4) reglering av skador, som inträffat under år 1926 och tidigare och för
vilka anmälan inkommit före den 1 januari 1927 men som vid nämnda tidpunkt
ännu icke slutreglerats;

5) reglering av skador, som inträffat under år 1926 och tidigare år men som
den 1 januari 1927 ännu icke blivit anmälda;

6) utgivande av från den nuvarande riksförsäkringsanstalten utgående livräntor
enligt 1916 års lag i anledning av olycksfall, som inträffat under åren
1918—1926;

7) utgivande av från den nuvarande riksförsäkringsanstalten utgående livräntor
enligt 1901 års lag;

8) utarbetande av olycksfallsstatistik för åren 1925 och 1926.

Vad dessa uppgifter närmare innebära torde tillfyllest framgå av promemorian,
till vilken jag alltså tillåter mig att i sådant hänseende hänvisa.

Vad angår de ekonomiska förhållandena beträffande övergången, har man
-— i överensstämmelse med vad som föreslagits skola gälla sedan övergången
skett — ansett sig böra utgå från den grundsatsen, att den nya anstalten skall
för de uppgifter, som den sålunda bör övertaga från det nu gällande systemet
erhålla full ersättning med belopp motsvarande den nya anstaltens kostnader
för ändamålet.

Senare torde jag få tillfälle att anmäla förslag om proposition till riksdagen
rörande ordnandet av dessa ersättningsfrågor, men torde jag redan nu böra i
allmänna drag angiva, huru desamma enligt mitt förmenande skola ordnas.
Därvid torde en uppdelning av kostnaderna böra ske i två grupper, förvaltningskostnader
och prestationskostnader.

En verkställd kalkyl över förvaltningskostnaderna för dessa övertagna uppgifter
har givit vid handen, att sagda kostnader, därest de komma att uppgå
till samma belopp som för närvarande, kunna beräknas utgöra omkring 500,000
kronor i ett för allt. Närmare lärer beloppet icke kunna bestämmas, förrän
den nya riksförsäkringsanstaltens räkenskaper för dess första verksamhetsår
föreligga avslutade, och ^anordnande av ersättning för ändamålet torde böra
bero på framställning från anstalten vid nämnda tidpunkt, d. v. s. tidigast
under budgetåret 1927—-1928.

Till en del komma de sålunda angivna förvaltningskostnaderna att täckas
av vissa under samma tid till statsverket inflytande inkomster. Av de förvaltningskostnadsbidrag,
som enligt 16 § i gällande lag skola erläggas av arbets -

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

givarna och försäkringsbolagen, har, även om organisationsförslaget godkännes,
under nästkommande budgetår beräknats komma att inflyta ett belopp av

400,000 kronor, vilket belopp avser tid före den 1 januari 1927. Och ännu under
budgetåret 1927—1928 har beräknats komma att i dylika bidrag inflyta
omkring 350,000 kronor.

De prestatimskostnader, som komma att åvila den nya anstalten på grund
av dess övertagande av den nuvarande riksförsäkringsanstaltens verksamhet,
på sätt nyss sagts, torde böra täckas genom överförande till den nya anstalten
av de hos nuvarande anstalt befintliga fondmedlen.

Här torde det vara lämpligt att lämna en kortfattad redogörelse för de fonder,
riksförsäkringsanstalten upplagt i och för av anstalten bedriven verksamhet
enligt 1916 och 1901 års lagar. Enligt 19 § i 1916 års lag skola de till
anstalten jämlikt lagen inflytande försäkringsavgifterna ingå till en fond, som
förvaltas enligt grunder, vilka bestämmas av Konung och riksdag. 1917
års riksdag har, med bifall till vad Kungl. Maj:t därutinnan föreslagit, godkänt
vissa grunder för förvaltningen av denna fond, vilka finnas intagna i
ett av Kungl. Maj:t den 29 juni 1917 utfärdat reglemente. Fonden uppgick
vid 1924 års utgång till 38,153,631 kronor, varav livräntereserven, d. v. s.
sammanlagda kapitalvärdet av före sistnämnda tidpunkt beviljade livräntor,
utgjorde 30,651,223 kronor, ersättningsreserven, d. v. s. det beräknade kapitalvärdet
av övriga ersättningar i anledning av olycksfall, som inträffat
före samma tidpunkt, till 4,900,000 kronor samt den s. k. premieutjämningsoch
säkerhetsfonden till 2,602,408 kronor. Den fond, som bildats i och
för anstaltens verksamhet enligt 1901 års lag, har enligt ett av Kungl. Maj :t
den 31 december 1921 meddelat beslut intill 1924 års utgång av anstalten
förvaltats särskilt, därvid bestämmelserna i förutnämnda reglemente den 29
juni 1917 i tillämpliga delar länt till efterrättelse. Denna fond uppgick vid
1924 års utgång till 8,219,591 kronor, därav livräntereserven utgjorde 5,952,077
kronor och säkerhetsfonden ej mindre än 2,267,514 kronor. Emellertid har

1924 års riksdag, med bifall till en av Kungl. Maj:t härutinnan avlåten proposition
(nr 172), som föranletts av framställning från riksförsäkringsanstalten,
medgivit, att fonden enligt 1901 års lag finge från och med den 1 januari
1925 sammanläggas med fonden enligt 1916 års lag samt att därefter
från den sålunda sammanlagda fonden skulle utgivas jämväl de ersättningar
som det ålåge riksförsäkringsanstalten att utbetala enligt 1901 års lag.
Den sålunda medgivna sammanslagningen har också ägt rum från och med

1925 års ingång. Dock låter det sig utan svårighet beräkna, huru stor del av den
sammanlagda fonden, som belöper å anstaltens verksamhet enligt 1916, respektive
1901 års lagar. En genom de sakkunnigas försorg verkställd preliminär
uppskattning av läget, sådant det kommer att te sig vid 1926 års utgång, giver
vid handen, att i fonden enligt 1916 års lag ingående livränte- och ersättningsreserver
då torde komma att uppgå till omkring 44 miljoner kronor och den däri
ingående premieutjämnings- och säkerhetsfonden till lägst 1,5 miljoner kronor.
Fonden enligt 1901 års lag har vid samma tidpunkt beräknats komma att upp -

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

97

gå till omkring 8 miljoner kronor, därav livräntereserven ansetts uppgå till omkring
5,5 miljoner kronor och säkerhetsfonden till omkring 2,5 miljoner kronor.

Prestationskostnaderna för den nya anstalten i anledning av övergången avse,
såsom framgått av redogörelsen för de övertagna uppgifterna, dels sjukersättningar
och begravningshjälp enligt 1916 års lag, dels livräntor enligt 1916 och
1901 års lagar. Vad då till en början angår livräntorna, är det uppenbart, att den
nya anstalten för övertagande av skyldigheten att utgiva desamma bör erhålla
ett belopp, motsvarande livräntornas kapitalvärde. Då i förutnämnda belopp för
förvaltningskostnader i anledning av övergången icke inräknats kostnaden för
utgivande av livräntor, bör vidare till det kapitalbelopp som sålunda skall utgivas
till den nya anstalten läggas erforderligt belopp såsom ersättning för
denna kostnad. Detta förvaltningstillägg torde, enligt vad förutnämnda promemoria
(Bilaga E) giver vid handen, skäligen böra bestämmas till en och
en halv procent av kapitalvärdet av de livräntor, som utgå på grund av försäkringar
enligt 19.16 års lag. I fråga om livräntor enligt 1901 års lag synes,
enär någon reaktiveringsverksamhet beträffande dessa icke förekommer, förvaltningstillägget
kunna på sätt i nämnda promemoria förordats begränsas till
en procent.

Vidare bör den nya anstalten tydligen erhålla ett belopp, som svarar mot
ersättningsreserven för verksamheten enligt 1916 års lag.

Förutom värdehandlingar eller penningbelopp, motsvarande livräntereserverna
vid 1926 års utgång enligt 1916 och 1901 års lagar jämte förut angivna.
förvaltningskostnadstillägg ävensom ersättningsreserven vid samma tidpunkt
enligt 1916 års lag, torde — efter verkställande av erforderliga noggrannare
beräkningar angående huru stor del av den sammanslagna fonden,
som belöper å verksamheten enligt respektive lagar — skäligen böra till den
nya riksförsäkringsanstalten överlämnas såsom säkerhetsfond dels ett belopp,
motsvarande fem procent av livräntereserven enligt 1901 års lag, dels ock,
i den mån medel finnas för ändamålet tillgängliga hos den nuvarande riksförsäkringsanstalten,
likaledes intill fem procent av livräntereserven enligt
1916 års lag ävensom av den del av ersättningsreserven, som svarar mot kapitalvärdet
av livräntor.

Som framgår av de nyss anförda siffrorna komma efter det att sålunda ifrågasatt
överlämnande av fondtillgångar till den nya anstalten ägt rum, de medel
som härflyta från verksamheten enligt 1901 års lag att visa ett överskott av
över 2 miljoner kronor. Såsom i det följande skall närmare utvecklas, är avsikten
att av detta överskott skola tagas erforderliga medel för bestridande av
tillämnade ersättningar åt sådan icke ordinarie personal hos den förutvarande
riksförsäkringsanstalten och personal hos de ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolagen,
som till följd av omorganisationen förlorar sin anställning. Återstoden
av samma överskott torde tills vidare böra reserveras för kommande användning
för något olycksfallsförsäkringen närstående ändamål. Å verksamheten enligt
1916 års lag kan enligt vad siffrorna utvisa överskott av motsvarande natur
icke förväntas uppstå.

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 90 käft. (Nr 109).

7

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

I samband med redogörelsen för de med övergången till det nj-a systemet
sammanhängande kostnadsfrågorna må även nämnas, att vid början av den nya
anstaltens verksamhet ett visst förskott av statsmedel torde bliva erforderligt.
Förut har anförts, att organisationsarbetet för den nya anstalten bör begynna redan
under år 1926, och för detta ändamål kommer att erfordras utbetalning av
arvoden åt riksförsäkringsstämmans ledamöter, åt styrelsen samt i viss utsträckning
åt personal. Därjämte måste bestridas utgifter för lokalhyra, tryckning,
skrivmateriaiier1 och dylikt. Vidare skall anstalten redan från nyåret
1927 övertaga hela sin blivande verksamhet och alltså från nämnda tidpunkt
vidkännas fulla personal- och övriga administrationskostnader. Anstalten skall
även från samma tidpunkt utbetala ersättningar av olika slag. Först under loppet
av första kvartalet 1927 komma emellertid försäkringsavgifter att inflyta
till anstalten. För täckande av kostnaderna före 1927 års ingång bör tydligen
staten lämna anstalten visst förskott. Då det icke med säkerhet kan påräknas,
att i de överlämnade fondmedlen komma att ingå kontanta medel i tillräcklig
omfattning, torde förskottet böra avse jämväl de medel, som erfordras för täckande
av anstaltens löpande utgifter under början av år 1927. Storleken av detta
förskott har ansetts kunna uppskattas till 650,000 kronor, av vilket belopp emellertid
minst 250,000 kronor kan beräknas komma att återbetalas redan under
nästkommande budgetår. Återstående 400,000 kronor hava ansetts böra få innestå
hos anstalten i avräkning på förenämnda anstalten tillkommande ersättning
för förvaltningskostnader belöpande å verksamhet, som avser tid före den 1 januari
1927.

I denna översikt över de med övergången förenade kostnaderna har icke berörts
den ersättning, som bör tillkomma den nya riksförsäkringsanstalten i och
för fullgörande av uppgifter, som icke tillhöra olycksfallsförsäkringen enligt
1901 och 1916 års lagar. Även om dessa kostnader i viss mån avse verksamhet,
belöpande å tid före den nya lagens ikraftträdande, representera desamma
nämligen en årligen återkommande efterhandsutgift för statsverket, varför desamma
ansetts rätteligen böra medtagas i beräkningen över de årliga kostnaderna.

Med ett närmare utförande jämväl av de sist behandlade frågorna torde böra
få anstå till den senare tidpunkt, då fråga kan bliva om framläggande för riksdagen
av proposition i ämnet.

Ersättning åt viss personal lins riksförsäkringsanstalten och de ömsesidiga
bolagen.

I detta sammanhang torde ytterligare en fråga av ekonomisk innebörd böra
något beröras. En följd av centraliseringen och den personalminskning, man
därigenom vill vinna, blir uppenbarligen, att en del av personalen hos den nuvarande
riksförsäkringsanstalten och hos de ömsesidiga bolagen blir överflö -

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

90

dig. Vad angår antalet personer, som sålunda skulle gå miste om sin anställning
och icke erhålla sådan hos den nya anstalten, är det svårt att för närvarande
göra någon beräkning, da man icke kan bedöma, i vilken omfattning befintlig
personal kan komma att användas för den nya anstaltens räkning eller
fortfarande tagas i anspråk inom de ömsesidiga bolagen.

Det synes mig uppenbart, att i den man nuvarande befattningshavare hos Beparteriksförsäkringsanstalten
och de ömsesidiga bolagen icke på sätt nyss antytts mentschefe:
erhålla fortsatt anställning, de i anledning därav böra erhålla någon ersättning
från statens sida. Detta gäller naturligen icke riksförsäkringsanstaltens ordinarie
befattningshavare, vilka som följd av organisationsförslagets genomförande
skulle bliva överförda på övergångsstat och alltså komma att åtnjuta
lön å sådan stat. Men beträffande anstaltens övriga befattningshavare liksom
i fråga om bolagens tjänstemän torde det med skäl kunna sägas, att då statsmakterna
genom en lagstiftningsåtgärd sådan som den nu ifrågasatta undanröja
förutsättningarna för deras tidigare anställning, de icke skäligen kunna
undandraga sig att i viss mån sörja för dessa personer. Emellertid är frågan om
de grunder efter vilka dylik ersättning bör utgå till personer i olika ställning
ännu icke slutligt utredd, och jag är alltså icke för dagen beredd att
framlägga något förslag i frågan. Jag torde lämpligen vid ett senare tillfälle
få återkomma därtill.

Redan i detta sammanhang torde emellertid få anmärkas, att de sålunda
ifrågasätta ersättningarna icke äro avsedda att föranleda någon direkt statsutgift.
I samband med frågan om tiden för den nya organisationens ikraftträdande
har nyss erinrats därom att från olycksfallsförsäkringsverksamheten
enligt 1901 års lag återstår ett överskott, sedan från vederbörande fondmedel
frånräknats kapitalvärdet av alla enligt nämnda lag utgående livräntor tilllika
med säkerhetstillägg och ersättning för förvaltningskostnad. Över nämnda
överskott lära statsmakterna kunna förfoga på det sätt, att en del därav användes
till bestridande av ifrågavarande ersättningar. I samband med den kommande
behandlingen av frågan om nu avsedda ersättningar torde alltså böra
upptagas spörsmålet om inhämtande av riksdagens medgivande till att erforderligt
belopp av sagda överskottsmedel tages i anspråk för nämnda ändamål.

Samarbete med sjukkassorna.

Bland de punkter, som redan i detta sammanhang torde böra behandlas, är
den som rör riksförsäkringsanstaltens samarbete med sjukkassorna.

Redan ålderdomsförsäkringskommittén hade till behandling upptagit frågan iIderdomsom
samverkan mellan olycksfallsförsäkringens organ och sjukkassorna ehuru försäkringskommittén
icke funnit nödigt att upptaga bestämmelse därom i det av kom- kommittinmittén
avgivna lagförslag, som ligger till grund för gällande olycksfallsförsäkringslag.
I motiveringen till nämnda förslag har emellertid kommittén utförligt
behandlat frågan. Utgångspunkten för denna behandling var kommitténs

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

hemställan, att bestämmelser om karenstid i fråga om olycksfallsförsäkringen
icke skulle upptagas. Denna hemställan hade av kommittén väsentligen motiverats
därmed, att obligatorisk sjukförsäkring icke vore genomförd i vårt
land. Då man, anförde kommittén, under sådana förhållanden ej kunde utgå
ifrån att den skadade under sjukdomstiden skulle i varje eller ens det övervägande
antalet fall omhändertagas av sjukförsäkringen och då åtminstone
tills vidare direkt ersättningsplikt för arbetsgivaren ej syntes kunna förordas,
hade man icke någon annan utväg än att åt olycksfallsförsäkringen överlämna
beredandet av ersättning även för den första tiden efter olycksfallet. Emellertid
hade det synts kommittén, som om de svårigheter vilka måste uppkomma
genom en nödfallsåtgärd sådan som karenstidens borttagande, skulle kunna i
avsevärd mån minskas, därest ett intimare och mera ändamålsenligt samarbete
mellan riksförsäkringsanstalten och de bestående sjukkassorna kunde komma
till stånd.

Ett dylikt samarbete syntes kommittén företrädesvis i tvenne avseenden kunna
åstadkommas, nämligen dels därigenom att vissa sjukkassor skulle fungera
såsom ombud för riksförsäkringsanstalten med huvudsakligen liknande uppgifter
som tillkomme anstaltsombuden, dels även därigenom att anstalten
skulle med för ändamålet lämpliga sjukkassor kunna ingå ett slags återförsäkringsavtal
av innebörd, att dessa kassor inom sitt verksamhetsområde i
större eller mindre omfattning övertoge ansvaret för sjukdomstiden, d. v. s. tiden
innan invaliditet ansågs hava inträtt. Samarbetet mellan olycksfalls- och sjukförsäkringens
organ hade, anförde kommittén, i den schweiziska lagstiftningen
ordnats genom särskilda lagbestämmelser, enligt vilka s. k. erkända sjukkassor
vore skyldiga att åtaga sig uppdrag såsom ombud för olycksfallsförsäkringen
ävensom att under de sex första veckorna efter olycksfallet övertaga försäkringen.
Att för vårt land redan nu söka genom lagbestämmelser ordna ett
samarbete av ifrågavarande art hade emellertid icke synts kommittén lämpligen
kunna ifrågasättas med hänsyn till beskaffenheten av den nuvarande sjukkasselagstiftningen
i vårt land. Härtill komme, att, som bekant, det övervägande
antalet sjukkassor för närvarande endast lämnade kontant sjukhjälp
men ej läkarvård och läkemedel och därför ej alltid lämpade sig för den ifrågavarande
uppgiften.

Social- I socialförsäkringskommitténs år 1919 framlagda förslag angående obliga^kommittén''
dorisk sjukförsäkring intogs emellertid ett stadgande om att vid sjukdom,
som avsåges i lagen om försäkring för olycksfall i arbete, det skulle åligga
den allmänna sjukkassa inom vilkens område den sjuke vistades att för
den försäkringsinrättnings räkning i vilken han vore försäkrad enligt nämnda
lag utgiva ersättning enligt samma lag, intill dess att inrättningen
funne lämpligt att själv övertaga utgivandet av ersättningen. För uppkommande
omkostnader skulle kassan äga att av försäkringsinrättningen erhålla
skälig gottgörelse. Sjukkassa skulle också äga att med den i förslaget ifrågasatta
sjukkasseöverstyrelsens medgivande och mot skälig gottgörelse för uppkommande
kostnader för försäkringsinrättnings räkning åtaga sig verksamhet

Kungl. Maj:ts proposition nr 109. 101

för genomförande inom sjukkasseområdet av den obligatoriska olycksfallsförsäkringen.

I motiven till detta stadgande redogjorde kommittén för de skäl, som anförts
för och mot en s. k. karenstid i fråga om olycksfallsförsäkring, och yttrade
därom att de å ömse sidor anförda skälen otvivelaktigt vore förtjänta av
synnerligt beaktande, varför den tveksamhet som framträtt vid denna frågas
behandling måste anses såsom ganska naturlig. Bland annat yttrade kommittén
därom, att det även ur principiell synpunkt syntes få anses riktigt, att
samtliga olycksfall i arbete omfattades av den speciellt därför avsedda försäkringen.
Men å andra sidan kunde man enligt kommittén ej förneka betydelsen
av att vården av de egentliga sjukdomsfallen och de mindre skadorna
övertoges av sjukförsäkringens organ, vilka på grund av sin verksamhet hade
stora förutsättningar att kunna väl fylla denna uppgift. Särskilt måste det
till följd av den lokala begränsningen av sjukkassornas verksamhet ofta ställa
sig lättare för dem att utan omgång och tidsutdräkt lämna de skadade vård
och ersättning, än vad förhållandet i många fall måste antagas vara för
olycksfallsförsäkringens organ. Kommittén hade därför för sin del sökt finna
en utväg, genom vilken skulle kunna på ett tillfredsställande sätt tillvaratagas
det berättigade hos båda de i denna fråga framträdande åsikterna. Genom en
anordning sådan som den nyssnämnda av kommittén föreslagna, kombinerad
med karenstidens slopande, komma enligt kommittén den skadade i de flesta
fall att på det för honom bekvämaste sättet erhålla understöd, medan å andra
sidan åt olycksfallsförsäkringens organ bevarades möjlighet till ett ingripande,
så snart dess intresse det krävde. Bestämmelsen om rätt för sjukkassa att åtaga
sig verksamhet för försäkringsinrättningens räkning hade förestavats av samma
skäl som legat till grund för ålderdomsförsäkringskommitténs förslag i
enahanda hänseende.

I specialmotiveringen utvecklade kommittén vidare, att den uppgift som
skulle komma att vila på sjukkassorna skulle innebära skyldighet för dem att
vid sjukdom till följd av olycksfall i arbete i regel lämna den erforderliga vården
och att endast i undantagsfall •— såsom där lämpligare vård ansåges kunna
erhållas på annat sätt eller då så borde ske med avseende å framtida invaliditet
— vården borde övertagas av olycksfallsförsäkringens organ. Sjukkassan
skulle vara berättigad dels till ersättning för sina utgifter enligt lagen
och dels till gottgörelse för sina omkostnader, och kassan skulle alltså vara
direkt ekonomiskt intresserad i behandlingen av olycksfallen. Då enligt kommitténs
förslag understöden enligt sjukförsäkringslagen och olycksfallsförsäkringslagen
skulle komma att utgå efter väsentligen samma grunder, syntes
befattningen med olycksfallen icke komma att medföra särskilda svårigheter
för sjukkassorna. Försäkringsinrättningen skulle enligt den föreslagna bestämmelsen
icke vara skyldig att utom i fråga om gottgörelse för de särskilda omkostnaderna
ersätta kassan mera än vad som skäligen motsvarade vad inrättningen
själv i dylikt fall skolat utgiva. Då emellertid ersättningens belopp
i första hand bestämdes genom beslut av sjukkassan, kunde rättelse vinnas
genom anförande av besvär över sjukkassans beslut.

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Besparings kommittén.

Tanken på samarbete mellan olycksfallsförsäkringens organ och sjukkassorna
upptogs också av besparingskommittén. Som förut anförts har kommittén
i allmänhet utgått från att samarbete mellan socialförsäkringens olika grenar
vore i hög grad önskvärt. Genom ett av kommittén framställt förslag att på
varje plats endast skulle få finnas en enda statsunderstödd sjukkassa skulle nu,
anförde kommittén, splittringen i den lokala sjukkasseorganisationen bortfalla.
Då härtill komme, att genom kommitténs förslag om centralisering av olycksfallsförsäkringsverksamheten
de hittillsvarande yttre hindren för en närmare
samverkan av nyss antydd art blivit avlägsnade, borde enligt kommittén en
dylik samverkan kunna komma till stånd. Syftet med samarbetet skulle vara,
att de skadades oförmåga till arbete skulle underkastas bättre kontroll och
att de skadade snarast möjligt skulle omhändertagas och erhålla lämplig
vård, varigenom utgifterna för försäkringens prestationer borde kunna nedbringas.

På i huvudsak dessa skäl föreslog besparingskommittén, att sjukkassa som
av den föreslagna försäkringsavdelningen i riksförsäkringsverket och av sin
tillsynsmyndighet, d. v. s. socialstyrelsen, prövades lämplig för uppgiften skulle
vara skyldig att åtaga sig att meddela försäkring för sådan ersättning till
skadade arbetare, som vore att hänföra till sjukersättning; alltså icke invaliditetsersättning
(livränta) eller ersättning till efterlevande. Åtagandet skulle
till en viss grad ske på egen risk, d. v. s. sjukkassorna skulle — vare sig försäkringsavdelningen
bestämde och uppbar premierna och sedan till kassorna
överlämnade ett mot de övertagna riskerna svarande belopp eller kassorna efter
av anstalten fastställda tariffer själva debiterade och direkt från arbetsgivarna
uppburo premierna — mot erhållande av premiebeloppet bestrida förekommande
ersättningar utan återkravsrätt — annat än i undantagsfall — hos försäkringsavdelningen.

Vad anginge den tid för vilken sjukkassorna sålunda skulle övertaga ersättningsskyldigheten
borde det enligt kommitténs uppfattning tillses, att densamma
ej gjordes alltför kort. Å andra sidan borde den icke heller göras för
lång, så att sjukdomstillståndets upphörande och invaliditetens inträdande i
allt för stor utsträckning infälle inom ifrågavarande tidrymd. Med hänsyn
till verkställd utredning (betänkandet sid. 262—263) dels angående olycksfallens
fördelning efter sjuktidens längd, dels angående den tid som i regel förflöte
mellan olycksfallet och invaliditetens inträdande i sådana fall där olycksfallen
medfört dylik påföljd, föreslog därför kommittén, att sjukkassa skulle
äga åtaga sig ersättningar för tiden från och med den femtonde dagen ■—
d. v. s. från utgången av den av kommittén förordade förkortade karenstiden
— till och med den sextiotredje dagen efter olycksfallet. Så snart invaliditet
eller dödsfall inträdde, skulle försäkringsavdelningen omedelbart övertaga ersättningsskyldigheten.

Enligt kommitténs beräkning skulle, därest samtliga olycksfall komme att
övertagas av sjukkassor, antalet fall då sjukersättning skulle utgå från centralanstalten
komma att nedgå till något mer än tio procent av hela antalet
olycksfall. Redan innan samarbetet fullt kommit i gång skulle emellertid,

Kungl. May.ts proposition nr 109.

103

efter den föreslagna förkortningen av karenstiden ock därest karenstidsförsäkring
icke finge meddelas av riksförsäkringsverkets försäkringsavdelning, antalet
av avdelningen behandlade olycksfall sannolikt icke komma att överskrida
antalet av de olycksfall, som för närvarande behandlades av försäkringsinrättningarna.
Sjukkassorna skulle givetvis även, också där de icke övertoge sådana
uppgifter som nyss sagts, i större utsträckning än för närvarande kunna
gorå tjänst i egenskap av ombud för försäkringsinrättningen och i sådan
egenskap verkställa sjukkontroll samt uppgöra och kontrollera arbetsgivarförteckningar.

I sin specialmotivering (sid. 260 ff.) utvecklade kommittén närmare skälen
för att kommittén föreslagit ett samarbete av dylik art och icke stannat vid
att påyrka, att sjukkassornas uppgift skulle inskränka sig till att förskottera
eller å försäkringsinrättningens vägnar utgiva ersättning, vilken sedan
skulle återregleras från inrättningen. Beträffande detta sista alternativ hade
kommittén funnit, att det knappast skulle komma att medföra några mera
avsevärda fördelar i jämförelse med vad som skulle vinnas genom att inrättningen
själv ombesörjde skaderegleringen. Av detsamma skulle nämligen
följa en vidlyftig granskning av de från sjukkassorna gjorda utbetalningarna,
och vid denna granskning skulle möta samma svårigheter som för närvarande
vidlådde den centraliserade skaderegleringen. Ett samarbete på dylika grunder
hade visserligen redan etablerats av riksförsäkringsanstalten, dock endast
med ett fåtal kassor, inalles 15, och i stort sett befunnits fördelaktigt och arbetsbesparande.
Sannolikt skulle dock förhållandena komma att ställa sig annorlunda,
om ett samarbete efter dessa linjer skulle avse ett större antal kassor
av skiftande storlek och kompetens. Därest sjukkassorna finge på egen risk
övertaga viss del av försäkringen, skulle dessa brister otvivelaktigt väsentligt
förminskas.

Beträffande fördelarna med ett samarbete av den av kommittén förordade
arten framhöll kommittén vidare, att utom det att därigenom den onödiga omgång
som måste följa av att skaderegleringen skedde från en för hela landet
gemensam central anstalt, till stor del skulle upphöra, sjukkassorna vidare
skulle såsom försäkringsgivare för olycksfallsförsäkringen få större intresse
av att öva erforderlig kontroll över de skadade. Även de kortvariga sjukdomsfallen
skulle sålunda kunna ställas under effektiv kontroll. Vederbörande
kassas sjukbesökare kunde vid skilda tillfällen göra sin rond hos de skadade i
hemmen och skulle då hava tillfälle att övertyga sig om huruvida och i vad
mån sjukdomstillstånd och arbetsoförmåga fortfarande förelåge, samt att
efterse att den skadade ställde sig läkares anvisningar till efterrättelse. Dessutom
kunde sjukkassan i de fall, då de skadade infunne sig på kassans expedition
för att utfå sin ersättning, hava tillfälle att följa deras tillfrisknande.

Kommittén anförde slutligen, att när framdeles erfarenhet vunnits rörande
sjukkassornas förmåga att handhava sjukvårdsgöromål m. m., det torde kunna
tagas under övervägande att utsträcka sjukkasseersättningstiden eller eventuellt
att till sjukkassorna överlåta regleringen på egen risk av olycksfallsersättningarna
under hela sjukdomstiden.

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Yttranden

över

besparings kommitténs förslag.

I de yttranden, som avgivits över besparingskommitténs förslag, bär frågan
om samarbetet mellan olycksfallsförsäkringens organ och sjukkassorna icke
mera allmänt berörts. Följande uttalanden hava emellertid gjorts.

Riks för säkring sanstalten ansluter sig i sitt yttrande (Bil. sid. 7) i princip
till tanken, att en gemensam lokal underbyggnad för hela socialförsäkringen
bär eftersträvas, varigenom kostnaderna för understöden kunde nedbringas och
centralorganens förvaltningskostnader skulle minskas. Bland annat skulle i sådant
fall olycksfallsersättningarna i avseende å sjukhjälpstiden eller en del därav
kunna överflyttas till sjukkassorna, vilka därjämte skulle bliva ombud för
olycksfallsförsäkringen i vissa avseenden. Besparingskommitténs förslag i
förevarande avseende kunde dock icke anses tillfredsställande, då det byggde
på framtidsförhoppningar, om vilkas realiserande man ännu icke kunde förutsäga
något. ■— Av anstaltens yttrande framgår, att anstalten anser samarbete
lämpligen kunna komma till stånd allenast med eu obligatorisk social sjukförsäkring.

För säkring srådet (Bil. sid. 75) anser det kunna ifrågasättas, huruvida genom
kommitténs förslag kunde åt de frivilliga sjukkassorna givas en sådan
organisation, att erforderliga garantier erhölles för att de skulle kunna fylla
de tillämnade uppgifterna beträffande olycksfallsförsäkringen. Vidare anför
försäkringsrådet (Bil. sid. 84), att det vore ovisst, om sjukkassorna för den av
besparingskommittén ifrågasatta, jämförelsevis obetydliga tillökningen i statsbidrag
skulle vara villiga att åtaga sig uppgifter för olycksfallsförsäkringen.
Försäkringsrådet erinrar även om vissa svårigheter, som ur dess synpunkt
skulle komma att följa med ett system, enligt vilket sjukkassorna skulle i förevarande
hänseende handla på eget ansvar.

Försäkring sinspektionen (Bil. sid. 97) förklarar likaledes, att det syntes
mindre sannolikt, att den förordade vägen skulle visa sig framkomlig. Den
schweiziske lagstiftaren hade tänkt sig ett sådant samarbete, men olycksfallsförsäkringsanstalten
i Schweiz hade funnit sig icke kunna genomföra detsamma.
Ett av skälen härtill vore den intressemotsats som hade sin grund däri att
sjukkassorna icke hade intresse av att genom omsorgsfull vård förhindra invaliditet.

Jämväl socialstyrelsen (Bil. sid. 185) anser cn samverkan av a.ntydd art
ändamålsenlig och önskvärd men finner, att utsikterna för densamma vore
synnerligen problematiska med den organisation av sjukkasseverksamheten
som kommittén tänkt sig. Hela riket komme icke att bliva försett med sjukkassor,
men även för de orters vidkommande där sjukkassor komme att finnas
syntes de endast mera undantagsvis bliva skickade att övertaga de av kommittén
ifrågasatta uppgifterna. Endast i de större städerna samt i allmänhet,
i mera''folkrika orter syntes man kunna förvänta, att de frivilliga sjukkassorna
skulle vara i stånd att handhava jämväl olycksfallsförsäkringsverksamheten.
övertagandet på egen risk av en del av olycksfallsförsäkringen skulle dessutom
ofta ställa kassorna inför synnerligen svårlösta och invecklade rättsfrågor. —
Styrelsen har emellertid betonat, att de sålunda gjorda erinringarna uteslutande
gällde beträffande på frivillighet grundade sjukkassor. Under förutsätt -

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

105

ning att sjukförsäkringen gjordes obligatorisk syntes de anförda svårigheterna
komma att försvinna eller i allt fall i väsentlig grad förringas.

Även sjukkasseförbundets styrelse (Bil. sid. 305) har uttalat sig i förevarande
fråga och därom yttrat, att styrelsen funne sjukkassornas skyldighet given
att efter förmåga lämna sin medverkan till ett samarbete mellan olika socialförsäkringsgrenar.
Det kunde dock ifrågasättas, huruvida man hade anledning
att i sådant avseende hysa större förväntningar, innan en obligatorisk sjukförsäkring
kommit till stånd. Det ville på vidare anförda skäl synas styrelsen,
att den sjukförsäkring som enligt besparingskommitténs förslag skulle komma
att representeras av de statsunderstödda sjukkassorna tills vidare endast i
mycket otillfredsställande grad komme att äga de erforderliga förutsättningarna
för övertagandet och utförandet av den roll gentemot angivna övriga
grenar av socialförsäkringen, som inom en färdig sådan försäkring borde tillkomma
sjukförsäkringen och dess organ.

De ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening förklarar (Bil. sid. 287)
sig anse det ovisst, om med det ifrågasatta systemet större förhoppningar kunde
ställas på åvägabringande av en fruktbärande samverkan, varför föreningen
ville ställa sig avvaktande till förslaget.

I det av de inom socialdepartementet tillkallade sakkunniga utarbetade utkastet
till lag om försäkring för olycksfall i arbete hade i 3 § upptagits bestämmelser,
avsedda att möjliggöra ett samarbete mellan riksförsäkringsanstalten
och sjukkassorna. I sådant hänseende stadgades i nämnda paragraf i utkastet,
att riksförsäkringsanstalten skulle äga att med sjukkassa, som åtrijöte
statsbidrag, träffa avtal därom att kassan skulle inom sitt verksamhetsområde
eller viss del därav mot vederlag av anstalten på eget ansvar övertaga
skyldigheten att bestämma och utgiva vissa av de enligt olycksfallsförsäkringslagen
utgående ersättningarna, nämligen ersättningar till skadad arbetare
-—- alltså icke till efterlevande — som belöpte å de 63 första dagarna efter
olycksfallet och som utgjordes av annat än livränta och särskilda hjälpmedel
såsom konstgjorda lemmar och dylikt. De ersättningar som skulle utgå från
sjukkassorna voro alltså sjukpenning samt läkarvård, läkemedel och sjukhusvård.
Liksom enligt besparingskommitténs förslag skulle alltså enligt detta
utkast sjukkassorna stå viss egen risk.

Ifrågavarande punkt i de sakkunnigas utkast sammanhängde nära med det
av andra sakkunniga inom socialdepartementet utarbetade utkastet angående
nyorganisation av sjukförsäkringen, enligt vilket sistnämnda utkast centralisering
av sjukkasseväsendet på de olika orterna skulle söka ernås på den väg,
att statsbidrag endast tilldelades en sjukkassa å varje ort, samt kraven på
de statsunderstödda sjukkassornas prestationer väsentligen höjdes i gengäld
mot att statsbidragen ökades. Enligt utkastet skulle i lagen om sjukkassor intagas
bestämmelse om rätt för sjukkassor att med tillsynsmyndighetens begivande
med riksförsäkringsanstalten träffa avtal om övertagande av skyldighet
att bestämma och utgiva ersättningar till .skadad arbetare jämlikt olycksfallsförsäkringslagen.

De sakkunniga.

106

Kung!. Maj:ts proposition nr 109.

Granskningsnämnderna
in. fl.
Granskniugsnämnden
för
olycksfallsförsäkringen.

Inom den för granskning av utkasten rörande olycksfallsförsäkringen tillkallade
nämnden hava i fråga om samarbete med sjukkassorna avgivits följande
yttranden:

Herrar Bernström, Kempe och von Sydow hava a.nfört:

»Såsom skäl för en centralisering av olycksfallsförsäkringen har anförts
betydelsen av samarbete med socialförsäkringens övriga grenar, i främsta rummet
med sjukförsäkringen. Innan en genomförd plan föreligger beträffande
arten av detta samarbete, är det givetvis icke möjligt bedöma dess betydelse för
organisationsfrågan. Beträffande det samarbete, som i förslaget förutsättes
skola komma till stånd med sjukkassor å olika orter, anse vi oss dock böra
göra vissa erinringar.

Därest sjukkassorna skulle kunna övertaga de kortvariga olycksfallen, skulle
detta i tvenne avseenden kunna bliva till stor fördel. Dels skulle de skadade
kunna få snabbare vård, dels skulle kontrollen förbättras. Den förstnämnda fördelen
upphäves emellertid delvis på grund av den ökade omgången med olycksfallsanmälans
insändande till riksförsäkringsanstalten. Vad å andra sidan den
förbättrade kontrollen beträffar kan densamma i sin ordning komma att bliva
lidande på grund av den omständigheten, att kassans medlemmar, som ju ofta
äro arbetare, själva välja styrelse, vilken sålunda kan befaras komma att vara
i saknad av den opartiskhet, som är nödvändig för en betryggande kontroll.
Härtill komma även andra förhållanden, som äro ägnade att förringa betydelsen
av ifrågavarande samarbete. Det förekommer exempelvis icke sällan, att
prövning måste företagas rörande graden av nedsättningen av den skadades
arbetsförmåga. Frågor av denna art äro ofta mycket komplicerade, och man
torde därför icke kunna antaga, att sjukkassornas styrelser komma, att äga den
kompetens, som ovillkorligen måste fordras för handläggning av dylika frågor.

Med hänsyn till de betydande växlingar olycksfallsrisken är underkastad
från tid till annan, är det även tvivelaktigt, huruvida kassorna kunna anses
tillräckligt stabila för övertagande av den del av olycksfallsförsäkringen, som
svarar mot ersättningsskyldigheten på grund av sjukdom under de 63 första
dagarna efter olycksfallet.»

Herr Kvarnzelius har yttrat, att det enligt hans uppfattning komme att
bliva förknippat med betydande svårigheter att på lämpligt och betryggande
sätt ordna det ifrågasatta samarbetet med sjukkassorna även med den ifrågasatta
förändringen i dessas organisation och ställning.

Herrar Hansson, Johansson och Thorherg hava med instämmande av herr
Carlsson yttrat:

»Ett samarbete mellan olycksfallsförsäkringen och sjukkassorna av den art,
som det föreliggande förslaget avser att realisera, skulle, såsom omedelbart
inses, bliva till gagn icke endast för olycksfallsförsäkringen utan även för
sjukkassorna.

Samtidigt med att olycksfallsförsäkringen erhåller ökade möjligheter att
bereda de skadade snabb vård skulle samarbetet med sjukkassorna även innebära
en förbättrad kontroll. För sjukkassorna skulle samarbetet bliva av
största betydelse därigenom att dessa bereddes tillfälle att komma i beröring
med flera arbetare, varigenom man kan vänta, att sjukkasseverksam heten skall
komma att ytterligare stimuleras.»

Fröken Hesselgren har anfört följande:

»En av de största svårigheterna för ett rationellt ordnande av vårt socialförsäkringsväsende
torde vara bristen på lämpliga lokalorgan. I här förelig -

Kung!,. M.aj:ts proposition nr 109.

107

gande förslag utgår man ifrån, att man genom en reviderad sjukkasseförordning
skulle i sjukkassorna erhålla dessa organ. Härigenom skulle möjligheter
till betydande förenklingar i administrationen av olycksfallsförsäkringen
yppa sig. Man skulle från centralanstalten kunna avlyfta arbetet med de kortvariga
skadorna samt erhålla den lokala tillsynen och den lokala kännedomen
om fallen, som är så i hög grad av nöden för ett rättvist utmätande av ersättningarna,
ävensom en bättre möjlighet till samarbete med andra försäkringsgrenar.
Den rationellaste lösningen vore måhända att taga steget fullt ut till
obligatorisk sjukförsäkring, men under förhanden varande förhållanden torde
en utveckling av sjukkassorna på den här föreslagna vägen åtminstone vara ett
bestämt steg i den riktning man vill komma och ett medel att pröva sig fram
utan att ge sig in på några oöverkomliga kostnader.»

Fröken Hesselgren har vidare förklarat, att lämpligheten och nyttan av en
centralisering för närvarande av olycksfallsförsäkringen enligt hennes uppfattning
vore i så hög grad avhängig av möjligheten att på föreslaget vis använda
sjukkassorna, att ett genomförande av detta förslag, såvitt hon för närvarande
kunde se, måste av henne ställas som villkor för anslutning till sakens
omedelbara realiserande. Slutligen har fröken Hesselgren tillagt, att det syntes
vara uteslutet att med nuvarande organisation av olycksfallsförsäkringen
tänka sig ett dylikt samarbete med sjukkassorna, då dessa ej gärna kunde
tänkas samarbeta med ett flertal försäkringsinrättningar.

Granskningsnämnden har till sin prövning haft överlämnat jämväl det förut
berörda utkastet till förordning rörande moderskapsunderstöd åt kvinnor i visst
industriellt arbete. Jämväl detta irtkast byggde på att den föreslagna riksförsäkringsanstalten
— som i första hand skulle hava att bestämma och utgiva
dylikt understöd — skulle kunna träffa avtal med sjukkassorna om övertagande
av dylik verksamhet. Beträffande sådant samarbete har någon erinran icke gjorts
inom granskningsnämnden.

För granskning av de utarbetade utkasten rörande nyorganisation av sjukförsäkringen
har likaledes varit tillkallad en granskningsnämnd. Denna
nämnd — som givetvis haft att ur sjukkassornas synpunkt pröva det ifrågasatta
samarbetet mellan dem och riksförsäkringsanstalten — har icke funnit
sig föranlåten att göra någon erinran beträffande sådant samarbete.

Socialstyrelsen, som yttrat sig över utkastet rörande sjukförsäkringen, har
i förevarande hänseende icke haft annat yttrande än att styrelsen ifrågasatt,
att det skulle göras till en skyldighet för de statsunderstödda sjukkassorna att,
då så påfordrades av socialstyrelsen, åtaga sig samarbete med olycksfallsförsäkringen.

Såsom jag torde få tillfälle att anföra senare denna dag, är det min förhoppning,
att förslag till nyorganisation av sjukförsäkringen, byggt på det
nyss omförmälda sakkunnigutkastet, skall kunna föreläggas 1926 års riksdag,
och redan i dag torde jag komma att hemställa om inhämtande av lagrådets
yttrande över förslag till vissa ändringar i lagen om sjukkassor, vilka ansetts
erforderliga för nyorganisationens genomförande. Med hänsyn till det
nära sambandet mellan den nu behandlade punkten beträffande olycksfallsförsäkringens
organisation och förslagen rörande sjukförsäkringen torde jag

Granskningsnämnden
för
sjukförsäkringen.

Social styrelsen.

Förslag
angående
nyorganisation
av
sjukförsäkringen.

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

böra i detta sammanhang i korthet angiva grundlinjerna för sistnämnda förslag,
särskilt i vad de beröra samarbetet med olycksfallsförsäkringen.

I likhet med de sakkunnigas utkast innebär förslaget, att statsbidrag endast
skall lämnas åt en sjukkassa på varje ort. Varje sjukkassa skall antagas till
statsunderstödd för ett visst område, och inom detta bosatta personer äga icke
ingå i och endast i vissa undantagsfall kvarstå i annan statsunderstödd sjukkassa
än denna. Genom att samtidigt höja statsbidraget har man avsett att uppnå
en koncentration av sjukkasserörelsen, så att så småningom den statsunderstödda
sjukkassan a varje ort skall komma att omfatta alla sjukkassemedlemmar
inom området och även erhålla en i jämförelse med sjukkasserörelsens nuvarande
omfattning ökad anslutning från de befolkningslager, som staten med
sina bidrag till sjukkasserörelsen främst avser att hjälpa. Det har även ansetts
kunna förväntas, att dylika s. k. enhetskassor skola erhålla större stadga än de
flesta av de nuvarande kassorna, och till befrämjande av en dylik utveckling
hava bestämmelser föreslagits av innebörd att på visst sätt utjämning skall
ske av större delen av sjukkassornas risker på grund av de långvarigare sjukdomsfallen,
ävensom att sjukkassornas sjukhjälpsverksamhet och den av dem
jämväl bedrivna verksamheten för meddelande av s. k. begravningshjälp skola
hallas strängt atskilda., sa att inkomster härflytande från den ena försäkringsgrenen
icke under några förhållanden kunna komma att användas för den
andra. I förslaget ingår även, att de statsunderstödda sjukkassorna skola lämna
sjukhjälp under en tid av minst tre år för varje sjukdom eller sammanhängande
följd av sjukdomar, därvid såsom sjukdom skall räknas jämväl av
sjukdom föranledd varaktig oförmåga till arbete. Emellertid är det även avsett,
att såsom villkor för statsbidrag skall föreskrivas, att sjukkassorna i sina
stadgar intagit vissa bestämmelser till förhindrande av att dubbelförsäkring
äger rum i förhållande till olycksfallsförsäkringen. Sålunda skall statsunderstödd
sjukkassa enligt sina stadgar icke liga att under tid, då olycksfallsersättning
utgår, utgiva sjukersättning med högre belopp än som motsvarar
skillnaden mellan den sjukpenning, för vilken försäkring tagits, och olycksfallsersättningen.
Att ersättning för läkarvård icke kan utgå i do fall, då sådan
vård erhålles på grund av olycksfallsförsäkring, lärer redan enligt gällande
bestämmelser vara tydligt. I de föreslagna bestämmelserna angående statsbidrag
ingår även, att i den mån statsbidrag till sjukkassorna utgår i förhållande
till det antal dagar, under vilket kassan lämnat sjukersättning, statsbidrag
ej skall utgå för tid då samtidigt olycksfallsersättning åtnjutits.

Vad angår de sist återgivna bestämmelserna till undvikande av dubbelförsäkring
bör måhända tilläggas, att desamma ansetts icke kunna innebära någon
avsevärd olägenhet för sjukkassorna eller obillighet mot de sjukförsäkrade.
Med ett system av sjukkassor, innefattande icke blott industriarbetare utan
även andra befolkningsgrupper, torde nämligen bestämmelserna endast betyda,
att den särskilda sjukdomsrisk, som på grund av yrkesfaran för olycksfall föreligger
för arbetarna och som andra sjukkassemedlemmar eljest fått bidraga
till att med sina premier täcka, uteslutes från sjukförsäkringen, i följd varav

Eungl. Maj:ts proposition nr 109.

109

alla sjukkassemedlemmar få erlägga premier allenast för den av olycksfall i
arbete oberoende sjukdomsrisken.

I fråga om dessa åtgärder till motverkande av dubbelförsäkring överensstämmer
förslaget med ett av de sakkunniga för sjukförsäkringens organisation
alternativt framlagt förslag, som förordats av granskningsnämnden för
nämnda försäkring.

Redan inledningsvis bar jag tillkännagivit såsom min uppfattning, att sam- Depnrtearbetet
mellan olika socialförsäkringsgrenar bör i så stor utsträckning som mentsc}iefenmöjligt
utvecklas och befrämjas. Ett av de områden, där åtgärder för ett dylikt
samarbete redan nu äro möjliga att vidtaga, har, såsom anförts redan vid
behandlingen av organisationsfrågan, synts mig vara det nu närmast ifrågavarande.
De mångfaldiga fördelar, som stå att vinna genom att sjukförsäkringens
lokala organ komma att biträda jämväl vid olycksfallsförsäkringens
administration, hava klart framgått av i det föregående återgivna uttalanden.
Meningsskiljaktighet synes näppeligen heller råda därom att ett dylikt samarbete
i princip är önskvärt, utan åsikterna torde snarare gå isär beträffande
frågan huruvida detsamma lämpligen kan genomföras på den föreslagna vägen
eller över huvud innan en obligatorisk sjukförsäkring kommit till stånd.

Vad då först angår möjligheten att redan för närvarande vidtaga åtgärder
för ett samarbete på olycksfallsförsäkringens område, är det till en början
givet, att ett dylikt samarbete skulle ställa, sig betydligt lättare, därest en
allmän och obligatorisk sjukförsäkring vore gällande eller kunde nu genomföras.
Då emellertid, såsom i det föregående anförts, införandet av en sådan
försäkring sannolikt måste låta vänta på sig en avsevärd tid, har det synts
mig, att ett allvarligt försök ändock bör göras att komma ett steg framåt
i fråga om samarbetet mellan den centrala olycksfallsförsäkringsanstalten och
sjukkassorna.

Väl synes det vidare uppenbart, att med nu befintlig organisation något
mera allmänt eller betydelsefullt samarbete i sådant hänseende icke gärna
kan komma till stånd. De ifrågasatta reformerna beträffande olycksfallsförsäkringens
och sjukförsäkringens organisation torde emellertid undanröja
de två väsentliga hindren mot samarbetet. Genom enhetskassesystemets genomförande
på sjukförsäkringens område göres ett slut på den nuvarande
mycket starka splittringen på olika sjukkassor, och organ åstadkommas som
utan svårighet torde kunna taga befattning med alla olycksfallsförsäkrade
arbetare, även dem som överhuvud icke äro sjukförsäkrade. Och genom den
ifrågasatta centraliseringen i fråga om olycksfallsförsäkringen, varigenom vinnes,
att alla arbetare inom ett visst område äro försäkrade i en och samma
inrättning, skulle, i enlighet med vad jag tidigare utvecklat, skapas det andra
ledet i den för samarbete å viss ort nödvändiga förbindelsen mellan de båda
försäkringsgrenarna.

Det är visserligen tydligt, att på den av de sakkunniga ifrågasatta vägen
man icke omedelbart når fram till ett fullständigt system med sjukkassorna
såsom lokala organ för olycksfallsförsäkringen. Utvecklingen kommer tydligen
att gestalta sig så, att samarbetet endast undan för undan utsträckes till allt

no

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

flera orter, och måhända kommer det på den ifrågasatta vägen aldrig att fullständigt
omfatta hela riket. Även om obligatorisk försäkring infördes, torde
emellertid förhållandena sannolikt komma att utveckla sig på ungefär enahanda
sätt, möjligen med den skillnaden att ordnandet av samarbetet kunde ske något
hastigare. Mycket är dock vunnet redan därest å alla större industriorter
sjukkassorna fungera såsom olycksfallsförsäkringsorgan, och då det synes sannolikt,
att de ekonomiskt starkaste kassorna komma att bliva tillfinnandes just
å de orter, där industrien är mest utvecklad, skulle genom ett samarbete mellan
riksförsäkringsanstalten och kassorna å sådana orter jämförelsevis snabbt en betydlig
avlastning av skaderegleringsarbetet från anstalten kunna äga rum. Ur
viss synpunkt kan det emellertid rent av synas lämpligt, att samarbetet endast
småningom utvecklas. Därest samarbetet — såsom nyss förutsatts — begynnes
på de orter, där de ekonomiskt starkaste och bäst organiserade sjukkassorna finnas,
har man nämligen möjlighet att småningom pröva sig fram till den lämpligaste
detaljregleringen av förhållandet mellan riksförsäkringsanstalten och
sjukkassorna samt att efter hand komma till en noggrann uppfattning om vilka
krav som måste ställas på en kassa, vilken skall användas som organ för anstalten.

Ett av huvudsyftena med det ifrågasatta samarbetet är givetvis här liksom
annars på socialförsäkringens område att åstadkomma besparingar. Vad
denna speciella punkt angår, torde i viss mån besparing kunne ske redan beträffande
förvaltningskostnaderna, i det att de förvaltningsbidrag som riksförsäkringsanstalten
kommer att utgiva till sjukkassorna knappast lära komma
att uppgå till så stort belopp som den summa, vilken genom sagda avlastning
inbesparas för anstalten — i de flesta fall då olycksfall drabbar person
som är medlem i en sjukkassa, skulle ju kassan ändock haft bestyret med sjukpennings
bestämmande och även för detta fall hade på grund av förut berörda
regler till undvikande av dubbelersättning kassan måst utreda, till vilket belopp
olycksfallsersättningen för vederbörande skulle uppgå. Men den största besparingen
lärer vara att vänta beträffande själva prestationskostnaderna. Stora
belopp torde nämligen vara att vinna genom att sjukkassorna med sina större
möjligheter till tillsyn över ersättningstagarna och med sin personkännedom betydligt
lättare än en central anstalt kunna förhindra, att olycksfallsersättning
oberättigat utgår. För att sjukkassorna skola hava tillbörligt intresse för att
utöva sådan tillsyn, torde det emellertid vara erforderligt att, såsom de sakkunniga
föreslagit, kassorna själva stå viss risk; felaktigt utbetalade ersättningar
böra alltså bli en utgift för kassan. Fn regel av sådan innebörd utesluter
emellertid icke att kassorna erhålla garanti mot att i följd av oväntat stor
olycksfallsfrekvens lida förlust, något vartill jag återkommer i det följande.

Ur de skadades synpunkt torde den väsentliga fördelen med att olycksfallsersättningen
erhålles genom en sjukkassa vara, att ersättningen på detta sätt
kan utbetalas utan dröjsmål. Visserligen har det påståtts, att vården skulle
bliva fördröjd, men detta torde bero på en missuppfattning angående formerna
för samarbetet mellan anstalten och sjukkassorna. I sjukkasseområden, beträffande
vilka överenskommelse träffats med sjukkassa om övertagande av för -

Kungl. May.ts proposition nr 109.

111

säkringen, skall nämligen enligt vad som är avsett anmälan om inträffade
olycksfall ingivas direkt till sjukkassan, som för övrigt har att även oberoende
av sådan anmälan omedelbart vidtaga erforderliga åtgärder för beredande av
lämplig vård och lagstadgad ersättning åt den skadade.

I detta sammanhang må erinras om att övertagande från sjukkassas sida av
viss del av försäkringen icke betager den skadade rätten att, därest han av
någon anledning icke kan utfå ersättning av kassan, vända sig mot riksförsäkringsanstalten.

Mot ett samarbete med sjukkassorna i enlighet med den av de sakkunniga
verkställda bearbetningen av besparingskommitténs förslag hava, såsom framgått
av den lämnade redogörelsen, från olika håll framställts även andra anmärkningar.

En sådan anmärkning är, att skaderegleringen hos sjukkassorna icke skulle
komma att ske med tillräcklig opartiskhet; en sjukkassas styrelse skulle kunna
bestå av arbetare, som hade intresse av att sköta olycksfallsförsäkringen så, att
deras kamrater så mycket som möjligt tillgodosåges. Denna anmärkning torde
kunna bemötas med vad nyss anförts om att kostnaderna för felaktigt utbetalta
ersättningar skola stanna på sjukkassorna själva; redan i socialförsäkringskommitténs
förslag — enligt vilket som förut anförts kassorna icke själva
skulle stå någon risk — ingick, att ersättning icke skulle utgå för annat än
rättmätigt utbetalta ersättningar. Det torde också få anses uteslutet, att de
sjukbesökare som handhava sjukkontrollen i sjukkassorna skulle komma att
fullgöra sin kontrolluppgift på ett mindre samvetsgrant sätt i de fall där sjukdomen
förorsakats av olycksfall. Snarare skulle det kunna vara att befara, att
sjukkassorna bestämma olycksfallsersättningarna för lågt, särskilt för dem som
icke äro medlemmar i vederbörande sjukkassa. Korrektiv häremot finnes emellertid
dels i den enskildes besvärsrätt samt riksförsäkringsanstaltens kontroll
och möjlighet att underställa ett beslut försäkringsrådets prövning samt försäkringsrådets
befogenhet att utan klagomål upptaga och göra ändring i visst
beslut, och dels däri att med enhetskassesystemet inom sjukförsäkringen följer,
att envar person som på grund av att han står utanför sjukkassan anser sig
missgynnad har möjlighet att utan avsevärda kostnader inträda i denna.

Vidare har anförts, att stor ojämnhet mellan olika år skulle råda beträffande
olycksfallsfrekvensen och att därför sjukkassorna skulle kunna bliva utsatta
för risker som kunde äventyra kassornas bestånd. Häremot torde kunna anföras
vad besparingskommittén yttrat därom att kommittén låtit verkställa en
utredning, av vilken framginge att växlingarna i olycksfallsrisken under den
s. k. sjukkasseersättningstiden icke vore större, än att sjukkassor av icke alltför
ringa omfattning skulle kunna utan svårighet övertaga olycksfallsersättningarna
i den av kommittén föreslagna omfattningen. Kommittén har emellertid
tillagt, att bildande av en för samtliga kassor gemensam utjämningsfond möjligen
komme att erfordras. Härvid borde dock icke förbises, att en oinskränkt
möjlighet för kassorna att få anlita en dylik fond kunde verka försvagande
på vederbörande sjukkassors intresse av omsorgsfull kontroll över ersättningsbehovet
under sjukdomstiden.

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Inom departementet verkställda kompletterande utredningar i förevarande
hänseende hava givit enahanda resultat som det, vartill besparingskommittén
sålunda kommit. Antalet sjukdagar per årsarbetare på grund av olycksfall
är nämligen vida mindre än antalet sjukdagar på grund av andra sjukdomsorsaker.
Sålunda uppgick för år 1922 antalet sjukdagar per årsarbetare, anställda
hos större arbetsgivare, från och med första till och med sextiotredje
dagen efter olycksfallet till endast 1,15. Antalet sjukdagar per år och medlem
inom de statsunderstödda sjukkassorna torde med den ifrågasatta förlängningen
av sjukhjälpstiden kunna — bortsett från sjukdagar föranledda av olycksfall
i arbete — uppskattas till i genomsnitt omkring 10.20. Givetvis skulle
emellertid inom vissa sjukkasseområden en högre olyeksfallsrisk bliva rådande
än inom andra områden, allt efter den utsträckning i vilken olika yrken förekomma
inom områdena. Olj^cksfallsrisken är nämligen väsentligt olika inom
skilda yrken. Härtill kommer emellertid hänsyn att tagas vid bestämmande
av de försäkringsavgifter, som sjukkassorna hava att uppbära från anstalten.

Till belysning av den växlande sjukdomsrisken på grund av olycksfall
dels inom olika yrkesgrupper, dels år från år inom samma yrkesgrupp an -

Yrkesgrupp	Antal sjukdagar per årsarbetare bos större arbetsgivare på grund av olycksfall i arbete under tiden t. o. m. 63:rije dageu efter olycks-fallet.
	1918	1919	1920	1921	1922
Malmbrytning................	3.32	3.66	2.94	3.06	3.80
Malmförädling................	3.29	2.91	2.52	2.61	3.01
Metallindustri................	2.16	1.82	1.59	1.63	1.73
Stenindustri.................	2.01	1.83	1.57	2.01	2.15
Jordbruk och skogsbruk ............	1.14	1.10	1.17	1.17	1.27
Träindustri..................	2.85	2.38	2.04	2.25	2.56
Pappersindustri................	1.60	1.62	1.48	1.30	1.66
Näringsindnstri...............	0.82	0.88	0.94	0.89	0.94
Textilindustri................	0.38	0.35	0.38	0.33	0.39
Läder- och gummiindustri...........	0.92	0.58	0.58	0.57	0.49
Kemisk-teknisk industri............	1.74	1.G5	1.33	1.56	1.82
Byggnadsverksamhet.............	1.99	.1.00	1.61	1.72	1.92
Kraft-, belysnings- och vattenverk.......	1.52	1.32	0.96	1.18	1.30
Handel, varulager, kontor...........	0.39	0.35	0.36	0.35	0.38
Sjöfart med tillhörande transport........	1.78	2.01	2.10	2.28	2.29
Samfärdsel utom sjöfart............	1.27	1.17	1.12	0.94	0.89
Ämbetsverk, skolor etc.............	0.11	0.14	0.18	0.17	0.14
Kommunala institutioner...........	0.26	0.15	0.24	0.27	0.21
Hushåll, restanranter etc............	0.28	0.30	0.33	0.27	0.33
Diverse företag och yrken (obetydlig grupp) . . .	0.90	0.48	0.13	0.29	0.40
Samtliga yrkesgrupper	1.34	1.19	1.10	1.04	1.15

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

113

givas i den anförda tablån antalet sjukdagar per årsarbetare hos större arbetsgivare
på grund av olycksfall i arbete under tiden t. o. in. sextiotredje dagen
efter olycksfallet under åren 1918—1922 för de tjugu huvudyrkesgrupper, som
ingå i den av riksförsäkringsanstalten utarbetade olycksfallsstatistiken.

Det torde böra uppmärksammas, att under den period som de angivna siffrorna
avse, betydande kastningar inträffat beträffande näringslivet, vilket medfört
en större ojämnhet i olycksfallsfrekvensen än som kan väntas uppstå mellan
mera normala år.

Beträffande den gottgörelse, som kassorna skola hava att uppbära från riksförsäkringsanstalten,
är följande att framhålla. Från anstalten bör en kassa
erhålla dels ett förvaltningsbidrag, svarande mot ökningen i dess kostnader på
grund av det övertagna arbetet för olycksfallsförsäkringen, och dels ett belopp
som motsvarar så stor del av de arbetsgivare påförda försäkringsavgifter för
arbetare inom sjukkasseområdet, som belöper å den övertagna risken för sjukersättningen
under tiden till och med den sextiotredje dagen efter olycksfallet.

Vid fastställandet av försäkringsavgifterna särskilt beträffande större företag
inom de olika sjukkasseområdena kommer givetvis hänsyn att tagas till de
speciella riskförhållandena vid dessa olika företag. Givetvis böra därjämte garantier
lämnas för att en sjukkaesa icke tillfogas förlust på grund av onormalt
stor olycksfallsfrekvens inom området. I vilken utsträckning och i vilken form
detta bör ske är emellertid en fråga, som knappast kan besvaras generellt och
som för övrigt snarast tillhör det bedömande av villkoren för samarbete, vilket
bör ske hos riksförsäkringsanstalten, socialstyrelsen och vederbörande kassa.
Så mycket torde emellertid kunna sägas, att flera andra utvägar än den av besparingskommittén
föreslagna med en utjämningsfond lära kunna komma under
övervägande.

Icke heller i andra hänseenden torde några närmare regler rörande samarbetet
böra för det närvarande meddelas. Såsom framgått av det föregående
har det icke ansetts tillrådligt att gå längre än att möjliggöra avtal
om samarbete med sjukkassorna, och vid träffande av dylikt avtal torde vad
angår sjukkassornas och riksförsäkringsanstaltens egna inbördes förhållanden
vidsträckt frihet böra råda att fastställa de bestämmelser, som i det speciella
fallet kunna med hänsyn till vunnen erfarenhet anses lämpliga. Denna
avtalsfrihet bör dock vara inskränkt genom att från sjukkassornas sida avtalet
skall vara gillat av tillsynsmyndigheten.

I fråga om sådana åtgärder, som må anses erforderliga för säkerställande av
de skadades rätt, bör först erinras om, att sjukkassa skall äga att bestämma
och utgiva allenast egentliga sjukersättningar, varemot de mera invecklade ersättningsfrågorna
(bestämmande av livräntor åt invalider eller efterlevande
m. m.) skola handläggas av riksförsäkringsanstalten. Det har anmärkts, att
det -—• nämligen i och för bestämmande av sjukpenning — icke sällan förekommer,
att prövning måste företagas rörande graden av nedsättning av den skadades
arbetsförmåga och att man icke kunde antaga, att sjukkassornas styrelser
komme att äga den erforderliga kompetensen för handläggning av dylika
ofta mycket komplicerade frågor. Häremot kan — bortsett från att frågor

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 90 Käft. (Nr 109). 8

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Riks fSrsäkringsanstaltens

skrivelse den
31 mars 1917.

av denna art vid bestämmande av sjukpenning icke äro av tillnärmelsevis samma
betydelse som vid bestämmande av livränta — anföras dels att prövning
av dylika frågor i första hand alltid ankommer på läkare och dels att i tveksamma
fall kassan har den möjligheten att tillerkänna den skadade provisorisk
sjukpenning och verkställa definitiv reglering av densamma först efter det
att utlåtande inhämtats från riksförsäkringsanstalten. Ej heller 1orde kunna
invändas, att det för sjukkassorna skulle möta svårigheter att fastställa beloppet
av den arbetsförtjänst efter vilken sjukpenningen skall beräknas. Den för
detta ändamål nödiga prövningen förenklas nämligen högst väsentligt, därest,
såsom förevarande förslag innehåller, sjukpenning skall beräknas efter s. k. intervallsystem,
varom mera i det följande (sid. 138 ff.) -

Emellertid torde i administrativ väg böra meddelas vissa kontrollbestämffielser,
framför allt i avseende å anmälan om inträffat olycksfall. Å de orter, där
sjukkaésa skall utgiva ersättning, synes sådan anmälan alltid böra göras i två
exemplar, av vilka sjukkassan skall till riksförsäkringsanstalten översända det
ena tillika med underrättelse om sjukkassans beslut i ersättningsfrågan. Härigenom
skulle anstalten hava tillfälle att pröva, huruvida anledning finnes att
påkalla rättelse i kassans beslut eller huruvida anstalten till äventyrs i syfte
att bereda den skadade mera effektiv vård själv bör omedelbart övertaga vården
om honom. Ävenledes torde det böra åligga kassan att, sedan ett olycksfall
slutreglerats, om detsamma insända rapport till riksförsäkringsanstalten, som’
därigenom skulle få tillfälle att pröva, huruvida anledning finnes att påfordra
rättelse i ärendets behandling.

På de skäl, som jag i det föregående anfört, har jag i huvudsak anslutit mig
till det av besparingskommittén framförda och av de sakkunniga närmare utförda
förslaget om sjukkassornas användande såsom organ för olycksfallsförsäkringen.
I överensstämmelse med denna uppfattning utformade stadganden
hava intagits i 3 § i föreliggande förslag till ny olycksfallsförsäkringslag.

Gränsen mellan s. k. större och mindre arbetsgivare.

Såsom förut anförts, äro arbetsgivarna med hänsyn till debitering och uppbörd
av försäkringsavgifter fördelade i två grupper, större arbetsgivare, eller
sådana som i regel sysselsätta minst fem arbetare, och mindre arbetsgivare,
som omfatta alla övriga. För de senare sker debiteringen och uppbörden i sammanhang
med kronouppbörden, under det att för de större arbetsgivarna riksförsäkringsanstalten
direkt ombesörjer detta arbete.

Frågan om uppdelning av arbetsgivarna i »större» och »mindre» upptogs
först i en riksförsäkringsanstaltens skrivelse till Kungl. Maj:t den 31 mars 1917
angående vissa ändringar i mantalsskrivningsförordningen. I denna skrivelse
framhöll riksförsäkringsanstalten, att då någon skyldighet för arbetsgivarna
att anmäla försäkringspliktig verksamhet icke stadgats i olycksfallsförsäkringslagen,
'' det ålåge anstalten att själv skaffa sig kännedom om avgiftspliktiga
arbetsgivare. Det gällde därför att finna någon form för införskaffande
av de uppgifter som vore erforderliga för försäkringsavgifternas bestämmande,
vilken form kunde vinna tillämpning med avseende å det stora flertalet försäk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 109. 115

ringar utan att därvid alltför mycket betunga arbetsgivarna eller föranleda
alltför stor omgång och kostnad för riksförsäkringsanstalten.

Efter att närmare hava utvecklat skälen för en uppdelning av arbetsgivarna
i två grupper, större och mindre arbetsgivare, anförde riksförsäkringsanstalten
bland annat följande:

»Att uppdraga en exakt gräns mellan de försäkringar, som----äro att

anse som större eller mindre, är naturligen för närvarande, innan någon erfarenhet
med avseende å denna fråga kunnat vinnas, mycket vanskligt. Riksförsäkringsanstalten
har emellertid ansett sig kunna antaga, att till mindre
försäkringar, i fråga om vilka således mantalslängdernas uppgifter kunna antagas
vara för ifrågavarande ändamål tillräckliga, i allmänhet böra hänföras
sådana försäkringar, som omfatta arbetare i rörelse, arbetsföretag eller annan
verksamhet, där i regel användas högst 4 arbetare eller motorkraft om mindre
än 3 effektiva hästkrafter. Övriga försäkringar skulle anses såsom större.
I fråga om några kategorier av yrken torde gränsen emellertid möjligen kunna
sättas något högre. Dessutom kan ju tänkas, att efter vunnen erfarenhet detsamma
kan visa sig vara förhållandet med flera yrken.»

Riksförsäkringsanstalten framhöll vidare, att då försäkringsavgifterna för
de mindre försäkringarna skulle bestämmas på grundval av uppgifter, som
lämnades vid mantalsskrivningen, det bleve erforderligt att dessa uppgifter
utsträcktes till att omfatta även den anställda personalens antal och huvudsakliga
sysselsättning, varom anteckning sålunda måste inflyta i mantalslängden.
En dylik anteckning skulle dock i själva verket endast behöva göras
med avseende på de mindre arbetsgivarna. Då emellertid senare vunnen erfarenhet
möjligen kunde giva vid handen, att en höjning av gränsen mellan mindre
och större arbetsgivare vore lämplig, och då det självfallet vore till väsentlig
fördel, att i så vidsträckt omfattning som möjligt använda det i mantalslängderna
och mantalsuppgifterna befintliga materialet, ansåge riksförsäkringsanstalten,
att nämnda anteckning i mantalslängderna borde avse arbetsgivare
även med flera arbetare än fyra. Å andra sidan vore det av vikt att icke ålägga
mantalsskrivningsförrättarna att i avsevärdare utsträckning avgiva uppgifter,
som sedermera kanske icke skulle komma till användning. Med hänsyn till
dessa synpunkter föreslog riksförsäkringsanstalten, att i mantalslängderna
skulle — åtminstone tillsvidare — intagas uppgift om arbetarantalet endast i
de fall, då antalet ej överstege sju.

I enlighet med denna framställning föreskrevs genom förordning den 14 juni
1917 (nr 444) sådan ändring i förordningen den 6 augusti 1894 angående
mantalsskrivning, att i mantalslängden skulle i därför avsedda kolumner för
varje arbetsgivare, hos vilken i regel under året vore anställda högst sju tjänare
eller andra arbetare, utsättas antalet sådana arbetare, och skulle därvid särskilt
uppgivas antalet arbetare i varje slag av rörelse eller verksamhet, som av
samma arbetsgivare utövades.

I den samma den 14 juni utfärdade förordningen (nr 413) angående uppbörd
av avgifter för försäkringar i riksförsäkringsanstalten jämlikt lagen om
försäkring för olycksfall i arbete hänfördes till mindre försäkringar rörelse,
företag eller annan verksamhet, vari minst fem arbetare eller drivkraft om
minst tre effektiva hästkrafter användes.

Förordning
den 14 juni
1917 angående
ändringar
i mantalsskrivningsförordningen.

Förordning
den 14 juni
1917 angående
uppbörd
av avgifter
för försäkringar
i riksforsäkringsanstalten.

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Riks försäkringsanstaltens

skrivelse den
10 januari
1920.

Social försäkrings kommittén.

förordning
den 31 mars
1922.

Kommittén
för socialförsäkringens

organisation.

Besparings koinmittéu.

Frågan om gränsen mellan större och mindre arbetsgivare upptogs ånyo av
riksförsäkringsanstalten i skrivelse till Kungl. Maj:t den 10 januari 1920
angående förenklingar i avseende å ämbetsverket åliggande uppgifter m. m.
I nämnda skrivelse föreslog anstalten bland annat, att redan i olycksfallsförsäkringslagen
måtte införas en uppdelning av arbetsgivarna i större och
mindre. Till den förra gruppen skulle alla de arbetsgivare räknas hos vilka
i regel under året vore anställda flera än sju tjänare eller andra arbetare, och
till den andra gruppen de arbetsgivare, hos vilka i regel under året vore anställda
högst sju tjänare eller andra arbetare. För sistnämnda grupp föreslogs
dessutom införande av obligatorisk försäkring i riksförsäkringsanstalten, avseende
jämväl den nuvarande karenstiden, med enhetliga försäkringsvillkor. Rätt
till försäkring för olycksfall utom arbete eller lindring i försäkringsavgiften
på grund av övertagande av viss del av försäkringsinrättningens ersättningsskyldighet
skulle sålunda icke beviljas den senare gruppen arbetsgivare.

I det av socialförsäkringskommittén den 29 januari 1921 avgivna utlåtandet
berördes även riksförsäkringsanstaltens nyss omnämnda förslag. Kommittén
ansåg sig icke kunna tillstyrka förslaget, då åläggande för de mindre arbetsgivarna
av försäkringsplikt även för karenstiden enligt kommitténs uppfattning
skulle komma att medföra ökade utgifter för statsverket samt för övrigt frågan
om karenstidens borttagande på det intimaste sammanhängde med frågan om
införande av obligatorisk sjukförsäkring och därför borde lösas i samband med
behandlingen av sistnämnda fråga. — Det från riksförsäkringsanstaltens sida
framställda förslaget föranledde icke heller till någon Kungl. Maj:ts vidare
åtgärd.

I uppbördsförordningen av den 31 mars 1922 (nr 130). som ersatte förenämnda
förordning den 14 juni 1917 i samma ämne, hänfördes såsom i den
äldre förordningen till mindre försäkringar rörelse, företag eller annan verksamhet,
vari minst fem arbetare användes, varemot enligt denna senare förordning
storleken av den i verksamheten använda drivkraften saknade betydelse.

Kommittén för socialförsäkringens organisation framhöll i sitt den 25 oktober
1922 avgivna utlåtande, att kommittén på de av socialförsäkringskommittén
angivna skälen icke ansåge, att det av riksförsäkringsanstalten framlagda förslaget
borde upptagas till förnyad prövning. Ett dylikt förslag måste enligt
kommitténs uppfattning anses alltför djupt ingripande på den sociala olycksfallsförsäkringen
i dess helhet för att vara lämpligt såsom ett provisorium,
avsett att gälla intill dess obligatorisk sjukförsäkring kunde komma att genomföras.
Däremot upptog kommittén till behandling den härmed i viss mån
sammanhängande frågan rörande uppdelning av arbetsgivarna i företagare
och icke-företagare, för vilken fråga redogörelse lämnas i det följande i annat
sammanhang (sid. 119).

Besparingskommittén erinrade om den väsentliga skillnad, som med avseende
å arbetet och kostnaderna för premiedebiteringen rådde mellan större och
mindre arbetsgivare. Kommittén ansåg, att de minsta av de för närvarande
såsom större betraktade arbetsgivarna skulle kunna behandlas enligt det enklare
system, som användes för de mindre arbetsgivarna. Detta skulle lättast

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

117

kunna ske därigenom att den för närvarande tillämpade indelningen i större
och mindre arbetsgivare ändrades därhän, att alla de arbetsgivare som i regel
under hela året sysselsatte högst sju arbetare räknades såsom mindre arbetsgivare,
och att såsom större arbetsgivare räknades de övriga. Då mantalslängderna
redan innehölle uppgifter om yrke och antal arbetare för arbetsgivare med
högst sju arbetare, kunde dessa uppgifter direkt inflyta i de arbetsgivarförteckningar
som läge till grund för debiteringen av mindre arbetsgivare. Att
denna möjlighet redan från olycksfallsförsäkringslagens ikraftträdande endast
utnyttjats för arbetsgivare med högst fyra arbetare hade berott på att riksförsäkringsanstalten
velat avvakta verkan av bestämmelserna om den lägre gränsen.
Den vunna erfarenheten syntes enligt kommitténs mening hava givit vid
handen, att en höjning av gränsen utan olägenhet kunde företagas. Klagomål
över avgifter som påförts mindre arbetsgivare hade under år 1924 anförts
i blott något över en tredjedels procent av samtliga debiterade fall, och flera
omständigheter gjorde sannolikt, att siffran komme att i framtiden sjunka till
en ännu lägre nivå.

I de över besparingskommitténs betänkande avgivna yttrandena upptogs förevarande
fråga icke till behandling. I den av byråchefen östrand med instämmande
av ledamoten N. Källström avgivna reservationen till riksförsäkringsanstaltens
yttrande förordades emellertid besparingskommitténs förslag
på denna punkt (Bil. sid. 55).

Genom de sakkunnigas försorg har hos riksförsäkringsanstalten begärts utredning
rörande lämpligheten av en höjning av gränsen mellan större och mindre
arbetsgivare. I en från anstaltens chef i anledning härav överlämnad promemoria
anföres efter en redogörelse för de nuvarande förhållandena bland annat
följande:

»Under de gångna åren efter olycksfallsförsäkringens ikraftträdande har
från riksförsäkringsanstaltens sida ett betydande arbete nedlagts på åstadkommandet
av en ur olika synpunkter förbättrad redovisning i arbetsgivarförteckningarna
av de arbetare, som falla under olycksfallsförsäkringslagen.
Härvid har man haft i sikte icke blott ett fullständigare angivande av antalet
arbetare utan även en riktigare yrkesbeteckning. I fråga om arbetare, som
varit anställda allenast en del av året, har också eftersträvats ett mindre schematiskt
angivande av arbetsmängden än som från början tillämpats. Detta
arbete har medfört, att antalet klagomål till anstalten rörande å kronodebetsedlarna
påförda avgifter under de senare åren varit i oavbrutet sjunkande.
Sålunda uppgick antalet klagomål över avgifter, som påförts å 1921. 1922
och 1923 års kronodebetsedlar, till resp. 1.9 %, 1.6 % och 0.4 % av antalet debiterade
arbetsgivare.

De olycksfallsförsäkringsavgifter, som påfördes kronodebetsedlarna för år
1923, avsågo landsortens arbetsgivarförteckningar för år 1922 och storstädernas
för år 1923. Från och med år 1923 har redovisningen i arbetsgivarförteckningarna
av personal, som varit anställd endast någon del av året, omlagts
på sådant sätt, att densamma genomgående angiver antal månader eller veckor,
varunder dylik personal varit anställd. Härigenom torde man kunna vänta, att
antalet klagomål kommer att än ytterligare nedbringas.

Den erfarenhet, som sålunda vunnits beträffande redovisningen av hos mindre
arbetsgivare anställda arbetare, har givit vid handen, att en höjning av
gränsen mellan större och mindre arbetsgivare utan olägenhet kan vidtagas.

Yttrande]!
över besparingskommitténs

förslag.

Inredning i
riks försäkrings anstalten.

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Departe mentschefen.

Det ligger då närmast till hands att, såsom riksförsäkringsanstalten också
i sin ovannämnda skrivelse (den 10 januari 1920) antydde, tänka sig ett
fullständigt utnyttjande av de uppgifter, som skola införas i mantalslängderna.
Såsom mindre arbetsgivare skulle då anses arbetsgivare, hos vilken i regel
under året äro anställda högst sju tjänare eller andra arbetare.---

För ett närmare bedömande av vilka fördelar ur förvaltningssynpunkt,
som skulle stå att vinna genom att på föreslaget sätt utvidga begreppet
mindre arbetsgivare, bar en undersökning av 1922 års dagsverkskort utförts.
Denna undersökning har givit vid handen, att antalet större arbetsgivare med
5—7 årsarbetare kan beräknas till omkring 10,000. Därest gränsen mellan
större och mindre arbetsgivare höjes från 4 till 7 årsarbetare, skulle detta
sålunda innébära en ökning av de mindre arbetsgivarnas antal med 10,000
och en motsvarande minskning av antalet större arbetsgivare. En dylik överflyttning
av 10,000 arbetsgivare till ett mera förenklat debiteringsförfarande
skulle ur förvaltningssynpunkt innebära en icke ringa besparing, som enligt
en inom anstalten verkställd undersökning rörande förvaltningskostnaderna för
riksförsäkringsanstalten såsom monopolanstalt kan beräknas till omkring

50,000 kronor årligen.

För genomförande av förslaget erfordras icke ändring i olycksfallsförsäkringslagen
men väl i § 2 (mom. 1) av förordningen den 31 mars 1922 angående
uppbörd av avgifter för försäkringar i riksförsäkringsanstalten jämlikt
lagen om försäkring för olycksfall i arbete.»

Av den föregående redogörelsen framgår, att en höjning av gränsen mellan
större och mindre arbetsgivare från fyra till sju arbetare utan olägenhet kan
vidtagas. Orsaken till att en sådan ändring icke vidtogs redan på grund av
riksförsäkringsanstaltens framställning i ämnet år 1920 synes hava vant, att
nämnda framställning var förbunden med förslag om obligatorisk försäkring
även under karenstiden i riksförsäkringsanstalten för de mindre arbetsgivarna.

Enligt min uppfattning kan den ifrågasatta höjningen av gränsen mellan
mindre och större arbetsgivare från fyra till sju arbetare icke anses hava
något nödvändigt samband med frågorna om karenstidens borttagande m. m.
Under sådana förhållanden och då nämnda höjning av gränsen skulle komma
att medföra en besparing i förvaltningskostnader, som under förutsättning av
karenstidens borttagande beräknats till över 60,000 kronor årligen, anser jag
den föreslagna ändringen böra genomföras. I föreliggande förslag till ny
olycksfallsförsäkringslag kommer den ifrågasatta uppdelningen av arbetsgivarna
till uttryck i fråga om begränsning av rätten för arbetsgivare att mot åtagande
att ombesörja läkarvård åt skadad arbetare få försäkringsavgiften nedsatt
(18 § 2 mom.); sådan rätt skall nämligen tillkomma allenast arbetsgivare,
som i regel under året sysselsätter flera än sju arbetare.

B. Övriga frågor av större betydelse.

Jag anhåller att härefter närmast få redogöra för de viktigaste av de frågor,
som vid sidan av organisationsfrågan varit under behandling. Beträffande de
ändringsförslag vilka icke beröras i detta sammanhang återkommer jag i specialmotiveringen.

Kung!.. Maj:ts proposition nr 109.

119

Försäkringens omfattning.

Under de år som förflutit efter den obligatoriska olycksfallsförsäkringens
införande kava tid efter annan framställts förslag om ändring av lagen i sådan
riktning, att vissa arbetsgivare -— huvudsakligen sådana med låg olycksfallsrisk
—- skulle undantagas från avgiftsdebitering. Anledningen till dessa
förslag har varit, att man ansett att olycksfallsförsäkringens förvaltningskostnader
på dylikt sätt skulle kunna avsevärt nedbringas.

En besparing i ifrågavarande hänseende kan ske antingen genom att vissa
arbetargrupper, vilka nu omfattas av försäkringen, uteslutas från densamma
eller genom att vissa grupper av arbetsgivare undantagas från avgiftsdebitering.
Sistnämnda förfaringssätt skulle innebära, att ersättningarna till arbetarna i
vissa fall utginge på annat sätt än genom försäkring.

Då det icke torde böra ifrågasättas, att man nu skulle beröva vissa arbetargrupper
den förmån de en gång erhållit genom att försäkringen blivit tillämplig
å dem, återstår det andra av nämnda alternativ. Ett genomförande av detta
skulle medföra, att kostnaden för ersättningar till en del arbetare måste täckas
på någon av följande tre vägar:

1) genom att de från avgiftsdebitering undantagna arbetsgivarna åläggas
direkt ersättningsplikt i förhållande till arbetarna,

2) genom att högre försäkringsavgifter uttagas från de arbetsgivare som
fortfarande'' skulle betala avgifter, eller

3) genom särskilda bidrag av statsmedel.

Besparingskommittén har till behandling upptagit dessa frågor. Sedan kommittén
avvisat alternativet att avskilja vissa arbetargrupper från försäkringen,
har kommittén mot den under 1) anmärkta utvägen anfört, framför allt,
att man därmed icke beredde de ersättningsberättigade säkerhet för att utfå
de ekonomiskt viktigaste ersättningarna, nämligen livräntorna. Mot det under
3) anförda förslaget erinrar kommittén, att det knappast syntes förhålla sig så
att förvaltningskostnaderna för försäkring av ifrågavarande arbetsgivare skulle
stå i missförhållande till värdet av de ersättningar, som utginge till de hos dessa
arbetsgivare anställda arbetarna.

Till stöd för sin uppfattning i berörda hänseende har besparingskommittén
åberopat en av kommittén för socialförsäkringens organisation verkställd undersökning.
Enligt denna skulle en uppdelning av arbetsgivarna i »företagare»,
d. v. s. arbetsgivare vilka såsom sådana idkade något slag av rörelse,
och »icke företagare», d. v. s. arbetsgivare, vilka icke dreve rörelse, så att sistnämnda
grupp icke skulle erlägga försäkringsavgifter, medföra en besparing
i förvaltningskostnader av högst 100,000 kronor årligen, under det att det årliga
beloppet av ersättningarna för olycksfall bland motsvarande arbetare uppginge
till över 200,000 kronor; statsverkets utgifter för försäkringen skulle alltså genom
en sådan anordning ökas i stället för minskas.

Besparingskommittén har även själv låtit verkställa en beräkning över den
minskning i förvaltningskostnader som skulle uppstå genom att försäkrings -

Fräga om
avskiljande
från avgiftsdebitering
av i issa
kategorier
av arbetsgivare.

Besparings kommittén.

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Yttranden
8ver besparingskommitténs
förslag.

Utredning i
riksförsäkringsanstalten.

avgifter icke debiterades de s. k. icke-företagarna. Enligt denna beräkning
skulle — under antagande av att samtliga mindre arbetsgivare vore f örsäkrade i
riksförsäkringsanstalten under enhetliga försäkringsvillkor — besparingen
icke uppgå till mera än 42,000 kronor. Om denna besparing säger kommittén,
att den icke tillnärmelsevis vore av sådan betydenhet, att den kunde anses uppväga
den fördel, som det nuvarande systemet besutte däri att olycksfallsförsäkringens
bördor fördelades på landets arbetsgivare efter fullt enhetliga grunder.
Att införa en avgränsning av försäkringsmaterialet, vilken vore beroende av en
så obestämd och växlande omständighet som en arbetsgivares egenskap av företagare
eller icke-företagare skulle för övrigt ej vara välbetänkt.

Beträffande den under 2) nyss omförmälda utvägen att ersättningarna till
de arbetare vilkas arbetsgivare icke skola betala försäkringsavgift skulle bestridas
genom högre försäkringsavgifter för de arbetsgivare vilka fortfarande
skulle betala avgifter, anför slutligen kommittén, att en sådan åtgärd svårligen
kunde motiveras med principiella skäl. Med den föreslagna organisationen
av olycksfallsförsäkringen skulle det emellertid väsentligen komma an
på arbetsgivarna själva, om de ville taga initiativ till en dylik anordning.

Besparingskommittén har alltså stannat vid att icke föreslå någon ändring i
försäkringens omfattning.

I det av riksförsäkring sanstalten över besparingskommitténs betänkande avgivna
utlåtandet ingick anstalten icke på den nu behandlade frågan. Icke heller
någon annan av de hörda myndigheterna har upptagit densamma. I det av
byråchefen von Schulzenheim i samband med riksförsäkringsanstaltens utlåtande
avgivna särskilda yttrandet (Bil. sid. 66 ff.) har emellertid förordats ett
undantagande av kategorien kvinnliga tjänare och tillfälliga medhjälpare i enskilda
hushåll, så att avgiftsdebiteringen för arbetsgivare som allenast sysselsatte
dylika arbetare icke skulle Arerkställas inom centralanstalten utan av de
tjänstemän, vilka handhade debiteringen av kronoutskylderna. Ifrågavarande
avgifter skulle, med iakttagande eventuellt endast av skillnaden mellan stad
och land, med ledning av mantalslängden införas direkt i uppbördsboken samt
uppföras å vederbörande arbetsgivares kronodebetsedel i samband med övriga i
uppbördsboken upptagna utskylder.

Genom de inom socialdepartementet tillkallade sakkunnigas försorg har upplysning
begärts från riksförsäkringsanstalten angående möjligheterna att från
avgiftsdebiteringen avskilja vissa kategorier av mindre arbetsgivare med lägre
olycksfallsrisk. I anledning härav har från anstaltens chef överlämnats en
inom anstalten verkställd utredning av frågan huruvida genom tillämpning av
något av de under 2) eller 3) nyss omförmälda alternativen en besparing skulle
kunna åstadkommas. I denna utredning har först erinrats om att i diskussionen
rörande vilken omfattning det ifrågasatta undantaget lämpligen borde
få huvudsakligen följande möjligheter framförts:

A. Samtliga mindre arbetsgivare undantagas från avgiftsdebitering.

B. Arbetsgivarna uppdelas i företagare och icke företagare, varvid såsom
»icke företagare» anses sådana personer, som äro arbetsgivare utan att idka
något slag av rörelse och vilkas arbetare, hembiträden, kuskar, chaufförer

Kungl. Maj ds proposition nr 109.

121

m. fl., för arbetsgivarens räkning utföra allenast sådant arbete, som hänför sig
till arbetsgivarens hem eller eljest till hans och hans familjemedlemmars personer.
Alla »icke företagare» undantagas från avgiftsdebitering.

C. Från avgiftsdebitering undantages allt arbete i hushåll, vare sig arbetsgivaren
är att hänföra till gruppen »icke företagare» eller ej.

D. Från avgiftsdebitering undantagas samtliga arbetsgivare, vilkas försäkringsavgift
icke uppgår till exempelvis 1 krona, och för vilka på grund därav
förvaltningskostnaden kan förutsättas uppgå till oproportionerligt hög procent
av premien.

I berörda utredning har vidare, för att en föreställning skulle erhållas om
de ekonomiska konsekvenserna av dessa fyra olika förslag, lämnats en redogörelse
för en uppskattning dels av den besparing i förvaltningskostnader som
ett genomförande av de olika förslagen skulle komma att medföra, dels av den
premiesumma som därigenom skulle komma att undandragas försäkringen.
Vid denna uppskattning har antagits, att försäkringen omhänderhaves av
en centralanstalt, att den nuvarande karenstiden borttages samt att i övrigt,
såsom nu föreslås, sådana förändringar vidtagas i gällande bestämmelser, att
förandet av centralt arbetsgivarregister över de mindre arbetsgivarna blir överflödigt.
Resultatet av denna uppskattning — som på grund av sakens natur
icke gör anspråk på någon större noggrannhet — var följande:

Antal undantagna Årlig besparing i Motsvarande prestations -

Förslag arbetsgivare förvaltningskostnader kostnader

Kronor. Kronor.

A....... 300,000 270,000 2,000,000

B....... 100,000 42,000 200,000

C .... 90,000 35,000 200.000 a 300.000

D....... 65.000 10,000 högst 50,000

Det synes givet, att en åtgärd varigenom man på någon av nu angivna vägar
skulle med bibehållande av arbetarnas ersättningsrätt undantaga vissa arbetsgivare
från avgiftsplikt, endast skulle kunna motiveras med att densamma
ledde till avsevärda besparingar. Det måste nämligen uppenbarligen, på sätt
besparingskommittén anfört, i och för sig vara olämpligt att rubba den nu rådande
likställigheten i förevarande hänseenden mellan olika arbetsgivar- och
arbetarkategorier.

Om man ur denna synpunkt ingår i bedömande av de tre inledningsvis angivna
alternativen, synes det mig, vad angår det första av dem eller att de från
avgiftsdebitering undantagna arbetsgivarna skulle åläggas en direkt ersättningsplikt
gentemot sina arbetare, att ehuru därigenom givetvis skulle vinnas
viss besparing, en sådan lösning av andra skäl icke lämpligen kan komma i
fråga. Med den nuvarande lagens ersättningsbestämmelser kan kapitalvärdet
av en livränta, utgående till skadad arbetare eller till förolyckad arbetares
efterlevande, i vissa fall uppgå till 20 ä 30,000 kronor. Med föreliggande förslag
om höjning av den högsta arbetsinkomst i förhållande vartill livränta ma
beräknas skulle beloppet kunna bliva ännu avsevärt högre. Det lärer utan
vidare vara tydligt, att de arbetsgivare som närmast skulle komma att beröras

Departe mentschefen -

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Statens och
kommuns
arbetare.
Gällande bestämmelser.

Kiksförsäk ringsan stalten.

av förändringen i fråga — företrädesvis personer som sysselsätta arbetare i hushåll
- i regel icke hava den ekonomiska bärkraft, att rätten till livränta till
sadant belopp skulle gent emot dem kunna anses tryggad för vederbörande ersättningstagare.

Vad angår de andra utvägarna eller att vissa arbetsgivare skulle betala högre
avgifter än som svarade mot deras egen risk eller att staten skulle bekosta ersättningarna
till ifrågavarande arbetsgivares skadade arbetare, lärer _ oav sett

de principiella skäl som måste anses tala mot i varje fall den första av
dem -— av de nyss återgivna sifferuppgifterna framgå, att några som helst
ekonomiska skäl icke beträffande någon av de uppräknade arbetsgivargrupperna
numera kunna anföras för en reform i enlighet med ettdera av dessa
förslag. Det ma i detta sammanhang framhållas, att frågan numera i viss mån
kommit i ändrat läge genom de organisatoriska förändringar som i detta sammanhang
i övrigt föreslås och vilka förminskat omfattningen av de besparingar,
som stå att vinna genom åtgärder av nu behandlat slag.

Vad slutligen beträffar det av byråchefen von Schulzenheim framställda förslaget,
framgår ävenledes av de anförda siffrorna, att också med detta förslag
endast en ringa besparing skulle vinnas i riksförsäkringsanstaltens förvaltningskostnader.
Då den föreslagna anordningen dessutom givetvis skulle komma
att medföra en ökning av arbetet för de tjänstemän som handhava debiteringen
av kronoutskylderna och alltså enligt i det föregående föreslagna principer
även i de kostnader som skola bestridas av arbetsgivarna, synes mig
icke heller detta förslag böra läggas till grund för lagstiftning.

På nu anförda skäl har jag icke funnit anledning att föreslå någon inskränkning
beträffande de arbetsgivargrupper, som skola erlägga försäkringsavgifter.

I 3 § av gällande olycksfallsförsäkringslag stadgas, att Konungen äger från
tillämpningen av lagen undantaga arbetare, som användas till arbete för statens
eller kommuns räkning och Aulka på grund därav tillförsäkrats ersättningar
vid olycksfall i arbete, som finnas väsentligen motsvara ersättningarna
enligt lagen.

I fråga om statens arbetare blev emellertid redan snart efter lagens antagande
fastslaget, att bestämmelsen i 3 § ej kommer att vinna tillämpning. Genom
kungörelse den 30 november 1917 har nämligen stadgats, att statens arbetare
skola vara försäkrade i riksförsäkringsanstalten och detta jämväl med avseende
å ersättning under de 35 första dagarna efter olycksfallet. Vid olycksfall i
arbete skola dessa arbetare från staten erhålla ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen,
i den mån ej i anledning av olycksfallet på grund av eljest gällande
bestämmelser sådant understöd utgår, som enligt 11 § i olycksfallsförsäkringslagen
må avdragas från den enligt lagen utgående ersättningen.

I ett den 2G maj 1917 av riksförsäkringsanstalten avgivet utlåtande, som
låg till grund för nämnda kungörelse, anförde riksförsäkringsanstalten, bland
annat, att ett undantagande från försäkringen enligt 3 § i olycksfallsförsäkringslagen
medförde flera olägenheter, särskilt av administrativ och processuell
natur. Till de förmåner som enligt lagen tillförsäkrades arbetarna hörde, att
deras ersättning skulle bestämmas av sakkunnig myndighet, och såsom sådan

Kung!. Maj:ts proposition nr 100.

123

kunde knappast någon annan än riksförsäkringsanstalten ifrågakomma. Skulle
ersättningarna komma att bestämmas av den statsmyndighet under viiken
vederbörande arbetare närmast lydde, kunde man väl möjligen i administrativ
väg medgiva arbetarna rätt att över myndighetens beslut anföra besvär hos
försäkringsrådet men icke i sådan ordning hindra den missnöjde att instämma
sin talan till domstol. Att samma sak sålunda skulle kunna samtidigt prövas
av olika myndigheter vore givetvis i hög grad olämpligt. Såsom en ytterligare
olägenhet framhölls, att därest försäkringsrådet, som vore avsett att vara andra
instans, skulle komma att pröva beslut angående ersättning för olycksfall i
arbete av t. ex. järnvägsstyrelsen, rådet i sådana ärenden bleve den första sakkunniga
instansen.

I skrivelse den 3 december 1917 hemställde stadsfullmäktige i Stockholm, Framst^nning
med åberopande av 3 § i olycksfallsförsäkringslagen och under hänvisning till fullmäktige i
en sistnämnda dag av stadsfullmäktige antagen stadga rörande ersättning vid Stockholm,
olycksfall i arbete åt vissa stadens tjänsteinnehavare och arbetare, om undantagande
av stadens arbetare från tillämpningen av lagen.

Sedan riksförsäkringsanstalten emellertid i ett över denna framställning avgivet
utlåtande — under åberopande i huvudsak av enahanda skäl. som anförts
i anstaltens nyssnämnda utlåtande den 2G maj 1917 — avstyrkt bifall till framställningen,
blev densamma av Kungl. Maj:t avslagen.

Ersättningar till statens arbetare skola enligt nämnda kungörelse den 30 no- mc^*^tf®n
vember 1917 utgivas direkt av statsmedel, och staten står sålunda — med stöd
av stadgande i 15 § i nuvarande lag —- s. k. total självrisk med avseende å sina
arbetare. Jämväl för kommun finnes möjlighet att stå sådan självrisk, av
vilken möjlighet också ett antal städer begagnat sig.

Av den lämnade redogörelsen torde framgå, att med den utveckling förhållandena
i förevarande avseende undergått, det numera icke föreligger behov av
en sådan bestämmelse som den nuvarande 3 §, och densamma har därför uteslutits
ur det nu framlagda förslaget.

Till frågan om rätt för staten och kommun att fortfarande stå självrisk
torde jag få återkomma i det följande vid 15 och 18 §§ i förslaget till ny
olycksfallsförsäkringslag.

Ytterligare en fråga angående försäkringens omfattning återstår emellertid Ersättning

J O V yi K68-

att här behandla. sjukdomar.

Redan vid den nuvarande lagens antagande var fråga uppe, huruvida icke
i viss omfattning yrkessjukdomar borde inbegripas under ifrågavarande lagstiftning,
nämligen såvitt angick sjukdom, som förorsakats av särskilt giftigt,
vid arbetet begagnat ämne. Från olika håll framhölls emellertid under förarbetena
till lagen, att även dessa slag av sjukdomar rätteligen tillhörde sjukförsäkringen.
Frågan förföll ock.

I sitt den 14 oktober 1919 avgivna förslag angående allmän sjukförsäkring SocialfiSrsakupptog
socialförsäkringskommittén en bestämmelse av innehall, att för försök- mitten,
rad, som användes till arbete för arbetsgivares räkning och för vilken arbetet
på grund av sin art eller de förhållanden under vilka det bedreves medförde

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Internationella
arbetskonferensen

i Genéve.

De sakkunniga.

Gransknings nämnden.

Departe mentschefen -

cn väsentligt ökad sjukdomsrisk, särskild riskavgift, som skäligen motsvarade
den ökade risken, skulle erläggas av arbetsgivaren. I motiven framhöll kommittén,
att genom en sådan anordning den del av försäkringskostnaden som
skulle bäras av de försäkrade komme att undgå en väsentlig del av den belastning,
som motsvarade den inom vissa yrken förefintliga större sjukligheten.

— Kommittéförslaget har emellertid som bekant icke lagts till grund för lagstiftning.

Vid den internationella arbetskonferensens sjunde sammanträde i Genéve maj
■—juni 1925 antogs ett förslag till konvention angående ersättning för yrkessjukdomar,
enligt vilket varje medlem av internationella arbetsorganisationen, som
ratificerade konventionen, förband sig att tillförsäkra personer som folie offer
för yrkessjukdomar eller deras rättsinnehavare en ersättning, grundad på de
allmänna principerna i den nationella lagstiftningen angående olycksfall i arbete.
Såsom yrkessjukdomar skulle anses de sjukdomar och förgiftningar
som framkallades av vissa i en vid konventionsförslaget fogad förteckning upptagna
ämnen, då dessa sjukdomar eller förgiftningar drabbade arbetare tillhörande
industrier eller yrken, som funnos upptagna på motstående plats i förteckningen.
Nämnda förteckning upptog förgiftningar genom bly, blylegeringar
och blyföreningar, genom kvicksilver, kvicksilveramalgamer och kvicksilverföreningar
samt direkta följder av sådana förgiftningar ävensom injältbrandssmitta.
I anledning av ett frågeformulär, som före konferensens sammanträde
utsänts av internationella arbetsbyrån, hade emellertid svenska regeringen
för sin del påyrkat uppskov med behandling av frågan om yrkessjukdomarna
till ett framtida konferenssammanträde.

Uti särskilda över nämnda konventionsförslag avgivna yttranden hava såväl
riksförsäkringsanstalten och försäkring srådet som socialstyrelsen anfört, att
med biträdande av förslaget borde anstå till dess närmare utredning i åtskilliga
hänseenden vunnits, och hava riksförsäkringsanstalten och socialstyrelsen ansett
en sådan utredning böra omedelbart igångsättas.

I de sakkunnigas utkast hade icke upptagits några bestämmelser rörande
yrkessjukdomarna.

Av granskningsnämndens ledamöter hava herrar Carlsson och Hansson, fröken
Hesselgren samt herrar Johansson och Thorherg, under anförande att full
samstämmighet syntes råda därom att kostnaderna för yrkessjukdomarna borde
bestridas av arbetsgivarna, samt att starka skäl kunde anföras för att försäkringen
mot yrkessjukdomar handhades av samma organ som olycksfallsförsäkringen,
framhållit önskvärdheten av att frågan om yrkessjukdomarna snarast
möjligt måtte bringas till sin lösning.

Såsom framgår redan av den summariska översikt över behandlingen av frågan
om yrkessjukdomarna, jag sålunda lämnat, råder meningsskiljaktighet om
till vilket område av socialförsäkringen — sjuk- eller olycksfallsförsäkringen

— yrkessjukdomarna rätteligen äro att hänföra. Å ena sidan synes det visserligen
uppenbart, att en lösning av frågan om ersättning i anledning av yrkessjukdomar
skulle möjliggjorts genom antagande av socialförsäkringskommit -

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

125

téns förslag till allmän sjukförsäkring. Emellertid lärer det, såsom jag redan
i annat sammanhang antytt, av ekonomiska skäl icke vara möjligt att inom
en närmare framtid genomföra ett förslag om obligatorisk sjukförsäkring.
Å andra sidan torde ock vara uppenbart, såväl att frågan om ersättning för
yrkessjukdomarna svårligen kan lösas inom ett system av frivillig sjukförsäkring
som ock att •— ehuru enligt min uppfattning starka skäl tala för att yrkessjukdomarna
inbegripas under olycksfallsförsäkringen — frågan med hänsyn
till svenska förhållanden icke kan lösas genom en lagstiftning, som begränsas
till de sjukdomar, vilka upptagits i den vid konventionsförslaget fogade
förteckningen. Med hänsyn till frågans invecklade beskaffenhet och till stor
del outredda skick, har det icke varit möjligt att medhinna den ytterligare
undersökning som måste föregå utarbetande av förslag i frågan, men har jag
för avsikt att föranstalta om sådan utredning.

Karenstideu.

Med karenstid förstås i allmänhet en viss kortare eller längre tid efter olycksfallets
inträffande, varunder ingen eller blott reducerad ersättning utgår till
den skadade. Inom den sociala olycksfallsförsäkringen har emellertid detta
begrepp fått en något annan innebörd. Här avser nämligen, såsom förut i
olika sammanhang antytts, karenstiden den tid av 35 dagar närmast efter
olycksfallet, varunder sjukersättning visserligen icke utgår från vederbörande
försäkringsinrättning på grund av den obligatoriska försäkringen, men under
vilken tid den skadades arbetsgivare är skyldig att själv utgiva dylik ersättning
i enlighet med härför givna bestämmelser, från vilken skyldighet han
emellertid kan befria sig genom att frivilligt taga försäkring för nämnda tid.

Enligt 1901 års olycksfallsersättningslag, som stadgade ersättningsskyldighet
vid oHcksfall i arbete för arbetsgivare inom vissa i lagen angivna verksamhetsgrenar,
var arbetsgivaren befriad från sådan skyldighet på grund av
sjukdom eller invaliditet under de 60 första dagarna efter olycksfallet.

I det av ålderdomsförsäkringskommittén framlagda förslaget till lag om
försäkring för olycksfall i arbete hade karenstiden borttagits i så måtto, att
enligt nämnda förslag sjukpenning skulle utgå redan från och med dagen efter
olycksfallet, dock under förutsättning att sjukdomen varat minst tre dagar
efter dagen för olycksfallet. Kommittén framhöll i sin allmänna motivering,
att bestämmelserna rörande karenstidens längd gestaltade sig mycket olika
i olika länders olycksfallslagstiftning. I vissa länder förekomme en längre karenstid,
växlande mellan 10 dagar och 13 veckor, i andra länder vore återigen
karenstiden kortare, vanligen endast en dag. Enligt bestämmelserna rörande
karenstiden i 1901 års lag tillhörde Sverige den första av de nämnda kategorierna.
Det visade sig emellertid att, med undantag för Sverige och Danmark,
alla länder med lång karenstid inom olycksfallsförsäkringen hade infört obligatorisk
sjukförsäkring, varigenom i det övervägande antalet fall vore sörjt
för de skadades ersättning under karenstiden. Såsom skäl för den långa
karenstiden i Sverige (8 i/2 veckor) och i Danmark (13 veckor), oaktat intet

Historik.
Karenstiden
enligt 1901
års lag.

Alderdoms forsäkrings bommittén.

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

av dessa länder infört obligatorisk sjukförsäkring, angav kommittén dels att
man velat undvika de svårigheter vid förvaltningen, som skulle uppkomma
därest den skadade genast från början omhändertoges av vederbörande försäkrings]
n rättning och dels att man genom att för den första tiden efter olycksfallet
hänvisa arbetaren till sjukkassorna velat i någon mån fördela kostnadsbördan
mellan honom och arbetsgivaren.

Kommittén ansåg dock, att förvaltningsfrågan icke borde vara svårare att
lösa i vårt land än i andra länder som hade en mycket kortare karenstid, särskilt
om en samverkan mellan olycksfallsförsäkringen och de befintliga sjukkassorna
kunde komma till stånd. Att hänvisa arbetaren till sjukkassorna för
att erhålla ersättning under karenstiden i syfte att därigenom minska försäkringskostnaden
för arbetsgivaren skulle, framhöll kommittén, strida mot
den allmänna principen att arbetsgivaren skall bära kostnaden för olycksfallsersättningen.
På grund av dessa synpunkter föreslog kommittén karenstidens
borttagande på sätt, för vilket nyss redogjorts.

Kungl. Maj:ts I propositionen i olycksfallsförsäkringsfrågan till 1916 års riksdag vidtogs
förslag 1916. beträffande karenstiden den ändringen av kommittéförslaget, att en karenstid
av tre dagar infördes, under vilken tid sjukersättning icke skulle utgå till
den skadade, även om sjukdomen varade under längre tid än tre dagar. Denna
ändring gjordes närmast i anledning av en av riksförsäkringsanstalten framförd
anmärkning på denna punkt. I sitt utlåtande över kommittéförslaget
hade nämligen anstalten framhållit, att det kunde vara att befara att med
den av kommittén föreslagna bestämmelsen en skadad, som i verkligheten varit
hindrad arbeta en, två eller tre dagar efter olycksfallsdagen, frestades att göra
allt för att anses sjuk å fjärde dagen, då han ju skulle erhålla sjukpenning för
fyra dagar, under det han eljest icke erhölle någon kontant ersättning alls.

1916 års Frågan om karenstiden upptogs vid sistnämnda riksdag även i tvenne moriksdag.
tioner, en av herr von Sydow (I: 110) och en av herr Eriksson i Grängesberg
m. fl. (II: 275). I den förstnämnda motionen framhölls, att de kortvariga olycksfallen
i allmänhet ansåges tillhöra sjukförsäkringen, dels emedan denna vore
lokalt organiserad och därför mycket lättare kunde omedelbart omhändertaga
olycksfallen än olycksfallsförsäkringen, vilken måste vara centralt organiserad,
dels emedan sjukkassorna vida mer än olycksfallsförsäkringen vore i tillfälle att
utöva en effektiv kontroll över att den skadade återginge i arbete, så snart detta
lämpligen kunde ske. Då emellertid någon obligatorisk sjukförsäkring icke införts
hos oss och man sålunda enligt motionärens uppfattning icke kunde hänvisa
olycksfallen till sjukkassorna, föreslog motionären, att tills vidare och
intill dess en obligatorisk sjukförsäkring blivit införd i vårt land en omedelbar
ersättning splikt för arbetsgivarna i stället för den föreslagna försäkringsplikten
måtte införas för tiden från och med den fjärde till och med den sextionde
dagen efter dagen för olycksfallet. Det viktigaste skälet för en dylik ändring
vore enligt motionärens mening det, att om riksdagen skulle bifalla propositionen,
det icke skulle bliva möjligt att längre fram överföra de smärre olycksfallen
från olycksfallsförsäkringen till sjukförsäkringen, alldenstund olycksfallsförsäkringen
betalades av arbetsgivarna, då däremot sjukförsäkringen måst&

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

127

till större delen bekostas av de försäkrade själva. Då enligt motionärens förslag
sjukpenning till och med den sextionde dagen skulle utgivas direkt av arbetsgivarna,
vore det nödvändigt, att sjukpenningens belopp fixerades. Motionären
föreslog i sådant hänseende på närmare anförda skäl, att den dagliga sjukpenningen
under nämnda tid måtte fastställas till 1 krona 50 öre för manlig och
till 1 krona för kvinnlig arbetare.

I den av herr Eriksson i Grängesberg m. fl. framlagda motionen förordades
ålderdomsförsäkringskommitténs nyss omnämnda förslag. De av riksförsäkringsanstalten
framförda synpunkterna, att en dylik bestämmelse skulle innebära
en frestelse för den skadade att, för att bliva ersättningsberättigad, förlänga
sjukdomstiden att även omfatta fjärde dagen, ansåge motionärerna icke
motsvara verkliga förhållandet. Även om dessa farhågor i ett fåtal undantagsfall
skulle komma att bekräftas, kunde enligt motionärernas mening detta
icke motivera en bestämmelse, som skulle drabba alla skadade arbetare.

Särskilda utskottet ansåg sig icke kunna biträda de i nämnda motioner framlagda
förslagen utan anslöt sig beträffande karenstiden till den framlagda propositionen.
Beträffande den av herr von Sydow väckta motionen framhöll utskottet
bland annat, att det särskilt för mindre arbetsgivare kunde bliva förenat
med stora svårigheter att i alla förekommande fall sörja för de skadades
sjukvård och även utgiva kontant ersättning. Dessutom skulle det enligt utskottets
mening helt säkert komma att väcka synnerligt missnöje, framför allt
hos de mindre arbetsgivarna, om de funne sig nödsakade att fastän de erlagt
en premie till försäkringsanstalten likväl i de flesta fall själva utgiva ersättningen.
Den av motionären föreslagna anordningen skulle enligt utskottets
uppfattning även försvåra anordnandet av lämplig sjukvård för de skadade,
varigenom fara kunde uppstå för att kostnaderna för försäkringen efter karenstidens
slut komme att stegras.

Vad angick de föreslagna sjukpenningbeloppen, 1 krona 50 öre för manlig och
1 krona för kvinnlig arbetare, framhöll utskottet, att då lagstiftningen komme
att gälla lönarbetare av olika kategorier och avlöningsvillkor, dylika fixa
ersättningsbelopp måste komma att verka synnerligen ojämnt. Utskottet kunde
med hänsyn till den besparing i kostnaderna som sannolikt skulle vinnas
genom den bättre vården redan från början av olycksfallen för sin del icke
finna, att den ökning av förvaltningskostnaderna som skulle bliva följden
av att olycksfallsförsäkringen omhändertoge de kortvariga oljmksfallen, borde
utgöra något hinder mot en dylik anordning. Icke heller kunde utskottet dela
motionärens''uppfattning, att det genom bifall till Kungl. Maj:ts förslag skulle
förhindras, att de kortvariga olycksfallen sedermera överfördes till sjukförsäkringen,
om så skulle befinnas önskligt.

I fråga om den av herr Eriksson i Grängesberg m. fl. väckta motionen anförde
utskottet, att det icke kunde vara lämpligt att i lagen intaga en bestämmelse,
vilken obestridligen skulle medföra att det för den försäkrade arbetaren
måste framstå såsom en fördel, om den sjukdom han vid olycksfall ådragit
sig varade fyra i stället för en, två eller tre dagar. På grund därav ansåge
sig utskottet icke kunna tillstyrka bifall till det i sistnämnda motion i fråga
om karenstiden framställda yrkandet.

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Innebörden av
de antagna
bestämmelserna.

1919 års
riksdag.

Kommittén
för socialförsäkringens

organisation.

Vid utskottsutlåtandet, som alltså beträffande karenstiden förordade bifall
till Kungl. Maj:ts förslag, voro i avseende å denna fråga fogade bl. a. tvenne
reservationer, eu av herr Lindman m. fl. som tillstyrkte bifall till det i herr
von Sydows motion framlagda förslaget, samt en av herr Branting m. fl. som
tillstyrkte bifall till det av herr Eriksson i Grängesberg m. fl. i särskild motion
framställda förslaget.

Vid behandlingen i kamrarna biföll första kammaren herr Lindmans m. fl.
reservation med 60 röster mot 34 som tillföllo utskottets förslag, varemot
andra kammaren utan votering biföll utskottets förslag.

I det förslag till sammanjämkning av kamrarnas olika ståndpunkter som
därefter av utskottet framlades föreslogs en karenstid av 35 dagar, varjämte
ersättning föreslogs skola utgå från och med första dagen efter olycksfallet,
under förutsättning att sjukdomen varat mer än tre dagar efter dagen för
olycksfallet. Den dagliga sjukpenning, som under den sålunda föreslagna
karenstiden skulle utgivas direkt av den skadades arbetsgivare, föreslogs böra
utgå med fixa belopp, växlande efter storleken av den avgift som den skadade
enligt lagen om allmän pensionsförsäkring senast varit påförd; denna
avgift ansågs nämligen skäligen kunna fastställas såsom bestämmande för den
inkomst den skadade skulle anses hava åtnjutit under året före olycksfallet.
Vad utskottet sålunda föreslagit bifölls av riksdagen.

Sambandet mellan påförd pensionsavgift och daglig sjukpenning enligt de
sålunda antagna bestämmelserna framgår av följande översikt:

Påförd pensionsavgift Daglig sjukpenning

Ingen avgift eller 3 kronor.........1.00 kronor

5 kronor.....,...........1.25 »

8 > 1.75 >

13 > 2.50 > I

I samband med den höjning från 1 800 till 2 400 kronor av maximum för den
arbetsinkomst efter vilken olycksfallsersättning skall beräknas, som beslöts av
1919 års riksdag och trädde i kraft den 1 januari 1920, beslöts även den ändringen
i de nyss återgivna reglerna, att den dagliga sjukpenningen under karenstiden
skulle utgå med 3 kronor 50 öre, därest den skadade vore påförd en
pensionsavgift av 13 kronor och taxerats till en inkomst av 1 800 kronor eller
därutöver.

I annat sammanhang (sid. 116) har erinrats, att riksförsäkringsanstalten i
skrivelse den 10 januari 1920 föreslagit, att obligatorisk försäkring för karenstiden
måtte införas för alla arbetsgivare, hos vilka i regel under året vore anställda
högst 7 tjänare eller andra arbetare, ävensom att socialförsäkringskommittén
i utlåtande den 29 januari 1921 avstyrkt detta förslag, vilket icke heller
föranlett någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Även kommittén för socialförsäkringens organisation har i sitt den 25 oktober
1922 dagtecknade utlåtande rörande nedbringande av riksförsäkringsanstaltens
och pensionsstyrelsens administrationskostnader berört frågan om karenstiden.
Enligt kommitténs uppfattning måste olycksfallsförsäkringen för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

129

utsätta sjukförsäkringen för att kunna uppbj’ggas på ett praktiskt och ändamålsenligt
sätt. Det förut omnämnda förslaget att införa obligatorisk försäkring
för de mindre arbetsgivarna även för karenstiden ansåg kommittén vara
av alltför stor omfattning och alltför djupt ingripande på den sociala olycksfallsförsäkringen
i dess helhet för att vara lämpligt som ett provisorium, avsett
att gälla intill dess obligatorisk sjukförsäkring kunde komma att genomföras.
Kommittén funne det i stället lämpligare, att riksförsäkringsanstalten fortsatte
pa den av anstalten inslagna vägen att antingen träffa överenskommelse med
större arbetsgivare att för riksförsäkringsanstaltens räkning förskottera ersättningarna
under karenstiden eller, såsom anstalten i en del fall gjort, träffa avtal
med sjukkassor rörande reglering av skador under sjukdomstiden, för vilket
arbete kassorna skulle erhålla ersättning av anstalten.

I en av herrar Gardell och Karlström vid 1924 års riksdag väckt motion
(11:72) framfördes ånyo det i ålderdomsförsäkringskommitténs betänkande
framlagda förslaget, att sjukpenning skulle utgå från försäkringsinrättningen
från och med första dagen efter olycksfallet, under förutsättning att sjukdomen
varat mer än tre dagar efter olycksfallsdagen. Motionärerna framhöllo,
att en pa många håll utbredd ovilja mot hela olycksfallsförsäkringen
till stor del hade sin grund just däri att försäkringen icke vore obligatorisk
jämväl under den nuvarande karenstiden. Då de flesta olycksfallen ginge till
hälsa under denna tid, framstode det, enligt vad motionärerna framhöllo, för
många arbetsgivare i hög grad oförklarligt, att de skulle vara tvingade att
betala försäkringsavgift men ändock som regel själva nödgas ansvara för ersättningen
till den skadade.

Vid samma riksdag föreslogs i en motion av herr Eriksson i Grängesberg
m. fl. (II: 193), att registrerad sjukkassa skulle efter tillstånd av tillsynsmyndigheten
äga rätt att teckna avtal om frivillig försäkring för karenstiden.
Såsom villkor för en dylik anordning borde enligt motionärernas mening uppställas,
att riksförsäkringsanstalten bleve ensam bärare av den obligatoriska
olycksfallsförsäkringen.

I utlåtande (nr 25) över motionerna gav andra lagutskottet, dit desamma
hänvisats, sin anslutning till önskemålet om åvägabringande av obligatorisk
försäkring även för karenstiden. Utskottet yttrade därom, att utskottet funne
en dylik utsträckning av försäkringsplikten, särskilt vad anginge de mindre
aibetsgivarna och hos dem anställda arbetare, vara i hög grad av behovet påkallad.
Då frågan emellertid enligt utskottets mening synnerligen nära sammanhängde
med spörsmålet om införande av obligatorisk sjukförsäkring, ansåge
utskottet, att den ej lämpligen kunde lösas utan att samtidigt större möjlighet
bereddes till decentralisation vid handhavandet av de därav föranledda
förvaltningsuppgifterna med därmed följande större möjligheter till snabbt ingripande
och effektiv kontroll. Vad beträffade förslaget att frivillig försäkring
för karenstiden även måtte få tecknas i sjukkassa, erinrade utskottet om
att motionärerna för en sådan anordning uppställt som ett bestämt villkor, att
riksförsäkringsanstalten bleve ensam bärare av den obligatoriska olycksfallsförsäkringen.
Såsom framgått av den tidigare lämnade redogörelsen för olycks Bihang

till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 90 käft. (Nr 109). 9

1924 års
riksdag.

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

fallsförsäkringens organisationsfråga fattade utskottet icke någon bestämd
ståndpunkt till centraliseringsfrågan. I utskottets utlåtande anfördes slutligen
följande:

»Utskottet håller för visst, att statens besparingskommitté under sitt sysslande
med spörsmål om socialförsäkringens ekonomiska förutsättningar kommer
att ingå i en prövning jämväl av frågan om möjligheten att genomföra en
social sjukförsäkring och de lämpligaste vägarna därför^ ävensom av de organisatoriska
spörsmål i övrigt å socialförsäkringens område, som därmed äga

samband. .

De riktlinjer, som besparingskommittén därvid kan komma att angiva lor
dessa frågors lösning, kunna tänkas bliva av bestämmande vikt även vid bedömandet
av nu föreliggande ändringsförslag beträffande försäkring för ersättning
under den s. k. karenstiden.»

På grund av sålunda relaterade omständigheter förklarade sig utskottet icke
finna det lämpligt att i skrivelse till Kungl. Maj :t giva uttryck för en anslutning
under vissa betingelser till de i motionerna framförda förslagen. I enlighet
med utskottets hemställan gjorde emellertid 1924 års riksdag i sin förut
omförmälda skrivelse till Kungl. Maj:t i olycksfallsförsäkringsfrågan den anhållan,
att Kungl. Maj :t måtte vid den fortsatta behandlingen av berörda
spörsmål å socialförsäkringens område, under iakttagande av behovet av enhetlighet
i organisationshänseende, beakta de i förevarande motioner framförda
förslagen i förening med innehållet i vissa över motionerna avgivna yttranden.

Jämförelse j)å jet i gällande lag bestämdes, att arbetsgivarna själva skulle utgiva sjukmpenningen
ersättning under karenstiden, var det nödvändigt, att sjukpenningen i de olika
under och fallen bestämdes efter enkla grunder. Såsom förut har framhållits (sid. 128),
''{iden enligt fastslogs ju också, att mot en viss påförd pensionsavgift skulle .svara en sjukgällande
be- penning av viss storlek. Då sjukpenningen under karenstiden sålunda ställdes
stammelser. . relation tm pensionsavgiften, var avsikten dock den, att sjukpenningen även
för denna tid skulle komma att stå i en viss relation till arbetsförtjänsten,
detta enär denna i viss mån bestämde pensionsavgiftens storlek..

Då detta beslut rörande sjukpenningens storlek under karenstiden fattades,
var det givetvis icke möjligt att överblicka de ekonomiska konsekvenserna därav.
Med ledning av den av riksförsäkringsanstalten utarbetade olycksfallsstatistiken
är detta emellertid nu möjligt. Till belysning av frågan om sjukpenningens
genomsnittliga storlek under karenstiden, jämförd med dess storlek
efter samma tid hava i följande tablå sammanställts vissa siffror från 5-arsperioden
1918_1922, för vilken tid det olycksfallsstatistiska materialet före ligger

bearbetat.

Av de i tablån anförda siffrorna framgår, att den genomsnittliga sjukpenningen
efter karenstiden är genomgående högre än sjukpenningen under samma
tid. I tabellens tre sista kolumner har angivits förhållandet mellan nämnda
sjukpenningar dels för män, dels för kvinnor, dels för båda könen tillsammans.
Som synes överensstämma siffrorna för män fullständigt med siffrorna
för båda könen tillsammans, vilket beror på det relativt ringa antalet

Kung!. Maj:ts proposition nr 109.

131

Genomsnittlig daglig sjukpenning i kronor Förhållandet mellan daglig

---—-:_ sjukpenning efter och

År	under karenstiden	efter karenstiden	under karenstiden
Män	Kvinnor	Tillsam- mans	Män	Kvinnor	Tillsam- mans	Män	TT • Tillsam Kvinnor mans
1918. . . .	1.72	1.19	1.70	2.86	1.87	2.82	1.66	1.57 1,66
1919 ....	1.87	1.26	1.85	2.99	2.37	2.96	1.60	1.88 1.60
1920 ....	2.36	1.45	2.32	3.91	2.80	3.84	1.66	1.93 1.66
1921 ....	2.69	1.79	2.64	3.96	2.90	3.88	1.47	1.62 1.47
1922 ....	2.71	1.85	2.66	3.64	2.69	3.67	1.34	1.45 | 1.34

olycksfall bland kvinnor. Av siffrorna i sista kolumnen framgår, att sjukpenningen
efter karenstiden överskjuter karenssjukpenningen med icke mindre
än 66, 60 och 66 procent för vart och ett av åren 1918, 1919 och 1920. För år
1921 hade nämnda överskott sjunkit till 47 och för år 1922 till 34 procent,
Ifrågavarande växlingar hava huvudsakligen framkallats av de förskjutningar
i lönenivån, vilka ägt rum under den period som de anförda siffrorna avse.

I en bilaga till besparingskommitténs betänkande (sid. 351) uppgives, att en
undersökning företagits beträffande 6 000 olycksfall, fördelade på månaderna
januari, april, juli och oktober 1923 samt januari och april 1924, för att utröna
huruvida kvoten mellan sjukpenningen efter och under karenstiden ytterligare
sjunkit. Såsom resultat av undersökningen erhölls, att för dessa skador sjukpenningen
efter karenstiden överstege sjukpenningen under karenstiden med
i genomsnitt 33 procent, ett resultat som sålunda fullt överensstämde
med erfarenheten från år 1922. Härav synes man på sätt kommittén
anfört kunna draga den slutsatsen, att nu gällande bestämmelser rörande
sjukpenningens beräknande under och efter karenstiden medföra, att under
tider av konstant lönenivå sjukpenningen efter karenstiden kommer att
överstiga karenssjukpenningen med omkring 33 procent eller, vilket är
detsamma, att karenssjukpenningen i genomsnitt uppgår till endast
75 % av den sjukpenning, vartill den skadade är berättigad efter karenstiden.

Förhållandet mellan sjukpenningens storlek efter och under karenstiden gestaltar
sig emellertid ganska olika för olika värden på den senare sjukpenningen.
Vid en undersökning som utförts genom besparingskommitténs försorg
visade det sig sålunda, att sjukpenningen under karenstiden i de fall
där den utgått med 1 krona-, endast utgjorde 39 procent av den sjukpenning,
vartill den skadade var berättigad efter karenstidens utgång. I de fall åter,
där karenssjukpenningen utgick med 3 kronor 50 öre, motsvarade den i genomsnitt
87 % av sjukpenningen efter karenstiden. Undersökningen, vars resultat
finnes sammanställt i följande översikt, grundade sig på nyssnämnda
material av 6 000 skador, för vilka sjuktiden sträckte sig utöver den 35 :e dagen,
varigenom det var möjligt att jämföra sjukpenningens storlek under
karenstiden och efter denna tid.

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Sjukpenning under karens-tiden i kronor.	Sjukpenning under karenstiden i % av
sjukpenningen efter karenstiden	den dagliga arbetsfri rtj än sten
1.00	39	26
1.25	40	27
1.75	53	35
2.50	74	49
3.50	87	58
I allt	75	50

Det framgår härav, att ju lägre sjukpenningen under karenstiden är, desto
lägre är den även i förhållande till den sjukpenning, vartill den skadade är
berättigad efter karenstiden. I sista kolumnen har angivits, huru många procent
av arbetsförtjänsten, som olika karenssjukpenningar i genomsnitt utgöra.
Medan sjukpenningen efter karenstiden enligt lagen utgar med jz eller omkring
67 % av den skadades dagliga arbetsförtjänst, utgör karenssjukpenningen i
genomsnitt endast 50 % av arbetsförtjänsten. I de fall, där karenssjukpenningen
utgår med 1 krona och 1 krona 25 öre, utgör den endast 26, respektive
27 % eller blott omkring I/4 av den skadades arbetsförtjänst.

Karenstidsförsäkringens
omfattning.

Sjukersättningarna under karenstiden skola, såsom förut framhållits, utgivas
direkt av arbetsgivaren. Denne har dock rätt att överflytta sin ersättningsskyldighet
på vederbörande försäkringsinrättning. Det visar sig, att
denna frivilliga karensförsäkring tagit en mycket betydande omfattning.
Till belysning härav har i tabellform (se nedan) gjorts en sammanställning
för åren 1918—1922 dels av hela antalet olycksfall som inträffat under vart
och ett av dessa år, dels av det antal olycksfall som omfattats av karensför -

Antal uv karensförsäkring omfattade olycksfall i arbete åren 1918 1922.
Samtliga arbetsgivare (exkl. staten).

År	Riksfflrsäkringsanstalten	Ömsesidiga bolag
Samtliga olycksfall	Olycksfall, som omfattas av karensförsäkring	Samtliga olycksfall	Olycksfall, som omfattas av karensförsäkring
Antal	I procent av samtliga	Antal	I procent av samtliga
1918..........	25 016	17 365	69.4	26 367	21466	81.4
1919..........	22 631	15 634	69.1	27 436	22 379	81.6
1920 ..........	20 751	13 449	64.8	26 938	22 210	82.4
1921..........	16 157	9 067	56.1	21072	16 529	78.4
1922 ..........	16 851	10 258	60.9	25 251	20 701	82.0
1918—1922	101406	65 773	64.9	127 064	103285	81.3

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

133

säkring. Ifrågavarande siffror hava angivits dels för riksförsäkringsanstalten
dels för de ömsesidiga bolagen. Olycksfall som träffat i statens tjänst anställda
hava icke medräknats.

Av tabellen framgår, att av samtliga olycksfall som under åren 1918—1922
träffade i riksförsäkringsanstalten försäkrade arbetare omfattades 64.9 %
av karensförsäkring. För de ömsesidiga bolagen, där karensförsäkring förekommer
i större utsträckning, var motsvarande siffra 81.3. För riksförsäkringsanstalten
och bolagen tillsammans utgjorde hela antalet olycksfall under
den nämnda 5-årsperioden 228 470, varav 169 058 eller 74.0 % omfattades av
karensförsäkring. Det synes icke sannolikt, att dessa procentsiffror undergått
någon nämnvärd förändring under de följande åren. Man torde således
kunna antaga, att även för närvarande de icke karensförsäkrade skadorna utgöra
för riksförsäkringsanstalten endast omkring en tredjedel, för bolagen omkring
en femtedel och för riksförsäkringsanstalten och bolagen tillsammans
omkring en fjärdedel av samtliga skador.

Såsom i annat sammanhang framhållits, föreslog besparingskommittén en
begränsning av karenstiden till 14 dagar, under vilken tid arbetsgivarna skulle
hava att själva utgiva sjukersättning till de skadade. Då karenstiden sålunda
hade begränsats, ansågs icke nödvändigt att medgiva arbetsgivarna rätt att
genom frivillig försäkring överflytta ersättningsskyldigheten för denna tid
på försäkringsinrättningen. Härigenom vanns den fördelen, att centralanstalten
blev befriad från regleringen av de skador som endast medförde kortvarig nedsättning
av arbetsförmågan.

Med hänsyn till den disproportion mellan sjukpenningen under och efter karenstiden
till vilken enligt den lämnade redogörelsen gällande bestämmelser lett,
fann besparingskommittén det vara möjligt att införa en lämpligt avvägd
konstant sjukpenning under den föreslagna förkortade karenstiden, som företedde
minst lika god överensstämmelse med sjukpenningen efter karenstiden
som de sjukpenningbelopp, vilka för närvarande tillämpades under de 35 första
dagarna efter olycksfallet. På grund härav och med ledning av karenssjukpenningens
genomsnittliga storlek under den nuvarande karenstiden föreslog
besparingskommittén en sjukpenning under de 14 första dagarna av 2 kronor
50 öre för män och 2 kronor för kvinnor. För män och kvinnor under 18 år
föreslogs sjukpenningen skola vara något lägre eller 2 kronor, respektive 1
krona 50 öre. Genom detta förslag skulle även den fördelen vinnas, att bestämmelserna
rörande sjukpenningens storlek under den föreslagna karenstiden
skulle för arbetsgivarna bliva mycket enkla att tillämpa.

De sålunda föreslagna bestämmelserna om sjukpenning under karenstiden
kunde i vissa fall komma att för den skadade innebära en försämring, i andra
fall en förbättring i förhållande till nu gällande bestämmelser. Därigenom att
förslaget innebar en höjning av sjukpenningen från och med den femtonde till
och med den trettiofemte dagen, kommo de av besparingskommittén föreslagna
ersättningsbestämmelserna att medföra en ökning av sjukersättningarna, vilken
beräknades uppgå till 140 000 kronor för år.

Karenstidt n
enligt
besparingskommitténs

förslag.

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Yttranden

över

besparingskommitténs

förslag
rörande
arenstidcn.

De sakkunniga.

Beträffande frågan om karenstidens längd komnio i yttrandena över besparingskommitténs
förslag vitt skilda uppfattningar till synes. 11 i k s f or sä k vin g sanstalten
ansåg i likhet med kommittén, att en förkortning av karenstiden av
sociala skäl vore synnerligen önskvärd, och framhöll, att det torde råda allmänt
missnöje med de nuvarande bestämmelserna bland såväl arbetsgivare som
arbetare. Anstalten förordade nu liksom i tidigare yttranden (se sid. 126) en
minskning av karenstiden till tre dagar, oberäknat olycksfallsdagen, under vilken
tid sjukpenning ej skulle utgå (Bil. sid. 42). Även för säkring sr ädel tillstyrkte
för sin del inskränkning i den nuvarande karenstiden (Bil. sid. 78).
Landsorganisationen föreslog, att karenstiden måtte helt borttagas (Bil. sid.
327). Socialstyrelsen (Bil. sid. 193) såväl som svenska arbetsgivareföreningen
(Bil. sid. 319) och de ömsesidiga bolagens förening (Bil. sid. 284) avstyrkte
däremot kommitténs förslag på denna punkt. De skal som anfördes
mot en förkortning av karenstiden voro framför allt, att en dylik åtgärd skulle
komma i strid med utvecklingens hela tendens, samtidigt som den skulle
föranleda en ökning av de fall, beträffande vilka ersättning från två håll förekomme,
å ena sidan från arbetsgivare eller försäkringsinrättning och å andra
sidan från sjukkassa.

Besparingskommitténs förslag att bestämma sjukpenningen under den av
kommittén föreslagna karenstiden till vissa fixa belopp tillstyrktes bl. a. av
de ömsesidiga bolagens förening (Bil. sid. 284). Arbetsgivareföreningen fann
kommitténs förslag i denna del vara värt beaktande (Bil. sid. 319). För sjukpenningens
beräkning från och med den fjärde dagen efter olycksfallet föreslogo
riks för säkring sanstalten (Bil. sid. 42) och landsorganisationen (Bil. sid.
327) samma grunder som nu gälla efter den trettiofemte dagen. Sjukpenningen
borde således enligt dessa yttranden under hela sjukdomstiden bestämmas
till två tredjedelar av den dagliga arbetsförtjänsten. Jämväl försäkring srådet
fann det mera rationellt att ställa karenstidsersättningen i direkt beroende av
arbetsförtjänsten än att som besparingskommittén föreslagit införa fixa sjukpenningbelopp
(Bil. sid. 78). I

I det utkast, som utarbetats av de inom socialdepartementet tillkallade sakkunniga,
hade icke vidtagits någon förändring i nuvarande bestämmelser beträffande
den tid, under vilken sjukersättning över huvud skall utgå. Liksom
för närvarande är fallet, skulle alltså enligt nämnda utkast sjukpenning utgå
redan från och med dagen efter olycksfallet, därest sjukdomen varat mer än
tre dagar efter olycksfallsdagen. Däremot innebar de sakkunnigas förslag ett
borttagande av den nuvarande karenstiden, varigenom sjukersättning skulle
komma att allt ifrån olycksfallet utgivas av försäkringsinrättningen. Genom
denna anordning hade det blivit möjligt att sätta sjukpenningen i relation till
arbetsförtjänsten redan från början av ersättningstiden. De sakkunnigas utkast
innebar därför också, att sjukpenningen redan från första dagen efter
olycksfallet skulle utgöra två tredjedelar av arbetsförtjänsten. Härvid hade
dock beträffande arbetsförtjänsten tillämpats ett intervallsystem som medförde,
att sjukpenning endast komme att utgå i hela 50-tal ören.

Kungl. Majds proposition nr 109.

135

I de yttranden, som avgivits av granskningsnämnden, har beträffande förslaget
om karenstidens borttagande icke gjorts något uttalande.

Redan vid tillkomsten av gällande lag betonades, att de da antagna ännu
gällande bestämmelserna rörande karenstiden vore av provisorisk art. Bestäm- 1
melsernas karaktär av provisorium har även funnit uttryck i lagtextens ord:
»intill dess särskild lag om sjukförsäkring må vara genomförd, äger arbetare»
etc.

När det sålunda gällande provisoriet rörande karenstiden antogs, gällde det
att finna en så enkel regel för sjukpenningens beräknande, att arbetsgivarna,
vilka själva skulle utgiva sjukpenning under nämnda tid, utan svårighet kunde
beräkna sjukpenningens storlek. Samtidigt skulle regeln även fylla det villkoret,
att den med dess tillhjälp beräknade sjukpenningen så vitt möjligt skulle
ansluta sig direkt till den skadades arbetsförtjänst. Då nu avgiften för den
allmänna folkpensioneringen till sin storlek var. beroende av den taxerade inkomsten,
erbjöd sig här en till synes enkel väg för tillgodoseende av båda dessa
synpunkter.

Det sätt, varpå i överensstämmelse med denna tankegång sjukpenningen bestämdes
i förhållande till pensionsavgiften, gav anledning förmoda att den sålunda
erhållna sjukpenningen skulle i stort sett motsvara den sjukpenning, som
erhölles vid en beräkning direkt ur arbetsförtjänsten. Medan de olika pensionsavgifterna
motsvarade följande klasser av årsinkomster: under 500 kronor.
500_799 kronor, 800—1,199 kronor samt 1,200 kronor och däröver, motsva rade

nämligen den för dessa olika inkomstklasser fastställda sjukpenningen,
1:00, 1:25, 1:75 och 2:50 kronor, följande arbetsförtjänster: 518, 681, 958
och 1,369 kronor, under förutsättning att sjukpenningen beräknades till två
tredjedelar av arbetsförtjänsten.

Erfarenheten har emellertid givit vid handen, att de på grundval av den angivna
regeln beräknade sjukpenningbeloppen ingalunda komma att i genomsnitt
uppgå till två tredjedelar eller 67 % av arbetsförtjänsten. Såsom framgår
av den nyss lämnade redogörelsen (sid. 132) medföra de nuvarande bestämmelserna
en karenssjukpenning, som i genomsnitt endast uppgår till 50 ''•
av den dagliga arbetsförtjänsten. För de lägre inkomsterna med ty åtföljande
lägre pensionsavgift är disproportionen ännu större. För dessa uppgår nämligen
sjukpenningen under karenstiden till föga mer än en fjärdedel av arbetsförtjänsten.

Redan i och för sig måste det framstå såsom oegentligt att dela upp sjukhjälpstiden
i flera perioder med på olika sätt beräknad ersättning. Då härtill
komma de nu angivna, särskilt för de mindre inkomsttagarna ogynnsamma
verkningarna av gällande bestämmelser, torde det fa anses såsom ett ofrånkomligt
behov, att ändringar i bestämmelserna rörande sjukersättning under
de trettiofem första dagarna vidtagas, så att sjukpenningen även under den
nuvarande karenstiden bestämmes att utgå med två tredjedelar av arbetsförtjänsten.
Ett ytterligare skäl för ändrade bestämmelser i detta hänseende
lärer vara, att därest det tidigare berörda kravet på överensstämmelse i gör -

Granstk ingsnämn de».

De parteen
tschefen.

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

ligaste mån beträffande socialförsäkringens prestationer över huvud skall i
någon mån kunna realiseras, det självfallet fordras att man först ser till, att
icke inom en viss gren av försäkringen växlande grunder tillämpas för bestämmande
av ersättningar av samma art.

Det lärer av vad förut anförts utan vidare inses, att det icke är möjligt att
införa samma grund för sjukpenningens beräknande under den nuvarande karenstiden
som gäller för tiden efter densamma, därest det skall ankomma på
arbetsgivarna att bestämma och utgiva ersättningarna. Ett genomförande av
dylik enhetlighet synes alltså, såsom under frågans tidigare behandling framhållits,
förutsätta, att försäkringen även under den nuvarande karenstiden blir
obligatorisk och överlämnas åt försäkringsinrättning.

Såsom framgatt av det föregående har tanken på karenstidens borttagande
framförts redan av ålderdomsförsäkringskommittén och även upptagits i propositionen
till 1916 års riksdag. Skälet till att densamma icke vid detta
tillfälle vann båda kamrarnas gillande synes huvudsakligen hava varit den
omständigheten, att man önskade uppskjuta ordnandet av de kortvariga olycksfallens
behandling, till dess sjukförsäkringen först hunnit ordnas. Därtill
kom även, att man ansåg, att en centralisering till försäkringsinrättningarna av
behandlingen av de kortvariga skadorna skulle komma att föranleda en utökning
av förvaltningsapparaten.

Vad den första synpunkten beträffar, synes densamma numera icke längre
kunna åberopas, alldenstund, såsom jag inledningsvis framhållit, införande av
en obligatorisk sjukförsäkring icke kan anses tillhöra de önskemål, som kunna
väntas bliva realiserade inom nära förestående framtid. I detta sammanhang
ma erinras om att, såsom jämväl förut anförts, det är avsett att för den nu stundande
riksdagen skall framläggas ett förslag till nyorganisation av den statsunderstödda
frivilliga sjukkasseverksamheten, genom vilket förslag det samarbete
mellan olycksfallsförsäkringens organ och sjukkassorna, som man år
1916 torde hava velat avvakta, lärer i huvudsak kunna genomföras. Att under
sådana förhallanden ytterligare förlänga det nuvarande karenstidsprovisoriet
till den ovissa tidpunkt, då en obligatorisk sjukförsäkring skulle komma
att genomföras, synes icke försvarligt.

Vad angår de påstådda svårigheterna ur förvaltningssynpunkt, är det visserligen
riktigt, att med oförändrad organisation av olycksfallsförsäkringen
och av den statsunderstödda sjukförsäkringen dylika svårigheter komma att
uppstå. Genom den ändring i organisationen för den sociala olycksfallsförsäkringen,
som nu är avsedd att genomföras, bortfaller emellertid även detta
skäl för ett bibehållande av den nuvarande karenstiden. Olycksfallsförsäkringens
centralisering till en enda anstalt tillsammans med den föreslagna nya
ordningen för sjukförsäkringens lokala organisationer möjliggör nämligen en
successiv decentralisation av de kortvariga olycksfallens behandling genom deras
överflyttande till sjukkassorna. Genom sjukkassornas medverkan vinnes
även, såsom i annat sammanhang (sid. 110 ff.) utförligare framhållits, fördelen
av snabbare vard och förbättrad kontroll. Det intervallsystem för sjuk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

137

penningens beräkning i förhållande till arbetsförtjänsten, som jag har för avsikt
att föreslå och till vilket jag i annat sammanhang återkommer, kommer
också att bidraga till en förenkling av arbetet med bestämmande av sjukpenningens
storlek i olika fall.

Slutligen må anföras, att ett borttagande av karenstiden icke endast medför
möjlighet till ett bättre avvägande av de skadades ersättningar i förhållande
till arbetsförtjänsten utan även torde komma att avlägsna ett, särskilt bland de
mindre arbetsgivarna, ganska utbrett missnöje med de nuvarande förhållandena
på denna punkt. Bortåt fyra femtedelar av samtliga olycksfall gå till hälsa
under de trettiofem första dagarna, och ersättningarna för denna betydande del
av olycksfallen skola utgivas av arbetsgivarna själva. Då i den ersättning
som sålunda enligt gällande lag skall gäldas av arbetsgivarna även ingår förekommande
vård å sjukhus samt läkarvård i övrigt, kan tydligen vad arbetsgivarna
sålunda, oaktat de erlagt försäkringsavgifter, skola själva utgiva i ersättning
stundom komma att uppgå till ganska avsevärda belopp.

På grund av vad jag sålunda anfört har jag ansett mig böra föreslå, att karenstiden
borttages och att alltså nu gällande bestämmelser ändras i så måtto,
att ansvaret för sjukersättningarnas utgivande under de trettiofem första dagarna
efter olycksfallet överflyttas från arbetsgivarna till den obligatoriska
försäkringen samt att sjukpenningen vid fullständig oförmåga till arbete även
under nämnda tid utgår med två tredjedelar av arbetsförtjänsten.

Att, på sätt vissa av de över besparingskommitténs förslag hörda myndigheterna
ifrågasatt, vidtaga en sådan ändring i gällande bestämmelser, att
ersättning icke i något fall skall utgå för de tre första dagarna, även då sjukdomsfallet
varar längre tid, har jag icke funnit tillrådligt. En dylik bestämmelse
skulle säkerligen i många fall komma att verka obilligt. Jämväl i det
omförmälda förslaget angående ändringar beträffande sjukförsäkringen har
för övrigt som villkor för statsbidrag förutsatts, att sjukkassor i förevarande
hänseende tillämpa regler, överensstämmande med bestämmelserna i gällande
olycksfallsförsäkringslag.

Då, såsom förut anförts, ett av syftena med karenstidens borttagande varit,
att ersättningarna under nämnda tid skulle förbättras, är det tydligt, att
en dylik åtgärd måste föranleda en höjning av de sammanlagda prestationskostnaderna
för försäkringen. Denna kostnadsökning har av de sakkunniga beräknats
till omkring 870,000 kronor årligen, under förutsättning att den årliga
arbetsförtjänsten alltjämt beräknas till högst 2,400 kronor. Jag har emellertid
för avsikt att föreslå en höjning av denna gräns för arbetsförtjänsten
från 2,400 till 3,300 kronor, något vartill jag i annat sammanhang återkommer
och med en sådan höjning kommer enligt verkställd beräkning nyssnämnda
kostnadsökning att i stället uppgå till omkring 1,380,000 kronor. Därest man
i intet fall utbetalade ersättning för de tre första dagarna efter olycksfallet,
skulle utgiftsökningen stanna vid omkring 420,000 kronor med en maximigräns
för arbetsförtjänsten av 2,400 kronor och 880,000 kronor, om samma

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Sjukpenningens

beräkning
och indelning
i inkomstklasser Besparings kommittén.

gräns bestämmes till 3,300 kronor. I fråga om dessa beräkningar tillåter jag
mig att i övrigt hänvisa till en av en bland de sakkunniga uppgjord tablå över
kostnadsökningen i anledning av olika uppkomna ändringsförslag, vilken tablå
torde få som bilaga (Bilaga D) fogas vid detta protokoll.

Sjukpenningens beräkning, indelning av de skadade i inkomstklasser
samt höjning av lönegränsen.

I besparingskommitténs förslag angående socialförsäkringens organisation
hade kommittén även upptagit frågan om förenkling i sättet för sjukpenningens
beräknande. Därutinnan föreslog kommittén en indelning av de skadade i olika
klasser allt efter storleken av den årliga arbetsförtjänsten.

Vid bestämmande av denna klassindelning utgick kommittén från att sjukpenningen
lämpligen kunde avrundas till hela 50-tal ören. Under antagande
av att sjukpenningen alltjämt bestämdes efter samma grunder som för närvarande,
skulle ett sjukpenningintervall av 50 öre komma att medföra en uppdelning
alltefter arbetsinkomsten av de ersättningsberättigade i sådana grupper
eller klasser, att skillnaden mellan högsta arbetsinkomsten i två på varandra
följande klasser skulle komma att utgöra 273 kronor 75 öre. Då det
givetvis vore uteslutet att införa en indelning i klasser, där klassbredden utgjordes
av ett så ojämnt tal, måste en jämkning åstadkommas. Därvid borde,
framhöll kommittén, tillses, att klassbredden icke alltför mycket avveke från
den angivna siffran. De alternativ, som närmast erbjöde sig, vore då klassbredderna
270 och 300 kronor.

Därest skillnaden mellan de olika löneklasserna antoges till 270 kronor, borde
den dagliga sjukpenningen bestämmas till 2/s av V36o av den årliga arbetsförtjänsten.
Vid en klassbredd av 300 kronor borde däremot den dagliga sjukpenningen
bestämmas till Ilo av 736o av den årliga arbetsförtjänsten. Enligt
det förra alternativet (270-kronors intervall) skulle den dagliga sjukpenningen
bliva i genomsnitt 1.4 % högre och enligt det senare alternativet (300-kronors
intervall) 8.9 % lägre än för närvarande. Med hänsyn till att besparingskommitténs
förslag om förkortning av karenstiden från 35 till 14 dagar skulle
komma att medföra en ökning av ersättningarna för tiden från och med den
15 :e till och med den 35 :e dagen, förordade kommittén införande av 300-kronors
intervall, varigenom ifrågavarande kostnadsökning i viss mån komme att
kompenseras. Gränserna mellan de olika klasserna valdes av kommittén så,
att arbetsförtjänsten i intervallets mitt, uttryckt i kronor, skulle bliva delbar
med 300. Klassindelningen kom då att gestalta sig på sätt som framgår av
följande översikt, i vilken antagits att den dagliga sjukpenningen för arbetsförtjänster
under 450 kronor skulle utgöra 75 öre.

Arbetsförtjänst * Daglig sjukpenning

i kronor i kronor

Intill 450
450— 749
750—1 049

0.75

1.00

1.50

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

139

Arbetsförtjänst
i kronor

1 050-1 349
1 350—1 649

1 650-1 949
1950-2 249

2 250 och däröver

Daglig sjukpenning
i kronor

2.00

2.50

3.00

3.50

4.00

Beträffande indelningen av de skadade i inkomstklasser ansåg riksförsäkringsanstalten,
att denna anordning icke skulle medföra någon väsentlig lättnad
i avseende på sjukpenningens bestämmande (Bil. sid. 45). I den av byråchefen
Östrand med instämmande av ledamoten Källström avgivna reservationen
till riksförsäkringsanstaltens yttrande framhölls däremot, att intervallindelningen
skulle komma att underlätta förvaltningsarbetet. Ju noggrannare arbetsförtjänsten
i varje särskilt fall skulle bestämmas, desto mera arbete måste
enligt reservanternas mening givetvis nedläggas därpå från försäkringsinrättningens
sida. Dock borde enligt reservanterna den lägsta inkomstklassen
— intill 450 kronor •— i kommitténs förslag uteslutas, alldenstund den årliga
arbetsförtjänsten enligt olycksfallsförsäkringslagen icke finge beräknas
till lägre belopp än 450 kronor (Bil. sid. 53). Enligt försäkring srådets mening
syntes icke skäl föreligga till en ändring av det nuvarande sättet för beräkning
av sjukpenning efter karenstiden, så mycket mindre som kommitténs intervallsystem
skulle komma att i ett icke ringa antal fall för de skadade medföra sänkning
av ersättningen (Bil. sid. 79). Bland yttranden, däri den av kommittén
föreslagna intervallindelningen tillstyrkts, märkas de uttalanden, som gjorts
av svenska landskommunernas förbunds styrelse (Bil. sid. 276), de ömsesidiga
bolagens förening (Bil. sid. 285) och svenska arbetsgivareföreningen (Bil. sid.
319). Av dessa framhöll de ömsesidiga bolagens förening, att det föreslagna
sättet för beräkning av sjukpenning säkerligen skulle komma att minska de
ofta tidsödande och besvärliga utredningsarbeten som föranleddes av nuvarande
bestämmelser angående arbetsförtjänsternas uppskattning, och sålunda leda till
besparingar i förvaltningskostnaderna.

Den av besparingskommittén framförda tanken på indelning av de skadade
i vissa inkomstklasser hade upptagits i det utkast, som utarbetats av de inom
departementet tillkallade sakkunniga. Härvid hade dock vissa ändringar vidtagits.
Sålunda hade de sakkunniga icke föreslagit avvikelse från den i gällande
olycksfallsförsäkringslag vedertagna principen, att ersättningen skall vid
fullständig arbetsoförmåga utgå med två tredjedelar av den skadades arbetsförtjänst.
På grund därav hade det emellertid varit nödvändigt vidtaga
den ändringen i intervallindelningen, att intervallen ändrades från 300 till
270 kronor. Då sjukpenningen skulle utgöra 2/3 av Vase av arbetsförtjänsten,
kom nämligen såsom nyss anförts ett intervall av 270 kronor i avseende på
arbetsförtjänsten att motsvara ett intervall av 50 öre beträffande sjukpenningen.

Granskningsnämnden har icke gjort uttalande i förevarande punkt.

Yttranden

över

besparings kommitténs förslag.

De sakkunniga.

Gransknings nämnden.

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Lagändring

1919.

Ändringar i
lönenivån.

ränsel för ^Cn högsta arbetsförtjänst efter vilken ersättning beräknades ut arbets-

gjorde enligt den nuvarande olycksfallsförsäkringslagens ursprungliga lydelse
förtjänst. 1,800 kronor. Ålderdomsförsäkringskommittén redogjorde i sitt till grund
1916 års lag. för ]agen liggande betänkande för de maximigränser som i förevarande hänseende
fastställts i åtskilliga främmande länder och anförde därefter, i korthet,
att kommittén med ledning av de flesta exemplen från utlandet för sin del
funnit den övre gränsen lämpligen kunna bestämmas till 1,800 kronor. Samma
glans upptogs jämväl i propositionen i ämnet. Föredragande departementschefen
yttrade härutinnan allenast, att lian funne kommitténs förslag väl
avvägt. Någon utredning angående antalet av de arbetare inom olika yrkesgrupper
vilkas arbetsförtjänst kunde antagas överstiga den föreslagna maximigränsen
synes, såvitt av betänkandet framgår, icke hava gjorts.

_ På grund av den försämring penningvärdet undergick under krigsåren beslöts
vid 1919 års riksdag en höjning av nämnda gräns till 2,400 kronor. Därvid
framhölls från olika hall, att ehuru av föreliggande utredning framginge att
den genomsnittliga löneökningen inom industrien under tiden 1913—september
1918 uppgått till 90 procent, med hänsyn till den avsevärt ökade ekonomiska,
belastning som en mera betydande höjning syntes komma att medföra
för vissa industrier nödig försiktighet bjöde att icke gå längre än till nyssnämnda
belopp, 2,400 kronor.

Till belysning av löneutvecklingen för arbetare inom industri, handel och
samfärdsel torde lämpligen kunna tjäna följande indexserie, som erhållits vid
de av socialstyrelsen företagna undersökningarna angående löneförhållandena
inom vissa verksamhetsområden. (Se tidskriften Sociala meddelanden 1925
häft. 9).

1913 1914 1915 1916 1917 1918 1919 1920 1921 1922 1923 1924

Löneinkomst per år

och arbetare ... 100 100 107 120 143 200 256 294 271 208 202 211

Den återgivna indexserien ger vid handen, att arbetslönerna, efter att från
år 1920 hava undergått en betydande sänkning, från år 1922 synas i stort
sett hava stabiliserat sig på en nivå, som är ungefär dubbelt så hög som lönenivån
åren 1914—1915.

I den av socialstyrelsen företagna utredningen hava de till ett antal av 210,344
uppgående manliga arbetare, som omfattats av undersökningen, uppdelats på
51 olika näringsgrenar. För 38 av dessa grupper omfattande 121,332 arbetare
uppgick medellönen inom varje grupp till mer än 2,400 kronor, och av dessa
hade 14 grupper med sammanlagt 43,032 arbetare en medellön av mer än

3,000 kronor. Det var sålunda år 1924 ett högst betydande antal arbetare,
som vid olycksfall i arbete icke kunde erhålla ersättning i förhållande till sin
verkliga arbetsförtjänst.

De sakkunniga stannade i sitt förslag vid en maximigräns av 3,000 kronor.
Den sålunda föreslagna höjningen i förhållande till den år 1916 fastslagna
gränsen motsvarade ungefär stegringen i levnadskostnader från tiden före
världskriget till och med år 1924.

De sakkunniga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

141

Genom de sakkunnigas försorg har företagits en undersökning av den
sammanlagda ökning av ersättningarna som ifrågavarande höjning av gränsen
skulle komma att medföra. En dylik kostnadsundersökning måste emellertid
alltid bliva behäftad med en viss osäkerhet. Såsom resultat erhölls, att en
höjning av avlöningsgränsen från 2,400 till 3,000 kronor skulle komma att medföra
en ökning av nuvarande ersättningar, frånsett kostnaden för läkarvård,
med omkring 8,5 procent.

I följande sammanställning har angivits dels storleken av de nuvarande kostnaderna
för försäkringen i dess helhet för sjukpenning, läkarvård, invaliditetsoch
dödsfallsersättningar, dels ökningen av sjukpenningkostnaderna på grund
av karenstidens borttagande och införande av samma sjukpenning under denna
tid som för närvarande tillämpas efter karenstiden, dels ökningen av dödsfallsersättningarna
på grund av viss i det följande i specialmotiveringen under 7 §
föreslagen ändring i bestämmelserna rörande livräntor till föräldrar (sid. 169),
dels slutligen ökningen av ersättningarna på grund av höjning av avlöningsmaximum
från 2,400 till 3,000, respektive 3,300 kronor.

Nuvarande
ersättningar
i genomsnitt

Höjning av ersättningarna
på grund
av karenstidens
borttagande och
ändring i bestämmelserna
rörande

Höjning av ersättningarna enbart
på grund av höjning av
avlöningsgränsen:

livräntor till för- från 2 400 till
äldrar (med bibe- 3 000 kronor

från 2 400 till
3 300 kronor

		hållen avlönings-gräns)
	Kr.	Kr.	Er.	Kr.
Sjukpenning.....	. 3 700 000	870 000	390 000	510 000
Läkarvård......	. 1700 000	—	—	—
Invaliditetsersättning .	. 8 200 000	—	700 000	920 000
Dödsfallsersättning . .	. 2 050 000	300 000	210 000	270 000
Summa kronor 15 650 000	1170 000	1300 000	1 700 000

Förevarande siffror omfatta icke ersättningar i anledning av olycksfall
bland statens arbetare. Vad beträffar ersättningarna till dessa arbetare komma
de i ett betydande antal fall icke att röna någon påverkan av omförmälda
lagändringar, nämligen i den mån ifrågavarande arbetare på grund av gällande
avlöningsreglementen äro tillförsäkrade en avlöning, som vid skada till följd
av olycksfall i arbete utgår med högre belopp än ersättningen enligt olyeksfallsförsäliringslagen.
Då man emellertid icke känner, i vilken utsträckning
detta är fallet, har det icke varit möjligt beräkna den verkliga höjningen av
ersättningarna till statens arbetare. Den torde dock, så vitt för närvarande
kan bedömas, icke komma att under de närmaste åren uppgå till mer än högst

50,000 kronor om året.

Den av de sakkunniga föreslagna klassindelningen för beräkning av sjukpenning
till de skadade framgår av följande sammanställning.

142

Kungl. Mai:ts proposition nr 109.

Arbetsförtjänst
i kronor

Daglig sjukpennin:
i kronor

Intill 675
675— 944
945—1 214
11215—1 484
1 485—1 754

1 755—2 024

2 025-2 294
2 295—2 564
2 565—2 834

1.00

1.50
2.00

2.50

3.00

3.50

4.00

4.50

5.00

5.50

2 835 och däröver

De för varje inkomstklass angivna sjukpenningbeloppen utgöra 2/3 av */380
av den arbetsförtjänst, som svarar mot mittpunkten i varje klass. Mittpunkterna
i de olika klasserna äro, av skäl som tidigare framhållits, hela multipler
av 270 kronor. I den andra klassen, 675—944 kronor, motsvarar mittpunkten
sålunda en arbetsförtjänst av 810 kronor eller 3 X 270 kronor, i den därpå
följande inkomstklassen motsvarar mittpunkten 1,080 kronor eller 4 X 270
kronor o. s. v.

Gransknings- I de yttranden som avgivits inom granskningsnämnden hava olika meningar
nämnden, framförts beträffande höjningen av avlöningsgränsen från 2,400 till 3,000

kronor. Beträffande denna fråga hava fyra ledamöter, nämligen herrar Bernström,
Kempe, von Sydow och Tjäll gr en förordat bibehållande av den nuvarande
gränsen 2,400 kronor. Två ledamöter, fröken Hesselgren och herr
Kvarnzelius, hava biträtt förslaget om höjning av gränsen till 3,000 kronor.
Slutligen hava fyra ledamöter, herrar Carlsson, Hansson, Johansson och Thorberg
ansett, att avlöningsmaximum borde höjas från 2,400 till 3,600 kronor.

Härvid anförde herrar Bernström m. fl. följande:

»Den av 1919 års riksdag företagna ändringen av avlöningsgränsen från
1,800 till 2,400 kronor föranleddes av den betydande försämring, som penningvärdet
undergått. Under den följande tiden har emellertid penningvärdet åter
förbättrats, samtidigt som de ekonomiska svårigheterna för näringslivet förvärrats.
Under sådana förhållanden anse vi oss icke kunna tillstyrka en höjning
av nu gällande avlöningsmaximum eller 2,400 kronor, så mycket mer
som en dylik höjning skulle medföra en högst avsevärd fördyring av olycksfallsförsäkringen.
»

I det av herrar Carlsson in. fl. avgivna yttrandet anfördes:

»Ett icke ringa antal av de arbetare, som omfattas av olycksfallsförsäkringen,
hava för närvarande en årlig arbetsförtjänst, som överstiger 3,000 kronor. Detta
gäller särskilt å dyrorter bosatta arbetare. Om nu arbetsförtjänsten maximeras
till nämnda belopp, komma givetvis för å dyrorter bosatta arbetare ersättningarna
att bliva lägre i förhållande till den verkliga arbetsförtjänsten än för arbetare,
som äro bosatta å billigare orter. Eör att i huvudsak råda bot på ett
dylikt missförhållande vilja vi förorda den ändringen i det föreliggande lagförslaget,
att avlöningsmaximum höjes från 3,000 till 3,600 kronor.»

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

143

Sjukpenningen enligt den obligatoriska försäkringen utgör för närvarande Depnrte2/3
av Vscs av den årliga arbetsförtjänsten, varvid denna kan antaga vilket
värde som helst mellan 450 och 2,400 kronor. Även om man vid beräkningen „ingens
av sjukpenningen företager en avrundning av arbetsförtjänsten till hela 10- instämmande,
tal kronor, följer härav, att den dagliga sjukpenningen kan antaga icke mindre
än 196 olika värden från lägst 83 öre till högst 4 kronor 39 öra, Att genomföra
en dylik differentiering vid sjukpenningens beräknande kan enligt min
mening icke anses erforderligt.

Införandet av ett intervallsystem av den art som de sakkunnigas utkast innebär
kommer i genomsnitt icke att medföra någon förändring i de skadades ersättningsförmåner.
Då emellertid den dagliga arbetsförtjänsten enligt de sakkunnigas
förslag skulle beräknas utgöra V300 i stället för, såsom för närvarande är
fallet, 1/so5 av den årliga arbetsförtjänsten, komme detta att medföra en ökning
av sjukpenningen med i genomsnitt 1.4 procent. Ett intervallsystem skulle uppenbarligen
medföra betydande lättnader i avseende på skadereglenngsarbetet
och, såsom förut anförts, möjliggöra större säkerhet och önskvärd enhetlighet
vid sjukkassornas handläggning av frågor rörande sjukersättning på grund
av skada ådragen genom olycksfall i arbete. På grund av dessa förhållanden
har jag ansett mig böra förorda införande av ett intervallssystem av den
art, som av de sakkunniga föreslagits och som närmare angivits i 6 §

2 mom. i det föreliggande förslaget till lag om försäkring för olycksfall i arbete.

Till belysning av det sätt, varpå ett intervallsystem av föreslagen art skulle
komma att verka, hänvisas till en däröver upprättad grafisk bild1. Å denna
representera staplarna sjukpenningens storlek inom de olika inkomstklasserna.

Om icke intervallsystem hade tillämpats, skulle sjukpenningens storlek för olika
arbetsförtjänster i stället vara bestämd genom den streckade linjen, vilken svarar
mot en sjukpenning, uppgående till "Va av ‘Aoo av den årliga arbetsförtjänsten.
De grövre vertikala linjerna motsvara dels den nuvarande undre gränsen
för arbetsförtjänsten, 450 kronor, dels den övre gräns, som jag i det följande
kommer att föreslå, 3,300 kronor.

Såsom även framgår av bilden, kommer givetvis sjukpenningen enligt intervallsystemet
att för den ena hälften av varje inkomstklass bliva något högre
och för den andra hälften lika mycket lägre än den sjukpenning, som skulle
erhållits om intervallsystem icke tillämpats. Dessa avvikelser i ena eller andra
riktningen äro dock relativt obetydliga och kunna aldrig överstiga en storlek
av 25 öre. Det torde förtjäna att påpekas, att sjukpenningen enligt intervallsystemet
är för de lägsta inkomsterna — under 450 kronor — 17 öre större och
för de högsta inkomsterna — över 3 300 kronor — 11 öre mindre än den direkt
ur arbetsförtjänsten beräknade sjukpenningen.

Vad beträffar bestämmelserna rörande den högsta årliga arbetsförtjänst. Muximisom
kan läggas till grund för beräkning av ersättning till skadad arbetare. „rän.en
synes det mig, att en höjning av den nuvarande gränsen 2,400 kronor är starkt
påkallad. Medan arbetslönerna i genomsnitt fördubblats sedan tidpunkten för
avgivandet av ålderdomsförsäkringskommitténs betänkande, har avlöningsmaxi -

1 Sid. 144.

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

SJUK -

1215 I+S5 2755 S02S 2295 2565 2855 Stos

Figur, utvisande sjukpenningens storlek med klassindelning av arbetsförtjänsten (staplar)

och utan klassindelning {streck).

mum endast undergått en höjning från 1,800 kronor till 2,400 kronor eller sålunda
med allenast 33 1A procent. Denna ersättningsbestämmelsernas bristande
anpassning till den allmänna löneutvecklingen har i själva verket inneburit ett
upphävande av den grundläggande principen, att ersättningen skall utgå med
två tredjedelar av arbetsförtjänsten. En arbetare, vars årliga arbetsinkomst uppgår
exempelvis till 3,200 kronor, erhåller sålunda vid fullständig arbetsoförmåga
förorsakad av olycksfall i arbete en ersättning som endast uppgår till
hälften av arbetsinkomsten. Arbetare som äro bosatta å dyrort och för vilka
arbetsförtjänsten därför i relativt flera fall överstiger 2,400 kronor än för andra
arbetare komma på grund av arbetsförtjänstens maximering till 2,400 kronor
att i realiteten erhålla relativt lägre ersättning vid inträffade olycksfall än arbetare
som äro bosatta å billigare orter. En dylik konsekvens av ersättningsbestämmelserna
torde icke kunna anses annat än olämplig.

Vid bestämmandet av en skälig övre gräns för arbetsförtjänsten såsom
grund för ersättningarnas beräknande synes hänsyn i första rummet böra tagas
till den allmänna löneutveckling, som ägt rum sedan den nuvarande
olycksfallsförsäkringslagens antagande. Såsom ovan framhållits visar det
sig, att lönerna under denna tid i stort sett fördubblats, vilket förhållande i
och för sig torde kunna motivera en höjning av avlöningsgränsen från 1,800

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

145

kronor till 3,600 kronor. Vid bestämmandet av avlöningsgränsen måste även
tillses att densamma icke sättes så lågt, att därigenom arbetare tillhörande
mera omfattande yrkesgrupper, på den grund att de äro bosatta å dyrorter,
skulle komma i en sämre ställning än sina yrkeskamrater å billigare orter.
En företagsgrupp, som ur denna synpunkt torde vara förtjänt av särskild uppmärksamhet,
är den mekaniska verkstadsindustrien. En icke oväsentlig del av
denna industri är nämligen förlagd till Stockholm med omnejd, vilket utgör
ett av de mera utpräglade dyrortsområdena inom landet. En inom socialdepartementet
verkställd utredning har givit vid handen, att den genomsnittliga
årliga arbetsförtjänsten för metallarbetare inom nämnda område utgör
3,300—3,400 kronor. Dessa arbetare tillhöra varken de bäst eller de sämst
avlönade arbetarna utan intaga en mellanställning bland arbetare inom industri
och hantverk. Med hänsyn till vad nu anförts och till att levnadskostnaderna
i genomsnitt icke stigit i samma proportion som arbetslönerna synes
en något lägre gräns än 3,600 kronor kunna fastställas.

Då avlöningsmaximum av praktiska skäl bör bestämmas till helt hundratal
kronor och med hänsyn till sättet för ersättningarnas beräkning vara delbart
med 3, synes nämnda avlöningsmaximum på dessa skäl lämpligen kunna bestämmas
till 3,300 kronor. Höjningen av gränsen från 2,400 kronor till 3,000
kronor skulle, enligt vad förut (sid. 141) anförts, komma att för hos enskilda
arbetsgivare anställda arbetare medföra en årlig höjning av ersättningarna, som
torde kunna uppskattas till sammanlagt omkring 1,300,000 kronor. Den ökning
av ersättningarna, som en höjning av gränsen från 3,000 till 3,300 kronor
skulle medföra, har beräknats komma att uppgå till omkring 400,000 kronor.
Genom ifrågavarande höjning av gränsen skulle i den av de sakkunniga föreslagna
indelningen i inkomstklasser (sid. 142) ytterligare en klass tillkomma,
i följd varav den högsta sjukpenningen kommer att utgöra 6 kronor per dag.

På sålunda anförda grunder har i 9 § sista stycket i förslaget till lag om
försäkring för olycksfall i arbete upptagits bestämmelse av innehåll att där den
årliga arbetsförtjänsten överstiger tretusentrehundra kronor, det överskjutande
beloppet icke tages i beräkning. Beträffande minimigränsen, fyrahundrafemtio
kronor, har jag icke ansett skäl till ändring föreligga.

Bedömandet av invaliditetsgrad och därmed sammanhängande frågor.

Under den förberedande behandlingen av frågan om ny lagstiftning angående
den sociala olycksfallsförsäkringen hava flera betydelsefulla frågor avseende
bedömandet av invaliditetsgrad och därmed sammanhängande ämnen varit
under övervägande. Dessa frågor beröra dels de principer som böra tillämpas
vid livräntas ursprungliga fastställande, dels ock spörsmålet i vad mån ett
livräntebeslut senare må tagas under omprövning i och för avgörande, huruvida
ändrade förhållanden böra medföra livräntans ökning eller minskning,
i samband varmed står frågan om vidtagande från försäkringsinrättningarnas
sida av en organiserad verksamhet i ändamål att åstadkomma sådan höjning
av invalidernas arbetsförmåga, som kan motivera dylik nedsättning av livräntorna.

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 sand. 90 käft. (Nr 109).

10

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Fastställandet
av invaliditetsgrad.

Gällande

bestämmelser.

1901 års lag.

Ålderdoms försäkrings kommittén.

1916 års lag.

Uttalanden
angående
tillämpningen
av gällande
lag.

Svaret på den först berörda frågan beror tydligen, då enligt gällande lag
liksom enligt föreliggande lagförslag livränta skall bestämmas med hänsyn
till arbetsförmågans nedsättning, på spörsmålet om huru storleken av denna
nedsättning skall bedömas. Den gällande bestämmelsen i detta hänseende innehålles
i 8 § i 1916 års lag, där det heter, att vid bedömandet i vad mån viss
kroppsskada åstadkommit nedsättning av arbetsförmågan, hänsyn skall tagas
ej blott till skadans beskaffenhet och dess inverkan på den skadades förmåga
i allmänhet att försörja sig genom arbete utan även till skadans inflytande på
de särskilda färdigheter som kunna vara erforderliga för drivande av den
skadades yrke, ävensom till den skadades ålder och kön. Var den skadade vid
olycksfallet behäftad med kroppsskada eller lyte, skall enligt samma paragraf
hänsyn tagas jämväl därtill.

Det nu återgivna stadgandet överensstämmer väsentligen med 5 § i 1901
års lag. I sistnämnda lagrum hade emellertid till ledning vid tillämpningen av
ifrågavarande bestämmelse dessutom angivits exempel å vissa kroppsskador
jämte däremot i allmänhet svarande procenttal för invaliditetsgrader.

Tillämpningen av denna bestämmelse ledde till en mera schematisk invaliditetsbedömning.
En och samma anatomiska förlust medförde i regel fastställande
av samma invaliditetsgrad, oberoende av skadans inflytande på arbetsförmågan
i det individuella fallet.

Ålderdomsförsäkringskommittén uteslöt sedermera berörda exemplifierande
bestämmelser ur sitt till grund för gällande lag i ämnet liggande förslag, under
anförande att dylika bestämmelser kunde till ledning för domstolarna vara
av betydelse i sådana fall, där lagstiftningen grundats på ersättning splikt och
ersättningstvister förty droges inför domstol. I de lagar däremot som grundades
på försäkringspliktens princip saknades vanligen dylika bestämmelser,
då nämligen i dessa fall ersättningsfrågorna i olika instanser bedömdes av
särskilt kvalificerade myndigheter. Då jämväl enligt kommitténs förslag
dessa frågor skulle avgöras av sakkunniga myndigheter, hade ej heller kommittén
ansett erforderligt att i sitt förslag intaga bestämmelser av ifrågavarande
art.

Det av ålderdomsförsäkringskommittén på dessa grunder framlagda förslaget
till ifrågavarande bestämmelser blev med endast formell jämkning upphöjt
till lag.

Angående den tillämpning som de enligt 1916 års lag sålunda gällande bestämmelserna
erhållit hava yttrats i viss mån skiljaktiga meningar. Besparing
skommittén uttalade därom det generella omdömet, att genom nämnda lag
en mera individuell anpassning efter den faktiska invaliditeten knappast åstadkommits
i önskvärd omfattning, utan det äldre invaliditetsschemat hade i stor
utsträckning blivit tillämpat. Detta syntes kommittén hava medfört, att icke
sällan vid lindrigare olycksfall högre ersättningar än skäligt utgivits, medan vid
höggradig invaliditet skadan kompenserats för lågt. Enligt kommittén hade
som regel vid bedömandet av invaiiditetsfrågor personliga förhållanden samt
omständigheter av teknisk natur tillmätts alltför ringa betydelse vid sidan av
den mera påtagliga anatomiska förlusten och därav följande funktionsrubb -

Kungl. May.ts proposition nr 100.

147

ning. Kommittén anförde (sid. 250) ett flertal exempel på typiska procentsatser
som i olika fall kommit till användning vid invaliditetsgradernas fastställande.

Riksförsäkringsanstalten har i förevarande hänseende i sitt utlåtande till
en början hänvisat till en av anstalten den 3 mars 1923 till försäkringsrådet
avlåten skrivelse i ämnet. I denna skrivelse hade riksförsäkringsanstalten
anfört i huvudsak följande. Den vid tillämpningen av 1901 års olycksfallsersättningslag
utbildade praxis för invaliditetsbedömningen hade så gott som
undantagslöst tillämpats jämväl i fråga om 1916 års olycksfallsförsäkringslag.
Denna praxis strede dock mot den grundläggande principen att ersättningens
storlek i stort sett borde anpassas efter den verkliga ekonomiska förlust,
som den skadade genom olycksfallet lidit till följd av nedsättningen av
arbets- och förvärvsförmågan. En dylik anpassning bleve särskilt betydelsefull
med de jämförelsevis stora ersättningar som numera utginge, i det att en
brist därutinnan lätt kunde medföra och faktiskt i avsevärd utsträckning medfört,
att den skadade genom ersättningen bleve mera gynnsamt ställd än om
han icke blivit skadad. Å andra sidan syntes vissa skadade enligt gällande
praxis särskilt under första tiden efter sjukdomstillståndets upphörande icke
i den utsträckning lagen avsåge erhålla en mot de minskade förvärvsmöjligheterna
svarande gottgörelse. Anstaltens erfarenhet gåve otvetydigt vid handen,
att en del av de mindre skadorna, sedan tillvänjning inträtt, vore övervärderade,
men att däremot de svårare skadorna i vissa fall och särskilt under
den första livräntetiden vore undervärderade.

Riksförsäkringsanstalten anför därefter i sitt utlåtande över besparingskommitténs
betänkande, att anstalten i likhet med kommittén funne, att det
tillämpade jämförelsevis stela systemet i fråga om utmätandet av invaliditetsersättningar
och det otillräckliga hänsynstagandet till de individuella omständigheterna
måste anses i viss mån stridande mot den sociala olycksfallsförsäkringens
egentliga syfte (Bil. sid. 40).

Försäkringsrådet däremot har anfört, att föreställningarna om den s. k.
schabloneringen vid bedömandet av invaliditetsersättningskraven vore överdrivna.
Försäkringsrådet liksom försäkringsinrättningarna hade naturligen i
möjligaste mån vid sin invaliditetsbedömning sökt att nå en anpassning just
efter den faktiska invaliditeten. Att därvid för en del närmare angivna skador,
då annan komplikation icke förelegat, samma procentsats mera regelmässigt
kommit till användning, berodde naturligen på att man erfarenhetsmässigt
ansett sig hava funnit, att den sålunda använda procentsatsen närmast kunde
anses ansluta sig till den faktiska invaliditeten, där icke särskilda skäl till
avvikelse förelegat (Bil. sid. 89).

Angående vad som nu bör åtgöras i förevarande fråga har besparingskom- Bespanngsmittén
anfört, att orsaken till att invaliditetsbedömningen fortfarande sked- ko™m|ltt«n3
de väl schematiskt till icke ringa del syntes ligga i försäkringens splittring
på flera inrättningar. På grund av denna splittring syntes hos försäkringsrådet
hava gjort sig gällande en tendens att erhålla mera påtagliga normer
för bedömningen, för vilken tendens under nuvarande förhållanden utan

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Yttranden

över

besparings kommitténs förslag.

tvivel visst fog kunde finnas. Med den enhetlighet i skaderegleringen som
kommitténs organisationsförslag avsåge att möjliggöra, borde vid invaliditetsbedömningen
i det individuella fallet noggrannare hänsyn än hittills kunna
tagas till den verkliga nedsättningen i den skadades arbetsförmåga. Därigenom
skulle även försäkringens kostnader sannolikt komma att minskas. Ersättningarna
i anledning av invaliditet vore såväl för försäkringsinrättningarna
som för de ersättningsberättigade de ur ekonomisk synpunkt ojämförligt viktigaste.

Besparingskommittén utförde närmare sin uppfattning på i huvudsak följande
sätt. Skärpt individuell prövning av den förlorade arbetsförmågan förutsatte
en mera ingående skälighetsprövning än som för närvarande tillämpades. Hittills
hade sådant förfarande väsentligt försvårats icke blott genom olycksfallsförsäkringens
splittring på en mångfald inrättningar utan även därigenom
att olycksfallsförsäkringen lidit av en stark centralisering till själva försäkringsanstaltema,
under det att den lokala organisationen varit svagt utvecklad.
En viktig förutsättning för införande av ökad skälighetsprövning vore att
prövningen redan i första instansen verkställdes av kompetent personal med
största noggrannhet och opartiskhet. Läkarnas medverkan och intresse för
ifrågavarande sida av socialförsäkringen vore särskilt viktig, och säkerligen
skulle det vara mycket fördelaktigt, om försäkringsavdelningen på lämpliga
orter hade tillgång till särskilda läkare (»socialförsäkringsläkare»), vilka haft
tillfälle att sätta sig väl in i principerna för skaderegleringsverksamheten. Det
syntes även vara synnerligen betydelsefullt, att försäkringsavdelningen hos
sig hade anställda en eller flera framstående läkare, som ägnade sig helt åt
ifrågavarande verksamhet. Det syntes även kunna ifrågakomma, att anstalten
för denna verksamhet inrättade en särskild undersökningsavdelning. Kommittén
ville alltså föreslå, att vid bedömandet av den skadades faktiska invaliditet
hänsyn borde tagas icke endast till den minskning i arbetsförtjänst
som föranletts av olycksfallet utan även till andra faktorer, såsom exempelvis
yrke, ålder, utbildningsmöjligheter, ökad arbetslöshetsrisk och omständigheter
förknippade med diverse lokala förhållanden, såsom större eller mindre svårighet
att förflytta sig från bostaden till arbetsplats m. m. Av både ekonomiska
och sociala skäl ansåge sig kommittén alltså böra påyrka, att därest
den av kommittén tilltänkta omorganisationen av olycksfallsförsäkringen komme
till stånd, bedömandet av ersättningskraven måtte till viss del omläggas.
Kommittén hade dock icke velat uppställa någon detaljerad plan för detta
bedömande. De många olika faktorer till vilka hänsyn borde tagas vore alltför
skiftande från fall till fall, för att en rättvis avvägning mellan dem skulle kunna
på förhand företagas med någorlunda säkerhet.

Riks försäkring sanstalten har angående frågans praktiska sida i sin förberörda
skrivelse den 3 mars 1923 anfört, att en ändring av praxis med hänsyn
till anstaltens erfarenhet borde gå i den riktningen att för de svårare skadorna
och i allmänhet för benskador högre ersättning än för närvarande utdömdes
samt att i stället en sänkning vidtoges av invaliditetsgraderna för de mindre
skadorna, främst fingerskadorna. En sådan förskjutning av praxis skulle

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

149

medföra större rättvisa vid ersättningarnas bestämmande och skulle kunna äga
rum utan ökning av kostnaderna för försäkringen i dess helhet.

Försäkringsrådet förklarade sig hysa tvekan om huruvida man vid invaliditetsbedömningen
kunde tänkas nå rättvisare och bättre resultat genom att som
kommittén förorda mera än hittills skjuta åt sidan den av olycksfallet förorsakade
skadan och mera taga hänsyn till andra omständigheter. Försäkringsrådet
hade för sin del ansett nödigt att förfara med en viss försiktighet,
när det gällt att för en och samma anatomiska förlust eller funktionsrubbning
fastställa ersättningsbelopp av allt för skiftande storlek. En tillämpning
av den av kommittén förordade metoden syntes lämna större spelrum för
simulation och överdrift och lättare möjliggöra ohemult utnyttjande av de
ersättningsmöjligheter , skadan erbjöde än det hittills tillämpade systemet
(Bil. sid. 89).

I de sakkunnigas utkast hade i fråga om fastställande av invaliditetsgrad De sakkungällande
bestämmelser införts utan ändring eller tillägg.

Granskningsnämnden hade i förevarande hänseende icke något uttalande. Gransknings nämnden.

I 1916 års lag stadgas i 13 § näst sista stycket, att därest, sedan ersätt- Revision
ning till den skadade blivit av försäkringsinrättningen bestämd, väsentligav
förändring inträder i de förhållanden vilka voro avgörande för ersättningens bestämmelser,
bestämmande jämkning i ersättningen må äga rum. Sådan jämkning må
dock enligt samma lagrum ej avse ersättning som belöper å tiden före den
dag då ansökan därom gjorts eller, där jämkningen utan ansökan beslutats
av inrättningen, före dagen för beslutet. Vilka de förhållanden äro som skola
vara avgörande för ersättningens bestämmande finnes angivet i nyssnämnda
stadgande i 8 § i lagen.

Angående innebörden av och grunderna för dessa bestämmelser, vilka i Ålderdomshuvudsak
överensstämma med dem som gällde enligt 1901 års lag och av ålderdomsförsäkringskommittén
upptagits i 13 § av dess förslag, anförde kommittén
:

»Förutom de bestämmelser, som i 6 § lämnas för de så att säga reguljära
fallen av ersättning till skadad arbetare, nämligen ersättning under den första
sjukdomstiden samt sedermera vid invaliditet under förutsättning av oförändrad
invaliditetsgrad för framtiden, erfordras kompletterande bestämmelser för
de fall, som icke hava samma regelbundna karaktär. Sålunda kan en från
början lindrigare sjukdom, som endast berättigar till mindre sjukpenning, antaga
svårare karaktär och sjukpenningens belopp rätteligen böra i enlighet
därmed höjas; eller kan, efter det invalidränta blivit fastställd, invaliditetsgraden
komma att ökas eller minskas eller ock i följd av olycksfallet sjukdom
ånyo inträda, i vilka fall eu motsvarande höjning eller nedsättning av livräntan
eller dess utbyte mot sjukpenning och erforderlig vård också bör äga rum.»

Kommittén anförde vidare, att jämkning endast borde få äga rum i sådana
fall, där förändringen varit av väsentlig art.

I det statsrådsprotokoll, som var bilagt propositionen i olycksfallsförsäk- Kung!. Maj:t
ringsfrågan till 1916 års riksdag, fanns återgivet ett utlåtande av vattenfalls- pr0{g>jigtl0D
styrelsen över ålderdomsförsäkringskommitténs förslag, däri styrelsen anfört,

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

att det syntes böra vara möjligt att verkställa en jämkning av den en gång
fastställda livräntan även ur andra synpunkter än dem. som kommit till synes
i 13 § i kommittéförslaget. Denna jämkning borde icke läggas så att den
kvävde den skadades intresse att genom arbete skapa sig ökade inkomster,
men därest den skadades inkomster uppginge till samma belopp som vid livräntans
bestämmande ansetts vara hans tidigare årsinkomst, syntes åtminstone
den inkomst han därutöver kunde förvärva böra medföra en motsvarande
minskning av hans livränta.

I anledning av detta uttalande anförde föredragande departementschefen:

»Vad beträffar förslaget att medgiva jämkning i ersättningen även i sådana
fall, där någon ändring i nämnda förhållanden — d. v. s. de för ersättningens bestämmande
avgörande förhållandena — icke ägt rum men i stället arbetaren
på grund av nyförvärvad yrkesskicklighet lyckats minska de ekonomiska
följderna av olycksfallet, torde en dylik möjlighet till jämkning ej vara av
den betydelse, som vid ett första påseende skulle kunna förefalla. Om invaliditeten
är ringa, torde arbetaren nämligen i regel fortsätta med den verksamhet
han förut idkat, och om han därvid vinner väsentligt ökad arbetsförmåga,
kan jämkning äga rum redan på grund av de i 8 § föreslagna bestämmelserna,
Är invaliditeten däremot väsentlig eller har arbetaren helt förlorat
arbetsförmågan, torde han i förra fallet endast mera sällan och i senare fallet
överhuvud taget icke kunna genom nyförvärvad yrkesskicklighet inom annan
näringsgren skaffa sig någon avsevärd arbetsförtjänst. Skulle emellertid detta
i enstaka fall inträffa, synes det i allmänhet varken från det allmännas synpunkt
klokt ej heller billigt att beröva arbetaren den ersättning, som redan tillerkänts
honom på grund av den svåra kroppsskada, som uppkommit genom
olycksfallet och av vilken han allt framgent har betydande men.

Något tillägg till ifrågavarande stadgande i den riktning vattenfallsstyrelsen
föreslagit har jag sålunda ej ansett böra äga rum.»

Tillämpningen Enligt vad riksförsäkringsanstalten i sitt utlåtande över besparingskomaV
regler1*^6 förslag anfört (Bil. sid. 40), bedriver anstalten efter mönster delvis av

ett i Schweiz tillämpat system systematisk efterundersökning av livräntetagare,
i det att anstalten under de första åren efter invaliditetens inträffande i
regel endast beviljar livräntor för ett år i taget och före den sålunda fastställda
livräntetidens utgång låter verkställa ny undersökning, vid vilken så
vitt möjligt specialutbildad läkare anlitas.

Besparings- Besparingskommittén anförde i sitt betänkande, att ehuru redan för närvakommittén.
rande i ej ringa utsträckning hänsyn tagits till den förbättring i arbetsförmågan.
som den skadade undergått under de närmaste åren efter invaliditetens inträdande,
därvid icke syntes hava beaktats andra omständigheter än sådana som
lagts till grund redan för den ursprungliga invaliditetsgradens fastställande.
I samband med den av kommittén förordade mera individuella prövningen av
skadefallen borde emellertid en upprepad prövning av invaliditetsgraden med
viss tids mellanrum företagas i betydligt större omfattning än för närvarande
skedde. Denna nyprövning borde verkställas genom intimt samarbete mellan
medicinsk och teknisk sakkunskap under hänsynstagande till faktorer, som
kunde vara av betydelse för en rättvis uppskattning av den genom olycksfallet
framkallade minskningen i invalidens förvärvsmöjligheter. Kommitténs förut
omförmälda förslag att hos centralanstalten skulle inrättas en särskild under -

Kungl. Maj ds proposition nr 109.

151

sökningsavdelning och tillsättas särskilda centralläkare, samt att ute i orterna
skulle utses särskilda s. k. socialförsäkringsläkare syftade bland annat till att
underlätta en systematisk revision av livräntor.

I sitt betänkande redogjorde kommittén särskilt för de i Holland och Schweiz
i förevarande hänseende tillämpade systemen. I Holland funnes för livränterevisionen
tillsatta särskilda specialagenter, vilka hade att samarbeta med speciella
kontrolläkare. Kommittén anförde, att den utländska erfarenheten bland
annat i nämnda länder syntes böra tillgodogöras vid ordnandet av revisionsarbetet.

Under hänvisning till det system för revision av livräntor, som redan tillämpades
inom riksförsäkringsanstalten, har anstalten förklarat sig finna vad
kommittén i förevarande hänseende anfört vara värt synnerligt beaktande, därvid
anstalten dock varnat för en direkt jämförelse med förhållandena i Schweiz
och Holland. Reviderandet av livräntor syntes, har anstalten vidare anfört,
vara en av de betydelsefullaste men på samma gång mest svårhanterliga frågor,
som funnes inom den sociala olycksfallsförsäkringen. Det finge icke förbises
att eu sådan revision, om den icke föreginges av en opartisk utredning
och fullföljdes med opartiskhet, sakkunskap och urskiljning, kunde åstadkomma
synnerliga orättvisor och giva anledning till berättigade klagomål från
de skadades sida. Slutligen har anstalten påpekat, att en revision av livräntor
på det sätt som skedde exempelvis i Holland komme att draga högst
väsentliga kostnader (Bil. sid. 41).

Försäkring srådet har i sitt utlåtande anfört, att enligt gällande praxis nedsättning
i olycksfallsersättningen i allmänhet icke gjorts på den grund att den
skadade genom nyförvärvad yrkesskicklighet lyckats minska de ekonomiska
påföljderna av olycksfallet. Med åberopande av det nyss återgivna departementschef
syttrandet rörande 13 § i gällande lag har försäkringsrådet vidare
framhållit, att denna lags mening tydligen icke varit att i allmänhet medgiva
rätt till jämkning i dylikt fall. Försäkringsrådet har också vitsordat, att för
närvarande livränta i allmänhet fastställdes som definitiv först när större visshet
vunnits om att någon väsentlig ändring i tillståndet icke vore att förvänta
och att sedermera i allmänhet eu längre tid finge förflyta, innan ny undersökning
verkställdes. Att oftare än sålunda skedde verkställa omprövning
syntes försäkringsrådet icke vara utan stora olägenheter. Det i Holland
tillämpade systemet liksom andra system med systematisk och upprepad 115''-prövning av livräntor skulle för övrigt för vårt lands del innebära en betydande
ökning av olycksfallsförsäkringens förvaltningskostnad. Några mera
säkra slutsatser om fördelarna av ett sådant system i form av minskade ersättningar
syntes icke kunna dragas (Bil. sid. 90 ff).

De ömsesidiga försäkringsbolagens förening har förklarat sig icke vilja förringa
den sociala betydelsen av förevarande problem men anfört, att det praktiska
värdet av det holländska systemet icke syntes särskilt stort. Det förelåge
snarare* fara för att ett systematiskt bedrivet arbete å förevarande område
komme att medföra så väsentligt ökade förvaltningskostnader, att desamma
överstege den eventuella vinsten (Bil. sid. 292).

Yttranden

över

besparings kommitténs förslag.

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Landsorganisationen har i förevarande avseende anfört, att kommitténs tankegång
ej borde föranleda till ändring av förut tillämpade principer. De ökade
kostnaderna för efterbesiktning komme icke att löna sig. En fortgående sänkning
av invalidräntorna, allt efter som den skadade kunde förskaffa sig inkomster,
komme även att ur principiell och moralisk synpunkt verka otillfredsställande.
Däremot borde man genom lämnande av konstgjorda lemmar och
genom yrkesutbildning söka förhjälpa de skadade att vinna utkomstmöjligheter
(Bil. sid. 328).

De sakkun- För de sakkunnigas utkast samt granskningsnämndens uttalanden i nu beGransknings-
handlade avseenden kommer att redogöras vid behandlingen av nästföljande
nämnden, fråga.

Yrkesutbildning
och
därmed
sammanhängande

frågor.

Besparings kommittén.

Yttranden

över

besparings kommitténs betänkande.

Gällande lag bereder endast i mindre omfattning möjlighet för försäkringsinrättningarna
att genom yrkesutbildning eller på annat sätt höja de skadades
förvärvsförmåga. Bestämmelserna härom återfinnas i 6 § i lag-en, enligt vilket
lagrum den skadade vid inträffad invaliditet skall, förutom ersättning i form
av livränta, beredas sådan behandling som för höjande av arbetsförmågan må
erfordras, varjämte enligt samma paragraf gäller, att försäkringsrådet, där
synnerliga skäl äro för handen, må besluta att i stället för livränta eller del
därav till den skadade skall utgivas livräntans kapitaliserade belopp eller viss
del därav. Förstnämnda stadgande lämnar tydligen icke utrymme för utgivande
av belopp som avser annat än medicinsk eller dylik behandling, varunder
yrkesutbildning icke inbegripes. Stadgandet om utgivandet av kapitalbelopp
är däremot icke på motsvarande sätt begränsat, och det har också i praxis
förekommit att rätt att utfå ett kapitalbelopp medgivits, då som skäl för ansökningen
angivits avsikt att undergå utbildning i nytt yrke. Någon möjlighet att
utöver livränta tillerkänna en skadad ett för yrkesutbildning avsett belopp finnes
icke enligt lagen.

Besparingskommittén har i förevarande punkt anfört, att nuvarande praxis
i fråga om livräntornas bestämmande även medfört den synnerligen olyckliga
verkan, att försäkringsinrättningarna icke hade tillräckligt intresse av att söka
återställa eller höja invalidernas arbetsförmåga. Genomförandet av kommitténs
organisationsförslag anser kommittén kunna möjliggöra en individualiserad
verksamhet för återställande av arbetsförmågan. Den förut omförmälda
undersökningsavdelningen i försäkringsanstalten jämte dess centralläkare och
socialförsäkringsläkarna skulle även hava till uppgift att biträda med bedömande
av frågor rörande de skadades återställande genom specialistvård, vanförevård,
yrkesutbildning m. m. Även i detta hänseende har kommittén hänvisat
till förebilder från Holland och Schweiz.

Riksf försäkring sanstalten har icke haft något särskilt yttrande angående yrkesutbildningen.
I fråga om anställandet av centralläkare och socialförsäkringsläkare
har anstalten hänvisat till yttrande av dess läkare, i vilket yttrande
förslaget i denna del avstyrkts och i stället anförts, att lämpligast
vore att till läkare hos försäkringsinrättningen utsåges därtill teoretiskt och
praktiskt kvalificerade läkare, vilka jämte sin anställning hos denna inrättning
alltjämt vore verksamma i praktisk sjukvård. Vad beträffar förslaget om

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

153

inrättande av en särskild undersökningsavdelning, anfördes i nämnda yttrande,
att behov därav ej förelåge, då från eljest befintliga specialkliniker sakkunnigutlåtanden
beträffande skadefall kunde erhållas. Kommitténs förslag skulle
leda till att försäkringsinrättningen bleve nödsakad att vid sidan av försäkringsverksamheten
även bedriva sjukvårdsverksamhet, varav något behov icke
syntes föreligga.

För säkring srådet har anfört, att rådet vid beviljande av det av lagen medgivna
utbytet av livränta mot kapitalbelopp för möjliggörande av yrkesutbildning
ansett sig böra förfara med en viss försiktighet. Erfarenheten syntes
nämligen hava visat, att omplantering av den skadade i nytt yrke och nya levnadsförhållanden
för att leda till gynnsamt resultat krävde sina särskilda
förutsättningar. Dock hade medgivande till utbyte lämnats i åtskilliga fall,
där planmässighet i studier garanterats och kapitalbeloppet kunnat successivt
utbetalas. Även för relativt kortare utbildning hade med fördel utbyte beviljats,
då omständigheterna givit vid handen att den skadade blivit omöjliggjord
för sitt gamla yrke men skulle kunna försörja sig i ett nytt (Bil. sid. 00).

I fråga om möjlighet för riksförsäkringsanstalten att jämte lämnande av
livränta bekosta yrkesutbildning hade i 14 § i det av de sakkunniga utarbetade
utkastet upptagits en bestämmelse om att anstalten skulle äga att, där så erfordrades
och lämpligen kunde ske, med den skadades samtycke bereda honom
sådan yrkesutbildning som kunde vara ägnad att väsentligen öka hans förvärvsmöjligheter.
Eventuellt borde enligt de sakkunniga tilläggas, att kostnaden
för sådan yrkesutbildning skulle slutligen gäldas genom motsvarande
nedsättning av den skadades livränta; dock skulle försäkringsradet äga att i
synnerligen ömmande fall förordna, att denna kostnad skulle stanna på statsverket.
Vidare hade i utkastets 16 § intagits ett stadgande om att jämkning
i ersättning, utom i de i gällande lag föreskrivna fallen, finge ske till följd av
att efter livräntans bestämmande den skadades förvärvsmöjligheter väsentligen
ökats på grund av genomgången yrkesutbildning.

Granskningsnämnden har beträffande denna del av utkastet anfört, att nämnden
funne tanken att genom yrkesutbildning höja invalidernas arbetsförmåga
och därigenom öka deras förvärvsmöjligheter i högsta grad beaktansvärd. Därvid
uppstode emellertid den betydelsefulla frågan, huruvida eller i vad mån
en helt eller delvis återvunnen förvärvsförmåga skulle medföra nedsättning i
den livränta, som tillkomme den skadade. Beträffande denna fråga ville
nämnden som sin uppfattning uttala, att en invalid, som genom egen energi
lyckats göra sin återstående arbetsförmåga mera fruktbärande, icke på den
grund borde erhålla någon minskning i till honom utgående livränta. Därest
emellertid genom försäkringsanstaltens ingripande och på anstaltens bekostnad
den skadade erhölle en yrkesutbildning, som för honom medförde ökade
förvärvsmöjligheter, ansåge nämnden, att en skälig nedsättning av livräntan
borde äga rum. Att angiva några detaljerade bestämmelser för invaliditetsgradens
fastställande syntes varken vara lämpligt eller ens möjligt. Såsom
en allmän regel syntes dock böra gälla, att förändringen i den skadades arbetsförtjänst
borde vid invaliditetsbedömningen tillmätas större betydelse vid

De sakkunniga.

Gransknings nämnden.

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Departe mentschefen Fastställande

av invaliditetsgrad.

mindre ingripande skador än vid svarare sådana. Vid skador av sistnämnda
slag borde, även om arbetsförtjänsten på grund av särskilda förhållanden icke
undergått någon väsentlig minskning, hänsyn även tagas till andra omständigheter,
såsom skadans art, dess inflytande på de särskilda färdigheter som
erfordrades inom den skadades yrke, av skadan förorsakade svårigheter i arbetet,
ökad svårighet för den skadade att förflytta sig till och från arbetet,
den skadades ålder och kön m. m. Då den gällande olycksfallsförsäkringen
praktiskt taget omfattade samtliga yrken, ville nämnden särskilt framhålla
vikten av att vid invaliditetsbedömningen hänsyn toges till de speciella färdigheter
som varje yrke krävde och den inverkan på dessa färdigheter som en
ådragen skada i varje särskilt fall medförde.

Granskningsnämnden anförde vidare, att den till införande i 14 § eventuellt
föreslagna föreskriften om att kostnaden för yrkesutbildningen borde bestridas
genom nedsättning av livräntan borde utgå, liksom också det föreslagna stadgandet
i 16 § om minskning därav, då efter livräntans bestämmande den skadades
förvärvsmöjligheter i följd av genomgången yrkesutbildning väsentligen
ökats. Ett dylikt stadgande syntes nämligen kunna medföra, att en invalid
som genom egen energi lyckades öka sina förvärvsmöjligheter, på grund därav
skulle kunna få sin livränta nedsatt, vilket emellertid enligt nämndens uppfattning
icke borde ifrågakomma.

Att på grund av den sociala olycksfallsförsäkringens natur principen vid
'' bestämmande av livräntebelopp bör vara den, att ersättningen skall avpassas
icke blott efter skadans anatomiska beskaffenhet utan även efter de ogynnsamma
verkningar som skadan på grund av de personliga omständigheterna över huvud
haft för den därav drabbade, synes mig ligga i öppen dag. I detta avseende
lärer också någon meningsskiljaktighet knappast råda mellan dem som yttrat
sig i frågan. Tydligt är för övrigt, såsom framgår av de återgivna motiven,
att gällande lag utgår från denna grundsats. I vad mån grundsatsen i praktiken
kommit att tillämpas är däremot en fråga, varom olika meningar kommit
till uttryck. Dock synes det ostridigt förhålla sig så, att i stor utsträckning
nedsättning i arbetsförmåga bestämmes till ett och samma procenttal för skador
av samma anatomiska beskaffenhet. Detta förhållande lärer knappast kunna
stå i full överensstämmelse med den nyss anförda grundsatsen. Det torde
nämligen vara klart, såsom också från olika håll anförts, att betydelsen av en
viss skada kan vara högst olika för utövare av olika yrken. Såsom exempel har
anförts, att inom boktryckeriyrket vissa mindre fingerskador i mycket hög grad
försvåra arbetet med sättning för hand, medan dylika skador i andra yrken kunna
vara av fullkomligt underordnad betydelse. En fotskada inverkar i många
fall, såsom för kontorspersonal, föga på arbetsförmågan men kan omöjliggöra
utövandet av andra yrken. Allt efter den skadades yrke torde alltså, oavsett
andra förhållanden, för samma skada olika procenttal i många fall böra tilllämpas.
Härtill kommer, att de av besparingskommittén angivna omständigheterna
av olika slag beträffande de skadades personliga förhållanden, deras
möjligheter att erhålla anställning inom sitt gamla eller annat yrke m. m. tydligen
kunna vara mycket växlande. Det må, med hänsyn till det nu gällande

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

155

konkurrenssystemet och därav följande fara för att en mera individualiserad
skadebedömning skulle kunna utnyttjas i syfte att söka nedpressa premierna,
visserligen hava varit ändamålsenligt att hittills ett mera stelt system kommit
till användning därutinnan. Med den nu ifrågasatta centraliseringen av olycksfallsförsäkringen
kommer emellertid någon sådan anledning att underlåta individualisering
vid skadebedömningen icke att förefinnas, och häri ligger alltså
en ytterligare väsentlig fördel med den ifrågasatta omorganisationen.

Ehuru jag alltså ansluter mig till granskningsnämndens i förevarande hänseende
uttalade uppfattning, anser jag i enlighet med vad nämnden anfört det
icke vara lämpligt eller ens möjligt att angiva några detaljerade regler för invaliditetsgradens
fastställande. Lagstiftaren torde alltså enligt min mening böra
inskränka sig till att angiva de allmänna grunder, som därvid böra tillämpas;
och dessa grunder hava enligt min åsikt i den gällande lagen erhållit en lämplig
avfattning. Stadgandet i 8 § av gällande lag har därför oförändrat upptagits
i föreliggande förslag.

Ur arbetsgivarnas synpunkt innebär ett ordnat arbete med revision av livräntor
samt yrkesutbildning tydligen möjlighet till ganska avsevärda besparingar
för försäkringen. För de skadade kan det, då de på grund av skadan
icke kunna arbeta i sitt gamla yrke, vara av den största betydelse, att de
genom yrkesutbildning erhålla möjlighet till att inom ett annat 5?rke utföra
förvärvsarbete; den förlorade arbetsförtjänsten uppväges ju endast delvis genom
livräntan. Även ur rent social synpunkt är det av betydelse att understödja
den önskan som torde finnas hos flertalet skadade att få tillfälle att utföra ett
nyttigt arbete och därigenom själva bereda sig sin utkomst. Då olycksfallet för
en arbetare medfört oförmåga att sysselsätta sig i det arbete i vilket han förvärvat
yrkesskicklighet, torde den bästa ersättningen givas genom att bereda
honom möjlighet till verksamhet inom annat yrke. Ett sådant reaktiveringsarbete
överensstämmer med den grundsats, enligt vilken en av den sociala försäkringsverksamhetens
främsta uppgifter bör vara att återställa de hjälpbehövande
till arbetande samhäll snyttiga individer.

Vad först angår nyprövningen av livräntebeslut i och för sig, lärer emellertid
därom böra gälla vad nyss anförts i fråga om livräntornas ursprungliga fastställande
eller att några närmare regler därom icke kunna eller böra givas. Med den
förut angivna innebörden av gällande bestämmelser lärer det alltså även i fråga
om revisionen vara tillräckligt med gällande föreskrift att jämkning i livräntan
skall ske, då ändring inträtt i de vid invaliditetsgradens fastställande avgörande
omständigheterna. Dock torde, såsom av det följande framgår, ett tillägg till
denna föreskrift kunna föranledas av frågan om yrkesutbildningen.

I fråga om beredande av yrkesutbildning finnas, såsom förut anförts, för närvarande
icke andra möjligheter än de som ligga i stadgandet om rätt till
utbyte av livränta mot kapitalbelopp. Det synes mig vara med rätta som
vår lagstiftning och praxis iakttagit försiktighet vid användningen av detta
system. Starka garantier torde nämligen böra krävas för att dylika kapitalbelopp
komma till riktig användning, så att den skadade icke efter någon tid

Revision av
livräntor.

Yrkesutbild ning.

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Kostnaderna
för yrkesutbildning.

står utan tillgångar och måste omhändertagas av det allmänna. Denna metod
synes alltså näppeligen kunna bliva av någon mera allmän betydelse.

Den återstående utvägen för ett mera metodiskt beredande av möjlighet till
yrkesutbildning är då, att densamma ombesörjes av försäkringsinrättningen. T
enlighet med den nyss uttalade uppfattningen angående betydelsen ur olika synpunkter
av sådan utbildning synes det mig vid sådant förhållande, att genom
uttrycklig bestämmelse i den nya lagen bör stadgas, att riksförsäkringsanstalten
skall äga att där så erfordras och lämpligen kan ske bereda en skadad arbetare
yrkesutbildning. Denna rätt torde dock böra tillämpas allenast då yrkesutbildningen
kan anses ägnad att väsentligen öka den skadades förvärvsmöjligheter.
Då intresse från den skadades sida är en nödvändig förutsättning för att yrkesutbildningen
skall medföra avsett resultat, torde det böra uttryckligen utsägas
i lagen, att beredandet av sådan utbildning skall vara beroende av den skadades
samtycke och att det alltså icke får göras till villkor för livräntans utbetalning.
— Bestämmelser av nu angivna innebörd hava intagits i 14 § i förslaget
till ny olycksfallsförsäkringslag.

Nästa fråga blir, huruvida dylik yrkesutbildning bör lämnas de skadade
utöver dem eljest tillkommande ersättning, eller, med andra ord, om densamma
bör slutligen bekostas av försäkringsinrättningen eller av den skadade själv.
Med denna fråga sammanhänger spörsmålet, i vad mån den förvärvsförmåga
som uppkommit genom nyförvärvad yrkesskicklighet skall tagas i beräkning
vid revision av livränta.

I förstnämnda hänseende delar jag granskningsnämndens uppfattning och
anser alltså, att denna kostnad bör bäras av riksförsäkringsanstalten, d. v. s. att
bidrag till yrkesutbildning skall utgå eller sådan utbildning ombesörjas utan att
minskning sker av den skadades livränta. Leder utbildningen icke till ökad
arbetsförmåga och möjlighet till större arbetsförtjänst, har den ju varit betydelselös,
och det lärer icke vara rimligt att risken för ett dylikt oförvållat misslyckande
skall vila på den skadade, såsom med en regel av motsatt innehåll
skulle bliva fallet.

Huruvida däremot nedsättning av livräntan skall ske i de fall, då på grund
av yrkesutbildning väsentlig höjning av förvärvsförmågan verkligen ägt rum,
är en annan fråga. Granskningsnämnden har uttalat sig för en dylik nedsättning
i de fall då yrkesutbildningen lämnats genom riksförsäkringsanstaltens
ingripande och på dess bekostnad, och jag ansluter mig till denna uppfattning.
Den återvunna förvärvsförmågan utgör på sätt nyss anförts en form
av ersättning för olycksfallet, och ett samtidigt utgivande av penningbelopp
i full utsträckning skulle uppenbarligen vid sådant förhållande innebära en
dubbelersättning från anstalten. Samma skäl gälla icke för avdrag i de fall,
då den skadade själv bekostat sin yrkesutbildning. Därutinnan kan, i överensstämmelse
med vad föredragande departementschefen år 1916 anförde, vidare
sägas, att av psykologiska skäl en nedsättning ej bör ske, enär detta
skulle kunna motverka en strävan efter dylik utbildning, som i stället bör uppmuntras.
Därest i överensstämmelse med vad sålunda anförts regeln om

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

157

minskning av livränta uttryckligen begränsas på det sätt, att sådan minskning
får ske endast där den utbildning som lett till arbetsförmågans höjning
bekostats av riksförsäkringsanstalten, torde granskningsnämndens önskemål
beträffande regelns innebörd bliva tillgodosedda.

Då det vidare lärer vara tydligt, att man vid bedömande av fråga om minskning
av livräntebelopp bör taga hänsyn icke allenast till den skadades förmåga
att utföra visst arbete utan även till möjligheten för honom att med begagnande
av denna nyförvärvade arbetsförmåga förskaffa sif sitt uppehälle, har det i
föreliggande lagförslag intagna stadgandet i nu behandlade hänseende i 16 §
formulerats i överensstämmelse med denna uppfattning.

I vad mån för revisions- och yrkesutbildningsarbetet skall avdelas särskild
personal eller inrättas en särskild avdelning hos riksförsäkringsanstalten eller
eljest genomföras en särskild organisation lärer vara en fråga, som icke i detta
sammanhang behöver behandlas. Det synes nämligen böra ankomma pa anstalten
att i detta såsom i andra hänseenden vidtaga de anordningar, som anstalten
av kostnadshänsyn finner lämpliga.

C. Specialmotivering.

Förslag till lag om försäkring för olycksfall i arbete.

Med hänsyn till att de förändringar beträffande olycksfallsförsäkringens organisation
och de materiella reglerna angående försäkringen, som ingå i det
nu behandlade förslaget, skulle erfordra ändrad lydelse av flertalet paragrafer
i gällande lag om försäkring för olycksfall i arbete, har det ansetts lämpligast
att ersätta denna lag med en helt ny lag i ämnet. Ur denna nya
lag hava uteslutits vissa i den gällande lagen befintliga bestämmelser, vilka
ansetts lämpligen kunna meddelas i administrativ ordning. I samband därmed
har lagens uppställning i vissa hänseenaen ändrats i syfte att erhål1 a
en bättre systematik. Enligt den sålunda förordade uppställningen av lagen
skulle först i 1—5 §§ meddelas de grundläggande bestämmelserna angående
försäkringen, varefter i 6—17 §§ skulle behandlas frågan om ersättningar
och i 18—20 §§ frågan om försäkringsavgifter. Härefter skulle följa en avdelning
angående anmälan och undersökning om olycksfall (21—23 §§), särskilda
bestämmelser (24—29 §§), regler angående besvär (30 §), straffbestämmelser
(31 §) och stadganden angående frivillig olycksfallsförsäkring (32 §).
Slutligen hava i 33—36 §§ meddelats för övergången erforderliga bestämmelser.

Jag övergår härefter till att redogöra för de särskilda paragraferna i det
föreliggande förslaget.

1 §.

Denna paragraf överensstämmer i sakligt hänseende med 1 § i den nu gällande
lagen, allenast med den skillnad att frågan om omkostnaderna för försäkringen
i förslaget icke upptagits under denna utan först under 5 §.

Inledning.

158

Kung!. Maj:ts proposition nr 109.

Olycksfall Vissa av granskningsnämndens ledamöter, nämligen herrar Carlsson, HansWttiU
efler^ son’ J°hansscm> Thorberg och Tjällgren, hava i samband med förevarande pafrån
arbets- ragraf till behandling upptagit en särskild fråga. De anföra:

'' »Enligt 1 § i nu gällande lag om försäkring för olycksfall i arbete anses sånämndenf8"
som olyeksfa11 i arbete även olycksfall vid färd till eller från arbetsstället, där
färden föranledes av och står i omedelbart samband med arbetsanställningen.

Förevarande bestämmelse har genom det sätt, varpå densamma i vissa fall
tillämpats, erhållit en innebörd, som enligt vår uppfattning icke kan anses
motsvara det ursprungliga syftemålet med bestämmelsen i fråga.

Så förekommer det exempelvis ofta vid skogsavverkningsarbete i Norrland,
att avverkningsplatsen ligger så avlägsen från arbetarens hem, att han endast
en gång i veckan begiver sig till hemmet, och under veckans övriga dagar kvarstannar
i den tillfälliga bostaden å avverkningsplatsen. Olycksfall, som drabba
arbetarna vid dessa färder till och från hemmet, anses icke såsom olycksfall
i arbete. Den praxis, som utvecklat sig, torde kunna uttryckas så, att så snart
en tillfällig bostad finnes på eller i närheten av arbetsplatsen anses icke färden
mellan arbetsplatsen och hemmet vara föranledd av eller stå i omedelbart
samband med arbetsanställningen. Icke heller torde ersättning utgå i anledning
av olycksfall, som inträffat under färder till hemmet företagna i proviantera! gssyfte,
såvida icke arbetaren åtnjuter direkt avlöning för provianteringsarbetet.

En arrendator, som träffat avtal om skogskörslor, och för detta ändamål
beger sig från hemmet till arbetsplatsen, kommer, därest han under denna
färd träffats av olycksfall, icke att vara berättigad till ersättning, under förutsättning
att å arbetsplatsen finnas bostadsmöjligheter för honom.

Vad som anförts torde vara tillräckligt för att visa, att en tillämpning av
de ifrågavarande lagbestämmelserna på sätt som skett icke kan anses taga
skälig hänsyn till de speciella förhållanden, som äro rådande vid den norrländska
skogsavverkningen eller arbeten av därmed jämförlig art. Tillämpningen
synes oss på grund härav även innebära ett direkt missgynnande av den grupp
av arbetare, varom här är fråga.

Vi hava velat fästa uppmärksamheten vid förevarande missförhållanden, för
att sådana åtgärder måtte vidtagas, som äro erforderliga för att rättelse härav
skall kunna åvägabringas.»

1919 års Fen i det återgivna yttrandet avsedda bestämmelsen infördes i lagen i annksdag.
ledning av proposition till 1919 års riksdag (nr 175) och erhöll sin sedermera
gällande lydelse efter förslag av första lagutskottet, som behandlade ärendet.
Utskottet anförde i sitt utlåtande som motiv för bestämmelsen bland annat, att
det syntes vara nödvändigt att i lagen uttryckligen fastslå som en förutsättning
för ersättnings utgående, att visst orsakssammanhang förefunnes mellan olycksfallet
och arbetet.

Departe- Till den av första lagutskottet sålunda uttalade uppfattningen kan jag anmentschefen.
sluta mig. Det synes mig som om med en ej alltför restriktiv tolkning av det
gällande stadgandet berättigade önskemål i den av herrar Carlsson m. fl. antydda
riktningen skulle kunna tillgodoses. Någon lagändring på denna punkt
har jag alltså ej ansett erforderlig.

2 §■

I denna paragraf, som motsvaras av 2 § i nu gällande lag och i huvudsak
överensstämmer med denna, behandlas närmare frågan om försäkringens om -

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

159

fattning. I den allmänna motiveringen har jag angivit skälen varför några
genomgripande ändringar beträffande omfattningen nu icke föreslås. I vissa
detaljer innehåller emellertid förslaget avvikelser från gällande lag. Dessa
avvikelser behandlas i det följande var för sig.

Nu gällande lag stadgar, att såsom arbetare enligt lagen ej anses arbetsgivares
hemmavarande barn eller adoptivbarn och föräldrar eller adoptivföräldrar f)arn m ji
i förhållande till honom. I motiven till motsvarande stadgande i ålderdomsförsäkringskommitténs
förslag, som avsåg undantag beträffande arbetsgivares
barn och föräldrar, framhölls, att det beträffande dem ofta skulle bliva synnerligen
svårt att avgöra huruvida ett egentligt arbetsförhållande ägde rum,
och att dessa nära anhöriga ej sällan måste i viss mån betraktas såsom delägare
i verksamheten. Ifrågavarande undantag, vars omfattning senare dels
genom lag den 14 juni 1917 utvidgats till att avse även adoptivförhållande,
dels genom lag den 18 juni 1920 begränsats till att omfatta allenast hemmavarande
barn och föräldrar, respektive adoptivbarn och adoptivföräldrar, har
under lagens tidigare tillämpning i ett hänseende visat sig hava erhållit olämplig
avfattning. Stadgandet tillämpades nämligen till en början på sådant sätt,
att om en arbetare användes till arbete av enkelt bolag eller oregistrerad ekonomisk
förening eller byalag eller av annan sammanslutning som icke var att
anse såsom självständigt rättssubjekt, och arbetaren till någon medlem av sammanslutningen
stod i sådant förhållande som nyss angivits, arbetaren i händelse
av olycksfall i arbetet gick miste om den del av ersättningen som svarade
mot arbetsgivaren-skyldemannens andel i sammanslutningen; detta emedan
arbetaren i lagens mening icke var att anse såsom arbetare i förhållande till
skyldemannen. Även om försäkringsinrättningarna numera frångått sin tidigare
praxis och i fall av angiven beskaffenhet tillerkänt den skadade full ersättning,
torde det emellertid kunna sättas i fråga, om icke den tidigare tolkningen
av stadgandet varit den ur formell synpunkt riktigaste. Sådana konsekvenser
som stadgandet i dess tidigare tillämpning medförde hava emellertid
uppenbarligen ej varit avsedda. Med fasthållande av den principiella ståndpunkt
som ligger till grund för stadgandet synes åt detsamma lämpligen kunna
givas en sådan formulering, att undantaget uttryckligen skall gälla endast
där arbetet bedrives för allenast en arbetsgivares räkning; dock böra äkta makar
i förevarande hänseende givetvis anses såsom allenast en arbetsgivare.

De skäl som föranlett undantagande från lagens tillämpning av hemmava- Äkta makar
rande barn och föräldrar äga naturligen i än högre grad giltighet i avseende
å äkta makar i förhållande till varandra. Ålderdomsförsäkringskommittén anförde
emellertid i motiven till sitt förutnämnda förslag, att det på grund av
allmänna rättsregler vore givet, att den ena maken icke kunde anses såsom
arbetare i förhållande till den andra såsom arbetsgivare och att detta syntes
gälla även för det fall att egendomsgemenskapen vore hävd genom äktenskapsförord
eller boskillnad. Denna åsikt torde, ehuru riktig vid den tid då kommittén
avgav sitt förslag, ej längre vara ovedersäglig. I 8 kapitlet 6 § giftermålsbalken
i dess lydelse enligt lag den 11 juni 1920 stadgas nämligen att,
om den ena maken biträder den andre i hans förvärvsverksamhet, han skall,

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Personer
med över
9,000/cronors
inkomst och
minderåriga
under 12 år.

Alderdoms Sraäkringä kommittén.

Kungl. Maj:ts
förslag 1916.

även om överenskommelse om gottgörelse ej träffats, åtnjuta skälig ersättning
för sitt arbete, därest det med hänsyn till arbetets art och omständigheterna i
övrigt må anses tillbörligt att ersättning skall utgå. Då i detta lagrum tydligen
förutsättes, att den ena maken kan mot avlöning användas i arbete av den
andra, har jag ansett i nu förevarande paragraf av olycksfallsförsäkringslagen
böra intagas uttryckligt stadgande om att äkta make icke skall anses såsom;
arbetare i förhållande till andra maken såsom arbetsgivare.

Nu gällande lag upptager såsom undantag från begreppet arbetare den,
vilkens avlöning hos arbetsgivaren, för år räknat, överstiger 9,000 kronor (i lagens
ursprungliga avfattning 5,000 kronor) samt minderårig, som icke fyllt
tolv år.

Beträffande förstnämnda undantag erinrade ålderdomsförsäkringskommittén
i sitt betänkande om att den utländska lagstiftningen gällde för »arbetare» i
vanlig mening samt i regel även för gesäller och lärlingar. Därjämte avsåge
lagstiftningen i de flesta länder även arbetsförmän och i yrkesdriften anställda
tjänstemän. Efter att något närmare hava redogjort för hithörande förhållanden
i utländsk lagstiftning fortsatte kommittén:

»Om än bestämmelserna i förevarande avseende äro ganska växlande i den
utländska lagstiftningen, framgår dock av dessa bestämmelsers karaktär, att
man i allmänhet icke velat principiellt skilja mellan arbetare och andra för
yrkesdriften anställda personer utan ansett riktigt att •— om än med viss begränsning
— medtaga även personer av sistnämnda slag. För sin del anser
kommittén, att lagstiftningen principiellt bör utsträckas till tjänstemän, som
äro anställda hos arbetsgivaren. Kommittén har härvid, i anslutning till ett
flertal utländska lagar, dock funnit lämpligt att bestämma ett särskilt belopp
för årsförtjänsten såsom gräns för delaktighet i försäkringen och därjämte
satt denna gräns så högt som till 5.000 kronor, för att i så stor utsträckning
som möjligt medtaga alla de personer (ingenjörer, tekniker, handelsbiträden

o. d.), för vilka försäkringen kan anses äga avsevärd betydelse. Då lönegränsen
satts så hög, komma utan tvivel alla egentliga arbetare att omfattas av
lagen, och synes därför, såsom i vissa utländska lagar, någon skillnad mellan
''tjänstemän’ och ''arbetare’ i förevarande hänseende ej behöva göras.»

Kungl. Maj:ts till 1916 års riksdag avgivna förslag till lag om försäkring
för olycksfall i arbete innehöll icke någon bestämmelse om sådan avlöningsgräns,
varom nu är fråga. Däremot intogs i 3 § bestämmelse om att Kungl.
Maj :t skulle äga från tillämpningen av lagen undantaga, bland andra, arbetare
som användes till arbete av synnerligen ofarlig beskaffenhet.

Dåvarande chefen för civildepartementet framhöll vid föredragningen av lagförslaget,
bland annat, att det syntes honom, som om samtliga de erinringar
vilka gjorts beträffande ålderdomsförsäkringskommitténs förslag i berörda
hänseende skulle komma att förlora sin egentliga betydelse, därest sådan bestämmelse
komme att inflyta i lagen, att Kungl. Maj:t skulle äga att från lagens
tillämpning undantaga arbetare inom ofarliga yrken. På grund av en dylik
bestämmelse bleve nämligen Kungl. Maj:t i tillfälle att undantaga just sådana
arbetstagare, vilka huvudsakligen avsåges med de gjorda anmärkningarna, eller
personer som i egenskap av affärschefer, kontorsbiträden, tjänstemän o. s. v.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

161

i allmänhet atnjöte högre avlöning än 5,000 kronor. Å andra sidan finge med
en dylik begränsning av lagens tillämpningsområde en bestämmelse om viss
lönegräns anses olämplig. Därigenom skulle nämligen en del ingenjörer, fartygsbefälhavare
m. fl., med vilkas verksamhet en avsevärd yrkesfara ofta vore
förbunden, ävensom vissa arbetsförmän vilka omfattades av den tidigare lagen
komma att uteslutas från en för eu del av dem ofta välbehövlig försäkring. På
grund därav föreslog departementschefen, att bestämmelse om en viss lönegräns
ej måtte intagas i lagen.

Det särskilda utskott, som år 1916 behandlade lagförslaget, insatte i 2 § 1916 års
en bestämmelse om en avlöningsgräns av 5,000 kronor men borttog i 3 § nksdac.

av Kungl. Maj :ts förslag bestämmelsen om att Kungl. Maj:t skulle äga rätt att
från lagens tillämpning undantaga arbetare som användes till arbete av synnerligen
ofarlig beskaffenhet.

Utskottet yttrade i sammanhang med ifrågavarande förändringar i Kungl.

Maj:ts förslag, att därest den nämnda bestämmelsen om Kungl. Maj:ts rätt att
från lagens tillämpning undantaga arbetare som användes till arbete av synnerligen
ofarlig beskaffenhet borttoges, det skäl förfölle. som föranlett Kungl.

Maj:t att utesluta den av kommittén föreslagna lönegränsen av 5,000 kronor.

Då jämväl, på sätt av kommitténs utredning i denna del framginge, åtskilliga
skäl talade för bibehållandet av en dylik gräns, som syntes väl överensstämma
med ifrågavarande lagstiftnings grunder, hade utskottet ansett en bestämmelse
i sådant syfte, motsvarande den av kommittén föreslagna, böra intagas i 2 §
andra stycket.

I skrivelse den 11 januari 1919 underställde riksför säkring sanstalten Kungl. BiksförsäkMajrts
prövning förslag, bland annat, om borttagande av ifrågavarande be- ™gsi?nsta1,''
gräfning x lagens omfattning, därvid anstalten anförde att den efter lagens den ll januari
tillkomst inträdda löneförhöjningen åstadkommit, att det antal personer som 1919''
utestängts från lagen, ehuru de rätteligen såväl enligt kommitténs som utskottets
asikt med hänsyn till olycksfallsrisken och övriga förhållanden bort
komma in under densamma, givetvis kommit att utgöra ett betydligt avsevärdare
antal än kommittén och utskottet kunnat förutse vid bestämmandet av lönegränsen
till 5,000 kronor. En avlöningsgräns måste alltid bliva mer eller
mindre godtycklig, bland annat med hänsyn till de olika levnadskostnaderna
å olika orter i vårt land. Med hänsyn till avlöningsförmånernas växling från
tid till annan uppstode ofta svårigheter att träffa avgörande, om försäkringsskyldighet
förelåge eller ej. Ur förvaltningssynpunkt måste borttagandet av
avlöningsgränsen vara till avsevärd fördel.

För säkring srådet anförde i ett över denna skrivelse avgivet utlåtande bland Försäkringsannat,
att det kunde ifrågasättas, huruvida icke gränsen borde bestämmas till rädet''
en årsavlöning av 9,000 kronor. Eörsäkringsrådet hade emellertid för sin del
ej något att erinra mot att ifrågavarande lönegräns helt borttoges. Den utvidgning
av försäkringen, som skulle bliva en följd därav, syntes icke komma
att få större betydelse. Antalet personer som därigenom skulle komma att indragas
under försäkringen vore nämligen obetydligt, och olycksfallsrisken i de
arbeten i vilka de vore sysselsatta syntes i det övervägande flertalet fall vara

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 90 käft. (Kr 109).

11

162

Kungl. May.ts proposition nr 109.

Proposition
till 1919 års
riksdag.

Förslag till
internationell
konvention.

jämförelsevis liten. Därjämte skulle, såsom riksförsäkringsanstalten anfört,,
ett borttagande av lönegränsen givetvis i sin mån underlätta arbetet med försäkringens
handhavande.

Vid anmälan i statsrådet av detta ärende anförde föredragande departementschefen
bland annat följande: Med hänsyn särskilt till den vidsträckta omfattning
ifrågavarande lagstiftning i vårt land ägde — i det den även omfattade
alla arbetare inom handel och därmed jämförliga mer ofarliga yrken — talade
övervägande skäl för, att någon rubbning icke skedde i den princip i förevarande
avseende, som vid lagens tillkomst ansetts väl överensstämma med den
ifrågavarande lagstiftningens grunder. Levnadskostnadernas stegring och lönenivåns
allmänna höjning utgjorde emellertid skäl för eu höjning av ifrågavarande
belopp, 5,000 kronor, till det av försäkringsrådet ifrågasatta, 9,000 kronor.
Därigenom syntes, såsom försäkringsrådet anmärkt, de egentliga yrkesarbetarna
med farlig sysselsättning ävensom de tjänstemän hos enskilda arbetsgivare
för vilka den sociala olycksfallsförsäkringen kunde vara av någon egentlig
betydelse komma att inbegripas under försäkringen, liksom ock de av riksförsäkringsanstalten
framhållna olägenheterna av en begränsning i ifrågavarande
avseende bleve väsentligen undanröjda. Därest erfarenheten skulle komma att
visa, att genom den föreslagna höjningen dessa ändamål ej tillfredsställande
nåddes, syntes det böra komma under övervägande, huruvida i enlighet med
riksförsäkringsanstaltens förslag varje begränsning i förevarande avseende
borde bortfalla.

I enlighet härmed avläts till 1919 års riksdag proposition (nr 175) med förslag
om sådan ändring i 2 § i lagen, att avlöningsgränsen höjdes till 9,000 kronor.
Denna proposition blev av riksdagen bifallen, varefter den 19 juni 1919
lag i ämnet utfärdades.

Undantagandet från lagens omfattning av arbetstagare, som icke fyllt tolv
år, föreslogs av ålderdomsförsäkringskommittén, såsom angavs i motiven i anslutning
till bestämmelserna i arbetarskyddslagen, och bestämmelsen härom
blev av statsmakterna oförändrad antagen.

Vid internationella arbetskonferensens sammanträde i Geneve maj—juni
1925 antogs, såsom jag redan inledningsvis omnämnt, ett förslag till konvention
angående ersättning för olycksfall i arbete, vars omfattning i allt väsentligt
överensstämmer med den gällande svenska lagen i ämnet. Vissa avvikelser
föreligga dock. Enligt förslaget åligger det varje medlem av den internationella
arbetsorganisationen, som ratificerar konventionen, att tillförsäkra personer
som drabbas av olycksfall i arbete eller deras rättsinnehavare ersättning
enligt villkor åtminstone likvärdiga med de i konventionen stadgade. Vad an-,
går försäkringens omfattning skall denna enligt förslaget, bortsett från vissa
yrken, nämligen sjöfart, fiske och jordbruk, vara allmän; dock skall det tillkomma
medlem att i sin nationella lagstiftning stadga sådana undantag, som
kunna finnas nödiga beträffande, bland annat, dels medlemmar av arbetsgivarens
familj, som arbeta uteslutande för hans räkning och bo under hans tak,
dels ock icke kroppsarbetare med arbetsförtjänst överstigande viss i den na -

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

163

tionella lagstiftningen fastställd gräns. Däremot medgiver förslaget icke undantag
för arbetare under viss ålder.

De skiljaktiglieter i fråga om försäkringens omfattning, som i förevarande
hänseenden föreligga mellan vår gällande lag och konventionsförslaget, hava
framgått av det föregående.

I särskilda över konventionsförslaget avgivna yttranden hava riks för säkring sanstalten,
för säkring srådet och socialstyrelsen i huvudsak anfört, att den bristande
överensstämmelsen mellan vår gällande lag och konventionsförslaget i fråga
om undantagande från försäkringen av hemmavarande medlemmar av arbetsgivarens
familj icke syntes kunna tillmätas någon praktisk betydelse, varför det
kunde sättas i fråga om en lagändring på denna punkt vore erforderlig för ratifikation
av förslaget. Däremot hava samtliga nämnda ämbetsverk tillstyrkt,
att gällande lags bestämmelse om viss avlöningsgräns helt uteslutes samt att
gällande undantag beträffande barn under tolv år likaledes borttages. I fråga
om borttagande av avlöningsgränsen har riksförsäkringsanstalten därvid åberopat
de skäl, som anstalten anfört i förutnämnda skrivelse den 11 januari
1919.

Det är givetvis önskvärt att, där så utan olägenheter kan ske, den svenska
lagstiftningen om olycksfall i arbete erhåller en sådan avfattning, att Sverige
kan ratificera konventionsförslaget. De ändringar i nu gällande lag som
härför erfordras äro, såsom förut antytts, ej av större betydelse. Enligt vad
jag redan förut angivit bör, oberoende av nämnda förslag, åt undantaget beträffande
hemmavarande barn och föräldrar, respektive adoptivbarn och
adoptivföräldrar enligt min mening lämpligen givas en utformning, som
nära ansluter sig till motsvarande bestämmelse i konventionsförslaget.
Beträffande frågan om borttagandet av avlöningsgränsen för kroppsarbetare,
som skulle erfordras för anslutning till förslaget, må anföras, att det i praktiken
i många fall skulle bliva synnerligen vanskligt att uppdraga en gräns
mellan kroppsarbetare och icke kroppsarbetare och att införande av en sådan
gräns säkerligen skulle komma att medföra ett väsentligt förvaltningsbesvär.
Härtill kommer, att de skäl för avlöningsgränsens fullständiga borttagande
som andragits av riksförsäkringsanstalten och försäkringsrådet enligt mitt
förmenande icke blott fortfarande äga giltighet, utan de synas hava vunnit ytterligare
bekräftelse under den utveckling av förhållandena på arbetsmarknaden
som de senaste åren ägt rum. Det synes mig därför, som om avlöningsgränsen
nu skulle kunna borttagas beträffande alla slag av arbetare.

Vidkommande slutligen undantaget beträffande arbetare under tolv år vill
jag erinra därom, att då olycksfallsförsäkringen omfattar även andra arbetargrupper
än dem å vilka arbetarskyddslagen äger tillämpning, det förhållandet,
att sistnämnda lag beträffande däri avsett arbete stadgar arbetsförbud
för minderårig som icke fyllt tolv år icke i och för sig synes böra föranleda
till att sådana minderåriga jämväl ställas utanför olycksfallsförsäkringen. Då
härtill kommer, att den ökning av försäkringens omfattning som skulle bliva
en följd av undantagsbestämmelsens slopande uppenbarligen skulle bliva syn -

Departe mentschefen.

164

Kungl. Mai ds proposition nr 109.

Arbetare
med tillfällig anställning.

Alderdoms försäkrings kommittén.

Kungl. Maj:ts
förslag 1916.

Förslag om
undantagets
upphävande.

nerligen ringa, torde konventionsförslagets ratificering icke böra förhindras
genom att bestämmelsen bibehålies. Bestämmelsen har därför uteslutits ur
föreliggande förslag.

Till de ändringar i gällande lag, som i övrigt förutsättas för ratifikation av
konventionsförslaget, återkommer jag i annat sammanhang (sid. 168).

Nu gällande lag stadgar slutligen undantag från försäkringen för den, som
av tillfällig anledning användes till arbete av någon, som eljest ej använder
arbetare. Ålderdomsförsäkringskommittén, från vars förslag stadgandet är
hämtat, anförde såsom motiv för detsamma, bland annat, att kommittén ansett
att en var, som under normala förhållanden icke vore skyldig att erlägga försäkringsavgifter,
ej heller skulle hava sådan skyldighet, därest han av tillfällig
anledning nödgades för någon tid använda arbetare.

Föredragande departementschefen yttrade vid ärendets behandling i förevarande
hänseende:

»Jag finner också den begränsning, som av kommittén föreslagits i fråga
om tillfälligt arbete, hava goda skäl för sig. Det synes nämligen orimligt
att under någon form stadga ersättningsskyldighet för den, som i vanliga fall
alldeles icke är arbetsgivare, men som av rent tillfällig anledning blir nödsakad
att använda arbetshjälp. Det kan visserligen, såsom från några håll
framhållits, från den skadade arbetarens sida sett. förefalla orättvist att hans
rätt till ersättning skall vara beroende av huruvida den, som använt honom
till arbete, eljest mer eller mindre regelbundet behöver använda arbetare eller
tjänare. Men att för sådant fall göra den tillfällige arbetsgivaren ersättningseller
försäkringsskyldig synes från hans sida sett icke mindre obilligt och
skulle för övrigt vid tillämpningen uppenbarligen stöta på synnerligen stora
svårigheter.»

Propositionen blev i förevarande del av riksdagen bifallen.

Sedan riksförsäkringsanstaltens samtliga ledamöter på hemställan av de
sakkunniga beretts tillfälle att inkomma med uppgift å de ändringar i olycksfallsförsäkringslagen,
som envar ledamot ansåge önskvärda, har en ledamot,
sekreteraren E. Löfmark, föreslagit, att förevarande undantagsbestämmelse
måtte utgå.

Såsom skäl för detta förslag har Löfmark anfört huvudsakligen följande:
Det syntes från arbetarens synpunkt oegentligt, att hans rätt till ersättning
skulle vara beroende på huruvida arbetsgivaren eljest sysselsatte arbetare samt
av vilken anledning arbetsgivaren sysselsatte honom. Bestämmelsen vore synnerligen
oklar och tolkades av såväl riksförsäkringsanstalten som försäkringsrådet
i hög grad restriktivt. Så snart anledningen till arbetarens användande
kunnat anses vara icke tillfällig, hade bestämmelsen icke ansetts tillämplig.
Man hade anledning antaga, att på grund av missförstånd från vederbörandes
sida angående innebörden av ifrågavarande stadgande åtskilliga arbetsgivare
som rätteligen hemfölle under lagen, icke komme att upptagas i riksförsäkringsanstaltens
arbetsgivarförteckningar, på grund varav anstalten ginge miste om
försäkringsavgifter. På grund av riksförsäkringsanstaltens och försäkringsrådets
restriktiva tolkning av stadgandet vore de fall, då ersättningsanspråk

Kungl. Maj ds proposition nr 100. 165

på grund av detsamma avsloges, mycket sällsynta. Under de snart åtta år
som olycksfallsförsäkringslagen varit i kraft hade försäkringsrådet veterligen
endast i enstaka fall funnit undantaget tillämpligt, och riksförsäkringsanstalten
torde numera finna detsamma tillämpligt endast i några få fall om året.
Med hänsyn till arbetsgivarens berättigade intresse kunde det emellertid
ifrågasättas, huruvida icke i fall av förevarande art arbetsgivarens ersättningsskyldighet
för den nuvarande karenstiden borde övertagas av staten, då arbetsgivaren
före olycksfallets inträffande icke skäligen haft anledning taga frivillig
försäkring för samma tid.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts uteslöts ifrågavarande undantagsbestämmelse
ur det av de sakkunniga utarbetade utkast till lag i ämnet,
som underställdes granskningsnämnden.

Av nämndens ledamöter hava herr Bernström, fröken Hésselgren, herrar Kempe,
Kvarnzelius, von Sydow och Tjällgren — efter att hava erinrat om att såsom
skäl för bestämmelsens uteslutande anförts, att densamma kommit till användning
i relativt få fall — yttrat följande:

»Dessa synpunkter synas oss dock icke kunna tillmätas någon större betydelse
av den grund, att åtskilliga olycksfall sannolikt icke bliva anmälda tack
vare bestämmelsen i fråga. Borttages bestämmelsen, kan man däremot vänta,
att ersättningsanspråk komma att framställas i större utsträckning än vad nu
är- fallet.

Härtill kommer även en annan synpunkt. Skulle den ifrågavarande bestämmelsen
borttagas, komme detta att innebära, att praktiskt taget varje medborgare
skulle bliva arbetsgivare. Då det givetvis icke är möjligt att påföra
försäkringsavgifter avseende dylika tillfälliga arbetsprestationer, varom här
är fråga, skulle den här ifrågasatta ändringen innebära ett avlägsnande från
försäkringsprincipen. Skulle emellertid statsmakterna anse lämpligt att under
den obligatoriska olycksfallsförsäkringen indraga olycksfall, för vilka på
grund av sakens natur några premier icke kunna beräknas inflyta, anse vi det
självfallet, att staten bestrider ersättningarna i anledning av dylika olycksfall.»

Herrar Carlsson, Hansson, Johansson och Thorberg hava anfört, att ifrågavarande
bestämmelse enligt deras uppfattning måste medföra olämpliga konsekvenser
rörande rätten till ersättning i anledning av skada på grund av
olycksfall i arbete, varför bestämmelsen borde uteslutas. Till belysande av de
olämpliga konsekvenserna av densamma hava, nämnda ledamöter anfört följande
exempel. Om en vedhuggare, som av tillfällig anledning anlitades av eu
familj, råkade ut för ett olycksfall, komme hans rätt till ersättning att bliva
beroende av huruvida hos familjen i fråga exempelvis någon tjänare funnes anställd
eller icke. Från den skadades synpunkt måste enligt dessa ledamöters
uppfattning en lagbestämmelse som gjorde rätten till ersättning beroende av en
dylik omständighet te sig mycket underlig. Att för honom finna en logisk
grund därför syntes icke vara möjligt.

De i det föregående återgivna skal, som anförts till stöd för borttagande av
ifrågavarande undantagsbestämmelse och vilka, vad angår frågan om den
skadades rätt till ersättning, sedd från den skadades synpunkt, uppmärksammats
redan av dåvarande chefen för civildepartementet vid framläggande av

De sakkunniga.

Gransknings nämnden.

Departe mentschefen.

Kung!,. Maj ds proposition nr 100.

166

1916 års proposition i frågan, synas mig icke vara vederlagda genom vad herrar
Bernström m. fl. därutinnan invänt. För mig synes denna frågas lösning
huvudsakligen böra vara beroende på frågan om karenstidens längd. Under
nuvarande förhållanden, då arbetsgivaren själv svarar för sjukpenning m. m.
till och med den trettiofemte dagen efter olycksfallet, torde det av hänsyn till
de arbetsgivare, som undantaget avser och av vilka de flesta torde tillhöra ekonomiskt
mindre väl lottade samhällslager icke låta sig göra att borttaga undantagsbestämmelsen.
Förevarande lagförslag innebär emellertid, såsom förut
anförts, att ersättning skall utgå från försäkringsinrättning redan från dagen
efter olycksfallet och beträffande läkarvård och läkemedel redan från och med
dagen för olycksfallet, och arbetsgivaren är sålunda enligt förslaget icke direkt
ersättningsskyldig i något fall. Något hinder för undantagets uteslutande
föreligger vid sådant''förhållande icke. Det torde för övrigt kunna antagas, att
de ersättningar, som på grund av undantagsbestämmelsens borttagande skulle
komma att belasta försäkringen, äro så obetydliga, att de, även om försäkringsavgifter
icke skulle komma att inflyta från åtskilliga av bestämmelsen
berörda arbetsgivare, icke kunna märkbart inverka på storleken av de försäkringsavgifter
som erläggas av övriga arbetsgivare. Jämväl nu behandlade undantagsföreskrift
har i överensstämmelse med denna uppfattning uteslutits ur
förslaget.

3 §.

Enligt denna paragraf skall försäkringen vara centraliserad i riksförsäkringsanstalten,
som dock skall äga träffa avtal med registrerade sjukkassor om
övertagande av viss del av försäkringen; och hänvisar jag beträffande grunderna
för bestämmelserna härutinnan till vad jag anfört i den allmänna motiveringen
(sid. 72 ff., 109 ff.).

Då åtskilliga bestämmelser i lagen äro avsedda att vinna tillämpning å såväl
riksförsäkringsanstalten som sjukkassa, vilken sålunda övertagit viss del
av försäkringen, har det ansetts lämpligt att i lagen införa en gemensam
benämning för anstalten och dylika sjukkassor. Bestämmelse i sådant syfte
har införts i andra stycket av förevarande paragraf.

Skälen till att nuvarande 3 § uteslutits hava angivits i den allmänna motiveringen
(sid. 122).

4 §.

Denna paragraf i förslaget motsvarar första stycket av nuvarande 5 §.
Det i sistnämnda lagrum förekommande stadgandet att försäkringsrådet har
att med uppmärksamhet följa försäkringens tillämpning och utveckling har
uteslutits på den grund att det ansetts icke vara av allmän lags natur utan av
instruktionell innebörd. Därest ifrågavarande förslag blir gällande lag, torde
Kungl. Maj:t böra utfärda instruktion för försäkringsrådet, i vilken rådets
åligganden fullständigt angivas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

167

5 §■

I denna paragraf hava intagits föreskrifter om att grunderna för den nya
riksförsäkringsanstaltens och försäkringsrådets organisation och verksamhet
skola bestämmas av Konung och riksdag.

Grunderna för riksförsäkringsanstaltens organisation och verksamhet torde
icke vara av beskaffenhet att böra meddelas i den i § 87 mom. 1 regeringsformen
stadgade ordning, vilket däremot är fallet beträffande motsvarande
regler i fråga om försäkringsrådet, detta enär rådet är att anse såsom en domstol.
Det synes mig vara lämpligt att låta den sålunda bestående skillnaden
komma till uttryck genom lagens avfattning.

De avsedda grunderna innefattas, vad angår riksförsäkringsanstalten, i det
nu framlagda förslaget till lag om riksförsäkringsanstalten och beträffande
försäkringsrådet i gällande lag i ämnet den 29 juni 1917.

I 5 § hava även lämnats föreskrifter beträffande sättet för bestridande av omkostnaderna
för riksförsäkringsanstaltens och försäkringsrådets verksamhet.
Därutinnan hänvisar jag till vad som därom anförts i den allmänna motiveringen.

G §•

I detta lagrum, som motsvarar 6 § i nu gällande lag och behandlar den
ersättning, som i följd av olycksfall skall utgå till den skadade själv, komma
de ändringar beträffande karenstid och beräkning av sjukpenning till uttryck,
för vilka jag förut redogjort i den allmänna motiveringen, och hänvisar
jag i fråga om nämnda spörsmål till vad sålunda förut anförts (sid. 135 ff.,
sid. 143).

I övrigt innefattar förslaget vissa mindre ändringar, för vilka nedan i särskilda
punkter närmare redogöres. I formellt hänseende har paragrafen till
vinnande av ökad klarhet i uppställningen indelats i fyra moment.

Enligt gällande lag skall skadad arbetare, förutom kontant ersättning och
erforderlig läkarvård, erhålla läkemedel och andra till arbetsförmågans höjande
nödiga hjälpmedel, såsom kryckor, konstgjorda lemmar (proteser) av
enklare beskaffenhet, glasögon och dylikt.

Mot denna bestämmelse har, i vad den kräver höjande av arbetsförmågan
som villkor för bekostande av dylika särskilda hjälpmedel, från läkarhåll
framförts vägande invändningar. Sålunda har professorn i ortopedi vid Karolinska
institutet P. Haglund, vilken i egenskap av läkare hos riksförsäkringsanstalten
haft att tillämpa ifrågavarande bestämmelse, i ett av honom vid
femte nordiska arbetarförsäkringsmötet i Stockholm år 1922 hållet inledningsföredrag
angående frågan om protes- (och bandage-) anskaffningen åt olycksfallsskadade
inom socialförsäkringen anfört, hurusom protesen för den skadade
till stor del hade kosmetisk betydelse — d. v. s. avsåge att minska de synliga
följderna av olycksfallet — och att man måste . medgiva det vara ett berättigat
krav från den skadades sida, att försäkringen även i någon mån tillgodosåge
detta behov. Såsom exempel anfördes, att en armamputerad arbetare ut -

Särskilda

hjälpmedel.

Kung!,. Ma j ds proposition nr 109.

Departe mentschefen -

Förnyelse ai
särskilda
hjälpmedel.

Sjunde
internationella
arbetskonferensen

i Genéve.

1(58

rustades med en protes med varjehanda för hans försörjningsarbete nödvändiga
ansatsstycken; kostnaden härför folie under lagen, som däremot tydligen
icke medgåve anskaffandet såsom ytterligare ansatsstycke av en s. k. söndagshand,
som kunde utanför arbetet appliceras å protesen för att i någon mån
skyla defekten. Detta kunde visserligen vara från försäkringssynpunkt riktigt
men verkade ytterst osympatiskt både på läkaren, som skötte protesanskaffningen,
och på den skadade, som funne det ogint och småaktigt. I riksförsäkringsanstalten
hade man nog emellanåt också — i betraktande av den
obetydliga tilläggskostnaden — blundat för ifrågavarande bestämmelse. Protesen
spelade vidare en stor roll för den skadades allmänna förmåga att sköta
sig, flytta sig och utföra nödvändiga funktioner, äta, kläda sig, o. s. v. Det
vore ett berättigat krav, att den skadade försåges med en protes, som förhjälpte
honom till detta, även om han förbleve så höggradig invalid, att självförsörjning
eller ens nämnvärt bidrag till densamma bleve omöjlig. En dubbelsidigt
armamputerad person brukade också av riksförsäkringsanstalten förses
med en ganska dyrbar protesutrustning, även om han förbleve 100 % invalid,
d. v. s. i fullständig saknad av arbetsförmåga.

Ett i överensstämmelse med dessa synpunkter i de sakkunnigas utkast upptaget
stadgande lämnades av granskningsnämnden utan erinran.

De återgivna synpunkterna synas mig vara uppenbarligen riktiga. Den
ofullständighet som alltså får anses vidlåda stadgandet i dess nuvarande avfa
ttning kan lätteligen avhjälpas genom ett sådant tillägg, att ifrågavarande
särskilda hjälpmedel skola bekostas av försäkringen, icke allenast då desamma
erfordras för höjande av den skadades arbetsförmåga utan ock då de eljest
äro behövliga för lindrande av menliga följder av olycksfallet. I

I det av mig här förut under 2 § omförmälda, vid internationella arbetskonferensens
sjunde sammanträde i Genéve antagna förslaget till konvention
angående ersättning för olycksfall i arbete har i 10 § intagits följande bestämmelse
:

»Den nationella^ lagstiftningen skall bereda genom olycksfall i arbete skadade
rätt till erhållande och normalt förnyande, genom arbetsgivarens eller
försäkringsanstaltens försorg, av sådana konstgjorda lemmar och ortopediska
hjälpmedel, som erkännas.''''vara nödvändiga; undantagsvis må dock den nationella
lagstiftningen medgiva, att tillhandahållandet och förnyandet av sådana
hjälpmedel utbytes mot ett tillägg till ersättningen, vilket skall bestämmas
samtidigt med att själva ersättningsbeloppet fastställes eller revideras och
som skall svara mot den sannolika kostnaden för normal anskaffning och förnyelse
av hjälpmedlen.

Den nationella lagstiftningen skall föreskriva nödiga kontrollåtgärder, såväl
till förebyggande av missbruk i samband med förnyandet av hjälpmedel som
till säkerställande att tilläggsersättningen användes till avsett ändamål.»

I sina över konventionsförslaget avgivna yttranden hava riksförsäkringsanstalten,
försäkring srådet och socialstyrelsen hemställt om ändring av gällande
lag i syfte att bereda den skadade rätt jämväl till kostnadsfri förnyelse
av ifrågavarande slags hjälpmedel.

Kungl. May.ts proposition nr 100.

169

Att i så måtto följa konventionsförslaget, att i lag fastslås, att den skadade
skall äga rätt till normalt förnyande av ifrågavarande slags hjälpmedel, synes
mig icke vara fullt lämpligt. Det kan nämligen tänkas, att om den skadade
äger kännedom om att han, då hans av riksförsäkringsanstalten bekostade protes
är utsliten eller eljest blivit oduglig, har rätt att få en ny sådan på anstaltens
bekostnad, han kommer att sakna intresse av att tillbörligen vårda och
akta den ofta dyrbara protesen. Däremot synes mig den i konventionsförslaget
intagna undantagsbestämmelsen om att rätten till förnyande av sådana hjälpmedel
kan utbytas mot ett tillägg till den kontanta ersättningen vara ägnad att
läggas till grund för lagstiftning i ämnet. Detta skulle innebära, att till den
efter vanliga regler i förhållande till arbetsförtjänsten och arbetsförmågans
minskning bestämda livräntan göres ett tillägg, motsvarande förnyelsekostnaden
fördelad med lika belopp på alla år. Med den erfarenhet, vederbörande
läkare numera torde äga angående normal hållbarhet och varaktighet hos olika
proteser, torde det icke möta någon större svårighet att på förhand uppskatta
denna årliga kostnad. Härvid har jag ansett mig kunna gå ut ifrån, att förnyelse
av särskilda hjälpmedel icke kan komma i fråga i annat fall än då olycksfallet
medfört en sådan bestående nedsättning i arbetsförmågan att livränta skall
utgå, d. v. s. en minskning av arbetsförmågan motsvarande minst en tiondel.
Till säkerställande av att tillägget till livräntan kommer att användas för tillgodoseende
av det därmed avsedda ändamålet har i 17 § av förslaget upptagits
bestämmelse om rätt för riksförsäkringsanstalten att i nämnda syfte
beträffande tiden för utbetalning atr sådant tillägg meddela erforderliga bestämmelser.
Härigenom erhåller anstalten givetvis möjlighet att innehålla hela
tillägget, till dess att detsamma behöver tagas i anspråk för ifrågavarande
ändamål. Därjämte torde, därest förslaget blir upphöjt till lag, vid upprättande
av förslag till bestämmelser angående sättet för utbetalning av ersättning,
i vilket hänseende Kungl. Maj :t enligt sistnämnda lagrum äger förordna,
behovet av erforderliga kontrollbestämmelser i förevarande avseende komma
att beaktas.

7 §■

Denna paragraf behandlar frågan om ersättningar till i följd av olycksfall
i arbete avliden arbetares efterlevande och överensstämmer utom i vissa i det
följande angivna hänseenden med motsvarande paragraf i den gällande lagen.
I denna stadgas att, i händelse olycksfall medfört arbetarens död, i ersättning
skall utgivas, förutom begravningshjälp, livräntor:

a) till efterlevande änka eller änkling, så länge hon eller han lever ogift, å
ett årligt belopp motsvarande en fjärdedel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst,
och till varje den avlidnes minderåriga barn eller adoptivbarn, till dess
detsamma fyllt 16 år, å ett årligt belopp motsvarande en sjättedel av arbetsförtjänsten,
dock med den begränsning att, där livräntor till nu nämnda efterlevande
skulle för år räknat sammanlagt överstiga två tredjedelar av den avlidnes
årliga arbetsförtjänst, de skola i förhållande till vad på en var livränte -

Departe mentschefea.

Livränta till
föräldrar.

Gällande bestämmelser.

Historik.

170 K ungl. Maj:ts proposition nr 100.

tagare belöper nedsättas till detta belopp, så länge anledningen till dylik nedsättning
fortfar; samt

b) till den avlidnes fader eller moder, adoptivfader eller adoptivmoder eller
om bada föräldrarna eller adoptivföräldrarna leva till båda gemensamt, därest
de för sitt uppehälle varit av den avlidnes arbete huvudsakligen beroende
och annan till livränta berättigad ej finnes, å ett årligt belopp motsvarande
en fjärdedel av arbetsförtjänsten.

I 9 § givas åtskilliga regler för beräknande av den avlidnes årliga arbetsförtjänst
och stadgas däri, varom jag förut erinrat i annat sammanhang, bl. a.,
att därest arbetsförtjänsten överstiger 2,400 kronor det överskjutande beloppet
icke skall tagas i beräkning vid bestämmande av ersättning enligt lagen.

Alderdomsförsäkringskommitténs betänkande upptog ej något stadgande
om rätt till livränta för efterlevande föräldrar till genom olycksfall avliden arbetare.
Kommittén anförde med avseende härå följande:

»I de flesta utländska lagar kunna även den avlidnes släktingar i rätt uppstigande
eller rätt nedstigande led och någon gång även minderåriga syskon
erhålla rätt till livränta. Villkoret härför är dock i allmänhet, att sådan anhörig
åtnjutit underhåll av den avlidne. Då dessutom summan av samtliga
livräntor oftast är bestämd, och änka ävensom barn hava företrädesrätt, så är
den ifrågavarande förmånen för andra släktingar utan större betydelse utom
i de fall. då änka och barn ej efterleva.

Vad vårt land beträffar, så utgå enligt nu gällande lag (av clen 5 juli 1901)
livräntor allenast till den avlidnes änka och barn, men icke till föräldrar,
barnbarn m. fl. Närmast berättigade till livräntor böra sådana anhöriga vara
gent emot vilka den avlidne enligt svensk lag har försörjningsplikt, således
änka, barn och föräldrar. Beträffande föräldrar, komma dock dessa i sådana
fall, som i olycksfallslagstiftningen merendels åsyftats, nämligen vid
invaliditet och ekonomiskt behov, numera att erhålla understöd från den allmänna
pensionsförsäkringen, vilken just till en av sina uppgifter har att minska
bördan av barns försörjningsskyldighet mot invalida föräldrar. Då därjämte,
såsom nämnts, förmånen för föräldrar att erhålla livränta enligt olycksfallslagen,
på grund av änkans och barnens företrädesrätt, merendels skulle
bliva illusorisk, så har kommittén ej ansett sig hava tillräckliga skäl för att
i _ detta avseende^ avvika från grunderna för nu gällande lag. utan inskränkt
sig till att föreslå livräntor allenast för efterlevande maka och barn.»

Kungl. Maj :ts proposition till 1916 års riksdag med förslag till lag om försäkring
för olycksfall i arbete intog i förevarande hänseende samma ståndpunkt
som kommittén.

Särskilda utskottet nr 1, som behandlade propositionen i fråga, föreslog
emellertid, att livränta skulle under vissa förutsättningar utgå till den avlidnes
föräldrar. Utskottet anförde härom följande:

»Utskottet har vidare ansett i den förevarande lagen böra intagas ett stadgande
av i huvudsak samma innehåll som den i 4 § i förordningen den 18 juni
1909 om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
förekommande bestämmelsen om livränta åt den avlidnes föräldrar.
Det synes nämligen synnerligen hårt, om ej den avlidnes föräldrar, då de varit
väsentligen beroende av hans arbetsförtjänst, skulle komma i åtnjutande av
någon ersättning, åtminstone i de fall då annan därtill mera berättigad icke

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

171

lever. Genom ett dylikt stadgande skulle enligt vad utskottet inhämtat premien
icke komma att ökas ens med en halv procent.»

