Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1962

Proposition 1962:100

Nr 100

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående svenskt utvecklingsbistånd;
given Stockholms slott den 23 februari
1962.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över utrikesdepartements-, finans-, handels- och inrikesärenden
för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla det förslag, om vars
avlåtande statsministern hemställt.

GUSTAF ADOLF

Tage Erlander

Propositionens huvudsakliga innehåll

I sin huvuddel innehåller propositionen dels allmänna principer för det
svenska utvecklingsbiståndet, dess motiv, mål och medel, dels riktlinjer för
avvägningen mellan olika biståndsformer och utformningen av dessa, dels
ock en målsättning för biståndets omfattning på längre sikt. Härefter framlägges
förslag rörande biståndsgivningen under budgetåret 1962/63. Det
tekniska och humanitära biståndet föreslås bli föremål för en kraftig ökning
_från ca 42 till ca 70 milj. kr. — varvid ökningen avses bli särskilt

betydande när det gäller bidragen till FN:s tekniska biståndsverksamhet.
Utöver den stadgeenliga årsinbetalningen till Internationella utvecklingsfonden
på ca 10 milj. kr. föreslås det finansiella biståndet utökat till att omfatta
även ett extra bidrag på ca 30 milj. kr. till denna fond och ett anslag på
20 milj. kr. för bilateralt finansiellt bistånd. Det totala över statsbudgeten
anslagna biståndet skulle därmed öka från ca 52 milj. kr. under innevarande
budgetår till ca 130 milj. kr. för budgetåret 1962/63. Slutligen föreslås
200 milj. kr. av exportkreditgarantigivningens nuvarande maximibelopp
kunna tagas i anspråk för speciell garantigivning för export av särskilt värde
från biståndssynpunkt. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 100

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1962

Utdrag av protokollet över utrikesdepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 23 februari 1962.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling,
Skoglund, Edenman, Johansson, ap Geijerstam, Holmqvist.

Statsministern anför efter gemensam beredning med statsrådets övriga
ledamöter.

Inledning

I februari 1961 tillsattes beredningen för internationella biståndsfrågor1
som ett organ för rådplägning i frågor av principiell karaktär rörande den
svenska biståndsverksamhetens utformning, avvägning och koordination.
På grundval av arbetet inom beredningen och en i anslutning till detta bedriven
utredningsverksamhet uppdrages i det följande vissa allmänna riktlinjer
för den svenska biståndsgivningen. Statsrådet Lindström, chefen för
inrikesdepartementet, chefen för finansdepartementet och chefen för handelsdepartementet
framlägger därefter förslag rörande tekniskt, humanitärt,
finansiellt och kommersiellt bistånd för budgetåret 1962/63 (bilaga 1—i).
Den rapport från en interdepartemental arbetsgrupp,2 vari resultatet av den
nämnda utredningsverksamheten sammmanfattats, torde som bihang få fogas
till detta protokoll.

1 Beredningen består av följande ledamöter: Statsminister Erlander, tillika beredningens
ordförande, statsråden Sträng, Lindström och Lange, ledamoten av riksdagens
andra kammare A. Andersson, direktören i Kooperativa Förbundet C. A. Anderson, professorn
vid Uppsala universitet S. Carlson, verkställande direktören i Sveriges Lantbruksförbund
C. W. Curtman, sekreteraren i Tjänstemännens Centralorganisation S.
Fockstedt, kyrkoherden Y. Frykholm, förre ordföranden i Sveriges Förenade Studentkårer
juris kandidaten N. Hermansson, ordföranden i Svenska Sektionen av Internationella
Kvinnoförbundet för Fred och Frihet fru S. Höjer, verkställande direktören i
Sveriges Industriförbund A. Iveroth, ledamoten av riksdagens första kammare R. Kaijser,
ordföranden i Föreningen Rädda Barnen fru M. Levinson, statssekreteraren E
Michanek, direktören i Grängesbergsbolaget filosofie licentiaten J. Nordenson, agronomi
licentiaten C.-E. Odhner vid Landsorganisationen i Sverige, ledamoten av riksdagens andra
kammare E. Rimmerfors, generalsekreteraren i Svenska Röda Korset O. Stroh, verkställande
direktören i Skandinaviska Banken L.-E. Thunholm, filosofie magistern A. Wieslander-Kristensen
samt landshövdingen V. Åman.

2 1 arbetsgruppen har ingått tjänstemän från utrikes-, social-, finans-, ecklesiastikoch
handelsdepartementen. Som ordförande har fungerat byråchef O. Palme och som
sekreterare beredningens huvudsekreterare e. byråchef H. Lundström

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 ur 1962

Riktlinjer för det svenska utvecklingsbiståndet

Dag Hammarskjöld framhöll i sin sista rapport till Förenta Nationernas
generalförsamling, att FN:s stadga ger uttryck för »den grundläggande demokratiska
principen om lika politiska rättigheter» för alla individer och
nationer. Han tillfogade att man ur stadgan även kan härleda »en rätt till
lika ekonomiska möjligheter».

Under de senaste decennierna har man över hela världen blivit allt starkare
medveten om de ekonomiskt underutvecklade ländernas rätt till en sådan
jämlikhet. Det finnes flera orsaker härtill.

Flertalet av de länder det gäller har under denna tid uppnått politisk
självständighet. I de internationella organisationerna har de fått ett forum,
där de kan lägga fram sina problem i hela deras vidd. I den politiska och
ideologiska kampen i världen har deras röster blivit av betydelse. Därmed
har de fått möjlighet att ställa krav på större ekonomisk likställighet med
de länder som tidigare behärskat dem eller inte behövt taga hänsyn till dem.

ökad samfärdsel och intensivare förmedling av informationer har gjort
skillnaderna i levnadsvillkor mellan industriländerna och de underutvecklade
länderna bättre kända för båda parter. De stora framstegen i de förra har
snabbt ökat dessa skillnader. De förut relativt rika har blivit rikare, de
fattiga har förblivit i stort sett lika fattiga. Till någon del har de underutvecklade
länderna fått del av framstegen. Medicinens landvinningar har
minskat dödligheten hos dem. Deras redan tidigare snabba befolkningstillväxt
har därmed accelererat och utgör nu ett allvarligt hot mot en verklig
förbättring av den enskilde individens levnadsvillkor.

Nöden bland de växande människomassorna i de fattiga länderna har blivit
en påträngande verklighet för alla nationer. Med den politiska nödvändigheten
att taga hänsyn till de nya ländernas krav förenar sig i de rikare
länderna insikten om en moralisk skyldighet att hjälpa. Denna insikt har
befordrats av de internationella organisationerna, som ökat vår kunskap om
de rådande förhållandena. Välståndsutvecklingen i de industrialiserade länderna
har förbättrat möjligheterna att bistå de sämre ställda. Allt fler har
dessutom förstått, att hjälpverksamheten också har fördelar för dem som
hjälper. I industriländerna har biståndet till de folkrika men köpsvaga
nationerna kommit att framstå som en investering i framtida marknader.

Sålunda har politiska, moraliska och ekonomiska skäl samverkat med
den tekniska och ekonomiska utvecklingen till att skapa förutsättningar för
en omfattande biståndsverksamhet. Detta bistånd går ut på att vidga handeln,
lindra nöden, förmedla kunnande och tillföra kapital. Det syftar till att
hjälpa de fattiga folken att utvecklas ekonomiskt och socialt och därmed
hjälpa sig själva.

Sverige har tagit aktiv del i den internationella biständsgivningen. Att
detta hittills skett i jämförelsevis begränsad skala sammanhänger bl. a.
med att Sverige haft mindre kontakt med de underutvecklade områdena i

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1962

världen än stormakterna och de stater som har eller har haft kolonier i dessa
områden.

Missionen har emellertid sedan länge gjort betydande insatser på undervisningens
och sjukvårdens områden. Rädda barnen, Röda korset och
andra hjälporganisationer har satt in sina krafter på att bistå framför allt
i akuta nödsituationer. Fackföreningsrörelsen och kooperationen har under
senare år engagerat sig aktivt i strävandena att i de underutvecklade länderna
bygga upp demokratiska fackföreningar och kooperativa rörelser.
Dessa och andra sammanslutningar har för sin verksamhet i de fattiga länderna
insamlat betydande belopp, uppskattningsvis 30 milj. kr. för år 1960.

Svenskt näringsliv har vidare sedan lång tid tillbaka med framgång upprättat
och utvecklat kommersiella relationer med de berörda länderna. Framför
allt genom direkta investeringar och entreprenadverksamhet har näringslivet
till de underutvecklade länderna i växande omfattning överfört kapital,
företagande, teknik och yrkeskunnighet. Enligt OECD:s — visserligen
bristfälliga — statistik skulle det svenska kommersiella kapitalflödet till
u-länderna år 1960 ha uppgått till ca 200 milj. kr.

Sveriges traditionella frihandelspolitik och expansiva ekonomiska politik
är i linje med u-ländernas intresse av goda avsättningsmöjligheter för sin
export. Under 1950-talet har dessutom växande belopp anslagits över statsbudgeten
till tekniskt och finansiellt bistånd. Innevarande budgetår uppgår
dessa anslag till ca 42 milj. kr. för tekniskt och humanitärt och ca 10 milj.
kr. för finansiellt bistånd.

Under senare år har en stark opinion vuxit fram till förmån för kraftigt
ökade svenska insatser i biståndsverksamheten. Folkrörelserna har därvid
gått i spetsen. Vid 1961 års remissdebatt i andra kammaren framhöll jag,
att denna opinion, som var beredd att taga på sig bördor och offer för att
hjälpa människor långt utanför vårt lands gränser, utgjorde ett ideellt
krafttillskott som borde hälsas med stor tillfredsställelse. »Låt oss nu se
till att detta gemensamma intresse också leder fram till en gemensam anspänning
av krafterna. Då kan den svenska insatsen, även om den begränsas
av vårt lands litenhet, bli ett verksamt stöd i de fattiga ländernas strävan
till politisk och ekonomisk frigörelse.»

I februari 1961 tillsattes beredningen för internationella biståndsfrågor
med företrädare för regering och riksdag, folkrörelserna och näringslivet.
Även representanter för de övriga nordiska länderna har regelmässigt deltagit
i beredningens sammanträden. Inom beredningen och dess utskott
samt inom en interdepartemental arbetsgrupp har vissa undersökningar och
överväganden rörande det svenska biståndets utformning ägt rum. Arbetet
har visserligen ännu inte slutförts, men det bär redan frambragt så mycket
material, att vissa riktlinjer för det svenska utvecklingsbiståndet nu kan
skönjas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1962

A. Allmänna principer

Biståndsgivningen måste baseras på en bedömning av utvecklingsproblemets
natur. En sådan bedömning förutsätter kunskap om u-ländernas förhållanden,
om de djupast liggande orsakerna till deras ekonomiska läge och
om de centrala faktorerna i utvecklingsprocessen. Denna kunskap är ännu
bristfällig. Inte heller vet man mycket om verkningarna av olika bislåndstyper.
Ett par grundläggande förhållanden är emellertid uppenbara.

Problemet gäller ekonomisk underutveckling. U-ländernas eftersläpning
på det materiella planet är inte nödvändigt liktydig med underutveckling
på andra områden. Den ekonomiska underutvecklingen har å andra sidan
sina rötter i attityder och traditioner som endast kan förstas mot en
historisk och sociologisk bakgrund. Utvecklingsproblemet måste därför angripas
på bred front. Västerländska värderingar och utvecklingsmönster kan
inte utan vidare appliceras på u-länderna, som därtill inbördes uppvisar
stora olikheter.

Problemet är inte endast komplicerat. Det är också så stort att alla försök
att lösa det måste göras på lång sikt. De underutvecklade länderna med
3/4 av jordens befolkning beräknas svara för endast 1/5 av världsproduktionen.
De har en levnadsnivå som är oerhört mycket lägre än den i de utvecklade
länderna. Detta återspeglas bl. a. i medellivslängden, som t. ex. i
Indien — till stor del som följd av en synnerligen hög barnadödlighet — är
bara hälften av den svenska.

Problemet kan inte lösas enbart genom bistånd från de rika länderna. Väsentligen
är det en uppgift för u-länderna själva. Biståndet måste inordnas
i deras egna ansträngningar. De enskilda givarländernas insatser måste noga
planeras och samordnas för att ge största möjliga effekt. 1

1. Biståndets motiv

Den hjälp till underutvecklade länder som tidigare dominerade dikterades
i betydande mån av ideella och religiösa motiv. Syftet med det humanitära
biståndet är i regel att bispringa människor i akut nöd. Också senare
biståndsgivning, mer inriktad på att främja ekonomisk utveckling på längre
sikt, kan i hög grad härledas ur känslor av moralisk plikt och internationell
solidaritet. Den uppfattning om människovärdet och de sociala jämlikhetskrav
som kommit att prägla utvecklingen i flertalet västerländska stater under
det senaste seklet gör inte längre halt vid nations- och rasgränserna.
Detta är lika glädjande som det är naturligt i en värld där dessa gränser
förlorat sin förmåga att avskärma och skydda. Den växande känslan av solidaritet
och ansvar över gränserna är ett uttryck för en fördjupad insikt om
att fred, frihet och välstånd inte är exklusivt nationella angelägenheter utan
något alltmer universellt och odelbart. De ideella motiven för biståndsgivningen
är alltså samtidigt i hög grad realistiska.

6 Kungi. Maj.ts proposition nr 100 år 1962

Det svenska utvecklingsbiståndet kräver inte någon annan motivering än
den här anförda.

Men även andra skäl kan åberopas, bland dem de utrikespolitiska. En betydande
del av det bistånd som lämnats av olika länder får ses mot bakgrund
av det kalla kriget. Hjälpens mer eller mindre klart angivna syfte har
varit att i de mottagande länderna främja en utveckling som stått i överensstämmelse
med givarlandets politiska och strategiska strävanden. Erfarenheten
har emellertid visat att biståndsgivningen inte varit effektiv när
det gällt att nå sådana syften, och det verkar som om detta motiv skulle
förlora i styrka. Detta hindrar givetvis inte att olika länders och ländergruppers
villighet och förmåga att lämna bistånd, likaväl som deras biståndsmetoder,
kan paverka inte endast u-ländernas ekonomiska utan även
deras politiska utveckling och därmed den allmänna internationella utvecklingen.

Det svenska biståndet dikteras självfallet inte av några strategiska motiv.
Eftersom biståndet berör vårt förhållande till främmande stater och
biståndsgivande internationella organisationer utgör det emellertid en del
av den svenska utrikespolitiken. Ett viktigt syfte för denna är att bidraga till
utjämning och större förståelse mellan folken och därigenom främja internationell
solidaritet och en fredlig utveckling i världen. Vårt aktiva stöd åt
FN är ett led i denna politik. Det svenska utvecklingsbiståndet bör stå i
samklang med dessa strävanden. Speciellt i rådande världsläge, med de faror
detta rymmer inte endast för enskilda stater utan för hela mänskligheten,
framstår det som ett fundamentalt intresse att helhjärtat satsa på det
positiva inslag i den internationella bilden som den växande viljan att hjälpa
de underutvecklade länderna utgör. En ekonomisk utjämning mellan fattiga
och rika folk kan på längre sikt bli ett villkor för fredliga internationella
relationer. Till följd av sin neutralitetspolitik och sin avsaknad av kolonial
belastning torde Sverige åtnjuta ett förtroende hos de underutvecklade
länderna, som ökar både vårt ansvar och våra möjligheter att bistå. Ur
svensk synvinkel är det naturligt och önskvärt att det av flertalet u-länder
nyförvärvade politiska oberoendet ges det ekonomiska underlag och sociala
innehåll, som är en förutsättning för en demokratisk samhällsutveckling
och för verklig nationell oavhängighet.

Även ekonomiska skäl för en internationell biståndsgivning kan anföras.
Underutvecklade länder och industriländer har ett gemensamt intresse av
en expanderande världsekonomi och en ökad internationell arbetsfördelning.
Ekonomisk utveckling innebär ökad efterfrågan och skapar nya marknader.
De utvecklade ländernas exportindustrier, entreprenadföretag och konsultfirmor
har genom sin verksamhet sedan länge bidragit till u-ländernas ekonomiska
utveckling. De har ett fortsatt och växande intresse av att verka i
dessa länder och deltaga i den ökade handel som denna utveckling för med
sig. Sådana kommersiella intressen är en viktig drivkraft för näringslivets insatser
i underutvecklade länder. De har också betydelse för vissa statliga
åtgärder av värde för u-Iänderna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1962

Också för svenskt vidkommande finnes det anledning att uppmärksamma
handelsförbindelsernas centrala betydelse för u-ländernas ekonomiska framåtskridande
och deras viktiga roll som förmedlare av kapital och kunnande
till dessa länder. Att sådana förbindelser också kan gagna det egna landet
och dess näringsliv gör dem inte mindre värdefulla från utvecklingssynpunkt.
De bör ingå som ett led i ett allmänt biståndsprogram. Men då man
söker fastställa industriländernas ekonomiska uppoffringar till förmån för
u-länderna är det missvisande att däri innefatta enskilda transaktioner som
är helt kommersiellt betingade och statliga åtgärder som är förestavade av
omsorg om det egna näringslivet och dess möjligheter att hävda sig i konkurrensen
om u-landsmarknaderna.

2. Biståndets mål

Målet för biståndsgivningen är att höja de fattiga folkens levnadsnivå.
Konkret innebär detta att avskaffa svälten och massfattigdomen, att eliminera
de epidemiska sjukdomarna, att minska barnadödligheten och över huvud
skapa möjligheter till drägliga levnadsvillkor.

Själva målsättningen kan synas enkel. Om emellertid inte kunskapsnivå,
kapitalbildning och produktion stegras, bringas inte utvecklingsproblemet
närmare sin lösning. Det gäller att bryta den relativa ekonomiska stagnation,
vari flertalet u-länder befinner sig. Det är därför oundgängligt att öka
investeringarna både i människor — genom utbildning — och i produktionsutrustning
— genom kapitalbildning. Detta bör ske pa ett sätt som utlöser
en kumulativ, självbärande utvecklingsprocess. För detta ändamål förslår
inte yttre bistånd ensamt. Biståndet bör lämnas så att det i högsta möjliga
grad möjliggör och stimulerar till egna insatser. Men även kraftigt ökade
investeringar och en därigenom möjliggjord produktionsökning kan förfela
sitt syfte att höja levnadsnivån om befolkningen ökar snabbare än produktionen.
Biståndet bör således syfta inte endast till en produktionsökning
totalt utan till en produktionsökning per invånare.

En effektiv biståndsgivning griper in på andra områden än de ekonomiska.
Man kan inte bortse från de sociala och politiska aspekterna av den
ekonomiska utvecklingsprocess som biståndet avses främja. En omfördelning
av jorden kan t. ex. vara ett väsentligt led i en stegring av jordbruksproduktionen,
och skattereformer kan intaga en framskjuten plats bland de
utvecklingsfrämjande åtgärder ett u-land kan vidtaga.

Det är vanskligt att ange sociala och politiska mål för biståndsgivningen.
Det är inte givet att de sociala och politiska system och principer till vilka
vi ansluter oss är för alla u-länder ändamålsenliga eller uppnåeliga. Trots
detta kan det vara rimligt att söka inrikta biståndsgivningen så att den, så
långt man kan bedöma, medverkar till en samhällsutveckling i politiskt
demokratisk och socialt utjämnande riktning. Det är inte i överensstämmelse
vare sig med det svenska biståndets motiv eller med dess mål att det bidrager
till att konservera en framstegsfientlig samhällsstruktur.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1962

3. Biståndets medel

För att biståndet skall få god effekt måste dess utformning och inriktning
baseras på kunskap om det mottagande landets behov och förutsättningar,
om utvecklingsproblematiken och biståndsmetodiken. Denna kunskap
är som tidigare nämnts ännu otillräcklig och bör alltså förbättras. Delvis
förutsätter detta forskning, delvis är det i första hand en fråga om att
skapa resurser för insamling och sammanställning av de upplysningar som
i växande omfattning finnes tillgängliga rörande u-länderna och deras läge
samt biståndsgivningen och dess verkningar. Gynnsamma betingelser för
forskning och dokumentation är således betydelsefulla för en framgångsrik
biståndsverksamhet.

Av likartad betydelse är biståndets planering. Det finns starka önskemål
om en snabb och kraftig ökning av biståndsgivningen. Men om en sådan
ökning inte föregås av noggrann planering i fråga om såväl avvägningen
mellan olika biståndstyper som utformningen av enskilda projekt, får
de anslagna medlen inte avsedd effekt. Misslyckanden inverkar menligt både
på mottagarlandets strävanden och på opinionen i givarlandet. Ännu viktigare
än givarlandets biståndsplanering är givetvis mottagarlandets utvecklingsplanering.
Biståndet bör såvitt möjligt infogas i ett allmänt utvecklingsprogram
för mottagarlandet — eller till en början avse medverkan i utarbetandet
av ett sådant program.

Biståndsinsatsernas förverkligande och effekt bör följas. På detta område
har man i vissa givarländer konstaterat betydande brister som man
nu söker reparera. Det rör sig här om en grannlaga uppgift, som dock torde
ligga även i den mottagande partens intresse. En förtroendefull samverkan
bör därför kunna skapas mellan givaren och det mottagande landet i syfte
att göra biståndet effektivt.

överhuvud bör biståndets karaktär av ömsesidigt samarbete snarare än
ensidig hjälp understrykas. Det är inte endast i det bilaterala biståndet som
Sverige bör vara berett till en positiv samarbetsinsats. Vi bör i stigande
grad aktivt engagera oss i den gemensamma planering och administration
av det multilaterala biståndet, som sker i och genom internationella organ.

Samverkan mellan givarländerna och inom det enskilda givarlandet kan
i många fall vara lämplig. Dubbelarbete och mindre rationella insatser kan
undvikas genom samråd och samordning. Det är ur effektivitetssynvinkel
fördelaktigt att olika biståndsprogram koordineras. Svenska bilaterala insatser
bör om möjligt anknytas till FN:s och fackorganens biståndsverksamhet.
I den svenska biståndsgivningen bör samverkan med de övriga nordiska
ländernas motsvarande insatser eftersträvas. Gemensamma nordiska
projekt kan befinnas ändamålsenliga, och ett nära samarbete i expertrekryteringen
kan väntas underlätta och effektivisera denna. Inom Sverige
kan motsvarande fördelar vinnas genom ökat samråd mellan de departement,
myndigheter och organisationer som är verksamma på biståndsom -

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1962

rådet. Staten bör tillgodogöra sig de erfarenheter som näringslivet, fackföreningsrörelsen,
kooperationen, missionen, de humanitära hjälporganisationerna
m. fl. vunnit genom sina insatser i u-länderna. När biståndets syften
därigenom kan nås med större effektivitet bör staten stödja sådana insatser.

De biståndspolitiska medel och metoder, som här nämnts, har det gemensamt
att de kräver personella insatser. Biståndet kan sägas bestå av
kunnande och kapital. När det gäller kapitalbistånd är givarlandets finansiella
resurser och samhällsekonomiska läge av avgörande betydelse.
För kunskapsöverföringen, som givetvis också har en finansiell sida, är
snarare den personella faktorn utslagsgivande. Tekniskt bistånd kan inte
lämnas utan att vissa personella resurser avdelas för ändamålet. Om målet
är en viss allmän biståndsökning och om det tekniska biståndet avses utgöra
en väsentlig del av ökningen, är personella resurser det oundgängliga
medlet.

Effektivitet i biståndsgivningen förutsätter en rationell administration
av verksamheten såväl ute i mottagarländerna som i hemlandet. Inrättandet
vid årsskiftet 1961/62 av nämnden för internationellt bistånd (NIB)
innebär att en organisatorisk grund skapats för ett vidgat svenskt tekniskt
bistånd och för en konstruktiv samverkan i detta syfte mellan staten, folkrörelserna
och näringslivet. Samtidigt uppstår behovet av att inom de departement
som har att handlägga frågor rörande handelspolitiskt, kommersiellt,
tekniskt och finansiellt bistånd skapa ökade resurser för denna
handläggning samt för planering och samråd i biståndsfrågorna.

Särskilt starkt framträder detta behov i utrikesdepartementet, som på
departementsnivå bär huvudansvaret för det arbetskrävande tekniska biståndet,
svarar för bilaterala förhandlingar och kontakter rörande svenska
biståndsinsatser samt ombesörjer förbindelserna med flertalet biståndsgivande
internationella organisationer. Jag vill här erinra om den förstärkning
av utrikesdepartementet för dessa frågor, varom förslag framlagts
under tredje huvudtiteln i årets statsverksproposition. Finansdepartementets
befattning med biståndsfrågorna ökar framförallt i samband med det
finansiella biståndets ökning. Chefen för finansdepartementet kommer senare
denna dag att göra framställning om vissa härav föranledda personalförstärkningar.
Handelsdepartementet kommer — liksom utrikes- och finansdepartementen
■— att få ägna ökad uppmärksamhet åt internationella
och svenska åtgärder på det handelspolitiska och kommersiella biståndets
område. Även för andra departement innebär ökat svenskt bistånd ökad
arbetsbelastning. Behovet av ytterligare personalförstärkningar torde få tillgodoses
i den takt som nödvändiggöres av det svenska biståndets utbyggnad.

Åtskilliga problem i samband med en ökad svensk biståndsgivning tarvar
närmare utredning. De undersökningar som legat till grund för diskussionerna
inom beredningen för internationella biståndsfrågor, och därmed
även för denna proposition, har inte kunnat bli uttömmande. Av de
frågor som ännu inte närmare behandlats kan en del lösas inom ramen

tf liihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 100

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1962

för NIB:s verksamhet, andra torde böra anförtros kommittéer eller särskilt
tillkallade sakkunniga, andra åter fordrar måhända utredning på mera
vetenskaplig niva. Vissa undersökningar torde emellertid kunna göras inom
vederbörande departement och i samråd mellan dessa.

B. Biståndets utformning

Industriländernas strävan att bista de underutvecklade länderna innefattar
åtgärder på olika områden — inom handelspolitiken, genom stöd
till enskilda kommersiella insatser, i form av finansiellt och tekniskt bistånd.
Dessa biståndsformer bör inte betraktas isolerade från varandra; de
har tvärtom ett uppenbart samband. Kapitaltillförseln utgör ett komplement
och inte ett alternativ till handelspolitiska åtgärder. Förmedling av
kunskap är ofta en förutsättning för ett effektivt finansiellt bistånd. Allt
starkare understryker man i den internationella diskussionen nödvändigheten
att samordna de olika biståndsinsatserna till ett balanserat utvecklingsprogram.

Det svenska biståndet bör sättas in på bred front med en omsorgsfull
avvägning mellan skilda biståndsformer inom ramen för ett samlat program.
Pa vissa områden, t. ex. inom det tekniska biståndet, har vi redan
praktiska erfarenheter som kan ligga till grund för det fortsatta arbetet.
Andra biståndsformer, främst det bilaterala finansiella biståndet, är så gott
som oprövade i vårt land. Vissa avsnitt av ett svenskt biståndsprogram befinner
sig f. n. under utredning. Det är ännu oklart vilka anspråk som kan
komma att ställas på svensk medverkan i vissa internationella sammanhang
såsom t. ex. inom ramen för det euopeiska ekonomiska samarbetet.
Fortsatta ingående överväganden erfordras om olika biståndsformer liksom
om de kriterier som bör vara vägledande för den svenska biståndsgivningen.
Det är i dagens läge därför svårt att draga slutsatser om utformningen
av ett långsiktigt svenskt biståndsprogram med högsta möjliga effektivitet
och om avvägningen mellan skilda biståndstyper. Biståndets utformning
maste vaxa fram ur en fortlöpande planering i ljuset av gjorda erfarenheter
och nya rön.

1. Handelspolitiskt bistånd

U-länderna är för sin ekonomiska utveckling beroende av en ökad export.
Vidgad kapitaltillförsel förslår föga om u-länderna inte förmår vinna
avsättning för sina produkter. Under senare år har förhållandet mellan
u-landernas export- och importpriser försämrats och deras handelsbalans
starkt försvagats. Den ekonomiska politik och den handelspolitik som bednves
i industriländerna är av avgörande betydelse i strävandena att vända
denna utveckling. Åtgärder på dessa områden blir därför ett viktigt led
i den svenska biståndspolitiken.

U-länderna påverkas av framstegstakten i industriländerna. Erfaren -

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1002

lieten visar att en allmän nedgång i konjunkturen drabbar de råvaruproducerande
länderna med särskild styrka. Den därav följande minskningen
i deras exportintäkter har stundom mer än uppvägt det finansiella bistånd
som samtidigt tillförts dem. En jämn och snabb framstegstakt i industriländerna
innebär däremot en stimulans för u-ländernas ekonomiska utveckling.
När OECD-länderna nu genom att uppställa en 50-procentig produktionsökning
som samfällt mål för den närmaste tioårsperioden förpliktat
sig att föra en expansiv ekonomisk politik är detta av påtagligt intresse
även för u-länderna. Sveriges expansiva ekonomiska politik står helt
i samklang med u-ländernas intressen. Av betydelse för u-ländernas avsättningsmöjligheter
och för industriländernas möjligheter att lämna bistånd
är också att ett effektivt fungerande internationellt betalningssystem kan
upprätthållas och tillfälliga valutakriser undvikas. Ett bidrag härtill utgör
det valutastabiliserande arrangemang i anslutning till Internationella valutafonden,
varom överenskommelse nyligen träffades. Förslag om svensk
medverkan häri förelägges i dagarna riksdagen.

U-ländernas ekonomiska utveckling försvåras vidare genom de kvantitativa
importrestriktioner, tullar, indirekta skatter och andra handelshinder
som industriländerna tillämpar. Dessa hinder drabbar i många fall varor
som är av särskild betydelse för u-ländernas export. En liberalisering av
industriländernas handelspolitik är måhända det verksammaste medlet att
främja dessa länders ekonomiska utveckling. Industriländerna bör därvid
icke förvänta att u-länderna skall vara i stånd att vidtaga reciproka åtgärder.

Sverige företräder en frihandelsvänlig politik. Vår marknad ligger i stort
sett öppen för exportprodukter från u-länderna. Vi skall fortsätta att i
internationella sammanhang konsekvent verka för en friare världshandel.
Ett uttryck för denna strävan är den svenska regeringens förslag vid GATTrs
ministermöte i november föregående år om 50 procents reducering av alla
tullar under en femårsperiod, varvid speciella regler skulle gälla för u-länderna.
Samtidigt framhölls att man på svensk sida var beredd att deltaga
i undersökningar med syfte att uppnå en ytterligare liberalisering i olika
länder av importen från u-länderna. Med utgångspunkt från ministrarnas
beslut har nu ett arbete inletts i GATT med sikte på ytterligare tullsänkningar,
successiv minskning och avskaffande av olika hinder för u-ländernas
export och förbättrade möjligheter till avsättning av jordbruksvaror
på världsmarknaden. U-Iandsproblemen har sedan några år behandlats
inom eu särskild GATT-kommitté. Den del av ministerresolutionen, som är
av speciellt intresse för u-länderna, d. v. s. frågan om minskning av handelshinder,
är nu föremål för denna kommittés särskilda uppmärksamhet.

De kraftiga fluktuationerna i råvarupriserna och i exporten från u-länderna
har rönt allt större uppmärksamhet i internationella sammanhang.
När det gäller vissa varor har internationella överenskommelser träffats för
att förbättra marknadsförhållandena. Inom Förenta Nationerna studeras under
svensk medverkan ett förslag om stabilisering av u-ländernas valutaintäkter.
Vi bör även i framtiden taga aktiv del i dessa initiativ och därav

Kiingl. Maj.ts proposition nr 100 år 1962

föranledda underhandlingar samt vara beredda att ansluta oss till sådana
överenskommelser som med någon säkerhet kan beräknas få en positiv
långsiktig effekt för u-ländernas ekonomi.

Ett ökat inflöde av varor från u-länderna kan på kort sikt medföra olägenheter
för industriländerna i form av omläggningar av produktionen. På längre
sikt drager emellertid alla parter fördel av den förbättrade internationella
arbetsfördelning som en ökad världshandel innebär. Målmedvetna samhällsinsatser
på bl. a. arbetsmarknadspolitikens område blir av stor vikt för
att reducera de svårigheter som övergångsvis kan uppstå.

2. Kommersiellt bistånd

En mycket betydande del av det kapital och det kunnande som tillföres
u-länderna är en följd av kommersiellt betingade insatser från näringslivet.
Det bar i industriländerna vuxit fram en rik flora av statliga åtgärder i syfte
att stimulera eller gynna sådana insatser. Dessa åtgärder avser huvudsakligen
att reducera de risker för det enskilda företaget som är förenade med
u-landsinsatser eller att underlätta finansieringen av dem. Det förekommer
t. ex. statligt stöd till garantisystem genom vilka företag försäkrar sina krediter
till u-länder eller sina investeringar där. Avtal med u-länder om skydd
för sådana investeringar har i en del fall kommit till stånd. Finansieringsunderlättande
åtgärder har tagit formen av statligt stöd åt särskilda kreditinstitut
som inriktar sin verksamhet på u-länderna. Vidare har statliga krediter
till u-länder försetts med förbehåll att medlen skall användas för inköp
i det krcditgivande landet.

Det är tveksamt i vad mån dessa statliga åtgärder är att betrakta
som bistånd. Men de kan uppenbarligen, rätt utformade, ha en positiv
effekt på u-ländernas ekonomiska utveckling. Den svenska biståndspoliken
måste därför spänna även över detta fält. De åtgärder som därvid kan
komma i fråga får i de konkreta fallen vägas mot mera direkta biståndsformer.
Avgörande vid denna avvägning blir en bedömning av på vilket sätt
man i ett givet läge kan nå den starkaste utvecklingseffekten i mottagarländerna,
genom stöd till kommersiella insatser eller genom direkt tekniskt eller
finansiellt bistånd av motsvarande kostnad. Därvid måste också de olika
biståndsformernas samhällsekonomiska aspekter beaktas.

Vissa åtgärder av denna typ har även vidtagits i Sverige. Liksom i de
tlesta andra industriländer har ett statligt garantisystem för exportkrediter
byggts upp. Detta bar i betydande omfattning kommit att anlitas för försäkring
av krediter i samband med export till u-länderna. Genom ett stort antal
dubbelbeskattningsavtal har vidare ett allvarligt hinder undanröjts för
svenska investeringar i bl. a. flera u-länder. Möjligheten av ytterligare åtgärder
i samma syfte undersökes f. n. av dubbelbeskattningssakkunniga. Det
expor Ikreditinstitut, varom förslag nyligen framlagts, kan väntas komma
alt underlätta finansieringen av exportaffärer också med u-länderna, även
om någon prioritering av sådan export inte avses ske.

Från det svenska näringslivets sida har uttryckts önskemål om vidgade

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1962

statliga insatser på det kommersiella biståndets område. Man har därvid
hänvisat till att vissa länder under de senaste åren börjat tillämpa en garantipraxis
och garantiordningar som sträcker sig längre än nuvarande
svenska exportkreditgarantisystem samt att det även på finansieringsområdet
i andra länder förekommer arrangemang och förfaranden utan direkt
motsvarighet i Sverige. Dessa förhållanden anses försvåra svenska företags
insatser i u-länderna i jämförelse med motsvarande insatser från andra länders
företag. Statliga åtgärder skulle alltså verksamt kunna bidraga till att
öka de svenska företagens u-landsinsatser.

När sådana åtgärder överväges bör man utgå från att kommersiellt bistånd
helst bör lämnas på multilateral basis och i nära samförstånd med
u-länderna själva. Det finnes då goda utsikter att effekten blir övervägande
gynnsam från utvecklingssynpunkt. När skydds- och stödåtgärder vidtages
unilateralt eller bilateralt får de däremot lätt karaktären av nationellt konkurrensmedel
i kampen om u-landsmarknaderna. Därmed kan företag i olika
länder få olika möjligheter att hävda sig på dessa marknader med snedvridning
av handeln som följd. Detta gagnar på längre sikt inget land, allra
minst u-länderna. Sverige kommer därför i första hand att aktivt medverka
i de internationella strävanden på detta område, som kommit till uttryck i
FN och på andra håll. Inom OECD studerar man t. ex. en skyddskonvention
för utlandsinvesteringar och i Världsbanken diskuteras såväl ett skiljedomsoch
förlikningsförfarande för slitande av tvister rörande sådana investeringar
som ett multilateralt investeringsgarantisystem.

Den multilaterala vägen kan emellertid visa sig vara svårframkomlig och
vissa typer av åtgärder kan överhuvud vara mindre lämpade för multilaterala
överenskommelser. Därför finnes det anledning att pröva möjligheten av
särskilda svenska åtgärder till stöd för de kommersiella transaktionerna.

De frågor som sammanhänger med svenskt kommersiellt bistånd behandlas
för närvarande inom en särskild arbetsgrupp under beredningen för internationella
biståndsfrågor. Gruppen beräknas under våren 1962 framlägga
sina förslag. Dessa kommer därefter att bli föremål för regeringens prövning.

Beträffande exportkrediterna synes emellertid redan nu vissa åtgärder
kunna förordas. I slutet av 1961 har den totala ramen för garantigivningen
höjts till 2 000 milj. kr. Inom denna förhöjda ram bör ett visst belopp kunna
avdelas för garantier på gynnsammare villkor av vissa exportkrediter till
u-länderna. Förslag härom framlägges i bilaga 4. 3

3. Tekniskt bistånd

I)en kunskapsförmedling som avses med termen tekniskt bistånd är inte
begränsad till det teknologiska området utan omfattar även exempelvis administrativt,
socialt och medicinskt kunnande liksom läs- och skrivkunnighet
och praktisk yrkeskunskap; även familjeplaneringsbiståndet kan räknas
hit. Kännetecknande för denna biståndsform är att den är förenad med direkta
personella insatser från den givande partens sida. Såtillvida är det

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1962

tekniska biståndet mer krävande att ge än andra biståndstyper. Av samma
anledning är det i regel särskilt värdefullt ur mottagarlandets synvinkel.
Detta erhåller inte endast ett finansiellt tillskott, i regel i gåvofonm utan får
darmed forfoga över reala resurser i form av exempelvis experter och utrustning
som det självt inte skulle kunna uppbringa. Kunskapsförmedlingen har
dessutom, rätt insatt, eu starkt kumulativ effekt. Utbildar man t. ex. lärare
och instruktörer, kan dessa i sin tur utbilda andra. Denna form av bistånd
kan ges även till länder som på grund av sin låga utvecklingsnivå eller av
andra skäl inte kan rationellt tillgodogöra sig finansiellt bistånd. Ett givet
biståndsbelopp torde i flertalet fall ge större effekt om det lämnas som tekniskt
bistånd i form av kunskapsöverföring än om det lämnas som finansiellt
bistånd genom ren kapitalöverföring.

Det är mot denna bakgrund naturligt att det offentliga svenska utvecklingsbiståndet
hittills väsentligen lämnats i form av tekniskt bistånd. Huvudparten
härav har gått till Förenta Nationernas biståndsverksamhet. Sverige
tillhör de större bidragsgivarna till såväl Särskilda fonden som det utvidgade
programmet för tekniskt bistånd, EPTA, samt medverkar därjämte
i de olika fackorganens särskilda biståndsprogram. Innevarande budgetår
anslås 19,3 milj. kr. till den multilaterala verksamheten för tekniskt bistånd.
Härtill kommer 2 milj. kr. för humanitärt bistånd.

Under 1950-talet har också en bilateral teknisk biståndsverksamhet steg
föi steg byggts ut. Denna verksamhet, som administrerats av Centralkommittén
för svenskt tekniskt bistånd, har i huvudsak omfattat fältprojekt på
yrkesutbildningens, familjeplaneringens och hälsovårdens område jämte
viss utbildning i Sverige. Den har finansierats dels genom statsmedel, varvid
anslagen för innevarande budgetår uppgår till ca 21,2 milj. kr., dels genom
särskilda insamlingar, vilka inbragt betydande belopp. Såsom jag tidigare
framhållit innebär upprättandet av nämnden för internationellt bistånd
att resurser för planering och administration av en väsentligt utbyggd
bilateral biståndsverksamet skapats.

Även i framtiden bör det tekniska biståndet erhålla prioritet vid avvägningen
av det svenska biståndet. Särskild vikt bör därvid fästas vid stödet
till Förenta Nationernas skilda program. Det förslag för nästa budgetår,
som framlägges i bilaga 1, innebär att Sveriges andel av de belopp om 50
resp. 100 milj. dollar, som Generalförsamlingen uppställt som mål för de
samlade bidragen till EPTA och Särskilda fonden, kommer att bli flera
gånger större än vår normala FN-kvot. Den kraftiga ökning av de svenska
bidragen, som därmed förordas, är ett uttryck för den betydelse som från
svensk sida tillmätes Förenta Nationernas insatser på det tekniska biståndets
område. Dessa ökade bidrag medför samtidigt att Sverige påtager sig
ett okat ansvar för Förenta Nationernas program på detta område. Aktiva
svenska insatser inom de olika biståndsorganen kommer därför att erfordras.

Det bilaterala biståndet bör under de närmaste åren kunna kraftigt utbyggas.
I bilaga 1 föreslås en väsentlig ökning redan för nästa budgetår.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1962

Självfallet blir anslagsgivningen beroende av i vilken takt ändamålsenliga
projekt kan utarbetas och genomföras. Takten i utbyggnaden av det bilaterala
tekniska biståndet begränsas emellertid inte enbart av kravet på omsorgsfull
planering och av de ingående och ofta tidskrävande förhandlingar,
som måste bedrivas med mottagarländerna. I första hand bestämmes det
bilaterala men på längre sikt även det multilaterala tekniska biståndets omfattning
av de personella resurser, som finnes tillgängliga för detta ändamål.
Fältprojekt och expertutsändning förutsätter att personer kan disponeras
för u-landstjänstgöring. Stipendiatmottagning medför att lärarkrafter
och annan personal tages i anspråk. Vår utbildningskapacitet blir avgörande
både för antalet u-landsmedborgare, som kan utbildas i Sverige, och
för antalet biståndsexperter, som kan ställas till u-ländernas förfogande.
Bristen på utbildad arbetskraft kan under hela 1960-talet förväntas bli särskilt
markerad inom just de områden, som i första hand är aktuella i biståndsarbetet.
Utbildningskapacitetens grundläggande betydelse för den tekniska
biståndsverksamheten understryker angelägenheten av pågående och
planerad utbyggnad av det svenska utbildningsväsendet.

Det gäller emellertid inte bara att skapa den erforderliga personella biståndskapaciteten.
Man måste också se till att denna verkligen användes för
avsett ändamål. Detta kräver bl. a. åtgärder för att underlätta rekryteringen
av biståndsexperter. Denna fråga har utförligt behandlats i administrationsutredningens
andra betänkande och kommer att bli föremål för NIB:s särskilda
uppmärksamhet. I proposition till vårriksdagen kommer att föreslås,
att lön som svenskar uppbär utomlands, t. ex. i samband med teknisk biståndsverksamhet,
under vissa förutsättningar skall kunna grunda rätt till
tilläggspension. Administrationsutredningens förslag till åtgärder på skatteoch
socialförsäkringsområdena kartlägges för närvarande ytterligaie av
inom utrikesdepartementet särskilt förordnad expertis. Åtgärder som är
ägnade att engagera ungdomen i praktisk biståndsverksamhet kommer att
vid de fortsatta övervägandena tillmätas särskild betydelse.

Det bilaterala tekniska biståndet inriktas främst på sådana områden, dar
preciserade önskemål föreligger från mottagarländerna och där Sverige har
särskilda förutsättningar att lämna ett verksamt stöd. Insatserna bör utformas
så att de så långt möjligt får en kumulativ effekt. Vissa typer av utbildning
samt familjeplanering tillhör de slag av projekt som visat sig vara
lämpade för direkta svenska insatser. Utbildningsfrågorna befinner sig under
utredning i beredningens för internationella biståndsfrågor utbildningsgrupp.
Frågan om familjeplaneringsbiståndets betydelse, möjligheter och
uppläggning på längre sikt kommer att prövas inom NIB.

Avvägningen mellan olika projekt och biståndstyper kommer att bli föremål
för fortlöpande undersökningar och överväganden främst inom NIB.
Behovet av samordning med andra biståndsinsatser, anpassning till utvecklingsprogram
i mottagarländerna och aktivt engagemang från dessa länders
sida har tidigare understrukits. Eu nära samverkan med organisationer,
institutioner och företag kan i många fall vara av stor vikt både för

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1962

att nå största möjliga effektivitet i biståndet och för att skapa aktivt intresse
för biståndsarbetet.

Finansieringen av den svenska offentliga tekniska biståndsverksamheten
har hittills delvis skett med medel som influtit genom Sverige Hjälper-insamlingarna.
Detta bistånd bör framdeles i princip finansieras med skattemedel.
Insamlingsmarknaden utgör den huvudsakliga finansieringskällan
för organisationernas biståndsverksamhet. Denna är omfattande och välorganiserad
och spänner över många biståndsmotiv och biståndstyper.

4. Finansiellt bistånd

Det finansiella biståndet består av lån eller gåvor direkt till u-länder och
bidrag till internationella finansiella institutioner med verksamheten inriktad
på u-länderna. Bilateralt finansiellt bistånd utgör den alldeles övervägande
delen av det totala bistånd som hittills i olika former strömmat till
u-länderna. De bilaterala lånen är i regel så utformade att de kommer att
användas för inköp i det langivande landet, medan de krediter som u-länderna
erhåller från Världsbanken (IBRD), Internationella utvecklingsfonden
(IDA) och Internationella finansieringsbolaget (IFC) vanligen är knutna
till vissa projekt. Det finansiella biståndet kan stundom vara förenat
med kunskapsöverföring och företagarinsatser från den givande partens sida
och sålunda i praktiken få drag av både tekniskt och kommersiellt bistånd.
I vissa fall lämnas finansiellt bistånd också som ett allmänt stöd åt
det mottagande landets ekonomi.

Från svensk sida har finansiellt bistånd lämnats i form av stadgeenliga
insatser i nyssnämnda institutioner med respektive ca 103 (IBRD), 22 (IDA)
och 6 (IFC) milj. kr. Till IDA skall ytterligare ca 10 milj. kr. inbetalas under
vart och ett av åren 1962—1964. Bilateralt finansiellt bistånd till u-länder
har av vårt land lämnats endast i ringa mån.

När det totala svenska biståndets omfattning växer får det finansiella
biståndet ökad betydelse. De gränser för det tekniska biståndet som sättes
framför allt av knappa personella resurser har tidigare framhållits. Det
finansiella biståndet kan lättare ökas, eftersom sådant bistånd inte behöver
ställa anspråk på samtidigt tillhandahållande av dylika resurser. En
jämförelse med andra länder visar att en stor biståndsvolym innebär en
stor andel finansiellt bistånd. Denna biståndsform kan i vissa fall vara den
för mottagarlandet mest angelägna. Sverige bör därför i framtiden engagera
sig i större skala även i den finansiella biståndsgivningen.

Skäl talar för att dessa insatser i första hand sker inom ramen för multilateralt
bistånd. De internationella organisationerna har en bättre överblick
över investeringsbehov och utvecklingsmöjligheter i u-länderna och kan göra
en mera ingående prövning av skilda projekt än ett land som Sverige.
IDA, som lämnar krediter av benefik karaktär till u-länderna, har i dagens
iäge behov av ökade resurser. U-länderna är nämligen för sin kapitalförsörjning
beroende av krediter som icke ställer alltför stora anspråk på deras
återbetalningsförmåga. Sverige borde därför kunna göra en värdefull insats

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1962

genom ökade bidrag till IDA. Detta kan ske i form av ett extra tillskott till
denna institution. Ett förslag härom framlägges i bilaga 3.

Inom FN diskuterar man sedan snart tio år upprättandet av en kapitalfond
för ekonomisk utveckling, ehuru enighet härom ännu inte kunnat nås.
Från svensk sida har man framhållit önskvärdheten av att undvika dubbelarbete
på detta område. Ett förslag till statuter för en »Capital Development
Fund» är f. n. under utarbetande i enlighet med ett av Sverige biträtt beslut.
Skulle detta förslag komma att ge vid handen, att upprättandet av en sådan
fond skulle medföra en väsentlig ökning av kapitaltillförseln till u-länderna,
bör man överväga att stödja det från svensk sida.

Även bilateralt finansiellt bistånd kommer sannolikt att i allt högre grad
aktualiseras. Liksom när det gäller det multilaterala tekniska biståndet
torde det finnas en gräns för vad Sverige lämpligen bör ge till de internationella
organisationerna i form av finansiellt bistånd. Det kan också befinnas
lämpligt att lämna en viss del av ett ökat finansiellt bistånd i bilateral
form av hänsyn till betalningsbalansen och det inhemska konjunkturläget.
Vidare kan det bilaterala biståndet tänkas stimulera vårt näringsliv
till ökade insatser i u-länderna. Från u-landshåll har under senare tid framförts
starka önskemål om bilaterala krediter även från Sverige.

En vidgad bilateral finansiell biståndsgivning reser vissa principiella problem
rörande de villkor varmed den bör förenas. Som regel bör låneformen
komma till användning. Därmed markeras biståndets karaktär av räntabel
ekonomisk transaktion mellan jämställda parter. För en del konkreta projekt
med förhållandevis god och snabb avkastning torde lånen därvid kunna
lämnas på marknadsmässiga villkor. Erfarenheten har emellertid visat
att amorteringar och räntebetalningar på sådana lån kan komma att alltför
hårt belasta vissa u-länders redan tidigare prekära betalningsbalans.
Lånevillkoren bör i sådana fall fastställas i ljuset av mottagarlandets allmänna
betalningsläge och dettas beräknade utveckling. I vissa fall när det
gäller projekt av mera social än ekonomisk natur, t. ex. finansiellt stöd till
undervisningsväsendet, kan rena gåvor vara berättigade.

Vidare uppkommer frågan om lånen bör lämnas i obunden form eller
bindas till leveranser från det svenska näringslivet. En sådan bindning
av lånen bör i princip undvikas, eftersom detta förfarande beskär det mottagande
landets möjligheter att använda lånemedlen på gynnsammaste sätt.
Olägenheten därav reduceras emellertid när mottagarlandet efterfrågar varor
som svenska leverantörer kan erbjuda på goda och konkurrenskraftiga
villkor. Det kan härvid vara lämpligare att binda lånet till ett visst projekt
för vilket sådana varor erfordras. Frågan om biståndets bindning
sammanhänger emellertid också med de samhällsekonomiska synpunkter
som måste anläggas på biståndsgivningen.

Med hänsyn till att en rad frågor, som aktualiseras av bilateral finansiell
biståndsgivning, ännu är outredda synes det lämpligt att för det kommande
budgetåret ge verksamheten på detta område begränsad omfattning och
övervägande försökskaraktär. Förslag rörande elt projekt, som bygger på

Kungl. Maj:ts proposition nr tOO år 1962

framställningar från vissa länder och som torde vara av hög angelägenhetsgrad
från utvecklingssynpunkt, framlägges i bilaga 3.

5. Multilateralt och bilateralt bistånd

I det föregående har i flera sammanhang de multilaterala respektive bilaterala
biståndsformerna berörts. Jag övergår nu till att sammanfatta vissa
allmänna synpunkter på dessa båda typer av bistånd.

Sverige har hittills i första hand medverkat i multilaterala biståndsåtgärder.
Denna prioritering bör även i fortsättningen upprätthållas.

Det multilaterala biståndet besitter allmänt sett den väsentliga fördelen
att den givande parten är en internationell organisation där mottagarlandet
självt har säte och stämma. Biståndet förlorar sin nationella identitet och
varje form av nationellt beroendeförhållande uteslutes.

Det multilaterala biståndet är i princip effektivare än det bilaterala i
det avseendet att det innebär en fullständig koordinering av ett stort antal
givarländers insatser, under det att de bilaterala biståndsaktionerna
ofta är helt fristående från varandra och därför kan få en mindre rationell
karaktär, när det gäller såväl deras avvägning i stort som deras utformning
i ett visst u-land. De internationella biståndsorganen förfogar också
över större personella resurser och praktiska erfarenheter än ett land som
Sverige. De har därigenom större möjligheter att överblicka behoven, rationellt
fördela insatserna och effektivt administrera biståndsprojekten.
Det multilaterala biståndet skänker också bättre möjligheter till positiv
vägledning. Ett enskilt givarland löper större risk att bli beskyllt för inblandning
och påtryckningar än en internationell organisation.

Kritik har riktats mot vissa brister i de internationella organisationernas
biståndsverksamhet. Man har pekat på organisatoriska svagheter, bristande
samordning, etc. Därmed skulle, enligt kritikerna, det multilaterala biståndets
principiella fördelar ha försvagats och snarast förbytts i sin motsats.
Förekommande brister bör emellertid inte medföra att medlemsländerna
minskar sitt stöd åt de internationella organisationerna. De bör tvärtom
föranleda målmedvetna åtgärder för att förstärka och rationalisera organisationernas
arbete. Aktiva svenska insatser i detta syfte torde kunna
tillhöra de mera värdefulla bidrag som vårt land kan ge i det internationella
biståndsarbetet.

Effektivitetsskäl kan också åberopas till stöd för multilaterala insatser
på det kommersiella och handelspolitiska biståndets område. En garantigivning
på internationell bas för investeringar skulle t. ex. i princip vara mera
ändamålsenlig än om varje stat formar sitt eget system, vilket bl. a. kan användas
i konkurrenssyfte. Särskilt gäller detta för de små nationerna. De
insatser som Sverige kan göra för att reducera och avskaffa restriktioner
för u-ländernas export bör för att få största effekt koncentreras till multilaterala
aktioner inom skilda internationella organ, främst GATT.

Det totala multilaterala biståndet i världen är av liten omfattning i jämförelse
med det bilaterala. Detta sammanhänger med att biståndsgivning -

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1962

cn ofta är influerad av maktpolitiska intressen och koloniala traditioner.
En multilateral biståndsgivning står i samklang med Sveriges utrikespolitik.
Vi har givit vårt stöd till strävandena att av Förenta Nationerna skapa
ett effektivt instrument till värn för freden. I en tid då FN genomgår
påtagliga svårigheter och utsättes från en onyanserad och ofta grundlös
kritik finnes särskild anledning att markera vår uppfattning om Förenta
Nationernas uppgifter och möjligheter i en splittrad värld. Detta kan
bland annat ske genom ett aktivt engagemang i den för FN och dess fackorgan
centrala verksamhet som biståndet till u-länderna utgör.

Det företräde som Sverige bör ge den multilaterala biståndsgivningen
hindrar inte att det bilaterala biståndet också bör spela en väsentlig roll.
Vissa biståndsuppgifter får inte tillräckligt utrymme i de multilaterala biståndsprogrammen.
Detta gäller bl. a. familjeplaneringen. I cn del tall kan
den bilaterala biståndsformen vara den lämpligaste på grund av de mera
direkta kontakter som den innebär. Den kan bidraga till en för givarlandet
värdefull konkretisering av biståndsarbetet och stimulera till de personella
insatser som främst det tekniska biståndet kräver. Slutligen nödvändiggöres
en bilateral biståndsgivning av den omständigheten, att flertalet givarländer
lämnar den övervägande delen av sitt bistånd i denna form. Vid
en kraftig ökning av det totala svenska biståndet kommer en betydande
del härav att få lämnas bilateralt, om inte Sverige skall komma att intaga en
alltför framträdande ställning i de multilaterala biståndsprogrammen.

Vid bilateral biståndsgivning måste det enskilda givarlandet självt taga
ställning till frågan om biståndets fördelning mellan olika länder, även
om det därvid kan och bör draga fördel av de råd och informationer som
internationella organisationer kan lämna. Detta förutsätter ingående överväganden
i de konkreta fallen. Vissa principer för det svenska bilaterala
biståndets länderfördelning följer av de tidigare uppställda målen. En allmän
regel bör vara att bistånd i första hand ges till u-länder som förmår
effektivt tillgodogöra sig det. Det är framför allt i den tekniska och finansiella
biståndsgivningen som avgörande betydelse måste tillmätas den sannolika
utvecklingseffekten. Vid det humanitära biståndets fördelning är
det rimligt att större hänsyn tages till de akuta behovens storlek. Ofta,
men inte alltid, blir effekten kraftigast där behoven är störst. Kan utvecklingseffekten
av en viss biståndsinsats väntas bli ungefär lika stor i två
u-länder, bör företräde ges det av dem som mottager minst bistånd från
andra håll. Här är skillnaderna betydande, beroende på att en del u-länder
för vissa givarländer ter sig kommersiellt, politiskt eller militärt intressantare
än andra.

De här anförda skillnaderna mellan multilateralt och bilateralt bistånd
bör självfallet inte överdrivas. De reduceras i viss mån av alt bilaterala
biståndsinsatser kan samordnas såväl inbördes som med de internationella
organisationernas biståndsverksamhet. Det är heller inte frågan om ett
ensidigt ställningstagande till förmån för den ena eller andra biståndsformen.
Det svenska biståndsprogrammet måste innebära eu väl avvägd
kombination av såväl multilaterala som bilaterala insatser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1962

C. Biståndets omfattning

Förenta Nationernas generalförsamling antog hösten 1961 en resolution i
vilken församlingen uttrycker förhoppningen att det årliga flödet av internationellt
bistånd och kapital skall ökas kraftigt så att det så snart som
möjligt uppgår till ungefär 1 procent av de ekonomiskt utvecklade ländernas
sammanlagda nationalinkomster. Sverige har biträtt denna resolution.
En liknande resolution antogs ett år tidigare. I sitt utlåtande nr 128 år
1961 säger sig statsutskottet dela den i FN-resolutionen uttalade förhoppningen
om en 1-procentig histåndsnivå och finner det naturligt att Sverige
verkar för dess infriande. Uttalanden av motsvarande innebörd har antagits
av fackliga och politiska organisationer, såväl i Sverige som i skilda internationella
sammanhang.

Sverige kan således sägas ha iklätt sig en förpliktelse att uppnå en biståndsnivå
som uppgår till minst 1 procent av nationalinkomsten. Detta mål
för biståndsgivningen bär ett starkt stöd av en vidsträckt opinion i vårt
land.

Betydande oklarhet råder emellertid om den faktiska innebörden av den
angivna biståndsnivån. Någon internationellt accepterad definition av vad
som bör inräknas i bistånd har ännu inte kunnat formuleras.

Det »bistånd» som innefattar alla former av kapitaltillförsel till u-länderna,
från rena gåvor till helt kommersiella transaktioner, motsvarar vad
man i OECD-statistiken benämner »flödet av finansiella resurser» till uländerna.
Därvid exkluderas endast kortfristiga kapitalrörelser, såsom transaktioner
med Internationella valutafonden och krediter på kortare tid än
1 år, samt bistånd av militär natur.