På grund härav föreslog utskottet ett stadgande av den lydelse, som sedermera
i enlighet med riksdagens och Kungl. Maj:ts beslut inflöt i 7 § av lagen.

Häri har sedermera endast vidtagits den ändring, att adoptivföräldrar likställts
med verkliga föräldrar.

Beträffande ifrågavarande stadgande hava framkommit skilda ändrings- Framställning
förslag. Prågan om utvidgning av efterlevande föräldrars rätt till livränta ^^”onens
enligt olycksfallsförsäkringslagen framfördes till övervägande genom en avdelning i
till socialdepartementet den 19 september 1921 ingiven skrivelse från om- ;''nndsTa11''
budsmannen för Svenska eldarunionens avdelning i Sundsvall. I denna skrivelse
hemställdes om vidtagande av sådan ändring i gällande lag, att det för
ersättnings utgående gällande villkoret, att den avlidnes föräldrar varit för sitt
uppehälle huvudsakligen beroende av den avlidnes arbetsförtjänst skulle helt
bortfalla och ersättning sålunda utgå till efterlevande föräldrar, så snart annan
livränteberättigad ej funnes.

Över berörda skrivelse avgav riksförsäkringsanstalten ett den 30 december Riksförsait1924
dagtecknat utlåtande, som utmynnade i en hemställan att den i skrivel- t”,ttrande
sen gjorda framställningen icke måtte föranleda någon åtgärd. Som skäl för i anledning
denna hemställan anförde anstalten bland annat följande. En lagändring en- f''
ligt förslaget skulle givetvis medföra en ökning i premierna, vilken kunde befaras
bliva rätt avsevärd. Det syntes dessutom principiellt mindre riktigt att
betunga arbetsgivarna med kostnaderna för understöd åt avliden arbetares efterlevande
föräldrar även i de fall, då verkligt behov därav icke kunde anses
föreligga. Givetvis förekomma emellertid då och da en del gränsfall, vilka
erbjöde stor svårighet vid bedömandet av ersättningsfrågan. Det vore sålunda
i viss mån riktigt, att den ifrågasatta lagändringen skulle medföra en minskning
i anstaltens arbetsbörda. Vad som därigenom skulle vinnas i besparingshänseende
vore emellertid i och för sig av ganska ringa betydelse i förhållande
till den kostnadsökning för den sociala olycksfallsförsäkringen i dess helhet,
som skulle uppstå genom den ifrågasatta lagändringen.

I skrivelse den 21 april 1925, nr 125, har riksdagen — i anledning av två Riksdagens
inom riksdagen väckta motioner, nämligen i första kammaren av herr Tengdahl 4i" april 1925.
och i andra kammaren av herr Carlsson i Stockholm — under åberopande av
vad som anförts i andra lagutskottets av riksdagen godkända utlåtande nr
17, anhållit, att Kungl. Maj:t ville i samband med förestående omarbetning
av delar av lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete taga
under övervägande frågan om och i vad mån den rätt till livränta, som enligt
nämnda lag tillkomme föräldrar till genom olycksfall dödad arbetare, kunde
utsträckas utöver vad för närvarande vore fallet.

I nämnda motioner, vilka voro lika lydande, hade, efter en redogörelse för llutioner vid
gällande bestämmelser i fråga om livränta till efterlevande föräldrar, följande
anförts. Lagens formulering torde innebära och hade i varje fall tolkats så,
att förutsättning för att livränta tillerkändes föräldrar varit, att den avlidne

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Försäkrings rådet.

till mer än liälften bidragit till föräldrarnas underhåll. Därjämte komme
även andra omständigheter i betraktande, såsom föräldrarnas arbetsförmåga,
möjligheten att erhålla hjälp från syskon till den avlidne o. s. v. Allt detta
hade enligt motionärerna gjort, att de livränteberättigades antal bleve mycket
starkt begränsat och att bestämmelsen i praktiken finge högst ringa betydelse.
Till stöd för detta påstående åberopade motionärerna följande sammanställning
över antalet olycksfall, som föranlett livräntor till efterlevande föräldrar
åren 1918—1921:

A r 1	Samtliga olycksfall med livräntor till efterlevande föräldrar	Kapitalvärdet av dessa livräntor	Därav livräntor till föräldrar på grund av krigsrisk antal 1 kapitalvärde
1 1918..........	37	175,648	24	112,471
1919.........	22	101,628	8	38,419
1920 .........	19	128,988	—	—
1921........	8	47,077	—	—

Motionärerna anförde vidare, att det syntes vara förenat med billighet och
rättvisa, att i de fall, då den avlidne under livstiden lämnat bidrag till efterlevande
fader eller moder eller båda till sådant belopp, att de för sin bärgning
varit av detsamma beroende, de erhölle en ersättning i form av livränta som
stode i proportion till förlusten av bidraget. Hänsyn torde också böra tagas
icke allenast till understöd som redan lämnats, utan även till bidrag som föräldrarna
ansett sig kunna framdeles påräkna från barnen. Det vore sålunda
rimligt, om en mildring av uttrycket »huvudsakligen beroende» komme till
stånd, en mildring som även medgåve livränta i de fall då föräldrarna varit
för sin utkomst av den avlidnes arbete beroende i mindre grad än i gällande
lag förutsattes. Ändringen finge dock ej genomföras så, att den komme att
innebära en nedsättning av livräntebeloppen för de fall att föräldrarna faktiskt
varit huvudsakligen beroende. Då vidare en glidande skala lätt kunde
föranleda ett, låt vara endast skenbart, godtyckligt bedömande av de särskilda
fallen, torde lagändringen böra avse att införa tvenne alternativ. I fall då
föräldrarna varit huvudsakligen beroende av den avlidnes arbete skulle livränta
utgå såsom dittills med en fjärdedel av arbetsförtjänsten och då de väl
varit därav beroende, men i mindre grad, med ett reducerat belopp, vilket lämpligen
borde bestämmas till en sjättedel av arbetsförtjänsten.

Över dessa motioner inhämtades yttrande av för säkring srådet. I detta yttrande
anförde försäkringsrådet, att gällande bestämmelse om rätt till livränta
för föräldrar vore tämligen illusorisk och att starka billighetsskäl syntes tala
för motionärernas förslag. Ehuru förslaget naturligen komme att i sin mån
öka arbetet för försäkringsinrättningarna och jämväl för försäkringsrådet, ansåge
sig rådet därför böra tillstyrka bifall till detsamma. Två ledamöter av
rådet förklarade sig icke kunna deltaga i tillstyrkandet av motionerna samt

Kungl. Maj:ts proposition nr 109. 173

åberopade till stöd för sin ståndpunkt i huvudsak ålderdomsförsäkringskomxnitténs
betänkande och det särskilda utskottets yttrande vid 1916 års riksdag.

Vid försäkringsrådets yttrande fanns bilagd en på rådets begäran av byråchefen
i riksförsäkringsanstalten D. Östrand upprättad promemoria, i vilken
anförts bland annat följande. Under vart och ett av åren 1918—1921 hade
antalet olycksfall, som föranlett livräntor till efterlevande föräldrar, uppgått
till respektive 37, 22, 19 och 8. För dessa livräntor hade kapitalvärdena uppgått
till respektive 176,000, 102,000, 129,000 och 47,000 kronor. Om man
antoge, att efterlevande föräldrar skulle finnas i alla de fall, där den förolyckade
vid olyckstillfället befunnit sig i en ålder mellan 15 och 50 år och där enligt
gällande bestämmelser inga ersättningsberättigade efterlevande funnits, skulle
antalet fall med efterlevande, av den avlidnes arbete icke huvudsakligen beroende
föräldrar under vart och ett av åren 1918—1921 hava uppgått till respektive
313, 234, 175 och 139. I genomsnitt kunde alltså antalet sådana fall uppskattas
till 10 gånger antalet fall med efterlevande, av den avlidnes arbete
huvudsakligen beroende föräldrar.

I huru många av dessa fall de efterlevande föräldrarna, utan att hava varit
av den avlidnes arbete huvudsakligen beroende, kunnat anses därav beroende,
undandroge sig givetvis ett närmare bedömande. Antoge man emellertid, att
så varit förhållandet i t. ex. halva antalet av dessa fall, så skulle, om livränta
till de av den avlidnes arbete beroende (men ej huvudsakligen beroende) efterlevande
föräldrarna skulle utgått enligt grunderna i 7 § i lagen om försäkring
för olycksfall i arbete, kapitalvärdet av dessa livräntor, räknat efter förhållandena
under åren 1920 och 1921, kunna uppskattas till, i avrundat tal, omkring
400,000 kronor för under ett år inträffade dödsfall. Skulle livränta
däremot hava utgått med allenast en sjättedel av clen avlidnes årliga arbetsförtjänst,
skulle kapitalvärdet uppgå till två tredjedelar av nyssnämnda summa.

De ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening, vilken av utskottet beretts
tillfälle att yttra sig över motionerna, förklarade i avgivet utlåtande,
att föreningen ansåge sig icke böra tillstyrka bifall till desamma. Som skäl
för denna ståndpunkt anförde föreningen i huvudsak att, därest på sätt motionärerna
syntes hava avsett, livränta skulle utgå, så snart fader eller moder
eller båda föräldrarna överlevat genom olycksfall avliden arbetare, under år
1923 för bolagens försäkringsstock skulle hava uppkommit en ökning i ersättningskostnaderna
å omkring 170,000 kronor. Bortsett från kostnadsökningen
kunde det ifrågasättas, huruvida den föreslagna utvidgningen av ersättningsrätten
vore tillrådlig eller lämplig. Att förklara personer, som måhända vore
fullt arbetsdugliga, livränteberättigade allenast därför att de kunnat tillgodogöra
sig någon del av hemmavarande barns arbetsförtjänst, innebure eu betänklig
och ur social synpunkt föga tillfredsställande utsträckning av ersättningsrätten
enligt olycksfallsförsäkringslagen. I

I detta sammanhang må erinras om i liknande hänseenden gällande bestämmelser
å andra lagstiftningsområden. Förordningen den 18 juni 1909 om ersättning
i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, innehåller
stadgande, att, i händelse dylik skada medfört döden och den avlidne

De ömsesidiga
socialförsäkringsbolagens

förening.

Förordningen
den 18 juni
1909 om
ersättning i
anledning av
kroppsskada,
ådragen under
militärtjänstgöring.

174

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Förordningen
den 1 juni
1923 ang.
ersättning av
statsmedel för
skada till följd
av olycksfall,
som förorsakats
av krigsförhållandena

under 1914 —
1919 års
världskrig.

icke efterlämnar änka eller barn, men fader, moder eller minderåriga syskon,,
som varit av hans arbete för sitt uppehälle huvudsakligen beroende, det skall
utgå till fader eller moder eller, om bägge leva, till dem gemensamt en årlig
livränta av 360 kronor från dödsfallet och till varje minderårigt syskon en årlig
livränta av 180 kronor från dödsfallet, till dess det uppnått 15 års ålder, dock
med den begränsning att, där livräntor till nu nämnda efterlevande skulle
sammanlagt överstiga 900 kronor, de skola i förhållande till vad på en var
livräntetagare belöper nedsättas till detta belopp, så länge anledningen till
dylik nedsättning fortfar.

Av förarbetena till förordningen framgår, att berörda stadgande tillkommit
i anslutning till en i den då gällande värnpliktslagen förekommande bestämmelse
därom, att uppskov med inskrivning och sedermera eventuellt befrielse
från värnpliktens fullgörande kunde medgivas bl. a. ende arbetsföre sonen till
orkeslös eller vanför fader eller till änka eller ogift kvinna ävensom ende arbetsföre
brodern till ett eller flera minderåriga eller vanföra faderlösa syskon,,
såvida sagda föräldrar eller syskon vore av hans arbete för sitt uppehälle väsentligen
beroende. Då genom denna bestämmelse från statens sida erkänts,
att i fråga om värnpliktens fullgörande hänsyn borde tagas till deras ställning,
vilka för sitt uppehälle vore väsentligt beroende av den värnpliktiges
arbete, ansågs en sådan hänsyn skäligen böra komma till uttryck jämväl i den
förevarande lagstiftningen.

I värnpliktslagen den 12 juni 1925 hava intagits bestämmelser av enahanda
innehåll som de för vilka sålunda redogjorts.

Även förordningen den 1 juni 1923 angående ersättning av statsmedel för
skada till följd av olycksfall, som förorsakats av krigsförhållandena under
1914—1919 års världskrig, innehöll i sin ursprungliga lydelse samma villkorbeträffande
livränta (avseende ett belopp av högst 600 kronor) till föräldrar,
som nu gälla enligt nyssnämnda förordning av den 18 juni 1909 samt olycksfallsförsäkring-slagen.
I det av vederbörande ämbetsverk utarbetade, till grund
för 1923 års förordning liggande förslag hade visserligen ovanberörda villkor
formulerats något mindre strängt, i det att i stället för orden »huvudsakligen
beroende» använts uttrycket »i avsevärd mån beroende». De förhållanden*,
varunder dessa olycksfall inträffat, ansågos nämligen motivera en utsträckning
av rätten till livräntor för föräldrar. Vederbörande departementschef
uttalade emellertid såsom sin uppfattning, att ifrågavarande villkor lämpligen
borde erhålla den i olycksfallsförsäkringslagen givna avfattningen och lät
omformulera stadgandet i enlighet härmed. Ifrån riksdagens sida framställdes
ingen erinran häremot.

Vid 1924 års riksdag väcktes emellertid en motion, vari påpekades, att
livränta till efterlevande föräldrar på grund av förenämnda villkors avfattning
kommit att utgå allenast i enstaka undantagsfall, samt yrkades, att villkoret
skulle erhålla den av ämbetsverken ursprungligen föreslagna lydelsen„
I bankoutskottets utlåtande över motionen föreslogs i anslutning till ett av
riksförsäkringsanstalten i ärendet avgivet yttrande, att uttrycket »huvudsak -

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

175

ligen beroende» skulle utbytas mot ordet »beroende». Det åberopades till stöd
härför bl. a., att riksdagen i den till Kungl. Maj:t år 1920 avlåtna skrivelse
vilken föranlett ifrågavarande lagstiftning uttalat den meningen, att ersättningsfrågor
av hithörande art borde bedömas efter andra synpunkter än understödsfrågor
i allmänhet, ävensom att vid frågans behandling år 1923 starka
billighetsskäl funnits tala för att här ifrågavarande personer genom statsmakternas
försorg finge sin framtid någorlunda ekonomiskt tryggad. Riksdagen
biföll utskottets hemställan, och den sålunda föreslagna ändringen bragtes till
verkställighet genom en förordning av den 13 juni 1924.

I 6 kapitlet 4 § strafflagen stadgas att, därest maka, barn eller adoptivbarn
efter den, som genom brott blivit dödad, komma att genom hans frånfälle sakna
nödigt underhåll, skäligt skadestånd därför enligt i lagrummet närmare angivna
grunder skall till dem utgå. Detta stadgande innebär ett undantag från
den principiella regeln beträffande skadestånd på grund av brott, att allenast
därav omedelbart härflytande skada ersättes. Följaktligen bliver, såsom upprepade
gånger fastslagits i praxis, den, som genom brottslig handling åstadkommer
annans död, icke ersättningsskyldig gent emot den dödades föräldrar
för den förlust dessa, vilka måhända varit för sin utkomst helt och hållet
beroende av den avlidnes arbetsförtjänst, sålunda genom den brottsliga gärningen
lida.

Andra lagutskottet, från vars utlåtande den nu givna översikten över å
andra områden gällande bestämmelser är hämtad, anförde för egen del följande.

»Av motionerna ävensom den till försäkringsrådets yttrande över desamma
fogade utredningen framgår, att livränta till efterlevande föräldrar enligt
olycksfallsförsäkringslagen kommit att utgå i mycket ringa omfattning.
Orsaken härtill är givetvis att till ej oväsentlig del söka i det för närvarande
för nämnda anförvanters rätt till livränta stadgade villkor, att de för sitt
uppehälle skola hava varit huvudsakligen beroende av den avlidnes arbetsförtjänst.
_Då detta villkor i tillämpningen ansetts innefatta fordran därå. att
den avlidne bidragit med minst halva kostnaden för föräldrarnas uppehälle,
uteslutas därigenorn från lagens tillämpningsområde de fall, där bidrag från
den avlidne väl utgått, men i ringare omfattning än nyss sagts. På sätt försäkringsrådet
i sitt ovan anmärkta yttrande anfört, synas starka billighetsskäl
i många fall tala för att, där annan livränteberättigad ej finnes, efterlevande
föräldrar må kunna tillerkännas ersättningsrätt i vidare utsträckning
än sålunda för närvarande är fallet.

Inom den närmaste framtiden kommer med anledning av statens besparingskommittés
nyligen avlämnade betänkande med utredning och förslag angående
socialförsäkringens organisation att till prövning upptagas frågan om en omarbetning
i väsentliga delar av olycksfallsförsäkringslagen. I samband därmed
synes lämpligen ock böra övervägas, huruvida och i vad mån i det av motionärerna
avsedda syfte må anses påkallad någon utsträckning av den rätt till
livränta, som enligt nu gällande bestämmelser tillkommer föräldrar till genom
olycksfall dödad arbetare. De synpunkter, som i ovan anmärkta, med anledning
av motionerna avgivna yttranden i frågan framförts, synas därvid böra
komma under vederbörligt beaktande, likasom sambandet med motsvarande bestämmelser
i förut berörda förordningar av den 18 juni 1909 och den 1 juni

Strafflagen
6 kap. 4 §.

Utskottets

yttrande.

176

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Ändringsförslag

beträffande
6 kap. 4 §
strafflagen.

Tillämpningen
av förordningarna

den 1 jnni

1923 och den
13 jnni 1924.

1923 ävensom nuvarande och tillämnade stadganden i strafflagen om skadeståndsrätt
för efterlevande till genom brott dödad person därvid självfallet
ock komma att beaktas. Av särskilt intresse torde härvid komma att bliva de
erfarenheter, som utvunnits vid tillämpningen av förordningen den 13 juni
1924, varigenom, på sätt förut angivits, i bestämmelserna angående rätt till
livränta för efterlevande föräldrar efter genom olycksfall, som orsakats av
krigsförhållandena 1914—19, avlidna personer uttrycket ''huvudsakligen beroende’
utbytts mot ordet ''beroende''.»

Sex ledamöter av utskottet voro av skiljaktig mening och hemställde, att
motionerna icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan bifölls emellertid, såsom framgått av det föregående
(sid. 171), av riksdagens båda kamrar.

Jämväl må erinras om att, i anledning av en av 1913 års riksdag i skrivelse
den 4 mars gjord hemställan samt framställning från justitieombudsmannen
den 25 februari 1924, Kungl. Maj:t den 30 oktober 1925 på chefens för justitiedepartementet
föredragning beslutat avlåta proposition till 1926 års riksdag
med förslag till ändring av 6 kapitlet 4 § strafflagen. Förslaget innebär, att
där någon, som jämlikt stadgande i lag äger rätt till underhåll av den som genom
brott blivit dödad, skulle genom dennes frånfälle komma att sakna erforderligt
underhåll, skadestånd enligt förut i samma lagrum gällande regler skall utgå
till ifrågavarande efterlevande. I sitt yttrande över det till grund för propositionen
liggande förslaget anförde lagrådet, att det för visso syntes särskilt
påkallat, att förutom make och barn, som redan enligt nuvarande lydelsen av
lagrummet intoge en särställning i förevarande hänseende, även föräldrar, då
de vore beroende av underhåll från sitt barns sida, uttryckligen tillerkändes
rätt till skadestånd av den för dödsfallet ansvarige.

Angående tillämpningen av nyssnämnda förordning den 1 juni 1923 hava de
inom socialdepartementet tillkallade sakkunniga inhämtat upplysning av ledamoten
i riksförsäkringsanstalten N. Källström, vilken är föredragande inom
anstalten av hithörande ärenden. 1 anledning härav har Källström meddelat,
att på grund av den tidigare lydelsen av ifrågavarande stadgande riksförsäkringsanstalten
avslagit ett hundratal ansökningar av föräldrar, vilka sålunda
ansetts icke hava varit av den avlidnes arbete huvudsakligen beroende.
Sedan sistberörda stadgande ändrats genom förut omförmälda förordning den
13 juni 1924 samt i anledning därav nyprövning av dessa ansökningar ägt rum,
hade ändring skett i den omfattning att de fall. då livränta tillerkänts vederbörande,
utgjort 40—45 % av hela nämnda antal ärenden. Källström har vidare
anfört: Vid denna omprövning liksom givetvis också vid prövning av nya
framställningar både riksförsäkringsanstalten ansett sig höra taga hänsyn
till följande omständigheter. I händelse föräldrarnas hälsotillstånd varit avsevärt
nedsatt under åren före den omkomnes bortgång, hade ersättning utgått,
därest det ekonomiska bidraget styrkts hava varit så högt att skäl för bifall
förefunnits. Om föräldrarna däremot varit arbetsföra, hade fordringarna på
bidragets storlek givetvis varit högre. Därjämte krävdes emellertid särskilda
omständigheter, som neutraliserade föräldrarnas arbetsförmåga, exempelvis stor

Kungl. Mai:ts proposition nr 109.

177

barnrikedom, arbetslöshet, konkurstillstånd etc. Vidkommande storleken av
den bidragsverksamhet, som ansetts erforderlig, hade någon fix summa icke
fastställts. Hade exempelvis föräldrarna haft en inkomst av 500 ä 600 kronor,
hade det ansetts, att kontanta årliga bidrag av 100 ä 150 kronor varit tillfyllest
för att livränta finge utgå. Därest bidragen utgått dels i kontanter
dels i form av arbetsprestation, hade de kontanta beloppen icke behövt vara så
höga. Vid beräkningen av arbetsprestationernas värde hade hänsyn måst tagas
till nödvändigheten för föräldrarna att erhålla hjälp och arbetskraftens värde
å orten, ävensom till värdet av den kost och det logis, som tilläventyrs tillhandahållits
den avlidne. Överhuvud taget hade tolkningen av begreppet »beroende»
på grund av ordalydelsen och riksdagens motivering varit mycket
välvillig.

I det av de sakkunniga utarbetade utkastet till ny olycksfallsförsäkringslag De sakkunhade
i fråga om föräldrars rätt till livränta intagits en bestämmelse av innehåll,
att ersättning skulle utgivas till avliden arbetares fader eller moder, adoptivfader
eller adoptivmoder eller, om båda föräldrarna eller adoptivföräldrarna
leva, till båda gemensamt, därest de för sitt uppehälle varit av den avlidnes
arbete väsentligen beroende, i form av livränta å ett årligt belopp, motsvarande
värdet av det underhåll de av den avlidne åtnjutit, dock högst en fjärdedel av
den avlidnes arbetsförtjänst. I intet fall skulle enligt utkastet livräntor till
efterlevande för år räknat utgå med högre belopp än två tredjedelar av den
avlidnes årliga arbetsförtjänst, och livräntor till föräldrar eller adoptivföräldrar
skulle utgå efter livräntor till efterlevande make och barn eller adoptivbarn.
I förhållande till gällande lag innefattade utkastet följande avvikelser,
nämligen att dels ordet »huvudsakligen» utbytts mot »väsentligen», dels förutsättningen
att annan till livränta berättigad ej funnes uteslutits, dels beloppet
av livränta till föräldrar begränsats till värdet av det underhåll, de av
den avlidne åtnjutit, dock högst en fjärdedel av den avlidnes arbetsförtjänst
och dels, med bibehållande av bestämmelsen om att livräntor till efterlevande
ej finge överstiga sammanlagt två tredjedelar av den avlidnes arbetsförtjänst,
stadgats att livräntor till föräldrar skulle utgå efter livräntor till övriga livränteberättigade.

Till grund för utkastets bestämmelser i förevarande hänseende har legat,
förutom den utredning för vilken förut redogjorts, särskilda av generaldirektören
May och byråchefen Östrand upprättade promemorior, däri anförts bland
annat, att billigheten syntes kräva, att en lagändring vidtoges därhän, att föräldrar
skulle kunna erhålla livränta, om de varit av den avlidnes arbete huvudsakligen
beroende och livräntor till övriga livränteberättigade sammanlagt
ej uppginge till två tredjedelar av den avlidnes årliga arbetsförtjänst, med ett
årligt belopp motsvarande skillnaden mellan två tredjedelar av den avlidnes
årliga arbetsförtjänst och summan av livräntorna till övriga livränteberättigade,
dock högst med ett årligt belopp motsvarande en fjärdedel av den avlidnes
årliga arbetsförtjänst.

De sakkunniga uppskattade den årliga kostnadsökning, som antagande av deras
förslag i förevarande avseende skulle medföra, till omkring 300.000

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 90 käft. (Nr 109).

12

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Gransknings nämnden.

kronor, under förutsättning emellertid att maximigränsen för arbetsförtjänst
efter vilken livränta beräknas bibehölles vid 2,400 kronor.

Samtliga ledamöter av granskningsnämnden hava anfört, att de ansåge sig
böra påpeka, att den föreslagna formuleringen av förevarande paragraf, enligt
vilken livränta till föräldrar, om båda levde, skulle utgå till dem gemensamt,
syntes kunna medföra olägenheter. Fall kunde givetvis förekomma, då livränta
rätteligen icke borde utgå till båda föräldrarna, såsom där fadern åsidosatte
sin försörjningsplikt gentemot modern eller för sitt eget uppehälle icke
varit av den avlidnes arbete väsentligen beroende.

Av nämndens ledamöter hava fröken Hesselgren samt herrar Kvarnzelius
och Tjäll g ren uttalat sin anslutning till de föreslagna hithörande bestämmelserna
i övrigt.

Herrar Bernström, Kempe och von Sydow hava anfört:

»Det synes oss icke föreligga skäl att för närvarande utöka rätten till ersättning
i den omfattning, som här föreslagits, och som enligt meddelad uppgift
skulle innebära en kostnadsökning av omkring 300,000 kronor, så mycket
mer som ersättning till efterlevande föräldrar skulle komma att utgå även i
sådana fall, där försörjningsplikt från den omkomnes sida icke föreligger. Det
har visserligen föreslagits den begränsningen, att livränta till föräldrar icke
skall utgå med större årligt belopp än som motsvarar värdet av det underhåll
de av den avlidne åtnjutit, och högst en fjärdedel av den avlidnes arbetsförtjänst.
Skulle statsmakterna emellertid besluta en utsträckning av föräldrars
rätt till livränta på sätt som här föreslagits, anse vi att samma maximeringsprincip
som användes beträffande andra ersättningar även bör komma till användning
här, så att livräntan till föräldrar begränsas till högst 2/3 av det
underhåll, varmed den avlidne bidragit, och till högst */4 av den avlidnes arbetsförtjänst.

Vi vilja i detta sammanhang även framhålla olämpligheten av att ordet
''huvudsakligen’ utbytts mot det mera oklara ordet ''väsentligen'', vilket otvivelaktigt
kommer att medföra en icke ringa ökning av förvaltningsarbetet.

Av skäl, som ovan anförts, få vi för vår del avstyrka de föreslagna ändringarna
i den nuvarande 7 § i olycksfallsförsäkringslagen.»

Herrar Carlsson, Hansson, Johansson och Thorberg hava förklarat sig vilja
understryka, att nuvarande bestämmelser medförde, att ersättning till föräldrar
komme att utgå endast i ett mycket ringa antal fall. Sålunda hade, enligt
den av riksförsäkringsanstalten utgivna olycksfallsstatistiken, av de 2,623
olycksfall med dödlig utgång som inträffat under 5-årsperioden 1918—1922
endast 102 eller 4 procent medfört ersättning till efterlevande föräldrar. Herrar
Carlsson m. fl. hava vidare uttalat den uppfattningen, att uttrycket huvudsakligen
beroende i allmänhet torde hava ansetts innebära, att den avlidne till
mer än hälften bidragit till föräldrarnas underhåll, samt härefter fortsatt:

»En bestämmelse av denna art kan under sådana förhållanden lätt medföra
synnerligen olämpliga konsekvenser. I ett fall. där föräldrarna exempelvis
på grund av minskade försörjningsmöjligheter icke genom eget arbete kunna
helt trygga sin försörjning, kan även ett mindre bidrag från den avlidne, även
om detsamma icke uppgått till hälften av underhållet, hava varit av väsentlig
betydelse för föräldrarnas försörjning. Det sjmes oss naturligt att ersättning
i dylika fall bör komma föräldrarna till del.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

179

Då såsom nämnts ordet ’huvudsakligen’ kommit att uttrycka begreppet
mer än hälften’ bör ett nytt uttryck införas, som tillåter en tolkning i överensstämmelse
med det anförda exemplet. För detta ändamål synes ordet ''väsentligen’
väl valt.»

Det bär med rätta anmärkts beträffande nu gällande stadgande om livränta
till föräldrar, att detsamma ger såväl för mycket som för litet.

Om en avliden arbetare efterlämnat endast ett barn som livränteberättigad,
får detta barn för vart år en sjättedel av den avlidnes arbetsförtjänst till dess
barnet uppnått sexton års ålder. Även om barnet vid faderns frånfälle är
femton år gammalt och livränta till barnet alltså utgår endast under ett år.
utestänger denna livränta under alla förhållanden den avlidnes föräldrar från
ersättning. Det synes emellertid ligga ganska nära till hands, att föräldrarna,
därest de på grund av sina personliga förhållanden varit berättigade till livränta,
skulle i ett sådant fall kunna erhålla åtminstone skillnaden mellan vad som
tillkommit dem därest dylikt barn icke funnits, eller en fjärdedel av arbetsförtjänsten,
och den till barnet utgående livräntan. Det bär även ifrågasatts,
att da enligt gällande lag livräntor till änka och barn sammanlagt
kunna uppgå till två tredjedelar av arbetsförtjänsten, livränta till föräldrar
borde kunna utgå, därest ersättningen till änka och barn enligt fastställda regler
tillsammans icke utgöra två tredjedelar av den avlidnes arbetsförtjänst. Å
andra sidan kunna med gällande bestämmelser till ersättning berättigade föräldrar
stundom få en livränta som överstiger det underhållsbidrag de fått av den
avlidne. Om exempelvis den avlidne haft en arbetsförtjänst av 2,400 kronor,
fa föräldrarna alltid G00 kronor i livränta, och beloppet utgår oförändrat
även om endast en av föräldrarna lever. Det lärer emellertid vid lagens tillämpning
hava visat sig, att föräldrar kunna sägas hava varit huvudsakligen
beroende av den avlidnes arbetsförtjänst, oaktat hans underhållsbidrag till
föräldrarna väsentligen understigit sistnämnda belopp. Särskilt lärer detta
förhållande hava inträffat, då endast den ena av föräldrarna kvarlevat.

Det synes mig uppenbart, att i samband med nu ifrågavarande lagrevision en
ändring bör ske, som undanröjer de anförda olämpliga konsekvenserna av gällande
bestämmelser. Även andra förhållanden synas mig tala för en ändring
därutinnan.

Såsom av den lämnade redogörelsen för ändringsförslaget beträffande 6
kapitlet 4 § strafflagen framgår, har nämligen tidpunkten nu ansetts vara inne
att i den allmänna skadeståndsrätten införa bestämmelse om rätt för föräldrar
att, då de genom barnets frånfälle komma att sakna erforderligt underhåll,
av den för dödsfallet ansvarige utkräva skadestånd. Det torde vid sådant förhållande
jämväl få anses befogat att å nu ifrågavarande lagstiftningsområde,
som är av utpräglat social natur, vidtaga en i viss mån motsvarande utvidgning
av ersättningsrätten. Att därvid för föräldrar begränsa denna rätt till
de fall där annan ersättningsberättigad ej finnes, kan enligt min mening icke
anses vara riktigt.

Å andra sidan torde det emellertid med hänsyn till angelägenheten av att
icke i högre grad än nödigt öka bördorna för arbetsgivarna, som hava att med

Departe mentschefen.

180

Kung!. Maj:ts proposition nr 100.

sina avgifter betala de på grund av försäkringen utgående ersättningarna, vara
skäligt att bibehålla bestämmelsen, att sammanlagda beloppet av livräntor icke
må överstiga två tredjedelar av den avlidnes arbetsförtjänst, desto mera som
borttagandet av denna begränsning skulle strida mot den enligt lagen eljest
gällande principen, att ersättningen i allmänhet icke må överstiga två tredjedelar
av den skadades årliga arbetsförtjänst. Uppenbart torde vara, att
den jämkning av livräntebelopp, som på grund av sistnämnda bestämmelse
må bliva nödig, i första hand bör gå ut över föräldrarna. Jag anser vidare,
att livränta bör utgå endast i de fall, då det av den avlidne lämnade bidraget
varit av väsentlig betydelse för föräldrarnas underhåll och att livräntans
belopp, med bibehållande av nuvarande maximum, en fjärdedel av
den avlidnes arbetsförtjänst, skäligen icke bör bestämmas till belopp överstigande
värdet av det underhåll de av den avlidne åtnjutit. Att på sätt herrar
Bernström m. fl. föreslagit ytterligare begränsa beloppet av ifrågavarande livräntor,
något som för vissa fall i jämförelse med nuvarande bestämmelser skulle
innebära en betydande inskränkning av ersättningsrätten, kan jag icke anse
överensstämmande med billighet. De farhågor sist avsedda ledamöter av granskningsnämnden
uttalat i avseende å en befarad icke ringa ökning av förvaltningsarbetet
som följd av ett utbyte av ordet »huvudsakligen» mot ordet »väsentligen»
torde komma att visa sig i hög grad överdrivna. För bedömande huruvida och
i vilken mån föräldrarna varit av den avlidnes arbete beroende måste visserligen
utredning verkställas angående såväl föräldrarnas levnadskostnader som
den del därav, som må hava bestritts av den avlidne. Utredning i dessa hänseenden
måste emellertid redan enligt gällande lag i viss utsträckning verkställas,
och den ökning av förvaltningsarbetet som de ifrågasatta lagändringarna
medför kan skäligen icke förväntas bliva avsevärd.

Bestämmelsen att livränta till föräldrar som båda leva skall utgå till dem
gemensamt förefinnes redan i gällande lag. Såvitt mig är bekant, hava vid
tillämpningen av denna bestämmelse icke försports några olägenheter av praktisk
betydelse. Att lämna detaljerade bestämmelser huruvida och på vad sätt
livränta till föräldrar skulle kunna uppdelas torde för övrigt innebära en mycket
vansklig uppgift. Därest emellertid under stadgandets praktiska tillämpning
olägenheter av befarat slag skulle inträffa, synas de kunna i väsentlig
grad undanröjas genom lämpliga bestämmelser i avseende å sättet för utbetalning
av ersättning, något varom enligt 17 § 1 mom. i förslaget Kungl. Maj:t
äger förordna.

Av sålunda anförda skäl har jag i nu behandlade delar ansett mig böra godtaga
de sakkunnigas förslag i oförändrat skick.

Beträffande kostnaderna för den nu ifrågasatta förändringen har jag icke
funnit anledning till erinran beträffande den av de sakkunniga verkställda uppskattningen,
som slutade å ett årligt belopp av 300,000 kronor. Skulle emellertid
i enlighet med det av mig framställda förslaget förut omförmälda maximigräns
för arbetsförtjänsten bestämmas till 3,300 kronor, lärer ifrågavarande
kostnadsökning få uppskattas till 330,000 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

181

Enligt gällande lag utgår, såsom nyss anförts, livränta till i följd av olycksfall
i arbetet avliden arbetares barn, intill dess barnet uppnått sexton års ålder.
Enligt lagens ursprungliga lydelse var motsvarande åldersgräns satt till femton
år, detta i överensstämmelse med vad härutinnan gällt enligt 1901 års lag.
Höjningen av åldersgränsen från femton till .sexton år vidtogs genom lag den 15
juni 1922 efter proposition av Kungl. Maj :t till samma års riksdag. Såsom
skäl för denna ändring anfördes av föredragande departementschefen huvudsakligen,
att i lagen om fattigvården samt i lagarna om barn i äktenskap och
barn utom äktenskap den åldersgräns då försörjningsplikten mot barnet tidigast
kan upphöra bestämts till fyllda sexton år.

I det av de sakkunniga upprättade utkastet upptogs åldersgränsen oförändrad
till sexton år.

Inom granskningsnämnden hava herrar Carlsson, Hansson, Johansson och
Thorberg härutinnan anfört, att då lönerna för sextonåringar icke möjliggjorde
full försörjning, ifrågavarande åldersgräns syntes böra höjas från sexton till
aderton år.

Att i nu förevarande lag bestämma den åldersgräns, intill vilken efterlevande
barn äger uppbära livränta, till högre ålder än den vid vilken enligt nyss omförmälda
lagar försörjningsplikt tidigast kan upphöra, synes mig icke vara
försvarligt, med mindre synnerligen starka skäl kunna anföras därför. Då
några sådana skäl knappast blivit förebragta, har jag jämväl i denna del godtagit
de sakkunnigas förslag. Det må för övrigt nämnas, att enligt verkställd
approximativ beräkning ett godtagande av herrar Carlssons m. fl. förslag skulle
medföra en årlig merkostnad av 130,000 kronor.

Såsom framgår av det förut under denna paragraf lämnade referatet av
gällande bestämmelser om livräntor till efterlevande, är änkling i förevarande
hänseende likställd med änka, detta i enlighet med ålderdomsförsäkringskommitténs
förslag.

Ålderdomsförsäkringskommittén anförde i motiven till sitt förslag härom
följande:

»De utländska lagarna innehålla, beträffande beloppet av livränta till änkling
efter kvinnlig arbetare, som avlidit i följd av olycksfallet, i regel samma
bestämmelser som i fråga om livränta till änka, i allmänhet dock med den inskränkning,
att änkling endast i det fall erhåller rätt till livränta, om han
är varaktigt oförmögen till arbete eller om han för sill existens varit väsentligen
beroende av hustruns arbete. Däremot göra de franska och italienska
lagarna i detta hänseende ingen skillnad mellan änka och änkling.

Med hänsyn därtill, att hustruns frånfälle, även om mannen är arbetsför,
ofta och särskilt där hon genom arbete i lagförslagets mening direkt bidragit
till familjens uppehälle medför väsentlig försämring i hans och familjens ekonomiska
existens, samt då införandet av likställighet i förevarande hänseende,
på grund av de relativt låga beloppen av livräntor till änklingar, ej
skulle medföra någon nämnvärd ökning av försäkringskostnaden, har kommittén,
efter den franska lagens exempel, ansett änkling i lagförslaget böra
likställas med änka och i enlighet härmed föreslagit, att jämväl änkling skulle,
oavsett hans större eller mindre arbetsduglighet, erhålla livränta med en fjärdedel
av den avlidna makans årliga arbetsförtjänst.»

A Idersgränsen
för rätt
till livränta
för efterlevande
barn.

De sakkunniga Gransknings nämnden.

Departe mentschefen.

Livränta
till änkling.

Alderdoms försäkrings kommittén.

182

Kungl. May.ts proposition nr 109.

Yttranden
över ålderdomsförsäkrings
kommitténs
förslag.

De sakkunniga.

Departe mentschefen.

I sitt över kommittébetänkandet avgivna yttrande påpekade riksförsäkringsanstalten,
att kommittén uteslutit det i ett flertal lagar ävensom i ett tidigare
av anstalten avgivet förslag förekommande villkor, att mannen under hustruns
livstid skulle hava varit av hennes arbete för sitt uppehälle väsentligen eller
huvudsakligen beroende. Åtskilligt syntes kunna tala för bibehållande
av ett dylikt villkor, så mycket mer som denna ersättning, därest villkoret
borttoges, mången gång kunde komma att utgå i fall som ingalunda kunde
anses höra till de mera behjärtansvärda. Då emellertid det arbete i vilket
kvinnor användes i allmänhet vore av mera ofarlig beskaffenhet och då således
ifrågavarande ersättning endast i jämförelsevis mycket sällsynta fall torde
komma att utgå, ville anstalten i förevarande avseende ej framställa något
yrkande.

Järnvägsstyrelsen förordade i sitt yttrande, att såsom villkor för rätt till
livränta för änkling stadgades, att han vore varaktigt oförmögen till arbete
eller att han i övrigt för sitt uppehälle varit väsentligt beroende av hustruns
arbete. Enahanda eller liknande yrkanden framfördes jämväl i ett flertal
andra över kommittébetänkandet avgivna yttranden.

Berörda yttranden föranledde emellertid icke någon ändring i kommitténs
ifrågavarande förslag, vilket härutinnan blev upphöjt till lag.

Till de sakkunnigas kännedom hade kommit, att fall förekommit då livränta
med stöd av gällande lag kommit att utgå till änkling, som för sitt
uppehälle icke till någon del varit beroende av hustruns arbetsförtjänst.
Ehuru beloppet av ifrågavarande ersättningar jämförelsevis vore synnerligen
obetydligt, hade de sakkunniga, enär de anförda konsekvenserna av gällande
bestämmelse syntes stå i bestämd strid mot de principer, som eljest läge till
grund för den sociala olycksfallsförsäkringen, ansett sig böra förorda, att
såsom villkor för änklings rätt till livränta stadgades, att han varit beroende
av hustruns arbetsförtjänst, och hade de sakkunniga förty i utkastet upptagit
bestämmelse härom.

Den av de sakkunniga sålunda föreslagna inskränkningen beträffande änklings
rätt till livränta, mot vilken inom granskningsnämnden icke framförts
någon anmärkning, synes mig vara väl motiverad. Densamma har alltså upptagits
i förevarande förslag.

8 §.

Beträffande innebörden av denna paragraf, som oförändrad överflyttats från
nu gällande lag i ämnet, hänvisar jag till vad förut (sid. 154 ff.) sagts angående
bedömande av graden av nedsättning i arbetsförmåga.

9 §.

Denna paragraf, som innehåller stadganden angående bestämmande av den
årliga arbetsförtjänst efter vilken ersättningar enligt lagen skola utgå, motsvarar
9 § i gällande lag och överensstämmer med denna allenast med den änd -

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

183

ring att, på skäl som anförts i den allmänna motiveringen, maximum för den
arbetsförtjänst efter vilken ersättning skall beräknas höjts från 2,400 kronor
till 3,300 kronor, varjämte i anseende till det enligt förslaget förändrade beräkningssättet
beträffande sjukpenning den i slutet av paragrafen i gällande lag
intagna bestämmelsen angående beräkning av den dagliga arbetsförtjänsten
blivit överflödig och förty uteslutits.

Inom granskningsnämnden hava herrar Carlsson, Hansson, Johansson och
Thorberg beträffande paragrafens andra stycke, vilket motsvarar ett stadgande
som införts i den gällande lagen genom lag den 15 juni 1922 och enligt
vilket, därest skadad arbetare ej fyllt 18 år, vid bestämmande av livränta den
årliga arbetsförtjänsten ej må bestämmas till lägre belopp än som motsvarar
den arbetsförtjänst, som han med hänsyn till arten av sitt arbete vid tiden för
olycksfallet skäligen kan antagas hava kommit att åtnjuta vid nämnda ålder,
därest olycksfallet ej inträffat — framfört det ändringsförslag, som framgår
av följande av dem härutinnan avgivna yttrande:

»Inom ett flertal yrken kunna arbetarna icke beräknas erhålla full lön förrän
vid 21 års ålder. Därest en arbetare inom ett dylikt yrke vid lägre ålder skulle
träffas av ett svårare olycksfall, som medför höggradig invaliditet, anse vi
det orimligt, att denne arbetares ersättning skall beräknas efter den inkomst,
han kan antagas åtnjuta vid 18 års ålder, då han vid nämnda ålder ännu icke
anses såsom fullgod arbetare inom detta yrke. En dylik bestämmelse innebär
givetvis ett gynnande av arbetarna inom sådana yrken, där full lön kan påräknas
redan från 18 års ålder. På grund härav föreslå vi, att bestämmelsen i 9 §
andra stycket ändras i så måtto, att aderton utbytes mot tjuguett.»

Åt ifrågavarande stadgande, som ju innebär ett undantag från den allmänna
regeln att ersättning på grund av lagen skall bestämmas med hänsyn till den
skadades verkliga arbetsförtjänst och som kan medföra, att ersättning utgår
efter högre belopp än den avlöningssumma som legat till grund vid försäkringsavgiftens
bestämmande, bör givetvis icke givas större omfattning än förhållandena
kräva. Såvitt mig är bekant hava emellertid efter det ifrågavarande
stadgandets tillkomst vid dess tillämpning i praktiken icke försports
några önskemål av den art, herrar Carlsson m. fl. nu framställt. Det framställda
förslaget har därför icke föranlett någon min åtgärd.

10—13 §§.

De under 10—13 §§ upptagna bestämmelserna hava med allenast formell
jämkning överflyttats från 24—27 §§ i gällande lag, varest de inordnats under
avdelningen »särskilda bestämmelser». Då de emellertid samtliga röra ersättningar
som skola utgå enligt lagen hava de i förslaget intagits i ersättningskapitlet.

I anslutning till sista punkten i den föreslagna 13 § (nuvarande 27 §) tillåter
jag mig i korthet erinra om, att vid den internationella arbetskonferensens förut
omförmälda sammanträde i GenéVe maj—juni 1925 antagits ett förslag till
konvention angående lika behandling av in- och utländska arbetare i avseende
å ersättning för olycksfall i arbete. Enligt detta förslag förbinder sig varje

Gransknings -nämnden.

Departe mentschefen.

Förslag till

internationell

konvention.

184

Kungl. Maj ds proposition nr 109.

medlem av den internationella arbetsorganisationen som ratificerar konventionen
att åt person, som å dess territorium drabbas av olycksfall i arbete och är
medborgare i någon annan medlemsstat som ratificerat konventionen eller åt
sådan persons rättsinnehavare tillförsäkra samma behandling, som dess egna
medborgare åtnjuta. En närmare redogörelse för konventionsförslagets innehåll
torde lämpligen anstå till dess frågan om inhämtande av riksdagens yttrande
i fråga om ratifikation av detsamma anmäles.

Yttranden I avgivna yttranden över konventionsförslaget hava socialstyrelsen, försäktionsförsla™t.
r^nOsrådet och riksförsäkringsanstalten, av vilka det sistnämnda ämbetsverket
erinrat om ifrågavarande stadgande i 27 § i gällande lag, samtliga anfört, att
någon ändring i olycksfallsförsäkringslagen icke syntes vara erforderlig i och
för konventionsförslagets antagande.

Departe- Såsom jag vid ett senare tillfälle torde få tillfälle att närmare utveckla, är
mentschefen. (]e<- mjn uppfattning, att ifrågavarande konvention bör av Sverige ratificeras.

Då jag emellertid delar ämbetsverkens uppfattning att ratifikation ej erfordrar
tillägg till eller ändring i gällande lag, har ifrågavarande stadgande oförändrat
upptagits i förslaget.

14 §.

Bestämmelserna i denna paragraf överensstämma väsentligen med dem, som
finnas intagna i 10 § av gällande lag. Angående vad förslaget därutöver innehåller
i fråga om möjlighet för riksförsäkringsanstalten att bereda skadad
arbetare yrkesutbildning hänvisar jag till vad jag förut (sid. 155 ff.) härutinnan
anfört.

Avdrag från Beträffande stadgandet i 10 § andra stycket i gällande lag därom att, där

vid^sjukhus- ^en delade intagits å sjukvårdsanstalt, försök ringsinrättningen äger att till
vård. betäckande av kostnaden för vården å sjukpenning som under tiden för vården
Riks- till honom av inrättningen utgives avdraga högst hälften, har riksförsäkringsf
anftaitens anstalten i skrivelse den 27 januari 1923 föreslagit, att detsamma skulle ändras
skrivelse den så till vida, att orden »till betäckande av kostnaden för vården» uteslötes.
1923.an Till stöd för sitt förslag anförde riksförsäkringsanstalten huvudsakligen följande:
Då ifrågavarande avdrag i lagen uttryckligen angåves skola avse betäckande
av kostnaden för vården, läge däri, att så snart den faktiska kostnaden
för den vård varom vore fråga ej uppginge till halva sjukpenningens belopp,
avdragets storlek i varje särskilt fall bleve beroende av samma kostnad. I enlighet
med vad i förevarande hänseende anförts i ålderdomsförsäkringskommitténs
motiv till ifrågavarande lagrum finge emellertid i kostnaden för vården
icke inräknas vederbörande sjukvårdsanstalts kostnader för nödig läkarvård
jämte läkemedel, då ju den skadade hade rätt att erhålla sådan vård utan
minskning av sjukpenningen. I cirkulär den 10 juni 1919 hade försäkringsrådet
förklarat, att kostnaden för läkarvård, läkemedel, bandage m. m. i regel
kunde i avrundat tal antagas motsvara en fjärdedel av den av sjukvårdsanstalten
beräknade dagavgiften. Sjukpenning måste givetvis tillställas den
skadade utan avbidan på den utredning angående den skadades ställning i hemorts-
och eventuellt förmögenhetshänseende, som jämte tillgång till taxan för

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

185

vård å vederbörande sjukhus erfordrades för beräknande av vårdnadskostnaden
i det särskilda fallet. Följden hade därför blivit, att skadad som vårdades å
sjukvårdsinrättning så snart ske kunnat tillerkänts den halva sjukpenning, vartill
han under alla förhållanden varit berättigad, och att först senare prövats
huruvida han vore berättigad till ytterligare sjukpenning. Stadgandets tilllämpning
medförde sålunda ett väsentligt förvaltningsbesvär, särskilt i fall
där arbetsgivare åtagit sig att förskottera sjukpenning till hos honom anställda
arbetare eller där sjukkassa eller ortsombud i första hand omhänderhade utbetalningen
av ifrågavarande ersättningar. För vinnande av förenkling i skad.
eregleringsarbetet tänkte sig riksförsäkringsanstalten, att storleken av sjukpenningen
i ifrågavarande fall skulle göras oberoende av sjukhuskostnaden och att
gällande föreskrifter förty borde ändras därhän, att i samma fall alltid skulle
å sjukpenningen få avdragas hälften. Genom en sådan bestämmelse skulle visserligen
i de fall, där tre fjärdedelar av sjukhuskostnaden understege hälften av
sjukpenningen, den skadade komma i något sämre ställning än enligt gällande
regler. Detta skulle emellertid endast komma att drabba de i lönehänseende
och därmed även i ersättningshänseende enligt lagen bättre ställda arbetarna.

F ör säkring srådet anförde i utlåtande över denna framställning bland annat
följande:

»Försäkringsrådet finner den föreslagna ändringen ej vara av någon avsevärd
betydelse för förenkling av förvaltningen. Då sjukvårdskostnaderna ej
sällan äro på förhand kända och därförutom i flertalet fall överstiga hälften
av sjukpenningen, kan det ifrågavarande avdraget ofta omedelbart beräknas. I
övriga fall skulle genom ändringen huvudsakligen vinnas, att försäkringsinrättningen
ej, såsom där ersättningen av annan anledning (bristande utredning
om arbetsförtjänst, invaliditet m. m.), ej kan genast bestämmas, skulle behöva
att först utgiva provisorisk sjukpenning samt därefter, sedan upplysning om

sjukhuskostnaden erhållits, definitivt reglera sjukpenningen.--— Genom

den av riksförsäkringsanstalten föreslagna ändringen angives (nämligen) ej
någon grund för bestämmande av mindre avdrag än hälften, utan bestämmandet
överlämnas helt åt försäkringsinrättningen. Skulle därför anstaltens formulering
finnas böra kompletteras exempelvis så, att avdraget, som ej får överstiga
hälften av sjukpenningen, finge göras med hänsyn till åliggande försörjningsplikt
eller annan dylik omständighet, komme utan tvivel förvaltningsarbetet
snarare att ökas än minskas. Därjämte anser sig försäkringsrådet, i
likhet med riksförsäkringsanstalten, böra fästa uppmärksamheten därå, att i
varje fall förändringen understundom skulle medföra minskning av ersättningen
enligt nuvarande bestämmelse.»

På sålunda och i övrigt anförda skäl avstyrkte försäkringsrådet den föreslagna
lagändringen och hemställde i andra hand, att därest en ändring likväl
funnes böra vidtagas, densamma borde gå ut på, att i angivna fall alltid skulle
å sjukpenning avdragas hälften.

I de sakkunnigas utkast hade gällande stadgande intagits utan ändring.

Inom granskningsnämnden hava herrar Carlsson, Hansson, Johansson och
Thorherg fäst uppmärksamheten å ifrågavarande bestämmelse och, under anförande
att i tillämpningen alltid maximi avdraget syntes bliva tillämpat , vidare
härutinnan yttrat:

Försäkran gg
rådet.

De sakkunniga.

Granskning
nämnden.

186

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Departe mentschefen.

Oällande bestämmelser.

»Formuleringen av lagbestämmelsen /högst hälften’, torde giva vid handen,
att skälighetsprövning bör komma till användning vid denna bestämmelses
tillämpning.

I de fall, där ingen annan är beroende av den skadades arbetsförtjänst, synes
maximiavdraget lämpligen böra tillämpas. Skulle däremot den skadade vara
familjeförsörjare, bör enligt vår mening hänsyn härtill tagas vid tillämpningen
av bestämmelsen i fråga och mindre avdrag göras.

Därest den nuvarande avfattningen skulle anses lägga hinder i vägen för en
dylik tolkning, vilja vi hemställa, att förevarande bestämmelse måtte underkastas
härför erforderlig omformulering.»

Övriga ledamöter av nämnden hava icke yttrat sig i denna fråga.

Av skäl, som anförts av försäkringsrådet, synes mig en lagändring i den av
riksförsäkringsanstalten åsyftade riktningen icke böra ifrågakomma. Vidkommande
åter den av herrar Carlsson m. fl. gjorda hemställan vill jag erinra
därom, att ersättningarnas belopp enligt lagen i princip gjorts oberoende av
den skadades försörjningsförhållanden. Mig veterligen har emellertid under
stadgandets praktiska tillämpning någon anmärkning från arbetarhåll mot
ersättningens bestämmande i förevarande slags fall icke försports. Fn lagändring
i den riktning, som nämnda ledamöter av granskningsnämnden synas
åsyfta, skulle vidare för vederbörande försäkringsinrättning medföra ett väsentligen
ökat förvaltningsbesvär, i det att beträffande varje skadad som intagits
å sjukvårdsanstalt utredning angående hans försörjningsförhållanden
måste införskaffas. På dessa skäl har jag icke funnit anledning förorda en lagändring
i sistnämnda riktning. Gällande stadgande i ämnet har sålunda oförändrat
intagits i förslaget.

15 §.

Denna paragraf jämte 18 § 2 mom., vilka båda lagrum stå i nära sammanhang
med varandra, motsvaras i nu gällande! lag av 11 § och 15 § andra
stycket. Sistnämnda båda lagrum, vilka här torde böra fullständigt återgivas,
lyda:

11 §. År arbetsgivaren enligt annan lag eller särskild författning eller på
grund av egen utfästelse skyldig att vid skada till följd av olycksfall i arbete
utgiva understöd, såsom avlöning, pension eller annat underhåll, eller skall
sådant understöd utgå från kassa eller pensionsinrättning eller på grund av
försäkring i annan försäkringsanstalt än i 4 § sägs, avdrages från sjukpenning,
livränta, begravningshjälp eller annan ersättning, som utgives enligt denna
lag, vad i anledning av olycksfallet för motsvarande ändamål av arbetsgivaren,
kassan eller pensionsinrättningen eller på grund av försäkringen utgives för
tid, under vilken ersättningen utgår. Dock må sådant avdrag endast äga rum,
om arbetsgivaren, på grund av understödet, enligt 15 § andra stycket erhållit
lindring i försäkringsavgiften, samt, i fråga om understöd från kassa eller
pensionsinrättning eller på grund av försäkring, endast ske, om arbetsgivaren
helt och hållet eller till minst en tredjedel bidragit till bestridande av kostnaden
för understödet, och ej ske med större belopp än som svarar mot arbetsgivarens
bidrag. För understöd vid sjukdom, vilket skall av arbetsgivaren
utgivas, sker avdrag, ändå att motsvarande lindring i försäkringsavgiften ej
ägt rum, i den mån sådant understöd av arbetsgivaren i vederbörlig ordning

Ilungl. Maj:ts proposition nr 109. 187

utgives, ägande arbetsgivaren av försäkringsinrättningen återfå vad som på
grund av sålunda utgivet understöd avdragits från ersättningen enligt denna
lag.

För pensionstillägg eller understöd enligt lagen om allmän pensionsförsäkring
eller för understöd från sjömanshus eller för annat dylikt, allenast för behövande
avsett understöd må avdrag icke göras.

Beredes den skadade genom understödet naturaförmåner, såsom bostad, fritt
uppehälle eller dylikt, beräknas avdraget för dessa förmåner efter de i arbetsorten
gällande priser eller efter andra grunder, som finnas tillämpliga.

15 § andra stycket. Är arbetsgivare, kassa, pensionsinrättning eller försäkringsanstalt
skyldig att utgiva understöd, för vilket enligt 11 § avdrag
må göras, bestämmes försäkringsavgiften till det lägre belopp, som motsvarar
den minskade försäkring.srisken; dock att, i fråga om annan arbetsgivare än
staten, sådan lindring i försäkringsavgiften ej må äga rum, med mindre arbetsgivaren
det begär och tillika, där så finnes erforderligt, för utgörande av understödet
ställer säkerhet, som av försäkringsinrättningen godkännes.

Ålderdomsförsäkringskommittén, från vars förslag de anförda bestämmelserna
med vissa, huvudgrunderna icke berörande ändringar äro hämtade, erinrade
i motiven till 11 § därom att bestämmelserna i denna paragraf till en
del motsvarades av 8 § i 1901 års lag. Kommittén anförde vidare:

»Enligt sistnämnda paragraf äger arbetsgivaren erhålla minskning i sin
skyldighet att utgiva ersättning för arbetare, som skadats genom olycksfall
i arbetet, därest han genom att lämna bidrag till pensions- eller annan understödskassa
eller genom olycksfallsförsäkring av arbetare i annan anstalt än
riksförsäkringsanstalten direkt eller indirekt sörjt för att ersättning utgår på
annat sätt. Ehuru arbetsgivaren sålunda är berättigad att erhålla minskning
i sin ersättningskyldighet, är han naturligen dock icke skyldig att begagna
sig av denna sin rätt. Det ifrågavarande stadgandet innebär vidare,
att den medgivna kvittningen endast kan ske mellan mot varandra svarande
belopp, så att livränta enligt lagen endast må minskas, i den mån sådan ränta
utgår från kassan eller försäkringsinrättningen, att försäkrat kapital endast
må användas till minskning av eller befrielse från begravningshjälpen o. s. v.
Beträffande slutligen storleken av det arbetsgivarens bidrag till understödskassan,
som skulle medföra rätt till avdrag från honom åliggande ersättning,
stadgas, att kassan antingen helt och hållet eller till väsentlig del bildats genom
sådant bidrag, vilket stadgande i allmänhet torde hava givits den tolkningen,
att åtminstone hälften av det från kassan utgående understödet bör
täckas av bidraget.

Även vid den ifrågasatta nya olycksfallslagstiftningen torde det vara nödvändigt
att i vissa fall söka bereda arbetsgivaren lättnad i hans försäkringsplikt,
därest han eljest ålagts eller åtagit sig att utgiva sådan ersättning,
som med lagstiftningen avses. Det måste nämligen framstå som eu orättvisa,
om en arbetsgivare, vilken enligt annan lag eller författning är skjddig
att utgiva ersättning vid olycksfall i arbete eller som av vinsten på sin
verksamhet avsätter medel till fonder, som förutom andra ändamål även avse
dylika ersättningar, därjämte skulle vara nödsakad att bära hela kostnaden
för den lagstadgade försäkringen. Utan tvivel torde också de arbetsgivare,
som själva bildat eller lämnat väsentliga bidrag till understödsfonder eller
kassor av ifrågavarande art, hava sökt att därigenom avhjälpa just sådana
ekonomiska missförhållanden, som den ifrågasatta lagstiftningen avser att
lindra, och böra därför med rätta kunna göra anspråk på att erhålla mot -

Alderdoms försäkrings kommittén.

188

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Innebörden
av gällande
bestämmelser.

Tillämpningen
av
gällande bestämmelser.

svarande minskning i den ökade börda, som denna lagstiftning för dem skulle
innebära.^ Därjämte torde det ej heller vara lämpligt, att sålunda i vissa fall
skulle från två håll utgå ersättningar för samma olycksfall, därest ej arbetsgivaren
genom frivilligt åtagande just avsett att bereda sina arbetare ökade förmåner.

Med hänsyn till vad sålunda anförts, hava dels i 15 § andra stycket av
förslaget upptagits bestämmelser, avseende att bereda ifrågavarande arbetsgivare
möjlighet att under vissa förutsättningar erhålla minskning i deras försäkringsavgift,
och dels i förevarande paragraf lämnats föreskrift om de mot
minskningen i avgifterna .svarande avdrag å den lagstadgade ersättningen, som
skola äga rum för de understöd, vilka på arbetsgivarens bekostnad i annan
ordning bestridas.»

Med uttrycket »annan lag» torde i främsta rummet hava avsetts sjölagen
och legostadgan, vilken sistnämnda enligt 17 § 4 mom. i förordningen den 18
juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet i tillämpliga delar gäller i avseende
å förhållandet mellan näringsidkare och deras biträden eller arbetare. Enligt
nämnda lagar, av vilka sjölagens bestämmelser i förevarande hänseende ersatts
med motsvarande stadganden i sjömanslagen den 15 juni 1922 (nr 270), åligger
arbetsgivare viss understödsskyldighet vid arbetares sjukdom. Under uttrycket
»särskild författning» i det återgivna stadgandet inbegripas avlöningsreglementen,
instruktioner in. m., i vilka givits bestämmelser rörande rätt till ersättning
vid bland annat olycksfall i arbete för vissa statstjänstemän med flera.
Såsom ytterligare exempel på »särskild författning» må här anföras den förut
och senast under 7 § omförmälda förordningen den 18 juni 1909 om ersättning
i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring.

Åtagande från arbetsgivares sida att själv utgiva vissa eller samtliga ersättningar
kan givetvis göras såväl i form av förbindelse i personligt avtal
med viss eller vissa arbetare som i form av bestämmelse i kollektivavtal.

Omfattar förpliktelse eller åtagande, som förut nämnts, utgivande av samtliga
enligt olycksfallsförsäkringslagen utgående ersättningar, säges arbetsgivaren
stå total självrisk, gäller förpliktelsen eller åtagandet endast viss eller
vissa ersättningar, säges han stå partiell självrisk.

Beträffande den omfattning, i vilken de ifrågavarande nu gällande bestämmelserna
vunnit tillämpning, må följande anföras.

Enligt en från riksförsäkringsansta.lten i oktober 1925 lämnad uppgift stodo
vid nämnda tid 55 arbetsgivare med försäkring i anstalten total självrisk. Av
dessa försäkringstagare voro 12 städer (däribland Stockholm, Göteborg, Malmö
och Norrköping), 19 banker, 4 försäkringsbolag, 15 industriföretag och 5 diverse
företag. Hela antalet hos större arbetsgivare med total självrisk anställda
årsarbetare, oberäknat statens, uppgick år 1922 till 53,529, därav något över

30,000 anställda hos städer, medan antalet hos övriga större arbetsgivare med
försäkring i anstalten anställda årsarbetare nämnda år utgjorde 338,620. Genom
att sedermera arbetsgivare, som tidigare stått självrisk och bland vilka
märkas fem större industriföretag, övergått till vanlig försäkring i anstalten
torde emellertid antalet årsarbetare hos arbetsgivare med total självrisk sedermera
hava väsentligt minskats.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

189

Såvitt upplyst blivit förekommer i de ömsesidiga olycksfallsförsäkriugsbolagens
försäkringsbestånd nu endast ett fåtal arbetsgivare, som stå total
självrisk.

Vad angår de olika formerna av partiell självrisk och därmed sammanhängande
bestämmelser om avdrag från ersättningar enligt olycksfallsförsäkringslagen
torde numera — bortsett från förhållandena beträffande statens och
kommuns arbetare —■ endast självrisk i fråga om läkarvård och läkemedel
hava praktisk betydelse.

I fråga om statens och kommuns arbetare komma på grund av åtgärder,
som av dessa arbetsgivare vidtagits för understöd åt arbetare vid sjukdom
och invaliditet, såsom i form av sjukavlöning, pensionering genom arbetsgivaren
eller genom inrättning till vilken arbetsgivaren väsentligen bidrager, jämväl
övriga i nuvarande 11 § givna stadganden om avdrag från ersättning ofta att
vinna tillämpning.

Besparingskommittén anförde, att det syntes böra medgivas större företag
att själva utgiva de i lagen stadgade ersättningarna (stå självrisk),
givetvis liksom för närvarande mot de garantier, som kunde anses erforderliga.
Även borde det stå den av kommittén föreslagna försäkringsavdelningen
i riksförsäkringsverket öppet att medgiva åt sammanslutningar
av större arbetsgivare att på villkor, som av avdelningen bestämdes, gemensamt
stå självrisk. Icke heller i dessa fall skulle premiedebitering förekomma. Därjämte
skulle avdelningen även kunna på vissa villkor medgiva arbetsgivare
att bilda en särskild grupp med sin speciella premieutjämningsfond. I vad mån
rätt till lindring i försäkringsavgiften mot bestridande av läkarvård med mera
borde medgivas, ansåge sig kommittén icke böra upptaga till prövning. Dock
syntes detta icke böra medgivas mindre arbetsgivare. Såsom grund för ett
sådant medgivande åt dessa arbetsgivare syntes icke kunna åberopas något
viktigare reellt intresse. De mindre arbetsgivarna hade ej heller i någon större
utsträckning begagnat sig av den enligt gällande lag förefintliga möjligheten
till erhållande av sådan lindring.

I sitt över besparingskommitténs förslag avgivna yttrande framhöll riksförsäkr
in g san st alt en (Bil. sid. 34), att då det för större arbetsgivare kunde framstå
såsom ett intresse att själva få ansvara för sin försäkring, det syntes liksom
hittills och såsom även kommittén föreslagit böra medgivas de större
arbetsgivarna att i en eller annan form stå självrisk för alla ersättningar. För
mindre arbetsgivare syntes det av flera skäl ej vara lämpligt att medgiva
självrisk av ifrågavarande slag.

I sin vid anstaltens yttrande fogade reservation framhöll byråchefen Östrand,
med vilken ledamoten Källström instämde, (Bil. sid. 54) i fråga om kommitténs
förslag angående medgivande på vissa villkor för arbetsgivare att bilda
eu särskild grupp med sin speciella premieutjämningsfond, att om sådan grupp
skulle innesluta samtliga, arbetsgivare i landet, tillhörande en viss speciell
yrkesgrupp eller undergrupp och inga andra, anordningen vore obehövlig, då
premierna ju fortfarande skulle bestämmas efter försäkringstekniska gran -

Besparings kommittén.

Yttranden
över besparingskommitténs
förslag.

190

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

De sakkunniga.

der. Skulle däremot avsikten vara att lämna möjlighet för vissa arbetsgivare
inom en speciell yrkesgrupp eller undergrupp att .särskilt sammansluta sig
med uteslutande av andra till samma grupp hörande, borde den avstyrkas såsom
olämplig, enär de enskilda arbetsgivarnas rätt lika väl tillgodosåges genom
den specialtariffering, som 15 § i den gällande lagen föreskreve.

Att enligt kommitténs förslag medgiva åt sammanslutningar av .större arbetsgivare
att på villkor som av försäkringsavdelningen bestämdes, gemensamt
stå självrisk, syntes dessa ledamöter, vid det förhållande att försäkringsavdelningen
skulle bestämma de ifrågavarande villkoren, måhända icke behöva medföra
allvarligare konsekvenser, men det finge dock icke förbises, att en sådan bestämmelse
i sig inneslöte fröet till ett konkurrenssystem mellan dessa sammanslutningar
och försäkringsavdelningen med de flesta av de olägenheter, som vidlådde
ett dylikt system. De större arbetsgivare för vilka självrisken skulle vara
av verklig betydelse, syntes undantagslöst vara starka nog att på egen hand
stå sådan risk. Därtill komme, att anordningen skulle äventyra genomförandet
inom försäkringsavdelningen av vissa förenklingar i organisationen, vilkas betydelse
ur kostnadssynpunkt icke finge underskattas.

Försäkringsrådet (Bil. sid. 82) uttalade i huvudsak sin anslutning till kommittéförslaget
i förevarande avseende under framhållande av att den möjlighet
förslaget innebure för arbetsgivarna att överlåta ansvaret för skadeersättningarna
på ömsesidiga bolag borde vara av värde för arbetsgivarna,
enär de därigenom kunde skaffa sig en regulator beträffande premierna.

Försäkring sinspektionen (Bil. sid. 97) erinrade om den rätt att stå självrisk,
som enligt kommittéförslaget skulle tillkomma såväl större arbetsgivare
var för sig som sammanslutningar av sådana arbetsgivare. Härefter fortsatte
försäkringsinspektionen:

»Nu är uppenbarligen ett ömsesidigt försäkringsbolag, .som icke driver annan
verksamhet än sådan ansvarsförsäkring, varigenom det övertager sina delägares
ansvar för de ersättningar, som centralanstalten kan komma att tilldöma
deras arbetare, ingenting annat än en »sammanslutning av arbetsgivare
för att gemensamt stå självrisk». Då de anförda uttalandena av kommittén
därför icke synas kunna tolkas på annat sätt, än som ovan angivits, har försäkringsinspektionen
intet att erinra mot att försäkringen organiseras i huvudsak
efter de linjer, som kommittén angiver. Men det synes böra i lagen bestämmas,
på vilka villkor centralanstalten skall kunna medgiva arbetsgivare
att stå självrisk, när han tagit ansvarsförsäkring i ömsesidigt försäkringsbolag.
Eljest kan befaras, att centralanstalten kan komma att uppställa orimliga
villkor för att på denna väg erhålla faktiskt försäkringsmonopol.

Att försäkringsinspektionen fäster vikt vid att arbetsgivarna få rätt att taga
ansvarsförsäkring i försäkringsbolag, beror därpå, att denna rätt torde — även
om den ej i någon större utsträckning tages i bruk — hindra utvecklingen av de
skadliga tendenser, som gärna uppkomma inom en monopolanstalt, vare sig
den är statlig eller ej.»

Enligt det av de sakkunniga utarbetade utkastet skulle i fråga om avdrag
i vissa fall från ersättning enligt lagen samt rätt att stå självrisk nuvarande
bestämmelser bibehållas beträffande arbetare anställda hos staten och kommun.

Kungl. May.ts proposition nr 109.

191

Övriga större arbetsgivare medgåvos enligt utkastet rätt att stå allenast partiell
självrisk beträffande läkarvård och läkemedel, varemot mindre arbetsgivare
icke skulle hava rätt att stå självrisk i någon form. För att det emellertid
skulle förhindras, att arbetsgivare nödgades att för olycksfall i arbete
vidkännas dubbla kostnader, nämligen dels i form av försäkringsavgifter
och dels, i vissa fall, på grund av omedelbart enligt lag eller författning gällande
förpliktelse eller på grund av särskilt åtagande i form av direkt ersättning
till den skadade, hade i utkastet intagits bestämmelse av innehåll att arbetsgivare,
som enligt dylik förpliktelse eller dylikt åtagande vore skyldig att utgiva
ersättning på grund av olycksfall i arbete, skulle vara berättigad att i
den mån han fått vidkännas kostnader i nämnda hänseenden av försäkringsinrättningen
återfå motsvarande belopp, vilket däremot skulle uttagas ut den
till ersättningstagaren utgående ersättningen.

Inom granskningsnämnden hava herr Bernström, fröken Hesselgren, herrar
Kempc, Kvarnzelius, von Sydow och Tjällgren anfört, att den rätt till total
självrisk, som för närvarande förefunnes, visserligen hittills icke kommit till
användning i någon större utsträckning. Då emellertid gällande bestämmelser
härom icke medfört några som helst olägenheter, kunde dessa ledamöter av
nämnden icke inse, att tillräckliga skäl förelåge att nu borttaga denna rätt för
arbetsgivarna. Därest statsmakterna skulle besluta försäkringens monopolisering,
kunde givetvis möjligheten för arbetsgivarna att under betryggande garantier
i övrigt själva svara för ersättningarnas utgivande innebära en trygghet
för dem mot eventuella tendenser för en mera schablonmässig premiesättning
från monopolanstaltens sida.

Herrar Carlsson, Hansson, Johansson och Thorberg hava däremot yttrat att
med de garantier för en riktig premiesättning som den föreslagna organisationen
innebure, det enligt dessa ledamöters uppfattning icke syntes föreligga
några skäl för bibehållande av arbetsgivarnas rätt att själva svara för skadeersättningarnas
utgivande.

De skäl, som av reservanterna inom riksförsäkringsanstallen anförts mot bibehållande
av rätten till total självrisk inom ett centraliserat system, synas mig
övertygande. Medgives rätt till total självrisk i någon form, möjliggöres därigenom
också en konkurrens, på grund av vilken säkerligen skulle uppkomma
betydande olägenheter, bland annat därutinnan att den nya riksförsäkringsanstalten
skulle komma att åsamkas ett väsentligt ökat förvaltningsbesvär.

Det måste givetvis uppställas såsom ett oeftergivligt krav, att den nya riksförsäkringsanstaltens
premiesättning sker under möjligast fullständiga utnyttjande
av den statistiska erfarenheten såväl beträffande varje särskild yrkesgrupp
som beträffande de större företag för vilka specialtariffering kan äga
rum. Erskförhållandena inom de särskilda yrkesgrupperna framgå ur den
officiella olycksfallsstatistiken, vars utarbetande enligt förslaget åligger anstalten.
Skulle anstalten komma att för viss eller vissa yrkesgrupper tillämpa
premiesatser, som icke motsvara riskförhållandena inom gruppen, sådana dessa
framgå ur nämnda statistik, torde detta förfaringssätt icke komma att undgå

Gransknings nämnöen.

Departe mentschefen.

192

Kuvgl. Maj:ts proposition nr 109.

Beivran från revisorernas sida. Vad angår de större företagen torde den nya
anstalten, i likhet med vad som äger rum inom de nuvarande försäkringsinrättningarna,
givetvis komma att upprätta en sådan statistik, att därav för varje
år framgår dels beloppet av den företaget påförda, å året belöpande försäkringsavgiften
dels ock sammanlagda ersättningsbeloppet under samma år på
grund av olycksfall bland hos företaget anställda arbetare. Det synes mig
icke föreligga något skäl att befara, att anstalten vid bestämmande av försäkringsavgiften
för dessa större företag icke skulle taga vederbörlig hänsyn till
riskförhållandena vid varje särskilt företag, sådana dessa framgå ur sistnämnda
statistik.

Skulle emellertid en arbetsgivare anse, att beloppet av den försäkringsavgift
som av anstalten påförts honom blivit oriktigt bestämt, har han ju möjlighet
att hos försäkringsrådet överklaga anstaltens beslut härom. Den kompetens

1 försäkringstekniska. frågor, som försäkringsrådet i dess nu föreslagna sammansättning
kommer att besitta, lärer innebära fullgoda garantier för att ärenden
av förevarande art av försäkringsrådet underkastas en för vederbörande
arbetsgivare fullt betryggande prövning.

Att arbetsgivarnas intresse för vidtagande av skyddsåtgärder, ägnade att
minska olycksfallsrisken, skulle slappas, därest rätt att stå total självrisk icke
skulle stå dem öppen, synes icke antagligt, då vid en välordnad specialtariffering
hänsyn just tages till de åtgärder, som i angivna syfte vidtagits av arbetsgivaren.

På grund av vad sålunda anförts har jag ansett övervägande skäl tala för
borttagande av rätten till total självrisk. Från en sådan regel torde emellertid
undantag böra göras för staten och kommuner. Skälet härför är att dessa
arbetsgivare i betydande utsträckning tillförsäkrat sina arbetare förmåner
vid olycksfall i arbete, som väsentligen motsvara ersättningarna enligt lagen.

Beträffande den begränsning utkastet i jämförelse med gällande bestämmelser
innehåller i fråga om rätten till partiell självrisk, nämligen att densamma
skulle omfatta allenast läkarvård och läkemedel och stå öppen endast för större
arbetsgivare, har inom granskningsnämnden icke framställts någon anmärkning.
Förstnämnda begränsning synes betingad av att övriga former av partiell
självrisk visat sig sakna praktisk betydelse. Det synes mig ock av utredningen
framgå, att något reellt intresse icke föreligger för mindre arbetsgivare
att bibehållas vid rätt till någon som helst form av självrisk.

Det sätt för förhindrande av dubbelersättning vid olycksfall, som utkastet
anvisar, synes mig ock vara lämpligt.

På grund av vad sålunda anförts har jag ansett mig beträffande 15 § och 18 §

2 mom. böra godtaga utkastet allenast med vissa smärre, rent redaktionella
ändringar.

Avdrag från Ytterligare ett spörsmål är emellertid att beröra under förevarande paragraf.
livränta-föi J)et i 11 § i gällande lag förekommande stadgandet att, under i övrigt an pension.

givna förutsättningar, från ersättning som utgives enligt lagen må avdragas
Gällande bestämmelser.

Kungl. Maj:is proposition nr 109. 103

vad i anledning av olycksfallet för motsvarande ändamål eljest utgives, innebär,
såsom framgår redan av det under förevarande paragraf anförda citatet ur ålderdomsförsäkringskommitténs
motiv, den grundsatsen, att den sålunda medgivna
kvittningen endast får ske mellan mot varandra svarande slag av ersättningar.
Emellertid bär kommittén beträffande av densamma föreslaget stadgande
om avdrag från ersättning enligt lagen för understöd som utginge från
vissa kassor i motiven yttrat, att med ifrågavarande stadgande naturligen
åsyftades jämväl sådana fall, då t. ex. en arbetsgivare genom insättningar i en
livränteanstalt berett arbetare pension från viss ålder eller vid arbetsoförmåga
m. fl. dylika fall. På senare tiden hava såväl försäkringsrådet som riksförsäkringsanstalten
tolkat gällande lag i överensstämmelse med detta uttalande
i motiven. Det torde icke kunna förnekas, att i nu angivna hänseende lagens
formulering icke står i god överensstämmelse med motiven.

Inom granskningsnämnden har herr Carlsson fäst uppmärksamheten å detta
spörsmål och därvid anfört, hurusom den anordning som den gällande bestämmelsen
i förevarande avseende medförde enligt hans uppfattning vore synnerligen
otillfredsställande. Övriga ledamöter av nämnden hava icke yttrat sig i
denna fråga.

Frågan om och i vilken mån ålderspension bör få avdragas från livränta,
som utgår på grund av olycksfall i arbete, är synnerligen svårlöst. Ett exempel
kan belysa detta. En arbetare i ordinarie statstjänst, vars ålderspensionering
helt bekostas av staten, drabbas kort före inträdet i pensionsåldern av
olycksfall som medför full invaliditet. Göres i dylikt fall ej avdrag från
livräntan enligt olycksfallsförsäkringslagen, erhåller arbetaren alltså dels ålderspension
dels ock dylik livränta, och sammanlagda beloppet av dessa förmåner
kan mycket väl väsentligen överstiga den avlöning, arbetaren åtnjutit
i tjänsten. Om däremot avdrag sker. torde följden bliva, att arbetaren icke
får större sammanlagd ersättning, än han därest olycksfallet icke inträffat
likväl skulle vid sin avgång ur tjänsten hava bekommit såsom ålderspension.
Dock kan han i senare fallet fortfarande vara bibehållen vid full arbetsförmåga,
under det han vid fullständig invaliditet icke blott saknar arbetsförmåga
utan därtill ofta befinner sig i ett sådant tillstånd, att han är i ständigt behov
av särskild vård. Det anförda exemplet utvisar de enklaste ytterlighetsfallen.
Förvaltningstekniskt kompliceras frågan genom den svårighet, som ofta uppkommer
när det gäller att bestämma, till huru stor del arbetsgivare bidragit
till viss ålderspension. Huru ifrågavarande spörsmål bör slutligen lösas synes
mig icke kunna avgöras utan en grundlig utredning, omfattande bland annat
bidragsförhållandena vid de pensionsinrättningar och kassor, å vilka ifrågavarande
bestämmelse har avseende. Då en dylik utredning måste bliva ganska
tidsödande och följaktligen icke nu kunnat verkställas, har jag ansett försiktigheten
kräva, att gällande bestämmelse i ämnet •— såvitt arbetare hos staten
och kommuner angår — bibehålies oförändrad.

Granskning nämnden.

Departe mentschefen.

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 90 höft. (Nr 109).

13

194

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

16 §.

Till denna paragraf, som motsvarar 13 § i gällande lag, har i förhållande till
sistnämnda lagrum gjorts allenast det tillägg, att jämkning i ersättning skall
få äga rum jämväl i anledning därav att efter ersättningens bestämmande den
skadades förvärvsmöjligheter väsentligen ökats i följd av genomgången yrkesutbildning,
som bekostats av riksförsäkringsanstalten. Angående skälen för
detta tillägg, som bör läsas i sammanhang med stadgandet i 14 § andra stycket
i förslaget, hänvisar jag till vad i den allmänna motiveringen (sid. 156) därutinnan
anförts.

17 §.

Denna paragraf överensstämmer i huvudsak med 14 § i gällande lag. Beträffande
sådant tillägg till livränta, som enligt vad under 6 § anförts i där
avsedda fall skall utgå i och för förnyelse av särskilda hjälpmedel, har i fråga
om tiden för utbetalningen upptagits därvid omförmälda undantagsbestämmelse.

Den från 14 § i gällande lag överflyttade preskriptionsbestämmelsen har för
vinnande av större tydlighet underkastats viss redaktionell ändring.

18 §.

Denna paragraf motsvarar 15 § i gällande lag.

De i första momentet intagna bestämmelserna överensstämma, vad den till
täckande av försäkringsrisken erforderliga avgiften beträffar, med nu gällande
regler. Det tillägg till denna riskavgift, som enligt förslaget skall göras för
omkostnadernas bestridande, bör enligt vad förut (sid. 65 och 75) därutinnan
anförts bestämmas icke i relation till riskavgiftens belopp utan sa, att tillägget
i möjligaste mån kommer att motsvara omkostnaderna för varje särskild försäkring.

De sakkun- I de sakkunnigas utkast hade i detta moment upptagits ett stadgande av
niga- innehåll, att i omkostnaderna för viss försäkring skulle inräknas jämväl å
försäkringen belöpande andel i riksförsäkringsanstaltens förlust i anledning
därav, att försäkringsavgifter icke bleve av arbetsgivare erlagda. Till grund
för utkastets bestämmelser härutinnan låg den av besparingskommittén hävdade
uppfattningen, att landets arbetsgivare borde gälda samtliga kostnader
för den sociala olycksfallsförsäkringen, och enligt denna uppfattning borde
staten givetvis icke, såsom i 19 § i gällande lag föreskrives, ansvara för avgifter,
vilka icke erlagts av de avgiftspliktiga. — I detta sammanhang bör
jämväl erinras därom, att den nya anstalten tydligen liksom den nuvarande
kommer att på grund av den automatiska försäkringen fa utgiva ersättningar
till skadade arbetare, om vilkas arbetsgivare anstalten först genom olycksfallsanmälan
erhåller kännedom och vilka arbetsgivare på grund därav icke
därförinnan kunnat påföras försäkringsavgifter. Angående sistnämnda fall
finnes i nu gällande lag intet uttryckligt stadgande, men till dessa ersättningar
tages för närvarande hänsyn vid fastställandet av försäkringsavgifter

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

195

inom de särskilda yrkesgrupperna. Därigenom komma alltså kostnaderna för
dessa ersättningar till arbetare hos s. k. okända arbetsgivare att slås ut på
samtliga arbetsgivare inom respektive yrkesgrupper.

Inom granskningsnämnden yttrade herr 13 ems t rom, fröken Hesselgren, herrar
Kempe, Kvarnzelius, von Sydow och Tjäll gr en härutinnan följande:

»De föreslagna bestämmelserna i 18 § första stycket i utkast till lag om
försäkring för olycksfall i arbete innebära, att försäkringsavgifter, som av
en eller annan orsak icke blivit erlagda, skola utslås på övriga arbetsgivare.
Någon rättsgrund för ett dylikt förfaringssätt synes oss emellertid icke möjlig
att åberopa. Icke heller kunna vi ansluta oss till tanken att ersättningarna
i anledning av skador, som inträffa hos för anstalten okända arbetsgivare,
skola bestridas av övriga arbetsgivare. Sistnämnda förhållande synes
oss sa mycket oegentligare som förslaget innebär en utsträckning av försäkringen
att omfatta även sadana olycksfall, som träffa arbetare, vilka tillfälligtvis
anställts av personer, som annars icke använda arbetare, och vilka personer
givetvis icke kunna bli föremal för premiedebitering från anstaltens sida.

Vi vilja på grund härav föreslå, att kostnaden såväl för icke erlagda försäkringsavgifter
som för ersättningar i anledning av skador hos okända arbetsgivare
bestrides av statsmedel.»

Herrar Carlsson, Hansson, Johansson och Thorberg anförde:

»Vi hava för vår del ingen principiell invändning mot kravet att såväl icke
erlagda försäkringsavgifter som ersättningar i anledning av skador hos okända
arbetsgivare ersättas av statsmedel. Dock frukta vi, att ett dylikt förfaringssätt
är ägnat medföra komplikationer i förvaltningshänseende och vilja
därför uttala vår anslutning till bestämmelsen härom i 18 § första stycket.
Det bör givetvis vara förknippat med icke ringa svårigheter, att då exempelvis
en olycksf allsanmälan inkommer till anstalten, avgöra huruvida vederbörande
arbetsgivare är för anstalten känd eller okänd. Arbetsgivaren i fråga kan
nyligen hava ^börjat sin verksamhet och har därför ännu icke kunnat bliva
upptagen i någon arbetsgivarförteckning. Att på grund av denna omständighet
betrakta arbetsgivaren såsom okänd är givetvis icke riktigt, då han
möjligen kan komma att bliva upptagen i följande arbetsgivarförteckning.

Därest kostnader av förevarande art skola överflyttas från arbetsgivarna
till staten, anse vi, att beloppet av dessa kostnader bör skäligen uppskattas,
varefter statsmedel till motsvarande belopp överlämnas till anstalten.»

De kostnader varom här är fråga avse dels av den nya riksförsäkringsanstalten
påförda men av vederbörande arbetsgivare icke erlagda försäkringsavgifter,
dels ersättningar i anledning av olycksfall som inträffa hos för
anstalten okända arbetsgivare. Förstnämnda slag av kostnader förskjutas
för närvarande, därest försäkring är gällande i riksförsäkringsanstalten, av
statsverket, som indriver förskjutet belopp i den ordning som om resterande
kronoutskylder är stadgad. Vid försäkring i ömsesidigt bolag komma däremot
kostnader av denna art att drabba bolaget och alltså att slutligen fördelas
mellan de arbetsgivare som äro delägare i bolaget. Det andra slaget av

kostnader ersättningar i anledning av skador hos okända arbetsgivare _

som endast kunna förekomma i riksförsäkringsanstalten, alldenstund ett ömsesidigt
bolag givetvis äger kännedom om samtliga de arbetsgivare som äro
delägare i bolaget, bäras för närvarande av olycksfallsförsäkringsfonden och

Gran skinn gsnämnden.

Departe mentschefen.

196

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

komma sålunda att i sista hand gäldas av de arbetsgivare för vilka försäkring
är gällande i anstalten.

Enligt min uppfattning synes man näppeligen kunna kräva, att försäkringsavgifter,
som påförts vissa arbetsgivare men av en eller annan anledning icke
erlagts av dessa, skola gäldas av övriga arbetsgivare. Under sådana förhållanden
har jag icke funnit anledning föreligga att beträffande avgifter av
denna art föreslå någon ändring i de bestämmelser, som i detta hänseende
gälla för den nuvarande riksförsäkringsanstalten. Ifrågavarande avgifter
torde sålunda alltjämt böra förskjutas av statsverket.

Annorlunda gestalta sig förhållandena beträffande ersättningar i anledning
av skador hos s. k. okända arbetsgivare. En överflyttning av dessa kostnader
från arbetsgivarna till statsverket är ägnad att medföra synnerligen
olämpliga konsekvenser och bör därför enligt min mening icke ske. Det må
nämligen icke förbises, att antalet av de arbetsgivare som förbliva okända för
den nya riksförsäkringsanstalten blir beroende på omfattningen och arten av de
åtgärder, som anstalten anser sig böra vidtaga för att förskaffa sig kännedom
om landets arbetsgivare. Därest ersättningar i anledning av skador som inträffa
hos för anstalten okända arbetsgivare skulle bestridas av statsverket,
skulle anstalten komma att sakna ekonomiskt intresse av att vidtaga åtgärder
i syfte att erhålla kännedom om dylika arbetsgivare, vilket i sin ordning
är ägnat att medföra en ökning i statsverkets utgifter för nämnda ändamål. I
vilken utsträckning anstalten bör nedlägga kostnader i syfte att förskaffa sig
kännedom om arbetsgivarna bör bliva föremål för avvägande inom anstalten.
Härigenom erliålles garanti för att dylika åtgärder komma att vidtagas just i
den utsträckning, som mest överensstämmer med försäkringstagarnas ekonomiska
intresse.

Det synes även förtjäna framhållas, att de ömsesidiga bolagens förening i
sitt yttrande över besparingskommitténs betänkande förutsatt, att kostnader
av nu nämnd art skola bäras av arbetsgivarna (Bil. sid. 294).

Bestämmelsen att försäkringsavgift skall beräknas med erforderligt säkerhetstillägg
sammanhänger med stadgandet i 20 § 1 mom. och torde icke kräva
någon särskild motivering.

Angående innehållet av paragrafens andra moment har jag redan yttrat
mig i anslutning till 15 § och vill ytterligare endast påpeka, att i förevarande
moment den av mig förordade höjningen av gränsen mellan större och mindre
arbetsgivare kommer till uttryck.

Tredje momentet är oförändrat överflyttat från 15 § i gällande lag.

19 §•

Beträffande denna paragraf, som motsvarar 17 § i gällande lag, är allenast
att påpeka, att i sista stycket omförmäld rätt att påfordra eller verkställa
undersökning av arbetsförhållanden ansetts icke böra tillkomma sjukkassa,
som avses i B § av förslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

197

20 §.

Motsvarande bestämmelser återfinnas i 19 § av gällande lag. Enligt första
stycket av nämnda paragraf skola grunderna för beräkning av försäkringsavgifter
och premiereserv för försäkringar i riksförsäkringsanstalten fastställas
av Kungl. Maj:t. Dessa grunder innefatta vissa för beräkning av premiema
erforderliga riskmått såsom dödlighet, räntefot m. m. Då emellertid enligt
18 § i förslaget i försäkringsavgiften skall ingå erforderligt omkostnadstillägg,
komma i följd härav jämlikt förevarande paragraf av förslaget jämväl grunderna
för beräkning av omkostnadstillägget att fastställas av Kungl. Maj:t.

Beträffande statsverkets skyldighet att ansvara för avgifter som icke på
föreskrivet sätt blivit erlagda hänvisar jag till vad härutinnan anförts under
18 §.

21—23 §§.

Dessa paragrafer, som innehålla stadganden om anmälan och undersökning
om olycksfall, överensstämma väsentligen med 20, 21 och 23 §§ i gällande
lag. Det har dock ansetts lämpligt, att samtliga detaljbestämmelser angående
olycksfallsanmälan upptagas i en i administrativ väg av Kungl. Haj:t
utfärdad författning och att de icke, såsom för närvarande är fallet, äro uppdelade
å lagen och en sådan författning, nämligen kungörelsen den 21 december
1917 i detta ämne. Därest förevarande förslag blir upphöjt till lag, torde
Kungl. Maj :t böra utfärda sådan författning.

24 §.

Denna paragraf motsvarar 12 § i gällande lag, och första stycket är i allt
väsentligt oförändrat överfört därifrån.

Vad åter angår andra stycket av den nuvarande 12 §, i vilket stadgande
meddelas bestämmelser angående den regressrätt, som i vissa fall tillkommer
försäkringsinrättning gentemot tredje man, anser jag mig i anslutning till
de sakkunnigas utkast böra föreslå en viss ändring. I nämnda lagrum stadgas,
att vad försäkringsinrättning enligt lagen utgivit, det äger inrättningen
söka åter av arbetsgivare som uppsåtligen vållat skadan eller av annan som
skadan vållat, där denne ej själv lidit skadan och på grund där jr v är berättigad
till ersättning enligt lagen.

Sin nu återgivna lydelse erhöll ifrågavarande stadgande på grund av förslag
av särskilda utskottet vid 1916 års riksdag. I visst hänseende synes
stadgandet emellertid därvid hava erhållit en innebörd, som antagligen icke
varit avsedd. Såsom stadgandet nu är avfattat, innebär detsamma nämligen
en rätt för vederbörande försäkringsinrättning att under angivna förutsättningar
av tredje man återkräva vad inrättningen enligt lagen utgivit, oberoende
av huruvida och i vilken mån den skadade eller, där ersättning utgått till
efterlevande, de sistnämnda ägt rätt att såsom skadestånd av tredje man utkräva
motsvarande belopp. Sålunda äger inrättning att återkräva vad inrättningen
utgivit såsom livränta till den skadades föräldrar, ehuru dessa

198

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

enligt nuvarande lag (jämför sid. 175) icke kunna göra gällande motsvarande
skadeståndskrav, eller vad inrättningen i livränta utgivit till den skadades
änka, vilken icke genom mannens frånfälle kommit att sakna nödigt underhåll
och vilken förty enligt 6 kapitlet 4 § strafflagen ej heller har rätt till skadestånd.
Ifrågavarande stadgande i 12 § andra stycket tillägger alltså försäkringsinrättning
en självständig rätt gentemot tredje man. Såsom framgår av en
utredning av regressrättens natur, som verkställts av försäkringslagstiftningskommittén
och för vilken redogöres i motiven till kommitténs den 7
april 1925 avgivna förslag till lag om försäkringsavtal m. m. (sid. 100 ff.),
lärer emellertid den gällande svenska skadeståndsrätten eljest intaga den
ståndpunkten, att om försäkringsgivaren över huvud skall äga någon rätt
gentemot tredje man, denna rätt måste härledas från den person till vilken
försäkringsbeloppet utbetalas. I överensstämmelse med sistnämnda uppfattning
har kommittén också avfattat i dess förslag upptagna bestämmelser om
försäkringsgivarens regressrätt. Då de skäl kommittén anfört till stöd för
riktigheten av sin mening synas mig övertygande, har ifrågavarande stadgande
erhållit en därmed överensstämmande lydelse. Tillika har jag ansett
lämpligt att uttryckligen stadga, att regressrätt skall tillkomma försäkringsinrättningen
jämväl mot annan, som oberoende av vållande enligt lag är skyldig
att utgiva skadestånd, exempelvis automobilägare för skada som i trafik
med automobilen vållas av föraren. I sistnämnda hänseende överensstämmer
förslaget med den ståndpunkt, som kommit till uttryck i en av Kungl. Maj:t
den 26 oktober 1923 meddelad dom. (Nytt Juridiskt Arkiv årgång 1923
sid. 524.)

25—28 §§.

Dessa paragrafer motsvara respektive 30, 31, 18 och 28 §§ i gällande lag
och torde icke erfordra särskild motivering.

29 §.

Det i denna paragraf upptagna stadgandet är lika lydande med 32 § i gällande
lag. Med hänsyn till det betydande inflytande, som i den nya riksförsäkringsanstaltens
ledning tillförsäkrats staten, synes det mig icke ägnat att
väcka betänkligheter att till anstalten delegeras sådan befogenhet som i stadgandet
avses.

30 §.

Denna paragraf, i vilken givas bestämmelser angående besvärsförfarandet
i ärenden enligt lagen, överensstämmer väsentligen med 33 § i gällande lag.
Sålunda har icke någon ändring vidtagits i fråga om den omfattning i vilken
beslut av försäkringsinrättning få överklagas, och försäkringsrådets befogenhet
att oberoende av besvär till prövning upptaga ärenden har jämväl bibehållits.

Däremot innebär förslaget i fråga om sättet för anförande av besvär en
viss ändring i förhållande till nu gällande regler. I syfte att i största möjliga

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

199

omfattning underlätta försäkringsrådets arbete har nämligen i förslaget i
överensstämmelse med utkastet stadgats, att besvär över anstaltens beslut,
ehuru ställda till försäkring srådet, dock skola ingivas eller insändas till
riksförsäkringsanstalten, som därefter har att jämte eget yttrande ävensom
övriga handlingar i ärendet skyndsamt överlämna besvären till försäkringsrådet.
Sådant yttrande skall innehålla uppgift huruvida och i vilken mån
besvären må hava föranlett rättelse i det tidigare fattade beslutet.

Genom en sådan anordning torde man vinna, att de till försäkringsrådet fullföljda
ärendena i det stora flertalet fall redan vid inkommandet äro vederbörligen
utredda. Härtill kommer den ej oväsentliga fördel som ligger
däri att de ärenden, i vilka anstalten företagit rättelse i enlighet med besvären,
omedelbart efter verkställd granskning kunna avskrivas.

Mot lämpligheten av den föreslagna anordningen skulle möjligen kunna anföras,
att man kunde befara, att anstaltens prövning av särskilda ersättningsärenden,
då dessa första gången vore föremål för anstaltens handläggning, bleve
mindre noggrann, eftersom vederbörande i händelse besvär anfördes alltid skulle
komma i tillfälle att rätta vid ärendets första behandling möjligen begångna fel.
Några sådana olägenheter av den föreslagna anordningen torde emellertid
enligt min uppfattning icke vara att befara. Såsom förut vid 4 § anförts,
torde, därest ifrågavarande förslag blir gällande, Kungl. Maj:t komma att
utfärda en instruktion för försäkringsrådet. I denna instruktion synes det
böra åläggas försäkringsrådet att över de av rådet avgjorda ärenden föra
en vederbörligen specificerad statistik, bland annat angivande ändringsfrekvensen
beträffande olika slag av ärenden. I denna statistik skulle jämväl
angivas antalet och arten av de besvär, i anledning av vilka rättelse vidtagits
av riksförsäkringsanstalten. Med tillhjälp av sådan statistik synas sålunda
befarade tendenser till lättvindighet i ärendenas avgörande inom anstalten
snart nog skola uppenbaras, varefter med hänsyn till den starka kontroll, som
anstaltens verksamhet är på olika sätt underkastad, rättelse säkerligen kan
utan dröjsmål åstadkommas.

Jämväl besvär över sjukkassas beslut skola enligt förslaget ingivas till anstalten
och därefter behandlas på i huvudsak enahanda sätt, som nyss anförts
beträffande besvär över anstaltens egna beslut.

31 §.

Denna paragraf motsvarar 34 § i gällande lag. Föreskriften i förslaget,
att enligt lagen ådömda böter skola tillfalla riksförsäkringsanstalten, innebär
i sak icke någon ändring av gällande stadgande i ämnet; såväl enligt detta som
enligt förslaget komma böterna olycksfallsförsäkringsverksamheten till godo.

32 §.

Den rätt, som enligt 35 § i gällande lag tillkommer arbetsgivare att i riksförsäkringsanstalten
försäkra dels i anstalten försäkrad arbetare för olycksfall
utom arbete dels ock annan arbetare än i lagen avses för olycksfall i eller
utom arbete, anser jag böra bibehållas. En inom socialdepartementet verk -

200

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

ställd utredning har nämligen givit vid handen, att dylika försäkringsformer
med hänsyn till den obetydliga omfattning, i vilken de kunna väntas komma
till användning, utan väsentlig ökning av förvaltningsbesväret kunna medgivas
även mindre arbetsgivare.

Från 35 § i gällande lag har också upptagits förbudet mot avslutande av
försäkring till högre ersättningsbelopp än i lagen stadgas.

33 §.

I överensstämmelse med vad som förut anförts beträffande tiden för den nya
organisationens ikraftträdande torde förevarande lag böra träda i kraft den
1 januari 1927. Beträffande ersättningsanspråk på grund av olycksfall som
inträffat före nämnda dag samt beträffande skyldighet att erlägga å tiden
därförinnan belöpande försäkrings- och tilläggsavgifter bör givetvis i överensstämmelse
med allmänna rättsregler den äldre lagen tillämpas.

34 §.

Redan i den allmänna motiveringen har jag anfört de skäl, som tala för att
den nya riksförsäkringsanstalten bör övertaga den äldre anstaltens verksamhet
enligt 1916 och 1901 års lagar (sid. 94 ff.).

Det har ansetts lämpligt att till den nya anstalten jämväl överlämna bland
annat de i 35 § tredje stycket av gällande lag uppräknade, av den nuvarande
anstalten, med stöd av nämnda lagrum omhänderhavda uppgifter, nämligen de
som avse olycksfallsförsäkring för fiskare, livräntor till barn utom äktenskap
och livförsäkring i samband med egnahemslån. För skälen för överlämnande
av sistnämnda uppgifter anhåller jag få redogöra i samband med behandlingen
av 1 § i lagen om riksförsäkringsanstalten.

35 §.

Vad angår de ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolagens verksamhet har
i den allmänna motiveringen (sid. 94) anförts, att sådana åtgärder''vore avsedda
att vidtagas, att bolagen därest de så önskade skulle kunna å den nya riksförsäkringsanstalten
överlåta hela sin verksamhet. De åtgärder som i sådant
hänseende synas erforderliga bestå i vissa tillägg till bestämmelserna i lagen
den 25 maj 1917 om försäkringsrörelse.

I 231 § av sagda lag stadgas, att därest försäkringsbolag som driver livförsäkringsrörelse
— med vilken rörelse livränteförsäkring enligt 2 § samma
lag är att likställa •— trätt i likvidation, för tillvaratagande av livförsäkringstagarnas
rätt en särskild administration skall inträda. Förvaltningen av det
sålunda uppkomna administrationsboet skall åligga försäkringsinspektionen,
som för sådant ändamål ofördröjligen skall för livförsäkringstagarnas räkning
omhändertaga alla de värdehandlingar vilka ligga som pant för försäkringen,
d. v. s. de värdehandlingar i vilka livförsäkringsfonden redovisas.
Med denna åtgärd övergå på administrationsboet alla bolagets rättigheter och
skyldigheter på grund av livförsäkringsavtalen. För det belopp varmed om -

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

201

förmälda värdehandlingar må finnas i värde understiga livförsäkringsfonden,
ökad med en tjugondei av samma fond, äger administrationsboet fordringsrätt
hos det likviderande bolaget. I 232 § i nämnda lag stadgas vidare, att under
administrationstiden några nya livförsäkringar icke må meddelas. Sedan
försäkringsinspektionen verkställt utredning angående administrationsboets
ställning, skall inspektionen enligt 234 § inleda underhandlingar med de inländska
försäkringsbolag som må befinnas villiga att övertaga samtliga till
administrationsboet hörande försäkringar. Därest anbud inkommer och blir
på sätt i sistnämnda paragraf närmare utförts antaget, skall administrationen
avslutas genom överlämnande av administrationsboets tillgångar och handlingar
till det bolag som övertager försäkringarna. Har vid försäkringarnas överlåtande
uppstått överskott, skall detsamma överlämnas till det bolag vars försäkringar
varit föremål för överlåtelsen.

I 237 § i lagen om försäkringsrörelse finnas vidare bestämmelser för det
fall att försäkringsbolag som driver livförsäkringsrörelse vill till annat inländskt
försäkringsbolag överlåta vare sig alla sina livförsäkringar eller viss
del därav. För sådan överlåtelse fordras försäkringsinspektionens tillstånd,
och lämnande av sådant tillstånd skall föregås av utredning samt hörande av
försäkringstagarna. Bifalles ansökningen, skall det bolag som överlåter försäkringarna
anses fritaget från sina förpliktelser på grund av de överlåtna
försäkringarna, och dessa förpliktelser skola i stället åligga det bolag till
vilket försäkringarna överlåtas. Därest ett bolags samtliga försäkringar överlåtits
på dylikt sätt, skall bolaget träda i likvidation den dag ansökningen
bifalles.

Vad sålunda föreskrivits gäller även beträffande de ifrågavarande ömsesidiga
olycksfallsförsäkringsbolagens rörelse, i vad denna avser livränteförsäkring. För
att en överlåtelse till riksförsäkringanstalten av sådant bolags livränteförsäkringsverksamhet
skall kunna komma till stånd, erfordras alltså ett tillägg
i sådant hänseende till dessa föreskrifter. Detta tillägg lärer lämpligen kunna
erhålla en sådan avfattning, att riksförsäkringsanstalten i nu behandlade hänseenden
skall likställas med inländskt försäkringsbolag i fråga om rätten att
övertaga rörelse. I övrigt synas bestämmelserna om administrationsbo och försäkringsinspektionens
handhavande av detta och av överlåtelseförfarandet kunna
i det stora hela äga tillämpning jämväl beträffande överlåtelse å riksförsäkringsanstalten.
I visst hänseende torde emellertid ett ytterligare tillägg böra
ske. Enligt de återgivna reglerna få nya livförsäkringar icke meddelas under
administrationstiden, varav beträffande nu ifrågavarande bolag följer, att endast
de livräntor som beviljats före administrationstidens början komma att ingå i
administrationsboet. I anledning av olycksfall som inträffat före ingången
av år 1927 måste emellertid livräntor komma att i stor utsträckning fastställas
först efter samma tidpunkt och alltså möjligen även efter administrationstidens
början. Det är tydligen lämpligt att tillse, att jämväl sådana livräntor
i största möjliga omfattning komma att ingå i administrationsboet. — Med
sådan överlåtelse av livränteförsäkringen varom nu sagts lärer emellertid icke
utan särskilt stadgande följa befogenhet för den övertagande inrättningen,

202

hungl. Maj:ts proposition nr 109.

Inledning.

Lagens uppställning.

vare sig denna är riksförsäkringsanstalten eller ett försäkringsbolag, att
fatta beslut angående jämkning beträffande beloppet av livräntor, detta enär
försäkringen enligt 1916 års lag och därmed också bedömandet ay ersättningskrav
är förbehållen de i denna lag särskilt angivna försäkringsinrättningarna.
Då emellertid enligt nästföregående paragraf den nya riksförsäkringsanstalten
skall i allo övertaga den äldre anstaltens verksamhet enligt 1916 års lag, finnes
det tydligen intet skäl, varför den nya anstalten icke skulle beträffande
samtliga livräntor för vilkas utgivande anstalten övertagit ansvaret hava samma
befogenheter.

Bestämmelser i nu angivna syften hava intagits i förevarande paragraf.

36 §.

Beträffande övertagande från ömsesidigt bolag av skyldigheten att bestämma
och utgiva annan ersättning på grund av olycksfall än livräntor, d. v. s.
sjukpenning, läkarvård m. m., torde icke behöva meddelas andra bestämmelser
än sådana som möjliggöra för riksförsäkringsanstalten att utöva jämväl den
verksamhet, som ett sådant övertagande innebär. I de arbetsgivares intresse,
vilka hava försäkringar i anstalten, torde emellertid därvid böra fästas det
villkor, att dylikt övertagande må ske allenast med Kungl. Maj:ts begivande,
därvid givetvis Kungl. Maj :t äger föreskriva de villkor som anses böra gälla
för övertagandet. Den härutinnan föreslagna bestämmelsen möjliggör även
för anstalten, bland annat, att från arbetsgivare som enligt 1916 års lag
stått självrisk övertaga skyldigheten att utgiva livräntor enligt samma lag.

Förslag till lag om riksförsäkringsanstalten.

Såsom framgår av den föregående redogörelsen för grunddragen av det
föreliggande organisationsförslaget, skulle den ifrågasatta nya riksförsäkringsanstalten
komma att utgöra ett fristående rättssubjekt. Bestämmelserna om
grunderna för denna anstalts organisation och verksamhet torde emellertid icke
hava sin plats i lagen om försäkring för olycksfall i arbete. I det förslag till
ny lag i detta ämne, för vilket jag nyss redogjort, hava därför i detta hänseende
endast intagits föreskrifter om att försäkringen skall äga rum i en för omhänderhavande
därav särskilt bildad, för hela riket gemensam försäkringsanstalt,
riksförsäkringsanstalten (3 §), och att grunderna för denna anstalts
organisation och verksamhet skola bestämmas av Konung och riksdag ävensom
att omkostnaderna för anstaltens verksamhet enligt olycksfallsförsäkringslagen
skola bestridas av arbetsgivarna genom tillägg till försäkringsavgifterna
(5 §). Övriga viktigare bestämmelser angående den nya riksförsäkringsanstalten
hava, i den mån deras fastställande ansetts erfordra riksdagens
medverkan, sammanförts i förslag till lag om riksförsäkringsanstalten, och anhåller
jag nu att få lämna en redogörelse för innehållet i detsamma.

Inledningsvis må anföras, att i detta lagförslag behandlas i särskilda avdelningar
följande ämnen, nämligen riksförsäkringsanstaltens uppgifter och

Kungl. Maj ds proposition nr 109.

203

allmänna organisation (1 och 2 §§), riksförsäkringsstämman (3—9 §§), riksförsäkringsanstaltens
styrelse (10—14 §§), balansräkning och fonder (15—

19 §§) samt fastställande av balansräkningar och talan mot styrelsen (20 §),
varefter i 21—26 §§ sammanförts vissa särskilda bestämmelser.

1 §•

Den nya riksförsäkringsanstaltens huvudsakliga uppgift blir att driva försäkringsverksamhet,
avseende olycksfall i arbete. Därjämte torde emellertid
åtminstone för den närmaste framtiden vissa andra uppgifter böra anförtros åt
anstalten.

Inledningsvis (sid. 34) har erinrats, att den nuvarande riksförsäkringsanstalten
jämte den sociala olycksfallsförsäkringen har en del andra uppgifter, områden.
Dessa avse såsom nämnts olycksfallsförsäkring för fiskare, ersättning i anled- Nuvarande
ning av kroppsskada ådragen under militärtjänstgöring, livräntor till barn ringsanstaiutom
äktenskap, livförsäkring i samband med egnahemslån samt ersättning tena särskilda
för skada till följd av vissa olycksfall på grund av världskriget. Under över- nPP£ifk''r
vägande har varit, huruvida vid omorganisationen dessa uppgifter borde
lämnas åt den nya riksförsäkringsanstalten eller om de lämpligen skulle kunna
anförtros åt annat organ. Den institution, som därvid närmast ansetts kunna
komma i fråga, har varit pensionsstyrelsen. Vissa av de uppräknade arbetsuppgifterna
torde nämligen vara närbesläktade med den verksamhet som utövas
av nämnda styrelse. I den man i dessa uppgifter ingår bedömande av
följder av olycksfall, exempelvis fastställande av invaliditetsgrader, skulle pensionsstyrelsen
däremot uppenbarligen icke kunna hava ledning av någon egen
erfarenhet.

Beträffande den mest omfattande av omförmälda arbetsuppgifter eller
den som avser ersättning för skada, ådragen under militärtjänstgöring, torde
för övrigt böra nämnas, att därest de i föreliggande förslag ingående materiella
ändringarna beträffande olycksfallsförsäkringen bliva upphöjda till lag,
en sedan länge på dagordningen stående fråga om revision av förordningen i
förstnämnda ämne lärer komma att upptagas till behandling, därvid frågan
om lämpligaste sättet för handläggningen av hithörande ärenden givetvis kommer
under förnyad omprövning.

På nu anförda skäl har jag ansett det böra åläggas den nya riksförsäkringsanstalten
att förvalta nämnda uppgifter. Det må framhållas, att dessa icke
äro av någon större omfattning. Detta torde framgå redan därav att, såsom
i annat sammanhang anförts, sammanlagda förvaltningskostnaderna därför
ansetts kunna uppskattas till högst 90,000 kronor årligen, vilken kostnad alltjämt
skulle bestridas av staten.

Bestämmelse om överlämnande av den nuvarande riksförsäkringsanstaltens
uppgifter i avseende å olycksfallsförsäkringen för fiskare, livräntor till barn
utom äktenskap och livförsäkring i samband med egnahemslån har meddelats
redan i 34 § i förslaget till olycksfallsförsäkringslag. Beträffande övriga ifrågavarande
uppgifter meddelas bestämmelse om överlämnandet till den nya anstalten
i förevarande paragraf.

204

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Moderskapsunderstöd
åt
indnatriarbeterakor.

Gransknings nämnden.

Departe mentschefen.

Till de sålunda angivna uppgifterna torde möjligen komma ytterligare en.
Inom socialdepartementet har nämligen, såsom i annat sammanhang antytts,
utarbetats utkast till förordning angående moderskapsunderstöd åt kvinnor
i visst industriellt arbete. Utkastet är för närvarande föremål för överarbetning
inom departementet, och det är min förhoppning, att förslag i ämnet skall
kunna föreläggas 1926 års riksdag. Enligt detta förslag, som är avsett att
träda i kraft den 1 juli 1927, skall till kvinnor, vilka på grund av arbetarskyddslagens
bestämmelser äro förhindrade att sysselsätta sig i sitt yrke, utgå
understöd av allmänna medel efter samma grunder som tillämpas för bestämmande
av ersättning till följd av olycksfall i arbete. Understödsverksamheten
skall enligt förslaget administreras av den nya riksförsäkringsanstalten, vilken
dock skall äga att med statsunderstödda sjukkassor träffa avtal om understödets
bestämmande och utgivande, en möjlighet varav man hoppas att anstalten
skall kunna begagna sig i mycket stor utsträckning. Kostnaden för
det förvaltningsbesvär som genom understödsverksamheten skulle förorsakas
anstalten har den nuvarande riksförsäkringsanstalten ansett för dess del kunna
uppskattas till omkring 25,000 kronor årligen, ett belopp som inom den nya
anstalten i varje fall icke lärer behöva överskridas.

Inom granskningsnämnden har förevarande del av förslaget från vissa ledamöters
sida gjorts till föremål för särskilt uttalande. Herrar Bernström,
Kampe och von Sydow hava nämligen gjort anmärkning mot att därigenom
bestämmanderätten över statsmedel skulle överlåtas till en enskild inrättning,
vars tjänstemän icke handlade under tjänstemannaansvar. En sådan anordning
förklarade sig dessa ledamöter av nämnden för sin del finna icke endast synnerligen
olämplig, utan de ansåge även kunna ifrågasättas, huruvida anordningen
kunde anses stå i överensstämmelse med den förvaltningsrättsliga
praxis, som vunnit burskap i vårt land.

Mot detta uttalande torde kunna göras följande erinringar. Beträffande
först den praktiska sidan av saken är att märka, att såsom i det föregående
anförts och i den följande specialmotiveringen blir tillfälle att ytterligare utveckla,
den ifrågasatta riksförsäkringsanstalten kommer att stå under statligt
inflytande och stark statlig kontroll. Anstaltens förvaltning av de statsmedel,
varom här kan vara fråga, kommer att vara underkastad granskningav
riksräkenskapsverket och riksdagens revisorer. Skulle något fel i förvaltningen
hos anstalten upptäckas, lärer det under den ifrågasatta organisationen
icke möta någon svårighet för staten att — på grund av det inflytande över
anstaltens ledning som statsmakterna komma att hava — efter krav av vederbörande
myndighet återbekomma belopp, som rätteligen icke bort utgå. Statsverkets
möjligheter att i detta hänseende komma till sin rätt äro givetvis i verkligheten
avsevärt större i förhållande till riksförsäkringsanstalten än beträffande
särskilda tjänstemän i statstjänst. Styrelseledamöterna och befattningshavarna
i den nya anstalten torde för övrigt, med hänsyn till stadgandet 1 25
kapitlet 22 § första stycket i strafflagen, komma att vara underkastade samma
straffbestämmelser, vilka enligt nämnda kapitel gälla för statens ämbetsmän.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

205

Det är givetvis också att förvänta, att en tjänsteman inom anstalten, som gör sig
skyldig till sådant fel eller sådan försummelse att anstalten nödgas utgiva ersättning
till staten, från anstaltens sida blir föremål för åtgärder, avseende att
förhindra ett upprepande av det skedda, vilka åtgärder allt efter fallets art säkerligen
kunna bliva nog så allvarliga. Vid nu angivna förhållanden lärer enbart
den omständigheten, att dessa tjänstemän icke hava fast anställning i statens
tjänst utan att deras anställningsvillkor regleras genom avtal med anstalten,
icke rimligen kunna medföra, att statens rätt bör anses mindre väl tillgodosedd
i den ifrågasatta anstalten än i ett ämbetsverk av vanlig typ.

Vad åter angår den mera förvaltningsrättsliga sidan av saken, torde det vara
tillräckligt att erinra om att statsmedel till vida högre belopp än de, varom nu
är fråga, handhafts av myndigheter och korporationer som icke varit statliga
eller vilkas personal i varje fall icke haft egentlig tjänstemannaställning. Även
om man såsom exempel på dylikt förfaringssätt icke godkänner de mångfaldiga
prejudikaten från den s. k. kristiden, och även om man icke skulle anse en
hänvisning till den genom kommunala organ utövade statliga verksamheten tillräcklig,
lära jämförliga fall dock lätt kunna påvisas. För att taga ett närliggande
exempel, torde det icke kunna påstås, att kontrollen över statsmedlens
användning skulle bliva sämre i deq nya anstalten än hos sjukkassorna. De belopp
staten utger i bidrag till sådana kassor äro emellertid högst betydande.

Särskilt är därvidlag att märka, att staten under flera år till sjukkassorna utgav
ett särskilt bidrag, varmed skulle bestridas en direkt förhöjning av utgående
sjukersättningar och vars utgivande alltså innebar en verklig understödsverksamhet
från statens sida. Sjukkassornas rekvisitioner av medel för detta ändamål
voro icke underkastade annan kontroll än den som verkställdes hos tillsynsmyndigheten
vid medlens utanordnande. — Såsom ytterligare exempel torde
kunna anföras den medelsförvaltning, som omhänderhaves av arbetslöshetskommissionen.

Utöver de särskilda uppgifter som åligga den nuvarande riksförsäkringsanstalten
skola emellertid enligt förslaget nya verksamhetsgrenar endast genom
samstämmande beslut av Konung och riksdag kunna överlämnas till anstalten.

I detta sammanhang må även framhållas, att enligt förevarande lagförslag
[12 § 6)] särskild vinst- och förlusträkning och särskild balansräkning skall
upprättas för var och en av anstaltens verksamhetsgrenar. I den mån bestämmelser
om fonder för särskilda verksamhetsgrenar finnas eller komma att meddelas,
skola dessa fonder jämlikt 17 § 2 mom. förvaltas särskilt. Denna fråga
kommer att vidare behandlas vid sistnämnda paragraf.

Enligt förslaget skall anstalten vidare hava att upprätta och utgiva den Olycksfallsofficiella
statistiken angående olycksfall i arbete. Motsvarande uppgift ålig- s?"hsf?7«-«.
ger för närvarande riksförsäkringsanstalten, och då en dylik statistik är erforderlig
för den nya anstaltens verksamhet samt det ytterligare arbete och
den ytterligare kostnad (högst 2,000 kronor för år), som statistikens utgivande
såsom ett led i den allmänna officiella statistiken medför, äro ohetyd -

206

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

liga, har det ansetts, att detta utgivande ur synpunkten av arbetsbesparing
lämpligast borde ankomma på riksförsäkringsanstalten.

Biträde åt
statsmyndigheter.

Oaktat den nya riksförsäkringsanstalten enligt förslaget skulle erhålla en i
förhållande till staten fristående ställning torde det vara uppenbart, att den
samma bör på samma sätt som den nuvarande anstalten inom området för sin
verksamhet tillhandagå verk, myndigheter och domstolar med de upplysningar
och det biträde, som av dem äskas. Bland dylika uppgifter må anmärkas dels
lämnande av för statsförvaltningen erforderliga statistiska uppgifter av olika
slag och dels verkställande av uträkning av kapitalbelopp av livräntor samt
avgivande av utlåtande angående invaliditetsgrader m. m., framför allt på
begäran av domstol.

2 §.

Denna paragraf innehåller den grundläggande bestämmelsen att riksförsäkringsanstaltens
angelägenheter skola omhänderhavas av riksförsäkringsstämman
och anstaltens styrelse. I dessa hänseenden hänvisas till den allmänna
motiveringen.

3 §.

I den allmänna motiveringen hava (sid. 82) angivits skälen för den sammansättning
av riksförsäkringsstämman som föreslås. Av vad därstädes anförts
torde även böra följa, att Kungl. Maj :t skall äga att bland statens representanter
utse ordförande i stämman och ställföreträdare för honom. Vad angår de grunder
efter vilka statens representanter i stämman böra utses ansluter jag mig i
huvudsak till besparingskommitténs uppfattning och anser alltså, att dessa
representanter skola företräda sakkunskap inom olika områden av social verksamhet
samt på de ekonomiska, försäkringstekniska och juridiska områdena,
varjämte torde böra tillses, att bland de statliga ledamöterna finnas representanter,
i stånd att verka för samarbetet med andra socialförsäkringsgrenar.
Några normer för utväljande av statsrepresentanterna i stämman torde emellertid
icke böra intagas i lagen.

De sak- Vad angår de ledamöter i stämman, som skola utses från arbetsgivar- och
kunniga, arbetarsidorna, hade i det av de sakkunniga utarbetade utkastet föreslagits, att
dessa ledamöter skulle utses av föreningar eller korporationer, representerande
arbetsgivarna respektive arbetarna, och att Kungl. Maj:t skulle vart fjärde
år bestämma vilka sammanslutningar som under den följande fyraårsperioden
skulle utse ledamöter.

Gransknings- Granskningsnämnden har enhälligt anfört, att det enligt dess mening skulle
nämnden. vara lämpligare att åt arbetsgivarnas och arbetarnas huvudorganisationer överlåta
rätten att fördela representanterna för de intressegrupper, som enligt dessa
organisationers uppfattning borde representeras. De huvudorganisationer, som
med detta yttrande hava avsetts, lära vara dels svenska arbetsgivarföreningarnas
förtroenderåd — i vilket äro representerade praktiskt taget samtliga större
arbetsgivarsammanslutningar — och dels landsorganisationen i Sverige.

Kungl. Maj:is proposition nr 109.

207

Såsom besparingskommittén förordat, torde principen för parternas representation
i stämman böra vara, att de arbetsgivar- och arbetargrupper, vilka
hava det största intresset av olycksfallsförsäkringen, företrädesvis böra bliva
representerade. Då en sådan anordning för ledamotsval som granskningsnämnden
avsett ur flera synpunkter torde vara förenad med fördelar, särskilt
därutinnan att parternas huvudorganisationer kunna tänkas äga möjlighet
till ett bättre avvägande mellan olika intressen än som skulle kunna
ske med den av de sakkunniga föreslagna anordningen, har jag härutinnan ansett
mig böra ansluta mig till granskningsnämndens förslag. På sätt som skett
i lagen den 28 maj 1920 om central skiljenämnd för vissa arbetstvister (5 §),
torde därvid i lagen böra utsägas, att berörda huvudorganisationer skola utse
ledamöter i stämman. Ett sådant stadgande innebär naturligen icke, att icke
dessa organisationer kunna överlåta åt vissa underorganisationer eller avdelningar
att träffa det verkliga valet av ledamöter, men utåt skola huvudorganisationerna
stå för detta.

4 §.

Det lärer vara nödigt å ena sidan att sörja för viss omsättning bland riksförsäkringsstämmans
ledamöter och å andra sidan att tillse, att de särskilda ledamöternas
funktionstid icke göres så kort, att kontinuiteten i sammansättningen
äventyras. Vid avvägande av dessa synpunkter har funktionstiden ansetts
lämpligen böra bestämmas till fyra år. Under fyraårsperioden skola för
varje år avgå fyra av de av Kungl. Maj:t utsedda ledamöterna. Jämväl bland
partsrepresentanterna lärer omsättning böra ske med avgång av visst antal
ledamöter för varje år.

Enligt förslaget skola icke utses några suppleanter för riksförsäkringsstämmans
ledamöter, detta enär en regel av motsatt innehåll icke ansetts innebära en
tillräcklig garanti för att stämman vid varje tillfälle komme att vara sammansatt
av personer med nödig erfarenhet å ifrågavarande verksamhetsområde.
Ett tillfälligt förfall för någon ledamot synes med den storlek och sammansättning
stämman har icke medföra någon allvarligare olägenhet. Däremot bör
givetvis, då ledamot av stämman avgår före utgången av den tid för vilken han
blivit utsedd, i den ordning i vilken den avgångne utsetts ny ledamot i hans
ställe utses för återstående del av samma tid.

5 §•

Då enligt förslaget riksförsäkringsstämman skall utse anstaltens styrelse
och hava överinseende över anstaltens förvaltning, kan det tydligen icke vara
lämpligt, att ledamot av stämman samtidigt är ledamot av styrelsen eller tjänsteman
i anstalten. Fördenskull har under förevarande paragraf upptagits
stadgande av innehåll, att ledamot av styrelsen eller tjänsteman i anstalten
icke må vara ledamot av stämman samt att om ledamot av stämman utses till
styrelseledamot eller antages till tjänsteman i anstalten, han därmed skall anses
hava avgått ur stämman.

Departe mentschefen.

208

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

6 §.

I 6 § hava intagits stadganden om allmänna kvalifikationsgrunder för ledamotskap
i stämman. Dessa hava ansetts böra bliva desamma som enligt lagen
den 29 juni 1917 om försäkringsrådet gälla för arbetsgivarnas och arbetarnas
representanter i rådet.

7 §•

Till ledamöterna i stämman torde ej böra utgå annan ersättning än gottgörelse
för deltagande i stämmans sammanträden. Denna gottgörelse synes vad
angår såväl dagtraktamente som reseersättning lämpligen kunna bestämmas
till samma belopp, som vid varje tid i sådant hänseende tillkommer ledamot av
riksdagen.

Till ordföranden och hans ställföreträdare, vilka komma att hava arbete
jämväl under andra tider än då stämman sammanträder, torde utöver ersättning
enligt nyss angivna grunder böra utgå särskilt arvode. Jämväl detta arvode
bör tydligen bestridas av anstaltens medel, men då det icke torde vara lämpligt,
att beloppet av arvode till dessa av Kungl. Maj:t utsedda funktionärer
lastställes av stämman, skall enligt förslaget beslutanderätten härutinnan tillkomma
Kungl. Maj:t.

8 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser angående riksförsäkringsstämmans
uppgifter. Dessa skola enligt förslaget i huvudsak bliva desamma, som i aktiebolag
eller förening åligga bolagsstämma respektive föreningssammanträde.
Från denna allmänna regel hava givetvis måst göras sådana undantag,
som betingas av riksförsäkringsanstaltens säregna karaktär. Särskilt lärer
det ligga makt uppå, att, samtidigt som stämman sättes i stånd att
utöva en effektiv kontroll över och taga initiativ angående anstaltens förvaltning,
för vilket ändamål rätt att hos stämman väcka förslag bör tillkomma
dess särskilda ledamöter, stämman dock icke ingriper i det löpande förvaltningsarbetet.
I angivna syfte har å ena sidan förslagsrätt beträffande anstaltens
angelägenheter tillerkänts ledamot av stämman; dock skall, för att styrelsen
må beredas nödig tid för verkställande av den utredning och avgivande
av det yttrande, vartill sådant förslag kan föranleda, detsamma anmälas hos
styrelsen minst en månad före det sammanträde, vid vilket förslaget är avsett
att behandlas. De begränsningar, som å andra sidan stadgats i stämmans
befogenhet, avse sådana uppgifter, som uppenbarligen böra ankomma på styrelsen.

I 1 § stadgas, att anstalten skall vara skyldig att tillhandagå verk, myndigheter
och domstolar med äskade upplysningar. I allmänhet torde anstalten
därvidlag böra företrädas av sin styrelse, men i vissa fall lärer det kunna förekomma,
att ett utlåtande från själva stämman är önskvärt. I anledning därav
har i 8 § intagits föreskrift om att det skall åligga stämman att avgiva yttranden
i de ärenden, där Konungen förordnar, att stämman skall höras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

209

9 §•

I 9 § finnas införda de närmare bestämmelserna angående stämmans sammanträden.
Det torde för fullgörande av de uppgifter som enligt vad nu sagts
skola tillkomma stämman vara tillräckligt med ett ordinarie sammanträde
om året, vid vilket obligatoriskt skola förekomma ärenden angående styrelseoch
revisorsval, fastställande av balansräkningar och beslutande angående ansvarsfrihet.
Enligt de sakkunnigas utkast skulle detta ordinarie sammanträde
hållas årligen i oktober månad. Mot en sådan bestämmelse hava emellertid
granskning snämndens ledamöter samstämmigt erinrat, att enligt 12 § i utkastet
styrelsens förvaltningsberättelse kunde komma att tillställas revisorerna så
sent som omedelbart före den 1 september och att enligt 14 § revisorerna vore
skyldiga att avgiva sin berättelse över granskningen minst två veckor före ordinarie
sammanträde med stämman. På det att revisorerna skulle tillförsäkras
längre tid för fullgörande av sitt uppdrag än som kunde bliva följden av dessa
regler, syntes tiden för det ordinarie sammanträdet böra förläggas till november
månad.

Då enligt erfarenheten från den nuvarande riksförsäkringsanstalten bokslut
för nästföregående år icke med säkerhet kan beräknas föreligga så tidigt, att
föreskrift kan lämnas om skyldighet för styrelsen att tidigare än utkastet innehåller
avlämna förvaltningsberättelse och då å andra sidan ett framflyttande
av tiden för det ordinarie sammanträdet icke kan väntas medföra olägenheter,
har i föreliggande förslag sammanträdestiden fastställts i enlighet med vad
granskningsnämnden sålunda anfört.

Förutom det ordinarie sammanträdet bör stämman tydligen kunna hålla
extra sammanträden. Att styrelsen skall äga kalla till dylikt sammanträde
lärer vara uppenbart. Med hänsyn till vad förut anförts om angelägenheten
av att stämman sättes i stånd att utöva en effektiv kontroll över anstaltens förvaltning
synes emellertid extra sammanträde böra kunna påkallas även av ett
ej alltför obetydligt antal ledamöter av stämman. Detta antal har i sådant
hänseende satts till sju, vilket innebär, att arbetsgivar- respektive arbetarrepresentanterna
skola, därest de äro ense, kunna få till stånd ett sammanträde.

Såsom i det följande skall anföras, har revisionen av anstaltens förvaltning
ansetts böra göras till något vida mera än uteslutande räkenskapsgranskning,
och revisorerna skola hava att med noggrannhet ständigt följa verksamheten
inom anstalten. Med hänsyn härtill kan det tydligen vara av vikt att revisorerna,
därest de finna något allvarligare missförhållande föreligga, som icke
rättas av styrelsen, kunna omedelbart bringa saken till stämmans kännedom.
I likhet med vad som gäller beträffande aktiebolag och ekonomisk förening
har det därför ansetts böra tillkomma revisorerna eller, där de ej äro ense,
deras flertal att påkalla extra sammanträde med stämman.

Bland de bestämmelser av formell natur som i övrigt intagits i 9 § torde här
endast den av föreskrifterna som angår stämmans beslutförhet behöva något beröras.
Fn följd av den betydelse som tillerkänts statens representation i stäm Bihang

till riksdagens protokoll 1936. 1 samt. 90 käft. (Nr 109.)

14

210

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

inan torde böra vara, att beslut icke skall kunna fattas, med mindre de flesta
bland de av Kungl. Maj:t utsedda representanterna äro närvarande. På grund
härav liar i 4 mom. i paragrafen intagits föreskrift om att stämman icke skall
vara beslutför, med mindre minst elva bland de av Kungl. Maj :t utsedda ledamöterna
äro tillstädes.

10 §.

Med 10 § börja i förslaget bestämmelserna om riksförsäkringsanstaltens
styrelse. I sagda paragraf meddelas föreskrifter angående styrelsens sammansättning.
Den princip, som i överensstämmelse med vad besparingskommittén
föreslagit ansetts böra vara grundläggande för denna sammansättning är, att
styrelsen skall bestå av dels ett antal av stämman på visst sätt för ett år i
sänder valda ledamöter dels ock en av de sålunda utsedda ledamöterna tillsatt
chef för anstalten. Vad angår antalet av stämman valda styrelseledamöter hade
detta i de sakkunnigas utkast bestämts till minst fyra och högst sex. I syfte att
i styrelsen skulle erhållas en mera fullständig representation för olika intressen
har granskning snämnden förordat, att antalet alltid skall vara sex.

Ehuru styrelseledamöterna skola utses av stämman såsom sådan och någon
intresserepresentation således icke föreskrives, kan det, i överensstämmelse med
vad som antytts i den allmänna motiveringen, tydligen vara av vikt att möjliggöra,
att företrädare av de olika intresseriktningarna få plats i styrelsen. I
enlighet med granskningnämndens uppfattning har alltså i det föreliggande förslaget
de stämmovalda styrelseledamöternas antal fastställts till sex.

I de sakkunnigas utkast hade föreslagits, att för samtliga stämmovalda styrelseledamöter
skulle gemensamt utses två ersättare. Granskning snämnden har
däremot som sin uppfattning uttalat, att en suppleant borde utses för varje
sådan ledamot. Denna granskningsnämndens mening har följts i föreliggande
förslag; en bestämmelse om personliga ersättare för ifrågavarande st5''relseledarnöter
lärer nämligen vara en konsekvens av den nyss uttalade uppfattningen
att, om så anses önskvärt, i styrelsen böra kunna vara representerade såväl
statens som partsgruppernas intressen. För att de ordinarie ledamöterna icke
skola i otid låta sig företrädas av suppleanter, lärer det emellertid med denna
jämkning bliva så mycket nödvändigare att, såsom i utkastet föreslagits, tillika
föreskriva, att ersättare icke skall få inträda vid tillfälligt förfall för styrelseledamot
utan endast i det fall att styrelseledamot avgår före utgången av den
tid, för vilken han blivit utsedd.

I överensstämmelse med vad som gäller beträffande aktiebolag och ekonomiska
föreningar lärer styrelseledamot böra kunna av stämman skiljas från
uppdraget även före utgången av den tid, för vilken han blivit utsedd. Stadgande
jämväl härom har intagits i förevarande paragraf. Detta stadgande
möjliggör tydligen för stämman att, där den så finner lämpligt, vidtaga en
fullständig förändring i styrelsens sammansättning.

I vissa fall torde styrelsen böra hava en annan sammansättning än den nu
angivna. Därom stadgas i 11 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

till

11 §.

Ett av de viktigaste av de åligganden, som skola tillkomma styrelsen i den
Jiya 1’iksförsäkringsanstalten, är förvaltningen av de anstaltens tillgångar, som
skola motsvara de för dess försäkringsverksamhet erforderliga fonderna. Storleken
av dessa fonder blir, såsom meddelats i annat sammanhang, redan från
början högst betydande, och det är tydligen av största vikt för anstaltens
ekonomi och alltså för dess förmåga att tillfredsställande ombesörja olycksfallsförsäkringen,
att dessa fondmedel förvaltas på bästa sätt. Då i följd
av 23 § i förslaget uppkommande brist på anstaltens rörelse i fall av anstaltens
upphörande kommer att åvila statsverket, är det jämväl ur statsekonomisk
synpunkt av intresse att fondförvaltningen ombesörjes på ett fullt
betryggande sätt. Även med nu gällande organisation av riksförsäkringsanstalten
hava särskilda bestämmelser ansetts erforderliga för att tillförsäkra
förvaltningen av den fond, till vilken enligt gällande lag försäkringsavgifterna
skola ingå, sakkunskap i olika hänseenden. I sådant hänseende stadgas
i förut omnämnda reglemente den 29 juni 1917 angående förvaltningen
av nämnda fond, att i behandling av frågor om fondens placering
skola deltaga riksförsäkringsanstaltens chef, två av byråcheferna i anstalten
samt två av Kungl. Maj :t för tre år i sänder förordnade, på det finansiella
området sakkunniga personer, varjämte i överläggningarna men ej i
besluten angående frågor om placering av fondens medel skola deltaga två
av Kungl. Maj :t för tre år i sänder förordnade personer, av vilka den ene utses
bland de arbetsgivare vilkas arbetare äro försäkrade i riksförsäkringsanstalten
och den andre bland nämnda arbetare.

På nyss anförda grunder torde jämväl den nya riksförsäkringsanstaltens
styrelse böra vid behandling av frågor rörande förvaltningen av de medel, som
svara mot de för olycksfallsförsäkringen erforderliga fonderna, äga en sammansättning
som utgör en garanti för att den ekonomiska sakkunskapen därinom
erhåller vederbörligt inflytande. Då så icke med säkerhet kan påräknas
bliva fallet hos styrelsen i dess vanliga sammansättning, för vilken andra synpunkter
torde komma att bliva bestämmande, synas vid behandling av frågor
rörande fondförvaltningen böra som medlemmar av styrelsen deltaga ett antal
särskilt utsedda, på det ekonomiska området erfarna personer. För att
vid fondförvaltningen de ekonomiska synpunkterna alltid skola vinna tillräckligt
beaktande, har antalet av dessa sakkunniga ledamöter enligt
förslaget fastställts så, att de komma i majoritet, d. v. s., då styrelsen
även i dessa fall torde böra bestå av sju ledamöter, till fyra. De tre
andra ledamöterna föreslås bliva anstaltens chef och två av stämman bland
de av denna valda styrelseledamöterna utsedda personer. Det torde visa sig
lämpligt att av sistnämnda båda ledamöter en representerar arbetsgivarna
och den andre arbetarna, men uttrycklig föreskrift i sådant hänseende lärer
icke böra lämnas. Då antalet ledamöter i fondstyrelsen kommer att bliva så
stort som sju och möjlighet till representation därinom beretts försäkringstagarna
och de försäkrade, torde det icke vara erforderligt att, såsom nu sker.
förstärka styrelsen med särskilda rådgivande representanter för partsintressena.

212

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

De särskilda sakkunniga styrelseledamöterna torde lämpligen utses av
Kungl. Maj:t, liksom andra styrelseledamöter för fyra år, varemot beträffande
dessa styrelseledamöter bestämmelser angående successiv avgång näppeligen
kunna anses erforderliga. Kungl. Maj:t lärer även böra bestämma angående
de arvoden, som från anstalten skola utgå till de sålunda förordnade styrelseledamöterna.

I fråga om ersättare för de av riksförsäkringsstämman och Kungl. Maj:t
utsedda ledamöterna i fondförvaltningen torde böra gälla samma regler som angående
ersättare för andra styrelseledamöter.

12 §.

Styrelsens allmänna uppgift blir tydligen att handhava den omedelbara
ledningen av riksförsäkringsanstaltens verksamhet och alltså att företräda
anstalten i alla de hänseenden, i vilka detta ej förbehållits riksförsäkringsstämman.
Vid denna sin verksamhet skall styrelsen uppenbarligen vara bunden
icke blott av gällande lag och författning utan även av de anvisningar, som
riksförsäkringsstämman inom ramen för sin befogenhet kan finna lämpligt att
meddela.

Bland de uppgifter, som sålunda böra ankomma på styrelsen, är att utse
anstaltens chef och träffa avtal med denne om hans anställnings- och lönevillkor
samt att bestämma angående antagandet och entledigandet av anstaltens
personal samt rörande dess anställnings- och lönevillkor. Bestämmandet
i sistnämnda hänseende behöver tydligen beträffande den mera underordnade
personalen icke gå längre än till fastställande av vissa principer; sedermera bör
det ankomma på anstaltens chef eller vederbörande avdelningsföreståndare att
antaga och entlediga sådan personal. En annan grupp av styrelsens uppgifter
bör vara att antaga de grunder för beräkning av försäkringsavgifter och premiereserv,
vilka enligt 20 § 1 mom. i förslaget till olycksfallsförsäkringslag
sedermera skola fastställas av Kungl. Maj :t. Därjämte skall det åligga styrelsen
att fastställa tariffer för försäkringsavgifter i anstalten enligt olycksfallsförsäkringslagen.
Sådana tariffer äro nödvändiga såsom grundval för
premiernas bestämmande men äro icke avsedda att tillämpas i varje särskilt
fall. För företag vilka förete tydliga och ej tillfälliga avvikelser från de
genomsnittliga riskförhållandena inom vederbörande yrkesgrupp eller vilka genom
införande av lämpliga skyddsanordningar kunna väntas nedbringa olycksfallsrisken
skall styrelsen därjämte fastställa de normer, enligt vilka s. k.
specialtariffering bör äga rum.

Att styrelsen — ehuru på särskilt sätt sammansatt — skall bestämma angående
förvaltning av anstaltens fondmedel har framgått av det föregående.

Ehuru de sålunda angivna uppgifterna äro sådana som i princip skola ankomma
på styrelsen, bör detta icke innebära, att styrelsen icke skulle äga att
till annan delegera vissa delar av denna sin myndighet. Den till vilken
sådant hänskjutande framför allt bör ske är tydligen anstaltens chef. Enligt
föreliggande förslag liksom även enligt besparirigskommitténs riktlinjer bör

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

21c,

nämligen denne chef — enligt kommittén direktör — vara den egentligen
ledande för den dagliga verksamheten inom anstalten. I vissa hänseenden
torde dock styrelsen alltid böra själv meddela beslut. Så synes böra vara
fallet bland annat beträffande de nu uppräknade särskilda uppgifterna för
styrelsen, dock icke i vad angår bestämmande angående antagande och entledigande
av den underordnade personalen.

En särskild grupp av uppgifter för styrelsen, vilka torde böra angivas i
lagen, äro sådana som sammanhänga med den kontroll, vilken i olika hänseenden
och från olika håll, i enlighet med vad i annat sammanhang förut
antytts, bör utövas över anstalten. Den kontroll som sålunda skall förekomma
är avsedd att utövas dels av anstaltens revisorer och sedermera av
riksförsäkringsstämman, dels av riksräkenskapsverket och dels av riksdagens
revisorer. De för möjliggörande av kontroll i dylika hänseenden behövliga
uppgifterna och handlingarna bör det ankomma på styrelsen att befordra till
vederbörande. Vad angår redovisningen inför riksräkenskapsverket och statsrevisorerna
lärer densamma med hänsyn till karaktären hos den ifrågasatta anstalten
böra avse allenast förvaltningen av de till anstaltens disposition ställda
allmänna medlen och alltså endast de grenar av anstaltens verksamhet, som
helt eller delvis bekostas av dylika medel.

I enlighet med vad under 1 § anförts därom att de särskilda grenarna av
anstaltens verksamhet skola förvaltas var för sig, föreskrives i förevarande
paragraf, att särskild vinst- och förlusträkning och särskild balansräkning
skall upprättas för varje verksamhetsgren. Vid den sålunda ifrågasatta uppdelningen
torde hela den egentliga olycksfallsförsäkringen böra anses som en
enda verksamhetsgren så att uppdelning icke sker alltefter den lag, som i de
olika fallen kommer till tillämpning. Givetvis lägger den föreslagna lagtexten
icke hinder i vägen mot att i bokföringen göres en sådan åtskillnad, som
med hänsyn till statistiken eller eljest må anses erforderlig.

Då det är av vikt att statsmakterna äga möjlighet att direkt följa anstaltens
verksamhet, lärer böra föreskrivas, att exemplar av förvaltningsberättelsen
samt av vinst- och förlusträkningar och balansräkningar skola insändas
till Kungl. Maj:t.

Slutligen torde böra i själva lagen intagas föreskrift om åliggande för anstaltens
styrelse att inkomma med uppgift å de anslagsäskanden och de framställningar
i övrigt inom anstaltens verksamhetsområde, som anstalten finner
böra göras hos riksdagen. Sådana framställningar påkallas framför allt av
att kostnaderna för vissa av anstaltens verksamhetsgrenar skola helt eller
delvis bestridas av statsmedel. De tillförlitligaste kalkylerna angående medelsbehovet
i dessa hänseenden kunna givetvis upprättas av anstalten.

Föreskrifter i samtliga nu berörda hänseenden hava intagits i 1 mom. av
12 § i det nu behandlade lagförslaget.

I 2 mom. av samma paragraf finnas införda erforderliga bestämmelser om
fattande av beslut och om beslutförhet inom styrelsen, och torde något särskilt
icke vara att anföra härom.

214

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Revisionens

art.

De sakkunniga.

Gransknings nämnden.

Departe mentschefen.

Revisorernas
arvode.
De sakkunniga.

Gransknings nämnden.

13 §.

Enligt de sakkunnigas utkast skulle styrelsens förvaltning och anstaltens
räkenskaper granskas av fyra revisorer. Av dessa skulle en för ett år i sänder
utses av Kungl. Maj:t efter förslag av försäkringsinspektionen, och för denne
revisor skulle såsom behörighetsvillkor gälla, att han uppfyllde gällande villkor
för behörighet att vara aktuarie vid livförsäkringsbolag (lagen om försäkringsrörelse
221 och 222 §§). De övriga revisorerna skulle utses vid ordinarie sammanträde
med riksförsäkringsstämman på följande sätt, nämligen en av de ledamöter
i stämman som representera arbetsgivarna, en av de ledamöter som
representera arbetarna, och en av de av Kungl. Maj:t utsedda ledamöterna.
Sistnämnda tre revisorers uppdrag skulle avse tiden till nästa ordinarie sammanträde
med stämman.

I anslutning till utkastets innehåll i denna del har granskningsnämnden
enhälligt uttalat som sin uppfattning, att en årsrevision av vanlig beskaffenhet
icke kunde anses tillräcklig för en verksamhet av den art och omfattning som
här skulle komma i fråga. Nämnden önskade därför fästa uppmärksamheten
på behovet av en löpande revision. För sådant ändamål borde stämman anslå
erforderliga medel till de av stämman utsedda revisorerna, för att dessa skulle
bliva i stånd att i sin ordning utse och avlöna en revisor, som uteslutande hade
att ägna sig åt revisionsarbetet. Denne revisor borde hava till huvudsaklig
uppgift att följa arbetet i stort och avlägga rapport beträffande sina iakttagelser
inför de av stämman utsedda revisorerna.

Beträffande revisorernas antal och sättet för deras utseende ansluter jag mig
till de sakkunnigas av granskningsnämnden utan anmärkning lämnade förslag.

Även enligt min uppfattning bör vidare, på sätt granskningsnämnden anfört,
revisionen över riksförsäkringsanstaltens verksamhet vara av löpande beskaffenhet.
Huruvida en sålunda önskvärd kontinuerlig granskning lämpligast
bör åstadkommas genom att revisorerna tillkalla en särskild person såsom
granskningsman eller genom att de själva eller någon av dem fullgöra dylik
uppgift, torde knappast på nuvarande stadium kunna bedömas. Denna fråga
synes vara av den art, att den bör kunna överlämnas till anstaltens eget avgörande,
därvid bland annat tydligen revisorernas personliga kvalifikationer
böra tillmätas betydelse. Då den i de sakkunnigas utkast upptagna formuleringen
av ifrågavarande stadgande torde lämna utrymme för eu anordning
sådan som granskningsnämnden ifrågasatt men icke nödvändiggör en sådan,
har jag ansett utkastets innehåll i denna del böra oförändrat ingå i förslaget.

Enligt de sakkunnigas utkast skulle den av Kungl. Maj:t utsedde revisorn
äga att av anstaltens medel uppbära arvode med belopp, som av Kungl. Maj:t
bestämdes. Arvodet till de övriga revisorerna skulle bestämmas av riksförsäkringsstämman.

Granskningsnämnden har framhållit som sin mening, att samtliga revisorer
lämpligen borde erhålla lika arvode. Arvodet till den av Kungl. Maj:t utsedde
revisorn borde alltså utgå med samma belopp som till de av stämman utsedda

revisorerna.

Kungl. flIaj:ts proposition nr 100. 215

Då deri av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen angående sättet för bestämmande
av ersättning åt den av Kungl. Maj :t utsedde revisorn överensstämmer
med vad som gäller å andra likartade lagstiftningsområden, exempelvis
beträffande av försäkringsinspektionen utsedd revisor i försäkringsbolag,
bär jag icke funnit skäl att i anledning av granskningsnämndens uttalande
göra ändring i eller tillägg till de sakkunnigas förslag i förevarande hänseende.
Fastställande av arvode till olika belopp för de olika revisorerna synes för
övrigt böra ifrågakomma i den mån en eller flera av dem deltaga i det löpande
revisionsarbetet.

14 §.

Bestämmelserna i förevarande paragraf, som avse revisionens utförande och
i huvudsak överensstämma med motsvarande stadganden i gällande bolags- och
föreningslagar, torde ej erfordra särskild motivering i annat än följande hänseende.

I de sakkunnigas utkast hade i 14 § 1 mom. som andra stycke intagits en
föreskrift om skyldighet för styrelsen att bereda riksdagens revisorer tillfälle
till inventering av anstaltens kassa och övriga tillgångar samt till granskning
av dess böcker, räkenskaper och andra handlingar ävensom att lämna dem
upplysningar angående förvaltningen, på sätt i första stycket av samma moment
stadgats i förhållande till anstaltens egna revisorer.

Beträffande detta stadgande hava inom granskningsnämnden gjorts vissa
uttalanden. Sålunda hava herrar Carlsson, Hansson, Johansson, T hörberg och
T joll gren anfört, att den föreslagna anstaltens verksamhet syntes vara av den
art, att den borde tillhöra området för riksdagens revisorers granskningsrätt.
Därigenom skulle bland annat större trygghet skapas för de mindre arbetsgivarnas
intressen. Då den återgivna bestämmelsen i de sakkunnigas utkast
syntes giva statsrevisorerna befogenhet att granska anstaltens förvaltning även
beträffande andra medel än statsmedel, ville dessa ledamöter av granskningsnämnden
tillstyrka nämnda bestämmelse. Herrar Kempe, Kvarnzelius och von
Sydoiv hava däremot anfört, att riksdagens revisorer enligt deras uppfattning
borde granska anstaltens förvaltning endast i den mån den avsåge handhavandet
av allmänna medel. Då emellertid denna granskningsrätt tillkomme nämnda
revisorer oberoende av ifrågavarande stadgande, och då styrelsens skyldighet
gent emot revisor redan vore angiven i första stycket av 14 § 1 mom. av
utkastet, ansåge dessa ledamöter av granskningsnämnden, att nyssberörda stadgande
i andra stycket av samma moment lämpligen borde utgå. Herr Bernström
slutligen har yttrat, att han med hänsyn till den tvekan som vore rådande beträffande
frågan huruvida 14 § 1 mom. andra stycket i dess lydelse enligt utkastet
skulle anses innebära rätt för riksdagens revisorer att granska anstaltens
förvaltning, även då densamma icke avsåge statsmedel, ville föreslå att stadgandet
förtydligades genom tillägg av orden »beträffande förvaltningen av de
till anstaltens disposition ställda allmänna medel».

Omfattningen av riksdagens revisorers granskning finnes angiven i § 72 riksdagsordningen.
Denna omfattning kan tydligen icke ändras vare sig i in -

Departe mentschefen.

Riksdagens
revisorer.
De sakkunniga.

Gransknings nämnden.

Departe mentschefen.

216

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

skrankande eller utvidgande riktning annat än genom grundlagsbestämmelse.
Innebörden av de sakkunnigas utkast i förevarande avseende har icke heller varit
annan än att, då riksförsäkringsanstalten är avsedd att vara ett enskilt rättssubjekt,
ett särskilt stadgande ansetts erforderligt för att anstalten och dess
styrelse skola vara skyldiga att utlämna de handlingar och vidtaga de andra
åtgärder, som statsrevisorerna kunna påkalla vid fullgörande av sin grundlagsstadgade
granskning. Då omfattningen av denna granskning regleras av
grundlagens bestämmelser, lärer det knappast vara lämpligt att genom avfattningen
av förevarande stadgande söka utmärka huru långt, med tillämpning
av dessa bestämmelser, granskningen skall sträcka sig beträffande
riksförsäkringsanstaltens verksamhet. En annan sak är, att i 12 § anstaltens
redovisningsskyldighet gentemot statsrevisorerna uttryckligen begränsats till
dess förvaltning av allmänna medel. Ifrågavarande bestämmelse i de sakkunnigas
utkast har på nu anförda skäl synts mig böra oförändrad inflyta i förevarande
förslag.

15 och 16 §§.

15 och 16 §§ i förslaget innehålla stadganden om att riksförsäkringsanstaltens
räkenskaper skola föras och avslutas för kalenderår samt att beträffande
upprättande av balansräkning motsvarande bestämmelser i lagen om försäkringsrörelse
(149 §) rörande ömsesidigt försäkringsbolag skola i tillämpliga
delar lända till efterrättelse. Att räkenskapsåret beträffande olycksfallsförsäkringsverksamheten
skall sammanfalla med kalenderåret är en nödvändig
följd av att försäkringarna avse kalenderår, och även i fråga om övriga verksamhetsgrenar
lärer det vara lämpligt att, såsom för närvarande sker inom
riksförsäkringsanstalten, de egentliga försäkringsräkenskaperna avslutas efter
kalenderår. En sådan anordning hindrar ej att, till underlättande av riksräkenskapsverkets
granskning, särskilda räkenskapssammandrag avseende
budgetår upprättas beträffande de verksamhetsgrenar som helt eller delvis
bekostas av allmänna medel.

17 §.

De i första momentet av denna paragraf upptagna bestämmelserna angående
upptagande av försäkringsfond i anstaltens balansräkning för olycksfallsförsäkringsverksamheten
överensstämma med de stadganden, som beträffande försäkringsbolag
äro meddelade i 212 § av lagen om försäkringsrörelse, vilken
sistnämnda lag ju äger tillämpning å de nu befintliga ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolagen.
Den premiereserv, som enligt dessa bestämmelser skall
finnas, omfattar framför allt kapitalvärdet av samtliga beviljade livräntor och
därjämte möjligen uppburna förskott å försäkringsavgifter, som belöpa å tid
efter den tidpunkt, balansräkningen avser. Den andra delen av försäkringsfonden
åter, er sä t tningsrescrven, omfattar förfallna ersättningsbelopp samt det
uppskattade kapitalvärdet av alla andra ersättningar än redan beviljade livräntor.
vilka ersättningar kunna förväntas komma att utgå i anledning av före
sist avsedda tidpunkt inträffade olycksfall.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

217

De angivna bestämmelserna skola enligt förslaget gälla endast anstaltens
verksamhet enligt 1901 och 1916 års lagar samt enligt den föreslagna nya lagen
om försäkring för olycksfall i arbete. Om och i den man fonder för annan av
anstalten bedriven verksamhet böra uppläggas, synas för varje verksamhetsgren
särskilda bestämmelser angående erforderliga fonder och deras förvaltning
böra meddelas.

Här vill jag endast erinra om att följande särskilda fonder upplagts av den
nuvarande riksförsäkringsa.nstalten, nämligen fonden för den särskilda för
fiskare avsedda försäkringen mot skada till följd av olycksfall, fonden för
livräntor, jämlikt lagen den 14 juni 1917 om barn utom äktenskap inköpta
till förmån för sådana barn, samt fonden för livförsäkring i samband med
egnahemslån. Beloppet av sistnämnda tre fonder uppgick vid 1924 års utgång
till respektive 346,065, 587,138 och 16,694 kronor. Dessa fonder förvaltas
för närvarande i överensstämmelse med de grunder, som angivas i förutnämnda
reglemente angående förvaltningen av olycka fallsförsäkringsfonden.

18 §.

I 18 § i förslaget meddelas bestämmelser om de tillgångar, i vilka den i nästföregående
paragraf omförmälda försäkringsfonden skall redovisas. I de sakkunnigas
utkast hade därutinnan upptagits bestämmelser, bs?ggande på dem
som enligt reglementet för olycksfallsförsäkringsfonden gälla beträffande
denna fond. I vissa hänseenden innebar emellertid utkastet en större frihet
beträffande fondmedlens placering, i analogi med de bestämmelser som enligt
215 § i lagen om försäkringsrörelse gälla för försäkringsbolag. Bland de avvikelser
från reglementets bestämmelser som utkastet sålunda innehöll märktes
främst en som avsåg möjlighet att intill en tiondel av försäkringsfondens belopp
placera tillgångar i obligationer, utfärdade av enskilda järnvägar eller industriella
inrättningar, samt i utländska statsobligationer och andra värdehandlingar,
som till sin art och till den säkerhet de erbjöde kunde anses jämförliga med
stats-, kommun- eller hypoteksbanksobligationer m. fl. säkerheter. Vidare hade
förmånsrättsgränsen beträffande inteckningar i fast egendom höjts. Enligt
reglementet för olycksfallsförsäkringsfonden gäller därutinnan, att inteckningar
få godtagas såsom säkerhet endast då de ligga inom femtio procent av senast
fastställt taxeringsvärde eller inom sextio procent av sådant värde, som efter särskild
värdering fastställts av riksförsäkringsanstalten, dock att med Kungl.
Maj :ts medgivande må godkännas inteckning inom två tredjedelar av senast fastställt
taxeringsvärde eller på sätt nyss nämnts särskilt fastställt värde. I de
sakkunnigas utkast hade gränsen generellt höjts till två tredjedelar av senast
fastställda taxeringsvärdet, varjämte från lagen om försäkringsrörelse jämväl
upptagits det villkor, att fastighetens åbyggnad skulle vara brandförsäkrad i
något med vederbörligen fastställd bolagsordning försett brandförsäkringsbolag
inom riket. Slutligen skulle enligt utkastet i olikhet mot vad som föreskrives i
fondreglementet medel få placeras i fastighet, som med Kungl. Maj :ts medgivande
förvärvades för inrymmande av för anstaltens verksamhet erforderliga loka -

De sakkunniga.

•218

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Gransknings nämnden.

ler. Då försäkringsavgifter, belöpande å ett visst år, i stor utsträckning inflyta
först under närmast påföljande år och då med antagande av de sakkunnigas utkast
— som ju innebar ett avskaffande av statens subsidiära ansvarighet för
försäkringsavgifterna — ett ytterligare dröjsmål i fråga om avgifternas inflytande
delvis var att förvänta, men å andra sidan sålunda utestående försäkringsavgifter,
enligt vad erfarenheten utvisar, till ojämförligt största delen utgöra
säkra fordringar, intogs i de sakkunnigas utkast bestämmelse om att försäkringsfonden
finge redovisas jämväl i påförda, ej erlagda försäkringsavgifter,
dock högst med nio tiondelar av dessa oguldna avgifters sammanlagda belopp.
Därest dessa avgifter ej till någon del finge redovisas såsom mot försäkringsfonden
svarande tillgång, skulle följden nämligen bliva, att .större försäkringsavgifter
än som eljest erfordrades måste uttagas av arbetsgivarna.

Å andra sidan innebar de sakkunnigas förslag i ett par hänseenden i jämförelse
med meranämnda reglemente en skärpning i bestämmelserna beträffande
fondplaceringen. Enligt detta får ända till en fjärdedel av olycksfallsförsäkringsfonden
placeras i lån till företag, som äro ägnade att i denna försäkrings
intresse förebygga förlust eller nedsättning av arbetsförmåga eller
att höja arbetsförmågan hos de försäkrade; i utkastet hade motsvarande andel
begränsats till högst en fyrtiondel. Enligt reglementet får vidare högst en tjugonde!
av fonden placeras i fastigheter, vilka med Kungl. Maj:ts medgivande
förvärvas för användning till förebyggande av förlust eller nedsättning av arbetsförmåga
eller till höjande av arbetsförmågan hos de i riksförsäkringsanstalten
försäkrade arbetarna, medan enligt utkastet samma begränsning, till en tjugonde!,
skulle gälla för placering sammanlagt i dylika fastigheter och i fastigheter,
avsedda för lokaler för anstalten.

Inom granskningsnämnden gjordes av samtliga ledamöter det uttalandet, att
en begränsning av rätten till placering i obligationer, utfärdade av enskilda
järnvägar eller industriella inrättningar, icke syntes vara erforderlig. Placeringen
i utländska statsobligationer ocli andra värdehandlingar som icke särskilt
angivits borde lämpligen begränsas till högst en tjugondei av försäkringsfondens
belopp. Dessutom förordade nämnden, att i fråga om placering i lån
till företag verkande i olycksfallsförsäkringens intresse skulle som villkor
föreskrivas, att de skulle erbjuda »tillfredsställande säkerhet» i stället för, enligt
de sakkunnigas utkast liksom enligt gällande reglemente, »nöjaktig säkerhet».

Beträffande placering mot säkerhet i inteckning i fast egendom anförde vidare
herrar Bernström, Kampe, Kvarnzelius, von Sydow och Tjällgren, att utkastets
bestämmelse i sådant hänseende med hänsyn till rådande ekonomiska
förhållanden icke syntes erbjuda tillräcklig säkerhet, varför nämnda ledamöter
av nämnden föreslogo den ändringen, att dylika placeringar skulle få äga
rum endast inom hälften av taxeringsvärdet. Herrar Carlsson, Hansson, Johansson
och Thorberg yttrade däremot, att då det enligt deras uppfattning
vore ett socialt intresse att byggnadskrediten icke begränsades till bankernas
högre räntesatser, de ansåge det icke vara lämpligt att så inskränka
ifrågavarande placeringar som herrar Bernström m. fl. föreslagit. Med hänsyn

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

219

till den risk som möjligen kunde uppstå, vid placeringar intill två tredjedelar
av taxeringsvärdet ville emellertid dessa ledamöter föreslå, att placering skulle
få äga rum intill hälften av taxeringsvärdet eller intill två tredjedelar av värdet
enligt särskild värdering, dock att vid dylik placering särskilda sakkunniga
borde anlitas.

Enligt min uppfattning vill det, med fäst avseende ej minst vid det starka inflytande
som enligt förslaget tillkommer den ekonomiska sakkunskapen i fråga
om fondmedlens förvaltning, synas, att på sätt de sakkunniga föreslagit större
frihet än för närvarande kan och bör medgivas i fråga om plac eringen av de för
olycksfallsförsäkringsverksamheten erforderliga fondmedlen. Särskilt synes det
vara av vikt att tillgodose de önskemål, som från olika håll uttalats därom att
dessa tillgångar, som uppkommit genom arbetsgivarnas avgifter, måtte i möjligaste
mån förvaltas på sådant sätt att de komma att vara näringslivet till gagn.
Med den förut angivna inskränkning i avseende å säkerhetens beskaffenhet, som
enligt lagen om försäkringsrörelse gäller i fråga om redovisning av försäkringsfond
i järnvägs- och industriobligationer och som av de sakkunniga föreslagits,
torde det icke behöva möta betänkligheter att medgiva placering av försäkringsfondens
medel i dylika obligationer. I enlighet med vad granskningsnämnden
anfört synes det mig icke heller erforderligt att begränsa det i sådana
obligationer redovisade beloppet till viss del av fondens sammanlagda belopp.
Då vidare samma inskränkning i fråga om säkerheten skulle gälla beträffande
placering i utländska statsobligationer och andra med industriobligationer
likställda, icke uppräknade slag av värdehandlingar, synes man, fortfarande
i överensstämmelse med lagen om försäkringsrörelse, emellertid kunna gå ännu
ett steg längre och även i fråga om utländska statsobligationer och andra ifrågavarande
värdehandlingar stryka den i utkastet upptagna begränsningen.

Vad angår belåningsgränsen beträffande fastighetsinteckningar lärer den
senaste tidens erfarenheter utvisa, att inteckningar upp till två tredjedelar av
taxeringsvärdet icke alltid erbjuda betryggande säkerhet. Den lämpligaste
lösningen av frågan synes mig vara den av herr Carlsson m. fl. förordade. Bestämmelse
i''enlighet därmed har alltså upptagits i förslaget.

En följd av den under 20 § i förslaget till olycksfallsförsäkringslag berörda
ändringen i förhållande till de sakkunnigas utkast, att staten fortfarande såsom
hittills skall förskjuta de påförda försäkringsavgifter, som icke på föreskrivet
sätt erläggas av vederbörande arbetsgivare, är givetvis att hela beloppet av
påförda, icke erlagda försäkringsavgifter bör få räknas såsom en mot försäkringsfonden
svarande tillgång.

Slutligen har i förslaget i överensstämmelse med granskningsnämndens uppfattning
såsom villkor för placering i företag, verkande i olycksfallsförsäkringens
intresse, föreskrivits att placeringen skall innebära »tillfredsställande»
säkerhet.

I övriga här icke berörda hänseenden har jag i överensstämmelse med min
nyss uttalade uppfattning om den större frihet som bör lämna? vid fondmedlens
placering ansett mig kunna följa de sakkunnigas utkast.

Departe mentschefen.

220

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

19 §.

Därest verksamheten under ett visst år visar överskott, bör till täckande av
brist under andra år denna vinst tydligen först användas, innan andra åtgärder
för bristens täckande vidtagas. För detta ändamål synes sålunda uppkommande
överskott böra avsättas till en särskild fond, benämnd säkerhetsfond.
Bestämmelser i nu angivna hänseende hava i enlighet med de sakkunnigas
utkast upptagits i 19 § av förevarande lagförslag.

20 §.

I denna paragraf hava intagits bestämmelser angående fastställande av balansräkningar
samt anställande av talan å styrelsens förvaltning. Angående
de sålunda föreslagna bestämmelserna, vilka väsentligen överensstämma med
de i bolagsrätten allmänt gällande, torde intet särskilt vara att anföra, utan
tillåter jag mig att härutinnan hänvisa till förslaget.

21 §.

I det föregående har anförts, att omkostnaderna för riksförsäkringsanstaltens
verksamhet enligt den nya olycksfallsförsäkringslagen skola bestridas
av arbetsgivarna men omkostnaderna för anstaltens verksamhet i övrigt av
statsmedel. Från sistnämnda regel skall gälla ett undantag för det fall att
anstalten redan vid övertagandet av viss verksamhet erhållit ersättning för dess
fortsatta bedrivande, något som framför allt kommer att bliva fallet beträffande
anstaltens övertagande av verksamhet enligt 1901 och 1916 års lagar.
Bestämmelser i nu angivna hänseenden hava intagits i förevarande paragraf.

Angående paragrafens innehåll i övrigt torde allenast böra anmärkas, att
det givetvis ankommer på Kungl. Maj :t att granska sådan uppgift om omkostnadsbelopp
som enligt förslaget skall avgivas av anstalten, och därefter
utanordna det belopp som befinnes tillkomma anstalten. Skulle anstalten
icke åtnöjas med Kungl. Maj:ts beslut härutinnan, står det anstalten fritt att
i domstolsväg få saken prövad. Att tvist av sådan art skulle uppkomma har
emellertid förefallit vara så osannolikt, att det icke ansetts erforderligt att
föreskriva någon särskild ordning för dess lösning.

22 §.

Innehållet av denna paragraf överensstämmer med motsvarande stadganden i
gällande bolags- och föreningslagar. För riksförsäkringsanstaltens del innebär
förslaget härutinnan bland annat, att det kommer att stå anstalten fritt att
använda medel till åtgärder, avseende förebyggande av förlust av arbetsförmågan
hos de försäkrade eller till densammas höjande hos skadade arbetare.

23 §.

Det har icke ansetts vare sig nödigt eller lämpligt att i förevarande lag
meddela några bestämmelser angående huru det skall förfaras, därest riks -

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

221

försäkringsanstalten i eu framtid skulle komma att upphöra. Med hänsyn till
anstaltens karaktär och arten av dess verksamhet samt till det förhållandet, att
anstalten icke kan tänkas upphöra annorledes än genom en lagstiftningsakt,
synes det emellertid lämpligen böra stadgas, att, därest anstaltens befattning
med olycksfallsförsäkringsverksamheten skulle komma att upphöra, statsverket
skall mot övertagande av anstaltens alla tillgångar ansvara för fullgörande
av samtliga anstalten vid tiden för upphörandet åvilande förpliktelser.

24 §.

Då riksförsäkringsanstaltens styrelse skall hava sitt säte i Stockholm, lärer
visserligen av allmänna processrättsliga regler följa, att anstalten i mål, för
vilka ej annorlunda genom lag stadgas, skall lyda under Stockholms rådstuvurätt,
men till undanröjande av varje tvivelsmå! härutinnan har bestämmelse i
dylikt hänseende upptagits under förevarande paragraf.

25 §.

För att kunna fullgöra sina uppgifter lärer riksförsäkringsanstalten höra
äga att, såsom om anstalten vore ett ämbetsverk, av vederbörande myndigheter
erhålla de upplysningar, det biträde och den handräckning, som för anstaltens
verksamhet erfordras och av myndigheterna lagligen må lämnas. Det härutinnan
under förevarande paragraf meddelade stadgandet överensstämmer med vad
som enligt gällande instruktion för den nuvarande riksförsäkringsanstalten i
sådant hänseende gäller för denna anstalt.

2G §.

Det kan visserligen icke antagas annat än att riksförsäkringsanstalten skall
finna nödigt att försäkra sig om sådan tillgång på juridisk, lörsäkringsteknisk
och medicinsk sakkunskap som är erforderlig för bedrivande av dess verksamhet,
men det har likväl ansetts lämpligt att redan i lagen fastslå, att personer
med sådan sakkunskap skola vara anställda hos anstalten.

Ikraftträdande.

I samband med behandlingen av frågan om övergången till den nya organisationen
har i det föregående anförts, att denna borde träda i kraft den 1 januari
1927 och att redan dessförinnan vissa organisationsarbeten borde vidtagas,
för att den nya anstalten skulle vara i stånd att vid nämnda tidpunkt
upptaga sin verksamhet. I övergångsbestämmelser till förevarande lag hava
intagits de stadganden, som ansetts erforderliga för att den nya anstaltens
organ skola kunna, innan lagen i övrigt träder i kraft, vidtaga sålunda erforderliga
förberedande åtgärder. I fråga om bestämmelsernas innehåll toTde
kunna hänvisas till förslaget.

222

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 och 6 §§ i lagen den 29
juni 1917 (nr 466) om försäkringsrådet.

1 §•

Enligt gällande lag av den 29 juni 1917 skall, såsom förut erinrats, försäkringsrådet
bestå av minst sju ledamöter. Två av dessa skola representera arbetsgivarna
och två arbetarna. Övriga ledamöter utnämnas av Kungl. Maj :t,
och minst två av dem skola äga domarkompetens. En av de av Kungl. Maj :t
utsedda ledamöterna skall vara rådets chef.

Vid principbehandlingen av organisationsfrågan har anförts, att besparingskommittén
förordat, att försäkringsrådet skulle upphöra och att besvärsinstanserna
skulle inordnas såsom delar av det av kommittén föreslagna
riksförsäkringsverket. Därvid hava tillika angivits de skäl på grund varav
jag icke ansett mig kunna följa kommitténs förslag i detta hänseende utan tillstyrkt,
att försäkringsrådet bibehålies såsom en fristående institution, och har
jag i sammanhang därmed anfört, att den ökade sakkunskap hos besvärsinstansen
som kommittén med sitt förslag velat vinna skulle kunna åstadkommas
även inom försäkringsrådet. Jag anhåller nu att få återkomma till frågan om
tillförande av sådan särskild sakkunskap till försäkringsrådet.

De skäl, som ligga till grund för uppfattningen om behovet av förstärkning
av rådet i sådant hänseende, sammanhänga nära med själva organisationsförslaget.
En av verkningarna av det nuvarande konkurrensss^stemet lärer nämligen
hava varit, att en arbetsgivare, som varit missnöjd med den försäkringsavgift
som påförts honom i en viss försäkringsinrättning, hellre än att anföra
besvär överflyttat sin försäkring till en annan inrättning, där han ansett
sig kunna påräkna förmånligare villkor. Antalet besvär i frågor angående
beloppet av försäkringsavgift har också varit obetydligt. Därest en centralisering
av försäkringen genomföres, har man emellertid ansett det kunna förväntas,
att antalet dylika besvär kommer att stiga. Tillika kommer det att
ligga mera vikt uppå att försäkringsrådet kan oberoende av besvär följa den
föreslagna anstaltens verksamhet jämväl i avseende å avgifternas bestämmande.
Förutom att den sålunda väntade ökningen i rådets arbete i och för sig kräver
en förstärkning av rådets redan för de nuvarande arbetsuppgifterna knappt tillmätta
arbetskrafter, synas de anförda omständigheterna i hög grad öka behovet
av att inom försäkringsrådet finnes tillgång till speciell sakkunskap på
det försäkringstekniska området. Behovet av sådan sakkunskap lärer bäst tillgodoses
därmed, att rådet förstärkes med försäkringstekniskt sakkunniga ledamöter.
Antalet sådana ledamöter torde böra sättas till två, och såsom kompetensvillkor
synes böra stadgas, att åtminstone den ene av dem skall uppfylla
de villkor som finnas stadgade för behörighet att vara aktuarie i livförsäkringsbolag.

Då emellertid arbetet i rådet icke torde komma att bereda de försäkringstekniskt
sakkunniga ledamöterna full sysselsättning, synas dessa ledamöter icke
böra på vanligt sätt utnämnas utan endast förordnas av Kungl. Maj:t för viss

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

tid. En dylik anordning bör icke möta betänkligheter, då den icke för domstolsväsendet
innebär någon nyhet; enligt vattenlagen gäller nämligen denna
anställningsform för vattenrättsdomare.

Då enligt den föreslagna ljrdelsen av 6 § de nya ledamöterna obligatoriskt
skola deltaga i behandlingen av vissa mål, bör givetvis för en var av dem utses
en suppleant.

6 §•

I 6 § i lagen om försäkringsrådet meddelas bestämmelser om rådets sammansättning
vid behandling av olika slag av ärenden. Därom gäller för närvarande
enligt första stycket av nämnda paragraf, att ärenden som enligt lagen om försäkring
för olycksfall i arbete skola behandlas av försäkringsrådet prövas och
avgöras av fem ledamöter, så ock av fyra där de äro om slutet ense. Av dessa
ledamöter skall en vara representant för arbetsgivarna och en för arbetarna
samt de övriga vara av Kungl. Maj :t utnämnda ledamöter och bland dem minst
en lagfaren. Vidare stadgas i paragrafens andra stycke, att i behandling av viktigare
ärenden enligt olycksfallsförsäkringslagen eller ärende av allmän betydelse
skola deltaga minst sju ledamöter, av vilka två skola vara representanter
för arbetsgivarna och två representanter för arbetarna; av de övriga skola
minst två vara lagfarna.

Därest den ifrågasatta förstärkningen av rådet med två särskilt försäkringstekniskt
kunniga personer genomföres, torde olika bestämmelser böra meddelas
rörande rådets sammansättning vid behandling av frågor som röra beloppet av
försäkringsavgift och andra frågor. Beträffande förstnämnda slag av frågor
skulle enligt besparingskommitténs betänkande avgörande träffas av en sektion
av riksförsäkringsnämnden, sammansatt av fyra ledamöter, av vilka en
skulle vara jurist, två försäkringstekniker och en arbetsgivarrepresentant.

I anslutning till vad sålunda föreslagits och i enlighet jämväl med de sakkunnigas
utkast hava i föreliggande förslag bestämmelserna om rådets sammansättning
vid behandling av ärenden som avse beloppet av försäkringsavgift
utformats så, att i prövning och avgörande av dylika ärenden skola deltaga två
representanter för arbetsgivarna, de försäkringstekniskt sakkunniga ledamöterna
samt en lagfaren ledamot, med föreskrift om viss förstärkning i sammansättningen
där ärendet är av större vikt. Beträffande andra ärenden är den nuvarande
sammansättningen avsedd att bibehållas; dock bör härvid påpekas, att
om ett ärende är av särskild vikt eller allmän betydelse, av det nyss återgivna
stadgandet i andra stycket av förevarande paragraf, vilket synes böra bibehållas,
givetvis följer att de försäkringstekniskt sakkunniga ledamöterna kunna
komma att deltaga i behandlingen av sådant ärende.

Ikraftträdande.

I likhet med vad som föreslagits beträffande övriga nu behandlade lagförslag
torde den i förevarande förslag avsedda lagen böra träda i kraft den 1
januari 1927. Utan särskilt stadgande lärer vara t5rdligt, att Kungl. Maj:t
äger före nämnda dag utse de försäkringstekniskt sakkunniga ledamöterna.

224

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Andra författningsändringar.

Ej särskilt
behandlade
frågor.

Det har icke ansetts erforderligt att göra skillnad mellan ärenden som avse
tillämpning av den nu gällande olycksfallsförsäkringslagen och mål rörande
tillämpning av den nya lagen i samma ämne. Vid prövning av båda nämnda
slag av mål skall rådet förty enligt förslaget efter ingången av år 1927 vara
sammansatt i enlighet med de föreslagna bestämmelserna.

Förutom den nya lagstiftning, som avses i de nu behandlade lagförslagen,
erfordras för genomförande av den ifrågasatta organisationen ändringar jämväl
i vissa andra författningar, delvis sådana som äro utfärdade av Konung och
riksdag gemensamt. Med behandling av frågan om framläggande av förslag
i sådant hänseende torde emellertid lämpligen böra anstå, till "dess att lagrådet
avgivit det utlåtande, som torde böra inhämtas över förslagen till ny olycksfallsförsäkringslag
och till ändringar i lagen om försäkringsrådet.

Enahanda torde böra vara förhållandet beträffande de anslagsfrågor, som i
och för omorganisationen böra föreläggas riksdagen, liksom med övriga därav
beroende frågor av ekonomisk natur. Tills vidare torde alltså i dessa hänseenden
få bero vid den i det föregående lämnade redogörelsen för de ekonomiska
konsekvenserna i olika hänseenden av organisationsförslaget.

I det föregående har det varit anledning att i olika sammanhang beröra åtskilliga
punkter, däri förslag framförts av olika myndigheter eller av besparingskommittén
men i vilka ändring icke föreslagits i det föregående. I den
mån sålunda framkomna reformförslag icke på detta sätt uttryckligen behandlats,
hava desamma ansetts kunna utan särskild behandling förbigås.

Departementschefen uppläser de inom socialdepartementet upprättade förslagen
till lag om försäkring för olycksfall i arbete, lag om riks för säkring
sanstalten och lag angående ändrad lydelse av 1 och 6 §§ i lagen den 29
juni 1917 (nr 466) om försäkringsrådet av den lydelse, bilagorna 1—31 vid
detta protokoll utvisa.

Härefter hemställer departementschefen, att för det ändamål § 87 regeringsformen
omförmäler lagrådets utlåtande över de upplästa förslagen till lag om
försäkring för olycksfall i arbete och lag angående ändrad lydelse av 1 och
6 §§ i lagen den 29 juni 1917 om försäkringsrådet måtte genom utdrag av
protokollet inhämtas.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
lämnar Hans Maj:t Konungen bifall.

Ur protokollet:

Åke Karlholm.

Bilagorna 2 och 3 hava här uteslutits. De äro likalydande med motsvarande vid propositionen
fogade lagförslag allenast med det undantag att i 1 § fjärde stycket i det remitterade förslaget
till lag angående ändrad lydelse av 1 och 6 §§ i lagen om försäkringsrådet efter ordet »utnämnas»
står ordet »omedelbart».

Kungl. Mai ds proposition nr 109.

225

Bilaga 1.

Förslag

till

Lag

om försäkring för olycksfall i arbete.

Härigenom förordnas som följer:

Allmänna bestämmelser.

1 §.

Envar arbetare är, där ej nedan annorlunda stadgas, enligt denna lag försäkrad
för skada till följd av olycksfall i arbetet.

Såsom olycksfall i arbetet anses ock olycksfall vid färd till eller från arbetsstället,
där färden föranledes av och står i omedelbart samband med arbetsanställningen.

På grund av försäkringen utgående ersättningar bestridas genom avgifter,
vilka erläggas av arbetsgivarna.

2 §•

I denna lag förstås med arbetare envar som mot avlöning användes till arbete
för annans räkning utan att i förhållande till honom vara att anse såsom
självständig företagare, så ock envar som för vinnande av yrkesutbildning utan
avlöning utför dylikt arbete. Med arbetsgivare förstås envar för vilkens
räkning sådan arbetare användes till arbete, utan att mellan dem står någon
tredje person, vilken såsom självständig företagare åtagit sig att ombesörja
arbetets utförande.

Såsom arbetare enligt denna lag anses ej den som utför arbetet i sitt hem
eller å arbetsställe som av honom bestämmes, ej heller, där arbetet utföres
för allenast en arbetsgivares räkning, dennes make och hemmavarande barn
eller adoptivbarn och föräldrar eller adoptivföräldrar i förhållande till honom.
Makar anses i förevarande hänseende såsom allenast en arbetsgivare.

3 §.

Försäkringen äger rum i en för omhänderhavande därav särskilt bildad, för
hela riket gemensam försäkringsanstalt, riksförsäkringsanstalten; dock skall
anstalten äga att med registrerad sjukkassa träffa avtal därom att kassan
skall inom sitt verksamhetsområde eller viss del därav mot vederlag av anstalten
och på eget ansvar i förhållande till denna övertaga skyldigheten att
bestämma och utgiva i denna lag stadgade, å tiden till och med den sextiotredje
dagen efter inträffat olycksfall belöpande ersättningar till skadad arbetare,
med undantag av livräntor och i 6 § omförmälda särskilda hjälpmedel.

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 90 höft. (Nr 109.) 15

226

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Med försäkringsinrättning förstås i denna lag riksförsäkringsanstalten ävensom
sjukkassa, med vilken slutits avtal som i första stycket sägs.

4 §•

Besvär och framställningar som omförmälas i 30 § prövas av försäkringsrådet.

5 §.

Grunderna för riksförsäkringsanstaltens organisation och verksamhet bestämmas
av Konung och riksdag.

Angående försäkringsrådets organisation och verksamhet stadgas i särskild,
av Konung och riksdag jämlikt § 87 mom. 1 regeringsformen gemensamt beslutad
lag.

Omkostnaderna för riksförsäkringsanstaltens verksamhet enligt denna lag bestridas
av arbetsgivarna genom tillägg till de i 1 § omförmälda avgifter.

Omkostnaderna för försäkringsrådets verksamhet bestridas av statsmedel.

Ersättningar.

6 §.

1 mom. Har arbetare skadats till följd av olycksfall i arbetet, skall lian, så
länge av olycksfallet förorsakad sjukdom varar, på grund av försäkringen erhålla
erforderlig läkarvård jämte läkemedel, däri inbegripna till arbetsförmågans
höjande eller eljest till lindrande av menliga följder av olycksfallet nödiga
särskilda hjälpmedel, såsom kryckor, enklare konstgjorda lemmar, glasögon
och dylikt.

Kan vid sjukdom läkarvård ej utan oskälig omgång eller kostnad anskaffas,
må i stället annan lämplig vård beredas den skadade.

2 mom. Har olycksfallet medfört sjukdom, som förorsakat förlust eller
nedsättning av arbetsförmågan under mera än tre dagar efter dagen för olycksfallet,
skall den skadade från och med dagen efter sistnämnda dag och så länge
sjukdomen varar i ersättning vidare erhålla sjukpenning för varje dag, utgörande
vid förlust av arbetsförmågan ett belopp, bestämt i förhållande till den
skadades årliga arbetsförtjänst på sätt nedan angives (hel sjukpenning), och
vid nedsättning av arbetsförmågan det lägre belopp som svarar mot nedsättningen,
dock att sjukpenning ej utgår, där ej arbetsförmågan blivit nedsatt
med minst en fjärdedel; skolande hel sjukpenning utgå med följande belopp,
nämligen:

om den årliga arbetsförtjänsten ej uppgår till 675 kronor, med en krona,

om den årliga arbetsförtjänsten uppgår till 675 kronor men ej till 945 kronor,
med en krona 50 öre,

om den årliga arbetsförtjänsten uppgår till 945 kronor men ej till 1,215
kronor, med två kronor,

om den årliga arbetsförtjänsten uppgår till 1,215 kronor men ej till 1,485
kronor, med två kronor 50 öre,

Rungl. Maj:ts proposition nr 109.

227

om den årliga arbetsförtjänsten uppgår till 1,485 kronor men ej till 1,755
kronor, med tre kronor,

om den årliga arbetsförtjänsten uppgår till 1,755 kronor men ej till 2,025
kronor, med tre kronor 50 öre,

om den årliga arbetsförtjänsten uppgår till 2,025 kronor men ej till 2,295
kronor, med fyra kronor, *

om den årliga arbetsförtjänsten uppgår till 2,295 kronor men ej till 2,565 kronor,
med fyra kronor 50 öre,

om den årliga arbetsförtjänsten uppgår till 2,565 kronor men ej till 2,835
kronor, med fem kronor,

om den årliga arbetsförtjänsten uppgår till 2,835 kronor men ej till 3,105
kronor, med fem kronor 50 öre samt,

om den årliga arbetsförtjänsten uppgår till eller överstiger 3,105 kronor, med
sex kronor.

3 mom. Har olycksfallet, efter upphörande av därav förorsakad sjukdom,
medfört under längre eller kortare tid bestående förlust eller nedsättning av
arbetsförmågan, skall den skadade erhålla:

a) livränta under tiden å ett årligt belopp, motsvarande vid förlust av arbetsförmågan
tva tredjedelar av den skadades årliga arbetsförtjänst och vid nedsättning
av arbetsförmågan det lägre belopp som svarar mot nedsättningen,
med tillägg av belopp, svarande mot den sannolika årliga kostnaden för förnyelse
av sådana särskilda hjälpmedel som i 1 mom. nämnts; dock att vid förlust
av arbetsförmågan livräntan ma, där den skadades tillstånd kräver särskild
vard, med hänsyn härtill bestämmas till högre belopp än nyss är nämnt,
likväl ej överstigande beloppet av den årliga arbetsförtjänsten, samt att livränta
icke utgår, där ej arbetsförmågan blivit nedsatt med minst en tiondel;

b) sådan behandling, som må erfordras för höjande av arbetsförmågan.

På därom av den skadade gjord ansökan må försäkringsrådet, när synnerliga
skäl därtill äro för handen, besluta att i stället för livränta eller del därav
skall till den skadade utgivas ett kapital för en gång, till belopp motsvarande
högst livräntans eller livräntedelens kapitalvärde enligt gällande beräkningsgrunder.

4 mom. På grund av försäkringen skall jämväl gäldas kostnad för läkarbetyg
eller annat intyg, som enligt vad därom må vara särskilt stadgat skall
insändas i sammanhang med anmälan om olycksfall i arbete eller som eljest
må erfordras för bedömande av förlust eller nedsättning av arbetsförmågan.

7 §.

Har olycksfallet medfört arbetarens död, skall i ersättning utgivas:

a) begravningshjälp med en tiondel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst,
dock ej med mindre belopp än etthundra kronor;

b) livräntor till efterlevande, nämligen:

till änka eller änkling, när äktenskapet slutits före olycksfallet, en livränta
från dödsfallet, så länge livräntetagaren lever ogift, å ett årligt belopp motsvarande
en fjärdedel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst;

228

Kungl. Maj:is proposition nr 109.

till varje den avlidnes barn som ej fyllt sexton år, evad det fötts inom eller
utom äktenskapet, eller adoptivbarn under nämnda ålder som adopterats före
olycksfallet, en livränta från dödsfallet till dess barnet uppnått samma ålder
å ett årligt belopp motsvarande en sjättedel av arbetsförtjänsten; samt

till den avlidnes fader eller moder, adoptivfader eller adoptivmoder eller, om
båda föräldrarna eller adoptivföräldrarna leva, ‘till båda gemensamt, därest
de för sitt uppehälle varit av den a,vlidnes arbete väsentligen beroende, en livränta
å ett årligt belopp motsvarande värdet av det underhåll de av den avlidne
åtnjutit, dock högst en fjärdedel av den avlidnes arbetsförtjänst.

Där livräntor till efterlevande enligt nu angivna regler skulle, för år räknat,
sammanlagt överstiga två tredjedelar av den avlidnes årliga arbetsförtjänst,
skola de nedsättas till ett häremot svarande belopp, så länge anledningen till
dylik nedsättning fortfar, med iakttagande av att livräntor till föräldrar eller
adoptivföräldrar skola utgå efter livräntor till efterlevande make och barn
eller adoptivbarn samt att beträffande sistnämnda livräntor nedsättning skall
ske i förhållande till vad på varje livräntetagare belöper.

Livränta till änkling skall ej utgå, med mindre han för sitt uppehälle varit
av den avlidnas arbete beroende, och må ej åtnjutas av änkling, som väsentligen
åsidosatt den honom gentemot hustrun åliggande försörjningsplikt eller väsentligen
åsidosätter sin försörjningsplikt mot makarnas barn eller adoptivbarn.
Skall på grund av försumlighet som nu sagts livränta till änkling ej utgå,
må försäkringsrådet besluta, att livräntan i stället skall utgå till den avlidnas
barn eller adoptivbarn som ej fyllt sexton år.

Till änka eller änkling, som uppbär livränta och före fyllda sextio år ingår
nytt äktenskap, utgives ett kapital för en gång, motsvarande tre fjärdedelar av
den avlidnes årliga arbetsförtjänst.

8 §.

Vid bedömandet i vad mån viss kroppsskada åstadkommit nedsättning av arbetsförmågan
skall hänsyn tagas ej blott till skadans beskaffenhet och inverkan
på den skadades förmåga i allmänhet att försörja sig genom arbete utan
även till skadans inflytande på de särskilda färdigheter som för drivande av
den skadades yrke må vara erforderliga, samt till den skadades ålder och kön.
Var den skadade vid olycksfallet behäftad med kroppsskada eller lyte, skall
hänsyn tagas jämväl därtill.

9 §•

Den årliga arbetsförtjänst som i 6 och 7 §§ omförmäles utgör hela den
avlöning — vinstandelar, där sådana förekommit, inräknade — som den skadade
under ett år, räknat tillbaka från olycksfallet, åtnjutit av arbetsgivaren
i den verksamhet i vilken olycksfallet inträffat. Har under längre eller kortare
tid av året den skadade icke av arbetsgivaren använts till arbete, eller
kan avlöningen för någon tid av året på grund av bristfällig utredning eller
av annan anledning ej bestämmas, beräknas avlöning för den tid till belopp, som
med hänsyn till avlöningen i arbetsorten under motsvarande tid för en arbetare

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

229

med samma arbetsförmåga och med liknande arbete som den skadades vid
olycksfallet eller, där avlöningen för arbete inom den skadades yrke under sådan
tid måste antagas hava varit väsentligt högre, med hänsyn härtill eller
eljest med hänsyn till omständigheterna prövas skäligt. Lag samma vare, där
den skadade under någon tid av året på grund av tillfälligt övertidsarbete eller
annat särskilt förhållande åtnjutit väsentligt högre avlöning eller på grund av
sjukdom eller annan oförvållad anledning åtnjutit väsentligt lägre avlöning än
sådan arbetare, eller där vid tiden för olycksfallet hans arbetsförmåga redan
var nedsatt på grund av tidigare olycksfall i arbete, så ock där den skadade
för yrkesutbildning eller endast tillfälligtvis använts till det arbete i vilket
olycksfallet inträffat.

Har den skadade ej fyllt aderton år, må vid bestämmande av livränta den
årliga arbetsförtjänsten ej beräknas till lägre belopp än som motsvarar den
arbetsförtjänst, som han, enligt vad med hänsyn till arten av hans arbete vid
tiden för olycksfallet skäligen kan antagas, skulle hava kommit att åtnjuta vid
nämnda ålder, därest olycksfallet ej inträffat.

Utgöres avlöning helt eller delvis av naturaförmåner, uppskattas dessa förmåners
värde efter de i arbetsorten gällande priser eller efter andra grunder
som finnas tillämpliga.

Överstiger den årliga arbetsförtjänsten tretusentrehundra kronor, tages det
överskjutande beloppet icke i beräkning. Understiger den årliga arbetsförtjänsten
fyrahundrafemtio kronor, skall den beräknas till detta belopp.

10 §.

Har olycksfallet uppsåtligen förorsakats av den skadade, utgår ej ersättning
enligt denna lag. Ej heller må, där olycksfall som medfört den skadades död
uppsåtligen eller av grovt vållande förorsakats av efterlevande, ersättning utgå
till denne.

11 §.

Har olycksfallet föranletts därav att den skadade ej ställt sig till efterrättelse
gällande anordning eller föreskrift om åtgärder för undvikande av olycksfall,
och äro omständigheterna sådana att han därigenom måste anses hava
gjort sig skyldig till grov vårdslöshet, eller har olycksfallet föranletts därav
att den skadade varit av starka drycker berusad, må ersättning enligt 6 §
nedsättas efter ty prövas skäligt.

Lag samma vare, där den skadade ej ställt sig till efterrättelse anordning
eller föreskrift om sjukhus- eller läkarvård som givits på grund av denna
lag, så ock där genom försummelse av den skadade underrättelse om olycksfallet
i föreskriven ordning icke lämnats; dock må nedsättning av ersättningen
ej ske, såvida skadan ej väsentligen förvärrats därigenom att den skadade i
följd av förseelsen kommit att sakna lämplig vård.

12 §.

Har någon som är försäkrad enligt denna lag under resa eller eljest blivit
borta samt har all underrättelse om honom upphört, och kan det skäligen antagas

230

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

att han omkommit till följd av olycksfall i arbetet, äger anhörig som i 7 § b)
omförmäles att uppbära livränta efter de angående livräntor till efterlevande
där stadgade grunder.

Riksförsäkringsanstalten är berättigad att av sådan anhörig såsom villkor
för utbetalning av livränta fordra förklaring på heder och samvete, att han
saknar varje underrättelse om den försäkrade. I fråga om omyndig må sådan
förklaring infordras från förmyndaren.

Rätten till livränta upphör, därest den försäkrade finnes vara vid liv eller
hava avlidit av annan orsak än olycksfall i arbete.

13 §.

Är någon som bär rätt till sjukpenning eller livränta enligt denna lag icke
svensk medborgare och är han ej i riket bosatt, äger försäkringsinrättningen att
med hans samtycke när som helst i stället för sådan ersättning till honom utgiva
ett kapital för en gång till belopp motsvarande högst femtio och minst tjugu
procent av ersättningens kapitalvärde enligt de för riksförsäkringsanstalten
gällande beräkningsgrunder. Ersättningen må ock utan den ersättningsberättigades
samtycke utbytas mot kapital till belopp av femtio procent av kapitalvärdet.
Har utbyte av ersättning mot kapital ägt rum, är rätten till vidare
ersättning på grund av olycksfallet förfallen.

Har olycksfallet medfört döden och var den avlidne ej svensk medborgare och
ej i riket bosatt, utgår begravningshjälp enligt 7 § allenast om olycksfallet inom
tre månader medfört döden, samt livränta eller kapital enligt samma paragraf
till efterlevande som ej är svensk medborgare allenast om denne vid tiden för
olycksfallet var bosatt här i riket.

Från vad ovan i denna paragraf är föreskrivet äger Konungen under förutsättning
av ömsesidighet medgiva undantag för medborgare i viss stat.

14 §.

Vederbörande försäkringsinrättning äger rätt att när som helst och under
så lång tid sådant finnes lämpligt bereda den skadade vård å sjukvårdsanstalt.
Den skadade må dock ej utan sitt medgivande intagas å sjukvårdsanstalt, såvida
ej skadan enligt läkares intyg kräver vård å sådan anstalt. Har den
skadade intagits å sjukvårdsanstalt, äger försäkringsinrättningen att till betäckande
av kostnaden för vården avdraga högst hälften av sjukpenning, som
under tiden för vården till honom utgives av inrättningen.

Riksförsäkringsanstalten äger att, där så erfordras och lämpligen kan ske,
med den skadades samtycke bereda honom sådan yrkesutbildning, som må vara
ägnad att väsentligen öka hans förvärvsmöjligheter.

Riksförsäkringsanstalten äger ock att under viss tid i stället för livränta
eller del därav bereda livräntetagare som är hemfallen åt dryckenskap ersättning
i naturaförmåner samt åt livräntetagare som därtill samtycker bereda
uppehälle å ålderdomshem, barnhem eller annan dylik anstalt.

231

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

15 §.

1 mom. Är beträffande arbetare, som användes till arbete av staten eller
kommun, arbetsgivaren enligt annan lag eller särskild författning eller på
grund av egen utfästelse skyldig att vid skada till följd av olycksfall i arbete
utgiva understöd, såsom avlöning, pension eller annat underhåll, eller
skall till sådan arbetare eller hans efterlevande pension eller begravningshjälp
utgå från kassa eller pensionsinrättning, då skall, därest på grund av
understödet arbetsgivaren enligt 18 § 2 mom. erhållit lindring i försäkringsavgiften,
från ersättning som utgives enligt denna lag avdragas vad i anledning
av olycksfallet för motsvarande ändamål av arbetsgivaren, kassan
eller pensionsinrättningen utgives för tid under vilken ersättningen utgår; dock
må i fråga om understöd från kassa eller pensionsinrättning sådant avdrag
äga rum endast om arbetsgivaren helt och hållet eller till minst en tredjedel
bidragit till bestridande av kostnaden för understödet och ej ske med större
belopp än som svarar mot arbetsgivarens bidrag.

2 mom. Är arbetsgivaren pliktig att vid skada till följd av olycksfall i
arbete bekosta läkarvård och läkemedel, och har han på grund därav enligt
18 § 2 mom. erhållit lindring i försäkringsavgiften, skall, i den mån förpliktelsen
av arbetsgivaren fullgöres, ersättning i sådant hänseende ej utgå från
försäkringsinrättning.

3 mom. Är arbetsgivaren skyldig att vid skada till följd av olycksfall i
arbete utgiva sådant understöd, som i 1 mom. omförmäles, eller bekosta läkarvård
och läkemedel, och har arbetsgivaren icke enligt 18 § 2 mom. erhållit
lindring i försäkringsavgiften, vare han berättigad att, i den mån han fått
vidkännas kostnader i nämnda hänseenden, av försäkringsinrättningen ur den
till ersättningstagaren utgående ersättningen återfå motsvarande belopp.

3 mom. Såsom understöd enligt denna paragraf anses ej pensionstillägg
eller understöd enligt lagen om allmän pensionsförsäkring eller understöd
från sjömanshus eller annat dylikt, allenast för behövande avsett understöd.

Beredes den skadade genom understödet naturaförmåner, såsom bostad, fritt
uppehälle eller dylikt, beräknas det belopp, som skall avdragas från ersättning
eller av ersättning återgäldas till arbetsgivaren, efter de i arbetsorten gällande
priser för dessa förmåner eller efter andra grunder som finnas tilllämpliga.

16 §.

1 mom. Sedan försäkringsinrättningen erhållit underrättelse om olycksfallet,
skall inrättningen ändå att ansökan om ersättning ej blivit gjord besluta
om de åtgärder, som för den skadades vård må vara av nöden, samt bestämma
den ersättning som enligt denna lag skall utgivas.

Kan ej med ledning av inkomna handlingar eller eljest erhållna upplysningar
genast avgöras huruvida ersättning bör utgå, skall om sannolika skäl därtill
finnas ersättning ändock provisoriskt utgivas. Kan ej med ledning av erhållna
upplysningar beloppet av sjukpenning, livränta eller begravningshjälp genast
bestämmas, utgives provisoriskt skäligt belopp. Ersättning som enligt vad

232

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

nu är sagt blivit provisoriskt bestämd utgives utan återbetalningsskyldighet,
därest sedermera ersättningen bestämmes till lägre belopp eller ersättning finnes
icke böra utgå.

Kan ej genast avgöras från vilken försäkringsinrättning ersättningen bör
utgå, skall riksförsäkringsanstalten på därom gjord framställning besluta om
åtgärder för den skadades vård samt utgiva ersättning enligt denna lag.

2 mom. Inträder, sedan ersättning till den skadade blivit av försäkringsinrättningen
bestämd, väsentlig förändring i de förhållanden vilka voro avgörande
för ersättningens bestämmande, eller har efter nämnda tidpunkt den
skadades förvärvsmöjligheter i följd av genomgången yrkesutbildning, som
bekostats av riksförsäkringsanstalten, väsentligen ökats, må jämkning i ersättningen
äga rum. Sådan jämkning må dock ej avse ersättning, som belöper
å tiden före den dag då ansökan därom gjorts eller, där jämkning utan ansökan
beslutats av inrättningen, före dagen för beslutet.

3 mom. Beslut i fråga om ersättning skall så fort ske kan skriftligen meddelas
den ersättningsberättigade och utan hinder av förd klagan tills vidare
lända till efterrättelse.

17 §.

1 mom. Begravningshjälp ävensom kapital enligt 6, 7 och 13 §§ utbetalas
så fort ske kan samt sjukpenning för varje kalendervecka å veckans sista dag.
Livränta utbetalas för varje månad, räknat från den dag rätten till livräntan
inträtt, å månadens första dag utan återbetalningsskyldighet för månad, under
vilken rätten till livräntan upphört eller livräntan minskats; dock skall riksförsäkringsanstalten
beträffande tiden för utbetalning av livräntetillägg varom
i 6 § 3 mom. förmäles äga meddela sådana bestämmelser, som må anses lämpliga
för vinnande av säkerhet att tillägget användes för det därmed avsedda
ändamålet. Sjukpenning och livränta må ock, med ersättningstagarens samtycke
och utan återbetalningsskyldighet, utbetalas för längre betalningsterminer
än ovan är sagt. Uppkommer vid bestämmande av belopp som skall utbetalas
bråktal av öre, utföres beloppet med närmast högre antal ören.

Angående sättet för utbetalning av ersättning förordnar Konungen.

2 mom. Har ersättningstagaren ej före utgången av året näst efter det
under vilket ersättningsbelopp skolat utbetalas, vare sig uppburit beloppet
eller hos försäkringsinrättningen påfordrat utbetalning av detsamma, är rätten
till beloppets utfående förverkad.

Försäkringsavgifter.

18 §.

1 mom. Avgift för försäkring enligt denna lag skall, evad försäkringen
omfattar en eller flera arbetare, av riksförsäkringsanstalten bestämmas till
belopp, som med hänsyn till arbetets farlighet i allmänhet och till de särskilda
förhållanden under vilka det bedrives efter försäkringstekniska grunder prövas
vara erforderligt för täckande av den risk försäkringen avser, ökat med
erforderligt omkostnads- och säkerhetstillägg.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

233

2 mom.. Är arbetsgivare, kassa eller pensionsinrättning skyldig att utgiva
understöd för vilket enligt 15 § 1 mom. avdrag må göras, eller är arbetsgivare,
som i regel under året sysselsätter flera än sju arbetare, skyldig att vid
skada till följd av olycksfall i arbete bekosta läkarvård och läkemedel, nedsättes
försäkringsavgiften med det belopp som motsvarar minskningen i försäkringsrisken;
dock må i fråga om annan arbetsgivare än staten sådan lindring
ej äga rum med mindre arbetsgivaren det begär och tillika, där så finnes
erforderligt, för fullgörande av sina förpliktelser ställer säkerhet, som av
riksförsäkringsanstalten godkännes.

3 mom. Användes arbetare till arbete av två eller flera arbetsgivare gemensamt,
svara arbetsgivarna för försäkringsavgiften för det arbete en för
alla och alla för en.

19 §.

Arbetsgivaren är pliktig att när som helst på därom framställd begäran till
försäkringsinrättning eller försäkringsrådet lämna sådan uppgift om arbetet
och de förhållanden under vilka det bedrives samt om arbetarnas antal, arbetstid
och avlöningsförhållanden, som må erfordras för bestämmande av försäkringsavgift
eller ersättningsbelopp.

I övrigt är envar pliktig att på begäran till försäkringsinrättning eller försäkringsrådet
lämna uppgift, som må erfordras för bedömande huruvida han
är att anse såsom arbetsgivare enligt denna lag.

Försäkringsinrättning äger att, i den mån sådant må vara nödigt för bestämmande
av försäkringsavgifter eller ersättningsbelopp, taga del av arbetsgivares
avlöningslistor och förteckningar. Riksförsäkringsanstalten äger ock
att för sådant ändamål hos myndighet, som enligt gällande föreskrifter utövar
tillsyn å arbetsgivarens verksamhet, påfordra eller, där särskild skyndsamhet
är av nöden ävensom i fråga om verksamhet för vilken tillsynsmyndighet
ej finnes, själv företaga undersökning av de förhållanden under vilka
arbetet bedrives. Enahanda befogenheter tillkomma jämväl försäkringsrådet.

20 §.

1 mom. Grunderna för beräkning av försäkringsavgifter och premiereserv
för försäkring enligt denna lag fastställas av Konungen.

2 mom. Riksförsäkringsanstaltens beslut om försäkringsavgifts belopp
skall, även där beloppet blivit allenast provisoriskt bestämt, utan hinder av
förd klagan tills vidare lända till efterrättelse. Vinnes nedsättning i eller befrielse
från avgift, återbetalas vad för mycket blivit erlagt.

Angående tid och sätt för erläggande av försäkringsavgifter bestämmes av
Konung och riksdag. Avgifter, som icke på föreskrivet sätt blivit erlagda,
förskjutas av statsverket och indrivas i den ordning, som för indrivning av
resterande kronoutskylder är stadgad.

234

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Anmälan och undersökning om olycksfall.

21 §.

Varder arbetare som i denna lag avses skadad till följd av olycksfall i arbetet,
skall arbetsgivaren eller den som å hans vägnar förestår arbetet ofördröjligen
därom underrättas. Där ej läkarvård av försäkringsinrättningen beredes
den skadade, är han skyldig att underkasta sig vård eller föreskrift
av läkare, som må tillkallas av arbetsgivaren eller arbetsföreståndaren.

22 §.

1 mom. Där olycksfallet medfört eller skäligen kan antagas medföra påföljd
som enligt 6 eller 7 § föranleder ersättning, åligger det arbetsgivaren
eller arbetsföreståndaren att, sedan han från den skadade eller eljest erhållit
underrättelse om olycksfallet, ofördröjligen därom göra anmälan i den ordning
Konungen bestämmer.

2 mom. Polismyndigheten i orten skall så fort ske kan föranstalta om undersökning
rörande olycksfallet, där sådan undersökning begäres av försäkringsinrättning
eller försäkringsrådet, samt till inrättningen eller rådet insända
protokoll över undersökningen; begäres ej polisundersökning, hålles undersökning
allenast därest polismyndigheten finner sådan nödig.

Med polismyndighet avses i denna lag å landet landsfiskal samt i stad magistrat,
stadsstyrelse, poliskammare eller polismästare.

23 §.

Försäkringsinrättning ävensom försäkringsrådet äga att till vidare utredning
i ärende rörande tillämpning av någon i denna lag given bestämmelse
låta vid allmän domstol avhöra vittnen eller sakkunniga.

Särskilda bestämmelser.

24 §.

Äger någon rätt till ersättning enligt denna lag, är han ej därav hindrad att
göra gällande det anspråk på skadestånd utöver ersättningen, som i följd av
olycksfallet ma tillkomma honom enligt allmän lag eller särskild författning.

Vad försäkringsinrättningen enligt denna lag utgivit äger inrättningen söka
åter av arbetsgivare, som uppsåtligen förorsakat skadan, eller av annan, som
vallat skadan eller ock oberoende av vållande enligt lag är skyldig att utgiva
skadestånd, där den andre ej själv drabbats av olycksfallet och på grund därav
är berättigad till ersättning enligt denna lag. På grund av vad i detta stycke
sägs skall inrättningen dock äga att återkräva allenast vad ersättningstagaren
är berättigad att utbekomma av den skadeståndspliktige.

25 §.

Slutes avtal om ersättning enligt denna lag annorledes än i 13, 14 eller 17 §
sägs, är avtalet utan verkan mot den ersättningsberättigade.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109. 235

26 §.

Rätt till ersättning enligt denna lag kan icke överlåtas och må förty ej för
gäld tagas i mät.

27 §.

Den som på grund av åliggande i tjänst eller anställning för försäkringsinrättnings
eller försäkringsrådets räkning har eller haft att taga befattning
med uppgift, handling eller undersökning som i 19 § sägs, vare förbjudet att
röja yrkeshemlighet, och må han ej heller, där det ej kan anses påkallat i tjänstens
eller anställningens intresse, yppa driftanordning eller affärsförhållande
vid arbetsställe, i avseende å vilket han har eller haft att taga sådan befattning.

28 §.

Konungen äger under förutsättning av ömsesidighet träffa överenskommelse
med främmande stat om tillämpning av denna lag eller den främmande statens
lag i fall, då arbetsgivare i den ena staten inom den andra bedriver verksamhet
i vilken arbetare användes.

29 §.

De närmare föreskrifter, som, utöver vad denna lag och andra av Konung och
riksdag givna författningar innehålla, finnas erforderliga för lagens tillämpning,
meddelas av Konungen eller efter Konungens bemyndigande av försäkringsrådet
eller riksförsäkringsanstalten.

Besvär.

30 §.

1 mom. Över beslut av försäkringsinrättning rörande ersättning eller eljest
rörande tillämpning av någon i denna lag given bestämmelse må klagan föras
hos försäkringsrådet genom besvär, som skola ingivas till riksförsäkringsanstalten
eller i betalt brev med allmänna posten vara till anstalten inkomna senast
å trettionde dagen efter det klaganden av beslutet erhållit del, den dag
oräknad då sådant skett. Har överklagade beslutet fattats av riksförsäkringsanstalten,
skall anstalten skyndsamt till försäkringsrådet överlämna besvären
jämte eget yttrande, innehållande uppgift huruvida och i vilken mån besvären
må hava föranlett rättelse i beslutet, ävensom övriga handlingar i ärendet. Har
beslutet fattats av sjukkassa, skall anstalten skyndsamt från kassan infordra
sådant yttrande som nyss är sagt jämte handlingarna i ärendet samt därefter
tillika med eget utlåtande till försäkringsrådet överlämna samtliga handlingar.

Har klaganden ingivit eller insänt besvären direkt till försäkringsrådet, må
den omständigheten, där besvären inom besvärstidens utgång kommit försäkringsrådet
tillhanda, ej föranleda, att besvären icke upptagas till prövning.

2 mom. Den som önskar ändring i allmän föreskrift, som på grund av denna
lag meddelats av riksförsäkringsanstalten, äger därom göra framställning hos
försäkringsrådet.

236

Eungl. Maj:ts proposition nr 109.

3 mom. Försäkringsrådet äger, ändå att klagan icke förts eller framställning
gjorts, till prövning upptaga ärende som i denna paragraf avses.
Försäkringsrådets beslut meddelas kostnadsfritt.

Över försäkringsrådets beslut må klagan ej föras.

Straff bestämmelser. ,

31 §.

1 mom. Underlåter arbetsgivare eller arbetsföreståndare att fullgöra något
av vad honom i avseende å anmälan om olycksfall i arbete lagligen åligger, eller
försummar någon att ställa sig till efterrättelse vad i 19 § är föreskrivet, straffes
med böter.

Lämnar någon i uppgift som enligt denna lag skall avgivas veterligen oriktigt
meddelande, straffes med böter från och med tjugufem till och med etttusen
kronor, där ej å förseelsen straff är i allmänna strafflagen utsatt.

Gör någon sig skyldig till förseelse som i 27 § avses, straffes med böter
från och med tjugufem till och med ettusen kronor. Sker det för att göra
skada eller begagnar han sig av sin kännedom om yrkeshemligheten, driftanordningen
eller affärsförhållandet till egen eller annans fördel, då må till fängelse
dömas. Framgår av omständigheterna, att han om yrkeshemligheten, driftanordningen
eller affärsförhållandet erhållit kännedom å tid, då han ej
hade att taga befattning med uppgift, handling eller undersökning som i 19 §
sägs, eller att yppandet av driftanordningen eller affärsförhållandet ej kunnat
medföra skada för det företag som bedrevs å arbetsstället, må ansvars- eller
ersättningsskyldighet icke åläggas honom. Å förseelse varom nu är sagt må
allmän åklagare tala allenast efter angivelse av målsäganden.

2 mom. Böter som ådömas enligt denna lag tillfalla riksförsäkringsanstalten.
Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän
strafflag.

Frivillig olycksfallsförsäkring.

32 §.

1 mom. Arbetsgivare vare berättigad att i riksförsäkringsanstalten försäkra
dels i anstalten försäkrad arbetare för olycksfall utom arbete, dels ock
annan arbetare än i denna lag avses för olycksfall i eller utom arbete.

Har sådan försäkring ägt rum, skall vad i denna lag finnes stadgat i tilllämpliga
delar lända till efterrättelse.

2 mom. Avtal om försäkring till högre ersättningsbelopp än i denna lag
stadgas må ej avslutas av riksförsäkringsanstalten.

Övergångsbestämmelser.

33 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1927, från och med vilken dag lagen
den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete skall upphöra

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

237

att gälla; dock skall sistnämnda lag äga tillämpning beträffande ersättningsanspråk,
som grundas på olycksfall vilket inträffat före denna lags ikraftträdande,
samt i fråga om skyldighet att erlägga å tiden därförinnan belöpande avgifter
enligt 15 och 16 §§ i den äldre lagen.

34 §.

Från och med tiden för denna lags ikraftträdande övertager riksförsäkringsanstalten
hela den verksamhet, som jämlikt lagen den 5 juli 1901 (nr 39) angående
ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete samt förenämnda lag
den 17 juni 1916 utövas av den nuvarande anstalten, evad denna verksamhet
avser tid före eller efter nämnda tidpunkt.

35 §.

Vad i 234 och 237 §§ i lagen den 25 maj 1917 (nr 257) om försäkringsrörelse
sägs om inländskt försäkringsbolag skall, i fråga om övertagande av försäkringar
av livräntor enligt förutnämnda lagar den 5 juli 1901 och den 17 juni
1916, i tillämpliga delar gälla jämväl riksförsäkringsanstalten, och skall administrationsbo
som i 231 § i lagen om försäkringsrörelse omförmäles omfatta
jämväl livräntor, som varda fastställda under administrationstiden, i följd varav
fordringsrätt, varom i sista stycket av sistnämnda paragraf sägs, skall omfatta
jämväl kapitalvärdet av sådana livräntor.

Beträffande livränta, för vars utgivande anstalten i enlighet med vad nu
sagts övertagit ansvaret, skall anstalten i fråga om jämkning varom stadgas
i 13 § i lagen den 17 juni 1916 övertaga samma rättigheter och skyldigheter,
som tillkommit det bolag från vilket försäkringen övertagits.

36 §.

Riksförsäkringsanstalten äger att jämväl annorledes än i 34 och 35 §§ avses
med Konungens begivande övertaga bestämmande och utgivande av ersättning
som på grund av olycksfall skall utgivas av annan än anstalten.

BILAGOR A-F.

*

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

239

Bilaga A.

Av de inom socialdepartementet tillkallade sakkunniga
utarbetade lagutkast.

1) Utkast

till

lag om försäkring för olycksfall i arbete.

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Envar arbetare är, där ej nedan annorlunda stadgas, enligt denna lag försäkrad
för skada till följd av olycksfall i arbetet.

Såsom olycksfall i arbetet anses ock olycksfall vid färd till eller från arbetsstället,
där färden föranledes av och står i omedelbart samband med arbetsanställningen.

På grund av försäkringen utgående ersättningar bestridas genom försäkringsavgifter,
som erläggas av arbetsgivarna.

2 §.

I denna lag förstås med arbetare envar, som mot avlöning användes till arbete
för annans räkning utan att i förhållande till honom vara att anse såsom
självständig företagare, så ock envar, som för vinnande av yrkesutbildning utan
avlöning utför dylikt arbete. Med arbetsgivare förstås envar, för vilkens
räkning sådan arbetare användes till arbete, utan att mellan dem står någon
tredje person, vilken såsom självständig företagare åtagit sig att ombesörja
arbetets utförande.

Såsom arbetare enligt denna lag anses ej den, som utför arbetet i sitt hem
eller å arbetsställe, som av honom bestämmes, ej heller, där arbetet utföres
för allenast en arbetsgivares räkning, den arbetsgivares hemmavarande barn
eller adoptivbarn och föräldrar eller adoptivföräldrar i förhållande till honom.

3 §•

Försäkringen äger rum i en för hela riket gemensam försäkringsanstalt, riksförsäkringsanstalten;
dock skall anstalten äga att med sjukkassa, som åtnjuter
statsbidrag, träffa avtal därom, att kassan skall inom sitt verksamhetsområde
eller viss del därav mot vederlag av anstalten på eget ansvar övertaga skyldigheten
att bestämma och utgiva i denna lag stadgade, å tiden till och med den
sextiotredje dagen efter inträffat olycksfall belöpande ersättningar till skadad
arbetare, med undantag av livräntor och i 6 § omförmälda särskilda hjälpmedel.

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 90 käft. (Nr 109). 16

240

Kungl. Maj:ls proposition nr 109.

Med försäkringsinrättning förstås i denna lag riksförsäkringsanstalten ävensom
sjukkassa, med vilken slutits sådant avtal, som i första stycket sägs.

4 §.

Besvär och framställningar, som i 30 § omförmälas, prövas av försäkringsrådet.

5 §•

Grunderna för riksförsäkringsanstaltens och försäkringsrådets organisation
och verksamhet bestämmas av Konung och riksdag.

Omkostnaderna för riksförsäkringsanstaltens verksamhet enligt denna lag bestridas
av arbetsgivarna genom tillägg till de i 1 § omförmälda försäkringsavgifter.

Omkostnaderna för försäkringsrådets verksamhet bestridas av statsmedel.

Ersättningar.

6 §•

1 m o m. Har arbetare skadats till följd av olycksfall i arbetet, skall han, så
länge av olycksfallet förorsakad sjukdom varar, på grund av försäkringen erhålla
erforderlig läkarvård jämte läkemedel, däri inbegripna andra till arbetsförmågans
höjande eller eljest till lindrande av menliga följder av olycksfallet
nödiga särskilda hjälpmedel, såsom kryckor, enklare konstgjorda lemmar, glasögon
och dylikt.

Kan vid sjukdom läkarvård ej utan oskälig omgång eller kostnad anskaffas,
må i stället annan lämplig vård beredas den skadade.

2 mom. I ersättning skall den skadade vidare erhålla:

1) om olycksfallet medfört sjukdom, som förorsakat förlust eller nedsättning
av arbetsförmågan under mera än tre dagar efter dagen för olycksfallet,
från och med dagen efter sistnämnda dag och så länge sjukdomen varar:

sjukpenning för varje dag, utgörande vid förlust av arbetsförmågan ett belopp,
bestämt i förhållande till den skadades årliga arbetsförtjänst på sätt nedan
angives (hel sjukpenning), och vid nedsättning av arbetsförmågan det lägre
belopp, som svarar mot nedsättningen, dock att sjukpenning ej utgår, där ej
arbetsförmågan blivit nedsatt med minst en fjärdedel; skolande hel sjukpenning
utgå med följande belopp, nämligen:

om den årliga arbetsförtjänsten ej uppgår till 675 kronor, med en krona,

om den årliga arbetsförtjänsten uppgår till 675 kronor men ej till 945 kronor,
med en krona 50 öre,

om den årliga arbetsförtjänsten uppgår till 945 kronor men ej till 1,215 kronor,
med två kronor,

om den årliga arbetsförtjänsten uppgår till 1,215 kronor men ej till 1,485
kronor, med två kronor 50 öre,

om den årliga arbetsförtjänsten uppgår till 1,485 kronor men ej till 1,755
kronor, med tre kronor,

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

241

om den årliga arbetsförtjänsten uppgår till 1,755 kronor men ej till 2,025
kronor, med tre kronor 50 öre,

om den årliga arbetsförtjänsten uppgår till 2,025 kronor men ej till 2,295
kronor, med fyra kronor,

om den årliga arbetsförtjänsten uppgår till 2,295 kronor men ej till 2,565
kronor, med fyra kronor 50 öre,

om den årliga arbetsförtjänsten uppgår till 2,565 kronor men ej till 2,835
kronor, med fem kronor samt,

om den årliga arbetsförtjänsten uppgår till eller överstiger 2,835 kronor, med
fem kronor 50 öre;

2) om olycksfallet, efter upphörande av därav förorsakad sjukdom, medfört
under längre eller kortare tid bestående förlust eller nedsättning av arbetsförmågan
:

a) livränta under tiden å ett årligt belopp, motsvarande vid förlust av arbetsförmågan
två tredjedelar av den skadades årliga arbetsförtjänst och vid nedsättning
av arbetsförmågan det lägre belopp, som svarar mot nedsättningen,
med tillägg av belopp, svarande mot den sannolika årliga kostnaden för förnyelse
av sådana särskilda hjälpmedel, som ovan nämnts; dock att vid förlust
av arbetsförmågan livräntan må, där den skadades tillstånd kräver särskild
vård, med hänsyn härtill bestämmas till högre belopp än nyss är nämnt,
likväl ej överstigande beloppet av den årliga arbetsförtjänsten, samt att livränta
ej utgår, där ej arbetsförmågan blivit nedsatt med minst en tiondel;

b) sådan behandling, som för höjande av arbetsförmågan må erfordras.

På därom av den skadade gjord ansökan må försäkringsrådet, där synnerliga
skäl äro för handen, besluta, att i stället för livränta eller del därav skall
till den skadade utgivas ett kapital för en gång, till belopp motsvarande högst
livräntans eller livräntedelens kapitalvärde enligt gällande beräkningsgrunder.

3 m o m. På grund av försäkringen skall jämväl gäldas kostnad för läkar -betyg eller annat intyg, som enligt vad därom må vara särskilt stadgat skall
insändas i sammanhang med anmälan om olycksfall i arbete eller som eljest
må erfordras för bedömande av förlust eller nedsättning av arbetsförmågan.

7 §•

Har olycksfallet medfört arbetarens död, skall i ersättning utgivas:

a) begravningshjälp med en tiondel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst,
dock ej med mindre än etthundra kronor;

b) livräntor till efterlevande, nämligen:

till änka eller änkling, när äktenskapet slutits före olycksfallet, en livränta
från dödsfallet, så länge livräntetagaren lever ogift, å ett årligt belopp, motsvarande
en fjärdedel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst;

till varje den avlidnes barn, som ej fyllt sexton år, evad det fötts inom eller
utom äktenskapet, eller adoptivbarn under nämnda ålder, som adopterats före
olycksfallet, en livränta från dödsfallet, till dess barnet uppnått samma ålder,
å ett årligt belopp, motsvarande en sjättedel av arbetsförtjänsten; samt

till den avlidnes fader eller moder, adoptivfader eller adoptivmoder eller, om

242

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

båda föräldrarna eller adoptivföräldrarna leva, till båda gemensamt, därest
de för sitt uppehälle varit av den avlidnes arbete väsentligen beroende, en livränta
å ett årligt belopp, motsvarande värdet av det underhåll de av den avlidne
åtnjutit, dock högst en fjärdedel av den avlidnes arbetsförtjänst.

Där livräntor till efterlevande skulle, för år räknat, sammanlagt överstiga
två tredjedelar av den avlidnes årliga arbetsförtjänst, skola de nedsättas till
detta belopp, så länge anledningen till dylik nedsättning fortfar, med iakttagande
av att livräntor till föräldrar eller adoptivföräldrar skola utgå efter livräntor
till efterlevande make och barn eller adoptivbarn samt att beträffande
sistnämnda livräntor nedsättning skall ske i förhållande till vad på envar livräntetagare
belöper.

Livränta till änkling skall ej utgå med mindre han för sitt uppehälle varit
av den avlidnas arbete beroende och må ej åtnjutas av änkling, som väsentligen
åsidosatt den honom gentemot hustrun åliggande försörjningsplikt eller väsentligen
åsidosätter sin försörjningsplikt mot makarnas barn eller adoptivbarn.
Skall på grund av försumlighet, som nu sagts, livränta till änkling ej utgå,
må försäkringsrådet besluta, att livräntan i stället skall utgå till den avlidnas
barn eller adoptivbarn, som ej fyllt sexton år.

Till änka eller änkling, som uppbär livränta och före fyllda sextio år ingår
nytt äktenskap, utgives ett kapital för en gång, motsvarande tre fjärdedelar
av den avlidnes årliga arbetsförtjänst.

8 §.

Vid bedömandet i vad mån viss kroppsskada åstadkommit nedsättning av arbetsförmågan
skall hänsyn tagas ej blott till skadans beskaffenhet och inverkan
på den skadades förmåga i allmänhet att försörja sig genom arbete utan
även till skadans inflytande på de särskilda färdigheter, som för drivande av
den skadades yrke må vara erforderliga, samt till den skadades ålder och kön.
Var den skadade vid olycksfallet behäftad med kroppsskada eller lyte, skall
hänsyn tagas jämväl därtill.

9 §•

Den årliga arbetsförtjänst, som i 6 och 7 §§ omförmäles, utgör hela den
avlöning ■—- vinstandelar, där sådana förekommit, inräknade — som den skadade
under ett år, räknat tillbaka från olycksfallet, åtnjutit av arbetsgivaren
i den verksamhet, i vilken olycksfallet inträffat. Har under längre eller kortare
tid av året den skadade icke av arbetsgivaren använts till arbete eller
kan avlöningen för någon tid av året på grund av bristfällig utredning eller
av annan anledning ej bestämmas, beräknas avlöning för den tid till belopp, som
med hänsyn till avlöningen i arbetsorten under motsvarande tid för en arbetare
med samma arbetsförmåga och med liknande arbete som den skadades vid
olycksfallet eller, där avlöningen för arbete inom den skadades yrke under sådan
tid måste antagas hava varit väsentligt högre, med hänsyn härtill eller
eljest med hänsyn till omständigheterna prövas skäligt. Lag samma vare, där
den skadade under någon tid av året på grund av tillfälligt övertidsarbete eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

243

annat särskilt förhållande åtnjutit väsentligt högre avlöning eller på grund av
sjukdom eller annan oförvållad anledning åtnjutit väsentligt lägre avlöning än
sådan arbetare, eller där vid tiden för olycksfallet hans arbetsförmåga redan
var nedsatt på grund av tidigare olycksfall i arbete, så ock där den skadade
för yrkesutbildning eller endast tillfälligtvis använts till det arbete, i vilket
olycksfallet inträffat.

Har den skadade ej fyllt aderton år, må vid bestämmande av livränta den
årliga arbetsförtjänsten ej beräknas till lägre belopp än som motsvarar den
arbetsförtjänst, som han med hänsyn till arten av sitt arbete vid tiden för
olycksfallet skäligen kan antagas hava kommit att åtnjuta vid nämnda ålder,
därest olycksfallet ej inträffat.

Utgå res avlöning helt eller delvis av naturaförmåner, uppskattas dessa förmåners
värde efter de i arbetsorten gällande priser eller efter andra grunder,
som finnas tillämpliga.

Överstiger den årliga arbetsförtjänsten tretusen kronor, tages det överskjutande
beloppet icke i beräkning. Understiger den årliga arbetsförtjänsten fyrahundrafemtio
kronor, skall den beräknas till detta belopp.

10 §.

Har olycksfallet uppsåtligen förorsakats av den skadade, utgår ej ersättning
enligt denna lag. Ej heller må, där olycksfall, som medfört den skadades död,
uppsåtligen eller av grovt vållande förorsakats av efterlevande, ersättning
utgå till denne.

11 §■

Har olycksfallet föranletts därav, att den skadade ej ställt sig till efterrättelse
gällande anordning eller föreskrift om åtgärder för undvikande av olycksfall,
och äro omständigheterna sådana, att han därigenom måste anses hava
gjort sig skyldig till grov vårdslöshet, eller har olycksfallet föranletts därav,
att den skadade varit av starka drycker berusad, må ersättning enligt 6 § skäligen
nedsättas.

Lag samma vare, där den skadade ej ställt sig till efterrättelse anordning
eller föreskrift om sjukhus- eller läkarvård, som givits på grund av denna
lag, så ock där genom försummelse av den skadade underrättelse om olycksfallet
i föreskriven ordning icke lämnats; dock må nedsättning av ersättningen
ej ske, såvida skadan ej väsentligen förvärrats därigenom, att den skadade i
följd av förseelsen kommit att sakna lämplig vård.

12 §.

Har någon, som är försäkrad enligt denna lag, under resa eller eljest blivit
borta samt har all underrättelse om honom upphört, och kan skäligen antagas,
att han omkommit till följd av olycksfall i arbetet, äger anhörig, som i 7 § b)
omförmäles, att uppbära livränta efter de i samma lagrum angående livräntor
till efterlevande stadgade grunder.

244

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Riksförsäkringsanstalten är berättigad att av sådan anhörig såsom villkor
för utbetalning av livränta fordra förklaring på heder och samvete, att han
saknar varje underrättelse om den försäkrade. I fråga om omyndig må sådan
förklaring infordras från förmyndaren.

Rätten till livränta upphör, därest den försäkrade finnes vara vid liv eller
hava avlidit av annan orsak än olycksfall i arbete.

13 §.

Är någon, som har rätt till sjukpenning eller livränta enligt denna lag, icke
svensk medborgare och är han ej i riket bosatt, äger försäkringsinrättningen att
med hans samtycke när som helst i stället för sådan ersättning till honom utgiva
ett kapital för en gång till belopp, motsvarande högst femtio och minst tjugu
procent av ersättningens kapitalvärde enligt de för riksförsäkringsanstalten
gällande beräkningsgrunder. Ersättningen må ock utan den ersättningsberättigades
samtycke utbytas mot kapital till belopp av femtio procent av kapitalvärdet.
Har utbyte av ersättning mot kapital ägt rum, är rätten till vidare
ersättning på grund av olycksfallet förfallen.

Har olycksfallet medfört döden och var den avlidne ej svensk medborgare och
ej i riket bosatt, utgår begravningshjälp enligt 7 § allenast om olycksfallet inom
tre månader medfört döden, samt livränta eller kapital enligt samma paragraf
till efterlevande, som ej är svensk medborgare, allenast om denne vid tiden för
olycksfallet var bosatt här i riket.

Från vad ovan i denna paragraf är föreskrivet äger Konungen under förutsättning
av ömsesidighet medgiva undantag för medborgare i viss stat.

14 §.

Vederbörande försäkringsinrättning äger rätt att när som helst och under
så lång tid, sådant finnes lämpligt, bereda den skadade vård å sjukvårdsanstalt.
Den skadade må dock ej utan sitt medgivande intagas å sjukvårdsanstalt, såvida
ej skadan enligt läkares intyg kräver vård å sådan anstalt. Har den
skadade intagits å sjukvårdsanstalt, äger försäkringsinrättningen att till betäckande
av kostnaden för vården avdraga högst hälften av sjukpenning, som
under tiden för vården till honom av inrättningen utgives.

Riksförsäkringsanstalten äger att, där så erfordras och lämpligen kan ske,
med den skadades samtycke bereda honom sådan yrkesutbildning, som må vara
ägnad att väsentligen öka hans förvärvsmöjligheter. (Eventuellt: Kostnaden
för sådan yrkesutbildning skall slutligen gäldas genom motsvarande nedsättning
av den skadades livränta, dock skall försäkringsrådet i synnerligen ömmande
fall äga förordna, att kostnaden skall stanna å anstalten.)

Riksförsäkringsanstalten äger ock att under viss tid i stället för livränta
eller del därav bereda livräntetagare, som är hemfallen åt dryckenskap, ersättning
i naturaförmåner samt åt livräntetagare, som därtill samtycker, bereda
uppehälle å ålderdomshem, barnhem eller annan dylik anstalt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

245

15 §•

1 m o m. Är beträffande arbetare, som användes till arbete av staten eller
kommun, arbetsgivaren enligt annan lag eller särskild författning eller på
grund av egen utfästelse skyldig att vid skada till följd av olycksfall i arbete
utgiva understöd, såsom avlöning, pension eller annat underhåll, eller
skall till sådan arbetare eller hans efterlevande pension eller begravningshjälp
utgå från kassa eller pensionsinrättning, då skall, därest på grund av
understödet arbetsgivaren enligt 18 § 2 mom. erhållit lindring i försäkringsavgiften,
från ersättning, som utgives enligt denna lag, avdragas vad i anledning
av olycksfallet för motsvarande ändamål av arbetsgivaren, kassan
eller pensionsinrättningen utgives för tid, under vilken ersättningen utgår; dock
må, i fråga om understöd från kassa eller pensionsinrättning, sådant avdrag
äga rum endast om arbetsgivaren helt och hållet eller till minst en tredjedel
bidragit till bestridande av kostnaden för understödet och ej ske med större
belopp än som svarar mot arbetsgivarens bidrag.

2 m o m. Är arbetsgivare pliktig att vid skada till följd av olycksfall i
arbete bekosta läkarvård och läkemedel, och har han på grund därav erhållit
lindring i försäkringsavgiften, skall, i den mån förpliktelsen av arbetsgivaren
fullgöres, ersättning i sådant hänseende ej utgå från lörsäkringsinrättning.

3 mom. Är arbetsgivare i annat fall än i 1 och 2 mom. avses skyldig att
vid skada till följd av olycksfall i arbete utgiva sådant understöd, som i 1
mom. omförmäles, eller bekosta läkarvård och läkemedel, vare arbetsgivaren
berättigad att, i den mån han fått vidkännas kostnader i nämnda hänseenden,
av försäkringsinrättningen ur den till ersättningstagaren utgående ersättningen
återfå motsvarande belopp.

4 m o m. Såsom understöd enligt denna paragraf anses ej pensionstillägg
eller understöd enligt lagen om allmän pensionsförsäkring eller understöd
från sjömanshus eller annat dylikt, allenast för behövande avsett understöd.

Beredes den skadade genom understödet naturaförmåner, såsom bostad, fritt
uppehälle eller dylikt, beräknas det belopp, som skall avdragas från ersättning
eller av ersättning återgäldas till arbetsgivaren, efter de i arbetsorten gällande
priser för dessa förmåner eller efter andra grunder, som finnas tilllämpliga.

IG §.

1 in o in. Sedan försäkringsinrättningen erhållit underrättelse om olycksfallet,
skall inrättningen, ändå att ansökan om ersättning ej blivit gjord, besluta
om de åtgärder, som för den skadades vård må vara av nöden, samt bestämma
den ersättning, som enligt denna lag skall utgivas.

Kan ej med ledning av inkomna handlingar eller eljest erhållna upplysningar
genast avgöras, huruvida ersättning bör utgå, skall, om sannolika skäl därtill
finnas, ersättning ändock provisoriskt utgivas. Kan ej med ledning av erhållna
upplysningar beloppet av sjukpenning, livränta eller begravningshjälp genast
bestämmas, utgives provisoriskt skäligt belopp. Ersättning, som enligt vad

246

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

nu är sagt blivit provisoriskt bestämd, utgives utan återbetalningsskyldighet,
därest sedermera ersättningen bestämmes till lägre belopp eller ersättning finnes
icke böra utgå.

Kan ej genast avgöras, från vilken försäkringsinrättning ersättningen bör
utgå, skall riksförsäkringsanstalten på därom gjord framställning besluta om
åtgärder för den skadades vård samt utgiva ersättning enligt denna lag.

2 mom. Inträder, sedan ersättning till den skadade blivit av försäkringsinrättningen
bestämd, väsentlig förändring i de förhållanden, vilka voro avgörande
för ersättningens bestämmande, eller har efter nämnda tidpunkt den
skadades förvärvsmöjligheter i följd av genomgången yrkesutbildning väsentligen
ökats, må jämkning i ersättningen äga rum. Sådan jämkning må dock
ej avse ersättning, som belöper å tiden före den dag, då ansökan därom gjorts,
eller, där jämkning utan ansökan beslutats av inrättningen, före dagen för
beslutet.

3 mom. Beslut om ersättning skall så fort ske kan meddelas den ersättningsberättigade
och utan hinder av förd klagan tillsvidare lända till efterrättelse.

17 §.

1 m o m. Begravningshjälp ävensom kapital enligt 6, 7 och 13 §§ utbetalas så
fort ske kan samt sjukpenning för varje kalendervecka å veckans sista dag.
Livränta utbetalas för varje månad, räknat från den dag rätten till livräntan
inträtt, å månadens första dag, utan återbetalningsskyldighet för månad, under
vilken rätten till livräntan upphört eller livräntan minskats; dock skall riksförsäkringsanstalten
beträffande tiden för utbetalning av livräntetillägg, varom
i 6 § 2 mom. förmäles, äga meddela sådana bestämmelser, som må anses lämpliga
för vinnande av säkerhet, att tillägget användes för det därmed avsedda
ändamålet. Sjukpenning och livränta må ock, med ersättningstagarens samtycke
och utan återbetalningsskyldighet, utbetalas för längre betalningsterminer
än ovan är sagt. Uppkommer vid bestämmande av belopp, som skall utbetalas,
bråktal av öre, utföres beloppet med närmast högre antal ören.

Angående sättet för utbetalning av ersättning förordnas av Konungen.

2 m o m. Har ersättningstagaren ej före utgången av året näst efter det, under
vilket ersättningsbelopp skolat utbetalas, vare sig uppburit beloppet eller hos
försäkringsinrättningen påfordrat utbetalning av detsamma, är rätten till beloppets
utfående förverkad.

Försäkringsavgifter.

18 §.

1 m o m. Avgift för försäkring enligt denna lag skall, evad försäkringen
omfattar en eller flera arbetare, av riksförsäkringsanstalten bestämmas till
belopp, som med hänsyn till arbetets farlighet i allmänhet och till de särskilda
förhållanden, under vilka det bedrives, efter försäkringstekniska grunder prövas
vara erforderligt för betäckande av den risk, som försäkringen avser,

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

247

med tillägg motsvarande omkostnaderna för försäkringen, i vilka skola inräknas
å försäkringen belöpande andel i riksförsäkringsanstaltens förlust i
anledning därav, att försäkringsavgifter icke bliva av arbetsgivare erlagda.

Angående avgiftens bestämmande i visst fall stadgas i 20 § i lagen om
riksförsäkringsanstalten.

2 m o m. År arbetsgivare, kassa eller pensionsinrättning skyldig att utgiva
understöd, för vilket enligt 15 § 1 mom. avdrag må göras, eller är arbetsgivare,
som i regel under året sysselsätter flera än sju arbetare, skyldig att vid
skada till följd av olycksfall i arbete bekosta läkarvård och läkemedel, nedsättes
försäkringsavgiften med det belopp, som motsvarar minskningen i försäkringsrisken;
dock må, i fråga om annan arbetsgivare än staten, sådan lindring
ej äga rum med mindre arbetsgivaren det begär och tillika, där så finnes
erforderligt, för fullgörande av sina förpliktelser ställer säkerhet, som av
riksförsäkringsanstalten godkännes.

3 m o m. Användes arbetare till arbete av två eller flera arbetsgivare gemensamt,
svara arbetsgivarna för försäkringsavgiften för det arbete en för
alla och alla för en.

19 §.

Arbetsgivaren är pliktig att när som helst på därom framställd begäran till
försäkringsrådet eller försäkringsinrättning lämna sådan uppgift om arbetet
och de förhållanden, under vilka det bedrives, samt om arbetarnas antal, arbetstid
och avlöningsförhållanden, som må erfordras för bestämmande av försäkringsavgift
eller ersättningsbelopp.

I övrigt är envar pliktig att, på begäran, till försäkringsrådet eller försäkringsinrättning
lämna uppgift, som må erfordras för bedömande, huruvida
han är att anse såsom arbetsgivare enligt denna lag.

Försäkringsinrättning äger att, i den mån sådant ma vara nödigt för bestämmande
av försäkringsavgifter eller ersättningsbelopp, taga del av arbetsgivares
avlöningslistor och förteckningar. Riksiörsäkringsanstalten äger ock
att för sådant ändamål hos myndighet, som enligt gällande föreskrifter utövar
tillsyn å arbetsgivarens verksamhet, påfordra eller, där särskild skyndsamhet
är av nöden, ävensom i fråga om verksamhet, för vilken tillsynsmyndighet
ej finnes, själv företaga undersökning av de förhållanden, under vilka
arbetet bedrives. Enahanda befogenheter, som i detta stycke nämnts, tillkomma
jämväl försäkringsrådet.

20 §.

1 m o m. Grunderna för beräkning av försäkringsavgifter och premiereserv
för försäkring enligt denna lag fastställas av Konungen.

2 mom. Riksförsäkringsanstaltens beslut om försäkringsavgifts belopp
skall, även där beloppet blivit allenast provisoriskt bestämt, utan hinder av
förd klagan tillsvidare lända till efterrättelse. Vinnes nedsättning i eller befrielse
från avgift, återbetalas vad för mycket blivit erlagt.

Angående tid och sätt för erläggande av försäkringsavgifter bestämmes av

248

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Konung och riksdag. Avgifter, som icke på föreskrivet sätt blivit erlagda,
indrivas i den ordning, som för indrivning av resterande kronoutskylder är
stadgad.

Anmälan och undersökning om olycksfall.

21 §.

Varder arbetare, som i denna lag avses, skadad till följd av olycksfall i arbetet,
skall arbetsgivaren eller den, som å hans vägnar förestår arbetet, ofördröjligen
därom underrättas. Där ej läkarvård av försäkringsinrättningen beredes
den skadade, är lian skyldig att underkasta sig vård eller föreskrift
av läkare, som ma tillkallas av arbetsgivaren eller arbetsföreståndaren.

22 §.

1 mom. Där olycksfallet medfört eller skäligen kan antagas medföra påföljd,
som enligt 6 eller 7 § föranleder ersättning, åligger det arbetsgivaren
eller arbetsföreståndaren att, sedan han från den skadade eller eljest erhållit
underrättelse om olycksfallet, ofördröjligen därom göra anmälan i den ordning
Konungen bestämmer.

2 mom. Polismyndigheten i orten skall så fort ske kan föranstalta om undersökning
rörande olycksfallet, där sådan undersökning begäres av försäkringsinrättningen
eller försäkringsrådet, samt till inrättningen eller rådet insända
protokoll över undersökningen; begäres ej polisundersökning, hålles undersökning
allenast om polismyndigheten finner sådan nödig.

Med polismyndighet avses i denna lag å landet landsfiskal samt i stad magistrat,
stadsstyrelse, poliskammare eller polismästare.

23 §.

Försäkringsinrättning ävensom försäkringsrådet äga att, till vidare utredning
i ärende rörande tillämpning av någon i denna lag given bestämmelse,
låta vid allmän domstol avhöra vittnen eller sakkunniga.

Särskilda bestämmelser.

24 §.

Äger någon rätt till ersättning enligt denna lag, är han ej därav hindrad att
göra gällande det anspråk på skadestånd utöver ersättningen, som i följd av
olycksfallet må tillkomma honom enligt allmän lag eller särskild författning.

Vad försäkringsinrättningen enligt denna lag utgivit äger inrättningen söka
åter av arbetsgivare, som uppsåtligen förorsakat skadan, eller av annan, som
skadan vållat eller ock oberoende av vållande enligt lag är skyldig att utgiva
skadestånd, där den andre ej själv drabbats av olycksfallet och på grund därav
är berättigad till ersättning enligt denna lag. På grund av vad i detta stycke

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

249

sägs skall inrättningen dock äga att återkräva allenast vad ersättningstagaren
ägt av den skadeståndspliktige utbekomma.

25 §.

Slutes avtal om ersättning enligt denna lag, annorledes än i 13, 14 eller 17 §
sägs, är avtalet utan verkan mot den ersättningsberättigade.

26 §.

Rätt till ersättning enligt denna lag kan icke överlåtas och må förty ej för
gäld tagas i mät.

27 §.

Den, som på grund av åliggande i tjänst eller anställning för försäkringsinrättnings
eller försäkringsrådets räkning bar eller haft att taga befattning
med uppgift, handling eller undersökning, som i 19 § sägs, vare förbjudet att röja
yrkeshemlighet, och må han ej heller, där det ej kan anses påkallat i tjänstens
eller anställningens intresse, yppa driftanordning eller affärsförhållande vid
arbetsställe, i avseende å vilket han har eller haft att taga sådan befattning.

28 §.

Konungen äger under förutsättning av ömsesidighet träffa överenskommelse
med främmande stat om tillämpning av denna lag eller den främmande statens
lag i fall, då arbetsgivare i den ena staten inom den andra bedriver verksamhet,
i vilken arbetare användes.

29 §.

De närmare föreskrifter, som, utöver vad denna lag och andra av Konung och
riksdag givna författningar innehålla, finnas erforderliga för lagens tillämpa
ning, meddelas av Konungen eller efter Konungens bemyndigande av försäkringsrådet
eller riksförsäkringsanstalten.

Besvär.

30 §.

1 m o m. över beslut av försäkringsinrättning rörande ersättning eller eljest
rörande tillämpning av någon i denna lag given bestämmelse må klagan föras
hos försäkringsrådet genom besvär, som skola ingivas till riksförsäkringsanstalten
eller i betalt brev med allmänna posten vara till anstalten inkomna senast
å trettionde dagen efter det klaganden av beslutet erhållit del, den dag oräknad,
då sådant skett. Har överklagade beslutet fattats av riksförsäkringsanstalten,
skall anstalten skyndsamt till försäkringsrådet överlämna besvären
jämte eget yttrande, innehållande uppgift, huruvida och i vilken mån besvären
må hava föranlett rättelse i beslutet, ävensom övriga handlingar i ärendet. Har

250

Kungl. May.ts proposition nr 109.

beslutet fattats av sjukkassa, skall anstalten skyndsamt från kassan infordra
sådant yttrande, som nyss är sagt, jämte handlingarna i ärendet samt därefter
tillika med eget utlåtande till försäkringsrådet överlämna samtliga handlingar.

Har klaganden ingivit eller insänt besvären direkt till försäkringsrådet, må
den omständigheten, där besvären inom besvärstidens utgång kommit försäkringsrådet
tillhanda, ej föranleda, att besvären icke upptagas till prövning.

2 mom. Den, som önskar ändring i formulär, som fastställts av riksförsäkringsanstalten,
eller i annan allmän föreskrift, som på grund av denna lag
meddelats av anstalten, äger därom göra framställning hos försäkringsrådet.

3 mom. Försäkringsrådet äger, ändå att klagan icke förts eller framställning
gjorts, till prövning upptaga ärende, som i denna paragraf avses.

4 m o m. Över försäkringsrådets beslut må klagan ej föras.

Straffbestämmelser.

31 §.

1 mom. Lnderlåter arbetsgivare eller arbetsföreståndare att fullgöra något
av vad honom i avseende å anmälan om olycksfall i arbete lagligen åligger, eller
försummar någon att ställa sig till efterrättelse vad i 19 § är föreskrivet, straffes
med böter.

Lämnar någon i uppgift, som enligt denna lag skall avgivas, veterligen oriktigt
meddelande, straffes med böter från och med tjugufem till och med etttusen
kronor, där ej å förseelsen straff är i allmänna strafflagen utsatt.

Gör någon sig skyldig till förseelse, som i 27 § avses, straffes med böter
från och med tjugufem till och med ettusen kronor. Sker det för att göra
skada eller begagnar han sig av sin kännedom om yrkeshemligheten, driftanordningen
eller affärsförhållandet till egen eller annans fördel, då må till fängelse
dömas. Framgår av omständigheterna, att han om yrkeshemligheten,
driftanordningen eller affärsförhållandet erhållit kännedom å tid, då han ej
hade att taga befattning med uppgift, handling eller undersökning, som i 19 §
sägs, eller att yppandet av driftanordningen eller affärsförhållandet ej kunnat
medföra skada för det företag, som bedrevs å arbetsstället, må ansvars- eller
ersättningsskyldighet icke åläggas honom. Å förseelse, varom nu är sagt, må
allmän åklagare tala allenast efter angivelse av målsäganden.

2 m o m. Böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla den i 19 § i lagen om
riksförsäkringsanstalten omförmälda fond. Saknas tillgång till böternas fulla
gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

Frivillig olycksfallsförsäkring.

32 §.

1 mom. Arbetsgivare vare berättigad att i riksförsäkringsanstalten försäkra
dels i anstalten försäkrad arbetare för olycksfall utom arbete, dels ock
annan arbetare än i denna lag avses för olycksfall i eller utom arbete.

Kung!. Maj:ts proposition nr 109.

251

Har sådan försäkring ägt rum, skall vad i denna lag finnes stadgat i tilllämpliga
delar lända till efterrättelse.

2 mom. Avtal om försäkring, som i denna lag avses, till högre ersättningsbelopp
än i lagen stadgas må ej avslutas av riksförsäkringsanstalten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1927, från och med vilken dag lagen
den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete skall upphöra att gälla;
dock att ersättningsanspråk, som grundas på olycksfall, vilket inträffat före
denna lags ikraftträdande, bedömes enligt den äldre lagen.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum, som
ersatts genom bestämmelse i den nya lagen, skall hänvisningen anses gälla den
nya bestämmelsen.

2) Utkast

till

lag om riksförsäkringsanstalten.

Biksförsäkringsanstaltens uppgifter och allmänna organisation.

1 §•

Riksförsäkringsanstalten har till ändamål att bedriva den försäkringsverksamhet
och handlägga de ärenden, som enligt lagen den .... 1926 om försäkring
för olycksfall i arbete ankomma på anstalten.

Riksförsäkringsanstalten åligger därjämte

1) att bedriva verksamhet och handlägga ärenden, som på grund av hittills
meddelade bestämmelser ombesörjts av den förutvarande riksförsäkringsanstalten
;

2) att bedriva verksamhet och handlägga ärenden, som i övrigt enligt beslut
av Konung och riksdag varda till anstalten överlämnade; samt

3) att mot vederlag, beräknat i enlighet med av Konungen fastställda grunder,
övertaga utgivande av livränta, som i enlighet med stadgande i lagen den
17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete utgives av annan än anstalten.

Anstalten har vidare att i enlighet med vad därom må vara särskilt stadgat
upprätta och utgiva den officiella statistiken angående olycksfall i arbete.

Inom området för anstaltens verksamhet skall anstalten tillhandagå verk,
myndigheter och domstolar med de upplysningar och det biträde, som av dem
äskas.

2 §.

Riksförsäkringsanstaltens angelägenheter omhänderhavas av dels en jämlikt
bestämmelserna i nästföljande paragraf sammansatt stämma (riksförsäkringsstämman)
och dels en på sätt i denna lag sägs utsedd styrelse.

252

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Riksförsäkringsstämman.

3 §.

Riksförsäkringsstämman består av trettio ledamöter, vilka utses:

sexton ledamöter av Konungen;

sju ledamöter av föreningar eller korporationer, representerande arbetsgivarna;
samt

sju ledamöter av föreningar eller korporationer, representerande arbetarna.

Konungen bestämmer vart fjärde år vilka sammanslutningar, representerande
arbetsgivarna och arbetarna, som under den följande fyraårsperioden
skola äga utse ledamöter i stämman.

Konungen förordnar en av de av honom utsedda ledamöterna att vara stämmans
ordförande samt en annan av nämnda ledamöter att vid förfall för ordföranden
fullgöra dennes uppgifter.

4 §.

Ledamot av riksförsäkringsstämman utses för en tid av fyra år, räknade
från och med den 1 januari året näst efter det, under vilket han utsetts.

Årligen avgå fyra bland de av Konungen utsedda ledamöterna. Av de arbetsgivarna
och arbetarna representerande ledamöterna avgå inom vardera
gruppen under de tre första åren av en fyraårsperiod två samt under det fjärde
året en ledamot, allt i den ordning Konungen bestämmer.

Avgår ledamot före utgången av den tid, för vilken han blivit utsedd, skall
i den ordning, i vilken den avgångne utsetts, ny ledamot i hans ställe utses
för återstående del av samma tid.

5 §•

Ledamot av riksförsäkringsanstaltens styrelse eller tjänsteman i anstalten
må ej vara ledamot av riksförsäkringsstämman. Utses ledamot av stämman
till styrelseledamot eller antages han till tjänsteman i anstalten, skall han
därigenom anses hava avgått ur stämman.

6 §.

Ledamot av riksförsäkringsstämman skall vara svensk medborgare och hava
uppnått tjugufem års ålder. Ej må sådant uppdrag innehavas av den,
som är omyndig,

som är i konkurstillstånd eller vars egendom, utan att vara avträdd till
konkurs, förvaltas för borgenärers räkning,

som är förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas eller eljest på
grund av honom adömd straffpåföljd icke må utöva allmän befattning eller
genom utslag, vilket ännu icke vunnit laga kraft, är dömd till straffpåföljd,
varom sist förmäles, eller som är under framtiden ställd för brott, vilket kan
medföra sådan påföljd, eller

som blivit dömd ovärdig att föra annans talan inför rätta.

253

Kung!,. Maj:ts proposition nr 100.

7 §•

Ledamot av riksförsäkringsstämman åtnjuter av riksförsäkringsanstaltens
medel dagtraktamente för den tid, då stämman sammanträder ock som åtgår för
resa till och från sammanträde, ävensom resekostnadsersättning, allt enligt de
grunder, som vid varje tid gälla för ledamot av riksdagen. Ordföranden och
vice ordföranden äga ock av anstaltens medel uppbära arvode med belopp, som
fastställes av Konungen.

8 §.

Riksförsäkringsstämman skall

1) på sätt i 10 § sägs välja ledamöter av anstaltens styrelse samt besluta
angående deras arvode;

2) på sätt i 13 § sägs utse revisorer och besluta angående deras arvode;

3) fastställa balansräkning;

4) besluta angående ansvarsfrihet för styrelsen;

5) avgiva yttrande i de ärenden, som för sådant ändamål varda av Konungen
till stämman hänskjuta ;

6) besluta i ärenden, som av styrelsen överlämnas till stämman; samt

7) behandla anstaltens angelägenheter rörande förslag, som minst en månad
före sammanträde med stämman hos styrelsen anmälas av ledamot av stämman;
dock skall stämman ej äga vare sig att vidtaga ändring i av styrelsen
fastställd försäkringsavgiftstariff eller besluta i fråga om försäkringsavgift
för viss försäkring eller om ersättning i visst fall.

9 §•

1 mom. Riksförsäkringsstämman sammanträder till ordinarie sammanträde
i Stockholm årligen å dag i oktober, som styrelsen äger bestämma.

Å ordinarie sammanträde skola förekomma de i nästföregående paragraf
under 1)—4) avsedda ärenden.

2 mom. Styrelsen äger, då den finner lämpligt, kalla stämmans ledamöter
till extra sammanträde. Sådant sammanträde skall ock, där det påfordras
av minst tre av revisorerna eller minst sju av stämmans ledamöter, av styrelsen
utsättas att äga rum inom en månad efter det påfordrandet skett.

Å extra sammanträde må ej fattas beslut i ärende, som icke angivits i kallelsen
till sammanträdet.

3 mom. Angående tid och sätt för kallelse till sammanträde äger stämman
besluta.

4 mom. Stämman är ej beslutför med mindre tjuguen ledamöter, därav
minst elva bland de av Konungen utsedda, äro tillstädes.

5 mom. Såsom stämmans beslut gäller den mening, om vilken de flesta
röstande förena sig.

Vid lika röstetal skall val avgöras genom lottning men i andra frågor den
mening gälla, som biträdes av stämmans ordförande.

Val skall ske med slutna sedlar.

254

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Riksförsäkringsanstaltens styrelse.

10 §.

1 mom. Riksförsäkringsanstaltens styrelse skall bestå av minst fyra och
högst sex av riksförsäkringsstämman valda ledamöter jämte i den ordning här
nedan i 12 § stadgas utsedd chef för anstalten; dock skall styrelsen vid behandling
av frågor rörande förvaltning av de anstaltens fonder, som omförmälas i
17 § 1 mom. och 19 §, vara sammansatt på sätt i nästföljande paragraf angives.

Styrelseledamöterna, med undantag av anstaltens chef, jämte två ersättare
för dem väljas å ordinarie sammanträde med riksförsäkringsstämman för tiden
intill nästa ordinarie sammanträde. Ersättare skall icke inträda i tjänstgöring
i annat fall än då styrelseledamot avgår före utgången av den tid, för vilken
han blivit utsedd.

Styrelseledamot må, ändå att den tid, för vilken han blivit utsedd, ej gått
till ända, genom beslut av stämman skiljas från uppdraget.

2 mom. Styrelsen utser inom sig ordförande och vice ordförande.

3 mom. Styrelsen skall hava sitt säte i Stockholm.

11 §•

Vid behandling av frågor rörande förvaltning av de riksförsäkringsanstaltens
fonder, som omförmälas i 17 § 1 mom. och 19 §, skall styrelsen bestå av
anstaltens chef, två av de av riksförsäkringsstämman valda styrelseledamöterna,
vilka för sådant ändamål utses av stämman, samt fyra på det finansiella
området erfarna personer, vilka jämte ersättare för envar av dem av Konungen
förordnas för fyra år i sänder.

Vid förfall för någon av förstnämnda tre styrelseledamöter skall annan av
de av riksförsäkringsstämman valda styrelseledamöterna inträda i den förhindrades
ställe. Vid förfall för någon av de av Konungen förordnade styrelseledamöterna
inträder den för honom förordnade ersättaren eller, därest
jämväl denne är förhindrad, annan av Konungen förordnad ersättare.

De av Konungen förordnade styrelseledamöterna äga att av anstaltens medel
uppbära arvode med belopp, som Konungen bestämmer.

12 §.