En vidsträckt definition kan ha sitt berättigande så länge det gäller att
innefatta alla de olika åtgärder som bör ingå i ett samlat biståndsprogram.
Den blir emellertid klart otillfredsställande när kostnaderna för dessa åtgärder
räknas samman och den sålunda erhållna summan ställes i relation
till bruttonationalprodukten. OECD har för år 1960 beräknat kapitalflödet
till u-länderna från de biståndsgivande OECD-staterna till omkring 7 700
milj. dollar, vilket ungefärligen motsvarar 1 procent av deras sammanlagda
bruttonationalprodukt. Härav svarade Sverige för ca 45 milj. dollar eller
inemot 0,4 % av den svenska bruttonationalprodukten. Detta biståndsbegrepp
kan emellertid inte rimligen läggas till grund för beräkningar av givarländernas
ekonomiska uppoffringar till förmån för u-länderna. Många
av de åtgärder som ingår saknar varje benefikt inslag. Siffrorna inkluderar
transaktioner av knappast jämförbart värde för mottagarländerna,
exempelvis bidrag till FN :s tekniska biståndsverksamhet och privata exportkrediter.
De kan därför förmedla ett missvisande intryck av olika länders
biståndsinsatser. Transaktionernas verkliga omfattning kan dessutom
inte med någon tillfredsställande grad av säkerhet fastställas, eftersom

Kungi. Maj:ts proposition nr 100 år 1962

speciellt siffrorna för de privata kapitalrörelserna för vissa länder däribland
Sverige — är mycket bristfälliga.

Bistånd kan emellertid ges en betydligt snävare definition. Man tager då
fasta på den del av kapitalflödet som är av påtagligt värde ur utvecklingssynpunkt
och inte är kommersiellt betingad. Man frånräknar därvid privata
transaktioner, offentliga lån på upp till 5 år och vissa speciella offentliga
transaktioner. Därmed återstår följande typer av offentlig kapitaltillförsel
till u-länderna: gåvor, långfristiga bilaterala lån, bidrag till internationella
organisationer för biståndsändamål. Denna definition överensstämmer nära
med den som användes i FN:s och Förenta Staternas bistandsstatistik.
Den medför att nyss angivna siffror för det totala kapitalflödet avsevärt
reduceras. Man kommer för OECD-staterna fram till ett totalt belopp av
ca 4 800 milj. dollar för år 1960, motsvarande ca 0,6 procent av de biståndsgivande
OECD-ländernas sammanlagda bruttonationalprodukt. För Sveriges
del uppgick den på detta sätt beräknade u-hjälpen ar 1960 till mindre än
0,1 procent av bruttonationalprodukten.

Detta biståndsbegrepp kan anses vara mera korrekt men har också påtagliga
svagheter när det gäller att fastställa den totala biståndsnivån. Ej lieller
inom denna ram är olika åtgärder jämförbara vare sig i fråga om värdet
för mottagarländerna eller i fråga om belastningen på givarlandets personella
och materiella resurser. Å andra sidan ställer det kommersiellt betingade
kapitalflödet ur givarlandets synpunkt inte mindre krav på samhällsekonomiskt
utrymme och på en ekonomisk politik som skapar detta
utrymme. Omfattningen av detta kapitalflöde måste, särskilt om man tager
hänsyn till verkningarna på bytesbalansen och till de personella insatser
som kan vara förenade därmed, påverka möjligheterna till offentligt
bistånd i olika former. Detsamma gäller vissa åtgärder på handelspolitikens
område.

Beräkningar av biståndsnivån i förhållande till bruttonationalprodukten
har därför ett mycket begränsat värde både vid internationella jämförelser
och vid angivande av preciserade mål för biståndsgivningens omfattning.
Om dessa beräkningar tillmätes alltför stor vikt, skulle de vidare kunna
tänkas leda till en snedvridning av biståndsgivningen i den meningen att
kvalitativt värdefulla men formellt mindre kostnadskrävande moment eftersattes
vid utformningen av biståndsprogrammen. En biståndsnivå om 1
procent av nationalprodukten har, med hänsyn till den starka förankring
som detta mål vunnit i opinionen, sitt främsta värde som en allmän riktpunkt
och en stimulans för strävandena att successivt vidga biståndsgivningen
till väsentligt större omfattning. De årliga beräkningarna av biståndsnivån
kan därvid tjäna som ett mycket ungefärligt mått på takten i
förverkligandet av dessa strävanden. I avvaktan på att en godtagbar internationell
standard eventuellt etableras bör det mera restriktivt definierade
biståndsbegreppet — d. v. s. statligt bistånd i form av gåvor, lån på minst
5 år och bidrag via internationella organisationer —■ komma till användning
vid uppskattningar av den svenska biståndsnivån.

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1962

Internationella jämförelser mellan olika länders biståndsnivåer måste,
med hänsyn till beräkningarnas bristande tillförlitlighet och till del delvis
missvisande intryck de förmedlar, användas med stor försiktighet. De torde
likväl berättiga till slutsatsen att de svenska biståndsinsatserna hittills varit
icke obetydligt lägre än flertalet OECD-länders. Detta förhållande kan dock
väsentligen tillskrivas det omfattande bilaterala bistånd som stormakterna
och kolonialländerna lämnar till u-länder i vilka de har speciella ekonomiska,
politiska eller militära intressen. Måhända har vidare det svenska
biståndet en kvalitativt mera gynnsam sammansättning än en jämförelse
av totalsiffrorna utvisar.

Jag övergår nu till frågan om takten i förverkligandet av den allmänna
målsättning som nyss angivits.

Bistånd innebär en uppoffring. Dess faktiska innebörd för givarlandet
är att konsumtion och/eller investeringar måste hållas tillbaka. Standardstegringen
kommer därmed att ske i långsammare takt än som eljest hade
varit möjligt. Biståndets omfattning blir alltså ytterst beroende av de enskilda
medborgarnas vilja att avstå till förmån för hjälpen till fattiga länder.

Investeringsbehoven i ett samhälle präglat av snabbt framåtskridande är
utomordentligt stora. En allt större andel av bruttonationalprodukten har
i Sverige anslagits till byggandet för framtiden i form av nya fabriker, maskiner,
bostäder, vägar, sjukhus o. s. v. En del av de utgifter som formellt
betecknas som offentlig konsumtion, t. ex. utbildningen, har investeringskaraktär.
Dessa utgifter har också tagit en allt större del av nationalinkomsten
i anspråk. Trots att investeringarna sålunda gradvis ökat såväl absolut
som relativt sett är investeringsbehoven fortfarande väsentligt större än kapitaltillgången.
Investeringarna bestämmer takten i vårt ekonomiska framåtskridande.
Denna är i sin tur avgörande för våra framtida möjligheter att
öka biståndsgivningen. Ett vidgat svenskt bistånd bör därför i första hand
reducera ökningen i den inhemska konsumtionen snarare än investeringarna.

Sverige är, internationellt sett, ett rikt land. Men många enskilda människor
lever under knappa villkor. I den sociala välfärdens Sverige finnes
fattigdom ännu kvar. Det vore olyckligt om det skulle uppstå en motsättning
mellan å ena sidan vår vilja att hjälpa de fattiga folken och å andra
sidan strävandena att bygga ut den sociala tryggheten och förbättra de
ekonomiska villkoren för de sämst ställda grupperna i samhället. Det finnes
ett självklart samband mellan människornas vilja till uppoffringar för
internationellt bistånd och möjligheten att förverkliga detta bistånd inom
ramen för en fortsatt förbättring av de allmänna levnadsvillkoren. En alltför
ambitiös ökningstakt i biståndsgivningen kan vålla bakslag och försvaga
det stöd i opinionen som är biståndets förutsättning, ökningen måste därför
ske gradvis, i takt med de ökade resurserna i en växande ekonomi.

Men även med dessa begränsningar bör det redan nu finnas utrymme för

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1062

en icke oväsentlig höjning av det svenska biståndet. För att ge en uppfattning
om storleken av de individuella uppoffringar som en biståndsökning
kräver kan nämnas att den ökning av den svenska offentliga u-hjälpen med
ca 80 milj. kr. som föreslås i bilagorna 1 och 3 skulle —- om den helt skedde
på den privata konsumtionens bekostnad — innebära att den i nationalbudgeten
för 1962 förutsedda konsumtionsökningen skulle reduceras från 3,5
till 3,3 procent.

Ett räkneexempel av detta slag ger givetvis en starkt förenklad bild av en
komplicerad verklighet där en biståndsökning och en konsumtionsbegränsning
får ett stort antal indirekta verkningar av okänd styrka. Det är överhuvud
inte möjligt att på denna väg ge en helt rättvisande bild av biståndsgivningens
samhällsekonomiska verkningar. Dessa har hittills varit mindre
betydande. Men allteftersom biståndsgivningen växer kommer den allt starkare
att påverka den samhällsekonomiska balansen. Den måste följaktligen
inlemmas i den ekonomiska politiken. Samhällsekonomiskt utrymme måste
därvid skapas icke blott för u-hjälpen över budgeten utan även för exempelvis
det privata kapitalflödet. En ökning av detta ökar storleken av den erforderliga
begränsningen av konsumtionsökningen.

Den svåraste uppgiften för den ekonomiska politiken vid en xäsentligt
ökad biståndsgivning blir sannolikt att skapa det erforderliga överskottet i
bytesbalansen utan att skadliga verkningar för svensk produktion och sysselsättning
uppkommer. Det är ingalunda säkert att en begränsning av konsumtionsökningen
leder till en motsvarande förbättring av bytesbalansen. En
biståndsökning förutsätter en ekonomisk politik som inte endast minskar
konsumtionen och ökar sparandet utan även leder över de genom sparandeökningen
friställda resurserna till ökad export. Men för att en ökad export
verkligen skall komma till stånd fordras det dessutom att våra exportpriser
är konkurrenskraftiga. En biståndsökning skärper alltså kraven på den ekonomiska
politiken.

Tidvis kan ledig produktionskapacitet uppkomma inom en eller flera näringsgrenar
i Sverige. Om dessa outnyttjade resurser kan användas för biståndsändamål,
uppstår en möjlighet att öka biståndets omfattning utöver
den eljest möjliga, utan att en motsvarande åtstramning i den ekonomiska
politiken behöver genomföras. Samtidigt får biståndet en konjunkturstimulerande
verkan. Uppenbarligen kräver biståndsinsatser av denna typ noggranna
förberedelser. De får bl. a. icke medverka till att förhindra eu långsiktig
anpassning av näringslivet utan kan endast komma i fråga vid mera
tillfälliga kapacitetsöverskott inom konkurrenskraftiga näringsgrenar. De
måste vidare anpassas efter mottagarländernas egna önskemål. De kan endast
utgöra ett tillägg till den reguljära biståndsgivningen. Frågan om särskild
beredskapsplanering av biståndsinsatser kräver alltså ingående överväganden
och torde därför få göras till föremål för närmare utredning.

Politisk vilja och ekonomisk förmåga är avgörande för det svenska biståndets
omfattning. Viljan att hjälpa bar vunnit allt starkare anslutning i

Kung/. Maj.ts proposition nr 100 år 1962

en bred opinion, som i praktisk handling vill ge uttryck för internationell solidaritet
och mellanfolklig förståelse. Förmågan att hjälpa är obestridlig i
en av världens rikaste nationer, som haft förmånen av fred, som präglas av
snabbt ekonomiskt framåtskridande, och som steg för steg kunnat förverkliga
social trygghet och ekonomisk utjämning.

Tiden är nu inne för en svensk medverkan i den internationella biståndsgivningen
av väsentligt större omfattning än hittills. De förslag som framlägges
i bilagorna 1 och 3 innebär en kraftig ökning av anslagen till internationellt
bistånd, från drygt 50 milj. kr. till preliminärt beräknat ca 130 milj.
kr. Denna höjning motsvarar ca 0,1 procent av bruttonationalprodukten. Enligt
den snävare tolkning av biståndsbegreppet som tidigare anförts — och
med reservation för otillförlitligheten av sådana beräkningar — skulle den
svenska u-hjälpen därmed stiga till inemot 0,2 procent av bruttonationalprodukten.

Vägande skäl kan anföras mot att ge en fortsatt ökning av biståndet karaktären
av en automatisk utgiftsökning. Biståndets omfattning måste årligen
avvägas med hänsyn till det samhällsekonomiska läget, varvid särskild betydelse
måste tillmätas bytesbalansens utveckling. En bindning av utgiftsökningen
skulle införa ytterligare ett moment av stelhet i statsbudgeten,
vilket skulle försvåra en smidig anpassning av finanspolitiken till det ekonomiska
läget. Vid avvägningen av anslagen måste hänsyn vidare tagas till
andra åtgärder, t. ex. på handelspolitikens och på de kommersiella transaktionernas
område, som påverkar möjligheterna till biståndsgivning över
statsbudgeten. De enskilda åren måste därför anslagsökningarna kunna variera,
uppåt eller nedåt.

Jag vill likväl förorda, att strävandena inriktas på att successivt öka den
svenska biståndsgivningen så att den uppnår en nivå som motsvarar 1 procent
av bruttonationalprodukten. Stödet till de fattiga länderna kommer
därmed att utgöra ett av de viktigaste inslagen i 1960-talets politik.

Statsministern hemställer härefter, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen
att godkänna de på de anförda riktlinjerna baserade förslag, om vilka
Kungl. Maj :t enligt bilagda utdrag av statsrådsprotokollet för denna dag
(bilaga 1—4) fattat beslut.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen, att till riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:

L. Eckerberg

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1962

Bilaga 1

Tekniskt och humanitärt bistånd under tredje huvudtiteln

Utdrag av protokollet över utrikesdepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 23 februari 1962.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling,

Skoglund, Edenman, Johansson, af Geijerstam, Holmqvist.

Statsrådet Lindström anför efter gemensam beredning med statsrådets
övriga ledamöter.

I årets statsverksproposition, bilagan 5, utrikesdepartementet, har Kungl.
Maj :t på min hemställan föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition
i ämnet, till internationell biståndsverksamhet för budgetåret 1962/
63 beräkna ett anslag av 67 250 000 kr. Jag får nu anföra följande.

De internationella ansträngningarna att hjälpa de mindre utvecklade länderna
att uppnå en högre produktionsnivå och därmed en mer tillfredsställande
konsumtionsstandard, har nått en sådan omfattning, att de gett sin
prägel åt de ekonomiska förbindelserna mellan världens olika delar i vår
tid. Inte minst har den stegring, som ägt rum inom vad som benämnes tekniskt
bistånd — i och för sig en alltför snäv term som dock här användes,
eftersom den vunnit internationellt burskap — inneburit framgångar för
en ny form av mellanstatligt samarbete, som även ger tillfälle till särskilt
intensiva kontakter mellan folken. I detta bistånd försöker man genom insatser
på bestämda punkter direkt tillhandahålla de nya kunskaper, de specialister
och den utrustning, som olika länder finner att de saknar då de
planerar för en påskyndad ekonomisk utveckling.

En central princip i det tekniska biståndet är att varje mottagande land
självt bär ansvaret för planeringen av hur olika resurser, inhemska och utländska,
skall användas för att uppnå en hastigare utvecklingstakt. Någon
systematisk »planering» utifrån av utvecklingsprogram för u-länder ligger
alltså icke i det tekniska biståndets natur. Detta leder till, när denna biståndsverksamhet
skall beskrivas, att den kan te sig som en alltför brokig
karta av spridda insatser. Men samtidigt är denna spridning det tekniska biståndets
styrka: att med relativt begränsade, men strategiskt placerade
punktinsatser söka motsvara de luckor, som de olika länderna i sin planering
kunnat konstatera i de egna resurserna och där de därför vädjar om
hjälp från mer avancerade länder. Detta är ett karakteristikum för både
multilateral och bilateral teknisk biståndsverksamhet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1962

För vårt land har det varit naturligt att i första hand satsa på den biståndsverksamhet,
som bedrives av FN och med FN samordnade specialorgan
och där den största överblicken och erfarenheten finns samlad. När nu
en avsevärd anslagshöjning förordas, finns ingen anledning att ändra denna
inriktning. Hur den kommer att verka under förutsättning av riksdagens
bifall till detta förslag kan illustreras med följande tablå över Sveriges position
i FN :s båda tekniska biståndsprogram.

Utfästelser för kalenderåret 1962 till nedanstående FN-program (dollar)
(De elva största bidragsgivarna av totalt ett nittiotal)

Land	EPTA	Särskilda fonden	Totalt
USA....................	.......... 17 653 587	22110 892	39 764 479
Storbritannien ..........	.......... 3 000 000	5 000 000	8 000 000
Västtyskland ............	.......... 2 620 000	4 880 000	7 500 000
Sverige..................		5 000 000	x6 500 000
Kanada ................	.......... 2 150 000	2 350 000	4 500 000
Nederländerna ..........	.......... 1 491 878	2 561 436	4 053 314
Sovjetunionen............		1 000 000	3 000 000
Frankrike................	.......... 1 852 555	1 071 919	2 924 474
Danmark................	.......... 1 737 368	1 158 245	2 895 613
Indien ..................	.......... 820 000	2 055 000	2 875 000
Norge ..................	.......... 769 985	1 329 973	2 099 958

1 Anm. Förslag som nu framlägges.

Den branta anslagshöjningen till tekniskt och humanitärt bistånd under
tredje huvudtiteln för de två senaste budgetåren, från 20,9 milj. kr. 1960/61
till 39,9 milj. kr. 1961/62 och till nu föreslagna 67,25 milj. kr., möjliggör en
kraftig utbyggnad av det svenska biståndet på alla de områden, där vi tidigare
har varit verksamma, ävensom på nya områden. Medan en fortsatt utvidgning
av Sveriges insatser inom den multilateralt organiserade biståndsverksamheten
knappast reser andra problem än nödvändigheten att nära
tölja och verksamt deltaga i utformningen av de internationella programmen
ävensom att i det långa loppet ställa fler svenska experter till de internationella
biståndsorganens förfogande, innebär en utbyggnad av den direkta
svenska biståndsverksamheten en omedelbar och krävande efterfrågan på
personella resurser. Jämsides med anslagsbeloppen kommer sålunda administrationens
effektivitet och de personella tillgångarna att betinga denna
verksamhets omfång. 1 båda dessa hänseenden har under föregående och innevarande
budgetår förefunnits en flaskhals. Anslagsmedlen har inte kunnat
utnyttjas tillfullo. Sannolikt kommer en reservation på ca 7 milj. kr. på ordinarie
anslaget till internationell biståndsverksamhet att kvarstå vid detta
budgetårs utgång. Administrationsproblemet har emellertid ägnats en ingående
uppmärksamhet under året. Efter särskild utredning och höstriksdagens
beslut tillkom den 1 januari ett nytt administrationsorgan, nämnden för
internationellt bistånd. Härmed handlägges nu dessa ärenden av ett statligt
organ. Enligt sin instruktion skall nämnden följa den internationella utvecklingen
på den tekniska biståndsverksamhetens område och handhava den

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1962

löpande administrationen av Sveriges bilaterala tekniska biståndsverksamhet.
Nämnden för internationellt bistånd hör under utrikesdepartementet.
För departementets del har den svenska biståndsverksamhetens kraftiga tillväxt
föranlett vissa organisatoriska åtgärder. Jag vill erinra om att ministern
för utrikes ärendena i 1962 års statsverksproposition (bil. 5 s. 7) anmält,
att en särskild arbetsgrupp för koordinering av handläggningen av
biståndsärendena inom departementet tillskapats under hösten 1961. Arbetsgruppen
består av en byråchef, två förste sekreterare och en andre sekreterare.
Ministern för utrikes ärendena har sedermera uppdragit åt ett sändebud
i disponibilitet med erfarenhet från verksamhet i underutvecklade länder
och av arbete i internationella organisationer att vara chef för arbetsgruppen.
Arbetsgruppen, som är av provisorisk karaktär i avvaktan på resultatet
av UD-utredningens arbete, skall bereda de ärenden som avser nämndens
för internationellt bistånd verksamhet. Den skall vidare deltaga i planeringen
av den svenska utvecklingshjälpen och sköta kontakten med utlandsbeskickningar
som medverkar härvidlag. Den skall slutligen verka för
en nära koordinering mellan de hjälpinsatser • tekniskt och humanitärt
bistånd samt utrikeshandel — som faller inom utrikesdepartementets verksamhetsområde,
och det finansiella och kommersiella bistånd, som ombesörjes
av finansdepartementet, respektive handelsdepartementet.

I samband med omläggningen av biståndets administration och av den
anslagstekniska konstruktionen bör en fastare ordning gälla för förhållandet
mellan nämnden för internationellt bistånd å ena sidan, Kungl. Maj :t
och riksdagen å andra. Fn lämplig förebild kan hämtas från den ordning
som tillämpas vid byggnadsärendenas handläggning (statsverkspropositionen
1960, bil. 2 p. 8). För mindre projekt, inklusive stipendiegivning och
expertrekrytering, bör nämnden ges betydande rörelsefrihet. För större nya
biståndsprojekt skall däremot nämnden först underställa Kungl. Maj :t ett
principförslag för godkännande. Härefter skall detaljplanering och eventuell
byggnadsproj ektering ske, varefter ärendet ånyo underställes Kungl.
Maj :t. Genom en sådan ordning erhålles tillfredsställande kontroll över
verksamhetens expansion. Självfallet skall under ärendets beredning inom
nämnden erforderliga kontakter hållas med utrikesförvaltningen. I samband
med den årliga anslagsbehandlingen i riksdagen redovisas sedan projektets
innehåll och skälen för detsamma inför riksdagen. Detta är så mycket
angelägnare som det här gäller ett verksamhetsområde, där ett påbörjat
projekt ofta inte kan avslutas förrän efter mer än ett decennium och anslagsgivningen
alltså kan komma att vara relativt bunden för lång tid
framöver.

I detta sammanhang tillåter jag mig anmäla att ännu en del principiella
överväganden kvarstår i frågor som är föremål för pågående utredning eller
kommer att studeras inom den nya nämnden. Ett gäller frågan om lämpligheten
att utvidga stödet till utbildningsprogram utomlands, d. v. s. i ett
mottagarland eller en utlandsregion, i förhållande till fördelarna och nackdelarna
av studievistelse i Sverige. Hela frågan om koncentration eller
icke av utbildningsstipendierna på vissa studieområden och om den när -

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1962

mare anslutningen till bestämda biståndsprojekt, internationella, nordiska
eller svenska, behöver bli föremål för penetrering.

Ett annat problem gäller vilket värde som bör tillmätas olika forskningsinsatser
för utformningen av svenska biståndsprogram och huruvida anslaget
för internationellt bistånd bör kunna nyttjas även för sådana insatser.
I en motion till 1961 års riksdag (11:279 av fru Sjövall m. fl.) pläderas
för anslag till vissa forskningsuppgifter av intresse för u-länder. Mycket
av den enskilda och offentliga forskning, som bedrives i vårt land, kommer
givetvis u-ländernas intresseområden indirekt tillgodo. En del forskningsuppgifter
har emellertid redan upptagits i anknytning också till tekniska
biståndsprogram, som pågår eller just skall påbörjas. Det gäller t. ex. den
byg§nadsforskning som adjungerats till det svenska byggnadsinstitutet i
Etiopien och det näringsfysiologiska laboratorium som ingår i en svensk
hälsokampanj för samma land. Något principiellt hinder bör alltså inte föreligga
för beviljande av anslag till målforskning för praktiska syften inom
biståndsverksamheten. För mera djuplodande grundforskning torde internationella
organ och fonder ha större resurser. I början av år 1963 kommer
på kallelse av FN:s generalsekreterare att hållas en internationell konferens
om just detta ämne (United Nations’ Conference on the Application of
Science and Technology for the Benefit of the Less Developed Areas). En
av dess uppgifter blir att klarlägga hur forskningen för nya vetenskapliga
och tekniska framsteg skall kunna speciellt nyttiggöras för mindre utvecklade
områden. Man kan därefter förvänta sig vissa riktlinjer för en internationell
arbetsfördelning inom forskningen. Överväganden beträffande mer
specifika svenska forskningsinsatser bör lämpligen anstå till dess.

Slutligen blir biståndets fördelning på olika länder en allt betydelsefullare
fråga. Vårt land står utanför de politiska intressekonstellationer, som
annars ofta dirigerar bidragsgivningen från ett land till ett annat. Ländervalet
för vårt bilaterala bistånd bör ägnas ökad uppmärksamhet, då
vi inte gärna bör sprida våra relativt knappa resurser alltför tunt. Under
punkt 11 d) i det följande framlägges en provkarta på ett antal länder som
har aktualiserat frågan om tekniskt bistånd från Sverige. Antalet kan komma
att växa mycket snabbt. Att välja mellan de olika länderna blir ofrånkomligt.

För överblicken och redovisningen av de vitt skilda ändamål som biståndsverksamheten
omsluter krävs att det hittillsvarande reservationsanslaget
»Bidrag till internationell hjälpverksamhet» uppdelas på flera anslag.
De anslagsrubriker, som därvid kommit till användning i det följande, innebär
en viss schematisering. Multilateralt och bilateralt bistånd har flytande
gränser gentemot varandra. Mellanformer uppstår, när en önskvärd
samordning av olika projekt äger rum. Ett exempel är de svenska kurserna
föi u-landsveterinärer med FAO som medarrangör. En närmare
an. n3^ning av smärre svenska biståndsprojekt utanför Sveriges gränser till
storre projekt under FN:s tekniska bistånd och till dess administration
kan befinnas önskvärd. Likaså är det angeläget att alla möjligheter till

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1962

nordiskt samarbete tillvaratas. Härutöver finns alltid utrymme för en betydelsefull
svensk biståndsverksamhet med egen profil på flera av de områden,
där de underutvecklade ländernas behov av expertis, kunskapsöverföring,
utbildning och nyorganisation fortfarande är enorma.

Belastning å Bidraget till internationell hjälpverksamhet per 1/3 1962
(milj. kr.)

1. EPTA ...........

Särskilda fonden ...

UNICEF ...........

Övrigt multilateralt

2. Fältprojekt .......

Stipendier.........

Administration ...

3. Flyktinghjälp .....

Katastrofhjälp.....

Arvoden .........

4. Sverige Hjälper ...

Anvisat 1961/62	Belastning	Behållning
5,2	5,2	—
10,88	10,88	—
1,8	1,3	0,5
1,4	1,02	0,38
9,08	3,35	5,73
0,8	0,54	0,26
0,7	0,3	0,4
1.51	1,1	0,41
0,5	0,18	0,32
0,01	0,02	— 0,01
8,0	0,77	7,23
39,88	24,66	15,22

Ingående reservation 1/7 1961

4,06

Summa 43,94 24.66 19,28

Behållningen per 1/3 1962 exklusive »Sverige Hjälper »-medlen är således
(19,28 — 7,23 =) 12,05 milj. kr. Av dessa torde ca 5 milj. kr. komma att tagas
i anspråk under återstoden av budgetåret för att infria gjorda utfästelser
såsom till UNICEF, för fältprojekt, stipendier och administration.

Nämnden för internationellt bistånd, m.m.

1. Nämnden för internationellt bistånd: Avlöningar

I proposition nr 174 till 1961 års riksdag (SU 157; rskr 365) beräknade
jag avlöningskostnaderna för helår vid den där förordade och av riksdagen
tillstyrkta organisationen till 1 108 000 kr. Kostnaderna för denna beräknas
numera till 1 100 000 kr., varvid skett en viss uppräkning av anslagsbehovet
för posten Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Maj:t,
och en tekniskt betingad nedräkning av medelsbehovet för posten Avlöningar
till övrig icke-ordinarie personal. Uppräkningen av den förstnämnda anslagsposten
sker bl. a. mot bakgrund av att styrelsen med stöd av riksdagens bemyndigande
utökats med ytterligare en ledamot till sammanlagt elva ledamöter
och att rådet fått drygt 60 ledamöter.

Såsom anfördes i propositionen om nämndens inrättande var den föreslagna
organisationen anpassad till en verksamhet av den omfattning som
då kunde förutses. Mot bakgrund av de förslag som jag senare kommer att

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1962

framföra är det därför naturligt att nämnden ges möjligheter att vid behov
anställa ytterligare personal. Tills viss erfarenhet vunnits av den nuvarande
organisationen bör det emellertid anstå med inrättandet av ytterligare
nya tjänster. De erforderliga personalförstärkningarna kan tills vidare tillgodoses
genom anställandet av extra personal. Härigenom kan organisationen
smidigt anpassas till behovet. Jag förordar därför att anslagsposten Ersättningar
till expertis och tillfällig arbetskraft uppräknas med — för helår
räknat — 200 000 kr. till 400 000 kr. Anslaget torde sålunda böra uppföras
med ett sammanlagt belopp av 1 300 000 kr.

Jag hemställer att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen att

a) godkänna följande avlöningsstat för nämnden för internationellt
bistånd, att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1962/63:

Avlöningsstat

1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis 43 300

2. Arvoden och särskilda ersättningar bestämda av

Kungl. Maj :t, förslagsvis.................. 64 000

3. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal,

förslagsvis .............................. 590 000

4. Ersättningar till expertis och tillfällig arbets kraft,

förslagsvis ........................ 400 000

5. Rörligt tillägg, förslagsvis .................. 190 000

6. Kompensation för höjda folkpensionsavgifter,

förslagsvis .............................. 12 700

Summa kr. 1 300 000

b) till Nämnden för internationellt bistånd: Avlöningar
för budgetåret 1962/63 under tredje huvudtiteln anvisa ett
förslagsanslag av 1 300 000 kr. 2 3

2. Nämnden för internationellt bistånd: Omkostnader

I proposition nr 174 till 1961 års riksdag beräknades medelsbehovet för
helår till nämndens omkostnader till 300 000 kr. Någon anledning att frångå
denna beräkning finnes icke.

Jag hemställer att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen att

till Nämnden för internationellt bistånd: Omkostnader
för budgetåret 1962/63 under tredje huvudtiteln anvisa ett
förslagsanslag av 300 000 kr.

3. Utbildning av experter

Inom olika FN-organ har under de senaste åren förekommit en allt intensivare
debatt om nödvändigheten av att intensifiera expertrekryteringen till
de multilaterala biståndsprogrammen och åtgärderna för en rationell utbildning
av dessa experter. Den gemensamma tankegången är att medlemsländerna
skall göra inventeringar av personal, förteckningar på tänkbara exper -

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1962

ter, utbilda experter och uppmuntra att de åtager sig internationella uppdrag
genom att ordna hyggliga villkor för återinträde i hemlandets tjänst.
Allteftersom de svenska bidragen till det multilaterala biståndet ökar kommer
även ökade anspråk att ställas på Sveriges insatser i form av experthjälp
eller på annat sätt. Sedan 1953 har omkring 650 svenskar anlitats såsom
experter av FN och dess fackorgan och efterfrågan ökar stadigt.

I detta sammanhang anmäler sig frågan om experternas tjänstgöringsvillkor.
Administrationsutredningen har i sitt andra delbetänkande framfört
förslag om olika åtgärder för att underlätta rekryteringen av biståndsexperter.
Utredningens förslag i vad avser sådana åtgärder på bl. a. socialförsäkringens
och beskattningens område är f. n. föremål för ytterligare kartläggning
inom utrikesdepartementet genom särskild förordnad sakkunnig.
Med hänsyn till att flera av dessa förslag kan förutsätta ändringar i gällande
lagstiftning torde utredningsarbetet komma att fortsätta någon tid, eventuellt
genom särskilt tillkallade sakkunniga. Årets riksdag får emellertid ta
ställning till i förslag till lag om allmän försäkring angivna vidgade möjligheter
till ATP-anslutning av svenskar, som tjänstgör i biståndsverksamhet
inom u-länder.

Genom tillkomsten av nämnden för internationellt bistånd har ett smidigt
instrument skapats för inventering av Sveriges resurser ifråga om experter
för internationella uppdrag inom det tekniska biståndsområdet. Nämnden
erbjuder även ökade möjligheter att förse de svenska experterna med både
allmänna och mera preciserade upplysningar om den miljö, vari de skall arheta,
samt lämna dem material för korrekt information ute på verksamhetsfältet
om Sverige och svenska förhållanden, vilka uppgifter experterna bör
ha tillgång till vid sidan av sin egen fackkunskap.

I Sveriges hittillsvarande bilaterala tekniska biståndsverksamhet har de
länder som använder franska språket i sina förbindelser med utlandet spelat
en undanskymd roll. Orsaken härtill är språksvårigheterna som försvårar
eller omöjliggör kontakter. Få svenskar talar franska så väl, att de kan
tjänstgöra som handledare och instruktörer på franska språket. I administrationsutredningens
ovannämnda delbetänkande upptogs frågan om vissa
språkstipendier. Centralkommittén övervägde sedan denna fråga inför de
föreliggande yrkesskolplanerna för Tunisien och andra franskspråkiga områden.
Nämnden för internationellt bistånd torde få undersöka närmare hur
språkbristerna hos för övrigt lämpliga svenska fackmän skall kunna reduceras.

Under punkt 9 redovisas i det följande ett förslag om nordiskt Afrikainstitut
med förläggning till Uppsala. Institutet skall ha till central uppgift alt
medverka till utbildning av experter från de nordiska länderna och andra
tjänstgörande i Afrika. För institutets kursverksamhet om afrikanska och
andra problem som berör de underutvecklade länderna i denna världsdel bör,
därest kurserna är upplagda för blivande experter, medel utgå från här ifrågavarande
anslag.

Den nordiska ministerkommittén för samordning av hjälpen åt utvecklingsländerna
t so punkt 9) har även för övrigt beslutat om ett nära sainar -

Kungi. Maj.ts proposition nr 100 år 1962

bete för utbildning av experter. Den förutsätter att detta samarbete kommer
att utbyggas och intensifieras. Ett första nordiskt expertseminarium ägde
sålunda rum i Helsingfors i januari 1962. Planer för fortsatt sådan verksamhet
kommer i sinom tid att framläggas som ett resultat av seminariet. Arbete
pågår även ifråga om gemensamma nordiska riktlinjer för insamling av
material för experternas förhandsorientering.

Även utbildning och träning av de yngre biträdande experter, för vilka anslag
beräknas under punkt 11, kommer att ställa anspråk på nämnden för
internationellt bistånd och medföra kostnader.

Föredraganden: Med hänsyn till vad sålunda anförts bör anslagsbehovet
för förevarande ändamål, för vilket medel icke beräknats i innevarande budgetårs
riksstat, fastställas till 500 000 kr. Det torde få ankomma på Kungl.
Maj :t att närmare bestämma om medlens fördelning på skilda ändamål.

Jag får således hemställa att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen

att till Utbildning av experter för budgetåret 1962/63 under
tredje huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av
500 000 kr.

Bistånd genom internationella organ

4. FN:s utvidgade tekniska biståndsprogram (EPTA)

FN:s »Expanded program of technical assistance» (EPTA) är det äldsta
av FN:s program för kunskapsförmedling till u-länder. År 1960 kunde EPTA
redovisa sin tionde årsbudget. Denna byggde på frivilliga bidrag från ett
90-tal länder och skulle liksom tidigare bekosta en biståndsverksamhet, som
i huvudsak utföres med FN:s olika fackorgan som instrument. Liksom tidigare
går de största andelarna av beloppen till den internationella jordbruksorganisationen
(FAO) och till världshälsoorganisationen (WHO). Verksamheten
fördelar sig på experthjälp, utrustning i samband med experthjälpen
samt stipendier och utbildningscentra med sikte på mottagarländernas
ekonomiska och sociala utveckling. Vid den s. k. bidragskonferensen i
oktober 1960 förelåg en rekommendation om övergång från systemet med
ettårsbudget till tvåårsbudget, som skulle kunna ge mera stadga åt EPTAverksamheten.
Gensvaret från givarländernas sida blev dels utfästelser till
belopp, som med 21 % översteg bidragssumman för föregående år, dels ett
godkännande av att budgetplaneringen omsluter båda åren 1961—1962 under
antagandet att det blir minst samma bidragssumma för det andra året.
Sverige, vars budgetår icke sammanfaller med FN:s budget per kalenderår,
utfäste sig vid nämnda tillfälle att höja bidraget med 10 % under förutsättning
av riksdagens godkännande. Under innevarande budgetår blev också
det svenska bidraget uppfört med 5,2 milj. kr., motsvarande 1 milj. dollar,
och i storleksordning det nionde på EPTA:s bidragsskala.

Det tvåårsprogram, som EPTA därefter inledde den 1 januari 1961, innebär
ett väsentligt ökat utrymme för dess verksamhet. Målsättningen för

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1962

1961/62 är 5 300 expertarrangemang eller genomsnittligt 2 650 per år. Antalet
överstiger motsvarande siffra för 1960 med ca 300. Den förhållandevis
blygsamma ökningen är icke uttryck för någon avsiktlig återhållsamhet utan
beroende på de stora svårigheterna att vidga expertrekryteringen i takt med
medelstillgången. Den hastigt växande efterfrågan på experter motsvaras
sålunda inte av tillgången på färdiga sådana. I olika FN-organ har detta
väckt tankar på en beredskapskår av experter, en expertbank eller expertpool
och en kader av juniorexperter till EPTA:s förfogande. Medlemsstaterna
skulle svara för detta (se punkt 11). I EPTA:s egen expertpolitik
ingår målmedvetna försök att bredda rekryteringsunderlaget dels till u-länderna
själva, där man letar fram värdefulla bytesmöjligheter — 1 av 4 experter
kommer i dag från ett underutvecklat land till ett annat , dels till
den stora gruppen mindre stater bland de industriellt utvecklade länderna.
Ännu för fem år sedan kom 48 % av experterna från fyra stora länder.
År 1960 hade samma fyra länders andel av expertantalet sjunkit till 26 %.

De nya staterna behöver givetvis mer experthjälp än andra. Efterfrågan
inriktar sig därvid i första hand på statistiker och ekonomer för kartläggning
av alla de resurser, som den nya nationen måste bygga sin ekonomiska
utveckling på. Därnäst är efterfrågan stor på administrativ sakkunskap i
form av rådgivare, experter och internationella tjänstemän i verkställande
befattningar. Det blir allt vanligare, att en första sondering av EPTA-experter
följs upp av mera omfattande insatser av Särskilda fonden (se punkt
5) för undersökning av naturtillgångar eller planläggning av en samhällsutbyggnad,
som lämpar sig som objekt för investeringar av biståndskaraklär.
Vice versa leder allt oftare Särskilda fondens förberedande utredningar
till inplacering av olika experter. Ett värdefullt samarbete pågår alltså.

Till bilden av EPTA:s utbildningsverksamhet hör också stipendiaterna,
som till ett antal av ca 2 700 år 1961 studerar vid utländska universitet och
fackskolor (i Sverige 202 stycken). Emellertid visar erfarenheten, att utbildningseffekten
blir större och utbildningskostnaden per individ mindre,
om man förlägger utbildningen till utbildningscentra inom de underutvecklade
länderna eller regioner av dessa. EPTA bidrar f. n. till finansiering
och ledning av 95 nationella och 24 regionala utbildningsinstitutioner på
permanent basis och till 22 mera temporära centra. Värdländerna svarar för
nära 2/3 av den totala kostnaden, som i fjol uppgick till 65 milj. dollar,
medan EPTA svarar för återstoden. I redovisningen från 85 av dessa utbildningsinstitutioner
upptogs omkring 30 000 elever. Det betyder, att ett
avsevärt större antal personer från u-länder har erhållit utbildning eller yrkesträning
i kollektiv inom de institutioner, som EPTA har överinseende
över, än som individuella EPTA-studerande vid olika utlandsuniversitet. För
mer specialiserade studier fyller emellertid den individuella stipendieringen
ett behov, och den kommer att bibehållas som ett nödvändigt komplement
till den kollektiva utbildningen. En viss förändring i den principiella attityden
innebär emellertid denna förskjutning från individuell till kollektiv utbildning
i större skala.

2 Dihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 100

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1962

Även geografiskt har det inträtt en förskjutning i EPTA:s verksamhet.
Under 1961 kom 119 länder och territorier i åtnjutande av EPTA-hjälp. Anslagen
till fältprojekt fördelas under 1961/62 på Afrika med 28,4 %, Fjärran
östern med 27,2 %, Latinamerika med 22 %, Mellersta östern med 15,3
% och Europa med 5,3 %. Ett signifikativt drag i verksamheten är Afrikas
växande andel i det tekniska biståndet. Sedan 1956 har denna andel stigit
från 8,9 % till nära 29 % utan att det medfört någon minskning i absoluta
tal av biståndsvolymen till andra geografiska regioner. Det är den ökade bidragsgivningen
till EPTA överhuvudtaget, som möjliggjort att hjälpen till
Afrika blivit tre gånger större på några få år.

Sedan EPTA nu avverkat hälften av sitt budgeterade tvåårsprogram, konstaterar
dess ledning, att även tvåårsperspektivet är för kort för ett effektivt
utnyttjande av resurserna i olika u-landsprojekt. Man har därför avsikten
att år 1963 övergå till planläggning av projekt, som kan komma att
kräva auktorisation för upp till fyra år. Särskilt gäller detta regionplaneringen
av den utbildning och rådgivningshjälp, som ges u-länderna. Den
administrativa förutsättningen härför har EPTA skapat med sina s. k. länderrepresentanter
(resident representatives) som har till uppgift att hjälpa
vederbörande u-land att planera för det bistånd det behöver och att sammanhålla
de olika FN-experternas arbete inom landet under en gemensam
synvinkel, så att dubbelarbete undvikes och de olika insatserna stödjer varandra.
Härmed har utbildningshjälpen effektiviserats. En allt starkare integration
av verksamheten äger rum: flertalet av de drygt 35 resident representatives
samordnar f. n. verksamheten för ett eller flera av FN:s fackorgan
(FAO, Unesco, WHO, ILO, UNICEF). Ofta har fackorganen gemensamma
lokaler och gemensam kontorspersonal. Under 1961 utökades antalet
sådana fältbyråer från 19 till 28. De nio nya byråerna skall betjäna
tillsammans tjugoåtta länder och territorier. Denna koordination är ett led
i strävan att nedbringa administrationskostnaderna och få största möjliga
produktiva avkastning av anslagna medel.

Föredraganden: Mot bakgrund av den sålunda utökade och effektiviserade
EPTA-verksamheten är det naturligt, att Sverige ökar sitt bidrag till
EPTA-programmet. Nuvarande bidrag utgår med 5,2 milj. kr. Jag förordar
härmed ett bidrag av jämnt 1,5 milj. dollar, motsvarande ett anslag av 7,8
milj. kr. Detta innebär en höjning med ca 50 %.

Jag hemställer alltså att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

att till FN:s utvidgade tekniska biståndsprogram (EPTA)
för budgetåret 1962/63 under tredje huvudtiteln anvisa ett
anslag av 7 800 000 kr. 5

5. FN:s särskilda fond

FN:s särskilda fond, som trädde i verksamhet 1959, har befunnits motsvara
ett angeläget behov. Dess verksamhet avser s. k. förinvesteringar,
d. v. s. investeringar som är en förutsättning för att egentliga investeringar

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1962

i större omfattning skall kunna komma igång i u-länder. För alt det skall
framstå som ekonomiskt försvarligt att satsa betydande kapital i dessa länder,
krävs kunskap om de konkreta utvecklingsmöjligheterna och krävs
samhällsinstitutioner som kan administrera den ekonomiska utvecklingen.
Särskilda fonden finansierar geologiska och andra undersökningar av rnineralfyndigheter,
vattentillgångar, flodregleringsbehov och kraftförsörjningsmöjligheter;
likaså forskning rörande sätt att förbättra jorden och
dess användning, främja animalieproduktionen eller skogsbruket, bygga upp
sådana industrier som passar till de lokala förhållandena och förbättra kommunikationer
och transportleder; slutligen också hjälp till utveckling av
offentlig administration och allmän ekonomisk planering. Detta forskningsoch
utvecklingsarbete inpassas i allmänhet i en större plan som avser landets
hela hushållning, så att det blir möjligt att se de enskilda projekten i
ett sammanhang och bedöma deras angelägenhetsgrad. I detta arbete ingår
också att genom utbildning, hälso- och sjukvård öka människornas produktiva
förmåga. Ofta kan utbildningen av yrkeslärare och i vissa fall av lärare
för vanliga mellanskolor representera ett av de viktigaste första stegen
i arbetet och betraktas då som tillhörande »förinvesteringsområdet». I åtskilliga
fall kan kombinerade utbildnings- och forskningscentra ge en värdefull
stimulans till fortsatt utveckling.

Som framhållits under punkt 4 representerar redan den tekniska hjälpen
ett första led i den utbyggnad av den ekonomiska och samhälleliga s. k.
infrastrukturen, som krävs för att större investeringar i näringslivet skall
komma till stånd. Men i och med att den tekniska hjälpen utvecklas gör sig
behovet allt mer gällande av de något större sammanhängande förinvesteringar,
som ankommer på Särskilda fonden. På samma sätt kan fondens
arbete i sin tur efterhand öka möjligheterna till insatser från Världsbanken,
Internationella finansieringsbolaget (IFC), Internationella utvecklingsfonden
(IDA) och andra offentliga liksom även enskilda kreditgivare.

Särskilda fondens verksamhet

Tid för styrelse- Av fondstyrelsen Av fondstyrelsen Total beräknad

möte beviljade projekt beviljade anslag kostnad, inkl. 1

(antal; milj. dollar mottagarländer nas

bidrag, milj.
dollar

Mai 1959 ...................... 13 9,9 31,1

December 1959 .................. 31 27,0 51,6

Maj 1960 ...................... 30 22,8 58,6

December 1960 .................. 41 36,2 85,9

Maj 1961 ...................... 42 34,7 77,4

Januari 1962^............''. ...... 48 42,8 110,5

Summa 205 173,4 415,1

Som framgår av denna tablå svarar de mottagande länderna själva för
ca 60 % av kostnaderna under den tid, när fonden bidrar. De övertar däref -

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1962

ter helt det finansiella och organisatoriska ansvaret för den fortsatta utvecklingen
av projekten. Verksamheten är således uppbyggd på principen om
hjälp till självhjälp. Under tiden för fondens medverkan uppgår totalkostnaden
för hittills beviljade 205 projekt till ca 2 150 milj. kr. Även efter internationella
mått uppnår sålunda verksamheten en icke obetydlig omfattning.

Av fondens totala anslagsbelopp på drygt 173 milj. dollar har 59 milj. avsett
geologiska och andra undersökningar rörande mineralfyndigheter, vattentillgångar
och deras användning, markutnyttjande o. d. Ca 40 milj. dollar
har anslagits till annan forskning som avser jordbruk, skogsbruk, kreatursskötsel,
fiske och industri. För utbildning av yrkeslärare o. dyl. har 69 milj.
dollar anvisats, vartill kommer 5 milj. för allmän utvecklingsplanering.

Verksamhetens fördelning på regioner framgår av följande tablå:

Region X. o. m. september 1961

inkomna ansökningar

	Antal	Äskat bidrag från fonden, milj. dollar
Afrika.................		105
Latin-Amerika ..........	.......... 98	90
Syd- och Ost-Asien......	.......... in	117
Europa ................		19
Mellan-Östern .........	.......... 65	49
Inter-regionala projekt ..	.......... 2	6
	Summa 417	386

Av fondstyrelsen
t. o. m. januari 1962
beviljade anslag

Anslag Belopp,

milj. dollar

53 43

57 50

59 50

7 5

28 21

1 4

205 173

Afrika har hittills erhållit genomsnittligt 25 procent av det anslagna beloppet.
Afrika erhöll dock 33 procent av det belopp, som anslogs vid styrelsemötet
i januari 1962 mot tidigare sammanlagt 22 procent. Tillkomsten av
de många nya staterna i Afrika ställer ökade anspråk på fonden, som det är
angeläget att tillgodose men som därmed också skärper den i tablån framträdande
motsättningen mellan begärda och anslagna medel.

Fondens styrelse, som fattar beslut om varje projekt och om närmare
riktlinjer för fondens verksamhet, består av representanter för 18 medlemsnationer,
däribland f. n. Sverige. Styrelsen har i regel två möten varje år.
Verkställandet av projekten har hittills aldrig skötts av fonden själv. För
att fondens egen personal skall kunna begränsas till det minsta möjliga har
arbetet i stället anförtrotts åt det av FN :s fackorgan, som i det särskilda fallet
är närmast sakkunnigt på området — Världsbanken, FAO, Unesco, Internationella
arbetsbyrån etc. — och som har att för ändamålet samarbeta med
mottagarlandets regering och dess organ. Fackorganet kan i sin tur, där så
befinnes lämpligt, anförtro uppgiften eller del därav åt t. ex. ett välkänt enskilt
konsultföretag med internationell erfarenhet. Det arbete, vartill fonden
bidrar, utföres alltså helt eller delvis av experter som är vana att samarbeta
för liknande uppgifter på olika håll i världen. Fondens egen medverkan är
dock icke begränsad till urvalet, utformningen och planeringen av projekten
utan dessutom övervakas verkställigheten av projekten av fondens di -

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1062

rektor Paul G. Hoffman och hans stab av medarbetare och konsulter. Behjälplig
både vid planeringen och övervakningen på platsen är den som i vederbörande
land företräder fonden och den tekniska hjälpen.

För de fyra åren 1959—1962 har omkring 90 medlemsländer bidragit eller
utfäst sig att bidraga med sammanlagt ca 173 milj. dollar, varav omkring
56 milj. för 1962. I det angivna totalbeloppet ingår då det svenska totalbidraget
för 4-årsperioden med 8,4 milj. dollar eller 2,1 milj. dollar (10 880 000
kr.) per år. Resultatet av bidragskonferensen hösten 1961 — en höjning med
omkring 9 milj. dollar — betecknades av verkställande direktören som en
besvikelse. Inför generalförsamlingen hade denne framhållit att fonden skulle
komma att behöva 100 milj. dollar i bidrag för 1962 och generalförsamlingen
gav sitt stöd med en uppmaning till bidragsgivarna att sikta på sammanlagt
150 milj. dollar för Särskilda fonden och EPTA under 1962. Vid utgången
av september 1961 hade ansökningar om bidrag från fonden inkommit
till ett sammanlagt belopp av 386 milj. dollar för inalles 417 projekt. Omkring
en tredjedel av ansökningarna och en liknande andel av beloppet brukar
bortfalla, enär ansökningarna icke avser sådana projekt, som fonden
skall finansiera, eller inte anses ha tillräcklig prioritet. Som nämnt har anslag
hittills beviljats för ca 173 milj. dollar, och ytterligare 40—45 milj. dollar
torde komma att anvisas senare i år. Det räcker för en väsentlig del av de
74 vid utgången av september 1961 föreliggande ansökningar, som befunnits
värda fortsatt granskning. Mängden ansökningar har emellertid varit stigande
och ett dokumenterat behov föreligger redan av en årsbudget på minst
100 milj. dollar.

Anslagsbeloppet under 1962 överstiger med bortåt 50 % bidragsgivarnas
samlade årsbidrag. Detta beror till en del på att styrelsen endast sammanträtt
en gång under 1961 och till detta möte samlat ett stort antal ansökningar.
Men det har också möjliggjorts genom en liberalisering av tidigare
alltför restriktiva ramar för anslagsbevillningen som lett till vissa kontantbehållningar.
Till dessa har även bidragit att projekten förutom förberedelsetiden
icke brukat ta anvisade anslag i anspråk förrän efter drygt 8
månader och att utbetalningarna sedan fördelas över en period av i regel
3—5 år. Då dock liberaliseringen måste hålla sig inom finansiellt sunda
gränser, har det närmast varit fråga om en engångsåtgärd och bar endast
inneburit att behovet av ökade bidrag från medlemsländerna skjutits framåt
i tiden.

Föredraganden: Av redogörelsen i det föregående har framgått att fonden
har en angelägen och central uppgift. Den besitter en vid överblick i det att
den arbetar med översikter och inventeringar av u-ländernas totala resurser.
Den har en mer koordinerande roll än andra biståndsorgan i det att den mobiliserar
olika fackorgans expertis i stora samlade hjälpprogram. Följdriktigt
är också att fondens verkställande direktör är ordförande i den nämnd
av höga FN-funktionärer, som närmast under generalsekreteraren skall övervaka
det ekonomiska och sociala framåtskridandet i u-länderna.

Av det sagda framgår att Särskilda fonden nu kommit in i eu verksamhets -

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1962

period som kännetecknas av starkt ökade behov av bidrag från medlemsländerna
och väsentligt vidgade möjligheter att använda ytterligare medel på
ett fruktbärande sätt. Av här anförda skäl anser jag tiden vara inne för en
väsentlig ökning av Sveriges finansiella medverkan, som hållit sig på oförändrad
nivå sedan fonden trädde i verksamhet 1959. En ökning av det svenska
bidraget från 2,1 till 5,0 milj. dollar eller från 10 880 000 kr. till
25 900 000 kr., d. v. s. med ca 150 % bör ske bl. a. mot bakgrunden av att
FN höjt målsättningen för biståndsprogrammen från 100 till 150 milj. dollar.
Med en sådan ansenlig bidragshöjning kan Sverige f. ö. medverka till att
fondens bidragsnivå lyftes ännu ett stycke, nämligen genom att det automatiskt
utlöser ett bidrag från USA på 2/3 av den svenska höjningen — i detta
fall ca 1,9 milj. dollar, vilka eljest icke skulle ställas till fondens förfogande.

Med åberopande av det ovan anförda hemställer jag att Kungl. Maj :t måtte
föreslå riksdagen

att till FN:s särskilda fond för budgetåret 1962/63 under
tredje huvudtiteln anvisa ett anslag av 25 900 000 kr.

6. FN:s barnfond (UNICEF)

FN:s barnfond (UNICEF) tillskapades 1946 genom beslut av FN:s generalförsamling
för att fullfölja UNRRA:s ansträngningar när det gällde
att bistå barnen i de krigshärjade länderna och höja hälsotillståndet bland
barn. Det var från början en tillfällig »emergency» (nödhjälps)-fond och
arbetade därvid med bespisnings- och beklädnadsaktioner och med läkarhjälp
för att hålla hungrande och sjuka barn vid liv. År 1953, när förhållandena
stabiliserat sig på fredsnivå, beslöt generalförsamlingen att fonden
skulle fortsätta sin verksamhet som ett permanent organ. I samband
härmed försköts tyngdpunkten i verksamheten alltmer från räddningsarbete
till förebyggande åtgärder och från krigshärjade områden till underutvecklade
länder i allmänhet. Programmering för projekt på längre sikt i
syftet att förbättra hälsovillkoren för mödrar och barn blev allt nödvändigare
och förutsatte helt andra överväganden än de omedelbart humanitära.
Fonden vidgade sina perspektiv och sina arbetsområden. Inte minst under
intryck av svenska synpunkter kom t. ex. fondens verksamhet att inriktas
även på undervisning i allmän barnavård, i hygien och näringslära och annan
profylax som avser att stärka barnens motståndskraft. Med fondens
hjälp har barnavårdskliniker upprättats över hela världen och sakkunnig
personal undervisar mödrarna på klinikerna men uppsöker dem även i hemmen
och bysamfälligheterna med ett energiskt upplysningsarbete. UNICEF
anskaffar för övrigt och tillhandahåller självt en rad förnödenheter för sin
verksamhet såsom spannmål, fiskkonserver, torrmjölk, läkemedel och medicinsk
utrustning. Distributionen av dessa förnödenheter omhänderhas av
lokala myndigheter och organisationer. Nära samarbete äger rum med bl. a.
WHO och FAO.

UNICEF leds av en styrelse med företrädare för 26 medlemsregeringar,

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1962

däribland f. n. Sverige, vilken i sin tur är ansvarig för FN:s generalförsamling
och dess ekonomiska och sociala råd. Verksamheten finansieras genom
frivilliga bidrag från regeringar, organisationer och enskilda. Kalenderåret
1961 uppgick fondens inkomster till 27,8 milj. dollar, d. v. s. omkring 2 milj.
mer än närmast föregående år. 23 milj. kom från FN:s medlemsstater och
återstoden från organisationer och enskilda bidragsgivare. 134 projekt ett
större antal än någonsin i fondens historia — godkändes av fondens styrelse
under 1961. Samma år kom ca 57 milj. barn och mödrar i 105 länder i åtnjutande
av UNIGEF-hjälp i någon form. Mot bakgrund av att fondens medverkan
allt oftare påfordras och även förutsättes inom ramen för de underutvecklade
ländernas långtidsplanering ävensom att den ofta numera påräknas
vid naturkatastrofer, där familjerna mister allt som ger barnen normalt
skydd, anser sig styrelsen behöva begära kraftigt höjda bidrag under
de kommande åren. För 1962 har den som mål uppsatt att erhålla 27 milj.
dollar från regeringarna, d. v. s. ca 15 % mer än under 1961, förutom bidrag
från organisationer och enskilda. USA har utlovat 12 milj. dollar under
förutsättning att dess bidrag inte kommer att överstiga 44 % av den totala
bidragssumman.

Föredraganden: Sverige betalar f. n. 350 000 dollar per år till UNICEF. Med
tanke på den stora betydelse dess verksamhet har för de underutvecklade
länderna, där barnens andel av befolkningen är ständigt växande och spädbarnsdödligheten
alltjämt är hög, förordas en höjning av det svenska bidraget
med drygt 40 % till 0,5 milj. dollar, motsvarande i runt tal 2,6 milj. kr.

Svenska UNICEF-kommittén har sedan budgetåret 1960/61 erhållit ett administrationsanslag
av 2 000 kr. Detta torde få utgå även under budgetåret
1962/63 och belasta tredje huvudtitelns kommittéanslag.

Jag hemställer sålunda att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen

att till FN:s barnfond (UNICEF) för budgetåret 1962/63
under tredje huvudtiteln anvisa ett anslag av 2 600 000 kr. 7

7. Internationella livsmedelsfonden

Som ett led i den »Frihet från hunger»-kampanj som FN:s livsmedelsoch
jordbruksorganisation (FAO) inledde 1960 och som är avsedd att pågå
i fem år, har FAO utrett frågan om upprättandet av en internationell livsmedelsfond.
Genom en sådan fond skulle livsmedel från jordens överskottsområden
kunna distribueras till bristområden för att avvärja hungersnöd
i katastroflägen men också för att motverka kronisk undernäring där sådan
undernäring håller tillbaka det ekonomiska framåtskridandet. I en rapport
»Development through Food» våren 1961 analyserar FAO skälen för
och den sannolika effekten av dylik livsmedelshjälp. I rapporten betonas
att livsmedelshjälp bör kombineras med åtgärder för den allmänna ekonomiska
utvecklingen av ett land för att värdet därav inte skall stanna vid
en hjälp för stunden. Som del av en utvecklingsplan har emellertid livsmedelshjälpen
eu viktig uppgift att fylla. Under arbetet på en rationalise -

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1962

ring av jordbruket är det inte ovanligt att jordbruksproduktionen tillfälligt
går tillbaka. Livsmedelsleveranser kan då fylla de brister som uppstår och
stödja reformarbetet. Under en industrialiseringsprocess kan i sin tur bildas
köpkraftsöverskott hos löntagargrupperna och risken för inflation kan
anmäla sig. Livsmedelssändningar kan då bidraga till en utjämning i förhållandet
mellan tillgång och efterfrågan. En sida av livsmedelsbristen i
u-länder är den otillfredsställande näringssammansättningen. Tillförsel utifrån
av en mer proteinrik kost kan förbättra folkhälsan och samtidigt fästa
uppmärksamheten vid behovet av en ändrad inriktning av födoämnesframställningen.

På FAO:s elfte konferens i Rom i november 1961 ställdes den aktuella
livsmedelsförsörjningen i relation till den oroande befolkningsökningen i de
underutvecklade länderna. Konferensen konstaterade bl. a. att jordbruksproduktionen
under skördeåret 1960/61 ökat med endast omkring 1 %, medan
den genomsnittliga befolkningsökningen uppgått till 1,6 %. Frånvaron
av statistik från Folkrepubliken Kina, som härjats av svår missväxt, gör
sannolikt att den totala jordbruksproduktionen i själva verket minskat i
stället för ökat. Tendensen från 1960/61 antogs komma att bestå även för
skördeåret 1961/62. Medan man i och för sig kunde hoppas att stagnationen
i jordbruksproduktionen endast var tillfällig, visade statistiken hur vansklig
balansen är mellan folkökningen och livsmedelstillgångarna. Visserligen
uppskattas livsmedelsproduktionen per capita idag vara 14 % högre än
under slutet av 1930-talet. Men i stora delar av världen, nämligen i u-länderna,
ligger produktionen per capita oftast betydligt under förkrigsnivån.