1 mom. Styrelsen åligger att i enlighet med gällande lag och författning
samt de särskilda föreskrifter, som må vara av riksförsäkringsstämman meddelade,
handhava den omedelbara ledningen av riksförsäkringsanstaltens verksamhet;
och har styrelsen därutinnan särskilt att

1) företräda anstalten i alla de hänseenden, sådant ej förbehållits riksförsäkringsstämman;
ägande styrelsen, där ej annorlunda stadgas, att för visst
ärende eller visst slag av ärenden uppdraga åt anstaltens chef eller annan
att fullgöra vad sålunda åligger styrelsen; dock skall styrelsen ej äga att å
annan överlåta befogenhet, som avses under 2), 4), 5) och 11) här nedan;

Kungl. Maj:ts proposition nr 109. 255

2) utse anstaltens chef och träffa avtal med denne om hans anställningsoch
lönevillkor;

3) bestämma angående antagande och entledigande av anstaltens personal
samt angående dess anställnings- och lönevillkor;

4) antaga grunder för beräkning av försäkringsavgifter och premiereserv;

5) fastställa tariffer för försäkringsavgifter i anstalten enligt lagen om
försäkring för olycksfall i arbete samt bestämma angående den ordning, i vilken
avvikelse från fastställda tariffer må äga rum (specialtariffering) ;

6) före den 1 september varje år till revisorerna avgiva berättelse angående
anstaltens förvaltning jämte vinst- och förlusträkning samt balansräkning för
det förflutna året, särskilt för varje verksamhetsgren, med iakttagande av att
all verksamhet, som omförmäles i 17 § 1 mom., anses såsom en verksamhetsgren:

7) före den 15 september varje år till riksräkenskapsverket insända behöriga
huvudböcker för nästföregående år för de grenar av anstaltens verksamhet,
vilka helt eller delvis bekostas av allmänna medel, jämte tillhörande verifikationer
angående bestridda utgifter;

8) inom därför bestämd tid till Konungen inkomma med uppgift å de
anslagsäskanden och de framställningar i övrigt inom anstaltens verksamhetsområden,
som anstalten finner böra göras hos nästföljande års riksdag;

9) jämte sådan anmälan, som omförmäles i 22 § 2 mom., till Konungen överlämna
ett exemplar av under 6) här ovan omförmälda handlingar;

10) inom därför bestämd tid till Konungen inkomma med för riksdagens
revisorer avsedd redogörelse för förvaltningen av de till anstaltens disposition
ställda allmänna medel; samt

11) bestämma angående förvaltningen av de anstaltens fonder, som avses i
17 § 1 mom. och 19 § här nedan.

2 mom. Därest styrelsen består av fem ledamöter, är den beslutför, där
tre ledamöter äro tillstädes och om beslutet ense, och därest styrelsen består
av sex eller sju ledamöter, om fyra äro tillstädes och om beslutet ense.

Ärende, som ankommer på styrelsen, må likväl ej företagas till avgörande,
med mindre att, såvitt ske kunnat, samtliga styrelseledamöter erhållit tillfälle
att deltaga i ärendets behandling.

Såsom styrelsens beslut gälle den mening, om vilken vid sammanträde de
flesta röstande förena sig, men vid lika röstetal den mening, som biträdes av
ordföranden vid sammanträdet.

Revision.

13 §.

Styrelsens förvaltning och riksförsäkringsanstaltens räkenskaper skola
granskas av fyra revisorer, vilka utses, en, som skall uppfylla gällande villkor
för behörighet att vara aktuarie vid livförsäkringsbolag, för ett år i sänder
av Konungen efter förslag av försäkringsinspektionen, en av de ledamöter i
Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 sand. 90 höft. (Nr 109). 17

256

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

riksförsäkringsstämman, som representera arbetsgivarna, en av de ledamöter i
stämman, som representera arbetarna, och en av stämmans övriga ledamöter.

Sistnämnda tre revisorers uppdrag avser tiden till nästa ordinarie sammanträde
med stämman.

Den av Konungen utsedde revisorn äger att av anstaltens medel uppbära
arvode med belopp, som av Konungen bestämmes.

14 §.

1 mom. Styrelsen skall bereda revisor tillfälle att när som helst inventera
riksförsäkringsanstaltens kassa och övriga tillgångar samt granska anstaltens
alla böcker, räkenskaper och andra handlingar; och må av revisor begärd upplysning
angående förvaltningen ej av styrelsen förvägras.

Enahanda skyldighet åligger styrelsen jämväl i förhållande till riksdagens
revisorer.

2 mom. Vid fullgörande av sitt uppdrag hava de av ledamöter av riksförsäkringsstämman
utsedda revisorerna att ställa sig till efterrättelse de särskilda
föreskrifter, som av stämman meddelas och ej avse inskränkning i deras
i lag stadgade befogenheter eller eljest strida mot lag eller författning.

3 mom. Revisorerna skola för varje år över granskningen avgiva en av dem
underskriven berättelse, som skall överlämnas till styrelsen minst två veckor
före ordinarie sammanträde med stämman. Inom samma tid skola revisorerna
till styrelsen återställa förvaltningsberättelsen, vinst- och förlusträkningen
samt balansräkningen.

Balansräkning och fonder.

15 §.

Riksförsäkringsanstaltens räkenskaper skola föras och avslutas för kalenderår.

16 §.

Beträffande upprättande av balansräkning för riksförsäkringsanstalten skall
vad som jämlikt lagen den 25 maj 1917 om försäkringsrörelse i sådant hänseende
gäller för ömsesidigt försäkringsbolag i tillämpliga delar lända till
efterrättelse.

17 §.

1 mom. I riksförsäkringsanstaltens balansräkning för anstaltens försäkringsverksamhet
enligt lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada
till följd av olycksfall i arbete, lagen den 17 juni 1916 om försäkring för

olycksfall i arbete samt lagen den.......... 1926 i samma ämne skall under

benämningen försäkringsfond såsom skuld upptagas det för den tidpunkt, som
balansräkningen avser, beräknade värdet av anstaltens ansvarighet

1) på grund av redan inträffade försäkringsfall (er sättning sreserv) ; samt

2) på grund av löpande försäkringar (premiereserv).

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

2o7

2 mom. Angående fonder, tillhörande annan av anstalten bedriven verksamhet
än i 1 mom. avses, gäller vad därom är särskilt stadgat.

18 §.

1 mom. Ett belopp motsvarande den i föregående paragraf omförmälda
försäkringsfonden skall redovisas i

1) obligationer, som utfärdats eller garanterats av staten;

2) allmänna hypoteksbankens eller konungariket Sveriges stadshypotekskassas
obligationer;

3) fordringsbevis, utfärdade av riksbanken eller annan bank, vars reglemente
blivit av Konungen fastställt;

4) obligationer eller andra skuldförbindelser, utfärdade eller garanterade
av svensk kommun, som till lånets upptagande eller garanterande erhållit
Konungens tillstånd;

5) skuldförbindelser, för vilka anstalten äger säkerhet genom inteckning,
till förmånsrätten liggande inom två tredjedelar av senast fastställda taxeringsvärdet,
i fast egendom, vars åbyggnad är brandförsäkrad i något med
vederbörligen fastställd bolagsordning försett brandförsäkringsbolag inom
riket;

6) sådana av enskilda järnvägar eller industriella inrättningar utfärdade
obligationer, utländska statsobligationer och andra värdehandlingar, som till
sin art och till den säkerhet de erbjuda kunna anses jämförliga med några av
de under 1—5 nämnda;

7) skuldförbindelser, utfärdade av centralkassa för jordbrukskredit, vilken
vunnit godkännande från det allmännas sida;

8) påförda, ej erlagda försäkringsavgifter, dock högst nio tiondelar av berörda
oguldna avgifters sammanlagda belopp;

9) lån till företag, som äro ägnade att i olycksfallsförsäkringens intresse
förebygga förlust eller nedsättning av arbetsförmåga eller att höja arbetsförmågan
hos de försäkrade och som anses erbjuda nöjaktig säkerhet; samt

10) fastigheter, vilka med Konungens medgivande förvärvas för användning
till förebyggande av förlust eller nedsättning av arbetsförmåga eller till höjande
av arbetsförmågan hos i anstalten försäkrade arbetare eller till inrymmande
av för anstaltens verksamhet erforderliga lokaler.

2 mom. Av det i 1 mom. avsedda belopp skall minst en tiondel redovisas
på sätt där under 1) omförmäles, högst en tiondel redovisas på sätt under 6)
angives, högst en fyrtiondel på sätt under 9) sägs samt högst en tjugondei på
sätt under 10) angives.

3 mom. Utan hinder av vad i denna paragraf stadgas må till skyddande
av fordran å offentlig auktion eller fondbörs inköpas egendom, som är för
fordringen utmätt eller pantsatt. Egendom, vilken sålunda till skyddande av
fordran inköpts, skall åter avyttras så snart lämpligen kan ske.

258

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

19 §.

Å verksamhet som i 17 § 1 mom. sägs uppkommande vinst skall avsättas till
säkerhetsfond. Å verksamheten uppstående förlust skall i första hand täckas
av nämnda fond.

20 §.

Pinnas riksförsäkringsanstaltens tillgångar, härflytande från verksamhet,
som i 17 § 1 mom. sägs, enligt fastställd balansräkning icke motsvara dess
skulder på grund av samma verksamhet, försäkringsfonden inberäknad, skola
de i 18 § 1 mom. första stycket i lagen den .... 1926 om försäkring för
olycksfall i arbete omförmälda avgifter så bestämmas, att bristen kan beräknas
bliva täckt inom lämpligt antal år, dock högst tio.

Talan mot styrelsen.

21 §.

Å ordinarie sammanträde med riksförsäkringsstämman skall balansräkning
med de rättelser och tillägg, som må finnas erforderliga, fastställas ävensom
frågan om beviljande av ansvarsfrihet åt styrelsen för den tid förvaltningsberättelsen
omfattar företagas till avgörande; dock skall, där så påfordras av
minst sju ledamöter av stämman, med balansräknings fastställande eller med
frågan om ansvarsfrihets beviljande anstå till fortsatt sammanträde å viss dag,
minst fyra och högst åtta veckor därefter. Utöver nämnda tid vare uppskov ej
medgivet.

Varder talan å styrelsens förvaltning under den tid förvaltningsberättelsen
omfattar ej anställd inom ett år från det berättelsen framlades å sammanträde
med stämman, vare så ansett, som om ansvarsfrihet blivit styrelsen beviljad.

Utan hinder därav att ansvarsfrihet beviljats må sådan talan å förvaltningen,
som grundas därå att styrelseledamot begått brottslig handling, kunna
mot honom anställas, där ej ansvarsfriheten uppenbarligen avsett även den
handling.

Särskilda bestämmelser.

22 §.

1 mom. Angående omkostnaderna för riksförsäkringsanstaltens verksamhet
enligt lagen den . .. 1926 om försäkring för olycksfall i arbete stadgas i 5
och 18 §§ i samma lag.

2 mom. Omkostnaderna för anstaltens verksamhet i övrigt skola, i den mån
anstalten icke för övertagande och bedrivande av viss verksamhet erhållit ersättning
en gång för alla, bestridas av statsmedel.

Sedan balansräkning blivit fastställd, åligger det styrelsen att ofördröjligen
till Konungen göra anmälan, innefattande uppgift, särskilt för varje verksam -

Kungl. Maj:ts proposition nr 109. 259

hetsgren, om de omkostnader för föregående år, vilka sålunda skola bestridas
av statsmedel.

Konungen låter utanordna den ersättning, som i angivna hänseenden skall
tillkomma anstalten.

23 §.

Riksförsäkringsanstaltens tillgångar, härflytande från dess försäkringsverksamhet
för olycksfall i arbete må icke användas för ändamål, som uppenbarligen
äro för den verksamhet främmande.

24 §.

Därest vid upphörande av riksförsäkringsanstaltens försäkringsverksamhet
för olycksfall i arbete överskott skulle förefinnas, bestämmes av Konung och
riksdag, huru med det överskott skall förfaras.

Finnes vid upphörande av samma verksamhet brist, skall densamma gäldas
av statsmedel.

25 §.

Riksförsäkringsanstalten svare i mål, för vilka ej annorlunda genom lag
stadgats, inför Stockholms rådstuvurätt.

26 §.

Riksförsäkringsanstalten äger att av vederbörande myndigheter erhålla de
upplysningar, det biträde och den handräckning, som för anstaltens verksamhet
erfordras och av myndigheterna lagligen må lämnas.

27 §.

Hos riksförsäkringsanstalten skola vara anställda minst en tjänsteman, som
uppfyller de för behörighet att vara aktuarie vid livförsäkringsbolag gällande
villkor, en ombudsman, som fullgjort vad författningarna föreskriva i fråga
om dem, som må nyttjas i domarämbeten, samt minst en läkare.

3) Utkast

till

lag om ändrad lydelse av 1 och 6 §§ i lagén den 29 juni 1917
om försäkringsrådet. 1

1 §•

Försäkringsrådet skall bestå av minst nio ledamöter.

Två av ledamöterna skola representera arbetsgivarna och två arbetarna.
Dessa ledamöter jämte tre suppleanter för en var av dem förordnas av Konungen
för två år i sänder efter förslag, som avgivas på sätt nedan stadgas.

260

Kungl. Maj ris proposition nr 109.

Två ledamöter, vilka skola äga beprövad erfarenhet inom det försäkringstekniska
området och av vilka åtminstone den ene därjämte skall uppfylla de
för behörighet att vara aktuarie vid livförsäkringsbolag gällande villkor, förordnas
av Konungen för viss tid. För envar av nu nämnda ledamöter förordnar
Konungen för enahanda tid jämväl suppleant, som skall uppfylla samma
behörighetsvillkor som vederbörande ledamot.

Övriga ledamöter, av vilka en skall vara rådets chef, utnämnas omedelbart
av Konungen. Minst två av dem skola vara lagkunniga män, vilka fullgjort
vad författningarna föreskriva dem, som må nyttjas uti domarämbeten.

6 §.

I prövning och avgörande av ärende, som avser beloppet av försäkringsavgift
enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete, skola deltaga de
ledamöter, som representera arbetsgivarna, de ledamöter, som avses i 1 §
tredje stycket, samt en lagfaren ledamot, som avses i 1 § fjärde stycket. Är
ärendet av större vikt, skola i dess behandling deltaga ytterligare två av de
ledamöter, som avses i 1 § fjärde stycket.

Övriga ärenden, som enligt omförmälda lag skola behandlas av försäkringsrådet,
prövas och avgöras av fem ledamöter, så ock av fyra, där de äro
om slutet ense. Av dessa ledamöter skall en vara representant för arbetsgivarna
och en för arbetarna samt de övriga vara ledamöter, som avses i 1 §
fjärde stycket, och bland dem minst en vara lagfaren.

I behandling av viktigare ärende, som avses i andra stycket eller ärende av
allmän betydelse skola deltaga minst sju ledamöter, av vilka två skola vara
representanter för arbetsgivarna och två representanter för arbetarna, samt
av de övriga minst två vara lagfarna.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1927.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

261

Bilaga B.

Grundlinjer för besparingskommittens förslag rörande olycksfallsförsäkringen.

(Ur besparingskommitténs betänkande sid. 157—168).

Ersättning för olycksfall i arbete är enligt en uppfattning, som numera allmänt
vunnit erkännande, att betrakta såsom en del av produktionskostnaderna
och bör såsom sådan bäras av arbetsgivaren. Enligt den i vårt land nu gällande
lagen av år 1916, vilken ålägger arbetsgivaren att taga försäkring mot
olycksfallsrisken, lämnar staten bidrag endast till en del av förvaltningskostnaderna,
av vilka staten för närvarande bestrider inemot hälften. Kostnaderna
för försäkringens prestationer skola däremot principiellt täckas av arbetsgivarna.
Av sistnämnda kostnader beröres staten endast i sin egenskap.av arbetsgivare
samt, i mindre utsträckning, såsom garant åt riksförsäkringsanstalten
i de fall, där arbetsgivaren på grund av obestånd eller eljest underlåter
att fullgöra sina ekonomiska förpliktelser enligt lagen. Olycksfallsförsäkringen
intager således i avseende å kostnadsfördelningen en annan ställning än övriga
grenar av socialförsäkringen.

Ehuru sålunda möjligheterna till besparing i statens utgifter för olycksfallsförsäkringen
närmast sammanhänga med formerna för försäkringens förvaltning,
har kommittén dock ansett sig böra upptaga till behandling även vissa
frågor rörande själva försäkringen, framför allt försäkringens omfattning. Indirekt
inverka dessa på förvaltningskostnaderna.

Av redogörelsen i första avdelningen framgår, att genom 1916 års lag för- Försäksäkringen
i vårt land fått större omfång än i de flesta andra länder. Därest en
inskränkning i olycksfallsförsäkringslagens omfattning skall äga rum, kan ens°^g0
detta ske antingen genom att viss verksamhet avskiljes från ersättningslagstiftningen
över huvud eller genom att själva försäkringsformen för ersättningspliktens
fullgörande övergives i större eller mindre grad.

I förstnämnda avseende torde det kunna ifrågasättas att låta lagstiftningen
omfatta allenast sådan verksamhet, som utgör »rörelse» i arbetarskyddslagens
mening, det vill säga verksamhet, som av arbetsgivaren utövas i ändamål att bereda
företagaren vinning eller utkomst. Härigenom skulle bland annat husliga
sysslor eller andra göromål, som någon utför i egenskap av enskild tjänare,
uteslutas från ersättning vid olycksfall, varemot jordbruk allt fortfarande skulle
omfattas av lagstiftning med sådant syfte.

Att frångå själva försäkringsformen torde med avseende å jordbruket icke
vara tillrådligt, då erfarenheten visat, att olycksfallsrisken vid jordbruk ingalunda
är obetydlig, och ett stadgande om direkt ersättningsplikt med hänsyn till
eventuellt utgående livräntor skulle kunna medföra stora olägenheter både för
den ersättningsberättigade och arbetsgivaren. Att döma av förarbetena till 1916
års lag synes icke heller någon benägenhet för en sådan åtgärd vara för handen
hos jordbrukarna själva. Om försäkringsplikt och därmed rätt till ersättning
således fortfarande måste bibehållas med avseende på jordbruket, torde det
vara svårt att undantaga hushålls- och dylikt arbete, som utföres av. hos jordbrukare
anställda personer, från lagens tillämpning. Huruvida en viss syssel -

262

Eungl. Maj:ts proposition nr 109.

Karenstulens
längd.

sättning skall anses höra till jordbruk eller till husliga sysslor, kan ofta vara
mycket vanskligt att avgöra, och det skulle säkerligen framkalla många tvistigheter
och missnöje bland både arbetsgivare och arbetare, därest man försökte
göra en dylik åtskillnad.

Det kan emellertid ifrågasättas att med avseende å olycksfall i annat arbete,
som icke är att hänföra till »rörelse» och där olycksfallsrisken i regel
torde vara låg, låta arbetsgivaren undantagas från försäkringsplikt men
arbetaren bibehållas vid sin rätt till ersättning. Tanken kunde genomföras antingen
på det sätt, att arbetsgivaren ålades direkt ersättningsplikt, eller sålunda,
att försäkringsformen bibehölles i förhållande till arbetaren, men kostnaden för
försäkringen lades på staten eller de övriga arbetsgivarna. Mot den förra utvägen
talar framför allt, att man icke härvid bereder den ersättningsberättigade
trygghet för att utfå den ekonomiskt viktigaste ersättningen, livränta vid invaliditet
eller dödsfall. Det senare förslaget torde grunda sig på den föreställningen,
att förvaltningskostnaderna för försäkring av ifrågavarande icke-företagare
skulle stå i disproportion till själva försäkringsvärdet. En specialundersökning,
som kommittén låtit verkställa och för vilken närmare redogörelse
Jämnas i det följande, visar, att så knappast torde vara förhållandet. Något tillräckligt
skäl föreligger således icke att i denna del frångå den allmänna principen
att varje arbetsgivare bör bära sin egen risk.

På grund av det anförda har kommittén icke ansett sig kunna föreslå någon
ändring i försäkringens omfattning sådan denna är bestämd i 1916 års lag.

Det förefaller emellertid icke uteslutet, att lagens tillämpningsområde blivit
utvidga! i vissa fall genom tolkningen av de grundläggande begreppen arbetare,
arbetsgivare och olycksfall i arbete, rörande vilka tvivelsmål alltid kunna förekomma.
I den mån så kan hava skett, har kommittén dock ej ansett detta
böra föranleda en ändrad avfattning, vilken lätt torde framkalla nya tvivelsmål
i fråga om själva gränsfallen, utan blott sökt genom organisationen av de
beslutande myndigheterna vinna trygghet för enhetliga avgöranden i enlighet
med lagens innebörd. I

I fråga om karenstidsbestämmelserna i gällande lag, enligt vilka under en tid
av 35 dagar efter olycksfallet sjukdomsersättningar icke skola av försäkringsinrättningarna
obligatoriskt utgivas, vill kommittén här anföra följande.

Skälen till att en karenstid infördes voro dels, att de kortvariga olycksfallen
antogos komma att vålla försäkringsinrättningarna oproportionerliga kostnader
och^svårigheter i avseende å förvaltning och kontroll, och dels att karenstiden
ansågs lämpligen höra vara föremål för sjukförsäkringsverksambeten. Enligt
lagen fingo emellertid olycksfallsförsäkringsinrättningarna åtaga sig frivillig
försäkring för karenstiden. Arbetsgivarna, i synnerhet de större, hava också
i stor utsträckning begagnat sig av denna möjlighet. Av samtliga under år
1920 inträffade olycksfall hava sålunda icke mindre än 75 % varit frivilligt karensförsäkrade.

_ Olägenheterna ur kontroll-- och administrativ synpunkt utgöra fortfarande
hinder för ett fullständigt borttagande av karenstiden. Däremot torde den nyss
angivna omfattningen av den frivilliga försäkringen giva stöd för karenstidens
inskränkning. Efter övervägande av dessa förhållanden har kommittén ansett
sig böra förorda en inskränkning av karenstiden från 35 till 14 dagar. För den
sålunda förkortade karenstiden skulle olycksfallsförsäkringens centrala organ
ej heller få meddela frivillig försäkring. Det skulle emellertid vara tillåtet för
arbetsgivarna att teckna försäkring för karenstiden i statsunderstödd sjukkassa
under förutsättning av dess tillsynsmyndighets medgivande och även, såsom för
närvarande är fallet, att i vanligt försäkringsbolag försäkra sina arbetare för
karenstiden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

26 3

Beträffande ersättningarna under karenstiden gäller enligt 1916 års lag, att Sjukpensjukpenning
skall utgivas av arbetsgivaren med belopp, som beror på storleken ning linjer
av den pensionsavgift, som påförts den skadade. Att ifrågavarande sjukpenning karenstiden.
gjorts beroende av den skadades pensionsavgift, härleder sig från behovet av
enkla grunder för beräkning av sjukpenningen under den tid, då arbetsgivaren
själv har att svara för ersättningen. Bestämmelsen har emellertid enligt verkställd
utredning medfört, att sjukpenningen under karenstiden i genomsnitt
blivit avsevärt lägre än under därpå följande sjukdomstid, och ofta även i övrigt
lett till egendomliga resultat för den skadade. Därest karenstiden inskränkes
till så kort tid som 14 dagar, anser kommittén, att ersättningsbestämmelserna
utan olägenhet kunna ytterligare förenklas. I detta syfte föreslår kommittén,
att under nämnda karenstid sjukpenning skall utgå med vissa fixerade belopp,
så att1 till skadad manlig arbetare om 18 års ålder eller däröver utgives 2.50
kronor och till kvinnlig arbetare i samma åldersgrupp 2 kronor. Arbetare under
18 år skulle erhålla, manliga 2 kronor och kvinnliga 1.50 kronor. Dessa belopp
hava valts så, att totalkostnaden för sjukpenning under de 14 första dagarna
efter olycksfallet skulle bliva ungefär densamma som för motsvarande tid enligt
nuvarande system.

Kommittén har ovan omnämnt, att enligt kommitténs förslag sjukkassa skulle Sjukpenfå
meddela frivillig försäkring för olycksfall i arbete under karenstiden. Så- ning efter
som närmare framgår av det följande, föreslår emellertid kommittén även, att enstiden.
sjukkassa skulle få giva försäkring jämväl för tiden 15—63 :e dagen efter
olycksfallet. Härvid har bland annat den svårigheten mött, att de nuvarande bestämmelserna
angående beräkning av sjukpenning efter karenstidens utgång äro
jämförelsevis svåra att tillämpa; en viss brist på enhetlighet vid tolkningen av
desamma torde under lagens hittillsvarande giltighetstid hava gjort sig märkbar.
Då vidare ett tillämpande av ifrågavarande bestämmelser redan från och
med 15 :e dagen efter olycksfallet beräknas medföra en kostnadsökning av omkring
360,000 kronor per år, föreslår kommittén förenklade grunder för bestämmande
av sjukpenning efter karenstidens utgång, medförande något minskade
ersättningsbelopp.

För närvarande utgår sjukpenning efter karenstiden1 med två tredjedelar av
en trehundrasextiofemtedel av den årliga arbetsförtjänsten. Till undvikande
av att man vid beräkning av sjukpenningen skall behöva noggrant bestämma
den årliga arbetsförtjänsten, föreslår kommittén, att arbetsförtjänsterna indelas
efter en 8-gradig skala med bestämd sjukpenning för varje intervall, lägst
0.75 kronor och högst 4 kronor per dag. Oaktat förslaget beräknats medföra
någon reduktion av den sjukpenning, som enligt nu gällande grunder utgår
efter karenstiden, kan en kostnadsökning av omkring 110,000 kronor väntas
uppstå, i följd av att de föreslagna nya grunderna för sjukpenningens beräkning
under tiden 15 :e—35 :e dagen efter olycksfallet medföra väsentligt högre
ersättningar än enligt nuvarande bestämmelser. Nyss angivna ökning har beräknats
på grundval av den fördelning av sjukdagarna, som framgår av 1918
års statistik.

En tillfredsställande organisation av den sociala olycksfallsförsäkringen bör Alternativ
enligt kommitténs uppfattning uppfylla bland annat följande villkor. Dels för olycksmåste
garantier finnas för att de skadades rättsanspråk bliva riktigt bedömda. ,.p,qensS<ordels
bör åt arbetsgivarna, vilka bestrida försäkringskostnaderna, lämnas till- ,janisaiion.
fälle att organisera administrationen så praktiskt och ekonomiskt fördelaktigt
som möjligt, dels bör slutligen organisationen vara så beskaffad, att en nära
samverkan befrämjas mellan olycksfallsförsäkringen och de Övriga socialför- 1

1 Vid fullständig arbetsoförmåga.

2G4

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

säkringsgrenarna samt yrkesinspektionen, varigenom även vinnes ökad möjlighet
att individualisera åtgärderna efter omständigheterna i varje särskilt fall.

De organisationsformer, under vilka social olycksfallsförsäkring hittills i allmänhet
administrerats, kunna anses tillhöra två huvudtyper, den ena, där försäkringen
är uppdelad på flera försäkringsinrättningar i konkurrens med varandra,
den andra, där försäkringen handhaves av en monopolanstalt.

Konkurrens torde i regel medföra den verkan, att priset, vilket på förevarande
område motsvaras av premierna, bringas ned genom att konkurrenterna
anstränga sig att minska sina kostnader. Vid den privata försäkringsverksamheten,
som ju är beroende av frivillig anslutning från de försäkrades sida, medför
konkurrensen tillika ett upplysningsarbete, som genom bolagens agenter i
samband med ackvisitionen bedrives inom alla folklager och som är av väsentlig
betydelse för försäkringens upprätthållande och utveckling.

Vad beträffar den obligatoriska olycksfallsförsäkringen bör däremot allt sådant
ackvisitionsarbete vara obehövligt, då den skadade redan på grund av
gällande lagbestämmelser skall vara försäkrad. I den mån försäkringsplikten
icke försummas, har således anskaffningsarbetet blott till följd eu övergång av
försäkringstagare från den ena inrättningen till den andra. Om en enda inrättning
handhar försäkringen, bortfalla direkta utgifter för agenter och anskaffningsarbete.
Därjämte böra försäkringsgöromålen genom att koncentreras till
en enda anstalt kunna utföras billigare än om de splittras på flera försäkringsinrättningar,
och det är åtminstone ovisst, om det privata initiativets förmåga
att spara kan i en obligatorisk försäkring uppväga dylika merkostnader.

En viss konkurrenskraft kan ernås genom att försäkringens prestationskostnader
på grund av tillbörlig lokal kontroll över ersättningarna (sjukkontroll,
iakttagande av invalidernas »reaktivering» etc.) kunna hållas lägre i en försäkringsinrättning
än i en annan, och i den mån så sker, är häremot intet att
invända, men det måste omsorgsfullt undvikas, att försäkringsinrättningarna
under konkurrensen bringas att överskrida gränsen för ett dylikt lojalt tillvaratagande
av sina intressen, till förfång för de försäkrades rättigheter.

Försäkringens uppdelning på flera inrättningar medför även en viss risk
för bristande enhetlighet vid tillämpningen av lagens bestämmelser, vilken icke
helt kan upphävas genom tillvaron av en statlig besvärs- och revisionsinstans.
Olägenheten härav bör visserligen icke överdrivas, men å andra sidan torde den
icke för rimliga kostnader kunna undanröjas genom en revision sinrättnings
obegränsade prövningsrätt, som även den har sina särskilda svårigheter.

En uppdelning av försäkringen på enbart fria privatanstalter, således med
borttagande av en statlig inrättning, där arbetarna subsidiärt äro försäkrade,
är särskilt svår att ordna, om ersättningen — såsom enligt den svenska lagen —
utgår även till hos mindre arbetsgivare anställda arbetare och försäkringsplikten
även gäller dessa. Ett i Finland nyligen utarbetat förslag att lägga ansvaret
för de mindre arbetsgivarnas ersättningsplikt på kommunerna torde icke ur
vare sig försäkrings- eller förvaltningskostnadssynpunkt vara tillfredsställande
och har ej heller i sitt hemland vunnit anslutning.

Ett system med flera anstalter torde också medföra olägenheter, då man vill
ordna samverkan med andra sociala försäkringsgrenar. Lämpliga lokala organ
för försäkringen kunna svårligen åstadkommas, om de skola underordnas en
splittrad central förvaltning, och dylika organ äro nödvändiga, därest kostnaderna
för försäkringen i mera avsevärd grad skola kunna sänkas. Vad i övrigt
särskilt beträffar den utomordentligt viktiga frågan om läkarvård åt de skadade
och samarbete med läkarkåren, är det med ett flertal fristående försäkringsinrättningar
svårare att få denna fråga ordnad på ett rationellt sätt än
om hela försäkringsverksamheten vore samlad på en hand.

Kungl. Mai:ts proposition nr 109.

2(55

Om man på grund av det anförda ville överlämna försäkringen till en statsrnonopolanstalt,
skulle otvivelaktigt yppa sig svårigheter, vilka icke få förbises
eller underskattas. Då det åligger arbetsgivarna att bekosta de ersättningar,
som utgå enligt olycksfallsförsäkringslagen, synes det obetingat vara skäligt,
att de själva få ordna försäkringens organisation, i den mån detta icke inkräktar
på de försäkrades rätt. Inom en statsmonopolanstalt skulle emellertid icke
arbetsgivarna kunna få utöva ett sådant inflytande på försäkringsadministrationen.

Och det torde icke kunna undvikas, att en dylik anstalt kommer att medföra
betydande risk för en tung förvaltning med benägenhet att stelna i givna former.
I en statsinstitution äro anpassningsmöjligheterna vid verksamhetens bedrivande
väsentligen kringskurna på grund av tvånget att i stort och smått följa
i detalj uppgjorda reglementen samt i följd av tjänstemännens oavsättlighet,
stelheten i avlöningssystemet och slutligen hänsynen i befordringsfrågor till i
många fall praktiskt ofruktbara formella meriter.

Vad kommittén nu anfört är ingalunda att fatta som någon anmärkning mot
riksförsäkringsanstalten, där tvärtom enligt kommitténs mening åstadkommits
mycket erkännansvärda resultat i fråga om organisation och anpassning efter
de betydande krav, som tillämpningen av olycksfallsförsäkringslagen ställt på
ämbetsverket. Arbetsbesparande anordningar och metoder hava i stor utsträckning
kommit till användning, varigenom administrationskostnaderna kunnat i
väsentlig grad nedbringas. Skälen till att kommittén icke funnit sig böra förorda
en statsmonopolanstalt såsom handhavare av försäkringen ligga emellertid
hos de brister, vilka synas vara förbundna med det såsom ämbetsverk organiserade
statsföretaget och vilka ingen praktisk anpassning helt kan undanröja.

Man skulle vidare kunna taga under övervägande en sådan anordning av försäkringens
organisation, att en monopolanstalt av helt privaträttslig karaktär
finge handhava försäkringen, men att skadeersättningarna bestämdes av en
statlig myndighet. Härvid kunde antingen samtliga ersättningar eller ock endast
ersättningar på grund av invaliditet och död bestämmas av nämnda statsinstitution,
medan frågor angående ersättningar under sjukdomstiden skulle
avgöras av monopolanstalten. Icke heller denna lösning anser kommittén böra
ifrågakomma. Landets arbetsgivare, i den mening olycksfallsförsäkringslagen
fattar detta begrepp, sakna en organisation, som skulle kunna åtaga sig uppgiften
utan fara för att minoriteter bland arbetsgivarna vid premieberäkning
in. m. bleve orättvist behandlade. Samarbetet med övriga socialförsäkringsgrenar
samt med yrkesinspektionen skulle ej kunna uppnå den av kommittén
avsedda effektiviteten, och den utveckling till mera individualiserad behandling
av olycksfallen, som kommittén anser önskvärd, skulle svårligen kunna genomföras.
Dessutom skulle den statliga myndigheten, om den finge årligen avgöra
samtliga skadeärenden, uppgående till över 50,000, draga avsevärda kostnader.

Då således såväl olycksfallsförsäkringens nuvarande organisation i vårt land Kommitténs
som övriga ovan ifrågasatta anordningar av den centrala försäkringsföryalt-,
ningen synas kunna göras till föremål för befogade invändningar, har kommittén wnsJ0,s a9-sökt att åstadkomma en ny organisationsform med monopolets fördelar, men
utan dess ovan anmärkta olägenheter.

I detta syfte föreslår kommittén, att den sociala olycksfallsförsäkringen överlämnas
till en inrättning av blandad karaktär, i vars högsta ledning såväl staten
som arbetsgivarna och de försäkrade arbetarna skulle vara representerade.

Försäkringsinrättningen bör enligt kommitténs mening vara organiserad efter
mönster av ett enskilt företag av bolagstyp. Dess högsta ledning skulle utövas
av en stämma, riksförsäkringsstämman, som bland annat skulle hava att utse

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

266

direktion. Direktionen och en av densamma tillsatt direktör skulle hava den
närmaste ledningen av försäkringsinrättningen. Dennas personal skulle icke
vara statsanställd, utan anställas och avlönas av försäkringsinrättningen.

I försäkringsinrättningen skulle samtliga arbetsgivare, som omfattas av
olycksfallsförsäkringslagen, vara skyldiga att hava sina arbetare försäkrade.
Inrättningen skulle själv i första hand få avgöra samtliga ersättnings- och övriga
försäkringsfrågor. För att icke på något sätt äventyra de skadades rätt
föreslår kommittén, att alla beslut i livränteärenden, vilka äro de ojämförligt
viktigaste bland ersättningsfrågorna, obligatoriskt skulle granskas av en av
Kungl. Maj :t tillsatt tjänsteman med byråchefs ställning. För att den åsyftade
samverkan mellan försäkringsinrättningen samt vissa institutioner av
rent statlig karaktär lättare skall komma till stånd, bör försäkringsinrättningen
ingå såsom en avdelning i ett nytt ämbetsverk, förslagsvis kallat riksförsäkringsverket.

Försäkringsrådet och riksförsäkringsanstalten skulle därmed upphöra; likaså
de ömsesidiga bolagens rätt att meddela försäkring enligt olycksfallsförsäkringslagen.
Med undantag för personalen inom försäkringsavdelningen skulle
riksförsäkringsverkets personal vara statsanställd i vanlig ordning.

Beträffande försäkringsrådets verksamhet har kommittén efter särskild utredning
kommit till den uppfattningen, att det skulle vara till fördel, om sådana
besvärsärenden, som. i genomsnitt för de rättssökande äro av relativt mindre betydelse,
såsom frågor rörande sjukersättning och begravningshjälp, kunde avskiljas
från de övriga och behandlas under mera förenklade former än dessa.
Besvären av nämnda slag skulle därför handläggas av en s. k. sjukhjälpsnämnd,
bestående av tre ledamöter, av vilka en skulle hava domarkompetens samt en
vara representant för arbetsgivarna och en representant för arbetarna.

Besvär över försäkringsavdelningens övriga beslut skulle få anföras hos en
så kallad riksförsäkringsnämnd, uppdelad på tre sektioner: en livräntesektion
för besvär över andra ersättningsbeslut än angående sjukersättning eller begravningshjälp
och sammansatt av tre personer med framstående skicklighet,
en såsom domare, en såsom läkare och en såsom försäkringstekniker, ävensom av
en representant för arbetsgivarna och en för arbetarna; en försäkringsteknisk
sektion för besvär över beslut rörande premiesatser och andra avgiftsfrågor
och bestående av en jurist, två försäkringstekniker och en arbetsgivarrepresentant;
samt en juridisk sektion för besvär angående olycksfallsförsäkringslagens
tillämplighet och andra rättsfrågor samt bestående av tre jurister jämte en representant
för arbetsgivarna och en representant för arbetarna.

Föredragningen i sjukhjälpsnämnden skulle omhänderhavas av försäkringsavdelningens
tjänstemän.

I riksförsäkringsverket skulle vidare ingå en besvärsavdelning, vilken dels
skulle sköta föredragningen i riksförsäkringsnämnden, dels verkställa den ovannämnda
granskningen av försäkringsavdelningens livräntebeslut. Besvärsavdelningen
skulle förestås av den i det föregående omnämnde tjänstemannen i
byråchefs ställning.

_ Riksförsäkringsanstaltens göromål i anledning av 1901 års olycksfallsersättningslag
och uppgifter på grund av 1916 års olycksfallsförsäkringslag skulle,
liksom de ömsesidiga bolagens uppgifter på grund av olycksfallsförsäkringslagen,
överlämnas till försäkringsavdelningen, medan anstaltens övriga uppgifter
skulle handläggas av en särskild avdelning för allmänna ärenden.

Det nära sambandet mellan olycksfallsförsäkringens och yrkesinspektionens
arbetsområden har föranlett kommittén att i sitt förslag söka ernå samorganisering
i lämplig utsträckning mellan deras centrala myndigheter. Kommittén
föreslår sålunda, att socialstyrelsens byrå för arbetarskyddsärenden över -

Kungl. May.ts proposition nr 109. 267

flyttas till riksförsäkringsverket, där byrån skulle bilda en yrkesinspektionsavdelning.

Med hänsyn till att försäkringsavdelningen skulle erhålla så stor frihet som
möjligt att själv organisera sin verksamhet, har kommittén icke ansett sig böra
lämna förslag till avdelningens inre organisation. Försäkringsavdelningens
högsta ledning skulle såsom ovan nämnts utövas av riksförsäkringsstämman, i
vilken såsom förut antytts såväl arbetsgivarna som staten och de försäkrade
skulle representeras.

Mellan arbetsgivargrupperna inbördes torde deltagandet i riksförsäkringsstämman
böra avvägas i förhållande till respektive gruppers skadeersättningar.
Samtliga de ur försäkringssynpunkt viktigare grupperna böra bliva representerade
och ledamöterna utses av deras särskilda organisationer. En beräkning,
för vilken närmare redogöres i specialmotiveringen, har lämnat till resultat, att
en väl avvägd representation svårligen kan åstadkommas med ett mindre antal
än 18 arbetsgivarrepresentanter. För att tillförsäkra anstalten de försäkrades
fulla förtroende och tillika tillföra anstalten ökad sakkunskap böra i riksförsäkringsstämman
insättas representanter för staten och arbetarna, förslagsvis Q
för staten och 6 för arbetarna. Sammanlagda antalet representanter skulle således
bliva 30. Bland statens representanter skulle riksförsäkringsverkets chef
vara självskriven.

Grundtanken i kommitténs ovan skisserade organisationsförslag är, att samtidigt
som olycksfallsförsäkringens samverkan med övriga socialförsäkringsgrenar
och vissa statliga myndigheter tryggas, åt arbetsgivarna lämnas största
möjliga frihet att genomföra en enkel, praktisk och billig administration
av försäkringen, på samma gång som man genom monopoliseringen dels undviker
kostnaderna för en i detta fall ändamålslös konkurrens, dels tillgodogör sig
de fördelar ur administrationssynpunkt, som försäkringens koncentration till en
enda inrättning i flera avseenden innebär. Vidare har kommittén i sitt förslag
sökt åstadkomma, att full trygghet skall erhållas för ett ur social synpunkt sett
riktigt handhavande av olycksfallsförsäkringen. Behovet av samverkan med
vissa statliga myndigheter har kommittén, såsom förut anmärkts, sökt tillgodose
närmast genom att inordna den sociala olycksfallsförsäkringen i ett statens ämbetsverk.
Arbetsgivarnas intressen anser kommittén vara tillbörligt beaktade
genom den rörelsefrihet i fråga om arbetsorganisation och personalanställning,
som riksförsäkringsstämman, direktionen och den av den senare genom enskilt
avtal anställde chefen för försäkringsinrättningen skulle äga. För en socialt
sett tillfredsställande tillämpning av olycksfallsförsäkringslagen har kommittén
sökt åstadkomma tredubbla garantier. I försäkringsavdelningens stämma äro
såväl staten som de försäkrade arbetarna representerade. De obetingat viktigaste
ersättningsfrågorna, nämligen de, som röra livräntor, undergå obligatorisk
granskning genom därtill av staten utsedd person, och slutligen är^riksförsäkringsnämnden,
som i sista instans avgör alla mera betydelsefulla frågor, utrustad
med en i möjligaste mån ingående sakkunskap på de olika områden, som
beröras av den sociala olycksfallsförsäkringen. Enligt kommitténs mening torde
den av kommittén föreslagna organisationen jämväl skapa förutsättningar
för bättre samförstånd och smidigare samverkan mellan besvärsnämnderna a
ena sidan, besvärs- och försäkringsavdelningarna å den andra, än som för närvarande
förefinnes mellan försäkringsrådet och de olika försäkringsinrättningama.

Då kommittén principiellt är av den uppfattningen, att landets arbetsgivare
böra gälda samtliga de utgifter, som erfordras för en ur social synpunkt sett betryggande
tillämpning av olycksfallsförsäkringslagen, skola enligt kommitténs

Kostna derna.

268

Kungl. Maj:ts proposition nr 109

förslag arbetsgivarna genom sina bidrag till försäkringen få bestrida kostnaderna
för såväl försäkringsavdelningen som besvärsavdelningen och besvärsnämnderna.
De bidrag, som staten för närvarande lämnar till den sociala olycksfallsförsäkringen
och som huvudsakligen avse försäkringens administration,
skulle sålunda upphöra att utgå. -—• Enligt kommitténs beräkningar skulle,
därest kommitténs förslag antoges, uppstå en minskning i statsutgifterna (efter
beräkning, grundad på statens utgifter för ifrågavarande ändamål år 1923) av
omkring 1,310,000 kronor per år. Härvid skulle dock arbetsgivarnas årliga
kostnader för försäkringens förvaltning komma att ökas med 340,000 kronor.
Enligt kommitténs mening kommer emellertid sistnämnda merkostnad att inom
en mycket nära framtid minskas, sedan detaljerna i omorganisationsarbetet
hunnit ordnas.

Nationalekonomiskt sett skulle den av kommittén föreslagna omorganisationen
medföra en besparing i administrationskostnader av cirka 970,000 kronor.
Det måste emellertid framhållas, att, då för närvarande en stor del av riksförsäkringsanstaltens
och försäkringsrådets personal är placerad å ordinarie stat,
nu nämnda siffror å uppkommande besparingar icke omedelbart kunna uppnås.

Försäkringens prestationskostnader skulle genom kommitténs -— av försäkringsinrättningarnas
organisation oberoende -—• förslag till ändrad beräkning av
sjukpenningen efter 14-dagarskarenstidens utgång såsom ovan nämnts komma
att ökas med omkring 110,000 kronor för år.

Bedömandet Genomförandet av kommitténs omorganisationsförslag skulle emellertid enligt

Ctetsersätt- kommitténs mening medföra långt större möjligheter än för närvarande att dels

ningskrav. minska de egentliga försäkringskostnaderna, dels göra försäkringen socialt sett
mera effektiv. En fråga, som härvid står i förgrunden, är sättet för bedömningen
av invaliditetsgraden. Enligt 1901 års lag skedde invaliditetsbedömningen
mycket schematiskt. En och samma anatomiska förlust eller funktionsrubbning
medförde i regel fastställande av en och samma invaliditetsgrad,
oberoende av skadans inflytande på förvärvsförmågan i det individuella
fallet. Genom 1916 års lag torde hava avsetts att åstadkomma en mera individuell
anpassning. Detta kan emellertid knappast sägas hava skett i önskvärd
omfattning, utan det äldre invaliditetsschemat har i stor utsträckning blivit
tillämpat, vilket torde hava medfört, att icke sällan vid lindrigare olycksfall
högre ersättningar än skäligt utgivits, medan vid höggradig invaliditet skadan
kompenserats för lågt. Orsaken till att invaliditetsbedömningen fortfarande sker
väl schematiskt torde till icke ringa del ligga i försäkringens splittring på
flera inrättningar. För att icke inom de för närvarande tretton försäkringsanstalterna
skulle lämnas alltför stort utrymme för en subjektiv invaliditetsbedömning,
torde hos försäkringsrådet, som ju i sista hand utbildar praxis på
området, hava gjort sig gällande en tendens att erhålla mer påtagliga normer
för bedömningen. För en sådan tendens kan utan tvivel finnas ett visst fog,
när såsom för närvarande ersättningsfrågorna icke kunna behandlas fullt enhetligt,
men den åsyftade individualiseringen av de särskilda fallen har uteblivit.
Den nuvarande praxis medför även den synnerligen olyckliga verkan,
att försäkringsinrättningarna icke få tillräckligt intresse för att söka återställa
eller höja invalidernas arbetsförmåga.

Med den enhetlighet vid skaderegleringen, som kommitténs organisationsförslag
avser att möjliggöra, bör vid invaliditetsbedömningen i det individuella
fallet noggrannare hänsyn än hittills kunna tagas till den verkliga nedsättningen
i den skadades arbetsförmåga, varigenom, såvitt erfarenheterna från
vissa främmande länder utvisa, försäkringens kostnader sannolikt komma att
minskas, på samma gång som en individualiserad verksamhet för återställning
öppnar möjlighet för de skadade till en mera människovärdig tillvaro.

Eungl. Maj:ts proposition nr 109.

269

Genom kommitténs förut framställda plan, att på varje plats endast skulle
finnas en statsunderstödd sjukkassa, bortfaller splittringen i den lokala sjukkasseorganisationen.
Genom det förslag, kommittén nu framlägger angående
olycksfallsförsäkringen, upphör dennas uppdelning på ett flertal försäkringsanstalter.
De hittillsvarande yttre hindren för en närmare samverkan mellan
olycksfallsförsäkringen och sjukkassorna äro därmed avlägsnade.

Syftet med samarbetet är dels, att de skadades oförmåga till arbete underkastas
förbättrad kontroll, och dels, att de skadade snarast möjligt skola omhändertagas
och erhålla lämplig vård, varigenom utgifterna för försäkringens
prestationer böra kunna nedbringas. I samma riktning bör det av kommittén
förordade samarbetet mellan olycksfallsförsäkring och yrkesinspektion komma
att verka.

Kommittén föreslår nu, att sjukkassa, som av försäkringsavdelningen
och av sin tillsynsmyndighet prövas lämplig för uppgiften, skall vara skyldig
att åtaga sig att på egen risk -meddela försäkring för sjukdomsersättningar
enligt lagen, förslagsvis under 15 :e till och med 63 :e dagen efter olycksfallet.
Huruvida sjukkassorna i sådant fall vid sidan av denna lagligen fastställda
ersättning vilja åt medlem, som drabbats av sjukdom på grund av olycksfall,
utbetala särskild sjukhjälp från kassan, får bero på deras eget avgörande.
Efter hand som avdelningens samarbete med sjukkassorna utsträckes till allt
flera kassor, kommer antalet av de centralt behandlade olycksfallen härigenom
att betydligt nedgå. Redan innan samarbetet kommit i gång, skulle emellertid
efter den föreslagna förkortningen av karenstiden och därest karenstidsförsäkring
icke får meddelas av försäkringsavdelningen, antalet av avdelningen
behandlade olycksfall sannolikt icke komma att överstiga antalet av de olycksfall,
som för närvarande behandlas av försäkringsinrättningarna. För sjukkassans
åtagande skulle för dess räkning i samband med debitering av övriga
olycksfallsförsäkringsavgifter uttagas bidrag, jämväl täckande respektive förvaltningskostnader,
eller skulle sjukkassan eventuellt själv enligt en av försäkringsavdelningen
fastställd tariff debitera premier för risken och förvaltningsbestyret.

Sjukkassorna skulle givetvis även — i större utsträckning än för närvarande
sker — kunna göra tjänst i egenskap av ombud för försäkringsavdelningen, och
såsom sådana verkställa sjukkontroll, uppgöra och kontrollera arbetsgivarförteckningar
in. m.

Kommitténs förslag i fråga om olycksfallsförsäkringen innefattar endast
mindre principiella avvikelser från gällande olycksfallsförsäkringslag men det
avser att åstadkomma en lagtillämpning i närmare överensstämmelse med lagens
innehåll, en bättre övervakning av de skadade, framför allt genom samarbete
med sjukkassorna, en riktigare avpassning av ersättningen efter skadans
inverkan på försörjningsförmågan, ett positivt arbete för de skadades återställande
till hälsa, samt slutligen ökad samverkan mellan försäkring och arbetarskydd
i syfte att förebygga olycksfall. Det är genom dylika åtgärder,
som de avsevärda besparingarna stå att vinna, utan att försäkringens socialt
berättigade ändamål blir lidande. Ehuru förvaltningsorganisationen även i
denna gren av socialförsäkringen har en underordnad betydelse i jämförelse med
utgifterna för försäkringens prestationer, har kommittén föreslagit en genomgripande
förändring i den centrala organisationen för att dels möjliggöra de
nyss antydda reformerna i försäkringens handhavande och dels åstadkomma
förenklingar i förvaltningsapparaten med tillhjälp av det privata initiativet
samt därigenom befria förvaltningen från onödiga kostnader.

Det kommer sannolikt att dröja någon tid, innan förändringarna slagit igenom
i det allmänna medvetandet och innan samarbetet mellan organisationens

Olycksfallsförsäkringens
samarbete
med
sjukkassor.

270

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

olika delar lorsiggår utan slitningar och med fullt utbyte. Att verka i detta
syfte blir den viktigaste uppgiften för riksförsäkringsverkets och försäkringsavdelningens
blivande chefer. Efter övergångstiden bör det tagas upp till förnyat
övervägande, huruvida pensionsstyrelsen och riksförsäkringsverket kunna
ställas under samme chef, i vilkens hand då ledningen av hela socialförsäkringen
kommer att samlas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

271

Bilaga C.

P.

M.

rörande vissa kostnadsberäkningar för den sociala olycksfallsförsäkringen.

I sitt »Betänkande ock förslag angående försäkring för olycksfall i arbete»,
som lag till grund för 1916 års olycksfallsförsäkringslag, lämnade ålderdomsförsäkringskommittén
vissa beräkningar rörande kostnaderna för försäkringen.

Beträffande de egentliga försäkringskostnaderna, prestationskostnaderna,
uppskattades beloppet, därest ingen karenstid infördes, till cirka 8,850,000 kronor
årligen.

De årliga administrationskostnaderna beräknades för försäkringsrådet uppgå
till omkring 120.000 kronor och för riksförsäkringsanstalten till omkring

730,000 kronor. Någon beräkning över de ömsesidiga försäkringsbolagens sannolika
förvaltningskostnader lämnades däremot icke. Av nyssnämnda kostnader,
tillhopa 850,000 kronor, skulle cirka 450,000 kronor erläggas av arbetsgivarna
genom tilläggsavgifter till premierna och återstoden, 400,000 kronor,
bestridas av staten. Samtliga arbetsgivare förutsattes härvid skola som bidrag
till förvaltningskostnaderna erlägga 5 % av premierna; i lagen minskades
sedermera för delägare i ömsesidigt olycksfallsförsäkringsbolag detta bidrag
till 3 %.

Av intresse för jämförelse med ålderdomsförsäkringskommitténs beräkningar
torde vara siffror rörande de faktiska kostnaderna för försäkringen enligt 1916
års lag. Dylika siffror återfinnas i besparingskommitténs betänkande (sid.
96—97, 324) för såväl försäkringens prestationskostnader som dess förvaltningskostnader
jämte de senares fördelning staten och arbetsgivarna emellan.
Direkta jämförelser mellan de verkliga kostnaderna för försäkringen och
de av ålderdomsförsäkringskommittén berälrnade äro emellertid i de flesta fall
ej möjliga att anställa, enär ju dels kommitténs beräkningar verkställdes under
delvis andra förutsättningar än de, vilka gällande olycksfallsförsäkringslag
efter vissa ändringar angiver, dels penningvärdet varit underkastat starka växlingar
sedan den tid, då kommitténs beräkningar företogos.

Enligt olycksfallsförsäkringslagen bestrider staten för närvarande utom vissa
kostnader för försäkringens förvaltning jämväl en del av prestationskostnaderna
(ersättning på grund av 19 och 37 §§ i lagen). Statsverkets ifrågavarande
kostnader hava utgjort, för år 1919 55,192 kronor, för år 1920 75,680
kronor, för år 1921 302,954 kronor, för år 1922 302,894 kronor, för tiden 1
januari—30 juni 1923 389,997 kronor samt för budgetåret 1923—1924 11,830
kronor. För budgetåren 1924—1925 och 1925—1926 ha för ändamålet beviljats
ordinarie förslagsanslag av 150,000 respektive 100,000 kronor.

Aven kommittén för socialförsäkringens organisation anställde en del ekonomiska
beräkningar rörande olycksfallsförsäkringen. Då emellertid dessa be Bihang

till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 90 höft. (Nr 109). 18

Ålderdomsförsäkringskommitténs

beräkningar
över försäkringens
kostn
åder.

Faktiska
kostnader
för försäkringen.

272

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Besparings kommitténs kostnads beräkningar.

räkningar endast avsågo vissa detaljer i försäkringen och dess organisation,
torde desamma sakna större intresse för frågans senare behandling.

Besparingskommitténs förslag innebar beträffande prestationskostnaderna en
ökning av cirka 110,000 kronor per år, vilken ökning föranleddes av do ändrade
grunder, vilka kommittén föreslog för beräkning av sjukpenning under tiden
från och med femtonde dagen efter olycksfallet. Genomförandet av kommitténs
organisationsför.slag med avseende på handhavande av 1916 års olycksfallsförsäkringslag
skulle enligt kommitténs beräkning medföra en minskning i
försäkringens totala administrationskostnader av cirka 967,000 kronor per år,
nämligen från 2,692,000 kronor till cirka 1,725 000 kronor (räknat på grundval
av förhållandena år 1923).

Rörande försäkringskostnadernas fördelning föreslog kommittén, att statens
bidrag till prestationskostnaderna (ersättning på grund av 19 och 37 §§ i
lagen), vilket av kommittén förutsattes uppgå till cirka 150,000 kronor per
år, icke längre skulle utgivas av staten utan läggas över på arbetsgivarna. Beträffande
administrationskostnaderna skulle staten icke vidare direkt bestrida
mera än viss mindre del därav och arbetsgivarna skulle i övrigt ensamma bekosta
försäkringens förvaltning, besvärsinstansens (besvärsnämndernas) verksamhet
inbegripen.

Genom nu nämnda förslag skulle enligt kommittén statens kostnader för försäkringen
minskas med ett uppskattat belopp av sammanlagt 1,312,000 kronor
per år, varifrån dock tills vidare avginge kostnad för sådan personal hos riksförsäkringsanstalten
och försäkringsrådet, som vore placerad å ordinarie stat
och måste sättas på övergångsstat. Sistnämnda kostnad beräknade kommittén,
under antagande att en avsevärd del av ifrågavarande personal skulle kunna
beredas sysselsättning i det föreslagna nya riksförsäkringsverket, till cirka

150.000 kronor per år. Statens omedelbara besparing vid genomförande av
kommitténs förslag skulle sålunda enligt kommittén med utgående från 1923
års siffror hava uppgått till cirka 1,162,000 kronor årligen.

Arbetsgivarnas kostnader för försäkringen skulle ökas med cirka 603,000
kronor årligen, varav 110,000 kronor för ovannämnda ökning av prestationskostnaderna,
150,000 kronor för den utgift enligt 19 och 37 £§ av lagen, vilken
enligt kommitténs förslag skulle avlyftas från staten, och återstoden,

343.000 kronor, för förvaltningen.

Enligt kommitténs organisationsförslag skulle riksförsäkringsanstaltens och
de ömsesidiga bolagens försäkringsverksamhet på grund av 1916 års lag övertagas
av en enda försäkringsinrättning, riksförsäkringsverkets försäkringsavdelning.
För beräkning av försäkringsavdelningens administrationskostnader
utgick kommittén från en av riksförsäkringsanstalten i januari månad 1924
uppgjord kalkyl över anstaltens förvaltningskostnader under förutsättning av
att densamma ensam skulle handhava försäkringen enligt lagen. Anstaltens
beräkning gav till resultat ett belopp av cirka 1,900,000 kronor per år. Emellertid
ansåg kommittén, »att en monopolanstalt, organiserad på sätt kommittén
föreslagit, skulle i jämförelse med en monopolanstalt av statlig karaktär bland
annat medföra mindre risk för en tung förvaltning och i stället bereda större
anpassningsmöjligheter vid verksamhetens bedrivande. Försäkringsavdelningen
skulle sålunda i sin verksamhet icke behöva vara bunden av på förhand i
detalj uppgjorda instruktioner och reglementen. Den skulle vidare, genom att
fullmaktsväsendet för dess del icke heller skulle bibehållas, kunna fritt antaga,
avlöna, befordra och avskeda personal, samt genom införande av ackordsavlöningssystem
för vissa massarbeten samt närmare anpassning av personalens
kvalifikationer efter arbetets olika karaktär m. m. tillgodogöra sig de fördelar,
som privatdriften i detta avseende innebär framför statsdriftcn. Slutligen kunde
besparingar vinnas genom förenkling av behandlingssättet vid försäkrings -

•mgl. Maj:ts proposition nr 109. 273

plikts-, personal-, besvärs- med flera ärenden, liöjning av gränsen mellan s. k.
mindre och större arbetsgivare, tillämpning av enhetliga försäkringsvillkor för
mindre arbetsgivare m. m.» På grund av dessa omständigheter ansåg kommittén,
att kostnaderna för den av kommittén föreslagna centralanstalten skulle
komma att understiga kostnaderna för en rent statlig anstalt med cirka 300,000
kronor och sålunda uppgå till cirka 1,600,000 kronor per år.

I samband med överarbetning inom socialdepartementet av besparingskommitténs
förslag hava även verkställts åtskilliga kostnadsberäkningar i anslutning
till departementsförslaget. I trenne avseenden är detta av beskaffenhet
att medföra en mera betydande ökning av försäkringens prestationskostnader.

1. Sjukpenning skulle vid olycksfall, som medfört längre sjukdom än tre dagar,
utgivas av försäkringsinrättningen från och med första dagen efter olycksfallet
med i genomsnitt samma belopp, som enligt nuvarande bestämmelser
utgives från och med trettiosjätte dagen, d. v. s. efter den s. k. karenstidens slut.
Härigenom skulle försäkringsinrättningen övertaga utgivande av de ersättningar,
vilka arbetsgivare, som ej hava frivillig försäkring för karenstiden,
hittills själva erlagt under nämnda tid. Utöver dessa överflyttade kostnader
skulle uppstå en merkostnad, som enligt nuvarande grunder för sjukpenningens
storlek m. m. beräknats uppgå till cirka 870,000 kronor per år.

2. Livräntor till efterlevande föräldrar skulle utgå efter vissa ändrade grunder.
Den härigenom uppstående kostnadsökningen har på grundval av för närvarande
i övrigt gällande ersättningsbestämmelser uppskattats till cirka 300,000
kronor per år.

3. Maximigränsen för den årsavlöning, som tages i betraktande vid bestämning
av ersättning till den skadade, föreslås höjd från 2,400 kronor till 3,300
kronor. Prestationskostnaderna skulle härigenom, därest de under 1. och 2.
ovan berörda ändringarna tillika vidtagas, ökas med sammanlagt cirka 1,700,000
kronor, varav 510,000 kronor för sjukpenningar, 920,000 kronor för invaliditetsersättningar
och 270,000 kronor för dödsfallsersättningar.

Den totala ökningen i försäkringens prestationskostnader uppgår således enligt
förslaget till sammanlagt cirka 2,870,000 kronor per år (statens arbetare ej
medräknade).

Ytterligare tre av de föreslagna lagändringarna kunna visserligen tänkas
komma att öka prestationskostnaderna, nämligen borttagande av bestämmelserna
om att den, som skadas under arbete för annans räkning men som använts
i arbetet av tillfällig anledning, den som ej fyllt tolv år och den som åtnjuter
avlöning överstigande 9,000 kronor per år, ej erhåller ersättning. Beräkning
av de härigenom uppstående njm kostnaderna är synnerligen vansklig;
att döma av den hittillsvarande erfarenheten torde emellertid ökningen bliva
relativt obetydlig, och har densamma på grund härav i det följande lämnats
utan avseende.

Vad beträffar ersättningarna till statens arbetare komma dessa i ett betydande
antal fall icke att röna någon påverkan av omförmälda lagändringar,
nämligen i den mån ifrågavarande arbetare på grund av gällande avlöningsreglementen
äro tillförsäkrade en avlöning, som vid skada till följd av olycksfall
i arbete utgår med högre belopp än ersättningen enligt olycksfallsförsäkvingslagen.
Då man emellertid icke känner, i vilken utsträckning detta är
fallet, har det icke varit möjligt beräkna den verkliga höjningen av ersättningarna
till statens arbetare. Den torde dock, såvitt för närvarande kan
bedömas, icke komma att under de närmaste åren uppgå till mer än högst 50,000
kronor. Med hänsyn till osäkerheten i beräkningarna hava dessa kostnader
icke medtagits i de följande kalkylerna, vilka alltså beträffande prestationskostnaderna
begränsats till att avse kostnaderna för de hos enskilda arbetsgivare
anställda arbetarna.

Departe
mentets kostnadsberäkningar.

Prestationskostnadenia.

274

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Administra- Beträffande försäkringens administrationskostnader har hos riksförsäkringstionskost-
anstalten hemställts om verkställande av nya beräkningar rörande de förvaltnaderaa.
ningskostnader, som under olika antaganden om karenstidens längd m. m.
Riksförsäk- K]jU]]e erfor(Jras för anstalten, därest densamma ensam handhade försäkringen
tenfatternä- enligt 1916 års lag. Till grund för dylika beräkningar måste ligga en förtiva
beräkning delning av anstaltens nuvarande administrationskostnader på dess olika arbetsav
kostna- uppgifter. En dylik fördelning, vilken äger intresse jämväl ur andra synÄ*-
pulver, har företagits med utgångspunkt från förhållandena under budget1
anstalt. året 1924—1925 och har lämnat följande resultat.

Anstaltens förvaltningskostnader ha, under förutsättning av att samtliga
befattningar å stat vore uppförda å ordinarie stat samt befattningshavarna
placerade i lägsta klass av vederbörande lönegrad, i olika poster beräknats till
i nedanstående sammanställning angivna belopp.

Kronor.

a.

b.

c.

d.

e.

f.

Avlöningar..................... 1 003 000

Dyrtidstillägg (efter 18.3 °/,, medeltal under budgetåret

1924—1925).................... 183 500

Kostnad för ombud:

arvode i anledning av 28 000 olycksfall........ 127 500

300000 arbetsgivare å 0.40 kronor (0.20 kronor till respektive
mantalsombud och ortsombud)......... 120 000

50 000 arbetsgivare å 0.10 kronor (0.05 kronor till respektive
mantalsombud och ortsombud)......... 5 000

ombud för fiskarförsäkringen, 4 000 försäkringar å 2 kronor 8 000
ombudet i Göteborg 3 500 kronor, diverse 1 000 kronor . 4 500 265 000

Kostnad för läkarintyg (egnahemslivförsäkring) .... 1 000

Hyra för Hollerith maskiner............. 4 500

Övriga kostnader:

hyra av ämbetslokal................. 126 000

resekostnadsersättning................ 5 000

skrivmaterialier................... 15 500

tryckningskostnader................. 16 000

böcker, tidskrifter m. m................ 7 000

inventarier..................... 10 000

städning, värme och belysning ............ 19 000

fondförvaltning utom avlöningar och förvaringsavgifter . 6 000

förvaringsavgifter.................. 3 500

diverse...................... 17 000 225 000

Summa kronor 1 682 OOO

(De faktiska kostnaderna under budgetåret utgjorde 1,704,053:24 kronor.
Det bör emellertid bemärkas, att ingendera av dessa kostnadssiffror inrymmer
utgifter för postporto, liksom att ej heller någon ersättning här beräknats för
de statliga uppbördsmyndigheternas befattning med debitering och uppbörd av
olycksfallsförsäkringsavgifter för mindre arbetsgivare.)

Nyss angivna kostnad, 1,682,000 kronor, har här nedan fördelats på två
huvudgrupper:

1. kostnader för tillämpningen av 1916 och 1901 års lagar, samt

2. kostnader för övriga arbetsuppgifter. Av kostnaderna för personaladministration
(inklusive anstaltens chef och registrator) samt fondförvaltning och
bokföring, vilka kostnader i övrigt redovisats såsom en särskild grupp under 1,
har ett belopp av 5,100 kronor förts på avlöningar under huvudgrupp 2. Kostnaderna
för expeditionsvakter och telefonbetjäning, 41,500 kronor, hava sammanförts
med under f. härovan upptagna »övriga kostnader». Summan av

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

275

dessa kostnader har fördelats på de olika arbetsgrupperna i förhållande till
gruppernas avlöningskostnader. Kostnaderna för ombud och läkarintyg hava
särskilt fördelats, och hyreskostnaden för Hollerithmaskinerna har påförts arbetsgruppen
statistik och fondräkning.

Kronor.

1. Kostnader för 1916 och 1901 års lagar.

A. Debitering av större arbetsgivare (registrering

av 48 000, debitering av 34 000 större arbetsgivare).

Avlöningar................ 330 800

Andel i kostnader för ombuden......21 200

Andel i övriga kostnader........ 77 000 429 000

B. Debitering av mindre arbetsgivare (registre ring

av 302 000, debitering av 280 000 mindre
arbetsgivare).

Avlöningar................ 174 300

Andel i kostnader för ombuden...... 105 800

Andel i övriga kostnader........ 40 600 32O 700

C 1. Skadereglering till och med första invaliditets-beslutet (1924: 28 000 olycksfall att reglera). Avlöningar................ Andel i kostnader för ombuden...... Andel i övriga kostnader.........	314 300 125 000 73 100	512 400
C 2. Revision av livräntor (V» 1924—31/r 1925: 1900 beslut). Avlöningar................ Andel i kostnader för ombuden...... Andel i övriga kostnader.........	28 400 5 000 6 600	40 000
C 3. Utbetalande av livräntor enligt 1916 års lag (vid 1924 års slut: 7 500 livräntor). Avlöningar................ Andel i övriga kostnader.........	8 800 2 000	10 800
C 4. Skadereglering för statens arbetare (allt arbete, 4 600 olycksfall). Avlöningar................ Andel i övriga kostnader.........	22 100 5 100	27 200
C 5. Livräntor enligt 1901 års lag (vid 1924 års slut: 5 700 livräntor). Avlöningar................ Andel i övriga kostnader.........	2 300 500	2 800
D. Försäkringsplikts- och ombudsärenden. Avlöningar................ Andel i övriga kostnader.........	34 200 8 000	42 200
E. Statistik och fondräkning. Avlöningar................ Hyra för Hollerith maskiner........ Andel i övriga kostnader.........	77 600 4 500 18 100	100 200
F. Personaladministration (inklusive chef och registrator) samt anstaltens fondförvaltning och bokföring. Avlöningar................ Andel i övriga kostnader.........	90 500 21 100	111 600 1 596 900

276

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

2. Kostnader för övriga arbetsuppgifter (andra än
1916 och 1901 års lagar).

G. Militärersättningar och krigsskador.

Avlöningar •...............

Andel i övriga kostnader..........:

H. Fiskarförsäkringen.

Avlöningar................

Andel i kostnader för ombuden......

Andel i övriga kostnader.........

I. Livförsäkring i samband med egnahemslån

samt livräntor till barn utom äktenskap.

Avlöningar................

Kostnad för läkarintyg..........

Andel i övriga kostnader.........

Kronor.

50 400

11 700 62 100

7 200

8 000

1 700 16 900

4 100
1000

1 000 6 100 85 100
Summa kronor 1 682 OOO

Av riksförsäkringsanstaltens samtliga förvaltningskostnader, vilka efter den
ovan gjorda förutsättningen uppgått till 1,682,000 kronor (ersättning för
viss uppbörd samt postportokostnader oräknade), avse sålunda 1,597,000 kronor
kostnader för verksamheten enligt 1916 och 1901 års lagar, under det att
de övriga arbetsuppgifterna tillsammans draga en förvaltningskostnad av

85,000 kronor. Verksamheten enbart enligt 1901 års lag har dragit en kostnad
av 2,800 kronor samt reglering av skador för statens arbetare 27,200
kronor. Fråndragas sistnämnda tre belopp, utgör riksförsäkringsanstaltens
sålunda beräknade förvaltningskostnad för verksamheten enligt 1916 års lag,
exklusive statens arbetare, 1,567,000 kronor.

För utförande av beräkningen av förvaltningskostnaderna för riksförsäkringsanstalten
som centralanstalt har det varit nödvändigt att uppskatta storleken
av den arbetsbörda, som under olika antaganden beträffande karenstidens
längd samt beträffande gränsen mellan större och mindre arbetsgivare skulle
komma att åvila anstalten.

1. Antal arbetsgivare. Detta antal har antagits till 350,000, varav 48,000
större och 302,000 mindre, därest den nuvarande definitionen bibehålies. Enligt
denna betraktas såsom mindre arbetsgivare de, vilka hava högst fyra regelbundet
under hela året sysselsatta arbetare. Om gränsen skulle förflyttas
uppåt, så att såsom mindre skulle anses de arbetsgivare, hos vilka i regel under
året äro anställda högst sju arbetare, skulle enligt en verkställd beräkning
antalet mindre arbetsgivare komma att ökas med omkring 10,000 och antalet
större att minskas med lika många.

2. Antal olycksfall. År 1924 anmäldes till riksförsäkringsanstalten omkring
57,000 olycksfall, varav cirka 3,000 beräknas hava inträffat hos mindre
arbetsgivare. I dessa siffror ingå jämväl olycksfall hos arbetsgivare, vilka
voro försäkrade i ömsesidiga bolag. Ytterligare tillkommer ett antal av omkring
4,600 olycksfall bland statsanställda arbetare.

Därest den nuvarande karenstiden bibehålies och den frivilliga försäkringen
för karenstiden antages fortfarande komma att hava samma omfattning som
för närvarande, torde det angivna antalet olycksfall av 57,000 innebära en
tillräcklig säkerhet såsom grundval för uppskattning av det antal behandlade
olycksfall, som är avgörande för förvaltningskostnadernas beräkning.

Om däremot karenstiden förkortas till tre dagar, måste antalet olycksfall
räknas högre. .Visserligen föreligger redan nu anmälningsskyldighet för varje

Kungl. May.ts proposition nr 109.

277

olycksfall, som medfört eller skäligen kan antagas medföra påföljd, vilken kan
föranleda ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagens bestämmelser, vare
sig ersättningen skall utgå från försäkringsinrättning eller från arbetsgivaren
direkt. Det framgår emellertid av olycksfallsstatistiken, att lättare olycksfall
i många fall icke anmälas, om ej en tecknad försäkring för karenstiden
ger utsikt till erhållande av ersättning från försäkringsinrättningen. Särskilt
framträder detta förhållande i fråga om mindre arbetsgivare. Sålunda framgår
av den av riksförsäkringsanstalten utgivna statistiken »Olycksfall i arbete år
1921» (tabell F., sid. 12), att antalet invaliditets- och dödsfall i procent av
hela antalet anmälda olycksfall hos mindre arbetsgivare i de fall, då endast
obligatorisk försäkring varit gällande, var tre gånger större än i de fall, då
såväl obligatorisk som karensförsäkring gällde. Med ledning av tabellen
kan det antal olycksfall hos mindre arbetsgivare, som icke anmäles, uppskattas
till omkring 4,000 per år. Men även för större arbetsgivare visar sig ett liknande
förhållande. Enligt vad de för åren 1918 och 1922 upprättade sjuklängdstabellerna
giva vid handen, kan man antaga, att antalet icke anmälda
olycksfall hos större arbetsgivare likaledes uppgått till cirka 4,000.

Vid en karenstid av tre dagar torde sålunda antalet olycksfall, som skall behandlas,
kunna uppskattas till i runt tal 65,000 årligen, varav omkring 7,000
hos mindre arbetsgivare. Därtill kommer i runt tal 5,000 olycksfall bland statsanställda.

Bestämmes karenstidens längd till fjorton dagar, kan, därest enligt besparingskommitténs
förslag frivillig försäkring i anstalten lör karenstiden ej får
äga rum, antalet olycksfall, som berättiga till ersättning från försäkringen
-—- med ledning av nyss omnämnda sjuklängdstabeller •— uppskattas till omkring
42,000 om året, varav omkring 4,500 hos mindre arbetsgivare. Det härtill
kommande antalet skador bland statens arbetare kan i detta fall antagas
uppgå till omkring 3,500.

3. Antal invaliditets- och dödsfall. För år 1923 beräknades antalet invaliditets-
och dödsfall till respektive 2,200 och 475, men måste det numera med
hänsyn till det sedan nämnda år starkt ökade antalet olycksfall beräknas något
högre, sannolikt till 2,700 invaliditetsfall och 500 dödsfall årligen. Arliga
antalet beslut om revision av livräntor har enligt från riksförsäkringsanstalten
erhållna uppgifter icke ansetts kunna upptagas lägre än dubbla antalet årliga
invaliditetsfall.

Det framgår av dessa siffror, att centralanstaltens arbetsbörda på grund av
under år 1925 tillgängliga uppgifter om antalet årligen inträffande olycksfall
måste beräknas bliva något större än som i januari 1924 på grund av då föreliggande
statistik antogs såsom grund för den till besparingskommittén lämnade
beräkningen av riksförsäkringsanstaltens förvaltningskostnader såsom
centralanstalt för försäkringen.

Med utgångspunkt från ovanstående kostnadsfördelning och kalkyl av arbetsbördan
hava sedan verkställts synnerligen detaljerade beräkningar över
anstaltens förvaltningskostnader under förutsättning av att försäkringsverksamheten
enligt 1916 års lag centraliserades under anstalten. Beträffande
de villkor, som i lag och författning kunde komma att föreskrivas
rörande försäkringsverksamhetens bedrivande, gjordes olika antaganden i överensstämmelse
med följande alternativ.

Alternativ 1. Karenstiden antages till tre dagar. För denna tid får försäkring
icke äga rum i centralanstalten. Enhetliga försäkringsvillkor antagas
gälla för mindre arbetsgivare, så att försäkring för olycksfall utom arbete och
för annan arbetare än i lagen avses, ävensom lindring i försäkringsavgiften,
motsvarande åtagande av arbetsgivaren att själv bekosta läkarvård, läkemedel

278

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

m. m., icke medgives för dessa arbetsgivare. Gränsen mellan större och mindre
arbetsgivare antages vara densamma som nu.

Alternativ 2. Karenstid och försäkringsvillkor för mindre arbetsgivare såsom
i alternativ 1. Till mindre arbetsgivare räknas alla de, vilka i regel under
året hava högst sju arbetare anställda.

Alternativ 3. Karenstiden antages till fjorton dagar. För denna tid får
försäkring icke äga rum i centralanstalten. I övrigt såsom alternativ 1.

Alternativ 4. Karenstid såsom i alternativ 3. I övrigt såsom alternativ 2.

Alternativ 5. Karenstiden bibehålies vid trettiofem dagar. Frivillig försäkring
för denna tid antages äga rum i samma omfattning som hittills, likaså
andra former av frivillig försäkring ävensom »lindring» (alltså icke enhetliga
försäkringsvillkor för mindre arbetsgivare). Gränsen mellan större och mindre
arbetsgivare såsom nu.

Alternativ 6. Gräns mellan större och mindre arbetsgivare såsom i alternativ
2, i övrigt som alternativ 5.

Resultaten av dessa alternativa beräkningar hava sammanförts i tabellen
sid. 288.

Sammanföras förvaltningskostnaderna inom respektive alternativ på grupperna
avlöningar, dyrtidstillägg, ombudskostnader och övriga kostnader, erhålles
nedanstående resultat, vari emellertid icke ingår ersättning för viss uppbörd
samt postportokostnader.

Alternativ
1. 2.	3.	4.	5.	6.
Avlöningar (grundlöner) . 1 222100 1 176 800	1 164100	1 118 800	1 273 500	1 243 400
Dyrtidstillägg . 223 700 215 400	213 100	204 700	233 000	227 500
Kostnad för om-bud ..... 257 000 257 000	257 000	257 000	257 000	257 000
Övriga kostnader såsom hyra m. m. (inkl. hyra för Hollerith- maskinerna) . 279 500 269 500	269 500	264 500	289 500	279 500
Summa kronor 1 982 300 1 918 700	1 903 700	1 845 000	2 053 000	2 007 400

. Sedan riksförsäkringsanstalten till de inom departementet tillkallade sakkunniga
överlämnat resultatet av de verkställda kostnadsutredningarna, har chefen
för anstaltens första skaderegleringsbyrå inkommit med reviderade uppgifter
å erforderlig personal för skaderegleringsarbetet under olika alternativ. Enligt
dessa uppgifter skulle den behövliga personalökningen icke bliva så stor,
som i de ursprungliga uppgifterna ansetts erforderligt. Ifrågavarande minskning
i den beräknade ökningen av personal och övriga omkostnader, vilken
minskning för de olika alternativen varierar omkring 70,000 kronor, har motiverats
så att »ensamt genom centralisationen av ärendena i en försäkringsinrättning
bättre förutsättningar måste anses givna för en, särskilt genom alternativ
1, såväl genom arbetsgivarnes medverkan som på annat sätt vunnen lokal
decentralisation (med mindre kostnader än med nuvarande system)». -Då
emellertid någon tid kan komma att förflyta, innan samarbetet med sjukkassorna
i större utsträckning hinner organiseras, och då det därför synts ovisst
vilka besparingar, som på denna grund äro att förvänta under den närmaste
tiden efter en eventuell omorganisation, har det icke ansetts lämpligt att kor -

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

279

rigera den ursprungliga utredningen för de senare avlämnade uppgifterna.

Detta förhållande är givetvis ägnat att öka beräkningarnas säkerhetsmarginal.

Departementsförslaget sammanfaller med hänsyn till försäkringens omfatt- Alternativ
ning m. m. i det närmaste fullständigt med ovan berörda alternativ 2 (karenstid
tre dagar; enhetliga försäkringsvillkor för mindre arbetsgivare; gränsen mellan
större och mindre arbetsgivare höjd till 7—8 årsarbetare från hittills 4—5).
Avvikelserna bestå dels däri, att enligt förutsättningarna i nämnda alternativ
karenstiden skulle vara absolut; enligt departementsförslaget skulle däremot
ersättning utgå redan från första dagen efter olycksfallet, om sjukdomen varat
mer än tre dagar. Då emellertid antalet ersättningsberättigade fall i huvudsak
blir detsamma under båda förutsättningarna, ändras icke administrationsarbetet
nämnvärt genom berörda modifikation. Alternativ 2 avviker från departementsförslaget
dels även därutinnan, att enligt nämnda alternativ enhetliga
försäkringsvillkor skulle vara gällande för mindre arbetsgivare, medan
enligt departementsförslaget mindre arbetsgivare skulle äga rätt att teckna
särskild försäkring hos riksförsäkringsanstalten för olycksfall utom arbete och
för annan arbetare än i lagen avses. Vid undersökning av 1922 års material
har emellertid framgått, att allenast 237 av de i riksförsäkringsanstalten försäkrade
mindre arbetsgivarna hade tecknat försäkring av nu ifrågavarande
slag. Även denna skiljaktighet i förutsättningar mellan ovannämnda alternativ
2 och departementsförslaget torde sålunda praktiskt taget vara utan betydelse.

På grund av det anförda torde riksförsäkringsanstaltens beräkning i alternativ
2 böra något närmare belysas. De totala administrationskostnaderna,
sammanförda efter större grupper av arbetsuppgifter, återfinnas i nedanstående
tabell.

Arbetsuppgift

Förvaltningskostnad.

Kronor.

Debitering av större arbetsgivare. Avlöningar1................... Andel i kostnader för ombud........... Andel i övriga kostnader.............	21 200 68 300	395 100
Debitering av mindre arbetsgivare. Avlöningar................... Andel i kostnader för ombud........... Andel i övriga kostnader.............	135 500 105 800 30 200	271 500
Skadereglering till och med första invaliditetsbeslutet- Avlöningar................... Andel i kostnader för ombud........... Andel i övriga kostnader.............	589 400 125 000 132 000	846 400
Revision av livräntor. Avlöningar................... Andel i kostnader för ombud........... Andel i övriga kostnader.............	59 900 5 000 13 600	78 500
Utbetalande av livräntor enligt 1916 års lag. Avlöningar................... Andel i övriga kostnader.............	15 400 3 600	19 000
Skadereglering för statens arbetare (allt arbete). Avlöningar................... Andel i övriga kostnader.............	22 100 5 100	27 200

1 Här och i det följande inklusive dyrtidstillägg.

Verkställda
särskilda beräkningar

rörande centralanstalt

under friare
driftsformer
än statsanslag.

280 Kungl. Maj:ts proposition nr 109. € 5. Livräntor enligt 1901 års lag. Avlöningar................... Andel i övriga kostnader.............	2 300 500	2 800
D. Försäkringsplikts- och ombudsärenden. Avlöningar................... Andel i övriga kostnader.............	34 200 8 000	42 200
E. Statistik och fondräkning. Avlöningar................... Hyra för Hollerithmaskiner........... Andel i övriga kostnader.............	88 500 4 500 20 000	113 000
F. Personaladministration (inklusive chef och registrator) samt fondförvaltning och bokföring. Avlöningar................... Andel i övriga kostnader.............	100 400 22 600	123 000

Summa kronor 1 918 700

Liksom i ovan tidigare anförda siffror ingår icke heller här någon ersättning
till statsverket för uppbördsväsendets befattning med debitering av
mindre arbetsgivare, ej heller postportokostnader. Nämnda ersättning har efter
verkställda beräkningar uppskattats till cirka 20,000 kronor per år. Postportokostnaderna
hava för föreliggande alternativ beräknats till cirka 90,000 kronor
årligen. Vid kalkylering av detta belopp har förutsatts, att postgirosystemet
i vanlig ordning skulle komma till användning för anstaltens del samt att
anstalten i övrigt skulle betala fullt postporto enligt för tjänsteförsändelser
gällande grunder.

Riksförsäkringsanstaltens totala förvaltningskostnad för verksamhet enligt
1916 års lag, omfattande jämväl skadereglering för statens arbetare, skulle
alltså vid alternativ 2 uppgå till 2,025,900 kronor, samt kostnaden på grund
av 1901 års lag till 2,800 kronor. Den angivna förvaltningskostnaden för
1916 års lag — liksom anstaltens motsvarande kostnader enligt övriga alternativ
—- har emellertid såsom ovan nämnts erhållits under den förutsättningen,
att personalen vore placerad i lägsta klassen av vederbörande lönegrader.
Förutsättes i stället, att placering sker i respektive högsta löneklass,
ökas anstaltens lönekostnader med cirka 23 %\ dess totala kostnad för 1916
års lag bleve då cirka 2,344,000 kronor. Den verkliga kostnaden enligt alternativet
skulle givetvis — under de för utredningen gällande villkoren —
komma att ligga någonstädes mellan dessa gränser och sannolikt vid jämviktsläge
komma att hålla sig omkring 2,200,000 kronor.

Med hänsyn tagen till riksförsäkringsanstaltens och vissa andra beräkningar
hava inom departementet verkställts förnyade kalkyler rörande förvaltningskostnaderna
för försäkringen, därest densamma skulle äga rum i en enda inrättning.
Härvid skulle emellertid denna inrättning icke utgöras av ett
statens ämbetsverk (såsom ju i anstaltens kostnadskalkyler förutsättes) utan
erhålla en sådan organisation, att den i likhet med den privata affärsdriften
skulle kunna arbeta under mera fria former.

Vid jämförelse mellan å ena sidan av riksförsäkringsanstalten lämnade uppgifter
rörande den för närvarande erforderliga personalen för reglering av ett
visst antal olycksfall, å andra sidan motsvarande uppgifter från ömsesidiga
bolag har framgått, att anstaltens personal avsevärt torde överstiga bolagens arbetskrafter
för samma ändamål. Hänsyn bör emellertid härvid tagas till den
omständigheten, att de olika inrättningarnas respektive försäkringsbestånd

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

281

torde förete vissa skiljaktigheter av väsentlig betydelse för skaderegleringskostnaden.

I betraktande av det anförda har det emellertid synts vara av intresse att
jämväl från företrädare för de ömsesidiga bolagen erhålla en beräkning av
kostnaderna för skaderegleringsarbetet under förutsättning, att försäkringen
äger rum i en enda försäkringsinrättning. Inom ett av de största bland dessa
har på grund härav på de sakkunnigas hemställan uppgjorts efterföljande
approximativa kalkyl, vilken återgives till den del, som motsvarar riksförsäkringsanstaltens
alternativ 2. Skaderegleringsbesväret för ett olycksfall hos
mindre arbetsgivare har i uträkningen ansetts vara det dubbla mot förhållandet
hos större arbetsgivare; det framhålles emellertid i beräkningen, att arbetet med
handhavande av mindre arbetsgivares försäkring måhända härvid underskattats.

Förutsättningar för beräkningen hava varit följande antaganden, vilka, med
undantag för att skadereglering för statens arbetare icke medräknats, i stort
sett överensstämma med förutsättningarna för alternativ 2 ovan.

Karenstid tre dagar.

Årligen anmälda olycksfall, som av försäkringsinrättningen skola regleras:
hos större arbetsgivare 65,000, hos mindre 7,000.

Antal

Nytillkomna invalider per år................... 2 000

Nytillkomna livräntor till efterlevande per år...........o 400

Antal livräntor till invalider vid jämvikt.......•.....o0 000

Antal livräntor till efterlevande vid jämvikt ........... 4 000

Utbetalningar till invalider vid jämvikt ............. 90 000

Utbetalningar till efterlevande vid jämvikt............ 10 000

1) Avlöningar:

Invaliditetsbedömning samt beräkning av sjukhjälp och läkarvårds- Kronor.

ersättning .......................... 225 000

Beräkning av livräntekapital samt registrering och utbetalning av

livräntor........................... ^ 000

Utbetalning av sjukhjälp och läkarvårdsersättning . . ....... 60 000

Summa avlöningar kronor 330 000

2) Diverse omlcostnader:
Hyror och lyse m. m. . .
Papper, tryck m. m. . . .
Porton, telefon m. m. . .

30 000
SO 000

40 ono

Summa diverse omkostnader kronor 100 000
Totala omkostnader för skaderegleringen kronor 430 OOO

Jämföres denna slutsumma med resultatet av riksförsäkringsanstaltens kostnadsberäkning
vid ovan berörda alternativ 2, befinnes, att de på grund av det
ömsesidiga bolagets erfarenhet erhållna personalkostnaderna för skaderegleringsarbetet
endast uppgå till omkring hälften av statsanstaltens. ^

Med hänsyn härtill skulle det kunna synas vara naturligt att från de privata
försäkringsinrättningamas sida söka erhålla jämväl en beräkning av kostnaderna
för centralanstaltens debiteringsarbete. Att så icke skett beror huvudsakligen
på tvenne omständigheter. Dels är bolagens erfarenhet från debitering
av mindre arbetsgivare jämförelsevis obetydlig (år 1921 voro i bolagen
försäkrade 20,000 dylika arbetsgivare mot i riksförsäkringsanstalten 278.000),
varjämte bolagen i stort sett torde vara utan möjligheter att med någorlunda
säkerhet bedöma arbetskravet för registrering av arbetsgivarna, kontrolle -

282

Kung!. Maj:ts proposition nr 109.

rande av försäkringspliktens fullgörande m. m. Dels torde vidare anstaltens
beräkningar rörande just dessa arbetsuppgifter vara av alldeles särskild hållbarhet.
Över riksförsäkringsanstaltens registrering och debitering av arbetsgivarna
m. m. föres nämligen sedan mer än fem år tillbaka en detaljerad arbetsstatistik,
vilken är särskilt ägnad att underlätta dylika kostnadsberäkningar.

Vid de anställda kostnadsberäkningarna för den föreslagna nya anstalten
hava givetvis särskilt uppmärksammats de omständigheter, vilka besparingskommittén
framhållit (sid. 273) i fråga om möjligheten att nedbringa kostnaden
för den centrala olycksfallsförsäkringsinrättningen. Sålunda synes det vara
ofrånkomligt, att den rena statsdriften, sådan den med hänsyn till helt andra
uppgifter av ålder varit beskaffad, icke är obetingat lämplig för drivande av
ifrågavarande försäkringsrörelse. Att försäkringsinrättningen i sitt arbete
icke behöver vara bunden av andra föreskrifter än sådana, vilka sätta den i
stånd att på bästa och billigaste sätt genomföra olycksfallsförsäkringslagens
bestämmelser med avseende på ersättnings- och försäkringsfrågorna, kan med
säkerhet beräknas medföra en avsevärd förbättring i driftsekonomien. En
viss frihet från det jämförelsevis stela system av författningar m. m., vilket
i detalj, reglerar ämbetsverkens organisation och arbetssätt, är därför av stor
ekonomisk betydelse. Betydande ekonomiska vinster kunna givetvis även påräknas
på grund av den frihet, med vilken försäkringsinrättningen skulle kunna
förfara vid anställande, avlönande, befordring och avskedande av personal.

Den förnyade beräkningen över kostnaden för den föreslagna försäkringsinrättningen,
vilken förutsättes handhava även skaderegleringen för statens
arbetare, har lämnat ett resultat, som, ehuru vunnet på annat sätt, mycket
nära överensstämmer med besparingskommitténs motsvarande uträkning,
d. v. s. en total årskostnad av i runt tal 1,700,000 kronor (den av kommittén
beräknade kostnaden innefattar icke den i det föregående omnämnda uppbördsersättningen
eller portokostnader och bör med hänsyn härtill beräknas åtminstone
100,000 kronor högre än som i kommitténs betänkande skett).

Fördelningen av försäkringsinrättningens administrationskostnader enligt
den verkställda beräkningen framgår av efterföljande tablå (ungefärliga belopp)
:

Riksförsäkringsstämma, styrelse, revisorer och fondförvalt -

Övriga avlöningar:

1. Chef och kansli in. m............... 125 000

2. Försäkringsåren den................ 474 500

3. Skaderegleringsärenden.............. 410 000

Ersättning till staten för anlitande av uppbördsväsendet

Ombudskostnader..................

Postporto o. d. (postgirosystem användes).......

Hyra och diverse kostnader.............

Pensionsavgifter...................

Säkerhetsmarginal..................

r o n o r.

40 000

1 009 500
20 000
250 000
90 000
200 000
50 000
40 500

Summa kronor 1700 000

Det förtjänar anmärkas, att i tablån upptagna löner äro avsedda att utgöra
slutlöner.

Den för skaderegleringsarbetet nödvändiga personalkostnaden har i beräkningen
ansetts böra upptagas cirka 25 % eller 80,000 kronor högre per år än

Kungl. Maj:ts proposition nr jod -

283

i den i det föregående omnämnda kalkyl, som grundats på erfarenheter från
ömsesidigt bolag. Dels har i sistnämnda kalkyl icke medräknats kostnad för
skadereglering för statens arbetare, dels har ju också i kalkylen lämnats en
viss reservation för möjligheten att besväret med reglering av olycksfall hos
mindre arbetsgivare något underskattats. Det må framhållas, att därest den
för skaderegleringsarbetet beräknade kostnaden i praktiken ändock skulle visa
sig vara för låg, vilket knappast torde behöva befaras, kostnaden för arbetet
med försäkringsärendena å andra sidan kalkylerats på sådant sätt, att den i
detta hänseende måste anses inrymma tillräcklig säkerhetsmarginal även för en
dylik eventualitet.

Kostnaderna'' för ombud hava beräknats till 250,000 kronor eller ungefärligen
samma belopp, som riksförsä.kringsanstalten för närvarande kräver för
detta ändamål och likaledes räknat med i samtliga sex kostnadsalternativ.

Det har antagits, att den nya riksförsäkringsanstalten skulle för postporto
erlägga ett belopp, beTäknat till cirka 90,000 kronor per år. Detta belopp har
beräknats enligt samma grunder, som ovan använts för kalkylering av den statliga
centralanstaltens portokostnader. — För debitering och uppbörd av de
mindre arbetsgivarnas försäkringsavgifter har, såsom även ovan skett för den
statliga centralanstalten, upptagits ett belopp av 20,000 kronor per år. Däremot
har ersättning icke ansetts böra beräknas för anstaltens anlitande av mantalsskrivningsväsendet
eller för indrivning av resterande avgifter genom de statliga
myndigheternas försorg. Enär enligt departementsförslaget staten skulle
gälda sådana försäkringsavgifter, vilka icke kunnat uttagas av vederbörande
arbetsgivare, har det icke ansetts lämpligt att belasta den nya riksförsäkringsanstalten
med kostnaderna för avgiftsindrivningen. — Med hänsyn till arten
av den nya anstaltens verksamhet har vidare förutsatts, att några utgifter för
skatter icke behöva beräknas.

Då den nya anstalten redan från början synes böra vidtaga åtgärder för
beredande av pension åt den personal, som kan komma att vinna mera fast
anställning hos densamma, har, såsom av ovanstående framgår, upptagits ett
belopp för sådant ändamål, motsvarande ungefär 5 % av de beräknade avlöningskostnaderna.

De sammanlagda kostnaderna uppgå under ovannämnda förutsättningar till
1,659,500 kronor, vilken summa för att erbjuda ytterligare säkerhetsmarginal
avrundats till 1,700,000 kronor.

Förvaltningskostnaderna för arbete på grund av 1916 års lag skulle alltså,
trots att anstalten skulle handhava även de nuvarande bolagens rörelse, för den
nya riksförsäkringsanstalten kunna beräknas till ungefär samma belopp som
riksförsäkringsanstaltens nuvarande kostnader för dess verksamhet enligt samma
lag (år 1924 1,577,000 kronor, vartill bör läggas skälig kostnad för uppbörd
av mindre arbetsgivares försäkringsavgifter, i runt tal 20,000 kronor,
samt portokostnader, vilka med hittillsvarande system uppskattats till cirka

110.000 kronor, av vilket belopp 80,000 kronor beräknats motsvara postverkets
självkostnad). I förhållande till den av nuvarande riksförsäkringsanstalten
beräknade kostnaden för verksamheten enligt 1916 års lag vid monopol
enligt alternativ 2, därest all personal antages placerad i lägsta löneklass, innebär
departementsförslaget en minskning med cirka 326,000 kronor. Förutsättes
den statliga centralanstaltens personal genomgående vara placerad i högsta
klass av vederbörande lönegrader, skulle skillnaden i kostnader stiga till cirka

644.000 kronor. I förhållande till den ovan angivna sannolika kostnaden för
den statliga centralanstalten (vid jämvikt), 2,200,000 kronor, innebär förslaget
en besparing av cirka 500,000 kronor per år.

Ovanstående beräkningar avse de årliga förvaltningskostnaderna, sedan
centralans tälten övertagit olycksfallsförsäkringsverksamheten. Innan detta
sker, måste under andra halvåret 1926 visst organisationsarbete utföras för

284

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

den nya anstaltens räkning. Kostnaderna för detsamma, utgifter för riksförsäkringsstämman
och styrelsen för riksförsäkringsanstalten inberäknade, hava
uppskattats till cirka 120,000 kronor.

iVknin^rr Därest, såsom enligt departementsförslaget skulle bliva fallet, en enda förfSraäkrings-
säkringsinrättning har att debitera samtliga arbetsgivare de försäkringsavgifrådet.
ter, vilka enligt lagen skola uttagas, torde besvär över sålunda påförda avgifter
kunna förväntas bliva anförda i större utsträckning än enligt nuvarande
organisationssystem, där möjligheten att välja mellan olika försäkringsinrättningar
i viss utsträckning ersätter besvärsrätten. Kör att tillförsäkra ifrågavarande
besvär en noggrann och sakkunnig behandling har det ansetts erforderligt
att förstärka försäkringsrådets arbetskrafter. Kostnaderna härför
samt för förstärkning av försäkringsrådets arbetskrafter för vissa andra ändamål
hava beräknats till sammanlagt cirka 25,000 kronor per år.

Översikt i Sedan i det föregående givits en kortfattad redogörelse för de viktigaste av
hänseende kostnadsberäkningar, vilka anställts rörande den sociala olycksfallsförsäköver
departe- rinS''ens organisation, må nedan lämnas en ekonomisk översikt över departementsför-
mentsförslaget och dess förhållande till försäkringen i dennas nuvarande geslaget
och stafning.

hållaniTlill angår prestationskostnaderna under den tid lagen varit i kraft, äro

försäkrin- dessa kända till och med år 1922. Då emellertid de olika åren uppvisa ganska
gens nuva- växlande siffror, hava beträffande prestationskostnaderna lagts till grund fölrande
jande ersättningsbelopp, som med nuvarande lönenivå torde i stort sett motgestaltnmg.
svara genomsnittskostnaderna enligt de bestämmelser, som för närvarande
gälla:

Kronor.

Sjukpenning................ 1 3 700 000

Läkarvård m. m.............. 1 700 000

Invaliditets- och dödsfallsersättningar .... 10 250 000

Summa kronor 15 650 000

Administrationskostnaderna enligt nuvarande system hava däremot angivits
för år 1924. — Vid beräkning av övergångsstaten har icke inräknats chefen
för den nuvarande riksförsäkringsanstalten, vilken beräknas avgå med pension
i november månad 1927. I övrigt har övergångsstaten uträknats under förutsättning,
att tjänstemännen skulle erhålla lön efter placering å G-ort; dyrtidstillägg
har beräknats efter 20 %.

Beträffande administrationskostnaden för skadereglering för statens arbetare
skulle denna kostnad bestridas av staten.

Såsom framgår av nedanstående tabelluppgifter, skulle vid genomförande av
den föreslagna centraliseringen av olycksfallsförsäkringen staten — frånsett
prestationskostnaderna för statens arbetare — röna en minskning i sina
samtliga utgifter för försäkringen av 803,000 kronor per år (minskning
av administrationskostnaderna 823,000 kronor, ökning av prestationskostnaderna
20,000 kronor), motsvarande 59.3 % av dess nuvarande kostnader för ifrågavarande
ändamål. Vid uträkning av dessa siffror har förutsatts, att ingen
enda av anstaltens nuvarande befattningshavare å ordinarie stat (39 personer)
skulle komma att avgå från övergångsstaten eller beredas annan sysselsättning
i statens tjänst. Ett så ogynnsamt fall behöver man emellertid knappast
räkna med; i själva verket torde en stor del av övergångsstatens 265,000

1 Approximativ uppskattning; i siffran ingå jämväl av arbetsgivarna själva under karenstiden
utgivna ersättningar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109. 285

Olycksfallsförsäkringens prestationskostnader (exklusive statens arbetare).

Ersättningar	Enligt nuva-rande regler (genomsnitt-liga ersätt-ningar för närvarande)	Enligt förslaget	Ökning i förhållande till kostnaderna enligt nuvarande regler
kronor	i %
Invaliditets- och dödsfallsersättningar . . . Sjukpenning.............. Läkarvård m. m............. Summa Prestationskost	10 250 000 3 700000 1 700 000	11740 000 5 080 000 1700 000	1490 000 1380 000	14.5 37.3
15 650 000 18 520 000 nadernas fördelning.	2S70 000	18.3
Staten (ersättning enligt nuv. 19 och 37 §§) Arbetsgivarna (genom premier eller självrisk) Summa	Enligt nuva-rande regler	Enligt förslaget	Ökning i förhållande till kostnaderna enligt nu-varande regler
kronor	i %
1100 000 15 550000	1120 000 18 400 000	20000 2 850 000	20.0 18.4
15 650 000	IS 520 000	2 870 000	18.3

1 Såsom ovan tidigare angivits, kar denna utgiftspost varit underkastad starka växlingar under
åren. För budgetåret 1925—1926 bar, såsom tidigare ovan anförts, beviljats ett anslag av 100 000
kronor; samma belopp har av riksförsäkringsanstalten ansetts erforderligt för budgetåret 1926—1927.
Enligt förslaget torde ett belopp av 120 000 kronor kunna anses vara det normala årliga genomsnittsbeloppet.
t

Olycksfallsförsäkringens förvaltningskostnader (inklusive statens arbetare). 1 2

	Enligt nuvarande regler (år 1924)	Enligt förslaget	ÖkniDg ( + ) eller minsk-ning (—) i förhållande till nuvarande kostnader
	kronor	i %
Försäkringsrådet............. Riksförsäkringsanstalten (1916 års lag) . . Ömsesidiga bolag............ Blivande övergångsstat, högst......	114 000 1 1 677 000 2 961 000	139 000 | 1700 000 3 265 000	+ 25000 - 938 000 + 265 000	+ 21.9 - 35.6 ;
Summa	2 752 000	2 104 000	-^HUSOOO	-23.5

1 I detta belopp har medräknats dels 20 000 kronor, motsvarande uppbördsmyndigheternas befattning
med debitering och uppbörd av mindre arbetsgivares försäkringsavgifter, dels 80 000 kronor för
postportokostnader. Sistnämnda belopp har beräknats på grundval av antalet av den nuvarande
riksförsäkringsanstaltens postförsändelser år 1923 och utgör postverkets självkostnad för ifrågavarande
arbete — det har i detta sammanhang ansetts riktigast att blott beräkna självkostnad.

Att den nuvarande riksförsäkringsanstaltens ifrågavarande portokostnad stiger till ett så högt belopp
som 80 000 kronor, sammanhänger därmed, att anstalten för avgiftsuppbörd och utanordning av ersättningar
företrädesvis använder sig av postförskott respektive postanvisningar, för vilka försändelseslag
postverket debiterar högre avgifter än för postgirering.

2 Enligt försäkringsinspektionens redogörelse över enskilda försäkringsanstalter år 1924.

Övergångsstaten kommer med all sannolikhet att uppgå till lägre belopp än det angivna, vartill

kommer, att den småningom minskas. Då den helt npphört, blir tydligen besparingen enligt ovanstående
tabell 913 000 kronor per år.

286

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Förvaltningskostnadernas fördelning.

Staten	Försäkringsrådet........ Riksförsäkringsanstalten1..... Blivande övergångsstat, högst . . Summa	Enligt nuvarande regler (år 1924)	Enligt förslaget	Ökning (+) eller minsk-ning (—) i förhållande till nuvarande kostnader
kronor	i %
| 1254 000	139 000 2 27 000 265 000
1254000	431 000	3 - 823 000	— 65.6
Arbets- givarna	Fondmedel........... Riksförsäkringsanstaltens försäk-ringstagare, 5 % av nettopremien enligt 16 §.......... Ömsesidiga bolags försäkringstagare, 3 % av bruttopremierna enligt 16 § Ömsesidiga bolags övriga förvalt-ningskostnader ........ Summa Summa summarum	418 000 300 000 219 000 961000	,6 1 673 000
1498 000 |	1 673000	+ 175 000	+ 11.7
2 752 000	2104 000	3 -648000	- 23.5

1 Se not *) till nästföregående tabell.

2 Avser förvaltningskostnad för skadereglering för statens arbetare.

3 Minst; när övergångsstaten upphört, blir minskningen i statens kostnader för förvaltningen
1 088 000 kronor och den totala besparingen 913 000 kronor per år.

4 Från och med budgetåret 1924—1925 utgår årligen av olycksfallsförsäkringsfondens medel ett
bidrag till omkostnaderna för fondens förvaltning av 18 500 kronor, ovan avrundat till 18 000 kronor.
Denna anordning har sålunda år 1924 endast tillämpats under halva året, och av fondens medel har
under denna tid endast använts halva nämnda belopp, nämligen 9 000 kronor. Då förhållandena
under övergångsåret icke kanna läggas till grund för utförligare beräkningar angående statens och
arbetsgivarnas framtida kostnader för försäkringen m. m., har ovan upptagits det normala årsbeloppet
av fondens bidrag till dess förvaltning.

Faktiskt hava under år 1924 statens förvaltningskostnader för försäkringen utgjort 1263 000
kronor; statens besparing i förhållande till detta belopp utgör 832 000 kronor per år. Arbetsgivarnas
faktiska kostnader — under förutsättning att hit föras nyssnämnda fondmedel — utgjorde 1 489 000
kronor och motsvarande kostnadsökning 184 000 kronor årligen.

5 Utgör förvaltningskostnad för den nya riksförsäkringsanstalten för handhavande av 1916 års lag,
sedan kostnad för skadereglering för statens arbetare avdragits.

Statens och arbetsgivarnas sammanlagda kostnader för försäkringen.

Staten	Prestationskostnader (ersättning enligt nuv. 19 och 37 §§)1................... Förvaltningskostnader1 2............. Summa (för staten)	Enligt nuva-rande regler	a''!t
100000 1 254 000	120 000 högst 3 431000
1 354 000	högst 551000
Arbets- givarna	Prestationskostnader............ Förvaltningskostnader.............. Summa (för arbetsgivarna) Summa summarum	15 550 000 1 498 000	18 400 000 1 673 000
17 048000	20073000
18 402 000 20624000

1 Exklusive statens arbetare.

2 Inklusive statens arbetare.

3 Detta belopp avser försäkringsrådet, skadereglering för statens arbetare samt övergångsstaten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1U9.

287

kronor komma att ganska snart sparas. När ifrågavarande stat fullt avvecklats,
skulle statens besparing i utgifterna för försäkringen uppgå till 1.068.000
kronor (minskning i administrationskostnader 1,088,000 kronor, ökning i prestationskostnader
20,000 kronor), från vilket belopp kan komma att avgå något
på grund av ökad prestationskostnad för statens arbetare; se ovan sid. 273. Det
bär bemärkas, att i dessa beräkningar hänsyn icke tagits till de engångsutgifter,
vilka eventuellt må beslutas i syfte att bereda ersättning åt övrig personal
inom den nuvarande riksförsäkringsanstalten, respektive personal anställd hos
de ömsesidiga bolagen. Dessa utgifter torde emellertid komma att täckas genom
överskott å fondmedel.

Arbetsgivarnas kostnader skulle ökas med 17.7 % eller med cirka 3.0_o,000
kronor årligen, varav 2,850,000 kronor täcka de ökade ersättningar, som i
vissa avseenden skulle utgå enligt förslaget, och 175,000 kronor bero på den
föreslagna utsträckningen av arbetsgivarnas skyldighet att bidraga till administrationskostnadernas
gäldande.

Skenbart skulle förslagets genomförande, sedan övergångsstaten avvecklats,
medföra en kostnadsökning av cirka 1,957,000 kronor per år, motsvarande
det belopp, varmed det ökade ersättningsbeloppet överstiger minskningen i
försäkringens totala förvaltningskostnader. De nytillkommande prestationskostnaderna
(på grund av ändrade bestämmelser om sjukpenning ni. m.) uppgå
visserligen, såsom ovan tidigare angivits, till 2,870.000 kronor. Sistnämnda
ökning finansieras emellertid till ett belopp av 913,000 kronor med den
besparing i de totala administrationskostnaderna, som förslagets genomförande
skulle medföra, sedan kostnaden för övergångsstaten. 265,000 kronor, upphört.
— Det måste emellertid bemärkas, att icke ens den nyss angivna kostnadsökningen
av 1,957,000 kronor utgör en verklig merutgift för landet. En stor del
av densamma torde nämligen motsvaras av kostnader, vilka de ersättningsberättigade
på grund av sjukpenningens eller livräntans otillräcklighet måst
bestrida ur andra hjälpkällor (anlitande av besparingar, skuldsättning etc.).
Till denna del utgör den skenbara kostnadsökningen blott en överflyttning av
utgifter från de enskilda till försäkringen. Till en annan de! kunna de höjda
ersättningarna förväntas medföra, att de skadade på flera^ sätt bliva bättre
vårdade, avvakta fullständigare läkning av skadan samt erhålla bättre möjligheter
att själva bidraga till sin yrkesutbildning m. in., än för närvarande är fallet.
I den män de höjda ersättningarna komma till användning för sådana ändamål,
representera desamma tydligen utgifter för produktiva syften. — Vidare
bör i detta sammanhang uppmärksammas, att, såsom av föreliggande förslag
rörande sjukförsäkringen närmare framgår, statsbidrag till sjukkassorna icke
skulle utgå vid sjukdom till följd av olycksfall i arbete. Slutligen skulle staten
göra vissa besparingar genom ändring av bestämmelserna rörande läkarintyg
för statens arbetare.

I förhållande till besparingskommitténs förslag innebär departementstorslaget
att statens kostnader minskas med 803,000 kronor per år mot av
kommittén beräknade 1,162.000 kronor. T båda dessa belopp ingå kostnader
för övergångsstat. Sedan övergångsstaten avvecklats, skulle såsom ovan
nämnts departementsförslagets besparing för statsverket stiga till 1.068.000
kronor, medan motsvarande belopp enligt kommitténs förslag skulle uppgå till
1 312 000 kronor (enligt departementsförslaget beräknas övergångsstaten såsom
ovan nämnts draga en kostnad av högst 265.000 kronor per år. medan
enligt kommittéförslaget övergångsstaten beräknades till cirka 150.000 kronor).
Besparingen i den årliga totala administrationskostnaden skulle, innan
övergångsstaten avvecklats, enligt departementsförslaget utgöra 648.000 kronor;
motsvarande belopp enligt av kommittén lämnade uppgifter uppgår till

817,000 kronor. Efter övergångsstatens avveckling skulle besparingen ut Bihang

till riksdagens protokoll 1920. 1 samt- 90 höft. (AV 10'')). 19

Riksförsäkringsanstaltens beräkning av förvaltningskostnaderna för eu statlig centralanstalt för försäkringen
(augusti 1925).

Förvaltningskostnader enligt olika alternativ.

Arbetsuppgift	Riksförsäk-ringsanstaltens förvaltnings-kostnader för 1916 och 1901 års lagar med		Den statliga centralanstaltens förvaltningskostnader i kronor vid
	nuvarande per-sonal (aug. 1925). Kronor	Alt. 1	Alt. 2	Alt. 3	Alt. 4	Alt. 5	Alt. 6
A. Debitering av större arbetsgivare.....	429 000	458 600	395 100	460 400	398 500	476 100	417 000
B. Debitering av mindre arbetsgivare ....	320 700	268 600	271500	269 400	273 100	339 700	355 300
D. Försäkringsplikts- och ombudsärenden . .	42 200	42 200	42 200	46 600	46 600	46 600	46 600
E. Statistik och fondräkning........	100 200	117 000	113 000	115 600	111500	117 000	113 000
A, B, D och E tillsammans (debiteringsverk-samheten i vidsträckt bemärkelse) . . .	892100	886 400	S21800	892 000	829 700	979 400	931900
C 1. Skadereglering t. o. m. första invaliditets-beslutet ..........	512 400	845 400	846 400	761 200	764 800	823 100	825 000
C 2. Revision av livräntor..........	40 000	78 500	78500	78 500	78 500	78 500	78 500
C 3. Utbetalande av livräntor........	10 800	19 000	19 000	19 000	19 000	19 000	19 000
1 C 4. Skadereglering för statens arbetare (allt arbete) ...............	27 200	27 200	27 200	27 200	27 200	27 200	27 200
C 5. Livräntor enligt 1901 års lag......	2 800	2 800	2 800	2 800	2 800	2 800	2 800
C1.—C 5. tillsammans (skaderegleringsverk-samheten) ..............	593 200	972900	973900	888 700	892300	950 600	952 500
F. Personaladministration (inkl. chef och re-gistrator) samt fondförvaltning och bok-föring ...............	in eoo	123 000	123 000	123 000	123 000	123 000	123 000
Samtliga	1596900	1982 300	1 918 700	1 903 700	1845 000	2053 000	2 007 400

288 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

289

gorå, enligt departementsförslaget 913,000 kronor och enligt kommittén 967,000
kronor. — Vad angår skillnaden i statens kostnadsbesparing förklaras den dels
därav, att kommittén beräknade statens hittillsvarande kostnader enligt 19 och
37 §§ i lagen till 150,000 kronor per år och föreslog, att desamma skulle bestridas
av arbetsgivarna, medan enligt departementsförslaget motsvarande kostnader
såsom, hittills skulle gäldas av staten men beräknats till 120,000 kronor
årligen. -— Slutligen är att märka, att de administrationskostnader för den
nuvarande riksf ö r s äkrings an stål ten och de bidrag från arbetsgivarna, vilka
ingå i respektive beräkningar, avse olika år (departementsförslaget utgår från
år 1924, medan kommittén stödde sig på förhållandena år 1923). -— Arbetsgivarnas
sammanlagda kostnader för försäkringen ökas enligt departementsförslaget
med cirka 3,025,000 kronor per år mot kommittéförslagets 603,000 kronor.

Förestående kostnadsberäkningar för den nya riksförsäkringsanstalten avse
blott anstaltens verksamhet enligt 1916 års lag. Den nuvarande riksförsäkringsanstaltens
uppgifter utöver nämnda lag hava beräknats draga samma
kostnad inom den nya anstalten som hos den nuvarande, nämligen 90,000 kronor
per år. Bland anstaltens nämnda uppgifter skulle verksamheten enligt
1901 års lag bekostas av medel från vederbörande fond. Förvaltningen av
övriga uppgifter skulle däremot såsom hittills bekostas av staten.

Stockholm i december 1925.

E. Odelstierna.

290

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Bilaga D.

Tablå

utvisande den kostnadsökning, som olika ändringsförslag beträffande
olycksfallsersättningarna beräknas komma att medföra.

(Olycksfall bland statens arbetare icke medräknade).

A. Olika ändringsförslag.

Ändring 1) Karenstiden borttages. Sjukpenning enligt 6 § antages utgå från och med l:a dagen,
därest sjukdomen varat minst 4 dagar.

2) Karenstiden fastställes till 3 dagar. Sjukpenning enligt 6 § föreslås utgå från och
med 4:e dagen.

3) Ändring av 7 § beträffande livräntor till föräldrar enligt de sakkunnigas utkast.

4) Åldersgränsen för barn i 7 § antages höjd från 16 till 18 år.

f>) = ändring 1) jämte höjning av avlöningsgränsen från 2 400 till 3 000 kronor

6) =		1)		>	>	>	>		3 300	>
7) =		1)	>				>	>	3 600	>
8) =		a)	T>	»	>	»		»	3 000
9) =		2)	>	>	»	»	»	»	3 300	»
10) =		2)	»			»			3 600	>
11) =	»	1) + 3)		■»	>	>	»	»	3 000	»
12) =	T>	1) + 3)	»		>	>	>	>	3 300	>
13) =	>	1) + 3)	»	»	>	>	>	»	3 600
14) =	T>	2) + 3)	>	i	»	>	>	>	3 000	>
15) =	>	2) + 3)		»	»	»	>	»	3 300	>
16) =		2) + 3)	>	»	»	»	>	i	3 600

B. Nuvarande ersättningar jämte beräknad kostnadsökning för ovan under A
angivna ändringar beträffande olika slag av ersättningar.

	Sjuk-	Läkar-	Invaliditets-	Dödsfalls-	Summa
Ersättningar enligt nuva-	penning	vård	ersättningar	ersättningar	Kr.
rande bestämmelser . Kostnadsökning på grund	3 700 000 av	1 700 000	8 200 000	2 050 000	15 650 000
ändring 1).....	. 870 000	—	—	—	870 000
2) . . . .	. 420 000	—	—	—	420 000
3).....	_	—	—	300 000	300 000
4).....	_	—	—	130 000	130 000
5).....	. 1260 000	—	700 000	180 000	2 140 000
6).....	. 1380 000	—	920 000	240 000	2 540 000
7).....	. 1450 000	—	1 050 000	280000	2 780 000
8).....	770 000	—	700 000	180 000	1 650 000
9).....	. 880 000	—	920 000	240 000	2 010 000
10)......	950 000	—	1 050 000	280 000	2 280 000
11)......	1260 000	—	700 000	510 000	2 470 000
12)......	1380 000	_	920 000	570 000	2 870 000
13)......	1 450 000	_	1050 000	610 000	3 110 000
14)......	770 000	—	700 000	510 000	1 980 000
15)......	880 000	—	920 000	570 000	2 370 000
16)......	950 000	—	1 050 000	610 000	2 610 000

Anm. De i det den 31 december 1925 framlagda förslaget innehållna ändringarna motsvara
ändring 12).

O. A. Åkesson.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

291

Bilaga E.

P. M.

rörande vissa frågor i samband med övergången från nuvarande till
föreslagen organisation för den sociala olycksfallsförsäkringen.

A. Utkast till plan för organisationsarbetet.

Ledamöter i riksförsäkringsstämman utses under juli månad 1926.

Riksförsäkringsstämman sammanträder under augusti månad och utser styrelse
för den nya riksförsäkringsanstalten, anslår medel för det närmaste organisationsarbetet
samt behandlar övriga stämman åliggande frågor.

Styrelsen sammanträder under senare delen av augusti eller under första
dagarna av september månad för att utse chef för anstalten. Härvid fastställas
även riktlinjerna för organisationsarbetet och utses erforderlig personal
för detsamma. Till en början torde endast behöva utses en person för försäkringsorganisationen,
en för tariffarbetet och en för skaderegleringsorganisationen,
vilka hava att jämte chefen leda organisationsarbetet. Erforderliga
lokaler torde kunna erhållas inom den fastighet, där den nuvarande riksförsäkringsanstalten
är inrymd. Övrig personal för organisationsarbetet kan lämpligen
erhållas genom att tillfälligtvis anlita personal från riksförsäkringsanstalten
och de ömsesidiga bolagen. Denna personal torde härvid kunna utföra
arbetet i fråga på eftermiddagarna efter den ordinarie tjänstgöringens
slut.

Under september månad uppgöres bland annat mera detaljerad organisationsplan
för arbetet inom den nya anstalten. I överensstämmelse med denna organisationsplan
placeras sedermera under tiden intill årsskiftet för de olika arbetsuppgifterna
erforderlig personal, varvid emellertid endast ett fåtal befattningar
torde behöva besättas med mera fast anställda. Övrig personal kan däremot
lämpligen anställas tillsvidare. Under första halvåret 1927 erfordras nämligen
ett större antal befattningshavare än i fortsättningen, på grund av att den nya
riksförsäkringsanstalten under förstnämnda tid måste arbeta enligt den äldre
lagens bestämmelser beträffande det arbete, som avser försäkringsverksamheten
för föregånde år, samtidigt som den nya organisationen skall börja tillämpas för
den försäkringsverksamhet, som avser tiden efter 1927 års ingång. De anordningar
och arbetsformer (särskilt för behandlingen av de mindre arbetsgivarna),
som krävas för slutförande av förstnämnda arbete, komma emellertid
under senare halvåret att försvinna eller förändras i enlighet med det nya systemets
förenklade beskaffenhet. Samtidigt härmed kommer även personalbehovet
att minskas. Till följd av nu nämnda förhållanden vinnes den fördelen, att
de anställda kunna hinna prövas och lämpligt urval sålunda äga rum för det
framtida arbetet.

Ombudsorganisationen ordnas sålunda att mantalsombud utses före den 1 november
och ortsombud före årsskiftet. Till mantalsombud torde komma att

292

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

utses riksförsäkringsanstaltens nuvarande mantalsombud. Såsom ortsombud
torde den nya nksförsäkringsanstalten tillsvidare i stor utsträckning med
fördel kunna använda sig av riksförsäkringsanstaltens nuvarande ortsombud.

Det erforderliga samarbetet med postverket ordnas, särskilt beträffande inkassering
av premier och utbetalning av ersättningar.

Den nya premietariffen utarbetas och fastställes, varjämte plan uppgöres
för det kommande specialtarifferingsarbetet. Premietariffen bör härvid grundas
på den förefintliga olycksfallsstatistiken. Vid den tid, varom här är
fråga, kommer det olycksfallsstatistiska materialet att föreligga bearbetat
för en tidrymd av sex ar för icke mindre än cirka 600 olika yrkesgrupper
och sålunda erbjuda en ^god grund för den nya tariffen, vilken torde hinna
slutföras före oktober månads utgång. Om så anses erforderligt, kan premietariffen
därefter tryckas och utsändas till de större arbetsgivarna. Till sådana
större arbetsgivare, som hava sin försäkring i nuvarande riksförsäkringsanstalten,
synes, utsändningen lämpligen kunna ske i samband med de dagsverksoch^
löneuppgifter, som av densamma utsändas omedelbart före årsskiftet.

Till de arbetsgivare, vilka hava tecknat sådan frivillig försäkring, som kommer
att medgivas även efter ingången av år 1927, utsändes under december månad
meddelande om storleken av härför gällande premiesatser, för att ifrågavarande
arbetsgivare skola erhålla tillfälle att avgöra, huruvida de även i fortsättningen
önska erhålla sådan frivillig försäkring. Till arbetsgivare, som åtagit
sig att förskottera sjukpenning, översändes en plan över huru den nya riksförsäkringsanstalten
ämnar ordna nämnda förskotteringsförfarande, varjämte arbetsgivarna
tillfrågas, huruvida de äro villiga att även efter 1927 års ingång
förskottera sjukpenning.

Under höstens lopp utarbetas formulär för den nya riksförsäkringsanstalten
med stöd av den erfarenhet, som vunnits beträffande den nuvarande anstaltens
och de ömsesidiga bolagens formulär. De nya formulären tryckas före årsskiftet
i upplagor av lämplig storlek.

Beträffande lokaler för den nya riksförsäkringsanstalten från och
med år 1927 synes anstalten med fördel kunna i varje fall till en
början övertaga den nuvarande riksförsäkringsanstaltens arbetslokaler.
Överenskommelse härom torde kunna träffas med byggnadsstyrelsen under
höstens lopp. Rörande former och villkor för övertagande av den
nuvarande riksförsäkringsanstaltens inventarier torde förslag böra framläggas
av nya riksförsäkringsanstalten och byggnadsstyrelsen, under vilken
statens centrala möbelförråd sorterar.

De ömsesidiga bolag, vilka eventuellt besluta att träda i likvidation, kunna
överenskomma med styrelsen för den nya riksförsäkringsanstalten, att anstalten
efter den 1 januari 1927 skall övertaga och reglera vederbörande bolags
skador, på villkor att bolagen ställa säkerhet för de kostnader för skadeersättningar
och förvaltningsarbete, som genom överenskommelsen komma att
åvila anstalten. Den personal hos de enskilda bolagen, som av sådan anledning
blir ledig, torde i mån av behov och lämplighet kunna erhålla anställning i den
nya riksförsäkringsanstalten. Ifrågavarande bolags likvidation torde sedermera
kunna ordnas på sätt lagen om försäkringsrörelse den 25 maj 1917 föreskriver.

De penningmedel, som erfordras för organisationsarbetet och för den nya
anstaltens verksamhet i övrigt under tiden intill dess försäkringsavgifter inflyta,
torde förskotteras av statsmedel.

. Det torde även böra framhållas, att det löpande arbetet inom den nuvarande
riksförsäkringsanstalten fortsätter i vanlig ordning samtidigt med förevarande
organisationsarbete.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

293

B. Den nya riksf försäkring sanstaltens övertagande av den nuvarande anstaltens
verksamhet enligt 1916 och 1901 års lagar.

Vad beträffar själva förfaringssättet vid överförandet av verksamheten från
den nuvarande riksförsäkringsanstalten till den nya anstalten kan ettdera av
följande alternativ tänkas komma i fråga: .

1) riksförsäkringsanstalten slutför med egen personal under tiden etter in gången

av år 1927 det arbete, som avser 1926 och tidigare, ar, varvid den nya
riksförsäkringsanstalten övertager verksamheten, i den mån densamma avser
tiden efter den 1 januari 1927; . „ „ ..

2) den nya riksförsäkringsanstalten övertager vid ingången av ar 1927 all
verksamhet oberoende av om densamma avser nämnda eller tidigare ar, varvid
emellertid det arbete, som anstalten härigenom kommer att utföra för den nuvarande
riksförsäkringsanstalten, bör värderas och ersättas efter skäliga
grunder.

Ett genomförande av det första av nu nämnda alternativ^ skulle pa grund
av arbetstekniska skäl medföra hart när oöverstigliga svårigheter. Vissa
omfattande arbeten äro nämligen av den art, att de samtidigt avse olika tidsperioder.
I samband med det arbete, som exempelvis utföres för den definitiva
regleringen av de större arbetsgivarnas försäkringsavgifter, för ett föregående
år, erhållas sålunda även de avgiftsbelopp, som tillämpas vid den provisoriska
debiteringen för närmast följande år. Att uppdela den definitiva regleringen
och den provisoriska avgiftsdebiteringen på skilda personalgrupper skulle därför
arbetstekniskt sett vara en oformlig åtgärd. Härtill komma även andra synpunkter.
De inom den nuvarande riksförsäkringsanstalten befintliga registren
av olika slag, de olika arbetsgivarnas försäkringsakter och det arbetsmaterial
i övrigt, som finnes samlat inom anstalten, tjäna icke endast den del av anstaltens
arbete, som avser det löpande året, utan även den del av^ arbetet, som pa
grund av försäkringsverksamhetens natur måste avse. en föregående tidsperiod.
Det skulle givetvis ur arbetssynpunkt vara synnerligen olämpligt, om dessa
olika slag av arbetsmaterial samtidigt skulle användas av hos olika institutioner
anställd personal. o

På grund av de anförda synpunkterna synes sålunda det första av de bada
anförda alternativen för den nya riksförsäkringsanstaltens övertagande av den
nuvarande anstaltens verksamhet icke böra komma i fråga. Däremot bör ett
övertagande av verksamheten i enlighet med alternativ 2) kunna genomföras
utan svårigheter av ovan angiven art.

De uppgifter på grund av 1916 och 1901 års lagar, som den nya riksförsäkringsanstalten
skulle komma att utföra för den nuvarande anstaltens räkning,
torde i huvudsak vara följande:

1) definitiv reglering av försäkringsavgifter för större arbetsgivare för

år 1926;

2) debitering av försäkringsavgifter för mindre arbetsgivare för år 1926 med
undantag för städerna Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping, för vilka
nämnda debitering verkställts redan under år 1926;

3) behandling av klagomål över avgifter, som påförts mindre arbetsgivare
i arbetsgivarförteckningarna för 1926 och tidigare år;

4) reglering av skador, som inträffat under år 1926 och tidigare, för vilka
anmälan inkommit före den 1 januari 1927 men som vid nämnda tidpunkt ännu
icke slutreglerats;

5) reglering av skador, som inträffat under 1926 och tidigare år men som
den 1 januari 1927 ännu icke blivit anmälda;

6) utgivande av från den nuvarande riksförsäkringsanstalten utgående liv -

294

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

räntor enligt 1916 års lag i anledning av olycksfall, som inträffat under åren
1918—1926;

7) utgivande av från den nuvarande riksförsiikringsanstalten utgående livräntor
enligt 1901 års lag;

8) utarbetande av olycksfallsstatistik för åren 1925 och 1926.

För utförande av dessa arbetsuppgifter bör den nya anstalten givetvis åtnjuta
skälig ersättning. I det följande, där nu nämnda arbetsuppgifter behandlas
var för sig, har en uppskattning av kostnaderna för deras utförande verkställts
med ledning av den nuvarande anstaltens erfarenhet.

Definitiv reglering av försäkringsavgifter för större arbetsgivare för år 1926.
Förevarande arbete grundar sig på de dagsverks- och löneuppgifter för år 1926,
som inkomma från de större arbetsgivarna i början av 1927. och sker samtidigt
med fastställande av provisoriska avgifter för sistnämnda år. Härvid plägar
det belopp, som motsvarar den definitiva avgiften för ett föregående år, påföras
såsom provisorisk premie för det löpande året. Fastställandet och påförandet
av den provisoriska premien är ett arbete, som den nya anstalten givetvis har
att utföra för egen räkning. Bestämmandet av den definitiva premien för föregående
år utföres däremot för den nuvarande anstaltens räkning. Under sådana
förhållanden synes den nya anstaltens ersättning för ifrågavarande arbete
kunna bestämmas till hälften av den årliga kostnaden för debitering av försäkringsavgifter
för större arbetsgivare. Enligt utförda kostnadsberäkningar1
uppgår kostnaden för debitering av större arbetsgivare till cirka 430,000 kronor.
Den nya anstaltens ersättning för den definitiva regleringen av de större
arbetsgivarnas försäkringsavgifter för år 1926 synes sålunda kunna uppskattas
till cirka 215,000 kronor.

Debitering av försäkringsavgifter för mindre arbetsgivare för år 1926 med
undantag för Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping samt klagomål i anledning
av påförda avgifter. för år 1926 och tidigare. Debiteringsarbetet beträffande
de mindre arbetsgivarna sker i genomsnitt vid en senare tidpunkt än
beträffande de större. Härigenom kommer en relativt större del av debiteringsarbetet
för mindre arbetsgivare att avse det föregående året än vad fallet är beträffande
debiteringsarbetet för större arbetsgivare. En utförd undersökning''
har givit vid handen, att omkring 2/3 av debiteringsarbetet för de mindre arbetsgivarna
avser föregående kalenderår. Den nya riksförsäkringsanstaltens ersättning
för debitering av mindre arbetsgivare för år 1926 synes på grund härav
kunna uppskattas till omkring 2/3 av den förvaltningskostnad, 321,000 kronor,
som för närvarande årligen belöper på mindre arbetsgivare, eller till 2U,000
kronor.

Reglering av skador, som inträffat under år 1926 och tidigare och för vilka
anmälan inkommit den 1 januari 1927 men som vid nämnda tidpunkt ännu icke
slutreglerats. Enligt verkställd undersökning utgör skaderegleringskostnaden
i genomsnitt 18.30 kronor per olycksfall. För uppskattning av den ersättning,
vartill den nya anstalten kan anses berättigad för utförande av skadereglering
för den nuvarande anstaltens räkning, bör den 1 januari 1927 undersökas huru
många anmälda olycksfall, som då ännu icke slutreglerats. Antalet dylika
olycksfall torde approximativt kunna uppskattas till 4,000. Då en del av dessa
skador redan delvis behandlats, synes ersättningen till den nya anstalten lämpligen
kunna beräknas pa grundval av halva detta antal, approximativt uppskattat
till 2,000 och efter 18.30 kronor per olycksfall eller till cirka 37.000 kronor.

Reglering av skador, som inträffat under år 1926 och tidigare men som den
1 januari 1927 ännu icke blivit anmälda. Detta antal kan med ledning av hittillsvarande
erfarenhet uppskattas till omkring 1,800. Efter 18.30 kronor per

1 Se förestående Bilaga C sid. 275.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

295

skada skulle den nya riksförsäkringsanstaltens ersättning för reglering av
ifrågavarande skador uppgå till cirka 33,000 kronor. _

Utgivande av från den nuvarande riksförsäkringsanstalten utgående livräntor
enligt 1916 års lag i anledning av olycksfall, som inträffat under åren 1918
—1926. Övertagandet av riksförsäkringsanstaltens ^räntetagare enligt 1916
års lag kommer att för den nya anstalten innebära ökat arbete och därmed ökade
omkostnader. Engångsersättningen härav synes lämpligen kunna fastställas
till 1 1/2 % av livräntornas kapitalvärde enligt för riksförsäkringsanstaltens
försäkringsverksamhet gällande grunder. Detta belopp understiger något riksförsäkringsanstaltens
nuvarande kostnader för revision och utbetalande av
nämnda livräntor.

Utgivande av från riksförsäkringsanstalten utgående livräntor enligt 1901
års lag. Ersättning härför bör, med hänsyn till att intet arbete med revision av
livräntorna kräves, utgå med lägre belopp än för livräntorna enligt 1916 års lag,
förslagsvis med 1 % av livräntornas kapitalvärde enligt nu gällande grunder.

Utarbetande av olycksfallsstatistik för åren 1925 och 1926. Då det torde få
anses ligga i den nya riksförsäkringsanstaltens eget intresse, att verkställa bearbetning
av det statistiska material, som föreligger, synes icke någon ersättning
böra utgå härför.

I enlighet med vad ovan anförts synes det arbete, som den nya anstalten efter
den 1 januari 1927 har att utföra, avseende försäkringsverksamheten för år 1926
och tidigare, böra ersättas av statsmedel till ett belopp som sålunda torde kunna
beräknas till 499,000 eller till i runt tal 500,000 kronor. Häri ingår dock icke
ersättning för livräntornas utgivande, vilken ersättning torde böra utgå i form
av förvaltningstillägg till livräntornas kapitalbelopp.

Till den nya riksförsäkringsanstalten överlämnas de värdehandlingar, vari
följande fonder enligt gällande bestämmelser äro redovisade:

1) ersättningsreserven den 31 december 1926 för icke slutreglerade och
okända skador, som inträffat före den 1 januari 1927;

2) livräntereserven den 31 december 1926 enligt 1916 års lag;

3) livräntereserven den 31 december 1926 enligt 1901 års lag;

Därjämte torde i kontanter eller värdehandlingar överlämnas belopp svarande
mot:

a) ett förvaltningstillägg av 1 */2 % av summan av under punkt .2) omförmäld
livräntereserv och den del av under punkt 1) angiven e r s ä t in i n g s r e s er v.
som avser kapitalvärdet av livräntor;

b) ett förvaltningstillägg av 1 % av under punkt 3) omförmäld livräntereserv
;

c) ett säkerhetstillägg av 5 ^ av under punkt 2) omförmäld livräntereserv,
i den mån förefintligt överskott å verksamheten enligt 1916 års lag giver möjlighet
härtill;

d) ett säkerhetstillägg av 5 % av under punkt 3) omförmäld livräntereserv.

Det under punkt a) angivna förvaltningstillägget bestrides från överskottet å

verksamheten enligt 1916 års lag och det under punkt b) angivna från överskottet
å verksamheten enligt 1901 års lag.

Kapitalvärden av livräntor enligt 1916 och 1901 års lagar beräknas enligt
gällande grunder.

Stockholm den 23 december 1925.

E. Odelstierna.

O. A. Åkesson.

296

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Bilaga F.

P. M.

Några synpunkter rörande frågan om monopol- eller konkurrenssystem
inom den sociala olycksfallsförsäkringen.

r

1. Till förmån för konkurrensen an föres, att den förbilligar.

Man är van att betrakta denna sats som ett axiom, och dess giltighet inom
många verksamhetsområden torde näppeligen heller kunna ifrågasättas. Man
får emellertid icke utan vidare härav draga den slutsatsen, att inom vilket
verksamhetsområde som helst, där konkurrens kan tillämpas, det också
är lämpligast och nyttigast att så sker. Ett tj^piskt exempel härpå utgör
en obligatorisk försäkring. Vad som förnämligast här bestämmer varans
— försäkringens -— pris är nämligen den risk, som försäkringen avser att
täcka. Om försäkringen kan äga rum endast i en inrättning eller i tjugu har
givetvis ingen inverkan på riskens storlek. Men den sammanlagda förvaltningskostnaden
blir i senare fallet större, dels på grund av försäkringsarbetets splittring
på ett flertal organisationer, dels på grund av konkurrenskostnaderna (se
vidare nedan, mom. 3).

I detta sammanhang må anföras ett yttrande — närmast rörande konkurrensen
i privatförsäkring — av den kände danske statistikern och försäkringsmannen
professor H. Westergaard (föredrag i Svenska Eörsäkringsföreningen
den 28 mars 1924, refererat i Nordisk Försäkringstidskrift, häfte n:r 3, 1924):
»Man anser ju i allmänhet, att där den fria konkurrensen verkar, där komma
priserna att bliva så låga som möjligt. Men vid all försäkringsverksamhet —
icke blott livförsäkring — är det en motsatt tendens. — — —»

2. Det påstås att varje monopolsystem innebär en större fara för slentrian än
ett konkurrenssystem.

_ Att ett monopolsystem ofta innebär en stor fara för slentrian är en uppfattning,
för vars riktighet utan tvivel flera belägg kunna anföras.

Det föreligger emellertid en bestämd och avgörande skillnad mellan monopolföretag
i allmänhet och den här ifrågavarande centralanstalten, vilken omständighet
gör, att erfarenheten från andra monopolföretag icke är tillämplig på
den sistnämnda. Nämnda skillnad består däri, att representanter för alla av
den föreslagna centralanstalten intresserade parter —- det allmänna, arbetsgivarna
och arbetarna •— hava möjlighet att granska förvaltningens detaljer.
Det torde få anses självfallet, att de intresserade parternas representanter komma
att begagna sig av denna rätt och därmed motverka tendenser till slentrian
och slapphet.

3. De sammanlagda förvaltningskostnaderna bliva större vid konkurrens än
vid monopol.

a) Ett nationalekonomiskt sett onyttigt arbete nedlägges ständigt på att överföra
försäkringar från en försäkringsinrättning till en annan (agenter, annonser,
skriftlig bearbetning, försvarsåtgärder). Anskaffningsarbetet medför icke in -

Kungl. Mai:ts proposition nr 100.

''297

om den sociala olycksfallsförsäkringen — i motsats till förhållandet inom privatförsäkringen
— någon ökad anslutning till försäkringen, då ju försäkriiigsklientelets
omfattning är fastställd i olycksfallsförsäkringslagen.

b) Försäkringsverksamhetens splittring på ett flertal inrättningar medför,
att särskilda arbeten måste utföras för reglerandet av växelverkan mellan den
subsidiära statliga anstalten och de övriga (anmälan till riksförsäkringsanstalten
om arbetsgivares inträde i och utträde ur ömsesidigt bolag, vidlyftig registrering,
identifiering, fördelning av ersättningar respektive försäkringsavgifter
på arbetsgivare, vilka bedriva verksamhet gemensamt, men var för sig äro försäkrade
i olika inrättningar, utredningsarbeten av olika slag m. nr.).

c) Konkurrensen medför allmän fördyring av administrationsarbetet, enär
stordriftens fördelar icke kunna i önskvärd grad uppnås (standardisering av
och specialisering i arbetet, varvid personalens kvalifikationer kunna väl avpassas
efter arbetets krav och genomsnittligt billigare personal användas; bättre
utnyttjande av under alla förhållanden erforderliga organisatoriska anordningar
o. dyl., såsom ombudsorganisation och befälspersonal).

Se vidare »P. M. rörande vissa kostnadsberäkningar för den sociala olycksfallsförsäkringen»,
Bilaga C, sid. 271.

4. Till förmån för konkurrensen anföres, att den medför en rättvisare ■premiesättning.

Detta påstående grundar sig på en missuppfattning. Fn monopolanstalt för
olycksfallsförsäkringen har intet intresse av att debitera för höga premier, lika
litet som den har intresse av att debitera för låga. Fn försäkringsinrättning,
som konkurrerar med andra försäkringsinrättningar om försäkringstagarna, kan
däremot icke undgå en frestelse till att sätta premierna i underkant för att på
så sätt möjligen utöka sin försäkringsstock. Men detta innebär en sporre icke
till riktig utan till oriktig premiesättning. Konkurrensen verkar nämligen
efter hand så, att de dåliga riskerna inom en viss yrkesgrupp i regel få erlägga
lägre och de goda riskerna högre premier än de borde. Detta förhållande minskar
intresset för skyddsarbetet och verkar sålunda i rent antisocial riktning.
Till belysande härav må anföras följande exempel.

Det antages för enkelhetens skull, att en försäkringsinrättnings hela försäkringsstock
tillhör en och samma yrkesgrupp. Det antages vidare, att försäkringsinrättningen
till en början ej har annan kännedom om olycksfallsrisken
i de försäkrade företagen än som framgår av den gemensamma, olycksfallsstatistiken.
För alla dessa arbetsgivare, tillhörande en och samma yrkesgrupp,
tillämpas sålunda samma premiesats, motsvarande de statistiskt beräknade genomsnittskostnaderna.

Efter några år kommer försäkringsinrättningen underfund med, att risken
hos vissa av dessa arbetsgivare är högre än genomsnittsrisken — hos andra
lägre. På den förra gruppen förlorar sålunda försäkringsinrättningen — på
den senare skördar den en vinst. På grund härav kommer givetvis försäkringsinrättningen
att i enlighet med lagens bestämmelser höja premierna för den
förra gruppen, men även att sänka premierna för den sist nämnda. Denna grupp
kvarstannar givetvis i försäkringsinrättningen. Arbetsgivare tillhörande den
förra gruppen undersöka i stället om ej möjligen lägre premier kunna erhållas
på annat håll. Här uppträder sålunda ett rent spekulation smoment. Det ligger
då nära till hands för en annan försäkringsinrättning, som ej närmare känner
risken hos sistnämnda arbetsgivare, att erbjuda dem premier, motsvarande de
genomsnittskostnader, vilka framgå av den för olycksfallsförsäkringen gemensamma
statistiken. Härigenom slippa sålunda dessa dåliga risker även i fortsättningen
undan med för låga premier. Detta karv visserligen vara till fördel

298

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

för dessa arbetsgivare själva, men det blir på bekostnad av de övriga, och rättvisan
i premiesättningen rubbas. Försäkringsrörelsen drabbas på så sätt alltjämt
av förluster, och dessa måste givetvis de goda riskerna betala.

Om sålunda de goda riskerna, vilka infört skyddsanordningar, få betala för
de dåliga, så minskas naturligtvis de förras intresse för dylika anordningar —
och, då de dåliga riskerna finna sig kunna slippa undan med för låga premier.
så minskas i viss mån också deras intresse i samma avseende.

För ernående av en verkligt god riskbedömning erfordras framför allt statistisk
och skyddsteknisk erfarenhet, och ju mera omfattande denna erfarenhet
är, desto bättre. Den statistiska erfarenheten blir på kortaste tid bäst
tillgodogjord, om försäkringen är samlad i en hand, så att förhållandena i fråga
kunna fullständigt överblickas. Olycksfallsrisken varierar ju mycket i olika
yrkesgrupper, och redan detta försvårar givetvis åstadkommandet av en tillräckligt
omfattande och tillförlitlig olycksfallsstatistik. Är dessutom försäkringen
splittrad på en mångfald försäkringsinrättningar, och arbetsgivaren det
ena året anlitar en inrättning och det andra året en annan -— eller så att säga
går på turné mellan försäkringsinrättningarna -— bliva förutsättningarna ännu
ogynnsammare.

Såsom ovan framhållits, förefinnes icke något som helst skäl för en monopolanstalt
att vid premiesättningen avvika från statistikens resultat. Då olycksfallsstatistiken
är offentlig, vilken även torde bliva fallet med den ifrågasatta
centralanstaltens tariff, kan för övrigt eventuell bristande överensstämmelse
mellan statistiken och premiesättningen omedelbart påtalas genom besvär hos
försäkringsrådet. Såsom säkerhet för att handläggningen av premiefrågor
inom rådet skall bliva fullt betryggande, har föreskrivits, att vid prövningen
av dylika besvär skola deltaga bland annat tvenne försäkringstekniker och
tvenne representanter för arbetsgivare.

Påståendet om konkurrensens stora betydelse för specialtarifferingen vinner
icke heller bekräftelse, om man ser efter i vilken utsträckning de skyddstekniska
synpunkterna hittills blivit beaktade vid tariffering av företagen. Verklig
specialtariffering kan nämligen icke ske utan ett mera ingående bedömande
av vederbörande företag ur skyddsteknisk synpunkt. För ett dylikt
bedömande kräves skydds- och ingenjörsteknisk utbildning och erfarenhet: de
flesta bland de nuvarande försäkringsinrättningarna sakna emellertid effektiv
sakkunskap av detta slag och alltså även möjlighet till en effektiv specialtariffering.

Därest någon arbetsgivare skulle befara, att den ifrågasatta nya anstalten vid
premiesättningen icke tagit tillbörlig hänsyn till de särskilda arbetsförhållandena
vid hans företag, står det honom fritt att hos anstalten begära uppgift
såväl om storleken av de ersättningar, som föranletts av olycksfall, som under
olika år inträffat bland hos honom anställda arbetare, som rörande de premier
han för motsvarande tid inbetalt. Denna rätt för arbetsgivaren måste givetvis
för anstalten innebära ett direkt tvång till anpassning av premierna efter de
särskilda företagens speciella förhållanden i den mån dessa kunna anses utöva
en bestämd inverkan på olycksfallsrisken.

De för verklig specialtariffering behövliga erfarenheterna av olika slag samlas
sålunda bäst, icke i ett konkurrenssystem utan i ett monopolsystem, där
man har möjlighet att sakkunnigt och kontinuerligt överblicka och följa riskförhållandena
och deras utveckling.

5. Konkurrensen medför fara för att ersättningarna tillmätas för lågt.

Vid konkurrens är det alltid att befara, att inrättningarna pressa ned sina
premier under de mot risken svarande och sedan söka undvika förlust på verk -

299

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

samheten genom att tillmäta alltför låga ersättningar; kontroll häröver är synnerligen
vansklig. . . . ,

Anmärkningar mot den nuvarande skaderegleringsverksamheten hava bland
annat framkommit i inom riksdagen väckta motioner med förslag till omorganisation
av olycksfallsförsäkringen. Det torde även böra erinras om ett yttrande
av försäkring srådet till 1924 års andra lagutskott: »Att under de iöista
åren av rådets verksamhet antalet besvär var ringa och först efter hand
ökats, visar även, att arbetarnas förmåga att genom anförande av besvär själva
iakttaga sina intressen icke och ej ens bland de organiserade arbetarna, av
vilka bolagens klientel till stor del utgöres, hittills varit sådan,^ att förmånen
av att kunna anföra besvär skulle göra en effektiv kontroll i någon avsevärd
man överflödig.»

Konkurrenssystemets bibehållande skulle därför givetvis kräva högst betj*-dande merkostnader för försäkringsrådet, om rådets kontrollverksamhet skulle
kunna göras någorlunda effektiv. Detta skulle emellertid r sin tur förutsätta
ett fortlöpande omfattande dubbelarbete — ett dubbelarbete, som däremot vid
ett monopolsystem av föreslagen karaktär skulle praktiskt taget bortfalla.

Försäkringsrådet Geijer uttalade i samband med försäkringsradets nyssnämnda
yttrande till 1924 års andra lagutskott bland annat följande:

»Jag kan icke heller undgå att i likhet med motionärerna finna, att de skadades
rätt för närvarande icke är tillräckligt säkerställd. Den uppfattningen
ligger nära till hands, att då de skadade i ersättningsfrågorna hava klagorätt
hos försäkringsrådet allt är väl beställt, och att den, som icke begagnar sm
klagorätt, må skylla sig själv. Under min tjänstgöring i försäkringsrådet har
jag dock för min del efter hand kommit till en annan övertygelse, nämligen
att skaderegleringen på olycksfallsförsäkringens område icke för närvarande
har sådan enhetlighet och stadga, att bestämmandet av ersättningarna med
trygghet kan vara överlämnat åt ett flertal sinsemellan konkurrerande försäkringsinrättningar,
samt att klagorätten hos försäkringsrådet icke innebär en
tillfredsställande garanti för att de skaderegleringar, som äro mest i behov av
justering, komma under rådets bedömande. Det är ju för övrigt en naturlig
sak. att en konkurrens sådan som den bär rådande måste hos samtliga försökringsinrättningar
medföra en tendens till successiv nedpressmng av de skadades
förmåner, därest ej från statens sida lämpliga åtgärder vidtagas för att
hindra en sådan utveckling. Särskilt då försäkringsrådets granskande verksamhet
numera så gott som helt inställts, anser jag därför, att fara är för
handen, att de skadade ofta icke komma i åtnjutande av de förmåner, som med
olycksfallsförsäkringen avses, och att detta i särskilt hög grad drabbar de kategorier
av försäkrade, hos vilka bildningsgraden är lägst och förmågan att
tillvarataga egna intressen minst, men hos vilka behovet av föräknngens förmåner
är störst. En enhetlig skadereglering anser jag därför vara ett krav.
som med det snaraste bör tillgodoses.»

Försäkring sinspektionen, som jämlikt lag om försäkringsrörelse den ''-•> maj
1917 utövar tillsyn över de ömsesidiga bolagen, uttalar i sitt yttrande över besparingskommitténs
betänkande bland annat följande:

»Det viktigaste krav, som från det allmännas sida måste ställas pa olycksfallsförsäkringens
organisation, är, att den bereder säkerhet för de skadade att
utfå de ersättningar, som tillkomma dem enligt lagen. Det torde icke från
något håll kunna bestridas, att den nuvarande organisationen icke håller mattet
i detta avseende, framför allt därför att ett flertal försäkringsanstalter äga
att besluta över skaderegleringarna. En enda institution bör äga besluta i
fråga om skadeersättningarna. Dock bör, såsom kommittén framhåller, denna
institution äga att, där den så finner lämpligt, överlämna avgörandet av sjuk -

300

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

ersättningsfrågor åt organ, som hava bättre möjlighet än den centrala institutionen
att ägna sjukfallen den tillsyn, som är erforderlig.»

Riks för säkring sanstalten uttalade i yttrande till 1924 års andra lagutskott
bland annat följande:

»I den ifrågavarande konkurrensen blir lätt den försäkringsinrättning den
starkaste, som i stort sett kan erbjuda de lägsta försäkringsavgifterna, d. v. s.
där ej alldeles särskilda förhållanden föreligga, ytterst och i längden den, som
kan utgiva de lägsta ersättningarna till de försäkrade och som mest och hänsynslösast
begagnar den försäkringsinrättningen medgivna fria prövningsrätten
vid ersättningarnas bestämmande för nående av detta syfte.

Sålunda inbjudes sakligt sett alltjämt till en auktion, där det gäller att bjuda
lägre, och där insatsen väsentligen är den olycksfallsskadade arbetarens rätt.

Det fordras därför med ett sådant system starka garantier för motverkande
av ett sådant förfaringssätt.»

I detta sammanhang torde även följande synpunkter vara på sin plats. Man
måste skilja mellan förhållandena inom den sociala olycksfallsförsäkringen och
de förhållanden, som äro rådande inom exempelvis enskild olycksfallsförsäkring.
Vid försäkring av sistnämnda slag är det ju så, att samme person, som
tecknar försäkringen och som skall erlägga premierna, också själv (eller hans
anhöriga) skall åtnjuta försäkringens förmåner, om olycksfall inträffar. Innan
man ordnar en sådan försäkring, är det naturligt att taga i betraktande
icke blott premiernas storlek i förhållande till förmånerna enligt avtalet utan
även det sätt, varpå bolaget i praktiken anses tillämpa avtalets bestämmelser
vid inträffade olycksfall. För försäkringstagaren är det sålunda icke blott en
premiefråga utan ock en fråga, huruvida han har anledning att vid inträffande
olycksfall vänta sig en välvillig eller en snäv behandling från bolagets sida.
Inom den sociala olycksfallsförsäkringen är förhållandet ett annat. Där bestämmer
arbetsgivaren i vilken försäkringsinrättning försäkringen skall tagas,
samt erlägger avgiften för densamma. Själv åtnjuter han inga förmåner, om
olycksfall inträffar. Dessa åtnjutas av en tredje part, de skadade arbetarna,
d. v. s. försäkringstagaren är en, förmånstagaren en annan. Arbetsgivarna
kunna sålunda icke direkt hava samma allsidiga intresse för försäkringsinrättningens
sätt att utöva sin verksamhet, som de skulle hava, om det gällde en
försäkring för dem personligen. Det är ju därför helt naturligt, att inom den
sociala olycksfallsförsäkringen försäkringstagarnas intresse för premiefrågan
är betydligt starkare och deras intresse för skadeersättningsfrågan däremot
mindre framträdande än inom privatförsäkringen. Ur principiell synpunkt kan
det sålunda icke anses vara riktigt att, som nu är fallet, en stor del av olycksfallen
i första hand regleras av inrättningar, vilka ofta stå i ej oväsentligt beroende
av vederbörande arbetsgivare, under det att arbetaren, förmån stagaren,
endast genom anförande av besvär kan få garanti för att hans rättsanspråk
bliva riktigt bedömda. Detta är ett förhållande, som alltför litet hittills
beaktats men som i diskussionen om en ny organisationsform för den sociala
olycksfallsförsäkringen icke bör förbises.

Av vad ovan anförts torde också framgå, att ett monopol vida mera än ett
konkurrenssystem är ägnat att komma i åtnjutande av sådant berättigat förtroende
från de försäkrades sida, förutan vilket intet socialförsäkringssystem
blir vad det bör vara.

6. Konkurrensen försvårar ett rättvist bestämmande av invaliditetsersättning

i förhållande till faktiskt förlorad förvärvsförmåga.

Ur social synpunkt är det av synnerlig vikt att komma ifrån det jämförelsevis
stela och schablonmässiga — man skulle kunna säga opersonliga —

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

601

.system för bedömandet av invaliditetsgraden, som härstammar ur enligt 1901
års lag tillämpad praxis och som man i stort sett fortfarande fasthåller vid
trots den nya lagens uttryckliga bestämmelse (8 §: »Vid bedömandet, i vad
man viss kroppsskada åstadkommit nedsättning av arbetsförmågan, skall hänsyn
tagas ej blott till skadans beskaffenhet och inverkan på den skadades förmåga
i allmänhet att försörja sig genom arbete, utan även till skadans inflytande
på de särskilda färdigheter, som för drivande av den skadades yrke må
vara erforderliga, samt till den skadades ålder och kön.»). Grundsatsen att
skadans verkliga påföljd för den skadade skall vara bestämmande för invaliditetsgradens
fastställande, bör följas icke blott för att undvika utgivande av
högre ersättningar än som äro skäliga, utan även av hänsyn till invalidernas
rätt. Det torde nämligen finnas skäl att antaga, att de höggradiga invalidernas
förvärvsförmåga i vissa fall överskattas. Ett avgörande hinder för en
ändring till det bättre ligger emellertid i själva konkurrenssystemets natur.
Om nämligen under nuvarande förhållanden den i 8 § föreskrivna fria prövningen
av invaliditetsfallen noggrannare genomfördes, skulle faran ökas för att
försäkringsinrättningarna i syfte att pressa ned sina premier komine att i genomsnitt
tillmäta alltför låga invaliditetsersättningar. Denna fara är desto
större som invaliditetsersättningarna, i fråga om ersättningsbeloppens kapitalvärde,
utgöra den övervägande delen av samtliga skadeersättningar. Under åren
1920—1922 uppgingo sålunda (frånsett statens arbetare) invaliditetsersättningarna
till 27.1 miljoner kronor eller 67.1 % av samtliga ersättningar enligt
den obligatoriska försäkringen. Antalet invalider under samma tid var 6,115,
sammanlagda antalet invaliditetsprocent 146,756 och medelinvaliditetsgraden
sålunda 24.0. Av dessa siffror framgår, att för varje fall i vilket invaliditetsgraden
nedsättes eller höjes minskas eller ökas kostnaden för försäkringsinrättningen
med i genomsnitt ej mindre än inemot 185 kronor.

Eörsäkringsinrättningarna torde dessutom icke alltid hava tillräckliga förutsättningar
för ett riktigt tillämpande av en mera individualiserad invaliditetsbedömning,
vilken ju är en fråga av ömtålig art och måste grundas på ett
avvägande av icke blott medicinska utan även tekniska med flera faktorer.
Självfallet skulle en efter större linjer arbetande och med allsidig sakkunskap
utrustad monopol anstalt hava helt andra förutsättningar att kunna genomföra
de behövliga reformerna på detta område.

7. Konkurrenssystemet kan icke så effektivt som ett monopolsystem verka för
de skadades återställelse till förvärvsförmåga.

Frågan om invalidreaktivering sammanhänger ju helt och hållet med möjligheterna
för ett sådant mera individualiserat förfarande i fråga om bedömandet
av inskränkningen i förvärvsförmåga, som ovan berörts. Följaktligen skulle
ett monopolsystem också äga vida större förutsättningar än konkurrenssystemet
för att kunna systematiskt befrämja invalidreaktivering. I fråga om denna
ur social synpunkt så ytterst betydelsefulla uppgift för försäkringsverksamheten
skulle genom monopol kunna åstadkommas resultat, som det är otänkbart
att uppnå i ett konkurrenssystem på grund av de många inrättningarnas
bristande förståelse och bristande resurser för ändamålet i fråga. Det är ju
uppenbart, att exempelvis sådana viktiga angelägenheter som erforderligt samarbete
med landets sjukvårdsorganisation, yrkesutbildning, protesanskaffning
och arbetsförmedling åt invalider skulle kunna ordnas billigare, mera i stort
och mera effektivt av en med kombinerad medicinsk-teknisk sakkunskap utrustad
monopolanstalt.

302

Kungl. Maj ris proposition nr 109.

8. Konkurrensen omöjliggör ett praktiskt fruktbärande samarbete med sjukförsäkringens
lokala organ och försvårar över huvud taget åvägabringandet
av önskvärd enhetlighet inom socialförsäkringen.

Ett samarbete med sjukkassorna har bland annat till syfte:

a) att den skadade utan omgång erhåller lämplig sjukvård. Den skadade
kan givetvis hastigare och effektivare bringas hjälp av ett lokalt organ
än av en på avlägsen ort belägen försäkringsinrättning; i många fall
gäller detta även den kontanta sjukersättningens utgivande;

b) att åstadkomma effektivare kontroll över ersättningsanspråken. En
effektivare kontroll än som för närvarande utövas är önskvärd för åstadkommande
av rättvist utmätande av skadeersättningar;

c) att underlätta förvaltningsarbetet.

Om karenstiden borttages, rycka sistnämnda frågor upp i främsta ledet, och
ett allmänt samarbete med sjukkassorna blir då av stor vikt. Att få till stånd
ett dylikt samarbete mellan sjukförsäkringen och en på ett flertal inrättningar
splittrad olycksfallsförsäkring vore självfallet tämligen utsiktslöst. Härutinnan
ligger således ett mycket avgörande skäl för införande av monopolsystem.

I detta sammanhang må även framhållas följande uttalande av riksförsäkringsanstalten
i ett dess yttrande till 1924 års andra lagutskott:

»Slutligen får anstalten med hänvisning till vad därom anförts i berörda utlåtande
särskilt framhålla, att med hänsyn till den aktuella frågan om större
enhetlighet mellan socialförsäkringens olika grenar någon önskvärd sådan enhetlighet
icke lär kunna åvägabringas utan den erforderliga enhetligheten i fråga
om den sociala olycksfallsförsäkringens handhavande. Det är nämligen icke
nog med att — såsom för säkring sinspektionen framhåller i en av inspektionen
den 2 mars 1915 gjord framställning till Kungl. Maj:t i fråga om viss egendomsförsäkring
— ’genom hela den obligatoriska försäkringens samlande i en
statsanstalt minskas förvaltningskostnaderna’ och ''försähringsverksamheteu
förlöper jämnare’, utan det ligger såsom ofta framhållits även i öppen dag, att
den omständigheten, att försäkringsavgifter skola uppbäras och ersättningar
utbetalas av ett flertal enskilda inrättningar, måste omöjliggöra eller åtminstone
väsentligen försvåra att i detta avseende inrangera olycksfallsförsäkringen
under ett för samtliga försäkringsgrenar gemensamt system.»

Stockholm i december 1925.

E. Odelstierna.

L A GR AI )S UTL A T AN DE

SAMT

STATSRÅDSPROTOKOLL DEN 25 FEBRUARI 192<>

20

Bihang till riksdagens protokoll 1920.

1 sand. 90 käft. (AV 109).

\

.

Kunyl. Maj:ts proposition nr 109.

303

Utdrag av protokollet, hållet i Kung!. Maj.ts lagråd den 22 februari
192G.

Närvarande:

justitierådet Svedelius,
regeringsrådet Palmgren,
justitierådet Christiansrox,
justitierådet Högstedt.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över socialärenden,
hullet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 31 december 1925, hade
Kung!. Maj :t förordna!, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamål inhämtas över upprättade förslag till lag om försäkring
för olycksfall i arbete samt lag angående ändrad lydelse av 1 och G §§
i lagen den 29 juni 1917 (nr 466) erm försäkring srådet.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn Fredrik Wilhelm Ivillander.

I anledning av förslagen avgåvos följande yttranden av lagrådet och dess
särskilda ledamöter.

Förslaget till lag om försäkring för olycksfall i arbete.

Justitieråden Svedelius, Christiansson och Högstedt:

Det remitterade förslaget avviker i flera viktiga hänseenden från nu gällande
lag om försäkring för olycksfall i arbete. Den mest betydelsefulla av
de föreslagna nyheterna är otvivelaktigt centraliseringen av den sociala olycksfallsförsäkringen
till en enda försäkringsanstalt, som sålunda skulle erhålla
en lagfäst monopolställning å området. För en dylik anordning tala onekligen
vissa tungt vägande skäl. Ä andra sidan må dock beaktas, att den nuvarande
valfriheten mellan försäkring i riksförsäkringsanstalten och i ett för ändamålet
bildat ömsesidigt försäkringsbolag av arbetsgivarna, som hava att bestrida utgifterna
för försäkringen, för närvarande med bidrag av statsmedel till omkostnaderna
men enligt förslaget utan sådant bidrag, visat sig vara högt uppskattad
samt att de anmärkningar, som ur rättssäkerhetens synpunkt — den
vilken vid frågans bedömande otvivelaktigt bör i främsta rummet uppmärksammas
— framställts mot det nuvarande systemet, synas väsentligen härflyta
av en på teoretiska grunder fotad misstro till detsamma. Att i verkligheten
de skadades rätt skulle hava blivit sämre tillgodosedd, då försäkring tagits i

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

304

ömsesidigt försäkringsbolag, än då skaderegleringen skett genom riksförsäk
ringsanstalten, torde icke kunna anses under förarbetena ådagalagt. Statistiska
undersökningar, som under de senare åren anställts, utvisa visserligen, att
försäk.ringsrådet i något större utsträckning vidtagit ändring i sådana beslut
i försäkringsfrågor, som meddelats av de ömsesidiga försäkringsbolagen, än i
beslut av riksförsäkringsanstalten, men det synes i hög grad ovisst, om av de
anförda siffrorna några säkra slutsatser i förevarande avseende kunna dragas.
Ur nu angivna synpunkter och då införandet av ett monopolsystem möjligen
kunde befaras i vissa fall komma att medföra ett minskat intresse hos arbetsgivarna
för frivilliga åtgärder till förebyggande av olycksfall, synes det kunna
ifrågasättas, om fördelarna av ett dylikt system otvetydigt äro så övervägande,
att den verksamhet, som för närvarande bedrives av de ömsesidiga försäkringsbolagen,
bör, såsom nu föreslås, med innevarande års utgång åtminstone till
huvudsaklig del bringas att upphöra.

Betänkligheterna härutinnan ökas vid beaktande av den föreslagna organisationen
av den anstalt, som skulle med uteslutande av andra försäkringsinrältningar
övertaga all obligatorisk försäkring för olycksfall i arbete. Bestämmelser
i nämnda avseende meddelas icke i olycksfallsförsäkringslagen utan innehållas
i det såsom bilaga 2 vid remissprotokollet fogade förslag till lag om
riksförsäkringsanstalten, vilket sistnämnda förslag icke utgör föremål för lagrådets
granskning. Med hänsyn till det nära sambandet mellan åtskilliga av
de nu ifrågasatta sakliga nyheterna i den förra lagen och den tilltänkta nya
organisationen må emellertid erinras, hurusom den nya anstalten skulle bliva
av en säregen och hos oss hittills oprövad typ, ett mellanting mellan enskild
försäkringsinrättning och statsanstalt. Ur rättslig synpunkt skulle anstalten
icke bliva hänförlig till någon av de legala sammanslutningar, vilka av gällande
lagstiftning regleras. Det har avsetts, att anstaltens funktionärer i sin
verksamhet skulle bliva hänförliga under 25 kap. 22 § strafflagen. Att så
verkligen skulle bliva förhållandet, förefaller emellertid med a.vseende å anstaltens
karaktär icke alldeles klart. Huruvida med den föreslagna organisationen
skulle vinnas vad därmed tydligen åsyftas eller att förena fördelarna av
enskild verksamhet med den trygghet, som förvaltningen genom ett statens
organ medför, synes skäligen ovisst.

2 §.

Lag rådet:

Bestämmelsen i andra styckets slutmening att makar anses såsom allenast
eu arbetsgivare har uppenbarligen tillkommit för at‘t förebygga, att åt det
förut i samma stycke meddelade stadgandet skulle kunna givas den tolkningen
att, där makar gemensamt bedriva rörelse eller yrke, deras däri sysselsatta barn
och föräldrar skulle anses såsom arbetare i lagens mening. Med den avfattning
förstnämnda bestämmelse erhållit synes emellertid densamma möjligen
kunna giva anledning till misstolkning i en annan riktning eller därhän att, så
.snart en arbetsgivare vore gift, även andra maken skulle betraktas såsom arbetsgivare
med påföljd att jämväl hans barn och föräldrar bleve uteslutna från

Kung!. Maj ds proposition nr 109.

305

lagens tillämpning, oansett att denna make ej hade någon del i verksamheten i
fråga. Misstolkning i såväl den ena som den andra riktningen skulle bliva
utesluten, om bestämmelsen erhölle ungefär den lydelsen att, där arbete utföres
för makars gemensamma räkning, de anses såsom allenast eu arbetsgivare.

5 §.

Lagrådet:

Då uttrycket i tredje stycket »riksförsäkringsanstaltens verksamhet enligt
denna lag» icke torde med erforderlig tydlighet utmärka, att härunder icke
skall inbegripas den verksamhet, som avses i 34—36 §§, synes en jämkning av
redaktionen böra ske.

6 §.

Regeringsrådet Palmgren och justitierådet Uögstedt:

Stadgandet i 3 mom. angående storleken av livränta, som tillkommer genom
olycksfall skadad arbetare vid förlust eller nedsättning av arbetsförmågan, är
— frånsett den nytillkomna föreskriften om tillägg av visst till förnyelse av
särskilda hjälpmedel avsett belopp — av samma lydelse som motsvarande bestämmelse
i gällande lag, och någon misstolkning av nämnda bestämmelse har
icke veterligen gjort sig gällande. Då emellertid avfattningen av stadgandet
dels måste betecknas såsom mindre lycklig i språkligt hänseende och dels. såvitt
angår storleken av livränta vid nedsättning av arbetsförmåga, icke giver
fullt tydligt uttryck åt den säkerligen åsyftade meningen, att livräntan skall
uppgå till ett årligt belopp, motsvarande två tredjedelar av den genom arbetsförmågans
nedsättning förorsakade minskningen i den skadades årliga arbetsförtjänst,
förordas en omredigering av stadgandet.

15 §.

Justitieråden Svedelius och Christiansson:

Genom de ändringar, som i förevarande paragraf och 18 § 2 mom. av förslaget
vidtagits i förhållande till motsvarande bestämmelser i 11 och 15 §§ i
gällande lag, har möjligheten för arbetsgivare att stå självrisk i hög grad begränsats,
i det s. k. total självrisk enligt förslaget medgives endast för staten
och kommun. Denna inskränkning har mött gensägelse från många håll. därvid,
särskilt åberopats, att tillfälle till total självrisk borde bibehållas såsom
i någon mån utgörande en motvikt mot den ensambestämmanderätt beträffande
premierna, som följde av den tillämnade riksförsäkringsanstaltens monopolställning.
Häremot åter har invänts förnämligast, att sådant skulle öppna möjlighet
för fortsatt konkurrens från andra försäkringsinrättningars sida, något
som man enligt förslaget åsyftat att helt förekomma.

Det vill dock synas, som om denna konkurrens icke skulle behöva befaras
bliva av någon större betydenhet, då skaderegleringen i allt fall skulle omhänderhavas
av riksförsäkringsanstalten. Av samma skäl skulle ock varje
farhåga för en mindre riktigt utmätt ersättning till de försäkrade vara ute -

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

SOU

sluten. Vad slutligen förvaltningskostnaderna angår, synes uträkning och debitering
av den del av nämnda kostnad, som belöper å skaderegleringen och
således i allt fall skulle debiteras arbetsgivaren, icke behöva bliva särdeles betungande
för anstalten. Å andra sidan måste det anses innefatta ett berättigat
intresse hos den, som i varje fall skall bekosta olycksfallsersättningen, att därhän
anser sig med större fördel och ringare kostnader kunna på egen hand
ombesörja vård och ersättningens utgivande, jämväl få direkt ansvara därför,
förutsatt att säkerhet ställes.

Det hemställes förty, att i förevarande hänseende den nu gällande regeln
måtte bibehållas, åtminstone för de större arbetsgivarna, vilka därav få anses
äga det huvudsakliga intresset.

35 §.

Lagrådet:

Där i enlighet med bestämmelse i första stycket administrationsbo, som omförmäles
i 231 § i lagen om försäkringsrörelse, kommer att omfatta livräntor,
som varda fastställda först under administrationstiden, bör givetvis — i överensstämmelse
med stadgandet i sista stycket av nämnda paragraf — den
fordringsrätt, som i avseende å sådan livränta tillkommer administrationsboet,
omfatta icke allenast livräntans kapitalvärde utan samma värde ökat med en
tjugondei. Med avseende härå hemställes, att till ifrågavarande stycke måtte
fogas orden »ökat med en tjugondei av samma värde».

Sådana livränteförsäkringar, som den föreslagna riksförsäkringsanstalten i
enlighet med bestämmelserna i första stycket kan komma att övertaga, lära,
särskilt där övertagandet äger rum redan under tiden närmast efter det den
nya olycksfallsförsäkringslagen trätt i kraft, i åtskilliga fall kunna komma
att avse livräntor, som blivit fastställda allenast provisoriskt eller för viss tid.
Då det uppenbarligen är önskvärt, att anstalten, där sådant övertagande av
livränteförsäkring ägt rum, inträder i samtliga de rättigheter och skyldigheter,
som i avseende å ersättnings bestämmande och utgivande i förhållande
till livräntetagaren tillkommit det bolag, från vilket försäkringen av livräntan
övertagits, synes stadgandet i andra stycket böra erhålla en lydelse, varigenom
det angivna önskemålet tillgodoses.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 1 och (> SS i lagen den
2!) juni 1917 (nr 4(16) om försäkringsrådet -

Lagrådet lämnade detta förslag utan anmärkning.

Ur protokollet:
A. V. Stenkula.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

307

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-H c gent eu i statsrådet å Stock kohus
slott den 25 februari, 1926.

N ärv arande:

Statsministern Sandler, statsråden Olsson, Nothin, Svensson, Hansson,
Linders, Schlyter, Larsson, Wigforss, Möller, Levinson.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och finansdepartementen
anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, lagrådets den 22
februari 1926 avgivna utlåtande över de den 31 december 1925 till lagrådet
remitterade förslagen till lag om försäkring för olycksfall i arbete och till
lag angående ändrad lydelse av 1 och 6 §§ i lagen den 29 juni 1917 om försäkringsrådet.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

Den tveksamhet i avseende å lämpligheten av en centralisering av den sociala
olycksfallsförsäkringen, åt vilken vissa ledamöter av lagrådet givit uttryck,
torde icke behöva föranleda något yttrande från min sida utöver vad jag
vid föregående anmälan av förslagen anfört rörande de skäl, vilka synas mig
tala för vidtagande av lagstiftningsåtgärder i sådant syfte.

De betänkligheter i avseende å den föreslagna riksförsäkringsanstaltens organisation,
som kommit till uttryck i det av samma ledamöter av lagrådet avgivna
yttrandet, kan jag icke dela. Den omständigheten, att anstalten icke skulle
bliva hänförlig till någon av de legala sammanslutningar, som regleras av gällande
lagstiftning, lärer icke i och för sig vara ägnad att väcka sådana betänkligheter,
då i den föreslagna lagen om riksförsäkringsanstalten meddelas noggranna
bestämmelser om anstaltens organisation och verksamhet, bland annat
om sättet för utseende av de organ, riksförsäkringsstämma och styrelse, som
skola företräda anstalten, om dessa organs befogenheter, om förvaltningen av
anstaltens tillgångar, om ansvarighet för dess gäld och slutligen om förfarandet,
därest anstalten i en framtid skulle komma att upphöra med sin verksamhet,
vilka bestämmelser, i den mån så icke betingas av anstaltens säregna karaktär,
nära ansluta sig till motsvarande bestämmelser å den allmänna aktiebolags-
och föreningslagstiftningens område. För mig synes den avgörande synpunkten
böra vara, huruvida den föreslagna anstalten kan anses väl lämpad att
bedriva den speciella verksamhet, för vars omhänderhavande den bildas, och i
detta hänseende hava samma ledamöter av lagrådet icke anfört något som kan

30*

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

komma mig att frångå min förut uttalade uppfattning i frågan. Vad slutligen
angår den ställning i straffrättsligt hänseende, som anstaltens funktionärer
i sådan egenskap skulle komma att intaga, hava ifrågavarande ledamöter uttalat,
att det icke förefölle alldeles klart, huruvida nämnda funktionärer skulle
— såsom jag vid ärendets föregående behandling gjort gällande (sid. 204) —
bliva hänförliga under 25 kapitlet 22 § strafflagen. Enligt min mening är det
emellertid icke underkastat något tvivel, att den föreslagna anstalten skulle
bliva att hänföra till sådan allmän inrättning som avses i nämnda lagrum
och'' att anstaltens funktionärer sålunda komma att i förevarande hänseende
vara likställda med statens tjänstemän.

I anledning av vad lagrådet anfört under 2, 5 och 35 §§ av förslaget till
lag om försäkring för olycksfall i arbete har jag i förslaget vidtagit ändringar
i överensstämmelse med vad lagrådet hemställt. 1 samband med dessa ändringar
hava vissa andra jämkningar av redaktionell natur verkställts i samma
förslag.

Vad av särskilda ledamöter av lagrådet anförts har icke synts mig böra
föranleda ändring i förslaget.

I det av lagrådet utan anmärkning lämnade förslaget till lag angående ändrad
lydelse av 1 och 6 §§ i lagen om försäkringsrådet har i 1 § fjärde stycket vidtagits
en rent redaktionell jämkning.

Föredraganden uppläser härefter de sålunda ändrade förslagen samt hemställer,
att desamma samt det av honom den 31 december 1925 framlagda förslaget
till lag om riksförsäkringsanstalten, i vilket sistnämnda förslag icke
någon ändring skett, måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kung], Höghet KronprinsenRegenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den
lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Åke Karl bolin.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Propositionen .........................

Utdrag av statsrådsprotokollet den 31 december 1925 ....

Inledning..........................

A. Olycksfallsförsäkringens organisation............

Den sociala olycksfallsförsäkringens nuvarande organisation s. 33, historik
s. 42, besparingskommitténs organisationsförslag s. 50, yttranden över besparingskommitténs
förslag s. 56, de sakkunnigas utkast beträffande organisationsfrågan
s. 62, yttranden inom granskningsnämnden rörande organisationsfrågan
s. 66, grunderna för den föreslagna organisationen s. 7 2,
förhållandet i ekonomiskt avseende mellan staten och riksförsäkringsanstalten
s. 84, besvärsinstansen s. 88, samarbete med yrkesinspektionens. 91, den
nya organisationens ikraftträdande s. 92, ersättning åt viss personal s. 98,
samarbete med sjukkassorna s. 99, gränsen mellan större och mindre arbetsgivare
s. 114.

B. Övriga frågor av större betydelse..............

Försäkringens omfattning s. 119i karenstiden s. 125, sjukpenningens beräkning,
indelning av de skadade i inkomstklasser samt böjning av avlöningsgränsen
s. 138, bedömande av invaliditetsgrad m. m. s. 145.

C. Specialmotivering.....................

Förslag till lag om försäkring för olycksfall i arbete s. 157, förslag till
lag om riksförsäkringsanstalten s. 202, förslag till lag angående ändrad
lydelse av 1 och 6 §§ i lagen om försäkringsrådet s. 222.

1

25

25

33

118

157

Bilagor.
Bilaga 1.
» A.
» B.

» C.
» D.
» E.
» F.

Utdrag av
Utdrag av

Förslag till lag om försäkring för olycksfall i arbete . . - 225

De sakkunnigas lagutkast...............239

Grundlinjerna av besparingskommitténs förslag rörande olycksfallsförsäkringen
...................261

Kostnadsberäkningar för den sociala olycksfallsförsäkringen . 271

Tablå över kostnaden för vissa ifrågasatta lagändringar . . 290

Övergången till den föreslagna organisationen.......291

Några synpunkter rörande frågan om konkurrens- eller monopolsystem
inom den sociala olycksfallsförsäkringen . . . 296

lagrådets protokoll den 22 februari 1926 ........ 303

statsrådsprotokollet den 25 februari 1926 ........ 301

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 90 käft. {Nr 109).

21

Bilaga till Kungl. Proposition

YTTRANDEN

I ANLEDNING AV

STATENS BESPARINGSKOMMITTÉS
BETÄNKANDE

DEN 19 FEBRUARI 1925

ANGÅENDE

SOCIALFÖRSÄKRINGENS

ORGANISATION

STOCKHOLM 1925

KUNQL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT it SÖNER

252409

.

1N N E H Å L L S F ö R T E C K''«N I N G

Sid.

Riksförsäkringsanstalten................................ 5

Protokollsutdrag................................ 47

Försäkringsrådet................................... 71

Protokollsutdrag................................ 92

Försäkringsinspektionen................................ 96

Pensions9tyrelsen...................................101

Protokollsutdrag................................150

Socialstyrelsen....................................1®~

Sociala rådets sektion för sjtikkasseväsen, protokollsutdrag..............214

Sociala rådets sektion för arbetarskydd och arbetarfrågor, protokollsutdrag.......221

Statens fattigvårdsinspektör..............................224

Medicinalstyrelsen...................................240

Centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund.....................246

Svenska provinsialläkarföreningens styrelse.....................249

Svenska stadsläkarföreningens styrelse.......................252

Svenska landstingsförbundets styrelse..........................256

Svenska stadsförbundets styrelse............................261

Svenska landskommunernas förbunds styrelse............. 272

Svenska fattigvårdsförbundet..............................277

Protokollsutdrag................................282

De ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening.....................284

Styrelsen för Sveriges allmänna sjukkasseförbund .....................299

Rikssjukkassornas centralorganisation..........................308

Sveriges köpmannaförbund...............................314

Svenska arbetsgivareföreningen.............................311

Landsorganisationen i Sverige.............................324

Svenska kommunalarbetareförbundet........................330

Svenska väg- och vattenhyggnadsarbetnreförbnndet.................336

Fredrika Bremerförbundet m. fl. kvinnosammanslutningar.................339

Svenska försäkringsföreningen..............................343

Riksförsäkringsanstalten.

Genom nådig remiss har riksförsäkringsanstalten anbefallts avgiva utlåtande över
ett av statens besparingskommitté den 19 februari 1925 avgivet betänkande med utredning
och förslag angående socialförsäkringens organisation.

Till en början vill riksförsäkringsanstalten framhålla, att då något författningsförslag
ej åtföljer kommitténs betänkande, möta synnerligen störa svårigheter att
kunna bedöma innebörden och verkningarna av kommitténs förslag, i all synnerhet
som betänkandet på många punkter lider av betydande oklarhet. Riksförsäkringsanstalten
får därför hemställa, att, därest betänkandet kommer att föranleda
proposition till riksdagen, de författningsförslag, som i samband därmed förmodligen
komma att utarbetas, måtte, åtminstone i vad angår olycksfallsförsäkringen,
remitteras till anstalten för yttrande.

Besparingskommittén, vid vars sammansättning hänsyn icke torde hava tagits
särskilt till den kommittén sedermera tillkommande uppgiften att avgiva förslag
angående socialförsäkringen, har, såsom i kommitténs underdåniga skrivelse vid
överlämnande av förslaget angives, för utredningen anlitat sakkunniga inom olika
socialförsäkringsgrenar. Riksförsäkringsanstalten har emellertid uppmärksammat,
att, ehuru förslaget i vissa delar står i intimt samband med och även ingriper å det
medicinska området, kommittén icke, såvitt av betänkandet framgår, tillkallat någon
representant för detta område. Det torde dock vara uppenbart, att exempelvis
en så viktig reform som den av kommittén föreslagna angående införandet av
särskilda socialförsäkringsläkare jämväl fordrar hörandet av representanter för
Sveriges läkarkår.

Socialförsäkringens ekonomiska förutsättningar.

I besparingskommitténs betänkande omnämnes att Eders Kungl. Maj :t med hänsyn
till vissa inom kommittén pågående arbeten, avseende bl. a. frågan om socialförsäkringens
ekonomiska förutsättningar, förklarat arbetsutskottets inom kommittén
för socialförsäkringens enhetliga oganisation verksamhet vilande.

Man återfinner ock i inledningen till besparingskommitténs »grundlinjer» en allmän
översikt, där nyssnämnda spörsmål beröres. Under åberopande av en av professor
S. Brisman för kommittén utarbetad P. M. med utredning rörande den sannolika
utvecklingen av den relativa nationalinkomsten i Sverige yttrar kommittén
härvid bl. a., att vi icke med någon säkerhet kunna räkna på att folkmängdens sannolika
tillväxt i vårt land skall motsvaras av stigande avkastning av naturliga tillgångar
eller teknisk utveckling. På grund härav drager kommittén vissa slutsatser
rörande det ekonomiska lägets tvång, vilket skulle gälla även för samhällets
verksamhet för social omvårdnad.

Det säger sig självt, att frågan om socialförsäkringens ekonomiska förutsättningar
icke kan anses slutgiltigt behandlad därigenom att en av Sveriges många framstående
nationalekonomer i frågan avgiver en kortfattad P. M. Det kan ju icke
heller antagas, att vad kommittén anfört, är avsett att utgöra någon allsidig utredning
i ämnet.

6

Vad särskilt angår frågan om den framtida befolkningstillväxten och den sannolika
nationalinkomsten, torde meningarna vara ganska delade bland nationalekonomerna.
Man rör sig säkerligen härvidlag med alltför osäkra faktorer för att en
undersökning av ifrågavarande slag skall kunna läggas till grund för praktiska åtgärder.
I varje fall torde för en sådan undersökning, därest man genom densamma
skall kunna komma till annat än allmänna uttalanden av osäkert värde, fordras
en mycket stor vetenskaplig apparat.

överallt i världen göra sig i stort sett samma ekonomiska problem gällande. Det
kan dock icke påstås, att man i andra länder inriktat sig på en begränsning av
socialförsäkringen. Tvärtom kan sägas, att man i de flesta länder alltjämt arbetar
på socialförsäkringens utveckling. Helt nyligen bär i England, trots depressionen
och svår arbetslöshet, framlagts ett vittgående förslag till utvidgning av
socialförsäkringen. De nybildade staterna i Europa, som ju äro tämligen obundna
av äldre lagar och författningar, hava ingalunda begagnat sig av denna sin frihet
och hava icke sökt undvika de utgifter, som en socialförsäkring kan sägas medföra.
I dessa stater arbetas med iver för erhållande av en god socialförsäkring.

Socialförsäkringens enhetlighet.

Sedan många år tillbaka hava strävanden gjort sig gällande att söka ernå en enhetlig
organisation av den svenska socialförsäkringens olika grenar. Redan åren
1909 och 1910 framhöll riksförsäkringsanstalten i utlåtanden rörande de då föreliggande
förslagen till sjukkasselag och till tillsynsmyndighet över sjukkassorna, att
de olika socialförsäkringsgrenarna stodo i närmaste sammanhang med varandra och
borde organiseras enhetligt. Sedermera har riksdagen år 1920 anhållit hos Eders
Kungl. Maj :t om utredning, huruvida och i vad mån en enhetlig organisation av
den svenska socialförsäkringens olika grenar kunde och borde genomföras i syfte
att åstadkomma förenkling av förvaltningen och nedbringande av kostnaderna för
denna ävensom största möjliga effektivitet av försäkringen. Samma år tillsattes
berörda kommitté för socialförsäkringens enhetliga organisation, med uppgift att
utarbeta en plan för en möjligast enhetlig organisation av den svenska olycksfalls-,
pensions- och sjukförsäkringen. Denna kommittés arbete förklarades sedan vilande
med hänsyn till vissa inom statens besparingskommitté pågående arbeten.

I ett utlåtande, som kommittén för socialförsäkringens enhetliga organisation avgav
den 25 oktober 1922, gjorde emellertid kommittén vissa principiella uttalanden,
vilka synas förtjäna att återgivas. Kommittén skriver: »På grund av orsaker, som
kanske på sin tid voro väl så ofrånkomliga och på vilka kommittén icke nu finner
anledning att närmare ingå, har vår socialförsäkring kommit till i så att säga bakvänd
ordning. Man har byggt densamma uppifrån och ned. Om lagstiftningen på
detta område i första hand inriktats på anordnandet av en, låt vara starkt begränsad,
sjukförsäkring, så hade därmed grunden blivit lagd för en blivande enhetlig
socialförsäkring. På grundvalen av en så anordnad sjukförsäkring hade man senare
kunnat bygga upp de andra socialförsäkringsgrenarna, och de organisatoriska
problemen hade då erhållit sin naturliga och följdriktiga lösning.»

Vidare yttrar kommittén bl. a.: »Möjligheten att skapa en enhetlig socialförsäkring
och i samband därmed erforderlig decentralisation av dennas arbetsuppgifter
är, såsom förut antytts, i väsentlig mån betingad av genomförandet av en
social sjukförsäkring. Även om en omarbetning av gällande lagstiftning i sådant
syfte skulle kunna ske utan samband med en lösning av frågan om sjukförsäkringen,
skulle dock resultatet härav sannolikt bliva föga givande ur såväl ekonomisk som
organisatorisk synpunkt. Tidpunkten för genomförandet av en sådan sjukförsäkringslagstiftning
är emellertid i främsta rummet beroende av möjligheten att pålägga
såväl det allmänna som de enskilda samhällsmedlemmarna ökade kostnader
för socialförsäkringen. Kostnadsproblemet för socialförsäkringen i dess helhet må -

7

ste utredas och bedömas i ett sammanhang. Det blir sedermera statsmakternas
sak att taga ståndpunkt till, huruvida och när en fullständig och möjligast enhetlig
socialförsäkring må kunna genomföras i vårt land, eventuellt med en mindre
omfattande, enklare och mindre kostsam lösning av sjukförsäkringsproblemet än den,
som socialförsäkringskommittén tänkt sig. Ty att en lösning av sjukförsäkringsfrågan
i en eller annan form icke kan uppskjutas till en obestämd framtid utan
snarast möjligt måste komma till stånd synes kommittén uppenbart, och detta så
mycket mera som i båda de nuvarande socialförsäkringsverkens arbete ingå — i en
alltjämt stigande omfattning — uppgifter, vilka egentligen skulle tillhöra sjukförsäkringen
och som icke utan olägenhet kunna uppbäras av de nuvarande ämbetsmy
ndigheterna.»

Till dessa uttalanden kan riksförsäkringsanstalten i det hela ansluta sig. Socialförsäkringens
olika grenar böra i möjligaste mån stå i organiskt samband med
varandra. Ur denna synpunkt måste framför allt eftersträvas en gemensam lokal
underbyggnad, varigenom kostnaderna för understöden kunna nedbringas och centralorganens
förvaltningskostnader minskas. Sjukkassorna borde sålunda bliva gemensamma
lokala organ för samtliga försäkringsgrenar. Styrelserna för sjukkassorna
borde givas sådan sammansättning, att de- kunde övertaga pensionsnämndernas
åligganden. Olycksfallsersättningarna i avseende å sjukdomstiden eller del därav
skulle överflyttas till sjukkassorna, varjämte sjukkassorna skulle bliva ombud för
olycksfallsförsäkringen i vissa avseenden. En sådan organisation skulle möjliggöra
för en understödssökande att kunna vända sig till sjukkassan i sin ort, vare sig
han drabbats av sjukdom, olycksfall eller invaliditet, som berättigar till pension. De
dubbelersättningar, som nu ofta förekomma från olycksfallsförsäkringen och sjukförsäkringen
samt även från pensionsförsäkringen, skulle förhindras.

Besparingskommittén har ju icke förbisett betydelsen av samverkan mellan de
olika försäkringsgrenarna, utan föreslagit vissa åtgärder för att bringa dem i närmare
kontakt med varandra. Dock kan kommitténs förslag enligt riksförsäkringsanstaltens
mening ej anses tillfredsställande. Den föreslagna samverkan mellan
pensionsförsäkringen och sjukförsäkringen är av alltför löslig natur. Man skulle
icke genom förslaget, såsom önskligt är, ernå en sammansmältning av pensionsförsäkringens
och sjukförsäkringens lokala organ. I fråga om olycksfallsförsäkringen
har kommittén visserligen utvecklat ett rikt program för alla de uppgifter, sjukkassorna
skulle kunna övertaga från olycksfallsförsäkringen. Förverkligandet av
detta program är dock beroende på, att sjukkassor och lämpliga sådana i erforderlig
utsträckning finnas att tillgå. Man kan säga, att kommittén i fråga om samverkan
mellan olycksfallsförsäkringen och sjukförsäkringen bygger på framtidsförhoppningar,
om vilkas realiserande man ännu icke kan förutsäga något.

Den väsentliga bristen i kommitténs förslag i förevarande avseende synes alltså
vara, att kommittén icke vågat taga steget fullt ut och tillskapa en gemensam, effektiv,
lokal organisation för samtliga försäkringsgrenar. En sådan organisation
torde kunna ernås endast genom en verklig social sjukförsäkring. Detta har även
kommittén insett, då kommittén yttrar (sid. 143), att det är svårt att utan sjukförsäkringen
ordna vare sig pensionsförsäkringen eller olycksfallsförsäkringen
lämpligt och ekonomiskt. Konsekvenserna av detta uttalande vore väl närmast tillskapandet
av en obligatorisk social sjukförsäkring. Men kommittén har i stället
tänkt sig, att det frivilliga sjukkasseväsendet genom vissa åtgärder skulle kunna
ernå erforderlig utveckling, utan att kommittén dock sökt tillskapa några garantier
för att detta verkligen kommer att bliva fallet.

Ur de synpunkter, som ovan berörts, måste den betydande höjning av avgifterna
till allmänna pensionsförsäkringen, som kommittén föreslår, vara ägnad att väcka
betänkligheter. Det kan nämligen med skäl befaras, att den tunga börda, de ökade
pensionsavgifterna lägga på folkets flertal, kommer att bilda ett starkt hinder
mot genomförandet av en effektiv sjukförsäkring. Man skulle hava väntat, att

kommittén ingått på en närmare undersökning, huruvida icke införandet av en
verklig social sjukförsäkring borde gå före en vidare utbyggnad av pensionsförsäkringen.

I anledning av kommitténs förslag anser sig riksförsäkringsanstalten emellertid
böra något närmare ingå på frågan om den frivilliga sjukförsäkringens utvecklingsmöjligheter
i vårt land samt på skälen för en obligatorisk försäkring på detta
område.

Frivillig eller obligatorisk sjukförsäkring?

Det svenska sjukkasseväsendet har, såsom av kommitténs redogörelse framgår,
ganska ringa utbredning. Endast 12.2 procent av landets folkmängd tillhörde vid
1921 års slut de registrerade sjukkassorna och av landsbygdens befolkning endast
8 procent.

Såsom av kommitténs utredning framgår, finnas lokala sjukkassor endast i föga
mer än J/3 av rikets kommuner. Av dessa lokala kassor torde dessutom en del, såsom
fabriks- eller brukskassor, vilka äro upprättade för arbetspersonalen vid visst
företag etc., och andra kassor, vilka vända sig till en sluten krets av personer,
icke utan vidare kunna användas såsom lokalorgan för en allmän social försäkring.
Av år 1921 befintliga 1,258 registrerade lokala sjukkassor skulle enligt uppgift från
socialstyrelsen c:a 2B0 vara att hänföra till fabriks-, bruks- och yrkessjukkassor med
sluten inträdesrätt, därav c:a 100 på landsbygden. Även i övrigt är det givet, att
icke alla kassor lämpa sig som offentliga organ för socialförsäkringen med uppgift
bl. a. att kontrollera utgivandet av pensions- och olycksfallsersättningar eller i
vissa avseenden tillämpa olycksfallsförsäkringslagen. Det synes sålunda nödvändigt,
att styrelsen intager en möjligast opartisk ställning gentemot de
ersättningsberättigade enligt pensions- och olycksfallsförsäkringslagarna och att
tillfredsställande sakkunskap kan förutsättas hos densamma. Vidare kunna alltför
små sjukkassor ej lämpligen komma i åtanke. Av år 1921 befintliga 1,276
kassor, för vilka uppgifter föreligga, hade 122 högst 75 medlemmar och 92 mer än
75 men högst 100 medlemmar.

Vad beträffar rikssjukkassorna vet man föga om deras lokalavdelningar och dessas
eventuella lämplighet som organ för socialförsäkringen. På grund av kommitténs
upplysningar om minimiantalet medlemmar, det större antalet sjukdagar per
medlem och de högre omkostnaderna i dylika kassor synes det emellertid antagligt,
att de i allmänhet äro mindre lämpliga uti ifrågavarande hänseende.

Det torde på grund av det anförda vara uppenbart, att det svenska sjukkasseväsendet
för närvarande icke kan sägas fylla anspråken på en verklig social sjukförsäkring
och icke heller kan tillfredsställande fungera såsom lokal underbyggnad för
övriga försäkringsgrenar. I själva verket torde väl knappast någon meningsskiljaktighet
förefinnas på denna punkt. Besparingskommittén har också funnit det
nödvändigt att taga upp frågan om sjukförsäkringens organisation. Efter avvisande
av tanken på en obligatorisk sjukförsäkring förordar kommittén en utveckling av
den frivilliga sjukförsäkringen. De åtgärder, kommittén härvid huvudsakligen föreslår,
äro dels att endast en kassa inom varje sjukkasseområde, bestående av en eller
flera kommuner, skulle erhålla statsunderstöd, dels att statsbidraget höjes i samband
med utsträckning av sjukhjälpstiden. Vad beträffar den förra åtgärden skulle
den enligt kommitténs mening vara av avgörande betydelse för sjukkassornas inre
verksamhet och skulle härigenom bl. a. öppnas möjligheter till en rationell utveckling
av den frivilliga sjukförsäkringen.

Otvivelaktigt är sjukkasseväsendets koncentrering i en enda kassa för varje område
ett steg i rätt riktning. Frågan är emellertid, om en sådan åtgärd lämpligen
kan vidtagas utan samband med införande av försäkringstvång. Det är synnerligen
svårt att förutse, huru den föreslagna åtgärden kommer att verka i fråga
om anslutningen till det frivilliga sjukkasseväsendet och dess vidare utbredning.

9

För den optimistiska uppfattning, kommittén härvidlag synes hysa, torde tillräckliga
skäl icke hava anförts. Det kan dock ej förbises, att i större kommuner en enda
sjukkassa icke har samma möjligheter till personlig påverkan för vinnande eller
bibehållande av medlemmar som de många småkassorna, vilka ofta bestå av personer,
sammanhållna av viss intressegemenskap. Sociala motsättningar kunna gorå
inträde i den privilegierade kassan mindre tilldragande. Om rikssjukkassorna ej erhålla
statsbidrag kan väl detta svårligen undgå att åtminstone till en början minska
anslutningen till sjukkasseväsendet.

Den föreslagna höjningen av statsbidraget skulle ske i samband med sjukhjälpstidens
utsträckning, som under angivna förutsättningar beräknas medföra en ökad
kostnad för sjukkassorna av 2,361,000 kr. Statsbidragets ökning beräknas enligt
1921 års siffror till 1,061,000 kr. Frågan är, om denna höjning av statsbidraget är
av sådan betydelse, att den kan åstadkomma någon kraftigare verkan i avseende å
sjukkasseväsendets tillväxt och utbredning.

Den hittillsvarande erfarenheten, sedan den nya sjukkasselagen av år 1910 tillkom,
är icke uppmuntrande i avseende å utsikterna för att den frivilliga sjukförsäkringen
i vårt land skulle kunna erhålla en sådan utveckling som för nu ifrågavarande
ändamål är önskvärd och nödvändig. Då 1910 års lag antogs och samtidigt
därmed höjda statsbidrag till sjukkassorna beviljades, torde man hava väntat,
att sjukkasseväsendet till följd härav skulle kraftigt utvecklas och utbreda sig.
I den till 1910 års riksdag avlåtna kungl. propositionen (nr 202) angående anvisande
av medel till sjukkasseväsendets främjande framhölls, att anslutningen till
sjukkasseväsendet då ännu vore jämförelsevis ringa. Antalet sjukförsäkrade personer
vore vid 1908 års slut ej mer än något över 9 °/0 av rikets folkmängd, under
det att exempelvis Danmark kunde uppvisa en anslutning av ungefär 20 % av befolkningen.
Man kunde dock ej härav draga den slutsatsen, att man icke i vårt land
kunde få till stånd en tillräckligt omfattande sjukförsäkring. Härför talade bl. a.
att anslutningen till våra sjukkassor alltsedan år 1899, då förvaltningsbidragen
senast undergingo en förhöjning, i det närmaste fördubblats, och att de registrerade
sjukkassornas medlemsantal under den närmast föregående tiden ökats med omkring
50,000 personer årligen. Men det syntes dock av behovet påkallat, att utvecklingen
genom lämpliga medel påskyndades, särskilt för att sjukkasseverksamheten
inom en ej alltför avlägsen framtid skulle ernå nöjaktig omfattning i landsbygden.
Ett kraftigt verkande medel syntes då vara, att staten genom icke alltför
knappt tillmätta bidrag uppmuntrade till och underlättade bildandet av nya
sjukkassor och inträdet i dem.

De särskilda sakkunniga, som den 15 september 1909 avgåvo en V. P. M. angående
bidrag av statsmedel till sjukkasseväsendets främjande (se prop. nr 202 år
1910), beräknade under vissa förutsättningar antalet medlemmar och försäkrade personer
inom de registrerade sjukkassorna, med bortseende från fortsättningssjukkassornas
medlemmar, för nedanstående år på följande sätt:

S Medlemsantal Motsv. antal

r sl/i2 personer

1908 .................... 560,000 480,000

1909 .................... 605,000 515,000

1910 .................... 650,000 550 000

1911 .................... 700,000 590,000

1912 .................... 750,000 640,000

Det framhölls dock, att vid uppskov med registreringen enligt nya lagen kunde
medlemssiffrorna för 1911 och 1912 antagas komma att avsevärt understiga de anförda.

Utvecklingen under första årtiondet efter den nya sjukkasselagens antagande sy -

10

nes emellertid hava gått betydligt långsammare än förut. Under 10-årsperioden
1901—1910 växte medlemsantalet i de registrerade sjukkassorna från 293,540 till
591,315 eller med i medeltal c:a 30,000 per år. Under den därpå följande 10-årsperioden
1911—1920 — alltså från tiden för ikraftträdandet av 1910 års sjukkasselag
— ökades antalet medlemmar från 587,167 till 738,154 eller alltså med i medeltal
c:a 15,000 per år. Vid 1921 års utgång var antalet 728,000 och beräknas av besparingskommittén
till 750,000 år 1924. Det antal, som man eventuellt under vissa
förutsättningar tänkt sig redan för år 1912, skulle alltså hava uppnåtts först 12
år därefter.

Allmänt torde erkännas, att sjukkasserörelsens utveckling under de senare åren
icke motsvarat förväntningarna. Den kraftiga höjningen av statsbidraget år 1910
har icke kunnat stimulera sjukkasseröreisen på sätt man väntat. Det torde få nämnas,
att statsbidraget för 1912, utom bidraget till fortsättningskassorna, beräknats
till 1,562,000 kr. enligt de nya grunderna, under det att bidraget enligt de förutvarande
grunderna skulle hava uppgått till endast 580,000 kr. (prop. nr 202 år
1910). I jämförelse härmed är den av besparingskommittén föreslagna ökningen av
statsbidraget relativt rätt obetydlig. Man måste därför ställa sig minst sagt tveksam,
huruvida verkligen en utveckling av sjukkasse väsendet i erforderlig grad kan förväntas
som en följd av kommitténs förslag i detta avseende. Enligt riksförsäkringsanstaltens
mening kan man, om besparingskommitténs förslag genomföres, knappast
räkna på att anslutningen kommer att ökas i avsevärt raskare takt än hittills. Måhända
har man om ett decennium ej kommit längre än att sjukförsäkringen då omfattar
15 å 16 % av befolkningen.

Man aberopar ofta till förmån för det frivilliga sjukkasseväsendet förhållandena
i Danmark, där anslutningen till sjukkassorna företer en mycket gynnsam utveckling.
År 1908 uppgives, såsom nämnts, anslutningen till sjukkassorna i Danmark
hava varit 20 procent av befolkningen. År 1923 var antalet medlemmar i de
danska sjukkassorna 1,408,622, motsvarande omkring 41-0 % av befolkningen. I
Danmark finnas erkända sjukkassor i alla kommuner med undantag av några landskommuner,
belägna å mindre öar. År 1923 utgjorde i Danmark statens bidrag till
sjukkassorna 12.7 miljoner kr. och kommunernas tillskott 239,000 kr. eller sammanlagt
per medlem kr. 9: 43 (danskt mynt).

Men även med en motsvarande höjning av statsbidraget till sjukförsäkringen i
Sverige anser riksförsäkringsanstalten för sin del uteslutet, att denna skulle kunna
vinna en sådan utbredning som i Danmark. Såsom socialförsäkringskommittén
framhållit (sid. 41), hava de geografiska förhållandena, befolkningens någorlunda
likformiga utbredning över hela statsområdet och den relativt jämna förmögenhetsfördelningen
varit gynnsamma faktorer för utvecklingen av ett frivilligt sjukkasseväsen
i Danmark. Men ehuru resultatet i Danmark i stort sett blivit ganska tillfredsställande,
har, såsom socialförsäkringskommittén jämväl framhållit, även här
den frivilliga försäkringen visat sig brista i förmåga att vinna anslutning hos
just de befolkningslager, vilka i främsta rummet hava behov av densamma, nämligen
lönarbetarna. Erfarenheten från Danmark kan därför, enligt socialförsäkringskommitténs
mening, »icke i och för sig anses jäva riktigheten av den numera
allmänt omfattade meningen, att en verksam och till de därav mest beroende samhällslagren
utsträckt sjukförsäkring måste byggas på den lagstadgade tvångsanslutningens
grund».

Om man till en början bortser från kostnadsfrågan, torde det kunna sägas, att i
själva verket den uppfattningen alltmera trängt igenom, att sjukförsäkringen måste
vila å principen om försäkringstvång, om den skall kunna i möjligaste mån förverkliga
sitt syfte och dessutom bilda grundval för övriga försäkringsgrenar.

De sakkunniga, som år 1920 inom soicaldepartementet verkställde överarbetning
av förslaget till lag om sjukförsäkring hava (sid. 22—26) kraftigt motiverat den
obligatoriska försäkringen. De sociala ämbetsverk, som yttrade sig över socialför -

11

säkringskommitténs förslag angående sjukförsäkringen, nämligen socialstyrelsen,
försäkringsrådet, pensionsstyrelsen och riksförsäkringsanstalten uttalade sig enhälligt
för obligatorisk försäkring, om än i vissa fall med begränsning i avseende å
omfattningen. Även flertalet bland den frivilliga sjukkasserörelsens målsmän tillstyrkte
livligt genomförandet av socialförsäkringskommitténs förslag om obligatorisk
sjukförsäkring. Däremot förordade rikssjukkassorna en utveckling av sjukförsäkringen
väsentligen på det beståendes grund.

Besparingskommittén har givetvis också haft under övervägande möjligheterna
för en obligatorisk sjukförsäkring men anser, att densamma i den år^ 1919 angivna
omfattningen skulle medföra alltför störa utgifter för statsverket. Kommittén har
då ifrågasatt en obligatorisk sjukförsäkring för lönarbetare. Då densamma emellertid
enligt av kommittén gjorda antaganden skulle draga en totalkostnad av omkring
70 miljoner kr., varav omkring J/3 enligt den år 1919 tillämpade fördelningen
skulle falla på statsverket, anser kommittén tanken därpå vara utesluten. Därtill
komme det principiella skälet, att vissa andra befolkningsgrupper, såsom hantverkare,
småhandlare m. fl., vore i lika stort behov av sjukförsäkring som lönarbetarna.

Vad först beträffar det senare skälet kan detta knappast anses utgöra något binder
för införande av en obligatorisk lönarbetarförsäkring. En social sjukförsäkring
måste dock i främsta rummet hava till syfte att omfatta lönarbetarna eller de
lägre avlönade av dessa (möjligen med undantag av tjänare i hushåll). Härom
torde väl knappast kunna råda någon meningsskiljaktighet. Och det måste väl
även antagas vara kommitténs mening, att den reorganiserade frivilliga sjukförsäkring,
som kommittén vill införa, mer och mer skall omfatta lönarbetarna. Eljest
vore väl hela planen till sitt syfte förfelad. I andra rummet böra komma i betraktande
i ekonomiskt hänseende med lönarbetare likställda, självständiga företagare.
Det finnes dock skäl för antagandet, att dessa i allmänhet bättre än lönarbetarna
skola hava insikt och omtanke nog att själva sörja för sin sjukförsäkring, åtminstone
om staten lämnar bidrag till försäkringen. För dessa kan ju en frivillig,
statsunderstödd sjukförsäkring liksom hittills stå öppen, intill dess det möjligen
kan finnas lämpligt att för dem införa obligatorisk försäkring. Däremot kan det
ifrågasättas, om den frivilliga sjukförsäkringen fortfarande skall stå öppen även
för personer, vilka icke kunna anses som obemedlade eller mindre bemedlade.

Genom införande av en obligatorisk försäkring för lönarbetarna skulle man erhålla
en fast organisation för det hela, som på ett helt annat sätt än en föga utbredd
frivillig försäkring kan tjäna de övriga socialförsäkringsgrenarna till grundval.

Ur principiell synpunkt synes det alltså väl kunna försvaras, att lönarbetarna i
första rummet medtagas i en obligatorisk försäkring, under det att mindre bemedlade
självständiga företagare tillsvidare hänvisas till frivillig försäkring.

Avgörande är däremot kostnadsfrågan, som väl torde utgöra kommitténs huvudsakliga
skäl mot den obligatoriska försäkringen. En närmare undersökning rörande
möjligheterna att kunna ernå en billigare obligatorisk försäkring synes hava
legat nära till hands för kommittén. Det är t. ex. icke nödvändigt att, såsom socialförsäkringskommittén
föreslog, medgiva en sjukpenning av ända till 10 kr. om
dagen, under det att högsta sjukpenningen vid olycksfall i arbete utgör mindre än
hälften (kr. 4: 39). Vidare kan man tänka sig inskränkningar även i andra avseenden,
t. ex. att till en början, liksom i allmänhet vid den frivilliga försäkringen i
Sverige, fri läkarvård och fria läkemedel ej lämnas. Att en sålunda inskränkt obligatorisk
försäkring skulle medföra oöverstigliga kostnader för det allmänna, kan
knappast antagas. De ovannämnda 1920 ars sakkunniga yttra efter en ingående
motivering, att för ernående av önskvärd effektivitet torde kostnaderna för det allmänna
icke bliva mindre ifråga om en mera allmän frivillig än en obligatorisk försäkring.

Det ligger ju också i sakens natur, att betydande bidrag från det allmänna måste

12

fordras för att kunna framdriva en frivillig försäkring till att omfatta en väsentlig
del av landets befolkning. I fråga åter om en obligatorisk försäkring beror
det pa statsmakternas bedömande, i vad mån bidrag skola anses erforderliga
och skäliga för att lätta de försäkrades börda.

Norge har, som bekant, en obligatorisk sjukförsäkring för lönarbetare, till vilken
staten bidrager med 2/10 av premierna och kommunerna med 1/10. Försäkringen
omfattade år 1923 ej mindre än 593,869 lönarbetare, inbegripet tjänstemän med
högst 6,000 kronors avlöning, vartill kommo bipersoner — hustrur och barn — till
ett antal, som för ar 1916 uppskattades till 460,000 men förmodligen nu är högre.
Ersättning lämnas dels till medlem med sjukpenning, läkare- och tandläkarevård,
sjukhusvård och moderskapshjälp, ävensom läkemedel vid olycksfall i arbete, dels
till bipersoner med underhållsbidrag vid medlems sjukdom, läkare- och tandläkarevard
och i vissa fall sjukhusvård samt moderskapshjälp, dels och begravningshjälp
vid medlems död. Sjukpenning utgör 60 % av den genomsnittliga arbetsförtjänsten
i vederbörande inkomstklass, varvid den dagliga arbetsförtjänsten beräknas till
en trehundradel av den årliga. Sjukpenning utbetalas dock icke för söndagar, ej
heller för de tre första dagarna efter arbetsoförmågans inträde. Sex inkomstklasser
finnas, nämligen 0—600 kr., 601—900, 901—1,200, 1,201—1,600, 1,601—2,000,
2,001—. Lägsta sjukpenning är 90 öre, högsta 4 kr. Sjukpenning utgår under
högst 26 veckor under 1 år och högst 39 veckor för samma sjukdom. Hela kostnaden
för denna försäkring, inbegripet 3.1 miljoner kr. i förvaltningskostnader
(kr. 5:24 per medlem), utgjorde 36.2 miljoner kr. år 1923 eller kr. 60 : 95 per medlem.
(Vissa s. k. järnbane- och vikariekassor ingå dock ej i sjukkassestatistiken.)
Sjukpenningarna enbart uppgingo till 13.5 miljoner kr. eller kr. 22:72 per medlem.
Statens bidrag utgjorde år 1923 c:a 7 milj. kr. eller kr. 11:72 per medlem (allt
norskt mynt). I de anförda siffrorna ingå även kostnaderna för ersättning vid
sjukdom till följd av olycksfall i arbete under de 10 första dagarna.

Riksförsäkringsanstalten har ansett ovanstående siffror vara av intresse, då de
visa kostnaderna för en redan genomförd obligatorisk lönarbetarförsäkring i ett
av våra grannländer. Att draga några direkta slutsatser för Sveriges del av de
anförda siffrorna torde dock av flera skäl, bl. a. på grund av valutaförhållandena,
icke vara möjligt. Hen då förhållandena i Sverige i viss mån torde vara likartade
med dem i Norge, kunna siffrorna dock vara ägnade att giva någon föreställning
om de eventuella kostnaderna i Sverige för en obligatorisk lönarbetarförsäkring med
läkar- och sjukhusvård m. m. samt understöd till bipersoner m. m. Det torde härvid
få erinras om att Norge vid 1923 års utgång hade en folkmängd av c:a 2.7
miljoner mot c:a 6 miljoner i Sverige.

Då de beräknade höga kostnaderna hittills ansetts utgöra hinder för införande av
obligatorisk sjukförsäkring i vårt land, har riksförsäkringsanstalten tagit i övervägande,
huruvida man icke skulle kunna tänka sig införandet av en förenklad
obligatorisk försäkring, som därefter skulle kunna successivt och i mån av vunnen
erfarenhet vidare utbyggas.

Det torde härvid böra märkas, att, därest det högre statsbidrag, som besparingskommittén
föreslår, skulle åstadkomma så stark utveckling av det frivilliga
sjukkasseväsendet, att dess medlemsantal komme att motsvara det antal lönarbetare,
som för närvarande omfattas av olycksfallsförsäkringslagen, denna utvecklade sjukkasseverksamhet
torde komma att erfordra ett statsbidrag av inemot 8 miljoner kr.
Det kan da ifragasättas, om ej en obligatorisk sjukförsäkring för lönarbetare med
endast kontanta ersättningar skulle kunna genomföras med ett statsbidrag av ungefär
samma storlek. Ifall detta ar möjligt, synes den obligatoriska försäkringen,
även om den måste på angivet sätt begränsas, vara att föredraga. Det är visserligen
att beklaga, om försäkringen ej kan utgiva läkarvård och läkemedel. Men ej
heller de frivilliga sjukkassorna lämna ju nu i allmänhet dylika förmåner. I varje
fall är det lättare att sedermera, efter hand som möjligheterna givas, bygga vidare

13

på den lagda grunden än att vidtaga inskränkningar i ett från början för stort
anlagt system.

Chefen för riksförsäkringsanstaltens statistiska byrå har verkställt en överslagsberäkning
av kostnaderna för en obligatorisk sjukförsäkring enligt i huvudsak nedan
angivna grundlinjer. Härvid hava de av socialförsäkringskommittén verkställda
utredningarna i tillämpliga delar legat till grund.

Omfattning. Samma omfattning som 1916 års olycksfallsförsäkringslag, d. v. s.
i huvudsak alla lönarbetare. Dock böra undantagen i 2 §, mom. 3 och 4, av det
överarbetade sjukförsäkringsförslaget gälla. De försäkrades hustrur och barn hava
icke medtagits. Antalet försäkrade kan då antagas komma att uppgå till omkring
1,300,000.

Ersättningar. Sjukpenningen bestämmes till sex tiondelar av den försäkrades
dagliga arbetsförtjänst. Denna fastställes till en trehundrasextiondel av den årliga
arbetsförtjänsten, beräknad till lägst 450 och högst 2,400 kr. De försäkrade indelas
i inkomstklasser enligt följande schema:

Årlig arbetsförtjänst
kr.

Daglig sjukpenning
kr.

Genomsnittlig månatlig
avgift av den försäkrade
kr.

450— 749 ............... 1: — 0: 60

750—1,049 ............... 1: 50 0: 90

1,050—1,349 ............... 2: — 1: 20

1,350—1,649 ............... 2:50 1: 50

1,650—1,949 ............... 3: — 1: SO

'' 1,950-2,249 ............... 3:50 2:10

2,250—2,400 ............... 4: — 2: 40

Sjukhjälpstiden begränsas till två år. En karenstid om tre dagar, oberäknat dagen
för arbetsoförmågans inträdande, stadgas, under vilken tid sjukpenning icke utgår.

Läkarvård och läkemedel utgivas icke annat än vid olycksfall i arbete, icke heller
utgives moderskapshjälp.

Sjukkassorna övertaga olycksfallsförsäkringens sjukersättningar för den första
tiden efter olycksfallet, förslagsvis 35 dagar, vilket motsvarar längden av den nuvarande
karenstiden. Sjukpenningen vid olycksfall i arbete bestämmes enligt ovan
angivna schema.

Kostnader. Med den ovan angivna sjukhjälpstiden kan sjuktalet vid en lönarbetareförsäkring
beräknas till i genomsnitt 8.4 dagar per försäkrad, frånsett sjukdom
på grund av olycksfall i arbete. Den genomsnittliga årliga arbetsförtjänsten har
uppskattats till 1,647 kr. Om sjukkassornas förvaltningskostnader antagas till 3
kr. per försäkrad, bliva de sammanlagda kostnaderna:

för sjukpenning utom vid olycksfall i arbete...................30.0 milj. kr.

» > vid olycksfall i arbete..................... 2.6 > »

> läkarvård och läkemedel vid olycksfall i arbete................ 1.2 > >

förvaltningskostnader........................... ■ ■ 3.9 » »

Summa 37.7 milj. kr.

Avgifter och statsbidrag. De försäkrades avgifter böra lämpligen motsvara omkring
två tredjedelar av totalkostnaden. Med en genomsnittlig månatlig avgift,
motsvarande sex tiondelar av den dagliga sjukpenningen i vederbörande inkomstklass,
skulle de försäkrades avgifter sammanlagt uppgå till 25.7 miljoner kr.
eller 62.2 % av ovan angivna summa. Det skulle då återstå att täcka ett belopp av
12 miljoner kr. Härav tänkas arbetsgivarna betala dels vad som belöper på olycksfallsersättningarna,
inbegripet läkarvård och läkemedel, eller sammanlagt 3.8 mil -

14

joner kr., dels riskavgifter, vilka skulle utgå av större arbetsgivare inom vissa
yrken med hänsyn till den inom dessa yrken större sjukligheten. Resten skulle
täckas genom statsbidrag. Av statsbidraget skulle en del, såsom socialförsäkringskommittén
föreslog, avsättas till en regleringsfond att enligt särskilda grunder användas
för erforderlig utjämning av de olika sjukkassornas ekonomiska resultat.
Om statsbidraget förslagsvis beräknas till 3 kr. per försäkrad och 40 öre per sjukdag,
för vilken sjukpenning utgår, kommer man till en summa av 8.3 miljoner kr.
Härav borde en del, exempelvis 10 öre per sjukdag, avsättas till regleringsfonden.
I riskavgifter skulle då erfordras 1 miljon kr. Kostnaderna skulle då komma att

bestridas på följande sätt:

De försäkrades avgifter............................25.7 milj. kr

Arbetsgivarens avgifter för olycksfall i arbete.................. 3.8 > >

> riskavgifter............. 1.0 > »

Statsbidrag................................ . . 7.2 > »

Summa 37.7 milj. kr.

Härtill skulle komma ett statsbidrag av 1.1 miljoner kr. till regleringsfonden.

De försäkrade skulle alltså själva betala omkring två tredjedelar av totalkostnaden,
arbetsgivarna en åttondel och staten något mer än en femtedel.

Om regleringsfonden skulle visa sig komma att stiga över ett visst belopp, Jiorde
det per sjukdag beräknade statsbidraget nedsättas till 30 öre och avsättningen till
fonden upphöra. Skulle fonden återigen nedgå under visst belopp, borde avsättning
ånyo vidtaga.

I ovanstående kostnadsberäkningar har riksförsäkringsanstalten utgått från en
sjukpenning av samma storlek som den av besparingskommittén beträffande olycksfallsförsäkringen
från och med femtonde dagen föreslagna, eller i genomsnitt 60 %
av arbetsförtjänsten. Riksförsäkringsanstalten kommer emellertid för sin del att
förorda, att sjukpenningen enligt olycksfallsförsäkringslagen från och med fjärde
dagen efter olycksfallsdagen skall utgå efter två tredjedelar av arbetsförtjänsten
på samma sätt som nu är stadgat i avseende å tiden från och med trettiosjätte
dagen. Enligt socialförsäkringskommitténs förslag till sjukförsäkring skulle jämväl
sjukpenningen vid förlust av arbetsförmågan utgöra två tredjedelar av den dagliga
arbetsförtjänsten, därvid dock denna bestämdes på i viss mån annat sätt än enligt
olycksfallsförsäkringslagen.

Om man nu med hänsyn härtill beräknar den kostnadsökning, som skulle föranledas
av att den dagliga sjukpenningen antages till två tredjedelar av den dagliga
arbetsförtjänsten, beräknad till en trehundrasextiondel av den årliga, men i övrigt
antager ovan angivna grunder, skulle man komma till följande resultat:

De sammanlagda kostnaderna bliva:

för sjukpenning utom vid olycksfall i arbete...................33.3 milj. kr.

» » vid olycksfall i arbete..................... 2.9 > >

> läkarvård och läkemedel vid olycksfall i arbete................ 1.2 > »

förvaltningskostnader............................. 3.9 » »

Summa 41.3 milj. kr

Kostnadsökningen i förhållande till föregående förslag skulle således komma att
belöpa sig till 3.a miljoner kr.

Därest de försäkrade skulle betala två tredjedelar av samtliga kostnader, skulle
deras andel belöpa sig till 27.5 miljoner kr. Den månatliga avgiften skulle således
komma att i genomsnitt uppgå till 1.76 kr., svarande mot 0.107 % av arbetsför -

15

tjänsten (1,647 kr.). Om emellertid de månatliga avgifterna avrundas till 0.1 %
av den årliga arbetsförtjänsten, skulle de komma att uppgå till ett årligt belopp
av 25.7 miljoner kr. På arbetsgivarna och staten skulle då komma sammanlagt
15.6 miljoner kr. Härav skulle arbetsgivarna i första hand betala vad som belöper
på olycksfallsförsäkringen eller 4.1 miljoner kr. samt därtill ovan berörda riskavgifter,
vilka torde få anslås till 1 miljon kr. Således skulle på arbetsgivarnas
andel komma 5.1 miljoner kr. och på statens andel 10.5 miljoner kr. Häri ingår dock
ej bidraget till regleringsfonden, som ovan antagits till 1.1 miljoner kr.

Med hänsyn till att kommunernas fattigvårdskostnader väl komma att något
minskas genom den obligatoriska försäkringen, skulle man möjligen kunna tänka
sig något bidrag från deras sida.

Statsbidraget synes ej behöva bliva större än att vårt land kan bära det, i synnerhet
om man tager hänsyn till de besparingar för pensionsförsäkringen, som
böra kunna uppstå genom den organisation, riksförsäkringsanstalten föreslagit.
Såsom riksförsäkrigsanstalten förut erinrat om, utgavs i Danmark, vars folkmängd
är ungefär hälften så stor som Sveriges, år 1923 ett statsbidrag av c:a 12.7 miljoner
kr. och i Norge med dess folkmängd av c:a 2.7 miljoner ett statsbidrag av
omkring 7 miljoner kr., förutom kommunbidrag, allt i respektive lands mynt.

Visserligen tillkommer vid en obligatorisk lönarbetarförsäkring i Sverige det
bidrag, som staten väl fortfarande kommer att lämna till den frivilliga försäkringen,
men då lönarbetarna avskiljas, synes detta bidrag ej kunna bliva så synnerligen
avsevärt.

Riksförsäkringsanstalten har ej ansett sig böra ingå på frågan om eventuell indelning
i inkomstklasser m. m. för det senare alternativet.

Beträffande den obligatoriska sjukförsäkringens organisation torde offentliga
sjukkassor enligt socialförsäkringskommitténs plan böra upprättas för varje kommun
eller sjukkasseområde. Om möjligt bör till offentlig sjukkassa antagas redan
befintlig kassa under förutsättning, att den underkastar sig den blivande sjukförsäkringslagens
bestämmelser, bl. a. rörande styrelsens sammansättning och utväljande
samt angående samverkan med övriga socialförsäkringsgrenar.

Sjukkassorna skola vara skyldiga åtaga sig dels utgivandet för olycksfallsförsäkringens
räkning av sjukersättning jämväl för tid från och med den trettiosjätte
dagen, dels eventuellt påförandet och uppbörden av olycksfallsförsäkringsavgifter
för mindre arbetsgivare. De större arbetsgivarnas riskavgifter och mot nuvarande
karenspremier svarande avgifter till sjukkassorna torde däremot böra påföras och
uppbäras av olycksfallsförsäkringens centralmyndighet.

En relativt lång övergångstid kan vara att förorda med avseende å den obligatoriska
försäkringens ikraftträdande, så att de nuvarande sjukkassorna skola kunna
få tillfälle till ombildning för att, i den mån de därtill lämpa sig, ingå som led i
det nya systemet.

För icke lönarbetare kunna frivilliga kassor bibehållas med rätt till visst statsbidrag.

Enligt riksförsäkringsanstaltens mening bör nu tiden anses vara inne att'' äntligen
förverkliga det länge eftersträvade målet att införa obligatorisk sjukförsäkring.

Ehuru anstalten av ovan anförda skäl anser, att början bör göras med en obligatorisk
lönarbetarförsäkring, är anstalten dock av den meningen, att denna så snart
lämpligen ske kan bör utvidgas till en allmän sjukförsäkring. Så snart förhållandena
medgiva, böra ock försäkringens prestationer utsträckas att omfatta läkarvård och
läkemedel m. m.

Åberopande vad sålunda anförts hemställer riksförsäkringsanstalten, att en utredning
snarast måtte igångsättas rörande införande av obligatorisk sjukförsäkring
samt att i avbidan å resultatet härav, besparingskommitténs föreliggande förslag
rörande den frivilliga sjukförsäkringen icke måtte föranleda åtgärd.

16

Pensionsförsäkringen.

Beträffande kommitténs förslag angående pensionsförsäkring anser sig riksförsäkringsanstalten
endast böra ingå på vissa principiella eller med övriga socialförsäkringsgrenar
sammanhängande frågor.

Som riksförsäkringsanstalten redan förut har påpekat, måste man med hänsyn till
sjukförsäkringen hysa betänkligheter mot den avsevärda höjningen av avgifterna till
pensionsförsäkring, som kommittén föreslagit. Riksförsäkringsanstalten har visserligen
tidigare i utlåtandet den 21 januari 1913 över ålderdomsförsäkringskommitténs
förslag till allmän pensionsförsäkring yttrat, att systemet borde läggas på mera ren
försäkring, som lämnar den försäkrade utan inskränkande förbehåll en ovillkorlig
rätt till viss, på inbetalade avgifter grundad pension. Men å andra sidan framhåller
riksförsäkringsanstalten i samma utlåtande det nära inre sambandet mellan
de olika grenar, vari socialförsäkringen av praktiska skäl uppdelas, samt att det
vore av största vikt att icke lösbryta delarna från varandra och behandla dem var
för sig som fristående problem.

Då riksförsäkringsanstalten, såsom nämnts, icke finner den lösning av sjukförsäkringsfrågan,
som av kommittén föreslagits, vara tillfredsställande, men det utbyggande
av pensionsförsäkringen, som föreslås, kan bliva hinderligt för en tillfredsställande
lösning av sjukförsäkringsfrågan, anser sig riksförsäkringsanstalten
icke under nuvarande förhållanden hunna biträda förslaget om sådan förhöjning
av pensionsavgifterna, som i betänkandet angivits.

En synpunkt, som bör beaktas, då det blir fråga om ett obligatoriskt åläggande att
inbetala så stora avgifter, som de av kommittén föreslagna och vilka ju ofta först
efter årtionden komma de försäkrade tillgodo, är osäkerheten för att de försäkrade
verkligen få valuta för sina inbetalningar. Om penningvärdet skulle undergå samma
försämring som under senare tider ägt rum och penningen sålunda förlora en
del av sin köpkraft, skulle detta hava till följd, att de försäkrade vid pensionernas
utbekommande finge understöd i ett sämre mynt, än de själva inbetalat. Härigenom
komme pensionsförsäkringen att helt eller delvis förfela sitt syfte. Även ur ifrågavarande
synpunkt bör en viss varsamhet iakttagas vid åläggandet av obligatoriska
avgifter, avseende framtida pensioner. Det är icke otänkbart, att osäkerheten i penningens
köpkraft kommer att i framtiden visa sig vara en av de svåraste stötestenarna
för en folkpensionering, byggd på tvångsvis uttagna försäkringsavgifter.

Ifråga om de besparingar för statsverket, som av kommittén föreslås beträffande
pensionsförsäkringen, därigenom att avgiftspensionen skulle räknas såsom inkomst
samt bestämmelsen om fri inkomst av 50 kronor borttages, anser sig riksförsäkringsanstalten
icke kunna underlåta att påpeka, att det synes tveksamt, om eu omedelbar
tillämpning av dessa besparingsåtgärder kan komma i fråga med avseende å dem,
som redan omfattas av pensionsförsäkringen. Enligt riksförsäkringsanstaltens mening
kan det göras gällande, att det är stridande emot det allmänna rättsmedvetandet,
att de förpliktelser, som staten genom pensionsförsäkringslagen åtagit sig
gentemot de försäkrade, icke upprätthållas. Genom denna lag kan nämligen sägas
hava uppstått ett tvåsidigt rättsförhållande, i det att lagen ålägger försäkringstagarna
vissa skyldigheter mot det att staten tillförsäkrar desamma vissa förmåner.

Slutligen vill riksförsäkringsanstalten ytterligare framhålla en omständighet,
som är av vikt för hela socialförsäkringens sunda utveckling, nämligen att tillerkännande
av förmånerna måste ske under effektiv kontroll. Kommittén yttrar
i fråga härom (sid. 181) : »Visserligen kontrolleras nämndernas åtgärder av pen sionsstyrelsen

och dess ombud, men det torde näppeligen vara möjligt att få denna
kontroll tillräckligt effektiv.»

Riksförsäkringsanstalten inser till fullo den vanskliga och svåra uppgift, som
pensionsstyrelsen har vid kontroll av pensionsnämndsbesluten, och har riksförsäkringsanstalten
under sitt samarbete med pensionsstyrelsen haft en livlig förnim -

17

melse av det omfattande arbete, som härvid nedlagts av styrelsen. Vid behandling
av en hel del olycksfall, som drabbat personer, som tillerkänts pensionstillägg enligt
pensionsförsäkringslagen, har emellertid riksförsäkringsanstalten funnit, att de
uppgifter, som lämnats i pensionsansökningarna och de beräkningar, som av nämnderna
gjorts angående sökandens inkomster, ofta äro långt ifrån tillfredsställande
och har det i icke så få fall inträffat, att personer i åratal uppburit pensionstillägg,
ehuru de åtnjutit sådana inkomster, att de uppenbarligen icke haft laglig rätt därtill.

Riksförsäkringsanstalten anser sig böra kraftigt framhålla önskvärdheten av att
vid den lokala behandlingen införes en än starkare kontroll, än vad komittén föreslagit
och torde härvid, enligt riksförsäkringsanstalten? mening, bland annat, höra
undersökas, huruvida icke ordförandebefattningarna i pensionsnämnderna skulle
kunna läggas i från kommunerna och de kommunala intressena fullt fristående
händer. Man skulle kunna tänka sig en gemensam avlönad ordförande för ett flertal
kommuner, exempelvis alla kommuner i en domsaga (en slags pensionsdomare).
Härigenom skulle de särskilda, rätt kostsamma ombudsbefattningarna måhända
kunna undvaras. Saken beror dock i viss mån på, huru sjukförsäkringen kommer
att ordnas.

Den sociala olycksfallsförsäkringen.

De enligt riksförsäkringsanstaltens mening betydelsefullaste yttranden angående
den sociala olycksfallsförsäkringens organisation i Sverige, som avgivits efter tillkomsten
av 1916 års olycksfallsförsäkringslag, äro, bortsett från nu föreliggande
kommittébetänkande, dels socialförsäkringskommitténs utlåtande till Eders Kungl.
Maj :t den 29 januari 1921, dels ock andra lagutskottets utlåtande (nr 25) vid 1924
års riksdag i anledning av vid riksdagen väckta motioner. Då dessa yttranden ej
synas vara berörda i besparingskommitténs föreliggande betänkande, anser sig riksförsäkringsanstalten
böra i korthet redogöra för desamma, i vad de angå nu föreliggande
fråga.

Socialförsäkringskommitten anförde bl. a.: »Även kommittén är av den meningen,
att ett system med riksförsäkringsanstalten såsom ensam bärare av försäkringen
är att föredraga framför det nuvarande systemet. Denna grannlaga fråga tillhör
emellertid otvivelaktigt de frågor, som avse åstadkommande av möjligaste enhetlighet
inom socialförsäkringen och torde därför även tillhöra området för den
utredning, som anförtrotts ovannämnda den 11 oktober 1920 tillsatta kommittén.
Socialförsäkringskommitten har därför, ehuru, såsom anförts, dess ställning till
frågan principiellt överensstämmer med riksförsäkringsanstaltens, icke ansett sig
nu böra avgiva bestämt förslag i sådant syfte.»

Andra lagutskottet vid 1924 års riksdag anförde bl. a., att det torde vara
obestridligt, att det nuvarande systemet med olycksfallsförsäkringens uppdelning
på statlig och enskild verksamhet visat sig ägnat att medföra ej oväsentliga olägenheter
i flerahanda hänseenden. Särskilt syntes de yttringar, som den på grund av
systemet oundvikliga konkurrensen mellan den statliga anstalten och de ömsesidiga
bolagen efter hand tagit, visat sig medföra en ej önsklig ojämnhet i fråga om premiedebiteringen
samt innebära besvärande irritationsmoment till men för samarbetet
mellan den statliga anstalten och bolagen.

Utskottet yttrade vidare bl. a., att utskottet utan att vara berett att uttala
någon förhandsståndpunkt i frågan dock ville hava framhållit, att vägande skäl
syntes tala för den meningen, att det ur principiell synpunkt skulle vara förenat
med väsentliga fördelar, om den sociala olycksfallsförsäkringen organiserades så, att
konkurrens om försäkringen icke förekomme. Det syntes utskottet likaledes påtagligt,
att genom åvägabringandet av enhetlighet beträffande handhavandet av den
sociala olycksfallsförsäkringen det skulle bliva vida lättare att inrangera olycksfallsförsäkringen
under ett för samtliga grenar av socialförsäkringen gemensamt

2—252409. Bilaga till Kungl. Proposition.

18

system. Än vidare framhöll utskottet, att det sett ur arbetsgivarnas synpunkt måste
te sig såsom ett berättigat önskemål, att i den mån så kunde ske utan åsidosättandet
av arbetarnas rätt och intresse arbetsgivarna, vilka ju själva buro kostnaderna för
försäkringen, finge hava sin hand med i ordnandet av försäkringsverksamheten. I
vilken utsträckning och på vad sätt så måtte kunna lämpligen ske, läte sig emellertid
ej i frågans dåvarande läge bedömas.

Med bifall till av utskottet gjord hemställan anhöll riksdagen i skrivelse (nr 243)
till Eders Kungl. Maj :t, att Eders Kungl. Maj :t måtte vid den fortsatta behandlingen
av i utskottsutlåtandet berörda spörsmål å socialförsäkringens område, under
iakttagande av behovet av enhetlighet i organisationshänseende, beakta de i motionerna
framförda förslagen i förening med innehållet i de över motionerna avgivna,
såsom bilagor vid utskottsutlåtandet fogade yttrandena.

Besparingskommitténs föreliggande förslag överensstämmer med de av andra
lagutskottet förordade principerna för den sociala olycksfallsförsäkringens organisation
såtillvida, att enligt förslaget konkurrens om försäkringen icke skulle förekomma.
Då riksförsäkringsanstalten i likhet med kommittén anser, att den sociala
olycksfallsförsäkringen bör omhändertagas av endast en inrättning, finner riksförsäkringsanstalten
kommitténs förslag vara ett steg i rätt riktning. Frågan
gäller då, om den organisation, kommittén föreslår i detta hänseende, kan anses
vara tillfredsställande.

Besparingskommitténs organisationsförslng. Enligt kommitténs mening bör för
en tillfredsställande organisation av den sociala olycksfallsförsäkringen bl. a. följande
villkor uppställas:

1) garantier för att de skadades rättsanspråk bliva riktigt bedömda;

2) tillfälle för arbetsgivarna att ordna administrationen så praktiskt och ekonomiskt
fördelaktigt som möjligt;

3) samverkan mellan olycksfallsförsäkringen och övriga socialförsäkringsgrenar
samt yrkesinspektionen.

Er dessa synpunkter har kommittén föreslagit, att olycksfallsförsäkringen överlämnas
till »en inrättning av blandad karaktär». Inrättningen skulle vara organiserad
efter mönster av ett enskilt företag av bolagstyp. Dess högsta ledning skulle
utövas av en s. k. riksförsäkringsstämma, bestående av 18 representanter för arbetsgivare,
6 för staten och 6 för arbetare. Stämman skulle utse B ledamöter i en direktion,
i vilken chefen för det nedannämnda riksförsäkringsverket skulle vara ordförande
och dessutom en av de övriga medlemmarna utsedd direktör för inrättningen
skulle hava säte och stämma. Den ifrågavarande inrättningen, som
skulle äga att i första hand avgöra alla ersättnings- och övriga försäkringsfrågor,
skulle under namn av försäkringsavdelningen ingå i ett nytt ämbetsverk,
kallat riksförsäkringsverket.

Olika möjligheter för organisationen. Innan riksförsäkringsanstalten närmare
ingår på kommitténs förevarande förslag, torde få skärskådas de olika möjligheter,
som lämpligen kunna tänkas för ordnande av den sociala olycksfallsförsäkringens
organisation.

Med utgångspunkt från kommitténs ovannämnda villkor, att garanti måste finnas
för att de skadades rättsanspråk bliva riktigt bedömda, skulle den möjligheten kunna
tänkas att ordna försäkringen som i Danmark, där ett stort antal privata bolag
i fri konkurrens handhava själva försäkringsrörelsen, under det att Arbejderforsikrings-Raadet
fastställer ersättningarna och även i viktigare fall utbetalar desamma.
Emot denna organisation kan bl. a. anmärkas, att den visat sig medföra synnerligen
höga försäkringspremier särskilt för många mindre arbetsgivare. Ordföranden i
danska Arbeiderforsikrings-Itaadet G. Philipsen yttrade i ett anförande vid femte
nordiska arbetarförsäkringsmötet år 1922 (Mötesförhandlingarna sid. 29): »Är nu
denna särskilda danska ordning tillfredsställande?--— Jag är böjd att besvara

19

frågan nekande. Jag tror, att bolagens administration är orimligt dyr, och jag
betvivlar, att den är effektiv.»

Fråga om förändring av organisationen är under övervägande i Danmark. Sålunda
har den nuvarande regeringen igångsatt en utredning rörande statsmonopol för
olycksfallsförsäkringen.

Det kan i detta sammanhang omnämnas, att enligt danska ArbejderforsikringsEaadets
berättelser för 1922 och 1923 de danska bolagen under tiden den 1li 1911—sl/7
1920 uppburit i premier för olycksfallsförsäkringen c:a 23 miljoner kr. och utbetalt
i skadeersättningar c:a 14 miljoner kr. eller c:a 61 % därav, överskottet
c:a 9 miljoner kr. skulle hava åtgått till omkostnader och vinst. År 1921 har
endast 58 % av premierna gått till skadeersättningar. Av premierna för försäkringen
för tillfällig hjälp i hushåll lära endast c:a 10 ^ ha utgått till skadeersättningar.

Emot den danska försäkringen kan, förutom dess dyrhet, anmärkas, att vid försummelse
att försäkra — vilken ju kan vara ganska förklarlig vid en del gränsfall
—• alltför kännbara, måhända rent av ruinerande påföljder kunna inträda för arbetsgivarna
genom skyldigheten att i sådant fall själva betala ersättningarna.

Även om ifrågavarande organisation skulle kunna anses lämplig för Danmark —
vilket dock synes vara föremål för rätt delade meningar inom landet — skulle den
dock svårligen kunna tillämpas i Sverige med dess stora geografiska utsträckning
och ringa befolkningstäthet, när man även tager hänsyn till försäkringens vidsträckta
omfattning.

Finland har hittills haft ett system, som i viss mån erinrat om det danska med
privata anstalter som försäkringsbärare samt en statsinstitution, som fastställer livräntorna
och avgör besvär. Försäkringen har dock hittills ej haft den stora omfattning
som de svenska och danska lagarna, utan varit begränsad till vissa yrken.
Genom en för helt kort tid sedan antagen lag hava emellertid rätt vittgående förändringar
vidtagits, men har riksförsäkringsanstalten ej ännu haft tillgång till lagtexten.

Det tyska systemet med yrkesföreningar (Berufsgenossenschaften), till vilka arbetsgivarna
äro tvångsanslutna, torde icke kunna införas i Sverige på grund av det
stora antalet små arbetsgivare, som omfattas av försäkringen. Med hänsyn till att
»biandföretag» i stor omfattning förekomma i vårt land, torde det även beträffande
större arbetsgivare vara svårt att åstadkomma mer än ett fåtal yrkesföreningar, som
uppfylla de krav, man måste ställa på sådana. I Tyskland har under senare tiden
i utlåtanden av myndigheter uttalats önskvärdheten av att försäkringen i vad den
berör jordbruk och smärre företag överflyttas till statliga anstalter (Sociala Meddelanden
nr 4 år 1925).

Därest man icke vill bibehålla det i Sverige nu gällande systemet med en statsanstalt
jämte enskilda företag, vilket system såväl av socialförsäkringskommittén
som ock av andra lagutskottet 1924 förklarats icke tillfredsställande, torde endast
återstå att söka ordna försäkringen genom densammas överlåtande åt en enda anstalt,
vilken då antingen skulle vara rent statlig, såsom i Norge, eller organiserad
med självstyrelse. I sistnämnda fall kan staten förbehålla sig ett avgörande inflytande
i ledningen, såsom i Schweiz, eller ock skulle anstalten kunna organiseras rent
privaträttsligt. Givetvis kan man även tänka sig flera territoriella anstalter som
i Österrike, men behov av en sådan uppdelning torde ej föreligga i vårt land. Besparingskommittén
utdömer såväl den rent statliga formen som den rent privaträttsliga
men föreslår i stället, såsom nämnts, en inrättning av »blandad karaktär», som
skulle vara organiserad »efter mönster av ett enskilt företag av bolagstyp». Det
förefaller som om den av kommittén föreslagna inrättningen skulle i viss mån närma
sig den schweiziska typen, ehuru den även företer rätt väsentliga olikheter gent
emot denna.

Det torde här böra bemärkas, att den schweiziska olycksfallsförsäkringsanstalten
är en autonom, ömsesidig anstalt under statens (förbundsrådets) uppsikt. Anstalten

20

styres dock självständigt av ett förvaltningsråd, bestående av 40 medlemmar, nämligen
12 representanter för de obligatoriskt försäkrade, 16 representanter för enskilda
arbetsgivare, 4 representanter för frivilligt försäkrade och 8 representanter
för förbundet (staten). Medlemmarna utses samtliga av förbundsrådet efter inhämtande
av yttrande av vissa yrkessammanslutningar. Direktionen utses jämväl av
förbundsrådet efter förslag av anstaltens förvaltningsråd; förbundsrådet är dock
icke bundet av förslaget. Reglementet rörande anstaltens organisation ävensom
årsberättelsen och årsräkenskaperna skola godkännas av förbundsrådet. Förvaltningskostnaderna
betalas till hälften av staten.

Jämför man nu härmed den av kommittén föreslagna monopolanstalten, eller den
s. k. försäkringsavdelningen, finner man, att den i långt högre grad än den schweiziska
måste anses hava privaträttslig karaktär. Arbetsgivar- och arbetarrepresentanterna
i den s. k. riksförsäkringsstämman, som motsvarar förvaltningsrådet
i Schweiz, utses icke av regeringen utan direkt av respektive arbetsgivar- och arbetarsammanslutningar.
I Schweiz utgöra arbetsgivarnas representanter endast
2/5 av hela antalet medlemmar, enligt kommittöförslaget däremot s/5, och hava
de därigenom absolut majoritet i stämman. Direktionen utses i Schweiz av regeringen,
enligt förslaget av stämman.

Den av kommittén föreslagna försäkringsinrättningens karaktär. Granskar man
närmare den av kommittén föreslagna försäkringsinrättningen, finner man till en
början, att det är rätt oklart, vilken rättslig ställning den föreslagna inrättningen
enligt kommitténs mening skulle hava. Man skulle närmast vara benägen att
antaga, att den skulle utgöra ett ömsesidigt försäkringsbolag, men det torde icke
vara möjligt att hänföra den under försäkringslagens bestämmelser.

Det har även gjorts gällande, att inrättningen i själva verket skulle vara en
statlig anstalt, ehuru ordnad under friare former. I den offentliga diskussionen
rörande kommitténs förslag har framhållits, att valen inom riksförsäkringsstämman
torde komma att förrättas efter proportionell valmetod, varigenom staten med stöd
av en representant för arbetarna skulle erhålla majoritet i direktionen och kunna
utse direktören. Då detta synts vara av synnerlig vikt för bedömande av frågan
om anstaltens karaktär, har riksförsäkringsanstalten tillskrivit kommittén med
begäran om upplysning, huru kommittén tänkt sig saken, men har härå ej erhållit
något svar.1 Enligt riksförsäkringsanstaltens mening torde det dock ligga
närmast till hands att antaga majoritetsval inom riksförsäkringsstämman, och i
så fall skulle staten icke hava något som helst avgörande inflytande vare sig i
stämman eller i direktionen, utan komma dessa helt att behärskas av en majoritet
av arbetsgivare. Av uttalanden i kommittébetänkandet (bl. a. å sid. 165)
synes för övrigt framgå att kommittén ansett det vara en grundprincip, att arbetsgivarna
skola vara de bestämmande i försäkringsavdelningens stämma och direktion.
Ändringar i denna grundprincip innebära i själva verket ett underkännande
av de bärande tankarna i kommitténs förslag och därmed även av kommittéförslaget
som sådant, vars organisation utformats just för realiserande av nämnda princip.

Till vad ovan anförts kommer att personalen i försäkringsavdelningen icke skall
vara statsanställd. Då man icke gärna kan tänka sig en statlig inrättning med
icke statsanställd personal, torde man hava fullt fog för att anse, att försäkringsavdelningen
är avsedd att vara en inrättning av privaträttslig karaktär.

Sammankopplingen med riksförsäkringsverket skulle visserligen kunna utåt förläna
försäkringsavdelningen en skylt av statlig inrättning, men, såvitt riksförsäkringsanstalten
kan finna, skulle ämbetsverket icke hava någon som helst rätt att
besluta i de ärenden, som höra under försäkringsavdelningen. Under sådana förhållanden
måste denna sammankoppling mellan en enskild anstalt ocJl ett statligt
ämbetsverk betecknas såsom olämplig och oformlig. Skulle man söka förändra

1 Svar sedermera inkommet, se sid. 47!

21

försäkringsavdelningens ställning på så sätt, att arbetsgivarna icke skola vara de
bestämmande beträffande densamma, finnes än mindre anledning att godkänna den
invecklade organisationsform, kommittén föreslagit. Till frågan om riksförsäkringsverket
återkommer riksförsäkringsanstalten längre fram.

Om alltså denna lösa anknytning till ett statens ämbetsverk icke torde kunna i
och för sig förändra den föreslagna monopolanstaltens karaktär av enskild anstalt
blir frågan, i vilka avseenden densamma eljest skiljer sig från en sådan »monopolanstalt
av helt privaträttslig karaktär», som kommittén för sin del utdömer såsom
olämplig (sid. 162). Riksförsäkringsanstalten kan icke finna någon annan
reell olikhet än att en maktlös minoritet av representanter för staten och för arbetarna
finnes i försäkringsavdelningens stämma och att en statlig ämbetsman
skulle vara ordförande i riksförsäkringsstämman och i den av 7 medlemmar bestående
direktionen. Hittills har man icke haft den åsikten, att, emedan staten t. ex.
utser en minoritet av medlemmar i ett aktiebolags styrelse, bolaget därför skulle
upphöra att vara en privaträttslig institution.

Garantier för de skadades rätt, Riksförsäkringsanstalten övergår härefter till att
undersöka, huruvida kommitténs förslag uppfyller de villkor, som höra uppställas
för en tillfredsställande organisation av försäkringen. Första frågan blir då, i vad
mån förslaget innebär tillräcklig garanti för att de skadades rättsanspråk bliva
riktigt bedömda.

Den enligt 1901 års olycksfallsersättningslag gällande ordningen, att tvister om
ersättning skulle avgöras av domstol eller skiljemän, ersattes vid införandet av 1916
års olycksfallsförsäkringslag av ett särskilt rättsförfarande med försäkringsrådet
som besvärsinstans över vederbörande försäkringsinrättning, som sålunda blev
första instans. Emellertid ansågs besvärsrätten icke ensam tillräcklig utan stadgades,
att försäkringsrådet skulle äga, även om besvär icke anförts, upptaga ärende
till prövning. Vid lagens tillkomst fästes särdeles stor vikt vid denna rådets befogenhet
att granska beslut.

Med införandet av nämnda särskilda rättsförfarande avsågs ett snabbare och
enklare avgörande av rättsanspråken än om desamma hänskötos till allmän domstol.

I 1916 års lag infördes även en bestämmelse, att arbetsgivarna obligatoriskt för
reglering av ersättning skola insända anmälan m. m. till vederbörande försäkringsinrättning.
Denna bestämmelse giver vid handen, att den obligatoriska olycksfallsförsäkringslagstiftningen
icke endast representerar ett privaträttsligt intresse utan
att även ett allmänt intresse föreligger. Ett uttryck härför är även, att en privat
uppgörelse mellan arbetsgivaren och arbetaren icke kan med rättslig verkan
träffas. Det har ock gjorts gällande, att, då staten genom lag tillerkänner arbetarna
rätt att erhålla skadeersättning, därav följer, att man kan anse, att arbetarna
hava en rätt därtill gentemot staten. Uppfyllas icke olycksfallsförsäkringslagens
bestämmelser om ersättning till skadade kan inträffa, att kostnaderna för understöd
måste utgivas enligt andra lagar och förordningar, varigenom ett orättmätigt
överflyttande av kostnader kan komma att ske från olycksfallsförsäkringen
till den offentliga sjukvården, fattigvården och den allmänna pensionsförsäkringen.
Det måste emellertid i synnerlig hög grad ligga i det allmännas intresse, att ett
sådant överflyttande icke äger rum utan att olycksfallsförsäkringen till fullo bär
densamma åliggande kostnader.

Ur anförda synpunkter är det för staten av vikt att tillse, att rättsanspråken
underkastas betryggande prövning. Då man upphäver det vanliga rättsförfarandet
och sålunda betager arbetaren möjligheten att få sitt rättsanspråk prövat av vanlig
domstol eller av skiljemän, måste man på det rättsförfarande, som sättes i dess
ställe, uppställa det anspråk, att detsamma innebär tillfyllestgörande rättssäkerhet.

Redan vid tillkomsten av 1916 års olycksfallsförsäkringslag gjordes gällande, att

22

den däri angivna organisationsformen icke innebure tillräckliga garantier för att
arbetarnas rätt bleve på vederbörligt sätt tillgodosedd. I detta avseende har bl. a.
mot organisationen framställts den anmärkningen, att i första instans arbetsgivarna
genom sina bolag bleve ensamma bestämmande och att sålunda organisationen
bröt mot i Sverige hävdvunnen praxis, att vid avgörandet av rättstvister
antingen båda parterna skulle vara lika representerade eller ock rättstvisten avgöras
av en fullt opartisk myndighet.

Det synes uppenbart, att den av kommittén föreslagna försäkringsavdelningen
icke uppfyller de krav, man uppställer på en opartisk myndighet enligt hävdvunnen
svensk rättsuppfattning. Varje annan form att nå samma mål måste bliva kostsammare
och mera tidsödande än ett hänskjutande av rättsanspråket omedelbart till
en opartisk och sakkunnig institution. Den föreslagna formen av en efteråt kontrollerande
myndighet, som därjämte ej har rätt att själv ändra besluten, kan ej till
fullo ersätta den rättssäkerhet, som ligger i ärendets handläggning och avgörande
i första hand på nyssnämnda sätt.

Åsikten att staten i första hand bör bedöma skadade arbetares rättsanspråk, särskilt
i viktigare fall, torde mer och mer vinna gehör. I våra grannländer Danmark,
Norge och i stort sett även i Finland har den vunnit erkännande i lagen.

Beträffande förhållandena i Holland ha ett par tjänstemän i riksförsäkringsanstalten,
byråchefen E. Odelstierna och aktuarien I. Davidson, efter en dit företagen
studieresa i en den 3 december 1919 upprättad promemoria, som den 10 januari
1920 av riksförsäkringsanstalten inlämnats till Eders Kungi. Maj :t, yttrat följande: »Den

i Holland av riksförsäkringsbanken utövade fullständiga kontrollen av tillgodoseendet
av privatförsäkrade arbetares rättigheter vid olycksfall har i Sverige
knappast någon motsvarighet. De svenska försäkringsbolagens bedömande av ersättningsanspråk
kontrolleras ju visserligen därigenom, att besvär kunna ingivas
till försäkringsrådet, men blir givetvis denna kontrolls effektivitet ej densamma som
den holländska anordningen, enär endast vid ett jämförelsevis ringa antal fall forsäkringsrådets
undersökning påkallas.

Ehuru även frågor såsom avgörande, huruvida ett olycksfall berättigar till ersättning,
fastställande av invaliditetsgrad o. s. v. kunna tänkas bli behandlade på för
den skadade ofördelaktigt sätt, torde det led i bedömandet av ersättningsanspråk,
där fel framför allt kunna begås utan att föranleda anmärkning, vara bestämmandet
av den årsavlöning, som lägges till grund för beräknande av livränta eller sjukpenning
efter karenstidens utgång. Utan avskaffande av enskilda försäkringsinrättningars
befogenhet att handhava lagstadgad olycksfallsförsäkring torde enhetlighet
och så långt som möjligt rättvis behandling av denna och liknande frågor ej kunna
säkerställas på något annat sätt än det i Holland tillämpade, att alla ersättningsbeslut
fattas av statens försäkringsanstalt.»

Kommittén yttrar (sid. 235), att den omfattande sakkunskap i ersättningsfrågor,
som skulle finnas samlad i försäkringsavdelningen, samt riksförsäkringsstämmans
sammansättning och inflytande på avdelningens verksamhet torde innebära säkerhet
för att ersättningsfrågorna skulle komma att behandlas på ett betryggande
sätt.

Riksförsäkringsanstalten måste för sin del ställa sig tveksam till kommitténs nyss
anförda uttalande. Kommittén har icke framlagt något förslag till organisation av
försäkringsavdelningen, utan förklarat detta vara en angelägenhet, som helt och hållet
borde avgöras av direktionen och direktören. Kommittén har icke uppställt
några kvalifikationer i fråga om de personer, som skulle besluta om skadeersättningar.
Direktören, som torde få antagas bliva tillsatt av majoriteten i direktionen,
tillsätter i sin tur försäkringsavdelningens personal. Det torde vara möjligt, att
avgörandet av skadeersättningar i första hand kommer att bero av de principer, som
den med stor makt utrustade direktören angiver. Då tjänstemännen torde vara be -

23

roende av honom för sin anställning, kan det befaras, att någon självständighet icke
kan väntas från deras sida. Å sin sida är direktören ju icke heller självständig
utan beroende av de önskningar, som göras gällande av riksförsäkringsstämmans
majoritet. Det är mycket möjligt, att såväl stämman som direktionen och direktören
på allt sätt skola söka följa rättvisa krav i fråga om ersättningarnas fastställande,
men kommitténs förslag angående försäkringsavdelningen kan icke sägas erbjuda
någon tillförlitlig garanti härför. Då försäkringsavdelningen måste sägas
hava ett ekonomiskt intresse i fråga om ersättningarnas storlek, kan staten av principiella
skäl icke eftergiva kravet på garantier uti nu ifrågavarande avseende.

Emellertid har kommittén föreslagit viss kontroll i fråga om ersättningarna —
ehuru kommittén synes anse densamma i och för sig vara obehövlig (sid. 235) —
nämligen granskning genom en statens tjänsteman i byråchefs ställning eller, som
på annat ställe säges, av en besvärsavdelning under nämnde tjänstemans ledning.
Byråchefen eller besvärsavdelningen skulle dock endast hava till uppgift att granska
vissa ersättningar, nämligen sådana i form av livräntor samt vissa avslagsbeslut.
Emellertid synes det något oklart, vilken omfattning granskningsarbetet skulle
hava. Å sid. 163 och 165 utsäges, att alla beslut i livränteärenden skola granskas.
Å sid. 236 förklaras, att den obligatoriska kontrollen skulle omfatta blott beslut i
livräntefrågor men i ett följande stycke framhålles, att även vissa avslagsbeslut skulle
underställas besvärsavdelningens prövning. I fall det senare är kommitténs mening,
kommer granskningen förmodligen att bliva mer omfattande än kommittén
antagit. Den för granskningen beräknade personalen torde i varje fall vara otillräcklig,
vartill riksförsäkringsanstalten nedan återkommer.

Beslut angående sjukpenning och begravningshjälp, läkarvård, läkemedel o. dyl.
skulle i varje fall icke underställas någon granskning av statlig myndighet. . För
belysande av den enligt kommitténs mening ringa betydelsen av en granskning^ i
dessa avseenden anför kommittén vissa siffror rörande utgivna ersättningar år
1920, varav framgår, att av samtliga på grund av den obligatoriska försäkringen i
försäkringsinrättningar, utom till statens arbetare, utgivna ersättningar i form av
livräntor utgjorde 85 2/3 %, men sjukpenning, läkarvård och begravningshjälp tillhopa
blott utgjorde 14 a/3 % Emellertid giva dessa uppgifter icke en fullt riktig
föreställning om saken, enär sjukhjälpsersättningar för de 35 första dagarna ej
beräknats. Kommittén har dock föreslagit, att karenstiden skulle förkortas till 14
dagar. Ifall sjukersättningar under tiden 15 :e—35 :e dagen medtagas i beräkningen,
skulle totalbeloppet av samtliga sjukersättningar enligt kommitténs grunder
efter 1920 års siffror från och med 15 :e dagen hava uppgått till c:a 4,120,000
kr. mot av kommittén uppgivna 2,183,000 kr. och således motsvara c:a 24 % i stället
för 14 1j3 % av samtliga ersättningar. I fall karenstiden, såsom riksförsäkringsanstalten
nedan kommer att föreslå, förkortas till 3 dagar efter dagen för olycksfallet,
ökas givetvis sjukersättningarnas summa högst väsentligt.