Mot bakgrund härav framfördes förslaget om inrättandet av en internationell
livsmedelsfond och FAO fattade beslut om en dylik fond under förbehåll
av FN:s godkännande. I december 1961 bekräftade FN:s generalförsamling
detta beslut. Europarådet har sedermera den 16 januari 1962 understrukit
betydelsen av beslutet. Detta innebär i huvudsak följande.

FN och FAO skall gemensamt och i samarbete med andra FN:s fackorgan
och lämpliga mellanstatliga organisationer med frivilliga bidrag från
medlemsländerna bedriva ett försöksvis anordnat 3-årigt livsmedelsprogram
(World Food Program). Medlemsländernas bidrag kan utgöras av lämpliga
varor eller tjänster samt kontanter. Bidragens summa har angivits till 100
milj. dollar, varvid kontantbidragen har förutsatts uppgå till minst 1/3 av
det totala beloppet. Administrationskostnaderna avses skola täckas av de
kontanta bidragen, som även skall användas för kompletterande livsmedelsköp,
transporter m. in.

Livsmedelsprogrammets tillgångar skall utnyttjas för att på världsbasis
skapa en tillfredsställande och stabil ordning i syfte att möta behoven vid
hungerkatastrofer och vid katastrofer som uppstått till följd av kronisk
undernäring. Härvid kan ifrågakomma att upprätta reservlager av livsmedel.
Vidare skall tillgångarna tagas i anspråk för småbarns- och skolbespisningar
samt slutligen för bidrag i form av livsmedel som komplement
till andra insatser för den ekonomiska och sociala utvecklingen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1962

Programmet skall utformas under ledning av en kommitté om tjugo personer,
av vilka hälften skall utses av ECOSOC och hälften av FAO. Ledamöterna
i denna kommitté skall representera såväl givarländer som hjälpmottagande
länder. Kommittén skall årligen avge rapport över verksamheten
till ECOSOC och FAO. Vid livsmedelssändningar i anslutning till projekt
för ekonomisk eller social utveckling skall ett nära samråd äga rum
med FN:s generalsekreterare och FAO:s chefstjänsteman. Under våren 1962
skall anordnas en konferens i New York, vid vilken FN:s och FAO:s medlemsländer
kan lämna utfästelser om bidrag.

I FN- och FAO-resolutionerna framhålles härutöver särskilt, att det planerade
multilaterala livsmedelsprogrammet på intet sätt skall inskränka
eller eljest påverka befintliga eller kommande bilaterala avtal mellan utvecklade
och underutvecklade länder. Därjämte understrykes att livsmedelshjälp
inte ersätter andra former av hjälp, särskilt hjälp med kapitalvaror.
Slutligen uttryckes i den av FN antagna resolutionen förhoppningen att
erfarenheterna av det nu försöksvis för en 3-årsperiod beslutade programmet
skall kunna läggas till grund för beslut om kommande ökningar av
detsamma.

I Sverige är diskussionen om livsmedelsöverskott som hjälp till u-länder
ingalunda ny. Frågan har vid olika tillfällen framförts i riksdagsmotioner.
Senast i motion till 1961 års riksdag (II: 361 av herr Ohlin m. fl.) begärdes
utredning om en svensk beredskapslagring av livsmedel för katastrofsituationer
i u-länder. Detta liksom övriga utredningsyrkanden hänvisades till
den av regeringen tillsatta beredningen för internationella biståndsfrågor.
Sedermera har Riksförbundet Landsbygdens Folk och Sveriges Lantbruksförbund
i gemensam skrivelse den 14 juli 1961 redovisat sina synpunkter på
organisationen och omfattningen av livsmedelshjälp till underutvecklade
länder i anledning av ett förslag som framlagts av en konferens, anordnad
av International Federation of Agricultural Producers. I enlighet med innehållet
i nämnda förslag uttalade de båda organisationerna sin anslutning
till principen om livsmedel som en del av biståndet till de underutvecklade
länderna. Organisationerna hemställer att svenska livsmedel framdeles infogas
som en integrerande del av det ekonomiska bistånd, som vårt land
kan komma att ge åt u-länderna, vare sig detta bistånd sker bilateralt eller
på multilateral basis.

Föredraganden: Livsmedelssändningar från länder med överskottsproduktion
till bristländer har länge förekommit såväl i akuta nödsituationer
och av uteslutande humanitära motiv som i ett ekonomiskt och politiskt
betonat samarbete. De har huvudsakligen ägt rum på bilateral basis. Den
nu beslutade livsmedelsfonden är ett första försök att inordna livsmedelssändningar
under ett multilateralt system. Från svensk synpunkt är detta
en avgjord fördel. I motsats till vissa andra länder såsom USA, Kanada och
Danmark, vilka är stora livsmedelsexportörer och i vissa fall även övcrskottsproducenter,
har Sverige som mål för sin jordbrukspolitik att i huBihang
till riksdagens protokoll 1962.1 samt. JVr 100

Kungi. Maj:ts proposition nr 100 år 1962

vudsak blott täcka det egna landets behov. Denna målsättning förhindrar
som bekant inte uppkomsten av vissa överskott. Även om inte de jordbrukspolitiska
motiv föreligger för Sveriges del, som bär kommit de ovannämnda
länderna att utlova bidrag på respektive 40 milj. dollar (USA),
5 milj. dollar (Kanada) och 2 milj. dollar (Danmark), ligger det i linje med
Sveriges allmänna biståndspolitik att stödja en internationell aktion av
detta slag mot svälten i världen. Som tidigare anförts kan bidragen till
fonden utgå in natura, i kontanter eller i tjänster. I vilken proportion ett
svenskt bidrag kan tänkas fördelat på de olika bidragsformerna blir beroende
av utvecklingen. Vid tidigare naturkatastrofer i u-länder, som flertalet
befinner sig på tropiska eller subtropiska breddgrader, har det ibland
visat sig att svenskproducerade livsmedel, som passat katastroflandets klimat
och som befolkningen förmått tillgodogöra sig, inte stått att uppbringa.
En utredning och inventering av vårt lands resurser på detta område måste
alltså förutsättas.

Ett svenskt bidrag till den blivande livsmedelsfonden på 100 milj. dollar
bör lämpligen sättas till 2 milj. dollar. Då det är avsett att fonden skall
uppnå ovannämnda bidragstak under loppet av en treårsperiod, bör för budgetåret
1962/63 anvisas motvärdet till 1/3 av 2 milj. dollar eller 3 450 000 kr.
Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att efter samråd med myndigheter
och organisationer, framför allt på jordbrukets område, närmare besluta
om det svenska bidraget till fonden. Anslaget torde böra ställas till jordbruksdepartementets
förfogande.

Jag hemställer således att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen besluta
att till Internationella livsmedelsfonden för budgetåret
1962/63 under tredje huvudtiteln anvisa ett anslag av
3 450 000 kr. 8

8. övrigt multilateralt tekniskt bistånd

Under denna rubrik anvisade riksdagen för budgetåret 1961/62 ett reservationsanslag
av 1 400 000 kr.

FN och de med FN samverkande mellanstatliga organisationerna har genom
sin alltmer ökade biståndsverksamhet samlat erfarenheter av och genom
sitt intensifierade utredningsarbete fått en klarare översikt över biståndsbehoven
i olika delar av världen. Detta har möjliggjort för dem inte
endast att kontinuerligt anpassa sina biståndsprogram till förändrade betingelser
utan även att snabbt inregistrera nya akuta behov som inte sällan
fordrar mer extraordinära insatser. Då dessa organisationer angriper sina
uppgifter på det dynamiska sätt, som utvecklingen kräver, måste de också
ha möjlighet att ställa förslag om nya, och ibland mer kortfristiga, inslag i
biståndsprogrammen.

Biståndspolitiska insatser av sådan mer extraordinär karaktär (ikampanjers-)
måste för att ha full verkningsgrad effektueras så snabbt, att den
gängse beslutsordningen med t. ex. tvåårsintervall mellan generalkonferen -

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1962

serna för vissa av FN:s specialorgan och bristande överensstämmelse mellan
FN-organens och det svenska statsverkets budgetår skulle medföra en
beklaglig tidsutdräkt. Organisationerna fattar därför besluten i mer principiell
form, medan den detaljerade planläggningen och verksamhetens
omfång göres beroende av de bidragssummor som flyter in. Det är däiför
av vikt, att riksdagen ställer till förfogande ett anslag, ur vilket må kunna
anvisas medel för att tillmötesgå särskilda vädjanden om bistånd från FNorganen,
när dessa vädjanden befinnes särskilt befogade och det gensvar,
som möter, blir avgörande för huruvida biståndet kan planeras för att
snabbt sättas i verket.

Sålunda har Sverige under innevarande budgetår med ianspråktagande av
vissa belopp under denna anslagspost deltagit i FAO:s femårskampanj mot
svälten i världen under mottot »Frihet från hunger» (156 000 kr.), vidare
kunnat utlova bidrag till WHO:s utöver den ordinarie budgeten finansierande
intensivkampanj mot malaria (700 000 kr.) och slutligen bidragit till
det av ILO upprättade internationella forskningsinstitutet för arbetsmarknadsfrågor
och socialpolitik (517 000 kr.).

För kommande budgetår torde bidrag under denna anslagspost i första
hand behöva beräknas för de av Unesco planerade speciella biståndsprogrammen
för upprustning av Afrikas bildningsväsen och utbildningsresurser.
I samband med de politiska omvälvningar, som kännetecknat tillkomsten
av ett flertal självständiga stater på den afrikanska kontinenten, har
det på ett markant sätt trätt i dagen att dessa nya nationer icke förfogar
över ett tillräckligt antal egna medborgare som är utbildade för ansvarskrävande
poster i förvaltning och näringsliv. Även i den grundval för medborgerlig
självstyrelse, som den allmänna folkbildningen utgör, finns f. n.
stora brister; den läskunniga andelen av befolkningen uppgår i vissa av
Afrikas länder inte till mer än 5 % och sällan har man lyckats bringa upp
den till hälften. Enligt beslut av Unescos generalförsamling 1960 organiserades
i maj 1961 en stor regional undervisningskonferens i Addis Abeba
med deltagande av de nya afrikanska staternas undervisningsministrar eller
mest sakkunniga i övrigt. En rikhaltig dokumentation förelåg. På grundval
härav enades FN:s generalförsamling om en resolution (1717 XVI) om stöd
för ett afrikanskt utbildningsprogram. För dess förverkligande i denna hittills
underprivilegierade världsdel måste emellertid förutsättas såväl finansiellt
som personellt bistånd från utomstående länder.

Unescos generaldirektör har upprepade gånger riktat en vädjan till medlemsstaterna
om »särskilda bidrag för främjande av undervisningen i Afrika».
Dessa bidrag skulle användas för konstruktion av skolbyggnader, produktion
av läroböcker och undervisningsmaterial, internationell rekrytering
av lärare för högre skolstadier etc. Numera har ett tjugofemtal länder i Afrika
specificerat sina hjälpbehov och en budget om 4 milj. dollar lagts upp
av Unesco i vilken projekt för drygt 2 milj. detaljplanerats och godkänts
av Unescos styrelse. Vissa medlemsstater, särskilt USA, Västtyskland och
Sovjetunionen, har ullovat finansiella bidrag, som uppgår till 1,75 milj. dol -

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 dr 1962

lar, val jämte andra har utlovat speciella hjälpinsatser med exempelvis
tryckning av läroböcker. Sammanlagt har nära tjugo medlemsländer lämnat
eller utlovat bidrag.

Föredraganden: För vårt land med dess utbredda folkbildning och dess
högt kvalitativa utbildningsväsen bör det vara naturligt att inte undandraga
sig en medverkan i de internationella ansträngningarna att påskynda
bildningsväsendets upprustning i Afrika. Det fortsatta, mer detaljerade'' planerandet
liksom även verkställandet av Unescos åtgärder i detta syfte kan
tor övrigt följas av den ledamot, som Sverige f. n. har i Unescos styrelse.
Medel bör reserveras för att kunna möta anspråken på en lämplig svensk
insats inom ramen för denna plan.

Även andra aktioner i regi av FN eller något dess fackorgan kan komma
att ställa anspråk på bidrag från Sverige under kommande budgetår. Det
kan t. ex. erinras om att FAO:s »Frihet från liunger»-kampanj avses skola
kulminera år 1963 med vissa specialarrangemang, bl. a. en världskongress
kring livsmedelsproblemen, som utan tvivel kommer att kräva tributer av
de välnärda länderna i solidaritet med undernärda folk. Även för övrigt har
man att räkna med f. n. oförutsedda anspråk på multilateralt svenskt tekniskt
bistånd.

Jag hemställer att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen

att till övrigt multilateralt tekniskt bistånd för budgetåret
1962/63 under tredje huvudtiteln anvisa ett reservationsananslag
av 2 400 000 kr.

Nordiskt bistånd

9. Afrikainstitutet

\id nordiska rådets nionde möte i Köpenhamn i februari 1961 upptogs till
behandling en råd förslag om nordiskt samarbete för de underutvecklade
länderna. Förutom ett antal motioner om gemensamma hjälpprojekt förelåg
en enhällig rekommendation av ett tidigare rådsmöte (nr 9/1960) om
gemensamt nordiskt initiativ för att befordra och samordna utbildningen av
experter till tjänstgöring i underutvecklade länder. Nordiska rådet beslöt
(nr 3/1961) att hänskjuta samtliga förslag till en nordisk ministerkommitté
för närmare utredning. »Den nordiska ministerkommittén för samordning
av hjälpen till utvecklingsländerna» har sedermera sammanträtt
fem gånger och enats om vissa förberedande åtgärder för ett gemensamt
nordiskt fältprojekt i Afrika (se punkt 10) och för en gemensam nordisk
expertutbildning.

I det senare syftet befanns det ändamålenligt dels att samordna den förhandsorientering,
som varje internationell expert behöver få beträffande det
land och den arbetsuppgift som där väntar honom, dels att anordna gemensamma
expertseminarier och dels att upprätta nordiska u-landsinstitut för
insamling av allsidigt informationsmaterial om u-länderna, för viss forskning
rörande deras aktuella förhållanden och utvecklingsproblem atik samt

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1062

för upplysnings- och kursverksamhet närmast med sikte på en grundligare
expertutbildning. Kommittén konstaterade, att det inte finns förutsättningar
att koncentrera sig på ett samnordiskt institut, men den var överens
om att såvida något eller några av medlemsländerna upprättar nationella
u-landsinstitut man borde eftersträva en arbetsfördelning mellan dem
på regional basis och en styrelse, i vilken ingår representanter också för de
andra nordiska länderna. Kommittén uttalade vidare att erfarenheterna från
det första institut av detta slag, som komme att inrättas, bör komma alla de
nordiska länderna tillgodo och att den närmare utformningen av det framtida
samarbetet på expertutbildningens område bör ske med ledning av den
försöksverksamhet som kan läggas upp vid sådana institut.

I detta sammanhang förklarade man sig på svensk sida redo att pröva
frågan om upprättandet av ett Afrikainstitut med nordisk prägel och efter
de anförda riktlinjerna. Från dansk sida yppades intresse för ett Asieninstitut,
medan Norges och Finlands företrädare i ministerkommittén förklarade,
att de tills vidare åtnöjde sig med att deltaga i arbetet inom de institut,
som kunde komma att upprättas i grannländerna. I Danmark har sedermera
(3 oktober 1961) framlagts förslag för Folketinget om u-landshjälpens
administration, varvid regeringen redovisar sin avsikt att upprätta ett danskt
institut som »nödvändig förutsättning för deltagande i ett nordiskt samarbete
på detta område», specialiserat på en geografisk region och med nordisk
.styrelse för att »säkra den nödvändiga koordinationen».

Det svenska intresset för ett Afrikainstitut har följande bakgrund. Vid
vårriksdagen 1961 väcktes eu motion (II: 280 av herrar Lindahl och Lundkvist)
med hemställan att frågan om inrättande av ett Afrikainstitut borde
göras till föremål för utredning. Institutet skulle vara ett serviceorgan
för experter, missionärer, affärsmän in. fl. som behöver förbereda sig för
en verksamhet i Afrika och ge dem aktuell information om de förhållanden,
varunder de skulle komma att arbeta. Motionen hänvisades av riksdagen
till prövning i samband med de utredningar som regeringen aviserat.
Kort därefter i juni 1961 presenterade »Administrationsutredningen för biståndet
till utvecklingsländerna» sitt slutbetänkande (SOU 1961:50) med
förslag bland annat om ett Afrikainstitut i Uppsala för att bättre kunna
tillgodose behovet av information, utbildning och forskning om det moderna
Afrika. Utredningen anförde därvid: »Med det ökade intresset som f. n.
förefinnes i vårt land för utvecklingsländernas problem, icke bara ur hjälpsynpunkt
utan också med hänsyn till våra export-, investerings-, missionsoch
andra intressen, är det nödvändigt att vi får till stånd en kontinuerlig
utrednings- och forskningsverksamhet beträffande dessa länder. Men de
omfattar en stor del av världen och deras problem är många och olikartade.
En specialisering är därför nödvändig. Man kan tänka sig en sådan efter
två skilda indelningsgrunder, fackmässig respektive regional, och båda dessa
typer av specialisering förekommer redan. Preliminära planer föreligger
för ett regionalt Afrikainstitut vid universitetet i Uppsala.----» Beträf fande

formerna för verksamheten anförde Administrationsutredningen bl. a.
följande: »Liksom i så många andra sammanhang förordar utredningen, att

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1962

man för att tillgodose hjälpverksamhetens speciella behov utnyttjar redan
befintliga institutioner, vilket i detta fall betyder universiteten. — Man har
där tillgång till redan existerande bibliotek, arkiv och samlingar och deras
gamla utbyteskontakter med de länder det gäller, till forskare, som redan
är kännare av vederbörande problemområden ...» De uppgifter som skulle
åvila Afrikainstitutet kan beskrivas som informationstjänst, utbildningsverksamhet
samt utrednings- och forskningsverksamhet. Anknytningen till
Uppsala motiveras med att Afrikalitteraturen är bättre representerad i Uppsala
universitets bibliotek än i något annat nordiskt bibliotek enligt ett specialiseringsavtal
mellan Nordens bibliotek. Vidare anföres att det i läroämnen
som språk, sociologi, företagsekonomi och missionshistoria, geografi, etnografi
och egyptologi finns osedvanligt många personer i Uppsala med erfarenhet
av fältarbete i Afrika samt att utbildningen av missionärer för
Afrika, som har sitt centrum i Uppsala, och studentkårens stipendiering av
speciellt Afrikastudenter kan bidraga till att lägga en god grundval för ett
Afrikainstitut vid universitetet i Uppsala. Av de 37 remissorgan som avgivit
yttrande över Administrationsutredningens förslag har inget enda anfört
några kritiska synpunkter i detta avseende. 12 har kommenterat förslaget
om Afrikainstitut och uttryckt sig positivt härom. Sedermera har
Uppsala universitet upptagit Administrationsutredningens förslag i stort sett
oförändrat i sina riksdagspetita för 1962/63, varpå universitetskanslern
i princip förordat en budget som upptar i avlöningsanslag 78 000 kr., i anslag
för bokinköp m. m. 75 000 kr. och för stipendier 50 000 kr. eller totalt
203 000 kr.

Samtidigt har den nordiska ministerkommitténs ämbetsmannautskott sammanfattat
vissa synpunkter på utformningen av regionala u-landsinstitut.
Utskottet framhåller att regionala institut på nordisk bas kan motverka dubbelarbete
under förutsättning att institutens tjänster står på lika villkor till
förfogande för medborgare i alla de nordiska länderna. Instituten bör ha ett
omfattande och lättillgängligt arkiv som ständigt hålles å jour och som inkluderar
rapporter av de experter som arbetat i ifrågavarande region. Förteckningar
skulle föras över pågående forskningsarbeten avseende regionen
och över nordbor som är eller varit på uppdrag där. En utbildningsverksamhet
skulle organiseras för blivande experter från de nordiska länderna och
en viss fältforskning uppmuntras beträffande ekonomiska och sociala problem
som möter i relationerna till det nutida Afrika. Styrelsen borde ges en
nordisk sammansättning, innefattande förutom värdlandets ledamöter en företrädare
för vart och ett av övriga nordiska länder med egen expertverksamhet.
Finansieringsfrågan kan enligt utskottet lösas på flera sätt. Ett alternativ
är att man från värdlandets sida bestrider lokal-, personal- och administrationskostnaderna,
medan övriga nordiska länder bidrager genom att
tillhandahålla viss dokumentation. Sistnämnda länders högre resekostnader
bör också kunna betraktas som en motprestation.

Föredraganden: Som framgår av denna redovisning har förslaget om ett
Afrikainstitut i Uppsala fått en förankring i såväl svensk som nordisk

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1962

opinion. Starka skäl talar därmed för att en verksamhet av denna karaktär
påbörjas redan nästa budgetår. Det råder sålunda ingen tvekan om att ett
institut av detta slag kan bli ett betydelsefullt led i en förbättrad expertutbildning
och stimulera expertrekryteringen för biståndsverksamhet i den
världsdel, där inte mindre än 25 nya stater har bildats under tiden efter andra
världskriget och där de politiska, ekonomiska och sociala problemen är
överväldigande. Det har varit den nordiska ministerkommitténs uppfattning
alt ett u-landsinstitut bör inrikta verksamheten på de praktiska behoven och
arbeta utåtriktat med aktuell information som huvuduppgift och forskningen
anpassad därefter. Utbildningen av experter blir då en framträdande angelägenhet.
I Uppsala universitets petita liksom i universitetskanslerns budgetram
för ett Afrikainstitut äskas inga medel för expertseminarier eller
kursverksamhet överhuvudtaget. Administrationsutredningen har tänkt sig
att kostnaderna för dylik expertutbildning normalt skall bestridas av internationella
hjälpanslaget under tredje huvudtiteln. Detta förefaller rimligt.
Ett särskilt anslag för expertutbildning pa 0,5 milj. kr. har också upptagits
under punkt 3. Det blivande institutets fasta kostnader bör dock normalt
uppföras som utgifter under åttonde huvudtiteln, sedan institutet erhållit
sin definitiva organisation och kan inordnas bland universitetets andra undervisningsinstitutioner.
Denna definitiva organisation för vilken medel bör
äskas under åttonde huvudtiteln fr. o. m. budgetåret 1963/64 kräver dock
viss kompletterande utredning beträffande erforderlig personal, utrustning
m. m. Lokaler för institutet avses skola anskaffas genom universitetets försorg.
Utredningen bör lämpligen anförtros nämnden för internationellt bistånd
i samråd med ecklesiastikdepartementet och berörda universitetsmyndigheter,
och resultatet av utredningen bör sedan läggas till grund för de
stadgar för institutet, som bör fastställas av Kungl. Maj:t efter hörande av
övriga nordiska länders regeringar. Jag förutsätter under alla förhållanden
att ett Afrikainstitut under provisoriska former skall kunna börja fungera
under nästa budgetår. För ändamålet bör ett reservationsanslag på 250 000
kr. ställas till förfogande och disponeras i enlighet med Kungl. Maj :ts närmare
bestämmande. Vid bifall härtill torde det få ankomma på nämnden för
internationellt bistånd att i samråd med kanslern för rikets universitet göra
framställning om disposition av de medel ur anslaget, som bedömes erforderliga
för verksamheten. Anslaget torde böra ställas till ecklesiastikdepartementets
förfogande.

Under åberopande av det här anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t
måtte föreslå riksdagen

att till Af rikainstitutet för budgetåret 1962/63 under tredje
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 250 000 kr.

10. Bistånd till Tanganyika

Den nordiska ministerkommittén för samordning av hjälpen till utvecklingsländerna
enades vid sammanträden under våren 1961 om att förbereda
eu gemensam nordisk biståndsinsats på utbildningområdet i något lämpligt

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1962

land i Afrika. En särskild ämbetsmannagrupp tillsattes för insamling av material
rörande ett antal afrikanska stater och denna arbetsgrupp reste till
FN:s olika europeiska kontor för att inhämta de synpunkter och erfarenheter,
som finns samlade hos de internationella organisationerna. Efter resan,
som företogs i augusti 1961, rapporterades till ministerkommittén, som
sålunda fick en överblick över utbildningssituationen i Afrika, över utbildningsbehoven
inom de studerade länderna och över de ekonomiska och politiska
förhållanden som kunde vara relevanta i sammanhanget. Ministerkommittén
som hade all förståelse för att samtliga länder var i behov av internationellt
bistånd beslöt dock med hänsyn till den nödvändiga begränsningen
att i första hand utse Tanganyika som mottagare av en gemensam nordisk
biståndsinsats, om fortsatta sonderingar gåve vid handen, att detta lands
regering önskade ett samarbete om något lämpligt projekt.

Tanganyika är ett land som i befolkningsstorlek befinner sig i samma kategori
som de nordiska länderna. Dess officiella språk är engelska, dess förvaltningsapparat
relativt väl utvecklad och förutsättningarna för politisk
stabilitet sedan Tanganyika blivit oberoende i december 1961 förefaller jämförelsevis
goda. Avgörande för ministerkommittén var även, att inget av de
nordiska länderna tidigare hade någon egen offentlig biståndsverksamhet
eller några särskilda kommersiella intressen i Tanganyika, som skulle kunna
sammanblandas med en blivande skandinavisk biståndsinsats.

Förundersökningarna hade givit vid handen, att ett stort behov föreligger
i landet av utbildning och forskning på jordbruksområdet — 98 % av befolkningen
lever på jordbruk —, av expertis på skogsvård och skogsindustriella
frågor och på yrkesutbildning för den industrialiseringsprocess som inletts.
De två yrkesskolorna i landet med sammanlagt 600 elevplatser utgör sålunda
den enda möjligheten till fortsatt utbildning för mer än 3/4 av de elever,
som gått ut mellanskolorna. Från de tanganyikanska myndigheterna har
framförts önskemål om bl. a. en yrkesskola, ett »community development
team», kvalificerad lärarpersonal i allmänhet, bibliotek, stipendier för studier
i Europa, veterinärer, byggnadstekniker och hushållsekonomer. Sedan
ministerkommittén tagit kontakt med myndigheterna i Tanganyika träffades
överenskommelse om att sända en nordisk delegation till Tanganyika för
att på ort och ställe närmare studera möjligheterna för en gemensam biståndsinsats
och förhandla därom med Tanganyikas regering. Delegationen
besökte Tanganyika under februari 1962. Under våren väntas sedan ministerkommittén
komma att pröva de förslag, som delegationen återkommit
med.

Föredraganden: Som ungefärlig ram för en nordisk initialinsats i Tanganyika,
varuti fyra nordiska länder deltager, har nämnts 10 milj. kr. För
svenskt vidkommande kan 2,75 milj. kr. beräknas vara en antaglig utgift under
nästa budgetår. Enligt all erfarenhet tar förberedelsearbete mvcken tid.

I samband med Tanganyikas oavhängighetsdag den 9 december 1961 utfäste
sig den svenska regeringen att skänka den nya staten en mobil röntgen -

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1962

anläggning till en beräknad kostnad av ca 80 000 kr. Vid dess leverans och
installering i mottagarlandet kommer att anmäla sig behov av instruktionspersonal,
läkare och sjuksköterskor, för en tid av omkring ett år. Den totala
kostnaden för anläggningen och instruktionspersonalen torde komma att
röra sig om 250 000 kr., vilket belopp emellertid torde få täckas av anslagsmedel
under punkt 11 Fältprojekt.

Jag hemställer alltså att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen

att till Bistånd till Tanganyika för budgetåret 1962/63 under
tredje huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av
2 750 000 kr.

Direkt svenskt bistånd

11. Fältprojekt
Gemensamma synpunkter

Biståndsgivning direkt från land till land och utan internationella förmedlingsorgan,
s. k. bilateralt bistånd, förekommer allmänt i vida större
utsträckning än multilateralt bistånd, och motiven härför skiftar. Gemensamt
för flertalet givarländer är dock önskan att åskådliggöra för hemmaopinionen
vad tekniskt bistånd är och hur det arbetar. Utmärkande för de
flesta är också att inrikta det bilaterala biståndet efter erfarenheter och
värderingar, som bidragit till givarlandets egen ekonomiska och sociala förkovran.
Så gäller även beträffande vårt land. I Sverige såsom en tekniskt
avancerad nation är den goda yrkesutbildningen högt värderad. Praktisk
yrkesundervisning har bedrivits med statsmakternas stöd alltsedan 1919.
Inlärningsmetodiken för hantverks- och industriyrken såväl med som utan
s. k. växelutbildning har förvärvat internationellt anseende. Det är alltså
naturligt, att det direkta svenska biståndet till u-länderna från starten fick
sin huvudsakliga inriktning på praktisk yrkesundervisning. Två svenska yrkesskolor
arbetar sedan åtskilliga år i var sitt u-land och under mycket olika
betingelser. Erfarenheterna har varit ömsom uppmuntrande, ömsom nedstämmande.
Den övertygelsen består dock, att svensk yrkesundervisning
har en uppgift att fylla som nyttigt komplement till den nödvändiga industrialiseringsprocessen
i u-länder.

Nya yrkesskolor eller tekniska institut, som mottagarlandet föredrar att
benämna dem, planeras därför f. n. i östpakistan och i Liberia, där förberedelserna
är långt framskridna. Planer på yrkesundervisning diskuteras
även för bl. a. Indiens vidkommande. Den ansvars- och kostnadsfördelning,
varom överenskommes i avtal mellan Sverige och det land, där yrkesskolprojekt
bedrives eller planeras, måste till en viss grad anpassas till de praktiska
förutsättningarna. En ofrånkomlig princip är emellertid att båda parter
skall tillskjuta så mycket av kontanta eller naturavärden och göra sådana
uppoffringar, att det befäster ansvaret för och engagemanget i uppgiften.
Målsättningen för de svenska insatserna är överallt densamma: att

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1962

göra svenska instruktörer, lärare och administratörer överflödiga och en
dag kunna överlämna skolan eller institutionen till avtalspartnern att drivas
av denne ensamt. Såväl svensk som internationell erfarenhet pekar
samstämmigt på en lång invänjningstid. Det torde sålunda vara realistiskt
att räkna med tio eller flera år innan ett projekt blir moget för överlåtelse
och utgifterna för Sveriges del kan avvecklas.

En annan värdering som kommit att prägla det svenska bilaterala biståndets
inriktning är den, att man bör ge företräde åt sådana i och för sig
önskvärda biståndsinsatser, som internationella organ, ävensom andra länder,
anser sig sakna förutsättningar eller möjlighet att utföra. Av denna
anledning har Sverige påbörjat sin försöksverksamhet med familjeplanering.

Med nuvarande nettoökning av 50 miljoner människor per år kommer
den orimligt låga levnadsstandarden för 1,5 miljard människor icke att
kunna höjas utan i värsta fall sjunka tillbaka, även om det internationella
biståndet av expert- och kapitalhjälp skulle ökas väsentligt. För att tekniskt
och humanitärt bistånd skall avsätta bestående resultat i bättre levnadsvillkor
och hälsostandard och icke vara förgäves, måste ansträngningarna
intensifieras att finna metoder för barnbegränsning, som är lämpliga och
acceptabla för olika länder, kulturer och religioner. På initiativ av Sverige
har frågan om befolkningsökningen och det ekonomiska framåtskridandet
uppförts på FN:s dagordning. Ärendet hann dock bara förbehandlas vid
1961 års generalförsamling. Ännu har inte heller inträtt någon ändring i FN :s
och dess fackorgans avvaktande eller negativa attityd till frågan om tekniskt
bistånd på familjeplaneringens område, överbefolkade länder med ett påtagligt
behov av information om användbara metoder för familjeplanering,
men med små eller begränsade egna resurser att ge sådan information är
hänvisade till bilateralt bistånd från det fåtal länder, som icke själva hämmas
av ideologiska fördomar. Mot denna bakgrund får man se de svenska
försöken med familjeplanering på Ceylon och i Pakistan. Intresse för svenskt
bistånd på detta område har under hand yppats även från ett par andra länder.
Vidare har önskemål uttryckts om en ordnad upplysning beträffande
familjeplanering vid det skandinaviska sjukhuset i Korea. I många länder
med alarmerande hög befolkningstillväxt tillåter emellertid inte de politiska
eller religiösa förhållandena att ett officiellt samarbete upptages på detta
område. Där kan den enda framkomliga vägen för spridande av upplysning
om familjeplaneringens motiv och metoder gå genom en enskild organisation.
Såväl direkt som indirekt kan således Sverige utöka sitt stöd av bistånd
med familjeplanering. Möjligheterna ryms inom här förevarande anslag.

Aktuella projekt

För innevarande budgetår har för bilateralt svenskt bistånd utom och
inom Sverige under rubrikerna »Fältprojekt» och »Stipendier» anslagits tillhopa
9 875 000 kr. förutom av riksdagen anvisade 8 milj. kr. som bidrag till

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1962

insamlingen »Sverige Hjälper». Den 1 mars 1962 beräknas behållningar föreligga
på årets anslag uppgående till 5 984 000 kr., respektive 7 230 800 kr.

Den 11 september 1961 avgav dåvarande Centralkommittén för svenskt
tekniskt bistånd i vanlig ordning sina petita som slutade på ett belopp av
24 900 000 kr. Specificeringen framgår av följande tablå.

Pågående Nya Summa

insatser insatser

1. Etiopien

a) Svensk-etiopiska institutet för

byggnadsteknik ..............

b) Lärare vid skolan för »Home

Economics»..................

2. Pakistan

a) Yrkesskolan i Landhi ........

b) Yrkesskola i Östpakistan ----

c) Familjeplanering..............

d) Elektrifiering................

3. Ghana

Instruktionspersonal inom sjukvården
............................

4. Indien

Småindustriinstitut ................

5. Liberia

Yrkesskola i Nimba ............

6. Övriga fältprojekt

a) Familjeplanering ............

b) Nya yrkesskoleprojekt........

c) Biträdande experter ......----

d) Gemensamma nordiska biståndsprojekt
......................

e) Allmän reserv................

7. Verksamheten i Sverige

a) Kurser......................

b) Stipendier ..................

1960/61

2 400 000

50 000		2 450 000
1 100 000	500 000 1 500 000 125 000	3 225 000
70 000		70 000
	2 500 000	2 500 000
	600 000	600 000
	8 000 000 1 100 000 1 000 000
	2 000 000 2 000 000	14 100 000
(400 000)	1 155 000 800 000	1 955 000
3 620 000	21 280 000	24 900 000

Sedan Centralkommittén för svenskt tekniskt bistånd avlämnade dessa
petita har dess verksamhet övertagits av nämnden för internationellt bistånd.
Någon skillnad i verksamhetens inriktning har inte förutsatts vid
den organisatoriska förändringen och Centralkommitténs petita utgör därför
i princip underlaget även för nämndens verksamhet under det kommande
budgetåret.

Sedan Centralkommittén avlämnade sina petita har den 4 oktober 1961
avtal undertecknats mellan Sverige och Pakistan dels om tekniskt bistånd

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1962

på familjeplaneringens område och dels om bistånd på elektrifieringens
område. Sedan tidigare gällande avtal utgått förbereds förhandlingar dels
mellan Sverige och Pakistan om yrkesskolan i Landhi och dels mellan Sverige
och Etiopien angående byggnadstekniska institutet. Förhandlingar om
avtal avseende nya projekt förbereds dels mellan Sverige, Etiopien och FN
angående ett regionalt byggforskningscentrum i Addis Abeba, dels mellan
Sverige och Liberia angående yrkesskola vid Nimba. Vidare pågår förhandlingar
mellan Sverige och Pakistan angående yrkesskola i Östpakistan samt
mellan Sverige och Indien angående ett småindustriinstitut med yrkesundervisning.
Härjämte pågår förhandlingar avseende vissa projekt som finansieras
med »Sverige Hjälper»-medel. Avtal som ingåtts på Centralkommitténs
tid genomgår nu en översyn inom nämnden för internationellt bistånd för
att läggas på enhetlig bas.

En översikt ländervis över biståndsverksamhetens omfång, inriktning och
kostnader lämnas i det följande, varvid beräkningar m. in. i den mån de ej
härrör från Centralkommittén gjorts under ärendets beredning i utrikesdepartementet.

a) Etiopien

Byggnadsinstitut i Addis Abeba

Svenska insatser inom hälsovård samt inom civil och militär utbildning
är av gammalt datum i Etiopien. Teknisk biståndsverksamhet i den mening,
som här avses, inleddes 1954, då ett avtal undertecknades mellan de svenska
och etiopiska regeringarna om inrättande av ett svensk-etiopiskt institut för
bySSna bidraga med rektor, lärare och utrustning samt ett forskningsbidrag under
de fem år som avtalet avsåg. Etiopiska regeringen å andra sidan åtog sig
att svara för tomtmark, byggnader och en del av driftkostnaderna. Undervisningen,
som nu är fyraårig, kunde inledas redan 1955 och skolan har f. n.
en kapacitet på närmare 100 elever. Några av dem har fått stipendier för
fortsatta studier i Sverige. Under innevarande budgetår har en kraftig utvidgning
av verksamheten ägt rum. Byggnadsforskningsavdelningen har
upptagit till undersökning de inhemska byggmaterialens egenskaper och
produktionsbetingelser, har angripit standardiseringsproblemet, bedrivit termitforskning
in. in. Intresse föreligger från FN:s och ECA:s sida att göra
denna byggnadsforskning till kärnan i ett regionalt östafrikanskt projekt för
forskning, undervisning och rådgivning på det billiga bostadsbyggandets
område. Förhandlingar härom förbereds.

Byggnadsinstitutet kommer t. o. in. den 30 juni 1962 att ha kostat den
svenska staten ca 7 000 000 kr. Svensk personal uppgår f. n. till 23 personer.
Någon utvidgning av verksamheten förutses inte för budgetåret 1962/63.

Barnsjukhus i Addis Abeba

Den 16 mars 1957 undertecknades ett femårigt svensk-etiopiskt avtal om
upprättande av en pediatrisk klinik i Addis Abeba. Sverige åtog sig att svara

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1962

för läkare, sjuksköterskor, medicin, utrustning och en del av driftkostnaderna,
medan Etiopien skulle stå för uppförandet av sjukhuset, kostnaderna
för etiopisk personal och vissa driftkostnader. Verksamheten som kunde inledas
redan på hösten samma år tar sikte på allmän barnsjukvård, förebyggande
barna- och mödravård samt utbildning av barnsjuksköterskor. Kliniken
har f. n. en kapacitet av 45 sängar, vartill kommer en poliklinik. Från
sjukhuset upprätthålles också en viss inspektion av andra barnavårdscentraler.
Under de senaste åren har genomsnittligt närmare 50 000 barn per år
erhållit vård vid sjukhuset.

Projektet beräknas per den 30 juni 1962 ha kostat den svenska staten
292 000 kr. från av riksdagen anslagna 8 milj. kr. till »Sverige Hjälpen-insamlingen.
Av privata insamlingsmedel har 2 381 000 kr. tagits i anspråk.
Antalet sysselsatta svenskar uppgår f. n. till ett tiotal. Några nya investeringar
eller någon utökning av den svenska personalen avses inte för budgetåret
1962/63. Däremot torde vissa automatiska kostnadsökningar inte kunna
undgås.

Hushållslärare i Addis Abeba

Kungl. Maj :t beslöt den 7 oktober 1960 att ställa medel till förfogande för
anställning av en svensk lärare vid ett hushållsseminarium i Addis Abeba.
Kostnaderna avser lön, resekostnader och undervisningsmateriel. Tjänstens
innehavarinna tillträdde i november 1960. Statsverkets kostnader t. o. m.
innevarande budgetårs slut uppgår till 68 000 kr.

Hälsocentraler

Förhandlingar med etiopiska regeringen förestår om uppförandet av hälsocentraler
och hälsostationer i två etiopiska provinser inom ramen för de
etiopiska myndigheternas strävan att upprätta ett nät av moderna hälsocentraler
över hela landet. Avtalet avses bli femårigt och följa sedvanlig modell,
d. v. s. innebära att Sverige skall stå för expertis, utrustning och en del av
driftkostnaderna. Om ett avtal efter dessa linjer undertecknas under innevarande
kalenderår, skulle verksamheten inledas nära nog omgående. En
försöksverksamhet på området påbörjas redan under innevarande budgetår
i Mannafrego.

Bistånd på det näringsfysiologiska området

Förberedelser pågår för en svensk insats på det näringsfysiologiska området,
vilken skulle ansluta sig till FAO:s »Frihet från hunger»-kampanj. Erfarenheterna
från barnsjukhuset med den rikliga förekomsten av magsjukdomar
och engelska sjukan bland barnen har fäst uppmärksamheten på hur
felaktigt sammansatt kosten oftast är i etiopiska hem. Den sjukdomsförebyggande
effekt, som ändringar i näringsförhållandena skulle kunna medföra,
har föranlett en svensk forskargrupp att utarbeta ett program med fältstudier
beträffande aktuella matvanor och forskning rörande födoämnesberikuing.
En svensk-etiopisk överenskommelse om detta projekt väntas bli klar

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1962

för undertecknande under loppet av 1962. Verksamheten skulle kunna inledas
kort därefter.

För fortsatt och utvidgat bistånd till Etiopien under nästa budgetår torde
komma att tas i anspråk ca 3 750 000 kr. enligt följande specifikation:

1. Byggnadsinstitutet i Addis Abeba...................... 2 400 000 kr.

2. Barnsjukhuset i Addis Abeba.......................... 300 000 kr.

3. Hushållslärare i Addis Abeba.......................... 50 000 kr.

4. Hälsocentraler och -stationer .......................... 500 000 kr.

5. Näringsfysiologiskt bistånd............................ 500 000 kr.

3 750 000 kr.

Statsbidrag till projekten 2, 4 och 5 avses skola utgå ur medel som riksdagen
anvisat till »Sverige Hjälper»-insamlingen.

b) Pakistan
Yrkesskolan i Landhi

Svensk teknisk biståndsverksamhet i Pakistan inleddes 1955, sedan ett
avtal mellan de båda regeringarna om upprättande av en svensk-pakistansk
skola för yrkesundervisning undertecknats den 4 juni 1955. Skolan förlädes
till Landhi-området nära Karachi och var färdig att ta emot sina första elever
den 18 november 1957. Dess syfte är att främja utvecklingen av småindustrin
i Pakistan genom att utbilda förmän, instruktörer och småföretagare
inom vissa yrkesområden främst inrednings- och byggnadssnickeri samt
konfektionssömnad. En viss öppen rådgivande verksamhet skulle också bedrivas
jämte kursverksamhet. Medan Pakistan åtog sig att bidraga med inhemsk
personal, tomtmark, byggnader inklusive bostäder för den svenska
personalen, elevernas inackorderingskostnader samt underhåll, viss utrustning
och en del av driftkostnaderna, skulle Sverige tillhandahålla rektor,
lärare och viss annan personal, utrustning för verkstäder och administrationslokaler
samt ett årligt bidrag till driftkostnaderna.

Under de drygt fyra år, som skolan fungerat, har verksamheten successivt
vidgats till att omfatta flera undervisningsgrenar — förutom inredningssnickeri
och konfektionssömnad, även möbelsnickeri och svetsning.
Under läsåret 1961/62 har påbörjats utbildning även av elektriska installatörer
och underhållstekniker. Kurserna är två- eller treåriga. Dessutom
har en ettårig påbyggnadskurs för blivande yrkesskollärare arrangerats i
samarbete med andra utbildningsanstalter i Karachi. Hittills har sammanlagt
87 unga pakistaner från olika delar av landet utexaminerats från yrkesskolan,
vars kapacitet f. n. är uppe i 140 elever. Antalet sökande är dock
långt större. Skolans avgående elever har i allmänhet vunnit anställningar
där de kunnat nyttiggöra sina kunskaper. Vid efterkontroll har man dock
funnit att icke alla sysselsättes inom de fack, för vilka de utbildats. Med
hänsyn till de nya elevkullar, som snart skall absorberas av arbetsmarkna -

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1962

den, tänker skolans ledning i fortsättningen genom sina kontakter med näringslivet
medverka mera aktivt i arbetsförmedling åt f. d. elever. Vidare
har några elever efter ytterligare specialträning i Sverige tagits i anspråk
som biträdande instruktörer. Särskilda produktionsavdelningar har upprättats,
vilka skall tjäna som mönsterföretag, särskilt för de av skolans egna
elever som siktar på att överta eller starta egen rörelse i branschen. Dessa
avdelningar drivs efter helt affärsmässiga principer och hålls administrativt
åtskilda från skolan. Man har noterat en växande efterfrågan på skolans produkter.

De sammanlagda svenska kostnaderna för projektet fram till den 30 juni
1962 beräknas uppgå till 4 812 000 kr. Den svenska personalen kommer vid
innevarande budgetårs utgång att uppgå till 15 personer. 1955 års avtal löpte
ut 1960 men har i avvaktan på ett nytt avtal förlängts tills vidare.

Yrkesskola i östpakistan

På grundval av erfarenheterna från Landhi avser man att inom kort upprätta
en ny yrkesskola i Östpakistan. Förhandlingar om ett avtal av liknande
slag och storleksordning som avtalet beträffande Landhiskolan, ehuru yrkesinriktningen
väntas bli delvis annorlunda vid den nya skolan, pågår
f. n. mellan svenska och pakistanska regeringarna och ett avtal väntas inom
kort bli undertecknat. Med hänsyn till byggnadstiden torde skolan inte kunna
komma igång förrän tidigast under kalenderåret 1963.

Elektrifieringsarbeten

1959 ställde Vattenfallsstyrelsens station i Västerås genom Centralkommitténs
försorg ett ställverk till staden Lahores förfogande. Påföljande år
överlämnades från Stockholms Elverk två ställverk till östpakistan. Sedan
har bl. a. i överensstämmelse med ett avtal av den 4 oktober 1961 sänts
dieselgeneratoraggregat, apparatlådor och kablar till östpakistan för elektrifieringen
av några kustöar. Dessa hade drabbats av en översvåmningskatastrof.
För att kunna pumpa bort saltvatten ur brunnar och sötvattensdammar
i framtiden men även för att installera belysning och möjliggöra
startandet av viss hemindustri erfordras elkraft. Enligt avtalet har Sverige
åtagit sig förutom att bekosta ovannämnda materielanskaffning att lämna
tekniskt bistånd med uppmonteringen av materielen. De sammanlagda statliga
utgifterna för här nämnda biståndsinsats kommer att ha uppgått till
392 000 kr. fram till den 30 juni 1962.

Familjeplanering

Sedan ett avtal härom undertecknats den 4 oktober 1961, inleddes på hösten
1961 en svensk biståndsinsats på familjeplaneringens område. Den svenska
insatsen skall enligt överenskommelsen omfatta tre fasta kliniker med
vardera en svensk läkare och sjuksköterska samt en mobil klinik och fullständig
medicinsk utrustning, medan den pakistanska regeringen svarar för
övriga lokaler och biträdespersonal. Syftet är att bistå de pakistanska hälso -

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1962

vårdsmyndigheterna med att utbilda den inhemska personal, som skall bedriva
det egentliga fältarbetet. En fast klinik och den mobila klinikens utgångsstation
förlägges till Karachi medan övriga fasta kliniker upprättas i
Hyderabad och Chittagong. Dessutom omfattar den svenska insatsen fem mobila
enheter, som utrustas med audio-visuella hjälpmedel för upplysningsverksamhet
om familjeplanering i byar och mindre samhällen.

Sveriges kostnader för detta projekt fram till den 30 juni 1962 beräknas
uppgå till 975 000 kr., men de torde komma att öka åtskilligt sedan verksamheten
kommit igång för fullt.

För bekostandet av biståndet i Pakistan torde för budgetåret 1962/63
komma att erfordras i runt tal 3 225 000 kr. enligt följande specifikation:

Landhiproj ektet .................... 1 100 000 kr.

Yrkesskola i östpakistan ............ 500 000 »

Elektrifieringsarbeten .............. 125 000 >

Familjeplanering ....................1 500 000 »

3 225 000 kr.

c) Ceylon
Familjeplanering

Den 22 maj 1958 undertecknades ett treårigt avtal mellan Sverige och
Ceylon om ett gemensamt familj eplaneringsprojekt på försöksbasis. 1961
förlängdes det för ytterligare två år efter smärre ändringar. Sverige har enligt
avtal åtagit sig att tillhandahålla en projektledare och erforderlig utrustning
samt avlöna viss ceylonesisk fältpersonal, medan Ceylon skall svara
för kontorslokaler och viss biträdespersonal. Försöksverksamheten har
hittills varit begränsad till två geografiska områden, representativa för ceylonesisk
befolkningsstruktur: ett byområde med singalesiska risodlare av
buddhistisk trosuppfattning och ett téplantageområde med tamilbefolkning
av hinduisk religion, vardera med omkring 7 000 invånare. Kontakt har
upprättats med samtliga familjer i dessa områden. Planer föreligger att utsträcka
verksamheten över en större region och kombinera den med hälsovård
för mödrar och barn.

Syftet med verksamheten har varit att undersöka attityderna till familjeplanering
och möjligheterna att mera allmänt införa sådan, att undervisa
respektive bybefolkning om familjeplaneringens metodik samt att medverka
till utbildningen av ceylonesisk hälsovårdspersonal i förebyggande mödravård
och familjeplanering. Det löpande arbetet inbegriper folkräkning, hembesök,
klinisk verksamhet, tillhandahållande av anticonceptionella medel
och allmän upplysningsverksamhet. Det är visserligen ännu för tidigt att
draga bestämda slutsatser om försöksverksamhetens resultat i vad avser
befolkningsutvecklingen inom områdena. Men de erfarenheter, som vunnits,
visar definitivt hän på möjligheten att lägga upp en sådan organisationsplan

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1962

för dylik verksamhet, främst genom utbyggnad av det allmänna hälsovårdsväsendet,
att befolkningen i u-länders landsbygdsdistrikt allmänt skulle kunna
nås av information om familjeplaneringens metoder. Direkt blir de gjorda
erfarenheterna av värde för utformningen av de insatser på familjeplaneringens
område, som Sverige påbörjat i Pakistan och kan komma att inleda i
andra u-länder.

Projektet har hittills från svensk sida finansierats med frivilligt insamlade
medel ur »Sverige Hjälper»-fonden. För innevarande budgetår har dock
tagits i anspråk 122 500 kr., utgörande hälften av projektets svenska årskostnad,
av de medel riksdagen ställt till förfogande i proportion till insamlade
medel. I fortsättningen förutses ökade utgifter till följd av den planerade
utvidgningen av verksamheten, överenskommelse härom väntas bli
träffad under det förestående budgetåret, varefter verksamheten skulle
kunna inledas omgående.

För fortsatt biståndsverksamhet på Ceylon torde under budgetåret 1962/63
komma att behövas omkring 400 000 kr.

d) Övriga länder
Liberia

Den relativt snabbt fortskridande industrialiseringen i Liberia kommer
att ställa stora krav på yrkesutbildad arbetskraft. Undersökningar inleddes
redan 1959 om inrättandet av en svensk yrkesskola i Liberia. Efter en konferens
i Saltsjöbaden i januari 1961, där det svenska näringslivets insatser
för u-länderna dryftades och önskemål framställdes om att ett samarbete
mellan stat och näringsliv måtte prövas härvidlag, togs kontakt med gruvbolaget
LAMCO (Liberian-American-Swedish Minerals Company) för att efterhöra
huruvida bolaget ville deltaga i en svensk statlig biståndsinsats på
yrkesundervisningens område i Liberia. Svaret blev positivt.

Nu planeras en yrkesskola, som är avsedd att omfatta fyra avdelningar
— med vardera 16 elever — för reparatörer, smeder och svetsare, för biloch
motormekaniker, för elektriker samt för maskin- och inredningssnickare.
Förhandlingar inledes inom kort med de liberianska myndigheterna om ett
preciserat avtal. Enligt föreliggande avtalsutkast skall Sverige bekosta uppförandet
av skolbyggnaderna samt ställa till förfogande utrustning av olika
slag. Kostnaderna härför beräknas till högst 2,8 milj. kr. Därtill kommer
kostnaderna för svensk rektor och lärarpersonal samt för driften, kalkylerade
till sammanlagt 600 000 kr. Liberia i sin tur skall svara för lämplig
tomtmark, en biträdande rektor, en lärare i engelska samt biträdespersonal.
LAMCO skall ställa elevbostäder till förfogande och ordna praktik åt eleverna
på företagets olika arbetsplatser under de praktikperioder, som ingår i
systemet med växelutbildning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1962

Ghana

Sedan september 1960 tjänstgör enligt avtal en svensk instruktionsbarnmorska
och en svensk instruktionssjuksköterska i Ghana med uppgift att
under minst två år biträda med utbildningen av barnmorskor och sjuksköterskor
i landet. Kostnaderna, som bestrides från Sverige, avser huvudsakligen
löner och utrustning. De uppgår till ca 70 000 kr.

T unisien

Planer på svensk yrkesundervisning i Tunisien framkom redan på etf
tidigt stadium efter det att landet blivit självständigt. Svenska rådgivare,
som verkade där på uppdrag av FN och ILO, gav uppslagen. Tunisien behöver
utbildat folk för att kunna genomföra sina industrialiseringsprogram.
I betänkandet »Sverige Hjälper — ett handlingsprogram» (1959) framlades
sålunda förslag om svenskt tekniskt bistånd till bl. a. Tunisien i form av
yrkesskola. Centralkommittén anmälde i sina anslagsäskanden för budgetåret
1962/63 att kommittén tänkte upptaga förslaget till närmare granskning
under innevarande verksamhetsår och begärde ett anslag av 1 milj. kr.
för påbörjande av en yrkesskola i Tunisien. Utformningen av en svensk biståndsinsats
i Tunisien är f. n. föremål för närmare prövning inom nämnden
för internationellt bistånd. Förslag om en sådan insats torde komma att
föreläggas Kungl. Maj :t under nästa budgetår.

Nigeria

En nigeriansk regeringsdelegation besökte hösten 1961 de nordiska länderna
för att diskutera möjligheterna av ekonomiskt och tekniskt samarbete
mellan dessa länder och Nigeria. Vid den nigerianska delegationens besök
i Stockholm meddelades från svensk sida, att den nordiska ministerkommittén
för samordning av hjälpen åt utvecklingsländerna övervägt att
lämna tekniskt bistånd till Nigeria. Kommittén hade beslutat att låta en
delegation resa till Nigeria och rekognosera om huruvida vissa bilaterala
biståndsprojekt, som tidigare diskuterats med Nigerias myndigheter, skulle
kunna samordnas och ges en nordisk prägel. Så hade till Sverige ingått en
förfrågan från undervisningsministern i landets västra region om huruvida
ett antal svenska yrkeslärare skulle kunna ställas till förfogande för att
upprätta en yrkesskola eller för undervisning vid redan existerande nigeriansk
teknisk skola.

Den nigerianska delegationen lämnade utförliga upplysningar om landets
utvecklingsplan för åren 1962—67, som lägger tonvikten på biståndsbehoven
inom undervisningsväsen, jordbruk, industri, kraftförsörjning och transportväsen.
På undervisningens område var enligt delegationens utsago behovet
av yrkesutbildning stort. Detta gällde framför allt teknisk, medicinsk
och veterinärmedicinsk utbildning. Svensk hjälp med upprättandet av yrkesskolor
skulle välkomnas. Som lämpliga fack angavs snickeri, mekanikerutbildning,
elektroteknik och byggnadsteknik. De danska och svenska re -

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1962

presentanterna i den nordiska delegationen till Tanganyika (se punkt 10)
har efter besöket i detta land fortsatt till Nigeria för att diskutera förutsättningar
för den möjliga inriktningen av en eventuell nordisk biståndsinsats.
Icke minst måste hänsyn tagas till de ganska betydande biståndsplaner, som
andra givarländer upprättat för Nigeria. Delegationens rekommendationer
kommer att framläggas för den nordiska ministerkommittén i och för ställningstagande.
Om en gemensam nordisk insats inte kan ifrågakomma, bör
man räkna med visst svenskt tekniskt bistånd till Nigeria. Omfattningen
härav kan ännu inte överblickas.

Indien

Den mest väsentliga biståndsinsats, som med statsmedel hittills gjorts i
Indien, har varit det stöd till veterinärundervisningen, som lämnats i samverkan
med FAO. Sålunda var i tur och ordning tre svenska experter placerade
i Indien åren 1953—55 som rådgivare vid organiserandet av veterinärväsendet,
för boskapsbeståndets förbättring etc. Då undervisning i frågor,
som sammanhänger med nötkreaturens fortplantning såsom förlossningsteknik
och artificiell insemination, nu upptagits vid de aderton veterinärhögskolorna
i Indien, lades läroplanen delvis upp med svensk experthjälp. Sedermera
har vid fyra ettåriga utbildningskurser vid veterinärhögskolan i
Stockholm utbildats 24 kvalificerade indiska lärare i ämnet »animal reproduction».

I betänkandet »Sverige Hjälper — ett handlingsprogram» framfördes
förslag om ett institut i Indien för småindustri och hantverk med en kombination
av yrkesundervisning och marknadsproduktion. Sonderingar för
att utröna inom vilken verksamhetsgren Indien skulle önska detta bistånd
har pågått sedan 1959. Indien har ingått liknande avtal med vissa andra
länder, t. ex. Västtyskland, Japan och Frankrike, och därvid åtagit sig en
betydande del av de med projekten förbundna kostnaderna, framför allt de
totala byggnadskostnaderna. Då man på indiskt håll velat vinna en viss
erfarenhet om hur denna modell för samarbete fungerar, har något slutgiltigt
val av svensk-indiskt arbetsfält ännu inte träffats. Parallellt pågår f. n. vissa
undersökningar om att alternativt anknyta det svenska projektet till en
redan fungerande pappersindustri.

Det har mött vissa svårigheter att för det mycket stora land, som Indien
är, med dess vittförgrenade utbildningsväsen och kraftigt dimensionerade
biståndsprojekt från många andra länder finna formen för en svensk insats,
som skulle kunna sättas in med verklig effektivitet. Icke minst på grund
av det dröjsmål, som uppkommit, är det angeläget att så snart överenskommelse
träffats om ett välprogrammerat biståndsprojekt detta skyndsamt
sättes i gång. Med denna motivering för bistånd till Indien för budgetåret
1962/63 beräknas ett belopp av 1 milj. kr.

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1962

e) Biträdande experter

Frågan om användande av yngre, biträdande experter främst inom den
multilaterala biståndsverksamheten uppkom redan tidigt och önskemål härom
framfördes från svensk sida under EPTA:s första år. Bakgrunden var
de begränsade rekryteringsmöjligheterna i Sverige ifråga om experter för
tjänstgöring i de underutvecklade länderna. Kvalificerad svensk expertis
kunde ofta inte på grund av sin tjänstgöring hemma lösgöras under längre
sammanhängande perioder för uppdrag utomlands. Många experter, som
reste ut, fann å andra sidan att de omfattande arbetsuppgifterna icke kunde
genomföras på till buds stående relativt korta tid. önskemål framfördes
därför om avlastning och hjälp genom en biträdande expert. En sådan kan
frigöra »seniorexperter» från rutinarbete, undervisa, instruera och handleda,
sköta maskiner, skaffa eller tillverka material för t. ex. undervisning, vara
sekreterare eller laboratorieassistent, utarbeta grupparbetsuppgifter, göra
utredningar och föra statistik, diskutera med kontaktmän och myndigheter
från verksamhetslandet etc.