Dessutom kan det framhållas, att, även om livräntorna representera de största kostnaderna
för försäkringsinrättningarna på grund av deras stora kapitalvärden, torde
det dock för de flesta av de skadade arbetarna framstå som ett viktigt intresse, att
även de oftare förekommande sjukersättningarna ävensom begravningshjälpen bestämmas
av en opartisk institution. År 1924 anmäldes till riksförsäkringsanstalten
c:a 62,000 olycksfall, inbegripet sådana, som drabbat i enskilda bolag försäkrade
samt statens arbetare. De ojämförligt flesta av dessa olycksfall berättigade till
sjukhjälp men endast ett jämförelsevis litet antal till livräntor. Särskilt beträffande
arbetsförtjänsten kunna, som uti ovannämnda promemoria anmärkes. lätteligen
felaktigheter begås, och då en granskning av alla dessa sjukersättningar ar
omöjlig, torde man i anslutning till den mening, som uttalas i samma promemoria,
böra framhålla, att för ernående av en så långt möjligt rättvis behandling av de skadades
anspråk alla er sättning sbeslut böra fattas av ett offentligt organ.

Visserligen kan som skäl för obehövligheten av en granskning av skador i all -

24

mänhet anföras, att vederbörande äga besvärsrätt. Det torda emellertid vara allmänt
erkänt, att besvärsrätten i ersättningsfrågor, såsom framhållits bl. a. av andra
lagutskottet vid 1924 års riksdag, icke utgör någon mera verksam garanti för tillgodoseendet
av den försäkrades rätt.

Besvärsavdelningen torde komma att intaga mindre lämplig mellanställning mellan
försäkringsavdelningen och riksförsäkringsnämnden. Om t. ex. besvärsavdelningen
godkänt ett beslut av försäkringsavdelningen, är det givetvis för dess verksamhet
i viss mån nedsättande, om sedermera riksförsäkringsnämnden efter besvär upphäver
beslutet. Besvärsavdelningen kommer dessutom att i dylika fall intaga en
i viss mån partisk ställning vid ärendets föredragning.

Förslaget om en besvärsavdelning innebär, såsom framgår av vad riksförsäkringsanstalten
förut yttrat, en dubbelorganisation i avsevärd utsträckning. Ett allmänt
önskemål är ju för närvarande inom statsförvaltningen att åstadkomma förenkling.
Kommitténs förslag i detta avseende skulle alltså gå i motsatt riktning och medföra
en kostnadsökning för socialförsäkringen, som skulle vara obehövlig om en
statsanstalt från början bestämde ersättningarna.

Slutligen torde beträffande besvärsavdelningen böra anmärkas, att, om den skall
vara en med försäkringsavdelningen samordnad avdelning i riksförsäkringsverket,
den icke kommer att erhålla erforderlig självständighet och auktoritet gentemot
den senare. . Skall en dylik besvärsavdelning finnas, bör den därför fogas till överinstansen,
riksförsäkringsnämnden.

Mot vad ovan anförts angående bestämmande av skadeersättningarna göres måhända
den invändningen, att, då riksförsäkringsanstalten föreslagit, att sjukförsäkringen
skulle övertaga sjukersättningen på grund av olycksfall i arbete för viss tid,
liknande anmärkningar som mot försäkringsavdelningen skulle kunna riktas mot
sjukkassorna. Principiellt sett torde dock en bestämd skillnad föreligga. Sjukkassorna
äro byggda på principen om inbördes självhjälp. Den intressemotsättning, som,
da en enskild anstalt handhar den obligatoriska olycksfallsförsäkringen, föreligger
mellan ersättningsgivaren och ersättningstagarna kan icke sägas på samma sätt
förefinnas mellan sjukkassornas medlemmar. Därtill kommer att, såsom riksförsäkringsanstalten
tidigare framhållit, styrelsen för sjukkassa bör erhålla den sammansättning,
att den intager eu i möjligaste mån opartisk ställning gentemot de ersättningsberättigade
enligt pensions- och olycksfallsförsäkringslagarna och att en
tillfredsställande sakkunskap kan förutsättas hos densamma. Såsom organ för den
obligatoriska sjukförsäkringen skulle enligt riksförsäkringsanstaltens förslag inrättas
offentliga sjukkassor.

I avseende å avgörandet av besvär torde, enligt riksförsäkringsanstaltens mening,
garantierna för att de skadades rättsanspråk bliva riktigt bedömda bliva mindre än
för närvarande på grund av besvärsnämndernas sammansättning m. m. Biksförsäkringsanstalten
återkommer nedan härtill.

__ Av de skäl, riksförsäkringsanstalten ovan anfört, anser anstalten det av kommittén
föreslagna systemet för ersättningarnas reglerande icke vara tillfredsställande.
Vad särskilt beträffar den föreslagna kontrollen å livräntor m. m. måste det av kommittén
införda systemet med granskning genom, en besvärsavdelning dels i och för
sig anses underlägset en handlaggning av skaderegleringsärendena redan i första instans
av en statsanstalt, dels medföra en onödigt invecklad och dyrbar organisation.

Garantier för de mindre arbetsgivarnas intressen. Mot den föreslagna försäkringsavdelningen
synes kunna göras samma anmärkning, som kommittén framställt
mot en monopolanstalt av privaträttslig karaktär, nämligen att fara kan föreligga för
att »minoriteter bland arbetsgivarna vid premieberäkning m. m. bleve orättvist behandlade».
Av de i riksförsäkringsanstaltens arbetsgivarregister upptagna c:a 350 000
arbetsgivare äro mer än 300,000 »mindre» med högst 4 arbetare. Det är svårt att första,
huru dessa enligt kommitténs förslag skulle kunna erhålla möjlighet att på ett
betryggande sätt iakttaga sina intressen.

25

Till belysning av fördelningen på olika yrkesgrupper av antalet arbetsgivarrepresentanter
i riksförsäkringsstämman bar kommittén i en tabell (sid. 231) sammanställt
ersättningar utgivna för olycksfall, inträffade bos större arbetsgivare.
Ersättningar för olycksfall bos mindre arbetsgivare äro ej där upptagna. Om det
är meningen att lägga endast de förra ersättningarna till grund för representationen,
vill riksförsäkringsanstalten påpeka, att detta icke kan vara riktigt, enär härigenom
en förskjutning skulle äga rum till de större arbetsgivarnas förmån. Emellertid
torde man på grund av kommitténs uttalanden rörande sättet för utseende av
representanter kunna sluta, att de många små arbetsgivarna komma att erhålla en
mycket obetydlig representation i riksförsäkringsstämman, om de ens kunna vara
säkra på att få någon representant överhuvudtaget. Och då besvärsrätten icke kan
i och för sig anses vara någon tillräcklig garanti, kan riksförsäkringsanstalten icke
instämma i kommitténs uttalande (sid. 232), att kommittén anser sig hava skapat
tillräckliga garantier mot en orättvis fördelning arbetsgivarna emellan av kostnaderna
för försäkringen. Särskilt i fråga om förvaltningskostnadernas fördelning
kunna de mindre arbetsgivarna tänkas komma i ett ofördelaktigt läge.

Man kan visserligen tänka sig en bestämmelse, att i riksförsäkringsstämman skall
finnas visst antal representanter för mindre arbetsgivare, men, om detta antal sättes
till exempelvis tre eller flera, skulle de större arbetsgivarna möjligen komma i
minoritet gent emot övriga medlemmar i stämman, vilket väl torde gorå förslaget
ur deras synpunkt oantagligt.

Vad angår besvärsrätten torde i detta sammanhang böra påpekas att, för att riksförsäkringsnämnden
skall hava möjlighet att pröva besvär över försäkringsavgifter,
måste den hava tillgång till en opartisk, tillförlitlig statistik. I detta avseende innebär
kommitténs förslag icke tillräckliga garantier för att statistiken göres på ett
tillförlitligt sätt, då densamma icke utföres av offentlig myndighet.

Enligt riksförsäkringsanstaltens mening föreligger alltså synnerligen stor svårighet
att kunna anordna en väsentligen privat monopolanstalt på sådant sätt, att de
många små arbetsgivarnas intressen bliva tillbörligen tillgodosedda.

I detta sammanhang torde få påpekas att den av kommittén (sid. 232) omnämnda
centrala arbetsgivarföreningen, som bland andra skulle utse representanter i riksförsäkringsstämman,
lär hava upphört redan år 1918.

Beskattning m. m. genom en enskild institution? Fråga kan uppstå, om icke
genom kommitténs förslag åt den nya försäkringsavdelningen delegerats en hel del
uppgifter, som icke kunna anses förenliga med dess karaktär av enskild institution,
vars tjänstemän icke handla under tjänstemannaansvar.

Enligt förslaget skulle ju försäkringsavdelningen bl. a. hava att fastställa försäkringsavgifter
för alla landets c:a 350,000 arbetsgivare. Således skulle dessa åläggas
att tvångsvis inträda i ett enskilt bolag, som skulle få bestämma vissa avgifter
för arbetsgivarna.

Försäkringsavgifterna enligt den obligatoriska olycksfallsförsäkringen torde i viss
mån kunna anses likställda med skatter för ett visst ändamål. Under förhandlingarna
vid det femte nordiska arbetarförsäkringsmötet år 1922 yttrade underdirektören
i norska riksforsikringsanstalten E. Qvigstad bl. a.: »Försäkringspremien är
faktiskt intet annat än en skatt, som pålagts arbetsgivarna för ett bestämt ändamål,
och när staten eljest själv bestämmer grunderna och reglerna för utgivandet
av skatter, synes det rimligt, att detsamma också sker beträffande försäkringspremierna.
» Ordföranden i finska försäkringsrådet, juris doktor H. Helminen yttrade
vid samma, tillfälle: »Arbetsgivarens försäkrings- och därav härflytande premiebetalningsskyldighet
får därigenom, att den i lag bestämts av staten, karaktären av en
offentlig pålaga.»

Anser man sålunda, att försäkringsavgiften är i viss mån likställd med en skatt,
kan det ifrågasättas, om ej kommitténs förslag att låta avgiften obligatoriskt be -

26

stämmas av en enskild anstalt, strider mot grundlagens anda och mening. Då arbetsgivaren
är tvångsvis ålagd att tillhöra viss försäkringsinrättning, bör han kunna
fordra, att avgift bestämmes under samma kontroll och samma förutsättningar som
vanlig skatt.

För att försäkringsavdelningen skall kunna registrera alla landets arbetsgivare,
måste den äga att avgöra, vem som är att anse som arbetsgivare, och för detta ändamål
ävensom för att kunna verkställa premiereglering hava befogenhet att infordra
uppgifter från arbetsgivarna eller andra personer. Det synes därför också oundgängligt,
att försäkringsavdelningen får de befogenheter, som omförmälas i 17 § av
olycksfallsförsäkringslagen, nämligen att vid äventyr av straff enligt 34 § kunna
ålägga en var att inkomma med uppgifter ävensom att undersöka arbetsgivarnas avlöningslistor
och förteckningar.

Ytterligare torde det bliva nödvändigt att medgiva, att avdelningens beslut om
försäkringsavgifts belopp skall, även där beloppet blivit allenast provisoriskt bestämt,
utan hinder av förd klagan, tills vidare lända till efterrättelse (19 §) och
alltså kunna genast exekutivt uttagas.

Beträffande statens arbetare skulle statens myndigheter (såsom järnvägsstyrelsen,
generalpoststyrelsen m. fl.) vara underkastade försäkringsavdelningens beslut och
vara skyldiga att genast efter beslut av avdelningen utbetala medel till skadade.
Det kan visserligen invändas, att besvär i dylika fall kunna anföras och att besvärsnämnderna
kuna tilläggas befogenhet att inhibera vidare verkställighetsåtgärder.
Då det emellertid med den organisation, besvärsnämnderna erhållit, torde komma
att dröja någon tid, innan ärendena kunna avgöras, synes man böra hysa rätt störa
betänkligheter mot att tillägga en privat institution dylika rättigheter.

ltiksförsäkringsanstalten kan för sin del icke anse det vara riktigt att uppdraga
åt en enskild institution, vars befattningshavare icke handla under tjänstemannaansvar,
de befogenheter, som ovan angivits.

Att på detta sätt uppdraga offentliga funktioner åt en privat anstalt måste så
mycket mindre anses lämpligt, som densamma icke är underkastad den kontroll,
som utövas över ett statens ämbetsverk. Riksräkenskapsverket, justitiekanslern, justitieombudsmannen
och riksdagens revisorer skulle icke hava någon rätt till
granskning eller tillsyn å avdelningens verksamhet. Tryckfrihetsförordningens bestämmelser
skulle ej vara tillämpliga i avseende å viss offentlighet för avdelningens
protokoll och övriga handlingar.

En annan sak, som måste anses ägnad väcka betänklighet, är att till försäkringsavdelningen
skulle överlämnas den väsentligaste delen av riksförsäkringsanstaltens
fonder, vilka vid 1925 års utgång kunna beräknas till inemot 50 miljoner kr. Då
dessa fonder ansvara för ersättningarna gent emot 12,000 å 13,000 livräntetagare och
vederbörande försäkringstagare väl på sin tid tagit försäkring i riksförsäkringsanstalten
bl. a. med hänsyn till den trygghet en statens anstalt erbjuder, synes det
tveksamt, om det kan vara lämpligt att låta en enskild inrättning övertaga riksförsäkringsanstaltens
fonder mot skyldighet att svara för förpliktelserna. Några ekonomiska
garantier för det nya företaget hava icke föreslagits.

I detta sammanhang torde med ett par ord få beröras kommitténs förslag (sid.
227), att riksförsäkringsanstaltens premieutjämnings- och säkerhetsfond skulle kunna
användas till stöd åt sjukkassorna vid övergången till det av kommittén föreslag- ''
na systemet.

I anledning härav vill riksförsäkringsanstalten till en början påpeka, att det icke
nu kan förutses, huruvida fonden kommer att lämna något överskott eller ej. Vidare
vill riksförsäkringsanstalten, såsom anstalten jämväl framhållit bl. a. i utlåtande
till Eders Kungl. Maj :t den 15 april 1924 i anledning av vissa yrkanden rörande
riksförsäkringsanstaltens fondförvaltning, anföra, att fondens medel, bortsett
från vissa inbetalningar från staten enligt 19 och 37 § § i olycksfallsförsäkringslagen
och vissa bötesmedel, helt och hållet tillskjutits av arbetsgivarna. Enligt uttalande

27

i Kungl. Maj :ts proposition, nr 172 till 1924 års riksdag äro fondens medel ej att
anse som statsmedel.

Riksförsäkringsanstalten anser för sin del uteslutet, att någon del av olycksfallsförsäkringsfondens
medel skulle kunna överlämnas åt sjukkassorna.

Skälen för en statlig anstalt. Av vad riksförsäkringsanstalten ovan anfört synes
anstalten framgå, att väsentliga olägenheter och i vissa avseenden hinder av principiell
natur skulle möta mot att den sociala olycksfallsförsäkringen överlämnas åt
en sådan monopolanstalt, som kommittén föreslår.

Enligt riksförsäkringsanstaltens mening peka också de anförda skälen hän på att,
om en enda inrättning skall uppbära försäkringen, denna inrättning bör hava statlig
karaktär.

Kommittén har ju även haft under övervägande försäkringens överlämnande åt
en statsmonopolanstalt men har ej ansett sig kunna förorda denna utväg. Som skäl
för denna ståndpunkt har kommittén i första rummet anfört, att, då det åligger arbetsgivarna
att bekosta de ersättningar, som utgå enligt olycksfallsförsäkringslagen,
syntes det obetingat skäligt, att de själva finge ordna försäkringens organisation, i
den mån detta ej inkräktade på de försäkrades rätt. Riksförsäkringsanstalten kan
för sin del ej anse denna princip vara under alla förhållanden giltig. Det torde
icke vara givet, att var och en, som enligt lag bidrager till en viss offentlig kostnad,
därför skall hava rättighet att ombesörja den förvaltning, som åvägabringas för
hopsamling av medlen. Riksförsäkringsanstalten vill emellertid gärna medgiva, att
arbetsgivarna, som hava ett betydande ekonomiskt intresse i den sociala olycksfallsförsäkringen,
böra i möjligaste mån lämnas tillfälle att deltaga i dess förvaltning,
dock att staten fortfarande bör hava ledningen av densamma och handhava den genom
sina organ. Riksförsäkringsanstalten återkommer nedan härtill.

Skälen till att kommittén funnit sig icke böra förorda en statsmonopolanstalt äro
i övrigt endast (sid. 162), att »en dylik anstalt kommer att medföra en betydande
risk för en tung förvaltning med benägenhet att stelna i givna former». Vidare
påpekas tvånget att i stort och smått följa i detalj uppgjorda reglementen, tjänstemännens
oavsättlighet, stelheten i avlöningssystemet och slutligen hänsynen i befordringsfrågor
till i många fall praktiskt ofruktbara formella meriter.

Detta är allt! Onekligen är det förvånande, att besparingskommittén med stöd
endast av dessa uttalanden, för vilka inga vidare skäl eller bevis anföras, anser sig
kunna föreslå indragning av ett stort statligt ämbetsverk och därmed sannolikt i
stor omfattning ställa dess huvudsakligen icke ordinarie personal utan anställning.
Och så mycket mer förvånande är förslaget, som kommittén strax därefter yttrar,
att vad kommittén sålunda anfört ingalunda är att fatta såsom någon anmärkning
mot riksförsäkringsanstalten, i fråga om vars verksamhet kommittén avgiver en hel
del lovordande omdömen (sid. 162) på grund av de mycket erkännansvärda resultat,
anstalten åstadkommit i fråga om organisation och anpassning efter de betydande
krav, som tillämpningen av olycksfallsförsäkringslagen ställt pa ämbetsverket. Då
det nu just är fråga om riksförsäkringsanstalten, synas de anförda skälen för anstaltens
indragning väsentligen hava förlorat sin betydelse.

Visserligen skulle enligt kommitténs mening kvarstå »de brister, vilka synas vara
förbundna med det såsom ämbetsverk organiserade statsföretaget och vilka ingen
praktisk anpassning helt kan undanröja». Därmed torde avses tvånget att i stort
och smått följa i detalj uppgjorda reglementen etc. (se ovan).

I själva verket har kommittén med sina ifrågavarande uttalanden uppdragit en
fråga av synnerligen stor räckvidd, nämligen om den statliga verksamhetens fördelar
och nackdelar i förhållande till enskild företagsamhet. Det torde kunna karakteriseras
såsom väl lättvindigt att söka lösa detta spörsmål genom ett på ett par rader
uttalat omdöme. Lika litet som kommittén vidare ingått på denna fråga, anser
sig riksförsäkringsanstalten hava anledning nu upptaga densamma.

28

Yad kommittén uttalat rörande vissa brister bos statsföretagen, kunde ju givit
kommittén anledning att föreslå erforderliga reformer, men det kan icke motivera
indragning av riksförsäkringsanstalten framför andra statliga ämbetsverk. Likasom
pensionsstyrelsen har riksförsäkringsanstalten att fullfölja en betydelsefull social
uppgift. Den är lika litet som pensionsstyrelsen ett affärsdrivande företag, som
måste söka noga anpassa sig efter och utnyttja konjunkturernas växlingar i affärslivet
samt därför har behov av mera rörliga organisationsformer. I fråga om pensionsstyrelsen
har kommittén icke funnit något att anmärka i fråga om reglementena,
tjänstemännens oavsättlighet m. m. men i stället ansett lämpligt att föreslå
viss frihet för pensionsstyrelsens chef att på en särskild byrå anställa personal efter
de normer, som äro gängse i enskild tjänst. Det är svårt att förstå, varför icke
kommittén ansett sig kunna åtnöja sig med liknande åtgärder i fråga om riksförsäkringsanstalten,
utan funnit sig nödsakad föreslå hela verkets slopande.

I detta sammanhang vill riksförsäkringsanstalten nämna, att anstalten haft sin
uppmärksamhet riktad å de fördelar, som i avseende å vissa arbeten kunna vinnas
genom ackordsarbete och efter Eders Kungl. Maj:ts medgivande igångsatt försök i
sådan riktning.

För att närmare gå in på kommitténs påpekanden rörande vissa brister hos statsföretagen
vill riksförsäkringsanstalten gärna medgiva, att de på senare åren införda
i detalj gående reglementena för personalens anställning och avlönande m. m.
äro ganska hinderliga för ordnande av förhållandena på ett ändamålsenligt och billigt
sätt. En förenkling av desamma med medgivande av större frihet för ämbetsverken
framstår såsom synnerligen önsklig. Vad beträffar tjänstemännens oavsättlighet
kunna givetvis anföras både fördelar och olägenheter. Det torde dock icke
kunna bestridas, att, då det gäller viktiga sociala eller andra statliga uppgifter, en
garanti för ärendenas riktiga behandling onekligen ligger däruti, att tjänstemännen
besitta den självständighet, som den ordinarie anställningen bereder. För vissa
arbeten torde emellertid den anordning, som kommittén ansett lämplig för pensionsstyrelsens
statistiska byrå, nämligen anställande av personal under friare former,
kunna vara lämplig.

Efter granskning av de skäl, som kommittén anfört för riksförsäkringsanstaltens
slopande och ersättande av en väsentligen privat anstalt, måste riksförsäkringsanstalten
alltså komma till den slutsats, att dessa skäl ingalunda kunna anses övertygande.
Då riksförsäkringsanstalten bedriver eu försäkringsrörelse, som bortsett
från dess sociala betoning och vissa statliga uppgifter, är i viss mån likartad med
privata försäkringsbolag, skulle man ju kunna hava anledning att uppdraga en jämförelse
mellan riksförsäkringsanstalten och dylika bolag. Att riksförsäkringsanstalten
icke kan anses sta efter dessa i avseende å effektiv och praktisk organisation
har vitsordats av organisationskommittén, som i nämnda den 25 oktober 1922 avgivna
utlåtande till Eders Kungl. Maj :t beträffande riksförsäkringsanstalten och
pensionsstyrelsen yttrat bl. a. följande:

»Kommittén är också för sin del av den uppfattningen, att de båda ämbetsverken
tillämpa fullt moderna metoder för besparing av tid, arbetskraft och arbetsmaterial.
Och det förefaller åtminstone icke sannolikt, att ifrågavarande administrationer
beträffande arbetskapacitet stå tillbaka för vad som i allmänhet presteras
av enskilda välorganiserade försäkringsinstitutioner. Särskilt riksförsäkringsanstalten
gör intrycket av en fullt modernt anordnad försäkringsorganisation.»

Riksförsäkringsanstalten bär även på framställning givit Skattebetalarnes förening
tillfälle att genom utsedda personer för några år sedan taga del av riksförsäkringsanstaltens
organisation och arbetssätt. Dessa personer hava uttalat sig
synnerligen berömmande beträffande den inom anstalten rådande ordningen och de
tillämpade arbetsmetoderna. De konstaterade stor punktlighet från personalens sida,
intresse för arbetet, god övervakning etc. Vissa avdelningar inom anstalten ansågo
de nära nog kunna uppställas såsom mönsteravdelningar i fråga om ett praktiskt

29

ordnande av arbetet i och för genomförande av förelagda uppgifter. Visserligen
ansågo de omorganisation i vissa avseenden böra vidtagas; men den därmed avsedda
besparingen bar i själva verket för länge sedan kunnat av riksförsäkringsanstalten
genomföras i flerdubbel måtto utan att någon omorganisation varit erforderlig.

I statsverkspropositionen till 1923 års riksdag (5 :e huvudtiteln, sid. 6) återgives
följande uttalande av finansdepartementets nämnd för granskning av ämbetsverkens
anslagsäskanden:

»Vad som vid granskningen av anstaltens personalbestånd genast folie i ögonen
vore den starka reduktion av personalen, som under de senaste åren ägt rum, i det
att personalantalet, som i mars 1920 nått sitt maximum med 493, i oktober 1922
nedgått till 345 eller med omkring 30 procent. Denna minskning hade, särskilt vad
den störa försäkringsbyrån beträffade, vunits genom införande av en hel del arbetsbesparande
anordningar, såsom personalens uppdelning i grupper med mycket
begränsade arbetsområden, genom utfärdande av utförliga skriftliga instruktioner,
genom utbildningskurser och undersökningar på psykoteknisk grund rörande personalens
lämplighet, genom skyldighet för envar av personalen att avlämna arbetsrapporter
o. s. v.»

En av de viktigaste synpunkterna vid bedömande av förevarande fråga är emellertid,
huruvida genom riksförsäkringsanstaltens indragning och ersättande med
den av besparingskommittén föreslagna organisationen olycksfallsförsäkringens förvaltning
skulle bliva billigare, än om t. ex. riksförsäkringsanstalten ensam finge
övertaga försäkringen.

Enligt kommitténs utredningar (sid. 97) utgjorde förvaltningskostnaderna per
årsarbetare år 1921 hos riksförsäkringsanstalten kr. 2: 63 och hos samtliga de ömsesidiga
bolag, som driva arbetarolycksfallsförsäkring, i genomsnitt kr. 2: 35. Med
bortseende från 4 bolag med minst 100 årsarbetare per delägare hade återstående 9
med riksförsäkringsanstalten i avseende å försäkringsstockens sammansättning mera
jämförliga bolag en medelkostnad av kr. 2: 90 per årsarbetare. Sedermera hava
riksförsäkringsanstaltens förvaltningskostnader för verksamheten enligt 1916 års
lag emellertid minskats från 2,412,000 kr. år 1921 till 1,649,000 kr. år 1923, under
det bolagens nedgått från 1,028,000 till 905,000 kr. under samma tid. Under antagande
av att antalet i riksförsäkringsanstalten under år 1923 försäkrade årsarbetare
kan uppskattas till 925,000 och de i bolagen under samma år försäkrade till
475,000 skulle sålunda, såsom kommittén uppgiver, kostnaderna per årsarbetare
nämnda år uppgå till kr. 1: 90 för samtliga bolag i genomsnitt och kr. 1: SO för
riksförsäkringsanstalten. Riksförsäkringsanstalten har emellertid i sin försäkringsstock
de allra flesta av de små arbetsgivarna. Såsom kommittén framhåller
och även belyser med exempel, bliva förvaltningskostnaderna högre för en försäkringsanstalt,
som har många arbetsgivare med ett fåtal arbetare på varje försäkring, än
för en anstalt, som har ett jämförelsevis ringa antal arbetsgivare med många arbetare
på varje. Riksförsäkringsanstalten hade år 1921 i medeltal 2.9 årsarbetare per
arbetsgivare, under det att bolagen hade i medeltal 13.5. Man kunde alltså hava
skäl att vänta, att riksförsäkringsanstaltens kostnader skulle vara relativt betydligt
högre än bolagens. Visserligen är den genomsnittliga olycksfallsrisken större
bland arbetare, försäkrade i ömsesidiga bolag, men å andra sidan har riksförsäkringsanstalten
att bära de högst betydande kostnaderna för registrering av landets
samtliga arbetsgivare och kontroll över försäkringspliktens fullgörande. Vissa andra
omständigheter inverka också, såsom kommittén påpekar, varför en verklig jämförelse
ej är möjlig. Men man torde i varje fall ej hava skäl till antagande, att
riksförsäkringsanstaltens förvaltningskostnader äro relativt dyrare än bolagens.

Om man ser på andra länder, finner man, att den sociala olycksfallsförsäkringen
i allmänhet visst icke är billigare än i Sverige. Riksförsäkringsanstalten har ovan
anfört vissa siffror rörande Danmark. Det torde här endast få ytterligare påpekas,

30

att enligt kommitténs uppgift (sid. 340) år 1921 premieinkomsten för samtliga
danska bolag uppgick till 11.5 miljoner kr., varav 58.32 % åtgick till skadeersättningar.
Sistnämnda år skulle alltså nära 42 % av premieinkomsten eller c :a 4,800,000
kr. i danskt mynt hava utgjort omkostnader och vinst. Då danska lagen omfattar
mindre än hälften så många arbetare som den svenska, måste försäkringen anses
vida dyrbarare än i Sverige. Till ovannämnda summa kommer danska statens kostnader
för Arbejderforsikrings-Raadet, som år 1921—1922 utgjorde 357,319 danska
kronor.

I England handhaves den sociala olycksfallsförsäkringen jämväl av enskilda bolag.
Försäkringstvång föreligger dock icke.

Enligt en rapport av socialrådet Sjöstrand, intagen i Sociala Meddelanden (häfte
nr 2 1924), fördelade sig de mot inkomster (premier och räntor) svarande utgifterna
uti 48 privata engelska försäkringsanstalter för den sociala olycksfallsförsäkringen

år 1918 på följande sätt:

£ %

Skadeersättningar inkl. avsättningar för oavgjorda ersättningskrav....... 2,475,469 47.3

Provisioner................................ 546,375 10.4

Övriga omkostnader............................ 993,401 19.0

Vinst.................................. 1,053,421 20.1

Reserverade medel............................. 165,180 3.2

I ovanstående tablå lägger man märke till att provisioner och omkostnader dragit
närmare 30 % av samtliga utgifter och att i ersättningar icke ens utbetalts
hälften av vad bolagen erhållit i premier och räntor. En år 1919 tillsatt kommitté
för olycksfallslagens revision betecknade detta såsom slöseri och såsom ett otillfredsställande
sakernas läge.

Dessa siffror avse visserligen 1918, men proportionen torde även de följande åren
icke så synnerligen hava förändrats att döma därav, att engelska regeringen år 1923,
i samband med ändringar i lagstiftningen, förmått de privata bolagen förbinda sig
att icke taga mer än sammanlagt 40 % av premieinlcomsten till förvaltningskostnader,
provisioner och vinst, vilket ansågs vara mycket förmånligt för arbetsgivarna.
Enligt en uppgift (tidskriften Arbetarskyddet 1924, sid. 227) skulle år 1921 hava
utbetalats i skadeersättningar endast 36 % och år 1922 44 % av premierna.

I Schweiz, där försäkringen sker obligatoriskt i den schweiziska olycksfallsförsäkringsanstalten
i Luzern — vilken, såsom förut framhållits, i någon mån torde hava
tjänat kommittén till förebild för den föreslagna försäkringsavdelningen — utgjorde
enligt kommitténs uppgifter (sid. 341) antalet försäkrade arbetsföretag den 31
december 1922 35,344 med c:a 600,000 arbetare. Anstaltens premieintäkt utgjorde
för år 1922 44,444,000 francs, varav 10,875,000 avsågo försäkring för olycksfall utom
arbetet, och dess förvaltningskostnader 5,972,000 francs (13.4 % av premierna). Antalet
anmälda olycksfall var år 1922 97,600, varav c:a 22,000 utom arbetet. I övrigt
hänvisas (sid. 340—344) till den av kommittén lämnade redogörelsen.

Norge har, som bekant, sedan 30 år tillbaka haft olycksfallsförsäkring i en enda
statsanstalt (lag 1894). Under de första åren lär visserligen något missnöje från arbetsgivarnas
sida med den obligatoriska försäkringen hava förekommit, men numera
torde, såvitt riksförsäkringsanstalten har sig bekant, intet sådant finnas. Tvärtom
är man i Norge tillfredsställd med sin organisation och ingen fråga föreligger om
att ändra den. Enligt kommitténs uppgift omfattade försäkringen 1920 37,700 arbetsgivare
samt c:a 350,100 årsarbetare, inbegripet fiskare och sjömän. Omkostnaderna
för förvaltningen har uppgått till 7.8 % år 1920, 9.4 % år 1921 och 11.6 % år
1922, allt av bruttopremierna. För alla år från anstaltens tillkomst utgör medeltalet
9.2 %. De sammanlagda förvaltningskostnaderna uppgingo år 1920 till 866,000

31

kr., 1921 till 962,000 kr. och 1922 till 953,000 kr. i norskt mynt. Därav har emellertid
ej långt från hälften åtgått till kostnaderna för ombudskontoren, som enligt
lagen skola finnas i varje kommun. Av sistnämnda kostnader betalas hälften av
kommunerna, men har inräknats i ovan angivna summor.

I Norge hava förvaltningskostnaderna för riksförsäkringsanstalten helt bestritts
av staten och kommunerna. Det har emellertid föreslagits att från och med 1 juli
innevarande år överflytta statens kostnader på arbetsgivarna.

En verklig jämförelse mellan statsanstalter och privata försäkringsinrättningar i
avseende å handhavandet av den sociala olycksfallsförsäkringen har verkställts endast
i Nordamerika, där Förenta staternas arbetsstatistiska byrå år 1922 publicerat
en officiell undersökning i detta hänseende (Bulletin of the United States Bureau
of Labor Statistics nr 301, år 1922). Ehuru förhållandena givetvis äro avsevärt
olika mot dem i vårt land, torde dock de slutsatser, vartill byrån kommer, kunna
påräkna ett visst intresse.

Det torde höra anmärkas, att varje stat själv bestämmer sin lagstiftning rörande
olycksfallsförsäkringen: en del stater hava endast monopolanstalter, en del sådana
anstalter i konkurrens med privata bolag och en del endast privata bolag. Det finnes
sålunda ett ganska rikt material för jämförelse. Undersökningen har omfattat
20 stater och 2 kanadensiska provinser.

Resultatet av undersökningen är, att förvaltningskostnaderna (inklusive vinst)
voro i medeltal för aktiebolag i det närmaste 38 %, för ömsesidiga bolag nära 20 %,
för statsanstalter, som konkurrera med enskilda bolag, 10.6 % och för statliga monopolanstalter
4 %, allt av bruttopremierna.

Den utländska erfarenheten torde icke giva stöd för den meningen, att den privata
försäkringsverksamheten skulle vara billigare än den statliga på detta område.
Systemet med endast konkurrerande privata företag synes i allmänhet bliva ganska
dyrbart. En rent statlig anstalt såsom i Norge förefaller att ombesörja försäkringen
på billigaste sätt. En jämförelse mellan den svenska riksförsäkringsanstalten
och andra motsvarande privata och offentliga anstalter synes, såvitt riksförsäkringsanstalten
kan finna, utfalla till riksförsäkringsanstaltens fördel.

Riksförsäkringsanstalten har år 1924 verkställt undersökning rörande de sannolika
förvaltningskostnaderna för riksförsäkringsanstalten, därest anstalten bleve ensam
bärare av den sociala olycksfallsförsäkringen. Resultaten av denna undersökning
finnas återgivna i kommitténs betänkande (sid. 10Y—108). Sammanlagda förvaltningskostnaderna
skulle under nämnda förutsättning, inbegripet kostnaderna för
statens arbetare och verksamheten enligt 1901 års lag men bortsett från övriga uppgifter
(militärer, fiskare etc.), bliva c:a 1,836,000 fcr.

Riksförsäkringsanstalten bifogar härjämte de detaljerade beräkningar, varå de av
kommittén återgivna resultaten grunda sig.

Besparingskommittén har ansett sig kunna godtaga anstaltens nyssnämnda beräkningar
i ifrågavarande avseende. På grund av de förenklingar, som skulle kunna
genomföras i samband med övergång till den nya efter mönstret av ett privat företag
organiserade anstalten, har kommittén emellertid funnit sig kunna beräkna en
besparing för den privata monopolanstalten, försäkringsavdelningen, av 300,000 kr.
Med antagande av ett avrundat belopp av 1,900,000 kr. för riksförsäkringsanstalten
beräknar kommittén alltså kostnaderna för försäkringsavdelningen till 1,600,000 kr.

I betänkandet finnes icke angivet, huru kommittén kommit till den ovannämnda
besparingen av 300,000 kr. Det skulle emellertid varit önskvärt att få veta, huruvida
enligt kommitténs mening denna minskning av kostnaderna skulle ernås genom
några besparingar, som icke likaväl kunde genomföras av eu statens anstalt,
därest den får hand om försäkringen ensam. Riksförsäkringsanstalten har för sin
del ej kunnat finna, att i kommitténs betänkande finnes något förslag till förenkling,
innebärande minskning i förvaltningskostnaderna, som icke riksförsäk -

32

ringsanstalten tidigare framställt, med undantag för det förenklade sättet för beräkning
av sjukpenning, varemot emellertid ur andra synpunkter betänkligheter
möjligen kunna resas.

Däremot torde kommitténs förslag i vissa avseenden medföra kostnadsökningar.
Sålunda har ju kommittén föreslagit inrättande av en undersökningsavdelning (sid.
259) med modern attiralj och anställande av en eller flera framstående läkare, som
ägnade sig helt åt verksamheten. Detta skulle antagligen jämväl föranleda ökade
omkostnader. Inrättandet av en besvärsavdelning för kontroll å viktigare ersättningar
skulle ju orsaka en kostnadsökning, som icke vore erforderlig om en statsanstalt
handhade försäkringen. Kostnaderna för riksförsäkringsstämman, direktionen
och direktören för försäkringsavdelningen skulle även beteckna nytillkommande
utgifter. Den nuvarande riksförsäkringsanstaltens chef skulle ju övergå till att
bliva chef för riksförsäkringsverket. Antagandet om en besparing till följd av organisationens
förvandling från statlig till enskild måste riksförsäkringsanstalten betvivla,
såvitt man ser samtliga kostnader, såväl arbetsgivarnas som statens, i ett
sammanhang. Kostnaderna för övergångsstaten få ej heller förbises.

Den privata försäkringsverksamheten lär i allmänhet visst icke vara särskilt billigt
organiserad, såsom väl torde vara allmänt bekant. Det är därför föga antagligt,
att riksförsäkringsanstaltens förvandling till en privat anstalt skulle komma
att i och för sig medföra besparingar. Riksförsäkringsanstalten har sökt iakttaga
den största sparsamhet i sin förvaltning, vartill en statsanstalt också är nödsakad
genom den starka begränsningen av dess anslag och statsmakternas kontroll i olika
avseenden, en nödvändighet, som icke på samma sätt föreligger i fråga om en privat
monopolanstalt.

Den nya försäkringsavdelningen torde bliva Skandinaviens kanske största försäkringsanstalt.
Det är då givet, att direktören för densamma måste avlönas efter samma
måttstock som direktörerna i andra större försäkringsanstalter, förmodligen med
ett belopp av 40- å 50,000 kr., och hans avdelningschefer med 20- å 25,000 kr.,
alltså vida högre löner än motsvarande statstjänstemän.

Enligt riksförsäkringsanstaltens bestämda uppfattning måste det antagas, att den
sociala olycksfallsförsäkringens överlämnande till en väsentligen privat monopolanstalt
av anförda skäl kommer att medföra en betydande fördyring av kostnaderna
för försäkringens administration i jämförelse med de kostnader, som en statens försäkringsanstalt
skulle betinga.

Riksförsäkringsanstaltens förslag till försäkringens organisation. Riksförsäkringsanstalten
delar, såsom nämnts, kommitténs mening, att den sociala olycksfallsförsäkringen
bör omhänderhavas av en enda anstalt, men såsom av ovanstående framgår,
anser riksförsäkringsanstalten, att denna anstalt bör vara av statlig
karaktär. Enligt riksförsäkringsanstaltens uppfattning kan en statlig anstalt ombesörja
försäkringen med ett minimum av kostnad och med största trygghet för arbetsgivare
och arbetare. Riksförsäkringsanstalten vidhåller sålunda den uppfattning,
anstalten vid flera tillfällen givit uttryck åt — exempelvis i utlåtanden till
riksdagens första lagutskott 1919 och till dess andra lagutskott 1920 och 1924, vilka
utlåtanden riksförsäkringsanstalten här åberopar såsom motivering för försäkringens
överlämnande till riksförsäkringsanstalten ensam.

I detta sammanhang torde böra framhållas att kostnaderna för centraladministrationen
torde väsentligt förminskas, om enligt riksförsäkringsanstaltens förslag obligatorisk
sjukförsäkring, byggd på offentliga sjukkassor som organ, införes. Genom
de kortvariga olycksfallens överlämnande till sjukförsäkringen samt genom decentralisation
av en hel del försäkringsgöromål till sjukkassorna skulle centralanstaltens
förvaltningsapparat kunna högst avsevärt reduceras.

Vid genomförande av ett system med en statlig anstalt såsom centralorgan för
olycksfallsförsäkringens organisation bör icke förbises vikten av att detta system

33

uppbäres av ett allmänt förtroende från arbetares och arbetsgivares sida. På grund
härav och med hänsyn även till att det måhända anses nödigt att i större omfattning
överflytta förvaltningskostnaderna för olycksfallsförsäkringen från staten till
arbetsgivarna, synes det lämpligt, att bl. a. arbetsgivarna erhålla tillfälle att genom
utsedda representanter deltaga i olycksfallsförsäkringens förvaltning.

I proposition till 1902 års riksdag angående inrättande av en riksförsäkringsanstalt
föreslogs även upprättande av ett arbetarförsäkringsråd, bestående av fem representanter
för arbetsgivare och fem för arbetare, som under riksförsäkringsanstaltens
chef såsom ordförande skulle sammanträda en gång om
året till ordinarie sammanträde och däremellan vid behov till extra sammanträde.
Rådet skulle hava att dels avgiva utlåtande angående frågor, som av Eders Kungl.
Maj :t eller anstaltens styrelse hänskötos till det, dels ock med anledning av anstaltens
verksamhet och tillämpningen i övrigt av lagens föreskrifter föreslå de rättelser
ävensom de ändringar i själva lagen, som funnes av behovet påkallade. Statsutskottet
vid nämnda riksdag ville icke bestrida, att det föreslagna rådet skulle vara
till gagn, men fann förslaget i vissa avseenden ej tillfredsställande. Propositionen
i förevarande avseende bifölls av andra kammaren, men avslogs av första kammaren.

I skrivelse den 10 januari 1908 med förslag till vissa ändringar i 1901 års olycksfallsersättningslag
upptog riksförsäkringsanstalten frågan om ett arbetarförsäkringsråd.
Riksförsäkringsanstalten anförde därvid bl. a. följande:

»Enligt riksförsäkringsanstaltens uppfattning skulle ett dylikt råd i flera avseenden
kunna vara av betydelse. Arbetsgivare och arbetare skulle erhålla ökat intresse
för riksförsäkringsanstalten, i samma mån som de genom sina representanter i rådet
erhölle en inblick i anstaltens arbete samt finge tillfälle att uttala sina önskemål
med avseende å dess verksamhet.----»

»över förslag till nya lagar samt till ändringar i gällande lagstiftning på förevarande
område skulle yttrande av rådet kunna inhämtas.

För riksförsäkringsanstalten vore det i många fall till stor fördel att hava tillfälle
till samarbete med ett dylikt råd. Genom detta skulle riksförsäkringsanstalten
i viktigare frågor kunna erhålla kännedom om olika meningar bland den allmänhet,
som närmast beröres av anstaltens verksamhet. Värdefulla upplysningar
skulle ock kunna vinnas vid bestämmandet av grunderna för premiesättningen och
inordnandet av olika yrkesgrenar i farlighetsklasser samt vid det generella fastställandet
av invaliditetsgraderna, ävensom i andra frågor av mera principiell betydelse.

Arbetarförsäkringsrådet skulle emellertid endast erhålla rådgivande befogenhet.
Det skulle hava att yttra sig i de frågor, riksförsäkringsanstalten förelägger detsamma,
ävensom över förslag, som Eders Kungl. Maj :t kan vilja till detsamma
hänskjuta. Naturligen skulle det ock vara rådet obetaget att till riksförsäkringsanstaltens
styrelse uttala sina önskemål i avseende å de till olycksfallslagstiftningen
hörande ämnen.»

»Antalet medlemmar i rådet synes lämpligen kunna sättas till tio. Bland dessa
böra en yrkesinspektör och en bergmästare erhålla plats, enär därigenom ett värdefullt
tillskott av sakkunskap otvivelaktigt skulle vinnas. I övrigt skulle rådet bestå
av fyra arbetsgivare och fyra arbetare, av vilka ej mer än en arbetsgivare och en
arbetare borde tillhöra samma yrkesgrupp. Rådets sammansättning skulle tid efter
annan växla för att lämna utövare av skilda yrken tillfällen att erhålla plats i detsamma.
----»

»Rådet skulle sammankomma en gång om året till ordinarie sammanträde på kallelse
av riksförsäkringsanstalten samt å tid, som av anstalten bestämdes. Däremellan
skulle rådet likaledes på kallelse av anstalten eller enligt förordnande av
Eders Kungl. Maj :t sammankomma till extra sammanträde, då behandlingen av
särskild angelägenhet kunde sådant kräva.

3—252409. Bilaga till Kungl. Proposition.

34

Dessutom skulle riksförsäkringsanstalten äga rätt att vid förefallande behov
tillkalla särskilda medlemmar av rådet för att av dem inhämta upplysningar eller
med dem överlägga i särskilda frågor.

Vid sammanträdena skulle riksförsäkringsanstaltens styrelse liksom ock överläkaren
i riksförsäkringsanstalten äga närvara med rätt att deltaga i överläggningarna
men ej i besluten. Anstaltens chef skulle fungera som ordförande.»

I skrivelse till Eders Kungl. Maj :t den 10 januari 1920 föreslog riksförsäkringsanstalten,
att, under förutsättning att riksförsäkringsanstalten bleve ensam bärare
av den sociala olycksfallsförsäkringen, vid sidan av anstalten skulle inrättas en
rådgivande institution, vari arbetsgivare och arbetare skulle hava säte.

Riksförsäkringsanstalten vill nu föreslå, att frågan om en representation för arbetsgivare
och arbetare vid riksförsäkringsanstaltens sida nu upptages till behandling.
Man kan därvid givetvis tänka sig en något fylligare representation, såsom
besparingskommittén avsett genom förslaget om en riksförsäkringsstämma. För
sin del anser riksförsäkringsanstalten dock, att behovet av en samverkan mellan å
ena sidan riksförsäkringsanstalten och andra sidan arbetsgivare och arbetare skulle
på ett tillfredsställande sätt kunna tillgodoses genom en rådgivande institution,
bestående av förslagsvis fem representanter för arbetsgivare och fem för arbetare,
vilka lämpligast torde utses av Eders Kungl. Maj :t efter förslag av yrkessammanslutningar
m. fl. Till sammanträdena skulle kunna såsom sakkunniga tillkallas
representanter för yrkesinspektionen. Vidare skulle riksförsäkringsanstaltens styrelse
liksom ock överläkaren i riksförsäkringsanstalten äga närvara med rätt att deltaga
i överläggningarna men ej i besluten. Anstaltens chef skulle fungera som
ordförande.

Beträffande den ifrågavarande representationens åligganden torde de i huvudsak
böra överensstämma med vad riksförsäkringsanstalten föreslog år 1908. Skulle det
anses skäligt, att representationen tillerkännes en mera utsträckt befogenhet i vissa
avseenden, har riksförsäkringsanstalten intet att häremot erinra.

Då det för större arbetsgivare kan framstå såsom ett intresse att själva få ansvara
för sin försäkring, synes det liksom hittills och såsom även kommittén (sid. 246) föreslagit
böra medgivas arbetsgivare att i en eller annan form stå s. k. självrisk för
alla ersättningar. Detta innebär, att försäkringen fortfarande formellt äger rum i
riksförsäkringsanstalten, som bestämmer alla ersättningar. Arbetsgivaren utbetalar
för närvarande själv de sålunda bestämda ersättningarna. Någon premie erlägges
ej till riksförsäkringsanstalten men däremot bidrag enligt 16 § i olycksfallsförsäkringslagen
.till förvaltningskostnaderna. Enskilda arbetsgivare måste emellertid
i regel ställa säkerhet, i allmänhet motsvarande dels en år^oremie, dels kapitalvärdet
av beviljade livräntor. Säkerheten skall som regel bestå av sådana värdehandlingar,
som kunna ingå i riksförsäkringsanstaltens fond. Givetvis lämpar sig denna form
närmast för mycket stora arbetsgivare. Staten, åtskilliga städer samt en del stora
arbetsgivare hava hittills begagnat sig av ifrågavarande möjlighet att stå självrisk
för ersättningarna. Då deponerandet av värdehandlingar understundom är betungande
för en arbetsgivare, skulle man kunna tänka sig en enklare form för ställande av
åtminstone den del av säkerheten, som skall motsvara årspremien. Emellertid synes
riksförsäkringsanstalten erfarenheten hava givit vid handen, att utbetalningen av
livränteersättriingarna lämpligen borde i förevarande fall övertagas av riksförsäkringsanstalten.
En annan beträffande självrisken erforderlig ändring av gällande
bestämmelser vore att stadga skyldighet för arbetsgivare, som står självrisk, att
erlägga visst bidrag till riksförsäkringsanstaltens kostnader för ersättande av skador,
som drabba arbetare hos sådana arbetsgivare, om vilka riksförsäkringsanstalten vid
tiden för olycksfallet ej har kännedom. Dessa kostnader uppgå till jämförelsevis
avsevärt belopp (c:a 275,000 kr. enligt senaste siffror).

För mindre arbetsgivare torde av flera skäl ej vara lämpligt att medgiva självrisk
av ifrågavarande slag.

35

Förvaltningskostnadernas bestridande. Kommitténs förslag innebär, att omkostnaderna
för olycksfallsförsäkringen till väsentlig del överföras från staten till arbetsgivarna.
Givetvis finnes icke något hinder, om man så önskar, att låta arbetsgivarna
betala omkostnaderna för en statens anstalt på samma sätt som kommittén
föreslagit i fråga om den privata monopolanstalten.

Det torde emellertid få erinras, att det hittills ansetts skäligt, att staten med
hänsyn till det offentliga intresse, som är förbundet med den sociala olycksfallsförsäkringen,
åtminstone i viss mån bidrager till kostnaderna för densamma. I
Schweiz och i Holland bidrager staten i väsentlig mån till olycksfallsförsäkringens
förvaltningskostnader. I Norge har hittills största delen av kostnaderna bestritts
av staten, ehuru numera en ändring är ifrågasatt.

Särskilda utskottet vid 1900 års riksdag yttrade vid behandling av förslag till
lag angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete bl. a.: »Staten
har alltför stort intresse av ifrågakomna lagstiftning för att såsom oberättigat
kunna avvisa kravet på statens deltagande i utgifterna genom kostnadsfri förvaltning
av en försäkringsanstalt.»

Under tiden för 1901 års lags giltighet erlade staten i enlighet med nyssnämnda
uttalande hela kostnaden för riksförsäkringsanstaltens förvaltning. Då den obligatoriska
försäkringen enligt 1916 års lag infördes, ålades arbetsgivarna, som bekant,
förpliktelse att i visst förhållande till premierna bidraga till riksförsäkringsanstaltens
och försäkringsrådets förvaltning. Genom detta bidrag har dock endast en
jämförelsevis mindre del av kostnaderna täckts. (Se kommittébetänkandet sid. 96.)

Kommittén för socialförsäkringens enhetliga organisation föreslog i utlåtande den
25 oktober 1922, att det i 16 § av olycksfallsförsäkringslagen omförmälda förvaltningsbidraget
skulle förhöjas, så att detsamma, jämte det för samma ändamål från
arbetsgivarbolagen utgående bidrag, kunde antagas väsentligen motsvara hälften
''av försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens förvaltningskostnader för försäkringen
enligt samma lag. Riksförsäkringsanstalten avstyrkte på anförda skäl kommitténs
förslag. Därest en höjning av arbetsgivarnas bidrag av statsfinansiella skäl
ansågs oundgänglig, föreslog anstalten emellertid, att det i 16 § av lagen omförmälda
bidraget höjdes till 8 % av summan av försäkringsavgifterna, dock under förutsättning
att de ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolagen förpliktades lämna visst bidrag
till bestridande av riksförsäkringsanstalten åliggande ersättningar för olycksfall i
arbete ''hos sådana arbetsgivare, om vilka anstalten vid tiden för olycksfallet ej haft
kännedom. Härigenom skulle undvikas att någon rubbning ägde rum i riksförsäkringsanstaltens
och bolagens ställning till varandra och därmed följande konkurrensförmåga.

Att arbetsgivarna själva skola helt bekosta olycksfallsförsäkringens förvaltningsutgifter
har i vårt land, såsom av ovanstående framgår, hittills icke ansetts vara
riktigt. Skulle nu staten, såsom besparingskommittén föreslår, överflytta kostnaderna
å arbetsgivarna, torde detta från många arbetsgivares sida komma att betraktas
såsom obilligt.

På grund av nödvändigheten att minska statsverkets utgifter anser emellertid
även riksförsäkringsanstalten, att, under förutsättning att anstalten blir ensam bärare
av försäkringen, arbesgivarnas bidrag till omkostnaderna böra ökas. Därest
staten över huvud taget skall bidraga till den sociala försäkringen i vårt land,
kunna dock starka skäl anföras för att detta sker även beträffande den obligatoriska
olycksfallsförsäkringen, som ju utsträckts att omfatta c:a 300,000 små arbetsgivare,
av vilka många i avseende å sina levnadsvillkor föga skilja sig från arbetarna.

Enligt riksförsäkringsanstaltens mening bör alltså staten fortfarande, även om
riksförsäkringsanstalten blir ensam försäkringsbärare, lämna skäligt bidrag till den
sociala olycksfallsförsäkringens förvaltningsutgifter.

Riksförsäkringsanstalten övergår härefter till att behandla vissa i kommitténs

36

betänkande upptagna mera speciella frågor rörande den sociala olycksfallsförsäkringen.

Riksförsäkringsverket såsom ämbetsverk. Man torde i fråga om ett ämbetsverk
kräva, att dess olika delar skola stå i organiskt samband med det hela och med
varandra.

Kommittén föreslår, att riksförsäkringsverkets stjrrelse skulle utgöras av en generaldirektör
såsom chef samt såsom ledamöter direktören i försäkringsavdelningen
och cheferna för besvärsavdelningen, allmänna avdelningen och yrkesinspektionsavdelningen.
Försäkringsavdelningens direktör skulle dock såsom ledamot i verket
äga avgiva votum endast i frågor, som beröra försäkringsavdelningens verksamhet.
Vid avgörandet av sådana ärenden skulle votum endast få avgivas av, förutom ämbetsverkets
chef och direktören, en av verkets övriga ledamöter.

Beträffande försäkringsavdelningen skall densamma, såsom förut nämnts, stå
under ledning av en riksförsäkringsstämma och en direktion. Fråga uppstår då,
om eller i vad mån den dessutom skall lyda under riksförsäkringsverket.

I avseende å skaderegleringen och premiedebiteringen skall försäkringsavdelningen
uppenbarligen lyda uteslutande under riksförsäkringsstämman och direktionen.
Beträffande personalfrågor är ock uttryckligen i kommittébetänkandet sagt,
att avdelningen skall lyda under direktionen, som har att avgiva direktiv för personaltillsättningen.
Riksförsäkringsanstalten kan för sin del icke finna, att riksförsäkringsverket
i något avseende skall hava någon bestämmanderätt angående försäkringsavdelningens
verksamhet. Vid sådant förhållande måste befogenheten för
försäkringsavdelningens direktör att med bestämmanderätt deltaga i riksförsäkringsverkets
beslut avse ärenden, tillhörande andra avdelningar inom verket, av
vilka försäkringsavdelningen i ett eller annat avseende kan beröras. Huvudsakligen
torde härvid kunna ifrågakomma yrkesinspektionsavdelningens ärenden. Härigenom
skulle det underliga förhållandet uppkomma, att ämbetsverket med direktören
för försäkringsavdelningen såsom ledamot skulle äga besluta i frågor om yrkesinspektionsavdelningens
verksamhet men däremot ej om försäkringsavdelningens.
Biksförsäkringsanstalten kan för sin del icke utläsa annan mening ur betänkandet.

Vad angår besvärsavdelningens verksamhet torde ej heller beträffande dess viktigaste
åligganden riksförsäkringsverket hava någon beslutanderätt. I kommittébetänkandet
angives nämligen uttryckligen, att, därest byråchefen å besvärsavdelningen
hyser annan mening än försäkringsavdelningen beträffande något ersättningsanspråk,
frågan skall gå till riksförsäkringsnämnden. Det synes således uppenbart,
att alla frågor, som kunna uppkomma vid besvärsavdelningens granskning,
skola gå förbi riksförsäkringsverkets avgörande. Härav följer emellertid att riksförsäkringsverket
ej har något väsentligt att skaffa med besvärsavdelningens verksamhet
utom måhända beträffande en del personalfrågor o. d. Man torde kunna
säga, att besvärsavdelningen i verkligheten hör samman med riksförsäkringsnämnden
och att dess infogande i riksförsäkringsverket är föga motiverat.

De båda nu nämnda avdelningarna, försäkringsavdelningen och besvärsavdelningen,
hava enligt riksförsäkringsanstaltens mening icke något organiskt samband med
ämbetsverket. Återstå alltså allmänna avdelningen och yrkesinspektionsavdelningen.

Yad beträffar den allmänna avdelningen skulle densamma huvudsakligen övertaga
ärenden angående fiskarförsäkringen, ersättningar för kroppsskada under militärtjänstgöring,
egnahemslivförsäkringen samt livräntor till barn utom äktenskap,
ävensom en del personal- och ekonomiska ärenden för riksförsäkringsverket. I denna
avdelning skulle alltså sammanföras en del sinsemellan rätt olikartade ärendesgrupper,
av vilka vissa kräva rent försäkringsmatematisk kompetens, under det att de
övriga huvudsakligen äro ersättningsfrågor jämte en del ekonomiska och personalfrågor.
Om det föreslagna ämbetsverket skulle upprättas med väsentlig hänsyn
till dessa frågor, är detta enligt riksförsäkringsanstaltens mening obehövligt. Fin -

nes ej längre en statens försäkringsanstalt, torde ej skäl föreligga att sammanhålla
dessa olika slag av ärenden, utan torde de kunna fördelas på andra statliga institutioner
eller försäkringsavdelningen.

Beträffande slutligen yrkesinspekiionsav delning en torde sannolikt behovet att
åstadkomma samverkan mellan försäkringsavdelningen och yrkesinspektionen varit
en viktig anledning till att kommittén föreslagit upprättande av riksförsäkringsverket.

Riksförsäkringsanstalten har ju förut vid flera tillfällen framhållit betydelsen av
att ett intimt samarbete äger rum mellan yrkesinspektionen och riksförsäkringsanstalten.
Till kommitténs förslag, att yrkesinspektionen bör nära anknytas till
den sociala olycksfallsförsäkringen, vill riksförsäkringsanstalten därför i princip
uttala sin anslutning. Mot det sätt, varpå kommittén velat ordna yrkesinspektionens
förläggning, synes riksförsäkringsanstalten dock, att starka betänkligheter kunna
göras gällande. Det torde icke vara principiellt riktigt att låta de privata intressen,
som representeras av försäkringsavdelningen, genom riksförsäkringsverkets förmedling
göra sig gällande gent emot yrkesinspektionen. Såsom redan nämnts, skulle
ju ämbetsverket med chefen för försäkringsavdelningen som ledamot äga besluta i
frågor om yrkesinspektionsavdelningens verksamhet. Med den självständighet, försäkringsavdelningen
synes komma att intaga gent emot riksförsäkringsverket som
ämbetsverk, nödgas man däremot antaga, att ämbetsverket icke har makt att gent
emot försäkringsavdelningen genomföra sådana av yrkesinspektionen framställda
önskemål, som ämbetsverket funnit befogade.

De båda sist nämnda avdelningarna av ämbetsverket, vilka äro de enda, som kunna
anses stå i organiskt sammanhang med detsamma, hava däremot intet som helst inre
samband. Riksförsäkringsanstalten kan därför ej finna annat än att det nya ämbetsverk,
kommittén vill tillskapa, måste bliva en mycket oformlig inrättning. Att
upprätta ett ämbetsverk, vari formellt infogas en privat institution, styrd av en
stämma och en direktion, som äro helt oberoende av ämbetsverket, strider helt och
hållet mot inom statsförvaltningen eljest tillämpade principer. Därtill kommer
att ämbetsverkets övriga delar inbördes hava ytterst ringa samhörighet.

Besvärsavdelningens inre organisation» Besvärsavdelningen skall såsom förut angivits
dels verkställa viss granskning av försäkringsavdelningens beslut, dels sköta
föredragningen i riksförsäkringsnämnden.

Beträffande antalet ärenden, som av besvärsavdelningen årligen skulle granskas,
beräknas desamma av kommittén (sid. 237) till 6- å 7,000 om året. Det framgår
icke med säkerhet, huruvida kommittén härvid endast tagit hänsyn till livräntebeslut.
Medräknas jämväl andra beslut, som kommittén anser böra granskas, torde
emellertid antalet ärenden vara väl lågt beräknat. Riksförsäkringsanstalten får
härvid hänvisa till nedanstående sammanställning av å anstaltens första och andra
skaderegleringsbyrå meddelade beslut under tiden J/5 1924—S0/4 1925.

Första skadereglering sbyrån.

Avslagsbeslut........................ 704

Invaliditetsbeslut....................... 507

Andra skaderegleringsbyrån.

Invaliditets- och avslagsbeslut........... 3.309

Summa beslut 4,520

Detta antal bör ökas med de ärenden, däri fråga varit, huruvida olycksfall inträffat
under försäkringspliktigt arbete och i dylika fall anspråk på ersättning avslagits. I
sådana ärenden, vilka handläggas på byrån för ombuds- m. fl. ärenden, har under
tiden */5 1924—S0/4 1925 meddelats c:a 100 avslagsbeslut.

Sammanlagda antalet ärenden, som av riksförsäkringsanstalten avgjorts under

38

nyssnämnda tid och som äro av beskaffenhet att underkastas föreslagen granskning,
utgjorde alltså c:a 4,600.

Huru många ärenden av motsvarande beskaffenhet, som avgöras av ömsesidiga
bolagen, äger riksförsäkringsanstalten icke säker kännedom om. I proportion av
antalet invaliditetsfall hos anstalten och bolagen skulle antalet beslut, varom nu är
fråga, belöpa sig till omkring 3,000. Hela antalet ärenden skulle sålunda för tiden
J/5 1 9 24—30/4 19 25 kunna beräknas till omkring 7,600. Härtill kommer, att antalet
ärenden, som skulle granskas av besvärsavdelningen, säkerligen kommer att ökas
dels på grund av den omläggning av revisioner av livräntor, som kommittén föreslagit,
dels och möjligen i någon mån genom den minskade karenstiden.

Det är vidare att märka, att i ett icke obetydligt antal av de underställda ärendena
ytterligare utredning antagligen kommer att fordras av besvärsavdelningen, vilket
kommer att föranleda, att en del ärenden måste granskas två gånger.

Till besvärsavdelningens vidlyftiga arbete med granskningsarbetet kommer dess
föredragningsskyldighet i riksförsäkringsnämnden. Det torde med säkerhet kunna
antagas, att detta arbete blir ganska betungande. Någon beräkning angående antalet
föredragningsärenden bar kommittén icke gjort.

Föredragningen skulle avse icke endast ärenden, vari besvärsavdelningen och försäkringsavdelningen
stannat i olika mening, utan jämväl ärenden, vari besvär anförts
av arbetsgivare och arbetare, i den mån dessa besvärsärenden icke skola behandlas
av sjukbjälpsnämnden. Att besvären i många fall komma att föranleda
vidlyftiga utredningar, torde erfarenheten från försäkringsrådet visa.

Kommittén förutsätter, att riksförsäkringsnämndernas utslag skola få prejudicerande
betydelse. I så fall torde fordras, att besluten föregås av eller däri intages
en någorlunda utförlig motivering. Detta kommer säkerligen i många fall att
draga ett betydande arbete.

I sammanhang med frågan om föredragningsskyldigheten må anmärkas, att kommittén
icke omnämnt, huru ärenden angående utgivande av kapitalbelopp i stället
för livränta skola behandlas. Skola dessa ärenden, som för närvarande avgöras av
försäkringsrådet såsom första och enda instans, behandlas av riksförsäkringsnämnden,
torde väl besvärsavdelningens personal bliva föredragande jämväl i dessa ärenden.
Antalet av dessa ärenden torde uppgå till omkring 300 årligen.

Vid en uppskattning av besvärsavdelningens behov av personal för föredragningen
i riksförsäkringsnämnden torde det närmast ligga till bands att göra en jämförelse
med den arbetsbörda, som för närvarande åvilar försäkringsrådet. Man torde härvid
kunna utgå från, att ingen väsentlig skillnad i arbetet för föredraganden föreligger,
om han själv, såsom nu är förhållandet med försäkringsråden, bar befogenhet
att deltaga i beslutet eller ej.

Huruvida antalet ärenden, som kommer att föredragas inför riksförsäkringsnämnden,
kommer att bliva mindre eller större än det, som för närvarande föredrages i
försäkringsrådet, är omöjligt att med bestämdhet avgöra. Visserligen kommer en
grupp av ärenden, sjukhjälpsärenden, att bortfalla, men å andra sidan är det icke
osannolikt, att vid en friare invaliditetsbedömning och en utsträckt revision av livräntor
besvären rörande invaliditetsersättningar komma att ökas. Antalet ärenden,
som skall av besvärsavdelningen föredragas inför riksförsäkringsnämnden, blir emellertid
i viss mån beroende på, i vad mån försäkringsavdelningen självmant vill rätta
sig efter besvärsavdelningens anvisningar.

Kiksförsäkringsanstalten finner därför, att befogad anledning finnes att antaga,
att antalet ärenden, som kommer att av besvärsavdelningen föredragas inför riksförsäkringsnämnden,
icke blir väsentligt mindre än det antal, som för närvarande
föredrages i försäkringsrådet, och i följd härav den personal, som erfordras för
föredragningen, sannolikt icke väsentligen kommer att understiga försäkringsrådets
personal.

Följande jämförelse kan uppställas mellan antalet av försäkringsrådets nuvarande

39

befattningshavare och det av kommittén beräknade antalet i den föreslagna besvärsavdelningen.
Ett t. f. försäkringsråd har härvid upptagits under lönegraden B 20.
Två amanuenser på halv tid i försäkringsrådet hava sammanlagt räknats som en.

Försäkrings- Bcsvärs -

Befattningshavare rådet avdelningen

Antal Antal

Chef (A 3)....................1 —

Råd eller byråchef (B 20).............3 1

Sekreterare, förste aktuarie (B 16).........1 3

Notarie (B 13)..................1 1

Amanuenser (B 10)................1 1

Kvinnlig registrator (0 5).............1 1

Kvinnliga biträden (C 1 eller extra).........2 2

Om man bortser från försäkringsrådets chef, skulle alltså personalen i besvärsavdelningen
enligt förslaget bliva ungefär lika stor som i nuvarande försäkringsrådet.

Då besvärsavdelningen förutom föredragningen i rådet har att fullgöra den ovan
omnämnda omfattande granskningen av försäkringsavdelningens ärenden, anser riksförsäkringsanstalten,
att kommitténs beräkning av befattningshavare vid besvärsavdelningen
icke kommer att visa sig hållbar. Riksförsäkringsanstalten anser erforderligt,
att personalens antal högst väsentligt ökas. Enligt riksförsäkringsanstaltens
mening böra bl. a. minst två byråchefer finnas i besvärsavdelningen, därav
en såsom chef för granskningen av försäkringsavdelningens beslut och en såsom
chef för besvärsavdelningens verksamhet, i vad avser föredragningsskyldighet inför
riksförsäkringsnämnden. Det torde böra anmärkas, att för närvarande i riksförsäkringsanstalten
alla beslut i livränteärenden ävensom avslagsbeslut, där de ej
föredragas i sammanträde, fattas av byråchef eller med honom likställd ledamot..

Beträffande befattningshavarnas inom besvärsavdelningen åligganden torde höra
anmärkas, att kommittén å sid. 163 yttrar, att alla livränteärenden skok obligatoriskt
granskas av en tjänsteman med byråchefs ställning, under det att a sid. 236
säges, att det största antalet ärenden torde på byråchefens ansvar kunna granskas
av härför lämpliga underordnade tjänstemän. . Bortsett från motsägelsen i dessa
uttalanden, torde det få erinras, att en granskning av en tjänsteman på en annans
ansvar icke torde kunna äga rum.

Vad angår den av kommittén uppgivna kostnaden för besvärsavdelningen, 80,000
kr., är denna, även med den av kommittén föreslagna personalen, uppenbarligen för
lågt beräknad. Då besvärsavdelningen torde komma att utgöras av försäkringsrådets
och riksförsäkringsanstaltens nuvarande ordinarie personal, torde avlöningarna beräknas
icke för lägsta utan för förslagsvis näst högsta löneklassen. I så fall skulle
avlöningarna uppgå till, inberäknat 20 % dyrtidstillägg och läkararvoden, 78,000 kr.
Någon expeditionsvakt har kommittén ej beräknat, men torde med hänsyn^ till betjänandet
av de olika besvärsnämnderna minst en ordinarie och en extra sådan erfordras
för en kostnad av c:a 6,000 kr. Härtill skulle komma lokalhyra, inbegripet
för sessionsrum och arbetsrum åt besvärsnämnderna, samt diverse expenser, vilket
allt, i proportion till riksförsäkringsanstaltens nuvarande omkostnader, måste beräknas
till minst 22,000 kr. Sammanlagda kostnaden för besvärsavdelningen med
dess sammansättning enligt kommitténs förslag skulle sålunda uppgå till 106,000 kr.

Besvärsnämnderna. Med avseende å den av kommittén föreslagna organisationen
av besvärsinstansen måste densamma ses i samband med den första instansens, försäkringsavdelningens
och sjukkassornas, allmänna förutsättningar för fyllande av
sina uppgifter rörande olycksfallsförsäkringslagens riktiga tillämpning. Ju mindre

40

garantier i detta avseende, som finnas hos den första instansen, desto större anspråk
måste ställas på besvärsinstansen. Mycket beror härvid på samarbetet mellan försäkringsavdelningen
och den granskande statliga besvärsavdelningen.

Under bär föreliggande förutsättningar synes det icke tillfredsställande att överlämna
en så viktig uppgift som den, varom bär är fråga — att intaga en för tillämpningen
av hela den sociala olycksfallsförsäkringen i landet ledande och från fall till
fall prejudicerande ställning — åt tillfälliga för kort tid i sänder förordnade personer
såsom bisysselsättning för dem. En rätt lagtillämpning på detta område
förutsätter ingående kunskaper och studier av motsvarande utländska förhållanden,
vilkas fortskridande utveckling och åtgöranden alltjämt måste följas och beaktas
såväl som de inhemska. Även fordras auktoritet och stabilitet i avgörandena, något
som knappast garanteras ensamt genom föredragning av ärendena av en person, som
icke bar någon röst vid deras avgörande.

Funnes endast en statsanstalt för olycksfallsförsäkringens bandbavande, skulle ett
bättre systematiserat samarbete kunna anordnas mellan denna och besvärsinstansen.
Ärendena i besvärsinstansen skulle måhända kunna föredragas av statsanstaltens
tjänstemän samt vissa andra förenklingsanordningar, i lokalavseende m. m., vidtagas.

I avseende å ena sidan sjukhjälpsnämnden och å andra sidan riksförsäkringsnämnden
torde det kunna befaras, att t. ex. i fråga om arbetsförtjänstens fastställande
en och samma fråga kan komma att prövas av två olika nämnder. Ur enhetlighetens
synpunkt torde den föreslagna organisationen vara mindre lämplig.

Om sjukförsäkringen göres obligatorisk, torde böra tagas i övervägande, om det
icke vore lämpligt att för befordrande av enhetligheten mellan de olika försäkringsgrenarna
låta den för olycksfallsförsäkringen inrättade besvärsinstansen växa ut till
att omfatta samtliga socialförsäkringsgrenar.

Bedömande av invaliditetskrav. Besparingskommittén bär i sitt betänkande (sid.
249 266) ägnat stor uppmärksamhet åt frågan angående ersättningskrav vid kvar stående

men efter skada.

Kommittén bar därvid kommit till den uppfattningen, att av ekonomiska och
sociala skäl bedömandet av ersättningskraven till viss del bör omläggas (sid. 249).
Vad kommittén härvid anfört, anser riksförsäkringsanstalten i stort sett vara förtjänt
av synnerlig uppmärksamhet.

Riksförsäkringsanstalten bär så mycket mera skäl understryka vikten därav som
frågan angående grunderna för invaliditetsbedömningar vid upprepade tillfällen, särskilt
efter ikraftträdandet av 1916 ars olycksfallsförsäkringslag med dess möjlighet
till friare prövning av hithörande frågor, varit föremål för ingående behandling av
riksförsäkringsanstalten. Därjämte bar detta spörsmål från olika synpunkter upptagits
såsom överläggningsämne å nordiska arbetarförsäkringsmötena.

I likhet med kommittén anser riksförsäkringsanstalten, att det jämförelsevis stela
system, som i vårt land användes i fråga om utmätandet av invaliditetsersättningar
och det otillräckliga hänsynstagandet till de individuella omständigheterna i varje
särskilt fall måste i viss mån anses stridande mot den sociala olycksfallsförsäkringens
egentliga syfte.

Riksförsäkringsanstalten har i skrivelse till försäkringsrådet den 3 mars 1923,
varav avskrift här bilägges, dragit denna fråga inför rådets avgörande och föreslagit
viss ändring av praxis för invaliditetsbedömningen.

Beträffande hithörande frågors behandling vid nordiska arbetarförsäkringsmötena
får riksförsäkringsanstalten hänvisa till de tryckta berättelserna över dessa möten
och särskilt över femte nordiska arbetarförsäkringsmötet i Stockholm.

Riksförsäkringsanstalten anser sig böra framhålla, att riksförsäkringsanstalten
efter mönster delvis av i Schweiz tillämpat system bedriver systematisk efterundersökning
av livräntetagare. Under första åren efter invaliditetens inträffande be -

41

viljar riksförsäkringsanstalten i regel livräntor endast för ett år i taget. Före livräntetidens
utgång tillställer riksförsäkringsanstalten dels den skadade en anmodan
att infinna sig hos viss av riksförsäkringsanstalten föreskriven läkare, dels och
denne läkare ett formulär till läkarintyg, å vilket riksförsäkringsanstalten gjort en
kort resumé av ärendet och senaste läkarbetyget. I formuläret tillskriver också riksförsäkringsanstalten
läkaren en del frågor, som i det särskilda fallet kunna hava betydelse
för ärendets avgörande. År 1924 tillsände riksförsäkringsanstalten i omkring
2,000 ärenden läkarna sådana formulär för efterundersökning. Vid dessa anlitar
riksförsäkringsanstalten såvitt möjligt specialutbildade läkare. Sålunda kan sägas,
att riksförsäkringsanstalten numera nästan undantagslöst anlitar ögonläkare vid
fråga om skador å ögonen. I tveksamma fall låter riksförsäkringsanstalten den
skadade undersökas av riksförsäkringsanstaltens läkare eller undergå särskild observation,
då oftast vid Serafimerlasarettet eller vid universitetsklinikerna i Upp•
sala och Lund. Vid revisionen tillsänder riksförsäkringsanstalten vanligen sitt ombud
på orten ett tryckt formulär med frågor angående livräntetagarnas arbets- och
förvärvsförmåga under gångna året.

Ehuru riksförsäkringsanstalten sålunda finner, i stort sett, vad kommittén andraga
vara värt synnerligt beaktande, anser riksförsäkringsanstalten sig dock böra
varna för att en direkt jämförelse göres mellan förhållandena i Sverige och av
kommittén omnämnda länderna Schweiz och Holland.

Reaktiveringsfrågorna, såsom de av kommittén angivits, äro nämligen i hög
grad beroende av, huruvida de skadade på grund av landets omfattning och andra
omständigheter kunna dirigeras från en ort till en annan eller från ett arbete till
ett annat. Där en hel del olika sysselsättningar äro starkt sammanträngda på ett
ställe, går detta givetvis väsentligt lättare för sig, än om arbetsmöjligheterna äro
spridda över ett stort landområde. I Fordfabrikerna i Amerika lär genom verkställd
arbetsfördelning även invalida arbetares arbetsförmåga fullt utnyttjas. Den
som blir defekt för ett arbete dirigeras från detta arbete till ett annat arbete.
Så kan även i viss mån gå för sig i mindre, tätt befolkade länder. Väsentligt annorlunda
ställer sig emellertid saken i exempelvis våra norrländska bygder. En stor
del av våra skogsarbetare äro knutna vid orten jämväl av andra intressen än det
arbete, vari de skadats.

I sitt utlåtande framhåller kommittén (sid. 259), att en viktig förutsättning för
införande av ökad skälighetsprövning vid fastställandet och reviderandet av livräntor
är, att prövningen redan i första instans verkställes av kompetent personal med
största noggrannhet och opartiskhet. Riksförsäkringsanstalten anser sig alldeles
särskilt böra betona vikten av detta kommitténs yttrande. Reviderandet av livräntor
torde vara en av de betydelsefullaste men på samma gång mest svårhanterliga
frågor, som finnas inom den sociala olycksfallsförsäkringen. Skall garanti vinnas
för ett verkligt rättvist resultat genom reviderandet av livräntor, anser riksförsäkringsanstalten
ofrånkomligt, att dessa frågor redan i första instans avgöras
av en statens myndighet och därigenom tillförsäkras den opartiska bedömning, som
man enligt gammal hävd tillerkänner under tjänstemannaansvar givna beslut. Det
får nämligen icke förbises, att revision av livräntor är ett tveeggat svärd och att
en sådan revision, om den icke föregås av en opartisk utredning och fullföljes med
opartiskhet, sakkunskap och urskiljning, kan åstadkomma synnerliga orättvisor och
ge anledning till berättigade klagomål från den skadades sida.

Till sist vill riksförsäkringsanstalten påpeka, att en revision av livräntor på det
sätt, som sker exempelvis i Holland, kommer att draga högst väsentliga kostnader.
Om i Holland med dess areal av 34,201 kvadratkilometer (folkmängd 7.2 miljoner)
åtta inspekterande ingenjörer (specialagenter) förutom kontrolläkare anses erforderliga,
är det lätt att inse, att en motsvarande organisation i Sverige med dess
areal av 448)460 kvadratkilometer måste bliva betydligt vidlyftigare.

42

Karenstiden. Kommittén bär föreslagit förkortning av den nuvarande karenstiden
till 14 dagar efter olycksfallsdagen, under vilken tid arbetsgivaren själv skulle hava
att utgiva vissa i lagen fixerade ersättningar. Vidare föreslås ändrade grunder för
sjukpenningen från och med 15 :e dagen.

Kiksförsäkringsanstalten anser i likhet med kommittén, att en förkortning av
karenstiden av sociala skäl är synnerligen önskvärd. Bland såväl arbetsgivare som
arbetare torde råda allmänt missnöje med de nuvarande bestämmelserna.

I utlåtande till andra lagutskottet vid 1924 års riksdag i anledning av då väckt
motion i ämnet, vilket utlåtande riksförsäkringsanstalten här åberopar, har riksförsäkringsanstalten
tillstyrkt, att karenstiden helt borttages, dock med bibehållande av
nuvarande sjukpenning och villkor för dess utgående.

Då nu emellertid fråga föreligger om ökning i vissa fall av sjukpenningens belopp,
anser sig riksförsäkringsanstalten böra återgå till det förslag, som av riksförsäkringsanstalten
framställdes i utlåtande den 15 januari 1916 över ålderdomsförsäkringskommitténs
förslag till lag om olycksfallsförsäkring. Riksförsäkringsanstaltens
ifrågavarande förslag, som upptogs av Eders Kungl. Maj :t i proposition till
1916 års riksdag, innebar, att en karenstid av tre dagar, oberäknat olycksfallsdagen,
skulle införas, under vilken tid sjukpenning ej alls skulle utgå.

Särskilda utskottet vid nämnda riksdag anslöt sig till Eders Kungl. Maj :ts förslag
och anförde härvid — i anledning av väckt motion, att sjukpenningen skulle
utgå från och med dagen efter olycksfallet, under förutsättning att sjukdomen varat
mera än tre dagar — att det torde vara föga lämpligt att i lagen intaga en bestämmelse,
vilken obestridligen skulle medföra, att det för den försäkrade arbetaren
måste framstå som en fördel, om den sjukdom, han vid olycksfallet kunde hava ådragit
sig, varade i fyra i stället för en, två eller tre dagar. Det vore dessutom att
befara, att antalet ersättningsberättigade olycksfall härigenom skulle komma att
ökas.

Andra kammaren godkände utskottets förslag, men första kammaren beslöt en
karenstid av 60 dagar. Vid sammanjämkning antogs lagens nuvarande lydelse i
detta hänseende.

Riksförsäkringsanstalten vill nu ånyo föreslå, att en karenstid av 3 dagar, oberäknat
olycksfallsdagen, införes, under vilken tid sjukpenning ej skulle utgå. Genom
införande av en sådan karenstid utan rätt till sjukpenning skulle i någon mån
motvägas den kostnadsökning, som föranledes av den höjning av sjukpenningens
belopp, som riksförsäkringsanstalten nedan kommer att föreslå. Ur synpunkten av
nedbringande av försäkringsinrättningens arbete med skaderegleringar vore även
en sådan karenstid lämplig.

För den händelse kommitténs förslag om en karenstid av 14 dagar antages, vill
riksförsäkringsanstalten på det bestämdaste framhålla, att förbudet för försäkringsinrättningen
att meddela frivillig försäkring under denna tid är synnerligen olämpligt.
Detsamma är ägnat att framkalla missnöje hos arbetsgivarna, som alltså skulle
avskäras från möjligheten att hos den försäkringsinrättning, där de hava sin obligatoriska
försäkring, jämväl taga försäkring för karenstiden. I den mån försäkring
ej skulle kunna erhållas i sjukkassa, skulle de för detta ändamål nödgas vända sig till
enskilt försäkringsbolag, varest de säkerligen skulle få erlägga relativt höga premier.
Arbetarna skulle eventuellt få sin ersättning från två olika försäkringsinrättningar.

Sjukpenningens beräknande. Kommittén föreslår, att de skadade skulle indelas
i vissa klasser för bestämmande av sjukpenningens storlek.

De nuvarande bestämmelserna om sjukpenning under de 35 första dagarna efter
olycksfallsdagen tillkommo, som bekant, vid sammanjämkning i riksdagen år 1916.
Ålderdomsförsäkringskommittén föreslog i sitt betänkande angående försäkring för
olycksfall i arbete, att sjukpenningen redan från början skulle utgå efter 2/3 av

43

den skadades arbetsförtjänst, beräknad efter vissa grunder, vilket förslag även godkändes
av Kungl. Haj:t och tillstyrktes av särskilda utskottet vid 1916 års riksdag.
Sedan kamrarna stannat i olika meningar, avgav särskilda utskottet förslag till sammanjämkning,
därvid utskottet bl. a. yttrade:

»Därjämte har utskottet ansett den dagliga sjukpenningen böra utgå med fixa,
efter olika inkomstklasser fastställda belopp, därvid utskottet ansett beloppet av
den avgift, som enligt lagen om allmän pensionsförsäkring påförts den skadade, kunna
vara bestämmande för den inkomst, han skall anses hava haft under aret före
olycksfallet.»

Det förslag, utskottet härutinnan framställde, godkändes av riksdagen och inflöt
i lagen.

Till 1919 års riksdag föreslog Eders Kungl. Maj:t i proposition (nr 175) höjning
av sjukpenningen till kr. 3: so för skadade, som voro paförda pensionsavgift av
13 kr. och beträffande vilka det till grund för pensionsavgiften lagda taxerade beloppet
uppginge till 1,800 kr. eller mera. Föredragande departementschefen påpekade
härvid i anledning av väckt förslag om en allmän höjning av sjukpenningen
under karenstiden, att om den dagliga sjukpenningen under karenstiden genomgående
höjdes med vare sig 1 kr. eller 50 öre, skulle den i vissa fall komma att bliva
större än den dagliga arbetsförtjänsten och i andra fall överstiga 2/3 av densamma.
Därefter fortsatte departementschefen: »En höjning av den dagliga sjukpenningen
beträffande samtliga fyra ovan angivna kategorier synes mig alltså knappast vara
att förorda. Sjukpenningens belopp under karenstiden är nämligen — inom de
gränser sådant låter sig förenas med principen om pensionsavgiften såsom grund
för sjukpenningens beräknande — som det synes med rätta, tillmätt med rimlig
hänsyn tagen till beloppet av den sjukpenning, som i händelse av sjukdomens fortvaro
efter sagda tid lagenligt skall utgå.»

I anledning av Eders Kungl. Maj :ts proposition och vissa inom riksdagen väckta
motioner yttrade första lagutskottet vid nämnda riksdag bl. a.:

»Såsom redan framgår av vad departementschefen anfört, skulle en höjning, i
enlighet med vad motionärerna hemställt, av den under karenstiden utgående sjukpenningen
medföra en avsevärd avvikelse från den i lagen hittills gällande grundsatsen,
att sjukpenningen under nämnda tid ej bör överstiga två tredjedelar av den
dagliga arbetsförtjänsten.»

Propositionen i denna del antogs av riksdagen.

Av vad som förekom vid 1919 års riksdag synes man kunna antaga, att departementschefen
och utskottet hade den uppfattningen, att man väl kunde gå med på
en höjning av sjukpenningen till ungefär 2/3 av den dagliga arbetsförtjänsten, men
att nämnda gräns icke finge överskridas.

Då man valde att bestämma sjukpenningen under karenstiden efter pensionsavgiften,
torde detta hava skett, emedan man ansåg sig därigenom hava funnit ett enkelt
medel att sätta sjukpenningen i visst förhållande till den skadades arbetsförtjänst.
I verkligheten har emellertid pensionsavgiften visat sig vara ett synnerligen
bristfälligt medel för detta ändamål. Det taxerade beloppet, som påföres en
viss skattskyldig, är nämligen som regel lägre än den deklarerade bruttoinkomsten,
beroende på de avdrag, som medgivas för utgifter för inkomstens förvärvande samt
de allmänna avdragen för vissa skatter, försäkringspremier m. m. På grund av arbetslöshet,
sjukdom, driftsinskränkningar, militärtjänstgöring o. dyl. påföras arbetarna
i många fall en lägre pensionsavgift, än de under normala förhållanden
skulle hava haft. Den som är under 16 eller över 66 år eller som ej är i riket
mantalsskriven, påföres, som bekant, ingen pensionsavgift. Härtill kommer det
förhållande, att den inkomst, som ligger till grund för pensionsavgiften, avser en
tidigare tidsperiod.

Huru orimliga förhållandena äro, framgår ju därav, att den lägsta sjukpenningen
1 kr. enligt kommitténs beräkningar för vissa månader 1923 och 1924 utgjorde i

44

genomsnitt endast 39 % av den sjukpenning, vartill den skadade varit berättigad
efter karenstidens utgång. Under det den skadade efter karenstiden erhåller 2/3 av
arbetsförtjänsten i sjukpenning, har han alltså i dessa fall under karenstiden fått i
medeltal endast omkring J/4 av arbetsförtjänsten.

Riksförsäkringsanstalten anser alltså i likhet med kommittén en ändring vara
påkallad, men finner dock icke kommitténs förslag vara tillfredsställande. Om detta
förslag antages, skulle den kontanta ersättningen beräknas efter ej mindre än tre
olika grunder, dels i avseende å sjukpenningen för de första 14 dagarna, dels i avseende
å sjukpenningen under tiden därefter, dels slutligen i frågor om invaliditetsersättningarna
m. m. Detta synes icke vara tilltalande.

Förslaget om sjukpenningen under de första 14 dagarna utgör en betydande förenkling,
men synes svårligen kunna godkännas med hänsyn bl. a. till att det innebär
en avsevärd nedsättning av den sjukpenning, som nu under karenstiden tillkommer
högre avlönade arbetare.

Enligt 37 § i 1916 års olycksfallsförsäkringslag skola de nuvarande bestämmelserna
om ersättning under karenstiden gälla intill dess särskild lag om sjukförsäkring
må varda genomförd. Om nu enligt kommitténs förslag tanken på obligatorisk sjukförsäkring
tills vidare uppgives och ersättes med en reorganiserad frivillig försäkring,
synes dock tiden vara inne att i samband därmed vidtaga en reglering av
bestämmelserna rörande sjukpenningen.

För sin del anser riksförsäkringsanstalten skäligt, att sjukpenningen i anledning
av olycksfall i arbete för hela sjuktiden bestämmes efter samma grunder som nu
sker med avseende å sjukersättningar efter karenstiden och i fråga om livränteersättningar.

Det kan nämnas, att i utlandet — med något enda undantag — allmän regel torde
vara, att sjukpenningen bestämmes till samma procenttal som eller högre procenttal
än livräntan vid hel invaliditet. Ur ålderdomsförsäkringskommitténs betänkande
atergivas här procentsatserna i en del europeiska länder för sjukpenningen med
procentsatsen för livräntan inom parentes: Schweiz 80 % (70 %), Holland 70 % (70 %),
Tyskland, Luxemburg, Rumänien 66 2/3 % (66 2/.( %), Österrike, Ungern, Norge och
Finland 60 % (60 %) samt Belgien 50 % (50 %). I Frankrike utgick dock enligt 1898
års lag sjukpenningen med 50 % och livränta vid hel invaliditet med 66 2/3 %. Procentsatserna
torde i vissa länder numera vara höjda.

Om riksförsäkringsanstalten sålunda i princip finner, att sjukpenningen i anledning
av olycksfall i arbete även för tiden före 36:e dagen bör höjas till 2/s av arbetsförtjänsten,
anser anstalten dock, att detta endast kan ske under vissa villkor och
förutsättningar.

Såsom villkor för sjukpenningens höjande bör sålunda till en början krävas, att
statsbidrag till sjukkassa icke ma utgå för sjukdag, för vilken sjukpenning samtidigt
utgives på grund av olycksfallsförsäkringslagen, i samband varmed sjukkasselagen
bör ändras i avseende å sjukkassas skyldighet att utgiva understöd vid olycksfall, som
ersättes enligt olycksfallsförsäkringslagen.

Vidare synas vissa betänkligheter ur administrativ synpunkt kunna möta mot att
för hela eller en väsentlig del av den nuvarande karenstiden låta arbetsförtjänsten
ligga till grund för sjukpenningen, därest ej en verklig och allmän decentralisation
genomföres av skaderegleringen för ifrågavarande tid. Om ej obligatorisk sjukförsäkring
införes, maste man alltså söka erhålla garantier för att såsom organ
för olycksfallsförsäkringen fullt lämpliga sjukkassor verkligen allmänt komma till
stånd inom landet.

Erfarenheten har nämligen visat att, under det att sjukpenningens bestämmande
efter pensionsavgiften som regel kan ske utan närmare utredning, måste sådan utredning
mycket ofta företagas för fastställande av sjukpenningen efter den skadades
arbetsförtjänst. Genom en förändring av bestämmelserna i nu ifrågasatt riktning
skulle alltså viss ökning i arbetet och därmed i omkostnaderna uppstå.

45

Enligt riksförsäkringsanstaltens mening skulle icke någon väsentlig lättnad uti
ifrågavarande avseende uppstå för en central försäkringsanstalt genom kommitténs
förslag om indelning av de ersättningsberättigade i vissa inkomstklasser. Arbetet
med sjukpenningens uträknande direkt efter arbetsförtjänsten är av ringa betydelse,
då härför tabeller finnas uppgjorda. Däremot medför utrednings verkställande alltid
ökad omgång och arbete. För närvarande erfordras utredning ofta, då en arbetare
endast kortare tid eller mera tillfälligt varit anställd hos arbetsgivare. I dessa
fall torde i allmänhet ej indelningen i inkomstklasser göra utredningen ö\ erflödig.
Huruvida förhållandet kan bliva annorlunda, om sjukkassa omhänderhar sjukersättningen,
är svårt att säga.

Anställandet av s. k. socialförsäkringsläkare och centralläkare m. in. Beträffande
kommitténs förslag rörande anställandet av särskilda läkare för olycksfallsförsäkringen
å olika orter i landet samt s. k. centralläkare hos försäkringsmonopolanstalten,
vilka helt och hållet skulle ägna sig åt försäkringsverksamheten, ävensom angående
inrättandet vid monopolanstaltens huvudkontor av en särskild undersökningsavdelning
under centralläkarnas omedelbara ledning, har gemensamt yttrande häröier
på anmodan av riksförsäkringsanstalten avgivits av anstaltens överläkare, professorn
vid Karolinska institutet, överkirurgen vid Serafimerlasarettet J. H. Åkerman,
samt anstaltens tre biträdande läkare, professorn i ortopedi vid nämnda, institut,
överläkaren vid vanföreanstalten i Stockholm S. E. P. Haglund, docenten, biträdande
överkirurgen vid Serafimerlasarettet N. A. Troell och överläkaren vid feöderby sjukhus
A. G. Gullbring.

Vad angår förslaget om anställandet av särskilda läkare för olycksfallsförsäkringen
å olika orter i landet, framhålles i nämnda yttrande, bl. a., att de medicinska specialiteter,
som kunde komma i fråga vid bedömande av skadefall, numera vore så talrika
och omfattande, att det ej folie inom möjligheternas gränser, att en och samma
läkare skulle kunna hehärska dem alla, samt att det icke syntes sannolikt, att ifrågavarande
speciella försäkringsläkare skulle komma längre i avseende å bedömande och
behandling av olycksfallsskador än läkarna å våra lasarett. Vad allmänpraktiei beträffar,
uttalas, att deras kompetens i försäkringsfrågor på ett lämpligare och billigare
sätt skulle kunna höjas genom införande av undervisning i försäkringsmedicin
vid våra högskolor än genom skapandet av en särskild kår av försäkringsläkare.

Vidkommande förslaget om anställande av s. k. centralläkare hos försäkringsmonopolanstalten
anföres i yttrandet, hl. a., att en ämbetsläkare, som helt och hållet
skulle ägna sig åt försäkringsverksamheten, helt visst skulle löpa risken att efter
några års tjänstgöring alltmer bliva avlägsnad från kännedomen om den medicinska
vetenskapens ständiga framsteg. Det måste sålunda starkt betvivlas, att en dylik
läkare skulle förvärva en sådan auktoritet, som kommittén ställt i utsikt. Lämpligast
vore, att till läkare hos försäkringsinrättningen utsågos därtill teoretiskt och
praktiskt kvalificerade läkare, vilka jämte sin anställning hos denna inrättning alltjämt
vore verksamma i praktisk sjukvård.

Vad beträffar förslaget om inrättande av en särskild undersökningsavdelning vid
monopolanstaltens huvudkontor anföres, bl. a., att vid Serafimerlasarettet och de
kommunala sjukhusen i Stockholm funnes specialkliniker för så gott som alla discipliner
inom medicinen, varför sakkunnigutlåtande beträffande skadefall där kunde
erhållas, utan att försäkringsinrättningen behövde hålla sig med »modern attiralj»,
sjuksköterskor m. m. I svårare och mera komplicerade fall måste vidare ofta intagning
och observation å speciell sjukvårdsavdelning krävas för att ett fullständigt
utlåtande skulle kunna avgivaä, varför kommitténs förslag skulle leda till att försäkringsinrättningen
bleve nödsakad att vid sidan av försäkringsverksamheten även
driva sjukvårdsverksamhet. Något behov syntes icke föreligga av att försäkringsinrättningen
bedreve någon som helst dylik verksamhet, vilket även ur principiell
synpunkt skulle vara oriktigt och omotiverat. Slutligen uttalas bl. a. att genom -

46

i

förandet av de föreslagna anordningarna skulle medföra ej oväsentlig fördyring av
olycksfallsförsäkringen.

I övrigt får riksförsäkringsanstalten hänvisa till yttrandet, vilket härjämte bilägges.

Förenklingar i avseende å försäkringsverksainlieten. I kommitténs betänkande
behandlas vissa förslag rörande möjligheten till förenkling av försäkringsverksamheten
enligt 1916 års lag, såsom angående uppdelning av försäkringsstocken i företagare
och icke-företagare, förenkling i premiesättningsarbetet, gränsen mellan
större och mindre arbetsgivare, särskilda försäkringsvillkor m. m. På grund av
den knappa tid, som stått riksförsäkringsanstalten till buds för avgivande av yttrande,
har Riksförsäkringsanstalten ej haft möjlighet att nu verkställa de utredningar,
som erfordras för bedömande av nyssnämnda särskilda frågor.

Riksförsäkringsanstaltens personal.

Beträffande den situation, som uppkommer för riksförsäkringsanstaltens personal
efter anstaltens indragning, har kommittén icke yttrat sig i vidare mån, än att
kommittén föreslagit överförande tills vidare å övergångsstat av den ordinarie personal,
som icke kan finna användning inom statsförvaltningen.

Hos riksförsäkringsanstalten äro endast 42 befattningshavare anställda å ordinarie
stat, under det att c:a 275 hava icke ordinarie anställning. Skulle kommitténs
förslag bifallas, komma de flesta av dessa säkerligen i ett ytterst bekymmersamt läge.
Ett stort antal av befattningshavarna äro familjeförsörjare. Att erhålla annan
statlig anställning torde vara mycket svårt med de indragningar, som överallt äga
rum inom statsförvaltningen. För statstjänstemän, särskilt om de nått viss levnadsålder,
torde det, som bekant, också möta synnerligen stora svårigheter att kunna
övergå till enskild tjänst.-

Då nu de flesta av riksförsäkringsanstaltens extra ordinarie befattningshavare
varit rätt många år i statens tjänst och därvid på grund av sin icke ordinarie anställning
åtnjutit lägre avlöning än i allmänhet motsvarande befattningshavare i
andra verk, synes det obilligt, om de nu skulle mista sin anställning, utan att
staten vidtager åtgärder att på annat sätt i möjligaste mån tillgodose deras existensmöjligheter.

Vid valet av ett nytt system för den sociala olycksfallsförsäkringens organisation
synes viss hänsyn böra tagas till nu berörda omständighet, så att man icke utan
tvingande skäl låter en statens institution upphöra och därmed berövar personalen
dess arbetsförtjänst.

Då staten införde sprit- och tobaksmonopolen, har staten utgivit vissa ersättningar
till personer, som i följd därav förlorade sitt uppehälle. Då det här gäller
statens egen personal, synes staten icke kunna undandraga sig att tillse, att vederbörande
erhålla annan anställning eller, i den mån detta ej kan ske, erforderligt
understöd.

Med överlämnande av bifogade från riksförsäkringsanstaltens icke ordinarie personal
inkomna framställning i ämnet får riksförsäkringsanstalten, under åberopande
av vad ovan anförts, hemställa, att erforderliga åtgärder vidtagas för att ifrågavarande
personal erhåller företrädesrätt till anställning hos den nya försäkringsavdelningen,
om densamma kommer till stånd, eller i den mån sådan anställning ej
erhålles, beredes tillräckligt understöd i en eller annan form.

Riksförsäkringsanstaltens hemställan.

Åberopande vad riksförsäkringsanstalten ovan anfört, får riksförsäkringsanstalten
hemställa, att besparingskommitténs förslag rörande den sociala olycksfallsförsäk -

47

ringens organisation icke måtte läggas till grund för proposition till riksdagen, utan
att Eders Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen lagändringar i syfte

att den sociala olycksfallsförsäkringen må handhavas ensamt av en statens försäkringsanstalt,
vars förvaltningskostnader, med visst bidrag av staten, bestridas av
från arbetsgivarna inflytande försäkringsavgifter, dock att större arbetsgivare må
vara berättigade att i huvudsaklig överensstämmelse med de i 11 och 15 §§ av olycksfallsförsäkringslagen
angivna grunder stå s. k. självrisk för enligt lagen utgående
ersättningar; samt

att arbetsgivare och arbetare må, i enlighet med vad riksförsäkringsanstalten ovan
föreslagit, lämnas tillfälle att i vissa avseenden deltaga i handhavandet av försäkringsanstaltens
verksamhet.

I övrigt hänvisar riksförsäkringsanstalten till de särskilda förslag, riksförsäkringsanstalten
på olika punkter av detta utlåtande framställt.

Sedan ovanstående utlåtande utformats, har från besparingskommittén inkommit
i avskrift bifogade skrivelse, innefattande svar å vissa av riksförsäkringsanstalten
i skrivelser den 26 mars och den 24 april till kommittén framställda frågor. Kiksförsäkringsanstalten
har icke kunnat i det föregående omförmäla de nu erhållna
upplysningarna, utan hänvisar till innehållet i kommitténs skrivelse. Anstalten vill
här endast framhålla, att de lämnade upplysningarna dels bekräfta riksförsäkringsanstaltens
antagande, att besluten inom riksförsäkringsstämman i fråga om val
skola fattas genom enkel majoritet, dels giva vid handen, att den av kommittén i
följd av den nya organisationens införande beräknade besparingen å 300,000 kr. väsentligen
skulle uppkomma genom sådana åtgärder, som skulle kunna genomföras,
även om riksförsäkringsanstalten handhade försäkringen enligt olycksfallsförsäkringslagen.

I behandlingen av detta ärende hava, utom undertecknade, deltagit byråcheferna
Östrand och von Schulzenheim samt ledamöterna Löfmark, Sidvall och Källström.

Utdrag av riksförsäkringsanstaltens protokoll, innefattande vid detta ärendes
handläggning uttalade särskilda meningar, bifogas.

Stockholm den 15 maj 1925.

Albert Eisen.

Underdånigst
J. MAY.

RiTcsförsälcringsanstaltens protokoll den 15 maj
1925.

Närvarande: herr generaldirektören May, byråcheferna Eisen, östrand, von Schulzenheim,
ledamöterna Löfmark, Sidvall, Källström.

§ 1.

Byråchefen Eisen avslutade föredragningen av Kungl. Maj :ts remiss å statens
besparingskommittés betänkande med utredning och förslag angående socialförsäkringens
organisation; och beslöts utlåtande enligt registraturet.

Ledamoten Källström och byråchefen östrand anmälde reservation mot riksförsäkringsanstaltens
beslut.

48

Härvid anförde byråchefen östrand:

Den nuvarande organisationen av den sociala olycksfallsförsäkringen, enligt vilken
försäkringen, ehuru obligatorisk, uppdelats på ett flertal med varandra konkurrerande
försäkringsinrättningar, torde allmänt erkännas vara otillfredsställande. Ett
nationalekonomiskt sett fullkomligt onyttigt arbete nedlägges årligen på att överföra
försäkringar från den ena försäkringsinrättningen till den andra, en betydande
ojämnhet i premiesatsernas storlek gör sig understundom gällande och försäkringsinrättningarnas
intresse av att verksamt understödja arbetsgivarnas förebyggande
åtgärder påverkas ogynnsamt av de ofta återkommande ombytena av försäkringsinrättning.
Skaderegleringen är icke enhetlig och den fortlöpande kontroll över de
enskilda bolagens beslut i viktigare ersättningsärenden, som gång efter annan påyrkats,
har hittills icke genomförts. Även ur förvaltningsteknisk synpunkt åstadkommer
splittringen på ett flertal olika konkurrerande försäkringsinrättningar betydande
olägenheter och föranleder onödigt höga förvaltningskostnader för försäkringen
i dess helhet.

Eiksförsäkringsanstalten har vid upprepade tillfällen framhållit de med det nuvarande
systemet förbundna olägenheterna och såsom ett medel för deras avhjälpande
tillstyrkt införande av statsmonopol för den sociala olycksfallsförsäkringen.
Därvid har även framhållits önskvärdheten av att arbetsgivare och arbetare genom
utsedda representanter bereddes tillfälle att på nära håll följa monopolanstaltens
verksamhet.

Besparingskommitténs nu framlagda förslag avser genomförande av olycksfallsförsäkringens
monopolisering och tillmötesgår därmed, om än icke helt, det tidigare
av riksförsäkringsanstalten framförda huvudkravet. Förslaget innebär nämligen
icke rent statsmonopol, men den föreslagna monopolanstalten skulle vara av halvstatlig
karaktär och i viktiga avseenden underkastad statlig kontroll.

Då man går att undersöka möjligheterna för en förbättrad organisation av den
sociala olycksfallsförsäkringen är det av betydelse att klargöra, vilka villkor en tillfredsställande
organisation bör uppfylla. I huvudsaklig överensstämmelse med kommittén
anser jag, att man bör kräva enhetlighet i fråga om skaderegleringen med
garantier för att de skadades rättsanspråk bliva riktigt bedömda, enhetlighet och
rättvisa ifråga om premiedebiteringen, beredande av verkligt inflytande på förvaltningen
åt arbetsgivarna, som ju bestrida försäkringskostnaderna, effektivt samarbete
med yrkesinspektionen samt anordnande av organisationen så, att de lokala
socialförsäkringsorgan, som erfordras för övriga socialförsäkringsgrenar, kunna på
ett praktiskt sätt utnyttjas för olycksfallsförsäkringens behov.

Besparingskommitténs organisationsförslag uppfyller i stort sett dessa villkor.
I några punkter synas mig vissa mindre modifikationer i förslaget vara påkallade.

Den föreslagna monopolanstalten skulle i första hand reglera alla skador, varigenom
den önskvärda enhetligheten i detta avseende skulle ernås. Den fortlöpande
kontrollen över alla viktigare ersättningsbeslut skulle förverkligas genom besvärsavdelningens
verksamhet och dessutom skulle de skadade kunna överklaga besvärsavdelningens
beslut hos riksförsäkringsnämnden. Fullgoda garantier måste härigenom
anses vara förhanden för att de skadades rättsanspråk i alla viktigare ersättningsärenden
bliva riktigt bedömda. Beträffande övriga ersättningsärenden —
huvudmassan av sjukhjälps- och begravningshjälpsärenden — skulle försäkringsavdelningens
beslut kunna överklagas hos sjukhjälpsnämnden. Denna anordning
synes till fullo motsvara vad som med hänsyn till sjukhjälpsärendenas mindre ekonomiska
betydelse skäligen kan fordras. Att märka är, att sjukpenningen enligt
förslaget skulle fastställas efter något enklare grunder, varigenom försäkringsavdelningens
möjligheter att i det enskilda fallet knappa in på sjukpenningens storlek
skulle minskas. X själva verket torde det väl icke heller ligga i försäkringsavdelningens
ekonomiska intresse att hålla sjukersättningarna lägre än som kan överensstämma
med sjukhjälpsnämndens direktiv, ty försäkringsavdelningens arbete och

49

förvaltningskostnader skulle genom besvären ökas i en grad, som ofta icke stode
i rimlig proportion till den högre kostnaden för sjukersättningen.

Även försäkringsavgifterna skulle komma att fastställas efter enhetliga grunder,
då premiedebiteringen ju skulle verkställas av monopolanstalten. Garantierna
för en rättvis premiedebitering har kommittén åstadkommit därigenom, att även premiefrågorna
skulle kunna hänskjutas till riksförsäkringsnämndens avgörande. I
övrigt skulle arbetsgivarnas representation i riksförsäkringsstämman göras så fyllig,
att de viktigaste yrkesgrupperna där komme att bliva representerade, och under
sådana förhållanden torde kontroll från stämmans sida över att rättvisa grunder för
premiedibeteringen tillämpas icke heller komma att saknas. Härutinnan skulle även
statens representanter i stämman och direktionen hava en viktig uppgift att fylla.

I fråga om riksförsäkringsstämmans sammansättning har jag emellertid ett par
ändringsförslag att framställa. Enligt kommitténs förslag skulle arbetsgivarna inom
olika yrkesgrupper representeras i stämman i proportion till beloppen av respektive
gruppers skadeersättningar enligt medeltalet för de två senaste år, för vilka uppgifter
föreligga. Till belysning av hur denna fördelning skulle komma att gestalta
sig har kommittén yrkesgruppsvis sammanställt beloppen av kontantersättningarna
enligt den obligatoriska försäkringen för olycksfall hos större arbetsgivare under
vissa år. Om man bortser från de mindre arbetsgivare, som endast hava tjänare i
hushåll, torde den angivna fördelningen av skadeersättningarna på yrkesgrupper
i stort sett vara representativ för samtliga arbetsgivare, möjligen med det undantag,
att jordbruksgruppens procenttal borde vara något högre. För att emellertid
de mindre arbetsgivarna under alla förhållanden må bliva tillbörligt representerade,
tillåter jag mig föreslå, att Kungl. Haj :t, efter förslag av lämplig organisation, må
utse ett visst antal, exempelvis 3, av stämmans 18 arbetsgivarrepresentanter, vilka
huvudsakligen skulle företräda det mindre jordbruket, möjligen någon av dem den
mindre industrien. En sådan bestämmelse skulle vara av betydelse för främjande
av de mindre arbetsgivarnas förtroende för monopolanstalten.

Då man — såsom riksförsäkringsanstalten också framhållit — även i övrigt vid
utformandet av organisationen bör vidtaga sådana anordningar, att ett allmänt
förtroende för densamma från såväl arbetsgivarnas som arbetarnas sida skall kunna
påräknas, anser jag det lämpligt, att en något starkare representation i stämman än
kommittén föreslagit beredes såväl staten som arbetarna. I praktiken torde det
visserligen komma att visa sig vara av tämligen underordnad betydelse, om dessa
hava några fler eller några färre representanter i stämman, men det synes mig i allt
fall lämpligt, att i de helt säkert ytterligt sällsynta fall, då statens samtliga representanter
skulle komma att ansluta sig till en av samtliga arbetarrepresentanter
omfattad åsikt, statsrepresentanterna skulle komma att vara utslagsgivande vid fattande
av stämmans beslut. I överensstämmelse härmed föreslår jag, att stämman
skall bestå av 18 representanter för arbetsgivarna (av dem 3 utsedda av Kungl.
Maj :t), 9 representanter för arbetarna och 9 för staten. Dessutom skulle riksförsäkringsverkets
chef såsom självskriven statsrepresentant vara stämmans ordförande.
Sammanlagda antalet ledamöter i stämman skulle alltså vara o7. Beträffande
direktionens sammansättning vill jag föreslå det tillägg till kommitténs förslag,
att av de fem direktionsledamöter, som stämman skulle välja, tre skulle vara
arbetsgivarrepresentanter, en arbetarrepresentant och en statsrepresentant. För
suppleanterna skulle enahanda bestämmelser gälla.

Även med en sålunda något förändrad sammansättning av riksförsäkringsstämman
anser jag, att arbetsgivarna komma att erhålla det verkliga inflytande på monopolanstaltens
förvaltning, som enligt min mening är en förutsättning för att förvaltningskostnaderna
i den utsträckning, kommittén föreslagit, skola kunna åläggas arbetsgivarna.
Det framgår av det anförda, att den av mig föreslagna förändringen i
stämmans sammansättning icke, såsom anstalten i sitt utlåtande vill göra gällande,
innebär något underkännande av de bärande tankarna i kommitténs förslag.

4—252409. Bilaga till Kungl. Proposition.

50

Genom att yrkesinspektionen på sätt kommittén föreslagit samordnas med försäkringsavdelningen
i riksförsäkringsverket synes trygghet på bästa sätt hava skapats
för ett effektivt och fruktbärande samarbete dem emellan. Under det att på
andra områden i regel de sociala kravens tillgodoseende måste ske på bekostnad av
de ekonomiska eller tvärtom, sammanfalla i fråga om det skyddstekniska arbetet och
olycksfallsförsäkringen de sociala synpunkterna i stor utsträckning med de ekonomiska.
Genom den föreslagna organisationen bar kommittén för övrigt skapat
garantier för att yrkesinspektionen icke skall komma att utnyttjas av olycksfallsförsäkringens
organ i en utsträckning, som kunde vara till förfång för dess övriga
uppgifter, de hygieniska och fiskaliska. I fråga om de hygieniska uppgifterna kan
yrkesinspektionen även hava gagn av en samverkan med socialförsäkringen, särskilt
sjukförsäkringen, om densamma ordnas i huvudsaklig överensstämmelse med det
förslag, som jag nedan kommer att åberopa.

Genom sina förslag beträffande de frivilliga sjukkassorna och till dem utgående
statsbidrag har kommittén bland annat avsett att skapa lokala socialförsäkringsorgan,
vilka skulle kunna utnyttjas även för olycksfallsförsäkringens behov. I likhet med riksförsäkrlngsanstalten
är jag av den meningen, att detta syfte bättre tillgodoses genom
införande av en obligatorisk sjukförsäkring, låt vara av begränsad omfattning.
Härutinnan hänvisar jag till vad jag längre fram kommer att anföra.

Av det anförda framgår, att besparingskommitténs förslag med de modifikationer,
jag angivit, synes mig väl fylla de uppställda kraven på en tillfredsställande organisation
av den sociala olycksfallsförsäkringen. De påtalade bristerna i den nuvarande
organisationsformen skulle undanröjas genom ett antagande av kommitténs
förslag. Konkurrensen, som i fråga om en obligatorisk försäkring icke har något
socialt ändamål, och som i verkligheten medför en ojämn och orättvis premiedebitering
samtidigt som den fördyrar förvaltningen, skulle helt bortfalla. Därigenom skulle
förvaltningsarbetet, jämfört med alla de nuvarande försäkringsinrättningarnas arbete,
kunna avsevärt nedbringas till sitt omfång. Rörande förvaltningskostnaderna har
kommittén icke framlagt någon mera detaljerad beräkning, men enligt en av kommittén
anförd uppskattning skulle en nationalekonomiskt sett betydande besparing
i administrationskostnader uppstå — en besparing, som är av samma storhetsordning
som den riksförsäkringsanstalten beräknat vid genomförande av statsmonopol.

Såsom redan framhållits, har riksförsäkringsanstalten vid flera tillfällen förordat
statsmonopol för den sociala olycksfallsförsäkringen såsom varande en bättre organisationsform
än det nu gällande systemet. Valet har då stått mellan statsmonopol
och den nuvarande ordningen. Jag anser fortfarande, att ett statsmonopol är en
bättre lösning än det system vi nu hava. Problemställningen har emellertid nu i
viss mån förändrats. Upprepade gånger hava förslag till en välbehövlig omorganisation
av den sociala olycksfallsförsäkringen varit under riksdagens prövning, men
någon ändring till det bättre har icke blivit genomförd. Meningarna hava brutit
sig starkt. För arbetsgivarna har systemet med arbctsgivarbolag som försäkringens
bärare givetvis varit tilltalande, då dessa härigenom erhållit möjlighet till ett verkligt
inflytande på förvaltningen. För arbetarna med deras intressen för att de
skadades rättsanspråk skola tillgodoses har statsmonopolet framstått såsom den
eftersträvansvärda lösningen av frågan. Behovet av ett förslag efter nya linjer har
gjort sig gällande.

Genom det av besparingskommittén nu framlagda förslaget har organisationsfrågan
erhållit en lösning, som innebär tillgodoseende av båda de nyss angivna parternas
önskemål. Åt arbetsgivarna tryggas deras berättigade inflytande över organisationen
samtidigt med att fullgoda garantier skapas för värnandet om de skadades
rätt. Möjlighet öppnas för arbetsgivarna och arbetarna, vilkas intressen på detta
område i flera avseenden gå i samma riktning, att under statens medverkan och
kontroll under gemensamt arbete genomföra lösningen av den socialt viktiga fråga,
som försäkringen för olycksfall i arbete utgör. Förslaget innebär därför enligt min

51

mening så påtagliga fördelar framför den nu gällande ordningen, att jag icke
tvekat att i huvudsak tillstyrka detsamma. Jag har så mycket hellre kunnat göra
detta, som förslaget ur vissa, särskilt förvaltningstekniska synpunkter, är statsmonopolet
överlägset.

Härtill kommer, att det av kommittén framlagda förslaget till fullo överensstämmer
med de riktlinjer för lösningen av föreliggande fråga, som framlades av
andra lagutskottet vid 1924 års riksdag i dess utlåtande nr 25 med anledning av
väckta motioner om ändring i vissa delar av lagen om försäkring för olycksfall i
arbete.

Riksförsäkringsanstaltens motivering för att icke tillstyrka kommitténs förslag
till den sociala olycksfallsförsäkringens organisation grundar sig framför allt på
anstaltens uppfattning, att den föreslagna monopolanstalten skulle vara en enskild
anstalt. Jag har icke kunnat ansluta mig till denna anstaltens uppfattning. Om
i en av Konung och Riksdag stiftad lag stadgas, att en monopolanstalt skall inrättas
för handhavande av den sociala olycksfallsförsäkringen, om staten direkt medverkar
vid denna anstalts bildande och anstalten därtill inordnas i ett statligt ämbetsverk,
så förändras helt visst denna halvstatliga institutions karaktär icke därigenom, att
man betecknar den såsom enskild. Men denna etikett, som anstalten sålunda åsatt
den av kommittén föreslagna monopolanstalten, har anstalten funnit hava en sådan
beviskraft, att den ansetts kunna användas för att bevisa värdelösheten av det mesta,
som kommittén föreslagit. Anstalten anför sålunda till exempel, att om man
anser, att försäkringsavgiften i viss mån är likställd med en skatt, det kunde ifrågasättas,
om ej kommitténs förslag att låta avgiften obligatoriskt bestämmas även
enskild anstalt, skulle strida mot grundlagens anda och mening. Det skulle
alltså enligt anstaltens uppfattning stöta på svårigheter att tillåta den föreslagna
monopolanstalten att bestämma storleken av de obligatoriska försäkringsavgifterna i
enlighet med olycksfallsförsäkringslagens bestämmelser! Den ifrågavarande beteckningen
har också ansetts kunna bevisa, att kommitténs förslag icke innebär tillräckliga
garantier för att försäkringsavdelningens statistik skulle komma att göras
på ett »tillförlitligt sätt, då densamma icke utföres av offentlig myndighet».

Riksförsäkringsanstalten underkänner det av kommittén föreslagna systemet för
ersättningarnas reglerande såsom icke tillfredsställande. Därvid förbiser anstalten
emellertid viktiga synpunkter. Kommitténs förslag i detta avseende, som, enligt
vad jag förut anfört, enligt min uppfattning innebär betryggande garantier för att
de skadades rätt under alla förhållanden skall bliva behörigen tillgodosedd, möjliggör
medverkan från arbetsgivarnas sida vid skaderegleringsarbetet. Denna medverkan
är av särskild betydelse med hänsyn till önskvärdheten att i högre grad än
hittills beakta möjligheterna att genom yrkesutbildning och lämpligt yrkesval bereda
invaliderna tillfälle att göra den återstående arbetsförmågan så ekonomiskt
fruktbärande som möjligt — frågor, som icke kunna lösas utan arbetsgivarnas medverkan.
I denna punkt sammanfalla arbetsgivarnas och arbetarnas ekonomiska intressen.
En av de stora fördelarna med kommitténs förslag är just ett stimulerande
av socialt arbete genom att utnyttja detta parternas sammanfallande ekonomiska
intresse.

Riksförsäkringsanstalten gör gällande, att det skaderegleringsförfarande, varigenom
ersättningarna i första hand bestämmas av försäkringsavdelningen och därtill
i vissa viktiga fall granskas av en statstjänsteman, skulle komma att bliva kostsammare
och mera tidsödande än om ersättningarna redan i första hand bestämdes av
en statlig myndighet. För denna mening hava dock icke några bärande skäl anförts.
För min del är jag av den uppfattningen, att kommitténs förslag i detta avseende i
praktiken skall komma att visa sig synnerligen smidigt och möjliggöra en med hänsyn
till förvaltningskostnadernas storlek förmånlig anpassning efter olika förhållanden.

Eu betydande del av riksförsäkringsanstaltens utlåtande går ut på att visa, att det

52

»måste antagas, att den sociala olycksfallsförsäkringens överlämnande till en väsentligen
privat monopolanstalt av anförda skäl kommer att medföra en betydande
fördyring av kostnaderna för försäkringens administration i jämförelse med de kostnader,
som en statens försäkringsanstalt skulle betinga». De anförda skälen anser
jag för min del icke berättiga en dylik slutsats. Ett viktigt led i anstaltens bevisföring
rörande denna fråga utgöres av en jämförelse mellan kostnaderna för den sociala
olycksfallsförsäkringens organisation i olika länder. Denna jämförelse tager
emellertid icke tillbörlig hänsyn till de synnerligen olikartade förhållanden, som
äro rådande i de olika staterna. Dylika jämförelser äro alltid vanskliga, vilket riksförsäkringsanstalten
vid flerfaldiga tillfällen haft anledning att framhålla, då det
gällt jämförelser mellan olika försäkringsinriittningar i Sverige. Det är därför
anledning att upptaga sådana jämförelser med den största försiktighet.

I fråga om den föreslagna monopolanstaltens soliditet föreslår kommittén, att
försäkringsavdelningens vinst- och förlusträkning samt balansräkning skulle årligen
granskas ur försäkringsteknisk synpunkt av riksförsäkringsnämnden. Därjämte
skulle försäkringens soliditet i övrigt vart femte år ingående granskas av en
av Konungen därtill särskilt förordnad person. Dessa bestämmelser äro givetvis
betingade därav, att försäkringsavdelningen såsom en av staten inrättad anstalt icke
skulle lyda under försäkringslagens bestämmelser. Men det torde få anses självfallet,
att därjämte i lag eller i riksförsäkringsverkets instruktion kommer att föreskrivas,
att hos försäkringsavdelningen skall finnas anställd en aktuarie, som
uppfyller de villkor, som gälla för behörighet att vara aktuarie vid livförsäkringsbolag.
Motsvarande bestämmelse finnes ju nu i riksförsäkringsanstaltens instruktion.
I fråga om den ekonomiska kontrollen i övrigt över försäkringsavdelningens
verksamhet är det ju klart, att det blir riksförsäkringsstämmans sak att genom sina
revisorer draga försorg därom. Härtill kommer, att de riksförsäkringsanstaltens
tillgångar, som skulle överlämnas till försäkringsavdelningen mot skyldighet för denna
att svara för vissa anstaltens förpliktelser, skulle förvaltas enligt av Konungen utfärdade
föreskrifter. På grund härav måste jag för min del anse, att tillfredsställande
ekonomiska garantier föreslagits för det nya företaget.

Beträffande frågan om arbetsgivarnas och arbetarnas inflytande på den sociala
olycksfallsförsäkringens förvaltning har anstalten föreslagit en representation vid
anstaltens sida av fem representanter för arbetsgivare och fem för arbetare. Denna
representation skulle emellertid enligt anstaltens förslag endast vara en rådgivande
institution. Arbetsgivarna skulle därigenom icke beredas det verkliga inflytande
på förvaltningen, varpå de med skäl kunna göra anspråk. Det inflytande, som
kommer arbetsgivarna till del, bör givetvis avvägas med hänsyn till huru stor del
av förvaltningskostnaderna, som de åläggas att bära. Huru fördelningen av förvaltningskostnaderna
mellan staten och arbetsgivarna skulle gestalta sig har anstalten
emellertid icke angivit.

Jag övergår härefter till ett par speciella frågor.

Ändrade grunder för beräkning av kontant ersättning under sjukdomstiden.

Såsom kommittén framhållit, hava de nuvarande grunderna för beräkning av
sjukpenning under karenstiden vid tillämpningen visat sig vara behäftade med
vissa brister. Kommittén föreslår därför i samband med sitt förslag till förkortning
av karenstiden från nu gällande 35 till 14 dagar ytterligare förenklade grunder för
beräkning av sjukpenningens storlek under den sålunda förkortare karenstiden. I
förbigående vill jag framhålla, att dessa förenklade grunder visserligen skulle
medföra någon minskning av sjukpenningen för vissa ■— icke alla — högre avlönade
arbetare, men motsvarande ökning av densamma för andra, huvudsakligen lägre
avlönade arbetare, så att i genomsnitt någon försämring för arbetarna icke skulle
bli följden. Vidare föreslår kommittén enklare grunder för beräkning av sjukpenningens
storlek efter den nuvarande karenstidens utgång, avseende indelning av

53

de skadade i 8 löneklasser med ett fixt sjukpenningbelopp inom varje klass. Dessa
grunder skulle tillämpas redan från och med 15 :e dagen efter olycksfallsdagen.

Att de nuvarande grunderna för beräkning av sjukpenningens storlek under karenstiden
äro mindre tillfredsställande och böra ersättas med nya, är enligt min
mening uppenbart. Därom torde för övrigt knappast råda någon meningsskiljaktighet.
Frågan om de nya grundernas utformande sammanhänger emellertid med
frågan om karenstidens längd. I likhet med riksförsäkringsanstalten anser jag det
möjligt att redan nu under vissa förutsättningar genomföra en starkare förkortning
av karenstiden än kommittén föreslagit. Även kommittén finner det ju önskvärt,
att karenstiden skall kunna ytterligare inskränkas och i en icke alltför avlägsen
framtid göras kortare än 14 dagar. Enligt riksförsäkringsanstaltens förslag beträffande
denna fråga, i vilket jag instämmer, skulle karenstiden förkortas till 3
dagar, olycksfallsdagen oberäknad, under vilka någon sjukpenning icke skulle utgivas
till de skadade. Från och med fjärde dagen skulle emellertid sjukpenning utgå
efter samma grunder under hela sjukdomstiden. I avseende på utformandet av de
nya grunderna kan jag däremot icke instämma med riksförsäkringsanstalten.

Då man går att införa nya grunder för sjukpenningens beräknande, är det nämligen
enligt min mening av synnerlig vikt, att dessa icke fastställas så, att de
komma att bereda svårigheter vid införande av en obligatorisk sjukförsäkring. Man
bör också se till, att de nya grunderna icke föranleda ökade förvaltningskostnader
eller ökad belastning på arbetsgivarna på grund av genomsnittligt högre ersättningar
än för närvarande. Om man från den klassindelning, kommittén föreslagit
(sid. 265), utesluter den lägsta inkomstklassen såsom obehövlig — den årliga arbetsförtjänsten
får ju enligt olycksfallsförsäkringslagen icke beräknas till lägre
belopp än 450 kr. — erhålles en indelning i löneklasser, som enligt min mening är
lämpligt avvägd. De där föreslagna sjukpenningbeloppen motsvara 60 % av 1/360
av den genomsnittliga årslönen inom klassen. Detta skulle visserligen för tiden
från och med 36 :e dagen i genomsnitt medföra någon minskning av den nu utgående
sjukpenningen men samtidigt en höjning av sjukpenningen under den nuvarande
karenstiden. Om karenstiden bestämmes till 3 dagar, under vilka sjukpenning
icke skulle utgå enligt lagen, skulle sänkningen och höjningen väga ungefär
jämnt och någon kostnadsökning icke uppstå för arbetsgivarna på grund av de
ändrade bestämmelserna. För de skadade skulle det utan tvivel framstå som en
fördel, att sjukpenningen under hela sjukdomstiden skulle komma att utgå efter
samma grunder. Och vad försäkringsinrättningen angår, lär det icke kunna förnekas,
att de nya bestämmelserna skulle underlätta förvaltningsarbetet. Ju noggrannare
arbetsförtjänsten i varje särskilt fall skall bestämmas, desto mera arbete
måste givetvis från försäkringsinrättningens sida nedläggas härpå. Det av riksförsäkringsanstalten
framställda förslaget skulle däremot leda till en ganska avsevärd
kostnadsökning för arbetsgivarna.

Det återstår att skärskåda frågan ur synpunkten av dess samband med sjukförsäkringen.
Det lär väl icke vara tänkbart, att, om en obligatorisk sjukförsäkring
kommer till stånd, densamma icke skulle komma att anordnas med en indelning av
de försäkrade i inkomstklasser. Även om sjukförsäkringens omfattning till att
börja med skulle begränsas till endast lönarbetare, är en sådan indelning lämplig
för att icke säga nödvändig. Skulle sjukförsäkringens omfattning, såsom.även riksförsäkringsanstalten
förutsätter, så snart som möjligheterna därtill yppa sig, utsträckas
till andra befolkningsgrupper än lönarbetare, är indelningen i inkomstklasser
ofrånkomlig.

Även i fråga om sjukpenningens storlek är överensstämmelse mellan sjukförsäkringen
och olycksfallsförsäkringen önskvärd. Men i fråga om sjukförsäkringen synes
det obetingat klokt att till en början framgå med en viss försiktighet, icke
endast med hänsyn till omfattningen utan jämväl i fråga om prestationerna. I det
utkast till sjukförsäkringens ordnande, som jag uppgjort, och vilket riksförsäkrings -

54

anstalten i sitt utlåtande refererat, har jag visat, att det är möjligt att under vissa
förutsättningar genomföra en obligatorisk sjukförsäkring för lönarbetare med ett
statsbidrag av något över 8 milj. kronor årligen eller ungefär det statsbidrag, som
enligt kommitténs förslag skulle komma att utgå, om den frivilliga sjukförsäkringen
finge sådan utbredning, att omkring 1,300,000 personer bleve sjukförsäkrade. En
av förutsättningarna är, att sjukpenningen bestämmes till 60 °/a av medelarbetsförtjänsten
i den inkomstklass, den försäkrade tillhör.

Även ur denna synpunkt tala alltså de långt övervägande skälen för att sjukpenningen
på grund av olycksfall i arbete under hela sjukdomstiden bör bestämmas
i enlighet med de grunder, kommittén föreslagit för tiden från och med 15 :e dagen,
dock med de modifikationer, som jag här ovan angivit.

Riksförsäkringsanstalten synes visserligen beträffande sjukförsäkringen förorda,
att sjukpenningen — med eller utan indelning i löneklasser — skall utgå med 2/3 av
den försäkrades dagliga arbetsförtjänst. Anstalten lägger hela den härav uppkommande
kostnadsökningen på staten och arbetsgivarna. För de senare skulle
ökningen i kostnaden för sjukpenning på grund av olycksfall i arbete med de av
riksförsäkringsanstalten föreslagna grunderna komma att utgöra omkring 360,000
kronor och statens bidrag skulle komma att uppgå till ej mindre än 11.6 milj.
kronor i stället för 8.3 milj. kronor enligt det av mig uppgjorda förslaget, alltså
en ökning i statsbidraget av icke mindre än 3.3 milj. kronor eller mer än 40 % utöver
det belopp av omkring 8 milj. kronor, inom vilket statsbidraget enligt förutsättningarna
för undersökningen borde hållas.

Beträffande sjukförsäkringen synes mig riksförsäkringsanstalten icke tillfyllest
hava betonat nödvändigheten av en tillräcklig övergångstid, innan den föreslagna
lagen, en gång antagen, skulle träda i kraft. Vid organiserandet av de för en
obligatorisk sjukförsäkring erforderliga sjukkassorna — endast en i varje kommun
eller sjukkasseområde — synes det mig nämligen vara av stor vikt, att man i
möjligaste mån söker bygga på det nuvarande frivilliga sjukkasseväsendet. Men
för detta ändamål erfordras ett betydande arbete för de nuvarande kassornas koncentration
på alla de platser, där nu ett större eller mindre antal kassor verka —
ett arbete, som helt naturligt kräver en icke obetydlig tid. Antagandet av en lag
om obligatorisk sjukförsäkring bör därför icke uppskjutas, det är enligt min mening
synnerligen önskvärt, att statsmakterna nu snarast bestämma sig för hur denna för
vårt folk så viktiga fråga skall lösas, så att arbetet för sjukförsäkringens genomförande
eå snart som möjligt kan taga sin början.

Särskilda försäkringsvillkor in. in. Kommittén förutsätter, att större företag
skola kunna medgivas att under erforderliga garantier stå självrisk. Därjämte
skulle försäkringsavdelningen kunna pa vissa villkor medgiva arbetsgivare att bilda
en särskild grupp med sin speciella premieutjämningsfond. Om denna grupp
skulle innesluta samtliga arbetsgivare i landet, tillhörande en viss speciell yrkesgrupp
eller undergrupp, och inga andra, är anordningen obehövlig, då premierna ju
fortfarande skola bestämmas efter försäkringstekniska grunder. Skulle däremot
avsikten vara att lämna möjlighet för vissa arbetsgivare inom en speciell yrkesgrupp
eller undergrupp att särskilt sammansluta sig med uteslutande av andra till
samma grupp hörande, bör den avstyrkas såsom olämplig, enär de enskilda arbetsgivarnas
rätt lika väl tillgodoses genom den specialtariffering, som lagens 15 §
föreskriver.

Enligt kommitténs förslag borde det även stå försäkringsavdelningen öppet att
medgiva åt sammanslutningar av större arbetsgivare att på villkor, som av avdelningen
bestämmas, gemensamt stå självrisk. Vid det förhållande, att försäkringsavdelningen
skulle bestämma de ifrågavarande villkoren, synes anordningen måhända
icke behöva medföra allvarligare konsekvenser, men det får dock icke förbises,
att en sådan bestämmelse i sig innesluter fröet till ett konkurrenssystem mellan

55

dessa sammanslutningar och försäkringsavdelningen med de flesta av de olagenheter,
som, enligt vad kommittén med skärpa framhållit, vidlåda ett dylikt system.
De större arbetsgivare, för vilka självrisken skulle vara av verklig betydelse, torde
undantagslöst vara starka nog att på egen hand stå sådan risk. Härtill kommer,
att anordningen skulle äventyra genomförandet inom försaknngsavde ningen av
vissa förenklingar i organisationen, vilkas betydelse ur kostnadssynpunkt icke iar

underskattas. . . .

I fråga om höjning av gränsen mellan större och mindre arbetsgivare pa sa satt

att till mindre arbetsgivare skulle räknas arbetsgivare, hos vilken i regel under aret
äro anställda högst sju tjänare eller andra arbetare — vilket förslag tidigare framställts
av riksförsäkringsanstalten — ansluter jag mig till kommitténs mening.

Pensionsförsäkringen. Därest det överhuvud skall anses påkallat, att riksforsäkringsanstalten
ingår på ett närmare bedömande av bespanngskommittens förslag
beträffande pensionsförsäkringen, är det enligt min uppfattning icke lämpligt att
så summariskt, som skett, behandla de invecklade principiella spörsmål, som anstalten
i sitt utlåtande tangerar, eller ens möjligt att pa ett par sidor taga stallning
till dessa i flera avseenden svårbedömda frågor. Jag bär darfor yrkat, att anstalten
icke skulle uttala sig rörande pensionsförsäkringen i annan man an olycksfallsförsäkringen
direkt skulle beröras av kommitténs förslag rörande densamma.

Ledamoten Källström, som i huvudsak instämde i den av byråchefen östrand avgivna
reservationen utom i vad densamma avsåge organisationen av sjukiorsakrra gen,

anförde därefter följande: ,

»Enligt min mening har riksförsäkringsanstalten i förevarande utlåtande icke
tillräckligt beaktat de sparsamhetssträvanden, som jämväl pa det sociala området
för närvarande böra iakttagas. Särskilt ur denna synpunkt synes mig besparingskommitténs
förslag vara att föredraga. Kostnaderna för statsverket bliva en ig
kommittéförslaget relativt obetydliga. De förvaltningskostnader som skulle avila
arbetsgivarna, komma att av dem själva kontrolleras. Pa gran arav or.™
kunna förvänta, att även dessa kostnader komma att hallas inom rimliga gränser
och under alla förhållanden bliva mindre än de nuvarande, vilket ur nationalekonomisk
synpunkt innebär en betydande förtjänst hos kommitteforslaget Da a and
sidan den statliga kontroll, som av byråchefen östrand föreslagits i den ^ kono
avgivna reservationen, torde komma att bliva ur rattssynpunkt fullt betryggande,
synes man vara berättigad att antaga att arbetsgivarnas helt naturliga. sparsamhetssträvanden
med denna organisation icke komma att menligt inverka pa den omsorgsfulla
och rättvisa prövning av arbetarnas ersättningsanspråk, som var lagstiftning
på detta sociala försäkringsområde avser att sakerstalla. ,

Vidkommande i övrigt frågan om de allmänna nationalekonomiska kostnaderna
för själva olycksfallsförsäkringen synes det mig emellertid som om kommittén
mera ingående borde hava behandlat spörsmålet, huruvida mojligheter förefinna
till eu begränsning av den sociala olycksfallsförsäkringens omfattning och uppgifter
samt vilka besparingar, som på denna vag tillaventyrs kunna vinnas, ba
har exempelvis i Norge olycksfallsförsäkringen på långt nar icke samma omfattning
som i Sverige. De skäl, som av kommittén framförts mot en inskränkning,
synas icke fullt uttömmande. Under tider av depression maste de sociala kostnaderna
inskränkas och folket hänvisas så vitt möjligt till självhjälpen

Å sidan 159 i betänkandet har kommittén framhållit bland annat följande.

''Det förefaller emellertid icke uteslutet, att lagens tillämpningsområde blivit utvidgat
i vissa fall genom tolkningen av de grundläggande begreppen arbetare arbetsgivare
och olycksfall i arbete, rörande vilka tvivelsmal alltid kunna förekomma.
I den mån så kan hava skett, har kommittén dock ej ansett detta hora foranle
ändrad avfattning, vilken lätt torde framkalla nya tvivelsmal i fråga om sjalva

56

gränsfallen, utan blott söka genom organisation av de beslutande myndigheterna
vinna trygghet för enhetliga avgöranden i enlighet med lagens innebörd.’

Jämväl dessa spörsmål synes mig kommittén bort mera ingående hava behandlat.
Enligt min mening är denna fråga av stor ekonomisk betydelse. På grund av den
utvidgning, de ovannämnda begreppen under årens lopp erhållit genom lagtolkning,
torde avsevärda summor hava utgått, vilka med en noggrannare tolkning av olycksfallsförsäkringslagens
stadganden icke synas hava bort utbetalas. Kommittén har
här icke föreslagit några åtgärder till rättelser, oaktat den erkänner, att lagens tilllämpningsområde
blivit utvidgat, utan förklarar endast, att genom den föreslagna
nya organisationen av de beslutande myndigheterna trygghet borde kunna vinnas
för enhetliga avgöranden i enlighet med lagens innebörd.

o Enligt min asikt kan det sättas ifraga, huruvida enbart genom organisatoriska
åtgärder trygghet kan vinnas för avgöranden i enlighet med lagens innebörd. Det
synes mig även böra övervägas, huruvida icke, bland annat, möjligheter för en omredigering
av olycksfallsförsäkringslagens stadganden i hithörande avseende böra
undersökas.

Riksförsäkringsanstalten har i sitt utlåtande underkänt besparingskommitténs förslag
angående den frivilliga sjukförsäkringen och hemställt, att en utredning snarast
matte igångsättas rörande införande av obligatorisk sjukförsäkring. I utlåtandet
har anstalten gjort gällande, att tiden nu vore inne för ett förverkligande av
tanken på en sådan sjukförsäkring. Vid sin beräkning av kostnaderna för försäkringen
har anstalten kommit till den uppfattningen, att minst 37 miljoner kronor
vore erforderliga för dess genomförande. Härvid skulle staten bestrida ett belopp
av något över _ 8 miljoner kronor. I ett alternativt förslag har riksförsäkringsanstalten
upptagit statsbidraget till omkring 11 miljoner kronor. Förutom detta belopp
skulle staten allt fortfarande komma att lämna bidrag till den frivilliga försäkringen.
Det synes mig emellertid som om en obligatorisk sjukförsäkring, i och
för sig synnerligen behjärtansvärd, bör få anstå och besparingskommitténs med
hänsyn till det nuvarande ekonomiska läget väl avvägda förslag är att föredraga.»

Ledamoten Sidvall, som förklarade sig till alla delar instämma med anstaltens
utlåtande, yttrade:

»Därest Eders Kungl. Maj :t icke skulle finna sig böra lägga riksförsäkringsanstaltens
förslag till grund för en blivande lösning av sjukförsäkringsfrågan hemställes,
att till prövning jämväl måtte upptagas en lösning av denna fråga enligt
grunder, som angivas i närslutna särtryck ur tidskriften Arbetarskyddet, nr 8,
19241.»

Byråchefen von Schulzenheim anförde:

»Då jag, som i huvudsaklig del ansluter mig till de av riksförsäkringsanstalten
avgivna förslag, har en i andra delar avvikande mening från den, som kommit till
uttryck i anstaltens motivering och utlåtande, får jag till utveckling av min uppfattning
och i anslutning även till vad jag vid föregående tillfällen uttalat nu anföra
följande:

Den moderna av staten understödda och reglerade socialförsäkringen har givetvis
icke blott till uppgift att ersätta på grund av sjukdom och invaliditet liden förlust.
Dess första och förnämsta uppgift bör — där fråga ej är om åldringar — vara att^
sa långt det låter sig göra, verka för den sjukes eller skadades återställande till
halsa, så att han åter kan bli nyttig för sig och för samhället. Likasom den arbetslose
i första ruin meteor beredas arbete, och först om sådant ej kan beredas, erhålla
kontant understöd, så bör beträffande den sjuke strävandena först inriktas på hans
botande.

1 Här utelämnat.

57

När det gäller utgifter för socialförsäkringen, sedd ur denna synpunkt, ock samhällets
ekonomiska förmåga att bära dem, har man därför att taga i betraktande icke
blott den förmån för försäkringen själv, som erhålles genom utnyttjande av medel
och resurser för nämnda ändamål och som bör taga sig uttryck i minskade kontanta
ersättningar, utan även vinsten för samhället i dess helhet av det ökade antal
produktiva arbetare och arbetsdagar, som beredes genom den sjukes eller skadades
förbättring.

I vårt land har hälso- och sjukvården särskilt inriktats på att göras tillgänglig
för de breda lagren av vårt folk, varå socialförsäkringen företrädesvis bär avseende.
I den mån så är fallet och i den mån hälso- och sjukvården allt vidare utvecklas
i effektivitet och tillgänglighet även för de mindre bemedlade, bli visserligen de nu
berörda betydelsefulla vårdnadsuppgifterna för socialförsäkringen själv mer begränsade.
Men å andra sidan bli också i mån av samhällets allt större direkta uppoffringar
i hälso- och sjukvårdsavseende för dem, som socialförsäkringen omfattar eller
skulle omfatta, socialförsäkringens egna kostnader mindre. I frågan om socialförsäkringens
ekonomi ingår därför såsom ett viktigt led frågorna om den allmänna
hälso- och sjukvårdens utveckling och planläggning, om dess utnyttjande i socialförsäkringens
tjänst i enlighet med dess behov och om omfattningen och arten av
dessa behov. Dit höra sålunda bland annat frågorna om vårdanstalter med eller
utan olika slag av specialavdelningar för akut sjuka, om sanatorievårdens utveckling,
om anordnande för övrigt genom det allmännas försorg av vårdanstalter för
olika kroniskt sjuka, om vanförevårdens vidare utveckling, om det allmännas bidrag
till läkarvården, om olika tjänsteläkares anställande m. m.

Även med en allt större utveckling av hithörande förhållanden, varigenom socialförsäkringen
befrias från direkt ingripande för anordnande av vårdplatser eller för
anskaffande av läkare och för vissa kostnader därför, kvarstår i allt fall även såsom
en uppgift för socialförsäkringen att i mån av behov följa och vägleda den försäkrade
för behörigt utnyttjande av tillgängliga resurser och hjälpmedel och för
kontroll vid ersättningars tillerkännande att så sker.

Ser man socialförsäkringen ur nu angivna synpunkter, får detta stor betydelse
icke blott för socialförsäkringens ekonomiska förutsättningar, utan även för uppbyggandet
och anordnande av varje särskild gren av socialförsäkringen; om ersättningsformerna,
om grunderna för ersättningars beräknande och tillerkännande, om
yrkesutbildningens inordnande i vissa fall i försäkringen m. m. (Jfr 1925 års
tyska förslag till ändringar i olycksfallsförsäkringen.)

Det måste också betecknas såsom'' ett avsevärt framsteg, när i 1916 års olycksfallsförsäkringslag,
i motsats mot i 1901 års äldre lag, upptogs ersättning även för
läkar- och sjukhusvård till den skadade samt för arbetsförmågans höjande nödiga
hjälpmedel. Likaledes var det särdeles betydelsefullt, när lagstiftningen om allmän
pensionsförsäkring, som i vårt land ursprungligen saknade varje bestämmelse om åtgärder
för förekommande och hävande av invaliditet, sedermera kompletterades med
sådan sjukvårdande verksamhet, som avser att förebygga och inskränka invaliditet
och invaliditetsersättning. Inom sjukförsäkringen göra sig liknande synpunkter
gällande.

Ur de angivna vårdnadssynpunkterna föreligger också ett beaktansvärt samband
mellan ''de olika socialförsäkringsgrenarna, särskilt mellan sjukförsäkringen och invaliditetsförsäkringen.
Sålunda måste, såsom även riksförsäkringsanstalten framhåller,
den sistnämnda försäkringen komma att sakna effektivitet, i den mån den
saknar medel och möjligheter att inverka på den sjukes vårdande redan från sjukdomens
början och på sjukdomens förhindrande, något som alltid framhållits och
gjort sig gällande på olycksfallsförsäkringens område. Från denna synpunkt sett
är därför den obligatoriska sjukförsäkringen ett komplement till den obligatoriska
invaliditetsförsäkringen. Har emellertid sjukförsäkringen sålunda fått att omhändertaga
bland annat sjukdomar i allmänhet — sålunda även sjukdomar till följd

58

av olycksfall, som ej drabbar arbetare i arbete bos arbetsgivare — så ligger det redan
med hänsyn till sjukförsäkringens sjukvårdande uppgift nära till hands, att.
den handhar även vården av de till följd av olycksfall i arbete skadade, så länge
sjukdomen varar och innan invaliditet inträder. Motsvarande gemenskap gör sig
i sin mån gällande i fråga om invaliditetsförsäkringen, i vad den avser dels invalider
till följd av olycksfall i arbete, dels andra invalider än åldringar, olycksfallsskadade
eller icke.

Med vad nu sagts och när det överhuvud gäller socialförsäkringens enhetlighet,
är man även inne på en annan betydelsefull sida av socialförsäkringens ekonomi,
nämligen frågan om likformigheten mellan ersättningsbelopp och ersättningsvillkor
inom de olika socialförsäkringsgrenarna. Det är också tydligt, att, i den mån en
sådan likformighet kan åstadkommas, större möjligheter öppnas att samordna de
olika socialförsäkringsgrenarna. Ett avvägande av därvid inverkande synpunkter
är därför härutinnan av stor betydelse.

Med den nu berörda frågan sammanhänger frågan om huru försäkringsavgifterna
och prestationerna för de olika försäkringsformerna riktigast och lämpligast hora
fördelas mellan intressenterna, de försäkrade, arbetsgivarna och samhället, kommunerna
och staten. Vad som härvid befinnes riktigast med avseende å en viss försäkringsgren
måste beaktas och tillerkännas sin inverkan med avseende å en annan.

Även kommer i betraktande sättet för försäkringsavgifternas uppbärande.

I skrivelse den 18 maj 1920 anhöll riksdagen om skyndsammast möjliga utredning,
huruvida och i vad mån en enhetlig organisation av den svenska socialförsäkringens
olika grenar kan och bör genomföras i syfte att åstadkomma förenkling av förvaltningen
och nedbringa kostnaderna för denna ävensom största möjliga effektivitet åt
försäkringen.

Att döma av vad då förekom samt av vederbörande departementschefs yttrande
den 11 oktober samma år, då den numera upplösta kommittén för socialförsäkringens
organisation tillsattes, tänkte man sig en mer ingående undersökning i flere
av ovan berörda hänseenden än som nu föreligger. Man räknade också med en snar
lösning av sjukförsäkringsfrågan, i vilket avseende riksdagen framhöll, att den icke
ville hava uttalat, att frågan om obligatorisk sjukförsäkring borde uppskjutas till
dess den ifrågasatta utredningen rörande en enhetlig organisation av socialförsäkringen
i dess helhet blivit slutförd. Fastmer borde enligt riksdagens mening sjukförsäkringsfrågan
med det snaraste bringas till lösning. Departementschefen framhöll,
att såväl det föreliggande förslaget till sjukförsäkring som samtliga gällande
bestämmelser på socialförsäkringens område, borde ur angivna synpunkter göras till
föremål för överarbetning.

Den 7 december 1923 förordnade sedermera Kungl. Maj :t, att ’med hänsyn till
vissa inom statens besparingskommitté pågående arbeten, avseende bland annat frågan
om socialförsäkringens ekonomiska förutsättningar organisationskommitténs
arbete skulle vila.

Nu ifrågavarande kommitté har haft en annan uppgift än organisationskommittén,
nämligen att — sedan ''statens uppgifter sträckts ut till områden, där lämpligheten
av statlig verksamhet ter sig i hög grad tvivelaktig i belysning av det ekonomiska
läge, varmed vi nu kunna räkna’ — söka åstadkomma ’en reduktion av
själva uppgiften för statsförvaltningen samt ''med utgångspunkt från nu rådande
statsfinansiella läge taga upp till prövning frågan om lämpligheten att i vissa delar
begränsa statens nuvarande verksamhet’.

Att en kommitté med denna uppgift skulle ur den allsidiga synpunkt, som i 1920
års riksdagsskrivelse ifrågasattes, upptaga där berörda spörsmål, skulle stå i strid
med förutsättningarna för kommitténs berörda uppdrag.

Från dylika utgångspunkter lär det t. ex. icke låta sig göra att på allvar upptaga
frågan om sjukförsäkringens problem i dess nuvarande läge i vårt land. Detta
har också av kommittén avvisats. Med framhållande visserligen å ena sidan, att

59

sjukförsäkringen organisatoriskt intager en central ställning inom systemet, samt
att det är svårt att utan densamma ordna vare sig pensionsförsäkringen eller olycksfallsförsäkringen
lämpligt ocli ekonomiskt uttalar kommittén å andra sidan, att
kostnaderna för anordnande av en obligatorisk sjukförsäkring i någon form efter
kommitténs förmenande göra det uteslutet att ''för närvarande tänka på’ en dylik.
Av denna anledning vore man nu enligt kommittén endast hänvisad till vad kommittén
benämner en utveckling av den frivilliga sjukförsäkringen.

Medan kommittén föreslår, att statens utgifter för den nuvarande sjukförsäkringen,
för närvarande uppgående till omkring 2,600,000 kronor, under vissa av kommittén
uppställda, för det nuvarande sjukkasseväsendet synnerligen genomgripande
och restriktiva villkor höjas med omkring 1,000,000 kronor årligen, skulle emellertid
sådan ändring ske i grunderna för den nuvarande pensionsförsäkringen att
statens årliga bidrag till pensioneringen skulle minskas med omkring 8,000,000 kronor
och de enskildas obligatoriska pensionsavgifter höjas med omkring 32,000,000
kronor.

Såsom riksförsäkringsanstalten framhållit sammanhänger frågan om dylika åtgöranden
påtagligt nära med de krav och önskemål, som göra sig gällande beträffande
kostnaden för och effektiviteten av socialförsäkringen i dess helhet, enkannerligen
sjukförsäkringen och dess anordnande och utvecklande i mer eller mindre
blygsam form till obligatorisk. Vill man i den grad, som skulle ske genom godtagande
av kommitténs förslag i denna del, på ett för framtiden bestående sätt förändra
både den enskildes-och statens prestationer för en viss försäkringsgren, pensionsförsäkringen,
lär nämligen detta icke kunna undgå att få avgörande inverkan
på motsvarande prestationer för en annan socialförsäkringsgren, den eventuella
obligatoriska sjukförsäkringen.

Beträffande sambandet mellan sjukförsäkringen och olycksfallsförsäkringen har
detta starkt framhållits såväl under förarbetena till den nu gällande olycksfallsförsäkringslagen
som även i själva lagen, vars 37 § fastslår, att bestämmelserna om den
nuvarande karenstiden skola gälla ''intill dess särskild lag om sjukförsäkring må
varda genomförd’. Kommittén föreslår nu, att under den enligt kommittén till 14
dagar inskränkta karenstiden det skulle vara tillåtet för arbetsgivare att teckna försäkring
bland annat i statsunderstödd sjukkassa. För tiden från och med 15 :e till
och med 63 :e dagen efter olycksfallet skulle sjukkassa, som därtill anses lämplig,
vara skyldig åtaga sig att på egen risk meddela försäkring för sjukdomsersättningar
enligt lagen.

Samtidigt med framställande av dessa förslag, vilkas realiserande i verkligheten
måste anses beroende av genomförandet av kommitténs förslag i fråga om sjukkasseväsendet,
upptager emellertid kommittén icke alls till behandling den viktiga frågan
om den nu i så stor utsträckning förekommande form av dubbelförsäkring, som
är en följd av att vederbörande enligt olycksfallsförsäkringslagen ersättningsberättigade
industriarbetare merendels även tillhör viss sjukkassa och i sådan egenskap vid
inträffande olycksfall i arbete erhåller ersättning med statsbidrag även från kassan.
Härom uttalar kommittén endast, att, huruvida sjukkassorna vid sidan av ersättningen
enligt olycksfallsförsäkringslagen vilja åt medlem, som drabbats av sjukdom
på grund av olycksfall, utbetala särskild sjukhjälp från kassan, får bero på deras
eget avgörande. Kommitténs ståndpunkt i denna del framträder såsom desto
egendomligare, som kommittén föreslår, dels höjning av sjukersättningen för de 35
första dagarna efter olycksfallet, dels höjning utan begränsning i fråga om de till
följd av olycksfall i arbete skadade av statsbidraget till sjukkassorna, något som
ju ytterligare skärper de missförhållanden, som sammanhänga med den ifrågavarande
dubbelförsäkringen, vilken i viss mån förorsakats av de vid olycksfallsförsäkringslagens
tillkomst i många fall särdeles lågt utmätta ersättningarna under karenstiden.

Beträffande de synpunkter, som i avseende å denna gjort sig gällande och de re -

60

dan tidigare framhållna skälen emot en sådan dubbelförsäkring, får jag för övrigt
hänvisa till mitt i 1924 års riksdags andra lagutskotts utlåtande nr 25 (sid. 18 och
följande) återgivna yttrande till riksförsäkringsanstaltens protokoll i anledning av
väckt motion om införande av obligatorisk försäkring även för den nuvarande karenstiden.
Därvid framhölls bland annat, att statsverkets årliga utgift i form av
bidrag per sjukdag till sjukkassor för av dem utöver ersättningen enligt olycksfallsförsäkringslagen
från vederbörande försäkringsinrättning utgiven sjukhjälp till
sina medlemmar i anledning av dem övergångna olycksfall i arbete, ej kunde beräknas
lägre än till HO,000 kronor årligen. Statens faktiska sammanlagda bidrag
till sjukkassor i anledning av olycksfall i arbete, som drabbat deras medlemmar,
vore antagligen ej obetydligt högre. Hela sistnämnda utgift borde väl kunna besparas
statsverket för att i andra fall, där behov verkligen föreligger, komma socialförsäkringen
till godo.

Är det emellertid ägnat att väcka uppmärksamhet, att besparingskommittén redan
i denna sin egenskap ej funnit anledning att i omförmälda avseende föreslå
någon besparing för statsverket, blir detta än mer fallet, om man tager i betraktande
de principer, som kommittén lagt till grund för en del av sina förslag i övrigt.
Anser man nämligen, att landets arbetsgivare böra bära hela kostnaden för den
sociala olycksfallsförsäkringen, och fullföljer man såsom kommittén denna princip
därhän, att även samtliga förvaltningskostnader för den arbetsgivarna sålunda ålagda
försäkringsplikten skola övertagas av arbetsgivarna, synes det ligga än närmare
till hands att, dessförinnan eller samtidigt, staten eller Qn annan av staten understödd
försäkringsgren ej behöver vidkännas någon kostnad, som är en omedelbar
följd av det inträffade olycksfallet i arbete, varom sålunda är fråga, och att alltså
åtminstone den del av denna kostnad, som för närvarande har formen av förenämnda
statsbidrag till sjukkassor, överflyttas på arbetsgivarna i den mån bidraget är
för den skadade erforderligt.

Är emellertid sjukförsäkringen av stor betydelse för olycksfallsförsäkringens innehåll,
så gäller detta i hög grad även i fråga om olycksfallsförsäkringens organisation.

Såsom jag framhållit i mitt förenämnda yttrande rörande frågan om obligatorisk
olycksfallsförsäkring även under den nuvarande karenstiden och såsom även uttryckligen
uttalades i andra lagutskottets berörda utlåtande 1924 nr 25 samt riksdagens
skrivelse i anledning därav, måste denna fråga ''nära sammanhänga med
spörsmålet om införande av obligatorisk sjukförsäkring och synes ej lämpligen kunna
lösas utan att samtidigt större möjlighet beredes till decentralisation vid handhavandet
av de därav föranledda förvaltningsuppgifter med därav följande möjligheter
till snabbt ingripande och effektiv kontroll’.

Att kommitténs förslag i fråga om sjukkasseväsendets ordnande, även om det skulle
kunna genomföras i åsyftad utsträckning, icke öppnar några säkra möjligheter
för en genomgående dylik decentralisation, utan i praktiken blott blir ett osäkert
steg i decentraliserande riktning med därav följande osäkerhet och svårigheter i
administrativt avseende, synes erkännas även av kommittén själv. Även om kommitténs
förslag i fråga om sjukkasseväsendet godtoges, kan det nämligen ej antagas,
att sjukkassor skulle finnas att tillgå inom för olycksfallsförsäkringen tillnärmelsevis
erforderligt antal områden. De olycksfallsförsäkrade komma fortfarande i
alltför stor utsträckning ej att vara medlemmar i sjukkassa. Och sjukkassa skulle
fortfarande i regel ej meddela läkarvård. Kommittén anser sig ej heller kunna
för olycksfallsförsäkringens del taga konsekvensen av en verklig decentralisation,
som ju från dess egna övriga utgångspunkter sett vore, att karenstiden helt borttoges
och obligatorisk försäkring bleve gällande även för denna tid. I stället nöjer
sig kommittén även härvid med en halvmesyr, då den endast föreslår den nuvarande
karenstidens förkortning till 14 dagar. Härigenom markerar kommittén ytterligare,
att kommittén icke har något att erinra mot den förut omnämnda dubbelförsäk -

61

ringen, vilken enligt kommittén skulle komma att grundas på försäkringsplikt med
rätt till förhöjda ersättningar redan från och med sist sagda dag.

Eu för olycksfallsförsäkringen tillfredsställande anordning i dessa och andra avseenden
skulle, såsom riksförsäkringsanstalten angiver, kunna erhållas, om obligatorisk
sjukförsäkring bleve genomförd med åtminstone samma omfattning som
olycksfallsförsäkringen, d. v. s. bland annat för lönearbetare.

Härigenom skulle vinnas, att sjukförsäkringen skulle kunna väsentligen övertaga
olycksfallsförsäkringens förpliktelser för hela eller större delen av sjukdomstiden i
anledning av inträffat olycksfall i arbete. Därvid kunna olika metoder komma till
användning. Enklast skulle härutinnan bliva, om efter mönster av vad som äger
rum i Norge under 10 dagar och i Tyskland under 13 veckor efter olycksfallet, arbetsgivarna
efter någon lämpligt avpassad grund lämnade det bidrag till sjukförsäkringen,
som motsvarar olycksfallsrisken i vad angår den ifrågakommande sjukdomstiden.
(I Norge föreligger förslag om utsträckning av de nämnda 10 dagarna
till 13 veckor och i Tyskland om förkortning av de 13 veckorna till 8.) I så fall och
under förutsättning av likformiga ersättningsvillkor för bägge försäkringsgrenarna
skulle olycksfallsförsäkringens egen skadereglering i anledning av inträffat olycksfall
i arbete kunna begränsas till väsentligen endast de olycksfall, som medfört särskilt
lång sjukdomstid eller invaliditet, d. v. s. till att regelmässigt omfatta intill
mindre än 1/5 av samtliga olycksfall i arbete.

För uppbärande av försäkringsavgifter för den för olycksfallsförsäkringen i så
fall kvarstående olycksfallsrisken skulle till betydande lättnad för olycksfallsförsäkringens
egen administration kunna begagnas sjukkassorna och deras material angående
arbetsgivares arbetare, deras avlönings- och anställningsförhållanden m. m.

Olycksfallsförsäkringens centrala administration skulle under nämnda förutsättningar
eller överhuvud om obligatorisk sjukförsäkring genomfördes kunna betydligt
inskränkas. Och frågan om dess anordnande måste då bedömas från därvid
föreliggande väsentligen andra utgångspunkter än som för närvarande föreligga.

Med den avgörande betydelse för olycksfallsförsäkringens organisation, som, frånsett
annat, frågan om införande i någon form av obligatorisk sjukförsäkring har,
skulle det även av denna anledning vara av största betydelse, om, innan frågan om
olycksfallsförsäkringens organisation mer ingående behandlas, någon plan förelåge
för ordnande på billigaste sätt och från andra utgångspunkter och kostnadsberäkningar
än i 1919 års lagförslag av frågan om obligatorisk sjukförsäkring.

Då såsom ovan framhållits, detta är ett önskemål med hänsyn till hela socialförsäkringen,
synes därför i socialförsäkringsfrågans nuvarande läge även mig allt
fortfarande synnerligen väl motiverat, att en undersökning härutinnan så snart ske
kan kommer till stånd.

Därvid synas särskilt böra beaktas förhållandena i Norge samt de där aktuella
frågorna om dels sambandet mellan sjukförsäkringen och olycksfallsförsäkringen,
dels den gällande obligatoriska sjukförsäkringens utsträckning till att under vissa
villkor och förutsättningar omfatta även andra än lönearbetare.

Vidkommande sjukförsäkringens organisation bör givetvis övervägas erforderlig
anslutning även till den allmänna pensionsförsäkringen, särskilt i vad gäller frågan
om försäkringsavgifternas uppbärande (jfr de föreliggande finska och franska förslagen).

överhuvud skulle det efter mitt förmenande vara önskvärt, om såväl olycksfallssom
pensionsförsäkringen kunde i anslutning till en blivande sjukförsäkring mer
decentraliseras och därvid även inrymmas viss sådan motsvarande slags medverkan
av försäkringens bärare och av intressenterna själva, som för sjukförsäkringens vidkommande
visat sig gagnelig. I den mån staten och arbetsgivarna härvid äro intresserade,
bör åt dem tillerkännas därav betingat inflytande. Sålunda skulle man
enhetligt och systematiskt kunna komma fram till vissa sådana slags lokala organ
för socialförsäkring, varom antydan gavs i departementschefens förenämnda yttran -

62

de vid organisationskommitténs tillsättande. Dessa organ böra nära samverka med
de lokala organen för den allmänna hälso- och sjukvården och även fattigvården.
Härvid skulle även en för socialförsäkringens ekonomi och försäkringsavgifternas
erhållande så viktig förutsättning kunna uppfyllas, som att kännedom erhålles om
den däri ingående befolkningen med hänsyn jämväl till bostad, flyttnings- och arbetsgivarförhållanden
m. m., något som för övrigt nära sammanhänger med frågan
om åstadkommande i allmänhet av ett tillfredsställande befolkningsregister.

Hörande för övrigt frågan om olycksfallsförsäkringens organisation står jag väsentligen
på samma ståndpunkt, som kommit till uttryck i av riksförsäkringsanstalten
vid olika tillfällen avgivna utlåtanden till riksdagens andra lagutskott — senast
den 28 mars 1924 — i anledning av väckta motioner, och som även nu av riksförsäkringsanstalten
hävdats.

Med hänsyn till den stora vikten av enhetlighet vid olycksfallsförsäkringens tilllämpning
och särskilt till det av mig härovan berörda och av kommittén framhållna
önskemålet att i högre grad, än som kan ske med nuvarande organisationssystem,
kunna, till förmån såväl för de skadade som för försäkringens ekonomi, inrikta densamma
på åtgärder för att göra de skadade arbetsföra samt anpassa ersättningarna
efter de inviduella förhållanden, som härvid och i övrigt göra sig gällande, måste en
sådan enhetlighet i organisationen, som kommittén föreslår, anses såsom en beaktansvärd
fördel i förhållande till nu rådande system för olycksfallsförsäkringens
organisation. I angivna avseenden får jag hänvisa till mitt yttrande vid femte nordiska
arbetarförsäkringsmötet 1922. (Se de tryckta förhandlingarna sid. 39—57.)
Genom sådan enhetlighet vinnas också, förutom ökade förutsättningar för anslutning
till annan socialförsäkring än som för närvarande finnas, besparingar även i
förvaltningskostnader.

_ För att de besparingshänsyn, som sålunda böra få göra sig gällande, skola komma
till sin rätt, kan det anses motiverat, att försäkringens bärare, arbetsgivarna, erhålla
visst inflytande, när det gäller realiserandet av dessa önskemål. Men då det härutinnan
är fråga om än starkare intressen för de försäkrade, måste det även ur nu
angivna synpunkt anses riktigt och rättvist, att staten »blir den bestämmande.

I betraktande av olycksfallsförsäkringens uppgifter och samhällets intresse av densamma
och dess tillfredsställande organisation, synes mig även väl motiverat, att
staten i viss, låt vara i förhållande till vad som för närvarande äger rum förminskad,
utsträckning lämnar bidrag till försäkringens förvaltningskostnader, särskilt
i vad avser det stora antalet mindre arbetsgivare.

I jämförelse med nämnda intresse för staten och förmågan att effektivt göra det
gällande, synes den besparing i statens budget vara skäligen obetydlig, som skulle
vinnas genom en organisation, vilken skulle inrymma ett av dylika besparingshänsyn
motiverat för starkt inflytande för arbetsgivarna, särskilt de större. I den mån
detta inflytande påkallar särskilda i detalj gående kontrollanordningar i avseende å
skaderegleringen m. m. samt mera omfattande besvärsanordningar, blir systemet,
jämfört med systemet med en statsanstalt, i motsvarande mån fördyrat, likasom det
också blir vida mer omständligt än i en sådan. De verkliga eller förmenta fördelarna
av större elasticitet och effektivitet i organisationen, än som enligt kommitténs
uppfattning kan erhållas i en statsanstalt, skulle alltså med införande av ett mer
eller mindre tyngande sådant kontrollsystem komma att bortfalla.

Givetvis kan tänkas, att genom sådana förändringar i kommitténs förslag, att staten
erhåller större inflytande på förvaltningen — t. ex. genom att representationen
förändras till dess förmån efter mönster av va<#som gäller i Schweiz — det statliga
intresset skulle kunna i allmänhet mer tillfredsställande tillgodoses och även
vissa förenklingar vinnas. Men i så fall och i den mån som sålunda förutsättningen
för den eftersträvade besparingen i statens budget — nämligen arbetsgivarnas av
kommittén förordade inflytande på förvaltningen — ej längre skulle vara för handen,
synas också skälen för avvikelse från ett fullt genomfört system med stats -

63

anstalt bli mindre. Ehuru den schweiziska olyeksfallsförsäkringsanstalten ej är
en statsanstalt i egentlig mening, bestrides förvaltningskostnaden till hälften av

schweiziska staten. . ...

Vid avvägandet av det större eller mindre inflytande på förvaltningen, som bor
inrymmas åt å ena sidan staten och å andra sidan arbetsgivarna och arbetarna, kunna
naturligtvis tänkas olika metoder. Så skulle ju t. ex. i- en anstalt, som eljest ej
har helt statlig karaktär, skaderegleringen kunna omedelbart handhavas av statstjänstemän
i vanlig ordning. Härvid lära emellertid ej obetydliga olägenheter
möta, som skulle vidlåda även ett sålunda ''blandat system. Såsom riksförsäkringsanstalten
framhållit, låter det sig ju även utan svårighet göra att i en anstalt
med statstjänstemän såsom funktionerande bereda arbetsgivare och arbetare beho rigt

inflytande. . .

Det måste väl beaktas, att bär ej är fråga om något behov för administrationen
att anpassas efter sådana växlingar i ekonomiskt och andra avseenden, som kan
gorå sig gällande beträffande statens affärsdrivande verk och för dem motivera andra
förvaltningsanordningar än de hittills för staten hävdvunna. För olycksfallsförsäkringens
administration är i stället, särskilt om den koncentreras enhetligt, uppgiften
oberoende härav och begränsad till ett ensamt av lagstiftningen regelbundet
fixerat förvaltningsområde.

I allt fall kommer i betraktande, att i samma mån som en sådan verklig decentralisation
skulle komma att ske vid olycksfallsförsäkringens handlande, som, på
sätt ovan framhållits, måste anses särdeles önskvärd, de för den centrala förvaltningen
till omfattningen vida mer begränsade kvarstående uppgifterna bil av större betydelse
och i än mindre grad berättiga till något minskat inflytande för samliallet
och för staten. _

Med särskilt avseende å möjligheten redan under nu rådande förhållanden till
större ef festivitet åt försäkringen samt till omedelbart realiserbara besparingar far
jag anföra följande:

1 :o).

De reformsträvanden i större stil, som, sedan 1916 års olycksfallsförsäkringslag
börjat tillämpas, oupphörligt tagit sig uttryck i fråga om organisationen av denna
försäkring, hava i sin mån hållit tillbaka önskemål om även nog så vixtiga partiella
förbättringar i organisationssystemet.

Så har det oupphörligt påvisats, att en förutsättning för det nuvarande organisationssystemet
varit, att försäkringsrådet skulle »med uppmärksamhet följa försäkringens
tillämpning och utveckling» och att för detta ändamål försäkringsrådet skulle
— förutom och vid sidan om prövningen av anförda besvär över försäkringsinrättningarnas
beslut — verkställa viss regelmässig granskning av deras beslut och
åtgöranden. Ehuru sedan flera år tillbaka någon sådan granskning praktiskt taget
icke av försäkringsrådet utövas och ehuru allmänt och även av försäkringsrådet
självt erkänts att detta är en betydande brist i det nuvarande systemet, har likväl
ingenting åtgjorts för dess botande. 1 stället sta uttalandena och stadgandena härom
mest såsom formler, ägnade att felaktigt ingiva den oinvigde den uppfattningen, att
de verkligen skulle ha någon saklig innebörd.

Huru långt man kommit ifrån vad som sålunda en gång avsetts med försäkringsrådets
inrättande, framgår även av, att det numer icke ens ansetts vara erforderligt
att bereda tillräcklig möjlighet för en viss försäkringsinrättning att följa försäkringsrådets
utslag och åtgöranden, i vad angår annan försäkringsinrättning än den,
där vederbörande arbetare är försäkrad. Såsom framgar av mitt yttrande till rmsförsäkringsanstaltens
protokoll den 13 mars 1925, vartill jag härutinnan får hänvisa,
hava nämligen försäkringsrådets utslag varit och äro fortfarande i mango betydelsefulla
fall så kortfattat rubricerade och avfattade, att därav för de andra för -

64

sälcringsinrättningar än den, varom i det särskilda fallet är fråga, ej framgår, i vilket
hänseende de äro av betydelse vid olycksfallsförsäkringslagens tillämpning av
försälcringsinrättningarna i likartade fall. Man lämnar sålunda till och med obeaktat
även det till äventyrs förefintliga frivilliga intresset från försäkringsinrättningarna
att ställa sig under försäkringsrådets ledning genom att förskaffa sig kännedom
om och söka tillämpa dess principer och har såsom enda garanti för skadeersättningarnas
behöriga tillerkännande av arbetsgivarnas egna organ, bolagen, helt
fallit tillbaka på rätten för vederbörande part att anföra besvär över deras beslut.

Försäkringsrådet, som ju saknat och saknar särskild av Kungi. Maj :t utfärdad instruktion,
avgiver icke heller och har icke skyldighet i någon form att avgiva någon
regelbunden redogörelse för arten av sin verksamhet, vare sig i form av årsberättelse
eller annorledes.

Den vikt, som när det gäller enskilda organ för försäkringens bandhavande, måste
fästas vid en granskande verksamhet av ovan berörd art, kommer till starkt uttryck
i nu ifrågavarande kommittéförslag, enligt vilket förutom besvärsmyndigheten
även inrättats en fast institution för granskning av den föreslagna försäkringsavdelningens
beslut, den s. k. besvärsavdelningen.

Härvid är att märka, att, om såsom av kommittén starkt framhållits, en dylik av
statstjänstemän utövad granskning är erforderlig med det av kommittén föreslagna
systemet för olycksfallsförsäkringens organisation med en monopolanstalt, där visserligen
arbetsgivareintresset är dominerande, men där dven såväl staten som arbetarna
dock äro på visst sätt representerade, detta måste anses i desto högre grad
vara fallet med avseende å de nuvarande enskilda bolagen, där motsvarande representation
för staten och arbetarna saknas. Härtill kommer, att den av kommittén
föreslagna monopolanstalten givetvis måste på grund av sin hela försäkringsområdet
omfattande verksamhet komma att äga bättre förutsättningar för fyllande av sin
uppgift, i vad angår skaderegleringen, än de nuvarande enskilda bolagen, av vilka
flera hava blott ett så ringa antal ärenden att handlägga, att ensamt av denna anledning
dylika förutsättningar icke kunna vara för handen.

Skulle det nu föreliggande förslaget icke bliva godtaget och skulle icke heller någon
sådan ändring komma att ske i olycksfallsförsäkringens nuvarande organisation,
att olycksfallsförsäkringen omedelbart handhaves på ett sådant sätt, att någon regelbunden
granskning av försäkringsinrättningarnas beslut enligt olycksfallsförsäkringslagen
icke vidare skulle behöva anordnas, uppstår alltså frågan, om det led i
den nuvarande organisationen, som skulle bestå i den ifrågavarande avsedda, men
faktiskt icke utövade granskningen, skall få på ett så enkelt sätt bortfalla, att det
blott helt råkar i glömska.

Vill man emellertid gå en motsatt väg och inom det nuvarande systemet och den
nuvarande kostnadsramen söka inrymma mer eller mindre av ifrågavarande kommittéförslag,
i vad avser den omnämnda granskningen, stå olika utvägar öppna.

Det skulle i så fall vara av vikt att för granskningen ej behöva avse mera arbetskrafter
och kostnader än som genom dess tillskapande eller eljest skulle kunna besparas
å besvärsinstitutionen.

Ensamt genom förhandenvaron av en fortlöpande granskning av försäkringsinrättningarnas
viktigare beslut skulle antalet besvärsärenden hos överinstansen komma
att minskas. I samma mån nämligen som granskningen föranledde till åtgärd i den
riktning, som besvären avsett eller skulle komma att avse, skulle besvär ej komma
att anföras, eller om de anfördes, kunna återkallas.

Med det stora antal löpande ärenden, som för närvarande handläggas av försäkringsinrättningarna,
är det klart, att i en del fall handläggningen måste bli i viss
mån summarisk och ofta läggas så, att, om viss utredning ej förebringas av intressenterna
själva, beslut måste fattas, som ej äro grundade på all tänkbar utredning
genom inrättningens egen försorg. Härav följer, att, när genom erhållen del av
det fattade beslutet vederbörande väckes till att förebringa den ytterligare utred -

65

ningen, försäkringsinrättningen bör ändra sitt förut under andra förutsättningar
fattade beslut i enlighet med vad som efter dess fattande må ha blivit utrett. Detta
sker också för närvarande i jämförelsevis stor utsträckning, och det vare sig ändringsyrkandet
framställes direkt hos försäkringsinrättningen eller gives formen av
besvär hos försäkringsrådet, vilka i så fall av rådet alltid för yttrande remitteras
till försäkringsinrättningen. I huru stor utsträckning i senare fallet ändring av
försäkringsinrättningarna själva göres i förut av dem fattade beslut, framgår av
bil. 21 tab. Q i kommitténs betänkande. Därav och av härutinnan i övrigt verkställd
utredning framgår, att antalet fall, där efter anförda besvär hos försäkringsrådet
försäkringsinrättningarna ändra sina förut fattade beslut och besvären, sedan
de därefter prövats av försäkringsrådet, ej lett till annat resultat, är betydande.

Då försäkringsrådet för närvarande för avgörande av i vad mån den av försäkringsinrättningen
vidtagna ändringsåtgärden är tillfredsställande, prövar även dylika
fall och härutinnan meddelar skriftligt beslut, upptages för närvarande en ej
obetydlig del av försäkringsrådets verksamhet med handläggningen av dylika ärenden
—- något som ju redan nu i allmänhet ej torde vara ur besvärssynpunht erforderligt
och som skulle kunna undvikas, därest försäkringsinrättningen finge att i
samband med remissens besvarande till rådet även lämna upplysning om, huruvida
den skadade, efter det försäkringsinrättningens ändringsåtgärd vidtagits, vidhölle
sina besvär.

Ett ytterligare steg för förenkling i nuvarande besvärsanordning vore, om, såsom
riksförsäkringsanstalten redan tidigare ifrågasatt, efter mönster av vad som i vissa
motsvarande fall gäller i utlandet, besvär hos överinstansen, försäkringsrådet, ej
finge anföras, med mindre klaganden, med förebringande av den ytterligare utredningen,
förut hos försäkringsinrättningen gjort framställning om samma ändring i
dess föregående beslut, som i besvären yrkas, och dylik framställning ej av försäkringsinrättningen
bifallits.

I den nuvarande lagen stadgas visserligen, att försäkringsrådet äger, ändå att
klagan icke förts eller framställning gjorts, till prövning upptaga visst ärende. En
inskränkning av rätten att anföra besvär i enlighet med vad nyss nämnts skulle
kunna anses stå i mindre god överensstämmelse med detta stadgande, så länge detsamma
ej gives den därmed väsentligen åsyftade innebörden, att en löpande granskning
av försäkringsinrättningarnas beslut skall ske. Men sker en dylik granskning
och åvägabringas en tillfredsställande anordning för bringande under överinstansens
prövning av fall, där vederbörande försäkringsinrättning ej därförutan ställer sig
granskarens anmärkning till efterrättelse, bortfaller behovet av en vidsträcktare besvärsrätt
än den nyss angivna. För arbetsgivaren eller för annan intressent i rättsförhållandet
än arbetaren och arbetsgivaren saknar en vidsträcktare besvärsrätt praktisk
betydelse.

Jämför man den rätt att anföra besvär och den garanti för deras behöriga prövning,
som sålunda skulle lämnas på olycksfallsförsäkringens område, med den, som
anordnats beträffande pensionsförsäkringen, måste i allt fall vederbörandes rätt enligt
olycksfallsförsäkringslagen anses väl tillgodosedd.

Likasom jag sålunda håller före, att en inskränkning i besvärsrätten i enlighet
med vad nu av mig angivits lämpligen bör i förenklings- och besparingssyfte genomföras,
därest kommitténs förslag skulle godtagas, så torde, därest nu gällande .system
för olycksfallsförsäkringens organisation skulle komma att tillsvidare bibehållas,
sådan ombildning böra ske av nuvarande försäkringsrådet, att en person med
samma tjänsteställning och avlöning som byråchefen i den av kommittén föreslagna
besvärsavdelningen bör av Kungl. Maj :t för viss tid t. ex. två år i sänder förordnas
att med nödiga biträden verkställa sådan löpande granskning av försäkringsinrättningarnas
beslut under året, som ovan angivits och varom närmare instruktioner
böra meddelas. Med den minskning av antalet besvärsärenden, som i så fall och om
besvärsinstitutionen anordnas på ovan föreslagna sätt skulle falla under försåt;-

5—252409. Bilaga till Kungl. Proposition.

66

ringsrådets prövning, bör med en sådan anordning de återstående ärendena i den då
erforderliga överinstansen kunna handläggas av en så mycket reducerad personal, att
någon kostnadsökning utöver den, som det nuvarande försäkringsrådet betingar,
knappast erfordras för åvägabringande av den åsyftade granskningen.

Huruvida och i vad mån den sålunda tillämnade granskningen av försäkringsinrättningarnas
beslut bör omfatta även statsanstalten, riksförsäkringsanstalten, må
vara en öppen fråga. I andra länder har en dylik granskning ej ansetts erforderlig,
utan har fastmer framhållits såsom en fördel av systemet med statsanstalt, att någon
särskild granskande statsinstitution vid sidan av försäkringsinrättningen ej erfordrades.
Vid olycksfallsförsäkringslagens tillkomst anförde föredragande departementschefen
bland annat:

’Vad åter angår försäkringsrådets verksamhet, synes det, såsom jämväl av kommittén
framhållits, vara tydligt, att denna verksamhet är av vida större betydelse i
fråga om bolagen än i fråga om riksförsäkringsanstalten. I första rummet skulle
nämligen rådet vara högsta instans i fråga om avgörandet av tvister rörande ersättningar,
försäkringsavgifter m. m., vilka tvister eljest måste dragas inför allmän
domstol. Efter all erfarenhet att döma komma dylika tvister att i vida större
omfattning röra beslut av bolagen, än av riksförsäkringsanstalten. Även rådets
verksamhet i övrigt för försäkringens övervakande har sin största betydelse för bolagen.
Hade riksförsäkringsanstalten ensam haft hela försäkringen om hand, torde
rådets uppgifter utan tvivel kunnat högst betydligt inskränkas. Jag finner därför
riktigt, att största delen av omkostnaderna för rådets verksamhet lägges på arbetsgivarebolagen.
’

I varje fall måste det principiellt sett anses riktigt, att den nu ifrågavarande
granskningen i första rummet kommer att avse de enskilda försäkringsinrättningarna.

2 :o).

En vitt utsträckt socialförsäkring måste på grund av den metod, som enligt dess
princip skall komma till användning, understundom medföra betydande förvaltningskostnader.
I den mån dessa kostnader för vissa kategorier av försäkrade närma sig
dem, som de ersättningar representera, vilka skola utbetalas till de försäkrade, måste
den frågan framställa sig, om samhället verkligen har råd till en sådan socialförsäkring.

En illustration till vad som härvid kan inträffa utgör inom olycksfallsförsäkringen
försäkringspliktens utsträckning och olycksfallsförsäkringslagens oinskränkta
tillämpning utan hänsyn till därav uppkommande praktiska svårigheter å t. ex. kategorien
kvinnliga tjänare och tillfälliga medhjälpare i enskilda hushåll.

Av en inom riksförsäkringsanstalten verkställd preliminär utredning, vars resultat
ännu föreligger endast i vad angår dylika tjänare i rikets städer, framgår, att
år 1922 hos mindre arbetsgivare (arbetsgivare med intill 5 arbetare) med i anstalten
försäkrade arbetare funnos 60,976 och år 1923 61,998 dylika tjänare med årsanställning.
Därtill komma, ävenledes hos mindre arbetsgivare, dylika tjänare med
anställning under kortare eller längre del av året till ett antal, som per anställningsdag
räknat motsvarar omkring 2,000 helårsanställda. Nämnda sammanlagda
antal sådana tjänare var fördelat under år 1922 å 55,507 mindre arbetsgivare och
under år 1923 å 56,902 sådana arbetsgivare.

Antalet till riksförsäkringsanstalten anmälda olycksfall i arbete bland hela den
nu nämnda gruppen av arbetare hos mindre arbetsgivare i städerna utgjorde under
år 1922 132 och under år 1923 166, i anledning varav ersättningar utgåvos till
kapitalvärden under vartdera året av respektive 86,683 och 90,715 kronor. Härför debiterades
och uppbars i försäkringsavgifter, tilläggsavgift med 5 % å nettopremien
inräknad, för vartdera året (medelavlöningen ansågs vara, 1,200 kronor) 1 krona 68
öre per dylik för helt år anställd tjänare, representerande sammanlagt, tilläggsav -

67

gifter inräknade, för år 1922 omkring 106,000 kronor och för år 1923 omkring

108.000 kronor. Härvid har hänsyn icke tagits till det ringa antalet fall, där karensförsäkring
tagits eller särskilda försäkringsvillkor eljest gälla.

Då hela antalet mindre arbetsgivare i städerna med i riksförsäkringsanstalten
försäkrade arbetare år 1923 uppgick till omkring 86,000, kan man utgå ifrån, att
det stora flertalet dylika arbetsgivare — som nämnts, för år 1923 i städerna 56,902
— betraktats såsom arbetsgivare enligt olycksfallsförsäkringslagen endast på den
grund, att de haft tjänare jämte viss annan tillfällig hjälp, eller endera, i eller för
hushållet, men eljest ej skulle ha behövt påföras försäkringsavgift.

Antager man, att motsvarande kategori kvinnliga arbetare hos mindre arbetsgivare
på landsbygden med försäkring i riksförsäkringsanstalten uppgått till omkring
halva antalet dylika arbetare i städerna, erhåller man för hela denna kategori
beträffande vilken olycksfallsrisken på grund av olikheter i vederbörandes arbetsförhållanden
är något högre än i hushåll i städerna och försäkringsavgiften därför
utgjort ar 1922 2 kronor 73 öre och år 1923 2 kronor 31 öre (avlöningen i medeltal
1,000 kronor) — en sammanlagd försäkringsavgift för år 1922 av omkring

86.000 kronor och för år 1923 av omkring 74,000 kronor.

Eiksförsäkringsanstaltens sammanlagda årliga kapitaliserade utgift i anledning

av olycksfall, som drabbat nu ifrågavarande arbetare, som äro anställda hos arbetsgivare,
vilka icke hava annat slags arbetare hos sig anställda, samt vad däremot svarar
i årliga försäkringsavgifter skulle alltså erhållas genom en sådan reduktion av
ovan härutinnan angivna siffror, som föranledes av att desamma hänföra sig till
samtliga mindre arbetsgivare och sålunda även till sådana, som hava andra slags
arbetare hos sig anställda. De olycksfall, som anstalten har att reglera respektive
de försäkringsavgifter, anstalten har att uppbära för ifrågavarande kategori, lära
sålunda icke kunna beräknas representera 150,000 kronor om året.

Antalet i hela riket varande arbetsgivare, som kunna betecknas såsom icke företagare,
har av kommittén för socialförsäkringens organisation beräknats till mellan

75.000 och 100,000 och av besparingskommittén till omkring 100,000. Häri äro
emellertid inbegripna icke blott arbetsgivare med nu ifrågavarande arbetare, utan
även en del andra personer, som med någon viss regelbundenhet eller eljest av annan
än ''tillfällig anledning’ anlita arbetskraft för andra ändamål än hushållet. Med
den inskränkta tolkning, som givits åt sistnämnda begrepp, ''av tillfällig anledning’,
bli de tillfälliga arbetsgivarnas antal ganska betydande.

Enligt olycksfallsförsäkringslagstiftningens allmänna regler skola arbetsgivare,
utan avseende i övrigt å den av dem anlitade arbetshjälpens omfattning eller å
storleken av avlöningen, efter försäkringstekniska grunder påföras försäkringsavgifter,
om vilkas storlek och betydelse för försäkringen i dess helhet man kan bilda sig
en föreställning, därest man gör klart för sig, att försäkringsavgiften för en kvinnlig
tjänare, som är anställd för hel dag blott en månad av året eller någon timme
varje dag under hela året, utgör i stad respektive 1/12 och 1/8 av 1 krona 68 öre.

Det ligger i sakens natur utan därom i lagstiftningen särskilt lämnat medgivande,
att man av praktiska skäl och för att ej på ett orimligt sätt betunga förvaltningsapparaten
för försäkringen ej kan upptaga försäkringsavgifter, som understiga visst
belopp. I stället måste man för att hålla försäkringen skadeslös för i anledning
därav liden förlust —■ likasom för ett stort antal okända arbetsgivare, representerande
en årlig förlust av försäkringsavgifter å omkring 275,000 kronor att fördelas
å övriga arbetsgivare med försäkring i riksförsäkringsanstalten — i motsvarande
mån höja den försäkringsavgift, som överstiger den sålunda erhållna gränsen.

I allt fall torde för påförande av försäkringsavgifter, sammanlagt årligen uppgående
till mellan 100,000 och 150,000 kronor, för nu ifrågavarande kategori av arbetsgivare
riksförsäkringsanstaltens årliga förvaltningskostnader närma sig 100,000
kronor om året. Detta belopp beräknade i allt fall kommittén för socialförsäkringens
organisation för år 1923 kunna besparas i dåvarande förvaltningskostna -

68

der, om anstalten befriades från detta arbete beträffande kategorien icke företagare.
Detta ansåg emellertid sistnämnda kommitté kunna ske, endast under förutsättning
av obligatorisk försäkring i riksförsäkringsanstalten under enhetliga försakringsvillkor
för denna kategori försäkrade. Såsom framgår av sid. 243—245 av besparingskommitténs
betänkande, bär denna kommitté ej heller ansett sig böra föreslå
någon annan åtgärd för underlättande av arbetet med uppbärande av försäkringsavgifter
i fråga om s. k. icke företagare, än den, som följer av kommitténs uttalande
om att enhetliga försäkringsvillkor borde införas för samtliga mindre arbetsgivare.

Det synes uppenbart, att — likasom, på sätt ovan nämnts, redan för närvarande
enligt sakens natur försäkringsavgifter ej kunna av den arbetsgivare, det vederbör,
uppbäras för all enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete använd arbetskraft,
utan härutinnan en viss utjämning måste ske av försäkringsrisken å övriga
av försäkringen omfattade arbetsgivare — så bör det ej heller möta hinder att,
när det rör sig om så blygsamma belopp för den enskilde arbetsgivaren som de,
varom här är fråga, den försäkringsavgift, som bör uppbäras, av praktiska skäl
fixeras att utgöras med samma belopp för alla fall, där en tjänare användes eller
kan antagas användas under större delen av ett år. Detta belopp skulle, med iakttagande
eventuellt endast av skillnaden mellan stad och land, så bestämmas, att det
täckte även olycksfallsrisken för åtminstone den hushållshjälp som av samma eller
annan liknande arbetsgivare användes för kortare tid av året.

Sålunda skulle arbetet med den utredning och de anteckningar, som för närvarande
erfordras vid mantalsskrivningarna för riksförsäkringsanstaltens eget bestämmande
av försäkringsavgiften för varje ifrågavarande arbetsgivare med hänsyn
till omfattningen och arten av den hushållshjälp, varav han begagnar sig, kunna
inskränkas. Avgiften i fråga skulle av de tjänstemän, som handhava debiteringen av
kronoutskylderna, med ledning av mantalslängden direkt införas i uppbördsboken
såsom vederbörande arbetsgivares olycksfallsförsäkringsavgift samt uppföras å arbetsgivarens
kronodebetsedel i samband med övriga i uppbördsboken upptagna utskylder.
I betraktande därav, att här — liksom beträffande mantalspenningen och
sådan sjukvårdsavgift, som omförmäles i kungl. kungörelsen den 26 augusti 1873
angående kurhusavgiftens upphörande och införande av en allmän sjukvårdsavgift
— är fråga om fixa avgifter, torde detta debiteringsförfarande icke vara förenat
med några nämnvärda svårigheter för berörda tjänstemän. Riksförsäkringsanstalten
och dess ombud skulle härigenom befrias från sitt nuvarande arbete för sagda
ändamål.

Därest, såsom kommittén synes ifrågasätta, även mindre arbetsgivare skulle få
att för hos honom anställda arbetare förskottera avgiften till den allmänna pensionsförsäkringen,
skulle måhända någon lämpligare metod kunna tänkas för påförandet
och uppbärandet i samband därmed av ifrågavarande och eventuellt även
andra olycksfallsförsäkringsavgifter. En sådan anordning synes böra övervägas i
samband med den av kommittén förordade närmare utredningen om sättet för uppbörden
av pensionsavgiften samt med den enligt Kungl. Maj :ts uppdrag den 23
maj 1924 pågående utredningen om en rationellare skatteuppbörd.

Det praktiska genomförandet av sålunda ifrågasatta eller andra liknande synnerligen
påkallade förenklande anordningar för uppbärande i nu berörda och måhända
även i andra lämpliga befunna fall av försäkringsavgifter beror givetvis i sin män
på att finna tillfredsställande regler för ett enkelt och effektivt avgränsande av det
slags arbetare och arbetsgivare, som man därmed vill nå, i förhållande till de övriga.
Detta kan ingalunda anses oöverkomligt. Härutinnan må framhållas, att i
den mån en arbetsgivare ej blir i den nu ifrågasatta ordningen påförd försäkringsavgift,
kommer han att upptagas i den arbetsgivarförteckning, som fortfarande skall
upptaga övriga arbetsgivare, rörande vilka premiedebiteringen skulle verkställas av
riksförsäkringsanstalten. Någon risk för dubbeldebitering av samma arbetsgivare

69

synes därför icke behöva följa av den föreslagna anordningen, något som för övrigt
även eljest med hänsyn till de obetydliga belopp, varom här är fråga, torde komma
att sakna praktisk betydelse.

Finge man för ändamålet gå så långt, att, så snart en person, som eljest ej är
arbetsgivare, taxerats för en viss inkomst eller påförts viss pensionsavgift, han presumerades
vara sådan arbetsgivare, som här skulle avses, skulle detta krav enklast
tillgodoses. Men därmed hade man också gjort en avvikelse från eljest gällande
principer, som måhända icke kan anses försvarlig.

En förutsättning för genomförande av nu antydda eller andra liknande anordningar
beträffande den ifrågavarande eller ytterligare någon annan grupp av mindre
arbetsgivare är, att samma arbetsgivare skola hava sina ifrågakommande arbetare obligatoriskt
försäkrade i en försäkringsinrättning, riksförsäkringsanstalten. Häremot
kan emellertid från de övriga försäkringsinrättningarnas sida ej göras någon befogad
invändning i den mån dessa arbetsgivare, såsom förhållandet är beträffande
de härovan närmast avsedda, ej spela någon som helst roll för de nuvarande enskilda
försäkringsinrättningarnas verksamhet.

Däremot skulle det icke vara erforderligt att för ifrågavarande arbetsgivare och
deras försäkrade arbetare införa några särbestämmelser angående försäkringsvillkoren,
något som ju också skulle kunna möta hinder ur principiell synpunkt. Den
försäkringsavgift, som på ifrågasatt förenklade sätt skulle uppbäras, skulle nämligen
vara den, som belöper å den vanMga obligatoriska försäkringen, och vilken beträffande
denna kategori av arbetsgivare i regel och i inemot 95 % av alla dessa fall förekommer
oförändrad. Ville arbetsgivaren sluta särskilt avtal med riksförsäkringsanstalten
om försäkring även för karenstiden eller försäkring utom arbetet etc.,
står det ju anstalten fritt att stipulera de villkor för erläggande särskilt för sig
av den därav betingade särskilda försäkringsavgiften, som befinnas lämpliga. Dessa
få arbetsgivare, men av den ifrågavarande kategorien endast dessa, skulle alltså
fortfarande behöva av anstalten registreras.

Nu föreslagna eller liknande åtgärder skulle alltså kunna vidtagas, även om rubbning
ej skulle komma att nu ske i det nuvarande systemet för olycksfallsförsäkringens
organisation.

Med stöd av de under ett visst år reglerade skador, som övergått arbetare hos
ifrågavarande arbetsgivare, skulle den på samma år belöpande kostnaden för den
obligatoriska försäkringen för dem kunna ersättas riksförsäkringsanstalten av statsverket,
som därefter åtoge sig debitering och uppbörd av samma kostnad av vederbörande
arbetsgivare ett följande år enligt fastställda grunder.

3 :o).

I särskilda skrivelser den 12 juni 1918 och den 16 maj 1922 har riksförsäkringsanstalten
gjort framställning om viss författningsändring för besparing av kostnader
för anskaffande av läkarintyg för statens arbetare, som drabbas av olycksfall i
arbete. Om dessa förenklade anordningar, som biträtts av järnvägsstyrelsen, generalpoststyrelsen,
telegrafstyrelsen och medicinalstyrelsen, vunnit godkännande, då riksförsäkringsanstalten
först framställde sitt ifrågavarande förslag, skulle statsverket
nu ha besparats en kostnad av över 50,000 kronor, vilket belopp nu utgivits utan
att det varit erforderligt av annan anledning än på grund av en författning, vars
innebörd vid olycksfallsförsäkringslagens tillkomst icke kunde överblickas. Att
statsverket fortfarande alltjämt är villigt vidkännas hithörande kostnader, måste
efter min mening betecknas såsom i hög grad förvånansvärt.

Bland övriga, om ock ur besparingssynpunkt i mindre grad betydelsefulla förenklande
åtgärder får jag i detta sammanhang erinra om riksförsäkringsanstaltens
framställning den 27 januari 1923 med förslag till ändring i 10 § olycksfallsförsäkringslagen.

70

4:o).

Vill man med bibehållande väsentligen av nu gällande system för olycksfallsförsäkringens
organisation minska statens bidrag till förvaltningskostnaden och i stället
överflytta en större del av sagda kostnad på arbetsgivarna än som för närvarande
av dem bestrides låter sig detta, såsom riksförsäkringsanstalten antytt, ganska
enkelt genomföras. I detta hänseende må hänvisas till riksförsäkringsanstaltens den
13 januari 1923 avgivna yttrande över organisationskommitténs utlåtande och förslag
den 25 oktober 1922.

Riksförsäkringsanstalten föreslog där alternativt, att, under förutsättning att de
årliga kostnader, beräknade till omkring 275,000 kronor, som förorsakades anstalten
för olycksfall, som övergått arbetare, om vilkas arbetsgivare anstalten ej haft
kännedom, fördelas på samtliga arbetsgivare — och således även å dem, som hava
sina arbetare försäkrade i ömsesidiga bolag — det för närvarande från riksförsäkringsanstaltens
försäkringstagare utgående förvaltningsbidraget skulle kunna höjas
från 5 till 8 % å summan av försäkringsavgifterna. Detta skulle medföra en årlig
besparing för statsverket å för närvarande omkring 150,000 kronor.

5 :o).

Slutligen må i detta sammanhang vidare erinras om den ovan angivna besparing
i statsverkets utgifter, som skulle erhållas genom att särskilt statsbidrag till sjukkassor
ej utginge för skada, som enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete
medför rätt till ersättning, och vilken besparing beräknats ej komma att understiga

140,000 kronor om året.

Genom vidtagande av nu angivna åtgärder skulle en avsevärd förbättring vinnas i
de brister, som i en särskilt betydelsefull del äro förenade med det nu gällande system
för skadeersättningarnas tillerkännande, varjämte en besparing för statsverket
skulle kunna erhållas, som kan beräknas komma att uppgå till inemot Jj00,000 kronor
om året.»

Vid protokollet:

It. von der Burg.

Försäkringsrådet.

Genom remiss den 25 februari 1925 bar Eders Kungl. Maj:t anbefallt försäkringsrådet
att avgiva utlåtande över statens besparingskommittés betänkande med utredning
och förslag angånde socialförsäkringens organisation, och får försäkringsrådet
i anledning härav anföra följande.

Såsom besparingskommittén i sitt betänkande erinrat, anhöll riksdagen i skrivelse
den 18 maj 1920, att Eders Kungl. Maj :t måtte låta föranstalta skyndsammast möjligt
om utredning, rörande huruvida och i vad mån en enhetlig organisation av den
svenska socialförsäkringens olika grenar kunde och borde genomföras i syfte att
åstadkomma förenkling av förvaltningen och nedbringande av kostnaderna för denna
ävensom största möjliga effektivitet av försäkringen.

Med anledning härav tillsattes den 11 oktober 1920 en kommitté, den s. k. organisationskommittén,
för verkställande av den utav riksdagen begärda utredningen.

Vid ärendets föredragning inför Eders Kungl. Maj :t angav chefen för socialdepartementet
vissa riktlinjer för kommitténs arbete och anförde sålunda bland annat:

Det gällde att från de av utvecklingen framskapade skilda socialförsäkringsorganisationerna
komma fram till en viss enhetlighet saväl i prestationer som i administration.
I den centrala administrationen borde förenklingar kunna göras och en
del dubbelarbeten undvikas. Såsom en oegentlighet måste det te sig, att enligt nuvarande
organisation de, som träffats av arbetsoförmåga, allt efter orsakerna till
densamma skulle hänvända sig icke blott till olika centrala ämbetsverk utan även
till olika lokala myndigheter och framför allt att det icke funnes någon skälig överensstämmelse
mellan prestationerna från de olika försäkringsgrenarna. Det borde
numera finnas förutsättningar för anordnandet av gemensamma lokala socialförsäkringsmyndigheter.
Men icke minst möjligheterna att kunna åstadkomma en skälig
överensstämmelse mellan de olika försäkringsgrenarnas prestationer borde göras till
föremål för en omsorgsfull utredning. Inom den sociala verksamheten hade vidare
allt mer trängt igenom insikten därom, att dess främsta och grundläggande uppgift
vore att söka förebygga skador på befolkningens hälsa och arbetsduglighet och, när
sådana ändock inträffade, söka i möjligaste mån åstadkomma deras botande. Vid
behandling av de tillfälliga skadorna borde tillses, att genom en på ett tidigt stadium
påbörjad och ändamålsenligt genomförd sjukvård tiden för arbetsoförmågan så mycket
som möjligt begränsades, och att ogynnsamma framtida verkningar av sjukdomen
i görligaste mån undanröjdes. Bland andra frågor, som i sammanhang med
de nu nämnda borde tagas under övervägande, vore även den om enhetliga principer
för de olika försäkringsgrenarnas fondförvaltning.

Stora svårigheter, fortsatte departementschefen, vore visserligen förenade med
utredningen av det föreliggande problemet. Men dessa kunde icke försvara undanskjutandet
av ett för vår socialförsäkrings utveckling så viktigt spörsmål som det
föreliggande. Det kunde måhända inträffa, att en enhetlighet i vår socialförsäkring
vore praktisk ogenomförbar, åtminstone i den utsträckning, som rent teoretiskt syntes
vara mest önskvärd. Men även om så vore förhållandet, syntes redan konstaterandet
härav äga betydelse.

72

Med anledning av sedermera ifrågasatt utvidgning av organisationskommitténs
uppdrag anförde kommittén i avgivet yttrande bland annat, att kommitténs uppdrag
vore begränsat till att omfatta endast en undersökning rörande reformer i de
olika socialförsäkringsgrenarnas organisation. Allt eftersom kommitténs arbete
fortskridit, hade det emellertid blivit för kommittén mera tydligt, att några verkliga
resultat av dess arbete i det med uppdraget avsedda syftet icke kunde vinnas,
med mindre kommittén inriktade sig på en behandling av vår socialförsäkringsfråga
i hela dess vidd. Det läge i sakens natur, att kommittén, om den skulle kunna uppnå
sitt syfte att samorganisera socialförsäkringens olika grenar, måste i ett sammanhang
genomarbeta hela vår gällande eller föreslagna lagstiftning på området lika
mycket med hänsyn till realfrågorna som till organisationen.

Med bifall till kommitténs framställning uppdrog Eders Kungl. Maj :t den 4 oktober
1921 åt kommittén att till granskning företaga grunderna för hela socialförsäkringen
i vårt land, för såvitt beträffande densamma förelåge lagar och lagförslag,
och avgiva förslag till sådana ändringar i principerna för densamma, som kunde
finnas lämpliga för åstadkommande av större enhetlighet och enkelhet.

Organisationskommittén kom aldrig att slutföra sitt uppdrag. På grund av därom
särskilt givet direktiv avgav den i slutet av år 1922 utlåtande rörande förenklingar
och besparingar i administrationen för olycksfalls- och pensionsförsäkringen,
i vilket utlåtande kommittén anförde, att dess dittills verkställda utredningar i
huvudsak givit till resultat, att kommittén ansett sig för det dåvarande icke böra
framlägga några egentliga ändringsförslag beträffande nämnda administration. Sedan
kommitténs arbetsutskott därefter under år 1923 avgivit yttrande över en av
Sveriges allmänna sjukkasseförbund gjord framställning rörande ordnandet av sjukförsäkringen,
förordnade Eders Kungl. Maj :t i slutet av år 1923 med hänsyn till
vissa inom statens besparingskommitté pågående arbeten, avseende bland annat frågan
om socialförsäkringens ekonomiska förutsättningar, att arbetet inom organisationskommittén
och dess arbetsutskott skulle tills vidare vila, och bär kommittén
sedermera blivit upplöst.

Arbetet har fullföljts av statens besparingskommitté, som torde få anses hava haft
att därvid iakttaga de direktiv, som lämnades organisationskommittén. Besparingskommitténs
förslag torde därför böra bedömas, bland annat, med hänsyn till dessa
direktiv.

Sett helt allmänt och särskilt med hänsyn till de synpunkter, som anlades i fråga
om organisationskommitténs uppdrag, måste besparingskommitténs utredning anses
hava i det störa hela lämnat ett negativt resultat. Några förenklingar av betydelse i
socialförsäkringens administration torde dess förslag icke medföra; den enhetlighet
i nämnda organisation, som förslagen äro avsedda att befordra, torde i praktiken
visa sig illusorisk. Förslagen tillgodose icke heller kraven på en effektiv förebyggande
verksamhet och kunna icke anses tillfredsställande med hänsyn till säkerheten
för ersättningsfrågornas riktiga bedömande. I besparingshänseende betyda de i det
väsentliga en överflyttning av kostnader från staten till andra, beträffande olycksfallsförsäkringen
från staten eller skattedragarna till arbetsgivarna samt beträffande
pensionsförsäkringen från staten till kommunerna och i viss mån till de försäkrade.
Besparingar beräknas dock uppstå på annat sätt, nämligen genom en strängare kontroll
i fråga om ersättningsanspråken och genom viss omläggning av grunderna för
ersättningsfrågornas bedömande m. m., särskilt i olycksfallsförsäkringen. Frågan om
åstadkommande av skälig överensstämmelse mellan de olika försäkringsgrenarnas
prestationer är av besparingskommittén endast flyktigt berörd.

Sjukförsäkringen. I avseende å sjukförsäkringen intager besparingskommittén i
huvudsak samma ståndpunkt som organisationskommitténs arbetsutskott i dess förut
omnämnda yttrande i anledning av Sveriges allmänna sjukkasseförbunds framställning.
I detta yttrande anfördes bland annat, att möjligheterna att skapa eu enhetlig

73

socialförsäkring vore i väsentlig mån betingade av genomförandet av en social sjukförsäkring.
Även om en omarbetning av gällande socialförsäkringslagstiftning^ i
sådant syfte skulle kunna 6ke utan samband med en lösning av frågan om sjukförsäkringen,
skulle dock resultatet härav sannolikt bliva föga givande. Tidpunkten för
genomförande av en sådan sjukförsäkringslagstiftning vore emellertid i främsta
rummet beroende av möjligheten att pålägga såväl det allmänna som de enskilda
samhällsmedlemmarna ökade kostnader för socialförsäkringen. Kostnadsproblemet
för socialförsäkringen i dess helhet maste utredas och bedömas i ett sammanhang.
Arbetsutskottet delade den av socialförsäkringskommittén uttalade uppfattningen,
att endast försäkringstvång kunde medföra en slutgiltig och tillfredsställande lösning
av den sociala sjukförsäkringen. Emellertid kunde en sådan icke under radande
förhållanden tänkas genomförd. En utredning borde därför igångsättas, huruvida
det icke skulle finnas möjligheter att vid en etappvis genomförd obligatorisk sjukförsäkring
kunna i början bygga denna på den redan befintliga frivilliga sjukförsäkringen
för att sedan efter hand övergå till allmän obligatorisk sjukförsäkring.
Utskottet slutade med att uttala såsom önskvärt, att frågan om reformering av lagstiftningen
om det frivilliga sjukkasseväsendet upptoges till prövning.

Eu av arbetsutskottets tre ledamöter ansåg för sin del utsikterna ytterst ringa
att genom en reviderad sjukkasselagstiftning kunna jämna vägen för ett framtida
genomförande av en enhetlig socialförsäkring. Snarare syntes det honom kunna befaras,
att enhetligheten på detta sätt komme att bliva ytterligare försvårad. En ledamot
i kommittén (herr Nilsson i Bonarp), som deltog i ärendets behandling, anförde,
att det syntes honom tvivelaktigt, om på den väg, arbetsutskottet ville beträda, kunde
vinnas det syfte, som avsåges med sjukförsäkringen. Ändamålet med denna vore ju
i främsta rummet att bereda hjälp åt de ekonomiskt svagast ställda i samhället. A1Imänt
känt vore emellertid, att varken i vårt land eller annorstädes den frivilliga försäkringen,
även med ganska rikligt bidrag från det allmännas sida, vunnit insteg
bland nämnda befolkningsgrupper. Även om genom rikligare statsbidrag till den
frivilliga sjukkasserörelsen en livligare anslutning till denna skulle vinnas, skulle
med all sannolikhet landsbygdens befolkning komma att stanna utanför densamma.
Denna befolkning skulle alltså komma att i skatteväg få lämna ökat bidrag till
sjukkassorna, men själv ensam få bekosta sjukvården för de sina. Det ifrågasatta
utredningsarbetet borde därför ej givas den ensidiga riktning, som utskottet föreslagit.

Besparingskommittén betonar vikten och betydelsen av en ordnad effektiv sjukförsäkring.
Genomförandet av dess förslag beträffande olycksfallsförsäkringen och pensionsförsäkringen
förutsätter, framhåller kommittén vid upprepade tillfällen, en
dylik sjukförsäkring. Kommittén erinrar, att medan pensionsförsäkringen och
olycksfallsförsäkringen genomförts i möjligast vida omfattning, sjukförsäkringen
icke blivit ordnad. Denna brist gjorde sig, anför kommittén, kännbar i flera avseenden
både ur social och ekonomisk synpunkt. Organisatoriskt sett intoge sjukförsäkringen
en central ställning, det vore svårt att utan densamma ordna vare sig pensionsförsäkringen
eller olycksfallsförsäkringen lämpligt och ekonomiskt.

Då kommittén med dessa utgångspunkter gått att lösa sjukföreäkringsfrågan, har
den övervägt lämpligheten av att nu införa obligatorisk sjukförsäkring — vilken även
kommittén synes anse såsom slutmålet -—- eller av en utveckling och delvis ändrad
organisation av den frivilliga sjukkasserörelsen. Huvudsakligen, såsom det vill synas,
av kostnadsskäl har kommittén stannat vid det senare alternativet.

Dess förslag åsyfta i det mera väsentliga en decentralisation av sjukförsäkringsverksamheten
i lokala kassor (endast en kassa inom varje område skulle erhålla
statsbidrag), utsträckning av sjukhjälpstiden till tre år samt förhöjning av statsbidraget.

Om den föreslagna decentralisationen blir genomförd, skulle enligt kommitténs
mening öppna sig möjligheter till en rationell utveckling av den frivilliga sjukför

74

säkringen och skapas en grundval för obligatorisk sjukförsäkring, om framdeles omständigheterna
medgåve övergången till 6ådant system.

Kommittén anser i fråga om sjukhjälpstiden, att för närvarande den tid, under
vilken sjukhjälp lämnas av sjukkassorna, är för kort. En förändring härutinnan är
enligt kommitténs mening nödvändig bland annat med hänsyn till pensionsförsäkringen.
En fördelning av omvårdnaden bör äga rum mellan sjukförsäkringen och
pensionsförsäkringen. Om sjukkassorna finge ansvar för en långvarig sjukdomstid,
skulle de komma att verka som ett slags filter mot obehöriga anspråk på understöd.

Beträffande den viktiga frågan om läkarvård och läkemedel erinrar kommittén,
att sjukkasserörelsen hittills i stort sett inskränkt sig till att meddela kontant ejukhjälp.
Det vore, anför kommittén, obestridligt, att bristen på läkarvård i många fall
förlängde sjukdomstiden och vållade ökade kostnader i fråga om sjukpenning. Jämväl
ur ekonomisk synpunkt vore därför ett önskemål, om sjukkassorna kunde sörja
för läkarvård. Å andra sidan syntes en förpliktelse att sörja för erforderlig läkarvård
icke i verkligheten kunna fullgöras överallt i vårt land på grund av bristen
på läkare och transportmedel. Förpliktelsen att sörja för dylik vård kunde även
anses innefatta skyldighet att skaffa sjukkassornas medlemmar vård å sjukhus, och
denna skyldighet skulle skapa ett behov av ökat platsantal å sjukhusen. Detta behov
kunde dock endast fyllas så småningom, och det borde fyllas såvitt möjligt
utan sönderbrytande av den nuvarande sjukvårdsorganisationen.

På grund av dessa omständigheter hade det icke förefallit kommittén tillrådligt
för närvarande att ålägga sjukkassorna förpliktelser att sörja för läkarvård eller ens
att föreslå särskilt bidrag utöver det nuvarande för kassor, som meddelade fri läkarvård.

Tillsynsmyndigheten över sjukkassorna skulle enligt kommitténs förslag överflyttas
från socialstyrelsen till pensionsstyrelsen.

Otvivelaktigt är det riktigt vad kommittén anför om en väl ordnad effektiv sjukförsäkrings
stora betydelse. En sådan försäkring är av största vikt, då det gäller
att vid sjukdom icke blott bringa ekonomisk hjälp utan även söka så snart och så
fullständigt som möjligt återställa den sjuke till hälsa. Dess sjukvårdande och förebyggande
verksamhet är av utomordentligt värde såväl i och för sig som ock med
hänsyn till olycksfallsförsäkringen och pensionsförsäkringen. En sjukförsäkring,
som möjliggör en icke alltför kort karenstid i olycksfallsförsäkringen, är ägnad att
undanröja tvistigheter om ofta svårbedömliga gränsfall, t. ex. om ett sjukligt tillstånd
är att hänföra till olycksfallsskada eller ej. En lämpligt anordnad sjukförsäkring
kommer jämväl att tillgodose önskemålet om gemensamma lokala socialförsäkringsmyndigheter.
En dylik försäkring med erforderlig utbredning är en nödvändig
förutsättning för att kunna vinna de mål, som kommittén uppställer.

Det från socialförsäkringskommittén upptagna förslaget om lokalt begränsade
sjukkassor är vid en omorganisation av sjukförsäkringen ett steg i rätt riktning.
Däremot synes kommittén hava i sitt förelag underskattat betydelsen för sjukförsäkringen
av läkarvård och sjukvård. Det torde väl numera vara satt utom allt
tvivel, att denna del av sjukförsäkringens prestationer är kanske den viktigaste
av dem alla. Därförutan blir hela sjukförsäkringen något halvt och dess förebyggande
verksamhet förlorar högst avsevärt i betydelse. De skäl, som kommittén anfört
mot att särskilt betona denna del av sjukförsäkringsverksamheten, synas icke
vara avgörande. Den omständigheten att icke alla kunna erhålla behövlig läkarvård
till följd av läkarbrist bör icke utesluta det stora flertalet från denna förmån. Ej
heller den begränsade tillgången på vårdplatser å sjukhusen. Yad som i nämnda hänseenden
brister kommer säkerligen att fyllas, då anspråken göra sig gällande.

Men frånsett detta synes med skäl kunna ifrågasättas, om kommitténs förslag
beträffande sjukförsäkringen äro ägnade att föra fram denna försäkring till den
utveckling, som måste anses önskvärd. Sannolikt leder kommitténs förslag till en

75

början till en tillbakagång, och därefter torde man ha att vänta ett mycket långsamt
framåtskridande. Säkerligen erfordras ett väsentligt högre statsbidrag än det
kommittén föreslår, om utvecklingen skall skjuta fart. Det är att befara, att ett
genomförande av kommittéförslaget kommer att fördröja en utveckling i rationell
riktning. Under förberedelserna till 1910 års sjukkasselag anfördes även, att om
allenast den reform, som därmed avsågs, bleve genomförd, skulle sjukkasseverksamheten
gå en blomstring till mötes och verksamheten ledas in på sådana banor,
att en övergång till vad som även då ansågs såsom slutmålet eller till obligatorisk
sjukförsäkring bleve väsentligen underlättat. Utvecklingen har ej gått i sådan riktning,
och det är att befara, att besparingskommitténs organisation kommer att röna
samma öde. Ifrågasättas kan även, om åt de frivilliga sjukkassorna kan givas en sådan
organisation, att erforderliga garantier erhållas för att de skola kunna fylla, förutom
och i första rummet sitt eget ändamål, de mångahanda uppgifter beträffande
olycksfallsförsäkringen och pensionsförsäkringen, som kommittén tillämnar dem.

Det förefaller, som om kommittén redan från början utgått från, att genomförandet
av en obligatorisk eller mera effektiv sjukförsäkring av ekonomiska skäl vore
omöjlig. Men blir denna frivilliga försäkring i längden billigare? I den mån medlemsantalet
ökas, stiga statens utgifter även med de statsbidrag kommittén föreslår,
och man får för övrigt icke föreställa sig, att statsbidraget kommer att stanna
vid den relativt obetydliga förhöjning, kommittén föreslår; framförallt torde anspråk
komma att framställas på ökat bidrag till kostnaderna för läkarvård och läkemedel.
Det är icke osannolikt, att den på föreslaget sätt anordnade sjukförsäkringen
med hänsyn till resultatet i längden blir dyrbarare än en obligatorisk sådan, vartill
kommer att den frivilliga försäkringen aldrig når erforderlig effektivitet och
aldrig kan komma att intaga den plats i socialförsäkringen, som är nödvändig för
att bringa det hela att funktionera på tillfredsställande sätt.

Det hade varit av intresse, om kommittén framlagt några kostnadsberäkningar
för en obligatorisk sjukförsäkring, låt vara med begränsad omfattning och även med
begränsade prestationer. Kommittén har nöjt sig med att åberopa socialförsäkringskommitténs
beräkningar, som verkställts under krisåren och med hänsyn till då
gällande penningvärde. En jämförelse skulle da hava kunnat äga rum med kostnaderna
för en frivillig sjukförsäkring med ungefär samma omfattning. Det torde
emellertid icke vara ur vägen att föra i minnet vad i detta avseende anföres i
motiven till den av presidenten Lindstedt verkställda överarbetningen av soeialförsäkringslcommitténs
förslag till lag om allmän sjukförsäkring.

Sålunda yttras bland annat, att till stöd för åsikten om den frivilliga försäkringens
betydelse ofta hänvisades till förhållandena i Danmark, i vilket land denna försäkring
visat en utveckling som i intet annat land. Lnder år 1918 uppgick antalet
frivilligt försäkrade i de danska »erkända» sjukkassorna till 1,136,000 personer.
Sammanlagt utgjorde i Danmark under år 1918 statens och kommunernas bidrag,
bortsett från omkring 2,000,000 kronor i dyrtidstillägg, runt 8,000,000 kronor, och
då de försäkrades bidrag uppgick till omkring 10,000,000 kronor, utgjorde således
det allmännas bidrag icke mindre än omkring 45 procent eller nära hälften av
hela försäkringskostnaden. Visserligen hade tillslutningen till den frivilliga försäkringen
i Danmark från de befolkningsgrupper, som närmast vore i behov av
försäkringen, på. grund av de rikliga bidragen från det allmänna blivit synnerligen
omfattande. Tillräcklig effektivitet i detta avseende hade dock icke kunnat ernås. En
närmare granskning av de danska förhallandena visade emellertid, att försäkringen
i andra avseenden i högre grad bruste i effektivitet. Försäkringen inom sjukkassorna
vore obligatorisk med avseende å läkarvård, under det att sjukpenningens belopp
växlade. Av statistiken för år 1917 kunde den slutsatsen dragas,^ att av de
manliga försäkrade endast omkring 40 procent vore försäkrade för en sjukpenning
av mera än 1 krona. I fråga om vårt land torde en med allmänna medel understödd
frivillig försäkring med så låga belopp för sjukpenningen, som förekomme i den

76

danska försäkringen, knappast kunna ifrågasättas. »En frivillig försäkring i Sverige»,
anföres vidare, »efter mönster av den danska försäkringen skulle därför
tvivelsutan hava att räkna med betydligt högre kontanta understöd och följaktligen
betydligt högre försäkringsavgifter än inom den danska försäkringen. Då totalkostnaden
för den danska försäkringen, även bortsett från dyrtidsbidrag, under år 1918
uppgick till omkring 18,000,000 kronor, torde man för vårt land med hänsyn till
dess dubbelt så talrika befolkning, under i övrigt liknande förhållanden, böra räkna
med en årlig kostnad av omkring 36,000,000 kronor. Då emellertid, såsom nämnts,
sjukpenningens belopp måste antagas vida högre än för närvarande är fallet i
Danmark, där medelbeloppet för sjukpenningen under år 1917 ej ens uppgick till
1 krona, och då förhållandena numera tydligen medföra behov av ytterligare ökning,
torde man för vårt land böra beräkna totalkostnaden för eu av allmänna
medel understödd frivillig sjukförsäkring med ungefär samma omfattning som den
danska till omkring 60,000,000 kronor om året,. Och då man för att ernå en sådan
anslutning torde böra beräkna det allmänna bidraget till försäkringen proportionsvis
lika högt som i Danmark eller till omkring 45 procent, skulle detta bidrag för
värt land komma att uppgå till 25- å 30,000,000 kronor om året eller omkring
samma belopp, som nu ifrågasättes för den föreslagna obligatoriska försäkringen
med dess vida större förmåner. Erfarenheterna från andra europeiska länder, vilka
ännu hava endast frivillig sjukförsäkring, jäva ej heller dessa antaganden. För ernående
av önskvärd effektivitet torde därför kostnaderna för det allmänna icke bliva
mindre i fråga om en mera allmän frivillig än en obligatorisk försäkring.»

Eu viss förskjutning har under senare åren ägt rum i förhållandena beträffande
den danska sjukförsäkringen. Av intresse torde därför vara att anföra några siffror
ur Sygekasseinspektoratets berättelse för år 1923. Den 31 december detta år utgjorde
antalet sjukkassemedlemmar 1,384,443. Medlemsbidragen uppgingo under år
1923 till omkring 26,400,000 kronor eller cirka 64 procent av samtliga inkomster,
under år 1923 inbetalda stats- och kommunalbidrag utgjorde 12,472,854 kronor eller
30.3 procent, vartill kommer 718,240 kronor i frivilliga tillskott från kommunerna.
Utgifterrra uppgingo till sammanlagt 37,026,339 kronor, därav i sjukpenning
6,993,639 kronor eller 18.9 procent. Utgifterna för läkarvård, läkemedel, sjukhusvård
med mera dylikt belöpte till sammanlagt 25,302,416 kronor eller omkring 68
procent.

De sista i tryck tillgängliga siffror för Sverige avse år 1921. Nämnda år uppgick
summan av regelbundna avgifter och uttaxerade bidrag till 13,060,582 kronor
eller 74.7 procent, statsbidraget till 2,620,324 kronor eller 15.0 procent samt
kommunbidrag till 278,050 kronor eller 1.6 procent. Utgifterna belöpte sig till
sammanlagt 13,734,080 kronor, därav kontant sjukhjälp 9,856,270 kronor eller 71.8
procent, sjukhusvård, läkarvård och läkemedel 436,131 kronor eller 3.2 procent.

I jämförelse med Danmark visa siffrorna från Sverige, att hos oss sjukförsäkringen
6tår på ett ganska lågt plan. För en utveckling av sjukförsäkringen på frivillighetens
väg synas ock förhållandena i Danmark vara avsevärt mycket gynnsammare
än i vårt vidsträckta land.

Av sociala rådets sektion för sjukkasseväsen (sjukkassenämnden) har uttalats
starka betänkligheter mot besparingskommitténs förslag. Sektionen åberopar sin
tidigare uttalade uppfattning, att en tillfredsställande social sjukförsäkring icke
kan ernås på annat sätt än genom en obligatorisk försäkring. En dylik försäkring,
även i mer eller mindre beskuret skick, vore därför enligt sektionens uppfattning
avgjort att föredraga framför den nu föreslagna reformen av det frivilliga sjukkasseväsendet.
Den farhågan uttalas även av sektionen, att den nu ifrågasatta reformen
kan komma att fördröja en slutlig lösning av den sociala sjukförsäkringsfrågan
i antydd riktning.

Dessa sektionens uttalade meningar måste naturligen tillmätas största betydelse,
då sektionen företräder den speciella sakkunskapen på detta område.

77

Bättre synes vara att avvakta någon tid än att nu inlåta sig på en reform, som
sannolikt icke leder till önskat resultat och som i alla händelser kommer att krava
åratal, innan den medför någon högre grad av effektivitet. Innan något beslut fattas,
synes i alla händelser detta böra föregås av en ny sakkunnig utredning, eom ingående
väger möjligheterna att, med bidrag av stat och kommun, erhålla en mer tillfredsställande
lösning av frågan än kommitténs förslag innebär. Under alla omständigheter
synes någon ändring av grunderna för avgifter m. m. till pensionsförsäkringen
icke böra vidtagas, förrän en närmare utredning av sjukförsäkringen
och dess behov verkställts och avvägts i förhållande till socialförsäkringens Övriga

uppgifter. ...

Med hänsyn till vad sålunda anförts förefinnes enligt rådets mening icke någon
anledning att nu vidtaga ändring beträffande förläggningen av sjukkassornas tillsynsmyndighet.
Men även om kommitténs förslag angående sjukförsäkringen m. m.
godkännes, synes tvivelaktigt, om dess förslag om tillsynsmyndigheten är det lämpligaste,
då bland annat sjukkassorna enligt kommittén skulle komma att i övervägande
grad tagas i anspråk för olycksfallsförsäkringen.

Kommittén anför, att genom riksförsäkringsanstalten samlats en s. k. premieutjämnings-
och säkerhetsfond, vilken vid 1923 års utgång uppgick till i runt tal
4,037,600 kronor, samt att denna fond borde kunna användas till bidrag åt sjukkassor,
vilka vid övergången skulle komma att få mindre fördelaktigt försäkringsbestånd.
Det synes icke utan vidare vara klart, att en dylik användning av ifrågavarande
fond kan få äga rum.

Olycksfallsförsäkringen. I avseende å olycksfallsförsäkringen berör kommittén
till en början frågan om denna försäkrings omfattning. Kommittén har dock icke
ansett sig böra föreslå någon ändring i omfattningen sådan denna är bestämd i
1916 års lag. Kommittén uttalar emellertid, att det förefaller icke uteslutet, att
lagens tillämplighetsområde blivit utvidgat i vissa fall genom tolkningen av de
grundläggande begreppen arbetare, arbetsgivare och olycksfall i arbete. Da kommittén
i regel framställer sina anmärkningar om sättet for olycksfallforsakrmgslagens
tillämpning och socialförsäkringens handhavande genom helt allmänna talesätt,
är det naturligen svårt att inlåta sig på en granskning av dess påståenden,
vilka dock mången gång synas härflyta från en viss, för övrigt förklarlig obekantskap
med de växlande, praktiska spörsmål, som lagens tillämpning bjuder. Naturligen
kunna här som annorstädes gränsfall förekomma, om vilka olika meningar
kunna råda. Klander mot tolkningen äger rum än från ena än från andra hållet,
beroende på vilkens intresse saken närmast berör. Kommittén skulle fullstanchgat
sin framställning, om den även anfört, att klagomål förekomma gående ut pa att
lagens tillämplighetsområde inskränkts genom en alltför snäv tolkning. Droblemet
får icke ses enbart ur besparingssynpunkt. Det torde ej kunna med fog pastas, a
åt lagen givits större tillämplighetsområde än som vid dess antagande forutsattes.
Med hänsyn till kostnaderna torde för övrigt de s. k. gränsfallen icke spela någon
roll av nämnvärd betydelse vare sig i ena eller andra riktningen.

Kommittén säger sig hava haft under övervägande en andrad avfattnmg betraifande
nämnda begrepp, men avstått därifrån, då en sådan ändring »lätt torde framkalla
nya tvivelsmål i fråga om själva gränsfallen». ......

I anledning härav torde det icke vara ur vägen att erinra om vad särskilda utskottet
vid 1916 års riksdag anförde i förevarande hänseende. I motioner hade
framställts yrkanden om förtydligande av begreppet olycksfall i arbete. Da grund
härav anförde utskottet bland annat, att de regler, som vid tolkningen av detta begrepp
kommit till tillämpning såväl vid domstolarna som inom riksforsakringsanstalten,
vore väsentligen desamma som i ett flertal andra länder. Helt natur ig
hade härvid rättstillämpningen i Tyskland kommit att intaga en dominerande roll.
Utskottet, som trott sig kunna utgå ifrån, att de grunder för tolkningen, för vilka

78

utskottet redogjort, jämväl efter den nya lagens ikraftträdande skulle komma till
tillämpning, funne följaktligen något förtydligande av stadgandet i den riktning,
motionärerna föreslagit, icke vara behövligt. Jämväl frågan om begreppen arbetsgivare
och arbetare voro föremål för särskild uppmärksamhet av utskottet och riksdagen.

Kommitténs förslag till ändringar av olycksfallsförsäkringslagen avse huvudsakligen,
frånsett organisationsformen, karen6tiden samt sjukpenningens beräkning.
Karenstiden föreslås förkortad till 14 dagar. Sjukpenningen därunder skulle utgå
med 2 kronor 50 öre till skadad manlig arbetare om 18 år och däröver och med
2 kronor till kvinnlig arbetare i samma åldersgrupp samt med 2 kronor till manlig
och med 1 krona 50 öre till kvinnlig arbetare under 18 år. I fråga om sjukpenningen
efter karenstiden föreslår kommittén, att arbetsförtjänsterna indelas efter
en 8-gradig skala med bestämd sjukpenning för varje intervall, lägst 75 öre och högst
4 kronor för dag.

Kommittén synes luta åt den uppfattningen, att karenstiden rätteligen borde helt
borttagas. Olägenheterna ur kontroll- och administrationssynpunkt utgjorde emellertid
fortfarande hinder för ett fullständigt borttagande, och hade kommittén därför
stannat vid att föreslå en karenstid av 14 dagar.

De nuvarande bestämmelserna angående sjukpenningens belopp under karenstiden
härleda sig, anför kommittén, från behovet av enkla grunder för dess beräkning
under den tid, då arbetsgivaren själv har att svara för ersättningen. Bestämmelserna
hade emellertid enligt verkställd utredning medfört, att sjukpenningen under
karenstiden i genomsnitt blivit avsevärt lägre än under därpå följande sjukdomstid
och ofta även i övrigt lett till egendomliga resultat för den skadade. Därest
karenstiden inskränktes till så kort tid som 14 dagar, borde enligt kommitténs mening
ersättningsbestämmelserna utan olägenhet kunna ytterligare förenklas. På
grund härav har kommittén framställt sitt nyss nämnda förslag.

Anledningen till det ändrade beräkningssättet för sjukpenning efter karenstiden
skulle vara den, att enligt kommitténs förslag sjukkassa skulle få meddela frivillig
försäkring för olycksfall i arbete jämväl för viss tid efter karenstidens utgång,
samt att härvid bland annat den olägenheten mött, att de nuvarande bestämmelserna
angående beräkning av sjukpenning efter karenstidens utgång skulle vara
jämförelsevis svåra att tillämpa.

Mot en inskränkning av karenstiden synes under nuvarande förhållanden knappast
något vara att invända. Kommer en effektiv sjukförsäkring till stånd, torde frågan
om karenstidens längd m. m. komma att upptagas till förnyat övervägande.

De nuvarande bestämmelserna om beräkning av sjukpennings storlek under karenstiden
äro otvivelaktigt mindre lämpliga. Kommitténs förslag avhjälper till en del
olägenheterna, men oegentligheter komma även med dess förslag att allt framgent
bestå. Avsikten lär väl ursprungligen hava varit, att ersättningen genomgående
skulle beräknas efter enahanda grunder eller i visst förhållande till arbetsförtjänsten.
De nuvarande bestämmelserna skulle vara provisoriska och bestå allenast en
kortare tid, till dess en ordnad sjukförsäkring blivit genomförd. Nu förlänges provisoriet
för oöverskådlig tid framåt, om kommitténs organisationsförslag skulle godkännas.
Det synes därför föreligga giltiga skäl att taga under övervägande en mera
rationel! beräkning av sjukpenningens storlek, närmast att ställa den i beroende av
arbetsförtjänsten. Såsom kommittén erinrar hade av samtliga under år 1920 inträffade,
anmälda olycksfall icke mindre än 75 procent varit frivilligt karensförsäkrade.
Om, såsom försäkringsrådet anser lämpligt, rätten till karensförsäkring i
försäkringsinrättningen eller inrättningarna tills vidare bibehålies, torde väl utvecklingen
gå i riktning mot en ökning av antalet karensförsäkrade, och under sådana
omständigheter synes hinder icke möta att ställa karenstidsersättningen i mera
direkt beroende av arbetsförtjänsten, vilket måste anses mera rationellt än det
av kommittén förordade schablonmässiga sättet.

70

Något skäl till ändring av det nuvarande sättet för beräkning av sjukpenning
efter karenstiden synes icke föreligga. Kommitténs förslag avhjälper icke svårigheterna.
Ej heller nu räknas inkomsten efter öret, då det gäller att bestämma denna
efter skön, och en uppskattning av inkomsten i hundratal måste alltid även efter
kommitténs förslag äga rum vid placering av vederbörande i en vise intervall. Då
kommitténs förslag därjämte kommer att i ett icke ringa antal fall för de skadade
medföra en sänkning av ersättningen, torde den föreslagna ändringen av gällande
bestämmelser vara mindre lämplig.

För övrigt må ifrågasättas, om det vore så lyckligt att tillskapa tre olika beräkningsgrunder
för ersättningens utmätande i anledning av olycksfall, en för karenstiden,
en för sjukhjälpen efter karenstidens utgång, en då det gäller att beräkna
livränta och begravningshjälp. Det är knappast någon förenkling, och i alla händelser
måste en sådan anordning förefalla de försäkrade rätt besynnerlig. Arbetsförtjänsten
bör utan större olägenhet kunna läggas till grund, låt vara med användande
av en något mera summarisk beräkning, i de fall då ersättning skall utgivas
av arbetsgivaren.

Såsom förut nämnts har kommittén ansett sig icke böra — för vinnande av besparingar
— föreslå någon ändring i fråga om olycksfallsförsäkringens omfattning,
och har beträffande försäkringens prestationer icke hemställt om andra ändringar
än de som nu berörts. Kommittén uttalar dock, att kostnaderna för försäkringens
prestationer skulle komma att minskas genom vissa av kommittén angivna praktiska
åtgärder, såsom förbättrad kontroll över ersättningarna samt ett mera intresserat
arbete för återställande av de skadades arbetsförmåga. Kontrollen skulle förnämligast
utövas genom sjukkassorna; och för att följa olycksfallsinvalidernas reaktivering
anser kommittén lämpligt att låta sjukkassa kontrollera vissa invalider, exempelvis
genom att låta dem varje månad hämta sina livräntor hos sjukkassan, varvid
denna hade möjlighet att närmare göra sig underrättad om hälsotillståndet
och arbetsförmåga hos invaliderna. Fråga är, om icke ett dylikt uppdrag
kommer att menligt inverka på den frivilliga sjukförsäkringens popularitet,
och om det i övrigt är lämpligt. Kommittén har själv utdömt en dylik form för
samarbete och kontroll, nämligen då det gäller pensionsförsäkringen. Kommittén
uttalar i detta avseende, att om utbetalning av pension skulle äga rum genom sjukkassorna,
skulle det vara mindre tilltalande och sannolikt föga effektivt att verkställa
kontroll i samband med pensionsutbetalningarna. Ej heller finner kommittén
ändamålsenligt att i kontrollsyfte låta sjukbesökare eller annan sjukkassas funktionär
utbetala pensionen i hemmen, emedan för många pensionstagare denna utbetalningsform
skulle kännas mindre tilltalande, »då ju den, som lämnade pensionsbeloppet
skulle ha till uppgift att så att säga spionera på pensionstagaren».

Kontroll är erforderlig och åtgärder för återställande av arbetsförmågan äro i
hög grad önskvärda såväl för de skadade som med hänsyn till försäkringens ekonomi.
Men man måste se till, att åtgärder, som vidtagas, icke erhålla en inhuman och
brysk karaktär, och man bör ej vänta sig alltför mycket i fråga om kostnadsbesparing
genom sjukkassornas kontroll och genom reaktiveringsåtgärder, som, om det av
kommittén särskilt förordade holländska mönstret skulle följas, komma att kräva
ganska dryga kostnader.

I fråga om olycksfallsförsäkringens organisation framhåller kommittén, att det
nuvarande systemet är förenat med åtskilliga olägenheter. Bland annat råder sålunda
en onödig konkurrens, som medför direkta utgifter för agenter och anskaffningsarbete,
och försäkringens uppdelning på flera inrättningar medför risk för
bristande enhetlighet vid tillämpningen av lagens bestämmelser. Kommittén har
därför ansett nödvändigt att söka utfinna en annan organisationsform. De ledande
principerna hava härvid för kommittén varit dels att garantier måste finnas för att
de skadades rättsanspråk bliva riktigt bedömda, dels att åt arbetsgivarna, som bestrida
försäkringskostnaderna, lämnas tillfälle att organisera administrationen så

80

praktiskt och ekonomiskt fördelaktigt aom möjligt, dels slutligen att organisationen
bör vara så beskaffad, att en nära samverkan befrämjas mellan olycksfallsförsäkringen
och de övriga socialförsäkringsgrenarna samt yrkesinspektionen.

Kommittén har av anförda skäl ej ansett lämpligt att uppdela försäkringen på
enbart fria privatanstalter eller överlämna den åt en statsmonopolanstalt eller en
monopolanstalt av helt privaträttslig karaktär. I stället förordar kommittén en
inrättning av blandad karaktär, i vars högsta ledning såväl staten som arbetsgivarna
och de försäkrade arbetarna skulle vara representerade. Själva försäkringsinrättningen
skulle vara organiserad efter mönster av ett enskilt företag av bolagstyp.

Till en början må helt allmänt anmärkas, att någon sådan oenhetlighet och oreda
i fråga om försäkringsinrättningarnas skaderegleringar m. m., som visserligen icke
av kommittén men från annat håll gjorts gällande, icke kan anses föreligga. Vad
som yttrats om konkurrensen och dess inverkan i nämnda avseende innebär även
tydliga överdrifter. Även om lagens tillämpning skulle anförtros åt en enda för6äkringsinrättning,
måste frågornas avgörande på grund av ärendenas mängd överlämnas
åt olika personer eller avdelningar, och skilda uppfattningar förekomma givetvis
såväl vid bedömandet av föreliggande faktiska förhållanden som beträffande
lagens tillämplighet. Det hade naturligen varit önskvärt, om försäkringsrådet kunnat
fullgöra sin granskningsskyldighet i större utsträckning än som på senare tiden
skett, men för kommittén torde det varit bekant, att anledningen till att detta
icke kunnat äga rum varit den, att personalminskning verkställts samtidigt som
de inkommande ärendena vuxit i antal.

Onekligen finnas talande skäl för försäkringens koncentration till en enda inrättning.
Skäl finnas även för anordnandet av denna inrättning med de friare verksamhetsformer,
som ett enskilt företag erbjuder i jämförelse med ett statsämbetsverk
av vanlig typ. Då emellertid mycket härvid beror på organisationens utformning
och detaljer, och kommittén härutinnan låter ett flertal frågor stå obesvarade och
allenast håller sig till allmänna antydningar, är det icke möjligt att mera ingående
pröva förslagets ändamålsenlighet.

Emellertid kunna åtskilliga anmärkningar framställas mot förslaget. Möjligt är,
att dessa till en del förfalla, beroende på huru förslagets detaljer utformas och om
bättre garantier för såväl försäkringstagarna som de försäkrade tillskapas än de,
som kommittén föreslår.

Till en början torde samma anmärkning kunna framställas, som kommittén riktar
mot ett rent enskilt företag, nämligen att arbetsgivarna sakna en organisation,
som skulle kunna åtaga sig uppgiften utan fara för att minoriteter bland arbetsgivarna
vid premieberäkning m. m. bleve orättvist behandlade. Störa grupper av arbetsgivare,
som sakna lämplig representation, skulle ej få något inflytande på sammansättningen
av riksförsäkringsstämman och därmed på ledningen av företaget.
Därest, såsom meningen lär vara, direktionsmedlemmarna utses genom majoritetsval,
kunna statens representanter i stämman därvid ej öva inflytande till särskilt
de mindre arbetsgivarnas förmån. Ej heller innebär möjligheten av hänvändelse till
den föreslagna besvärsnämnden någon tillfredsställande garanti. Bolaget förfogar
över det material, som skall ligga till grund för premieberäkningen, och nämnden
med dess tillfälliga sammansättning har knappast någon möjlighet att bedöma premierna.
Bolaget blir så gott som suveränt i fråga om premiebestämningen och
arbetsgivarna äro lämnade i dess våld. Bolaget erhåller även i övrigt en okontrollerbar
maktställning över arbetsgivarna, som kan hava betänkliga vådor.

Man kan ej gärna påstå, att förslaget tillgodoser den av kommittén uppställda, icke
helt odiskutabla satsen, att åt arbetsgivarna bör lämnas befogenhet att organisera
administrationen efter eget skön. De snöras in i en tvångströja, som kommer att
trycka dem ganska omilt, därest icke väsentligt starkare garantier tillskapas än de
av kommittén föreslagna.

Tvivelaktigt är även, om den föreslagna organisationsformen skyddar emot byrå -

81

kratism och slentrian, 6om uppgives följa med ett 6tatsämbetsverk. Ledamöterna
i stämma och direktion komma sannolikt att väljas om år för år, mot vilket förfarande
i och för eig icke är något att erinra, då därigenom sakkunskap förvärvas
och kontinuiteten bevaras. Om således en garanti mot slentrian m. m. skulle ligga
i ledamöternas växling, kommer den med all sannolikhet icke att förefinnas. Den
sporre till ständigt sökande efter nya arbetsformer och arbetsbesparande metoder,
som ligger i ledningens intresse att åstadkomma ett synligt och givande resultat
av det enskilda företagets verksamhet, finnes ej heller. Försäkringsbolaget är såsom
enskilt företag vidare undandraget den kritik från allmänheten, som eljest
kunde tänkas öva ett gynnsamt inflytande på organiserandet av dess verksamhet.

Enligt kommitténs mening borde den föreslagna försäkringsorganisationen jämte
dess kombinerande direkt med en statlig myndighet vara ägnad att befrämja samarbetet
mellan olycksfallsförsäkringen och övriga socialförsäkringsgrenar samt yrkesinspektionen.
Naturligen bör ett samarbete underlättas därigenom att försäkringen
handhaves av allenast en inrättning, men det synes dock tvivelaktigt, huruvida
försäkringsavdelningen, som är avsedd att få en i det närmaste helt privat
karaktär, kommer att kunna etablera något mera intimt samarbete med statsmyndigheter
och speciellt de frivilliga sjukkassorna. Fara är, att det hela kommer att
stanna på papperet. Det har hittills på andra områden visat sig svårt att åstadkomma
ett sådant samarbete, oaktat uttryckliga bestämmelser härom inryckts i instruktioner
och dylikt. Varje myndighet eller företag har att i första hand tillgodose
sin egen uppgift, som icke får tillbakasättas genom anspråk från annat håll
om biträde. Betydelsen av det ofta förda talet om samarbete bör för övrigt ej
överskattas. Vad olycksfallsförsäkringens samarbete med sjukförsäkringen beträffar
ligger huvudvikten på, att sjukförsäkringen är så anordnad, att den tager hand
om de olycksfallsskadade under själva sjukdomstiden, och att sålunda en relativt
lång karenstid kan äga rum i olycksfallsförsäkringen. Därigenom sparas den centralt
organiserade olycksfallsförsäkringen ett högst väsentligt arbete och icke obetydliga
administrationskostnader.

Kommitténs uppgifter om de framtida förvaltningskostnaderna äro icke möjliga
att kontrollera, då upplysande beräkningsgrunder icke finnas angivna i betänkandet.
Ganska sannolikt är emellertid, att kostnaderna bliva väsentligt högre än de av
kommittén beräknade. Genom förkortningen av karenstiden kommer arbetet icke
oväsentligt att ökas för centraladministrationen, då denna måste på ett tidigare
stadium än nu taga hand om skador, som drabbat hos den stora mängden mindre
arbetsgivare anställda arbetare. Från dessa mindre arbetsgivare kan knappast påräknas
det biträde med förskottsbetalning m. m., som nu lämnas av de större arbetsgivarna.
Vidare har kommittén bland annat beräknat personal, som erfordras för
gransknings- och kontrollarbetet, alldeles för lågt. Omöjligt är icke, att kostnaderna
komma att ställa sig högre genom den av kommittén föreslagna anordningen än om
försäkringen i sin helhet ägde rum i en statsanslag.

Sammankopplingen av det privata försäkringsbolaget med en statsmyndighet synes
icke vara i allo lycklig. Den ger åt det hela skenet av att vara något annat än
det i själva verket är. Gransknings- och besvärsmyndigheterna, som principiellt
böra intaga en fullt fristående ställning, kunna genom sammankopplingen komma
att betraktas såsom en i försäkringsbolaget ingående del, vilket icke är ägnat att
tillvinna dem förtroende hos de rättssökande.

Under anförda omständigheter kan ifrågasättas, om icke ett statsmonopol, som
finge arbeta under något friare former än ämbetsverken i allmänhet och som inneslöte
tillbörlig representation för vederbörande parter, vore att föredraga. Men naturligen
kunna andra former tänkas, som tillgodose berättigade intressen. Bättre
än att nu inlåta sig på det av kommittén föreslagna experimentet, synes vara att,
tills vidare och intill dess meningarna hunnit samla sig om en annan lämpligare
form, bibehålla det nuvarande systemet med några modifikationer och utökade möj 6—252409.

Bilaga till Kungl. Proposition.

82

ligheter till kontroll m. m. Oaktat allt som sagts om detta system måste dock erkännas,
att det har sina förtjänster.

Särskilda försäkringsvillkor. Enligt kommitténs mening borde åt större företag
medgivas att själva utgiva de i lagen stadgade ersättningarna (stå »självrisk»), givetvis
liksom för närvarande mot de garantier, som kunna anses erforderliga. Även
skulle det stå försäkringsavdelningen öppet att medgiva åt sammanslutningar av
större arbetsgivare att på villkor, som av avdelningen bestämmas, gemensamt stå
självrisk.

Genom detta senare medgivande skulle arbetsgivarna sålunda kunna bilda ömsesidiga
bolag, som övertaga ansvaret enligt olycksfallsförsäkringslagen. Det bleve
i huvudsak det nuvarande systemet med den skillnaden, att riksförsäkringsanstalten
utbytes mot ett enskilt bolag, och att ersättningsfrågorna avgöras av detta bolag
i första hand.

Denna möjlighet att överlåta ansvaret för skadeersättningarna på ömsesidiga bolag
bör emellertid vara av värde för arbetsgivarna, då dessa härigenom kunna skaffa
sig en regulator beträffande premierna. Men endast de större arbetsgivarna skulle
enligt kommitténs mening erhålla denna förmån; de mindre skulle under alla förhållanden
få finna sig i monopolbolagets villkor.

Skulle medgivandet komma att begagnas i större utsträckning, och därmed torde
man böra räkna, bleve följden den, att försäkringsavdelningens försäkringestock
komme att omfatta allenast de mindre arbetsgivarna och möjligen en del risker,
som av eu eller annan anledning ej erhålla anslutning till de av arbetsgivarna bildade
bolagen. Visserligen skulle försäkringsavdelningen äga bestämma villkoren
för ansvarets överlåtande på sammanslutningar av ifrågavarande slag, och dessa
villkor kunna göras så hårda och ofördelaktiga, att arbetsgivarna känna sig förhindrade
att begagna sig av ett medgivande. Men bolaget torde icke i längden
kunna uppehålla en sådan taktik, och har medgivande en gång lämnats en grupp
arbetsgivare, möta sedermera svårigheter att företaga en gallring. För övrigt lär
det knappast vara lämpligt att helt överlåta åt monopolbolaget att bestämma villkoren,
utan torde det vara nödvändigt, att dessa i det väsentliga angivas i lagen, om
kommitténs förslag skulle godkännas.

Försäkring för den kvarstående kanrenstiden skulle enligt kommittéförslaget icke
få meddelas av försäkringsavdelningen. Åt sjukkassa borde i stället medgivas rätt
att lämna särskild försäkring för karenstiden. I vad mån försäkring utom arbete,
rätt till lindring i försäkringsavgiften mot bestridande av läkarvård m. m. samt
rätt till förskottering av ersättningar med flera övriga särskilda försäkringsformer
borde medgivas, har kommittén ansett sig icke böra upptaga till prövning. Dock
uttalar kommittén, att för mindre arbetsgivare särskilda villkor icke borde medgivas.
Såsom grund för en fordran på dylika kan heller icke, yttrar kommittén,
åberopas något viktigare realt intresse. De mindre arbetsgivarna hade icke i någon
större utsträckning begagnat sig av de enligt gällande lag förefintliga möjligheterna
till sådana särskilda försäkringsvillkor. Då möjligheterna att erhålla särskilda
försäkringsvillkor i oproportionerligt hög grad komplicerade och fördyrade
en central försäkringsinrättnings arbete, ansåge kommittén även på grund härav,
att olika försäkringsvillkor för mindre arbetsgivare icke borde ifrågakomma. Där
karensförsäkring icke kunde lämnas av sjukkassa, skulle det, yttrar kommittén i
annat sammanhang, liksom för närvarande stå arbetsgivaren fritt att taga försäkring
för sin ersättningsplikt i vanligt försäkringsbolag.

Naturligen står det under alla omständigheter arbetsgivaren öppet att anlita enskilt
försäkringsbolag för erhållande av karenstidsförsäkring och jämväl för annan
försäkring, t. ex. för olycksfall utom arbetet, om han på grund av avtal med sina
arbetare är skyldig att till dem utgiva annan ersättning än den lagstadgade eller
eljest finner det ändamålsenligt.

83

Det äger ock sin riktighet, att de särskilda försäkringsvillkoren fördyra och försvåra
den centrala administrationen. Men det är ett något egendomligt utslag av
besparingsiver att av nämnda anledning hänvisa särskilt de mindre arbetsgivarna till
privata försäkringsbolag. Administrationskostnaden för monopolbolaget blir mindre,
det är sant, men för arbetsgivarna ökas däremot avsevärt kostnaden, om de, för att
fylla behovet av försäkring, måste förskaffa sig försäkring i två inrättningar, varav
den ena ökar premien jämväl med hänsyn till den vinst, med vilken den måste räkna.
Det är åtminstone icke praktiskt och kostnadsbesparande att så ordna saken, låt
vara att arbetsgivarnas eller statens kostnader för den centrala försäkringsinrättningens
administration därigenom på papperet ställa sig fördelaktigare.

Vad särskilt angår försäkring för karenstiden hava, såsom kommittén anför, de
mindre arbetsgivarna hittills icke i någon större utsträckning begagnat sig av den
möjlighet till sådan försäkring, som nu finnes. Men detta har säkerligen till stor
del berott på obekantskap med förhållandena eller bristande företagsamhet. De ha
ej gjort klart för sig vad ersättningsplikten under karenstiden innebär. Den kontanta
sjukpenning, som de skola utgiva, har synts dem överkomlig; däremot hava
de ej tagit i beräkning kostnaden för läkar- och sjukvård m. m., en kostnad som
kan stiga till ganska avsevärda, för en ekonomiskt mindre väl ställd arbetsgivare
högst betungande belopp. Det torde särskilt vara denna senare ofta oberäknade
kostnad, som orsakat missnöje bland arbetsgivarna med det nuvarande systemet.
I många fall torde arbetsgivarna genom att betala den premie, som debiterats dem,
ansett sig vara fria från allt ansvar enligt olycksfallsförsäkringslagen; och de ha
funnit systemet mindre tilltalande, då de det oaktat måst utgiva dryga belopp för
sjukvård m. m.

Att under sådana omständigheter hänvisa arbetsgivarna beträffande karenstidsersättningen
till sjukkassor, som ännu icke organiserats och på många orter icke komma
att finnas, eller till ett privat försäkringsbolag, kan icke vara lämpligt. Till dess
en ordnad sjukförsäkring blir genomförd, torde det därför vara nödvändigt att bibehålla
rätten till försäkring för karenstidsersättningen i den sociala olycksfallsförsäkringsinrättningen.
Lämpligast vore måhända att helt borttaga bestämmelserna
om karenstid i avvaktan på sjukförsäkringens genomförande.

Samarbete med sjukkassor. Kommittén uttalar, att genom dess förslag angående
olycksfallsförsäkringens och sjukförsäkringens ordnande — en statsunderstödd sjukkassa
på varje ort och en olycksfallsförsäkringsinrättning — de hittillsvarande yttre
hindren för en närmare samverkan mellan olycksfallsförsäkringen och sjukkassorna
vore avlägsnade.

Såsom förut anförts, ligger huvudvikten på, att den centrala olycksfallsförsäkringen
befrias från i första hand massan av olycksfallsskador, som endast föranleda
en övergående, kortvarigare sjukdom, och att dessa skador omhändertagas av sjukförsäkringen.
Sjukförsäkringen kan, såsom kommittén riktigt framhåller, lättare
och bättre än en centralanstalt tillse, att den skadade erhåller lämplig vård och
behandling; den är även i tillfälle att öva erforderlig kontroll. En sådan anordning
förutsätter givetvis även den ett samarbete, bland annat för att olycksfallsförsäkringen
skall kunna, i fall av behov, föranstalta om särskild vård och behandling,
som kan vara nödvändig för att undvika invaliditet eller minska en skadas verkningar,
och som icke lämpligen kan bestridas av sjukkassan.

Kommittén har övervägt olika sätt för samarbete mellan sjukkassorna och olycksfallsförsäkringen.
Ett sätt vore att inskränka sjukkassornas uppgift till att förskottera
eller å försäkringsinrättningens vägnar utgiva ersättning, vilken sedan skulle
återregleras från inrättningen. Kommittén anser icke detta alternativ kunna godtagas.
Därest nämligen försäkringsinrättningen skulle till sjukkassorna återreglera
av dessa förskotterad ersättning för karenstiden, förutsatte denna återreglering en
granskning hos avdelningen av de från kassan gjorda utbetalningarna. Redan en

84

sådan granskning vore, anför kommittén, tidsödande. I samma mån som de med
olycksfallsförsäkringen samarbetande kassornas antal växte, komme vidare med största
sannolikhet granskningen till följd av kassornas växlande kompetens ytterligare
att försvåras på grund av gjorda felutbetalningar, missförstånd om olycksfallsförsäkringslagens
innebörd i det ena eller andra avseendet. Av dessa skäl har kommittén
ansett sig böra i stället förorda, att samarbetet ordnas på sådant sätt, att sjukkassorna
i så stor utsträckning som möjligt på egen risk övertoge försäkringen under
viss del av sjukdomen, eller från och med 15 :e till och med 63 :e dagen efter inträffat
olycksfall.

Det synes som om samma skäl, som av kommittén anförts mot det förra
alternativet, skulle äga tillämpning även på detta senare. Kommittén gör
gällande, att den bristande enhetlighet i lagtillämpningen, som nu skulle råda,
har sin grund i försäkringens uppdelning på flera inrättningar och i bristande
kompetens att handlägga ersättningsfrågorna hos en del av dessa inrättningar. Det
synes då som om ett system med en mängd större eller mindre sjukkassor, som i
många fall icke komma att besitta något högre mått av kompetens för dessa ärendens
bedömande, bort förefalla mer än betänkligt. Dessa sjukkassor skulle i första
hand hava att bedöma, huruvida olycksfall i arbete föreligger, huruvida viss sjukdom
är att hänföra till olyckefallsskada, huruvida viss läkarbehandling är att anse såsom
erforderlig o. s. v. Visserligen skulle sjukkassorna stå under viss kontroll av
försäkringsavdelningen, men man torde ej böra räkna såsom givet, att de direktiv,
som försäkringsavdelningen vid sin granskning av de från sjukkassorna inkomna
anmälningarna anser sig böra lämna, hinna sjukkassorna i rätt tid. Sjukkassorna
måste handla på egen hand och eget ansvar. Kommittén utgår från, att sjukhjälpen,
i vilken väl får anses ingå även den enligt lagen tillförsäkrade erforderliga
sjukvården, icke skulle vara av samma betydelse för de skadade som övriga ersättningsförmåner.
En dylik uppfattning är knappast riktig. Det går ej att härvid
mäta likvärdigheten efter de penningbelopp, som utfalla från försäkringen. Bland
annat spela åtgärderna för den skadades återställande till hälsa och arbetsförmåga
en stor roll.

Klart är, att vid försäkring i sjukkassa denna skall såsom nämnts ansvara även för
erforderlig läkarvård m. m. dylikt. Då sjukkassorna enligt kommitténs förslag allenast
skulle hava skyldighet att lämna kontant sjukhjälp, kan det egendomliga förhållandet
komma att råda, att vissa av de försäkrade erhålla förmånen av läkarvård
etc., under det att de övriga, de egentliga sjukkassemedlemmarna, blott erhålla
sjukpenning.

Självfallet lär väl även vara, att, därest sjukkassa på grund av insolvens eller
dylikt ej skulle kunna fullgöra sina genom försäkring åtagna förpliktelser, försäkringsavdelningen
är skyldig att träda in och utgiva lagstadgad ersättning.

Utöver uppgiften såsom försäkringsgivare skulle en mängd andra uppdrag lämnas
sjukkassorna. De skulle tjänstgöra såsom ombud för försäkringsavdelningen och utöva
kontroll över invaliderna. De borde kunna åtaga sig upprättandet och granskningen
av arbetsgivarförteckningarna samt påföra de mindre arbetsgivarna premier
i arbetsgivarförteckningen med ledning av en särskild för detta ändamål uppgjord
premietariff.

Såsom förut anförts måste det anses i hög grad tvivelaktigt, om inom överskådlig
tid genom kommitténs förslag sjukkassor i tillräckligt antal skola komma till
stånd, kompetenta att fullgöra de viktiga uppdrag, som kommittén tillämnar dem.
Det är för övrigt ovisst om de för den jämförelsevis ringa tillökning i statsbidraget,
som nu erbjudes dem, skulle vilja åtaga sig uppdragen, låt vara att olycksfallsförsäkringen
skulle vara skyldig att lämna särskild ersättning för en del av uppdragens
fullgörande.