I betänkandet »Sverige Hjälper — ett handlingsprogram» gavs hög prioritet
åt ett förslag, att medel borde ställas till förfogande för tillhandahållande
av biträdande experter. Härigenom skulle uppnås en förstärkning av
den multilaterala biståndsverksamheten genom svenska insatser av bilateral
karaktär. Centralkommittén äskade i anslutning till utredningens förslag
att för budgetåret 1961/62 få disponera 1 milj. kr. för utsändande av biträdande
experter. Under 1961 års riksdag framfördes i motioner (I: 306 och
II: 363 samt I: 399 och II: 454) yrkanden på en uppräkning av medlen till
bilateralt bistånd med 1,5 milj. kr. respektive 1 milj. kr. för utsändande av
yngre experter i anslutning till de för FN:s biståndsverksamhet anlitade experternas
arbete. Statsutskottet anslöt sig i sitt utlåtande nr 128 år 1961 till
Nåd i motionerna framhållits om värdet av en bilateral insats av detta slag.
Motionärernas önskemål syntes dock enligt utskottet kunna väl tillgodoses
inom ramen för det totalanslag som komme att anvisas för bilateralt bistånd.
Riksdagen anslöt sig härtill.

Någon spontan efterfrågan på biträdande svenska experter har icke förekommit
från de internationella organens sida. Efter förhandlingar med
EPTA:s direktör har dock löfte utverkats om placering av något halvdussin
»juniorexperter» i multilateral biståndsverksamhet, närmast som biträden
till FN :s lokala representanter i olika länder. Förutsättningen är givetvis
att vederbörande personer är lämpliga och i någon mån trimmade för
sådana uppgifter. I den mån deras rese- och lönekostnader icke kommer alt
bestridas av FN måste de täckas av svenska medel, närmast under här förevarande
anslag. Kostnaderna för biträdande experter i anknytning till
helsvenska fältprojekt belastar naturligen dessa projekts egna budgetar. Det
kan förutsättas att nämnden för internatonellt bistånd kommer att göra
verkliga ansträngningar för att under kommande budgetår få ett antal yngre
biträdande experter placerade i u-landstjänstgöring. Förutom av värde för

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1962

det land där den biträdande experten stationeras kan en sådan tjänstgöring
bli av stor allmän betydelse för svensk biståndspolitik som ett led i uppbyggnaden
av en framtida vidgad expertrekrytering och som nyttigt inslag i den
praktiska expertutbildningen.

Föredraganden: Av det anförda framgår att ett antal nya fältprojekt befinner
sig under förberedelse jämte den utbyggnad av äldre, redan pågående
projekt, som här har redovisats. Emellertid har under loppet av innevarande
budgetår betydande förseningar inträffat för en rad av de projekt som
Centralkommittén räknade med. Dessa förseningar sammanhänger bl. a. med
de komplicerade förhandlingar som måste föras med avlägset belägna länder.
Inte heller blev befolkningsärendet, såsom hade förutsetts, behandlat i
FN, och därmed har inte ännu aktualiserats den rad framställningar om bidrag
från Sverige med familjeplanering, som det svenska initiativet troligen
skulle ha utlöst och som Centralkommittén förutsatt i sina anslagsäskanden.
Svårigheter har också hittills förelegat att få yngre biträdande experter placerade
i internationellt biståndsarbete, ehuru medel för ändamålet funnits
inom ramen för det av riksdagen i fjol beviljade anslaget. Numera finns dock
förhoppning om att något femtontal sådana yngre experter skall kunna placeras
under nästa budgetår. För ändamålet beräknar jag ett belopp av 1 milj.
kr. under förevarande anslag.

Som framgår av den förut återgivna sammanställningen (sid. 29) kommer
alltså genom samverkande orsaker att uppstå en reservation på ca 7 milj.
kr. vid utgången av innevarande budgetår. I denna reservation är då icke
medräknade de medel som genom riksdagens beslut tillförts insamlingen
»Sverige Hjälper». De förstnämnda reservationsmedlen bör vid budgetårets
utgång överföras till anslaget under denna punkt, medan återstående medel
av bidraget till »Sverige Hjälper» bör överföras till det nya anslaget C 14, Bidrag
till insamlingen »Sverige Hjälper».

Det torde vara tillräckligt för att täcka de utbetalningar, som kan bli aktuella
under nästa budgetår, att anvisa 11 milj. kr. i nya medel. Minst 18
milj. kr. kommer under sådant förhållande att stå till den bilaterala hjälpverksamhetens
förfogande.

Jag hemställer att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

att till Fältprojekt för budgetåret 1962/63 under tredje
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 11 000 000 kr.

12. Stipendiat- och kursverksamhet
a) Stipendiatverksamhet

Sammanlagt har sedan 1956 genom Centralkommitténs försorg ca 160
personer från ett tjugotal underutvecklade länder tilldelats individuella stipendier
för högre studier i Sverige till en kostnad av 1 867 000 kr. Många
av dessa stipendiater har nått utmärkta studieresultat och avlagt examina
här i landet. Fyra har disputerat för svensk doktorsgrad. De flesta stipendierna
har utdelats för studier i teknologi, medicin, naturvetenskap och ekonomi.
F. n. vistas ett hundratal stipendiater i Sverige — det sista året har en stark

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1962

ökning skett. Även förfrågningarna från särskilt de nya afrikanska staterna
om studie- och stipendiemöjligheter i Sverige har blivit alltflera. Detta
har självfallet påverkat stipendiegivningen, och i dag kommer också flertalet
stipendiater från Afrika. Det växande antalet stipendiater kräver ökade
insatser från den administrerande myndighetens sida, inte minst när det
gäller inkvartering, studiehjälp och det allmänna omhändertagandet i Sverige.

b) Kursverksamhet

1. Veterinärkurs i Stockholm. Som framhållits under avsnittet om Indien
har sedan 1954 anordnats i Sverige — i samarbete med FAO och Veterinärhögskolan
— fyra kurser om vardera nio månader i »animal reproduction»
för kvalificerade lärare från underutvecklade länder. Dessa kurser har förvärvat
ett gott internationellt anseende och avsikten är att igångsätta en
femte kurs enligt samma riktlinjer i Stockholm mellan mars och december
1963. Kostnaderna för denna kurs torde kunna uppskattas till 180 000 kr.

2. Växtgenetisk kurs i Lund. På grundval av de goda erfarenheterna från
1960 års kurs i Lund i växtförädling avser man att anordna en ny sådan
kurs under växtsäsongen (mars till oktober) 1963 i samarbete med FAO.
Kostnaderna härför, inklusive kompensation till kursledaren för tjänstledighet
från professur, torde kunna uppskattas till 230 000 kr.

3. Fysikseminarium i Uppsala. Ett första seminarium rörande organisationen
av undervisning och forskning i fysik pågår vid Uppsala universitet
under innevarande budgetår i samarbete med IAEA och Unesco. Kostnaderna
för seminariet har beräknats till 250 000 kr. för nästa budgetår.

4. övrig kursverksamhet. För budgetåret 1962/63 planeras ytterligare två
kurser, avsedda för deltagare från underutvecklade länder, nämligen en fortbildningskurs
för lärare i bama- och mödravård samt familjeplanering och
en träskyddskurs. De båda kurserna beräknas dra en sammanlagd kostnad
av 495 000 kr.

Föredraganden: Möjligheten att i vårt land mottaga studerande från de
underutvecklade länderna för sådan kvalificerad utbildning, vartill resurser
saknas inom de egna länderna, sammanhänger nära med tillgången på personer
i Sverige, som kan undervisa eller handleda de studerande på det av
världsspråken, som dessa bäst behärskar. Då vidare all dylik utbildning bör
så nära som möjligt anknytas till de konkreta betingelser, varunder stipendiaterna
i framtiden skall arbeta, och tillgången på lärare och handledare
med erfarenhet från de underutvecklade länderna är begränsad, har det allmänt
sett visat sig fördelaktigt, om de studerande kan sammanföras till
kurser.

Det har dock även visat sig lämpligt att i tämligen stor utsträckning organisera
individuella studievistelser i vårt land. Antalet stipendier för individuella
studier har under senare budgetår ökat åtskilligt genom att stipendiater
mottagits från nyblivna stater, särskilt i Afrika. Ibland har vid högtidlighållandet
av dylika länders självständighetsdag eller vid besök här i

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1962

landet av officiella delegationer från ifrågavarande länder gjorts utfästelser
om att ta emot några stipendiater i Sverige. Det har bedömts som värdefullt
även för oss att på ett tidigt stadium åvägabringa direkta kontakter med
dessa nya länder.

Som framgår av den lämnade redovisningen uppvisar kurs- och stipendiatverksamheten
en kraftig expansion. För innevarande budgetår anslogs
800 000 kr. för individuella stipendier. Det torde vara realistiskt att räkna
med inemot en fördubbling av anslaget under nästa budgetår eller 1 500 000
kr. Förutom de redan förberedda kurser, som här angivits, torde nya behov
anmäla sig längre fram under det nya budgetåret. För detta ändamål beräknar
jag därför behovet av anslag till 1 500 000 kr.

Jag hemställer således, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen

att till Stipendiat- och kursverksamhet för budgetåret
1962/63 under tredje huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 3 000 000 kr.

13. Humanitärt bistånd

Till flyktinghjälp, katastrofhjälp och andra tillfälliga ändamål av humanitär
natur har i budgeten för innevarande år upptagits 2 015 000 kr. 1
samband med behandlingen av de internationella hjälpanslagen och vissa
riksdagsmotioner om statsanslag till missionens verksamhet i Kongo och
andra u-länder uttalade fjolårets riksdag (statsutskottets utlåtande nr 128),
att det vore av vikt att få fastställt avgränsningen mellan tekniskt och humanitärt
bistånd och förutsättningarna för en samverkan mellan dessa
hjälpformer. Problemet hänsköts till prövning inom pågående utredningar.
Även motionsyrkanden om statsanslag till spetälskebekämpande hade framförts
och bidrog till att begreppet »humanitärt bistånd» i den betydelse —
att hjälpa människor ur en nödsituation -—, som tillämpats vid anslagsbevillningar
tidigare, föreföll något för snävt.

Inom beredningen för internationella biståndsfrågor har frågan sedermera
ägnats mycken uppmärksamhet och penetrerats inom en särskild delegation.
Denna enades om att till humanitärt bistånd hänföra katastrofhjälp, sjukoch
hälsovård, social omvårdnad och viss livsmedelshjälp, men påpekade
samtidigt att gränserna mellan humanitärt bistånd och tekniskt bistånd,
respektive mellan humanitärt bistånd och evangelisationsverksamhet stundom
är flytande och att det primära syftet med verksamheten bör få avgöra,
om en biståndsaktion skall hänföras till den ena eller andra kategorin. Liksom
hjälpen till flyktingar efter ett initialstadium, då flyktingen förhjälpes
ur sin nödsituation, har ett ofta långvarigt efterstadium med yrkesutbildning
och inpassning av flyktingen i en ny samhällsgemenskap, kan även permanent
drivna sjukhus, mödravårdskliniker och annan social omvårdnad ställa
anspråk på att räknas till gruppen humanitärt bistånd och att icke i princip
uteslutas från möjligheten att erhålla statsbidrag. Men medan flyktingproblemen
alstras av politiska händelser, som vårt land står utanför, och naturkatastrofer
drabbar oväntat och det därför behövs ett beredskapsbelopp

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1962

tör dessa ändamål i budgeten, kan man förvänta att ansökningar om statsbidrag
till mer långsiktigt internationellt bistånd av typen social omvårdnad
kommer att göras på initiativ av enskilda fackliga, ideella och religiösa
organisationer. Beredningens delegation för humanitärt bistånd rekommenderade
för sin del att frivilliga organisationer, som visat sin förmåga och
lämplighet när det gäller att lämna humanitärt bistånd, skall kunna få statsbidrag
för specialprojekt i u-länder, vartill organisationens egna insamlingsmedel
inte förslår. Delegationen motiverar sin uppfattning med att frivilligorganisationer
i vissa lägen kan ingripa snabbare och med mindre formaliteter
än givarlandet officiellt eller vad de mellanfolkliga organisationerna
kan göra. I vissa ömtåliga frågor som t. ex. familjeplanering kan
man i vissa länder nå längre genom enskilt initiativ. Vidare kan misstankar
om politiska sidoinflytelser någon gång försvåra statliga insatser och ge
frivilligorganisationer ett företräde.

Föredraganden: Som nämnt har förevarande anslag i budgeten hittills anlitats
så gott som helt för flyktinghjälp och bistånd vid naturkatastrofer.
Men även organisationen för yrkesutbildning av främst judisk flyktingungdom
(ORT) har erhållit enstaka belopp — under innevarande budgetår
100 000 kr. — ur anslaget liksom vid något tillfälle också Rädda barnen. För
framtiden bör emellertid här förevarande anslag kunna användas med mindre
restriktivitet. Där det kan övertygande göras gällande, att en enskild organisation
genom tidigare erfarenhet, goda kontakter med mottagarlandets
myndigheter och genom effektivare och billigare administration kan bättre
än vad staten genom egna insatser skulle kunna göra initiera, driva eller
tulliölja ett humanitärt biståndsprojekt och särskilda skäl föreligger att
begära statsmakternas stöd, bör bidrag kunna ges ur här ifrågavarande anslag.
I fall där gränsdragningen mellan humanitärt och tekniskt bistånd är
svår att göra kan det bli en omdömesfråga under vilken anslagspost ett bidrag
utgår. Detta är för övrigt av mindre betydelse, då det får förutsättas
att mottagarlandets behov av hjälpinsatsen är detsamma, oberoende av hur
den betecknas. Viktigare är gränsdragningen mellan humanitärt bistånd och
evangelisationsverksamhet. Politisk eller religiös påverkan bör som regel
icke förknippas med humanitära biståndsprojekt. Analogt gäller givetvis
detsamma beträffande tekniskt bistånd på utbildningsområdet. Emellertid
finns det exempel på att svenska missionssällskap är positivt accepterade
av ett lands regering som värdefullt stöd i regeringens arbete för social utveckling,
bättre undervisning etc., och under sådana omständigheter blir
betänkligheterna vid en mindre klar avgränsning av föga praktisk betydelse.
Statsbidrag bör då kunna sökas och beviljas under de allmänna förutsättningar
som jag nyss uppställt.

Liksom tidigare bör dock flyktinghjälpen ha den största inteckningen
i detta anslag. I innevarande års budget är delposten för flyktinghjälp
uppförd med 1 515 000 kr. Därav utbetalas till FN:s flyktingkommissarie
600 000 kr. och 300 000 kr. till Palestina-flyktingarna (UNRWA). T. o. m.

Kungl. Maj ds proposition nr 100 år 1962

utgången av 1961 har Sverige betalat för sitt medlemskap i Mellanstatliga
kommittén för europeisk migration (ICEM) - alltså för första hälften av
innevarande budgetår — 210 000 kr. Såsom förebådades i föregående ars
statsverksproposition har Sverige utträtt ur ICEM med ingången av 196-.
Avgörande för utträdet har varit den förändring av organisationens verksamhet
och inriktning som efterhand inträtt. Den flyktingverksamhet, som
på sin tid var avgörande för vårt lands inträde i kommittén, har starkt
minskat. Verksamheten har främst blivit ett befolkningspolitiskt instrument
för främjande av ren emigration till utomeuropeiska länder och all
mindre inriktats på flyktinghjälp. Flyktingandelen i det totala antalet
ICEM-transporter har minskat successivt från 58 % år 1957 till omkring
34 % år 1960 och utvecklingen fortgår i samma riktning. Såsom riksdagen
med bifall till Kungl. Maj :ts förslag har förordat bör det sålunda lösgjorda
anslaget på ca 400 000 kr. per år disponeras för en verksamhet som kommer
flyktingarna mera direkt tillgodo. FN:s flyktingkommissarie har av
omständigheterna måst åtaga sig nya flyktinghjälpsuppdrag i Afrika. Anaola-flyktingar
och Kongo-flyktingar har genom rekommendation av FN:s
generalförsamling överantvardats till hans omsorger. För detta kan komma
att erfordras särskilda anslag. Även Palestina-flyktingarnas situation torde
komma att påkalla nya och vidgade internationella insatser. I båda hanseendena
får Sverige vara berett att öka sina åtaganden.

Jag beräknar därför för flyktinghjälp ett medelsbehov för nästa budgetår
av 2 500 000 kr. De övriga ändamål, som har beskrivits under denna punkt,
är till stor del av beredskapskaraktär och kan icke på förhand preciseras och
fastlåsas i delanslag. Det må ankomma på Kungl. Maj :t att bedöma uppkommande
behov och inkommande medelsansökningar utifrån de principiella
och praktiska synpunkter som jag här gett uttryck åt. För tillfälliga
ändamål av humanitärt slag torde böra anslås 2 500 000 kr.

Jag hemställer att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen

att till Humanitärt bistånd för budgetåret 1962/63 under
tredje huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 5 000 000
kr.

14. Bidrag till insamlingen »Sverige Hjälper»

I det i innevarande budgetårs riksstat under tredje huvudtiteln uppförda
reservationsanslaget Bidrag till internationell hjälpverksamhet ingår ett belopp
avsett såsom bidrag till insamlingen »Sverige Hjälper». Såsom förklarades
i föregående års statsverksproposition, vilket ståndpunktstagande biträddes
av statsutskottet i dess utlåtande nr 128, skall staten tillskjuta lika
mycket som insamlingen kommer att ge.

I skrivelse den 6 februari 1962 har nämnden för internationellt bistånd,
som genom Kungl. Maj:ts beslut den 15 december 1961 bemyndigats övertaga
förvaltningen av insamlingen »Sverige Hjälper», anmält att ett belopp
av 9 295 344 kronor insamlats per den 31 december 1961. Nämnden äskar

;j Ilihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 100

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1962

att statsbidrag för nästa budgetår måtte beräknas med 1 milj. kr. Vidare
anmäler nämnden att det aktiva insamlingsarbetet numera avslutats men
att, då vissa mindre bidrag fortfarande övergångsvis inflyter, insamlingens
bokslut kommer att ske först per den 30 juni 1962. Nämnden avser således att
återkomma i sina anslagsäskanden för budgetåret 1963/64 i vad avser återstående
behov av statsmedel till bidrag till insamlingen.

Föredraganden: För innevarande budgetår har beräknats 8 milj. kr. såsom
bidrag till insamlingen »Sverige Hjälper». Per den 31 december 1961
hade som nämnts influtit nära 9,3 milj. kr. varför återstående medelsbehov
då var 1,3 milj. kr. Insamlingen är emellertid ännu icke helt avslutad
och nämnden föreslår att det för nästkommande budgetår anvisas 1 milj.
kr., varefter slutreglering av det statliga bidraget skulle ske budgetåret
1963/64. Nämndens förslag bör biträdas, bl. a. med hänsyn till att huvudparten
av redan till förfogande ställda medel beräknas återstå vid utgången
av innevarande och även nästa budgetår.

Under åberopande av det anförda hemställer jag att Kungl. Mai t målte
föreslå riksdagen

att till Bidrag till insamlingen »Sverige Hjälper» för budgetåret
1962/63 under tredje huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 1 000 000 kr.

Under förutsättning av riksdagens bifall kommer alltså anslagen för tekniskt
och humanitärt bistånd under tredje huvudtiteln att för nästa budgetar
fördela sig på olika ändamål som framgår av följande sammanställning:

Nämnden för internationellt bistånd, m. m.

1. Nämnden för internationellt bistånd: Avlöningar

2. Nämnden för internationellt bistånd: Omkostna nader

.......................

3. Utbildning av experter ................

Bistånd genom internationella organ

4. FN:s utvidgade tekniska biståndsprogram

(EPTA) .............................

5. FN:s särskilda fond...................

6. FN.s barnfond (UNICEF)

7. Internationella livsmedelsfonden

8. övrigt multilateralt tekniskt bistånd ........

Nordiskt bistånd

9. Afrikainstitutet .....................

10. Bistånd till Tanganyika...................

1,3	mkr.
0,3	mkr.
0,5	mkr.	2,1	mkr.
7,8	mkr.
25,9	mkr.
2,6	mkr.
3,45	mkr.
2,4	mkr.	42,15	mkr.
0,25	mkr.
2,75	mkr.	3,0	mkr.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1962

Direkt svenskt bistånd

11. Fältprojekt .............................. 11,0 mkr.

12. Stipendiat- och kursverksamhet ............ 3,0 mkr.

13. Humanitärt bistånd........................ 5,0 mkr.

14. Bidrag till insamlingen »Sverige Hjälper» .... 1,0 mkr.

20,0 mkr.
67,25 mkr.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans
Maj:t Konungen.

Ur protokollet:
L. Eckerberg

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1962

Bilaga 2

Tekniskt bistånd under elfte huvudtiteln

Utdrag av protokollet över inrikesårenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
23 februari 1962.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling,

Skoglund, Edenman, Johansson, ap Geijerstam, Holmqvist.

Chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, anför efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter.

Skandinaviska undervisningssjukhuset i Korea

Anslag Nettoutgift

1960/61 .......................... 2 600 000 2 500 000

1961/62 (statsliggaren s. 1157)...... 2 600 000

1962/63 (förslag) ................ 2 600 000

I årets statsverksproposition, bilagan 13, inrikesdepartementet, har Kungl.
Maj ,t på min hemställan föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition
i ämnet, till Skandinaviska undervisningssjukhuset i Korea för budgetåret
1962/63 beräkna ett reservationsanslag av 2 600 000 kr. Jag får nu
anföra följande.

Förenta Nationernas generalförsamling antog hösten 1950 en plan för efterkrigshjälp
och återuppbyggnad i Korea. 21 medlemsstater, däribland Sverige,
utlovade bidrag till finansieringen av planen. År 1951 konstituerades
en skandinavisk kommitté för utredning av möjligheten att lämna bidrag
till återuppbyggnad genom att upprätta och under några år driva ett sjukhus,
vid vilket viss utbildning av blivande läkare skulle kunna ske. Efter
förhandlingar mellan de svenska, danska, norska och koreanska regeringarna
samt Förenta Nationernas hjälporgan i Korea (UNKRA) undertecknades
den 13 mars 1956 avtal mellan de skandinaviska regeringarna å ena sidan
och koreanska regeringen samt UNKRA å andra sidan rörande upprättande
och drift av ett skandinaviskt undervisningssjukhus i Korea.
De skandinaviska regeringarna åtog sig att dels ställa till förfogande

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1962

kvalificerade läkare, sjuksköterskor, tekniker och viss administrativ personal
samt svara för löner, resor, underhåll m. m., dels även bestrida kostnader
för inköp och förnyelse av medicinsk utrustning för sjukhuset. Den koreanska
regeringen skulle ställa till förfogande dels sjukhusbyggnader samt
tomt och arbetskraft för uppförande av bostäder åt den skandinaviska personalen,
dels koreansk personal för sjukhusets drift m. m. UNKRA slutligen
skulle svara bl. a. för erforderliga om-, till- och nybyggnader vid sjukhuset.

Driften vid sjukhuset igångsattes successivt under hösten 1958. Kostnaderna
för Sveriges del under den till fem år beräknade egentliga driftperioden
har beräknats till 2 600 000 kr. per år (prop. 1954: 202). Frågan om i vilken
ordning den skandinaviska verksamheten vid sjukhuset bör överföras
till de koreanska myndigheterna väntas inom kort bli föremål för överläggningar.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen

att till Skandinaviska undervisningssjukhuset i Korea för
budgetåret 1962/63 under elfte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 2 600 000 kr.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans
Maj:t Konungen.

Ur protokollet:
Bertil Segerfalk

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1962

Bilaga 3

Finansiellt bistånd

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj. t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 23
februari 1962.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling,
Skoglund, Edenman, Johansson, af Geijerstam, Holmqvist.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anför efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter.

I årets statsverksproposition, bilagan 9, finansdepartementet, har Kungl.
Maj :t på min hemställan föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition
i ärendet, till internationell kapitalhjälp för budgetåret 1962/63 under
fonden för låneunderstöd beräkna ett investeringsanslag av 60 000 000
kr.

Under hänvisning till vad statsministern tidigare denna dag anfört får jag
nu framföra följande förslag.

L Finansdepartementet: Avlöningar

Den utvidgning av det finansiella biståndet som jag ämnar föreslå i det
följande kräver ökade arbetsinsatser inom finansdepartementet. Dessa avser
inte endast de finansiella biståndsärendenas handläggning utan även de förberedande
undersökningar rörande olika typer av finansiellt bistånd som måste
föregå mera betydande svenska engagemang på detta område. Härtill kommer
att en ökad svensk biståndsgivning även på andra områden än det finansiella
förutsätter överväganden som delvis ligger inom finansdepartementets
verksamhetsområde.

För handläggningen av internationella ekonomiska samarbetsfrågor finns
för närvarande i finansdepartementet inrättad en byråchefstjänst i Br 2.
Med hänsyn till omfattningen av arbetsuppgifterna avseende den internationella
biståndsverksamheten har redan under innevarande budgetår denna

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1962

tjänst måst dubbleras. Då behovet av denna dubblering kan bedömas vara
permanent, torde en tjänst som byråchef i Br 2 böra inrättas. För tillgodoseende
av det i samband med bl. a. biståndsärendena ökade behovet av biträdeshjälp
torde vidare en tjänst som kontorist i Ae 9 böra inrättas.

De av mig nu framlagda förslagen medför en ändring i departementets
personalförteckning utöver vad som föreslagits i årets statsverksproposition.
Vidare torde under departementets avlöningsanslag uppkomma ett medelsbehov
av 60 000 kr. utöver vad som angivits i statsverkspropositionen.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte

— med ändring av i statsverkspropositionen härutinnan framlagda förslag

— föreslå riksdagen att

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga de ändringar i personalförteckningen
för finansdepartementet som föranledes
av vad jag i statsrådsprotokollet över finansärenden för den
3 januari 1962 samt i det föregående föreslagit;

b) godkänna följande avlöningsstat för finansdepartementet,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1962/63:

Avlöningsstat

1. Avlöning till departementschefen............ 51 000

2. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis
...................................... 1 345 000

3. Ersättningar till expertis och tillfällig arbetskraft,
förslagsvis .......................... 425 000

4. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal .. 1 587 000

5. Rörligt tillägg, förslagsvis .................. 895 000

6. Kompensation för höjda folkpensionsavgifter,

förslagsvis ................................ 57 000

Summa kr. 4 360 000

c) till Finansdepartementet: Avlöningar för budgetåret

1962/63 under sjunde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 4 360 000 kr. 2

2. Bilateralt finansiellt bistånd

I anslutning till Unesco’s generalkonferens’ session i november—december
1960 framfördes från burmesisk, indisk, indonesisk och pakistansk sida
till de fyra nordiska ländernas där närvarande representanter eu vädjan om
bistånd med papper för produktion av skolböcker. Som årsbehov angavs
för Burma 1 000, Indien 10 000, Indonesien 2 500 och Pakistan 3 000 ton

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1962

eller tillhopa 16 500 ton. Behovet skulle gälla de närmaste fem åren, varunder
de ifrågavarande ländernas egna pappersindustrier skulle utvidgas och
förbättras. Tillgodoseendet av detta pappersbehov förklarades ingå som en
viktig del av en i Karachi år 1959 utarbetad och av Unesco stödd plan för
skolväsendets utbyggande i Asien. Enligt denna plan skulle sjuårig obligatorisk
skolgång inom tjugo år vara införd i femton asiatiska stater, av vilkas
befolkning 80 procent kommer på de fyra nyssnämnda länderna. Det beräknades
att i dessa endast hälften av de skolbarn som läsåret 1960/61
började skolan kunde förses med skolböcker. Länderna kunde själva ombesörja
tryckningen av de erforderliga skolböckerna.

Departementschefen

I avvaktan på att frågan om bilaterala finansiella insatser av större omfattning
närmare undersökes måste den svenska verksamheten på detta
område under nästa budgetår bedrivas i begränsad skala och snarast få
törsökskaraktär. Att överhuvudtaget ett konkret projekt redan nu kan föreslås,
sammanhänger med att ett uttalat önskemål om visst svenskt finansiellt
bistånd föreligger, att detta önskemål måste bedömas såsom från utvecklingssynpunkt
angeläget och att svensk industri synes väl lämpad att
åtaga sig de leveranser, som biståndet avser.

Sverige, liksom de övriga nordiska länderna, har hittills icke ansett sig i
stånd att intaga en positiv attityd till de önskemål om en pappersgåva för
produktion av skolböcker som framförts från Burma, Indien, Indonesien
och Pakistan. Sedan det senaste årets diskussioner och undersökningar
av det svenska utvecklingsbiståndet på längre sikt emellertid givit
vid handen, att Sverige bör vara berett att lämna också bilateralt finansiellt
bistånd, har frågan för svensk del kommit i ett delvis förändrat läge. Härvid
har jag särskilt beaktat, att finansiella projekt av detta slag måste anses
utgöra värdefulla bidrag till den långsiktiga ekonomiska utbyggnaden av
bl. a. Indien och Pakistan i enlighet med dessa länders femårsplaner. Jag
har också noterat, att Unesco fäster stor vikt vid den s. k. Karachiplanen för
skolväsendets utbyggnad i bl. a. dessa länder och betraktar pappersbristen
som det allvarligaste av de hinder härför vilka kan undanröjas genom bistånd
utifrån.

Mot denna bakgrund och med särskilt beaktande av den fundamentala
betydelse som biståndsinsatser på utbildningens område tillmätes i den svenska
biståndsgivningen anser jag det angeläget, att man från svensk sida
överväger att lämna bistånd till de fyra ifrågavarande asiatiska länderna
i form av en pappersgåva för skolbruk. Kostnaderna för en sådan gåva blir
beroende av hur stor del av de angivna behoven som det för svensk del
kan vara rimligt att fylla samt till vilka priser ifrågavarande papperskvantiteter
kan erhållas. Innan detta mera exakt kan bedömas, måste underhandlingar
föras med de tilltänkta mottagarländerna så att en bekräftelse
och precisering av angivna behov kan erhållas och noggranna uppgifter om
erforderliga papperskvaliteter inhämtas. I detta syfte har på diplomatisk

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1962

väg kontakt tagits med de fyra nämnda staterna. Därefter torde diskussioner
få upptagas med de svenska pappersfabrikanterna för att fastställa
deras tillverkningsmöjligheter och priser.

Sedan nu nämnda undersökningar slutförts torde det få ankomma på
Kungl. Maj :t att vidtaga erforderliga åtgärder i ärendet. Jag beräknar, att
det anslag som nu äskas inte i sin helhet kommer att tagas i anspråk för
här ifrågavarande leveranser under nästa budgetår, och förutsätter, att det
vid behov må disponeras för andra likartade ändamål.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte
föreslå riksdagen, att

till Bilateralt finansiellt bistånd för budgetåret 1962/63
under sjunde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av
20 000 000 kr.

3. Bidrag till Internationella utvecklingsfonden

Förslag om svensk anslutning till Internationella utvecklingsfonden (IDA)
förelädes riksdagen i propositionen 1960: 105. I enlighet med riksdagens
beslut (rskr 1960: 211) är Sverige sedan 1960 medlem av IDA.

Fondens ändamål är att främja ekonomisk utveckling, öka produktiviteten
och därmed höja levnadsnivån i de mindre utvecklade områdena inom
fondens medlemskrets. I detta syfte skall IDA komplettera Världsbankens
verksamhet genom att tillhandahålla kapital på mindre betungande ränteoch
amorteringsvillkor än de för sedvanliga lån gällande.

Av ett låntagarland kräves en sund ekonomisk politik samt att det av
skäl utanför sin egen kontroll icke kan finansiera en tillfredsställande utvecklingstakt
med egna resurser och normala krediter. Fonden kan då
lämna långfristiga lån till investeringsprojekt, vilka har hög angelägenhetsgrad
från utvecklingssynpunkt utan att därför vara direkt vinstgivande
eller medföra någon omedelbar ökning av landets förmåga att förränta och
amortera en internationell upplåning på marknadsmässiga villkor. Av IDA
lämnade lån har sålunda avsett vattenförsörjning, väg- och hamnarbeten
etc. Under 1961 lämnades 18 lån på sammanlagt ca 180 milj. dollar. Samtliga
dessa är räntefria och löper på 50 år, varav de 10 första åren är amorteringsfria.

Medlemskap i fonden står öppet för varje land som är medlem i Världsbanken,
f. n. 74 länder. Av dessa har hittills inemot 60 anslutit sig till IDA.
Med Världsbanken har IDA gemensam styrelse och direktion samt gemensamt
sekretariat. Medlemmarna äger rösträtt i proportion till sina andelar i
grundkapitalet.

IDA har liksom Världsbanken ställning som ett av Förenta Nationernas
fackorgan. Dess förbindelser med FN:s generalsekreterare, EPTA och Särskilda
fonden regleras i en ömsesidig överenskommelse, vari bl. a. föreskri -

ft Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 100

74 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 dr 1962

ves, att löpande samråd mellan IDA och nämnda organ skall ske i en särskild
samordningskommitté.

IDA:s grundkapital uppgår till 1 miljard dollar, vilket skall inbetalas
under loppet av fem år. De industrialiserade länderna, däribland Sverige
och övriga nordiska länder, svarar för ca 75 procent av grundkapitalet.
Dessa länders andelar inbetalas i guld eller konvertibla valutor. För 90 procent
av dessa andelar kan betalningen erläggas i form av räntefria skuldbevis
i egen valuta, vilka skall inlösas på fondens begäran då medlen erfordras
för verksamheten. Dylik inlösen skall i görligaste mån begäras från samtliga
medlemmar pro rata. Icke industrialiserade länder får erlägga sina andelar
i egna valutor. Dessa är avsedda att användas restriktivt, varför lDA:s
fritt disponibla kapital högst uppgår till knappt 800 milj. dollar. Inbetalningen
är fördelad över fem år, vilket innebär, att fonden kommer att tillföras
omkring 150 milj. dollar om året.

Sveriges andel av grundkapitalet utgör ca 1 procent eller 10,09 milj. dollar.
Detta motsvarar ca 52,2 milj. kr. Härav har under budgetåren 1960/61 och
1961/62 inbetalats ca 22 milj. kr. Sverige har liksom flertalet andra länder
utnyttjat möjligheten att erlägga större delen av betalningen i form av
räntefria skuldförbindelser.

Vid en med hänsyn till slutförandet av den ursprungliga kapitalinbetalningen
lämplig tidpunkt och därefter vart femte år skall fondens tillgångar
överses och vid behov beslut om teckning av ytterligare andelar träffas.
IDA kan dessutom när som helst på begäran av en enskild medlem taga
upp frågan om en individuell teckning av ytterligare andelar, varvid beslut
fattas med två tredjedels majoritet av samtliga röster om det belopp
teckningen må avse och de villkor i övrigt som skall vara förbundna därmed.
Härvid skall övriga medlemmar beredas tillfälle att också teckna ytterligare
andelar i syfte att bibehålla sina relativa röstetal. Vidare finnes möjlighet
för ett medlemsland att på vissa villkor tillskjuta supplementära resurser
i annat medlemslands valuta, förutsatt att det senare landet lämnar
sitt medgivande härtill. Slutligen förutses, att enskild medlem kan lämna
resurser i egen valuta på de villkor varom överenskommelse må träffas i
varje särskilt fall.

Departementsch ef en

Multilateralt finansiellt bistånd på världsvid bas lämnas av Världsbanken
(IBRD), Internationella valutafonden (IMF), Internationella finansieringsbolaget
(IFC) och Internationella utvecklingsfonden (IDA). Samtliga dessa
har karaktär av Förenta Nationernas fackorgan och upprätthåller nära
kontakt med FN:s tekniska biståndsprogram och Särskilda fond. Världsbanken
och Valutafonden bedriver också för egen samt FN-organens räkning
en omfattande teknisk biståndsverksamhet, särskilt i fråga om inventering
av naturtillgångar, utvecklingsplanering och ekonomisk politik. Medlemskretsen
i dessa organ omfattar flertalet länder utom öststaterna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1962

Sveriges medverkan i Världsbanken innebär, att vi ställt drygt 100 milj. kr.
till bankens förfogande för dess utlåningsverksamhet och att vi garanterar
för bankens förpliktelser intill ett belopp av ca 930 milj. kr. (prop. 1950: 89,
1959:126; rskr. 1950:152, 1959:275). Medlemsländernas insatser och avkastningen
på dessa utgör emellertid numera en mindre del av bankens utlåningskapacitet
än den som grundar sig på upplåning från regeringar och
centralbanker, obligationsemissioner på de internationella kapitalmarknaderna
samt överlåtelser av lån som banken beviljat. I motsats till många
andra länder har Sverige icke i nämnvärd grad medverkat i denna del av
bankverksamhetens finansiering. En svensk insats kunde i och för sig motiveras
av det stora värde för u-länderna som bankens långivning till räntabla
basinvesteringar obestridligen har, särskilt när dessa — som ofta är
fallet — ingår som led i utvecklings- och industrialiseringsprogram, utarbetade
i samverkan mellan banken och låntagarlandet. Banken torde också
vara angelägen att förankra sin upplåning så brett som möjligt. En svensk
prestation av ifrågavarande slag kunde få formen av emission i Sverige av
ett världsbankslån eller köp av redan emitterade skuldförbindelser. I båda
fallen är medverkan från såväl statens som riksbankens och den privata
marknadens sida i princip möjlig. Med nuvarande svenska ränteläge ställer
det sig emellertid i praktiken väsentligt dyrare för banken att placera sin
upplåning i Sverige än på de marknader som hittills anlitats och på vilka
banken f. n. inte har större svårigheter att anskaffa erforderligt kapital. Något
omedelbart intresse från bankens sida att komma in på den svenska kapitalmarknaden
torde således inte föreligga. Läget kan emellertid senare
komma att förändras varvid frågan får upptagas till prövning.

Tillgången till Internationella valutafondens kortfristiga stabiliseringskrediter
är av betydelse inte minst för de underutvecklade länderna i deras
strävan att trots betalningsbalanskriser genomföra sina utvecklingsprogram.
Ett allmänt stöd av Valutafondens verksamhet kan från svensk sida lämnas
genom den anslutning till ett arrangemang för ökning av fondens resurser,
som i dagarna underställes riksdagens prövning.

Världsbanken och Valutafonden har båda en femtonårig verksamhet bakom
sig, varunder de haft att tillgå mycket stora och successivt växande finansiella
resurser. Internationella finansieringsbolaget (IFC) grundades
1956 och har hittills varit av mindre betydelse för det finansiella biståndet
till u-länderna (statsv. prop. 1956, bil. 28, rskr. 1956: 147). Bolagets inbetalade
grundkapital uppgår till knappt 100 milj. dollar, varav över hälften
inte är utnyttjad. Någon hrist på resurser synes IPX således inte för närvarande
lida. Sveriges andel uppgår till ca 5,7 milj. kr. IFC:s finansieringsverksamhet
sker i nära anslutning till privata investeringar, vilket förstärker
dess effekt. Ett viktigt syfte med IFC är för övrigt att bolaget skall tjäna
som katalysator för en växande ström av privat investeringskapital till
u-länderna. Intresse för IFC har dokumenterats av svenskt näringsliv. Samverkan
mellan IFC och svenska företag i de senares u-landsinvesteringar tor -

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1962

de för närvarande vara det bästa stöd soin från svensk sida kan lämnas bolaget,
samtidigt som härmed svensk företagsamhet kan draga nytta av bolagets
överblick, tekniska kunnande och finansiella resurser.

Medan de nu nämnda organen bedriver sin verksamhet efter affärsmässiga
grunder, är Internationella utvecklingsfondens (IDA) kreditgivning av
mera benefik karaktär. Alla de 18 krediter som IDA lämnat under de första
åtta månaderna av sin utlåningsverksamhet (från våren 1961) var sålunda
på 50 år med en amorteringsfri period på 10 år, varefter återbetalning sker
först med 1 procent årligen under 10 år och sedan med 3 procent årligen under
de resterande 30 åren. Krediterna är räntefria, men för täckande av
IDA:s administrationskostnader utgår en årlig avgift av 3/4 procent. Flertalet
av dem har avsett väg- och vattenbyggnadsprojekt. Av det vid senaste
årsskifte totalt utlånade beloppet, 181 milj. dollar, hänförde sig praktiskt
taget hälften till krediter till Indien. Det vill synas som om krediter från
IDA skulle komma att spela en framträdande roll i det internationella stöd
åt Indiens och Pakistans utvecklingsplaner som lämnas inom ramen för de
s. k. Indien- och Pakistankonsortierna.

Denna kreditgivning på liberala villkor motiveras av att behovet av utvecklingskapital
är stort och växande samtidigt som ett stigande antal u-länder
närmar sig gränsen för vad de med hänsyn till redan existerande återbetalningsskyldighet
och väntad betalningsbalansutveckling rimligen kan
upplåna utomlands på konventionella villkor. Härtill kommer, att många
av de nya staterna å ena sidan inte i samma utsträckning som tidigare kan
räkna med finansiellt stöd från sina f. d. moderländer, medan de å andra
sidan ännu inte uppnått en kreditvärdighet som gör det möjligt för dem att
låna utomlands i erforderlig skala. I denna situation erfordras andra finansieringsformer
än dem som världsbankslån eller krediter av liknande art erbjuder,
om fundamentala investeringsbehov skall kunna tillgodoses. IDA
tillhandahåller således en angelägen form av utvecklingsbistånd, och dess
resurser tages snabbt i anspråk för kreditgivningen. Det är därför naturligt,
att IDA:s ledning redan vädjat om extra kapitalinsatser utöver de ordinarie,
vilka enligt stadgan skall inbetalas i fem rater åren 1960—1964. IDA:s
stadga förutser också olika former av dylika insatser, ehuru några sådana
ännu inte kommit till stånd.

Ser man till föreliggande behov, torde alltså en förstärkning av IDA:s resurser
vara en i nuvarande läge värdefull form för svenskt finansiellt bistånd.
Också det sätt varpå IDA tillgodoser dessa behov talar för denna biståndsform.
Ett omsorgsfullt arbete nedlägges på urval, förberedande och
följande av de projekt och program som IDA finansierar. Man fäster stort
avseende vid att mottagarländerna för en sund ekonomisk politik. Med IDAmedel
finansierade inköp bindes inte till visst land utan sker på grundval av
fri internationell konkurrens. Genom att utnyttja Världsbankens sekretariatsresurser
och tillgodogöra sig dess mångåriga erfarenheter når IDA en
hög grad av administrativ effektivitet. Personalunionen mellan de båda in -

7-7

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1962

stitutionerna tryggar också en nödvändig samordning av deras krediter till
ett och samma land. Behovet av koordination med FN :s närbesläktade verksamhet
tillgodoses genom en särskild förbindelsekommitté.

Det ordinarie svenska bidraget till IDA uppgår för innevarande budgetår
liksom för de tre närmast följande till 10 048 000 kr. Mot bakgrund av vad
jag anfört i det föregående förordar jag, att IDA under nästa budgetår, utöver
det då förfallande ordinarie bidraget, tillföres en extra svensk kapitalinsats
uppgående till ett tre gånger så stort belopp eller 30 144 000 kr.

Syftet med en svensk aktion av angivet slag bör vara att öka IDA:s totala
kreditgivningskapacitet. IDA:s stadga anger två vägar för en sådan ökning
av resurserna: teckning av ytterligare andelar respektive tillskjutande av
supplementära resurser. Teckning av ytterligare andelar medför en i motsvarande
mån ökad rösträtt för vederbörande land och kräver bl. a. av detta
skäl godkännande av IDA:s styrelse, varjämte Övriga medlemmar skall erbjudas
tillfälle att teckna de ytterligare andelar som erfordras för att deras
relativa röstetal skall bibehållas. Tillskjutande av supplementära resurser
kan ske dels i annat medlemslands valuta, dels i egen valuta. Den förra
möjligheten är inte aktuell i Sveriges fall. Beträffande den senare sager stadgan
endast att sådana valutatillskott skall ske på villkor varom överenskommelse
må träffas.

Vid förberedande kontakter med IDA-ledningen har framkommit, att man
inom denna avgjort föredrager att ett eventuellt svenskt extra bidrag sker i
form av tillskjutande av supplementära resurser i svenska kronor snarare
än som en andelsteckning. Förstnämnda bidragsform betecknas som den för
närvarande fördelaktigaste när det gäller att få till stånd en ökning av IDA:s
resurser på längre sikt. Man har emellertid förklarat sig beredd att, om Sverige
i samband med andra länders framtida andelsteckning så skulle önska,
rekommendera det svenska bidragets omvandling till andelsteckning.

Under åberopande av vad jag i det föregående anfört hemställer jag, att
Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen, att

dels bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga de åtgärder som
erfordras för lämnande av ett extra svenskt bidrag till Internationella
utvecklingsfonden

dels ock till Bidrag till Internationella utvecklingsfonden
för budgetåret 1962/63 på kapitalbudgeten under fonden för
låneunderstöd anvisa ett investeringsanslag av 40 200 000 kr.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans
Maj:t Konungen.

Ur protokollet:
Olof Sundström

Kangl. Maj.ts proposition nr 100 år 1962

Bilaga 4

Kommersiellt bistånd

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
23 februari 1962.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling,

Skoglund, Edenman, Johansson, af Geijerstam, Holmqvist.

Chefen för handelsdepartementet, statsrådet Lange, anför efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter.

Såsom statsministern tidigare denna dag anfört har från det svenska näringslivets
sida uttryckts önskemål om vidgade insatser från statens sida på
det kommersiella biståndets område. Man har därvid bl. a. hänvisat till att
vissa länder under de senaste åren börjat tillämpa en garantipraxis som sträcker
sig längre än nuvarande svenska exportkreditgarantisystem. Dessa förhållanden
anses försvåra svenska företags insatser i u-länderna i jämförelse
med motsvarande insatser från andra länders företag.

De nuvarande bestämmelserna för den statliga exportkreditgarantigivningen
grundas på riktlinjer fastställda av 1959 års riksdag på förslag av
Kungl. Maj:t (prop. 112; rskr 214). Efter medgivande av 1961 års riksdng
(prop. 195; rskr 393) fastställdes totalramen för garantigivningen till
ett belopp av 2 000 milj. kr. att gälla intill utgången av budgetåret 1962/63.
Tidigare utgjorde maximibeloppet för garantierna 1 000 milj. kr.

Ärenden rörande statlig exportkreditgaranti prövas och avgöres av exportkreditnämnden.

Departementschefen

Vid framläggandet av förslag till 1961 års riksdag om höjning av totalramen
för garantigivningen till 2 000 milj. kr. att gälla intill utgången av budgetåret
1962/63 framhöll jag bl. a., att vid förordandet av en garantiram av
2000 milj. kr. hänsyn hade tagits till att en vidgad svensk biståndsgivning
till u-länder skulle komma att medföra ökat behov av utrymme för exportkreditgarantier.

Exportkreditgarantier beviljas redan nu i relativt stor utsträckning för
export till u-länder. Det kan sålunda nämnas, att exportkreditnämndens

Knngl. Maj:ts proposition nr 100 år 1962

utestående totalengagemang (utfärdade ocli i utsikt ställda garantier) för
export till dylika länder den 31 december 1961 uppgick till 329 milj. kr.,
vilket motsvarar drygt en tredjedel av samtliga garantier. För dessa garantier
har i princip tillämpats de villkor, exempelvis rörande kredittider och
betalningsvillkor i övrigt, som regelmässigt uppställes. I och med att ökade
resurser över huvud taget ställts till förfogande finns ett ökat utrymme för
sådan normal garantigivning till u-länderna.

I samband med en ökad svensk biståndsgivning till u-länder kan det
emellertid föreligga behov av att oberoende av de allmänna principer som
tillämpas för garantigivningen kunna stödja från biståndssynpunkt särskilt
önskvärd export till ifrågavarande länder. Det kan sålunda vara önskvärt att
kunna garantera även i fall då kredittidens längd eller andra omständigheter
lägger hinder i vägen för garantistöd i normal ordning. Det kan härvidlag
erinras om att den normala längsta kredittid, som för närvarande tillämpas
i enlighet med internationellt vedertagna normer, utgör fem år. För att sådana
ur biståndssynpunkt särskilt angelägna projekt skall kunna genomföras
torde det i många fall vara erforderligt att vid garantigivningen tilllämpa
för exportörer gynnsammare villkor än som normalt gäller. Projektets
karaktär bör få avgöra hur långt utöver gängse villkor det i det enskilda fallet
kan vara motiverat att gå. Hänsyn bör bl. a. tagas till projektens inpassning
i eventuellt förefintliga utvecklingsprogram för u-landet i fråga.

Den svenska exportkreditgarantigivningen har hittills karakteriserats av
att den anpassats till internationella överenskommelser på hithörande område.
Det torde ligga i svenskt intresse att så sker allt framgent. Med hänsyn härtill
bör i enlighet med utvecklad praxis de principer, som i här avsedda fall
kan komma att tillämpas för en särskilt liberal garantigivning på u-länderna,
anmälas till vederbörande internationella organ, i första hand Bernunionen.

En sådan generell möjlighet att tillämpa liberalare villkor på ur biståndssynvinkel
särskilt intressanta enskilda projekt i skilda länder bör i fall så
anses lämpligt kunna kompletteras med bilaterala avtal mellan Sverige och
ett eller flera särskilt utvalda u-länder.

Det kan i detta sammanhang erinras om det avtal som år 1961 träffats
med chilenska regeringen om långfristiga exportkrediter för vissa leveranser
i samband med återuppbyggnadsarbetet efter den våren 1960 inträffade naturkatastrofen
i Chile. För dessa garantier, som avser krediter intill ett belopp
av 20 milj. kr., skall gälla en kredittid av intill 10 år.

För att säkra att utrymme finnes för en sådan mera selektiv garantigivning
för särskilda exportprojekl av intresse för u-länderna som här skisserats,
synes Kungl. Maj :t inom den av riksdagen fastställda garantiramen
böra tills vidare reservera 200 milj. kr. för ändamålet. Den nuvarande ramen
för garantigivningen — 2 000 milj. kr. — gäller till och med budgetåret
1962/63, och riktlinjerna för garantigivningen i fortsättningen måste sålunda
underställas riksdagen redan år 1963.

Det administrativa handhavandet av den speciella garantigivning varom

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1962

här är fråga torde få övervägas av Kungl. Maj :t. Det ligger i sakens natur,
att riktlinjerna för den speciella garantigivningen bör anknytas till vad
som gäller för garantigivningen i stort. Den närmare utformningen av dessa
riktlinjer och av erforderligt samråd mellan exportkreditnämnden och organ
som handlägger biståndsärenden torde — sedan frågan behandlats av
beredningens för internationella biståndsfrågor arbetsgrupp för kommersiellt
bistånd — få ankomma på Kungl. Maj:t. Jag förutsätter vidare, att
för det fall en eventuell garantiverksamhet av här ifrågavarande slag medför
förluster, riksdagen i särskild ordning anvisar medel för deras täckning.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte
föreslå riksdagen

att godkänna de förslag beträffande exportkreditgaranligivningen
som i det föregående angivits.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans
Maj:t Konungen.

Ur protokollet:
Nils van der Heeg

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1062

Bihnng

RAPPORT RÖRANDE DET SVENSKA
UTVECKLINGSBISTÅNDET

I anslutning till det arbete som bedrivits inom den i februari 1961 tillsatta
beredningen för internationella biståndsfrågor bär en särskild interdepartemental
arbetsgrupp på regeringens uppdrag kartlagt olika biståndsformer
och undersökt vissa problem sammanhängande med den svenska biståndsgivningen.
Gruppens arbete har resulterat i ett antal promemorior
vilka efterhand tillställts beredningen och diskuterats av denna. Dessa promemorior
sammanfattas och kompletteras i föreliggande rapport.1 Ehuru
större delen av det material varpå rapporten bygger sålunda även behandlats
i beredningen, har denna inte tagit ställning till rapportens innehåll.

Denna rapport är givetvis inte att betrakta som någon uttömmande och
slutgiltig genomgång av biståndsproblemen. Åtskilliga frågor har på grund
av sin komplicerade natur och den begränsade tid som stått till förfogande
inte kunnat behandlas mer än mycket ytligt, andra har helt förbigåtts. Bland
de spörsmål som således kan tarva närmare utredning må nämnas beredskapsplanering
av konjunkturutjämnande bistånd, formerna och villkoren
för bilateral finansiell biståndsgivning, jordbrukspolitikens roll i den allmänna
biståndspolitiken, sänkning av tullar och skatter på u-landsvaror
och dess effekt i exportlandet och i Sverige, riskreducerande och finansieringsunderlättande
åtgärder till stöd för kommersiella u-landstransaktioner
(på grundval av de väntade förslagen från beredningens grupp för kommersiellt
bistånd), biståndsfinansiering genom upplåning på den inhemska
kapitalmarknaden, samarbete med ekonomiska institutioner vid universitet
och högskolor i avsikt att tillgodose de biståndspolitiska instansernas behov
av fortlöpande orientering rörande forskningsresultat och erfarenheter på
utvecklings- och biståndsproblemens område.

Arbetsgruppen har under senare delen av sin verksamhet bestått av byråcheferna
O. Palme (ordförande) och H. Lundström (sekreterare), byråchef

B. Odhner och förste sekreterare H. Berg från utrikesdepartementet, statsekreterare
E. Michanek från socialdepartementet, byråcheferna I. Eckersten
och L. Kalderén och förste kanslisekreterare P. Vinde från finansdepartementet
samt byråchef Å. Englund och förste kanslisekreterare N. B.
Leuf från handelsdepartementet. I gruppens arbete har även medverkat bl. a.
utrikesrådet S. Åström, avdelningschef P. Lind och förste sekreterarna E.
Braunerhielm och C. Lidgard (utrikesdepartementet), budgetsekreterare L.
Klackenberg och förste kanslisekreterare K. Bothén (finansdepartementet),

1 I sitt ursprungliga skick publiceras flertalet av promemoriorna i Statens offentliga utredningar
(SOU 1962:12).

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1962

avdelningschef S. Moberg (ecklesiastikdepartementet), budgetsekreterare

S.-E. Orrö (handelsdepartementet) samt fil. lic. U. Herz, sekreterare M. Ivihlberg,
docent B. Kragh, byrådirektör G. Olderin, bankkamrer B. Thomé och
professor A. östlind.

Stockholm den 20 februari 1962

OLOF PALME

Hans O. Lundström

Innehåll

1. Underutveckling och utvecklingsbistånd...................... 83

A. Underutvecklingens kännetecken...................... 83

B. Några drag i utvecklingsmekanismen................... 87

G. Behovet av kunskap ................................ 88

D. Behovet av kapital.................................. 90

E. Behovet av utrikeshandel ............................ 94

F. Biståndets roll...................................... 90

G. Biståndets former.................................... 97

II. Den internationella biståndsgivningen....................... 103

A. Biståndets omfattning och fördelning i stort ............ 103

B. Vissa främmande länders biståndsgivning............... 108

C. Öststaternas biståndsgivning.......................... HO

III. Den svenska biståndsgivningen ............................ 119

A. Handelspolitiskt bistånd.............................. 120

B. Kommersiellt bistånd................................ 121

C. Finansiellt bistånd .................................. 123

D. Tekniskt bistånd.................................... 124

E. Humanitärt bistånd.................................. 129

IV. Det svenska biståndet ur utrikespolitisk synvinkel............. 130

V. Det svenska biståndet ur ekonomisk synvinkel................ 135

A. Samhällsekonomiska aspekter.......................... 135

B. Personella aspekter.................................. 141

C. Budgettekniska aspekter.............................. 144

VI. Det svenska biståndet ur effektivitetssynvinkel ................ 147

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1962

I. Underutveckling och utvecklingsbistånd

Begreppet »underutveckling» kan definieras på olika sätt. För praktiska
ändamål synes det emellertid lämpligast att utgå från den bestämning av vad
ett »underutvecklat land» är som numera är vedertagen inom Förenta Nationerna.
FN räknar till »mindre utvecklade» eller »underutvecklade» länder
»alla länder och områden i Afrika, Nord- och Sydamerika, Asien och
Oceanien med undantag av Sydafrikanska unionen, Canada, Förenta Staterna,
Japan, Australien och Nya Zeeland». Några europeiska länder kommer
således här inte med. I de studier och den statistik som FN publicerar
om dessa länder redovisas inte heller Folkrepubliken Kina, Nord-Korea och
Nord-Vietnam. Det huvudsakliga skälet är att dessa senare länder inte rapporterar
till FN. Med dessa avgränsningar kvarstår som »u-länder» i FN:s
mening inemot ett 100-tal länder och territorier med en sammanlagd folkmängd
av storleksordningen 1 300 milj.

A. Underutvecklingens kännetecken

U-länderna innefattar såväl några av de största som flertalet av de mindre
av världens stater. Olikheterna dessa länder emellan är mycket stora. Generella
omdömen om förhållandena i u-länderna är därför vanskliga. Denna
allmänna reservation måste hållas i minnet när man genom angivande av
olika kännetecken på underutveckling söker närmare bestämma dennas innebörd.
Kännetecknen återfinns dock alla eller nästan alla med varierande
styrka i de berörda länderna.

Dessa kännetecken på underutveckling kan lämpligen uppdelas på sådana
som hänför sig till konsumtionsnivån och sådana som hänför sig till produktionsmetoderna
och produktionsorganisationen. 1

1. Levnadsnivån i u-länderna

Underutvecklingssymptomen på konsumtionssidan kan sammanfattas i
uttrycket massfattigdom och specificeras med avseende på exempelvis näringsnivå,
bildningsnivå och hälsonivå.

Vad näringsnivån beträffar beräknas »normalbehovet» vara ca 2 750 kalorier
per dygn och individ. Befolkningen i flertalet u-länder — bland dessa
exempelvis Indien, Peru, Ceylon, Filippinerna, Indonesien — måste emellertid
nöja sig med en genomsnittlig kaloritillgång på mindre än 2 000 kalorier.
Ännu mera markerad torde undernäringen vara med avseende på födans
kvalitet. Kostens ensidighet medför att befolkningen i dessa länder lider brist
på framför allt proteiner, vilka har stor betydelse bl. a. för organismens motståndskraft
mot sjukdomar. Proteintillgången för de angivna länderna har
beräknats till mellan 3 och 15 gram per dag mot 60 gram vid »fullvärdig
kost».

Ett mått på utbildningsnivån är att analfabetismen för flertalet u-länder

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1962

torde variera mellan 50 och 90 %. Analfabetismen är både symptom på och
en av orsakerna till den okunnighet och traditionsbundenhet som ofta
starkt hämmar ekonomiska och sociala framsteg. I regel saknas den yrkesutbildning
som skulle kunna främja arbetsfördelning och produktivitet.
Även i fråga om universitet och högre läroanstalter, inte minst för lärarutbildning,
råder flerstädes stor brist.