8.3

Kontroll- och besvärsmyndiglieter. Enligt förslaget skulle skaderegleringsärendena,
för det fall att försäkring icke vore gällande i sjukkassa, avgöras i första instans
av försäkringsavdelningen. Huru kommittén tänkt sig skaderegleringen i första
instans, därest försäkring tagits i sjukkassa, framgår icke tydligt. Emellertid synes
kommitténs mening vara, att för dylikt fall skaderegleringen skulle ombesörjas av
sjukkassan under viss kontroll från försäkringsavdelningens sida.

Såsom försäkringsrådet förut antytt, måste det möta svårighet att göra eu dylik
kontroll tillräckligt effektiv, och man bör räkna med, att anordningen med sjukkassorna
såsom försäkringsgivare kommer att äventyra enhetligheten i frågornas behandling.

Försäkringsavdelningens beslut i alla viktigare ärenden skulle enligt kommittéförslaget
granskas av besvärsavdelningen. Behandlingen av besvärsärendena skulle
anförtros åt tvenne nämnder, sjukhjälpsnämnden och riksförsäkringsnämnden, den
senare uppdelad på tre sektioner. Nämnderna jämte besvärsavdelningen skulle sålunda
i huvudsak utöva samma funktioner, som nu tillkomma försäkringsrådet. Besvär
över beslut rörande enbart sjukersättning eller begravningshjälp skulle behandlas
av sjukhjälpsnämnden. Alla övriga besvär skulle avgöras av riksförsäkringsnämnden.

I fråga om den sålunda föreslagna uppdelningen av besvärsärendena på två olika
nämnder må framhållas, att densamma i vissa fall synes kunna medföra olägenheter.
Sålunda kunna de båda nämnderna i fråga om den årliga arbetsförtjänsten
komma till beslut, som stå i strid med varandra. Mången gång kan även tvisten
gälla just frågan, huruvida sjukersättning eller livränta skall utgå.

Beträffande föredragningen av besvärsärendena skulle denna enligt kommitténs
förslag ombesörjas i sjukhjälpsnämnden av försäkringsavdelningen och i riksförsäkringsnämnden
av besvärsavdelningen. Föredragningen skulle sålunda i sjukhjälpsnämnden
anförtros den instans, som fattat det överklagade beslutet, och i riksförsäkringsnämnden
den myndighet, som på grund av sin granskningsskyldighet måhända
reda prövat beslutet och godkänt detsamma. En dylik anordning måste anses
olämplig. I fråga om sjukhjälpsnämnden skulle ju anordningen i själva verket innebära,
att den klagandes motpart anförtros målets föredragning.

Beträffande nämndernas organisation förutsätter kommittén, att dessa icke skola
bliva permanenta ämbetsverk utan rekryteras uteslutande med ledamöter med annan
sysselsättning. Av kommitténs kostnadsberäkning för nämnderna framgår, att kommittén
tänkt sig ledamotsbefattningarna såsom rena bisysslor. Även synes kommittén
vara av den meningen, att ledamöterna icke under någon längre tid borde
kvarstå i sina befattningar. Endast genom en dylik anordning torde, framhåller
kommittén, vara möjligt att för någon längre tid framåt tillförsäkra de i sista hand
avgörande instanserna den högsta sakkunskap.

Kommittén anger icke närmare de skäl, som kunnat bibringa kommittén den övertygelsen,
att en instans med tillfälliga ledamöter ur kompetenssynpunkt skulle vara
att föredraga framför en instans med permanenta ledamöter.

Kommittén synes emellertid hava utgått från, att, därest i nämnderna placeras
personer med framstående fackkunskap på olika områden (jurister, läkare och teknik),
därmed utan vidare vore sörjt för att nämnderna skulle vara i besittning
av framstående sakkunskap för bedömande av de frågor, som falla under nämndernas
prövning. Kommittén torde emellertid härvid hava förbisett, att flertalet av
dessa frågor är av den speciella art, att för deras bedömande kräves särskild utbildning
och särskild erfarenhet. Sålunda torde lätt inses, att frågor rörande exempelvis
invaliditetsgradsättning för sin prövning till väsentlig del förutsätta en erfarenhet
i detta hänseende, som domaren och läkaren under sin vanliga verksamhet
icke torde tillvinna sig. Även sådana till synes mera allmänna juridiska spörsmål
såsom fråga om olycksfall i arbete föreligger, om den skadade är arbetare eller
självständig företagare o. s. v. torde med hänsyn till den sociala försäkringsverk -

86

samhetens säregna struktur vara av den art, att för deras bedömande ingående
förtrogenhet med denna verksamhet i sin helhet torde vara av icke mindre betydelse
än den rent juridiska kunskapen och erfarenheten. Ehuru rådet för sin del
icke betvivlar att, därest arvodena sättas tillräckligt höga, personer med auktoritativ
ställning såsom domare, läkare och teknici, skola kunna förvärvas för nämndernas
ledamotsbefattningar, kan rådet, med hänsyn till vad sålunda antytts, icke
finna den av kommittén föreslagna organisationen av nämnderna innebära garanti
för att nämnderna komma att representera någon högre och än mindre den
högsta sakkunskap på den sociala olycksfallsförsäkringens område. Även synes det
rådet, som om den högsta rättsvårdande verksamheten på detta område vore av
den räckvidd och betydelse, att den icke borde utlämnas att utövas såsom bisysselsättning.

Beträffande frågan om nämndernas inre organisation vill rådet framhålla, att det
synes mindre behövligt, att bland livräntesektionens ledamöter ingår en person med
särskild försäkringsteknisk utbildning. Då kommittén tänkt sig, att bland livräntesektionens
men icke bland sjukhjälpsnämndens ledamöter skulle ingå en läkare, må
erinras, att även sjukhjälpsnämnden för sin verksamhet är i behov av ständig tillgång
till medicinsk sakkunskap.

I sammanhang med sitt förslag att bland livräntesektionens ledamöter skulle ingå
en läkare framhåller kommittén, att härigenom avsetts att bota den brist i försäkringsrådets
nuvarande organisation, som läge däri, att enligt kommitténs mening
varaktig tillgång till en vetenskapligt utbildad och praktisk erfaren läkare icke
vore tryggad.

I anslutning härtill må framhållas, att frågan om varaktig tillgång till erforderlig
medicinsk sakkunskap är i väsentlig grad en anslagsfråga. För livräntesektionen
torde liksom för försäkringsrådet det avgörande härutinnan bliva, huruvida nödiga
medel för ändamålet ställas till förfogande.

Såsom ovan anförts skulle besvärsavdelningen hava till åliggande dels att ombesörja
föredragningen i riksförsäkringsnämnden och dels att verkställa granskning av försäkringsavdelningens
viktigare beslut. Kommittén tänker sig att de tjänstemän, som
skulle svara för avdelningens föredragningsskyldighet, skulle hava sekreterares tjänsteställning.

Enligt rådets mening torde riksförsäkringsnämndens kompetens för ärendenas bedömande
väsentligen bliva beroende av de kunskaper och den erfarenhet, föredragandena
kunna ställa till nämndens förfogande. Med den tillfälliga sammansättning
nämnden skulle erhålla, kommer ansvaret för kontinuiteten i dess verksamhet att
vila på ifrågavarande tjänstemän. I realiteten komma i flertalet fall besluten att
dikteras av föredragandena, ehuru under nämndsledamöternas ansvar. Skall därför
en organisation enligt kommitténs förslag på ifrågavarande område genomföras,
måste tillses att såsom föredragande erhållas synnerligen väl kvalificerade personer,
och detta torde icke kunna ske, utan att fördelaktiga avlöningsförmåner beredas
dem.

Beträffande härefter besvärsavdelningens kontrollerande verksamhet förutsätter
kommittén, att chefen för avdelningen skulle mera ingående behöva taga del av
endast ett fåtal ärenden. Det största antalet ärenden skulle på dennes ansvar granskas
av härför lämpliga underordnade tjänstemän.

Då den kontrollerande verksamheten har till syfte en omprövning oberoende av
besvär av beslut, som meddelats av försäkringsavdelningen, är uppenbart att, om
granskningsverksamheten skall bliva annat än en tom formalitet, varje mål, som
skall granskas, måste ingående undersökas. Härförutan kan tydligen något verkligt
bedömande av målet icke äga rum. Att såsom kommittén tänkt sig i allmänhet
överlämna besvärsavdelningens beslutanderätt beträffande granskningsmålen till
underordnad tjänsteman inom avdelningen måste anses olämpligt. Detta skulle ju
innebära att åt sådan underordnad tjänsteman skulle anförtros att pröva, huru -

87

vida de avgöranden, som träffats av den enligt kommitténs mening högst sakkunniga
försäkringsavdelningen, skulle lämnas utan anmärkning eller ej. En sådan
omprövning skulle icke kunna tillvinna sig större förtroende.

Att döma av storleken av den personal kommittén beräknat för besvärsavdelningen
har kommittén tydligen tänkt sig, att granskningsarbetet icke skulle medföra
någon större arbetsbörda för avdelningen. I annat sammanhang har kommittén emellertid
givit uttryck för en annan uppfattning om den arbetsbörda, som skulle vara
förenad med en statlig granskning av skadeärendena.

Av vad ovan anförts rörande besvärsnämndernas och besvärsavdelningens organisation
torde framgå, att kommitténs förslag icke tillgodoser de krav kommittén
själv ansett böra ställas på de statliga organ, som jämte försäkringsavdelningen
skulle bära ansvaret för olycksfallslagens tillämpning. Kommittén framhåller sålunda
betydelsen av, att den högsta dömande instansen utrustas med den högsta
sakkunskap. Emellertid gives denna instans sådan organisation, att den enligt rådets
mening torde bliva den minst sakkunniga av de myndigheter, som hava att
taga befattning med skaderegleringsärendena. Kommittén anser obligatorisk kontroll
av försäkringsavdelningens viktigare beslut behövlig, men den kontrollerande
verksamheten lägges efter sådana linjer, att densamma till väsentlig del måste bliva
en kontroll endast till namnet.

För att i någon mån avhjälpa de brister, som vidlåda den av kommittén föreslagna
organisationen i förevarande hänseende, måste besvärsavdelningens arbetskrafter
kvalitativt och kvantitativt avsevärt förstärkas, så att dels en väsentlig granskning
av de viktigare målen kan genomföras och dels trygghet vinnas för en fullt sakkunnig
beredning och föredragning av besvärsärendena. Med hänsyn härtill torde
kommitténs kostnadsberäkningar för denna avdelning icke höra tillmätas alltför
stor betydelse. Även kommitténs beräkning av kostnaden för besvärsnämnderna synes
osäker. Det torde vara anledning befara, att kostnaden för den månghövdade
nämndsinstitutionen med sina 17 ledamöter icke skulle komma att stanna vid det
av kommittén beräknade beloppet av 45,000 kronor.

Skulle man sålunda önska utbyta den nuvarande organisationen med ett försäkringsråd
mot en organisation av den typ, kommittén förordar, torde man vid en
jämförelse av kostnaden för de olika organisationsformerna icke utan vidare kunna
utgå från kommitténs beräkningar. Enligt rådets mening finnas många skäl, som
tala för att kommitténs förslag även ur besparingssypunkt skulle visa sig innebära
en sämre organisationsform än den nuvarande. Sålunda torde lätt inses, att beredningen
och föredragningen av besvärsärendena inom det nuvarande försäkringsrådet
kunna ordnas under smidigare och enklare former än om, såsom kommitténs förslag
förutsätter, dessa funktioner skola utskiftas på så sätt, att beredningen skall utföras
hos en och föredragningen därefter inför en annan myndighet. Även torde förtjäna
beaktas, att kommitténs förslag i viss mån förutsätter dubblering av nuvarande
kostnader för anlitande av medicinsk sakkunskap, överhuvudtaget torde
man icke kunna undgå det intrycket, att den föreslagna besvärs- och kontrollapparaten,
trots allt tal om förenkling, ter sig ganska invecklad och tungrodd i jämförelse
med det nuvarande systemet.

Huruvida försäkringsrådet, därest kommitténs förslag i övrigt kommer att genomföras,
bör inordnas såsom en avdelning i det föreslagna riksförsäkringsverket
eller fortfarande bestå såsom självständigt ämbetsverk torde vara en fråga, som ur
besparingssynpunkt icke är av större betydelse. Med hänsyn till förtroendet för
avgörandena och rättsäkerheten måste däremot en dylik sammankoppling anses
olämplig. Såsom försäkringsrådet förut framhållit bör den kontrollerande myndigheten
och besvärsmyndigheten intaga en fri och självständig ställning.

Gemensam Instansordning. Besparingskommittén torde haft till uppgift bland
annat att söka åstadkomma enhetlighet i socialförsäkringens organisation. Detta är

88

naturligen ett svårt problem och kommitténs förslag innebära ej någon lösning av
detsamma. Måhända har den funnit problemet olösligt, det har ju diskuterats i alla
länder med utvecklad socialförsäkring men hittills utan något egentligt resultat. Det
eynes. dock som om det bort ligga nära till hands att söka åtminstone på ett område
åstadkomma en viss enhetlighet, nämligen i fråga om instansordningen. Skulle
kommitténs förslag bliva genomfört, skulle olycksfallsförsäkringen hava sina särskilda
besvärsinstanser, riksförsäkringsnämnden och sjukhjälpsnämnden, och pensionsförsäkringen
sin, regeringsrätten. Sjukkassorna skulle komma att lyda under försäkringsavdelningen
och tillsyningsmyndigheten, d. v. s. pensionsstyrelsen. Sjukkassa,
som önskade ändring i bestämmelser rörande samarbetet, som utfärdats av
försäkringsavdelningen och tillsyningsmyndigheten, skulle äga att därom göra framställning
hos riksförsäkringsnämnden, vars juridiska sektion skulle hava att avgöra
dylika ärenden, så framt de icke avse premiefrågor eller frågor rörande förvaltningsbidragets
storlek, vilka i stället skulle handläggas av nämndens försäkringstekniska
sektion, över sjukkassornas beslut skulle klagas i vissa fall till sjukhjälpsnämnden
eller riksförsäkringsnämnden och i andra till tillsyningsmyndigheten (pensionsstyrelsen).
över pensionsstyrelsens beslut såsom tillsyningsmyndighet skulle i en del
fall, såsom nämnts, klagan föras hos riksförsäkringsnämnden, i andra hos Kung!.
Maj :t. Detta blir ett fullständigt virrvarr. Mest ändamålsenligt och för övrigt det
enda lämpliga synes vara, att en gemensam överdomstol inrättas för samtliga socialförsäkringsgrenar.
Men denna måste då vara fristående och kan ej inordnas,
såsom beträffande olycksfallsförsäkringen föreslagits, i ett enbart för olycksfallsförsäkringen
avsett »riksförsäkringsverk».

Lämnas denna gemensamma överinstans lämplig befogenhet och erforderlig utrustning,
skulle den kunna tjänstgöra såsom en enande länk och verka för att
samarbete, där sådant är möjligt och lämpligt, komme till stånd. Denna sak har
förut varit föremål för övervägande. I sitt den 19 november 1915 avgivna betänkande
med förslag till försäkring för olycksfall i arbete anförde ålderdomsförsäkringskommittén,
att en överdomstol med den av kommittén föreslagna sammansättningen
även skulle kunna bliva en lämplig överinstans för avgörande av tvister
rörande frågor tillhörande sjukförsäkringens eller den allmänna pensionsförsäkringens
områden. Denna överdomstol skulle kunna växa ut till att bliva ett gemensamt
organ för samtliga sociala försäkringsinstitutioner i vårt land och därigenom
även kunna verka för en närmare förening mellan de olika försäkringsgrenarna, i
den mån en sådan förening kan vara genomförbar. I det utlåtande riksförsäkringsanstalten
avgav över ålderdomsförsäkringskommitténs betänkande instämde anstalten
i vad kommittén sålunda anfört. Jämväl socialförsäkringskommittén var av
samma mening och föreslog även gemensam överinstans för olycksfallsförsäkringen
och sjukförsäkringen.

Att såsom kommittén tänkt sig så småningom vinna en viss enhetlighet genom
att ställa pensionsstyrelsen och riksförsäkringsverket under samma chef, i vilkens
hand då ledningen av hela försäkringen skulle komma att samlas, förefaller icke
bliva till något väsentligt gagn med hänsyn till de båda verkens stora omfattning och
betydande arbetsuppgifter. Redan vad kommittén anför om ledningen av petisionsstyrelsen
och därför enligt kommitténs mening erforderliga arbetskrafter talar emot
möjligheten att inom rimlig tid realisera nyssnämnda plan. Det bleve knappast mer
än en nominell chef och en nominell enhetlighet.

Reaktivering. Vid sin undersökning av den sociala olycksfallsförsäkringen har
kommittén kommit till den uppfattningen, att av ekonomiska och sociala skäl bedömandet
av invaliditetsersättningskraven borde till viss del omläggas. Enligt kommitténs
mening hade vid invaliditetsgradsättningen den elastiska anpassning efter
den faktiska invaliditeten, som enligt 1916 års lag synes hava åsyftats, icke kommit
till stånd. Sålunda hade kommittén funnit, att såsom regel vid bedömandet av inva -

89

liditetsgradsfrågorna så viktiga förhållanden som olikheter i fråga om ålder, yrke,
anställnings- och utbildningsmöjligheter m. m. tillmätts alltför ringa betydelse vid
eidan av den mera påtagliga anatomiska förlusten och därmed sammanhängande
funktionsrubbning.

Såvitt rådet har sig bekant har icke av kommittén verkställts och föreligger icke
heller eljest någon utredning, som kunnat giva kommittén ledning för bedömande
av, i vad mån de invaliditetsgradsättningar, som av försäkringsrådet och försäkringsinrättningarna
verkställts enligt 1916 års lag, kunna anses motsvara den s. k.
faktiska invaliditeten. Kommittén synes emellertid hava fäst sig vid att de i vårt
land tillämpade principerna icke överensstämma med dem, som följas exempelvis i
Holland och Schweiz. Om man härav skulle draga den slutsatsen, att vid invaliditetsgradsättningen
i vårt land icke skulle följts de grundsatser, som åsyftas i 1916
års lag, torde detta icke hava fog för sig. Kommitténs hela framställning synes för
övrigt antyda, att kommittén bibringats överdrivna föreställningar om den s. k.
schabloneringen vid bedömandet av invaliditetsersättningskraven. Försäkringsrådet
liksom försäkringsinrättningarna hava naturligen i möjligaste mån vid sin invaliditetsbedömning
sökt att nå en anpassning just efter den faktiska invaliditeten. Att
härvid för en del skador, såsom förlust av ett pekfinger, en hand, ett öga etc., utan
att annan komplikation förelegat, samma procentsats mera regelmässigt kommit till
användning, beror naturligen därpå, att man erfarenhetsmässigt ansett sig hava funnit,
att den sålunda använda procentsatsen, där icke särskilda skäl till avvikelse förelegat,
närmast kan anses ansluta sig till den faktiska invaliditeten. Då kommittén
framhåller, att enligt dess mening för bedömande av den faktiska invaliditeten hänsyn
bör tagas även till sådana faktorer som utbildningsmöjligheter, ökad arbetslöshetsrisk
och omständigheter, förknippade med diverse lokala förhållanden såsom
större eller mindre svårighet att förflytta sig från bostaden till arbetsplatsen m. m.,
innebär detta icke någonting nytt.

Huruvida man nu vid invaliditetsbedömningen kan tänkas nå rättvisare och bättre
resultat genom att, såsom kommittén förordar, mera än hittills skjuta åt sidan den
av olycksfallet förorsakade skadan och mera taga hänsyn till andra omständigheter
är en fråga, som vid olika tillfällen varit föremål för övervägande inom försäkringsrådet.
Enligt rådets mening torde emellertid lösningen av denna fråga icke ligga så
klart, som kommittén synes föreställa sig. Försäkringsrådet har för sin del ansett
nödigt förfara med en viss försiktighet, när det gällt att för en och samma anatomiska
förlust eller funktionsrubbning fastställa ersättningsbelopp av alltför skiftande
storlek. En tillämpning av den metod kommittén förordar torde lämna större
spelrum för simulation och överdrift och lättare möjliggöra ett ohemult utnyttjande
av de ersättningsmöjligheter skadan erbjuder än det hittills tillämpade systemet.
Fara är att den, som förstår att göra det mesta möjliga av sin skada, kommer att
tillgodoses rikligt, under det att för den energiske och arhetsvillige, som söker övervinna
skadans följder och på bästa sätt utnyttjar sin återstående arbetsförmåga, ersättningen
alltmera inknappas.

Då kommittén framhåller, att vid undersökningar, som verkställts i Holland,
framgått, att i stort antal fall vederbörande arbetsgivare icke förmärkt någon minskad
arbetsförmåga hos arbetare, som tilldelats även ganska hög invaliditetsersättning,
må anmärkas, att härav icke får dragas den slutsatsen, att för dessa arbetare
invaliditeten icke skulle vara av någon större betydelse. Även om en arbetare, som
är i besittning av energi och anpassningsförmåga, mången gång jämväl efter en svårare
skada kan uppnå ungefär samma arbetsresultat som förut, torde dock arbetet
för honom hava blivit mera påfrestande. Han tvingas att mera intensivt taga ut
sina krafter och utslites härigenom fortare än eljest skulle hava blivit fallet.

Emellertid har kommittén i sitt utlåtande framhållit särskilda olägenheter, som
det hittills tillämpade systemet skulle hava medfört. Sålunda anför kommittén, att
nuvarande praxis medfört den synnerligen olyckliga verkan, att försäkringsin -

90

rättningarna icke finge tillräckligt intresse för att söka återställa eller höja invalidernas
arbetsförmåga. Vidare anför kommittén, att visserligen i ej ringa utsträckning
hänsyn tagits till den förbättring i arbetsförmågan, som de skadade undergått
de närmaste åren efter invaliditetens inträdande. Härvid torde emellertid, tillägger
kommittén, icke hava beaktats andra omständigheter än sådana, som lades till
grund redan för den ursprungliga invaliditetsgradens fastställande. Berörda uttalanden
torde väsentligen bero på missuppfattning. Enligt hittills tillämpad praxis
bör och skall vid omprövning av skadads rätt till livränta full hänsyn tagas till den
förbättring i tillståndet, som inträtt under den gångna tiden, dock att enligt uttryckligt
stadgande i 13 § olycksfallslagen jämkning i ersättningen må äga rum, endast
där väsentlig förändring inträtt i de förhållanden, som voro avgörande för ersättningens
bestämmande.

Enligt hittills gällande praxis har nedsättning i ersättningen i allmänhet icke
medgivits på den grund att den skadade genom nyförvärvad yrkesskicklighet lyckats
minska de ekonomiska påföljderna av olycksfallet. I motsats till vad kommittén härom
i sitt betänkande antyder måste erinras, att såväl av olycksfallslagens ordalydelse
som än tydligare av förarbetena till lagen framgår, att meningen varit att
i allmänhet icke medgiva rätt till jämkning för dylikt fall. Då kommittén anför,
att enligt en vid den nuvarande lagens antagande uttalad åsikt det ur det allmännas
synpunkt icke vore klokt att i anledning av att den skadade förvärvat sig ny yrkesskicklighet
minska den ersättning, som redan tillerkänts honom, bör tilläggas, att
denna åsikt uttalades av föredragande departementschefen i ärendet (dåvarande
civilministern von Sydow), vilken i anslutning härtill även framhöll följande: »Ett
medgivande till jämkning i ersättningen för dylikt fall torde icke vara av den betydelse,
som vid ett första påseende skulle kunna förefalla. Om invaliditeten är
ringa, torde arbetaren nämligen i regel fortsätta med den verksamhet, han förut
idkat, och om han därvid vinner väsentligt ökad arbetsförmåga, kan jämkning äga
rum redan på grund av de i 8 § föreslagna bestämmelserna. Är invaliditeten däremot
väsentlig, eller har arbetaren helt förlorat arbetsförmågan, torde han i förra fallet
endast mera sällan och i senare fallet överhuvudtaget icke kunna genom nyförvärvad
yrkesskicklighet inom annan näringsgren skaffa sig någon avsevärd arbetsförtjänst.
Skulle emellertid detta i enstaka fall inträffa, synes det i allmänhet varken
från det allmännas synpunkt klokt ej heller billigt att beröva arbetaren den ersättning,
som redan tillerkänts honom på grund av den svåra kroppsskada, som
uppkommit genom olycksfallet, och av vilken han allt framgent har betydande
men.»

De olycksfallsskadade hava i vårt land enligt gällande bestämmelser icke haft att
av försäkringsinrättningarna påfordra direkt hjälp för yrkesutbildning. I 6 § av lagen
stadgas emellertid, att livränta eller del därav, därest synnerliga skäl äro för
handen, på ansökan av den skadade må utbytas mot ett kapital för en gång. Denna
bestämmelse torde hava tillkommit med tanke på, bland annat, att i förekommande
fall bereda möjlighet för den skadade till utbildning i lämpligt yrke. Under de
gångna åren har försäkringsrådet även haft att handlägga ett stort antal ärenden
avseende utbyte av livränta för dylikt ändamål. Rådet har vid beviljande av dylikt
utbyte ansett sig böra förfara med en viss försiktighet. Erfarenheten torde nämligen
hava visat, att omplantering av den skadade i nytt yrke och nya levnadsförhållanden
för att leda till gynnsamt resultat kräver sina särskilda förutsättningar. I
jämförelsevis talrika fall, då dessa förutsättningar funnits, har försäkringsrådet
medgivit utbyte av livränta. Detta har särskilt skett i åtskilliga sådana fall, där
planmässighet i studier garanterats och kapitalbeloppet kunnat successivt utbetalas.
Även för relativt kortare utbildning har med fördel utbyte beviljats, då omständigheterna
givit vid handen, att den skadade hlivit omöjliggjord i sitt gamla yrke
men skulle kunna försörja sig i ett nytt.

I anslutning till sin redogörelse för de principer, som i Holland tillämpas vid liv -

91

räntebedömningen, framhåller kommittén, att en upprepad prövning av livränteersättningarna
med viss tids mellanrum borde i vart land komma till användning i
betydligt större omfattning än som för närvarande vore fallet, penna prövning
borde liksom i Holland ske genom intimt samarbete mellan medicinsk och teknisk
sakkunskap. I sammanhang härmed redogör kommittén för, hurusom i Holland
invaliderna kontrolleras genom särskilda agenter, som hava att genom förhör med
den skadade, hans arbetsgivare, familj och grannar söka utrannsaka, huruvida fog
kan finnas för jämkning i ersättningen. Nittio procent av alla Hollands invalider
lära stå under fortlöpande kontroll av dylika agenter.

Enligt i vårt land tillämpad praxis torde i allmänhet, när livränta första gången
bestämmes, densamma fastställas att utgå för någon kortare tid, ett år, ett halvt
år eller kortare tidsperiod. Sedan livränta fastställts såsom definitiv, vilket i regel
torde ske först, när större visshet vunnits om, att någon väsentlig ändring i tillståndet
icke är att förvänta, torde längre tid i allmänhet få förflyta, innan ny undersökning
verkställes, kommittén anser nu, såsom ovan nämnts, att en omprövning
av livränteersättningarna med ty åtföljande undersökning av de skadade borde ske
i betydligt större omfattning. Enligt rådets erfarenhet torde det vara mindre välbetänkt
att alltför ofta inrikta den skadades intresse och tankeverksamhet på det
invalida tillstånd, varav han lider. Mången gång kan härigenom förbättringen fördröjas
eller hindras. Även eljest torde ett dylikt ständigt undersökande av den skadade
icke vara utan sina stora olägenheter.

Det i Holland tillämpade systemet med kringresande agenter kan naturligen ur
kontrollsynpunkt hava sina fördelar. Dock måste dessa upprepade förhör med den
skadade, hans arbetsgivare, familj och grannar, te sig såsom något mindre sympatiskt.
Därtill kommer att i ett land som vårt kostnaden för dessa reseinspektörer
torde bliva tämligen avskräckande.

Såsom kommittén framhåller måste ur social synpunkt anses önskvärt, att olycksfallsförsäkringens
organ i den utsträckning, som är möjligt, följer den skadade och
genom ändamålsenliga anordningar giver stöd åt strävandet att sa långt möjligt ut
veckla och utnyttja den minskade förvärvsförmågan. Vad angår de vinster för
den sociala olycksfallsförsäkringen i form av minskade ersättningar, som enligt
kommitténs mening skulle åtfölja det av kommittén förordade nya systemet för
livräntebedömningen, torde några mera säkra slutsatser härom nu icke kunna dragas.
Vad som emellertid med visshet torde kunna sägas är, att kommitténs förslag skulle
innebära en betydande ökning av olycksfallsförsäkringens förvaltningskostnad. Man
har därvid att räkna icke allenast med kostnaderna för de upprepade läkarundersökningarna
samt lönerna och reseersättningarna till den nya kategori av tjänstemän,
som skulle motsvara de holländska agenterna, utan man har även att taga med
i räkningen den tyngande arbetsbörda, som denna ständiga omprövning av ersättningsanspråken
skulle medföra för de olika skaderegleringsinstanserna.

Försäkringsrådet är för sin del fullt medvetet om, att man i vart land ännu icke
nått fram till någon slutgiltig lösning av problemet om invaliditetens bedömande.
Även i denna fråga torde det emellertid gälla att icke alltför kritiklöst lita till utländskt
mönster utan att med stöd av nya rön och erfarenheter så småningom söka
sig framåt i rätt riktning.

Pensionsförsäkringen. Försäkringsrådet har icke ingått på någon närmare granskning
av kommitténs förslag angående pensionsförsäkringen, vilka förslag i viktiga
delar förut varit föremål för prövning av statsmakterna. Dock har rådet, enligt vad
förut angivits, ansett mindre lämpligt att nu upptaga till avgörande frågan om
förhöjning av pensionsavgifterna. Denna fråga synes böra prövas i samband med en
förnyad utredning av sjukförsäkringen. Av samma anledning bör även anstå med
spörsmålet om kommunernas andel i pensionstillägg och understöd enligt pensionsförsäkringslagen.
Det kan måhända vid en närmare undersökning befinnas lämp -

92

ligare, att kommunerna i första hand åtaga sig bidrag till sjukförsäkringen och på
grund härav bibehållas i huvudsak vid det nu utgående bidraget till pensionsförsäkringen.

Såsom av det föregående framgår, har försäkringsrådet icke ansett sig kunna
tillstyrka, att kommitténs förslag lägges till grund för en omorganisation av vår
socialförsäkring. Rådet har ansett sig böra framhålla, att förslaget bland annat i vad
det avser sjukförsäkringen samt kontroll- och besvärsanordningarna i olycksfallsförsäkringen
måste anses otillfredsställande. Då vidare en lämplig organisation av sjukförsäkringen
kan få stor betydelse med avseende å organisationen och administrationen
av olycksfalls- och pensionsförsäkringen, bör enligt rådets mening en förnyad
utredning verkställas angående möjligheten att erhålla en ändamålsenlig och effektiv
sjukförsäkring, innan åtgärder vidtagas, som alltför mycket fastlåsa förhållandena
i en viss riktning.

I detta ärendes behandling hava deltagit, förutom undertecknad Enbom, herrar
Geijer, Rörmy, Aae, Rooth, Wallenius, Carlsson och Tengdahl.

Utdrag av försäkringsrådets protokoll för denna dag bifogas.

Stockholm den 8 maj 1925.

Underdånigst

På försäkringsrådets vägnar:

O. F. ENBOM.

Birger Löfving.

Utdrag ur protokoll, hållet i Kungl. Försäkringsrådet
den 8 maj 1925.

Föredrog chefen Kungl. Maj :ts remiss angående avgivande av utlåtande över det
av statens besparingskommitté den 19 februari 1925 avgivna betänkandet med utredning
och förslag angående socialförsäkringens organisation; och beslöts underdånigt
utlåtande, av den lydelse registraturet utvisar.

Försäkringsrådet Geijer var av skiljaktig mening och anförde:

»Det torde icke vara möjligt att uttänka ett förslag till organisation av den sociala
olycksfallsförsäkringen, mot vilket icke från några synpunkter befogade anmärkningar
kunna göras. Då ett förslag till förändrad organisation av denna försäkring
nu föreligger till granskning, bör man därför av detsamma icke fordra
mera, än att det skall öppna möjlighet till avlägsnande av de svåraste av de olägenheter,
som äro förknippade med den nuvarande organisationen, utan att samtidigt
tillskapa nya påtagliga missförhållanden.

Om man betraktar kommittéförslaget från denna utgångspunkt synes man höra
komma till den slutsatsen, att detsamma i stort sett är tillfredsställande.

Den nuvarande organisationens huvudfel torde vara, att genom densamma mellan
riksförsäkringsanstalten, å ena, samt de privata bolagen, å andra sidan, uppammats
en konkurrens av allt annat än önskvärd beskaffenhet. Förutom att denna
konkurrens tillskyndar försäkringen en mängd onyttiga kostnader, är den även för
försäkringens utveckling i övrigt mycket skadlig. Denna konkurrens har nämligen
till följd, att mellan försäkringsinrättningarna inbördes vilja till samverkan för

93

gemensamma mål helt och hållet saknas. Härigenom minskar konkurrensen i avsevärd
grad möjligheterna att kvalitativt förbättra olycksfallsförsäkringen samt särskilt
möjligheterna att uppnå ett tillfredsställande samarbete mellan denna försäkrings
organ, å ena, samt statens yrkesinspektion och sjukkassorna, å andra sidan.
En mycket allvarlig brist hos det nuvarande systemet är även att genom detsamma
ett enhetligt och rättvist bedömande av de skadades ersättningar icke är i tillbörlig
grad säkerställt. Den brist på enhetlighet och säkerhet, som ända sedan olycksfallsförsäkringslagens
tillkomst i allt för hög grad utmärkt försäkringen och ej minst
skaderegleringen, torde under de senare åren hava snarare ökats än minskats allt
eftersom ovannämnda konkurrens tilltagit i skärpa, under det att försäkringsrådet
genom personalindragningar och minskade anslag alltmer förlorat i förmåga att på
ett tillfredsställande sätt fylla sina uppgifter såsom besvärsinstans och såsom inspektionsmyndighet
över försäkringsinrättningärna.

Kommittéförslaget är grundat på den säkerligen riktiga principen, att själva försäkringsverksamheten
bör handhavas av arbetsgivarna själva genom privat försäkringsverksamhet,
samt att de skadades ersättningar böra vara underkastade en enhetlig
och effektiv granskning från statens sida. Vid tillämpningen av denna princip
har kommittén valt den utvägen att föreslå försäkringens överlämnande åt en
enda försäkringsinrättning, vilken skulle erhålla monopol på försäkringen. Frågan,
huruvida denna utväg bör föredragas framför försäkringens överlämnande åt ett
flertal konkurrerande privata försäkringsinrättningar, kan naturligtvis bliva föremål
för olika meningar. Båda systemen medföra utan tvivel såväl fördelar som
olägenheter.

Därest systemet med monopolanstalt genomföres och konkurrensen mellan olika
försäkringsinrättningar alltså helt bortfaller, synes den faran föreligga, att denna
monopolanstalt vid försäkringens handhavande kommer att förfalla till alltför tunga,
dyrbara och ämbetsverksliknande arbetsformer samt till en viss, monopolställningen
lätt åtföljande liknöjdhet för allmänhetens och särskilt för de mindre arbetsgivarnas
rätt och intressen. Därest emellertid denna fara vid organisationens genomförande
omsorgsfullt beaktas, synes den kunna genom lämpliga åtgärder förebyggas.

De fördelar, som genom kommittéförslaget skulle vinnas, vore åter: 1) att den
av konkurrensen följande allmänna irritationen med alla sina skadliga verkningar
skulle vara helt och hållet borta, 2) att de totala förvaltningskostnaderna för försäkringen
tack vare konkurrensens försvinnande skulle i avsevärd grad minskas, 3)
att tillfredsställande garantier för ett enhetligt och rättvist bedömande av de skadades
ersättningar skulle vara vunna samt 4) att möjlighet skulle vara skapad för uppnående
av ett tillfredsställande samarbete med yrkesinspektionen och sjukkassorna.

Dessa fördelar äro samtliga ur såväl social som ekonomisk synpunkt av den allra
största betydelse. Kommitténs förslag synes därför icke böra få vika för ett förslag
med flera försäkringsinrättningar, därest icke möjligen något nytt förslag
framkommer, vilket med försäkringens handhavande av flera privata inrättningar
förenar möjlighet till uppnående i huvudsak av nu nämnda fördelar.

Frågan, huruvida arbetsgivarna inom den av kommittén föreslagna monopolanstalten
verkligen skola erhålla det dominerande inflytande, som likväl måste vara
förslagets grundtanke, synes tyvärr med hänsyn till förslagets på denna punkt
något oklara utformning icke kunna med säkerhet bedömas. Denna oklarhet kommer
naturligtvis att vid blivande lagförslags utarbetande undanröjas.

Den viktigaste av förslagets ovan omnämnda förtjänster torde emellertid vara,
att detsamma öppnar möjlighet för tillvaratagande av de skadades rätt på ett långt
bättre sätt än som för närvarande kan ske. Redan den omständigheten, att hela
skaderegleringen i första hand skulle bliva samlad hos en enda myndighet, som
skulle äga tillgång till erforderlig sakkunskap, särskilt på medicinens område, innebär
en mycket stor överlägsenhet över det nuvarande systemet. Genom det sätt, på
vilket målens avgörande i sista instans enligt förslaget är ordnat, öppnas härjämte,

94

såsom kommittén framhåller, långt större möjligheter än för närvarande att för dessa
avgöranden förvärva ledamöter, vilka besitta auktoritativ sakkunskap inom medicinens,
juridikens och försäkringsteknikens områden. Utan dylika ledamöter kommer
den högsta dömande myndigheten på detta område aldrig att kunna utöva det inflytande,
som för en lycklig utveckling av försäkringen är nödvändigt.

Emellertid synes det uppenbart, att kommittén på ett anmärkningsvärt sätt såväl
i kvantitativt som kvalitativt hänseende underskattat den arbetsbörda, som skulle
komma att åligga den blivande besvärsavdelningen. Därest, eåsom kommittén förutsatt,
alla viktigare ersättningsfrågor skulle granskas inom besvärsavdelningen,
skulle denna sannolikt behöva väsentligt större arbetskrafter än som tänkts i kommitténs
förslag.

Det vill emellertid synas som om en dylik allmän granskningsskyldighet för besvärsavdelningen
icke skulle vara för rättstillämpningen önskvärd. Av en dylik
granskningsskyldighet kan nämligen den olägenheten befaras, att genom ansvarets
fördelning ett försvagande av ansvarskänslan såväl hos försäkringsavdelningen som
hos besvärsavdelningen så småningom skulle inträda, och att särskilt försäkringsavdelningen
snart skulle finna sig föranledd att bestämma ersättningarna till de
minsta belopp, som kunde hava utsikt att vid en blivande granskning lämnas utan
anmärkning. Med hänsyn till arten av den prövning, som enligt förslaget skulle
inom försäkringsavdelningen tillkomma ersättningsfrågorna, synes det dessutom
fullt tillräckligt, om besvärsavdelningen erhåller rättighet att granska försäkringsavdelningens
beslut i den omfattning, som chefen för riksförsäkringsverket och chefen
för besvärsavdelningen finna erforderlig.

Även om den ovillkorliga granskningsskyldigheten bortfaller, torde emellertid besvärsavdelningen
enligt kommittéförslaget hava erhållit en alltför fåtalig personal.
Åtminstone under de första åren kommer med säkerhet ytterligare en sekreterare
att erfordras, därest avdelningen skall, förutom föredragningen i nämnderna, medhinna
en kontroll av tillfredsställande omfattning.

För att föredragningen i nämnderna skall fylla sin uppgift fordras, att densamma
blir av mycket hög kvalitet och särskilt att den utmärkes av stark koncentration.
Föredragandena torde därför lämpligen böra erhålla byrådirektörs tjänsteställning.

Slutligen bör i detta sammanhang framhållas önskvärdheten därav, att, därest ett
definitivt förslag till omorganisation av olycksfallsförsäkringen icke kommer att
föreläggas 1926 års riksdag, försäkringsrådets chef och dess extra ledamot ånyo
måtte erhålla samma tjänsteställning som förut, samt att försäkringsrådet i övrigt
måtte erhålla sådana ekonomiska möjligheter, att rådet må kunna på ett tillfredsställande
sätt fylla sina uppgifter. Det torde ligga i sakens natur, att det icke i
längden kan vara lämpligt, att en myndighet, som i förhållande till en annan enligt
gällande lag intager en så markerad ställning av överordnad som försäkringsrådet i
förhållande till riksförsäkringsanstalten enligt 5 och 33 §§ olycksfallsförsäkringslagen,
är sammansatt av ledamöter, vilka i genomsnitt hava en avsevärt svagare
tjänsteställning än den underordnade myndighetens ledamöter, och att den överordnade
myndigheten dessutom är långt sämre utrustad än den underordnade med
ekonomiska möjligheter för verkställande av utredningar och hörande av sakkunniga.
Den oreda särskilt på skaderegleringens område, som tyvärr för närvarande
utmärker den svenska olycksfallsförsäkringen, torde till mycket stor del bero just
på bristande tillgodoseende av försäkringsrådets behov. Den ökade kostnad på högst
20,000 kronor, som en tillräcklig förstärkning av försäkringsrådet skulle medföra,
är i förhållande till de värden, som genom det nuvarande tillståndet förspillas, av
föga betydelse. I varje fall synes en förändring böra med det snaraste vidtagas
antingen därhän att försäkringsrådets allmänna inspektion sskyldighet över försäkringeinrättningarna
och dess därmed följande ansvar för hela försäkringen bortfaller,
eller och därhän att rådet erhåller sådana anslag till personal och omkostnader
i övrigt, att inspektionsskyldigheten kan fullgöras.

95

Beträffande sjukförsäkringen är jag så tillvida ense med försäkringsrådets majoritet,
att en obligatorisk sjukförsäkring naturligtvis även enligt min mening ur
socialförsäkringens egen synpunkt vore att föredraga framför kommitténs förslag.
Därest emellertid statsmakterna alltjämt anse, att kostnaderna för genomförandet
av en obligatorisk sjukförsäkring för närvarande icke äro överkomliga, synes mig
ett antagande i huvudsak av kommitténs förslag öppna möjlighet till en gynnsam
utveckling även på detta område.»

Vid protokollet
Birger Löfving.

Försäkrin gsinspek tione n.

Genom remiss den 25 februari 1925 bär Eders Kungl. Maj :t anbefallt försäkringsinspektionen
att avgiva utlåtande över statens besparingskommittés betänkande
med utredning och förslag angående socialförsäkringens organisation.

Till åtlydnad bärav får försäkringsinspektionen anföra följande.

1. Olycksfallsförsäkringen.

Det viktigaste krav, som från det allmännas sida måste ställas på olycksfallsförsäkringens
organisation, är, att den bereder säkerhet för de skadade att utfå de ersättningar,
som tillkomma dem enligt lagen. Det torde icke från något håll kunna
bestridas, att den nuvarande organisationen icke håller måttet i detta avseende,
framför allt därför att ett flertal försäkringsanstalter äga att besluta över skaderegleringarna.
En enda institution bör äga att besluta i fråga om skadeersättningarna.
Dock bör, såsom kommittén framhåller, denna institution äga att, där den
så fipner lämpligt, överlämna avgörandet av sjukersättningsfrågor åt organ, som
hava bättre möjlighet än den centrala institutionen att ägna sjukfallen den tillsyn,
som är erforderlig.

Den önskvärda centralisationen av skaderegleringarna kan genomföras vare sig
utan eller med monopolisering av försäkringen. Det förra är fallet i Danmark, där
en statsmyndighet, försäkringsradet, ensam beslutar över alla skaderegleringar, men
arbetsgivarna hava rätt att taga försäkring i vilket försäkringsbolag de vilja. Försäkringsbolagen
hava alltså intet inflytande på själva skaderegleringarna utan hava
endast att betala de ersättningar, som försäkringsrådet tilldömer arbetarna. Där
försäkringen monopoliserats, är monopolanstalten antingen statlig (Norge) eller av
den »blandade» typ, som kommittén föreslår (Schweiz).

Mot en organisation av den danska typen kan enligt försäkringsinspektionens mening
den anmärkningen göras, att försäkringen av den stora mängden mindre arbetsgivare
måste bliva onödigt dyrbar, då de äro hänvisade till att i vanlig ordning
träffa försäkringsavtal med försäkringsbolag. För dessa arbetsgivare behöves
det en anstalt, som arbetar utan individuella försäkringsavtal och med förenklade
metoder för premiernas debitering och uppbörd.

Av monopolsystem är enligt försäkringsinspektionens mening det schweiziska att
föredraga framför det norska. Det är, såsom kommittén framhåller, obetingat riktigt,
att arbetsgivarna, som med sina premier böra betala icke blott skadeersättningarna
utan även förvaltningskostnaderna, erhålla ett väsentligt inflytande på monopolanstaltens
ledning och förvaltning.

Enligt försäkringsinspektionens mening finnes det emellertid icke något tvingande
skäl, varför man för att vinna den önskade centraliseringen av skaderegleringarna
skall monopolisera själva försäkringen. Man kan överlåta skaderegleringarna
till en centralanstalt av den typ, som kommittén föreslår, och likväl medgiva de ar -

97

betsgivare, som det vilja, rätt att taga försäkring i försäkringsbolag. Försäkringsbolagen
komma då att intaga samma ställning i förhållande till centralanstalten som
de danska försäkringsbolagen intaga till försäkringsrådet därstädes, d. v. s. de sakna
inflytande på skaderegleringarna och hava endast att betala vad centralanstalten tilldömer
arbetarna hos deras delägare. Deras försäkring blir alltså icke olycksfallsförsäkring
i egentlig mening utan ett slags ansvarsförsäkring.

Att döma av vissa uttalanden i betänkandet synes även kommittén tänka sig, att
centralanstalten icke skall hava försäkringsmonopol, och att det icke skall stadgas
ovillkorlig skyldighet för arbetsgivarna att vara försäkrade i anstalten och att erlägga
premier till densamma. Kommittén framhåller nämligen, att större arbetsgivare
framdeles som hittills skola hava rätt att på av anstalten givna villkor »stå
självrisk», och att samma rätt skall tillkomma sammanslutningar av större arbetsgivare,
som bildats för att gemensamt stå självrisk. Nu är uppenbarligen ett ömsesidigt
försäkringsbolag, som icke driver annan verksamhet än sådan ansvarsförsäkring,
varigenom det övertager sina delägares ansvar för de ersättningar, som centralanstalten
kan komma att tilldöma deras arbetare, ingenting annat än en »sammanslutning
av arbetsgivare för att gemensamt stå självrisk». Då de anförda uttalandena
av kommittén därför icke synas kunna tolkas på annat sätt, än som ovan
angivits, har försäkringsinspektionen intet att erinra mot att försäkringen organiseras
i huvudsak efter de linjer, som kommittén angiver. Men det synes böra i lagen
bestämmas, på vilka villkor centralanstalten skall kunna medgiva arbetsgivare
att stå självrisk, när han tagit ansvarsförsäkring i ömsesidigt försäkringsbolag. Eljest
kan befaras, att centralanstalten kan komma att uppställa orimliga villkor för
att på denna väg erhålla faktiskt försäkringsmonopol.

När försäkringsinspektionen till stöd för sin mening, att centralanstaltens monopol
bör inskränkas till rätten att bestämma över skadeersättningarna, åberopat vissa
uttalanden av kommittén, har försäkringsinspektionen icke förbisett, att kommittén
på andra ställen synes uttala sig för att även försäkringen skall monopoliseras.
Men dessa motsägelser torde vara endast skenbara. Ty kommitténs kritik mot en
organisation, som tillåter konkurrens mellan flera försäkringsanstalter, riktar sig i
huvudsak mot de olägenheter, som äro förknippade med att flera anstalter äga att
besluta över skadeersättningarna.

Att försäkringsinspektionen fäster vikt vid att arbetsgivarna få rätt att taga ansvarsförsäkring
i försäkringsbolag, beror därpå, att denna rätt torde — även om den
ej i någon större utsträckning tages i bruk — hindra utvecklingen av de skadliga
tendenser, som gärna uppkomma inom en monopolanstalt, vare sig den är statlig
eller ej.

Såsom redan nämnts framhåller kommittén, att eu viss decentralisering är nyttig
i fråga om sjukersättningarna. Kommittén tänker sig, att det skall bliva möjligt
att etablera ett samarbete med avseende på dessa mellan centralanstalten och de frivilliga
sjukkassorna. Det synes försäkringsinspektionen mindre sannolikt, att denna
väg skall visa sig framkomlig. Den schweiziska lagstiftaren tänkte sig ett sådant
samarbete, men olycksfallsförsäkringsanstalten i Schweiz har funnit sig icke kunna
genomföra detsamma. Bland skälen härtill må nämnas den intressemotsats, som
finnes mellan sjukkassorna och olycksfallsförsäkringsanstalten, i det att de förra ej
hava intresse av att genom omsorgsfull vård förhindra invaliditet. Om däremot
ett ömsesidigt ansvarsförsäkringsbolag bär ansvaret såväl för sjuk- som invaliditetsersättningarna,
bör centralanstalten kunna överlåta åt bolaget att bestämma över
sjuliersättningarna. Med den närmare kontakt, som sådant bolag har med sina försäkringstagare,
är det att vänta, att bolaget skall kunna bättre än centralanstalten
samarbeta med arbetsgivarna i syfte att undvika invaliditet. Detsamma synes för
övrigt gälla om åtgärder för reaktivering.

I fråga om centralanstalten vill försäkringsinspektionen i övrigt inskränka sig till
att uttala, att, då meningen är och bör vara, att den skall vara en fullt självstän 7—252409.

Bilaga till Kungl. Proposition.

98

dig, iclce-statlig anstalt, det icke synes lämpligt att göra den till en avdelning i en
statsinstitution, riksförsäkringsverket. Det inflytande, som staten bör utöva över
anstaltens ledning, synes kunna komma till stånd på annat sätt, likaså samarbetet
mellan anstalten och yrkesinspektionen.

2. Sjukförsäkringen.

I likhet med kommittén anser försäkringsinspektionen, att det är i hög grad
önskvärt, att sjukhjälpstiden utsträckes väsentligt utöver vad som nu är vanligt inom
de frivilliga sjukkassorna. Men försäkringsinspektionen har starka betänkligheter mot
att ålägga de frivilliga sjukkassorna en utsträckning av nämnda tid till 3 år, även
om statsbidraget höjes och sjukkassornas prestationsförmåga ökas genom att splittringen
på alltför många kassor minskas. Sjukförsäkring med så lång sjukhjälpstid
lämpar sig av försäkringstekniska skäl icke annat än undantagsvis för frivilliga
sjukkassor. Den torde ej kunna genomföras annat än som obligatorisk. Å andra
sidan bör vid obligatorisk sjukförsäkring karenstiden ej göras alltför kort. Ty
de kortvariga sjukdomarna äro så talrika och så svåra att kontrollera, att karenstidens
inskränkning till vad som nu är vanligt inom den frivilliga sjukförsäkringen
med nödvändighet skulle driva förvaltningskostnaderna för den obligatoriska
sjukförsäkringen i höjden på ett sätt, som ej stode i skälig proportion till värdet
av de små sjukhjälpsbeloppen under de korta sjukdomarna. Det synes därför försäkringsinspektionen
vara en rationell lösning av sjukförsäkringsfrågan, om man
införde obligatorisk sjukförsäkring med relativt lång karenstid och lång sjukhjälpstid
samt överlämnade åt den frivilliga försäkringen att bereda sjukhjälp under den
förras karenstid. Då enligt nu gällande lag för sjukkassorna dessas sjukhjälpstid
ej må vara kortare än 90 dagar, synes en obligatorisk sjukförsäkring med 90 dagars
karenstid och 3 års sjukhjälpstid vara ett naturligt komplement till den frivilliga
försäkringen.

En sådan obligatorisk sjukförsäkring synes även vara synnerligen lämplig som
tillägg till den obligatoriska pensionsförsäkringen, då ju i denna senare ingår även
invalidpensionering. Sjukhjälp bör då icke utgå, sedan pension erhållits. Med
stöd av sjukkassornas erfarenhet torde genomsnittskostnaden för sjukhjälpen kunna
uppskattas till ungefär 2 sjukpenningar per år och försäkrad. Om ingen fondbildning
sker för sjukförsäkringen, skulle alltså sjukpremien bliva 2 sjukpenningar.
Sjukpremien bör naturligtvis sammanslås med pensionsavgiften.

Enär antalet sjukfall, som medföra rätt till sjukersättning, blir relativt obetydligt
vid en karenstid på 90 dagar, kommer nämnda obligatoriska sjukförsäkring att
medföra så litet förvaltningsbestyr, att dess handhavande kan överlämnas till pensionsnämnderna.

Om sjukhjälpstidens förlängning åstadkommes på detta sätt, bortfaller den höjning
av statsbidraget till sjukkassorna, som kommittén föreslår för att sätta dem i
stånd att förlänga sin sjukhjälpstid. I förbigående må påpekas, att de av kommittén
föreslagna beräkningsgrunderna för statsbidraget skulle behöva omarbetas, så
att statsbidragets höjning komme kassorna till godo i förhållande till den ökning av
sjukhjälpskostnaderna, som denna förlängning skulle medföra för dem. I stället
för sådan höjning av statsbidraget till sjukkassorna synes staten böra lämna bidrag
till den obligatoriska sjukförsäkringen på sådant sätt, att de, som äro mest i behov
av hjälp, helt eller delvis befrias från sjukpremier.

Förutom sjukhjälpstidens förlängning har kommittén velat med sitt förslag realisera
ett annat önskemål, nämligen minskande av sjukkasseväsendets alltför stora
splittring. Kommittén föreslår, att statsbidrag skall lämnas endast åt lokalt begränsade
sjukkassor och endast åt en sådan kassa på varje ort. Därav följer, att alla
»slutna» sjukkassor och alla rikssjukkassor måste upphöra med sin verksamhet, där

99

do ej kunna ombildas till lokala sjukkassor. Försäkringsinspektionen anser detta
innebära ett alltför starkt ingripande. Många av de slutna sjukkassorna äro säkerligen
synnerligen lämpliga för sin uppgift, t. ex. sjukkassor för personer med viss
anställning. Och vilka brister rikssjukkassorna än må hava för närvarande, synes
man icke kunna påstå, att de representera en organisationsform som är i och för sig
undermålig. Tvärtom hava de vissa, ej ringa fördelar framför de lokalt begränsade
sjukkassorna. Försäkringsinspektionen anser därför, att, om sjukkasseväsendet
behöver saneras, det bör kunna ske med bibehållande av större frihet än enligt kommitténs
förslag. Detta underlättas tydligen, om sjukhjälpstidens förlängning åstadkommes
genom obligatorisk försäkring och de frivilliga sjukkassorna sålunda kunna
inskränka sig till sin naturliga uppgift att bereda sjukhjälp under de första sjukmånaderna.

3. Pensionsförsäkringen.

Kommittén omfattar den av pensionsstyrelsen hittills hävdade uppfattningen, att
så vitt möjligt undantag från avgiftsplikten icke böra medgivas. Härutinnan är
försäkringsinspektionen av avvikande mening. Eftersom samhället erkänt sin förpliktelse
att taga hand om den, som på grund av invaliditet eller ålderdom ej kan
försörja sig, har samhället rätt att fordra av den enskilde, att han så vitt möjligt
sörjer för sitt nödtorftiga uppehälle vid invaliditet eller på ålderdomen. Samhället
kan därför ålägga den enskilde viss försäkringsplikt, men samhället har intet intresse
av att monopolisera försäkringen, såvida det ej kan visas, att detta är nödvändigt
för att övervaka att försäkringsplikten fylles.

Effektiv kontroll över försäkringspliktens fullgörande kan åstadkommas utan
försäkringsmonopol på följande sätt. Om en försäkringsanstalt styrker för pensionsstyrelsen,
att den träffat avtal med en person om övertagande av ansvaret för
hans försäkring enligt lagen, gör pensionsstyrelsen anteckning därom i hans försäkringsbok.
Försäkringsanstalten ger därefter den försäkrade för varje år ett avgiftsmärke,
som vid skatteuppbörden gäller som betalning för den debiterade försäkringsavgiften,
vilken antecknas i försäkringsboken. Om den försäkrade framdeles
bryter sitt avtal med försäkringsanstalten, ger denna naturligtvis ej längre
något avgiftsmärke till honom. Han är därefter skyldig att i vanlig ordning betala
sin försäkringsavgift. Pensionsstyrelsen remitterar till försäkringsanstalten de
sålunda erlagda avgifterna. När pension beviljas av pensionsstyrelsen, bestämmes
pensionens belopp efter samtliga i försäkringsboken kvitterade avgifter, men försäkringsanstalten
ansvarar för den del av denna pension, som svarar mot de avgifter,
som kvitterats efter det anteckning gjorts om försäkring i försäkringsanstalten.

De försäkringsanstalter, som kunna komma i fråga för sådana försäkringar, som
här avses, kunna vara livförsäkringsbolag, pensionsanstalter sådana som Sveriges
privatanställdas pensionskassa, av större arbetsgivare inrättade pensionskassor, av
staten upprättade pensionsanstalter och statens pensionsfonder för civila tjänstinnehavare
m. fl.

Försäkringen i försäkringsanstalten kommer i regel att vara mera omfattande än
den obligatoriska pensionsförsäkringen. Beräkningsgrunderna kunna vara helt andra
än de i denna tillämpade. Särskilt invaliditetssannolikheterna bliva säkerligen mycket
avvikande.

Avtalet om försäkringsanstaltens övertagande av ansvaret gentemot pensionsstyrelsen
kan emellertid även vara grundat icke på försäkring utan på deposition av
värdehandlingar. Härigenom blir det möjligt för den, som vill och kan spara för
sin ålderdom på annat sätt än genom försäkring, att undgå avgiftsbetalning.

Genom monopolets upphävande synes det finnas utsikt till att den fond, som kommer
att stå under pensionsstyrelsens förvaltning, skall komma att väsentligt minskas.
Detta synes försäkringsinspektionen önskvärt, enär det kan innebära stora

100

vådor för det ekonomiska livet om förvaltningen av den för våra förhållanden mycket
stora fonden skall ligga hos en statsmyndighet.

Av vad försäkringsinspektionen nu anfört angående den obligatoriska pensionsförsäkringens
handhavande följer, att försäkringsinspektionen anser, att statsanstalten
icke bör bevilja frivillig försäkring. I varje fall bör man ej locka till frivillig
pensionsförsäkring i statsanstalten genom förmåner, som icke beviljas vid annan frivillig
pensionsförsäkring. Sådana förmåner kunna icke motiveras, med mindre statsanstaltens
frivilliga pensionsförsäkring vore mera önskvärd ur social synpunkt än
annan frivillig pensionsförsäkring. Men något dylikt lär icke kunna påstås. Om
pensionsstyrelsen skall fortsätta med denna verksamhet, böra därför premierna erhålla
sådana omkostnadstillägg, att försäkringstagarna liksom vid annan frivillig
pensionsförsäkring själva få betala omkostnaderna. Och om frivillig pension från
pensionsstyrelsen fortfarande som hittills icke skall räknas som inkomst vid bestämmande
av pensionstillägg i annan mån än pensionen överstiger 300 kronor, bör detta
gälla i fråga om all frivillig pensionsförsäkring. Stockholm den 3 juni 1925.

Underdånigst
P. G. LA URIN.

Pbr Hasselrot.

Ragnar Wollert.

i

Pensionsstyrelsen.

Genom remiss den 25 februari 1925 har Kungl. Maj :t anbefallt pensionsstyrelsen
att avgiva utlåtande över ett av statens besparingskommitté den 19 februari 1925
avgivet betänkande med utredning och förslag angående socialförsäkringens organisation.

I skrivelse den 3 april 1925 har Kungl. Maj :t vidare anbefallt pensionsstyrelsen
att vid avgivande av det sålunda infordrade utlåtandet tillika angiva, i vilken mån
berörda förslag, i vad detsamma må komma att av pensionsstyrelsen tillstyrkas, gör
överflödiga eller bör medföra jämkning i av styrelsen med skrivelse den 4 januari
1924 framställda förslag till vissa ändringar av bestämmelserna om påföring, uppbörd
och redovisning av pensionsavgifter enligt lagen den 30 juni 1913 om allmän
pensionsförsäkring.

Till en början får pensionsstyrelsen meddela, att styrelsen ansett sig böra begränsa
sitt utlåtande till endast de delar av besparingskommitténs betänkande, som direkt
eller indirekt angå pensionsstyrelsen och dess verksamhet. Styrelsen har därvid
av arbetsskäl funnit sig icke böra verkställa några fullständiga utredningar angående
av kommittén eller styrelsen framställda förslag, utan behandlat de föreliggande
frågorna mera i störa drag. Styrelsen är emellertid beredd att i de delar,
där mera grundliga utredningar synas önskvärda, verkställa sådana.

Beträffande vissa i betänkandet förekommande detaljfrågor, som avse pensionsstyrelsens
inre organisation (sid. 154—157 och 206—208) och sålunda icke äro av
betydelse för bedömandet av de stora linjerna för socialförsäkringsverksamheten,
kommer styrelsen framdeles att avgiva ett särskilt yttrande.

Besparingskommitténs betänkande utgör enligt styrelsens mening en synnerligen
värdefull framställning av den svenska socialförsäkringens och fattigvårdsväsendets
tillkomst, utveckling och nuvarande läge. Alla de många, vilka intressera sig för
dylika frågor, hava genom betänkandets publicering erhållit tillgång till en fullständig
och med stor överskådlighet uppställd redogörelse för dessa verksamhetsgrenar,
vilket är av betydelse icke minst ur synpunkten att i allt vidare kretsar sprida kännedom
om socialförsäkringens ändamål och medel. Kommittén har ock synbarligen
strävat efter att icke endast uppnå möjliga besparingar, utan även att åstadkomma
en för den svenska pensionsförsäkringens utveckling gynnsam lösning av de många
olösta problem, vilka föreligga på detta område.

Här nedan skola nu punktvis behandlas de olika förslag rörande pensionsförsäkringen,
som framläggas av kommittén och som icke angå pensionsstyrelsens inre organisation.

1. Höjning av pensionsavgifterna, särskilt för gifta kvinnor, samt ändrade
grunder för beräkning av pensionstillägg.1

Kommittén föreslår,

a) att pensionsavgifterna skola höjas till omkring 2 % av inkomsten, dock lägst
5 och högst 80 kr., enligt skala, som framgår av nedanstående tabell 2, kol. 13—15
(sid. 130 och 185 i kommitténs betänkande) ;

1 Anm. Vad i denna skrivelse sägs om pensionstillägg avses i tillämpliga delar gälla jämväl om
understöd.

102

b) att den pensionsavgift, som utgår på makars sammanlagda inkomst, uppdelas
mellan dem, så att man och hustru skola erlägga lika stora pensionsavgifter (sid.
130, 186) ;

c) att den del av avgiftspensionen, som överstiger 50 kr., skall räknas som inkomst
vid beräkning av pensionstillägg (sid. 133, 187); samt

d) att bestämmelsen i 6 § pensionsförsäkringslagen om en fri inkomst intill 50
kr. skall upphävas (sid. 133, 195).

Tabell 1.

Kol.	1	2	3	4	5	6
Inkomstklass	Inkomst	M ä	n	Kvinnor	Summa
	kronor	Ogifta	Gifta	Ogifta	Gifta
I.......	0- 599	390,000	135,000	685,000	140,000	1,350,000
II.......	600- 799	50,000	50,000	100,000	52,000	252.000
III.......	800- 1,199	145.000	105,000	60,000	109,000	419,000
IV.......	1,200- 1,799	180,000	170,000	60,000	176,000	586,000
V.......	1,800- 2,499	54.000	149,000	19,000	161,000	383,000
VI.......	2,500- 3,499	25,000	98,000	11,000	106,000	240,000
VII.......	3,500— 4,999	10.000	37,000	6,000	40.000	93,000
VIII.......	5,000- 6,999	6,000	20,500	3,000	22,000	51,500
IX.......	7,000- 9,999	4,000	15,000	2,500	16,000	37,500
X.......	10,000-14,999	2.500	10,000	1,500	11,000	25,000
XI.......	15,000—	3.500	15,500	• 2,000	17,000	38,000
	Summa	870,000	805,000	950,000	850,000	3,475,000

Tabell 2.

Kol.	1	2	3	4	5	6	7	8	9	10	11	12	13	14	15
				P	ens	i o n	s a v	gifter	e	n 1 i	g t
											K o	m m	i t t	ens
				Pension sstyrel-						—		—	—
	1913 års lag	sens	förslag år	1921 års lag				Alternativ II
					1921					Alternativ I	(Kommitténs
Klass													förslag)
	O-	Gifta	0-	Gifta	O-	Gifta	O-	Gifta	O-	Gifta
	gifta	män	kvin-	gifta	män	kvin-	gifta	män	kvin-	gifta	män	kvin-	gifta	män	kvin-
			nor			nor			nor			nor			nor
	kr.	kr.	kr.	kr.	kr.	kr.	kr.	kr.	kr.	kr.	kr.	kr.	kr.	kr.	kr.
I	3	3	3	3	3	3	3	3	3	5	5	5	5	5	5
II	5	5	3	5	5	3	5	5	3	7	5	5	9	5	5
III	8	8	3	8	8	3	8	8	3	10	7	7	15	9	9
IV	13	13	3	13-20	13-20	O O	13	13	3	15	9	9	25	13	13
V	13	13	3	21-27	21-27	3	13	13	3	20	12	12	35	19	19
VI	13	13	3	28-37	28-37	3	13-18	13-18	3	30	15	15	55	25	25
vir	13	13	3	38-52	38-52	3	18	18	3	40	20	20	75	35	35
vin	13	13	3	53	53	3	23	23	3	60	30	SO	80	55	55
IX	13	13	3	53	53	3	28	28	3	80	40	40	80	75	75
X	13	13	3	53	53	3	33	33	3	80	60	60	80	80	80
XI	13	13	3	53	53	3	33	33	3	80	80	80	SO	80	80

Under åren 1914—1920 utgjorde pensionsavgiften 5 kr. för en årsinkomst av 500—799 kr.

103

Tabell 3.

Kol.	1	2	3 1	1 1	5	6 1		» 1	o	in	U	12	13	14	15 I
	1913 års lag	Pens.-styr. förslag 1921		1921 års	lag
	Män, ogifta	(lifta		Män,	ogifta	Gifta		Män,	ogifta	Gifta
In- komst-	kvinnor	kvinnor1	S:a	kvinnor	kvinnor1	S:a	kvinnor	kvinnor 1	S:a
					av-
klass	av-	% av	av-	% av	gifter	av-	% av	av	% av	gitter	av-	% av	av-	% av	giller
	gif-	rae-	gif-	mc-	milj.	gif-	me-	gif-	me-	milj.	gif-	me-	gif-	me-	milj.
	ter	delin-	ter	indel-	kr.	ter	delin-	ter	delin-	kr.	ter	delin-	ter	de! m-	kr.
	kr.	komet	kr.	komst		kr.	komst	kr.	komst		kr.	komst	kr.	komst
I	O O		3		4.0	3		3		4.0	3	_	3	_	4.0
II	5	0.7	3	0.4	1.2	5	0.7	3	0.4	1.2	5	0.7	3	0.4	12
III	8	0.8	3	0.3	2.8	8	0.8	3	0.3	2.8	8	0.8	3	0.3	2.8
IV	13	0.9	3	0.2	5.9	13-20	1.1	3	0.2	7 i	13	0 9	3	0.2	5.9
V	13	0.6	3	0.14	3.4	21-27	1.1	O O	0.14	5.8	13	0.6	3	0.14	3.4
Vi	13	0.4	3	0.10	2.1	28-37	1.1	3	0.10	4.7	13-18	0.5	3	0.10	2.4
VII	13	0.3	3	0.07	0.8	38-52	1.1	3	0.07	2.5	18	0.4	3	0.07	1.1
VIII	13	0.2	3	0.05	0.4	53	0.9	3	0 05	1.6	23	0.4	3	0.05	0.7
IX	13	0.15	3	0.04	0.3	53	0.6	3	0.04	1.2	28	0.3	O	0.O4	0.6
X	13	0.10	3	0.02	0.2	53	0.4	3	0.02	0.8	33	0.3	3	0.02	0.5
XI	13	—	3	—	0.3	53	—	3	—	1.2	33	—	3	—	0.7
S:a	—	0.09	—	0.2	21.4	—	0.9	_	0.2	32.9	-	0.9	—	0.2	23.3

1 Utan egen inkomst.

Tabell 4.

Kol.	1	2	3	4	5	6	7	8 1	» 1	10
		Alternativ I		Alternativ II (Kommitténs förslag)
	Av	gift ungefär 1 Ä	av inkomsten	Av	gift ungefär 2 %	av inkomsten
Inkomst- klass	O	jifta	Gifta	S:a av-	Ogifta	Gifta	S:a av- j
		% av		% av	gifter		% av		% av	gifter |
	kr.	medelin-	kr.	medelin-	milj. kr.	kr.	medelin-	kr.	medelin-	milj. kr.
		komsten		komsten		komsten		komsten
I . . .	5		5		6.8	5		5		6.8
II . . .	7	1.0	5	0.7	1.6	9	1.3	5	0.7	1.9
III . . .	10	1.0	7	0.7	3.6	15	1.5	9	0.9	5.0
IV . . .	15	1.0	9	0.6	6.7	25	1.7	13	0.9	10.5
V . . .	20	0.9	12	0.6	5.2	35	1.6	19	0.9	8.5
VI . . .	30	1.0	15	0.5	4.2	55	1.8	25	0.8	7.1
VII . . .	40	0.9	20	0.5	2.1	75	1.8	35	0.8	3 9
VIII . . .	60	1.0	30	0.5	1.8	80	1.3	55	0.9	3.0
IX . . .	80	0.9	40	0.5	1.7	80	0.9	75	0.9	2.8
X . . .	80	0.6	60	0.5	1.6	80	0.6	80	0.6	2.0
xr . . .	80	—	80	—	3.0	80	—	SO	—	3.0
Summa	—	1.1	—	0.6	SS.3	—	1.8	—	0.9	34.5

De i raden för samma i tabellerna 3 och 4 förekommande procenttalen svara mot en approximativt
beräknad medelinkomst av 1,400 kr.

I förestående tabeller 1, 2, 3 och 4 angivas — med uppdelning å av kommittén
föreslagna inkomstklasser — de olika pensionsavgifter, vilka fastställts i lagen den
30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring (1913 års lag), föreslagits av pensionsstyrelsen
i skrivelse den 23 februari 1921, fastställts i lagen den 13 oktober 1921

104

om ändrad lydelse av vissa paragrafer i nyssnämnda lag (1921 års lag) samt omnämnts
och föreslagits av kommittén.

Av tabellerna framgår, att de av kommittén föreslagna avgifterna äro för de ogifta
avgiftsbetalarna genomgående högre än de nuvarande. För de tre lägsta inkomstklasserna
äro de från 67 till 87 % högre, för den fjärde klassen utgör höjningen 92 %
samt för de övriga över 100 %. För de gifta männen, tillhörande de lägsta avgiftsklasserna,
äro de föreslagna avgifterna högre än de nuvarande i första och tredje
klasserna, respektive 67 och 12 %, men lika med dem i andra och fjärde klasserna.
Beaktar man emellertid, att de gifta kvinnornas avgifter höjas över lag i väsentlig
grad och att deras avgifter beräknas efter deras och männens gemensamma inkomster,
finner man, att kommitténs förslag beträffande avgifterna innebär en förhöjning
för de giftas vidkommande med respektive 67, 25, 64 och 62 % i inkomstklasserna
I, II, III och IV. Bortser man sålunda från den fåtaliga andra klassen,
betyder kommitténs förslag, att avgifterna för de försäkrade skulle ökas med över
60 %.

I nedanstående tabell 5 lämnas en uppskattning av de ungefärliga belopp, vartill
avgiftspensioner och pensionstillägg för närvarande skulle hava uppgått, därest
verkningarna av i tabellen angivna lagar och förslag nu gjort sig fullt gällande.

Tabell 5.

	1	2	3	4	5	6	7
	Avgiftspension	Pensionstillägg		Inalles
	Be- lopp Mil-joner kr. ~	Ökning ( + ), minskning ( —) i för-hållande till föregående lag. Miljoner kr.	Kol. 1 i pro-cent av kol. 7	Be- lopp Mil- joner kr.	Ökning ( + ), minskning (-) i för-hållande till föregående lag. Miljoner kr.	Kol. 4 i pro-cent av kol. 7	Be- lopp Mil- joner kr.	Ökning ( + ), minskning ( —) i för-hållande till föregående lag. Miljoner kr.
1913 års lag . . .	50	_	56	40		44	90
P. S:s förslag år 1921	90	+ 40	55	75	+ 35	45	165	+ 75
1921 års lag . . . Kommitténs:	60	+ 10	50	60	+ 20	50	120	+ 30
Alternativ I . .	105	+ 45	70	45	- 15	30	150	+ 30
Alternativ II . .	150	+ 90	79	40	-20	21	190	+ 70 i

Enligt 1921 års lag skulle således avgiftspensionernas sammanlagda belopp hava
uPPgått till omkring 60 miljoner kr., under det att pensionsavgifter, utgående med
omkring 1 % av inkomsten (alternativ 1), skulle hava medfört ett sammanlagt avgiftspensionsbelopp
av omkring 105 miljoner kr. och pensionsavgifter, utgående med
omkring 2 % av inkomsten (alternativ II, kommitténs förslag), ett dylikt belopp
av omkring 150 miljoner kr.

Till en början får pensionsstyrelsen här framlägga de fördelar och de olägenheter,
som enligt styrelsens mening skulle vara förenade med ett genomförande av
kommitténs förslag i omförmälda delar för de försäkrade, för det allmänna och i
övrigt.

Förslaget skulle för de försälcrade medföra fördelen av höjda avgiftspensioner,
vilket särskilt för gifta kvinnor och änkor varit ett länge närt önskemål.

För de flesta ensamstående och för familjer, där hustrun eller båda makarna
äro pensionsberättigade, skulle kommitténs förslag innebära en i hög grad önsk -

105

vard, relativt stor ökning av avgiftspensionen; för änklingar komme däremot
ökningen att bliva mindre och i vissa fall så gott som ingen.

A andra sidan skulle förslaget för de försäkrade medföra följande olägenheter.

1) En ökad belastning för de försäkrade.

Av tabell 5 framgår, att 1913 års lag innebar, att omkring 56 % av försäkringens
prestationer skulle, om försäkringen vore fullt utvecklad, utgöras av avgiftspensioner
och återstoden, omkring 44 %, av pensionstillägg. År 1921 föreslog pensionsstyrelsen
höjningar av både pensionsavgifterna och pensionstilläggen, vilket
förslag skulle medföra bibehållande av i huvudsak samma förhållande mellan försäkrings-
och försörjningsmomenten som förut. Genom de ändringar, som år 1921 av
statsmakterna vidtogos i pensionsstyrelsens förslag, åstadkoms emellertid en viss
förskjutning i riktning mot försörjningsprincipen, så att enligt nuvarande bestämmelser
avgiftspensionerna och pensionstilläggen beräknas en gång i tiden komma
att utgå med ungefär lika stora belopp.

Kommitténs förslag innebär nu en väsentlig förändring av försäkringens ekonomiska
struktur, i det att avgiftspensionerna beräknas komma att omfatta omkring
79 och pensionstilläggen endast omkring 21 °/o av försäkringsförmånerna.

Den föreslagna ändringen innebär sålunda, att självhjälpen tages i anspråk i betydligt
större omfattning än som nu är fallet. En stor del av den försörjningsbörda,
som enligt den ursprungliga planen för pensionsförsäkringen skulle bäras av allmänna
medel, skulle så småningom överflyttas på de enskilda avgiftsbetalarna.
Denna förskjutning avser att i enlighet med kommitténs uppgift genomföra en
minskning i det allmännas — och särskilt statens — utgifter för försäkringen,
ehuru kommittén samtidigt ansett önskvärt att genom de föreslagna ändringarna
icke minska, utan tvärtom öka försäkringens effektivitet. En sådan förstärkning
av försäkringens effektivitet skulle också genom förslaget i stort sett komma till
stånd, och detta i m|nga fall i mycket hög grad. Förbättring skulle dock i huvudsak
inträda endast för avgiftsbetalare i de högre avgiftsklasserna. De försäkrade, vilka
under hela sitt liv stanna i de lägre avgiftsklasserna och vilka otvivelaktigt aro
mest i behov av höjda pensioner, skulle icke erhålla någon större förbättring. Genom
den minskning av pensionstilläggen, som kommitténs förslag innebär, skulle^ nämligen
ofta — särskilt under första tiden efter ändringen och vid fall av invaliditet,
innan avgifter till något större belopp hunnit erläggas — tvärtom eu försämring
inträda.

Styrelsen vill erinra därom, att man redan vid fastställande av de första grunderna
för pensionsförsäkringen var inne på tanken på en framtida höjning av jicnsionsavgifterna.
Pensionsstyrelsen har ock vid flera tillfällen gjort sig till tolk
för den uppfattning, att det för att ernå effektiva pensioner vore nödvändigt, att
avgifterna höjdes. I proposition till 1921 års riksdag angående vissa ändringar i
pensionsförsäkringslagen uttalade departementschefen, att han ansåge många skäl
tala för pensionsstyrelsens då framställda förslag om höjda pensionsavgifter, men
att han dock ifrågasatte, om tidpunkten vore lämplig att företaga en så avsevärd
avgiftsförhöjning, särskilt med hänsyn till att någon omläggning av sättet för
uppbörden av avgifterna då icke kunde ifrågakomma. Riksdagen förklarade sig i
likhet med departementschefen finna önskligt, att en höjning av pensionsavgifterna
åvägabragtes för avgiftsbetalare med högre inkomst, och biföll ett något modererat
förslag.

I detta sammanhang må påpekas, att de år 1921 genomförda lagändringarna, som
sålunda bland annat avsågo att genom höjda pensionsavgifter för de högre inkomsttagarna
bereda dessa ökade pensioner, samtidigt inneburo en avsevärd förhöjning
av pensionstilläggen.

Eu synnerligen betydelsefull faktor för bedömande av lämpligheten och möjligheten
att genomföra en avgiftsförhöjning måste av naturliga skäl anses vara de
rådande ekonomiska förhållandena. Bland annat måste hänsyn tagas till huruvida

106

de försäkrade utan alltför stora olägenheter sannolikt kunna bära den ökado belastning,
som förhöjningen skulle komma att medföra, och huruvida förutsättningar
finnas för en tillfredsställande inbetalning av de högre avgifter, som ifrågasättas.

I skrivelse till Kung!. Maj :t den 21 januari 1918 med förslag till vissa ändringar
i pensionsförsäkringslagen yttrade pensionsstyrelsen, att om en höjning av pensionsavgifterna
visserligen vore en ofrånkomlig åtgärd för att ernå pensioner, som stode
i överensstämmelse med de framtida försörjningskostnaderna, en sådan höjning
emellertid måste genomföras successivt och varsamt, så att den icke verkade tyngande
på de försäkrade och därigenom försvårade pensionsförsäkringens genomförande.
Man borde även avvakta en stigande insikt hos allmänheten om pensionsavgifternas
betydelse för de framtida pensionsförmånerna, så att dessa avgifter
icke, såsom ännu ofta vore fallet, jämställdes med skatter. Höjningen borde dessutom
föregås eller åtföljas av åtgärder, som avsåge att underlätta inbetalningen.
I sitt förslag till höjning av pensionsavgifterna den 23 februari 1921 inskränkte
sig också pensionsstyrelsen till att föreslå endast en utsträckning av den i fråga
om lägre inkomsttagare redan förut gällande regel, att pensionsavgift skulle erläggas
med omkring 1 % av inkomsten. Då emellertid såväl Kungl. Maj :t som sedermera
ytterligare riksdagen beskar detta förslag, torde en av anledningarna härtill
hava varit den, att någon ändring av uppbördssättet då icke kunde samtidigt
ifrågakomma.

Kommittén utgar nu från den uppfattningen, att en omläggning av uppbördssystemet
skulle i samband med ett till 1926 års riksdag väntat förslag om ändrade
grunder för slratteuppbörden kunna genomföras i sådan riktning, att pensionsavgifterna
skulle kunna erläggas i ett större antal terminer.

De avgifter, som lönarbetare, i främsta rummet hos större arbetsgivare anställda,
hava att erlägga för sig och sina anhöriga, skulle avdragas å avlöningsbeloppen.
Det är givet, att, om en efter sådana linjer anordnad uppbörd skulle komma till
stånd, frågan om höjning av pensionsavgifterna därigenom skulle komma i ett
avsevärt gynnsammare läge. Enligt kommitténs förslag skulle en ogift person
med en veckoavlöning av 60 kr., d. v. s. 3,120 kr. per år, hava att i pensionsavgift
erlägga 55 kr. Om detta belopp finge inbetalas genom avdrag av l.io kr. vid varje
veckoavlöning, så att den försäkrade då hade att uppbära 58.90 kr. i stället för
60 kr., skulle avgiftsbetalningen verka avsevärt mindre betungande, än då pensionsavgiften,
såsom nu är fallet, skall inbetalas vid högst två tillfällen, den ena
gången grundavgiften och den andra gången tilläggsavgiften.

2) En omedelbart verkande försämring av de nuvarande pensionsförmånerna.

Kommittén avser att åstadkomma en besparing för det allmänna dels genom att

avgiftspension över 50 kr. skall räknas som inkomst vid beräknande av pensionstilläggs
belopp och dels genom att även annan årsinkomst å 50 kr. och därunder,
som nu är undantagen, därvid skall medräknas som inkomst. Pensionsstyrelsen
föreslog, såsom förut nämnts, ungefär enahanda ändringar år 1921, men då i samband
med ökade pensionstillägg. Förslagen avslogos emellertid av riksdagen huvudsakligen
av den anledning, att riksdagen ansåg sig icke kunna gå med på höjningen
av pensionstilläggen i den av pensionsstyrelsen föreslagna omfattningen.

Skulle dessa kommitténs förslag nu genomföras utan en samtidig höjning av pensionstilläggen,
skulle visserligen förstnämnda ändring för den närmaste framtiden
icke betyda så mycket, då avgiftspensionerna endast långsamt stiga. Den senare
reformen däremot skulle hava till följd, att de pensionssökande, som hava egen
inkomst å 50 kr. och därutöver och vilka pension tillerkännes efter den tidpunkt,
då ändringen trätt i kraft, skulle erhålla 30 kr. mindre i pensionstillägg än enligt
nu gällande bestämmelser.

3) En skärpning av olägenheten av pensionernas olika värde på platser med olika
levnadskostnader.

Kommittén är av den uppfattningen, att en höjning av pensionsavgifterna skulle

107

verka utjämnande beträffande pensionsförsäkringens betydelse på orter med dyrare
och billigare levnadskostnader.

Detta är visserligen riktigt, om man endast tänker på avgiftspensionerna. Om
man däremot ser till pensionsförmånerna i deras helhet, skulle den föreslagna ändringen
att räkna avgiftspension som inkomst komma att skärpa motsättningarna
mellan pensionernas värde på billigare och dyrare orter inom landet.

En av de mest vägande anmärkningar, som torde kunna riktas mot den nuvarande
svenska pensionsförsäkringen, är, att dess prestationer icke tillräckligt smidigt
anpassa sig efter levnadskostnaderna på olika orter.

Av en undersökning i ämnet, som kommittén verkställt, framgår något som
även pensionsstyrelsen vid flera tillfällen pavisat — att pa orter, där levnadskostnaderna
äro relativt billiga, pensionstagarna, tack vare pensionerna, i flertalet fall
hava sin nödtorftiga försörjning utan anlitande av fattigvården. Försäkringen har
i många socknar verkat så, att fattigvården icke ens är hälften mot vad den eljest
skulle varit. Antalet å ålderdomshem intagna har, åtminstone i vissa trakter,
starkt minskats, och inom en icke alltför avlägsen framtid torde endast de invalider,
som icke kunna taga vård om sig själva, behöva beredas en sådan försörjning. Men
på andra platser, vilka dock icke kunna räknas till direkta dyrorter, men där levnadskostnaderna
icke äro särskilt billiga, ställa sig förhållandena icke så gynnsamma.
Här lämnar visserligen pensionen ett värdefullt tillskott till försörjningen och pen
sionstagaren reder sig ofta utan att anlita fattigvården, men antalet sådana, för
vilka fattigvården måste träda till, är dock fortfarande icke så obetydligt. I större
städer och på andra platser med höga levnadskostnader äro pensionerna ännu icke
av någon större betydelse i försörjningshänseende, utan fattigvården måste ofta
anlitas. De hava på dessa platser huvudsakligen sin betydelse i det avseendet, att
de underlätta de gamlas möjligheter att på ålderns dagar finna en fristad hos barn
och anhöriga och minska på så sätt såväl samhällets som de enskildas försörjningsbörda.
Genom avgiftspensionens räknande som inkomst i förening med höjningen
av pensionsavgifterna blir detta pensionsförsäkringens missgynnande av personer,
som äro bosatta på platser med dyrare levnadskostnader, ännu mera skarpt. Genom
de nominellt högre avgiftspensioner, vilka på dyrorter skapas genom de högre arbetslönerna
därstädes, skulle nämligen pensionstagarna å dessa platser ofta komma
att utestängas från rätten att erhålla pensionstillägg, oaktat de högre avgiftspensioner,
som tillkomma dem, icke i allmänhet äga större betydelse för deras^ försörjning
än de lägre avgiftspensioner på billigare platser, vilka där kompletteras
med pensionstillägg.

I fråga om verkningarna för det allmänna av kommitténs ifrågavarande förslag
må framhållas följande.

Av tabell 5 framgår, att med de av kommittén föreslagna pensionsavgifter samt
bestämmelser angående beräkning av årsinkomst för fastställande av pension stil!-läggets belopp statens kostnader för dylika tillägg nu skulle hava varit omkring
20 miljoner kr. lägre än enligt bestämmelserna i 1921 års lag, under förutsättning
att respektive bestämmelser till sin verkan varit i full kraft. Ett genomförande
nu av kommitténs förslag skulle dock endast relativt långsamt medföra minskning
av statsverkets kostnader och först efter förloppet av ett par decennier gorå
sig gällande i mera nämnvärd omfattning. En motsvarande minskning av landstingens
och kommunernas andelar i pensionstilläggen skulle samtidigt komma
till stånd.

Men utöver denna direkta besparing skulle naturligtvis en sådan ökning av försäkringens
förmåner, som kommitténs förslag innebär — och vilken ökning enligt
tabell 5 kan uttryckas med talet 190 mot 120 enligt bestämmelserna i 1921 års lag
— medföra mycket avsevärda indirekta fördelar genom minskade försörjningskostnader
för anhöriga till invalida personer och sannolikt även åtskillig minskning av
fattigvårdskostnaderna.

108

I övrigt skulle kommitténs förslag ur nationalekonomisk synpunkt medföra vissa
verkningar, som styrelsen anser sig här böra något beröra.

Genom den föreslagna avgiftsförhöjningen, som innebär en stegring av det årligen
påförda avgiftsbeloppet från omkring 23 till omkring 54 miljoner kr., torde
ett icke oväsentligt tillskott till landets nationalförmögenhet uppstå. Om pensionsavgifterna
hållas inom en viss gräns, skapas genom dessa inbetalningar sparkapital,
som i väsentlig mån skulle hava konsumerats. Detta torde i främsta rummet
vara fallet beträffande avgifter, som erläggas av yngre betalare och särskilt av
mindre bemedlade sådana. Om däremot pensionsavgifterna överskrida denna gräns,
kan man komma att inkräkta på områden för det sparande, som under alla omständigheter
skulle kommit till stånd. Pensionsförsäkringen kan då komma att
lägga beslag på kapital, som även eljest skulle sparats, och därigenom åstadkomma
en överflyttning av sparkapital från en friare till en mera bunden statlig disposition.
Vad berörda gräns för pensionsavgifters storlek går, är svårt att bedöma. En av
våra nationalekonomer bar i ett till kommitténs betänkande fogat yttrande betygat,
att frågan om sparandet och dess växlingar hör till det ekonomiska livets minst
kända områden och att man bär får röra sig med sannolikhetsskäl av psykologisk
art. Det synes dock ej troligt, att pensionsavgifter intill den storlek, som kommittén
föreslagit, skulle i någon nämnvärd omfattning inkräkta på det sparande, som
eljest skulle komma till stånd. Men även om så i någon mån skulle bliva händelsen,
bör erinras om, att genom böjda pensionsavgifter i allt fall ett större sparkapital
än eljest skapas.

Ifrågavarande nationalekonom påvisar även i sitt yttrande, att en fondbildning av
den omfattning, som skulle åstadkommas genom de av kommittén föreslagna förhöjda
pensionsavgifterna, sannolikt icke skulle bereda särskilda svårigheter. Det
torde nämligen även för en så stor fond finnas tillräckliga placeringsmöjligheter i
sådana investeringar, i vilka fonden nu till huvudsaklig del placeras (lån till staten,
landsting och kommuner samt i mån av behov inteckningar i fast egendom). Då nu
genom pensionsförsäkringen åstadkommes en extraordinär ökning av landets sparkapital
och denna ökning till huvudsaklig del användes till sådana placeringar, som
ovan nämnts, frigöres en väsentlig del av de sparmedel, som eljest skulle tagits i
bruk för dylika placeringar, för den fria penningmarknaden och för näringslivet.

Slutligen kan det ifrågasättas, om icke en så kraftig avgiftsförhöjning, som kommittén
föreslår, skulle komma att i någon mån försvåra det sedan länge ifrågasatta
införandet i vårt land av andra socialförsäkringsgrenar, enkannerligen obligatorisk
sjukförsäkring, vilken skulle i många avseenden bliva av stor betydelse för pensionsförsäkringen.
En dylik risk skulle måhända icke vara för handen under normala
förhållanden — kommittén erinrar om, att i vårt land hos staten och hos vissa
enskilda bolag anställda betala 2 å 3 % av sin inkomst till sin pensionering och att
i Tyskland de socialförsäkringsavgifter, som de försäkrade äro skyldiga att erlägga,
äro mycket avsevärda —, men i nuvarande läge måste man räkna med särskilda
svårigheter vid påläggandet av nya ekonomiska bördor på såväl det allmänna som
de enskilda.

Vid övervägande av ovan anförda fördelar och olägenheter har pensionsstyrelsen
kommit till följande resultat.

Pensionsstyrelsen anser i likhet med kommittén, att någon mera nämnvärd höjning
av pensionsavgifterna icke bör vidtagas förrän i sammanhang med införande
av ett mera effektivt uppbördssystem. En höjning av grundavgiften från 3 till 5
kr. torde dock utan olägenhet kunna genomföras även med nuvarande uppbördssystem.

Lösningen av uppbördsproblemet beträffande pensionsavgifterna kan sålunda för
närvarande anses vara en synnerligen aktuell fråga inom pensionsförsäkringen. Då
man härvidlag hittills ansett sig böra ställa sig avvaktande i förväntan på en nu på
dagordningen stående omläggning av sättet för skatteinbetalningarna, torde man

109

kunna förvänta möjligheter att, med anslutning till en sådan reform, under den
närmaste framtiden kunna få till stånd en mera tillfredsställande anordning av uppbörden
av pensionsavgifterna.

Enligt pensionsstyrelsens mening torde i samband därmed en höjning av pensionsavgifterna
kunna och böra genomföras i syfte att erhålla mera effektiva avgiftspensioner.
Huru långt denna höjning lämpligen bör sträcka sig är emellertid
en mycket svårbedömlig fråga, särskilt innan man kan bilda sig en uppfattning
om det nya uppbördssystemet.

Visserligen finnes mycket som talar för, att samtidigt med en avgiftsförhöjning
bestämmelser om höjda inkomstgränser och pensionstillägg införas. Men därest nu
av ofrånkomliga skäl det allmänna icke skulle kunna ikläda sig ökade, omedelbara
kostnader, kan enligt pensionsstyrelsens mening detta förhållande icke hindra, att
man redan i samband med en omläggning av uppbördssystemet skrider till en avgiftsförhöjning.
Det måste nämligen anses angeläget att i tid genomföra sådana
ändringar.

Den av kommittén föreslagna avgiftsförhöjningen kan enligt styrelsens mening i
och för sig icke anses för hög. De föreslagna avgifterna ligga i själva verket, som
av tabell 4 framgår, i allmänhet närmare 1.5 än 2 % av inkomsten. Då styrelsen dock
anser sig icke för närvarande böra förorda en längre gående höjning än som ungefärligen
motsvarar de pensionsavgifter, som angivas i tabell 4, kol. 1 och 3 — d. v. s.
i huvudsak till omkring 1 % av inkomsten — så är detta beroende på, att det synes
styrelsen tillrådligt att härvidlag gå fram med försiktighet. Visserligen gör sig
med varje år en stigande insikt om försäkringens fördelar gällande bland befolkningen,
men ännu återstår på detta område mycket. Genom ett förbättrat uppbördssystem
skulle avgiftsbetalningen avsevärt underlättas och för allmänheten
framstå som mindre tryckande än hittills. Det synes vara klokt att avvakta en stigande
erfarenhet hos allmänheten angående de fördelar, som förvärvas genom inbetalning
av pensionsavgifterna, innan man träder in för en alltför kraftig höjning
av dem. Även med hänsyn till önskvärdheten att så snart som möjligt få en obligatorisk
sjukförsäkring till stånd, synes man böra iakttaga en viss försiktighet beträffande
höjning av pensionsavgifterna.

En höjning till omkring 1 % står även i stort sett i överensstämmelse med pensionsstyrelsens
förslag år 1921.

Kommittén har, såsom förut angivits, sökt lösa den viktiga frågan om en förbättring
av gifta kvinnors och änkors avgiftspensionering genom att föreslå en uppdelning
av pensionsavgifterna på man och hustru. En sådan anordning skulle,
såsom framgår av tabell 2, innebära, att trots avgiftsförhöjningen avgifterna och
sålunda pensionsförmånerna för gifta män skulle i vissa lägre avgiftsklasser något
nedsättas i jämförelse med de nuvarande. Denna minskning torde dock i regel
något utjämnas av de — i jämförelse med vad nu är fallet — högre pensionsavgifter,
som vederbörande skulle komma att inbetala före sitt giftermål. Då båda
makarna samtidigt hava pension, blir naturligtvis ett eventuellt sådant förhållande
utan betydelse.

Om man emellertid skulle vilja träda in för en starkare förhöjning även av de
gifta männens avgiftspensioner, men samtidigt öka änkornas pensioner, måste man
tänka sig en helt förändrad linje. Denna synes böra gå i sådan riktning, att det
nuvarande systemet för avgiftspåföringen, varvid makarnas hela inkomst lägges
till grund för mannens pensionsavgift — utom i det fall att hustrun har egen
särskilt taxerad inkomst — bibehålies och att en del av den avgift, som en man —
gift eller ogift — erlägger, användes för att bestrida kostnaden för en ökad pensionering
av änkor samt hustrur till invalida män. Lämpligen kunde här förfaras
så, att männen för detta ändamål avstode så stor del av sina avgifter, att de för en
krona av dem erlagd avgift erhölle samma pension för egen räkning, som en kvinna
vid samma ålder skulle tillgodoräknas. Härigenom skulle den ofta som en orättvisa

no

påtalade — ehuru i sakernas egen natur bottnande — åtskillnaden mellan män och
kvinnor i fråga om olika procentsatser på erlagda avgifter bortfalla. Dylik änkepension
torde dock endast böra beräknas på de avgifter, en man erlagt före fyllda
45 år, då dels därefter erlagda avgifter bliva av ringa betydelse för det ifrågasatta
ändamålet och dels det måhända icke är skäligt att låta ogifta män över denna ålder
erlägga avgifter, för vilka någon valuta i regel icke torde kunna förväntas.

Av nedanstående tabell framgå dels de förändrade, ungefärliga procentsatser, vilka
vid sådant förhållande skulle tillämpas för mäns och kvinnors egna avgiftspensioner,
och dels änkepensionens belopp i procent av de avgifter, som erlagts av änkas senaste
man.

Tabell 6.

Ålder då avgiften erlagts	Nuvarande procentsatser för avgiftspension	Ifrågasatta procentsatser för
Män %	Kvinnor %	avgiftspension, män och kvinnor, % av egna avgifter	änkepension, % av mannens avgifter
16—19.........	70	56	55	35
20-24 .........	60	48	45	30
25-29 .........	50	40	35	25
30-34 .........	40	32	30	20
35-44 .........	30	24	25	10
45-54 .........	20	16	20	—
55—66 ........	15	12	15	—

En annan anordning, som man alternativt kunde taga under övervägande för denna
frågas lösning, vore, att, såsom förhållandet är inom den tyska socialförsäkringen,
gifta kvinnor icke erlade avgifter, varemot till änkor, så snart de blivit invalider,
utginge en änkepension av exempelvis 6/10 av den pension, som mannen vid sitt
frånfälle uppbar eller varit berättigad uppbära, om han då varit invalid. Detta
system medför den olägenheten, att den till gift kvinna eventuellt utgående pensionen
vid invaliditet eller 67 års ålder blir, så länge mannen lever, mycket låg,
då denna endast kommer att beräknas på de avgifter, som hon inbetalat före sitt
giftermål, men blir i gengäld härför såväl mannens pension som hennes änkepension
så mycket högre.

Ehuru de två senast omförmälda förslagen till frågans lösning otvivelaktigt äro
förenade med vissa fördelar, har styrelsen dock ansett sig böra förorda kommittén a
förslag såsom varande det mest enkla och naturliga.

De av kommittén angivna, i tabell 4, kol. 1 och 3, omnämnda avgifterna synas
under alla förhållanden böra i två väsentliga avseenden ändras.

Den ena ändringen rör beloppet av den högsta avgift, som bör utgå. Denna
har av kommittén upptagits till 80 kr., då nuvarande belopp är 33 kr. Det synes i
allmänhet icke falla inom ramen för en socialförsäkring att ålägga någon att inbetala
högre pensionsavgift än som erfordras för skapande av en pension till belopp,
motsvarande ungefär vad som erfordras för en nödtorftig försörjning. Att bestämma
den gräns, över vilken pensionsavgiften skäligen icke bör gå, är naturligtvis
icke lätt, särskilt med hänsyn därtill, att varje försäkrad i regel under olika skeden
av sitt liv kommer att hänföras till olika inkomstklasser. Bortser man härifrån och
för enkelhetens skull tänker sig en konstant avgift under hela avgiftstiden, skulle

in

för en pensionsavgift av 40 kr. om året vid 67 års ålder erhållas en ålderspension
å 684 kr. för man och 547 kr. för kvinna; vid 55 år bliva invaliditetspensionerna
resp. 612 och 490 kr. För en pensionsavgift å 50 kr. erhålles vid 67 års ålder en
pension å 855 kr. för man och 684 kr. för kvinna samt vid 55 års ålder 765, resp.
612 kr. Utgående från dessa beräknade pensionsbelopp och med hänsyn till ovan
nämnda förhålTanden synes det styrelsen kunna ifrågasättas, huruvida icke den
högsta avgiften borde fastställas till ett något lägre belopp, än som kommittén föreslagit.

En annan modifikation i kommitténs förslag synes även vara önskvärd. Den föreslagna
skalan företer alltför stora språng mellan avgifterna. Medan i den nu gällande
skalan avgiftsskillnaden för två varandra efterföljande inkomstklasser icke
överstiger 5 kr. ens för makars sammanlagda avgifter, skulle differenserna enligt
kommittéförslaget bliva avsevärt större. Man skulle kunna tänka sig att genom
införande av flera avgiftsldasser minska ojämnheterna. Mera tillfredsställande och
fullt lika enkelt synes emellertid vara att, i överensstämmelse med vad pensionsstyrelsen
i sin omförmälda skrivelse den 23 februari 1921 beträffande tilläggsavgifter
föreslog, för inkomster å 1,500 kr. och därutöver bestämma avgiften till en viss
procent av den beräknade inkomsten. Detta system lider emellertid av den svagheten,
att det icke bekvämligen kan tillämpas annat än då man rör sig med hela
procentsatser.

Pensionsstyrelsen har i sin skrivelse den 23 februari 1921 föreslagit, att avgiftspension
skulle räknas som inkomst. Detta skedde emellertid i samband med förslag
till en sådan höjning av pensionstilläggen, att därigenom pensionsförmånerna över
huvud skulle väsentligt förbättras. I åtskilliga fall skulle emellertid förhållandet
bliva det motsatta, därest den nu föreslagna ändringen genomfördes.

Det är visserligen sant, att densamma under en avsevärd tid framåt icke skulle
hava någon nämnvärd ekonomisk betydelse varken för de försäkrade eller ur besparingssynpunkt
för statsverket. Styrelsen utgår nämligen från den förutsättningen,
att reformen då skulle avse endast pensioner, vilka utginge på erlagda avgifter,
som påförts sedan lagändringen trätt i kraft. Även om pensionsavgifterna skulle
underkastas en så avsevärd höjning, som kommittén föreslår, torde det dröja länge,
innan den av kommittén föreslagna gräns å 50 kr., utöver vilken avgiftspensionen
skulle räknas som inkomst, blir mera allmänt uppnådd. Och i de undantagsfall,
där detta tidigare kan komma att inträffa, torde det i regel röra sig om försäkrade,
för vilka pensionstillägg icke skulle utgå. Det torde sålunda under en avsevärd tid
framåt vara tämligen betydelselöst såväl för de försäkrade som för statsverket, om
ändringen genomföres. Under sådana förhållanden och då, såsom förut påvisats,
densamma skulle kunna medföra en försämring för vissa av de försäkrade, synas
starka skäl tala för att uppskjuta ett närmare ståndpunktstagande till frågan om
ändringar i denna punkt, till dess en samtidig höjning av pensionstillägget kan
äga rum.

Det finnes visserligen en omständighet, som kunde tala för, att man redan nu
borde genomföra ändringen. Det kunde nämligen måhända anses betänkligt att,
om man framdeles skulle finna lämpligt att genomföra reformen, låta denna verka
retroaktivt, d. v. s. avse de avgiftspensioner, som utgå på pensionsavgifter, vilka
erlagts, innan lagändringen trädde i kraft. I sådant fall skulle till en ännu mera
avlägsen framtid uppskjutas den tidpunkt, då reformen bleve av någon betydelse ur
besparingssynpunkt för det allmänna. Trots detta anser styrelsen dock som sagt
bäst att låta med frågans avgörande anstå tills vidare.

Kommitténs förslag att upphäva bestämmelsen att vid fastställande av pensionstilläggets
storlek icke medräkna 50 kr. av årsinkomsten överensstämmer med pensionsstyrelsens
förslag i dess berörda skrivelse den 23 februari 1921. Det mötte då
så mycket mindre betänklighet att föreslå upphävandet av denna ganska ojämnt
verkande bestämmelse, som styrelsen samtidigt väckte förslag om en höjning i andra

112

avseenden av pensionstilläggen. Då kommitténs förslag icke är förenat med någon
sådan höjning, skulle dess antagande innebära en minskning i pensionstilläggen.

Förslaget innebär nämligen för det första, att inkomstgränsen för pensionstilläggs
utgående sänkes med 50 kr. således för man från 425 till 375 kr. och för kvinna
från 400 till 350 kr., vadan den, som bar en inkomst mellan dessa gränser, kommer
att gå miste om det lilla pensionstillägg (högst 30 kr.), som han enligt nuvarande
bestämmelser skulle kunnat erhålla. För det andra minskas pensionstillägget med
30 kr. för den, som har en inkomst mellan 50 kr. och de nya gränserna. För det
tredje minskas pensionstillägget för den, som har mindre än 50 kronors inkomst,
med 6/10 av denna inkomst. Även om avgiftspensionen fortfarande icke skulle räknas
som inkomst, skulle denna minskning i pensionstilläggen icke på länge motvägas
av den höjning i avgiftspensionen, som skulle betingas av kommitténs förslag
om höjning av pensionsavgifterna.

Om man önskar undvika att samtidigt med borttagandet av stadgandet om 50
kronors »fri» inkomst minska det pensionstillägg, som enligt nuvarande bestämmelser
skulle utgå, måste pensionstilläggets maximibelopp höjas med 30 kr., d. v. s.
pensionstillägget skulle utgöra för år räknat för man 255 och för kvinna 240 kr.
med avdrag av 6/10 av årsinkomsten. Detta skulle endast inverka på pensionstilläggets
storlek för den, som har en inkomst mindre än 50 kr., nämligen så att pensionstillägget
skulle ökas med 6/10 av skillnaden mellan 50 kr. och årsinkomsten.

Då genomförandet av nu ifrågavarande, av kommittén föreslagna reform sålunda
skulle medföra en omedelbart verkande nedsättning av pensionstilläggen för stora
grupper av de nytillträdande pensionstagarna, anser sig styrelsen icke kunna tillstyrka
densammas genomförande.

Pensionsstyrelsen har vid övervägande av kommitténs förslag nogsamt beaktat
nuvarande statsfinansiella svårigheter. Pensionsförsäkringen förorsakar staten betydande
utgifter, och dessa komma enligt den uppgjorda planen att stiga år från år.
Huru angeläget och önskvärt det än är att nedbringa statsbudgetens utgiftsposter,
nödgas man dock finna sig i, att utgifterna för pensionsförsäkringen stiga. Detta
är ofrånkomligt, då det gäller en i sin utveckling stående institution, och då det
icke skäligen torde kunna ifrågasättas att minska de redan förut synnerligen knappt
tillmätta pensionsförmånerna. Dessa ökade kostnader bliva emellertid på grund av
det nuvarande ekonomiska läget mera kännbara för statsbudgeten, än vad som skulle
bliva fallet under bättre tider, och detta medför olägenheter även för pensionsförsäkringen,
som från socialt oförstående håll för den skull beskylles att genom alltför
dryga kostnader och en alltför omfattande verksamhet åstadkomma en högre belastning
på statsbudgeten än vad man vid försäkringens tillkomst hade beräknat.

Pensionsstyrelsen anser vara angeläget framhålla, att sistberörda uppfattning är
felaktig. De av statsmakterna godkända kostnadsberäkningarna hava icke — i
motsats till vad fallet torde vara i flertalet andra länder — överskridits. Förhållandet
har i stället varit det motsatta. De från staten, landstingen och kommunerna
utgående bidragen till pensionstilläggen hava nämligen under åren 1914—1924
uppgått till sammanlagt omkring 24 miljoner kr. mindre än vad som upptagits i
riksdagen förelagda kostnadsberäkningar. Pensionsförsäkringens belastning på det
allmänna är också mindre i vårt land än i flertalet andra länder. För att taga ett
närliggande exempel må anföras, att det allmännas beräknade kostnader för ålderdoms-
och invaliditetsförsäkringen i Sverige uppginge under budgetåret 1924—
1925 till 6.91 kr. per invånare, under det att motsvarande siffra i Danmark var
20.46 danska kr.

Det bör ock erinras om, att då man vid 1913 års riksdag uppgjorde finansplanen
för pensionsförsäkringen, man utgick från, att statens kostnader för densamma
skulle täckas av de nya inkomster, som kunde förväntas tillföras staten genom inrät -

113

tandet av ett tobaksmonopol och genom ökad malmexport från vissa gruvföretag i
övre Norrland. Dessa förutsättningar hava icke blott kunnat infrias, utan i mycket
väsentlig mån överträffats.

Statens beräknade och verkliga utgifter för pensionstillägg och dess inkomster
från tobaksmonopolet för tiden 1914—1924 framgå av nedanstående tabell. $

Tabell 7.

Å r	Statens kostnader för pensionstillägg	Statens inkomster av Tobaksmonopolet (tull, kronoskatt samt 5 % ränta å statens kapital fråndragna) milj. kr.
Beräknat belopp milj. kr.	Dtanordnat belopp milj. kr.
1914........	2.7	1.2	_
1915........	3.6	3.3	1.2
1916........	11.7	11.4	15.5
1917........	12.2	12.4	22.7
1918........	13.1	12.6	32.0
1919........	15.1	12.8	49.7
1920 ........	16.2	14.0	52.1
1921........	25.8	22.9	49.3
1922 ........	27.7	24.2	50.7
1923 ........	29.4	26.8	52.8
1924 ........	31.1	27.6	57.8
Samma	188.6	169.2	383.8

Någon ökning i statens inkomster på grund av ökad malmexport från vissa gruvföretag
i övre Norrland har emellertid på grund av flera förhållanden hittills icke
inträtt, och kan därför denna faktor här lämnas ur räkningen.

Av vad ovan anförts framgår, att de ökade inkomster, som staten hittills erhållit
från tobaksmonopolet, varit så stora, att de mer än väl motsvarat de nya utgifter,
som pensionsförsäkringen förorsakat staten. Om statsmakterna år 1913 — något
■som legat nära till hands — beslutat, att de inkomstökningar, med vilka man räknade
att statens kostnader för folkpensioneringen skulle bestridas, skulle uteslutande
avses för detta ändamål och, i den mån de icke komme till användning, fonderas för
framtida behov, man nu skulle kunnat icke endast utan några ökade kostnader för
statsverket genomföra åtskilliga synnerligen angelägna förbättringar i pensionsförsäkringen,
utan sannolikt även med denna fond uppbära åtminstone den mera väsentliga
delen av de ekonomiska bördor, vilka skulle påläggas statsverket för genomförande
av en obligatorisk sjukförsäkring i något så när önskvärd utsträckning.

Allvarliga svårigheter torde nu möta att kunna bereda sjukförsäkringsfrågan en
lycklig lösning. För pensionsförsäkringens vidare utveckling är ock det nuvarande
läget synnerligen ogynnsamt. I detta avseende må framhållas, att man år 1913
vid pensionsförsäkringslagens antagande utgick från den förutsättningen, att då
fastställda bestämmelser endast vore en grund, på vilken man sedermera skulle
bygga vidare. Sedan dess hava visserligen avsevärda förbättringar av försäkringen
vidtagits, men samtidigt hava pensionsförmånerna på grund av förändringarna i
penningvärdet försämrats, så att försäkringen i sådant avseende nu är i ett sämre
läge, än den var år 1914. Det pensionstillägg å 150 kr. för man och 140 kr. för

8—252409. Bilaga till Kungl. Proposition.

114

kvinna, vilket fastställdes år 1913 och då betraktades som blygsamt, skulle med
nuvarande levnadskostnadsindex av 177 motsvara omkring 265 kr. för man och
250 kr. för kvinna. Men den förböjning, som pensionstilläggen erhöllo vid 1921
års riksdag, sträckte sig icke längre än till 225 kr. för man och 210 kr. för kvinna.

• Härtill kommer, såsom ovan påvisats, att dessa pensioner på platser med dyrare
levnadskostnader icke ens närmelsevis kunna fylla den uppgift, som med desamma
avses.

En verksamhet med pensionsförsäkringens uppgifter måste kunna smidigt anpassa
sig efter växlingarna i olika pensionstagares levnadskostnader. Om en pensionsförsäkring
icke efter hand utvecklas och reformeras, är det fara värt, att den
kommer att så småningom förlora allmänhetens förtroende.

Det spörsmål inom pensionsförsäkringen, som alldeles särskilt tränger till en lösning,
är den redan förut i detta utlåtande berörda frågan om en smidigare anpassning
av pensionstilläggen efter levnadskostnaderna på olika platser. Oaktat
pensionsstyrelsen icke är beredd att nu taga ståndpunkt till, huru denna fråga
bäst bör lösas, har dock styrelsen i detta sammanhang velat meddela resultatet av
några preliminära utredningar angående vissa av de linjer, som härvid kunna komma
under övervägande.

Antalet invånare, genomsnittlig index (billigaste gruppens index = 100) samt
beräknat antal personer med pensionstillägg och understöd enligt nuvarande bestämmelser
(1921 års lag fullt genomförd), allt uppdelat i 5 dyrortsgrupper, framgå
av nedanstående tabell.

Tabell 8.

Dyrorts- grupp	Antal invånare Tusental	Levnads- kostnads- index	Antal personer med pensions-tillägg Tusental
I.....	2 271	100	128
II.....	1831	in	82
III.....	694	127	28
IV.....	741	142	28
V.....	469	163	18
Inalles	6 006	117	284

Denna dyrortsindelning sammanfaller med den av socialstyrelsen ar 1925 för
skatteavdrag uppgjorda.

Beräknas det årliga pensionstillägget till 190 kr. i medeltal, så skulle summan av
samtliga pensionstilläggs årliga belopp komma att belöpa sig till omkring 54 miljoner
kr.

Om man antager, att högsta pensionstillägg i den lägsta dyrortsgruppen höjes
med 30 kr. och att man samtidigt genomför besparingskommitténs förslag, att den
nuvarande bestämmelsen om fri inkomst intill 50 kr. bortfaller, skulle pensionstillägget
i lägsta dyrortsgruppen bliva 255 kr. för man och 240 kr. för kvinna
eller i genomsnitt för man och kvinna 245 kr. I högsta dyrortsgruppen skulle
pensionstilläggen bliva ungefär 415 kr. för man och 390 kr. för kvinna. Antalet
pensionstagare inom de högre dyrortsgrupperna skulle komma att något ökas i jämförelse
med vad som framgår av förestående tabell, då ju inom dessa ortsgrupper
inkomstgränsen komme att ligga högre än nu.

115

Vore sålunda de ifrågasatta bestämmelserna nu fullt genomförda, skulle antalet
pensionstagare inom de olika dyrortsgrupperna och årsbeloppen av pensionstilläggen
ställa sig ungefär som framgår av nedanstående tabell.

Tabell 9.

Dyrortsgrapp	Högsta pensionstillägg kr.	Genom- snittligt pensions- tillägg kr.	Beräknat antal pensions- tagare tusental	1 Arsbelopp
	man	kvinna	1 miljoner kr. j
I.......	255	240	196	128	25.1
II.......	280	265	218	85	18.5
III.......	325	305	250	30	7.5
IV.......	365	340	278	30	8.3
V.......	415	390	319	20	6.4
Inalles	—	—	224	293	65.8

ökningen av årsbeloppet skulle alltså bliva omkring 22 %, och ökningen av totalkostnaden
följer naturligtvis ökningen av det totala årsbeloppet.

De ökade kostnader för staten, som en sådan förändring successivt skulle medföra,
framgå av de siffror, som anföras i nedanstående tabell.

Tabell 10.

Å r	Kostnads- ökning
	Milj. kr.
1926/27 ........	0.6
1927/28 ........	1.7
1928/29 ........	2.5
1929/30 ........	3.3
1930/31 ........	4.0
1935/36 ........	7.3
1940/41 ........	9.8
1945/46 ........	11.6
1950/51 ........	13.5

Pensionsstyrelsen anser sig i detta sammanhang höra påpeka, att en viss besparing
i pensionskostnaderna skulle kunna vinnas genom en i och för sig önskvärd
reform, som framfördes av styrelsen i omförmälda skrivelse den 23 februari 1921.
Detta förslag innebar i korthet, att å kapital intill ett visst lägre belopp en ränta
av minst 5 % och å överskjutande kapitalbelopp en ränta av 10 % skulle upptagas
som inkomst vid beräkning av pensionstilläggs belopp.

Om en ortsgruppering skulle genomföras, borde bestämmelsen saväl om den del
av avgiftspensionen, som icke skulle räknas såsom inkomst, som ock om storleken
av det kapital, å vilket en högre ränteavkastning skulle beräknas, underkastas en
gradering efter olika dyrortsgrupper.

116

Vid en dyrortsanordning skulle man kunna tänka sig två alternativa linjer. Den
ena av dessa skulle avse pensionstillägg, som till sin storlek graderas efter de olika
dyrortsgrupperna. Denna linje skulle emellertid medföra den olägenheten, att man
skulle vara nödsakad att, då pensionstagare flyttar från en ort till en annan och
denna senare tillhör en annan dyrortsgrupp än den förra, pensionstillägget måste
minskas eller ökas. Detta förfarande skulle medföra ett icke obetydligt arbete såväl
för pensionsnämnderna som för pensionsstyrelsen. Av infordrade uppgifter framgår
nämligen, att antalet flyttningar bland pensionstagarna torde kunna beräknas
till cirka 3 % om året. Den andra linjen skulle däremot erbjuda ett mera smidigt
och enkelt förfarande. Därvid förutsättes, att vederbörande kommuner skulle förpliktas
att tilldela varje pensionstagare ett kommunalt pensionstillskott, som uppginge
till minst skillnaden mellan de pensionstillägg, som enligt tabell 9 här ovan
avses för den lägsta dyrortsgruppen, och den dyrortsgrupp, inom vilken pensionstagaren
vore bosatt. Eventuellt skulle statsverket ersätta vederbörande kommun
viss del, exempelvis */4 av det belopp, som icke överstiger skillnaden mellan pensionstilläggsbeloppen
för dessa båda grupper. Detta förfarande skulle givetvis för
pensionstagarna i allmänhet måhända vara mindre tilltalande, men i administrativt
hänseende betydligt enklare.

2. Undantag för sinnessjuka och sinnesslöa.

Kommittén föreslår,

att sinnessjuka och sinnesslöa personer icke skulle erhålla rätt till pensionstillägg
(sid. 134, 136 och 204).

Då kommittén, som anser, att pensionsförsäkringen fortfarande hör bibehålla karaktären
av en allmän folkförsäkring, emellertid förordat den inskränkning, att personer,
som till följd av sinnessjukdom eller sinnesslöhet förklaras som invalider,
skulle uteslutas från rätten till pensionstillägg, så har detta motiverats med, att
dylika personer kunna anses sakna förmåga att uppfatta betydelsen av pensionsförsäkringen
och att det för dem i regel vore likgiltigt på vad sätt de erhölle medel
till sitt uppehälle, om genom pensionsförsäkringen, fattigvården eller på annat sätt.
Statsverket skulle emellertid genom en sådan åtgärd beredas en icke obetydlig kostnadsbesparing.
Denna skulle dock, då någon förändring beträffande redan beviljade
pensioner icke torde kunna vidtagas, endast så småningom inträda. Därest
dessa grupper personer nu vore uteslutna, skulle detta hava medfört en kostnadsbesparing,
som beräknats till omkring 2 miljoner kr. per år. Avgiftspension borde
däremot som en självförvärvad rättighet utgå även till dessa personer.

Enligt pensionsstyrelsens uppfattning må det väl vara sant, att för de sinnesslöa
i allmänhet och för en del av de sinnessjuka det ofta torde vara likgiltigt, under
vilka former understöd till dem utgår. Många sinnessjuka kunna emellertid mycket
väl uppskatta värdet av att erhålla understöd från pensionsförsäkringen i stället
för fattigvård. För dem skulle det säkerligen mången gång kännas tungt att även
i detta hänseende intaga en undantagsställning. Det kan också icke anses uteslutet
enligt vad från sakkunnigt håll har inhämtats — att den ifrågasatta åtgärden i
vissa fall skulle utöva ett ogynnsamt inflytande på deras sjukdom.

Kommittén har i viss mån beaktat dessa synpunkter, men har ansett betänkligheterna
böra vika för besparingssynpunkten. Det må då erinras, att ett bifall till
kommitténs förslag icke skulle medföra någon minskning i de nuvarande kostnaderna
för vård och försörjning av de sinnesslöa och sinnessjuka, utan endast befria
statsverket från att genom pensionstillägg bidraga till dessa kostnader. Den kostnadsbörda,
som sålunda avlyftes statsverket, faller i stället på landsting, kommuner
och enskilda. I de fall, då kostnaderna för vården helt eller delvis bestridas av
anhöriga, skulle dessa sålunda gå miste om den välbehövliga ekonomiska hjälp, som

117

vederbörandes pensionstillägg ofta utgör. Vidare må framhållas, att pensionsförsäkringen
icke enbart åsyftar att bereda invalider och åldringar en från fattigvården
skild form av försörjning, utan jämväl att lätta såväl enskildas som kommunernas
försörj ningsbörda.

Pensionsförsäkringen verkar i viss mån såsom en familjepensionering, därigenom
att pensionstagare, som har att försörja barn under 15 år, kan erhålla särskilt
pensionstillägg för barnen. Därest den av kommittén föreslagna inskränkningen
genomfördes, skulle emellertid ofta ifrågavarande bidrag från pensionsförsäkringen
komma att ersättas med fattigvårdsunderstöd. Det torde få anses olämpligt att
låta det bliva beroende på invaliditetsorsaken, huruvida en invalid persons familj
skall erhålla sin försörjning genom pensionsförsäkringen eller fattigvården.

Ur de anhörigas och även ur kommunernas synpunkt skulle det vidare förefalla
egendomligt, att pensionstillägg icke skulle få utgå till sinnesslöa och sinnessjuka,
men väl till andra kategorier av mer eller mindre hjälplösa invalider.

Det skulle för övrigt mången gång bliva både svårt och tidskrävande att med
säkerhet utröna, huruvida en pensionssökande verkligen är att betrakta som sinnesslö,
resp. sinnessjuk och på den grund icke berättigad till pensionstillägg. Här
finnas icke blott''svårbedömliga gränsfall, utan även fall, där sjukdomen uppträder
endast periodiskt. Det kan också ifrågasättas huruvida det skulle vara lämpligt
att fråntaga en person honom redan tilldelat pensionstillägg endast av den anledning,
att han, sedan pensionen beviljats, drabbas av sinnessjukdom.

Det må slutligen erinras om, att pensionsförsäkringen, även om den föreslagna inskränkningen
genomfördes, skulle i ungefär samma utsträckning som för närvarande
komma att taga befattning med flertalet sinnessjuka personer, då dessa alltjämt
skulle tillhöra avgiftsförsäkringen.

På angivna skäl finner sig pensionsstyrelsen böra avstyrka kommitténs nu ifrågavarande
förslag.

3. Pensionsförsäkringsfondens förvaltning.

Kommittén föreslår i samband med sitt förslag till höjning av pensionsavgifterna
en sådan ändring av fullmäktiges för pensionsförsäkringsfonden sammansättning,
att fullmäktige skulle utgöras av pensionsstyrelsens chef som självskriven ordförande,
statskontorets chef, förste deputeraden i riksbanken, riksgäldsfullmäktiges
ordförande, en representant för de försäkrade och en nationalekonom, de två senare
utsedda av Kungl. Maj :t, en ledamot, utsedd av Svenska bankföreningens styrelse, en
ledamot, utsedd av Sveriges industriförbunds styrelse, och en ledamot, utsedd av
hushållningssällskapens ombudsmöte (sid. 132).

I motiveringen till detta förslag framhåller kommittén, att med den ifrågasatta
höjningen av pensionsavgifterna inbetalningarna till pensionsförsäkringsfonden
komme att avsevärt ökas, och beräknar kommittén att vid bifall till dess förslag
fonden framdeles kommer att uppgå till omkring 2.7 miljarder kronor. Vad som
enligt kommitténs mening närmast hade betydelse vore behovet av nyplaceringar,
vilka redan under nuvarande förhållanden representerade ett relativt högt belopp.
Någon svårighet att finna lämpliga objekt för fondens placeringar anser kommittén,
som i detta avseende hänvisar till en av professor S. Brisman uppgjord
promemoria, icke kunna antagas inträffa inom nu överskådlig tid. Det borde därför
icke ifrågakomma att låta fondens inkomster användas till löpande statsutgifter.
Emellertid framhåller kommittén, att, med den stora del av nationens besparingar,
det här gällde, placeringarna även kunde hava inflytande på den produktiva verksamheten
och att fondstyrelsens politik i sin helhet kunde få en mycket stor betydelse
för nationens näringsliv. Genom reglementariska föreskrifter torde det vara omöjligt
att komma längre än till vissa säkerhetsbestämmelser och komme det sedan an

118

på den beslutande styrelsens tillämpning av dessa bestämmelser. I syfte att åstadkomma
en fylligare representation för det ekonomiska livet har kommittén ansett
sig höra föreslå den ändring av nuvarande bestämmelser angående fondfullmäktiges
sammansättning, för vilken ovan redogjorts.

Vid en jämförelse mellan kommitténs förslag och nuvarande bestämmelser om
fullmäktiges för pensionsförsäkringsfonden sammansättning framgår, att kommittéförslaget
innebär ett avsevärt försvagande av det inflytande på fondförvaltningen,
som enligt nu gällande reglemente är tillförsäkrat representanter för pensionsförsäkringen.
Vidare föreslår kommittén en minskning av antalet utav Kungl. Maj :t
utsedda ledamöter från nuvarande fyra till två. I stället skulle ett antal representanter
för enskilda eller statliga ekonomiska intressen på grund av val eller självskrivenhet
komma att tillhöra fullmäktige. Slutligen innebär förslaget en ökning
av fullmäktiges antal från nuvarande sju till nio, vartill skulle komma, att såväl
den föredragande fondbyråchefen som chefens för pensionsstyrelsen ställföreträdare,
även om de enligt kommitténs förslag icke längre skulle kvarstå såsom fullmäktige,
likväl måste förutsättas komma att deltaga i fullmäktiges förhandlingar.

Frågan om fondfullmäktiges sammansättning har tidigare varit föremål för en
synnerligen ingående behandling från statsmakternas sida. Kommitténs förslag
står i olika hänseenden i motsats mot de principer, som härvid av statsmakterna fastslagits.
Då någon redogörelse för vad som sålunda förekommit och tidigare uttalats
i detta ämne icke återfinnes i kommitténs betänkande, har pensionsstyrelsen ansett
lämpligt att i det följande redogöra för den behandling, som vid den nuvarande fondförvaltningens
tillkomst av statsmakterna ägnats dessa frågor.

Rörande handhavandet av förvaltningen av pensionsförsäkringsfonden föreslogs
år 1916 av den s. k. pensionsfondskommittén, att frågorna om placering av fondens
medel skulle handläggas av sju särskilda fullmäktige, av vilka tre skulle tillhöra
pensionsstyrelsen, tre — därav två finansiellt sakkunniga och den tredje med insikt
och erfarenhet i sociala frågor — utses av Konungen för 3 år i sänder och slutligen
en utses för 3 år av fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret gemensamt.

Två reservanter i kommittén, professor Davidson och greve Lagerbjelke, föreslogo,
att en av pensionsstyrelsens representanter i fullmäktige skulle uteslutas och i stället
fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret skulle var för sig utse en på
det finansiella området erfaren person.

Kommittéledamoten Herman Lindqvist, vilken i särskild reservation föreslog anordnande
av en från pensionsstyrelsen mera fristående fondförvaltningsmyndighet,
yrkade, att endast två platser inom fullmäktige skulle besättas med representanter
för pensionsstyrelsen och att samtliga övriga fullmäktige skulle utses av Kungl.
Maj :t. På sätt framgår av Kungl. Maj :ts proposition nr 207 till 1916 års riksdag,
fann departementschefen vid framläggande av sitt förslag ej skäl att frångå den av
kommittéflertalet föreslagna anordningen. Enligt propositionen skulle sålunda
fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret gemensamt utse en ledamot av
fondfullmäktige.

Sedan propositionen förelagts 1916 års riksdag, väcktes av greve Lagerbjelke
och herr Axel Ekman motionsvis förslag, att fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret
skulle äga utse var sin ledamot av fullmäktige, i vilket fall pensionsstyrelsens
representanter skulle minskas till två. Herr Lindqvist med flera
väckte motion, innefattande samma yrkande, som herr Lindqvist tidigare framfört
såsom reservant till kommittéförslaget.

I sin skrivelse nr 247 anförde 1916 års riksdag, att den till fullo delade den i
propositionen uttalade uppfattningen, att förvaltningen av pensionsförsäkringsfonden
måste ordnas med hänsyn till det ändamål, för vilket fondmedlen uppsamlades,
och att följaktligen för pensionsförsäkringsfonden främmande synpunkter härvid
icke finge göra sig gällande. I överensstämmelse med vad i propositionen uttalats
ansåge även riksdagen, att fonden vore att betrakta såsom de försäkrades egendom

119

och därför borde förvaltas på det sätt, som bäst överensstämde med de försäkrades
intressen.

I fråga om den myndighet, som skulle handhava förvaltningen av pensionsförsäkringsfonden,
framhöll riksdagen, att riksdagen i anslutning till vad därom anförts
i propositionen funne, att i detta avseende liksom beträffande reglerna för fondmedlens
placering måste strängt fasthållas vid att endast pensionsförsäkringens egna
uppgifter och behov finge komma i betraktande och att det vore ännu viktigare
att låta denna synpunkt vara bestämmande, då det gällde att organisera ifrågavarande
myndighet, enär dess åtgöranden komme att hava stort inflytande beträffande
pensionsförsäkringen och dess lyckliga genomförande.

Riksdagen sade sig dela den i propositionen uttalade uppfattningen, att förvaltningsmyndigheten
borde utses på sådant sätt och erhålla sådan sammansättning,^ att
de särskilda ledamöterna icke bleve att betrakta såsom representanter för något
visst ämbetsverk eller något särskilt intresse annat än pensionsförsäkringen. Skulle
olika mot varandra stridiga intressen få göra sig gällande inom den beslutande
myndigheten, skulle detta, såsom ock i propositionen framhölles, komma att menligt
inverka på förvaltningen och därigenom fondens och pensionsförsäkringens intressen
kunna äventyras.

Med hänsyn till den sålunda uttalade principen ansåg riksdagen sig böra bifalla
yrkandet, att samtliga de fullmäktige, som ej skulle tillhöra pensionsstyrelsen, skulle
utses av Konungen. I fråga om fördelningen av platserna inom fullmäktige vore
riksdagen ense med Kungl. Maj:t, att pensionsstyrelsen, som vore att anse som
den egentlige målsmannen för pensionsförsäkringen, borde vara väl representerad
inom fullmäktige. Riksdagen hade därför intet att erinra mot, att tre platser inom
fullmäktige skulle besättas med ledamöter i nämnda styrelse.

Beträffande kvalifikationerna hos de fyra fullmäktige, som sålunda skulle komma
att utses av Konungen, syntes det riksdagen, som om den finansiella sakkunskapen
skulle bliva tillräckligt tillgodosedd genom föreskrift, att tre av nämnda fullmäktige
skulle äga sakkunskap på det finansiella området; och torde säger riksdagen
— vid utseendet av dessa tre fullmäktige komma att tillgodoses de olika synpunkter,
som vore förtjänta att därvid beaktas.

Enligt Kungl. Maj :ts reglemente angående förvaltningen av pensionsförsäknngsfonden
den It juni 1916, § 5, skola fullmäktige för pensionsförsäkringsfonden vara
till antalet sju och utgöras av, förutom tre ledamöter från pensionsstyrelsen, fyra
av Konungen för tre år i sänder förordnade personer, av vilka tre skola äga erfarenhet
på det finansiella området samt den fjärde insikt och erfarenhet i sociala
frågor i förening med praktisk kännedom om de mindre bemedlade klassernas behov
och levnadsförhållanden.

Beträffande förvaltningen av fondens medel skall beaktas, att medlen i främsta
rummet placeras på ett sådant sätt, att fullgod säkerhet och högsta möjliga avkastning
erhållas. Enligt reglementet för fonden skola fondmedlen i regel placeras i
vissa mera kvalificerade säkerheter, såsom stats- och hypoteksbanksobligationer, av
kommuner utfärdade eller garanterade obligationer och skuldförbindelser, skuldförbindelser
mot inteckningshypotek inom vissa säkerhetsgränser o. s. v. Minst en
sjättedel av fondens kapitalbelopp skall redovisas i obligationer eller andra skuldförbindelser,
utfärdade eller garanterade av svenska staten. Högst en fjärdedel må
dock redovisas i lån, som anses erbjuda nöjaktig säkerhet, till företag, som äro ägnade
att i pensionsförsäkringens intresse befordra folkhälsan — såsom anordnande
av sjukhus, sanatorier, ålderdomshem, bostäder för mindre bemedlade m. m. Vidare
må högst en trettiondel redovisas i fastigheter, som med Konungens medgivande förvärvats
för användning till förebyggande och hävande av arbetsoförmåga hos befolkningen.
Även beträffande placeringar mot mera kvalificerade säkerheter är
emellertid stadgat, att fondfullmäktige böra söka tillgodose sådana allmännyttiga
företag, som avse att i pensionsförsäkringens intresse befordra folkhälsan.

120

Pensionsförsäkringsfondens kapitalbelopp uppgick den 30 juni 1924 till 252,352,061
kr. 92 öre och ingingo däri bland annat följande placeringar:

Tabell 11.

Placering	Kapital kronor	Procent av hela fonden
Svenska statens obligationer......	68,558,062.98	27.17
Hypoteksbanks- och kommunala obligationer . . .	29,859.541.73	11.83
Kommunlån..............	108,843,123.01	43.14
Inteckningslån...............	5,386,286.33	2.13
Fastigheter för pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet .	1,770,000.00	0.70

Av ovanstående inteckningslån utgöres en mindre del, motsvarande 0.32 procent
av fondens kapitalbelopp, av lån mot nöjaktig säkerhet till företag, ägnade att i
pensionsförsäkringens intresse befordra folkhälsan.

En stor del av de medel, som under årens lopp placerats ur fonden, har — såsom
redan framgår av ovanstående tablå — tagits i anspråk för kommunernas kreditbehov.
Sålunda hava under tiden från och, med den 1 juli 1916, då fondfullmäktige
övertogo fondförvaltningen, till och med den 30 juni 1924 till kommuner eller
till enskilda mot kommunal garanti utlämnats lån å sammanlagt 112,043,280 kr.
47 öre, varav mera än hälften eller 62,054,724 kr. 41 öre avsett allmännyttiga företag,
ägnade att i pensionsförsäkringens intresse befordra folkhälsan.

Såsom av det ovanstående framgår, hava statsmakterna överlämnat beslutanderätten
angående fondens placeringar åt en myndighet, som organiserats med hänsyn till
denna fonds speciella behov och uppgifter och som i sin verksamhet står i kontinuerlig
och betryggande samverkan med pensionsförsäkringens förvaltningsorgan.
Denna myndighet har så sammansatts, att nödigt inflytande beretts åt såväl den
finansiella som sociala sakkunskap, vilken erfordras för tillgodoseende av dessa
speciella behov.

Kommitténs förslag till sammansättning av fondfullmäktige innebär — i strid
mot de av statsmakterna givna riktlinjerna — ett lösgörande av fondförvaltningen
från dess samband med pensionsförsäkringen och dess förvaltningsorgan. Om, såsom
kommittén ifrågasätter, antalet av till pensionsstyrelsen hörande fullmäktige skulle
minskas från tre till en, samtidigt som fullmäktiges antal i dess helhet ökades,
skulle faktiskt placeringsbesluten komma att läggas till en i förhållande till pensionsförsäkringen
praktiskt taget fristående myndighet. Denna tanke framkastades
och diskuterades som bekant ingående redan i samband med pensionsfondskommitténs
förslag, men blev bestämt avvisad av riksdagen. Kommittén torde med sitt
förslag hava åsyftat att ytterligare stärka det rent finansiella inslaget i fondförvaltningen.
Enligt pensionsstyrelsens mening är emellertid den ekonomiska sakkunskapen
med fullmäktiges nuvarande sammansättning — frånsett den erfarenhet
i berörda avseende, som ofta nog torde komma att förefinnas även hos andra ledamöter
av fullmäktige — synnerligen väl och på ett lämpligt sätt företrädd utav
tre av Kungl. Maj :t förordnade ledamöter, vilka utses icke såsom representanter för
något särskilt, utanför fonden liggande intresse, utan allenast för att tillföra förvaltningsmyndigheten
en erforderlig fond av insikt och erfarenhet inom det allmänna
ekonomiska livet. Erinras må, att bestämmelserna i fondreglementets § 6
angående ordningen för fattandet av beslut i placeringsfrågor inom fullmäktige
bland annat innebära, att i dylika beslut minst en av de finansiellt sakkunniga
ledamöterna måste deltaga, samt att för beslut om lån mot s. k. nöjaktig säkerhet

121

till företag, ägnade att i pensionsförsäkringens intresse befordra folkhälsan, fordras,
att minst 5 fullmäktige äro om beslutet ense. I sådana beslut måste alltså deltaga
minst en finansiellt sakkunnig ledamot, och beslutet blir icke giltigt mot hans veto.

Kommittén synes i sitt förevarande förslag ej hava till fullo beaktat, att fonden
även har viktiga sociala uppgifter. Visserligen måste såsom ovan framhållits vid
placering av fondmedlen i första hand tillses, att densamma erbjuder säkerhet mot
förluster och att tillika högsta möjliga avkastning vinnes. Men härjämte bör, enligt
uttrycklig föreskrift i gällande placeringsbestämmelser, hänsyn även tagas till de
direkta eller indirekta fördelar, som kunna beredas pensionsförsäkringen genom
fondmedlens utlåning eller användning i folkhälsans tjänst. Såsom av statsmakterna
framhållits, avser pensionsförsäkringens relativt starka representation inom
fullmäktige just att betrygga ett nödigt inflytande åt dessa synpunkter. Det må
även framhållas, att — såsom vid riksdagsförhandlingarna uttalades — de fondfullmäktige,
som tillhöra pensionsstyrelsen, hava det största intresse av att fondförvaltningen
handhaves på ett för försäkringens ekonomi förmånligt och betryggande
sätt. De ledamöter från pensionsstyrelsen, vilka hava sig anförtrodd uppgiften att
verkställa fullmäktiges placeringsbeslut och förbereda fondärendena, förvärva givetvis
en erfarenhet och rutin angående fondens ekonomiska angelägenheter, som
torde komma att ökas i samma mån som fonden växer och dess förvaltningsuppgifter
vidgas. Den kombination av social och ekonomisk sakkunskap, som kan förefinnas
hos dessa representanter för pensionsförsäkringen, bör måhända anses vara
av lika stort värde för fondförvaltningen som de kvalifikationer, vilka skulle komma
att tillföras fullmäktige genom vissa av de av kommittén föreslagna nya ledamöterna.

Såsom ovan nämnts, skulle den av kommittén åsyftade fylligare representationen
i fullmäktige för det ekonomiska livet åstadkommas bland annat därigenom, att såsom
fullmäktige skulle inträda sex antingen självskrivna eller av vissa korporationer
valda representanter för olika ekonomiska förvaltnings- eller intresseområden.
Det synes kunna ifrågasättas, huruvida den av kommittén sålunda föreslagna ordningen
för fullmäktiges sammansättning överensstämmer med riksdagens uttalande,
att fondens förvaltningsmyndighet borde utses på sådant sätt, att de särskilda
ledamöterna icke bleve att betrakta såsom representanter för något visst ämbetsverk
eller något särskilt intresse annat än pensionsförsäkringens. Det är att befara, att
den brytning emellan olika intressen och därav betingade motsatta ståndpunkter,
som lätt bleve en följd av den föreslagna sammansättningen, skulle vara till men
för arbetet inom fullmäktige.

Om man — såsom kommittén tydligen tänkt sig -—• vill bereda plats inom fullmäktige
för representanter för de olika områden av det allmänna ekonomiska livet,
som kunna anses vara intresserade i fondförvaltningen, kan man för övrigt knappast
stanna vid den av kommittén föreslagna sammansättningen. Denna synes
även från kommitténs förutsättningar vara tämligen godtyckligt vald. Likaväl
som industriförbundet och hushållningssällskapen borde i så fall också rikets handelskamrar,
landsting och kommuner vara representerade. Yad de senare beträffar
kommer ju en avsevärd del av fondens medel att tillgodose kommunala lånebehov.

Vidare synes kunna ifrågasättas, huruvida det är principiellt riktigt, att, på
sätt kommittén tänkt sig, enskilda sammanslutningar skulle erhålla befogenhet att
utse personer med beslutanderätt rörande en fond, som står under statlig förvaltning.

Kommitténs förslag skulle, såsom ovan framhållits, även medföra en avsevärd
ökning av fullmäktiges antal. De praktiska olägenheterna av att handläggningen
av fondens placeringsfrågor handhades av en församling, bestående av -— om föredraganden
och generaldirektörens ställföreträdare medräknas -— icke mindre än elva
personer, torde ligga i öppen dag. En dylik ordning skulle enligt pensionsstyrelsens
mening ej endast vålla olägenheter genom ökad tungroddhet i fullmäktiges arbets -

122

förmer, utan ock materiellt sett innebära vissa risker för arbetsresultaten. Den
känsla av personligt ansvar för de särskilda placeringsbesluten och för konsekvenserna
i stort sett av den av fullmäktige följda placeringspolitiken, som ovillkorligen
måste finnas hos var och en av de olika ledamöterna, löper fara att förminskas
genom den ökning av antalet i besluten deltagande, som förslaget skulle medföra.

Till belysande av vad ovan anförts må i detta sammanhang återgivas följande av
pensionsfondskommittén i förevarande ämne gjorda uttalande:

»Vidare har kommittén funnit det vara av vikt, att fullmäktiges antal icke bliver
alltför stort. Skulle man söka bland fullmäktige inrymma representanter för speciell
sakkunskap inom alla de områden, från vilka anspråk på fonden kunna förväntas,
skulle institutionen erhålla en sådan omfattning, att arbetet därigenom bleve i hög
grad försvårat. De sakkunniga skulle helt naturligt frestas att göra särskilda intressen
gällande på bekostnad av pensionsförsäkringen, och det kunde befaras, att
fonden komme att disponeras i stor utsträckning för ändamål, vilkas gagn för
pensionsförsäkringen kunde vara tvivelaktig. Sakkunskapen i vad den gäller speciella
sociala intressen blir emellertid icke därför utesluten, då, såsom kommittén
redan erinrat, pensionsstyrelsens utredningar komme att ske efter samråd med
andra intresserade statsmyndigheter eller i vissa fall efter tillkallande av särskilda
sakkunniga. Av dessa skäl har kommittén ansett fullmäktiges antal icke böra
överstiga sju. Genom en sådan begränsning låter det sig även lättare gorå att
finna fullt kompetenta personer för fullmälctigskapet, och varje fullmäktig kommer
att erhålla ett mera personligt intresse samt känna större ansvar för uppdragets
fullgörande.»

Såsom en sammanfattning av sin ståndpunkt i förevarande fråga får pensionsstyrelsen
slutligen anföra följande.

Den erfarenhet, som vunnits under fondfullmäktiges snart 10-åriga verksamhet,
har icke på något sätt givit stöd för den uppfattningen, att behov nu skulle föreligga
av en ändring''i fullmäktiges sammansättning. Tvärtom torde kunna sägas,
att det inflytande, som inom fullmäktige givits åt å ena sidan de finansiella och å
andra sidan de sociala synpunkterna, varit synnerligen väl avvägt. Någon anledning
torde icke finnas att antaga, att verklig sakkunskap på det finansiella området
skulle komma att i högre grad förefinnas hos de av kommittén ifrågasatta självskrivna
eller av korporationer valda representanterna för vissa ämbetsverk eller
intressen än hos de nu av Kungl. Maj :t utsedda sakkunniga ledamöterna. Den av
kommittén förordade sammansättningen skulle, enligt pensionsstyrelsens mening,
icke med hänsyn till ekonomisk sakkunskap tillföra fondförvaltningen några fördelar,
men väl ur pensionsförsäkringens synpunkt och för arbetsresultatet bestämda
nackdelar.

Att över huvud nu vidtaga någon ändring i grunderna för pensionsförsäkringsfondens
förvaltning eller sammansättningen av fullmäktige synes pensionsstyrelsen varken
vara påkallat eller lämpligt. En dylik ändring bör i vilket fall som helst icke
företagas, förrän en sådan höjning av pensionsavgifterna, som av kommittén föreslagits,
genomförts och hunnit verka någon tid. Om det då skulle visa sig, att de
till placering årligen tillgängliga beloppen skulle komma att bliva så stora, att
det befunnes önskvärt att ställa fondförvaltningen i en vidgad och mera omedelbar
förbindelse med olika grenar av det ekonomiska livet, bör måhända tagas i övervägande
en ändring med sådant syfte. Men för vinnande av detta ändamål synes
då icke nödvändigt och ej heller lämpligt att införa en för fondens förvaltning så
tyngande fullmäktigeinstitution, som den av kommittén föreslagna. Frågan skulle
möjligen kunna lösas på ett mera praktiskt och för sådant syfte lika effektivt sätt,
om man — ungefär på sätt som på sin tid lärer ifrågasatts beträffande riksbanksledningen
— vid fond fullmäktiges sida ställde ett sakkunnigt råd, bestående av representanter
för vissa mera dominerande ekonomiska samhällsintressen, med vilka
representanter fullmäktige ägde att tid efter annan överlägga om de stora linjerna

123

för fondens verksamhet. Givetvis skulle denna institution vara endast rådgivande
och icke beslutande.

Fullmäktige för pensionsförsäkringsfonden, vilka tagit del av pensionsstyrelsens
ovan gjorda uttalanden rörande kommittéförslaget, i vad detsamma avser fonden,
hava förklarat sig i princip icke hava något att erinra mot pensionsstyrelsens ovannämnda
uttalande i denna fråga.

4. Höjning av kommunernas bidrag.

Kommittén föreslår,

att primärkommunerna skola bidraga med en tredjedel till kostnaderna för pensionstillägg
(sid. 136, 180).

Förslaget motiveras med, att det vore i högsta grad önskvärt att i större utsträckning
än hittills sätta in kommunernas ekonomiska intresse såsom regulator i organisationen.
Härigenom skulle pensionsnämnderna sporras till större noggrannhet
vid prövning av pensionsansökningar och till vidtagande av effektiva efterundersökningar
och på så sätt skulle pensionskostnaderna nedbringas.

Pension sstyrelsen anser i likhet med kommittén, att en höjning av kommunernas
andel i stort sett skulle åstadkomma en ökad decentraliserad tillsyn. Pensionsnämnderna
skulle stärkas i den uppfattningen, att de pensionssökandes invaliditet
och inkomstförhållanden måste prövas med den största noggrannhet.

Å andra sidan torde det, såsom kommittén även anmärker, komma att inträffa,
att inom vissa kommuner pensionsnämnderna med hänsyn till de höjda kommunala
kostnaderna skulle visa allt för stor stränghet vid prövningen av ansökningarna.
Exempel härpå har man redan med den nuvarande kostnadsfördelningen haft. Men
dessa olägenheter torde vara lättare att avväga än de vanskligheter, som bero på for
stor efterlåtenhet.

Kommittén framhåller visserligen, att den ökade bördan på kommunerna komme
att avsevärt reduceras dels genom den antydda ökningen av den decentraliserade
organisationens effektivitet och dels genom några av kommitténs övriga reformförslag.
En del av dessa komma emellertid, om de genomföras, först om åtskilliga
tiotal år att utöva någon nämnvärd verkan. Under den närmaste framtiden skulle
dock förslaget icke i någon avsevärd grad minska kommunernas utgifter för pensionsförsäkringen.
I sådana fattigare kommuner, där den arbetsdugliga delen av
befolkningen minskats genom utflyttning utan att de arbetsodugligas antal i motsvarande
mån nedgått, skulle säkerligen de ekonomiska lättnader, som pensionsförsäkringen
nu alldeles särskilt medför för dylika kommuner, komma att betydligt
försvagas. Då anledningen till att statsmakterna år 1913 med frångående av ålderdomsförsäkringskommitténs
förslag beslutade den nuvarande kostnadsuppdelningen
i främsta rummet torde hava varit en önskan att åstadkomma en kostnadsutjämning
kommunerna emellan, torde nämnda förhållande tillmätas en relativt stor
betydelse. Visserligen kan, såsom kommittén anmärker, dylika kommuner beredas
en lättnad genom skatteutjämningsmedel, men det synes föga tilltalande att genom
lagstiftningsåtgärder ytterligare öka anlitandet av denna nödfallsutväg.

Då pensionsstyrelsen emellertid torde sakna förutsättningar att bedöma, huru
kostnaderna för pensionstillägg lämpligen böra fördelas mellan staten, landstingen
och kommunerna, anser sig styrelsen höra inskränka sig till att uttala, att kommitténs
förslag i denna del sannolikt skulle medföra vissa fördelar för pensionsförsäkringen
i form av ökad noggrannhet vid pensionsnämndernas prövning av pensionsansökningarna.

Om emellertid en förändrad kostnadsfördelning i av kommittén angiven riktning
synes böra komma till stånd, skulle det måhända vara lämpligare att bibehålla
landstingens nuvarande bidrag av 1/8 och höja kommunernas bidrag till 1j5.

124

5. Inskränkning i rätten till retroaktiv pension.

Kommittén föreslår,

att pensionstillägg icke skall utgå för längre tid tillbaka än högst 6 månader före
ansökningsmånaden (sid. 137 och 206).

För denna ändring anser kommittén, utom besparingssynpunkter, tala jämväl den
omständigheten, att det knappast synes vara överensstämmande med pensionsförsäkringens
syfte och ofta mindre lämpligt, att den pensionsberättigade tilldelas ett
relativt stort engångsbelopp. En sökande anses dock behöva någon tidsfrist, enligt
kommitténs förslag sex månader, för att inlämna sin pensionsansökan.

Den sålunda föreslagna tidsbegränsningen skulle emellertid icke gälla avgiftspension,
vilken enligt kommitténs mening principiellt bör tillkomma den försäkrade
från pensionsfallets inträffande.

Pensionsstyrelsen vill erinra därom, att styrelsen den 11 april 1924 till dåvarande
chefen för socialdepartementet avgivit utlåtande över väckt förslag till sådan
ändring av pensionsförsäkringslagen, att pensionstillägg skulle bestämmas utgå
först från och med ansökningsmånaden. I detta utlåtande har pensionsstyrelsen
anfört huvudsakligen följande.

Den föreslagna ändringen skulle medföra lättnad i arbetet med prövningen av
pensionsansökningarna, i vad denna prövning avsåge beräkningen av de sökandes inkomster.
Däremot skulle beträffande bestämmandet av tidpunkten för invaliditetens
inträdande någon lättnad i arbetet ej vinnas, därest icke ändringen även skulle avse
avgiftspensionen. Kätt till sådan pension torde nämligen numera föreligga i flertalet
fall, då pensionstillägg söktes.

Den ifrågasatta lagändringen innebure i och för sig en försämring av den rätt,
som de pensionssökande nu ägde. Ofta hade de — i fall då icke okunnighet om
rättigheten förelegat — dröjt med sina ansökningar, emedan de haft hjälp av släktingar
eller erhållit kredit eller lån. Då de finge sin pension med kanske ett för
dem icke obetydligt retroaktivt belopp, sattes de i tillfälle att ordna sin ekonomiska
ställning och kunde därigenom se framtiden an med tryggare sinne. Det torde
härvid ej böra fästas allt för mycket avseende vid de säkerligen såsom undantag
förekommande fallen, då pensionstagarna ej förstode att handhava de pensionsbelopp,
de erhölle. Någon avgörande betydelse borde åtminstone ej tillmätas dessa
relativt få fall, då det gällde att utforma lagbestämmelserna.

Skulle bestämmelserna om tiden för pensions utgående ändras, vore önskvärt, att
i första hand desamma erhölle sådan lydelse, att viss likformighet komme att äga
rum beträffande det retroaktiva tillgodoräknandet av pension. Nu kunde inträffa,
att en person erhölle pension retroaktivt för så gott som fulla två år före ansökningsmånaden,
en annan för avsevärt kortare tid, beroende på om ansökan ingivits
i slutet eller i början av ett kalenderår.

Om det. emellertid av kostnadsskäl ansåges nödvändigt att införa en lagändring i
den riktning, som ifrågasatts, syntes det under alla omständigheter obilligt att bestämma
tiden, från vilken pension tidigast finge utgå, till ansökningsmånaden. I
manga fall kunde nämligen inträffa, att en pensionsberättigad på grund av sjukdom
eller annnat giltigt förfall icke vore i stånd att tillvarataga sin rätt. Mången
gång kunde det även vara svart, att, innan en viss tid förflutit från arbetsoförmågans
inträdande, bestämt avgöra, huruvida arbetsoförmågan kunde anses såsom varaktig
eller ej, vilket naturligtvis kunde föranleda ett långt uppskov med ansökans inlämnande.
Med hänsyn härtill syntes det påkallat, att en viss tidsfrist medgåves
en sökande för inlämnande av pensionsansökan. Till huru lång tid denna frist
skäligen borde fastställas, kunde ju vara ganska svårt att avgöra, men ansåge styrelsen
densamma icke kunna sättas kortare än sex månader. Såge man till det
syfte, man ville vinna, nämligen kostnadsbesparing, kunde det emellertid vara tvivel
underkastat, om man icke vunne detta bättre genom att utsträcka fristen till ett år.

125

Pensionsstyrelsen, som vid bedömandet av frågan, när sökandens rätt till pension
inträtt, icke hade annat material att gå efter än ansökningshandlingarna och nämndens
utlåtande, hade icke sällan svårt att bilda sig en egen uppfattning i frågan och
bleve därför ofta bunden av nämndens förslag i denna del. Även för nämnden
kunde emellertid denna fråga ofta vara tvivelaktig, och hade nämnden då att välja
mellan ansökningsmånaden och en icke alltför avlägsen retroaktiv tidpunkt, torde
det ofta för nämnden ligga nära till hands att, utan att alltför noga undersöka
förhållandena, stanna vid sistnämnda tidpunkt. Vore fristen däremot längre, skulle
nämndens känsla av ansvar inför pensionens retroaktiva beviljande bliva större
och föranleda en noggrannare prövning av frågan om den verkliga tidpunkten för
pensionsrättens inträdande. Skulle sålunda en begränsning äga rum, borde denna
av praktiska besparingsskäl hellre utsträckas till ett år, och syntes under sådan förutsättning
anledning icke förefinnas att gorå skillnad mellan pensionstillägg och
avgiftspension, vilket för övrigt ur administrationssynpunkt vore av icke oväsentlig
betydelse.

Pensionsstyrelsen har icke funnit anledning frångå sin sålunda uttalade uppfattning,
att tiden för pensionstilläggs utgående bör begränsas till ett år före ansökningsmånaden.

Enligt styrelsens mening bör ur praktiska arbetssynpunkter samma tidsbegränsning
som för pensionstillägg gälla jämväl avgiftspension, när såsom pensionsanledning
åberopas invaliditet före uppnådd ålder av 67 år. Ofta skulle nämligen inträffa,
att invaliditet och därmed rätten till avgiftspension inträtt lång tid, kanske
många år före den fastställda tidsfristen, och det skulle då mången gång vara förenat
med stort besvär och tidsutdräkt att fastslå tidpunkten för invaliditetens inträde.
Det står naturligtvis vederbörande öppet att, så snart invaliditet inträtt, ingiva
ansökan om enbart avgiftspension, därest hans inkomstförhållanden skulle betaga
honom rätten till pensionstillägg, och på så sätt bevara sin rätt till avgiftspension.

Någon anledning att på enahanda sätt begränsa rätten till avgiftspension på
grund av fyllda 67 år synes icke föreligga. Dylik pension bör enligt styrelsens mening
utgå utan annan tidsbegränsning än den, som betingas av allmänna lagens
bestämmelser om tioårig preskription. Pensionsstyrelsen har för avsikt att framdeles
göra framställning om ändring i sådan riktning av 31 § pensionsförsäkringslagen.

Då den av kommittén hävdade grundsatsen, att avgiftspension principiellt hör tillkomma
den försäkrade från pensionsfallets inträdande enligt pensionsstyrelsens mening,
är riktig och då, som kommittén anmärker, avgiftspensionens betydelse ökas
i samma mån pensionsavgifterna höjas, kan det måhända anses betänkligt att härifrån
göra sådant undantag, som styrelsen här föreslagit, nämligen att sådan avgiftspension,
som utfaller på grund av före 67 års ålder inträdd invaliditet, beträffande
retroaktiviteten skall följa bestämmelserna om pensionstillägg. Men då det
här gäller en arbetsfråga av stor betydelse både för pensionsstyrelsen och pensionsnämnderna,
synes det icke vara obilligt att åtminstone i de fall, där pensionstillägg
utgår, göra anspråk på en sådan restriktion, helst sökanden i dessa fall erhåller avsevärt
mera i sammanlagd pension än det försäkringstekniska värdet av sina inbetalningar.
Annorlunda ställer det sig beträffande sådana försäkrade, som blivit
invalider före 67 år och till vilka pensionstillägg icke utgår. En beskärning av
deras principiella rätt kan ju synas mera betänklig. Men härvid må anmärkas, dels
att nuvarande lagbestämmelser redan innehålla en sådan restriktion och dels att,
om här ifrågavarande tidsperiod i överensstämmelse med pensionsstyrelsens ståndpunkt
i frågan fastställes till ett år före ansökningsmånaden, de pensionsberättigade
torde kunna anses erhålla en skälig tidsfrist för ingivande av ansökan även om
enbart avgiftspension. I detta sammanhang kan omnämnas att inom den tyska in -

126

validitetsförsäkringen tillämpas, att pension på erlagda avgifter utgår retroaktivt
för högst ett år tillbaka.

J.ämväl inom privat försäkringsverksamhet gäller ofta, att försäkrad för att utfå
ersättning skall anmäla sina anspråk inom viss, tämligen kort tid.

6. Förskottering av pensionsbelopp.

Kommittén föreslår,

att, sedan pensionsnämnd förklarat en sökande berättigad till pension, denne skall
äga att av kommunens medel hos pensionsnämndens ordförande förskottsvis uppbära
det ungefärliga retroaktiva pensionsbelopp, som då förfallit till betalning, dock
med rätt för kommunen att, om beslutet att bevilja sökanden pension fastställes av
pensionsstyrelsen, återfå det förskotterade beloppet (sid. 137).

Förslaget motiveras genom hänvisning till den långa tid, som förflyter, innan en
pensionsansökning blir slutligt avgjord, och de avsevärda svårigheter, som därigenom
ofta förorsakas de sökande. Ej sällan tvingas dessa att under väntetiden vända sig
till fattigvården, vilket de just med pensionens tillhjälp hoppats undvika.

Styrelsen kan vitsorda, att den tid, som förflyter från ansökningens inlämnande
till pensionsnämndsordföranden, till dess första utbetalningen av pensionen äger
rum, i regel är av avsevärd längd, samt får i detta hänseende hänvisa till nedanstående
tabeller, utvisande resultatet av en mindre undersökning i ämnet, grundad
på ett begränsat antal på måfå uttagna ansökningar.

Tabell 12.

Undersökta ansök-ningar	Antal dagar mellan ingivandet till pensionsnämndens ordförande och första nämndssammanträdet
från	antal	0—14	15—29	30—59	60—89	90-119	120—149	150—	i medel-
							tal
			a n	tal ansök	ning	a r
Stockholm . .	47	9	21	12	4	_	_	1	31
Göteborg . . .	41	8	14	13	1	3	i	1	42
Övr. städer . .	158	60	27	46	8	7	8	2	33
Landsbygd . .	804	385	95	140	72	46	19	47	40
Inalles	1,050	462	157	211	85	56	28	51	39

Tabell 13.

Undersökta ansökningar	Antal dagar mellan sammanträdet och ankomsten till pensionsstyrelsen
	antal	0-39	40—59	60—89	90-	i medel-
	antal ansökningar	tal
Stockholm .......	47	23	16	8	_	46
Göteborg.......	41	30	11	—	—	37
Övr. städer.......	158	92	45	12	9	46
Landsbygd.......	804	459	271	47	27	45
Inalles	1,050	604	343	67	36	45

127

Tabell 14.

Undersökta ansök-ningar	Antal dagar mellan ankomsten till pensionsstyrelsen och första utbetalningen av pensionstillägg
från	antal	0-89	90—119	120—149	150—1791180—209 210—239 1 1	240—	i medel-
	a n	t a 1	n s ö k	ning	a r		tal
Stockholm . .	47	7	16	19	4	_		1	123
Göteborg . . .	41	—	7	6	13	12	—	3	167
Övr. städer . .	158	—	34	58	36	15	5	10	155
Landsbygd . .	804	1	127	228	232	100	16	100	170
Inalles	1,050	8	184	311	285	127	21	114	165

Det dagantal, som i tabell 12 angiver den tid, som förflyter mellan ingivandet och
nämndssammanträdet, torde icke giva ett riktigt begrepp om den första delen av
väntetiden, då nämligen ofta den första ansökningsåtgärden torde bestå i en muntlig
framställning till pensionsnämndsordföranden och den skriftliga ansökningen
upprättas och ingives till denne först senare, ofta strax före sammanträdet.

Att denna del av väntetiden är förhållandevis lång beror på en hel del omständigheter,
för vilkas undanröjande styrelsen kan göra intet eller i varje fall mycket
litet. Här inverkar i första hand den långa tiden mellan pensionsnämndssammanträdena,
en faktor av betydelse särskilt i små pensionsdistrikt, där endast få ansökningar
förekomma. Visserligen är i instruktionen för pensionsnämnderna föreskrivet,
att pensionsärende icke får ligga obehandlat längre tid än tre månader, men
kontrollmöjligheterna äro härvidlag utomordentligt små och mången gång är det
praktiskt taget omöjligt för vederbörande att tillämpa bestämmelsen. Detta beror
ofta på svårigheten att inpassa sammanträdet i ombudets resplan på ett sådant sätt
att resekostnaderna bliva de lägsta möjliga. Ytterst är sålunda det här berörda förhållandet
en ekonomisk fråga. Då det knappast torde vara försvarligt att åsamka
det allmänna ökade kostnader genom en reform på denna punkt, torde man få nöja
sig med den vinst i detta hänseende, som sammanslagning av små pensionsdistrikt
till större sådana möjligen kan komma att innebära.

I övrigt kan dröjsmål med ett ärendes avgörande i pensionsnämnden uppkomma
bland annat därigenom att ordföranden ej tillräckligt berett ärendet, varför detta
måste bordläggas till nästa sammanträde.

Innan en pensionsansökning insändes till pensionsstyrelsen, skall den enligt 30 §
pensionsförsäkringslagen kvarligga hos ordföranden i trettio dagar efter beslutets kungörande
i avvaktan på eventuella besvär. Bortsett från den omständigheten att detta
kungörande av en eller annan anledning kan fördröjas några dagar eller veckor, betyder
denna anordning, att väntetiden för varje ansökning utökas med över en månad
såsom framgår av tabell 13. Då resultatet av en undersökning av de under 12
månader av åren 1921 och 1922 inkomna pensionsansökningar utvisar, att besvär
av annan än ombudet (sökanden, pensionsnämndsordföranden eller kommunen) anförts
i endast 7.6 fall på tusen av de avgjorda ärendena samt att besvären föranlett
ändring av nämndens beslut i endast 1.6 fall på tusen, inses, att man icke rimligen
för dessa få fall bör bibehålla den hittillsvarande olämpliga anordningen. Styrelsen
har därför under övervägande förslag till en lagändring, som skulle i huvudsak
innebära, att varje ansökning omedelbart efter det pensionsnämnden fattat beslut
insändes till styrelsen, där ärendet förberedes, men icke företages till slutligt avgörande
förrän besvärstiden utgått. Besvär kunde i vanlig ordning ingivas till pen -

128

sionsnämndens ordförande, som i dylika fall skulle hos styrelsen begära ansökningshandlingarnas
återsändande. En omläggning i bär antydd eller snarlik riktning av
pensionsärendenas behandling skulle vålla styrelsen ett mycket litet ökat besvär, då
högst omkring 400 ansökningar per år skulle komma att bliva föremål för sådan
åtgärd.

Längden av den väntetid, som förflyter mellan ansökningens ankomst till pensionsstyrelsen
och den första utbetalningen, tabell 14, beror på förekomsten av störa
variationer i tillflödet av ansökningar under olika tider, på bristen i fråga om för
granskningsarbetet kvalificerade reservkrafter (styrelsen måste för övrigt ständigt
använda sig av reservkrafter) samt på de med granskningsarbetet förenade utredningarna
och återförvisningarna. Återförvisningarna förorsaka i regel en avsevärd
förlängning av väntetiden, då nytt nämndssammanträde måste avvaktas. Vidare
åtgår tid för uträknande av pensionsbeloppet, fastställande av utbetalningstermin
och utskrivande av pensionsbrev. Kommer så detta sökanden till banda omedelbart
efter en utbetalningstermin, dröjer det omkring 3 veckor, innan något belopp kan
lyftas. Pensionerna utbetalas nämligen endast under tiden 15—25 i varje månad.
I ogynnsamma fall kan sålunda på denna punkt uppstå ganska svåra dröjsmål. I
den mån nämndernas förtrogenhet med arbetet växer, torde man dock kunna vänta
någon minskning av de anledningar till dröjsmål, som förorsakas av utredningar
och återförvisningar av pensionsärenden.

Även om man härigenom och genom den lagändring, som ovan berörts, skulle kunna
åstadkomma en avkortning av väntetiden, skulle likväl kvarstå en väntetid av
sådan längd, att den kommer att förorsaka stora olägenheter icke blott för sökandena
utan även för pensionsnämndsordförande och pensionsstyrelsen på grund av de upprepade
förfrågningar från sökandena och deras anförvanter m. fl. rörande utgången
av pensionsärendet, som den långa väntan på behövliga försörjningsmedel framkallar.

Lösningen av bär föreliggande problem, som är av stor betydelse för pensionsförsäkringens
effektivitet, torde därför utan större systemomläggningar knappast
kunna vinnas på annan väg än den av kommittén föreslagna, genom förskott till
sökanden, utbetalade av kommunala medel. Pensionsstyrelsen finner det därför i
hög grad önskvärt, att en anordning med förskottsutbetalningar införes.

Beträffande sättet härför kunde det måhända förefalla tillräckligt och lämpligt,
att kommunerna tillerkändes laglig rätt att utbetala dylika förskott och att frågan
i övrigt ordnades på frivilligbetens väg. Detta skulle sannolikt vara för alla parter
mest tilltalande, men man torde kunna utgå ifrån, att resultatet i så fall bleve
synnerligen otillfredsställande. Endast en eller annan särskilt intresserad kommun
skulle enligt vad erfarenheten hittills visat begagna sig av en sådan rätt.

Det förefinnes nämligen redan nu möjligheter för kommunerna att ordna denna
fråga på ett någorlunda tillfredsställande sätt, men, såvitt styrelsen bar sig bekant,
bar endast en kommun, Göteborgs stad, begagnat sig av dessa möjligheter. Där
bar införts den anordningen, att en pensionssökande, vilken vid pensionsnämndens
undersökning visat sig vara i behov av omedelbart understöd och vars ansökning
beviljats av nämnden, efter anmälan från pensionsnämndernas expedition till vederbörande
fattigvårdsassistent kan erhålla ett eventuellt kommunalt pensionstillskott,
innan pensionsstyrelsen behandlat ärendet. Blir ansökningen av styrelsen
sedermera avslagen, täckas de utbetalade beloppen från fattigvårdsstyrelsens anslag
för understöd inom yttre vården.

Enligt pensionsstyrelsens mening kan följaktligen endast ett åläggande för kommunerna
att införa anordningen med förskottering lända till önskat resultat. De
pensionssökande, som bos pensionsnämndens ordförande anmäla, att de önska utbekomma
förskott, skulle sålunda äga rätt att erhålla dylika av kommunala medel.

Vad detaljerna vid anordningen beträffar vill styrelsen för sin del angiva följande
ungefärliga riktlinjer. Det vore givetvis önskvärt, att sökanden, sedan pensions -

129

nämnden fattat beslut i ärendet och pensionsstyrelsens ombud lämnat beslutet utan
anmärkning, kunde så snart som möjligt komma in i den ordning, som blir för honom
gällande i framtiden. För att underlätta detta kunde nämnderna från pensionsstyrelsen
erhålla tabeller för pensionstilläggens uträknande. Förskotten höra
ej avse retroaktiv pension, utan utgå fr. o. m. månaden efter den, under vilken nämnden
fattat sitt beslut. De böra vidare utbetalas till dess första utbetalningen av
pensionen äger rum. Förskotten böra lyftas hos pensionsnämndens ordförande, varvid
sökanden för varje gång lämnar en skuldsedel å det erhållna beloppet enligt
fastställt formulär, som bör tillhandahållas kommunerna.

Kommunernas utgifter för en anordning i enlighet med dessa riktlinjer skulle i
stort sett inskränka sig till obetydliga ränteförluster. Om, såsom dock sällan händer,
en av nämnd och ombud godkänd ansökan skulle avslås, betyder t. o. m. en
sådan sämsta eventualitet i regel föga för kommunen. Om sökanden eller hans anhöriga
äga tillgångar — i tvivelaktiga fall bör kommunen äga rätt fordra anhörigas
borgen — kunna utläggen i regel återfås; om sökanden och hans anhöriga äro utan
tillgångar, hade fattigvården under väntetiden ändock i regel måst träda emellan.
I de fall, där pensionen slutgiltigt fastställes till lägre belopp än beräknat, täckes
differensen i allmänhet av det retroaktiva beloppet.

Som en med förslaget förenad olägenhet skulle möjligen kunna andragas, att pensionsnämnderna
skulle bliva medelförvaltande. Bortsett från att detta, om så skulle
anses önskvärt, mycket väl går att undvika, exempelvis genom att pensionsnämndsordföranden
lämnar anvisningar på beloppen, ställda på kommunalnämndsordföranden,
torde detta i och för sig knappast kunna utgöra något skäl mot förslaget, då
ju de flesta andra av kommunens nämnder äro medelförvaltande. Som nära till hands
liggande exempel kan anföras, att barnavårdsnämnderna enligt 1924 års lag om
samhällets barnavård äro medelförvaltande.

Under hänvisning till vad sålunda anförts far styrelsen tillstyrka kommitténs förslag
i denna del med de ändringar, som torde framgå av det ovanstående.

7. ÅTgiftsuppbörden.

För att kommitténs förslag till avgiftsförhöjning icke skall stanna på papperet
eller bli alltför betungande för de försäkrade anser kommittén det nödvändigt att
upptaga avgifterna genom avdrag på arbetslönen vid varje särskilt avlöningstillfälle.
Med hänsyn till att inom finansdepartementet pågår särskild utredning angående
åtgärder till åvägabringande av en rationell skatteuppbörd har kommittén
emellertid ansett sig icke böra ägna frågan om uppbörden av pensionsavgifter någon
mera ingående undersökning. Kommittén har dock för att antyda sti möjlighet
till lösning av frågan i korthet skisserat ett förslag till uppbörd genom arbetsgivarna,
i vilket s. k. skattekort och skattemärken skulle komma till användning
(sid. 132, 190—192).

Oavsett hur detaljerna i uppbördssystemet utformas, förordar kommittén,
att pensionsavgifternas införande i vederbörliga längder överlämnas till debiteringsförrättaren
i stället för att såsom nu åligga taxeringsnämnden (sid. 191),
att såväl grund- som tilläggsavgifter upptagas å en och samma debetsedel, även
om för övrig uppbörd skilda debetsedlar skulle kunna ifrågakomma (sid. 191),
att pensionsavgifterna anses erlagda i första rummet och alltså anses utgå med
förmånsrätt framför skatter (sid. 191) samt

att bestämmelsen, att avgiftsbelopp, som av den avgiftspliktige erlagts först efter
viss dag, icke skola räknas honom till godo för beredande av pension, upphäves
(sid. 192).

I annat sammanhang förordar kommittén,

att kommunernas ansvarighet för grundavgifterna bibehålies (sid. 190).

9—252409. Bilaga till Kungl. Proposition.

130

Vad huvudfrågan om uppbördssystemets omläggning angår synes det styrelsen
klart, att en höjning av pensionsavgifterna, även om denna höjning icke skulle bliva
så stor, som kommittén föreslår, med nödvändighet kräver en sådan omläggning, att
avgiftsbetalningen fördelas på flera betalningstillfällen. Att avgiva ett slutgiltigt
omdöme om denna fråga torde emellertid bliva pensionsstyrelsen möjligt, först då
ett mera definitivt förslag föreligger, då pensionsstyrelsen lärer beredas tillfälle att
yttra sig över detsamma.

Förslaget att såväl grund- som tilläggsavgifter skola upptagas å en och samma debetsedel
samt den tidigare vid ett flertal tillfällen behandlade frågan om kommunernas
ansvar för grundavgifterna synes stå i så nära samband med frågan om uppbördssättet,
att styrelsen i avvaktan på förslag i sistnämnda fråga ansett sig icke
böra för närvarande närmare ingå på dessa spörsmål.

De båda önskemålen, att bestyret med avgiftspåföringen överflyttas från taxeringsnämnden
till debiteringsförrättaren och att pensionsavgifterna erhålla förmånsrätt
framför skatterna, hava redan förut framförts av pensionsstyrelsen, senast i
skrivelse till Konungen den 4 januari 1924. Styrelsen får härutinnan hänvisa till
nämnda skrivelse. Dessa förslag torde, oberoende av om kommitténs förslag i övrigt
komma att antagas eller icke, böra genomföras snarast möjligt.

Beträffande förslaget om upphävande av bestämmelsen att grundavgift, som erlagts,
sedan sex månader förflutit efter utgången av det år, under vilket avgiften
påförts, icke får räknas den betalande till godo, må erkännas, att mycket talar för
ett sådant upphävande, särskilt den av kommittén framhållna svårigheten att göra
den nuvarande bestämmelsen förståelig för avgiftsbetalaren. Även med hänsyn till
bestämmelserna enligt 9 § pensionsförsäkringslagen rörande viss påföljd för den,
som visat försumlighet vid avgiftsbetalningen, kan det synas lyckligt, om åtskillnad
ej göres mellan grundavgiftsbelopp, som betalats före, resp. efter en viss tidpunkt,
åtminstone då respittiden satts så jämförelsevis kort som nu är förhållandet, Med
ett bibehållande av kommunansvarigheten riskeras fondens soliditet icke härigenom.
Avgifter, som indrivas jämförelsevis sent — kanhända flera år efter det de påförts
-— äga visserligen icke samma försäkringstekniska värde som den pensionsförmån,
vilken gottskrives vederbörande för densamma. Men skillnaden är redan i förskott
bestridd av kommunen, som tvingats att inom förutsatt tid inleverera beloppet.
Försäkringsmässigt är dock ingalunda detta förfarande. Det osympatiska med detsamma
är, att försumlighet i avgiftsbetalningen systematiskt premieras. Kostnaderna
härför bestridas i realiteten av det allmänna, sålunda skattevägen. Denna särskilda
kostnad uppgår emellertid givetvis till relativt ringa belopp, kanhända endast
ett eller annat tiotusental kronor per år.

I högre grad betänkliga äro måhända de bokföringssvårigheter systemet måste
medföra. Man vet i regel aldrig, hur den försumliges konto i pensionsförsäkringen
i verkligheten ter sig. Avgifter kunna komma att bokföras såsom erlagda till och
med åratal efter det de äro påförda. Möjlighet beredes den försäkrade att kort före
inlämnandet av en pensionsansökan inbetala försummade avgifter för ett eller flera
år, kanhända med vetskap, att pensionsfallet redan inträffat. Han gör på detta sätt
en säker och utomordentligt lukrativ placering och kringgår samtidigt straffbestämmelserna
i berörda 9 §. Försök till dylikt kringgående äro ingalunda främmande
för pensionsstyrelsens erfarenhet, men de hava hittills i regel kunnat avvisas med
nuvarande bestämmelser.

Det har vid skilda tillfällen förts på tal, om ej respittiden för grundavgifterna
lämpligen kunde utsträckas — exempelvis med sex månader, sålunda till kalenderårets
slut —- i syfte att nedbringa de hos pensionsstyrelsen bokförda restantierna å
dessa avgifter. Mot detta förslag har väsentligen anförts, förutom invändningar av
försäkringsteknisk karaktär, framför allt den olägenheten, att avgiftsredovisningen
och granskningen av densamma inom pensionsstyrelsen, vilken redan nu är betänkligt
framskjuten, skulle komma att ytterligare försenas. Man har emellertid därvid

131

alltid tänkt sig ett sammanfallande mellan de båda tidpunkterna, då kommunens
ansvar inträder och då erlagt grundavgiftsbelopp upphör att räknas den betalande
till godo. Kommitténs förslag innebär nu, att kommunerna skulle allt framgent
vara skyldiga att före juli månads utgång till fonden inbetala ett belopp, motsvarande
avgifter, som då ännu icke blivit erlagda, men att även avgiftsbelopp, som av
den avgiftspliktige senare erlägges, skulle räknas honom till godo. Begränsar man
i stället detta senare medgivande att gälla förslagsvis endast avgiftsbelopp, som
erläggas före kalenderårets utgång, synes det som om man med ett dylikt medlingsförslag
skulle vinna beaktansvärda fördelar. Ur försäkringsmässig synpunkt synas
knappast några alltför allvarliga anmärkningar kunna göras mot ett sådant förslag.
Olägenheterna ur bokföringssynpunkt skulle bliva vida mindre utpräglade än med
kommitténs förslag. Den olika behandlingen av avgifter erlagda före, resp. efter
respittidens utgång skulle bliva betydligt mindre påfallande, särskilt som de mera
styvmoderligt behandlade fallens frekvens skulle bliva avsevärt reducerad och dessa
fall i allmänhet komma att avse mera flagranta försummelser. Väger man mot varandra
de fördelar och nackdelar, som skulle medfölja de här behandlade möjligheterna,
förefaller det som om de starkaste skälen tala för ett sådant medlingsförslag.

I samband med nu behandlade spörsmål torde pensionsstyrelsen höra något beröra
vad kommittén anfört under rubrik »Åtgärder för förenkling av registerföringen»
(sid. 209).

I enlighet med ett av pensionsstyrelsen väckt förslag ifrågasätter kommittén, att
pastorsämbetena åläggas att årligen till pensionsstyrelsen insända utdrag ur in- och
utflyttningsböckema samt ur boken över obefintliga, ävensom att viss ersättning
härför lämnas, förslagsvis 2 öre för varje i utdragen antecknad person. Kostnaderna
härför beräknas komma att uppgå till omkring 16,000 kr. årligen. Å andra
sidan skulle en besparing uppstå genom minskning i arbetskraft, i det att sökandet
efter korten i pensionsstyrelsens register över de försäkrade skulle underlättas och
det nu erforderliga arbetet med utskrivandet av s. k. ersättningskort väsentligt reduceras.
Kommittén nämner, att enligt uppgift dessa besparingar skulle avsevärt
överstiga nyssnämnda utgift.

Med hänsyn till att större säkerhet vid identifieringen skulle vinnas genom in- och
utflyttningslistorna ifrågasätter kommittén vidare, huruvida icke i detta sammanhang
vissa förenklingar i arbetet med registret över de försäkrade skulle kunna vidtagas.

Angående de närmare fördelarna med in- och utflyttningslistor torde få hänvisas
till pensionsstyrelsens under föregående år gjorda framställning i ämnet.

Även den av kommittén upptagna frågan om en förenkling av registrets handhavande
har tidigare varit föremål för överläggning inom pensionsstyrelsen, som
därom till kommittén överlämnat en promemoria. Någon möjlighet att praktiskt
pröva de ifrågasatta anordningarnas ändamålsenlighet gives emellertid icke, förrän
de föreslagna flyttningslistorna införts.

Kommitténs uttalande i frågan synes ej böra fattas såsom något förslag från kommitténs
sida och torde sålunda ej påkalla något yttrande av styrelsen i sådant hänseende.
Styrelsen vill emellertid begagna tillfället att i anslutning till vad kommittén
i här berörda avseende anfört framhålla önskvärdheten av ett snart genomförande
av vad pensionsstyrelsen härutinnan föreslagit i sin skrivelse till Kungl.
Maj :t den 4 januari 1924.

8. Försäkringsböcker.

Kommittén föreslår,

att försäkringsböcker, i vilka skulle verkställas kvittering av erlagda avgifter, införas
på så sätt, att de för varje år i försäkringen ^inträdande deltagarna få dylika
böcker till sig utlämnade. Härigenom skulle årligen utdelas omkring 100,000
försäkringsböcker (sid. 134 och 201).

132

Alla torde vara ense om att det i och för sig vore önskvärt, om försäkringsböcker
kunde införas i pensionsförsäkringens system. En sådan reform skulle nämligen
medföra ett betydligt ökat intresse lios befolkningen för avgiftsbetalningen, då man
genom försäkringsboken kunde se, hur mycket man inbetalt under årens lopp, och
lära sig betrakta inbetalningarna såsom egna besparingar för ålderdomen. De avgiftskvitton,
som nu användas, skulle ersättas av anteckningar i en hos varje avgiftsbetalare
förvarad försäkringsbok, som på sätt och vis skulle erhålla karaktär av
en sparbanksbok. Denna reform skulle få än större betydelse, i den mån pensionsavgifterna
höjas.

Till övriga tidigare förebragta skäl för en dylik åtgärd må tilläggas, att de försäkrade
genom dessa böcker även fingo ett mera effektivt stöd än nu för sina rättsanspråk
beträffande avgiftspensionerna. Det torde nämligen endast undantagsvis
förekomma, att de försäkrade för en längre följd av år förvara sina avgiftskvitton,
varför det enligt nuvarande förhållanden i stort sett blir anteckningarna i pensionsstyrelsens
register, som bliva grundläggande för avgiftspensionen, och då det givetvis
är omöjligt att undvika, att fel insmyga sig i dessa anteckningar, vore det uppenbarligen
av stort värde för de försäkrade att på ett enda ställe, nämligen i försäkringsboken,
få samlade alla bevis angående de avgiftsbelopp, som erlagts.

De i försäkringsboken införda bevisen rörande avgifter, som erlagts under de två
å tro närmast före pensionsansökningens ingivande förflutna kalenderåren, skulle
vidare underlätta pensionsstyrelsens arbete. En nu i många fall oundgänglig skriftväxling
mellan pensionsstyrelsen och vederbörande myndigheter rörande denna avgiftsbetalning
skulle bortfalla och ansökningsärendena i dylika fall kunna skyndsammare
behandlas.

Förnämligast av kostnadsskäl föreslår kommittén, att införandet av försäkringsböcker
skall ske endast successivt. Med minsta komplikation torde detta låta sig göra
på det sätt kommittén föreslår, nämligen så att försäkringsböcker av mantalsskrivningsförrättaren
utskrivas endast för nytillkommande årsklasser. Det torde dock
böra tagas under övervägande, om icke försäkringsböcker böra införas jämväl för
äldre årsklasser. Även detta skulle kunna ske successivt, t. ex. så att utskrivandet
för varje år gällde förslagsvis fem årsklasser. Det torde i nuvarande läge vara för
pensionsstyrelsen svårt och icke heller behövligt att taga ståndpunkt till, i vilken utsträckning
försäkringsböcker, om sådana skola införas, böra redan från början utlämnas
till de försäkrade.

Såsom pensionsstyrelsen emellertid redan tidigare vid olika tillfällen erinrat, föreligger
ett visst samband mellan frågan om försäkringsböckernas införande och systemet
för avgifternas uppbörd m. m. Det torde ur denna synpunkt vara att förorda,
att förslaget ej genomföres förrän i sammanhang med den planerade omläggningen
av detta uppbördssystem. Huru frågan i detalj skall lösas samt vilka anordningar
erfordras med hänsyn till de ganska väsentliga svårigheter av skilda slag, som med
säkerhet komma att medfölja den ifrågasatta åtgärden, synes böra bliva föremål för
en vidare utredning, så snart detaljerna för det nya uppbördssystemet klarlagts.
Först då torde man kunna bliva i tillfälle att definitivt bedöma, huruvida och efter
vilken plan försäkringsböcker höra införas.

9. Undantag från avgiftsplikt.

Kommittén har berört frågan, huruvida skäl föreligga att låta de personer, som på
grund av 5 § andra och tredje styckena äro undantagna från avgiftsplikt, bibehålla
denna undantagsställning. Med hänsyn till att statstjänstemännens pensionering för
närvarande är föremål för en särskild utredning, har kommittén icke framlagt något
förslag i frågan, men dock omnämnt de huvudsakliga skäl, som ur socialförsäkringens
synpunkt tala för undantagsbestämmelsernas upphävande (sid. 201—204).

133

Vad kommittén sålunda anfört sammanfaller i stort sett med de synpunkter på
frågan, som pensionsstyrelsen vid föregående tillfällen gjort gällande.

Kommittén kar med fog framhävt det ökade arbete, som pålägges i första rummet
pensionsstyrelsen men även övriga vederbörande myndigheter genom de felaktigheter
i avgiftspåföringen, till vilka bestämmelserna i fråga ofta föranleda, felaktigheter,
för vilkas rättelse i regel erfordras en ganska vidlyftig skriftväxling. Den
missuppfattningen gör sig ofta gällande, att denna ökning i arbetet i viss mån
skulle motvägas av den lättnad i registerföringen, som avgiftsbefrielserna förmenas
medföra. I verkligheten är emellertid registreringen av en avgiftsbefrielse ungefär
lika tidskrävande som en anteckning om påförd och erlagd avgift. Det väsentliga
besväret vid kortpåföringen gäller framletandet av vederbörande kort, och detta
besvär är detsamma i båda fallen. Genom en förenkling av registerföringen exempelvis
i den riktning, som kommittén något antytt å sid. 209, skulle detta besvär
kunna måhända avsevärt minskas beträffande de avgiftspliktiga, men näppeligen i
fråga om de. från avgiftsplikt befriade. Även de avgiftspåförande myndigheterna —
taxeringsnämnderna — förorsakas helt visst jämförelsevis vida större besvär för
de befriades räkning än för de avgiftspliktigas.

Kommittén uttalar den förmodan, att »när försäkringen varit genomförd ett par
10-tal år, torde det stora flertalet av dem, som på grund av 5 §, andra och tredje
styckena, äro befriade från avgiftsplikt, vara personer, som i sina yngre dagar, innan
de erhållit ordinarie tjänst, erlagt avgifter till pensionsförsäkringen. De komma
följaktligen i alla händelser att i sinom tid uppbära pension från två håll.»
Detta är naturligtvis alldels riktigt. Det må i detta avseende erinras, att varje
person, för vilken i åldrarna 16—19 år erlagts en avgift av blott 3 kronor årligen,
är därigenom redan enligt nu gällande lagbestämmelser berättigad att i sinom tid
erhålla avgiftspension, och sådan anställning, som medför avgiftsbefrielse, lär väl
så gott som undantagslöst förvärvas först vid en avsevärt högre ålder.

Pensionsstyrelsen har för sin del framhållit, att det över huvud taget icke finns
några bärande skäl för att i förevarande hänseende giva statstjänstemännen en annan
ställning än andra befattningshavare, för vilka behörigen sörjts i pensionshänseende.
Sådana befattningshavare — särskilt folkskollärarna — hava även i denna
fråga gjort gällande, att likställighet borde råda mellan dem och statstjänstemännen.

Beträffande redan nu avgiftspliktiga befattningshavare torde frågan i allmänhet
tekniskt hava lösts så, att avgifterna till deras egna pensionskassor så avvägts, att
vederbörande utan olägenhet böra kunna erlägga avgifter åt båda hållen. I reglementet
för statens anstalt för pensionering av folkskollärare m. fl. har dock föreskrivits
en annan anordning. Avgifterna till anstalten äro beräknade utan hänsyn
till vederbörandes avgiftsplikt till den allmänna pensionsförsäkringen. Däremot
göres vid varje särskilt betalningstillfälle ett avdrag å avgiften, beräknat att motsvara
det avgiftsbelopp, som av vederbörande erlagts till den allmänna pensionsförsäkringen.
Från anstalten utgående pensioner minskas sedermera i förhållande till
de sålunda gjorda avdragen å avgifterna. Enligt uppgift från anstalten har emellertid
denna anordning verkat i hög grad försvårande på arbetet, varför från anstaltens
styrelse framställning gjorts till Kungl. Maj :t om sådan ändring i reglementet,
att avgifter oberoende av varandra skola betalas åt båda hållen. De erfarenheter,
anstalten sålunda gjort, böra helt visst bliva till stor nytta även vid
eventuell behandling av frågans tekniska lösning för statstjänstemannens vidkommande.

Samtidigt som kommittén anser, att frågan med hänsyn till pågående utredning
om statstjänstemännens pensionering icke kan avgöras i detta sammanhang, uttalar
den sympatier för undantagsbestämmelsernas upphävande och anför vägande skäl
härför.

Pensionsstyrelsen intager i denna fråga i stort sett samma ståndpunkt som kommittén.

134

10. Den lokala organisationen.

Pensionsnämnderna m. m.

Kommittén föreslår,

att Kungl. Maj :ts befallningshavande skall tilldelas befogenhet att ålägga kommuner
inom samma pastorat att, där så prövas lämpligt, sammanslås till ett pensionsdistrikt
(sid. 139, 154 o. 210) ;

att det i lagen föreskrivna antalet årliga pensionsnämndssammanträden skall inskränkas
till minst ett och att denna bestämmelse kompletteras med nu gällande
stadgande i § 5 i instruktionen för pensionsnämnderna (sid. 211);

att i varje pensionsnämnd skall ingå minst en ledamot av fattigvårdsstyrelsen och
omvänt (sid. 139 o. 210);

att å ort, där statsunderstödd sjukkassa finnes, en representant för denna skall
äga rätt och plikt att närvara vid och deltaga i överläggningarna vid pensionsnämndens
och fattigvårdsstyrelsens sammanträden (sid. 151); samt

att statsunderstödd sjukkassa bör vara skyldig att, då pensionsstyrelsen så bestämmer,
utöva viss verksamhet för pensionsförsäkringens räkning (sid. 224—
226).

önskvärdheten av en sammanslagning av smärre kommuner till ett pensionsdistrikt
har tidigare framhållits av pensionsstyrelsen. Nu gällande bestämmelser i 19 § pensionsförsäkringslagen
angående möjlighet att åvägabringa dylik sammanslagning infördes
sålunda på grund av ett av styrelsen i skrivelse till Kungl. Maj :t den 21
januari 1918 framlagt förslag i ämnet. I nämnda skrivelse anförde styrelsen, att
det ofta visat sig vara svårt att i små pensionsdistrikt finna en person med förmåga
att på ett tillfredsställande sätt fullgöra uppdraget att vara ordförande i pensionsnämnden.
Nämnden i ett sådant distrikt hade vidare i regel ett så ringa antal
ärenden att behandla, kanske endast ett par om året, att den svårligen kunde
vinna intresse för saken eller nödig erfarenhet vid handläggningen av pensionsansökningar.

Såsom kommittén framhåller, har emellertid den vidtagna ändringen av 19 § icke
lett till åsyftat resultat, enär kommunerna visat sig obenägna för sådana sammanslagningar,
varom bär är fråga. Endast en dylik har nämligen hittills kommit till
stånd, men sedermera upphävts. Vill man vinna det syfte, som med ifrågavarande
lagändring avsågs, torde det vara nödvändigt att gå den av kommittén föreslagna
vägen med tvångssammanslagning. Pensionsstyrelsen anser sig därför böra tillstyrka
kommitténs förslag i denna del.

I fråga om det obligatoriska antalet pensionsnämndssammanträden stadgades ursprungligen
i 23 § pensionsförsäkringslagen, att nämnden skulle sammanträda minst
en gång var tredje månad. Genom lag den 8 juni 1915 inskränktes sedermera antalet
sammanträden till minst ett varje kalenderhalvår. Att ytterligare minska detta
antal synes styrelsen mindre lämpligt. Det har nämligen visat sig svårt att utöva
kontroll över att pensionsnämnderna iakttaga stadgandet i § 5 i instruktionen för
nämnderna, att varje ärende skall av pensionsnämnd handläggas snarast möjligt och
senast inom tre månader, såvida icke pensionsstyrelsen för visst fall annorledes förordnar.
Dessutom torde det ofta vara möjligt för pensionsnämndens ordförande
att förmå de sökande att vänta med ingivandet av sina ansökningar till tiden för
nästa obligatoriska sammanträde. En ytterligare inskränkning av antalet sådana
sammanträden skulle därför lätt leda till, att de sökande finge vänta på sina pensioner
ännu längre än vad nu är fallet, och även kanske finge vidkännas minskning
i rätten till retroaktiv pension.

För det övervägande antalet pensionsdistrikt torde det icke med fog kunna göras
gällande, att ett sammanträde varje kalenderhalvår är för mycket. Möjligen skulle

135

det i eu del av de minsta distrikten kunna vara tillräckligt med ett varje år, men
det är då fråga om eå små kommuner, att någon svårighet att anordna sammanträde
icke föreligger. För dessa torde den föreslagna inskränkningen sakna praktisk
och ekonomisk betydelse.

Förslaget att i varje pensionsnämnd skall ingå minst en ledamot av fattigvårdsstyrelsen
och omvänt åsyftar att få till stånd en enligt kommitténs mening önskvärd
samverkan mellan pensionsförsäkringen och fattigvården. Ur samma synpunkt
har kommittén framhållit lämpligheten därav, att i sådana fall, där för fattigvårdens
och pensionsnämndernas arbete särskilda tjänstemän erfordras, gemensamma
register och gemensamma undersökningsförrättare i allmänhet användas.

Då pensionsförsäkringen och fattigvården i granska stor utsträckning lämna understöd
åt samma personer, är det givetvis av vikt, att, såsom kommittén framhåller,
all erfarenhet av och kännedom om klientelet, vare sig den finnes på ena eller
andra hållet, kommer till användning. Härvid får emellertid ej förbises, att i fråga
om behovet av sådan samverkan, som kommittén förordar, förhållandena ställa sig
avsevärt olika i olika delar av landet. Då detta behov grundar sig på ett sammanfallande
i större eller mindre utsträckning av klientelet, synes någon anledning ^ej
föreligga att framtvinga ett samgående mellan pensionsförsäkringen och fattigvården
på orter, där den senare praktiskt taget icke behöver taga någon befattning med
pensionstagarna. Så torde förhållandena gestalta sig mångenstädes på landsbygden
och över huvud taget på orter, där levnadskostnaderna äro låga, vilket även kommittén
i annat sammanhang framhåller. I de här avsedda kommunerna, i regel
landskommuner med huvudsakligen jordbrukarbefolkning, torde ifrågavarande förhållanden
i stort sett vara fullt tillfredsställande. Arbetet inom såväl pensionsnämnd
som fångvårdsstyrelse utföres oftast av ledamöterna ejälva, varför någon
minskning i kostnaderna för förvaltningen i regel ej skulle kunna vinnas genom
de av kommittén ifrågasatta åtgärderna. Det av kommittén angivna önskemålet om
gemensamma ledamöter i fångvårdsstyrelse och pensionsnämnd torde för övrigt
redan vara tillgodosett i dessa kommuner, enär tillgången på personer, som lämpa sig
för ifrågavarande ledamotsuppdrag, i flertalet fall är så ringa, att en eller flera
personer utses till ledamot i båda nämnderna.

I de större kommunerna, och särskilt i större och medelstora städer, gestalta sig
förhållandena emellertid annorlunda. Dels måste där pensionstagarna i stor utsträckning
för sin försörjning anlita fattigvården och dels utföres arbetet, vad fattigvården
beträffar, i betydande omfattning av särskilda tjänstemän. Ej heller torde
det i allmänhet möta större svårigheter att finna personer, som äro skickade för
och villiga att åtaga sig ledamotskap i de olika nämnderna. För dylika orter torde
det föreligga ett verkligt behov av att ett väl avvägt samarbete organiseras mellan
pensionsförsäkringen och fattigvården.

Pensionsstyrelsen har även haft sin uppmärksamhet riktad på här förevarande
spörsmål och jämväl företagit vissa undersökningar i saken, ehuru hittills av mindre
omfattning. På en del håll torde de åtgärder i av kommittén angivet syfte, som
spontant vuxit fram inom de kommunala förvaltningarna, fylla även ganska högt
ställda anspråk. Exempelvis kan nämnas, att i Göteborg sedan lång tid tillbaka
pensionsnämndernas och fattigvårdsstyrelsens expedition äro, om ock i övrigt fullt
avskilda, inrymda i samma våning med vederbörande register förlagda i angränsande
rum och att en fattigvårdsstyrelseledamot för distriktet alltid är ledamot av
vederbörande pensionsnämnd; att i Nyköping samme person är ordförande både i
fattigvårdsstyrelsen och i pensionsnämnden •— ett även på andra orter ej sällsynt
förhållande — varjämte ytterligare en ledamot är gemensam; att i Linköping eå
gott som dagligen samarbete förekommer mellan pensionsnämndsordföranden och
representanter för fattigvården; och att i Örebro fattigvårdsstyrelsens ordförande
är vice ordförande i pensionsnämnden samt ytterligare en ledamot gemensam, varjämte
ett systematiskt ordnat samarbete äger rum. Men å andra sidan finnas många

136

orter, där icke något som helst samarbete förekommer, trots att ett dylikt skulle
vara väl av behovet påkallat.

Beträffande de åtgärder, som böra vidtagas för att på sådana orter som de senast
nämnda få till stånd erforderlig samverkan mellan pensionsförsäkringen och fattigvården,
har pensionsstyrelsen för sin del utgått ifrån, att man åtminstone till en
början bör söka komma fram på frivillighetens väg. I många fall torde det vara
till fyllest att rikta de kommunala myndigheternas uppmärksamhet på saken, då på
de orter, som här berörts, jämväl de kommunala intressena av samverkan ligga i
öppen dag. Visar sig en sådan väg framkomlig, vilket man enligt pensionsstyrelsens
uppfattning har all anledning att förvänta, torde detta vara den bästa lösningen
av förevarande spörsmål, då kommunerna härigenom lämnas full frihet att anpassa
sina åtgärder efter föreliggande omständigheter.

Då pensionsstyrelsen sålunda förordar en dylik utväg för frågans lösning, sker
detta jämväl med hänsyn till önskvärdheten av att i görligaste mån undvika en
sammanblandning mellan pensionsförsäkring och fattigvård. Den samhälleliga betydelsen
av att pensionsförsäkringen åtminstone utåt står fullt fristående från fattigvården
hav även kommit till uttryck i kommitténs betänkande. Kommittén har ej
heller föreslagit mera omfattande åtgärder i lagstiftningsväg utan endast en föreskrift,
att i varje pensionsnämnd skall ingå minst en ledamot av fattigvårdsstyrelsen
och omvänt. Av vad pensionsstyrelsen ovan anfört framgår, att ett dylikt stadgande
för mindre kommuner huvudsakligen skulle få karaktären av ett lagfästande
av redan tillämpad praxis. Även för övriga kommuner torde den föreslagna bestämmelsen
få anses lämplig och ändamålsenlig. Pensionsstyrelsen tillstyrker därför kommitténs
förslag i denna del. I detta sammanhang må dock framhållas, att, därest
kommitténs förslag angående sammanslagning av två eller flera kommuner till ett
pensionsdistrikt genomföres, särskilda bestämmelser i här berörda avseende torde
bliva erforderliga i fråga om pensionsdistrikt, som omfatta flera kommuner.

Om man sålunda enligt pensionsstyrelsens uppfattning bör gå fram med största
varsamhet, då det gäller att åvägabringa samverkan mellan pensionsförsäkringen och
fattigvården, synes däremot samarbete med sjukförsäkringen böra anordnas i största
möjliga utsträckning. Utöver denna principiella uppfattning är det emellertid svårt
att med utgångspunkt från vad kommittén anfört i denna fråga ingå på en närmare
granskning av densamma. Frågan blir givetvis helt beroende av det sätt, på
vilket sjukförsäkringen organiseras. Först sedan sistnämnda spörsmål tagit fastare
former, torde det bliva möjligt att närmare bedöma de åtgärder i fråga om den
lokala organisationen, som böra vidtagas i syfte att till varandra anknyta sjukförsäkring
och pensionsförsäkring.

Ombuden.

Kommittén föreslår,

att det överväges, om ej ett eller annat ombudsområde, där endast ett fåtal pensionsärenden
årligen förekommer, bör sammanslås med angränsande område (sid. 211
och 212), samt

att låta ombuden under någon kortare tid på pensionsförsäkringens bekostnad
följa pensionsstyrelsens dagliga arbete med granskning av pensionsansökningar (sid.
212).

Med en sammanslagning av ombudsområden åsyftar kommittén, att ombuden ekola
vinna ökad erfarenhet till båtnad för pensionsärendenas riktiga behandling och bedömande.
Jämväl förslaget att låta ombuden hos pensionsstyrelsen följa granskningsarbetet
avser att stärka ombudens kompetens, varjämte enligt kommitténs mening
en dylik anordning skulle vara ägnad att öka pensionsstyrelsens kännedom om
de växlande förhållandena i landets olika delar.

137

Pensionsstyrelsen är fullt ense med kommittén om olägenheten av att en del ombudsområden
— särskilt gäller detta övre Norrland — omfatta allt för få och folkfattiga
pensionsdistrikt. Detta förhållande är emellertid att tillskriva sparsamhetsskäl.
Styrelsen har dock, i den mån sådant utan oskälig ökning av resekostnaderna
visat sig vara möjligt, sökt tillgodose det av kommittén nu angivna önskemålet.
Och är det styrelsens avsikt att allt fortfarande söka vidtaga de åtgärder i eådan
riktning, som kunna befinnas lämpliga.

I fråga om förslaget att låta ombuden under någon kortare tid följa pensionsstyrelsens
dagliga granskningsarbete förefaller det styrelsen tveksamt, om en dylik
anordning kan förväntas medföra sådana fördelar, att dessa kunna anses motsvara
de med anordningen förenade kostnaderna. Då härtill kommer, att densamma förmodligen
skulle inverka i viss mån störande och förryckande på arbetet inom peneionsstyrelsen,
kan styrelsen icke biträda nu ifrågavarande förslag.

Givetvis är det av utomordentligt stor betydelse för behandlingen av pensionsärendena,
att ombuden äro väl förtrogna med de principer, pensionsstyrelsen därvid
följer. Dessa meddelas nu ombuden dels direkt i samband med behandlingen av
pensionsansökningarna, dels genom den tidskrift, som tillhandahålles dem genom
pensionsstyrelsen, samt dels — och framför allt — vid de möten, som tid efter
annan anordnas mellan representanter för pensionsstyrelsen och ombuden inom olika
län. Det är emellertid givet, att pensionsstyrelsen allt framgent kommer att hava
6in uppmärksamhet riktad på denna sak.

11. Läkarfrågan.

Kommittén föreslår,

att pensionsstyrelsen skulle försöksvis tillsätta vissa läkare — socialförsäkringsläkare
— som var och en inom sitt distrikt uteslutande skulle hava att utfärda de
läkarintyg, som erfordras för ansökning om pension eller sjukvård (sid. 142, 212).

Kommittén framhåller, att för pensionskostnaderna läkarintygens tillförlitlighet
spelår en betydande roll. Ju tillförlitligare intygen äro, desto mera sällan kommer
pension att beviljas någon, som i själva verket icke är invalid. Även för den sjukvårdande
verksamheten är läkarintygens vederhäftighet av stor betydelse.

Såsom kommittén påvisar, äro under nuvarande förhållanden de undersökningar,
eom av läkare företagas, för utfärdande av läkarintyg åt pensionssökande, ej sällan
ganska flyktiga. Läkaren har ej heller alltid tillgång till nödiga anordningar för
att ställa diagnosen. En läkare har stränga fordringar för att förklara en sökande
arbetsoförmögen, en annan mindre stränga.

Ur besparingssynpunkt är det givetvis av vikt, att ändamålsenliga åtgärder vidtagas
för att få läkarfrågan ordnad, och detta icke blott beträffande läkarintyg för
pensionsansökningar, utan även när det gäller att bedöma, huruvida pensionsstyrelsen
skall vidtaga sjukvårdande åtgärder i ett visst fall.

Kommittén har tänkt sig, att intyg av socialförsäkringsläkare i regel skulle fordras
för pensionering av annan orsak än ålder eller för vård å pensionsstyrelsens
sjukvårdsanstalter. Kommittén framhåller emellertid, att detta ej sällan skulle förutsätta
långa och besvärliga resor. Dylik resa borde i pensionsärende dock icke
företagas med mindre pensionsnämndens ordförande och ombudet ansett det erforderligt.
Resekostnaderna borde utgå av allmänna medel.

Om en sökande vände sig till annan läkare än socialförsäkringsläkare för att få
ett intyg, skulle i vissa fall ett sådant kunna vara till fyllest, men sökanden skulle
likväl alltid utsätta 6ig för risken, att ett av annan än socialförsäkringsläkare utfärdat
intyg icke godtoges.

Slutligen ifrågasätter kommittén det socialförsäkringsläkarna skulle, där så oundgängligen
krävdes, få förordna om en sökandes intagande för observation a lämp -

138

lig sjukvårdsanstalt. Kostnaderna för patients resor till och från anstalten samt för
vistelsen därstädes skulle då bestridas av pensionsstyrelsen. Denna anordning borde
först prövas inom ett lämpligt område, innan den användes i större utsträckning.

Pensionsstyrelsen medgiver, att de anmärkningar, som av kommittén på denna
punkt framställts beträffande läkarintygen, icke utan vidare kunna tillbakavisas.
Anmärkningarna äro ej heller att hänföra till rena undantagsfall. På den höga ståndpunkt,
som den svenska läkarkåren intager, kan man dock gå ut ifrån, att i de
fall, då läkarintygen komma att utöva ett missledande inflytande på pensions- eller
sjukvårdsfallens bedömande av nämnderna eller pensionsstyrelsen, detta i regel är
beroende på vederbörande läkares bristande insikt om förutsättningarna för invaliditet
i pensionsförsäkringslagens mening eller för erhållande av sjukvård. I den
mån pensionsförsäkringsverksamhetens mål och medel bliva mera kända bland läkarkårens
medlemmar, torde man kunna förvänta, att dessa förhållanden förbättras.
Pensionsstyrelsen söker verka i detta syfte genom utsändande av meddelanden till
läkarna, genom föreläsningar vid läkarmöten o. d.

Det är dock enligt styrelsens mening otvivelaktigt, att en dylik ordning, som
här av kommittén föreslås, skulle skapa avsevärt ökade garantier för att läkarintygen
bliva sådana, att de i önskvärd grad kunna tjäna som underlag vid prövning av
pensions- och sjukvårdsansökningar och därigenom medföra besparingar i pensionsoch
sjukvårdskostnaderna. Erfarenheterna från andra länder, där sådan ordning
tillämpas, hava också varit gynnsamma. För vårt land måste man likväl räkna
med vissa olägenheter, vilka man icke kan undgå. I första hand torde dessa bliva
särskilt stora i de glest befolkade delarna av riket. Det är icke heller uteslutet, att
anordningen från läkarhåll skulle mötas med misstro och motstånd, och att det
goda samförstånd med den svenska läkarkåren i gemen, som pensionsstyrelsen bemödat
sig om att åstadkomma och upprätthålla vid sitt arbete, därigenom skulle
störas. Det är sålunda många svårigheter att övervinna. Läkarfrågan har överallt
visat sig vara ett av de besvärligaste problemen i socialförsäkringen.

Styrelsen vill i detta sammanhang omnämna, att styrelsen sedan början av innevarande
år försöksvis anställt en läkare, som beträffande en viss del av södra Sverige
har funktioner, i viss mån sammanfallande med de uppgifter, som kommittén
tänkt sig skulle åligga socialförsäkringsläkarna. Denne läkares verksamhet omfattar
dock tills vidare endast ärenden rörande den sjukvårdande verksamheten.
Sjukvårdsansökningar, som inkomma till styrelsen från ifrågavarande distrikt, översändas
till läkaren, sedan likväl först avskilts sådana fall, i vilka bidrag från styrelsen
till sjukvårdande åtgärder på grund av sökandens ålder eller av formella eller
ekonomiska skäl icke kan ifrågakomma. Läkaren samråder — i regel per telefon
— med den läkare, som utfärdat intyget i ärendet, samt 6Öker på grund härav bilda
sig en uppfattning, om fallet är av beskaffenhet att höra föranleda åtgärd från
pensionsstyrelsens sida. Om han anser det oundgängligen erforderligt, kan han
även föranstalta om, att patienten reser till honom för undersökning. Sedan genom
läkarens försorg ärendet sålunda blivit ytterligare utrett och belyst, återsänder läkaren
handlingarna till styrelsen tillika med sitt utlåtande.

Det har varit under övervägande, att denne läkares åligganden skulle framdeles
utsträckas att omfatta jämväl pensionsärenden, och att han då skulle bemyndigas att,
där så kräves, förordna om sökandes intagning för observation å lämplig sjukvårdsanstalt.

Det torde dock icke vara möjligt eller lämpligt fordra, att en pensions- eller
sjukvårdssökande alltid skall skaffa intyg av socialförsäkringsläkare. Beträffande
sjukvårdsfall synes patienten höra inställa sig hos socialförsäkringsläkaren, då denne
finner det oundgängligen nödvändigt, och beträffande pensionsärenden synes sökanden
höra företaga resa till socialförsäkringsläkare endast i sådana fall, då såväl pensionsnämndens
ordförande som ombudet finna det erforderligt.

139

Kostnaderna för resorna böra, såsom kommittén föreslagit, utgå av allmänna
medel.

Då det icke är uteslutet, att ovan omförmälda försök kan komma att bana väg
för lämpliga anordningar på detta område, bör detsamma enligt styrelsens mening
tills vidare fortsättas ocb eventuellt utvidgas. Styrelsen far sålunda tillstyrka kommitténs
förslag, att medel anvisas för vidtagande av försöksanordningar med ungefär
det syfte, som bär avses.

12. Den sjukvårdande verksamheten.

Kommittén föreslår,

att avgörandet i sjukvårdsärenden skulle överlämnas till överläkaren å vederbörande
sjukvårdsanstalt samt att varje anstalt skulle för mottagandet av patienter
tilldelas ett viset territoriellt område av landet (sid. 140 ocb 141).

Kommittén, som uttalar, att åtgärder genom pensionsstyrelsens försorg mot de
vanligaste invaliditetsorsakerna torde rent ekonomiskt sett höra anses såsom ett naturligt
komplement till pensionsförsäkringen på samma gång som en dylik verksamhet
underlättar arbetet på att göra pensionsförsäkringens mål ocb medel fattbara
för allmänbeten, bar ansett det böra tagas under övervägande, huruvida icke,
då den första försökstiden nu vore över, det borde överlämnas till överläkaren på
vederbörande anstalt, sedan varje anstalt tilldelats ett visst område, att avgöra,
huruvida sökande, bosatt inom ifrågavarande område, bör beredas sjukvård. Hittills
hava dylika ansökningar, vilka, åtföljda av vederbörligt läkarintyg, ingivits genom
pensionsnämndens ordförande, avgjorts i pensionsstyrelsen. Om — menar kommittén

_ avgörandet i stället överlämnades till överläkaren på vederbörande anstalt, om

den förberedande undersökningen gjordes tillräckligt omsorgsfullt ocb ifrågavarande
läkare dessutom finge befogenhet att begära komplettering av denna, torde hans avgörande
med avseende å de sökande patienterna, vilka han själv eventuellt skall,behandla
med ansvar för resultatet, icke hava mindre utsikt att träffa det Tätta urvalet
än den nuvarande handläggningen. Till pensionsstyrelsen skulle dock alltjämt
förläggas avgörandet av tvistiga fall och verksamhetens ledning.

Pensionsstyrelsen skulle för sin del med tillfredsställelse se, om man redan i verksamhetens
nuvarande läge kunde finna möjlighet till en decentralisering av sjukvårdsansökningarnas
behandling, vilket skulle innebära en stor och behövlig lättnad
i pensionsstyrelsens arbetsbörda. Enligt styrelsens mening är det dess värre ännu
icke möjligt att genomföra en sådan reform. I varje fall lärer det ej kunna ske
på den av kommittén anvisade vägen, vilken med stor sannolikhet skulle leda till att
huvudsyftet med verksamheten — att genom ett lämpligt urval av patienter åstadkomma
6törsta möjliga besparing av pensionskostnader — bleve förfelat.

Då frågan om decentralisation inom sjukvårdsverksamheten är av den största vikt
och samtidigt är av ganska invecklad natur, anser sig pensionsstyrelsen höra något
utförligare redogöra för denna frågas innebörd.

Kommittén synes utgå från antagandet, att styrelsens sjukvård huvudsakligen ^avser
reumatiska och nervösa sjukdomar eller med andra ord bestar i kurortsvard.
Detta är dock en sanning med betydlig modifikation. Av dem, som till och med
december månad 1924 erhållit bidrag till sjukvårdande åtgärder genom styrelsen,
hava endast ungefär tre femtedelar åtnjutit kurortsvård, under det att cirka två
femtedelar erhållit sjukvård av annan art, exempelvis vård å kustsanatorium, specialvård
å lasarett, yrkesutbildning å vanföreanstalt eller i hemorten o. s. v. (Härvid
äro likväl icke medräknade de lungtuberkulos- och lasarettsfall, som före år
1919 blevo föremål för pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet.)

Då kommittén anser, att det bör tagas under övervägande om icke avgörandet —
om vård skall beviljas eller icke — borde överlämnas åt chefläkarna på anstalterna,

140

synes kommittén sålunda — med bortseende helt från ovannämnda två femtedelar
av sjukvårdsfallen — endast hava tänkt på kurortsfallen.

Kommitténs förslag förutsätter alltså, att redan av ponsionsnämndsordförandena
en uppdelning av sjukvårdsansökningarna skulle göras i kurortsfall och övriga ärenden.
De förra skulle insändas till anstalterna, de senare till pensionsstyrelsen. Det
torde med visshet kunna förutses, att detta i och för sig skulle vålla mycken förvirring
och att många pensionsnämndsordförande icke skulle komma att iakttaga än
så noggranna föreskrifter i detta hänseende. Men vid bedömandet av denna fråga
måste man även ihågkomma, att det ej sällan är tveksamt, om kurortsvdrd eller annan
vård skall komma i fråga, och att det ofta händer, att undersökningsläkarens
intyg ej lämnar någon tillfredsställande vägledning i detta hänseende.

Då kommittén föreslår, att anstaltsläkarna skola pröva sjukvårdsansökningarna,
har kommittén synbarligen åsyftat läkarna å de kuranstalter, som antingen ägas
av pensionsstyrelsen eller äro genom särskilda avtal upplåtna för styrelsens sjukvårdande
verksamhet. Dessa anstalter äro för närvarande fyra, nämligen anstalterna
i Åre och Nynäs, som ägas av pensionsstyrelsen, samt anstalterna i Tranås och Elfgården,
vilka äro i enskild ägo, men enligt avtal upplåtna för styrelsens sjukvårdande
verksamhet. Härtill komma inom kort avdelningar vid lasaretten i Norrköping
och Västerås samt eventuellt vid vanföreanstalten i Göteborg, vilka avdelningar
komma att ägas av resp. Norrköpings stad och Västmanlands läns landsting
samt Föreningen för bistånd åt vanföra i Göteborg.

Dessa olika anstalter äro emellertid icke likvärdiga, utan för vissa sjukdomar
lämpar sig och användes en anstalt och för andra sjukdomar en annan. Detta sammanhänger
med anstalternas olika läge, höjd över havet o. s. v. Men det sammanhänger
även med anstalternas vårdmöjligheter i övrigt. Dessa omständigheter synas
åtminstone för närvarande lägga oöverstigliga hinder i vägen för genomförande
av kommitténs förslag. I detta sammanhang må även erinras om, att styrelsen
varje år hänvisar ett stort antal härför lämpliga kurortsfall till vissa endast sommartiden
öppna kurorter, såsom Loka, Ronneby m. fl. Emellertid är det ju otänkbart,
att en pensionsnämndsordförande skall kunna veta, om ett kurortsfall bör
remitteras till någon av de förstnämnda kuranstalterna, i vilket fall ansökan enligt
kommittén bör insändas direkt till anstalten, eller om fallet bör gå till sommarkurort,
då det väl icke kan ifrågasättas annat än att ansökningen måste insändas
direkt till styrelsen.

I betraktande av nu berörda förhållanden torde det vara uppenbart, att pensionsnämndsordförandena
icke skulle kunna ombesörja den fördelning åt olika håll av
sjukvårdsansökningarna, som kommitténs förslag förutsätter.

Det är ur ekonomiska och andra synpunkter nödvändigt, att en fördelning i största
möjliga utsträckning sker av patienterna, så att man såvitt möjligt tillser, att
anstalterna äro jämnt och väl belagda, och å andra sidan att väntetiden ej blir
oskäligt lång. Det kan icke anses tillfredsställande, om å en anstalt väntetiden
är mycket lång, under det att å andra anstalter ett flertal platser stå obesatta. En
fördelning av fallen måste sålunda ske även ur denna synpunkt, och detta är icke
möjligt utan att fördelningen på ett eller annat sätt eker centralt.

Resultatet av den sjukvårdande verksamheten är, såsom kommittén framhåller,
framför allt beroende av det riktiga urvalet av patienter, d. v. s. att sådana patienter
utväljas, genom vilkas återställande till arbetsförmåga man har utsikter att
i största möjliga omfattning inbespara pensionskostnader. Men detta är icke endast
en medicinsk fråga. Ett gott urval i ovan angivna mening kan icke ske, utan att
man även beaktar en del andra förhållanden, exempelvis vederbörandes ålder, yrke,
boningsort, den arbetsvillighet och energi han tidigare ådagalagt o. s. v. Men då det
gäller att genom sjukvård inbespara pensionskostnader, måste även tagas hänsyn till
sådana förhållanden, som hava direkt inverkan på vederbörandes pensionsrätt, i händelse
han blir invalid. Hit hör först och främst frågan om vederbörande över huvud

141

taget tillhör pensionsförsäkringen. Tillhör han försäkringen, måste beaktas hans
ekonomiska ställning, hans eventuella rätt till pension eller understöd från annat
håll (arbetsgivare, sjukkassa, på grund av olycksfallsförsäkringslagen eller lagen om
ersättning för skada under militärtjänstgöring) m. m., vidare måste hänsyn tagas
till om sökanden erlagt sina pensionsavgifter ordentligt samt om han i händelse av
invaliditet även blir berättigad till barntillägg. Dessa och andra liknande förhållanden
medföra ofta, att ehuru vederbörande är i behov av vård, som han icke själv
kan bekosta, och ehuru utsikterna till arbetsförmågans återställande äro goda, ansökningen
likväl måste avslås, då pensionsstyrelsen saknar intresse för fallet ur

besparingssynpunkt. o

Om, såsom kommittén föreslagit, anstaltsläkaren skall avgöra sjukvårdsansökmngarna’
kan man i betraktande av vad ovan anförts med skäl fråga sig: Är det troligt,
att dylika icke medicinska faktorer, på vilka dock verksamhetens existensberättigande
till stor del vilar, komma att vederbörligen beaktas? Är det icke snarare
sannolikt och helt naturligt för övrigt, att anstaltsläkarna komma att framför allt
och kanske uteslutande anlägga rent medicinska synpunkter vid sin prövning av
fallen? Kan man begära, att personer, som icke hava något med själva pensionsarbetet
att göra, skola kunna rätt bedöma alla dessa faktorer, som icke hava med
sjukdomen att skaffa, men som jämväl äro grundläggande för vederbörandes rätt till
pension och därmed även för avgörandet av frågan, om han bör bliva omhändertagen
av den sjukvårdande verksamheten?

I detta sammanhang må erinras om, att enligt förslaget anstaltsläkarna liksom
nu pensionsstyrelsen skulle — i varje fall beträffande de nytillkommande patienterna
— avgöra ansökningarna icke på grundval av personlig undersökning av fallen,
utan på grund av handlingar, och att det givetvis tager lång tid, innan de olika anstaltsläkarna
erhålla den erfarenhet och rutin på området, som de läkare och övriga
befattningshavare i pensionsstyrelsen, vilka handlägga dessa ärenden, under en
flerårig verksamhet förskaffat sig.

Såsom ovan framhållits, äro av de fyra nuvarande till pensionsstvrelsens förfogande
stående anstalterna halva antalet privata. Det finnes ingen anledning antaga
annat än att styrelsen även för framtiden kommer att använda sig jämväl av privata
anstalter. Enligt kommitténs förslag skulle alltså bestämmanderätten i fråga om
urvalet av patienterna och därmed rörande dispositionen av för den sjukvårdande
verksamheten anslagna allmänna medel delvis komma att anförtros privata personer,
vilka måhända skulle komma att verkställa urvalet efter andra principer än sådana,
eom äro ägnade att leda till besparingar för det allmänna.

Slutligen må framhållas, att pensionsstyrelsen näppeligen kan, såsom kommittén
tänkt sig, utöva ledningen på detta jämförelsevis nya och obearbetade område utan
en ständig kontakt med de praktiska fallen. Endast pa sa sätt erhållas impulser
till förbättringar, förenklingar och besparingar.

Någon nämnvärd tidsvinst för ansökningarnas avgörande torde icke vara att
vinna genom det av kommittén föreslagna förfaringssättet. Icke heller kan man
vänta sig, att detsamma i allmänhet sett skulle medföra någon inbesparing av arbetskraft.

Det är ju att märka, att behandlingen av sjukvårdsaneökningarna ingalunda inskränker
sig till ett enkelt beslut om bifall eller avslag, utan i ett stort antal fall
måste, trots än så utförliga formulär till ansökningar och läkarutlåtanden, utredningar
verkställas; vidare måste åtgärder vidtagas för att förmå patienter, som
tveka att mottaga sjukvård, att övervinna denna tvekan, o. s. v. Sedan vederbörande
erhållit sin vård, får han icke släppas ur sikte, utan fallet maste följas, da behov
av ytterligare vård mycket ofta föreligger. Denna senare uppgift torde väl kommittén
hava ansett fortfarande böra tillkomma pensionsstyrelsen, men ansökningarnas
prövning och det föregående utredningsarbetet skulle enligt kommitténs förslag
komma att fördelas på ett flertal anstalter, varjämte även pensionsstyrelsen i

142

en del fall allt fortfarande skulle ombesörja detta arbete. På de olika anstalterna
måste ju arbetskrafter finnas för detta ändamål, och kostnaderna för dessa arbetskrafter,
vare sig det gäller styrelsens egna anstalter eller andra anstalter, komme
givetvis att falla på pensionsstyrelsen. Totalkostnaderna för arbetet med ansökningarnas
behandling skulle sålunda med sannolikhet bliva ej oväsentligt större än vad
för närvarande är fallet, i varje händelse ej mindre.

I betraktande av vad ovan anförts måste nödvändigheten anses kräva, att sjukvårdsansökningarna
prövas centralt av pensionsstyrelsen. Å andra sidan måste det
anses innebära en fördel, att anstaltsläkarna bliva delaktiga i och medansvariga vid
avgörandet av ansökningarna. Detta torde beträffande kuranstalterna kunna
ske genom följande anordning, som i viss utsträckning redan kommit till användning.

Så snart en sjukvårdsansökning prövats av pensionsstyrelsen och styrelsen besluta
att bereda sökanden kurortsvård, meddelar styrelsen detta till anstalten med
angivande av det belopp, varmed sökanden skall bidraga till kurortsvården. Så snart
detta meddelande jämte handlingarna i ärendet kommit till anstalten, genomgår anstaltens
läkare handlingarna och, därest han icke har något att erinra emot patientens
inkallande, ombeeörjes detta ifrån anstalten, varefter pensionsstyrelsen underrättas
om saken. Om återigen läkaren har invändningar emot patientens inkallande,
meddelas dessa omedelbart till pensionsstyrelsen. Anser anstaltsläkaren, att''
ytterligare utredning i medicinskt hänseende erfordras, kan han antingen underrätta
styrelsen därom eller ock själv direkt införskaffa utredning från intygsgivande
läkaren.

På detta sätt kan man tillgodogöra sig det, som i förslaget är av godo, nämligen
anstaltsläkarens bedömande av fallen, innan inkallande sker, utan att behöva åsidosätta
de krav, som åtminstone tills vidare göra en central prövning ofrånkomlig.

På grund av vad ovan anförts hemställer styrelsen, att kommitténs förslag rörande
sättet för sjukvårdsärendenas handläggning icke må föranleda annan åtgärd än vad
ovan av pensionsstyrelsen ifrågasatts.

13. Specialvård för nervsjuka.

I sammanhang med frågan om sjukvårdens ordnande uttalar kommittén,
att det beträffande nervpatienterna syntes vara ovisst, om en specialvård vore
motiverad, särskilt med hänsyn till ifrågavarande sjukdomars relativt underordnade
betydelse såsom invaliditetsorsak (sid. 140).

I detta hänseende åberopar kommittén en inom pensionsstyrelsen verkställd statistisk
utredning rörande invaliditetsorsakerna, enligt vilken neuroserna skulle hava
varit invaliditetsgrund endast i 0.8 % av de undersökta fallen och stå tillbaka för
ett stort antal andra sjukdomsgrupper. Kommittén framhåller vidare, att det icke
minst med avseende å neuroserna torde gälla, att ett ur synpunkten av gott ekonomiskt
resultat riktigt urval vore svårt att åstadkomma.

Kommittén framhåller dock, att erfarenheten från anstalten i Åre, där numera
de flesta nervpatienterna behandlades, vore så kort, att det vore ännu svårare än
eljest att uttala någon uppfattning om behandlingsresultaten.

Det ligger i sakens natur och vinner stöd av erfarenheten inom pensionsstyrelsen,
att den största försiktighet och återhållsamhet måste iakttagas, då det gäller att
pensionera personer, lidande av nervsjukdomar. Det är otvivelaktigt, att ovanberörda,
mycket låga siffra, angivande den omfattning, i vilken nervsjukdomarna utgöra
invaliditetsgrund, sammanhänger med nu berörda försiktighet vid pensionering
av dessa sjuka. Däremot är siffran säkerligen i hög grad missvisande, om man
skulle använda den som måttstock för utbredningen av nervsjukdomarna. Denna
är i själva verket synnerligen stor, ej minst på landsbygden.

143

I många fall av nervsjukdom äro utsikterna för ett botande goda, men om intet
åtgöres, bliva de sjuka — om än först så småningom — invalider och komma att
falla pensionsförsäkringen till last. Man har sålunda, i enlighet med vad ovan framhållits,
fullt giltiga skäl att i det längsta undvika att pensionera dessa sjuka, men
å andra sidan talar allt för, att det skulle vara synnerligen oklokt och oekonomiskt
att utan vidare lämna dessa sjuka åt sitt öde. Detta gäller i främsta rummet de
s. k. funktionella neuroserna. Dessa torde i lämpliga fall höra omhändertagas å
sjukvårdsanstalter, där de under en på detta område särskilt kvalificerad och erfaren
läkares omvårdnad samt genom åtnjutande av lämplig behandling, genom att
vänjas till arbete o. s. v. kunna återställas till hälsa och arbetsförmåga. Pensionsstyrelsen
har dock först under de sista två åren haft tillgång till en dylik kuranstalt
för nervpatienter, nämligen i Åre.

Resultaten av den sjukvårdande verksamheten beträffande nervsjukdomarna hava
hittills ingalunda visat sig vara nedslående, och detta fastän de hänföra sig till en
tid, då styrelsen icke förfogade över goda vårdmöjligheter på detta område. Man har
all anledning att antaga, att resultaten för framtiden skola komma att ställa sig
vida gynnsammare.

På grund av vad sålunda anförts, anser pensionsstyrelsen starka skäl föreligga,
att även i fortsättningen den sjukvårdande verksamheten bör omfatta personer, lidande
av funktionella nervsjukdomar, ehuru naturligtvis alltjämt särskilt starka
försiktighetsmått böra iakttagas vid urvalet av de nervpatienter, vilka höra omhändertagas.

14. Kontrollerande efterundersökningar.

Kommittén föreslår,

att en kontrollnämnd, bestående av en av pensionsstyrelsens tjänstemän och en
av styrelsens läkare eller en socialförsäkringsläkare, skall årligen besöka några pensionsdistrikt
i olika delar av landet och där jämte pensionsnämndens ordförande
undersöka pensionstagarnas förhållanden beträffande eventuella indragningar eller
jämkningar av pensioner (sid. 214).

Anordningen, vilken enligt kommitténs mening till en början bör tillämpas försöksvis
i mindre omfattning, åsyftar att genom ökad kontroll över pensionsnämndernas
arbete såväl i fråga om beviljande av pensioner som beträffande efterundersökningar
av pensionstagarnas förhållanden åstadkomma besparingar i pensionskostnaderna.
Kommittén anser, att blotta tillvaron av en sådan kontrollnämnd
skulle innebära en erinran till pensionsnämnderna att iakttaga större noggrannhet
vid behandlingen av pensionsansökningar och större uppmärksamhet beträffande
pensionstagarnas förhållanden. Kontrollresorna skulle därjämte i hög grad öka
kontrollanternas egen erfarenhet och vidga deras praktiska syn på pensionsförsäkringen.

Frågan om en vidgad efterkontroll å utgående pensioner var även föremål för
uppmärksamhet av kommittén för socialförsäkringens organisation. I utlåtande den
25 oktober 1922 anförde nämnda kommitté i denna fråga bland annat, att det enligt
kommitténs uppfattning vore påkallat, att pensionsförsäkringsmyndigheterna i dåvarande
läge ägnade särskild uppmärksamhet även åt redan beviljade pensioner.
Det syntes vara angeläget att å ena sidan gå fram med nödig varsamhet, 6å att
man icke skapade förvirring eller ökade svårigheter inom pensionsförsäkringsarbetet,
men å andra sidan icke förbise nödvändigheten av att en effektiv kontroll uppehölles.

Rörande denna fråga anförde sedermera pensionsstyrelsen i avgivet yttrande följande: »Beträffande

efterkontrollen måste den hos oss bliva icke enbart en undersökning
rörande invaliditeten utan minst lika mycket en granskning av pensionstagarens eko -

144

nomiska ställning. Att åstadkomma en sådan granskning möter stora svårigheter
och andra kontrollanordningar än de som hittills tillämpats skulle säkerligen
komma att medföra avsevärt ökat arbete och därmed ökade administrationskostnader.
Styrelsen skall emellertid söka gorå det bästa möjliga med anlitande av de utvägar,
som nu stå till buds. Det torde dock så småningom bliva en tvingande nödvändighet
att vidtaga extra åtgärder för efterkontrollen.»

Den av kommittén föreslagna anordningen bör enligt pensionsstyrelsens mening
bedömas från två olika synpunkter. Den kan nämligen anses å ena sidan åsyfta
att genom direkta undersökningar konstatera eventuella fall, då pension utgår i strid
mot gällande bestämmelser, samt å andra sidan utgöra ett led i den centrala kontrollen
över pensionsnämndernas sätt att handhava dem åliggande uppgifter.

Yad den direkta kontrollen över pensionstagarna angår, torde denna allt framgent
i huvudsak böra ankomma på pensionsnämnderna. För att en effektiv dylik kontroll
över huvud taget skall kunna upprätthållas, torde vissa åtgärder vara påkallade.
För närvarande erhålla nämnderna ej — annat än möjligen genom personlig bekantskap
med förhållandena — kännedom om pensionstagare, som inflytta i deras
distrikt. Att det under sådana förhållanden ofta icke är möjligt för nämnderna
— särskilt i större kommuner med rörlig befolkning — att utöva en tillfredsställande
kontroll torde ligga i öppen dag. En systematisk och fortlöpande kontroll
över pensionstagarna synes därför nödvändiggöra införandet av skyldighet för
dessa att till vederbörande nämnder anmäla förändringar i fråga om hemvist. Därest
en dylik anordning genomföres och om vidare den i annat sammanhang här dryftade
frågan om samarbete mellan å ena sidan pensionsnämnderna och å den andra
fattigvårdens och sjukförsäkringens organ löses på lämpligt sätt och dessutom vissa
skärpningar successivt vidtagas i föreskrifterna för nämnderna att med vissa mellanrum
söka i möjligaste mån granska pensionstagarnas förhållanden, torde ökade
möjligheter komma att föreligga att på ett mera tillfredsställande sätt än nu ofta
är fallet ordna frågan om kontrollen i första hand över de löpande pensionerna.

Den andra sidan av saken skulle avse kontrollnämndens uppgift att övervaka och
kontrollera pensionsnämndens sätt att handhava sitt uppdrag. Härvidlag håller
styrelsen före, att nämnderna i allmänhet söka att samvetsgrant fullgöra dem åliggande
uppgifter. Styrelsen vill dock ej förneka, att sådana kontrollåtgärder, som
kommittén föreslår, kunna, om de anordnas och utföras på ett lämpligt sätt, vara
av värde för att höja en del pensionsnämnders ansvarskänsla och för att tillföra
pensionsstyrelsen ökad erfarenhet om pensionstagarnas förhållanden.

Styrelsen har därför icke något att erinra emot, att en anordning, ungefär liknande
den av kommittén föreslagna, försöksvis kommer till stånd.

15. Ändringar i 9 § pensionsförsäkringslagen.

Kommittén föreslår,

att bestämmelserna i andra och sista styckena av 9 § pensionsförsäkringslagen
upphävas (sid. 215—217).

Härigenom skulle upphävas kommunernas nuvarande rätt att under vissa förutsättningar
dels utfå pensionstillägg eller del därav, som pensionstagare på grund av
9 § första stycket gått förlustig, dels ock uppbära pension på grundavgifter, som
kommun enligt 14 och 15 §§ pensionsförsäkringslagen inbetalat för den, som för
sin försörjning anlitar fattigvården. Det huvudsakliga skälet till de framlagda
förslagen angives vara, att de av ifrågavarande bestämmelser föranledda administrationskostnaderna
icke 6tode i rimlig proportion till de obetydliga belopp, varom det
här kunde vara fråga.

Pensionsstyrelsen har länge ansett, att de sålunda ifrågasatta ändringarna i 9 §
borde vidtagas, men frågan har hittills icke ansetts vara av sådan praktisk betydelse,

145

att styrelsen funnit eig böra väcka förelag därom. DS nu kommittén emellertid
framlagt förelag i ämnet, får pensionsstyrelsen, under instämmande i vad kommittén
härutinnan anfört, tillstyrka desamma.

16. Omflyttande till pensionsstyrelsen av socialdepartementets fattigvårdsbyrå
och socialstyrelsens sjukkassebyrå.

Kommittén föreslår,

att socialdepartementets fattigvårdsbyrå överflyttas från socialdepartementet och
inordnas som en byrå i pensionsstyrelsen (sid. 139); samt

att tillsynsmyndigheten över sjukförsäkringen uppdrages åt en avdelning i pensionsstyrelsen
(sid. 151).

Såsom motivering för det förra förslaget anför kommittén, att det önksvärda
samarbetet mellan fattigvård och pensionsförsäkring synes böra tryggas genom en
enhetlig ledning, vilket då lämpligen borde kunna ske genom den föreslagna överflyttningen.
Därigenom skulle man på bästa sätt främja samarbetet mellan de underordnade
organen på ömse sidor och t. ex. underlätta bedömandet av ansökningar
om lån ur pensionsförsäkringsfonden för fattigvårdsändamål. Anordningen skulle
dock icke utesluta, att fattigvårdsinspektionen fortfarande skulle fullgöra den byrån
för närvarande åliggande föredragningen i socialdepartementet.

Pensionsstyrelsen beaktar till fullo önskvärdheten av att samarbetet mellan fattigvård
och pensionsförsäkring så mycket som möjligt främjas, men anser det samtidigt
vara av stor vikt, att de utåt äro helt fristående från varandra. Det önskade
samarbetet bör kunna komma till stånd och utvecklas utan vidtagande av
en så vittgående åtgärd, som här av kommittén föreslås. Styrelsen får framhålla, att
fattigvårdsinspektionen torde komma att omfatta en hel del viktiga arbetsuppgifter,
t. ex. barnavården, vilka stå pensionsförsäkringsverksamheten mer eller mindre
främmande. Styrelsen vill också erinra om, att inom vida kretsar råder den uppfattningen,
att till tillsynsmyndigheten över fattigvårdsväeendet lämpligen borde
överföras avgörandet av de många processer i fattigvårdsmål, vilka nu handläggas
av kammarrätten. Det skulle nämligen vara önskvärt, att dessa ärenden komme att
behandlas av en myndighet, som hade kontakt med de praktiska förhållandena och
som inriktade sin strävan på att söka begränsa antalet av dessa rättegångar, vilka
— alldeles i strid mot vad man avsett med den nya fattigvårdslagen — undan för
undan ökas. Skulle även dessa ärenden tilläggas fattigvårdsinspektionen och denna
myndighet överflyttas till pensionsstyrelsen, skulle styrelsens arbetsbörda i hög grad
ytterligare ökas. Om det kan anses lämpligt — och styrelsen finner vissa skäl tala
härför —- att tillsynsmyndigheten för fattigvårdsväsendet inordnas under ett centralt
ämbetsverk, synes det ligga närmare till bands, att denna myndighet förlägges
till socialstyrelsen än till pensionsstyrelsen. En sådan anordning skulle icke komma
att i väsentlig mån minska förutsättningarna för det önskvärda samarbetet mellan
fattigvård och pensionsförsäkring.

Vad åter beträffar kommitténs förslag, att tillsynsmyndigheten över sjukförsäkringen
lämpligen bör överflyttas till pensionsstyrelsen, kan denna fråga givetvis icke
bedömas, förrän linjerna för sjukförsäkringsverksamheten bliva närmare bestämda.
Om det emellertid då skulle komma att visa sig, att densamma anordnas på ett sådant
sätt, att den lämnar förutsättningar för ett samarbete med pensionsförsäkringen,
torde styrelsen icke hava något att erinra mot, utan tvärtom finna det helt naturligt,
att ifrågavarande tillsynsmyndighet, därest den icke bör beredas en självständig
ställning, inordnas i pensionsstyrelsen.

10—252409. Bilaga till Kung1, Proposition.

146

17. Kommitténs förslag angående sjukförsäkringen.

Kommittén föreslår,

att endast en sjukkassa inom varje sjukkasseområde — bestående av en eller flera
kommuner — skall erhålla statsbidrag (sid. 145),

att sådana sjukkassor skola åtaga sig sjukhjälp under en period av tre år i följd,
men att sjukkassa icke skall vara skyldig att meddela sjukhjälp under längre tid
än sammanlagt tre år på grund av en och samma sjukdom eller en sjukdom i förening
med annan (sid. 148), samt

att statsbidraget höjes från 2 till 3 kr. per medlem och år samt från 25 till 33
öre per sjukdag (sid. 152).

I övrigt har kommittén vidrört ett flertal spörsmål på hithörande område, utan
att dock framlägga några utarbetade förslag.

Kommittén framhåller, att det är en egendomlighet för den svenska socialförsäkringen,
att medan pensionsförsäkringen och olycksfallsförsäkringen genomförts
i möjligast vida omfattning, sjukförsäkringen icke blivit ordnad och att denna brist
gör sig kännbar i flera avseenden både ur social och ekonomisk synpunkt. För den,
som endast har sin arbetsförmåga att lita till, medför sjukdomsfallet omedelbara
svårigheter för livsuppehället och tvingar ofta den sjuke och hans familj att skuldsätta
sig eller vända sig till fattigvården. Blir sjukdomen långvarig, kan den
alldeles undergräva familjens ekonomi. Då sjukförsäkringen intager en central ställning
inom socialförsäkringen, är det svårt att utan densamma ordna såväl pensionsförsäkringen
som olycksfallsförsäkringen lämpligt och ekonomiskt. Framför allt förutsätter
den decentraliserade kontrollen och den positiva verksamheten för invalidernas
återställande samverkan med de försäkrade själva och stöd av deras eget intresse.

Kommittén anför vidare, att det av hänsyn både till sjukförsäkringens egen framtid
och till utvecklingen av de övriga socialförsäkringsgrenarna är nödvändigt att
organisera den frivilliga sjukförsäkringen så, att inom varje område finnes endast en
kassa med statsunderstöd.

Pensionsstyrelsen finner starka skäl tala för riktigheten av dessa kommitténs uttalanden.

Beträffande frågan om sjukhjälpstidens längd framhåller kommittén, att man
för att få ett verkligt resultat av samarbetet mellan sjukförsäkring och pensionsförsäkring
måste fördela omvårdnaden om de försäkrade, så att sjukförsäkringen tager
hand om sjukdomsfallen under en tillräckligt lång tid, för att deras eget intresse
skall göra sig gällande och för att det skall kunna konstateras, huruvida definitiv
arbetsoförmåga föreligger eller icke. Kommittén har stannat vid att förorda, att
sjukkassorna skola åtaga sig sjukhjälp under en period av tre år i följd, men att
sjukkassa icke bör vara skyldig att meddela sjukhjälp på grund av en och samma
sjukdom eller en sjukdom i förening med annan under längre tid än sammanlagt
tre år. Sjukhjälp och pensionstillägg på grund av invaliditet skulle emellertid i
en del fall kunna utgå samtidigt. Enligt pensionsstyrelsens mening skulle det innebära
en stor avbelastning såväl ekonomiskt som i andra avseenden för pensionsförsäkringen,
om sjukkassorna ålades ansvar för en mera långvarig sjukdomsperiod.
Detta dock under förutsättning, att den frivilliga sjukförsäkringen kraftigt utvecklades
och komme att omfatta allt större och större delar av befolkningen, och att
ett intimt och enligt väl avvägda grunder anordnat samarbete mellan pensionsförsäkringen
och sjukkassorna komme till stånd. Men denna princip bör då enligt styrelsens
mening genomföras fullt ut, så att sjukförsäkringen ensam får taga hand om
vederbörande under viss tid. Därefter torde sjukhjälpen böra ersättas med invalidpension,
även om vederbörande i ett eller annat undantagsfall icke skulle kunna
anses vara invalid i pensionsförsäkringslagens nuvarande mening.

HT

I den mån en anordning som den ovan förordade kunde anses utgöra en särskild
ekonomisk belastning för sjukkassorna, torde det vara motiverat, att dessa beredas
ett motsvarande extra understöd, då därigenom icke oväsentliga besparingar skulle
vinnas i fråga om kostnaderna för invalidpensioneringen.

Beträffande själva huvudfrågan — vilka åtgärder i nuvarande läge böra företagas
för sjukförsäkringsfrågans lösning i vårt land — bar pensionsstyrelsen, som inom sin
verksamhet saknar nödig erfarenhet för ett mera ingående bedömande av detta spörsmål,
ansett sig böra inskränka sig till att endast framhålla några synpunkter, vilka
enligt styrelsens förmenande böra anläggas vid övervägande av denna svårlösta och
viktiga fråga.

Enligt styrelsens mening måste den ståndpunkt, som statsmakterna komma att
taga till denna fråga, först och främst dikteras av ekonomiska hänsyn. Man måste
klargöra för sig, i vilken utsträckning medel kunna under en viss tid framåt disponeras
för ändamålet, och därefter avpassa sina åtgärder.

Två olika linjer kunna därvid komma under övervägande, båda åsyftande att så
småningom leda till det mål, som enligt pensionsstyrelsens uppfattning måste anses
vara det riktiga såväl ur sociala synpunkter som med tanke på en enhetlig och rationellt
ordnad organisation av socialförsäkringen i dess helhet, nämligen en allmän
obligatorisk sjukförsäkring. Ben ena av dessa linjer avser att utnyttja, ordna och uppmuntra
den nuvarande frivilliga sjukkasseverksamheten samt att, i den man detta är
möjligt, bringa denna i samverkan med den redan bestående socialförsäkringen och
därigenom så småningom bereda mark för en obligatorisk sjukförsäkring. Den
andra linjen innebär att redan nu införa en begränsad, obligatorisk sjukförsäkring,
som sedan kunde successivt utvecklas till en mera fullständig och allmän sådan.

Beträffande förstnämnda linje — vägen över den frivilliga^ sjukkasseverksamheten

_ har kommittén för socialförsäkringens organisation i utlåtande den 2 november

1923 anfört följande:

»Såväl socialförsäkringskommitténs ursprungliga förslag som det överarbetade
förslaget till lag om sjukförsäkring hava utgått från, att denna försäkring skulle
byggas på försäkringstvång. Beträffande denna fråga anförde nämnda kommitté,
att erfarenheten från såväl utlandet som vart eget land visserligen givit vid handen,
att den frivilliga försäkringen förmått åstadkomma vida mera betydande resultat
beträffande sjukförsäkringen än i fråga om övriga grenar av den sociala försäkringen,
och att till följd härav genomförandet av försäkringstvång i fråga om sjukförsäkringen
icke alltid ansetts lika nödvändigt som i fråga om de övriga socialförsakringsgrenarna.
Efter hand hade emellertid i de flesta länder, i vilka dessa försäkringsfrågor
kommit under behandling, den uppfattningen trängt igenom, att även
sjukförsäkringen måste vila på principen om obligatorisk anslutning. Den frivilliga
sjukförsäkringen hade även i de länder, exempelvis Danmark, där densamma nått en
jämförelsevis stor utsträckning, dock visat sig brista i förmåga att vinna tillslutning
hos just de befolkningslager, vilka i främsta rummet hade behov av de fördelar,
som sjukförsäkringen beredde.

Arbetsutskottet delar denna uppfattning, att endast försäkringstvång kan medföra
en slutgiltig och tillfredsställande lösning av en social sjukförsäkring.

Såsom förut framhållits, synes det dock med hänsyn till nu rådande ekonomiska
förhållanden vara ofrånkomligt, att frågan om genomförande i vårt land av en allmän
obligatorisk sjukförsäkring måste tills vidare vänta på sin lösning, och att ■
om man under väntetiden vill taga ett första steg mot detta mål.— man sannolikt
torde, när tidpunkten härför kan anses vara inne, få inskränka sig till en sjukförsäkring
i endast begränsad omfattning med därefter successivt skeende utvidgningar,
i den mån de allmänna ekonomiska förhållandena sådant medgiva. Det bör
även erinras om, att, sedan beslut om obligatorisk sjukförsäkring fattats, en icke
oväsentlig tid måste förlöpa, innan en sådan försäkring kan träda i kraft, på grund
av de mycket omfattande organisatoriska förberedelser, som erfordras för densamma.

148

Man måste under sådana förhållanden fråga sig, huruvida det kan ur allmänna
synpunkter vara riktigt och klokt att låta den frivilliga sjukförsäkringen under en
väntetid, som kanske kan bliva rätt avsevärd, vara fastlåst i sitt nuvarande läge,
vilket, såsom sjukkasseförbundet framhållit, skulle innebära ett hämmande av och
sannolikt även en tillbakagång i denna sjukförsäkrings utveckling. Ett sådant förhållande
synes beklagligt med hänsyn till denna verksamhets av alla erkända samhälleliga
betydelse.

Redan ur dessa synpunkter synes det vara angeläget, att statsmakterna ägna ökad
uppmärksamhet åt sjukkasseverksamhetens utveckling.

Men det finnes även en annan sida av detta spörsmål, åt vilken enligt arbetsutskottets
mening bör ägnas beaktande. Det kan ifrågasättas, om de helt visst i och
för sig vägande skäl, som av socialförsäkringskommittén anfördes mot sjukförsäkringens
byggande på frivillighetens grund, numera äro av samma betydelse, eller
huruvida det icke skulle finnas möjligheter att vid en etappvis genomförd sjukförsäkring
kunna i början bygga denna på den redan befintliga frivilliga sjukförsäkringen
för att sedan efter hand övergå till en fullständigt genomförd allmän obligatorisk
sjukförsäkring.»

Statens besparingskommitté har nu upptagit ungefär dessa synpunkter och förordat
ett beträdande av den sålunda antydda vägen med en omorganisation av den
redan befintliga frivilliga sjukkasserörelsen.

Den av kommittén förordade linjen är enligt pensionsstyrelsens mening förenad
med vissa obestridliga fördelar. Förslaget går ut på omedelbara åtgärder, vartill
kommer att det söker att i viss mån bygga på en redan existerande likartad verksamhet
av ganska betydande omfattning. Kommittén uttalar sålunda den förmodan,
att såväl vissa av de nuvarande lokalkassorna som rikssjukkassornas många lokalavdelningar
på platser, dit icke någon annan sjukkasserörelse trängt fram, skulle bilda
stommen till de nybildade lokala statsunderstödda sjukkassorna. Härigenom förmenar
kommittén, att det värdefulla arbete, som redan nedlagts inom den frivilliga
sjukkasserörelsen, kommo att fortfarande bliva fruktbärande och de personliga
krafter, som övats och vunnit erfarenhet i sjukförsäkringsverksamheten, bliva tillvaratagna
inom den nya organisationen.

Om en sådan utvecklingslinje följes, synes det därför vara önskvärt, att en övergång
till den nya ordningen åvägabringas under samförstånd och samarbete med
hela den nuvarande sjukkasseverksamheten. Det torde emellertid vara nödvändigt,
att, om kommitténs förslag skall kunna leda till något mera avsevärt resultat, vare
sig för utbredning av den frivilliga sjukförsäkringsverksamheten eller för samarbete
med de övriga grenarna av socialförsäkringen, statens bidrag till verksamheten sättes
icke oväsentligt högre än vad kommittén föreslagit. Under de första verksamhetsåren
för en nybildad sjukkassa torde dessutom ett särskilt kraftigt stöd från det
allmännas sida komma att visa sig erforderligt, om tillkomsten av nya kassor skall
i tillräcklig utsträckning kunna påräknas.

Därest emellertid avsevärt större medel än som kommittén beräknat skulle behöva
tagas i anspråk för ett effektivt genomförande av kommitténs linje, måste den frågan
uppställas till undersökning och besvarande, huruvida icke motsvarande medel skulle
finna en bättre användning för genomförandet av en obligatorisk sjukförsäkring i
viss utsträckning. De allmänna ekonomiska förhållandena hava sedan år 1923, då
organisationskommitténs förut omnämnda utlåtande avgavs, kommit i ett i viss mån
annat läge, och man skulle måhända vara berättigad att nu betrakta sjukförsäkringens
utvecklingsmöjligheter med större tillförsikt, än som då var fallet.

Vad angår den senare huvudlinjen — införandet redan nu av en begränsad obligatorisk
sjukförsäkring — skulle en sådan begränsning kunna ske antingen genom att
försäkringen inskränktes till att omfatta endast vissa befolkningsgrupper, då närmast
lönarbetare, eller genom att man omedelbart införde en mera allmän sjukförsäkring
med tills vidare starkt begränsade prestationer.

149

En försäkring i enlighet med socialförsäkringskommitténs förslag, men omfattande
endast lönarbetare, skulle enligt besparingskommittén nu draga en totalkostnad
av omkring 70 miljoner kr., varav J/3 skulle falla på statsverket. Mot införandet
av en dylik försäkring tala vissa av besparingskommittén anförda skäl. Därutöver
må ytterligare framhållas, att en på detta sätt begränsad försäkring alltid
kommer att röra sig med ett stort antal gränsfall, som förorsaka svårigheter i förvaltningshänseende,
och dessutom lämnar utanför sig stora befolkningsgrupper, vilka
i hög grad äro i behov av de sociala fördelar, som sjukförsäkringen medför.

Söker man åter att införa en allmän obligatorisk försäkring med begränsade försäkringsförmåner,
exempelvis genom att införa en karenstid av tre månader, och
sålunda överlåta åt den enskilde att själv säkerställa sig för sjukdom under denna
tid, komme den för ändamålet erforderliga förvaltningsorganisationen att bliva oproportionerligt
stor och dyrbar i jämförelse med försäkringens gagn, såvida man icke
skulle finna möjlighet att ansluta densamma till en redan befintlig social försäkringsinstitution.

Sannolikt skulle man emellertid genom att redan från början i en eller annan
form införa en obligatorisk försäkring tidigare än med ett beträdande av frivillighetens
väg komma fram till en allmän obligatorisk försäkring och därigenom snabbare
erhålla en mera ändamålsenlig organisation för övriga delar av socialförsäkringen.

Pensionsstyrelsen anser emellertid, att hela spörsmålet om den utvecklingslinje för
befrämjande av sjukförsäkringsverksamheten, som bör i nuvarande läge tillgripas,
icke kan slutgiltigt bedömas utan en vida mer fullständig och ingående utredning
än den kommittén framlagt. Styrelsen föreslår därför, att i fråga om detta spörsmål
en fortsatt utredning igångsättes, som tager sikte på båda de ovanberörda utvecklingslinjerna
och jämväl de förhållanden i övrigt, som kommittén berört. Och
vill styrelsen framhålla vikten av, att statsmakterna snarast beredas tillfälle att få
taga ståndpunkt till denna för hela vår land så viktiga fråga, som redan allt för
länge fått vänta på sin lösning.

Pensionsstyrelsen har vid behandlingen av förevarande ärende i allmänhet icke
ingått i närmare granskning av i betänkandet lämnade sifferuppgifter. Styrelsen
finner eig emellertid böra fästa uppmärksamheten därå, att de i tabellerna I och II
å sid. 282 i kommitténs betänkande angivna kommunala kostnaderna för pensionsförsäkringen,
varom vissa uppgifter synbarligen hämtats ur Årsbok för Sveriges
kommuner och andra erhållits direkt från statistiska centralbyrån, utan en närmare
förklaring kunna giva anledning till missförstånd. För att erhålla ett riktigt begrepp
om dessa kostnader måste nämligen uppgifterna kompletteras med motsvarande
uppgifter angående inkomster. Från det belopp å 10 å 13 miljoner kr., till
vilket kostnaderna för hela riket upptagits, måste avdragas 8 å 9 miljoner kr., utgörande
influtna grundavgifter, varefter de verkliga kostnaderna utgöra högst skillnaden
mellan dessa belopp.

Avskrift av protokoll vid styrelsens sammanträde med de till styrelsens biträde
förordnade sakkunniga bifogas.

Stockholm den 20 juni 1925.

Underdånigst

ADOLF AF JOCHNICK.

Carl Broberg.

Karl Dickman.

Hugo Elliot,

föredragande.

Erik Stridsberg.

Axel Tei, ax der.

Ferd. O. Schager.

Ruben Lindberg.

Hans Smedmark.

150

Utdrag av protokoll, hållet vid sammanträde
inom kungl. pensionsstyrelsen jämte de av Kungl.
Maj:t förordnade sakkunniga den 20 juni 1925.

Närvarande: generaldirektören af Jochnick, byråcheferna Broberg, Dickman, Elliot,
Stridsberg, Telander, Schager, Lindberg och Smedmark samt de sakkunniga
herrar Kvarnzelius, Nilsson och Eriksson samt fröken Wedberg.

§ 1-

Sedan Kungl. Maj:t genom remiss den 24 februari 1925 anbefallt pensionsstyrelsen
att avgiva utlåtande över statens besparingskommittés betänkande med utredning
och förslag angående socialförsäkringens organisation, företog styrelsen nu detta
ärende till avgörande och förklarade generaldirektören, att ärendet skulle behandlas
enligt § 12 i instruktionen för pensionsstyrelsen. Därvid beslöts skrivelse till Konungen
av innehåll, registraturet utvisar.

I nedan angivna avseenden förekommo reservationer eller särskilda uttalanden,
nämligen:

1) rörande punkt 1 i styrelsens utlåtande: »Höjning av pensionsavgifterna, särskilt
för gifta kvinnor, samt ändrade grunder för beräkning av pensionstillägg»

av byråchefen Dickman, som anförde:

»Frågan om ernående av en effektivare pensionsförsäkring genom en väsentlig höjning
av pensionsavgifterna och därmed av avgiftspensionerna bör bedömas med hänsyn
till såväl övriga grenar av socialförsäkringen som andra sociala föranstaltningar.

Det bör ligga i den persons intresse, vilken bär en tillräcklig inkomst, att sörja
för sin bärgning på ålderdomen eller vid tidigare uppkommen arbetsoförmåga genom
att göra tillräckliga avsättningar för framtiden eller försäkra sig till så stort
belopp, som han för egen del konsumerar. Det är dock alltför vanligt att underskatta
framtida behov i jämförelse med förhandenvarande, i synnerhet då det är
fråga om en mera avlägsen framtid. Med hänsyn till den risk, som sålunda föreligger,
att vederbörande genom bristande förtänksamhet kommer att falla samhället
till last, synes därför fog förefinnas att ålägga honom avgifter till så pass stort belopp,
som erfordras för en nödtorftig försörjning vid bristande arbetsförmåga. Den
sociala försäkringen kan sägas gå ut på att ålägga sådana obligatoriska avgifter
eller ock att stimulera till frivilliga avgifter för samma ändamål.

Beträffande de nu förefintliga grenarna av socialförsäkringen, nämligen olycksfallsförsäkringen,
pensionsförsäkringen och sjukförsäkringen, är den förstnämnda
redan tillgodosedd i långt rikligare mån än som, åtminstone inom en avsevärd tid,
kan tänkas komma att bliva fallet med de båda övriga. Det torde därför i detta
sammanhang vara tillräckligt att taga hänsyn till de båda senare. Från synpunkten
av den enskildes behov är det naturligtvis viktigare att ha sörjt för sig vid varaktig
oförmåga till arbete och på sin ålderdom än vid övergående sjukdom, åtminstone
beträffande den kontanta ersättningen. För annan sjukhjälp är ju i regel i
nödfall sörjt genom fattigvården, och det är givetvis att föredraga att under en
övergående tid anlita fattigvården än att vid viss tidpunkt bliva hänvisad därtill
för sin återstående livstid. Synnerligen viktigt vore emellertid att även få till stånd
en effektiv sjukförsäkring åtminstone för långvariga sjukdomsfall. Om man, såsom
överdirektör Laurin föreslagit i ett i april 1925 hållet, beaktansvärt föredrag i
Svenska försäkringsföreningen om besparingskommitténs betänkande, kompletterar
den obligatoriska pensionsförsäkringen med obligatorisk sjukförsäkring med lång (3
månaders) karenstid och lång (3 års) sjukhjälpstid, torde kostnaderna härför ej
bliva oöverkomliga.

151

Det synes därför, som hänsyn till sjukförsäkringens behov ej bör och ej behöver
lägga hinder i vägen för väsentligen höjda pensionsavgifter.

Då det sålunda gäller att i främsta rummet tillse, att vederbörande så vitt möjligt
själv sörjt för sig, då ålderdom inträder eller invaliditet dessförinnan inträffar,
skulle man emellertid kunna tänka sig, att det skedde i annan form än genom
pensionsförsäkring, exempelvis genom åläggande att göra årliga avsättningar för
ett sparkapital att vid behov användas. Detta skulle likväl medföra förutom andra
olägenheter vida större kostnader för den enskilde, och då det naturligtvis^ är av
vikt att icke ålägga honom större förpliktelser än nödigt, torde det vara svårt att
finna lämpligare form härför än en genom obligatoriska avgifter åstadkommen pensionsförsäkring,
avsedd att lämna den försäkrade en nödtorftig bärgning vid ålderdoms-
eller förtidsinvaliditet.

Med tillhjälp av uppgifterna om kostnaderna för full fattigförsörjning torde man
kunna finna ledning för bedömandet, huru mycket som erfordras för nödtorftig

Nedanstående tabell, vartill materialet hämtats ur statistiska centralbyråns redogörelse
för fattigvården år 1922, upptager antalet personer med full fattigförsörjning
och medelvärdet av sådan försörjning dels för landsbygden i varje län, dels för var
och en av de angivna 14 största städerna och dels övriga städer tillsammans. Genom
att multiplicera antalet fullt försörjda med medelvärdet av full försörjning
har den i sista kolumnen angivna totala kostnaden för full försörjning erhållits.

Fattigvård år 1922.

		Medelvärde	Totalkostnad
		av full	för full
Landsbygd, län	Antal fullt försörjda	försörjning	försörjning
		Kronor	Tusental kronor
Stockholms.........	.... 2,951	517	1,526
	.... 1,328	446	592
Södermanlands .......	.... 2,131	444	946
Östergötlands........	.... 3,009	423	1,273
Jönköpings.........	.... 1,720	441	759
Kronobergs.........	.... 1,643	413	679
Kalmar...........	.... 2,226	404	915
Gotlands..........	.... 366	435	159
Blekinge..........	.... 1,443	428	618
Kristianstads........	.... 1,938	446	864
Malmöhus..........	.... 2,556	480	1,227
Hallands..........	.... 1,256	442	555
Göteborgs och Bohus.....	.... 1,841	463	852
Älvsborgs ..........	.... 2,841	451	1,281
Skaraborgs .........	.... 2,150	442	950
Värmlands..........	.... 3,248	468	1,520
Örebro...........	.... 2,289	432	989
Västmanlands........	.... 1,692	450	761
Kopparbergs.........	.... 2,642	481	1,271
Gävleborgs.........	.... 2,408	469	1,129
Västernorrlands.......	.....3,538	452	1,599
Jämtlands..........	.....1,722	521	897
Västerbottens........	.... 1,615	373	602
Norrbottens.........	.....2,039	370	754

Landsbygd inalles 50,632 449

152

Städer

Malmö

Gävle . . .
Örebro . .
Yästeräs
Eskilstuna
Jönköping .
Borås . . .
Uppsala . .
Karlskrona

Antal fullt försörjda	Medelvärde av full försörjning Kronor	Totalkostnad för full försörjning Tusental kronor
. 11,404	832	9,488
. 3,221	795	2,561
	858	1,737
	546	926
	1,084	569
	1,200	505
. 492	1,069	526
. 527	670	353
. 769	510	392
. 345	861	297
. 609	659	401
449	624	280
. 326	883	288
343	679	233

De uppräknade städerna.......23,152

Övriga städer............10,673

Städer inalles 33,825
Hela riket 84,457

801

570

728

561

18,556

6,084

24,640

47,358

Genom att särskilt för landsbygden och särskilt för de angivna städerna addera
dessa kostnader samt dividera summan med summan av antalet fullt försörjda har
såsom av tabellen framgår, medelvärdet av full försörjning befunnits vara

'' för landsbygden.................... 449 kronor

» de uppräknade 14 största städerna..........801 »

» övriga städer....................... ,

> samtliga städer................ 728 >

> hela riket............ mi

Statistiska centralbyrån yttrar, att i flera av kommunerna uppgifterna avse den
kontanta kostnaden utan inräknande av värdet å naturapersedlar. Härigenom ha de
uppgivna kostnaderna blivit för låga. Å andra sidan är det möjligt, att kostnaden
för en understodstagares fulla försörjning nedgått efter år 1922. Även andra omstandigheter
medverka i ena eller andra riktningen till att göra resultaten för de
särskilda kommunerna osäkra. På medeltalen torde de haft relativt mindre inHåller
man sig emellertid, oaktat den osäkerhet som vidlåder dem, till de angivna
medelvärdena, kan man likvisst bilda sig en ungefärlig föreställning om, huru
stora avgifter skulle erfordras för att möjligen kunna ernå ett pensionsbelopp, motsvarande
kostnaden för full fattigförsörjning. I nedanstående tabell äro angivna
de pensionsbelopp, som enligt de nu gällande, i 6 § första stycket pensionsförsäkringslagen
angivna grunderna för avgiftspensionens beräkning motsvara olika årsavgifter,
erlagda med samma belopp från och med 16 till och med 66 resp. 54 års
ålder. Det senare fallet avser pension från 55 års ålder på grund av varaktig oförmåga
till arbete.

153

Årsavgift kr.		’ e n s i o n	s b e 1 o p	P
vid 67 års ålder	vid 55 års ålder
för man kr.	för kvinna kr.	för man kr.	för kvinna kr.
5............	85.50	68.40	76.50	61.20
10............	171.00	136.80	153.00	122.40
15............	256.50	205.20	229.50	183.60
20...........	342.00	273.60	306.00	244.80
25............	427.50	342.00	382.50	306.00
30............	513.00	410.40	459.00	367.20
33............	564.30	451.44	504.90	403.92
35............	598.50	478.80	535.50	428.40
40............	684.00	547.20	612.00	489.60
50............	855.00	684.00	765.00	612.00
60............	1,026.00	820.80	918.00	734 40
70............	1,197.00	957.60	1,071.00	856.80
80............	1,368.00	1,094.40	1,224.00	979.20

För den nu gällande maximiavgiften, 33 kronor (vilken erlägges endast av personer
med minst 10,000 kronors årsinkomst), erlagd under 51 år, skulle en man nå
ett pensionsbelopp, ungefär motsvarande medeltalet av full fattigförsörjning för
hela riket, och en kvinna medeltalet av full fattigförsörjning på landsbygden. Det
vore därför synnerligen eftersträvansvärt att för dem, som fullt ut kunna försörja
sig själva, kunna komma därhän att bestämma en minimiavgift, icke mycket
lägre än den nuvarande maximiavgiften eller åtminstone till något belopp mellan
20 och 30 kronor.

Söker man se till, i vad mån kommitténs förslag fyller fordringarna på att avgiftspensionen
vid försäkringsfallets inträffande skall lämna en nödtorftig bärgning,
vilken väl åtminstone icke får anses falla väsentligen under kostnaden för
full fattigförsörjning, finner man på grund av de av kommittén föreslagna avgifterna
för de olika inkomstklasserna och med ledning av den å sid. 185 i betänkandet
intagna tabellen över antalet personer i varje inkomstklass följande.

I inkomstklass nr III är avgiften för ogift person 15 kronor och i klass V för
gift person 19 kronor. För den förra avgiften, erlagd i 51 år, skulle en man erhålla
i avgiftspension 256:50 och en kvinna 2 05 : 20 kronor samt för den senare avgiften
en man 324: 90 och en kvinna 259 : 92 kronor. Dessa belopp ligga så långt under
den genomsnittliga kostnaden för full fattigförsörjning, även i de län där denna
är beräknad lägst, att det i regel torde vara uteslutet att leva enbart på en sådan
avgiftspension. Enligt den nämnda tabellen utgöra de avgiftspliktiga ogifta personerna
i de 3 lägsta inkomstklasserna 585,000 män och 845,000 kvinnor eller tillsammans
1,430,000 personer samt de gifta i de 5 lägsta inkomstklasserna 609,000
män och 638,000 kvinnor eller tillsammans 1,247,000 personer. Sammanlagt utgöra
sålunda de ifrågavarande personerna 2,677,000 eller 77 % av samtliga de 3,475,000
avgiftspliktiga. I regel skulle sålunda dessa 77 % aldrig kunna erhålla en avgiftspension,
som ensam försloge till uppehället. Beträffande de i närmast högre
inkomstklass befintliga skall en ogift person i klass IV erlägga en årsavgift å 25
kronor och en gift i klass VI likaledes 25 kronor. Mot denna avgift, erlagd under

154

51 år, svarar en avgiftspension för man å 427 : 50 kronor och för kvinna å 342 kronor.
Beloppet för man ligger något under medelvärdet av full fattigförsörjning på
landsbygden och för kvinna avsevärt under medelvärdet t. o. m. för de billigaste
länen. Antalet av dessa män och kvinnor är resp. 278,000 och 166,000 eller tillsammans
444,000 personer. Lägges härtill det förut angivna antalet i de lägre inkomstklasserna,
blir summan 3,121,000 personer eller nära 90 % av hela antalet. Avgiftsbetalarna
i de högre inkomstklasserna, vilka skola erlägga minst 35 kronors årsavgift,
utgöra sålunda föga mer än 10 % av hela antalet. Sannolikt skulle icke ens
så många erhålla en avgiftspension, uppgående till värdet av full fattigförsörjning.

Även utan hänsyn till försummade avgifter kommer naturligtvis en person i allmänhet
icke att erlägga en år för år lika stor avgift. Men de anförda siffrorna torde
likväl lämna en föreställning om storleken av de pensioner, som erhållas för vissa
genomsnittliga årsavgifter, och det relativa antalet personer, som erlägga dem. Även
om vad som fordras för en nödtorftig bärgning anses ligga något under kostnaden
för full fattigförsörjning, torde det vara uppenbart, att de av kommittén föreslagna
avgifterna ingalunda kunna anses tillräckliga för en mera definitiv lösning av
frågan. Men de skulle likväl innebära ett väsentligt framsteg i jämförelse med nu
stadgade avgifter, särskilt med tanke därpå, att även om avgiftspensionen i de allra
flesta fall kommer att i och för sig bliva otillräcklig för pensionstagarens bärgning,
den likväl i många fall kan vara tillräcklig att med någon eventuell ännu återstående
arbetskraft eller annan inkomstkälla lämna en nödtorftig bärgning utan anlitande
av bidrag från samhällets sida.

Vad beträffar den föreslagna högsta årsavgiften, 80 kronor, skulle visserligen den
däremot svarande maximipensionen, 1,368 kronor för man och 1,094 : 40 kronor för
kvinna, få anses komma att något överstiga kostnaderna för en nödtorftig försörjning
även i de dyrare städerna. Men som de angivna pensionsbeloppen förutsätta,
att 80 kronor om året påförts och erlagts fr. o. m. 16 t. o. m. 66 års ålder, torde det
bliva mycket sällsynt, att avgiftspensionen närmar sig ett sådant belopp, och den
högre avgiften torde ofta komma att väl behövas för att, särskilt då de tidigare avgifterna
varit jämförelsevis låga, höja pensionen till ett någorlunda tillfredsställande
belopp.

Beträffande åter kommitténs förslag att höja grundavgiften från 3 till 5 kronor,
torde man kunna godtaga motiveringen härför, nämligen att höjningen något
så när motsvarar penningvärdets fall sedan år 1914. Visserligen skulle det kunna
sättas i fråga, huruvida det är lämpligt att ålägga de personer, som ha mindre årsinkomst
än 600 kronor, någon som helst pensionsavgift. Men då antalet av dessa
personer uppgår till närmare 40 % av samtliga avgiftspliktiga, torde man kunna
utgå ifrån, att kanske flertalet av dessa personer i själva verket bort taxeras till
inkomst, särskilt då inkomster in natura, vilka väl i allmänhet värderas för lågt,
utgöra en väsentligare del av totalinkomsten.

Om den obligatoriska pensionsförsäkringen inom en icke allt för avlägsen framtid
skall bliva av någon mera avsevärd betydelse, synes det mig på grund av vad
ovan anförts synnerligen angeläget, att snarast möjligt höja pensionsavgifterna åtminstone
till så pass stora belopp, som kommittén föreslagit. I överensstämmelse
med vad pensionsstyrelsen tänkt sig för de lägre avgifter, som styrelsen förordat,
torde dock den modifikationen i kommitténs förslag böra företagas, att avgiften bestämmes
som en viss procent av inkomsten. Kommitténs avsikt synes ha varit att
föreslå en pensionsavgift uppgående ungefär till 2 % av inkomsten, ehuru den för de
högre inkomsterna inom varje klass faktiskt blivit avsevärt lägre. Med bibehållande
av kommitténs förslag, att avgiften delas lika på man och hustru, torde det sålunda
stå i god överensstämmelse med kommitténs avsikt att bestämma årsavgiften
för ogift person till 2 % av den t. ex. till närmast lägre hundratal kronor avrundade
årsinkomsten och för gift person till 1 % av makarnas sammanlagda sålunda avrundade
inkomst, dock i värjo fall lägst 5 och högst 80 kronor. Den, som icke har

155

en inkomst av minst 600 kronor eller vilkens make icke heller liar en inkomst å
minst nyssnämnda belopp, skulle endast erlägga 6 kronor. Härigenom skulle eu utjämning,
i regel uppåt, men i vissa fall nedåt, åstadkommas i de av kommittén föreslagna
avgifterna. Skulle emellertid uppbörden ske i kortare terminer än årsvis,
finge naturligtvis avrundningen rätta sig efter uppbördsterminen. Om sålunda,
som kommittén tänkt sig, löntagares pensionsavgifter liksom skatter skulle uttagas
genom avdrag å lönen, vore väl lämpligt, att avgiften bestämdes till 2 % a avrundad
vecko- eller månadslön.

Om ett sådant uppbördssystem för löntagare visar sig ändamålsenligt, kan med
skäl ifrågasättas, huruvida icke redan i samband därmed åtminstone för dessa vore
möjligt att förverkliga det förut uttalade önskemålet om en minimiårsavgift å 20 å
30 kronor, vilken kunde uppbäras t. ex. genom ett avdrag å 50 öre på veckoavlöningen
(eller något mer, t. ex. 60 öre, om den skall inkludera sjukförsäkringsavgift).
Därigenom skulle ett verkligt betydande steg vara taget mot en effektiv pensionsförsäkring.

Inledningsvis har såsom motiv för befogenheten att ålägga den enskilde pensionsavgifter
anförts risken för, att han eljest vid arbetsoförmåga faller samhället till
last. För den, som redan i annan form har det tillfredsställande ordnat för sin utkomst
på ålderdomen och vid arbetsoförmåga (varvid bör fordras, att denna utkomst
ej är helt beroende av hans kvarstannande i viss tjänst eller viss pensionskassa),
skulle visserligen det här anförda skälet till obligatoriska avgifter till den allmänna
pensionsförsäkringen bortfalla. Men då det hittills visat sig tekniskt mycket svart
att genomföra en apparat med sådana personers undantagande från avgiftsplikt, har
pensionsstyrelsen ansett lämpligare, att annan pensionsförsäkring rättar sina villkor
efter den allmänna, om så befinnes påkallat.

Emellertid har överdirektör Laurin i sitt ovan omnämnda föredrag även framlagt
ett förslag i detta ämne av den innebörd, att en av pensionsstyrelsen godkänd försäkringsanstalt
skulle få träffa avtal med en person om övertagande av hans pensionsförsäkring
enligt lagen. Sedan detta styrkts, skulle anteckning härom göras i
pensionsstyrelsens försäkringsregister och i försäkringsboken. Pensionsstyrelsen
skulle tillhandahålla försäkringsanstalten årsavgiftsmärken och sådant märke skulle
gälla vid avgiftsuppbörden som betalning för den debiterade årsavgiften. Om den
försäkrade bryter sitt avtal med försäkringsanstalten, överlämnar denna icke vidare
årsavgiftsmärke till honom, utan vid avgiftsuppbörden får han da i vanlig ordning
erlägga sin avgift, vilken pensionsstyrelsen översänder till försäkringsanstalten.
Om den försäkrade kan förete tillfredsställande läkarebetyg, bör dock pensionsstyrelsen
kunna medgiva, att hans försäkring i försäkringsanstalten upphör,
så att denna redovisning av avgifterna icke ifrågakommer. När pensionsstyrelsen
beviljat den försäkrade pension, bestämmes denna efter hans i försäkringsboken kvitterade
avgifter, som om de alla erlagts till pensionsstyrelsen. Men försäkringsanstalten
svarar för den del av pensionen, som belöper på de under dess handhavande
av försäkringen erlagda avgifterna.

Om detta förslag kan så utformas, att det ej medför allt för mycket ökat arbete
och kostnader, synes det väl värt att överväga, dels ur den synpunkten att den enskilde
ej bör påläggas större tvång än nödigt är, dels därför att pensionsförsäkringsfonden,
vilken särskilt efter en väsentlig höjning av pensionsavgifterna komme att
uppgå till ett ofantligt stort belopp, då komme att fördelas på flera händer.

För närvarande gälla vissa övergångsbestämmelser för beräkning av pensioner
motsvarande den del av en årsavgift, som icke överstiger 13 kronor, nämligen för personer
födda före år 1898. Vid genomförande av förslaget till höjda avgifter blir det
erforderligt att ändra dessa övergångsbestämmelser. På vad sätt detta lämpligen
bör ske är svårt att närmare precisera, innan förslaget i övrigt mera i detalj utformats.
Måhända höra för alla efter lagändringens ikraftträdande erlagda avgifter
inga övergångsbestämmelser gälla, men för förut av personer, födda före år 189S,

156

erlagda avgifter, i den mån de icke överstiga visst belopp (13 kronor), avgiftspensionerna
utgå efter en högre procentsats än enligt nuvarande övergångsbestämmelser.

Till slut bör ytterligare framhållas den synnerliga vikten av att i samband med
införande av väsentligt höjda pensionsavgifter söka åstadkomma en effektivare avgiftsuppbörd,
vilken åter. kan bliva beroende av det tilltänkta förslaget om annat
skatteuppbördsförfarande. Om detta förslag icke hinner framläggas för 1926 års
riksdag, men är att förvänta i en snar framtid, torde det därför vara lämpligast
att till dess dröja med förhöjningen av pensionsavgifterna. På sättet för detta uppbördsförfarande
kan även utformningen av förslaget i övrigt komma att väsentligen
bero. Det torde därför bliva nödvändigt, att ett mera preciserat förslag till
avgiftsförliöjningar m. m. då utarbetas av sakkunniga personer.

I det föregående har jag dels sökt giva skäl för önskvärdheten att söka mera
allmänt åstadkomma avgiftspensioner, motsvarande kostnaden för en nödtorftig
bärgning, dels sökt påvisa vilka ungefärliga avgifter skulle vara erforderliga härför
samt såsom ett steg mot målet förordat kommitténs förslag till avgiftsförhöjningar,
utökat i två angivna avseenden.

Emellertid resas även från deras sida, som uttala sig för önskvärdheten av en
effektivare avgiftspensionering, invändningar eller betänkligheter av olika slag mot
en mera avsevärd avgiftsförhöjning.

En sådan betänklighet är den, att höjda avgifter till pensionsförsäkringen skulle
kunna lägga hinder i vägen för införande av en obligatorisk sjukförsäkring. Det
tyckes vara en rätt ‘allmänt utbredd åsikt, att sjukförsäkringen är det primära och
bort vara den grund, varpå sedan den övriga socialförsäkringen bort uppbyggas.
Man har därvid i fråga om dess förhållande till pensionsförsäkringen särskilt fäst
sig vid, att sjukförsäkringen skulle verka minskande på kostnaderna genom att nedbringa
invaliditeten. Det kan för det första ifrågasättas, huruvida man icke gjort
sig väl överdrivna föreställningar om de verkningar, som med avseende på sjukvården
i landet och särskilt nedbringandet av invaliditeten införandet av en obligatorisk
sjukförsäkring skulle medföra. Vidare bör man beakta, att en förbättrad
sjukvård under alla förhållanden icke blott minskar invaliditeten utan även förlänger
livet, det förra inflytandet ägnat att minska, det senare att öka kostnaden
för avgiftspensionerna. I synnerhet så länge avgiftspensionerna äro så små som
enligt nu gällande lag, är naturligtvis i varje fall kostnadsändringen av så försvinnande
betydelse i jämförelse med sjukförsäkringskostnaden, att den torde kunna
lämnas ur räkningen vid uppgörande av en plan för ett eventuellt införande av
obligatorisk sjukförsäkring.

Med hänvisning till vad jag i början av mitt anförande yttrat, synes den naturliga
gången härvid vara den, att man först söker åstadkomma en något så när effektiv
avgiftspensionering och en sjukförsäkring med ersättning vid mycket långvariga
sjukdomsfall, innan man söker utsträcka sjukförsäkringen till ersättning även
vid mera kortvariga.

En annan betänklighet, som även pensionsstyrelsen framfört mot att nu företaga
en mera avsevärd avgiftsförhöjning, är de rådande ekonomiska förhållandena.
Jag saknar förutsättning att kunna bedöma, huruvida dessa i vårt land för den stora
allmänheten äro sämre än normalt. Men förhåller det sig så, som professor Brisman
i sitt uttalande till kommittén framhållit, att vi antagligen gå mot allt mer bekymmersamma
tider i ekonomiskt avseende, synes det vara av särskild vikt att snarast
söka hopspara kapital att lätta det framtida ekonomiska trycket. Eör övrigt anser
jug, att man icke bör fästa allt för stor vikt vid den tillfälliga ekonomiska situationen
för bedömande av pensionsavgifternas lämpliga storlek, då avgiften ju i
allmänhet rättar sig efter inkomstens storlek och sålunda sjunker med en sjunkande

157

inkomst. Visserligen skulle det kunna kännas något besvärligare, då avgiften utgår
efter något föregående års inkomst, men kommittén har ju tänkt sig, att avgiften
skulle utgå huvudsakligen på den löpande inkomsten.

Rörande den svårbedömliga frågan, i vad mån erläggande av pensionsavgifter
hindrar ett annat sparande, som bättre kunnat komma produktionen till godo, kan
jag i huvudsak ansluta mig till vad pensionsstyrelsen därom yttrat. Givet är, att
det blir allt mer maktpåliggande för fondfullmäktige att förutom sin främsta uppgift,
att gorå sådana kapitalplaceringar, som med nödig hänsyn till säkerheten lämna
de försäkrade största möjliga valuta för deras avgifter, även fylla den, att fondbildningen
i görligaste mån må bidraga till att i längden öka nationalförmögenheten.
Denna uppgift bleve antagligen lättare, om även kapitalplacering i utländska valutor
tillätes.

Det är måhända icke ur vägen att i denna fråga anföra några rader ur professor
Wicksells artikel i Ekonomisk tidskrift 1912 häfte 12 om Ålderdomsförsäkringskommitténs
betänkande: »En fond är ju ett kapital, och i detta fall till största delen

ett nytt kapital. Men ett land, som ökar sitt kapital, blir icke fattigare därav
utan jämt så mycket rikare. Skulle det lyckas oss att samla en fond på 3 1/3
miljarder, så kunde vi för det första med ungefär hälften därav betala alla våra
utländska skulder, enskilda såväl som allmänna, och ändå ha penningar över att
investera i allehanda nyttiga och nödiga inländska företag, ja, varför icke, delvis
utlåna dem åt andra, kapitalbehövande nationer. Fondbildningen är i själva verket
den egentliga nationalekonomiska vinsten av socialförsäkringen liksom av all annan
försäkring.»

Kommitténs uppskattning av fondens storlek i »jämviktsläge», enligt kommitténs
förslag till avgiftsförhöjningar 2.7 miljarder kronor, synes på sina håll ha föranlett
missförstånd. Den torde närmast få anses motsvara det belopp, vartill fonden nu
skulle ha uppgått under de angivna förutsättningarna (bland andra den folkökning
av 0.7 procent, som ägt rum under de senaste årtiondena), om de föreslagna bestämmelserna
varit gällande sedan tillräckligt lång tid tillbaka. Fattar man åter
uppskattningen såsom syftande på framtiden, hade kanske meningen framstått klarare,
om det i stället sagts, att fonden, då verkningarna av de föreslagna bestämmelserna
hunnit göra sig fullt gällande, skulle uppgå till 4B0 miljoner kronor (l/6 av
2.7 miljarder) per miljon invånare, ty det är givet att med en fortsatt folkökning
av 0.7 procent folkmängden för varje år stiger alltmer från 6 miljoner, och fonden
skulle då, när tillräckligt lång tid förflutit, stiga i proportion till folkmängden.
Eljest brukar man, då man talar om ett ekonomiskt jämviktsläge, förutsätta en
konstant folkmängd. I så fall torde, om man antager samma dödlighet och invaliditet
som ålderdomsförsäkringskommittén, de av kommittén angivna beloppen böra
ökas med omkring 1/3 och sålunda fonden per miljon invånare komma att uppgå
till omkring 600 miljoner kronor. För övrigt är det naturligtvis ytterst vanskligt
att tillnärmelsevis uppskatta, huru det i dessa avseenden i framtiden verkligen
kommer att ställa sig.

Beräkning av pensionstillägg.

I likhet med kommittén och pensionsstyrelsen synes det även mig principiellt
riktigt, att avgiftspension räknas som inkomst vid bestämmande av pensionstilläggets
storlek. Kommittén gör dock den modifikationen, att avgiftspension intill
ett belopp av 50 kronor icke skall medräknas som inkomst, »detta närmast såsom
en belöning för ordentlig avgiftsbetalning». Pensionsstyrelsen går ända därhän,
att den anser starka skäl tala för att, till trots för förhöjning av avgifterna, all

158

avgiftspension fortfarande räknas som inkomst, så länge en höjning av pensionstillägget
icke vidtages.

Från denna pensionsstyrelsens ståndpunkt måste jag taga bestämt avstånd, enär
jag anser det egentligen bärande motivet för påläggande av obligatoriska avgifter
eller böjning av sådana vara att lätta samhällets försörjningsbörda, vilket ändamål
alldeles förfelas, om avgiftspension icke skulle räknas som inkomst.

Däremot medgiver jag, att då nu all pension på grund av obligatoriska avgifter är
undantagen vid inkomstberäkningen, billighetsskäl tala för att i samband med en
avgiftsförhöjning utan samtidig höjning av pensionstillägget en viss gräns sättes,
under vilken sådan avgiftspension ej räknas som inkomst. Var denna gräns i allmänhet
bör dragas, är däremot svårare att angiva.

Beträffande så stor del av en avgiftspension, som motsvarar avgifter, belöpande
på tiden före ikraftträdandet av avgiftshöjningen, biträder jag pensionsstyrelsens
ståndpunkt, att denna del icke bör räknas som inkomst. Svårare är att angiva en
bestämd lämplig gräns i allmänhet. Det får väl anses med billighet överensstämmande,
att åtminstone för pensioner, som börja utgå under den närmaste tiden efter
lagändringens ikraftträdande, summan av avgiftspension och pensionstillägg ej
blir mindre för ogift person än den skulle blivit enligt nu gällande bestämmelser.
(För gifta torde samma fordran böra ställas på mans och hustrus sammanlagda
pensioner.) Ett nödvändigt villkor för att så skall bliva fallet är att icke bifalla
kommitténs förslag om borttagande av bestämmelsen i 6 §, att årsinkomst intill
högst 60 kronor icke skall föranleda avdrag å pensionstillägget. Jag förutsätter
sålunda i det följande, att 6 § kvarstår oförändrad.

Om all avgiftspension, motsvarande avgifter för tiden efter lagändringen, skulle
räknas som inkomst, skulle detta i de fall, då avgiftsökningen ej uppgår till 150 %,
d. v. s. enligt kommitténs förslag för ogift person i de 4 lägsta inkomstklasserna,
sänkningen i pensionstillägg bliva större än ökningen i avgiftspension. Vill man
undvika detta, måste således även för pension på senare avgifter sättas någon gräns
för dess räknande som inkomst. Kommitténs förslag att sätta gränsen vid 50 kronor
skulle beträffande ogifta personer vara tillräckligt i de allra flesta fall. Skulle
gränsen sättas vid 100 kronor, torde knappast något fall inträffa, då summan av
avgiftspension och pensionstillägg för ogift person komme att minskas. För en
gift man skulle det visserligen kunna inträffa, men då är detta beroende på, att
hustrun blivit tillgodosedd desto mer genom höjning av hennes pensionsavgift
till lika belopp som mannens.

Gränsen synes mig därför med de av kommittén föreslagna avgifterna böra sättas
högst till 100 kronor, dock för säkerhets skull med det tillägget, att den aldrig får
vara lägre än den avgiftspension, som utgår på avgifter, vilka belöpa på tiden före
lagändringens ikraftträdande.

Med de av pensionsstyrelsen föreslagna lägre avgiftsförhöjningarna torde gränsen,
om man anlägger samma synpunkter, kunna sättas till 200 kronor. Att, såsom
pensionsstyrelsen föreslagit, tills vidare icke alls räkna avgiftspension som inkomst
synes mig så betänkligt, att jag ifrågasätter, om det icke vore bättre att dröja med
någon som helst avgiftsförhöjning, tills man anser sig samtidigt kunna vara med
om att i någon mån — d. v. s. över en viss gräns — räkna avgiftspension som inkomst.
Eljest försvårar man att framdeles införa en sådan bestämmelse utan att
försämra ställningen för de försäkrade.»

av byråchefen Stridsberg, som med instämmande av byråcheferna Telander och
Lindberg, ävensom herr Nilsson, anförde:

»Beträffande frågan om avgifternas förhöjning har jag i huvudsak kommit till
samma slutsats som pensionsstyrelsen, men får jag såsom motivering för min ståndpunkt
anföra följande.

Det närmaste och naturliga syftet för den inom vår folkpensionering inrymda

159

avgiftspensioneringen synes mig vara att, så långt det är möjligt, söka förmå den
enskilde att under sin krafts dagar spara till en nödtorftig försörjning på ålderdomen
eller vid inträffande invaliditet. Hur högt sedan måttet för denna försörjning
skall väljas, torde närmast få bero därav, vilka avgiftsbidrag man kan påräkna
att utan praktisk olägenhet kunna uttaga av de breda lagren, d. v. s. av lönarbetarna
och deras likar i ekonomiskt hänseende.

Det primära och det i första hand viktigaste är sålunda enligt min uppfattning,
att man söker så rationellt som möjligt bestämma en övre inkomstgräns vid uppdelningen
i avgiftsklasser.

Det förefaller mig som om detta även var ålderdomsförsäkringskommitténs uppfattning
och likaså pensionsstyrelsens utgångspunkt i dess framställning till Kungl.
Maj :t den 23 februari 1921 angående ändringar i lagen om allmän pensionsförsäkring.
Ålderdomsförsäkringskommittén stannade mycket blygsamt vid en övre
inkomstgräns av 1,200 kronor och pensionsstyrelsen föreslog i sin nyssnämnda skrivelse
— med hänsyn, bland annat, till de ändrade ekonomiska förhållanden, som
under mellantiden inträtt —- en höjning av denna gräns till 5,000 kronor. Det senare
synes mig vara en inkomstgräns, som man även för närvarande med fördel kan
acceptera. Under denna gräns råder i stor utsträckning en viss kontinuitet, en
gradpassering från lägre till högre inkomster. Men säkert är, att exempelvis en
arbetare även på dyrare orter i regel ej kommer över denna inkomstgräns, varemot
ej så få torde komma den mer eller mindre nära.

Jag är sålunda för min del alltjämt av samma åsikt som år 1921, nämligen att
man åtminstone tillsvidare bör stanna vid en högsta avgiftsklass, omfattande personer
med en inkomst av 5,000 kronor och däröver.

Jag bestrider naturligtvis därvid ingalunda, att det är ett behjärtansvärt önskemål,
att de ekonomiskt bättre situerade dirigeras till ett något rikligare sparande.
Men detta syfte torde kunna nås på andra vägar, och det förefaller mig som om
den allmänna pensionsförsäkringen har grundad anledning att, åtminstone tillsvidare,
koncentrera sina strävanden på realiserandet av önskemål, vilka ligga dess
naturliga verksamhetsområde närmare och för densamma äro av mera framträdande
betydelse.

Det har med fog anmärkts, att, om man giver den allmänna pensionsförsäkringen
en alltför vid omfattning, detta medför vissa obestridliga olägenheter, såsom samlandet
av alltför stora fonder på en hand o. s. v. Jag tror, att det är klokt, om
man tager varning av dessa anmärkningar, åtminstone så till vida, att man ej
brådstörtar att utvidga försäkringen utom de för en folkpensionering naturliga
gränserna.

I den tabell, som återfinnes å sid. 187 i besparingskommitténs betänkande, äro
de avgiftspliktiga uppdelade i 11 avgiftsklasser. Den högsta av dessa klasser omfattar
personer med en inkomst av 15,000 kronor och däröver, den närmast föregående
personer med en inkomst av 10,000—14,999 kronor o. s. v. Det torde vara uppenbart,
att man genom en lagstiftning för dessa höga inkomstklasser i allt fall
icke löser några problem, som äro av vitalt intresse för en folkpensionering. Den
blir under alla förhållanden en lagstiftning endast för ett mycket ringa fåtal.

Om man sålunda enligt förslaget här ovan stannar vid att gradera avgifterna endast
för personer med inkomster, ej överstigande 5,000 kronor, blir naturligtvis den
närmaste frågan, vilka avgifter man kan och lämpligen bör taga ut av dessa inkomsttagare.

Besparingskommittén föreslår, att pensionsavgifterna liksom hittills skola uppdelas
på en för alla avgiftspliktiga gemensam grundavgift och en till denna fogad
tilläggsavgift, som skall erläggas av personer, vilkas inkomst överstiger ett visst
minimum, och graderas efter denna inkomst. Beträffande grundavgiften föreslås,
att densamma höjes från nuvarande belopp av 3 kronor till 5 kronor. Mot detta
förslag har jag för min del ingen invändning att gorå.

160

Beträffande gifta personer föreslår kommittén, att tilläggsavgiften skall för såväl
mannen som hustrun erläggas med ett avgiftsbelopp, som i det stora hela motsvarar
ungefär hälften av det belopp, som erlägges av en ogift person med motsvarande
inkomst. Detta förslag förefaller mig giva en acceptabel lösning av en
mycket svårlöst fråga, om än, såsom pensionsstyrelsen erinrat, även andra lösningar
av denna fråga kunde tänkas. Jag har i nedan följande räkningar förutsatt, att den
halverade avgiften, därest den uppgår till ett brutet krontal, städse avrundas uppåt
till närmaste helt sådant.

Beträffande tilläggsavgifternas belopp föreslår besparingskommittén vissa i allmänhet
rätt avsevärda förhöjningar. Kommittén utgår från en höjning av pensionsavgifterna
till omkring 2 % av inkomsten, dock högst 80 kronor, och erinrar i detta
sammanhang, bland annat, att statstjänare även i de lägsta lönegraderna erlägga en
pensionsavgift, utgående med 2 å 3 % å avlöningen. Det torde knappast behöva närmare
understrykas, att en sådan jämförelse mellan avgifterna å ena sidan i en
tvångsförsäkring av hela vårt rikes vuxna befolkning och å andra sidan i en pensionsförsäkring
av löntagare i mer än ett hänseende icke är fullt hållbar. Snarare
synes denna kommitténs erinran kunna tagas till utgångspunkt vid en motivering
för en avgiftsreform i annan riktning, till vilken jag får tillfälle att strax närmare
återkomma.

Det har vidare till stöd för att de av kommittén föreslagna avgifterna icke äro
för höga anförts — här i pensionsstyrelsen särskilt från herr Dickmans sida — att
den avgiftspension, som samlas, även med dessa avgifter såsom grundval i allmänhet
blir tämligen blygsam och i många fall i och för sig otillräcklig för pensionstagarens
bärgning. Men även med beaktande av detta synes det mig ej rådligt
att nu genomföra en så betydande avgiftsförhöjning, som av kommittén föreslås

Pensionsstyrelsen har redan vid flera föregående tillfällen givit uttryck för den
uppfattningen, att en förhöjning av pensionsavgifterna bör verkställas successivt
och med varsamhet, så att den icke verkar tryckande på de försäkrade. Styrelsen
har ansett, att man bör avvakta vunna erfarenheter, innan man går vidare. De
av kommittén nu föreslagna avgifterna komme säkerligen i många fall att kännas
betungande för de avgiftspliktiga och detta i desto högre grad, så länge ej bättre
insikt än nu vunnits bland den störa allmänheten angående dessa avgifters gagnande
betydelse för avgiftsbetalarna själva.

Förutom har antydda psykologiska skäl mot en allför kraftig avgiftsförhöjning
har med råtta anförts, att det, så länge sjukförsäkringsfrågan väntar på en definitiv
och tillfredsställande lösning, icke är klokt att inom närgränsande socialförsäkringsgrenar
vidtaga åtgärder, som alltför mycket fastlåsa förhållandena i viss riktning.

Vidare må framhållas, att en avgiftsförhöjning även av mycket blygsammare mått
än den av kommittén förordade med nödvändighet torde böra bygga på ett nytt och
mera effektivt uppbördssystem. Att finna ett tillfredsställande sådant system är
givetvis en synnerligen svår uppgift och även en aldrig så väl förberedd lösning
av densamma torde dock med visshet komma att erfordra mer eller mindre kraftiga
framtida korrektioner på grundval av gjorda konkreta erfarenhetsrön. Nära till
hands liggande försiktighetsskäl synas bjuda, att man icke genom för häftig avgiftsförhöjning
alltför starkt påfrestar detta nya uppbördssystem, innan detsamma
praktiskt utprövats.

Det förefaller sålunda naturligt, att man åtminstone tills vidare åtnöjer sig med
en mera måttlig förhöjning av pensionsavgifterna, kombinerad, såsom även kommittén
förordat, med en omläggning av uppbördssystemet. Sedan man fått tillfälle
att behörigen pröva detta nya uppbördssystem och i övrigt förvärvat erfarenhet
efter den mera anspråkslöst gjorda omläggningen, torde man under vida
bättre förutsättningar än nu kunna överblicka möjligheten och lämpligheten av
ytterligare reformers genomförande. Men jag är för min del icke viss om, att de

161

utvidgningar av pensionsförsäkringen, som då på grund av vunnen erfarenhet eventuellt
kunna finnas önskvärda, komma att ga ut pa en förhöjning av avgifterna just
i den riktning, som av kommittén nu föreslagits. Andra önskemål kunna åtminstone
ligga närmare. Jag vill i detta hänseende här endast — och blott såsom ett
exempel — erinra om det förslag, som mig veterligt först framförts av överdirektör
Laurin, nämligen att man i första hand höjer avgifterna för löntagare. Detta
framför allt med hänsyn till det smidigare system för avgifternas inkassering, som
beträffande dem torde kunna påräknas under förutsättning av arbetsgivarnas medverkan.
Denna tanke har här i pensionsstyrelsen även berörts av herr Dickman.

Beträffande tilläggsavgifternas belopp föreslog pensionsstyrelsen i sin ovannämnda
skrivelse den 23 februari 1921, att man för personer med inkomst under
1,600 kronor skulle bibehålla den från den allmänna pensionsförsäkringens början
tillämpade — och alltjämt rådande — uppdelningen i 4 avgiftsklasser med en tillläggsavgift
i de tre högsta av resp. 2, 5 och 10 kronor. För personer med en minimiinkomst
av 1,600 kronor skulle tilläggsavgiften utgå med i stort sett 1 % av inkomsten.
Den högsta tilläggsavgiften skulle sålunda enligt pensionsstyrelsens dåvarande
förslag utgöra 50 kronor för personer med en inkomst av 6,000 kronor eller
•däröver.

Jag anser mig för min del även i nuvarande läge kunna i huvudsak biträda detta
pensionsstyrelsens förslag. Endast i ett avseende finner jag en modifikation av detsamma
nu önskvärd, nämligen så att den tilläggsavgift av 2 kronor, vilken utgår
i nuvarande inkomstklass 2 — omfattande personer med en inkomst av 000—799
kronor — bortfaller i samband med omläggningen. Denna inkomstklass omfattade
vid den allmänna pensionsförsäkringens början över 360,000 personer eller samma
antal som inkomstklass 3 och ett större antal än hela den dåvarande högsta inkomstklassen.
Sedermera har emellertid antalet avgiftspliktiga i inkomstklass 2 avsevärt
reducerats, och utgjorde detsamma exempelvis år 1921 — det senaste år, för vilket
definitiva siffror finnas tillgängliga — endast något över 100,000 personer. De
ogifta personer, som tillhöra denna inkomstklass, utgöras delvis av sådana som mer
eller mindre raskt komma upp i högre avgiftsklasser och för vilka den för en kortare
tid erlagda tilläggsavgiften av 2 kronor sålunda endast iår en mera underordnad
betydelse. Beträffande åter gifta personer i denna inkomstklass har erfarenheten
visat, att de — såsom naturligt är — särskilt å dyrare orter haft svårt att komma
ut med sina avgifter. I allt fall bär restantieprocenten å avgifterna för dem varit
i allmänhet anmärkningsvärt hög. Denna omständighet talar naturligtvis i sin
mån emot att man nu för dem i det närmaste fördubblar avgiftsbördan.

Det har beträffande personer med inkomst av 1,600 kronor och däröver gjorts gällande
skilda meningar, huruvida man för dem skall bestämma avgifterna efter en
gemensam beräkningsregel i viss procent av inkomsten eller alternativt genom en
uppdelning i inkomstklasser med åtföljande avgiftstabell. Denna fråga synes mig
i och för sig vara av jämförelsevis underordnat intresse. Men vad jag anser icke
böra förekomma, är en uppdelning i inkomstklasser motsvarande den, som av kommittén
föreslagits. Inkomstlatituderna i denna uppdelning synas mig vara i allmänhet
alldeles för höga och sprången i avgifterna i samband därmed alldeles för
stora. Denna uppdelning medför, bland annat, den olägenheten, att de avgiftspliktiga
i en och samma avgiftsklass bliva alltför olika betungade av den för klassen
gemensamma avgiften.

Skall man gå fram med en uppdelning i avgiftsklasser även för dessa högre inkomsttagare,
vill jag för min del förslagsvis förorda att beträffande dem marginalen
mellan två på varandra följande avgiftsklasser sättes till ett konstant belopp
av 600 kronor och att tilläggsavgiften inom varje sådan inkomstklass för ogift
person utgår med 1 procent av lägsta inkomsten inom klassen i fråga.

Jag erhåller på grundval av vad nu anförts liksom kommittén en uppdelning i 11
inkomstklasser med följande avgiftstabell.

11—252409. Bilaga till Kungl. Proposition.

162

1 1	2	3	4	5	6	7	8
		Ärlig pensionsavgift, kronor, för
Inkomstklass	Inkomst, kr.	Ogift person	Gift person
		Grund- avgift	Tilläggs- avgift	Summa	Grund- avgift	Tilläggs- avgift	Summa
1.........	0— 799	5	_	5	5	_	5
2.........	800-1,199	5	5	10	5	3	8
3.........	1,200-1,499	5	10	15	5	5	10
4.........	1,500-1,999	5	15	20	5	8	13
5.........	2,000—2,499	5	20	25	5	10	15
6.........	2,500—2,999	5	25	30	5	13	18
7.........	3,000-3,499	5	30	35	5	15	20
8.........	3,500-3,999	5	35	40	5	18	23
9.........	4,000-4,499	5	40	45	5	20	25
10.........	4,500—4,999	5	45	50	5	23	28
11.........	5,000 o. över	5	50	55	5	25	30

Herr Dickman har i nu föreliggande sammanhang även berört den frågan, hur
man lämpligen bör förfara beträffande de personer, för vilkas pensionering vid ålderdom
eller invaliditet redan är i annan ordning tillfredsställande sörjt. Principiellt
synes man icke böra medtaga dem i den allmänna pensionsförsäkringen, och
denna fråga erhåller naturligtvis en desto större praktisk betydelse i den mån avgifterna
höjas och pensionsfonden därigenom hotar att växa till belopp av sådan
storlek, att lämpligheten av dess samlande på en enda hand med skäl kan ifrågasättas.

Pensionsförsäkringslagen innehöll ock såsom bekant i sin ursprungliga lydelse
bestämmelser, vilka inrymde ganska vidsträckta möjligheter att från avgiftsplikt
undantaga sådana personer, varom här är fråga. Såsom i annat sammanhang i pensionsstyrelsens
yttrande vidrörts, visade det sig emellertid vid praktisk tillämpning,
att dessa bestämmelser medförde avsevärda olägenheter. För de avgiftspåförande
myndigheterna vållade de ett stort besvär, felaktiga tillämpningar förekommo i riklig
mängd och folkförsäkringen hotade att alldeles söndersplittras. Pensionsstyrelsen
pålades ett betydligt arbete med att rätta felaktiga avgiftspåföringar samt restituera
avgiftsbelopp o. s. v. Det torde ock numera i allmänhet råda enighet bland
sakkunniga personer, som undersökt dessa förhållanden, att dylika undantagsbestämmelser
böra, förnämligast av berörda tekniska skäl, i görligaste mån undvikas.

Överdirektör Laurin har emellertid framfört ett förslag, som synes möjligen giva
utsikt att på ett lyckligt sätt lösa den här behandlade frågan. Förslaget, som
bygger på det av besparingskommittén förordade införandet av ett märkessystem
för avgifternas kvitterande, går i huvudsak ut på följande.

En var svensk medborgare, som icke är invalid, påföres i vederbörlig ordning
avgift till den allmänna pensionsförsäkringen. Om emellertid en av pensionsstyrelsen
godkänd försäkringsanstalt styrker för pensionsstyrelsen, att den träffat
avtal med en person om övertagande av hans pensionsförsäkring enligt lagen, göres
anteckning härom i pensionsstyrelsens försäkringsregister och i försäkringsboken.
Pensionsstyrelsen tillhandahåller försäkringsanstalten avgiftsfritt årsavgiftsmärken.
Sådant märke gäller vid avgiftsuppbörden som betalning för den debiterade års -

163

avgiften. Personerna i fråga bliva sålunda formellt upptagna i den allmänna pensionsförsäkringen
men i realiteten uteslutna ur densamma, och denna uteslutning
genomföres synbarligen med den förordade anordningen i huvudsak utan särskilt
besvär för vederbörande myndigheter.

Så som herr Laurin närmare utformat sitt förslag, synes detsamma kunna giva
möjlighet till en ganska betydande reduktion av den allmänna pensionsförsäkringsfonden.

Helt visst torde betydande tekniska svårigheter komma att yppa sig vid ett försök
att praktiskt realisera detta förslag, men det synes mig under alla förhållanden
vara väl värt en mera ingående utredning, huruvida icke en sådan närmare utformning
av förslaget skulle kunna finnas, att de fördelar, som med detsamma
kunde vinnas, komma att betydligt överväga eventuella olägenheter.»

av byråchefen Schager, som med instämmande av fröken Wedberg anförde:

»I vad byråchefen Dickman anfört angående beräkning av pensionstillägg kan jag
i huvudsak instämma. Pensionsstyrelsen har i sin skrivelse den 23 februari 1921
utgått från, att det vore principiellt riktigt att vid bestämmande av pensionstilläggets
storlek beräkna avgiftspensionen såsom inkomst. I pensionsförsäkringslagen
torde också denna princip i viss mån kommit till uttryck i bestämmelserna om den
på frivilliga avgifter utgående pensionen, vilken utgör ett komplement till den
obligatoriska avgiftspensionen och som i den mån den överstiger 300 kronor räknas
som inkomst vid bestämmande av pensionstillägg. Såväl kommitténs som det av
pensionsstyrelsen i förevarande skrivelse framförda förslag till grunder för beräknande
av obligatoriska avgifter skulle, om de genomfördes, medföra en avsevärd
förstärkning av självhjälpsmomentet i den svenska pensionsförsäkringen. En sådan
utveckling av försäkringen synes höra som en naturlig konsekvens leda till, att all
avgiftspension, grundad på såväl obligatoriska som frivilliga avgifter, medräknas,
då det gäller att bestämma pensionstillägget. Genomförandet av en sådan bestämmelse
utan samtidig ökning av nu gällande pensionstilläggsbelopp skulle obestridligen,
enligt nu förevarande förslag, för vissa fall innebära en försämring av
de totala pensionsförmånerna, men bör denna olägenhet, i avvaktan på erforderlig
ökning av pensionstilläggen, utan svårighet kunna undanröjas genom att tillsvidare
bestämma ett lämpligt avvägt gränsbelopp — högre än det av kommittén i annat
syfte föreslagna — utöver vilket avgiftspensionen skulle räknas såsom inkomst. Om
beträffande de på frivilliga avgifter utgående pensionerna en sådan gräns över
huvud skall bibehållas, synes den mig i varje fall icke höra sättas högre än för
pensioner på grund av obligatoriska avgifter.»

av herr Eriksson, vilken yttrade:

»Den av besparingskommittén uttalade meningen, att avgiftspension bör räknas
som inkomst, synes mig icke stå i överensstämmelse med den allmänna folkpensioneringens
syfte och utformning.

I föregångslandet på den sociala försäkringens område, Tyskland, lämnas av allmänna
medel ett lika stort tillskott till varje pensionär, oavsett hur hans inkomsteller
förmögenhetsförhållanden äro. Dessutom erlägges viss del av lönarbetarnas
försäkringsavgifter av arbetsgivarna. I vårt land, där försäkringen omfattar både
lönarbetare och självförsörjande, har man ansett det icke vara lämpligt utkräva
direkta bidrag av arbetsgivarna till lönarbetarnas försäkring. Det hos oss av allmänna
medel utgående pensionstillägget motsvarar, som ålderdomsförsäkringskommittén
framhåller, både det bidrag, som i länder, där försäkringen omfattar huvudsakligen
lönarbetare, utgår av allmänna medel, och det bidrag arbetsgivarna lämna.
Ett stadgande om att avgiftspension skall räknas som inkomst skulle sålunda för
löntagare med jämförelsevis hög penninginkomst i framtiden fullständigt förrycka

164

försäkringens karaktär och den sociala försäkringen skulle för dem endast bliva
en tvångsbesparingsinrättning.

Ålderdomsförsäkringskommittén, som ansåg, att det borde ernås, att det allmännas
bidrag utginge i någon mån proportionellt till den på grund av de försäkrades
avgifter utbetalda pensionen, föreslog, som jämväl stadgades i 1913 års lag,
ett fullständigt motsatt förfarande. I 6 § av förslaget till folkpensionslag föreslog
kommittén en bestämmelse om att för varje år, för vilket endera av de i 4 § stadgade
pensionsavgifter av 7 eller 12 kronor blivit erlagd, höjes pensionstillägget med
1 V3 procent. Denna anordning beräknade kommittén skulle kunna förhöja pensionstillägget
med ända till 100 kronor för män och 83 kronor för kvinnor.

De genom ökade pensionsavgifter i en framtid utgående större avgiftspensionerna
bliva till huvudsaklig del en följd av det fallande penningvärdet. Men även om så
icke skulle vara förhållandet, kan jag likväl icke finna det vara vare sig principiellt
riktigt eller av psykologiska skäl tillrådligt att frångå den princip, varpå den
nuvarande pensionslagen i förevarande avseende är utformad.»

Beträffande den i detta sammanhang till behandling upptagna frågan om anpassning
av pensionstilläggen efter levnadskostnaderna på olika platser anförde vidare
fröken Wedberg:

»Enligt min mening borde pensionsstyrelsen i fråga om den av styrelsen skisserade
andra linjen för en dyrortsanordning hava betonat, att denna linje, ehuru i vissa
avseenden bättre än den första, dock icke kan förordas. Det synes nämligen ingalunda
välbetänkt att frånhända kommunerna vare sig rätten att pröva, om kommunalt
pensionstillskott över huvud skall utgå eller rätten att avpassa beloppet av dylikt
understöd efter det individuella behovet.»

Slutligen förklarade sig herrar Kvarnzelius och Nilsson icke kunna biträda pensionsstyrelsens
uttalanden angående införande av en dyrortsgruppering av rikets
kommuner och olika pensionstilläggsbelopp på olika platser.

2) i fråga om punkt 3: »Pensionsförsäkringsfondens förvaltning» av byråchefen
Dickman, som anförde:

»Beträffande kommitténs förslag till fullmäktiges för pensionsförsäkringsfonden
sammansättning, i vad det rör sex antingen självskrivna eller av vissa korporationer
valda representanter, yttrar pensionsstyrelsen, att det synes kunna ifrågasättas,
huruvida den av kommittén sålunda föreslagna ordningen för fullmäktiges
sammansättning överensstämmer med riksdagens uttalande, att fondens förvaltningsmyndighet
borde utses på sådant sätt, att de särskilda ledamöterna icke bleve
att betrakta såsom representanter för något visst ämbetsverk eller något särskilt
intresse annat än pensionsförsäkringens.

Kommittén har emellertid även föreslagit till fondfullmäktige en representant för
de försäkrade och en nationalekonom, utsedda av Kungl. Maj:t. Beträffande dessa
kan naturligtvis icke den framställda betänkligheten gälla. Representanten för de
försäkrade bör givetvis enligt kommitténs avsikt ha till uppgift att bevaka de försäkrades
intresse. Deras intresse såsom försäkrade kan knappast vara något annat
än att få bästa möjliga valuta för sina pensionsavgifter. För detta ändamål kräves
naturligtvis i främsta rummet finansiell sakkunskap inom fondförvaltningen, vilket
krav emellertid kan anses tillgodosett genom andra fullmäktige. Men det torde
ur flera synpunkter ej vara för samma ändamål betydelselöst, att även försäkringsmatematisk
sakkunskap är tillfinnandes inom fondförvaltningen. Det synes mig
därför, som om sådan sakkunskap borde krävas av den ledamot, som enligt kommitténs
förslag skulle vara representant för de försäkrade.

På grund av mitt förut gjorda uttalande, att fondbildningen i görligaste mån

165

bör bidraga till att i längden öka nationalförmögenheten, synes mig även kommitténs
förslag om en nationalekonom bland fullmäktige vara att förorda.»

I denna fråga anförde vidare byråchefen Stridsberg med instämmande av byråchefen
Lindberg:

»I likhet med herr Dickman finner jag det vara ett naturligt önskemål, att de
försäkrades intressen bliva företrädda inom fondfullmäktige genom en person med
försäkringsteoretisk utbildning.»

3) i fråga om punkt 4: »Höjning av kommunernas bidrag» av herrar Kvarnzelius,
Nilsson och Eriksson, vilka anförde:

»Pensionsstyrelsens uttalande med anledning av besparingskommitténs förslag
om en höjning av kommunernas andel i kostnader för pensionstilläggen anse vi
bort utmynna i ett avstyrkande av kommitténs förslag. Genom den föreslagna åtgärden
anser kommittén, att pensionsnämnderna skulle sporras till större noggrannhet
vid prövning av pensionsansökningarna och till vidtagande av effektivare
efterundersökningar. Utan att vilja förneka, att en höjning av kommunernas andel
i viss mån skulle verka i avsedd riktning, synes dock denna åtgärd kunna befaras
leda till att pensionsnämnderna inom hårt skattetyngda kommuner skulle komma
att med obillig stränghet pröva ansökningarna. Det är att befara, att pensionsnämnderna
inom olika kommuner, beroende på kommunernas skattekraft, skulle
komma att anlägga olika principer vid ärendenas handläggning. Ett sådant förhållande
skulle komma att verka förryckande på hela pensionsförsäkringen och
medföra, att summan av statens bidrag till pensionstilläggen bleve jämförelsevis
större till bärkraftiga kommuner än till svagare. Enligt vår uppfattning är det av
vikt, att prövningen av pensionsansökningarna sker i görligaste mån oberoende av
lokala hänsyn.

Visserligen föreslog ålderdomsförsäkringskommittén, att kommunernas andel
skulle bestämmas till en tredjedel av pensionstilläggen, men då riksdagen, med
frångående av kommitténs förslag, stadgade nu gällande fördelningsgrund, förefinnes
enligt vår mening ingen anledning att frångå densamma.»

4) i fråga om punkt 6: »Förskottering av pensionsbelopp» av byråchefen Tclander,
som med instämmande av byråcheferna Stridsberg och Lindberg samt fröken
Wedberg anförde:

»Styrelsen har i princip biträtt kommitténs förslag om en lagstiftning, innebärande
skyldighet för kommunen att, sedan pensionsansökan blivit av nämnden bifallen,
förskottera sökanden hans pension, provisoriskt beräknad. En sådan lagstiftning
förfelar givetvis sitt syfte i alla sådana fall, då sökanden redan innan
nämndens beslut fattats måst anlita fattigvården. Å andra sidan avser förslaget,
såsom det är skisserat, en hjälpverksamhet, oberoende av behov av fattigvård, och
synes mig i denna del skjuta över målet. Tydligt är vidare, att med den generella
avfattning, som förslaget erhållit, detsamma skulle leda till att i en del fall
fattigvårdslagens bestämmelser om hemortsrätt faktiskt komme att sättas ur tilllämpning.
En lagstiftning i ämnet -—- och en sådan torde erfordras, om en kommunal
förskottering av pensioner lagligen skall kunna äga rum — synes mig därför
böra bygga på den princip av frivillighet och utformas efter de linjer i övrigt, som
utmärka lagen den 14 juni 1918 om kommunala pensionstillskott och sjukvårdsbidrag.
Jag vill dock förutskicka, att även en dylik lagstiftning, allmänt omsatt
i praktiken, skulle komma att medföra en högst avsevärd utökning av styrelsens
redan nu betungande expeditionsarbete, därest, såsom mig synes självfallet, förskottet
skall inrymma jämväl avgiftspension. Dess beräkning kräver nämligen styrelsens
medverkan i varje särskilt fall.»

166

av byråchefen Schager, som anförde:

»Det synes mig föreligga principiella betänkligheter mot att, såsom kommittén
föreslagit, genomföra en obligatorisk förpliktelse för kommunerna att förskottsvis
utbetala pensionsbelopp, som ännu icke blivit i laga ordning fastställda. En lagstiftning
härom skulle enligt min mening stå i strid mot kommunernas på kommunallagarna
grundade självbestämmanderätt.

Då förevarande förslag med de ändringar, som av pensionsstyrelsen ifrågasatts,
dock obestridligen skulle medföra avsevärda fördelar för pensicnstagarna och därför
innebära en ur pensionsförsäkringens synpunkt önskvärd reform, och då de
åsyftade fördelarna säkerligen icke skulle kunna effektivt uppnås genom anordnandet
av en frivillig kommunal förskottering av pensionsbeloppen, vilket eljest
varit att principiellt sett föredraga, har jag, ehuru med tvekan, ansett mig böra
biträda pensionsstyrelsens uttalande i denna punkt.»

B) i fråga om punkt 8: »Försäkringsböcker» av byråchefen Stridsberg, som med
instämmande av byråcheferna Dickman, T eländer och Lindberg anförde:

»Kommittén har — i huvudsak på de grunder som tidigare anförts från olika håll
och bland annat även från pensionsstyrelsen -— förordat ett införande av försäkringsböcker.

Som ett nytt uppslag föreslår kommittén emellertid, att detta införande skall ske
endast successivt, nämligen så att försäkringsböcker årligen utskrivas endast för nytillkommande
årsklasser. Pensionsstyrelsen har beträffande denna fråga uttalat,
att det torde böra tagas under övervägande, om icke försäkringsböcker borde införas
jämväl för äldre årsklasser och att även detta skulle kunna ske successivt, t. ex. så
att utskrivandet för varje år gällde förslagsvis fem årsklasser.

Långt viktigare än denna fråga synes mig vara, om det över huvud taget är tillrådligt
att låta införandet av böckerna ske successivt. Därigenom torde under alla
förhållanden komma att vållas stora svårigheter och komplikationer. Man skulle
knappast kunna begära, att uppbördsmyndigheterna skulle hålla isär, för vilka personer
anteckning i försäkringsbok skulle verkställas och för vilka icke. I praktiken
skulle detta sålunda komma att åligga den betalande allmänheten själv, vilket vore
nog så vanskligt. Därest man icke på ett praktiskt sätt och för rimliga kostnader
kan råda bot på detta missförhållande — vilket synes mig svårt nog — torde luckor
i anteckningarna i böckerna komma att föreligga i ojämförligt högre grad än om
försäkringsböcker kunde på en gång utfärdas för samtliga avgiftspliktiga.»

6) i fråga om punkt 13: »Speeialvård för nervsjuka» av byråchefen Dickman,
som anförde:

»På grund av den av kommittén åberopade utredning, enligt vilken neuroserna
skulle hava varit invaliditetsgrund endast i 0.8 % av de undersökta fallen, förefaller
det mig osannolikt, att den besparing i avgiftspensioner, som ifrågavarande specialvård
skulle kunna åstadkomma, kan täcka mer än en ytterst ringa bråkdel av sjukvårdskostnaderna.
Än mer än för annan sjukvård synes mig därför i fråga om
neurosvården böra gälla, att den bör väsentligen bestridas av andra medel än pensionsf
örsäkringsf ondens.»

Förutom i ovan angivna avseenden förklarade sig de sakkunniga biträda pensionsstyrelsens
utlåtande i frågan.

Vid protokollet:

T. Askelöf.

Socialstyrelsen.

Genom remiss den 25 februari 1925 har Kungl. Mai :t anbefallt socialstyrelsen
avgiva utlåtande över statens besparingskommittés betänkande angående socialförsäkringens
organisation. Vidare hava genom remiss den 2 nästlidna april,
för att "tagas i övervägande vid fullgörande av nämnda uppdrag, till styrelsen överlämnats
tvenne av Sveriges allmänna sjukkasseförbund den 8 september 1923 och
den 3 november 1924 ingivna underdåniga framställningar ävensom ett av kommitténs
för socialförsäkringens organisation arbetsutskott den 2 november 1923 över
förstnämnda framställning avgivet underdånigt yttrande.

Till åtlydnad av omförmälda befallning och med remissakternas återställande får
styrelsen, efter att hava hänskjuta ärendet till prövning av sociala rådets sektioner
för arbetarskydd och arbetarfrågor i allmänhet samt för sjukkasse väsen (sjukkassenämnden),
för egen del anföra följande.

Frågan om socialförsäkringens organisation har här i Sverige först
jämförelsevis sent kommit upp på dagordningen. Tidigare hade man tanke endast
på de olika försök ringsgrenarnas organisation. Sålunda planlädes,
genomfördes och organiserades både pensions- och olycksfallsförsäkringen, som
om dessa grenar var för sig vore fullt fristående anordningar och utan hänsyn till
att båda som sin förutsättning kräva en effektiv sjukförsäkring.

Först sedan socialförsäkringskommittén den 14 oktober 1919 framlagt förslag om
införande av allmän obligatorisk sjukförsäkring, blevo spörsmålen om socialförsäkringens
enhetlighet och om förenklingar i dess organisation verkligt aktuella. I
anledning av i riksdagens båda kamrar väckta motioner anhöll sålunda riksdagen i
underdånig skrivelse den 18 maj 1920 om utredning skyndsammast möjligt, »huruvida
och i vad mån en enhetlig organisation av den svenska socialförsäkringens olika
grenar kan och bör genomföras, i syfte att åstadkomma förenkling av förvaltningen
och nedbringande av kostnaderna för denna, ävensom största möjliga effektivitet
av försäkringen». Till följd av denna riksdagens framställning tillsattes den 11
oktober 1920 kommittén för socialförsäkringens organisation. Denna kommittés arbeten
kommo dock aldrig att slutföras, och kommittén upplöstes definitivt den 9
januari 1925.

Statens besparingskommitté har ansett sig böra upptaga till granskning i hela
dess vidd frågan om socialförsäkringens ekonomiska förutsättningar, och gäller kommitténs
här ifrågavarande betänkande icke blott socialförsäkringens organisation i
mera formell bemärkelse, utan även försäkringens inre konstruktion och särskilt
grunderna för dess finansiering. I enlighet med sin uppgift att söka begränsa statsverkets
utgifter har kommittén efterforskat möjligheter att, så långt ske kan, reducera
statens utgifter för den sociala försäkringen. Då kommittén emellertid funnit,
att en återgång i fråga om förevarande anordningar till vad fordom ansågs försvarligt
skulle strida mot nutida uppfattning, har kommittén icke kunnat skilja
sig från sin uppgift på annat sätt än att låta de föreslagna nedskärningarna i fråga
om statsverkets utgifter i allt väsentligt kompenseras genom förhöjningar av de
andelar av kostnaderna, som bäras, i fråga om allmänna pensionsförsäkringen, av de

168

forsakrade sjalva och kommunerna och, i fråga om försäkringen för olycksfall i arbete,
av arbetsgivarna. Beträffande den frivilliga sjukkasseverksamhetcn har kommittén
visserligen föreslagit en direkt ökning av statsbidraget, men är denna förbunden
med det villkor, att sjukkassorna själva för sin del åtaga sig en väsentligt
okad understödsplikt. Jämväl i fråga om sjukkaeeeverksamheten kan det därför
sagäs, att kommittéförslaget i väsentlig grad går ut på att i större omfattning
an hittills överföra socialförsäkringens ekonomiska bördor direkt på de av försäkringen
berörda.

Besparing i nationalekonomisk mening innebär därför kommitténs förslag endast
1JämfÖreleevis ringa ,grad'' De administrativa förenklingar, som kommittén föresiar,
aro icke heller i och för sig betydande eller mera djupgående. Undantag
härifrån utgör dock förslaget angående den sociala olycksfallsförsäkringens organisation.
På denna punkt innebär nämligen förslaget en radikal omläggning, varigenom
bl. a. kostnaden för denna försäkrings administration skulle i allt''väsentligt
komma att bäras av arbetsgivarna och statens utgifter härför i motsvarande
grad reduceras.

Innan styrelsen i det följande övergår till att yttra sig om de förslag i olika hänseenden,
som kommittén framställt, anser sig styrelsen böra, om ock i största korthet,
framhålla vissa allmänna synpunkter rörande socialförsäkringens organisation
och särskilt sammanhanget dess olika delar emellan. Utan att sistberörda

,y^dande tillbörligt beaktas är det nämligen enligt styrelsens uppfattning icke
möjligt varken att komma till rätta med problemet i dess helhet eller att i skäliggrad
mot varandra väga de olika intressen, som härvid göra sig gällande.

1. Allmänna synpunkter rörande socialförsäkringens organisation.

Ett principiellt fel i kommitténs hela organisationsplan är, att kommittén icke
tillräckligt beaktat socialförsäkringens enhetlighet och de krav, som härav följa
med avseende på de olika försäkringsgrenarnas inbördes avvägning. Pensions-,
olycksfalls- och sjukförsäkringen representera nämligen i och för sig icke några
klart avgränsade, självständiga uppgifter utan utgöra endast delar av ett gemensamt
helt, socialförsäkringen (här bortses från arbetslöshetsförsäkringen såsom varande
av väsentligt olikartad karaktär). Detta faktum måste lagstiftningen städse
hava för ögonen. Lösas av praktiska skäl hithörande frågor successivt och var för
sig, bör därför tillses, att varje försäkringsgren avpassas med hänsyn till såväl sina
särskilda uppgifter som det hela. Målet är en harmonisk samverkan, där de olika
grenarna ömsesidigt komplettera och stödja varandra. Iakttages icke detta, blir
socialförsäkringen, såsom erfarenheten icke minst i vårt eget land till fullo ådagalagt,
både onödigt dyrbar och onödigt invecklad.

Grundvalen, sjukförsäkringen, saknas. I skrivelse den 25 oktober 1922 till statsrådet
och chefen för socialdepartementet angående nedbringande av riksförsäkringsanstaltens.
och pensionsstyrelsens administrationskostnader förklarade sig kommittén
för socialförsäkringens organisation hava under sitt arbete funnit det uppenbart,
att mera betydande besparingar i de nuvarande kostnaderna för socialförsäkringen
skulle kunna i huvudsak uppnås endast genom inskränkning i de båda
ämbetsverkens arbetsuppgifter. Frågan om en mera omfattande begränsning av
dessa stode emellertid även i sammanhang med ingående förändringar i principerna
för den nuvarande socialförsäkringen, och anförde kommittén i sådant hänseende
följande.

_ »På grund av orsaker, som kanske på sin tid voro väl så ofrånkomliga och på
vilka kommittén icke nu finner anledning att närmare ingå, har vår socialförsäkring
kommit till i ea att säga bakvänd ordning. Man har byggt densamma upp -

169

ifrån och ned. Om lagstiftningen på detta område i första hand inriktats på anordnandet
av en låt vara starkt begränsad sjukförsäkring, så hade därmed grunden
blivit lagd för en blivande enhetlig socialförsäkring. På grundvalen av en så anordnad
sjukförsäkring hade man senare kunnat bygga upp de andra socialförsäkringsgrenarna,
och de organisatoriska problemen hade då erhållit sin naturliga och
följdriktiga lösning. I stället gjordes — — — början med att införa en allmän
ålderdoms- och invaliditetsförsäkring, varefter följde den nu gällande olycksfallsförsäkringen,
även den av mycket stor räckvidd. Vid sådant förhållande är det
naturligt, att lagstiftningen för var och en av dessa försäkringsgrenar utformats
oberoende av lagstiftningen för den andra försäkringsgrenen och utan hänsyn till
socialförsäkringsproblemet i dess helhet.

På grund av dessa och andra därmed sammanhängande förhållanden har socialförsäkringens
administration hos oss måst starkt centraliseras samt göras mer omständlig
och dyrbar än eljest behövt vara fallet, och har det ej heller alltid låtit
sig göra att i vår nuvarande socialförsäkringslagstiftning, vilken måste betecknas
såsom ur teoretisk synpunkt synnerligen förtjänstfull, taga tillräcklig hänsyn till de
organisatoriska och praktiska frågor, som måste finna sin lösning vid dessa lagars
praktiska tillämpning.

Utan en omläggning av de principiella grunderna för vår nu gällande socialförsäkringslagstiftning
är det därför, såvitt kommittén kunnat finna, icke möjligt
att genomföra några mera genomgripande förändringar beträffande denna försäkrings
organisation. —--

Möjligheten att skapa en enhetlig socialförsäkring och i samband därmed erforderlig
decentralisation av dennas arbetsuppgifter är, såsom förut antytts, i väsentlig
mån betingad av genomförandet av en social sjukförsäkring. — — —
Tidpunkten för genomförandet av en sådan sjukförsäkringslagstiftning är emellertid
i främsta rummet beroende av möjligheten att pålägga såväl det allmänna som
de enskilda samhällsmedlemmarna ökade kostnader för socialförsäkringen. Kostnadsproblemet
för socialförsäkringen i dess helhet måste utredas och bedömas i ett
sammanhang. Det blir sedermera statsmakternas sak att taga ståndpunkt till, huruvida
och när en fullständig och möjligast enhetlig socialförsäkring må kunna genomföras
i vårt land, eventuellt med en mindre omfattande, enklare och mindre kostsam
lösning av sjukförsäkringsproblemet än den, som socialförsäkringskommittén
tänkt sig. Ty att en lösning av sjukförsäkringsfrågan i en eller annan form icke
kan uppskjutas till en obestämd framtid, utan snarast möjligt måste komma till
stånd synes kommittén uppenbart, och detta så mycket mera som i båda de nuvarande
socialförsäkringsverkens, arbete ingå — i en alltjämt stigande omfattning — uppgifter,
vilka egentligen skulle tillhöra sjukförsäkringen och som icke utan olägenhet
kunna uppbäras av de nuvarande ämbetsmyndigheterna.»

Dessa organisationskommitténs uttalanden karakterisera enligt styrelsens mening
på ett träffande sätt de brister, som vidlåda den redan genomförda socialförsäkringslagstiftningen,
och ange den enda väg, på vilken en .förbättrad och förenklad
organisation står att vinna. Vid de överväganden, som f. n. pågå i snart sagt alla
länder med en mera utvecklad socialförsäkring angående en förening av denna försäkrings
olika grenar och förenklingar i dess organisation, utgår man städse från
den förutsättningen, att försäkringen i sin helhet måste bygga på sjukförsäkringen
såsom den naturliga grundvalen. Senast har denna grundsats kommit till uttryck
i den tjeckoslovakiska lagstiftningen angående ålderdoms-, invaliditets- och sjukförsäkring
av den 9 oktober 1924.1 Någon meningsskiljaktighet torde icke heller numera
bär i Sverige råda därom, att vår socialförsäkring är och måste förbli ofullgången,
så länge den icke kompletterats med en efter rationella grunder uppbyggd
och organiserad sjukförsäkring. Utan denna saknas nämligen den fasta grundval,

1 Jfr Soc. Hedd. årg. 1925, sid. 386.

170

varpå de båda övriga försäkringsgrenarna kunna bygga, och måste dessa grenar alltjämt
dragas med en oformlig och alltför starkt centraliserad administration.

Denna tankegång har uppenbarligen icke heller varit främmande för statens besparingskommitté.
Såsom skäl, varför kommittén funnit det nödvändigt att taga
upp frågan om sjukförsäkringens organisation, anför nämligen kommittén i de allmänna
grundlinjerna (sid. 143): »organisatoriskt sett intager sjukförsäkringen en
central ställning: det är svart att utan densamma ordna vare sig pensionsförsäkringen
eller olycksfallsförsäkringen lämpligt och ekonomiskt. Framför allt förutsätter
den decentraliserade kontrollen och positiva verksamheten för invalidernas
återställande samverkan med de försäkrade själva och stöd av deras eget intresse.»
Längre fram i grundlinjerna (sid. 152) anför kommittén såsom motivering för
förslaget om ökat statsbidrag åt sjukkassorna bl. a.: »En snabb och kraftig utveckling
av en frivillig, väl organiserad och kontrollerad sjukförsäkring är enligt kommitténs
mening ägnad att medföra mycket väsentliga besparingar för fattigvård och
pensionsförsäkring.»

Då kommittén icke desto mindre avstått från att föreslå en verklig lösning av
den sociala sjukförsäkringens problem, har detta skett med hänsyn framför allt
till de stora bördor, som en dylik försäkring antagits skola lägga på statskassan.
Sålunda anför kommittén (grundlinjerna, sid. 143), att en obligatorisk sjukförsäkring
i den år 1919 ifrågasatta omfattningen skulle medföra utgifter för statsverket,
som skulle överstiga dess nuvarande bärkraft. Men även en till exempelvis lönarbetare
avgränsad obligatorisk sjukförsäkring har kommittén funnit vara av statsfinansiella
skäl omöjlig.

Enhetlig finansplan för socialförsäkringen. Såsom ovan anförts, har redan kommittén
för socialförsäkringens organisation framhållit behovet av att socialförsäkringens
kostnadsproblem i dess helhet utredes och bedömes i ett sammanhang.
Även statens besparingskommitté synes häva varit inne på samma tankegång. På
tal om nödvändigheten att begränsa utgifterna för samhällets sociala omvårdnad,
framhäves sålunda nödvändigheten att tillse, att de begränsade tillgångar, som
sta till buds, användas just för det verkliga behovet och utan onödiga förvaltningskostnader.

Denna grundsats, i vilken styrelsen för sin del icke kan annat än till fullo instämma,
tillämpar emellertid kommittén på ett sätt, som gör, att de redan förut
mycket tyngande bördor, som samhället har att bära för den allmänna pensionsförsäkringen,
under en avsevärd tid framåt komma att högst väsentligt ökas.

Styrelsen kan för sin del icke finna, att det verkliga behovet just nu skulle starkast
framträda i fråga om pensionsförsäkringen och omedelbart kräva en så betydande
ökning av samhällets utgifter för denna. Enligt styrelsens uppfattning böra
tvärtom de ytterligare medel, som nu kunna disponeras för soeialförsäkringsändamål,
tagas i anspråk i främsta rummet för organiserandet av den sociala sjukförsäkringen.
Det måste betecknas som en dålig politik från samhällets sida att anslå
det allra mesta av de medel, som överhuvud taget kunna disponeras för socialförsäkringen,
för underhall av invalider och åldringar, men försumma vården av de
aktiva och producerande aldrarna. Icke minst ur den av kommittén framförda synpunkten
av sparsamhet i fråga om förvaltningen synes detta påkallat. Statens besparingskommitté
liksom tidigare kommittén för socialförsäkringens organisation
utgår ju ifrån att sjukförsäkringens ordnande utgör en förutsättning för förenklingar
i den nuvarande alltför centraliserade förvaltningen.

Vad man framför allt skulle önska, men som saknas även i förevarande kommittébetänkande,
är en enhetlig och överskådlig plan för hela socialförsäkringen. Liksom
socialförsäkringens olika grenar hos oss genomförts var för sig och utan beaktande
av det sammanhang, vari de böra stå till varandra, föreslår nu statens besparingskommitté
ändringar och utvidgningar utan hänsyn till de verkningar, som dessa

171

reformer kunna komma att få för försäkringen i övrigt. Så t. ex. har kommittén
icke beaktat, att dess förslag till omläggning av grunderna för pensionsförsäkringen
genom den väsentligt ökade avgiftsbörda, den lägger på de pensionsförsäkrade, sannolikt
kommer att i främsta rummet gå ut över den frivilliga sjukkasseverksambeten
och avsevärt hämma eller rent av förhindra dess utveckling. I samma riktning
om ock i mindre grad skulle säkerligen också verka den likaledes av kommittén
ifrågasatta förkortningen av den tid, varunder ersättningsskyldigheten vid olycksfall
i arbete skall vila direkt å arbetsgivaren.

De av kommittén förordade reformerna i sjukkasseverksamheten, om också i och
för sig rationella och av behovet påkallade, torde jämväl, åtminstone till en första
början komma att i avsevärd grad minska deltagandet i den statsunderstödda sjukkasserörelsen
och därmed också möjligheten för övriga försäkringsgrenar att för
sina ändamål utnyttja sjukkassorna såsom lokala bottenorgan.

Framhållas må slutligen att vid godtagande i huvudsak av kommitténs reformförslag
det nuvarande systemet med vid sidan av varandra verkande, men icke samverkande
understöd även framgent skulle komma att bestå. Liksom nu skulle sålunda
även framdeles med direkta bidrag av allmänna medel eller åtminstone genom
en med allmänna medel organiserad försäkring kunna utgå understöd samtidigt
från alla de tre olika sociala försäkringsgrenarna och därutöver även från
den allmänna fattigvården.

Sjukförsäkringen medför icke ökade kostnader för samhället. Enligt sitt allmänna
direktiv har statens besparingskommitté närmast till uppgift att föreslå
besparingar i fråga om statsverkets utgifter. Vad särskilt socialförsäkringen
beträffar har emellertid kommittén funnit sparsamhet pakallad icke blott i
fråga om statens utgifter för denna försäkring, utan även i fråga om utgifterna
överhuvud taget för detta ändamål. Sålunda framhåller kommittén
(grundlinjerna , sid. 127), att »det ekonomiska lägets tvång gäller även för
samhällets verksamhet för social omvårdnad». Denna tankegang utvecklas ytterligare
så, att kommittén funnit det klart, »att de sociala uppgifterna icke få fyllas
på det sätt, att hela samhällets producerande krafter försvagas. Eljest blir följden
blott, att allt flera så småningom dragas ned i fattigdom.»

Med avseende på dessa kommitténs uttalanden vill styrelsen till en början anmärka,
att kommittén, då det gäller pensions- och olycksfallsförsäkringen, icke tager
samhällets utan enbart statens utgifter i betraktande, i det kommittén nöjer sig med
att avvälta en del av dessa senare på de försäkrade och arbetsgivarna. Bortsett härifrån
synes emellertid kommittén icke hava tillräckligt beaktat, att, vad den sociala
sjukförsäkringen beträffar, samhällets utgifter som regel icke äro kostnader, som
skapas i och genom försäkringen. Sjukdom och därmed följande oförmåga till arbete
äro risker, som inträffa, vare sig sjukförsäkring finnes eller icke, och som
samhället måste på ena eller andra sättet bära, om icke på annat sätt så i form av
försämrat hälsotillstånd och ökad invaliditet och därmed följande minskad produktionsförmåga.

Vid de av styrelsen verkställda undersökningarna rörande levnadskostnaderna hava
bl. a. utgiftsposter efterfrågats jämväl utgifterna för sjukvård. Under denna rubrik
hava förts utgifter för läkare (även tandläkare och barnmorska), medicin, sjukvårdsartiklar
och sjukhusvård. I de fall, då familjeförsörjaren eller familjen haft fri
läkarvård eller medicin, hava dessa förmaner uppskattats till sitt sannolika värde.
För de trenne kategorier av hushåll, som 1922—24 års undersökning omfattar,
nämligen arbetare och lägre tjänstemän i städerna, arbetare och tjänstemän på orter
av lantlig karaktär samt medelklasshushåll i städerna, belöpte sig utgifterna för
sjukvård i genomsnitt till resp. kronor 63, 50 och 144 per hushåll och år. I förhållande
till den beräknade medelinkomsten utgjorde dessa utgifter 1-6, 1-5 och 1-8 procent
inom resp. hushållsgrupper.

172

Till ungefär samma resultat kommer man också enligt 1920 års levnadskostnadsundersökning,
som omfattade lantarbetarfamiljer (torpare, statare, daglönare och
arbetarsmåbrukare). För dessa hushåll uppgick sjukvårdskostnaden i genomsnitt
till 45: 38 kr. per år, motsvarande 1-3 procent av årsinkomsten.

I här anförda siffror ingå emellertid icke sjukkasseavgifter. För 1922—24 åra
undersökning äro siffrorna härför ännu icke framräknade. Enligt 1913—14 års
undersökning utgjorde ifrågavarande utgifter i medeltal 1-3 procent av inkomsterna;
bland de fattigare var procentsiffran 1-4 och bland de mera välbärgade 0-8.

I allmänhet talat torde man därför kunna säga, att den ekonomiska börda, som
genom sjukdom pålägges arbetare och dem närstående samhällsgrupper, representerar
ett belopp i penningar, motsvarande i genomsnitt tre procent av årsinkomsten.
Styrelsen vill emellertid erinra om, att det material, varpå levnadskostnadsundersökningarna
^grunda sig, insamlats från hem, som utmärka sig genom ordentlighet och
god hushållning. Sjuk- och hälsovården kan därför i dessa hem måhända anses bättre
tillgodosedd än i andra, mindre ordentliga hem. Å andra sidan utgör emellertid
just sjuklighet en av de orsaker, som oftast undergräva arbetarhemmens ekonomi.
Uteslutet är därför icke, att det verkliga behovet av sjukvård och sjukhjälp är ännu
högre i hem med mindre ordentlighet och förmåga att hushålla.

Frånsett de missbruk av understödsrätten, som aldrig kunna helt undgås i en social
sjukförsäkring, innebär denna försäkring egentligen endast i tvenne hänseenden
en ökning av samhällets utgifter. I den mån sjukvården tack vare försäkringen blir
kostnadsfri för den sjuke, utnyttjas denna förmån otvivelaktigt, särskilt vad läkemedlen
beträffar, i större utsträckning än då den måste bekostas av individerna
själva. Kostnaderna för sjukförsäkringens administration utgöra likaledes en ökad
samhällspålaga. Dessa senare kostnader spela dock i stort sett en endast obetydlig
roll. Vad åter sjukvården beträffar, äro utgifterna härför, förutsatt att det icke
rör sig om obehörigt utnyttjande av understödsrätten, i allmänhet väl använda. Utvägar
finnas dessutom, genom vilka missbruk av denna understödsrätt kunna i väsentlig
grad förebyggas. I sådant hänseende vill styrelsen särskilt framhålla det
återhållande moment, som skulle ligga däri, att den obligatoriska sjukförsäkringen,
på sätt styrelsen i sitt underdåniga utlåtande den 23 december 1919 över socialförsäkringskommitténs
förslag till lag om allmän sjukförsäkring ifrågasatt, begränsas
till den pa förvärv inriktade arbetskraften men däremot icke omsluter hustrur och
hemmavarande familjemedlemmar utan särskilt yrke och ej heller minderåriga
barn.1

Enligt styrelsens mening skulle sjukförsäkringen icke blott icke medföra någon
egentlig ökning av samhällsutgifterna utan även leda till avsevärda, ekonomiskt
gynnsamma resultat. Den sociala sjukförsäkringens förnämsta uppgift är att utjämna
och fördela de risker, som sjuklighet och därmed sammanhängande ekonomiska
konsekvenser lägga särskilt på de samhällsgrupper, vilka äro hänvisade att
i allt väsentligt leva på avkastningen av sin arbetskraft. Men efter hand och indirekt
medför otvivelaktigt sjukförsäkringen en verklig lättnad av samhällsbördorna
genom minskad invaliditet och ökad fysisk styrka och arbetsduglighet hos
befolkningen. Nu asyftade verkningar visa hän på sjukförsäkringens måhända
stundom icke tillräckligt beaktade betydelse i nationalekonomiskt hänseende — en
betydelse som pensionsförsäkringen väl får anses så gott som helt och hållet sakna.

Sjukförsäkringens kostnader och deras fördelning. Kommitténs ståndpunkt
till frågan om den obligatoriska sjukförsäkringen har uppenbarligen i hög
grad förestavats av den uppfattningen, att den av socialförsäkringskommittén
i dess betänkande angående allmän sjukförsäkring ifrågasatta kostnadsfördelningen
2/3 på de försäkrade och 1/3 på statsverket — kunde anses

1 Jfr Soc. Medd. årg. 1920, sid. 127.

173

såsom för alla eventualiteter fastslagen. Så är emellertid icke förhållandet ens vad
socialförsäkringskommitténs eget förslag beträffar. Enligt detta skulle nämligen
statens bidrag till väsentlig del utgå med ett fixt, efter antalet försäkrade beräknat
belopp, och statsbidraget skulle därför vid förändringar i den allmänna lönenivån
mycket väl kunnat komma att både understiga och överstiga x/3 av totalkostnaderna.
I ännu mindre grad hade den här anförda proportionen upprätthållits i
det sedermera överarbetade förslaget. Jämlikt detta skulle nämligen statens
bidrag i sin helhet utgå med ett bestämt belopp per medlem i sjukkassan. Med den
höga löne- och prisnivå, varmed man då ansåg nödigt räkna, skulle statsbidraget
till sjukförsäkringen i verkligheten icke hava motsvarat mer än omkring i/6 av den
sammanlagda kostnaden. Även med avsevärt lägre arbetslöner skulle emellertid
statsbidraget med tillämpning av de då föreslagna beräkningsgrunderna kommit att
ställa sig väsentligt lägre än den av besparingskommittén förutsatta tredjedelen.

Uppfattningen att den del av kostnaderna för sjukförsäkringen, som anses icke
skäligen böra bäras av de försäkrade själva, nödvändigtvis måste läggas på statsverket,
är emellertid i och för sig oriktig. Även andra utvägar äro nämligen härvid
tänkbara. I flertalet av de länder, där obligatorisk sjukförsäkring finnes genomförd,
lämnar det allmänna överhuvud taget intet som helst bidrag till försäkringskostnaderna.
I den mån de försäkrades egen börda ansetts böra lättas, har sålunda
•en motsvarande andel av kostnaderna överflyttats på arbetsgivarna. I regel utgör
den andel, som arbetsgivarna få bära, en tredjedel till hälften av försäkringskostnaden
i dess helhet.

Att stödja de arbetande klasserna vid sjukdom och därmed följande oförmåga till
arbete har redan länge ansetts vara i väsentlig grad en arbetsgivarnas angelägenhet.
Obestridligt är ju också, att det industriella arbetet eller de förhållanden,
under vilka det utövas, i många fall förorsakar eller medverkar till uppkomsten av
sjukdomar. Detta gäller icke blott om de egentliga s. k. yrkessjukdomarna, vilka
ju också i några länder betraktas och ersättas på samma sätt som olycksfall i
arbete. I betraktande komma här även sjukdomar, som framkallas av de i sanitärt
■och hygieniskt hänseende mindre gynnsamma förhållanden, under vilka arbetet
inom många yrken bedrives eller måste bedrivas. Sambandet mellan arbete och sjukdom
kan stundom vara lika påtagligt som då det gäller olycksfall. I detta hänseende
kan förtjäna anföras Nya arbetarförsäkringskommitténs uttalande i motiveringen
till förslaget till lag angående försäkring för beredande av pension vid varaktig
oförmåga till arbete, vilket förslag som bekant förutsatte en sammansmältning av
olycksfalls- och invaliditetsförsäkringen. »Trots allt vad man härutinnan» -—
d. v. s. till förmån för. en särskild olycksfallsförsäkring — »anfört, är det dock svårt
att inse, varför arbetsgivarna hellre böra bekosta understöden vid de s. k. olycksfallen
i arbetet än vid t. ex. yrkessjukdomarna. Båda äro i lika hög grad beroende
av yrkets beskaffenhet. Liksom olycksfallens antal är större inom vissa yrken
än inom andra, medföra även en del yrken i övrigt större fara för hälsan än
andra. I själva verket kan man uppfatta det inom farligare yrken så småningom
fortgående försvagandet av arbetskraften genom sjuklighet eller förtidig ålderdom
såsom resultatet av ett antal på varandra följande var för sig omärkliga, smärre
''olycksfall’. Någon principiell åtskillnad emellan olycksfallen och yrkessjukdomarna
torde härutinnan svårligen kunna göras. Tager man hänsyn till arbetarens
behov av understöd, är det ock svårt att finna någon grund, varför understöden höra
vara större vid olycksfall i arbetet än eljest.»

I sitt ovan åberopade utlåtande den 23 december 1919 angående förslaget till
lag om allmän sjukförsäkring framhöll styrelsen i fråga om fördelningen av kostnadsbördan,
att arbetsgivarna i vårt land enligt förslaget komme att beredas avsevärd
lättnad; och anförde styrelsen till stöd härför följande. »Alltsedan det patriarkaliska
arbetsförhållandet inom näringslivet, då i regel arbetsgivarna sörjde för
sina arbetare vid sjukdom, kvarstår i ganska stor utsträckning denna gamla förplik -

174

telse. Inom jordbruket bär den till och med laga kraft enligt legostadgan, och inom
husligt arbete torde den fortfarande så gott som undantagslöst äga giltighet. Av
kommitténs utredning rörande omfattningen av arbetsgivares bidrag till sjukhjälp
åt arbetare, vilken utredning dock endast avser större arbetsgivare (med minst tio
arbetare) och ej heller beträffande denna är fullständig, framgår, att arbetsgivarnas
sammanlagda utgifter för lämnat understöd åt arbetare vid sjukdom under år 1917
uppgått till omkring 5-6 milj. kr. Läggas härtill mindre arbetsgivares kostnader
för dylikt understöd ävensom husbönders kostnader för sjukvård åt sina tjänare
samt tages vidare hänsyn till penningvärdets fall sedan år 1917, torde man nog
komma fram till ett åtskilliga miljoner högre belopp. Det torde väl ock få anses
givet, att arbetsgivare och husbönder i allmänhet icke komma att upprätthålla ifrågavarande
traditionella förpliktelse, sedan den obligatoriska sjukförsäkringen en gång
blivit genomförd, utan att hithörande kostnader i det störa hela komma att överflyttas
på de försäkrade själva och på det allmänna.»

Som bekant hava de organiserade arbetarna i ganska stor utsträckning lyckats få
i kollektivavtalen intagna bestämmelser angående skyldighet för arbetsgivarna att på
visst sätt stödja sina arbetare vid sjukdom. Bestämmelserna äro av mycket växlande
innehåll, men gå i huvudsak ut på att tillförsäkra den sjuke och eventuellt
även hans familj nödig sjukvård (läkarvård, läkemedel eller sjukhusvård) eller hel
eller delvis avlöning under sjuktiden. Styrelsen har undersökt samtliga nu gällande
kollektivavtal för att få utrönt förekomsten och innebörden av här åsyftade bestämmelser.
Resultatet av denna undersökning återgives i efterföljande tabellariska
sammanställning.

Såsom av tabellen framgår funnos föreskrifter angående understöd vid sjukdom
i kollektivavtal gällande för 5 183 företag med tillhopa 239 669 arbetare. För 1 020
företag med 123 261 arbetare lämnades sådant understöd även åt arbetares familjer.

Även utan uttrycklig utfästelse i kollektivavtal eller eljest lämna emellertid i stor
utsträckning arbetsgivare understöd i en eller annan form åt sina arbetare vid
sjukdom. Detta framgår tydligt bl. a. vid en jämförelse mellan ovan angivna
siffror angående antalet berörda arbetare och motsvarande siffror i socialförsäkringskommitténs
ovan åberopade utredning.

Socialförsäkringskommittén tog som bekant icke heller för sin del helt och hållet
avstånd från tanken att låta även arbetsgivarna bestrida en del av kostnaderna för
arbetarnas sjukförsäkring. Kommittén föreslog nämligen särskilda tilläggsavgifter,
s. k. riskavgifter för försäkrade, som användas för arbetsgivares räkning och för
vilka, på grund av arbetets art eller de förhållanden, under vilka det bedreves, sjukdomsrisken
vore väsentligt ökad. Riskavgiften skulle erläggas av arbetsgivarna och
till belopp, som skäligen motsvarade den ökade risken.

Genom att låta även arbetsgivarna bära en del av kostnaderna för sjukförsäkringen
skulle det ock bliva vida lättare att skapa en naturlig anknytning mellan denna försäkring
och försäkringen för olycksfall i arbete och på så sätt åstadkomma den
även av besparingskommittén förordade decentralisationen av handläggningen av de
många små olycksfallsskadorna. Med en dylik anordning skulle det sannolikt också
bliva möjligt, att till båtnad för såväl arbetare som arbetsgivare införa en verkligt
effektiv »karenstid» i fråga om olycksfall i arbete. Den av kommittén föreslagna
förkortningen av nu gällande karenstid till endast 14 dagar, om också förklarlig
med hänsyn till sjukkasseverksamhetens nuvarande tillstånd, måste nämligen anses
som ett steg i orätt riktning.

Även om man antager, att åt den obligatoriska sjukförsäkringen här i Sverige
skulle givas samma omfattning som socialförsäkringskommittén avsåg, d. v. s. att
försäkringen skulle bliva praktiskt taget allmän, skulle detta dock icke medföra,
att grundsatsen beträffande arbetsgivarbidrag till försäkringen skulle förlora sin
giltighet. Är denna grundsats överhuvud taget riktig, så gäller den uppenbarligen,

175

Bestämmelser i gällande kollektivavtal angående understöd åt arbetare vid sjukdom.

Förkortningar: Lv. = läkarvård. lm.= läkemedel, sjhv.= sjukhusvård, sjders.= sjukdagsersättning,

fam. = familjeunderstöd.

Näringsgrenar	Lv. eller lv. o. lm.	Lv. o. sjhv. eller lv., lm. o. sjhv.	Lv. o. sj ders. eller lv., lm. o. sjders.	Lv., sjhv. o. sjders. eller lv., lm., sjhv. o. sjders.	Sjders. med eller utan lm. eller sjhv.	Hela antalet
	föret.	P •-4 O-	föret.	P CT	föret.	P •-4 O*	föret.	P 3*	föret.	a*	föret.	P er
Malmbrytning o. metall-
industri.......	100	29 536	7	1496	8	2 539	—	—	—	—	115	33 571
därav fam.	89	27 099	2	741	8	2 539	—	—	—	—	99	30 379
Jord- o. stenindustri . .	49	4 654	10	901	1	40	1	3111	3	85	64	8 791
därav fam.	38	3 930	7	800	—	—	1	3 111	—	—	46	7 847
Trävaruindustri o. skogs-
hantering......	309	7 367	161	29 355	4	101	4	177	4	1236	482	38236
därav fam.	10	893	169	29 334	—	—	—	—	—	—	169	30 227
Pappers- o. grafisk indu-stri .........												28 559
2	70	122	28 441	—	—	—	—	1	4S	125
därav fam.	—	'' —	121	28 396	—	—	—	—	—	—	121	28 396
Livsmedelsindustri . . .	5	328	—	—	90	2 895	107	10 890	638	4711	840	1S824
därav fam.	1	221	—	—	56	2 148	89	10 705	—	—	146	13 074
Textil- o. beklädnadsin-dustri ........	169	26 939			15	459	1	139	513	2 733	698	30 270
därav fam.	—
Läder-, hår- o. gummi-varuindustri .....	1	41	50	3 862	10	388	1	95	46	1297	108	5 683
därav fam.	1	41	—	—	—	—	1	95	—	—	2	136
Kemisk o. teknisk industri	21	4 736	14	1 495	24	795	1	80	19	398	79	7504
därav fam.	9	069	3	180	21	727	1	80	—	—	34	1 662j
Byggnadsverksamhet . .	5	104	—	—	1	130	—	—	—	—	6	234
därav fam.	—
Kraft-, belysnings- o.											114	16 001
vattenverk m. m. . .	3	134	5	231	13	734	82	14 387	11	515
därav fam.	2	131	8	in	8	355	8	380	—	—	21	977
Handel o. varulager . .	4	63	1	30	92	2 372	4	32	415	3 694	516	6191
därav fam	—	—	1	bo	3	Ilo	1	10	—	—	5	150
Åkeri- o. stuverirörelse .	3	59	1	14	11	107	1	19	540	2 987	556	3186
därav fam.	1	42	1	14	1	6	—	—	—	—	3	62
Telegraf, telefon, ensk.												2860S:
järnvägar, spårvägar .	—	—	—		—	—	116	28 608	—	—	116
därav fam.	—	—	—	—	—	—	3	2 742	—	-	3	2 742
Sjöfart ........	—	—	—	—	206	2 943	16	98	11	314	233	3 3oo
därav fam.	—
Jordbruk .......	2	26	369	7 585	1	20	1	13	—	—	373	7 644
därav fam.	1	11	369	7 585	—	—	1	13	—	—	371	7 609
Diverse näringsgrenar .	—	—	—	—	371	905	1	6	386	2101	75S	3 012
därav fam.	—									-
Summa	673	74057	740	73 410	847	14 428	336	57 655	2 587	2011»	5183	239 669
därav fam.	152	33 043	666	67 197	97	5 885	105	17 136	—	-	1 020	123 261

176

i vad frågan rör arbetare, även för det fall att försäkringen omsluter även andra
samhällsgrupper.

I fråga om finansieringen av en blivande obligatorisk sjukförsäkring må vidare
framhållas, hurusom vissa skäl tala för att dess kostnader i någon mån böra bäras
av Tcommunerna. Redan nu lämna kommunerna i vårt land, såsom styrelsen
får tillfälle att i det följande framhålla, i ganska stor utsträckning bidrag till den
frivilliga sjukkasseverksamheten. I ännu högre grad är detta förhållandet i Danmark,
där värdet av de bidrag och tjänster, som kommunerna lämna sjukkassorna,
anses i värde endast obetydligt understiga statens bidrag. Av kostnaderna för
den obligatoriska sjukförsäkringen i Norge har likaledes en viss del lagts på
vederbörande kommuner. Utom andra fördelar, som på denna väg stå att vinna,
skulle härigenom även ernås, att de kommunala myndigheterna skulle hava ett direkt
intresse att med uppmärksamhet följa den offentliga sjukkassans verksamhet
och tillse, att missbruk i görligaste måtto undvekos.

En rationell fördelning av kostnaderna för sjukförsäkringen mellan de olika parter,
som härvid kunna tänkas ifrågakomma, kan emellertid icke gärna ske annat än
i samband med framläggande av en verklig finansplan, omfattande socialförsäkringens
samtliga grenar.

2. Den frivilliga sjukkasseverksamheten.

För den händelse kommitténs förslag rörande den frivilliga sjukkasseverksamheten
skulle komma att tagas till utgångspunkt för reformarbetet har styrelsen ansett
sig böra ingå på en närmare prövning av detta förslag samt på en undersökning.
av de viktigare punkter, där förslaget synes böra kompletteras.

Sjukkasscrörelscns organisation. Det synes styrelsen kunna starkt ifrågasättas,
huruvida de reformer i fråga om sjukkasserörelsen, som kommittén föreslår, verkligen
komma att leda till det avsedda målet. Det är snarare att befara, att en lagstiftning
enligt de av kommittén angivna grundlinjerna skulle i väsentlig grad spoliera
den sjukkasseverksamhet, som redan finnes, utan att sätta något nytt och bättre
i dess ställe. Farhågorna härför synas så mycket mera grundade som det pris —
det ökade statsbidraget — varigenom ett stort antal av de nuvarande sjukkassorna
skulle lockas uppgiva sin självständiga existens, måste anses såsom synnerligen lågt
särskilt i betraktande av de väsentligt ökade förpliktelser, som sjukkassorna för
framtiden skulle ha att påtaga sig.

En betydande del av dem, som för närvarande äro anslutna till den frivilliga
sjukkasserörelsen, tillhöra de s. k. rikssjulclcassorna, d. v. s. sjukkassor, vilkas
verksamhetsområde icke är lokalt begränsat och som sålunda hava sina medlemmar
spridda över en större del av landet. Till sin numerär äro dessa kassor visserligen
ganska fåtaliga (31 år 1921), men deras sammanlagda medlemsantal uppgick
till 268 347, motsvarande 36-8 % av samtliga sjukkassemedlemmar. Geografiskt
sett är också rikssjukkasserörelsen mera spridd än de lokala sjukkassorna.
Såsom framgår av kommitténs utredning (sid. 71) finnas sålunda f. n. lokala sjukkassor
i endast 783 landskommuner, medan däremot 1 622 landskommuner sakna denna
sjukkassetyp. I huru många landskommuner rikssjukkasserörelsen är företrädd
är icke känt, men sannolikt är detta antal mycket betydande. Av kommitténs utredning
rörande dessa förhållanden i Norrland framgår sålunda, att medan lokala
sjukkassor förekomma i endast 46 av inalles 223 landskommuner, rikssjukkassorna
— utom i ett icke närmare angivet antal av förstnämnda kommuner — utöva
sin verksamhet i icke mindre än 156 av övriga, av den lokala sjukkasseverksamheten
oberörda kommuner.

I likhet med kommittén finner visserligen även styrelsen, att de nuvarande rikssjukkassorna
icke kunna tagas till utgångspunkt för en reorganiserad sjukförsäkring
och för de uppgifter i den övriga socialförsäkringens tjänst, som böra läggas
på en sådan, men därmed är icke sagt, att rikssjukkasseverksamheten såsom sådan
måste helt och hållet förkastas. Redan hänsynen till rikssjukkassornas stora medlemsantal
synes motivera, att man försöker att genom reformer i fråga om dessa
kassors organisation göra även dem skickade att inpassas i det nya systemet.

Det primära i kommitténs organisationsförslag är fordran, att på varje plats endast
en av det allmänna erkänd och understödd sjukkassa skall tillåtas verka. Sjukkasseverksamhetens
lokala begränsning torde kunna anses såsom ett postulat, grundat på
verksamhetens egen art och bekräftat genom erfarenheten. Endast genom en dylik
organisation möjliggöres nämligen den inbördes kontroll och känsla av gemensamt
ansvar, som utgör själva förutsättningen för all sund sjukkasseverksamhet.

Kommittén ifrågasätter emellertid (sid. 146) därjämte, att det för utjämnandet
av riskerna skall bildas en återförsäkringskassa, i vilken de mindre sjukkassorna
skulle vara pliktiga och de större berättigade att ingå. Innan fullständig utredning
föreligger, är det svårt att mera bestämt uttala sig om den sålunda av kommittén
framkastade tanken. Återförsäkring innebär visserligen i viss mening en
negering av principen om kassornas självansvar, men synes dock kunna ordnas på
sådant sätt, att ansvaret till väsentlig del alltjämt bäres av de särskilda sjukkassorna.

Det synes styrelsen icke uteslutet, att samma tankegång skulle kunna tillämpas
jämväl i fråga om den sjukhjälpsverksamhet, som utövas av rikssjukkassorna, och
att sålunda även dessa kassor, ehuru visserligen efter väsentliga ändringar i sin konstitution,
skulle kunna användas inom den nya organisationen. Förutsättning
härför skulle emellertid vara, att de nu existerande, rättsligt osjälvständiga och
formellt endast som ombud för kassastyrelsen verkande lokalavdelningarna kunde
konstitueras såsom inom vissa gränser självständiga och med en viss grad av rättskapacitet
utrustade organ. Rikssjukkassan såsom sådan skulle bibehållas som huvudförening
med uppgift bl. a. att fungera som återförsäkringskassa för de till densamma
hörande underföreningarna (de ombildade lokalavdelningarna).

Som bekant finnes det f. n. ett icke ringa antal s. k. slutna kassor, d. v. s. kassor,
som på visst sätt begränsa sin verksamhetskrets och sålunda icke stå öppna för andra
än dem, som uppfylla vissa speciella inträdesvillkor. Omfånget av denna art av sjukkasseverksamhet
framgår av följande översikt, avseende förhållandena år 1921.

Fabriks- och brukssjukkassor .''
Yrkes- och fackkassor ....

Föreningskassor.......

Nykterhetskaasor......

Religiösa kassor.......

Kassor för endast ettdera könet
Andra slutna kassor.....

Antal sjukkassor
. . . 162
... 98

... 10
... 16

. . . . 80
. . . . 4

Summa 377

Antal medlemmar

57 580
37 862
7 692
98 140
2185
20 832
_1051

225 342

Att sjukkassor, som äro avsedda exempelvis endast för ettdera könet eller endast
för helnyktra, icke kunna erkännas som organ för en statsunderstödd sjukförsäkring,
torde få anses ligga i sakens natur. Detsamma torde gälla även om föreningskassorna,
vartill i detta sammanhang räknats sjukkassor, vilka som inträdesvillkor uppställa
fordran på medlemskap i viss förening eller sammanslutning. Större svårigheter
torde icke i allmänhet möta för de hithörande kassor, som så önska, att omlägga
sin verksamhet till överensstämmelse med den nya ordningen. Tendensen inom sjuk 12—252409.

Bilaga till Kungl. Proposition.

178

kasserörelsen synes dessutom i allmänhet gå i riktning från dylika speciella sjukkassebildningar
och till allmänna, för alla öppna sjukkassor.

Vad åter beträffar fabriks- och brukssjukkassorna, som ofta bildats på initiativ
av och med understöd av arbetsgivaren, synes det mera tveksamt, huruvida en lagstiftning
om frivillig sjukförsäkring bör förhindra eller försvåra deras verksamhet.
Dessa kassor bygga ju på den principiellt riktiga grundsatsen om samverkan på detta
område mellan arbetsgivare och arbetare. Å andra sidan intaga dessa kassor i en del
kommuner på landsbygden en så dominerande ställning, att vid sidan av dem utrymme
6aknas för en allmän sjukkassa. Redan nu gällande sjuklcasselag har för övrigt
till en viss grad berövat dem möjligheten att existera som absolut slutna och tvungit
dem att på vissa villkor behålla medlemmar, som icke längre tillhöra arbetsstället
eller företaget. Sjukkasselagen lämnar också anvisning på en utväg, varigenom arbetsgivare,
som så önskar, kan skaffa sig säkerhet för att det understöd, han vill förbehålla
sina arbetare eller anställda, kommer endast dessa till godo.

Någon större olägenhet för dessa kassor att i allmänhet underordna sig de åsyftade
nya bestämmelserna synes därför icke vara att befara. Undantag härifrån utgöra
dock bl. a. sjukkassor, avsedda för personalen vid vissa enskilda järnvägar. Dessa
kassor äro nämligen enligt sakens natur icke lokalt begränsade, utan omfatta hela
den trakt järnvägsföretaget berör. Nära besläktade med dessa kassor äro vidare vissa
yrkes- och fackkassor. I regel hava dessa endast ett mindre, lokalt verksamhetsområde,
men fall förekomma dock, där kassorna med sin verksamhet omsluta hela landet.
I fråga om dylika kassor synes möjligen böra ifrågasättas rätt att fortfarande
få existera och uppbära statsbidrag.

Inom sociala rådets sektion för sjukkasseväsen voro vid behandlingen av frågan
om undantag för de särskilda yrkeskassorna meningarna delade.

Sjukkasseverksamhctens rättsliga reglering. Beträffande sjukkassas förvärv av
rättskapacitet bygger 1910 års lag som bekant på normativsystemet (registreringssystemet),
d. v. s. vinnandet av dylik kapacitet beror på, att vissa i lagen bestämda
fordringar blivit uppfyllda. Å andra sidan är varje sjukkassa, som fyller dessa villkor,
behörig att förvärva denna rätt, och registrering kan vid sådant förhållande
icke vägras.

Det framgår icke med tillräcklig tydlighet, huruvida kommittén tänkt sig, att förevarande
princip fortfarande skulle upprätthållas. Möjligen har kommittén ansett,
att flera än en sjukkassa skulle kunna bildas med samma sjukkasseområde, men att
tillsynsmyndigheten skulle ha rätt att efter prövning tillerkänna endast en av dem
statsbidrag. Sannolikt har dock kommittén snarare tänkt sig införande av ett koncessionssystem
med faktiskt monopol för en enda sjukkassa att inom sitt område med
andras uteslutande bedriva statsunderstödd (erkänd) sjukkasserörelse.

I vilket fall som helst återstår emellertid frågan om den rättsliga regleringen av
de sannolikt ganska talrika sjukkassor, nu registrerade, som kunna väntas ställa sig
avvisande till reformen. Att utan vidare beröva dessa kassor den rättsförmåga, de
enligt nu gällande lagstiftning förvärvat, skulle säkerligen betraktas som en stor
obillighet. En sådan åtgärd skulle dessutom betyda en väsentlig utvidgning av de
olägenheter och det missbruk, som visat sig följa med en oregistrerad och som
följd därav fullständigt okontrollerad sjukkasseverksamhet. Å andra sidan vore det
en uppenbar orimlighet att, om statsbidraget till här berörda grupp av sjukkassor
helt bortfölle, ändock gentemot dessa kassor upprätthålla i obeskuret skick 1910 års
lagstiftning, vars många materiellt tvingande bestämmelser just motiverades med
hänsyn till det väntade, ökade statsbidraget.

Den lämpligaste lösningen av förevarande problem torde måhända vara, att den
icke statsunderstödda sjukkasseverksamheten inordnas under samma lagstiftning —
lagen om understödsföreningar den 29 juni 1912 -—- som gäller för pensions- och
.begravningskassor samt andra dylika sammanslutningar för inbördes understöd.

179

Utom att denna form av sjukkasseverksamhet härigenom erhölle full frihet att
efter förekommande behov ordna sin verksamhet, skulle också den fördel ernås,
att även sammanslutningar för beredande av sjukhjälp, i motsats till vad nu är
förhållandet, bleve underkastade registreringsplikt.

Enligt den av styrelsen här framkastade planen skulle för framtiden komma att
existera tvenne olika slag av frivilliga sjukkassor, båda med rättskapacitet och underkastade
offentlig tillsyn, nämligen dels registrerade och dels koncessionerade,
lämpligen benämnda erhända. Endast dessa senare kassor skulle vara berättigade
till statsbidrag; kommunalt bidrag skulle likaledes kunna tillerkännas endast erkänd
sjukkassa.

Då det gäller en lagstiftning av den innebörd, varom här är fråga, vore det
visserligen ur flera synpunkter mindre lämpligt, om de statsunderstödda kassorna
på detta sätt mera allmänt skulle hava att uthärda konkurrens från icke-statsunderstödda,
men också till sin verksamhet mera fria och obundna kassor. Men
den värsta olägenheten —en olägenhet, som med nuvarande lagstiftning vid upprepade
tillfällen framträtt — eller att konkurrensen från de fria kassornas sida
bedrives med föga nogräknade medel skulle dock bliva i allt väsentligt undanröjd.

Sjukkasseområden. I fråga om sjukkassornas lokala verksamhetsområden har kommittén
haft sin uppmärksamhet riktad i främsta rummet på det antal medlemmar,
kassorna borde minst räkna. Som regel skulle minimiantalet medlemmar utgöra
100, men kommittén ifrågasätter på samma gång, att samtliga kassor med lägre
medlemsantal än 500 skulle vara pliktiga att ingå i en för detta ändamål bildad
återf örsäkri n gskassa.

Lika viktigt som det är, att sjukkassa har ett med hänsyn till stabiliteten tillräckligt
medlemsantal, lika viktigt är emellertid, framför allt då det gäller en
frivillig sjukkasseverksamhet, att sjukkasseområdet lokalt icke har större omfång än
att den ömsesidiga sjukhjälpsverksamheten lämpligen kan utövas. I sådant hänseende
är det enligt styrelsens uppfattning av mycket stor betydelse, att indelningen
i ejukkasseområden så långt 6ke kan anknyter sig till den bestående kommunala
indelningen. Sjukkasseverksamhetens lokala utbredning och anslutningen till rörelsen
skulle helt säkert komma att i hög grad stimuleras, därest även kommunerna
visa intresse för saken. Detta intresse mobiliseras emellertid vida lättare, om kommunen
har sin egen kassa än om kassan är gemensam för flera kommuner. Sjukkasseverksamheten
och den kommunala fattigvården hava ju åtskilliga beröringspunkter,
och den förra kan, efter vad erfarenheten givit vid handen, i betydande grad
lätta fattigvårdstungan. Skall, såsom styrelsen här nedan ifrågasätter, bidrag till
sjukkasseverksamheten utgå även av kommunala medel, ligger självfallet häri en
ytterligare anledning, varför sjukkassornas verksamhetsområden böra, så långt lämpligen
ske kan, sammanfalla med kommunen. Samma skäl gäller emellertid i måhända
ännu högre grad, därest det kommunala bidraget fortfarande skall vara endast frivilligt.
Jämväl med hänsyn till det ifrågasatta samarbetet med pensionsnämnderna,
i fråga om vilka den kommunala indelningen ju är strängt genomförd, är det
uppenbarligen av stor vikt, att sjukkasseområden och pensionsdistrikt så långt ske
kan sammanfalla.

Kommittén har för övrigt själv givit anvisning på ett korrektiv mot alltför små
sjukkasseområden, nämligen den föreslagna återförsäkringskassan. Såsom styrelsen
redan framhållit, är det icke möjligt att taga bestämd ståndpunkt till denna fråga,
innan en närmare utredning föreligger angående det sätt, varpå en dylik återförsäkring
skulle fungera.

Även andra utvägar för utjämning av tillfälliga riskanhopningar äro emellertid
tänkbara. En sådan vore, om det i enlighet med vad som förekommer exempelvis i
Norge och som även socialförsäkringskommittén föreslog, bestämdes, att en viss del
av det till sjukkassorna utgående statsbidraget årligen skulle innehållas för att bilda

180

en reglerings- eller utjämningsfond med uppgift att i form av understöd med eller
utan återbetalningsskyldighet bistå sjukkassor, som på grund av bog sjuklighet,
ogynnsam ålderssammansättning eller annan dylik anledning råkat i brydsamt ekonomiskt
läge.

Överflyttning sjukkassorna emellan. Med avseende på den rätt och skyldighet till
överflyttning de statsunderstödda sjukkassorna emellan, som av kommittén föreslagits
och som torde vara en nödvändig konsekvens av kravet på sjukkasseverksamhetens
lokala begränsning, bör man enligt styrelsens åsikt till en början skilja mellan
sjukhjälpsverksamheten och den begravningshjälpsverksamhet, som kassorna
skulle kunna, men icke behöva bedriva. I fråga om sistnämnda understöd synes
ett överförande i samband med flyttningen av skälig andel av försäkringsfonden
vara en naturlig åtgärd och lätt att genomföra, i all synnerhet om, såsom kommittén
också föreslår, begravningshjälpsverksamlieten i räkenskaperna bestämt skiljes från
den övriga verksamheten. Något hinder för att den flyttande sjukkassemedlemmen
i den nya kassan tillerkännes begravningshjälp till samma belopp som i den gamla,
behöver ju vid sådant förhållande icke föreligga, även om begravningshjälp till
nämnda belopp eljest icke beredes av kassan. Självfallet måste emellertid den
flyttande medlemmen i så fall fortfarande betala avgift, motsvarande begravningshjälpsutfästelsen.

Vad däremot sjukhjälpsverksamheten beträffar, synes en lika noggrann avräkning
vid flyttningar sjukkassorna emellan icke ovillkorligen påkallad. Under hela den
egentligen aktiva åldern (20—55 år) företer ju sjukligheten, efter vad erfarenheten
visat, en endast jämförelsevis obetydlig stegring, överflyttning av premiereserven
är därför knappast behövlig i andra fall än då flyttningen äger rum i mera framskriden
ålder. Sker flyttningen i den ålder, då inträde i allmänhet står öppet för
de inom verksamhetsområdet boende, föreligger ju möjlighet för den flyttande att
direkt ingå i kassan utan anlitande av överflyttningsinstitutet. Den enda olägenhet,
som härvid kan tänkas möta, är, att han därvid kan bli underkastad eventuellt
förekommande väntetidsbestämmelser.

De svenska sjukkassorna upptaga på några få undantag när icke avgifter, beräknade
med hänsyn till den inträdandes ålder, utan avgifter, beräknade efter den antagliga
genomsnittsåldern vid inträdet. En förutsättning för införande av kapitalöverföring
vid flyttningar kassorna emellan synes emellertid vara, att sjukkassorna
genomgående måste upptaga avgifter, graderade efter inträdesåldern.

Sjuklijiilpstidens längd. Den enda positiva förändring i fråga om sjukkassornas
understödsverksamhet, som kommittén föreslår, är en utsträckning av minimisjukhjälpstiden
till tre år i följd eller under en sjukdom, ensam eller i förening med
annan.

Det ligger i öppen dag, att den sålunda ifrågasatta utvidgningen av sjukkassornas
understödsverksamhet skulle bliva av mycket stor betydelse icke blott för sjukkassemedlemmarna
själva, utan även för samhället i dess helhet. Med den nuvarande,
som regel alltför korta sjukhjälpstiden sviktar nämligen sjukkassornas stöd just
vid de långvariga sjukdomsfallen, då detta stöd framför allt behövdes. Genom en
dylik utsträckning blir ju också möjligt att, som kommittén framhåller, skapa en
på många punkter direkt anknytning mellan pensionsförsäkringen och sjukkassornas
understödsverksamhet.

Skall sjukkassornas understödsplikt på detta sätt utvidgas, kan det emellertid förtjäna
övervägas, huruvida man icke lika gärna bör taga steget fullt ut och ålägga
sjukkassorna obegränsad understödsplikt, oberoende av sjukdomstidens längd. En
på detta sätt utsträckt sjukhjälpstid förekommer redan nu i de lokala sjukkassorna
i Eskilstuna och Norrköping samt i svenska typografförbundets sjukkassa och har
ifrågasatts för Malmö sjukkassors eentralfortsättningskassa och den projekterade

181

centralkassan i Stockholm. Skillnaden med hänsyn till sjukkasserörelsens belastning
mellan de här anförda båda bestämmelserna angående sjukhjälpstiden är icke heller
alltför betydande. Med ledning av de utav kommittén verkställda utredningarna kan
sålunda denna skillnad för den nuvarande medlemsstocken i sjukkassorna •— 707 000
sjukförsäkrade individer — och med en genomsnittlig sjukhjälp av 2 kronor per dag,
beräknas till 1 767 BOO kronor, motsvarande kronor 2:50 per år och sjukförsäkrad
person.

Att, såsom kommittén i anslutning till nu gällande bestämmelser gör, hänföra
sjukhjälpstiden till en sjukdom ensam eller i förening med annan måste styrelsen
för sin del bestämt avstyrka. Styrelsen har en lång erfarenhet av, huru olämplig
en dylik bestämmelse är, och tillämpningen skulle säkerligen icke bli lättare vid den
betydliga utsträckning av sjukhjälpstiden, varom nu är fråga. Svårigheterna på
denna punkt skulle bli så mycket större, som den svenska sjukkasserörelsen väl även
framgent i betydande grad skulle komma att vinna anslutning bland självständiga
yrkesutövare samt hustrur och andra familjemedlemmar utan eget förvärvsarbete,
i fråga om vilka avbrott i arbetsförmågan ofta äro mycket svåra att till tiden fixera.

Strylces begränsningen till »en sjukdom ensam eller i förening med annan», måste
emellertid en annan garanti skapas mot obehörigt utnyttjande av sjukhjälpstiden.
För att omöjliggöra för sjukkassemedlemmarna att exempelvis efter ett relativt kortare
avbrott mot slutet av treårsperioden åter börja en ny sjukhjälpstid om tre år,
synes böra stadgas, att vid beräkning av understödstiden hänsyn skall tagas till såväl
sjukhjälp i oavbruten följd som sjukhjälp, som utgått i olika repriser inom loppet
av en viss tidsperiod.

Sjukkassornas sjukvårdsverksamhet. Viktigare än att utvidga understödstiden är
ur samhällets synpunkt, att sjukkassorna sörja för att medlemmarna vid sjukdom
erhålla lämplig vård och behandling. Sjukkasseverksamheten fyller endast den
mindre betydande delen av sin uppgift, så länge kassorna, som här hos oss, tillhandahålla
endast kontanta understöd. Att utvidga sjukhjälpstiden utan att samtidigt
sörja för sjukvården är närmast till skada för sjukkasserörelsen. Härigenom skymmes
nämligen blicken för det, som är den sociala sjukförsäkringens främsta och förnämsta
uppgift, att medverka till att den sjuke snarast möjligt återställes till
hälsan.

Kommittén har visserligen funnit det obestridligt, att bristen på läkarvård i
många fall »förlänger sjukdomstiden och vållar ökade kostnader i form av sjukpenning»
och att det därför jämväl ur ekonomisk synpunkt vore ett önskemål, att
sjukkassorna kunde sörja för läkarvård. Men kommittén har tillika funnit, att en
förpliktelse för sjukkassorna att sörja för läkarvård icke kan fullgöras överallt i
vårt land på grund av bristen på läkare och transportmedel, och har därför icke
ansett det tillrådligt varken att ålägga sjukkassorna dylik förpliktelse eller ens att
föreslå särskilt bidrag utöver det nuvarande för kassor, som meddela läkarvård.

Vad till en början beträffar det nuvarande statsbidraget för läkarvård och läkemedel,
utgår detta med 1/i av sjukkassas kostnader för dessa ändamål, dock att
bidraget icke får överstiga 1 krona per år och medlem i sjukkassa och 25 öre per
år och medlem i fortsättningskassa. Särskilt genom denna senare restriktion
var förevarande del av statsbidraget redan från början otillräckligt och har genom
de sedermera inträffade prisstegringarna förlorat ytterligare i betydelse.

De farhågor, som i samband med socialförsäkringskommitténs förslag om allmän
sjukförsäkring uttalades angående läkarkårens otillräcklighet, synas i hög grad överdrivna,
sedda mot bakgrunden av de senare årens erfarenheter. Hela antalet legitimerade
läkare, eom år 1915 utgjorde endast 1 576, överstiger f. n. (1925) 2 000 och
har beräknats att år 1940 utgöra 3 444. Antalet vid rikets högskolor nyinskrivna
medicine studerande utgjorde åren 1919—22 resp. 204, 240, 252 och 242, och antalet
årligen legitimerade nya läkare beräknas för den närmaste tiden komma att icke

182

obetydligt överstiga 100. I stället för den befarade läkarbristen råder f. n. snarast
överflöd på läkare, ett förhållande som under den närmaste framtiden torde komma
att än starkare framträda.

Den omständigheten, att läkarvård måhända icke skulle kunna omedelbart tillhandahållas
i alla statsunderstödda sjukkassor, synes styrelsen icke i och för sig
utgöra tillräcklig anledning att icke denna understödsform genomföres överallt,
där detta låter sig göra. Framhållas må, att det visat sig möjligt att lösa läkarvårdsfrågan
överallt i Norge, vars geografiska och befolkningsförhållanden väl icke i allmänhet
erbjuda mera gynnsamma betingelser härför än våra egna.

Det vore måhända mindre lämpligt att omedelbart gå så långt som att stadga ovillkorlig
förpliktelse för alla statsunderstödda sjukkassor att tillhandahålla bl. a. även
sjukvård. Detta bör dock vara målet, mot vilket utvecklingen bör inriktas. Det
mest effektiva medlet att befrämja en utveckling i denna riktning torde vara en
relativt kraftig förhöjning av det nuvarande, i och för sig alldeles otillräckliga statsbidraget
för berörda ändamål.

I anledning av underdånig framställning från Sveriges allmänna sjukkasseförbund
angående bl. a. förhöjning av den del av statsbidraget, som utgår i förhållande till
av sjukkassa meddelad läkarvård och läkemedel, varmed enligt framställningen borde
jämställas sjukvård i hemmet, hemställde styrelsen i skrivelse den 30 september
1922 angående anslagsäskande för budgetåret 1923—24 rörande sjukkasseväsendet
m. m., att sagda bidrag måtte utgå med ett belopp motsvarande 2/5 av sjukkassas
egna utgifter för här berörda ändamål. Tillika hemställdes, att det högsta belopp,
varmed dylikt statsbidrag skulle kunna utgå, måtte fastställas i fråga om läkarvård
till 3 kronor per år och medlem i sjukkassa och 75 öre i fortsättningskassa, i fråga
om läkemedel till 1 krona per medlem i sjukkassa och 25 öre per medlem i fortsättningskassa
samt i fråga om sjukvård i hemmet till resp. 50 och 15 öre per år och
medlem.

För att nå en verklig effekt torde statsbidraget överhuvud taget icke kunna sättas
lägre. Emellertid skulle ju vid bifall till kommittéförslaget, i vad det rör sjukkassornas
organisation samt sjukhjälpstiden, fortsättningskassorna bliva i huvudsak
överflödiga. Statsbidraget för detta ändamål till sjukkassorna synes därför böra ökas
med ett belopp, motsvarande vad styrelsen år 1922 förutsatte skola utgå till fortsättningskassorna.
Detta så mycket hellre som ju sjukhjälpstiden enligt kommittéförslaget
utsträckts till tre år och sålunda skulle bliva avsevärt längre än som år 1922
förutsågs.

Statsbidraget. I uppgivet syfte att ersätta sjukkassorna för de ökade bördor,
som sjukkassorna skulle åtaga sig genom sjukhjälpstidens utsträckning, och som
ett medel att åstadkomma en snabb och kraftig utveckling av sjukkasserörelsen föresrår
kommittén förhöjning av dels den del av statsbidraget, som beräknas med hänsyn
till kassans medlemsantal (medlemsbidraget), från 2 till 3 kronor per medlem och
år, dels den del av samma bidrag, som beräknas efter antalet sjukdagar (sjukdagsbidraget),
från 25 till 33 öre. Någon ändring i den nuvarande föreskriften, att
detta senare bidrag icke utgår för söndagar, synes däremot kommittén icke hava
ifrågasatt.

Även med dessa förhöjningar skulle den andel av kostnaderna för sjukförsäkringen,
som skulle åvila sjukkassemedlemmarna själva, bliva relativt större än i flertalet
andra länder med en högre utvecklad social sjukförsäkring. Statsbidraget kan
nämligen icke beräknas komma att utgöra mer än knappast 25 % av hela avgiften för
sjukhjälp, motsvarande det nuvarande genomsnittet, 2 kronor per dag. Vid denna
beräkning har hänsyn tagits endast till de sannolika kostnaderna för kontant sjukhjälp
samt nödig administration. Lämnar sjukkassan därutöver även andra understöd,
såsom läkarvård, moderskapshjälp o. d., blir statsbidragets andel givetvis ännu
mindre. För jämförelses skull må anföras, att i Danmark statens bidrag motsvarar

183

31-8 °/o av sjukkassornas sammanlagda kostnader för alla olika slag av understöd.
Härtill kommer emellertid, vad Danmark beträffar, betydande understöd till sjukkassorna
i penningar och in natura från vederbörande kommuner. Det totala värdet av
dessa kommunala bidrag och tjänster har icke fastställts, men anses av kännare icke
synnerligen understiga statsbidraget. I länder, där sjukförsäkringen är obligatorisk,
utgör de försäkrades egen andel av premiekostnaden som regel endast två tredjedelar
till hälften, medan återstoden bäres av arbetsgivarna eller det allmänna.

Vid behandlingen inom sjukkassenämnden uttalades i fråga om sjukdagsbidraget
enhälligt, att detsamma borde utmätas rikligare än vad kommittéförslaget avsåg,
ävensom att detta bidrag måtte utgå för alla dagar och sålunda även för söndagar.
Enligt flertalets mening borde detta bidrag lämpligen bestämmas till 50 öre per
sjukdag, medan däremot en ledamot yrkade, att bidraget måtte utgå i förhållande
till såväl sjukdagarnas antal som den kontanta sjukhjälpens storlek.

Vill man nå fram till ett verkligt resultat i fråga om den frivilliga sjukkasserörelsens
utveckling, synes bidraget icke kunna sättas lägre än vad sjukkassenämndens
majoritet ifrågasatt. Emellertid är det icke tillräckligt att stanna endast
härvid. Den gren av sjukhjälpsverksamheten, som avser beredandet av kontanta
understöd, skulle ju härigenom ytterligare uppmuntras, medan den sjukvårdande
verksamheten fortfarande blott skulle kunna räkna på den nuvarande, alltför otillräckliga
subventionen. Även i fråga om den del av statsbidraget, som utgår i förhållande
till sjukkassas sjukvårdskostnader, synes därför, såsom sjukkassenämnden
också vid ovanberörda sammanträde framhöll, en förhöjning vara nödvändig. Om
emellertid statsmakterna icke skulle befinnas villiga tillerkänna sjukkassorna båda
de sålunda ifrågasatta förhöjningarna, synes i valet dem emellan någon tvekan icke
kunna råda därom, att företräde bör tillerkännas sjukvårdsbidraget. Såsom ovan
framhållits, anser styrelsen, att det allmänna för att befrämja sjukkassornas sjukvårdsverksamhet
borde lämna ett bidrag härtill, motsvarande två femtedelar av sjukkassornas
sammanlagda utgifter för detta ändamål.

Med avseende på kostnaderna för de nu ifrågasatta förhöjningarna av statsbidraget
må anföras följande. Under förutsättning att bidraget utgår även för söndagar,
kan den ovan ifrågasatta förhöjningen av sjukdagsbidraget från 33 till 50 öre per
dag med nuvarande antal sjukförsäkrade personer beräknas till ett belopp av 1 077 000
kronor per år. Statsbidraget för sjukkassornas sjukvårdskostnader skulle däremot
bli synnerligen obetydligt och sannolikt först efter hand stiga till mera avsevärt belopp.
För år 1921, då sjukkassornas sammanlagda sjukvårdskostnader uppgingo till
allenast 417 793: 25 kronor, skulle den här av etyrelsen ifrågasatta ändringen icke
hava kostat statsverket mera än c:a 167 117: 30 kronor. Med hänsyn till den av kommittén
föreslagna, väsentligt utsträckta sjukhjälpstiden skulle dock stegringen sannolikt
bliva något större.

Kommunalt bidrag till sjukkasseverksamlieten. Vid sitt meranämnda sammanträde
uttalade sig sjukkassenämnden för att bidrag till sjukkasseverksamheten obligatoriskt
borde utgå även från vederbörande kommuner, och ifrågasattes, att detta bidrag
borde utgå med 3 kronor per år och medlem i kassan.

Bidrag till sjukkasseverksamheten lämnas redan nu frivilligt av ett stort antal
kommuner. År 1921 lämnade sålunda 43 stads- och 141 landskommuner dylikt bidrag
till de lokala sjukkassorna1 med tillhopa 262 952: 37 kronor. Det torde emellertid
förtjäna att tagas i allvarligt övervägande, huruvida icke i samband med den
föreslagna reformen av sjukkasseverksamheten understöd till sjukkasserörelsen
borde åläggas kommunerna som en förpliktelse. Den obestridliga fördel för det allmänna,
som en ordnad sjukförsäkring och särskilt sjukhjälpstidens förlängning innebär,
skulle ju komma i främsta rummet vederbörande kommuner till godo bl. a.

1 För rikssjukkassornas del kunna nppgifter härom icke lämnas.

184

i form av minskad fattigvårdstunga. En annan direkt ekonomisk lättnad för kommunerna
skulle sjukhjälpstidens utsträckning för övrigt medföra jämväl därutinnan,
att pensioneringen enligt allmänna pensionsförsäkringen torde kunna antagas
komma att framflyttas med ungefär samma tid som sjukhjälpen varar. Av
ännu större betydelse skulle berörda anordning självfallet bliva, därest kommitténs
i annat sammanhang framställda förslag om förhöjning till en tredjedel av kommunernas
andel i pensionstillägg och understöd komme till genomförande.

Uppenbart är vidare, att införande av kommunala bidrag till sjukkasseverksamheten
skulle verka i hög grad stimulerande på verksamheten och göra, att den icke
blott vann ökad anslutning, utan även och framför allt vann insteg på orter, där
detta sannolikt eljest icke bleve förhållandet.

överhuvud taget måste det enligt styrelsens mening betraktas som ett missgrepp,
att kommittén icke sökt anknyta sjukkasseverksamheten närmare till kommunerna
och den kommunala förvaltningen. Vad en ordnad samverkan mellan kommun och
sjukkassa kan betyda, därpå lämnar exempelvis staden Eskilstuna ett talande exempel.
Under medverkan från de kommunala myndigheternas sida har praktiskt taget
all sjukkasseverksamhet samlats i en enda sjukkassa, Eskilstuna sjuk- och begravningskassa,
som av kommunen understödes med ett belopp, motsvarande 3 kronor per
ar och medlem. Under ar 1924 utbetalte kassan i form av sjuk-, moderskaps- och
begravningshjälp sammanlagt 304 870 kronor. Till jämförelse kan nämnas, att staden
Eskilstunas sammanlagda fattigvårdskostnader, inräknat utgifterna vid stadens
egna anstalter, år 1921 utgjorde 480 567 kronor.

Moderskapshjälp. En sida av sjukkassornas understödsverksamhet, som kommittén
överhuvud taget icke berört, är moderskapshjälpen.

^Som bekant ålägger icke sjukkasselagen, såsom förhållandet är med flertalet lagar
pa området i utlandet, sjukkassorna som en ovillkorlig förpliktelse att bereda moderskapshjälp.
Denna är f. n. i Sverige en helt och hållet frivillig prestation. För
att befrämja denna form av understödsverksamhet lämnas emellertid fr. o. m. 1912
ett särskilt statsbidrag till de sjukkassor, som enligt föreskrift i stadgarna bereda
sina kvinnliga medlemmar moderskapshjälp.

Vilken relativt stor utbredning moderskapshjälpen redan fått framgår bl. a. därav,
att antalet moderskapshjälpsberättigade kvinnor år 1921 utgjorde inalles 187 121,
motsvarande 79-5 procent av samtliga kvinnliga sjukkassemedlemmar.

Vid en förestående revision av sjukkasselagen synas vid sådant förhållande några
betänkligheter icke behöva möta mot att göra detta understöd obligatoriskt för alla
statsunderstödda sjukkassor. Den omständigheten, att vår arbetarskyddslag innehåller
restriktiva bestämmelser angående kvinnors användande till arbete före och
efter barnsbörd, innebär för övrigt en särskild anledning att ordna denna sida av
sjukkassornas understödsverksamhet.

I fråga om det särskilda statsbidraget för moderskapshjälp, vilket f. n. utgår med
60 öre för varje dag, för vilken moderskapshjälp lämnats av kassan, ifrågasatte sjukkassenämnden,
att detta bidrag skulle kunna för framtiden bortfalla och statsbidrag
utgå med samma belopp för barnsängsdagar som för sjukdagar, nämligen med
BO ore.

Under förutsättning av bifall till sjukkassenämndens yrkande om en förhöjning
av sjukdagsbidraget^till 50 öre, synes en dylik förenkling väl motiverad, men kunde
et i bada fallen ifrågasättas att beträffande kvinnor, som genom arbetarskyddslagens
bestämmelser förhindrades att skaffa sig arbetsförtjänst, bestämma statsbidraget till
något högre belopp. Om emellertid höjningen av statsbidraget sker endast i form
av stegring av sjukvårdsbidraget, synes det särskilda moderskapsbidraget böra även
framdeles utgå. Bland de prestationer i samband med barnsängsfall, som sjukkassorna
skulle aga att med bidrag av allmänna medel tillhandahålla, synes böra ingå
aven bistånd vid förlossningen genom barnmorska eller, vid behov, genom legitime -

185

råd läkare. Statsbidraget för dessa senare prestationer torde böra utgå enligt samma
grunder som i fråga om sjukvård.

Samverkan mellan sjukkassorna samt pensions- och olycksfallsförsäkringen. Kommittén
fäster uppenbarligen stora förhoppningar vid det blivande samarbetet mellan
sjukkassorna och organen för de båda andra försäkringsgrenarna samt vid de besparingar
och förenklingar, som härigenom skulle vinnas. I fråga om pensionsförsäkringen
förutsättas sjukkassorna sålunda skola tillhandagå med dels upplysningar till
ledning vid avgörande av pensionsansökningar och dels kontroll med hänsyn till redan
beviljade pensioner, varjämte kommittén också synes ifrågasätta, att utbetalning
av pensioner skulle kunna ske genom sjukkassorna.

Med avseende på olycksfallsförsäkringen förutsättas sjukkassorna skola kunna
med tillsynsmyndighetens medgivande för arbetsgivares räkning övertaga såsom egen
risk dels ersättningen under de 14 första dagarna, för vilka ju försäkringen i riksförsäkringsverket
icke skulle gälla, dels ock försäkringen för tiden 15—63 dagen
efter olycksfallet. Sjukkassorna skulle vidare, liksom ju redan nu i viss utsträckning
sker, kunna tjänstgöra i egenskap av ombud för försäkringsavdelningen inom riksförsäkringsverket
och såsom sådana verkställa sjukkontroll, uppgöra och kontrollera
arbetsgivarförteckningar m. m.

Huru ändamålsenlig och önskvärd en sådan samverkan än måste anses vara, synas
dock utsikterna för densamma med den organisation av sjukkasseverksamheten, som
kommittén tänkt, synnerligen problematiska. Till en början vill sålunda styrelsen
erinra därom att, därest icke blott anslutningen till sjukkasserörelsen utan även upprättandet
av sjukkassor skall vara en fullt frivillig akt, mycket störa delar av landet
sannolikt komma att befinna sig i saknad av sjukkassor. Förhållandet i detta hänseende
torde t. o. m. åtminstone till en början komma att visa sig åtskilligt sämre
än nu, då en icke ringa del av de nuvarande sjukkassorna hellre än att underkasta
sig den nya ordningen torde underlåta att söka erkännande.

Men även för de orters vidkommande, där sjukkassor komma att finnas, torde
dessa endast mera undantagsvis bliva skickade att övertaga de av kommittén ifrågasatta
uppgifterna. I sådant hänseende må framhållas, att sjukkassorna icke skulle
vara skyldiga och med den av kommittén i detta hänseende intagna ståndpunkten
icke heller i gemen kunna förväntas frivilligt åtaga sig att bereda sina medlemmar
sjukvård. I betraktande härav och då sjukkassorna skulle liava full frihet att ordna
sin sjukhjälpsverksamhet med hänsyn till sjukhjälpens storlek m. m., är svårt att
inse, huru sjukkassorna annat än undantagsvis skulle vara i stånd att övertaga försäkringen
för olycksfall i arbete. Denna försäkring skulle ju dessutom i stor utsträckning
gälla personer, som måhända till det övervägande antalet stode utanför
sjukkassan och om vilka denna sålunda icke kunde förutsättas hava någon kännedom
eller eljest stå i beröring med. En annan betydande svårighet ligger däri, att ett
större arbetsföretag ju ofta med sin verksamhet kan tänkas höra hemma inom flera
sjukkasseområden. Att i dylika fall dela försäkringsstocken sjukkassorna emellan
torde ofta erbjuda vissa svårigheter. Att teckna hela försäkringen i endera kassan
skulle återigen strida mot grundsatsen om sjukkasseverksamhetens lokala begränsning.

Endast i de större städerna samt i allmänhet mera folkrika orter torde man kunna
förvänta, att de frivilliga sjukkassorna skulle vara i stånd att handhava den komplicerade
understödsverksamhet, som skulle bliva en följd av att kassan skulle ha att i
sin verksamhet tillämpa tvenne olika lagar med genomgående olika bestämmelser och
olika ersättningsgrunder.

övertagandet på egen risk av en del av olycksfallsförsäkringen skulle ju dessutom
ofta ställa kassorna inför synnerligen svårlösta och invecklade rättsfrågor, såsom
exempelvis huruvida den skadade är att anse som arbetare i olycksfallsförsäkringslagens
mening, huruvida den honom övergångna skadan varit att betrakta såsom

18(5

olycksfall i arbete, huruvida ersättningen på grund av understöd från annat håll
skulle utgå med nedsatt belopp o. s. v.

Gynnsammare te sig otvivelaktigt utsikterna för en samverkan mellan sjukkassorna
och pensionsförsäkringen. Men jämväl i detta hänseende torde åtskilliga
svårigheter möta. Med avseende på denna samverkan minskas givetvis också dess
betydelse av, att sjukkasseverkamheten icke torde komma att vara representerad i på
långt när alla kommuner.

Styrelsen anser sig emellertid böra uttryckligen betona, att de erinringar gentemot
möjligheten av samverkan mellan sjukkassorna och olycksfalls- och pensionsförsäkringen,
vilka styrelsen här framfört, uteslutande gälla beträffande på frivillighet
grundade sjukkassor. Under förutsättning att sjukförsäkringen göres obligatorisk,
torde här anförda svårigheter komma att försvinna eller i allt fall i väsentlig grad
förringas.

Överflyttning till pensiouxstyrelsen av tillsynen över sjukkasscväsendet. Den närmare
samverkan mellan socialförsäkringens olika grenar, vartill den föreslagna omorganisationen
av sjukförsäkringen enligt kommitténs åsikt skulle leda, anses av kommittén
kräva, att tillsynen över sjukkasseväsendet, vilken alltsedan socialstyrelsens
upprättande varit förlagd dit och tidigare till kommerskollegium (avdelningen för
arbetsstatistik) överflyttas till en avdelning inom pensionsstyrelsen. Med hänsyn
till detta kommitténs förslag anser sig styrelsen böra till en början erinra om de synpunkter,
som i samband med dess upprättande framfördes angående tillsynsmyndighetens
ställning och uppgifter.

Efter att hava närmare redogjort för de uppgifter, som enligt det då föreliggande
förslaget till ny lag om sjukkassor skulle tillkomma tillsynsmyndigheten över
sjukkasseväsendet, framhöllo de av chefen för civildepartementet tillkallade sakkunniga
i en särskild, den 15 september 1909 dagtecknad P. M. angående organisation
av en central tillsynsmyndighet för sjukkassor, att denna myndighets verksamhet
ur många synpunkter kunde betecknas som egenartad och att det vore av
icke ringa betydelse, att densamma i minsta möjliga mån hämmades av omständliga
och byrakratiska former. »Vad sålunda anförts» — heter det vidare i sagda P. M.
—. »beträffande tillsynsmyndighetens uppgifter och verksamhet visar, att här är
fråga om en ny, både tämligen omfattande och fristående uppgift för staten, en
uppgift, som näppeligen fullt kan fyllas utan inrättande av en särskild självständig
myndighet». De sakkunniga förklarade sig vidare icke skola hava tvekat att ifrågasätta
upprättandet av en dylik myndighet, därest icke frågan om en förändrad
organisation av den svenska statsförvaltningen i vissa delar då varit aktuell och
föremål för särskild utredning. Med hänsyn därtill funno de sakkunniga det
naturligaste och riktigaste vara, att tillsynsmyndighetens ställning inom statsförvaltningen
icke då definitivt fastställdes, utan att densamma för de närmaste åren
endast borde anordnas provisoriskt samt anknytas till något redan bestående ämbetsverk.
1 ill denna åsikt anslöt sig även föredragande departementschefen, som dessutom
erinrade om, att fragan om anordnandet av en mera omfattande socialförsäkring i
vart länd anyo stode pa dagordningen samt att icke ens sjukförsäkringen genom
det då framlagda förslaget till ny sjukkasselag kunde anses vara slutgiltigt löst.

_ Genom att förlägga tillsynsmyndigheten över sjukkasseväsendet till kommerskollegium
och i närmaste anslutning till den dåvarande avdelningen för arbetsstatistik
avsågs dock icke att på något sätt beröva tillsynsmyndigheten den relativa självständighet
och obundenhet av alltför omständliga former, vilka de sakkunniga i sin
ovan åberopade P. M. funnit påkallade. Detta bär också funnit tydliga uttryck i
Kungl. Maj :ts den 23 december 1910 utfärdade instruktion för tillsynsmyndigheten
övei sjukkasseväsendet i riket (Sv. Förf. n:r 150, sid. 1). Enligt denna instruktion
(§ 1) skulle kommerskollegium tillsvidare vara tillsynsmyndighet, och skulle för detta
ändamål i anslutning till avdelningen för arbetsstatistik tillsvidare vara upprättad en

187

särskild byrå, sjukkassebyrån. Det skulle åligga (§ 2) sjukkassebyrån — således icke
kommerskollegium — att med uppmärksamhet följa sjukkasseväsendets i riket tillstånd
och utveckling samt att stödja och leda strävanden inom detsamma till vinnande av
större enhetlighet och ändamålsenlighet; byrån borde även söka vinna kännedom om
den sociala sjukförsäkringens tillstånd och utveckling i främmande länder. Byråns
föreståndare, som benämndes byrådirektör och sjukkasseinspektör, tillerkändes enligt
instruktionen en vida självständigare ställning än den, som i allmänhet tillkommer
exempelvis ledamöterna i de centrala verken. Utom att såsom ledamot av kommerskollegium
föredraga ärenden om registrering av sjukkassor samt om statsbidrag
m. m. skulle det sålunda åligga byrådirektören och sjukkasseinspektören bl. a. att
övervaka, att sjukkassornas verksamhet stode i överensstämmelse med sjukkasselagen
och kassornas stadgar ävensom i övrigt utövades på ändamålsenligt sätt samt att,
i motsatt fall, själv vidtaga lämpliga åtgärder eller, där så vore påkallat, anmäla
ärendet inför generaldirektören; att tillhandagå sjukkassorna med råd och upplysningar;
samt att själv eller genom ombud, 6om tillsynsmyndigheten förordnat, verkställa
i sjukkasselagen omförmälda granskningar och inventeringar m. m.

Då socialstyrelsen 1913 upprättades, förlädes bl. a. även tillsynen över sjukkasseväsendet
till detta ämbetsverk. Den för styrelsen i dess helhet utfärdade instruktionen
(Sv. Förf. 1912, n:r 268) blev då också gällande för sjukkassebyrån. Någon
ändring i sak kan denna omflyttning dock icke sägas hava medfört i vare sig sjukkassebyråns
eller dess chefs ställning och uppgifter i förhållande till sjukkasseverksamheten.
Härtill bidrog givetvis i hög grad, att förflyttningen icke betydde någon
förändring med avseende på byråns ordinarie befattningshavare.

Såsom ovan anförts ligger det i sakens natur, att tillsynsmyndigheten över sjukkassorna
måste, även om den ingår som en del i ett för flera uppgifter avsett ämbetsverk,
åtnjuta en betydande grad av självständighet och handlingsfrihet. Särskilt
gäller detta i fråga om de i 93 § l:sta stycket sjukkasselagen angivna uppgifterna
att dels övervaka sjukkassornas verksamhet, dels tillhandagå med råd och
upplysningar rörande såväl sjukkassas bildande och avfattande av dess stadgar som
inrättandet i övrigt av dess verksamhet.

Vad denna senare uppgift beträffar, torde det ligga i öppen dag, att ärenden
av denna natur icke kunna handläggas på samma strängt formella sätt som vanliga
ämbetsuppgifter. Råd och upplysningar måste ofta lämnas exempelvis under
muntliga samtal, vid förfrågningar per telefon eller under utförande av tjänsteresor
i landsorten. I form av föredrag och diskussionsinlägg m. m. utövas likaledes
en omfattande upplysningsverksamhet. Det kan härvid ofta gälla synnerligen
viktiga frågor, såsom tolkningen av ett visst stadgande i sjukkasselagen eller sjukkassas
stadgar, behörigheten av ett visst på sammanträde eller eljest framställt förslag
o. s. v. Avgörandet och ansvaret i dessa frågor måste enligt sin natur ligga
hos vederbörande tjänsteman. Är därför tillsynsmyndigheten icke organiserad som
en fristående ämbetsmyndighet, utan är tillsynen över sjukkasseväsendet, såsom hela
tiden hos oss varit fallet, överlämnad åt annan myndighet med väsentligen andra
ämbetsuppgifter, måste den befattningshavare, till vars ämbetsuppgift sjukkassefrågorna
höra, med nödvändighet komma att intaga en jämförelsevis fristående och
självständig ställning och tillerkännas relativt stor handlingsfrihet.

I fråga om förevarande uppgifters handläggning anför kommittén (sid. 157)
bl. a., att »den viktigaste uppgiften för pensionsstyrelsens chef är att leda det
enligt kommitténs förslag decentraliserade arbetet till full samverkan mellan
fattigvårdens, pensionsförsäkringens och sjukförsäkringens målsmän och tillika i
den riktningen, att både ekonomiska och sociala synpunkter komma till sin rätt».
För att möjliggöra för generaldirektören att hålla översikt över arbetet inom
styrelsens olika avdelningar skulle till hans biträde anlitas en särskild tjänsteman,
förslagsvis i lönegraden B 13, varjämte generaldirektören skulle vid sin sida hava
en ställföreträdare »som både är inne i de störa linjerna för försäkringsverksamhe -

188

ten och behärskar detaljerna i styrelsens arbete». Av nu anförda och andra uttalanden
får man det intrycket, att ledningen inom pensionsstyrelsen jämväl i fråga
om sjukkasseärendena icke skulle begränsa sig till de principiella delarna av ifrågavarande
upplysnings- och övervakningsverksamhet, utan även följa detaljerna av
densamma.

Med den erfarenhet styrelsen äger rörande tillsynsmyndighetens uppgifter och
verksamhet, måste styrelsen beteckna den av kommittén här antydda behandlingen
vad särskilt angår sjukkassorna rörande frågor såsom föga praktisk och i vissa hänseenden
direkt olämplig. Att döma av det omfattande arbete, som åvilade byrådirektören
och sjukkasseinspektören under åren närmast efter genomförandet av 1910
års lag, kan det dessutom på goda grunder antagas, att den arbetsbörda, som skulle
föranledas av ett eventuellt genomförande av den nu föreslagna, i vissa hänseenden
betydligt längre gående reformen i sjukkasseverksamheten, komme att bliva synnerligen
betungande. Den befattningshavare, på vilken ledningen av det nödvändiga
omläggningsarbetet skulle vila, måste därför med all sannolikhet offra sin tid och
sina krafter uteslutande åt detta arbete.

Även om vissa skäl tala för, att tillsynen över sjukkasseväsendet överflyttas till
pensionsstyrelsen, om också icke precis under de förutsättningar, som kommittén
tänkt, så tala å andra sidan ännu starkare skäl åtminstone för närvarande emot en
sådan omplacering. Ty ehuru sjukkasseverksamheten har många beröringspunkter
med pensionsförsäkringen, finnas å andra sidan iiven punkter, där de båda
försäkringsgrenarnas intressen gå bestämt isär och där avgörandet, åtminstone intill
dess sjukkasseverksamhetens och pensionsförsäkringens verksamhetsområden
och uppgifter blivit författningsenligt avgränsade mot varandra, lämpligen bör ske
efter en mera allsidig prövning än som kan förutsättas, därest ärendena skola avgöras
av en och samma myndighet.

Så länge denna motsättning icke undanröjts, vore en överflyttning av tillsynen
över sjukkasseväsendet till pensionsstyrelsen enligt styrelsens mening ägnad att
väcka allvarliga betänkligheter. Detta så mycket mer som en effektiv sjukförsäkring
skulle komma att i väsentlig mån minska pensionsförsäkringens betydelse och
räckvidd. Skulle emellertid en sådan flyttning icke desto mindre beslutas, måste enligt
styrelsens mening ovillkorligen fordras, att tillsynsmyndigheten över sjukkasseväsendet
icke, på sätt kommittén ifrågasätter, göres endast till en detalj av pensionsförsäkringens
administration, utan erhåller en sådan ställning, att den blir i tillfälle
att behörigen tillvarataga sjukkasseverksamhetens intressen. Dennas egenskap
av frivillighet gör också, att man i fråga om den centrala förvaltningen måste gå
tillväga med en viss varsamhet. Så skulle exempelvis blotta föreställningen, att
sjukkasserörelsens intressen finge inom pensionsstyrelsen stå tillbaka för pensionsförsäkringens,
kunna menligt inverka på anslutningen till de registrerade sjukkassorna.
Sociala rådets sektion för sjukkasseväsen uttalade sig också enhälligt för att
tillsynsmyndigheten, om den icke gjordes helt fristående, dock borde tillerkännas
den största möjliga självständighet och handlingsfrihet.

3. Allmänna pensionsförsäkringen.

På grund av det samband, som obestridligen äger rum mellan allmänna pensionsförsäkringen
och den frivilliga sjukkasseverksamheten, och den betydelse, som nämnda
försäkring måste anses hava för ej mindre vissa andra av de uppgifter, som tillhöra
styrelsens ämbetsförvaltning, än även vårt lands sociala förhållanden i allmänhet,
har styrelsen ansett sig böra i sitt yttrande i någon mån beröra även de delar
av kommittébetänkandet, som avse allmänna pensionsförsäkringen.

Förhöjningen av pensionsavgifterna ni. in. En av de mest vägande invändningar,
som på sin tid gjordes mot ålderdomsförsäkringskommitténs förslag till lag om all -

189

män pensionsförsäkring, var att försäkringsmomentet allt för litet kommit till
sin rätt i förslaget och att detta i väsentlig grad byggde på den direkta försörjningsprincipen.
Pensionsförsäkringens senare utveckling har varit ägnad att understryka
det berättigade i denna anmärkning. I sådant hänseende vill styrelsen
erinra om att statsmakterna år 1918 med anknytning till den tankegång,
som kommit till uttryck redan i ålderdomsförsäkringskommitténs betänkande, berett
möjlighet att genom kommunala pensionstillskott utöka allmänna pensionsförsäkringens
prestationer. Genom lagen den 14 juni 1918 (Sv. Förf. n:r 423) om kommunala
pensionstillskott och sjukvårdsbidrag tillerkändes sålunda fattigvårdssamhälle
rätt bevilja kommunala pensionstillskott, utan att dessa anses såsom fattigvård,
åt dem, som uppbära pension eller understöd enligt pensionsförsäkringslagen
och som befinnas vara i behov av fattigvård. I samma riktning verkade vidare även
de år 1921 genomförda ändringarna i pensionsförsäkringslagen. Visserligen höjdes
härigenom pensionsavgiften för den dåvarande högsta inkomstklassen, men för
den vida övervägande delen av de försäkringspliktiga förblevo avgifterna desamma
som förut. Å andra sidan höjdes samtidigt pensionstilläggen och understöden med
50 procent, varjämte även bestämdes, att avgiftspensioner fortfarande icke skulle
tagas i betraktande vid beräkningen av nämnda tillägg.

På denna punkt innebär nu kommittéförslaget en bestämd omkastning. Kommittén
anser sålunda, att i fråga om pensionsförsäkringslagstiftningen huvudvikten bör
läggas på försäkringsmomentet och avgiftspensioneringen, samt föreslår i sådant
hänseende bl. a. dels en avsevärd förhöjning av samtliga pensionsavgifter, även de
lägsta, dels att jämväl avgiftspension skall räknas som inkomst i fråga om pensionstillägg.

Att den ekonomiska bördan av socialförsäkringen här i landet måste i högre grad
än som hittills varit förhållandet i fråga om pensionsförsäkringen läggas direkt
på de försäkrade själva, synes styrelsen icke blott påkallat med hänsyn till denna
sociala skyddsanordnings egen natur, utan även ofrånkomligt på grund av de väldiga
kostnader, om vilka det här är fråga. Den av kommittén förordade omläggningen av
grunderna för pensionsförsäkringens finansiering finner styrelsen sålunda vara, principiellt
taget, ett steg i rätt riktning. Men å andra sidan måste denna fråga ses ur
en större synvinkel än den kommittén här anlagt. Frågan om socialförsäkringens
finansiering måste, såsom styrelsen förut framhållit, lösas som ett helt, efter enhetliga
och rationella grunder. Ty även om den pensionsförsäkringsavgift, som kommittén
föreslår, måhända icke i och för sig är större än som vid en fullt genomförd
socialförsäkring kan komma att befinnas skäligt, så skulle dock dess uttagande under
nuvarande förhållanden och särskilt innan den sociala sjukförsäkringen blivit
definitivt ordnad verka i flera hänseenden förryckande. I all synnerhet är att befara,
att reformen skulle gå hårt ut över den frivilliga sjukkasseverksamheten samt motverka
och hämma den utveckling, som kommittén själv velat framkalla och som utgör
själva förutsättningen för den av kommittén eftersträvade enhetliga försäkringsorganisationen.

Den nu ifrågasatta reformen synes vidare som sin konsekvens kräva en omarbetning
av pensionsförsäkringslagen i ändamål bl. a. att förebygga, att pensionstilläggen
framgent komma att i väsentlig grad bliva en förmån endast för de försumliga avgiftsbetalarna.
I en på försäkringsprincipen byggd lagstiftning torde ej heller nu
gällande föreskrifter om understöd (33 § i lagen om allmän pensionsförsäkring) kunna
längre anses hava sin plats. Frågan om understöd åt dem, som redan vid fyllda
femton år äro till arbete varaktigt oförmögna, bör lämpligen regleras genom en särskild
lag.

Förändrat sätt för uppbörd av pensionsavgifterna. När frågan om förhöjning av
pensionsavgifterna år 1921 var föremål för överläggning, framhölls mycket starkt,
att höjningen vore i hög grad beroende på en omläggning av uppbördssättet. Även

190

kommittén bär för sill del givetvis beaktat, att pensionsavgifter av den storlek, som
kommittén ifrågasätter, icke rimligen kunna införas utan ett förändrat uppbördssätt,
så beskaffat att det å ena sidan lämnar betryggande garanti att avgifterna
verkligen inflyta och å andra sidan medgiver betalning i mindre poster. Huruvida
kommittén ansett, att reformen av uppbördssättet vore ett villkor för avgiftshöjningen
eller om denna skulle kunna genomföras även utan förändringar i uppbördssättet,
framgår emellertid icke tydligt av betänkandet.

Enligt styrelsens åsikt måste införandet av ett nytt, mera säkert verkande uppbördssätt
utgöra en ovillkorlig förutsättning för varje ytterligare förhöjning av
pensionsavgifterna. De mindre gynnsamma resultat, som redan uppbörden av de
nuvarande avgifterna har att uppvisa, i synnerhet vad städer och industrisamhällen
beträffar, tala i detta hänseende sitt tydliga språk. Av pensionsstyrelsens årsberättelse
för 1923 framgår sålunda, att summan av de avgifter, som icke i föreskriven
tid erlagts av de försäkrade och vilka därför jämlikt 14 § 6:te stycket pensionsförsäkringslagen
måst inbetalas av vederbörande kommuner, för år 1921 uppgick till ej
mindre än 1 905 000 kronor.1 Antalet försumliga avgiftsbetalare utgjorde följaktligen
635 000, motsvarande 18-3 procent av samtliga. Yad åter beträffar inbetalningen
av tilläggsavgifterna, utgjorde restantierna samma år å 2:—, 5:— och 10: —
kronorsavgifterna resp. 26-3, 31-8 och 31-2 procent av de påförda beloppen i städerna,
resp. 20-6, 24-9 och 28-8 procent i icke jordbrukskommuner, resp. 10-2, 12-6 och 13-6
procent i jordbrukskommuner samt resp. 15-0, 19-8 och 25-2 procent i hela riket. Det
synes styrelsen uppenbart, att dessa betydande restantier utesluta varje tanke på att
med nuvarande uppbördssystem realisera kommitténs avgiftsplaner.

Kommittén har endast i störa drag skisserat det nya system för uppbörden, som
den tänkt sig, och det är därför icke möjligt att bedöma, huruvida och i vilken grad
detta system skulle kunna lösa alla de invecklade problem, som här möta. Därest
systemet skall bygga på arbetsgivarnas medverkan, kan det givetvis icke tillämpas i
fråga om andra försäkrade än dem, som innehava avlönad anställning i en eller
annan form. För självständiga yrkesutövare ävensom hustrur och andra familjemedlemmar
utan självständigt förvärvsarbete måste uppbörden ordnas på annat sätt.
Särskilda vanskligheter torde vidare möta i fråga om de ganska talrika samhällsgrupper,
som hava sin utkomst växelvis som arbetare och som självständiga.

I sin omsorg om avgiftsbetalningens effektivitet synes kommittén hava nödgats
sätta pensionsförsäkringens intressen före allting annat. Sålunda anföres i den speciella
redogörelsen för reformförslagen i fråga om pensionsförsäkringen (sid. 191),
att kommittén funnit det vara »billigt mot de skattskyldiga», om pensionsavgifterna
anses erlagda i främsta rummet, och att »alltså dessa avgifter anses utgå med förmånsrätt
framför skatter». Enligt styrelsens sätt att se utgör emellertid upprätthållandet
av statens verksamhet själva förutsättningen för all offentlig verksamhet
och sålunda även för pensionsförsäkringen. Statens intressen måste därför gå före
alla andras, t. o. m. pensionsförsäkringens. En föreskrift av liknande innebörd som
den nu av kommittén ifrågasatta fanns visserligen intagen i ålderdomsförsäkringskommitténs
förslag, men befanns av föredragande departementschefen möta betänkligheter
och blev därför struken.

Grundavgifter och tilläggsavgifter. En möjlighet till förenkling och besparing,
som kommittén antingen förbisett eller underskattat, är enligt styrelsens mening
en sammanslagning av de nuvarande grund- och tilläggsavgifterna till en enda gemensam
pensionsavgift. Det lärer icke kunna bestridas, att systemet med •—• i stor
utsträckning — dubbel debitering, dubbel uppbörd, dubbel redovisning och dubbel
registrering av avgifterna för en och samma försäkring är en föga praktisk anord -

1 Huru stor del av denna summa, som kommunerna sedermera kunnat uttaga av de avgiftspliktiga,
är icke bekant.

191

ning. I betraktande av det av kommittén ifrågasatta förändrade uppbördssätt
förefaller denna dualism i fråga om pensionsavgifterna än mindre befogad.

Såsom redan framhållits, fingo kommunerna inbetala 1 905 000 kronor av de för
år 1921 påförda grundavgifterna. Någon verklig rättsgrund för denna kommunala
betalningsskyldighet, som ju genom grundavgiftens höjande från 3 till 5 kronor
skulle bli än mera betungande, synes icke föreligga. Detta betydande belopp, som
utan saklig anledning utkräves av kommunerna, tillföres dessutom pensionsfonden,
utan att de på detta sätt inbetalta avgifterna få tagas i beräkning vid pensionsbeloppens
bestämmande. Under de åtta åren 1914—1921 torde den på detta sätt utan
motsvarande belastning pensionsfonden tillförda summan uppgå till inalles 12 364 000
kronor. Det hade förelegat så mycket större anledning för kommittén att upphäva
detta kommunernas ansvar, som ju uppbörden av pensionsavgifterna enligt kommitténs
förslag framgent skulle i väsentlig grad förmedlas genom vederbörande arbetsgivare.
Under förutsättning att det nya uppbördssystemet blir tillräckligt effektivt,
kommer visserligen föreskriften om kommunernas ansvarighet för grundavgifternas
inbetalning att bliva utan större praktisk betydelse, men desto större blir
också anledningen att upphäva densamma.

Pensionsförsiikringsfonden. Pensionsfonden beräknas av kommittén komma att
successivt stiga till 2 700 miljoner kronor. Det ligger i öppen dag och erkännes
även av kommittén, att en sådan beräkning, som sträcker sig över en tidsperiod
av 80 år, måste vara tämligen osäker. Särskilt mot bakgrunden av den allra sista
tidens växlingar i penningvärdet måste beräkningen te sig än mera problematisk.
Skulle penningvärdet fortfarande komma att sjunka i samma proportion som under
de båda senaste mansåldrarna, kommer fonden givetvis att betydligt överstiga, vad
kommittén beräknat. Jämsides härmed kommer även pensionernas realvärden
att avsevärt reduceras. Med avseende på fondens placering har kommittén
funnit det angeläget försäkra, att svårigheter härutinnan icke komma att
möta. Även om detta är riktigt, så torde å andra sidan ofantligt mycket komma att
bero på, huru placeringen sker. En mindre lämplig eller oklpk användning
av de väldiga kapitalbelopp, om vilka det här skulle bliva fråga, skulle lätt
kunna komma att verka förryckande på hela näringslivet. Den makt, som skulle
komma att ligga i händerna på den placerande "institutionen, torde kunna betraktas
såsom i viss mening enastående och kräver hos dess innehavare alldeles ovanliga
förutsättningar i fråga om ekonomisk insikt och omdömesförmåga.

Styrelsen är visserligen icke i tillfälle att närmare angiva de vägar, på vilka de
här antydda farorna skulle kunna i görligaste måtto förebyggas. Styrelsen anser sig
dock böra framhålla, att den sammansättning av pensionsfondsfullmäktige, som av
kommittén föreslagits, enligt styrelsens åsikt ej torde lämna en för alla eventualiteter
tillräcklig garanti för på samma gång ekonomisk och finansiell sakkunskap samt
social vidsynthet. I sådant hänseende vill styrelsen särskilt ifrågasätta lämpligheten
av att för alla fall sammankoppla ordförandeskapet i pensionsfondsfullmäktige med
chefskapet för pensionsstyrelsen. Dessa båda uppdrag äro var för sig så betydelsefulla
och kräva så olika kompetens, att det ingalunda alltid kan förutsättas, att de
härför erforderliga kvalifikationerna, såsom visserligen för närvarande obestridligen
är förhållandet, finnas förenade hos en och samma person.

Bland de förslag till besparingar i fråga om pensionsförsäkringen, som berördes
av kommittén för socialförsäkringens organisation i dess ovan åberopade utlåtande
den 25 oktober 1922, ingick även, att pensionsförsäkringsfondens överskottsmedel
åtminstone till någon del skulle kunna användas för bestridande av pensionsförsäkringens
förvaltningskostnader. Förslaget avböjdes visserligen av kommittén. Det
vill emellertid synas styrelsen, som om denna fråga skulle komma i ett delvis annat
läge, därest kommitténs förslag beträffande pensionsförsäkringens överförande från
försörjnings- till försäkringsprincipen komme till genomförande. Det torde näm -

192

ligen få anses vara i överensstämmelse med nämnda princip, att kostnaderna för
administrationen ingå som en post bland övriga försäkringskostnader. Någon särskild
börda skulle ju för övrigt icke härigenom tillskyndas de försäkrade. Styrelsen
ifrågasätter nämligen endast, att en del av överskottet å pensionsfondens avkastning
skulle kunna användas på här angivet sätt. Med en fond på 2 700 miljoner
kronor behövde ju blott exempelvis den faktiska räntan överstiga den beräknade med
en tiondels procent, för att överskottet skulle täcka i stort sett pensionsförsäkringens
samtliga administrationskostnader.

i. Olycksfallsförsäkringen.

Vad därefter beträffar kommitténs förslag till omorganisation av den sociala
olycksfallsförsäkringen, utgör yrkesinspektionens överflyttning till riksförsäkringsverket
den ur styrelsens synpunkt viktigaste delen. Denna fråga behandlas av
styrelsen i det följande. I övrigt har styrelsen i fråga om förevarande del av kommittébetänkandet
icke funnit anledning till yttrande annat än i följande punkter.

Andra vägar än försäkrlngsvngen. Till en början vill styrelsen framhålla, att
kommittén sannolikt överskattat den besparing, såväl för samhället i dess helhet
som för 6tatsverket, som skulle uppstå genom den föreslagna omorganisationen av
olycksfallsförsäkringen. Kommittén har nämligen vid dessa beräkningar utgått från
en av riksförsäkringsanstalten under delvis andra förutsättningar verkställd uppskattning
av den merkostnad ett övertagande av de ömsesidiga försäkringsbolagens
försäkringsverksamhet skulle medföra för anstalten. Tillräcklig hänsyn synes icke
heller hava tagits till den hos en monopolanstalt inneboende tendensen till utvidgning
av administrationen.

För att kunna bestämt avgöra, huruvida kommitténs organisationsförslag är ur
besparingssynpunkt tillfredsställande, synes en föTnyad utredning av de sannolika
kostnaderna påkallad. Vid en dylik utredning synes det styrelsen även böra upptagas
till prövning, huruvida icke andra vägar än försäkringsvägen skulle kunna
väljas för vinnande på samma gång äV ej mindre absolut säkerställande av arbetarnas
ersättningar än även minsta möjliga kostnad för det allmänna.

Med försäkring följer alltid, oavsett organisationssättet, nödvändigheten av att
från varje försäkringstagare eller på annat sätt införskaffa uppgifter på förhand
rörande arbetets art, sysselsatt arbetarantal inom olika yrkesgrupper, sannolik avlöningssumma
m. m., en förvärdering av risken vid varje arbetsställe, ett uttagande
av med stöd av lämnade uppgifter och riskbedömning beräknade förskottspremier,
ett insändande efter försäkringsårets slut av exakta uppgifter över arbetarantal och
avlöningssumma under det förflutna året, en härpå grundad efterreglering och uttaxering
av definitiv premie, statistikföring samt — det väsentliga i verksamheten
— skaderegleringen. Kunde man däremot frångå försäkringsmetoden och övergå till
direkt skadeersättning genom en statsinstitution, skulle hela den försäkringstekniska
verksamheten med alla dess mångahanda arbetsuppgifter och kostnader bortfalla
och kvarstå i huvudsak endast skaderegleringen och den därav beroende uttaxeringen
ävensom nödig statistik.

Vad skadeutbetalningarna beträffar, skulle dessa i sådant fall förskotteras av statsverket.
Industrien skulle vidare påföras en mot vederbörande industrigrupps normalrisk
svarande grundavgift, beräknad med stöd av i deklarationen lämnad uppgift
om total avlöningssumma, därvid det uträknade beloppet av vederbörande skattemyndighet
skulle debiteras i samband med kronoskatten. Det på så sätt totalt debiterade
grundbeloppet för industrien skulle avdragas från de totala skaderegleringsbeloppen
för året och resten påföras skattebetalarna i samband med och efter samma

193

principer som kronoskatten. Storleken av normalriskbeloppen för industrien, d. v. s.
grundavgiften per 1 000 kronors avlönings6umma för de skilda industrigrupperna,
skulle slutligen revideras vid vissa mellantider, exempelvis vart femte år.

Ett dylikt system behövde för övrigt icke utesluta en förhållandevis långt gående
differentiering av normalpremierna med hänsyn till olika industriers och yrkens
farlighetsgrad. Man kunde sålunda mycket väl räkna med flera normalpremier, beroende
på de olika företagsgruppernas art och arbetsvillkor.

Ville man icke gå så långt som att genomföra ett dylikt ersättningssystem för
samtliga av lagen omslutna arbetsgivare, kunde detsamma begränsas att gälla endast
mindre arbetsgivare med exempelvis högst 5 arbetare samt den störa grupp av »arbetsgivare»,
som icke äro att betrakta som företagare, d. v. s. som icke idka något
slag av rörelse och vilkas arbetare, hembiträden, kuskar, chaufförer m. fl., utföra
allenast sådant arbete, som hänför 6ig till arbetsgivarens hem eller eljest till hans
eller hans familjemedlemmars personer och i fråga om vilken grupp ju redan nu ett
förenklat försäkringssätt lärer hava kommit till användning. För de större arbetsgivarna
däremot kunde olycksfallsförsäkring i vanlig mening organiseras. Av
vilken betydelse även en dylik, mera begränsad reform av olycksfallsförsäkringen
skulle bliva, torde framgå bl. a. därav, att av samtliga vid 1923 års slut i riksförsäkringsanstaltens
allmänna arbetsgivarregister intagna arbetsgivare med stadigvarande
verksamhet 296 820 räknades som mindre i den här avsedda betydelsen och endast
44 520 som större.

Särskilt ur förenklings- och besparingssynpunkter synas de ovan antydda alternativen
kunna förtjäna närmare undersökning.

Den s. k. karenstidens förkortning. Den fråga, varom meningarna gingo mest
isär vid genomförandet av 1916 års olycksfallsförsäkringslag, gällde ersättningen
under den första tiden efter olycksfallet (karenstiden). I 6åväl ålderdomsförsäkringskommitténs
betänkande och förslag av den 19 oktober 1915 som i Kungl.
Maj :ts proposition i ämnet till 1916 års riksdag hade föreslagits, att försäkringen
för olycksfall i arbete skulle gälla redan från början, dock att enligt kommittéförslaget
sjukpenning skulle utgå först fr. o. m. dagen efter olycksfallet och
att enligt propositionen sjukpenning ej skulle utgå under de fyra första dagarna
efter olycksfallet. Till följd av riksdagens beslut erhöll emellertid lagen på denna
punkt den avfattning, att ersättning på grund av försäkringen skulle utgå först
fr. o. m. 36 :e dagen efter olycksfallet. Under de 35 första dagarna skulle emellertid,
»intill dess särskild lag om sjukförsäkring må varda genomförd» (lagen om
försäkring för olycksfall i arbete den 17 juni 1916 37 §), understödet, omfattande
såväl sjukvård som sjukpenning, utgivas direkt av arbetsgivaren. Någon karenstid
i detta ords vanliga bemärkelse förekommer sålunda icke här i Sverige. Även
under de 35 första dagarna efter olycksfallet utgår nämligen ersättning, men direkt
från arbetsgivaren och icke på grund av obligatorisk försäkring. Den kontanta ersättningen
under dessa 35 dagar understiger dessutom i vissa fall den på grund av
försäkringen utgående sjukpenningen.

Med sitt förslag att förkorta den tid, varunder ersättningen skall utgivas direkt
av arbetsgivaren, från 35 till 14 dagar, torde kommittén få anses handla i strid mot
ej mindre sina egna besparingsgrundsatser än även utvecklingens hela tendens. Decentralisation
och icke centralisation är tidens lösen i fråga om den sociala försäkringens
förvaltning. Ett synnerligen talande exempel erbjuder i detta hänseende
förhållandena i Norge. I den äkta norska olycksfallsförsäkringslagen stadgades en
karenstid av 28 dagar, varunder understöd förutsattes skola utgå från den blivande
obligatoriska sjukförsäkringen. På grund bland annat därav, att arbetsgivarnas andel
av kostnaderna (1/10) för den år 1909 genomförda sjukförsäkringen icke ansågs
motivera en längre gående lättnad i fråga om olycksfallsförsäkringen, nedsattes karenstiden
år 1915 från 28 till 10 dagar.

13—252409. Bilaga till Kungl. Proposition.

194

Erfarenheten gav dock ganska snart vid handen, att denna reform var allt annat
än lycklig. Handläggningen av olycksfallsförsäkringsärendena blev härigenom både
onödigt omständlig och dyrbar, och även i andra hänseenden befanns en dylik uppdelning
av understödsfall, som i sak voro likartade, på tvenne olika institutioner
vara synnerligen olämplig. I proposition detta år (1925) till stortinget (Ot. prp)
nr 34) föreslås också av regeringen, att karenstiden vid olycksfall i arbete skall
fastställas till 13 veckor, under vilken tid ersättning skall utgivas av vederbörande
sjukkassor i enlighet med de regler, som gälla för sjukförsäkringen. För de ökade
kostnader, eom härigenom tillskyndas sjukkassorna, skola dessa hållas skadeslösa
därigenom, att intill 20 procent av olycksfallspremierna tillföras vederbörande sjukkassor.

Till grund för propositionen ligger en framställning från riksförsälcringsanstalten,
vari anstalten såsom motivering för sitt förslag anför bland annat: »Administrativt
sett synes det föga konsekvent att, då man har en lagstadgad obligatorisk
sjukförsäkring med sina organ att handhava sjukförsäkringen, låta denna behandling
efter en kortare tid övergå från den ena institutionen till den andra. Det säger
sig självt, att en sådan ordning måste bliva tidsödande och dyrbar. Anstalten har
också haft riklig anledning att iakttaga, vilket betydande merarbete (med därav
följande ökade utgifter) förändringen i lagen av den 13 augusti 1915 (varigenom
sjukkassornas befattning med de skadade förkortades från 28 till 10 dagar) förorsakat,
i det att icke blott tillsynsmännen utan också centraladministrationen belamras
med en massa småärenden, vilka de helst borde vara befriade från; och arbetet
stiger för var dag som går.

För år 1913 var antalet anmälda skadefall 9 192, för 1914 9 033 och för år
1915 9 356, medan samma antal för år 1916, efter ikraftträdandet av lagen av den
13 augusti 1915, på eu gång steg till 14 948. Vid en förlängning av 10-dagarsfristen
till 13 veckor komma skadefallen med full säkerhet under 5 000, kanske
t. o. m. under 3 000. Det är lätt att inse, vad detta vill säga såväl för tillsynsmännen
som för centraladministrationen. Hos kretssjukkassorna däremot kommer
antalet icke att ökas, i det att allaredan nu ungefär samtliga 14 948 skadefall
behandlas av kassorna under de 10 första dagarna.

Anstalten anser icke, att det kan gå längre på detta sätt med ett system, som visar
sig så tungrott. För de skadade själva har det icke någon betydelse, vilken försäkring
som bär utgifterna; ty de erhålla sin ersättning antingen genom sjukförsäkringen
eller genom olycksfallsförsäkringen, och de nuvarande 10 dagarna beteckna därför
ingenting annat än blott och bart en gräns för den ekonomiska belastningsfördelningen
mellan de två försäkringarna.»

Då vi ju här i Sverige icke ha en rationellt ordnad social sjukförsäkring, är
visserligen det här anförda icke fullt tillämpligt i fråga om svenska förhållanden.
Men Norges exempel visar dock icke blott den riktning, i vilken utvecklingen synes
gå, utan även vilka betydande förenklingar och besparingar i olycksfallsförsäkringens
centrala administration, eom eu verklig lösning av sjukförsäkringens problem skulle
kunna föra med sig.

Genomföres nu den av kommittén föreslagna förkortningen av karenstiden, bortelimineras
härigenom ett av de skäl, som även ur rent praktisk-administrativ synpunkt
kunna tänkas tvinga fram, inom en ej alltför avlägsen framtid, eu nyordning
av sjukförsäkringen. Styrelsen är icke heller för ein del övertygad om, att de nuvarande
bestämmelserna om ersättning under de 35 första dagarna givit anledning
till sådana missförhållanden, att en omedelbar ändring kan anses av behovet påkallad.

Härtill kommer även en annan omständighet, varför styrelsen ånger sig för sin del
böra avstyrka en rubbning av gällande bestämmelser i här berörda hänseenden.

Vid utarbetandet av 1910 års sjukkasselag infördes i lagen bestämmelser, genom
vilka registrerad sjukkassa förpliktades att, oavsett eljest i lagen eller stadgarna

195

givna föreskrifter rörande väntetid samt sjukhjälpstidens längd, vid olycksfall alltid
lämna sjukhjälp under de första 60 dagarna, för vilken tid ersättning som bekant
icke utgick enligt den då gällande lagen om ersättning för skada till följd av olycksfall
i arbete. Trots att sedermera obligatorisk olycksfallsförsäkring införts och i samband
därmed karenstiden faktiskt borttagits, kvarstå dessa bestämmelser alltjämt i
sjukkasselagen och tillämpas av sjukkassorna. Sjukkassorna hava nämligen endast
rent undantagsvis velat begagna sig av den i 18 § 2 :a stycket i lagen anvisade utvägen
att genom föreskrift i stadgarna undandraga sig denna förpliktelse. Med den
känsla av solidaritet och inbördes samhörighet, varpå sjukkasseverksamheten i väsentlig
grad bygger, förefaller det givetvis icke tilltalande att på angivet sätt begränsa
vissa medlemmars understödsrätt utöver vad som gäller för kassans övriga
medlemmar. För sjukkassorna synes en dylik tankegång ligga så mycket närmare
till hands, som avgifterna i regel utgå med lika belopp för alla medlemmar, oavsett
deras större eller mindre sjukrisker. Härtill kommer, att föreskrifterna i sjukkasselagen
gälla för alla olycksfall och sålunda icke blott för olycksfall i arbete. Styrelsen
har visserligen för sin del sökt påverka sjukkassorna i den riktningen, att
sjukhjälp för olycksfall i arbete skulle utgivas endast under de 35 första dagarna.
Någon egentlig framgång hava dock dessa försök icke mött. Tvärtom hava flera
sjukkassor, 6om tidigare infört en dylik begränsning, sedermera åter upphävt densamma.

På grund av bär anförda omständigheter utgår för sjukkassemedlem vid olycksfall
i arbete som regel understöd från två håll, från arbetsgivaren eller försäkringsanstalt
och från sjukkassa. Icke så sällan blir ersättningen härigenom högre än
arbetslönen. Detta gäller framför allt om tiden efter de första 35 dagarna, då ju
olycksfallsersättningen motsvarar 2/s av arbetsförtjänsten. Den nu ifrågasatta reformen
innebär därför eu ytterligare utvidgning av den på denna punkt redan nu
rådande överförsäkringen.

På fullt tillfredsställande sätt torde denna liksom övriga frågor, där olycksfallsoch
sjukförsäkringen beröra varandra, icke kunna lösas annat än genom att göra
även sjukförsäkringen obligatorisk. Så länge sjukförsäkringen är frivillig, möter
det så gott som oöverstigliga hinder att här åstadkomma ett lämpligt avvägande.
Att direkt förbjuda registrerad sjukkassa att lämna sjukhjälp i fall, då olycksfallsersättning
utgår, skulle stå i alltför uppenbar motsättning till sjukkassornas egenskap
av på frivillighet grundade sammanslutningar, vartill kommer, att en dylik
föreskrift skulle direkt motverka anslutningen till sjukkasserörelsen från arbetarhåll.
Det synes jämväl mindre lämpligt att på denna punkt försätta de registrerade
sjukkassorna i en sämre ställning än de oregistrerade, vilka ju i detta som i andra
hänseenden skulle ha sin fulla frihet. Ur praktisk synpunkt förutsätter dessutom
ett dylikt förbud, att sjukkassorna alltid skulle vara i stånd att omedelbart avgöra,
om sådant olycksfall i arbete förelåge, som berättigade till ersättning, något som
ingalunda alltid är förhållandet.

Det låter däremot tänka sig, att det allmänna sökte i sin mån motarbeta dubbelförsäkringen
genom att icke lämna statsbidrag för de dagar, för vilka ersättning utginge
på grund av olycksfallsförsäkringen. Sett ur den synpunkten, att kostnaden
för olycksfallsförsäkringen är en börda, som bör åvila arbetsgivaren ensam, är det
givetvis mindre befogat, att staten lämnar bidrag även för dessa sjukdagar. Det
kan icke heller anses lämpligt, att det allmänna ekonomiskt medverkar till möjliggörandet
av, socialt sett, för höga ersättningar.

Emellertid skulle en dylik begränsning av statsbidraget stöta på åtskilliga praktiska
svårigheter. För sitt realiserande skulle den nämligen förutsätta en ingående,
ofta med stora svårigheter förenad kontroll av sjukkassornas sjukhjälpsutbetalningar.
Ett annat hinder av långt större betydelse är, att sjukkassorna arbeta med genomsnittspremier
och icke med individuella premier samt att statsbidraget vid avgiftsberäkningen
fördelas med lika belopp på samtliga därtill berättigade medlemmar.

196

Skulle statsbidraget icke utgå för sjukdagar, som falla under olycksfallsförsäkringslagen,
och skulle denna minskning icke gå ut över alla medlemmarna i lika mån,
måste ju avgifterna graderas med hänsyn till medlemmarnas olika olycksfallsrisk.
En enklare lösning av problemet vore otvivelaktigt, att vid olycksfall, som faller
under olycksfallsförsäkringslagen, sjukhjälpen utginge med ett med hänsyn till statsbidraget
reducerat belopp. Emellertid möter även här den ovan anförda svårigheten
för sjukkassorna att avgöra, huruvida sådant olycksfall föreligger, att ersättning
därför skall utgå på grund av olycksfallsförsäkringslagen.

Vad styrelsen här anfört torde få anses gälla väsentligen i fråga om nu rådande
lagstiftning. Situationen skulle emellertid bliva en annan efter eventuellt genomförande
av den av kommittén förordade nya sjukkasseorganisationen och i samband
därmed sjukhjälpstidens utsträckning till tre hela år. Att staten under sådana förhållanden
under kanske flera år i råd skulle lämna bidrag även för sjukdagar, då
sjukkassemedlemmen samtidigt uppbar ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen,
synes icke böra ifrågasättas. Detta så mycket mindre som sjukkassorna å ena sidan
ju skulle vara oförhindrade att även i fråga om olycksfall lämna till tiden obegränsad
sjukhjälp och å andra sidan i många fall torde komma att lämna sådan
hjälp även för tid, då sjukdomen övergått till varaktig invaliditet.

Av vad sålunda anförts, torde framgå, att det här är fråga om synnerligen invecklade
och svårlösta problem. Helt torde visserligen dessa problem, såsom redan framhållits,
icke kunna lösas annat än i samband med genomförandet av obligatorisk
sjukförsäkring. Men därför har man dock icke rätt att nu bortse från eller förbigå
de frågor, som här beröras. Så stora kostnader som socialförsäkringen drager och så
stora intressen som här beröras, kan lagstiftningen icke läggas så, att den ytterligare
försvårar eller rent av omöjliggör en framtida ändring och rättelse.

5. Yrkesinspektionen och arbetarskyddsbyrån.

Med avseende på yrkesinspektionen föreslår kommittén, att denna skulle samordnas
med olycksfallsförsäkringen på så sätt, att riksförsäkringsverket skulle bliva
chefsmyndighet för yrkesinspektionen och socialstyrelsens byrå för arbetarskyddsärenden
ingå såsom en avdelning i nämnda verk. Såsom motiv härför har kommittén,
med hänvisning till yrkesinspektionens befattningshavares lokal- och personalkännedom
samt tekniska kompetens att bedöma yrkesfaran i de speciella fallen, tydligen
velat i främsta rummet framhålla betydelsen för olycksfallsförsäkringen av yrkesinspektionens
medverkan vid premiesättning i sådana fall, där en individuell
prövning är erforderlig, d. v. s. vid s. k. specialtariffering i inskränkt bemärkelse.

Medverkan vid specialtariffering. Dylik specialtariffering synes kommittén hava
tänkt sig skola i stor utsträckning komma till användning, och skulle yrkesinspektionens
uppgift härvid vara att efter besiktning av företagen avgiva utlåtande
rörande yrkesrisken vid desamma. Vid sådan besiktning (okularbesiktning) skulle
särskilt hänsyn tagas till vidtagna åtgärder till förhindrande av olycksfall, men i övrigt
uppmärksammas bl. a. följande förhållanden: arbetslokalernas rymlighet och
belysning; beskaffenheten av förefintliga transmissioner, hissar och andra transportanordningar;
ändamålsenligheten av trappor, utgångar o. dyl.; den allmänna ordningen
vid företaget, arbetsintensiteten samt arbetsledningens ådagalagda intresse
för arbetarnas bästa i fråga om förhindrande av olycksfall eller botande av olycksfallsekador.

Såsom redan anförts synes kommittén ha tillmätt specialtariffering av här angiven
innebörd en mycket stor betydelse för en rättvis premiesättning. Styrelsen kan
emellertid för sin del icke dela denna kommitténs höga uppskattning av okularbe -

197

siktningen såsom grundval för specialtariffering, utan finner tvärtom ur flera synpunkter
en specialtariffering på denna grundval mycket vansklig att genomföra och
till följd därav lätt missvisande. Så är, såsom kommittén själv i annat sammanhang
omnämner, endast en del av olycksfallen förorsakade av uraktlåtna eller bristfälligt
genomförda skyddsåtgärder, medan ett övervägande antal är att återföra till oskick,
ovarsamhet, vårdslöshet eller åsidosättande från arbetarnas sida av givna föreskrifter.
Genom en okulär besiktning kan tydligen med någon större grad av tillförlitlighet
endast konstateras, huru vid arbetsstället förhåller sig i först angivna avseende,
medan förhållandena i det senare avseendet svårligen låta sig bedöma samt
dessutom i högst väsentlig mån äro beroende av vederbörande arbetslednings större
eller mindre grad av ordningssinne samt intresse och förståelse för en effektiv tillsyn,
förhållanden som hastigt kunna förändras genom ombyten inom arbetsledningen
på högre eller lägre poster. Den betydelsefulla ställning, som i sist berörda hänseende
tillkommer innehavarna av de lägre posterna inom arbetsledningen — verkmästare
och förmän — torde härvid böra särskilt bringas i erinran.

Framhållas må vidare, hurusom en förändring av driftsförhållandena, exempelvis
en forcering av driften, i väsentlig grad kan inverka på yrkesrisken. Denna risk
kan på grund härav vid besök å ett arbetsställe under i övrigt oförändrade förhållanden
te sig avsevärt annorlunda vid en tidpunkt än vid en annan. Uppmärksammas
måste även, att en specialtariffering på sätt här ifrågasatts skulle komma att
vila på ett omdöme, som i de olika fallen utfölle mer eller mindre olika, enär det
icke torde kunna förekommas, att den ene yrkesinspektören bedömer förhållandena
något annorlunda än den andre.

Det torde sålunda enligt styrelsens mening förhålla sig så, att en med arbetsrisken
i allmänhet förtrogen person väl genom en okularbesiktning av ett arbetsställe kan
bilda sig en allmän uppfattning av, huruvida olycksfallsrisken vid arbetsstället är
stor eller liten, men att däremot en objektivt giltig degradering, så att säga, av
risken näppeligen är möjlig, vartill kommer, att ingen säkerhet finnes för de vid
besiktningen iakttagna förhållandenas fortbestånd. Att på grundval av en dylik
besiktning draga några tillförlitliga, siffermässigt fixerbara slutsatser rörande yrkesrisken,
torde därför svårligen låta sig göra. En rättvis fördelning av arbetsgivarnas
utgifter för den sociala olycksfallsförsäkringen lärer följaktligen på denna
väg icke kunna ernås.

Omnämnas må, att yrkesinspektörerna redan så tidigt som den 4 mars 1904 i en
skrivelse till kommerskollegium i anledning av en underdånig framställning av riksförsäkringsanstalten
angående åläggande för yrkesinspektörerna att biträda vid specialtariffering
givit uttryck åt liknande synpunkter som de här framförda.

Skulle, såsom kommittén synes hava tänkt sig, specialtariffering på grundval av
okulära besiktningar i större utsträckning komma till användning, bleve följden, att
mycket av yrkesinspektionens nuvarande arbete finge eftersättas, då dessa förrättningar
och de därav föranledda utlåtandena uppenbarligen komme att bliva mycket
tidskrävande. I själva verket föreligger här en fråga av betydelsefull principiell innebörd.
Yrkesinspektionens strävanden ha hittills varit inriktade på att så långt
möjligt vinna arbetsgivarnas direkta medverkan till genomförande av tillfredsställande
arbetsförhållanden i syfte att förebygga ohälsa och olycksfall i arbetet. I den
mån yrkesinspektionen i större omfattning toges i anspråk för specialtariffering,
införes en helt ny och mera indirekt arbetsmetod, där det skulle ankomma på yrkesinspektören
att under hot om ökade olycksfallspremier utöva ett ekonomiskt tvång
på arbetsgivarna för att förmå dem vidtaga erforderliga ändringar av arbetsförhållandena.
Med andra ord, den tid som nu användes för positivt skyddsarbete, baserat
på frivillig medverkan från arbetsgivarnas sida, skulle i avsevärd utsträckning komma
att tagas i anspråk för arbete av en kontrollerande, i viss mån polismässig karaktär.
Oavsett vad ovan utvecklats rörande okularbesiktningens mer än tvivelaktiga
värde såsom grundval för specialtariffering, torde en dylik omläggning av ett allt -

198

sedan yrkesinspektionens tillkomst framgångsrikt tillämpat och efter vårt folks lynnesart
helt säkert väl anpassat arbetssätt icke böra utan synnerligen vägande skäl
vidtagas.

Utredningar angående olycksfall. Som motiv för yrkesinspektionens förläggande
under det föreslagna riksförsäkringsverket har kommittén vidare framhållit, att de
utredningar i anledning av vissa olycksfall, som för närvarande på försäkringsinrättnings
begäran företagas av polismyndighet, i flera fall än nu sker skulle enkelt, snabbt
och säkert kunna lämnas av vederbörande befattningshavare vid yrkesinspektionen.
Med avseende härå må till en början erinras om, att dylika utredningar även erfordras
ur arbetarskyddssynpunkt och att yrkesinspektörerna äga att själva eller genom
annan yrkesinspektionens befattningshavare verkställa dem eller att för ändamålet
påkalla polisundersökning. Det har härvid visat sig, att dessa av yrkesinspektionens
eget intresse påkallade utredningar i stor utsträckning måste överlämnas till vederbörande
polismyndighet, enär yrkesinspektionens befattningshavare och särskilt yrkesinspektörerna
eljest skulle få sin tid i oproportionerlig utsträckning upptagen av dylika
undersökningar. Endast ur skyddssynpunkt mera betydelsefulla olycksfall bliva
nu föremål för yrkesinspektionens egna undersökningar. Det torde härav framgå,
att en befogenhet för det föreslagna försäkringsverket att anlita yrkesinspektionens
befattningshavare för utredningar angående olycksfall skulle, även den, medföra
fara för att yrkesinspektionens nuvarande arbetsuppgifter komme att förryckas.
Tilläggas må, att en sådan fördelning av olycksfallsundersökningarna mellan
yrkesinspektionen och polismyndigheten, som i det föregående omförmälts, även
måste anses lämplig ur den synpunkten, att för dessa undersökningar icke bör anlitas
dyrbarare och mer kvalificerad arbetskraft än förhållandena oundgängligen
kräva.

Förnekas må dock ej, att en samverkan på denna punkt i viktigare och mera
komplicerade fall måste anses önskvärd. Där emellertid i visst fall av större betydelse
behov av yrkesinspektörens personliga undersökning på platsen föreligger, sett
ur försäkringssynpunkt, torde i regel samma behov vara tillfinnandes ur yrkesinspektionens
egen synpunkt, varför, oberoende av om yrkesinspektionen är inordnad under
riksförsäkringsverket eller annan myndighet, en utveckling av det samarbete, som
i själva verket redan i viss mån ägt rum i berörda avseende, utan svårighet synes
kunna ernås.

Vad särskilt angår utredningar, huruvida i visst fall grov vårdslöshet enligt 25 §
olycksfallsförsäkringslagen föreligger, äro dessa ärenden vanligen av mycket svårbedömbar
beskaffenhet. I anledning av framställningar av riksförsäknngsanstalten
har hittills i åtskilliga fall socialstyrelsen efter vederbörande yrkesinspektörs hörande
själv avgivit yttrande i sådana ärenden. Denna väg, som icke behöver medföra någon
större grad av omgång, men innebär en garanti för ett mera enhetligt bedömande
av de 6kilda fallen, synes alltjämt med fördel kunna användas.

Utredningar rörande skadade arbetares arbetsförmåga. Såsom ett ytterligare
skäl för sitt förslag angående yrkesinspektionens förläggning till riksförsäkringsverket
har kommittén anfört fördelen av att kunna anlita yrkesinspektionens
befattningshavare för erhållande av upplysningar rörande skadad
arbetares arbets- och förvärvsförmåga. Vad kommittén härmed egentligen
åsyftat framgår ej av dess betänkande. Man torde väl emellertid vara berättigad
antaga, att det ej varit kommitténs avsikt, att yrkesinspektionens befattningshavare
skulle användas för att genom granskning av avlöningslistor och skatteuppgifter
m. m. fastställa den skadades arbetsförtjänst och hans förhållanden före och efter
olycksfallet, då uppgifter i berörda avseenden uppenbarligen böra kunna införskaffas
på annat och billigare sätt. Det förefaller sålunda, som om kommittén närmast skulle
hava tänkt sig ett på personlig undersökning grundat bedömande av skadad arbetares

199

arbeta- och förvärvsförmåga. Dessa frågor torde emellertid vara av den invecklade
art, att för deras bedömande krävas, utöver den sakkunskap på det tekniska området,
som yrkesinspektören besitter, insikter på det läkarvetenskapliga och arbetspsykologiska
området, vadan yrkesinspektören knappast kan anses särskilt skickad att verkställa
utredningar härutinnan. Alldeles oavsett detta måste det emellertid därjämte
anmärkas, att den uppgift kommittén i förevarande avseende tilltänkt yrkesinspektionen
helt ligger på sidan om dess nuvarande arbetsområde och följaktligen skulle
innebära en rubbning av de inspektionen nu åvilande arbetsuppgifter.

Fördelar för yrkesinspektionen av dess samordnande med den sociala olycksfallsförsäkringen.
Det avgörande för kommittén vid framställande av dess förslag om yrkesinspektionens
inordnande under det föreslagna riksförsäkringsverket har givetvis varit
de fördelar för olycksfallsförsäkringen, som därigenom enligt kommitténs åsikt skulle
stå att vinna. Emellertid har kommittén uttalat, att ett samordnande av yrkesinspektionen
och den sociala olycksfallsförsäkringen skulle vara till fördel jämväl för inspektionen.
I sådant hänseende har kommittén särskilt framhållit

att yrkesinspektionens befattningshavare bland annat skulle utan omgång kunna
för sin verksamhet praktiskt utnyttja specialstatistiken över de större företagens
olycksfallsförhållanden och särskilt få sin uppmärksamhet riktad på de olycksfallsorsaker,
som ur ekonomisk synpunkt äro mest betydelsefulla och vilkas undanröjande
således skulle göra inspektionen ekonomiskt effektiv, samt

att inspektionen, genom att i viss mån kunna påverka premiesättniugen vid företagen,
erhölle ett medel att mera direkt intressera arbetsgivarna för införande av
förbättrat arbetarskydd. Härigenom skulle arbetsgivarnas förståelse för yrkesinspektionens
verksamhet ökas.

I samband härmed uttalar kommittén, att den föreslagna anordningen vore ägnad
att medföra betydande fördelar för utvecklingen av yrkesinspektionens sociala verksamhet
för genomförande av skydd mot olycksfall i arbete, varjämte dess kontrollerande
verksamhet med avseende på arbetstidsbestämmelser och dess arbete för välfärdsanordningars
genomförande icke skulle förminskas i effektivitet.

Körande kommitténs härovan först återgivna uttalande må i detta sammanhang
endast konstateras, att yrkesinspektörerna otvivelaktigt genom specialstatistiken för
de större företagen skulle erhålla för yrkesinspektionens verksamhet mycket värdefulla
uppgifter. Styrelsen kan emellertid för sin del icke finna, att hinder böra möta
för att denna statistik utan omgång göres tillgänglig för yrkesinspektionen, fastän
denna är inordnad under annan myndighet än försäkringsverket. Styrelsen får
längre fram tillfälle att återkomma härtill.

Yad beträffar kommitténs uttalande angående betydelsen för inspektionen av att
kunna inverka på premiesättningen vid företagen, har styrelsen redan i det föregående
haft anledning att giva sin mening till känna, därvid styrelsen framhållit frågans
betydelsefulla principiella innebörd. Av de uttalanden styrelsen i detta sammanhang
gjort, torde redan hava framgått, att styrelsen hyser en helt annan uppfattning
än kommittén om betydelsen för yrkesinspektionens egen del av dess ifrågasatta
befogenhet i avseende å premiesättningen. En dylik befogenhet skulle enligt
etyrelsens mening komma att verka i motsatt riktning mot vad av kommittén antagits,
i det yrkesinspektionens arbete därigenom skulle få eu mera polismässig karaktär
över sig, varigenom friktionen mellan yrkesinspektionen och arbetsledningen
säkerligen komme att ökas. Väl torde i en del fall premietarifferingen komma att
leda till en sänkning av premien, och i sådana fall bleve samarbetet tydligen icke hotat.
Men det torde med ganska stor säkerhet kunna antagas, att riksförsäkringsverkets
(försäkringsavdelningens) påkallande av specialtariffering i det övervägande antalet
fall kommer att ske i fråga om företag, beträffande vilka anledning föreligger att
förutsätta, att tarifferingen kommer att medföra en ökad premie. Förståelsen från
arbetsgivarnas sida torde i dessa fall helt säkert utebli, och i stället kommer att ska -

200

pas en ekonomisk tvångskänsla, vilken, såsom tidigare antytts, helt är oförenlig med
det frivilliga samarbete på arbetarskyddets område, som städse tillämpats och som
även förutsattes i gällande lag om arbetarskydd. Med hänsyn till vad nu och i det
föregående i förevarande avseende anförts, torde på goda grunder kunna betvivlas,
att genomförandet av kommitténs organisationsförslag i avseende å yrkesinspektionen
skulle vara ägnat att medföra några fördelar för utvecklingen av, såsom kommittén
uttrycker sig, yrkesinspektionens sociala verksamhet för genomförande av skydd mot
olycksfall i arbete.

Sedan styrelsen i det föregående upptagit kommitténs viktigare motiv och uttalanden
var för sig till granskning, övergår styrelsen härefter till att skärskåda kommitténs
förslag med avseende på yrkesinspektionen mera i stort sett.

Den sociala olycksfallsförsäkringens och yrkesinspektionens inbördes ställning.

Vad som härvid först tarvar ett klarläggande är kommitténs principiella ståndpunkt
till frågan om den sociala olycksfallsförsäkringens och yrkesinspektionens inbördes
ställning. Hur betraktar kommittén denna? Det är icke styrelsen möjligt att
av kommitténs betänkande utläsa annat, än att kommittén så att säga placerat olycksfallsförsäkringen
i centrum och yrkesinspektionen i periferien med huvudsaklig uppgift
för den senare att värna om olycksfallsförsäkringens ekonomi. De nya arbetsuppgifter
kommittén tillämnat yrkesinspektionen — deltagande i specialtariffering,
utredningar angående olycksfall samt angående skadade arbetares arbets- och förvärvsförmåga
— visa oförtydbart härpå. Styrelsen nödgas beteckna denna ståndpunkt
såsom alldeles felaktig. Man får nämligen vid bedömande av yrkesinspektionens
och olycksfallsförsäkringens inbördes förhållande icke glömma, att arbetarskyddets
främsta uppgift är att skapa möjligast sunda och riskfria arbetsförhållanden
för alla arbetare, med andra ord att förebygga sjukdomar och olycksfall, medan
olycksfallsförsäkringen är en efterhjälpande verksamhet, avseende att taga hand om
dem, som trots den förebyggande verksamheten fallit offer för den bristande säkerheten
i arbetet. Det torde otvivelaktigt, om man så får uttrycka sig, vara av vida
större vikt för såväl individen som samhället, att arbetaren icke mister en fot, en
hand eller ett öga, än att, om han förlorar någon av dessa kroppsdelar, han erhåller
en ersättning, uppgående till mindre eller större del av hans beräknade arbetsförtjänst.
Yrkesinspektionens förebyggande verksamhet är sålunda enligt styrelsens
uppfattning det primära, olycksfallsförsäkringens efterhjälpande verksamhet däremot
det sekundära.

Härtill kommer, att yrkesinspektionens verksamhetsfält, såsom nyss antytts, är
vida mer omfattande än det, vartill olycksfallsförsäkringens uppgift är knuten. Yrkesinspektionen
har nämligen även hälsofarans bekämpande såsom en huvudpunkt
på sitt program. Yissa andra sociala uppgifter tillkomma också densamma. Detta
synes kommittén ha, om ej helt förbisett, så dock i högst betänklig grad blundat för.
Det enda uttalande i förevarande avseende, styrelsen kunnat återfinna i kommitténs
betänkande, är nämligen det förut anförda, att yrkesinspektionens arbete för välfärdsanordningars
genomförande icke skulle förminskas i effektivitet, därest kommitténs
organisationsförslag förverkligades. Uttrycket »välfärdsanordningar» föranleder
emellertid, att man stannar i ovisshet om, huruvida kommittén i uttalandet
verkligen även åsyftat hälsofaran i arbetet. Med välfärdsanordningar lärer man
nämligen i arbetarskyddskretsar icke förstå anordningar till förekommande av ohälsa
i arbetet, utan huvudsakligen anordningar till arbetarnas bästa utom arbetsplatsen,
såsom badinrättningar, intressekontor, barnkrubbor m. m. Vare emellertid härmed
huru som helst. Kvar står i bästa fall, att kommittén beträffande yrkesinspektionens
här berörda arbetsuppgift allenast framställt ett påstående, vars riktighet den icke
gjort sig mödan att söka motivera. Och dock torde ifrågavarande arbetsområde i
6jälva verket kunna betecknas som yrkesinspektionens viktigaste.

201

Det mot liälsofaran inriktade arbetarskyddets betydelse. Det får i viss
mån anses ligga i sakens natur, att en yrkesinspektion under första tiden
av sin tillvaro i första hand huvudsakligen inriktar sin verksamhet på förekommande
av olycksfall. Dessa utgöra genom sin tillkomst och sitt förlopp de
mest i ögonen fallande och mest upprörande yttringarna av en bristfällig anordning
av arbetet och föranleda därför i främsta rummet krav på förebyggande åtgärder. I
samma mån som de svårare missförhållandena i fråga om arbetets säkerhet avlägsnas,
gör sig emellertid gällande kravet på närmare beaktande även av den andra delen
av arbetarskyddet i trängre mening: den eom rör arbetets sundhet.

Den utvecklingsgång, som här angivits, kännetecknar även den svenska yrkesinspektionen.
Dennas verksamhet har under årens lopp i allt större omfattning ägnats
åt yrkeshygienen. Ett studium av yrkesinspektionens verksamhetsberättelser under
senare år torde bekräfta detta. Denna utveckling är naturlig och grundad på vunnen
insikt och erfarenhet. Någon meningsskiljaktighet torde nämligen numera knappast
råda därom, att berörda område av det förebyggande arbetarskyddet, yrkeshygienens,
i fråga om omfattning och betydelse icke blott kan mäta sig med, utan i
själva verket övergår det förut mest uppmärksammade, olycksfallsskyddets. Osunda
arbetsförhållanden sträcka sina verkningar ojämförligt mycket längre och vidare än
olycksfallen och medföra därigenom långt allvarligare och för nationen mera betungande
skador än dessa. Medan olycksfallen i stort sett träffa ett relativt fåtal individer,
påverkas samtliga arbetare, om arbetet bedrives under ohygieniska förhållanden,
och följderna i sistnämnda fall kunna ofta sträcka sig även till kommande
släkten.

Till belysande av det sagda må anföras nedanstående sammanställning, däri dödsfallssiffrorna
hämtats ur en utredning av professor H. Westergaard rörande dödsfallsorsakerna
för »yrkesanställda i industridistrikt» och »yrkesanställda i jordbruksdistrikt»,
meddelad i hans kända arbete »Mortalität und Morbidität». Medeldödsfallstalet
för hela befolkningen är satt till 1 000. I

			R e 1 a t i	v a	död	s f a	Ils	siffror	1
	Tu- ber- ku- los	And- nings- orga- nen	Cir- kula- tions- orga- nen	Mat- smält- nings- orga- nen	Njur- syste- met	Kräf- ta	Nerv- syste- met	Alko- ho- lism	Själv- mord	O- lvcks- fall	And- ra orsa- ker	Sam- ma
Yrkesanställda:
i industridistrikt	223	366	154	68	50	48	108	19	16	59	137	1248
i jordbruksdistrikt .	133	113	95	47	32	40	63	7	12	44	99	(587
Differens	88	253	59	21	18	8	45	12	4	15	38	561
Relativ ökning i %	65	224	62	45	56	20	71	171	33	34	38	82
Procentuell andel i to-tal ökning	15-7	45-1	105	3 7	3 2	T4	8-0	2-2	0-7	2-7	68	1000

I tabellen ha utöver Westergaards siffror införts dels differensen beträffande de båda
yrkeskategorierna mellan dödsfallssiffrorna för de upptagna olika sjukdomarna, dels
den relativa ökningen, uttryckt i procent, dels även den procentuella andel ökningen
för varje särskild sjuklighetsart utgör av den totala ökningen. Av siffrorna rörande
den relativa ökningen framgår, att bland industribefolkningen de sjukdomar, som
kunna anses närmast beroende av de hygieniska förhållandena — tuberkulos, sjukdomar
i andningsorganen, cirkulationssystemet, njursystemet och nervsystemet — starkt
ökats, därvid siffran för andningsorganen är mest framträdande. Av siffrorna angå -

202

ende andelen i den totala ökningen framgår, hur ringa del däri dödsfallen genom
olycksfall ha och hur även här sjukdomarna i andningsorganen, tuberkulos samt sjukdomarna
i cirkulations- och nervsystemen dominera i nu anförda ordning. Visserligen
ha, sedan den tid undersökningen verkställdes, de hygieniska förhållandena
inom industrien säkerligen i många avseenden tack vare icke minst yrkesinspektionens
arbete väsentligt förbättrats, medan samtidigt jordbruket blivit i stor utsträckning
industrialiserat, men de meddelade siffrorna kunna dock anses ställa i klar
belysning det spörsmål, som här dryftas.

En bild av sjukdomarnas och olycksfallens relativa betydelse såsom orsaker till
förlorade arbetsdagar kan erhållas genom en sammanställning av vissa av socialförsäkringskommittén
meddelade normalsjuktal.1 Siffrorna äro framräknade ur av
sjukkassorna lämnade uppgifter och avse allenast förlorade arbetsdagar från och
med 7 :de till och med 90:de dagen av sjukdomens varaktighet. Resultatet är följande: Män

Kvinnor

olycksfall sjukdom olycksfall sjukdom

Normalsjuktal.......1''85 6''14 0''53 7-32

Den bild i angivna avseende, som genom dessa tal erhålles, är givetvis ej uttömmande,
då varken de långvarigare sjukdomarna eller de invaliditetsfall, som härleda
sig från olycksfall, innefattas i de anförda siffrorna. Dessa torde likväl kunna tillmätas
avsevärd betydelse för bedömande av här omhandlade fråga.

Till ytterligare belysning av ämnet må slutligen anföras en del siffror ur en på
material från de österrikiska sjukkassorna grundad statistik, varav framgår den
ökade sjukligheten bland industriarbetare i jämförelse med den bland privatanställda.
Statistiken omfattar 2 678 087 personer och avser femårsperioden 1906—
1910. Antalet sjukdagar i medeltal per år är enligt denna statistik:

för privatanställda 5-5, för handelsanställda 5-3, för arbetare i järnverk och masugnar
13-8, stenbrott och stenhuggerier 12-3, cementfabriker 11-8, lergods- och porslinsfabriker:
manliga 10-1, kvinnliga ll-o, järn- och metallindustri 12-3, kemisk-telcnisk
industri 13-8, textilindustri: manliga 8-o, kvinnliga 10-2, pappersindustri 10-9,
sockerfabriker 11-1, bryggerier 10-6, tobaksfabrikör: manliga 7-5, kvinnliga 13-4, bagerier
7-4 och boktryckerier 111. Där ej annat angivits, gälla siffrorna manliga
arbetare.

De angivna siffrorna visa oförtydbart den ökning i sjuklighet, som framträder
bland industriarbetarna. Ser man på dessa siffror i belysning av de av Westergaard
angivna mortalitetstalen för befolkningen i industridistrikt och för den i jordbruksdistrikt,
framstår tydligt de av de industriella förhållandena påverkade sjukdomarnas
omfattande inverkan i fråga om folkhälsans försämrande samt den stora
betydelse deras bekämpande måste anses ha för samhället.

Kom mitt c förslagets faror för yrkesinspektionen. Styrelsen har förut i skilda
sammanhang berört de faror, som genomförandet av kommitténs organisationsförslag
enligt dess uppfattning skulle medföra i fråga om yrkesinspektionens nuvarande
ställning och uppgifter. Styrelsen vill här sammanfattningsvis återkomma till ämnet,
därvid styrelsen beträffande organisationen av det av kommittén föreslagna riksförsäkringsverket
tillåter sig hänvisa till kommitténs betänkande.

Utmärkande för samtliga de nya arbetsuppgifter, som kommittén tillämnat yrkesinspektionen
i och med dess inordnande under riksförsäkringsverket, är deras karaktär
av undersöknings- och kontrolluppgifter. Denna kontrollerande verksamhet 1

1 Översikt av utländsk lagstiftning angående social sjukförsäkring ävensom statistiska undersökningar
m. m., sid. 196.

203

är tydligen avsedd att riktas såväl mot arbetsgivare som även mot arbetare. I en del
fall kommer måhända verksamheten att medföra för de »undersökta» gynnsamma åtgärder
från försäkringsverkets sida, i det alldeles övervägande antalet fall torde däremot
åtgärderna bli av motsatt karaktär. De nya uppgifterna måste tänkas redan
från början komma att i avsevärd omfattning taga yrkesinspektionens tid i anspråk,
eftersom de ansetts påkalla ett överflyttande av yrkesinspektionen från socialstyrelsens
förvaltningsområde till riksförsäkringsverkets. I sistnämnda verk, inom vilket
tyngdpunkten måste komma att ligga på den halvprivata försäkringsavdelningen,
som utgör verkets kärna, kommer givetvis det ekonomiska intresset att vara starkt
framträdande. Med hänsyn härtill torde det med säkerhet kunna förutses, att yrkesinspektionens
arbete på ifrågavarande område skulle få en tendens att undan för
undan ökas. I varje fall synes någon garanti mot en sådan utveckling icke förefinnas.

Det torde här böra påpekas, att riksförsäkringsanstalten tidigare ansett sig kunna
direkt — utan chefsmyndighetens medverkan — anmoda yrkesinspektör att för dess
räkning verkställa vissa undersökningar. Häremot har emellertid socialstyrelsen ansett
sig böra inskrida, då ett fortgående på denna väg uppenbarligen komme att
riskera ett planmässigt bedrivande av yrkesinspektionens arbete och särskilt försvåra
nödig ekonomisering i fråga om tjänsteresor. Socialstyrelsen har sålunda hävdat
den meningen, att ifrågavarande inspektionstjänstemän finge allenast av sin chefsmyndighet
beordras företaga tjänsteresor eller åläggas vidtaga åtgärder. Härutinnan
synes emellertid kommittéförslaget intaga en annan ståndpunkt och förutsätta
direkt samarbete mellan försäkringsavdelningen (arbetsgivarbolaget) och yrkesinspektionen,
d. v. s. att försäkringsavdelningen skulle äga omedelbart beordra yrkesinspektionens
lokala befattningshavare att företaga de olika undersökningsåtgärder,
som i det föregående närmare berörts.

Uppenbarligen kan en sådan anordning genomföras, för den händelse statsmakterna
så besluta. Lika uppenbart är, att det skulle för försäkringsavdelningen (arbetsgivarbolaget)
vara förmånligt, om den finge för sina intressen disponera en av
staten visserligen för andra ändamål upprättad och avlönad, men även för ifrågavarande
syfte användbar tjänstemannakår i stället för att — såsom även statliga
olycksfallsförsäkringsanstalter i utlandet få göra — själva bekosta sin tekniska undersökningspersonal.
Kommittén har säkerligen också rätt uti att den föreslagna
anordningen skulle »helt säkert komma att minska olycksfallsförsäkringens kostnader
såväl beträffande ersättningar som administration» (s. 241). Men för sin del
måste socialstyrelsen bestämt motsätta sig en sådan anordning. Förmodligen är det
ock i känslan härav, som kommittén föreslagit yrkesinspektionens överflyttande till
en annan myndighet. Ty i och för sig behöver överflyttningen ej innebära någon förenkling
av samarbetet. Yrkesinspektionsavdelningen skulle visserligen inom den ur
administrativ synpunkt egendomliga företeelse, som riksförsäkringsverket enligt
kommitténs förslag skulle utgöra, bli formellt sidoordnad med försäkringsavdelningen,
men då denna senare i verkligheten bleve en säregen och väldig förvaltningsapparat
för sig, komme dess samarbete med yrkesinspektionsavdelningen naturligen att
i praktiken ställa sig föga annorlunda än mellan vilken annan myndighet som helst
och ett dess verksamhetsområde berörande stort monopolföretag. Något av väsentligt
värde för försäkringsavdelningen vore sålunda icke vunnet enbart med den föreslagna
överflyttningen, utan därtill kräves ock det direkta samarbete mellan försåkringsavdelningen
(arbetsgivarbolaget) och yrkesinspektionens befattningshavare, som
enligt styrelsens mening är ur olika synpunkter olämpligt och särskilt skulle skadligt
påverka yrkesinspektionens fullgörande av sina egna uppgifter.

Den grundläggande regeln i fråga om arbetsgivares skyldighet i arbetarskyddshänseende
återfinnes i 3 § av lagen om arbetarskydd. Enligt denna är arbetsgivare
pliktig iakttaga allt, som i avseende å arbetslokaler, maskiner och redskap eller eljest
med hänsyn till arbetets natur skäligen kan anses av nöden för att skydda hos ho -

204

nom sysselsätta arbetare mot olycksfall och ohälsa i arbetet. Yrkesinspektionens
uppgift är att tillse, att arbetsgivaren i olika avseenden på ett tillfredsställande sätt
fullgör berörda skyldighet. Härvid ha tillsynsorganen enligt 25 § i lagen att gå
arbetsgivarna tillhanda med upplysningar, råd och anvisningar. De skola, med andra
ord, företrädesvis på upplysningens och övertygelsens väg söka förmå arbetsgivarna
att vidtaga erforderliga skyddsåtgärder. Arbetarnas önskemål beträffande
arbetets säkerhet och sundhet skola jämväl enligt lagens 31 § beaktas, i det av
dem utsedda ombud skola lämnas tillfälle att framföra sådana önskemål till vederbörande
inspektionsförrättare. Det är sålunda väsentligen en samarbetets väg, som
anvisats yrkesinspektionens befattningshavare i deras arbete för skapandet av bästa
möjliga arbetsförhållanden. Endast undantagsvis ha tvångsåtgärder förutsatts skola
tillgripas. Att denna väg också framgångsrikt beträtts och alltjämt följes vid utövandet
av yrkesinspektionens verksamhet har redan tidigare framhållits.

_ Uppenbart torde vara, att kommitténs förslag innebär en allvarlig fara för detta
hittills tillämpade arbetssätt. Därest kommitténs intentioner med avseende på yrkesinspektionen
följdes, skulle, i enlighet med vad ovan utvecklats, dess arbete säkerligen
i allt större omfattning bli av rent kontrollerande karaktär, och ekonomiska tvångsåtgärder
skulle sannolikt i ej ringa utsträckning komma till användning. Det synes
styrelsen uppenbart, att en dylik omläggning av ett sedan länge beprövat arbetssätt
bör företagas endast därest väl grundad anledning finnes att antaga, att skyddsarbetet
skulle vinna därpå. Då emellertid, såsom styrelsen förut erinrat om, ernåendet
av göda arbetsförhållanden i synnerligen hög grad är beroende av personliga insatser
från de närmast intresserade parterna själva, arbetsgivare och arbetare, synes det
styrelsen sannolikt, att resultatet, även om enbart olycksfallsskyddet toges i betraktande,
snarast skulle bli det motsatta.

I händelse yrkesinspektionen inordnades under ett riksförsäkringsverk av den
organisation kommittén föreslagit, måste det vidare befaras, att hela den viktiga
gren av arbetarskyddet, som inrymmes under beteckningen yrkeshygienen, skulle
komma att i högst väsentlig grad eftersättas. Redan kommitténs behandling av eller
rättare sagt underlåtenhet att behandla denna del av arbetarskyddet varslar härom.
Det torde få anses ligga i sakens natur, att försäkringsverkets starkt ekonomiskt betonade
ledning komme att lägga huvudvikten i skyddsarbetet på verksamheten till
förebyggande av olycksfall. Detta jämte de nya tidskrävande uppgifter, som skulle
tillkomma yrkesinspektionen, måste nödvändigtvis leda till, att ringa tid bleve övrig
för det hälsobefrämjande skyddsarbetet. Arbetsgivarnas intresse för genomförande
av hygieniska anordningar, vilka ofta ställa sig mycket dyrbara och som i regel ej
kunde förväntas komma att medföra någon lättnad i premiebetalningen, skulle säkerligen
också komma att väsentligt minskas. Det måste dessutom ihågkommas, att arbetet
med lämnande av anvisningar om hygieniska åtgärder kräver en långt större
tid än arbetet med anvisande av skydd mot olycksfall, i det de hygieniska anordningarna
måste anpassas efter varje särskilt arbetsställe, medan däremot skyddsanordningarna
till förhindrande av olycksfall numera i mycket stor utsträckning standardiserats.
Härtill kommer, att de hygieniska förhållandena merendels erbjuda svårlösta
problem, som ingående måste studeras från fall till fall. Att under sådana förhållanden
yrkesinspektionens nu bedrivna betydelsefulla arbete till förbättrande av
de hygieniska förhållandena i arbetslokalerna rent av skulle hota att avstanna torde
knappast kunna betecknas som ett överord.

_ Anmärkas må även, att i ett dylikt försäkringsverk någon större förståelse sannolikt
ej heller skulle vara att påräkna för övriga yrkesinspektionen påvilande sociala
uppgifter, såsom yrkesinspektrisens arbete för förbättrande av de kvinnliga arbetarnas
levnadsförhållanden samt skogs- och flottledsinspektörens verksamhet för beredande
av bättre bostäder vid skogs- och flottningsarbete.

I detta sammanhang får styrelsen slutligen meddela, att yrkesinspektörerna vid
gemensamt sammanträde i början av sistlidna mars månad beretts tillfälle att

205

grundligt diskutera kommitténs förslag i fråga om yrkesinspektionen samt att yrkesinspektörerna
därvid utan meningsskiljaktighet i allt väsentligt givit uttryck åt
samma synpunkter i avseende på yrkesinspektionens ställning och uppgifter och det
föreliggande förslagets inverkan därpå, som i det föregående av styrelsen utvecklats.

Samverkan mellan olycksfallsförsäkringen och yrkesinspektionen i vissa främmande
länder. Under denna rubrik har kommittén i en bilaga till sitt betänkande
lämnat en kortfattad redogörelse för förhållandet mellan olycksfallsförsäkringen och
arbetarskyddet i en del utländska stater, tydligen avsedd att utgöra ett stöd för kommitténs
organisationsförslag i förevarande avseende. Redogörelsen omfattar tre
europeiska länder — Schweiz, Tysk-österrike och Tjeckoslovakien — i övrigt sysselsätter
den sig enbart med förhållandena i ett antal av Amerikas förenta stater.

Utförligast uppehåller sig redogörelsen vid Schweiz. Liksom dess monopolanstalt
synes fått tjäna eom förebild vid utformandet av kommitténs förslag beträffande
olycksfallsförsäkringens organisation, synes kommittén även väsentligen därifrån ha
hämtat stöd för sitt förslag i fråga om yrkesinspektionen. De förhållanden kommittén
i sistberörda avseende redogör för äro emellertid icke de nu rådande, utan förhållandena
sådana de skulle gestalta sig, därest ett lagförslag, som uppgives hava
utarbetats för något år sedan, komme att träda i kraft. Då det synts styrelsen vara
av intresse att erhålla närmare kännedom om berörda lagförslag, har styrelsen i skrivelse
till utrikesdepartementet anhållit om dess medverkan för att genom Kungl.
Maj :ts beskickning i Bern erhålla upplysningar rörande förslagets karaktär samt utsikterna
för dess förverkligande. Som svar härå har styrelsen genom utrikesdepartementet
mottagit en skrivelse från nämnda legation, däri meddelas, att enligt av legationen
inhämtade upplysningar något lagförslag av i styrelsens skrivelse omförmäld
beskaffenhet icke föreligger. Styrelsen anser sig på grund härav sakna anledning
att vidare än som skett uppehålla sig vid kommitténs redogörelse i denna del.

Emellertid har, såsom kommittén även upplyser, monopolanstalten i Schweiz en
vidsträckt befogenhet med avseende på såväl skyddsanordningars genomförande som
övervakning av meddelade skyddsföreskrifters efterlevnad. Anstaltens arbete till
förekommande av olycksfall utföres emellertid genom särskilda inom anstalten anställda
tekniskt utbildade tjänstemän, vilka ha att utarbeta förslag till skyddsanordningar
samt verkställa inspektioner och tarifferingar. De statliga yrkesinspektörerna
sortera däremot icke under anstalten, och deras befattning med olycksfallsskyddet
inskränker sig i regel därtill, att de ha att lämna anstalten meddelanden om
iakttagna missförhållanden. Deras tidigare verksamhet till förebyggande av olycksfall
i arbetet kan därför sägas hava i stort sett överflyttats på anstalten och dess
tjänstemän.

Ett dylikt förhållande mellan olycksfallsförsäkringen och yrkesinspektionen, vilket
uppenbarligen bland annat i synnerligen stor utsträckning medför dubbelinspektion
av företagen, torde näppeligen kunna anses som eftersträvansvärt. Av en genom internationella
arbetsbyrån i G-enéve utarbetad redogörelse för yrkesinspektionens organisation
och arbetsuppgifter i skilda stater framgår även, att anordningen i Schweiz
är enastående i Europa. Sannolikt återfinnes den icke i något annat land i
världen.

Vad beträffar Förenta staterna, lära förhållandena där på det sociala området vara
så pass olika mot i vårt land, att en jämförelse dem emellan torde ställa sig ganska
vansklig. Många stater sakna för övrigt såväl yrkesinspektion som statlig olycksfallsförsäkring.
Där yrkesinspektion genom statens försorg finnes anordnad, torde
den merendels, jämfört med svenska förhållanden, vara mycket svagt utrustad. Den
vidsträckta omfattning, den privata företagsamheten på området tagit, vittnar i sin
mån härom. Kommitténs redogörelse, som verkar mera genom mängden av de däri
omnämnda staterna än genom de faktiska upplysningar, som meddelas beträffande
varje stat, lämnar ej heller några säkra hållpunkter för ett bedömande. Den kvar -

20(5

lämnar emellertid intrycket av att i de stater, där en yrkesinspektion verkligen förefinnes,
densamma väsentligen är inriktad på arbete till förekommande av olycksfall.

Styrelsen anser sig till slut höra i korthet erinra om, att i samtliga länder i Europa
yrkesinspektionen organisatoriskt intager en från försäkringsverksamheten, även där
statlig sådan finnes, skild, fullt självständig ställning. Schweiz utgör i detta avseende,
såsom förut omförmälts, intet undantag.

Arbetarskyddets samband med andra arbetarfrågor. Socialstyrelsen anser sig icke
kunna underlåta att slutligen i största korthet beröra den av kommittén förbigångna
frågan om arbetarskyddsärendenas samband med andra på styrelsens handläggning
ankommande ärenden.

Den starkast drivande orsaken till socialstyrelsens upprättande var behovet av att
få ett självständigt och sakkunnigt statsorgan för arbetarfrågorna. Bland de hithörande
ärendena, som ock blevo kärnpunkten i styrelsens arbetsuppgifter, märkas i
främsta rummet arbetsmarknadsspörsmålen eller exempelvis frågor om arbetsmarknadens
läge, användandet av utländsk arbetskraft (immigration), arbetskraftens överflyttning
till andra länder (emigration), den offentliga och affärsmässiga arbetsförmedlingen,
arbetslösheten, arbetstid, natt- och söndagsarbete, arbetsvila, löneformer,
hemarbete, kvinno- och barnarbete, arbetsintensitet. Dessa spörsmål måste
%nsserligen även betraktas ur andra synpunkter än arbetsmarknadens, men alla stå
de i omedelbart sammanhang med tillgång och efterfrågan å arbetskraft. Ett
andra huvudområde bilda frågor rörande förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare,
sålunda bl. a. ärenden rörande enskilda och kollektiva arbetsavtal, organisationsväsendet,
avtalsförhandlingar, arbetsstrider, medlings- och skiljedomsväsen.
Det nära sambandet mellan denna grupp och den förut omnämnda torde allenast
behöva konstateras.

Ehuru det överlämnats åt parterna på arbetsmarknaden att själva överenskomma
om vissa allmänna arbetsvillkor, arbetslön o. s. v., så har det dock befunnits ur det
allmännas synpunkt nödvändigt att träffa särskilda garantier för arbetarnas säkerhet
och sundhet under arbetet. Genom arbetarskyddslagstiftningen ha sålunda träffats
bestämmelser i syfte att skydda arbetarna mot yrkesfara av olika slag, den må
nu härflyta från arbetsanordningar och maskiner, från arbetets osundhet eller farlighet
eller arbetslokalernas beskaffenhet. Särskilt ingripande bliva dylika bestämmelser
i fråga om de mindre motståndskraftiga, d. v. s. minderåriga och kvinnor,
beträffande vilka sistnämnda även framträder omtanken om kommande släktens
hälsa. Det säger sig självt, att ärendena rörande tillämpningen och övervakandet av
hithörande lagstiftning samt rörande överhuvud anordningar för arbetarnas välfärd
och trevnad bilda en grupp av uppgifter, som på det närmaste sammanhänga med de
nyssberörda frågorna om arbetsförhållanden, arbetets reglementering, arbetstid, nattarbete
o. dyl. Att man vid socialstyrelsens inrättande hade klart för sig det inre
sambandet mellan ifrågavarande olika grupper av arbetarfrågor framgår måhända
klarast av följande uttalande av socialstyrelsesakkunniga:

»Genom ett sammanförande till civildepartementet och den till detta anslutna
socialstyrelsen av de i det föregående behandlade ärendena — rörande arbetarfrågorna
i allmänhet, arbetsmarknaden, arbetsförhållanden, arbetarskydd och arbetets
reglementering ■— komma här att bliva till ett helt sammanförda hela den egentliga
, arbetar- och arbetarskyddslagstiftningen samt arbetsstatistiken (dock i mera inskränkt
bemärkelse), förliknings- och skiljedomsväsendet, arbetsförmedlingen och
yrkesinspektionen m. m., en grupp av ärenden alltså, som under alla förhållanden
(såsom ock förebilderna från nära nog alla mera betydande kulturländer utvisa)
måste anses böra sammanhållas och bilda en naturlig enhet. Då denna grupp av
ärenden tillika redan i och för sig är tillräckligt betydande för att motivera upprättande
av en enhetlig förvaltningsorganisation för densamma och då statens upp -

207

gifter på dessa områden utan en sådan organisation icke torde kunna på ett fullt
tillfredsställande sätt bliva fullgjorda, ligger redan däri ett tillräckligt vägande skäl
för den nu ifrågasatta förvaltningsorganisationens omedelbara genomförande.»

Detta uttalande synes icke hava förlorat sin giltighet.

Samarbete mellan yrkesinspektionen och den sociala olycksfallsförsäkringen. Styrelsen
är angelägen framhålla, att då styrelsen i det föregående nödgats vända sig
mot kommitténs förslag ifråga om samordnande av yrkesinspektionen och den sociala
olycksfallsförsäkringen, detta ingalunda innebär, att styrelsen skulle förneka behovet
och önskvärdheten av ett samarbete mellan dessa båda grenar av den sociala verksamheten.
Styrelsen finner det tvärtom naturligt, att ett dylikt samarbete kommer
till stånd: det är endast det föreslagna sättet därför, som styrelsen funnit betänkligt.
Styrelsen vill i det följande i allmänna drag angiva, huru styrelsen för sin
del, under förutsättning att styrelsen fortfarande kommer att vara yrkesinspektionens
chefsmyndighet, skulle tänka sig det berörda samarbetet ordnat.

Vid organiserande av ett dylikt samarbete bör främst ihågkommas, att yrkesinspektionens
förebyggande verksamhet är det primära, varför samarbetet bör ordnas
med det syftet för ögonen, att genom detsamma yrkesinspektionens arbete i möjligaste
grad underlättas. Uppgifter som icke äro förenliga med ett positivt inriktat
skyddsarbete, böra i enlighet härmed i minsta möjliga mån belasta yrkesinspektionen.

I vad yrkesinspektionens arbete avser minskande av risken för olycksfall — och
om annat är ju i detta sammanhang ej fråga — bör inspektionen beredas tillgång
på uppgifter rörande denna risk så snabbt och detaljerat, att dessa uppgifter kunna
tjäna till säker ledning vid planerande av tillsynsverksamheten. I sådant syfte böra
åtgärder vidtagas, som möjliggöra för yrkesinspektionens chefsmyndighet att genom
försäkringsinrättning, som uppbär den sociala olycksfallsförsäkringen, få del av
alla handlingar — olycksfallsanmälningar, skaderegleringar, register och sammanställningar
— som röra visst arbetsställe. Ifrågasättas kan även, huruvida icke försäkringsinrättning
i viss utsträckning borde vara pliktig att på anfordran av chefsmyndigheten
i viss bearbetad form tillhandahålla yrkesinspektionen uppgifter av
betydelse för skyddsarbetet. Den nu av riksförsäkringsanstalten omhänderhavda
statistiken över olycksfall i arbete bör vidare mera detaljbearbetas än vad för närvarande
är fallet, så att den kan bliva till verklig ledning för yrkesinspektionen.
Därvid böra dels de statistiska sifferuppgifterna hänföras till specialyrkesgrupper,
dels statistik för vissa mera riskfyllda företag på framställning från yrkesinspektionens
chefsmyndighet utarbetas och tillhandahållas, dels slutligen vissa arbetsmaskiner
göras till föremål för ingående undersökning med beaktande ej endast av antal
vid dem inträffade olycksfall och av dessa föranledda förlorade arbetsdagar, utan
även med hänsyn tagen till de innersta orsaker, som föranlett varje särskilt olycksfall.
Planläggningen av en dylik statistik skulle givetvis ske under samarbete mellan
vederbörande statistikavdelning och yrkesinspektionen. Där försäkringsinrättning
funne, att skador och skadeersättningar för visst företag, yrke, arbetsmaskin
eller arbetsprocedur oproportionerligt stegrades eller eljest läge proportionsvis
högt, skulle meddelande därom lämnas yrkesinspektionens chefsmyndighet.

Med tillgång till ett sådant material kunde yrkesinspektionens arbete inriktas på
de mest riskfyllda arbetsställena och på de arbetsmaskiner och arbetsprocedurer, som
förorsaka de svåraste skadorna. En på så sätt ordnad och ledd verksamhet, som
koncentrerades ett år på vissa, ett annat år på andra yrken, arbetsmaskiner eller
arbetsprocedurer, skulle medföra en under kort tid samlad erfarenhet om lämpligaste
skyddsåtgärder och dessas systematiska genomförande. En mot de förbättrade
förhållandena svarande sänkning av risken på berörda områden skulle härigenom
kunna åstadkommas och i samband därmed en minskning i olycksfallskostnaderna
på samma område giva sig till känna.

208

6. Fattigvården.

Med hänsyn till det nära samband, som råder mellan vissa delar av socialstyrelsens
ämbetsområde och fattigvården, anser sig styrelsen jämväl böra framföra några
synpunkter beträffande kommitténs förslag rörande fattigvårdsinspektionens och
fattigvårdsbyråns överflyttande från socialdepartementet till pensionsstyrelsen (senare
eventuellt riksförsäkringsverket). Styrelsen vill därvid till en början lämna en
kort redogörelse för de viktigare förslag rörande fattigvårdsärendenas handläggning
inom centralförvaltningen, som tidigare varit föremål för övervägande.

Till en mera principiell behandling upptogs denna fråga av departemental- (och
kommerskollegii-)kommitterade, som i ett den 18 nov. 1911 avgivet betänkande bl. a.
framhöllo, att det stora flertalet fall av fattigvårdsbehov framkallades av arbetslöshet,
sjukdomar, olycksfall eller ålderdomsskröplighet samt att fattigvården icke blott
genom sin allmänna natur utan ock genom sin uppenbara samhörighet med arbetarskydd,
socialförsäkring m. m. måste betecknas såsom en utpräglat social omsorg.

Efter en närmare undersökning av då föreliggande centrala förvaltningsärenden
erinrade kommittén om att fattigvårdslagstiftningen vore föremål för en revision,
som torde komma att väsentligt vidga administrationens uppgifter och än mer
markera de sociala momenten. Med hänsyn härtill samt till fattigvårdens nära
samband med barnavården och andra sociala områden ansågo kommitteraae, att fattigvårdsärendena
borde förläggas till första byrån inom den föreslagna departementsavdelningen
för sociala ärenden (socialstyrelsen). De inom civildepartementet tillkallade
sakkunniga, som hade sig anförtrott att överarbeta departemental- (och kommerskollegii-)kommitterades
förevarande förslag, anslöto sig i huvudsak till dessas
uppfattning. I den för 1912 års riksdag framlagda propositionen rörande socialstyrelsens
upprättande uttalade föredragande departementschefen, att fattigvårdsärendena
visserligen borde överflyttas till socialstyrelsen, men att tidpunkten härför
borde framdeles bestämmas.

Fattigvårdslagstiftningskommittén berörde i sitt den 19 febr. 1915 avgivna betänkande
med förslag till lag om fattigvården jämväl frågan om fattigvårdsärendenas
centrala handläggning, utan att dock härom framlägga något enhälligt positivt förslag.
Meningarna tycktes närmast luta åt etablerandet under civildepartementet av
en mera fristående inspektionsmyndighet.

Frågan om fattigvårdsärendenas förläggning inom centralförvaltningen berördes
vidare av A. Schotte i hans på Kungl. Maj :ts uppdrag den 27 febr. 1917 avgivna betänkande
angående statsdepartementens verksamhetsområden. Däri anfördes bland
annat, att vid den nya fattigvårdslagstiftningens genomförande och fattigvårdsinspektionens
organisation det vore i hög grad sannolikt, att inspektionen på ett eller
annat sätt anknötes till socialstyrelsen; emellertid kunde ock provisoriska anordningar
tänkas, särskilt innan frågan om lagstiftning rörande barnavård bleve ordnad.

Vid framläggandet för 1918 års riksdag av propositionen rörande den nya fattigvårdslagen
redogjorde departementschefen utförligt för frågan om fattigvårdsärendenas
förläggning och inspektionens organisation och diskuterade därvid de
tvenne alternativen: förläggning till civildepartementet eller till socialstyrelsen.
Gentemot det senare alternativet anfördes förnämligast, dels att det vore ovisst, huruvida
barnavårdsärendena borde hänföras till styrelsen, dels att fattigvårdsinspektörens
samarbete med länsstyrelserna torde underlättas genom hans förläggning inom
departementet i stället för hos ett centralt ämbetsverk. I överensstämmelse med denna
uppfattning föreslogs, att statens fattigvårdsinspektör skulle anknytas till civildepartementet
(sedermera socialdepartementet) och jämväl fungera såsom kansliråd
och föredragande för fattigvårdsärendena. Genom riksdagens bifall till detta förslag
etablerades alltså den anordning, som för närvarande är gällande och vilken besparingskommittén
nu anser påkalla ändring.

209

I eitt yttrande härutinnan har kommittén emellertid icke berört det principiellt
viktigaste momentet, nämligen inspektionens förflyttning från ett departement till
ett centralt ämbetsverk; emellertid torde man väl böra utgå ifrån att kommittén
härvidlag gjort sig till tolk för synpunkter och önskningsmål, som de gångna årens
erfarenheter framkallat på vederbörligt håll. Socialstyrelsen har för sin del 6å
mycket mindre anledning att motsätta sig en sådan förändring, som styrelsen redan
i sitt den 13 febr. 1917 avgivna utlåtande över fattigvårdskommitténs förslag till
fattigvårdslag ansåg sig böra rikta erinringar mot den ur såväl allmänt administrativ
som praktisk synpunkt mindre lämpliga anordningen att till ett departement förlägga
den centrala ledningen av en lokal tjänstemannakår samt handläggningen av
sådana löpande förvaltningsärenden, som här ifrågakomma.

Av besparingskommitténs framställning att döma har kommittén icke heller ansett
sig böra undersöka de olika alternativ till denna frågas lösning, som tidigare
varit under övervägande — nämligen fattigvårdsinspektionens organiserande såsom
självständig myndighet eller dess sammanförande med socialstyrelsen. Utan kommittén
åtnöjer sig med att konstatera, att vissa beröringspunkter och visst behov
av samverkan föreligga mellan fattigvården och pensionsförsäkringen. Kommittén
nödgas dock samtidigt konstatera, att mellan dessa båda områden av samhällelig
hjälpverksamhet råda vissa »avsiktliga och berättigade skiljaktigheter», samt att det
icke är »skäl att sudda ut skillnaden mellan de båda understödsformerna genom
organisatoriska åtgärder». På grund härav avstår kommittén från den verkliga
reform, som en sammanslagning av resp. lokala organ — fattigvårdsnämnder och
pensionsnämnder — skulle kunnat innebära, och åtnöjer sig här med att förorda
föreskrifter om vissa former för samverkan mellan de båda nämnderna. Den centrala
ledningen anser kommittén däremot böra vara gemensam »oaktat skiljaktigheten
mellan pensionsförsäkringens och fattigvårdens uppgifter». Om kommitténs
argumentering på denna punkt i och för sig synes föga övertygande, så ökas betänkligheterna
mot den föreslagna anordningen vid en närmare undersökning av frågans
innebörd.

Till en början bör sålunda erinras, att kommittén helt lämnat åsido det betydelsefulla
faktum, att fattigvårdsinspektionen och dess byrå i socialdepartementet
jämväl äro organ för barnavården. Detta vårdområde lärer med hänsyn till sin omfattning
och betydelse påkalla uppmärksamhet i icke mindre grad än fattigvården;
dess sammanhållande med denna har också ansetts så naturligt, att det mot vanliga
regler fastslagits i själva lagen, 1924 års barnavårdslag. Ett förverkligande av besparingskommitténs
förslag beträffande fattigvårdsinspektionens förläggning skulle
sålunda förutsätta antingen en genom lagändring möjliggjord upplösning av den
centrala samorganisationen av fattig- och barnavård eller ock, att även denna senare
centraliseras hos pensionsstyrelsen, med vilken den dock synes hava föga gemensamt.
Denna bristande samhörighet torde komma att framstå än mer markerad i
samma mån barnavården, såsom uppenbarligen förutsatts, kommer att utvecklas till
att omfatta även omvårdnad om den mera vuxna ungdomen. Vid en sådan utveckling
kommer fastmer sambandet med den på arbetarskyddslagstiftningen grundade
ungdomsvården samt med sådana allmänt sociala områden som arbetsförmedling och
yrkesrådgivning att starkare framträda.

Beträffande fattigvården synes kommittén vidare ha förbisett, att omhändertagandet
av mindervärda individer utgör en betydelsefull del av dess verksamhet
samt att fattigvården står i närmaste samband med särskilt alkoholist- och lösdrivarvården.
Detta förhållande, som av socialstyrelsen påpekats i åtskilliga tidigare yttranden,
1 framhölls också i prop. nr 246 vid 1920 års riksdag angående tvångsarbetsanstalternas
avskiljande från fångvården. Efter att hava vidrört de tidigare svårig 1

Exempelvis utlåtanden den 9/4 1918 rörande tvångsarbetsanstalternas avskiljande från fångvården,
den 20/i9 1920 angående stadga för tvångsarbetsanstalterna samt den 31 s 1924 angående
revisionen av lösdrivarlagstiftningen (jfr Soc. Hedd. årg. 1918, sid. 497 och årg. 1924 sid. 367).

14—252409. Bilaga till Kungl. Proposition.

210

heterna att finna annat lämpligt departement för handhavande av regeringsärendena
rörande tvångsarbetet än justitiedepartementet, anförde nämligen föredragande
departementschefen följande: »Efter inrättandet av ett särskilt socialdepartement
ställer sig frågan emellertid på annat sätt. Det måste då anses mest ändamålsenligt
att förlägga dessa anstalter under sistnämnda departement, som skall äga ledningen
av de sociala ärendena i allmänhet och speciellt av fattig- och alkoholistvården,
varmed behandlingen av lösdrivare, på sätt redan i motiveringen till 1918 års
proposition (nr 388) utvecklats, har åtskilliga beröringspunkter.»

Denna samhörighet lärer ytterligare komma att ökas vid en blivande revision av
lösdrivarlagstiftningen. Fattigvårdslagstiftningskommitténs år 1923 avgivna betänkande
med förslag till lag om lösdrivares behandling ansluter sig i åtskilliga avseenden
till lagen om behandling av alkoholister, och socialstyrelsens den 31 mars
1924 avgivna utlåtande i ämnet understryker ytterligare betydelsen av överensstämmelsen
mellan de båda lagarna, en ståndpunkt som torde vara tämligen allmänt omfattad
inom intresserade kretsar. Styrelsen framhöll därjämte angelägenheten av
att genom ett samordnande av anstaltsväsendet på de förevarande tre vårdområdena
kunna med begränsade kostnader åvägabringa en mera differentierad och ändamålsenlig
vård. En förutsättning härför vore emellertid sammanförandet »till en central
myndighet av den nu på olika håll förlagda högsta ledningen av resp. lösdrivar-,
alkoholist- och fattigvården». Likaså »vore det givetvis synnerligen önskvärt, att
handhavandet av de kommunala uppgifterna i avseende å de tre vårdformerna anförtroddes
åt ett enda gemensamt kommunalt organ».

En sådan samorganisation beträffande de lokala organen förekommer redan nu i
viss utsträckning i fråga om fattig- och alkoholistvården. Såsom kommunalt organ
för alkoholistvården skall nämligen enligt alkoholistlagen i varje kommun finnas en
nykterhetsnämnd, vilken, där ej särskild sådan nämnd utsetts, utgöres av fattigvårdsstyrelsen.
Att döma av eu på nyåret 1923 verkställd undersökning torde särskild
nykterhetsnämnd finnas endast i omkring 1/4 av samtliga kommuner, vadan
i det alldeles övervägande antalet kommuner fattigvårdsstyrelsen fungerar
jämväl såsom nykterhetsnämnd. Det har också ansetts lämpligt att i instruktionen
för statens fattigvårdskonsulenter (den 25 april 1919) införa bestämmelse om att konsulent
har »jämväl att, i den mån hans tid sådant medgiver, med råd och upplysningar
tillhandagå såväl barnavårdsnämnderna ...... som ock nykterhetsnämn derna

inom distriktet ifråga om deras åligganden enligt lagen om behandling av
alkoholister den 30 juni 1913». Såsom redan antytts torde man också vid en reformering
av lösdrivarvården få anledning överväga, huruvida icke fattigvårdsstyrelser
eller nykterhetsnämnder behöva tagas i anspråk även på detta område.

Vad nu anförts torde giva tillräckligt stöd för den meningen, att ett verkligt
aktuellt spörsmål beträffande fattig- och barnavårdens centrala ledning är dess sammanförande
med den centrala ledningen av alkoholistvården (samt eventuellt ledningen
för en reformerad lösdrivarvård). Uppkommer så frågan, om detta kan ske
inom den myndighet, hos vilken statens fattigvårdsinspektör nu är förlagd, nämligen
socialdepartementet. Med avseende härå torde allenast böra erinras, att alkoholistlagens
tillämpning förutsätter, att vissa ärenden handläggas inom ett centralt ämbetsverk
och icke inom ett departement; särskilt är av vikt att möjliggöra besvärsrätt
över vissa centralmyndighetens beslut. Det torde ock med viss grad av sannolikhet
kunna förutses, att vid en reformering av lösdrivarvården enahanda läge kommer
att inträda med avseende å denna. I varje fall är det uppenbart, att ett sammanförande
av den centrala ledningen — i vad angår andra än regeringsärenden — för
fattig- (och barna-), alkoholist- och lösdrivarvården icke kan åvägabringas inom ett
departement, utan allenast inom en utanför stående ämbetsmyndighet.

Här öppna sig emellertid olika utvägar; sammanförandet kan ske antingen hos
en förutvarande eller en nyinrättad myndighet.

För sistberörda alternativ kunna onekligen vissa skäl anses tala. Framhållas må

211

sålunda, att den ifrågavarande omvårdnaden om barn och fattiga samt om vissa kategorier
av asociala individer utgör ett så betydelsefullt verksamhetsområde, att det
väl kunde motivera en särskild central myndighet. Även om de löpande inspektionsoch
förvaltningsuppgifter, som för närvarande här skulle föreligga för centralmyndigheten,
icke äro av större omfattning än att de väl kunde handläggas inom
en byrå, så må å andra sidan betonas, att ifrågavarande vårdområden befinna sig i
en utveckling, som ställer stora anspråk på ledningens insikter och initiativkraft.
Det vill också synas, som om man vid fattigvårdsinspektionens organiserande åsyftat
att förbereda dess utveckling till självständig myndighet genom att i instruktionen
för fattigvårdskonsulenterna inrycka bestämmelser, som giva statens fattigvårdsinspektör
en gentemot departementet i viss mån självständig befogenhet. Denna
säregna ställning har också kommit till uttryck däri, att fattigvårdsinspektören
plägar i eget namn avgiva yttranden i frågor, som ankomma på departementets handläggning.
Det vore sålunda endast ett konsekvent fullföljande av en påbörjad
utveckling, om i samband med lösdrivarvårdens reformering den centrala ledningen
av denna vård och alkoholistvården sammanfördes med och uppginge i den till självständig
myndighet utbyggda centrala fattigvårds- och barnavårdsinspektionen.

Skulle emellertid till förebyggande av ytterligare splittring av socialförvaltningen
ledningen av ifrågavarande vårdområden anses böra förläggas till redan förefintlig
myndighet, kunna näppeligen här ifrågakomma andra ämbetsverk än socialstyrelsen
samt — möjligen — pensionsstyrelsen. Detta sista alternativ synes av redan anförda
skäl dock föga lämpligt. Erinras bör också, att besparingskommittén själv icke
kunnat undgå att finna, hurusom enligt dess förslag pensionsstyrelsens organisation
»blir väl tungrodd och svår för chefen att överskåda» (s. 156), varför kommittén
nödgas förutsätta, att chefen icke skall kunna deltaga i de löpande ärendenas behandling
inom styrelsen (s. 157). Det torde därför med fog kunna ifrågasättas,
huruvida besparingskommittén ville vidhålla sitt förslag om de centrala fattigvårdsärendenas
förläggning till pensionsstyrelsen, därest därmed skulle följa den centrala
handläggningen av ärenden rörande jämväl barna-, alkoholist- och lösdrivarvård.
Än mindre realiserbar synes i sådant fall kommitténs tanke på pensionsstyrelsens
sammanslagning med riksförsäkringsverket. Ur allmänt administrativ synpunkt
synes för övrigt mindre ändamålsenligt att till pensionsstyrelsen överflytta uppgifter,
vilka äro av så väsentligt annan karaktär än ämbetsverkets hittillsvarande
verksamhet.

Sådana betänkligheter framträda icke beträffande socialstyrelsen, vars handläggning
av alkoholistärendena icke visat sig medföra särskilda svårigheter och med
vars ämbetsuppgifter i övrigt ifrågavarande vårdområden hava många direkta beröringspunkter
och icke i något avseende skulle kollidera. Vare sig emellertid ledningen
av fattig- och barnavård samt alkoholist- och lösdrivarvård förlägges till
socialstyrelsen eller annan redan förefintlig myndighet, böra givetvis vid dess inorganiserande
i denna noga beaktas de särskilda krav på större handlingsfrihet, som
påkallas av dess framträdande karaktär av inspektionsorgan.

Styrelsen vill slutligen med anledning av kommitténs förslag, i vad de beröra
styrelsens ämbetsområde, tillfoga ytterligare några ord. Det har vid granskningen
av dessa förslag synts egendomligt, att kommittén icke ansett sig böra upptaga till
diskussion den naturliga frågan, huruvida icke möjligen statsmakterna haft skäl för
vidtagande av nu bestående anordningar samt huruvida icke sådana skäl till äventyrs
fortfarande äga giltighet. Åtminstone finner man ej i betänkandet något försök till
en sådan undersökning, utan åtnöjer sig kommittén med att allenast redogöra för
sina motiv för ändringsförslagen. Den i det föregående verkställda granskningen av
kommittéförslaget ger onekligen också stöd för den uppfattningen, att kommittén
knappast verkställt en sådan allsidigare undersökning och prövning, som i vårt land

212

hittills ansetts böra föregå mera betydelsefulla ståndpunktstaganden rörande statsförvaltningen.
Endast härigenom lärer kunna förklaras, att kommittén icke på
någon punkt ansett sig böra till behandling upptaga de motiv, som departementaloch
kommerskollegiikommitterade, socialstyrelsesakkunniga samt Kung!. Maj :t och
riksdagen anfört som skäl för socialstyrelsens inrättande samt avgränsningen av
dess ämbetsområde och vilka i propositionen rörande socialstyrelsens upprättande
(n:o 108 vid 1912 års riksdag) av vederbörande departementschef sammanfattades i
följande principuttalande:

»För vinnande av möjlighet till en ändamålsenlig förläggning och organisation
av de nya sociala förvaltningsuppgifter, som möta i och med de förutsedda åtgärdernas
och reformernas genomförande, är det utan tvivel också av stor betydelse,
att det organ, som är erforderligt för de redan nu på den högsta centralförvaltningen
ankommande sociala förvaltningsuppgifterna, omedelbart kommer till stånd och
blir så anordnat, att det är färdigt att bereda och mottaga de år efter år nytillkommande
förvaltningsuppgifterna. Dessa skulle eljest få anförtros åt olika, på dessa
områden mindre sakkunniga myndigheter eller ock föranleda upprättande av nya,
fristående förvaltningsorgan, till avgjort men för uppgifternas vederbörliga tillgodör
seende och sammanhållande samt säkerligen även ur kostnadssynpunkt.»

Sammanfattning.

Såsom av det ovanstående framgår har socialstyrelsen ej kunnat biträda kommitténs
förslag vare sig beträffande de mera speciella områdena, yrkesinspektionen
och fattigvårdsinspektionen, eller ifråga om det huvudsakliga föremålet för reformförslagen,
nämligen den sociala sjuk-, olycksfalls- och pensionsförsäkringen.

Vad angår yrkesinspektionen har kommittén icke rätt bedömt vare sig dess uppgifter
eller dess förhållande till olycksfallsförsäkringen. Arbetarskyddet är nämligen
ingalunda begränsat till eller ens i övervägande grad inriktat på förebyggandet
av olycksfall, utan utgöres den betydelsefullaste delen av yrkesinspektionens verksamhet
av arbete till förbättrande av yrkeshygienen samt av andra åtgärder till arbetarnas
välfärd. De uppgifter i den sociala olycksfallsförsäkringens tjänst, som kommittén
föreslår skola påläggas yrkesinspektionens befattningshavare, äro ägnade
att till förmån för det sekundära, ersättningen till de skadade, inkräkta på det
primära, det förebyggande arbetet. Dessa uppgifter äro av sådan beskaffenhet,
att de icke lätt låta sig förena med yrkesinspektionens i stort sett framgångsrika
strävan efter förtroendefullt samarbete med både arbetsgivare och arbetare till
genomförandet av tillfredsställande arbetsförhållanden. Olägenheterna måste framstå
så mycket starkare, som yrkesinspektionskåren enligt kommitténs förslag skulle komma
att tagas i anspråk för en försäkringsanstalt av väsentligen privat karaktär. Den
eller de försäkringsinrättningar, 6om bliva bärare av den sociala olycksfallsförsäkringen,
böra enligt socialstyrelsens uppfattning själva bekosta den tekniska apparat,
som de finna erforderlig för sin kontroll gentemot arbetsgivare och arbetare. Besparingskommitténs
motiv för sitt förslag att överflytta yrkesinspektionens ledning
från socialstyrelsen till det föreslagna riksförsäkringsverket äro sålunda ej väl grundade.
Därjämte har lämnats obeaktat, att arbetarskyddsärendena på det närmaste
sammanhöra med de allmänna arbetarfrågorna, vilka utgöra kärnpunkten i socialstyrelsens
arbetsuppgifter, och tillsammans med dessa frågor »bilda en naturlig
enhet», såsom 1912 års socialstyrelsesakkunniga uttryckte sig. Styrelsen måste
därför bestämt motsätta sig arbetarskyddsbyråns utbrytning, men kan å andra
sidan väl tänka sig ett samarbete med vederbörande organ för den sociala olycksfallsförsäkringen
i syfte att även till dennas bästa främja yrkesinspektionens verksamhet,
i vad denna avser förebyggande av olycksfall.

213

I fråga om fattigvårdsinspektionen har styrelsen påvisat, att från den tidigare
behandlingen av frågan om fattigvårdsärendenas centrala handläggning något stöd
ej kan vinnas för kommitténs förslag om inspektionsorganets förflyttning från socialdepartementet
till pensionsstyrelsen. Kommittén har förbisett, att fattigvårdsinspektionen
är genom lagbestämmelse samorganiserad med barnavårdsinspektionen
samt att fattigvården nära sammanhänger med alkoholist- och lösdrivarvården. Ett
uttryck härför är bl. a. det förhållandet, att i 3/4 av Sveriges kommuner fattigvårdsstyrelsen
samtidigt fungerar såsom nykterhetsnämnd samt att man från olika håll
uttalat sig för att fattigvårdsstyrelse eller nykterhetsnämnd skulle inträda såsom
medverkande jämväl vid lösdrivarvården. För den händelse alltså fattigvårds- och
barnavårdsinspektionen skall lösgöras från socialdepartementet, bör icke förbises det
starka sakliga behovet av dess sammanhållande med den centrala ledningen för alkoholist-
och lösdrivarvården, vars förläggande till pensionsstyrelsen icke på allvar
lärer ifrågasättas.