Den låga hälsonivån kan exemplifieras med spädbarnsdödligheten och medellivslängden.
Medan spädbarnsdödligheten för flertalet europeiska länder
räknas i tiotal promille, uppgår den i många u-länder till tiotals procent; i
vissa länder dör mer än vartannat barn före ett års ålder. Den statistiska
medellivslängden påverkas till en del av denna höga spädbarnsdödlighet men
är även ett uttryck för människornas hårda livsvillkor och ringa motståndskraft
mot sjukdomar. I Indien, Burma, Pakistan, Guinea, Uganda, Kongo
m. fl. länder varierar medellivslängden mellan 30 och 40 år, medan den för
länderna i Europa håller sig på nivån 65—70 år (för Sverige 73 år). Ytterligare
ett mått på det dåliga hälsotillståndet i u-länderna utgör den höga
frekvensen av infektions- och parasitsjukdomar. Det genomsnittliga antalet
invånare per läkare ligger högt: en rad länder i Afrika har över 20 000 invånare
per läkare, och 5 000—20 000 torde vara det normala för flertalet uländer.
För de rika industriländerna i Västeuropa och Nordamerika ligger
siffran i närheten av 1 000.

De gängse statistiska värdena över per-capita-inkomsten kan med vissa reservationer
användas som ett mått på konsumtionsnivån. Man kan genom
fixering av ett lämpligt tröskelvärde få en visserligen godtycklig men ändå
entydig gränsdragning mellan utvecklade och underutvecklade länder. På
denna metod bygger i stort sett FN:s klassifikation.

Mot per-capita-inkomsten som mått på underutveckling kan flera invändningar
riktas. Den höga graden av egenhushållning i de underutvecklade
länderna gör siffrorna mycket osäkra (alldeles bortsett från statistikens dåliga
kvalitet i dessa länder). Sådana viktiga element i levnadsförhållandena
som hälso- och bildningsstandarden kommer otillräckligt till utryck i gängse
nationalinkomstberäkningar. Genomsnittsvärdena täcker i vissa fall stora
olikheter i inkomstnivån inom landet. Huvuddelen av befolkningen i ett
land som Venezuela uppvisar sålunda utan tvivel tydliga underutvecklingssvmptom,
samtidigt som inkomsten per capita ligger i nivå med den som
redovisas för flera länder, vilka inte brukar räknas till de underutvecklade.
Vid omräkningen av ett lands i inhemsk valuta uppskattade nationalinkomst
till en världsvaluta (t. ex. dollar eller pund) måste slutligen ofta fiktiva eller
uppenbart orealistiska växelkurser komma till användning.

Trots dessa svagheter anses per-capita-inkomsten vara en någorlunda godtagbar
index för en grov indelning av länderna i utvecklade och underutvecklade.
Skillnaderna i de absoluta värdena för rika och fattiga länder är
nämligen så markanta, att felfaktorer i jämförelse härmed får mindre betydelse.

Enligt officiella FN-siffror för perioden 1955—57 skulle således ett 50-tal

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1962

länder — bland dessa sådana som Indien, Pakistan, Thailand, Sudan, Kongo
— med sammanlagt ca 850 milj. invånare ha en nationalinkomst per invånare
av mindre än 500 kronor. Dessa siffror kan jämföras med motsvarande
för USA, ca 11 000 kronor, och Sverige, ca 7 000 kronor. De mest framskridna
av de länder, som räknas till u-länderna, exempelvis Israel, Uruguay
och Venezuela, kommer upp till belopp på omkring 3 000 kronor. Men detta
är några enstaka undantagsfall, alla de övriga u-länderna har en nationalinkomst
per capita understigande 1 500 kronor.

Det föreligger således en klyfta mellan fattiga länder och rika. Det är ett
ofta påtalat faktum att denna klyfta vidgas. För flertalet västliga länder
räknar man med en årlig produktionsökning om ca 4 % vid endast långsamt
växande befolkningstal. Motsvarande genomsnittssiffra för u-länderna
är visserligen inte avsevärt mycket lägre, men genom dessa länders våldsamma
befolkningsökning uppskattas den genomsnittliga per-capita-inkomsten
stiga endast med 1 å 2 % per år, d. v. s. ca hälften så mycket som i
flertalet industriländer. Och detta från en så mycket lägre nivå att tillskotten
i absoluta tal blir obetydliga.

Varje beräkning av inkomstutvecklingen, konsumtionen eller produktionen
per capita i de underutvecklade länderna ger en erinran om vad man
skulle kunna kalla det demografiska dramat i dessa länder. Dramat konstitueras
av tre faktorer, nämligen födelsetalens utveckling, dödlighetskurvan
och det årliga födelseöverskottets fluktuationer, som är avgörande för befolkningsnumerärens
tillväxthastighet. Generellt kan sägas, att de underutvecklade
länderna i regel har en nativitet på 40—50 promille. Dödstalen
beräknas för närvarande ligga vid 31 promille för Afrika, 27 promille för
Asien och 16 promille för Latinamerika. För Europa utom Sovjetunionen
ligger födelsetalet vid 18 promille och dödstalet vid 9 promille. FN:s befolkningsstatistiker
kalkylerar mot denna bakgrund med en befolkningstillväxt
på 1,6 % om året för Afrika, 1,7 % för Asien och 2,4 % för Latinamerika
mot 0,9 % för Europa. Det skulle knappast förvåna om de folkräkningar
som vid 1960-talets ingång genomfördes i en lång rad underutvecklade
länder kommer att ge anledning till en justering uppåt, åtminstone
då det gäller siffran för Asien. Det är inte svårt att inse, vilken belastning
på de fattiga ländernas ekonomi och utvecklingssträvanden en sådan
befolkningsökning måste utgöra, alldeles frånsett de hälsomässiga och
sociala konsekvenserna för mödrarna och de redan födda barnen. 2

2. U-ländernas produktionsförhållanden

De underutvecklingssymptom som hänför sig till produktionsmetoderna
och produktionsorganisationen är svårare att beskriva och kvantifiera än
dem som berör levnadsnivån. Mellan de olika slagen av symptom råder ett
inbördes beroendeförhållande. Från den västerländska industrialiseringen
har vi erfarenheten att en förbättring av levnadsförhållandena för det stora
flertalet människor försiggick parallellt med en omvandling av produktionens
inriktning, organisation och teknik. Det är icke självklart, att ett

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1962

lika starkt samband föreligger för u-ländernas del. Med denna reservation
kan man ange följande exempel på produktionsmässiga underutvecklingssymptom.

Självhushållningen har en synnerligen stor omfattning i u-länderna.
Marknadshushållningen är begränsad till en liten sektor; inslagen av kollektiv
konsumtion är mycket små. Eftersom självhushållningen är så dominerande
finns det ingen utbildad marknadsorganisation, vilket i sin tur
konserverar självhushållningen.

Jordbruket utgör i flertalet u-länder den helt dominerande näringen. Den
stora majoriteten av de förvärvsarbetande — 70 å 90 % — utgörs av jordbrukare.
I rätt stor utsträckning är de självägande men besitter i gengäld
mycket små jordarealer. Särskilt gäller detta i länder som kännetecknas
av snabb befolkningstillväxt med åtföljande ägosplittring genom arvskiften.
I andra länder, särskilt i Asien och delvis även i Latinamerika, brukas
jorden i stor utsträckning av arrendatorer, vilka i regel befinner sig i ett
starkt ekonomiskt beroendeförhållande till jordägaren. Slutligen förekommer
på sina håll plantage- och storgodssystem med även i dessa fall ofta
starkt beroende jordbruksarbetare. På landsbygden är jordbruksdominansen
så fullständig, att handel och hantverk oftast ännu inte utkristalliserats
som särskilda yrken utan på sin höjd utövas som bisyssla i kombination
med jordbruk. Handelns koncentration till städerna, där den ofta förenas
med kreditgivning, är på olika sätt till förfång för jordbrukarbefolkningen,
bl. a. genom att skapa en omfattande skuldsättning bland denna.

Den moderna tekniken och den industriella organisationsformen har endast
punktvis eller inte alls vunnit insteg i u-ländernas näringsliv. Jordbruket
är bundet vid traditionella metoder och utövas med primitiva redskap.
Även där jorden äganderättsligt ligger samlad i stora enheter bedrivs
jordbruket sällan efter rationella stordriftsmetoder. Enstaka existerande
industriföretag, t. ex. för exploatering av inhemska naturtillgångar, fungerar
som i förhållande till näringslivet i övrigt fristående enklaver. De utövar
i sin isolering inte någon köpkraftseffekt och ger inte upphov till någon
kumulativ expansionsprocess. Liksom de direkta vinsterna ofta tillfaller
en mycket liten krets av ägare — ofta utländska sådana — stannar de
indirekta vinsterna inom en trång geografisk och social sektor.

U-ländernas resurser i fråga om naturtillgångar är otillräckligt eller ej
alls utnyttjade. Visserligen kan den koloniala utvinningen av råvarorna i
några fall snarast ha inneburit en överexploatering, men man har i regel
koncentrerat sig på snabbt räntabla investeringar och avstått från sådana
med mera fördröjd avkastning. Investeringarna för att utnyttja icke direkt
»exportabla» potentiella tillgångar — t. ex. vattenkraft o. dyl. — har
oftast försummats.

Även u-ländernas arbetskraftsresurser är otillräckligt utnyttjade, både
kvantitativt och — framförallt — kvalitativt. Praktiskt taget alla u-länder
utmärks av vidsträckt undersysselsättning. Detta är givetvis mest markerat
i länder med kraftig befolkningstillväxt. Undersysselsättningen, som sammanhänger
med den agrara näringsstrukturen, är samtidigt ett uttryck för

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1962

en bristande rörlighet hos arbetskraften. Ännu viktigare är emellertid arbetskraftens
kvalitativa underutnyttjande i betydelsen av dess bristande
utbildning. Därför kan det vid sidan av ett utpräglat allmänt arbetskraftsöverskott
samtidigt inom vissa sektorer råda en markerad och besvärande
arbetskraftsbrist, som hämmar den ekonomiska utvecklingen.

U-länderna utmärks genomgående av låg investeringskvot, vilket i regel
motsvaras av låg sparkvot. Andelen 5—10 % av nationalinkomsten brukar
uppges som en vanlig investeringskvot i u-länderna. Den låga sparprocenten
är givetvis i första hand ett uttryck för befolkningens fattigdom
; de fåtaliga rika har ofta en låg sparkvot på grund av stor lyxkonsumtion,
eller också väljer de för samhällshushållningen improduktiva sparformer.
Frånvaron av en institutionell kapitalmarknad gör dessutom att
det potentiella sparandet inte kan fångas upp och än mindre kanaliseras
till produktiva investeringsändamål.

Flertalet u-länder utmärks av ensidighet i exportstrukturen. Exporten
är sålunda koncentrerad till råvaror och tropiska produkter, för det mesta
en enstaka eller ett fåtal sådana. Sålunda domineras Ghanas export helt
av kakao, Ceylons av té, Venezuelas av olja och järnmalm, Indonesiens av
gummi, Egyptens av bomull o. s. v. Denna exportensidighet gör u-länderna
starkt beroende av konjunkturutvecklingen i de industriella avnämarländerna
samt av efterfråge- och prisutvecklingen på de specifika avsättningsmarknaderna.
Detta beroende har givit u-ländernas ekonomi en instabilitet,
som ofta äventyrat eller omintetgjort ansatserna till nationell planering
samt avbrutit början till en ekonomisk expansion.

När det gäller inkomst- och förmögenhetsfördelningen är en markerad
ojämnhet regel — bortsett från en rad smärre länder med en »jämn fattigdom».
I många länder förekommer rikedom och extrem fattigdom sida vid
sida. Realkapitalet i form av större jordegendomar, plantager, gruvor, oljekällor
o. dyl. befinner sig i händerna på ett litet fåtal, emellanåt utlänningar
eller en etnisk minoritet. Denna ofta fastlåsta ojämnhet i förmögenhetsfördelningen
öppnar stora möjligheter till monopolistiska förfaranden,
vilka är ägnade att konservera eller rent av fördjupa inkomstklyftorna,
liksom att ytterligare markera personliga och politiska beroendeförhållanden.

Frånvaron av en effektiv förvaltning och den kvantitativa och kvalitativa
underbemanningen av alla slag av offentliga tjänster är vanligen ett karakteri
sti sk t underutvecklingssymptom.

B. Några drag i utvecklingsmekanismen

När möjligheten av ekonomisk utveckling av u-länderna skall bedömas förutsätts
det mot bakgrunden av västerländska historiska erfarenheter att en
viss primär expansion i en eller flera sektorer av näringslivet under gynnsamma
förutsättningar kan få en s. k. »multiplikatoreffekt», d. v. s. utlösa
eu kedjereaktion av nya ekonomiska aktiviteter och investeringar, tills ut -

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1962

vecklingen småningom blir »självgenererande» och leder till ett mer automatiskt
framåtskridande.

För att klargöra hur en sådan multiplikatoreffekt uppstår i den moderna
hushållningen brukar man hänvisa till den s. k. »köpkraftsmultiplikatorn»,
enligt vilken ett visst primärt inkomsttillskott för en kategori löntagare eller
småföretagare föranleder dem att efterfråga fler varor och tjänster, vilket
i sin tur stimulerar företagarna till nyanställningar och nyinvesteringar
for att kunna tillgodose den ökade efterfrågan. Ett annat enkelt tillväxtschema
utgår från en skickligt planerad och genomförd primär investering, som
ger upphov till en så betydande vinst, att företaget lockas och sätts i stånd
att företa ytterligare investeringar.

En annan teori talar om »utvecklingsblock» och hävdar betydelsen av den
psykologiska spridningseffekt som utgår från ett visst primärt investeringsinitiativ
av större omfattning, t. ex. ett dammbygge. Det ursprungliga projektet
antas inge förväntningar om en fortsatt utveckling och utlöser därmed investeringsincitament,
innan någon »köpkraftsmultiplikator» ännu hunnit göra
sig gällande. De olika investeringarna bildar så småningom ett sammanhängande
mönster, ett utvecklingsblock.

Man har med avseende på u-länderna hävdat, att det i första hand gäller
för dem att passera en »utvecklingströskel», d. v. s. att få till stånd en tillräckligt
stark primär förändringsimpuls för att en självgenererande utveckling
a''\ nyss antytt slag skall kunna komma igång. U-ländernas nuvarande
hushållning kan allmänt beskrivas som stationär, d. v. s. den har status quo
ifråga om produktionsmetoder och produktionsorganisation som medveten
eller omedveten riktpunkt. Sedan väl tröskeln passerats borde u-länderna ha
lika stora förutsättningar som de rikare länderna att komma in i en självgenererande
standardlyftning. För att u-länderna skall kunna nå fram till detta
stadium fordras att de har utvecklingsvilja, vilket vanligen kommer till uttryck
i de planer för den ekonomiska utbyggnaden som görs upp, ofta i samarbete
med internationella organisationer. Vidare måste de äga vissa institutionella
förutsättningar för att — sedan väl en tillräckligt stark primär impuls
i expansionistisk riktning erhållits — en spridning av denna och så småningom
även av standardförbättringen skall kunna komma till stånd.

I det följande behandlas u-ländernas behov av respektive kunskap, kapital
och handelsförbindelser med industriländerna. En sådan uppdelning är värdefull
ur analytisk synvinkel, men det måste samtidigt betonas, att inom varje
särskilt land ett balanserat tillgodoseende av de olika behoven är av avgörande
betydelse för att den kumulativa effekten skall uppnås.

C. Behovet av kunskap

U-ländernas kunskapsbehov och olika åtgärder för att möta detta har i
stigande grad kommit att framstå som det kanske mest centrala elementet i
utvecklingsproblematiken. Investering i utbildning betraktas allmänt som
en oundgänglig förutsättning för ekonomiskt framåtskridande. U-länderna

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1962

ger följaktligen hög prioritet åt uppbyggnaden av sina undervisningssystem,
och utbildningsbiståndet spelar en dominerande roll i den tekniska biståndsverksamheten.

Det finns ingen både användbar och helt tillförlitlig metod för att mera
exakt uppskatta behovet av utbildad arbetskraft i u-länderna. De beräkningar
som gjorts vilar delvis på ganska osäkra antaganden.

I många u-länder råder det arbetslöshet bland dem som fått primary
school-utbildning. Bristen på secondary schools och yrkesskolor är genomgående
ett mycket svårt problem för u-länderna —- kanske det svåraste.

Möjligheterna att möta behovet regleras främst av två faktorer: bristen
på lärare och de höga kostnaderna för skolorna. Det har beräknats att om
elevantalet i secondary schools skall kunna ökas med 80 % mellan 1958
och 1970 fordras det en ökning av lärarutbildningen under samma period på
omkring 250 %. Det bruttotillskott av nya lärare på secondary school-nivå
som krävs fram till 1970 har uppskattats till 730 000. Här föreligger en ond
cirkel: för att få fram de lärare som behövs måste först utbildningen på secondary
school-nivå kraftigt expandera, och för att det skall kunna ske maste
det finnas lärare för dessa skolor.

I ett u-land krävs det ett förhållandevis litet antal universitetsutbildade.
För många länder vore det mer ekonomiskt att sända studenterna utomlands
eller sluta sig samman om regionala universitet i stället för att upprätta egna.
Beräkningar tyder på att det allt som allt behövs omkring 2 milj. nya universitetsplatser
för u-landsstudenter år 1970. De lokala, eller regionala, universitetens
— liksom bibliotekens, pressens etc. — roll för att allmänt höja
bildningsintresset bör inte underskattas.

För att utvecklingen av undervisningsväsendet i ett enskilt u-land skall
kunna ske rationellt och ekonomiskt fordras en detaljerad planläggning. Det
är i första hand nödvändigt att klarlägga den rådande bristen på utbildad
arbetskraft inom olika ekonomiska sektorer och analysera orsaken till denna
brist, att kartlägga det överskott som finns både på utbildad och outbildad
arbetskraft och orsakerna härtill samt att med utgångspunkt från en beräknad
utveckling uppskatta det framtida behovet av olika typer av utbildad
arbetskraft. Behovet av en sådan detaljerad analys är akut i många uländer.

Det är vidare angeläget att på grundval av sådan kartläggning och planering
tillse att utbildningen kvantitativt och kvalitativt svarar mot ekonomiska
behov, så att den utbildade arbetskraften verkligen kan nyttiggöras
av samhället. Det vill synas som om vissa typer av yrkesutbildning särskilt
väl skulle fylla detta krav.

Generellt gäller att utbildningssystemet måste utvecklas i snabbare takt i
u-länderna än vad som hittills skett på andra håll. Denna expansion kan inte
åstadkommas av u-länderna själva utan kräver ett betydande bistånd av
såväl teknisk som finansiell natur.

Kungl. Maj.ts proposition) nr 100 år 1962

D. Behovet av kapital

1. Investeringsbehovens inriktning

När det gäller u-ländernas investeringsbehov kan det först vara skäl att i
korthet klargöra innebörden av två termer, som spelar en stor roll i den internationella
debatten kring dessa frågor, nämligen begreppen »preinvestment
activities» och »infrastruktur».

Med »preinvestment activities» avses åtgärder som är nödvändiga för att
realinvesteringar över huvud taget skall kunna komma till stånd. Hit räknas
exempelvis kartläggningen av ett lands resurser i fråga om råvaror,
olika slag av projektering och målforskning samt utbildning av nyckelpersoner
(tekniker, förmän o. s. v.) för den planerade realinvesteringen. Det anses
vanligen, att ansvaret för dessa åtgärder bör läggas på offentliga myndigheter,
även om själva investeringen, t. ex. exploateringen av en viss naturtillgång,
avses ske på privatekonomisk väg. Dylika »preinvestment activitics»
skulle alltsa kunna utlösa en mer eller mindre spontan investeringsverksamhet,
vilken i sin tur kan få multiplikatoreffekt.

För att en livlig investeringsverksamhet skall komma i gång och för att
en primär investering skall få avsedd spridningseffekt krävs vissa allmänna
institutionella förutsättningar. Hit hör ett betryggande rättsväsende, en effektiv
förvaltning, en elementär hälsovård, ett omfattande skol- och utbildningsväsen,
allmänna kommunikationer o. s. v. Detta sammanfattas under
begreppet »infrastruktur». För att dessa institutionella förutsättningar för
ekonomiskt framåtskridande skall komma till stånd krävs i regel en kombination
av utbildning och »infrastrukturella» investeringar i skolor, sjukhus,
offentliga byggnader o. s. v. Dessa investeringar är i regel inte privatekonomiskt
lönande, bl. a. därför att de tjänster eller förmåner som de avkastar
av olika skäl inte försäljs till marknadspris. Eftersom investeringarna
inte kan antas ske på privat initiativ måste ansvaret för dem ligga
hos staten. Det sagda innebär inte att »infrastrukturella» investeringar skulle
vara improduktiva. Tvärtom har de en mycket stark produktionsökningseffekt,
ehuru av mera indirekt art. En omfattande och rikt differentierad
»infrastruktur» ger sålunda underlag för en livlig allmän investeringsverksamhet
med hög spridningseffekt, vilket i sin tur bidrar till en snabb ökning
av produktionen.

Investeringar för produktion av vissa allmänna nyttigheter intar en mellanställning
mellan »infrastrukturella» och »vanliga» investeringar. De kan
visserligen förmodas bli privatekonomiskt lönsamma, men kapitalbehovet
är så stort, mognadstiden så lång och hela företaget så beroende av andra,
parallella planeringsåtgärder, att privata initiativ knappast är tänkbara.
Flertalet större kommunikationsföretag hör i regel hemma i denna kategori,
likaså större kraftanläggningar o. dyl. Men hit bör också räknas de för flertalet
u-länder aktuella investeringarna i flodregleringar, större bevattningsanlaggningar,
röjnings- och jordberedningsföretag etc. Särskilt i sistnämnda

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1962

fall får investeringen mening och värde först i kombination med åtgärder
— sådana som marköverlåtelse, arrendesystem, startande av producentkooperativa
företag o. s. v. — i vilka statliga myndigheters medverkan erfordras.
Även investeringar av detta slag kan få betydande sekundära verkningar,
d. v. s. ge upphov både till följdinvesteringar och till en kumulativ stegring
av den allmänna ekonomiska aktiviteten.

Av investeringarna inom den hel- eller halvprivata sektorn har jordbrukets
investeringar hög prioritet trots att deras sekundära effekt kanske är
relativt ringa. Med hänsyn till försörjningsbehovet är nämligen en förbättring
av jordbruksproduktionen vanligen det mest angelägna målet. Jordbrukets
rationalisering genom förbättrade jordbruksmetoder m. m. kan öka
jordbruksavkastningen så att egenhushållningen sprängs och jordbrukarna
mer och mer inlemmas i bytes- och penninghushållningen. Jordbrukarnas
ökade köpkraft och efterfrågan skulle då tillsammans med det höga arbetskraftsutbudet
från de friställda jordbruksarbetarna förbättra betingelserna
för en ökad aktivitet inom andra näringsgrenar.

U-ländernas investeringsbehov avser också deras ganska betydande outnyttjade
naturtillgångar. En viktig fråga är huruvida privata utländska investeringar
skall förväntas i fortsättningen spela en så betydande roll på
dessa områden som historiskt varit fallet. Det brukar som ett skäl till försämrade
utsikter för dylika investeringar hänvisas till att råvarornas avsättningsmöjligheter
på världsmarknaden under de senare decennierna försämrats
i förhållande till de industriella färdigvarornas. Detta skulle sammanhänga
med att i många fall ersättningsämnen kommit i bruk i industriländerna
(t. ex. syntetiskt gummi i stället för naturgummi, syntetiska fiberämnen
i stället för ull och bomull o. s. v.) samt att dessa tagit upp odlingen av
vissa vegetabiliska produkter (ris, bomull, etc.) på sin egen mark. För vissa
andra i u-länderna förekommande råvaror — främst olja, järnmalm samt
specialmalmer sådana som uran och bauxit — kommer det emellertid sannolikt
att föreligga ett råvarubehov som växer i takt med världens industrialisering
och med uttömmandet av industriländernas egna resurser. Under
sådana förhållanden torde man kunna räkna med att åtskilliga privata kapitalinvesteringar
i råvaruutvinning kan komma till stånd. Här föreligger
alltså ett kapitalbehov som har vissa utsikter att bli tillgodosett.

Å andra sidan är det uppenbart att en investeringsverksamhet som styrs
av mera kortsiktiga och begränsat privatekonomiska lönsamhetsintressen
kan leda till snedvridningar. Som belysande exempel brukar anföras, hur
u-länder med råoljeresurser inte haft någon svårighet att dra till sig utländskt
kapital, samtidigt som exploateringen av potentiella vattenkraftsresurser
mött stora finansieringshinder. Antagligen skulle spridningseffekten
av en primärinvestering av sistnämnda slag vara särskilt stor, genom att
den skulle ge upphov til! sekundära industrier. Den samhällsekonomiska
vinsten kan alltså vara större än vad en privatekonomisk lönsamhetskalkyl
utvisar.

U-ländernas mera omedelbara investeringsbehov i fråga om den egentliga

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1962

industriproduktionen, t. ex. inom tyngre industri, industriella färdigvaror
av olika slag o. s. v., har givit upphov till åtskillig debatt. Ett argument mot
en forcerad industrialisering är den höga angelägenhetsgrad som investeringar
i jordbruket måste ha av rena kortsiktiga försörjningsskäl. Ett annat
argument är att storindustriella enklaver i länder med en övervägande
agrar struktur får olämpliga konsekvenser för den sociala balansen. De storindustriella
investeringarna anses också ha mindre utsikt att utlösa sekundära
aktiviteter, om det saknas »mellanled» i hushållningen för övrigt i form
av småindustri, handel o. dyl. I stället rekommenderar man en i både socialt
och ekonomiskt avseende mera kontinuerlig expansion, gärna med den
agrara byenheten som utgångspunkt: industriell vidareförädling av jordbruksprodukterna
(livsmedelsindustrier), hantverk, småindustri, utbyggnad
av distributionsväsendet o. s. v. Den tyngre industrin liksom den egentliga
storindustrin skulle enligt detta senare mönster inte böra utbyggas förrän
på ett senare stadium av utvecklingsprocessen.

Balans- och integrationsproblemen vid u-ländernas utveckling kräver
största uppmärksamhet. Det vore självfallet önskvärt om en del av den västerländska
industrialiseringens sociala rubbnings- och desorganisationsfenomen
kunde undvikas. Industrialiseringen måste ju verka än mera chockartad
i u-länderna än vad den gjorde i den västliga världen, där man startade
från en genomsnittligt högre och mera differentierad nivå. Ekonomiska
investeringsinitiativ av miljömässigt genomgripande slag, såsom upprättande
av tunga industrier o. dyl., bör därför regelbundet gå hand i hand med speciella
sociala och socialpolitiska initiativ, uppbyggnad av fackliga organisationer,
yttre samhällsplanering, arbetsförmedling etc.

Man har hävdat att de industriella investeringarna för att nå hög utvecklingseffekt
borde inriktas på sådana industrier som är mycket arbetsintensiva
samtidigt som de inte kräver en alltför hög utbildningsmässig kvalitet
hos arbetskraften och vidare på sådana branscher där närheten till och förtrogenheten
med råvaran spelar en viktig roll. I enlighet härmed skulle industrialiseringen
för många u-länders vidkommande tillsvidare böra koncentreras
till vidareförädling av landets råvaror, eftersom på detta område
förutsättningarna för konkurrensduglighet gentemot industriländerna torde
vara störst. För att erhålla gynnsammast möjliga internationella arbetsfördelning
är det vidare av vikt, att vid u-ländernas industrialisering en viss
selektivitet tillämpas, så att inte resultatet blir oekonomiska dubbleringar
mellan olika länder. Bl. a. med hjälp av de tre regionala kommissionerna för
Afrika, Asien och Latinamerika söker FN stimulera u-länderna till en samplanering
av sin industriella utveckling inom ramen av större regionala enheter.
2

2. Kapitalbehovets storlek

Att söka ge en kvantitativ uppskattning av u-ländernas investeringsbehov
är vanskligt. Det är först nödvändigt att uppställa ett godtyckligt mål för
den ekonomiska utvecklingen, t. ex. i form av en viss tillväxttakt i u-länder -

Kungi. Mai:ts proposition nr 100 år 1962

nas per-capita-inkomst. Om denna sätts till 2 % per år, skulle produktionsökningen
med hänsyn till befolkningsutvecklingen behöva uppgå till ca 4 %.
Härefter måste man anta förekomsten av ett givet förhållande mellan en
viss kapitalinsats och den årliga ökning av produktionen som denna möjliggör.
På grundval av dessa antaganden kan man därefter ge en uppfattning
om hur stora kapitaltillskott som olika länder skulle behöva för att nå
en viss önskad framstegstakt. Dessa kapitalbelopp kan sedan summeras.

Man brukar utgå från att en viss ökning av realinkomsten per capita fordrar
ett 3 gånger så stort kapitaltillskott. Att man räknar med per-capitainkomsten
innebär givetvis att resultatet avhänger av den antagna befolkningsökningen;
ju högre denna är, desto större kapitaltillskott behövs. Att
man betraktar u-länderna som en helhet gör att det erhållna resultatet blir
en genomsnittssiffra som döljer betydande differenser mellan olika länders
kapitalbehov och som alltså inte utan vidare kan appliceras på ett visst land.
Om man räknar med en genomsnittlig årlig per-capita-inkomst på 100 dollar
i u-länderna och önskar höja denna med 1 % per år (utöver den höjning på
1 å 2 % som f. n. äger rum), skulle det alltså erfordras ett extra kapitaltillskott
av 3 dollar per person. Multiplicerar man detta belopp med antalet
invånare i u-länderna utanför östblocket, omkring 1 300 milj., kommer man
fram till ett totalt behov av ökad kapitaltillförsel på ca 4 000 milj. dollar.1
Vill man höja per-capita-inkomstens årliga tillväxt till 3,2 % och utgår man
även f. ö. från delvis andra antaganden, har kapitalbehovet uppskattats bli
nästan dubbelt så stort.2

Det bör observeras att ingen av dessa beräkningar -— vilkas mycket hypotetiska
karaktär bör understrykas — siktar till någon minskning av diskrepansen
i levnadsstandard mellan fattiga och rika länder; härför fordras än
större kapitaltillskott eftersom levnadsstandarden i de senare stiger relativt
hastigt. Även om det nuvarande kapitalutflödet till u-länderna på 8 å 9
miljarder dollar per år fördubblades, skulle detta av allt att döma på sin
höjd kunna hindra klyftan från att ytterligare vidgas.

Det är emellertid inte så enkelt att en viss ökning av kapitalflödet till
u-länderna automatiskt medför motsvarande standardstegring. Avgörande
är i vilken form kapitalflödet sker, vilken förmåga att tillgodogöra sig
det som mottagarlandet har och hur det faktiskt används.

Olika beräkningar har även företagits beträffande u-ländernas kapitalbehov
för att göra dem oberoende av fortsatt finansiellt stöd utifrån. Härvid
bär man utgått från antagandet om att en viss investeringsprocent i förhållande
till nationalinkomsten är nödvändig och tillräcklig för en självgenererande
utvecklingsprocess. Siffran 15 har nämnts och satts i relation till en
hittillsvarande genomsnittlig investeringskvot för u-länderna av ca 5 ä 10 %.

Sådana försök till numerisk beräkning av kapitalbehovet är emellertid av
begränsat värde. Med hänsyn till att de olika posterna i kalkylen i så hög

1 .Jfr Paul Hoffman, One Hundred Countries (Washington 1960), s. 19, 44—17. Iloffmans
siffror har emellertid här något modifierats.

2 GATT, International Trade 1959 (Geneve 1960), s. 50—51. FN, Measures for the Econo mic

Development of Under-Developed Countries (New York 1951), s. 78 79.

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1962

grad bygger på uppskattningar och antaganden baserade på västerländsk erfarenhet
får det hela karaktären av räkneexempel. Oavsett skillnaderna i de
olika kalkylernas slutresultat tyder de emellertid alla på att det totala, akuta
investeringsbehovet i u-länderna är av begränsad storlek, d. v. s. några tiotal
miljarder dollar, men att den del därav som u-länderna inte själva mäktar
finansiera är åtskilligt större än vad de rikare länderna f. n. presterar.

Det är i sammanhanget viktigt att konstatera, att huvuddelen av det sparande
som är förutsättning för kapitalbildningen i u-länderna måste presteras
av dessa länder själva. Det inhemska sparandet måste vara grunden. De
internationella organen uppställer ju också i regel som villkor för långivningen
ganska betydande finansiella insatser från låntagarlandet. Främsta
förklaringen till att u-ländernas kapitalbildning f. n. är alldeles otillräcklig
ligger visserligen, som redan framhållits, i befolkningens fattigdom och i de
fåtaliga rikas ofta improduktiva sparformer. Men en bidragande orsak är
utan tvivel frånvaron av effektiva organ som kan mobilisera potentiella sparmedel,
samla dem och kanalisera dem till lämpliga investeringsobjekt. Ett
angeläget önskemål är därför upprättandet av lämpliga spar- och kreditförmedlingsinstitutioner.
I flertalet u-länder framstår under alla omständigheter
ett omfattande offentligt sparande som ofrånkomligt.

En viktig form av befintligt sparande utgår från utländska direkta kapitalinvesteringar
i u-länderna, t. ex. i form av dotterbolag. Detta nysparande
kan i sin tur förväntas ge upphov till nya investeringar, både privata och
offentliga sådana.

Att öka möjligheterna till ett successivt allt större sparande och därmed
egenfinansiering av en växande investeringsvolym är en väsentlig uppgift
för u-ländernas egen ekonomiska politik med sikte på att sluta gapet mellan
investeringsbehov och kapitaltillgång.

E. Behovet av utrikeshandel

Enligt den klassiska teorin för den internationella handeln är denna till
fördel för alla berörda parter under förutsättning att det sker en rationell
arbetsfördelning, d. v. s. att varje land koncentrerar sig på tillverkningen av
sådana varor och tjänster, för vilka det har de relativt bästa förutsättningarna.
Det måste från denna utgångspunkt vara ett starkt önskemål för u-länderna
att höja sin utrikeshandelskvot genom att bygga ut produktionen av
sådana varor och tjänster. En sådan koncentration av produktionskrafterna
är helt enkelt en oundgänglig förutsättning för att dessa länder skall kunna
uppnå och vidmakthålla en rimlig levnadsnivå.

Redan till följd av den snabba folkökningen måste u-ländernas import
kraftigt öka. Härtill kommer de importbehov som ofrånkomligen hänger
samman med ekonomisk utveckling. Dessa behov gäller både kapitalvaror av
direkt betydelse för produktionsapparatens effektivisering och utbyggnad
och konsumtionsvaror för lättande av det efterfrågetryck som är en naturlig
följd av spänningen mellan sparbenägenhet och investeringsbehov i ett

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1962

u-Iand under utveckling. Denna växande import — vartill kommer amortering
och räntebetalning på erhållna krediter — kan delvis finansieras genom
den kapitaltillförsel som alstras av i första hand finansiellt och kommersiellt
men även tekniskt och humanitärt bistånd. Huvuddelen av valutautgifterna
måste emellertid finansieras med u-ländernas egna exportintäkter,
vilka beräknas vara tre ä fyra gånger så stora som kapitaltillförseln.

Världshandelns utveckling efter kriget, och i synnerhet under 1950-talet,
har inte varit gynnsam för u-länderna. Under det att industriländernas utrikeshandel
hastigt stigit, har värdet av u-ländernas export ökat avsevärt
långsammare och under de senaste åren gått tillbaka eller stagnerat. Samtidigt
ökar sistnämnda länders import, framför allt av kapitalvaror och industriråvaror
men även av livsmedel för att täcka försörjningen av den växande
befolkningen. Enär på lång sikt efterfrågan på tropiska råvaror inte
har stigit i samma takt som efterfrågan på industriprodukter har u-ländernas
terms of trade (d. v. s. förhållandet mellan deras export- och importpriser)
totalt sett försämrats. Resultatet har blivit stigande handels- och betalningsunderskott.

Denna tendens måste alltså vändas och u-ländernas export följaktligen
kraftigt öka — även vid en betydande stegring av kapitaltillförseln — om de
skall kunna täcka sina importbehov. En sådan exportökning är också nödvändig
för att u-länderna skall kunna specialisera och expandera sin produktion
och få del av den internationella arbetsfördelningens fördelar. Exportökningen
kan inte nå erforderlig storlek om den begränsas till u-ländernas
traditionella exportprodukter, d. v. s. jordbruks- och råvaror, för vilka
efterfrågeelasticiteten i regel är relativt låg. Även exporten av fabriksvaror
måste kraftigt stegras. I första hand kommer härvidlag sådana enklare färdigvaror
i fråga, som u-länderna utan alltför stora kapitalinsatser och tekniska
kunskaper kan tillverka.

En utvidgad avsättning för u-ländernas industriprodukter på de industrialiserade
nationernas marknader förutsätter att dessa nationer inte uppreser
protektionistiska hinder mot u-ländernas exportvaror. Det förutsätter
dessutom ofta en strukturförändring inom industriländerna i så måtto att
den fortgående specialiseringsprocessen inom dessa länders produktion leder
till en minskad egen tillverkning och ökad import av de enklare färdigvaror,
som u-länderna kan framställa.

Sammanfattningsvis kan svårigheterna för u-ländernas export uppdelas i
fyra kategorier: de kortsiktiga konjunktursvängningarna i industriländerna
som påverkar u-ländernas avsättningsmöjligheter och exportintäkter för råvaror;
övriga orsaker till den bristande prisstabiliteten för råvaror på världsmarknaden,
inklusive följderna av vissa länders lagringspolitik och försäljning
av överskottslager; handelshindren i industriländerna mot u-ländernas
export, inklusive vissa skyddsåtgärder för jordbruket; brister i u-ländernas
egen produktions- och exportpolitik, såsom produktionsinriktningen, exportvarornas
kvalitet, exportregleringar, försäljningstcknik etc.

96 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1962

F. Biståndets roll

Ovanstående översiktliga skildring av u-ländernas situation och behov ger
en uppfattning om utvecklingsproblemets dimensioner och svårighetsgrad.
Den slutsatsen ligger nära till hands att detta problem inte lämpligen kan
angripas genom bistånd utifrån, vilket med nödvändighet blir av begränsad
omfattning, utan måste överlåtas åt u-ländernas egna ansträngningar. En bekräftelse
på riktigheten av en sådan slutsats tycks de nuvarande industriländernas
egen utveckling från fattigdom till relativt välstånd utgöra. Denna
utveckling skedde ju utan bistånd från några rikare länder. Den utrikeshandel
och de internationella kapitalrörelser som därvid spontant bidrog till
det ekonomiska framåtskridandet borde kunna fylla samma funktion när det
gäller dagens u-länder utan att särskilda åtgärder vidtas.

Detta resonemang förbiser ett par väsentliga omständigheter. U-ländernas
förutsättningar för ekonomisk utveckling är uppenbarligen långtifrån desamma
som de nuvarande industriländernas när dessas utvecklingsprocess startade.
Det må här räcka att peka på de stora skillnaderna i kulturella och sociala
traditioner och ambitioner, i samhällelig och geografisk miljö. Härtill
kommer överbefolkningsproblemet, som nu inte kan lösas genom emigration.
Även de internationella ekonomiska förhållandena är nu mindre gynnsamma
för de fattiga länderna. Efterfrågan på deras exportprodukter är, relativt
sett, vikande. De kan inte täcka sitt kapitalbehov på den internationella kapitalmarknaden.
Samtidigt är det svårt att hålla tillbaka konsumtion och
import i länder där man kan jämföra sin levnadsnivå med den i lyckligare
lottade stater och otåligt väntar på egen standardförbättring. Varken de nationella
eller internationella politiska förhållandena är nu sådana att man
kan se tiden an och hoppas att en »naturlig» utvecklingsprocess skall lösa
problemen. Och de ekonomiska förhållandena ger föga grund för sådana förhoppningar.

Även om man erkänner de nuvarande u-ländernas sämre utgångsläge och
utvecklingsproblemets höga angelägenhetsgrad, återstår argumentet att detta
problem är av en storleksordning som gör bistånd utifrån skäligen meningslöst.
Häremot kan invändas att redan det nuvarande kapitalflödet till uländerna
motsvarar en betydande del — enligt uppgift i runt tal en tredjedel
— av dessa länders totala investeringar. Man skulle därför kunna hävda
att den lilla ökning av nationalinkomsten per capita som dock tycks ske till
stor del är ett resultat av andra länders insatser. Och tidigare anförda beräkningar
tyder på att redan en fördubbling av det nuvarande kapitalflödet
till u-länderna skulle kunna möjliggöra en lika snabb årlig ökning av percapita-inkomsten
i dessa länder som i industriländerna. Det avgörande när
det gäller att bilda sig en uppfattning om utvecklingsbiståndets möjligheter
att leda till åsyftat resultat är emellertid inte sådana med nödvändighet mycket
osäkra uppskattningar av totala kapitaltillskott och deras verkningar.
Viktigare är den starkt utvecklingsfrämjande effekt, som väl planerade biståndsaktioner
kan få när de sätts in på strategiska punkter. Förhållandevis

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1962

begränsade insatser kan bana väg för utnyttjande av latenta resurser och
stimulera till inhemsk aktivitet av mångdubbelt större omfattning. Detta
minskar visserligen inte biståndsproblemets svårighetsgrad, tvärtom understryks
behovet av omsorgsfull avvägning baserad på grundlig kunskap.
Men möjligheten att nå en kumulativ effekt innebär att biståndsgivningen
inte är något utsiktslöst företag.

Det är bl. a. mot bakgrund av här antydda överväganden rörande u-landsproblemets
natur och biståndsgivningens betydelse som man får se den allt
viktigare roll som utvecklingsbiståndet sedan andra världskriget kommit
att spela i de internationella ekonomiska — och politiska — relationerna.
Detta är inte platsen att beskriva eller analysera denna i och för sig mycket
märkliga utveckling, vars samband med de självständiga u-ländernas snabba
tillväxt i antal och politisk betydelse är uppenbart. Det må endast konstateras
att strävanden mot en internationell inkomstutjämning ännu för några
årtionden sedan tedde sig som något högst verklighetsfrämmande. Nu har
dessa strävanden blivit ett väsentligt led i det internationella ekonomiska
samarbetet. Detta är ett uttryck för en växande insikt om biståndsgivningens
nödvändighet.

G. Biståndets former

Biståndsbegreppet har ännu inte erhållit någon entydig och allmänt accepterad
definition utan kan avgränsas och indelas på olika sätt. Naturligast
kan det synas vara att som bistånd betrakta endast rena gåvor för utvecklingsändamål.
Även lån kan emellertid ha en viss gåvokaraktär, t. ex. genom
att vara räntefria. Och insatser som primärt har ett annat syfte, t. ex. missionens
u-landsverksamhet, kan få en utvecklingseffekt. Redan här stöter
man alltså på svåra gränsdragningsproblem. Det kan också hävdas att det
avgörande inte bör vara vilken karaktär och vilket syfte åtgärderna har ur
givarlandets synvinkel utan vilken effekt de får i u-landet. Om ett företag i
ett industriland investerar kapital i en ny fabrik i ett u-land kan detta verka
utvecklingsfrämj ande trots att det rör sig om en rent kommersiell transaktion
utan något biståndssyfte. Och om ett land sänker sina tullar på ett ulands
exportprodukter kan u-landet få ökade valutaintäkter av väsentlig betydelse
för att finansiera sin ekonomiska utveckling.

Det kan alltså vara motiverat att som utvecklingsbistånd behandla alla sådana
åtgärder och prestationer från ett industrilands sida som har en positiv
verkan på u-länders ekonomiska utveckling. Det är denna mycket vidsträckta
definition som används i föreliggande rapport. Detta sker i medvetande
om att vissa av dessa åtgärder och prestationer inte rätteligen kan betraktas
som bistånd i betydelsen hjälp utan eget ekonomiskt utbyte och inte
heller alltid är speciellt inriktade på u-länderna. Den oegentliga terminologin
förklaras av svårigheten att finna ett lätthanterligt korrektare begrepp
än bistånd; den opreciserade avgränsningen sammanhänger med att vissa

4 Bihang till riksdagens protokoll 1962.1 samt. Nr 100

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1962

åtgärder kan vara av betydande intresse för u-länderna utan att vara speciellt
inriktade på dem.

Det är inte mindre vanskligt att särskilja olika former av bistånd. Flera
indelningsgrunder kan tänkas men ingen är helt tillfredsställande. Eftersom
biståndstyperna griper in i varandra och naturliga och entydiga gränser mellan
dem därför ofta saknas, rymmer nämligen varje indelning ett visst mått
av godtycke, och tveksamma gränsfall kan inte undvikas. Detta gäller inte
minst den i det följande gjorda distinktionen mellan handelspolitiskt, kommersiellt,
finansiellt, tekniskt och humanitärt bistånd. Därvid avses med
handelspolitiskt bistånd åtgärder ägnade att öka och stabilisera u-ländernas
export, med kommersiellt bistånd tillförseln av kapital och kunnande genom
kommersiella transaktioner och åtgärder avsedda att öka denna tillförsel,
med finansiellt bistånd statlig kapitalexport, med tekniskt bistånd insatser
på gåvobasis i kunskapshöjande syfte och med humanitärt bistånd den
hjälpverksamhet till förmån för u-länderna som bedrivs av missionssällskapen,
Rädda barnen, Röda korset och liknande frivilligorganisationer. När
det gäller det handelspolitiska och större delen av det kommersiella och finansiella
biståndet sker detta mot betalning, och sådana transaktioner är
alltså i princip lika fördelaktiga för båda parter. Det tekniska och humanitära
biståndet är däremot helt benefikt och det tekniska dessutom uteslutande
inriktat på att främja ekonomisk utveckling. Dessa olikheter försvårar eller
omöjliggör på de olika biståndsformernas beloppmässiga omfattning baserade
jämförelser mellan dem. Detta gäller både deras värde för mottagarlandet
och den uppoffring de innebär för givarlandet. 1

1. Handelspolitiskt bistånd

Såsom tidigare konstaterats kräver den erforderliga ökningen av u-landsexporten
— och av intäkterna därav — en väsentlig förbättring av dess avsättningsmöjligheter
i industriländerna. Dessa avsättningsmöjligheter begränsas
nu av olika handelshinder, vilket i förening med låga och starkt
fluktuerande råvarupriser inverkar menligt på exportintäkterna.

Det är här det handelspolitiska biståndet kommer in. Härmed menas i
första hand åtgärder varigenom u-landsexportens tillträde till industriländernas
marknader underlättas och intäkterna av denna export stabiliseras.
Av betydelse för u-ländernas avsättningsmöjligheter är också industriländernas
allmänna ekonomiska politik och den därav betingade efterfrågesituationen.

U-ländernas export är, bl. a. på grund av sin ensidighet, extremt konjunkturkänslig.
En jämn ekonomisk aktivitet i industriländerna och internationell
monetär stabilitet är därför av grundläggande betydelse för att uländerna
skall kunna hålla sina exportintäkter uppe och genomföra sina utvecklingsprogram
utan allvarliga rubbningar. För sin färdigvaruexport är
de dessutom beroende av växande efterfrågan, eftersom de på praktiskt taget
alla produktionsområden är hänvisade till att konkurrera med industrilandsproducenter,
som det är lättare att dela expanderande avsättningsmark -

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1962

nader med än att tränga ut från stagnerande. Snabb ekonomisk växt i industriländerna
är således ett väsentligt villkor för en tillfredsställande utveckling
av u-landsexporten. Upprätthållande av en hög och jämn inhemsk
aktivitetsnivå och aktivt deltagande i internationellt ekonomiskt-politiskt
och monetärt samarbete i syfte att stabilisera konjunkturerna och främja
ekonomisk expansion blir därmed väsentliga bidrag också till u-ländernas
ekonomiska framåtskridande.

Även i en i stort sett balanserad världskonjunktur kan emellertid råvarupriserna
häftigt fluktuera, beroende på skördeutfall, importländernas lagerpolitik
etc. Internationellt samarbete pågår i syfte att åstadkomma marknadsstabilisering
och intäktsutjämning. Vissa råvaruöverenskommelser har
tidigare träffats och nya projekt — bl. a. ett arrangemang för kompensering
av exportintäktsbortfall och ett internationellt kaffeavtal — diskuteras för
närvarande. Vidare kan höga tullar, kvantitativa importrestriktioner, diskriminerande
konsumtionsskatter och andra handelshinder beskära u-ländernas
avsättningsmöjligheter i industristaterna. Även dessa problem är föremål
för internationellt samråd framför allt inom ramen för GATT, där de
sedan några år behandlas i en särskild kommitté. Några konkreta resultat av
större betydelse har emellertid ännu inte uppnåtts.

2. Kommersiellt bistånd

Företagsekonomiskt motiverade transaktioner med u-länderna leder ofta
till överföring av både kunnande och kapital. När så sker ökas förutsättningarna
för ekonomisk utveckling i dessa länder. Såtillvida skulle man alltså
här kunna tala om ett utvecklingsbistånd. Eftersom transaktionerna är affärsmässiga
till sin karaktär bör det emellertid erinras om att detta innebär
en mycket vid tolkning av biståndsbegreppet.

Det är framför allt i samband med direkta investeringar och genom kapitalvaruexport
som överföring av kunnande kommer till stand. Direkta investeringar
tar ofta formen av upprättande av dotterbolag, till vilka personalen
till stor del rekryteras på ort och ställe. Härvid lämnas i regel viss utbildning
antingen i det upprättade företaget -— eller en till detta anknuten skola
_eller i moderbolaget. Även export, t. ex. av mera komplicerade maski ner,

är ofta förenad med utbildning på platsen eller i exportlandet. Men också
i fall där egentlig utbildning inte kommer till stånd förmedlas tekniskt
kunnande genom export av sådana varor som maskiner, transportmedel, instrument,
verktyg. Härtill kommer den direkta exporten av kunnande t. ex.
i form av patenlrättigheter och tillverkningslicenser. Entreprenad- och konsultverksamhet
utgör också viktiga former för kunskapsöverföring.

Den företagsekonomiskt betingade överföringen av kapital till u-länderna
försiggår huvudsakligen i form av direkta investeringar, återinvestering av
vinster och exportkreditgivning.

De åtgärder som skulle kunna rubriceras som statligt kommersiellt bistånd
kan indelas i sådana av fiskal natur, sådana som reducerar de särskilda
riskerna med u-landstransaktioner och sådana som underlättar finansie -

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1962

ringen av dylika transaktioner. Av större betydelse än sådana åtgärder när
det gäller att stimulera utländska företags handel med och investeringar i
u-länderna är emellertid det politiska, sociala och ekonomiska klimatet i
dessa länder. I den mån direkt statligt utvecklingsbistånd av finansiell eller
teknisk natur lämnas så att det skapar bättre förutsättningar för senare privata
engagemang skulle även dylikt bistånd kunna räknas till de här behandlade
åtgärderna.

Fiskala åtgärder för att stimulera kommersiella transaktioner med u-länderna
syftar vanligen till att eliminera den tillbakahållande faktor som ligger
i att vinsten av sådana transaktioner kan bli föremål för beskattning i
båda de berörda länderna. Sådan dubbelbeskattning kan undvikas dels genom
bilaterala avtal, dels genom unilaterala åtgärder (i form av skattebefrielse
för i utlandet beskattade eller återinvesterade inkomster eller rätt till
avräkning mot det egna landets skatt av den utomlands erlagda skatten).
Fiskala åtgärder kan också användas för att skapa ett aktivt incitament till
investeringar i och export till u-länder. Flera länder privilegierar sålunda i
sin skattelagstiftning antingen utlandsinvesteringar i allmänhet eller investeringar
i u-länder. Frågan om fiskala åtgärder för att stimulera u-landsinvesteringar
behandlas f. n. i OECD:s skattekommitté.

Bland riskreducerande åtgärder märks i första hand den statliga exportkreditgarantigivning
som lämnas av praktiskt taget alla industriländer ehuru
i olika form och omfattning. Liksom exportkreditgivningen till u-länderna
hålls de utländska kapitalinvesteringarna i dessa länder tillbaka av de
större risker som ofta bedöms vara förenade med u-landsengagemang. Det
är särskilt de politiska riskerna, d. v. s. huvudsakligen risken för expropriation
och förstatligande, som de utländska investerarna kan ha svårt att överblicka
och bära. I Förenta Staterna, Japan och Tyskland har man infört garantisystem
genom vilka den privata kapitalexporten kan skyddas mot sådana
risker, och liknande system diskuteras i Frankrike och Nederländerna.
Frågan om ett multilateralt garantisystem har också behandlats i olika sammanhang
och befinner sig f. n. under utredning i Världsbanken. Investeringsgarantigivningen
är intimt förknippad med frågan om mellanstatliga
överenskommelser rörande behandlingen av utländska investeringar. I Förenta
Staterna och Tyskland lämnas sålunda garantier endast då investeringarna
skyddas genom sådana överenskommelser eller genom det kapitalimporterande
landets lagstiftning, och även andra industriländer har slutit bilaterala
investeringsskyddsavtal. Frågan om ett multilateralt arrangemang
har under många år diskuterats och utretts på flera håll, och i OECD behandlas
f. n. ett utkast till konvention rörande skydd av utländsk egendom.
Som ett komplement härtill eller ett lättare genomförbart alternativ har man
också från flera håll framlagt förslag rörande ett internationellt förliknings-
och skiljedomsförfarande. Denna fråga diskuteras f. n. i Världsbanken.

Vad finansieringsunderlättande åtgärder beträffar kan sådana ta vitt skilda
former, från ett upphävande av eventuella restriktioner till ett aktivt fi -

101

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1962

nansiellt stöd av u-landsinvesteringar. Flertalet industriländer tillåter redan
praktiskt taget undantagslöst direkta investeringar, d. v. s. bildande av
dotterbolag eller förvärvande av kontrollerande intressen i existerande företag,
i u-länder. När det gäller kapitalanskaffning på den inhemska marknaden
kan staten begränsa sig till att genom den allmänna kreditmarknadspolitiken
underlätta sådan upplåning direkt av företagen eller av finansieringsinstitut
inriktade på exportkrediter och utlandsinvesteringar. I vissa länder
stöder emellertid staten, mer eller mindre aktivt och direkt, finansieringen
av framför allt direkta investeringar i u-länder, och även exportkreditgivningen
får på sina håll statligt finansiellt stöd. Staten kan t. ex. anslå medel
till särskilda finansieringsinstitut eller helt enkelt knyta sin u-landslångivniug
till egna företags investeringar eller export av varor och tjänster.
Sådana bundna lån är f. ö. den dominerande formen av bilateralt finansiellt
bistånd, men deras klart kommersiella anstrykning motiverar att de aven
omnämns här.

De tre ovannämnda huvudtyperna av statliga åtgärder som samtidigt kan
gagna både u-länder och egna företag är givetvis inte de enda som förekommer
eller kan tänkas. Som två ytterligare exempel skall här endast pekas
på de insatser som kan göras av en aktiv och väl utbyggd utrikesrepresentation
i u-länder och på de kommersiella fördelar som kan ernås genom
vissa typer av bilateralt tekniskt bistånd.1

3. Finansiellt bistånd

Allt utvecklingsbistånd kan sägas vara finansiellt såtillvida att det innefattar
en finansiell prestation. Denna prestation kan utgöra ett led i en kommersiell
transaktion med biståndseffekt eller kan ligga dold i en handelspolitisk
åtgärd medförande t. ex. minskade statliga tull- eller skatteintäkter.
Den kan också utgöra den finansiella sidan av en teknisk eller humanitär
biståndsinsats. När man talar om finansiellt bistånd avser man emellertid i
regel lån och gåvor av mera fristående natur, där det finansiella elementet
är det primära. Även det finansiella biståndet är ofta sammankopplat med
kommersiella motiv och reala prestationer, och dess gränser är därför i
praktiken flytande.

Finansiellt bistånd skulle kunna beskrivas som en kapitalöverföring innebärande
eu ökning av de finansiella resurser som ett u-land disponerar
för sin ekonomiska utveckling. Privata kapitalöverföringar och statliga kapitalanslag
till stöd för privat kapitalexport till u-länderna har dock hänförts
till det tidigare behandlade kommersiella biståndet. Man skiljer mellan
multilateralt och bilateralt finansiellt bistånd, varvid avses statliga kapitalöverföringar
till u-länder via internationella organisationer respektive direkt
mellan givar- och mottagarlandet.

De olika typerna av multilateralt finansiellt bistånd framgår av kapitel

III. Vad det bilaterala finansiella biståndet beträffar kan det lämnas som

1 Sambandet mellan tekniskt bistånd och kommersiella förbindelser behandlas utförligt i ert
skrift från SNS, Sveriges näringsliv och de underutvecklade länderna (Stockholm 1960) s. 74—92.

102

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1962

lån på marknadsmässiga villkor, som lån med benefika inslag (ingen eller
låg ränta, lång amorteringstid etc.) eller som ren gåva. Det kan vara bundet
till inköp av vissa varor från givarlandet eller till ett visst investeringsprojekt
eller det kan lämnas som ett allmänt stöd av ett utvecklingsprogram
eller i en betalningsbalanskris. Det kan finansieras över statsbudgeten eller
genom upplåning på kapitalmarknaden.

4. Tekniskt bistånd

Överföring av erfarenheter och kunnande på olika områden utan kommersiella
biintressen, d. v. s. det som mestadels kallas tekniskt bistånd, introducerades
i stor skala av Förenta Nationerna efter andra världskriget. Detta
har i den internationella debatten kommit att representera den mest renodlade
formen av internationellt utvecklingsbistånd.

Svårigheten att avgränsa tekniskt bistånd från vissa former av kommersiellt
och humanitärt bistånd är uppenbar. Det är inte mycket lättare att
skilja det tekniska biståndet från det till vissa projekt eller leveranser bundna
finansiella biståndet. I praktiken griper biståndstyperna nära in i varandra.

Med tekniskt bistånd skall här förstås alla finansiella bidrag och insatser
av personella eller materiella resurser syftande till ekonomisk och social
utveckling genom kunskapsöverföring. Sådana bidrag och insatser kan ske
via internationella organisationer, direkt till eller i ett u-land eller i det biståndsgivande
landet till förmån för ett u-land. De kan ske i statlig eller
enskild regi. De är inriktade på att öka kunnandet inte endast på det rent
tekniska området utan även inom administration, ekonomi, hälsovård, jordbruk,
skolväsen etc. De kan avse en höjning av utbildningsnivån i form av
allmän grundutbildning eller speciell yrkesutbildning, direkt produktivitetshöjande
kunskapsöverföring genom utlärande av rationella produktionsmetoder
eller tillhandahållande av ändamålsenlig utrustning, åtgärder ägnade
att bringa befolkningstillväxten under kontroll etc.

Man skiljer mellan multilateralt och bilateralt tekniskt bistånd. För en
kortfattad skildring av de multilaterala biståndsprogrammen och olika tvper
av bilateralt tekniskt bistånd hänvisas till kapitel III nedan.

5. Humanitärt bistånd

Det humanitära biståndet rymmer inom sig en mångfald verksamhetsformer
såsom kontanthjälp, hjälpsändningar av livsmedel, läkemedel, kläder
eller andra förnödenheter, social omvårdnad, omhändertagande av barn,
flyktingar eller andra hemlösa och nödlidande, läkarvård eller annan medicinsk
omvårdnad. Om således det omedelbara syftet med det humanitära
biståndsarbetet i första hand varit — och fortfarande är — att hjälpa
människor ur en nödsituation, framträder likväl alltmer den bakomliggande
avsikten att de hjälpta skall ges medel och möjligheter till självhjälp.
Omhändertagandet av barn skall inte endast avse ett materiellt omhändertagande;
barnen skall uppfostras, undervisas och utbildas för att i en framtid
kunna försörja sig själva och bidra till andras försörjning. Genom att

103

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1962

bekämpa sjukdomar, t. ex. lepra (spetälska) eller malaria, avses inte endast
att bota sjuka människor; dels skall de tillfrisknade återinföras till eller
föras in i — ett yrkesarbete, dels skall i det hjälpmottagande landet utbildas
personal som kan fullfölja hälsovårdsarbetet. I evangelisationsarbetet ingår
exempelvis elementär skolundervisning och sjukvård nästan alltid som
en integrerande del.