Icke heller i avseende å socialförsäkringen synes kommittéförslaget ägnat att tagas
till utgångspunkt för det förestående reformarbetet. Det principiella felet i kommitténs
hela organisationsplan är, såsom styrelsen förut framhållit, att kommittén
icke tillräckligt beaktat socialförsäkringens enhetlighet och de krav, som härav uppkomma
med avseende på de olika försäkringsgrenarnas inbördes avvägning. Såsom
en följd härav har kommittén icke heller givit åt sjukförsäkringen den plats, som
med rätta tillkommer densamma med hänsyn ej blott till dess egen betydelsefulla
uppgift, utan även till dess oumbärlighet såsom grundval för hela försäkringsbyggnaden.

En väl ordnad och effektiv sjukförsäkring utgör själva förutsättningen för
icke blott de av kommittén föreslagna reformerna, utan överhuvud taget varje
rationell organisation av såväl allmänna pensionsförsäkringen som olycksfallsförsäkringen.
Vid sådant förhållande och då en så beskaffad sjukförsäkring icke synes
vara att vinna genom de av kommittén föreslagna reformerna i fråga om den frivilliga
sjukkasseverksamheten, utan allenast på den obligatoriska försäkringens väg,
får styrelsen hemställa, att frågan om införandet av obligatorisk sjukförsäkring nu
upptages till förnyad och allsidig utredning, en utredning som givetvis även bör
omfatta de jämkningar i pensions- och olycksfallsförsäkringen, som kunna betingas
av sjukförsäkringens definitiva ordnande. Det jämförelsevis rika material, som insamlats
av dels besparingskommittén, dels kommittén för socialförsäkringens organisation
och vilket genom nu infordrade yttranden från myndigheter och organisationer
lärer erhålla värdefull komplettering, torde vid den här ifrågasatta utredningen
kunna komma till användning i jämförelsevis stor utsträckning och möjliggöra ernåendet
av snabbt resultat.

Att nu omedelbart och utan att avvakta resultaten av en dylik utredning genomföra,
i större eller mindre utsträckning, kommitténs förslag till omorganisation av
pensions- och olycksfallsförsäkringen skulle enligt styrelsens mening verka direkt
skadligt. Därigenom vore nämligen med all sannolikhet åtminstone för nu överskådlig
framtid vägen stängd för en verklig lösning av vår sociala sjukförsäkring6-fråga. För samma tid skulle socialförsäkringen jämväl i övrigt vara i saknad av den
styrka, som ligger i självförvaltning direkt genom de försäkrade, samt lida av samma
starka centralisation, som nu gör den så stel och tungrodd.

Flertalet av kommitténs reformförslag föreligga dessutom icke, på sätt styrelsen i
det föregående sökt visa, i det skick och synas ej heller vara av den brådskande natur,
att de icke mycket väl kunna anstå i avvaktan på genomförandet av en rationellt
organiserad sjukförsäkring. Bleve det blott fastslaget, att mera genomgripande
reformer i fråga om pensions- och olycksfallsförsäkringen vore avhängiga av
sjukförsäkringsfrågans lösning, skulle givetvis denna senare i sin ordning kraftigt
påskyndas. Men att dessförinnan genomföra reformer, i fråga om vilka man nu icke
kan förutse, huruvida de passa eller icke passa ihop med den blivande sjukförsäk -

214

ringen, vore givetvis i och för sig mindre lämpligt. Härtill kommer, att vissa
av dessa reformer, om också i och för sig lämpliga, skulle föra med sig administrativa
och organisatoriska anordningar, om vilka det med all sannolikhet kan antagas,
att de inom jämförelsevis kort tid åter måste rubbas.

I avvaktan på resultaten av en skyndsam utredning rörande införandet av obligatorisk
sjukförsäkring samt rörande dennas läggande till grund jämväl för olycksfallsoch
pensionsförsäkringen höra sålunda enligt socialstyrelsens mening partiella reformer
i avseende å vår socialförsäkring tillsvidare anstå. Detta utesluter ju icke,
såsom ock i vederbörligt sammanhang framhållits, att kommitténs reformförslag
härutinnan i vissa delar förtjäna beaktande. Så är särskilt förhållandet i fråga om
sjukkasseverksamheten, där kommittén gett uttryck åt vissa synpunkter och önskemål,
som länge gjort sig gällande inom sjukkasseväsendet och varit föremål för styrelsens
uppmärksamhet, men vilka icke kunnat från styrelsens sida lämpligen framföras,
så länge särskilda omfattande utredningar på detta område pågått. Även om ett
fortsatt dröjsmål härutinnan kan synas beklagligt, bör dock de partiella reformernas
väg icke heller här beträdas, förrän full klarhet föreligger beträffande huvudfrågan,
frivillig eller obligatorisk sjukförsäkring. Ty en omorganisation av den nuvarande
ejukkasserörelsen är förenad med så stora svårigheter och kostnader samt kräver sådan
tid, att det icke kan vara försvarligt framkalla en sådan, med mindre man har
full klarhet om att den kommer att bliva för längre tid bestående.

Skulle man emellertid vid sådan ingående omprövning av frågan om obligatorisk
sjukförsäkring, som styrelsen här föreslagit, komma till den uppfattning, att avgörande
hinder resa sig mot realiserandet inom närmare framtid av denna försäkring,
då bör även enligt styrelsens uppfattning en omorganisation av den frivilliga sjukförsäkringen
omedelbart företagas, därvid beaktande bör ägnas såväl åt kommitténs
förslag härutinnan som ock åt styrelsens här ovan gjorda erinringar och framförda
uppslag.

Bifogade utdrag av protokollet vid de med sociala rådets sektion för sjtikkasseväsen
(sjukkassenämnden) den 3 och 4 april 1925 och med sektionen för arbetarskydd
och arbetarfrågor i allmänhet den 20 i samma månad hållna sammanträden
återgiva de meningar, som därvid framfördes.

I detta ärendes slutliga handläggning hava utom undertecknade deltagit byråcheferna
Bergsten och Molin, t. f. byråchefen Bergström samt, i vad angår yrkesinspektionen
och arbetarskyddsbyrån inom socialstyrelsen, byråchefen Furst såsom föredragande
ävensom socialfullmäktigen Lindqvist.

Stockholm den 14 maj 1925.

Underdånigst
GUNNAR HUSS.

Theofil Andersson.

Protokoll hållet vid sammanträde med Sociala
rådets sektion för sjukkasseväsen den 3 och 4 april
1925.

Närvarande: generaldirektören Huss, ordförande, byråchefén Andersson, ledamöterna
J. E. Berglund, A. G. Lindberg, Ä. Ohlsson, C. A. H. Björklund, suppleanten
J. B. Bastholm samt vid protokollet, undertecknad Rydin.

Ledamoten E. G. Kristensson hade anmält sig förhindrad att tillstädeskomma.

215

Till behandling vid sammanträde förelåg dels statens besparingskommittés förslag
angående socialförsäkringens organisation, dels tvenne inom riksdagen väckta,
genom remiss till K. socialstyrelsen för dess yttrande överlämnade motioner i gemensamt
syfte, avseende ändring i gällande föreskrifter angående statsbidrag åt registrerade
sjukkassor.

§ 1.

Sedan ordföranden öppnat sammanträdet, utsågos ledamoten Berglund och suppleanten
Bastholm att jämte byråchefen Andersson justera protokollet.

§ 2.

Sektionen enade sig om att vid behandlingen av ovan först nämnda överläggningsämne
lägga följande diskussionsprogram till grund:

I. Kommittéförslagets detaljer.

a) Sjukkasseverksamhetens organisation och förvaltning.

1) registrerade och statsunderstödda sjukkassor;

2) sjukkasseområden;

3) överflyttningen (inom Sverige samt mellan grannländerna);

4) sjukkassornas rekrytering;

5) samverkan mellan sjukkassor samt pensionsnämnd och fattigvårdsstyrelse;

6) samarbete med olycksfallsförsäkringen.

b) Sjukkassornas prestationer.

1) sjukvård;

2) kontant sjukhjälp;

3) sjukhjälpstiden;

4) moderskapshjälp;

5) begravningshjälp.

c) Statsbidraget m. m.

1) äro de av kommittén föreslagna grunderna för ändamålet lämpliga;

2) kommunalt bidrag till sjukkasseverksamheten.

d) Tillsynsmyndighetens förläggning.

II. Principdebatt. Reform av den frivilliga sjukkasseverksamheten eller obligatorisk
sjukförsäkring?

§ 3.

Vid diskussionen angående punkt I :a 1) på diskussionsprogrammet uttalades skiljaktiga
meningar.

Ledamoten Björklund var av den uppfattning, att en lagstiftning i enlighet med
besparingskommitténs förslag skulle innebära en stor olycka för sjukkasseverksamheten
i vårt land. Av nuvarande medlemmar i de registrerade sjukkassorna komme
förmodligen — åtminstone i första hand — inemot en tredjedel att bliva stående
utanför de föreslagna statsunderstödda sjukkassorna. I de glesast befolkade takterna
av riket skulle vidare möta avsevärda svårigheter att organisera en sjukförsäkring
på sätt besparingskommittén tänkt sig.

Övriga ledamöter voro eniga därutinnan, att den föreslagna organisationsformen
med endast en statsunderstödd sjukkassa å samma ort vore den enda riktiga, men
ock i det hänseende, att en obligatorisk sjukförsäkring vore att föredraga framför
den av besparingskommittén föreslagna anordningen. Under tillkännagivande visserligen
av någon tvekan, dels huruvida under sadana förhallanden genomförande av
den nu föreslagna lagstiftningen kunde anses obetingat välbetänkt, dels även med
avseende å de nuvarande sjukkassornas villighet att inordna sig under berörda lag -

216

stiftning, gavo ledamöterna i fråga dock enstämmigt uttryck åt den uppfattning, att
sagda lagstiftning innebure ett framsteg.

Beträffande de sjukkassor, som icke vore villiga att foga sig i den nya ordningen,
enades samtida ledamöter därom, att för dessas vidkommande borde genomföras en
särskild lagstiftning upptagande registreringstvång, med ändamål huvudsakligen
att skapa i rättsligt hänseende tillfredsställande förhållanden, men utan syfte att
materiellt reglera verksamheten.

§ 4.

Med avseende a den under I:a 2) på programmet upptagna frågan — sjukkasseomraden
— voro sektionens samtliga ledamöter av den mening, att principen angående
endast en statsunderstödd sjukkassa å varje ort borde genomföras utan förbehåll.
Att i detta hänseende undantag medgåves för exempelvis s. k. arbetsgivarekassör,
vore varken lämpligt eller nödvändigt.

§ 5.

.. det härefter till diskussion upptagna spörsmålet om sjukkassemedlens

överflyttning från en sjukkassa till annan vid ombyte av bostadsort framgick såsom
sektionens mening, att en dylik överflyttning i fråga om yngre sjukkassemediemmar
borde sa mycket som möjligt underlättas. Beträffande äldre medlemmars
överflyttning ställde sig sektionen mera tveksam. Den av besparingskommittén föreslagna
anordningen, enligt vilken den sjukkassa, som upptagit flyttande medlem,
skulle av den kassa denne därförut tillhört, äga utbekomma visst, enligt bestämda
righeter beraknat be 0pp> syntes sektionen förenad med avsevärda praktiska svå Med

avseende å överflyttning olika länder emellan uttalades, att därest man inom
Övriga länder iklädde sig motsvarande förpliktelse, statsunderstödd svensk sjukkassa
borde vara skyldig att utan särskilt vederlag upptaga medlem av sjukkassa i
något av de andra skandinaviska länderna, vilken inflyttat till förstnämnda kassas
verksamhetsområde.

§ 6.

. diskussionen i anslutning till punkt I :a 4) på programmet, angående rekryteringen
av medlemmar till de statsunderstödda sjukkassorna, kom att röra sig om de
restriktioner, vilka kunde böra uppställas beträffande rätten till inträde i dylik
kassa, dels under en eventuell övergångstid, vid upptagandet i dessa kassor av de
nuvarande sjukkassornas medlemmar, dels och framdeles, vid individuellt inträde i
kassa av berörda slag.

I dessa hänseenden var sektionen av den mening, att under omförmälda övergångstid
over huvud taget alla restriktioner av här åsyftat slag borde bortfalla, på det
att de nuvarande sjukkassornas medlemmar samtliga skulle få möjlighet att ingå i
statsunderstödd kassa, vilket vore ett önskemål. Visserligen kunde befaras, att ett
för ifrågavarande kassors ekonomi menligt urval av medlemmar då under övergångstiden
gjorde sig gällande dels på så sätt, att ett förhållandevis stort antal i hälsohanseende
mindre göda risker tillfördes kassorna, dels ock därigenom, att företrädesvis
de ekonomiskt sämst ställda av de nuvarande sjukkassorna komma att söka
uppgå i de statsunderstödda kassorna. Måhända kunde dock förväntas, att vederbörande
kommuner skulle befinnas villiga att till sistnämnda kassors skydd träda
ekonomiskt hjälpande emellan i erforderlig grad. Tilläventyrs skulle något sådant
kUjjaiUPPStä aS såsom villkor för förutvarande sjukkassors uppgående i statsunderstodd
kassa under vissa förhållanden. Sådan kassa borde emellertid som regel vara
skyldig att i sig upptaga de nuvarande sjukkassornas medlemmar.

För framtiden eller i fråga om individuellt inträde i statsunderstödd sjukkassa

217

över huvud taget syntes sektionen lämpligt eller nödvändigt, att viss restriktion uppställdes.
Något förbehåll med avseende å inträdandes inkomst- och förmögenhetsförhållanden
vore däremot, om ock principiellt sett berättigat, knappast i praktiken
behövligt.

§ 7.

Punkt I:a 5) å programmet, angående det ifrågasatta samarbetet mellan de statsunderstödda
sjukkassorna och pensionsförsäkringens ävensom fattigvårdens organ,
föranledde ingen särskild erinran från ledamöternas sida.

§ 8.

Med avseende å det ifrågasatta samarbetet mellan å ena sidan de statsunderstödda
sjukkassorna och å andra sidan olycksfallsförsäkringen framfördes av enskilda ledamöter
av sektionen den uppfattning, att ett systematiskt samarbete i flera hänseenden
torde bliva förenat med svårigheter;

att ett dylikt samarbete, där det läte sig på ett rationellt sätt ordnas, utan tvivel
kunde bliva olycksfallsförsäkringen till avsevärt gagn på grund av sjukkassornas
större möjligheter att kontrollera de i följd av olycksfall skadades tillstånd;

att förekomsten av dubbelförsäkring för olycksfall, nämligen i sjukkassa och i
olycksfallsförsäkringsanstalt samtidigt — en hittills ganska vanlig, för båda parterna
menlig företeelse — då även lättare kunde förebyggas; samt slutligen

att sjukkassorna, under förutsättning av arbetsgivarnas ekonomiska medverkan i
tillbörlig utsträckning, med fördel kunde vid olycksfall i arbete övertaga ersättningsskyldigheten
för tiden t. o. m. 63 :e sjukdomsdagen, åtminstone vad meddelande
av kontant sjukhjälp beträffade, en anordning som bl. a. onödiggjorde det besvärliga
och ofta med svårigheter förenade särskiljandet mellan sjukdomsfall, hänförliga
till olycksfall i arbete, och andra sjukdomsfall.

§ 9.

Sektionen övergick härefter till behandling av de under punkt I :b på programmet
upptagna frågorna.

Under den diskussion, som därvid utspann sig beträffande den första i ordningen
av dessa frågor, rörande beredande av sjukvård åt sjukkassornas medlemmar,
betonades av flera bland nämndens ledamöter den stora betydelsen av, att denna
sida av sjukkassornas verksamhet uppmuntrades och bragtes till större utveckling
än som hittills kunnat ernås inom de nuvarande sjukkassorna. Tillika framhölls
önskvärdheten av, att sjukhjälp av förevarande slag även komme att beredas sjukkassemedlemmarnas
familjer.

I anslutning till den förda diskussionen enades sektionens ledamöter om det uttalande,
att — med hänsyn bl. a. till penningvärdets fall, sedan den tid nu gällande
författning rörande statsbidrag åt de registrerade sjukkassorna tillkom — ett avsevärt
större bidrag av staten, exempelvis dubbelt mot det nuvarande, måtte komma
att utgå till de ifrågasatta statsunderstödda sjukkassorna på grund av deras kostnader
för beredande av sjukvård åt medlemmarna och deras familjer.

§ 10.

I fråga om den sjukhjälp i penningar, som skulle komma att beredas av de statsunderstödda
sjukkassorna, bragtes bl. a. på tal spörsmålet, huruvida icke sjukhjälpens
storlek borde på lämpligt sätt normeras i förhållande till resp. sjukkassemedlemmars
inkomst- eller förmögenhetsförhållanden.

Enligt några av ledamöternas härutinnan uttalade mening vore en viss normering
i berörda hänseenden att anbefalla; praktiska svårigheter att genomföra en
tillfredsställande anordning i sådant syfte kunde dock befaras möta.

218

Yissa ledamöter uttryckte i detta sammanhang den mening, att hinder icke borde
möta för statsunderstödd sjukkassa att bereda kontant sjukhjälp även vid sjukdomsfall
inom medlems familj; sjukhjälpen borde dock i dylika fall utgå endast
med jämförelsevis lågt belopp.

§ 11.

Vid behandlingen av punkt 1 :b 3) på programmet, rörande sjukhjälpstiden inom
de statsunderstödda sjukkassorna, framgick av den förda diskussionen i huvudsak
följande.

Samtliga ledamöter uttryckte den uppfattning, att sjukhjälpstiden helst borde
vara obegränsad. Man vore inom sjukkassorna redan nu ganska allmänt stämd för
en dylik anordning, om också vissa skäl kunde tala för, att den obegränsade sjukhjälpstiden
icke bleve obligatorisk för alla kassorna, borde det dock stå en var kassa
fritt att meddela sjukhjälp utan tidsbegränsning. För mindre kassor vore en sådan
anordning visserligen förenad med kanske alltför stor ekonomisk risk. Genom
en återförsäkring under någon lämplig form skulle dock denna svårighet kunna väsentligen
undanröjas.

För det fall, att en blivande lagstiftning på grundvalen av besparingskommitténs
förslag uppställde en begränsning beträffande sjukhjälpstiden, exempelvis till 3 år,
antingen obligatoriskt eller såsom ett minimum, finge tillses, att möjligheter till
missbruk förebyggdes. Att exempelvis, såsom inom de nuvarande sjukkassorna i
många fall skedde, fastställa tidsgränsen med sikte taget på sjuktiden under en och
samma sjukdom, vore sålunda icke ändamålsenligt; en dylik restriktion hade nämligen
visat sig lätt kunna kringgås.

I anslutning till förevarande spörsmål framkastades tanken att i den tilltänkta
lagstiftningen medgiva undantag från regeln om endast en statsunderstödd sjukkassa
å samma ort i fråga om sjukkassa, som upprättats för personer tillhörande ett
och samma yrke — åtminstone beträffande sjukkassa av detta slag som vid lagstiftningens
ikraftträdande redan vore i verksamhet sedan viss tillräckligt lång tid
tillbaka. Det framhölls, att kassor av förevarande beskaffenhet nu funnes, vilka
med framgång övergått till obegränsad sjukhjälpstid. Yissa ledamöter uttalade sin
sympati för denna tanke; andra åter funno ett frångående av förutnämnda princip
betänklig.

§ 12.

Med avseende å den nästföljande frågan på programmet, rörande moderskapshjälp,
uttalades enstämmigt, att meddelande av dylikt understöd borde utgöra en obligatorisk
prestation inom de statsunderstödda sjukkassorna; moderskapshjälpen finge
emellertid utgå med högre belopp än som f. n. i allmänhet skedde inom sjukkassorna.

§ 13.

Även beträffande den därefter behandlade frågan, huruvida statsunderstödd sjukkassa
skulle äga meddela begravningshjälp och, i så fall, om denna understödsform
skulle vara obligatorisk, befunnos sektionens alla ledamöter vara av en och samma
uppfattning, nämligen att statsunderstödd sjukkassa skulle äga rätt men icke skyldighet
att meddela understöd av ifrågavarande slag, dock ej till andra än dem, som
tillika vore sjukförsäkrade i kassan.

§ 14.

Härefter förekom till behandling de av besparingskommittén föreslagna grunder
för statens bidrag till sjukkassorna. En livlig diskussion utspann sig härom, och
framgick därav, att sektionens ledamöter i vissa hänseenden voro av olika uppfattning
i frågan.

219

Samtliga voro emellertid eniga i följande hänseenden, nämligen

att hittills tillämpade grunder för statsbidragets utgående, i vad gällde bidragets
normerande efter dels sjukkassas medlemsantal, dels antalet dagar, för vilka kontant
sjukhjälp meddelats av sjukkassa, dels även kassans kostnader för beredande
av sjukvård av olika slag, alltjämt borde bibehållas;

att beträffande den del av bidraget, som utginge i förhållande till medlemsantalet,
av besparingskommittén föreslagna 3 kronor pr år och medlem finge anses tillfyllest
;

att vad däremot anginge den del av bidraget, som vore bestämt i förhållande till
sjukdagarnas antal, ett rikligare tillmätt belopp, än av besparingskommittén föreslagna
35 öre pr sjukdag, söndagar oräknade, vore av behovet påkallat; med avseende
å förevarande del av statsbidraget uttalades jämväl, att i det till grund för
bidragets beräkning lagda antalet sjukdagar borde få inräknas ej mindre söndagar,
än även sjukdagar, som infalla efter utgången av den minimitid för sjukhjälp, som
kunde komma att lagfästas;

att en förhöjning av statsbidraget till den del detsamma utginge i förhållande till
sjukkassas utgifter för sjukvård av olika slag åt medlemmarna vore i än högre grad
behövlig; förslagsvis syntes böra ifrågakomma ett belopp, begränsat till ett maximum,
dubbelt så stort som det nuvarande och beräknat dessutom med hänsyn tagen
till alla förekommande olika former av sjukvård, såsom läkarvård, läkemedel, hemsjukvård
m. fl.

Meningarna voro däremot delade bland sektionens ledamöter beträffande den
norm, som vore mest lämplig vid tillmätandet av den i förhållande till sjukdagarnas
antal utgående delen av statsbidraget.

Ledamoten Björklund framställde det yrkande i berörda avseende, att förevarande
del av statsbidraget borde utgå i förhållande till saväl sjukdagarnas antal,
som även samtidigt till den kontanta sjukhjälpens storlek, med begränsning dock i
sistnämnda hänseende på sådant sätt, att den del av sjukhjälpen, som överstege visst
ej alltför knappt tilltaget maximum, lämnades utan avseende.

Övriga ledamöter voro på denna punkt övervägande av den uppfattning, att en
gradering av statsbidraget i förhållande till sjukbjälpen i viss tämligen begränsad
utsträckning visserligen kunde hava skäl för sig, men dock ur principiella synpunkter
— såsom innebärande en premiering av de ekonomiskt bättre ställda sjukkassemedlemmarna
— vore mindre tilltalande eller t. o. m. förkastlig. Enligt nu
nämnda ledamöters mening kunde ifrågavarande del av statsbidraget lämpligen utgå
med 50 öre pr sjukdag, alla sjukdagar under hela sjukhjälpstiden inberäknade, oavsett
i lagen stadgad minimitid, jämväl söndagar.

Till sist blev i detta sammanhang fråga väckt, huruvida icke, därest en förböjning
av statsbidraget i den av sektionen påyrkade utsträckning beviljades, det särskilda
statsbidraget för meddelad moderskapshjälp skulle kunna bortfalla; detta
under förutsättning dock, att i det till grund för statsbidragets beräkning lagda
antalet sjukdagar även de dagar finge inräknas, för vilka moderskapshjälp utgått.

Sektionen förklarade sig icke hava något att häremot erinra.

§ 15.

Med avseende å nästföljande fråga å programmet, rörande behovet och rättmätigheten
av kommunala bidrag till de statsunderstödda sjukkassorna, blev under den
uppkomna diskussionen framhållet, att en rationellt ordnad sjukförsäkring, vilken
beredde understöd i den utsträckning, besparingskommittén föreslagit, ägde berättigade
anspråk på ett icke alltför knappt tillmätt ekonomiskt stöd av vederbörande
kommuner; sjukförsäkringen vore nämligen under sådana förhållanden ägnad att
bereda avsevärd lättnad i kommunernas fattigvårdskostnader.

220

En av sektionens ledamöter framställde det yrkande, att de kommuner, inom vilka
statsunderstödd sjukkassa utövade sin verksamhet, borde lagligen åläggas att
lämna ett bidrag till kassan, motsvarande 3 kr. pr år och medlem, med rätt i så
fall for ifrågavarande kommun eller kommuner, att tillsätta en av ledamöterna i
styrelsen för kassan.

Övriga ledamöter förklarade sig biträda detta förslag; ledamoten Berglund ifrågasatte
dock, huruvida icke ett belopp av 3 kr. för vissa kommuner kunde bliva väl
så betungande.

§ 16.

Angående den under programmets punkt I sist upptagna frågan, berörande tillsynsmyndighetens
för sjukkasseväsendet förläggning, gjordes av sektionen intet särskilt
uttalande.

Vid diskussionen beträffande förevarande fråga gåvo emellertid sektionens ledamöter
enstämmigt uttryck åt den uppfattning, att under de förhållanden, som
skulle komma att uppstå genom antagandet av en lagstiftning rörande sjukförsäkringen
i överensstämmelse med besparingskommitténs förslag, en fullt fristående
myndighet vore den anordning, som bäst motsvarade förhållandenas krav, att emellertid,
i händelse en dylik anordning ur andra synpunkter icke lämpligen kunde
komma till stånd, denna myndighet i allt fall borde erhålla en i möjligaste mån
självständig ställning.

§ 17.

I den härefter följande principdebatten rörande grundlinjerna i besparingskommittens
förslag och närmast den därmed sammanhängande frågan, huruvida, då det
nu gällde att åtminstone för den närmare framtiden ordna den sociala sjukförsäkringen
i vårt land, detta lämpligen borde ske genom en reform av den bestående frivilliga
sjukförsäkringen, pa sätt kommittén föreslagit, eller om icke en obligatorisk
sjukförsäkring i stället borde ifrågakomma, befunnos nämndens ledamöter så till vida
eniga, att samtliga, under framhållande av en obligatorisk försäkrings avgjorda företräden
framför en enligt besparingskommitténs förslag reformerad frivillig sjukförsäkring,
uttryckte som sin mening, att ett förslag, gående ut på införande av
lagstadgat sjukförsäkringstvång i större eller mindre utsträckning, avgjort varit
att föredraga framför det nu föreliggande.

I fråga om huruvida sistnämnda förslag över. huvud taget vore ägnat att under
nuvarande förhållanden läggas till grund för en ny lagstiftning rörande sjukförsäkringen,
därom framfördes emellertid olika meningar.

Samtliga ledamöter, utom herr Björklund, beslöto i detta hänseende och såsom
en sammanfattning i viss mån av sin mening rörande förevarande förslag i dess
helhet göra följande uttalande:

Det förslag till omgestaltning av det frivilliga sjukkasseväsendet, som framlagts
av statens besparingskommitte, torde, om detsamma kommer till genomförande, enligt
sektionens mening visserligen innebära ett visst framsteg och vara ägnat att
undanröja några av de olägenheter och missförhållanden inom sjukkasseverksamheten,
som f. n. äro de mest kännbara och lägga hinder i vägen för verksamhetens lösgörande
ur den stagnation, vari densamma nu befinner sig. Huruvida de nuvarande
sjukkassorna inom en tillräckligt nära liggande framtid komma att underordna
sig den nya lagstiftningen, därom torde man dock kunna hysa någon tvekan.
Ett rikligt tillmätt bidrag från det allmänna till de statsunderstödda sjukkassorna
vore dock tvivelsutan ägnat att i väsentlig grad underlätta reformens genomförande.

Sektionen är emellertid alltjämt av den uppfattning, varåt sektionen tidigare — i
anledning av Socialförsäkringskommitténs förslag av år 1919 — givit uttryck, näm -

221

ligen att en tillfredsställande social sjukförsäkring icke kan ernås på annat sätt än
genom en obligatorisk försäkring. En dylik försäkring, även i mer eller mindre beskuret
skick, vore därför enligt sektionens uppfattning avgjort att föredraga framför
den nu föreslagna reformen av det frivilliga sjukkasseväsendet; och kan sektionen
därför icke underlåta att i detta sammanhang uttala ej mindre det önskemål, att
tanken på en obligatorisk sjukförsäkring icke måtte uppgivas, utan att dess genomförande
inom en så snar framtid som möjligt måtte bliva föremål för statsmakternas
oavlåtliga strävan, än även den farhågan, att den nu ifrågasatta reformen kan
komma att fördröja en slutlig lösning av den sociala sjukförsäkringsfrågan i antydd
riktning.

Sektionen vill på samma gång hava uttalat, att besparingskommitténs förslag i nu
föreliggande skisserade form knappast medgiver ett säkrare bedömande av dess ändamålsenlighet
och praktiska genomförbarhet, och önskade därför gärna bliva satt
i tillfälle att ägna det lagförslag, som event. kan komma att utarbetas på grundval
av betänkandet, en mera ingående granskning.

Ledamoten Björklund, tillkännagav en härifrån avvikande mening, under uttalande,
att han visserligen vore villig att biträda sektionens uppfattning, i vad den ginge
ut på genomförande av en efter våra förhållande lämpad obligatorisk sjukförsäkring,
men däremot måste bestämt avstyrka antagandet av besparingskommitténs förslag;
detta vore otvivelaktligen ägnat att leda till ett söndersprängande av den nuvarande
sjukkasserörelsen, utan att lämna en säker utsikt öppen till åstadkommande
inom överskådlig tid i dess ställe av annan mera eller ens lika tillfredsställande
tingens ordning på sjukförsäkringens område i vårt land.

§ 18.

Beträffande den återstående av de vid sammanträdet till behandling föreliggande
frågorna, avseende omförmälda inom riksdagen väckta motioner, ansåg sig flertalet
av sektionens ledamöter, omfattande samtliga utom ledamoten Björklund, under
hänvisning till sin jämlikt § 14 av protokollet förut uttalade mening, icke kunna
tillstyrka en förhöjning av statsbidraget till sjukkassorna enligt i berörda motioner
angivna grunder.

Ledamoten Björklund förklarade sig oförhindrad att tillstyrka motionerna.

§ 19.

Då härefter intet vidare förekom, förklarade ordföranden sammanträdet upplöst.

Vid protokollet:

A. Rydin.

Utdrag ur protokoll hållet vid sammanträde med
Sociala rådets sektion för arbetarskydd och arbetarfrågor
i allmänhet den 20 april 1925.

§ 2.

Vid sammanträdets början lämnades av byråchefen Andersson en allmän, orienterande
översikt av det till behandling föreliggande förslaget och sedermera under
sammanträdets gång av byråchefen Furst en redogörelse i vad förslaget avsåge yrkesinspektionen
och dess förflyttning.

222

§ 3.

Beträffande förslaget i dess helhet ställde herr Rinman sig skeptisk mot huvudparten
av de framförda uppslagen. Herr Persson hade fått det intrycket, att det
icke kunde anses lyckligt, om förslaget genomfördes, varjämte han för övrigt trodde,
att ett genomförande därav icke skulle innebära någon besparing. Herr Holm,-ström hade kommit till den uppfattningen, att förslaget vittnade om brist på sociala
hänsyn. Även herr Hansson ansåg, att mycket vore att anmärka mot förslaget
i dess helhet.

§ 4.

Beträffande olycksfallsförsäkringen anförde herr Rinman, att han från början ansett,
att det ej vore lyckligt att överlämna ett monopol till riksförsäkringsanstalten.
Huruvida det skulle vara lyckligt överlämna ett sådant till den anstalt, förslaget
avsåge skapa, vore också tvivel underkastat. Den av kommittén föreslagna förvaltningsapparaten
syntes icke vara tillfredsställande. Det vore i varje fall ett önskemål,
att man för närvarande i avvaktan på en eventuellt kommande reform icke tillskapade
ett monopol åt Riksförsäkringsanstalten utan läte det fortgå såsom nu. Det
förslag, kommittén kommit med, torde ingen komma att oförändrat förorda. En detalj
i förslaget, vilken vore betänklig och ett steg i orätt riktning, vore särskilt karenstidens
förkortning till fjorton dagar.

Herr Persson ansåg det icke lämpligt att lämna olycksfallsförsäkringen helt i händerna
på arbetsgivareintresset. I så fall vore det bättre, att det förbleve, som det
nu är.

Herr Holmström anförde, att vad han sagt om förslaget i dess helhet, nämligen
att detsamma vittnade om brist på sociala hänsyn, särskilt gällde olycksfallsförsäkringen,
på det sätt förslaget velat ordna densamma.

Herr Hansson påpekade, att olycksfallsförsäkringens centralisering till en enda
institution vore ett gammalt önskemål från socialdemokratiskt håll. Men kommitténs
förslag att avskaffa den statliga anstalten och överlämna rörelsen åt ett monopolbolag
pekade åt ett helt annat håll än man från arbetarhåll strävat: att komma
ifrån de privata bolagen. Herr Hansson trodde för sin del icke, att arbetsgivarna
skulle åtaga sig den merökning i kostnaderna för deras del, som förslaget förutsatte,
endast för att bereda staten besparingar. Även för arbetsgivarnas del skulle
försök till besparingar komma att göras, vilka givetvis delvis kunde ske genom administrationens
förenkling. Men därutöver måste besparingarna komma att ske på
själva försäkringen, vilka senare besparingar alltså skulle komma att gå ut över
de försäkrade arbetarna. Enligt förslaget måste arbetsgivarna bli de förhärskande
och arbetarnas intressen icke vederbörligen tillgodosedda. I verkligheten torde förslaget
vilja lägga det tillrätta så mycket som möjligt för arbetsgivarna. Från social
synpunkt kan man dock icke vara med om ett sådant resonemang som att arbetsgivarna,
därför att de betala, även skola hava större inflytande. Den kapitalinsats,
som göres av arbetaren, då han ställer sitt liv och sin hälsa i produktionens
tjänst, berättigar honom till full medbestämmanderätt. Dessa synpunkter syntes
ha varit främmande för kommittén. Rent principiellt vore en statsanstalt att förorda.

Härtill anmärkte herr Rinman, att arbetarnas rätt och intresse härvidlag ginge
ut på betryggande garantier för full lagenlig ersättning. Däremot vore det för dem
icke väsentligt, huru den försäkringsverksamhet i övrigt organiserades, genom vilken
arbetsgivarna lämnade denna ersättning.

§ 5.

Beträffande förslaget, i vad detsamma innebure yrkesinspektionens förflyttande
från socialstyrelsen till den föreslagna olycksfallsförsäkringsanstalten betonade herr

223

Rinman, att några bärande skäl för en sådan förflyttning icke angivits i förslaget,
yrkesinspektionen borde fortfarande hava sin plats kvar i socialstyrelsen. Kommittén
hade uppenbarligen haft en alltför snäv uppfattning om yrkesinspektionens
uppgifter såsom begränsade endast till olycksfallen.

Herr Persson ansåg det mera vara en lämplighets- än en principsak var yrkesinspektionen
skulle förläggas.

Herr Holmström ville understryka, att yrkesinspektionens uppgifter beträffande
de rent hygieniska förhållandena å arbetsplatserna vore dess viktigaste. Dessa uppgifter
torde emellertid icke kunna komma att i önskvärd grad intressera en olyeksfallsförsäkringsanstalt,
vilkens intresse på detta område givetvis begränsade sig till
strävanden att minska olycksfallens antal genom skyddsanordningar. En förflyttning
av yrkesinspektionen enligt förslaget skulle alltså icke gagna det hela utan
tvärt om vara till uteslutande nackdel för yrkesinspektionens huvuduppgifter.

Även herr Hansson uttalade sig bestämt emot den föreslagna förflyttningen av yrkesinspektionen.

§ 6.

Beträffande sjukförsäkringen ansåg herr Persson, att först måste en sjukförsäkring
så ordnas, att densamma kan vara grunden, innan olycksfallsförsäkringen lämpligen
kan ordnas.

§ 7.

Beträffande pensionsförsäkringen ville herr Rinman ge uttryck åt vissa farhågor
beträffande pensionsfondens förvaltning. Redan med den nuvarande oerhörda fondbildningen
kunde man ifrågasätta, om förvaltningen av denna fond vore lämplig.
Skulle det till behandling föreliggande förslaget gå igenom, ökade sig risken för
ett förnuftigt användande av denna fond högst väsentligt. Denna angelägenhet syntes
av kommittén hava tagits alltför lätt.

Vid protokollet:
J. Elis Ek.

Statens fattigvårdsinspektör.

. Genom nådig remiss den 25 februari 1925 har undertecknad, statens fattigvårdsinspektör,
fått sig anbefallt att avgiva utlåtande över det av statens besparingskommitté
den 19 februari 1925 avgivna betänkande angående socialförsäkringens
organisation.

Da jag i min ämbetsutövning endast i ringa mån kommit i beröring med riksförsäkringsanstaltens
verksamhet, har jag ansett mig i mitt yttrande böra behandla
endast de delar av kommitténs betänkande, som röra sjukförsäkringen och
pensionsförsäkringen, varvid jag givetvis särskilt skall uppehålla mig vid förhållandet
mellan dessa försäkringsgrenar och fattigvården.

Sjukförsäkringen.

Vid genomförandet av pensionsförsäkringen uttalades från åtskilliga håll den
uppfattningen, att det riktigaste vore att först genomföra sjukförsäkringen — vilken
borde utgöra socialförsäkringens grund — och att först därefter frågan om
ålderdoms- och invaliditetsförsäkringen borde upptagas till lösning. Riktigheten
av denna uppfattning torde väl numera av ingen bestridas. Även besparingskommittén
delar denna uppfattning. Så yttrar kommittén (sid. 141), att det är
svårt att utan sjukförsäkringen ordna vare sig pensionsförsäkringen eller olycksfallsförsäkringen
lämpligt och ekonomiskt.

Med full rätt har därför kommittén ägnat särskild uppmärksamhet åt att främja
sjukförsäkringen. Det utkast till lösning av frågan, som kommittén framlägger,
och vilket i korthet innebär, att en omorganiserad, frivillig sjukkasserörelse skall
övertaga en stor del av pensionsförsäkringsklientelet synes också förtjänt av den
största uppmärksamhet. Det är att förmoda, att det allmänna genom den föreslagna
anordningen skatt få sina utgifter förminskade ej minst genom den effektiva
kontroll, som inom sjukkassorna ägnas de understödda och vilken i stort sett saknas
beträffande dem som åtnjuta folkpension. Jämväl i övrigt synes den tanke,
som ligger bakom förslaget, vara värd allt erkännande. Från fattigvårdens svnpunkt
skulle en dylik reformerad sjukkasserörelse säkerligen vara av stor betydelse.
Enligt den från och med år 1923 omorganiserade fattigvårdsstatistiken är
det möjligt att erhålla kännedom om orsakerna titt understödsbehov. Ehuru 1923
års statistik ännu ej är publicerad, meddelas här några från statistiska centralbyrån
erhållna tabeller. Av den ena tabellen, Bil. I, som avser egentliga understödstagare,
framgar, att i vissa större städer, inklusive Stockholm, hade under år 1923 för nytillkomna,
varaktigt understödda av olika kön och åldrar, tillsammans 8,325 personer,
sjukdom varit orsak titt understödsbehov i 4,427 fatt. Motsvarande siffror för
tillfälligt understödda voro respektive 12,989 och 5,664. I städerna är sjukdomen
sålunda den ojämförligt vanligaste orsaken titt understödsbehov. Men även på
landsbygden synes sjukdomen vara en mycket framträdande orsak titt fattigvårdsunderstöd.
Enligt tabellen från Uppsala och Västmanlands läns landsbygd upp -

225

gick —• vad angår de nytillkomna, varaktigt understödda personerna — hela antalet
understödstagare till 883 och av dessa uppgives i 281 fall orsaken till understödsbehovet
vara sjukdom. För de tillfälligt understödda voro motsvarande siffror
respektive 1,345 och 446. Även för dem, som erhållit kommunalt pensionstillskott
eller sjukvårdsbidrag, är sjukdom en mycket framträdande orsak till understödsbehovet.
Såsom framgår av den andra här bifogade tabellen (Bil. II) hade
nämnda år, vad beträffar vissa större städer, inklusive Stockholm, 763 nytillkomna
erhållit varaktigt understöd i denna form. För ej mindre än 303 av dessa uppgavs
sjukdom vara orsak till understödsbehov. Motsvarande siffror för tillfälligt

understödda voro respektive 154 och 138.

Det är väl sålunda sannolikt, att, om kommitténs förslag, i vad det avser sjukhjälpstidens
utsträckning till minst tre år, kunde i stor omfattning realiseras, icke
allenast en stor avlastning av pensionsförsäkringen borde kunna åstadkommas, utan
jämväl många understödstagare inom fattigvården skulle kunna erhålla sm hjalp

av sjukkassorna. . _ ... ...

Huruvida sjukförsäkringen bör vara obligatorisk eller alltjämt bibehålla sin frivilliga
karaktär, är föremål för olika meningar. Måhända är denna fråga for närvarande
av mindre intresse, då väl de nuvarande ekonomiska förhållandena omöjliggöra
genomförandet av åtminstone en allmän obligatorisk försäkring Av vikt
är emellertid att, om man nu åtnöjer sig med en omorganiserad frivillig försäkring,
inga åtgärder vidtagas, som kunna förhindra eller försvara en framtida övergång
till obligatorisk försäkring. . ,,

Besparingskommitténs förslag att söka framskapa en sådan organisation, att
inom varje arbetsområde allenast finnes en statsunderstödd sjukkassa, tillstyrkes
på det livligaste. De av kommittén anförda fördelarna härav synas ligga i öppen
dag. Särskilt gäller detta den av kommittén med ratta framförda betydelsen av
samverkan med de Övriga försäkringsgrenarna och med fattigvården.

Om sålunda det av kommittén framlagda forslaget till en sjuHiassereform i
princip torde kunna tillstyrkas, så uppstår den viktiga frågan, hur densamma
skall realiseras. Det är att beklaga, att kommittén icke agnat någon större uppmärksamhet
åt denna sak och icke tänkt sig in i de störa svårigheter som mota
att av det kaosartade tillståndet på sjukkasseomradet skapa en fullt tillfredsstallan
de organisation. Det. är t. ex. gott och väl att föreslå, att endast en sjukkassa inom
varje område skall erhålla statsbidrag, men vad kommer att bil av alla de Övriga,
som hittills fyllt en social uppgift? Komma de att uppgå i den statsunderstödda
kassan eller är det troligare att de fortsätta sm verksamhet utan statsbidrag. Ännu
svårare blir situationen med de s. k. rikssjukkassorna. Da man betänker att
dessa år 1921 räknade omkring 268,000 medlemmar (medan antalet medlemmar i lokala
sjukkassor uppgick till 459,652) förefaller det att vara mycket betänkligt att
utan vidare avstänga dem från statsunderstöd. Dessa kassör hava dock trots
deras ofta uppvisade brister - under åratal åtnjutit understöd av det allmänna,
och det kan väl knappast vara riktigt att beröva dem detta utan att samtidigt an
visa dem en plan att under annan organisationsform fortsatta sm verksamhet. _
Om staten går alltför bryskt och hårdhänt fram. kan det hända, att man ej '' inner
någon som helst förbättring på sjukkasseväsendets område utan att tvärtom
ett ännu mera kaosaktigt tillstånd uppkommer. Det synes darfor^ finnas fog fo
den uppfattningen, att, innan staten söker genomföra eu reform pa sjukförsäkringens
område, ett allvarligt försök göres att ordna upp de spridda krafterna pa
sjukkasseområdet efter en gemensam plan och att den nya ordningen mt

efter en lämplig övergångstid. . ^ . , , , , , ,. „.Äriö«ta

Om kommittén försummat att praktiskt-orgamsatonskt belysa detta svårlöst^
problem, så kan å andra sidan sägas, att den inom en annan forsakrmgsgren föreslagit
åtgärder, som torde väsentligt komma att hämma sjukkasserorelsen. Jag syitar
på förslaget att höja pensionsavgifterna i sådan omfattning, att de samman -

15_252409. Bilaga till Kungl. Proposition.

226

lagda avgifterna per år skulle ökas från det nuvarande beloppet, 23 miljoner kronor,
till omkring 65 miljoner kronor. Då sjukförsäkringen främst bör grundas på
medlemmarnas egna insatser, vilket ju ock hittills varit fallet, är det utan vidare
klart, att den nyss nämnda mycket betydande höjningen av pensionsavgifter, vilka
obligatoriskt skola erläggas, kan komma att väsentligt förminska utsikterna för en
hastig utveckling av sjukkasserörelsen. Om det därför är önskligt att för närvarande
framför allt söka stärka sjukförsäkringen, bjuder försiktigheten att ej gå så
långt i förhöjningen av pensionsavgifter, som eljest kanske skulle vara lämpligt.

Såsom framgår av kommitténs betänkande, saknas sjukkassor alltjämt i ett stort
antal kommuner. Sjukkasserörelsen är ju främst en självhjälpsrörelse, som i de
flesta fall spontant uppstår bland dem, som kunna hava nytta av densamma. Men
det visar sig, att okunnighet, fördomar och bristande företagsamhet ofta stå i vägen
för tillkomsten av dylika självhjälpsföretag. Då det bör ligga i såväl fattigvårdsstyrelsernas
som pensionsnämndernas intresse, att sjukkassor komma till stånd,
borde nämnda myndigheter åläggas att på lämpligt sätt söka verka i detta syfte.
Det må erinras, att i fattigvårdslagen, § 37, redan förefinnes en bestämmelse om
att fattigvårdsstyrelsen bör verka för att samhällets invånare genom försäkring,
inträde i sjukkassor och understödsföreningar, insättning i sparkassor eller annorledes
bereda sig trygghet mot nöd vid arbetsoförmåga, sjukdom eller andra olyckor.
En motsvarande bestämmelse borde inflyta i pensionsförsäkringslagen. Genom
samarbete mellan de båda understödsorganisationernas ledande krafter torde mycket
kunna göras för att få till stånd sjukkassor å orter, där sådana ej finnas.

Såsom slutomdöme om denna del av kommitténs förslag får jag anföra, att själva
den framförda tanken är god, men att, innan man skrider till beslut, en prövning
bör ske, huru densamma skall genomföras med hänsyn till de nu existerande
sjukkassorna.

Pensionsförsäkringen.

Enligt kommitténs förslag skulle några väsentliga rubbningar ej ske i fråga om
pensionsförsäkringens principer. Dock skulle en betydlig förskjutning äga rum till
förmån för avgiftspensioneringen. Icke allenast skulle avgifterna väsentligt ökas,
utan dessutom skulle ej längre vid inkomstberäkningen kunna ske ett avdrag å 50
kronor. Vid utmätandet av pensionen skulle vidare avgiftspensionen — med undantag
av ett belopp å 50 kronor — räknas såsom inkomst. Genom dessa olika bestämmelser
skulle ett medel vara funnet att för framtiden överflytta en större del
av kostnaden för pensioneringen på den enskilde och en betydande minskning åstadkommas
i det allmännas omkostnader. Pensionsförsäkringen skulle i väsentligt ökad
utsträckning bli en verklig försäkring, och understödsmomentet bli mindre framträdande.

I princip torde intet vara att invända mot en dylik utveckling. Kostnaderna
för det allmänna, som i jämviktsläget beräknas komma att årligen uppgå till ej
mindre än 70 miljoner kronor, skulle minskas och medel kunna disponeras för
andra samhälleliga ändamål, t. ex. sjukförsäkringen. Därtill kommer, såsom kommittén
erinrar, att ur psykologisk synpunkt vinnes den fördelen, att den stora allmänheten
får en starkare känsla att det är den enskildes plikt att i sin krafts dagar
sörja för sin framtid.

Emellertid kunna åtskilliga erinringar framställas mot det framställda förslaget.
Sålunda kan det konstateras, att redan nu, trots de gällande jämförelsevis ,små pensionsavgifterna,
förekommer mycket betydande restantier, år 1921 uppgående till
22.1 % i medeltal för hela riket. Om någon väsentlig ökning av dessa avgifter nu
skulle ske, är det att befara, att restantierna skulle ytterligare ökas. Kommittén
har ock insett detta och förordat ett helt nytt uppbördssystem, bl. a. innebärande,

227

att arbetsgivare med mer än 7 arbetare skulle svara för utgifternas erläggande.
Något utarbetat förslag till ett sådant system bar emellertid ej framlagts av kommittén,
utan hänvisas till ett sådant, som är under utarbetande av särskilda sakkunniga.
Otvivelaktigt är frågan om pensionsavgifternas böjande sammanhängande
med möjligheten att åstadkomma ett tillfredsställande uppbördssystem. Under alla
förhållanden synes en väsentligare höjning av pensionsavgiften ej böra äga rum,
innan ett fullt tillfredsställande uppbördssystem genomförts.

En annan viktig anmärkning mot avgiftsökningen är att denna skulle försvåra,
kanske omöjliggöra den utveckling av sjukkasserörelsen, som kommittén med rätta
ansett vara av den största betydelse. Hänvisande till vad som ovan yttrats i detta
avseende, torde här allenast böra framhållas, att under den närmaste tiden, då
sjukförsäkringen skall bli föremål för särskilda åtgärder från statsmakternas sida,
allenast en mindre höjning av pensionsavgifterna bör komma i fråga. Att höja
grundavgiften från 3 till 5 kronor torde allenast motsvara penningvärdets fall.
Yad tilläggsavgifterna angår kan det ifrågasättas, om ej det förslag, som Pensionsstyrelsen
framlade 1921, och som motsvarade en avgift av omkring 1 procent å inkomsterna,
skulle vara vad som under nuvarande förhållanden kunde anses skäligt.

Yad angår kommitténs förslag till inkomstberäkning enligt 7 § i pensionsförsäkringslagen,
synas dessa vara starkt motiverade. Att avgiftspensionen bör beräknas
som inkomst synes principiellt riktigt och det bör erinras att såväl pensionsstyrelsen
som Kungi. Maj :t uttalade sig för denna princip i samband med det
förslag, som framlades vid 1921 års riksdag. Det bör också erinras därom, att
sjukkasseunderstödet räknas som inkomst, ehuru tillämpningen av denna bestämmelse
synes lämna åtskilligt övrigt att önska (se sid. 88 i betänkandet). Att avgiftspensionen
intill ett belopp av 50 kronor ej skall räknas som inkomst kan visserligen
anses strida mot principen, men har av billighetsskäl föreslagits av kommittén
och torde ej ge anledning till erinran.

Huruvida kommittérades förslag om uteslutning av den nuvarande bestämmelsen,
att vid pensionstilläggets beräkning allenast vad som överstiger 50 kronor skall
tagas i betraktande, bör genomföras, är däremot tvivel underkastat. Det kan nämligen
befaras, att den föreslagna reformen skall leda till att pensionären icke söker
utnyttja sin arbetskraft, när även den minsta arbetsinkomst leder till ett icke oväsentligt
avdrag å pensionen.

Vid en förändring av bestämmelserna om avgiftspensionen kommer givetvis den
ofta dryftade frågan om kvinnornas ställning inom pensionsförsäkringen upp till
förnyat övervägande. I två avseenden är kvinnornas ställning inom pensionsförsäkringen
ogynnsam. Först och främst beräknas pensionen på avgifterna för kvinnorna
efter en lägre procentsats än vad förhållandet är för männen, varigenom
kvinnornas avgiftspension vid erläggande av samma pensionsavgifter blir lägre än
männens. Detta förhållande borde ändras så att full likställighet blir rådande för
alla pensionstagare. Och vidare äro de gifta kvinnorna för närvarande mycket
ogynnsamt ställda inom pensionsförsäkringen, emedan de, såsom i regel icke ägande
någon egen inkomst, endast erlägga grundavgift och sålunda få endast en obetydlig
avgiftspension. Inom riksdagen ha många yrkanden gjorts om en förändring
till förmån för de gifta kvinnorna. Kommittén har även uppmärksammat
denna fråga och framlagt tvenne alternativa förslag. Intet av dessa synes emellertid
fullt tillfredsställande, ehuru det som återfinnes i betänkandet sid. 186 och
som innebär, att avgiftspensionen för man beräknas efter samma procentsats som nu
är stadgat för kvinna, samt att det belopp, som därigenom inbesparas, användes
för att bereda änkor och frånskilda hustrur en högre avgiftspension än den, som
deras egna avgifter berättiga dem till, synes vara mest tillfredsställande. Det förefaller
emellertid som denna fråga borde upptagas till särskilt övervägande i samband
med den av riksdagen begärda undersökningen om skapande av en verklig
änkepensionering.

228

Kommittén har föreslagit, att kommunerna ej längre skola taga någon befattning
med uppbörden av grundavgifterna. Måhända är detta riktigt, men då bör i
allt fall någon ansvarighet för icke erlagda avgifter ej längre förefinnas för kommunerna.
Skall kommunens ansvarighet för grundavgifternas erläggande kvarstå,
synes rättvist, att, om kommunen måst betala grundavgifter, den även finge tillgodoräkna
sig avgiftspensionen för dessa grundavgifter. Till flertalet av de försumliga
avgiftsbetalarna torde kommunen vara nödsakad lämna fattigvårdsunderstöd
förr eller senare och det kan därför vara skäligt att kommunen får ersättning
för sina utlägg.

Beträffande det av kommittén förordade och sedan lång tid tillbaka ifrågasatta
införandet av försäkringsböcker är det svårt att i förväg bedöma, om detta
skulle ha den psykologiskt betydelsefulla inverkan, som kommittén synes antaga.
Under en förutsättning synes detta emellertid komma att bliva fallet, nämligen
om pensionsavgifterna betraktades som den inbetalandes egendom i så måtto, att,
om avgiftsbetalaren dör, innan han åtnjutit pension, avgifterna finge tillfalla de
efterlevande. Enligt uppgift är det jämförelsevis sällan som pensionen icke åtminstone
i någon mån kommer avgiftsbetalaren till godo och måhända skulle det
icke betyda mycket ur ekonomisk synpunkt, om den antydda förändringen vidtoges.
Men därom saknar jag möjlighet att uttala mig.

Beträffande frågan om uteslutning av de sinnessjuka och sinnesslöa från rätten
att erhålla pensionstillägg, synes detta icke kunna medföra några större olägenheter.
I samma mån som anstaltsfrågan för sinnessjuka och sinnesslöa blir tillfredsställande
ordnad, inverkar ett uteslutande av dessa kategorier från möjligheten
att erhålla pensionstillägg icke vare sig på kommunerna eller de sinnessjuka,
enär landstingen och staten i stort sett sörja för dessa personer. För landstingen
uppstår givetvis en ökad kostnad, liksom för städer, som icke tillhöra landsting.
För de ifrågavarande sinnessjuka torde det icke innebära någon som helst betydelse,
om pensionstillägget utgår eller icke.

Kommittén har icke föreslagit någon som helst annan begränsning av pensionsförsäkringen
än den som innefattas i nyss antydda förslag. Det kan emellertid
ifrågasättas, om det ej vore lämpligt att befria dem som ingått i godkända pensionskassor
och liknande anstalter från skyldighet att erlägga avgiftspension enligt
pensionsförsäkringslagen. Särskilt borde ett undantag göras för dem som äro anslutna
till folkskollärarnas m. fl. pensionsanstalt. Om de av kommittén förordade
höga avgifterna skola genomföras, blir det betungande att betala pensionsavgifter
på två håll. Någon större ekonomisk betydelse torde det för ifrågavarande personer
ej vara, om de komma i åtnjutande av sin avgiftspension eller ej.

Tillsättande av s. k. socialförsäkringsläkare kan visserligen förefalla lämpligt i
vissa fall, men torde bliva av avsevärt obehag för dem som ansöka om pension. Det
är ett känt förhållande, att på enskilda verksamhetsområden, där särskild läkare
varit anställd, läkarverksamheten mottagits med stort misstroende, enär de hjälpsökande
icke litat på läkarens objektivitet, utan misstänkt denne för att mera tillgodose
uppdragsgivarens än den behövandes intresse. Sannolikt skulle en socialförsäkringsläkare
mottagas med samma misstro. I mycket stora delar av landet
finnes för övrigt allenast en läkare att tillgå på rimligt avstånd och det kan väl ej
ifrågasättas, att den pensionssökande skall resa långa vägar för att skaffa sig ett
läkarbetyg. Värdet av ett läkarbetyg, som utfärdats efter ett enda flyktigt besök
hos en läkare, kan väl också i vissa fall vara skäligen ringa.

Kommittén har föreslagit en åtgärd, avsedd att utgöra efterkontroll av pensionstagarna.
En kontrollnämnd, bestående av en av pensionsstyrelsens tjänstemän,
samt en av styrelsens läkare eller en socialförsäkringsläkare skulle årligen besöka
några pensionsdistrikt i olika delar av landet och därjämte pensionsnämndens ordförande,
eventuellt också pensionsstyrelsens ombud, undersöka pensionstagarnas
förhållanden i olika avseenden. Om därvid befunnes, att någon person uppbar

229

pension utan att därtill vara lagligen berättigad eller pension till för högt belopp,
skulle detta anmälas bos pensionsstyrelsen och ordföranden uppmanas att skyndsamt
vidtaga åtgärder för indragning eller jämkning av pensionen.

Syftet med denna efterkontroll är givetvis gott, men det måste ifrågasättas, om
den ej är alltför dyrbar. Särskilt är detta fallet på landsbygden med dess betydande
avstånd. Det torde kunna vara tillräckligt, om kontrollen verkställdes av
allenast en person. För den händelse alltjämt pensionsstyrelsens ombud skola bibehållas,
vilket torde vara tvivelaktigt, då de draga den betydande kostnaden pr år
av c:a 230,000 kronor, kunde det ifrågasättas, om de ej i samband med sina resor
till varje pensionsnämnds sammanträde skulle kunna verkställa den nödiga kontrollen.
Emellertid torde även andra utvägar för frågans lösning böra övervägas.
Närmast tillhands synes vara att i detta avseende åstadkomma ett gagnande samarbete
mellan pensionsnämnden och fattigvårdsstyrelsen. Visserligen kräver en
stor del av folkpensionärerna alls ingen hjälp från myndigheternas sida, men andra
äro så mycket mera i behov därav. Det har förefallit som om pensionsnämndens
ledamöter endast i undantagsfall anse sig böra tillse och hjälpa sådana pensionärer,
som kräva dylik hjälp. Detta förklarar det faktum, att fattigvårdsinspektionen ej
sällan påträffar personer, som åtnjuta folkpension, men leva i ytterst otillfredsställande
bostäder och under förhållanden, vilka ej kunna anses människovärdiga.
Det är visserligen sant, att skulden härtill även faller på fattigvårdsstyrelsen, som
enligt 23 § i fattigvårdslagen är skyldig tillse, att de, som behöva fattigvård, erhålla
sådan; men det är åtminstone förklarligt, om fattigvårdsstyrelsen anser sig
ej hava att göra med personer, som i allt fall blivit understödda av en annan hjälpinstitution
inom kommunen. Förmodligen resonerar man ofta så, att dessa folkpensionärer
erhållit åtminstone någon hjälp av samhället, varför fattigvårdsstyrelsen
måste koncentrera sig på sådana personer, som äro ohulpna. Det förefaller,
som om den enligt fattigvårdslagen i de allra flesta kommuner organiserade distriktsindelningen
skulle kunna tagas i anspråk i syfte att tillvarataga folkpensionärernas
intressen. Genom att utnyttja denna redan nu befintliga organisation
skulle man måhända även kunna råda bot på det på sina håll förekommande missförhållandet,
att pensionstillägget ej blivit jämkat efter vederbörande folkpensionärs
ökade eller minskade arbetsförmåga. Visserligen företages varje år ett mycket
stort antal sådana jämkningar, ej minst på grund av fattigvårdskonsulenternas
kontroll av de hemunderstöddas förhållanden; men vid de ansökningar om fattigvård,
som inkomma från folkpensionärerna, har det visat sig, att dylik jämkning
förekommer mycket ojämnt.

I nära samband med den nu berörda frågan står det viktiga spörsmålet om förhållandet
mellan pensionsnämnd och fångvårdsstyrelse i allmänhet. Då jag under
min verksamhet haft tillfälle något överväga denna fråga, skall jag tillåta mig här
beröra densamma.

Den nuvarande dualismen i understödsverksamheten medför onekligen vissa svårigheter.
För dem, som behöva hjälp av ena eller andra slaget, är det ofta svårt
att veta, till vem de skola vända sig. De personer, det här gäller, känna ofta ingen
åtskillnad mellan fattigvård, pension, kommunalt pensionstillskott, sjukvårdsbidrag
o. s. v. Det är ej att undra på, att de ofta vända sig till fel person och
måste hänvisas till en annan. I kommuner med mycket stora avstånd *— exempelvis
en del av de norrländska — kan detta vålla avsevärda olägenheter. Där intet samarbete
existerar mellan pensionsnämnd och fattig vårdsstyrelse, inträffar ofta, att
den, som önskar komma i åtnjutande av pension, först vänder sig till fattigvårdsstyrelsens
ordförande. Denne hänvisar den sökande till pensionsnämndens ordförande.
Då prövningen av pensionsansökan måste taga lång tid, i medeltal omkring
x/2 år, men, när ett ärende återremitteras, avsevärt längre tid, måste den sökande
ofta vända sig till fattigvårdsstyrelsen med begäran om tillfälligt understöd. För
att förekomma denna omgång har föreslagits att lämna förskott å pensionen vid

/

230

det tillfälle ansökan inlämnas och att detta förskott beräknas som fattigvård, ifall
pensionsansökan sedermera avslås. Denna anordning förefaller emellertid olämplig
ur flera synpunkter och torde ej stå i överensstämmelse med fattigvårdslagens
bestämmelser, enligt vilka behovet skall prövas av fattigvårdsstyrelsen.

I en del städer och i landskommuner med eget kommunalkamrerarkontor har man
sökt undvika några av dessa olägenheter genom att ansökan om såväl pension som
fattigvård kan göras å en och samma lokal. Den sökande kan då vid ett enda besök
erhålla besked om de hjälpmöjligheter, som stå till buds. En sådan anordning
synes vara värd att rekommendera.

I ett mycket stort antal fall måste fattigvården lämna understöd såsom tillägg
till den utgående pensionen. Avvägningen av det behövliga tilläggsbeloppet blir
sålunda anförtrott en annan lokal myndighet än den, som redan gjort ingående undersökning
av behovet. Pensionären är därför tvungen framlägga sin sak för tvenne
inom samma kommun befintliga myndigheter. Detta vållar obehag för pensionären
och onödigt arbete för myndigheterna.

Vad angår det understöd, som lämnas i enlighet med lagen om kommunala pensionstillskott
och sjukvårdsbidrag, är det fattigvårdsstyrelsen, som beviljar detsamma.

Avsikten med det kommunala pensionstillskottet var att å dyrorter en otillräcklig
pension skulle kunna utfyllas till ett belopp, som motsvarade existensmöjlighet.
Någon ersättningsskyldighet föreligger ej för den, som erhåller tillskottet.
Frånsett storstäderna, är det emellertid ett jämförelsevis obetydligt antal kommuner,
som ännu- använt sig av denna för pensionärerna fördelaktiga anordning. Anledningen
härtill torde först och främst vara, att kommunerna ej vilja avhända sig
rätten att återkräva det beviljade understödet, något som i vissa fall kan vara berättigat,
men som ur ekonomisk synpunkt spelar en obetydlig roll. Emellertid torde
bristande samarbete mellan de båda kommunala understödsorganen vara en
starkt medverkande orsak till det anmärkta förhållandet. Kunde en förmånligare
organisation komma till stånd, skulle utan tvivel systemet att genom kommunala
pensionstillskott utöka pensionerna vinna en betydligt större anslutning.

Vad angår den sjukvårdande verksamhet, som pensionsstyrelsen utövar, skall
framställning om åtnjutande av densamma göras till pensionsstyrelsen genom pensionsnämndens
ordförande. Den behövande skall sålunda vända sig till nämnda
ordförande, men då ett bidrag av kommunen är en förutsättning för att pensionsstyrelsen
beviljar sjukvården, när fråga är om en medellös person, måste saken senare
behandlas av fattigvårdsstyrelsen. Även här skulle genom lämplig form av
samarbete en förenkling av proceduren kunna ske, medförande tidsvinst för de sjuka
och minskat arbete för myndigheterna.

Handläggning av såväl pensions- som fattigvårdsärenden kräver vissa förutsättningar,
bland annat kunskap i författningarna. I små kommuner är antalet av såväl
pensions- som fattigvårdsärenden så ringa, att det nästan är omöjligt förvärva
någon erfarenhet. Med 2 sammanträden om året — som väl är det vanliga i smärre
kommuner1 — och med ett mycket obetydligt antal ärenden per år kunna pensionsnämndens
ledamöter ej tränga in i frågorna, och deras insats blir därför obetydlig.
Det torde vanligen vara ordföranden och i många fall pensionsstyrelsens
ombud (vilken senare på grund av sin stora erfarenhet intar en särskilt stark
ställning), som utföra allt egentligt arbete. Även inom fattigvårdsstyrelserna i
dessa kommuner gäller, att medlemmarna ha ytterst litet att göra. Det måste
onekligen betraktas som ett slöseri med arbetskraft att inom varje, även den minsta,
kommun, måste tillsättas två särskilda kommunala myndigheter, som båda ha ytterst
litet att göra och därför ej kunna förvärva sig nödig erfarenhet. Om i vårt
land funnes allenast ett ringa antal små kommuner, vore denna ur tidsförlustens

1 År 1922 uppgick medeltalet sammanträden per pensionsnämnd till 2.4.

231

och sakbehandlingens synpunkt olämpliga anordning föga att fästa sig vid. Men
förhållandet är tvärtom det, att vår landsbygd är sönderplottrad, särskilt inom vissa
län, i ett mycket stort antal små kommuner. Följande sammanställning visar
detta:

Invånarantal
1— 200
201— 500
501—1,000
1,001—1,500
1,501—2,000

Antal kommuner
25
371
665
445
266

Sålunda ha av landets 2,371 landskommuner ej mindre än 1,061 ett invånarantal
av högst 1,000 och 711 kommuner mellan 1,000 och 2,000.

Detta sakförhållande kunde ge anledning till en undersökning, om ej området för
fattigvårdens såväl som pensionsnämndens verksamhet kunde väsentligt utökas.
Vad fattigvården beträffar, har det emellertid visat sig, att möjligheten av att bilda
gemensamma fattigvårdssamhällen endast i några få fall utnyttjats, och det torde
knappast förefinnas någon förhoppning om att i framtiden denna anordning
skall komma till stånd i någon större utsträckning. Jämväl det mindre omfattande
samarbete, som består i bildandet av kommunalförbund i och för uppförande
av för flera kommuner gemensamt ålderdomshem, har mött stora svårigheter. Att
åter tvångsvis sammanslå kommunerna har hittills ansetts ej böra ifrågakomma.

De nu anförda olägenheterna av den rådande dualismen i understödsverksamheten
har såväl vid möten av olika. slag som ock inom riksdagen framkallat förslag
till en lämpligare organisation. Vid den skandinaviska kommunalkonferensen i
Stockholm den 21 och 22 juni 1923 diskuterades sålunda denna fråga. Inledaren,
borgarrådet Wictor Karlsson i Stockholm, framhöll bland annat, att man har anledning
göra sig den frågan, om man icke går för långt i decentraliserande riktning,
sedan man nu fått en reformerad fattigvårdslag. Han anförde vidare faran av att
hava såväl fattigvården som fristående hjälporgan, vilka kunna ingripa i varandras
verksamhet eller genom divisionsansvar skjuta ifrån sig fall, som rätteligen bort
bli föremål för ingripande. Särskilt betänklig ansåg han denna dualism vara i
sådana fall, där den försäkringsmässigt ordnade hjälpverksamheten icke kan helt
tillgodose det föreliggande hjälpbehovet utan måste kompletteras genom andra
organ. För att förekomma de antydda olägenheterna, tänkte sig talaren en social
nämnd, som under sig skulle få avdelningar för barnavård, ålderdoms- och invaliditetspension,
arbetslöshetsfrågor, fattigvården m. m. Den efterföljande diskussionen
visade, huru aktuell denna organisationsfråga är ej endast i större städer i
Sverige, utan även i våra närmaste grannländer.

Som ett ytterligare tecken på frågans aktualitet må anföras, att behandlingen av
barnavårdslagstiftningen vid 1924 års riksdag från vissa håll påyrkades skapandet
av kommunala socialnämnder. Några reservanter till andra lagutskottets betänkande
(nr 27) (hrr Hagman, Hage och Holmström) uttalade också, att det borde
utredas, »huruvida ej ett organisatoriskt sammanförande av kommunernas barnavård,
fattigvård och pensionsväsende samt eventuellt även annan del av kommunernas
verksamhet borde ske i samband med åstadkommande av en gemensam kommunal
nämnd (arbetande i större kommuner på olika sektioner, vilka vid avgörande
av vissa frågor kunna sammanträda till plenum samt i mindre sådana med
olika föredragande för olika frågor)».

Besparingskommittén har även till dryftning upptagit denna fråga och därvid
betonat, att fattigvård, sjukförsäkring och pensionsförsäkring hänföra sig i sin
rena understödjande verksamhet i stort sett till samma befolkningslager och hava
till syfte att lämna hjälp, där sådan är av nöden i olika avseenden. Med hänsyn
härtill är det tydligen synnerligen oegentligt, om de arbeta isolerat var för sig.

232

Tvärtom synes det angeläget, säger kommittén, att de stå i intim samverkan med
varandra, att den personkännedom och den erfarenhet, som det ena organet besitter,
lätt är tillgänglig för det andra och att de över huvud taget ömsesidigt biträda
varandra. Kommittén anser emellertid, att av folkpsykologiska skäl det ej är
lämpligt sammansmälta pensionsförsäkringens och fattigvårdens lokalorgan. Kommittén
åtnöjer sig med att uttala, att i och för ett tillfredsställande samarbete, det
är välbetänkt att föreskriva, att i varje pensionsnämnd skall ingå minst en ledamot
av fattigvårdsstyrelsen och omvänt. Vidare skulle å större platser kunna ordnas
gemensamt kortregister.

Samtidigt som kommittén förordar ett dylikt samarbete, som givetvis skulle medföra
väsentliga fördelar framför nu rådande förhållanden, hemställer emellertid
kommittén om ökade möjligheter att sammanslå flera kommuner till ett pensionsdistrikt.
Sålunda föreslås, att länsstyrelse skulle medgivas befogenhet att ålägga
kommuner inom samma pastorat att förenas till ett pensionsdistrikt.

Skall en dylik utvidgning av pensionsdistrikten tvångsvis äga rum, finnes icke
skäl att föreskriva, att det ovillkorligen skall vara kommuner inom samma pastorat,
som skola förenas. Erfarenheten från samarbetet mellan kommuner i fattigvårdsavseende
ger vid handen, att ofta kommuner i olika pastorat ligga så till,
att ett samarbete med fördel kan äga rum. Vidare kan ifrågasättas att, om ett''
dylikt utvidgande av pensionsdistrikten skall äga rum, en motsvarande utvidgning
av såväl fattigvårdens som barnavårdens verksamhetsområden borde ske. Det måste
givetvis medföra stora fördelar, om verksamhetsområdet för alla de olika grenarna
av hjälpverksamheten vore ett och detsamma.

Emellertid är det knappast troligt, att en dylik utvidgning av det lokala sociala
verksamhetsområdet skall komma till stånd i någon större utsträckning. Det borde
därför också övervägas, om ej mellan fattigvård och pensionsförsäkring skulle kunna
ordnas ett mera intimt samarbete än det kommittén förordar. Vårt lands mycket
olikartade förhållanden och speciellt kommunernas växlande storlek gör det
svårt att framställa något förslag, som för hela landet kan befinnas lämpligt. Men
någon uniformitet är ej heller nödig.

De mindre kommunerna torde kunna medgivas rätt att i en kommunal nämnd —
förslagsvis kallad pensions- och understödsnämnd eller socialnämnd •— förena fattigvardsstyrelsens
och pensionsnämndens uppgifter. De båda grenarna av socialnämndens
verksamhet kunde ha sin särskilda föredragande och i övrigt skulle den
myndighet, som ägde befogenhet att medgiva rätt till upprättandet av cn dylik
nämnd, pröva, om anordningarna vore i alla avseenden tillfredsställande. Den nu
antydda organisationen skulle givetvis icke leda till någon sammanblandning av
fattigvården och pensionsförsäkringen, vilka alltjämt skulle hållas åtskilda. Fördelarna
av en dylik organisation vore, att nämndens erfarenheter på det sociala
hjälparbetets område väsentligt skulle ökas, varigenom verksamheten väsentligt
skulle främjas samt att tid och krafter skulle inbesparas. Att utvecklingen av sig
själv synes gå i denna riktning framgår därav, att det numera ej är ovanligt, att i
små kommuner hela antalet ledamöter eller en stor del av dem äro desamma i fattigvårdsstyrelsen
och pensionsnämnden.

I större kommuner äro förhållandena ofta sådana, att behov föreligger av skilda
organ för fattigvård och pensionsförsäkring. Samarbetet borde där kunna främjas
genom upprättande av kortregister och framförallt genom anlitande av gemensamma
tjänstemän. Även skulle det för de hjälpsökande vara i hög grad gagneligt,
om gemensamma lokaler kunde anordnas för de tvenne grenarna av hjälparbetet.

Det vore säkerligen för det sociala hjälparbetet särdeles gagneligt, om genom
en ingående utredning klarhet kunde vinnas, hur den nu behandlade frågan lämpligast
borde lösas.

I avseende på den centrala organisationen innefattar kommitténs förslag bl. a.,
att fattigvårdsinspektionen skall överflyttas till pensionsstyrelsen och därstädes

233

bilda en särskild byrå. Motiveringen för denna åtgärd är följande. Man skulle
vinna en systematisk fördelning av uppgifterna och samfälld planläggning av behövliga
åtgärder. Den enhetliga ledningen av fattigvården och pensionsförsäkringen
skulle verka därhän, att vid ordnandet av ålderdomshemmen tillräcklig hänsyn
toges till minskningen av platsbehovet genom pensionsförsäkringen, något som
ej hittills skett. Samarbetet mellan fattigvårdsstyrelser och pensionsnämnder skulle
främjas genom att ledningen bleve gemensam och bedömandet av ansökningar om
lån ur pensionsförsäkringsfonden för fattigvårdsändamål skulle underlättas.

Vad först angår den ovan antydda fördelen av en systematisk fördelning av uppgifterna
och samfälld planläggning av behövliga åtgärder, bör det erinras, att fattigvårdsinspektionens
verksamhet är av en helt annan karaktär än pensionsstyrelsens.
Fattigvården i vårt land är ju i allt väsentligt av kommunal karaktär och
fattigvårdsinspektionens huvuduppgift är allenast att lämna råd och upplysningar
på fattigvårdens område samt att övervaka, att den understödjande verksamheten
fungerar tillfredsställande. Pensionsstyrelsen beslutar däremot om beviljande av
pensionstillägg, som till 3/4 utgöra statsmedel, och bedriver en sjukvårdande verksamhet
genom att uppföra och driva anstalter i landets olika delar. Ett samarbete
mellan pensionsstyrelsen och fattigvårdsinspektionen är givetvis synnerligen önskvärt,
men har även under den nuvarande organisationen kunnat tillfredsställande
uppehållas.

Det är emellertid icke allenast samarbete med pensionsstyrelsen, som bör eftersträvas
från inspektionens sida. Minst lika stort behov av samarbete föreligger
med medicinalstyrelsen i och för ordnandet av vården för fattiga sinnessjuka och
kroniskt sjuka, med socialstyrelsen för visst förebyggande arbete samt med skolöverstyrelsen
för uppfostringsfrågor beträffande de av fattigvården omhändertagna
barnen. Om inspektionen gent emot alla dessa myndigheter ej förblir fristående,
såsom hittills, torde detta samarbete åt många olika håll försvåras. Av största
vikt är därjämte att ett intimt samarbete äger rum med länsstyrelserna, som ju i
första hand ha att övervaka fattigvården och under vilka konsulenterna i viss mån
lyda. Vid den nya fattigvårdslagens tillkomst år 1918 berörde föredragande departementschefen
frågan om hur samarbetet med länsstyrelserna lämpligast borde
främjas. Departementschefen tog därvid avstånd från den framkastade tanken att
fattigvårdsinspektionen borde inordnas i socialstyrelsen. »Åtskilligt talar för»,
yttrade departementschefen, »att om fattigvårdsinspektören inordnades i socialstyrelsen,
samarbetet mellan honom och Kungl. Maj :ts befallningshavande icke skulle
bliva så livligt och intimt som önskvärt vore.» Sedan departementschefen framhållit,
att det kunde tänkas uppstå meningsskiljaktighet mellan Kungl. Maj :ts befallningshavande
och den i socialstyrelsen placerade fattigvårdsinspektören, fortsätter
departementschefen: »På ett vida naturligare och smidigare sätt och med
undvikande av varje risk i berörda hänseende skulle samverkan mellan befallningshavande
och inspektören kunna åvägabringas, om den sistnämnde, såsom från en
del håll förordats, erhölle ställningen av tjänsteman inom civildepartementet, under
vilket ju Kungl. Maj :ts befallningshavande direkt sortera.»

De betänkligheter, som anfördes mot fattigvårdsinspektionens inordnande i socialstyrelsen,
gälla givetvis en motsvarande anordning i pensionsstyrelsen.

De erfarenheter, som vunnits under de gångna åren, bestyrka, att den organisation,
som genomfördes 1918 med avseende å den centrala inspektionen, varit fördelaktig,
framför allt med hänsyn till det betydelsefulla samarbetet med länsstyrelserna.
Att utan tvingande skäl frångå den organisation, som man efter moget
övervägande beslöt sig för år 1918, vore säkerligen oklokt.

Alldeles avgörande på denna fråga synes emellertid vara, att från och med år
1926 fattigvårdsinspektionen skall hava att utöva uppsikt jämväl över barnavården
jämlikt lagen om samhällets barnavård. Då denna verksamhet omfattar så
skilda arbetsområden som fosterbarnsvården, behandling av vanartade barn, vår -

234

den av utom äktenskapet födda barn m. m., vilka uppgifter ligga fjärran från pensionsstyrelsens
Hittillsvarande verksamhet, men beröra såväl medicinalstyrelsens
som skolöverstyrelsens verksamhetsområden, torde det ligga i öppen dag, att ett
inordnande av fattigvårdsinspektionen inom pensionsstyrelsen skulle vara olämpligt
och sannolikt vara till nackdel jämväl för denna fattigvårdsinspektionens mycket
betydelsefulla verksamhet. Fattigvårdsinspektionens hittillsvarande förläggning
inom socialdepartementet torde efter den skedda utvecklingen av denna verksamhet
komma att visa sig om möjligt ännu mera lämplig än hittills varit fallet.

Vad beträffar kommitténs uttalande, att en enhetlig ledning av fattigvård och
pensionsförsäkring skulle vid ordnandet av ålderdomshemmen leda till ett bättre
hänsynstagande till minskningen av platsbehovet genom pensionsförsäkringen, ber
jag få anföra följande.

Enligt fattigvårdslagens bestämmelser skall understöd i första hand meddelas i
form av hemunderstöd och anstaltsvård endast lämnas i de fall, där verkligt behov
därav föreligger, såsom att understödstagaren är oförmögen vårda sig själv
eller ej kan anförtros kontanta medel. Det bör även erinras, att det ligger i varje
kommuns ekonomiska intresse att i största möjliga utsträckning utverka folkpension
för invaliderna — till vilken kommunen betalar blott 1/8 av pensionstillägget
medan för anstaltsvård, som är den dyraste av alla understödsformer, kommunen
måste betala hela kostnaden. Om emellertid en kommun planerat en anstalt
utan hänsyn till det verkliga platsbehovet, har detta i regel rättats därigenom, att
konsulenten, innan planen för ålderdomshemmet fastställts av länsstyrelsen, alltid
beretts tillfälle yttra sig om platsbehovet. Genom sina upprepade besök i kommunerna
kunna konsulenterna med stor auktoritet yttra sig om det verkliga platsbehovet.
Däremot är det tydligt att, om en kommun ovillkorligen vill uppföra en
alltför stor och dyrbar anstalt, konsulenten liksom länsstyrelsen ej kan förhindra
detta. ^ Erfarenheten ger dock vid handen, att det endast i sällsynta undantagsfall
kan påvisas, att en kommun skaffat sig ett onödigt stort ålderdomshem mot konsulentens
avrådan.

I allt fall torde det kunna sägas, att någon ändring till det bättre i detta avseende
ej skulle vinnas genom det nu av kommittén förordade förslaget.

Vad angar kommitténs yttrande att bedömandet av ansökningar om lån ur pensionsförsäkringsfonden
skulle underlättas, om fattigvårdsinspektionen inordnades
i pensionsstyrelsen, torde vara tillräckligt att konstatera, att denna angelägenhet
redan är tillfyllestgörande ordnad genom att underhand en överenskommelse träffats
med föredraganden för låneärenden inom k. finansdepartementet. Innan Kungl.
Maj:t fattar beslut om tillstånd för kommun att upptaga lån för fattigvårdsändamål,
inhämtar nämligen finansdepartementet yttrande från inspektionen angående
fattigvardsförhallandena i den kommun lånet gäller. Jämväl med pensionsstyrelsen
har fattigvårdsinspektionen sökt komma i förbindelse för åstadkommande av
samarbete i nu antytt syfte. Från styrelsens sida har emellertid ansetts, att den
nyss refererade anordningen vore att föredraga. Genom densamma kan nämligen
inspektionen meddela upplysningar jämväl beträffande de lån, som sedermera sökas
hos pensionsfonden.

Det bör till sist erinras, att kommittén icke anser att någon besparing för staten
skulle uppstå av den föreslagna omorganisationen. Under sådana förhållanden och
med åberopande av ovan anförda skäl mot reformen får jag avstyrka bifall till
densamma.

I anslutning till sitt yttrande om den nu behandlade omorganisationen uttalar
kommittén, att den gällande fristen för ålderdomshemmens uppförande borde förlängas.
Vid antagandet av den nya fattigvårdslagen medgåvos kommunerna en
övergångstid av 10 år för ordnandet av anstaltsväsendet, som sålunda enligt planen
skall vara ordnat före ingången av år 1929. Det bör emellertid beaktas, att
ett mycket stort antal kommuner redan tidigare ägde anstalter, som antingen re -

235

dan då voro tillfredsställande eller som med större eller mindre ändringar kunde
göras tjänliga för ändamålet. Ett uppskjutande av detta arbete skulle vara till
olägenhet för såväl understödstagarna som kommunerna, för de senare därför, att
en modernisering i regel minskar driftkostnaden för anstalten. Vad angår de kommuner,
som före fattigvårdslagens antagande saknat anstalter, synes kommittén
tro att i »vissa» av dessa landskommuner arbete pågår för att ordna anstaltsvården
på ett ekonomiskt och lämpligt sätt. Det verkliga förhållandet är, att i varje
län gjorts utredningar och förslag i dylikt syfte, oftast igångsatta genom länsstyrelsens
initiativ, efter samråd med fattigvårdsinspektionen. Därvid tillgår i regel
så, att konsulenten uppgör ett förslag om uppdelning av kommunerna i anstaltsområden,
vilket förslag sedermera underställes kommunerna. Efter bearbetning
av de inkomna yttrandena söker man komma till ett för alla parter tillfredsställande
förslag. I vissa län ha länsstyrelserna genom tillsatta kommittéer utarbetat
förslag, som efter yttrande av kommunerna lagts till grund för det vidare arbetet.

Kommitténs utan närmare utredning framkastade tanke att uppskjuta ordnandet
av anstaltsvården har redan vållat åtskillig skada och skulle, om den genomfördes,
förrycka hela det mödosamma och intresserade arbete, som sedan 6 år pågår
för ordnandet av denna viktiga fråga. Det kan ej förväntas, att någon fördel
skulle vinnas genom en revision av de uppgjorda planerna, som uppgjorts med
hänsyn till det framtida behovet av vårdplatser, allra helst som arbetet på de
flesta platser är i gång genom anskaffande av ritningar, utseende av tomtplats, anskaffning
av medel o. s. v.

Det bör i detta sammanhang erinras om att fattigvårdsinspektionen från första
åren av sin verksamhet ansett sig böra iakttaga stor varsamhet i'' fråga om att
påskynda lösningen av anstaltsvården. Endast i den mån verkligt dåliga förhållanden
varit rådande eller ett starkt behov gjort sig gällande ha från inspektionens
sida kommunerna uppmanats att lösa sin anstaltsfråga. Däremot kan det ej
förnekas, att det hittills mött ganska stora svårigheter att förena kommuner om att
uppföra gemensamma anstalter. Emellertid har ett intensivt upplysningsarbete
pågått i syfte att möjliggöra tillkomsten av större anstaltsområden, bl. a. genom
en broschyr i frågan, som innehåller förslag till förbundsordning. Under detta år
har också Kungl. Maj :t förordnat en person att såsom biträdande konsulent uteslutande
ägna sig åt denna angelägenhet med, som det nu synes, goda resultat.

Då det synts mig vara av vikt att i denna för fattigvårdsinspektionen viktiga
fråga erhålla kännedom om fattigvårdskonsulenternas åsikt, har jag anmodat konsulenterna
att yttra sig om kommitténs förslag. Såsom framgår av deras uttalanden,
vilka fogats som en bilaga till detta yttrande (Bil. III), ha de enstämmigt
avstyrkt kommitténs förslag.

Med stöd av vad ovan anförts får jag på det bestämdaste avstyrka bifall till
kommitténs förslag att förlänga fristen för ålderdomshemmens uppförande.

Till slut må beröras kommitténs förslag att höja kommunernas andel i pensionstilläggen
från 1IS till 1/3, medan samtidigt landstingens delaktighet i kostnaderna
skulle försvinna.

Det är visserligen möjligt, att kommittén har rätt uti, att den ifrågasatta åtgärden
skulle leda till en viss lokal kontroll över pensioneringen. Men samtidigt skulle
förändringen medföra olägenheter som man ej får bortse ifrån. De små och
ekonomiskt svaga kommunerna skulle få sin skattebörda ytterligare ökad och detta
skulle kunna leda till att hjälpverksamheten, såväl vad angår pensioneringen som
fattigvården, icke bleve utövad på ett tillfredsställande sätt. Det kan vidare ifrågasättas,
om det är rimligt, att staten först åtager sig en mycket stor andel i kommunernas
understödsverksamhet och sedan återflyttar en icke oväsentlig del av densamma
å kommunerna. Åtminstone borde en sådan åtgärd vidtagas allenast i sammanhang
med att staten påtoge sig en motsvarande ökning av andra utgifter för
kommunerna, t. ex. i fråga om vård av abnorma, kroniskt sjuka m. fl.

236

Da emellertid kommittén som stöd för sitt förslag anför, att kommunerna vunnit
en sa stor minskning av sina fattigvardsutgifter genom pensionsförsäkringen, att
denna minskning skulle svara mot den nu förordade ökningen av kommunernas andel.
i pensionstillägget, anser jag mig böra framhålla, att kommitténs beräkningar
enligt min uppfattning böra mottagas med stor försiktighet. Den speciella utredningen
som kommittén företagit gav till resultat, att de vuxna fattigvårdstagarnas
antal ar 1923 skulle ha varit 46 % eller 65,000 personer högre, om pensionsförsäkringen
ej funnits till. Behovet av antalet platser vid ålderdomshem beräknas ha
minskats med omkring 9,200. För att styrka trovärdigheten av detta resultat söka
utredningens verkställare pavisa, att detsamma står i god överensstämmelse med
fattigvårdsstatistikens siffror. Det förefaller emellertid som om det nämnda resultatet
icke kan förenas med fattigvårdsstatistikens siffror. Enligt utredningen är
det på antalet vuxna personer med varaktigt understöd från fattigvården, som
pensionsförsäkringens verkningar skola kunna spåras. Antalet dylika understödstagare
beräknas enligt utredningen år 1913 till 132,900 och år 1922 till 135,100.
Nu skulle, enligt specialutredningens resultat, understödstagarna år 1923 ha varit
65,000 flera till antalet, om pensionsförsäkringen icke funnits, och då dessa givetvis
skulle kommit på den här ifrågavarande kategorien vuxna personer med varaktigt
understöd, skulle dessas antal utan pensionsförsäkring år 1922 ha varit omkring
200,000 personer i stället för 135,000. Hade vi icke haft pensionsförsäkring,
skulle alltså denna kategori av understödstagare på de tio åren 1913—1922 ökats
från 133,000 till 200,000 personer, eller med över 50 %. En så ytterst stark ökning
skulle ju tyda på en fortgående pauperisering av det svenska samhället, som
icke torde bestyrkas av verkligheten.

I utredningen söker man hämta stöd för bevisföringen genom att framhålla att
på grund av det ekonomiska läget understödstagarnas antal år 1913 skulle vara
abnormt lagt men 1922 i stället särskilt högt. Även dessa båda uppgifter torde
innebära icke så obetydliga överdrifter. 1913 års siffra avviker icke nämnvärt
från närmast föregående och efterföljande års, och år 1907, som karaktäriseras som
»till större delen ett högkonjunkturår», var antalet understödstagare i förhållande
till folkmängden lägre än år 1913. Den å sid. 306 gjorda beräkningen, att antalet
understödstagare år 1922 med hänsyn till konjunkturväxlingarna skulle ha
varit 50,000 personer större än år 1913, torde allenast vara en värdelös konstruktion.

Att pensionsförsäkringen medfört en viss nedgång i antalet vuxna personer med
varaktigt understöd är oomtvistligt men storleken av denna nedgång kan endast
med ^svårighet konstateras och fattigvårdsstatistikens siffror giva icke stöd för kommitténs
utredningsresultat. Att pensionsförsäkringen icke medför så stor minskning
av fattigvårdsklientelet, som man vid försäkringens genomförande förutsatte,
torde bl. a. bero därpå, att pension lämnas i stor utsträckning till personer som
även utan pensionen ej skulle ha behövt anlita fattigvården. Vid beviljandet av
pension tages nämligen ej hänsyn till försörjningspliktigas, anhörigas, husbönders
och andra arbetsgivares möjlighet att medverka till vederbörandes försörjning, något
som fattigvårdsstyrelsen måste göra. Att beräkna antalet pensionärer som
skulle varit tvungna anlita fattigvården om pensionsförsäkringen ej funnits torde
därför vara nästan ogörligt. Under sådana förhållanden måste man tvivla på, att
det kan vara riktigt att, såsom kommittén gjort, uttala att övervägande sannolikhet
talar för att kommunernas kostnader genom pensionsförsäkringen minskats med
åtminstone 15 miljoner kronor. Ännu mindre skäl synes förefinnas för att på
dessa kalkyler grunda en ny fördelning av kostnaderna för pensionsförsäkringen.
Stockholm den 30 maj 1925.

Underdånigst
G. H. von KOCH.

237

Bil. I.

Orsaker till understödsbehovet för egentliga understödstagare.

Kön och civilstånd	Sjuk- dom	Otill-räck-lig ar-bets-för-måga	bets- lös- het	Dryc- ken-	Lättja och lik-	Talrik familj	Den för- sörjnings- pliktiges	Andra orsa-	Sum- ma under-
skap	nöjd- het	död	avvi- sande	ker	stöds- tagare
Vissa större städer, inklusive
Stockholm.
Nytillkomna, varaktigt under-
stödda.
Barn, direkt fi äktenskap.....	233	22	43	29	43	21	69	42	149	651
understödda	143	71	83	8	173	16	67	90	245	896
J Ogifta........	997	105	204	8	33	1	3	—	37	1,388
Vuxna män < Gifta........	646	125	152	21	9	45	—	—	112	1,110
[Änkl. eller frånsk. . .	276	77	35	1	2	2	—	—	20	413
	953	263	35	4	81	11	7	22	182	1.558
Vuxna kvin-Lft.ta.........	600	142	127	43	14	42	1	52	143	1,164
nor . . . |^njj0r eijer fransk. . .	579	262	25	3	38	19	62	7	150	1,145
Summa	4,427	1,067	704	117	393	157	209	213	1,038	8,325
Tillfälligt understödda.
	730	170	246	50	80	80	44	99	1,800	3,299
Vuxna män . . .■.........	2,180	209	916	45	41	129	2	6	415	3,943
[ > kvinnor ..........	2,754	634	879	55	94	131	108	185	907	5,747
Summa Uppsala och Västmanlands läns landsbygd. Nytillkomna, varaktigt under-stödda.	5,664	1,013	2,041	150	215	340	154	290	3,122	12,989
Barn, direkt fi äktenskap.....	29	8	6	—	9	20	16	21	37	1 1461
understödda (utom äktenskap . . .	8	19	2	—	1	—	6	32	37 100i
1 Ogifta........	53	20	1			—	—		2	| 76
Vuxna män < Gifta........	64	42	5	—		5	—	—	£	118
(Änkl. eller frånsk. . .	30	34	—		1	2			1	68
Vuxna kvin- Lffta........	40 29	43 54	3 2		1	1 8		2 4	i; 12	108 no
nor . . . |Änkor eller frånsk. . .	28	82	1			4	11	1	2c	)| 152
Summa	281	302	20	—	12	40	33	Öl	135 SS3
Tillfälligt understödda.
Barn...............	44	8	13			21	E	E	3	3 128
Vuxna män............	20J	68	241	i	E	29	—		27 57o
> kvinnor ..........	201	126	211		2	22	7	|	6	b\ 642
Summa	446	| 202	| 46ä	1 4	|	72	1 12	1 «	124 j 1,345

238

Bil. II.

Orsaker till understödsbehovet för understödstagare, vilka erhållit kommumalt
pensionstillskott eller sjukvårdsbidrag.

Kön och civilstånd	Sjuk- dom	Otill-räck-lig ar-bets-för-måga	Ar- bets- lös- het	Dryc- ken-	Lättja och lik-	Talrik familj	Den för-sörjnings-pliktiges	Andra orsa-	Sum- ma under-
	skap	nöjd- het	död	avvi- kande	ker	stöds- tagare
Vissa större städer, inklusive
Stockholm.
Nytillkomna, varaktigt under-
stödda.
Barn, direkt fi äktenskap..... understödda	_	—	—	—	—	—	—	—	—	—
f Ogifta........	45	14	2							61
Vuxna män t Gifta......	30	70		_	_					lön
(Änkl. eller frånsk. . .	23	30	2	—	—	—	—	_	_	55
Vuxna kvin- ........	95	124	_	_	_	_	_			219
nor 1^lfta........ (Ankor eller frånsk. . .	35 75	67 151		—	—	—	—	—	—	102 226
Summa	303	450	4	—	—	—	—	—	—	763
Tillfälligt understödda.
Barn........ Vuxna män......	3 56	1	—	—	—	—	—	—	—	3 57
> kvinnor ......	79	10	2	—	—	—	—	2	1	94
Summa	138	11	2 |	—	—	—	—	2 1	1	154

Bil. in.

Yttranden av statens fattigvårdskonsulenter angående av besparingskommittén
föreslagen utsträckning av den enligt fattigvårdslagen fastslagna
fristen för kommunerna att ordna anstaltsvården.

Konsulenten i första distriktet:

»De av kommitterade framförda synpunkterna äro ju redan iakttagna vid bestämmande
av antalet vårdplatser i nytillkomna ålderdomshem. Ännu kan man
säga, att det råder brist på vårdplatser och skulle vara olyckligt att ytterligare
förlänga fristen, vilket kommer att skapa ett osäkerhetstillstånd och förrycka nu
pågående arbete för åstadkommande av vårdplatser.»

239

Konsulenten i andra distriktet:

»Den nu föreslagna fristen för uppförande och ordnande av ålderdomshemmen
och fattigvårdsanstaltema på sätt i lagen om fattigvården avses, bör icke förlängas.
Redan nu är inom de flesta fattigvårdskonsulentdistrikten ett betydligt tidsödande
och ansträngande arbete nedlagt för ordnande av denna angelägenhet och de flesta
kommunerna hava ock inriktat sig på att efterkomma fattigvårdslagens bestämmelser,
varför ett förlängande av denna frist icke kan anses påkallad inom II fattigvårdskonsulentdistriktet.
— Om en förlängning av denna frist likväl skulle
ske, skulle en dylik förlängning vara liktydig med ett förlängt lidande för många
personer, som behöva vård å ålderdomshem, men i saknad därav antingen äro inhysta
i gammaldags fattighus eller äro utackorderade i privata hem samt hava i
båda fallen en mindre avundsvärd tillvaro.»

Konsulenten i tredje distriktet:

»Någon generell prolongering torde icke vara att förorda, men däremot torde
efter ansökan och prövning dispens kunna meddelas i vissa fall av vederbörande
myndighet. Skulle en förnyad frist medgivas, komma förvisso röster att höjas för
ytterligare frister i det oändliga.»

Konsulenten i fjärde distriktet:

»En sådan frist bör nu icke medgivas, då flera kommuner stå inför lösningen
av denna fråga och svårigheter icke förefinnas för medels anskaffande medelst
upplåning. Där, som finnas äldre ålderdomshem, få dessa iordningställas efter
rimliga fordringar, inackordering medgivas de mindre kommunerna och ett flertal
kommuner nedbringa byggnadskostnaderna genom kommunalförbund.»

Konsulenten i femte distriktet:

»Frågan om den nu fastslagna fristen för ålderdomshemmens byggande anser
jag icke bör förlängas, ty om så blir fallet är mycket pågående utredningsarbete i
mitt distrikt lagt åt sidan omedelbart. Huru pensionen än verkar kommer ändå en
del att behöva få bostad och vård. Kunna de sedan själva betala för sig, är ju så
mycket bättre.»

Konsulenten i åttonde distriktet:

»Att förlänga fristen för ålderdomshemmens uppförande vore synnerligen olämpligt.
Behov av ålderdomshem föreligger här och var, men andra uppgifter hava
hindrat kommunerna att tillgodose detta behov. I samma mån som vi närmat oss
fristens för hemmens byggande slut hava kommunerna inrättat sig för att lösa
frågan. Den största hjälpen jag haft för att leda kommunerna till positiva åtgärder
i frågan är lagens åläggande att före 1929 års ingång lösa frågan. En förlängd
frist skulle medföra, att redan projekterade byggen uppskötes och intresselösa
kommuner lade sig till ro. Intet borgar för att ett ytterligare uppskov är mera gynnsamt
för kommunerna.»

Konsulenterna i sjätte, sjunde och nionde distrikten avstyrka utan motivering
att fristen förlänges.

Medicinalstyrelsen.

Genom remiss den 25 februari 1925 har Eders Kung! Maj :t anbefallt medicinalstyrelsen
att före den 15 mars 1925 avgiva utlåtande över ett av statens besparingskommitte
den 19 februari 1925 avgivet betänkande med utredning och förslag angående
socialförsäkringens organisation. Med ändring av vad sålunda föreskrivits
har Eders Kungl. Maj :t genom beslut den 6 mars 1925 anbefallt medicinalstyrelsen
att före den 15 maj 1925 avgiva det ifrågavarande utlåtandet.

I ärendet hava yttranden, på därom av styrelsen framställd begäran, avgivits den
25 mars av Svenska stadsläkarföreningens styrelse, den 29 mars av Svenska provinsialläkarföreningens
styrelse och den 15 april 1925 av Centralstyrelsen för Sveriges
läkarförbund.

Innan styrelsen redogör för innehållet i de avgivna yttrandena, vill styrelsen i
största korthet lämna en översikt över besparingskommitténs förevarande förslag.
För överskådlighetens skull uppdelas förslaget i dess fyra huvuddelar: pensionsförsäkringen,
sjukförsäkringen, olycksfallsförsäkringen och omorganisationen.

Pensionsförsäkringen.

Kommittén föreslår höjning av pensionsavgifterna. Härigenom skulle, bland annat,
pensionsförsäkringsfonden komma att slutligen uppgå till 2.7 miljarder (mot
nu avsedda 1.2 miljarder). Vidare föreslås införandet av försäkringsböcker samt
höjning av kommunernas bidrag till pensionstillägg och understöd, för vinnande
av en decentraliserad och stärkt tillsyn. Beträffande en grupp pensionstagare hava
skälen för att utbetala pensionstillägg eller understöd ansetts vara särskilt svaga,
nämligen sådana som förklarats för invalider på grund av sinnesslöhet eller sinnessjukdom.
Dessa böra därför undantagas från rätten till pensionstillägg eller
understöd, varemot avgiftspension bor såsom en självförvärvad rättighet utgå även
till dem. I den mån bidrag från det allmänna erfordras till underhåll av ifrågavarande
invalider, komma kostnaderna därför att utgå såsom fattigvård och tagas
i. betraktande, då det gäller skatteutjämning. Fattigvården och pensionsförsäkringen
böra samverka, hava gemensamma register och tjänstemän. Fattigvårdsinspektionen
flyttas från socialdepartementet och inordnas som en byrå i pensionsstyrelsen.

Pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet skulle fortsätta; den har efter tillkomsten
av nya fattigvårdslagen koncentrerats på reumatiska och nervösa sjukdomar.
Av verkställd utredning vill det synas, att vården hittills medfört besparing
för pensionsförsäkringen. Resultatet av vården är emellertid i högsta grad beroende
av det riktiga urvalet av patienter. Avgörandet bör lämnas åt chefläkaren på
vårdanstalten, Detta förslag beror i viss mån på möjligheten att få till stånd en
tillfredsställande förberedande undersökning och berör därigenom en fråga av stor
räckvidd för socialförsäkringen, nämligen förhållandet till läkarna. Kommittén
förordar därför tanken pa att anlita särskilda socialförsäkringsläkare, var och en

241

med sitt distrikt, och att deras intyg i regel fordras för pensionering av annan orsak
än ålder eller för vård på pensionsstyrelsens anstalt. I vissa fall t. ex. vid
fullständig blindhet, kan naturligtvis intyg av vilken läkare som helst vara till
fyllest. Då sjukkassa omhänderhaft försörjningen under vissa år, enligt vad som
kommer att föreslås i det följande, torde icke heller undersökning av socialförsäkringsläkare
erfordras. Såsom socialförsäkringsläkare kan säkerligen utan olägenhet
användas läkare med annan befattning. Det är således, säger kommittén, icke
fråga om att upprätta någon ny kår av befattningshavare utan endast om att bland
redan befintliga utvälja ett antal, som genom ökad befattning med socialförsäkringsfrågor
komma att förvärva speciell skicklighet i handläggningen av dylika
frågor.

Sj ukförs Skrin gen.

Kommittén granskar först frågan om obligatorisk sjukförsäkring av mindre omfattning
och frågan om kollektiv sjukförsäkring, men avvisar båda dessa förslag.
Den typ inom den svenska sjukkasserörelsen, som hittills uppnått det bästa resultatet,
är enligt de av kommittén inhämtade upplysningarna en lokal kassa, vilken
arbetat sig till att faktiskt vara ensam inom ett visst område. Denna typ talar
för, att sjukförsäkringsverksamheten decentraliseras i lokala kassor, med iakttagande
av att endast en kassa inom varje arbetsområde erhåller statsunderstöd.
Sjukkassornas skyldighet skulle icke sträcka sig längre än till kontant sjukhjälp.
Genom förslaget att sjukkassorna skulle bliva ansvariga för sjukhjälp under en period
av tre år torde deras intresse dock bliva inriktat på att i förekommande fall
sörja för såväl läkarvård och läkemedel som sjukhusvård, i den mån dessa kunna
anses behövliga för att påskynda den sjukes tillfrisknande. Indirekt komme således
förslaget att befordra sjukförsäkringens utveckling på denna punkt. Med den
ståndpunkt kommittén sålunda intagit anser den klart, att någon statlig reglering
av förhållandet mellan sjukkassorna och läkarkåren icke påkallas. Sjukhjälp är
avsedd att icke utgå med mindre förlusten av arbetsförmågan varat mer än tre
dagar, dagen för förlustens inträdande inräknad. Tillsyningsmyndigheten över
sjukkassorna bör förläggas till pensionsstyrelsen. Statsbidraget bör, under förutsättning
att organisationen ändras på föreslaget sätt, ökas per sjukdag från 25 öre
till 33 öre, och även medlemsbidraget höjas förslagsvis med en krona.

Olycksfallsförsäkringen.

Ingen ändring föreslås i försäkringens omfattning, sådan denna är bestämd i
1916 års lag. Karenstiden bör inskränkas från 35 till 14 dagar. För den sålunda
förkortade karenstiden skulle olycksfallsförsäkringens centrala organ ej heller få
meddela frivillig försäkring. Det skulle emellertid vara tillåtet för arbetsgivarna
att teckna försäkring för karenstiden i statsunderstödd sjukkassa under förutsättning
av dess tillsyningsmyndighets medgivande och även, såsom för närvarande
är fallet, att i vanligt försäkringsbolag försäkra sina arbetare för karenstiden. Sjukkassa
föreslås även få giva försäkring jämväl för tiden 15—63 dagen efter olycksfallet.

Organisationsförslaget.

Hela den sociala olycksfallsförsäkringen överlämnas till en inrättning av blandad
statlig och privat karaktär, i vars högsta ledning såväl staten som arbetsgivarna
och de försäkrade arbetarna skola vara representerade. Försäkringsrådet och

16—252409. Bilaga till Kun$l. Proposition.

242

riksförsäkringsanstalten skola upphöra. I stället inrättas riksförsäkringsverket,
bestående av dels försäkringsinrättningen av mera privat karaktär, dels ock av olika
statliga prövningsnämnder såsom 1) sjukhjälpsnämnd, 2) riksförsäkringsnämnd å
tre sektioner; en livräntesektion, vari en läkare är ledamot, en försäkringsteknisk
sektion och en juridisk sektion, 3) en besvärsavdelning. Därjämte överflyttas nuvarande
yrkesinspektionsavdelningen dit såsom en särskild yrkesinspektionsavdelning.
Försäkringsavdelningens högsta ledning skall utövas av riksförsäkringsstämman,
som utser direktion, som i sin tur tillsätter direktör.

De hörda läkarföreningarna hava beträffande pensionsförsäkringen och särskilt
dess sjukvårdande verksamhet framhållit, bland annat, att man bör framgå med
största försiktighet och så litet som möjligt avgränsa sagda verksamhet från landets
övriga sjukvård. Den bör då även vara underordnad samma myndigheter, som
hava att tillse och leda all annan sjukvård.

En annan allmän anmärkning gäller nuvarande formulär till läkarintyg för försäkringsverksamhet.
De äro icke så fullständiga att den prövande myndigheten
och dess läkare kunna träffa ett riktigt avgörande i alla fall. Utom göda och tydliga
formulär till läkarintyg böra även utförliga anvisningar för läkarna utfärdas.

Dessa önskemål stå i närmaste samband med de hörda läkarföreningarnas anmärkningar
mot förslaget att anställa så kallade socialförsäkringsläkare. Sådana
särskilda läkare anse de alldeles onödiga och därjämte föranleda åtskilliga olägenheter
i stället för de fördelar, som avsetts skola vinnas. Landets tjänsteläkarkår
äger tillräcklig kompetens att efter utfärdade direktiv fullgöra en försäkringsläkares
skyldigheter.

Beträffande sjukförsäkringsförslaget har framhållits, att läkarvalet bör vara
fritt.

Av stadsläkarföreningens styrelse har särskilt betonats, att det lämpligaste vore
att inrätta obligatoriska sjukkassor, där de försäkrade vid arbetsförmåga finge
lämplig sjukpenning och sina kostnader för medicin och läkare till större delen ersatta.
Skulle sådana sjukkassor nu icke kunna inrättas, borde den frivilliga sjukkasseverksamheten
i första hand understödjas. Såsom en övergång till obligatoriska
sjukkassor föreslås för en del ömmande fall statsbidrag åt sjukkassemedlem till läkarvård
och medicin, eventuellt även till avgifter.

De mindre olycksfallen böra omhändertagas av sjukkassorna; de olycksfall, som
betinga varaktig invaliditet böra såsom hittills regleras genom försäkring i en centralanstalt.
Karenstiden föreslås till tre dagar, utan ersättning för de tre första
dagarna av arbetsoförmåga.

Slutligen har centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund uttalat sin vissa förhoppning,
att om kommitténs förslag blir föremål för bearbetning vare sig nya
lagförslag komma att utarbetas eller förordningar på administrativ väg att utfärdas,
vilka beröra läkarnas förhållande till socialförsäkringen, läkarkåren måtte
genom någon dess representant bliva satt i tillfälle att härvid medverka och att
Sveriges läkarförbund, som centralstyrelsen företräder, måtte få bli i tillfälle att
avgiva utlåtande över de förslag, som kunna komma att framläggas.

När medicinalstyrelsen nu har att avgiva yttrande över det mycket omfattande
förslaget, får styrelsen framhålla, att tiden varit allt för knapp för att hinna i detalj
pröva detsamma. Sålunda är medicinalstyrelsen ej beredd att nu avgiva detaljerat
yttrande över organisationsförslaget. Det synes dock, som om detta förslag
giver socialförsäkringen alltför oviss framtid. Man måste säga, att den
enskilda försäkringsverksamheten i vårt land varit till stort gagn och sannolikt

243

även, till följd av den statliga kontrollen, vunnit en sådan fasthet och trygghet för
försäkringstagare, att Sverige i det avseendet står i främsta ledet. Det hade därför
enligt medicinalstyrelsens mening varit lyckligare, om kommittén föreslagit ett
vidare utbyggande av nu befintlig organisation på området. Säkerligen hade några
större förändringar ej behövt vidtagas, och man hade då haft en säker, beprövad
grund att bygga på, vilket man ju ej kan säga, att det nu föreliggande förslaget
har.

Kommittén har haft till uppgift att se till, huru det vore möjligt att nedbringa
statens utgifter utan allt för stora offer av viktiga statsintressen. »Det är därför
nödvändigt att tillse, att de begränsade tillgångar, som stå till buds, användas just
för det verkliga behovet och utan onödiga förvaltningskostnader.» Det är sannolikt,
att den föreslagna organisationen skulle medföra en besparing för staten,
men detta har uppnåtts därigenom, att man lagt desto större kostnader och ökat arbete
på lokala myndigheter och enskilda institutioner. Man kan således ej finna,
att förslaget medför en besparing för landet. Det synes snarare, som om förslaget
skulle skapa en onödigt dyr organisation och som om man på enklare och bättre
sätt skulle kunna göra besparingar »utan allt för stora offer av viktiga statsintressen».

Medicinalstyrelsen anser sig även böra gorå en annan allmän anmärkning emot
förslaget, nämligen den att läkarerfarenheten blivit skjuten väl mycket åt sidan,
såväl vid förslagets utarbetande som ock i den organisationsplan, som sålunda blivit
utredningens resultat, och i likhet med de hörda läkarföreningarna måste medicinalstyrelsen
uttala sina betänkligheter mot, att allt flera delar av hälso- och
sjukvård lösryckas från medicinalstyrelsens verksamhetsområde, vilket måste medföra
ökade kostnader och minskad sakkunskap, enär medicinalstyrelsen förfogar över
betydligt större och mera mångsidiga resurser, vad praktisk medicinsk erfarenhet
beträffar, än den som står andra institutioner till buds.

Kommitténs förslag beträffande pensionsförsäkringen innebär väsentliga förbättringar
på de punkter, där reformer äro mest av nöden, särskilt gäller detta avgiftspensionernas
höjande.

Beträffande de i samband med omnämnandet av pensionsstyrelsens sjukvårdande
verksamhet av kommittén framställda förslagen får medicinalstyrelsen anföra följande.

Det synes ej kunna medföra annat än fördel, att chefläkaren på sjukvårdsanstalt
får med hänsyn till fallets lämplighet för anstaltsvård avgöra om patients intagande
eller ej.

Kommittén anser sig, av vissa anförda skäl, böra förorda, att man upptager tanken
på att anlita särskilda socialförsäkringsläkare, var och en med sitt distrikt.
De hörda läkarföreningarna hava livligt avstyrkt denna tankes realiserande och medicinalstyrelsen
instämmer med dem. Kommittén nämner intet om sättet för sådana
läkares tillsättning, om deras avlöning, tjänstgöringsområden m. m. Medicinalstyrelsen
kan ej finna tillräckliga skäl anförda för, att våra nuvarande tjänsteläkare
ej skulle kunna anförtros avgivande av intyg i försäkringsverksamheten.
Även i detta fall torde det givet vara bättre att bygga på det bestående och ej försöka
skapa något nytt. Läkarinstruktionens § 37 lyder i sin första del sålunda:
»Intyg som på enskild persons begäran av provinsialläkare utfärdas, skall grunda
sig på föregången undersökning samt, med angivande av dess ändamål vara i så
bestämda och tydliga ordalag avfattat, att läkarens åsikt med visshet kan av intyget
inhämtas.» Det är endast i ytterst få fall, som till medicinalstyrelsens kännedom
kommit, att tjänsteläkare gjort sig skyldig till någon försummelse i berörda
avseende, och från de statens verk, som hava försäkringsverksamhet till uppgift,
har ej anmälts, att missförhållanden föreligga. Däremot anser även medicinalstyrelsen,
att det vore till gagn, om vissa direktiv utfärdades i saken och intygsformulär,
om så visar sig behövligt, ändrades. Intygsformulären skola fastställas av

244

vederbörande verk i samråd med medicinalstyrelsen, men även ovannämnda direktiv
höra avfattas under samverkan med medicinalstyrelsen. Det har vidare framhållits
av läkarföreningarna beträffande pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet,
att man bör framgå med största försiktighet och så litet som möjligt avgränsa
sagda verksamhet från landets övriga sjukvård. Med instämmande häri
får medicinalstyrelsen erinra om, att kommittén tydligt framhåller, att erfarenheten
från pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet, vad resultat och kostnader
beträffar, ännu är alltför kort. Det bör då också vara angeläget, att man går fram
med största försiktighet. Säkerligen vore det också till nytta, att samverkan ägde
rum mellan medicinalstyrelsen och de ämbetsverk, som även hava hälso- och sjukvård
bland sina arbetsuppgifter.

Medicinalstyrelsen anser sig emellertid böra mera ingående kritisera särskilt en
detalj av de föreslagna ändringarna i pensionsförsäkringen nämligen förslaget att
pensionstillägg eller understöd icke skulle utbetalas till personer, som förklarats
för invalider på grund av sinnesslöhet eller sinnessjukdom, och anser sig styrelsen
icke kunna tillstyrka detta förslag. Dess realiserande skulle medföra en undantagsställning
för nämnda personer, som beträffande sinnessjuka i många fall
skulle kunna menligt inverka på deras sjukdom. Ofta inträffar det, att de sinnessjuka
icke inse sin sjukdom och icke anse sig sjuka; skulle sådana individer
till en början bliva förklarade för invalider på grund av sinnessjukdom och i
samband därmed berövas en förmån, som kommer andra människor till godo, är
det lätt att inse, att de sjuka skulle få ett gott stöd för uppfattningen om förmenta
förföljelser. Många sinnessjuka och även bildbara sinnesslöa kunna i likhet med
andra medborgare beredas en lämplig vård hos anhöriga med tillhjälp av de sjuka
tillkommande pension eller understöd. Härtill kommer, att ett berövande av
pensionen kan tänkas få en sådan följd, att behov av vård å anstalt för dessa
sjuka uppstår, en påföljd som med nuvarande trängsel på sådana anstalter icke är
önskvärd och för övrigt skulle innebära ökade utgifter för statsverket.

Vad beträffar de obildbara sinnesslöa måste medgivas, att på dem icke kan
tillämpas pensionsförsäkringens grundmening att bereda försörjning under värdigare
former än fattigvård. För dem är det likgiltigt, vem som bekostar deras
underhåll, men tillämpningen på dem av kommitténs förslag förutsätter en uppdelning
av de sinnesslöa i bildbara och obildbara, som, då det gäller gränsfall, ofta
nog skulle bliva godtycklig.

Slutligen vill styrelsen i detta hänseende framhålla, såsom redan ovan anförts
i allmänna synpunkterna, att kommitténs förslag icke innebär en besparing; det
medför endast en överflyttning av kostnaderna för omskrivna personers vård från
staten till annan myndighet; av allmänna medel måste i varje fall kostnaderna
bestridas.

Om styrelsen på ovan anförda skäl icke anser sig böra tillstyrka, att de sinnessjuka
helt berövas pensionstillägg och således i pensionsavseende placeras i en särklass
tillsammans med sådana försumliga eller förfallna individer, som omförmälas
i 9 § a), b) och c) av lagen om allmän pensionsförsäkring, synes det dock
skäligt, att pensionstillägg icke utbetalas för tid, varunder pensionstagare åtnjuter
vård å statens sjukvårdsanstalter antingen avgiftsfritt eller mot avgift, som
allenast täcker en mindre del av vårdkostnaden, det vill säga vad statens hospital
och asyler angår, patienter i tredje betalningsklassen. Därest åter sådan patient
erlägger avgift, som ersätter hela eller större delen av vårdkostnaden, synes icke föreligga
anledning att indraga pensionstillägget. Enligt 9 § i dess nuvarande lydelse
skall för tid, varunder pensionstagare är intagen i allmän sjukvårdsanstalt, anstalten
äga uppbära honom tillkommande pensionstillägg samt därav tillgodogöra
sig kostnaderna för vården. Det har emellertid visat sig, ätt tillämpningen av
denna bestämmelse stött på vissa svårigheter. Dels har tvekan förefunnits, huruvida
ifrågavarande bestämmelser innebära rätt för sjukvårdsanstalt att tillgodogöra

245

sig pensionstillägget såsom gottgörelse för den del av vården, som icke täckes av
den för patienten erlagda avgiften, eller huruvida bestämmelsen endast innefattar
rätt att av pensionstillägget, så långt detta förslår, göra sig betald för själva
avgiften. Dels bar svårighet förefunnits för sjukbusförvaltningarna att avgöra,
huru stor del av de fastställda pensionerna utgöras av avgiftspension och huru
stor del är att anse såsom pensionstillägg. Slutligen har det varit förenat med
svårighet för sjukbusförvaltningarna att förskaffa sig vetskap om, vilka å sjukhuset
intagna patienter åtnjuta pensioner. I följd av dessa förhållanden torde vederbörande
sjukbusförvaltningar endast i ringa omfattning hava begagnat sig av
den i ovannämnda paragraf omförmälda rätten att uppbära pensionstillägg för å
sjukhusen intagna patienter. Styrelsen bar också under åberopande av ovannämnda
förhållanden i den 25 februari 1916 avgivet utlåtande över en av sinnessjukstadgekommittén
den 25 oktober 1915 gjord framställning om ändring av 9 § pensionslagen
föreslagit, att omförmälda bestämmelse skulle upphävas. Något beslut
i anledning av sagda hemställan lärer emellertid ännu icke hava meddelats. Den
dubbelbetalning från statens sida, som får anses ske genom utbetalning av pensionstillägg
till sådana patienter å statsanstalterna, vilkas vård helt och hållet eller
till större delen redan bestrides av statsmedel, synes styrelsen på enklaste sätt kunna
undanröjas därigenom, att pensionstillägg icke utgår för tid, varunder dylik patient
åtnjuter vård å statsanstalt. Vederbörande anstaltsförvaltning skulle då för varje
kvartal till pensionsstyrelsen insända förteckning över anstaltens ifrågavarande patienter,
varefter pensionsstyrelsen för de å förteckningen upptagna patienter, vilka
vore pensionstagare, innehölle den del av pensionerna, som enligt pensionsstyrelsens
prövning utgjorde pensionstillägg. Därest dylik pensionstagare äger anhöriga,
som för sitt uppehälle äro beroende av honom, synas dock dessa höra medgivas rätt
att under tiden uppbära pensionstillägget.

Medicinalstyrelsen kan helt instämma med kommittén i dess omdöme om bristerna
i sjukförsäkringens nuvarande organisation. Sjukkasseväsendet saknar den fasta
organisation, som bör eftersträvas, och sjukhjälpstiden är i regel för kort. Reformer
äro därför behövliga. Men om kommitténs förslag i sådant syfte är det
bästa, torde vara tvivel underkastat. Även här vill kommittén skapa ett slags monopol
med endast statsunderstödd sjukkassa på varje ort. Det synes medicinalstyrelsen,
som om sjukkasseväsendet borde göras till föremål för en grundlig, fullt
sakkunnig utredning. Enligt styrelsens mening böra stat och kommun stödja och
övervaka den enskilda sjukkasseverksamheten. Principen om fritt läkarval bör upprätthållas,
och medicinalstyrelsen anser sig därför kunna förorda, att sjukkassa i
regel endast utbetalar sjukhjälp, men ej betalar läkarvård och medicin, men att,
som nyss framhållits, sjukhjälpstiden förlänges, möjligtvis i samband med att karenstiden
även utsträckes.

Beträffande olycksfallsförsäkringen föreslår kommittén, att såväl riksförsäkringsanstalten
som bolagen skola upphöra med sin försäkringsverksamhet och denna
övertagas av en monopolanstalt av »blandad» typ, riksförsäkringsverkets försäkringsavdelning.
I fråga om lagens ersättningsbestämmelser föreslår kommittén huvudsakligen
följande ändringar:

1) karenstiden förkortas till 14 dagar,

2) sjukpenningen bestämmes efter enklare grunder än nu.

Dessutom framhåller kommittén kraftigt, att invaliditeten bör bedömas på mindre
schablonmässigt sätt än hittills, att mycken omsorg bör ägnas åt åtgärder för arbetarskydd
och reaktivering och att sjukhjälpsverksamheten bör så vitt möjligt decentraliseras
genom att överlämnas till lokala sjukkassor.

Medicinalstyrelsen har ej anledning förmoda, att en monopolisering av olycksfallsförsäkringen
skulle vara till gagn för landet. Särskilt kommitténs förslag rörande
olycksfallsförsäkringens organisation måste väcka betänkligheter, då det avser
att helt störta det nuvarande och skapa något nytt, ovisst, oprövat och täm -

246

ligen konturlöst. Kommitténs förslag i ämnet synes för övrigt giva goda uppslag.

På grund av vad här ovan anförts, anser medicinalstyrelsen sig ej kunna tillstyrka
bifall i huvudsak till kommitténs förslag utan anser en omarbetning i väsentliga
punkter nödvändig och att, om en sådan kommer till stånd, läkarens erfarenhet på
området redan under beredningens stadium utnyttjas.

Remissakten samt de tre läkarföreningarnas yttranden överlämnas härjämte.

I handläggningen av detta ärende hava, förutom undertecknade, deltagit medicinalråden
H. Stenbeck, F. Bissmark och E. Edén samt t. f. byråchefen F. von Dardel.

Stockholm den 14 maj 1925.

F. Block.

Underdånigst:
B. BUHRE.

E. A. Bastman.

Centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund.

Med anledning av medicinalstyrelsens anhållan att centralstyrelsen för Sveriges
läkarförbund ville avgiva yttrande över ett av statens besparingskommitté den 19
februari 1925 avgivet betänkande angående socialförsäkringens organisation, får
centralstyrelsen vördsamt anföra följande.

Centralstyrelsen har ej anledning att närmare ingå på de förändringar av pensionsförsäkringen,
sjukförsäkringen och olycksfallsförsäkringen som av besparingskommitten
företagits, utan vill endast beröra enstaka detaljer beträffande läkarnas
ställning i de olika förslagen.

Beträffande pensionsförsäkringen framhåller kommittén den störa vikten av att
alla nödiga läkarundersökningar göras så fullständiga som möjligt.

De läkarundersökningar, som vanligen ifrågakomma, gälla dels personer, vilka
lida av sådan sjukdom, att de genom lämplig vård å anstalt eller på annat sätt
kunna tänkas ernå ökad arbetsförmåga, dels dem, som i större eller mindre grad
äro varaktigt oförmögna till arbete och därför söka pension.

För intagning på pensionsstyrelsens sjukvårdsanstalter fordras f. n. intyg av legitimerad
läkare, vilket genom pensionsnämndernas ordförande insändas till pensionsstyrelsen,
som avgör ärendet. Denna procedur anser kommittén på angivna
skäl böra ändras så att läkarintyget i stället överlämnas till chefläkaren på anstalten,
som avgör huruvida den sökande bör intagas eller icke. Mot detta intagningssätt
har centralstyrelsen ej något att anmärka, dess hellre som sådant tillvägagående
är det för svensk sjukvård vanliga. Men vill centralstyrelsen framhålla
vikten av att formulären till intyg göras så detaljerade och överskådliga att anstaltsläkaren
av dem kan få tydlig ledning vid avgörandet om intagning. För erhållande
av pension fordras f. n. intyg av legitimerad läkare, att sökanden är fullständigt
oförmögen till arbete eller att arbetsförmågan är i mycket hög grad nedsatt
samt att ovan angivna förlust eller nedsättning av arbetsförmågan kan betraktas
såsom varaktig d. v. s. sannolikt för framtiden bestående.

I detta förfarande föreslår kommittén den ändringen att ej vidare varje legitimerad
läkares intyg skulle godtagas annat än i vissa fall såsom vid ålder, fullständig
blindhet och dylikt, men att i alla övriga fall måste fordras intyg av särskilt
kvalificerad läkare, som kommittén kallar socialförsäkringsläkare.

247

Centralstyrelsen har i detta avseende en annan uppfattning.

Kommittén säger att det är av synnerlig vikt att läkaren vid utfärdandet av pensionsintyg
för invaliditet icke blott ingående undersöker fallet, utan även noggrant
väger sina ord, när lian avfattar intyget; lian bör ock vara väl förtrogen med vad
som förstås med invaliditet i pensionslagens mening.

Centralstyrelsen kan ej förstå, att en vanlig legitimerad läkare skulle ba anledning
att mindre ingående undersöka sina sjukdomsfall, ej heller mindre noggrant
väga sina ord än just socialförsäkringsläkarna. Anmärkningen att den läkare som
gör undersökningen bör vara väl förtrogen med vad som förstås med invaliditet i
pensionslagens mening har fog för sig, men torde förvärvandet av den kunskapen ej
vara svårare än att varje legitimerad läkare, »med den höga ståndpunkt den allmänna
läkarutbildningen i Sverige intager», lätt kan sätta sig in däri. Att just
avgivandet av intyg för erhållande av pension på grund av invaliditet skulle vara
svårare än de otaliga övriga intyg och utlåtanden som läkarna ständigt och jämt
måste avgiva, kan centralstyrelsen ej fatta.

Visserligen kan måhända så vara förhållandet att i ett eller annat fall den undersökande
läkaren ej har den rätta kännedomen om avgivande av sagda intyg, men
anser centralstyrelsen att denna brist lättast bleve avhjälpt därigenom att undervisning
om avgivande av sådana intyg och över huvud taget om hela den sociala
lagstiftningen i vad mån den berör läkarens yrke införes som ett led i den allmänna
läkarutbildningen; mycket torde under nuvarande förhållanden också kunna vinnas
genom meddelande av »upplysningar och råd» till läkarna genom pensionsstyrelsens
försorg.

Kommittén yttrar, att, som nu är förhållandet, läkaren ofta saknar personlig
kännedom om den, som söker honom för att begära intyg. Centralstyrelsen kan ej
finna, att förhållandet blir bättre efter tillsättande av socialförsäkringsläkare.
Dessa, som väl i de flesta fall icke äro bosatta i den sökandes hemort, komma tvärtom
mycket mera sällan att inneha den behövliga personalkännedom än läkarna i
hemorten, vilka ju stå i ständig beröring med befolkningen inom sina resp. verksamhetsområden,
och finner centralstyrelsen det uppenbart att den läkare, som
skött den intygssökande, i de allra flesta fall är mera kompetent att avgiva utlåtande
om hans hälsotillstånd än en främmande läkare.

Kommittén framhåller vidare att det kan hända att en sökande stundom blir nödsakad
att företaga en kanske lång och besvärlig resa för att nå en socialförsäkringsläkare.

Centralstyrelsen håller före att så icke kommer att ske blott stundom utan i regel
; skulle nämligen kommitténs avsikt kunna nås, att socialförsäkringsläkarna skola
kunna förvärva någon mera omfattande erfarenhet, fordras givetvis att endast
ett rel. fåtal sådana läkare förordnas. Den intygssökandes resor måste på den grund
ofta bli både långa och besvärliga, dess mera beklagligt som det gäller gamla, sjuka
och lytta, vilka mången gång ha svårt att förflytta sig eller transporteras ens till
närmaste läkare. Centralstyrelsen kan ej finna annat än att sådant förfarande är
olämpligt, att ej säga obarmhärtigt.

Att kommittén haft en viss känsla för dessa svårigheter framgår av dess yttrande
att exempelvis i Lappland och liknande landsdelar det sannolikt bleve nödvändigt
att såsom socialförsäkringsläkare förordna så gott som alla inom området boende
läkare.

En annan och mycket betydande svårighet bjuder tillsättningen av socialförsäkringsläkarna;
ej gärna kunna de tillsättas av pensionsstyrelsen, ej ens efter samråd
med dess centrala läkare, då givetvis Sveriges läkarkårs meriter i dessa och
andra avseenden är pensionsstyrelsen fullkomligt okänd. Tillsättningen måste då
ske genom medicinalstyrelsen, men har centralstyrelsen den uppfattningen att medicinalstyrelsen
skulle få mycket svårt att fullgöra ett sådant uppdrag, då det skulle
gälla att utvälja just sådana läkare, som särskilt skulle lämpa sig att utskriva pen -

248

sionsbetyg i och för invaliditet, i motsats mot alla andra undersökningar och
intyg.

Skulle emellertid avgivandet av invaliditetsintyg överlämnas till någon särskild
grupp av läkare — eu åtgärd som centralstyrelsen på intet sätt anser varken vara
önskvärd eller av behovet påkallad — finner centralstyrelsen det uppenbart att det
bör anförtros åt tjänsteläkarna, vilka dels ju äro stationerade relativt tätt i landet,
dels till följd av sin tjänsteverksamhet och ämbetsställning äro skyldiga till och
hava vana vid att avgiva intyg av skilda slag.

Att i tveksamma och svarbedömliga fall den pensionssökande på allmän bekostnad
bör kunna inremitteras till sjukvårdsanstalt, finner centralstyrelsen välbetänkt.

Däremot synes det centralstyrelsen erforderligt att de tämligen summariska blanketterna
till läkarintyg för ansökan om pension på grund av invaliditet gjordes
mera utförliga och detaljerade, samt möjligen att läkarintygen, där så ansågs behövligt,
underkastades granskning av hos pensionsstyrelsen anställd läkare, varvid
ju även vid behov komplettering kunde infordras.

^ Centralstyrelsen vill i detta sammanhang uttrycka det särdeles önskvärda i att
såväl de centrala läkarna i pensionsstyrelsen som läkarna vid pensionsstyrelsens
sjukvårdande anstalter ställas i subordinationsförhållande under medicinalstyrelsen.

Beträffande sjukförsäkringen framhåller kommittén att någon statlig reglering
av förhållandet mellan sjukkassorna och läkarkåren icke påkallas. Läkarvårdens
ordnande vid sjukkassorna blir en angelägenhet som på lämpligt sätt får ordnas
mellan sjukkassorna och läkarkåren.

För olycksfallsförsäkringen framhåller kommittén behovet av läkarnas medverkan
och intresse samt förordar att på för ändamålet lämpliga orter finnes tillgång
till särskilda läkare, vilka haft tillfälle att sätta sig in i principerna för skaderegleringsverksamheten,
för kontroll och specialundersökningar av olika slag, för bedömande
i erforderliga fall av arbetsförmågans nedsättning samt frågor rörande
specialvård, anpassning, yrkesutbildning m. in., och föreslår kommittén att de för
pensionsförsäkringen föreslagna socialförsäkringsläkarna skulle användas även för
detta ändamål.

På ovan anförda skäl finner centralstyrelsen sådan anordning olämplig.

Då emellertid enligt redan vunnen erfarenhet såväl i vårt eget land som i ännu
högre grad, såsom kommitterade anföra, i Holland, där denna del av försäkringsorganisationens
verksamhet synes hava blivit synnerligen väl beaktad, de s. k. reaktiveringsfrågorna
hava en stor betydelse, synes det centralstyrelsen lämpligt att
olycksfallsförsäkringsorganisationens läkare finge befogenhet att i varje fall för
sig, när så ansåges behövligt, för konsultation hänvisa den skadade till sådana läkare
som genom speciella kvalifikationer och lokala förhållanden ägde särskilda
förutsättningar att bedöma fallet i fråga.

Yad slutligen beträffar kommitténs förslag om ordnandet av läkarvården med
centralläkare vid olycksfallsförsäkringsavdelningen har centralstyrelsen ej något att
anmärka, dock med samma förbehåll om dessa läkares ställning till medicinalstyrelsen,
som ovan föreslagits beträffande motsvarande läkare hos pensionsstyrelsen.

Besparingskommittén anför beträffande läkarnas betydelse för pensionsförsäkringen
att på läkarnas utlåtande och omdöme komma försäkringens riktiga funktionerande
och dess ekonomi till stor del att hänga. Utan gensaga äger detta
kommitténs omdöme minst lika hög grad av giltighet beträffande de båda andra
grenarna av socialförsäkringen, vilka kommitténs betänkande omfattar. Vid sådant
förhållande borde ock läkarna kunnat hava rätt förvänta, att någon representant
för dem tagits till råds vid de överläggningar, som ägt rum inom kommittén.

Centralstyrelsen får därför uttala sin vissa förhoppning, att, om kommitterades
förslag blir föremål för bearbetning, vare sig nya lagförslag komma att utarbetas

249

eller förordningar på administrativ väg att utfärdas, vilka beröra läkarnas förhållande
till socialförsäkringar, läkarkåren måtte genom någon dess representant bliva
satt i tillfälle att härvid medverka och att Sveriges läkarförbund, som centralstyrelsen
företräder, måtte få bli i tillfälle att avgiva utlåtande över de förslag, som
kunna komma att framläggas. Den tid, som stått centralstyrelsen till förfogande
för avgivande av yttrande, har varit så kort, att centralstyrelsen måst begränsa
detta till vad ovan anförts.

Slutligen får centralstyrelsen vördsamt hemställa att Kungl. medicinalstyrelsen
måtte bifoga detta centralstyrelsens yttrande eget utlåtande över detta betänkande.

Stockholm den 15 april 1925.

Å centralstyrelsens för Sveriges läkarförbund vägnar:

ISRAEL HEDENIUS.

Ordförande.

Gottfrid Törnell.

Svenska provinsialläkarföreningens styrelse.

Sedan Kungl. medicinalstyrelsen i skrivelse den 2 mars 1925 anhållit att Svenska
provinsialläkarföreningens styrelse (nedan benämnd styrelsen) måtte snarast
möjligt och senast den 15 nästkommande april till kungl. styrelsen avgiva yttrande
över ett av statens besparingskommitté den 19 februari 1925 avgivet betänkande
angående socialförsäkringens organisation, får styrelsen härmed vördsamt anföra
följande.

På grund av den korta tid, som tillmätts för berörda yttrandes avgivande, har
styrelsen icke kunnat närmare ingå på en del frågor, som dock beröra föreningens
medlemmar rätt så nära.

Beträffande sjukkasseverksamheten vill styrelsen uttala den allmänna åsikten, att
kommitténs förslag synes principiellt riktigt och borde vara ägnat att bringa reda
i det virrvarr, som nu är rådande härvidlag. Den splittring, som sålunda varit till
finnandes, har tvivelsutan bidragit till att minska förtroendet för sjukkasseverksamheten
och på så sätt verkat hämmande på densammas utveckling.

Med tanke på att läkarvård numera överallt i landet kan erhållas utan större
kostnad måste man också ge kommittén rätt i, att fri läkarvård knappast kan sägas
vara nödvändig för bemedlade sjuka. Obemedlade erhålla redan fri läkarvård på
fattigvårdens bekostnad. Ett närmare samarbete mellan fattigvård, sjuk-, pensions-
och olycksfallsförsäkring enligt kommitténs förslag synes helt enkelt nödvändigt,
då nämnda institutioners verksamhet icke blott ligger varandra mycket
nära, utan även i vissa delar sammanfaller.

En annan del av förslaget, som erbjuder ett betydande intresse, är frågan om
pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet. Styrelsen anser sig emellertid icke
nu böra eller kunna närmare ingå härpå, men vill dock såsom sin mening uttala,
att man bör framgå på den inslagna vägen endast med största försiktighet och så
litet som möjligt avgränsa denna verksamhet från landets övriga sjukvård.

Av alldeles särskilt intresse för provinsialläkarna är besparingskommitténs förslag
om anställande av socialförsäkringsläkare. Tyvärr äro kommitténs åsikter
härom så vagt framställda att det knappast är möjligt bilda sig ett omdöme om vart
kommittén egentligen syftar. Någon fristående organisation med särskilda läkare

250

anställda uteslutande för arbete med socialförsäkringen säger sig kommittén icke
åsyfta, utan skulle det endast bliva fråga om att bland redan befintliga läkare utvälja
ett visst antal, som genom ökad befattning med socialförsäkringsfrågor komme
att förvärva speciell skicklighet i handläggning av dylika frågor. Det angives
icke ungefär huru stort område, som skulle falla under varje socialförsäkringsläkares
verksamhet, men av vad som framgår i betänkandet å sidan 213, där det förutsättes
att rätt så långa och besvärliga resor skulle för den sjuke komma i fråga, får
man stöd för antagandet att läkarnas verksamhetsområden skulle bliva relativt
störa. Dessa läkare skulle således syssla med alla grenar av här avsedd försäkringsverksamhot.
Hur omfattande denna verksamhet kommer att bliva undandrager
sig bedömande, men avgivande av en stor del av intygen jämte utförande av föregående
undersökning skulle tydligen åligga dem. Denna uppfattning får man åtminstone
av vad som säges å sidan 213 näst sista stycket: »naturligtvis kan det
icke förnekas en sökande att vända sig till en annan läkare för att få ett intyg och
i vissa fall kan även ett sådant vara tillfyllest. Men sökanden utsätter sig därvid
alltid för risken, att ett av annan än en socialförsäkringsläkare utfärdat intyg icke
godtages.» Huruvida en läkare vid sidan av sin verksamhet i övrigt på ett tillfredsställande
sätt skulle kunna utföra ett dylikt arbete inom pensions-, olycksfallsoch
sjukkasseverksamheten, helst då hans distrikt troligen avses ganska stort, måste
vara tvivel underkastat.

Intet finnes antytt om vilka läkarkategorier, som skulle anses särskilt skickade
att bekläda dessa tjänster. Det kan väl ändå knappast vara meningen, att pensionsstyrelsen
eller det föreslagna riksförsäkringsverket skulle själva utan sakkunnigt
bedömande utse dessa läkare. Om tillsättningen skulle göras av verken, kan man
knappast fa någon garanti för att till befattningen utses lämpliga innehavare.

_ Antydningar om avlöningsförhållanden saknas ävenledes. Ersättning åt socialförsäkringsläkare
enligt nu gällande taxa för intyg torde emellertid knappast vara
tillfyllest. Kommittén har föranletts till detta förslag om särskilda socialförsäkringsläkare
på grund av att i en del fall pensionering skulle ha skett tidigare än då
verklig varaktig arbetsoförmåga skulle ha inträtt, vilket förhållande skulle berott
på felaktiga läkarintyg. Hur många för tidiga pensioneringar på grund av oriktiga
intyg, som kommit till kännedom, och den ekonomiska betydelsen härav meddelas
icke. Förmodligen måste det röra sig om rätt få fall och relativt obetydliga
belopp. Säkerligen får man också, vilka läkare som än utfärda intygen, räkna
med att dylika misstag kunna göras. Kommittén vill göra gällande att socialförsäkringsläkarna
skulle få tillfälle att lära känna klientelet bättre genom sitt
arbete inom sjukkasseverksamheten. Så skulle väl endast kunna bliva förhållandet
om antalet dylika läkare bleve sa stort att de kunde handhava den övervägande delen
av sjukvården inom distriktet, vilket, som tidigare påpekats, knappast kan hava
avsetts.^ På grund av längre och dyrare resor för de hjälpbehövande till socialförsäkringsläkare
skulle väl dessa läkare snarare få mindre möjlighet att lära känna,
observera och följa klientelet. Gamla eller mycket sjuka patienter kunna icke
forslas till läkare, utan måste besökas av dessa i hemmen. Det är då ekonomiskt
och i övrigt fördelaktigt att närmaste läkare kan anlitas. Möjligen skulle de merkostnader,
som bliva en följd av anlitande av särskilda socialförsäkringsläkare, komma
att överstiga vad som genom »strängare» intyg kunde inbesparas. Systemet
skulle säkerligen också bliva särdeles impopulärt och mången behövande draga sig
för de vidlyftiga anstalterna och på så sätt gå miste om en välbehövlig hjälp, vilket
väl icke heller är meningen. Kommittén anger att ett system liknande det,
som nu föreslagits om socialförsäkringsläkare, sedan länge med framgång praktiserats
i Tyskland. Såvitt styrelsen har sig bekant, hava förhållandena därstädes, åtminstone
mellan läkare och sjukkassor, tvärtom varit ganska olyckliga i sådant hänseende
att misshälligheter och bristande samarbete stundom varit rådande.

Kommittén föreslår att anställandet av socialförsäkringsläkare till en början

251

kunde anordnas endast försöksvis. Härtill vill styrelsen anmärka, att om en riktig
uppfattning skall erhållas, försöken måste givas rätt stor omfattning samt
sträcka sig över tämligen lång tid. Den möjligheten ligger nog nära till hands,
att försöken så småningom resultera i en definitiv organisation, även om några
avgjorda fördelar med en sådan icke kunna påvisas.

Enligt styrelsens mening är kommitténs förslag om anställande av särskilda socialförsäkringsläkare
icke lämpligt för våra förhållanden och lider för övrigt av
så stora brister, att det icke ens försöksvis synes bör komma till utförande. Icke
heller kan styrelsen finna, att sådana bevis förebragts om det nuvarande systemets
olämplighet att behov av ändring härutinnan förefinnes. Däremot vill styrelsen
medgiva, att en viss reglering av förhållandena på området kunna vara påkallade
för vinnande av större likformighet, särskilt beträffande intygens avfattning, och
återkommer styrelsen nedan till denna fråga.

Om emellertid särskilda socialförsäkringsläkare skulle komma att anställas, vill
styrelsen framhålla lämpligheten av att tjänsteläkarna i första hand därvid böra
ifrågakomma och icke en helt ny kategori läkare tillskapas. Tjänsteläkarna få i allmänhet
stor kännedom om sjuklingarna inom distrikten och ha de bästa tillfällen
att följa och observera patienterna. De förvärva också i sin tjänsteutövning vana
att utfärda intyg av varjehanda slag.

Kommittén har föreslagit att socialförsäkringsläkarna skulle noga instrueras, så
att man med full tillförsikt kunde lita till deras intyg. Givetvis vore det ungefär
lika lätt att instruera alla läkare angående avgivande av intyg, som här avses. Om
så redan tidigare skett, hade kanske hela förslaget om socialförsäkringsläkare uteblivit.
Ett försök att på angivet sätt instruera läkarna, särskilt tjänsteläkarna, synes
styrelsen värt att pröva. Styrelsen är också av den uppfattningen, att i tvivelaktiga
fall annan läkare (specialist) skall konsulteras eller den sjuke remitteras
till lämplig anstalt för observation och mera ingående undersökning. Även kunde
å intyget göras anteckning om önskemål, som läkaren i detta hänseende hade, men
av ett eller annat skäl icke kunde få utfört.

Den kontroll över pensionstagare, som kommittén föreslår, synes alltför tungrodd
och dessutom torde den komma att bliva skäligen ineffektiv, då endast några få
pensionsdistrikt årligen kunde undersökas. Kommittén har säkerligen rätt i, att
dessa kontrollresor skulle draga ej obetydliga kostnader, men dess förmodan att de
besparingar i pensionskostnader, som därigenom kunde uppstå, skulle kunna överstiga
resekostnaderna samt avlöningen för tjänstemännen är val alltför osannolik.
Den lokala kontrollen torde vara lämpligast och fullt tillräcklig.

Ett anställande vid försäkringsavdelningen av en eller flera läkare, som helt ägnade
sig åt verksamheten vid verket på sätt som kommittén föreslagit, skulle möjligen
visa sig ändamålsenligt. Dock synes det styrelsen, att ett inrättande av en
undersökningsavdelning vid verket knappast bör vara påkallat. Dels kan vid sådan
avdelning endast ett fåtal av behövliga undersökningar utföras, dels skulle
denna inrättning komma att tjäna i huvudsak ett mera lokalt intresse, då man icke
kan tänka sig att sjuka från hela landet skulle kunna forslas dit. Styrelsen vill
därför även avstyrka detta förslag samt påpeka lämpligheten av att i stället anlita
redan befintliga sjukvårdsinstitutioner, som då vid behov böra utvidgas.

Stockholm den 29 mars 1925.

Styrelsen för Svenska provinsialläkarföreningen:
GOTTFRID TÖRNELL.

Einar Görander.

Gustaf Hagstrand.

252

Svenska stadsläkareföreningens styrelse.

I skrivelse av den 2 mars 1925 har medicinalstyrelsen anmodat styrelsen för
Svenska stadsläkareföreningen att avgiva yttrande över ett av statens besparingskommitté
avgivet betänkande angående socialförsäkringens organisation.

Styrelsen för Svenska stadsläkareföreningen anhåller att inledningsvis få framhålla,
att det givetvis på den korta tid, som stått styrelsen till buds, varit omöjligt
att ägna denna vidlyftiga fråga en omfattande och detaljerad behandling. Styrelsen
måste inskränka sig till att behandla några huvudfrågor och har därvid naturligen
utvalt sådana, som ligga nära den verksamhet, som styrelsens medlemmar
utöva.

Besparingskommittén anför, att pensionerna hittills i städerna, icke, såsom man
hoppats, haft till verkan, att i nämnvärd grad minska kostnaderna för fattigvården,
och att detta till stor del beror på att pensionerna varit och äro för små.
Enligt styrelsens erfarenhet är detta riktigt. De gamla och sjuka bli föremål för
fattigvård, sluten eller öppen, oaktat de hava pensioner. Dessa räcka icke till.
Då fattigvården tar hand om pensionärerna, indragas pensionerna i regel till fattigvårdens
kassa. Det hade man nog icke från början avsett.

Om man såsom besparingskommittén föreslår höjer avgifterna, så att de blivande
pensionärerna komma nära under eller intill existensminimum, kan man däremot
hoppas att en avsevärd mängd personer med hjälp av småsysslor, besparingar eller
anhörigas bidrag tillhopa med pensionerna skola kunna reda sig och undgå att
falla fattigvården till last. Om därför staten icke anses kunna väsentligt höja de
s. k. tilläggspensionerna, så torde det vara ofrånkomligt, att, såsom besparingskommittén
föreslår, höja avgifterna.

Beträffande pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet har styrelsen liksom besparingskommittén
den uppfattningen, att den varit till välsignelse och nytta, samt
att densamma bör fortfara. Det synes styrelsen att man möjligen skulle kunna ifrågasätta
lämpligheten av stora dyrbara special anstalter. Åtminstone torde de från
besparingssynpunkt icke vara att förorda.

Styrelsen har den föreställningen, att pensionsstyrelsen med samma penningsumma
offrad för ändamålet skulle kunna vinna mera och träffa flera behövande, genom
att såsom ju också nu i stor utsträckning sker, understöda patienters behandling helt
eller delvis vid allmänna kuranstalter och badorter. Styrelsen finner också riktigt,
att, såsom nu sker, huvuddelen av de medel som offras till sjukvårdande verksamhet
utgår till personer lidande av kronisk ledgångsreumatism i tidigt stadium.
Det torde vara mera att vinna med stöd åt dylika patienter än åt nervösa och tuberkulösa.

Styrelsen anser också, att pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet bör vara
underordnad samma myndigheter, som hava att tillse och leda all annan sjukhusvård.

Besparingskommittén berör också i detta sammanhang frågan om läkarbetyg åt
pensionssökande och hjälpsökande och framkastar ett förslag om anställande av
särskilda försäkringsläkare, som ensamma skulle få rätt att meddela intyg. Ja
kommittén förutsätter t. o. m. att de pensionssökande skulle få på pensionsstyrelsens
bekostnad göra »långa resor» för att komma till dessa särskilda läkare.

Yad städerna beträffar torde det icke vara förknippat med några särskilda svårigheter
eller olägenheter att anställa särskilda dylika läkare. I många städer torde
detta önskemål t. o. m. delvis vara fyllt, i det att de läkare, som äro anställda
vid den öppna eller slutna fattigvården få utskriva de allra flesta av dessa intyg.
I varje fall torde det vara lämpligt att i likhet med vad som stadgats om vissa

253

andra intyg, t. ex. ympningslagen, förbehålla hithörande intyg åt tjänsteläkare. För
landsbygden däremot torde förslaget icke vara lyckligt. Att tvinga gamla, sjuka,
ofta orkeslösa personer att fara långa vägar till särskild läkare, låt vara på statens
bekostnad, är ej lämpligt. Och man frågar sig. Om pensions- eller hjälpansökningen
avslås _ vem skall betala resan? Den fattige sökanden eller staten? Intet dera

alternativet är gott. På landsbygden åtminstone bör var och en sökande få anlita
närmast boende tjänsteläkare för erhållande av betyg.

Det förefaller som om besparingskommittén vid sin kritik av läkarbetygen något
underskattat de svårigheter, som äro förknippade med avgivande av dylika. Avgivandet
av ett pensionsintyg är icke någon matematisk procedur, som måste ge
ett bestämt resultat — ja eller nej. Ett pensionsbetyg skall baseras, dels på patientens
uppgifter, dels på resultatet av undersökningen och slutligen på en kritisk
granskning och värdesättning av vad som befunnits, varvid stort avseende måste
fattas vid sökandens yrke och de kroppsliga och andliga förutsättningar, som detta
kräver av sin utövare. Det är under sådana förhållanden ingalunda att förundra
sig att olika läkares uppfattning om en och samma person kunna utfalla olika
och man får icke av ett sådant förhållande draga den slutsatsen, att den ene eller
den andre läkaren haft alldeles orätt eller förfarit mindre omsorgsfullt.

Styrelsen vill också framhålla, att det icke blott gäller att få läkarbetygen så val
avfattade som möjligt utan också att åstadkomma att de läsas med god uppfattning.
Härvid torde ej sällan finnas anledning till anmärkning, såsom ju också
kommittén framhåller. Det vore nog önskvärt, om läkare kunde medverka vid pensionsnämndernas
granskning och bedömandet av betygen.

Beträffande sjukförsäkringen håller styrelsen före, att det ideella mål, efter
vilket man bör sträva, är för alla obligatoriska sjukkassor, som utbetala lämplig
sjukpenning vid arbetsoförmåga, och till en större del, men ej fullt bestrida kostnaderna
för läkarvård och medicin, varvid valet av läkare bör för patienterna vara
fritt.

Om emellertid en sådan anordning, såsom kommittén framhåller, och som styrelsen
ingalunda betvivlar, av ekonomiska skäl för närvarande är outförbar, så synes
det styrelsen klokt att nu avstå från mer eller mindre kostnadsfri läkarvård
och medicin åt alla, och för närvarande åtnöja sig med att understödja och uppmuntra
den frivilliga sjukkasseverksamheten. Det viktigaste är naturligen i första
hand att genom en lämpligt avvägd sjukpenning förekomma, att den sjuke och
hans familj faller fattigvården eller anhöriga till last.

Emellertid torde läkarvården hava sin stora betydelse, icke minst därför, att
läkarvård i god tid är ägnad att förminska antalet dagar för sjukpenningens utbetalande.
Det är ofta de fattigaste som på grund av bristande tillgångar uppskjuta
tillkallandet av läkare till dess att det är för sent, eller till dess att sjukdomen
så förvärrats att tillfrisknandet drager längre tid än vad som annars behövt
vara fallet. I avvaktan på det tänkta målet, till en del fri läkarevård och fri
medicin åt alla, borde därför sjukkassornas styrelse äga befogenhet att i ömmande
fall helt eller delvis bekosta läkarvård och medicin åt sina medlemmar och för
denna verksamhet åtnjuta bidrag av stat eller eventuellt kommun. Sjukkassornas
styrelser äga genom sjukbesökarna en rätt så ingående kännedom om sina medlemmars
förhållanden och kunna med all sannolikhet utöva en sådan verksamhet på ett
lämpligt och välsignelsebringande sätt. Om bidraget från stat eller kommun begränsades
till viss summa, allt efter sjukkassornas storlek, och ordnades så. att sjukkassan
vid beviljande av läkarvård eller medicin även finge släppa till en ringa
del, torde man fullt kunna lita på, att bidragen icke skulle missbrukas. En anordning
av antytt slag skulle kunna förmedla en mjuk övergång till det tänkta
målet.

Besparingskommittén föreslår understöd till sjukkassorna i form av understöd
till kassorna, en i varje kommun eller distrikt, utgående dels med visst belopp

254

per medlem, dels med viss procent av utbetalat understöd. Styrelsen finner detta
riktigt.

Men styrelsen vill påpeka, att man kan tänka sig understöd åt sjukkassorna även
uti en annan form, nämligen till medlemmarna och dem som vilja bliva medlemmar
men ej ha råd därtill, genom att helt eller delvis under lämplig tid betala deras
sjukkasseavgifter. Det borde vara allmänt erkänt att sjukkassorna genom sin
sjukhjälp bespara samhällena störa utgifter, som de annars skulle bli nödgade göra
för att hjälpa sjuka. Det ligger därför såväl i statens som samhällenas sanna intresse
att befordra inträdet uti och kvarblivandet uti väl administrerade sjukkassor.
Ett understöd i denna form skulle också på lämpligt sätt kunna bilda en
övergång till målet, den för alla obligatoriska sjukkassan.

Beparingskommittén berör i detta sammanhang den synnerligen kinkiga frågan,
när, vid långvarig sjukdom, sjukkassan skall befrias från ansvar och pensioneringen
taga vid — d. v. s. invaliditet anses hava inträtt. Kommittén föreslår att sjukkassa
skall vara fri, då den sjuke varit oförmögen i tre år i följd. Det synes styrelsen,
som skulle denna tid vara väl långt tilltagen och kunna bereda sjukkassorna
allt för stora ekonomiska svårigheter.

Beträffande olycksfallsförsäkringen är det särskilt tvenne önskemål, som enligt
styrelsens erfarenhet under den gångna tiden gjort sig gällande. Det ena är att de
mindre olycksfallen, de som endast medföra kortare tids arbetsoförmåga, höra omhändertagas,
icke av ett stort centralt ämbetsverk såsom rilcsförsäkringsanstalten
eller något dylikt, utan av de lokala sjukkassorna. Dessa senare äro i tillfälle att
utöva en vid dessa olycksfall särskilt väl behövlig kontroll genom sina sjukbesökare
— och det är antagligt, att försäkringen så anordnad skulle ställa sig väsentligt
billigare än nu. Olycksfall däremot, som betinga varaktig invaliditet, böra
såsom hittills regleras genom försäkring i en centralanstalt.

Om sjukkassorna finge hand om de mindre olycksfallen, så skulle man vinna den
fördelen, att personer som varit utsatta för mindre olycksfall icke skulle kunna, såsom
nu stundom sker, uppbära ersättning både från olycksfallsförsäkringen och
sjukkassan. Detta är dock av mindre betydelse än en annan fördel, som skulle
följa.

Var och en läkare vet huru utomordentligt svårt det ofta är, att vid en del
mindre betydande sjukdomstillstånd avgöra om det är fråga om ett olycksfall eller
sjukdom i vanlig mening. Styrelsen behöver blott påminna om sådana ytterst ofta
förekommande saker som ryggskott, sensträckningar och annat. Dylika kunna vara
av reumatisk natur och sålunda vara att hänföra till sjukdom. Nu är det egendomliga
att patienterna nästan alltid energiskt advocera för att deras sjukdomstillstånd
skall tydas såsom ett olycksfall, och det är ingalunda alltid lätt för läkaren
att i varje fall avgöra, om en sådan tydning,av fallet är riktig eller ej. Han
är ju i viss utsträckning hänvisad till patientens uppgifter om »huru det gick
till», o. s. v. Om en och samma sjukkassa reglerade skadan, oberoende av frågan
om det vore olycksfall eller sjukdom, så skulle dylika svårigheter undgås.

Beträffande karenstiden anser sig styrelsen böra varna för allt för lång sådan.
En för lång karenstid medför att den sjuke eller av olycksfall drabbade håller sig
hemma längre än som är nödvändigt, för att ej gå miste om ersättning. En allt
för kort karenstid är ej heller lämplig. Den medför att en mängd små åkommor
bliva föremål för behandling och ersättning alldeles i onödan. En karenstid av
trenne dagar torde såsom medeltal vara lämplig. Styrelsen förutsätter härvid en
för sjuli- och olycksfall gemensam karenstid av tre dagar, och att för de första trenne
dagarna av sjuk- eller olycksfall betingad arbetsoförmåga ingen ersättning
lämnas. Eör närvarande betalas ju i regel vid olycksfall ersättning för en enda
dags arbetsoförmåga.

Styrelsen anser sig icke ha anledning att närmare ingå på de stora organisatoriska
och ekonomiska frågor, som upptaga en stor del av besparingskommitténs be -

255

tänkande. Styrelsen vill blott med tacksamhet anteckna att kommittén synes hava
öppet öga för nödvändigheten av att i de olika försäkringsföretagens ledning inrymmes
plats åt kunniga och praktiskt erfarna läkare. Knappast några personer
träda i så intim beröring med dem, som utgöra föremål för försäkringsverksamheten,
som just läkarna i sin praktiska verksamhet. Erfarna läkare kunna därför
helt visst lämna värdefulla råd och upplysningar när det gäller att organisera och
leda social verksamhet av denna art.

Styrelsen finner sålunda besparingskommitténs betänkande innehålla ett gott uppslag
till den sociala försäkringsverksamhetens ordnande, som med vissa modifikationer
kan läggas till grund för en blivande lagstiftning i ämnet.

Stockholm den 25 mars 1925.

För Svenska stadsläkareföreningens styrelse:

R. VON POST.

Vilhelm, Sjögren.

Svenska landstingsförbundets styrelse.

Genom nådig remiss den 14 sistlidna mars har Kung! Maj :t lämnat Svenska
landstingsförbundet tillfälle att avgiva yttrande över statens besparingskommittés
betänkande med utredning och förslag angående socialförsäkringens organisation.
Med anledning härav får förbundets styrelse i underdånighet anföra följande.

Utgångspunkt och principer för kommittéförslaget. Utgångspunkten för kommitténs
förslag utgör en av professor S. Brisman författad promemoria rörande den
sannolika utvecklingen av den relativa nationalinkomsten i Sverige, i vilken promemoria
författaren söker bevisa, att, om förhållandena i övrigt förbliva oförändrade,
Sverige knappast kan absorbera en växande befolkning, utan att samtidigt en
fortgående minskning av nationalinkomsten per person äger rum. I fråga om denna
promemoria, vars resultat av kommittén utan vidare tagas för goda, vill styrelsen
allenast erinra, att bevisföringar av detta slag på grund av de många osäkra
premisserna alltid måste få ett rätt problematiskt värde och böra upptagas med
största försiktighet. Oavsett värdet av de i sagda promemoria gjorda slutsatserna,
kan emellertid styrelsen på grund av en i och för sig nödvändig sparsamhet i fråga
om allmänna medel och med hänsyn till de år för år växande kostnaderna för vår
socialförsäkring samt den i förhållande till dessa kostnader otillräckliga effektivitet,
som särskilt pensionsförsäkringen erbjuder, i stort sett ansluta sig till de huvudprinciper,
som varit vägledande för kommittén vid förslagens uppgörande, nämligen
att de begränsade tillgångar, som stå till buds för socialförsäkringen, böra
användas för det verkliga behovets fyllande utan onödiga förvaltningskostnader och
med utnyttjande av självhjälpen i ökad omfattning.

Sjukförsäkringen. I och för sig har styrelsen heller intet att invända mot att
sjukförsäkringen med dess organ, såsom varande den sociala försäkringsgren, där
självhjälpen i största omfattning kommer i tillämpning, och där på den grund behovskontrollen
blir som starkast, i större omfattning än för närvarande anknytes till
och utnyttjas av de övriga försäkringsgrenarna. Men styrelsen vågar för sin del
knappast hoppas, att en sjukförsäkring, organiserad efter de linjer, som av kommittén
föreslagits, skall kunna få den universalitet, som enligt styrelsens mening
utgör förutsättning för att utnyttjandet av sjukförsäkringens organ jämväl för socialförsäkringens
övriga grenar skall kunna bliva av någon större betydelse. Yissa
av de bestämmelser, som av kommittén föreslagits i fråga om pensionsbehovets kontrollerande
genom sjukkassorna, ävensom bestämmelsen, att först efter den treåriga
sjukhjälpstiden invaliditetspension eller pensionstillägg skall kunna ifrågakomma
för sjukkassemedlem, torde, ehuru vilande på en principiellt riktig grund, vid en
frivillig sjukförsäkring kunna sägas i viss mån utgöra en orättvisa mot sjukkassemedlemmarna
och befaras verka hämmande på anslutningen till kassorna. Endast
i den mån, sjukförsäkringen kan vinna större universalitet och den nuvarande frivilliga
sjukkasserörelsen sålunda kan bilda en övergångsform till en framtida obli -

257

gatorisk sjukförsäkring, torde det vara ändamålsenligt att redan på nuvarande stadium
förbereda sjukkasseorganens utnyttjande jämväl för socialförsäkringens övriga
grenar.

Av vad ovan anförts torde framgå, att styrelsen med tillfredsställelse hälsar förslag,
som kunna vara ägnade att utveckla en på självhjälpsprincipen i största möjliga
utsträckning byggd sjukkasserörelse, och styrelsen anser för sin del, att den
av kommittén föreslagna utsträckningen av tiden, under vilken sjukkassa skall omhändertaga
de sjuka, ävensom förslaget till åstadkommande av ett enhetligt sjukkassesystem,
böra medföra en sådan verkan samt väl motivera den föreslagna ökningen
av statsbidragen till sjukkassorna.

Pensionsförsäkringen. Besparingskommitténs förslag med avseende på pensionsförsäkringen
innebära i första hand en förskjutning av densammas tyngdpunkter
över på den rena försäkringen. Kommittén förordar i sådant syfte en kraftig höjning
av pensionsavgifterna. Sålunda skulle grundavgiften från nuvarande 3 kr.
höjas till 5 kr. samt tilläggsavgiften, vilken nu uppgår till högst 30 kr., höjas till
maximum SO kr. och utgå med ungefär 2 % av inkomsten. Högsta avgiften skulle
utgå för ogift person vid 5,000 kr. inkomst och för gift person vid 10,000 kr. inkomst.
För att förbättra de gifta kvinnornas ställning i pensionshänseende föreslås,
att makar skola betala lika stora avgifter.

Även om den minskning av det allmännas utgifter för pensionstillägg, som skulle
bliva en följd av omförmälda anordningar, av kommittén överskattas, och även om
tidpunkten för genomförande av en avgiftshöjning är synnerligen ogynnsam, torde
knappast något vara att invända mot principen i hithörande förslag. Betonas måste
dock, att genomförandet av en avgiftsökning även efter blygsammare mått än de av
kommittén föreslagna ovillkorligen förutsätter en effektiv uppbörd av dessa avgifter.
Innan full garanti vunnits för effektivitet i detta avseende, torde varje avgiftshöjning
böra anstå, detta icke minst med hänsyn till kommunernas ansvarighet
för grundavgifternas erläggande, vilken ansvarighet enligt kommittéförslaget
alltjämt skulle bestå.

Med hänsyn till den föreslagna ökningen av pensionsavgifterna och därmed av
pensionsfonden samt till vikten av en lämplig placering av fondmedlen föreslår kommittén
vissa ändringar i bestämmelserna angående fondfullmäktiges sammansättning,
avseende en fylligare representation av det ekonomiska livets män. Häremot
torde i och för sig intet vara att invända, men det synes också styrelsen uppenbart,
att man vid en förändring av fondfullmäktiges sammansättning torde böra se till
att jämväl de kommunala intressena bliva vederbörligen representerade. Detta torde
vara önskvärt redan med hänsyn därtill, att pensionsfondens medel i stor omfattning
göras räntebärande genom kommunala lån, och torde få anses såsom ett rättfärdighetskrav
med hänsyn till de ökade kommunala kostnaderna för pensionsförsäkringen,
som kommittéförslaget innebär.

Beträffande pensionstilläggen föreslår kommittén vidare en återgång till den av
ålderdomsförsäkringskommittén föreslagna kostnadsfördelningen, d. v. s. 1/3 av kostnaderna
skulle ankomma på primärkommunerna och 2/3 på staten, i stället för den
nuvarande fördelningen, där primärkommunerna svara för 1/s, landstingen likaledes
för 1L och staten för s/4 av totalkostnaderna. Besparingskommittén motiverar sitt
förslag i dessa delar därmed, att enligt dess mening primärkommunernas kostnader
för pensionsförsäkringen äro för obetydliga för att det kommunala sparsamhetsintresset
skulle vederbörligen påverka pensionsnämnderna vid prövning av ansökningarna.

Till stöd för sitt förslag till ökning av primärkommunernas andel i kostnaderna
för pensionstillägg framlägger kommittén ett siffermaterial, som enligt utredarnas
mening tydligt ådagalägger, att de vuxna fattigvårdstagarnas antal år 1923 skulle
hava varit 46 % eller 65,000 personer högre, om pensionsförsäkringen ej funnits till,

17—252409. Bilaga till Kanal. Proposition.

258

och för att ytterligare styrka trovärdigheten av detta resultat söka utredarna visa
upp, att det står i god överensstämmelse med fattigvårdsstatistikens siffror. Särskilt
i sistnämnda punkt torde emellertid bevisföringen vara både djärv och ensidig
och, såsom från sakkunnigt håll anförts, synes tvärtom specialutredningens resultat
svårligen förena sig med fattigvårdsstatistikens uppgifter. Yore specialutredningens
resultat riktiga, så skulle antalet vuxna fattigvårdstagare, om ålderdomspensioneringen
icke funnits, under de tio åren 1913—1922 hava ökats från 133,000
till 200,000 personer eller med över 50 %. Men detta skulle ju tyda på en fortgående
pauperisering av det svenska samhället, som alls icke torde bestyrkas av verkligheten.
För att få siffrorna att bättre passa för sin bevisföring lägga utredarna vidare
stor vikt vid att på grund av det ekonomiska läget understödstagarnas antal
år 1913 skulle varit abnormt lågt men 1922 i stället särskilt högt. Även dessa båda
påståenden torde innebära betydande överdrifter. Den av författarna å sid. 306
gjorda beräkningen, att antalet understödstagare år 1922 med hänsyn till konjunkturväxlingarna
skulle ha varit 50,000 personer större än år 1913, torde få anses såsom
värdelös konstruktion. Klart är emellertid, att pensionsförsäkringen medfört
en viss nedgång i antalet vuxna personer med varaktigt understöd, och att härigenom
åstadkommits en minskning i primärkommunernas fattigvårdskostnader.

Alldeles oavsett storleken av den ekonomiska vinst, som pensionsförsäkringen tillskyndat
kommunerna, vill emellertid förbundsstyrelsen uttala sin principiella anslutning
till besparingskommitténs förslag med avseende på fördelningen av kostnader
för pensionstilläggen. Beträffande sin uppfattning i denna punkt kan förbundsstyrelsen
hänvisa till flera tidigare gjorda uttalanden, såsom i remissyttrande
den 12 mars 1923 över dåvarande regeringsrådet S. Linnérs förslag angående
polisväsendets omorganisation, i framställning till Kungl. Maj :t den 13 december
1923 angående behovet av vissa ändringar och tillägg i bestämmelserna om landstingens
ersättning till primärkommunerna för viss anstaltsvård samt i remissyttrande
den 29 januari 1924 över direktionens för blindinstitutet framställning, att
vårdersättning enligt 40 § i fattigvårdslagen måtte utsträckas till att avse jämväl
vård av blinda. I dessa yttranden och framställningar har förbundsstyrelsen, under
uttalande av sin anslutning till skatteutjämningsprincipen, bl. a. framhållit vikten
av att den kommun, som äger att besluta i en viss fråga, även i största möjliga
omfattning själv får bära den ekonomiska konsekvensen av beslutet, samt att landstingens
uppgift såsom skatteutjämnande led i den kommunala självförvaltningen
icke får leda därhän, att på landstingen läggas utgifter för ändamål, med vilka de
i övrigt ej hava att taga någon befattning. Att den minskning i landstingens utgifter,
som skulle bliva en följd av kommittéförslagets genomförande, är i hög grad
önskvärd, torde stå klart för en var, som varit i tillfälle att följa de sista tio årens
oavbrutna stegring i landstingsutgifter och landstingsskatt, förorsakad bl. a. av den
rad av nya uppgifter, som just ur skatteutjämningssynpunkt pålagts landstingen.
För den, som med hänsyn till behovet av skatteutjämning till äventyrs anser besparingskommitténs
förslag i förevarande punkt innebära en tillbakagång, må framhållas,
att ytterligare vidgningar av landstingens speciella uppgifter inom sjuk- och
anstaltsvård ävensom vägväsendets överflyttande till landstingen icke länge torde
låta vänta på sig, varigenom skatteutjämningsmomentet kommer att ytterligare tillgodoses,
utan att samtidigt det kommunala sparsamhetsintresset löper fara att förlora
sin betydelse.

Det må i övrigt framhållas, hurusom, medan kommitténs nyssnämnda förslag med
avseende på fördelningen av kostnaderna för pensionstilläggen innebär en utgiftsminskning
för landstingen, så skulle däremot genomförandet av kommittéförslaget
angående viss begränsning av pensionsförsäkringens omfattning medföra en ökning
av landstingsutgifterna. Styrelsen syftar härvid på förslaget att från pensionsförsäkringen
undantaga sinnessjuka och sinnesslöa, vilket förslag med hänsyn till fattigvårdslagens
bestämmelser om landstingens ersättningsskyldighet till primärkom -

munerna för viss anstå!tsvård i väsentlig mån skulle öka landstingsutgifterna. För
sinnessjuka och sinnesslöa vore det, menar kommittén skäligen likgiltigt, om bidraget
till deras underhåll hade karaktären av fattigvårdsunderstöd eller av pensionstillägg.
Mot denna av kommittén föreslagna begränsning av pensionsförsäkringen
och de härför framförda motiven synes den erinringen böra göras, att sinnessjukdom
och i viss mån även sinnesslöhet kan vara av övergående natur, och att
för den skull en viss längre tids sjukdom torde böra stipuleras, innan vederbörande
uteslutes från pensionsförsäkringen för att helt överföras till fattigvården. Det
torde jämväl med hänsyn till den sjukes anhöriga kunna ifrågasättas, huruvida icke
en sinnessjuk eller sinnesslö, som utan ekonomiskt bistånd från kommunen vårdas
på egen eller anhörigas bekostnad, fortfarande bör komma i åtnjutande av pensionsförsäkringens
förmåner.

Som bekant gäller för närvarande vid beräkningen av inkomsten för person, som
sökt pensionstillägg, att allenast vad som överstiger 50 kr. skall tagas i betraktande
vid ifrågavarande beräkning. Denna bestämmelse föreslår kommittén skola slopas.
Förslagets genomförande skulle givetvis i flertalet fall medföra en ökning av
primärkommunernas fattigvårdsutgifter och kan enligt styrelsens mening vara ägnat
att motverka det av kommittén i övrigt omhuldade självhjälpsmomentet.

En ytterligare skärpning av omförmälda inkomstberäkning innebär kommitténs
förslag att hädanefter av pension på grund av obligatoriska avgifter högst 50 kr. få
undantagas vid inkomstberäkningen, varemot av pension på grund av frivilliga avgifter
300 kr. skulle få undantagas. Sistnämnda bestämmelse är givetvis ägnad att
uppmuntra till frivillig försäkring, och den förstnämnda torde möjligen i en framtid
medföra besparingar för det allmänna.

Kommittén föreslår vidare en inskränkning av rätten till retroaktiv pension, så
att pension icke skulle få utgå för längre tid än högst sex månader före ansökningsmånaden.
Mot detta förslag, som är ägnat att påskynda pensionsansökans ingivande
och därmed förenkla »maskineriet», torde intet vara att erinra. Betänkligheter
torde däremot kunna resas mot förslaget om förskottering av till betalning
förfallen pension från pensionsnämndens sida, så snart denna bifallit ansökan, varvid
väl, om pensionsnämndens beslut icke fastställes, kommunen skulle hava att även
i sista hand bekosta det förskotterade beloppet. Förslaget torde knappast höra genomföras.
Botemedlet mot att för lång tid förflyter mellan ansöknings inlämnande
och pensions beviljande av pensionsstyrelsen synes i det störa hela böra sökas
i ett snabbare avgörande av ärendena i pensionsstyrelsen.

Beträffande pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet och de förslag, som härutinnan
framförts av kommittén, vill styrelsen för sin del allenast understryka, vad
den redan i sitt den 19 februari 1923 avgivna yttrande till Kungl. Maj :t angående
viss låneansökan från Västmanlands läns landsting framhållit om betydelsen därav,
att pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet i största möjliga omfattning anknyter
till landstingen och deras anstalter. När inom varje län redan finnes en beprövad
organisation för anstaltsvården, torde det oftast vara olämpligt och ägnat
att medföra onödiga kostnader att för pensionsstyrelsens sjukvård bygga upp en
särskild organisation.

För att om möjligt enhetliga grunder måtte tillämpas vid de förberedande undersökningarna
i fråga om invaliditet och dylikt föreslår kommittén, att s. k. socialförsäkringsläkare
skola tillsättas. Dessa skulle hava sina särskilda distrikt, och
intyg från dylik läkare skulle fordras för pensionering av annan orsak än ålder.
Meningen vore dock icke att upprätta någon ny kår av läkare utan endast att bland
de redan förefintliga utvälja ett antal, som genom sin befattning med socialförsäkringsfrågor
komme att förvärva speciell skicklighet i handläggningen av dylika
frågor. Beträffande denna fråga vill styrelsen för sin del vitsorda vikten av att
vederbörande läkare i större omfattning, än nu är fallet, göras förtrogna med vad
som förstås med invaliditet i pensionslagens mening och över huvud taget med hela

260

den sociala lagstiftningen. Men styrelsen kan det oaktat icke godtaga kommitténs
förslag om särskilda socialförsäkringsläkare. Styrelsen giver fastmera i denna
punkt i mångt ocli mycket sin anslutning till de uppfattningar, som uttalats av
centralstyrelsen för Sveriges läkareförbund i dess den 15 sistlidna april till medicinalstyrelsen
avgivna yttrande över förevarande kommittébetänkande. Styrelsen
håller sålunda före, att de s. k. socialförsäkringsläkarna, som väl i de flesta fall
icke vore bosatta i den sökandes hemort, mera sällan komme att inneha den behövliga
personkännedomen än läkarna i hemorten, vilka ju stå i ständig beröring med
befolkningen inom sina respektive verksamhetsområden. Uppenbart vore, att den
läkare, som skött den intygssökande, i de flesa fall vore mer kompetent att avgiva
utlåtande om hans hälsotillstånd än en främmande läkare. För att uppnå kommitténs
avsikt, att socialförsäkringsläkarna skola kunna förvärva någon mera omfattande
erfarenhet på sitt speciella område, skulle givetvis fordras, att endast ett
relativt fåtal sådana läkare förordnades. Den intygssökandes resor måste på den
grund ofta bli både långa och besvärliga, dess mera beklagligt, som det här gäller
gamla, sjuka och lytta, vilka mången gång endast med svårighet kunna förflytta sig
eller transporteras till närmaste läkare. Den hos våra läkare ofta saknade kännedomen
i fråga om avgivande av invaliditetsintyg torde, enligt styrelsens mening,
lämpligen böra avhjälpas därigenom, att undervisning om avgivande av sådana intyg
och över huvud taget om hela den sociala lagstiftningen, i den mån den berör
läkarens yrke, infördes såsom ett led i den allmänna läkarutbildningen; mycket
torde också under nuvarande förhållanden kunna vinnas genom meddelande av
»upplysningar och råd» till läkarna genom pensionsstyrelsens försorg. Det synes
dessutom erforderligt, att de tämligen summariska blanketterna till läkarintyg för
ansökan om pension på grund av invaliditet gjordes mera utförliga och detaljerade,
samt möjligen att dessa läkarintyg i mån av behov underkastades granskning av
den hos pensionsstyrelsen anställde läkaren.

För att kontrollera, att pension icke utgår till andra än dem, som därtill äro berättigade,
föreslår kommittén inrättandet av en på visst angivet sätt sammansatt
central kontrollnämnd, som skulle resa omkring i de olika distrikten. Uppfattningen
om behovet av en efterkontroll bland pensionstagarna torde nog hava fog
för sig. Men huruvida det av kommittén för sådant syfte föreslagna systemet är
det lämpligaste, därom saknar styrelsen tillräcklig erfarenhet på området för att
göra ett bestämt uttalande.

Kommitténs uttalande om önskvärdheten, att ett intimare samarbete etableras
mellan pensionsförsäkringens och fattigvårdens organ, vill styrelsen för sin del vitsorda
utan att ingå på en närmare prövning av de av kommittén för sådant syfte
föreslagna anordningarna. Kommitténs förslag att flytta den numera till socialdepartementet
förlagda fattigvårdsinspektionen till pensionsstyrelsen synes icke
hava tagit hänsyn därtill, att omförmälda inspektion numera avser jämväl barnavården.

Olycksfallsförsäkringen. I fråga om kommitténs förslag beträffande olycksfallsförsäkringen,
vilka även de i det stora hela avse att minska statens kostnader
för försäkringen, anser styrelsen sig sakna anledning att avgiva något yttrande,
enär hithörande spörsmål knappast beröra landsting.

Stockholm den 22 juni 1925.

Underdånigst

För Svenska landstingsförbundets styrelse:

JOHAN v. BAHR.

Sven Oden.

Svenska stadsförbundets styrelse.

I skrivelse den 25 sistlidne februari har herr statsrådet berett Svenska stadsförbundet
tillfälle att inkomma med yttrande rörande ett av statens besparingskommitté
den 19 i samma månad avgivet betänkande med utredning och förslag angående
socialförsäkringens organisation. Med anledning därav får förbundets styrelse
härmed anföra följande.

Mot den svenska socialförsäkringen hava i de senaste årens offentliga meningsutbyten
riktats många anmärkningar av till synes vägande innebörd. Försäkringen
har å ena sidan ansetts medföra för stora kostnader för det allmänna, medan den å
andra sidan förmenats vara alltför litet effektiv för den enskilda medborgaren. Icke
minst förvaltningskostnaderna hava ansetts påkalla en betydande reducering. Det
har vidare gjorts gällande, att försäkringens olika grenar arbetat allt för isolerade
från varandra och utan tillbörlig kontakt med socialt understödsarbete över huvud.
Pensionsförsäkringens utformande som på en gång självhjälps- och understödsorgan
har framkallat för socialt understödsarbete i sin helhet föga önskvärda diskussioner
om folkpensioneringens och fattigvårdens större eller mindre »värde» som understödsform.
Som en uppenbar olägenhet har också framstått, att pensionen utgår
med ensartade belopp över hela landet utan hänsyn till levnadskostnadernas variationer
på olika orter.

I de kretsar, där intresse för dessa spörsmål förefunnits, hälsades därför med tillfredsställelse
den på sin tid igångsatta utredningen om möjligheterna att genomföra
enhetlighet i den svenska socialförsäkringen. När utredningen av kända orsaker
kom att avbrytas och statens besparingskommitté i stället upptog socialförsäkringen
till skärskådande, hyste man nog här och var vissa farhågor, att kommittén,
med hänsyn till sitt allmänna uppdrag, skulle komma att bedöma socialförsäkringen
enbart från synpunkten av möjliga besparingar åt staten. Ett alltför ensidigt
hävdande av denna ståndpunkt kunde lätt föra med sig förslag till beskärningar,
ägnade att allvarligt rubba grundväsentliga förutsättningar för försäkringens effektivitet.
I stort sett torde emellertid dessa farhågor efter framläggandet av kommitténs
förslag få anses obesannade. Kommittén synes hava fattat sin uppgift rätt
vidsträckt och i mycket upptagit de problem, som sysselsatt den upplösta kommittén
för socialförsäkringens omorganisation eller pensionsstyrelsen. Där en ur hela
socialförsäkringens synpunkt rationell reform synts vara att vinna, har kommittén
icke ens dragit sig för att föreslå direkta utgiftsökningar för staten. Till överläggning
har upptagits det stora flertalet av mera betydelsefulla reformkrav rörande
socialförsäkringen, som på senaste tiden från olika håll framförts, även där
ett sådant upptagande icke varit absolut motiverat av besparingsmöjligheter. Oavsett
de resultat, som därvid framkommit, måste det anses lyckligt med en dylik mera
generell, om också ej på alla punkter uttömmande och ingående inventering av
olika reformplaner i en fråga, där meningarna så skarpt brutit sig mot varandra.
Å andra sidan ha kommitténs utgångspunkter naturligen förbjudit alltför vittgående
omläggningar, för vilka sympatier annars till äventyrs funnits. Ehuru kommittén
t. ex. omfattat den meningen, att sjukförsäkringen bör göras obligatorisk och

262

bliva grundläggande för hela det sociala försäkringskomplexet, har kommittén under
de givna förutsättningarna dock måst nöja sig med att söka stärka dess nuvarande
ställning. Samma skäl torde hava dikterat kommitténs ståndpunkt att i stort
lämna orubbad omfattningen av statens försäkringsprestationer inom de olika försäkringsgrenarna
och i stället i första hand inrikta sig på organisationsformerna.
Denna allmänna läggning av förslaget torde få anses lycklig under nuvarande förhållanden.
Rådande finansiella läge synes fullt motivera ett undanskjutande tills vidare
av en från grunden gående, i och för sig kanske nog så påkallad, omläggning av
socialförsäkringen, om redan nu enbart genom partiella reformer förbättringar och
på samma gång nedsättningar i kostnaderna kunna göras. Styrelsen vill emellertid
för sin del framhålla, att ett eventuellt genomförande i snar framtid av besparingskommitténs
förslag icke torde helt utesluta behovet av en mera ingående prövning
av grunderna för vår socialförsäkring ur åtskilliga andra synpunkter än dem,
denna kommitté haft anledning anlägga.

Med utgångspunkt från den uppfattningen av det allmänna ekonomiska läget, att
nu rådande knapphet på inkomster kommer att bliva bestående, söker kommittén i
sitt förslag finna utvägar att avlasta från det allmänna en del av försäkringens utgifter
utan att därigenom minska dess effektivitet. Detta mål tror sig kommittén
kunna nå på två vägar, genom att i ökad omfattning taga självhjälpen i anspråk
och genom att eftersträva mera fulländade organisationsformer. Dessa utgångspunkter
synas riktiga och lämpliga. Att det allmänna för sin förvaltning bör söka
på en gång effektiva och billiga former synes böra vara en grundsats icke enbart under
nu rådande förhållanden, om än dessa äro ägnade att skärpa kravet. När det
åter gäller avvägandet i det sociala arbetet av det allmännas och den enskildes uppoffringar,
måste otvivelaktigt de aktuella ekonomiska förhållandena tillmätas betydligt
utrymme. I goda tider kunna stat och kommun göra relativt stora offer
för beredande åt individen av hjälp vid bristande arbetsförmåga på grund av sjukdom,
olycksfall i arbete eller ålderdom. Under försämrade konjunkturer måste man
på individen ställa större fordringar på självhjälp. Tillmäter det allmänna hjälpen
rikligare, än de ekonomiska resurserna medgiva, och därför nödgas alltför starkt
beskatta vissa ekonomiskt svaga grupper i samhället, riskerar man lätt, att från
dessa befolkningslager skapas nya behövande. Å andra sidan förbjuder ett alltför
starkt anlitande av individens egna ansträngningar sig självt. Utgår man, som
kommittén gjort, ifrån att förmånerna skola i stort sett bibehållas till sin omfattning,
synes därför en av själva kärnpunkterna i problemet ligga i ett riktigt och
ändamålsenligt avvägande av denna kostnadsdelaktighet.

Denna fråga möter först i förslaget om pensionsförsäkringen. Som bekant lämnar
folkförsäkringen individen vid uppnående av viss ålder eller vid dessförinnan
inträffad varaktig arbetsoförmåga dels en försäkringstekniskt beräknad avgiftspension,
dels, i händelse av behov därutöver, ett pensionstillägg, således ett rent understöd.
Tilläggspensionen bekostas av stat och kommun. Genom att öka avgiftspensionen
och minska pensionstillägget kunna således med ökat anlitande av självhjälpen
det allmännas utgifter minskas. Kommittén har också dragit denna konsekvens
ur sina uppställda grundprinciper och följaktligen föreslagit ökning av
pensionsavgifterna. Den ökning, som därvid förutsattes, är betydande. Först och
främst föreslås en höjning av den s. k. grundavgiften från nuvarande 3 kronor till
5 kronor. Den efter inkomsten progressivt avpassade tilläggsavgiften har beräknats
efter en ny skala, så att den i allmänhet kommer att utgöra 2 % på inkomsten.
Medan maximum för denna avgift nu är 30 kronor för en inkomst av 10,000 kronor
och därutöver, skulle enligt kommitténs förslag tilläggsavgiftens maximum
för framtiden bliva 75 kronor och för ogift person utgå redan vid 5,000 kronors inkomst.
För ett inkomstläge t. ex. av 1,800—2,449 kronor skulle enligt förslaget en
ogift inalles få erlägga 35 kronor mot 13 nu och i inkomstläget 2,500—6,699 kronor
55—80 kronor mot 13—23 kronor nu.

263

Den ofta påtalade dualismen mellan försäkrings- och understödsmomenten i pensionsförsäkringen
kommer även med genomförande av kommitténs förslag att bestå
men dock väsentligt förminskad. Ett stärkande av det försäkringstekniska inslaget
är i och för sig att hälsa med tillfredsställelse.

Kommitténs förslag med avseende å avgiftshöjningen går som synes långt. Nu
gällande regler för pensionsavgifternas belopp hava fastställts så sent som 1921.
Ett då av pensionsstyrelsen framlagt förslag till höjning reducerades i Kungl.
Maj :ts proposition i ärendet, och riksdagen beskar ytterligare förslaget. Såväl i
propositionen som i vederbörande utskotts betänkande framhölls, att tidpunkten för
en avsevärdare höjning måste anses olämplig, då skatterna vore och säkerligen för
de närmaste åren bleve mycket tyngande och de skattskyldigas inkomster vore i
starkt sjunkande. Det torde icke kunna göras gällande, att tidpunkten nu i högre
grad än då lämpar sig för genomförande av en avgiftshöjning, i all synnerhet då
denna skulle bliva ännu mera omfattande än enligt pensionsstyrelsens förslag 1921.
Snarare är väl förhållandet det motsatta. Även om man vid genomförande av en
reform på lång sikt icke alltför mycket får taga hänsyn till rådande förhållanden,
är det dock klart, att dessa i detta fall åtminstone kunna äventyra en i och för sig
önskvärd reform.

När frågan om avgiftshöjningen 1921 var föremål för överläggning, framhölls
mycket starkt, att höjningen i hög grad vore beroende av en omläggning av sättet
för uppbörden. Ehuru det ingenstädes i betänkandet synes vara fullt tydligt frånsåga
torde kommittén förutsätta, att en reform av uppbördsväsendet måste föregå
avgiftshöjningen. Beträffande den närmare utformningen av den planerade omläggningen
innehåller betänkandet emellertid tyvärr endast en rent skissartad framställning,
och dess effektivitet undandrager sig därför varje bedömande. Arbetsgivarnas
medverkan vid uppbörden genom löneavdrag förutsättes. Frågan om löneavdrag
för skatteinbetalning uppgives för närvarande vara föremål för utredning
genom en annan kungl. kommitté. När dess förslag en gång föreligger utformat,
måste detsamma givetvis bedömas också ur andra och vidare synpunkter än dess
lämplighet enbart med hänsyn till indrivning av pensionsavgifter, t. ex. i fråga om
pensionsavgiftsavdragens inverkan på vederbörandes förmåga att betala de egentliga
skatterna. Ett avdrag på lönen för ålderdomsförsörjning får naturligen icke
göras i den omfattning, att vederbörande redan genom avdragandet kommer att
falla det allmänna till last. Endast för vissa grupper av befolkningen kan ju också
ifrågakomma denna form av avgiftsuppbörd. För andra avgiftspliktiga förutsätter
kommittén tillfälle till en betalning i smärre poster. Huru denna betalning
skall ordnas framgår icke av förslaget. Då städerna bestrida kostnader för såväl
krono- som kommunaluppbörd, synas emellertid ökade kostnader för dem vara att
befara, om uppbörden skall ske å ökat antal uppbördsstämmor, kostnader som emellertid
icke kunna nu beräknas. Även utan en omläggning av uppbörden kan väl tänkas,
att, i den mån resultaten av pensionsförsäkringen bliva mera märkbara, en
förbättring av avgiftsinbetalningen kan vara att förvänta. Enbart en sådan förbättring
torde dock icke vara tillräcklig borgen för nu föreslagna reformers lyckliga
genomförande. I frågans nuvarande läge vill styrelsen endast framhålla vikten av,
att en höjning av pensionsavgiften icke under några förhållanden måtte beslutas,
innan frågan om formerna för uppbörden av densamma noggrant och i detalj klarlagts.

För ett genomförande av kommitténs avsikter på denna punkt är det emellertid
icke nog, att debiterade avgifter verkligen inflyta. Det måste också förutsättas, att
inkomstfördelningen visar sig vara sådan, att med de tänkta avgifterna ett ej för
begränsat antal individer komma att få betala belopp, som tillförsäkra dem en relativt
stor avgiftspension. Blir detta icke fallet, komma tydligen pensionstilläggen,
d. v. s. det allmännas kostnader, icke att mera nämnvärt gå ner. Icke heller härvidlag
synas kommitténs utredningar giva fullt tillräckligt material för frågans be -

264

dömande. Någon statistik synes ännu icke hava utarbetats, som visar, huru. avgifterna
enligt gällande grunder i verkligheten fördelat sig på olika inkomstklasser.
Den statistik över inkomstfördelningen, som återfinnes i betänkandet, torde hänföra
sig till taxeringsresultat från kristiden med dess för normala förhållanden
sannolikt föga belysande inkomstfördelning. Det exempel, som kommittén valt i
betänkandet, verkar onekligen rätt bestickande. Det avser en industriarbetare, som
under åldern 25—59 år haft en årlig inkomst av 2,500—3,500 kronor — i och för
sig väl höga siffror — och som tänkes gifta sig med en jämnårig kvinna med en
inkomst före äktenskapet av 800—1,200 kronor. I detta fall bliva pensionsbeloppen
rätt betydande. Hämtar man emellertid exempel från landsbefolkningen, hemmasöner,
torpare, statare, småbönder etc., gifta med förutvarande tjänarinnor eller hemmadöttrar,
torde avgiftspensionernas belopp bliva helt andra, ett förhållande som
också synes avspegla sig i den tabell, som återfinnes i betänkandet.

Att avpassa avgiftsskalan fullt lämpligt efter skattekraften torde alltid och oundgängligt
möta betydande svårigheter. Pensionsavgifter å belopp exempelvis mellan
60—80 kronor torde komma att erhållas från ett sådant fåtal, att de bliva utan
större betydelse för det hela. Om man än måste sträva efter att uttaga relativt störa
belopp från de inkomstklasser, som äro rikligast företrädda, kunna givetvis avgifterna
dock icke sättas för högt. Ett ofrånkomligt faktum torde vara, att en mycket
stor kategori av medborgare icke i sin krafts dagar har en inkomst, som möjliggör
för dem att själva i den omfattning kommittén synes förutsätta, sörja för
sin ålderdom. I dessa fall måste ändock det allmänna inskrida, vare sig det skef
genom pensionstillägg och pensionstillskott eller fattigvård. Den överflyttning av
försörjningsplikten på den enskilda (genom avgiftspensionen) från det allmänna
(genom pensionstillägget), som är en av huvudpunkterna i kommitténs förslag, torde
måhända icke komma att visa sig möjlig i den omfattning, kommittén förutsatt.

Mera i förbigående har kommittén också upptagit frågan om pensionsbeloppens
avpassande efter olika orters levnadskostnader. Då de högre inkomstklasserna huvudsakligen
förekomma på de dyraste orterna, erhålla de försäkrade där, menar kommittén,
automatiskt, under förutsättning av ordentlig avgiftsbetalning, också högre
pensioner. Denna »lösning» av ett av pensionsförsäkringens viktigare problem synes
emellertid vara av skäligen teoretisk art. Samtliga förutsättningar, att inkomsttagarnas
inkomster i väsentligare utsträckning avpassats efter levnadskostnaderna
på respektive platser och att personerna i fråga kvarstanna inom samma
ortsgrupp, dar erlägga avgifter och där också komma att uppbära pension, torde i
verkligheten ganska sällan bliva uppfyllda. Denna viktiga fråga torde få förutsätta
betydligt mera vittgående åtgärder för att bringas till en verklig lösning.

Sin strävan att utveckla självhjälpens betydelse synes kommittén i viss mån hava
släppt ur sikte i ett av sina förslag, som teoretiskt väl kan synas ägnat att främja
självhjälpstanken men i praktiken måhända dock kan komma att motverka det avsedda
syftet. Icke minst då det gäller att uppmuntra sparsamhet torde det vara
nödvändigt att räkna även med psykologiska faktorer. Kommittén har i sin strävan
att göra avgiftspensionen så betydelsefull som möjligt för individen upptagit
ett tidigare förslag, som 1921 framlades av pensionsstyrelsen men då icke vann riksdagens
bifall. Rätten till pensionstillägg är enligt lagen beroende på vederbörandes
»framtida inkomst». I detta belopp inräknas nu icke avgiftspensionen. Så
skulle med ett visst, mindre betydelsefullt undantag emellertid bliva fallet för framtiden
enligt kommitténs förslag. Förlust av eller stark minskning i pensionstillägget
måste i flertalet fall bliva följden av en sådan bestämmelse. En person, som
hela sin avgiftstid ordentligt, men kanske med stora ansträngningar betalt sina avgifter,
kunde i framtiden sålunda riskera att gå miste om ett trots avgiftspensionen
välbehövligt pensionstillägg, medan sådant däremot lagligen utgår till en annan
person, som mindre ordentligt verkställt sina inbetalningar. En person, som

265

i sin bekantskapskrets ofta ser exempel på dylika följder av lagens avfattning, torde,
även om lian, som kommittén uttryckt det, »har en naturlig läggning för att
spara», knappast kunna undgå att taga intryck av vad han erfar. Visserligen kan
»uppenbar försumlighet» enligt lagen medföra förlust av pensionstillägg, men med
hänsyn till svårigheten att årtionden efter de år, avgifter uteblivit, konstatera denna
»uppenbara» försumlighet, torde korrektivet vara fullständigt värdelöst. På
individen torde straffhotet — om han nu får kännedom om det — icke heller verka
allt för skrämmande, då den eventuella verkställigheten ligger så långt fram i tiden.
Den avsedda och önskvärda höjningen av avgiftspensionerna kommer möjligen
att motverkas av antydda psykologiska faktorer.

Ett annat av kommitténs förslag att stärka avgiftspensionens betydelse synes ur
försäkringens egen synpunkt icke heller vara utan sina nackdelar. Medan nu ett
inkomstbelopp av 50 kronor utgör s. k. »fri inkomst» och icke inverkar på pensionstillägget,
skulle detta bliva händelsen i framtiden. I många fall lära t. ex. äldre
kvinnor, som mot lättare arbete åtnjuta bostad, av pensionsnämnderna — med pensionsstyrelsens
gillande — uppskattas endast till ett inkomstbelopp av 50 kronor
och därigenom erhålla fullt pensionstillägg. Detta skulle således för framtiden icke
bliva fallet. För kommunen medför detta, att vad som icke kan erhållas genom
pensionstillägg får bekostas av kommunen i form av fattigvård, en anordning, som
utan sakliga skäl synes onödigt tillkrångla understödsarbetet.

Kommittén har också sökt att på andra vägar reducera statens kostnader för pensionsförsäkringen.
Så föreslås t. ex. att från försäkringen undantaga sinnessjuka
och sinnesslöa. Det säger sig självt, att en sådan anordning kommer att öka primärkommunernas
fattigvårdskostnader. Kommitténs framhållande av, att fattigvårdskostnaderna
komma i beaktande, då det gäller skatteutjämning, torde knappast
få tillmätas så särdeles stort värde, så länge skatteutjämningsproblemet ännu icke
kan anses hava fått en för kommunerna ändamålsenlig lösning. Mot den av kommittén
föreslagna uteslutningen av sinnesslöa från pensionsförsäkringen torde inga
betydande invändningar vara att göra från kommunernas sida. Beträffande sinnessjuka
synes saken ligga annorlunda till. Om en person på grund av påkommen
sinnessjukdom blir intagen på sinnessjukhus, där pension för honom sökes men avslås
på grund av sinnessjukdomen, därefter utskrives som frisk, synes han vid uppnådda
67 år eller vid tidigare på grund av kroppssjukdom inträffad invaliditet icke
böra berövas rätt till pensionstillägg. En sinnessjukdom av tillfällig art bör icke
för alltid avkoppla en person från pensionsförsäkringen. På grund av svårigheten
att i detta fall bedöma varaktigheten torde åtminstone en viss längre sjukdomsperiod
få förutsättas för avkopplingen från pensionsförsäkringen och överförande
till fattigvården. I någon mån torde detsamma kunna sägas om vissa av de sinnesslöa.

Från kommunalt håll torde man icke hava anledning till invändning mot den av
kommittén föreslagna inskränkningen i rätten till retroaktiv pension. Mera tveksam
torde man böra ställa sig mot tanken på utanordnande av förskott å pension genom
pensionsnämndernas ordförande. Oavsett det mindre lämpliga däri, att pensionsnämnderna
på detta sätt skulle få medelförvaltning, om än i mindre skala, om
hand, synes den svårigheten möta, att pensionsnämndens beslut ju ofta nog ändras.
Att en omedelbar utbetalning skulle mer än ett enbart beslut komma pensionsnämnden
att »iakttaga försiktighet» synes föga troligt. Av kommitténs uttalande synes
framgå, att, i händelse pensionsnämndens beslut icke fastställes, det förskotterade
beloppet får bekostas av kommunen, vilket synes oskäligt. Förskott skulle utbetalas
endast å den del av pensionen, som förfallit vid tiden för nämndens beslut.
Om den eventuella pensionstagaren då får i förskott pension för ett par månader,
men sedan kanske får vänta ett å två år på fortsättningen, synes anordningen föga
ägnad att medföra avsett resultat. Lämpligare vore väl att söka finna former för
ett raskare avgörande av ärendena i pensionsstyrelsen. Den omständigheten, att

266

kommunerna få på egen risk förskottera förfallen pension, synes också innebära en
frestelse för pensionsnämnderna att sätta tidpunkten för pensions utgående så
sent som möjligt.

En framkomlig utväg att minska kostnaderna synes kommittén hava beträtt, då
den upptagit frågan om efterkontroll å pensionstagarna. Redan nu hava pensionsnämnderna
enligt gällande författningar att tillse, att om en person, som erhållit
pension, icke längre är berättigad därtill, han också fråntages pensionen. I pensionsdistrikt
med större och rörligare befolkning har denna föreskrift emellertid
med nödvändighet blivit ett stadgande på papperet. Personer, som i unga år på
grund av sjukdom, exempelvis tuberkulos, ansetts »varaktigt oförmögna till arbete»,
bliva sedermera arbetsföra men torde i många fall ändå fortsätta att uppbära pensioner.
Även i många andra fall komma ändrade ekonomiska förhållanden för pensionärer
icke till nämndernas kännedom. En efterkontroll torde kunna bespara
staten och kommunerna rätt väsentliga belopp. Den anordning, kommittén föreslår,
eller en kontrollnämnd, som skulle resa omkring och taga »stickprov» rörande
pensionstagarnas förhållanden i ett eller annat distrikt, måste enligt styrelsens
mening dock bliva skäligen betydelselös. Kommittén förmodar, att kontrollnämndens
blotta tillvaro skulle bliva en hälsosam erinran för pensionsnämnderna att göra
sin plikt. Kommittén yppar här ett misstroende mot nämndernas verksamhet, för
vilket nya uttryck framkomma i annat sammanhang och som torde kunna förklaras
endast av kommitténs obekantskap med faktiska förhållanden ute i försäkringens
lokalförvaltning. I själva verket torde det, som redan antytts, förhålla sig så, att
åtminstone i de större städerna stadgandet om efterkontrollen på grund av befolkningens
rörlighet måste bliva ett stadgande på papperet, så länge pensionsnämnderna
arbeta utan kontakt med annat understödsarbete. Om emellertid det samarbete
med fattigvården och sjukkassorna, kommittén föreslår, kommer till stånd i effektiva
former, så att pensionsnämnderna få tillfälle att utnyttja nämnda institutioners
ingående kännedom om de i mycket gemensamma klientelet, torde i själva verket
frågan om efterkontrollen lösa sig tämligen av sig själv i de mindre och medelstora
samhällena. För de störres vidkommande torde även i fortsättningen särskilda
åtgärder vara av nöden. Behovet av sådana är för övrigt redan uppmärksammat.
För Göteborgs del har med gott resultat ett samarbete mellan pensionsnämnder
och fattigvård i detta avseende sedan länge pågått, och i Stockholm föreligga
enligt vad som inhämtats på ett förberedande stadium tämligen i detalj utarbetade
förslag till dylikt samarbete.

Som ett led i besparingssyfte får väl också räknas kommitténs förslag om »socialförsäkringsläkare».
Från kommunalt håll torde kunna vitsordas behovet av läkare
för undersökningar i pensioneringsfall. Men man torde icke heller få helt
bortse från olägenheter, som kunna väntas uppstå. I många fall torde t. ex. en
stads- eller distriktsläkare, som länge känt den sökande, hava större förutsättningar
att bedöma invaliditeten än en ny läkare, som kanske ser patienten för första
gången. Att ett läkarintyg från en specialist skulle kunna underkännas, om socialförsäkringsläkaren
inom området, ehuru icke specialist, kommit till motsatt resultat,
synes icke heller tilltalande. Fara värt är måhända också, att läkarbetyg komma
att påkallas i onödigt stor utsträckning även av gamla personer. Fordrar man,
att personer skola resa långa vägar för att erhålla läkarbetyg, torde detta avskräcka
mången från att söka pension, varigenom således försäkringens syfte motarbetas.

Vad sjukförsäkringen angår vill kommittén åstadkomma besparingar för det allmänna
därigenom, att statsbidragen skulle utgivas under villkor, som vore ägnade
att göra sjukkasseväsendet mera effektivt. Vissa förhöjningar av statsbidraget torde
också medföra ökade krav på kommunala bidrag, som dock torde kompenseras
av lättnader för fattigvård och pensionsförsäkring. Tanken att genom sjukförsäkringen,
där självhjälpsmomentet är särskilt framträdande, lätta de andra försäk -

267

ringsformernas uppgifter synes i och för sig tilltalande. Till möjligheterna att realisera
den skall styrelsen nedan återkomma i samband med behandlingen av vissa
organisationsfrågor.

Beträffande till sist olycksfallsförsäkringen föreslår kommittén en besparing å
det allmännas kostnader därigenom att arbetsgivarna skulle helt bära utgifterna för
försäkringen, medan dessa nu delvis bekostas av staten. Kommitténs motiv därför,
nämligen att olycksfallsersättningen är att betrakta såsom produktionskostnad,
som bör gäldas av arbetsgivaren, synes fullt bärande. Från kommunalt håll synas
därför inga invändningar vara att gorå mot denna princip, även om, trots utsikter
till en smidigare förvaltning och premiesättning, någon merkostnad skulle drabba
kommunen som arbetsgivare. Då kommittén sörjt för att genom statens organ på
betryggande sätt övervakas, att arbetarna få dem lagligen tillkommande ersättningar,
synas de föreslagna nya formerna icke heller ur denna synpunkt behöva väcka
betänkligheter.

Sedan kommittén, på sätt ovan berörts, sökt minska kostnaderna för det allmänna,
främst genom ett kraftigare utbyggande av försäkringsmomentet i folkförsäkringen,
föreslår kommittén en förändrad uppdelning av det allmännas kostnader, ägnad
att ytterligare lätta statens utgifter för pensionstilläggen. Kommittén faller
därvid tillbaka på ålderdomsförsäkringskommitténs förslag att låta primärkommunerna
betala en tredjedel av pensionstilläggen i stället för som nu åttondelen. Då
primärkommunernas skattedragare emellertid redan nu i egenskap av skattebetalare
också inom sitt län få bära ytterligare en åttondel, rör sig omläggningen i själva
verket således om en utsträckning av ansvaret från J/4 till J/3 av pensionstilläggens
kostnader. Oavsett storleken av det belopp, som enligt förslaget skulle vältras över
på kommunerna, innebär en omläggning i föreslagen riktning givetvis uteslutande
av den möjlighet till utjämning av kostnaderna, som nu kan föreligga genom landstingets
ansvar för J/8 av desamma.

Förslaget utsträcker kommunens skyldigheter att bekosta försäkringen även på en
annan punkt. Då enligt förslaget kommunerna, som nu är fallet, skulle komma att
ansvara för inbetalande av de s. k. grundavgifterna, medför nämligen det redan omnämnda
förhöjandet av grundavgiften från 3 till 5 kronor tydligen en ökad utgiftsbörda.

Den ökning av kostnaderna, som skulle på grund av dessa båda förslag drabba
primärkommunerna, är svår att beräkna. Kommittén själv beräknar emellertid, att
stegringen för pensionstilläggens vidkommande för 1923 skulle, om förslaget då varit
i tillämping, kommit kommunernas kostnader att gå upp med 7.5 miljoner kronor.
Av 1921 års påförda grundavgifter erlades av kommunerna 1,905,600 kronor;
hur stor del av detta belopp, som sedermera kunde indrivas, är icke känt. Med
ett grundavgiftsbelopp av 5 i stället för 3 kronor skulle kommunerna haft att erlägga
ytterligare 1,270,400 kronor. Detta under förutsättning av samma restantiebelopp.
Med en ökning av beloppen torde dock kunna befaras ytterligare restantieökning.

När det gäller att bedöma de framtida kostnaderna har man visserligen icke att
räkna med de 8 å 9 miljoner årligen i ökning, som ovanstående beräkningar giva
vid handen. De redan berörda förslagen rörande beräkningen av »framtida inkomst»
vid bedömande av rätten till pensionstillägg komma nämligen att minska
pensionstilläggen. Denna lindring ligger dock långt fram i tiden, när avgiftspensionerna
hunnit att växa avsevärt. Som redan framhållits, torde man emellertid
av flera skäl också kunna hysa delade meningar om, huruvida kommitténs förslag
med avseende å pensionstilläggens minskande later sig genomföras i större omfattning.
Man torde därför göra klokt i att även för den längre bort liggande
framtiden beräkna kostnadsökningarna för kommunerna utan att räkna med alltför
stor kompensation genom bortfallande pensionstillägg.

Det är i synnerhet tvenne skäl, kommittén åberopar för kommunernas ökade an -

268

del i kostnaderna för pensionstilläggen. Pensionsförsäkringen anses hava väsentligt
minskat kommunernas fattigvårdskostnader. Om kommunerna få större ansvar
för pensionstilläggens kostnader, förutsättas pensionsnämnderna komma att
mera ingående pröva frågor om rätt till sådana tillägg.

Frågan om pensionsförsäkringens betydelse för fattigvårdskostnaderna hör som
bekant till de mera debatterade spörsmålen beträffande pensionsförsäkringen. De
uttalanden, som tidigare framkommit i denna fråga, synas, om man bortser från uppenbara
överdrifter i båda lägren, giva vid handen, att på de dyraste orterna, framför
allt i de större städerna, pensionsbeloppen hittills icke förmått i större grad
lätta fattigvårdens utgifter. I landskommunerna åter, där pensionärerna vid sidan
av pensionerna haft fria bostäder eller andra naturaförmåner, hava de i stor utsträckning
kunnat försörja sig utan fattigvårdens mellankomst. Kommittén har nu
sökt att statistiskt belysa frågan. För ändamålet har material samlats från en del
kommuner. Statistiken synes emellertid i väsentliga punkter vila på subjektiva
omdömen av pensionsnämndernas ordförande. I vad mån de valda kommunerna äro
verkligt representativa för förhållandena på andra orter låter sig svårligen bedömas.
Man torde därför icke få tillmäta siffrorna alltför stort värde. I vart fall
synes det vara allt för vågat att, som kommittén i annat sammanhang gör, lägga dem
till grund för bedömande av kommunernas behov av fattigvårdsanstalter. Då man
icke fullt tillförlitligt kan mäta vare sig de utgifter, som förslaget nu lägger på
kommunerna för pensionsförsäkringen, eller de lättnader, som pensionsförsäkringen
ger på fattigvårdens konto, är i själva verket ett vägande mot vartannat av dessa
båda faktorer uteslutet.

Vad angar de ökade utgifternas inverkan på pensionsärendenas prövning kan väl
också denna vara föremål för delade meningar. Kommittén för sin del har förutsatt,
att de ökade kostnaderna skulle göra de kommunala organen sparsammare.
Som ett generellt omdöme i vart fall torde detta påståendes riktighet kunna betvivlas.
I de största städerna t. ex. torde pensionsnämndernas ledamöter i regeln vara
personer, som icke deltaga i det kommunala förvaltningsarbetet i övrigt i den omfattning,
att deras sinne för kommunens finanser är särskilt starkt utpräglat. Ett
motsatt förhållande äger väl rum t. ex. i en liten landskommun eller samhälle, där
en starkt begränsad grupp av personer omhänderhar förvaltningen och där betydelsen
av varje den minsta utgift lättare gör sig påmint. Faran är väl där snarare
den, att finanssynpunkterna för starkt träda i förgrunden.

I alla fall tillkommer det emellertid pensionsnämnderna att enligt sin instruktion
verka för, att personer, som äro berättigade till pension, må erhålla dylik till
vederbörligt belopp. Kommitténs uttalande om önskvärdheten att skärpa nämndernas
ansvar synes sålunda bygga på den förutsättningen, att de kommunala pensionsnämnderna
icke följa gällande föreskrifter. Det må då erinras om, att en
vidlyftig och dyrbar apparat tillskapats för. att i detta avseende utöva granskning
av nämndernas arbete. Varje ansökan sker å fastställda blanketter, som ifyllda giva
material nog till såväl reell som formell prövning av behörigheten att erhålla pension.
Vid varje sammanträde är som regel ett ombud för pensionsstyrelsen närvarande.
Utöver de kommunvalda ledamöterna består pensionsnämnden också av
en av offentlig myndighet utsedd ordförande. Inom pensionsstyrelsen granskas sedermera
ärendena ingående och giva före fastställandet av nämndernas beslut mycket
ofta anledning till ingående förfrågningar från styrelsen till pensionsnämndens
ordförande eller stundom till ombudet. Många möjligheter finnas sålunda att kontrollera,
att nämndernas beslut följa lagens formella föreskrifter och icke obefogat
taga hänsyn till föreliggande understödsbehov. Kommitténs här berörda uttalande
synes under sådana förhållanden i själva verket främst innebära ett underkännande
av kontrollapparaten. Det må i detta sammanhang också framhållas, att i det praktiska
arbetet fall naturligen förekomma, då pensionsnämnden icke anser, att tillägg
bör ifrågakomma, men då pensionsstyrelsen hävdar en motsatt mening. Med de be -

269

stämmelser, som nu gälla för överklagande av pensionsstyrelsens beslut, är det praktiskt
taget omöjligt för kommunerna att göra sin mening gällande. Utgången av
ett av de få fall, där justitiekanslern medgivit ett överklagande (Regeringsrättens
årsbok 1923, referat 70), visar, att en verklig besvärsrätt kunde vara av stor betydelse
för kommunerna. Hade pensionsstyrelsens mening i detta fall segrat, hade
vederbörande kommun gått miste om pensionsförsäkringens förmåner för ett stort
anstaltsldientel och under årens lopp gått miste om högst betydande belopp. Ju
större andel av pensionstilläggen, kommunerna få bära, desto mera skäligt synes
det vara, att deras meningar om pensionsrätten i förekommande fall få prövas av
högre myndighet än pensionsstyrelsen.

Styrelsen har tidigare i en till konungen ställd skrivelse av den 26 maj 1920
framhållit önskvärdheten av att kommunerna befriades från ansvaret för de s. k.
grundavgifterna. Denna principiella uppfattning har styrelsen anledning att nu
så mycket bestämdare vidhålla, som genom ökning av grundavgifterna ansvaret skulle
ökas. Denna sedan länge på dagordningen stående fråga, som varit föremål för
utredningar och framställningar från olika håll, har av kommittén avfärdats skäligen
knapphändigt med en hänvisning till, att de minskade fattigvårdskostnaderna
motiverade fortsatt ansvar för grundavgifterna. Om nu, vilket styrelsen icke vill
direkt motsätta sig, ökade kostnader skola påläggas kommunerna för pensionstilläggen,
synes skäligheten i än högre grad kräva, att de befriades från ansvaret för
grundavgifterna, därest icke den ifrågasatta omläggningen av uppbördssystemet
skulle medföra en så effektiv uppbörd, att restantierna och därmed ansvaret för städerna
komme att sakna verklig betydelse.

Vad angår själva organisationsformerna har kommittén sökt att, i den mån så
kunnat ske utan mera betydande stegring av kostnaderna, genomföra den önskvärda
enhetligheten de tre huvudgrenarna av socialförsäkringen emellan, detta med avseende
såväl å den lokala som å den centrala förvaltningen. I pensionsnämnderna
skulle beredas plats för representanter även för sjukkassorna, och dessa senare skulle
i görligaste mån användas som lokalorgan för vissa av olycksfallsförsäkringens
uppgifter. Denna enhetlighet i den lokala förvaltningen skulle motsvaras av ett
sammanförande av de olika försäkringsgrenarnas centrala organ. Så skulle från
socialstyrelsen till pensionsstyrelsen inflyttas nuvarande sjukkassebyrån och i riksförsäkringsverket
yrkesinspektionen, och som framtidsperspektiv pekas på en gemensam
chef för det nya riksförsäkringsverket och pensionsstyrelsen.

Sett från kommunernas synpunkt är det naturligen samorganisationen inom den
lokala förvaltningen, som mest intresserar. '' Mot denna synes i princip intet vara
att invända. Tvärtom synes pensionsnämndernas samarbete med sjukkassorna särskilt
vara av värde. Invaliditetens bedömande medför, som redan ovan framhållits,
många vanskligheter, och det skulle helt visst vara till stort gagn. att under
de första åren en sjukkassa finge mera personligt följa invalidfallen och deras utveckling.
Tanken att man genom detta samarbete skulle kunna avlasta pensionsförsäkringens
invaliditetsunderstöd på sjukkassorna för de tre första åren i varje
uppkommande fall synes riktig och betydelsefull. Med den praxis, som följes, då
sjukunderstöd från en kassa räknas som framtida inkomst och minskar eller utesluter
pensionstillägg, bestrida i själva verket dock redan nu sjukkassorna i viss omfattning
de understöd, som annars skulle utgå i form av pensionstillägg. Avlastningen
sträcker sig dock icke så ofta till en period av tre år, och en utsträckning synes
önskvärd. Ifrågasättas kan naturligen alltid, om det är en sund princip, att
en person, som genom sjukförsäkring, i många fall med mycket stora uppoffringar,
sörjt för sitt uppehälle under sjukdom, därigenom skall gå miste om ett pensionstillägg,
som tillkommer den mindre förtänksamma.

Hela det skisserade samarbetet med sjukkassorna är emellertid beroende av frivillig
överenskommelse som villkor för högre statsbidrag, och utvecklingen torde
därför vara mer än oviss. Väl kan det vara sant, att just sjukförsäkringen mer än

270

de andra grenarna av socialförsäkringen lockar individen att göra frivilliga insatser,
då sjukdomen för honom ter sig såsom en något närmare hotande fara än både
olycksfall och ålderdom. Gällde det att till nyes uppbygga den organisation, kommittén
vill åstadkomma, vore nog saken relativt lätt genomförd. Större svårigheter
torde möta att få in sjukkasserörelsen på nya banor enbart med de medel, kommittén
tänkt sig. Försök från kommunalt håll att genom uppställande av villkor
för bidragens åtnjutande söka dirigera ett lämpligt anordnande av sjukkasseverksamheten
inom ett visst samhälle hava visat sig stöta på så stora och oöverkomliga
svårigheter, att man torde hava all anledning att ställa sig skeptisk mot de av kommittén
förväntade resultaten. Inom sjukkassorna äro intressena så olikartade, beroende
på nu gällande försäkringsvillkor, befintligt försäkringsbestånd etc., att sammanslagning
icke så lätt låter sig genomföras. Förmånen av ökat statsbidrag för en
kassa kan uppvägas av olägenheter av annan art. Värdet av det teoretiskt sett så
välgrundade förslaget torde därför icke få skattas alltför högt.

Med avseende å pensionsnämnderna ifrågasattes, att vissa mindre pensionsdistrikt
skulle tvångsvis kunna sammanslås till större. Det torde vara otvivelaktigt, att
vissa distrikt nu äro för små för att giva nämnden ett så pass stort mått av arbete,
som måste förutsättas för uppehållande av intresse och tillräcklig, erfarenhet.
Men med större distrikt följer naturligen lätt, att nämnderna icke få den rent personliga
kännedomen om sitt klientel, som de nu i de mindre kommunerna besitta
och som torde vara till stor fördel vid bedömande av invaliditet och inkomstförhållanden
och än mer för efterkontrollen.

Vad angår den centrala förvaltningen har denna i sin helhet mindre intresse för
kommunerna, i den mån den icke mera direkt påverkar det lokala arbetet. Detta
är t. ex. i allra högsta grad fallet med pensionsstyrelsens ombud. Beträffande dessa
ombuds betydelse hava meningarna visat sig vara rätt delade. Under pensionsförsäkringens
första tid torde behovet av deras arbete varit påtagligt, då det gällt
att handleda pensionsnämnderna i deras verksamhet och att verka för en likformig
lagtillämpning. Å andra sidan har gjorts gällande, att de nu, när pensionsförsäkringen
så att säga inarbetats, icke längre skulle fylla ett behov i detta avseende och
att den likformighet i lagtillämpningen, pensionsstyrelsen genom ombuden kan genomföra,
icke alltid varit av godo utan tvärtom bidragit att onödigtvis byråkratisera
arbetet. Oavsett vilken betydelse man vill tillmäta ombuden, står det fast,
att ombudsinstitutionen medför så betydliga kostnader (för 1923 ej mindre än
230,000 kr.), att det, när det gällt besparingar, synts vara påkallat att gå in på frågan
om institutionens värde något närmare än som skett i betänkandet. Kommittén
föreslår där rent av den utvidgningen, att ombuden skulle sättas i tillfälle att
tjänstgöra inom pensionsstyrelsen för att »öka styrelsens kännedom om de växlande
förhållandena i landets olika delar». Detta behov, vars förekomst det icke torde
finnas anledning betvivla, torde styrelsen genom den mycket vidlyftiga korrespondens,
som nu lärer föras mellan styrelsen och dess ombud samt pensionsnämndernas
ordförande hava tillfälle nog att fylla utan att därför tillföra ombudsinstitutionen
ytterligare kostnader.

En central förvaltningsfråga, som synes påkalla uppmärksamhet från kommunalt
håll, är också frågan om pensionsförsäkringsfondens förvaltning. Då en betydande
del av fondens medel utlånas till kommunerna, vill det synas önskvärt, att i fondförvaltningen
insättes någon person med ingående kännedom om kommunalförvaltningen
och dess behov.

Kommittén föreslår även ett samarbete mellan organen för pensionsförsäkring och
fattigvård. Vad de lokala organen angår, synes tanken vara lycklig. Betänkandet
förutsätter, att en eller flera ledamöter skola vara gemensamma för pensionsnämnd
och fattigvårdsstyrelse. Genom det ovan berörda utökandet av pensionsdistrikten
att omfatta flera kommuner blir denna form av samarbete något försvårad. Kommittén
synes förutsätta, att i pensionsnämnden skulle kunna ingå t. o. m. en majori -

271

tet av fattigvårdsstyrelsens ledamöter eller rent av att båda nämnderna kunna bestå
av allt igenom samma personer. Det torde knappast vara förmånligt för den avgränsning
mellan fattigvård och pensionsförsäkring, för vilkens behållande kommittén
pläderar, att en sådan fusion av förvaltningsorganen kan ske.

För de större städerna förutsätter kommittén vissa gemensamma organ för pensionsnämnderna
och fattigvården, önskvärt är väl, att gemensamt register kommer
till stånd. Mindre önskvärt torde däremot vara, att undersökningar i pensionsoch
fattigvårdsfall verkställas av samma personer. Medan fattigvårdens utredningar
mera avse hemortsrätt och anhörigas försörjningsskyldighet, måste pensionsnämnden
vid sina undersökningar främst inrikta sig på bedömande av invaliditetsgraden
och möjligheterna till arbetsförtjänst i framtiden. Naturligen bör man dock
sträva efter former, som göra det möjligt för den ena myndigheten att tillgodogöra
sig den andres kännedom om ett gemensamt klientel. Tyngdpunkten i en samverkan
torde här mindre ligga på utredningen i samband med pensionsärendenas prövning
än i efterkontrollen över de pensionerade.

Kommitténs förslag att förlägga även fattigvårdsinspektionen till pensionsstyrelsen
har mindre intresse ur kommunernas synpunkt. Gentemot kommitténs tal
om att trygga »den enhetliga ledningen av fattigvård och pensionsförsäkring» torde
dock böra erinras därom, att förhållandena inom förvaltningen i dessa båda grenar
av det sociala arbetet äro betydligt olika. Medan utvecklingen, avsett eller icke,
kommit att i allt högre grad lägga pensionsförsäkringens ledning i pensionsstyrelsens
hand, har fattigvårdsinspektionen visserligen fått en kontrollerande och konsulterande
myndighet, men tyngdpunkten i fattigvårdens handhavande ligger dock
allt fortfarande hos de kommunala organen. Strävandena att åstadkomma verkligt
samarbete mellan pensionsförsäkring och fattigvård synas, om man vill räkna
med största utsikt till framgång, böra koncentreras på den lokala förvaltningen.

Som i viss mån en sammanfattning av ovanstående vill styrelsen beträffande de
olika delarna av förslaget understryka:

att omläggningen av pensionsförsäkringen ovillkorligen måste föregås av en grundlig
och detaljerad undersökning rörande möjligheterna att få in de förutsatta pensionsavgifterna
;

att i avvaktan på möjligheten att genomföra en obligatorisk sjukförsäkring de av
kommittén föreslagna försöken att göra den frivilliga försäkringen mera effektiv
böra, så snart ske kan, försöksvis igångsättas; samt

att mot den föreslagna omläggningen av olycksfallsförsäkringen från kommunernas
sida i princip intet väsentligt synes vara att invända.»

Stockholm den 17 april 1925.

För Svenska stadsförbundets styrelse:

A. BORGSTRÖM.

Dess ordföraade.

Henning Karlsson.

Svenska landskommunernas förbunds styrelse,

Sedan Svenska Landskommunernas Förbund genom nådig remiss satts i tillfälle
att inkomma med yttrande över av statens besparingskommitté avgivet betänkande
med utredning och förslag angående socialförsäkringens organisation, får förbundets
styrelse i underdånighet anföra följande.

Pensionsförsäkringen.

I fråga om allmänna pensionsförsäkringen gå besparingskommitténs förslag ytterst
ut på att lägga huvudvikten av bidragen för pensionsförsäkringen, då denna
en gång kommer i jämviktsläge, på de försäkrade, icke på det allmänna, och således
låta försäkringsprincipen vara den förhärskande. För sin del ansluter sig styrelsen
ävenledes till samma princip. I detalj har dock styrelsen en del erinringar att
göra mot vissa av de av kommittén framställda förslagen.

Höjning av pensionsavgiften. Kommittén föreslår en lägsta avgift (grundavgift)
av 5 kronor och en högsta avgift å 80 kronor, sistnämnda avgift att erläggas vid
inkomst för ogift person från och med 5,000 kronor och för gifta personer från och
med 10,000 kronor. I syfte att åstadkomma förbättrad pension för de gifta kvinnorna,
som med nuvarande bestämmelser i regel komma i lägsta inkomstklassen, och
därför i allmänhet icke erhålla en pension, som svarar mot deras levnadsställning,
föreslås en särskild avgiftstariff för gifta personer med uppdelning av avgifterna
på mannen och hustrun.

Kommittén framhåller, att på grund av de nuvarande avgifternas obetydlighet
kunna avgiftspensionerna, även när försäkringen nått sin fulla utsträckning i allmänhet
icke bliva annat än ett bidrag till försörjningen.

De föreslagna höjningarna av pensionsavgifterna synas styrelsen principiellt väl
grundade. Höjningen av grundavgiften motsvarar ungefärligen penningvärdets fall
sedan pensionsförsäkringens tillkomst och utgör således en nödvändig åtgärd för att
bibehålla de lägsta avgiftspensionerna vid den ursprungliga effektiviteten. Även
i övrigt synes en höjning av pensionsavgifterna nödvändig, för att de på avgifterna
grundade pensionerna skola tjäna till nödtorftig bärgning för pensionstagarna.

Omläggning av avgiftsuppbörden. För att pensionsavgifterna icke skola bliva alltför
betungande, föreslår kommittén en omläggning av systemet för uppbörden, så
att avgifterna kunna betalas i småposter. Kommittén framlägger emellertid endast
ett skisserat förslag till uppbördens ordnande, då frågan är föremål för utredning
av andra sakkunniga. Emellertid gör kommittén i detta sammanhang några beaktansvärda
uttalanden, nämligen dels för upphävande av den nuvarande bestämmelsen,
att avgifter, som av den avgiftspliktige erlagts först efter viss dag, icke

273

skola räknas honom till godo vid pensionens bestämmande, dels för bibehållande av
kommunernas ansvar för grundavgiften.

Mot upphävande av den förstnämnda bestämmelsen bär styrelsen intet att erinra,
då den senare måste anses som en orättvisa mot de avgiftsskyldiga. I fråga om
kommunernas ansvar för grundavgifterna, som kommittén föreslår bibehållet, samtidigt
som kommittén förordar överflyttning på kommunerna av en större del av
kostnaderna för pensionstillägg och understöd, får styrelsen däremot framhålla önskvärdheten
av, att detta ansvar upphäves, och får styrelsen i förevarande fråga åberopa,
vad styrelsen därom anfört i sina underdåniga skrivelser den 21 december
1921 och 3 oktober 1924.

Ändring av inkomstberäkning enligt § 7 pensionsförsäkringslagen. De nuvarande
bestämmelserna i § 7 pensionsförsäkringslagen i fråga om inkomstberäkning för
åtnjutande av pensionstillägg och understöd föreslår kommittén helt omändrade.
Enligt kommitténs förslag skall således i princip all pensionstagarens inkomst räknas
som inkomst vid pensionstilläggets beräkning, även inkomst av avgiftspension.
Såsom belöning för ordentlig avgiftsbetalning skulle dock avgiftspension intill ett
belopp av 50 kronor icke medräknas som inkomst, för att uppmuntra till frivilliga
avgifter förordar ock kommittén bibehållande av den nu gällande bestämmelsen att
såsom inkomst icke räkna på dylika avgifter grundad pension intill ett belopp av
högst 300 kronor.

Kommittén anför, att de av allmänna medel utgående pensionerna — pensionstilllägg
och pensionsunderstöd —■ böra utmätas endast efter behovet som måttstock, och
i dylikt hänseende är inkomst utav avgiftspension en besparing som alla andra.
Skulle avgiftspensionerna alltjämt få uteslutas vid beräknande av inkomsten för
pensionstillägget, skulle de föreslagna avgiftshöjningarna och de av dem föranledda
ökade pensionerna icke medföra någon besparing i det allmännas utgifter för pensionstillägg.

Det synes styrelsen, att, om pensionsavgifterna höjas i enlighet med kommitténs
förslag, så att avgiftspensionerna kunna bereda de försäkrade en nödtorftig bärgning,
det torde bliva ofrånkomligt att samtidigt ändra grunderna för inkomstberäkningen
enligt § 7 i lagen i sådan riktning, att inkomst av avgiftspension likställes
med annan inkomst.

Kommitténs förslag, i vad det innebär borttagande av den nuvarande bestämmelsen
om en »fri» inkomst av högst 50 kronor, får däremot styrelsen bestämt avstyrka.
Förslaget synes nämligen styrelsen vara mycket svagt motiverat. Kommittén
framhåller i sitt betänkande — sid. 195 —, hurusom pensionsstyrelsen tidigare föreslagit
borttagandet ur pensionslagen av bestämmelserna om, att inkomst intill högst
50 kronor icke skall föranleda avdrag av understöds- och pensionstilläggsbeloppet.
Detta förslag var emellertid åtföljt av förslag om väsentlig höjning av pensionsbeloppet
i fråga. Förslaget upptogs sedermera av Eders Kungl. Maj:t i proposition
till riksdagen, som emellertid med bibehållande av en »fri» inkomst å 50 kronor
sänkte pensionstilläggsbeloppen för män från föreslagna 300 kronor till 225 kronor
och för kvinnor från föreslagna 280 kronor till 210 kronor. Nu har emellertid
kommittén föreslagit borttagandet av den fria inkomsten av 50 kronor utan tidigare
ifrågasatta ökning i tilläggsbeloppet. Härigenom skulle en faktisk försämring
för de försäkrade bliva följden, i det understöds- och pensionsbeloppet skulle
komma att minskas med 15 å 30 kronor.

Visserligen vinner kommittén genom den föreslagna ändringen en beräknad besparing
för statskassan på 700,000 kronor. Men icke ens detta jämförelsevis ringa
belopp torde kunna besparas för det allmänna, då ökade fattigvårdskostnader säkerligen
komma att motväga en del av denna besparing. Den övriga delen av besparingen
går ut över de fattigare — således de minst bärkraftiga — befolkningslagren
i landet. *

18—252409. Bilaga till Kungl. Proposition.

274

Höjning av primärkommunernas bidrag till pensionstillägg och understöd. Kostnaderna
för pensionstillägg och understöd föreslår kommittén skola fördelas med
1ja på primärkommunerna och 2/3 på staten i stället för enligt nuvarande bestämmelser
1L på primärkommunerna, 1/8 på landstingen och 3/4 på staten. Den huvudsakliga
motiveringen till denna överflyttning av kostnaderna på primärkommunerna
är, att dessas organ, pensionsnämnderna, bevilja pensionerna, och att ett alltför
obetydligt bidrag från kommunerna till kostnaderna motverkar det kommunala intresset
för sparsamhet. Höjes däremot kommunens bidrag, åstadkommes största
möjliga kontroll över pensionsnämndernas arbete. Kommittén framhåller vidare
som stöd för ifrågavarande förslag, att kommunernas fattigvårdskostnader genom
folkpensioneringen minskas, samt att kommunernas utgifter för pensionstilläggen
komma att sänkas, i den mån förslaget till avgiftsförhöjning och förbättrat uppbördssystem
samt avgiftspensionernas beräkning såsom inkomst genomföres. Slutligen
anför kommittén, att, då genom kommitténs nyssnämnda förslag utgifterna för
själva pensionstilläggen komma att gå ned, ändringen endast i undantagsfall torde
medföra någon avsevärt ökad belastning för primärkommunernas skattskyldiga,
samt att, i den mån ändringen kan komma att leda till obillighet, lättnad bör kunna
beredas på den vanliga skatteutjämningsvägen.

Innan styrelsen ingår på frågan om den ändamålsenligaste fördelningen av kostnaderna
för pensionstilläggen, vill styrelsen framhålla, att de utgifter, det här gäller,
icke äro så obetydliga, som kommittén synes vilja göra gällande. De föreslagna
bestämmelserna om avgiftsförhöjning och ändrad uppbörd komma ju endast så
småningom att höja avgiftspensionen, vadan under övergångsåren, intill dess pensionsförsäkringen
kommer i jämviktsläge, en förskjutning av kostnaderna för pensionstilläggen
i ena eller andra riktningen säkerligen kommer att spela en avsevärd
roll för primärkommunerna.

Kommitténs förslag innebär alltså i själva verket ovedersägligen överskjutande
på primärkommunerna av kostnader, som för närvarande bestridas av landsting och
av staten, ett överskjutande, som för många av de berörda kommunerna säkerligen
kan betyda en avsevärd skattehöjning. Den skatteutjämning, som under nuvarande
förhållanden äger rum på den grund, att primärkommunerna belastas med endast
en mindre del av ifrågavarande kostnader, medan den större delen förlagts till
landstingen och staten, skulle i avsevärd mån upphöra och endast till ringa del uppvägas
genom det speciella skatteutjämningsförfarandet, vadan kommitténs förslag
innebär en påtaglig avvikelse från senare årens åtgärder i skatteutjämningssyfte.
Då ett realiserande av kommitténs förslag således i detta viktiga hänseende ovedersägligen
medför betydande olägenheter, kan ur kommunal synpunkt förslaget godtagas
endast för den händelse, att det i andra hänseenden medför minst lika betydande
fördelar.

Den fördel, kommittén avser skola vinnas genom den föreslagna åtgärden, är, som
nämnt, att sätta in primärkommunernas ekonomiska intresse som regulator i organisationen
och därigenom nedbringa pensionskostnaderna. Genom ökning av kommunbidraget
skulle nämligen enligt kommitténs mening pensionsnämnderna säkerligen
komma att stärkas i den uppfattningen, att de pensionssökandes invaliditet
och inkomstförhållande måste prövas med den största noggrannhet.

Det förefaller styrelsen, som om kommittén alltför mycket framhäver betydelsen
av det ekonomiska intresset för kommunerna vid fattandet av pensionsnämndernas
beslut om pension. Vare sig kommunbidraget till pensionskostnaderna sättes högt
eller lågt, skall helt säkert det ojämförligt största antalet pensionsnämnder sträva
att fatta ''éina beslut i överensstämmelse med lagens föreskrifter. Att undantagsvis
ett mindre antal pensionsnämnder vid lågt kommunbidrag kunna komma att
bevilja pension något för generöst, vill styrelsen visserligen ej förneka, men å andra
sidan är fara värt, att vid avsevärt högre kommunbidrag ett antal pensionsnämnder
kunna" bliva alltför sparsamma vid beviljandet av pension, ett förhållande, vartill

275

ju för övrigt, enligt vad kommittén själv konstaterar, även med nuvarande bestämmelser
om fördelningen av kostnaderna för pensionstilläggen tendenser visat sig
på ett och annat håll.

Styrelsen, som anser det vara av lika mycken vikt, att ingen, som är berättigad
till pension, förvägras dylik, som att pension icke tilldelas någon, som ej är därtill
berättigad, är emellertid, som nämnts, för sin del övertygad om, att riskerna för en
alltför slapp eller alltför sträng lagtolkning vid beviljandet av pensionerna med
hänsyn till pensionsnämndernas samvetsgranna arbete äro mycket ringa. För den
händelse likväl tendenser till alltför stor generositet eller till motsatsen undantagsvis
skulle visa sig hos pensionsnämnder, torde det för övrigt vara pensionsstyrelsens
sak att under samarbete med sina ombud söka ernå rättelse; kommittén framhåller
ju för övrigt själv, så väl att dessa ombud bättre än någon annan äro i stånd
att förebygga, att pension beviljas personer, som därtill icke äro berättigade (sid.
211), som ock att faran för alltför stor njugghet är mycket ringa, enär det vid pensionsnämndssammanträdena
närvarande ombudet har skyldighet att tillse, att envar
pensionssökande erhåller sin fulla rätt (sid. 181). Härtill kan läggas den erinran,
att den omständigheten, att länsstyrelsen tillsätter pensionsnämndens ordförande
och vice ordförande, också kan betraktas som en garanti mot ensidiga lokalintressen.

Då således enligt styrelsens förmenande ett realiserande av kommittéförslaget 1
denna del icke kommer att medföra de fördelar, som kommittén avser att vinna genom
detsamma, men däremot de med realiserandet förbundna nackdelarna äro ofrånkomliga,
får styrelsen på det bestämdaste avstyrka kommitténs förevarande förslag.

Uteslutande av på grund av sinnesslöhet eller sinnessjukdom invalida från rätten
till pensionstillägg och understöd. Kommittén har vidare föreslagit, att den kategori
pensionstagare, som kunna hänföras till sinnessjuka och sinnesslöa, skola avskiljas
från rätten till pensionstillägg och understöd. Som skäl för denna åtgärd
anföres den omständigheten, att dessa individer i allmänhet kunna antagas sakna
förmågan att uppfatta betydelsen av pensionsförsäkringen, och det för den skull
skulle vara likgiltigt för dessa, om de få sin försörjning genom fattigvården eller
i form av pension.

Härtill vill styrelsen anföra, att det kan vara svårt, för att i vissa fall ej säga
omöjligt, att avgöra, om medvetande av detta förhållande inträder hos den sinnessjuke
eller ej. Det kan därför knappast anses uteslutet, att en anordning, varigenom
en sinnessjuk även i detta avseende skall komma i en särställning, kan menligt inverka
på dessa individers hälsa.

För övrigt måste man säga, att ur besparingssynpunkt den föreslagna anordningen
är synnerligen tvivelaktig. En inskränkning i pensionsrätten för sinnessjuka
och sinnesslöa medför egentligen endast den ändringen, att de vårdkostnader, som
enligt nuvarande bestämmelse täckas av pensionen, bliva överflyttade på kommunerna
och landstingen. Den lättnad i den kommunala fattigvården och den bidragande
faktor i skatteutjämningssyfte, som den allmänna folkpensioneringen uppgivits
skola utgöra, bortelimineras i hög grad på detta sätt.

Från ren besparingssynpunkt saknar det naturligtvis betydelse, om de kostnader,
som betingas för dessa sjukas vård, utgå ur den ena kassan eller den andra. Det
synes styrelsen därför icke vara av behovet påkallat att göra den ifrågasatta ändringen
i detta avseende.

Hot kommitténs förslag i övrigt i fråga om pensionsförsäkringen har styrelsen i
stort sett intet att erinra. Vad kommittén yttrar rörande samverkan mellan pensionsförsäkringen
och fattigvården och i samband därmed om lämpligheten av en
mera allmän revidering av de förut uppgjorda beräkningarna av nvbyggnadsbehovet
av ålderdomshem och på grund därav förlängande av den i fattigvårdslagen stad -

276

gade fristen för ålderdomshemmens uppförande, vill styrelsen för sin del understryka
och ämnar styrelsen i underdånig skrivelse framlägga förslag om åtgärder
från Eders Eungl. Maj:ts sida för förlängande av denna frist.

Sjukförsäkringen.

Mot de riktlinjer, kommittén uppdragit för det statsunderstödda sjukkasseväsendet,
synes, i vad de kunna sägas intimare beröra landskommunerna — endast en
statsunderstödd sjukkassa inom varje område, väsentligt utsträckt sjukhjälpstid —
intet vara att erinra och anser sig styrelsen beträffande kommitténs förslag i övrigt
sakna anledning yttra sig.

Olycksfallsförsäkringen.

I fråga om olycksfallsförsäkringen har styrelsen icke till granskning upptagit
frågan om försäkringens organisation, som icke i nämnvärd grad kan anses beröra
primärkommunerna.

Styrelsen ansluter sig till förslaget om inskränkning av karenstiden från 35 till
14 dagar, vilket förslag ur kommunal synpunkt måste anses vara uteslutande fördelaktigt,
ävensom att enklare beräkningsgrunder införas för beräkning av sjukpenningens
belopp.

Stockholm den 9 juli 1925.

Underdånigst

Å styrelsens för Landskommunernas Förbund vägnar:

JOHAN BECK-FRIIS.

T. A. Zander.

I

Svenska fattig va rdsförbun det.

Sedan Eders Kungl. Mai :t i nåder berett Svenska Fattigvårdsförbundet tillfälle
att avgiva yttrande över statens besparingskommittés betänkande med utredning och
förslag angående socialförsäkringens organisation, får förbundet i underdånighet
anföra följande.

I fråga om organisationen synas förslagets strävanden att få till stånd samverkan
mellan pensionsförsäkringens och fattigvårdens lokala organ samt sjukkassorna
synnerligen välbetänkta. Med tillfredsställelse har förbundet därvidlag bl. a. bemärkt,
att kommittén sökt tillgodose pensionsnämndernas behov av medverkan av
särskilda arbetskrafter. En förutsättning för att samarbetet skall leda till åsyftat
resultat är emellertid, att sjukkassorna erhålla en kraftig anslutning. Tyvärr sy.
nes det finnas anledning att befara, att vissa delar av kommitténs förslag i övrigt
skola komma att menligt inverka på anslutningen till sjukkassorna, en sak, vartill
förbundet nedan återkommer.

Vad angår den centrala organisationen har kommittén föreslagit, att saväl fattigvårdsinspektionen
som socialstyrelsens sjukkassebyrå skulle överflyttas till pensionsstyrelsen.
Med hänsyn till den ställning, som fattigvårdsinspektionen intager
gentemot fattigvårdsstyrelserna, vilken ställning ju är av helt annan karaktär än
pensionsstyrelsens gentemot pensionsnämnderna, samt då vidare inspektionen numera
har att handlägga icke endast fattigvårdsärenden utan även ärenden enligt den nya
lagen om samhällets barnavård, finner förbundet, att den föreslagna överflyttningen
av inspektionen till pensionsstyrelsen kan befaras medföra vissa mindre fördelaktiga
verkningar för de arbetsomåden, som därav beröras, utan att några däremot
svarande fördelar synas vara att påräkna. Samarbetet torde utan några svårigheter
kunna åstadkommas även med nuvarande organisation. Likaså synes det
lokala samarbetet kunna utan svårighet ordnas, utan att det centrala organet för
verksamheten på fattigvårdens och barnavårdens områden inflyttas i pensionsstyrelsen.
Något förbilligande av själva organisationen synes ej heller genom överflyttningen
kunna åstadkommas; snarare torde därigenom kunna riskeras större omgång
med därav följande utökande och fördyrande av denna organisation.

Angående pensionsförsäkringen har kommittén ställt som sin uppgift att giva
densamma en mera utpräglad karaktär av självhjälp. Häremot är i princip intet
att invända. Att den nuvarande pensionsförsäkringen har en alltför stark understödskaraktär
har av förbundet tidigare framhållits, nämligen i dess underdåniga
yttrande år 1913 över då föreliggande förslag till lag om allmän pensionsförsäkring.
Till förhindrande av att den nya försäkringen skulle bliva en form av statlig
fattigvård, föreslog förbundet då, att de bidrag, som skulle utgå av allmänna
medel, måtte användas för att stimulera till ökad sparsamhet: detta kunde lämpligen
ske genom att dessa bidrag utginge i proportion till inbetalade premier (avgifter).
Denna förbundets mening vann dock icke beaktande, utan • är som bekant den del
av pensionsförsäkringens verksamhet, som bekostas av allmänna medel, med vissa
undantag direkt fotad på behovsprincipen och står därför den allmänna fattigvården
nära. Ifrågavarande undantag äro i huvudsak följande: 1) Inkomst upp till
ett belopp av 50 kr. föranleder icke nedsättning av pensionstillägget, 2) ändring i
pensionstilläggets storlek vidtages endast vid bestående förändringar i inkomstförhållandena
och i varje fall icke mer än en gång om året (i praktiken har huvudsak -

278

ligen förekommit ökning av tilläggen), 3) hänsyn tages icke till försörjningspliktigas
inkomstförhållanden, 4) utgående pension på obligatoriska avgifter föranleder
icke nedsättning i pensionstillägg; samma gäller pension på frivilliga avgifter upp
till ett belopp av 300 kr. pr år. Detta undantagande av avgiftspension vid beräkning
av inkomst bar ju hitintills så gott som saknat praktisk betydelse, men skulle
i en framtid, då avgiftspensionerna blivit av mera nämnvärd storlek, kommit att i
viss mån ändra pensionstilläggens nuvarande innebörd, så att desamma mera finge
karaktär av pension och mindre av understöd åt de ekonomiskt svagast situerade
befolkningslagren.

Ser man tillbaka på den period, under vilken pensionsförsäkringen varit i verksamhet,
kan man icke undgå att särskilt fästa sig vid de störa svårigheter, som
alstras genom att en understödsverksamhet, som i så hög grad vilar på behovsprincipen,
endast i ringa mån bekostas av kommunerna, varigenom de kommunala myndigheternas
intresse för en noggrann prövning av behovet minskas. Härav nödvädiggöres
å andra sidan en i avsevärd grad centraliserad behandling av ärendena.
Därjämte äro som bekant pensionsnämnderna i organisatoriskt avseende synnerligen
svagt uppbyggda. Pensionsstyrelsen har på grund härav funnit sig nödsakad
nedlägga ett omfattande arbete på att kontrollera nämndernas inkomstberäkningar;
därigenom bär detta försäkringens centrala organ i hög grad blivit beslutande i
stället för prövande myndighet. I detta avseende är det tillräckligt att hänvisa till
det synnerligen stora antal ärenden, som från pensionsstyrelsen remitteras till pensionsnämnderna
för förnyad behandling eller eljest föranleda skriftväxling eller
ändring. Då vidare inom den centrala organisationen i regel måste saknas personlig
erfarenhet om alla de tusen och en skiftande omständigheter, som möta vid tilllämpning
av behovsprincipen, blir resultatet lätt schablonmässigt och mindre tillfredsställande,
under det att samtidigt hos de lokala organen alstras bitterhet och
missnöje.

Det måste dock medgivas, att i stort sett pensionsförsäkringen i praktiken visat
bättre verkningar än man ursprungligen vågat hoppas. Densamma, som ju naturligen
omfattas med tacksamhet av störa delar av vårt folk —- framför allt på landsbygden
— är för övrigt nu utan tvivel så starkt rotad och inarbetad i det allmänna
medvetandet, att ett förslag till omläggning i överensstämmelse med vad av
förbundet, som nämnts, tidigare föreslagits, icke lärer hava utsikter att vinna beaktande.
På grund härav samt då kommitténs förslag avser en förstärkning av
pensionsförsäkringens försäkringsdel och en inskränkning av dess understödsverksamhet
och sålunda enligt förbundets mening innebär en utveckling i rätt riktning,
vill förbundet i stort sett giva sin anslutning till förslagets riktlinjer. Förbundet
får i övrigt anföra följande.

Kommittén söker på tvenne vägar vinna sitt syfte att giva pensionsförsäkringen
starkare självhjälpskaraktär, nämligen dels genom att höja avgifterna, dels genom
att inskränka rätten till och omfattningen av pensionstilläggen.

Den synnerligen starka höjning av avgifterna, som föreslagits, kräver emellertid
enligt förbundets mening tillförlitliga garantier för att avgifterna verkligen komma
att erläggas. I detta avseende har kommittén föreslagit, att arbetsgivare, som hos
sig har anställda mer än 7 arbetare, skulle vara skyldig göra avdrag på arbetarnas
löner för pensionsavgifterna och inleverera dessa avgifter till uppbördsmyndigheten.
Denna garanti är obestridligen av värde i fråga om den befolkningsgrupp,
som därav beröres. Gruppen i fråga torde likväl icke vara av den omfattning, att
garantier i övrigt kunna undvaras. Några dylika har kommittén emellertid icke lämnat
utan nöjt sig med att framhålla, att man måste tänka sig en uppbörd av avgifterna
i flera omgångar. Enbart sistnämnda åtgärd synes dock icke tillräcklig
som garanti för avgiftsbetalning; man må betänka, att vårt land är synnerligen vidsträckt,
samt i väsentliga delar mycket glest befolkat och försett med dåliga kommunikationer.
Kommitténs förslag att successivt införa försäkringsböcker synes

visserligen också vara ett steg i rätt riktning och ägnat att i sin mån höja allmänhetens
uppskattning av försäkringens fördelar, men utgör icke heller i och för sig
en tillräcklig garanti för att avgifterna komma att erläggas. Förbundet finner det
sålunda tvivelaktigt, huruvida med den betydande ökning av avgifterna, som kommittén
föreslår, en tillfredsställande avgiftsbetalning kan åstadkommas.

Vidare måste förbundet i en så kraftig höjning av avgifterna, som föreslagits, se
en åtgärd, som kan befaras komma att i hög grad inverka menligt på anslutningen
till de frivilliga sjukkassorna, vilka ju av kommittén i organisationen av socialförsäkringen
i dess helhet tillämnats en stor betydelse. Denna höjning av avgifterna
försvårar även i hög grad ett framtida införande av obligatorisk sjukförsäkring,
därest detta skulle befinnas önskligt och möjligt. Sistnämnda försäkring är ju av
den art, att densamma i motsats mot en ålderdoms- och invaliditetsförsäkring måste
fotas på de enskilda försäkringstagarnas avgifter och endast till en mindre del på
allmänna medel. Om den enskilde belastas med kraftiga avgifter för pensionsförsäkringen,
är det tvivel underkastat, om en ytterligare belastning med avgifter till
sjukförsäkring kan ifrågakomma, varigenom utvecklingen på detta område skulle
i högsta grad försvåras om icke omöjliggöras.

Dessutom bör det icke lämnas ur räkningen, att en försäkring, syftande till nu
levande generationers ålderdomsförsörjning och grundad på avgifter, vilka fonderas,
innebär en belastning på övergångstidens generationer såväl i förhållande till
föregående som efterkommande, övergångstidens generationer hava att sörja för
dem, som nu sakna förmåga att försörja sig själva, och samtidigt för sin egen ålderdom
genom avgiftsbetalning. Ur denna synpunkt är det givetvis lämpligt att
till att börja med hålla avgifterna mindre höga och sedan successivt under en jämförelsevis
lång tidsperiod höja desamma, varigenom det ökade trycket under övergångstiden
fördelas på flera generationer.

På grund av vad som sålunda framhållits måste förbundet såsom sin åsikt uttala,
att den föreslagna höjningen av pensionsavgifterna går vida utöver vad som
f. n. kan anses lämpligt och riktigt. Förbundet vill för sin del tillstyrka höjningen
av grundavgiften från 3 till 5 kr., under det att höjningen av tilläggsavgifterna enligt
förbundets mening icke bör överstiga vad som föreslagits av pensionsstyrelsen
i dess skrivelse till Kungl. Maj :t den 23 februari 1921, enligt vilket förslag tillläggsavgift
skulle utgå efter nu gällande bestämmelser intill en inkomst av 1,500
kr. men för dylik inkomst eller inkomst därutöver med en procent av inkomsten, avrundad,
där den ej slutar å helt hundratal kronor, till närmast lägre sådant hundratal,
dock att tilläggsavgift icke'' skulle utgå med större belopp än 50 kr. Förbundet
vill emellertid ifrågasätta, huruvida icke maximigränsen skulle kunna sättas
lika med den av kommittén föreslagna, 80 kr., vilken avgift sålunda skulle utgå för
personer med en inkomst av 8,000 kr. eller däröver.

I detta samband kan förbundet icke underlåta att beröra en fråga, som har största
betydelse för pensionsförsäkringens uppskattning hos en större allmänhet. Förbundet
åsyftar här kommunernas ansvarighet för icke erlagda grundavgifter. Det enda
motiv för denna ansvarighet, som kan anföras, är att kommunerna genom densamma
få ett starkt intresse att bedriva uppbörden energiskt. Däremot ge en av kommunen
för försumliga betalare inlevererade avgifter varken dessa, kommunen eller
någon annan någon förmån.1 Dessa avgifter bidraga endast till att öka pensionsförsäkringsfondens
storlek, vilket ju i och för sig självt icke kan anses vara något
eftersträvansvärt, och innebär en belastning på de skattskyldiga, vars enda berättigande
ligger i nyssnämnda hänsyn till avgiftsuppbörden. Kommittén önskar nu
taga bort kommunernas befattning med uppbörden av grundavgifterna. Något skäl
för bibehållande av deras ansvarighet för icke erlagda avgifter förefinnes då ej vi 1

Från denna regel finnes visserligen ett undantag (§ 9 sista stycket pensionsförsäkringslagen),
som dock hittills saknat praktisk betydelse och som därför av kommittén föreslås till borttagande
(sid. 217 i betänkandet).

280

dåre. Likväl önskar kommittén bibehålla denna ansvarighet men har icke angivit
någon orsak härtill. Man synes givetvis böra ställa sig avvisande mot kommitténs
förslag i denna del. Antingen bör ansvarigheten tagas bort eller ock pension utgå
på samtliga inlevererade avgifter eller motsvarande belopp på ett eller annat sätt
tillgodogöras kommunen. Den senare åtgärden skulle emellertid förrycka avgifternas
karaktär av försäkringspremier. Förbundet vill därför för sin del förorda
slopande av kommunernas ansvarighet för grundavgifternas erläggande.

Under alla förhållanden måste förbundet avstyrka kommitténs förslag, att omskrivna
avgifter skulle kunna erläggas utan varje tidsbegränsning. Detta förslag
synes ur flera synpunkter vara orimligt. Förbundet vill här inskränka sig till att
framhålla, att detsamma utan tvivel skulle medföra, att en pensionssökande vid ansökningens
ingivande för undvikande av tillämpning av 9 § i pensionslagen angående
nedsättning i pensionstillägget på grund av försummad avgiftsbetalning, skulle
inbetala avgifter, vilka påförts honom för lång tid sedan, kanske flera decennier
bakåt i tiden.

Den andra vägen för höjande av försäkringens självhjälpskaraktär har kommittén
funnit i inskränkning av rätten till pensionstillägg. Kommittén föreslår i sådant
syfte, att även den inkomst å 60 kr., som för närvarande icke tages i beräkning
vid pensionstilläggets fastställande, skall föranleda nedsättning i detta samt
vidare att pension på obligatoriska avgifter utöver ett belopp av 50 kr. skall räknas
såsom inkomst. Sistnämnda bestämmelse skulle i framtiden komma att ytterligt
kraftigt begränsa omfattningen av pensionstilläggen.

Av dessa båda förslag har förbundet funnit sig böra avstyrka det förstnämnda.
Orsakerna härtill äro tvenne. Å ena sidan har hänsyn tagits till att förslaget för
varje pensionssökande med någon inkomst medför en minskning i det pensionstillägg,
som utgår efter nuvarande bestämmelser. Härigenom skulle pensionsförsäkringens
effektivitet, som redan nu i väsentliga delar av landet är otillfredsställande,
ytterligare nedsättas. Å andra sidan torde bestämmelsen, att inkomst av
högst 60 kr. icke skall tagas i beräkning vid bestämmande av pensionstillägg, innebära
en synnerligen lämplig form för att uppmuntra till utnyttjande av den lilla arbetskraft,
som kan finnas i behåll, något som icke minst för pensionstagaren själv
synes vara av icke ringa betydelse. Förbundet har även funnit angeläget att undvika
ett försämrande av förhållandena för den, som ofta med stora försakelser
hopsparat ett litet kapital. Redan nuvarande bestämmelser väcka hos dylika personer
en förklarlig känsla av orättvisa.

Yad åter angår kommitténs förslag, att avgiftspension utöver ett belopp av 50 kr.
skall räknas såsom inkomst, har förbundet intet att däremot invända.

Kommitténs förslag att höja kommunernas andel i pensionstilläggen (*/ ) finner
förbundet, såsom torde framgå av vad redan anförts angående pensionsärendenas
för närvarande starkt centraliserade handläggning, väl motiverat, men vill förbundet
dock ifrågasätta, huruvida icke den föreslagna höjningen är större än vad som
f. n. kan anses tillrådligt. Det synes vara lämpligast, att höjningen begränsas till
a/s> d. v. s. att landstingens nuvarande andel, 1/s, överflyttas på kommunerna, under
det att staten såsom hittills gäldar återstående 3/4. Den ökade belastning, som denna
höjning innebär för kommunerna, kompenseras i regel i väsentlig grad av den
av förbundet föreslagna befrielsen för kommunerna från ansvarighet för grundavgifterna.

I nedan angivna särskilda avseenden får förbundet framhålla följande.

I fråga om gift kvinnas ställning har kommittén valt mellan tvenne förslag, av
vilka det ena, som kommittén gjort till sitt, innebär, att gift kvinna påföres tillläggsavgift
av samma storlek som hennes make, under det att nuvarande bestämmelser
för beräkning av pensionen på avgifterna bibehållas, d. v. s. hustrun erhåller
en väsentligt lägre pension än mannen. Förbundet har redan i sitt yttrande år
1913 framhållit, atf detsamma finner sistnämnda bestämmelser olämpliga och emot

281

vårt lands kvinnor orättvisa. De motiv, som då anfördes, finner förbundet alltjämt
böra tillmätas avgörande betydelse. På grund bärav kan förbundet icke giva detta
kommitténs förslag sin anslutning.

Det andra förslag, som kommittén haft under prövning men förkastat, och som
återfinnes i betänkandet å sid. 186, innebär, att avgiftspensionen för man beräknas
efter samma procentsats, som nu är stadgad för kvinna, samt att det belopp, som
därigenom inbesparas, användes för att bereda änkor och frånskilda hustrur en högre
avgiftspension än den, som deras egna avgifter berättiga dem till. Det har beräknats,
att på så sätt en änka eller frånskild hustru skulle kunna utöver sin egen
avgiftspension erhålla en pension, uppgående till 50 å 55 % av vad hennes man på
grund av erlagda avgifter skulle erhållit vid invaliditet eller 67 års ålder.

Det är enligt förbundets mening av lika stor betydelse, att kravet på samma beräkningsgrunder
för avgiftspension för de båda könen tillgodoses, som att de gifta
kvinnornas ställning i pensionsförsäkringen ordnas på ett tillfredsställande sätt.
Då kommittén av ovan återgivna båda förslag valt det första, har densamma tydligen
icke lagt den vikt vid sistnämnda synpunkt, som densamma enligt förbundets
åsikt måste tillmätas. Förbundet å sin sida har av detta skäl funnit det senare
förslaget vara att föredraga.

Pensionsförsäkringen är f. n. som bekant på dyrare orter icke effektiv. Detta
har förorsakat missförhållanden, vilka det enligt förbundets mening är synnerligen
angeläget att komma ifrån. Förbundet syftar här på det förhållandet, att på dyrare
orter i synnerligen stor utsträckning personer uppbära pensionstillägg och samtidigt
genom fattigvårdsstyrelsen kommunalt pensionstillskott eller fattigvårdsunderstöd,
varav följer dubbla undersökningar och arbeten av olika slag. Det kan enligt
förbundets mening, som i detta avseende avviker från den av kommittén uttalade,
härvidlag ifrågasättas, huruvida icke för dyrare orter, framför allt vissa städer,
vilka hava en välordnad och av de behövancte med tacksamhet mottagen, kommunal
understödsverksamhet, hela den samhälleliga understödsverksamheten för invalider
skulle kunna överlämnas till en kommunal myndighet, givetvis efter prövning,
att verksamheten kommer att utövas i tillfredsställande former. I överensstämmelse
härmed anser förbundet, att en utredning i detta avseende vore synnerligen
önskvärd.

Kommitténs förslag rörande uteslutning av sinnessjuka och sinnesslöa från rätten
till pensionstillägg föranleder icke några erinringar från förbundets sida.

Kommittén har föreslagit, att, då pension beviljats av en pensionsnämnd, vederbörande
skall vara berättigad att av kommunens medel hos nämndens ordförande
lyfta ett förskott å pensionen. Inför detta förslag ställer sig förbundet tveksamt,
då det torde vara svårt att på ett lämpligt sätt genomföra. Förslaget torde för övrigt
knappast komma att medföra några avsevärda verkningar, så länge man icke
ålägger pensionsnämnderna att hålla tätare sammanträden.

Gentemot den föreslagna inskränkningen i rätten till retroaktiv pension har förbundet
för sin del intet att invända.

Vad angår införandet av s. k. socialförsäkringsläkare får förbundet tillstyrka detta.
Samma gäller vad av kommittén anförts rörande pensionsstyrelsens sjukvårdande
verksamhet. Förbundet har redan år 1913 uttalat som sin mening, att en dylik
verksamhet är nödvändig som komplement till en invaliditetsförsäkring. Enligt
förbundets erfarenheter från de gångna åren har verksamheten till fullo infriat de
förhoppningar, som ställts på densamma. Vad av kommittén till säkerställande av
en sund utveckling på detta område föreslagits, finner förbundet välbetänkt.

I samband med i betänkandet framlagt förslag rörande samverkan mellan pensionsförsäkringen
och fattigvården ifrågasätter kommittén, huruvida icke den i
övergångsbestämmelserna till fattigvårdslagen bestämda fristen för uppförande av
ålderdomshem borde utsträckas i ändamål att giva tillfälle till en säkrare grundad
uppskattning av behovet av nybyggnader i detta avseende än som för närvarande

282

kan åstadkommas. Kommittén har härvidlag särskilt haft uppmärksamheten fäst
på pensionsförsäkringens inverkan på nyssnämnda behov. Visserligen har erfarenheten
ådagalagt, att under de gångna åren ålderdomshem stundom uppförts i större
omfattning, än behovet sedermera visat sig kräva. Denna minskning av platsbehovet
har emellertid kunnat iakttagas även i fråga om anstalter, där pensionsförsäkringen
icke kunnat öva någon inverkan, och har enligt förbundets mening sin grund även
i andra förhållanden än folkpensioneringen. Man har för övrigt all anledning att
antaga, att vederbörande kommunala och statliga myndigheter numera hava blicken
riktad på nödvändigheten av att med hänsyn till kostnaderna begränsa anstalternas
storlek till vad som verkligen erfordras. Förbundet kan därför ej för sin del anse
ett uppskov ur sagda synpunkt behövligt och finner det högst beldagligt, om uppförandet
av de för fattigvårdens rätta handhavande oundgängliga ålderdomshemmen
i väsentlig utsträckning skulle utsättas till framtiden.

Kommitténs förslag till organisation av och understöd åt den frivilliga sjukförsäkringen
får förbundet i stort sett tillstyrka. Under förutsättning att — såsom
ovan framhållits — allt föres för att främja anslutningen till sjukkassorna, synes
förslaget innebära en utveckling i rätt riktning.

Begränsandet av statsunderstöden till endast en kassa för ett visst område liksom
även sjukhjälpstidens utsträckning äro åtgärder, vilka enligt förbundets mening
måste betecknas som synnerligen angelägna. Sistnämnda åtgärd har för en effektiv
samverkan mellan sjukkassorna och pensionsförsäkringen den största betydelse.

I fråga om olycksfallsförsäkringen har förbundet icke funnit lämpligt företaga
någon närmare granskning, då denna försäkring i stort sett faller utanför förbundets
verksamhetsområde.

Ledamoten av förbundets arbetsutskott, fröken G. af Klintberg, hade i vissa punkter
särskilt uttalande.

Stockholm den 23 maj 1925. ’

Underdånigst

För Svenska Fattigvårdsförbundet:

JOHAN WIDÉN.

Karl J. Höjer.

Protokoll, hållet vid Svenska fattigvårdsförbundets
arbetsutskotts sammanträde den 23 maj 1925.

Närvarande: herrar J. Widén, A. Hirsch, N. Widner, J. Pettersson och O. Hirsch,
fröknarna Ebba Wedberg, G. af Klintberg och Lilly Arfwedsson samt vid protokollet
undertecknad.

§ 1.

Föredrogs nådig remiss av den 25 februari 1925 av statens besparingskommittés
betänkande med utredning och förslag angående socialförsäkringens organisation,
och beslöts underdånigt utlåtande av det innehåll, bilagda skrivelse utvisar. (Bil. I).1

Fröken Gertrud af Klintberg anmälde i vissa punkter avvikande mening. (Bil. 2).

Stockholm som ovan.

1 Se ovan.

Karl J. Höijer.

283

Särskilt yttrande av fröken G. af Klintberg.

Med instämmande i övrigt i Svenska fattigvårdsförbundets yttrande över föreliggande
kommittébetänkande får undertecknad i nedannämnda avseenden uttala
följande:

I. Beträffande höjning av pensionsavgifterna:

Förutom höjning av grundavgifterna från 3 till 5 kronor hade bort tillstyrkas
tilläggsavgifter uppgående till ungefär en procent av årsinkomsten med en högsta
avgift av 80 kronor och utan den av förbundet föreslagna begränsningen i avseende
å inkomstgrupper under 1,500 kronors årsinkomst samt i fråga om äkta makar att,
i anslutning till bestämmelserna i pensionslagens § 7, årsinkomsten för en var av
dem skall beräknas utgöra hälften av deras sammanlagda inkomst och förty lika
pensionsavgift påföres vardera maken.

II. I fråga om beräkning av pension å inbetalda avgifter torde, som av förbundet
framhållits, sådan böra beräknas lika å av män och kvinnor inbetalda avgifter efter
högsta möjliga försäkringstekniska procent och utgå utan hänsyn till vederbörandes
kön eller civilstånd. En sammankoppling av avgiftspensionerna med något nytt
slag av änkeunderstöd får jag för min del avstyrka.

III. Beträffande fördelningen av kostnaderna för pensionstilläggen mellan stat
och kommun synes det mig, att stort fog finnes för den av kommittén föreslagna
överflyttningen å kommunerna av en tredjedel av kostnaderna och att denna sålunda
bort tillstyrkas.

G. af Klintberg.

De ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening.

Genom nådig remiss den 25 februari 1925 bar Eders Kungl. Maj :t lämnat De
ömsesidiga Socialförsäkringsbolagens förening tillfälle att för den 15 sistlidne mars
avgiva utlåtande över ett av statens besparingskommitté avgivet betänkande angående
socialförsäkringens organisation. Sedermera bar statsrådet och cbefen för socialdepartementet
i skrivelse den 6 mars 1925 meddelat föreningen, att föreningen
äger att före den 15 nästkommande maj avgiva det ifrågavarande yttrandet.

Med anledning bärav får föreningen, som anser sig böra begränsa sitt yttrande till
de delar av betänkandet, vilka beröra den sociala olycksfallsförsäkringen, i underdånighet
anföra följande.

Försäkringens omfattning. Frågan, huru den sociala olycksfallsförsäkringen bör
anordnas för att erhålla mest tillfredsställande organisation, sammanhänger i hög
grad med nämnda försäkrings omfattning. Ju större omfattning försäkringen erhåller,
desto svårare ställer sig det organisatoriska problemet. I Sverige, där den sociala
olycksfallsförsäkringen sträcker sig vidare än enligt något annat lands lagstiftning,
har därför frågan om organisationen blivit särskilt komplicerad. Ett sätt
att förenkla lösningen av denna fråga vore säkerligen att, såsom kommittén ifrågasätter,
stadga den inskränkning i olycksfallsförsäkringslagens omfattning, att sådan
verksamhet, som icke kunde sägas utgöra rörelse, undantoges från försäkringsplikten,
medan arbetaren bibehölles vid sin rätt till ersättning. Under förutsättning
att försäkringsavtalsplikt stadgades för övriga arbetsgivare, skulle en dylik begränsning
leda till besparing, som sannolikt komme att överstiga skadeersättningarna
för de olycksfall, vilka drabbat hos dessa icke-företagare sysselsatta arbetare. Då
föreningen emellertid icke vill bestrida, att den av kommittén verkställda utredningen
visar hän på, att någon förändring i försäkringspliktens omfattning icke nu
lämpligen kan eller bör ske, anser föreningen sig i detta avseende icke vilja gorå
något yrkande.

Sjukpenningens storlek. Innan föreningen övergår till frågan om själva organisationen
av den sociala olycksfallsförsäkringen, anser sig föreningen böra med några
ord beröra kommitténs förslag, i vad det avser sjukpenningen under och efter karenstiden
ävensom den föreslagna förkortningen av karenstiden. Bestämmelserna
om sjukpenning under de 35 första dagarna efter olycksfallet, som tillkommo under
sammanjämkning i riksdagen, därvid särskilda utskottet föreslog, att sjukpenningen
skulle bestämmas efter pensionsavgiften, hava visat sig synnerligen besvärliga
att i praktiken tillämpa. Föreningen finner fördenskull kommitténs uppdelning
av de skadade i sjukhjälpsklasser beroende av deras ålder och kön innebära en stor
förenkling av frågan, och vill föreningen giva sin anslutning till såväl den föreslagna
åldersgränsen som de för olika åldrar och kön angivna sjukpenningsbeloppen.

Kommitténs förslag om karenstidens avkortande till 14 dagar anser föreningen
däremot icke vara att förorda. För försäkringsinrättningarna skulle en så avsevärd
begränsning av karenstiden medföra en ökning av förvaltningskostnaderna. Dess -

285

utom skulle en dylik lagändring, såsom kommittén visat, även på annat sätt inverka
fördyrande på försäkringen.

Föreningen har intet att erinra mot kommitténs förslag, att vid beräkning av
sjukpenning efter karenstiden arbetsförtjänsterna indelas efter en 8-gradig skala
med bestämd sjukpenning för varje intervall. Säkerligen kommer en dylik förändring
i beräkningssättet att minska de ofta tidsödande och besvärliga utredningsarbeten,
som föranledas av nuvarande bestämmelser angående arbetsförtjänsternas uppskattning,
och sålunda leda till besparingar i förvaltningskostnaderna.

Organisationen. Beträffande olycksfallsförsäkringens organisation har kommittén
utgått från den grundsatsen, att arbetsgivarna, som helt och hållet bestrida försäkringskostnaderna,
skola äga tillfälle att, under betryggande garantier för att de
skadades rätt tillgodoses, organisera försäkringen. Denna princip, till vilken föreningen
helt ansluter sig, vill föreningen fastslå såsom grundläggande för organisationsfrågans
lösning. Arbetsgivarna skola med säkerhet icke komma att undandraga
sig förvaltningen av en försäkring, för vars kostnad de numera av nationalekonomiska
och sociala skäl anses ensamma böra ansvara.

Efter kommitténs berörda principuttalande borde det hava varit en självfallen sak,
att kommittén för organisationen föreslagit en sådan form, att arbetsgivarna kunnat
anse sig betjänta därmed. Man hade kunnat vänta, att åt arbetsgivarna givits
rätt att, utan annan begränsning än den som erfordrades, för att de försäkrades rätt
icke skulle äventyras, själva välja de försäkringsorgan för förvaltningen, som de
funno mest lämpliga. Denna till synes självklara konsekvens har kommittén emellertid
icke dragit utan föreslagit bestämmelser, som innebära att arbetsgivarna,
trots det att de medgivits rätt att administrera försäkringen, bliva bundna vid en
monopolanstalt.

Att även kommittén varit medveten om olämpligheten av att intvinga alla arbetsgivare
i den föreslagna monopolanstalten framgår därav, att det ställts i utsikt (Betänkandet
sid. 246), att större arbetsgivare och arbetsgivaresammanslutningar skulle
under vissa förutsättningar kunna tillerkännas rätt att stå självrisk. Som emellertid
rätten till självrisk skulle göras beroende av monopolanstaltens medgivande,
torde en dylik särbestämmelse bliva praktiskt taget värdelös. Den har betydelse
endast som uttryck för, att kommittén insett den ofrånkomliga svagheten hos varje
monopolsystem.

Föreningen övergår härefter att närmare undersöka de motiv, som för kommittén
synas hava varit avgörande vid dess ställningstagande i valet mellan ett system med
flera försäkringsanstalter och ett system med en enda anstalt såsom bärare av försäkringen.
Såvitt föreningen kunnat finna, grundas kommitténs förkastande av
förstnämnda system huvudsakligen därpå, att enligt kommitténs uppfattning en tilllämpning
av detta system måste vara förenad med följande olägenheter:

1) Administrationens fördyrande till följd av ac-kvisitionskostnader,

2) Bristande tillgodoseende av de försäkrades rätt,

3) Bristande enhetlighet vid tillämpningen av lagen,

4) Svårighet med hänsyn till försäkringens omfattning samt

5) Försvårad samverkan med andra sociala försäkringsgrenar.

Då var och en av dessa förutsatta olägenheter är värd ett närmare skärskådande,
finner föreningen sig böra i tur och ordning granska desamma.

Administrationens fördyrande till följd av aekvisitionskostnader. Vad till en början
beträffar det av kommittén påtalade ackvisitionsarbetet och kostnaden för detsamma,
anser sig föreningen böra framhålla, att av de tolv ömsesidiga bolag, som
bedriva olycksfallsförsäkring, allenast fem hava ombud eller agenter. De övriga sju
bolagen hava sålunda icke någon kostnad för anskaffningsarbete och bedriva icke
heller något sådant. Kostnaden för ackvisitionsarbetet inom förenämnda fem bolag

286

utgjorde under år 1923 sammanlagt 137,180 kronor 82 öre. Summan av samtliga
de ömsesidiga bolagens premieavgifter uppgick samma år till 6,522,000 kronor i runt
tal- Bolagens agentprovisioner utgjorde sålunda allenast 2.1 procent av försäkringsavgifterna.
Då det så gott som undantagslöst åligger bolagens ombud att utföra ett
omfattande arbete dels med premieuppbörden och premieregleringen och dels med
skaderegleringen samt kostnaderna för detta arbete eljest skulle åvila bolagens huvudkontor,
kan den ifrågavarande provisionen eller arvodet endast till en ringa del
betraktas såsom en systemet med flera försäkringsanstalter åtföljande merkostnad.

I fråga om den del av de nu påtalade kostnaderna, som har karaktären av anskaffningsprovision
i egentlig bemärkelse, bör framhållas, att behovet av ackvisi''-tionsarbete i första hand varit en följd av riksförsäkringsanstaltens med statsmedel
bekostade och intensivt bedrivna konkurrentverksamhet. Med tanke på att denna
anstaltens verksamhet utan tvivel varit ett led i dess strävan att vinna lagstadgad
monopolställning, torde det näppeligen med fog kunna göras någon anmärkning
mot bolagens ifrågavarande kostnader. Delägarna i de ömsesidiga bolagen hava i
själva verket, om risken för monopol avlägsnas, ingen anledning att nedlägga kostnader
på anskaffning av försäkringar. Troligen komma fördenskull ackvisitionskostnaderna
att avsevärt minskas om icke alldeles upphöra, därest, såsom föreningen
i det följande kommer att föreslå, de ömsesidiga bolagen bliva ensamma bärare av
försäkringen.

Föreningen anser sig i detta sammanhang böra framhålla, att kostnaderna för
riksförsäkringsanstaltens ombud, mantalsombuden medräknade, under år 1923 uppsno
till 235,000 kronor. Dessa ombud skulle enligt kommitténs mening icke helt
försvinna genom den av kommittén föreslagna omorganisationen. Den försäkringsavdelning,
som skulle träda i anstaltens och bolagens ställe, har nämligen ansetts
behöva tillgång till saväl mantals- som ortsombud för sin verksamhet. De besparingar,
som i detta avseende skulle vinnas genom kommitténs förslag, synas fördenskull
skäligen betydelselösa.

Bristande tillgodoseende av de försäkrades rätt. Kommitténs farhågor för att de
försäkrades rätt skulle äventyras genom att försäkringsinrättningarna vid en alltför
skarp konkurrens sinsemellan skulle frestas att tillerkänna de skadade för låga
ersättningar, synas redan under nuvarande förhållanden vara betydligt överdrivna.
I varje fall kunna dylika farhagor helt undanröjas om, såsom föreningen i det följande
föreslår, samtliga de enskilda anstalternas livränteärenden bleve handlagda av
en sakkunnig nämnd och granskade av överordnad statsmyndighet. Att märka är
dessutom, att arbetsgivarna vid inträffade olycksfall betrakta sig uteslutande såsom
försäkringstagare, så att de i regel söka framtvinga största möjliga ersättning åt
sina egna arbetare. Denna strävan att söka ernå höga ersättningar åt egna arbetare
gör sig särskilt gällande bland delägarna i ömsesidiga bolag. Dessa betrakta det
som en hederssak, att icke deras arbetare missgynnas av ett företag, för vars verksamhet
de äro medansvariga.

Den individuella prövning av den förlorade arbetsförmågan, som kommittén ansett
sig höra förorda vid invaliditetsbedömningen, torde genom föreningens förslag
att till en för försäkringsbolagen gemensam nämnd hänskjuta alla ärenden angående
livräntor samt att lata ifrågavarande ärenden underkastas obligatorisk kontroll
av överordnad statsmyndighet ävenledes kunna genomföras.

Bristande enhetlighet. I fråga om den brist på enhetlighet vid tillämpning av
lagens bestämmelser, som enligt kommittén skulle vidlåda ett system med flera försäkringsinrättningar,
anser sig föreningen böra framhålla, att hittills vunna erfarenheter
icke tala för att denna uppfattning skulle vara riktig. Att en viss brist på
enhetlighet råder under lagens första tillämpningstid är helt naturligt och beror
väsentligen pa den oklarhet i uppfattningen om lagens riktiga tillämpning, som

287

måste föreligga, innan någon praxis utbildat sig. Det sammanhänger fördenskull
icke med systemet med flera försäkringsinrättningar. Redan nu bar föreningen
inom sig utsett en skaderegleringsnämnd, dit ersättningsfrågor av olika slag kunna
av bolagen hänskjutas. Till nämndens uppgifter höra bl. a. att avgiva yttrande
rörande invaliditetsgrader, att bedöma huruvida ett olycksfall är att anse såsom
olycksfall i arbete och huruvida olycksfallsskada eller yrkessjukdom föreligger samt
att yttra sig över skadans samband med det uppgivna olycksfallet. Nämnden, som
är sammansatt av två jurister och en läkare, samtliga med mångårig erfarenhet i
skaderegleringsfrågor, måste anses besitta de för sakkunskap å området erforderliga
kvalifikationerna. Den av kommittén vid försäkringarnas uppdelning på flera
inrättningar befarade risken för bristande enhetlighet vid avgörande av skaderegleringsärenden
torde genom inrättande av en dylik nämnd få anses betydligt förminskad.
Det synes föreningen föreligga avsevärt större fara, att i en monopolanstalt
kravet å enhetlighet blir alltför ensidigt beaktat. I den försäkringsorganisation,
som föreningen kommer att förorda, tankes, som redan omnämnts, en särskild skaderegleringsnämnd
skola handlägga alla livränteärenden, varjämte andra ärenden av
tvistig natur skola kunna hänskjutas till nämndens avgörande. Skaderegleringsnämnden
bör dessutom enligt föreningens mening söka åvägabringa samarbete med
den kontrollerande statsmyndigheten till befrämjande av förtroende till försäkringen
och därmed till väckande intresse för dess samhällsgagneliga utveckling. Bristen
i samverkan mellan den sociala olycksfallsförsäkringens olika organ har under
nuvarande organisationsform varit en allvarlig ofta kritiserad olägenhet. Den
verksammast bidragande orsaken härtill torde emellertid utan tvivel hava varit riksförsäkringsanstaltens
obenägenhet att vilja betrakta de ömsesidiga bolagens verksamhet
såsom en med dess egen likvärdig ävensom denna anstalts strävan efter monopol.

Svårighet med hänsyn till försäkringens omfattning. En organisation med enbart
fria privatanstalter anser kommittén särskilt svår att ordna, om ersättningen
— såsom enligt den svenska lagen — skall utgå även till hos mindre arbetsgivare
anställda arbetare och försäkringsplikten även gälla dessa arbetsgivare. Föreningen,
som icke kan finna detta förhållande i något avseende omöjliggöra en organisation
av ifrågavarande slag, anser sig härutinnan böra hänvisa till det förslag till
organisation av den sociala olycksfallsförsäkringen, som föreningen i det följande
framlägger.

Det torde hava sitt intresse att i detta sammanhang omnämna, att det av kommittén
berörda i Finland nyligen utarbetade förslaget till den sociala olycksfallsförsäkringens
organisation, vilket förslag kommittén icke anser tillfredsställande och
som kommittén påstår i sitt hemland icke hava vunnit anslutning, numera av riksdagen
antagits i så gott som oförändrat skick såsom lag.

Försvårad samverkan med andra sociala försäkringsgrenar. Att av de nuvarande
förhållandena draga den slutsats, att ett system med flera anstalter skulle komma
att medföra olägenheter vid ordnandet av samverkan med övriga sociala försäkringsgrenar,
finner föreningen i hög grad obefogat.

Anledningen till, att samverkan emellan olycksfallsförsäkringsorganen och de lokala
sjukkassorna ännu är jämförelsevis obetydligt utvecklad, torde icke vara att
söka i olycksfallsförsäkringens organisationssystem utan däri, att de ifrågavarande
sjukkassorna i allmänhet visa sig icke vara lämpade för de med olycksfallsförsäkringens
handhavande förenade arbetsuppgifter. Att sedan inom olycksfallsförsäkringen
en monopolanstalt inrättats, och sjukkasseverksamheten övertagits av ett visst
antal lokala auktoriserade sjukkassor, större förhoppningar skulle kunna ställas på
åvägabringandet av en fruktbärande samverkan, finner föreningen i motsats till
kommittén ovisst, särskilt som för dessa lokala sjukkassors organisation icke upp -

288

dragits några närmare riktlinjer, vilka kunde giva stöd för antagandet, att kassornas
kompetens att handlägga de skiftande och ofta komplicerade olycksfallsförsäkringsärendena
bleve oomtvistbar. Med hänsyn till vad föreningen nu anfört, är
det självfallet, att föreningen, innan en fastare struktur till uppbyggande av sjukförsäkringen
i Sverige framkommit, anser sig böra ställa sig avvaktande beträffande
förslaget att gorå sjukkassorna till bärare av någon del av olycksfallsförsäkringen.

Enligt föreningens i det följande framlagda förslag skulle av de ömsesidiga bolagen
gemensamt upprättas en försäkringsanstalt, Centrala Försäkringsanstalten, närmast
avsedd att handhava den automatiska försäkringen av mindre arbetsgivare.
Genom Centrala Försäkringsanstalten skulle jämväl samarbetet med de olika försäkringsorganen
för sjukförsäkringen och pensionsförsäkringen i stort sett kunna
förmedlas.

Beträffande särskilt samarbete mellan olycksfalls- och sjukförsäkringsorganen
vill föreningen som sin mening uttala, att om sjukkassor med kompetens att självständigt
handhava karensförsäkringen och att biträda organen för olycksfallsförsäkringen
upprättas, något skäl icke finnes, varför icke dessa kassor likaväl skulle
kunna samarbeta med ett flertal olycksfallsförsäkringsbolag som med en monopolanstalt.
Socialförsäkringskommittén utgick i sitt förslag till allmän sjukförsäkring
ävenledes ifrån, att sådant samarbete skulle kunna ordnas. Allmänna grunder
för samarbetet skulle kunna fastställas av Eders Kungl. Maj :t efter tillsyningsmyndighetens
för sjukkassorna och Centrala Försäkringsanstaltens hörande. Detaljbestämmelser
för samarbetet med viss kassa skulle vid behov kunna fastställas
genom avtal mellan Centrala Försäkringsanstalten och kassan, vilket avtal jämväl
skulle tillämpas för mellanhavande mellan kassan och de ömsesidiga bolagen. Att
samma kassa skulle stå i direkt förbindelse med flera olika försäkringsinrättningar
skulle från kassans sida i stort sett endast innebära, att, om åtgärder av detta slag
över huvud skulle anses lämpliga, deklarationer över arbetsförhållandena och handlingar
i skademål genom kassans förmedling skulle insändas till resp. försäkringsinrättningar
i stället för att befordras till en anstalt. Den ökning i kassans arbete
och kostnader, som därav skulle uppstå, saknar praktisk betydelse och skulle i varje
fall ersättas av resp. försäkringsinrättningar.

I allmänhet torde kunna sägas, att, då privata organ finnas för såväl olycksfallsförsäkringen
som sjukförsäkringen, samverkan torde komma till stånd under enklare
och smidigare former än mellan privata sjukförsäkringsorgan och en monopolanstalt
av sådan typ, som den av kommittén föreslagna.

Föreningen anser sig med det nu anförda hava ådagalagt, att till de farhågor, som
av kommittén uttalats beträffande en organisationsform med sinsemellan konkurrerande
inrättningar, någon hänsyn icke behöver tagas.

Olägenheter med en monopolanstalt. Olägenheterna med ett monopolsystem, vare
sig det gäller stats- eller enskilt monopol, hava av kommittén endast flyktigt berörts.
För föreningen framstår varje monopol såsom ett våldförande på de ekonomiska
krafter, som reglera samhällslivet; ett försäkringsmonopol utgör, även om åt
detsamma gives en sådan form, som den av kommittén nu föreslagna, härutinnan
intet undantag. Konkurrens däremot är förutsättningen för all sund, ekonomisk
utveckling i samhället.

Det föreslagna monopolsystemet måste enligt föreningens mening oundvikligen
komma att medföra i varje fall följande olägenheter:

1) Fördyrande av försäkringen,

2) Byråkratiskt och svårkontrollerbart administrationssätt,

3) Minskande av försäkringstagarnas inflytande å och intresse för försäkringen
och dess utveckling, samt

4) Bristande garanti för rättvisa premiesatser.

289

Fördyrande av försäkringen. Kommitténs beräkningar av kostnaderna för den
föreslagna monopolanstalten samt de besparingar, som genom omorganisationen
skulle kunna vinnas, anser föreningen böra till en början närmare granskas. Såsom
utgångspunkt för sina uppskattningar av kostnaderna har kommittén lagt en
av riksförsäkringsanstalten verkställd beräkning rörande anstaltens förvaltningskostnader
för verksamheten enligt 1916 års lag, därest hela försäkringsverksamheten
bleve samlad hos anstalten. Den ökning, som härvid skulle uppstå å anstaltens förvaltningskostnader,
har anstalten uppskattat till i Tunt tal 248,000 krpnor om året.
Någon närmare redogörelse över beräkningssättet har emellertid icke lämnats. Föreningen,
som med hänsyn till detta, enligt föreningens uppfattning orimligt låga belopp,
har anledning antaga, att vid den verkställda beräkningen icke tillbörlig hänsyn
tagits till den ifrågavarande försäkringsverksamhetens art, har för sin del anställt
en undersökning rörande kostnaderna för anstaltens arbetsbörda under ovan
angivna förutsättning. Denna undersökning har givit helt annat resultat.

Man måste vid denna undersökning utgå från de ökade arbetsuppgifter, varmed
de olika byråerna i riksförsäkringsanstalten komma att belastas genom övertagande
av de ömsesidiga bolagens försäkringar. De byråer, som härvid närmast komma
i fråga, äro försäkringsbyrån och skaderegleringsbyrån. Försäkringsbyråns kostnader
pr år hava av anstalten beräknats uppgå till 931,000 kronor, inklusive byråns
andel i ombudskostnaderna. Under år 1920 har antalet större arbetsgivare hos anstalten
uppgivits till i runt tal 35,000 och i de ömsesidiga bolagen försäkrade sådana
arbetsgivare till 13,000. Antalet mindre arbetsgivare, försäkrade i anstalten,
utgjorde nämnda år i runt tal 250,000 och i de ömsesidiga bolagen 20,000. Då, enligt
kommitténs utsago, premiedebitering och uppbörd för mindre arbetsgivare försiggår
under vida enklare former än för de större, torde inses, att kostnadsökningen
för byrån, då riksförsäkringsanstalten tillföres huvudsakligen större arbetsgivare till
ett antal, som överstiger en tredjedel av anstaltens nuvarande, och med ett arbetarantal,
som är ungefär lika stort som det i anstalten försäkrade arbetarantalet hos
de större arbetsgivarna, kommer att bliva avsevärd. Föreningen anser för sin del
ökning i kostnaderna ensamt för försäkringsbyråns del böra uppskattas till minst
250,000 kronor om året.

Olycksfallsfrekvensen inom bolagens försäkringsstock är större än inom anstaltens.
Antalet anmälda olycksfall under åren 1919—1923 utgjorde hos riksförsäkringsanstalten
102,000 och hos bolagen 120,000 i runt tal. Dessa siffror visa att
skadebyråernas kostnader, som enligt anstaltens beräkning för närvarande utgöra
omkring 440,000 kronor årligen, skulle, därest en överflyttning av bolagens samtliga
försäkringar till anstalten skulle äga rum, komma att minst fördubblas. I stället
för en ökning av 248,000 kronor, som av anstalten beräknats och vilken beräkning
av kommittén ansetts kunna godtagas, kommer föreningen sålunda till en ökad
kostnad av omkring 700,000 kronor.

Med hänsyn till vad sålunda anförts, synes den beräkning, som verkställts å kostnaderna
för riksförsäkringsanstalten såsom monopolanstalt icke kunna läggas till
grund vid beräkningen av kostnaderna för det ifrågasatta riksförsäkringsverket.
Enligt föreningens bestämda övertygelse komme kostnaderna för allenast försäkringsavdelningen
inom verket att uppgå till omkring 2,350,000 kronor om året.
Kostnaderna för besvärsavdelningen och besvärsnämnderna böra enligt kommittén
beräknas till 125,000 kronor årligen. Vid jämförelse med försäkringsrådets nuvarande
årsbudget, som slutar å ungefär samma siffra, synes jämväl denna beräkning
alldeles för sangvinisk. Antalet till rådet inkomna ärenden under åren 1918—1923
framgår av en i kommitténs betänkande å sid. 113 intagen tabell. Denna utvisar,
att antalet inkomna ärenden, ehuru stadda i stegring, under intet av nämnda år uppgått
till 2,000. Åtskilliga av försäkringsrådet handlagda ärenden, särskilt sådana,
som röra sjukpenningens storlek, äro därjämte att betrakta såsom bagatellmal. Besvärsavdelningen
skulle emellertid enligt kommitténs betänkande granska varje liv 19—252409.

Bilaga till Kungl. Proposition.

290

räntebeslut, som fastställts av försäkringsavdelningen. I betraktande av att antalet
dylika beslut kommer att uppgå till inemot 3,000 om året samt med kännedom
om dessa ärendens ofta invecklade och svårbedömliga karaktär torde inses, att
besvärsavdelningens arbetsbörda kommer att bliva synnerligen betungande. För var
och en i invaliditetsbedömning erfaren måste det anses uppenbart, att kostnaderna
för besvärsavdelningen i verkligheten komma att uppgå till minst dubbelt så högt
belopp, som kommittén antagit, d. v. s. till 160,000 kronor om året. Föreningen
uppskattar stunda den årliga kostnaden för besvärsavdelningen och besvärsnämnderna
till minst 200,000 kronor. Kostnaderna för riksförsäkringsverket såsom försäkringsanstalt
komme enligt föreningens mening härigenom att uppgå till omkring
2,550,000 kronor om året.

Byråkratism och formalism i ett monopolsystem. Utom tävlan med andra försäkringsinrättningar
å området kommer en monopolanstalt, även av den nu föreslagna
karaktären, säkerligen att medföra samma risk för tung förvaltning med benägenhet
att stelna i givna former, som enligt kommittén blir fallet med en statsmonopolanstalt.
Den sporre till ansträngningar att förenkla arbetsmaskineriet, som
förefinnes när tävlan äger rum, kommer uppenbarligen att saknas. Svårigheterna
att överblicka det hela och bedöma de enskildas arbetsprestationer måste med nödvändighet
verka hämmande på reformer av skilda slag. Med sin riksförsäkringsstämma
och direktion samt alla sina underavdelningar kommer riksförsäkringsverket enligt
föreningens mening just att bliva en sådan monopolinrättning, på vilkens verksamhet
samtliga ovan angivna karaktärsdrag komma att framträda.

Med hänsyn därtill, att den av kommittén föreslagna monopolanstalten sannolikt
haft sin förebild i den schweiziska olycksfallsförsäkringsanstalten i Luzern, synes
det föreningen som om några siffror, hämtade från denna anstalts verksamhet, kunde
påräkna ett visst intresse i detta sammanhang. Det som därvid närmast bör undersökas,
torde vara storleken av försäkringsavgifterna, storleken av förvaltningskostnaderna
samt karaktären av de av den schweiziska anstalten tillämpade ordningsoch
straffbestämmelser. Av en av schweiziska anstalten utgiven officiell »Prämientarif
fur die obligatorische Versicherung der Betriebsunfälle 1923» framgår sålunda,
att premiesatserna äro mångdubbelt högre än de, som för respektive yrkesgrupper
för närvarande tillämpas av svenska försäkringsinrättningar, och detta torde
icke kunna förklaras vare sig av den schweiziska lagens bestämmelser om något
högre ersättningar eller av några i Schweiz rådande särskilda förhållanden i fråga
om olycksfallsrisken i allmänhet. I varje fall torde risken vara ensartad för sådana
företag som exmpelvis bomullsspinneri. Den schweiziska anstalten har dock
för sådan industri fastställt en normalpremiesats av 16 °j00 medan motsvarande i
Sverige f. n. ligger mellan 3 och 4 °/00 för ersättning fr. o. m. första dagen efter
olycksfallet. En premiesats av 60—140 °/00 för sågverk torde ävenledes få betraktas
såsom i hög grad uppdriven, då motsvarande i Sverige utgör endast 12—35 °/
Man torde i allt fall kunna påstå, att de schweiziska premierna för olycksfall i arbete
relativt taget ligga högst avsevärt över de premier, som för närvarande i allmänhet
tillämpas i Sverige, ett förhållande som blir så mycket anmärkningsvärdare
som de svenska premiesatserna, med vilka jämförelse gjorts, äro bruttopremiesatser,
medan till de schweiziska nettopremierna allenast lagts hälften av anstaltens förvaltningskostnader
eller efter det schweiziska beräkningssättet omkring 7 %.

För försäkring utom arbetet, som för Schweiz är obligatorisk, gälla premiesatser,
som vid jämförelse med de svenska försäkringsavgifterna för motsvarande försäkring
även visa sig synnerligen höga.

Den gjorda jämförelsen, som med liknande resultat kan fullständigas inom alla
yrkesgrupper, bekräftar sålunda riktigheten av vad vid skilda tillfällen framhållits,
att en monopolanstalt aldrig får något intresse att hålla premierna i nivå med dem,
ett system med fri konkurrens framtvingar.

291

Vad beträffar förvaltningskostnaderna, kan för bedömande av, huruvida desamma
skola anses normala eller för höga i förhållande till de för försäkringens handhavande
erforderliga göromålen, jämförelse uppdragas mellan dessa kostnader och storleken
av försäkringsavgifterna. Emellertid blir en dylik jämförelse oftast haltande,
då den ställes vid sidan av ett annat lands försäkringssiffror, beroende på olika
faktorer, särskilt skillnaden i myntslag och storleken av de lagbestämda ersättningarna.
Ett annat sätt att beräkna förvaltningskostnaderna, som dock icke tager
tillräcklig hänsyn till riskens storlek, är att ställa desamma i proportion till antalet
försäkrade arbetare i de olika länderna. Den schweiziska anstaltens 600,000 försäkrade
arbetare visa sig därvid draga en förvaltningskostnad av 8 1]2 francs för
varje arbetare. Motsvarande tal äro för den svenska riksförsäkringsanstalten 2 kr.
80 öre och för de ömsesidiga bolagen 2 kronor 60 öre. Därvid är att observera, att
någon frånräkning av förvaltningskostnader, avseende försäkring för olycksfall
utom arbete i de svenska försäkringsinrättningarna, icke företagits. Dessutom bör
framhållas att på grund av den schweiziska lagens mindre omfattning på varje arbetsgivare
falla mångdubbelt flera arbetare, än vad förhållandet är i Sverige.

Det kan i detta sammanhang ha sitt särskilda intresse att jämföra de svenska ömsesidiga
bolagen, vilkas försäkringsbestånd omfattar c:a 30,000 arbetsgivare med i
runt tal 500,000 arbetare med den schweiziska anstalten, som omfattar c:a 35,000 arbetsgivare
med 600,000 arbetare. Medan bolagens sammanlagda förvaltningskostnader
för ett år uppgingo till 900,000 kronor, utgjorde den schweiziska anstaltens
förvaltningskostnader för samma år c:a 5 miljoner francs.

Som resultat av de gjorda jämförelserna torde man sålunda i varje fall kunna fastslå,
att ehuru den schweiziska lagen på grund av en hel del omständigheter för sin
tillämpning borde kräva förhållandevis betydligt mindre förvaltningskostnader än
vad den svenska lagen kunde antagas kräva, den schweiziska anstaltens förvaltningskostnader
ändock blivit betydligt mycket större än de svenska försäkringsinrättningarnas.

Slutligen bör omnämnas, att den schweiziska anstalten anses ytterligt sträng vid
tillämpning av lagar och förordningar. Icke blott arbetsgivarna utan även andra
med försäkringsväsendet förtrogna personer anse denna stränghet väl överdriven.
Bestämmelser sådana som att premier höjas upp till 40 % för arbetsgivare, som ej
erlägga sin avgift i tid, eller att premierna fördubblas för dem, som icke omedelbart
göra anmälan om förändring i verksamheten, torde ju icke heller tala för ett
system med monopol.

Med hänsyn till nu påtalade förhållanden i Schweiz, synes det föreningen anmärkningsvärt,
att kommittén framlagt ett organisationsförslag, som i det stora hela
bygger på samma principer som den schweiziska anstalten, och detta så mycket
mera, som kommitténs förslag icke utmynnar i något försök att giva arbetsgivarna
ett faktiskt inflytande över försäkringens handhavande.

Vid flera tillfällen har den sociala olycksfallsförsäkringsorganisationen i Holland
jämförts med den svenska och hava de båda organisationerna ansetts förete viss
likhet med varandra. Ytligt sett kan så synas vara förhållandet, alldenstund i Holland
enskilda försäkringsanstalter vid sidan av den statliga anstalten, riksförsäkringsbanken,
kunna vara bärare av försäkringen. Emellertid äga de privata försäkringsanstalterna
i Holland icke befogenhet att bestämma ersättningarna åt de skadade,
utan tillkommer riksförsäkringsbanken ensam avgöranderätten härutinnan.
Även försäkringsavgifterna fastställas av banken. Om någon konkurrens i egentlig
mening kan sålunda icke vara tal. Detta förhållande har också visat sina verkningar
beträffande storleken av såväl premier som förvaltningskostnader. Det kan
såsom exempel å premiernas storlek anföras, att, under det att stuveriarbetet i Sverige
betingar en premie av 30—35 kronor °/00, i Holland samma risk under vissa
närmare angivna förhållanden åsättes premier varierande mellan 30—230 fl. °/00.
Skofabrikationen, som i Sverige på grund av sin ringa olycksfallsrisk bär försäk -

292

ringsavgifter av allenast 2.50—3 kr. °/00, anses i Holland icke kunna beviljas lägre
premie än 8 fl. °/00. Ersättningarna beräknas visserligen efter 70 % av den skadades
arbetsinkomst och ligga sålunda genomsnittligt 5 % högre än de enligt den svenska
lagen utgående. Detta är givetvis icke tillräcklig förklaringsgrund till de enligt
föreningens uppfattning synnerligen höga premierna, utan är densamma att
söka i bristen på konkurrens och det därav föranledda ganska tunga förvaltningssystemet.
Varje livräntebeslut föregås sålunda av en ytterst ingående och vidlyftig
undersökning rörande den skadades förvärvsmöjligheter.

Kommittén har särskilt beträffande Holland påpekat den utveckling reaktiveringen
av invalider nått i detta land och därvid framhållit reaktiveringens störa betydelse
för nedbringande av försäkringskostnaderna. Utan att vilja förringa reaktiveringsproblemets
sociala betydelse, synes det dock föreningen, som om det praktiska
resultatet av strävandena att höja invalidernas arbetsprestationer i betraktande av
storleken av ännu i Holland gällande premiesatser icke vore synnerligen stort. Fara
föreligger snarare, att ett systematiskt bedrivet arbete å reaktiveringen kommer
att medföra så avsevärt ökade förvaltningskostnader, att desamma överstiga den
eventuella vinsten. I vart fall kunna för Sveriges vidkommande av geografiska
skäl dylika åtgärder, huru önskvärda desamma än kunna vara, påtagligen icke genomföras
i samma utsträckning som i Holland utan avsevärt högre kostnader. Enligt
kommitténs uppfattning har reaktiveringsarbetet i Holland i hög grad försvårats
genom arbetsgivarnas motvillighet mot att mottaga invalida arbetare, som skola
lära sig nytt yrke. Denna svårighet minskas givetvis, om privata försäkringsanstalter
och med dem samverkande arbetsgivare äro ekonomiskt intresserade av resultatet.

Sedan förhandenvarande förvaltningssystem inom den sociala olycksfallsförsäkringen
i Sverige torde i kostnadshänseende väl kunna uthärda jämförelse med andra
länders i Europa. Tack vare den enkelhet och smidighet i förvaltningen, som konkurrensen
mellan de olika anstalterna framtvingat, äro kostnaderna för administrationen
avsevärt lägre här än annorstädes, Holland icke undantaget, där allenast riksförsäkringsbankens
förvaltningskostnad årligen överstiger 4 miljoner floriner.

Försäkringstagarnas inflytande och intresse. Genom att, på sätt som föreslagits,
inrätta en monopolanstalt för den sociala olycksfallsförsäkringen minskas försäkringstagarnas
inflytande på försäkringsverksamheten och därmed också deras intresse
för försäkringen. Visserligen hava arbetsgivarna tänkts skola i den föreslagna
riksförsäkringsstämman representeras av 18 delegerade, medan staten och
arbetarna endast skulle erhålla 6 representanter var. Den omedelbara ledningen av
försäkringsavdelningens verksamhet skulle emellertid utövas av en direktion, vars
majoritet sannolikt icke komme att utgöras av arbetsgivarerepresentanter. Direktionen
skulle nämligen bestå av B av stämman utsedda ombud (bland vilka sannolikt
3 komme att representera arbetsgivarna, 1 staten och 1 arbetarna), generaldirektören
som självskriven ordförande och medlem samt en direktör, utsedd av de 6 övriga direktionsmedlemmarna.
Vid valet av direktör skulle, efter vad det synes, generaldirektören
med stöd av sin förmodade utslagsröst event. kunna avgöra personvalet
i strid mot arbetsgivarerepresentanternas samstämmiga mening. Direktören skulle
sålunda bliva att betrakta såsom en extra representant för statsverket och den fullständiga
direktionen skulle sannolikt få följande sammansättning:

3 representanter för statsverket (därav ordföranden och direktören), #

3 representanter för arbetsgivarna,

1 representant för arbetarna.

Den genom riksförsäkringsstämmans sammansättning åt arbetsgivarna tilldelade
skenbara ledareställningen skulle följaktligen vara illusorisk. Skola arbetsgivarna
ikläda sig ökade kostnader för denna försäkragsverksamhet, böra de dock enligt
föreningens mening erhålla fullständiga garantier för, att de ensamma få bestämma
och leda organisationen.

293

Arbetsgivarnas intresse för det egna försäkringsföretaget är helt naturligt beroende
på storleken av det inflytande, som de utöva å detsamma, å dess förvaltning och
ekonomiska utveckling. Detta förhållande har redan den förhandenvarande organisationen
med arbetsgivarebolag såsom bärare av försäkringen ådagalagt. För att
underlätta sina försäkringsorgans göromål och minska kostnaderna för desamma, låter
sålunda arbetsgivaren sin egen personal utföra en betydande del av det expeditionsarbete,
som eljest skulle åvila försäkringsbolaget. Vid vissa av de ömsesidiga
bolagen förskottera exempelvis samtliga försäkringstagare all sjukpenning åt de
skadade. Förskottsbeloppen likvideras av försäkringsbolaget månadsvis eller annorledes
efter lämpliga tidsperioder. Arbetsgivaren åtager sig understundom att
genom en vid företaget anställd sjuksköterska kostnadsfritt behandla lindrigare
olycksfallsskador. Någon motsvarighet till dylika strävanden att nedbringa försäkringskostnaderna
från försäkringstagarnas sida kan icke i tillnärmelsevis samma
utsträckning uppvisas beträffande försäkringarna hos riksförsäkringsanstalten. Anstalten
är i försäkringstagarnas ögon uteslutande en försäkringsinrättning, som har
vissa förpliktelser utan att kunna påfordra annan prestation från arbetsgivarna —
försäkringstagarnas sida än premieinbetalning. Arbetsgivarnas åtaganden utöver
de av försäkringsavtalet betingade äro sålunda utslutande avsedda att nedbringa
kostnaderna för den egna försäkringsinrättningen och dymedelst i andra hand sina
egna försäkringsavgifter. Dylika åtaganden komma givetvis att upphöra, därest försäkringarna
intvingas i en monopolanstalt, å vars förvaltning arbetsgivaren har
ringa eller intet inflytande.

Monopolanstaltens premietarifferingar. Några betryggande garantier för att försäkringstagarna
verkligen påföras premier, som motsvara deras riskförhållanden enligt
försäkringstekniska grunder, givas icke i en monopolanstalt. Fara föreligger,
att varje yrkesgrupp åsättes en viss standardpremie, oberoende av de speciella riskförhållandena,
varunder arbetet vid de olika företagen bedrives. Inom en och samma
yrkesgrupp kunna nämligen riskerna vara betydligt divergerande. Även om
fullt rättvisa premier tillämpas, torde en stor del arbetsgivare anse sig oriktigt
behandlade. Icke ens om monopolanstaltens beslut bekräftas av besvärsinstansen,
torde arbetsgivarna anse sig hava verklig garanti för att beslutet varit rättvist. Besvärsinstansen
för premietariffärenden skulle för övrigt få en kvalitativt och kvantitativt
utomordentligt krävande uppgift. För att kunna bilda sig en självständig
och korrekt uppfattning om de förhållanden, som inverka på riskbedömningen, torde
den i regel nödgas genom egna organ införskaffa upplysningar om förhållandena vid
företag, som påkalla rättelse av monopolanstaltens beslut om debiterade premier.
Besvärsinstansen skulle följaktligen icke utan betydande kostnader på ett tillfredsställande
sätt kunna fullgöra sina åligganden.

Vid en organisation med konkurrerande försäkringsinrättningar bortfalla dessa
olägenheter. Arbetsgivarna hava genom rätt att fritt välja försäkringsanstalt tillförsäkrats
bästa garanti för största möjliga tillmötesgående. Besvärsinstans i premietariffmål
blir fördenskull överflödig och med densamma förenade kostnader inbesparas.

Av vad föreningen sålunda anfört framgår, att föreningen icke anser sig kunna
biträda kommitténs organisationsförslag. Med utgångspunkt därifrån, att ändring i
ett eller annat avseende emellertid bör vidtagas med den nuvarande organisationen,
har föreningen sökt finna en organisationsform uppfyllande de krav föreningen,
av vad det redan anförda torde framgå, anser böra ställas på en sådan, och får
föreningen i sådant hänseende anföra följande.

Föreningens organisationsförslag. Föreningen intager samma principiella ståndpunkt
som kommittén, i det att föreningen anser, att, då arbetsgivarna skola bära
den ekonomiska bördan av försäkringen, de även böra äga rätt att ordna försäkrin -

294

gens förvaltning. Emellertid anser föreningen, i motsats till kommittén, förvaltningen
lämpligen böra handhavas av ömsesidiga bolag, sådana som de redan befintliga.
Såsom försäkringsorgan vill föreningen giva den typ av ömsesidiga bolag
företräde, vilken såsom delägare uteslutande räknar medlemmar inom viss yrkessammanslutning.
För Sveriges vidkommande torde dock på grund av yrkesförbundens
relativt fåtaliga delägare samt förefintligheten av flera yrkesgrupper hos samma
arbetsgivare en dylik rationell uppdelning av försäkringarna endast i mindre omfattning
kunna komma till stånd.

Svårigheten att lösa organisationsfrågan på ett tillfredsställande sätt är, som föreningen
tidigare framhållit, till huvudsaklig del beroende på det stora antal mindre
arbetsgivare, som ingå i försäkringen och nu till övervägande antal äro automatiskt
försäkrade i riksförsäkringsanstalten.

För att förvaltningens ordnande skall underlättas, anser sig föreningen till en
början böra föreslå försäkringsavtalsplikt för större arbetsgivare, varmed i sådant
sammanhang avses arbetsgivare med minst 5 årsarbetare hos sig anställda. Den föreslagna
försäkringsavtalsplikten skulle innebära, att arbetsgivaren ålades ansluta sig
till något av befintliga ömsesidiga försäkringsbolag, som meddela försäkring enligt
olycksfallsförsäkringslagen. Mindre arbetsgivare, alltså sådana, som hava mindre
än 5 årsarbetare, skulle givas tillfälle att ingå som delägare i dylikt bolag, men,
därest de icke använda sig av denna möjlighet, automatiskt hava sin försäkring ordnad
i en av bolagen gemensamt bildad försäkringsinrättning, i det följande benämnd
Centrala Försäkringsanstalt^!.

Centrala Försäkringsanstalten. Såsom villkor för ömsesidigt bolags rätt att bedriva
försäkringsverksamhet enligt olycksfallsförsäkringslagen har vidare krävts, att
bolaget såsom delägare tillhör Centrala Försäkringsanstalten. Försäkringsinspektionen
bör det åligga att tillse, att varje ömsesidigt bolag, som driver försäkringsrörelse
enligt 4 § i olycksfallsförsäkringslagen, är delägare i Centrala Försäkringsanstalten.
Till anstalten anslutet ömsesidigt bolag skall äga utöva inflytande på anstaltens
verksamhet och har skyldighet att svara för dess förbindelser i förhållande
till bolagets till försäkringsinspektionen senast redovisade premiesumma. Varje ömsesidigt
bolag, som tillförsäkrats rätt att driva försäkringsrörelse av nu ifrågavarande
slag, bör äga rätt att låta sig representeras i Centrala Försäkringsanstalten.

Enligt vad ovan föreslagits, skola de icke avtalspliktiga arbetsgivarna, som icke
träffat försäkringsavtal, vara försäkrade i Centrala Försäkringsanstalten. De avtalspliktiga
arbetsgivare, som underlåtit träffa försäkringsavtal, skola jämväl därstädes
vara automatiskt försäkrade.

Centrala Försäkringsanstalten får icke med arbetsgivare träffa avtal om frivillig
försäkring, varav följer, att karenstidsförsäkring icke får tecknas i Centrala Försäkringsanstalten.

Det lärer visserligen icke kona undvikas, att Centrala Försäkringsanstalten på
grund av det stora antalet arbetsgivare, som åtminstone till en början kommer att
utgöra dess försäkringsstock, i förvaltningshänseende blir behäftad med viss tyngd.
De ömsesidiga bolagen, vilkas konkurrens sinsemellan är orubbad, komma emellertid
att äga ett starkt intresse att begränsa omfattningen av Centrala Försäkringsanstaltens
försäkringar. De icke avtalspliktiga arbetsgivarna kunna sålunda av bolagen
stimuleras att ansluta sig till det ömsesidiga bolag, hos vilket de på grund av
yrkets art rätteligen höra hemma.

Skaderegleringen. Beträffande skaderegleringen anser föreningen, att ersättningsfrågor
beträffande sjukpenning och läkarvårdskostnader böra handläggas av
varje bolag för sig. Däremot har föreningen, för att åstadkomma enhetlighet i bedömandet
av de ojämförligt viktigaste av skaderegleringarna, nämligen livräntebe -

295

sluten, funnit lämpligt, att dessa frågor efter av bolagen verkställd utredning avgöras
av en gemensam skaderegleringsnämnd, som skulle ingå i Centrala Försäkringsanstalten.

Då man torde kunna utgå från, att denna skaderegleringsnämnd tillförsäkras största
möjliga kompetens och sakkunskap, torde det vara onödigt att i lag fastställa någon
viss sammansättning av densamma. Något bärande skäl kan näppeligen anföras,
för att staten eller arbetarna skola företrädas i försäkringsinrättningarnas förvaltning.
Statens befattning med försäkringen bör inskränkas till övervakande verksamhet
och utfärdande av direktiv. Den övervakande och kontrollerande verksamheten
bör förläggas till en kontroll- och besvärsmyndighet, försäkringsrådet. För
att utesluta möjligheten att på grund av oföretagsamhet eller bristande kännedom
om besvärsrätten från den skadades sida eventuellt felaktiga skaderegleringsbeslut i
livräntemål undandragas kontrollen, föreslår föreningen, att alla dylika mål underställas
försäkringsrådets prövning. För undanröjande av varje misstanke att arbetsgivarna,
då deras egna organ komma att handlägga ersättningsfrågor, skulle tillgodose
den egna fördelen i strid mot de försäkrades intresse, bör kontrollen göras
omfattande och effektiv.

Genom att alla livräntebeslut underställas försäkringsrådet, skulle rådet visserligen
få under behandling ett avsevärt större antal dylika ärenden än för närvarande.
Som fullständig och sakkunnig utredning med säkerhet kommer att kunna påräknas
av Centrala Försäkringsanstalten, innan livränteärenden överlämnas till rådet, torde
emellertid kontrollen icke bliva alltför betungande. Genom att vid behov låta
sig representeras vid skaderegleringsnämndens handläggning av olika ärenden samt
genom meddelande av allmänna anvisningar angående de upplysningar, som vid
ärendenas överlämnande böra medfölja, torde rådet tillförsäkras goda förutsättningar
att lätta sin arbetsbörda.

Kostnadsfrågan. Föreningen övergår härefter till en redogörelse för kostnaderna
för den sociala olycksfallsförsäkringens förvaltning. Enligt kommitténs beräkning
uppgick år 1923 statens andel i förvaltningskostnaderna för riksförsäkringsanstalten,
i vad desamma avse 1916 års lag, till 1,294,000 kronor samt för försäkringsrådet
till 138,000 kronor.

Därest arbetsgivarna själva på sätt föreningen föreslagit finge övertaga hela försäkringen,
skulle förstnämnda belopp, 1,294,000 kronor, helt besparas statsverket.
Som föreningen emellertid icke anser, att arbetsgivarna böra åläggas att bära
kostnaderna för den kontrollerande myndighetens förvaltning, och föreningen anser
sig böra uppskatta dessa kostnader till 200,000 kronor årligen, bör nyssnämnda belopp,
1,294,000 kronor, minskas med 62,000 kronor. Den effektiva besparingen för
statsverket i förhållande till 1923 års kostnader komme sålunda att uppgå till
1,232,000 kronor. Att föreningen icke anser sig böra föreslå, att kostnaderna för
den kontrollerande myndigheten skola bäras av arbetsgivarna, anser föreningen motiverat
bl. a. därav, att arbetsgivarna genom att själva övertaga förvaltningen av
försäkringen förbinda sig svara för ersättningarna åt hos s. k. okända arbetsgivare
anställda till följd av olycksfall i arbete skadade arbetare, samt den staten åliggande
utgiften för ej erlagda avgifter, utgörande c:a 150,000 kronor. För täckande av
dessa den Centrala Försäkringsanstaltens utgifter förutsättas de ömsesidiga bolagen
jämte den Centrala Försäkringsanstalten bidraga i förhållande till sina premieinkomster.

Då föreningen anser den Centrala Försäkringsanstalten särskilt under början av
sin tillvaro komma att få kämpa med avsevärda förvaltningssvårigheter, vill föreningen
föreslå, att för den händelse Centrala försäkringsanstaltens förvaltningskostnad,
sedan eventuell fondvinst frånräknats, överstiger 15 % av olycksfallsförsäkringsavgifterna,
det överstigande beloppet betalas av de ömsesidiga bolagen. För de åtaganden,
som bolagen härigenom iklätt sig, böra de i likhet med vad nu är förhållandet

296

vid riksförsäkringsanstalten för förfallna försäkringsavgifter äga förmånsrätt i delägares
konkurs.

Kostnaden för försäkringsrådet skulle enligt föreningens mening bestridas av
statsverket. Utgiften härför skulle emellertid icke behöva tynga skattebetalarna.
För ändamålet torde nämligen räntan å riksförsäkringsanstaltens s. k. premieutjämnings-
och säkerhetsfond kunna disponeras.

Det har anförts, att staten icke skäligen skulle kunna för sociala olycksfallsförsäkringen
fritt disponera även denna fond, som borde vara att anse såsom de i riksförsäkringsanstalten
försäkrade arbetsgivarnas tillhörighet. Detta betraktelsesätt
torde emellertid sakna allt fog. Tillkomsten av fonden måste nämligen i första hand
anses möjliggjord därigenom, att för liten del av totalpremierna för i riksförsäkringsanstalten
försäkrade — på grund av lagens allt för lågt bestämda s. k. tillläggsavgifter
— inlevererats till statsverket såsom bidrag till bestridande av kostnaderna
för anstaltens förvaltning, för vilken staten iklätt sig alla direkta utgifter.
— Samtidigt hava i de ömsesidiga bolagen försäkrade arbetsgivare fått vidkännas
alla med deras försäkring förenade kostnader och därtill måst genom bolagen till
statsverket inleverera bidrag, som betydligt överstigit skälig ersättning för försäkringsrådets
och riksförsäkringsanstaltens verksamhet i den mån densamma varit
betingad av bolagens tillvaro.

Premieutjämnings- och säkerhetsfonden har sålunda till huvudsaklig del bildats
(indirekt) av skattemedel och av överskottet på de ömsesidiga bolagens bidrag och
kan följaktligen icke betraktas såsom tillhörig riksförsäkringsanstaltens försäkringstagare,
annat än i den mån dessa i egenskap av skattebetalare bidragit till dess
uppkomst.

''Likvidation m. m. Under ett system med fria sinsemellan konkurrerande olycksfallsförsäkringsbolag
kan givetvis inträffa, att .bolag nödgas träda i likvidation.
Under sådant förhållande bör dess eventuellt föreliggande ansvarsskyldighet för
Centrala Försäkringsanstaltens verksamhet fullgöras, varefter dess livräntefond och
ersättningsreserv, vid behov utökade genom uttaxering bland bolagets delägare, med
belopp, som av försäkringsinspektionen fastställts, överlämnas till Centrala Försäkringsanstalten,
som därefter har att fullgöra reglering av olycksfall, för vilket bolaget
under tiden för sin försäkringsverksamhet varit ersättningsskyldigt.

Skulle alla ömsesidiga bolag, som bedriva nu ifrågavarande försäkringsrörelse, träda
i likvidation och intet av försäkringsinspektionen godkänt nytt bolag samtidigt
träda i verksamhet, övertages Centrala Försäkringsanstaltens tillgångar och skulder
av statsverket, sedan genom tillskott från bolagen eventuell brist hos Centrala
Försäkringsanstalten täckts.

Premiedebiteringen och premieuppbörden. Den icke minst invecklade frågan vid
förvaltningens ordnande är premiedebiteringen. För avtalspliktiga arbetsgivare finner
föreningen något ändringsförslag i berörda hänseende icke erforderligt. Rörande
debiteringen för dessa äga de ömsesidiga bolagen att träffa erforderliga avtal.

Arbetsgivare, som icke åtnöjes med sitt försäkringsbolags försäkringsavgifter, är
oförhindrad att ingå som delägare i annat bolag och gäller detta såväl delägare i
ömsesidigt bolag som i Centrala Försäkringsanstalten försäkrad arbetsgivare. Systemet
med inbördes konkurrerande försäkringsanstalter kommer enligt föreningens
mening att, då det fullständigt genomförts, framdriva de från riksförhållandena
sett mest rättvisa försäkringsavgifter för arbetsgivarna. I den av föreningen
föreslagna förvaltningsorganisationen är följaktligen en besvärsinstans för prövning
av klagomål över påförda premieavgifter icke erforderlig.

Föreningen har övervägt olika möjligheter till förenkling av prenlieuppbörden
för icke avtalspliktiga arbetsgivare och har därvid funnit följande tillvägagångssätt
böra förordas.

297

Varje arbetsgivare uppgiver i samband med deklarationen för inkomst- och förmögenhetsskatt
å härför särskild avsedd blankett största antal hos honom under någon
tid av nästföregående år samtidigt anställda arbetare, arbetarnas sammanlagda
avlöningssumma samt namnet å det ömsesidiga bolag, hos vilket försäkring eventuellt
tecknats. Arbetsgivare, som icke träffat försäkringsavtal, angiver därjämte arten
av den rörelse eller verksamhet, vari nämnda arbetare för hans räkning varit
sysselsatta.

Av taxeringsmyndigheten sålunda mottagna blanketter översändas efter granskning
för arbetsgivare, som träffat försäkringsavtal till resp. ömsesidiga bolag och
för övriga arbetsgivare till Centrala Försäkringsanstalten. Ifrågavarande granskning
avser beträffande samtliga arbetsgivare, att deklarationsplikten fullgjorts,
samt beträffande arbetsgivare, som icke uppgivit sig hava träffat försäkringsavtal
med ömsesidigt bolag, därjämte att, såvitt den granskande har sig bekant, deklarationerna
i huvudsak överensstämma med verkliga förhållandena. Deklarationerna
jämte av granskningsmyndigheterna gjorda erinringar skola vara försäkringsbolagen
tillhanda före maj månads utgång.

Arbetsgivare, som icke träffat försäkringsavtal, påföres av Centrala Försäkringsanstalten,
efter enkla av Eders Kungl. Maj :t fastställda beräkningsgrunder olycksfallsförsäkringsavgifter,
som före juli månads utgång delgivas vederbörande uppbördsmyndigheter
för upptagande å årets kronodebetsedel.

För granskningsarbetet utbetalas eventuellt av Centrala Försäkringsanstalten ersättning
utgående med mindre belopp för varje anmäld arbetsgivare och med större
belopp för arbetsgivare, som tack vare granskningsmyndighetens ingripande blivit
påförd olycksfallsförsäkringsavgift.

Icke avtalspliktig arbetsgivare, som försummat fullgöra sin deklarationsplikt eller
som avgivit medvetet felaktig deklaration, äger Centrala Försäkringsanstalten påföra
dubbel olycksfallsförsäkringsavgift för varje år, för vilket deklaration försummats
eller felaktig deklaration avgivits. Samma påföljd gäller för avtalspliktig
arbetsgivare, som försummat träffa försäkringsavtal senast fr. o. m. det år, under
vilket deklaration, varigenom arbetsgivaren upptages som avtalspliktig, avgives eller
bort avgivas.

Sammanfattning. Som sammanfattning av vad ovan anförts, vill föreningen i underdånighet
framhålla

att föreningen helt ansluter sig till kommitténs uttalande: »Då det åligger arbetsgivarna
att bekosta de ersättningar, som utgå enligt olycksfallsförsäkringslagen,
synes det obetingat vara skäligt, att de själva få ordna försäkringens organisation, i
den mån detta icke inkräktar på de försäkrades rätt»,

att föreningen icke kan finna, att denna grundprincip tillämpats i det organisationsförslag
kommittén skisserat, enär detta icke lämnar garanti för arbetsgivarnas
tillbörliga inflytande på försäkringens administration,

att den av kommittén föreslagna organisationen med säkerhet kan väntas komma
att lida av de svagheter, som enligt kommitténs uttalande känneteckna en statlig
monopolanstalt, nämligen bl. a. »tung förvaltning med benägenhet att stelna i givna
former»,

att ett försäkringssystem utan konkurrens medför onödigt höga förvaltningskostnader,
minskar försäkringsorganisationens och arbetsgivarnas intresse för åtgärder,
avsedda att minska yrkesriskerna och att befordra skadades reaktivering, samt icke
lämnar garanti för rättvis premietariffering,

att å andra sidan det av föreningen skisserade organisationsförslaget står i full
överensstämmelse med den av kommittén angivna grundprincipen,

att förslaget lämnar fullt samma garanti som det av kommittén framlagda för tillgodoseende
av de försäkrade arbetarnas rätt och av ett gott samarbete med övriga
socialförsäkringsorgan,

298

att förslaget medgiver en smidig avveckling av nuvarande organisation och underlättar
en efter växlande förhållanden avpassad omläggning av verksamheten,
att förslaget lämnar bästa garanti för en god, affärsmässigt driven förvaltning
samt för rättvis premietariffering utan en dyrbar under alla förhållanden ineffektiv
kontroll i premiefrågor.

Underdånig hemställan. På grund av vad sålunda anförts, tillåter sig föreningen
i underdånighet hemställa, att besparingskommitténs förslag till organisation av
den sociala olycksfallsförsäkringen icke måtte läggas till grund för någon Eders
Kungl. Maj :ts proposition i ärendet. Samtidigt hemställer föreningen i underdånighet,
det täcktes Eders Kungl. Maj :t föranstalta om ytterligare utredning rörande
bästa sättet för den sociala olycksfallsförsäkringens ordnande, och att därvid
även beaktas den form för förvaltningen av nämnda försäkring, som i det föregående
av föreningen förordats, genom vilken, utan att de försäkrades intressen äventyras,
en årlig besparing av cirka 1,200,000 kronor uppstår för statsverket.
Stockholm den 14 maj 1925.

Underdånigst
GÖSTA TAMM.

Einar Frydén. Trygve Lovén. E. A. Thunholm.

Ivar Hallin. G. Bergström.

Styrelsen för Sveriges allmänna sjukkasseförbund.

Genom remiss den 15 mars innevarande år har E. Kungl. Maj :t anbefallt styrelsen
för Sveriges allmänna sjukkasseförbund att avgiva yttrande i anledning av
statens besparingskommittés betänkande med förslag angående socialförsäkringens
organisation.

Till efterkommande därav får förbundsstyrelsen med remissaktens återställande
härigenom anföra följande:

Styrelsen förutsätter, att för styrelsens del endast kan ifrågakomma att ingå på ett
bedömande av förevarande betänkande i vad detsamma avser sjukförsäkringen.'' De
övriga grenarna av socialförsäkringen sträcka sig nämligen vida utöver området för
sjukkasseförbundets verksamhet. I det följande komma därför de i betänkandet behandlade
frågor, som avse pensionsförsäkringens och olycksfallsförsäkringens organisation,
att upptagas till skärskådande allenast i den mån de beröra dessa försäkringsgrenars
förhållande till sjukförsäkringen.

Det är emellertid, enligt styrelsens mening, ett särdeles viktigt steg, som besparingskommitterade
tagit, då de i samband med sitt uppdrag inlåtit sig på en närmare
utredning av spörsmålet om socialförsäkringens organisation i hela dess vidd.
Flera frågor av den största betydelse ej blott ur statsfinansiell utan även andra synpunkter
tränga tvivelsutan på detta område till en lösning. Ej minst'' gäller detta
för sjukförsäkringens vidkommande. Med avseende härå vill förbundsstyrelsen endast
erinra om sin den 8 sept. 1923 avlåtna underdåniga skrivelse med hemställan
»att E. K. Maj :t måtte vidtaga åtgärder för framläggande, så snart ske kan, av
förslag, om möjligt alternativa, till en vidare utveckling och slutlig lösning av den
sociala sjukförsäkringen i vårt land», i vilken skrivelse — liksom vid många andra
tillfällen — styrelsen sökt framlägga sjukkasseverksamhetens efterblivna läge och på
flera sätt brydsamma ställning. Med den syn på frågan, som styrelsen i berörda
skrivelse angivit sig äga, har styrelsen — liksom säkerligen många bland sjukkasserörelsens
målsmän i landet — sedan känt blivit, att besparingskommittén upptagit
frågan om socialförsäkringens organisation till behandling, naturligen med
livliga förhoppningar motsett resultatet av kommitténs arbete.

Då detta nu föreligger och tillfälle givits att därom taga närmare kännedom, vill
förbundsstyrelsen för sin del icke underlåta att erkänna, att besparingskommittén i
sitt betänkande visat sig hava haft blicken öppen för de bekymmersamma förhållanden
inom sjukkasseverksamheten och för de många brister, som f. n. vidlåda denna verksamhet,
särskilt i organisatoriskt hänseende, ävensom att kommitténs förslag, i vad
de avse att söka åvägabringa en bättre tingens ordning på förevarande område, innehålla
flera synnerligen beaktansvärda moment. Ett beklagligt förhållande är
emellertid, att de statsfinansiella synpunkterna kommit att ställas i förgrunden i
den grad, som i kommitiébetänkandet skett. Förbundsstyrelsen inser dock väl, att
detta förhållande föranletts av de allmänna direktiv, som legat till grund för kommittéarbetet
i dess helhet. Men en följd därav bar blivit, att kommitterade, som
visserligen tagit i övervägande möjligheten att få till stånd en obligatorisk sjuk -

300

försäkring, ansett en lösning av den föreliggande uppgiften i sådan riktning icke
för närvarande kunna ifrågakomma. Det må icke döljas, att detta för förbundsstyrelsen
varit en stor besvikelse. Såväl förbundsstyrelsen som förbundskongressen
hava vid olika tillfällen givit till känna sin obetingade anslutning till tanken om
en övergång från frivillig till obligatorisk sjukförsäkring. Och förbundsstyrelsen
för sin del har efter hand alltmera kommit till den bestämda uppfattning, att en
omdaning av vår sociala sjukförsäkring på grundvalen av lagstadgat försäkringstvång
innebär den enda lösning av sjukförsäkringsf rågan, som kan leda till tillfredsställande
förhållanden på förevarande område i vårt land. Förbundsstyrelsen hade
därför utan all fråga helst sett att ett förslag gående ut på införande av obligatorisk
sjukförsäkring kunnat framläggas i stället för det av besparingskommittén till
grundlinjerna nu uppgjorda. För den skull kan styrelsen ej heller underlåta att till
E. K. Maj :t nu rikta en vädjan om, att innan ett lagförslag av den karaktär besparingskommittén
föreslagit framlägges möjligheten att åstadkomma en lösning av
föreliggande spörsmål i angiven riktning än en gång måtte tagas i allvarligaste
övervägande.

Endast under den förutsättning att tanken på genomförande av en obligatorisk
försäkring ovillkorligen måste för en avsevärdare tid framåt uppgivas, kan förbundsstyrelsen
för sin del tillstyrka ett lagstiftningsförslag, som, i likhet med det
nu föreliggande, är uppbyggt på grundvalen av frivillig försäkring.

Dock bör, enligt förbundsstyrelsens avgjorda mening, en obligatorisk sjukförsäkring
i alla händelser uppställas såsom det slutliga målet för utvecklingsarbetet på
detta område, som icke genom nu ifrågasatta lagstiftningsåtgärder bör på något sätt
undanskjutas. Den av besparingskommittén föreslagna lagstiftningen kan förbundsstyrelsen
därför icke betrakta såsom annat än ett provisorium. På ett sådant synes
då den fordran böra ställas, att detsamma skall kunna icke blott nöjaktigt och
snabbt nog råda bot på de inom den nuvarande sjukkasseverksamheten förekommande
missförhållanden utan jämväl länka utvecklingen in på en väg, vilken, då gynnsammare
förhållanden inträda, kan leda till nyssnämnda mål med så obetydliga förändringar
i de av lagstiftningen skapade interimistiska förhållandena som möjligt.
En ny lagstiftning, innebärande en mera genomgripande omgestaltning av
den nu bestående sjukkasseverksamheten, men utan tillräcklig anknytning till den
tingens ordning, som en framtida obligatorisk sjukförsäkring måste medföra, och
vilken därför icke skulle kunna efterträdas av en försäkring av sistnämnda slag utan
nya vittgående förändringar, komme att inverka alltför störande på utvecklingens
gång och bleve därigenom måhända mera till skada än gagn.

Ur dessa synpunkter torde besparingskommitténs förslag besitta obestridliga förtjänster.
Förbundsstyrelsen syftar härmed framförallt på den föreslagna anordningen
med endast en statsunderstödd sjukkassa på samma ort. Med en dylik anordning
torde en av de väsentligaste bristerna i det nuvarande sjukkasseväsendet
och därmed sammanhängande olägenheter av flera slag efter hand kunna avhjälpas.
På samma gång vore en fast och bestående grund lagd för sjukkasseverksamhetens
vidare utveckling i ovan antydd riktning och dess framtida utbyggande till en obligatorisk
försäkring utan ytterligare alltför genomgripande organisatoriska reformer
möjliggjord.

Men även om den ifrågavarande lagstiftningen fyller nu antydda viktiga krav, torde
dock vår sjukkasseverksamhet knappast enbart därigenom vara i erforderlig grad
hulpen. Den omständigheten, att en mera genomgripande reform beträffande vårt
sjukkasseväsende länge ansetts förestående, jämte det långa dröjsmålet med ett avgörande,
ägnat att klarlägga riktlinjerna för utvecklingen, har lagt en stark hämsko
på företagsamheten och även på andra sätt utövat ett i hög grad ogynnsamt inflytande
på verksamheten inom sjukkassorna. En tydligt framträdande stagnation har
på grund härav vida omkring gjort sig gällande. Därest icke dessa förhållanden
mycket snart kunna bringas att upphöra, torde detta inom kort kunna medföra

301

högst menliga eller rent av ödesdigra följder. Det ligger därför enligt förbundsstyrelsens
förmenande stor vikt uppå icke blott att avgörandet mycket snart kommer
till stånd, utan även att den blivande lagstiftningen, om den icke kan grundas
på tvång, dock kommer att vara av beskaffenhet att kunna kraftigt inbjuda till
eller indirekt framtvinga en större livaktighet i utvecklingsarbetet.

önskvärt eller nödvändigt synes därför vara, att ett fullständigt utarbetat lagförslag
kan framläggas till antagande av riksdagen med snaraste eller redan under
nästkommande år. Ett längre dröjsmål skulle möjligen kunna medföra, att kravet
på omedelbart införande av en tvångsvis ordnad sjukförsäkring icke låter sig
avvisas.

Därest ett sådant lagförslag befinnes böra byggas på de av besparingskommittén
ifrågasatta grunder, uppställer sig emellertid spörsmålet huruvida därigenom förutsättningar
komma att förefinnas för åvägabringande av en tillräckligt snar omgestaltning
av förhållandena inom sjukkasseverksamheten. Detta bleve tydligen icke
fallet, därest de nuvarande sjukkassorna -—- vilka näppeligen kunna direkt tvingas
att upphöra med sin verksamhet — i större utsträckning skulle vilja uraktlåta att
genom uppgående i de föreslagna statsunderstödda sjukkassorna underordna sig den
nya lagstiftningen, och även finna möjligheter att fortsätta sin verksamhet med
alla densamma vidlådande, under de nya förhallandena säkerligen än mer framträdande
brister. Måhända skall det visa sig — något som förbundsstyrelsen håller för
troligt — att denna verksamhet icke i längden kan upprätthållas, utan att ifrågavarande
kassor förr eller senare skola se sig nödsakade att söka få uppgå i de statsunderstödda
sjukkassorna. Men frånsett det synnerligen olämpliga uti ett mera
allmänt, mot lagstiftningens syfte tydligen stridande långa dröjsmål härutinnan lärer
situationen, då dessa kassor omsider finna ett uppgående i de statsunderstödda
sjukkassorna med sin fördel förenligt oftast komma att vara sådan, att kassornas
ekonomiska ställning befinnes mer eller mindre otillfredsställande och att medlemsbestånden
inom dem förete en mindre god sammansättning med avseende å åldrar
och hälsotillstånd. Vederbörande statsunderstödda kassor skulle under sådana förhållanden
antingen nödgas ställa sig avvisande till en sammanslagning eller fa finna
sig i att upptaga ett i riskhänseende ofördelaktigt medlemsbestånd utan att kunna
erhålla härför erforderligt ekonomiskt vederlag.

Såvida icke den nya lagstiftningen skall bliva väsentligen förfelad måste dylika
eventualiteter kunna förebyggas. Så långt möjligt är torde man, enligt förbundsstyrelsens
mening, böra försäkra sig om, att icke denna lagstiftning endast kommer
att resultera i en ofullgången reform, bestående i tillkomsten visserligen av ett större
eller mindre antal statsunderstödda sjukkassor, vid sidan av vilka emellertid kommer
att fortbestå en omfattande, helt åt sig själv lämnad sjukkasseverksamhet av
samma beskaffenhet som den nuvarande eller rättare sagt vida sämre. Något sådant
skulle innebära ett upprivande av det nu befintliga sjukkasseväsendet, i långt
övervägande grad till stor skada i stället för till gagn. I detta hänseende komma
helt visst betydande vanskligheter att möta vid en på besparingskommitténs förslag
grundad lagstiftning. Åtskilliga företeelser under senaste tid förbundsstyrelsen
syftar härmed särskilt på de ofta oövervinneliga motigheter av här antytt slag man
haft att kämpa med vid strävandena för åvägabringande av sammanslagningar avsjukkassorna
— varsla om, att man torde hava att räkna med en ganska stark obenägenhet
på många håll att uppgiva den nuvarande verksamheten.

Endast därigenom synes ett motstånd kunna pa ett tillräckligt effektivt och hastigt
sätt bringas att vika, att de sjukkassor, som tillsvidare icke befinnas villiga
att inordna sig under de nya förhållandena, betagas möjligheten att med någon större
utsikt till framgång fortsätta sin verksamhet i konkurrens med de statsunderstödda
sjukkassorna. Härför vore så gott som oundgängligt, att dessa senare kassor
utan att de krav, som på dem måste ställas med avseende å prestationer, därför
åsidosättas, och på samma gång de således i jämförelse med de förra kassorna kunde

302

erbjuda sin medlemmar större förmåner i sjukhjälpshänseende, samtidigt kunna bereda
dem lika fördelaktiga eller i allt fall icke väsentligt oförmånligare villkor i
fråga om skyldigheter i avgiftshänseende. Medlemsbidragens storlek har i alla händelser,
hittills åtminstone, i konkurrensen sjukkassorna emellan tyvärr visat sig
vara en faktor att räkna med av kanske större betydelse än någon annan.

Men här torde då följande omständigheter få tagas i betraktande.

Sjukhjälpstiden inom de statsunderstödda sjukkassorna skulle enligt besparingskommitténs
förslag komma att sträcka sig väsentligt utöver den inom sjukkassorna
hittills vanliga. Och förbundsstyrelsen är i detta avseende med besparingskommittén
fullt ense. Styrelsen skulle för sin del rättare sagt. helst so, att sjukhjälpstiden
komme att utsträckas än längre än till de tre år, som besparingskommitterade satt
i fråga, närmare bestämt i det obegränsade, i varje fall att en dylik anordning bleve
i lagen medgiven. Det har tvivelsutan med rätta blivit sagt, att därest sjukhjälpen
från sjukkassorna, såsom nu vanligt är, indrages efter långvarig sjukdom, då
arbetsoförmågan inträtt i ett mera varaktigt stadium, den sjuke kommer att berövas
den ekonomiska hjälpen, då den som bäst behöves. Visserligen tillkommer det
i dylika fall pensionsförsäkringen att bringa denna hjälp. Enligt förbundsstyrelsens
uppfattning torde dock sjukkassornas medlemmar ganska allmänt föredraga att vid
långvarig sjukdom alltjämt kunna lita sig till den sjukkassa, av vilken de tidigare
varit_ omhändertagna, framför att bliva hänvisade till pensionsförsäkringen med ty
åtföljande omgång och särskilda besvär samt dess ofta nog knappare tillmätta understöd.
Tanken på. en utsträckning av sjukhjälpstiden har ock under senare tid
med stort och ständigt stegrat intresse börjat omfattas av sjukkasseverksamhetens
målsmän på skilda håll.

I detta sammanhang skulle förbundsstyrelsen även vilja framhålla följande, överallt
där den sociala sjukförsäkringen nått en större utveckling, speciellt i länder
med obligatorisk försäkring, har med denna försäkring även införlivats en sjukvårdande
verksamhet avseende att under mer eller mindre försäkringsmässiga former
bereda behövlig vård vid sjukdomstillfälle. I denna vård ingår därvid först och
irämst läkarvård, dessutom även läkemedel, understundom också hemsjukvård, tandvård
m. fl. slag av sjukvård. Denna sida av sjukförsäkringen har efter hand tillvunnit
sig ett berättigat och allt mera stegrat intresse. Besparingskommittén har
till synes ägnat nu nämnda en rationellt och tidsenligt ordnad sjukförsäkring tillkommande
uppgifter väl så ringa uppmärksamhet. Sant är visserligen, att förevarande
område av sjukförsäkringen hittills i mycket obetydlig utsträckning odlats
av de svenska sjukkassorna. Måhända torde det även vara så att förhållandena i
vårt land, åtminstone mångenstädes, bereda vissa svårigheter för ordnandet av en
försäkring av nu antytt slag i samband med sjukkassornas verksamhet. Dessa svårigheter
äro dock näppeligen oöverstigliga. Under senare år har man på skilda håll
i landet börjat få blicken öppen för betydelsen av en i samband med sjukkasseverksamheten
utövad sjukvård och i vissa, om än mera fåtaliga fall, med stort intresse
och beaktansvärd framgång sökt utveckla denna sidoverksamhet. Med hänsyn till
ovan antydda svårigheter torde även mer eller mindre försöksvis nu eller i framtiden
förekommande ansatser till sjukvårdsförsäkring få anses vara i viss mån banbrytande
och ej utan sin stora betydelse för det framtida utvecklingsarbetet och
därför väl värda att av lagstiftningen på allt sätt stödjas och uppmuntras. På grund
av allt detta finner förbundsstyrelsen för sin del önskvärt att en sjukvårdande verksamhet
även ingår i de föreslagna statsunderstödda sjukkassornas uppgift, om också
icke ehuru kanske helst tvångsvis, så dock såsom en prestation icke blott i lagen medgiven,
utan där även på lämpligt sätt framhållen.

Även andra önskemål beträffande de statsunderstödda sjukkassornas prestationer
skulle kunna här angivas. Förbundsstyrelsen vill dock i detta sammanhang ytterligare
endast framhålla behovet av ett genomgående något större kontant sjukunderstöd
än det inom sjukkassorna nu förekommande.

303

Skall den verksamhet, som kommer att utövas av de statsunderstödda sjukkassorna,
kunna uppfylla de anspråk, varåt förbundsstyrelsen i det föregående givit uttryck,
torde emellertid vara klart, att verksamheten måste bliva förenad med icke obetydliga
kostnader, utan väsentligt drygare sådana än de inom sjukkassorna nu i allmänhet
förekommande, beroende på de nuvarande kassornas kortare sjukhjälpstid,
lägre sjukpenning samt åsidosättandet från deras sida av de sjukvårdande uppgifterna.
Och då dessa kassors medlemmar under en föregående tid låtit sig nöja med
hittillsvarande begränsade förmåner, torde de sannolikt i alltför många fall, inför
utsikten att eljest få vidkännas avsevärt förhöjda sjukkasseavgifter, med jämnmod
komma att finna sig i de gamla förhållandena även för framtiden. De bestående
sjukkassorna torde under dylika omständigheter ingalunda sakna utsikter att länge
nog uppehålla konkurrensen med de statsunderstödda kassorna, till stort förfång,
såsom redan sagts, för den nya lagstiftningens hela syfte.

Endast under förutsättning att de statsunderstödda kassorna genom ett rikligt understöd
från det allmänna sättas i stånd att jämte sina större förmåner även erbjuda
lika goda villkor som de andra kassorna i avgiftshänseende, eller åtminstone icke
avsevärt förmånligare, lärer en dylik sakernas vändning kunna med större grad av
säkerhet förebyggas. I vilken utsträckning och efter vilka grunder bidrag från det
allmänna böra beredas förstnämnda kassor är på grund härav synbarligen en fråga
av fundamental betydelse.

I fråga om grunderna eller formerna för bidragens utgående har förbundsstyrelsen
för sin del intet att erinra beträffande vad besparingskommittén härutinnan
föreslagit, innebärande att nuvarande grundformer för statsbidragen bibehållas. Vad
däremot angår bidragens storlek måste styrelsen uttala såsom sin bestämda uppfattning,
att vad besparingskommittén i sådant hänseende föreslagit icke är tillfyllest.
Detta gäller visserligen icke vad beträffar den del av statsbidraget, som skall utgå
i förhållande till sjukkassans medlemsantal, vilken del besparingskommittén ansett
sig böra bestämmas till 3 kr. per år och medlem. Beträffande åter den del av ifrågavarande
bidrag, som skall bestämmas på grundval av det antal sjukdagar, för vilka sjukkassa
utbetalat kontant sjukhjälp eller berett kostnadsfri vård å sjukhus åt sina
medlemmar, äro av besparingskommittén förordade 33 öre per sjukdag, bortsett från
söndagar och de sjukdagar jämväl frånräknade, för vilka vid långvarig sjukdom
sjukhjälp lämnats efter det sjukdomen varat i 3 år — huruvida denna senare inskränkning
avsetts av kommitterade framgår dock ej med full tydlighet av betänkandet
— alltför knappt tilltagna. Förbundsstyrelsen vill för sin del i förevarande
avseende föreslå, att bidraget per sjukdag må utgå med 50 i stället för 33 öre samt att
de ifrågasatta inskränkningarna med avseende å söndagar samt sjuktid, infallande
efter viss tids sjukdom av långvarig beskaffenhet, bortfalla. Vad ytterligare
beträffar statsbidraget, till den del detsamma skall utgå med hänsyn till av sjukkassa
bekostad sjukvård, måste förbundsstyrelsen icke mindre avgjort än i föregående
fall förorda ett rikligare tilltaget bidrag än som av besparingskommitterade
föreslagits. I fråga om storleken av sistnämnda del av bidraget vill styrelsen ifrågasätta
ett belopp, motsvarande exempelvis en tredjedel av sjukkassas sjukvårdskostnader,
därvid bland dessa må kunna inräknas icke blott kostnader för läkarvård och
läkemedel utan i förekommande fall även för annan sjukvård, hemsjukvård, tandvård
m. fl.

De erforderliga motiven till stöd för vad förbundsstyrelsen här föreslagit äro anförda
i det föregående i och med vad styrelsen sökt framhålla med avseende å nödvändigheten
att upprätthålla de statsunderstödda sjukkassornas konkurrensförmåga
gentemot de sidostående sjukkassorna.

Statens utgifter i och för understöd till sjukkassorna i här föreslagen utsträckning
synas icke behöva bliva alltför ansenliga till en början och torde endast småningom
växa. Härvid kommer i betraktande, att någon tid lärer dröja, innan anslutningen
till de statsunderstödda sjukkassorna kan bliva mera allmän dels från

304

de nu bestående sjukkassorna, dels från den ännu utanför sjukförsäkringen stående
befolkningens sida. Så länge de nuvarande sjukkassorna underlåta att ansluta sig,
kommer dessutom det till dem nu utgående statsbidraget att bortfalla. Vad särskilt
beträffar statsbidraget till den del detsamma skulle komma att utgå på grund av
de statsunderstödda sjukkassornas kostnader för beredande av sjukvård, visar det sig,
att motsvarande bidrag under nuvarande förhållanden icke uppgår till mera än
60,000 å 70,000 kr. för år. En mera omfattande utvidgning av verksamheten i förevarande
avseenden torde ej under närmaste tid komma till stånd. En proportionsvis
betydlig ökning i bidragsbeloppet skulle under sådana förhållanden knappast
bliva för statsverket mera kännbar. .

I alla händelser synes en utökning av statsbidragen i den av förbundsstyrelsen förordade
utsträckning näppeligen frånkomlig, med mindre fara uppstår, att den föreslagna
lagstiftningen kan komma att visa sig väsentligen förfelad, på sätt i det föregående
antytts. De statsunderstödda sjukkassorna torde i själva verket, för att
kunna med nöjaktig framgång uppehålla konkurrensen med andra sjukkassor, vara
i än större behov av ekonomiskt stöd från det allmänna, än som kan fyllas av de
ovan förordade statsbidragen. För ett fullständigt tillgodoseende av behovet synes
då kommunernas medverkan nödvändig. Förbundsstyrelsen förmenar därför, att de
kommuner, inom vilka statsunderstödda sjukkassor äro i verksamhet, höra hava i
lag stadgad skyldighet att lämna ett pekuniärt bidrag till sagda kassor, tillmätt i
förhållande till det antal inom resp. kommuner boende eller mantalsskrivna personer,
som tillhöra ifrågavarande kassor, eller alltefter den omfattning, i vilken dessa
medlemmar uppburit understöd. Ett dylikt anspråk torde vara välbefogat även ur
andra synpunkter. Det har många gånger tvivelsutan med rätta framhållits, att sjukkasseverksamheten,
särskilt i händelse sjukhjälpstiden utsträckes tillräckligt långt
— såsom fallet ju skulle komma att bliva beträffande de statsunderstödda sjukkassorna
— är ägnad att avsevärt minska kommunernas fattigvårdskostnader. De ofta
åberopade förhållandena i staden Eskilstuna synas lämna ett gott stöd för denna
mening. Inom berörda stadssamhälle finnes sedan längre tid tillbaka en sjukkassa
i verksamhet med livlig anslutning från den inom staden talrikt representerade arbetarebefolkningens
sida, vilken kassa tack vare ett ansenligt penningbidrag från
kommunen blivit i tillfälle att bereda sina sjuka medlemmar sjukunderstöd utan
tidsbegränsning, med den påföljd att anspråk på fattigunderstöd av kommunen från
medlemmar i kassan icke förekommit. Man kan under dylika förhallanden knappast
tala om, att kommunen genom sitt bidrag till sjukkasseverksamheten påtagit sig en
särskild ekonomisk börda, utan snarast om en omläggning av de kostnader, som
under andra omständigheter skolat drabba fattigvården, varigenom dessa kommit
till användning för i grunden samma ändamål ehuru på ett säkerligen mera rationellt
sätt och jämväl under mera tilltalande former. Denna anordning är visserligen
en hittills om icke enastående så dock mera sällsynt företeelse i vårt land.
Mycket tyder likväl på, att man flerstädes börjat komma till insikt om det befogade
och ändamålsenliga i en dylik anordning.

Det vill emellertid synas lämpligt att kommunerna då även på annat sätt medverka
inom de statsunderstödda sjukkassorna. Förslagsvis torde höra tillkomma
kommun att utse ledamot i sådan kassas styrelse ävensom revisor.

Förbundsstyrelsen har härmed givit uttryck åt sin uppfattning rörande besparingskommitténs
förslag i de stycken, som för styrelsen framstått såsom de mest
betydelsefulla. Styrelsen vill dock även i någon mån beröra andra i kommittebetänkandet
behandlade frågor.

En sådan fråga, vilken kommitterade av naturliga skäl ägnat en tämligen ingående
uppmärksamhet, är den om sjukförsäkringens ställning till och växelverkan
med övriga för närvarande bestående grenar av socialförsäkringen. Förbundsstyrelsen
inser väl den störa betydelsen ur olika synpunkter av att ett så intimt och
planmässigt samarbete som möjligen kan åvägabringas emellan a ena sidan sjukkas -

305

surna och å andra sidan således pensionsförsäkringen och olycksfallsförsäkringen.
Ett dylikt samarbete under enhetlig ledning måste givetvis, åtminstone under vissa
förutsättningar, vara till största gagn för det hela, och sjukkassornas skyldighet
att efter förmåga härvid lämna sin medverkan finner förbundsstyrelsen given.
Enligt styrelsens mening torde dock kunna ifrågasättas, huruvida man i förevarande
avseende har anledning att hysa större förväntning om mera betydelsefulla
praktiska resultat, innan en obligatorisk sjukförsäkring kommit till stånd. Bildandet
av statsunderstödda sjukkassor i enlighet med besparingskommitterades förslag
torde näppeligen komma att fortskrida med den hastighet och i den omfattning,
att landets alla kommuner inom en närmare framtid bliva av dessa kassor ens
närmelsevis fulltaligt representerade, och en mera fullständig anslutning till kassorna
från den försäkringsbehövande befolkningen i de orter, där kassor av ifrågavarande
slag komme att finnas, torde knappast heller vara att påräkna under en
avsevärd tid framåt — allt såvida icke en obligatorisk försäkring genomföres. Då
härtill kommer, att sjukkassorna skulle äga tämligen stor frihet att ordna sin verksamhet,
vad understödens storlek, varaktighet och beskaffenhet beträffar, utan hänsyn
till förhållandena inom pensionsförsäkringen eller olycksfallsförsäkringen, vill
det synas, att den av de statsunderstödda sjukkassorna representerade sjukförsäkringen
tillsvidare endast i mycket otillfredsställande grad kommer att äga de erforderliga
förutsättningarna för övertagandet och utförandet av den roll gentemot,
angivna övriga grenar av socialförsäkringen, vilken inom en i samtliga riktningar,
således även i sjukförsäkringshänseende färdigbyggd socialförsäkring skulle böra
tillkomma sjukförsäkringen och dess organ. Härtill kommer, att det torde vara
mindre önskvärt, att sjukkassorna till en början eller över huvud taget, innan en
obligatorisk försäkring genomförts, alltför mycket betungas med administrativa
uppgifter av för dess egentliga verksamhet mer eller mindre främmande natur.

Ett härmed nära sammanhängande spörsmål, som av besparingskommittén upptagits
till närmare prövning, gäller tillsynsmyndighetens över sjukkasseväsendet
förläggande inom administrationen. Förbundsstyrelsen har visserligen föga anledning
eller möjlighet att taga befattning med denna angelägenhet. Styrelsen finner
dock frågan vara av icke ringa betydelse även ur andra synpunkter än de tekniskt
administrativa och statsfinansiella. De tvivelsutan omfattande och maktpåliggande
uppgifter, som skulle förestå att lösa dels i samband med genomförandet
av en eventuell lagstiftning i den av besparingskommittén förslagna riktning, dels
sedermera, intill dess sjukförsäkringen, efter omläggning på grundval av försäkringstvång,
infogats på sin rätta plats i den sociala försäkringsbyggnaden, torde
komma att ställa tämligen stora krav på sagda myndighet, tarvande dess odelade
uppmärksamhet och en jämförelsevis stor rörelsefrihet. På grund härav och i betraktande
dessutom av den nu rådande och törhända än länge bestående splittringen
inom den svenska socialförsäkringen samt de intressemotsatser och de olikheter i
uppfattning i flera hänseenden, som till synes alltjämt i ganska hög grad göra sig
gällande såväl bland myndigheter som hos allmänheten, speciellt sjukkassefolket, synes
ett önskemål vara, vilket förbundsstyrelsen icke vill underlåta att starkt nog
framhålla, att den institution, som skall närmast handhava ovanberörda uppgifter
och hos vilken såväl praktisk erfarenhet som annan sakkunskap på förevarande speciella
område torde kunna förutsättas vara till finnandes mera än annorstädes, erhåller
en om möjligt fullt fristående och i alla händelser möjligast självständig
ställning.

Den rätta avgränsningen av å ena sidan sjukförsäkringen samt å andra sidan dels
pensionsförsäkringen dels ock olycksfallsförsäkringens speciella verksamhetsområden
sinsemellan är även en hithörande angelägenhet av stor vikt. Förbundsstyrelsen
har redan givit uttryck åt den meningen, att en utsträckning av sjukhjälpstiden
inom de statsunderstödda sjukkassorna, på sätt besparingskommittén föreslagit eller
ännu mera, är önskvärd. Tydligen beröres härav det inbördes förhållandet mellan

20—252409. Bilaga till Kungl. Proposition.

306

sjukförsäkringen och pensionsförsäkringen. Av förut antydda skäl och även i betraktande
av sjukkassornas större förutsättningar att öva nödig tillsyn även beträffande
de långvarigt sjuka, vill det synas förbundsstyrelsen mest naturligt och ändamålsenligt,
att de långvariga sjukdomsfallen, där så ske kan, i största möjliga
utsträckning omhändertagas av sjukkassorna.

Ett något likartat spörsmål framställer sig med avseende å olycksfallsförsäkringen,
nämligen i fråga om den s. k. karenstiden. Det torde vara en av sjukkassefolket
ganska allmänt omfattad önskan, att sjukkassa i regel skall vara oförhindrad
att vid olycksfall meddela sjukhjälp i samma ordning som vid andra sjukdomsfall.
Ett tillgodoseende av detta ur flera synpunkter ganska naturliga och berättigade
krav skulle leda till — för så vitt en i alla avseenden olämplig dubbelförsäkring för
olycksfall, nämligen dels i sjukkassa, dels i olycksfallsförsäkringsanstalt, skall undvikas
—• att karenstiden finge utsträckas och att sjukhjälpen under denna tid, där
så ske kan, meddelades av de statsunderstödda sjukkassorna. Förslagsvis skulle karenstiden
lämpligen kunna omfatta tiden t. o. m. 63 :e dagen efter olycksfallet.
En dylik anordning förutsätter givetvis ekonomisk medverkan från arbetsgivarnas
sida, en medverkan, som ock enligt förbundsstyrelsens förmenande utan alltför stor
svårighet torde kunna på ett tillfredsställande sätt ordnas.

En anordning av detta slag synes även den fullt naturlig och torde, när en obligatorisk
sjukförsäkring kommit till genomförande, ur snart sagt alla synpunkter
vara att föredraga framför den nuvarande. Givetvis bör tillses, att den genom
sjukkassorna förmedlade försäkringen i övrigt ordnas i möjligaste mån i enlighet
med de principer, som vunnit tillämpning inom olycksfallsförsäkringen. Bl. a.
torde böra föreskrivas, att understödet skall utgå från och med dagen efter olycksfallet.
Till ernående av önskvärd likformighet synes då ock motsvarande bestämmelse
böra gälla för den egentliga sjukförsäkringens vidkommande.

Med avseende å vad besparingskommittén haft att anföra i frågan rörande sjukförsäkrads
överflyttning från en sjukkassa till en annan vid ombyte av bostads- eller
mantalsskrivningsort vill förbundsstyrelsen, utan erinran i övrigt, endast anmärka
följande. I nära sammanhang med förevarande spörsmål står även den i
kommittébetänkandet icke berörda frågan rörande beredande av möjlighet till överflyttning
av enahanda slag vid sjukkassemedlems vistelse under längre tid i eller
avflyttning till annat land. Åtminstone vad beträffar dylik överflyttning inom de
skandinaviska länderna har denna fråga redan tillvunnit sig uppmärksamhet och
befunnits äga sin praktiska betydelse. För Sveriges och Danmarks vidkommande
hava ock sedan åtskilliga år tillbaka vissa närmare bestämmelser, varom överenskommelse
träffats genom förhandlingar mellan delegerade för de båda ländernas sjukkasseorganisationer
och vederbörande myndigheter, blivit upprättade och vunnit
tillämpning. Denna angelägenhet synes böra beaktas i samband med en ny lagstiftning
för sjukkasseverksamheten. Då åtgärder i här antytt syfte dock förutsätta
full ömsesidighet de olika länderna emellan, torde måhända icke låta sig göra att
genom en blivande lag åvägabringa alla för ändamålet erforderliga anordningar,
men synes i så fall möjlighet böra beredas E. K. Maj:t att utfärda de särskilda bestämmelser,
vilka i varje särskilt fall kunna bliva behövliga.

Förbundsstyrelsen önskade slutligen även beröra ett ämne, som knappast i vidare
mån varit föremål för besparingskommitténs uppmärksamhet men likväl torde
förtjäna närmare beaktande i samband med förevarande lagstiftningsfråga. Endast
i ringa utsträckning har sjukkasseverksamheten i vårt land hittills nått den
omfattande kategori av personer, som lämpligen torde kunna sammanfattas under
benämningen familjemedlemmar, utgörande företrädesvis gifta kvinnor och barn;
personer alltså, vilka såsom icke självförsörjande visserligen icke i samma grad,
som de genom avlönat arbete hos annan för sitt uppehälle beroende, äro i behov
av en sjukförsäkring, men dock i vissa hänseenden tvivelsutan skulle hava gagn
därav. Helt annat är förhållandet i vårt grannland Danmark, där sjukkassorna i

307

mycket stor utsträckning omhändertagit familjemedlemmar, en omständighet varigenom
det danska sjukkasseväsendet i avsevärd grad vunnit i styrka och social betydelse.
Ansatser till en utvidgning av sjukkasseverksamheten i här antydd riktning
saknas dock icke helt och hållet hos oss. Här och var, om ock i mera enstaka
fall, förekommer, att sjukkassa berett tillgång till vård av läkare eller till åtnjutande
av läkemedel på kassans bekostnad åt sina medlemmars familjemedlemmar.
En mera allmän hithörande företeelse utgör den av ett stort antal kassor meddelade
moderskapsförsäkringen. Hit torde man även kunna räkna den bland sjukkassorna
icke sällan förekommande begravningshjälpsförsäkringen för sjukkassemedlems
maka eller make.

Dessa ansatser synas förtjäna att vid en kommande lagstiftning omhändertagas
och i viss utsträckning uppmuntras. De önskemål, som förbundsstyrelsen för sin del
skulle i sådant hänseende vilja uppställa, vore, att beredande av sjukvård åt familjemedlemmar
bleve i lagen sjukkassorna medgivet och genom understöd av staten i
sammanhang med de vanliga statsbidragen underlättades, vidare att meddelande av
moderskapsförsäkring ålades sjukkassorna såsom en obligatorisk prestation, jämställd
med den vanliga sjukhjälpen och sålunda likaledes underlättad genom tillräckligt
statligt understöd samt i lagen närmare reglerad genom bestämmelser, ägnade
att åstadkomma ett effektivare understöd av förevarande slag, än det för närvarande
inom sjukkassorna vanliga, samt slutligen, att möjligheter till begravningshjälpsförsäkring
genom sjukkassan för medlems maka eller make fortfarande måtte
stå öppen eller, i alla händelser, att hinder icke resas för vidmakthållande av sådan
försäkring, som vid tiden för den nya lagstiftningens genomförande redan kommit
till stånd.

Förbundsstyrelsen har härutöver intet att i förevarande ärende andraga. Visserligen
torde många önskemål kunna uppställas beträffande de mera speciella bestämmelser,
vilka böra ingå i en ny lag. Styrelsen förutsätter emellertid, att dessa
önskemål ändock i allmänhet komma att bliva tillgodosedda. Där så lämpligen ske
kan såge dock förbundsstyrelsen gärna, att, i händelse ett fullständigt lagförslag
upprättas på grundvalen av föreliggande betänkande, styrelsen, innan förslaget företages
till avgörande, bereddes tillfälle att därom taga närmare kännedom och uttala
sin mening.

Stockholm den 15 maj 1925.

Underdånigst

Sveriges allmänna sjukkasseförbund
J. E. BERGLUND.

Rikssjukkassornas centralorganisation.

Rikssjulckassornas centralorganisation, som satts i tillfälle avgiva yttrande över
av Statens besparingskommitté avgivet betänkande och förslag rörande socialförsäkringens
organisation, får med anledning härav framhålla följande.

Förslaget rörande sjukförsäkringen innebär i stora drag, att det skulle bli endast
en statsunderstödd sjukkassa för varje område, i regel innefattande en kommun, i
vissa fall flera kommuner, att de sålunda upprättade sjukkassorna skulle vara skyldiga
meddela sjukhjälp under en period av 3 år i följd samt att de dessutom i vissa
avseenden skulle tjänstgöra som hjälporgan åt pensions- och olycksfallsförsäkringen.

Det nu framlagda förslaget skiljer sig från det av år 1919 i så måtto, att rörelsens
frivilliga karaktär utåt synes vara markerad ävensom att kostnaden för försäkringen
skisserats efter vida mindre mått. Emellertid gäller om det senaste förslaget
liksom om det föregående, att det icke anpassats efter våra förhållanden och
önskningarna hos dem, som skola uppbära försäkringen. Nu liksom tidigare har
man sålunda fasthållit vid tanken att som statsorgan endast godtaga sjukkassor
med visst begränsat verksamhetsområde och som därtill åtaga sig att meddela sjukhjälp
under viss, sammanhängande tid, nu satt till tre år, mot två år i 1919 års
förslag. Härigenom har man, såsom också framhålles i betänkandet, velat skapa en
grundval för obligatorisk sjukförsäkring.

Emellertid kan det starkt ifrågasättas, om en anordning som den här tänkta över
huvud taget är genomförbar. Så länge sjukkassorna behålla sin karaktär av frivilliga,
torde det ej vara nyttigt att genom lagbestämmelser så ingripa i deras
verksamhet, att frivilligheten endast avser medlemsanslutningen. Då man icke är i
stånd att erbjuda förbättrade förmåner åt sjukkassemedlemmarna på annat sätt än
genom väsentligt förhöjda avgifter, torde dessa förmåner i allmänhet bliva oåtkomliga
för de ekonomiskt svagare, som väl närmast borde komma i åtnjutande av dem.
Under alla förhållanden skulle dessa då vara nödsakade att inskränka sig till så låg
daglig sjukhjälp, att den blir otillräcklig. Kommer så därtill den föreslagna väsentligt
fördyrade pensionsavgiften, synes det, då denna är obligatorisk och sjukkassemedlemskapet
frivilligt, inbjuda till att folk i allmänhet måste avstå från sjukförsäkringen,
ett resultat, som ingalunda är i överensstämmelse med vad den sociala
försäkringen avser.

I fråga om försäkringens ökade effektivitet torde det icke vara möjligt att nu
draga några bestämda slutsatser. Man får nämligen alltid räkna med att många
av de sjukkassor, bland dem de stora rikssjukkassorna, vilka lämnas utanför, komma
att fortsätta med verksamheten, fast med förminskade sjukhjälpsförmåner i
motsvarande grad till det indragna statsbidraget. Sjukkassor med omfattande begravningshjälpsverksamhet
få särskild anledning att inordna verksamheten på detta
sätt. I stället för det ifrågasatta ingripandet vore det vida bättre att direkt
övergå till tvångssjukförsäkring. Och då finge alla klart för sig redan från början,
vad det vore fråga om.

I betänkandet rörande sjukförsäkringen förefaller det som om man i viss mån
varit i avsaknad av objektivitet, då det gällt att bedöma olika typer av sjukkasseverksamhet.
Så t. ex. finner man att rikssjukkassorna äro behäftade med allehanda
fel och brister, under det att lokalkassorna icke synas ha något emot sig. Genom
särskilda utredningar, i vissa fall med urval i materialet, har man sökt uppvisa

309

underlägsenheten hos rikssjukkassorna. De tilläggas också största delen av skulden
till förekommande splittring och konkurrens inom rörelsen. Att dessa kassor
vunnit så god framgång betecknas så, att de trängt in överallt och därmed ofta hindrat
bildande av lokala sjukkassor. När rikssjukkassorna genom sin organisationsform
berett befolkningen inom stora områden av vårt land tillfälle att över huvud
taget komma i besittning av en sjukförsäkring, eftersom lokala sjukkassor där ej
funnits, kan det ifrågasättas, om detta bör betecknas som konkurrens och om denna
i så fall skall anses olämplig. I detta sammanhang vill centralorganisationen anföra
vad kommittén själv säger på sidan 75 i betänkandet: »att rikssjukkassorna
hava möjlighet att vinna insteg på orter, där på grund av befolkningens gleshet eller
dylikt betingelserna för en lokal sjukkassa äro jämförelsevis små ...»

Invändningarna mot rikssjukkassorna rörande deras lämplighet som organ för frivillig
sjukkasseverksamhet ha ej den bärkraft, som kommittén velat gorå gällande.
Rikssjukkassorna torde tvärtom ha stora företräden, bland annat genom sin förmåga
till riskutjämning och, som kommittén själv enligt det ovan citerade medgivit,
genom upptagande av verksamhet å platser, där förutsättningarna för lokala
kassor att bedriva verksamhet äro små på grund av säregna förhållanden. Detta
bevisas bäst därav, att av landets 2,405 kommuner endast 783 hava sjukkasseverksamhet
genom lokala sjukkasseorgan. Hur många kommuner det däremot är, som
sakna avdelningar av rikssjukkassor, framgår ej av statistiken, men då det finnes
4,500 dylika avdelningar ensamt inom de kassor, som äro anslutna till rikssjukkassornas
centralorganisation, torde de ha nått fram så gott som överallt. I de
fem norrländska länen med 223 socknar finnes det lokalavdelningar av centralorganisationens
kassor i 202 socknar med 1,271 lokalavdelningar men lokala sjukkassor
i endast 46 kommuner.

Ett bemötande i detalj av kritiken mot rikssjukkassorna är ej på sin plats i detta
yttrande och torde ej heller vara behövligt. I tvenne punkter — rörande förvaltningskostnaderna
och sjukligheten — anser sig dock centralorganisationen höra
framhålla några på frågans bedömande inverkande omständigheter.

I fråga om förvaltningskostnaderna framhålles i betänkandet, att dessa äro något
högre för rikssjukkassorna än för övriga kassor. För landsbygdens kassor angivas
de till kr. 1:5l per medlem, för stadssjukkassorna till kr. 3:36 och för rikssjukkassorna
till kr. 3:42. Om man, såsom sig bör, helt undantager landssjukkassorna,
som genom sina i alla avseenden enklare anordningar kunna uppvisa ett minimum i
fråga om kostnader, och jämför de klassindelade stadssjukkassorna med de klassindelade
rikssjukkassorna, så blir kostnadsskillnaden som synes helt ringa.

De lokala sjukkassorna förete i allmänhet ett tämligen konstant stillestånd. Förvaltningen
behöver under sådana förhållanden ej bli synnerligen kostsam. De flesta
rikssjukkassor äro däremot stadda i en jämn utveckling. Den alltjämt fortgående
• nyorganisationen medför givetvis kostnader. Då denna nyorganisation till största
delen försiggår inom orter, varest ingen sjukkasseverksamhet tidigare bedrivits,
sakna de nya avdelningarnas funktionärer nödig erfarenhet om huru verksamheten
bör handhavas och bedrivas, varför upplysnings- och instruktionsarbetet måste fortgå
under ganska lång tid i de nybildade avdelningarna. Detta organisationsarbete
kan inte åstadkommas utan kostnader, vilka ibland kunna bli ganska höga. Dylikt
nydaningsarbete förekommer icke inom lokalkassorna. Nya sådana ha dessutom
endast i mycket ringa omfattning bildats sedan 1910 års sjukkasselag blev
gällande. Denna väsentliga olikhet mellan rikssjukkassorna och lokalkassorna beträffande
verksamhetens utveckling gör, att någon jämförelse i fråga om förvaltningskostnaderna
rättvisligen icke kan anställas. Då den högre förvaltningskostnaden
i rikssjukkassorna till stor de! beror på deras livaktigare verksamhet för sjukförsäkringens
utbredning, särskilt till orter som tidigare varit i avsaknad av sådan,
så bör denna merutgift, ur social synpunkt, anses väl använd, om det över huvud
taget anses önskligt att sjukförsäkringen bringas framåt.

310

Med tagen hänsyn härtill anser sig centralorganisationen härmed ha påvisat, att
de klassindelade rikssjukkassorna administreras förhållandevis billigare än de klassindelade
lokala sjukkassorna. Framhållas bör även härvid, att förvaltningskostnaden
per medlem inom rikssjukkassornas centralorganisation, som den 31 dec. 1923
omfattade 190,462 medlemmar, utgjorde enligt egen statistik: 1921 kr. 2:50, 1922
kr. 2:64 och 1923 kr. 2:85, alltså väsentligt lägre än den för alla landets rikssjukkassor
gjorda statistiken.

Sjukförsäkringen skötes nu så gott som uteslutande av frivilliga krafter. Bortåt
40,000 personer torde årligen göra rörelsen tjänster såsom styrelseledamöter, revisorer
och sjukbesökare i samtliga sjukkassor. Då arbetet härmed huvudsakligast
utföres å fritid, påkallas ej någon vidare ersättning härför, åtminstone icke i regel
av revisorer och sjukbesökare. Till den inom styrelsen, som närmast har arbetet om
hand, utgår i allmänhet ett mindre honorar. Denna folkliga anordning har bidragit
till att hålla kostnaderna nere.

Annorlunda kommer det att ställa sig för den av besparingskommittén skisserade
sjukkasseorganisationen. Först och främst bortfaller här frivilligheten i sådan utsträckning,
att ansvaret för kassan och viljan till personliga offer härför blir ett
helt annat. Genom de lokala organens större verksamhetsområden, vidgade arbetsuppgifter
samt i utsikt ställda tjänster åt pensions- och olycksfallsförsäkringen,
torde det därtill icke bli möjligt att längre förvalta en lokal sjukkassa såsom bisyssla.
Avlönade funktionärer, mera kvalificerade för uppdraget, torde behöva tillsättas
inom flertalet kassor. Möjligt är, att å en del platser ej full sysselsättning
kan beredas kassafunktionären, men å andra och större platser torde ett flertal tjänstemän
behöva tillsättas. Då det inom landet finnes över 2,500 kommuner, för vilka
alla man väl beräknat sjukkasseorgan efter nytt mönster, inses utan vidare, vilken
stab av mer eller mindre välavlönade tjänstemän som måste tillsättas. I största
utsträckning måste även avlönade sjukbesökare anställas. Det kan härav lätt
räknas ut, att förvaltningskostnaderna bli väsentligt högre med den föreslagna nya
anordningen, än vad de nu äro.

Det kan icke styrkas eller andragas sannolika skäl för, att till synes förekommande
större sjukhjälpsutbetalningar inom rikssjukkassorna än övriga sjukkassor
bero på bristande förmåga i ledningen eller på mindre effektiv sjukkontroll hos
förstnämnda kassor. Andra orsaker ligga till grund härför.

Av socialstyrelsens statistik över de registrerade sjukkassornas verksamhet framgår
bland annat, att år 1918 utbetalade rikssjukkassorna i anledning av spanska
sjukan avsevärt mer sjukhjälp pr medlem räknat än lokalkassorna. Jämfört med
år 1917 ökades antalet sjukdagar år 1918 i lokalkassorna med 199.2 pr 100 medlemmar,
medan ökningen av antalet sjukdagar uppgick till 324.3 pr 100 medlemmar i
rikssjukkassorna. Anledningen härtill får utan tvivel tillskrivas den omständigheten,
att många lokalkassor ej fullt ut förmådde fullgöra sina förpliktelser vid den
hårda påkänning epidemien medförde; vilket däremot ej var fallet inom rikssjukkassorna.

En väsentlig del av rikssjukkassornas verksamhet bedrives i Norrland, varest till
följd av hårt klimat och andra ogynnsamma förhållanden sjukligheten är större än
i övriga delar av landet. De norrländska lokalkassorna uppvisa sålunda c:a en dag
högre sjuklighet pr medlem och år än lokalkassorna i mellersta och södra Sverige.

Som sjukkasseverksamheten i Norrlands landsbygd nästan uteslutande bedrives
av rikssjukkassor, vilket även framgår av den i kommitténs betänkande förekommande
statistiken, är det uppenbart, att vid jämförelse mellan sjuklighetstalen i lokalkassor
och rikssjukkassor de ogynnsamma förhållandena i Norrland torde komma
att spela största rollen för de sistnämnda kassorna.

I detta sammanhang torde också höra påpekas, att vad å sidan 81 i betänkandet
framhålles rörande proportionen i avgifter och sjukhjälp (urval i statistiken) mellan
stadssjukkassor och rikssjukkassor inga uppgifter lämnats rörande förekomsten

311

av antal sjukårsperioder i de olika sjukkassorna. Många sjukkassor begränsa nämligen
sjukhjälpen till viss kort tid för en och samma sjukdom, t. ex. till 150, 200
eller 300 dagar, under det andra kassor åter lämna sjukhjälp under stadgat sjukår
så länge sjukdomen varar, 10 å 15 år eller längre tid. Flera av de stora rikssjukkassorna
lämna sjukhjälp efter sistnämnda regel, vilket även återverkar på
dessa kassors sjukhjälpsfrekvens.

Märkligt är, att sedan kommittén förklarat rikssjukkassorna vara oanvändbara
såsom organ för en social sjukförsäkring, så rekommenderar den ett system för uppnående
av riskutjämning, som kommer att medföra alla de olägenheter, varmed
rikssjukkassorna anses vara behäftade. Då alla de kassor, som ej komma att innesluta
minst 500 medlemmar, skola ingå i en återförsäkringskassa, är man nämligen
inne på den väg, som anses oanvändbar. En återförsäkringskassa är i likhet med
huvudkassan i en rikssjukkassa en centralkassa, i vilken lokalkassorna äga att utbekomma
ersättning på grund av översjuklighet. Den bristfälliga kontroll, som
man förmenar förekommer inom rikssjukkassornas lokalavdelningar, måste därför
även komma till synes i de i återförsäkringskassan sammanslutna lokalkassorna.

För erhållande av närmare kännedom om den av rikssjukkassorna utövade verksamheten
återgives här nedan eu tabell över antalet lokalavdelningar och medlemmar
ordnade länsvis, samt därtill över antalet sjukdagar pr medlem räknat. Uppgifterna
gälla pr 31 dec. 1923 och avse de till rikssjukkassornas centralorganisation
anslutna åtta större sjukkassorna. För övriga rikssjukkassor kunna uppgifter
ej lämnas av centralorganisationen.

Län	Avdelnin- gar	Medlem- mar	Antal sjukdagar Absolut Per medlem
Västernorrlands......	... 408	20,347	196,877	9.7
Västmanlands.......	... 202	12,803	110,003	8.6
Gävleborgs........	... 235	12,442	108,264	8.7
Kopparbergs........	... 264	11,893	106,163	8.9
Västerbottens.......	... 258	11,728	128,094	10.9
Örebro..........	... 217	11,026	105,056	9.5
Stockholms........	... 175	10,229	93,505	9.1
Jönköpings ........	... 208	10,150	92,462	9.1
Norrbottens........	... 190	9.681	111,252	11.5
Värmlands........	... 212	9,418	88,438	9.4
Kalmar..........	... 186	7,422	69,304	9.3
Östergötlands.......	... 131	7,203	56,806	7.9
Göteborgs och Bobus ....	... 131	7,130	69,885	9.8
Södermanlands.......	... 128	6,943	56,431	8.1
Älvsborgs .........	... 133	5,707	44,475	7.8
Blekinge.........	... 139	5,643	59,426	10.5
Uppsala..........		5,449	42,308	7.8
Jämtlands.........	... 180	5,394	52,742	9.8
Malmöhus.........	... 90	4,666	35,884	7.7
Skaraborgs........	... 127	4,648	47.711	10.3
Kronobergs........	... 122	3,992	33,028	8.3
Kristianstads.......	... 117	3,279	28,382	8.7
Hallands.........	... 63	2,170	14,317	6.6
Gotlands.........	... 29	1,099	9,169	8.3

Summa 4,012 190,402 1,759,982 9.2

I de fem norrländska länen — Västernorrlands, Gävleborgs, Västerbottens, Norrbottens
och Jämtlands — med tillhopa 59,592 medlemmar utgör antalet sjukdagar
597.229, alltså 10 sjukdagar pr medlem, eller 0.8 sjukdag pr medlem mera än för

312

hela riket. Då den genomsnittliga sjukhjälpen pr (lag utgör kr. 1:74, blir merutgiften
för denna hjälp på ifrågavarande fem län kr. 82,8 3 2 : 88.

Under året inbetaltes i medlemsavgifter kr. 4,865,750:76.

I sjukhjälp utanordnades kr. 3,072,220: oo samt i begravningshjälp kr. 239,025:_.

Ansvarighetsbeloppet för utfäst begravningshjälp utgjorde 26.3 milj. kr.,’ ägande
kapital 4.9 milj. kr.

Av siffrorna framgår, bland annat, att rikssjukkassorna utöva verksamhet över
hela landet på ett synnerligen stort antal platser, att deras hjälpverksamhet är omfattande
och att sjukligheten relativt är störst i Norrland.

Då den nya organisationen är avsedd att vila på frivillighetens grund, måste antagas
att vid sidan av densamma komma att finnas andra sjukkassor, vilka använda
andra arbetsmetoder och tillämpa andra villkor än de av kommittén föreslagna
kassorna. Den konkurrens, varöver nu utan egentligt skäl klagas, kommer då ”att
bli en beklaglig verklighet. Ett sådant förhållande torde icke bli till gagn för en
sund utveckling av sjukförsäkringen.

Även om de statsunderstödda kassorna slutligen segra i kampen mot övriga kassor,
så kommer detta dock icke att ske utan avsevärd skada för många tusenden
av de nuvarande sjukkassemedlemmarna. Emedan de statsunderstödda kassorna
skola äga rätt att vägra inträde för personer, som ej anses önskvärda, måste följden
bli den, att sedan statsunderstödd kassa trängt ut andra kassor inom sitt område,
mottager den dock icke andra av de senares medlemmar, än de som ha gott
hälsotillstånd. De sjuka bli därigenom berövade det understöd, de så väl behöva.
Om den på senare tid igångsatta kampen mot rikssjukkassorna skulle, på grund
av besparingskommitténs förslag, medföra det eftersträvade resultatet, så blir följden
den, att pa manga av de platser, där dessa kassor nu ha avdelningar, ingen
sjukkasseverksamhet alls kommer att utövas därefter. De nya sjukkassorna sakna
förutsättningar att i likhet med rikssjukkassorna kunna tränga in överallt.

_ Anledningen till den hittills jämförelsevis svaga utvecklingen av den frivilliga
sjukförsäkringen i allmänhet beror icke på sjukkassorna själva utan på de åtgärder
staten vidtagit beträffande denna rörelse. Uppenbart är att avfattningen av nu gällande
sjukkåsselag riktar intresset huvudsakligen på de korta fallen och ställer
lägre eller inga krav på kassornas prestationer vid långvariga fall. De medgivanden
om begränsning av sjukhjälpstiden, som lagen innehåller, ha givetvis icke varit
ägnade att befrämja en effektiv sjukförsäkring. I ännu högre grad ha grunderna
för statsbidraget uppmuntrat kassorna att inskränka sjukhjälpsprestationerna såväl
med avseende på understödsbeloppet som understödstiden. Kassor, som utfästa
sjukhjälp med 90 öre pr dag under 90 dagar, få sina kostnader täckta av
statsmedel till c:a 50 %, under det statsbidraget utgör allenast c:a 13 % av kostnaden
om sjukhjälpen utgår med 3 kr. pr dag under 180 dagar. Rikssjukkassornas
centralorganisation har tidigare gjort framställning om sådan ändring i grunderna
för statsbidraget, att detsamma utginge i förhållande till kassas prestationer, men
denna framställning har icke vunnit beaktande.

Att sjukförsäkringen oaktat de mindre uppmuntrande villkor, under vilka den arbetat,
likväl nått den omfattning den har, är icke minst beroende på det intensiva
arbete rikssjukkassorna utfört. Dessa kassor ha visat sig äga bättre förmåga att organisera
och utbreda verksamheten till allt större lager av befolkningen och ha
därigenom utfört ett för alla tider bestående pioniärarbete inom svensk frivillig
sjukkasserörelse.

Centralorganisationens uppfattning rörande det framlagda kommittéförslaget i
vad det berör sjukförsäkringen torde säkerligen omfattas av den övervägande delen
av Sveriges sjukkassefolk. Visserligen lära representanter för en del av de lokala
sjukkassorna hysa en annan mening, men det är känt, att de i denna sak icke på
långt när ha ens alla dessa kassor med sig, än mindre alla lokala kassor. Detta visade
sig bl. a. då det för kort tid sedan framkom förslag om sammanslagning av alla

313

Stockholmssjukkassor till en centralsjukkassa för huvudstaden. Detta förslag kunde
icke samla mera än fjorton kassor för sig av huvudstadens cirka etthundra kassor,
oaktat man ställde i utsikt kommunalbidragets indragning i händelse av avslag.

Det torde icke kunna gå att med hopp om större framgång driva fram sjukförsäkringen
i Sverige med ett årligt statsbidrag å c:a 2.7 milj. kr., motsvarande kr.
3:68 pr medlem, medan bidraget i Norge utgör resp. 7 milj. och kr. 11:72 samt i
Danmark resp. 12 milj. och kr. 9: 17. En fortsatt avvaktande hållning i den för
rörelsen så betydelsefulla statsbidragsfrågan med tanke på en ny ordning av sjukförsäkringen
torde icke längre vara tillrådlig. Några genomförbara ändringsförslag
ha ej kunnat åstadkommas efter tio års utredningar, och rörelsen hämmas i sin
utveckling icke endast genom det allt för knappa statsbidraget utan även genom
den osäkerhet, som vållats under senare åren och som gjort att många ställa sig
avvaktande. Det ekonomiska läget lär väl ej heller under lång tid framåt möjliggöra
en sådan sjukförsäkring, som socialförsäkringsmännen önska den.

Centralorganisationen vill till slut med stöd av det föregående framhålla följande: Totalintrycket

av besparingskommitténs hastigt hopkomna och därför bristfälliga
förslag rörande sjukförsäkringen är, att det vill utföra ett experiment, där hela den
nuvarande frivilliga sjukförsäkringen, uppbyggd av intresserade och varmhjärtade
personer huvudsakligast ur småfolkets leder och under decenniers hängivet arbete,
sättes på ett kort.

Centralorganisationen har här sökt påvisa, att utsikterna till ett lyckligt ordnande
av denna fråga på det föreslagna sättet ej äro stora och att resultatet i bästa fall
bleve lokalt begränsade, dyrbara sjukkassor, i vilka flertalet ej kan söka sig in, och
vid sidan av dem en tynande tillvaro för alla övriga frivilliga sjukkassor, som ej
skulle få något stöd av staten och slutligen skulle se sina medlemmar försvinna,
sedan det på grund av den höga pensionsavgiften ej funnes möjlighet för dem att
hålla sig ens med en billig sjukförsäkring.

Ur statens och de många sjukkassemedlemmarnas synpunkt vill det emellertid
synas, som om det vore lyckligast och tryggast, att, innan experimentet med detta
farliga och till stor del på antaganden byggda förslag utföres, ett allvarligt försök
gjordes att gå fram på den linje, som sedan åratal varit centralorganisationens och
som avser att genom ett effektivare och mera rättvist avvägt statsbidrag, såsom föreslagits
i motion vid årets riksdag, göra de nuvarande frivilliga sjukkassorna bärkraftigare
samt bättre än nu rustade att fylla en väl ordnad, frivillig folksjukförsäkrings
plikter mot stat, kommuner och dem, som i främsta rummet böra beredas
möjlighet att skydda sig och de sina mot de ekonomiska verkningarna av kortare
eller längre sjukdomstillstånd.

De reformer, som dessutom finnas erforderliga för att sjukförsäkringen skall bli
tillfredsställande ordnad och erhålla den plats den bör intaga i socialförsäkringen,
böra vidtagas i samförstånd med den frivilliga sjukförsäkringens målsmän och under
medverkan av alla övriga intresserade parter.

Härigenom skulle för dessa sjukkassor desslikes göras möjligt att i en framtid
ombesörja en för lönearbetare avsedd obligatorisk sjukförsäkring.

Med framhållande härav anhåller rikssjukkassornas centralorganisation i underdånighet
få framföra som sin mening, att statens besparingskommittés betänkande
och förslag i vad det rör sjukförsäkringsfrågan icke är ägnat att på ett tillfredsställande
sätt lösa denna fråga samt att det därför icke måtte föranleda till någon
Kungl. Maj :ts åtgärd.

Stockholm den 11 maj 1925.

Underdånigst

Rikssjukkassornas centralorganisation.

A. L. LINDHAGEN. GEORG SEVERIN.

Sveriges köpmannaförbund.

Genom nådig remiss av den 4 mars detta år har Eders Kungl. Maj :t berett Sveriges
Köpmannaförbund tillfälle avgiva yttrande över besparingskommitténs betänkande
angående socialförsäkringens ordnande, och får förbundet härmed, med begränsning
till frågan om den sociala olycksfallsförsäkringen, i underdånighet anföra
följande.

Eå vid 1920 och 1924 ars riksdagar motioner förelågo om sådan ändring i lagen
av den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete, att riksförsäkringsanstalten
skulle bliva ensam bärare av denna försäkringsverksamhet, tillät sig Sveriges
Köpmannaförbund såsom representant för en stor grupp försäkringspliktiga arbetsgivare
— landets köpmannakår — att i skrivelser till andra lagutskottet påkalla
uppmärksamhet för de synpunkter i frågan, som förefunnos inom nämnda kår,
och att efter utförlig motivering förorda avslag å ifrågavarande motioner.

Besparingskommittén har i sitt förslag visserligen ej förordat ett statligt monopol
för ifrågavarande försäkringsverksamhet, men enligt förbundets förmenande
komme i praktiken knappast någon skillnad att förefinnas mellan ett statsmonopol
i likhet med det i ovannämnda motioner föreslagna och det monopol, som nu
förordas av kommittén. Väl är det sant, att enligt kommittéförslaget näringsidkarna
skulle beredas visst medinflytande på den ifrågasatta försäkringsinstitutionens
verksamhet, men detta inflytande skulle enligt förbundets bestämda övertygelse
i verkligheten bli av rent negativ art. Arbetsgivarrepresentanterna i riksförsäkringsstämman
skulle enligt förslaget vara 18 till antalet mot 6 representanter
för staten och 6 för arbetarintresset, men försäkringsavdelningens verkliga ledning
skulle anförtros åt en styrelse på 5 ledamöter jämte riksförsäkringsverkets chef
som självskriven ordförande samt en av denna styrelse utsedd verkställande direktör.
Under sådana förhållanden skulle i realiteten all effektiv beslutanderätt rörande
försäkringsavdelningens verksamhet frånhändas näringslivets representanter.

Besparingskommittén har framhållit och förordat den principen att näringsidkarna,
som helt fa bestrida kostnaderna för ifrågavarande försäkring, jämväl skulle
äga ordna denna på det för dem mest lämpliga sättet, under förutsättning att de
skadades intressen på fullt betryggande sätt bliva säkerställda. Kommitténs förslag
om en monopolinrättning med ovan antydda ledning synes emellertid innebära
ett tydligt avsteg från denna princip. För förbundet står det även klart, att en
utveckling i monopolistisk riktning, som av kommittén förordas, skulle vara för näringslivet
högst ödesdiger. Den fria konkurrensen har städse på det ekonomiska livets
skilda områden visat sig vara till gagn för en sund och kraftig utveckling.
Tävlan mellan olika företag och företagsformer har mer än något annat förmått
frambringa högsta ekonomiska effektivitet, och där denna sporre till ökade ansträngningar
avskaffats, har prestationsförmågan också i regel blivit nedsatt.
Exempel härpå saknas ej från vårt eget land; och där monopol likväl genomförts
torde tvingande sociala eller statsfinansiella skäl ha förelegat. Statsmakterna ha
ju också just nu under övervägande åtgärder mot eventuella maktmissbruk av i mo -

315

nopolställning varande företag och tendenser till förtrustning inom näringslivet.
Det är anmärkningsvärt, att besparingskommittén i sitt förslag synes gå i alldeles
motsatt riktning till dessa planerade åtgärder, då kommittén ansett sig böra framlägga
förslag om genomförande av monopol på ifrågavarande område.

Ett bibehållande av den fria konkurrensen mellan'' ett flertal försäkringsföretag
torde icke med skäl kunna sägas innebära någon fara för de skadades intressen. De
statliga organ, som övervaka hithörande angelägenheter, torde väl få anses som en
säker garanti däremot. Men dessutom ligger det givetvis i de olika försäkringsinrättningarnas
eget intresse att på bästa sätt vårda och ersätta de skadade. Ett förfaringssätt
i motsatt riktning skulle ovillkorligen medföra, att arbetsgivarna lämnade
den försäkringsinrättning, som ej korrekt fullgjorde sina skyldigheter. Jämväl ur
synpunkten att säkerställa de skadades intressen bar således den fria konkurrensen
betydelse.

Då således sociala olägenheter av nu rådande system med flera sinsemellan konkurrerande
företag icke kunna påvisas eller för framtiden befaras, finnes enligt
förbundets förmenande endast ett ytterligare skäl, som skulle kunna motivera monopolets
införande, nämligen trängande statsfinansiella behov.

Det är ett känt faktum, att riksförsäkringsanstaltens förlustbringande verksamhet
vållat statsverket betydande kostnader ävensom att statsverket fått vidkännas
avsevärda uppoffringar för bestridande av den del av riksförsäkringsanstaltens förvaltningskostnader,
som ej täckas av arbetsgivarnas förvaltningsbidrag. Man torde
få anse, att besparingskommittén med sitt förslag åsyftat sådan omorganisation, att
dessa kostnader skulle besparas det allmänna. Men kommittén synes härvid ha förbisett
det förhållandet, att detta syftemål kan vinnas utan monopolisering av försäkringsverksamheten.
Den hårda konkurrens, som förekommit under de senaste
åren och som otvivelaktigt varit orsaken till påpekade förluster, har tvivelsutan sin
djupast liggande orsak däri, att staten åtagit sig bestrida en del av riksförsäkringsanstaltens
förvaltningskostnader och de eventuella förluster, som uppstå på dess
verksamhet. Detta förhållande har medfört, att riksförsäkringsanstalten i sina strävanden
att nå fram till monopolställning i en hel del fall tillämpat så låga premier,
att ovan antydda förluster uppstått. Detta förfaringssätt skulle enligt förbundets
åsikt helt stoppas, om sådan lagändring genomfördes, att riksförsäkringsanstalten
hade att fullt affärsmässigt debitera premier, som fullt täckte såväl skadeersättningar
som anstaltens förvaltningskostnader, eller, med andra ord, att alla
bidrag till riksförsäkringsanstalten från det allmännas sida helt indrogos. Genom
sådana bestämmelser skulle någon uppoffring av statsverket ej behöva ifrågakomma
annat än i de speciella fall, för vilka staten anses böra ansvara, nämligen för statsanställda,
skadade under militärtjänst, fiskare m. fl. På antydda sätt skulle den
princip, som ligger till grund för denna försäkringsverksamhet, komma till full
tillämpning, i det att jämväl de arbetsgivare, som hav<i sin försäkring ordnad genom
riksförsäkringsanstalten, finge betala hela kostnaden för de skador, som drabba
de anställda under arbetet. Därmed vunnes ock likställighet mellan olika försäkringsinrättningar.
Då således enligt förbundets mening möjlighet föreligger
att genom antydda lagändring helt förebygga förluster och utlägg för det allmänna,
synas ej heller statsfinansiella skäl med fog kunna åberopas för genomförande av
monopol på området.

Några verkligt bärande skäl för en monopolisering torde sålunda ej kunna påvisas.
En omorganisation enligt kommitténs förslag skulle ock tvivelsutan komma
att mycket tungt drabba arbetsgivarna genom den stegring av försäkringsavgifterna,
som ovillkorligen måste medfölja en monopolisering, vilket förhållande klart belyses
av erfarenheterna från de länder, där monopol genomförts. Då näringslivet
emellertid under de svåra förhållanden, som nu rada, icke rimligen kan ytterligare
belastas med ökade bördor, får förbundet i underdånighet hemställa, att besparings -

316

kommitténs förslag ej måtte föranleda någon åtgärd samt att det täcktes Eders
Kungl. Maj:t att föranstalta om sådan lagändring, att riksförsäkringsanstaltens
verksamhet ej vidare må kunna vålla statsverket förluster.

Stockholm den 14 maj 1925.

Underdånigst

Sveriges Köpmannaförbund.

E. A. THUNHOLM.

Erih Nygren.

Svenska arbetsgivareföreningen.

I nådig remiss den 15 sistlidne mars har Eders Kungl. Maj :t anbefallt Svenska
Arbetsgivareföreningen att avgiva utlåtande över ett av statens besparingskommitté
avgivet betänkande med förslag angående socialförsäkringens organisation.

I anledning härav få vi i underdånighet anföra följande.

Att den nuvarande socialförsäkringsorganisationen är bristfällig har mången
gång framhållits, och har oss veterligen icke från något sakkunnigt håll blivit bestritt.
Med avseende å den utomordentliga betydelse, som en väl ordnad socialförsäkring
har både i socialpolitiskt, nationalekonomiskt och statsfinansiellt hänseende,
är det därför av vikt, att så fort som möjligt de förändringar inom denna organisation
vidtagas, som äro nödvändiga för ett fullt rationellt ordnande av frågan i
hela dess vidd. Frågan är emellertid så utomordentligt svårlöst och omfattande,
att för dess lösande erfordras speciell sakkunskap samt ett mycket ingående och
grundligt arbete på alla de olika områden, som beröras av denna försäkring. Vi
antaga, att då frågan blivit remitterad till oss för yttrande, Eders Kungl. Maj :t
därmed icke så mycket avsett att erhålla utlåtande av oss i fråga om den av besparingskommittén
framlagda planen i hela dess vidd som fastmera ett uttalande
rörande de delar av förslaget, som särskilt beröra arbetsgivarnas åligganden inom
det sociala försäkringsområdet. Med hänsyn därtill hava vi i avgivandet av vårt yttrande
i allt väsentligt inskränkt oss till ifrågavarande delar av förslaget.

A) Pensionsförsäkringen. Redan när ålderdomsförsäkringskommitténs förslag
till allmän pensionsförsäkring framlades, anmärktes däremot, att det endast i ringa
grad byggde på försäkringsmomentet, och däremot i största grad å den direkta försörjningsprincipen.
I den utveckling av pensionsförsäkringen, som sedermera skett,
har denna principiella ståndpunkt i stort sett vidhållits. Pensionsavgiften har endast
i ringa mån höjts och detta endast för den högsta inkomstklassen, varemot
de från det allmänna utgående pensionstilläggen och understöden väsentligt ökats.
Besparingskommittén föreslår nu en principiell ändring härutinnan. Kommittén
vill lägga huvudvikten vid avgiftspensionen och föreslår i sådant avseende en lägsta
avgift av 5 kr. och en högsta avgift av 80 kr. efter den grundsats, att
avgiftsskalan bör ungefär motsvara 2 % av inkomsten. Mot detta förslag torde i
och för sig icke vara så mycket att anmärka. Såväl ur synpunkten av kostnaderna
för det allmänna som med hänsyn till pensionsförsäkringens egen natur att böra utgöra
en pensionstagarna själva åliggande plikt att sörja för sitt underhåll på ålderdomen,
vilar förslaget enligt vår uppfattning på riktig grund. Härmed hava vi
dock icke velat uttala oss därom, huruvida det är skäl att innan socialförsäkringen
i hela dess vidd blivit rationellt ordnad genomföra denna partiella reform.

Som ett villkor för genomförande av den föreslagna förhöjningen av pensionsavgiften
förutsätter kommittén en genomgripande reformering av sättet för uppbörden
av avgifterna. Redan nu äro restantierna avsevärda, och skulle den föreslagna
förhöjningen komma till stånd utan en reformering av uppbördssättet, anser kommittén,
att restantierna skulle stiga till en sådan grad, att grunderna för pensio -

318

nermgen bleve rubbade. Kommittén föreslår därför, att arbetsgivarna vid utbetalning
av arbetslöner skulle vara skyldiga att göra avdrag för ifrågavarande avgifter
liksom även för skatter till såväl stat som kommun. Kommittén har tänkt sig, att
detta skulle ske på det sätt, att varje större arbetsgivare skulle till var och en hos
honom anställd arbetare överlämna ett s. k. skatteköp försett med anteckning om
arbetarens namn, födelseår och det uppbördsår avgiftsupptagningen avser samt att
vid varje avlöningstillfälle skulle göras avdrag å avlöningen med ett visst på förhand
bestämt procenttal, varvid skattekortet av arbetsgivaren skulle förses med
skattemärke till valör motsvarande det angivna beloppet. När därefter uppbörd
genom det allmännas försorg verkställdes, skulle den skattskyldige betala det honom
påförda beloppet dels genom avlämnande av sitt skattekort och dels för återstående
belopp genom kontant inbetalning.

Mot detta projekt att göra arbetsgivarna till en uppbördsinstitution för det allmänna
måste vi inlägga en bestämd gensaga. Systemet skulle medföra ett mycket
stort arbete och mycket ökade kostnader för arbetsgivarna. Dessa äro redan nu så
betungade med varjehanda uppgifter och åligganden för det allmännas räkning, att
en ökning härutinnan icke bör ske, allra minst i den omfattning, som här föreslås.
För större arbetsgivare skulle utan tvivel systemet medföra nödvändighet att öka
kontorspersonalen. Yi kunna icke finna det rättvist, att man på detta sätt vill
lägga kostnader för statens skatteuppbörd på de enskilda medborgarna. Kommittén
erinrar, att arbetsgivarna efter det här skisserade systemet icke skulle behöva
ingiva någon redovisning, ej heller göra några särskilda anteckningar å lönelistorna,
och att metoden torde ställa sig så enkel för arbetsgivarna som det är möjligt. Vi
vilja icke förneka, att ifall man skall lägga besväret med skatteindrivningen å arbetsgivarna,
kommitténs system kan hava vissa företräden, men även med detta system
blir det ofrånkomligt, att ett betungande arbete, som rätteligen bör tillkomma
det allmänna, lägges å arbetsgivarna. Enligt vår uppfattning är själva grundtanken
i systemet oriktig. Finner man den nuvarande skatteindrivningen icke vara tillräckligt
effektiv, torde utväg icke saknas till dess förbättring med anlitande såsom
hittills i huvudsak skett av det offentligas organ.

Vi måste alltså bestämt avstyrka kommitténs förslag i denna del.

B) Olycksfallsförsäkring.

Den s. k. karenstidens längd m. m. I fråga om olycksfallsförsäkring förstås i allmänhet
med karenstid den tid efter ett olycksfalls inträffande, under vilken ersättning
icke utgår. I sådan mening finnes icke någon karenstid enligt den svenska
lagen, men däremot stadgas i denna, att under de trettiofem första dagarna efter
olycksfallet understöd icke utgives av den försäkringsinrättning, vari den skadade
är försäkrad, utan direkt av arbetsgivaren, och plägar denna tid här benämnas
karenstid. Kommittén föreslår, att denna karenstid måtte inskränkas från 35 till
14 dagar samt att dessutom den bestämmelse måtte införas, att under den sålunda
förkortade karenstiden olycksfallsförsäkringens centrala organ icke skulle få meddela
frivillig försäkring, varemot det skulle vara tillåtet för arbetsgivarna att teckna
försäkring i statsunderstödd sjukkassa under förutsättning av tillsyningsmyndighetens
medgivande ävensom i vanligt försäkringsbolag.

Anledningen till att man vid den nya olycksfallsförsäkringslagens införande upptog
bestämmelsen om 35 dagars karenstid, vilken tid skulle tillämpas intill dess
särskild lag om sjukförsäkring bleve genomförd, var den, att man ville hålla vägen
öppen för att så snart obligatorisk sjukförsäkring blivit genomförd låta sjukförsäkringen
taga hand om olycksfallen under den första tiden, vilket ur flera synpunkter
ansågs vara lämpligast. Vi hålla före, att denna synpunkt är riktig; det
har varit framsynt att lägga olycksfallsförsäkringslagen så, att den främjar ett
samarbete mellan organen för olycksfallsförsäkringen och för en blivande obligatorisk
sjukförsäkring. Då därtill kommer, att såvitt vi hava oss bekant, någon av -

319

sevärd olägenhet icke försports av den nuvarande karenstidens längd, anse vi oss
böra avstyrka kommitténs förslag i denna del.

Alldeles särskilt måste vi avstyrka förslaget om förbud för arbetsgivarna att hos
den sociala olycksfallsförsäkringens organ taga frivillig försäkring för karenstiden.
I själva verket är det till fördel för såväl arbetsgivare som arbetare att så sker, och
denna utväg för arbetsgivarna att bliva befriade från den direkta understödsplikten
anlitas f. n. i mycket stor utsträckning. Visserligen skulle enligt förslaget sådan
försäkring kunna ske hos sjukkassa eller enskilt affärsbolag, men att tvinga arbetsgivarna
att uppdela försäkringen är oändamålsenligt.

Kommittén föreslår vissa förenklade bestämmelser angående beräkning av sjukpenningen
dels under karenstiden och dels efter karenstiden. Det kan icke nekas,
att nuvarande bestämmelser angående arbetsförtjänstens uppskattning ofta medföra
tidsödande och besvärliga utredningar och synes med hänsyn härtill kommitténs
förslag i denna del vara värt beaktande.

Olycksfallsförsäkringens organisation. I fråga om den sociala olycksfallsförsäkringens
organisation finnas i huvudsak två olika system. Det ena är baserat på
statsdrift sålunda, att hela försäkringen är hänvisad till en statsanstalt med monopol.
Den andra huvudtypen karakteriseras därav, att försäkringstagarna själva få
handhava försäkringen inom privata försäkringsinrättningar i konkurrens med varandra
under kontroll av statsmyndigheten. Det senare systemet grundar sig å den
tankegången, att, då det åligger arbetsgivarna att bekosta hela ersättningen enligt
olycksfallsförsäkringslagen, det är skäligt, att de själva få ordna försäkringens organisation
och handhava försäkringen inom gränserna för de försäkrades rätt. Inom
den svenska sociala olycksfallsförsäkringen har som bekant ingendera av dessa huvudtyper
blivit ensam gällande utan ett blandat system tillämpats. Arbetsgivarna
äga rätt att själva bilda ömsesidiga försäkringsinrättningar för försäkringsrörelsens
handhavande och i den mån de icke göra detta, är försäkringen förlagd till en
statsanstalt, riksförsäkringsanstalten. Detta system låter teoretiskt sett väl försvara
sig såsom överensstämmande med grunderna för hela den sociala olycksfallsförsäkringen.
Men det kan icke nekas, att det i praktiken givit anledning till vissa
olägenheter. Den konkurrens, som uppstått mellan riksförsäkringsanstalten och de
enskilda försäkringsinrättningarna, har medfört ett irritationsmoment, som icke
bort förekomma i denna försäkringsgren, vilken icke arbetar för förtjänstens skull.
Av konkurrensen uppstår också den faran, att den ena eller andra anstalten kan för
att vinna anslutning inom en viss bransch minska premierna för denna bransch under
självkostnaderna och utjämna förlusten härav genom en höjning av andra premier,
vilket i många fall kan ske genom en föga märkbar reglering. "Vidare är att
märka, att åtskilligt dubbelarbete uppstår genom det nuvarande systemet särskilt
vid övergång av en försäkringstagare från en försäkringsanstalt till en annan, önskan
om förändrade organisationsformer för den svenska sociala olycksfallsförsäkringen
har också mången gång framförts. Från statsmonopolets anhängare har med
mycken kraft och ihärdighet kämpats för dess genomförande, medan å andra sidan
företrädarna för det enskilda näringslivet energiskt motsatt sig detta krav. Kommittén
har för sin del tagit avstånd från tanken på en statsmonopolanstalt. En
dylik anstalt skulle enligt kommitténs mening medföra betydande risk för en tung
förvaltning med benägenhet att stelna i givna former. Icke heller anser sig kommittén
kunna förorda, att arbetsgivarna ensamma genom av dem bildade bolag skulle
få handhava försäkringen. Landets arbetsgivare sakna enligt kommitténs mening
en organisation, som skulle kunna åtaga sig uppgiften utan fara för att minoriteter
bland arbetsgivarna vid premieberäkning m. m. bleve orättvist behandlade,
och den utveckling till en mera individualiserad behandling av olycksfallen, som
vore önskvärd, skulle svårligen kunna genomföras. Kommittén föreslår i stället,
att den sociala olycksfallsförsäkringen måtte överlämnas till en inrättning av blandad
karaktär, i vars högsta ledning såväl staten som arbetsgivarna och arbetarna

320

skulle vara representerade. Inrättningeri skulle vara organiserad såsom ett enskilt
företag av bolagstyp. Dess högsta ledning skulle utövas av en stämma, riksförsäkringsstämman,
som bland annat skulle utse direktion. Denna direktion och en av
densamma tillsatt direktör skulle hava närmaste ledningen av försäkringsinrättningen.
Inrättningens personal skulle icke vara statsanställd utan anställas och avlönas
av försäkringsinrättningen. Emellertid skulle inrättningen icke bliva självständig
utan ingå såsom en avdelning i det av kommittén föreslagna riksförsäkringsverket,
ett ämbetsverk, som i stort sett skulle leda hela förvaltningen inom socialförsäkringen.

.Kommittén anser, att med den av kommittén föreslagna organisationsformen man
skulle kunna uppnå monopolets fördelar utan att drabbas av dess olägenheter. Det
synes oss mycket tvivelaktigt, om detta mål skulle uppnås på den väg kommittén
tänkt sig. Svårigheterna att avgiva ett omdöme härom ökas emellertid därav, att
kommitténs förslag icke är utfört i detalj, utan endast löst skisserat, varför man i
flera punkter stannar i ovisshet om hur kommittén tänkt sig saken ordnad. Yi
tillåta oss emellertid att göra en del erinringar.

Kommittén har tänkt sig, att arbetsgivarna, vilka ju hava att betala alla kostnader
för den sociala olycksfallsförsäkringen, också skulle hava det huvudsakliga inflytandet
å dess förvaltning. Frågan är emellertid, huruvida detta mål vinnes på
det sätt kommittén föreslagit. Den huvudsakliga ledningen av den ifrågasatta nya
försäkringsanstalten skulle utövas av dess direktion. Denna skulle bliva utsedd av
riksförsäkringsstämman, vilken skulle hava 30 delegerade, representerande 18 arbetsgivarna,
6 staten och 6 arbetarna. Direktionen skulle bestå utav 5 utav stämman
utsedda ombud, av vilka kan antagas, att tre komme att representera arbetsgivarna,
en staten och en arbetarna, samt vidare av riksräkenskapsverkets chef såsom
självskriven ordförande och medlem samt en direktör utsedd av de övriga direktionsmedlemmarna.
Efter denna ordning är det att betvivla, att arbetsgivarrepresentanterna
finge majoritet i direktionen, tvärtom komme de antagligen.i minoritet
och vid detta förhållande skulle ju syftet med hela organisationen icke uppnås.

Det är icke heller säkert, att den föreslagna nya monopolanstalten skulle bliva fri
från den byråkratism och formalism, vilken enligt kommitténs uppfattning är förenad
med driften i en statsmonopolanstalt. Försäkringstagarnas möjlighet att inverka
på förvaltningen av en dylik omfattande försäkringsanstalt bleve så ringa,
att det icke kunde förväntas något särskilt intresse hos dem för saken. Anstaltens
ledning komme utan tvivel att i allt väsentligt ligga i händerna på direktören utan
någon vidare påverkan av försäkringstagarnas organ, och man kan antaga, att efter
någon tids förlopp en dylik anstalt skulle fungera såsom ett vanligt ämbetsverk.
Skillnaden mellan anstalten och en statsmonopolanstalt skulle i realiteten liksom i
det allmänna medvetandet snart vara utplånad.

Den kombination, som kommittén tänkt sig mellan ett privat företag — försäkringsinrättningen
■— och ett allmänt ämbetsverk — riksräkenskapsverket —, är
svår att tänka sig genomförd i praktiken. Hittills bär oss veterligt någon dylik
hybridform icke förekommit i vårt land, och det skulle varit av synnerligt intresse
att få veta, hur kommittén själv närmare tänkt sig lösningen av detta problem i
praktiken.

Som exempel på det ringa arbete kommittén nedlagt på utformningen av detaljerna
i sitt förslag kanske borde nämnas, r att kommittén bland de organisationer,
som borde få utse arbetsgivarrepresentanter i riksförsäkringsstämman upptager
bland annat »Centrala Arbetsgivareföreningen» (skall vara »Centrala Arbetsgivareförbundet»)
en organisation, vilken som bekant upphörde för sju år sedan.

Vi kunna icke dela kommitténs uppfattning, att den omständigheten, att de
svenska arbetsgivarna sakna en gemensam fast organisation, skulle utgöra ett hinder
för dem att ensamma handhava den sociala olycksfallsförsäkringen. De ömsesidiga
socialförsäkringsbolagens förening har skisserat ett förslag efter ungefär

321

följande huvudgrunder. Försäkringen handhaves av ömsesidiga, utav arbetsgivarna
bildade bolag ungefärligen av samma typ som de nu förefintliga. För dessa bolag
upprättas ett centralt organ förslagsvis benämnt Centrala Försäkringsanstalten, i
vilken varje ömsesidigt bolag är skyldigt att vara delägare med rätt att utöva inflytande
på anstaltens verksamhet och skyldighet att intill ett visst mått svara för
dess förbindelser. De arbetsgivare, som icke träffat försäkringsavtal med något
av de ömsesidiga bolagen, ärö automatiskt försäkrade i den Centrala Försäkringsanstalten.
För vår del synes det oss högst sannolikt, att frågan skulle kunna på
ett praktiskt sätt lösas på ifrågavarande väg.

Vi kunna icke heller förstå, att, om den sociala försäkringen lades uteslutande
i arbetsgivarnas hand, detta skulle medföra fara för att minoriteter bland arbetsgivarna
vid premieberäkning m. m. bleve orättvist behandlade och att en mera individualiserad
behandling av olycksfallen svårligen skulle kunna genomföras. Bolagen
skulle självfallet stå under offentlig kontroll och en klagorätt införas för den,
som ansåg sig orättvist behandlad. För övrigt tro vi, att det är vida mindre utsikt
till att dylik orättvisa opåtalt skulle få ske i ett mindre bolag, där varje delägare
har mycket lättare att utöva kontroll och jämförelser ligga nära till hands än inom
en hela landet omfattande anstalt. Vi tro oss kunna påstå, att just inom de ömsesidiga
bolagen man med synnerlig iver lagt sig vikt om att genomföra rättvisa tariffer
och där så varit önskligt specialtarifferingar och särskilt vad beträffar kontrollen
på livräntetagares arbetsoförmåga efter det livräntan fastställts torde med
fog kunna påstås, att denna kontroll både är lättare att genomföra och föremål för
mer intresse inom smärre företag än inom en stor monopolanstalt.

Kostnaderna för det ifrågasatta nya riksförsäkringsverket beräknar kommittén
till 1,873,000 kr., därav på arbetsgivarna skulle falla 1,725,000 och återstoden på
staten. I stort sett skulle alltså arbetsgivarna betala förvaltningskostnaderna och
därigenom skulle vinnas en besparing för statsverket av cirka 1,300,000 kr. Nationalekonomiskt
sett skulle omorganisationen medföra en besparing i administrationskostnader
av cirka 970,000 kr. Huruvida kommitténs kostnadsberäkningar äro
riktiga låter sig icke bestämmas, förrän noggrannare undersökningar skett och ett
detaljerat statförslag för det nya verket blivit upprättat. Emellertid våga vi redan
nu påstå, att kostnadsberäkningarna sannolikt äro alldeles för låga. Erfarenheten
visar, att förvaltningskostnaderna inom en olycksfallsförsäkringsanstalt av
den oerhörda omfattning som här föreslagits relativt ställa sig mycket höga. Som
ett exempel härå torde kunna nämnas, att den schweiziska riksförsäkringsanstalten,
som har monopol å den sociala olycksfallsförsäkringen och omfattar cirka 35,000
arbetsgivare med cirka 600,000 arbetare, har en förvaltningskostnad av cirka 5 miljoner
francs.

På grund av vad nu blivit anfört kunna vi icke tillstyrka de av kommittén föreslagna
ändringarna i olycksfallsförsäkringens organisation.

G) Yrkesinspektionen. Kommittén föreslår, att ett samordnande av yrkesinspektionen
med den sociala olycksfallsförsäkringen skall åvägabringas på det sätt, att
det föreslagna riksförsäkringsverket i stället för socialstyrelsen skulle bliva chefsmyndighet
för yrkesinspektionen och att socialstyrelsens nuvarande byrå för arbetareskyddsärenden
skulle ingå såsom en avdelning i verket. Då allt som rör
yrkesinspektionen är av ett speciellt intresse för arbetsgivarna, tillåta vi oss yttra
några ord i denna fråga.

När socialstyrelsen inrättades, avsåg man att med detta verk erhålla en samfäld
central för alla de sociala ärendenas handläggning i den mån de äro föremål för
statsmyndighetens omvårdnad. En synnerlig viktig del av dessa sociala frågor
äro de, som höra till arbetareskyddets område. Att nu utbryta dessa frågor från
socialstyrelsens verksamhetsfält och sålunda åvägabringa en splittring i de sociala
ärendenas handläggning inom statsförvaltningen bör uppenbarligen icke ske, såvitt

21—252409. Bilaga till Kungl. Proposition.

322

icke mycket starka skäl kunna anföras till stöd för en sådan förändring. De fördelar,
som kommittén anser skola vinnas genom yrkesinspektionens överförande till
det blivande riksförsäkringsverket äro i huvudsak tre, nämligen dels att man inom
olycksfallsförsäkringen skulle få speciellt gagn av yrkesinspektörernas sakkunskap
vid specialtarifferingar, dels att man skulle kunna låta yrkesinspektörerna
övertaga de utredningar av vissa olycksfall, som för närvarande företagas av polismyndigheten,
och dels slutligen att man i och för skaderegleringsverksamheten
skulle kunna av yrkesinspektörerna erhålla upplysningar rörande skadade arbetares
arbets- och förvärvsförmåga.

Yad det första angår, så betvivla vi, att man i många fall skulle kunna vid specialtarifferingar
få något avsevärt gagn av den uppfattning om olycksfallsrisken,
som vederbörande yrkesinspektör fått vid besiktning å platsen. Såvitt vi veta, är
grunden för en specialtariffering i allmänhet den, att ett företag under en följd
av år visat sig medföra en olycksfallsrisk, som är över den normala inom branschen,
och det är väl snarare på en erfarenhet härom än på en okulär besiktning,
som en specialtariffering bör baseras.

Att anlita yrkesinspektör i stället för polismyndighet för undersökning om timade
olycksfall tro vi böra undvikas. Huruvida yrkesinspektörerna äro ägnade till
förhörsverksamhet av ifrågavarande art torde vara osäkert och att ålägga dem sådana
göromål skulle i flera avseenden förrycka deras ställning. Lika litet synes
det överensstämma med yrkesinspektörernas uppgifter att efter ett inträffat olycksfall
anlita dem för skaderegleringsverksamheten.

I övrigt torde det förtjäna erinras, att yrkesinspektörerna icke allenast hava till
uppgift att söka genomföra sådana anordningar, som äro tjänliga till förekommande
av olycksfall i arbete utan även att förebygga allt som giver anledning till
ohälsa i arbetet. Att det blivande riksförsäkringsverket skulle vara särskilt ägnat
att handlägga frågor om yrkeshygien torde kunna dragas i tvivelsmål.

När yrkesinspektionen inrättades, möttes den på flera håll med ett visst misstroende
av arbetsgivarna. I detta avseende har så småningom en,avsevärd förbättring
inträtt, och man torde kunna påstå, att för närvarande i stort sett ett gott
förhållande är rådande mellan yrkesinspektörerna och arbetsgivarna. I det övervägande
antalet fall bliva de skyddsanordningar, som en yrkesinspektör anser nödiga,
utförda efter godvilligt åtagande av arbetsgivaren. Skulle man nu ålägga yrkesinspektörerna
ämbetsåligganden av den art, som kommittén föreslagit, är det att
befara, att nu rådande goda förhållande mellan yrkesinspektörerna och arbetsgivarna
skulle lida skada. Icke minst ur arbetarskyddets synpunkt vore detta att
beklaga.

Vi avstyrka alltså kommitténs förslag i denna del.

Av vad sålunda blivit anfört täcktes Eders Kungl. Maj :t inhämta, att vi i de flesta
delar icke kunna giva vårt förord åt kommitténs förslag. Med allt erkännande av
det arbete, som kommittén nedlagt å frågans lösning, anse vi kommitténs förslag
icke vara ägnat att utgöra en tjänlig grundval för omorganisation av socialförsäkringen.
Denna försäkring kan enligt vår övertygelse icke rationellt ordnas, förrän
obligatorisk sjukförsäkring blivit genomförd, enär en sådan försäkring måste vara
basis för hela systemet. Då kommittén försökt att utan sådan grundval uppbygga
en förändrad organisation av socialförsäkringen, har kommittén enligt vår mening
stått inför ett olösligt problem. Nu är det väl sant, att det av både statsfinansiella
och nationalekonomiska skäl möter svårigheter att för närvarande hos oss införa
en obligatorisk sjukförsäkring i större omfattning. Men vid detta förhållande synes
det oss bättre att tillsvidare låta bero vid de nuvarande organisationsformerna
än att experimentera med ett nytt system, som ändock i praktiken komme att visa
sig förfelat.

323

Frågan uppstår då, huruvida man vid nu angivna förhållande även skall tillsvidare
låta anstå med varje försök att åvägabringa statsfinansiella besparingar inom
socialförsäkringen. Yi anse icke, att detta är nödvändigt. Fastmera tro vi, att
man mycket väl kan utan förändring av de nuvarande organisationsformerna åstadkomma
partiella besparingar. En sådan besparing kunde t. ex. helt enkelt ske
därigenom, att man läte de arbetsgivare, som äro försäkringstagare i riksförsäkringsanstalten,
själva betala anstaltens förvaltningskostnader liksom sker i de enskilda
bolagen. Härigenom skulle ungefär lika stor besparing för staten ske som
den, vilken enligt kommitténs beräkningar skulle uppstå genom inrättande av det
nya riksförsäkringsverket.

Stockholm den 20 juni 1925.

Underdånigst

Svenska Arbetsgivareföreningen
HJALMAR VON SYDOW.

Landsorganisationen i Sverige.

(Landssekretariatet.)

Genom remiss den 25 februari 1925 har Kungl. Maj :t lämnat landsorganisationen
i Sverige tillfälle att yttra sig över statens besparingskommittés betänkande
med utredning och förslag angående socialförsäkringens organisation. I anledning
därav får landssekretariatet anföra nedanstående:

Förutsättningen för socialförsäkring.

I besparingskommitténs betänkande anlägges en mycket pessimistisk syn på svenska
folkets möjlighet att uppehålla nuvarande levnadsstandard och nationalförmögenhet.
Huruvida kommittén därvid tagit tillbörlig hänsyn till att vårt folk genom
ökad allmänbildning och bättre yrkesutbildning kan bliva kvalitativt bättre utrustat
att ur jorden utvinna mera produkter och att finna flera tekniska hjälpmedel
till sitt förfogande, vilja vi lämna därhän. Dock synes det oss som om man har
rätt att räkna med att människorna genom fortsatt studium av naturlagarna och
genom solidariskt samarbete skola bliva i stånd att finna sin utkomst på en nog
så hög levnadsnivå. Hur uppfattningarna därom kunna vara delade torde väl dock
alla böra finna det ostridigt, att folkets förmåga att uppehålla en god levnadsstandard
icke ökas av underlåtenhet att vidtaga behövliga åtgärder för sjukvård
och till förebyggande av sjukdomar. Icke heller kan den allmänna levnadsnivån
vinna på, att invalider och åldringar lämnas åt sitt öde eller hjälpas enligt principerna
för fattigvård. Tvärtom. En allmän sjukförsäkring torde helt säkert
komma att medföra en verklig lättnad av samhällsbördorna genom minskad invaliditet
och genom att befolkningen gives ökad fysisk styrka och arbetsduglighet. Om
pensionsförsäkring genomföres efter principen, att ett något så när tillfredsställande
belopp utbetalas till en var invalid eller åldring, så komma säkerligen de allra
flesta av dessa att genom arbete eller på annat sätt skaffa sig det tillskott som
kräves för att de själva skola kunna sörja för sin utkomst. Ersättningen till genom
olycksfall skadade och utgifterna för möjliggörande av att de genom arbete
kunna även efter olycksfallet få en dräglig utkomst är att helt betrakta såsom en
driftkostnad för den produktiva verksamheten.

Utgifterna för de sjuka, invalida eller åldriga finnas redan nu, ehuru de mycket
ojämnt drabba samhällets invånare. Socialförsäkringens uppgift är att fördela de
risker, som sjukdom och därmed sammanhängande ekonomiska konsekvenser lägga
på den enskilde. Och genom att samhället övertager organisationen av försäkringen
skall säkerligen vinnas, att en sådan förebyggande verksamhet mot sjukdom
och invaliditet skall kunna bedrivas, att nuvarande faktiska kostnader för samhällets
invånare skola kunna nedbringas. Ur dessa synpunkter synes det oss, att samhället
icke har råd att underlåta att rationellt ordna socialförsäkringen.

Socialförsäkringens enhetlighet.

Då Kungl. Maj :t den 11 oktober 1920 tillsatte kommittén för socialförsäkringens
organisation anförde chefen för socialdepartementet bl. a. följande:

325

»Det gäller nu att från de av utvecklingen fram skapade skilda organisationerna
komma fram till en viss enhetlighet såväl i prestation som i administration. Huru
långt man därvid bör och kan gå, torde emellertid icke kunna bedömas utan en
mycket ingående undersökning. Att beträffande den centrala administrationen
vissa förenklingar torde kunna uppnås och en del dubbelarbeten undvikas, torde
utan vidare vara uppenbart. Men även ur andra och än viktigare synpunkter synes
en sådan enhetlighet eftersträvansvärd. Det måste exempelvis te sig som en
oegentlighet, att, enligt nuvarande organisation, de som träffats av arbetsoförmåga,
allt efter orsakerna till densamma skola hänvända sig icke blott till olika centrala
ämbetsverk, utan även till olika lokala myndigheter och framför allt att det icke
finnes någon skälig överensstämmelse mellan prestationerna från de olika socialförsäkringsgrenarna.
Det bör numera finnas förutsättningar för ordnandet av gemensamma
socialförsäkringsmyndigheter. Men icke minst möjligheterna att kunna
åstadkomma en skälig överensstämmelse mellan de olika försäkringsgrenarnas prestationer,
så att olikheterna mellan desamma icke framträda med den skärande
skärpa, som nu blivit fallet, böra naturligen göras till föremål för en omsorgsfull
utredning.»

Landssekretariatet delar den uppfattning som kommit till uttryck i departementschefens
yttrande. Det skulle otvivelaktigt bliva till stor nytta för allmänheten
och för socialförsäkringens verksamhet om enhetliga organ skapades för dess
olika grenar. Men förutsättningen för att detta skall kunna göras är, att allmän
obligatorisk sjukförsäkring införes. Besparingskommitténs föreslagna åtgärder till
samarbete synas oss allt för lösliga och kunna ju ej, i fråga om det lokala samarbetet,
få någon som helst betydelse i de många orter, där frivilliga sjukkassor
saknas.

Men även i fråga om den centrala förvaltningen och besvärsinstanserna är kommitténs
förslag otillfredsställande. Enligt dess förslag skulle det bliva olika besvärsinstanser
för sjukförsäkringen, olycksfallsförsäkringen och pensionsförsäkringen.
över sjukkassornas beslut skulle i vissa fall klagan föras hos sjukhjälpsnämnden
eller riksförsäkringsnämnden och i andra till pensionsstyrelsen. över pensionsstyrelsens
beslut skulle i en del fall klagan föras hos riksförsäkringsnämnden, i
andra hos Kungl. Maj :t. Otvivelaktigt skulle en mera tillfredsställande ordning
kunna erhållas utan ökade kostnader genom skapandet av en för hela socialförsäkringen
gemensam instans i överensstämmelse med de förslag, som på resp. tider
förelädes av ålderdomsförsäkringskommittén och socialförsäkringskommittén.

Det synes sålunda sekretariatet angeläget att man snarast söker åstadkomma för
sjukförsäkringen, olycksfallsförsäkringen och pensionsförsäkringen gemensam organisation
som, i den mån så kan anses nödvändigt, må arbeta på trenne avdelningar.
Uppbörden av sjukförsäkrings- och pensionsavgifter torde kunna göras gemensamt.
Kostnaderna för skador till följd av olycksfall i arbete böra helt bäras av arbetsgivarna.
Dessa böra även påföras en skälig avgift till täckandet av kostnader för
yrkessjukdomarna och de sjukdomar, som mera indirekt äro en följd av olycksfall.

Med hänsyn till att kostnaderna för fattigvården skulle i avsevärd mån minskas
genom en allmänt genomförd socialförsäkring, torde det nog vara möjligt att åstadkomma
en sådan utan ökning av de kostnader, som nu sammanlagt påvila de enskilda
medborgarna, staten och kommunerna. Det torde därför kunna genomföras en allmän
socialförsäkring utan fondbildning, som helt motsvarar utbetalningarna. En
reserv- och regleringsfond bör ju alltid finnas, men göres sjuk-, olycksfalls- och
pensionsförsäkringen allmän och obligatorisk för alla kunna ju bestämmelser utfärdas,
som möjliggöra att det ena året upptagas avgifter och skatter, som motsvara
utbetalningarna efter vissa grunder efterföljande år. Därigenom torde även bliva
lättare att avväga avgifternas och ersättningarnas storlek i förhållande till envar
tids bärkraft och behov.

En fjärde gren av socialförsäkringen, nämligen arbetslöshetsförsäkringen, är ej

326

nämnd i besparingskommitténs betänkande. Yi ha velat fästa uppmärksamheten
på, att även denna del av socialförsäkringen i en snar framtid måste ordnas. Ja,
enligt vårt förmenande är det en tvingande nödvändighet att denna gren av socialförsäkringen
framför annan socialförsäkring blir nöjaktigt ordnad. Det låter sig
även tekniskt genomföras, ty arbetslöshetsförsäkringen torde lämpligen organiseras
fristående från övrig socialförsäkring. Arbetslöshetsförsäkringen bör nämligen
lämpligen byggas på arbetarnas egna arbetslöshetskassor, till vilka ekonomiskt stöd
bör lämnas av det allmänna. Det torde även med fog kunna ifrågasättas att även
arbetsgivarna böra bidraga till arbetslöshetskassorna för att därigenom få ett ökat
intresse att söka begränsa arbetslösheten genom att så långt möjligheter därtill
givas, leda produktionen i mera jämna och kontinuerliga banor.

Pensionsförsäkringen.

Sekretariatet anser sig ej böra ingå på detaljerna i besparingskommitténs förslag
rörande pensionsförsäkringen, enär en del av dessa detaljer äro av den art att de
undandraga sig vårt bedömande. Emellertid synes det sekretariatet som om besparingskommitténs
principiella resonemang är riktigt och bör så långt möjligt praktiskt
realiseras. Tveksamhet kan dock uppstå om det nu är möjligt att på en gång
göra en så kraftig ökning av premierna, som kommittén ifrågasatt. En höjning
av premierna kräver, som även kommittén framhåller, ändring av nuvarande former
för inbetalningen. Denna bör göras så enkel som möjligt och därför synes
man ej böra bibehålla avgifternas fördelning på olika uppbörder, utan bör hela
avgiften få inbetalas -på samma håll i småterminer ej överstigande en månad.

S j ukförsäkringen.

Vi ha redan angivit som vår uppfattning, att den frivilliga sjukkasseverksamheten
icke kan få den organisation och omfattning, som kräves för att sjukförsäkringen
skall kunna fylla sin uppgift. Det synes därför klart, att man måste genom
lagstiftning åstadkomma obligatorisk och allmän sjukförsäkring för att få sjukförsäkringen
till vad den bör vara. Då besparingskommittén emellertid förutsätter
vidare utbyggnad av den frivilliga sjukkasserörelsen, anse vi oss sakna anledning
att yttra oss om förslagets detaljer, som det må tillkomma vederbörande sjukkassemyndigheter
att pröva.

Olycksfallsförsäkringen.

Det nuvarande systemet med olycksfallsförsäkringens uppdelning på statlig och
enskild verksamhet torde allmänt erkännas vara mindre lämpligt. Särskilt synes
konkurrensen mellan de enskilda bolagen och den statliga anstalten medföra åtskilliga
ojämnheter och försvåra administrationen. En enhetligt organiserad olycksfallsförsäkring
skulle därför säkerligen underlätta möjligheten till en rättvis och
jämn premiedebitering och jämväl medföra ökad trygghet för de skadade att erhålla
sin rätt. Vi äro därför eniga med besparingskommittén om att den sociala
olycksfallsförsäkringen bör omhänderhavas av en anstalt, men vi kunna däremot
ej godkänna kommitténs organisationsförslag.

Så vitt vi kunna förstå innebär besparingskommitténs förslag, att den sociala
olycksfallsförsäkringen skall överlämnas till ett enskilt monopolföretag, vars verksamhet
dock i någon mån skall komma att kontrolleras av staten. Så synnerligen
effektiv synes denna kontroll emellertid ej kunna bliva. Genom den föreslagna
sammansättningen av styrelsen och styrelsens rätt att utse direktör och tjänstemän

327

lägger man hela verksamheten i arbetsgivarnas händer. Men att överlåta åt arbetsgivarna
att icke blott bestämma premiebeloppen utan även avgöra skadeersättningarna,
synes oss fullständigt oriktigt. Visserligen skola vissa slag av skadeersättningar,
livräntor och vissa avslagsbeslut granskas av en statens tjänsteman, men
då föredragningen inför denne som besvärsinstans kommer att verkställas av arbetsgivareanstaltens
tjänstemän, som från början handlagt ärendena, torde man ha
grundad anledning att betvivla, att de skadades intressen skulle komma att bliva
tillfredsställande tillgodosedda genom den föreslagna organisationen.

Den sociala olycksfallsförsäkringen är ingen nådegåva till arbetarna, utan det
är en rätt lagstiftningen givit dem för den risk av liv och hälsa de utsättas för
under arbetet. Det primära i den sociala olycksfallsförsäkringen är sålunda ej att
arbetsgivarna få sköta försäkringen därför att de betala premierna, utan det primära
är att de skadade i alla fall få sin lagliga rätt. Försäkringens organisation
måste därför i första hand inriktas på att denna säkerhet för de skadade vinnes.
Det kan därför ej betraktas annat än som principiellt oriktigt att låta arbetsgivarna
som premiebetalare få avgöra skadeersättningarna, som besparingskommittén föreslår.
Därjämte uppstår fråga huruvida det kan vara riktigt att låta statens tjänstemän
på visst sätt ingå i ett enskilt bolag och utgöra en instans i detta.

Enligt sekretariatets uppfattning bör den sociala olycksfallsersättningen omhänderhavas
av staten. Staten har de största förutsättningarna att rättvist avväga
premiebetalningarna för större och mindre arbetsgivare och för olika riskklasser
av företagare, som falla under lagen. Ett statsföretag bör även av naturliga skäl
ha stora förutsättningar för att opartiskt bedöma de skadades rätt och giva dessa
vad lagen avser utan att träda premiebetalarnas rätt för nära. Det är, enligt vår
uppfattning, ej heller något som synes visa att en statlig försäkringsinrättning
skall bliva dyrare för premiebetalarna än cn enskild monopolanstalt. Tvärtom synes
det givas större möjligheter att kontrollera och få rättade eventuella felaktigheter
inom ett statens verk än vad fallet kan bliva gentemot ett enskilt monopolbolag.

Emellertid synes det riktigt att i ledningen för en statsanstalt av denna art finnas
representanter för de två huvudgrupper, som direkt beröras av anstaltens verksamhet.
Arbetsgivarna ha rätt att genom representanter få bevaka premiebetalarnas
intressen, och arbetaresynpunkter och de skadades intressen böra få bevakas
av representanter för arbetarna. Uti ledningen för en statsanstalt för den sociala
olycksfallsförsäkringen böra sålunda ingå representanter för arbetare och arbetsgivare,
vilka representanter lämpligast torde böra få nämnas av respektive sidors fackliga
huvudorganisationer.

Vi ha redan tidigare framhållit, att vi anse besparingskommitténs organisationsförslag
särskilt otillfredsställande i fråga om besvärsinstanserna. Dessa måste ha
en helt och hållet fri och oberoende ställning och få på intet sätt vara beroende av
försäkringsanstalten. Det synes oss därför, att försäkringsrådet bör bibehållas för
att senare eventuellt inrangeras i en gemensam besvärsinstans för hela socialförsäkringen.

Vi äro eniga med besparingskommittén om att den nuvarande karenstiden bör
förkortas eller helt borttagas, så länge ej obligatorisk sjukförsäkring är genomförd,
som kan svara för den skadades vård under sjukdomstiden. Men då besparingskommittén
föreslagit förkortning av karenstiden ur besparingssynpunkt kunna vi
ej förstå, varför kommittén föreslagit att ersättningen till den skadade under den
tid han lider av sjukdom mellan 14 :e och 35 :e dagen efter olycksfallet skall utgå
efter nya och särskilda grunder. Därigenom blir det tre olika beräkningsgrunder,
som skola komma till användning vid utbetalning av sjukersättning till skadad;
en under de första 14 dagarna, en från fjortonde till trettiofemte dagen och en
efter nämnda dag. Vi ha svårt att se, att detta skall kunna förenkla administrationen.
Enligt vår uppfattning bör karenstiden helt borttagas, varefter
sjukersättningen redan från dagen efter olycksfallet skulle utgå i förhållande till

328

den skadades arbetsförtjänst, såsom nu tillämpas efter trettiofemte dagen. Om
därigenom kan bliva anledning att göra förändrade bestämmelser angående statsbidrags
utbetalning till sjukkassa, som den skadade eventuellt tillhör, är en fråga
vi ej vilja ingå på, då vi ej yttrat oss om den föreslagna sjukförsäkringens detaljer.

Besparingskommittén rekommenderar även fortgående undersökningar av de skadade
för att reglera invaliditetsersättningarnas storlek i förhållande till den skadades
möjlighet att genom eget arbete erhålla sin utkomst. Sekretariatet tror, att de
ökade kostnader för administrationen, som denna efterbesiktning kommer att medföra,
bli dåligt använda penningar. Det är bättre att de skadade erhålla penningarna,
än att de användas till eu onödigt kostbar kontrollorganisation. Men därtill
kommer att fortgående sänkning av invalidräntorna, allt efter som den skadade kan
förskaffa sig inkomster, även ur principiell och moralisk synpunkt kommer alt
verka otillfredsställande. Den slöe och oföretagsamme och den som förstår att göra
mesta möjliga elände av sin skada kommer att särskilt tillgodoses, under det att
den arbetsamme och mera energiske, som söker att trots skadan utnyttja sin återstående
arbetsförmåga, skall drabbas av fortgående minskning av skadeersättningen.
Att så behandla personer, som i arbetet ådragit sig skada till hälsa och lem, synes
oss orättfärdigt och ingalunda ägnat att sporra de invalid a att göra det bästa deras
belägenhet medgiver. Samma fråga var även föremål för behandling vid arbetskonferensen
i Geneve detta år och blev där tanken på att nedsätta livräntorna för
skadade, som förskaffat sig någon inkomstmöjlighet, utsatt för en mycket skarp
kritik. Sekretariatet anser därför, att kommitténs tankegång i denna del ej bör
föranleda till ändring av hittills tillämpade principer. Däremot bör man fortsätta
den strävan riksförsäkringsanstalten slagit in på att genom lämnande av konstgjorda
lemmar och genom yrkesutbildning söka förhjälpa de skadade att vinna utkomstmöjligheter.

Yrkesinspektionen och arbetarskyddsbyrån.

Då socialstyrelsen upprättades framhöllo socialstyrelsesakkunniga, att »genom
ett sammanförande till civildepartementet och den till detta anslutna socialstyrelsen
av ärenden rörande arbetarefrågor i allmänhet, arbetsmarknaden, arbetsförhållanden,
arbetareskydd och arbetets reglementering komma här att bliva till ett helt sammanförda
hela den egentliga arbetare- och arbetareskyddslagstiftningen som arbetsstatistiken
(dock i mera inskränkt bemärkelse), förliknings- och skiljedomsväsendet,
arbetsförmedlingen, yrkesinspektionen m. m., en grupp av ärenden alltså, som
under alla förhållanden (såsom ock förebilderna från nära nog alla mera betydande
kulturländer utvisa) måste anses böra sammanhållas och bilda en naturlig enhet.
Då denna grupp av ärenden tillika redan i och för sig är tillräckligt betydande för
att motivera upprättande av en enhetlig förvaltningsorganisation för densamma
och då statens uppgifter på dessa områden utan en sådan organisation icke torde
kunna på ett fullt tillfredsställande sätt bliva fullgjorda, ligger redan däri ett tillräckligt
vägande skäl för den nu ifrågasatta förvaltningsorganisationens omedelbara
genomförande.»

Vi anse, att de gångna årens erfarenhet visat, att socialstyrelsesakkunniga hade
rätt bedömt dessa saker och att det är behövligt och till nytta för frågornas behandling
att ifrågavarande ärenden hållas samman och som enhet komma till behandling
av samma myndighet. Varje försök att utbryta ett av dessa arbetareärenden
från det direkta organisatoriska sambandet med de övriga måste därför mötas
med de största betänkligheter. Men då besparingskommittén vill göra yrkesinspektionen
sidoordnad, ja, kanske rent av underordnad ett enskilt monopolföretag, då
måste detta från arbetarehåll mötas med en bestämd protest. Yrkesinspektionen får
inte bliva en avdelning för utförande av undersöknings- och kontrolluppgifter för

329

olycksfallsförsäkringsverksamheten, utan yrkesinspektionen bör få bibehålla sin
mera självständiga ställning för arbete i första hand för yrkeshygien. Yrkesinspektionens
värdefullaste arbete ligger just uti att den skall i samråd med arbetare
och arbetsgivare söka få åtgärder vidtagna, som göra arbetslokalerna goda och
hygieniska, samt att för övrigt övervaka arbetareskyddslagens tillämpning, som förpliktigar
arbetsgivarna att iakttaga allt, som i avseende å arbetslokaler, maskiner
och redskap eller eljest med hänsyn till arbetets natur skäligen kan anses av nöden
för att skydda hos honom sysselsatta arbetare mot olycksfall och ohälsa i arbete.
Därjämte tillkommer yrkesinspektrisens arbete för förbättrandet av de kvinnliga
arbetarnas levnadsförhållanden samt skogs- och flottledsinspektionens verksamhet
för åstadkommande av bättre bostäder vid skogs- och flottningsarbete. Yrkesinspektionens
egentliga uppgift är sålunda att söka förebygga ohälsa och olycksfall i
arbetet. Yrkesinspektionens i detta arbete inhämtade kunskaper, erfarenhet och
gjorda rön böra naturligtvis ställas till olycksfallsförsäkringens förfogande så långt
detta låter sig göra utan inskränkning av effektiviteten i inspektionens egentliga
arbete, men detta synes oss mycket väl och utan större kostnader kunna ske utan
att yrkesinspektionen inordnas som något organ under olycksfallsförsäkringsanstalten.
Yi avstyrka sålunda kommitténs förslag i denna del.

Fattigvården.

Beträffande besparingskommitténs uppfattning att fattigvårdsinspektionen och
fattigvårdsbyrån böra förflyttas från socialdepartementet till ett centralt ämbetsverk,
så synas skäl föreligga därför. Ty som det nu är ha ju ungefär samma personer
inom departementet att förbereda lagförslag, utöva fattigvårdsinspektionens
och fattigvårdsbyråns verksamhet och sedermera att vara föredragande i besvärsmål
rörande dessa frågor till Kungl. Maj :t. Huruvida överflyttning bör ske till
pensionsstyrelsen torde däremot vara mera tvivelaktigt. Socialförsäkringen i dess
olika grenar avser en verksamhet som bygger på att mot fullgjorda lagliga skyldigheter
följa lagliga rättigheter. Frånsett sålunda, att denna verksamhets administration
är tillräckligt stor och omfattande för att lämpligen ej kunna behängas
med andra uppdrag, är mellan socialförsäkringen och fattigvården en bestämd artskillnad,
som gör att de böra hållas åtskilda. Däri ligger ett psykologiskt moment,
som ej bör underskattas.

Emellertid gives det flera kategorier medborgare, som äro i den belägenheten att
de behöva samhällets direkta hjälp och omvårdnad. Som verksamhet för sådana
hjälpbehövandes omvårdnad torde man böra räkna fattigvård, barnavård, alkoholistvård
samt vården av lösgivna fångar och lösdrivare, ävenså torde man hit böra
räkna vården av sinnesslöa. Säkerligen äro här uppgifter, som kräva en samlad
central myndighet. Med hänsyn till att socialstyrelsens verksamhet gäller det
friska livets förhållanden, synes det ej heller vara lämpligt att göra denna till organ
för ovan nämnda verksamheter, varför vi tro att den centrala förvaltande myndigheten
för ovan uppräknade hjälpverksamheter bör vara en särskild fattigvårdsstyrelse.

Till slut vågar sekretariatet vördsamt hemställa, att Kungl. Maj :t måtte föranstalta
om snar utredning och förslag till ordnande av socialförsäkringens olika
grenar och att sekretariatets här ovan anförda synpunkter därvid måtte beaktas.
Stockholm 14 juli 1925.

För Landssekretariatet:

ARVID THORBERG.

330

Landssekretariatet har genom cirkulär infordrat yttranden från de till landsorganisationen
anslutna förbundens styrelser. På grund av den korta remisstiden
ha emellertid °de flesta förbundsstyrelserna som svarat inskränkt sig till att i
korthet framhålla, att besparingskommittens förslag ej bör i sin nuvarande form
föranleda till lagstiftning. Från kommunalarbetareförbundet och från väg- och
vattenbyggnadsarbetareförbundet ha dock inkommit mera utförliga yttranden, som
här nedan återgivas:

Svenska kommunalarbetareförbundet.

Allmänna synpunkter. Vad till en början angår nödvändigheten att göra inskränkningar
i statens utgifter, maste denna enligt styrelsens mening ytterst vara
beroende på huruvida landets ekonomiska bärkraft och förmåga att prestera nyttigheter
till folkets försörjning nu äro tagna i anspråk i allt för hög grad. Om så
är förhållandet låter sig emellertid icke med bestämdhet sägas. Såväl nationalekonomer
som andra äro icke ense därom. Allt efter som det gäller utgifter, som
av den ena eller den andra efter olika uppfattning anses nödvändiga för folkets
och landets bästa, anser man, att landet kan bära större bördor än nu. Så är till
exempel förhållandet beräffande landets militärväsende, där tidningar och politiska
personligheter, som annars företräda långt gående sparsamhetssynpunkter,
då det gäller statsanslag till kulturella ändamål, nu anse, att landet har en betydligt
större bärkraft än vad som hittills tagits i anspråk. Ja, på sina håll synes
man till och med hysa den meningen, att ekonomiska hänsyn icke alls böra få spela
in vid bestämmandet av landets försvarsanstalter. Ingen börda är då för tung,
har det sagts. Blott vid andra samhälleliga frågors ordnande höra enligt dessas
mening strängt ekonomiska synpunkter göra sig gällande. Då sådana meningar
synas vara företrädda i kretsar med djupa försänkningar i näringslivet, vill det
emellertid förefalla som om svårigheterna med de nuvarande statsutgifterna icke i
själva verket skulle vara så stora, som vid många tillfällen göres gällande, blott
utgifternas fördelning mellan olika grenar av statsförvaltningen blir den ur vederbörandes
synpunkt rätta.

Skulle emellertid förhållandet vara det, att denna bärkraft redan nu är tagen i
anspråk i största utsträckning eller i varje fall till den grad, att det icke är ekonomiskt
förnuftigt att ytterligare taga den i anspråk, vill det dock förefalla styrelsen
anmärkningsvärt, att den del av statens verksamhet som omfattar socialförsäkringen,
är den som först fallit kommittén i ögonen såsom lämpligt objekt för besparingar.
Enligt styrelsens uppfattning kan man med verkligt fog göra gällande, att
socialförsäkringen minst av allt är ägnad till besparingsobjekt. Den är i sin nuvarande
gestalt allt annat än tillfredsställande och maste därför skyndsamt påbättras.
Detta gäller särskilt arbetslöshets- och sjukförsäkring. Det är därvid ingalunda
uteslutet, att staten måste ytterligare verksamt ingripa även ekonomiskt.
Med utgående från denna uppfattning anser styrelsen, att socialförsäkringen är den
del av statens verksamhet, som i sista hand bör ifrågakomma då det gäller ^knäppning
i statsutgifterna. Dessa styrelsens allmänna och grundläggande synpunkter,
då det gäller statens utgifter, utesluta emellertid icke att vissa av kommittén
framförda förslag böra vinna beaktande och genomföras i det praktiska livet.

Pensionsförsäkringen. Med avseende å pensionsförsäkringen föreslår kommittén
i huvudsak höjda pensionsavgifter med ty åtföljande höjda pensioner, indragning

331

till viss del av de av stats- och kommunala medel utgående pensionstilläggen genom
att den pension, som utgår på grund av inbetalda pensionsavgifter (avgiftspension),
till största delen och i motsats till nu beräknas såsom inkomst vid pensionstilläggets
bestämmande, vidare strängare beräkning av pensionstagares inkomst,
ett annat uppbördssystem för pensionsavgifter, större utgifters läggande på
kommunerna för pensionstilläggen, vissa organisatoriska förändringar beträffande
pensionsförsäkringsfondens förvaltning samt pensionsstyrelsens organisation m. m.

Utan att vid ärendets fortsatta behandling strikt hålla sig till ordningen av här
ovan uppräknade förändringar, vill styrelsen i fråga om pensionsavgifterna redan
nu säga, att den principiellt sett ingalunda vill motsätta sig en höjning av dessa
avgifter. Men innan styrelsen går vidare in på frågan, torde det vara lämpligt att
något klargöra den uppfattning styrelsen har beträffande pensionering i allmänhet
och vad det gäller industriarbetare och med dem jämställda i synnerhet. Alla
torde numera praktiskt taget vara ense därom, att en person, som arbetat snart
sagt hela sitt liv, bör på ålderdomen erhålla pension, så att han kan leva därav under
sin återstående livstid. Det kan emellertid ingalunda sägas vara fallet beträffande
den allmänna folkpensioneringen, att den erbjuder en sådan pension. Detta
är särskilt fallet i städer och industrisamhällen. Att det förhåller sig så är först
och främst beroende därpå, att pensioneringen ännu icke kommit över begynnelsestadiet,
men även på att pensionsavgifterna äro så låga, att tillräckligt stora pensioner
icke kunna utgå därpå, eller också, att pensionstilläggen från det allmänna
äro för små för att på ett tillfredsställande sätt utfylla den knappa avgiftspensionen.
Det förra torde kunna sägas om den generation, som var i uppväxande vid
pensionsförsäkringens inrättande, under det att det senare är tillämpligt på de
redan då ålderstigna och de, som inom den närmaste tiden bliva pensionsberättigade.

En mening, som alltmer vunnit terräng under den senare tiden, är, att pensionen
är att betrakta som intjänt avlöning. Den principiella innebörden i detta betraktelsesätt
är, att då en person arbetat under sin krafts dagar skall han av den, åt
vilken han utfört detta arbete, erhålla underhåll, då han ej längre till följd av
sjukdom eller ålderdom kan vidare utföra sitt arbete. Han anses, såsom redan är
sagt, hava intjänt detta underhåll. Emot denna uppfattning om pensionens principiella
innebörd torde knappast några bärande invändningar kunna göras. Härav
följer emellertid, att arbetsgivaren är den, som skall erlägga de pensionsavgifter,
vilka äro nödvändiga för att bereda pension åt arbetaren. Det torde heller icke
kunna anses vare sig oriktigt eller obilligt, att landets arbetsgivare, som utnyttja
arbetskraften hos landets industriarbetare, genom erläggande av tillräckligt stora
pensionsavgifter till folkpensioneringen i någon mån få svara för, att arbetarna
på ålderdomen i egenskap av fattigvårdstagare icke falla det allmänna till last.

Med utgående från dessa synpunkter och under förutsättning av deras genomförande
vill styrelsen förorda höjning av pensionsavgifterna, vilka för de personers
vidkommande, som äro anställda hos arbetsgivare, av dessa skola inbetalas till pensionsförsäkringsfonden.
Arbetsgivarna böra alltså göras ansvariga för avgifternas
inbetalning. Denna inbetalning synes lämpligen kunna ske på det sätt kommittén
tänkt sig, d. v. s. med särskilda märken, som i olika valörer, allt efter den intjänta
avlöningens storlek varje vecka eller månad åsättas de s. k. skattekort, som föreslås
att införas. Försäkringsböcker, i vilka erlagda avgifter angivas, synas lämpligen
böra åstadkommas. En annan sak, som så fort ske kan bör företagas till omprövning,
är sänkning av pensionsåldern, som för industriarbetarnas vidkommande
måste anses allt för hög.

Vidkommande pensionstillägget vill styrelsen framhålla, att någon ändring för
sådant tilläggs erhållande, så att avgiftspension skulle räknas såsom inkomst vid
tilläggets beräkning, icke bör ifrågakomma. Utgående pensioner äro, även med den
höjning som skulle ifrågakomma enligt kommitténs förslag, så knappt tilltagna, att
någon minskning i pensionstillägget icke är tillrådligt för den händelse pensions -

332

tagaren skall någorlunda kunna draga sig fram. Den ändring som kommittén föreslagit
skulle med största sannolikhet medföra en ökad fattigvårdstunga för kommunerna
och därigenom motverka syftet med pensioneringen. Även ur skatteutjämningssynpunkt
är en sådan ändring förkastlig, liksom även förslaget om att utgifterna
för pensionstilläggen skola i högre grad överflyttas på kommunerna från staten.
Kommunerna äro redan nu —— även med hänsyn till förekommande skatteutjämningsbestämmelser
i lagen om kommunal progressivskatt — i många avseenden
allt för hårt skattetyngda. Ej heller förefaller kommitténs uppfattning om en
noggrannare prövning av pensionsärendena genom en ökning i kommunernas utgifter
allt för väl grundad. Man söker nog redan nu göra sitt bästa i detta avseende.
Styrelsen avstyrker med anledning av vad sålunda anförts såväl föreslagen
ändring i bestämmelserna om pensionstilläggs utgående som att kommunerna skulle
erlägga J/3 av kostnaderna för dessa tillägg mot nu */g.

En annan bestämmelse, som av kommittén föreslås till ändring, är att all inkomst
— således även om den håller sig vid 50 kronor eller därunder per år, vilket
nu icke räknas såsom inkomst — skall tagas i betraktande vid pensionstilläggets
beräkning.. Även om man rent principiellt icke kan invända något emot en sådan
ändring, vill dock styrelsen, som inom sig räknar ledamöter av pensionsnämnd,
vilka hava flerårig praktisk erfarenhet såsom sådana, framhålla, att det måste anses
praktiskt ogenomförbart att helt borttaga den marginal, inom vilken man nu
har att röra sig vid undersökningar om en persons förmögenhets- och inkomstförhållanden.
Det är säkerligen ytterst svårt, för att icke säga omöjligt, att så noga
utforska en pensionssökandes förhållanden som kommittén synes hava tänkt sig.
Detta gäller särskilt städer och industrisamhällen. Pensionsnämndernas arbete
skulle genom den föreslagna ändringen onödigt försvåras och, vad värre är, troligen
i många fall förorsaka trakasseriartade ingrepp i den fattiges förhållanden.
Den föreslagna ändringen avstyrkes därför.

Styrelsen har uppmärksammat kommitténs förslag till ändring av pensionsförsäkringsfondens
förvaltning. Kommittén synes anse, att pensionsförsäkringsfondens
medel icke skola kunna utlånas eller placeras på samma sätt och på samma villkor
som nu. Så vitt styrelsen har sig bekant lämnas lån ur fonden på för låntagaren
mera fördelaktiga villkor än privata penninginstitut i allmänhet bevilja till bl. a.
kommunala anläggningar, såsom vatten- och avloppsledningar o. d., som kunna
anses vara ägnade att befordra folkhälsan. Man synes som sagt anse, att så icke
vidare skulle få förekomma, utan »gängse marknadsränta» skulle tillämpas. Om kommittén
därvid avsett inlånings- eller utlåningsränta framgår icke fullt klart, men
förmodligen avses den utlåningsränta banker betinga sig för sådana större lån.
För att vinna detta syftemål vill kommittén giva fondfullmäktige en fylligare sammansättning
för det ekonomiska livet, bl. a. genom att Svenska bankföreningen och
Sveriges industriförbund skulle få insätta en ledamot vardera i fullmäktige.

Med anledning härav vill styrelsen anföra, att även om man principiellt sett
icke bör motsätta sig att folkets i pensionsförsäkringsfonden insamlade medel böra
ränteras lika bra som privata medel i allmänhet, så synes det dock stå i god överensstämmelse
med den även av kommittén erkända verksamhet till förhindrande
av för tidig invaliditet i pensionslagens mening, som pensionsstyrelsen bedriver,
att ur pensionsförsäkringsfonden lämnas lån till sådana företag, som äro ägnade
att åstadkomma en god folkhälsa. Till sådana företag höra enligt styrelsens uppfattning
även produktion av bostäder i tillräckligt antal, vilka företag kommittén
särskilt angivit såsom sådana, där marknadsränta bör förekomma. Den eventuella
ränteförlust, som därigenom måhända till en början uppstår, torde komma att i
framtiden uppvägas av ett bättre hälsotillstånd bland befolkningen och därmed
även förminskade sjukvårdskostnader icke blott för pensionsförsäkringsfonden utan
även för samhället i övrigt. För övrigt synes kommitténs förslag i denna del innebära
ett ur folkets synpunkt knappast önskvärt förstärkande av storbankskapitalets

333

inflytande över det svenska näringslivet i allmänhet. Det förefaller emellertid styrelsen
mycket eftersträvansvärt, att detta inflytande stävjas. Den produktiva verksamheten
kan enligt styrelsens mening knappast påverkas ogynnsammare av ett
stort sparkapital i fondfullmäktiges händer än av våra storkapitalistiska banker.
Tvärtom synes detta sparkapital kunna komma att utgöra en många gånger hälsosam
erinran om samhällets tillvaro såsom sådant. Förutsättningen härför är emellertid,
att privatkapitalets representanter hållas utanför ledningen av pensionsförsäkringsfondens
angelägenheter. Styrelsen avstyrker alltså den av kommittén föreslagna
ändringen i fondfullmäktiges sammansättning.

över vad kommittén i övrigt anfört angående pensionsförsäkringen anser sig
styrelsen icke böra avgiva något yttrande.

Sjukförsäkringen. Kommittén har beträffande sjukförsäkringen föreslagit åtgärder
i syfte att utan frångående av den nuvarande frivilliga grundvalen för försäkringens
ordnande dock söka erhålla mera enhetliga bestämmelser på området.
Sålunda föreslås, att inom varje sjukkasseområde, varmed i allmänhet torde förstås
en primärkommun, skall finnas endast en statsunderstödd sjukkassa. Ett ökat
statsunderstöd skall utgå mot att sjukkassorna åtaga sig att lämna sjukhjälp under
en tid av tre år i följd. I övrigt skulle någon utsträckning av sjukkassornas prestationer
icke påfordras.

Styrelsen hyser för sin del den uppfattningen, att bästa sättet för sjukförsäkringens
ordnande vore, att den gjordes obligatorisk. Då emellertid en sådan lösning
av frågan torde vara omöjlig att åvägabringa inom rimlig tid, anser sig styrelsen
böra förorda kommitténs förslag till antagande i princip såsom övergångsform.
Det måste nämligen anses såsom en organisatorisk oformlighet och i övrigt oriktigt,
att flera sjukkassor finnas inom samma område och där konkurrera med varandra,
då i stället samarbete borde äga rum.

Enligt nu gällande bestämmelser utgår statsbidrag till sjukkassa i huvudsak med
1) 2 kronor för varje medlem och 2) med 25 öre för varje sjukdag, söndagar oräknade,
för vilken under nästföregående år kontant sjukhjälp utgått med minst
90 öre. Detta sistnämnda bidrag må dock icke överstiga 2 kronor per medlem och år.

Kommittén föreslår en höjning av förstnämnda bidrag till 3 kronor per medlem
samt sjukbidragets höjande till 33 öre per dag utan begränsning till visst belopp.
Emellertid kommer den föreslagna förlängningen av sjukhjälpstiden till 3 år att
medföra kostnadsökning för sjukkassorna. Denna ökning, som av social försäkringskommittén
på sin tid beräknats till 1/3 av den nuvarande kostnaden, medför i sin
tur, trots ökat statsbidrag, höjda avgifter för de sjukförsäkrade. Detta är ingalunda
ägnat att påverka särskilt unga och friska personer till inträde i sjukkassorna.
För att söka stimulera till större anslutning synes det nödvändigt att öka
statsbidraget något mera än vad kommittén föreslagit. Denna ökning bör, för att
medföra önskvärda verkningar, motsvara sjukkassornas hela kostnadsökning. Utan
att ingå på några beräkningar torde det med fog kunna påstås att, även med en
sådan höjning av statsbidraget, stat och kommun därigenom skulle komma att gorå
avsevärda besparingar i fattigvårdsutgifter och pensionstillägg. Styrelsen anser, att
dessa synpunkter böra tagas i beaktande vid frågans vidare behandling.

Styrelsen vill slutligen understryka behovet av den av kommittén föreslagna ekonomiska
hjälpen till sjukkassorna vid övergång till det av kommittén föreslagna
systemet med sjukförsäkringens ordnande.

Olycksfallsförsäkringen. Beträffande olycksfallsförsäkringen, som i fortsättningen
såsom nu skulle bekostas av arbetsgivarna, föreslår kommittén mycket genomgripande
förändringar i försäkringens organisation. Försäkringen, som nu handhaves
dels av riksförsäkringsanstalten och dels av privata bolag, skulle enligt kommittén
handhavas av en enda försäkringsanstalt, organiserad efter mönster av ett

334

bolag, men komma att bliva ett mellanting mellan ett privat försäkringsbolag och
en statsanstalt. I spetsen för denna försäkringsanstalt skulle ställas en riksförsäkringsstämma,
bestående av 18 arbetsgivarerepresentanter, utsedda av Svenska arbetsgivareföreningen
eller Sveriges industriförbund, 6 arbetarerepresentanter, utsedda av
Landsorganisationen samt 6 representanter för det allmänna, utsedda av regeringen.
Stämmans uppgift skulle vara att utse direktion för försäkringsanstalten. Denna
i sin tur skulle utse direktör för anstalten samt annan behövlig personal. Personalen
skulle sålunda icke bliva statsanställd, utan vara att betrakta såsom tjänstemän
i ett vanligt privat företag.

Jämte denna försäkringsanstalt skulle bildas ett nytt rent statligt ämbetsverk,
av vilket försäkringsanstalten dock skulle utgöra en del (försäkringsavdelningen).
Detta ämbetsverk skulle bl. a. granska försälcringsärendena, som sålunda icke såsom
nu finge i första hand avgöras av vederbörande försäkringsinrättning utan föregående
granskning av statens myndigheter. Chefen för detta statens ämbetsverk
skulle vara självskriven ordförande i riksförsäkringsstämman samt i försäkringsanstaltens
direktion.

Såsom besvärsinstitution skulle inrättas dels en riksförsäkringsnämnd och dels
en sjukhjälpsnämnd. Riksförsäkringsnämnden skulle organiseras på tre sektioner,
vilka skulle arbeta självständigt, d. v. s. utan samverkan med varandra. Dessa sektioner
benämnas livräntesektionen, försäkringstekniska sektionen och juridiska sektionen.
Livräntesektionen skulle avgöra ärenden om livräntor samt bestå av en
jurist med domarekompetens, en läkare, en försäkringstekniker samt en representant
för arbetsgivarna och en representant för arbetarna. Försäkringstekniska sektionen
skulle behandla ärenden om premiesatser o. d. och utgöras av en jurist, två
försäkringstekniker och en representant för arbetsgivarna. Juridiska sektionen
slutligen skulle avgöra frågor om olycksfallsförsäkringslagens tillämpning och
andra juridiska frågor samt bestå av tre jurister, en arbetsgivarerepresentant och en
arbetarerepresentant.

Sjukhjälpsnämnden skulle avgöra frågor om sjukhjälp och begravningshjälp samt
utgöras av en jurist, en arbetsgivarerepresentant och en arbetarerepresentant.

Samtliga dessa institutioner, såväl försäkringsanstalten som det rent statliga ämbetsverket
för granskning och kontroll av försäkringsverksamheten m. m. och riksförsäkrings-
och sjukhjälpsnämnderna skulle komma att bilda ett riksförsäkringsverk.
Riksförsäkringsanstalten och försäkringsrådet skulle i och med omorganisationen
upphöra.

Kommittén föreslår vidare, att karenstiden för erhållande av sjukersättning från
försäkringsanstalten enligt olycksfallslagen skulle sänkas från nuvarande 35 dagar
till 14 dagar. Ävenså föreslås att den under karenstiden utgående sjukpenningen,
vilken nu utgår i förhållande till den pensionsavgift, den av olycksfallet drabbade
erlägger till folkpensioneringen, skulle bliva enhetlig, nämligen 2:50 kronor per
dag till män och 2 kronor per dag till kvinnor.

Sjukhjälpen efter karenstiden, som nu i huvudsak utgår med 2/3 av den skadades
dagliga arbetsförtjänst, beräknad efter 1/365 av den skadades årsinkomst, föreslås
ändrad, så att arbetsförtjänsterna indelas i en 8-gradig skala med en bestämd sjukpenning
för varje grad, lägst 75 öre och högst 4 kronor per dag.

Bland dessa sålunda föreslagna ändringar tilldrager'' sig den om försäkringens organisation
största intresset. Styrelsen finner det vara riktigt, att den sociala olycksfallsförsäkringen
sker inom en anstalt. Det bästa vore emellertid om riksförsäkringsanstalten
bleve den, som komme att erhålla monopol på detta område. Då
emellertid ett genomförande därav icke synes möjligt inom en nära framtid, vill
styrelsen, såsom ett steg i rätt riktning och till åstadkommande av en enhetlig lagtillämpning
samt ett bättre samarbete mellan socialförsäkringens olika grenar, ansluta
sig till kommitténs förslag om inrättande av en s. k. »blandad» försäkringsanstalt.

335

Emellertid kan styrelsen icke ansluta sig till kommitténs förslag om riksförsäkringsstämmans
sammansättning. Ehuru arbetsgivarna visserligen skola betala kostnaderna
för försäkringen och därigenom böra beredas stort inflytande över försäkringsanstalten
och dess skötsel, kan dock icke anses, att samhället och arbetarna
höra ställas sa i bakgrunden som kommittén föreslår. Det kan nämligen öva ett
starkt och för samhället och arbetarna menligt inflytande på tillämpningen av
olycksfallslagen och på grund därav utgående ersättningar, om arbetsgivarna skulle
medgivas den stora övervägande representation, som kommittén föreslagit. Anstaltens
tjänstemän skulle komma att känna sig såsom i första hand arbetsgivarnas representanter
och naturligtvis handla därefter vid behandlingen av inkommande ansökningar
om ersättning. Samhällets och arbetarnas intressen bleve därigenom
en andrahandsfraga. Häremot kan kanske invändas, att ärendena skola granskas
av ett statens organ och att försäkringsanstalten sålunda icke får fria händer. Men
det måste därvid tagas i betraktande, att försäkringsanstalten torde bliva den som
skall ombesörja ärendenas föredragning inför de andra statens kontrollerande organ,
som skola inrättas. Med den betydelse ärendenas föredragning faktiskt har, måste
enligt styrelsens mening en ändring i riksförsälcringsstämmans sammansättning, så
att dessa påpekade olägenheter elimineras, anses synnerligen väl motiverad. Styrelsen
håller före, att en lämplig representation vore: 18 arbetsgivarerepresentanter,
9 arbetarerepresentanter och 9 representanter för staten. Genom en sådan anordning
torde statens representanter i de flesta fall bliva de utslagsgivande.

I fråga om direktionens sammansättning bör den bestämmelsen införas, att dess
ledamöter skola väljas i förhållande till riksförsäkringsstämmans sammansättning,
d. v. s. proportionellt.

.De av kommittén föreslagna besvärsnämnderna, riksförsäkringsnämnden och sjukhjälpsnämnden,
skola, såvitt framgår av förslaget, icke erhålla samma fria ställning
som det nuvarande försäkringsrådet. Såsom förhållandet nu är, anföres besvär
över försäkringsanstalts beslut direkt hos försäkringsrådet, inom vilket föredragningen
av besvären ske genom rådets egna tjänstemän. Enligt det nu föreliggande
förslaget synes ett överklagat ärende komma att få följande gång: Ärendet ingives
till försäkririgsanstaltens skaderegleringsavdelning, varifrån det går, för den händelse
det icke gäller enbart sjukhjälp, till riksförsäkringsverkets besvärsavdelning
samt därifrån till den sektion inom riksförsäkringsnämnden som har att avgöra
målet. Gäller ärendet återigen sjukhjälp, går det direkt från skaderegleringsavdelningen
till sjukhjälpsnämnden. Ärendenas föredragning i de olika nämnderna skulle
sålunda komma att ske, åtminstone huvudsakligen genom försäkringsanstaltens
försorg. Besvär sinstitutionen skulle genom en sådan anordning komma att bliva
åtminstone indirekt sammankopplad med försäkringsanstalten. Styrelsen sätter
starkt i fråga huruvida detta kan vara lämpligt. Det måste nämligen betänkas, att
riksförsäkrings- och sjukhjälpsnämndernas beslut, liksom det nuvarande försäkringsrådets,
icke skola kunna överklagas. Det är därför av största vikt att avgörandena
icke ens få skenet av någon partiskhet. Men med den betydelse föredragningen,
såsom förut papekats, har, kan det sättas i fråga om ärendena genom en
sådan ordning bliva på ett fullt tillfredsställande sätt avgjorda. Detta särskilt
som därtill kommer, att ledamotskapet i riksförsäkrings- och sjukhjälpsnämnderna
avses att bliva bisysslor. Ledamöterna kunna därigenom måhända icke alltid ägna
ärendena den ingående granskning, som kanske mången gång erfordras för ett rättvist
domslut. Styrelsen vill på sålunda anförda skäl avstyrka, att försäkringsrådet
upphör. Däremot har styrelsen intet att erinra emot att försäkringsrådet tillföres
ytterligare kompetenta krafter, så att ärendena bliva i möjligaste mån sakkunnigt
behandlade. Detta innebär emellertid intet godkännande av kommitténs uppfattning,
att ett övervägande juridiskt inslag där bör vara förhärskande, såsom t. ex.
i den av kommittén föreslagna riksförsäkringsnämndens juridiska sektion för avgörande
av i många fall rent praktiska spörsmål, i vilka det praktiska livets män

336

besitta kanske större kompetens än högt bildade, men mera teoretiskt än praktiskt
anlagda jurister.

Förslaget om karenstidens sänkning anser styrelsen hava goda skäl för sig, varför
det tillstyrkes. Emot en enbetlig sjukpenning under karenstiden bar styrelsen
heller intet att anmärka. Detsamma kan även sägas om förslaget om en 8-gradig
skala i stället för den årliga arbetsförtjänsten såsom måttstock för sjukpenning
efter karenstiden. Dock bör därvid tillses, att arbetarna genom ersättningsbeloppens
minskning icke frånbändas några nu utgående förmåner.

Yrkesinspektionen. Kommittén bar föreslagit, att yrkesinspektionen, som nu bör
under socialstyrelsen med en byråchef såsom chef, skulle ordnas såsom en avdelning
i det förut omnämnda riksförsäkringsverket. Därmed skulle, menar man, en bättre
samverkan mellan yrkesinspektionen och olycksfallsförsäkringen komma att äga
rum. Yrkesinspektörerna skulle kunna genom sin kännedom om olika yrkens farlighet
m. m. avgiva yttranden över de premier, som borde förekomma vid arbetarnas
olycksfallsförsäkring. Genom att yrkesinspektörerna finge en sådan uppgift skulle
de enligt kommitténs mening kunna bättre påverka arbetsgivarna att införa önskvärda
arbetarskyddsanordningar, då arbetsgivarna därigenom kunde vinna billigare
försäkringspremier.

Detta är måhända riktigt. Men yrkesinspektionens huvudsakliga uppgift är övervakningen
av yrkesfare- och arbetstidslagarnas m. fl. efterlevnad. Skulle yrkesinspektörerna
nu även få sig ålagt att utföra vissa kanske rätt omfattande premieoch
taxeberäkningar, samt inordnas under det påtänkta riksförsäkringsverket, kunde
det kanske hända, att försäkringssynpunkterna bleve dominerande och yrkesinspektörernas
huvudsakliga uppgifter ställda i andra planet. Kommittén anser, att så
icke skulle bliva fallet, särskilt som yrkesinspektörernas arbetsbörda synes kunna
minskas, varom utredning pågår. Innan denna utredning är slutförd förefaller
det svårt att intaga någon bestämd ståndpunkt till frågan. Starka skäl tala både
för och emot kommitténs förslag. Skulle emellertid en ändring i enlighet med förslaget
kunna genomföras, utan eftersättande av yrkesinspektionens ovannämnda
huvudsakliga uppgift, synes man icke böra motsätta sig detta. Då, som sagts, detta
ännu icke är fullt utrett, anser sig emellertid styrelsen icke böra yttra sig vare sig
i avstyrkande eller tillstyrkande riktning.

Slutligen vill styrelsen framhålla, att endast med de ändringar och med iakttagande
av de synpunkter styrelsen anfört kan statens besparingskommittés förslag
tillstyrkas.

Svenska väg- och vattenbyggnadsarbetareförbundet.

Förbundsstyrelsen har tagit del av besparingskommitténs förslag, men måste
fästa uppmärksamheten på, att förslaget är av så omfattande karaktär, att det icke,
med den knappa tid som stått oss till förfogande, varit möjligt att på ett fullt tillfredsställande
sätt granska detsamma. Yårt yttrande kan givetvis icke heller ha
det värde som det varit önskvärt, just därför att tiden varit för strängt upptagen
av andra förekommande göromål. Emellertid har styrelsen ansett sig böra efterkomma
uppmaningen och avgiva yttrande om förslaget. Vad vi då först anse oss
böra framhålla är, att förslaget innehåller många värdefulla uppslag, men att det i
sitt nuvarande skick icke bör upphöjas till lag.

Kommitténs uttalande angående besparingar torde behöva granskas något och
ser man bort från statsverkets besparingar, så förefaller det som om besparingarna

337

blevo ringa eller inga, ty det är väl icke meningen att spara på så sätt att man
flyttar över en börda från en till en annan, men detta är just vad kommittén i sitt
betänkande föreslår vad pensionstillägg och sjuklcasserörelse angår. Det av staten
lämnade bidraget till pensionstillägg skulle minskas och landstingens bidrag helt
upphöra och så skulle sjukkassorna övertaga en del av administrationen för olycksfallsanstalten
och pensioneringen. En dylik överflyttning av bördorna från stat
och landsting till enskildas axlar eller på kommunernas kan icke anses som besparing
och icke heller som en lyckligt funnen utväg att spara, ty redan nu ligga kommunernas
skattebördor så väsentligt olika, och så oerhört stora skillnader på belastning
förekomma, så att i en del kommuner tager skattebördan omkring 1/3 av skattedragarens
inkomst, då däremot i en del andra kommuner samma börda endast tager
någon procent av inkomsten. Då det redan nu ligger på detta sättet, så måste man
reagera mot varje förslag, som på ett eller annat sätt kan bidraga till att öka denna
skattebördas skiljaktighet.

I fråga om minskningen av de nu utgående pensionstilläggen må framhållas, att
dessa äro så jämmerligt små, att de icke tåla någon rubbning, om de tillnärmelsevis
skola fylla sin uppgift. Frågan om höjning av pensionsavgiften för den enskilde
kan däremot vara av den art, att den bör undersökas, men det torde väl även behöva
undersökas vad det ligger för mening uti att fondera dessa pensionsavgifter. Skulle
det icke vara lika bra att låta dessa inkomster och utgifter flyta som en årlig inkomst
och utgift och endast fondera så mycket medel, att de kurvor som kunde
uppstå kunde betalas av fondens medel. Uppbörden av pensionsavgifterna däremot
synes kommittén icke ha ägnat tillbörlig uppmärksamhet. Det må väl ända anses
som slöseri, så som vi nu ha det, att upptaga dessa små avgifter på två sätt, dels
genom kronouppbörden och dels genom kommunerna och så en massa längder, sedlar
m. m., som skola utskrivas för detta obetydliga belopp. Denna skatt eller avgift,
vilket man nu vill kalla det, bör läggas på så sätt, att avgiften uttages antingen
helt genom staten eller genom kommunen. De kronor, som skulle utebli, genom
att en del av kommunernas medlemmar icke kunde betala, äro av så liten betydelse,
att de icke kunna motivera det merarbete som förekommer och med all säkerhet
kostar avsevärda belopp. Skulle det icke i stället kunna tänkas, att kommunerna
till personer, som icke erlagt någon avgift, finge bidraga med ett större tillägg till
pensionen, det blev enklare och mindre arbete att halla reda på den saken än att
varje år gorå upp längder och ha uppbörd. Det av kommittén föreslagna uppbördssystemet
förefaller att vara omöjligt, dels torde icke arbetsgivarna gå med på ett
dylikt arrangemang och dels blir det endast trassel med de där korten eller med
betalning av eller erhållande av skillnaden. Märkessystemet torde heller icke vara
att föredraga. Det av kommittén föreslagna indrivningssystemet kommer icke att
minska skatterestantierna. För att få skatterestantierna att minskas måste vi nog
söka finna ut ett helt annat beskattningssystem. Vi skulle vilja tro, att en förenkling
är möjlig och denna bör då bli så, att endast en skatt finnes och denna skatt
skall utgå efter månadsperioder, så att skatten skulle betalas vid månadens slut
och där arbetsgivare finnes skulle denne vara skyldig att göra avdraget. Systemet
kan läggas så, att varje medborgare har en skattebok och för varje år skulle inskrivas
i denna vilken klass och vilken grupp han tillhörde, och sedan skulle i boken
finnas tabeller som visade, att om månadslönen vore så eller så stor, så skulle så
och så stort belopp betalas i skatt. Även detta system kommer att tillåta skatteskolkare,
men icke i så stor utsträckning som det nuvarande och så kommer det att
ha den fördelen att skatten betalas då inkomsten erhålles och icke som nu flera
år efter.

I fråga om sjukkassorna så torde detta förslag vara mycket svårt att förverkliga
och enligt vår mening bör det icke förverkligas, ty det endast sätter krokben för
frågans slutgiltiga ordnande. Kommittén tänker sig möjligheten att pålägga sjukkassorna
större prestationsskyldigheter och anser, att de böra övertaga sjukvård

22—252409. Bilaga till Kungl. Proposition.

338

anda upp till tre år. Detta förslag ar beaktansvärt och för de sjuka ar det av vikt
att det förverkligas, men att tänka sig att staten skall pådyvla sjukkassorna en
dylik skyldighet utan att giva motsvarande ersättning är omöjligt. Det är ju självklart,
att om en kassa för att kunna fullgöra lagens förpliktelser skall behöva öka
den individuella avgiften på sina medlemmar, så kommer den icke att bry sig om
lagen eller registreringen, utan går helt enkelt sin egen väg. Härigenom vinnes
icke en enhetlig sjukkasserörelse utan tvärtom. Skola sjukkassorna kunna åtaga
sig de i förslaget omnämnda uppgifterna, så måste de byggas upp så, att de omfatta
alla medborgare i hela landet. Först då blir det möjligt att låta kassorna
taga hand om längre sjukdomsfall och därigenom underlätta pensionsstyrelsens arbete
och så även de kortare olycksfallen av exempelvis tre månaders varaktighet,
varigenom en hel del arbete avlastas från riksförsäkringsanstalten. Arbetsgivarna
böra genom riksförsäkringsanstalten lämna understöd till sjukkassorna för de förpliktelser,
som de åtaga sig i riksförsäkringsanstaltens ställe. Lämpligt torde vara,
att lagen föreskriver exempelvis en tredjedel högre ersättning vid olycksfall än den
medlemmen åtnjuter vid sjukdomsfall. Statsbidraget skulle givetvis avvägas så,
att sjukkassorna erhöllo ersättning för den lättnad som de åstadkomme i förvaltningen
av pensions- och riksförsäkringsanstalten.

Förslaget till olycksfallsförsäkringens ordnande är av den art, att vi icke kunna
tillstyrka ett dylikt förslag. Vi anse, att de privata bolagen böra uppgå i riksförsäkringsanstalten
och därigenom vinnes samma syfte, som kommittén sökt vinna genom
bolagsform. Skulle det däremot anses vara mera praktiskt att inrätta riksförsäkringsanstaltens
styrelse på sätt som föreslagits, d. v. s. med representanter
för arbetare och arbetsgivare, så anse vi att den vägen bör prövas.

Som helhetsintryck få vi således säga, att vi icke kunna tillråda kommitténs förslag
till antagande, utan det bör genomgå väsentliga förändringar och i fråga om
uppbörd, pensionstillägg och förslaget till sjukkassferörelsens ordnande icke ens i
sitt nuvarande skick bör upptagas till prövning.

Fredrika Bremerförbimdet in. fl. kviimosammansliitiiingnr.

Med anledning av statens besparingskommittés förslag angående socialförsäkringens
organisation få undertecknade föreningar i underdånighet framföra en del
synpunkter och önskemål med avseende på kvinnornas ställning inom vissa delar av
socialförsäkringen. En ytterligare anledning till denna vår framställning utgör
den omständigheten att frågan om en revidering av den allmänna pensionsförsäkringens
grunder har varit aktuell och föremål för behandling av pensionsstyrelsen
och kommittéer alltsedan lagen om denna försäkring tillkom.

Pensionsförsäkring. När nu förslag angående omarbetning av lagen om allmän
pensionsförsäkring föreligger, torde tidpunkten vara kommen att söka avlägsna den
oförmånliga särställning, som kvinnorna hittills intagit inom folkförsäkringen.

Gift kvinnas ställning. Såsom särskilt ogynnsamma framstå pensionslagens bestämmelser
angående de gifta kvinnorna. Att dessa bestämmelser tarva ändring synes
även vara pensionsstyrelsens mening, då enligt referat å sid. 186 i besparingskommitténs
betänkande styrelsen sökt finna en väg till förbättrande av förutvarande
hustrurs ställning. Såvitt av det korta referatet kan bedömas, förefaller det emellertid,
som om detta pensionsstyrelsens förslag, gående ut på beredande av högre avgiftspensioner
för änkor och frånskilda hustrur genom avdrag å mäns avgiftspensrioner,
icke skulle vara byggt på tillfredsställande principer och därför ej heller
ägnat att lämna ett gynnsamt resultat.

Ett annat tillvägagångssätt torde vara att föredraga för att vinna en förbättring
ej endast beträffande änkors och frånskilda hustrurs utan jämväl de gifta kvinnornas
ställning. För var del vilja vi förorda att liksom grundavgiften redan nu
och enligt besparingskommitténs förslag fortfarande påföres lika för alla landets
innebyggare från och med sexton till och med sextiosex års ålder, män som kvinnor,
jämväl tilläggsavgifterna påföras efter samma regel, och detta även beträffande
äkta makar. Vid beräkning av äkta makars tilläggsavgift skulle sålunda inkomsten,
oberoende av om endera eller båda makarna förtjäna densamma, fördelas med hälften
på vardera maken och följaktligen tilläggsavgiften, grundad för var och en av
makarna på hälften av den gemensamma inkomsten, påföras dem båda med lika
belopp och på för vardera maken egen debetsedel.

För att avgiftspensionen, särskilt beträffande äkta makar, skall bli av verklig
betydelse, torde i viss mån ökade pensionsavgifter icke kunna undvikas. Yi önska
emellertid framhålla vikten av att en sådan höjning företages med stor varsamhet
med hänsyn till de mindre inkomsttagarna och till önskvärdheten av att ej motverka
eller skada frivillig försäkring.

Beräkning av kvinnas avgiftspension. Lagen om pensionsförsäkring avskiljer
samtliga kvinnor i en särskild försäkringsklass med lägre förmåner än de som tillkomma
män, oaktat att kvinnorna betala samma avgifter som dessa. Vid lagens

340

tillkomst restes från kvinnornas sida en bestämd gensaga häremot och under den
tid, som sedan dess förflutit, ha de synpunkter, som då av kvinnoföreningar samfällt
framfördes, ingalunda förlorat i styrka. Kvar står alltjämt att den enda rationella
och rättvisa grunden för en obligatorisk allmän pensionsförsäkring är full
solidaritet mellan alla försäkrade enligt principen en för alla och alla för en. Lika
litet som det är berättigat och befunnits möjligt att inom pensionsförsäkringen
uppdela manliga yrkesutövare efter deras resp. yrkens vitt skilda invaliditetsrisker
eller att skilja på befolkningen i städer och på landsbygd på grund av olikhet i
medellivslängd, lika obefogat och till sina konsekvenser orimligt är det att i anledning
av invaliditetsförhållanden och högre medellivslängd ställa kvinnorna i en
särskild försäkringsklass.

Beträffande den nu gällande procentuella skillnaden i beräkningsgrunderna för
mäns och kvinnors avgiftspensioner är denna huvudsakligen baserad på den vid
tiden för lagens utarbetande tillgängliga statistiken från svensk fattigvårdspraxis.
Den uppfattning om en större invaliditet hos kvinnor, vartill nyssnämnda statistik
gav anledning, anses sedermera ha vunnit bekräftelse genom det förhållande att
kvinnorna vid pensionslagens tillämpning visat sig bli arbetsodugliga, d. v. s. invalida
i lagens mening, väsentligt tidigare än män och i proportionsvis större antal
än dessa tillerkänts pensionstillägg. Härvid har emellertid hänsyn ej tagits till
vissa synnerligen beaktansvärda förhållanden.

När förslaget till pensionslag förelåg, framhölls från olika håll att de från fattigvårdens
område hämtade högre invaliditetssiffrorna för kvinnor till stor utsträckning
icke härrörde från verklig arbetsoförmåga utan hade sin grund i ekonomisk
invaliditet. På samma sätt spelar alltjämt kvinnors ekonomiska invaliditet
en stor roll jämväl inom pensionsförsäkringens understödsverksamhet.

Förutsättningen för att en person skall tillerkännas pensionstillägg är nämligen,
icke blott att han skall vara invalid i lagens mening, utan även att hans inkomst
icke överstiger ett visst minimibelopp. Nu är saken den, att kvinnornas arbete
inom hemmet antingen ej alls uppskattas ekonomiskt eller värderas till ett mycket
lågt belopp samt att kvinnornas yrkesarbete som regel betingar en lägre ersättning
än männens. Följden härav blir den att vid jika nedsättning i arbetsförmåga kvinnor
oftare än män bli tilldelade pensionstillägg. Till åskådliggörande härav må
följande exempel anföras. En man och en kvinna ha bada sin arbetsförmåga minskad
med två tredjedelar. Mannen förtjänar dock alltjämt i sitt yrkesarbete tillräckligt,
för att hans årsinkomst skall överstiga 425 kronor. Han förklaras, göra
skäl för full försörjning och icke vara invalid i pensionslagens mening. Kvinnan
däremot, som t. ex. utför arbete inom hemmet för vuxna barn, anses, da detta arbete
uppskattas till lågt belopp, vara i behov av pension och blir förklarad invalid.

Den låga ekonomiska värdesättning av arbete inom hemmet, som sålunda tillämpas,
står icke i överensstämmelse med den nya giftermålsbalkens uttalande (G B
5 Kap. 2 §) att verksamhet i hemmet utgör bidrag till familjens underhåll. Denna
nya värdering av hustruns arbete i hemmet synes ej heller ha observerats av besparingskommittén.

Vidare vilja vi framhålla den i detta sammanhang ej alls beaktade omständigheten
att kvinnors invaliditetsrisk i ett avsevärt antal fall sammanhänger med moderskap
och arbete såsom mödrar. Dessa riskmoment äro givetvis av den beskaffenhet
att deras ekonomiska konsekvenser böra bäras lika av män och kvinnor.

Slutligen torde böra erinras om att den förefintliga och för pensionslagens särbestämmelser
angående kvinnor åberopade skillnaden mellan mäns och kvinnors
medellivslängd alltmer tenderar mot utjämning.

Här anförda omständigheter synas oss ge stöd för vår uppfattning att den enda
rättvisa och tillfredsställande ordningen är, att hela befolkningen, män som kvinnor,
sammanföres i en riskklass och att avgiftspensionerna beräknas efter för män
och kvinnor gemensamma grunder.

341

Moderskapsförsäkring. En av det allmänna understödd försäkringsgren, som besparingskommittén
endast helt knapphändigt berör, är moderskapsförsäkringen.
Det förutsattes endast i kommitténs betänkande att särskilt statsanslag framdeles
som hittills skall utgå till de sjukkassor, som meddela dylik försäkring. Vi hålla
emellertid före att med hänsyn till moderskapsförsäkringens stora betydelse i hygieniskt
och socialt hänseende det är en angelägenhet av största vikt att bättre förutsättningar
än de nuvarande beredas för denna försäkrings vidare utveckling.

Moderskapsförsäkring bör givetvis alltjämt förbindas med sjukförsäkring. Skulle
tidpunkten redan nu vara kommen för förberedande och genomförande av obligatorisk
sjukförsäkring, torde det vara självfallet att under sådana förhållanden moderskapsförsäkring
skulle ingå som ett likaledes obligatoriskt led i denna försäkring.
Emellertid synes det oss möjligt att jämväl inom ramen av besparingskommitténs
förslag till sjukförsäkringens ordnande bättre tillgodose moderskapsförsäkringens
utveckling. Detta kan tänkas ske på så sätt att såsom villkor för statsbidrag utgående
till sjukkassa för meddelande av sjukhjälp uppställes, att kassan med stöd av
särskilt därför utgående statsbidrag även utövar moderskapsförsäkring.

Kvinnliga sakkunniga. För den händelse att besparingskommitténs förslag angående
socialförsäkringens organisation skall underkastas överarbetning inom Kungl.
Maj :ts kansli eller eljes arbete för socialförsäkringens ordnande upptages tillåta vi
oss framställa yrkande att en eller flera i socialförsäkringsfrågor erfarna kvinnor
måtte beredas tillfälle att kontinuerligt deltaga i detta arbete.

Med stöd av vad som här anförts få undertecknade föreningar hemställa att vid
en blivande omarbetning av lagar reglerande socialförsäkring följande önskemål
måtte vinna beaktande, nämligen

dels att inom pensionsförsäkringen beräkningen av äkta makars tillläggsavgift
grundas på hälften av makarnas gemensamma inkomst och
att denna tilläggsavgift påföres vardera maken med lika belopp; samt
att avgiftspensionen beräknas efter för män och kvinnor gemensamma
grunder;

dels att moderskapsförsäkringen blir behörigen tillgodosedd antingen
genom att dylik försäkring ingår såsom led i obligatorisk sjukförsäkring
eller i händelse besparingskommitténs förslag lägges till
grund för sjukförsäkring, meddelande av moderskapsförsäkring uppställes
som vilkor för statsbidrags utgående till sjukkassa; samt

dels att en eller flera i socialförsäkringsfrågor erfarna kvinnor kallas
att deltaga i ovan berörda arbete för socialförsäkringens ordnande.

Stockholm den °j7 1925.

Underdånigst:

För Fredrika Bremer Förbundet:

LIZINKA DYRSSEN.

Ordf.

För Allmänna Valmansförbundets Centrala Kvinnoråds arbetsutskott:
Alexandra Skoglund.

För Sverges Moderata Kvinnoförbund:

Eva Fröberg.

För Svenska Kvinnors Medborgarförbund:
Ingeborg Walin.

Beda Cederborg.

För De Kvinnliga Kårsammanslutningarnas Centralråd;

Ingeborg Walin.

• Beda Cederborg.

För Svenska Kvinnornas Nationalförbund:

Bertiia Nordenson.

Ordf.

För Frisinnade Kvinnors Riksförbunds Verkställande utskott:

Ada Nilsson.

V. u:s ordf.

För Sveriges Socialdemokratiska Kvinnoförbund:

Signe Wessman.

Ordf.

För Sveriges Husmodersföreningars Riksförbund:

Agnes Palmstierna-Ingelman.

Ordf.

För Stockholms Kvinnliga Fackliga Samorganisation:

Ellen Johnson.

Sekr.

Svenska försäkringstoreningen.

Enligt Kung}. Maj :ts nådiga föreskrift har tillfälle lämnats Svenska Försäkringsföreningen
att yttra sig över det av Statens Besparingskommitté avgivna
»Betänkande med utredning och förslag angående socialförsäkringens organisation».
Jämlikt föreningens stadgar åligger det dess sakkunnigenämnd att å föreningens
vägnar avgiva sådant yttrande.

Nämnden vill då först beträffande den av Besparingskommittén inledningsvis
under rubriken »Grundlinjer» lämnade översikt framhålla, att man kunnat vänta
sig att med bortseende från bestående förhållanden erhålla en fullständig redogörelse
för kommitténs uppfattning av socialförsäkringens allmänna problem. I
saknad av en sådan redogörelse är det stundom svårt att följa syftet utöver detaljformerna
med kommitténs olika förslag. Som inledning till den efterföljande
granskningen av de olika huvuddelarna av Besparingskommitténs yttrande vill
nämnden för att åskådliggöra sin allmänna uppfattning rörande socialförsäkringens
uppgifter anföra följande:

När samhället avser att i form av försäkring, s. k. socialförsäkring, stödja
dem av sina medlemmar, som på grund av förvärvsförmågans allvarliga minskande
eller bortfallande hotas av ekonomiskt nödläge gäller det att, med övervägande
av de olika samhällsändamålen, därefter lämpa försäkringens organisation, omfattning
och verksamhetsform.

Visserligen skulle det, rent principiellt sett, ur den enskildes synpunkt kunna
anses, att graden av den ekonomiska invaliditeten och icke ursprunget till densamma
borde vara måttgivande för ersättningens storlek, och visserligen borde
således ersättningen för varaktig nedsättning av förvärvsförmågan bliva densamma,
vare sig den har sitt ursprung i ett olycksfall, i ett sjukdomsfall eller i ålderdomssvaghet.
Det är emellertid uppenbart, att exempelvis å ena sidan en allmän,
hela folket omfattande pensionsförsäkring icke rimligen kan syfta längre än till
åstadkommandet av ett nödtorftigt existensminimum, men att å andra sidan, där
det gäller olycksfall i arbetet för lönarbetare, det kan vara rimligt att ersättningen
bestämmes högre, varjämte ur principiell synpunkt en avvägning bör ske med
hänsyn till olycksfallsrisken inom olika yrken så att yrket självt får såsom produktionskostnad
bära motsvarande merkostnad.

Nämnden delar i övrigt kommitténs uppfattning, att man icke får endast söka
efter den mest fulländade organisationsformen utan fastmera eftersträva att med
minsta möjliga kostnad nå de olika ändamålen, ävensom att det ekonomiska lägets
tvång gäller även för samhällets verksamhet för social omvårdnad. Det är, som
kommittén framhåller, klart, att de sociala uppgifterna icke få fyllas på sådant
sätt, att hela samhällets producerande krafter försvagas.

Beträffande olika av kommittén berörda verksamhetsformer av socialförsäkringen
tillåter sig nämnden att anföra följande.

344

Pensionsförsäkringen

liar från början förlänats formen av eu allmän, socialförsäkring, ekonomiskt baserad
på fondbildning. Den är emellertid icke någon ren försäkring utan inrymmer
som väsentlig del även sådan understödsverksamhet, vilkens uppgifter ej låta sig
skarpt avgränsa från fattigvården. Det nuvarande systemet är sålunda grundat på
dels de avgiftsbelopp, som av de därtill pliktiga erläggas, dels de pensionstillägg,
som, utgående av skattemedel, lämnas såsom bidrag av det allmänna. Besparingskommittén
har nu velat bota de av den rådande blandade verksamheten uppkommande
olägenheterna dels genom att förlägga även fattigvårdens centralorganisation
under Pensionsstyrelsen samt söka åstadkomma bättre samverkan mellan de
lokala organen, pensions- och fattigvårdsnämnderna, dels genom att reducera den
relativa betydelsen av understödsverksamlieten genom höjda avgifter och sänkta
pensionstillägg. Reduktionen av pensionstilläggen har därvid genomförts på sådant
sätt, att, om också de kvarstående pensionstilläggen allt fortfarande beteckna
en ren understödsverksamhet, det hela dock skulle klarare än för närvarande komma
att innebära försäkring.

Ehuruväl genom de av Besparingskommittén föreslagna förändringarna skulle
rådas bot för vissa olägenheter, måsto nämnden uttala allvarliga betänkligheter
i fråga om tvenne för det föreslagna systemet väsentliga punkter.

Nämnden kan sålunda icke finna, att en höjning av pensionsavgifterna i den
utsträckning, som Besparingskommittén föreslagit, är nödvändig för att uppnå
det ändamål, kommittén därmed avser, och förmenar härjämte, att en sådan höjning
skulle hava menlig återverkan på andra socialt viktiga ändamål.

Genom förslaget om höjning av pensionsavgifterna väntar kommittén, att pensionsförsäkringen
skall över hela riket kunna få samma lyckliga sociala verkan
som nu på landsbygden och övriga områden, där levnadskostnaderna iiro jämförelsevis
låga. För att nå detta ändamål är givetvis motiverat att såsom kommittén
föreslår dels höja grundavgiften, dels också skärpa avgiftsprogressionen i fråga
om inkomster, vilka i huvudsak höra hemma inom de befolkningslager, vilka behöva
ett socialt försäkringsskydd. Men då avgiftsprogressionen fortsättes till inkomster,
vilka hänföra sig till medborgare, vilka rätteligen bort lämnas helt utanför
den sociala pensioneringen men dock medtagits, för att socialförsäkringen i
dess olika former skulle bliva ett hela folket enande samhällsverk, synes den
av kommittén föreslagna höjningen av avgifterna innebära ett mycket, betänkligt
skjutande över målet. Det bör härjämte observeras, att varje höjning av pensionsavgifterna
betyder en skärpning av sådana personliga avgifter, som tillförne
i vårt land väckt mycken ovilja.

Härtill kommer, att en sådan med hänsyn till det därmed avsedda ändamålet
onödigt vittgående höjning av avgifterna skulle på ett högst betänkligt sätt förringa
de enskildas möjlighet att tillgodose andra försäkringsbehov. Redan med
nuvarande avgiftsmaximum av 33 kronor — fastställt vid en tidpunkt då ett helt
annat och lägre penningvärde än nu rådde — kan det ifrågasättas om icke vissa
befolkningslager onödigtvis tvingas att avstå från att taga försäkringar, som
bättre än den statliga pensionsförsäkringen anpassa sig efter deras speciella behov.
Genom att uppställa ett sådant onödigt hinder motverkar sålunda pensionsförsäkringen
ett med denna försäkring avsett, viktigt om ock sekundärt ändamål. Ty
ehuru pensionsförsäkringen i första hand bör avse att tillförsäkra de ekonomiskt
svagaste en värdig och så långt möjligt tillfredsställande försörjning bör den i
andra hand bilda grundvalen för en sådan påbyggnad av försäkringsskyddet, som
kan vinnas genom försäkrings tagande i privata anstalter, vilka av naturliga skäl
smidigare än en statlig anstalt kunna anpassa sig efter den enskilda samhällsklassens,
ja, den enskilde försäkringstagarens försäkringsbehov.

345

Under åberopande av det sålunda anförda tillåter sig nämnden att avstyrka
höjning av pensionsavgifterna utöver nu gällande maximum, vilket snarare borde
sankas. Däremot finner nämnden kommitténs skäl talande, då det gäller en höjning
av grundavgiften liksom även i fråga om en skärpning av progressionen för
de lägre inkomstklasserna.

Den enda rimliga väg, på vilken en höjning av gällande maximum skulle kunna
förordas, vore, enligt nämndens mening, införandet av en bestämmelse, som rubbade
det monopol, som f. n. förefinnes. För sådant fall kunde lämpligen monopolet
bibehållas för grundavgifterna, medan det överlätes åt det enskilda initiativet
antingen att för den obligatoriska pensioneringen såsom hittills anlita statens
pensionsförsäkringsanstalt eller att genom det privata försäkringsväsendet ernå
eu försäkring, som å ena sidan fyllde det individuella behovet, men å andra sidan
kunde av pensionsstyrelsen godkännas som en betryggande ekvivalens till statsförsäkringen.
I sådant avseende hänvisar nämnden till det förslag, som Kung!.
Försäkringsinspektionen i sitt yttrande av den. 3 innevarande månad framställt
beträffande upphävandet av det monopol, som f. n. tillkommer Kungl. Pensionsstyrelsen.

Utgående från den allmänna, dock ingalunda oomtvistliga förutsättningen, att
don statliga pensionsförsäkringen måste tillämpa den enskilda försäkringens teknik
och ledas efter det ekonomiska betraktelsesätt, drager Bcsparingskommittén
den konsekvensen av sitt förslag om avgifternas höjande, att den med den nuvarande
pensionsförsäkringen förenade fondbildningen måste i motsvarande man
höjas. Kommittén beräknar sålunda, att medan pensionsförsäkringsfonden, när
nuvarande system en gång uppnått jämviktsläge, skulle utgöra 1.2 miljarder kronor,
fonden, därest kommitténs förslag blivit verklighet, skulle vid motsvarande
tidpunkt uppgå till 2.7 miljarder kronor, en siffra som snarare torde vara för låg
än för hög. Härtill lägger kommittén bl. a. den upplysningen att det i rikets
samtliga sparbanker insatta kapitalet vid 1923 års slut uppgick till 2.36 miljarder
kronor.

Det måste väcka förvåning, att icke sådana siffror som de nu anförda gjort
det för Besparingskommittén klart att dess system, åtminstone på denna punkt,
måste möta starka betänkligheter.

Lat vara att, i den mån nationalinkomsten erhåller en jämnare fördelning, ett
nationellt tvångssparande är behövligt till komplettering av det frivilliga sparandet,
så bör man förvisso vid uppställandet liksom vid skärpandet av kravet på ett
sådant tvångssparande iakttaga all den försiktighet, som betingas av hänsynen
till den invecklade och ömtåliga mekanism som samhällets ekonomiska liv utgör.
Det är att befara att den av Besparingskommittén ifrågasatta oerhörda fondbildningen
skulle komma att framkalla allvarsamma och betänkliga återverkningar
i nationalekonomiskt hänseende. Och även om de av Besparingskommittén
antydda synpunkterna läggas till grund för förvaltningen av fonden, skulle en
så mäktig fondbildning under statens förvaltning verka i hög grad hinderlig för
den ekonomiska anpassningen efter konjunkturernas växlingar och sålunda utgöra
ett utomordentligt farligt ingrepp i de ekonomiska lagarnas fria spel.

Slutligen tillåter sig nämnden framhålla, att beträffande pensionsförsäkringen
liksom beträffande all annan försäkring gäller att de organ, som kontrollera, att
pensionsrätten icke missbrukas, böra hava intresse av, att försäkringskostnaderna
begränsas. Därför finner nämnden det välbetänkt, att, såsom ålderdomsförsäkringskommittén
föreslog, l/„ av kostnaden för pensionstillägg och understöd biires
av kommunerna.

Härjämte må framhållas att därest en genomgripande omarbetning av pensionsförsäkringslagen
vidtages i syfte att ernå besparingar, så böra enligt nämndens
mening samtidigt införas anordningar för avveckling av den av Bensionsstyrelsen
bedrivna frivilliga pensionsförsäkringen. Det har nämligen visat sig.

346

att, oaktat denna försäkringsgren varit i hög grad gynnad, densamma icke kunnat
vinna någon omfattning av betydenhet. Det är också ur principiell synpunkt
förkastligt, att staten, så länge den icke är i stånd att genom den allmänna pensionsförsäkringen
bereda existensminimum åt landets alla invalider och åldringar,
skall minska sina möjligheter därtill genom att nedlägga kostnader på en för den
sociala försäkringen så främmande uppgift som den frivilliga nensionsförsäkringen.

Sjukförsäkringen.

Besparingskommittén önskar bibehålla frivilligheten inom denna gren men genomföra
sådana modifikationer, att sjukkassorna bättre än med nuvarande organisation
utvecklas till organ av betydelse även för den sociala pensions- och olycksfallsförsäkringen.
En första oundgänglig förutsättning härför vore, att de statsunderstödda,
auktoriserade sjukkassorna finge lokalt verksamhetsområde. För anknytning
till pensionsförsäkringen måste enligt Besparingskommittén kassornas
försäkringsplikt så utsträckas, att den omfattade sjukhjälp under tre år i följd.
Härvid stöter man omedelbart på en svårighet i så måtto, att många av de lokala
sjukkassorna måste väntas bliva alltför små för att kunna ekonomiskt bära upp
en sjukförsäkring av dylik omfattning. Utan att närmare inga på anordningens
innebörd anser Besparingskommittén, att denna svårighet skulle kunna lösas genom
att de lokala sjukkassorna bilda en återförsäkringskassa, i vilken de ingå
som medlemmar.

Ehuru nämnden uppskattar grundtankarna i kommittéförslaget, finner den dock
den föreslagna ordningen omotiverat stel och hinderlig för en utveckling mot ändamålsenligare
former. I fråga om frivillig försäkring synes det av alldeles särskild
vikt att giva gott utrymme åt initiativ och anpassningsförmåga, då endast
därigenom tillslutningen kan få och bibehålla så stor omfattning, att försäkringen
får verklig social betydelse. Man bör därför enligt nämndens uppfattning genom
lagbestämmelserna endast trygga, att ändamålet med försäkringen virmes, men
i övrigt lämna så stor frihet för utvecklingen som möjligt och på samma gång
undvika att onödigtvis tillintetgöra frukterna av ett redan nedlagt gott arbete
inom sjukkasserörelsen.

Ur den framförda synpunkten vill det synas nämnden tillräckligt att utöver
och med ändring av nu gällande lagföreskrifter bestämma, att endast lokala sjukkassor
skola erhålla statsbidrag, att statsbidrag skall förutsätta viss minimiprestat.
ion med avseende på ersättningstiden, t. ex. enligt Besparingskommitténs förslag,
att lokal sjukkassa icke själv skall få hålla risk för längre sjuktid än som vid
fastställande av kassans stadgar enligt tillsynsmyndighetens beprövande är förenligt
med kassans medlemsantal och ekonomiska resurser, samt att för överskjutande
risk skall ansvara sjukkassa, som blivit registrerad med rätt att bedriva
dylik försäkringsverksamhet, eller försäkringsbolag. Däremot bör åtminstone tills
vidare lämnas öppet, huruvida försäkringen obligatoriskt skall meddelas av lokalkassan
under återförsäkring hos eller samförsäkring med annan försäkringsinrättning
eller må alternativt kunna meddelas av rikssjukkassa, som i sin tur träffat
avtal med vederbörande lokalkassa om samarbete.

Den under alla förhållanden vanskliga överflyttningen av försäkrade, som ändrat
boningsort, från en lokal sjukkassa till en annan, blir, sa långt ske kan, på
detta sätt underlättad. Ty helt säkert skall den levande, fria verksamheten förmå
att utfinna anordningar, vilka äro i hög grad överlägsna vilken som helst anordning,
som regleras genom eu stel lagföreskrift.

Även med avseende på sjukkontrollen bör man enligt nämndens mening lämna
full frihet för två försäkringsinrättningar, som samarbeta, att ordna denna angelägenhet.
Från erfarenheten, att en lokal sjukkassa med ringa medlemsantal be -

347

sitter en given överlägsenhet, då det gäller sjukkontroll av kortvariga, övergående
fall, får man nämligen icke obetingat draga slutsatsen, att varje lokal sjukkassa
också på bästa sätt kan förrätta ett sådant uppdrag, och än mindre berättigande
får en dylik slutsats, då det gäller de livsvariga eller eljest långvariga
sjukdomsfallen. Av samma anledning förefaller det nämnden, som om Besparingskommittén
överskattat betydelsen av de lokala sjukkassorna, ej mindre då
det gällt reglering av sjukpenning inom olycksfallsförsäkringen än även som kontrollerande
organ för pensionsförsäkringen.

Till sist vill nämnden icke underlåta att rikta uppmärksamheten på, att Försäkringsinspektionen
i sitt ovannämnda yttrande över Besparingskommitténs förslag
framkommit med ett förslag att utbygga den allmänna pensionsförsäkringen
med en obligatorisk sjukförsäkring, som tager sikte uteslutande på de långvariga
sjukdomsfallen. Detta Försäkringsinspektionens förslag synes nämnden vara väl
värt att taga fasta på. Därav bleve emellertid en nödvändig konsekvens, att den
frivilliga sociala sjukförsäkringen finge organiseras på ett delvis avvikande sätt
mot, vad kommittén föreslagit, något, som nämnden dock icke ansett sig böra i
frågans nuvarande läge ingå på.

Olycksfallsförsäkringen.

Med avseende på denna försäkringsform synes det nämnden, att Besparingskommittén
icke med tillräcklig skärpa fasthåller vid den olikhet i grundprinciperna,
som karakteriserar olycksfallsförsäkringen till skillnad från övriga soeialförsäkringsgrenar.
Såsom nämnden redan inledningsvis framhållit, framträder
för de försäkrade själva behovet av försäkringsskydd näppeligen mera tvingande
eller i övrigt olikartat i fråga om olycksfall i arbetet än i fråga om vare sig
olycksfall utom arbetet eller av sjukdom framkallad övergående eller bestående
arbetsoförmåga. Att den sociala olycksfallsförsäkringen icke minst med avseende
på ersättningsbeloppens storlek gives en särställning, motiveras uteslutande därav,
att de direkta kostnaderna och förlusten av samhällelig arbetskraft, som betingas
av olycksfall i arbetet, böra i full utsträckning ekonomiskt bäras av vederbörande industri-
eller näringsföretag samt att dessa kostnader böra läggas och fördelas på sådant
sätt, att varje enskilt företag får ett direkt påtagligt intresse av effektiva
skyddsanordningar och sådan organisation av driften, att olycksfallsrisken reduceras
till det minsta möjliga. Alldeles samma synpunkter äga tillämpning även på sjukdom,
som ådrages under eller genom arbetet, men praktiska hänsyn hava hittills
nödgat till att begränsa lagens omfattning till olycksfallen.

Då man i syfte att nedbringa kostnaderna överväger möjligheten av en reform
av den nu gällande olycksfallsförsäkringslagen, måste man omsorgsfullt vaka över,
att avvikelse icke sker från den grundläggande tankegången. Skall ett enskilt
företag eller en hel näringsgrupp kunna bevara sitt direkta ekonomiska intresse
av att hålla olycksfallsfrekvensen nere, så blir det oundgängligt, att en vittgående
och av arbetsgivarne själva påverkbar premiedifferentiering bibehålies. Ett
sådant intresse hos företagarna är för närvarande tryggat genom konkurrensen,
men skulle i huvudsak försvinna, om olycksfallsförsäkringen monopoliserades, monopolet
må organiseras statligt eller, såsom kommittén föreslår, efter mönster av
ett enskilt företag av bolagstyp. Det förefaller nämnden verklighetsfrämmande
att förlita sig på, att bestämmelsen om premiedifferentiering efter statistiska
grunder och statligt övervakande genom yrkesinspektionen av förefintliga skyddsåtgärder
skulle kunna giva företagen ens tillnärmelsevis lika stort intresse för
olyeksfallsfrekvensens nedbringande som möjligheten att vid en förment orättvis
premiepolitik från monopolanstaltens sida kunna taga försäkringsverksamheten i
egna händer. Därtill kommer, att, då en grupp av företag själva organisera sitt

348

försäkringsbolag, de på många sätt få intresse av att beträffande avgiftsuppbörden
och skaderegleringarna göra sitt försäkringsbolag arbetsbesparande tjänster, något,
som praktiskt taget är uteslutet, då försäkringen handhaves av en stor monopolanstalt,
som oundvikligen, även om bolagsformen tillämpas, måste erhålla en byråkratisk
organisation.

Att överhuvud tanken på en monopolanstalt framkommit, torde bero därpå, att
den sociala olycksfallsförsäkringen redan nu, med frångående av dess principiella
ändamål, utsträckts till områden, där olycksfallen i arbetet knappast förete någon
som helst egenkaraktär, som ur samhällelig synpunkt skiljer dem från andra olycksfall
eller sjukdomsfall. Hit höra dels de stora grupperna, som icke besitta någon
utpräglad yrkesfarerisk, såsom kontorspersonal och mycken annan förvaltningspersonal,
dels hemmens och de mindre jordbrukens arbetskraft. Tyvärr är man
numera till en viss grad bunden av redan lagfästa, på formella grunder, utan tillräckliga
realskäl införda generaliseringar, vilka få sin historiska förklaring dels
därutinnan, att de olika socialförsäkringsgrenarna icke fått sin lösning i ett sammanhang
utan var för sig, dels därutinnan, att man som mal ställt att avägabringa
en socialförsäkring, som kunnat betecknas såsom allmän. Het blir därför vanskligt
att korrigera avvikelserna från de grundläggande synpunkter, som giva olycksfallsförsäkringen
en särställning inom den sociala försäkringen, annat än i samband
med obligatorisk sjukförsäkring och en sådan reform av pensionsförsäkringen,
att den till sin effektivitet blir i någon mån likställd med olycksfallsförsäkringen.
Man får tillsvidare, såsom ock varit Besparingskommitténs utgångspunkt, i huvudsak
nöja sig med en reform till nedbringande av förvaltningskostnaderna. Därvid
synes den enda fullt rationella utvägen vara att beträffande t. ex. hemmets arbetskrafter
slopa alla försäkringsavgifter och låta kostnaden bestridas av skattemedel,
varigenom Riksförsälcringsanstaltens uppgift inom ifrågavarande område bleve reducerad
till den skadereglerande verksamheten. Kontors- och förvaltningspersonal
utan påvisbar yrkesrisk skulle utan avsaknad för någon part redan nu, utan att
avvakta en eventuell, senare företagen genomgripande reform av hela socialförsäkringsväsendet,
kunna ställas utanför olycksfallsförsäkringslagen. Prövas emellertid
införandet av ett dylikt undantag i lagen kunna medföra osäkerhet vid tillämpningen,
kan det knappast möta ekonomiska betänkligheter att även för denna
grupp bibehålla ersättningsplikt utan avgiftsdebitering.

Med avseende på Besparingskommitténs förslag till ändring av själva ersättningsbestämmelserna
för inträffat olycksfall i arbete må nämnas, att den föreslagna
ändringen av sjukpenningens belopp synes nämnden vara väl motiverad,
medan nämnden däremot icke kan finna, att bärande skäl anförts för karenstidens
förkortning från 35 till 14 dagar.

Nämnden anser sig slutligen böra instämma i den av Besparingskommittén uttalade
uppfattningen, att de avgifter, som arbetsgivare betala, böra inrymma tillräckligt
omkostnadstillägg att svara mot alla på försäkringarna fallande utgifter,
således även för besvärsinstitutionerna. Statens kostnader för den sociala olycksfallsförsäkringen
böra med andra ord inskränkas till utgifter, som drabba staten
i egenskap av arbetsgivare, eller belöpa på försäkringar, vilka jämlikt lagen skola
komma att bekostas av skattemedel.

IOHSTEDT STHM 192U
26005d