Gränserna mellan humanitärt bistånd och tekniskt bistånd är flytande,
liksom gränserna mellan humanitärt bistånd och evangelisationsverksamhet.
I avsaknad av allmängiltiga definitioner hänförs här till »humanitärt
bistånd» katastrofhjälp samt viss livsmedelshjälp, sjuk- och hälsovård och
social omvårdnad. Vid bedömningen av ett biståndsprojekts karaktär av
»humanitärt» eller »tekniskt» måste emellertid hänsyn tas till huvudsyftet
med verksamheten. Ett humanitärt hjälpprojekt kan således inrymma moment,
som — om de betraktades utbrutna ur sitt sammanhang — skulle te sig
såsom tekniskt bistånd. Såsom exempel härpå kan nämnas inrättande av
permanenta centraler för mödravård i ett katastrofdrabbat område eller utbildning
av sjukvårdspersonal i anslutning till katastrofhjälp på sjukvårdens
område.

II. Den internationella biståndsgivningen

I detta kapitel redogörs först i mycket stora drag för den totala internationella
biståndsgivningens omfattning under de senaste åren och dennas
fördelning på givar- och mottagarländer. Därefter sammanfattas i största
korthet den biståndsverksamhet som bedrivs av Förenta Staterna, Frankrike,
Storbritannien, Tyskland, Nederländerna, Schweiz samt Danmark och Norge.
Detta urval innefattar dels de största bidragsgivarna, dels några av de biståndsgivande
mindre stater som från svensk synpunkt kan ha särskilt intresse.
I detta sammanhang anges också de gemensamma drag som man kan
urskilja i de olika ländernas bistånd. Slutligen lämnas några uppgifter rörande
öststaternas biståndsverksamhet.

A. Biståndets omfattning och fördelning i stort

Vad först angår det bistånd som ovan benämnts handelspolitiskt torde
kunna konstateras att hittills inte särskilt mycket uträttats. Det har visserligen
försiggått ett omfattande utredningsarbete på det internationella planet
— främst inom GATT och FN:s råvarukommission — men detta har ännu
inte hunnit ge några viktigare konkreta resultat. I fråga om det tekniska och
finansiella biståndet har däremot avsevärda insatser gjorts, främst bilateralt
men också genom internationella organisationer. I växande utsträckning gäller
detta också om det kommersiella biståndet, där de statliga insatserna hittills
huvudsakligen haft formen av unilaterala åtgärder med främsta syfte
att underlätta de enskilda företagens export till eller investeringar i u-länderna.

Under senare år har man inom flera internationella organisationer ned -

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1962

lagt mycket arbete på att statistiskt mäta det samlade biståndets omfattning
och dess fördelning på givar- och mottagarländer. Av särskilt intresse förefaller
det material vara som sammanställts inom FN:s och OEEC/OECD:s
sekretariat. Inom båda dessa organisationer har man undersökt dels storleken
av det totala kapitalflödet från de utvecklade länderna till de underutvecklade,
dels hur delta flöde fördelar sig på olika kategorier av insatser såsom
offentliga och enskilda, bilaterala och multilaterala etc.1 Statistiken
ifråga motsvarar dock inte exakt de ovan diskuterade biståndstyperna. Man
gör sålunda i regel ingen åtskillnad mellan tekniskt och finansiellt bistånd,
troligen av den anledningen att det i många konkreta fall är svårt eller till
och med omöjligt att dra en klar gräns mellan dessa båda biståndsformer.
Gränsdragningen mellan det bistånd som ges såsom gåva och det som lämnas
i form av lån har däremot i denna statistik erhållit en framträdande
plats.2 För lånen förekommer även en underuppdelning alltefter kredittidens
längd. Det kan i detta sammanhang noteras, att det tekniska biståndet nästan
alltid lämnas som gåva, medan det offentliga finansiella biståndet lämnas
både som gåva och lån. Hittills har den större delen av det samlade finansiella
biståndet haft formen av gåva, men lånen befinner sig både absolut
och relativt i snabbt växande. Vad de statliga insatserna på det kommersiella
biståndets område beträffar, ligger det i sakens natur att det i regel
är svårt att kvantitativt mäta effekten av dessa. En uppfattning om det enskilda
kommersiella biståndets storlek kan erhållas ur statistiken över det
privata kapitalflödet till u-länderna.

En viss svårighet innebär det förhållandet, att det råder vitt skilda uppfattningar
om vad som egentligen bör betecknas som bistånd. Från vissa länders
sida, framför allt Förenta Staternas, har man yrkat på en relativt snäv
tolkning av biståndsbegreppet, innefattande endast sådana tillskott till uländerna
där ett benefikt inslag av mer eller mindre utpräglad natur kan urskiljas.
Andra stater har yrkat på en mer vidsträckt tolkning, bl. a. under
motiveringen att alla kapitaltillskott till u-länderna, även de enskilda, betyder
ett avstående från annars möjlig konsumtion eller investeringsverksamhet
inom det egna landet samt eventuellt också ger upphov till ett valutaproblem.
Frågan har, utan att enighet ännu kunnat nås, varit föremål för över •

I-''oljande rapporter från nämnda organisationer har utnyttjats i framställningen ovan:
FN-dokumenten A/4906, International Flow of Long-term Capital and Official Donations,
1951—59 f 1961) ; E/3395/Rev. 1, International Economic Assistance to the Less Developed
Countries (1961); E/3556, International Economic Assistance to Under-Developed
Countries: Statistics of Official Contributions in 1960 (1961); E/3249, The International
Flow of Private Capital 1956—1958 (1959); E/3513, International Flow of Private
Capital 1959—1960 (1961); samt OEEC/OECD-rapporterna The Flow of Financial Resources
to Countries in Course of Economic Development 1956—1959 (1961) och The
Flow of Financial Resources to Countries in Course of Economic Development in 1960
(1961). En viss skillnad i ländertäckningen föreligger mellan de två organisationernas
rapporter så tillvida som Grekland, Jugoslavien, Spanien och Turkiet i OECD-statistiken
hänförts till gruppen underutvecklade. I FN-statistiken ingår däremot inga europeiska
stater bland dessa länder, Pa grund av bristen på uppgifter ingår i regel inte öststaterna
i någondera organisationens statistik, vare sig på givar- eller mottagarsidan.

e2 En definitionssvårighet vållas av sådant bistånd som rubriceras som lån men som
på grund av de starkt benefika villkoren rätteligen borde klassificeras som gåva (t ex
bidrag till IDA).

105

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1962

vägande inom den av vissa OEEC-länder bildade gruppen för utvecklingsbistånd,
DAG (vid OECD:s tillkomst 1961 ombildad till kommittén för utvecklingsbistånd,
DAC). Praktisk betydelse har denna fråga bl. a. med hänsyn
till den i resolutioner i FN :s generalförsamling fastslagna och även i övrigt
allmänt godtagna målsättningen att industriländerna bör anslå 1 % av sin
nationalprodukt till utvecklingshjälp.

I den av Förenta Nationernas sekretariat tillämpade definitionen av bistånd
ingår endast vissa offentliga tillskott, nämligen gåvor, lån på minst
fem år samt bidrag till internationella organisationer för utvecklingsändamål.
Den av Förenta Staterna använda biståndsdefinitionen synes i det närmaste
överensstämma med FN-sekretariatets.1 På grundval av OECD-statistiken
har i nedanstående tabell sammanställts de biståndsgivande OEGDländernas
hjälp till u-länderna 1960, dels i milj. dollar totalt, dels i procent
av bruttonationalprodukten samma år. Den därvid gjorda avgränsningen av
biståndsbegreppet överensstämmer nära med FN-sekretariatets och Förenta
Staternas definitioner och innefattar följande poster: offentliga bilaterala
gåvor (netto), offentliga bilaterala lån på mer än fem år (brutto) samt offentliga
bidrag till internationella organisationer för utvecklingsändamål erlagda
under året.2 Länderna har indelats i tre grupper: Förenta Staterna,
som med hänsyn till sin dominerande ställning intar en plats för sig, länder,
som har eller har haft kolonier och till följd därav i regel också får anses
ha särskilda förpliktelser gentemot dessa områden, samt övriga länder.

OECD-ländernas biståndsgivning 1960
(milj. dollar och % av bruttonationalprodukten)

Milj dollar

1. Förenta Staterna	2 988	0,59
2. Länder med »koloniala förpliktelser»
Belgien ..........................	105	0,86
Frankrike ........................	877	1,51
Nederländerna ....................	53	0,48
Portugal..........................	34	1,50
Storbritannien ....................	432	0,61
3. Övriga länder
Canada ..........................	75	0,20
Danmark ........................	6	0,10
Italien............................	26	0,08
Norge ............................	5	0,11
Schweiz ..........................	4	0,05
Sverige ..................! ......	7	0,06
Tyskland..........................	195	0,29
Totalt	4 807	0,58
t Utöver de nyssnämnda tillskotten inräknas också den ökning av de	amerikanska till-
godohavandena i lokal valuta som uppkommer genom livsmedelslevcranser enligt Public

I.aw 480.

s För Förenta Staternas del har också inräknats ökningen av tillgodohavandena i
lokal valuta som följd av livsmedelslevcranser enligt Public Law 480. Bistånd för utgifter
av militär karaktär ingår inte i siffrorna.

4f liihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Sr 100

106

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1962

Det visar sig, att länderna i grupp 2 genomgående lämnat ett mycket högre
bistånd än länderna i grupp 3. Förenta Staterna svarade för ca 60 % av
OECD-ländernas samlade bistånd på 4,8 miljarder dollar. Det kan nämnas,
att det sammanlagda biståndet från dessa länder beräknas ha utgjort omkring
90 % av det totala biståndet till de underutvecklade länderna 1960.
Återstående ca 10 % kom från Japan, Australien, Nya Zeeland samt öststaterna.
Dessa siffror avser den verkligen utbetalade hjälpen. Räknar man på
grundval av under året gjorda utfästelser om bistånd, blir kanske OECDstaternas
andel något mindre med hänsyn till att utfästelserna från öststaternas
sida under 1960 var många gånger större än deras för biståndsändamål
vidkända utgifter. Även utfästelserna från OECD-ländernas sida var
större än den utbetalade hjälpen, men skillnaden var där inte lika markant.

De multilaterala bidragen svarade för omkring 10 % av det totala biståndet
från OECD-länderna 1960. Det bilaterala biståndet hade sålunda en klar
dominans. Som ovan nämndes, finns inga exakta uppgifter om hur hjälpen
fördelade sig på tekniskt och på finansiellt bistånd. Det tekniska biståndet
torde dock kunna uppskattas till ca 10 % av den totala hjälpen. Härav beräknas
omkring tre fjärdedelar ha lämnats på bilateral väg och resten via de
internationella sammanslutningarna.

Det kan tilläggas, att det offentliga biståndet från OECD-länderna synes
ha befunnit sig i snabbt växande under 1950-talets senare del. Biståndet under
1960 var sålunda det största som dittills registrerats.

Ser man på hur biståndet fördelade sig på mottagande länder och områden,
kan konstateras att den största delen av biståndet de senaste åren tillförts
Asien. Under tiden 1 juli 1957—30 juni 1959 kom enligt FN-statistiken
ca 58 % av det offentliga biståndet på denna världsdel. Afrikas andel
utgjorde 23 % och Latinamerikas 18 %. Sedan dess torde Afrikas andel ha
ökat. Om man tar hänsyn till folkmängden, var Afrika under de nämnda
åren den största mottagaren av bistånd: dess hjälp per capita var närmare
50 % större än Asiens. Biståndet till Latinamerika bestod till övervägande
delen av lån, medan motsatsen gäller för de båda andra världsdelarna. Lånens
betydelse har dock i allmänhet snabbt ökat de senaste åren i förhållande
till gåvohjälpen, något som på det hela taget tycks stå i överensstämmelse
med både givar- och mottagarländernas önskemål.

Biståndets fördelning på enskilda länder uppvisar mycket påtagliga ojämnheter,
särskilt om hjälpen ställs i relation till invånarantalet. Detta kan illustreras
med några siffror hämtade ur FN:s statistik för de två budgetåren
1957—59. I följande tabell anges för ett antal länder det offentliga biståndet
till vissa underutvecklade länder, dels totalt för de två åren, dels det
årliga genomsnittet per capita. Länderna har ordnats i tre grupper alltefter
storleken av nationalinkomst per capita.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 dr 1962

107

	Totalt bistånd	Bistånd per ca-
	milj. dollar (av-	pita (årligt ge-
	rundade siffror)	nomsnitt i dollar)
Grupp I: Nationalinkomst mindre än 100 dollar per capita	no	36,30
	630	14,13
	17	6,23
	375	1,91
	23	1,59
	250	1,24
	690	0,74
	30	0,43
Grupp II: Nationalinkomst 100—200 dollar per capita		31,64
60
	180	9,14
	40	5,34
	195	3,92
	45	2.30
	455	1,05
	5	0,48
	60	0,41
Grupp III: Nationalinkomst mer än 200 dollar per capita		24,61
140
	45	14,60
Chile .........................................	150	7,69
	205	5,83
	170	2,05
	210	2,04
	17	1,20
	7	0,26

Olikheterna i hjälpens fördelning sammanhänger i hög grad med att de
stora biståndsgivande länderna koncentrerar sin hjälp till ett begränsat antal
länder, där de har särskilda politiska, militära eller ekonomiska intressen,
och är delvis en motsvarighet till det ovan konstaterade förhållandet att länder
med nuvarande eller förutvarande kolonier hittills lämnat ett större bistånd
än övriga givarländer. En förhållandevis stor del av det amerikanska
biståndet har gått till Sydkorea, Sydvietnam och Formosa. Det franska biståndet
går nästan uteslutande till tidigare eller nuvarande franska kolonier,
medan den brittiska hjälpen i huvudsak koncentrerats till mindre utvecklade
områden inom samväldet.

Ovanstående har såsom nämnt endast gällt det offentliga biståndet till
u-länderna. Vid sidan av detta bistånd — som alltså utgör den egentliga
u-hjälpen vid en någorlunda restriktiv avgränsning av detta begrepp — har
också u-länderna på enskild väg tillförts växande mängder kapital. Enligt
OECD:s beräkningar uppgick det privata kapitalflödet från OECD-länderna
till u-länderna år 1980 till ungefär 3 miljarder dollar netto. Det motsvarade
sålunda ca 80 % av OECD-ländernas offentliga bistånd samma år.
Det hör dock understrykas, att en betydande osäkerhet vidlåder dessa beräkningar.
Statistiken är nämligen delvis mycket bristfällig och bygger på
mer eller mindre osäkra uppskattningar. Då i den nämnda siffran alla till -

108

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1962

skott på mer än ett år räknats in, innehåller denna också en del poster med
relativt kort löptid. Särskilt gäller detta kanske kategorin enskilda slatsgaranterade
exportkrediter, som 1960 uppgick till närmare 0,5 miljarder
dollar. Övriga i det enskilda kapitalflödet ingående kapitaltillskott var de
enskilda företagens nyinvesteringar, nedplöjda vinster från dotterföretag i
ii-länderna, enskilda lån samt tillskott via multilaterala organisationer (t. ex.
köp av världsbanksobligationer). I dessa fall torde löptiden i regel vara relativt
lång. Det enskilda kapitalflödet till u-länderna bilateralt och genom de
internationella organisationerna svarade under 1950-talets senare år enligt
FN-sekretariatets beräkningar för drygt 40 % av den totala enskilda
kapitalexporten från industriländerna (utom öststaterna). Huruvida detta
innebär, att de underutvecklade länderna nu får en växande andel av kapitalflödet
olika länder emellan är dock osäkert.

Fördelningen av det privata nettokapitalflödet bland u-länderna präglas
emellertid av en betydande grad av ojämnhet. Det enskilda kapitalet har
hittills framför allt strömmat till länder som exporterar olja eller andra
mineralämnen. Fyra oljeexporterande länder, nämligen Irak, Iran, Nederländska
Antillerna och Venezuela, erhöll sålunda under åren 1956—1958
en tredjedel av den privata kapitalexporten till u-länderna. Ojämnheterna
i det enskilda kapitalets fördelning har i viss mån motvägts av att det offentliga
biståndet i högre grad inriktats på länder som ej förmått attrahera
något nämnvärt privat kapital. På de nämnda fyra länderna kom sålunda
samma år endast 4 % av del offentliga bilaterala biståndet. Till jämförelse
kan framhållas Indien och Pakistan, som under den berörda perioden inte
alls mottog något utländskt privatkapital netto men tillsammans erhöll
17 % av det offentliga biståndet.

Den totala offentliga och enskilda kapitaltillförseln från OECD-länderna
till u-länderna var, såsom framgår av ovanstående, av storleksordningen 8
miljarder dollar 1960. Detta torde ha motsvarat över 90 % av det totala kapitalflödet
till ifrågavarande länder. Av kapitaltillförseln från OECD-området
föll ungefär en halv procent på Sverige. Förenta Staterna jämte de tre största
europeiska kapitalexporlörerna, Frankrike, Storbritannien och Tyskland,
svarade tillsammans för ca 85 %.

B. Vissa främmande länders biståndsgivning
1. Förenta Staterna

Den amerikanska biståndsverksamheten har under senare år i huvudsak
omfattat tre betydelsefulla program. Vart och ett av dessa kan sägas ha sin
speciella anknytning till förhållanden som befinner sig utanför biståndsområdet
i strikt bemärkelse. Det viktigaste av programmen baserar sig sålunda
på lagen om ömsesidig säkerhet och står delvis i nära samband med
politiska och militära hänsynstaganden. Detta tar sig bl. a. uttryck i att en
relativt stor del av denna hjälp går till länder vilka från nämnda synpunk -

109

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1962

ter anses särskilt viktiga. Ett annat biståndsprogram är intimt förbundet
med de omfattande amerikanska överskotten på vissa livsmedel och råvaror
och med de stödprogram för jordbruket som dessa överskott resulterat
i. Det tredje programmet slutligen har kommit till stånd genom en utbyggnad
av de lån som beviljas genom Export-Import Bank. Denna bank
bildades på 1930-talet med uppgift att främja den amerikanska exporten,
vilket alltjämt är bankens huvuduppgift.

I den hjälp som baserar sig på lagen om ömsesidig säkerhet ingår både
det bilaterala tekniska biståndet, det allmänna finansiella stöd som lämnas
vissa länder samt de långfristiga utvecklingslån som förmedlats genom
den år 1957 inrättade Development Loan Fund. Räntan för de sistnämnda
lånen har växlat mellan 3 1/2 % för basprojekt och 5 3/4 % för vinstgivande
projekt, och den maximala återbetalningstiden har varit 40 år. Åtagandena
enligt det ömsesidiga säkerhetsprogrammet uppgick under de två
budgetåren 1957—59 — de senaste för vilka fullständig statistik föreligger
— till sammanlagt ca 2,7 miljarder dollar i vad avser Asien, Afrika och Latinamerika,
och de hade till största delen formen av gåvor. Det rent militära
bistånd som också lämnas enligt detta program ingår inte i den nämnda
siffran. Därnäst i betydelse får kanske sättas leveranserna av livsmedel
ur överskottslagren enligt Public Law 480. Motvärdet av dessa leveranser
söker man på amerikansk sida kanalisera till mottagarlandets utveckling.
Detta sker genom att de amerikanska tillgodohavanden i lokal valuta som
leveranserna resulterar i till största delen anvisas såsom lån eller gåva
för finansiering av bestämda utvecklingsprojekt. Värdet av detta bistånd var
under de två budgetåren 1957—59 1,1 miljarder dollar. Det tredje programmet
är som nämnts de exportlån lör utvecklingsändamål till marknadsränta
och med åtta å tio års löptid vilka lämnas genom Export-Import Bank. De
under 1957—59 godkända lånen uppgick till 1,0 miljarder dollar.

De totala amerikanska biståndsåtagandena under de två nämnda åren var
sålunda 4,8 miljarder dollar, ungefär lika fördelade på gåvor och lån. De
verkliga utgifterna under samma period stannade dock vid 3,8 miljarder.
Ca 70 % av åtagandena föll på Asien — varav en tredjedel avsåg Sydkorea,
Sydvietnam och Formosa — 23 % på Latinamerika och 7 % på Afrika. Den
övervägande delen av den amerikanska hjälpen är numera bunden till den
egna exporten; enligt officiella uttalanden används för närvarande mer än
90 % av biståndet för betalningar till Förenta Staterna.

Eu livlig debatt har under en längre lid pågått om den amerikanska utvecklingshjälpens
utformning. Det har därvid bl. a. hävdats, alt denna inte
varit sådan att de uppnådda resultaten alltid motsvarat de gjorda uppoffringarna.
Den nya administrationen har enligt presidentens politiska riktlinjer
på vissa punkter förordat en ändrad utformning av biståndet i syfte
att öka dettas effektivitet. Administrationen har förklarat, att det amerikanska
biståndet i framtiden kommer att bli beroende av att de mottagande
länderna genomför de ekonomiska och sociala reformer som är nödvändiga
för ett snabbare framåtskridande samt framlägger klart utformade långtids -

Kunyl. Maj.ts proposition nr 100 år 1962

planer för sin ekonomiska utveckling. Vidare har presidenten genom kongressens
beslut i september 1961 medgivits möjlighet att ikläda Förenta Staterna
långfristiga utfästelser gentemot biståndssökande länder. Han har
dessutom uttalat sin avsikt att skära ned gåvohjälpen och i stället lämna
långfristiga lån till låg ränta. Det har antytts att amorteringstider på upp
till 50 år kan bli vanliga i framtiden. Återbetalning skulle i regel ske i dollar.

De anslag för utvecklingshjälp inom ramen för det ömsesidiga säkerhetsprogrammet,
som kongressen godkänt för budgetåret 1961/62, uppgår totalt
till 2,3 miljarder dollar, d. v. s. 250 milj. mer än föregående år. Härav är 1,1
miljarder avsedda för långfristiga utvecklingslån, vilket är nästan dubbelt
så mycket som föregående budgetår. Anslaget till allmänt finansiellt bistånd
(supporting assistance) minskar å andra sidan från 0,9 till 0,4 miljarder
dollar. I det nämnda anslaget på 2,3 miljarder dollar ingår 154 milj. för internationella
organisationer (främst FN-programmen). Utöver detta har också
anvisats 110 milj. dollar till Inter-American Development Bank och 62
milj. för andra inbetalningen på USA:s andel i IDA. Det multilaterala biståndet
uppgår således till drygt 300 milj. dollar.

Kongressen har vidare godkänt leveranser av livsmedel enligt Public Law
480 mot betalning i lokal valuta på sammanlagt 4,5 miljarder under de tre
åren 1962—64. Såsom gåva för att lindra nöd får presidenten dessutom leverera
livsmedel till ett värde av 0,3 miljarder dollar per år. Export-Import
Bank har bemyndigats att under budgetåret 1961/62 bevilja lån om sammanlagt
högst 1,3 miljarder dollar, varav i form av s. k. utvecklingslån 0,8
miljarder.

Ett första väsentligt resultat av den nya politiken på biståndsgivningens
område utgör den i augusti 1961 undertecknade deklarationen om »framstegsalliansen».
Till detta utvecklingsprogram för Latinamerika avser amerikanska
regeringen bidra med ca 1 miljard dollar om året under den kommande
tioårsperioden. De latinamerikanska staterna har å sin sida bl. a. åtagit
sig att genomföra de ekonomiska och sociala reformer som fordras för
ett snabbare framåtskridande.

2. Frankrike

Utmärkande för den omfattande franska biståndsgivningen är att den
nästan helt tar sikte på de områden som står eller stått under fransk politisk
dominans. Dessa länder och områden mottar så gott som all Frankrikes
bilaterala hjälp och realiter även större delen av dess multilaterala
hjälp, eftersom dennas huvuddel går via EEC:s utvecklingsfond, vilken ju
nästan uteslutande kommer de forna franska områdena tillgodo. Frankrikes
bidrag till EPTA och Särskilda fonden är av mera blygsam storleksordning.
För 1962 bar Frankrike sålunda ställt i utsikt 2,9 milj. dollar, vilket
placerar Frankrike på åttonde plats bland bidragsgivarna. Ett avsteg från
huvudregeln att endast lämna bistånd till forna kolonier, protektorat och
mandatområden utgör dock Frankrikes anslutning till Världsbankens Indien-
och Pakistankonsortier, inom ramen för vilka Frankrike lovat lämna

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1002

30 milj. dollar till Indien 1961—62 och 10 milj. dollar till Pakistan 1961—
64 För 1960 har OECD räknat fram följande belopp for Frankrikes samlade
bidrag till de underutvecklade länderna: offentlig bilateral biståndsverksamhet
783 milj. dollar, offentliga multilaterala bidrag 60 milj. dollai
och privat bilateralt kapitalflöde 435 milj. dollar. ,

Den bilaterala hjälpen till länderna inom franczonen, c. \. s. gen
Sahara, transoceana departement samt forna kolonier, protektorat och mandatområden,
är mycket mångsidig. Den inkluderar t. ex. ^nt fmansrellt
bistånd för att täcka budgetunderskott, tullpreferenser och stodatgaidei tor
råvarupriser, krediter för industrialisering, tillhandahållande av exper er
och mottagande av stipendiater. I 1962 års franska statsbudget upptar anslagen
för samarbete med de 14 självständiga f. d. kolonierna soder om Saliaia
drygt 3 miljarder NF (1 NF = 1: 05 kr.). De civila utgifterna i de områden
boi-tom haven, som alltjämt styrs av Frankrike, d. v s. forst och främst Algeriet,
uppgår till ungefär samma belopp. Ett belopp på 100 milj. NF
bär vidare anslagits till bilateral teknisk hjälp till Marocko, Tunisien, aos,
Camhodja, Vietnam och Libanon, vilka samtliga tidigare ingått i det franska
imperiet, samt till Grekland, Turkiet, Iran, Etiopien och några latinamerikanska
stater. Av anslagna 243 milj. NF för kulturellt utbyte med utlandet
torde också en stor del utgöras av tekniskt bistånd till u-landerna.
Totalsiffran för Frankrikes offentliga bilaterala biståndsverksamhet 190-skulle således komma att ligga i närheten av 7 miljarder NF.

Hittills har biståndet till de 14 afrikanska staterna söder om Sahara skett
inom ramen för nära nog identiska bilaterala avtal med Frankrike samt
kvarlevande regler och förordningar från kolonialtiden. Det senare ga er
främst på det kommersiella planet: koordination av handelspolitiken, tullpreferenser,
fria kapitalrörelser etc. Bidragen för investeringsändamål har
sedan 1959 lämnats av eu särskilt upprättad statlig fond (Fond d’Aide el
de Coopération), som erhållit cirka 400 miljoner NF om året ur statskassan. 3

3. Storbritannien

Det offentliga brittiska biståndet har under senare år ökat snabbt och beräknas
under 1960 ha uppgått till ca 150 milj. pund, varav ungefär 25 milj. i
multilateral form. De privata brittiska investeringarna i u-länderna har också
en betydande omfattning och uppskattas till över 100 milj. pund per åi
(inkl. reinvesterade vinstmedel).

Det bilaterala biståndet har främst gått till brittiska kolonier och till de
oberoende samväldesländerna, medan en relativt obetydlig del kommit övriga
u-länder till godo. Av det offentliga bilaterala biståndet på ca 120 milj.
pund budgetåret 1959/60 tillfördes sålunda kolonierna mer än hälften, de
oberoende samväldesländerna en tredjedel och övriga underutvecklade länder
drygt 10 %. Hjälpens utformning har dock varierat något för de olika
grupperna av mottagare.

Biståndet till kolonierna har tidigare nästan uteslutande bestått av gåvor.
År 1959 utvidgades emellertid möjligheterna att också bevilja dessa områ -

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1062

den lån för utvecklingsändamål. Avbetalningstiden har därvid fastställts till
25 år och marknadsmässig ränta tillämpats.

De oberoende samväldesländerna erhåller — vid sidan av de privata investeringarna
och lånen, vilka traditionellt varit deras primära källa till brittiskt
kapital — sitt huvudsakliga bistånd i form av statliga exportkrediter.
Dessa lån lämnas till löpande marknadsränta och med återbetalningstider
varierande mellan 5 och 25 år. Den största delen av dem har hittills gått till
Indien, för vars tredje femårsplan (1961—66) Storbritannien utfäst sådana
krediter till ett belopp av ca 90 milj. pund. De flesta av de indiska krediterna
är avsedda för import av brittisk utrustning för bestämda projekt inom
femårsplanernas ram. En del krediter har dock lämnats för import av brittisk
utrustning i allmänhet eller — i ett par fall — för löpande import från
Storbritannien. Exportkrediterna måste sålunda alltid användas för köp av
brittiska varor eller tjänster.

Den hjälp som ställts till övriga u-länders förfogande har till väsentlig del
haft formen av exportkrediter av samma slag som ges de oberoende samväldesländerna.

4. Förbundsrepubliken Tyskland

Den offentliga tyska biståndsverksamheten har, såsom också belyses av
tabellen över OECD-ländernas biståndsgivning, hittills varit av mindre omfattning
än Förenta Staternas, Frankrikes och Storbritanniens. Den hjälp
som lämnats har dessutom till stor del haft en kommersiell prägel. Förbundsrepubliken
har under senare år varit en av Världsbankens största långivare,
något som delvis torde sammanhänga med en önskan att hålla valutareservens
tillväxt nere. Enskilda exportkrediter med statsgaranti har lämnats i
större omfattning än från något annat land.

Frågan om utvecklingshjälpen har ägnats stor uppmärksamhet de senaste
två åren och program för en omfattande utvidgning av denna framlagts.
Enligt deklarationer av regeringsmedlemmar i förbundsdagen i maj 1961
skulle under åren 1961 och 1962 en summa på 5 miljarder DM ställas till förfogande
från statens sida. Av detta belopp är 750 milj. DM avsett för multilateralt
bistånd och 300 milj. för bilateralt tekniskt bistånd. För det bilaterala
finansiella biståndet reserveras återstående ca 4 miljarder DM. Kapitalbiståndet
bör i framtiden enligt de åberopade uttalandena till största delen
bestå av långfristiga krediter på förmånliga villkor. Det bör knytas till bestämda
projekt men däremot inte till tyska leveranser. De kommersiella krediter,
varav det tyska biståndet hittills till största delen bestått, hade nämligen
visat sig otillräckliga, framförallt vid uppbyggandet av u-ländernas »infrastruktur».
Förbundsregeringen kommer enligt deklarationerna även i
fortsättningen att genom krediter, garantier och skattelättnader stödja näringslivets
insatser. De enskilda insatserna jämte centralbankens lån till
Världsbanken beräknades för 1961 till ca 2 miljarder DM.

Enligt officiella uttalanden har förbundsregeringen från mitten av 1960
till oktober 1961 godkänt bilaterala utvecklingskrediter till ett belopp av om -

113

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1062

kring 5,5 miljarder DM. En väsentlig del av dessa krediter faller på s. k. ramutfästelser,
beträffande vilka det ännu återstår att fastställa de konkreta projekt
som lånen skall användas till. Utbetalningen av beloppet kommer med
all sannolikhet att sträcka sig över flera år. Man kan enligt uttalandena
knappast heller räkna med att det för 1961 och 1962 friställda beloppet på 5
miljarder DM kommer att kunna utbetalas under dessa två år. Enligt vissa
uppgifter skulle utbetalningarna komma att röra sig omkring 1,2 miljarder
DM 1961 och ca 1,5 miljarder 1962. Eftersläpningen torde bl. a. sammanhänga
med svårigheterna att inom bidragsramarna snabbt få fram förslag
till konkreta projekt från mottagarländerna och med den omsorgsfulla provningen
av sådana förslag. Dessutom friställs bidragen i regel successivt allteftersom
projektet färdigställs.

De bilaterala kreditöverenskommelser eller utfästelser, som förbundsregeringen
iklätt sig sedan ovannämnda deklarationer avgavs, innebär delvis
längre kredittider (upp till 20 år) och lägre ränta ( i vissa fall 3 %) än tidigare.
De synes dock inte lika fördelaktiga för mottagarna som villkoren föl
de amerikanska utvecklingslänen (med undantag för krediterna genom Export-Import
Bank). Däremot förefaller de ganska jämförbara med de statliga
brittiska exportkrediterna. Biståndet tycks dock fortfarande i betydande
utsträckning bindas till tyska varor och tjänster.

Vad det multilaterala biståndet angår, är det mest utpräglade draget den
dominerande betydelse som anslagen till EEC:s utvecklingsfond har. Under
1961 anslogs sålunda enligt i Romfördraget ingående åtaganden 189 milj. DM
till denna fond. Huvuddelen av detta belopp torde komma de till Frankrike
knutna länderna i Afrika tillgodo. Anslagen till FN:s Särskilda fond och
EPTA uppgick samma år till 13,2 respektive 8,8 milj. DM. 5

5. Nederländerna

Bland de mindre staterna är Nederländerna en av de större biståndsgivarna.
Dess tekniska bistånd har till övervägande delen haft multilateral form;
både i fråga om EPTA och Särskilda fonden hör landet till de största bidragsgivarna.
Dessa bidrag är dock ganska små i förhållande till Nederländernas
fördragsenliga tillskott till EEC:s utvecklingsfond. Vidare lämnas
ett bilateralt finansiellt bistånd till vissa till Nederländerna knutna transoceana
områden.

Anslagen till utvecklingsbistånd i statsbudgeten uppgick under 1960 och
1961 till 210 respektive 263 milj. holländska floriner (1 hfl. = 1:44 kr.).
Budgetförslaget för 1962 upptar ett anslag på 306 milj. hfl, vilket motsvarar
mer än eu halv procent av nationalprodukten. Härav är ca 15 milj. hfl
avsett för Särskilda fonden och EPTA. För det bilaterala tekniska biståndet
anvisas ca 3 milj. hfl. Anslagen till finansiellt bistånd, multilateralt såväl
som bilateralt, kommer till betydligt större belopp. Budgetförslaget för 1962
upptar det ordinarie anslaget till IDA på It) milj. bil och 25 milj. bil till
Världsbanken, utgörande den sista kontantinbetalningen på den del av landets
andel i grundfonden som skall inbetalas i egen valuta. Till EEC:s ut -

114 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1962

vecklingsfond anvisas 98 milj. hfl, varav omkring hälften från fonden torde
gå till nederländska Nya Guinea. Vad de bilaterala anslagen angår, upptar
budgetförslaget drygt 105 milj. för nederländska Nya Guinea och 41 milj.
tör Surinam och Antillerna. Dessa anslag har till största delen formen av
gåva. Nederländernas bistånd fördelar sig således ungefär lika på multilaterala
och bilaterala insatser.

Enligt OEEC/OECD-statistiken har relativt stora belopp på enskild väg
från Nederländerna tillförts de underutvecklade länderna. Detta har framförallt
skett i form av reinvesterade vinster, men till en del också på multilateral
väg genom Världsbanken.

6‘. Schweiz

Utmärkande för den hittillsvarande biståndsverksamheten är bl. a. den
obetydliga omfattningen av de offentliga insatserna. För de tre åren 1961
1963 har till multilateralt och bilateralt tekniskt bistånd anvisats 60 milj.
sfrs (1 sfr =1:20 kr.), vilket i jämförelse med tidigare anslag innebär
en kraftig ökning. Av det årliga anslaget på 20 milj. sfrs avses 12 milj.
gå till bilateral verksamhet och återstående 8 milj. till EPTA och Särskilda
fonden. På enskild väg har å andra sidan synnerligen omfattande
kapitalöverföringar till u-länderna ägt rum, i främsta hand genom bilaterala
lån men även i multilateral form genom Världsbanken. Dylika överföringar
förklaras självfallet i hög grad av den omfattande kapitalinströmningen
till Schweiz från olika håll.

Enligt officiella uttalanden rör sig de direkta schweiziska investeringarna
inom u-ländernas industri och handel för närvarande om ca 200 milj. sfrs per
år. Långfristiga lån, delvis med statsgaranti, beräknas till 100 ä 150 milj.
sfrs. Därtill kommer Världsbankens upplåning på den schweiziska kapitalmarknaden,
vilken kan uppskattas till 100 å 200 milj. sfrs. Jämte det offentliga
tekniska biståndet på 20 milj. per år och ett enskilt tekniskt och humanitärt
bistånd på ungefär lika mycket kan den årliga schweiziska kapitaltillförseln
till u-länderna enligt de åberopade uttalandena beräknas till ca
500 milj. sfrs.

Bland de under 1960 beviljade schweiziska lånen märks särskilt en kredit
på 100 milj. till Indien. Krediten lämnas av ett konsortium av schweiziska
banker men har garanterats av staten. Den får användas för import av
schweiziska kapitalvaror. Varje delkredit är återbetalbar inom tio år från
dagen för utnyttjandet. 7

7. Danmark och Norge

Dessa länders hjälpverksamhet företer ungefär samma väsentliga drag
som den svenska verksamheten. De har sålunda lämnat relativt stora bidrag
till FN-programmen för tekniskt bistånd, d. v. s. först och främst EPTA och
Särskilda fonden. Dessa bidrag har på sistone höjts betydligt. Därtill kommer

115

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1062

ett visst bilateralt tekniskt bistånd, där särskilt Norges fiskeriprojekt i Indien
intar en framträdande plats.

Den danska regeringen har för nästa budgetår begärt en höjning av biståndsanslaget
från 13 till 22 milj. danska kronor. Den ökning av insatserna
som härigenom blir möjlig kommer att ske dels i form av storre bidrag ti
FN-programmen, dels i form av vissa bilaterala projekt. I en särskild proposition
hösten 1961 har regeringen vidare föreslagit, att staten inom en ram
av 250 milj. dkr skall kunna ge garantier mot förlust på enskilda krediter
lämnade till u-länderna såsom ett led i dessas utveckling. Dessa garantier
avses bli klart avskilda från de vanliga exportkreditgarantierna och bl. a.
kunna lämnas på längre tid och gynnsammare villkor än de sistnämnda.
Även investeringsgarantier skall kunna lämnas, om det ar fråga om enskilda
investeringar .som anses av betydele för u-landets utveckling. Propositionen
är f. n. föremål för utskottsbehandling inom folketinget. Det anses troligt,
att den slutligt antagna lagen på vissa punkter kommer att avvika från
propositionen. Ramen för de nämnda exportkreditgarantierna torde sålunda
bli 150 i stället för 250 milj. dkr.

Den norska regeringen framlade i slutet av 1961 för stortinget små pnncipiella
synpunkter på utformningen av landets framtida utvecklingsbistånd.
Den anser det önskvärt att det statliga bidraget snarast möjligt når en storleksordning
av 1/4 % av nettonationalinkomsten. Detta bidrag skulle tacka
Norges anslag till FN:s tekniska biståndsprogram, tillskott till internationella
finansieringsinstitutioner för u-länderna samt regionala och bilaterala biståndsprojekt.
Då nettonationalinkomsten 1961 beräknas utgöra ca 30 miljarder
norska kronor, skulle denna målsättning for närvarande innebära ett

statligt totalt bidrag på ca 75 milj. nkr. ... .

Regeringen säger sig vidare vara i princip positiv till en långsiktig ma -sättning av 1 % av nettonationalinkomsten i totalt bistånd, d. v. s. både offentliga
och enskilda insatser. För att kunna ta slutgiltig ståndpunkt härtill
vill man dock avvakta ett närmare klarläggande av vilka bistandstormer som
skall inräknas i den långsiktiga målsättningen samt av de möjligheter Norge
bär att göra insatser på ifrågavarande områden. I detta sammanhang kan
nämnas, att regeringen tillsatt eu kommitté för utredning av möjligheterna
att lämna ökat bistånd på det kommersiella området.

Den stortingsmelding, i vilken regeringens uppfattning framlagts, lades
utan invändningar till protokollet vid stortingsbehandlingen av frågan i
februari 1962.

Medan det statliga biståndsanslaget 1961 utgjorde 28 milj. nkr, bär för
1962 godkänts ett anslag på 38 milj. Härav är ca 16 milj. avsett föi FNprogrammen,
9 milj. för IDA, 8 milj. till Indien-projektet och det skandinaviska
undervisningssjukhuset i Korea samt 5 milj. för diverse ändamål.
Anslaget för 1962 betraktas av regeringen som ett första steg mot genomförandet
av den ovannämnda målsättningen på 1/4 % av nationalinkomsten.

116

Kungl. Alaj.ts proposition nr 100 år 1962

S. Gemensamma drag i biståndsgivningen

Det föreligger sålunda mycket stora variationer mellan de olika ländernas
biståndsverksamhet. Detta gäller inte bara storleken av de resurser,
som ställts till u-ländernas förfogande, utan i lika hög grad de former i vilka
insatserna görs. Vissa gemensamma drag kan man dock urskilja i ländernas
sätt att utforma sitt bistånd. Det mest framträdande är kanske den
relativt obetydliga roll som det multilaterala biståndet spelar kvantitativt
sett. Det bilaterala biståndet dominerar helt, vare sig det gäller gåvor eller
lån. Likaså är av naturliga skäl det tekniska biståndets kostnader blygsamma
i jämförelse med de belopp som det finansiella biståndet uppgår till.
När ett lands biståndsverksamhet stiger till mer betydande belopp, tycks
det framför allt vara det finansiella biståndet som svarar för ökningen.

Det bilaterala finansiella biståndet synes till övervägande del ha bundits
till del egna landets export. Till en mindre del har detta bistånd lämnats i
torm av krediter vilka som ett av sina primära syften haft att främja den
egna exporten (exempelvis de amerikanska krediterna genom Export-Import
Bank). Men även för övriga lån och för det finansiella bistånd vilket lämnas
som gåva är ifrågavarande princip den gängse. Även i de fall, då någon
tormell bindning inte föreligger, tenderar emellertid inköpen att ske från det
bistandsgivande landet. Ett annat gemensamt drag i ländernas finansiella
bistånd är en klar tendens att minska gåvoinslaget och i stället öka kreditgivningen.
Ä andra sidan kan iakttas en förstärkning av de benefika inslagen
i lanen, d. v. s. kredittiderna förlängs och räntesatserna reduceras.

Alla industriländer bär i större eller mindre omfattning engagerat sig
i kommersiell biståndsverksamhet, d. v. s. de har vidtagit åtgärder i syfte att
underlätta de enskilda företagens insatser i u-länderna. Dessa åtgärder har
bl. a. innefattat direkta statliga krediter för att underlätta exporten till uländerna
eller investeringar i dessa, garantier avseende krediter eller investeringar
finansierade med privata medel, skattelättnader vid investeringar
i u-länderna, tillstand till kapitalutförsel i olika former samt en
omfattande offentlig informationsverksamhet rörande de ekonomiska förhållandena
i u-länderna. De allra senaste åren har en påtaglig intensifiering
agt rum i strävandena att underlätta enskilda krediter till och investeringar
i u-länderna. Det är framförallt Förenta Staterna, Storbritannien och Tyskland
soin därvid gått i främsta ledet.

^ slutligen det handelspolitiska biståndet angår kan konstateras, att
detta ännu allmänt befinner sig på ett utredande stadium. Man har dock
på de flesta håll givit uttryck för ett principiellt intresse för åtgärder på detta
område.

C. Öststaternas biståndsgivning

Bristen på uppgifter gör det svårt att fastställa omfattningen och utformningen
av öststaternas bistånd till de underutvecklade länderna. I särskilt
hög grad gör sig dessa svårigheter gällande i fråga om den hjälp som går
till u-länderna inom den egna gruppen. Nedanstående redogörelse lämnas

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 är 1962 117

därför med reservation för det tillgängliga materialets brister i olika hänseenden.

Öststaternas biståndsverksamhet är av relativt sent datum. Först från
och med 1956 började t. ex. Sovjetunionens hjälp att anta större proportioner.
Landets biståndsåtaganden har sedan ökat snabbt i omfattning. På
grund av biståndets karaktär — övervägande bilaterala krediter för större
industriprojekt vars genomförande sträcker sig över ett flertal år -har einelletid det utbetalade biståndet hittills legat på en mycket lägre nivå.
Enligt OEEC/OECD-statistiken uppgick de totala utfästelserna från öststaterna
under de fem åren 1956—60 till ca 3,5 miljarder dollar. Värdet av det
under ifrågavarande period verkligen presterade biståndet uppskattas emellertid
till endast ca 0,8 miljarder dollar, vilket motsvarar ungefär 2 % av
det totala offentliga och enskilda kapitalflödet till u-länderna nämnda år.

1 dessa siffror ingår dock inte biståndet till de kommunistiska u-länderna.

Ett allmänt drag i öststaternas bistånd är den relativt obetydliga omfattningen
av deras mulilaterala hjälp, öststaternas sammanlagda bidrag till
FN:s tekniska biståndsprogram 1953—59 utgjorde 9,3 milj. dollar. År 1960
anslog Sovjetunionen 3,5 milj. dollar till EPTA och Särskilda fonden jämfört
t. ex. med ett bidrag från Sverige på 3,1 milj. dollar. Tyngdpunkten i
biståndsgivningen har alltså i utpräglad grad legat vid den bilaterala verksamheten.
Det är påtagligt, hur alla öststaterna i denna verksamhet undviker
att betona dess karaktär av hjälp och i stället hellre talar om bilaterala
handelsförbindelser till båda parternas fördel. I det följande redogörs
kortfattat för den bilaterala biståndsverksamhet som bedrivs av Sovjetunionen,
övriga östeuropeiska stater samt Kina.

1. Sovjetunionen

Den väsentliga delen av det bistånd som lämnats till underutvecklade länder
inom den egna gruppen har givetvis gått till Kina. Uppgifterna härom
är emellertid som nämnts mycket sparsamma och osäkra. Enligt officiella
kinesiska uttalanden 1957 hade folkrepubliken sedan 1949 mottagit
ett bistånd från Sovjetunionen motsvarande drygt 2 miljarder dollar. Enligt
en västerländsk källa skulle dock den större delen härav vara av militär
karaktär.1 Samma källa anger de allmänna krediter som Kina erhållit till
och med 1960 till 1,8 miljader dollar, varav 40 % utnyttjats före 1953. Genom
successiva avtal har Sovjetunionen vidare åtagit sig att hjälpa Kina
med ett betydande antal större produktionsprojekt. Före 1967 skall sålunda
enligt dessa överenskommelser genomföras 336 sådana projekt. Det sammanlagda
sovjetiska bidraget i samband härmed uppskattas till 3,25 miljarder
dollar.

Biståndet till andra u-länder har beräknats till närmare 3 miljarder dollar
från 1954 till slutet av 1960. Detta gäller åtaganden; den presterade
hjälpen under samma period beräknas till ca 1 miljard dollar. Sovjetunio 1

»Méthodes de 1’Assistance Bilaterale Etrangére», Journal Officiel de la République Franfaise,
nr 4 1962. Denna källa har i stor utsträckning utnyttjats för i det följande lämnade uppgifter.

118

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1002

nens bistånd var först koncentrerat till Asien men utsträcktes senare till
Mellersta Östern. Från och med 1959 har också Afrika kommit med och på
senaste tiden även Latinamerika. Det totala antal länder utanför öststaternas
krets som kommit i åtnjutande av bistånd från Sovjetunionen är dock
relativt begränsat; det uppgår hittills till ca 20. Det största beloppet har gått
till Indien. Andra mottagarländer är i Asien Indonesien, Afganistan, Burma,
Ceylon och Nepal samt i Mellersta Östern Egypten, Syrien och Irak. Vad
Afrika angår, har biståndsavtal hittills slutits med Etiopien, Guinea, Ghana,
Tunisien och Somalia. I Latinamerika befinner sig Argentina, Brasilien
och Cuba bland mottagarna av sovjetiskt bistånd. Flera länder torde ha mottagit
mer offentligt bistånd från Sovjetunionen än från något annat givarland,
t. ex. Egypten, Irak, Indonesien, Ghana, Guinea och Cuba.

Det finansiella biståndet har till allra största delen utgått i form av leveranser
av kapitalvaror för vissa överenskomna industriprojekt, oftast inom
den tunga sektorn. Räntan är i regel 2,5 % och återbetalningstiden 12 år
efter slutleverans. Återbetalning accepteras ibland i lokal valuta eller i
överskottsprodukter från det mottagande landet.

Det sovjetiska tekniska biståndet är i regel förknippat med industriprojekten
och består framför allt i utbildning av ingenjörer och arbetare i anläggningarnas
skötsel. Kostnaderna för detta bistånd torde för det mesta
bestridas ur krediterna och är alltså inte gåva. Utöver det till projekten
knutna tekniska biståndet lämnas också, såsom gåva, en »fristående» sådan
hjälp (t. ex. upprättande av högre läroanstalter), som dock varit av relativt
begränsad omfattning.

Omkring 4 500 sovjetiska ingenjörer och tekniker beräknas 1959 ha befunnit
sig i u-länderna på längre uppdrag än en månad. Antalet stipendiater
som vistades i Sovjetunionen 1959—60 uppskattas till omkring 14 000;
härav torde ca 12 000 ha kommit från övriga östeuropeiska länder och från
de kommunistiska staterna i Asien.

2. Övriga östeuropeiska länder

Denna grupp av länder har likaledes lämnat ett växande bistånd. Utfästelserna
till u-länder utanför östblocket beräknas till ca 600 milj. dollar,
d. v. s. ungefär 20 % av Sovjetunionens motsvarande bistånd. Nära två tredjedelar
härav faller på ett enda land, nämligen Tjeckoslovakien. Östtyskland
svarar för ca 100 milj. dollar och Polen och Ungern för vardera ca 60
milj. Biståndet har varit koncentrerat på ett begränsat antal mottagarländer,
främst Indonesien, Indien, Egypten, Cuba, Irak, Ceylon, Argentina,
Afganistan och Etiopien.

Hjälpen har huvudsakligen utgått i samma former som Sovjetunionens,
d. v. s. i främsta hand krediter avseende leverans av kapitalvaror för bestämda
industriprojekt. Villkoren förefaller dock inte riktigt lika fördelaktiga
för mottagarna. Sålunda är återbetalningstiden ofta 8 å 10 år. Räntan är
dock densamma, d. v. s. 2,5 %.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1062

119

3. Kina

Ovan har lämnats några uppgifter rörande den hjälp som Kina erhållit
från Sovjetunionen. Det är svårt att avgöra om det bistånd som Kina i sin
tur lämnat andra stater är större eller mindre än vad landet mottagit. Det är
dock tydligt, att Kina gjort åtaganden om bistånd av inte obetydlig omfattning.
Särskilt gäller detta om man tar hänsyn till storleken av landets industriella
produktion och export.

Kinas ekonomiska bistånd från 1953 till och med 1961 beräknas till 1,6
miljarder dollar i åtaganden. Omkring tre fjärdedelar av hjälpen har gått
till kommunistiska länder, av vilka Nordvietnam och Nordkorea tillsammans
erhållit ca 0,9 miljarder. Albanien, Mongoliet och Ungern tillhör också
denna grupp av mottagare. De länder utanför öststaternas krets som erhållit
bistånd från Kina är huvudsakligen Indonesien, Burma, Cuba, Cambodja,
Nepal, Ceylon, Guinea, Ghana och Mali.

Kinas hjälp förefaller ofta lämnas på för mottagarna mer fördelaktiga villkor
än det övriga biståndet från öststaterna. Ungefär en tredjedel av den totala
hjälpen har sålunda bestått av gåvor. Särskilt i början av den kinesiska
biståndsverksamheten var gåvorna helt dominerande. De senaste åren har
dock krediter blivit den allt vanligare biståndsformen. Flera av krediterna
är räntefria; så är bl. a. fallet med de hittillsvarande krediterna till Afrika
och Cuba samt delvis till Burma. Återbetalningstiden torde röra sig omkring
10 år efter leveransernas avslutande.

III. Den svenska biståndsgivningen

I föregående kapitel redovisade siffror för den internationella biståndsgivningen
ger vid handen att det svenska biståndet kvantitativt sett hittills
varit av relativt begränsad omfattning i förhållande till vad flertalet andra
biståndsgivande länder presterat. Hänsyn bör emellertid tas även till biståndets
karaktär. Härvidlag lämnades en del uppgifter för vissa främmande
länder i senare delen av föregående kapitel. Nedan skall nu det svenska biståndets
sammansättning i korthet beskrivas.

Det må redan inledningsvis konstateras att den svenska biståndsgivningens
fördelning på olika biståndstyper i någon mån skiljer sig från den internationellt
genomsnittliga och detta på ett sätt som tenderar att understryka
dess karaktär av utvecklingsbistånd i detta ords egentliga bemärkelse.
Det svenska biståndet är sålunda i jämförelsevis hög grad inriktat på
multilateralt bistånd — snarare än bilateralt — på tekniskt bistånd - snarare
än kommersiellt och finansiellt — och pa gåvobistånd snarare än
lån. Lägger man härtill Sveriges betydande humanitära bistånd och förhållandevis
goda ställning på vad som här benämns det handelspolitiska biståndets
område, blir bilden av de svenska insatserna fördelaktigare än vad som
framgår av rent kvantitativa jämförelser.

120

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1062

Antydda drag i den svenska biståndsgivningen framträder i följande tablå
över de statliga biståndsanslagen för budgetåren 1960/61 och 1961/62 samt
motsvarande förslag för budgetåret 1962/63 (milj. kr):

Multilateralt tekniskt bistånd ..
Bilateralt tekniskt bistånd1

Humanitärt bistånd ..........

Multilateralt finansiellt bistånd
Bilateralt finansiellt bistånd .,

60/61	61/62	62/63
......... 16,9	19,3	42,2
......... 5,1	21,2	22,7
......... 1,5	2,0	5,0
......... 12,0	10,0	40,2
	—	20,0
Summa 35,5	52,5	130,1

Det tekniska och det humanitära biståndet och — så långt dess användning
nu kan förutses — det bilaterala finansiella biståndet är av ren gåvonatur;
detsamma gäller i praktiken det multilaterala finansiella biståndet. Tablån
visar också det statliga biståndets kraftiga stegring, vilken uppgår till nära
50 procent mellan 1960/61 och 1961/62 och till nära 150 procent mellan
1961/62 och 1962/63.

Härtill kommer det betydande tekniska och humanitära gåvobistånd som
lämnas av Landsorganisationen, Tjänstemännens centralorganisation, Kooperativa
förbundet, missionssällskapen, Röda korset, Rädda barnen m. fl.
organisationer och sammanslutningar. Detta bistånd, som helt bygger på
insamlade medel, torde uppgå till 20 å 40 milj. kr årligen.

I enlighet med den här använda vida biståndsdefinitionen bör hänsyn även
tas till rent kommersiella svenska u-landsinsatser, huvudsakligen i form av
direkta investeringar och garanterade exportkrediter. Tillgängliga uppgifter
tyder på att u-länderna på denna väg tillförs ett årligt belopp av storleksordningen
150 å 200 milj. kr.

A. Handelspolitiskt bistånd

Sveriges import från u-länderna uppgick 1960 till ca 1 800 milj. kr. Detta
är ca 12 procent av vår totalimport och ca 100 milj. kr mer än vår export
till dessa länder.

Det har tidigare konstaterats att exporten svarar för den alldeles övervägande
delen av u-ländernas valutaintäkter, att den således är av fundamental
betydelse för dessa länders ekonomiska utveckling och att den främjas
av snabb ekonomisk växt i industriländerna och jämvikt i det internationella
valutasystemet. De strävanden som sedan länge präglat den svenska
ekonomiska politiken och det aktiva svenska deltagandet i det internationella
ekonomisk-politiska samarbetet ligger alltså i linje med u-ländernas exportintressen.
Hänsyn till dessa intressen understryker med andra ord betydelsen
av den fulla sysselsättningen och ekonomiska expansionen i Sverige
och av det med förbehåll för riksdagens godkännande utlovade svenska

1 Inkl. administrationskostnader, expertutbildning, bidrag till insamlingen »Sverige hjälper»
samt anslag till Koreasjukhuset och annat bistånd på nordisk bas.

121

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1962

bidraget till ett valutastabiliserande arrangemang i anslutning till Internationella
valutafonden.

När det gäller de importrestriktioner, tullar, skatter och andra handelshinder,
som försvårar u-landsexporten till industriländerna, hör den svenska
marknaden till de mest öppna. Med sina låga tullar och sin allmänt frihandelsvänliga
inställning har det också fallit sig naturligt för Sverige att i internationella
sammanhang stödja u-ländernas önskemål om en liberal handelspolitik
från industriländernas sida. Förslag om stabilisering av råvaruländernas
exportinkomster har likaledes ansetts förtjäna svenskt stöd. I
GATT har Sverige aktivt verkat för ökat hänsynstagande till u-ländernas
handelsproblem. Under hänvisning till dessa föreslogs från svensk sida vid
GATT:s ministermöte i november föregående år en utredning rörande en
allmän reduktion av handelshindren, varvid riktpunkten borde vara att
samtliga tullar inom loppet av 5 år skulle sänkas till hälften. Härvid skulle
särskilda lättnader gälla för u-länderna.

B. Kommersiellt bistånd

Den svenska exporten till u-länderna består till stor del av kapitalvaror.
Inte mindre än ca 25 procent av vår kapitalvaruexport går sålunda till u-länderna,
vilket är dubbelt så mycket som dessa länders andel av vår totala export.
Detta innebär att den svenska exporten till u-länderna är av stor direkt
betydelse för deras ekonomiska utveckling. Eftersom det ofta rör sig
om kapitalvaror som för sin skötsel kräver viss utbildning, sker en betydande
överföring av kunnande i anslutning till denna export. Som exempel kan
nämnas, att under åren 1950—1960 Telefon AB L M Ericsson utbildade ca
270 u-landselever i Sverige med en genomsnittlig studietid av ca 22 veckor
per elev och att AB Åtvidabergs Industrier under samma period utbildade
573 mekaniker i kurser på minst tre veckor i 49 u-länder. Här bör även nämnas
den svenska industrins mottagande av praktikanter och stipendiater
utan direkt kommersiell anknytning. Även den betydande svenska entreprenad-
och konsultverksamheten i u-länderna spelar eu viktig kunskapsförmedlande
roll.

Beträffande omfattningen av det svenska kommersiella kapitalflödet till
u-länderna är de statistiska uppgifterna mycket bristfälliga. Valutastyrelsen
har emellertid nyligen förebådat överväganden rörande vissa kompletteringar.
När det gäller direkta investeringar i u-länderna redovisas lämnade tillstånd
till sådana för de båda senaste åren på respektive 150 och 183 milj. kr. Tar
man emellertid hänsyn till att vissa av dessa tillstånd inte utnyttjas och att
44 milj. kr av det sistnämnda beloppet upplånats utomlands, vill det synas
som om sådana investeringar f. n. skulle tillföra u-länderna 100 å 150 milj.
kr i svenskt kapital. Lägger man härtill den kommersiella kapitalexport till
u-länderna som sker i form av garanterade exportkrediter, torde man komma
fram till ett totalbelopp av storleksordningen 150 å 200 milj. kr.

122 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1962

Några statliga svenska åtgärder till främjande av företagens u-landsinsatser
kan knappast sägas ha företagits i biståndssyfte. Vissa åtgärder har
emellertid haft en sådan effekt. Det betydande antalet svenska dubbelbeskattningsavtal
med u-länder är sålunda ägnat att underlätta svenska investeringar
i dessa länder. De statliga exportkreditgarantierna är uppenbarligen
av stor betydelse för exporten till u-länderna och den därmed förenade
kreditgivningen, även om det svenska garantisystemets försäkringsmässiga
karaktär innebär att lägre garantiprocentsatser och högre premier vanligen
tillämpas för sådana krediter. Av de vid senaste årsskifte utfärdade
och i utsikt ställda garantierna hänför sig drygt en tredjedel (eller 329
milj. kronor) till dessa länder, och inemot 1/5 av exporten till dem kan
förmodas vara täckt av garantier. Ramen för garantigivningen har nyligen
höjts till 2 000 milj. kronor. Garantierna kan omfatta såväl politiska som
kommersiella risker. Vad finansieringsfrågan beträffar kan det nyligen föreslagna
exportkreditinstitutet väntas komma att underlätta den långfristiga
finansieringen även av exportaffärer med u-länderna, ehuru sådana
affärer inte avses bli prioriterade. Upplåning utomlands för finansiering av
u-landsinvesteringar ställer sig de svenska valutamyndigheterna i princip
välvilliga till. Direkta sådana investeringar tillåts praktiskt taget undantagslöst.
Liksom i ett antal andra länder medger man i Sverige däremot i
princip inte portfölj investeringar, d. v. s. köp av värdepapper i placeringssyfte,
i vare sig u-länder eller andra länder. Något större intresse för sådana
placeringar i u-länder torde emellertid knappast föreligga och deras värde
från utvecklingssynpunkt är antagligen f. n. ringa.

I olika sammanhang har från näringslivets sida önskemål uttryckts om
ytterligare statliga åtgärder på det kommersiella biståndets område. Man
har t. ex. pekat på möjligheten att komplettera de tidskrävande dubbelbeskattningsavtalen
med en rätt till avräkning mot skatten i Sverige av den
utomlands erlagda skatten. Frågan om ett sådant avräkningsförfarande behandlas
f. n. av en särskild kommitté, dubbelbeskattningssakkunniga, under
ordförandeskap av regeringsrådet Sten Walberg. Vidare har man ansett att
vid garantigivning för krediter i samband med export till u-länder mera liberala
villkor skulle kunna tillämpas. Man har vidare uttryckt starkt intresse
för statsgarantering av s. k. finanskrediter och för skydd mot politiska
risker vid investeringar i u-länderna. Härvid har man hänvisat bl. a.
till de åtgärder av detta slag som på senare tid vidtagits i andra industriländer.

Dessa och vissa angränsande frågor behandlas f. n. inom en under beredningen
för internationella biståndsfrågar sorterande särskild arbetsgrupp
med direktör Carl Albert Anderson som ordförande och med företrädare för
utrikes-, finans- och handelsdepartementen, bankföreningen, exportföreningen
och industriförbundet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1962

C. Finansiellt bistånd

123

Den svenska finansiella biståndsgivningen till underutvecklade länder har
hittills varit praktiskt taget uteslutande av multilateral karaktär och huvudsakligen
lämnats i form av kapitalinsatser i Internationella återuppbyggnadsbanken,
Internationella finansieringsbolaget och Internationella utvecklingsfonden.

Internationella återuppbyggnadsbanken (IBRD), vanligen kallad Världsbanken,
är f. n. den mest betydande av de internationella institutioner som
tillför de underutvecklade länderna kapital. Verksamheten är inte av benefik
art utan utlåningsräntan fastställs på grundval av den ränta banken får
betala för sin egen upplåning. Lån lämnas till medlemslands regering eller
till myndighet eller företag mot statsgaranti. Långivningen är väsentligen
inriktad på s. k. basinvesteringar, främst i kommunikationer och kraftproduktion,
och har under senare år uppgått till ca 700 milj. dollar per år. F. n.
går omkring 80 % härav till u-länderna. Lånens löptider är i regel 10—20
år. Bankens disponibla resurser härrör från det egna kapitalet, från upplåning
genom obligationsemissioner och placeringar av skuldförbindelser hos
offentliga institutioner samt från överlåtelser av lån som banken beviljat.
Det egna kapitalet, varav 90 % kan infordras endast för täckande av Världsbankens
förpliktelser, har tecknats av medlemsstaterna. Den svenska andelen
i bankens grundfond utgör ca 1 % eller 200 milj. dollar, varav alltså
20 milj. dollar inbetalats.

Internationella finansieringsbolaget (IFC) har till uppgift att genom samverkan
med privata investerare främja produktiv enskild företagsamhet
framför allt i de underutvecklade medlemsländerna. Finansieringsbolaget
kräver inte statsgaranti för sin utlåning och har även i andra avseenden
friare händer än Världsbanken när det gäller formerna för sina insatser.
Utlåningen, som till drygt 90 % gått till u-länder, ligger nu på en nivå av
inemot 20 milj. dollar per år. Sveriges inbetalade andel i Finansieringsbolagets
grundfond är 1,1 milj• dollar.

Internationella utvecklingsfonden (IDA) bedriver utlåningsverksamhet
med ett starkt benefikt inslag. 1961, som var det första år fonden var verksam,
lämnades 18 lån på sammanlagt ca 180 milj. dollar. Samtliga lån var
räntefria samt på 50 år, varav de 10 första amorteringsfria. Utlåningen baseras
på det av medlemsstaterna tecknade kapitalet. Inbetalningen av detta
är fördelad på 5 år, varefter nytt kapital kommer att behöva tecknas. Under
dessa år tillförs fonden för utlåning användbart kapital till ett belopp
av ca 150 milj. dollar årligen. Sveriges andel av Utvecklingsfondens kapital
uppgår till ca 10 milj. dollar, varav 23 % inbetalades 1960 och återstoden inbetalas
med ca 10 milj. kronor under vart och ett av åren 1961—64. I betraktande
av lånevillkorens benefika karaktär är bidrag till fonden närmast
jämförbara med gåva. De svenska bidragen avskrivs omedelbart.

Medan ovannämnda institutioner tillhandahåller långfristiga krediter, är
Internationella valutafondens (IMF) och Europeiska fondens verksamhet

124

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1962

inriktad på tillfälligt kreditstöd till medlemsländer i betalningsbalanssvårigheter.
Dessa båda fonder är därför av mindre intresse i förevarande sammanhang.
Valutafondens kreditgivning har emellertid till inte oväsentlig
del (drygt 40 % per den 30 juni 1961) avsett u-länder och har där mildrat
betalningskrisers effekt på genomförandet av utvecklingsprogram.

Inom FN diskuterar man sedan någon tid inrättandet av en »Capital Development
Fund», vilken i motsats till de tidigare nämnda institutionerna skulle
omfatta även öststaterna. Hittills har emellertid de största tilltänkta bidragsgivarna
på västsidan ställt sig avvisande till tanken.

Till det multilaterala finansiella biståndet skulle man slutligen kunna
räkna FN:s fond för ekonomisk hjälp till Kongo. Sverige bidrog budgetåret
1960/61 med 7,2 milj. kronor. För innevarande budgetår har emellertid inte
något liknande bidrag förutsetts, eftersom fondens framtid f. n. är oklar.

De svenska militära engagemangen i Kongo och Gaza har hittills kostat
ca 94 milj. kronor. Av detta belopp representerar emellertid omkring 54 milj.
kronor en svensk fordran på FN, vilken till större delen avses bli återkrävd.

D. Tekniskt bistånd

Tyngdpunkten i den svenska biståndsgivningen ligger på det tekniska biståndet.
Det statliga tekniska biståndet lämnas dels i form av bidrag till
internationella organisationers tekniska biståndsverksamhet — multilateralt
-—- dels direkt till ett u-land — bilateralt. Härutöver behandlas nedan
även vissa organisationers tekniska biståndsverksamhet. En redogörelse för
andra organisationers övervägande humanitära biståndsinsatser lämnas i
ett följande avsnitt.

1. Statligt multilateralt tekniskt bistånd

Den multilaterala tekniska biståndsverksamheten bedrivs i flera former,
alla med anknytning till Förenta Nationerna. Nedan beskrivs i korthet de
olika biståndsprogrammen och Sveriges finansiella bidrag till dessa. Däremot
behandlas inte de mera personella och »reala» insatserna huvudsakligen
i form av expertutsändning och stipendiatmottagning. Det må endast i
förbigående noteras, att antalet svenska experter som utsändes och utländska
stipendiater som mottogs inom ramen för dessa program 1960 uppgick till
90 respektive 72 (vartill kommer 123 studiebesökare med stipendier från det
amerikanska s. k. tredjelandsprogrammet). Expertrekryteringens och stipendiatmottagningens
problem behandlas i det andra delbetänkandet från
administrationsutredningen för biståndet till utvecklingsländerna (SOU
1961: 50) och berörs även i kapitel V nedan.

FN:s reguljära tekniska biståndsprogram är inriktat på tre områden: social
välfärd, ekonomisk utveckling och offentlig förvaltning. På sistnämnda
område förekommer numera också ett särskilt program för utlåning av kvalificerade
förvaltningstjänstemän till u-länderna, det s. k. OPEX-programmet.
Medel för den reguljära biståndsverksamheten anslås i FN:s ordinarie

125

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1962

budget, till vilken Sverige f. n. bidrar med 1,39 %. För 1961 uppgick anslaget
till inemot 6 milj. dollar, varav alltså den svenska andelen utgör ca
400 000 kronor. Då behovet av detta slags biståndsverksamhet, speciellt på
förvaltningsområdet, är stort och växande, får man räkna med att dessa
belopp snart kan komma att höjas.

Även några av FN:s fackorgan, framför allt WHO och Unesco, lämnar
tekniskt bistånd, vars kostnader bestrids ur de ordinarie medlemsavgifterna.
Den svenska andelen av denna fackorganens reguljära biståndsverksamhet
har för 1960 uppskattats till inemot 800 000 kronor. Härutöver driver vissa
fackorgan speciella större biståndsprojekt bekostade med frivilliga bidrag.
För budgetåret 1961/62 har Sverige sålunda anslagit 1 400 000 kronor till
ett av ILO planerat studiecentrum för arbetsmarknadsfrågor och socialpolitik,
till FAO:s Frihet från hunger-aktion och till WHO:s antimalariakampanj.
Nya liknande projekt kan efter hand väntas framkomma. Unesco har
t. ex. vädjat om frivilliga bidrag till ett omfattande »Emergency Programme
of Financial Aid to the Development of Education in Africa».

Huvudparten av FN:s tekniska biståndsinsatser har skett inom ramen för
det utvidgade programmet för tekniskt bistånd, EPTA. Detta finansieras helt
av frivilliga bidrag från medlemsstaterna. Biståndet förmedlas huvudsakligen
av fackorganen, speciellt FAO, WHO, Unesco och ILO, och är koncentrerat
till expertutsändning (inemot 4/5 av kostnaderna, medan knappt
1/5 går till stipendieverksamhet och återstoden till utrustning). Sverige är
en av de större bidragsgivarna till EPTA och svarade under åren 1950
1960 för drygt 2 % av det totala bidragsbeloppet. För 1961 lämnade endast
Danmark, Norge och Nederländerna större bidrag per capita än Sverige. För
innevarande budgetår har 5 200 000 kronor anslagits. Den totala bidragssumman
beräknas 1961 överstiga 41 milj. dollar.

FN :s Särskilda fond, som också helt bygger på frivilliga bidrag, är på väg
att bli det viktigaste instrumentet för den multilaterala tekniska biståndsverksamheten.
Fondens uppgift är att förbereda kapitalinvesteringar genom
ekonomiska översikter och undersökningar, utbildning av arbetare och tekniker
samt tillämpad forskning. Insatserna är genomgående fleråriga och
koncentrerade till ett begränsat antal större projekt. Särskilda fonden använder
fackorganen för genomförandet av sina projekt men samordnar effektivt
planering och beslut. Liksom i fråga om EPTA intar Sverige en framskjuten
plats bland bidragsgivarna. Under fondens två första år, 1959 och
1960, utgjorde de svenska bidragen något mer än 6 % av den totala bidragssumman.
För innevarande budgetår har liksom för de båda föregående anslagits
10 880 000 kronor. Totalt beräknas bidragssumman för 1961 till ca
48 milj. dollar.

FN:s barnfond, UNICEF, har väsentligen givit materiell hjälp till barnavårdscentraler,
barnbespisningar, hälsovårdskampanjer o. dyl., men dess
verksamhet inriktas nu alltmer på utbildning och pa integrerade mödraoch
barnavårdsprojekt. Fonden finansieras huvudsakligen genom frivilliga
bidrag, som de senaste åren uppgick till ca 20 milj. dollar per år. Det svenska

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1962

bidraget har för budgetåret 1961/62 fastställts till 1 800 000 kronor, vilket
motsvarar Sveriges bidragskvot i FN.

2. Statligt bilateralt tekniskt bistånd

Inom den bilaterala tekniska biståndsverksamheten kan man skilja mellan
fältprojekt och expertverksamhet i u-Iänder och utbildning av dessa länders
medborgare i givarlandet. Till den bilaterala verksamheten räknas här
även vissa projekt som drivs i samråd eller samverkan med FN eller mellan
ett mindre antal givarländer.

I Sverige har den bilaterala tekniska biståndsverksamheten fram till utgången
av 1961 planlagts och administrerats av Centralkommittén för
svenskt tekniskt bistånd. I dess regi verkställdes 1959 en utredning (Sverige
hjälper — ett handlingsprogram) angående Sveriges fortsatta bilaterala tekniska
bistånd. Däri framlagda förslag och synpunkter har kommit att öva
inflytande på den i det följande skildrade verksamheten.

Huvuddelen av den svenska bilaterala tekniska biståndsverksamheten har
avsett fältprojekt på yrkesutbildningens och familjeplaneringens område. Det
svensk-etiopiska byggnadstekniska institutet i Addis Abeba utbildar byggnadsingenjörer
i en fyraårig skola på ungefär teknisk gymnasienivå och inkluderar
dessutom avdelningar för byggnadsforskning och materialprovning
(kostnad för budgetåret 1960/61 1 151 000 kronor). Vid den svenskpakistanska
yrkesskolan i Karachi sker utbildning i snickeri, konfektionssömnad,
svetsning och elektrisk installation (1 036 000 kronor). Denna
verksamhet liksom kostnaderna för bl. a. två instruktionssköterskor i Ghana,
ett elektrifieringsprojekt i Pakistan och en hushållslärarinna i Etiopien
bestrids med statsmedel. Med insamlingsmedel bekostas i första hand det
svensk-etiopiska barnsjukhuset i Addis Abeba (521 000 kronor) och familjeplaneringsprojektet
på Ceylon (165 000 kronor). Under innevarande budgetår
utbyggs det byggnadstekniska institutet i Addis Abeba och yrkesskolan i
Karachi, varjämte ännu en yrkesskola och ett familjeplaneringsprojekt tillkommer
i Pakistan samt en yrkesskola i Liberia. Sverige deltar därjämte i
ett skandinaviskt fältprojekt i form av ett undervisningssjukhus i Korea
(2 600 000 kronor). F. n. är ett drygt 50-tal experter verksamma på bilaterala
kontrakt.

Utbildningsverksamheten i Sverige bedrivs dels i form av kurser, dels som
mer eller mindre individuell utbildning. I kursverksamheten dominerar veterinär-
och växtförädlingskurserna (kostnad för budgetåret 1960/61 132 000
respektive 104 000 kronor) och det innevarande budgetår startade seminariet
rörande organisation av undervisning och forskning i fysik (beräknad
kostnad 250 000 kronor). Denna kursverksamhet bekostas med statsmedel
liksom en individuell stipendieverksamhet, inom vars ram 62 stipendiater bedrev
studier budgetåret 1960/61 (till en sammanlagd kostnad av 304 000 kronor).
Härtill kommer 13 likaledes med statsmedel finansierade Indonesienstipendiater
(ca 100 000 kronor) samt 15 studentkårsstipendiater (ca 125 000
kronor). Kostnaden för studierna inskränker sig emellertid inte till själva sti -

127

Kungl. ftlaj.ts proposition nr 100 år 1962

pendierna utan hänsyn bör även tas till de kostnader för lärare, lokaler,
materiel etc., som kan hänföras till dessa studier. Enligt en schablonmässig
beräkning skulle dessa kostnader för det 100-tal u-landsstudenter som
1960/61 bedrev akademiska studier i Sverige uppgå till omkring 400 000
kronor.

Tillgängligt material medger inte någon säker bedömning av det svenska
bilaterala tekniska biståndets omfattning i jämförelse med andra länders.
Vad fältverksamhetens inriktning beträffar är koncentrationen på familjeplanering
och yrkesutbildning större än i flertalet andra länder, där förstnämnda
biståndsform inte förekommer och där utbildningsbiståndet ofta är
förknippat med finansiella insatser och kommersiella intressen. Den utbildningskapacitet
i det egna landet som ställs till u-ländernas förfogande
är förhållandevis större i många givarländer än i Sverige. Detta gäller främst
engelsk-, fransk- och tyskspråkiga länder och behöver inte innebära att
själva stipendieringen där är mera omfattande.

Den svenska bilaterala tekniska biståndsverksamheten är stadd i snabb
tillväxt. Budgetanslaget för fältprojekt samt kurser och annan utbildning
i Sverige höjdes från 1 750 000 kronor för 1960/61 till 9 075 000 kronor för
1961/62 samtidigt som stipendieanslaget fördubblades till 800 000 kronor.
»Sverige-Hjälper»-insamlingen inbragte under 1961 9 351 000 kronor, vartill
kommer det utlovade tillskottet av statsmedel med samma belopp. Behovet
av ökade svenska tekniska biståndsinsatser utgör ingen begränsande
faktor och inte heller är det någon brist på uppslag vare sig när det gäller
utbildning i Sverige eller fältprojekt. De akuta problemen gäller avvägningen
mellan olika insatslyper, det grundliga studiet av föreliggande förslag, planeringen
av nya och utvidgade projekt samt mobiliseringen av personella
resurser och utbildningskapacitet.

Vissa av dessa frågor har behandlats i beredningen för internationella
biståndsfrågor. Dess arbetsgrupp för utbildningsbistånd, under ordförandeskap
av byråchef Olof Palme och med sakkunniga i olika undervisningsfrågor
som medlemmar, är f. n. i färd med att studera både denna biståndstyps
allmänna problem och de särskilda förslag som framlagts på detta område.
Den nya nämnden för internationellt bistånd bar som en av sina väsentligaste
uppgifter att studera de frågor som sammanhänger med det bilaterala
tekniska biståndets expansion och att utarbeta förslag såväl till utbyggnad
av existerande projekt som igångsättande av nya. 3

3. Vissa organisationers tekniska bistånd

En betydande biståndsverksamhet bedrivs av flera organisationer. Bland
de på det huvudsakligen tekniska biståndets område verksamma organisationerna
märks Landsorganisationen, Tjänstemännens centralorganisation
och Kooperativa förbundet. Även missionens mycket betydande verksamhet
i u-ländcrna bar delvis karaktären av tekniskt bistånd, ehuru det är vanskligt
att särskilja detta element från evangelisationsverksamheten och de humanitära
insatserna, vilka behandlas i nästa avsnitt.

128 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1962

Under mottot »LO-hjälp över gränserna» genomförde Landsorganisationen
1960 en insamling som inbragte ca 7,5 milj. kronor. En liknande insamling
startades i samverkan med Kooperativa förbundet i slutet av 1961. Som
riktpunkt för den personliga insatsen i den nya insamlingskampanjen har
man föreslagit att varje fackföreningsmedlem skall bidra med 1 % av lönen
under två månader. Detta är emellertid endast en rekommendation och varje
fackförbund får avgöra formerna för insamlingsverksamheten inom respektive
förbund. Liksom förra gången kommer de insamlade medlen att
anslås till Fria fackföreningsinternationalens solidaritetsfond, som finansierar
och organiserar facklig skolningsverksamhet i Afrika, Asien och
Latinamerika. Skolor för utbildning av fackföreningsledare har sålunda inrättats
i Calcutta och i Kampala (Uganda) och nya skolor planeras i Bortre
Indien och Västafrika. Vidare genomförs organisationskampanjer med hjälp
av medel från solidaritetsfonden.

Med början i november 1959 bedrev Tjänstemännens centralorganisation
under ett års tid en intern insamling (»TCO hjälper») bland sina medlemmar
till förmån för Fria fackföreningsinternationalens solidaritetsfond. Avsikten
var att ge fonden ökade ekonomiska resurser att stödja fackligt
uPPbyggnads- och skolningsarbete i vissa afrikanska, asiatiska och latinamerikanska
u-länder. Det praktiska insamlingsarbetet organiserades förbundsvis
med stöd från TCO-kansliet. Insamlingens totala belopp utgjorde
ca 1,2 milj. kronor. Härav har 750 000 kronor överlämnats till solidaritetsfonden.
Av återstoden, som enligt beslut förvaltas av TCO för speciella
hjälpinsatser främst på det internationella tjänstemannaområdet, har hittills
förbrukats något mer än 250 000 kronor. TCO har nyligen startat en
ny insamling för fackligt uppbyggnadsarbete i u-länderna. Målsättningen
har fixerats i tre punkter: fortsatt stöd åt FFI-skolan i Kampala; upprättandet
av en ny FFI-skola i Västafrika; teknisk hjälp för organisering
av tjänstemän i u-länderna. Liksom i den första TCO-insamlingen svarar
varje förbund organisatoriskt för insamlingskampanjen inom det egna området.
TCO-kansliet ställer dock propagandamaterial till förbundens förfogande.

Insamlingsaktionen »Utan gränser», som Kooperativa förbundet i samverkan
med HSB och Kvinnogillesförbundet startade 1958, har hittills inbragt
över 2 milj. kronor. Ärligen sker ett tillskott på ca 500 000 kronor
genom medlemmarnas bidrag av sin återbäring. Liksom tidigare aktioner
syftar den nya insamlingskampanjen i samarbete med LO, »Ett frö till välstånd»,
till att finansiera skolningsverksamhet för kooperatörer. Dessa insatser
sker genom Internationella kooperativa alliansen som med svenska
medel och svensk ledning driver ett utbildningscentrum i New Delhi. Här
organiseras kurser i olika kooperativa ämnen såväl inom skolan som annorstädes,
studiematerial sammanställs och även rådgivningsverksamhet förekommer.

129

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1962

E. Humanitärt bistånd

Inom beredningen för internationella biståndsfrågor har en arbetsgrupp
för humanitärt bistånd under ordförandeskap av fru Signe Höjer och med
representanter för Rädda barnen, Röda korset och missionen behandlat det
humanitära biståndet på grundval av en särskild enkät. Föreliggande avsnitt
bygger huvudsakligen på denna arbetsgrupps rapport till beredningen.

Sex organisationer, nämligen KFUM, KFUK, Women’s International Zionist
Organisation (Wizo) i Sverige, Svenska kommittén för barn- och ungdomsalijah,
Lutherska världsförbundets svenska sektion och Vännernas samfund
i Sverige, har som gemensamt drag att de i förevarande sammanhang
huvudsakligen bedriver penninginsamling och insamling av kläder, varefter
det insamlade överlämnas till respektive organs internationella huvudorganisationer.
Insamlingsresultaten under år 1960 till förmån för de underutvecklade
länderna har angivits till sammanlagt omkring 5 milj. kronor.
Till största delen ställs de insamlade medlen till förfogande för hjälp åt
flyktingar i Hong Kong, Palestina och Nordafrika.

Svenska Röda korset och Rädda barnens riksförbund bedriver ett omfattande
humanitärt hjälparbete utomlands. Båda organisationerna karakteriseras
av en såväl geografiskt som innehållsmässigt kraftigt differentierad
verksamhet. I Afrika, Asien och Sydamerika har dessa båda under 1960 bedrivit
verksamhet för en sammanlagd kostnad av nära 4,5 milj. kronor. Till
denna grupp av organisationer torde även i viss mån kunna hänföras Centralkommittén
hjälp Etiopiens spetälska barn, vars verksamhetsfält emellertid
— som framgår av namnet — är starkt begränsat. Genom insamlingar
m. m. har Centralkommittén under året 1960 kunnat ställa något över
0,5 milj. kronor till verksamhetens förfogande.

En tredje grupp utgörs av tio missionssällskap, nämligen Svenska kyrkans
missionsstyrelse, Evangeliska fosterlandsstiftelsen, Kvinnliga missionsarbetare,
Metodistkyrkan i Sverige, Missionssällskapet bibeltrogna vänner,
Svenska alliansmissionen, Svenska missionsförbundet, Pingstförsamlingarnas
mission, Missionssällskapet helgelseförbundet och Örebro missionsförening.
För dessa organisationer utgör evangelisalionsverksamlieten i de
underutvecklade länderna den primära arbetsuppgiften. Därjämte bedrivs
emellertid socialvård samt sjuk- och hälsovård vid missionsstationerna.
Sistnämnda arbetsuppgifter utförs oftast av samma personal som även är
anförtrodd den religiösa förkunnelsen. Omfattningen och inriktningen av
det nämnda humanitära arbetet kan variera väsentligt från tid till tid och
från plats till plats. Ett särskiljande volym- och kostnadsmässigt av det
humanitära arbetet från det evangeliska låter sig därför inte göra annat
än uppskattningsvis. De tio organisationerna har själva angivit sina sammanlagda
kostnader för verksamhet i de underutvecklade länderna under
1960 till inemot 18,5 milj. kronor, varav nära 25 % eller 4 å 4,5 milj. kronor
har avsett humanitärt arbete.

Med reservation för de brister som vidlåder det ovan i korthet redovisade

5 Bihang till riksdagens protokoll 1962.1 samt. Nr 100

130

Kungl. Maj.ts proposition nr J00 år J962

materialet skulle alltså de nämnda organisationerna ha lämnat humanitär
hjälp till de underutvecklade länderna under år 1960 för sammanlagt uppskattningsvis
14 milj. kronor. I överensstämmelse med den i kapitel I angivna
definitionen av humanitärt bistånd medräknas då inte den hjälp som
kan hänföras till dessa organisationers utbildningsverksamhet i u-länderna
och som kan uppskattas till något sådant som 4 å 8 milj. kronor. Omfånget
av den administrativa verksamheten i Sverige växlar men motsvarar i genomsnitt
70 personers arbete, delvis oavlönat. Antalet i de underutvecklade
länderna verksamma svenskar kan beräknas till 350 personer. Därvid har
den personal hos missionssällskapen, som huvudsakligen ägnar sig åt det
evangeliska arbetet, inte medräknats.

Frivilligorganisationernas, härunder inbegripet missionssällskapens, verksamhet
baseras på gåvor. Insamlingsarbetet är därför ett av hemmaadministrationens
mest vitala problem. Det humanitära biståndets växande omfång
har ställt ökade krav på de svenska organisationerna.

Frivilligorganisationerna har i det internationella hjälparbetet en utjämnande
och avspännande roll, som för åtminstone vissa internationella frivilliga
organisationer såsom Röda korset torde ha ökat i betydelse under senare
år. I vissa lägen kan frivilligorganisationerna ingripa snabbare och
med mindre formaliteter än nationella myndigheter och internationella organisationer.
Frivilligorganisationernas upplysnings- och propagandaarbete
är också av betydande värde. Med få undantag har de frivilliga humanitära
organisationernas verksamhet skett helt utan statsmakternas stöd. Den
ovannämnda arbetsgruppen för humanitärt bistånd har föreslagit att frivilliga
organisationer, som visat sin förmåga och lämplighet när det gäller
att lämna humanitärt bistånd, skall kunna komma i åtnjutande av statsbidrag.
Det skulle kunna gälla att stödja specialprojekt, till vilka vederbörande
organisations insamlade medel inte förslår, eller att säkra fortsättningen
av projekt för ytterligare några år framåt eller till dess u-landet självt blir
i stånd att ta över.

IV. Det svenska biståndet ur utrikespolitisk synvinkel

Det svenska biståndet till underutvecklade länder är en del av den svenska
utrikespolitiken och måste bedömas mot bakgrunden av dennas mål och medel.
Endast om så sker kan man få ett säkrare grepp på de prioritetsfrågor
som här uppställer sig vare sig avvägningen skall ske mellan kraven på ökat
bistånd och andra anslagsbehov, mellan olika former av bistånd eller mellan
olika mottagarländer.

I detta kapitel lämnas först en redogörelse för vissa här relevanta aspekter
av den svenska utrikespolitiken. Därefter behandlas vissa sidor av den politiska
problematiken kring u-ländernas egen villighet att motta olika slags
bistånd. Slutligen, anförs några slutsatser i fråga om det svenska utvecklingsbiståndets
syften, omfattning och inriktning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1962

131

Under senare år har det blivit vanligt att beskriva den svenska utrikespolitiken
som alliansfrihet i fred syftande till att bevara vår neutralitet i krig.
Ehuru denna beskrivning otvivelaktigt på ett korrekt sätt återger en huvudlinje
i svensk utrikespolitik sedan lång tid tillbaka, är den otillräcklig och
ensidig som sanunanfattning av Sveriges allmänna utrikespolitiska hållning
och strävanden. Detta framgår redan därav, att definitionen uteslutande
sysslar med möjligheten av ett stormaktskrig och vår avsikt att med alliansfriheten
som främsta medel söka hålla vårt land utanför en sådan konflikt.
Hur viktigt detta perspektiv än är, ger det dock endast en i huvudsak negativ
bestämning av den självständiga kurs vi söker följa i vårt förhållande
till omvärlden. Den svenska utrikespolitiken är icke uttömmande beskriven
såsom ett system för att minska stormakternas strategiska intresse av att
dra oss in i ett eventuellt krig. Det syftar i lika hög grad till att redan under
fred tillvarata våra nationella intressen under starkt hänsynstagande till den
internationella solidariteten och att därutöver sätta oss i stånd att lämna
bidrag till en fredlig utveckling i världen, bl. a. genom insatser i FN. Vi vill
om möjligt bidra till utjämning och större förståelse mellan folken och i
varje fall undvika, att vår hållning ökar misstron och spänningen mellan
stora eller små makter.

Det kan konstateras, alt denna obundna och av oss själva tolkade neutralitetspolitik
under senare år vunnit ökad respekt från stormakternas sida.
Detta sammanhänger väl delvis med en allmän benägenhet i både öst och
väst att ta hänsyn till de små oavhängiga staternas rätt att välja en neutral
linje. Men skälet är nog också att söka i en övertygelse att det neutrala Sverige
i nuvarande världsläge spelar en stabiliserande roll i norra Europa.
Därtill kommer sannolikt ett visst intresse av att vid tillfälle kunna utnyttja
de tjänster, som en neutral stat som Sverige kan göra inom FN eller
i andra sammanhang. Det har också visat sig, senast i samband med FN:s
Kongoaktion, att Sverige är en av de icke så talrika stater, varifrån personal
kan tas för militära och andra uppgifter av ömtålig natur.

Hos de folk i Asien och Afrika, som nyligen vunnit eller inom kort väntas
förvärva full självständighet, finns en stark strävan att hålla sig utanför
stormaktsinflytanden och att bedriva vad de själva ofta kallar neutralitetspolitik.
Ehuru dessa länders politik och den svenska linjen i mycket
skiljer sig både i fråga om ursprung och utformning, har de dock så pass
mycket gemensamt att ett ömsesidigt intresse och vilja till samarbete kan
växa fram. Viktigast är kanske att många av u-länderna gärna söker mönster
för sin politiska, sociala och ekonomiska utveckling i vårt land. Alt de
känner förtroende för Sverige och vill tillägna sig svenska erfarenheter beror
uppenbarligen delvis på vår avsaknad av kolonial belastning men förklaras
säkert också av parallellitcten i de utrikespolitiska strävandena.

Det måste anses vara ett icke obetydligt svenskt intresse att hos de nya
staterna i Asien och Afrika, vilka trots sin ekonomiska och militära svaghet
utövar ett växande politiskt inflytande, söka bevara och befästa uppfattningen
om Sverige som ett neutralt och progressivt land, som är villigt och
i stånd att göra insatser till stöd för fredligt samarbete mellan folken.

132

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1962

Till våra grundläggande utrikespolitiska intressen hör också en ökande
världshandel under friast möjliga villkor. Produktion, sysselsättning och
levnadsstandard i Sverige är beroende av att vår utrikeshandel får expandera
i skilda riktningar. Det är ett legitimt och viktigt intresse i svensk utrikespolitik
att skapa förutsättningar för ökad svensk export. Samtidigt är
vi av både ekonomiska och politiska skäl intresserade av att u-ländernas export
till industriländerna hålls på en så hög och stabil nivå som möjligt.
Det är för att skapa förbättrade förutsättningar för en utveckling av nu
angivet slag som vi aktivt medverkat i verksamheten inom GATT, ECE,
OECD och EFTA.

Under efterkrigstiden har inemot ett 50-tal stater i Asien och Afrika med
sammanlagt närmare 900 miljoner invånare vunnit nationellt oberoende.
Den politiska frigörelsen av de tidigare kolonierna, och därmed upplösningen
av gamla kolonialvälden, har sålunda gått mycket snabbt. De nya staterna
har, tillsammans med Latinamerikas länder, majoritet i FN:s generalförsamling.
De anti-koloniala stämningar de ger uttryck för vinner numera
nära nog enhällig anslutning i internationella sammanhang. Det torde få betraktas
som en tidsfråga innan samtliga kolonier vinner full självständighet.

Det är mot dena bakgrund naturligt att dessa nya stater ofta ger uttryck
för stark självhävdelse och en utpräglad misstro mot allt som kan ge intryck
av utländsk dominans — ekonomisk, politisk eller militär. Den politiska
frigörelsen har under självständighetskampanjen för dem stått i förgrunden.
När det nationella oberoendet är vunnet koncentreras uppmärksamheten
i högre grad på den ekonomiska frigörelsen från århundraden av
fattigdom och nöd. Denna ekonomiska utvecklingsprocess kan givetvis inte
gå lika snabbt. Den politiska stabiliteten i många av de nya staterna hotas
av att de högt uppdrivna förväntningarna i detta avseende kommer på
skam. Alltmer växer insikten hos den politiska ledningen i dessa stater att
ekonomisk utveckling är ett mycket långsiktigt mål. De underutvecklade
länderna är därvid fullt medvetna om att de för att kunna förverkliga en
snabb ekonomisk utveckling är beroende av bistånd från industriländerna.
Men de önskar inte biståndet till priset av politiskt eller ekonomiskt beroende.
De motsätter sig sålunda politiska villkor och strävar i allmänhet
att tillförsäkra det egna landets medborgare ett avgörande inflytande i olika
sammanhang, t. ex. när nya företag bildas under medverkan av utländska
företag.

De underutvecklade länderna anser sig vidare ha rätt till bistånd från industriländerna.
Någon gång måhända biståndet betraktas som en form av
gottgörelse för exploatering och lidna oförrätter under kolonialtiden. Men
framför allt härleder de denna rätt ur de förklaringar om mänskliga rättigheter
och internationell solidaritet som bär upp t. ex. FN:s stadga och som
alla länder givit sin anslutning.

I inledningen till sin årsrapport för 1961 säger generalsekreterare Hammar -

133

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1962

skjöld, att »det väsentliga draget i FN:s uppläggning av det ekonomiska och
tekniska biståndet är principen, att ehuru organisationen måste följa sina
egna regler och vidhålla sin oavhängighet, dess tjänster alltid och uteslutande
är avsedda att tillfredsställa mottagarländernas egna önskemål, utan
andra, längre gående motiv och utan någon risk för inflytande pa dessa länders
inre eller yttre politik».

Med dessa ord har angivits huvudskälet, varför de flesta u-länder i och
för sig skulle föredra att motta i varje fall en mycket stor del av det ekonomiska
och tekniska biståndet genom FN och dess organ. Men även bortsett
från att det multilaterala biståndet från u-ländernas synpunkt har fördelen
att vara anonymt och inte medföra några politiska bindningar till enskild
makt, måste det även te sig tilldragande av det skälet att det erbjuder ett
neutralt alternativ till stormaktsbiståndet och, om det är av tillräcklig omfattning,
ger mottagarländerna en ökad utrikespolitisk rörelsefrihet och
större möjligheter att driva neutralitetspolitik. Ett ytterligare drag, som för
många u-länder måste komma det multilaterala biståndet att framstå som
önskvärt, är att denna biståndsform ger mottagarländerna större möjligheter
att gemensamt och enskilt aktivt delta i de organ som fördelar, planerar
och administrerar biståndet.

De fördelar som man alltså i princip kan vänta sig av det multilaterala biståndet
är i praktiken ännu mycket begränsade, eftersom detta bistånd i de
flesta u-länder endast utgör en relativt liten del av hela det utifrån mottagna
biståndet. Dessutom får man inte bortse från att det hos många mottagare
av FN-biståndet råder missnöje med vad man anser vara brist på effektivitet
och samordning i de olika biståndsprogrammens administration.

De angivna fördelarna med ett multilateralt bistånd synes gälla utan hinder
av att en av stormakterna, Förenta Staterna, lämnar de ojämförligt
största bidragen till samtliga de multilaterala biståndsorganen, vanligen omkring
hälften, under det att exempelvis Sovjetunionen endast bidrar med en
andel på några procent till vissa organ och icke alls deltar i andra.

Mot bakgrunden av det sagda kan man dra vissa slutsatser om de krav
som ur utrikespolitisk synvinkel kan ställas pa den svenska bistandsgivningen.

Först kan då konstateras, att vi uppenbarligen inte skulle kunna ställa
oss vid sidan av hela den övriga civiliserade världens hjälpansträngningar
eller visa en njugghet, som skulle internationellt uppmärksammas. En sadan
attityd skulle direkt strida mot flera väsentliga drag i vår totala utrikespolitiska
målsättning.

När det gäller storleken av vår insats, bör först erinras om att behoven
i u-länderna är praktiskt taget obegränsade. Det svenska biståndet kommer
aldrig att kunna få annat än ett marginellt värde både i relation till behovet
och till stormakternas insatser. Även om det svenska biståndet skulle
ökas till 1 procent av nationalinkomsten skulle det ändå bara uppgå till
några få procent av det amerikanska biståndet.

Trots att alltså även ett flerdubblat svenskt bistånd endast kan lämna ett

134

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1962

mycket blygsamt bidrag till lösningen av de väldiga ekonomiska, sociala och
politiska problem, som u-länderna står inför, finns starka skäl för att våra
insatser på olika områden bör utökas och aktiviseras.

Först och främst bör vi i handling visa, att vi menar allvar med våra
deklarationer, att världen befinner sig i ett skede av ökat ömsesidigt beroende.
Just vår oavhängiga utrikespolitik ger oss speciella möjligheter, men
också speciella skyldigheter, att bidra till att utvecklingen kommer att präglas
av den internationella solidaritet, som nu är nödvändigare än någonsin,
och av strävandena mot en enad värld. Vi vill undvika uppkomsten av ett
internationellt klassystem med de oundvikliga motsättningar som på längre
sikt måste uppstå mellan rika och fattiga länder och som kan sätta freden
i fara. Vi konstaterar, att om detta synsätt blir allmänt accepterat, man bör
kunna tala om rätt för u-länderna till ekonomisk utveckling och om de rikare
nationernas biståndsgivning som en form av internationell inkomstutjämning.

Vi ser i FN symbolen för tanken på eu enad värld och i den mån våra bidrag
till u-länderna kan stärka FN:s prestige, tjänar de ett långsiktigt
svenskt intresse. Häri ligger redan ett skäl att så långt som möjligt utnyttja
FN och dess organ för de svenska insatserna.

Till följd av den svenska neutralitetspolitiken, vilken av de flesta u-länder
uppfattas som en parallell till deras egen utrikespolitiska hållning,
kommer våra insatser på biståndsområdet att följas med särskild uppmärksamhet
av mottagarländerna. De räknar med att Sverige skall ha
stor förståelse för deras speciella problem både på det politiska och det ekonomiska
området, och det skulle säkert hos många av dem väcka besvikelse,
om vår insats vore påtagligt mindre än andra industriländers. Vi har intresse
av att söka motsvara dessa förväntningar och att efter måttet av våra
krafter hjälpa de nya länderna att skapa en ekonomisk grundval för sin
politiska självständighet.

Det får väl också anses vara av betydelse, att vi, särskilt om vår insats
till väsentlig del sker via FN, i någon mån skulle kunnna underlätta u-ländernas
strävanden att politiskt och ekonomiskt hålla sig utanför stormaktsblockens
inflytande och att inte bli brickor i maktspelet. Måhända skulle
vi också ha särskilda förutsättningar att inom ramen för de internationella
biståndsorganen kunna verka och vinna gehör för förbättringar i den internationella
hjälpens fördelning och administrering.

När det gäller avvägningen mellan multilaterala och bilaterala biståndsinsatser
förefaller det tämligen klart, att Sveriges utrikespolitiska intressen
talar för att tyngdpunkten i vårt bistånd läggs på den multilaterala verksamheten.
Häremot skulle kunna anföras, att vi genom bilaterala projekt
kan förvärva en särskild good-will just i mottagarlandet, vilken på olika
sätt kan vara oss till nytta. Detta är emellertid en anmärkning med en begränsad
giltighet. Under vissa gynnsamma omständigheter kan visserligen
ett bilateralt projekt göra våra förbindelser med u-landet i fråga hjärtligare,
och detta kan hli av betydelse vid behandlingen av svenska intressen av t. ex.

135

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1962

kommersiell natur. Men det kan också inträffa, att förberedelserna för och
genomförandet av ett bilateralt projekt leder till missförstånd och irritation
i förhållandet mellan de båda länderna, bl. a. till följd av de krav på vissa
finansiella och andra insatser från mottagarlandets sida, som helt naturligt
måste uppställas. Härtill kommer, att om Sverige satsar på mera betydande
bilaterala projekt i visst land, det kan bli svårt att undvika misstämning i
andra länder, som anser sig vara i lika stort behov av bistånd.

Emellertid är det uppenbart, att även bilaterala projekt bör ha en plats
i det svenska biståndsprogrammet som komplement till de multilaterala insatserna.
De svenska bidragen till de internationella biståndsorganen bör
skäligen inte höjas över en viss nivå, som gärna kan innebära en tätplats
men som inte bör ligga oproportionellt högt i förhållande till andra länders
insatser. Om vi vill öka vårt utvecklingsbistånd med mera betydande belopp,
kommer vi alltså att behöva tillgripa olika former av bilateralt bistånd.
Ett viktigt skäl för bilateralt bistånd är att Sverige på vissa områden, framförallt
på det betydelsefulla familjeplaneringsområdet, skulle kunna göra
insatser, som av politiska, etiska eller religiösa skäl inte kan utföras av
flertalet andra stater — och till följd därav hittills inte heller av FN. Viktiga
bilaterala insatser kan stundom också göras genom svenska åtaganden att
ställa experter till förfogande för att komplettera och fullfölja rådgivaruppdrag,
som i första hand ombesörjts genom FN och dess fackorgan. För
näringslivet innebär det bilaterala biståndet fördelar i den mån det leder
till ökad export av svenska varor. Denna synpunkt torde i och för sig inte
möta invändningar från u-ländernas sida.

En viktig fråga som uppkommer vid en utvidgad bilateral svensk biståndsverksamhet
är i vad mån man vid val av länder och fördelning av biståndet
bör ta hänsyn till de politiska förhållandena i u-länderna. Det är uteslutet
att Sverige skulle förknippa sitt bistånd med politiska villkor. Det kan
vidare, rent principiellt, hävdas att endast behovet bör vara avgörande och
att biståndet således bör ges oberoende av de politiska förhållandena i mottagarlandet.
Det torde likväl inte kunna undvikas att avgörandena i de
konkreta valsituationerna kommer att präglas av att syftet med våra biståndsansträngningar
är att i vidaste bemärkelse förbättra levnadsvillkoren
för mottagarländernas invånare och inte att gynna ett redan privilegierat
fåtal. Den ekonomiska och sociala utveckling, som vårt bistånd i någon mån
kan antas främja, bör sålunda enligt vår uppfattning resultera i högre levnadsstandard,
större trygghet och ökad frihet för hela befolkningen.

V. Det svenska biståndet ur ekonomisk synvinkel

I detta kapitel behandlas den svenska biståndsgivningen med hänsyn till
dess innebörd för Sveriges ekonomi. I ett första avsnitt diskuteras biståndets
samhällsekonomiska verkningar i syfte att klarlägga bl. a. vilka krav
på den ekonomiska politiken som olika biståndsformer ställer. Analysen

136

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1962

illustreras av de antaganden som 1959 års långtidsutredning uppställt rörande
den reala och finansiella utvecklingen fram till år 1965. I ett följande
avsnitt behandlas speciellt tillgången på personella resurser för ett vidgat
bistånd. Slutligen diskuteras i ett tredje avsnitt vissa budgettekniska aspekter
av olika biståndsformer.

A. Samhällsekonomiska aspekter

1. Biståndsgivningens realekonomiska innebörd

Internationell biståndsgivning innebär, realekonomiskt sett, att vissa produktionsresurser
i givarlandet ställs till mottagarlandets förfogande. För
givarlandets vidkommande blir härigenom utrymmet för inhemsk konsumtion,
investeringar och valutareservsuppbyggnad mindre än om ingen biståndsgivning
förekommer.

Att bevara intern och extern balans i givarlandets ekonomi är en uppgift
för den ekonomiska politiken. Denna ställs inför ständiga anpassningsproblem,
och förändringar i biståndsverksamhetens omfattning är endast
en av de många faktorer som påverkar politikens utformning. Såsom framgår
av det följande är också en biståndsöknings konsekvenser för den ekonomiska
politiken av rätt allmän karaktär. Närmast tjänar de att understryka
sådana krav på den ekonomiska politiken som har sin giltighet biståndet
förutan.

Diskussionen i detta avsnitt utgår från biståndsverksamhetens effekt på
bytesbalansen och de ekonomisk-politiska åtgärder som erfordras för att
neutralisera dess mindre önskvärda verkningar. Den centrala roll som sålunda
tilldelas bytesbalansproblemet motiveras av att detta problem är svårast
att bemästra vid en biståndsökning. I inte oväsentlig utsträckning bestäms
ju också den normala s. k. interna balanspolitiken av hänsyn just till
betalningsbalansen.

Det enklaste fallet ur ekonomisk-politisk synvinkel föreligger om i utgångsläget
givarlandets betalningsbalans visar ett överskott som kan och
måhända även bör minskas, överskottet tar sig vanligen uttryck i en ökande
valutareserv, vilket bl. a. kan ha besvärande konsekvenser för kreditmarknadsläget.
Om valutareserven redan är av betryggande storlek, kan
ökad biståndsverksamhet utgöra ett lämpligt medel att åstadkomma en
eftersträvad minskning av överskottet. För svenskt vidkommande, med vår
internationellt sett relativt knappa valutareserv, torde detta fall sakna aktualitet
under överskådlig framtid.

Möjligheten finns också att motverka effekten av ökad biståndsverksamhet
på betalningsbalansen genom en kompenserande upplåning i utlandet.
För Sveriges del bör en sådan upplåning inte utgöra en normal finansieringskälla
för biståndet. Detta hindrar inte, att det kan vara värt övervägande
i internationella sammanhang att låta omfattningen av ett lands biståndsgivning
vara ett av kriterierna för landets rätt till kortfristiga lån
från de internationella valutaorganen för att överbrygga tillfälliga likvidi -

137

Kungl. Mnj.ts proposition nr 100 år 1002

tetssvårigheter. Härigenom skulle det för industriländerna bli lättare och
vara mera lockande att öka biståndet i konkurrens med en förstärkning av
valutareserven.

Normalfallet för svenskt vidkommande måste bli att genom minskad import
och/eller ökad export skapa det bytesbalansmässiga utrymmet för ökat
bistånd.

En importminskning kan framkallas genom olika efterfrågedämpande medel.
Om man söker få till stånd ett visst överskott i bytesbalansen enbart
genom en importminskning och med användande av generella medel, t. ex.
ökad beskattning och kreditåtstramning, måste efterfrågeminskningen åtminstone
nominellt bli avsevärt större än den eftersträvade importminskningen.
En importminskning av 100 milj. kronor kan t. ex. förutsätta en
minskning i den totala efterfrågan inom landet med 300 milj. kronor. Om
det i utgångsläget råder jämvikt mellan tillgång och efterfrågan kan den
importminskande politiken få depressiva sidoeffekter inom landet. Skall
dessa effekter neutraliseras utan att därigenom samtidigt importminskningen
motverkas, måste de neutraliserande åtgärderna insättas på områden
med relativt låg importkvot så att det uppstår en produktions- och
efterfrågeinriktning med en lägre genomsnittlig importkvot än i utgångsläget.
Varken en bestående deflation eller sänkning av importkvoten är
önskvärda alternativ: det första strider mot den fulla sysselsättningen och
det andra medför minskad internationell arbetsfördelning och därmed en
inoptimal resursanvändning.

Överskottet i bytesbalansen bör därför i stället åstadkommas genom en
inhemsk efterfrågeminskning som friställer resurser för ökad export. Vidare
fordras en sådan utveckling av kostnader och priser i förhållande till
andra länders att det ökade exportutbudet också vinner avsättning. Den
totala produktionen skulle i detta fall vara oförändrad, men en större del
av produktionsresultatet disponeras för export. Efterfrågeminskningens innebörd
är ett ökat sparande, vilket primärt tar formen av en ökning i valutareserven
och därmed blir disponibelt för ökad biståndsgivning.

Uppgiften blir således att utforma en ekonomisk politik som dels ökar
sparandet, dels leder över de genom sparandeökningen friställda resurserna
till ökad export. Kravet på balans i vår utrikeshandel kvalificeras härigenom
till att avse ett överskott tillräckligt stort för att finansiera biståndet
vid sidan av våra andra internationella engagemang.

Stundom kan de resurser som friställts genom sparandeökningen direkt
utnyttjas för bistånd. Detta kan vara fallet om det i utgångsläget föreligger
outnyttjade produktionsresurser och om biståndet inriktas på att endast
ta de varor och tjänster i anspråk som produceras med sådana resurser.
Biståndet får därvid ingen nettoeffekt på betalningsbalansen. Då man
analyserar den samhällsekonomiska verkan av olika biståndsformer är det
därför skäl att skilja mellan å ena sidan bistånd som är bundet till leverans
av vissa svenska varor och tjänster och å andra sidan obundet bistånd,
d. v. s. alla typer av multilateralt bistånd samt sådant bilateralt bi 5|

It i ha ny till riksdagens protokoll 1962. 1 saml. AV 100

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1962

stånd som icke förbinds med villkor beträffande användningsland. Denna
distinktion är alltså av betydelse när produktionskapaciteten inte är fullt
utnyttjad. Verkningarna på den svenska ekonomin av olika biståndsformer
blir således beroende av det inhemska konjunkturläget och efterfrågan på
våra exportprodukter.

En allmän reservation mot att i biståndet se en stimulansfaktor för
svensk export bör här anföras. Eventuella fördelar ur exportsynpunkt kan
vara kortsiktiga eller skenbara. På längre sikt kan ett till svenska varuleveranser
bundet bistånd få ogynnsamma effekter genom att bidra till all
konservera en oekonomisk produktionsstruktur samt genom att minska kostnadsmedvetandet
och därmed exportindustrins allmänna konkurrenskraft.

2. Biståndets finansieringsformer

All biståndsgivning har också en finansiell aspekt. Den reala prestationen

— som är det grundläggande elementet i biståndet — har sin motsvarighet
i ett kapitalutflöde. Detta kan vara lokaliserat till en helt annan sektor än
den som presterat eller avstått från den av u-landet mottagna varan eller
tjänsten.

Man kan skilja mellan offentligt bistånd finansierat med skattemedel, offentligt
bistånd finansierat på kapitalmarknaden och privat kapitalexport
(finansierad genom företagssparande eller upplåning). För det skattefinansierade
offentliga biståndet fordras i ett allmänt balansläge en finanspolitisk
åtstramning, t. ex. genom en skatteindragning av samma storleksordning
som biståndsökningen. I den mån skatteindragningen motsvaras av en konsumtionsminskning
skapar den (under förutsättning att produktionsfaktorerna
är fullständigt rörliga) automatiskt det för biståndsökningen nödvändiga
resursutrymmet inom landet. I den mån det i stället är sparandet som
minskar, fordras en ytterligare skatteindragning för att biståndsökningen
inte skall få en intern inflationistisk effekt. Som påpekats i föregående avsnitt
måste genom de vidtagna åtgärderna utrymme för det offentliga biståndet
även skapas i bytesbalansen. En efterfrågeminskning inom landet
som är lika stor som ökningen i det offentliga biståndet är sålunda normalt

åtinistone på kort sikt — ej en tillräcklig förutsättning för att också det
erforderliga externa utrymmet skall uppstå.

Som ett alternativ till skattefinansiering kan offentligt bistånd av alla slag
helt eller delvis finansieras på kreditmarknaden genom en motsvarande
statlig upplåning. Biståndet kan också vara mera direkt förbundet med
upplåningen, som i det fall där Världsbanken eller ett u-land tillåts ta upp
ett obligationslån i Sverige. Denna finansieringstyp har en kreditmarknadsmässig
åtstramningseffekt, vars styrka och riktning beror på upplåningslormen.
Generellt reduceras den för inhemska investeringar tillgängliga
kreditkapaciteten i bankerna. Vid överskottskapacitet behöver bankernas
kreditgivning inte omedelbart påverkas härav. I den mån kreditgivningen och
darmed investeringarna faktiskt begränsas — och, indirekt, konsumtionen

- skapas härigenom ett visst realekonomiskt utrymme för biståndsökning -

139

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1962

en. Lika litet som vid en skatteindragning föreligger dock någon automatisk
likhet mellan lånefinansieringens kreditåtstramande effekt och det ur extern
synpunkt erforderliga utrymmet för biståndsökningen.

En ökning av de kommersiella krediterna till och investeringarna i u-länderna
kan finansieras genom företagens eget sparande (d. v. s. med reserverade
vinstmedel) eller genom upplåning, antingen på den svenska kreditmarknaden
eller i tredje land. Om ett svenskt företag investerar egna medel
i utlandet i stället för i Sverige, minskar den inhemska efterfrågan och skapas
därmed visst utrymme för kapitalexporten. Sker finansieringen på den
svenska kreditmarknaden, blir effekten i princip densamma som när offentligt
bistånd finansieras på detta sätt. 1 den mån det exporterade kapitalet
härrör från tredje land kan någon svensk finansiell nettoprestation
inte sägas ha kommit till stånd.

Frågan om näringslivets möjligheter att över huvud taget satsa på en utvidgad
kreditgivning till eller investeringsverksamhet i u-länderna sammanhänger
således nära med företagssparandets utveckling och med utvecklingen
på penning- och kapitalmarknaden samt med den kreditpolitik som
förs. Den privata biståndsgivningen måste därför liksom den offentliga
systematiskt beaktas vid den ekonomiska politikens utformning.

3. Biståndet och Sveriges ekonomi

Innebörden av de teoretiska resonemangen i föregående avsnitt kan
bäst illustreras genom att en viss, godtyckligt vald biståndsutveckling ställs
i relation till några grundläggande storheter i den svenska ekonomin. För
att bli rättvisande bör jämförelsen göras inom ramen för en dynamisk beskrivning,
vilket kan ske genom att det tänkta biståndet infogas i den preliminära
kalkyl över den ekonomiska utvecklingen fram till 1965 som långtidsutredningen
gjort. De reservationer som denna utredning i olika hänseenden
fogar till sin framställning gäller naturligtvis i lika hög grad det
följande.

Långtidsutredningen räknar i sin huvudkalkyl med att Sveriges reala bruttonationalprodukt
vid fullt utnyttjade resurser skall öka med i genomsnitt
4 % eller ca 3 000 milj. kronor per år fram till 1965, eller från ca 72 000
milj. kronor 1961 till inemot 84 000 milj. kronor 1965. Detta är ett maximiantagande,
och utredningen betonar riskerna för att genomsnittet i själva
verket kan bli lägre. Beträffande utrikeshandeln har utredningen funnit, att
exportkapaciteten kommer att stiga relativt snabbt — med 6 å 7 procent årligen
— fram till 1965. Utredningen antar, att utvecklingen på våra exportmarknader
och av vår relativa kostnadsmässiga konkurrensförmåga samt
förändringarna i vårt handelspolitiska läge inte skall hindra att denna kapacitetsökning
utnyttjas för en exportökning i samma takt. Ovissheten om
dessa faktorer betonas emellertid. Inte minst gäller detta de priser, till
vilka exporten kan säljas, och därmed exportvärdet. Importen beräknas på
grundval av tidigare erfarenheter av den marginella importbenägenheten
stiga med ca 5 procent per år; denna siffra bygger emellertid på förutsätt -

140

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1962

ningen att vi i högre grad än under 1950-talet måste hålla oss i underkant
till utlandets pris- och kostnadsutveckling.

Enligt anslagsäskandena för nästa budgetår skulle det offentliga svenska
biståndet öka med ca 80 milj. kronor. Om man godtyckligt antar att de privata
kommersiella och humanitära u-landsinsatserna samtidigt ökar med
70 milj. kronor, skulle sammanlagt 150 milj. kronor eller en tjugondei av
den av långtidsutredningen antagna årliga bruttonationalproduktökningen
tas i anspråk för biståndsändamål. Den inhemska standardstegringen skulle
härigenom reduceras från 4 till 3,8 %. Detta är alltså den dämpning i standardstegringstakten
som folkhushållet — om långtidsutredningens antaganden
visar sig korrekta — skulle få vidkännas varje år det totala biståndet
ökar med 150 milj. kronor.

Ett sådant hypotetiskt räkneexempel säger emellertid ingenting om möjligheten
att få till stånd den erforderliga efterfrågeminskningen och bytesbalansförbättringen.
Det är här den stora svårigheten ligger. Med långtidsutredningens
antaganden, vilkas osäkerhet än en gång understryks, skulle
bytesbalansen 1965 uppvisa ett överskott på ca 500 milj. kronor att jämföras
med ett uppskattat underskott av ca 300 milj. kronor år 1960, vilket
är långtidsutredningens basår. Beträffande kapitalrörelserna till och från
utlandet har utredningen ej gjort några prognoser, vilket är naturligt med
hänsyn till den speciellt stora vanskligheten alt göra förutsägelser på detta
område. Under förutsätttning av oförändrad praxis vid tillämpningen av
nuvarande valutareglering är det utvecklingen av de kommersiella exportkrediterna,
svenska företags direkta investeringar i utlandet och utländska
företags direkta investeringar i Sverige som skulle behöva kalkyleras. En
ändring av valutaregleringen, t. ex. betingad av en association med EEC,
skulle rymma ett avsevärt osäkerhetsmoment. Härtill kommer att Sveriges
engagemang i det valutapolitiska samarbetet kan komma att ställa anspråk
på kapitalexport från Sverige i likhet med vad som skedde senast under 1961.
Mot dessa faktorer står å andra sidan återbetalningar på svenska statskrediter.

Med hänsyn till svårigheten att bedöma kapitalrörelsernas utveckling torde
det \ara realistiskt att räkna med ett behov av en större valutareserv,
eftersom denna i utgångsläget är förhållandevis låg bedömt ur internationell
synvinkel. Visserligen anser långtidsutredningen att av det till 500 milj.
kronor antagna överskottet i bytesbalansen 1965 ett belopp av 300 milj. kronor
bör beräknas för svenska materielleveranser till u-länderna. Med tanke
på beräkningarnas osäkerhet och på att även sistnämnda belopp kan behöva
disponeras för de ändamål som nyss nämnts hör emellertid en eftersträvad
ökning av biståndet kalkyleras under förutsättningen att hela biståndsökningen
skall beredas utrymme genom en förbättring av bytesbalansen.
Den av långtidsutredningen kalkylerade exportökningen av 6 å 7
procent per år skulle därmed behöva höjas ytterligare. Redan utredningens
antagande måste betecknas som tämligen optimistiskt mot bakgrund av såväl
tidigare exportökningar som riskerna för att åtminstone vissa svenska

141

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1002

exportprodukter kan vänta en något mindre expansiv marknad under den
överblickbara framtiden jämfört med senare delen av 19o0-talet.

De nu angivna förhållandena talar för att den ekonomiska politiken under
1960-talet kommer att i stigande grad koncentreras på bytesbalansproblemen.
En ökning av biståndet gör en sådan koncentration än mera
nödvändig.

B. Personella aspekter

1 syfte att kartlägga de personella förutsättningarna för en vidgad svensk
biståndsinsats har upplysningar under hand inhämtats från arbetsmarknadsstyrelsens
prognosinstitut rörande tillgången på sådana personalkategorier
som skulle bli särskilt eftersökta vid en dylik utvidgning.

Ö Arbetsmarknadssituationen för arbetskraft med kvalificerad utbildning, i
första hand akademisk sådan, har under 1950-talet karakteriserats av knapphet.
För vissa utbildningsgrupper har förelegat en direkt bnst. Bristen på
läkare och civilingenjörer är välkänd, men även beträffande lärare främst
naturvetare — tandläkare, civilekonomer och samhällsvetare har tillgången
varit alltför knapp i förhållande till de registrerade behoven. För sådana
grupper som jägmästare, agronomer, veterinärer, apotekare, jurister och
teologer har tillgång och efterfrågan balanserat bättre, även om balansen
ofta tenderat mot knapphet.

Situationen för utbildningskategorierna närmast under akademikerna,
nämligen de som utexaminerats från fackgymnasier och seminarier samt
andra utbildningsanstalter på motsvarande nivå, har inte nämnvärt skilt
sig från akademikernas. Bristen på t. ex läroverksingenjörer har sålunda
varit minst lika stor som på civilingenjörer.

I det följande belyses med tillgängligt prognosmaterial den väntade utvecklingen
under 1960-talet för vissa större grupper.

Så långt man nu kan bedöma kommer relativt god balans att råda mellan
tillgång och efterfrågan på jordbruks- och skogsbruksutbildad arbetskraft
under 1960-talet. Konjunkturmässiga uppgångar inom skogsbruket liksom
andra tendenser kan möjligen åstadkomma viss knapphet på jägmästare.
Vad gäller veterinärer tycks förhållandena snarare utveckla sig mot överskott.

Samtliga de prognoser som under senaste 5-årsperiod lagts fram angående
den väntade utvecklingen på teknikernas arbetsmarknad pekar mot
en så kraftig ökning av ingenjörsbehovet att utbildningsväsendet trots
snabb expansion ej ser ut att ha möjlighet alt tillgodose efterfrågan. Brist
kommer således med stor sannolikhet att råda på tekniskt utbildad arbetskraft
på samtliga nivåer under hela 1960-talet. Samma utveckling kan
förutses för universitetsutbildade naturvetare.

Tidigare framlagda prognoser för lärare i humanistiska ämnen pekade
mot ett överskott under första hälften av 1960-talet. På grund av bl. a. skolväsendets
snabba expansion råder emellertid f. n. eu brist, som knappast

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1962

ser ut att kunna bli täckt förrän under andra hälften av detta årtionde.
Bristen på naturvetenskapligt utbildade lärare är mycket stor, och det är
tveksamt om den kommer att täckas under detta årtionde. Här inverkar
även bristen på naturvetenskapligt utbildade forskare för bl. a. industrins
behov. Med hänsyn till yrkesskoleväsendets snabba expansion råder knapphet
på välkvalificerade yrkeslärare, liksom på övningslärare. Knappheten
har ytterligare skärpts genom tillkomsten av omskolningskurser och annan
vidareutbildning för vuxna.

Beträffande läkare kommer behovet mycket snabbt att växa. Den beslutade
utbyggnaden av läkarutbildningen kommer inte att ge ett större antal
läkare förrän de sista åren av 1960-talet. Med hänsyn till folktandvårdens
utbyggnadsbehov väntas brist på tandläkare under hela 1960-talet. En ökad
utbildningskapacitet har beslutats. Även om vissa initativ tagits för att
dels vidga kapaciteten hos sjuksköterskeutbildningen, dels avlasta sjukskötei
skorna vissa arbetsuppgifter, kommer dock så långt man nu kan bedöma
sjuksköterske- och barnmorskebristen att bestå under ytterligare ett antal
år. Detsamma gäller övriga utbildningsgrupper inom sjukvården, såsom
sJukgymnaster, laboratriser och arbetsterapeuter.

I stort sett en fördubbling av utbildningskapaciteten av civilekonomer
kommer att vara genomförd fr. o. in. hösten 1962. Trots detta kommer efterfrågan
knappast att kunna tillgodoses. Viss lättnad kan eventuellt de nyligen
organiserade treåriga handelsgymnasierna åstadkomma fr. o. m. 1964.
Bristen på samhällsvetare är f. n. mycket stor. Även om en ökning av inskrivningen
vid universiteten för samhällsvetenskapliga studier ägt rum
under senare år, räknar man med ett snabbt ökande behov. På juristernas
arbetsmarknad förefaller tendenserna ej lika entydiga. Det är tveksamt, om
den ökning i examinationen som kan förutses de närmaste åren kommer
att bli tillräcklig för att möta behovet. Bristen på civilekonomer och samhällsvetare
torde nämligen öka efterfrågan på jurister även för andra än
rent juridiska arbetsuppgifter. Beträffande socionomerna föreligger f. n. eu
klar brist.

Redovisningen av den aktuella arbetsmarknadssituationen och utblickarna
för de närmast kommande åren pekar i stort sett i samma riktning.
Knapphet kommer att råda på praktiskt taget samtliga utbildningskategorier.
För tekniker, naturvetare, läkare, civilekonomer och samhällsvetare
förutses direkt brist. Givet är att åtskilliga faktorer på efterfrågesidan kan
komma att ändras, men vissa tendenser förefaller klara, bl. a. skolväsendets
expansion med behov av lärare från flertalet här berörda yrkesgrupper,
statsförvaltningens tillväxt med ökat behov av administrativ personal
och utredningspersonal, sjukvårdens utbyggnad samt industrins ökade behov
av teknisk personal. På tillgångssidan är genom årets inskrivningar
utbudet av utbildad arbetskraft givet fram till 1965—1966. Utbyggnaden
av de spärrade högskolorna är mer eller mindre bestämd fram till 1965, och
därmed examinationen fram till 1970, varför endast de filosofiska fakulteternas
utbyggnad mera nämnvärt kan påverkas.

143

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1962

Den knapphet på gränsen till akut brist som således skulle karakterisera
arbetsmarknadssituationen under 1960-talet för flertalet kategorier utbildad
arbetskraft är ett uttryck för det snabbt växande behov av utbildad
personal för näringsliv och samhälle som kännetecknar en expanderande
fullsysselsättningsekonomi.

En mera betydande ökning av biståndet till u-länderna särskilt det tekniska
biståndet, kommer att skärpa efterfrågan på de för biståndsverksamhet
speciellt lämpade personalkategorierna: språkkunniga och utlandserfarna
tekniker, administratörer, sjukvårdspersonal, yrkeslärare etc. Åtgärder
blir då erforderliga i syfte att dels möjliggöra för biståndsverksamheten
att konkurrera om de tillgängliga personella resurserna, dels relativt
snabbt öka tillgången på efterfrågad personal.

Dessa frågor har varit föremål för ingående överväganden, speciellt av
administrationsutredningen samt av expert- och stipendienamnden, vilka
båda skildrat de svårigheter som möter expertrekryteringen samt framlagt
vissa förslag för att komma till rätta med dessa. Sålunda har föreslagits
ändringar av de regler som nu gäller för tjänstledighet från offentlig tjänst
för expertuppdrag samt av de bestämmelser, som reglerar biståndsexperters
behandling i skattehänseende, inom ATP m. m. Även andra praktiska åtgärder
har föreslagits för att underlätta rekryteringen av personal. Vidare
bär angivits vissa riktlinjer för utbildningen av experter för tjänstgöring i
biståndsverksamheten.

Administrationsutredningen har för sin del förutsatt att dess förslag
skall göras till föremål för detalj utredning inom nämnden för internationellt
bistånd. I yttrande över utredningens betänkande i berörda delar har
centralkommittén förordat, att skatte-, löne- och socialförsäkringsfrågorna
snarare borde överlämnas till respektive finans-, civil- och socialdepartementen
för vidare handläggning. Det förutsätts därför, att samtliga berörda
spörsmål underkastas prövning inom vederbörande instans. I detta sammanhang
må endast ytterligare några synpunkter framhållas.

Det förefaller möjligt att nå ganska långt i underlättande av rekryteringen
genom administrativa åtgärder av föga kostsam art, särskilt inom statlig
och kommunal förvaltning, och genom ansträngningar att skapa en förändring
av attityden hos arbetsgivare och tjänstemän i chefsställning till
de egna anställdas medverkan i biståndsverksamheten. Icke minst blir åtgärder
erforderliga inom de delar av den offentliga förvaltningen som i
första hand kommer att anlitas för rekryteringen till expertuppdrag i syfte
att med minsta möjliga olägenheter och kostnader för myndigheter och
enskilda trygga tillgången på för bistånd lämpad personal. Det kan bli aktuellt
t. ex. att som en mera permanent företeelse vidtaga dubbleringar av
tjänster eller att inom myndigheterna skapa särskilda utbildnings- och befordringsvägar
för sådan personal som är lämpad och beredd att mera regelbundet
medverka i biståndsverksamhet.

Under 1960-talet blir det förhållandevis lättare att disponera vissa yrkeskategorier
än andra för sådan biståndsverksamhet. Anlitande av personal -

144

Kungl. Maj. ts proposition nr JOO år J962

grupper som veterinärer, jägmästare, i viss män jurister och senare även
personer med humanistisk och samhällsvetenskaplig utbildning skulle innebära
en mindre belastning på den svenska samhällsstrukturen än om koncentration
sker på t. ex. sjukvårdspersonal och tekniker. Överväganden av
denna art, grundade på det relativa brislläget för olika yrkeskategorier på
den svenska arbetsmarknaden, måste självfallet påverka valet av svenska
biståndsprojekt.

Uppgiften att öka tillgången över huvud taget på personal för den svenska
biståndsverksamheten kan till en del i varje fall temporärt lösas genom anlitande
av personella resurser i andra industriländer. Vidare torde det vara
nödvändigt att snarast få till stånd en särskild utbildning av fackkunnig
personal i språk och i kunskap om u-ländernas förhållanden etc. Slutligen
måste det långsiktiga behovet av utbildad arbetskraft för biståndsverksamhet
komma in som en ytterligare väsentlig faktor vid planeringen av utbyggnaden
av utbildningskapaciteten i landet, totalt och med avseende på
olika utbildningsvägar.

C. Budgettekniska aspekter
1. Handelspolitiskt bistånd

Det handelspolitiska och allmänt ekonomisk-politiska biståndet, sådant
det definierats i kapitel I, har viktiga inslag som kan åstadkommas utan
att detta kräver speciella, till biståndet hänförliga statsfinansiella prestatmner.
Åtgärder för att främja en snabb och jämn tillväxttakt i den svenska
ekonomin liksom för att underlätta näringslivets strukturella anpassning
till ändringar i konkurrensläget till förmån för u-ländernas export påkallar
visserligen inte obetydliga insatser över budgeten — främst för arbetsmarknadspolitiska
åtgärder — men leder å andra sidan till ökat välstånd och därmed
i sinom tid till ökat skatteunderlag. Inte endast det samhällsekonomiska
utan även det statsfinansiella nettot av dylika åtgärder är alltså på
längre sikt positivt.

Åtgärder med direkt sikte på marknadsvidgning respektive marknadsstabilisering
för u-landsprodukter kan däremot ha påtagliga statsfinansiella
verkningar. Generellt sett torde den största effekten stå att vinna vid en
reduktion av kvantitativa handelshinder. Ur statsfinansiell synvinkel är
dock sänkningen av tullar och skatter av större intresse. Medan kostnaden
för ett fullständigt borttagande av en tull eller skatt kan uppskattas vara
i stort sett lika med skatte- eller tulluppbörden det sista år pålagan var i
kiaft, är uppbördsresultatet vid endast en partiell minskning beroende av
efterfrågans elasticitet. Det rör sig i båda fallen om en åtgärd som under
vissa förutsättningar skulle förtjäna att kallas bistånd under det år den
vidtas. I fortsättningen är det svårare att räkna in ett avstående från tullbeläggning
eller beskattning som bistånd, eftersom jämförelsenormen blir
allt osäkrare.

Svensk medverkan i marknadsstabilisering för u-landsprodukter kan

145

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1962

medföra ett behov av anslagsmedel. Det av FN:s råvarukommission framlagda
projektet till allmän exportintäktsstabilisering innehåller sålunda ett
moment av kapitaltillförsel, som för svensk del närmast finge finansieras
genom förslagsanslag på driftbudgeten. Även svensk medverkan i vissa råvaruavtal
kan komma att ställa krav på anslagsmedel.

2. Kommersiellt bistånd

Vissa statliga åtgärder hänförliga till kommersiellt bestånd kan vidtas
utan direkt synlig effekt på budgeten. Ett avtal om undvikande av dubbelbeskattning
av t. ex. den typ som Sverige slutit med Indien innebär visserligen
att svenska staten avstår från att beskatta vissa företagsinkomster.
Ett visst bortfall av statsinkomster skulle därför kunna sägas vara den
statsfinansiella verkan av avtalet. I den mån dubbelbeskattningsavtalets
existens är en förutsättning för att inkomsterna över huvud taget skall komma
till stånd uppstår emellertid inte något bortfall av inkomstskatt. Samma
resonemang kan föras beträffande det fall att i svensk lagstiftning infördes
skatteincitament till direkta investeringar i u-länder.

Av riskreducerande åtgärder märks främst statliga garantier för exportkrediter.
Dessa har hittills icke inneburit några statsutgifter. Genom en
försäkringsmässig konstruktion har såväl de löpande kostnaderna för verksamheten
som skadefall kunnat regleras ur premieintäkterna, vilka icke
redovisas över budgeten. En uppmjukning av villkoren och en väsentlig ökning
av garantigivningen har emellertid skett de senaste två åren. En särskild
garantigivning för u-landsexport som huvudsakligen tar formen av
en utsträckning av den tid för vilken en exportkredit garanteras men som
i övrigt är underkastad samma principer för premiesättningen som övrig
garantigivning skulle inte behöva betraktas som mindre »försäkringsmässig»
än denna. Principiella hinder synes inte heller föreligga att tillämpa
försäkringsmässiga regler för investeringsgarantier, ehuru de praktiska svårigheterna
sannolikt är avsevärda. Först närvaron av subventionselement
i garantigivningen torde behöva medföra mera vittgående och statsfinansiellt
betydelsefulla konsekvenser. Till sådana element finge räknas en premiesättning
som vore uppenbart i underkant med hänsyn till riskerna.

Av tänkbara finansieringsunderlättande åtgärder må här nämnas statlig
medverkan i exportkreditgivning med inriktning på u-länder. Om verksamheten
icke är avsedd att drivas affärsmässigt, får den statliga insatsen
en delvis benefik karaktär och måste i viss utsträckning bestridas med
skattemedel.

.‘I. Finansiellt bistånd

Av diskuterade former för del multilaterala finansiella biståndet är det
huvudsakligen ytterligare insatser i IDA som direkt skulle återverka på
budgeten. Marknadsupplåning eller placering av världsbankslån i riksbanken
ställer sålunda inga krav på anslagsmedel, såvida inte lånen subventioneras
av staten. För delinbetalning av den svenska grundinsatsen i IDA,

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1962

i allt 52,2 milj. kronor, anvisas f. n. och fram t. o. in. budgetåret 1964/65
ett anslag om ca 10 milj. kronor på finansdepartementets kapitalbudget
(under fonden för låneunderstöd) samt även ett avskrivningsanslag, eftersom
nagon avkastning inte förväntas. IDA-insatsen sker således i realiteten
helt med skattemedel över driftbudgeten. Den förblir emellertid en fordringstillgång
i den statliga bruttoförmögenheten så länge den av IDA används
för lan. Hittills har IDA för utbetalning disponerat endast en mindre
del av anslagna belopp. Utlåningen ökar emellertid snabbt, och frågan om
extra tillskott till IDA:s resurser har redan aktualiserats. Sådana tillskott
kan åstadkommas genom kollektiva eller enskilda aktioner. För svensk del
föreligger inte några tekniska hinder för en ökad insats vare sig av det ena
eller det andra slaget.

För bilateral långivning står redan nu i princip till förfogande fonden
för kreditgivning till utlandet på kapitalbudgeten. Fonden har anlitats dels
för huvuddelen av de krediter som under och efter kriget lämnades till de
nordiska länderna, Sovjetunionen samt Etiopien, Nederländerna och Polen,
dels för den bilaterala valutakrediten till Turkiet år 1958, vilken utgjorde
Sveriges bidrag till det turkiska stabiliseringsprogrammet inom ramen
för bl. a. en OEEC-aktion. Genom amorteringar på krediterna till Sovjet
och de nordiska länderna — övriga krediter, utom den turkiska, är redan
återbetalda — kommer att inflyta 1 169 milj. kronor åren 1961—83,
varav 657 milj. kronor enbart under 1962—67 (av dessa härflyter 517 milj.
kronor från Sovjet). Då fonden icke är revolverande, inlevereras amorteringarna
under rubriken »Kapitalåterbetalning» på kapitalbudgeten och reducerar
därmed det statliga upplåningsbehovet. Under samma period är ränteinkomsterna
från utestående krediter 268 respektive 121 milj. kronor. De
sistnämnda upptas på driftbudgetens inkomstsida (inkomster av statens
kapitalfonder). För nyanvisning från fonden fordras riksdagens godkännande
i varje särskilt fall.

Beträffande bilateral gåvoverksamhet av större format saknas aktuell
svensk erfarenhet. Ej heller finns några självklara anslagstekniska lösningar,
utöver principen att gåvorna måste finansieras med skattemedel över
driftbudgeten. Eventuellt kan det finnas behov av medel för finansiering
av gåvovarulager etc. Liksom övriga aspekter av denna fråga torde de budgettekniska
behöva närmare utredas.

4. Tekniskt och humanitärt bistånd

Det offentliga tekniska och humanitära biståndet bestrids med skattemedel
över driftbudgeten, huvudsakligen från tredje huvudtitelns hjälpanslag.
Fr. o. m. 1962/63 bör bidragen till de multilaterala programmen uppföras
på ett särskilt obetecknat anslag under denna huvudtitel.

För det bilaterala tekniska och det humanitära biståndet bör särskilda
reservationsanslag upptas för olika utgiftskategorier såsom fältprojekt, utbildning
i Sverige, stipendier samt utbildning av svenska experter. Vissa
typer av utbildning och forskning i Sverige bör liksom hittills bekostas

147

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1962

över anslag inom respektive fackområde. Vid en mera omfattande utbyggnad
av det tekniska biståndet torde detta också komma att föranleda kostnader
av indirekt slag, bl. a. för en typ av expertrekryterande åtgärder som
administrationsutredningen föreslagit. Vidare kan det — såsom tidigare
framhållits — befinnas önskvärt att på vissa statliga nyckelområden skapa
en överkapacitet i personellt hänseende, som — ehuru formellt knuten till
en myndighet — fortlöpande disponeras för biståndsändamål. Även eventuella
kostnader härför finge bestridas över ordinarie anslag i enlighet med
gällande regler för utgifters redovisning på riksstaten. Den totala offentliga
insatsen i det tekniska och humanitära biståndet skulle på detta sätt komma
att bokföras på en rad olika driftbudgetanslag, vilket får beaktas vid
en summering av de totala svenska biståndskostnaderna.

VI. Det svenska biståndet ur effektivitetssynvinkel

Som norm för biståndets utformning uppställs i detta kapitel kravet på
maximal effekt. Härmed avses effekten på u-ländernas ekonomiska utveckling.
Denna definieras som en höjning av bruttonationalprodukten per capita,
vilket alltså innebär att hänsyn måste tas inte bara till åtgärder som
ökar den totala produktionen utan också till åtgärder som reducerar tempot
i befolkningsökningen. Denna nationalprodukthöjning bör så snabbt som
möjligt alstra en självbärande, kumulativ utvecklingsprocess i mottagarlandet.

Frågan om det svenska utvecklingsbiståndets utformning bör ses mot bakgrund
av att det alltid kommer att vara av blygsam omfattning i förhållande
både till biståndsbehoven och till andra länders samlade insatser. Även
om man skulle sätta målet så lågt som till att undvika en ytterligare vidgning
av klyftan mellan fattiga och rika länders levnadsstandard, skulle det
uppskatttningsvis erfordras en total årlig kapitaltillförsel av samma storleksordning
som hela den svenska nationalinkomsten.1 Jämför man de svenska
insatserna med andra länders finner man att av det totala kapitalflödet
till u-länderna under 1950-talets senare år något sådant som 1/2 %
kommit från Sverige.

Det svenska utvecklingsbiståndets inriktning på olika biståndsformer och
projekt måste omsorgsfullt prövas från år till år och från fall till fall. På
åtskilliga spörsmål kan emellertid mera generella synpunkter anläggas.

Härvid kan problemen angripas på många olika sätt. En systematisk genomgång
försvåras av att de olika problemställningarna griper in i varandra
och av att biståndstyperna inte kan entydigt avgränsas. Det är också
vanskligt att dra några mera definitiva slutsatser av en sådan genomgång.
Särskilt gäller detta när man — som i Sveriges fall — först nyligen börjat
gripa sig an med dessa frågor. Men inte heller i länder, där de sedan
länge studerats och där man har ett betydande erfarenhetsmaterial att bygga

1 Jfr i kapitel I anförda beräkningar.

148

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1962

på, tycks man ha kommit fram till några entydiga svar. Det är tvärtom påfallande
hur snabbt uppfattningarna ännu skiftar och förskjuts.

1. Behovet av forskning

Det har blivit alltmer upppenbart att den ekonomiska underutvecklingens
och den internationella biståndsgivningens problem inte kan lösas enbart
pragmatiskt och genom improvisationer. Forskningen på u-landsproblemens
område befinner sig emellertid ännu på ett preliminärt stadium. Vidare varierar
problemen så mycket från ett land till ett annat att det redan härigenom
är svårt att uppställa allmängiltiga teorier. Att härav dra slutsatsen
att man vid utvecklingsbiståndets utformning intet har att hämta i det vetande
som dock ackumulerats och den forskning som pågår på detta område,
vore emellertid förhastat. Vissa allmänt accepterade grundsatser finns
t. ö. redan, och de kommer med säkerhet så småningom att utbyggas så att
de kan ge allt bättre underlag för utvecklingsbiståndets utformning.

Det är inte möjligt för de personer och instanser som har att utforma den
svenska biståndspolitiken att själva fortlöpande följa den omfattande internationella
forskningen rörade u-landsproblemen. Här bör man emellertid
kunna ta universitetens och högskolornas tjänster i anspråk. Det till Stockholms
universitet knutna institutet för internationell ekonomi skulle t. ex.
kunna delvis inrikta sin verksamhet på uppgifter av omedelbart intresse
för den svenska biståndspolitiken. Speciellt vid en betydande utbyggnad av
vårt biståndsprogram är det lämpligt att få vissa därmed förknippade problem
så objektivt och grundligt belysta som möjligt.

Den på u-landsproblemen inriktade forskningen bör emellertid inte betraktas
enbart som ett hjälpmedel vid det svenska biståndets avvägning. Sådan
forskning är i sig själv en form av bistånd.

2. Behovet av samordning och planering

Av de svenska insatsernas blygsamma omfattning följer att deras effektivitet
är särskilt beroende av att de samordnas med andra länders ansträngningar.
Annars kan de lätt resultera i dubbleringar eller i initiativ
med övervägande sporadisk effekt. Det svenska utvecklingsbiståndet bör
alltså inte utformas som isolerade åtgärder utan som bidrag till större biståndsprogram,
led i allmänna utvecklingsplaner och insatser i gemensamma
projekt med aktivt engagemang även från u-landets sida. Detta kan ske
på olika sätt.

Den längst gående samordningen uppnår man genom att kanalisera biståndet
genom internationella institutioner och program, t. ex. Internationella
utvecklingsfonden (IDA) och FN:s utvidgade program för tekniskt bistånd
(EPTA). Här förlorar biståndet sin nationella identitet och blir i stället
ett element i en gemensam multilateral ansträngning. Detta innebär fördelar
när det gäller att få till stånd ett gott samarbete mellan biståndsgivare
och biståndsmottagare och att få vederbörande u-land att följa de program
och rekommendationer som biståndet är förenat med. Samtidigt reduceras

149

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1962

samordnings- och administrationsproblemen för det biståndsgivande landet
till ett minimum.

Vidare kan mer eller mindre bilaterala insatser i ett eller flera länder
samordnas inom en grupp av biståndsgivande stater. Exempel härpå är det
planerade nordiska undervisningsprojektet i Tanganyika, Indien- och Pakistankonsorlierna
för samordning av finansiellt bistånd samt OECD:s kommitté
för utvecklingsbistånd (DAC). Dylika samordningssträvanden befinner
sig ännu i ett förberedande skede och det är svårt att förutse deras
framtida utveckling. Redan nu är det emellertid väsentligt för det svenska
utvecklingsbiståndets effektivitet att det kan utformas med kännedom om
andra länders insatser och anpassas till dessa. I den mån sådan kännedom
och anpassning förutsätter svenskt deltagande i vissa koordinationsarrangemang
och -organ, utgör detta alltså ett ekonomiskt argument för ett dylikt
deltagande.

Antingen utvecklingbistånd lämnas på multilateral eller bilateral basis
eller olika mellanformer kommer till användning är en grundförutsättning
för dess effektivitet att det anknyter till det mottagande landets egna ansträngningar
och inpassas i dess allmänna utvecklingsprogram. Innan ett
sådant upprättats — på grundval av en noggrann inventering av landets resurser
och kartläggning av dess utvecklingsproblem — kommer det bistånd
som lämnas mer eller mindre att ske i blindo. Här har de internationella
organen helt andra resurser än de enskilda länderna, åtminstone de av
Sveriges storleksordning.

En omsorgsfull och fullständig planering framstår alltmer som det primära
villkoret för ekonomisk utveckling och effektiv biståndsgivning. Utvecklings-
och biståndsproblemen börjar ses i större sammanhang. Det rör
sig nu om integrerade program, både för mottagar- och givarlandet, snarare
än om isolerande projekt. Härmed växer behovet av biståndsinsatser
av utredande och förberedande natur, såsom undersökningar av naturtillgångar
och utvecklingsmöjligheter och andra åtgärder ägnade att underlätta
och effektivisera såväl myndigheternas planering och dispositioner
som kapitalinvesteringar av mera kommersiell natur.

Behovet av planering i u-länderna medför ett behov av kontinuitet i biståndsgivningen.
Från effektivitetssynpunkt är det väsentligt att biståndsutfästelser
inte lämnas för ett år i sänder utan för en så lång period att erforderligt
underlag för långtidsplanering erhålls. Långsiktiga utvecklingsprogram
bör kunna baseras på helst lika långsiktiga biståndsprogram.

Handels politiskt bistånd

Visserligen kan kapitaltillförseln till u-länderna vara värdefullare för dem
än valutainkomsterna av exporten såtillvida att kapitaltillförseln ofta är
förenad med kunskapsöverföring och delvis är av benefik karaktär. Men
exportintäkterna är av tre ä fyra gånger så stor omfattning och kan i regel
fritt användas för att finansiera importen. En mycket stark ökning av den -

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1962

na — man räknar med tredubbling inom 20 år1 — är både en absolut förutsättning
för och en oundviklig konsekvens av ett snabbt ekonomiskt framåtskridande
i u-länderna. För industriländerna kan det därför inte bli fråga
om att välja mellan att tillföra u-länderna mera kapital eller att öka handeln
med dem. Båda dessa vägar måste följas.

Genom att underlätta u-landsvarornas tillträde till sina inhemska marknader
och genom att medverka till internationell marknadsstabilisering kan
industriländerna främja u-ländernas ekonomiska utveckling likaväl som
genom finansiellt eller tekniskt bistånd. Hur effektivt sistnämnda direkta
bistånd än är, kan u-länderna inte uppnå en fortskridande ekonomisk expansion
och levnadsstandardhöjning om de inte ges möjlighet att kraftigt
öka exportintäkterna.

Att generellt fastställa huruvida det handelspolitiska biståndet är mer
eller mindre effektivt än andra biståndsformer är inte möjligt. Däremot
vågar man påstå att verkan av vissa handelspolitiska biståndsåtgärder är
osäkrare än effekten av finansiellt och tekniskt bistånd. Skatte- eller tullreduktioner
på typiska u-landsvaror leder inte till en motsvarande importökning,
när efterfrågans priselasticitet är ringa, vilket är fallet med t. ex.
kryddor. Även om en importökning kommer till stånd kan den för varor
som köps både från industriländer och u-länder komma att gynna de förra
snarare än de senare (t. ex. billiga textilvaror). Och i de fall där u-landsexporlens
värde faktiskt ökar är det inte säkert att de ökade exportintäkterna
används på ett sätt som effektivt främjar u-landets ekonomiska utveckling.
Denna ovisshet beträffande effekten gäller emellertid inte alla
typer av handelspolitiskt bistånd och minskar inte angelägenheten av att
man i strävandena mot en friare världshandel ger högsta prioritet åt u-Iändernas
speciella problem.

När det gäller effekten av svenskt handelspolitiskt bistånd skulle man
kunna hävda att denna begränsas av det förhållandet att den svenska marknaden
redan ligger förhållandevis öppen för u-ländernas export. Detta
hindrar emellertid inte att ytterligare lättnader skulle kunna tänkas. Det
bör framförallt noteras att detta är ett område där även ett litet lands initiativ
kan ha gynnsamma återverkningar på andra länders inställning. Detta
är desto viktigare som mera betydande åtgärder till förmån för u-landsexporten
endast torde kunna ske i form av samfällda multilaterala aktioner
inom ramen för vederbörande internationella organ.

Det är emellertid inte endast genom en liberal handelspolitik som industriländerna
kan underlätta u-landsexporten. Denna gynnas även av den höga
importefterfrågan som en expansiv ekonomisk politik i industriländerna
alstrar.

1 Jfr beräkningar inom FN:s Europakommission och GATT (citerade i den amerikanska
kongressrapporten Economic Policies toward Less Developed Countries (Washington 1961), s. 87).

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1962

151

i. Kommersiellt bistånd

Det handelspolitiska biståndets speciella karaktär i jämförelse med andra
biståndsformer gör att det här sällan blir fråga om någon egentlig avvägning.
Detsamma gäller det enskilda kommersiella biståndet — i form av
exempelvis direkta investeringar och kreditgivning — jämfört med offentligt
bistånd av olika slag. De privata kommersiella insatsernas stora betydelse
bör emellertid understrykas. Drygt en tredjedel av det totala kapitalflödet
till u-länderna beräknas vara av privat ursprung.

Utvecklingseffekten av denna privata kapitaltillförsel är emellertid mycket
varierande. En mindre del (10 å 15 %) utgörs av exportkrediter av
huvudsakligen relativt kortfristig karaktär. Huvudparten består av direkta
investeringar (inklusive återinvesterade vinster). Dessa är långsiktiga till
sin natur, och deras värde ur utvecklingssynvinkel förhöjs av att de är
förenade med företagande och tekniskt kunnande och i regel är omsorgsfullt
planerade på grundval av rent ekonomiska räntabilitetskalkyler. I de
privata insatsernas affärsmässighet ligger emellertid inte bara deras styrka
utan också deras begränsning. Investeringar i skolor, vägar, irrigationsprojekt
o. dyl. kan ha en mycket hög utvecklingseffekt utan att därför intressera
det privata kapitalet. För finansieringen av sådana basinvesteringar, vilka
är av fundamental betydelse för all ekonomisk utveckling, får man huvudsakligen
lita till det offentliga biståndet. Det privata kapitalet söker sig
i stället delvis till investeringar som visserligen är företagsekonomiskt lönsamma
men som kan vara av mindre värde för u-landets ekonomiska utveckling,
medan det statliga biståndet tenderar att motväga den härigenom
uppkommande ojämnheten i kapitalflödet. En annan skillnad mellan den
enskilda kapitaltillförseln och det offentliga tekniska och finansiella biståndet
till u-länderna ligger i det senares ofta mer eller mindre benefika
karaktär. I den mån offentligt bistånd lämnas som gåvor eller räntefria och
mycket långfristiga lån är detta givetvis en fördel i jämförelse med de villkor
som gäller för vanliga handelskrediter och mera bankmässiga lån och
den vinslåterföring som direkta privata investeringar normalt ger upphov
till.

Eftersom de privata kommersiella insatserna och de offentliga biståndsformerna
snarare kompletterar än utgör alternativ till varandra, är det inte
bara utomordentligt vanskligt utan också rätt meningslöst att försöka generellt
uttala sig om vilka som är från utveckjingssynpunkt mest effektiva. Detta
beror ju dessutom i hög grad på varje u-lands särskilda behov. När det
däremot gäller statligt kommersiellt bistånd, d. v. s. åtgärder för att främja
en för u-ländernas ekonomiska utveckling gynnsam export av varor, tjänster
och kapital till dessa länder, kan det bli aktuellt att väga detta mot
mera direkta statliga insatser i form av tekniskt och finansiellt bistånd.

I detta val bör man utgå från den inledningsvis uppställda normen för
biståndets utformning: maximal effekt. Och med effekt menas här biståndets
verkan på u-landcts ekonomiska utveckling, inte på det egna landets
export. Del är emellertid svårt att avgöra om denna utvecklingseffekt blir

152

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1962

störst när ett givet belopp som tekniskt eller finansiellt bistånd går direkt
till ett konkret utvecklingsprojekt eller allmänt utvecklingsprogram eller
när det som kommersiellt bistånd kanaliseras via näringslivet (och därmed
även tillgodoser givarlandets egna intressen). Däremot kan man hävda att
effekten i det förra fallet kan bli mera omedelbar och lättare att beräkna.

Det egna näringslivets och u-landets intressen behöver givetvis inte stå i
något motsatsförhållande till varandra. U-länderna är tvärtom betjänta av
ett omfattande varuutbyte och intima kommersiella relationer överhuvudtaget
med industriländerna. Det kan tänkas fall där tillförsel av privat investeringskapital
till ett u-land är angelägnare än statliga lån eller gåvor.
Att i ett dylikt läge disponera biståndsresurser för att stimulera sådan privat
kapitaltillförsel skulle kunna tänkas ge bättre resultat — både med avseende
på det uppkomna kapitalflödets art och dess storlek — än om motsvarande
belopp hade överförts direkt till u-landet. Exempel på kapitalexportfrämjande
åtgärder är subventionering av exportkrediter till u-länder
och garantering av direkta investeringar i sådana länder. Dylika åtgärder
bör ur effektivitetssynvinkel i princip ske på multilateral basis, eftersom
de annars kan få karaktären av nationellt konkurrensmedel och leda till en
snedvridning av handeln och kapitalrörelserna.

Vidare kan direkta statliga biståndsinsatser ofta väntas bli mera produktiva
om de görs i anslutning till kommersiella transaktioner än som fristående
projekt. Utbildningseffekten av den blivande svenska yrkesskolan i
Liberia bör t. ex. bli större genom dess anknytning till Lamcos verksamhet
med de möjligheter till praktik och anställning inom företaget som den
innebär.

Svårigheten med åtgärder varigenom statligt bistånd lämnas via eller i
anslutning till privata insatser är att deras nettoeffekt knappast kan förutses.
Till en del kan de — t. ex. genom att avlyfta kapitalrisker — möjliggöra
vidgade vinstmarginaler snarare än framkalla ökad privat kapitaltilllörsel.
Och eu statligt finansierad yrkesskola i anslutning till en privat investering
är en biståndsinsats endast i den mån skolan annars inte skulle
ha finansierats av det investerande företaget. Som redan framhållits kan
man dessutom inte utan vidare utgå från att de privata insatserna får en
från biståndssynpunkt optimal länderinriktning.

Vid alla kombinerade statliga-privata insatser bör man söka upprätthålla
en klar gräns mellan de statliga, benefika och de privata, kommersiella
elementen. Den omständigheten att vissa statliga åtgärder även kommer
det egna näringslivet till godo är ur ren biståndssynvinkel av mindre betydelse.
Väsentligt är endast om utvecklingseffekten av en sådan åtgärd kan
väntas bli större eller mindre än utvecklingseffekten av mera direkt statligt
bistånd av motsvarande kostnad.

5. Finansiellt och tekniskt bistånd

Det finansiella och det tekniska utvecklingsbiståndets effektivitet kan visserligen
bättre bedömas än det handelspolitiska och kommersiella. Här försvåras
avvägningen i stället av att någon klar gräns knappast kan dras mel -

153

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1962

lan tekniskt och finansiellt bistånd. Låter man tekniskt bistånd betyda ren
kunskapsöverföring och finansiellt bistånd ren kapitalöverföring och bortser
man från alla mellanformer, skulle man möjligen kunna säga att när det
gäller det tekniska biståndet den kvalitativa faktorn dominerar i högre grad
än med avseende på det finansiella biståndet, där kvantiteten är desto väsentligare.
Om endast ett mindre belopp kan anslås för bistånd till ett visst uland_och
för Sveriges vidkommande måste det, som nämnts, genomgåen de

komma att röra sig om relativt sett begränsade belopp — skulle dess utvecklingseffekt
i princip kunna väntas bli större om det lämnades i form av
exempelvis ett Community Development-projekt med all erforderlig expertoch
instruktionspersonal än om det gavs som finansiellt stöd till landets betalningsbalans.
För ett land med små biståndsresurser kan det därför falla
sig naturligt att främst satsa på det tekniska biståndet.

Ur u-landssynvinkel tillkommer i vissa fall den omständigheten att förmågan
att effektivt absorbera finansiellt bistånd är starkt begränsad av exempelvis
politiska, sociala eller administrativa förhållanden eller av den allmänna
utbildningsnivån. Tekniskt bistånd insatt på strategiska punkter kan
däremot praktiskt taget alltid ge god effekt, inte minst i nyssnämnda fall.
Generellt kan sägas att ett visst tekniskt bistånd ofta är en förutsättning
för att finansiellt bistånd skall få maximal effekt. Det tekniska biståndet
skulle alltså vara det primära och skapa den grund av kunnande som kapitalinvesteringar
kan byggas på. Här har man således en enkel princip för
avvägningen mellan de båda biståndsformerna. Verkligheten är emellertid
inte lika enkel. Många kapitalöverföringar innefattar själva ett betydande
element av kunnande. Och tekniskt bistånd ingår ofta som en integrerande
del av den finansiella biståndsgivningen. De båda biståndsformerna kompletterar
varandra på samma sätt som kapital och arbete i en produktionsprocess.
Den mest effektiva fördelningen blir helt beroende av varje u-lands
speciella förutsättningar och utvecklingsstadium. Ju längre landet hunnit,
desto större del av biståndet bör i princip kunna lämnas i rent finansiell
form.

Även om en teknisk biståndsinsats i princip skulle vara effektivare an en
finansiell biståndsinsats av samma storlek i pengar räknat, bör den praktiska
betydelsen av detta förhållande inte överdrivas. Ett u-land som råkat i en
valutakris vid genomförandet av ett ambitiöst utvecklingsprogram kan t. ex.
dra större nytta av ett rent finansiellt stöd, som kan fritt disponeras (t. ex.
för importens upprätthållande) och därigenom förbättra förutsättningarna
för utvecklingsprogrammets slutförande, än av ytterligare tekniskt bistånd
knutet till vissa projekt. För ett industriland som snabbt önskar öka sin biståndsgivning
kan en ökning av det finansiella biståndet vara det enda ellei
det lättast realiserbara alternativet. Det tekniska biståndet förutsätter nämligen
betydande personella och administrativa resurser för planering och
drift av olika insatser och projekt. Det tar givetvis lång tid att bygga upp en
betydande kader av biståndsexperter på olika områden. Men eftersom utvecklingsbiståndet
är en uppgift på lång sikt och eftersom just de personella

154

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1962

resurserna flerstädes utgör flaskhalsen, torde man å andra sidan inte böra
väja för de förhållandevis omfattande åtgärder som erfordras för att det tekniska
biståndet skall fortsätta att inta en framträdande plats i det svenska
biståndsprogrammet, även efter en betydande ökning av de totalt anslagna
ståndet principiellt sett är det effektivaste. Det är emellertid inte endast i
beloppen.

6. Multilateralt och bilateralt bistånd

Utvecklingsplaneringens och biståndssamordningens fundamentala betydelse
har redan framhållits, liksom de internationella organens företräden
härvidlag. Häri ligger det starkaste argumentet för att det multilaterala bifråga
om planeringsresurser och samordningsmöjligheter som det multilaterala
biståndet i regel bör vara överlägset det bilaterala utan också när det
gäller insatsernas fördelning och administration.

En internationell organisation har större möjligheter att överblicka behoven
och jämföra olika insatsers effekt än ett enskilt land. Det är alltså sannolikt
att det multilaterala biståndet -— i den mån det distribueras enligt
effektivitetskriterier får en rationellare fördelning mellan olika länder och
mellan olika projekt än det bilaterala. Vidare har den övervakning och de
rekommendationer, som kan erfordras för att en biståndsinsats skall få åsyftat
resultat, större förutsättningar att bli effektiva när en organisation, där
mottagarlandet självt är företrätt, står bakom dem. Ett enskilt givarland
har sällan samma möjligheter att kontrollera och påverka utan att försätta
såväl det mottagande landet som sig självt i en känslig situation. För ett litet
land som Sverige tillkommer dessutom de rent personella problem som bistånd
sgivningen reser. En internationell organisation med tillgång till en beprövad
stab av biståndsadministratörer och med möjlighet att rekrytera experter
från alla sina medlemsländer möter inte lika stora svårigheter härvidlag.

Det multilaterala biståndets principiella företräden bör inte skymma blicken
för de svagheter som vidlåder vissa typer av det. Speciellt verksamheten
inom FN:s utvidgade program för tekniskt bistånd (EPTA) och vissa av
fackorganens insatser har kritiserats för brister i fråga om koordination
och administration. Sådana svårigheter i den multilaterala tekniska biståndsverksamheten
utgör emellertid inte ett argument mot ett anlitande av denna
biståndsform utan snarare ett argument för en förbättring av den. Härvidlag
borde Sverige ha goda möjligheter att genom ett aktivt och väl förberett
deltagande i det multilaterala biståndets utformning göra vissa insatser
av stor potentiell effekt.

Den multilaterala biståndsverksamheten kan också stärkas genom att bilateralt
bistånd anknyts till denna och på så sätt får en i någon mån multilateral
prägel. Ett exempel härpå är den pågående utbyggnaden av byggnadsforskningsavdelningen
vid det svensk-etiopiska byggnadstekniska institutet
till ett ostafrikanskt centrum under medverkan av FN. Generellt torde gälla
att den bilaterala biståndsgivningen vinner i effektivitet genom att i görli -

155

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1962

gaste mån samordnas med den multilaterala och dra fördel av de internationella
biståndsorganens planeringsmöjligheter. Vissa av det multilaterala
biståndets fördelar kan också uppnås utan anlitande av permanenta institutioner.
De metoder för samordning och multilateralisering av bilaterala insatser
som nu håller på att växa fram tenderar att göra skillnaden mellan
multilateralt och bilateralt bistånd allt mindre betydelsefull.

Ett viktigt argument för bilateralt bistånd har tidigare anförts: vissa biståndstyper
är de internationella organisationerna helt enkelt förhindrade
att lämna. Härtill kommer de former av kommersiellt bistånd där en enskild
stat vidtar åtgärder av mer eller mindre direkt biståndskaraktär via eller i
samarbete med det egna näringslivet. Även när det gäller vissa sådana åtgärder,
t. ex. olika sorters skydd för utländska investeringar, skulle emellertid
biståndsverkan antagligen öka om de genomfördes på multilateral basis
och den ofta snedvridna effekten av bilaterala arrangemang sålunda kunde
undvikas. En del tekniska biståndsprojekt är också ägnade för bilaterala insatser
genom de mera direkta engagemang och kontakter som de medför
och genom de större möjligheter att rekrytera personal från det bidragsgivande
landet som de innebär. För att få maximal effekt bör emellertid sådana
insatser koordineras såväl mellan olika givarländer som med mottagarlandets
allmänna utvecklingsplanering. Vad det obundna finansiella biståndet
beträffar torde det i regel vara effektivare att lämna det multilateralt än bilateralt.
Vill man däremot binda finansiellt bistånd till export av varor eller
tjänster eller till direkta investeringar, är man uppenbarligen hänvisad till
den bilaterala biståndsformen. 7

7. Det bilaterala tekniska biståndets inriktning på olika biståndsområden

När det gäller avvägningen mellan olika typer av bilateralt tekniskt bistånd
kan man uppställa den generella regeln att sådant bistånd bör inriktas
på områden där Sverige har särskilda förutsättningar i förhallande till
andra biståndsgivare. Detta kan ta sig det uttrycket att det svenska undervisningsväsendet
eller den svenska industrien på vissa områden star på en
nivå eller har en inriktning som gör dessa områden speciellt ägnade för
svenskt utvecklingsbistånd. Men sådana särskilda svenska förutsättningar
kan också helt enkelt vara en följd av att vissa biståndstyper försummas av
flertalet andra länder och av de biståndsgivande internationella organisationerna.

Det är naturligt att svenska fältprojekt, svensk expertutsändning och stipendiatmottagning
i Sverige koncentreras till verksamhetsgrenar och studieområden
där man har jämförelsevis stor erfarenhet och har nått förhållandevis
långt. Den praktiska yrkesutbildningen i Etiopien och Pakistan och
veterinär- och växtförädlingskurscrna i Sverige är exempel på hur denna
princip praktiskt tillämpas. Eftersom ekonomisk utveckling är en långsik(ig
uppgift får emellertid de speciella svenska förutsättningarna inte betraktas
som en gång för alla givna. Nya förutsättningar kan avsiktligt skapas på
särskilt angelägna områden.

156

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1962

Det är också naturligt att de svenska biståndsinsatserna inriktas på uppgifter
som av en eller annan anledning eftersätts i den internationella biståndsgivningen.
Här är familjeplaneringen det mest framträdande exemplet.
Om inte den explosionsartade befolkningsökningen bemästras, reduceras
kraftigt möjligheterna att med produktionsökande former av utvecklingsbistånd
höja levnadsstandarden. Insatser på familjeplaneringens område
kan troligen leda till förhållandevis stora stegringar i vissa länders percapita-inkomst,
måhända större än de som skulle uppnås med motsvarande
insatser på andra biståndsområden.1 Det är samtidigt ett område där Sverige
är mer oförhindrat att göra aktiva insatser än flertalet andra länder. Sådana
insatser kan ske inte endast i form av familjeplaneringsprojekt i intresserade
u-länder utan också genom stöd åt den medicinska forskningen
på detta område.

Ett annat kriterium för det tekniska biståndets inriktning är att dess effekt
bör vara kumulativ. Man bör givetvis välja projekt och verksamhetsområden
av central betydelse för mottagarlandets ekonomiska utveckling.
Men härutöver bör man tillse att biståndsinsatsen får en sådan utformning
att den »syns» och stimulerar till ytterligare aktivitet i samma riktning.
Mönsterjordbruk och byutvecklingsprojekt kan få en sådan spridningseffekt.
Och yrkesutbildning får givetvis bättre verkan om den inriktas på utbildning
av yrkeslärare snarare än av yrkesarbetare. Överhuvudtaget utgör
strävan att nå en stark kumulativ effekt ett vägande argument för utbildning
i allmänhet och för lärar- och instruktörsutbildning i synnerhet.

Ett rätt insatt utbildningsbistånds höga utvecklingseffekt innebär inte
att andra biståndsområden kan försummas. En acceptabel näringsstandard
och hälsonivå är en förutsättning för att utbildning skall kunna äga rum
och få god effekt. Livsmedels- och hälsovårdshjälp kan alltså ur ren effektivitetssynvinkel
för vissa u-länder och i vissa situationer vara den angelägnaste
biståndsformen. Detta innebär bl. a. att det humanitära biståndet inte
bör betraktas blott och bart som filantropisk hjälp för att lindra akut nöd
utan har en viktig funktion att fylla även när det gäller att bidra till u-ländernas
ekonomiska framåtskridande på längre sikt.

Beträffande det tekniska biståndets utformning må slutligen värdet av
samordning inte bara med andra länders insatser utan också inom det enskilda
givarlandet framhållas. Biståndets effekt ökas om det inriktas och

1 Det är svårt att finna siffror som åskådliggör värdet av bistånd på familjeplaneringens
område jämfört med produktionshöjande bistånd. Indirekt kan dock ett av världsbankschefen
Black inför ECOSOC anfört exempel ge en viss ledning på denna punkt:
Bara att bygga bostäder åt det antal personer varmed Indiens befolkning ökar på ett
år kräver mer än dubbelt så mycket kapital som Världsbanken genomsnittligt lånar ut
till alla länder under samma tid. Black hänvisar till jordens nuvarande befolkningsökning
och konkluderar: »Population growth theatens to nullify all our efforts to raise
living standards in many of the poorer countries. We are coming to a situation in
which the optimist will be the man who thinks that present living standards can be
maintained. The pessimist will not look even for that. Unless population growth can
be restrained, we may have to abandon for this generation our hopes of economic progress
in the crowded lands of Asia and the Middle East. This is not a field in which international
agencies can do much. But there is seope for governments to act: it is time that
they gave earnest attention to this threat to their aspirations.»

157

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1962

administreras på ett sätt som möjliggör ett rationellt utnyttjande av resurser
och erfarenheter.

8. Det bilaterala biståndets villkor

Bör det bilaterala svenska biståndet lämnas i form av gåvor eller lån och
bör eventuella lån vara bankmässiga eller benefika, bundna eller obundna?

Vad först gäller frågan om gåvor eller lån, är det avgörande vilket ändamål
biståndet har. Humanitärt bistånd och flertalet typer av tekniskt bistånd
lämpar sig bäst för rent benefika insatser, eftersom biståndet här i regel
inte ger någon direkt avkastning varur en återbetalning skulle kunna finansieras.
Även finansiellt bistånd för infrastrukturella och sociala projekt —
d. v. s. »basinvesteringar» i kommunikationer, skolor etc. — kan det av samma
anledning vara motiverat att lämna på icke-kommersiella villkor.

I andra fall torde det i princip vara lämpligare att ge marknadsmässiga
lån. Från effektivitetssynpunkt bör man beakta sannolikheten av att återbetalningsskyldighet
och affärsmässighet i och för sig stimulerar till biståndets
rationella användning och ger det karaktär av samverkan i ömsesidigt
intresse snarare än av understöd och välgörenhet. Det är givetvis av
stor betydelse att det kapital som tillförs u-länderna går till — direkt eller
indirekt — produktiva investeringar och inte används för att möjliggöra
de »prestigeprojekt» som ofta kan te sig mera lockande. Det kan vidare noteras
att en allt större del av det totala offentliga biståndet i världen lämnas
i form av lån och att ett antal u-länder uttalat sin preferens för denna biståndsform.

Å andra sidan reduceras u-ländernas amorteringsmöjligheter av deras allt
större internationella skuldsättning och tillfälliga valutakriser. Redan i slutet
av 1950-talet beräknas räntebetalningar och utdelningar från u-länderna
netto ha varit av samma storleksordning som hela det privata nettokapitalflödet
till dem.1 En betydande del av vissa u-länders framtida valutaintäkter
är i realiteten intecknad för sådana betalningar och amorteringar av
tidigare lån, vilket kraftigt beskär dessa länders möjligheter både att finansiera
sin import och att ta upp nya lan på normala villkor. Detta förhållande
torde i vissa fall framtvinga en övergång till mycket lågprocentiga och
långfristiga lån. Härvid är det i och för sig av mindre betydelse om ett visst
lån avser ett direkt produktivt projekt med god avkastning. Mottagarlandets
återbetalningsförmåga bestäms av dess allmänna betalningsbalansläge. IDA:s
»mjuka» långivning svarar uppenbarligen mot ett stort och växande behov
av krediter som inte alltför hårt belastar redan ansträngda betalningsbalanser.
Bidrag till denna institution torde höra till de mest effektiva biståndsformerna.
Bilaterala lån måste sannolikt i ökad utsträckning lämnas på liknande
benefika villkor.

Vill man erhålla en viss säkerhet för att sådana lån inte skall få en mindre
rationell användning än de mera bankmässiga, kan de knytas till angivna

1 Enligt betalningsbalansstatistik sammanställd i GATT, Inernational Trade 1959 (Genévc
1900), s. 42.

158

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1961

utvecklingsprojekt eller lämnas till de utvecklingsorgan som flera u-länder
upprättat. Det kan emellertid mycket väl tänkas att lån utan en sådan konkret
utvecklingskaraktär kan ha väl så stor betydelse för ett u-lands ekonomiska
framåtskridande på längre sikt. En avvägning får ske från fall till
fall efter en prövning som förutsätter betydande kännedom om mottagarlandets
läge och dess ekonomiska politiks effektivitet.

Lån kan bindas inte endast till vissa projekt och planer utan också till import
från givarlandet eller t. o. m. till vissa angivna varor från detta land. I
princip reducerar detta slags bindning lånets värde från utvecklingssynpunkt.
Lånemedlen skulle kanske kunna användas effektivare i ett annat
land, som kunde erbjuda bättre varor, priser eller leveransvillkor. Ju större
långivarlandet är och ju fler och konkurrenskraftigare inköpsalternativ det
erbjuder, desto mindre blir emellertid olägenheten av bindningen. För ett litet
givarland bör det ur effektivitetssynvinkel vara lämpligt att binda sina
lån — om bindning skall ske — till köp av varor vilkas värde för låntagarlandet
kunnat fastställas och som kan erbjudas på marknadsmässiga, eller
gynnsammare, villkor.

Frågan om bundet eller obundet finansiellt bistånd är emellertid inte en
fråga bara om vad som är fördelaktigast för mottagarlandet utan också om
givarlandets samhällsekonomiska balans och därav betingade möjligheter
att överhuvudtaget lämna visst bistånd. Denna aspekt har behandlats i kapitel
V ovan. 9

9. Det bilaterala biståndets länderinriktning

När det gäller frågan om det bilaterala biståndets större eller mindre
geografiska spridning står två synpunkter mot varandra. Genom att fördela
insatserna på ett stort antal länder reducerar man risken för att en betydande
del av det svenska utvecklingsbiståndet förfelar sitt syfte på grund av
oförutsedda händelser i ett enstaka land. Genom att koncentrera insatserna
till ett litet antal länder uppnår man administrativa och andra fördelar som
kan öka biståndets effektivitet. Här synes i princip risksynpunkten böra tillmätas
mindre vikt än effektivitetssynpunkten. I praktiken torde emellertid
en rätt betydande spridning varken kunna eller böra undvikas. Vissa tillgängliga
svenska biståndsresurser kan t. ex. komma till bäst utnyttjande i
ett u-land som inte tidigare varit föremål för offentliga svenska insatser;
svenska biståndsprojekt i sådana »nya» u-länder kan underlättas av tidigare
eller planerade engagemang av annan art (missionen, de kommersiella
förbindelserna); eller det kan befinnas rationellt att inrikta biståndet på en
viss typ av projekt i ett flertal länder snarare än på olika typer i ett fåtal
länder.

Också med avseende på kriterierna för valet av lämpligt land för en bilateral
insats gör sig olika synpunkter gällande. Det naturligaste kan tyckas
vara att utgå från behovets storlek, vilken avspeglas i nationalinkomsten
per capita. I fråga om rent humanitärt bistånd är detta en rimlig utgångspunkt.
Men när det gäller det ojämförligt mycket mera betydande finansiella,

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1962

159

kommersiella och tekniska biståndet måste hänsyn i första hand tas till andra
faktorer. Här är verkningsgraden det avgörande kriteriet. Härmed avses
biståndets betydelse för att sätta igång, vidmakthålla eller påskynda en kumulativ
ekonomisk utvecklingsprocess. Detta innebär att det kan vara motiverat
att satsa på ett land där en viss grund för ekonomisk utveckling redan
föreligger — speciellt i form av en någotsånär effektiv och stabil förvaltning
— snarare än på ett land där behoven i och för sig kan vara mera
trängande men vars förutsättningar att dra full fördel av utvecklingsbistånd
är mindre. I sistnämnda land skulle å andra sidan vissa biståndsinsatser på
den ekonomiska planeringens och investeringsförberedelsernas område antagligen
kunna göras med god effekt.

Har två länder i stort sett samma levnadsstandard och samma förmåga
att tillgodogöra sig utvecklingsbistånd bör företräde i princip ges det land,
som mottar minst bistånd från andra håll och där den marginella biståndseffekten
därför kan väntas vara större och samordningsproblemen mindre.
Härvidlag finns som bekant betydande olikheter.

10. Biståndsgivningens förebildliga verkan

Biståndsgivningen har en viss »demonstrationseffekt». Särskilt vissa typer
av utvecklingsbistånd är så beskaffade eller kan ges en sådan utformning
att de fungerar som ett incitament till ökade insatser från andra länder eller
t. o. m. mer eller mindre automatiskt utlöser sådana insatser. Sveriges möjligheter
härvidlag är givetvis synnerligen begränsade. Man bör emellertid
kunna formulera den allmänna principen att det svenska utvecklingsbiståndet
bör utformas så att utsikterna att det får en dylik indirekt effekt blir så
stora som möjligt.

Detta utgör ytterligare ett argument för den multilaterala biståndsformen.
Insatserna i internationella institutioner (t. ex. Världsbanken och IDA) och
bidragen till FN:s biståndsprogram (främst EPTA och Särskilda fonden) är
nämligen av den arten att ett lands ökning av dem kan göra andra länder
mer benägna att vidta liknande åtgärder. Vad beträffar EPTA och Särskilda
fonden har Förenta Staterna, inom en viss ram, maximerat sina bidrag till
40 % av den totala bidragssumman, varigenom ett annat lands bidragshöjning
automatiskt utlöser en ökning av det amerikanska bidraget. I övrigt
har man inte någon säkerhet för att en svensk bidragsökning skall påverka
andra bidragsgivare i positiv riktning. Utsikterna härför kan emellertid förbättras
genom att den egna insatsökningen ges en lämplig inriktning och
utformning och förenas med viss aktivitet i ifrågavarande internationella
organisation.

Även det bilaterala biståndet kan emellertid få positiva återverkningar på
andra biståndsgivande länder. Vid de gemensamma kreditaktioner som tid
efter annan förekommer torde vissa länders medverkan influeras av huruvida,
med vilka belopp och på vilka villkor vissa andra länder deltar. En
teknisk biståndsinsats av pionjärnatur kan förmodligen också få en viss förebildlig
verkan om den sätts in på ett tillräckligt centralt och försummat

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1962

område. Statliga åtgärder till stöd för varu- och kapitalexport till u-länderna
har uppenbarligen återverkningar på andra industriländer, fastän det väl
här är konkurrenssynpunkten som dominerar. Det är också möjligt att de
totalsiffror som i olika sammanhang publiceras rörande olika länders biståndsprestationer
trots statistikens påfallande brister kan stimulera vissa
länder till en ökning av sina insatser.

Stockholm 1962. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 620334